Nr 41 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:41)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 41 ANDRA KAMMAREN 1969

9—10 december

Debatter m. in.

Tisdagen den 9 december

Sid.

Meddelande ang. frågestunden onsdagen den 17 december.......... 3

Svar på interpellationer av:

herr Eliasson i Moholm (in) ang. beskattningen av skog som försålts

men ej avverkats före den 1 januari 1970..................... 3

herr Hermansson (vpk) ang. lättnader i den kommunala beskattningen
................................................... 5

herr Mundebo (fp) ang. åtgärder för att minska boendekostnaderna 9
herr Wikner (s) ang. lokaliseringsstödet till främjande av turistnäringen
inom de fyra nordligaste länen........................ 12

herr Sundkvist (ep) ang. skyldighet för tillverkare av konstgödningsmedel
att på förpackning deklarera giftighet.................. 15

Meddelande om enkla frågor av:

fru Hörnlund (s) ang. lokaliseringsverksamheten i Boråsregionen... 19

fru Nettelbrandt (fp) ang. åtgärder mot trafikolyckor vintertid____ 19

Onsdagen den 10 december fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m................................. 20

Interpellation av herr Bergman (s) ang. reglerna för statsbidrag till
kommunala bostadstillägg.................................... 105

Onsdagen den 10 december em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m. (forts.), tillika svar på interpellation
av fru Marklund (vpk) ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norr landslänen.

................................................. 107

1 —Andra kammarens protokoll 1969. Nr il

Nr 41

Innehåll

Sid.

Förvärv av aktier i AB Kabi och Apoteksvarucentralen Vitrum Apotekare
AB.................................................. 152

Förvärv av aktier i Uddcomb Sweden AB........................ 153

Förstatligande av läkemedelsindustrin............................ 154

Rätt för riksdagens revisorer att granska statliga aktiebolag........ 155

Ändring i stadgan för Nordiska rådet............................ 156

Ändringar i kommunallagen, m. ................................ 156

Meddelande om enkla frågor av:

herr Persson i Heden (ep) ang. nedläggning av industrier i Boråsregio nen.

..................................................... 161

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. tidpunkten för framläggande av
förslag inom konkurslagstiftningens område................... 181

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 10 december em.

Statsutskottets utlåtande nr 168, ang. ett statligt förvaltningsbolag m. m. 107

— nr 169, ang. förvärv av aktier i AB Kabi och Apoteksvarucentralen

Vitrum Apotekare AB...................................... 152

— nr 170, ang. förvärv av aktier i Uddcomb Sweden AB........... 153

Bankoutskottets utlåtande nr 52, om förstatligande av läkemedelsindustrin
...................................................... 154

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 43, om rätt för riksdagens revisorer

att granska statliga aktiebolag............................... 155

Utrikesutskottets utlåtande nr 21, om förbättrad samordning av de nordiska
ländernas utlandsrepresentation......................... 156

— nr 22, om stöd till den svensk-amerikanska pressen i Nordamerika 156

— nr 23, ang. ändring i stadgan för Nordiska rådet................ 156

Jordbruksutskottets utlåtande nr 57, ang. utgifter på tilläggsstat I

(jordbruksärenden)......................................... 156

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 44, ang. ändringar i kommunallagen
..................................................... 156

—- nr 45, ang. ändringar i kommunallagen för Stockholm........... 156

— nr 46, ang. vilande grundlagsförslag om riksdagens krigsdelegation 180

— memorial nr 47, ang. ett vilande förslag till ändring i grundlagarna

avseende riksdagens krigsdelegation........................... 160

— nr 48, ang. uppskov med behandlingen av visst ärende.......... 180

Tisdagen den 9 december 1969

Nr 41

Tisdagen den 9 december

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 28
nästlidne november.

§ 2

Meddelande ang. frågestunden onsdagen
den 17 december

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom framgår av den preliminära
planen för andra kammarens sammanträden
under höstsessionen 1969 kommer
frågestund att äga rum onsdagen
den 17 december kl. 10.00.

Frågor till denna frågestund skall inlämnas
senast kl. 14.00 torsdagen den
11 december.

§ 3

Svar på interpellation ang. beskattningen
av skog som försålts men ej avverkats
före den 1 januari 1970

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson i Moholm
har frågat mig angående beskattningen
av skog som sålts men inte avverkats
före den 1 januari 1970.

Skogsfastighet skall vid fastighetstaxering
tas upp till det värde som den kan
antas ha vid uthålligt skogsbruk. Värderingen
skall göras med hänsyn till
bl. a. markens produktionsförmåga och
det tillstånd den växande skogen befinner
sig i. Taxeringsvärdet är sålunda
för skogsfastighet ett avkastningsvärde
och inte såsom för fastighet i övrigt

ett saluvärde. Vid värderingen tas hänsyn
till förhållandena vid taxeringsårets
ingång.

Taxeringsreglerna för skogsfastighet
innebär att hänsyn inte tas till att en
avverkningsrätt upplåtits men inte tagits
i anspråk vid taxeringsårets ingång.
Taxeringsvärdet är av praktiska
skäl avsett att i princip gälla under
en femårsperiod. Värderingen är avpassad
så att normala variationer i skogens
värde kan ske utan att taxeringsvärdet
blir för högt. Jag vill erinra om
att vårriksdagen i fråga om 1970 års
allmänna fastighetstaxering beslutat om
en särskild nedsättning av de skogsbruksvärden
som skulle bli resultatet
om de värderingsprinciper som annars
gäller tillämpades fullt ut. Om fastighetens
värde, exempelvis genom en större
avverkning, minskar så mycket att
det föranleder nedsättning av taxeringsvärdet
med minst en femtedel skall nytt
taxeringsvärde åsättas under löpande
taxeringsperiod.

Om ett skogsuttag inte är av den omfattningen
att det föranleder nytaxering,
torde uttaget böra hänföras till
de normala variationer i skogstillgången
som beaktas då taxeringsvärdet fastställes.
Sådana uttag kan inte få återverka
på taxeringsvärdena om man vill
hålla fast vid den allmänt godtagna
principen att taxeringsvärdena som regel
bör gälla under en femårsperiod.

Vidare anförde:

Herr ELIASSON i Moholm (m):

Herr talman! Finansministern redogör
i sitt svar för de principer som gäl -

Nr 41

Tisdagen den 9 december 1969

Svar på interpellation ang. beskattningen

den 1 januari 1970

ler för taxering av skogsfastighet, och
dem känner jag till. Jag har redan i min
interpellation kommenterat de principerna.
Men jag ställde där också två
preciserade frågor. Den första var huruvida
finansministern anser att den
skogstaxering som nu sker är rättvis.
Den andra var formulerad så: »Om inte,
är finansministern beredd att medverka
till att denna orättvisa elimineras?»
På den första frågan har finansministern
inte lämnat något svar, och av svaret
på den andra frågan drar jag den
slutsatsen att finansministern inte ämnar
vidta några åtgärder.

En skogsägare kan ha sålt en rotpost
och då haft uppfattningen att avverkning
av skogen skulle ske under hösten,
men av någon anledning har så inte
blivit fallet. Därför kommer han att i
sin förmögenhetsbeskattning bli upptagen
för dels denna rotpost, som han
inte längre äger, dels den likvid han
erhållit för skogen. Här är det sålunda
fråga om en dubbelbeskattning, och den
kommer att bestå under fem år — det
vill säga till nästa fastighetstaxering —
om inte försäljningen är av den storleksordningen
att den täcker minst en
femtedel av hela taxeringsvärdet. I så
fall kan han få en ny taxering verkställd.

Denna fråga har aktualiserats av
stormfällningarna i höst. I de områden
där stormarna gått fram har man från
köparsidan — och även i stor utsträckning
från säljarna — varit angelägen
om att i första hand ta vara på den
stormfällda skogen. Detta har inneburit
att den rotpost som tidigare sålts
har fått stå kvar, och därmed uppstår
det en dubbelbeskattning. Jag kan inte
finna att detta är rättvist.

Jag ber emellertid att få tacka finansministern
för svaret.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

av skog som försålts men ej avverkats före

Herr talman! Jag tror inte att herr
Eliasson i Moholm behöver tveka i fråga
om min uppfattning, även om den
inte så explicit kom fram i mitt svar.
Jag anser att taxeringsvärdena för
skogsfastigheter är så rättvisa som man
över huvud taget kan begära. Eftersom
principen är den att man skall utgå
från avkastningsvärdet, kan mindre variationer
i detta näppeligen föranleda
någon förändring i taxeringsvärdet.
Om däremot större uttag förekommer
så att man, såsom jag framhållit i mitt
svar, verkligen får en variation i avkastningsvärdet
av större omfattning,
görs enligt nuvarande regler en korrigering.

Jag vill för att inga missförstånd skall
kvarstå göra den ytterligare preciseringen,
att jag anser taxeringsvärdena
vara så pass hyggligt satta och principerna
för taxeringsvärden så generösa
som man kan begära. I det sista avseendet
har herr Eliasson följaktligen
fattat mig rätt. Det finns ingen anledning
att gå i författning om några ändringar
på denna punkt.

Herr ELIASSON i Moholm (in):

Herr talman! Jag har ju redan exemplifierat
det förhållande jag avser,
men jag vill ändå säga att man inte
bara skall ta hänsyn till avkastningsvärdet
vid taxeringen av en fastighet utan
också till förhållandena vid taxeringsårets
ingång, såsom finansministern
framhållit i sitt svar. I det fall jag nämnde
känner man vid början av taxeringsåret
till att skogsägaren i realiteten
icke är ägare till rotposten i fråga.
Den är försåld och har blivit betald.
Ändå får skogsägaren skatta för rotposten
liksom för den köpeskilling han
fått. Finansministern och jag har antagligen
delade meningar om huruvida
detta är rättvist.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 9 december 1969

Nr 41

§ 4

Svar på interpellation ang. lättnader i
den kommunala beskattningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat mig om jag överväger att framlägga
förslag innebärande lättnader i
den kommunala beskattningen i sådan
tid att de kan få effekt redan vid fastställandet
av utdebiteringen för år 1971.

Herr Hermansson anvisar två olika
utvägar för att begränsa höjningarna av
kommunernas utdebiteringar. Den ena
är att höja de extra skatteutjämningsbidragen,
den andra att höja statsbidragen
till vissa kommunala verksamheter.

Jag anser inte någon av dessa utvägar
framkomlig.

Frågan om fördelningen av kostnaderna
för olika samhälleliga aktiviteter
mellan staten och kommunerna bottnar
ytterst i frågan om kompetensfördelningen
mellan staten och kommunerna.
Denna fråga har bl. a. behandlats
av länsdemokratiutredningen. Den
fortsatta handläggningen av denna utrednings
förslag prövas för närvarande
av regeringen. Det är inte realistiskt att
tro att något förslag skulle kunna läggas
fram i sådan tid att kommunernas
utdebiteringsbeslut redan för år 1971
skulle kunna påverkas härav.

Herr Hermansson berör också frågan
om ändringar i nuvarande regler för
skatteutjämningsbidragen till kommunerna
och erinrar om att riksdagen i
våras begärde en utredning om denna
fråga.

De statliga bidragen till kommunal
skatteutjämning har nu utgått under
några år, och erfarenheterna därav kan
nu sammanfattas. Som exempel kan jag
anföra att statistiken över den kommunala
utdebiteringen visar att skattehöjningarna
i Norrlandslänen varit mindre
än i övriga län sedan skatteutjämningsbidragen
infördes. Den av riksda -

gen begärda översynen rörande skatteutjämningen
kommer att verkställas.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Bakgrunden till min interpellation
är givetvis den oavbrutna
stegringen av kommunalskatterna. Jag
noterade att årets vårriksdag intog en
positiv ställning bl. a. till kravet i en
vpk-motion om en skyndsam utredning
i syfte att åstadkomma en ur kommunernas
synvinkel gynnsammare kostnadsfördelning
mellan stat och kommun.
Det borde vara möjligt att i linje
med denna motions krav åstadkomma
en lättnad för kommunerna på sådant
sätt att effekt kan uppnås redan vid
fastställandet av utdebiteringen för år
1971.

Samtidigt som jag tackar finansministern
för svaret på min interpellation,
måste jag tyvärr notera, att det
var mycket negativt. Han har icke för
avsikt att föreslå någon sådan åtgärd
som jag begärt. Detta är beklagligt. Det
uttrycker en ståndpunkt som jag tycker
starkt måste kritiseras.

Låt mig erinra om hur den kommunala
utdebiteringen klättrat i höjden.
År 1960 var medelutdebiteringen 14: 63,
för innevarande år har den stigit till
20:24 och enligt uppgifter som riksdagens
upplysningstjänst erhållit är den
preliminärt beräknade medelutdebiteringen
efter senaste kommunala statbehandling
uppe i jämnt 21 kr.

Det är bekant hur kommunalskatten
verkar: det blir samma skatt per intjänt
hundralapp för låginkomsttagaren
som för höginkomsttagaren. För de
vanliga löntagarna är det kommunalskatten
som är den största delposten i
skattebördan — det är den som tynger
mest.

Fortfarande råder stora skillnader i
utdebiteringen i olika kommuner. Den
generella ökningen i landet har — framhålles
det av finansministern — i viss
mån minskat olikheterna. Men det är

Nr 41

Tisdagen den 9 december 1969

Svar på interpellation ang. lättnader i den kommunala beskattningen

ju en dålig tröst när det kommunala
skattetrycket som helhet taget bara
ökar. Det är också en klen tröst att ett
par utredare i Kommunal Skoltidning,
nr 8 för i år, kunnat redovisa att skolväsendets
andel av de kommunala nettokostnaderna
sjunkit från 27,3 till 22,1
procent under åren 1962—1967, när
skolkostnaderna samtidigt totalt steg
med 57 procent under enbart denna
femårsperiod. Det är i kraft av beslut
som har fattats här i riksdagen om utbyggande
av skolväsendet som en sådan
kraftig stegring äger rum. Mot detta
finns det inget i sak att invända —
visst är det riktigt att satsa mer på utbildningen,
på skolväsendet. Men vad
jag tagit upp är ju frågan om det inte
vore förnuftigare att staten på sin lott
tog en större anpart av kostnaderna än
vad fallet nu är. Det skulle betyda att
eu större del av skatten togs ut efter
en progressiv skala, d. v. s. gynna de
lägre inkomsttagarna.

Den stegring av landstingsskatten
som skett är praktiskt taget till övervägande
del en fråga om ökning av
sjukvårdskostnaderna. Allmänt hävdas
att eftersläpningen beträffande mentalsjukhusvården
aktualiserar frågan om
en kraftig utbyggnad av denna del av
sjukvården men att detta i motsvarande
grad ökar belastningen på våra
landsting. Det bidrar på sitt sätt till
stegringen av kommunalskatten. Det är
inte i och för sig skatteutjämningen —
att minska skillnaderna i utdebiteringen
mellan olika kommuner — som är
det centrala problemet; det är kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.
Riksdagen har i sak uttalat sig
för åtgärder i syfte att uppnå en annan
kostnadsfördelning genom det beslut
som fattades av årets vårriksdag.

I min interpellation hänvisade jag
till olika tänkbara möjligheter att lätta
den kommunala beskattningen. Jag tror
att finansministern, om han ställt sig
positiv i själva sakfrågan, också kunnat
finna ytterligare utvägar härvid -

lag. Men beredvilligheten därtill saknas
tydligen, och då är det också begripligt
att finansministern underkänner de
vägar som jag visat på.

I det av riksdagen antagna utskottsutlåtandet
— statsutskottets utlåtande
nr 36 — talas om att man utöver översyn
av det nuvarande skatteutjämningssystemet
i syfte att nå en ytterligare
utjämnad kommunalskatt också skall ta
upp till övervägande »frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun».
Jag tycker att detta är ett mycket
klart uttalande. Länsdemokratiutredningen,
som finansministern hänvisar
till, anser för sin del också »att
en översyn av den kommunala verksamhetens
finansiering under alla omständigheter
kommer att bli aktuell inom
en nära framtid».

Utredningar tar som bekant tid; den
här av riksdagen förordade utredningen
har såvitt jag kunnat finna inte blivit
tillsatt ännu. Herr Sträng kan kanske
lämna upplysning om den saken.
Någon åtgärd i den riktning som riksdagen
åsyftade borde väl kunna åstadkommas,
så att effekten därav kunde
påräknas redan för det kommunala
budgetåret 1971. Jag kan inte finna att
de skäl som finansministern anfört i
interpellationssvaret står i vägen för
sådana åtgärder. En dylik uppbromsning
av kommunalskatterna är enligt
min mening nödvändig, särskilt med
tanke på de lägre inkomsttagarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har väl i och för
sig inte så mycket att erinra mot herr
Hermanssons historieskrivning. Hans
redovisning av hur kommunalskatten
har stigit genom de successivt höjda
utdebiteringarna i landsting och primärkommuner,
hans påpekande om att
kommunalskatten är proportionell och
att den för lägre inkomsttagarna är den

Tisdagen den 9 december 1969

Nr 41

Svar på interpellation ang.

stora skatten är allt för mig utomordentlig
väl kända omständigheter. Jag
kan säga att jag i icke få föredrag har
använt dessa argument för belysandet
av utvecklingen på kommunalskatteområdet.
Jag har nog gjort detta med sikte
på en annan slutsats än den herr Hermansson
dragit; jag har närmast gjort
det för att sätta upp ett varningens finger
för beslutande församlingar i primärkommuner
och landsting. Om man
fortsätter med kommunal expansion i
den här utsträckningen, som gått väsentligt
snabbare än skatteunderlaget
hunnit öka och snabbare än den ekonomiska
tillväxten i vårt samhälle, då
kommer man att hamna i ett läge där
den totala skattebördan naturligtvis blivit
ganska omöjlig. Herr Hermansson
menar att detta enklast bör klaras genom
att staten tar hand om mera av de
kommunala utgifterna. Det kan så tyckas,
om man ser bort ifrån vilka vägar
som är möjliga för staten att skaffa sig
pengar för sin kostnadstäckning.

Om jag ser på kommunernas totala
utgifter har under både 1950- och 1960-talen staten påtagit sig en relativt större
del av de kommunala utgifterna. Statens
bidrag i procent räknat har följaktligen
stigit inom ramen för den kommunala
hushållningen.

Detta problem är naturligtvis inte så
enkelt som jag tyckte att herr Hermansson
ville göra det till när han hänvisade
till att man skulle kunna skaffa pengar
via den progressiva statsskatten och
flytta över dessa pengar till kommunerna.

Jag har nog vid flera tillfällen sagt att
jag inte tror på den metoden. I dag har
vi en progressiv skatt som resulterat i
en marginalskatt på 50 procent vid en
inkomst på 26 000 kronor för en ensamstående,
d. v. s. han får lämna ifrån
sig hälften i skatt på det han tjänar
över 26 000 kronor. Om man vill
skärpa marginalskatten och därigenom
få in några pengar, är man följaktligen
tvingad att ge sig ned i inkomstlägen,

lättnader i den kommunala beskattningen

där det sannerligen inte finns något
nämnvärt att ta.

Att skaffa pengar genom att bara ge
sig på de exklusiva inkomsterna räcker
tyvärr inte till för att nämnvärt förändra
förhållandena i fråga om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.
Rått talat kan man säga att läget
är sådant att Sveriges medborgare står
i den situationen att antingen får vi finansiera
våra utgifter via en kommunal
beskattning eller också får man finansiera
dem genom en höjd indirekt
beskattning. Det kan vara en smakfråga
om det är kommunalskatten eller en
höjd omsättningsskatt som drabbar hårdast
när det gäller de lägre inkomstgrupperna.

Vi har emellertid i de åtaganden som
staten gjort en inbyggd acceleration av
statsbidragen till kommunerna. Enbart
i fråga om den kommunala skatteutjämningen
stiger statsbidraget varje år
med omkring 150 miljoner kronor. Det
kommer det att göra även i den budget
som jag om några veckor kommer att
servera denna kammare och medkammaren.
Min slutsats är följaktligen att
det inte finns några praktiska möjligheter
eflersom det är samma människor
som skall betala både vad staten och
kommunerna behöver. Att åstadkomma
någon skattelindring genom en enkel
operation, något som tydligen föresvävat
interpellanten — ett överflyttande
av kostnaderna från kommunerna till
staten —- föreligger inte. Men på en
punkt — och därvidlag har vi inga delade
uppfattningar —- är det väl riktigt
att göra ett påpekande, nämligen att
kommunalskatten drabbar så mycket
hårdare i de lägre inkomstlägena. I samband
med den skattereform som vi för
närvarande arbetar med i kanslihuset
är det min avsikt att söka åstadkomma
en skattelindring för individen icke enbart
i fråga om statsbeskattningen utan
även i fråga om kommunalbeskattningen.
Detta är emellertid en fråga om konfrontationen
mellan skattebetalaren och

Nr 41

Tisdagen den 9 december 1969

Svar på interpellation ang. lättnader i den kommunala beskattningen

stat respektive kommun, och det har
ingenting med kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun att göra.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Herr Sträng har säkerligen
alldeles rätt i att man inte klarar
dessa problem om fördelningen av skattebördan
bara genom en enkel operation.
Jag ser en ändrad kostnadsfördelning
mellan stat och kommun som ett
led i en skattereform, men jag tror att
den är ett mycket viktigt led, som man
inte kommer ifrån. Allmänt väntas ju
en fortsatt ökning av kommunalskatten.
Det finns olika beräkningar; man har
talat om att skatten snart skulle komma
upp till 25 eller 26 kr. Ingen vet liksom
var taket kommer att ligga.

Nu höjde herr Sträng återigen sitt
varnande pekfinger mot kommunalmännen,
men de brukar med skäl erinra om
— och jag tycker att de har rätt i det —
att en mycket stor del av de kommunala
utgifterna beror på statliga beslut som
har träffats här i riksdagen, ofta efter
förslag av den regering som herr Sträng
sitter med i. Man kan alltså inte bara
vifta med pekfingret mot kommunalmännen,
utan man får nog också tänka
litet grand på själva kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.

Att kostnadsfördelningen är ett problem
framgår också av vad länsdemokratiutredningen
har skrivit just om
den. Jag vill citera ytterligare ett avsnitt
ur dess betänkande: »Den kommunala
skattens nuvarande konstruktion
innebär emellertid i detta sammanhang
en sådan begränsande faktor att antingen
en reform med hänsyn till dess konstruktion
eller väsentligt ökade statsbidrag
blir nödvändiga inom en nära
framtid.» Jag tror att det är en riktig
slutsats, ty man kommer inte ifrån dessa
frågor om kommunalskattens konstruktion
respektive om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.

Herr Sträng menar nu att man inte
kan ta ut mera i direkt statsskatt än

man gör för närvarande, eftersom marginalskatten
redan är så hög. Jag delar
inte helt hans ståndpunkt i det avseendet;
jag tror att man när det gäller högre
inkomster kan och bör genomföra en
ytterligare skärpning av uttaget. Det
förhåller sig nämligen just så — vilket
vi bägge är överens om, eftersom det
handlar om fakta — att kommunalskatterna
drabbar de små inkomsttagarna
oerhört hårt.

Om man som exempel tar en vanlig
familj med 20 000 kr. i deklarerad inkomst,
visar det sig att den vid genomsnittlig
utdebitering i år får betala
3 015 kr. i kommunalskatt. I statlig inkomstskatt
betalar den 1 040 kr., i folkpensionsavgift
520 kr. och i sjukförsäkringsavgift
625 kr. Man kan vidare
beräkna att den i mervärdeskatt får betala
1 295 kr. Den kommunala inkomstskatten
väger alltså ytterst tungt för en
genomsnittlig inkomsttagare, och det är
därför jag anser att man måste söka metoder
för att snabbt lätta den.

På längre sikt tror jag — jag kan på
den punkten ansluta mig till länsdemokratiutredningens
resonemang — att
man måste pröva själva formerna för
den kommunala beskattningen. Vad man
kan göra är att diskutera införande av
eu progressiv kommunalskatt. Man kan
också diskutera införande av en riksskatt,
d. v. s. en enda inkomstskatt där
de influtna medlen fördelas mellan stat
och kommun på visst sätt.

Men det är kanske åtgärder som ligger
längre fram i tiden. Vad man omedelbart
kan och måste göra är att få till
stånd en bättre kostnadsfördelning. De
konkreta förslag som vi har på den
punkten är att kommunernas skolutgifter
i väsentlig grad bör övertas av staten,
att staten skall betala lönekostnaderna
vid barnstugorna och ge ett
grundbidrag till pensionärernas bostadskostnader.
Jag tror att detta går
att genomföra och att det är krav som
röner en allt starkare uppslutning.

Riksdagen har beslutat att en över -

Tisdagen den 9 december 1969

Nr 41

Svar på interpellation ang. å

syn skall göras i syfte att åstadkomma
en bättre kostnadsfördelning, och jag
hoppas att finansministern snart tillsätter
den utredning som där är förutsedd.
Det material som då kommer fram
tror jag skall visa att en ändrad kostnadsfördelning
är nödvändig och går
att genomföra.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Hermanssons andra
inlägg ger mig bara anledning att
göra en enda kommentar.

Del är riktigt att de kommunala utgifternas
expansion till stor del är beroende
av beslut i denna riksdag, och
det finns naturligtvis anledning för oss
alla att allvarligt begrunda just den konsekvensen
— kanske vi i vårt reformnit
inte alltid har den klar för oss. Jag
har den emellertid ganska klar för mig,
och efter herr Hermanssons senaste inlägg
hälsar jag honom välkommen som
en god supporter när det är fråga om
att göra dessa allvarliga överväganden.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag noterar en ny och
mycket vänlig sida hos herr Sträng i
dag; han vill börja räkna in supporters
för sin politik, och det är kanske nödvändigt
att göra det. Men om han menar
att vi skulle ha gemensamma intressen
av att bromsa sådana reformer
som jag här har talat om måste jag
göra honom besviken. De reformer som
jag nämnde i mitt senaste inlägg, där
staten borde ta hand om en större del
av kostnaderna för viss verksamhet, är
jag mycket varm anhängare av och jag
kommer att fortsätta att ställa krav i
den riktningen här i riksdagen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att minska boendekostnaderna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQYIST, som yttrade:

4* — Andra kammarens protokoll 1969.

;ärder för att minska boendekostnaderna

Herr talman! Herr Mundebo har frågat
om jag är beredd att föreslå dels
effektivare konkurrens genom öppen
anbudsgivning som generellt villkor för
bostadslån till flerfamiljshus och gruppbyggda
småhus, dels reducering av kapitalkostnaderna
genom höjning av låneunderlaget
för statliga bostadslån så
att det sammanfaller med pantvärdet.

Kommunerna har som interpellanten
påpekar ett stort ansvar när det gäller
att skapa förutsättningar för effektiv
konkurrens inom bostadsproduktionen.
Härvid har en aktiv kommunal markförvärvspolitik
som ger kommunen ett
dominerande inflytande över de marktillgångar
som krävs för samhällsbyggandet
avgörande betydelse. Genom sitt
markinnehav får kommunen möjlighet
att vid planeringen av bostadsbyggandet
främja ett kontinuerligt byggande,
där serieeffekten tas till vara, och att
se till att konkurrensen blir effektiv
vid byggherrarnas upphandling.

Inom inrikesdepartementet har vi undersökt
hur stor del av bostäderna i
flerfamiljshus som byggs på kommunal
mark respektive icke kommunal mark
och hur upphandlingen genomförts i
dessa olika fall. Undersökningen avser
hus för vilka beslut om bostadslån meddelats
under år 1968. Andelen bostäder
på rent kommunal mark var 84
procent inom nybyggnadsområdena och
24 procent inom saneringsområdena.
Till detta kommer att 6 respektive 21
procent byggdes på mark som kommunen
ägde till större eller mindre del.
I fråga om upphandlingen förelåg väsentlig
skillnad mellan byggandet på
kommunal och icke kommunal mark.
Byggande i egen regi var vanligare på
icke kommunal mark och förhandlingar
ersatte anbudskonkurrens i stor utsträckning.
Även i fråga om den kommunala
marken var förhandlingsentreprenad
vanlig. För nära hälften av de
bostäder som byggdes på entreprenad
skedde prisbestämningen genom förhandlingar
med ett enda byggföretag
Nr il

Nr 41

Tisdagen den 9 december 1969

Svar på interpellation ang. åtgärder för att minska boendekostnaderna

utan att anbud infordrats från ytterligare
byggföretag, d. v. s. genom förhandlingsentreprenad.

Det finns otvivelaktigt situationer när
förhandlingar med en enda entreprenör
är ett lämpligt handlingsalternativ,
t. ex. förhandlingar med den redan anlitade
entreprenören vid upphandling
av senare etapper i ett etappbygge. Den
successivt förbättrade kostnadsstatistiken
ger också ökade möjligheter att bedöma
kostnadsresultatet vid sådana förhandlingar
även i andra fall. En strävan
bör emellertid vara att ge flera anbudsgivare
tillfälle att konkurrera om
projekten. Inom departementet undersöks
för närvarande olika vägar att angripa
frågorna om konkurrensen inom
det statligt belånade bostadsbyggandet.
Frågan om bestämmelserna i bostadslånekungörelsen
är lämpligt utformade
med hänsyn till konkurrensaspekterna
kommer här också in i bilden.

Beträffande frågan om en höjning av
låneunderlaget till att också innefatta
s. k. pantvärdetillägg vill jag säga följande.

Inom nybyggnadsområden omfattar
pantvärdetilläggen anordningar som representerar
en högre material- och utrustningsstandard
än normalt och till
en mindre del särskilda yttre anordningar,
t. ex. extra kommunikationsanläggningar.
Tanken har varit att en
överstandard bör få slå igenom i hyran
på ett marknadsmässigt sätt.

För de bostadsprojekt för vilka lånebeslut
meddelades första halvåret 1968
utgör pantvärdetilläggen för bostäderna
1,2 procent av det totala låneunderlaget.
Med räntesatsen 7,5 procent för
pantvärdetillägg, som helt eller till större
delen omfattas av det långfristiga
fastighetslånet, och 5,1 procent för låneunderlaget
är hyran endast några
promille högre än om pantvärdetilläggen
ingått i låneunderlaget.

Inom saneringsområden representerar
pantvärdetilläggen något större del
av produktionskostnaderna eller ca 5

procent av det totala låneunderlaget för
bostäder. Detta hänger samman med att
de högre tomtkostnaderna, s. k. lägestillägg,
inom saneringsområden och vissa
kostnader för rivning, evakuering
m. m. inte räknas in i låneunderlaget
utan beaktas i form av pantvärdetilllägg.
Jag utgår från att frågan om pantvärdetillägg
i saneringsområden kommer
att uppmärksammas av saneringsutredningen
som har i uppdrag att utreda
bl. a. frågor rörande finansieringen
av modernisering och förnyelse av
äldre bostadsområden.

Vidare anförde:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag vill tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.

Bakgrunden till mina frågor är att
hyrorna och avgifterna i nyproduktionen
är alltför höga för många bostadssökande.
Alla bostadsförmedlingar har
erfarenhet av att bostadssökande som
väntat i många år tvingats avstå från
en erbjuden bostad och att familjer
måste avstå från att flytta till nya och
större bostäder därför att de inte anser
sig ha råd att betala vad det kostar.

Vi har också — trots bostadsbristen
—- kunnat notera att det i flera orter
förekommit svårigheter att hyra ut nya
lägenheter, som blev färdiga under 1968.
Av dessa lägenheter var cirka 5 procent
outhyrda tre månader efter färdigställandet.
Byggnadskostnaderna har
visserligen varit i stort sett oförändrade
under de senaste två åren. Detta
framgår bl. a. av siffror rörande kostnaderna
inom flerfamiljshusbyggandet
vilka redovisas i dag. De kraftiga kostnadsökningarna
hänför sig till 1960-talets
första del. Men mycket talar för
att kostnaderna kommer att stiga under
detta år.

Inrikesministern har själv i ett interpellationssvar
i första kammaren

Tisdagen den 9 december 1969

Nr 41

Svar på interpellation ang. åtgärder för att minska boendekostnaderna

häromdagen meddelat, att materialkostnaderna
under de tre första kvartalen
år 1969 har stigit med cirka 5 procent
och lönekostnaderna också med närmare
5 procent. Detta jämte konjunkturuppgången
och det höga ränteläget kommer
att medföra att årets siffror — när
de så småningom redovisas ■—• blir mer
ogynnsamma än 1968 års siffror.

Detta är oroande. Det är nödvändigt
att vi prövar olika åtgärder för att söka
komma till rätta med den höga boendekostnadsnivån.
Olika undersökningar
har visat att nämnvärda sänkningar av;
hyrorna eller avgifterna inte kan uppnås
genom en enda åtgärd. Det fordras
en serie av åtgärder för att nå resultat.
Dessa åtgärder bör beröra alla led
i processen från planering fram till förvaltning
av en färdig bostad. I min
interpellation har jag velat peka på två
saker, nämligen dels en effektivare konkurrens
genom öppen anbudsgivning,
dels reducering av kapitalkostnaderna
genom höjning av låneunderlaget.

Jag vill gärna säga att jag finner inrikesministerns
svar på min första fråga
vara i flera avseenden tillfredsställande.
Inrikesministern redogjorde för
läget 1968 och konstaterade bl. a. att
prisbestämningen för nära hälften av
de bostäder som byggts på entreprenad
skett genom förhandlingar med ett enda
byggföretag utan att anbud infordrats
från ytterligare företag. Han konstaterade
vidare —■ det är detta uttalande
jag finner tillfredsställande — att »en

strävan bör —--vara att ge flera

anbudsgivare tillfälle att konkurrera
om projekten». Det är angeläget att på
olika vägar söka stimulera konkurrensen
och därmed öka möjligheterna att
få billigare bostäder genom öppen anbudsgivning.
Inrikesministern sade att
detta frågekomplex övervägs inom departementet.
Detta är enligt min mening
en så viktig fråga att övervägandena
bör ske inom en vidare ram än departementet.
Vi borde nu få en parlamentariskt
förankrad utredning om

konkurrensen inom byggnadsproduktionen.

Jag är inte lika tillfredsställd med
vad inrikesministern sade i senare delen
av sitt svar. Vad det här gäller är
ju att höja låneunderlaget så att det
skulle innefatta pantvärdetillägg, en
ändring som skulle leda till att kapitalkostnaderna
i nyproducerade hus reducerades.
Inrikesministern är uppenbarligen
mindre intresserad av detta, trots
att bostadspolitiska kommittén förordat
den linjen och trots att förslaget
fick stöd av flertalet remissinstanser.
Jag skall inte gå in på någon teknisk
diskussion men vill sätta ett par frågetecken
för slutsatserna i svaret. Inrikesministern
sade att pantvärdetillägget för
bostäder i nyexploaterade områden första
halvåret 1968 skulle vara 1,2 procent.
Jag har inte sett den siffran redovisad
tidigare. Om den vill jag bara
säga att den förefaller låg. Om vi ändå
utgår från den bör vi dock i fortsättningen
tala om kapitalkostnad i stället
för räntekostnad, då vi vill få en bild
av effekterna på hyran. Räntesatsen är
7,5 procent, och kapitalkostnaden 8,5
procent. Effekten på hyrorna blir då
inte bara några få promille utan ungefärligen
3/4 procent. Om vi tar en genomsnittssiffra
— d. v. s. om vi räknar
med både nyexploaterade områden och
saneringsområden — bör hyreseffekten
bli åtminstone 1 procent. Det kan sägas
att inte heller detta är mycket, men
summan av olika åtgärder kan bli av
icke oväsentlig betydelse. Denna fråga
skulle inrikesministern inte behöva föra
över till saneringsutredningen, utan han
kunde nu ta ett konkret initiativ av betydelse
för de många människor som
har svårt att betala de höga boendekostnaderna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Vi tycks vara överens
näs det gäller den första frågan som
herr Mundebo ställde. Jag har funnit

Nr 41

Tisdagen den 9 december 1969

Svar på interpellation ang. lokaliseringsstödet till främjande av turistnäringen inom

de fyra nordligaste länen

anledning i några sammanhang att anföra
just dessa synpunkter att vi har
behov av verklig konkurrens, att den
bör befrämjas och att det är ett vitalt
intresse att vi kan pressa byggnadskostnaderna.

Däremot tycker jag att den andra frågan
är alltför bagatellartad för att kunna
tas upp som någon mera väsentlig
faktor i sammanhanget. Herr Mundebo
försökte göra en konstruktion som skulle
ge till resultat någon procent på hyran,
men då måste han ifrågasätta riktigheten
av de siffror jag har redovisat.
Jag skall gärna se till att mina medarbetare
som har gjort dessa beräkningar
företer dem för herr Mundebo. Siffrorna
är kontrollerade också av bostadsstyrelsen,
och jag har inte anledning
att utgå från att de skulle vara
felaktiga. Det måste ju ändå röra sig
om relativt små belopp i sammanhanget.

Om vissa personer har förmånen att
kunna kosta på sig en lägenhetsstandard
som ligger över den gängse, är
det väl rimligt att de får ta på sig en
viss merkostnad för det. Jag tycker att
den frågan inte alls är av samma valör
som den första fråga herr Mundebo
ställde. Saken är föremål för uppmärksamhet,
och bostadsstyrelsen arbetar
med standardnormer, som kanske får
en annan utformning än de normer vi
har i dag. Det finns kanske anledning
att i det sammanhanget också se över
dessa förhållanden och anpassa normerna
efter dem, men det gäller dock
saker som i stort sett är ganska betydelselösa
för boendekostnaden.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Ja, vi är helt ense om
att den första punkten är den väsentliga,
men jag anser inte att vi kan avfärda
den andra såsom bagatellartad. Som
jag framhöll kan vi icke uppnå nämnvärda
resultat genom en enda åtgärd,
utan det måste till en serie av åtgärder,
och en justering av lånebestämmel -

serna kan vara en sådan åtgärd. Vi får
icke avvisa någon möjlighet att sänka
boendekostnaderna genom att påstå att
den är bagatellartad — även de små
sakerna bör prövas. Det sägs ju att
många bäckar små blir en stor å, och
jag tror att flera justeringar av lånebestämmelserna
tillsammans kan ge resultat.

Jag vill dessutom understryka att jag
visserligen ifrågasatte siffrans riktighet
men ändå accepterade den. I mitt inlägg
utgick jag nämligen från siffran
1,2 procent, som redovisas i svaret. Jag
anser det däremot riktigt att man, såsom
görs i gällande kungörelse, räknar
med kapitalkostnaderna och icke bara
räntekostnaderna. När materialet så
småningom är fullt klart får vi väl se,
om siffran 1,2 procent håller. Om den
gör det, blir det likväl en hyreseffekt
på hela beståndet av ungefär 1 procent.
Det må vara att den är liten, men icke
heller de små tingen bör avvisas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. lokaliseringsstödet
till främjande av turistnäringen
inom de fyra nordligaste länen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Wikner har frågat
mig, om jag ämnar vidta åtgärder
under pågående försök med lokaliseringsstöd
i syfte att jämställa stöd till
turistnäringen i de fyra nordligaste länen
med stöd till industrilokalisering.

Under perioden den 1 juli 1965—30
juni 1969 har lokaliseringsstöd utgått
till 23 turistanläggningar inom stödområdet.
I samtliga fall har stödet utgått
i form av lokaliseringslån. I flertalet
fall har dessutom räntebefrielse medde -

Tisdagen den 9 december 1969

Nr 41

Svar på interpellation ang. lokaliseringsstödet till främjande av turistnäringen inom

de fyra nordligaste länen

lats för viss tid. Jämfört med stödverksamheten
till industriföretag föreligger
sålunda den olikheten, att lokaliseringsbidrag
inte använts som stödform till
turistnäringen. Antalet projekt som erhållit
stöd är också relativt begränsat.

Beträffande den praxis som utformats
vill jag först erinra om att lokaliseringsberedningen,
som bl. a. har att
medverka vid utformningen av riktlinjerna
för lokaliseringsverksamheten
inom ramen för riksdagens beslut, under
hösten 1966 behandlade frågan om
lokaliseringsstöd till turistnäringen.
Den mening, som därvid uttalades, innebar
att man vid planeringen av turistanläggningar
borde utgå från att endast
ett mindre antal anläggningar i
varje län borde komma i fråga för lokaliseringsstöd
och att detta stöd i huvudsak
borde utgå i form av lokaliseringslån.

Denna uppfattning ligger också väl i
linje med de riktlinjer för lokaliseringsstödet,
som fastställdes av 1964
års riksdag. För att lokaliseringsbidrag
skall utgå till turistanläggning fordras
enligt dessa riktlinjer särskilda skäl.
Motivet härför är främst den uppenbara
risken för att beviljande av lokaliseringsbidrag
skulle kunna medföra inte
önskvärda konkurrensförskjutande effekter.

Rådande praxis i fråga om lokaliseringsstöd
till turistnäringen överensstämmer
sålunda med de principer för
sådant stöd som fastställts av riksdagen.
Frågan om fortsatt stöd kommer
att prövas i den proposition om lokaliseringspolitiken,
som avses komma att
föreläggas riksdagen våren 1970. Frågan
har också ett samband med pågående
utredning om planering av turistanläggningar
och friluftsområden.

Vidare anförde:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min inter -

pellation. Jag anser svaret vara positivt
så till vida att statsrådet meddelar att
frågan om fortsatt stöd kommer att prövas
i den proposition om lokaliseringspolitiken,
som avses komma att föreläggas
riksdagen våren 1970. Jag hoppas
att resultatet skall bli positivt.

Men statsrådet säger också: »Rådande
praxis i fråga om lokaliseringsstöd
till turistnäringen överensstämmer sålunda
med de principer för sådant stöd
som fastställts av riksdagen.» Jag är
inte säker på att det förhåller sig på
det viset. Det är nog mera en bedömningssak.
Som skäl för denna uppfattning
vill jag nämna att man lämnat
ränteeftergift när det gäller turistlånen
under några år. Mig förefaller det egendomligt
att man inte tillämpar bidrag
åt turistnäringen i lokaliseringsområdena
då det står i Kungl. Maj ds kungörelse
om statligt lokaliseringsstöd av
den 23 april 1965: »Lokaliseringslån
och, om särskilda skäl föreligga, lokaliseringsbidrag
utgå till den, som utövar
eller ämnar utöva verksamhet
inom turistnäringen, vid ny-, till- eller
ombyggnad av turistanläggning i de delar
av landet som anges i 2 § första
stycket, om lokaliseringsstödet kommer
glesbygdsområdena där till godo.»

Som jag fattar det är det tydligt angivet
att bidrag även kan utgå till turistanläggningar
inom de fyra nordligaste
länen. Man frågar sig, varför man
varit så restriktiv när det gällt bidrag
till turistanläggningar inom dessa områden.
Jag vet att statsrådet vid ett tillfälle
uttalat sig för en utbyggd, exploaterad
turism och fortsatte med att säga
att de ökade kraven på renare miljö,
orörd natur och den ökade fritiden gör
att en betydande när- och fjärrturism
blir realistisk.

I Norrland utgör turistnäringen ett
värdefullt komplement till industrilokaliseringen
där. I områden där man inte
kan påräkna någon större satsning på
industrier — jag vill understryka att

Nr 41

Tisdagen den 9 december 1969

Svar på interpellation ang. lokaliseringsstödet till främjande av turistnäringen inom

de fyra nordligaste länen

det finns tyvärr sådana områden —
men där turistnäringen är en värdefull
näring borde både lån och bidrag
kunna utgå. Det anser jag kan inrymmas
under benämningen »särskilda
skäl». Jag känner till en kommun i
Jämtlands län som från turistnäringen
får cirka 60 procent av hela kommunalskatten.
En del uttalar sig skeptiskt
om turistnäringen som inkomstkälla till
stat och kommun. Om man skall sätta
tilltro till de uppgifter jag kommit över,
har man gjort undersökning angående
turismens ekonomiska betydelse och
enligt beräkningar kommit fram till att
cirka 400 miljoner i inkomster tillföres
årligen stat och kommuner genom
turismen. I Jämtlands län har lokaliseringen
i sin helhet gett begränsade effekter
— detta säger jag inte som någon
kritik — och därför skulle ökat stöd
till turismen hjälpa upp förhållandena
inom mitt eget hemlän.

Jag skall villigt erkänna, att de lån
som lämnats till turistnäringen där har
varit till stor nytta. Men trots detta har
turisthotellen ekonomiska bekymmer.
Jag fick för någon tid sedan ett brev
från Härjedalens hotellförening. Av det
framgår att man har bekymmer. Man
säger bl. a. att omkostnaderna stiger
mycket snabbare än inkomsterna.

Om man tillämpade 5 § i Kungl.
Maj ds kungörelse om statligt lokaliseringsstöd
generösare, skulle det lätta
bekymren för många inom norra stödområdet.
Det var väl avsikten från början,
och jag vet att även arbetsmarknadsstyrelsen
var inne på den linjen,
men vissa omständigheter gjorde, att
endast lån och ränteeftergifter under
några år skulle utgå till turistanläggningar.

Jag vill också framhålla att både lån
och bidrag borde utgå för linbanor som
är integrerade med turistanläggningar.

I min interpellation har jag framhållit
att det måste bli en mera framåtriktad
planering för att fylla det behov

av områden med turist- och fritidsanläggningar
som följer av förkortad
arbetstid, ökade inkomster och den
större press på den enskilde som det
moderna arbetslivet bidrar till. Staten
måste hjälpa till med ännu kraftigare
stödåtgärder för att stimulera den här
näringsgrenen som turismen utgör. En
ökad satsning på den svenska turismen
kan även bidra till en bättre balans
mellan turistströmmen från och till utlandet.
Enligt de uppgifter jag fått har
turistströmmen från utlandet ökat kraftigt
under de senaste åren. I det brev
jag tidigare åberopade nämns att antalet
turister från Danmark, Tyskland
och Holland ökat starkt jämfört med
föregående säsonger. En ännu kraftigare
satsning krävs för att göra vårt land
attraktivare för utlandsturisterna. Kraven
blir allt större, vilket naturligtvis
också medför stora kostnader. Jag tror
att vi för att kunna möta turistströmmen
även måste satsa på flera turistområden
i Norrland och jag hoppas att
myndigheterna inte ställer sig alltför
restriktiva i framtiden.

Med detta ber jag, herr talman, att
ännu en gång få tacka för svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill på inget sätt
bestrida värdet av turismen. Staten stöder
också turism och friluftsliv i olika
former. Jag vill erinra om att utöver de
lånemöjligheter som har förelegat i fråga
om lokaliseringslån har man också
tillgång till statliga garantilån. Det senaste
budgetåret rörde det sig om upp
emot 10 miljoner kronor. Det finns vidare
ett allmänt stöd åt turismen på 5
miljoner kronor för de olika åtgärder
som organisationer vidtar. Dessutom
utgår vissa anslag från friluftsfonden,
vilka i viss mån kan komma anläggningar
av detta slag till godo.

Jordbruksministern har, som jag antydde
i mitt svar, tillkallat en utred -

Tisdagen den 9 december 1969

Nr 41

Svar på interpellation ang. skyldighet för

förpackningen deklarera giftighet

ning för att se över stödformerna till
turismen. Tanken är i första hand att
klarlägga vilka områden som passar sig
för investeringar, av vilka man på lång
sikt kan uppnå effekter. Därför tror jag
inte det är någon skada skedd om vi
väntar några månader. Yi kommer att
göra överväganden om stöd till turismen
i samband med att lokaliseringsutredningens
betänkande och dess remissvar
föreligger. Därför kan jag inte
lova att vi skall tillämpa en generösare
bedömning än tidigare under de månader
som återstår tills remissbehandlingen
blir klar.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Det var heller inte min
avsikt att jag skulle få ett löfte från
statsrådet, utan jag ville bara framhålla
vikten av att vi i samband med den
kommande propositionen kan få bättre
förhållanden vad gäller bidragsgivning
och lån till turistnäringen. Samtidigt
ville jag också fästa uppmärksamheten
på den turistström från utlandet som vi
nu har.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. skyldighet för
tillverkare av konstgödningsmedel att på
förpackning deklarera giftighet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Sundkvist har frågat
mig, om jag är beredd att ta initiativ
till en sådan ändring av giftförordningen
att tillverkare av konstgödningsmedel
åläggs att på förpackningen
deklarera giftigheten eller vådligheten.

Herr Sundkvists fråga berör ett aktuellt
problem, nämligen frågan om

tillverkare av konstgödningsmedel att på

samhällets kontroll över användningen
av ämnen och produkter som kan vara
skadliga från hälso- och miljösynpunkt.
Nuvarande bestämmelser medger ofta
inte en sådan kontroll. Det av herr
Sundkvist nämnda kvävegödselmedlet
är ett bland många exempel på produkter
på vilka gällande lagstiftning
inte är tillämplig. För att komma till
rätta med nämnda problem har jag i
maj i år tillkallat sakkunniga för att utreda
kontrollen av miljöfarliga produkter.
De sakkunniga — som antagit namnet
miljökontrollutredningen — skall
också undersöka behovet av en utvidgad
uppgiftsskyldighet för bl. a. tillverkare
av miljö- och hälsofarliga ämnen.
Det problem herr Sundkvist tar upp är
alltså redan föremål för utredning.

Vidare anförde:

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret på min interpellation,
ett svar som givetvis kan betraktas
som positivt, eftersom herr
jordbruksministern ställer sig välvillig
och hänvisar till pågående utredningsarbete
på området.

Jag vill dock framföra några synpunkter,
som kanske kommer att visa
att jag inte är helt nöjd med svaret,
även om det i viss utsträckning kan
betraktas som positivt. Det jag i så fall
skulle vara missnöjd med är att jag inte
kunnat få ett litet halmstrå att gripa
tag i — åtminstone ett halvt löfte om
en snabbare lösning av frågan än utredningsvägen.
Miljökontrollutredningen,
som statsrådet hänvisar till, har
mycket stora och viktiga frågor att behandla,
och jag föreställer mig därför
att det kommer att dra långt ut på tiden
innan någon proposition framlägges
i anledning av den utredningens
resultat.

I min interpellation har jag framhållit
att vi redan har kungl. förord -

Nr 41

Tisdagen den 9 december 1969

Svar på interpellation ang. skyldighet för

förpackningen deklarera giftighet

ningar på detta område. År 1962 utfärdades
sålunda två sådana förordningar,
SFS 1962:702 och 703. Den förstnämnda
reglerar just sådant som jag har aktualiserat,
och såvitt jag kan finna bör
den även tillämpas på konstgödselmedel,
i den mån de kan antas vara vådliga.
Jag skall litet senare visa att de
kan vara det. Nämnda författning tilllämpas
nu på besprutnings- och bekämpningsmedel
och jag menar att vi
inte behöver någon ny författning utan
att den vi redan har kan utvidgas till
att avse även konstgödselmedel. Jag
ställer mig därför litet frågande till den
mening i statsrådets svar som lyder:
»Det av herr Sundkvist nämnda kvävegödselmedlet
är ett bland många exempel
på produkter på vilka gällande lagstiftning
inte är tillämplig.» Har vi
inte redan en lagstiftning som är tilllämplig,
och gäller det här inte bara en
utvidgning av sortimentet?

Låt mig gärna, eftersom detta kan
betraktas som en kritik av statsrådets
svar, i så fall även kritisera mig själv.
Såsom min interpellation är ställd utmynnade
den nämligen i en fråga, huruvida
statsrådet var beredd att göra
en ändring av den ifrågavarande förordningen.
Det hade varit riktigare att
fråga om statsrådet var beredd att tilllämpa
förordningen på ett sådant sätt
att den även omfattade konstgödselmedel.

Jag har vid utarbetandet av min interpellation
haft ett speciellt fall som
bakgrund. Det gällde en lantbrukare i
Sörmland, som använde det i handeln
relativt nyutkomna kvävegödselmedlet
urea, vilket vi vet är mycket kväverikt
och vars användande naturligtvis är
förenat med vissa risker. Jordbrukaren
var väl medveten om detta och använde
medlet som övergödning. Han släppte
inte in några djur på det behandlade
området förrän efter sju dygn. Tyvärr
dog ändå tre av hans mjölkkor av kväveförgiftning.

tillverkare av konstgödningsmedel att på

Det fall som jag relaterat är ingalunda
enastående. Det har i ganska stor utsträckning
förekommit liknande fall,
många kända och alldeles säkert ännu
fler okända därför att lantbrukarna
kanske i viss mån känt sig delaktiga på
grund av att de inte varit tillräckligt
försiktiga. Vid undersökningen i det
speciella fall som jag redogjort för visade
representanter för tillverkarna,
Svenska salpeterverken, mycket stort
intresse och ville ha faktauppgifter om
hur det hela gått till. De förklarade
sitt intresse med att de inte visste hur
urea verkar i fall som dessa. Det bevisar
att tillverkarna i själva verket inte
känner till hur farligt det medel som
de tillverkar kan vara. De kunde emellertid
inte gå med på några som helst
skadeståndsanspråk; de hävdade att vederbörande
jordbrukare borde ha haft
reda på att medlet i fråga kunde vara
farligt. De varningar som förekommer
är de som finns att läsa i fackpressen
— på förpackningarna ges inga som
helst varningar. De allra flesta jordbrukare
har nog ändå gjort klart för sig
att om de väntar en vecka så är det
inte någon fara längre.

Vad jag är ute efter är givetvis inte
att få ett förbud mot användning av
urea, ty det är ett alldeles utmärkt medel
för att öka avkastningen inom jordbruksnäringen.
Vad jag anser vara befogat
är emellertid att tillverkarna
åläggs att på förpackningen — i det
här fallet säcken — tala om vilka verkningar
gödselmedlet kan ha och där utfärda
en varning som klart säger hur
pass farligt medlet är. Om tillverkarna
inte vet hur farlig deras produkt är,
blir det ännu mera befogat att ålägga
dem att ta reda på det och också deklarera
det på säcken. Tyvärr tycks de
inte vilja göra detta frivilligt, förmodligen
beroende på rädsla för att försäljningen
i så fall skulle gå ned.

Jag förstår av svaret att jordbruksministern
ser positivt på det spörsmål

Tisdagen den 9 december 1969

Nr 41

Svar på interpellation ang. skyldighet för tillverkare av konstgödningsmedel att på
förpackningen deklarera giftighet

jag tagit upp, men jag skulle ändå gärna
ha sett att han anvisat vägar som
kan leda fram till ett snabbt beslut. Jag
vill påstå att vi har de lagar och förordningar
som erfordras; det gäller
bara att tillämpa dem även på det här
området. Därför vill jag fråga jordbruksministern,
om han kan tänka sig
att i det här sammanhanget tillämpa
redan befintliga föreskrifter. Slutligen
vill jag även ställa frågan hur pass
länge det kan dröja innan miljökontrollutredningen
blir färdig med sitt arbete.

Jag tackar än en gång för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! De lagar och förordningar
som riksdagen har antagit gäller
ju även för jordbruksministern, och
han måste alltså leva efter dem. Eljest
föreställer jag mig att konstitutionsutskottet
vill ha ett ord med i laget.

När jag säger i mitt interpellationssvar
att det nämnda kvävegödselmedlet
är ett bland många exempel på produkter
på vilka gällande lagstiftning inte
är tillämplig är det inget skämt utan
ett faktum. Varken giftförordningen eller
bekämpningsmedelsförordningen är
tillämplig på kvävegödselmedel, urea
eller urinämnen. Under bekämpningsmedelsförordningen
faller de ämnen
som används i bekämpningssyfte, och
ett sådant är det ju här inte fråga om.
Giftförordningen avser sådana ämnen,
rilkas användning kan göra dem farliga
för människor. Det är alltså helt
klart att detta ämne inte faller under
vare sig giftförordningen eller bekämpningsmedelsförordningen.
Man kan alltså
inte göra det så lätt för sig att man
låter dessa författningar gälla för detta
ämne.

Nu säger herr Sundkvist att det av
honom åberopade fallet inte är något
enastående fall, utan han har många
kända och okända fall att peka på. Att

somliga är okända skulle bero på att
jordbrukarna av skamkänsla inte vill
vidgå att de har handskats oförsiktigt
med detta ämne. Det stämmer inte med
den bild som vi har fått inom departementet,
ty redan då det fall som herr
Sundkvist åberopade blev bekant, tog
vi självfallet kontakt med de ansvariga
myndigheterna för att få klarhet i hur
det låg till. Och några fler kända fall
har vi inte fått vetskap om.

Vi har låtit lantbruksstyrelsen, vi
har låtit giftnämnden och vi har låtit
dem som vid lantbrukshögskolan sysslar
med dessa frågor undersöka saken.
De utesluter givetvis inte att olyckor
kan inträffa, om man felaktigt använder
urea. Men det är ju samma sak med
handelsgödselmedel över huvud taget
— vid normal hantering utgör de ingen
fara, åstadkommer inga skadeverkningar.
Fara uppstår när man använder
gödselmedlen oförsiktigt och under
ogynnsamma omständigheter.

Om vi kommer fram till den ordning
som herr Sundkvist begär och som jag
ställer mig mycket positiv till, så kan
vi fördenskull inte sitta med armarna
i kors, ty det är alldeles nödvändigt att
vi också informerar dem som sysslar
med detta. Och jag vågar påstå att inom
jordbruket är man numera väl medveten
om de faror som de medel kan
åstadkomma som man handskas med.

Det finns alltså för dagen ingen annan
väg att gå än att låta miljökontrollutredningen
behandla frågan. Jag har
inte ansett det vara erforderligt att begära
av miljökontrollutredningen att
den skall bryta ut detta speciella ämne,
ty det finns så många ämnen som utredningen
har att syssla med, att det
skulle förrycka hela arbetet. Så allvarlig
är inte frågan — den uppfattningen
fotar jag på de uppgifter jag fått av
representanter för de ansvariga myndigheterna
—- utan miljökontrollutredningen
bör få fullfölja sitt arbete. Den
kommer att skyndsamt slutföra detta,

Nr 41

Tisdagen den 9 december 1969

Svar på interpellation ang. skyldighet för

förpackningen deklarera giftighet

ty det gäller här en allvarlig brist i vår
lagstiftning som det är vår avsikt att
täppa till när utredningen är färdig. Vi
avvaktar med iver resultatet av kommitténs
arbete, och detta kan som sagt
väntas ganska snart.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag tackar för den utförligare
redogörelse som jag nu fick
för frågans behandling. Jag gladde mig
mycket över detta.

När det gäller frågan om huruvida
bestämmelserna är tillämpliga även på
detta område finns det inte någon anledning
för mig att tvista om denna
sak. Jag har fått en uppgift om att dessa
båda författningar skulle vara tilllämpliga
även i fråga om konstgödningsmedel.
Om så inte är fallet kan
man tydligen inte gå den vägen.

På tal om kända och okända fall kan
jag säga att jag givetvis inte kan peka
på några okända fall. Jag skulle dock
kunna åta mig att plocka fram flera
lantbrukare som råkat ut för just denna
sak. Det rör sig alls inte om bara ett
enda fall. I de allra flesta fallen har
man inte gått så långt som till att ställa
skadeståndsanspråk på tillverkaren.
Detta har, såvitt jag vet, bara inträffat
några gånger, men då har det å andra
sidan rört sig om rätt många skadade
djur.

Jag är medveten om att man inte kan
klara dessa problem enbart genom att
förse emballagen med påskrift om hur
pass farligt innehållet är, men det vore
dock rätt angeläget att göra detta. Jag
har själv under många år sysslat med
besprutnings- och bekämpningsmedel,
och i fråga om dessa lämnas en utförlig
redovisning av hur pass farliga
medlen är. Det sker även beträffande
varor som ingalunda är farligare än
detta kvävegödselmedel.

Jag är naturligtvis mycket tacksam
för beskedet att miljökontrollutredningens
arbete väntas vara slutfört

tillverkare av konstgödningsmedel att på

inom relativt kort tid. Därmed hoppas
jag att denna fråga kommer att kunna
regleras snabbt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 21—23, konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 39 och 43—48, statsutskottets
utlåtanden nr 168—-178, bevillningsutskottets
betänkanden nr 65, 66, 68, 69
och 73, bankoutskottets utlåtande nr 52,
första lagutskottets utlåtanden nr 53,
54 och 58, andra lagutskottets utlåtanden
nr 85—88, tredje lagutskottets utlåtande
nr 59 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 40—57.

§ 9

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista måtte uppföras dels
statsutskottets utlåtanden nr 168—170,
bankoutskottets utlåtande nr 52 och
konstitutionsutskottets utlåtande nr 43
i nu nämnd ordning främst, dels konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39 närmast
före jordbruksutskottets utlåtande
nr 43, dels andra lagutskottets utlåtande
nr 86 närmast före bevillningsutskottets
betänkande nr 66, dels andra
lagutskottets utlåtande nr 88 närmast
efter statsutskottets utlåtande nr 174,
dels jordbruksutskottets utlåtande nr 57
närmast efter utrikesutskottets utlåtande
nr 23.

Vid bifall till denna hemställan skulle
de vid morgondagens sammanträde
föreliggande ärendena komma att företas
till avgörande i den ordning som
angivits på en till kammarens ledamöter
utdelad stencil.

Ifrågavarande hemställan bifölls.

Tisdagen den 9 december 1969

Nr 41

§ 10

Till bordläggning anmäldes
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 70, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i taxeringsförordningen (1956:
623), och

nr 71, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om insättning
på skogskonto, m. m. jämte motion; första

lagutskottets utlåtande och memorial
:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring
å motorfordon, och

nr 59, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen
(1951: 648), m. m. jämte motioner i ämnet,

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i övergångsbestämmelserna till
lagen (1968:346) angående ändring i
lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom jämte
motion i ämnet,

nr 63, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring i förordningen
(1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m., dels motioner i ämnet,
dels ock motion om rätt för det allmänna
att förvärva vissa trafikföretag,
in. m., och

nr 64, angående uppskov med behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till fastighetsbildningslag.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

fru Hörnlund (s), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
lokaliseringsverksamheten i
Boråsregionen, och

fru Nettelbrandt (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder mot
trafikolyckor vintertid.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.17.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Onsdagen den 10 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 2 innevarande
december.

§ 2

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 70 och
71, första lagutskottets utlåtande och
memorial nr 55 och 59 samt tredje
lagutskottets utlåtanden och memorial
nr 61—64.

§ 3

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ett statligt förvaltningsbolag
m. m. jämte motioner.

I propositionen nr 121 hade Kungl.
Maj :t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över industriärenden
för den 29 maj 1969 föreslagit riksdagen
att

1) besluta att ett statligt förvaltningsbolag
bildades i huvudsak enligt de
riktlinjer som angetts i statsrådsprotokollet
och godkänna vad departementschefen
därvid anfört om förfarandet
vid bildandet samt

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
sådana tilläggsavtal till gällande konsortialavtal
mellan staten såsom aktieägare
i vissa bolag och andra aktieägare i
bolagen, som kunde erfordras i samband
med förvaltningsbolagets övertagande
av de statliga aktierna i sådana
bolag.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 51

av herr Werner och II: 9 av fru Marklund
m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte uttala sig för att LKAB och
övriga statliga bolag som nu tillhörde
SAF måtte utträda ur denna organisation,

dels de likalydande motionerna
1:1068 av herr Dahlén m. fl. och II:
1236 av herr Wedén m. fl., vari hemställts A.

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa

1. om en utredning med syfte att föreslå
ett system med statliga kreditgarantier
för utveckling av stora och riskbetonade
projekt,

2. att ett system infördes enligt vilket
ej endast offentliga företag utan
även enskilda erbjödes lämna offert på
kostnaderna för fullgörandet av sådana
uppgifter som staten önskade få utförda
och som icke bedömdes kunna täckas
av produktionsavkastning enligt normala
företagsekonomiska kalkyler men
för vilka företagen i fråga vore lämpade,

3. att vad i motionerna anförts i fråga
om en utförlig och öppen redovisning
från förvaltningsbolaget och från
dess dotterföretag i syfte att möjliggöra
en klarare bedömning av utfallet av den
ekonomiska verksamheten beaktades,

4. att de riksdagsmän som så önskade
skulle beredas tillfälle att närvara
vid vilket som helst statligt företags bolagsstämma
och att där ställa frågor
om verksamheten,

5. att de anställda i statliga företag
finge rätt att utse representanter i respektive
företags styrelse;

B. att riksdagen måtte uttala att den
i propositionen gjorda distinktionen

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

mellan ägaransvar och företagaransvar
icke finge tolkas som en begränsning
av riksdagens prövningsrätt när det gällde
statliga företags skötsel,

dels de likalydande motionerna I:
1070 av herr Virgin m. fl. och II: 123b
av herr Holmberg m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 121 och i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att Kungl. Maj :t måtte låta
utreda i vilka former de statliga företagen
borde samordnas och drivas för att
inom den statliga företagssektorn skapa
ökad effektivitet och bättre lönsamhet
med tillgodoseende tillika av kraven
på konkurrens på lika villkor och behovet
av vidgad insyn och kontroll,

dels motionen II: 1235 av herr Stridsman
m. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:1070 och II: 1234 besluta
att ett statligt förvaltningsbolag skulle
bildas i huvudsak enligt de riktlinjer
som angivits i statsrådsprotokollet,

2. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet anförts om förfarandet
vid bildandet av förvaltningsbolaget,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna I: 1068 och II: 1236, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet anförts
om målsättningen in. m. för statliga företag,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1068 och II: 1236 i vad de avsåge
viss representation i statliga företags
styrelser,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och i anledning
av motionerna 1:1068 och 11:1236,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet förordats
beträffande redogörelser för den
statliga företagssektorn,

6. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

1:1068 och 11:1236, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, som sin mening
ge Kungl. Maj d till känna vad utskottet
anfört beträffande möjlighet för ledamot
av riksdagen att närvara och ställa
frågor vid bolagsstämma med förvaltningsbolaget,

7. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och i anledning av
motionerna 1:1068 och 11:1236, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
i statsrådsprotokollet förordat offertsystem,

8. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj d att träffa sådana tilläggsavtal
till gällande konsortialavtal mellan
staten såsom aktieägare i vissa bolag
och andra aktieägare i bolagen, som
kunde erfordras i samband med förvaltningsbolagets
övertagande av de
statliga aktierna i sådana bolag,

9. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1235,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 51 och II: 9,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1068 och II: 1236 i vad de avsåge
viss statlig kreditgaranti.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande frågan om bildande av
ett statligt förvaltningsbolag av herrar
Virgin, Ottosson, Bohman och Lothigius
(samtliga m), som ansett

dels att utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1070 och 11:1234 avslå
Kungl. Maj ds förslag om bildande
av ett statligt förvaltningsbolag och
som sin mening ge Kungl. Maj d till känna
vad reservanterna anfört beträffande
utredning om de statliga företagen,

dels att utskottets hemställan under
2 t. o. m. 8 — vid bifall till yrkandet
beträffande 1 — bort utmynna i avslag
å Kungl. Maj ds förslag;

2. beträffande målsättningen in. in.
för statliga företag av herrar Axel Andersson
(fp), Ivar Johansson (ep), Per
Jacobsson (fp), Ngman (fp), Johan

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

Olsson (ep), Eliasson i Sundborn (ep),
Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund (ep),
Sjönell (ep) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet under 3
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:1068 och 11:1236, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört beträffande målsättningen
m. m. för statliga företag;

3. beträffande frågan om viss representation
i statliga företags styrelser av
herrar Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Enskog (fp), Nilsson
i Tvärålund (ep), Sjönell (ep) och
Eriksson i Arvika (fp), som ansett att
utskottet under 4 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1068 och 11:1236, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört angående representanter
för de anställda i de statliga
företagens styrelser m. in.;

4. beträffande redogörelser för den
statliga företagssektorn av herrar Axel
Andersson, Per Jacobsson, Nyman, Enskog
och Eriksson i Arvika (samtliga
fp), som ansett att utskottet under 5
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1: 1068 och 11:1236, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, som sin mening
ge Kungl. Maj d till känna vad reservanterna
anfört beträffande redogörelser
för den statliga företagssektorn;

5. beträffande frågan om riksdagsledamots
närvaro vid statliga bolags bolagsstämma
av herrar Axel Andersson,
Per Jacobsson, Nyman, Enskog och
Eriksson i Arvika (samtliga fp), som
ansett att utskottet under 6 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till

motionerna 1:1068 och 11:1236, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga,
som sin mening ge Kungl. Maj d till känna
vad reservanterna anfört beträffande
riksdagsledamots närvaro vid och
möjlighet att ställa frågor vid bolagsstämmorna
i de statliga företagen;

6. beträffande frågan om viss statlig
kreditgaranti av herrar Axel Andersson
(fp), Virgin (m), Ivar Johansson (ep),
Per Jacobsson (fp), Ottosson (m), Nyman
(fp), Johan Olsson (ep), Bohman
(m), Eliasson i Sundborn (ep), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep), Sjönell
(ep), Lothigius (m) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet under
11 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1068 och II: 1236, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, som
sin mening ge Kungl. Maj d till känna
vad reservanterna anfört om statlig kreditgaranti
för utveckling av stora och
riskbetonade projekt.

Herr TALMANNEN yttrade:

överläggningen beträffande detta utlåtande
må omfatta jämväl statsutskottets
utlåtanden nr 169 och 170, bankoutskottets
utlåtande nr 52 samt konstitutionsutskottets
utlåtande nr 43, men yrkanden
rörande sistnämnda fyra utlåtanden
framställes först sedan desamma
föredragits.

Statsutskottets hemställan i utlåtandet
nr 168 föredrogs; och anförde därvid: Chefen

för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Talarlistan till denna
debatt visar att oppositionen har föredragit
att i första hand låta sig företrädas
av andra talare än sina representanter
i statsutskottet, och det är givetvis
oppositionens ensak att besluta om det.
Själv tror jag, om jag här skall göra en
personlig deklaration, att debatten inte

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

kommer att vinna på det arrangemanget.
I det läge som nu har inträtt liar jag
velat utnyttja den möjlighet som konstitutionen
ger mig till att redan på detta
tidiga stadium ge mig in i debatten. Fördelen
härmed är att oppositionen då
får tillfälle att i sina huvudanföranden
bemöta de synpunkter som jag kommer
att lägga på denna fråga och kan göra
det mera utförligt än med den begränsning
som replikrätten annars föreskriver.
Därmed tror jag att vi kan få en
mera koncentrerad debatt här i kammaren
i dag än med ett annat förfarande.

Moderata samlingspartiet är som vanligt
att lita på. Namnbytet har inte brutit
kontinuiteten med den gamla högern.
Det finns, kort sagt, inom detta parti
ingen entusiasm för statligt företagande,
och man är hederlig nog att säga det
öppet. Det är sannerligen inte något
hymlande i det partiets uppfattning:
man vill inte ha något förvaltningsbolag,
och följaktligen yrkar man avslag på
propositionen.

Det blir genast besvärligare när man
studerar folkpartiets motion. Den är den
ordrikaste av alla motionerna och, naturligtvis,
den mest folkpartistiska. Det
märkliga — eller kanske typiska —• för
folkpartimotionen är att man knappast
på något enda ställe förmår framföra ett
enda positivt argument för en aktiv statlig
företagspolitik. Man säger i stället
att inget tyder på att en större statlig
företagssektor i det förgångna skulle ha
medfört bättre förhållanden i dag när
det gäller effektivitet och ekonomisk
tillväxt, utan att tvärtom motsatsen kan
bli fallet i framtiden.

Man anser inte heller att den statliga
företagssektorn bör spela någon viktigare
roll när det gäller att främja teknisk
utveckling och industriell verksamhet
inom produktionsområden som
är speciellt krävande på grund av exempelvis
satsningens storlek, risk eller
långfristighet. Folkpartiet vill i stället
främja privata lconsortiebildningar genom
statliga kreditgarantier. Detta visar

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

inte bara på en djup misstro mot statligt
företagande — vilket i och för sig
inte är särskilt uppseendeväckande.
Men det visar tyvärr att folkpartiet,
trots läpparnas bekännelser då man
funnit det lämpligt, inte har förstått
särskilt mycket av de senaste årens intensiva
debatt om forsknings- och utvecklingspolitiken
eller av motiven bakom
tillkomsten av exempelvis Investeringsbanken,
styrelsen för teknisk utveckling
och utvecklingsbolaget.

Också den statliga företagssektorns
framtida roll för att åstadkomma en
mer rationell företagsstruktur i vissa
branscher av näringslivet underkänns
av folkpartiet med hänvisning till att
staten har andra medel, som hellre bör
komma till användning. Folkpartiet säger
t. o. in., utan närmare motivering,
att det blir svårare för staten att utöva
sina kontrollerande och övervakande
uppgifter om staten samtidigt i stor
skala uppträder som producent och
marknadsförare. Denna upptäckt har
drag av nytänkande, och jag hoppas att
herr Ohlin, som anmält sig på talarlistan,
inte kommer att undanhålla kammaren
den teori som ligger bakom denna
tes.

Statligt företagande bör knappast heller
enligt folkpartiet komma i fråga när
konkurrensen behöver skärpas inom en
bransch, där den av olika anledningar
försvagats till men för samhälle och konsumenter.
Ja, det står faktiskt så i motionen.
Man hänvisar i stället till åtgärder
inom utrikeshandelns område och
till lagstiftningen mot skadliga monopol
och konkurrensbegränsningar. Statligt
företagande avvisas också — för säkerhets
skull — om det skulle syfta till att
trygga den ekonomiska försvarsberedskap
en eller om det skulle gagna statens
intresse av att påverka pris- och kostnadsutvecklingen
på områden, där staten
själv uppträder som betydande köpare.

Slutligen konstaterar man att statliga
företagsinsatser tillsammans med enskild
företagsamhet endast bör komma

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

i fråga i ett fåtal fall då det gäller hemmamarknadsindustrier
och att statlig
företagsamhet på tekniskt avancerade
områden i snabb expansion inte är särskilt
lämplig.

Efter denna för motionärerna avslöjande
genomgång av folkpartiets motiv
mot en aktivisering av den statliga företagspolitiken
letar man på följande sidor
i motionen för att där finna förklaringen
till de ibland — särskilt under
valrörelserna och då folkpartister talar
i t. ex. Norrland — så positiva uttalandena
om nödvändigheten av statliga
företagsetableringar. Men därom sägs —
om jag läst rätt — ingenting. För säkerhets
skull vill jag emellertid be att åtminstone
någon av folkpartiets talare
under den kommande debatten visar oss
var i partimotionen man kräver den aktiva
statliga företagspolitik, som ju förvaltningsbolaget
skall verkställa enligt
förslagen i propositionen. Nämn i varje
fall ett par ställen i motionen! Det är väl
ändå det minsta man kan begära av ett
parti som inte har det politiska modet
att yrka avslag på propositionen och
som alltså måste förväntas ställa sig
bakom kraven på en aktivisering av denna
politik.

Man har alltså inte yrkat avslag på
propositionen. Trots att folkpartiet inte
funnit några godtagbara argument för
regeringens företagspolitik vågar man
inte göra gemensam sak med moderata
samlingspartiet ■—- det vore antagligen
enligt folkpartiledningen en taktisk felmanöver
att skylta med samma åsikt
som detta parti, vilket man betraktar
som ett dåligt sällskap. Men i varje fall
i denna fråga förefaller taktiken väl genomskinlig,
för något i grunden konservativare
än folkpartiet finns inte i denna
fråga.

Det är mot denna bakgrund man med
viss glädje kan konstatera att centerpartiet
har en hälsosam effekt på folkpartiet.
Centerpartiet har motionsvägen
inte framfört någon annan synpunkt på
propositionen om förvaltningsbolaget

än att Norrlandsfonden även efter utgången
av 1970 skall garanteras minst
det årliga belopp som hittills erhållits
från LKAB:s vinstmedel. Låt mig bara
konstatera att 1970 års riksdag kommer
att få ta ställning till Norrlandsfondens
framtida verksamhet och finansiering.
Jag tror inte att det härvidlag går någon
skiljelinje mellan centern och regeringen.
Men när jag talar om centerns hälsosamma
effekt på folkpartiet syftar jag
naturligtvis på de gemensamma mittenreservationerna
i statsutskottets utlåtande
nr 168, där det faktiskt — uppenbarligen
på initiativ av centerpartiet -—
har kommit in flera formuleringar i
vilka man stöder propositionen och utskottets
motiveringar.

Utskottets huvudtalesman kommer senare
att mer i detalj ta upp dessa reservationer,
och jag skall själv något längre
fram gå in på några av dem. Men jag
vill gärna notera att reservationen 2
t. ex. innehåller en formulering som
över huvud taget inte har någon täckning
i folkpartimotionen, nämligen att
det föreligger »sakliga skäl att åstadkomma
bättre samordning och effektivisering
av statlig företagsamhet genom
bildandet av ett statligt förvaltningsbolag».
De folkpartistiska motionärerna
får väl försöka grubbla över vilka dessa
sakliga skäl kan vara.

Jag vill emellertid lyckönska till detta
resultat. Om centerpartiet också på
andra områden kan förmå folkpartiet
att inse att det kanske kan finnas vissa
skäl för att inte gå emot den socialdemokratiska
politiken, så får vi hoppas på
en fortsättning och en fördjupning av
mittensamarbetet.

Men för att något knyta an till det förhållandet
att det är riksdagsval om
mindre än tio månader, då alltså de borgerliga
partierna kommer att med en
mun försäkra väljarna att de är redo att
bilda regering, finns det anledning påminna
om vad herr Hedlund har framhållit
i många valrörelser: det som de
borgerliga partierna inte är överens om

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

får man lägga åt sidan i en borgerlig
regering. Är det någon, herr talman, som
efter att ha tagit del av partimotionerna
i denna fråga tvekar om vad som skulle
ha hänt med den statliga företagspolitiken,
om valet 1968 hade resulterat i en
borgerlig valseger?

Jag hoppas fortfarande att bl. a. den
studieresa som den avdelning av statsutskottet
gjort, som behandlat propositionen,
skall ge resultat på sikt. Man besökte
ju nyligen Japan och man har besökt
Italien och bör ha fått klart för sig
vilken industripolitisk roll regeringen
spelar i Japan och vilken roll den statliga
företagssektorn spelar i Italien.
Denna insikt bör bidra till att få bort
skygglapparna och i någon mån minska
den konserverande inställningen. Annars
vore det illa använda respengar.

Efter denna allmänna reflexion vill
jag, herr talman, något gå in på de reservationer
och uttalanden som gjorts
från de borgerliga partiernas sida i
denna fråga.

Jag vill först beröra kritiken från
moderata samlingspartiets sida mot förvaltningsbolagets
föreslagna organisation.
Man anger, utan konkretisering, att
tillkomsten av förvaltningsbolaget skulle
leda till en byråkratisering med
minskad effektivitet som följd och en
oklar ansvarsfördelning. Förvaltningsbolaget
skulle dessutom beskära de individuella
statliga företagens ansvar och
handlingsfrihet. Liknande tankegångar
återfinnes i folkpartimotionen.

När man tar del av detta kan man
inte frigöra sig från tanken att motionärerna
har läst propositionen rätt slarvigt.
Den organisation som föreslås i
propositionen går just ut på att minska
oyråkratin och få en klar ansvarsförlelning
samt skapa den frihet för hela
''öretagsgruppen som är en förutsättning
för att åstadkomma en effektiv verksamhet
i enlighet med de näringspolitiska
värderingarna.

All erfarenhet visar att en företagsgrupp
med en och samma ägare uppnår

Statligt förvaltningsbolag, m. in.

det bästa resultatet om man för det
första samordnar ägaransvaret så mycket
som möjligt och för det andra söker
åstadkomma en klar åtskillnad mellan
ägarfunktionen och företagarfunktionen.
Det är denna linje vi har följt.

Förslaget går som bekant ut på att
man på departementsnivån koncentrerar
det nu på sju departement splittrade
ägaransvaret till i princip två departement
och att företagaransvaret principiellt
läggs under departementsnivån.
Detta är i god överensstämmelse med
svensk förvaltningstradition, d. v. s. att
man skall skilja på politiska beslut och
verkställighetsbeslut. Det är förvånande
att moderata samlingspartiet går emot
detta. Partiet brukar ju i andra sammanhang
vara starkt traditionsbundet.
Men då det konservativa idealet kommer
i konflikt med drömmen om ett helt
privatägt och privatstyrt näringsliv, får
tydligen det konservativa idealet vika.

Genom tillkomsten av förvaltningsbolaget
kan Kungl. Maj :t koncentrera
sitt ägaransvar till principiella ställningstaganden
och låta förvaltningsbolaget
och koncernföretagen översätta
dessa ställningstaganden i aktivt handlande.
Det understrykes med all kraft
i propositionen att förvaltningsbolaget
inte övertar ansvaret för den löpande
operativa verksamheten i koncernföretagen
och heller inte något annat ansvar
som enligt aktiebolagslagen ligger hos
dessa företags styrelse eller verkställande
direktör.

Det bör i detta sammanhang understrykas,
som ett svar på folkpartimotionen,
att tillkomsten av förvaltningsbolaget
på intet sätt innebär att Kungl.
Maj:ts ansvar inför riksdagen när det
gäller den totala statliga företagsamheten
på något sätt ändras. Utskottet
har ju också i sitt utlåtande understrukit
det nämnda förhållandet.

I de nämnda motionerna berörs också
insynen i de statliga företagen. Folkpartiet
önskar att det åstadkommes en
mer öppen redovisning från förvalt -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

ningsbolaget och dess dotterföretag och
att samtliga riksdagsmän som så önskar
skall få närvara på alla statliga
företags bolagsstämmor.

Insynen i de statliga företagen har
tidigare inte varit tillfredsställande,
men den har efter hand förbättrats
i icke oväsentlig utsträckning. Bl. a.
utkommer numera årligen publikationen
Statliga företag med uppgift om
både affärsverkens och de statliga bolagens
verksamhet.

Denna information ger riksdagen och
allmänheten en bättre insyn i de statliga
företagen än vad som tidigare var
fallet. Insynen och informationen kan
emellertid förbättras, och det är därför
som regeringen i propositionen om det
statliga förvaltningsbolaget lagt fram
ett antal förslag om ytterligare åtgärder.

Den statliga företagsgruppen skall
ha skyldighet att på ett föredömligt
öppet sätt redovisa och informera om
sin verksamhet. Kungl. Maj :t bör därtill
förelägga riksdagen en årlig redogörelse
om den statliga företagskoncernen.
På det sättet blir de statliga företagen
varje år föremål för riksdagsbehandling.
Såväl riksdagsledamöterna
som allmänheten får på detta sätt
en ökad information om den statliga
företagsamheten. Jag förutsätter också
att vederbörande utskott utnyttjar möjligheterna
att kalla representanter för
förvaltningsbolaget för att få önskad
kompletterande information utöver den
som publiceras i bolagets förvaltningsberättelse.

Riksdagen skall därtill genom riksgäldsfullmäktige
utse två revisorer i
förvaltningsbolaget. Revisorerna i förvaltningsbolaget
har full insynsrätt i
underlydande koncernföretag.

Vidare har utskottet föreslagit att
18 riksdagsledamöter får vara närvarande
vid förvaltningsbolagets bolagsstämma.
Denna utökning från de i
propositionen föreslagna 12 ledamöterna
har jag självfallet inget att erinra

emot. Dessa riksdagsledamöter skall
ha rätt att ställa frågor och få dessa besvarade.
Dessa frågor kan och bör
självfallet omfatta samtliga bolag inom
koncernen.

Som framgår av denna redogörelse är
det en väsentlig förbättring av insynsoch
informationsmöjligheterna som skapas
i samband med förvaltningsbolagets
tillkomst.

Teoretiskt kan man naturligtvis tänka
sig att samtliga riksdagsmän skulle
ges tillfälle att närvara vid samtliga
statliga företags bolagsstämmor. Men
frågan är om detta på något effektivt
sätt skulle öka informationen till riksdag
och allmänhet eller förbättra insynen.
Åtgärden att låta 18 riksdagsmän
vara närvarande vid förvaltningsbolagets
bolagsstämma, där de kan
ställa frågor om hela företagskoncernen
och få de ställda frågorna besvarade,
är enligt min uppfattning en rationellare
lösning på detta problem.
Denna uppfattning delas också av utskottet.
Härtill kommer givetvis möjligheter
för dessa ombud för riksdagen
att, bl. a. genom personliga besök
på de olika företagen — dessa företag
välkomnar sådana besök — och genom
samtal eller skriftväxling med företagsledningarna
etc., skaffa sig informationer
löpande i en utsträckning som
enbart en rätt att närvara på bolagsstämmor
inte skulle ge. Naturligtvis
utesluter detta inte att nya överväganden
kan göras i framtiden, då erfarenhet
vunnits med den nu föreslagna ordningen.

De åtgärder som således nu föreslås
när det gäller informationer från förvaltningsbolaget
och insynen i hela
koncernen och det förhållandet att koncernen
består av företag med egna
styrelser, som var och en har ansvar
för det individuella företaget, utesluter
helt de farhågor som uttrycks bl. a. i
moderata samlingspartiets motion, nämligen
att transaktioner skulle ske inom
koncernen, som inte skulle vara i över -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

ensstämmelse med affärsmässiga principer.

Problem som för det socialdemokratiska
partiet är av största betydelse
är hur de anställdas inflytande i de
statliga företagen skall kunna ökas och
den delvis därmed sammanhängande
frågan om de statliga företagens organisationstillhörighet.
Fru Marklund
har här i kammaren motionerat om
att de statliga företagen skall utträda
ur Svenska arbetgivareföreningen. Detta
är ett krav som redan tidigare framförts
från den socialdemokratiska partikongressen.
Jag vill på denna punkt
erinra om att det bara är ett mindre
antal av de bolag där staten har det
dominerande inflytandet som i dag är
anslutna till Svenska arbetsgivareföreningen.
Det gäller här främst bolag
som staten äger tillsammans med andra
intressenter och företag som övertagits
från privata ägare.

Jag kan meddela motionärerna att
redan innan den socialdemokratiska
partikongressen antog förslaget om de
statliga företagens utträde hade undersökningar
inletts i berörda departement
om att bilda ett förhandlingsorgan
gemensamt för samtliga statliga
företag. Dessa undersökningar är ännu
inte slutförda. Då förvaltningsbolaget
väl bildats skall utredningen om utformningen
av en sådan organisation påskyndas.
De kommunistiska motionerna
spelar alltså inte heller här någon
som helst roll.

När det sedan gäller de anställdas
inflytande i de statsägda företagen —
jag erinrar om att folkpartiet kräver att
de anställda skulle få representanter
i de statliga företagens styrelser — kan
det först finnas anledning att påpeka
att företrädare för de anställdas organisationer
har haft plats i flera statliga
företagsstyrelser redan långt innan debatten
om denna form för inflytande
blev aktuell inom folkpartiet. Jag vill
också tillfoga att det t. ex. var en självklarhet
att då staten fick rätt att utse

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

styrelserepresentanter i Kabi den 1
oktober i år fick Fabriksarbetareförbundet
och SIF insätta var sin representant
i styrelsen. De anställda kommer,
genom sina fackliga organisationer,
att bli företrädda även i förvaltningsbolagets
styrelse, om riksdagen i
dag godkänner statsutskottets hemställan
om bifall till propositionen. Direktrepresentation
av de i företaget anställda
kommer också inom kort att prövas
i ett antal företag.

Det som emellertid bekymrar mig är
att det är just denna »lösning» av frågan
om de anställdas krav på medinflytande
som kommit att inta en så
central plats i folkpartiets föreställningsvärld.
Vi skall ändå komma ihåg
att det är hundratals olika typer av
beslut som fattas inom ett företag och
att alla, mer eller mindre, har direkt
betydelse för de anställda. Det är en
mycket liten del av alla dessa beslut
som över huvud taget diskuteras i bolagsstyrelserna.
I regel är diskussionen
i en bolagsstyrelse en konfirmation och
kontroll av i praktiken redan fattade
beslut. Jag har därför den bestämda
uppfattningen att vi — även om de
anställda givetvis bör bli företrädda
i företagens styrelser, vilket de i betydande
omfattning är i de statliga företagen
— under inga förhållanden får
inbilla oss att vi därmed skulle ha tagit
mer än ett litet steg på väg mot ett
verkligt inflytande för de anställda.
Skulle vi intala oss det, då skulle vi
skada företagsdemokratins sak. Och
det är väl ändå inte det som folkpartiet
syftar till? Nej, jag skulle snarare
tro att vad man vill åstadkomma är
att debatten om företagsdemokrati koncentreras
just till denna form för medinfytande,
för att man därigenom inte
skall behöva ta en debatt som säkerligen
kan vara obehaglig för många
folkpartiväljare, nämligen om hur man
ger de anställda ett verkligt inflytande
i företagen.

Vad vi behöver är i verkligheten att

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

få till stånd praktiska experiment med
olika former för beslntsdelegering och
medinflytande i de statliga företagen,
i förhoppning om att denna verksamhet
och de erfarenheter den ger Iskall
sprida sig även utanför den statliga
företagssektorns ram. Det var därför
jag för ett år sedan tillkallade en särskild
delegation för försöksverksamhet
med fördjupad företagsdemokrati i de
statliga företagen. Denna åtgärd har
redan fått spridningseffekter när det
gäller de kommunala och privata arbetsgivarna.

Från fackligt håll har man hälsat
detta med stor tillfredsställelse. Jag
delar denna tillfredsställelse. Det bör
finnas hopp om att företagsdemokratin
kan utvecklas väsentligt snabbare
under 1970-talet än hittills. Att så verkligen
blir fallet är ett starkt och centralt
krav från hela den fackliga och politiska
löntagarrörelsen.

Jag skulle nu, herr talman, något
vilja beröra de rätt komplicerade frågor
som sammanhänger med värderingen
av de statliga företagens aktier,
en fråga som i första hand tycks intressera
moderata samlingspartiet. I
motionsparet från detta parti tar man
upp frågan om värderingen av de aktier
som nu skall överföras från fonden
för statens aktier till förvaltningsbolaget.
Motionärerna anser det vara anmärkningsvärt
att förvaltningsbolaget
skall få rimlig möjlighet att förränta
sitt kapital.

Man kan bli förvånad över mycket
här i livet, men att man från moderata
samlingspartiet skall få höra att det är
felaktigt att ställa det kravet på ett företag,
att det skall förränta sitt kapital,
torde höra till de mest egendomliga
önskemål som vi hittills hört från det
hållet. Vad är egentligen meningen med
de yrkandena i moderata samlingspartiets
motioner? Inte tror väl motionärerna
att de privatägda förvaltningsbolagen
skulle köpa företag som inte
har rimlig möjlighet att ge tillfreds -

ställande avkastning? Varför skulle i
så fall statliga företag tvingas till sådana
transaktioner? Och om man skulle
komma på den barocka idén att tvinga
dem härtill, hur tror då herr Holmberg
och herr Bohman att man sedan skulle
kunna kräva en effektiv verksamhet
av statliga företagsledare?

Samtidigt som moderata samlingspartiet
pläderar för att de samhällsägda
aktiebolagen skall börsintroduceras
och sälja sina aktier till allmänheten
försöker man således skapa sådana
förhållanden för förvaltningsbolaget
att det inte finns någon möjlighet
att skaffa köpare till aktierna. Varför
man vill skapa detta förhållande för
de samhällsägda företagen behöver jag
inte närmare gå in på — det kan, herr
talman, kammarens ledamöter och
svenska folket själva räkna ut.

Värderingsfrågan är emellertid så
viktig att jag vill gå litet närmare in
på den.

Vad som reellt sker då förvaltningsbolaget
tillkommer är att detta bolag från
fonden för statens aktier övertar aktierna
i de företag som skall sortera under
det som bottenföretag. Det bokförda
värdet av dessa aktier — inom fonden
för statens aktier alltså — uppgår
till 1 663,4 miljoner kronor. Till det
värdet skall sedan läggas Kabi och
Uddcomb. Totalt kommer då det bokförda
värdet på de aktier som skall
överföras till förvaltningsbolaget att
bli cirka 1 734 miljoner kronor.

Här hade i och för sig diskussionen
kunnat sluta då det rör sig om en rent
formell transaktion, men vi ville ändå
mer i detalj undersöka det reella värdet
av dessa aktier innan överföringsvärdet
fastställdes.

Jag tillsatte därför en särskid värderingsman
som tillsammans med auktoriserade
revisorer gick igenom samtliga
berörda företag och som kom fram
till ett värde på totalt cirka 2 700 miljoner
kronor. Värderingen är undertecknad
av auktoriserade revisorer, och

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

någon som helst justering har inte
gjorts i industridepartementet.

På grundval av denna värdering bör
överföringsvärdet enligt värderingsmannen
bestämmas så att det dels innebär
en rimlig grad av konsolidering av
förvaltningsbolaget, dels står i rimlig
proportion till den utdelning som förvaltningsbolaget
kan förvänta från sina
dotterföretag. För ett ganska nybildat
privatägt förvaltningsbolag valde man
vid bildandet en konsolideringsgrad på
40 procent.

Då man nu överför aktierna från
statens fond för aktier till förvaltningsbolaget
till det bokförda värdet utan
några som helst justeringar; uppnår
man inte en konsolideringsgrad på 40
utan endast på cirka 36 procent. Det
kan vara värt att notera att detta i
förhållande till de äldre privatägda
förvaltningsbolagen är en låg konsolideringsgrad.

Man finner följande för räkenskapsåret
1968.

Promotion
Öl %

Providentia

82 % för börsnoterade aktier

Investor

83 % för börsnoterade aktier

Industrivärden

67 %

De uppräknade siffrorna gäller i huvudsak
endast börsnoterade aktier. Kravet
på konsolidering bör vara ännu större
för icke börsnoterade aktier. En konsolideringsgrad
på cirka 36 procent för
det statliga förvaltningsbolaget måste
därför anses vara låg i förhållande till
lconsolideringsgraden för de privatägda
förvaltningsbolagen.

En enkel beräkning av värdet av de
aktier som nu överförs till förvaltningsbolaget
kan man göra genom att undersöka
den utdelning som staten erhåller
på aktieinnehavet. I dagens läge erhåller
staten 65 å 70 miljoner kronor per

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

år eller cirka 4 procent. Fyra procent
på 1 700 miljoner kronor blir just 68
miljoner kronor.

Den undersökning som jag här redogjort
för visar således att aktierna överförs
till förvaltningsbolaget snarare till
ett för högt än till ett för lågt värde, men
trots detta är min uppfattning den att
förvaltningsbolaget bör överta aktierna
i företagen till det värde vartill dessa är
bokförda i statens fond för aktier.

Moderata samlingspartiet och folkpartiet
hyser betänkligheter mot att förvaltningsbolaget
enligt propositionens
förslag skall befrias från utdelningsplikt
under åren 1970—1973. Jag anser det
vara helt naturligt att aktieägaren-riksdagen
ger företaget möjlighet till konsolidering
och de ekonomiska resurser
som behövs för att påbörja den expansion
som ingår i företagets målsättning.
Att krav på utdelning kommer att ställas
på företaget efter inledningsskedet är
självklart. Expansionen skall som bekant
ske under krav på lönsamhet.

Jag går nu, herr talman, över till de
andra propositioner som i detta sammanhang
skall behandlas av kammaren,
nämligen förslaget om förvärv av aktier
i Uddcomb Sweden AB samt förslaget
om förvärv av aktier i AB Kabi och
Apoteksvarucentralen Vitrum. Jag börjar
med läkemedelsföretagen.

På avgörande punkter kan jag ställa
mig bakom de synpunkter som framförs
i motionen av herr Hellström m. fl. i
denna kammare. Flera av de skäl, som
motiverat en samhällsproduktion av
hälso- och sjukvårdstjänster, kan åberopas
även i fråga om läkemedelsförsörjningen.
Konsumenterna saknar
egentlig valfrihet och förmåga att värdera
utnyttjade tjänster, och de har en
underlägsen position gentemot läkare.
En effektiv priskonkurrens kan också
sägas saknas på läkemedelsområdet. Reklamen
spelar i stället en framträdande
roll för flera företag. Marknaden är välförsedd
med en rad likartade läkemedel
med olika beteckningar och priser, me -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

dan resurserna kanske alltför litet inriktas
på forskning om vissa viktiga mediciner.
Herr Hellström och jag har följaktligen
inga olika uppfattningar i principfrågan,
och jag hoppas inte heller i
de sakfrågor vi i dag skall diskutera.

Som vanligt, höll jag på att säga, är
det herr Holmbergs parti som yrkar avslag
medan folkpartiet gör vissa anteckningar
i marginalen för att rädda sin
själ. Herr Holmberg och hans medmotionärer
klagar över tidschemat ■—•
att man inte gjort någon remissbehandling.
Det är en helt verklighetsfrämmande
föreställning och — det vet herr
Holmberg och hans medmotionärer, och
det är därför han föreslår det — att man
skulle kunna föra förhandlingar med en
part och sedan hålla förhandlingarna
öppna tills mellan 20 och 30 myndigheter
fått tillfälle yttra sig om det preliminära
förhandlingsresultatet. Typiskt
nog är denna orimliga tanke utgångspunkt
för ett försök från herrar motionärers
sida att framstå som väktare av
den svenska konstitutionen. I själva verket
hade inte ens »grundlagsfäderna»
för 160 år sedan en så orealistisk attityd.
Herr Holmberg är alltså mer än 160
år efter sin tid.

Men det är i grunden, som så ofta,
socialiseringsspöket som herr Holmberg
och hans partivänner försöker slåss
emot. Pripp-koncernen har tydligen
chockerat herr Holmberg. Detta företag
erbjöd sig ju att förhandla med staten
om överlåtelse av sin läkemedelsindustri,
Kabi, och herr Holmberg måste väl
i konsekvensens namn mena att detta
företag därmed aktivt medverkat till att
genomföra det socialdemokratiska partiprogrammet.
Och, vad värre är, Prippkoncernen
kommer enligt avtalet att
medverka inom Kabi även i fortsättningen.
Jag förstår upprördheten från
moderata samlingspartiets sida; detta
stämmer ju ganska dåligt med den bild
av verkligheten som detta parti har. Jag
vet inte om det gör herr Holmberg ännu
mer upprörd om jag säger honom att

liknande förhandlingar sker med flera
andra företag inom flera andra branscher.
Jag tror, uppriktigt sagt, att man
ser verkligheten och framtiden på ett
annat sätt om man sitter ute i industrin
än om man sitter bakom herr Holmbergs
skrivbord på partikansliet.

Moderata samlingspartiet vill misstänkliggöra
statens opartiskhet som kontrollant
av läkemedelsproduktionen i
framtiden. Detta visar knappast något
annat än att partiet söker förtvivlat efter
skenbart objektiva argument för att
kamouflera sin allmänna, ideologiskt
betingade motvilja mot förslaget. Reglering
och kontroll av läkemedel sker av
därtill förordnade myndigheter som utövar
sin verksamhet under myndighetsansvar
och där varje enskild medarbetare
har ett klart definierat ämbetsmannaansvar.
Vi har — det vill jag påpeka
för den händelse detta verkligen
är en nyhet för moderata samlingspartiet
— självständiga myndigheter i vårt
land som fungerar under offentlig insyn
och i sista hand under insyn av Sveriges
riksdag. Det är fullständigt otänkbart att
dessa myndigheter i ett så grannlaga
värv som reglering av läkemedel på något
sätt skulle kunna låta sig påverkas
av om det är staten eller privatpersoner
som äger ett producerande företag. Jag
skulle vilja varna herr Holmberg och
hans partivänner för att ge sig ut längre
på den bräckliga isen.

Jag har, till sist, inte någon anmärkning
att göra mot de svenska läkemedelsföretagens
samarbetsvilja när det
gäller beredskapsfrågor. En av de seriöst
intresserade köparna till Kabi var
emellertid en stor amerikansk koncern.
Hade denna köpt Kabi kunde man ha
riskerat att produktionen förlagts utanför
landets gränser. Och det skulle bl. a.
beredskapsmässigt ha erbjudit ganska
allvarliga problem.

Jämfört med herr Holmbergs partis
ställningstagande till förvärven av Vitrum
och Kabi har folkpartiets, som
sagt, mer karaktären av randanmärk -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

ningar. Låt mig bara säga till fru Nettelbrandt
att det inte finns någon grund
att se ett statligt engagemang i läkemedelsindustrin
som något försök att
hindra den privata läkemedelsindustrin
från att utnyttja de resurser av grundforskningskaraktär
som finns i vårt
land.

När det gäller Vitrums provisoriska
inplacering under apoteksbolaget under
åren 1971 och 1972, vill jag gärna säga
att jag från början intog samma inställning
som motionärerna. Det var emellertid
Apotekarsocieteten, alltså vår förhandlingsmotpart,
som särskilt önskade
den ordningen. Denna lösning ger bolaget
bl. a. den tid som behövs för att skilja
de producerande delarna, som skall
ingå i den statliga läkemedelskoncernen,
från grossiströrelsen. Samtidigt får man
tillfälle att granska formerna för ACO:s
framtida verksamhet och undersöka i
vad mån denna verksamhet kan samordnas
med de statliga läkemedelsföretagens.
Det vittnar för övrigt om okunnighet
om såväl Vitrum som apotekens
inköpspolitik om man tror att åt Vitrum
skulle ges en särställning upphandlingsmässigt
därför att det provisoriskt drivs
som ett dotterbolag till det senare föreslagna
apoteksbolaget. Apoteksbolaget
saknar varje motiv för en sådan särbehandling.
Dessutom saknas en stor del
av förutsättningarna för ett sådant agerande
av den mycket enkla anledningen
att Vitrums produktion i så hög grad
som är fallet är hårt specialiserad.

I övrigt hör de frågor som fru Nettelbrandt
tagit upp närmast hemma i den
debatt som kan förutses i samband med
förslaget att bilda ett samhällsägt apoteksbolag.
Jag finner därför inte anledning
att närmare kommentera dem i dag.
Låt mig emellertid — för att lugna i
första hand herr Bohman -— säga att
riksdagen genom dagens beslut på intet
sätt föregriper den kommande riksdagsbehandlingen
av förslaget om apoteksbolaget.
Om riksdagen i dag avvisar förslaget
om förvärv av aktierna i Vitrum

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

får nästa års riksdag oberoende härav
ta ställning till apoteksbolaget. Om riksdagen
skulle bifalla förslaget men nästa
år avvisar eller modifierar förslaget om
apoteksbolaget, står beslutet om Vitrumförvärvet
fast. Det betyder att riksdagens
prövningsrätt, herr talman, är obegränsad.

Till sist en mer allmän reflexion vad
gäller förvärven av Kabi och Vitrum.
Jag vet inte hur många av kammarens
ledamöter som minns eller känner till
den privata läkemedelsindustrins reaktioner
då Vitrum för tio år sedan förvärvades
av Apotekarsocieteten. Jag har
de senaste dagarna friskat upp mitt eget
minne på denna punkt och vill utnyttja
tillfället att även friska upp kammarledamöternas
minne. Vi skall komma
ihåg att motivet — i varje fall huvudmotivet
— för apotekarnas förvärv av
Vitrum var att i det allmännas intresse
försöka skapa en motvikt till vad man
upplevde som den privata läkemedelsindustrins
hotande dominans. Apotekarna
hade redan året före förvärvet —
alltså 1958 -—• i en tryckt målsättning
deklarerat sin uppfattning, att det är det
allmännas intressen som skall styra läkemedelsförsörjningen,
och de — apotekarna
— hade där förklarat sig vilja
med anlitande av sina samlade resurser
verka för att sätta de sjukas och sjukvårdens
intressen i främsta rummet för
sitt handlande. — Detta var alltså Apotekarsocietetens
programmatiska deklaration
1958.

Reaktionen på förvärvet av Vitrum
året därpå uteblev inte. Enligt vad jag
inhämtat från en av de direkt berörda
personerna blev det omedelbara resultatet
att hela den förut ganska splittrade
läkemedelsindustrin enades och ställde
hårda krav på återgång av köpet eller
åtminstone på uppdelning av Vitrum.
Man lär t. o. in. ha rest runt till Europas
ledande läkemedelsindustrier för att informera
om de svenska apotekarnas tilltag.
Man lär ha gjort försök att strypa
företagets bankkrediter. Och man lär ha

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

skärpt sina varukrediter. Känt och oomtvistligt
är också att Vitrum uteslöts ur
LIF, Svenska läkemedelsindustriföreningen.
Vad kanske inte så många känner
till är att allvarliga försök också
gjordes för att få Vitrums dotterbolag
Gallia uteslutet ur RUFI, vilket är den
gemensamma sammanslutningen för företag
som marknadsför utländska läkemedel
på den svenska marknaden. —
Till sist vill jag inte låta bli att påtala,
att Vitrums droghandelsrörelse successivt
håller på att avskärmas från Droghandlareföreningen.
Detta sker på ett
mer diskret sätt. Man har helt enkelt
från den privata droghandelns sida startat
någon form av parallellorganisation
i vilken alla de privata företagen, men
alltså inte Vitrum, ingår. I denna behandlar
man speciella branschfrågor,
t. ex. kostnadsutvecklingen och den
långsiktiga utvecklingen inom branschen,
medan Droghandlareföreningens
sammanträden blir allt innehållslösare.

Jag säger inte detta för att skapa dåliga
relationer mellan den samhällsägda
läkemedelssektorn och den privatägda.
Tvärtom vill jag här gärna upprepa vad
jag vid flera tillfällen framhållit, nämligen
att vi inte bara är öppna för utan
också angelägna om ett samarbete. Ett
samarbete är en nödvändighet på detta
område liksom på så många andra i det
svenska näringslivet, om vi skall kunna
möta den hårdnande internationella
konkurrensen och om vi skall kunna
samordna vår forskningsinriktning så,
att vi får en så ändamålsenlig inriktning
på våra satsningar som möjligt.
Men jag tror att det kanske inte kan
skada, om jag samtidigt framhåller att
regeringen mycket noga kommer att följa,
om den enskilda läkemedelsindustrin
och droghandeln mot förmodan skulle
vilja gripa till samma metoder nu som
för tio år sedan.

Jag vill gärna hoppas att moderata
samlingspartiets avslagsyrkande inte är
att se som en förvarning om sådana
aktioner.

Vad slutligen gäller propositionen om
Uddcomb Sweden AB vill jag göra en
kort kommentar till motionen från moderata
samlingspartiet.

Det är möjligt, herr Bohman, att den
utformning av samarbetet som man
kommit fram till i Uddcomb inte är det
enda alternativet. Men vilket realistiskt
motalternativ i den situation som förelåg
har herrar motionärer föreställt sig
råda?

Det alternativ jag presenterat i propositionen
kom, som framgår av propositionen,
fram under stark tidspress.
Det var för Asea-Atom avgörande att
bolaget snabbt kunde få garantier för
att det kunde placera orderna på tankarna
till Barsebäck och Oskarshamnsverket
II inom landet och för att det
skulle bli möjligt måste Uddcombföretaget
komma till i somras. Motionärernas
anklagelse att riksdagen utestängts
från sina konstitutionella rättigheter är
helt obefogad. Avtalet är ingånget med
den klara förutsättningen att staten kan
ersättas av ett helägt statligt bolag. Staten
har som bekant ersatts i detta avtal
av Investeringsbanken, som enligt sin
av Sveriges riksdag godkända bolagsordning
även har rätt att äga aktier.
Det skall då röra sig om projekt som
är inriktade på strukturrationalisering,
strukturanpassning eller utveckling,
d. v. s. just projekt av den typ som
Uddcomb representerar.

Det betyder att riksdagen har sin
fulla frihet att i dag avslå förslaget om
ett statligt engagemang i Uddcomb. Investeringsbanken
kommer där att ligga
kvar med aktierna och kan antingen
behålla dem eller i övrigt förfoga över
dem på lämpligt sätt.

När den konstitutionella aspekten
drivs så långt som motionärerna har
drivit den kommer jag att tänka på det
gamla ordspråket »Må världen gå under,
bara de juridiska kraven uppfylls!»
-—• eller, för dem som tycker bättre om
latin än om svenska »Fiat justitia, pereat
mundus». Har motionärerna något

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

att invända mot den träffade preliminära
överenskommelsen, bör de yrka
avslag på propositionen. Jag måste uttala
min förvåning över att herrar motionärer
inte har framställt ett avslagsyrkande.

Jag skall därmed lämna motionerna
åt deras öde och i stället avsluta detta
anförande med några ord om målsättningen
för det statliga företagandet.

I både folkpartiets och moderata
samlingspartiets motioner kritiseras den
övergripande målsättning för det statliga
förvaltningsbolaget som anges i
propositionen. I propositionen sägs att
de statliga företagen skall uppnå största
möjliga expansion under krav på lönsamhet.
En av de viktigaste grundpelarna
i den borgerliga ideologin på detta
område är normalt kravet på konkurrens
på lika villkor, men se, detta
krav tillämpas inte i det här fallet. Enligt
vad som mycket utförligt motiveras
i folkpartimotionen bör statligt företagande
endast få komma i fråga när
alldeles speciella skäl härför kan anföras.
Detta är också den gamla högerlinjen.
Det är glädjande att detta så
klart dokumenterats i riksdagtrycket.
Här går nämligen en skiljelinje i svensk
politik —■ en skiljelinje som centern i
sin motion inte velat överskrida, men
i varje fall en tå har man fått offra på
mittenaltaret i den gemensamma reservationen
med folkpartiet.

Jag finner det mot denna bakgrund
nödvändigt att slå fast regeringens och
socialdemokratins position. Den socialdemokratiska
näringspolitikens mål är
att skapa förutsättningar för full sysselsättning
och en snabb ekonomisk tillväxt.
Vi vill göra detta genom att aktivt
medverka i näringslivets strukturella
omvandling och anpassning och i former
som tillgodoser individernas krav
på trygghet och ökad utjämning av inkomster,
förmögenheter och inflytande
i det svenska samhället.

Det är i detta sammanhang man skall
se den statliga företagsamheten. För att

fylla sin näringspolitiska uppgift måste
de samhällsägda företagen av egen kraft
kunna bedriva en expansiv verksamhet,
expandera under samma förutsättningar
som de kooperativa och privatägda
företagen. Det är framför allt genom
nya projekt eller utvidgning av redan
etablerad produktion som möjligheter
skapas att nyetablera verksamhet och
åstadkomma en lokalisering i enlighet
med våra näringspolitiska värderingar.
Detta förutsätter i sin tur en målmedveten
utvecklings- och innovationsverksamhet
och en effektiv marknadsföring
inom de samhällsägda företagen.

Ett väsentligt skäl för expansion av
dessa företag sammanhänger självfallet
också med den betydelse en sådan expansion
direkt har för de personer som
arbetar inom dessa företag. En expansion
av verksamheten skapar den långsiktiga
tryggheten för de anställda som
är en förutsättning för större arbetstillfredsställelse
och som är en av
grundvalarna för en målmedveten samverkan
mellan alla anställda i produktions-
och utvecklingsprocessen. Att vara
med och arbeta i ett expansivt företag
ger i och för sig också en större
arbetstillfredsställelse än att arbeta i en
verksamhet där framtidsutvecklingen
saknas.

För ett företag som förvaltningsbolaget,
som ju inte självt direkt sysslar
med produktion utan som har till uppgift
att samordna en bred verksamhet,
kan man självfallet inte ge några detaljerade
delmålsättningar. Ett sådant
företag måste ha en övergripande målsättning
grundad på de näringspolitiska
värderingarna. Delmålen för de olika
statliga företagens verksamhet skall
fastställas av förvaltningsbolaget på
grundval av de generella mål som har
angivits för förvaltningsbolaget. Delmålen
får inte fastlåsas. I en värld med
dynamisk utveckling måste delmålen
ständigt förnyas med hänsyn till samhällsutvecklingen
och förändrade tekniska
och ekonomiska förutsättningar.

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr il

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

Den generella målsättning som vi
föreslår för förvaltningsbolaget, nämligen
att expandera under krav på lönsamhet,
är fullt tillräckligt, då detta
mål samtidigt kopplas med att de statliga
företagen skall vara inställda på
att medverka i aktiviteter som ligger
inom ramen för en samordnad näringspolitik
och också lösa andra speciella
uppgifter i de fall där ägaren särskilt
begär detta av företaget.

Det är nämligen av stor vikt att målen
och villkoren för de samhällsägda
företagens verksamhet inte blir sådana
att deras rörelsefrihet begränsas på ett
sådant sätt att de kommer i underläge
i förhållande till övriga företag. De samhällsägda
företagen får inte, som framskymtar
i motionerna från moderata
samlingspartiet och folkpartiet, inriktas
enbart på speciella områden, som av
någon anledning är mindre attraktiva
för andra kategorier av företag, eller
åläggas företagsekonomiskt olönsamma
uppgifter utan särskild ersättning. Om
så sker, skulle deras ekonomiska styrka
och därmed deras användbarhet i näringspolitiken
minskas eller göras omöjlig Jag

hoppas, herr talman, att det inte
är detta som är syftet med de båda högerpartiernas
aktioner i denna fråga,
även om tyvärr allt tyder på att så är
fallet. Men jag tillåter mig att i så fall
ta detta ganska lugnt i den trygga förvissningen
om att det kommer att råda
allmän enighet om vår politik, sedan
väljarna fått säga sitt ett par gånger.
För varför skulle just detta område
skilja sig från alla andra reformområden,
där de borgerliga partiernas agerande
motsvarat just denna beskrivning? Jag

skall sluta här, men jag har för
avsikt att återkomma i debatten. Jag
kommer också senare att besvara fru
Marklunds interpellation angående sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! I detta hus är vi kanhända
oerhört, ibland kanske t. o. m.
litet för mycket bundna vid traditioner,
Men vissa regler är dock bra. Jag måste
säga att statsrådet Wickmans anförande
var ganska förvånande. Enligt
den praxis som här har utvecklat sig
är vi inte vana vid att statsråd träder
upp i början av en debatt och håller anföranden,
som i stor utsträckning innebär
direkta angrepp i stället för mera
programmatiska uttalanden. Starten
med angrepp på folkpartiet för de förslag
som har framlagts om företagsdemokrati
kunde jag inte tolka annat än
som att statsrådet Wickman var oroad
för att man inom folkpartiet tidigare
än inom det socialdemokratiska partiet
har drivit dessa frågor aktivt. Jag vill
lugna statsrådet Wickman på en punkt:
Det är ingalunda så, att vi skulle vara
till freds med att bara få representanter
i företagens styrelser. Därmed skulle
ingen företagsdemokrati vara fullkomnad.
Men det är ett av de många förslag
som vi har lagt fram inom denna
ram.

Sedan vill jag säga, herr talman, att
jag egentligen begärde ordet för att säga
något om läkemedelsfrågorna, som
jag senare tänker återkomma till i debatten.
Statsrådet Wickman sade att
vad som från motionärernas sida sagts
beträffande Vitrum vittnade om okunnighet.
Låt mig säga att jag med mycket
stor tillfredsställelse har läst i propositionen
att det självfallet skall vara
fullständig konkurrensneutralitet mellan
olika företag även efter dessa genomgripande
förändringar. Det föreligger
alltså ingen okunnighet på den
punkten. Däremot finns det vissa erfarenheter
om hur det fungerar, när man
kopplar samman monopolföretag i ett
led med företag där det skall finnas
konkurrens i andra led. Jag tror för
min del att det är en olycklig väg, om
man på det sättet gör kopplingar mel -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

lan de olika leden. Jag tror inte att
det är möjligt att vara helt konkurrensneutral,
om man får ett statligt monopol
i distributionsledet kopplat med något
statligt företag i grosshandelsledet.

För övrigt kan jag gärna hålla med
om att denna fråga är litet för tidigt
väckt eftersom det aviserats att det skall
framläggas en proposition till vårriksdagen,
men jag är lika övertygad om att
frågan kan anses för sent väckt när vi
kommer till behandlingen av propositionen.
Vi har nämligen dess värre blivit
vana vid, vilket också dagens ärende
vittnar om, att när vi i riksdagen
ställs inför en frågas behandling är den
redan avgjord i ett så sent skede att det
inte kan göras några ändringar.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Statsrådet Wickman var
mycket angelägen om att utnyttja de
konstitutionella möjligheterna att bemöta
den kritik som han väntar skall
framföras och att i övrigt hålla ett
långt valtal. I dag talade han för övrigt
mycket om konstitutionen, och det tycker
jag är bra, eftersom han inte gjort
det så ofta förut.

I den mån han gick in på konkreta
frågor skall jag inte bemöta honom eftersom
mina meningsfränder kommer
att göra detta. För min del skall jag
bara begränsa mig till några få synpunkter.

Jag vill först konstatera att regeringen
i dag begär synnerligen långt gående
befogenheter på många områden.
Man ger intryck av att vara allvis och
att kunna lösa alla problem, men man
kan inte läsa innantill, vilket jag tycker
hör till de mest primära krav man kan
ställa på regeringsledamöter. Krister
Wickman säger att det är typiskt för
moderata samlingspartiet att inte vilja
ha något statligt företagande och något
förvaltningsbolag och att moderata samlingspartiet
alltså yrkar avslag. Men läs
i motionen och reservationen, herr

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

Wickman, ty då måste det stå klart att
vi inte i och för sig avvisar tanken på
ett förvaltningsbolag utan tvärtom talar
om behovet av en samordning av de
statliga företagen för att man skall kunna
uppnå större effektivitet. Vi har
emellertid avvisat den lösning Krister
Wickman föreslagit liksom de allmänna
målen för förvaltningsbolaget, för
övrigt i överensstämmelse med ett stort
antal remissinstanser. Vidare har vi
begärt en mer förutsättningslös utredning,
ty den undersökning som låg till
grund för propositionen gick i stort
sett raka vägen mot ett enda alternativ.

Vidare frågade statsrådet Wickman:
Vad hade hänt om de borgerliga bildat
regering — mot bakgrunden av det yttrande
som herr Hedlund har fällt, nämligen
att kontroversiella frågor får man
lägga åt sidan? Ja, om vi hade fått en
borgerlig regering, så är jag övertygad
om att den regeringen hade lagt fram
förslag om en samordning av de statliga
företagen för att skapa effektivitet.
Det hade blivit ett mera förutsättningslöst
och bättre förslag, inte så doktrinärt
som det förslag vi nu skall ta ställning
till.

Sedan åberopade statsrådet Wickman
erfarenheter från Italien och Japan, och
jag är övertygad om att de ledamöter
av statsutskottets femte avdelning som
deltagit i resorna dit har både fler och
bättre synpunkter på den frågan än
jag. Men jag vill ändå påminna om att
det italienska företaget IRI, som Mussolini
en gång byggde upp i det fascistiska
Italien och som verkligen behövdes
för att återupprätta det efter kriget
ödelagda Italien, har blivit något slags
helig ko för dagens socialdemokrater.
Jag tror man skall vara mycket försiktig
med att dra paralleller mellan vårt
land och Italien och mellan svenska
statliga företag och IRI. Jag tror mig
också veta att man både i Italien och i
Japan är betydligt mindre politiskt låst
i sina debatter om statlig företagsamhet
eller inte än vad man är här i Sverige,

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. in.

och framför allt mindre låst än vad socialdemokraterna
brukar vara.

Statsrådet Wickman gjorde också gällande
att vi inom vårt parti bryter mot
de konservativa värderingar, som vi
annars brukar ansluta oss till, när vi
bar opponerat oss mot själva konstruktionen
av detta statliga förvaltningsbolag.
Enligt svensk förvaltningstradition,
sade statsrådet Wickman, skulle man
kunna komma fram till denna uppbyggnad
av bolaget. Men man skall vara
oerhört försiktig när man åberopar en
svensk förvaltningstradition, som bygger
på att de administrativa självständiga
ämbetsverken inom de ramar statsmakterna
drar upp skall utöva förvaltning
och administration, som motiv för
ett statligt förvaltningsbolag som skall
arbeta affärsmässigt med nära nog obegränsade
fullmakter. Det är mycket
svårt att åberopa förvaltningsprinciper
på ett affärsföretag. Den saken vill jag
här understryka.

Herr Wickmans valtal innehöll också
en mängd insinuationer mot våra
och andra partiers bevekelsegrunder
och även mot den svenska läkemedelsindustrin.
Jag skall inte bemöta de
insinuationerna. Den svenska läkemedelsindustrin
är ju inte representerad
här och kan heller inte bemöta dem.
Det vore bättre om herr Wickman tog
upp anklagelserna vad gäller Apoteksvarucentralen
Vitrum i ett sammanhang
då läkemedelsindustrin kan försvara
sig, vilket den inte kan i denna kammare.
Men är det för mycket begärt att
kräva att statsrådet Wickman i varje
fall skall kunna räkna med tanken att
även meningsmotståndare kan ha ett
visst omdöme och att de kan vara förnuftiga,
att det inte bara är låga motiv
och sattyg som ligger bakom deras
handlande och deras aktivitet? En litet
mer generös attityd skulle nog inte vara
ur vägen i en debatt av detta slag!

Vidare talade statsrådet Wickman i
sitt anförande om att det i dag inte
föreligger några delade meningar inom

några partier om att samhället skall
föra en aktiv näringspolitik. Så har inte
alltid varit fallet, herr Wickman. Inte
minst under 1950- och 1960-talen ställde
framför allt det parti som jag representerar
här i riksdagen krav på statsmakterna.
Vi kritiserade regeringen för
bristande intresse i näringspolitiska
frågor. År efter år, remissdebatt efter
remissdebatt debatterade vi just dessa
frågor och begärde en större näringspolitisk
medvetenhet från regeringens
sida. Vi varnade för den låtgåpolitik
som regeringen förde på den tiden.
Men vi fick inte mycket gensvar. Det
kan de av kammarens ledamöter som
är lika gamla som jag här i riksdagen
och alltså var med på den tiden säkert
bekräfta.

I dag erkänner regeringspartiet sina
underlåtenhetssynder. Omställningssvårigheterna
i näringslivet i samband med
konjunkturdämpningen 1966 och 1967
tillspetsades mer hos oss än i många
andra länder till följd av den kostnadsuppdrivande
expansionspolitik som vi
hade fört, och det är klart att de omställningssvårigheterna
skakade och
väckte det socialdemokratiska partiet.
1966 års valförlust uppfattades — som
jag tror med rätta — som en bekräftelse
på minskat förtroende, och det bristande
intresset för näringspolitiska frågor
förbyttes då plötsligt i sin motsats.
Nu blev det, såsom en god vän till mig
—- en känd LO-man — sade, näringspolitik
för hela slanten.

Men här liksom på många andra områden
är den semantiska förvirringen
stor. Enigheten om behovet av en aktiv
näringspolitik utesluter ju inte att det
finns motsättningar mellan regeringen
och oppositionspartierna om innebörden
av begreppet »aktiv». Hur mycket
som skiljer oss vet vi inte säkert, eftersom
regeringspartiet hittills inte givit
oss någon tillfredsställande och klar definition
av sin aktiva näringspolitik, och
partiets näringspolitiska program ger
verkligen ingen ledning. Man rör sig

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

och liar rört sig i stort sett med allmänna
fraser.

Vi skall ju i dag ta ställning till tre
propositioner, som alla utgör led i den
allmänna näringspolitiken, varav en
—■ den som berör förvaltningsbolaget
—■ redovisar intressanta principiella
synpunkter som även om inte heller de
är tillräckligt preciserade likväl ger en
viss vägledning om regeringens intentioner
på lång sikt. Det är därför som
jag ansett mig böra ta upp mycket allmänna
näringspolitiska reflexioner och
inte gå in på de konkreta problemen.
Jag skall först be att få peka på de
motiv för utvidgad statlig företagsamhet,
som industriministern själv redovisar
i propositionen nr 121; han var
för övrigt också inne på dem i sitt anförande
för en stund sedan.

Den allmänna näringspolitiken går,
framhåller departementschefen, fram
efter olika huvudlinjer. Den skall bygga
ut den näringspolitiska planeringen,
förbättra förutsättningarna för företagens
kapitalförsörjning, främja teknisk
forskning och industriell utveckling
och slutligen förstärka den statliga företagsamheten.
Varför denna sistnämnda
målsättning? Jo, skälen anges i propositionen
vara följande: behoven för det
första att stimulera sysselsättning och
ekonomisk utveckling i vissa regioner,
för det andra att främja teknisk utveckling
och industriell verksamhet inom
produktionsområden som är speciellt
krävande på grund av satsningens storlek,
risk eller långsiktighet och för det
tredje att vidga möjligheterna till initiativ
som kan åstadkomma en mer rationell
företagsstruktur i en industribransch.

I och för sig kan ingen invändning
riktas mot de två första av dessa motiv,
d. v. s. om man till dem knyter den betingelsen,
som av någon anledning
glömts bort, att insatserna i fråga skall
vara av den natur att det enskilda näringslivet
inte rimligen kan förväntas

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

vara berett att göra dem. Sådana fall
kan naturligtvis tänkas med hänsyn till
de knappa resurser som står till enskilda
företags förfogande och de lönsamhetskriterier,
som de måste utgå
från om de skall motsvara de krav samhället
ställer på dem.

Framför allt i fråga om det tredje
motivet, nämligen att åstadkomma en
rationell företagsstruktur, är den nämnda
reservationen betydelsefull. Visst är
det tänkbart att den företagsstruktur
inom en viss bransch som från strikta
effektivitetssynpunkter bedöms vara
mest ändamålsenlig inte kan åstadkommas
utan statlig medverkan. Men bevisbördan
i sådana fall måste åvila statsmakterna,
och särskild hänsyn måste
tas till riskerna för inte förutsedda biverkningar.
Det är ingalunda givet, herr
Wickman, att kanslihusets eller dess
experters bedömningar av vad som med
hänsyn till utvecklingen och konkurrensbetingelserna
på sikt utgör en rationell
företagsstruktur är de riktiga.

Men det motiv för vidgad statlig företagsamhet
som är mest avslöjande
eller från en annan utgångspunkt mest
dimliöljt är det fjärde, vilket i propositionen
beskrivs på ett sätt som knappast
ens vittnar om en säker känsla för
riktig svensk språkbehandling. Det heter
om detta i propositionen följande:
»Härtill kan läggas sådana motiv av
mer allmän karaktär som att det är
värdefullt för staten med ingående erfarenhet
av företagandets villkor särskilt
i perspektivet av ett mer aktivt
samarbete mellan företag och samhälle.
»

Kort uttryckt är innebörden av detta
att staten skall bygga upp eller köpa in
företag för att förskaffa sig sådana kunskaper
om företagandets villkor att ett
aktivt samarbete mellan företag och
samhälle kan komma till stånd.

Ärade kammarkolleger! Är det inte
en rätt praktfull beskrivning på den
nya näringspolitiska aktivitet som skall

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

utövas av en regering som alltid vetat
bäst hur våra samhällsproblem skall
lösas?

Denna målsättning för statlig företagsamhet
som jag citerat är av särskilt
intresse då det gäller det nya förvaltningsbolaget
och de tidigare bildade
bolagen, utvecklingsbolaget och SVETAB,
eftersom alla dessa bolag har fått
vidsträckta fullmakter att självständigt
expandera. Den utveckling som dessa
företag skall verka för bör speciellt
uppmärksammas här i riksdagen — jag
har varit inne på det tidigare — då ju
deras fullmakter berövar riksdagen en
del, och en inte liten del, av de möjligheter
som riksdagen i dag har att bära
sitt konstitutionella ansvar för och utöva
kontroll över den statliga medelsanvisningen.

Och visst kan man, herr talman, A
ena sidan göra gällande att riksdagskontrollen
är tungrodd och omständlig
och att förfarandet i detta hus illa motsvarar
de krav på snabbhet och effektivitet
som reses och måste resas i ett
dynamiskt näringsliv. Men man kan å
andra sidan inte bortse från — vi har
i varje fall inte rätt att göra det, och
det underströk jag också i höstens remissdebatt
— att det är andras pengar,
pengar som hela svenska folket har varit
med och jobbat ihop och som i varje
fall tillhör oss alla, som man förfogar
över då man bygger upp eller köper
in nya företag. Man måste därför ha
möjligheter att väga olika samhälleliga
behov mot varandra. Skall beloppen
läggas ned på att köpa ett eller annat
nytt företag eller bör pengarna disponeras
för att skaffa ytterligare ett antal
konstgjorda njurar till våra sjukhus?
Man kan inte bortse från sådana
-— här avsiktligt tillspetsade — avvägningsproblem.
Och det är riksdagen
som konstitutionellt givits befogenheter
att i sista hand göra avvägningarna
och svara för att de sker på det sätt
som bäst motsvarar hela svenska folkets
intressen.

Och vidare, herr talman — en växande
statlig företagssektor kommer successivt
att förändra den svenska biandekonomins
struktur. Den får följder för
många företagsenheter — stora och
små — som till nytta för samhället utövar
sin verksamhet inom de ramar
biandekonomin drar upp. Den pågående
utvidgningen av den statliga sektorn,
med den diffusa målsättning som
jag här återgivit, är näringspolitiskt och
samhällsekonomiskt så betydelsefull att
en avkoppling mer eller mindre av riksdagens
konstitutionella befogenheter
framstår som i varje fall betänklig.

Jag vet att den invändningen kommer
att resas av statsrådet Wickman
och andra socialdemokratiska talare,
att frågor om företagsexpansion och
om näringspolitiska satsningar inte lämpar
sig för långsamma riksdagsbeslut.
Det ligger något däri — det har jag redan
medgivit. Det demokratiska förfarandet
är, som jag sade, tungrott, och
det är det inte bara ur den här berörda
aspekten utan även med hänsyn till
andra. Men vi har nu en gång parlamentarisk
demokrati i vårt land, bl. a.
för att garantera folkets inflytande,
medborgerlig frihet och kontroll över
regeringens handlande samt för att förhindra
förhastade beslut. Demokratin
är inte uppbyggd med tanke på effektivitetskriterier.
Andra samhällsskick
må gärna motiveras därmed, men dessa
system har vi inte mycket till övers
för. Och min slutsats av detta demokratins
långsamma och tungrodda besluts-
och kontrollförfarande är att en
expansiv näringspolitisk verksamhet av
det slag som redovisas i industriministerns
propositioner i största möjliga utsträckning
och i första hand bör anförtros
och förbehållas enskilda och att
staten blott bör ingripa i undantagsfall,
då alldeles särskilda konkreta motiv
kan åberopas härför.

Skillnaden mellan mig och mitt parti
å ena sidan och statsrådet Wickman
och det socialdemokratiska partiet å

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

andra sidan är alltså att vi ingalunda
avvisar statlig företagsamhet men kräver
att det skall kunna åberopas särskilda
motiv för den, medan statsrådet
Wickman och socialdemokraterna anser
att en växande statlig företagssektor
är ett mål i och för sig.

Regeringspartiet har nu dragit den
motsatta slutsatsen, nämligen att i så
stor utsträckning som möjligt koppla
bort det tunga demokratiska beslutsförfarandet.
Det skall överföras på ett
stort centralt statligt bolag med mycket
vittgående befogenheter i fråga om
den översiktliga planeringen inom den
växande företagssektorn och »rörande
investeringar som har en sådan omfattning
att de i väsentlig grad påverkar
företagssektorns struktur eller som innebär
att nya verksamheter tas upp».

Någon strävan efter att vitalisera eller
stärka demokratin kan inte spåras
i det här nya socialdemokratiska effektivitetstänkandet.
Jag frågar mig,
lierr talman: Vad har hänt i det svenska
samhället som motiverar det här omtänkandet
och den nya given över huvud
taget? Jag frågar mig också och
många med mig: Kommer ett förverkligande
av planerna att förbättra förutsättningarna
för det svenska näringslivet?
Kommer välståndsökningen att gå
snabbare, kommer våra internationella
konkurrensbetingelser att bli gynnsammare
och kommer generellt sett dynamiken
i företagsamheten att förbättras?
Kommer riskerna för felbedömning och
misstag att kunna förebyggas bättre eller
att elimineras genom en centralisering
av besluts fattande och företagsamhet?
Kommer inte tvärtom koncentrationen
av resurser till en i sista hand
direkt styrande politisk sektion inom
kanslihuset att negativt påverka den balans
mellan olika grupper i samhället
som varje levande demokrati måste
sträva efter att bibehålla? Kommer den
enskildes rörelsefrihet, medansvar och
medinflytande att bevaras? Medför inte
utvecklingen mot stark ekonomisk och

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

politisk koncentration hos ett fåtal befattningshavare
eller företagsledare stora
risker för demokrati och enskild rörelsefrihet? Herr

talman! Från mina utgångspunkter
— tron på värdet av ett decentraliserat,
på individuellt initiativ, på risktagande,
på personlig ansvarskänsla uppbyggt
samhälle —- är svaret rätt givet.
Jag är oroad, herr Wickman, för konsekvenserna
av den utveckling som nu
börjar avteckna sig, och jag blir inte
mindre oroad om jag skulle anlägga enbart
effektivitetssynpunkter på min bedömning,
tvärtom. Den utveckling som
den socialdemokratiska regeringen nu
skisserar kan komma att leda till ett
sämre utnyttjande av våra samlade resurser
än vad vi har haft under efterkrigstiden.

Herr talman! Jag har försökt bilda
mig en uppfattning om de yttersta inte
redovisade bakomliggande motiven, om
hur regeringsledamöterna själva upplever
vår nuvarande blandekonomi och
de förändringar i den som man nu planlägger.
Ibland har jag kunnat konstatera
att regeringens ledamöter egentligen
skulle vilja ha ett annat ekonomiskt
system än biandekonomin men att de
på grund av beroendet av de internationella
marknaderna och vårt näringslivs
exportinriktade struktur tyvärr inte
för närvarande kan bryta sig ur biandekonomins
nätverk. Man hoppas på att
i framtiden få friare händer att omgestalta
företagandet och biandekonomin.

Herr Erlander underströk t. ex. nyligen
i en intervju att man just nu tydligt
ser hur konkurrensen utifrån hindrar
oss ifrån allt vad vi vill göra för
närvarande. Än så länge måste vi ta
hänsyn till valutareserven och våra företags
möjligheter att hävda sig på den
internationella marknaden. Men det är
möjligt att vår rörelsefrihet genom ett
ökat kollektivt sparande, som inte kan
flytta utomlands, blir större. Herr Wickman
framhöll på Grossistförbundets års -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

möte i november att även om han ansåg
att det fanns »mycket starka skäl
för en stark expansion av det statliga
och det kooperativa företagandet», en
realistisk syn på näringspolitiken likväl
måste utgå ifrån att den helt dominerande
delen av näringslivet inom
överskådlig framtid måste komma att
förbli privat.

Att, menade han, »föra en politik i
syfte att krossa de privata företagen
vore ungefär lika framsynt som när
bonden i sagan slaktade hönan som
värpte guldägg». Men marknadsekonomin
— menade han — fungerar i praktiken
inte så perfekt som man ofta förutsätter,
och det innebär att vi inte
får »tveka att göra inbrytningar i detta
system när det finns samhälleliga skäl
att göra det».

Och därmed, herr talman, är vi tillbaka
till de inbrytningar som herr
Wickman närmare, men fortfarande
vagt, definierar i propositionen om förvaltningsbolaget.
Och alltjämt återstår
flera betydelsefulla konkreta frågor att
besvara.

Kan man utgå ifrån att de samhällsproblem
det här är fråga om, som alltså
motiverar den ökande statliga sektorn,
verkligen blir lösta, om den statliga
sektorn byggs ut i den omfattning
som föreslås? Blir företagen bättre och
mera ägnade att på lång sikt öka våra
tillgångar och höja vår levnadsstandard,
därför att de förstatligas? Blir
företagsledarna skickligare och mer
framgångsrika i och med att de lockats
över till statliga företag? ökar vi allas
vår gemensamma kaka genom att avdela
en större bit åt den statliga, samhällsägda
sektorn och en mindre bit åt den
enskilda? Den socialdemokratiska politiken
innebär ju en omfördelning av
resurser, inte att nya skapas. Blir med
andra ord de statliga företagen mera
effektiva, mera räntabla och mera konkurrenskraftiga,
nationellt och internationellt,
än de enskilda? Ja, herr talman,
man kan ju alltid hoppas. Hittills -

varande erfarenheter från den statliga
företagssektorn ger i varje fall inte enbart
positiva svar.

»Statens ansvar gentemot medborgarna
kan infrias endast om staten får tillräckliga
resurser och instrument», sade
statsrådet Wickman på Grossistförbundet
— statsrådet skall vara tacksam för
att jag läser upp allt fint han har sagt.
Och ansvaret, sade han vidare, kräver
handlingsmöjligheter. För att öka handlingsmöjligheterna
är det »nödvändigt
med ett mer aktivt samarbete mellan
samhälle och företag och i detta samarbete
kommer staten att spela en alltmer
aktiv roll». Han talade också mycket
vackert om samarbete i sitt inledningsvis
hållna valtal.

Men, herr talman, samarbete förutsätter
förtroende. I detta fall förutsätter
det tilltro till statsmakternas in
tresse för ett verkligt samarbete mellan
likvärdiga parter. Men stat och enskilda
blir i praktiken mycket sällan likvärdiga
i en förhandling. Förhandlingar
som bygger på diktat från den ena
sidan — den sida som kan utnyttja den
politiska maktens alla instrument för
att övertyga och övertala — brukar inte
kallas samarbete och skapar inte heller
förtroende.

Förtroendet förutsätter bl. a. att statsmakterna
helt och fullt accepterar den
fria konkurrensens spelregler. En given
utgångspunkt måste alltså vara att statliga
företag inte ges ensamrätt eller
andra öppna eller dolda fördelar. Hittillsvarande
erfarenheter av statligt företagande
inger ingalunda förtroende
i det hänseendet. Jag behöver bara peka
på fyra företag, med vilka kammarens
ledamöter själva har nära kontakt: Kreditbanken,
Vaktbolaget, Allmänna förlaget
och statens järnvägars resebyrå.

Inte minst med nuvarande hårt ansträngda
kreditmarknad har statliga förhandlare
med tillgång till statens kassakista
helt andra möjligheter att spela
vid förhandlingsbordet än enskilda har.
Och som företrädare för den politiska

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

makt, som i dagens parlamentariska
majoritetsläge även kan bolla med inkomst-,
förmögenhets- och arvsskatter,
intar de naturligtvis en särställning.

Herr talman! Regeringspartiet — och
vi andra också -— torde i dag vara medvetet
om att ett växande antal små och
medelstora företagare anmäler intresse
för att överlåta sina företag till den
nja aktiva näringspolitikens uppköpare;
statsrådet Wickman underströk också
i sitt inledningsanförande att här var
det flera företag som stod i tur. Lika
medveten måste regeringen vara om de
tilltagande tendenserna till utflyttning
ur landet av kapital, inte bara vanligt
ekonomiskt kapital utan också kapital
i form av begåvning och kunskaper.
Kapitalflykten var —• sade Tage Erlander
i den intervju som jag nyss åberopade
— tidigare »en fruktansvärd realitet
och är det naturligtvis ännu». Vi
har nu under ett år förlorat 1 800 miljoner
kronor, men ändå finns det ingen
av regeringens ledamöter som är »direkt
oroad», tilläde han — ett präktigt
understatement, skulle jag vilja säga.
Och begåvningsflykten — the brain
drain — tog herr Erlander inte alls
upp.

Man må tycka och tänka vad man
vill om sådana uttryck för en allmän
olust inför dagens politiska utveckling,
men inte vittnar de om det förtroende
för statsmakterna och för svensk politik
som skall utgöra grunden för det samarbete
industriminister Krister Wickman
anser sig kunna räkna med.

Då man studerar regeringens näringspolitiska
uttalanden blir man också
medveten om de meningsskiljaktigheter
som föreligger mellan generationerna.
Industriministern som företrädare för
den unga, dynamiska, som det heter,
generationen, tycks ha en nästan obegränsad,
nymerkantilisk tilltro till statsmakternas
förmåga att skåda in i framtiden
och att vidta de rationella, förutseende
åtgärder som krävs inte bara
för att lösa våra regionala problem utan

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

även för att ge näringslivet den struktur
som morgondagens internationella
konkurrens fordrar — det är ju motiven
för den statliga sektorns tillväxt.
Finansminister Gunnar Sträng å andra
sidan representerar en generation som
under ett långt liv fått lära sig hur enskild
företagsamhet fungerar och hur
effektivt den förvaltat sina tillgångar.

Statens satsningar i vårt näringsliv
är nödvändiga, säger herr Wickman,
för att möta kraven på en rättvisare
fördelning av arbetstillfällen i olika delar
av vårt land, på ökade arbetsmöjligheter
för de äldre samt på en mer
mänsklig och riktig miljö.

Ja, herr talman, det låter ju väldigt
bra. Men var finns alla de dugliga specialister
och experter som skall lösa
dessa problem? Var skall industriministern
hitta »de goda cigarrerna»?
Några sitter på statssekreterarbänken.
Men experter är inte mer än människor,
de må befinna sig inom enskild eller
statlig sektor och sitta på den ena eller
andra bänken här i riksdagen. En företagare
blir inte bättre — det har jag
redan sagt — genom att han träder i
statens tjänst eller blir chef för ett statligt
företag. Och inte blir han bättre
av vetskapen att som statens representant
kunna lättare förfoga över pengar.
Varje satsning som kräver pengar fordrar
också en hård bedömning av vilket
av olika tänkbara alternativ som är det
mest lönsamma och som ger bäst avkastning
på lång sikt. Eftersom pengar
inte växer på träd i det enskilda näringslivet,
blir pressen på riktiga angelägenhetsbedömningar
där utomordentligt
hård. Kommer den att bli lika hård
inom den statliga sektorn?

Och, herr talman, varje slant som
statsmakterna spenderar tas från våra
gemensamma tillgångar liksom också
varje statlig expert hämtas från allas
våra tillgångar på människomaterial.
Det finns ingenting som talar för att
utbytet blir bättre och lyckosammare
för oss alla, om en växande del av våra

2* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr il

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

tillgångar — i denna vidsträckta bemärkelse
— förs över till den statliga
sektorn. Tvärtom ökar vid en utbyggd
centralisering av resurser och beslut
riskerna för ett felaktigt utnyttjande.
På lång sikt begränsas också — vilket
inte är mindre viktigt — den enskildes
rörelsefrihet. En politisk och ekonomisk
koncentration måste medföra sådana
konsekvenser.

Det är därför jag med stark sympati
på nytt citerar herr Tage Erlander:
»Jag skulle betrakta en socialism som
skulle minska genomsnittsmänniskans
rörelsefrihet som en totalt misslyckad
socialism. Då är biandekonomin, så som
vi har den nu, mycket bättre.»

Men, tilläde han, »om man är medveten
om de risker för inskränkning av
rörelsefriheten, av den personliga integriteten
osv. som kan vara förenad
med en centraliserad makt, så nog skall
man kunna undvika den».

Jag frågar: Är man verkligen medveten
om riskerna? Den nya socialdemokratiska
generationen förefaller inte
vara det — i varje fall talar man väldigt
litet om dessa risker när man resonerar
om den näringspolitiken. Och hur
tänker man förebygga riskerna för en
inskränkning av rörelsefriheten? Att ge
ett antal riksdagsmän möjlighet att vara
med och lyssna på bolagsstämmor ökar
inte den rörelsefrihet som jag nu talar
om.

Finansminister Gunnar Sträng — representanten
för den andra generationen
— är mera observant på utvecklingens
faror. Jag vet ju inte vad den
gamle socialdemokraten innerst inne
tänker, men jag kan inte undgå att dra
vissa slutsatser då Gunnar Sträng exempelvis
varnar för experiment och
högtflygande visioner. »Se på Harold
Wilson», sade han nyligen i den intervjuserie
som jag hämtat en del material
ur. »Vart ledde Harold Wilsons högt
ställda förväntningar?» Jo, sade herr
Sträng, det har blivit »ett oerhört trist,
grått och besvärligt jobb att med ryg -

gen mot väggen ta den ena prövningen
efter den andra». Att det finns de som
börjar dra paralleller mellan Storbritannien
och Sverige är herr Sträng tydligen
medveten om. Och finansministern
stryker under att det alltid kommer
att vara så »att man är tvingad att
stimulera investeringar, sparande och
kapitalbildning». Det väsentliga för ett
företag är, säger han, att det klarar sig
i den hårda konkurrensen, att det expanderar,
ger sysselsättningsmöjligheter
och genom säg gärna vinsten skapar
möjlighet för arbetstagarnas representanter
att förhandla sig till sin del därav.

Vad man skall inrikta sig på, menar
Gunnar Sträng, är att socialisera avkastningen
— via skattepolitiken, via lönepolitiken
och via den sociala reformpolitiken.
Det avgörande är vad medborgarna
får i utdelning vid resultatets
fördelning.

Gunnar Sträng säger också att han
inte har någonting'' till övers för en hård
detaljreglering från toppen och ned till
produktionsställena. Pyramidal ordergivning
betraktar han »som grus och
sand i maskineriet», och han påstår sig
inte kunna finna något annat medel mot
detta »än den relativt liberala ekonomi
som vi tillämpar här hos oss».

Herr talman! Vi har ännu inte kommit
så långt på den väg som den nya
generationens socialdemokratiska aktivister
stakar ut. Jag vill heller inte göra
gällande att den — som herr Erlander
kallar det — ny a »idén att köpa in sig
i företagen» behöver få de konsekvenser
jag här skisserat. Men den nya politiken
kan få det, om den fullföljs på
det sätt som herr Wickman och hans
teknokratiska medarbetare låter antyda.

Herr talman! Jag sade inledningsvis
att jag skulle röra mig med allmänna
termer. Jag har gjort det och har inte
konkret berört de tre näringspolitiska
komplex som vi i dag skall besluta om.
Jag har bl. a. förbigått problemet om
hur man skall skapa större effektivitet

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

och bättre lönsamhet i de företag som
staten redan nu driver. Andra talare
från mitt parti kommer att ta upp denna
och liknande konkreta frågor och
då på nytt bemöta statsrådet Wickmans
beskyllning att vi inte kunde tänka oss
någonting i stil med ett statligt förvaltningsbolag
och därför har yrkat avslag
på förslaget härom.

.lag utgår också från att de centrala
frågorna om insyn, medinflytande och
medansvar från de enskilda arbetstagarnas
sida kommer att beröras i debatten.
Trots den djupa tillfredsställelse
herr Wickman siälv gav uttryck åt
i sitt anförande då det gällde frågan
om medansvaret från de anställdas sida,
tyder de hittillsvarande erfarenheterna
av statliga företag inte på att intresset
för insyn och information är större
i statliga än i andra företag. De anställda
skulle nu få verkligt inflytande, sade
herr Wickman. Ja, det återstår att se!
Jag faller lätt för frestelsen att erinra
om Duroxtransaktionen. Och för att ta
ett färskare exempel: Vad fick de nära
10 000 farmaceuterna och apoteksteknikerna
inom apoteksväsendet för möjligheter
att göra sina röster hörda, då
apoteken i höstas tvingades — jag använder
avsiktligt det ordet — att acceptera
uppgörelsen om ett statligt apoteksbolag?
Det som då skedde är betecknande
för de förhandlingar och det
samarbete mellan stat och enskilda som
herr Wickman så gärna talar om.

Herr talman! Även om jag vet att
herr Wickman blir illa berörd om jag
säger det, anser jag att det sätt på vilket
transaktionerna i dessa tre frågor
avgjorts och förts fram till beslut inte
vittnar om någon stark inlevelse i våra
konstitutionella, demokratiska spelregler.
Jag har redan förut kritiserat regeringen
för att den åsidosatt riksdagen
och oppositionen. I flera motioner
har förfaringssättet också starkt kritiserats.

När det gäller Uddcomb t. ex. säger
herr Wickman: Varför inte yrka avslag

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

på Uddcomb då? Men, herr Wickman,
hur skall någon med sitt sunda omdöme
i behåll kunna yrka avslag på ett företag
som det redan byggs för nere i södra
Sverige? Våra faktiska och praktiska
möjligheter att yrka avslag, om vi
nu ville göra det, är i dag helt obefintliga.
Det begriper statsrådet Wickman
— jag har aldrig frånkänt honom begåvning
— och det begriper alla. Därför
var frågan i hög grad retorisk. Eller
hur?

Det finns, herr talman, ingen anledning
att nu efter utskottsbehandlingen
modifiera det omdöme jag fällde här
i kammaren för drygt en månad sedan:
»Förfaringssättet vittnar om bristande
respekt för demokratiska spelregler och
om en självrådighet och maktfullkomlighet,
som man inte borde ha kunnat
vänta sig ens av en stark socialdemokratisk
regering. Förfaringssättet rimmar
illa med de stolta och högstämda
deklarationer om demokratins ansvar
och skyldigheter som statsminister Palme
för några timmar sedan gjorde inför
en andäktigt lyssnande andra kammare.
»

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det är tydligt för envar
som har lyssnat till statsrådet Wickman
att han är orolig. Han är ängslig att han
skall komma att få stå till svars för en
hel del saker som på mycket goda grunder
kan kritiseras; herr Bohman har
redan framfört en del sådan kritik. Hem
Wickman har då uppenbarligen tänkt
att anfall är bästa försvar, och han drar
sig inte för att kritisera det sätt på vilket
oppositionspartierna väljer sina talesmän
och ordningsföljden mellan olika
talare. Det är en egendomlig mentalitet.
Skall herrarna på regeringsbänken
bestämma på vad sätt oppositionen
skall föra fram sina argument.

Det är också en annan sak som är
egendomlig. Det har brukat förekomma
att en debatt inletts med vissa regeringsdeklarationer
som varit upplysan -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1909 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

de och kunnat ge material för en bedömning
av regeringens hållning. I
stället för sådana deklarationer har vi
här i dag fått lyssna till ett »valtal».
Är det någon som menar att detta är
en metod att underlätta en saklig debatt
i en viktig fråga som chefen för
industridepartementet onekligen borde
vara angelägen att åstadkomma? Förklaringen
kan bara vara att herr Wickman
i det här läget på goda grunder
känner sig något besvärad.

•Tåg skall litet längre fram återkomma
med några repliker. Låt mig först
inledningsvis säga något om den allmänna
inställning som socialdemokratin
och regeringen visat när det gäller
det föreliggande problemet, d. v. s. den
statliga företagsamhetens uppgifter och
framtida utveckling.

Vad har då regeringen för inställning
till detta problem? Svaret tycks vara
att regeringen tänker sig en fortgående
snabb ökning av den statliga företagsamheten.
Läs proposition nr 121,
och ni kommer att få intrycket att statsrådet
vill öka den statliga företagsamheten
så mycket man kan eller vågar. Det
sägs att man i regel skall ha räntabilitet
som målsättning när det inte finns
speciella skäl som talar däremot, men
de skäl som anförs är talrika ehuru så
föga precisa att den begränsningen inte
blir särskilt effektiv. Jag skulle vilja
ställa en fråga till statsrådet Wickman.
Nu såg jag emellertid att herr Wickman,
som överöst folkpartiet med beskyllningar
och som begärt svar av mig
personligen på en hel del frågor, avlägsnade
sig när jag i min tur skall
svara. Är det också en nyhet när det
gäller regeringens sätt att sköta en debatt? Skall

staten dra sig tillbaka från företagsamhet
som inte tycks lyckas tillräckligt
bra? Man skulle ju ha väntat
att statsrådet Wickman i sin principförklaring
i propositionen skulle ha givit
sig in på detta problem, att han
skulle ha diskuterat frågan huruvida

staten skall dra sig tillbaka om räntabiliteten
är svag eller om andra omständigheter
gör att man når bättre resultat
genom enskild eller kooperativ
företagsamhet. Har regeringen ingen
mening om den saken? Är det inte ganska
belysande att statsrådet inte säger
någonting om detta? Vi kan dock peka
på sådana fall som Durox. Är det så
att herr Wickman av känsloskäl undertrycker
varje tanke på och varje minnesbild
av Durox därför att han inte
vill tänka på problemet, om man bara
bör öka den statliga företagsamheten
eller om det också finns förutsättningar
för att på några punkter minska
den?

I många lägen har staten skäl att öka
sin företagsamhet, anser statsrådet, och
han konkretiserade detta i propositionen
genom att säga att det när sysselsättningen
inte är tillfredsställande
finns anledning i och för sig att överväga
ökad statlig företagsamhet. Men
sysselsättningssvårigheterna kan ju vara
tillfälliga. Här kommer jag till min andra
fråga: Om en tillfällig sysselsättningssvårighet
föranleder herr Wickman
att grunda ett statlig företag, skall
då detta företag vara permanent under
årtionden framöver? Skall tillfälliga
sysselsättningssvårigheter utgöra motivering
för att man fortsätter att ständigt
grunda nya statliga företag? I så
fall är det klart att resultatet blir en
fortgående expansion av den statliga
företagsamheten, eftersom det av och
till förekommer tillfälliga sysselsättningssvårigheter.
Den tanken tycks inte
i principresonemangen ha runnit upp
i herr Wickmans hjärna, att staten kan
överlåta ett företag till andra, om förutsättningarna
ändras, och det är som
sagt ganska avslöjande.

Antag att regeringen misslyckas med
sin ekonomiska politik — det har hänt
åtskilliga gånger — så att vi 1970 får
en krisartad situation i vissa avseenden,
låt vara inte på samma sätt som
under 1930-talet. Om regeringen miss -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

lyckas med sin ekonomiska politik, så
att sysselsättningen blir otillfredsställande,
blir inte sysselsättningssvårigheterna
jämnt utbredda över hela landet,
utan de framträder i regel punktvis. Är
detta ett skäl för att grunda statliga företag,
som sedan skall leva kvar årtionde
efter årtionde? I så fall kan regeringen
genom att dåligt sköta den ekonomiska
politik, om vars principer vi väl
alla har varit i stort sett eniga, skapa
förutsättningar för en fortgående socialistisk
utveckling.

Jag undrar alltså, kort sagt, om regeringen
har dragit några slutsatser
t. ex. av Duroxfallet och fallet med
Statsgruvor och om regeringen vill deklarera,
under vilka förutsättningar den
anser att statlig företagsamhet, som har
kommit till stånd av speciella skäl, bör
överlåtas till andra ägare när dessa ursprungliga
skäl inte längre föreligger.

Ehuru herr Wickman varit tyst på
denna punkt och bara talat om förutsättningar
för tillväxt i den statliga företagsamheten,
vet vi inte alis, om regeringen
stannar vid detta. Herr Wickman,
som onekligen i sitt anförande
avslöjade taktiska intressen av ganska
överraskande slag, kan inte bli förnärmad
om jag svarar, att därest herr Wickman
finner lämpligt att här bara tala
om en del av regeringens framtidsprogram,
är det inte något motiv för att
vi skall kunna känna oss förvissade om
att regeringen inte vill gå längre. Vi
måste fråga oss vad andra ledamöter
av regeringen — kanske mindre taktiska
och mindre försiktiga än statsrådet
Wickman — har sagt.

En känd ledamot av regeringen, stats:
rådet Alva Myrdal, har i Veckans affärer
uttryckt åsikten, att det är naturligt
att offentliga behov tillfredsställs
genom offentlig produktion. Se, det är
en princip som för långt! Det finns ju
mångahanda och mångsidiga offentliga
behov av varor, t. ex. för undervisningsväsendet,
och mot bakgrund av de debatter
som har förts om farorna av att

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

den offentliga produktionen av läromedel
o. d. får en dominerande ställning
är statsrådet Myrdals förklaring både
intresseväckande och oroande. Här är
det sannerligen inte tal om konkurrens
på lika villkor!

Envar som tänker över saken inser
att det kan röra sig om rätt begränsade
kvantiteter av många varor. Jag vet
inte hur många blyertspennor som staten
eller kommunerna inköper, men jag
har litet svårt att förstå att det skulle
vara lämpligt att staten startar en egen
fabrikation av blyertspennor. Det är
uppenbart att det skulle bli fråga om
fördyrad produktion i mycket liten skala,
om offentliga behov skall tillgodoses
genom offentlig produktion, alldeles
bortsett från de risker som skulle
uppkomma när det gäller t. ex. läromedel
för skolorna.

Jag måste, herr talman, ehuru jag
sällan gör det, använda ett ganska hårt
uttryck och säga till statsrådet Wickman
såsom företrädare för regeringen,
att statsrådet Myrdals uttalande vittnar
om en nästan otrolig okunnighet eller
naivitet — sedan får statsrådet Wickman
själv välja vilken förklaring han
tror är den riktiga.

Jag måste här hänga på frågan, om
statsrådet Wickman tar klart avstånd
från statsrådet Myrdals uttalande. Inser
regeringen att dess principer om konkurrens
på lika villkor etc. står i strid
med fru Myrdals uttalande. Det är nämligen
inte likgiltigt, om olika statsråd
gör olika uttalanden i centrala viktiga
frågor av principiell natur. Jag brukar
inte citera herr Hermansson, men jag
är nästan frestad att göra det. Låt mig
säga, att någon ordning får det väl
ändå vara på de principiella uttalandena
av regeringsledamöter!

För övrigt skulle jag, om jag går vidare,
kunna hänvisa till att det nya
statsrådet Carlsson för inte så länge sedan
i den organisation, vars ordförande
han då var, har medverkat till uttalanden
som onekligen går mycket

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

längre när det gäller socialisering av
delar av näringslivet än herr Wickmans
uttalanden här gör. Har statsrådet
Carlsson nu tagit avstånd från dessa
principer och anslutit sig till regeringslinjen,
eller finns det en spricka i regeringen
även på den punkten?

Statsrådet Wickman är intresserad av
samarbetet mellan folkpartiet och centerpartiet
— jag skall återkomma till
den saken senare. Nu vill jag emellertid
säga till statsrådet Wickman, att
det är mer väsentligt och mer berättigat
att vi frågar var regeringen står;
dess ledamöter tillhör ju inte olika partier,
såvitt jag har mig bekant.

Beträffande de principiella spörsmål
som andra talare återkommer till vill
jag fråga: Vore det inte bättre, herr
statsråd, om man uppställde principen,
att staten skall medverka till att ordna
det så, att vi får bästa möjliga försörjning
för konsumenterna, bästa utveckling
av näringsliv, nationalinkomst och
levnadsstandard med beaktande av de
sociala hänsynen och hänsyn till miljön
m. m. som jag tror vi är överens om?
Vore detta inte bättre som huvudprincip
även för den statliga företagssamlieten,
som måste ingå som ett led i
denna statliga politik? Det är många
åtgärder som staten då måste vidta
och som vi på vårt håll har både accepterat
och själva tagit initiativ till.

Statsrådet och utskottet talar om
konkurrens på lika villkor, och det
tycker jag är mycket värdefullt. På den
punkten tror jag, att vi skall kunna
föra diskussionen vidare i positiv riktning.
Frågan är bara, hur man åstadkommer
konkurrens på lika villkor.
Det är ju en sak som har varit och är
litet oroande. Kan vi säga, att de statliga
företagen vad beträffar finansiering under
tider av hård kreditåtstramning
inte har fått någon privilegierad behandling
alls? Nej, det kan vi inte. Vi
vet att det i fråga om kreditförsörjningen
har givits vissa förmåner åt
statliga företag. Jag tolkar statsrådet

Wickman så, att han genom propositionen
har avgivit en förklaring att regeringen
kommer att se till att inga
favörer lämnas i fråga om finansiering
av de statliga företagen jämfört med
andra företag. Skulle statsrådet inte
vilja godkänna denna tolkning, anhåller
jag om en klargörande deklaration, så
att vi kan få diskutera den. Saken berörs
i förbigående i propositionen, men
jag tycker att här behövs ett ytterligare
klargörande.

Att det inte råder konkurrens på
lika villkor i vissa fall vad beträffar
Statens kreditbank tror jag också man
kan hävda. Det hävdas nämligen att en
del offentliga kunder har skäl att välja
Kreditbanken.

Men viktigt är, herr talman, inte
bara detta att regeringen säger att vi
skall eftersträva konkurrens på lika
villkor, utan viktigt är också att man
får ett sådant system, att de statliga
företagen kan bevisa sin konkurrenskraft.
Det förutsätter ju att de inte erhåller
några favörer.

Om jag återgår till läromedelsförlaget,
som staten driver tillsammans med
kommunerna och KF, vill jag fråga:
Hur bär man sig åt för att trygga att
företaget kan bevisa sin konkurrenskraft?
Om jag vore statsrådet Wickman
skulle jag tillsätta en särskild utredning,
som sysslade med den frågan,
och säga till utredningen: Vi har lovat
konkurrens på lika villkor. Det är verkligen
ett invecklat problem att trygga
att det i realiteten blir det. Låt oss
undersöka, hur vi skall bära oss åt
för att vi med säkerhet skall åstadkomma
en konkurrens på lika villkor,
så att de statliga företagen kan bevisa
sin konkurrenskraft.

Med anledning av att statsrådet Wickman
som skäl för statlig företagsamhet
bl. a. anför, att det kanske inte
finns tillräcklig konkurrens eller tillräckligt
stor marknad, kommer jag in
på en annan sak. Jag är, herr talman,
ledsen över att proposition nr 121

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

verkligen är så ensidig till sitt innehåll,
att det är en massa frågor som måste
ställas.

Vill statsrådet uppmuntra konkurrens
genom att stimulera till uppkomsten
av enskilda eller kooperativa företag
i en bransch, där man inte har ett
naturligt monopol men i vilken bransch
i alla fall av någon anledning ett statligt
företag spelar en stor roll eller dominerar?
Det verkar som om detta
skulle vara någonting som herr Wickman
aldrig kommit att tänka på, han har
tänkt på behovet av konkurrens när vi
kommit i ett sådant läge där han kunnat
säga att det är motiverat med ökad
statlig företagsamhet. Men det omvända
fallet, då det är motiverat med ökad
enskild företagsamhet, har jag inte hört
herr Wickman tala om och inte heller
diskuteras det i han proposition. Vi
känner till förklaringen: han tänker
hela tiden på vilka skäl som kan finnas
för en utvidgning av den statliga företagsamhet
som han företräder i regeringen.
Något av Parkinsons lag gör
sig gällande även i hans departement,
och ibland undrar jag om man kanske
borde kalla statsrådet för herr Parkinson-Wickman,
i varje fall denna gång
i hans egenskap av propositionsförfattare.

Vad beträffar insyn och redovisning
i de statliga företagen är det väl uppenbart
att de nuvarande förhållandena
inte är tillfredsställande. Här måste
man också fråga, om statsrådet är villig
att medverka till en bättre redovisning
på så sätt att varje statligt företag
gör en fortlöpande femårsöversikl
rörande det investerade kapitalet, även
beträffande det som är nedskrivet och
därmed borttrollat ur räkenskaperna,
räntabiliteten, utdelningen etc., så att
vi kan bedöma resultaten av dessa statliga
företags rörelse. För observera herr
talman, att det inte allena är fråga om
Förvaltningsbolaget utan också om de
företag där aktiekapitalet helt eller
delvis ägs av detta bolag. Det skulle

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

verkligen vara intressant, om vi snart
kunde få en tillbakablickande översikt
över de statliga företagen härvidlag.
Kan det finnas något skäl att inte lämna
en sådan redovisning? Jag tycker
inte det.

Herr talman! Utan att uppehålla
kammarens ledamöter alltför länge skulle
jag vilja framföra ytterligare en
principiell synpunkt. Det gäller statens
två roller som jag vid ett tidigare tillfälle
i kammaren helt kort berört. Staten
uppträder ju här i dag, representerad
av herr Wickman, närmast såsom
företagsägare, ägare till dels en industrikoncern
och dels vissa s. k. public
Utilities som telefon, telegraf etc. Men
staten uppträder i regel här i kammaren
med en helt annan funktion, nämligen
som ett serviceorgan för medborgarna
med uppgift ordna mångahanda
ting i det samhälle där vi lever.
I fråga om den statliga lagstiftningen,
åtgärder för ordningens upprätthållande,
skolväsendet, ja, tusen och en saker,
är staten ett serviceorgan för oss alla.
Staten har t. ex. via den ekonomiska
lagstiftningen relationer till enskilda,
kommunala, kooperativa och statliga
företag.

Jag menar att det är väsentligt att
staten -—• såsom serviceorgan och en
institution som hjälper oss och ordnar
för oss samt i viss mån styr oss alla
genom uppdragandet av regler för
handlingsfriheten — beaktar att den
skall ha samma relationer till de enskilda
företagsgrupperna som till den
statliga företagsgruppen. Det är detta
jag tycker att statsrådet Wickman, och
inte bara statsrådet Myrdal, ofta förbiser.

Man menar att eftersom staten i egenskap
av allmänt serviceorgan och vår
representant i alla avseenden har ett
juridiskt samröre med staten som ägare
av en industrikoncern, så finns det alldeles
speciella relationer i ett sådant
fall. Därför vill fru Myrdal och andra
att staten och kommunerna skall köpa

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

av sina egna företag, som det heter.
Men det är en mycket väsentlig sak att
staten som stat — om jag får uttrycka
det så — skall vara objektiv i förhållande
till olika företagsformer. Talet om
konkurrens på lika villkor blir bara
tomt prat, om man inte respekterar
att staten skall iaktta verklig neutralitet
i sitt förhållande till olika företagsgrupper
och företagsformer. Detta
är ett problem som vi snuddat vid åtskilliga
gånger, och om statsrådet Wickman
här ville göra en deklaration om
regeringens inställning, så är det först
den saken det gäller.

Staten har som stat till uppgift att
övervaka och kontrollera, att utöva
prisövervakning o. s. v., och då är det
väl klart att staten inte har så goda
förutsättningar som önskvärt vore, om
staten själv är part i målet. Att staten
är kontrollant av de statliga företagen
och skall sköta den sysslan från samma
utgångspunkter som kontrollen av enskilda
företag kan resa vissa problem.
Vi vet att det inte bara bland socialdemokraterna
utan även hos andra
har funnits en tendens att anse, att om
staten har infört en regleringsapparat
eller något liknande, så behövs det sedan
inte någon prisövervakning på det
området; då har staten redan sett till
att allt är ordnat på bästa sätt. Det är
så lätt att säga, att om staten äger ett
företag ser också staten till att det skötes
på bästa sätt. Det är inte nödvändigt
att kontrollorganen underkastar
det företaget samma kontroll och övervakning
som andra företag. Men, herr
statsråd, vi kan väl ändå vara ense
om att staten även i det fallet skall vara
neutral, men att svårigheter som uppkommer
för staten att vara verkligt
neutral och utöva effektiv kontroll är
ett motiv för att inte i onödan utvidga
den statliga företagssektorn. Skall man
göra det, så krävs det speciella skäl
härför.

Sedan vill jag tillägga att när det gäller
att skapa en rationell företags -

struktur inom vissa branscher gör sig
statsrådet Wickman skyldig till ett förbiseende
då han talar om att den svenska
marknaden kanske inte är tillräckligt
stor. Den svenska marknadens omfattning
är i de flesta fall av ringa betydelse
i detta sammanhang, herr statsråd,
ty vad gäller industrivaror har
vi i stort sett en fri marknad inom
EFTA-länderna. För många andra varor
är tullarna också internationellt
så låga, att det blir fråga om en mycket
större marknad än bara den svenska.
Och därför kan vi mycket väl ha ett
fåtal företag av betydande storlek här
i landet och ändå bevara konkurrensen.
Det finns inga skäl för att säga att om
vi bara har ett par svenska företag i en
bransch, så måste staten träda till och
ordna så att det inte blir något monopol.
Det kan förekomma enorm konkurrens
från företag i andra EFTA-länder
eller från länder utanför EFTA.

Det finns emellertid en aspekt av detta
problem som regeringen alltid är
ganska obenägen att diskutera och vill
skjuta åt sidan. Om vi fortsätter mycket
långt i den riktning som herr Wickman
utstakar, inte bara när det finns
speciella förutsättningar på det sätt
som här föreslås, kan vi komma i ett
läge där staten får en betydande makt
inom det ekonomiska livet genom sin
kontroll över lagstiftningen och över
bankväsendet via riksbank och bankinspektion,
genom sina många kreditinstitut
och genom sitt inflytande över pensionsfonderna,
där socialdemokraterna
med sina vänner ju har en i stort sett
obestridd majoritet. Om man dessutom
vidgar den statliga företagsamheten steg
för steg till att få en allt större betydelse
även på sådana avsnitt, där de enskilda
företagen i och för sig sköter verksamheten
väl men som berörs av de av
herr Wickman angivna skälen, råkar
man in i ett läge där staten blir oerhört
mäktig i förhållande till alla individer
och mer eller mindre löst sammanfogade
smärre grupper i det svens -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

ka samhället. I verkligheten kommer
det att bli en utveckling där staten kontrollerar
praktiskt taget hela kapitalmarknaden
och kommer att göra allt
större ingripanden, beträffande vilka
man inte med herr Wickmans elastiska
formulering som grund kan förutse vare
sig tidpunkten eller målet. Härigenom
kommer medborgarna nödvändigtvis att
bli mindre självständiga och få minskad
handlingsfrihet. Den starka stat
som regeringen vill ha — även om man
brukar kalla den det starka samhället,
vilket låter bättre — kommer att bli en
fara för den enskilda medborgarens
handlingsfrihet och oberoende.

Är det inte så, herr statsråd, att man
bör föredra att ordna verksamheten på
näringslivets område genom åtgärder
som icke medför en ständigt ökad statlig
maktkoncentration? Bör man inte
säga sig att enskild företagsamhet skall
föredras om problemen kan lösas lika
väl genom stimulans till enskilda företag
som genom inrättande av ett statligt
bolag? — och det finns sannerligen
ingen grund att tro att det senare
är mera effektivt. Eller vägrar regeringen
att i sådana fall över huvud taget
ta någon hänsyn till maktkoncentrationsargumentet?
Detta är en ganska
väsentlig fråga, som såvitt jag kunnat
bedöma statsrådet Wickman aldrig velat
gå in på i sina skriverier.

Enligt min mening leder dessa synpunkter
övervägande till att det inte
räcker med att söka åstadkomma lönsamhet
och största möjliga expansion
för de statliga företagen. För detta talar
flera skäl som jag tidigare nämnt,
även det sistnämnda. I praktiken får
de statliga företagen ofta en i någon
mån privilegierad ställning, varför det
inte blir en konkurrens på lika villkor.
Risken härför framstår i dag inte som
mindre utan snarare som större än vad
den var i går. Det prov på statsrådet
Wickmans känsloliv, som hans inledningsanförande
innebar, pekar på
att han är så engagerad för den statli -

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

ga expansionen på näringslivets område
att han med våld och makt vill
stämpla envar som inte i varje dokument
anger skälen för statlig expansion
inom företagsamheten — trots alla reservationer
och tidigare uttalanden —
såsom varande en motståndare.

Herr talman! Det är väl ändå så att
staten har väldiga uppgifter när det
gäller att främja näringslivet och därigenom
nationalinkomstens utveckling.
Det gäller penningvärdet, det gäller
skattesystemets art, det gäller skapandet
av förtroendefullt samarbete mellan
stat och näringsliv, det gäller främjandet
av företagsdemokratin och mycket,
mycket annat. De statliga företagen
ingår, som jag sagt, enligt vår
mening som ett led härvidlag.

Men om det nu är en så svår och
mångsidig upgift — vi får nog nästa
år anledning att diskutera svårigheter
som sammanhänger med att staten inte
klarat denna uppgift riktigt bra, exempelvis
när det gäller det ganska oroande
läget i fråga om vår betalningsbalans
— så undrar man om det inte vore
klokt att staten, som har dessa väldiga
uppgifter, när det gäller de statliga
företagen sade: Vi skall göra det som
är nödvändigt och uppenbarligen lämpligt,
men kan saken skötas lika bra eller
bättre på annat sätt, så skall vi avstå.

Det är dessa indirekta skäl till att föredra
det enskilda näringslivet, när man
inte kan påvisa några direkta fördelar
med den statliga verksamheten, som
statsrådet Wickman tydligen inte vill
beakta. Och det är också så att hans uttalanden
om konkurrens på lika villkor
i praktiken lätt kommer att bli,
som jag sade, förord för ett system som
innebär vissa favörer för de statliga
företagen.

Herr talman! Slutligen vill jag ge en
kort replik på herr Wickmans inledningsanförande.
Fru Nettelbrandt har
redan bemött herr Wickman när det
gäller företagsdemokrati och medinfly -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

tande. Jag vill bara understryka att
folkpartiet många gånger har lagt fram
positiva förslag som syftat just till att
öka de anställdas medinflytande — det
har ingalunda bara gällt representation
i styrelserna.

Men jag måste fråga herr Wickman:
Vad beror det på att läget i de statliga
företagen hittills varit och fortfarande
är så pass otillfredsställande när det
gäller företagsdemokrati? Om herr
Wickman anser att detta är en väsentlig
sak, varför har regeringen då inte
handlat på ett mera effektivt sätt tidigare?
År herr Wickmans uttalande i
verkligheten ett starkt kritiskt angrepp
på regeringen för dess underlåtenhetssynder
under hela efterkrigstiden? Så
måste väl vara fallet, eftersom ingen
kan påstå att läget i dag är tillfredsställande.

Se exempelvis på Norrbottens järnverk!
Herr statsrådet vet vilka svårigheter
ledningen där haft att vinna förståelse
för företagsnämnden. I själva
verket är det märkvärdigt att det har
gått så trögt med de företagsekonomiska
inslagen i de statliga företagen och
att det har gått trögt med insynen därvidlag
även för riksdagen — något
som Duroxexemplet senast visade.

Statsrådet sade att det i folkpartiets
motion bara anförts kritiska synpunkter
och inga positiva synpunkter på att
statlig företagsamhet kan behövas. Det
är nu inte riktigt. Jag hänvisar bl. a.
till följande uttalande på s. 12 i det
häfte där motionen intagits: »Statliga
företag kan självfallet spela en roll
för den regionala sysselsättningspolitiken.
» Vi vill betona detta mera än vad
regeringen gör. Hur kan statsrådet stå
bär och säga att vi inte anfört några
skäl för en statlig företagsamhet? Man
kan också hänvisa till att det på ett
ställe i motionen sägs: »Däremot bör
statlig företagsamhet komma i fråga när
speciella skäl härför kan anföras. Konkurrensen
kan behöva skärpas inom en
bransch, där denna av olika anledning -

ar försvagats till men för samhälle och
konsumenter. Statlig företagsetablering
är dock inte den första åtgärd man bör
tänka på i det sammanhanget.»

Syftar herr statsrådet till att vi inte
säger att statlig företagsamhet bör förekomma
i första rummet? Han tänker
kanske: Nej, de vill visst överväga införande
av statlig företagsamhet men
de säger inte att den skall komma i
första rummet. Då tillhör vi alltså fienderna.

Men herr talman, det som är det
märkvärdiga med statsrådets uttalande
är att han alldeles glömmer bort att
han skrivit en proposition som framstår
som en enda lovsång till och motivering
för en växande statlig företagsamhet.
Då är det, enligt gammal praxis
för övrigt, ganska naturligt om det
kommer en motion som tar upp dessa
synpunkter till bemötande och därigenom
skapar ett material som ger möjlighet
till en mera balanserad behandling
i utskottet. Därför är det också naturligt
att tyngdpunkten i motionen kommit
att ligga på kritik mot den överdrivet
expansiva tendensen i herr Wickmans
proposition. Därigenom får utskottet
ett mera balanserat material och
kan göra sina uttalanden och reservationer
mot den bakgrunden. Så enkelt
är det, herr talman och herr statsråd,
men det har herr Wickman inte kommit
att tänka på. Han säger i stället:
Folkpartiet har tydligen i motionen redovisat
hela sin uppfattning och borde
därför yrka avslag. Att reservationen
är annorlunda och har vissa mera balanserade,
positiva inslag beror på centerpartiet.

Jag har redan förut sagt att om herr
Wickman började ägna uppmärksamhet
åt olika grupper inom sitt eget parti
och sin egen regering skulle han nog
göra en större insats. Här har centerpartiets
och folkpartiets representanter
under mycket gott samarbete lagt
denna reservation till rätta. Det har
inte varit några slitningar och misshäl -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

ligheter därvidlag — åtminstone såvitt
jag har kunnat finna vid samtalen
med ledamöterna i utskottet -— och de
kommer väl att återkomma till saken,
om det anses behövligt.

Men det är inte bara detta att vi
givit uttryck åt vår uppfattning i en
reservation och att herr Wickman sedan
säger: Nej, det där kan inte vara er
uppfattning och därför måste jag polemisera
mot er motion. Herr Wickman
vet dock mycket väl att folkpartiet i
denna kammare många gånger framhållit
att statlig företagsamhet i vissa
avseenden har en viktig roll att spela.
Folkpartiets ledare här i riksdagen,
Sven Wedén, har å riksdagsgruppens
vägnar flera gånger klart understrukit
detta. Folkpartiet har röstat för en rad
av de nya statliga företagsbildningarna.
Vi har inte velat ge monopol för Investeringsbanken,
men vi har röstat för Etableringsaktiebolaget
och flera andra av
dessa företag, Uddcomb m. fl.

Det är sant att vi har kritiserat förfaringssättet
beträffande tillkomsten
av såväl Uddcomb som andra företag,
men därvidlag måste väl även statsrådet
medge att kritiken varit berättigad.

Men när vi har reservationen, deklarationer
av Sven Wedén och alla våra
tidigare röstningar, vad är det då, herr
talman, för mening att statsrådet uppträder
här med ett inledningsanförande
— en ovanlig åtgärd — för att säga:
»Nej, nej, allt det där finns inte. Folkpartiets
åsikt är uttryckt bara i en motion,
och i motionen betonas vissa begränsade
faktorer.» Men denna motion
var i viss mån en kommentar till propositionen
för att — jag upprepar det —
utskottet skulle ha ett balanserat material
till förfogande.

Jag är ledsen att jag måste uppehålla
mig vid detta men det tyder på ett
märkvärdigt tänkesätt att en regeringsrepresentant
inte säger: »Folkpartiet
har ju visat det och det i sin reservation
och i uttalanden o. s. v., men jag måste
ändå en passant fråga varför ni i er

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

motion är så kritiska mot min proposition.
» Svaret hade blivit: »Jo, det är vi,
herr statsråd, därför att Ni har skrivit
en förfärligt ensidig proposition, och
då har vi bl. a. velat ge en kritisk tillrättaläggande
kommentar.» Sedan hade
det hela blivit mera balanserat.

Herr Wickman vill emellertid börja
ett storkrig mot folkpartiet på denna
svaga, för att inte säga obefintliga
grund. Naturligtvis finns det en skillnad:
herr Wickman vill gå mycket längre
när det gäller vidgad statlig företagsamhet,
om man får tro honom, medan
vi hävdar att viktiga uppgifter kan behöva
lösas genom statliga företag men
att man skall se till, att man inte använder
denna metod i onödan.

Herr talman! Andra företrädare för
folkpartiet kommer senare att kommentera
reservationerna. .Tåg skulle verkligen
vara tacksam, om statsrådet Wickman
nu ville ge den kompletterande
förklaring av regeringens riktlinjer
för den statliga företagsamheten som
lätt kan åstadkommas genom besvarande
av de frågor och bemötande av den
kritik som på vissa punkter har framförts
av herr Bohman och nu senast av
mig själv.

Jag vill bara göra det tillägget att det
inte förhåller sig så, att sysselsättningspolitiken
kan anföras som argument för
statliga företag på det sätt som herr
Wickman har påstått. Det är enbart av
hänsyn till kammarens tid som jag inte
har gått in på saken; jag nöjer mig med
att till sist nämna att domänverket från
år 1953 till år 1968 har minskat antalet
arbetare från något över 12 000 till något
över 5 500, och minskningen fortgår.
Det beror på att samma krafter där gör
sig gällande som i enskilda företag. Detta
är ingen kritik mot domänverket,
utan jag nämner det för att visa att man
inte utan vidare får utgå från att det
blir en mera tryggad sysselsättning i
statliga företag än i andra. Det blir det
nämligen inte.

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Efter denna långa inledning
är det kanske inte ur vägen om någon
som har deltagit i avdelningens behandling
av detta ärende tar till orda.
Jag skulle vilja understryka att det i och
för sig är värdefullt att näringspolitiken
och debatten om de statliga företagens
utveckling har stått i centrum under
senare år. Utan tvivel är det viktigt
att det förs en debatt om dessa frågor.
Vår välståndsutveckling är ju i hög grad
beroende av hur vi lyckas på detta område.

De utskottsutlåtanden som vi i dag
har att ta ställning till gäller främst
vissa förändringar — också utökningar
■— av den företagsgrupp som staten
själv äger, inrättandet av ett förvaltningsbolag
för huvuddelen av de statliga
aktiebolagen och förvärven av läkemedelsföretagen
Kabi och Vitrum
samt ett 50-procentigt intresse i det nya
bolaget Uddcomb.

Att vi nu skall inrätta ett förvaltningsbolag
och sammanföra huvuddelen av
de statliga företag som drivs i aktiebolagsform
till en koncern syftar i första
hand till att åstadkomma en rationellare
organisation för den delen av den
statliga företagssektorn. Alla är säkerligen
villiga att skriva under på att det
syftet är vällovligt. Ett företag bör självfallet
skötas så rationellt som möjligt,
oberoende av om det ägs av staten eller
av någon annan; det ligger inte bara i
ägarens — i detta fall statens — utan
också i de anställdas, kundernas och allmänhetens
intresse.

Tyvärr har det förefallit som om de
statliga företagen och deras organisation
tidigare har ägnats ett alltför ringa,
ja närmast förstrött intresse från regeringen.
Kritiken har under flera år varit
hård, kanske särskilt från grupper
inom de egna leden på socialdemokratiskt
håll. Den kritiken har inte varit
obefogad men den har säkerligen bidragit
till att statsföretagen kommit i sämre
dager än de varit förtjänta av. Vad

som utspelades t. ex. vid förvärvandet
och utvecklingen av Durox visade dock
med all önskvärd tydlighet på stora
brister. I debatten om Durox här i kammaren
underströk jag starkt att både
statlig och enskild företagsamhet kan
råka ut för förluster, men en i många
avseenden så oerhört bristfällig planering
som Duroxaffären kännetecknades
av får inte upprepas.

Jag vill dock i detta sammanhang säga
att även om jag också har några kritiska
synpunkter att framföra till herr Wickman
vill jag ge honom ett erkännande
för att han har tagit itu med dessa problem
och visat aktivitet. Men jag vill
tillägga: Jag hoppas att den aktiviteten
utgår från sakliga grunder vid alla tillfällen
och inte bara är en aktion inför
stundande partikongresser, då det gäller
att visa upp en katalog på nya företag.

Tillkomsten av förvaltningsbolaget löser
naturligtvis inte alla problem — tyvärr
har man det intrycket att regeringen
försöker framställa det så. Jag
hoppas emellertid att regeringen inte
tror att det är så. I denna debatt om förvaltningsbolaget
vill jag framhålla att
även om man syftar till en 40-procentig
konsolidering bör man inte underskatta
de problem som kan möta i vissa företag
och branscher. Man kan annars från
början skapa en föreställning om att
alla problem är lösta i och med att vi
får ett förvaltningsbolag. Statsrådet
Wickmans proposition andas väl litet av
denna realistiska bedömning — jag har
därmed inte sagt att en sådan inte ändå
kulle kunna finnas.

Vi har säkerligen en lång väg att gå
innan förvaltningsbolaget kan fungera
någorlunda tillfredsställande, och det
kan aldrig bli annat än ett hjälpmedel
för att forma en organisation som ger
bättre samordning och klarare ansvarsfördelning
än den vi nu har. Men rätt
använt kan det bli ett värdefullt hjälpmedel,
och därför har vi inom centerpartiet
biträtt huvudlinjerna i propositionen.

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

På några punkter har vi dock velat
anmäla en avvikande uppfattning och
utvecklat våra synpunkter. Vi har gjort
detta gemensamt med folkpartiet i vissa
reservationer, exempelvis när det gäller
förvaltningsbolagets målsättning. Jag
skall något kommentera denna och samtidigt
försöka sätta in den i ett något
större näringspolitiskt sammanhang,
även om jag inte skall ta upp alla de stora
näringspolitiska perspektiven och
målsättningarna: att vi skall trygga den
fulla sysselsättningen, att vi skall utnyttja
resurser, arbetskraft, råvarutillgångar
och tekniskt kunnande, att vi skall ta
hänsyn till sociala faktorer och miljöfaktorer
och självfallet inte minst till de
anställda. Jag skulle kunna tillägga
många andra synpunkter som måste
komma in i bilden. Vi måste eftersträva
ett näringsliv som underordnas de sociala
och miljömässiga värderingarna.
När vi talar om en högre effektivitet i
näringslivet måste vi vara på det klara
med att denna effektivitet inte får begränsas
till att man kan betala högre löner,
utan vi måste ha en helhetssyn på
människan. Om lönerna stiger med 10
procent och vi samtidigt har ett jäkt
och en stress som i många fall är ödesdigra
för de enskilda människorna, måste
vi fråga oss huruvida vi inte är inne
på fel väg. Som vi så många gånger tidigare
sagt från centerhåll, måste vi ge
standardbegreppet ett vidare och djupare
innehåll.

Räknat efter sysselsättningen utgör
statsföretagen för närvarande ungefär
6 å 7 procent av näringslivet. Inom den
sektorn är trafikverken de största enheterna.
De industri- och produktionsföretag
som staten äger svarar därför bara
för några få procent av hela näringslivet.
Det betyder att vad som kan åstadkommas
vid dessa företag i näringspolitiskt
hänseende måste bli marginellt.
Fördenskull behöver ju inte statliga företag
vara något oviktigt näringspolitiskt
instrument. På begränsade områ -

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

den kan man utan tvivel åstadkomma en
hel del. Ett exempel härpå har vi i de
propositioner som vi nu behandlar när
det gäller atomindustrin och läkemedelsförsörjningen.
Men allmänt sett måste
enligt vår mening tyngdpunkten i
näringspolitiken komma att ligga på vad
man skulle kunna kalla generella åtgärder:
modernisering av näringslagstiftningen,
effektivisering av kreditmarknaden,
stöd till forskning och utvecklingsarbete
o. s. v., åtgärder som kan
komma alla företag till del.

Jag vill understryka att jag ingalunda
underskattar den betydelse statlig företagsamhet
har och kan komma att få i
lokaliseringspolitiskt syfte. Det stora inrikespolitiska
problemet i vårt land är
att skapa en bättre regional balans. Utan
en sådan regional balans blir talet om
jämlikhet bara prat och inte mycket
mer. Vi kan aldrig åstadkomma en verklig
jämlikhet mellan människorna i detta
land, om koncentrationstendenserna
får fortsätta. I detta avseende har de
statliga företagen också ett särskilt stort
ansvar, och det kan — som jag vid tidigare
tillfällen sagt från denna talarstol
— också komma att behövas statlig
företagsetablering på orter där kooperativt
och enskilt näringsliv inte står
till buds för att lösa problemen på ett
tillfredsställande sätt.

Vi har en blandekonomi i vårt land,
där statsföretagen utgör en ganska liten
del. En framgångsrik näringspolitik
måste därför grundas på ett samarbete
mellan staten och det privata näringslivet.
För vår del är detta ingenting
nytt; det är tankar sedan 1930-talet.
Direkta statliga företagsinsatser kan
dock, som jag sade, ha marginell betydelse,
och då tvekar vi inom centern
inte heller att förorda att man använder
det instrumentet. Men jag understryker
att tyngdpunkten måste ligga på
generella åtgärder som skapar förutsättningar
för en väl fungerande marknadsekonomi
med konkurrens, en rätt -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

vis fördelning av produktionsresultaten
och en dynamisk utveckling i samhället
över huvud taget.

Från regeringsbänken har det ofta
framhållits att det är angeläget att skapa,
som man säger, ett starkt samhälle.
Det är väl egentligen ingenting som
man kan och bör bestrida. Jag har sagt
tidigare här i kammaren och upprepar
det: Lika litet som vi kan få ett starkt
samhälle utan en väl fungerande marknadsekonomi,
lika litet kommer vi att
ha en väl fungerande marknadsekonomi
utan ett starkt samhälle, som har förutsättningar
att gripa in när konkurrensen
sättes ur spel. Det är tankar
från det första utkastet till partiprogram
1910. Men den tendens till koncentration
som finns i vårt näringsliv
har sannerligen inte gjort dessa Berglundska
tankar inaktuella, snarare tvärtom.

För oss inom centerpartiet är det inte
något mål i och för sig att göra den
statliga företagssektorn så stor som
möjligt — och inte så liten som möjligt
heller. En väsentlig utvidgning av den
offentliga företagssektorn —- vissa uttalanden
som herr Wickman har gjort
tyder på att detta är hans dröm — skulle
möjligen kunna motiveras, om man
kunde bevisa att statlig företagsamhet
generellt sett är effektivare och bättre
än privat och kooperativ, men det har
man hittills inte kunnat. En kraftig utbyggnad
av den statliga företagsamheten
av ideologiska skäl är inte enligt
min mening en acceptabel målsättning.
Man säger att vi skall ha ett starkt samhälle,
att vi måste ha en väl fungerande
statlig företagssektor. All right. Men
förr eller senare kan det uppstå en konflikt
mellan å ena sidan samhällets intresse
att se till att principen om konkurrens
på lika villkor upprätthålls och
att tendenser till karteller och monopolbildningar
med kraft bekämpas och
å andra sidan intresset av en stor statlig
företagsamhet i vissa branscher där
de statsägda bolagen inte är särskilt

lönsamma. Det kan uppstå en målkonflikt
som gör att viljan att verkligen
gripa in med generella eller andra åtgärder
för att befrämja konkurrens på
lika villkor avsevärt försvagas. Detta
problem kan man inte bortse från, även
om herr Wickman försöker dölja det.
Denna sak har jag mer än en gång tagit
upp här i kammaren. Jag hoppas
att statsrådet Wickman nu vill göra en
kommentar till detta problem, som för
mig och mitt parti är centralt.

Jag vill ta upp en annan synpunkt
som herr Wickman anfört — den finns
såvitt jag kan minnas inte med i propositionen
men herr Wickman har
framfört den offentligt i ett tal — nämligen
att ett av motiven för en växande
statlig verksamhet är att bryta eller i
varje fall motverka enskild maktkoncentration.
Jag undrar om det är rätt
metod att på detta sätt försöka driva
ut djävulen med Belsebub. Enligt centerns
uppfattning är både statlig och
enskild maktkoncentration riskfylld,
inte minst för de anställda som då kan
komma att få bara en eller ett par arbetsgivare
i detta land, för att spetsa
till det. Men maktkoncentrationen har
naturligtvis också många andra verkningar.

Vi ställer krav på ett starkt decentraliserat
näringsliv med insyn och med
inflytande också för de enskilda medborgarna
och självfallet för de anställda.
Från de utgångspunkterna kan det
inte vara en acceptabel ideologi att vi
skall bygga upp en statlig stark maktkoncentration
i form av omfattande
statliga företagskoncerner med ett dominerande
inflytande på den ena sektorn
efter den andra. Om vi vill bryta
enskild maktkoncentration, får vi ta itu
med den uppgiften på annat sätt. Jag
vill dock säga att det kan uppstå fall
där samhället måste träda in för att
åstadkomma konkurrens och bryta en
maktkoncentration, men detta gäller undantagsfall
och är inte en generell regel.

Onsdagen den 10 december 1969 fm. Nr 41 55

Vi har framhållit i reservationen, att
god lönsamhet och expansionskraft naturligtvis
alltid måste vara villkor för
att ett företag skall kunna fortleva och
utvecklas. Om industriministern och
utskottsmajoriteten inte menar att de
företag, som herr Wickman nu svarar
för, skulle generellt sett vara mer effektiva
än privata och kooperativa, får
en sådan målsättning inte något innehåll,
om man inte samtidigt preciserar,
inom vilken finansiell ram som förvaltningsbolaget
och dess dotterbolag
skall hålla sig. I varje fall utskottsmajoriteten
har inte kostat på sig en närmare
precisering av detta. Frågan är
av speciellt intresse med hänsyn till att
staten har en särställning när det gäller
möjligheterna att skjuta till kapital.
Även om herr Wickman någon gång
skulle få nej här i riksdagen på en begäran
om kapitaltillskott, lär ingen
bank vägra kredit med hänvisning till
att ägaren inte skulle vara kreditvärdig.
De statliga företagen har alltså en
särställning.

Statsrådet Wickman och utskottet
tycks vara eniga om att de statliga företagen
bör arbeta under samma villkor
som andra företag. Om man mera
konkret vill ange målsättningen för förvaltningsbolaget,
är det viktigt att också
slå fast de villkor på vilka kapitalanskaffningen
skall ske, vilka utdelningskrav
ägaren ställer o. s. v. Eftersom
det här rör sig om ett företag som
i många avseenden kan jämföras med
de största privata här i landet, tycker
vi det är rimligt att slå fast, att kraven
på förräntning och utdelning bör
ställas lika högt som om bolaget vore
hänvisat till att gå ut på aktiemarknaden
eller lånemarknaden för att skaffa
kapital.

En sådan mätare kunde man få, om
vissa aktieposter i dotterbolagen placerades
på börsen. Statsrådet Wickman
vet väl vilken ståndpunkt jag intar i
denna fråga. Jag tillhör inte de största
entusiasterna för motionskraven på för -

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

säljning av statens aktier, men detta är
någonting man kan pröva, och jag har
inte velat motsätta mig att den tanken
förs fram. Det förefaller av vissa uttalanden
som om inte heller statsrådet
Wickman är främmande för sådana
tankar, även om han hittills inte har
bedömt tiden vara mogen.

Detta är ett system som framgångsrikt
prövas av det statliga förvaltningsbolaget
IRI, som jag har haft tillfälle
att besöka under femte avdelningens
resa till Italien. Om jag inte minns fel
har dotterföretagen till IRI 450 000 aktieägare.
IRI, som i hög grad har stått
modell för detta förvaltningsbolag, begagnar
sig av upplåning också i banker
och i form av obligationslån. Jag
förmodar att samma sak kan komma
i fråga för vårt statliga förvaltningsbolag
och dess dotterbolag. Eftersom IRI
har tilldragit sig så stort intresse bland
riksdagsledamöterna kan det vara av
intresse att påpeka, att för varje lira
som italienska staten har tillskjutit har
IRI själv anskaffat 12 lire. Detta visar
proportionen.

Jag vill i sammanhanget också säga,
att IRI:s ledande män vid mer än ett
tillfälle ställdes inför frågan, varför
man har aktierna noterade på börsen.
Svaret blev att det är viktigt för företagsledningen
att ha denna kontakt med
aktiemarknaden. Man får på detta sätt
en mätare på allmänhetens förtroende.
Man menade att det också var viktigt
att aktieägarna ställde sådana krav, att
företagsledningen ständigt fick vara på
alerten, för att begagna ett numera ofta
använt uttryck.

Eftersom IRI har använts som exempel
och föredöme skulle jag också vilja
peka på en annan sak. IRI:s ledande
män underströk att man har en mycket
odoktrinär inställning till relationerna
mellan stat och näringsliv. Vad
man eftersträvade var inte att ersätta
det enskilda näringslivet utan att komplettera
det.

Reservanterna, som jag här talar för,

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

är beredda att ge förvaltningsbolaget
fuli expansionsfrihet inom den finansiella
ram som koncernen kan skaffa
sig och på samma villkor som andra
företag. Det är ett konsekvent handlande
för att åstadkomma konkurrensneutralitet.
Vill man ge förvaltningsbolaget
en extra expansionskraft, t. ex. för att
det skall kunna göra nyetableringar någonstans,
är det bara att för riksdagen
redovisa skälen och även redovisa, om
det finns privata offerter som syftar till
att lösa samma problem, så får vi ta
ställning till förslaget. Det är en klar
ståndpunkt, och såvitt jag förstår strider
den inte mot den linje som anges
i propositionen — det vill jag notera
med tillfredsställelse.

Vi har också ansett att riksdagen bör
markera att de statliga företagen även
i framtiden har ett särskilt ansvar för
att uppfylla de krav som samhället och
de anställda ställer på näringslivet. Detta
står i samklang med principen att
den statliga koncernen skall arbeta i
fri konkurrens. Det behöver nämligen
inte vara någon konflikt mellan dessa
målsättningar. Det finns många exempel
från den privata och den kooperativa
sektorn på att god lönsamhet och expansionskraft
inte står i strid med hänsynstagande
till berättigade samhällsintressen
— det må gälla val mellan
olika lokaliseringsalternativ, miljösynpunkter,
hänsyn till de anställdas förhållanden,
produktval, krav på insyn
och redovisning o. s. v. Tyvärr lämnar
i dagens läge otvivelaktigt de statliga
företagen en hd del övrigt att önska
t. ex. när det gäller information till allmänheten.

Inom den koncern som nu bildas
finns det flera enheter som från företagsekonomiska
synpunkter har svag
lönsamhet, och i några fall går de med
förlust. Jag tänker då främst på Norrbottens
järnverk och Uddevallavarvet,
som det ansetts nödvändigt att bibehålla
av sysselsättningsskäl trots dålig
lönsamhet. Där kan det naturligtvis bli

aktuellt med tillskott också i fortsättningen.
Det bör då vara naturligt att
det statliga förvaltningsbolaget påtar
sig dessa uppgifter liksom vissa försvarspolitiska
uppgifter. Företagen eller
förvaltningsbolaget får lämna regering
och riksdag s. k. offerter på vad det
kostar att fullgöra dessa uppgifter, och
med dem som underlag kan vi sedan
i vanlig ordning träffa vårt beslut. Samtliga
partier i utskottet har tillstyrkt,
att man prövar ett sådant system, som
naturligtvis lika bra kan användas visavi
privata och kooperativa företag. Om
man verkligen eftersträvar reell konkurrensneutralitet
mellan olika företag,
måste offertsystemet vara likvärdigt för
alla företag och företagsformer. Det har
understrukits av utskottet. Av formuleringarna
framgår det också att statens
företag skall vara pliktiga att avge offerter,
medan alla andra företag skall
ha möjlighet att lämna offerter.

Jag har redan berört synpunkterna
på lokaliserings- och regionalpolitiken
och den hänsyn som det statliga förvaltningsbolaget
och dotterföretagen
skall ta till denna. Jag behöver inte
understryka den saken mera. Jag vill
också med tillfredsställelse notera, att
beträffande den motion som har väckts
av herr Stridsman in. fl. angående finansieringen
av Norrlandsfondens fortsatta
verksamhet utskottet har understrukit,
att fonden bör få årliga tillskott
även i fortsättningen — underförstått
ligger däri: oavsett om de skall utgå
från LKAB:s vinst eller över budgeten.

Vi har från center- och folkpartihåll
i en reservation velat betona det angelägna
i att de anställda i statliga företag
får insyn i sina företag och utökad
medbestämmanderätt i fråga om företagens
skötsel. Den viktiga frågan om
vidgad företagsdemokrati i dessa företag
har ju i propositionen berörts mycket
kortfattat. Man har i stort sett hänvisat
till pågående utredningar och utskottsmajoriteten
har nöjt sig med det.

Det är naturligtvis riktigt att man ut -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

reder frågan vidare och fortsätter en
försöksverksamhet som man redan har
börjat. Men jag anser att det i detta
sammanhang är på sin plats att riksdagen,
som representerar ägarintresset, uttrycker
en klar vilja att få med företrädare
för de anställda i styrelserna
i vart och ett av de företag där de är
anställda och naturligtvis att man också
prövar andra former av medinflytande.

Jag skulle också vilja understryka att
1970-talet måste bli det årtionde, då frågan
om de anställdas insyn och medinflytande
i företagen äntligen får en
tillfredsställande lösning. Efter årtiondens
tal om företagsdemokrati och ganska
halvhjärtade insatser — låt oss erkänna
det — måste vi nu ta itu med
detta. Det är bra, om det kan finnas
en bred enighet därom.

Yad beträffar riksdagens och allmänhetens
insyn i förvaltningsbolaget och
koncernen i övrigt har vi från centern
godtagit den ordning som har föreslagits
i propositionen. Det innebär att
vi kan få en utåtriktad information
från respektive företag och förvaltningsbolaget
årligen, en redogörelse från regeringen
om utvecklingen i hela den
statliga företagssektorn, att vi kommer
att få en insyn från riksdagen genom
att riksgäldsfullmäktige skall tillsätta
två av de fem revisorerna i förvaltningsbolaget
och dessutom att ett antal riksdagsmän
får närvara och ställa frågor
vid förvaltningsbolagets stämma. Vi har
funnit att det är praktiskt att se till att
vi kan få med ett så stort antal som
möjligt. Men det kan knappast vara
praktiskt att 384 skulle ha den möjligheten.
Vi tror inte att det verkligen fyller
en större reell uppgift för informationen
till allmänheten och till riksdagsgrupperna.
Men vi har hävdat att
det måste bli ett större antal än de 12.
De 18 som nu föreslås tillgodoser inte
helt centerns synpunkter, men jag vill
understryka, att vi är tillfredsställda
över att det här har yppats en möjlig -

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

het till en kompromiss, som ger större
möjligheter till insyn än annars blivit
fallet. Vi är glada över att utskottet så
klart har understrukit och att även
statsrådet Wickman i dag har sagt, att
detta inte innebär någon reell begränsning
av dessa 18 riksdagsledamöters
rätt att få information, att åka ut till
företagen, sammanträffa med de ledande
och verkligen få klarhet i företagen
och deras policy.

Det har också fogats en reservation
till statsutskottets utlåtande nr 168 beträffande
en utredning om statliga kreditgarantier.
Utskottet har därvidlag
hänvisat till Investeringsbanken och
utvecklingsbolaget. Man kommer ju inte
ifrån att Investeringsbanken har en viss
monopolställning, och man frågar sig
också om utvecklingsbolaget är det
rätta organet att ge kreditgarantier för
stora och riskabla projekt. Lägg märke
till tanken bakom ståndpunktstagandet
att man bör lämna kreditgarantier vid
riskfyllda projekt. Om ett företag har
ett stort och mycket riskabelt projekt
skall det finnas en möjlighet att få garantier
för investeringen, naturligtvis
efter särskild prövning, så att om det
blir ett misslyckande enbart projektet
misslyckas och företaget inte behöver
lägga ned övrig verksamhet och därmed
skapa en måhända mycket svår
arbetslöshet för kanske hundratals människor.
Går projektet däremot med vinst
får man genom royalties eller på annat
sätt se till att samhället också får vara
med och dela vinsten. På det sättet blir
det en större riskspridning inom näringslivet.

När det gäller de aktuella förvärven
— Uddcomb, Kabi och Vitrum —- har
centern inga invändningar i huvudfrågan.
Beträffande den tillverkning Uddcomb
kommer att ta upp är det väl
mycket tveksamt, om det över huvud
taget finns något privat företag i detta
land som skulle vara berett att ensamt
satsa så stora belopp på en oviss produktion
som det trots allt rör sig om i

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

det här aktuella fallet. Frågan har ju
dessutom blivit direkt akut genom att
Uddeholmsbolaget inte ansett sig kunna
bygga ut sin hittillsvarande tillverkning.
Den lösning man valt med såsom
delägare staten, ett svenskt och ett utländskt
bolag med erfarenheter på detta
område får nog anses vara den bästa
som stått till buds i detta läge. Uddcomb
blir också något av ett komplement
till ASEA-ATOM.

Det finns också speciella skäl för
staten att engagera sig på läkemedelsområdet.
Jag tänker inte uttala mig
mera ingående om motiven men anser
det ganska självklart med tanke på de
kostnader som faller på samhället. Som
landstingsman är jag inte okunnig om
den roll som sjukvårdskostnaderna spelar
direkt och indirekt. Det rör sig inte
heller om någon jungfrulig mark för
staten, ty det finns redan tidigare statlig
läkemedelstillverkning.

Beträffande de nya förvärven bör
man naturligtvis anlägga både företagsekonomiska
— här finns det vissa möjligheter
till rationaliseringar — och
allmänna samhällssynpunkter. Jag menar
att den statliga läkemedelstillverkningen
kan fungera som en viss kontroll
och också bidra till att nya värdefulla
preparat framställs. Departementschefen
har uttryckligen framhållit, och
det har jag velat understryka, att de
statliga läkemedelsföretagen skall arbeta
i konkurrens med de privatägda.
Som vi framhållit i ett särskilt yttrande
måste detta också gälla samarbetet mellan
läkemedelsföretagen å den ena sidan
och universitet, högskolor och andra
offentliga forskningsinstitutioner å
den andra. Det vore emellertid oriktigt
om vi inte anmärkte på hur regeringen
handlagt dessa ärenden, Uddcomb, Kabi
och Vitrum, ty i realiteten har ju den
nye ägaren redan börjat verksamheten.
Man har utsett styrelseledamöter och
projekterat en industri, men jag måste
klart säga ifrån att regeringen i dessa
frågor har agerat på ett sätt som gör

att riksdagen inte har några reella möjligheter
att pröva dem. Även om man
måste vara beredd att ge regeringen en
viss handlingsfrihet kan man inte komma
ifrån att dessa ärenden har handlagts
på ett från konstitutionella synpunkter
klart otillfredsställande sätt.
Det får inte bli så att det än gång skall
kunna sägas i detta land: »Vad göras
skall är allaredan gjort. I herredagsmän,
resen icke så fort!»

Självfallet måste ett preliminärt avtal
kunna träffas av regeringen, men
vad jag anmärker på är att verksamheten
inte skall igångsättas förrän riksdagen
har haft tillfälle att pröva frågan.
Och det skall finnas möjligheter till en
förutsättningslös prövning. Jag hoppas
att det undantag som nu gjorts inte
kommer att upprepas i framtiden. Jag
säger inte detta för att till varje pris
träta med statsrådet Wickman, men här
i riksdagen skall vi inte vara berövade
våra reella möjligheter att pröva olika
alternativ.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
2, 3 och 6 i statsutskottets utlåtande nr
168.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det har i dagens debatt
talats mycket om demokrati och
grundlagar, och det är ju bra att vi
diskuterar de sakerna. Samtidigt har
emellertid både herr Bohman och herr
Ohlin i sina formuleringar avslöjat en
mycket egendomlig och nedlåtande inställning
till demokratin. De sade att
mitt inledningsanförande var ett valtal,
och då vill jag fråga: Vad menar herr
Bohman och herr Ohlin med valtal? Är
det fel att säga samma saker här i kammaren
som man säger till väljarna under
en valrörelse?

Självklart håller vi valtal i denna
kammare, i den meningen att vi vill
informera väljarna. Jag vet inte hur
herr Bohman och herr Ohlin uppträder

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

i det fallet, men när jag talar om statliga
företag säger jag samma sak i kammaren
som när jag talar på Grossistförbundet
eller på vår partikongress. Herr
Bohman — och ännu mera herr Ohlin
— hade en avslöjande formulering av
den innebörden att de hade hoppats på
en saklig debatt men i stället hade fått
lyssna till ett valtal. Jag tror att kammarens
ledamöter måste dra slutsatsen
att herr Ohlin med den försåtliga formuleringen
avslöjar sin attityd till den
demokratiska diskussionsformen och
sitt bristande förtroende för väljarna.

Vidare sade herr Bohman att jag
hade tillvitat honom och hans parti låga
motiv. Som beskrivning på vad jag anfört
använde han också uttrycket att
vi hade hittat »sattyg» och annat i moderata
samlingspartiets agerande, när
det gällde det statliga förvaltningsbolaget
och de andra förslag som vi diskuterar
i dag. Det beror dock helt på vad
man menar med »låga motiv». I moderata
samlingspartiets handlande i detta
fall har jag funnit klara, både indirekt
och direkt redovisade ideologiska motiv
för handlandet. Jag tycker inte alls
att detta är några låga motiv. Det är
fullkomligt legitimt att moderata samlingspartiet
har ideologiska motiv för
sitt motstånd mot statligt företagande
och mot en programmerad ökning av
detta, på samma sätt som vi naturligtvis
på vårt håll har ideologiska motiv
för ett sådant handlande. Jag anser
inte att vi har låga motiv när vi handlar
på detta sätt och menar lika litet
att herr Bohman har det när han handlar
på motsatt sätt.

Herr Bohman säger vidare att hans
parti i grunden inte avvisar tanken på
ett statligt förvaltningsbolag. All right,
det kan ligga något i det. Också herr
Bohman tillhör ju landets skattebetalare
och kan dessutom en del om företagandets
villkor, och han är därför naturligtvis
intresserad av att de företag,
som staten dess värre råkar äga, sköts
väl. Herr Bohman motsätter sig natur -

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

ligtvis inte principiellt tanken att söka
finna former för en effektivare drift än
vad som i dag förekommer. Vad herr
Bohman och hans parti avvisar är
emellertid just den form som vi angivit
för lösandet av problemet i vårt
förslag om ett statligt förvaltningsbolag
och vänder sig ännu mera mot dess
målsättning. Det är på samma sätt i
detta fall som när det gällde Investeringsbanken.
Också därvidlag sade man
att det i och för sig fanns behov av
åtgärder för de ändamål som Investeringsbankens
tillkomst var avsedd att
tillgodose, men man avvisade just den
lösning som vi föreslog. Så kan man
självfallet handla i fall efter fall. Men
när man alltid kommer till den slutsatsen
att man avvisar alla de konkreta
förslag som vi för fram, kan jag emellertid
inte tolka detta på annat sätt än
att partiet är emot förslagen som sådana,
icke bara mot den speciella form
som de framförs i.

Herr Bohman kommer vidare, icke
alls överraskande, tillbaka till frågan
om riksdagens ställning och möjligheter
att påverka den statliga företagssektorn.
Han gick från frågan om riksdagens
kontroll över medelsdispositionen
vidare till ett längre perspektiv,
där han såg en utveckling som hotade
också individens frihet. Jag har redan
under höstens remissdebatt diskuterat
denna fråga med herr Bohman, och jag
vill bara på nytt mycket bestämt framhålla
beträffande de förslag som nu ligger
på riksdagens bord — det gäller
både förvaltningsbolaget som mera tar
sikte på framtiden och de konkreta
företagsförvärv som vi nu underställer
riksdagen — att vi i intet fall vare sig
formellt — självfallet inte — eller reellt
har trätt riksdagens kontrollrätt och
obundna ställning för när.

Jag har inte stor anledning att polemisera
mot herr Eliassons i Sundborn
anförande. Tvärtom hade han på många
punkter formuleringar som jag gärna
kommer att använda och som också är

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

så bra att jag inte ens behöver ange
källan utan kan bruka dem för egen
räkning, om herr Eliasson inte har
något emot det. På den speciella punkt
som gällde Uddcomb framförde herr
Eliasson emellertid från konstitutionella
synpunkter en stark principiell kritik
mot vårt förfarande. Jag vill ta upp
denna i samband med min kommentar
av vad herr Bohman sade.

Låt mig först beträffande den formella
sidan upprepa min uppfattning att
det naturligtvis är fullt möjligt för riksdagen
— och jag förstår inte varför ni
inte låtsas om det — att avslå Kungl.
Maj:ts proposition. Vad som icke är
möjligt för riksdagen är att i dag besluta
om att få företaget ogjort, eftersom
företaget redan finns och är i verksamhet.
Men om ni verkligen lägger
sådan vikt vid denna fråga, varför tillvaratar
ni inte den demonstrationseffekt
som det skulle ha ifall riksdagen
avslog Kungl. Maj:ts proposition? Och
ni kan väl — om jag skall behöva hjälpa
er i denna fråga —- ge en anvisning
till Investeringsbanken att snarast möjligt
avveckla sitt aktieinnehav. Ni kan
alltså ge Kungl. Maj:t som aktieägare i
Investeringsbanken i uppdrag att på en
bolagsstämma lämna Investeringsbankens
styrelse det direktivet.

Visst finns det möjligheter härvidlag,
så ni skall inte låtsas att ni är ställda
inför en situation som ni av formella
skäl icke kan påverka. Det finns både
formella möjligheter och, i den mån ni
vinner majoritet för yrkandet, också
reella möjligheter att påverka utvecklingen
härvidlag.

Nej, det är sannerligen inte likgiltigt
för riksdagen att denna verksamhet
kommit i gång. Verksamheten i Degerfors
fanns ju redan före bildandet av
företaget. Det som är en direkt följd av
företagsbildningen i somras är förberedelsen
till verkstadsbyggnaden på
Verkö i Karlskrona. Att denna förberedelse
gjordes beror verkligen inte på
någon bristande respekt för demokrati

och för riksdagens rättigheter. Den är
uteslutande — och jag undrar varför
man inte låtsas om det -—- en följd av
verkligheten.

Det är inte så att vi med demokratiska
beslut här i riksdagen eller genom
beslut av Kungl. Maj:ts regering kan
föreskriva hela det upphandlingsförfarande
som bestämde tidpunkten för
Uddcombs bildande. Menar ni att företaget
inte skulle ha varit i gång när
riksdagen behandlade frågan, så skall
ni väl säga det. Det är meningslöst att
framställa saken som om vi valt en viss
form för beslutet som är från konstitutionell
synpunkt olämplig.

Och hur skulle ni själva ha handlat?
Det är ytterst sannolikt för att inte
säga säkert att en borgerlig regering
inte skulle ha handlat alls, så frågan
kan sägas vara något akademisk. Men
gör tankeexperimentet att ni skulle med
en känsla av ansvar för sysselsättningen
i först Degerfors och sedan Karlskrona
ha ställts inför ett avgörande. Anvisa
ett alternativ! Det är ju dumt att uttala
fromma förhoppningar om att verkligheten
skulle anpassa sig och vara en
annan än den är.

En viktig fråga, som herr Bohman
och även de andra talarna tagit upp,
gäller de anställdas medinflytande. Herr
Bohman gick inte in på de avsnitt av
frågan som jag anser det vara meningsfullt
att diskutera, utan han tog upp
saken i samband med att han talade om
våra förhandlingar med Apotekarsocieteten
om förvärvet av Vitrum och bildandet
av ett nytt apoteksbolag. Herr
Bohman frågade: Vilken medverkan
förekom från farmaceuterna vid denna
uppgörelses tillkomst? Ja, man kan
också ställa frågan: Vilken medverkan
förekom från ASEA:s anställda när vi
diskuterade bildandet av ASEA-ATOM?
Och vilket inflytande hade Kabis anställda
när vi förhandlade med Prippkoncernen
om förvärv av aktiemajoriteten
i Kabi?

Jag ser nu detta från statens synpunkt

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

som köpare. Det är klart att herr Bohman
begriper att vi under pågående
förhandlingar inte rimligen samtidigt
kan föra en diskussion med de anställda
i det företag, vars aktiemajoritet vi
förhandlar om att förvärva. Den information
som de anställda i ett sådant
fall kan kräva kan man av lätt insedda
skäl inte lämna till samtliga anställda
i företaget, men det finns stora möjligheter
att lämna dem till de anställdas
representanter. Det vore av värde om
så också skedde. I många fall föreligger
nog alltför stor obenägenhet att informera
de anställda. Men vi kan som potentionella
köpare inte gärna under pågående
förhandlingar gå in i ett företag,
över vilket vi inte ännu har något inflytande,
och informera de anställda,
d. v. s. göra det bakom ryggen på den
säljare vi förhandlar med. Jag kan möjligen
tänka mig ett sådant förfarande
såsom en metod att förhindra uppkomsten
av förhandlingar om ett statligt
övertagande, vilket i och för sig
kan vara ett önskemål från herr Bohmans
sida, eftersom han anser det vara
bättre ju mindre antal statliga företag
vi har. Det vore då ett sätt att bromsa
den statliga företagsexpansionen.

Men om man inte har den inställningen
är det rätt självklart att information
i dessa fall till de anställda
måste åvila vår motpart, säljaren. Men
när förhandlingarna är slut, förvärvet
genomfört och vi övertagit'' ansvaret
för det nya företaget, då är det självklart
att vi aktivt engagerar de anställda

företagets vidare utveckling, i planerla
för dess framtid. Det är så vi gjort

Kabi, så har vi gjort i Uddcomb och
så kommer vi självfallet att göra när
det gäller reorganisationen av apoteksrörelsen.

Om kritik skulle riktas mot mig och
mot mitt departements handlande i denna
fas av utvecklingen, skulle jag kunna
uppfatta den som allvarligt menad,
men jag uppfattar den inte som allvarligt
menad om man vill göra gällande

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

att vår information till det säljande företagets
personal borde ske medan förhandlingarna
pågick och innan de var
avslutade.

Om jag skulle ta upp de andra frågor
som herr Bohman berörde och vilka i
och för sig vore intressanta att diskutera,
skulle denna diskussion förvandlas
till en allmän debatt om vår näringspolitik
och om vår ekonomis internationella
läge. Jag skall avstå från detta,
eftersom det rätta tillfället för en sådan
diskussion kommer att bli remissdebatten
i januari. Låt mig mycket
kort och mera i deklarationsforin få
säga några saker, eftersom staten i skötseln
av sina företag i vissa fall involverar
regeringen och departementen
i mer direkta förhållanden till det privata
näringslivet än vad som gäller
andra element i vår politik. Liksom i de
fall som ägt rum tidigare kommer i den
politik som vi avser att föra i framtiden
våra diskussioner med det privata
näringslivet och med det kooperativa
att ske under mycket bestämda förutsättningar:
Vi är likvärdiga, varandra
respekterande parter, som går in i ett
samarbete. Några diktat har tidigare
inte förekommit och kommer inte heller
att förekomma i framtiden, helt enkelt
därför att de är oss främmande.
Dessutom utgör de en mycket dålig
grundval för ett framtida produktivt
arbete.

Nu undrar herr Bohman: »Hur är
det för närvarande med förtroendefaktorn
i den svenska ekonomin? Vi skall
inte gå in på utvecklingen av vår valutaposition.
Herr Bohman tror inte ett
ögonblick — han erkände det för övrigt
också — att vi betraktar vår betalningsbalans-
och bytesbalanssituation
som om den inte skulle ställa mycket
stora krav på vår ekonomiska politik.
Våra slutsatser av de krav som verkligheten
ställer på oss kommer vi självfallet
att få tillfälle att redovisa i samband
med budgeten, och jag skall därför
inte ta upp den saken i dag.

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

Om vi emellertid talar om förtroendefaktorn
i meningen förtroendet mellan
å ena sidan regeringen som sådan och
som företrädare för de statliga företagen
och å andra sidan företrädare för
privata och kooperativa företag, vill
jag påpeka att alla de kontakter vi har,
icke bara med svenska företag utan
också med utländska, inte minst — det
kan vara värdefullt att nämna just i
dag —■ med amerikanska företag, tyder
på respekt och fullkomligt förtroende
från båda parter. Det är med detta förtroende
som utgångspunkt i den utvecklingsfas
där vi befinner oss som
vi bäst gagnar den framtida ekonomiska
utvecklingen.

Skulle verkligen den svenska industrin
tala och känna och tänka i de
formuleringar och de attityder som herr
Bohman och herr Ohlin har givit uttryck
åt här i dag, då skulle jag se med
betydande bekymmer på utvecklingen.
Men dess bättre — om detta kan jag
försäkra kammarens ledamöter — ter
sig verkligheten helt annorlunda än den
framställs, och måhända upplevs, av
herrar Bohman och Ohlin.

Jag vet inte riktigt hur herr Ohlin
menar att jag skall uppfatta hans anförande.
Jag har inte fört någon statistik
över hur många de frågor var som
han något inkvisitoriskt ställde till mig
och krävde svar på, men jag kan försäkra
att frågornas mångfald och dessutom
deras ledande karaktär var sådana
att skulle jag svara på dem alla,
tror jag att kammarens ledamöter med
rätta skulle kunna anklaga mig för bristande
respekt för kammarens tid. Jag
hoppas därför att professor Ohlin ursäktar
om jag fattar mig kort; jag säger
faktiskt professor Ohlin, ty han gjorde
sig skyldig till förfärligt många professorliga
frågor och ett ytterst professorligt
betygsättande av olika företeelser
och personer — inte minst av en
av mina kolleger i den svenska regeringen
— som jag tycker att han ändå
borde hålla sig litet för god för. Dess -

utom kunde kanske professor Ohlin citera
herr Hermansson korrekt och inte,
som kammarens ledamöter lade märke
till, göra ett ofullständigt citat.

Herr Ohlin ställde t. ex. frågan: »Vilken
slutsats drar regeringen, eller industriministern,
av AB Statsgruvors utveckling?»
Jag vet inte riktigt vad han
syftade på med den frågan. Den kan
emellertid vara rätt intressant, eftersom
herr Ohlin som bakgrund till frågan
framställer en mycket dogmatisk karikatyr
av hur vi önskar bedriva statlig
företagsamhet. Herr Ohlin känner väl
de speciella orsaker som gjorde staten
till ägare av vissa mellansvenska gruvor.
Det visade sig på 1960-talet att
dessa gruvors relativa exportnackdelar
blev betydande. Vad vi då gjorde bör
faktiskt komma fram i diskussionen, eftersom
han påstår att vi aldrig vill avveckla
ett företag utan sitter som andra
ekorrar och håller på företagen när de
en gång har blivit statliga. Vi sålde en
gruva till Stora Kopparberg. Vi menade
nämligen att gruvan i Stora Kopparbergs
ägo och under de villkor som
köpekontraktet innehöll kom till bättre
och produktivare användning än om
vi skulle ha behållit den i den statliga
koncernen och drivit den som exportgruva.
Detta är ett exempel på hur vi
både skapar garanti för fortsatt sysselsättning
och placerar gruvor på deras
rätta plats i den svenska industrin.
När gruvor blir siutbrutna minskar sysselsättningen
— det är inte mycket att
göra åt det. I det läget har AB Statsgruvors
kompetens som bedömare och
drivare av gruvföretag och de finansiella
resurser som företaget disponerar
över utnyttjats till att förvärva en
ny gruva och ta upp brytning i en region
med betydande sysselsättningsproblem
— jag tänker på AB Statsgruvors
förvärv av gruvan i Yxsjöberg. Jag vet
inte vilka slutsatser herr Ohlin drar av
AB Statsgruvors handlande i dessa frågor.

Vilka slutsatser har vi dragit av

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

Durox? En slutsats, som jag för övrigt
annonserade för nästan exakt ett år sedan,
är att vi behöver det statliga förvaltningsbolag
som vi i dag behandlar.

Sedan ställer herr Ohlin på nytt en
fråga till mig om vad olika kolleger till
mig i regeringen menar, och han säger
att det är förskräckligt så mycket sprickor
det är i regeringen, vars ledamöter
ändå tillhör samma parti. Ja, gudskelov
har vi en enpartiregering — det är en
stor fördel. Det är framför allt ett uttalande
av Alva Myrdal som herr Ohlin
syftar på. Han borde kanske haft tid
att fråga fru Myrdal själv härom, men
eftersom hon inte är närvarande kan
jag å hennes vägnar tala om hur uttalandet
skall tolkas. Hon har sagt ungefär
så, att på vissa områden där stat,
kommun och landsting är stora konsumenter
finns det ett speciellt skäl att
pröva möjligheten att det allmänna också
går in som producent. Jag tycker
att det är ett mycket rimligt resonemang;
vi tillämpar det i dag på läkemedelsområdet
med mittenpartibrodern
herr Eliassons i Sundborn principiella
sanktion. Det kan tillämpas på andra
områden också. Det är inte något konstigt
resonemang; det är ett inte bara
från socialistisk synpunkt mycket naturligt
resonemang.

Jag tror att grundtanken bakom fru
Myrdals uttalande har sympatier långt
utanför vårt eget parti. Det skall alltså
vara fråga om en relativt avancerad
produktion, där samhället är den dominerande
konsumenten och det allmänna
har ett betydande kostnadsintresse
samt svarar i stor utsträckning
för produkternas utvecklingskostnad.
Det är då inte orimligt att möjligheterna
för staten att direkt engagera sig i produktionen
undersöks.

Jag vet inte om herr Ohlin avsåg att
vara lustig när han sade att vi själva
fick avgöra om fru Myrdal skulle betraktas
som naiv eller okunnig — eller
det kanske var andra nedlåtande adjektiv
som han använde. Mot bakgrunden

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

av det problem som fru Myrdal i verkligheten
tog upp överlåter jag åt kammarens
ledamöter att själva välja adjektiv
för att karakterisera herr Ohlins
exempel om blyertspennorna.

Sedan kommer herr Ohlin gång på
gång tillbaka till begreppet konkurrens
på lika villkor och ställer också på den
punkten flera frågor till mig om hur
de lika konkurrensförutsättningarna
skall garanteras. Det råder lika konkurrensförutsättningar
när det gäller kreditförsörjningen.
Det råder också lika
konkurrensvillkor i fråga om statens
upphandling och lika villkor i fråga
om statens övervakning och kontroll av
företagen — samma objektiva normer
skall självfallet härvidlag tillämpas för
såväl privata som statliga, kooperativa
och blandägda företag.

Det står i propositionen och jag har
sagt det flera gånger från denna talarstol
men upprepar det gärna: Det är
konkurrens på lika villkor som är principen
för det statliga företagandets bedrivande
och expansion. Jag vet inte
hur herr Ohlin menar att man skall formalisera
detta på annat sätt än att vi
gör det i deklarationens form och dessutom
skapar förutsättningar för stora
och växande möjligheter till fortlöpande
insyn i de statliga företagen. Herr
Ohlin resonerar hela tiden, som om
problemet konkurrens på lika villkor
skulle vara en belastning för de statliga
företagen jämförda med privatägda företag,
när det i verkligheten förhåller
sig så att det för de statliga företagen
är ett stort, positivt framsteg att vi nu
säger att vi skall se till att de verkligen
får konkurrera på lika villkor. Det innebär
sannerligen inte någon begränsning
i förhållande till vad som gäller i
dagsläget, herr Ohlin. Det är i stället
en förmån, en favör, som vi därigenom
ger de statliga företagen. Dessa har
sannerligen hittills inte fått konkurrera
på lika villkor. Framför allt skulle man,
om man följde herr Bohmans och herr
Ohlins allmänna riktlinjer för de stat -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

liga företagen, verkligen undergräva de
statliga företagens förmåga att konkurrera
på lika villkor. Genomgående kräver
nämligen herr Ohlin av de statliga
företagen, att om en aktivitet som ett
statligt företag kan ta upp kan skötas
av ett privat företag, så skall det statliga
företaget avstå. Men översätt det till
praktiken! Jag tycker att herr Ohlin
någon gång borde sätta sig in i rollen
som statlig företagare. Hur skall en statlig
företagare reagera? Han hittar en
produkt som han vill utveckla, och han
får möjlighet att förvärva ett patent.
Med herr Ohlins egendomliga upfattning
om hur ett statligt företag skall
agera borde denne företagare egentligen
gå runt och erbjuda detta patent
till andra företag. När han till slut misslyckas
med att placera patentet hos sina
privata konkurrenter, skulle han ha
herr Ohlins tillstånd att begagna det i
sin egen produktion. Det är alltså herr
Ohlin som på ett mycket effektivt sätt

— förutsatt att herr Ohlins riktlinjer
för det statliga företagandet någon gång
skulle bli vägledande — undergräver
möjligheten för de statliga företagen att
konkurrera på lika villkor.

Herr Ohlin ställde en rad frågor om
hur vi menar att de statliga företagens
redovisning skall utformas. Vi har avgivit
den allmänna deklarationen, att
de skall redovisa på ett föredömligt
öppet sätt. Jag vill i dag inte i detalj
binda mig för de anvisningar som förvaltningsbolaget
bör lämna för att åstadkomma
ett förenhetligande och för att
successivt höja kvaliteten och öppenheten
i redovisningarna. Jag kan mycket
väl tänka mig att det för de statliga
företagen kan vara lämpligt att införa
den typ av femårsredovisningar

— gärna återblickande — som herr
Ohlin föreslagit. Men jag tycker att det
vore fel av mig att binda företagen för
detta; det må ankomma på dem att
pröva vilka vägar som är de riktiga att
gå. Resultatet av deras ansträngningar

får vi tillfälle att bedöma och diskutera
här.

Herr Ohlin låtsas som om statliga företag
skulle utmärkas av en alldeles
speciell önskan om mörkläggning. Det
finns hos alla företag en tendens att
framställa sig själv i något ljusare dager
än en mer kritisk iakttagare skulle
göra, vilket inte behöver innebära att
de avsiktligt vilseleder. Detta är en
mycket mänsklig tendens, och den finns
naturligtvis bland statliga företag lika
väl som i privata och kooperativa företag.
I det fallet är det väl i och för sig
ingenting som skiljer statliga företag
från privata och kooperativa. Men när
man vill göra gällande att statliga företag
av princip och av ond vilja i sin
offentliga redovisning skulle försöka
försvåra insynen i företaget vill jag
mycket bestämt opponera mig mot denna
anklagelse.

Jag vill bara anföra ett exempel som
bevis för anklagelsens orättfärdighet,
om man nu vill ge den den generella
innebörd som mycket ofta förekommer.
Jag syftar på ett företag som har
nämnts tidigare i debatten och som vi
får tillfälle att diskutera under vårriksdagen,
nämligen Uddevallavarvet.
Jag vet icke något varv som ger en fullständigare
och öppnare redovisning av
läget. Materialet redovisades mycket utförligt
i en proposition i våras. Jag skall
inte själv fälla omdömet om den redovisningens
öppenhet, utan jag nöjer
mig med att hänvisa till den bedömning
av redovisningen som gjordes av
en person som onekligen är i eminent
grad sakkunnig, nämligen Josef Anér,
som i en översikt över den svenska
varvsindustrin i en uppmärksammad
tidskriftsuppsats i våras särskilt framhöll
Uddevallavarvets föredömliga öppenhet
i redovisningen av varvets situation.

Jag antar att en del av de frågor herr
Ohlin ställde till mig var vad man kallar
retoriska. Herr Ohlin vill avkräva

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

mig ett löfte om att ett statligt företag
som tillkommit för att lösa ett sysselsättningsproblem
skulle avvecklas, när
sysselsättningsläget inte längre krävde
företagets bestånd eller när man fann
en privat ägare som var beredd att överta
företaget —■ förutsättningen var att
någon sådan inte fanns då företaget
startade. Herr Ohlin vet naturligtvis att
jag inte är beredd att avge en så okvalificerad
deklaration. I vilken mån vi
kommer att avveckla de engagemang vi
har kommer icke att bestämmas av en
önskan om att den statliga företagsamheten
skall vara så liten som möjligt,
vilket alltså är herr Ohlins kriterium,
utan det kommer mer att vara beroende
av vad som bäst gagnar den statliga
företagsgruppens utveckling. Om ett engagemang
från vår synpunkt är ointressant
och vi finner att detta företag går
bättre in i näringslivets struktur tillsammans
med en privat eller kooperativ
grupp är vi fullt beredda att avskilja
den delen av verksamheten från den
statliga företagssektorn. Det kommer
vi att göra icke av folkpartistiska ideologiska
motiv, utan vi kommer att göra
det som ett självklart uttryck för vår
näringspolitiska ambition att påverka
den strukturella utvecklingen i den
svenska industrin på bästa sätt. Sedan
kan man naturligtvis göra felbedömningar,
men detta kommer att vara vår
målsättning. Den målsättningen kan
mycket väl innebära att vi vid olika
tillfällen kommer att avveckla eller
överlåta statliga företag, på samma sätt
som vi ju av samma skäl förvärvar ickestatliga
företag.

Det verkade nästan som om herr
Ohlin tyckte att jag hade ägnat för stor
uppmärksamhet åt folkpartiets motion
i detta ärende. Den motionen skulle
man inte alls uppfatta som uttryck för
folkpartiets verkliga åsikt om de statliga
företagen, nej, den var närmast ett
polemiskt inlägg för att få balans i debatten
och icke alls uttryck för någon

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

genomtänkt och fullständig redovisning
av folkpartiets ståndpunkt.

Man frågar sig verkligen, hur många
sidor folkpartiet behöver använda för
att ge en fullständig redovisning av sin
ståndpunkt. Som jag sade i mitt inledningsanförande
är nämligen motionen
osedvanligt mångordig och ordrik.

Nu har vi alltså fått lära oss att folkpartiets
motion i en fråga som vi tillmäter
stor principiell betydelse och
som herr Ohlin, att döma av den frågekanonad
han utsatte mig för, tillmäter
en viss betydelse icke skall uppfattas
som ett uttryck för folkpartiets fullständiga
och balanserade uppfattning,
utan som ett polemiskt inlägg mot
Kungl. Maj :ts proposition nr 121. Om
herr Ohlin tror att vi skriver propositioner
på samma sätt som folkpartiet
skriver motioner, har han fel. Vår proposition
om det statliga företagandet
är ett uttryck för vår totala syn på det
statliga företagandet.

Nej, vill man ha reda på vad folkpartiet
verkligen menar i denna fråga
skall man inte bry sig om vad som står
i motionen, utan då skall man i stället
läsa den reservation i utskottet som
centerpartiet har producerat och som
folkpartiet har anslutit sig till. Allright,
jag tycker också att folkpartiet låter
mycket förståndigare i centerpartitappning
än i originaltappning i motionen,
men vår politiska diskussion blir litet
besvärlig om vi först måste fråga centerpartiet,
vad folkpartiet egentligen
menar i olika ärenden.

Jag har faktiskt ingen anledning att
ta upp någon lång debatt med herr
Eliasson i Sundborn, och allra minst
någon polemisk debatt. Jag har redan
berört vad han sade om Uddcomb. Jag
vidhåller bestämt att han har gjort en
felbedömning eller i varje fall har framställt
vårt handlande på ett sätt som
han inte gärna kan mena motsvarar
verkligheten.

Herr Eliasson konstaterar, precis som

3—Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

66 Nr 41

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

vi har gjort, att det har förelegat brister
tidigare i de statliga företagens
skötsel. Det är självfallet en angelägenhet
inte bara för regeringspartiet,
utan för Sveriges riksdag över huvud
taget att åstadkomma en bättre tingens
ordning, och det är till detta det förslag
till ett statligt förvaltningsbolag
syftar som vi nu diskuterar.

Om det herr Eliasson sade var menat
som en halv polemik mot vad jag
säger i propositionen, vill jag gärna
understryka att jag icke ett ögonblick
tror att ett beslut om inrättande av ett
statligt förvaltningsbolag skulle över en
natt lösa det statliga företagandets problem
eller ens på kort sikt. Det är
emellertid självklart att vi bedömer förvaltningsbolaget
innebära en organisatorisk
form som är överlägsen den ordning
vi har för närvarande.

Men det kommer självfallet att ta tid
innan de positiva verkningarna av denna
förändring gör sig gällande. Vi understryker
detta direkt i propositionen
just för att möta orealistiska förväntningar
om snabba förändringar. Herr
Eliasson kan alltså vara övertygad om
att han också på den punkten befinner
sig i gott sällskap med regeringen.

Herr Eliasson ställde en fråga som
han själv betecknade som viktig och
som han dessutom sade att han hade
framställt tidigare. Jag är därför litet
generad över att inte riktigt förstå vad
frågan egentligen syftade till. Herr Eliasson
sade ungefär så här: Det kan
uppstå en konflikt mellan å ena sidan
samhällets önskan att kontrollera eller
reglera företagens verksamhet, exempelvis
när det gäller miljöhänsyn, påverka
en viss bransch och å andra sidan
samhällets intressen som dominerande
företagare i samma bransch. Herr Eliasson
frågade, hur man skall handla om
det allmänna samhällsintresset inom en
viss bransch står i motsättning till statens
företagarintresse i samma bransch.

Jag tror inte det är något problem.
Som jag tidigare har sagt kommer själv -

fallet statens myndighetsfunktion att ta
överhanden. Om statens företagarintresse
kommer i konflikt med exempelvis
miljövårdsintresset, är det självklart att
det statliga företaget får på samma sätt
som privatägda företag foga sig i de
föreskrifter som utfärdas. Att det kan
uppstå en konflikt beror inte på att
staten här har två funktioner. En sådan
saklig konflikt kan också inträffa
om det är ett privatägt eller kooperativt
företag som drabbas. Konflikten beror
på förekomsten av två olika samhällsintressen,
t. ex. miljövården och
sysselsättningen. Det uppstår emellertid
inte någon speciell konflikt därför
att ett företag som utsätts för den statliga
kontrollen är statsägt.

Herr Eliasson sade att han var emot
maktkoncentration. Bra! Han sade
också, att vi icke åstadkommer en bättre
ordning om vi ersätter den privata
maktkoncentrationen med en statlig —
i stället bör vi decentralisera. Herr Hedlund
har lovat att vi skall få större klarhet
i decentraliseringsbudskapets innebörd.
Decentralisering är någonting som
vi alla tycker om. Detta är därför ett
typiskt centerpartistiskt budskap.

Nu skall jag inte polemisera mot herr
Eliasson, vars sunda instinkt mot privat
maktkoncentration jag väl känner. Låt
mig i stället mera allmänt rikta mig mot
tankar som ofta förs fram av folkpartiet.
Man säger att man är emot privat
maktkoncentration och säger samtidigt,
att man definitivt avvisar varje form
av statlig maktkoncentration som balans
eller kontroll av den privata. Man
skall gå andra vägar i stället.

Jag tror att det är i mycket en liberal
önskedröm. Menar man allvar med att
man finner den privata maktkoncentrationen
erbjuda ett problem, får man nog
besvära sig med att som en motvikt acceptera
en statlig men i demokratiska
former kontrollerad maktkoncentration.
Detta är egentligen den helt avgörande
frågan i alla de frågor vi diskuterar.
Det gäller i vilken mån vi verkligen

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

tror att det är möjligt att i demokratiska
former styra samhället också på
områden som tidigare har legat utanför
samhälleligt och demokratiskt inflytande.

Det finns de som intar den mycket
pessimistiska attityden, den liberala
och konservativa attityden, och säger
att här får demokratin göra halt, därför
att en fortsättning av demokratin
på områden som gäller ekonomi och
maktfördelning skapar andra faror, ännu
större än dem som vi eventuellt anser
att vi har i dag, vilka jag inte tror
att konservativa och liberaler i någon
större omfattning upplever.

Den andra ståndpunkten, vilken jag
finner vara den enda rimliga, är att
demokratin icke gör halt, men det är
självklart att vi alla måste vara angelägna
om att den fortsatta utvecklingen
av demokratin verkligen sker i former,
som bevarar den demokratiska kontrollens
effektivitet.

Med anledning av att man i detta
fall spelar ut statliga företag mot individen
och individens frihet och säger,
att vi inte bör ha statliga företag, därför
att en expansiv statlig företagssektor
är farlig för friheten, vill jag framhålla,
att vi icke ser statliga företags
expansion som ett mål i sig självt. Vi
ser statliga företags expansion som instrument
för att kunna föra en näringspolitik
baserad på våra demokratiska
värderingar.

Låt mig bara ta ett mycket enkelt
exempel! Det har nämnts tidigare i debatten,
och det är naturligt att man gör
det, därför att det berör en fråga som
är av central betydelse i dagens ekonomiska
utveckling i Sverige. Jag syftar
självfallet på den bristande regionala
jämlikheten i vårt land.

Det är väl ingen som tvivlar på att
vi ifrån samhällets sida har helt andra
möjligheter att lösa de lokaliseringspolitiska
problemen, om vi vid sidan av
andra medel i lokaliseringspolitiken
också förfogar över en expansiv stat -

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

lig företagsgrupp. Det har talats om
IRI här tidigare i dag och var och en
som gör en resa lär sig någonting. Jag
fick förnya mina kontakter genom att
representanter för IRI för en tid sedan
besökte Sverige. Det var värdefullt för
mig. Jag fick deras erfarenheter från
problem som jag mycket väl kände igen
från min egen verksamhet. Jag möter en
eller ett par gånger i veckan personer
från olika delar av landet som begär av
mig och regeringen att få en statlig industri.
Jag säger naturligtvis, som sanningen
är, att det dess värre inte är så
lyckligt, att vi har ett lager av färdiga
industriprojekt på hyllan. Men vi arbetar
bl. a. genom de institutioner som har
skapats genom riksdagens beslut nyligen.
I vissa fall kommer vi att lyckas. Vi
kommer att lyckas i flera fall i framtiden
än hittills. Men det är alldeles självklart
att man, om man har — vilket
den italienska regeringen har varit i
den lyckliga situationen att ha — en
stor och expansiv statlig företagsgrupp,
mycket lättare kan lösa lokaliseringsproblemen.
Detta gäller inte bara de
omedelbara effekterna som åstadkommes,
ty man kan också genom de samhällsägda
företagen påverka de privata.

Det exempel jag syftar på gäller
etableringen av en bilindustri i Neapel.
Under flera år hade den italienska regeringen
försökt övertala Fiat att förlägga
en fabrik till Neapel men misslyckats.
Den italienska regeringen kunde
i det läget via IRI vända sig till sin
egen bilindustri Alfa-Romeo och fatta
beslut om att bygga en ny bilfabrik för
att göra andra modeller än dem AlfaRomeo
tillverkar i dag. Efter rätt långa
parlamentariska diskussioner fattades
beslut i det italienska parlamentet om
att förlägga fabriken Alfa-Sud till Neapel.
Den möjligheten har vi inte haft
i vårt land hittills, men vi hoppas att
få den. Det behöver inte gälla just bilindustrin
utan kan avse andra områden.

Det intressanta är att resultatet av

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

den statliga bilindustrietableringen i
Neapel blivit att Fiat, sedan staten väl
etablerat sig, flyttat efter och jag tror
att Neapel nu löst problemen. Precis
samma resonemang kan tillämpas på
bl. a. våra norrländska industrifrågor.
Ce samhället resurser att använda för
lösningen av medborgarnas vitala problem!
Detta går inte ut över individens
frihet, utan tvärtom skapas möjligheter
att föra en politik som kommer att upplevas
inte som ett hot mot demokratin
utan som ett uttryck för en modern demokratis
effektivitet.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickman
visste om att jag måste resa utrikes klockan
14 och har nu hållit ett en timme
långt anförande. Nu har jag inte många
minuter på mig att bemöta honom och
det blir av det skälet ett mycket ytligt
svar.

Herr Wickman var både ledsen och
indignerad över att jag beskyllde honom
för att hålla ett valtal. Han sade att man
ju talar på samma sätt inför sina valmän
som här i kammaren. Ja, somliga gör
det, och låt oss säga att herr Wickman
och jag tillhör dem. Men alla gör det
inte, ty det används ibland mera svepande
och mera förenklade argumenteringar
inför en stor publik. Det förekommer
också att motståndarnas motiv
återges mera missvisande. Anledningen
till att jag beskyllde herr Wickman
för att hålla ett valtal var att hans anförande
inte var så sakligt som brukligt är
när det rör sig om en regeringsdeklaration.
Det innehöll just insinuationer
mot meningsmotståndarna, varvid åberopade
motiv av dem ifrågasattes.

Jag kan inte plocka sönder herr
Wickmans anförande ännu en gång men
vill beröra två av de frågor han tog upp.

För det första sade han att vi är emot

all statlig företagsamhet. Det har vi inte
varit och det är vi inte, vilket också redovisats.

För det andra framhöll han att,vi yrkat
avslag på förslaget om ett förvaltningsbolag
därför att vi inte vill ha ett
sådant. Det har vi inte heller gjort. Vi
har inte yrkat avslag av det skälet och
det har jag också påpekat för herr
Wickman. Nu erkänner han att det inte
står någonting med den av honom påstådda
innebörden i vår reservation,
men ändå fortsätter han att misstänkliggöra.
Han sade att vi begär utredning
i olika frågor men att vi egentligen
inte önskar få någonting genomfört. Jag
tycker att oppositionen har rätt att hli
trodd på sina ord, herr Wickman. Det
skulle vara lättare att debattera, om vi
kunde utgå ifrån att vi alla talar sanning.

Beträffande handläggningen av dessa
ärenden vidhåller jag att det sätt på vilket
hela detta komplex behandlats har
ställt riksdagen åt sidan och omöjliggjort
för oppositionen att utöva sina
konstitutionella möjligheter att bedriva
opposition på det sätt den skall bedrivas.
Ta t. ex. Kabifallet och insatserna
på läkemedelsområdet samt apoteken.
Det är ett led i ett noga genomtänkt program.
Herr Wickman har själv talat om
hur staten skall komma in på läkemedelsområdet,
där olika led är inkuggade
i varandra och där förvaltningsbolaget
har en roll, det förvaltningsbolag till
vilket kammaren i dag skall ta ställning.
Här föregrips den utredning som
diskuterar hur apoteken i framtiden
skall organiseras. Innan man har redovisat
hela problemet för riksdagen ställer
man alltså riksdagen inför fait
accompli.

Vad beträffar fallet Uddcomb träffades
den 19 juni en överenskommelse
mellan svenska staten — vad är nu
svenska staten i det sammanhanget? —
Uddeholms AB och Combustion om ett
samarbete. Jag vet inte om ärendet då
var draget i konselj. Det är möjligt att

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

det var det. Men överenskommelsen
byggde på förutsättningen av Kungl.
Maj :ts godkännande eller godkännande
av styrelsen för något av de helstatliga
bolagen. Därefter gav man helt enkelt
Investeringsbanken direktiv om att hoppa
in. Men hela tiden förutsatte man att
förvaltningsbolaget — som då ännu inte
fanns till — sedan skulle träda in, och
man förutsatte att det krävdes stora statliga
investeringar. Vad är staten och
vad är Investeringsbanken i det fallet?
Var går gränserna mellan dessa
olika kinesiska askar som man använder
sig av?

Visst hade vi kunnat yrka avslag på
Uddcomb, men jag upprepar att det är
tekniskt omöjligt att yrka avslag på någonting
som redan är i gång. Man hade
ju beslutat om lokaliseringen, och man
byggde därnere. Då vore det en politisk
dumhet och en politisk omöjlighet att
nu yrka avslag. Ja, men man kan göra
det »i demonstrationssyfte», säger herr
Wickman. Är det de befogenheterna oppositionen
nu skall ha, att agera »i demonstrationssyfte»?
Då har man verkligen
inte stora anspråk på oppositionen
— och det har kanske inte heller herr
Wickman.

I somras tillfrågades herr Wickman
om denna sak. Man frågade då om det
inte förelåg risk för att riksdagen skulle
göra invändningar. Då svarade herr
Wickman: Ja, man får ju vänja sig vid
att ta risker. Och så tilläde han att i fortsättningen
skall riksdagen givetvis underställas
transaktioner av detta slag,
även om det inte behövts, »eftersom vi
ju har Investeringsbanken och förvaltningsbolaget».
Investeringsbanken hade
man ju, men förvaltningsbolaget fanns
inte då. Vidare sade herr Wickman att
regeringen får själv avgöra från fall till
fall när affärer av denna typ skall prövas
av riksdagen. Jag vidhåller att detta
inte står i överensstämmelse med de
demokratiska spelregler som skall gälla
i detta land!

Här föreligger ingen bristande re -

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

spekt för riksdagen, sade herr Wickman,
utan här rör det sig om en följd
av verkligheten. Ja, men det ena utesluter
väl inte det andra. Konsekvenserna
av verkligheten kan ju också bygga på
bristande respekt för de konstitutionella
arbetsformerna, och det gör jag gällande
att det har varit fråga om i detta
fall.

För att sedan komma tillbaka till mera
essentiella frågor sade jag i mitt första
anförande att den utveckling som
man nu börjat med, alltså att köpa in sig
i företag, inte behöver medföra risker
men att det kan vara riskfyllt om utvecklingen
fortsätter. Och det har hänt
mycket under de senaste två tre åren.
Jag skall här läsa upp en förteckning
över de företag som staten har byggt
upp eller där staten har ett avgörande
inflytande. Det är en lång lista: Investeringsbanken,
utvecklingsbolaget, Anatom
Co. AB, Mecom Co. AB, SVETAB,
Sonab AB, AB Carbox, Rationell Planering
AB, Crownair Swedish Ltd AB,
Svensk Avfallskonvertering AB, AB Industridestillation,
Swedish Industrial
Development Corp. Inc., Uddcomb Sweden
AB, Kabi, AB Recip, Grummebolagen,
ACO, Vitrum, ett statligt förvaltningsbolag,
SMT Machine Company AB,
ASE A-ATOM, Kalmar Verkstads AB,
Auto-Lift Garage AB, Sandslätts Inrednings
AB, AB Auto Car, AB Oljeprospektering.
Postverkets distributionsbolag,
ett statligt aktiebolag för konsultverksamhet
på rationaliseringsområdet, AB
Allmänna förlaget, Svenska Utbildningsförlaget
Liber AB och Beijer Byggmaterial
AB.

Detta bara på tre år. Hur många kommer
företagen att vara om ytterligare
tre år, herr Wickman?

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag hoppas att de andra
anmälda talarna ursäktar att jag tar till
orda igen; jag gör det därför att herr
Bohman av skäl som han inte själv rå -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

der över inom kort måste lämna kammarens
överläggning. Inan herr Bohman
försvinner vill jag emellertid tacka honom
för den reklam som han här gav
aktiviteten i den statliga företagssektorn
genom att till kammarens protokoll inläsa
denna långa rad av företag.

Anklagelser för bristande respekt för
konstitutionen tar jag verkligen på allvar,
herr Bohman. Och jag insisterar på
och upprepar att vi inte med Kabi- och
Vitrumförvärven föregriper läkemedelsförsörjningsutredningens
förslag och
den proposition som regeringen kommer
att lägga fram i vår.

Riksdagen har full handlingsfrihet
när det gäller Kabi- och Vitrumförvärven.
När det gäller Uddcomb är det ju
egendomligt att vi aldrig skall kunna
föra diskussionen med utgångspunkt i
de verkliga förhållandena. Vad herr
Bohman hela tiden i verkligheten säger
är — om det skall vara någon mening i
det han säger — att vi borde ha avstått
från att använda de i fullt grundlagsenlig
ordning tillkomna befogenheter
som vi har att klara det enligt min bedömning
väsentliga problem, vilket vi
nu som jag hoppas löst med bildandet
av Uddcomb.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller att herr
Wickman när han behandlar frågan om
Uddcomb uteslutande anlägger effektivitetssynpunkter
i sin bedömning. Det
må också vara honom tillåtet, men då
skall han erkänna att det sätt varpå
Uddcombfrågan behandlats gjort att oppositionen
saknar möjligheter att ingå
på den sakliga bedömning av hela problemet
som det är oppositionens skyldighet
och rättighet att göra.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår att herr
Wickman inte är riktigt glad över handläggningen
av Uddcomb-, Kabi- och
Vitrumärendena. Herr Wickman före -

faller mig resonera som den gubbe,
som för många år sedan kom in i köket
till en gård i en dalaby och såg med
törstiga och lystna ögon på ölkruset
på skänken. Gubben gick fram till kruset
och tömde det till botten, varpå
han sade: »Jag drack, jag — fick jag?»
Det är väl ungefär på detta sätt som
herr Wickman handlat i denna affär.
Man kan väl ändå inte påstå att riksdagens
ställningstagande inte föregrips,
när man exempelvis tillsätter ledamöter
i bolagets styrelse, bestämmer lokaliseringsplats
och sätter i gång projekteringen
för en fabrik.

Herr Wickman säger vidare att det
inte finns några alternativ. Jo alternativet
är att sådana affärer görs upp
med förbehåll för riksdagens godkännande
och att ikraftträdandet av uppgörelsen
sker efter riksdagens godkännande.
Om det gäller en särskilt viktig
och brådskande fråga, där det önskvärda
ikraftträdandet inte passar riksdagssessionen,
kan man överväga att
sammankalla riksdagen. Jag hoppas att
departementen inte är okunniga om att
det finns dessa möjligheter. Man kan
emellertid inte bestrida att detta är ett
problem från konstitutionell synpunkt.

Jag framhöll tidigare att herr Wickmans
resonemang om att man skall motverka
enskild maktkoncentration med
att bygga upp en mycket omfattande
statlig verksamhet var detsamma som
att driva ut djävulen med Belsebub.
Jag tror inte det är den rätta metoden.
Vill man komma till rätta med de starka
tendenserna till maktkoncentration i
vårt samhälle, kan det inte vara riktigt
att vi satsar på en stark statlig
maktkoncentration utan vi skall i stället
söka decentralisera. Herr Wickman kan
få ytterligare besked om vår uppfattning,
inte minst när vårt programutkast
om några dagar publiceras. Där
behandlas denna sida av frågan något
utförligare. Centern vill slå fast att hela
vår miljöpolitik, vår lokaliseringspolitik
och vår inställning till företagsde -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

mokrati och många andra områden av
det politiska livet måste bygga på en så
långt möjligt driven decentralisering
av beslutanderätt, av insyn, av näringsliv
och av bebyggelse.

Herr Wickman viftade också bort
problemställningen om en risk för kollision
mellan statligt företagarintresse
och statligt agerande från samhällsintressets
synpunkt för att tillse att konkurrensen
upprätthålls och stimuleras
med åtgärder som är konkurrensneutrala
i förhållande till olika företagsformer.

Herr Wickman och jag har olika meningar
på den punkten. Jag tror inte
att det väsentliga är att bygga upp en
mycket omfattande statlig verksamhet
härför, utan vad det gäller är att samhället
skall vara starkt nog att kunna
gripa in och se till att konkurrensen
och framstegsviljan upprätthålls och att
monopol och truster motverkas. Jag
tror inte att en regering, som har bakom
sig en mycket stor statlig koncern

— långt större än den som nu finns —
och som har problem att få denna koncern
lönsam kommer att visa samma
lidelse, samma intresse för att gripa
in och gripa in på ett opartiskt sätt
som regeringen har vid en statlig verksamhet
av mera måttliga dimensioner.
Därvidlag skiljer sig våra meningar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi kunde inte lägga oss
i det säljande företagets skyldigheter
att upplysa de anställda och allmänheten,
säger statsrådet Wickman på tal
om läkemedelsföretaget. Men, herr statsråd,
hur gjorde ni när staten var säljare
och ville avyttra Durox? Varför hemlighöll
ni saken så länge då, även för riksdagen?
Låt vara att någon uppriktig
själ sade att man var glad över att inte
behöva tala om saken förrän efter valet

— men ingår det också i näringspolitiken
att säljaren får lov att dröja till
efter ett val?

Herr Wickman är ledsen över att jag

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

frågade hur andra ledamöter av regeringen
uttalade sig och om han stod bakom
deras ståndpunkter. Han tyckte
att det var någonting alldeles felaktigt.
Jag tänker inte undervisa herr Wickman
på vare sig det ena eller andra
sättet när det gäller exempelvis demokrati,
men det är verkligen en helt naturlig
sak att oppositionen frågar regeringen
vad den har för åsikt, när
olika ledamöter talar olika språk.

Herr Wickman säger att statsrådet
Myrdal uttalade att om det allmänna
var en stor köpare, så var det naturligt
att man också producerade själv. Nu
tror jag inte att statsrådet Myrdal betonade
»stor». Men å la bonne heure —
herr Wickman lägger till detta med
»stor köpare» och säger att det är en
naturlig grundtanke. Det gäller alltså
inte huruvida staten kan tillverka dessa
varor bättre och billigare, utan det är
en naturlig grundtanke, ett slags tendens
till statlig självhushållning, som
herr Wickman till min stora överraskning
företräder. Annars är det ingen
naturlig grundtanke. År principen att
det skall vara ordnat så att man får
det så bra och så billigt som möjligt,
då faller statsrådet Myrdals tanke. Och
jag tror att herr Wickman kommer ut
på ett starkt sluttande plan i sitt chevalereska
försök att rädda statsrådet
Myrdals helt ohållbara uttalande.

Herr Wickman gjorde gällande att jag
hävdat, att så snart ett enskilt företag
kan göra någonting skall det statliga
företaget lämna över patent etc. till
det enskilda företaget. Nej, herr Wickman,
det är en karikatyr av vad jag
sade. Vad jag begärde var, att när man
talar så mycket om under vilka förutsättningar
staten skall utvidga sina företag
o. s. v., så skulle man också, t. ex.
i proposition nr 121, ha något redogjort
för under vilka förutsättningar staten
skall inskränka sin företagsamhet. Jag
har pekat på Durox och AB Statsgruvor,
och statsrådet tar fasta på det. Men det
kan väl även tänkas andra fall där det

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

är rimligt att staten inskränker sin företagsamhet,
och den saken rekommenderar
jag Er att låta utreda.

Herr Wickman säger att jag låtsas
som om statliga företag hade någon speciell
lust och önskan till mörkläggning.
Det är fria fantasier. Det finns ingenting
av denna art i mitt uttalande. Men
bör inte enligt Er mening statliga företag
gå i spetsen när det gäller att lämna
en ordentlig redovisning, bl. a. inför
riksdagen och Sveriges folk, som i sista
hand är ägare av detta företag? Vi har
tydligen ägnat för stor uppmärksamhet
åt folkpartiets motion, säger herr Wickman
nu. Den ger tydligen inte uttryck
för Er inställning.

Jo, det gör den visst! Men herr Wickman
finner sedan att den tydligen inte
utgör en fullständig redovisning för
allt vad vi tycker i denna fråga. Nej,
naturligtvis inte. På samma grund som
Er proposition inte heller gör det. Flera
regeringspropositioner har förelegat.
Om det om dessa hade sagts att de
innehåller allt vad regeringen principiellt
tycker, skulle man ha skrattat åt
påståendet och svarat: Nej, naturligtvis
är det inte allt. Men vi har genom partiledaruttalanden,
genom landsmötesuttalanden,
genom motioner, reservationer
och genom att rösta för en hel rad
av statliga företag på olika sätt uttalat
oss i saken. Varför säger herr statsrådet
då: Herr Ohlin vill ha så litet som
möjligt av statlig företagsamhet!?

Nej, om jag skall försöka göra en kort
formulering, så vill folkpartiet främja
bästa möjliga försörjning för konsumtionen.
Som jag tidigare har sagt vill
vi ha bästa möjliga utveckling av näringsliv
och nationalinkomst. Detta bör
ske med beaktande av sociala hänsyn,
miljöhänsyn och många andra ting.
Den statliga företagsamheten ingår som
ett led i detta. Frågan är vilken roll
den skall spela.

Vad beträffar maktkoncentrationen
uttryckte herr Eliasson i Sundborn en
uppfattning som jag tror delas av hela

oppositionen: Man är emot både statlig
och privat maktkoncentration. Att
ett minskande av den privata maktkoncentrationen
— i den mån nu en
sådan finns — nödvändigtvis skulle
betyda att man i stället ökar den statliga
maktkoncentrationen är naturligtvis
inte riktigt. Man kan använda många
andra metoder, men statsrådets yttrande
visar att det finns en ständig tendens
att öka statens insatser i stället
för att försöka finna andra metoder
som motverkar både statlig och enskild
maktkoncentration.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag har en känsla av att
luften håller på att gå ur denna debatt,
och jag skall därför fatta mig rätt kort.

Jag tror inte, käre herr Eliasson, att
det ligger någon riktigt allvarlig rekommendation
bakom herr Eliassons förslag
att vi — om vi hade handlat korrekt
•— borde ha inkallat Sveriges riksdag
i början av juli månad 1969 för
att då ge riksdagen tillfälle att ta ställning
till bildandet av företaget Uddcomb.
Om herr Eliasson tänker sig in
i vad detta förslag skulle ha inneburit,
tror jag att han tar det tillbaka. Han
framkastade det förmodligen inte på
fullt allvar.

Låt mig i detta sammanhang få säga
ytterligare några ord om Uddcomb. Genom
inrättandet av Investeringsbanken
har riksdagen skapat en möjlighet för
bl. a. transaktioner av den typ som bildandet
av företaget Uddcomb utgör. Om
riksdagen menar att detta var en felaktig
användning av den befogenheten,
har riksdagen alla möjligheter att ge
uttryck åt en sådan uppfattning. Ett
sätt att ge uttryck häråt är, som jag
sade, att avstå från att överta de aktier
som Investeringsbanken nu kommer
att överlåta på förvaltningsbolaget.
Om riksdagen tycker att detta var en
mindre lämplig affär kan den på ett påtagligt
sätt nu visa detta.

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

I fortsättningen kommer vi många
gånger att ställas inför sådana här frågor.
Det är därför vi bildar förvaltningsbolaget
för att skapa utrymme för
ett handlande som är så snabbt och
effektivt som vår dynamiska verklighet
gör nödvändigt, för att citera herr Bohman.
Det ger nämligen möjlighet att
nå vissa angelägna mål — som jag hoppas
att inte bara den socialdemokratiska
gruppen i kammaren utan även
centerpartiet och folkpartiet anser viktiga
— beträffande sysselsättning och
export. Förvaltningsbolagspropositionen
anger ramar och riktlinjer för förvaltningsbolagets
verksamhet. Att de
enskilda företagsärendena under en
lång tid så att säga skulle hållas öppna
i avvaktan på ett godkännande av riksdagen
kan aldrig vara en hållbar regel.

När det gäller Kabi och Vitrum händer
ingenting ifall riksdagen avslår
Kungl. Maj ds proposition. Företagen
finns där, och de gamla ägarna får söka
driva verksamheten vidare. Därvidlag
ger alltså verkligheten en fullt obegränsad
valfrihet. Vad Uddcomb beträffar
finns inte den valfriheten i fråga om
den reella verksamheten. Vi kommer
alltså tillbaka till frågan: Anser vi att
denna verksamhet är så angelägen att
den bör komma till stånd och att regeringen
därför handlade rätt när den
i somras — under former som ingen
lär kunna påstå icke var formellt helt
grundlagsenliga — fattade beslut om
att bilda detta företag?

Jag skall inte förlänga diskussionen
om maktkoncentration. Det är alltid intressant
att höra att ni inom oppositionen
är intresserade av den privata
maktkoncentrationen; det är som bekant
ett litet sent påkommet intresse.
Jag har för övrigt av den ursprunglige
motionären från 1960, herr Haglund,
blivit påmind om att inte bara folkpartiet
— vilket jag väl kom ihåg —
utan också centerpartiet motsatte sig
även kravet på utredning av den faktiskt
föreliggande privata maktkonceri3*—Andra
kammarens protokoll 1969.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

trationen, den utredning vars betänkande
under senare år successivt har
offentliggjorts.

Självfallet ser varken regeringen eller
jag personligen en statlig företagsexpansion
som det enda sättet att motverka
privat maktkoncentration. Jag
kan alltså ge herr Ohlin rätt i att det
finns många andra vägar. Men tillgången
till en ordentlig, expansiv statlig
företagsgrupp är ett av medlen — och
den är ett värdefullt och i vissa fall,
om man vill nå resultat, ett ofrånkomligt
medel — att lösa problem oberoende
av de begränsningar som den i dag
existerande privata maktkoncentrationen
ställer samhället inför i många konkreta
fall.

Det gläder mig att herr Ohlin uppenbarligen
har gått ifrån det orimliga
kravet att vi som köpare skulle hoppa
in i säljarens företag och informera
hans anställda. Jag förstår emellertid
herr Ohlins lycka över att få nämna
namnet Durox en gång till; jag tror
att han kommer att unna sig den glädjen
flera gånger. Jag måste dock definitivt
konstatera inte bara att luften har
gått ur debatten utan också att dennas
nivå har sjunkit väl djupt, om herr
Ohlin vill anklaga företaget Durox för
att av hänsyn till pågående valrörelse
ha styrt informationen. Vi har diskuterat
den saken för ett år sedan, och jag
protesterar lika bestämt nu som då. Men
förekom då ingen information till de
anställda? Jo, det gavs information till
de anställda om pågående överläggningar
mellan Durox ägare och Gullhögenkoncernen.

Jag har redan tidigare sagt att informationerna
till de anställda i Durox
och framför allt till företagsnämnden
— jag tror att man i ett känsligt förhandlingsläge
får inskränka sig till att
ge denna typ av information till företagsnämnden
— kunde ha varit utförligare.
Jag har ingen anledning att på
nytt analysera orsakerna till att informationsflödet
i detta fall inte fungeNr
41

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

De senaste inläggen av herr Ohlin
och herr Eliasson i Sundborn föranleder
mig inte — i varje fall inte vid
denna tidpunkt i debatten — att förlänga
detta mitt genmäle.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickmans
anförande uttryckte en förhoppning som
ger mig anledning att säga några ord.

När bankoutskottet tog ställning till
förslaget om utredning av maktkoncentrationen
tillhörde jag bankoutskottet
och fanns bland reservanterna. Jag har
ångrat detta efteråt, eftersom man i agitationen
har utnyttjat vårt ställningstagande
på ett sätt som inte stämmer med
våra verkliga intentioner. Jag ber att än
en gång få till kammarens protokoll notera
att vårt ställningstagande inte berodde
på någon önskan att fortsätta med
att mörklägga storfinansens härjningar
i vårt land och maktkoncentrationen.
Anledningen var endast att vi i likhet
med ett par remissinstanser — LO och
RF talade i sina remissyttranden om
svårigheten eller omöjligheten att på
den vägen komma någon vart — kände
oss tveksamma om metoden. Däremot
kände vi oss inte tveksamma beträffande
önskvärdheten av att få en kartläggning
av maktkoncentrationen inom näringslivet.

Jag trodde att den sagostund som socialdemokraterna
påbörjade redan 1903
var avslutad vid detta laget, men den
pågår tydligen ännu. När jag nu två
gånger här i kammaren har redogjort
för det rätta förhållandet hoppas jag
emellertid att sagoberättandet upphör.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är verkligen intressant
att statsrådet Wickman, som själv
valde att gå ut i debatten med slängar
hit och dit på grundval av karikatyrer,
sedan beklagar sig över debattnivån.

Statsrådet Wickman vill nog ändå inte
försvara den grad av upplysning som

lämnades de anställda och allmänheten
i Duroxfallet. Det har vidare stått ganska
mycket i pressen om en suck som utstöttes
från socialdemokratiskt håll att
»det var skönt att detta inte behövde
komma ut förrän efter valet». Vill statsrådet
hävda att man inte kan få referera
ett sådant allmänt diskuterat yttrande,
ställer han helt andra krav på andra
än på sig själv.

Från vårt håll var vi skeptiska mot
en utredning om maktkoncentrationen
inom näringslivet, upplagd på det sätt
som föreslogs. Däremot har vi inte haft
något att invända mot en allsidig utredning
om maktkoncentrationen. På socialdemokratiskt
håll har man emellertid
ännu inte velat intressera sig för
frågan om den statliga maktkoncentrationen
och dess tillväxt. Får jag tolka
herr Wickmans uttalande i dag så, att
Ni såsom vän av upplysning är villig
att sätta i gång en utredning om den
växande statliga maktkoncentrationen
på det ekonomiska området, en pendang
alltså till den som snart är avslutad?
Den frågan bör väl kunna besvaras med
ett enkelt ja, herr statsråd.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag behöver, herr Ohlin,
inte upprepa att informationen i Duroxaffären
borde ha varit bättre än vad
den var. Det har jag sagt tidigare, och
jag har också gjort det förut i dag. Låt
mig bara tillägga att på ägaren av ett
företag ankommer att bl. a. ange riktlinjerna
för företagets verksamhet och att
tillsätta dess styrelse. Att vi centralt i
kanslihuset i detalj skall driva de statliga
företagen har aldrig varit meningen
och kommer än mindre att bli det i fortsättningen.
Yi har naturligtvis förtroende
för de styrelser vi tillsätter. Det ankommer
på dessa och de verkställande
ledningarna att svara för att informationen
till de anställda i de statliga företagen
fungerar. Det är bl. a. just för
att bevaka de anställdas intressen som

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

vi har varit angelägna om att det i våra
företags styrelser skall ingå också representanter
för de fackliga organisationerna.

Herr Ohlin sade — han var litet tvekande
och glidande på den här punkten
— att man väl ändå får citera vad
som allmänt sägs om att socialdemokratiska
valarbetare och ombudsmän låtit
undslippa sig en »suck av lättnad» över
att Duroxaffären inte behövde komma
upp i valrörelsen. Ja, det tror jag säkerligen
att de var glada för. Men det är en
väldig skillnad, herr Ohlin, mellan att
å ena sidan uttrycka glädje över detta
faktiska förhållande och att å andra
sidan insinuera att informationen kring
företaget styrts i sådant syfte. Att det
registreras som en fördel att någonting
blir känt eller icke känt vid en viss tidpunkt
är rimligt ur ett partis synpunkt.
Ibland har man tur och ibland otur —
ofta är det dessutom så att turen och
oturen ackumuleras. På samma sätt kan
det sägas att det var en väldig otur för
mitt parti att år 1966 lösningen av frågan
om bostadsfinansieringen kom efter
och inte före valet. Jag kan försäkra att
oerhört många valarbetare och ombudsmän
i vårt parti reagerade på ett betydligt
kraftigare sätt än med motsatsen till
en suck av lättnad när det gäller den
saken.

Herr Ohlin ställde vidare den direkta
frågan till mig, om jag var beredd att
tillsätta en utredning om statlig maktkoncentration.
Jag har tidigare ibland
litet grand raljerat med herr Ohlins uppträdande
när det gäller den s. k. koncentrationsutredningen.
Jag vet inte om
herr Eliasson i Sundborn när han år
1960 diskuterade frågan om en sådan
utredning hade sådana valtalsformuleringar,
eller vad vi nu skall kalla det,
om »storfinansens härjningar» som han
använde i dag — det måtte vara skönt
att få höra ett sådant uttryck från herr
Eliasson, mittenbrodern! Men herr Ohlin
talade den gången inte precis om
storfinansens härjningar. Nej, vad som

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

bekymrade herr Ohlin var den bristande
vidden i utredningen, vilken inte
omfattade det som herr Ohlin ansåg
vara det verkligt stora maktkoncentrationsproblemet
i svenskt näringsliv,
nämligen bl. a. Tobaksbolagets dåvarande
monopolställning. När denna utredning
om den privata maktkoncentrationen
nu har genomförts, anser herr Ohlin
att vi borde få en utredning om den
statliga maktkoncentrationen.

Jag tror inte att det behövs någon
särskild utredning om graden av statens
inflytande eller bristande inflytande
över näringslivet, ty det är frågor som
riksdagen kontinuerligt diskuterar. Under
nästan varje debatt i denna kammare
berör man problem som sammanhänger
med det statliga inflytandet.
Utan att herr Ohlin betydligt utförligare
redovisar hur en utredning skulle läggas
upp för att ge ett meningsfullt resultat,
har jag därför svårt att ta ställning
till herr Ohlins förslag.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det har varit en utomordentligt
intressant debatt vi i dag fått
avnjuta. Man har från moderata samlingspartiets
och folkpartiets sida tagit
fram all gammal skåpmat man disponerat
över då det gällt att försöka misskreditera
statlig verksamhet.

Man har också givit uttryck för missnöje
med uppläggningen av dagens debatt.
Såväl herr Bohman som herr Ohlin
har tydligen ogillat att industriministern
inledde den. Jag hyser en viss förståelse
för deras ogillande. Industriministerns
inledning har utan tvivel
varit synnerligen verkningsfull och kanske
också i betydande utsträckning verkat
hämmande; vi har nog sluppit höra
en del överord som vi eljest inte skulle
ha undgått.

Fru Nettelbrandt frågade varför man
inte följer den ordning som brukar gälla.
Jag tycker det ligger närmare till
hands för fru Nettelbrandt att rikta den

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

frågan till sitt eget parti. Visserligen har
herr Ohlin en gång i tiden varit suppleant
i statsutskottet, men den vanliga
ordning som fru Nettelbrandt åberopade
innebär ju att några av partiets representanter
inom ifrågavarande avdelning
i statsutskottet uppträder som partiets
talesman. Personligen har jag ingenting
emot att herr Ohlin övertar den
rollen, och jag har inte heller någonting
emot att herr Bohman remplacerar dem
som för moderata samlingspartiets räkning
sitter i statsutskottets femte avdelning.
Ur den synpunkten har jag ingen
erinran att göra; jag bara konstaterar
att man från respektive partiers sida
gjort det som nu skett till något större
än det i verkligheten är. Man har på det
sättet mobiliserat sin olust mot statligt
företagande.

Vad är det egentligen som här föreslås?
Jo, en organisation för den statliga
företagsamheten; man vill bygga upp
ett förvaltningsbolag som till sin konstruktion
är ganska likt de förvaltningsbolag
som förekommer på den enskilda
sektorn. Det är förvånansvärt att såväl
herr Bohman som herr Ohlin är upprörd
över en sådan åtgärd. Herrarna brukar
eljest i betydande utsträckning åberopa
det enskilda näringslivets företräden ur
företagarsynpunkt. Om man nu på den
statliga sektorn kopierar det som enligt
herrarnas mening är så föredömligt,
borde ni då inte hälsa det med tillfredsställelse
i stället för att bedriva den excercis
vi har fått bevittna i dag? I verkligheten
är det bara fråga om att genomföra
en mer rationell organisation för
den statliga företagsamhetens bedrivande.

Det tycks vara en punkt i propositionen
som särskilt har stört herrarnas ro,
nämligen det avsnitt där man talar om
att de statliga företagen också skall kunna
expandera. Kan det vara ett fel, om
ett företag i sig självt bär fröet till en
utveckling som kan göra företaget större
och konkurrenskraftigare och sätta företaget
i stånd att på ett bättre sätt full -

följa sin uppgift? Man har väl tvärtom
alltid lovprisat de enskilda företagen
när de har expanderat. De har utmålats
som föredömen när de har lyckats synnerligen
väl. Varför är herrarna så rädda
för att en liknande expansion skall
kunna förekomma på den statliga sektorn?
Jag tycker att denna opposition
rimmar illa med lovprisandet av den
privata företagsamheten.

Det finns anledning till ytterligare en
kommentar i detta sammanhang. Såväl
herr Ohlin som herr Bohman har vid
åtskilliga tillfällen talat om socialdemokratins
regleringslusta, d. v. s. lust att i
detalj reglera saker och ting. Trots att
vi har bemött detta påstående, har det
kommit igen lika säkert som amen i
kyrkan.

Men hur är det nu? I propositionen
föreslås att förvaltningsbolaget skall få
en vidgad frihet att driva verksamheten
på ett så rationellt och ekonomiskt sätt
som möjligt. Vad vill då folkpartiet och
högern i det avseendet? Jo, de vill begränsa
rörelsefriheten och på olika områden
föra in detaljregleringar som
omöjliggör den expansion som de i andra
avseenden eftersträvar. De vill alltså
låsa utvecklingen för de statliga företagen.
Kan detta vara en ur företagssynpunkt
klok politik? Det förvånar mig
att herrarna, som vid skilda tillfällen
har gjort anspråk på att i högre grad än
vi andra företräda näringslivet, kan
föra slikt tal i dag.

I debatten har det också anförts konstitutionella
synpunkter på handläggningen
av vissa frågor. Industriministern
har på ett enligt min mening fullt
övertygande sätt motiverat förslaget.
Det märkliga är att det endast är konstitutionella
invändningar som har riktats
exempelvis mot Uddcomb; i sakfrågan
har man såvitt jag hört inte gjort
någon erinran mot konstruktionen av
detta bolag. När det föreligger en situation
som kräver handling bör väl ändå
demokratin äga den handlingskraft som
erfordras. Man får inte förlama demo -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

kratin genom att låsa dess möjligheter
till handling i alltför snäva former.

Herr Bohman förklarade att det var
en felbedömning att moderata samlingspartiet
skulle vara motståndare till ett
förvaltningsbolag. Partiet skulle vara
positivt inställt till tanken på ett förvaltningsbolag,
men man ville inte medverka
till den föreslagna konstruktionen
och har därför begärt ytterligare utredning.
Nu har emellertid ärendet varit
föremål för utredning i åtskilliga år
och i en mängd olika sammanhang. Jag
menar att vi inte bara kan hålla på att
utreda en fråga, som kräver en snar lösning,
utan att vi också måste handla.
Jag tror inte att en ny utredning skulle
komma på bättre lösningar än vad de
under flera år bedrivna utredningarna
redan har presenterat.

Jag tror att högerns attityd i denna
fråga egentligen är ett slags kamouflage.
Man döljer sig bakom kravet på en utredning
för att inte klart dokumentera
sin bristande vilja till positiv handling
på detta avsnitt. Man har också svårt att
argumentera mot den organisation som
har föreslagits, alldenstund den i andra
sammanhang har prövats och befunnits
lämplig.

Herr Bohman sade här att en fortsatt
statlig företagsexpansion kommer att
förändra strukturen hos det svenska
näringslivet. Hur stor är då den statliga
andelen av det svenska näringslivet?
Enligt de uppgifter som vi har fått
rör det sig totalt om 5 å 6 procent. Är
det nu så farligt om den statliga sektorn
skulle expandera något, och skulle
en statlig expansion medföra ett stillastående
i det privata näringslivet?
Kommer inte dynamiken att verka även
där? Fråga är, om en betydande satsning
från förvaltningsbolagets sida kommer
att leda till någon större procentuell
förskjutning mellan statligt och enskilt
ägande.

Å andra sidan är det uppenbart att
förvaltningsbolaget kan påverka strukturen
i det svenska näringslivet. Det

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

finns områden i vårt land som är industrifattiga.
Det enskilda näringslivet
har visserligen stimulerats att medverka
till nylokalisering i dessa områden,
och jag vet att det planeras ytterligare
åtgärder i det avseendet, men det behövs
ändå kraftfulla insatser för att
tillgodose behovet.

Herr Ohlin nämnde som ett exempel
att domänverket hade minskat arbetsstyrkan
från — om jag minns rätt —
omkring 12 000 till 5 000 personer. Detta
är ett problem som hela den svenska
skogsindustrin har mött. En betydande
rationalisering har friställt tusentals
och åter tusentals skogsarbetare. Det
förekommer också strukturförändringar
på andra områden inom näringslivet
där den enskilda företagsamheten icke
har kompenserat den minskning av antalet
arbetstillfällen som rationaliseringen
har medfört. Detta har lett till
allvarliga problem för de människor
som har drabbats av denna.

I sitt första inlägg hade herr Ohlin
som ett huvudtema att sysselsättningssvårigheterna
var tillfälliga, och han
frågade, om vi nu skall bygga upp företag
som sedan fortsätter att verka på
dessa orter under årtionden framåt.
Herr Ohlin vet lika väl som jag att sysselsättningssvårigheterna
exempelvis i
Norrbotten ingalunda är tillfälliga — de
utgör ett bestående problem, som måste
angripas, och enligt min mening har
samhället skyldighet att aktivt medverka
därvid.

Herr Bohman menade att IRI hade
blivit en helig ko för oss socialdemokrater.
Det vill jag inte hålla med om,
men jag vill påstå att det för oppositionen
tycks vara en helig ko att man så
långt förmågan räcker måste försöka
begränsa möjligheterna till statlig aktivitet
inom näringslivet.

Herr Bohman menade vidare, att vi
inte bör dra alltför långt gående paraleller
på detta område. Enligt min mening
gör han sig emellertid skyldig till
en betydande felbedömning. Så långt

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

har han rätt som att vi inte hade samma
förhållanden här efter kriget som
man hade i Italien och att vi därvidlag
inte kan dra en parallell mellan Sverige
och Italien, men på ett annat avsnitt
kan vi göra det.

Om vi jämför förhållandena i södra
Italien innan IRI började sin verksamhet
där nere och de förhållanden som
nu råder, kan vi konstatera att det har
gjorts stora insatser. Det stora järnverket
i Taranto, den kemisk-tekniska industrin
på Sicilien, Alfa-Romeos anläggningar
i Neapel och betydande satsningar
inom andra områden av näringslivet
har givit människorna nya möjligheter
till arbete och utkomst. Det problem
som man brottas med i södra Italien
är i väsentlig grad identiskt med
det problem som vi har i norra Sverige.
Vi bör därför dra lärdom av erfarenheterna
i Italien av IRI:s verksamhet.

Det råder inget tvivel om att den har
varit av utomordentligt stor betydelse
för expansionen i de industrifattiga
områdena.

Det är också inom det avsnittet som
jag tror, att förvaltningsbolaget skall ha
möjlighet att göra en insats i vårt land,
även om den kanske inte får samma
dimensioner som IRI:s, åtminstone inte
till en början. Men jag tror att de principer
som IRI arbetar efter är riktiga.

Jag tillät mig, när jag besökte Italien
och IRI, säga, att IRI:s konstruktion
har varit en lyckad syntes av den brytning
som diskussionen om samhällets
och näringslivets utveckling uppvisar
och att vi har mycket att lära av IRI:s
verksamhet. Italien är i dag inte bara
ett museum med fornminnen utan också
en industristat i stark expansion.

När oppositionen här söker konstruera
ett motsatsförhållande mellan näringslivet
och samhället, kan det vara
intressant att ta del av de erfarenheter
som har gjorts i Japan. Där är man
överens om att det är tack vare de
samhälleliga insatserna som den ja -

panska industrin har haft förmåga att
expandera på det sätt som skett. Det
har ju allmänt, även i borgerlig press,
uttalats beundran för den expansion
som det japanska näringslivet har undergått.
Det finns även andra exempel
på hur en viss samverkan mellan näringslivet
och samhället leder till betydande
resultat och det är därför som
den argumentering herrar Ohlin och
Bohman här rör sig med tillhör de
förlegade åsikternas skräckkammare
och saknar samhörighet med den verklighet
som vi i dag lever i.

Jag skulle kanske ha gått in litet ytterligare
på den argumentering som
anföids, men jag måste bekänna att jag
har mycket svårt att förstå var någonstans
folkpartiet står. Jag har försökt
att lyssna mig till en uppfattning hos
herr Ohlin, men han har i dagens diskussion
fladdrat från den ena till den
andra ståndpunkten. När han i debatten
har varit litet trängd av industriministern,
har han försökt skapa bilden
av att det inom socialdemokratin
skulle finnas en serie av olika uppfattningar.
Herr Ohlin bör väl ändock notera,
att det i denna fråga råder samstämmighet,
liksom även i övriga väsentliga
frågor, inom socialdemokratin.

Men jag förstår att herr Ohlin har
litet svårare att presentera en enighet
från sitt eget partis sida, och det är väl
mot den bakgrunden som man får se
utformningen av folkpartiets motion;
den fladdrade nämligen också ganska
betänkligt i olika avseenden. Men herr
Ohlin skall ju tillfredsställa inte bara
Per Garthon utan även de direktörer
som finns inom folkpartiet, och det är
ett så pass brett register, att det kan utgöra
en förklaringsgrund till det fladdrande
som präglade hans argumentering
i denna fråga. Herr Ohlin har inte
på något sätt kunnat prestera en bevisföring
om att just det föreliggande förslaget
till organisation av förvaltningsbolaget
skulle vara olämpligt i något
avseende. Han har endast sökt bibringa

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

lyssnarna en känsla av att han är orolig
för expansionen, och det är ju ganska
märkligt att han är oroad av att produktiviteten
hos de statliga företagen
kan ökas. Det är denna strävan att sätta
en hämsko på företagens utveckling
som jag tycker att nationalekonomen
Ohlin skulle opponera sig mot, om nu
politikern kan svälja det.

När herr Ohlin vill göra gällande att
vi från vårt håll börjat ett storkrig mot
folkpartiet måste jag säga att han även
i det stycket använt kraftiga överord.
Vi har endast helt lugnt påpekat det
ohållbara i folkpartiets argumentering.

Herr Eliasson i Sundborn förklarade
att han i stort sett var nöjd med propositionen
men att han på vissa punkter
hade en avvikande uppfattning.
Särskilt betonade han behovet av att
kreditmarknaden förbättrades och att
näringslivets expansionsmöjligheter
ökades. Det är ganska intressant att studera
den gemensamma borgerliga reservationen
på denna punkt. När vi behandlade
frågan om inrättandet av Investeringsbanken,
som har till uppgift
att underlätta kreditmöjligheterna för
vissa företag, förekom en betydande
opposition från vissa håll i det borgerliga
lägret. Centerpartiet anslöt sig till
förslaget men folkpartiet hade som vanligt
något delade meningar. Men det
var ju här frågan om ett sätt att förbättra
kreditmarknaden. Utvecklingsbolaget
är ett annat organ som kan medverka
till industriell expansion.

Det har alltså redan vidtagits en serie
av åtgärder för att stimulera utvecklingen
inom det svenska näringslivet,
och styrelsen för teknisk utveckling
är ett annat exempel på aktivt
handlande på detta område. Därför menar
jag att reservationen egentligen
hänger i luften, det som man begär har
redan genomförts.

Det var rätt intressant att höra herr
Eliassons uttalande att han var motståndare
till såväl enskild som statlig
maktkoncentration. Men han hade inga

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

synpunkter på vem som skall bryta den
enskilda maktkoncentrationen, som det
enligt hans mening är nödvändigt att
bryta. Såvitt jag förstår har endast staten
tillräckliga resurser att göra en insats
på detta område.

Herr talman! Debatten har varit lång
och de flesta av de synpunkter som bör
anföras på detta spörsmål har väl redan
ventilerats i betydande utsträckning,
varför jag för min del för närvarande
begränsar mig till att hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Anhopningen av en
mängd frågor till en enda stor, gemensam
diskussion skall inte föranleda
mig att gå in på de många problem
som nu debatteras. Jag skall begränsa
mig till att kort beröra den fråga som
behandlas i bankoutskottets utlåtande
nr 52, i vilket utlåtande motioner om
läkemedelsindustrin har upptagits till
behandling. Jag hänvisar där till vårt
motionspar 1:740 och 11:446. Den
frågan kan utan tvivel upptas i samband
med dagens huvudfråga, alltså
det statliga utvecklingsbolaget. Den har
beröring med det problemkomplex som
vår riksdagsgrupp och det parti som
jag företräder har aktualiserat i olika
sammanhang under årens lopp, och den
har även samband med frågan om utvecklande
och utvidgning av den statliga
sektorn i näringslivet. De frågorna
kommer emellertid herr Hermansson
från vår grupp senare att utveckla partiets
synpunkter på.

Läkemedelsindustrin anknyter också
till hälso- och sjukvårdsområdet, ett
område där de privatkapitalistiska intressena
bör vara helt uteslutna. Vinstintresset
för nämligen med sig en överdimensionerad
och konkurrensbetingad
reklam, som i sig själv är fördyrande,
en faktor som även påverkar forskningen.
Jag tänker här inte ingå på alla de
frågeställningar som jag så många gånger
under årens lopp har tagit upp i

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

dessa sammanhang, men jag kan inte
underlåta att göra en anmärkning till
statsrådet Wickmans första anförande.
Statsrådet Wickman sade då mycket
klart ifrån att hans synpunkter vad
gäller läkemedelsindustrin helt överensstämmer
med dem som framförts i
motionen av herr Hellström, Det var ju
i och för sig intressant att få veta detta,
men ett sådant enögt talesätt — om jag
får använda det uttrycket — anser jag
vara rent löjligt. Bankoutskottet skriver
nämligen i förevarande utlåtande:
»De föreliggande motionerna överensstämmer
däri att i båda fallen begärs
dels en utredning på kort sikt om en
ökad statlig produktionsinsats inom
läkemedelsbranschen, dels en utredning
på längre sikt om överförande av
den privata läkemedelsindustrin i allmän
ägo.» Det är alltså herr Hellströms
och min motion det där gäller. Om
herr statsrådet hade läst det skrivna,
så hade han kanske fått litet hjälp
med att övervinna sin oförklarliga rädsla
för att också nämna vår motion när
det gällde det som han var överens med
oss om.

I vår motion har vi uppställt dels ett
långsiktigt, dels ett kortsiktigt perspektiv.
Det sistnämnda perspektivet anser
man vara tillgodosett med förvärvet av
de aktuella läkemedelsföretagen. Därmed
vill man säga att en vidgad statlig
läkemedelsproduktion kommit till
stånd, vilket i och för sig innebär ett
tillmötesgående av yrkandet i vår motion.
Jag säger »i och för sig» eftersom
det här rör sig om en »biandekonomisk»
lösning, inte en rent statlig produktion.
Denna fråga har emellertid enligt
mitt sätt att se mycket stor principiell
räckvidd. Jag skall nu inte gå
närmare in på den, eftersom den kommer
att tas upp av vår grupp i annat
sammanhang. Yi har också i en särskild
motion givit uttryck åt våra synpunkter
i det fallet. Jag vill emellertid passa
på tillfället att uttrycka den förhoppningen
att den utvidgning av den stat -

liga produktionen av läkemedel som
alltså inletts måtte fortgå i skyndsammast
möjliga takt.

Vad sedan gäller den långsiktiga delen
i vår motion är jag tyvärr inte
överens med utskottet, som skriver att
en utredning är obehövlig. Det beror
givetvis på vilka avsikterna är. Har
man den avsikten att den privatkapitalistiska
dominansen på området skall
bestå för lång tid framöver, så är utskottets
argumentering helt förståelig.
Men har man den uppfattningen — som
vi har — att läkemedelsindustrin är en
av de industrier som bör stå i förtur
för att komma under samhällelig ledning,
så är det nödvändigt med en
planering och en prövning av alla de
frågor som är förbundna med genomförandet
av en sådan linje.

Så länge regeringen emellertid intar
sin avvisande, kanske ibland likgiltiga
attityd till denna princip — man har
visserligen gjort till intet förpliktande
deklarationer — anser jag, herr talman,
att skäl föreligger för ett yrkande om
bifall till den del av hemställan i vårt
motionspar 1:740 och 11:446, som avser
utredning av frågan om läkemedelsindustrins
överförande i allmän ägo.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Debatten har nu nått
det stadium där man kan ta upp detaljspörsmål
i det större sammanhang som
har avhandlats av statsråd och företrädare
för statsutskottet.

Vi har här stött på den vanliga svårigheten
att dra gränsen mellan vad
som skall handläggas inom statsutskottet
och inom bankoutskottet. Bankoutskottet
brukar handlägga frågor rörande
den allmänna näringspolitiken, och
dit hör förvisso strukturen av läkemedelsindustrin
och läkemedelsdistributionen.
Vi har haft att behandla två
motionspar på det området, ett med
socialdemokratiska och ett med kommunistiska
motionärer. Fru Ryding har
nu talat för det sistnämnda motionspa -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

ret och menat att skäl föreligger för att
dess hemställan i viss utsträckning bifalles.

Jag har en aning svårt att förstå att
man fortfarande lyckas tala med så
pass stor entusiasm för ett motionsyrkande
som luften i stort sett har gått
ur. Sedan motionerna i fråga väcktes
under vårriksdagens allmänna motionstid
har mycket hänt, såsom redovisats
i bankoutskottets utlåtande. Koncentrationsutredningens
branschstudie Läkemedelsindustrin
lades fram i september
och läkemedelsförsäkringsutredningens
betänkande, som har kommenterats tidigare
i dag, föreligger också men är
ännu inte remissbehandlat.

Regeringen har agerat på ett sätt som
bör tillfredsställa både de socialdemokratiska
och, som man tycker, de kommunistiska
motionärerna. Motionärerna
visste väl i stort sett vad som skulle
komma att hända när de i våras väckte
sina motioner. Detta har också hänt.
Man har ridit på en surfingbräda på
en våg som man såg rulla fram. Denna
våg har nu rullat förbi och motionernas
styrfart är kanske inte längre så
stor.

Inom bankoutskottet har vi också sett
frågan på det sättet och därför hemställt
att riksdagen måtte avslå motionerna
om ytterligare utredningar av läkemedelsbranschen.
Jag kommer senare
att yrka bifall till denna hemställan.

Fru RYDING (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Detta är, såsom herr
Regnéll mycket väl vet, inte första året
som han och jag talar om läkemedel i
denna kammare. Min entusiasm för
hela denna fråga om att läkemedelsindustrin
bör gå in under samhällelig
kontroll kommer att upphöra först när
denna angelägenhet tillfredsställande
lösts. Vi anser att så inte skett, även
om en del har hänt. Det gäller alltså
att se till att målsättningen verkligen
blir realiserad. Det är den inte i dag.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Den fråga som från
folkpartihåll tagits upp i motion I: 414,
väckt vid riksdagens början, och i motion
I: 1069, väckt i anledning av proposition
nr 121 om ett statligt förvaltningsbolag
m. m., gäller rätten för riksdagens
revisorer att granska statliga företag.
Den första motionen behandlar
— som naturligt är — frågan helt allmänt,
medan den andra behandlar just
det statliga förvaltningsbolag som föreslås
i propositionen.

Det torde vara allmänt erkänt att i
samma mån som den statliga verksamheten
vidgas till att omfatta allt flera
och allt större områden bör riksdagens
möjligheter till insyn och kontroll genom
sina egna revisorer ökas. Frågan
om riksdagsrevisorernas rätt att granska
statliga bolag är inte ny; den har varit
aktuell åtminstone sedan år 1922. En
ökad insyn i sådana bolag fick riksdagen
— men inte revisorerna — år
1930. Vid tre senare tillfällen har riksdagen
själv hos regeringen hemställt
om rätt för statsrevisorerna att granska
statliga företag — det var 1939, 1944
och 1947. Statsutskottet, som var enigt,
tillstyrkte i samtliga fall, men de två
utredningsmän som granskade frågan
år 1948 stannade för olika förslag.

1953 års utredning om de statliga företagsformerna
avvisade i sitt år 1960
avgivna betänkande tanken på att ge
statsrevisorerna granskningsrätt. Den
föreslog i stället att den för monopolföretagen
gällande ordningen skulle införas
för alla statliga företag, d. v. s. att
riksgäldsfullmäktige skulle få rätt att
utse tre av fem revisorer. Förslaget har
emellertid aldrig blivit genomfört.

I årets proposition om förvaltningsbolaget
ansluter sig regeringen till tidigare
förslag, att en årlig redogörelse
skulle lämnas riksdagen, men avvisar
tanken på ett särskilt revisionsorgan.
I stället föreslås att möjlighet öppnas
för ett begränsat antal riksdagsmän att

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

deltaga i förvaltningsbolagets bolagsstämma.

Ett av motargumenten bär varit att
systemet skulle innebära en onödig
dubbelkontroll. Enligt min mening är
sådant tal obefogat. Eljest skulle man
ju kunna argumentera på liknande sätt
över hela fältet — det sker nu revision
genom riksdagens revisorer men dessutom
genom riksrevisionsverket och
statskontoret. Det är heller inte fråga
om en revision i vanlig bemärkelse med
siffergranskning o. d. som företas på
samma sätt varje år. Nej, här är det ett
av riksdagen tillsatt organ, revisionen,
som skulle få insyn också på detta område
och i sin allmänna översyn kunna
spela även över detta fält.

Man har sagt — också i utskottet har
detta framhållits — att statsrevisorernas
kansli inte är tillräckligt bemannat.
För endast två veckor sedan fattade
emellertid riksdagen beslut om flera
nya befattningar inom detta kansli. Och
för övrigt: sådana argument är väl i
alla fall inte gångbara när det gäller
en fråga av denna art.

När nu krav på insyn och kontrollmöjligheter
framförts av riksdagen
själv tycker man att både regering och
utskottsmajoritet borde villfara en sådan
begäran. Det är som vi har framhållit
i reservationen till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 43: »Det har
med tiden kommit att framstå som alltmer
onaturligt, att den statliga verksamhet,
som bedrivs i privaträttsliga
former, inte är i vanlig ordning föremål
för revisorernas granskning.» Jag
kommer, herr talman, att yrka bifall till
denna reservation sedan utskottsutlåtandet
föredragits.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag kan icke underlåta
att uttala min förvåning över den hetta,
med vilken herr Nelander framförde
sina önskemål. Jag kan förstå om lust
tidigare funnits att lägga fram motion
i detta ärende, men efter de deklara -

tioner som givits här i dag tycker jag
att även herr Nelander skulle kunna
vara nöjd med den möjlighet till insyn
för riksdagen, som kommer att öppnas.
Det har klart deklarerats att riksdagen
får tillfälle att utse 18 ledamöter att
deltaga i förvaltningsbolagets bolagsstämmor,
varigenom de också får möjlighet
att inhämta upplysningar om dotterbolagen.

Att under sådana förhållanden säga
att man i alla fall vill låta också riksdagens
revisorer granska verksamheten
tyder enligt min uppfattning på att
man inte riktigt tänkt igenom saken.
Man måste väl ändå ha klart för sig att
det här i vissa stycken rör sig om affärsverksamhet
och att statlig affärsverksamhet
liksom privat sådan kan ha
behov av sekretess i vissa avseenden.
Det är väl ändå, herr Nelander, bekant
att riksdagens revisorers agerande alltid
omfattas med mycket stort intresse
från pressens sida. Riksdagen får helt
tillräckliga möjligheter till information
genom det sätt som här föreslagits.
Konstitutionsutskottets majoritet har
därför avstyrkt motionerna och jag
kommer att yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan i dess utlåtande
nr 43 sedan detsamma föredragits.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Herr Inndholm har
framlagt viss kritik mot själva uppläggningen
av dagens debatt, och i viss
mån instämmer jag med honom. Men jag
anser att det kanske hade varit riktigt
att ordföranden i statsutskottets femte
avdelning också hade inordnat sig vedertagen
princip och talat efter reservanterna
såsom vi brukar göra när vi
samlas för att diskutera våra frågor.

Efter de olika inledningsanförandena
står det ganska klart var skiljelinjen går
på det ideologiska planet mellan oppositionens
och regeringspartiets uppfattning.
De ganska stora nyanser som finns

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

inom oppositionspartierna visade sig
också tydligt.

Ur den argumentering som departementschefen
gjort här i dag kan man utläsa
minst två olika bevekelsegrunder
för startandet av ett förvaltningsbolag.
Den välvillige ser framför sig en industriminister
som kan liknas vid den
mest dynamiske storföretagare — en
kraftfull gestalt vars enda syfte är att
göra nationalföretaget Aktiebolaget Sverige
så effektivt, så konkurrenskraftigt
och så starkt som möjligt och som försöker
att fånga upp det bästa privat
företagsamhet kan ge och knyta neutrala
och respektfulla förbindelser med
privatindustrin. Med »Svärd» i höger
hand hugger han av den besvärliga
gordiska knuten som binder det privata
näringslivets utvecklingsmöjligheter.

Den kritiske å andra sidan utläser ur
propositionens allmänna inledning en
industriminister som drar till storms
mot svenskt näringsliv med en Olhede
i vänster hand och som nu är beredd
att utnyttja det övertag en statsmakt alltid
har att på olika vägar skapa sig ett
inflytande i näringslivet — ett inflytande
genom ett arbetsorgan som har
möjlighet att dölja, enligt min mening,
en rad transaktioner, i fråga om vilka
det på vanliga vägar icke går att få insyn
eller kontroll från allmänhetens sida,
där man använder lokaliseringsmässiga
målsättningar för att ibland sätta konkurrensen
ur spel och vidga ett företagande
som icke bär den fria ekonomins
signum »konkurrens på lika villkor».

Även om industriminstern inte avsett
det, så kommer trycket utifrån, från
vänstergrupper och en mängd okunniga,
att kräva en styrning som i början
långsamt men senare snabbare sätter
hjulen i rörelse på socialiseringens väg.

Herr talman! Jag tillhör egentligen
inte någon av dessa grupper. Jag tror
nämligen på statsrådet Wickman när
han säger: Vad man vill behålla är en
blandekonomi, i huvudsak byggd på fri

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

företagsamhet. Jag tror att han menar
att den rätta vägen utpekas i de fyra
huvudprinciper som är presenterade i
propositionen: för det första att genom
staten bygga ut näringslivets planering,
för det andra att med skattebetalarnas
och pensionärernas pengar förbättra företagens
kapitalförsörjning, för det tredje
att genom statsanknytning främja
forskning och industriell utveckling och
för det fjärde att förstärka den statliga
företagsamheten.

Jag är inte övertygad om att han har
rätt. Däremot är jag övertygad om att
det finns andra vägar, som, om vi slår
in på dem, leder oss till ett mera vidgat
perspektiv och öppnar utsikter som
kan bli mera tilltalande och omväxlande
för oss och ge oss ett bättre underlag
för nya synvinklar. Jag hoppas att
femte avdelningens ordförande, herr
Lindholm, inte skall påstå att dessa tankar
är gammal skåpmat.

Dessa andra vägar är att bättre lyssna
till industrins folk, att inte låta sig styras
av dem men väl vägledas, ty dessa
människor kan näringsfrågor. Det är
också att låta det arbetande kapitalet
röra sig friare här hemma och över
gränserna i stället för att i varje stund
hota med regleringar och dirigeringar
och låta pekpinnen dansa framför näsan
på dem som har både viljan och
kraften att förbättra vår produktion.
Det är, med industrins egna ord, att staten
i stället för att inrikta sig på alltmer
omfattande affärsmässig verksamhet i
första hand påverkar de allmänna spelregler
som gäller på en marknad, i vilken
vi har ett starkt internationellt engagemang.
Det är inte statens huvuduppgift
att ägna tid åt småföretagsamhet,
vilket faktiskt nu tycks vara fallet.
Det är vidare — men det tillhör finansminister
Strängs avdelning — att föra
en skattepolitik som stimulerar näringslivets
utveckling och en ekonomisk politik
som ökar investeringsförmågan
hos de produktionsskapande enheterna
i vårt land.

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

Varken herr Sträng eller herr Wickman
kan eller får stå oberörda inför näringslivets
skattedelegations påpekande
för några dagar sedan. Tron att statlig
företagsamhet skall kunna avhjälpa
bristerna i investeringsförmåga och höja
den ekonomiska tillväxttakten är för
mig som att se en hungrig hund bita sig
själv i svansen.

Herr talman! Den redan omnämnda
»företagsresa» — förberedd av Sveriges
ambassadör, Exportföreningen och
Industriförbundet — som statsutskottets
femte avdelning fick göra och som avdelningens
värderade ordförande på ett
så föredömligt och trevligt sätt ledde,
gav mig ett starkt intryck av att bakgrunden
till Japans enorma industriella
expansion delvis var ett verkligt engagerat
samarbete mellan den privata
industrin och statsmakterna. Herr Lindholm
har berört denna fråga; jag undrar
bara om vi inte har utläst två olika
ting av våra erfarenheter, att döma av
den diskussion som har förekommit.

Under vårt besök i Japan fick vi veta
att i förberedelserna för varje års
budget ingick en nära kontakt mellan
statsmakter och industri. Näringslivet
fick verkligen presentera sina villkor,
och finansdepartementet tryckte hårt
på att man tog hänsyn till dessa samtidigt
som man engagerade sig för landets
allmänna intressen och den politiska
målsättningen. Men inte nog med detta:
man bytte kontinuerligt folk mellan
näringsliv och departement för att lära
sig förstå varandra. Detta ansågs inte
vara ett förräderi mot det japanska folkets
intressen utan tvärtom. Det var en
fördel att arbeta tio år i ett departement
och sedan komma till industrin
eller vice versa. Jag skulle vilja fråga
herr Lindholm, om han tror att det
skulle skada den svenska regeringens
anseende, om vi tillämpade samma system
i vårt land.

Finns det bärkraft i den näringspolitiska
idé som ni förfäktar och finns det

en vilja till innehåll i effektivitetsresonemanget
— ge då mer plats för effektivt
folk utan krav på att de skall
vara »röda»! Använd sparbanksveckor
och Arosmässor inte till att mästra utan
till att lyssna på vad industrin har att
säga!

Herr Lindholm har sagt att det är
fråga om kamouflage när moderata
samlingspartiet säger sig i viss mån vara
positivt till ett förvaltningsbolag —
allt andas, enligt herr Lindholm, bara
negativism. Jag vill ärligt förklara att
vi är positiva till och anser det nödvändigt
med en samordning och effektivisering
av den statliga företagsamheten.
Hur skulle vi kunna ha en annan
inställning, när vi hela tiden har kritiserat
statsmakterna för att en sådan
samordning inte har funnits? Vi har
också accepterat statlig företagsamhet
under förutsättning att man klart drar
upp riktlinjer beträffande målsättningen
som inte motverkar den privata industrins
utveckling.

Vi är överens om att staten skall driva
vissa monopolföretag — televerket,
postverket etc. Vi har accepterat exploatering
i statlig regi av vissa naturtillgångar
såsom vattenfall och malmfyndigheter,
och vi anser att skogsmarken
och skogsindustrin är något så när
praktiskt fördelade för att största möjliga
effektivitet skall kunna utvinnas i
olika landsdelar. Vi tror att det finns
forsknings- och utvecklingsområden
som är av den storleken att staten bör
vara med för att dela ansvar och risker,
inte minst på lång sikt.

Vi har ingenting emot att vidga motiven
för statlig företagsamhet och att sådan
drivs för att kontrollera att de privata
företagen verkligen är effektiva
och hela tiden ligger på toppen. En sådan
kontroll kan åstadkommas genom
aktiespridning och börsnotering av de
statliga aktiebolagen. Jag skall återkomma
härtill.

Ett motiv för statlig företagsamhet är

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

att man vill försöka bevisa att det går
att väsentligt förbättra miljön för de
anställda och för omgivningen — en
viktig fråga i dagens situation — samt
förena detta med effektivitet och skäliga
konkurrenskostnader. På detta område
är staten ännu inte något särskilt
gott föredöme. Ett annat motiv är att
man vill utveckla jämlikheten på arbetsplatsen
och medverka till en acceptabel
skillnad mellan kunnighet och arbetsinsats
i inkomsthänseende. Ännu så länge
finns det emellertid inga bra bevis på
statlig framsynthet här heller.

Detta är alltså några skäl för viss
statlig företagsamhet. Kan den statliga
företagsamheten dessutom skingra något
av den osakliga propaganda som
bedrivs mot svenskt näringsliv vore
mycket vunnet.

Herr Lindholm sade att det är vi som
vill försöka få fram ett konkurrensförhållande.
Jag tycker att man har en
stark känsla av att socialdemokraterna
för att de skall kunna försvara eller utveckla
sina positioner medvetet håller
ett visst avstånd till svenskt näringsliv.
Att hålla sig vid makten i 35 år är inte
lätt, om man inte har något att slåss mot
och engagera sina medarbetare för. Det
vore att kritisera sig själv om man erkände
att man under en hel arbetande
generation ännu inte lyckats lösa de
flesta av samhällsproblemen. Man kan
inte slåss mot sig själv, och då är ett
privat näringsliv bra att ta till —- en
uppkonstruerad motpart som är en värdig
motståndare i stället för en svag
politisk opposition som gör dåligt motstånd
och ofta jamar med. En sådan
motpart behövs för att hålla socialismen
frisk, vital och levande. Det privata näringslivet
har tydligen fått i uppgift
att tjäna förnyelseprocessen inom
svensk socialdemokrati.

Den motiveringen mötte aldrig femte
avdelningen i statsutskottet på den resa
som vi gjorde när vi studerade samverkan
mellan stat och privat företagsamhet.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

Kanske helt enkelt av den orsaken
att sådana spänningar aldrig konstruerats
upp, därför att t. ex. IRI i Italien
har haft en annan motivering för sin
industriella medverkan. Den dynamiska
utveckling som skett inom privatindustrin
och hos IRI går hand i hand —
under de senaste tio åren under en borgerlig
regerings ledarskap.

När man talar om IRI skall man också
komma ihåg vilken utveckling man
haft i Italien. Det är ett företag som
kom till under Mussolinis regim under
1930-talet. IRI fick stora naturliga uppgifter
efter kriget då Italien låg industriellt
sönderslaget. Vi har inte haft
sådana förhållanden i vårt land. Motiveringarna
här är helt andra. I Italien
var man tvungen att ta detta steg
för att över huvud taget snabbt komma
i gång med en storföretagsamhet och
för att kunna upprätta kontakter med
andra länder.

Men, statsutskottets värderade ordförande,
glöm inte följande synpunkter
av lRI:s chef, professor Petrilli:

»Att sprida aktieägandet på så många
enskilda händer som möjligt har inte
bara till uppgift att hos allmänheten
skapa ett direkt intresse för näringslivets
verksamhet både i enskild och
statlig driftform. Det är dessutom ägnat
att vitalisera näringslivet och ge det
en likartad stimulerande konkurrens».
Var hör vi dessa ord i vårt land? Jag
citerar vidare: »Det uppammar till ett
aktivt personligt sparande till nytta för
hela samhällslivet och det torde vara en
särskild stimulans för ledning och anställda
att genom börsnotering få en
värdemätare på företagets ställning och
allmänna effekt.»

Hur många gånger har jag inte hört
att ledningen för statlig företagsamhet
velat ha det på detta sätt. Man
vill verkligen visa upp vad man skulle
kunna göra i konkurrens med enskilt
näringsliv genom en spridning av aktieägandet.
Det skulle ske bl. a. för de
anställdas egen skull och för att dessa

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

skulle känna att de befinner sig i samma
situation som de i det privata näringslivet
anställda.

Jag övergår nu till vår reservation
beträffande förvaltningsbolaget.

Vi har avstyrkt propositionen och
yrkat att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte hemställa om en utredning om i
vilka former de statliga företagen bör
samordnas och drivas för att skapa
ökad effektivitet och hättre lönsamhet
med tillgodoseende av kravet på konkurrens
på lika villkor och behovet av
vidgad insyn och kontroll. Detta innebär
inte att vi vill smita undan eller
att vi inte vill ha en bättre effektivitet
genom en arbetsform som kan vara
passande. Vi anser att ett förvaltningsbolag
är ett steg i rätt riktning för att
ge detta innehåll men att målsättningen
är oklar och den skisserade formen
ofullständig.

Vi tycker inte att förvaltningsbolaget
i sig självt skapar de nödvändiga
effektiviseringarna. Det borde först redovisas
hur de nuvarande företagen
skall effektiviseras innan man för fram
en högst generell målsättning för förvaltningsbolagets
verksamhet med krav
på lönsamhet och största möjliga expansion.

Vi anser att den byråkratiska konstruktion
som bolaget är uppbyggt efter
kommer att förlänga beslutsprocesserna
hos de i gruppen ingående företagen,
och det blir då inte den effektivitet
man uppställer som mål. Det är
inte bara vi som säger detta, utan det
har också sagts i remissvaren från statliga
företag.

Man beskär enligt vår mening de individuella
företagens ansvar och man
skapar ytterligare en beslutsnivå. Vi
har sagt att detta minskar handlingsfriheten.
En sådan handlingsfrihet är
nödvändig att ha, om man i någon mån
skall kunna jämföra sig med privat företagsamhet.
Det kan bli påfrestningar
över det normala, om man skall klara
den konfliktsituation som vi tror mås -

te uppstå mellan de särskilda företagen
och förvaltningsbolaget.

Vi fruktar att en företagsledare i ett
särskilt statligt företag, vilken möter
kritik eller måste ändra sina åtgärder
på grund av förvaltningsbolagets ställningstagande,
kommer att känna sådant
beroende av huvudinstansen att beslutsprocessen
blir förlamad.

Att det råder stor osäkerhet om hur
bolaget skall fungera utan en mer preciserad
målsättning har påpekats av
riksbanksfullmäktige som har ett annat
förslag om ett från departementet
fristående mindre topporgan.

Moderata samlingspartiet brukar vara
sparsamt med förslag till förnyad utredning.
I denna fråga är en sådan
dock väl motiverad för att nå praktiska
och effektiva fördelar. Man har inte
heller tillvaratagit bolagets samordnande
möjligheter genom att man uteslutit
sådana företag som SMT Machine Company.

Staten skall inte ägna sig åt småföretagsamhet.
Varför har man fortfarande
kvar AB Svensk torvförädling som har
en omsättning på 4 miljoner kronor per
år, när man talar om att man skall skapa
jättestora enheter? Varför fortsätter
man att sälja mullämnen till Svenska
husmödrars blomkrukor? Kan det vara
en verksamhet som är lämplig för ett
statligt företag? Varför inte göra sig
av med det företaget när det finns spekulanter?
Man motiverar det med att
staten av beredskapsskäl behövde denna
verksamhet. Men när utvecklingen
gått så långt att inga beredskapsskäl
längre förefinns, varför då inte göra sig
av med sådan statlig småföretagsamhet.

Man har en känsla av att det ibland
är mer behovet av att äga och driva i
statlig regi än behovet att uppnå effektivitet
— som man så mycket talar om
— som motiverar ställningstagandena.
Jag skall inte här ta upp värderingsfrågor
och kapitalfrågor; det kommer
en annan talare från mitt parti att göra.

Jag övergår till proposition nr 142:

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

och reservationen från moderata samlingspartiet
i utskottets utlåtande. Vi
har avstyrkt propositionen helt och
hållet. Vi anser inte, att det finns någon
anledning att övertaga aktierna i
AB Kabi, Apoteksvarucentralen och
Vitrum apotekare AB. Vi begär i stället
en översyn av de redan i gång varande
produktionsenheterna på läkemedelsområdet
för att göra dem mer
funktionsdugliga. Genom att köpa nya
företag löser man inga problem innan
man kommit till rätta med den splittring
som nu förefinns i denna produktionsgren.

Staten äger statens bakteriologiska
laboratorium, statens veterinärmedicinska
anstalt, militärapoteket och försvarets
fabriksverk. Dessa är också i
viss utsträckning inblandade i den officiella
kontrollfunktionen. Staten har
alltså redan möjligheter att kontrollera
läkemedelsindustrin. En rationalisering
av denna verksamhet behöver således
inte förutsätta ett inköp av Kabi och
Vitrum. Herr Burenstam-Linder kommer
att utförligare ta upp denna fråga.

Jag kan inte, trots att saken redan
tagits upp, underlåta att anmärka på
ett förfaringssätt, som nu tycks bli allt
mer vanligt. Riksdagen sätts allt oftare
på undantag, och besluten här tycks
mer och mer bli en formsak. Åtminstone
upplever människorna ute i landet
det så. Den ena gången får man av
en fackföreningskongress eller en socialdemokratisk
partistämma reda på
vad riksdagen skall besluta. Den andra
gången läser man i en statlig utredning
att staten redan äger 65 procent
av aktierna i Kabi och att verksamheten
tillträtts den 1 oktober 1969; vi har
i dag då riksdagen alltså går att fatta
beslut i ärendet den 10 december. I
slutet av september utsågs ny ordförande
och två ledamöter av Kungl.
Maj:t att inträda i Kabis styrelse från
den 1 oktober. I början av oktober utsågs
tre ledamöter att som suppleanter
inträda i Vitrums styrelse.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

Jag begär inte att regeringen skall erkänna
att detta är maktfullkomlighet.
Jag vänder mig till riksdagens socialdemokratiska
ledamöter och frågar:
Gör ni anspråk på självständighet?
Finns det i så fall någon socialdemokratisk
ledamot som vågar gå upp i
denna talarstol och slåss för riksdagens
integritet? Sker inte detta, är det ett
tyst erkännande av att man struntar i
att gå de vägar som den parlamentariska
demokratin stakat ut. Det är beklagligt
att vi ställs i den situationen.

Samma sak gäller ärendet rörande
förvärv av aktier i Uddcomb Sweden
AB. De borgerliga ledamöterna har i
ett särskilt yttrande påtalat begränsningen
av riksdagens konstitutionella
möjligheter att realbehandla Kungl.
Maj:ts förslag. Samarbetsavtalet har på
statens vägnar godkänts av Sveriges
Investeringsbank AB, verksamheten
igångsattes i augusti och byggnadsarbetena
har påbörjats. Det är ett konstitutionellt
ingrepp som jag tycker att
riksdagen inte får lämna opåtalat.

Herr talman! Här kunde sägas mycket
mer om dessa saker, men jag begränsar
mig till det sagda. Jag ber att
få yrka bifall till reservationerna 1
och 6 i utlåtandet om förvaltningsbolaget.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Efter den mycket utförliga
redovisning för vår syn på målsättningen
för den statliga verksamheten
som har lämnats av herr Ohlin och
flera andra talare kommer jag att helt
gå förbi reservation 2 i statsutskottets
utlåtande nr 168, som berör just målsättningen.
Jag hoppas att kammarens
ledamöter inte tar illa upp att jag inte
upprepar något av de många argument
som har anförts i debatten på den
punkten. Jag kommer dock att något
närmare gå in på några av de andra reservationerna
som finns fogade till detta
utlåtande.

I den folkpartimotion som ligger till

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

grund för reservationerna framhålls att
frågan om information och medinflytande
avfärdas mycket lättvindigt i
propositionen. »Detta är för oss en stor
fråga», sade industriminister Wickman
när han med friskt morgonhumör började
dagens debatt. Vilket utrymme har
man då i propositionen givit denna
stora fråga? Jo, man har ägnat den sju
rader.

Vi reservanter ansluter oss till motionärernas
synpunkter och anser att starka
skäl talar för att de anställda i statliga
företag bör få rätt att utse representanter
i respektive företags styrelser.

Herr Wickman berörde delegationen
om industriell demokrati och den av
denna delegation påbörjade försöksverksamheten.
Jag vill deklarera att jag
av två skäl med intresse har följt försöksverksamheten.
För det första därför
att jag anser att frågan om företagsdemokrati
är mycket viktig. Jag delar
herr Eliassons i Sundborn åsikt, att de
företagsdemokratiska frågorna måste
lösas under 1970-talet.

För det andra har jag följt försöksverksamheten
med intresse därför att
en fabrik i min hemstad, Svenska tobaksbolagets
anläggning i Arvika, utsetts
till försöksindustri. Utredningens
sekreterare säger i ett färskt uttalande,
att försöksverksamheten går något
stapplande men — och det tycker jag
är positivt — att de anställda visar ett
mycket stort intresse för den. Jag hälsar
alla framsteg på detta område med
tillfredsställelse.

De synpunkter som innefattas i reservationerna
4 och 6 kommer herr
Ericsson i Åtvidaberg att utveckla, och
av tidsskäl skall jag avstå från att göra
det. Jag vill bara helt kort slå fast att
vi reservanter anser att, utöver den årliga
redovisning som aktiebolagslagen
föreskriver, förvaltningsbolaget bör för
sig och sina dotterbolag i en löpande
redovisning för en femårsperiod redovisa
utdelningen, statliga tillskott och
nedskrivning av statliga fordringar

samt internleveranser och koncernbidrag,
så att det faktiska utfallet av den
ekonomiska verksamheten klart framgår.

Reservation 5 avser en, som jag tycker,
intressant sak, som redan har vidrörts
här i debatten, nämligen möjligheterna
för riksdagsmännen att närvara
vid bolagsstämmorna. Riksdagsmännen
är ju valda att representera dem som
faktiskt tillskjuter kapitalet i företagen.
Vi har därför på vårt håll bedömt det
vara riktigt att dessa representanter har
möjlighet att närvara, inte bara vid förvaltningsbolagets
stämma utan också
vid dotterbolagens stämmor.

I propositionen föreslås det att 12
riksdagsmän skall få närvara och ställa
frågor, dock enbart vid förvaltningsbolagets
stämma. Industriministern har
här utvidgat detta och sagt att de också
kommer att få insyn i dotterbolagens
redovisning, något som vi hälsar med
tillfredsställelse. Utskottet har dock ansett
att 12 är ett för litet antal, och majoriteten
i utskottet har föreslagit en
höjning till 18 ledamöter. Herr Eliasson
i Sundborn har deklarerat att han skulle
ha velat ha ett högre tal men att han
har gått med på 18 som en kompromiss.
Vi noterar med tillfredsställelse att alla
nu är ense om att 12, som departementschefen
har föreslagit, är ett för
lågt antal.

Vi folkpartister har emellertid gått
något längre i vårt krav på insyn. Vi
har föreslagit att 24 riksdagsledamöter
skall väljas för att delta både i förvaltningsbolagets
och i dotterbolagens
stämmor. Men vi har också föreslagit
att utöver dessa 24, som genom att de
är valda har skyldighet att delta i stämmorna,
tillfälle bör beredas varje riksdagsledamot
som så önskar att efter särskild
anmälan få tillträde till alla de
statliga företagens bolagsstämmor i den
utsträckning som bolagsordningarna
medger.

Det finns ingen som tror att detta
kommer att medföra att riksdagens le -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

damöter i alltför stor utsträckning
kommer att utnyttja denna rätt. Skulle
det emellertid visas ett livligt intresse
för de statliga företagens stämmor, är
detta enligt vår mening bara tillfredsställande.
Vad vi vill åstadkomma med
förslaget om ökad insyn är framför allt
att den riksdagsledamot som så önskar
skall ha möjlighet att delta i de statliga
bolagens stämmor.

Jag vill, herr talman, med denna korta
motivering yrka bifall till reservationerna
2 till och med 6 i statsutskottets
utlåtande nr 168.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har tidigare i dag lämnat en utmärkt
översiktlig redogörelse för vårt
partis inställning till statlig företagsamhet
i allmänhet och till det nu föreslagna
statliga förvaltningsbolaget i
synnerhet. Jag skall därför här bara
anföra en del kompletterande synpunkter.

De statliga företagens struktur, målsättning
och uppgifter är ett frågekomplex
av stort allmänt intresse. Relationerna
mellan dessa företag både
horisontellt och vertikalt och mellan
företagsgruppen som sådan och den politiska
statsledningen har avgörande
betydelse för effektiviteten såväl för
gruppen som för dess enskilda medlemmar.

Bakgrunden till en bedömning av de
statliga företagen måste vara kravet på
effektivitet, då denna företagsgrupp enligt
proposition nr 121 sysselsätter cirka
200 000 anställda och omsätter omkring
16 miljarder kronor och sålunda utgör
en betydande del av vårt näringsliv.

En närmare analys av de statliga företagens
ställning och uppgifter leder
med naturnödvändighet till en diskussion
om det statliga företagandet över
huvud taget och motiven för dess existens.
Jag skall, herr talman, här inte
ge mig in på en sådan diskussion, eftersom
det skulle föra alltför långt från

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

ämnet, nämligen behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 168. Jag skall
inskränka mig till konstaterandet att
man på högsta socialdemokratiska håll
inte heller denna gång lyckats prestera
en uttömmande och koncis definition
av vad som menas med aktiv näringspolitik.
Sistnämnda begrepp är dock
ett av de vanligaste slagorden i den socialdemokratiska
propagandan.

I proposition nr 121 angående ett
statligt förvaltningsbolag anges visserligen
fyra »näringspolitiska motiv för
en väl fungerande statlig företagssektor»,
men denna redovisning är någonting
annat och betydligt mer substanslöst
än den klara definition som
jag nyss efterlyste.

Beträffande de nyssnämnda näringspolitiska
motiven för en statlig företagsamhet
vill jag för min del ansluta mig
till de två första, som — ehuru definitionsmässigt
inte fullt klara — ändå kan
ge viss vägledning i fråga om målsättningen.

Jag har vid flera tillfällen t. ex. vid
behandling av propositionen om Investeringsbankens
inrättande, och i debatten
om SVETAB framhållit två huvudskäl
för existensen av statliga företag.
För det första är det nödvändigt för
samhället att skapa arbetstillfällen i orter
och regioner, som dras med sysselsättningssvårigheter.
Kan detta icke ske
genom lämplig stimulans åt privat företagsamhet,
bör samhället söka starta
och utveckla statliga företag. Om dessa
sköts väl och därför expanderar, bör de
bli ett incitament till uppkomsten av
även privata och kooperativa företag.
För det andra kan det ibland visa sig
erforderligt att satsa på så stora investeringsobjekt
att enskilt kapital i tillräcklig
utsträckning icke kan uppmobiliseras.
Då måste samhällets väsentligt
större resurser sättas in och ett eller
flera för ändamålet lämpliga statliga företag
igångsättas.

Dessa av mig i olika sammanhang anförda
huvudskäl för statlig företagsam -

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

het överensstämmer i sak med de två
första av departemenschefen antydda
näringspolitiska motiven för statlig företagsamhet.
Det tredje motivet som han
framför tycks mig vara på något sätt diffust
och inger mig också olustkänslor.
Anledningen härtill är att uttrycket »en
mer rationell företagsstruktur inom en
industribransch» alltför ofta i den socialdemokratiska
propagandan anges vara
en struktur, som kännetecknas av att
fusioner och nedläggningar sopat bort
de mindre företagen, så att branschen
i fråga utmärkes av några få storföretag.
Om den starka expansionen av statlig
företagsamhet har en sådan målsättning
i sikte, är man uppenbarligen ute
på farliga vägar, som leder till en olycklig
samhällsekonomisk snedvridning.
Mot denna bakgrund hade det varit
både tacknämligt och motiverat, om
departementschefen närmare preciserat
vad han menar med begreppet »rationell
företagsstruktur» som ett näringspolitiskt
motiv till statlig företagsamhet.

Beträffande departementschefens fjärde
motiv, nämligen hänvisningen till det
värdefulla för staten att genom egna
företag skaffa »ingående erfarenhet av
företagandets villkor» kan anmärkas,
att sådan erfarenhet kan skaffas på
bättre och billigare sätt än genom startandet
av statliga företag. Man kan t. ex.
rekrytera dugligt och erfaret folk från
näringslivet till Kungl. Maj :ts kansli eller
till andra statliga organ.

Vad sedan angår förslaget om att effektivisera
de statliga företagen genom
inrättandet av ett statligt förvaltningsbolag
har vi från centerpartiets sida
godtagit detta förslag och de motiveringar
som anföres härför. Jag måste
emellertid tillstå att jag för min personliga
del känt och känner en viss tvekan.
Genom den ytterst heterogena karalc;är
som utmärker de företag som skall
föras in under förvaltningsbolaget som
dotterbolag kan det i praktiken bli svårt
att åstadkomma en organisation, som
ger garanti för största möjliga effektivi -

tet. Det skulle måhända ge större utdelning
i effektivitetshänseende, om de
statliga företagen sammanfördes i grupper
efter intressegemenskap och att var
och en av dessa grupper leddes av ett
samordningsbolag. Bärigheten av sistnämnda
idé skulle emellertid icke kunna
avgöras förrän efter ingående utredningar.
Mot bakgrunden härav och med
hänsyn till nödvändigheten av att snarast
få en effektivisering av de statliga
företagen till stånd genom bl. a. samordning
bör ett statligt förvaltningsbolag
komma till stånd så fort som möjligt
på de premisser, som anges i propositionen.
Det bästa får nämligen icke
bli det godas fiende. På några punkter
föreslås emellertid avvikelser, som
framgår av några reservationer, som
jag helt kort skall kommentera i fortsättningen.

Innan jag övergår härtill, vill jag
emellertid något uppehålla mig vid ett
viktigt förslag i propositionen, om vars
rätta uttolkning utskottet är enigt.
Ifrågavarande förslag har den innebörden,
att »kravet på lönsamhet för förvaltningsbolaget
skall förenas med
skyldighet att lämna offert för fullgörande
av sådana speciella uppgifter i
fråga om sysselsättning, försvarsberedskap
m. m. som ägaren begär att bolaget
skall fullgöra». Utskottet framhåller att
vad som anförts i propositionen icke
utgör hinder för även privata och kooperativa
företag att inkomma med motsvarande
offerter. Utskottet tillägger
att det torde vara lämpligt att staten i
förekommande fall utnyttjar även denna
möjlighet. Kort uttryckt skall de statliga
företagen ha skyldighet att avgiva
dylika offerter medan privata och kooperativa
företag har möjlighet att inkomma
med dylika. Detta är i och för
sig bra och helt i linje med den fastställda
grundregeln om konkurrens på
lika villkor mellan de olika företagsformerna.
Men innebär inte detta förhållande
att mindre företag, som inlämnar
offerter, blott i ströfall kan bli

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

slutligt antagna för leveransen? Frågan
kan i förstone verka onödig eftersom
alla bör ha lika chans oavsett storleken.
Den mindre industrins representanter
klagar emellertid ofta, alltför ofta, på
att de så sällan kommer i fråga som leverantörer
vid den nuvarande statliga
upphandlingen. För att få slut på dessa
klagomål, berättigade eller ej, skulle det
måhända vara ändamålsenligt att liksom
i USA genom lagstiftning tillförsäkra
de mindre företagen en viss, bestämd
kvot av den statliga upphandlingen.

Det sist anförda var, herr talman, en
parentes, men jag har velat fästa uppmärksamheten
på saken för att det skall
stå klart att mindre företag icke får
bli diskvalificerade vid statlig upphandling
av vad slag det vara må, därför att
det av naturliga skäl kan ställa sig bekvämare
att vid en dylik upphandling
vända sig till en handfull större anbudsgivare.

Vad angår reservationerna till statsutskottets
utlåtande nr 168, vill jag först
uppehålla mig vid reservation 2.

Som jag inledningsvis antytt är det av
största betydelse att målen för de statliga
bolagens verksamhet preciseras i klara
och entydiga termer. Detta har departementschefen
ännu inte gjort och det
förhållandet kan leda till att det statliga
engagemanget på företagsområdet sväller
ut för hastigt med byråkratisering,
bristande samordning och sämre effektivitet
som följd. Det sägs visserligen i
propositionen, att den, som det heter,
övergripande målsättningen för förvaltningsbolaget
bör vara att under
krav på lönsamhet uppnå största möjliga
expansion. Detta är ju en ren truism,
eftersom nyssnämnda krav måste
ställas på all företagsamhet om denna
inte skall vara ett rent självändamål.
Men vad är det som är typiskt för de
statliga företagens verksamhet, deras
rättigheter, struktur, skyldigheter etc.?
Enligt reservanternas mening måste
statliga företag förutom att vara lön -

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

samma och kunna expandera av egen
kraft även påta sig ett särskilt ansvar
för att kunna uppfylla de skiftande krav
som samhället och de anställda ställer
på näringslivet. Att särskild hänsyn får
lov att tas till sådana krav betyder inte
att lönsamheten och expansionsförmågan
måste bli hämmad. Enskild företagsamhet
kan uppvisa många exempel
på att god lönsamhet med framgång kan
förenas med vederbörliga samhällshänsyn.
När det emellertid i propositionen
uttalas att det statliga förvaltningsbolaget
bör sträva efter att uppnå största
möjliga expansion kan det dock aldrig,
så vitt jag förstår, få bli tal om en
ohämmad sådan. Expansionen måste
ske inom den ram som erforderlig lönsamhet,
förräntning av kapitalet, produktkvalitet,
den yttre miljön och de
anställdas arbetsförhållanden kräver.

Från reservanternas sida understryks
att konkurrensen mellan statliga och
enskilda företag skall ske på lika villkor,
vilket tidigare i dag understrukits
av olika talare från de båda politiska
lägren. Detta gäller så fundamentala
ting som kapitalförsörjning, förräntning
av eget kapital och utdelningskrav.
Förräntningskravet måste ställas på
samma nivå som om kapitalet skulle
ha anskaffats på kapitalmarknaden, när
nu denna fungerar, eller genom aktieemission
och liknande. Med denna
distinktion följer att kravet på konkurrensneutralitet
i alla utvecklingsstadier
måste garanteras såväl enskilda som
statliga företag. Detta betyder att de
statliga företagen icke på något sätt
får hindras att expandera inom den ram
som dessa företags egna finansiella resurser
erbjuder.

Om kapitaltillskott till företagen i
fråga behövs härutöver, bör riksdagen
pröva om särskilda skäl härtill föreligger.

I reservationen 3 behandlas den viktiga
frågan om representation i statliga
företags styrelser. Trots denna frågas
stora betydelse behandlas den mycket

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

lapidariskt i propositionen och avföres
från diskussionen med hänvisning till
pågående utredning — det sedvanliga
greppet när det gäller att bli av med ett
besvärligt spörsmål. Något svävande säger
departementschefen att informationen
till de anställda bör vara så fullständig
som möjlig. Detta låter sig naturligtvis
sägas, men mot bakgrunden
av den pågående, ytterst engagerade
debatt som förs rörande företagsdemokrati
och de anställdas inflytande i företagens
styrelser hade det varit motiverat
med en deklaration av mera substantiellt
slag.

I motionerna 1:1068 och 11:1236
framföres krav på att de anställdas
medinflytande i de statliga företagen
skall konkretiseras genom att åt de anställda
ges representation i företagsstyrelserna.
Jag vill understryka ordet och
begreppet de anställda. En sådan representation
är den säkraste garantin
för att informationen till de anställda
blir så fullständig som möjligt — för
att nu använda departementschefens
egna ord. Kravet på medinflytande för
de anställda är inte en tillfällig krusning
på ytan eller på den breda opinionens
hav utan kommer att intensifieras
till dess kravet blivit realiserat på ett
godtagbart sätt.

I en fråga av denna storleksordning,
en fråga som tangerar den moderna demokratins
grundelement, finns all anledning
för staten att spela en pådrivande
roll genom att snabbt visa handlingskraft
och vilja att konkretisera allmänna
talesätt om nyttan av företagsdemokrati.
Utskottsmajoriteten finner
tröst i det förhållandet att fackliga organisationer
sedan lång tid kunnat sätta
in sina representanter i de statliga
företagens styrelser, men detta är enligt
min mening inte tillräckligt. De anställda
i ett företag måste få omedelbar,
icke medelbar, insyn i respektive
företag om informationen skall kunna
bli så fullständig som möjligt och begreppet
medbestämmanderätt få en me -

ning. Företagsstyrelser behöver inte
spela en så obetydlig roll som här sagts;
jag tror det var statsrådet Wickman
som sade det. Dessutom förhåller det
sig så att de anställda i åtminstone
några större företag är anslutna till olika
fackliga organisationer, som ofta
står i konkurrensförhållande till varandra.
Som komplement till åtgärden
att bereda representanter för de anställda
plats i de statliga företagens styrelser
bör också andra former för medinflytande
kunna prövas. Förebilden
härvidlag kan hämtas från den privata
företagssektorn, där nu olika system i
växande utsträckning prövas.

I anslutning till reservationen 6 finns
det anledning understryka ett uttalande
i motionerna I: 1068 och II: 1236 rörande
kapitalmarknaden. Uttalandet lyder:
»Kapitalmarknaden bör fungera så
att samma lånemöjligheter erbjuds
statlig och enskild företagsamhet.» För
att garantera denna målsättning och för
att undvika att stora, riskfyllda projekt
i framtiden företrädesvis går till statliga
företag på grund av dessas överlägsna
kapitalresurser borde det vara
ytterst lämpligt att införa ett system
med statliga utvecklingsgarantier. Reservanterna
har därvidlag tänkt på
mycket stora projekt, varför det föreslås
att garantierna knytes till projekten,
inte till företagen bakom dessa. Om
systemet utformas på rätt sätt kommer
det inte att innebära nämnvärda kostnader
för staten men väl att medföra
inkomster genom lämpligt avvägda
royalties. Den viktigaste funktionen hos
de föreslagna kreditgarantierna blir att
de kan medverka till en välbehövlig
riskspridning. Därmed kan de bli en
stimulans för företag eller grupper av
företag att engagera sig i projekt, som
vid normal ekonomisk bedömning skulle
förbli oexploaterade till följd av risken.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 2, 3 och 6 i
statsutskottets utlåtande nr 168.

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! En främling som åhörde
den debatt som förts i dag och som
inte kände till de faktiska förhållandena
i vårt land skulle av en del borgerliga
inlägg kunna få intrycket att Sverige
höll på att gå över till socialismen
och att såsom ett led i denna utveckling
en väldig utvidgning ägt rum av
den statliga företagssektorn. Verkligheten
är som bekant en annan. De statliga
företagen har inte undergått någon
kraftig utveckling under det senaste årtiondet.
Antalet anställda inom statsföretagen
var tvärtom 15 000 mindre
förra året än det var 1960. Man kan
kanske säga att variationerna i antalet
anställda inte varit så stora under de
senaste 15—20 åren, men redan det
förhållandet att siffran för anställda vid
statsföretagen stått stilla vid ungefär
200 000 under hela denna tid är illa
nog med hänsyn till den ökning av
sysselsättningen som samtidigt ägt rum
inom den övriga delen av näringslivet.

För perioden 1950—1963 finns det
redovisningar som säger att bruttoinvesteringarna
i statsföretagen ökade
med bara 50 procent, men inom den
privata sektorn med 105 procent. Under
åren därefter framträder ungefär
samma bild. Mellan 1963 och 1968 ökade
bruttoinvesteringarna i statsföretagen
med bara 30 procent i löpande
penningvärde. Motsvarande siffra för
de totala investeringarna i näringslivet
var en ökning med 50 procent. Denna
kräftgång i den statliga företagsamheten
har, såsom vi alla vet, i hög grad
drabbat Norrland. Det vore alltså att ge
ett felaktigt intryck om någon hävdade
att den statliga företagssektorn expanderat
kraftigt under de senaste årtiondena.
Den har tvärtom stagnerat och
kommit på efterkälken i utvecklingen.

Den statliga företagssektorn i Sverige
omsluter som bekant en väsentligt
mindre del av näringslivet än i många
andra kapitalistiska länder. Inte heller

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

representerar den någon socialism, såsom
de borgerliga ibland påstår i sina
mest inspirerade stunder. Socialism
förutsätter de arbetandes makt över arbetsplatser
och över produktionsförhållanden
i stort. Någon sådan har vi
inte i Sverige.

Det finns en växande konflikt mellan
produktivkrafter och produktionsförhållanden
i det kapitalistiska samhället.
Produktionsprocessen antar en alltmer
samhällelig karaktär. Företagen
växer, likaså beroendeförhållandet mellan
olika näringsgrenar. Men häremot
står det privata ägandet av produktionsmedlen,
vilket omöjliggör planmässighet
i ekonomin. I stället för att
upphäva denna konflikt genom en socialistisk
politik växer den av socialdemokratin
förvaltade statsapparaten
ihop med monopolkapitalet. Detta sker
i ökad utsträckning genom direkt samverkan
i olika företag — vi diskuterar
ju här i dag några sådana fall — och
genom samarbetsorgan av olika slag.
Även den internationella storfinansen
dras in i denna samverkan, såsom är
fallet i Uddcomb.

Regeringens olika initiativ på detta
område har naturligtvis ingenting med
»socialisering» eller socialism att göra.
De är led i utvecklingen av den statsmonopolistiska
kapitalismen. Olika socialdemokratiska
krav på ökat statsägande,
t. ex. från SSU, faller inom precis
samma ram. Ur ekonomisk synpunkt
innebär denna samarbetspolitik
att staten på en rad områden inträder
som direkt part i den kapitalistiska utsugningen
tillsammans med olika storfinansgrupper.
Skattebetalarnas och
löntagarnas pengar används för att garantera
bolagens vinster.

Den politiska innebörden av Uddcomb
och liknande affärer framgick av
finansminister Strängs framträdande
på Arosmässan nyligen. Herr Sträng
har en smula oförskyllt ensam fått bära
hundhuvudet för lovsångerna till det

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

privata kapitalet. Han uttrycker ju bara
regeringens och partiledningens uppfattning.

Herrar Wickman och Palme står på
precis samma linje, vilket också framgått
av debatten här i dag. Grundläggande
för den linjen är samarbetet med storfinansen,
och detta samarbete vill man
nu också fullfölja i de statliga företagen.
En äldre generation socialdemokrater
tyckte det var ett framsteg att Grängesbergsbolaget
kunde lyftas ut ur Lapplandsgruvorna.
De nya, teknokratiska
socialdemokraterna vill i stället ha
statsföretag tillsammans med storfinansen.
Det är en ny linje, och den är inte
progressiv.

Att överföra produktionsmedel i statens,
kommunernas eller de kooperativa
organisationernas ägo kan även under
nuvarande förhållanden vara ett
framsteg. Det kan syfta till att förhindra
att stora multinationella eller andra
utländska koncerner får ett grepp över
nationen — detta gäller exempelvis oljedistributionen
och oljeindustrin, som
vi tycker skall överföras i samhällets
ägo. Det kan avse att fylla vissa allmänna
funktioner eller att kontrollera speciella
branscher inom näringslivet. Det
kan vara befogat från lokaliserings- och
sysselsättningssynpunkt. Vi kräver således
för vår del en ny statlig industripolitik
för ökad sysselsättning i Norrland.
Men statligt ägande måste liksom
kommunalt eller kooperativt sådant enligt
vår uppfattning alltid kombineras
med ett verkligt inflytande för de anställda.
Därigenom kan byråkrati och
kapitalistiskt inflytande motverkas.

Självfallet är vi också anhängare av
att statsägda företag sköts på ett från
samhällsekonomisk synpunkt så rationellt
sätt som möjligt. Vi har länge —
bl. a. i motioner här i riksdagen—krävt
en samordning av de statliga företagens
resurser genom ett förvaltningsbolag.
Vi är mycket kritiska mot att detta inte
kom att omfatta en större del av den
statliga företagsamheten än som nu fö -

reslås av regeringen. Det hade varit
bättre om man åtminstone följt förslaget
från företagsdelegationen, som ju
vill ha in flera företag under förvaltningsbolaget.

Förvånande är, tycker jag, att moderata
samlingspartiet går emot denna rätt
självklara form av rationalisering. Men
det går kanske lättare att förstå denna
negativism om man erinrar sig att även
de dominerande krafterna inom socialdemokratin
länge varit motståndare till
en samordning under ett förvaltningsbolag.
Fruktan för en starkare kapitalistisk
stat är emellertid något av en
paradox hos moderaterna. De konservativa
krafterna har ju alltid slagit vakt
om den bestående staten och velat göra
den kraftfullare. Om jag inte minns fel
var det en högerregering som på sin
tid lade fram förslaget om inköp av
Lapplandsgruvorna. Om vi i dag hade
en liknande situation — vilket alla potentater
förbjude! — skulle herr Yngve
Holmberg sannolikt med lätt hjärta låta
utländskt, troligen amerikanskt kapital
ta hand om Lapplandsgruvorna. Så har
alltså konservatismen förfallit.

Statens järnvägar annonseras ju som
hela folkets järnväg, och på motsvarande
sätt vill man att de andra statsföretagen
skall betraktas. Men ser man, herr
talman, i förteckningarna över styrelseledamöterna
får man leta länge efter representanter
för det vanliga folket. Representanter
för de vanliga anställda
saknas helt. — Vi har nyligen här i
riksdagen fått en stor skrift som behandlar
statsföretagen år 1969. Längst
bak i den finns det en förteckning över
samtliga styrelseledamöter och suppleanter
i de statliga företagens styrelser.
Man kan börja läsa var man vill och
ändå få ungefär följande titlar: bankdirektör,
generaldirektör, direktör, direktör,
direktör och så en och annan
riksdagsman.

Jag tror att det är ett oriktigt sätt
att sammansätta styrelserna för dessa
statsföretag. Trots denna nuvarande helt

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

groteska sammansättning av styrelserna
i statsföretagen har jag emellertid
ingen förståelse för folkpartiets reservation
— reservanterna inbillar sig att
man löser företagsdemokratins problem
genom att sätta in en och annan representant
för de anställda i företagens styrelser.

De kommer att bli gisslan där på samma
sätt som de blir det i privatbolagen
med motsvarande anordning. Företagsdemokrati
är makt för de anställda på
arbetsplatserna och över företagen. Detta
vill varken folkpartiet eller socialdemokraterna
vara med om.

I styrelserna för statsföretagen bör
man enligt vår mening ha den ordningen
att minst hälften av ledamöterna utses
av de anställda. Om folkpartiet hade
reserverat sig för ett sådant krav,
hade det varit någonting att komma
med. Den nuvarande reservationen kan
man inte stödja.

Den diskussion som har förts om huruvida
12, 18 eller 24 riksdagsledamöter
skall få vara närvarande vid det
statliga förvaltningsbolagets stämma anser
jag vara fullkomligt ointressant. Ett
minimikrav måste ju vara att alla riksdagsmän
skall ha rätt att vara närvarande
och ställa frågor. Jag kan över
huvud taget inte förstå den här argumentationen
att man skall begränsa närvarorätten
till 18 eller 24 av riksdagsledamöterna.
Men man måste enligt vår
mening gå längre. Ett statligt förvaltningsbolag
bör inte vara ett slutet korporativt
organ. De anställda i de statliga
företagen bör ha rätt att närvara
vid respektive företags stämmor. Varför
skall de anställda vid SJ eller vid
postverket utestängas från rätten att
åhöra och ställa frågor vid bolagsstämman
för det företag där de arbetar? Detta
bör också gälla medborgarna i allmänhet,
det bör gälla folket som anses
vara ägare av de statliga företagen.
Stämmorna bör alltså enligt vår uppfattning
vara offentliga.

Ett av de särskilda ärenden vi här

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

behandlat gäller förvärvet av aktier i
Kabi och Vitrum. Vårt parti har år efter
år gjort framstötar i riksdagen om
att hela läkemedelsindustrin skall överföras
i allmän ägo. Vi är därför i princip
positiva till att företag inom läkemedelsbranschen
övertas av staten. Men
det finns i den konkreta fråga som nu
diskuteras en rad anmärkningsvärda
omständigheter. Vi anser, som framgått
av vad jag tidigare har sagt, att en samverkan
mellan stat och monopolkapital
i samägda företag inte är en riktig linje.
Förvärven av Kabi och Vitrum borde
ha omfattat hela aktieposterna. Det finns
ingen anledning att behålla Pripp eller
andra monopolgrupper som delägare i
statliga företag.

Jag vill ställa frågan: Är förvärvet
av Kabi verkligen en god affär för staten
med de konkreta villkor, på vilka
förvärvet har gjorts? Kabis behov av
nytt kapital förefaller stort, och det är
väl bakgrunden till att den tidigare ägaren
vill sälja en stor aktiepost. Jag frågar
utskottets och regeringens talesmmän:
Är det inte så att Kabi har väsentligt
mindre andel eget kapital i förhållande
till omslutningen än genomsnittet
för läkemedelsbranschen? Företagets
skuldsättning har varit relativt
hög. Nu konverterades ett lån från ägaren
Prippbryggerierna på 20 miljoner
kronor till aktiekapital under förhandlingarna
med staten till en kurs av 125
procent, dvs. 125 kronor per aktie. Därefter
skall nu staten betala 237:50 per
aktie till Prippbryggerierna! Kan det
kallas en god affär för staten? Har inte
möjligheten funnits att lösa ut Pripp till
ett lägre pris? Att betala s. k. marknadspriser
för aktier som staten inköper
måste över huvud taget vara felaktigt
ur principiell synpunkt. Det är inte aktieägarna
som åstadkommer förmögenhetstillväxten
inom företaget, utan insatser
av dem som utför arbetet. Insatser
av stat och kommun är också mycket
betydelsefulla för företagets möjligheter
att leva och expandera. Varför

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

skall då aktieägarna ta hem hela vinsten
av ett företags försäljning? Varför
skall staten behöva betala ett överpris?
Här borde det vara möjligt att använda
någon form av expropriationsförfarande
för att undvika dessa nackdelar.

Den tredje konkreta fråga vi behandlar
gäller statens engagemang i Uddcomb
tillsammans med svenskt och amerikanskt
finanskapital. Vår inställning
är följande. Om det bedöms som viktigt
för utbyggnaden av den svenska
atomkraftsproduktionen att tillverkning
förekommer i landet av s. k. tunga komponenter
och en avveckling av hittillsvarande
tillverkning dessutom skulle
skapa sysselsättningsproblem, anser vi
det riktiga vara att staten helt övertar
denna tillverkning.

Vi betraktar däremot den samverkan,
som skall ske i Uddcomb, som både
omotiverad och skadlig, och detta från
flera synpunkter. När utvecklingen av
atomkraftsproduktionen började här i
Sverige betonade man mycket starkt
också från regeringens sida, att staten
skulle ha det avgörande inflytandet på
detta viktiga område. Vad som nu föreslås
av regeringen och tillstyrks av utskottet
är det tredje steget i en process,
som har inneburit en reträtt från den
riktiga princip som man förut fastslog.
Första steget var AB Atomenergi, det
andra var samarbete med svensk storfinans
i ASEA-Atoin och det tredje steget
är samarbete också med amerikansk
storfinans i Uddcomb. Vi anser att den
reträtten från en riktig princip måste
stoppas.

Även säkerhetspolitiska skäl liksom
hänsyn till neutralitetspolitiken talar
bestämt mot att insyn i och inflytande
över denna viktiga industri ges amerikansk
storfinans genom ett företag som
är en del av det militärindustriella komplexet
i Förenta staterna. Jag vill i detta
sammanhang bara mycket kort erinra
om att amerikanskt finanskapital under
de senaste åren kraftigt ökat sin
infiltration i svenskt näringsliv. Enligt

uppgifter i Aftonbladet nyligen finns för
närvarande i Sverige 39 USA-ägda företag
med 11 500 anställda, och de amerikanska
inköpen ökar.

Det kan anföras en rad skäl mot att
svenska företag säljs till utländskt storkapital.
Frågan uppmärksammas på
fackligt håll och har föranlett ställningstagande
mot övergång av företag i utländsk
hand. Sådana betänkligheter har
också tidigare framförts här i kammaren
även av socialdemokratiska ledamöter.
Mot bakgrunden av denna opinion
på fackligt håll finner jag det synnerligen
anmärkningsvärt att regeringen
nu vill ha ett stort USA-bolag som delägare
i ett företag med ett starkt statligt
engagemang.

I utlandsägda företag har det ofta
visat sig uppstå speciella fackliga problem.
För de anställda kan det vara
ännu svårare att erhålla insyn och inflytande
än i företag som ägs av svenskt
kapital. Jag tycker att händelserna i
samband med valet av anläggningsort
för Uddcomb redan har demonstrerat
en stor nonchalans mot de anställdas
önskemål, en nonchalans som står i
skarp kontrast till de glättade PR-resonemang
som förs i regeringspropositionen.
Det förefaller mig också anmärkningsvärt
att det ingenstans i regeringens
förslag finns några utfästelser om
att det skall bli ett inflytande för de
anställda i detta nystartade halvstatliga
företag som på något sätt motsvarar
vad som nu allmänt krävs av såväl arbetare
som tjänstemän och deras organisationer.

Herr talman! Vår inställning är att
riksdagen bör avslå propositionen 151
och i stället hemställa att regeringen
vidtar åtgärder för att bilda ett av staten
helägt företag för att projektera, utveckla
och producera reaktortankar
m. m.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Om man skulle lämna
privat företagsamhet helt åt sig själv i

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

någon sorts manchesterliberal värld,
skulle man få ett system som var förenat
med allehanda nackdelar; det gäller
både läkemedelsindustrin, som vi
talar om i dag, och andra delar av näringslivet.
Därför måste statsmakterna
ingripa för att etablera de villkor, som
måste råda för den ekonomiska verksamheten.
Staten kan förfara på olika
sätt. Den kan ingripa i sin egenskap av
myndighet eller såsom företagare. Att
staten skall ingripa som myndighet är
en självklarhet som det inte råder någon
som helst politisk strid om; staten
har den funktionen i vårt land och i
alla andra länder; statens medel är
sådant som lagstiftning, kontroll, konkurrensbefrämjande
politik och ekonomisk
politik i största allmänhet. Däremot
råder i allra högsta grad delade
meningar om i vilken utsträckning staten
skall ingripa som företagare.

En del anser att staten som myndighet
har möjlighet att utöva all den verksamhet
som behövs och skall träda till
som företagare endast i undantagsfall.
Andra menar att det finns starka fördelar
däri att staten uppträder som företagare
i stor skala. Det är om denna
roll — staten som företagare — som
den politiska striden står.

Om man står inför en kontrovers är
det enklaste sättet att avgöra den att
se till den praktiska erfarenhet som
man har av de olika systemen i funktion.
Därför är det min mening att ta
upp den kritik som riktats mot den privata
läkemedelsindustrin för att sedan
undersöka dels om kritiken är berättigad,
dels om det skulle vara bättre om
man ändrade ägarförhållandena. För
att få underlag till det ställningstagandet
ämnar jag också granska de erfarenheter
som vi hittills har av statlig läkemedelstillverkning
här i landet.

Eftersom vänstern är fantasifylld när
det gäller att kritisera det privata näringslivet,
finns det ett flertal kritiska
argument mot den privata läkemedelsindustrin.
Jag tänker för min del be4
— Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

gränsa mig till att undersöka hållbarheten
i de vanligaste attackerna. Det
räcker, eftersom det som jag måste karakterisera
som vulgärkritik mycket eftertryckligt
har bemötts i den del av
konccntrationsutredningen som handlar
om läkemedelsindustrin.

Den starkaste vänsterkritiken riktar
sig mot läkemedelsföretagens forskning,
och det kan tyckas som om den kritiken
hade fått ett visst stöd i koncentrationsutredningens
betänkande. Men det
förtjänar att strykas under att det stöd
som där finns är rent hypotetiskt: det
är framlagt i professor Arvidssons slutkapitel
inom ramen för en ekonomisk
modell utan varje empirisk bevisning.
Jag tycker för min del att det är beklagligt
men kanske betecknande att finansdepartementets
pressrelease när utredningen
offentliggjordes tog fasta på just
dessa spekulationer — kanske för att
man över huvud taget skulle få något
att kritisera läkemedelsindustrin för.

Kritiken gäller tre fenomen: underforskning
— d. v. s. att man på det hela
taget forskar för litet —, dubbelforskning
—- d. v. s. att man dubblerar forskningsinsatsen
i olika industrier och företag
— och synonymforskning —
d. v. s. att man sätter in forskningsresurser
på att kopiera vad som redan
är känt.

Den viktigaste anledningen till att
man skulle kunna tänka sig att vi fick
underforskning är att företagen skulle
vara ovilliga att ta de stora risker som
är förenade med forskning. I stället
för att satsa djärvt skulle man hålla
på med det triviala. Men innan man drar
några slutsatser därav måste man betänka
att den största risk som finns för
ett läkemedelsföretag — och för andra
företag i innovationsbranscher — är
att komma på efterkälken ur forskningssynvinkel.
Jag tror att man måste
ta risken med en avancerad forskning
för att inte utsätta sig för säkerheten
att bli utkonkurrerad av andra. Detta
kommer nog även herr Wickman att få
41

Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

erfara. Dessutom är forskning skattemässigt
gynnad på det sättet att det
finns omedelbar avskrivningsrätt för
sådana investeringar till skillnad från
andra investeringar.

Detta är exempel på sådana praktiska
överväganden som professor Arvidsson
i sitt kapitel inte har tagit hänsyn
till. Hans resonemang har därför utsatts
för en förintande kritik av nationalekonomiprofessorerna
Bentzel och
Göran Ohlin.

I den motion av herr Hellström m. fl.
som vi också har oss förelagd i dag,
görs det gällande att det föreligger just
sådan här underforskning. Till utgångspunkt
för det påståendet tar herr Hellström
ett uttalande från år 1967 av professor
Boman i Umeå, i vilket denne
som ett exempel anför att det inom läkemedelsföretagen
inte finns någon
forskning alls på det virologiska området.
Om detta påstående av professor
Boman, repeterat av herr Hellström
m. fl., kan man göra följande uttalande:

För det första är uttalandet numera
föråldrat; det finns åtminstone ett stort
läkemedelsföretag, som sedan dess tagit
upp denna forskning på sitt program.
För det andra råder det speciella
och för läkemedelsindustrin hämmande
förhållanden just på det bakteriologiska
området, eftersom statens bakteriologiska
laboratorium är både kontrollant
och konkurrent i någon sorts
underlig monopolistisk funktionssammanblandning,
något som skapar speciella
svårigheter för företagen. Dessutom
är det alldeles självklart att läkemedelsföretagen
i ett litet land som
Sverige inte kan bedriva forskning över
hela fältet; det måste på det tillämpade
planet — alltså inte när det gäller
grundforskningen — bli fråga om en
ganska hård specialisering.

För att sedan ta upp påståendet om
dubbelforskning, vill jag påstå att det
över huvud taget inte finns några bevis
för att det i verkligheten skulle

förekomma sådan. Jag utesluter dock
inte möjligheten härav, men jag utesluter
heller inte risken för att staten —
om staten skulle ägna sig åt läkemedelstillverkning
— skulle kunna komma
att bedriva dubbelforskning. .Tåg
är övertygad om att alla som har någon
erfarenhet av byråkrati vet, att det
inom den statliga förvaltningen försiggår
både det ena och det andra i form
av dubbelarbete.

Om man sedan går över till frågan
om synonympreparat inom läkemedelsindustrin,
d. v. s. det förhållandet att
man satsar rätt mycket resurser på
att kopiera, måste man betänka följande.
Det är inte så att ett originalläkemedel
kliver fram fixt och färdigt efter
det första genombrottet, utan det fordras
ett långt utvecklingsarbete. I det
utvecklingsarbetet, som bedrivs på
många händer, kan det hända att en och
annan inte lyckas med att utveckla preparatet
utan snarare just kopierar. Men
jag tror att det är omöjligt att i förväg
avgöra vad som kommer att avsätta
verkliga förbättringar och vad som inte
kommer att bli mer än en kopiering.
Om man studerar läkemedelshistorien,
tror jag att man kommer att finna
många exempel på just den saken. Tar
man som exempel ett sådant preparat
som sulfa och följer dess utveckling,
kommer man att finna att det från det
första genombrottet var en serie av
förbättringar och kopieringar. Det är
omöjligt att hålla dessa två saker isär,
och detta är därför en oberättigad kritik
att man ibland uppnår bara kopior.
Och även om det bara blir en kopiering,
så innebär detta en konkurrens som
för det förträffliga med sig att den verkar
prissänkande. Koncentrationsutredningen
visar att det på gamla läkemedel
är fallande priser, något som är till
fördel för alla.

Vidare förhåller det sig så att de kostnader
som satsas på att få fram dessa
synonympreparat är mycket små i för -

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

hållande till kostnaderna att få fram
nya preparat. Man måste väga kostnaderna
mot fördelarna. Är både fördelarna
och kostnaderna ganska små, är
det hela kanske inte så orimligt. Professor
Arvidsson säger att det är mycket
svårt att mäta dessa kostnader. Jag
tror inte att det är fullt så svårt att
bestämma kostnaderna för synonymforskningen.
Det finns ett företag i
branschen, nämligen det apoteksägda
ACO, som staten är i full färd med
att inköpa och som inte bedriver någonting
annat än synonymforskning och
kopiering av andra företags läkemedel.
Det företaget svarar för en tredjedel
av alla synonympreparat som är inregistrerade
i detta land under den senaste
femårsperioden. Det företaget har
en forskningsbudget på 2 miljoner kronor.
Jag föreställer mig att det är rimligt
att säga att summan av alla forskningsinsatser
på detta område i landet
uppgår till ett belopp som är ungefär
tre gånger så stort. Om ACO har
en tredjedel av denna forskning och
den kostar 2 miljoner kronor, borde
summan av kostnaderna för synonymforskningen
här i landet vara ungefär
6 miljoner kronor, vilket utgör 10 procent
av de totala forskningskostnaderna,
något som för övrigt stämmer med
en del studier som gjorts i branschen
i övrigt.

Någonting som också kritiseras när
det gäller läkemedelsindustrin är priserna.
Koncentrationsutredningen visar
att läkemedelspriserna i själva verket
stigit mindre än konsumentprisindex.
Under de senaste tio åren har läkemedelspriserna
enligt statistiska centralbyrån
stigit med ungefär 13 procent. Under
samma period har levnadskostnadsindex
stigit med 41 procent, vilket innebär
att dessa priser fallit, relativt
sett, och prisutvecklingen är därför
kanske inte så farlig.

Ett område där jag tror att det finns
större utrymme för berättigad kritik

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

gäller kostnaderna för information och
reklam. Men man får då komma ihåg
att endast en tredjedel av de totala kostnaderna
för information och reklam
läggs ned i Sverige — resten gäller bearbetningen
av exportmarknaden. Dessutom
visar siffermaterialet att informations-
och reklamansträngningarna
sätts in för att inarbeta nya preparat.
Därefter sker en nedtrappning.

Jag är övertygad, herr talman, att
man kan finna ett antal svagheter i privat
läkemedelsindustri i förhållande till
ett idealtillstånd. Men då är frågan: hur
skall vi uppnå detta idealtillstånd? Den
bästa av alla världar uppstår enligt socialistiskt
tänkande om man skapar ett
statligt, direkt företagande på området.
Därför skulle jag vilja ägna en del
uppmärksamhet åt de erfarenheter vi
hittills har av statlig läkemedelstillverkning;
vi har ju faktiskt en del sådan
tillverkning här i landet. Den bedrivs
av statens bakteriologiska laboratorium,
statens veterinärmedicinska anstalt,
militärapoteket och försvarets fabriksverk
i Åkers krutbruk. Dessa tillverkare
tänkte jag granska ur fyra synvinklar:
för det första priser, för det
andra forskning, för det tredje export
och för det fjärde kontroll.

Prisutvecklingen hos de statliga tillverkarna
har varit häpnadsväckande.
Jag har faktiskt gjort mig besväret ■—
ett ganska stort besvär — att titta igenom
dessa företags olika prislistor och
räkna efter vad som hänt med deras
priser under den senaste tioårsperioden.
Jag har då funnit att priserna för
de tre betydelsefullaste vaccinerna från
statens bakteriologiska laboratorium —
trippelvaccin, poliovaccin och smittkoppsvaccin
— har mer än fördubblats.
Dessa priser har stigit tio gånger snabbare
under den senaste tioårsperioden
än priserna i den privata läkemedelsindustrin.
Samma bild får man om man
granskar denna institutions priser på
sådana saker som undersökningar, rea -

100 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. in.

genser och blodpreparat; priserna har
mer än fördubblats under en tioårsperiod.
Detta skall jämföras med en prishöjning
på drygt tio procent på den privata
sidan.

Ser man på statens veterinärmedicinska
anstalt får man fram precis
samma bild eller kanske en ännu mer
anmärkningsvärd: priserna på egna
preparat och undersökningar har mer
än tredubblats under dessa tio år, och
priserna på substrat har fördubblats under
samma period. Nu finns inte herr
Wickman i kammaren, men herr Lindholm
är ju här så jag får väl ställa min
fråga till honom. När man så legärt
säger att det behövs insyn i prisbildningen
på den privata marknaden så
undrar jag: Har ni insyn i prisbildningen
på den statliga sidan? Eller är det
bara så att ni kastar detta argument om
prisinsyn omkring er ändå? Jag undrar
om ni egentligen vet hur den prisbildningen
jag har refererat har gått till.
Om ni hade nationaliserat läkemedelsindustrin
1958 och prispolitiken där
varit densamma som inom statens bakteriologiska
laboratorium och veterinärmedicinska
anstalten, hade läkemedlen
i detta land inte kostat en miljard
om året som de gör för närvarande
utan två miljarder. Jag finner
detta mycket anmärkningsvärt. Om man
skall förstatliga någonstans så skulle
jag vilja föreslå att man började med
de statliga institutionerna för att få
en inblick i deras prisbildning.

Sedan var det då frågan om forskningen.
Där är bilden lika nedslående.
Jag föreställer mig att socialistiska ivrare
som herr Hellström tror att det
från dessa institutioner strömmar underbara
preparat, originalmediciner,
som utlänningarna storögt beundrar.
Men den föreställningen är fjärran från
verkligheten. Vad som bedrivs är ett
utvecklingsarbete som faller under rubriken
synonymforskning; det kommer
egentligen inte ett enda originalpreparat
därifrån. Det kanske man kan diskute -

ra med sakkunskapen, men i princip är
detta riktigt. När det gäller en sådan
sak som mässlingsvaccin, som man under
senare år lagt ned ganska mycket
pengar på att få fram, har statens bakteriologiska
laboratorium i själva verket
t. o. m. misslyckats med att framställa
ett synonympreparat. Man har
försökt göra en satsning på detta och
fått lägga ned den ursprungliga verksamheten
och börja i ny ända. Jag tycker
det är litet underligt att man framför
kritik på den punkten utan att se
efter hur man har det i det egna huset.

Hur är det på exportsidan? Det förekommer
ingen nämnvärd export från
dessa institutioner, under det att de privata
företagens export under 1969 kan
beräknas till 125 miljoner kronor. Eftersom
herr Wickman ibland uttrycker
bekymmer för valutareserven bör han
väl vara ganska glad över det.

I många sammanhang har man dock
talat om att det vore bra om man kunde
få till stånd någon export från statens
bakteriologiska laboratorium och
veterinärmedicinska anstalten. En utredning
skrev 1958 några förtjusta rader
om att det vore utmärkt.

Anledningen till att det inte förekommer
någon export är dyster. Anledningen
är helt enkelt att priserna inte
är konkurrenskraftiga och att synonympreparaten
icke har tillräckligt hög kvalitet
för att kunna avsättas på världsmarknaden.
Det är inget påstående som
jag har hittat på, utan det har produktionschefen
vid statens bakteriologiska
laboratorium gjort gällande. En tredje
anledning till att det inte förekommer
någon export är att det inte finns några
originalpreparat.

Hade branschen socialiserats i början
på 1960-talet och de statliga företagen
inte hade kunnat exportera, skulle valutareserven
i dag ha varit 600 miljoner
kronor mindre — det är nämligen summan
av de privata läkemedelsföretagens
export under 1960-talet.

Hur är det då på kontrollsidan, herr

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41

101

talman? Jag skulle vilja göra gällande
att situationen här är anmärkningsvärd.
I sitt första anförande på morgonen tog
herr Wickman till en del brösttoner om
fristående kontroll och ämbetsmannaansvar.
Allt detta lät fint. Statens bakteriologiska
laboratorium har en av
socialstyrelsen tillsatt kontrollant, som
har en assistent till sitt förfogande. Men
de gör inte någon egentlig undersökning
av medicinerna. Kontrollen går ut
på att undersöka preparatens sterilitet,
inte effektiviteten i preparaten.

När ett privat företag ansöker om registrering
av en farmacevtisk specialitet
skickar det in ansökan till statens
farmacevtiska laboratorium, men det
gör inte de statliga myndigheterna.
Dessutom sitter den kontrollant som är
tillsatt för att granska medicinerna i
statens bakteriologiska laboratorium i
styrelsen för denna institution — ett
förhållande som förefaller mig konstigt.

Vid militärapoteket tror jag inte det
förekommer någon kontroll över huvud
taget. Det anses att apotekaren är yrkesman
och att det därför inte behövs någon
kontroll över apotekstillverkade läkemedel.
Detta kan vara riktigt när det
gäller apotekens synonympreparat, men
i det här fallet bedrivs det fabrikstillverkning
vid Åkers krutbruk, och därför
tycker jag att situationen ter sig
litet annorlunda.

Man kan väl kverulera över de organisatoriska
förhållandena på kontrollsidan,
men det avgörande är om dessa
institutionella förhållanden har inneburit
någon nackdel eller om någon
har kommit till skada.

Det är naturligtvis svårt för den som
är lekman att bilda sig en uppfattning
om detta. Jag har i alla fall försökt
göra det, och jag har konsulterat olika
experter. Eftersom olika uppfattningar
gjorts gällande, skall jag avstå från att
repetera dessa i andra fall än där jag
känner mig säker.

År 1965 påbjöd världshälsoorganisa -

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

tionen att om ägg används för vaccinframställning
— det gör man t. ex. vid
framställning av smittkoppsvaccin och
även influensavaccin — måste äggen vara
fria från leukemivirus. Inte förrän i
årets petita talar statens bakteriologiska
laboratorium om att man har inlett
vaccintillverkning med användande av
denna typ av ägg.

Jag vill mycket ogärna framföra någon
kritik som kan vara felaktig, och
jag skall gärna säga att jag inte är
bergsäker på denna punkt, men jag har
gjort alla ansträngningar för att verifiera
uppgifterna, och det är min ärliga
övertygelse att det förhåller sig på
detta sätt.

På en annan punkt är jag däremot
hundraprocentigt övertygad om att jag
har rätt. Det står i klartext i statens
bakteriologiska laboratoriums petita
att under de två senaste åren har sex
fall av tuberkulos inträffat bland personal
vid laboratoriet som arbetar med
tuberkulöst material. Anledningen är,
säger man, att produktionslokalerna är
så usla. Man säger också att planeringen
är invecklad och svår. Myndigheterna
är antagligen alltför snåla. Staten
som myndighet är alltså snål mot staten
som tillverkare, och man måste dras med
förhållandena åtminstone fram till 1975.

Jag undrar om det inte skulle bli
skandal om produktionsförhållandena
i ett privat företag vore sådana, att det
på två års tid utbröt sex fall av tuberkulos
bland dem som sysslar med medicintillverkning.

Vad är egentligen anledningen till
dessa svagheter som jag tycker man kan
urskilja hos statliga tillverkare? Jag
tror man kan finna många förklaringar
men att de inryms under två principiella
typer.

Den första förklaringen är att staten
som företagare fungerar illa, eftersom
staten dessutom skall vara myndighet
och politiskt styrd. Byråkrati och politiska
hänsyn förenar sig inte speciellt
lätt med en skicklig företagsskötsel.

102 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

Den andra förklaringen är att staten
som myndighet fungerar illa när den
dessutom skall vara företagare. Kontrollfunktionen
eftersätts, och monopolprivilegier
hämmar konkurrensen.

Mot denna bakgrund bör det inte vara
svårt att förstå att vi inte visar den
entusiasm inför statligt företagande som
herr Wickman talade om i sitt anförande
på morgonen när han kritiserade oss.

Jag är alltså emot inköpet av Kabi
och Vitrum. Jag tror att köpet kommer
att leda till en ökad sammanblandning
av myndighets- och företagarfunktionerna,
till skada för människorna, som
är betjänta av att få bra läkemedel till
låga priser.

Jag tror att redan den överbetalning
som herr Wickman har gjort vid köpet
av Kabi innebär att man skaffar sig ett
ganska svårt utgångsläge. Jag tänker
inte försöka göra någon balansanalys för
Kabi, men jag anser att herr Wickman
har betalat för mycket. Herr Wickman
slog sig för sitt bröst och sade, att moderata
samlingspartiet inte ens fattar
vad Pripps har förstått, nämligen att
detta är en bra affär för staten. Ja,
Pripps tycker att det är förträffligt att
ha blivit av med sitt ur ekonomisk synpunkt
förhållandevis osäkra företag till
en hygglig slant — det är den enda förklaringen
till att det företaget är med
om köpet. Jag tror att också Combustion
Engineering och Uddeholm anser att
herr Wickman inte var en alltför svår
förhandlingspartner vid affären Uddcomb.

Nu har jag gjort denna snabba genomgång
av förhållandena i läkemedelsindustrin
för att få ett verklighetsunderlag
för en principiell deklaration
om förvaltningsbolaget. Det är tre saker
som för mig framstår som självklara i
sammanhanget.

För det första behövs det verkligt
snabba åtgärder för att förbättra effektiviteten.

För det andra tycker jag att ett studium
visar att man måste ställa sig av -

visande till en utökning av den statliga
företagsamheten på så lösa boliner som
nu föreslås. Jag har här bara granskat
eu bransch, men jag vet att jag skulle
hitta liknande saker om jag granskade
en annan bransch. Detta är ingen generell
kritik av statliga företag — det
finns många som är välskötta — men
jag har denna principiella inställning.

För det tredje anser jag att det behövs
bättre insyn i förhållandena inom
de statliga företagen, speciellt med hänsyn
till denna sammanblandning av
myndighets- och företagaruppgifterna.

En effektivisering behövs alltså, men
är bildandet av det föreslagna statliga
förvaltningsbolaget den rätta metoden?
Kommer man inte att bygga upp ett byråkratiskt
mellanled med oklara ansvarsförhållanden
mellan företag, förvaltningsbolag
och departement?

Jag ställer inte denna fråga för att
kverulera. Den har tagits upp i remisssvar
som har utarbetats av, såsom jag
bedömer, skickliga personer. Låt oss se
på LKAB:s remissvar! Det företaget
ställer sig skeptiskt till förslaget på den
grund som jag här har anfört. Samma
sak gäller Vattenfall och riksbanksfullmäktige.

Jag kanske ur riksbanksfullmäktiges
yttrande får citera några rader, som jag
tycker är bra: »Bankofullmäktige kan
inte finna annat än att företagsdelegationerna
har hyst en närmast som övertro
karakteriserbar tilltro till vad enbart
organisatoriska förändringar i toppen
av en stor och högst varierad ekonomisk
verksamhet kan åstadkomma.»

När herr Åsbrink tidigare tittade in
här i kammaren sade jag till honom, att
jag skulle läsa upp detta citat. Jag sade
också till honom att jag tyckte det var
så förnuftigt, att jag var riktigt ledsen
för att han inte hade annonserat detsamma
i dagspressen.

Man undrar om det verkliga huvudsyftet
med tillkomsten av förvaltningsbolaget
i realiteten är att ordna effektiva
förhållanden. Jag tror säkert att

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41 103

herr Wickman är intresserad av effektiva
förhållanden, men frågan är om
detta är huvudsyftet. Jag vet inte det.

Om man ser på den mycket snäva
men ändock klara målsättning — ur en
annan synvinkel tveksamma målsättning
— som är framlagd för detta bolag,
nämligen största möjliga expansion
under iakttagande av lönsamhet, får
man en känsla av att för detta bolag
det mera är fråga om att kunna expandera
än att vara lönsamt. Man kommer
att samla upp dotterbolagens vinstmedel,
d. v. s. framför allt LKAB:s norrländska
vinstmedel, för att investera på
andra håll i landet. Ibland — om jag
får göra en parentes — talar man om
utsugning av u-länderna. Jag tar för givet
att man skulle med den utgångspunkten
även kunna tala om en viss utsugning
med hjälp av LKAB:s vinstmedel
som sedan skyfflas runt i landet i
övrigt.

Jag tror att man för att möjliggöra eu
långtgående uppsamling av vinstmedel
i förvaltningsbolaget och skaffa sig litet
spelpengar har valt två kompletterande
vägar. För det första skall ju detta förvaltningsbolag
vara befriat från utdelningsskyldighet
under ett antal inledande
år. Det kommer alltså att bli en rejäl
pott med pengar att spela med där. För
det andra kommer man att överföra de
statliga dotterbolagen till förvaltningsbolaget
till ett värde som med en miljard
understiger det värde, herr Wickman
har fått fram, när experterna har
granskat och sagt vad hans företag har
för avkastningsvärde.

Man säger att det är mycket naturligt,
att man skaffar sig en konsolideringsgrad
om i det närmaste 40 procent, därför
att det har ett relativt nybildat holdingbolag
på den privata sidan funnit
rimligt. Med anledning därav undrar
jag om herr Wickman verkligen vet,
hur det var när det bolaget bildades.
Det bolag som åsyftas är det som heter
Promotion. Det är inte alls något nybildat
bolag. Det fanns ett gammalt fa -

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

miljeföretag som hette Bildt & Co, som
omvandlades 1962 till Promotion. Detta
gamla företag, Bildt & Co, hade alltså
länge varit i verksamhet och hade genom
att använda vinstmedel skrivit ned
sina aktier så, att det fanns en mycket
hög konsolideringsgrad. Det är alltså på
det sättet detta uppkommit. Det var
inte något nybildat bolag, beträffande
vilket man tyckte att man av företagsekonomiska
anledningar skulle ha en
40-procentig konsolideringsgrad.

Jag tror att fördelen med att ha 1,7
miljarder i ingångsvärde på dessa bolag
är att kraven på avkastningen i
form av pengar, utdelade till statskassan
ifrån detta bolag, då inte kommer
att te sig lika stora, som om man verkligen
hade gått in med ett värde med
2,7 eller 2,5 miljarder.

Vidare undrar jag, hur det vad beträffar
insyn kommer att bli med detta
förvaltningsbolag. Det har ju sagts att
det skall bli mycket förbättrad insyn.
Jag finner det för min del mycket tveksamt.
Sådana debatter, som vi i dag
haft om Uddcomb och om Vitrum, kommer
inte i fortsättningen att förekomma
här. Det kommer i stället att bli så, som
när man bildade Oljeprojekteringsbolaget
för utforskning av Östersjön med
hjälp av pengar från bl. a. LKAB, att
man tar förvaltningsbolagets vinstmedel
och kör i gång. Det kommer kanske
att bli en liten notis i tidningarna. Men
det kommer att bli mindre skriverier!
och mindre möjlighet att ägna sig åt en
insyn än om man kunde resonera om
dessa saker i riksdagen. I den bemärkelsen
är denna debatt ett slags begravningsdebatt
genom att vi i någon mån
kommer att förlora våra möjligheter att
kontinuerligt granska vad som händer
på den statliga företagssidan.

Mot den bakgrunden är jag också
tveksam mot att man inte skall kunna
som riksdagsman ha rätt att gå på de
statliga företagens bolagsstämmor. Utskottet
säger på tre rader att det är
praktiska skäl som förhindrar detta.

104 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

Jag anser att de synpunkter herr Hermansson
framförde för en stund sedan
är helt riktiga. Riksdagsmän bör väl ha
möjlighet att gå på bolagsstämman i alla
företag, vilket också mycket starkt understrukits
i folkpartiets motion och reservation.
Utskottet säger att det finns
praktiska nackdelar, men jag har tänkt
efter och försökt leta efter sådana. Vilka
är de? Det kan inte röra sig om sådana
löjligheter som att verkställande direktörerna
i dotterbolagen inte är nog begåvade
för att kunna svara på frågor.
Jag tror inte det förhåller sig så. Men
vad skall det kunna vara? Är möteslokalerna
för små och räknar man med
en sådan tillslutning att det inte skulle
kunna gå för sig? Eller förhåller det sig
kanske som beträffande Karlskronavarvet,
som just nu har bolagsstämma i Vattenfalls
lokaler i Råcksta, nämligen att
bolagsstämmor i statliga företag alltid
hålls på onsdagar då det är plenum i
riksdagen, så att vi alltså av den anledningen
inte kan vara närvarande? Träffas
man på natten eller vilka är de
praktiska anledningarna? Jag tycker att
detta förtjänar att diskuteras litet mer
ingående, ty det fordras verkligen möjligheter
till insyn. Ju mera befogenheter
staten skaffar sig både som myndighet
och företagare, desto viktigare är
det att det finns en kontrollinstans inte
bara på papperet.

Herr Wickman annonserade exempelvis
på den socialdemokratiska partikongressen
att man skall tillsätta styrelserepresentanter
i affärsbankerna för
att förbättra insynen. Det skulle inte bli
vilka styrelseledamöter som helst; de
måste till sitt förfogande ha ett kansli,
en stab så att de verkligen kan vara aktiva.
Men nu undrar jag om t. ex. herr
Lindholm skulle vilja gå med på att de
18 riksdagsledamöterna, som skall ställa
upp som representanter i förvaltningsbolaget,
också får en stab till sitt förfogande
så att de verkligen har möjlighet
att bli aktiva. Kommer någon att
hjälpa dem att göra de olika utred -

ningar o. d. som erfordras? Det är inte
så lätt att i en handvändning förbereda
sig för en bolagsstämma och verkligen
göra ett effektivt arbete. Jag undrar om
det kommer att erbjudas dessa ledamöter
möjligheter att göra den effektiva
insats som fordras för att det skall bli
balans i samhället. Endast om man är
intresserad av ett enpartivälde för att
skydda sin hantering skulle man ha
anledning säga nej till detta förslag.

Mot bakgrunden av den, om än lilla,
granskning av läkemedelsindustrin som
jag gjort och mina allmänna överväganden
är jag förvånad över att ingen socialdemokrat
ser någon risk i den nuvarande
utvecklingen. Det är riktigt
som herr Hermansson sade att vi inte
har något helsocialiserat näringsliv,
men vi talar ju inte om det förflutna,
herr Hermansson. Vi talar om framtiden
och om deklarationer av herr
Wickman samt om vad som bl. a. framhålles
i propositionen, nämligen att det
nu är fråga om största möjliga expansion.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Burenstam Linder
har sin vana trogen exercerat med
ganska många siffror. Jag har inte tillfälle
att i dag kontrollera alla hans sifferuppgifter
men hoppas för herr Burenstam
Linders egen skull att uppgifterna
inte är lika felaktiga som när han
förra gången, då vi behandlade Durox
exercerade med en mängd siffror. Det
gjordes den gången inom industridepartementet
en kontroll av hans sifferuppställning,
och denna visade att de siffror
som den gången serverades icke
var hållbara.

Men det är en annan reflexion jag
gjort i anledning av herr Burenstam
Linders argumentering i fråga om läkemedelsindustrin
och dess situation
och den statliga verksamheten på det
området. Han hade många kritiska synpunkter,
men när han kom fram till
vilka åtgärder som bör vidtas var han

Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Nr 41 105

motståndare till inrättandet av det föreslagna
förvaltningsbolaget. Borde inte
herr Burenstam Linder ta konsekvenserna
av sin egen kritik och kräva
att vi får detta förvaltningsbolag, så
att det blir en effektivare påverkan då
det gäller att driva rationell verksamhet? Herr

BURENSTAM LINDER (m) kort
genmäle:

Herr talman! När det gäller Durox,
herr Lindholm, anser jag att om något
alltjämt står kvar efter den debatten,
så är det vad jag då sade, inte den insats
som en vecka eller två efter debatten
gjordes av industridepartementet.

Men eftersom herr Lindholm antagligen
inte tror på mig vill jag här läsa
ett stycke ur moderbolagets förvaltningsberättelse,
upprättad av samma revisor
som var på tapeten förra gången.
Till att börja med har man där justerat
upp siffrorna för nedgången i det egna
kapitalet för moderbolaget SSAB i enlighet
med vad jag då anförde. Detta visar
klart att även det bolaget hade blodsugit
mer än man först talade om. Sedan
skriver man: »Denna minskning»

-— alltså minskningen i moderbolagets
egenvärde -— »bär uppstått huvudsaklien
genom förlust på Durox-engagemanget.
Då emellertid kalkylen omfattar även
annan verksamhet i koncernen, påverkas
resultatet av faktorer, som ej har

med Durox-engagemanget att göra--

-.»

Detta betyder alltså i klartext ett erkännande
av att den metod man ursprungligen
valde för att redovisa Durox-engagemanget
var oärlig och helt
felaktig.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtanden samt behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptag -

bostadstillägg
plenum komme att

§ 4

Interpellation ang. reglerna för statsbidrag
till kommunala bostadstillägg

Ordet lämnades på begäran till

Herr BERGMAN (s), som yttrade:

Herr talman! De fr. o. m. år 1969 införda
statsbidragen till kommunala bostadstillägg
till barnfamiljer avsåg bl. a.
att stimulera kommunerna till att lämna
familjer med låga inkomster ett kompletterande
stöd som tog särskild hänsyn
till bostadskostnadens storlek. Statsbidragets
storlek anknöt därför inom
vissa gränser till bostadskostnaden. Det
uttalades att uppställda normer för tillläggen
avsåg endast statsbidraget och
att kommunerna var oförhindrade att
lämna tillägg utöver vad statsbidragsvillkoren
föreskrev.

Kungl. Maj:ts kungörelse om kommunala
bostadstillägg till barnfamiljer innehåller
bl. a. i 1 § huvudregeln att
statsbidrag lämnas kommun om bostadstillägg
utgår i enlighet med 2—5
§§. I kungörelsens 5 § stadgas att kommun
vid beräkning av bostadskostnadernas
storlek skall följa de anvisningar
som bostadsstyrelsen meddelar.
Bostadsstyrelsen har —- enligt i 10 §
lämnat bemyndigande — i augusti 1969
utfärdat anvisningar av innehåll bl. a.
att »som bostadskostnad i lägenhet med
hyres- eller bostadsrätt anses den hyra
eller årsavgift som gäller den 1 oktober
året före det kalenderår som bostadstillägget
avser». Undantag medges
vid nyinflyttning. Samtidigt har ur tidigare
gällande anvisningar från augusti
1968 utmönstrats en regel som gav kommunen
»rätt att ompröva bostadskostnaden
för året» om väsentlig ändring
skett.

Bostadsstyrelsens anvisningar i denna
na ärenden till kl. 19.30, då enligt ut- del har uppenbarligen sin grund i admi4*—Andra
kammarens protokoll 1969. Nr 41

Interpellation ang. reglerna för statsbidrag till kommunala

färdat anslag detta
fortsättas.

106 Nr 41 Onsdagen den 10 december 1969 fm.

Interpellation ang. reglerna för statsbidrag till kommunala bostadstillägg

nistrativa överväganden för de beslutande
kommunernas räkning. Granskningen
ur statsbidragssynpunkt sker endast
stickprovsvis. Anvisningarnas formella
anknytning till 5 och 1 §§ statsbidragskungörelsen
har emellertid i vissa
fall tolkats så att kommun inte kan
påräkna statsbidrag för tillägget eller
kanske för en höjning av tillägget i de
fall där den tar hänsyn till hyreshöjningar
efter den 1 oktober och omprövar
bidragen. Det bör noteras att de
statliga bostadstilläggen, om t. ex. rumsantalet
ändras, skall prövas om fr. o. m.
månaden efter ändringen.

Staten har inte något intresse av att
påverka kommunerna i restriktiv riktning.
Enligt statsmakternas grundläggande
beslut bör kommun kunna ompröva
bidragen vid hyreshöjningar. Den
bör då också kunna påräkna statsbidrag
även för ökade tillägg om detta

följer av de allmänna reglerna. Eventuellt
önskade kommunala administrativa
rekommendationer bör lämnas i
annan ordning.

Med åberopande av anförda förhållande
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
fråga:

Kan nu gällande regler anses medge
att statsbidrag beräknas för kommuns
kostnad för bostadstillägg även om den
hänför sig till en hyreshöjning som inträffat
efter den 1 oktober året före bidragsåret? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 107

Onsdagen den 10 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Statligt förvaltningsbolag, m. m. (forts.),
tillika svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen Herr

förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtanden nr 168, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ett statligt förvaltningsbolag
m. m. jämte motioner, nr 169, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
förvärv av aktier i AB Kabi och
Apoteksvarucentralen Vitrum Apotekare
AB jämte motioner, och nr 170, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående förvärv av aktier i Uddcomb
Sweden AB jämte motioner, bankoutskottets
utlåtande nr 52, i anledning av
motioner om förstatligande av läkemedelsindustrin,
samt konstitutionsutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av motioner
om rätt för riksdagens revisorer
att granska statliga aktiebolag, nu komme
att fortsättas.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet Wickman, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde i samband med behandlingen
av dessa ärenden besvara
fru Marklunds (vpk) interpellation angående
sysselsättningsskapande åtgärder
i Norrlandslänen.

Ordet lämnades, i enlighet med förut
gjord anteckning, till

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp),
som yttrade:

Herr talman! Statsrådet Krister Wickman
måste ha sovit dåligt i natt eller
också måste han känna en stark oro
för hela detta ämnesområde. På något
annat vis kan jag inte tolka hans sätt
att i dag ta talarstolen i besittning. Jag
har visserligen bara varit här i riksdagen
under ett år, men jag har aldrig
tidigare varit med om denna form för
debatt — att först av alla rusa upp i
talarstolen och sprida sarkasmer, ironi,
förklenande omdömen och mycket annat
under de första 10—12 minuterna
av ett inlägg. Å andra sidan var herr
Wickman ganska långrandig i dag.

Jag måste emellertid ge herr Wickman
en komplimang och säga att denna
sluggerattityd egentligen inte passar honom.
Inte heller passar den detta ämne,
tycker jag i varje fall, och den passar
absolut inte den som säger att marknadsföring
är något viktigt för de företag
som lyder under förvaltningsbolaget.
Detta sätt att sälja in ett budskap
tror jag inte är det bästa.

Det är emellertid alltid intressant att
höra nationalekonomer göra företagsekonomiska
kåserier. Jag tänkte särskilt
på detta när statsrådet Wickman uttalade
sig om hur styrelsearbetet i ett
företag går till i dag. Jag vet inte om
detta kommer att vara normen för hur
det skall gå till i de statliga företagen.
Men jag är med i ett ganska stort antal
styrelser för privata företag —- alldeles
för stort antal, tycker många —• och där,
är styrelserna inte endast något slags
kontroll- och konfirmationsgrupp, utan
beslutsprocessen växer fram och tillbaka
i företagen, vertikalt och horisontellt.
Styrelsen kommer ofta in i äm -

108 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

nesområdet flera gånger under denna
beslutsprocess eller under uppladdningen
till beslut. Sedan har styrelsen att
i sista hand fälla avgörandet — det är
alldeles riktigt ■— men det är hela metodiken
dessförinnan som är så väsentlig Ja,

detta var några reflexioner rörande
de timmar då vi hade statsrådet här
inne och framför allt i talarstolen. Men
det är naturligtvis frestande att göra
en och annan utvikning till den av regeringen
framlagda propositionen om
skapande av ett statligt förvaltningsbolag.
Man kan t. ex. lätt halka in på ett
principresonemang om vad den statliga
företagsamheten skall finnas och var
den inte bör finnas. Jag tycker emellertid
inte att det hör hemma i denna debatt
och skall därför avstå från att gå
in på saken — nästan.

Anledningen till att jag i alla fall vill
beröra ämnet är att det i propositionen
anges — jag citerar ur referatet i utj
skottsutlåtandet — »att den statliga företagsgruppen
under krav på lönsamhet
skall uppnå största möjliga expansion».
Det är två saker som jag därvidlag skulle
vilja få förtydligade.

För det första menar man väl inte
att expansionen skall nås genom att
staten köper upp och rafsar åt sig så
många företag som möjligt, utan expansionen
skall väl under krav på lönsamhet
sättas in hos varje företag för sig.
Så har i varje fall jag tolkat detta. Men
när expansionsglorian tydligen står som
ett mål för den statliga företagsamheten,
kan det misstänkas att man på det
hållet har fått en släng av epidemisk
gigantomani.

För det andra är det inte bara lönsamheten
som skall anvisa expansionstakten,
utan också i någon mån likviditeten.
Jag skulle vara glad om vi på den
punkten vore överens så till vida att
kravet på expansion inte bara skall tillgodoses
med hänsyn till lönsamheten
utan också med hänsynstagande till rimlig
bindning av likvida medel och rim -

lig inpumpning av likvida medel. Uttrycket
på lika villkor betyder inte att
den ena parten har en outsinlig källa
av likvida medel och att den andra måste
dra åt svångremmen.

Låt mig sedan gå in på huvudfrågan,
nämligen propositionen om etablerandet
av det statliga förvaltningsbolaget.
Meningarna kan alltså vara delade om
hur stor den statliga företagssektorn
skall vara och vilken typ av företag
eller branscher som den statliga företagssektorn
skall ägna sig åt. Men en
sak vill jag klart deklarera, nämligen
att vi i det här landet inte är betjänta
av olönsamma, dåligt skötta och misshandlade
statliga företag. Kan tillkomsten
av ett statligt förvaltningsbolag öka
effektiviteten, totalt sett minska administrationskostnaderna
inom hela den
statliga sektorn och förstärka marknadsföringen
för de statliga bolagen, och
kan det statliga förvaltningsbolaget dessdessutom
medverka till att insynen för
svenska folket och dess förtroendevalda
ökas och att långtidsplanering blir
vedertagen och förtroendeingivande, då
accepterar man gärna tillkomsten av
förvaltningsbolaget.

Men jag kan inte underlåta att ge
uttryck för en misstanke som gnager
litet, inte minst därför att propositionen
är bristfällig på den här punkten
enligt mitt tycke. Det är en misstanke
som jag innerligt gärna skulle vilja bli
fri från, nämligen den att förvaltningsbolaget
kan åstadkomma en viss illusion
när det gäller öppenheten i redovisningen.
Visst har vi en aktiebolagslag som
talar om hur redovisningar och transaktioner
mellan i koncernen ingående
företag skall ske och redovisas. Men i
en koncern, där flera av företagen har
affärer med varandra och mycket med
varandra att göra, finns det stora möjligheter
att göra dolda koncernöverföringar,
t. ex. via omkostnadsbidrag,
prissättningsmanövrer och retroaktiva
debiteringar och krediteringar.

Det är min förhoppning att man från

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 109

industridepartementets sida vill medverka
till att samtliga koncernöverföringar
mellan de i förvaltningsbolaget
ingående företagen och mellan olika delar
av förvaltningsbolaget görs öppna
och icke dolda, så att riksdag och allmänhet
kan få en klar bild av förvaltningsbolagets
och dess dotterföretags
läge och utveckling. En bestämd deklaration
på den punkten vore utomordentligt
tacknämlig. Låt det statliga förvaltningsbolaget
och dess olika dotterföretag
bli ett mönster för den öppenhet,
uppriktighet och planering som bör tilllämpas
i det svenska näringslivet.

Förvaltningsbolaget omfattar i dag
endast en viss del av den statliga företagssektorn.
Törs jag förmoda att frågan
om organisationsarbetet för effektivisering
och samspel mellan alla grenar
av den statliga företagssektorn är under
utredning. I så fall kanske man kan vänta
sig flera förslag till organisatorisk
rationalisering av det statliga företagarmönstret.

Jag hoppas också att man arbetar
på att öka öppenheten och undanröja
risken för dimridåbildning när det gäller
redovisning av all statlig verksamhet
inom företag och förvaltning. Med
hänsyn till detta vill jag tills vidare
utnämna tillkomsten av det statliga förvaltningsbolaget
till »Wickmans ofullbordade».
Men i fullbordningsarbetet
tror jag att riksdagsmännen skulle ta
det som — törs jag blygsamt säga det
— en artighet, om beslutsrätten inte
blev bara illusorisk utan också reell.
I flera fall där vi tidigare haft att fatta
beslut har riksdagen mer eller mindre
ställts inför ett fait accompli. Uppriktigt
sagt kan jag inte tro att någon riksdagsman
tycker om en sådan handläggning.

Eftersom jag med vad jag yttrat närmast
velat komplettera andra av oppositionens
talesmän hållna anföranden
och med hänsyn till de brister som enligt
min mening belastar propositionen
i olika delar, främst beträffande möj -

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

ligheterna till insyn, vill jag yrka bifall
i första hand till reservationen 4 men
ävenledes till reservationerna 2, 3, 5 och
6 vid statsutskottets utlåtande nr 168.

Därefter anförde:

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Då jag lyssnade till inledningen
av herr Ericssons i Åtvidaberg
anförande gladde jag mig en smula;
jag tänkte att nu kommer det ändock
en borgerlig röst som tillstyrker propositionen.
Men sedan föll även herr Ericsson
in i den trall som blivit vanlig hos
hans partivänner i dag.

Det är särskilt på en punkt herr Ericsson
ger uttryck åt sina stora farhågor,
och det är beträffande informationen,
både till de anställda och i övrigt. Man
håller emellertid på att bygga upp en
ordentlig information. Statsrådet har ju
vid upprepade tillfällen vitsordat ett
mycket starkt positivt intresse för att
ge bästa tänkbara information, men förvaltningsbolagets
styrelse måste väl ändå
få utforma den informationen på
lämpligaste sätt.

Vi har ökat antalet riksdagsledamöter
vid bolagsstämman från 12 till 18 för
att på så vis ge en vidgad krets möjlighet
till information. Det skall sättas
i gång en försöksverksamhet med företagsdemokrati
i mer avancerad form
än den herr Ericsson har i sina egna
företag. Dessutom förhåller det sig så,
att när vi nu skapar detta förvaltningsbolag
och ger det en betydande rörelsefrihet
blir inte riksdagen helt avkopplad
från möjligheten att yttra sig. Det
står herr Ericsson fritt att interpellera,
ställa enkla frågor eller på annat sätt
här i kammaren av statsrådet begära
upplysningar som han saknar i informationsmaterialet.
Vi har inte sågat av
riksdagen från möjligheten att få den
insyn, som man vill skaffa sig utöver
den insyn man erhåller genom de olika
organen.

no Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det var
skickligt av lierr Lindholm att på 48
sekunder sätta sig in i hela mitt anförande.

Herr Lindholm kom in på frågan
om informationen i de privata företagen,
men jag tror inte att vi där har
någonting att hämta in från de statliga.
Inom de företag jag leder -— det
var väl dem som herr Lindholm tänkte
på — har vi ägnat informationen en
utomordentligt stor omsorg. Men jag har
ju varit i riksdagen så länge, att herr
Lindholm kanske har andra informationer
om vad som har hänt i mitt företag
de senaste dagarna.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ericsson i Åtvidaberg
talade så klart att det gick lätt
att på 48 sekunder uppfatta vad han
avsåg.

Avsikten är ju att göra informationen
så fullödig som möjligt. Jag tror emellertid
att företagsnämnderna på det statliga
området kommer att vara mer
avancerade än de som herr Ericsson
i Åtvidaberg har i sina företag. Men
om herr Ericsson vill försöka nå upp
till samma nivå som de statliga företagen
är jag enbart tacksam.

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Än så länge får väl de
statliga företagsnämnderna kasta en
blick framåt vid jämförelse med företagsnämnderna
i mina företag.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Ingen här i kammaren
kan väl bli ledsen om en talare begränsar
sig till en enda fråga, och jag vill
gärna från början säga ifrån att jag
endast kommer att tala om det problem
som finns beträffande Kabi och Vitrum.
Jag har väckt en motion i den
frågan, och statsrådet Wickman har re -

dan i sitt anmärkningsvärda öppningsanförande
bevärdigat motionen med
några synnerligen kritiska kommentarer.

I propositionen anges en målsättning
för statens läkemedelspolitik. Den är att
kvalitativt högtstående läkemedel skall
kunna tillhandahållas medborgarna i
rätt omfattning, vid rätt tidpunkt, på
rätt plats och till lägsta möjliga kostnader.
Det är mycket bra sagt, tycker
jag, och det är inte svårt för oss att
vara överens om det målet. Men hur
skall vi komma dit? Jag tycker inte det
är alldeles självklart att en rationell
läkemedelsindustri måste famna över
hela området — forskning, produktion,
grosshandel och detaljhandel. Inte heller
tycker jag att det är självklart att
staten måste finnas med på alla dessa
områden och att statens åtgärder i de
olika leden knyts ihop i en fast samordning.
Jag har inte någon övertro på
att staten i alla sammanhang besitter
den undergörande kraften.

Enligt min mening är det fair mot
den svenska läkemedelsindustrin att beslutet
om propositionen 142 inte fattas
utan att man också tar hänsyn till och
försöker balansera den kritik som finns.
Mot slutet av eftermiddagens debatt
gjordes också en glädjande balansering.

Jag har själv länge varit imponerad
av det intensiva forskningsarbete som
bedrivits inom svensk industri. Detta
gäller alldeles särskilt läkemedelsindustrin.
Att diskutera allokeringsaspekterna
på läkemedelsindustrins forskning
helt isolerat tror jag inte är riktigt.
Allokering av forsknings- och utvecklingsresurserna
är ett stort problem
som bör diskuteras allmänt i ett sammanhang
och inte bara i anslutning till
en viss industrigren. Jag tror därför inte
att det är befogat att ta upp det i
anslutning till denna industri.

Men finns det kanske några speciella
branscher inom just läkemedelsindustrin?
Propositionen talar om behovet
av en strukturrationalisering. Det är en -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 111

ligt min mening felaktigt att koppla
det behovet till hela branschen. Det
kan vara motiverat — som herr Burenstam
Linder mycket elegant utvecklade
det hela under eftermiddagen —-när det gäller de statliga och de apoteksägda
enheterna. Det är bra att strukturrationalisera
de enheterna och bygga
upp en slagkraftig läkemedelskoncern
kring Kabi, som till skillnad från
många av de övriga företagen ändå är
välskött. Genom ett direkt engagemang
inom läkemedelsindustrin får ju staten
också bättre möjligheter till insyn i
branschens förhållanden. Om regeringen
genom det ökade engagemanget i
läkemedelsindustrin kan minska de fördomar
som finns kring den branschen,
är Kabi-köpet positivt. Men kom ihåg
att insynsmöjligheterna i hög grad är
beroende av synförmågan!

När förre inrikesministern Johansson
skrev direktiven till läkemedelsförsörjningsutredningen
—• vars betänkande
inte blivit remissbehandlat innan
vi handlägger detta ärende -— summerade
han att vad han anfört om läkemedelsindustrin
torde tala för att den bör
få fortsätta att utvecklas under samma
former som nu.

Förre statsministern Erlander sade i
Lund för några år sedan: »Svensk läkemedelsindustri
har en kvalificerad
forskning, och jag tror att den stimuleras
genom fri konkurrens. Svensk läkemedelsindustri
har dessutom hävdat
sig väl på den internationella marknaden,
och de tillförda exportinkomsterna
ligger det i statens intresse att få. Erfarenheterna
visar att privata företag
har lättare att driva effektiv exporthandel
än statliga.»

Så långt herr Erlander. Detta är en
inte alldeles oväsentlig slutsats när det
gäller dagens bekymmersamma valutaläge.

Dåvarande medicinalstyrelsen anförde
i ett yttrande inför en tidigare riksdagsbehandling,
att erfarenheterna inte
gav någon anledning att anta att ett

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

förstatligande av läkemedelsindustrin
skulle gynnsamt påverka utvecklingen.

I dag säger chefen för socialstyrelsen,
att det inte är något underbetyg
åt universitet och högskolor runt om
i världen när man konstaterar att de
senaste decenniernas stora utveckling
inom läkemedelsområdet till väsentlig
del beror på den industriella insatsen.
Socialstyrelsens chef ger också en honnör
till det utvecklingsarbete som blivit
samhället till stort gagn.

Expertuttalanden om den svenska läkemedelsindustrin
har allmänt varit
mycket positiva. Även internationellt
har vi haft möjlighet att hävda oss, och
vi bör enligt min mening inte snöra
in oss i en trång nationell syn på dessa
frågor. Då är vi ute efter något annat
än rationalitet och konkurrenskraft.

Som en ande över propositionen 142
svävar detta, att staten i realiteten är
den huvudsakliga köparen av läkemedel.
Det är något oklart vad som skall
intolkas i detta. Men jag vill betona att
det inte kan få medföra att man på något
sätt kommer att nagga läkarnas fria
förskrivningsrätt i kanten. Patientens
förtroende för sin läkare är mycket
stort, och jag är övertygad om att den
sjuke litar mera på sin läkare än på
staten.

Både den frågan och frågan om huruvida
en verklig konkurrensneutralitet
blir möjlig därest staten får monopol i
detaljhandelsledet får vi väl tillfälle
att återkomma till. Det ligger onekligen
något i att saken i dag är för tidigt
väckt. Men när vi får hit ärendet
nästa gång är det i stället för sent; då
är skeendets ögonblick redan passerat.
Så är det även i dag. Det har redan vidtagits
långtgående åtgärder innan riksdagsbeslutet
är fattat. Många har talat
om det anmärkningsvärda i ett sådant
förfarande. Låt mig bara uttrycka den
allvarliga förhoppningen inför den fortsatta
utvecklingen att vi inte skall integrera
ett statligt grosshandelsföretag

112 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

med ett statligt monopol i detaljhandelsledet
och samtidigt blåögt tro att
det är möjligt att förverkliga den konkurrensneutralitet
som propositionen
nu ordar om. Det vore orimligt om ett
detaljistmonopol skulle få integrera
bakåt i grossistledet och konkurrera
med andra grossister. Det kan aldrig
bli fråga om konkurrens på lika villkor
den vägen. Jag är alltså inte negativ
till att staten får en egen grosshandel,
men den får inte kopplas ihop med
ett monopol. Jag hoppas att i den proposition
om apoteksbolaget, som skall
föreläggas vårriksdagen 1970, företaget
får en konstruktion som tar hänsyn
till just dessa krav.

Vad beträffar mitt yrkande kan jag
helt instämma med herr Eriksson i Arvika.

Herr HOVHAMMAR (m):

Herr talman! Jag skulle också vilja
framlägga några synpunkter i anledning
av propositionen 142.

Det centrala i läkemedelsförsörjningen
är att de sjuka har tillgång till
de läkemedel som vid varje sjukdomstillfälle
är de mest lämpliga. Det gäller
alltså möjligheten att erhålla — som tidigare
framhållits här i dag — rätt läkemedel,
att få dem vid rätt tidpunkt
samt på ett bekvämt sätt.

Vi kan i dag konstatera att trots vår
höga framstegstakt när det gäller medicinsk-vetenskaplig
forskning återstår
mycket att göra i kampen mot olika
sjukdomar. I det arbetet är det nödvändigt
att forskning och tillverkning sker
under friast möjliga former och i så
nära och omedelbar anknytning till läkarkåren
och den svenska och internationella
sakkunskapen som över huvud
taget är möjligt.

Systemet med en privat läkemedelsindustri,
som för närvarande existerar
i västvärlden, torde i alla väsentliga avseenden
synnerligen väl fylla de krav
man har att ställa på en effektiv läkemedelsförsörjning.
Samhället har också

stora möjligheter att utifrån sociala värderingar
påverka prissättningen på läkemedel.

Statsrådet Wickman anhåller nu om
riksdagens bemyndigande att förvärva
aktier i AB Kabi och Vitrum AB. Av
statsrådets redogörelse i propositionen
för den svenska läkemedelsindustrin
framgår, liksom för övrigt av debatten
i dag, att någon egentlig kritik mot det
sätt på vilket forskning och marknadsföring
hittills har bedrivits inte går att
framföra. De argument som har presenterats
som skäl för förvärv av ifrågavarande
företag finner jag inte tillräckligt
bärande för att motivera att samhället
skall behöva ta på sig ett större mått av
ansvar och engagemang än som för närvarande
är fallet.

Som en motivering för ett förstatligande
av nämnda företag anförs bl. a.
möjligheterna till en samordnad forskning.

Vi har i Sverige en mycket god läkarutbildning
-—• det är vitsordat från
många håll — vilken förutsätter livliga
forskningsinsatser. Staten bör liksom
hittills ge stöd åt dessa, och läkemedelsindustrin
kommer i alltmer ökad omfattning
att samarbeta med dem som
bedriver denna grundforskning. Efter
dessa linjer har vårt land mycket goda
möjligheter att få en även internationellt
sett betydande läkemedelsindustri,
och samhällets inflytande över forskningen
torde vara tillfredsställande.

Statsrådet anför som ett ytterligare
argument önskvärdheten av en strukturrationalisering
inom branschen. Det
undandrar sig mitt bedömande, om en
sådan inom detta område gynnar konsumenterna.
Enbart det förhållandet att
ett företag byter ägare innebär ju inte
någon strukturrationalisering.

Det har också sagts i propositionen
att ett utbyggt samarbete vad gäller
forskningen redan förekommer inom
den fria läkemedelsindustrin. Riskerna
för att detta samarbete kommer att raseras
genom statliga ingrepp får bedö -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 113

mas som påtagliga. En alltför hård styrning
befrämjar inte forskningen. Genier
behöver ett stort mått av självständighet
och frihet i sitt arbete.

Som ett skäl för ett statligt övertagande
av Kabi och Vitrum anförs i propositionen
att företagens produktion
och forskning är av stor betydelse för
landet i händelse av avspärrning. I ett
sådant fall äger emellertid samhället redan
nu möjligheter att direkt ålägga
landets industri en viss inriktning av
produktionen. Detta gäller naturligtvis
även forskning inom läkemedelsindustrin.

Att samhället övertar ett företag förändrar
i det avseendet inte nämnvärt
samhällets möjligheter i positiv riktning.
Tvärtom kan ett förstatligande av
vissa delar av läkemedelsindustrin utgöra
ett incitament för industrin inom
den fria sektorn att i större utsträckning
förlägga sin produktion och forskning
till utlandet, vilket skulle innebära
en allvarlig forsknings- och kapitalflykt,
till skada för vårt land. I England har
det redan förekommit i stor utsträckning
att forskare har flyttat över till
Amerika.

Genom förvärvet av Vitrum AB skulle
staten få tillgång till en grosshandelsrörelse.
I propositionen framförs också
förslag om ett statligt apoteksbolag. Det
förutsättes emellertid att de statliga läkemedelsindustrierna
inte skall ges någon
förtur enbart därför att de är samhällsägda.
Senare i propositionen uttalas
det att genom tillgången till en icke
privatägd grosshandel apoteksbolaget
lättare kan bedöma de faktiska kostnaderna
inom grosshandelsledet. Även
andra fördelar antyds, dock utan närmare
precisering.

Den vertikala integration som antyds
i propositionen och som blir verklighet
om apoteken förstatligas och nu föreliggande
proposition antas innebär utan
tvivel påtagliga risker för en medveten
eller omedveten styrning till av samhället
producerade och tillhandahållna lä -

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

kemedel. En sådan styrning skulle
starkt strida mot vad som sägs inledningsvis
i propositionen om att det centrala
målet i statens läkemedelspolitik
bör vara att kvalitativt högtstående läkemedel
kan tillhandahållas medborgarna
i rätt omfattning, vid rätt tidpunkt,
på rätt plats och till lägsta möjliga
kostnader.

Enligt min uppfattning har det inte
framkommit någonting mera påtagligt
som motiverar ett statligt ingrepp i
form av inköp av vissa läkemedelsföretag.
Några konkreta fördelar torde inte
uppnås genom ett förstatligande. Därför,
herr talman, kommer jag att stödja
reservationen vid statsutskottets utlåtande
nr 169, innebärande avslag på
Kungl. Maj:ts förslag i propositionen 142.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag ber först att få instämma
i det utalande som bankoutskottets
ordförande herr Regnéll gjorde beträffande
det förhållandet att propositionen
121 med tillhörande motioner
har behandlats av statsutskottets femte
avdelning.

Av statsutskottets utlåtande nr 168
skall jag endast något beröra det avsnitt
som gäller Norrlandsfonden. Vi är några
motionärer från centerpartiet som
har tagit upp frågan om Norrlandsfondens
fortsatta verksamhet. I propositionen
121 angående ett statligt förvaltningsbolag
har departementschefen föreslagit,
att förvaltningsbolaget den 1
januari 1970 övertar och därefter förvaltar
statens aktier i det övervägande
antalet av de aktiebolag vilkas aktier
nu förvaltas av fonden för statens aktier.

För att förvaltningsbolaget skall få
erforderliga finansiella resurser föreslås
det att bolaget icke skall behöva
göra några utdelningar för verksamhetsåren
1970—1972. Departementschefens
förslag innebär att utdelning från
LKAB till Norrlandsfonden icke skall
ske i fortsättningen med undantag för

114 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen

1970 års utdelning på 15 miljoner kronor,
vilken är bunden av beslut som
1966 års riksdag fattat.

De satsningar som Norrlandsfonden
har gjort har haft stor betydelse för
Norrlands näringsliv. Jag vill här bara
nämna att under fondens snart tioåriga
tillvaro cirka 160 miljoner kronor har
satsats bl. a. på forskning, utredningar,
produktutvecklingsprojekt samt kredit
till industrin. Speciellt vill jag understryka
betydelsen av kreditgivningen
till företagen, vilken i risktagningshänseende
kan jämställas med eget kapital.

I motion II: 1235 har vi motionärer
hemställt att riksdagen vid behandlingen
av propositionen 121 måtte uttala
att Norrlandsfonden även efter utgången
av år 1970 garanteras årliga
tillskott av medel motsvarande minst de
belopp som hittills erhållits från LKAB.
Vi motionärer menar att Norrlandsfondens
fortsatta verksamhet måste tryggas,
även om dagens riksdagsbeslut in-/
nebär att medelstilldelningen från
LKAB upphör.

Utskottet avstyrker motionen med motiveringen
att det är mindre välbetänkt
att riksdagen i förevarande sammanhang
fattar beslut om den fortsatta finansieringen
av Norrlandsfondens verksamhet.
Jag tolkar utskottets motiv för
yrkandet om avslag på motionen så, att
utskottet funnit det icke vara praktiskt
att riksdagen i ett beslut som avser bildandet
av ett statligt förvaltningsbolag
även tar ställning till delfrågan om
Norrlandsfondens fortsatta medelstilldelning.

Trots utskottets avslagsyrkande har
motionen fått en välvillig behandling.
På s. 10 i utlåtandet säger utskottet
bl. a.: »De positiva erfarenheterna av
fondens verksamhet motiverar att den
även framdeles erhåller årliga bidrag.»
Jag noterar med tillfredsställelse andemeningen,
att utskottet ställer sig positivt
till de synpunkter vi anför i motionen.

Om den nuvarande medelstilldelningen
från LKAB till Norrlandsfonden
säger utskottet, att den grundats på särskilda
propositioner. Utskottets ställningstagande
bör således innebära —
industriministern har deklarerat någonting
liknande här i dag — att riksdagen
kan emotse en särskild proposition om
medelstilldelning till Norrlandsfonden
vid kommande vårriksdag, och jag förbehåller
mig rätten att då återkomma
till frågan.

Herr talman! Jag har inget yrkande
som avviker från utskottets på denna
punkt. I övrigt ber jag att få instämma
i det yrkande som herr Eliasson i Sundborn
tidigare har framställt.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Dagens debatt har delvis
handlat om frågor som har med vår
konstitution att göra. En effekt av nuvarande
konstitution är att ett statsråd
har fysiska svårigheter att samtidigt följa
debatterna i båda kamrarna. Det är
en ofullkomlighet, som vi fr. o. m. år
1971 inte kommer att lida under, men
den utgör anledningen till att jag inte
har kunnat följa debatten här i kammaren
sent på eftermiddagen och omedelbart
efter middagsuppehållet i den omfattning
som jag hade önskat.

Det gjorde att jag inte var närvarande,
när herr Burenstam Linder höll ett
längre anförande här i kammaren. Samma
konstitutionellt betingade malör inträffade
under vår Duroxdebatt, och för
att inte herr Burenstam Linder eller
någon annan i kammaren skall tro, att
jag vill undvika några debatter med herr
Burenstam Linder vill jag ta upp vissa
av de synpunkter som, efter vad jag
har blivit underrättad, han framförde
i sitt inlägg.

Jag kommer då först till vad herr
Burenstam Linder hade att säga om statens
bakteriologiska laboratorium. Jag

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 115

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika :

skapande åtgärder i Norrlandslänen

berör inte den saken för att starta en
ingående debatt med herr Burenstam
Linder om denna statliga myndighet,
utan jag gör det för att få tillfälle att
fästa kammarens uppmärksamhet på
herr Burenstam Linders alldeles speciella
debatteknik i kammaren, nämligen
att komma till en debatt med mycket
preciserade uppgifter om ett visst företag.
Ju mer vår statliga företagssektor
växer, ju fler företag kommer det att
finnas och desto större blir möjligheten
att singla ut ett av dessa företag och
framlägga mycket detaljerade analyser
beträffande företaget. Självfallet är företaget
valt så, att det skall finnas negativa
ting att säga om dess verksamhet.

Herr Burenstam Linder vet mycket
väl att det inte finns några praktiska
förutsättningar att öppna en debatt på
det material han redovisar, helt enkelt
därför att det är helt uteslutet att det
ansvariga statsrådet -— jag är för övrigt
inte ansvarigt statsråd när det gäller
.statens bakteriologiska laboratorium
utan det är socialministern — att ha
tillgång till erforderliga detaljuppgifter.
Jag tycker att detta är en teknik, som
inte vittnar om ett intresse att verkligen
föra en sakdebatt i allvarliga frågor.
Jag hoppas att herr Burenstam Linder
inte tredje gången som vi diskuterar
statliga företag kommer att använda
samma teknik, men det är klart, att
det står honom fritt att göra som han
vill.

Det finns således ingen möjlighet för
mig att ta upp alla de synpunkter herr
Burenstam Linder anförde beträffande
statens bakteriologiska laboratorium
(SBL). Givetvis kan man plocka ut prisutvecklingen
på ett speciellt vaccin som
SBL tillverkar och jämföra den med
den genomsnittliga prisutvecklingen för
läkemedel i övrigt. Men det är fullkomligt
ointressant att göra en sådan jämförelse,
om man inte samtidigt redovisar
de speciella omständigheter som ligger
bakom detta särskilda vaccin. Herr

svar på interpellation ang. sysselsättnings Burenstam

Linder kanske dock har anspråk
på medlemmar i en socialdemokratisk
regering, att de skall känna till
alla speciella förhållanden inom den
statliga sektorn. Jag beklagar att jag
inte är kompetent att nu omedelbart
ta upp en diskussion på denna punkt.
Jag är emellertid övertygad om att den
ansvarige verkschefen kommer att utförligt
diskutera och bemöta herr Burenstam
Linders synpunkter, och jag
skall inte göra det på annat sätt än
att jag vill påpeka, att SBL icke är ett
affärsdrivande företag. Min kunskap om
SBL är begränsad, men jag kan dela
herr Burenstam Linders uppfattning så
långt som att bekräfta att SBL:s lokalfrågor
inte är väl ordnade.

SBL har icke, vilket är naturligt, eftersom
SBL icke är ett affärsdrivande
verk, visat någon aktivitet i fråga om
exportförsäljning.

Det finns mycket att säga om SBL,
men vilken är den polemiska poängen
med att framföra dessa uppgifter om
SBL? Den är självfallet att framställa
SBL som om det vore ett konkurrensinriktat,
med kommersiella ambitioner
uppträdande företag. SBL är — för att
upprepa — inte ett sådant företag, det
har vare sig befogenheter eller resurser
härtill och därmed faller också meningen
med att i denna debatt räkna upp en
mängd uppgifter om detta företag, uppgifter
som dessutom ingen här i kammaren
kan kontrollera och diskutera.
Jag vill emellertid understryka att en av
avsikterna med de förslag som nu diskuteras
av riksdagen är just att skapa förutsättningar
för att så ordna SBL:s verksamhet,
att dess potentiella möjligheter
kan bättre utnyttjas än som sker för närvarande.
Man kunde lika väl ha tagit
upp andra statliga aktiviteter när det
gäller läkemedelsproduktion, exempelvis
militärapoteket och försvarets fabriksverks
verksamhet i Åker, om det
funnits en ambition att ge en rättvisande
bild av den verksamhet som faktiskt

116 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen

förekommer. Men det har herr Burenstam
Linder alltså valt att icke göra.

Jag skall i detta sammanhang inte
ta upp vad herr Burenstam Linder mer
allmänt uttalade om läkemedelsindustrin,
eftersom jag vet att herr Hellström
inom kort kommer att göra detta.
T stället vill jag ta upp herr Burenstam
Linders yttranden av mera allmänt intresse
som enligt min mening mer hör
hemma i en debatt om den statliga företagspolitiken.
Med utgångspunkt från
Kabi tog han upp vissa värderingsfrågor,
och det är helt riktigt eftersom det
är Kabi-förvärvet vi diskuterar. Han sade
bl. a. att det inte är så konstigt att
Pripp-koncernen är nöjd med sina relationer
till staten eftersom den, om de
uppgifter jag fått av vad herr Burenstam
Linder sade är riktiga, fått så bra
betalt. Han sade att Pripp har blivit
av med ett dåligt företag, vilket
jag tror är ett omdöme han har anledning
ångra, och att staten enligt hans
mening betalat alldeles för mycket. Man
kan ju diskutera varför ett, antagligen
också enligt herr Burenstam Linders
uppfattning, framstående svenskt företag
som Pripp-koncernen driver ett dåligt
företag med insats av så stora resurser.
Det kunde i och för sig vara
intressant att diskutera den saken, men
nu bestrider jag mycket bestämt att Kabi
är ett dåligt företag. Jag bestrider
också att staten skulle ha betalat ett
överpris, framför allt att staten skulle
ha betalat ett mer eller mindre sensationellt
överpris. Man kan självfallet
alltid diskutera värdet på ett företag,
dvs. värdet i säljarens hand och i köparens,
vid en förhandling. Hur pass
effektiva förhandlarna är på båda sidor
kan det finnas olika omdömen om,
och det tillkommer kanske inte mig att
utfärda något betyg beträffande förhan^
lingsresultatet i just detta avseende.

Jag väljer därför en mer objektiv bedömning
av förhandlingsresultatet,

nämligen den objektiva värdering som
flera av herr Burenstam Linders partivänner
brukar hänvisa till, d. v. s. den
svenska fondbörsen, som självfallet reagerade
på nyheten om statens förvärv
av aktiemajoriteten i Kabi. Låt mig till
kammarens protokoll inläsa den börskommentar
som fanns att läsa i Svenska
Dagbladet omedelbart efter förvärvet.
Den lyder: »Pripps affär med staten om
Kabi var en händelse som börsen ställde
sig eu aning tveksam inför. Det
likviditetstillskott som affären ger
Pripp, borde väl ha kunnat gynna
Pripp-aktien. Men det var bara första
dagen Pripp gick upp ett par kronor,
sedan föll kursen tillbaka. En del av
dem som har aktier i Pripp var fundersamma
och undrade om detta nu var
en så särskilt bra affär för Pripp —
en första reaktion var att köpeskillingen,
49,5 milj. kr., var låg. Man menade
att de 65 proc. av Kabi som Pripp överlät
borde vara värda ett pris motsvarande
bortåt en årsomsättning för Kabi,

v. s. i runda tal 60 miljoner.»

Jag har kanske inte samma respekt
för börsens reaktioner som herr Burenstam
Linder och hans partivänner ofta
ger sig sken av att ha, men jag vill ändå
nämna detta exempel på en i varje
fall av de inblandade förhandlingsparterna
helt oberoende bedömning av det
pris till vilket förhandlingarna ledde.

Jag skulle här kunna redovisa mera
material om Kabi. Herr Burenstam Linder
vet lika bra som jag att det alltid
är svårt att värdera ett företag. Men jag
utgår från att det värderingsmaterial vi
hade och de bedömningar vi gjorde har
redovisats inför utskottet. Vi förde en
förhandling och kom så småningom
överens om ett pris. Om det skall bli
eu uppgörelse är det självklart att den
måste uppfattas som god av båda förhandlingsparterna,
eftersom förhandlingarna
sker frivilligt och mellan i denna
mening helt likvärdiga parter. Affä -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 117

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsattmngsskapande
åtgärder i Norrlandslänen

ren måste självfallet då framstå som
lockande för båda, om den skall komma
till stånd.

Jag kan emellertid för kammarens ledamöter
nämna vissa uppgifter om de
resultat Kabi nu vid det senaste bokföringsårets
utgång den 1 oktober 1969
redovisar. Kabi har nämligen brutet räkenskapsår.
De siffrorna visar på en utveckling
som i alla avseenden är bättre
än den prognos som låg till grund för
de värderingar och värderingsdiskussioner
vi förde under förhandlingarna.
Detta företag, som herr Burenstam Linder
anser vara dåligt, har under det senaste
verksamhetsåret redovisat en bättre
resultatutveckling än Pharmacia och
Astra. Jag vet inte hur herr Burenstam
Linder vill rubricera de båda sistnämnda
företagen, och allting kan ju ändra
sig i framtiden. Yi får hålla oss till vad
vi vet i dag och se på de rörelseresultat
som föreligger. Och Kabis rörelseresultat
före avskrivningen har ökat med 16,1
procent, alltså litet mer än Pharmacias

15.9 och inte oväsentligt mer än Astras

11.9 procent. Också företagets utdelning
i relation till omsättningen — som i och
för sig också kan vara ett godtyckligt
mått — ligger över vad som har redovisats
för Pharmacia och Astra.

Självfallet kan man diskutera priset,
men jag kan med största bestämdhet
hävda, utan att anklagas för subjektivitet,
att staten inte har gjort någon
dålig och Pripps inte någon sensationellt
god affär. Det är en affär som
varit gynnsam för båda parter. Självklart
är också att de förutsättningarna
måste vara uppfyllda för att en överenskommelse
av denna art över huvud
taget skall komma till stånd.

Sedan anför herr Burenstam Linder
en rad synpunkter på förvaltningsbolaget,
och det är naturligt att han gör
det. Förvaltningsbolaget kommer att bli
eu mycket byråkratisk organisation, sade
han. Det är svårt att se vad herr
Burenstam Linder baserar detta omdö -

me på. Han hänvisar bl. a till bankofullmäktiges
remissyttrande över företagsdelegationens
förslag, i vilket talas
om att det föreligger en övertro på organisationen.
Ja, man kan alltid göra
statistik på sitt eget sätt, och det går
som bekant också att ljuga med statistiska
medel. Men om vi nu skall använda
remissinstanser som mätare på sanningen
— och det är alltså den metod
som herr Burenstam Linder vill tillämpa,
vilket man naturligtvis kan göra —
kunde vi lika väl säga att endast 5 av de
50 remissinstanser som yttrat sig över
förslaget har varit negativa — en av
dem var mycket riktigt riksbanksfullmäktige.
45 av de 50 yttrandena har
däremot varit neutrala eller positiva.

I det förslag till förvaltningsbolag,
som företagsdelegationen framlade och
som vi i stort sett följt i propositionen,
är det inte fråga om en byråkratisk
organisation om man därmed menar
— vilket man rimligen bör göra —
en stor och otymplig organisation. Det
är tvärtom fråga om en liten organisation.
I vilken mån den blir byråkratisk
eller icke i sitt sätt att arbeta kommer
naturligtvis framför allt att bero
på de personer som är satta att genomföra
förslaget och som fått ansvaret att
verkställa de intentioner regeringen
och som jag hoppas i kväll riksdagen
deklarerar när det gäller förvaltningsbolaget.
Jag tror att valet av dessa personer,
vilket kommer att offentliggöras
när riksdagen har fattat sitt beslut, i
varje fall för dem som är intresserade
av en objektiv och verkligheten någorlunda
näraliggande prognos för företagets
utveckling inte kommer att upplevas
som att förvaltningsbolaget skulle
bli en byråkratisk organisation.

Något som är viktigt för förvaltningsbolaget
och för den statliga företagssektorns
framtida utveckling är att det
— att döma av debatten och utskottsutlåtandena
— kommer att stå en mycket
stor majoritet i detta hus bakom

118 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen

bildandet av förvaltningsbolaget. Varken
riksdag eller regering har någon
ambition att göra detta företag till en
byråkratisk organisation. Det är ju
tvärtom för att öka effektiviteten i våra
statliga företag och därmed förbättra
vår statliga företagsgrupps — alltså
vår egen och därmed även herr Burenstam
Linders företagsgrupps — möjlighet
att motsvara de krav vi ställer på
företagen i fråga, som vi inrättar förvaltningsbolaget.
Att anse att det skulle
finnas någon naturlag som skulle säga
att en statlig verksamhet, i detta
fall driven i bolagsform, med nödvändighet
skulle bli byråkratisk tycker jag
skulle vara att allvarligt underskatta
den statliga förvaltningens och — om
jag får vara något allvarligare — den
svenska demokratins funktionsduglighet.

Men, säger herr Burenstam Linder,
visst behöver vi göra de statliga företagen
effektiva och effektivare. .Tåg instämmer
i att detta är syftet med inrättandet
av förvaltningsbolaget. Vi har
inte heller några överdrivna och naiva
föreställningar om att vi omgående
åstadkommer stora resultat med inrättandet
av detta företag, men vi tror alldeles
bestämt att vi bär skapat förutsättningarna
för en sådan utveckling.
Att förverkliga denna utveckling är en
uppgift som får ankomma både på regeringen
som aktieägarnas närmaste representant
och på de personer vi väljer
att förverkliga intentionerna.

Herr Burenstam Linder säger vidare
att vi i själva verket inte vill att företagen
skall bli effektiva. Jag skulle vilja
säga att vi önskar att de skall bli effektivare.
Det kan emellertid vara en
värderingsfråga vilken komparationsform
av adjektivet man väljer.

Herr Burenstam Linder säger emellertid
att vi inte alls är intresserade av
effektivitet utan bara av expansion.
Jag vill verkligen fråga herr Burenstam
Linder hur man tror att det skall va -

ra möjligt att förverkliga den målsättning
vi har, nämligen att företagen skall
expandera, utan att dessa samtidigt är
effektiva och effektivare än i dag.

Det har tidigare i dagens debatt
bl. a. på grundval av herr Bohmans motion
— och frågan har även tagits upp
av herr Burenstam Linder — diskuterats
vilken konsolideringsgrad den använda
värderingen av aktierna i förvaltningsbolagets
dotterbolag innebär.
Vi har sagt att vi når, med den värdering
som vi valt och som är utförligt
redovisad utan något som helst försök
att dölja någon bedömningsgrund,
en relativt låg konsolideringsgrad av
36 procent. Det betyder att den är lägre
än den konsolideringsgrad som bl. a.
ett nyligen bildat privatägt holdingbolag
har valt.

Då säger herr Burenstam Linder att
denna jämförelse är mycket missvisande,
därför att det bolag som åsyftas inte
är ett nytt bolag utan ett gammalt
företag — det är därför som konsolideringsgraden
är så pass hög som 40
procent. Men, herr Burenstam Linder,
alla de företag som det här är fråga om
är också gamla företag. Det gäller, kan
man säga, en partiell ombildning av
fonden för statens aktier till ett förvaltningsbolag.
Det är alltså även härvidlag
fråga om ett gammalt företag
som ombildats, och mot den bakgrunden
finner jag att parallellen med det
privatägda holdingbolaget är helt hållbar,
med den enda skillnaden att vi —-vilket man kan diskutera och kanske
kritisera oss för —- har valt en något
för låg men alltså ingalunda för hög
konsolideringsgrad i det förvaltningsbolag
som riksdagen nu har att ta ställning
till.

Vidare säger herr Burenstam Linder
att förvaltningsbolaget kommer att
förhindra sådana diskussioner som de
som i dag ägt rum i kamrarna om företaget
Uddcomb. Men kom ihåg att
vi har två ambitioner med förvaltnings -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 119

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen

bolaget, klart uttalade i propositionen
och upprepade i flera inlägg i kammaren
i dag och dessutom verkligen inpräglade
i den offentliga debatten efter
måttet av vår förmåga. Det första
ändamålet med detta förvaltningsbolag
är att på sikt —- inte omedelbart —
uppnå en bättre fungerande statlig företagssektor
än den vi har i dag. Vi
menar att detta inte bara är ett intresse
för skattebetalarna som ägare av
dessa företag utan att det är ett angeläget
önskemål även med hänsyn till
de syften för vilka vi vill använda den
statliga företagsgruppen. Det andra klart
uttalade syftet med de förändringar
som vi föreslår i proposition 121 är
att riksdagen icke skall få en minskad
insyn i de statliga företagens utveckling
utan tvärtom en ökad sådan.

Och då kommer vi in på hur denna
insyn skall organiseras. Herr Burenstam
Linder frågar varför inte alla riksdagsmän
skall få närvara vid bolagsstämmorna
— det är för övrigt inte bara
herr Burenstam Linder som ställt
denna fråga, utan flera andra talare har
också gjort det. Utskottet har behandlat
saken i sitt utlåtande, och den har
även tagits upp i debatten. Jag har därför
inte mycket att tillägga på den
punkten. Vi menar att den ordning vi
föreslagit är — såvitt nu kan bedömas
— den effektivaste möjligheten för riksdagens
ledamöter att få insyn i de statliga
företagen.

Jag skall inte gå in på alla de olika
elementen i låt mig säga det insynssystem
som skisseras i proposition 121.
Men jag vill framhålla att det är framför
allt till de 18 riksdagsledamöter som
kommer att kunna besöka förvaltningsbolagets
bolagsstämma som riksdagens
omedelbara insyn koncentreras. Utskottet
liksom självfallet samtliga kammarledamöter
får tillfälle att varje år diskutera
— på grundval av ett material som
kommer att successivt bli öppnare och
mer upplysande — de statliga före -

tagens utveckling, och som resultat av
dessa diskussioner ges givetvis de anvisningar
för den framtida utvecklingen
som riksdagens majoritet beslutar.
Det är naturligtvis viktigt — jag vill
gärna understryka det — att dessa 18
ledamöter uppfattar sitt uppdrag att följa
de statliga företagens utveckling på
det sättet, att de är medansvariga för
denna utveckling och att de icke kommer
att fullgöra uppdraget i syfte att
försvåra företagens utveckling. Om jag
skall tala i klartext syftar jag självfallet
här inte på dem av de 18 som kommer
att väljas av den socialdemokratiska
riksdagsgruppen, inte heller på dem
som kommer att väljas av centerpartiets
riksdagsgrupp. Jag syftar faktiskt
på dem som kan komma att väljas av
folkpartiets och moderata samlingspartiets
riksdagsgrupper.

En del av de frågor som herr Burenstam
Linder nu skriftligen uppvaktar
våra företag med ger en antydan om att
den risken inte kan betraktas som obefintlig
att dessa ledamöter kommer att
använda sina möjligheter att ställa frågor,
inte på ett sätt som är avsett att
förbättra förutsättningarna för dessa företags
verksamhet utan så att de i verkligheten
kommer att innebära en belastning
för företagen, inte därför att
dessa skulle vara ovilliga att redovisa
sin verksamhet utan därför att de frågor
som kommer att ställas icke är uttryck
för ett intresse av att dessa företag
skall utvecklas till aktieägarnas, dvs.
det svenska folkets, fördel utan att det
är andra syften som ligger bakom frågeställandet.
Därför är jag, herr Burenstam
Linder, i dag tveksam när det gäller
ett positivt svar på herr Burenstam
Linders fråga, i vilken grad vi är beredda
att ställa en stab av experter till
dessa riksdagsledamöters förfogande
för att de skall kunna fullgöra sitt uppdrag.
Jag tror att herr Burenstam Linder
underskattar riksdagsledamöternas
förmåga både att motta den information

120 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen

som de begär och också att ställa de relevanta
frågorna. Det är alldeles uppenbart
att det är ett experiment som vi här
startar, och jag vill från denna talarstol
i dag uttrycka den förhoppningen att
detta experiment verkligen skall genomföras
i den andan, att samtliga dessa 18
ledamöter känner sitt ansvar såsom ombud
för det i detta företag aktieägande
svenska folket.

Herr Burenstam Linder säger slutligen:
Genom att en av förvaltningsbolagets
främsta inkomstkällor självfallet
kommer att bli utdelningen från LKAB
innebär tillskapandet av förvaltningsbolaget
— om nu de uppgifter om hur
Burenstam Linders anförande som jag
har fått är riktiga — en utsugning av
Norrbotten.

Jag måste säga att detta, milt uttryckt,
är en oförsynthet mot det kommande
förvaltningsbolaget. Vad vi vet om de
statliga företagen i Norrbotten — vi
kommer att få anledning att diskutera
dem i fortsättningen i kväll — är bl. a.
att ASSI i sina anläggningar i Norrbotten
under en treårsperiod kommer att
investera 330 miljoner kronor. Inte ens
LKAB:s vinstutdelning räcker för att
finansiera en sådan investering. Men
det är framför allt en oförsynthet mot
förvaltningsbolaget att påstå att dess
tillkomst skulle medföra en utsugning
av Norrbotten, när förändringen är att
utdelningen av LKAB:s vinstmedel i
stället för att omedelbart inflyta på
budgetens inkomstsida — där självfallet
också bolaget från ett så pass stort
och vinstgivande företag som LKAB
framstår som relativt marginellt i en
budget med den omslutning vi för närvarande
har —■ i stället kommer att utdelas
till förvaltningsbolaget, detta förvaltningsbolag
som har som en av sina
centrala uppgifter att öka den industriella
aktiviteten i Norrbotten. Jag vill
säga att tillkomsten av förvaltningsbolaget
är en av de mest glädjande och
positiva händelserna när det gäller

Norrbottens industriella utveckling och
att den framtida utvecklingen kommer
att visa detta. Att vända på detta och
säga att bildandet av förvaltningsbolaget
tvärtom skulle innebära en utsugning
av Norrbotten betyder att man
väljer ett enkelt demagogiskt argument
utan att ha gjort sig besväret att sätta
sig in i den mekanism, som kommer
att känneteckna detta förvaltningsbolags
verksamhet.

När jag nu, herr talman, har kommit
till den sista punkten i herr Burenstam
Linders anförande har jag avlägsnat
mig från Stockholm och hamnat i Norrbotten.
Jag vill använda tillfället att i
anslutning därtill, såsom jag tidigare
har anmält, svara på fru Marklunds interpellation
angående sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen.

Fru Marklund har frågat mig dels
om jag kan upplysa om regeringen avser
att förelägga riksdagen en plan för
investeringar i Norrlandslänens näringsliv
som syftar till att bryta trenden
med avfolkning och som kan garantera
en säkrare utkomst för befolkningen
i landsdelen, dels om det föreligger
några planer på omedelbara sysselsättningsskapande
åtgärder i den riktning
interpellationen angivit.

Interpellationen framställdes vid höstsessionens
början den 16 oktober. I
Kramfors och Luleå den 23 respektive
den 24 oktober tillkännagav regeringen
ett närprogram, som kan sammanfattas
i följande punkter:

Särskilt bidrag kommer att ges för åtgärder
som främjar återväxten efter
skogsavverkningar på marker med dålig
spontan föryngring. Stödet berör ett
60-tal kommuner i Norrlands inland,
och genom bidraget räknar man med
att skogsavverkningen skall öka i sådan
omfattning att den år 1970/71 kan
bereda sysselsättning för inemot 2 000
personer under viss del av året.

För att möta de väsentliga sysselsättningsbehoven
under vintern framför

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 121

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen

allt i de fyra nordligaste länen har AMS
vidare bemyndigats att ta ytterligare
75 miljoner kronor i anspråk för allmänna
beredskapsarbeten som AMS tidigare
disponerar för innevarande budgetår.

Ramen för lokaliseringslån höjs med
100 miljoner kronor under förutsättning
att riksdagen bifaller förslag härom.

Genom överenskommelser med SAABScania
skapas industrisysselsättning för
ca 450 man, varav i Luleå ca 250 man,
i Kramfors ca 150 och i Örnsköldsvik
ca 50.

Investeringar i Assi kommer att göras
som uppgår till 315 miljoner kronor för
att säkerställa och utöka produktionen
vid Karlsborg och Lövholmen.

LKAB:s investeringsprogram för de
närmaste åren ligger på en nivå av
150—200 miljoner kronor per år.

NJA har lagt fram ett omfattande investeringsprogram.
Slutlig ställning till
detta har ännu ej tagits.

Lokalisering av en A 60-division kommer
att ske till Luleå, vilket ger sysselsättning
för ca 50 man.

Nytt fredsförband förläggs till övre
Norrlands inland. Utredning pågår om
lokaliseringsort.

Anläggningsarbeten för försvaret tidigareläggs,
vilket kommer att beröra
ett 20-tal orter framför allt i det inre
av övre Norrland.

Ansträngningarna att öka militära beställningar
i norrländska företag kommer
att intensifieras, och undersökningar
görs om huruvida även civila
statliga beställningar i större utsträckning
än nu kan ges till företag i norra
lelarna av landet. I samband med de
/idtagna åtgärderna kan det vara av
intresse att notera att det är första
gången som en industrilokalisering av
privatägda företag sker i samband med
en statlig beställning.

Självfallet är detta inte ett slutgiltigt
program för att lösa sysselsättnings -

problemen i Norrland. Men de nämnda
insatserna visar att en satsning på bred
front pågår för att i enlighet med våra
näringspolitiska värderingar efter hand
nå fram till en ökad likställighet mellan
olika delar av landet på det industriella
området.

Vi kommer att fortsätta att inom ramen
för en aktiv region- och lokaliseringspolitik
stimulera såväl samhällsägda
som privatägda och kooperativa
företag till en ökad industriell verksamhet
i de industriellt eftersatta områdena.
Undersökningar pågår också beträffande
möjligheten att flytta delar
av den statliga förvaltningen från Stockholm.
Vidare beräknas förslag inom
kort bli framlagt angående förläggning
av högre teknisk utbildning till Norrland.

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort
genmäle:

Herr talman! Det kan hända att kammarens
regler är onådiga mot statsrådet
Wickman, men de är säkerligen
ännu mer onådiga mot den stackare
som på tre minuter skall replikera på
allt vad han har sagt.

Jag var förvånad — och jag antar
att jag inte var ensam i kammaren om
det — över det angrepp som statsrådet
Wickman riktade mot min debatt^
teknik. Jag förmodar att han inte vill
göra gällande att jag inte har rätt att
visa upp den typ av undersökningsmaterial
som jag har räknat fram och som
jag anser ha ganska stor betydelse för
denna debatt. Om herr Wickman sedan
inte kan bemöta siffrorna är det liksom
inte mitt fel, ifall de har någon som
helst relevans för den fråga vi diskuterar.

Jag fick en känsla av att statsrådet
Wickman menade att jag hade plockat
ut några enstaka priser från statens
bakteriologiska laboratorium och med
hjälp av dessa ljugit med statistik. Det
har jag inte gjort. Jag har räknat med

122 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen

samtliga priser och gjort ett index för
alla de olika komponenter som ingår.
Jag har inte räknat bara med priserna
vid statens bakteriologiska laboratorium
utan även med priserna vid statens
veterinärmedicinska anstalt. Att
jag inte har räknat med militärapoteket
beror på att insynen där är så skral
att jag, trots att jag har gjort stora
ansträngningar, inte har lyckats få fram
något prismaterial. Men det kanske är
mitt eget fel -— jag har måhända inte
arbetat tillräckligt mycket på den punkten.

Sedan säger statsrådet Wickman att
detta inte alls är representativt — statens
bakteriologiska laboratorium är inte
affärsmässigt o. s. v. Rent formellt är
det inte något affärsdrivande verk, men
det står i dess stadgar att den verksamhet
som bedrivs skall ha full kostnadstäckning.
Det menar jag måste
innebära att man syftar till att sätta
priser som är rättvisande och att utvecklingen
under den tioårsperiod som
jag har intresserat mig för hade ett direkt
företagsekonomiskt intresse.

Ganska mycket av statsrådet Wickmans
svar var upphängt på att jag hade
gjort gällande att Kabi var ett dåligt
företag. Jag är medveten om statsrådets
svårigheter eftersom statsrådet
inte var närvarande här, men låt mig
läsa upp vad jag sade enligt den stenografiska
uppteckning som jag har
framför mig: »Pripps tycker säkert att
det är förträffligt att ha blivit av med
sitt ur ekonomisk synvinkel förhållandevis
osäkra företag till en hygglig
slant.»

Sedan läste herr Wickman upp börsrapporten
i Svenska Dagbladet och sade
att han själv inte hade lika stor respekt
för börsen som en del på den
moderata sidan. Låt mig bara påpeka
att jag inte har läst börsreferatet; alltså
måste herr Wickman ha större respekt
för börsen än åtminstone jag har.

Beträffande Kabis situation på litet
längre sikt påpekade statsrådet Wickman
att det fanns en prognos och att
man nu låg över denna. Jag har händelsevis
haft tillflle att läsa den prognosen,
och jag anser att det ännu inte
är avgjort hur framtiden kommer att
bli. Prognosen är nämligen speciellt optimistisk
mot slutet av planperioden
men inte i början av densamma.

Jag vet inte hur byråkratin inom deb
nya systemet kommer att utveckla sig.
Inte heller här har jag gjort någon ansträngning
att ljuga med statistik. Jag
har tagit fasta på några som jag själv
tycker rimliga uttalanden av remissinstanser
sådana som Vattenfall, LKAB
och riksbanksfullmäktige. Jag har inte
upprättat någon statistik, och jag
står gärna för min egen uppfattning,
herr Wickman. Jag har bara sagt att
jag inte är ensam om den, och det
måste jag uppenbarligen ha rätt att göra.

Statsrådet Wickman påstod att jag
hade sagt att regeringen inte var intresserad
av effektivitet. Jag är övertygad
om att ni är intresserade därav. Vad
jag sade var att huvudintresset antagligen
inte är effektivitet utan expansion
— det utesluter inte att ni också är
intresserade av effektivitet.

När det gäller konsolideringsgraden
kan man naturligtvis resonera fram och
tillbaka. Jag anmärkte bara på att ni
ville göra gällande att den 40-procentiga
konsolideringsgraden i AB Promotion
skulle vara en ursäkt för den 37-procentiga konsolideringsgrad som ni
själva väljer. Jag anser att det är ett
mycket grunt motiv.

Slutligen är jag verkligen förvånad
över den typ av diktat som statsrådet
Wickman utdelar till dem som skall
sitta i de framtida bolagsstämmorna.
Det måste väl ändå vara de därtill valda
riksdagsmännens eget privilegium
att under ansvar uppfatta sin situation?

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 123

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen

Jag tror att statsrådet kan vara övertygad
om att det här inte är fråga om
att försvåra, utan det är fråga om att
känna det ansvar för Sverige som man
är vald till att ta.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag går in i debatten på
denna punkt redan nu, eftersom jag vet
att vi om ett ögonblick kommer att få
en debatt om centralare frågor, nämligen
om Norrlandsproblemen, och jag
vill sära ut min diskussion med herr
Burenstam Linder från den debatten.

Jag talade något om herr Burenstam.
Linders debatteknik. Jag vill inte alls
förhindra herr Burenstam Linders ambitiösa
räknande på statliga företag. Det
är bra. Jag tror faktiskt —• jag vet att
jag är en optimist — att herr Burenstam
Linder och jag så småningom kommer
att kunna ha riktigt bra debatter
om statliga företag. Men skulle inte en
sådan debatt underlättas, om vi valde
en av två vägar, nämligen att antingen
resonera om de allmänna centrala problemen
— om den saken kan vi omedelbart
ha en debatt och har delvis redan
haft det — eller också, om vi vill
gå in på ett enskilt företags utveckling
och verksamhet, men då göra det utifrån
ett allmänt tillgängligt material
för att få en debatt på något så när lika
villkor, något som väl borde vara till
fördel inte minst för dem som sitter
i kammaren och lyssnar.

Det är möjligt att herr Burenstam Linder
tycker att jag är en okunnig medlem
av den svenska regeringen. Jag vet
att det enligt konstitutionen finns ett
formellt antagande, att ett statsråd vet
allting om hela den statliga förvaltningen
och att varje medlem av det svenska
statsrådet de facto är ansvarig för alla
regeringsbeslut. Men, herr Burenstam
Linder, bör vi ändå inte i denna debatt
om grundlagen, som förekommit flera

gånger tidigare i dag, försöka hålla oss
till det som är realistiskt och rimligt.

Jag vill gärna diskutera SBL med herr
Burenstam Linder, och vi kanske kan
få en trevlig debatt härom framöver.
Med då vill jag verkligen ha tillgång till
en mycket fullständigare redovisning
av SBL:s verksamhet än den som herr
Burenstam Linder lämnat i dag. Det
kan hända att herr Burenstam Linder
har alldeles rätt — jag tvivlar dock
på att det är en fullständig bild han
gett — men det är möjligt att så är fallet.
Jag kan inte bedöma den saken,
och därför måste vår debatt nu ofrånkomligen
bli mycket skev. Jag kan inte
inse att vare sig herr Burenstam Linder,
jag eller debatten som sådan har
någonting att vinna på den debattekniken.
Det är klart att herr Burenstam
Linder kan fortsätta att debattera på
det här sättet. Han har fullständig rätt
till det, och det förekommer inga diktat
från min sida om hur herr Burenstam
Linder skall debattera. Det är
bara ett råd jag ger honom.

Herr Burenstam Linder vet mycket
väl att SBL icke är ett typiskt statligt
företag, om vi såsom i denna debatt
med statliga företag avser de statliga
aktiebolagen. SBL är icke något typiskt
statligt aktiebolag — det är inte något
aktiebolag alls. SBL tillverkar enbart
vacciner. Jag vet icke hur vaccinprisutvecklingen
varit i jämförelse med
prisutvecklingen för läkemedlen i övrigt.
Herr Burenstam Linder har antagligen
räknat ut den saken. Men jag
vet ingenting om detta, och herr Burenstam
Linder har inte heller redovisat
någon jämförande analys av kostnadsutvecklingen
när det gäller vaccintillverkningen.

Låt mig komma tillbaka till frågan
om diktat. Om herr Burenstam Linder
blir en av »de aderton», kommer han
naturligtvis att kunna ställa precis de
frågor han vill på bolagsstämmor och

124 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, nt. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsättnings*
skapande åtgärder i Norrlandslänen

skriva vilka brev han vill. Han får göra
det under sitt ansvar som riksdagsledamot.
Att jag tog upp denna fråga
beror på att jag vet att herr Burenstam
Linder redan har ställt rätt orimliga
frågor till våra statliga företagsledningar.
Jag kommer alltså inte med
några diktat, men jag vädjar faktiskt
— för att vi skall få en vettig debatt om
de statliga företagen — att herr Burenstam
Linder och andra i denna artonmannagrupp
använder sin rätt att fråga
på ett sådant sätt, att de statliga företagen
inte kommer att uppfatta ert
agerande som ett försök att försvåra
de statliga företagens verksamhet. Ni
kan naturligtvis om ni vill nerlusa de
statliga företagen med frågor som kommer
att föranleda att de faktiskt för
att kunna svara på frågorna måste anställa
ett stort antal experter. Om frågorna
är väsentliga skall de naturligtvis
ställas, men i den mån de framställda
frågorna av företagen och av
de människor som arbetar där uppfattas
icke som ett uttryck för ett intresse
för dessa företags verksamhet utan
tvärtom som en attack mot företagen,
tror jag att vår företagsdebatt kommer
att halka in på fel spår.

Dessa allmänna synpunkter tycker jag
att herr Burenstam Linder möjligen
skulle kunna överväga om inte här i
kammaren i dag så i en annan ensligare
kammare. Herr Burenstam Linder
är också aktieägarnas — skattebetalarnas
-—- representant i denna riksdag
och något kostnadsansvar bör man
även känna för de uppgifter man drar
på de personer och företag som utsätts
för frågor.

Vi får senare tillfälle att diskutera
hur detta nya system fungerar. Det är
ett experiment och helt oprövat. Det
har höjts kritiska röster mot idén att
ha riksdagsledamöter med på bolagsstämmor.
Jag har hävdat att det är rimligt
att riksdagen får denna möjlighet
och det vore synd om det skulle visa

sig att den möjligheten kommer att
användas på ett improduktivt sätt.

Herr Burenstam Linders formulering
om Kabis värde var av den halvt försåtliga
typen som varken säger det ena
eller det andra. Jag tycker nog att
den tolkning av innebörden av herr
Burenstam Linders anförande som jag
gav på grundval av de uppgifter som
jag hade fått var riktig. Kammaren får
bedöma om det förhåller sig på ett annat
sätt. Jag vet ingenting bestämt om
Kabis framtid. Det enda jag kan säga
är att den prognos för det första året,
som var ett av elementen vid bedömningen
av företagets värde, har överträffats.
Vi vet inte om den fortsatta utvecklingen
blir likadan, men vid bedömningen
av den aktuella situationen
anser jag att det kan vara av värde att
kammarens ledamöter åtminstone får
den informationen.

Man kan välja remissinstanser på
många olika sätt. När jag säger »ljuger
med statistik» vet herr Burenstam Linder
mycket väl vad jag menar med
detta. Han är säkert i utmärkt god tro
och sannolikt inte ens medveten om
subjektiviteten och styrningen i sitt urval
av remissinstanser. För honom är
det alldeles naturligt att han väljer de
negativa remissinstanserna. Han sitter
själv i riksbanksfullmäktige som suppleant.
Detta är en mycket fin institution.
LKAB är ett mycket fint företag. Vattenfall
är ett utmärkt företag, vilket jag
haft tillfälle att särskilt poängtera i första
kammaren. När man talar om statliga
företags ineffektivitet nämner man
aldrig att Vattenfall är ett av vårt lands
största företag, och ett företag som arbetar
i konkurrens med andra företag
och visar en alldeles utomordentlig utveckling.
Man låtsas inte om detta när
man talar om att statliga företag aldrig
kan vara effektiva. Detta är inte en
kall effektivitetsvärdering av Vattenfall,
om jag får uppehålla mig ett ögonblick
vid detta företag. Vattenfall re -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 125

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsattnmgs -

skapande åtgärder i Norrlandslänen

dovisar inte bara en mycket god resultatutveckling.
Det för dessutom en
prispolitik på energiområdet som är
samhällsekonomiskt utomordentligt
gynnsam för den svenska ekonomins
utveckling. Dessutom har Vattenfall fört
en föredömlig politik när det gäller företagsdemokrati.
Företaget tar i dag
ett ytterligare steg genom en skrivelse
som vattenfallsstyrelsen efter framställning
från centrala företagsnämnden
riktar till Kungl. Maj:t om att utöka
antalet ledamöter i verkets styrelse för
att därmed ge utrymme för två representanter
för de anställda. Det är en
framställning som i dag har inkommit
till industridepartementet, och jag föregriper
inte utvecklingen om jag säger
att vattenfallsstyrelsens framställning
kommer att bifallas av Kungl. Maj :t.

Detta var en utvikning. Nu tillbaka
till herr Burenstam Linder. Det finns
flera remissinstanser som har yttrat sig.
Man kan alltid diskutera de statistiska
metoderna, men av naturliga skäl tillgriper
man ofta kvantitativa mätningar.
Herr Burenstam Linder valde att
åberopa en minoritet, och det sägs ju
ibland att minoriteten alltid har rätt.
Det är emellertid betecknande att bland
de remissinstanser som herr Burenstam
Linder tydligen inte tillmäter någon betydelse
och som varit positiva till förslaget
om ett förvaltningbolag ingår
bland andra Landsorganisationen, Kooperativa
förbundet, TCO och SACO.

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort

genmäle:

Herr talman! Jag tar för givet att jag
fortfarande inte är ensam här i kammaren
om att vara förvånad över statsrådet
Wickmans uttalande, att en del av
ledamöterna på förvaltningsbolagets
stämma skulle försvåra förvaltningsbolagets
arbete. Det förefaller som om han
är överdrivet känslig då han inte är beredd
att acceptera det system han själv

vill införa. Är detta en intimidering av
de ledamöter som skall väljas in, tycker
jag det är en mycket dålig början.

Herr Wickman sade att jag har nedlusat
de statliga företagen med frågor.
Jag förmodar att kammaren vid det här
laget undrar vad detta egentligen gäller.
Jag har skrivit runt till flertalet
statliga företag och ställt några frågor
som jag tycker är ganska rimliga, t. ex.
om kalkylmässiga avskrivningar, i den
mån detta inte står i förvaltningsberättelsen.
Jag har t. o. m. haft oförskämdheten
att fråga — och det är kanske detta
herr Wickman tycker är verkligt besvärande
■— vad företagschefen har i
lön. Jag har svårt att förstå att det
skulle krävas en hel stab för att svara.
Jag har också frågat, vilka kungl. brev
som reglerar företagens verksamhet.

Brevet gick ut häromdagen, och jag
är förvånad över att företagscheferna
redan har rapporterat till herr Wickman.
Vi har hört tidigare i dag att de
skall agera fullständigt oberoende, utan
någon styrning från departementet, men
inom 48 timmar vet tydligen departementschefen
att jag har skickat ut dessa
brev. Är det detta som kallas för oberoende
verksamhet i företagen? Herr
Wickman kritiserade mig för att jag
har anfört statistik över prisbildningen
på läkemedel som tillverkas av offentliga
företag, och han sade att han
inte rimligen kan känna till den saken.
Är det inte förvånande att man i många
år har gjort svepande uttalanden om
prissättningen på den privata sidan men
inte har gjort sig besvär att ta reda på
hur det är på den egna sidan? Det behöver
inte vara ohemult att tänka sig
att statsrådet, som brukar tala om att
man måste socialisera för att få insyn,
skall veta vad som händer på den egna
sidan.

Jag håller visserligen med om att
dessa institutioner inte sorterar under
industriministern, men jag föreställer
mig att han bör intressera sig för dem,

126 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen

om han vill köpa upp läkemedelsföretag.

Vidare säger statsrådet att jag kastar
siffror i ansiktet på honom men
inte är beredd att debattera. Hur var
det när vi förra året behandlade Dur ox?
Herr Wickman använde en vecka eller
fjorton dagar för att komma med ett
svar. Efter det svaret utmanade jag industriministern
på debatt. Jag kan ge
industriministern hur lång tid som helst
att förbereda sig för den debatten. Det
har nu gått nästan ett år, men jag är
beredd att ställa upp vilken dag som
helst.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
industriministern för svaret på min interpellation.

Det är riktigt som det sägs i svaret
att jag framställde interpellationen dagarna
innan det s. k. Norrlandspaketet
presenterades. Jag tycker det är bra att
regeringsledamöter åker ut i landet —
i det här fallet till Kramfors och Luleå
— och presenterar de satsningar som
är aktuella, men eftersom de här sakerna
alltså var klara redan då kan det väl
tillåtas mig att undra, varför jag inte
har fått interpellationssvaret något tidigare.

Innehållet i Norrlandspaketet hade
jag tillfälle att värdera i höstens allmänpolitiska
debatt. Jag skall därför
inte ta upp så mycket tid i denna långa
debatt som min interpellation har stoppats
in i, i synnerhet inte när jag nu
var så nära att hamna mitt i ordduellen
mellan herrar Wickman och Burenstam
Linder. Man kan verkligen som herr
Burenstam Linder tala om onådiga regler
i kammaren i dag.

Det finns naturligtvis ingen som bestrider
att de satsningar som industriministern
redogör för har betydelse,
men jag finner skäl att ifrågasätta om
satsningen verkligen pågår på bred

front och om målsättningen att »efter
hand» nå fram till ökad likställighet
mellan olika delar av landet är tillräcklig I

fjol sades det att den socialdemokratiska
lokaliseringspolitiken skulle leda
till mellan 15 000 och 17 000 nya arbeten
före 1980. En genomgång av de
åtgärder som redovisas i svaret inger
inte mig något särskilt stort hopp om
att man skall kunna nå det målet.

Herr talman! »Syftet med lokaliseringspolitiken
är att främja en sådan
lokalisering av näringslivet att landets
tillgångar av produktionsfaktorer blir
utnyttjade och fördelas mellan olika
områden på sådant sätt, att nationalinkomsten
blir så stor som möjligt och att
arbetskraften bereds full sysselsättning.
» Den inriktningen ville den Näslundska
kommittén ge lokaliseringsarbetet.
Men om produktionsfaktorerna
skall kunna utnyttjas så rationellt som
det citerade uttalandet antyder, fordras
en helt annan planmässighet än den
som hittills har karakteriserat lokaliseringspolitiken.

Den kommunistiska riksdagsgruppen
har i olika sammanhang utförligt motiverat
sina krav på en planmässig näringspolitik
från samhällets sida. Jag
skall därför inte ta upp tiden med att
redovisa de kraven. Jag vill emellertid
gärna notera att detta krav på en starkare
samhällelig styrning av investeringarna
numera ställs allt oftare i debatten
om den framtida ekonomiska utvecklingen.

Industriministerns svar ger inte stöd
för det i den ekonomiska debatten
starkt underbyggda kravet på en konkret
plan för en omfattande och målmedveten
expansion av det statliga näringslivet
i Norrlandslänen. De satsningar
som svaret anger utmärks av
den linje som man hittills har följt i
lokaliseringspolitiken, nämligen subventioner
till privatkapitalet och ett
småplottrande som inte på något avgö -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 127

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen

rande sätt förändrar den situation som
inte minst de kommunalt ansvariga
överallt i Norrlandslänen känner alltför
väl.

I ett av sina inlägg i dag sade industriministern,
om jag uppfattade det
riktigt, i ett avsnitt där han berörde de
norrländska problemen, att man borde
ge samhället resurser att lösa dessa
problem. Just det! De resurserna måste
samhället ha, och de måste användas
planmässigt.

Herr talman! Också jag skall synda
på de onådiga reglerna i kammaren i
dag och från mina kommentarer till
interpellationssvaret gå över till en annan
fråga, som också debatteras i dag,
nämligen förslaget om att bilda ett
statligt förvaltningsbolag.

Tillkomsten av ett sådant bolag tycker
jag på ett alldeles speciellt sätt
aktualiserar frågan om de statsägda
företagens utträde ur Svenska arbetsgivareföreningen.
Enligt propositionen
skall förvaltningsbolaget från starten
omfatta 28 000 anställda. I en intervju
i Statsanställd nr 20 för i år säger statssekreterare
Sven-Göran Olhede bl. a.:
»Då det finns en gemensam ägare till
företagen, är det rimligt att man försöker
maximalt utnyttja de förutsättningar
som det gemensamma ägandet
ger.»

Jag finner den ambitionen lovvärd
och jag hoppas att den inte skall inskränka
sig bara till den rent affärsmässiga
sidan. Den måste också omfatta
strävanden att åstadkomma bättre
och enhetligare anställningsförhållanden
för de anställda. Olhede är också
inne på detta, när han exempelvis säger
att »vinst får aldrig uppfattas som
mål» och att »företagsdemokratin måste
fördjupas».

Skall dessa intentioner kunna förverkligas,
så kan staten inte samordna
— eller underordna — sin avtalspolitik
med SAF, vars målsättning är maximal
vinst och vars intresse för företags -

demokrati väl snarast består i att motarbeta
sådan.

Statens beroendeförhållande till SAF
har under många år utsatts för berättigad
kritik från arbetstagarhåll. Särskilt
under den senaste avtalsrörelsen var
kritiken påtaglig. I det sammanhanget
vill jag för industriministern, som tycks
helt okunnig om det, nämna, att den
motion vi har framlagt vid årets riksdag
inte är den första framstöten vi
gör i detta avseende. Jag har inte så
noga tagit reda på när vi motionerade
om denna sak första gången, men jag
är alldeles säker på att vi är inne åtminstone
i andra årtiondet.

Det finns alltså en stark opinion som
menar att det inte finns någon anledning
för staten att vare sig marschera
med Arbetsgivareföreningen eller traska
patrullo efter denna. Tvärtom är det på
tiden att staten såväl politiskt som organisatoriskt
skaffar sig en egen profil
som arbetsgivare. Under de förhållanden
som nu råder kan det inte bli någon
kvalitativ skillnad mellan arbetare och
arbetsgivare på den statliga sidan jämfört
med det privata näringslivet. Och
i motsats till utskottet är jag övertygad
om att en sådan skillnad måste finnas.

Det har lagts ett skriftligt yrkande
på ledamöternas bord. Undertecknaren
står en bit efter mig på talarlistan och
kommer förstås då att förklara varför
yrkandet har kommit till. Låt mig bara
göra den reflexionen att det väl närmast
måste röra sig om en manöver för att
slippa biträda ett kommunistiskt motionsyrkande.
I detta fall kan man väl
tycka att SAP-kongressens beslut och
andra yttringar till förmån för motionskravet
borde ha gjort ett sådant steg
möjligt att ta -—-1, o. m. för herr Ericson
i Örebro. Men tydligen var det inte så.

Det vore naturligtvis förmätet av mig
att ge socialdemokraterna i utskottet
några råd. Men en fundering må tilllåtas.
En liten reservation av någon av
dem kunde ha besparat herr Ericson

128 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika :

skapande åtgärder i Norrlandslänen

och kanske också andra den vånda
som jag tror att det nu framlagda yrkandet
är ett uttryck för. Visserligen
hade inte utskottet, när det behandlade
frågan, nåtts av de telegram som enligt
tidningsuppgifter nu har kommit, men
SAP-kongressens beslut hade man ju.

Kravet i det skriftliga yrkandet är
det i och för sig inte fel på. Men vi ser
det så, att det nu är väsentligt, att riksdagen
uttalar sig för det principiella
kravet att LKAB och andra statliga företag
lämnar SAF. Detta måste väl också
ha varit andemeningen i SAP:s kongressbeslut.

Industriministern sade i sitt inledningsanförande
i förmiddags att man
redan undersöker möjligheterna att få
till stånd en förhandlingsorganisation
för de statliga företagen. Jag lämnar
därhän industriministerns utvikningar
om betydelsen av vår motion och vad
som hänt i frågan före eller efter den
socialdemokratiska partikongressen. Jag
vill bara illustrera min uppfattning att
grunden till de organisatoriska förutsättningarna
för de statsägda företagens
utträde ur SAF redan finns med ett
svar som dåvarande civilministern
Hans Gustafsson gav för ganska exakt
ett år sedan på en interpellation av min
partikamrat herr Thunborg. Av svaret
framgick nämligen att avtalsverket på
begäran skall kunna lämna förhandlingshjälp
åt alla företag som staten är
ägare till eller delägare i. Civilministern
konstaterade visserligen att dimensioneringen
av verkets resurser måste
omprövas ifall utvecklingen i framtiden
skulle medföra att avtalsverket skall ge
förhandlingshjälp och service även åt
de statliga bolag som för närvarande är
anslutna till SAF. Men han ifrågasatte
inte på något sätt att en sådan omprövning
skulle kunna göras.

Ett många gånger upprepat argument
för medlemskap, anfört bl. a. av LKABchefen
Arne S. Lundberg, är att endast
SAF kan ge den förhandlingsservice

svar på interpellation ang. sysselsättnings som

anses behövlig. I och med Hans
Gustafssons besked måste naturligtvis
detta argument anses ha fallit. I utlåtandet
med anledning av vpk-motionerna
1:51 och 11:9 åberopar inte heller
utskottet detta argument, och det borde
man kanske räkna det till godo. Men
på de korta rader som man funnit anledning
kosta på våra yrkanden blir
det förstås inte rum för så många argument.

Kungl. Maj:ts kansli undersöker alltså
hur man skall komma fram till en
lämplig ordning för de statliga bolagens
löneförhandlingar med sina anställda,
och det var väl den undersökningen
inrikesminister Wickman avsåg i sitt
anförande i förmiddags. Men vart tog
då avtalsverket vägen? Med utbyggda
resurser, och en utbyggnad anser väl
också utskottets ledamöter i likhet med
förre civilministern möjlig, borde väl
avtalsverket kunna bli lämpligt.

Det är utskottets mening att de statliga
företagen också i det avseende det
här gäller skall kunna vara verksamma
på samma villkor och under samma
förutsättningar som enskilda företag.
Jag har redan sagt att jag tvärtom anser
det nödvändigt med en kvalitativ skillnad
i olika avseenden mellan dessa
företagsformer. Vilken anledning har
vi annars att vänta oss resultat, t. ex.
av de försök med företagsdemokrati
som det talas så mycket om? I detta
sammanhang vill jag gärna citera ur
Ernst Wigforss’ bok »Efter välfärdsstaten»
som utkom 1956, d. v. s. vid en
tidpunkt när talet om demokrati på arbetsplatserna
och de anställdas insyn i
företagens ledning inte alls var så vanligt
som i dag. Wigforss skriver på ett
ställe: »Vill socialdemokratin pröva hur
långt idéerna om industridemokrati kan
omsättas i praktiken finns just de statsägda
företagen som fält för alla grader
av försök. En socialdemokrati i regeringsställning,
med de anställdas delaktighet
i ledningen på sitt program,

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 129

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen

tycks ha en viss skyldighet att här gå i
spetsen.»

Anser inte utskottets socialdemokratiska
ledamöter att de har denna skyldighet?
I så fall måste de också anse
det nödvändigt att alla statliga företag
som fortfarande tillhör SAF —- och då
spelar det mindre roll om de är små
eller stora, få eller många —• samordnas
när det gäller förhandlingsorganisation.

Herr talman! Med det anförda vill jag
yrka bifall till motionerna 1:51 och
II: 9.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Frågan i vilka former
staten skall bedriva sina förhandlingar
är ingalunda ny. Tvärtom är det ett
spörsmål som har diskuterats ganska
länge. Fru Marklund åberopade partikongressens
uttalande att de statliga bolagen
bör utträda ur Arbetsgivareföreningen,
och det är riktigt att partikongressen
har gjort ett uttalande i den
riktningen. Men man kan inte utträda
förrän man har ett annat organ som de
berörda personalorganisationerna kan
förhandla med.

Som industriministern framhöll pågår
det inom departementet en undersökning
om den lämpligaste formen för
de statliga bolagen att föra löneförhandlingar
med sina anställda. Statens avtalsverk
är uppbyggt för att föra de
förhandlingar som där förts tidigare.
Skall man nu utvidga de förhandlingarna,
så måste verket byggas ut
ganska kraftigt. Och under tiden som
frågan utredes måste personalorganisationerna
ha någon att förhandla med.
Utskottets uttalande innebär en hänvisning
till den beredning som för närvarande
göres inom departementet. När
den beredningen är klar får man ta
ställning till dess resultat.

Fru Marklund anmärkte också på utskottets
skrivning: »Utskottet anser att
de statliga företagen även i nu ifrågava -

rande avseende bör kunna vara verksamma
på samma villkor och under
samma förutsättningar som enskilda företag.
» Men vi har ju en förhandlingsordning
här i landet, och den bör naturligtvis
också vara tillämplig på den
statliga sektorn. Man skall inte där ha
andra rättsregler och bedömningar än
dem som gäller vid allmänt förhandlingsförfarande.
När utskottet avstyrker
motionerna 1:51 och 11:9 så har
det sitt oskiljaktiga samband med att
departementet först måste genomföra
sin utredning innan vi kan ta ställning
till sakfrågan.

Fru MARKLUND (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Nej, jag har inte påstått
att denna fråga är ny. Tvärtom har jag
framhållit bl. a. att vårt parti i åtskilliga
år har gjort framstötar om utträde ur
Arbetsgivareföreningen. Och naturligtvis
får man förutsätta att det under den
tiden har diskuterats hur vi skall komma
fram till en annan förhandlingsordning
för de statsägda företagen.

Man kan inte utträda direkt, säger
herr Lindholm. Nej, men nog tycker
jag att man vid detta laget borde ha
kommit så långt att möjligheten att utträda
skulle finnas. Och som jag sade
i mitt förra anförande har jag, med
stöd av de uttalanden som förre civilministern
gjorde i fjol, räknat med att
de förutsättningarna finns i och med
att den utbyggnad av avtalsverket som
civilministern ställde i utsikt kommer
till stånd.

Vidare sade herr Lindholm att vi
inte kan ha andra rättsregler för de
statliga företagen än för de enskilda.
Nej, naturligtvis inte. Men inte är det
naturligt att ett statligt företag tillhör
en arbetsgivarorganisation, där man
inte på något sätt befrämjar utvecklingen
t. ex. när det gäller företagsdemokratin
som man inom de statsägda företagen
säger sig ivra så starkt för.

5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 41

130 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Marklund bör skilja
på förhandlingsverksamheten och företagsdemokratin.
Företagsdemokratin utvecklas
för närvarande i samråd och
samarbete med pesonalorganisationerna
oberoende av vilken part som sköter
förhandlingarna. Ett utträde av de statliga
företagen ur Arbetsgivareföreningen
är förenat med åtskilliga komplicerade
problem, som först måste lösas.
Om man tar steget utan att lösa dessa
problem, har den personal som är anställd
i dessa företag ingen part att
förhandla med, och så kan vi väl ändå
inte behandla de anställda i de statliga
bolagen.

Fru MARKLUND (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Naturligtvis skall man
skilja på förhandlingsverksamhet och
företagsdemokrati. Vad jag sagt är emellertid
att medlemskapet i SAF försvårar
för de statliga företagen att utveckla
företagsdemokratin, och jag har av
pressreferaten från SAP:s kongress
tyckt mig kunna utläsa att sådana värderingar
där kom till uttryck. Man kunde
t. ex. tänka sig att de medlemsavgifter
som betalas till Arbetsgivareföreningen
kunde användas exempelvis för
att utveckla företagsdemokratin och för
att genomföra andra förbättringar av
arbetsförhållandena i de statliga företagen.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Den långa debatt som
förts i dag bl. a. om bildandet av ett
statligt förvaltningsbolag har väl varat
bara alltför länge. Allt som finns att
säga och mycket därtill är sagt, och
jag skall därför bli mycket kortfattad.
Jag kan emellertid inte underlåta att
uttrycka min förvåning över den stora
hetsigheten i debatten. Vi har ju inte
diskuterat dessa frågor bara här i dag,
utan en debatt har pågått sedan många

år tillbaka både i denna kammare och
ute i landet.

Inte minst från borgerligt håll har
det ständigt framhållits att de statliga
företagen borde bli effektivare, borde
skötas bättre, samordnas bättre osv. När
propositionen om ett statligt förvaltningsbolag,
som skall göra de statliga
företagen både effektivare och bättre
samordnade och ge dem möjligheter att
utvecklas på ett sunt och riktigt sätt,
framläggs trodde man att de borgerliga
skulle säga att de äntligen kommer att
få den förbättring som de så länge önskat.
Då inträffar emellertid det egendomliga
att de går emot förslaget och
menar att det är olämpligt med ett förvaltningsbolag.

Moderata samlingspartiet yrkar klart
avslag på propositionen och uttalar alltså
att det inte vill vara med om inrättandet
av bolaget. För det är den sammansättning
av biandekonomin som består
av fem procent statlig företagsamhet
den rätta. Denna rent mikroskopiska
utspädning innebär gränsen för
den blandning av ekonomin partiet kan
tänka sig. De moderata vill inte vara
med om en starkare inblandning av statlig
verksamhet, om detta krav skulle
föras fram från annat håll. Det är en
ståndpunkt som man kan förstå. De är
motståndare till hela denna tanke.

Folkpartiet och i någon mån centerpartiet
går en annan väg. De säger sig
acceptera förvaltningsbolaget men är
samtidigt måna om att poängtera att
det inte får utvecklas för mycket. De
fruktar mycket för att de statliga företagen
skall få för stora utvecklingsmöjligheter.
De talar hela tiden om att expansionen
inte får ske annat än under
vissa bestämda förhållanden. Man vill
göra alla möjliga inskränkningar i den
statliga företagsamhetens förutsättningar
att utvecklas. Jag har synnerligen
svårt att förstå denna inställning, särskilt
mot bakgrunden av den propaganda
dessa partier för i Norrland, spe -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 131

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen

ciellt i Norrbotten där flera av de statliga
företagen är belägna. Det går knappast
en vecka utan att man i Norrbotten
både i tidningspress och från talarstolar
från borgerligt håll framhåller att
den statliga verksamheten i länet inte
utvecklas och inte har någon initiativkraft
eller att detta län, som har så
mycket statlig företagsamhet, har den
största arbetslösheten. Detta sägs bero
på att de statliga företagen inte vill
åstadkomma någonting, inte vill göra
någonting, inte har utvecklingskraft.
Det borde kunna krävas mer av staten,
säger man.

Detta är OK. Men sedan uppkommer
möjligheten här i kammaren att diskutera
en annan ordning, och då säger
man: Nej, det vill vi inte vara med om.

Jag tycker att de borgerliga får bestämma
sig för vilken väg de är beredda
att gå. Det tycks vara som med
eu viss litterär personlighet, att två själar
bor i detta bröst. Och jag skulle
önska att den svarta, negativa själen
någon gång också visades upp för väljarna
i Norrbotten. Jag anser att man
har rätt att begära att de borgerliga bestämmer
sig för hur det skall vara.

Slutligen finner jag det glädjande att
herr Stridsman på ett så utomordentligt
sätt försvarar Norrlandsfonden. Jag
har ingenting att invända mot herr
Stridsmans motion om att Norrlandsfonden
skall bevaras. Den tillkom en
gång i tiden efter en socialdemokratisk
motion och har betytt och betyder en
hel del för Norrlands näringsliv. Nu
har det i alla fall beslutats att även
under 1970 skall pengar utgå till Norrlandsfonden,
och vad herr Stridsman
begär är att man redan nu skall bestämma
sig för vad som skall hända 1971
o. s. v. Efter att ha deltagit i diskussionen
om dessa frågor under utskottsbehandlingen
tror jag mig kunna försäkra
herr Stridsman att de pengar till norrbottniskt
näringsliv som har utgått via
Norrlandsfonden även i fortsättningen

kommer att finnas till förfogande för
näringslivet.

Jag är som sagt glad över herr Stridsmans
intresse för detta. Industriministern
sade tidigare här i dag att det var
så nyttigt med centerns påverkan på
folkpartiet när det gällde näringspolitiken,
och jag tror att han har alldeles
rätt i det. Om herr Stridsman fortsätter
sin utveckling mot att försvara sådana
ting som har kommit till genom
socialdemokratisk politik och kan få
detta att smitta av sig på folkpartiet,
så är detta givetvis ännu mycket bättre.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
statsutskottets hemställan i dess utlåtande
nr 168.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svanberg fövånar
mig verkligen. Kan detta vara en pedagogik
som svarar mot de krav man kan
ställa på den som uppträder i denna
talarstol?

Herr Svanberg har ju deltagit i avdelningens
behandling av detta ärende.
Jag frågar: Vad är det för någonting
som strider mot herr Svanbergs
uppfattning i det jag deklarerat i dag
och det som står i reservationen, nämligen
att förvaltningsbolaget skall ha
samma villkor att arbeta på som enskilt
företag? Om det därutöver krävs kapital
för investeringar som anses nödvändiga,
t. ex. av lokaliseringspolitiska skäl
i Norrland, skall förvaltningsbolaget
komma till riksdagen och redovisa det
behovet. Vad är det i detta som skiljer
sig från den uppfattning som herr Svanberg
har?

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen om herr
Eliasson i Sundborn uppfattar vad jag
sade som ett angrepp först och främst
på honom, eftersom vi båda deltagit i
behandlingen av ärendet. Men är det
inte så, herr Eliasson, att man vill kring -

132 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika svar på interpellation ang. sysselsattnmgs -

skapande åtgärder i Norrlandslänen

gärda de statliga företagens expansion
med den ena bestämmelsen före och
den andra efter?

Jag tror inte att herr Eliasson menar
någonting annat än jag själv med
detta. Men varför hoppa på alla dessa
reservationer, där den gruppering som
industriministern kallade för lierr Eliassons
något sämre mittenbroder kanske
har andra intressen och vill hålla igen?

.lag hoppas fortfarande att herr
Stridsman skall påverka herr Eliasson
och via honom folkpartiet till en mera
progressiv inställning till de statliga
företagens utvecklingsmöjligheter
som vi i norr är synnerligen beroende
av.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! För det första vill jag
till kammarens protokoll notera alt herr
Svanberg inte svarat på min fråga.

För det andra konstaterar jag att min
och herr Stridsmans uppfattning är
densamma.

För det tredje tillåter jag mig påpeka
att jag utan några inskränkningar fått
förtroendet att vara partiets talesman
i denna fråga både i utskottet och här
i kammaren.

Herr ERICSON i Örebro (s):

Herr talman! Det korta avsnitt i statsutskottets
utlåtande nr 168, som behandlar
några statliga företags medlemskap
i Svenska arbetsgivareföreningen, förefaller
att vara alltför kortfattat och litet
oklart skrivet. Man får ett intryck av
att utskottet ställer sig helt negativt
till den fråga som berörs i motionerna.
Verkligheten är den att motionsförslagets
omedelbara förverkligande kortsiktigt
skulle kunna medföra en del nackdelar
för de berörda företagen. Men
som utskottet antyder i sitt utlåtande
och som statsrådet Wickman klargjort i
sitt anförande här i förmiddags förbe''eder
man redan inom kanslihuset en

förstärkning av de statliga företagens
utrednings- och förhandlingsresurser.
Det bör leda till att de så småningom
kommer att klara sig lika bra utan
SAF :s tjänster.

Riksdagen har all anledning att uttala
sitt gillande av dessa förberedelser och
klargöra sin inställning till denna fråga.
Därför föreslår jag det tilläggsyrkande
som delats ut i stencil.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till en hemställan på punkt 10 i utskottets
utlåtande som lyder »att riksdagen
med avslag på motionerna 1:51 och
11:9 i .skrivelse till Kungl. Maj:t begär
en förstärkning av de statliga företagens
utrednings- och förhandlingsresurser så
att de statliga företag som i dag är anslutna
till SAF kan lämna denna organisation».

I detta anförande instämde herrar
Bergqvist, Sörenson, Gustavsson i Nässjö,
Ekvall och Häll samt fru Dahl och
fru Hjelm-Wallén (samtliga s).

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste nu reagera
litet när herr Ericson i Örebro säger
att det av utskottets skrivning verkar
som om det skulle vara negativt inställt.

Som jag tidigare anfört finns det
många komplicerade problem i detta
sammanhang. Vi menar att dessa problem
måste klarläggas. Detta är inte
något uttryck för att vi är negativa,
utan det är i statsutskottet tradition att
icke skriva till Kungl. Maj:t i ärenden
som Kungl. Maj :t redan bereder. Det
är klart för herr Ericson i Örebro att
denna beredning pågår. Med tanke på
de principer som uttalades på partikongressen
borde herr Ericson kunna vara
nöjd.

Fru MARKLUND (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag är nära nog beredd
att instämma med herr Lindholm. Trots
allt tycks det vara så att herr Ericson i
Örebro inte i likhet med sina partivän -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 133

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika

skapande åtgärder i Norrlandslänen

ner i första kammaren hyser tillit till
industriministerns uppgifter om vad
som pågår på detta område. Förstakammarledamöterna
avstod nämligen från
att framlägga något särskilt yrkande.

Det förefaller mig —- i synnerhet efter
herr Ericsons motivering —- som
om han slår in öppna dörrar. Jag är
överens med herr Lindholm vad det
gäller hans uppfattning om det här
skriftliga yrkandet. Det väsentliga i
sammanhanget måste ändå vara att riksdagen
uttalar sig för ett utträde ur SAF.
Ingen påstår att detta skall ske i morgon.
Självklart måste man utreda och
diskutera formerna och ta tid på sig.
Men ett uttalande från riksdagen om
utträde rimmar med partikongressens
uttalande — jag skall inte kalla det ett
beslut. Men även ett uttalande bör väl
följas av handling.

Herr ERICSON i Örebro (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara ställa två
mycket korta frågor till herr Lindholm.
Den första är: Innebär herr Lindholms
senaste inlägg att han instämmer i mitt
tilläggsyrkande men inte vill yrka bifall
till det?

Den andra frågan är: Vad menar
egentligen statsutskottet med följande
formulering: »Utskottet anser att de statliga
företagen även i nu ifrågavarande
avseende bör kunna vara verksamma på
samma villkor och under samma förutsättningar
som enskilda företag.»?

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! På herr Ericsons i Örebro
fråga angående utskottets skrivning
om de statliga företagens verksamhet
»på samma villkor och under samma
förutsättningar som enskilda företag»
vill jag svara, att vi därmed avser att
om det skapas ett speciellt organ, som
skall handha förhandlandet för de statliga
bolagen, skall dessa förlianlingar
kunna äga rum på samma villkor som

svar på interpellation ang. sysselsättnings förhandlingar

i allmänhet här i landet.
Varken personalorganisationer eller förhandlingsorgan
skall vara diskriminerade,
utan man skall, enligt de traditioner
som har vuxit fram på den svenska
arbetsmarknaden, ha möjlighet att resonera
sig fram till förhandlingsuppgörelser.

Vad beträffar den första frågan anser
jag att den är fullständigt onödig att
framföra i detta sammanhang, alldenstund
man i departementet redan undersöker
alla dessa förutsättningar. Då
är det överflödigt att skriva till departementet
på den punkten.

Herr ERICSON i Örebro (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det var ett »om» i herr
Lindholms senaste inlägg som jag inte
gillade. Vad jag begär är ett ldart uttalande
av riksdagen att de statliga företagen
skall lämna SAF när förberedelserna
för en statlig förhandlingsorganisation
är färdiga och denna kan
sköta förhandlingarna utan hjälp från
SAF.

Trots detta »om» vill jag konstatera
att den formulering i utskottets utlåtande,
som är den egentliga orsaken
till att vi har agerat i denna fråga, enligt
femte avdelningens ordförande nu
skall tolkas så, att de statliga bolagen
så snart det är praktiskt möjligt kommer
att lämna SAF. Jag hoppas självfallet
att också de borgerliga ledamöterna
i statsutskottet instämmer i detta.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Här har i utskottets
formulering inskrivits av herr Ericson
i Örebro någonting som jag tror att herr
Lindholm inte kan stå för. Man talar om
att statliga och enskilda företag skall arbeta
under samma förutsättningar och
säger att en bättre kontakt skall åstadkommas
mellan enskilt och statligt näringsliv,
men samtidigt försöker man
smyga sig från de arbetsförhållanden

134 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. in., tillika svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrlandslänen

som nu råder i vårt land. På den linjen
går icke de borgerliga ledamöterna, åtminstone
inte inom moderata samlingspartiet.
Det skall vara ett arbete på lika
villkor, som vi tidigare har sagt i denna
kammare.

Herr HÄLL (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
den långa raden av talare för att beröra
det lilla men enligt min mening
mycket betydelsefulla avsnitt i statsutskottets
utlåtande nr 168 som behandlar
de statliga företagens organisationsliemvist.
Jag har varit verksam inom
detta område, jag känner denna fråga
så att säga inifrån, och det är möjligt
att jag också ser den utifrån en något
annan synvinkel just på grund av detta
förhållande.

Låt mig nämna att ända sedan LKAB
förstatligades har gruvarbetarna genom
sina fackliga och politiska organisationer
riktat kritik mot att företaget är anslutet
till SAF. Man har inte kunnat finna
något bärande motiv för den anslutningen
men väl en hel del som talar
emot den — jag skall litet senare
anföra något exempel härpå.

Jag delar herr Ericsons i Örebro
uppfattning att utskottets utlåtande på
denna punkt är så knapphändigt formulerat
att man kan utläsa det som
herr Ericson tog upp. Det är beklagligt
att det förhållandet har uppstått. Den
nämnda undersökningen inom Kungl.
Maj:ts kansli betecknar jag som klarl
positiv och den har ytterligare understrukits
i dag, inte minst av industriminister
Wickman. Jag hoppas att undersökningen
skall kunna forceras så
att ett förslag mycket snart kommer
att framläggas. Detta säger jag inte
minst av den anledningen att debatten
i dag går het om 32 § i SAF :s stadgar.
Det är alldeles uppenbart att de som
i dag har en motpart som har stadgar
vari denna paragraf ingår ser en möj -

lighet att befria sig från det bekymret
genom att utträda ur SAF.

Jag skall inte beröra den mening i,
utskottsutlåtandet som herr Ericson i
Örebro citerade — jag delar hans synpunkter
på den. Den synes mig inte
vara särskilt väl genomtänkt.

Man bör ha klart för sig att på de
platser där LKAB är verksam är detta
företag den helt dominerande industrin,
och hela bygden i Kiruna och
Malmberget bygger sin existens på den.
Företaget exploaterar dessutom landets
naturtillgångar, och malmen utgör en
mycket väsentlig del av landets export.

Jag vill anföra ett exempel på oron
inför anslutningen till SAF. Låt mig
då, ärade kammarledamöter, gå något
tillbaka i tiden, närmare bestämt till
1966 års avtalsuppgörelse. Vi var då i
den situationen att SAF var beredd att
lockouta gruvorna med de konsekvenser
som det skulle ha för dessa byg der.

Jag kan väl förstå att SAF valde
gruvindustrin för den aktionen — dess
syfte var ju att påverka en förhandlingssituation,
och då väljer man naturligtvis
en känslig och vital del av
näringslivet. Vådorna i andra avseenden
blir en andrahandsfråga för SAF men
kan rimligen inte bli det vare sig för
samhället eller för dem som hämtar
sin bärgning ur företagets hantering.

Dess bättre kom denna lockout aldrig
till stånd, men jag ser inga framtida
garantier för att inte en liknande situation
skulle kunna uppstå igen. Jag måste
beteckna det som en äventyrlig politik
att man tillåter att en hel bygds existens
och en livsviktig del av vår export
blir en bricka i spelet för SAF i
en avtalsrörelse.

Det är ett rimligt krav att arbetarna
får känna trygghet i sin anställning.
Ett undanröjande av den osäkerhetsfaktor
som medlemskapet i SAF bevisligen
i vissa situationer medför är därför
för mig och för tusentals gruvarbetare
en angelägen fråga. Jag är klart

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 135

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika

skapande åtgärder i Norrlandslänen

medveten om att man inte kan utträda
ur SAF utan att först så att säga se
om sitt hus — man måste bygga upp
den förhandlingsapparat som är nödvändig
för löneförhandlingarna. Jag
tror att det är angeläget att därvid beakta
den något speciella situation som
råder inom gruvorna. Det är i varje
fall, som jag ser det, en fråga om en
klar viljeinriktning. Det råder ingen
tvekan hos mig i dag om att den viljan
finns. Jag förväntar mig att man snart
kommer att förverkliga detta och att
vi kommer att få ett alternativ som gör
det möjligt för oss att i framtiden klara
förhandlingsarbetet utan SAF :s hjälp.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis
än en gång instämma i det av herr
Ericson i Örebro framförda yrkandet.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! I anslutning till herr
Wickmans interpellationssvar skulle jag
vilja säga några ord, fastän industriministern
nu lämnat kammaren.

I detta lands största socialistiska tidning
— vi kanske rent av kan betrakta
den som regeringens organ — fanns
häromdagen en insändare om de nya
djärva målen. Tidningen införde den
under porträttet av rikets statsminister
— ett porträtt på vilket excellensen
företer en djupt tankfull attityd med
hakan stödd mot handen och blicken
fylld av visioner. Rubriken är placerad
över bilden av herr Palme, och den lyder
»Lägg ned Norrland». Statsministern
uppmanas: »Tänk som realisten
Sträng». Jag vill citera det korta men
talande stycket:

»Om Olof Palme verkligen vill gå mot
nya djärva mål så ska han börja med
att lägga ned Norrland. Norrland är
och kommer att förbli olönsamt.»

Undertecknaren är socialist — men
namnet har han inte satt ut. Kanske det
är klokt.

Han kunde kanske få medalj för sitt
förslag till rationalisering — eller kan -

svar på interpellation ang. sysselsättnings ske

en guldklocka. Vilket vore orätt
— ty han är inte ensam. Han har förmodligen
miljoner sympatisörer och
meningsfränder.

Norrland kommer att förbli olönsamt.
Norrland är ett kostsamt bihang till
Svealand och Götaland — de två utgör
det egentliga Sverige. Dessa andra provinser
har genom gammalt oförstånd
fått Norrland på halsen. Det vill säga:
det finns värdefulla tillgångar i detta
Norrland, och dem skall det egentliga
Sverige utnyttja — för att öka sitt välstånd.
Dessa tillgångar ligger långt i
norr, i dunklet där Gävle och Sveg och
Gäddede och Kiruna och Pajala finns
som dimmiga punkter intill varandra
eller strödda var som helst i den egentliga
svenskens föreställning. Långt, långt
bort är det — men visst skall vi ta
vara på malmen och träet och vattenfallens
produkter, och visst skall vi
hålla så mycket folk där att de lönsamma
källorna fortsätter att strömma
och föra rikedom till det egentliga
Sverige. Och visst skall vi, när isen
smälter och midnattssolen kommer, bila
dit för att få omväxling till fritiden
vid Medelhavet. Men att hålla nuvarande
eller tidigare befolkningstal är orimligt!
Norrland kommer att förbli olönsamt.
Rationalisering krävs för att
trygga det egentliga Sveriges plats
bland de tio i topp av världens i-länder.

Käre Olof Palme! Lägg ned Norrland!
Du måste börja med det, skriver alltså
signaturen Skånesosse och anger det
som ett nytt djärvt mål.

Om han ändå vore ensam om sin
slutledning!

Norrland är olönsamt! Lägg ned det!
Så säger inte en politiker än — han
måste tänka på rösterna. Och jag menar
inte, att regeringen och det stora
s. k. arbetarpartiet är ensamma om de
tankarna. Under de år jag vistats i det
här huset, läst tryck och hört anföranden
och samtalat med alla dessa kloka

136 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m., tillika t

skapande åtgärder i Norrlandslänen

och fina män, som har plats och voteringsknapp
här i bänkarna, har jag
motvilligt måst ge efter för en allt starkare
uppfattning att bakom talet om
regionalpolitik och omtanken om det
s. k. norra stödområdet ligger hos otroligt
många en olust. Vore det möjligt
för dem att vara ärliga, skulle de säga:
Norrland lönar sig aldrig! Kan vi inte
hitta på ett försvarligt sätt att lägga ned
Norrland?

Många lider väl av det — andra lider
inte.

Och visst har regeringens politik i
snart 40 år varit rubricerad »Norrland
komer att förbli olönsamt». Men är det
alldeles säkert att vi som kallar oss
opposition verkligen har hjärta för
Norrland? Tror de s. k. borgerliga grupperna
i övriga Sverige att Norrland
skall bli lönsamt? Jag vill nog angripa
den förda regeringspolitiken och påstå
att socialdemokraterna försummade
riksplaneringen åtminstone under de
två första decennierna av sitt maktinnehav
men jag frågar: Skulle flertalet
i de andra partierna ha velat kosta
på Norrland mer?

Vi skall akta oss för skrymteri. Jag
hoppas att oppositionens folk arbetar
för hela Sveriges liv och framtid och
tror på hela landets lönsamhet, men att
det finns tvivel även på vårt håll är säkert.
Det öststyrda partiet i vårt land
hade ett valmanifest — eller kanske var
det ett nummer av tidningen Norrskensflamman,
om jag minns rätt år 1948 —
där man införde ett hånfullt angrepp på
kapitalismen. Det var en teckning som
föreställde en ko som stod på en kartbild
av Sverige. Kons mule befann sig
över Norrbotten, juvret över Stockholm
och svansen över Skåne. Den presenterades
som bolagens mjölkko, som betar
i Norrbotten, mjölkas i Stockholm och
gödslar i Skåne. Jag medger att det
kanske fanns ett uns sanning i karikatyren.
När statens verk, t. ex. vattenfallsverket,
betar sin ko i norr sitter

svar på interpellation ang. sysselsättnings dess

löntagare förvisso i tätorten Stock;
holm. Och kraft och vinster strömmar
till både privata och statliga företag
söderut.

Om alla som sysselsätts av norrländska
rikedomar bodde och skattade i
Norrland, skulle kanske denna arma
provins bära sig. Jag hoppas att den
tankfulle excellensen, vars huvud sjunkit
mot handen under idéernas tyngd,
måtte i sina visioner upptäcka vad
ett rätt använt Norrland skulle betyda
i lönsamhet. När t. ex. en familj med
tre barn och en god fastighet skall
bortrationaliseras från Norrland och
omplaceras t. ex. i Skåne lär det kunna
. kosta upp till en kvarts miljon kronor.
Jag önskar att statsrådet skulle kunna
se alla pengar som i onödan lagts ned
på ett flyttningsprogram som skulle
, varit onödigt om Norrland fått åtnjuta
större skörd av sina tillgångar.

. Jag skall, herr talman, be alla »egent,
liga-Sverige-svenskar» att sluta tala om
Norrland och i stället nämna län och
orter vid namn. Då vi t. ex. talar om
Hässleholm säger vi inte »en stad i
Götaland». Då vi talar om Flen säger
vi inte »en plats i Svealand». Och till
! dimbilden av Norrland bidrar även vi
som bor i landsdelen när vi i tid och
otid ordar om Norrland och norrländska
problem. Låt oss tala om Sverige
och svenska sysselsättnings- och lönsamhetsfrågor! Kära

kammarkamrater, lönar sig Sverige?
Lönar sig Sverige om vi tar
bort Kirunas malm, Bolidens metaller,
Umeälvens vattenkraft, Ångermanlands
skogar, Jämtlands trä- och jordbruksprodukter,
Hälsinglands råvaror och
hela detta väldiga område av god miljö?
Skall vi lägga ned landet så låt oss lägga
ned alltihop. Eller skall vi tänka om och
säga att hela Sverige är lönsamt?

I svaret på interpellationen i dag påminner
industriministern om snabbheten
hos de ansvariga här i landet.
Interpellationen ställdes av fru Mark -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 137

lund den 16 oktober. En vecka senare
reste jultomten från kanslihuset norrut
och infann sig i interpellantens eget
län den 25 oktober, två månader före
julaftonen, med uppfyllelsen av önskningarna
i sin säck, i dag sammanfattad
i en rad punkter som i mina
ögon ånyo bekräftar uppfattningen att
regeringen finner norra Sverige dyrt
och besvärligt.

Jag har i stort sett inte mycket att
invända mot de föreslagna åtgärderna,
men låt mig samtidigt säga att behovet
av dessa åtgärder i dag visar att man
på den tiden, då ett gynnsamt världsläge
m. m. medförde ett ekonomiskt
uppsving för landet, glömde att planera
för denna de! av Sverige, fastän
dess råvaror och andra tillgångar utnyttjades.
Man byggde på annat håll,
investerade på annat håll, utökade tätorterna.
Och när det behövdes arbetskraft
där, tog man den norrifrån. Norra
Sverige var en lagerbod, en befolkningsreserv,
men ingen tänkte på att
det var en del av Sverige. Det betraktades
bara som det egentliga Sveriges
vidhängande provins, som ett slags
Alaska, där man kunde gräva guld men
inte leva.

Självfallet är detta inte ett slutgiltigt
program för att lösa sysselsättningsproblemet
i Norrland, säger herr Wickman.
Visst vore det på tiden att framlägga
ett sådant program. Men inte för
Norrland! Jag upprepar: Inte för Norrland
utan för Sverige, med de norra
delarna integrerade. När man läser om
undersökningarna beträffande möjligheten
att flytta delar av den statliga
förvaltningen från Stockholm hoppas
man att de inte förläggs till Malmö
eller Hälsingborg — det står inte om
den skall norrut eller söderut — utan
till Östersund, Sundsvall, Luleå och Kiruna.
Och varför inte lägga Vattenfalls
hela förvaltningskontor och personalkader
i Jämtland och förlägga alla som
har med LKAB att göra till Luleå? Då

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

kunde man även förvänta en enhetlig
telefontaxa för hela Sverige och en
sänkning av flygets och järnvägens biljettpriser.
Jag önskar verkligen undersökarna
hjärtligen framgång när de går
ut med slagrutan och kartbladet.

Herr talman! Jag vill sluta med ett
citat ur en av denna veckas tidningar.
Det är ett uttalande av en man i mycket
framstående ställning:

»---Det finns inget försök att

forma en målsättning på mycket lång
sikt för vad vi vill göra av vårt land, en
föreställning om hur vi vill använda
och gestalta det till människors välfärd
och glädje.

Då blir det lätt så att slumpen, den
kortsiktiga ekonomiska fördelen, det
skenbarligen minsta motståndet får ta
överhanden.

När det saknas en långsiktig viljeinriktning
blir klokheten i våra byar
lätt så kompakt att skönheten har föga
att beställa.»

Uttalandet är av dåvarande kommunikationsministern
— det sades nämligen
i maj 1966. Det gällde i första hand
då miljövård och fysisk riksplanering,
men man kan säga så inte blott om det,
utan också om det som vi diskuterar
i dag: den kortsiktiga ekonomiska fördelningen
har fått ta överhanden.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Först vill jag ta upp en
liten detalj. Vi har här i riksdagen ett
utskott som skall behandla de frågor
som har med ekonomisk politik att göra.
Vi har andra utskott som skall behandla
frågor om hur vi skall få in
pengar till statskassan och hur vi skall
fördela anslag.

I bankoutskottet diskuterar vi som
huvudområde just den ekonomiska politiken,
organisationsformerna och riktlinjerna
i anledning av partimotioner
och andra motioner om näringspolitik
och lokaliseringspolitik. Vi tycker nog

5* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr bl

138 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

att vi borde ha fått diskutera detta
förslag till organisation av den statliga
företagsgruppen, även om det kanske
inte skulle ha lett till en skrivning som
varit annorlunda än den vi bär framför
oss i dag. Om man sedan i en sådan
diskussion kommer in på någon
fråga som gäller direkta förslag om utgifter
för statsverket, kan ju den speciella
punkten behandlas av något annat
utskott.

Vid vår behandling av näringspolitiken
har vi också kommit i närheten
av sådana frågor som kammaren har
behandlat nu under en stund och också
tidigare i dag i anledning av motioner
som gäller organisationen också på
arbetsgivarsidan. Det gäller ju inte
förslagsanslag eller andra anslag. Det
är som sagt möjligt att vi inte skulle
ha lagt fram någon skrivning av annat
innehåll, men det finns ingen anledning
att nu gå in på dessa detaljer, eftersom
frågorna är under utredning.

Jag skulle nog vara tacksam om vi
med herr talmannens hjälp i fortsättningen
kunde få motioner och propositioner
så fördelade, att de som avser
den generella näringspolitiken och liknande
organisatoriska frågor hänskjuts
till bankoutskottet, medan speciella förslag
till utgifter behandlas gemensamt
av bankoutskottet och andra utskott.

Det delförslag som vi nu står inför
har en lång lidandes historia, som det
inte finns någon anledning att erinra
om nu. Riksdagen behandlade frågan
redan på 1920-talet och 1930-talet. Inom
det socialdemokratiska partiet togs den
upp på partikongressen 1948. Behandlingen
där resulterade i ett betänkande
som diskuterades på 1952 års partikongress.
I det betänkandet nämndes möjligheten
att inrätta ett statligt förvaltningsbolag.
Partikongressen tog inte definitiv
ställning men behandlade detta
som en positiv möjlighet att åstadkomma
ökad samordning.

Därefter arbetade en statlig utredning
1953—1900 med de statliga företags -

formerna. Dess förslag skickades ut på
remiss, och LO, TCO och RF yttrade sig
för en samordning av den statliga företagsgruppen.
Själv gjorde jag i den offentliga
utredningen ett särskilt yttrande
som vann anslutning på löntagarhåll
och kooperativt håll, om en bättre
samordning av gruppen. Tyvärr vann
det inte någon större förståelse på annat
håll, och inte heller 1964 års partikongress,
där vi diskuterade frågan, ville
följa den linjen. Man trodde sig finna
en bättre lösning genom inrättande
av en särskild industriavdelning i varje
departement. Den industriavdelningen
skulle då ha samma arbetsuppgifter
som ett förvaltningsbolag och hålla
ihop räkenskaperna för den grupp företag
som hörde under vederbörande departement.
Industriavdelningen skulle
emellertid därutöver göra någonting
som ett förvaltningsbolag enligt vederbörande
statsråd inte skulle behöva
göra, nämligen en översikt över utvecklingen
inom hela näringslivet.

Det visade sig emellertid vid särskilda
utredningar som gjordes på våren 1966
att den industriavdelning som hade
funnits i ett av departementen inte hade
fungerat som ett förvaltningsbolag hade
bort göra, nämligen genom att göra
upp räkenskaper och planer för innevarande
år och utkast till planer för
nästkommande år. Allt detta saknades
i departementets industriavdelning.
Därefter kom frågan på nytt i rullning
vid partikongresserna 1967 och 1968, då
en kommitté som Landsorganisationen
och regeringen hade tillsatt var i arbete.

Trots denna långa lidandes historia
vore det för mycket sagt att vi är framme
vid en lösning, men vi är framme
vid en dellösning. Det förslag som företagsdelegationen
lade fram i början
av detta år syftade nämligen bara till
en första etapp i utvecklingen, en samordning
av en sjättedel av den statliga
företagsgruppen, om vi räknar samman
affärsverken och bolagen och räknar

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 139

med deras anställda. Fem sjättedelar
återstår att ekonomiskt samordna med
den första sjättedelen, innan vi får en
ekonomiskt samverkande företagsgrupp.

Vid det tillfälle då företagsdelegationen
lämnade sitt betänkande framhöll
jag önskvärdheten av att vi i företagsdelegationen
fick fortsätta arbetet, sedan
den första etappen var klar, med
att gå vidare i en förberedelse av organisationsformer
för samordningen av
de återstående fem sjättedelarna, nämligen
affärsverksgruppen, på något likartat
sätt under någon förvaltningsbolagsliknande
organisation och därefter
ta upp den tredje frågan, nämligen
en samordning under ett särskilt departement
av hela den statliga företagsgruppen.
Det var i januari i år.
Inom delegationen var vi emellertid
vid den tidpunkten överens om att detta
var en första etapp och att vi skulle gå
vidare med den andra och tredje etappen
sedan och att det därför inte fanns
någon särskild anledning att framlägga
det särskilda yttrandet.

Detta är inte någon privat synpunkt
från min sida. Landsorganisationen yttrade
sig över företagsdelegationens arbete
i sitt remissvar i februari, och jag
vill gärna läsa in i kammarens protokoll
vad Landsorganisationen då sade
på denna punkt, nämligen: »Enligt LO:s
mening bör företagsdelegationen i sitt
fortsatta arbete överväga om ytterligare
administrativa fördelar kan vinnas genom
att sammanföra alla statliga företag,
även de företag som enligt förslaget
finans- och kommunikationsdepartementen
skall ansvara för, under ett
departement. I det sammanhanget bör
delegationen också pröva, om inte omfattningen
av den nuvarande statliga
företagssektorn och den väntade expansionen
motiverar ett särskilt departement
för de statliga företagen speciellt
för att besätta samordningen mellan
de affärsdrivande verken och aktiebolagen.
»

När den linjen inte fick fullföljas av

Statligt förvaltningsbolag, in. m.

företagsdelegationen och företagsdelegationen
sedan inte haft något mera
arbetsammanträde, såvitt jag vet, sedan
förra året, fann jag ingen anledning att
kvarstanna i den utan hemställde att
få lämna den. Det beror inte på att jag
skulle vara missnöjd med det förslag
som föreligger här i dag. Det förslaget
är i och för sig en bra dellösning av
en sjättedel av den ekonomiska samverkan
som vi måste få till stånd inom
den statliga företagsgruppen. Men vad
jag skulle vilja se har inte kunnat infrias,
nämligen att vi fick möjligheter
att fortsätta arbetet som det var tänkt
och som det också var framställt på
partikongressen 1968 från partiordförandens
sida och även andras sida i den
slutdiskussion som vi då hade. Det
motsvarar också skrivningen från näringspolitiska
kommitténs betänkande
som lades fram vid extra partikongressen
1967/68 och ordinarie kongressen
1968, nämligen att företagsdelegationen
just skulle ha denna arbetsuppgift att
gå vidare.

Nu vet jag inte i vilka former det
kommer att behöva föras vidare. Delvis
kan väl förvaltningsbolagets styrelse
ta upp några av förslagen, men
man kan knappast tänka sig att förvaltningsbolagets
styrelse kan ta upp
organisationsformer, som sträcker sig
utanför förvaltningsbolagets verksamhet
och inte heller former som gäller
förvaltningen på det departementala
planet. Därmed har väl frågan tyvärr
fallit för denna gång.

Beträffande samordningen av den
statliga företagsgruppen har moderata
samlingspartiet varit negativt i dag,
vilket något förvånar mig. Jag hade
nöjet diskutera dessa frågor med Industriförbundets
verkställande utskott
våren 1961, och vid den tidpunkten
fanns på det hållet ingen negativ inställning
till en bättre samorganisation
av den statliga företagsgruppen vare sig
med avseende på bolagssidan eller affärsverkssidan.
I princip var man posi -

140 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

tivt inställd. Man ville inte ha en statlig
företagsgrupp som gick med sådana
förluster att skattebetalarna onödigtvis
belastades, och man ville naturligtvis
att den statliga företagsgruppen skulle
skötas på ett konkurrensmässigt riktigt
sätt i fråga om prissättning och annat.

Detta är en sak som även måste understrykas
från andra utgångspunkter.
Även om det finns anställda inom de
statliga företagen som sysslar med tillverkningar
har vi också anställda inom
de 90 procent av näringslivet som är
privat och inom de 5 procent som är
konsument- och producentkooperativt
samt kommunalt. Vi vill naturligtvis att
de yrkesverksamma inom den sektor av
näringslivet som uppgår till 95 procent
skall ha möjlighet att fortsätta arbetet
och kunna sälja sina varor på en så
rättvis konkurrensgrund som möjligt.
Det är inte förfalskning av priser o. d.
som vi eftersträvar. Det betyder inte att
man inte med synliga anslag kan ta
upp frågor om socialt bidrag för någon
speciell verksamhet, något företag
eller geografiskt område.

Det gäller nu att utveckla den här lilla
sektorn som uppgår till en sjättedel på
ett bättre sätt än tidigare. Arbetet bör
gå ut på att klara sysselsättningen bättre,
öka den i de trakter där det är nödvändigt,
förbättra reallöneutvecklingen
över hela linjen, trygga anställningsförhållandena
samt skapa bättre anställnings-
och arbetsvillkor. Sedan principen
accepterats, om än bara beträffande
en sjättedel, återstår det praktiska
utvecklingsarbetet inom detta avsnitt
och där vill vi se de praktiska resultaten
så snart som möjligt.

Jag har vid ett par tillfällen tidigare
för kammarens ledamöter framlagt prognoserna
för 1960-talet beträffande sysselsättningen
inom den statliga företagsgruppen,
speciellt inom det område
där den statliga företagsgruppen betyder
mycket, nämligen i de fyra nordligaste
länen. De uppgifter som jag lämnat
kammarens ledamöter tidigare efter

ett par kontakter med de statliga företagen
vid olika tillfällen visade att från
1960 till 1970 skulle sysselsättningen inom
den statliga företagsgruppen i Norrland
gå ned från 50 000 till 40 000 sysselsatta,
d. v. s. med 20 procent på tio
år. De förnyade kontakter jag tagit visar
att utvecklingen blivit litet sämre än jag
förut trodde. Nedgången har blivit något
större.

Den nedgång som jag räknade med att
vi skulle nå fram till 1971 har vi noterat
redan 1969. Sysselsättningen inom den
statliga företagsgruppen i Norrland har
nu gått ned till ungefär 39 000 anställda.
Trots det Norrlandspaket som lades
fram i år kommer sysselsättningen i
Norrland att minska i fortsättningen.
Såvitt man nu kan bedöma kommer sysselsättningen
inom den statliga företagsgruppen
att gå tillbaka ytterligare från
mitten av 1970-talet. Det är en mycket
stor arbetsuppgift att försöka hindra
den utvecklingen och ta igen något av
de gångna tio årens försummelser.

Det är inte så att den statliga företagsgruppen
skall öka överallt. Man
skall givetvis rationalisera på de punkter
där detta behövs. Men av principiella
skäl anser jag det vara arbetsgivarens
sak att vid en rationalisering skapa nya
företag som ökar sysselsättningen. En
av de arbetsuppgifter som förestår är
därför att skapa nya sysselsättningstillfällen
när de gamla försvinner ett stycke
in på 1970-talet. Speciellt i Norrland
är sysselsättningen ett mycket känsligt
problem. Nedgången i Malmbergets gruva
och i Gällivare bör i tid kompenseras
med nya arbetstillfällen. Anser sig
LKAB:s ledning inte ha den uppgiften
— eller anser sig staten-regeringen som
ägare till gruppen inte vilja lägga den
arbetsuppgiften på LKAB? I så fall antar
jag atl staten-regeringen kommer att
ålägga det förvaltningsbolag vi nu skall
bilda att försöka skaffa fram nya arbetstillfällen
när de gamla försvinner.

Någon kanske tycker att det förslag
vi här diskuterar är föga romantiskt,

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 141

men det är inte så vi skall se det. Här
gäller det att trygga sysselsättningen för
framtiden, och den tryggheten är inte
given i ett liberalt låtgåsystem. Den
fordrar planering av företagsägaren, i
detta fall samhället. Att trygga sysselsättningen
är en av grundpelarna i vår
politiska uppfattning. Det skall ge oss
möjligheter att gå vidare på den väg
som ger oss bättre reallöner och bättre
sociala förhållanden i övrigt.

Den statliga företagsgruppen bör
emellertid samtidigt kunna spela en annan
roll, nämligen att medverka till den
ekonomiska demokrati som vi så ofta
talar om men så sällan praktiserar.
Ingen förväntar sig att vi genom en
enda åtgärd skall kunna skapa ekonomisk
demokrati. För det kommer att
fordras åtskilliga åtgärder. Några är på
gång, med de samarbetsundersökningar
som nu företas inom den statliga delen
av näringslivet och även från samhällets
sida gentemot det privata näringslivet
med samarbete på arbetsplatserna i olika
former. Men ekonomisk demokrati
fordrar att man från samhällets och
även från löntagarnas sida får möjligheter
att gå in och påverka sysselsättningen
och dess inriktning redan vid
den tidpunkt då planerna på det nya
företaget göres upp, då det ännu inte
finns något företag eller några anställda.
Och den enda vägen därvidlag är att
få vara med och bestämma om organisationen
och pengarna bakom den samt
om de människor som skall planera för
verksamheten.

Den statliga företagsgruppen bör på
sitt sätt kunna bidra till den utvecklingen,
men vi skall naturligtvis vara
medvetna om att det bara är fråga om
28 000—29 000 anställda på en total arbetsmarknad
om 4 miljoner yrkesverksamma
i vårt land. Denna grupp upptar
bara en halv procent av den totala sysselsättningen.
Hade vi fått med hela den
statliga företagsgruppen, skulle vi åtminstone
ha fått något i närheten av 5
procent av sysselsättningen i vårt land.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

Inom den lilla halva procent som vi
har får vi ändå försöka åstadkomma en
sådan utveckling att vi får insyn, medinflytande,
trygghet, förbättrade reallöner,
viss ökad makt åt löntagarna och
vidgat inflytande för samhället på sådana
punkter där näringslivet behöver
en samhällsinsats, d. v. s. där verksamheten
inte fungerar väl eller borde kunna
fungera bättre med hjälp av en aktiv
statlig näringspolitik.

Det enda som nu återstår är att inför
den nya och — i förhållande till det
lätta efterkrigsårtionde vi har bakom
oss annorlunda och svårare situationen
— önska det lilla embryot till en företagsgrupp
framgång i sin utveckling och
hoppas att den får utvecklas efter de
linjer som vi fackligt och politiskt framhållit
att vi önskar att den skall följa.

Vi bör också befria den statliga företagsgruppen
från en del av de 1800-talsmässiga
former som tyvärr ännu finns
kvar inom delar av densamma. Vi har
nu efter 10—15 års arbete fått en princip
accepterad. Det är beklagligt att det
skulle behöva dröja så länge. De år som
är försummade betyder att vi har kommit
på efterkälken på ett sätt som inte
hade bort få förekomma. Enbart de sysselsättningssiffror
för Norrland som jag
redogjort för klargör vad detta betyder
för löntagarna bl. a. i form av en onödig
arbetslöshet. Det gäller nu för oss
att inte råka ut för samma svårigheter
utan att få till stånd en snabbare utveckling.
Vi bör också få regeringens stöd
för att sprida denna utveckling i sådana
organisatoriska former att den kommer
att avse hela företagsgruppen.

Vi bör också genomföra en sådan reorganisation
av regeringsapparaten på
departementsnivån att vi får moderna
departement anpassade till de arbetsuppgifter
vi har framför oss. De bör
inte vara så belastade som de nu är av
arbetsuppgifter vilka varit utmärkande
för föregående och början av detta århundrade.
Detta organisatoriska arbete
påbörjas med det beslut som vi väl nu

142 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

kommer att fatta. Arbetet på det organisatoriska
området måste gå vidare,
även om företagsdelegationen inte fått
möjlighet att bedriva det. Det vilar nu
ett så mycket större ansvar på regeringen
för att detta arbete vidareutvecklas
och för att det praktiska och organisatoriska
uppbyggnadsarbetet genom förvaltningsbolaget
sköts på ett sådant sätt
att sysselsättningsfrågorna i framtiden
blir bättre tillgodosedda.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att på detta sena stadium av debatten
upprepa vad jag redan sagt i början av
dagens debatt i frågan om de statliga
företagens anslutning till respektive utträde
ur Svenska arbetsgivareföreningen.
.Tåg gör det inte därför att jag i sak
har något att tillägga. Jag har inte heller
i sak något att tillägga till vad utskottets
ordförande nu framhållit men
känner ändå ett behov av att för att
undvika varje risk för missförstånd förnya
den deklaration, som jag gjorde i
mitt anförande i morse.

.Tåg upprepar därför att frågan om
inrättande av en ny förhandlingsorganisation
för de statliga företagen är under
utredning såväl i vårt lönedepartement
— d. v. s. numera finansdepartementet
— som i industridepartementet.
Denna utredning startade redan tidigt
i våras, alltså långt innan den socialdemokratiska
partikongressen fattade
det beslut som åberopats här i debatten.
Utredningen kommer att fortsättas och
slutförandet av den påskyndas av det
förvaltningsbolag till vars inrättande
jag hoppas att kammaren skall lämna
sitt bifall. Det kommer i verkligheten
att vara en av det nya förvaltningsbolagets
första och viktigaste uppgifter att
slutföra detta arbete, och syftet med
den nya organisationen är självfallet att
möjliggöra ett utträde för de statliga
företagen ur Svenska arbetsgivareföreningen.

Utskottets skrivning på denna punkt
liksom de kompletterande tolkningar av
utlåtandet som lämnats av utskottets
ordförande säger precis samma sak. När
utskottet talar om att de statliga företagen
också i ifrågavarande avseende
skall vara verksamma på samma villkor
och under samma förutsättningar som
enskilda företag har jag i likhet med
utskottets ordförande självfallet tolkat
detta uttalande så, att ett inrättande av
en särskild förhandlingsordning för de
statliga företagen icke — tyvärr kanske
jag skall säga — av någon löntagarorganisation
kan tas till intäkt för förhoppningen,
att de statliga företagen härigenom
skulle ges möjlighet att i fråga
om de allmänna lönevillkorens totala
effekt på något avgörande sätt avvika
från de villkor som gäller för de företag
med vilka de statliga företagen konkurrerar.
Detta är, menar jag, en självklarhet.
Men även självklarheter kan ibland
behöva sägas, och det är alltså vad som
har skett i utskottsutlåtandet.

Slutsatsen av vad jag här deklarerat
— och jag ber kammaren ursäkta att jag
i och för sig upprepar vad jag sagt tidigare
— är att det från Kungl. Maj :ts synpunkt
icke föreligger behov av något
yrkande utöver vad som förekommer i
utskottets skrivning för att det arbete
som jag har beskrivit i fortsättningen
skall bedrivas med all kraft och all
skyndsamhet.

Herr ERICSON i Örebro (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag tackar statsrådet
Wickman för hans konkreta och klargörande
inlägg och för hans distinkta
tolkningar av utskottets utlåtande.

Mitt replikskifte med herr Lindholm
tidigare i kväll gav besked om för det
första att de borgerliga har en annan
syn på dessa frågor och för det andra
att utskottets talesman delar den uppfattning
som statsrådet Wickman gav
uttryck för i förmiddags och som han
nu ytterligare har klargjort. Denna upp -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 143

fattning täcker också innehållet i mitt
yrkande.

Det utredningsarbete som pågår har
som klar målsättning att skapa de utrednings-
och förhandlingsresurser som
behövs för att de statliga företag, som
i dag är anslutna till Svenska arbetsgivareföreningen,
skall kunna lämna
denna organisation.

Jag anser mig därför ha nått syftet
med det yrkande jag ställde och ber,
herr talman, att få ta tillbaka yrkandet.

Herr HELLSTRÖM (s):

Herr talman! I moderata samlingspartiets
motion II: 1275 slår man kategoriskt
fast att några skäl för en samhällelig
inbrytning i fråga om produktionen
av läkemedel inte finns. Konkurrensen
fungerar väl, industrin är effektiv
o. s. v. Herr Burenstam Linder har
under lång tid här i kammaren upprepat
och utvecklat de argumenten.

Jag tror att det finns skäl att vända
på problemställningen och i stället fråga
vad som motiverar en dominerande
privat produktion inom läkemedelsindustrin.
Enligt min uppfattning är
det anledning att betrakta läkemedelsproduktionen
som en del av samhällets
hälso- och sjukvårdssektor i stort. Många
av de skäl som motiverat det starka
samhälleliga engagemanget när det gäller
hälso- och sjukvårdstjänsterna kan
vara giltiga också beträffande produktionen
av läkemedel.

Om man bedömer läkemedelsindustrin
från de vanliga kriterierna på när
en privat industriverksamhet är effektiv
ur välfärdssynpunkt, tror jag att,
just med den företagsekonomiska och
nationalekonomiska teori som de borgerliga
så gärna använder, kan man
visa att privat företagsamhet i den här
sektorn inte leder till speciellt hög effektivitet
eller särskilt god resursfördelning.
Konsumenternas valfrihet, som är
en hörnsten för att marknadsmekanismen
skall bli effektiv saknas så gott

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

som helt; statsrådet Wickman utvecklade
den saken i morse. Dels sker inköpen
till övervägande del genom receplförskrivning
av läkarna, dels kan
inte konsumenten, den sjuke, själv planera
vare sig mängden av konsumtionen
eller varaktigheten av den. Argumentet
att läkaren så att säga intar konsumentens
plats är bara relevant till en
liten del. Framför allt har inte läkaren,
som själv inte skall bekosta konsumtionen,
några speciella incitament
att välja de billigaste läkemedlen. Priskonkurrensen
är av dessa och andra orsaker
till stor del satt ur spel.

Då invänder herr Burenstam Linder
att det har visat sig att prisutvecklingen
för läkemedel under 1960-talet har
varit betydligt lugnare än när det gäller
det genomsnittliga konsumentprisindex.
Ja, det är riktigt. Men vad herr
Burenstam Linder inte säger och som
står i nästa mening i koncentrationsutredningens
betänkande, där man tar
upp just denna sak, är att detta förhållande
till en del kan antas bero på att
tillkomsten av nya preparat får ersätta
höjningar på gamla preparat. De siffror
som herr Burenstam Linder kommer
med blir därför närmast en sifferlek.
Det är delvis en skenbar jämförelse
han gör, och detta kan man få klart
för sig om man läser inte bara en
enda, utan två sammanhängande meningar
i koncentrationsutredningens betänkande.

Framför allt har emellertid diskussionen
gällt läkemedelsindustrins forskningsinriktning.
Det finns starka skäl
att anta — koncentrationsutredningen
drar också den slutsatsen — att produktuvecklingen
baseras bl. a. på ana-*
lys av konkurrenters preparat för att
få ett eget patent som ger en mycket
snarlik medicin, och endast en svag förbättring
ur samhällets synpunkt. Detta
ges ett stort utrymme, medan det blir en
underforskning som i fråga om utveckling
av originella preparat och liknande.
Utvecklingsarbetet för folkhälsan blir

144 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

inte optimalt fullföljt. Det stora utbudet
av sömnmedel, huvudvärkstabletter, vitaminpiller
o. s. v. är andra exempel.
Skälet till att det inte här blir någon effektiv
utveckling är just att företagen
följer en enkel vinstprincip.

Nu säger herr Burenstam Linder att
koncentrationsutredningens resonemang
och slutsatser är rent hypotetiska och
saknar varje empirisk bevisning. Praktiska
överväganden skulle leda till helt
andra resultat enligt herr Burenstam
Linder. Men koncentrationsutredningen
framhåller dels att dess studie av företagsekonomiska
och samhällsekonomiska
kriterier i förening med direkta observationer,
egna och andras, indicerar
att resurser felallokerats, särskilt i
forsknings- och utvecklingsarbetet på
nya läkemedel. Dels citerar man den senaste
offentliga utredningen i USA, den
s. k. Nelsonkommittén, som just har
gjort direkta kvantitativa uppskattningar
i detta avseende. Jag skall läsa upp
ett kort avsnitt av vad denna Nelsonkommitté
anför: »Eftersom av de nya
läkemedel, som förs ut på marknaden
varje år, endast en mindre del, kanske
10—20 %, utgörs av betydande nyheter
och återstoden endast består av lätt modifierade
preparat eller kombinationspreparat,
så förefaller mycket av industrins
forsknings- och utvecklingsverksamhet
endast ge mindre bidrag till det
medicinska framåtskridandet.

Kommittén finner sålunda att, i den
mån industrin inriktar sin forskning
på imitativa, onödiga preparat, den
åstadkommer ett slöseri med välutbildad
forskningspersonal, forskningsapparatur
och klinisk utrustning, som tas
i anspråk för att testa preparaten, en
förvirrande mångfald av preparat, soip
uppreklameras hos läkarna, och en ytterligare
börda för patienterna eller
skattebetalarna, som till sist måste stå
för kostnaderna.»

Så nog finns det empiriskt underlag
för koncentrationsutredningens och
andras slutsatser 1

I samma sammanhang kritiserade
herr Burenstam Linder de exempel på
underforskning som ges i min motion
II: 310. Det gäller ett konstaterande för
två år sedan av professorn i mikrobiologi
i Umeå att forskning i grundläggande
virologi så gott som fullständigt
saknas i de svenska läkemedelsföretagen,
medan kanske 60 procent av
alla sjukdomstillstånd förorsakas just
av virus. Herr Burenstam Linder har
rätt i att en viss forskning har tagits
upp på detta område efter år 1967, då
professor Boman förde denna debatt
med läkemedelsindustrin, men kvar står
fortfarande en våldsam disproportion
mellan den lilla och senkomna forskning
som bedrivs och den utomordentligt
stora betydelse virus har som sjukdomsbringare.

Ytterligare ett skäl till att den svenska
virologiska forskningen är så blygsam
är, säger herr Burenstam Linder,
att statens bakteriologiska laboratorium
både som kontrollant och som konkurrent
skulle skapa speciella svårigheter
för de svenska företagen. Det är ett
ganska fantastiskt påstående; herr Burrenstam
Linder måste nog ändå ha blandat
ihop begreppen ganska ordentligt.
Statens bakteriologiska laboratorium
sysslar med vaccin, d. v. s. med döda virus
som tillförs kroppen för att skapa
ett förebyggande skydd mot virussjukdomar.
Detta är en helt annan sak,
och en helt annan typ av forskning
än när det är fråga om att söka komma
åt virussjukdomarnas process och finna
läkemedel mot dem. Här gäller det
i stället att studera levande virus —
hur de förökar sig, deras livsprocess,
hur de sprider sig i kroppens celler —
och att finna läkemedel som kan gripa
in i deras livsprocess. På den punkten
torde sannerligen inte statens bakteriologiska
laboratorium skapa några som
helst svårigheter för de svenska läkemedelsföretagen.

Fenomen av den art jag har beskrivit,
liksom möjligheten — jagsäger möjlighe -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 145

len — av att företagen kan tänkas ligga
onödigt länge på vissa produktförbättringar,
därför att en äldre typ av preparat
fortfarande kan säljas med vinst
på marknaden, innebär ingen speciell
anklagelse mot den svenska läkemedelsindustrin
för misskötsel eller något liknande.
Den sortens effekter är tvärtom
vantiga inom flera typer av privat marknadsproduktion
och är vad man bör
vänta sig som en naturlig följd av de
vinstprinciper som är rimliga, sett från
det enskilda företagets synpunkt. Men
det är självklart att dessa defekter i
själva marknadsekonomisystemet ställs
på sin spets just när produktionen gäller
utvecklingsarbete som direkt angår
liv och hälsa och inte vanliga konsumtionsvaror.
Här är det alltså särskilt angeläget
att samhället engagerar sig också
i produktionsledet.

En annan av moderata samlingspartiets
invändingar mot propositionen gäller
samordningen mellan forskningen
i de statliga medicinska institutionerna
och produktionsföretagen. Utvecklingsarbetet
beträffande läkemedel bedrivs
i många fall så, att företagen kontrakterar
forskare knutna till statliga medicinska
institutioner för att vidareutveckla
deras forskningsresultat och exploatera
dessa kommersiellt. Samordningen
mellan den forskning som för
närvarande sker i samhällets regi och
det kommersiella utnyttjandet av forskningsresultaten
blir därigenom delvis
slumpartad. Samhället saknar möjlighet
att påverka vilka forskningsresultat som
kommer att användas för industriell
produktion av nya läkemedel. Viktiga
forskningsresultat kan på det sättet bli
outnyttjade och ett effektivt utvecklingsarbete
omöjliggöras genom bristande
samordning och den privata läkemedelsindustrins
suveränitet i valet av utvecklingsområden.

I sina motioner skriver moderata samlingspartiet
att det framgår av koncentrationsutredningens
betänkande att
samordningsmöjligheterna fullt ut är

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

tillvaratagna. Det enda som skulle kunna
åstadkommas, framhåller man, är en
omdisponering av resurserna till Kabi
och Vitrum. Påståendet har såvitt jag
kan se inget som helst stöd i koncentrationsutredningens
betänkande. I själva
verket är samordningen mycket ofullständig
på stora fält, inte bara på det
farmakologiska området utan även när
det gäller den mikrobiologiska forskningen,
biokemin och den fysiologiska
forskningen. Propositionen syftar här
till att skapa nya möjligheter.

Den väg som har anvisats i propositionen
är ungefär densamma som föreslogs
i våras i motionen 11:310, att
som den närmaste uppgiften etablera ett
stort statligt produktionsföretag med
stark ställning på marknaden. Självfallet
måste detta företag ges en god konsolideringstid
och bli startpunkten för
en läkemedelspolitik som syftar just till
en integrering mellan å ena sidan olika
forskningsresurser och å andra sidan
forskning, produktion, distribution och
information om läkemedel på ett sätt
som svarar mot de allmänna hälsopolitiska
mål som vi ställer upp för hela
hälso- och sjukvårdssektorn.

Samtidigt är det viktigt att samhället
kontinuerligt följer och värderar produktionsutvecklingen
inom hela läkemedelsbranschen
för att överväga om
i framtiden ytterligare inbrytningar behöver
göras på t. ex. produktionsområdet.
Det är självklart att köpet av Kabi
och Vitrum inte löser alla de problem
beträffande produktionen som t. ex.
koncentrationsutredningen har pekat
på. När det gäller den överforskning
som vi har talat om — alltså forskning
beträffande parallella och icke originella
preparat — visar koncentrationsutredningen
på möjligheten av en socialisering,
men i första hand tänker
sig utredningen ett priskontrollsystem
som direkt skulle diskriminera sådana
preparat genom att endast tillåta att de
åsättes mycket låga priser. Går man sedan
till läkemedelsförsörjningsutred -

146 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

ningen som haft till uppgift bl. a. att
mer detaljerat diskutera just priskontrollens
utformning finner man inte någon
av dessa tankar.

Den närmaste uppgiften för den statliga
läkemedelspolitiken är således en
konsolidering och samordning av de
statliga företagsenheterna, en forsknings-
och produktionsinriktning som
mer än tidigare bör gälla de för folkhälsan
vitalaste områdena. Detta måste ske
parallellt med en noggrann bevakning
av utvecklingstendenserna i den privata
delen av industrin för att man skall
kunna bedöma om samhället i framtiden
ytterligare bör utvidga sina engagemang
på produktionsområdet i syfte
att främja en tillräckligt snabb förbättring
av folkhälsan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
statsutskottets och bankoutskottets hemställan
i förevarande del.

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort

genmäle:

Herr talman! Herr Hellström gjorde
gällande att konsumenten är svag. Ja,
hans ställning är säkerligen svag när
det gäller läkemedel, men jag föreställer
mig att han inte blir speciellt mycket
starkare bara därför att staten i stället
för någon annan tillverkar läkemedlen.

Konkurrensen är satt ur spel, säger
herr Hellström vidare. Nej, skulle jag
vilja säga — det visar koncentrationsutredningen.
Men däremot kommer priskonkurrensen
att sättas ur spel om man
inför ett statligt monopol, som man har
t. ex. på den bakteriologiska sidan.

Sedan anklagar herr Hellström mig
för att felaktigt tolka prisindex. Jag
skulle vilja göra gällande att den mening
i koncentrationsutredningens betänkande,
som herr Hellström läste upp
och som är understruken i mitt eget
exemplar, ingalunda innebär att det behöver
vara fråga om någon systematisk
undervärdering. Man kanske tvärtom
bär överdrivit stegringen när man

anger den till 13 procent under den
senaste tioårsperioden. Under alla omständigheter
är det inte så att man, om
man gör korrigeringar och får fram en
verkligt rättvisande statistik, skulle kunna
konstatera en tiofaldig ökning av
priserna, något som har skett på den
statliga tillverkningssidan.

Dessutom är det, herr Hellström, fråga
om gamla preparat på den statliga
sidan. Det har icke företagits några tekniska
förändringar av de preparat som
där tillverkas. Det är därför helt rättvisande
att göra en jämförelse just med
de väletablerade preparat som kan ingå
i den vanliga prisstatistiken.

Vad Nelsonkommittén beträffar, arbetar
amerikanska utskott inte alls som
våra offentliga utredningar. Ett amerikanskt
utskott inkallar representanter
som läser upp partsinlagor. Det hela är
därför ungefär detsamma som om man
inkallade herr Hellström och lät honom
läsa upp sin uppfattning om läkemedelsindustrin
för att sedan detta material
skulle kunna spridas över världen
och citeras som något slags källa. Jag
litar inte på material av det slaget. Jag
litar mer på den kritik som åtminstone
två nationalekonomiprofessorer gjort av
professor Arvidssons redovisning på
denna speciella punkt.

När det gäller frågan om satsningen
på den virologiska forskningen, bör
man läsa professor Philipsons inlägg i
Dagens Nyheter med anledning av den
debatt som professor Boman påbörjade.
Professor Philipson ger där uttryck för
ungefär samma uppfattning som jag här
gett uttryck för.

Herr Hellström framför en del argument
för att staten skulle överta mer
av läkemedelstillverkningen. Eftersom
herr Hellström inte litar på mig, kan
jag citera ur en tidigare version av
koncentrationsutredningens betänkande,
där det i en fotnot angående olika
skäl för socialisering sägs följande:

»(1) De sentimentala skälen (’Det är
fult att tjäna pengar på sjuka’)

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 147

(2) Finansminister G. Strängs skäl:
Mag kan gå så långt att jag säger, att
om vi ska inleda någon socialiseringsaktion
— — -— så visst ligger läkemedelsindustrierna
i främsta linjen. Det
är icke för att jag misstror deras förmåga
att effektivt producera läkemedel
utan helt enkelt för att läkemedel,
apoteksväsende och sjukvård hör så intimt
samman’.»

Så avslutar författarna noten med följande
kommentar: »Den sortens pladder
bör ju inte stå oemotsagt.»

Herr HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Burenstam Linder
bär nu liksom tidigare i dag en benägenhet
att debattera material som bara
ii an har tillgång till. Jag har inte tillgång
till några tidigare versioner av
koncentrationsutredningens betänkande,
och jag lämnar den saken därhän.

När det gäller Nelsonkommittén är
det inte fråga om något utskottsförhör
med experter, utan vad jag har refererat,
det är kommitténs egen uppfattning.
Jag tror att den är ganska allmän
i Amerika, även om det naturligtvis —
särskilt inom läkemedelsindustrin —
förekommer andra meningar. Det har
också länge varit en allmän uppfattning
i Sverige. Särskilt professor Boman i
Umeå har anfört liknande exempel, och
han har som specialist just på det virologiska
området utmanat läkemedelsindustrin.

Herr Burenstam Linder säger att man
även bör läsa professor Philipsons svar
på professor Bomans första artikel. Philipson
gjorde sig där skyldig till ungefär
samma missuppfattningar som herr
Burenstam Linder gör i dag. Sedan
återkom herr Boman med en andra artikel,
i vilken han tillrättaläde de missuppfattningar
som Philipson och herr
Burenstam Linder har gemensamt.

De prisjämförelser som jag talade om
och Som koncentrationsutredningen gör
är jämförelser mellan läkemedelspriserna
i dess helhet och totala konsumtions -

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

prisindex. Det är sannerligen inte oväsentligt
att man jämför icke jämförbara
storheter när man å ena sidan har totalindex
och å andra sidan —• inom läkemedelsområdet
—- stillaliggande priser
på gamla preparat, som alltså inte får
någon prishöjning — företagen tar sedan
i stället ut de högre priserna på
de nya preparaten som inte kommer in

1 index.

.Tåg kan inte se att herr Burenstam
Linder på någon punkt har rubbat de
slutsatser som jag och, såvitt jag vet,
många med mig har dragit.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Med anledning av det
interpellationssvar som industriminister
Wickman gav till fru Marklund vill
jag ställa några frågor till departementschefen.

1. Statsrådet Wickman säger att närmare
2 000 personer under viss del av
säsongen 1970/1971 genom särskilt bidrag
kommer att beredas ökad sysselsättning
i skogsavverkningar på mark
med dålig spontan föryngring i ett sextiotal
kommuner i Norrlands inland.
Enligt nyligen publicerade uppgifter
skulle i Norrbottens län hittills inte en
enda bidragsansökan ha inkommit för
avsedda skogsavverkningar. Hur situationen
är i de övriga länen i Norrland
har jag inga uppgifter om, men jag förmodar
att utvecklingen i dessa hittills
varit likartad. Med anledning av att resultatet
hittills varit så magert är det
väl rätt optimistiskt att räkna med att

2 000 personer skall kunna placeras i
ökad sysselsättning. Kan statsrådet svara
på hur många som hittills efter utspelet
i Luleå erhållit sysselsättning som
det särskilda bidraget stimulerat till?

2. Kommer Assis och NJA:s investeringsprogram
till någon del att stödjas
med lokaliseringsmedel i form av lån
och bidrag under innevarande budgetår? 3.

När kommer de ca 250 nya arbetstillfällena
att skapas i Luleå med an -

148 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

ledning av överenskommelsen SAABScania? 4.

Vad kan dölja sig bakom formuleringen
i svaret att ansträngningarna att
öka militära beställningar i norrländska
företag kommer att intensifieras?
Avser statsrådet Wickman med detta
svar måhända de föreskrifter som
Kungl. Maj:t den 3 december 1965 angav
beträffande intendenturverkets, fortifikationsförvaltningens,
sjukvårdsstyrelsens
samt armé-, marin- och flygförvaltningarnas
upphandling i de fyra
nordligaste länen?

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Jag kan lova herr talmannen och
kammarens övriga ledamöter att ni inte
skall behöva se mig länge i talarstolen.
.lag vill endast be herr Stridsman rikta
sina frågor till de närmast ansvariga
departementscheferna. Jag kommer därför
icke att uppta kammarens tid med
att besvara frågorna i kväll.

Herr PETERSSON i Gäddvik (in):

Herr talman! Vad först gäller interpellationssvaret
tycker jag det är rätt
intressant att inte industriministern vill
svara på någon fråga i anledning av
detta svar. Jag hoppas att han inte är
helt okunnig om överenskommelsen med
SAAB-Scania om sysselsättning för 250
man i Luleå, i annat fall blir jag orolig.

Orsaken till att jag över huvud taget
deltar i debatten, trots att den inte avser
ett utskottsutlåtande som behandlas
i den avdelning av statsutskottet
som jag tillhör, är herr Svanbergs anförande.
Herr Svanberg tror att förvaltningsbolaget
skall rädda sysselsättningen
i Norrbotten. Jag vill hoppas att
herr Svanberg har rätt, men jag tror
det inte. För några år sedan fick vi veta
att regeringens lokaliseringspolitik skulle
hjälpa upp näringsproblemen i Norrland
och Norrbotten. Något senare var
det regeringens geniala förslag om investeringsfond,
vilken snabbt förvand -

lades till investeringsbank, som radikalt
skulle förbättra sysselsättningsläget i
norra Sverige. Ännu något senare var
industrietableringsdelegationen det organ
som skulle rädda Norrbotten enligt
regeringens och herr Svanbergs säkra
uttalanden. Delegationen övergick i
Svenska industrietableringsaktiebolaget
eller SVETAB, som blev hönan som —
enligt herr Svanberg — genom att arbeta
i hela Sverige skulle värpa guldägg
i norra Sverige.

Herr Hagnell har — även här under
debatten — påvisat hur den statliga
sysselsättningen i Norrland har nedgått
de senaste tio åren, och han har också
sagt att »Norrlandspaketet» inte vänder
den trenden. Tyvärr tror jag att
herr Hagnell har rätt i det fallet.

Herr Svanberg anser att tillkomsten
av ett statligt förvaltningsbolag på ett
avgörande sätt skall förändra sysselsättningsläget
i Norrbotten, men det är
bara en tro, och nya löften. Jag kan
inte inse att det nya förvaltningsbolaget
skulle få en sådan underbar verkan
på statlig företagsamhet i Norrbotten
som herr Svanberg gör gällande.
Om det visar sig att herr Svanberg
får rätt, skall jag gärna tala om det,
men till dess förbehåller jag mig rätten
att både här och på andra ställen
upplysa om värdet av socialdemokraternas
vallöften till Norrbottens folk.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Herr Petersson klagar
återigen på att de statliga företagen i
Norrland har för dålig expansionskraft.
Varför går han då här i kammaren emot
försök att effektivisera dem?

Sedan vill jag i all stillhet ställa en
fråga till herr Petersson: Om vi inte
hade haft de statliga företagen i Norrbotten
att lita till, hur hade det då varit
med sysselsättningen?

Jag tror inte att man bör framställa
saken på det sätt som herr Petersson
gör. Han säger att han inte tror på någonting
av allt detta. Det är dock till

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 149

stor del de statliga företagen i Norrbotten
som svarar för den sysselsättning
vi har. Den kverulans och det
misstänkliggörande som herr Petersson
ägnar sig åt har ännu inte givit oss
ett enda sysselsättningstillfälle.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Jag hoppas att också
herr Svanberg försöker fundera litet
över vad det kan vara som gör att sysselsättningsläget
i de andra skogslänen,
där den enskilda företagsamheten har
mer att säga till om, är bättre än i
Norrbotten.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lothigius begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 168, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lothigius begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ -

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

des. Därvid avgavs 182 ja och 28 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eliasson i Sundborn begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 168, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 120
ja och 70 nej, varjämte 22 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

150 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

Mom. 4

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eliasson i Sundborn begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 168, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114 ja och
69 nej, varjämte 29 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Arvika begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5) i
utskottets utlåtande nr 168, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eriksson i Arvika
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 150 ja och
35 nej, varjämte 27 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Arvika begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6) i
utskottets utlåtande nr 168, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Axel Andersson
m. fl.

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 151

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eriksson i Arvika
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 149 ja och
45 nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7-—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 10

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:51 och 11:9; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Marklund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 10) i
utskottets utlåtande nr 168, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 51 och II: 9.

Statligt förvaltningsbolag, m. m.

emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 195 ja och 3 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 11

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Arvika begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 11) i
utskottets utlåtande nr 168, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eriksson i Arvika
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 117 ja och
94 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr CLARKSON (m), som yttrade:

Herr talman! I voteringen vid mo -

152 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Förvärv av aktier i AB Kabi och Apoteksvarucentralen Vitrum Apotekare AB

ment 3 röstade jag ja men avsåg att
avstå.

§ 2

Förvärv av aktier i AB Kabi och Apoteksvarucentralen
Vitrum Apotekare AB

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förvärv av aktier i
AB Kabi och Apoteksvarucentralen Vitrum
Apotekare AB jämte motioner.

I propositionen nr 142 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över industriärenden
för den 17 oktober 1969 föreslagit
riksdagen att

1) bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna
avtal efter de riktlinjer som anförts
i statsrådsprotokollet mellan staten
å ena sidan samt Pripp-Bryggerierna
AB respektive apotekarsocieteten å
andra sidan,

2) till Förvärv av aktier i AB Kabi på
kapitalbudgeten under fonden för statens
aktier för budgetåret 1969/70 anvisa
ett investeringsanslag av 50 200 000
kr.,

3) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att såsom likvid för 19 791 aktier
i Apoteksvarucentralen Vitrum
Apotekare AB till apotekarsocieteten utge
reverser på sammanlagt 24 431 990
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likaly dande motionerna
1:1105 av herr Skärman m.fl. och
11:1276 av fru Nettelbrandt m.fl., vari
bl. a. hemställts att riksdagen

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde
att tillverknings- och grosshandelsdelarna
inom Apoteksvarucentralen
Vitrum Apotekare AB organisatoriskt
den 1 januari 1971 fördes till den planerade
statliga läkemedelstillverkningsgruppen,

dels de likalydande motionerna
1:1106 av herr Virgin m. fl. och 11:1275
av herr Holmberg m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 142 och i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om översyn av de statliga produktionsenheterna
på läkemedelsområdet
i syfte att dels åstadkomma en bättre
.samordning av produktionen, dels
ock särskilja kontrollfunktionen från
läkemedelsproduktionen.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:1106 och 11:1275, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att efter de riktlinjer
som anförts i statsrådsprotokollet
godkänna avtal mellan staten å ena sidan
samt Pripp-Bryggerierna AB respektive
apotekarsocieteten å andra sidan,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:1106 och 11:1275, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Förvärv av aktier i AB Kabi på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1969/
70 på kapitalbudgeten under fonden för
statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 50 200 000 kr.,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:1106 och 11:1275, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret
att såsom likvid för 19 791 aktier i
Apoteksvarucentralen Vitrum Apotekare
AB (Vitrum) till apotekarsocieteten
utge reverser på sammanlagt 24 431 990
kr.,

4. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:1105 och 11:1276, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört
angående ställningstagande i förevarande
sammanhang till Vitrums framtida
driftform,

5. att riksdagen måtte avslå motioner -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 153

na 1:1105 och 11:1276 såvitt de icke
behandlats under 4,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1106 och II: 1275 i vad de avsåge
läkemedelskontrollen.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Ottosson, Bohman och Lothigius
(samtliga m), som ansett

dels att utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1106 och II: 1275, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förslag om godkännande
av avtal mellan staten å ena sidan samt
Pripp-Bryggerierna AB respektive apotekarsocieteten
å andra sidan och som
sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört beträffande en
översyn av den nuvarande statliga tillverkningen
av läkemedel,

dels att utskottets hemställan under 2
t. o. m. 4 — vid bifall till yrkandet bej
träffande 1 — bort utmynna i avslag å
Kungl. Maj :ts förslag.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Enskog (fp), Nilsson
i Tvärålund (ep), Sjönell (ep) och
Eriksson i Arvika (fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Virgin
m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till ut -

Förvärv av aktier i Uddcomb Sweden AB

skottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen;
och fann herr förste vice talmannnen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lothigius begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 169, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Virgin m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt oförändrat.

§ 3

Förvärv av aktier i Uddcomb Sweden AB

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förvärv av aktier i Uddcomb
Sweden AB jämte motioner.

I propositionen nr 151 hade Kungl.
Maj :t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över industriären -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

154 Nr 41

Förstatligande av läkemedelsindustrin

den för den 30 oktober 1969 föreslagit
riksdagen att till Förvärv av aktier i
Uddcomb Sweden AB på kapitalbudgeten
för budgetåret 1969/70 under fonden
för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 20 500 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna
1:1100 av herr Brundin m. fl. och
II: 1269 av herr Bohman m.fl.,

dels de likalydande motionerna
I: 1101 av herr Werner och II: 1270 av
herr Hermansson m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 151 och hemställa att Kungl. Maj:t
snarast vidtoge åtgärder för att bilda ett
av staten helägt företag för att projektera,
utveckla och producera reaktortankar
m. m.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 1101 och II: 1270 till Förvärv
av aktier i Uddcomb Sweden AB
på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1969/70 på kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier anvisa ett
investeringsanslag av 20 500 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1100 och 11:1269.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Axel Andersson (fp), Virgin
(m), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Ottosson (m), Nyman (fp),
Johan Olsson (ep), Bohman (m), Eliasson
i Sundborn (ep), Enskog (fp), Nilsson
i Tvärålund (ep), Sjönell (ep),
Lothigius (m) och Eriksson i Arvika
(fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de likalydande motionerna I:
1101 och IT: 1270.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:1101 och II: 1270; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Förstatligande av läkemedelsindustrin

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av motioner om förstatligande
av läkemedelsindustrin.

I detta utlåtande behandlades i ett
sammanhang

A) de likalydande motionerna 1:280
av herrar Yngve Persson och Ove Karlsson
samt 11:310 av herr Hellström m.fl.;

B) de likalydande motionerna I: 740
av herr Werner och II: 446 av fru Ryding
m. fl., vari yrkades att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa dels

om en utredning av frågan om
läkemedelsindustrins överförande i allmän
ägo,

dels att — utan avvaktan på slutförandet
av en sådan utredning — en plan
utarbetades för fortsatt utvidgning av
statlig läkemedelstillverkning.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå

a) motionerna I: 280 och II: 310,

b) motionerna 1:740 och 11:446.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

Onsdagen den 10 december 1969 em. Nr 41 155

Rätt för riksdagens revisorer att granska statliga aktiebolag

fall till de likalydande motionerna I:
740 och II: 446 i den del som rör utredning
av frågan om läkemedelsindustrins
överförande i allmän ägo.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till det i motionerna
1:740 och 11:446 framställda
yrkandet om en utredning av frågan om
läkemedelsindustrins överförande i allmän
ägo; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

§ 5

Rätt för riksdagens revisorer att granska
statliga aktiebolag

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av motioner
om rätt för riksdagens revisorer att
granska statliga aktiebolag.

I detta utlåtande behandlades två motioner,
nämligen

1) 1:414 av fru Segerstedt Wiberg
och herr Tistad, vari hemställdes »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhåller om förslag till grundlagsändring,
varigenom riksdagens revisorer
får rätt att granska de statliga företagen»;
samt

2) 1:1069 av samma motionärer, vari
hemställdes »att riksdagen beslutar att
riksdagens revisorer skall ha rätt att
granska det statliga förvaltningsbolag
som föreslås i proposition nr 121».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:414 och
1:1069.

Reservation hade avgivits av herrar

Hernelius (m), Richardson (fp), Lindblad
(fp), Nelander (fp), Werner (m)
och Strömberg (fp) vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:414 och 1:1069 anhålla
hos Kungl. Maj :t om skyndsam utredning
och förslag om rätt för riksdagens
revisorer att granska statlig och statskontrollerad
affärsverksamhet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nelander
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Hernelius m. fl.

156 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ändring i stadgan för Nordiska rådet — Andringar i kommunallagen, m. m.

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 150 ja och 56 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs vart efter annat utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av motioner om
förbättrad samordning av de nordiska
ländernas utlandsrepresentation, och
nr 22, i anledning av väckta motioner
om stöd till den svensk-amerikanska
pressen i Nordamerika.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Ändring i stadgan för Nordiska rådet

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i stadgan för Nordiska rådet jämte i
ärendet väckt motion.

Genom en den 30 oktober 1969 dagtecknad
proposition, nr 143, vilken hänvisats
till utrikesutskottet, hade Kungl.
Maj :t —- under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
för samma dag — föreslagit riksdagen
att anta vissa förslag till ändring
av stadgan (1952: 618) för Nordiska rå det.

Till utrikesutskottet hade vidare
hänvisats motionen 11:1272 av herr
Cassel.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte bifalla proposition
nr 143 med förslag till lag om ändring
i stadgan för Nordiska rådet,

2. att motionen 11:1272 måtte anses
besvarad med vad utskottet anfört.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utrikesutskottets hemställan i
dess utlåtande nr 23 med den ändringen
att i förslaget till lag om ändring
i stadgan för Nordiska rådet 1 §
andra stycket ordet »landsstyrelse» utgår
och ersättes med »landsstyre». I
denna paragraf bör nämligen den danska
benämningen användas.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls med
den av herr Mellqvist yrkade ändringen.

§ 8

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1969/70, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Ändringar i kommunallagen, m. m.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Konstitutionsutskottets utlåtanden nr
44 och 45 kommer att föredragas och
debatteras i ett sammanhang, och yrkanden
beträffande dessa båda utlåtanden
framställes under den gemensamma
överläggningen.

Härefter föredrogs i ett sammanhang
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 44, med förslag till ändringar i
kommunallagen i anledning av två propositioner
jämte följ dmotioner, och

nr 45, med förslag till ändringar i

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 157

kommunallagen för Stockholm i anledning
av två propositioner jämte följdmotioner.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 44

Under vårsessionen framlade Kungl.
Maj:t propositionen nr 63 med förslag
om införande av enhetlig kommunbeteckning,
m. m. Vid denna fogades sju
lagförslag, däribland ett förslag till lag
om ändring i kommunallagen (KL).

Två par följdmotioner väcktes:

1) 1: 1027 av herr Gösta Jacobsson
m.fl. och 11:1181 av fröken Ljungberg
m. fl.; samt

2) I: 1028 av herr Ferdinand Nilsson
m.fl. och 11:1182 av herr Sjönell m.fl.

Ärendet uppsköts till höstsessionen.
Under denna hade Kungl. Maj:t framlagt
propositionen nr 129 med förslag
till ytterligare, omfattande ändringar i
kommunallagarna och anknytande författningar.
Vid densamma hade fogats
14 lagförslag, däribland ett förslag till
lag om ändring i KL.

Tolv följdmotioner hade väckts:

3) 1:1102 av herr Gösta Jacobsson
m. fl. samt II: 1271 av herrar Magnusson
i Borås och Enarsson;

4) 1:1107 av herr Dahlén m.fl. och
II: 1284- av fru Nettelbrandt m.fl.;

5) 1:1108 av herr Per Jacobsson och
11:1281 av herr Larsson i Umeå m.fl.;

6) 1:1109 av herr Harald Pettersson
m.fl. och 11: 1280 av herr Larsson i
Luttra m. fl.;

7) 1:1110 av herr Strandberg samt
II: 1282 av fröken Ljungberg och herr
Oskarson;

8) II: 1279 av herr Hugosson; samt

9) II: 1283 av fru Marklund m.fl.

Beträffande handläggningen av de genom
propositionerna anhängiggjorda
ärendena anförde utskottet följande.

Utöver KL berörs ytterligare fyra
kommunallagar av båda propositionerna,
nämligen kommunallagen för Stockholm,
landstinglagen, lagen om kommunalförbund
och kommunala indelnings -

Ändringar i kommunallagen, m. m.

lagar. I viss utsträckning föreslås ändringar
i samma paragrafer i båda propositionerna.
Det har därför varit nödvändigt
att behandla dessa gemensamt
och att i fråga om envar av nämnda fem
lagar sammanföra de båda förslagen till
ett. Emellertid berörs ett stort antal paragrafer
av motionerna och särskilt av
yrkanden i fråga om enhetlig kommunbeteckning.
Ställningstagandena får betydelse
för utformningen av övriga lagförslag
och även för behandlingen av
ett samtidigt inom utskottet handlagt
ärende angående omfattande ändringar
i vallagstiftningen (proposition nr 148
jämte ett flertal följdmotioner).

Om samtliga lagförslag läggs fram
samtidigt, måste alternativa förslag presenteras
genomgående. Utskottet har
funnit att det möter mycket stora svårigheter
att framställa ärendet på ett
överskådligt sätt. För att så långt som
möjligt förenkla ärendets behandling
har utskottet beslutit att först, i detta
utlåtande, behandla propositionerna nr
63 och nr 129 samt alla följdmotionerna
i vad de avser KL. Alla de sakfrågor,
som tagits upp i propositionerna och
motionerna, kan bli föremål för riksdagens
ställningstagande i detta ärende,
med något smärre undantag.

I ett samtidigt härmed framlagt utlåtande
nr 45 tar utskottet upp samma
propositioner och motioner i vad de avser
kommunallagen för Stockholm, eftersom
ett särskilt yrkande i frågan om
enhetlig kommunbeteckning framställts
beträffande denna lag.

Sedan riksdagen fattat beslut i anledning
av dessa utlåtanden, kommer utskottet
att framlägga utlåtanden dels om
övriga lagförslag i propositionerna nr
63 och nr 129, dels i det ovannämnda
ärendet angående vallagarna. Därvid
kommer utskottet att utgå från vad riksdagen
beslutit i frågan om enhetlig kommunbeteckning
m. m.

I fråga om propositionernas huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

158 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ändringar i kommunallagen, m. m.

Propositionen nr 63

I propositionen föreslås att nuvarande
beteckningar på de borgerliga primärkommunerna
— landskommun, köping
och stad — mönstras ut ur kommunallagarna
och ersätts med den enhetliga
beteckningen kommun. De skilda
beteckningarna på kommunens fullmäktige
och styrelse — kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige resp.
kommunalnämnd, drätselkammare och
stadskollegium — skall enligt förslaget
bytas ut mot de enhetliga beteckningarna
kommunfullmäktige resp. kommunstyrelse.
Den möjlighet som f. n.
finns för städer att flytta drätselförvaltningen
från styrelsen till ett särskilt organ
föreslås bli öppnad för alla kommuner.

Vidare föreslås att municipalsamhälle
inte längre skall finnas och att städernas
auktionsmonopol skall upphävas.

Reformerna föreslås träda i kraft den
1 januari 1971. Auktionsmonopol som
utövas skall dock enligt förslaget få bestå
intill utgången av år 1972.

Propositionen nr 129

I propositionen föreslås att kommunerna,
utan att som f. n. vara bundna
av något föreskrivet maximital, skall få
bestämma hur många fullmäktige som
skall utses. Nu gällande minimital föreslås
bli jämkade med hänsyn till de
kommunblocksanpassade kommunerna.
Antalet fullmäktige skall enligt förslaget
alltid bestämmas till ett udda tal.

Med reglerna om fullmäktiges antal
har i propositionen sammanknutits ett
förslag till ändring i de nuvarande bestämmelserna
om förutsättningarna för
valkretsindelning. Sådan är f. n. obligatorisk
i kommun med mera än 40 000
invånare. Under hänvisning till att sådan
kommun enligt de nya reglerna
skall utse minst 51 fullmäktige föreslås,
att varje kommun, som skall utse fullmäktige
till minst detta antal, skall in -

delas i valkretsar. Eljest avses ingen
ändring i gällande regler. Dessa innebär
att kommun med mellan 10 001 och
40 000 invånare får indelas i valkretsar,
där så befinnes lämpligt, men kommuner
med ännu färre invånare endast om
särskilda skäl föreligger.

Vidare föreslås att kommun, församling
och kyrklig samfällighet skall få bestämma
att suppleanter för fullmäktige
skall utses.

Med anledning av att i samband med
beslutet om en partiell författningsreform
mandattiderna för de representativa
organen, styrelserna och de flesta
nämnderna för specialreglerad förvaltning
i kommun, landstingskommun och
kommunalförbund förkortas från fyra
till tre år föreslås vidare i propositionen
vissa ytterligare ändringar i fråga
om kommunala organs mandattider. Sålunda
föreslås bl. a. att mandattiderna
för de kyrkokommunala organen och för
vissa icke kommunala organ, vilka helt
eller delvis utses av kommun eller
landstingskommun, skall vara tre år.
Mandattiden för styrelserna och för de
nämnder för specialreglerad kommunal
och landstingskommunal förvaltning,
vilkas mandattid f. n. liksom styrelsernas
börjar året efter de representativa
organens mandattid, föreslås bli
samordnad med denna.

Den nya ordningen skall enligt förslaget
tillämpas fr. o. m. 1970 års val. Kommun
som då ännu inte blivit föremål för
indelningsändring enligt gällande planer
skall dock kunna tillämpa äldre bestämmelser
om antalet fullmäktige. Nu
löpande tjänstgöringstider för ledamöter
och suppleanter i bl. a. styrelserna
skall enligt förslaget upphöra vid utgången
av år 1970.

Beträffande motionernas huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Motionerna 1) avser väsentligen att
varje stad skall ha rätt att själv besluta,
om den skall avstå från beteckningen
stad och om benämningarna på stads -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 159

fullmäktige, drätselkammare och stadskollegium
skall ändras.

Motionerna 2) har i sak samma syfte.

Motionerna 3) vill ha en allmän bestämmelse
i KL om att vad som sägs där
och i andra författningar om kommunfullmäktige
och kommunstyrelse skall i
tillämpliga delar gälla om stadsfullmäktige,
drätselkammare och stadskollegium
i städer som behåller stadsbeteckningen.

Motionerna i) avser att mandattiden
för fullmäktige och suppleanter skall
börja den 15 oktober valåret (8 § KL)
och att den föreslagna ändringen av regeln
om förutsättningar för valkretsindelning
inte skall genomföras (9 § KL).

Motionerna 5) framför en rad synpunkter
och förslag som önskas beaktade,
bl. a. om obligatoriskt suppleantsystem
och vissa andra detaljer i de föreslagna
reglerna om suppleanter.

Motionerna 6) avser dels obligatoriskt
suppleantsystem, dels strängare krav än
nu för att valkretsindelning skall få ske,
dels att valkretsindelning och antal
mandat i varje valkrets skall fastställas
senast i april 1970 medan propositionen
föreslår juni, dels att de nya bestämmelserna
om antal fullmäktige skall tillämpas
i alla kommuner fr. o. m. 1970 års
val.

Motionerna 7) vill ha obligatoriskt
suppleantsystem utom i kyrkofullmäktige
samt oförändrade regler om förutsättningar
för valkretsindelning (i sistnämnda
del i sak = 4).

Motionerna 8) avser att högst 15 mandat
skall få finnas i en valkrets.

Motionerna 9) åsyftar liksom 6)
strängare krav för att valkretsindelning
skall få ske men föreslår andra regler
än 6).

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av de
i propositionerna nr 63 och nr 129
framlagda förslagen till ändringar i
kommunallagen för sin del besluta i
fråga om denna lag,

Ändringar i kommunallagen, m. m.

1) med avslag på motionerna 1:1027
och II: 1181 (nr 1), 1:1028 och II: 1182
(nr 2) samt 1:1102 och II: 1271 (nr 3) i
motsvarande del, att 1 och 4 §§ skulle
ha den lydelse som föreslogs i en vid
utlåtandet fogad bilaga 3 (enhetlig kommunbeteckning),
innebärande bifall till
det i propositionen nr 63 framlagda förslaget; 2)

med avslag på motionerna 1:1108
och II: 1281 (nr 5), 1:1109 och II: 1280
(nr 6) samt 1:1110 och II: 1282 (nr 7)
i motsvarande del, att två nya paragrafer
skulle införas, 5 a och 14 a §§, med
den lydelse som föreslogs i bilaga 3, och
att 15 § första stycket skulle ha den lydelse
som föreslogs i bilaga 3 (fakultativt
suppleantsystem), innebärande bifall
till det i propositionen nr 129 framlagda
förslaget med en mindre jämkning
av 15 § första stycket;

3) med bifall till motionerna 1:1109
och II: 1280 (nr 6) och avslag på motionerna
1:1107 och 11:1284 (nr 4),
1:1110 och II: 1282 (nr 7) samt II: 1279
(nr 8) och II: 1283 (nr 9) i motsvarande
del, att 9 § skulle ha den lydelse som
föreslogs i bilaga 3 (reglerna om valkretsindelning),
innebärande bifall till
förslagen i motionerna 6) att valkretsindelning
aldrig skulle vara obligatorisk,
varvid som förutsättning för att indelning
skulle få ske uppställdes, att
invånarantalet överstege 40 000 eller att
speciella omständigheter förelåge; samt

4) med besvarande av motionerna
1:1108 och 11:1281 (nr 5) och avslag
på motionerna 1:1107 och 11:1284 (nr

4) samt 1:1109 och 11:1280 (nr 6),
samtliga i vad de avsåge kommunallagen
men icke blivit behandlade under
punkterna 1)—3), anta övriga förslag i
bilaga 3.

Reservationer hade avgivits

1) i fråga om enhetlig kommunbeteckning: av

herrar Svenungsson (m), Lindblad
(fp) och Richardson (fp), fröken Lundbeck
(m) samt herrar Adamsson (s),

160 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ändringar i kommunallagen, m. m.

Henningsson (s), Nelander (fp), Werner
(in) och Strömberg (fp), vilka ansett dels

att utskottet bort beträffande
punkten 1) hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av de
i propositionerna nr 63 och nr 129
framlagda förslagen till ändringar i
kommunallagen för sin del besluta i
fråga om denna lag,

1) med besvarande av motionerna
1:1027 och II: 1181 (nr 1), 1:1028 och
II: 1182 (nr 2) samt I: 1102 och II: 1271
(nr 3) i motsvarande del, att 1 och 4 §§
skulle ha den lydelse som föreslogs i en
vid utlåtandet fogad bilaga 4 (enhetlig
kommunbeteckning), innebärande
främst den skillnaden mot lagförslaget
i propositionen nr 63 att några nya beteckningar
på kommunernas fullmäktige
och styrelser icke infördes utan att
man därvidlag i lagstiftningen och som
officiell benämning bibehölle de för de
nuvarande kommuntyperna gemensamma
beteckningarna »kommunens fullmäktige»
och »kommunens styrelse»,
varvid kommun emellertid kunde besluta
att för dessa organ — vid sidan av
de berörda officiella benämningarna —
fortsätta att begagna hittillsvarande benämningar,

dels ock att — vid bifall till reservanternas
hemställan i fråga om punkten 1)
— i utskottets hemställanden under
punkterna 2—4 borde företas de ändringar
beträffande kommunbeteckningen,
som föranleddes av beslutet rörande
punkten 1) och angivits i bilaga 4;

2) i fråga om suppleantsgstemet:

av fru Segerstedt Wiberg (fp) samt
herrar Svenungsson (m), Richardson
(fp), Axel Georg Pettersson (ep), Larsson
i Luttra (ep), Wennerfors (m), Boo
(ep), Nelander (fp) och Strömberg
(fp), vilka ansett att utskottet bort beträffande
punkten 2) hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av de
i propositionerna nr 63 och nr 129
framlagda förslagen till ändringar i

kommunallagen för sin del besluta i
fråga om denna lag,

2) i anledning av motionerna 1:1108
och II: 1281 (nr 5), 1:1109 och II: 1280
(nr 6) samt 1:1110 och II: 1282 (nr 7)
i motsvarande del, att två nya pagrafer
skulle införas, 5 a och 14 a §§, med den
lydelse som i reservationen angåves och
att 15 § första stycket skulle ha den lydelse
som likaledes angåves i reservationen,
innebärande att — med avvikelse
från propositionen nr 129 och bifall
till motionerna 5), 6) och 7) i denna del
— suppleanter obligatoriskt skulle utses
för fullmäktige;

3) i fråga om förutsättningarna för
valkretsindelning:

av herrar Georg Pettersson, Erik Olsson,
Sörlin, Nyquist, Norberg, Adamsson,
Nilsson i Östersund och Henningsson,
fru Thunvall samt herr Johansson
i Trollhättan (alla s), vilka ansett att
utskottet bort beträffande punkten 3)
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av de
i propositionerna nr 63 och nr 129
framlagda förslagen till ändringar i
kommunallagen för sin del besluta i
fråga om denna lag,

3) med avslag på motionerna I: 1107
och II: 1284 (nr 4), 1:1110 och II: 1282
(nr 7), 1:1109 och II: 1280 (nr 6) samt
11:1279 (nr 8) och 11:1283 (nr 9) i
motsvarande del, att 9 § skulle ha den
lydelse som i reservationen angåves, innebärande
bifall till det i propositionen
nr 129 framlagda förslaget.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
fru Segerstedt W ib er g samt herrar
Richardson, Nelander och Strömberg
(alla fp).

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 45

Ärendet gällde — såsom framgår av
redovisningen i det föregående av utskottets
utlåtande nr 44 —- propositionerna
nr 63 och nr 129 i vad de avsåge
kommunallagen för Stockholm. Av de i

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 161

utlåtandet nr 44 upptagna följdmotionerna
avsåge följande även denna lag:

1) 1:1027 och II: 1181;

2) 1:1028 och II: 1182;

8) 1:1102 och II: 1271;

5) 1:1108 och II: 1281; samt

G) I: 1109 och II: 1280.

Utlåtandet innehöll endast en självständig
fråga i förhållande till utlåtande
nr 44, nämligen ett särskilt yrkande
i fråga om enhetlig kommunbeteckning.
Skillnaden vore att reservanterna ville
ha kvar beteckningarna »stadsfullmäktige»
och »stadskollegium» i Stockholm.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av de
i propositionerna nr 63 och nr 129 framlagda
förslagen till ändringar i kommunallagen
för Stockholm för sin del besluta
anta lagförslaget i en vid utlåtandet
fogad bilaga 1, med avslag på motionerna
1:1027 och 11:1181 (nr 1), I:
1028 och II: 1182 (nr 2), 1:1102 och II:
1271 (nr 3), 1:1108 och II: 1281 (nr 5)
samt I: 1109 och II: 1280 (nr 6), i den
mån de icke blivit tillgodosedda genom
utskottets lagförslag.

Reservation hade avgivits av herrar
Svemuigsson (m), Lindblad (fp)
och Richardson (fp), fröken Lundbeck
(m) samt herrar Adamsson (s), Henningsson
(s), Nelander (fp), Werner
(m) och Strömberg (fp), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

I: 1028 och II: 1182 (nr 2), I: 1102 och
II: 1271 (nr 3), I: 1108 och II: 1281 (nr

5) samt 1:1109 och 11:1280 (nr 6), i
den mån de icke blivit tillgodosedda
genom reservanternas lagförslag.

Vad utskottet hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

6—-Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Ändringar i kommunallagen, m. m.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! I konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 44 och 45 behandlas
propositionerna nr 63 och 129. Proposition
129 gäller förutom ändringar i
kommunallagarna ändringar i en rad
andra lagar. Konstitutionsutskottet har
också haft att behandla proposition 148
om ändring av vallagarna. Dessa propositioner
har alla ett visst samband
med varandra. Jag säger detta som en
orientering för kammarens ledamöter
inför den fortsatta debatten.

Vid utskottsbehandlingen bär vi funnit
att det från flera synpunkter skulle
ha varit till fördel att sammanföra
behandlingen av kommunallagen till ett
utlåtande. Personligen hade jag gärna
sett att även kommunallagen för Stockholm
behandlats i samma utlåtande, då
ändringarna i sak rör samma frågor.
Nu redovisas dessa ändringar emellertid
i ett särskilt utlåtande, som anknyter
till utlåtandet nr 44.

Låt mig först, herr talman, göra några
allmänna betraktelser om bakgrunden
till de nu föreslagna ändringarna
i kommunallagarna. Jag vill gärna ge
ett erkännande åt civilminister Lundkvist.
Jag är övertygad om att när det
en gång i framtiden skall skrivas historia
på detta område kan man inte förbigå
årtalet 1969 — det år då vi genomförde
den kommunala indelningsreformen,
det kommunala partistödet och
de nu aktuella ändringarna, vilka alla
motiveras av de kommunala uppgifternas
ökade betydelse i samhällslivet och
syftar till att stärka den kommunala
demokratin. Jag tycker att statsrådet
Lundkvist är värd en eloge för sitt
mycket energiska arbete på detta område
under det gångna året.

Det är heller inte svårt att finna en
rak linje i statsrådets kommunala reformsträvanden.
Han har strävat efter
att vidga kommunernas handlingskraft
samtidigt som han velat ge dem ökad
självbestämmanderätt när det gäller att
vidga kretsen av förtroendemän och
41

1(52 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ändringar i kommunallagen, m. m.

därmed öka den medborgerliga förankringen
av den kommunala verksamheten.
Som ett mål på längre sikt synes
statsrådets strävan vara att söka få till
stånd en gemensam kommunallag för
alla kommuntyper med en vid ram för
lokal anpassning. Om denna strävan råder
i och för sig icke några delade meningar,
men vid närmare studium finner
man att statsrådet tyvärr icke lyckats
härmed. Han föreslår sålunda icke
ett avskaffande av den särskilda kommunallagen
för Stockholm. Den skall
alltjämt bestå, även om i det nu framlagda
förslaget föreslås vissa ändringar.

Personligen hade jag tillfälle att i en
debatt som vi hade i våras om storlandstinget
i Stockholm framföra synpunkter
härpå. Vid detta tillfälle hävdade
jag att det även finns andra regioner
i vårt land som har samma problem
som Stockholmsområdet. Därför
finns enligt mitt förmenande numera
icke någon anledning till att stifta en
särskild kommunallag för Stockholm.

Skälet till att statsrådet icke lagt fram
något förslag i detta avsnitt, d. v. s. en
inbakning av en Stockholmslag i en allmän
kommunallag, är förmodligen att
han bedömer tiden ännu icke vara mogen
härför. Jag vill gärna erkänna att
jag hyser förståelse för detta. Jag har
emellertid svårt att förstå att man i
kommunallagen för Stockholm nu skall
införa sådana beteckningar som kommun,
kommunfullmäktig respektive
kommunstyrelse. Detta är ting som hade
kunnat anstå och för vilka det inte
finns någon verklig motivering. Jag
hade bättre kunnat förstå, om man hade
fått till stånd en kommunallag för rikets
alla kommuner, att man infört enhetliga
beteckningar i lagen för alla. Detta betyder
inte nödvändigtvis att alla kommuntyper
i sin verksamhet skall vara
tvingade att använda samma namn på
de beslutande och verkställande organen.
Från lagstiftningssynpunkt räcker
det med en enhetlig beteckning i lagen.
Detta önskemål blev — bortsett från

Stockholm — tillgodosett redan år 1953
i den då ändrade kommunallagen i en
för alla de borgerliga primärkommunerna
gemensam lag. Man införde då
de gemensamma beteckningarna kommunens
fullmäktige och kommunens
styrelse. Att här slopa dessa beteckningar
och införa nya är enligt mina bedömanden
att öva större våld än nöden
kräver för att få till stånd en gemensam
kommunallag för rikets kommuner.

Ärade kammarledamöter! Jag kan
gärna vara med om att slopa de skilda
kommunbeteckningarna i kommunallagen,
städernas auktionsmonopol och
den gamla privilegielagstiftningen för
städerna, om det nu är detta man vill
komma åt. Men låt kommunerna själva
få besluta om namnen på kommunala
fullmäktige och på kommunens styrelse.
Som allmän princip bör enligt min
syn de enskilda kommunernas handlingsfrihet
icke beskäras i onödan. En
lösning bör här söka ernås med tillgodoseende
av det berättigade kravet på
ett enhetligt kommunbegrepp i kommunallagstiftningen,
vilket lämnar de
enskilda kommunerna en viss frihet att
framträda under hävdvunna benämningar
och att begagna nuvarande namn
på de representativa och styrande organen.
Det är en sådan lösning av dessa
problem som föreslås i den föreliggande
reservationen 1, som jag har anslutit
mig till i utskottet.

Vad utskottsmajoriteten i dunkla ordalag
skriver om beteckningen stad och
det begreppets användning i framtiden
är minst sagt oklart för att inte säga betydelselöst.
Men faktum kvarstår. Beteckningen
stad synes varken departementschefen
eller utskottsmajoriteten
vilja ta bort. Nog klarar sig städerna
utan en särskild lagstiftning på detta
område. Det gäller i varje fall för de
nuvarande städerna. Men hur skall det
gå för de nya tätorter som byggs och
som nu håller på att växa ut till städer?
Det överlåter utskottsmajoriteten — om
jag så får säga — till Guds försyn och

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 163

en fri språkutveckling att klara. Den
darrar emellertid på manschetten.
»Skulle det gå illa får vi väl lagstifta i
framtiden», blir troligen svaret om man
skulle fråga om saken.

Vi skall emellertid, ärade kammarledamöter,
inte tvista om detta. Nu skall
vi ta ställning till det föreliggande kommunallagsförslaget.
Vi reservanter vill
att de kommunala församlingarna själva
skall kunna besluta att för kommunens
fullmäktige och styrelse begagna
hittillsvarande beteckningar, d. v. s. i
städerna stadsfullmäktige och drätselkammare
eller stadskollegium, eller att,
om de så vill, välja beteckningarna
kommunalfullmäktige och kommunalnämnd.
Det är med andra ord den lösning
som föreslagits av kommunalrättskommitténs
flertal och biträtts av en
stor majoritet av remissorganen. Därmed
skulle vårt yrkande egentligen vara
tillräckligt motiverat.

Men varför har då departementschefen
gått längre, frågar man sig, och svikit
den frivilliglinje som han på övriga
punkter gjort sig till talesman för? Det
vet han givetvis bäst själv. Allt kan inte
skrivas i en proposition, och det begär
jag inte heller. Propositionen 63 lades
på kammarens bord redan i våras, tyvärr
så sent att det inte var möjligt för
konstitutionsutskottet att under vårsessionen
handlägga ärendet. I våras hade
vi en synnerligen livlig debatt om kommunindelningen,
och det är förståeligt
om departementschefen med alla me-t
del sökte fånga in de motsträviga och
underlätta en sammanläggning av städer
med kringliggande landsbygd.

Jag är för min del inte övertygad om
att statsrådet, om propositionen hade
lagts fram i höst, hade fallit för frestelsen
att begå den överloppsgärning som
han nu gjort sig skyldig till, även om
jag är väl medveten om vad beteckningar
och uttryckssätt kan betyda. Inkorporering
är ett fult ord, som sannerligen
inte får någon kommunalnämndsordförande
på gott humör. Sammanlägg -

Ändringar i kommunallagen, m. m.

ningar är lösenordet i detta sammanhang;
jag vet att statsrådet Lundkvist
själv har upplevt att så är förhållandet.
Jag tror att den tid då detta gällde nu
är förbi, men jag kan naturligtvis inte
veta något om statsrådets innersta tankar.

Eu annan förklaring kan givetvis vara
att flera städer i framtiden kommer att
ingå i storkonmiuner, och kanhända
får man då vissa besvärligheter om
man skall knyta ordet stadsfullmäktige
till någon av dessa städer. I dessa fall
är dock lösningen ganska enkel enligt
reservanternas förslag. Man har alltid
möjligheten att använda benämningen
kommunalfullmäktige även i sådana
kommuner; enligt propositionen skulle
beteckningen vara kommunfullmäktige.
Detta är ett nytt ord, som konnner att
användas som beteckning vid de kommunala
valen av fullmäktige nästa höst.
Personligen tycker jag att vi ändå har
tillräckligt med nyheter vad beträffar
vallagen. Jag vill erinra om att vi på
det statliga området kommer att genomföra
en särskild informationskampanj
i anslutning till författningsfrågan och
de nya vallagarna. Mycket mera skulle
vara att säga härom, men jag skall med
hänsyn till den sena timmen avstå från
detta.

När det gäller beteckningen kommunstyrelse
för kommunens styrelse tror
jag att statsrådet delar min mening, att
det i varje välordnad kommun bör finnas
en kommunstyrelse; det kan vi inte
vara oeniga om. Civilministern menar
emellertid någonting annat i detta sammanhang
än vad vi i vanliga fall avser
med ordet kommunstyrelse. När han
vill annektera den benämningen på
kommunens styrelse kan jag inte följa
honom. Låt den beteckningen även i
fortsättningen med ensamrätt få användas
av arbetarkommunerna på respektive
orter i vårt land och låt kommunerna
som hittills få använda de beteckningar
som de sedan gammalt har använt!
Eller med andra ord: Låt även

164 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ändringar i kommunallagen, m. m.

här samma frihet råda som nu gäller —
och som även i framtiden kommer att
gälla — för kommunens övriga nämnder! I

kommunallagen talas det om att
kommunen styres av en styrelse och en
rad nämnder. Men som bekant kan dessa
nämnder kalla sig vad de vill, och
i många fall kallar de sig styrelser. Jag
vill erinra om att vi har namn sådana
som renhållningsstyrelse och industriverksstyrelse,
som från lagens synpunkt
är nämnder. Varför skall man nu plötsligt
kringskära möjligheterna att kalla
kommunalnämnd och drätselkammare
vid deras rätta namn? Den ordning som
hittills har gällt har gått bra och kommer
säkert att göra det även i framtiden.

De förslag som ligger på riksdagens
bord upptar en rad andra ändringar i
nu gällande kommunallag. Jag skall med
hänsyn till den sena timmen inte kommentera
dem, eftersom jag vet att andra
ledamöter av utskottet kommer att utveckla
synpunkter på dem.

Jag har i övrigt anslutit mig till utskottsmajoritetens
förslag utom i fråga
om förutsättningarna för valkretsindelningen.
Den borgerliga utskottshalvan
har här vunnit med lottens hjälp. Jag
skall inte närmare beröra detta, även
om det kunde vara frestande, utan jag
slutar med att yrka bifall till reservationen
1 punkten 1 samt till reservationen
3 vid utlåtandet nr 44. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det förslag till ändring
i kommunallagarna som behandlas i
utskottsutlåtandet är dels en konsekvens
av författningsbeslutet om övergång till
treåriga mandatperioder, dels ett förverkligande
av en del önskemål som i
vissa fall ganska länge stått på dagordningen.
Dit hör val av styrelser och

nämnder samma år som fullmäktigevalet,
suppleanter för fullmäktige, gemensam
kommuntyp samt ändrade regler
för kommunens indelning i valkretsar.

Vad först gäller frågan om gemensam
kommunbeteckning kan nämnas att lagstiftningen
under årens lopp har ändrats
så, att de skillnader som tidigare
har funnits mellan landskommuner, köpingar
och städer helt har utplånats.
Frågan om en komuntyp aktualiserades
genom de av blockorganisationen föranledda
kommunsammanläggningarna.
Dessa skulle vara näringsgeografiskt
sammanhängande regioner, bestående
av såväl tätort som landsbygdsområde.
Det är riktigt som konstaterats i utskottsutlåtandet
att detta i sak innebar
en slutgiltig brytning med den äldre synen
på kommunbegreppet.

Frågan togs upp av indelningssakkunniga
1961; det var företrädarna för
Stadsförbundet och Kommunförbundet
som aktualiserade frågan, som inte
fanns med i uppdraget för utredningen.
Man konstaterade då att indelningen
skulle baseras på näringsgeografiskt bestämda
regioner och inte på bestående
administrativa eller kommunala enheter.

Praktiskt taget alla städer kommer att
beröras av reformen. För flertalet städer
kommer dess förverkligande att betyda
att det nuvarande stadsområdet
blir en mindre del av det nya kommunterritoriet
— för vissa städer också att
den nuvarande stadsbefolkningen blir i
minoritet bland kommuninvånarna.
Man konstaterade också att sammansmältningsprocessen
inom kommunblocken
måste ta en viss tid men också
att det ligger i sakens natur att alla
rimliga åtgärder bör vidtagas för att avlägsna
praktiska och psykologiska hinder
för att befordra en snabb integration
inom kommunblocken. Och man
menade att till dessa hinder hörde den
traditionella indelningen i tre kommuntyper.
Att behålla denna hävdvunna
uppdelning på tre kommuntyper måste

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 165

Ändringar i kommunallagen, m. m.

te sig irrationellt. Införandet av en enda
kommuntyp i de äldre kommunformernas
ställe framstår som den naturliga
konsekvensen av det historiska utvecklingsförloppet.

Jag skall inte ta upp tiden med att
ytterligare utveckla de mycket starka
skälen för det förslag som nu ligger på
bordet. Beslutet om tvångsmässig sammanläggning
av kommunerna har ytterligare
understrukit det angelägna i reformen
och att den genomföres nu.
Inom kommunerna har man räknat med
denna reform och skulle uppleva det
som en besvikelse om den ej blir av.

I utskottet har man också konstaterat
att farhågorna för beslutets konsekvenser
är mycket överdrivna. Att man nu
byter ut beteckningarna »kommunens
fullmäktige» och »komunens styrelse»
mot »kommunfullmäktige» och »kommunstyrelse»
är en klar förbättring. De
nuvarande beteckningarna är tunga och
opraktiska i både tal och skrift. Men det
var också en klar förbättring när vi fick
de gemensamma beteckningarna i nuvarande
kommunallag. Det är nu helt i sin
ordning att man går över till ännu bättre
beteckningar.

slut och alltså kunna finnas i vissa kommuner
men saknas i andra. Detta är ett
avsteg från vad som annars gäller i
kommunallagstiftningen, där suppleanter
regelmässigt är föreskrivna. I landstingen
gäller detta också det representativa
organet. Vi kan inte finna förslaget
tillfredsställande. Genom den allt större
rörligheten hos befolkningen i yrkeslivet
in. m. har behovet av suppleanter
ökat alltmer och är nu allmänt. Nu får
man visserligen besluta om saken i fullmäktige.
Men ofta är det minoritetsgrupperna
i fullmäktige som känner det
största behovet av suppleanter. Oavsett
vad fullmäktige beslutar kan det sägas
vara ett legitimt intresse för alla väljargrupper
att vara representerade i
fullmäktige även vid de tillfällen då någon
eller några av gruppens ordinarie
fullmäktigeledamöter är förhindrade att
deltaga i något sammanträde eller kanske
för ganska lång tid måste vara borta.
Allt talar alltså för att suppleantinstitutionen
skall vara obligatorisk i
alla kommuner.

Jag ber alltså att få yrka bifall till reservation
2 av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.

I den reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande i denna del, föreslås
att de nuvarande beteckningarna »kommunens
styrelse» och »kommunens fullmäktige»
skall bibehållas. I huvudsak
är detta den enda konkreta skillnaden
mellan reservationen och utskottet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag i denna del, vilket är lika med
propositionen.

Förslaget om suppleanter i fullmäktige
innebär att kommunen kan besluta
att det skall utses suppleanter för fullmäktige.
Denna fråga har upprepade
gånger varit föremål för riksdagens behandling
och har slutligen föranlett utredning
genom kommunalrättskommittén
som föreslagit att det skall finnas
suppleanter för fullmäktige. I propositionen
föreslås alltså att suppleantinstitutionen
skall bero av ett kommunalt be6*—Andra
kammarens protokoll 1969.

Jag går därefter över till frågan om
valkretsindelningen vid fullmäktigeval.
Nu gäller att kommun kan besluta om
indelning i valkretsar om kommunen
har mer än 10 000 invånare eller om
särskilda skäl föreligger. Är folkmängden
mer än 40 000, skall valkretsindelning
ske. I propositionen föreslås ingen
annan ändring än att skyldighet att indela
i valkretsar även skall föreligga om
kommunen skall utse mer än 51 fullmäktige.
De nuvarande folkmängdstalen
10 000 respektive 40 000 har länge ansetts
otillfredsställande. Redan för åtskilliga
år sedan var arbetsgruppen för
den kommunala demokratin under ledning
av dåvarande statsrådet Rune Johansson
överens om att höja siffran till
100 000 invånare då valkretsindelning
måste ske. Om jag minns rätt skulle
kommun kunna besluta sådan indelning
Nr il

1G6 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ändringar i kommunallagen, m. m.

vid mer än 40 000 invånare. Vi var helt
överens, och avsikten var då att en proposition
med denna innebörd skulle läggas.
Av någon anledning blev så inte
fallet.

Avsikten med valkretsindelningen har
ursprungligen varit att åstadkomma en
bättre geografisk fördelning av mandaten.
Det har vitsordats från olika håll att
så inte kommit att ske i praktiken. Ofta
användes nämligen samma valsedlar i
olika valkretsar eller i hela kommunen.
Den geografiska fördelningen åstadkommer
man betydligt bättre genom valsedlarnas
namnfördelning eller genom att
använda olika valsedlar i skilda delar
av kommunen. Det enda man nu åstadkommer
genom valkretsindelningen är
i många fall en försämrad proportionalitet
vid fördelningen av mandaten
på de olika partigrupperna. Det är därför
angeläget att frågan om valkretsindelningen
såväl vid landstingsval som
vid fullmäktigeval får en mer definitiv
lösning i konsekvens med beslutet om
riksproportionalitet när det gäller riksdagsmannaval.
I väntan på detta har vi
föreslagit att någon skyldighet för kommun
att indela i valkretsar ej skall föreligga
men däremot en möjlighet till detta
vid en folkmängd av mer än 40 000
eller om särskilda skäl föreligger. Förslaget
härom har vunnit majoritet i utskottet,
och jag ber att på denna punkt
få yrka bifall till utskottets förslag.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen 2 av fru Segerstedt
Wiberg in. fl. vid utlåtandet nr 44
och i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! De båda utlåtandena 44
och 45 från konstitutionsutskottet vilka
här behandlas innehåller ett mycket omfattande
material. De baserar sig på propositionerna
63 respektive 129 och berör
olika kommunallagar, landstingslagen,
kommunalförbundslagen och indelningslagen.
I anslutning till propositio -

nerna har ett stort antal följ dmotioner

väckts.

Jag kommer här inte att beröra ändringarna
i den särskilda kommunallagen
för Stockholm utan tar i stället upp
några frågor i utlåtandet 44 i vad de avser
kommunallagen. Jag vill först beröra
den enhetliga kommunbeteckningen.

I propositionen 63 föreslås att man
ur kommunallagarna skall mönstra ut
de nuvarande beteckningarna på de borgerliga
primärkommunerna, nämligen
landskommun, köping och stad, ävensom
de olika beteckningarna på kommunens
fullmäktige och styrelse, d. v. s.
kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige,
kommunalnämnd, drätselkammare och
stadskollegium. Municipalsamhälle skall
inte längre finnas, och städernas auktionsmonopol
skall upphävas.

Det är riktigt som departementschefen
säger att de förr så stora skillnaderna
mellan stadskommun och landskommun
i hög grad har varit och fortfarande
är föremål för utjämning. De nya
större kommunala enheterna, näringsgeografiskt
sammansatta och med såväl
tätort som landsbygdsområde inom sina
gränser, har inneburit en brytning med
den gamla synen på kommunbegreppet.
Nu råder därför nära nog full enighet
om de enhetliga beteckningarna i lagarna.
Det är närmast beträffande utformningen
och de praktiska verkningarna
som meningarna bryter sig. I reservationen
nr 1 föreslår vi att de nuvarande
gemensamma beteckningarna i lagstiftningen:
»kommunens fullmäktige» och
»kommunens styrelse» bibehålls. Men
sedan tycker vi att lagstiftaren inte i
onödan bör beskära de enskilda kommunernas
handlingsfrihet. Städerna bör
sålunda, om de så önskar, fortfarande
behålla sitt stadsnamn, likaså de nuvarande
beteckningarna stadsfullmäktige
och drätselkammare. En liknande lösning
föreslogs av kommunalrättskommitténs
majoritet, till vilken flertalet remissinstanser
anslutit sig.

Genom bildandet av större kommunenheter
har antalet förtroendemän bli -

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 167

vit hårt decimerat. Det föreslås nn —
för att i någon mån motverka detta förhållande
— att kommunerna inte skall
vara bundna av något maximital för
fullmäktige. Antalet skall emellertid alltid
bestämmas till udda tal. Vi tycker att
detta är ett steg i rätt riktning.

Likaså föreslås att suppleanter för
fullmäktige skall kunna utses. Departementschefen
hänskjuter avgörandet till
kommunerna själva. Vi som står för reservation
2 kan inte finna skäl varför
— när lagen nu medger detta — inte inrättande
av suppleantsystem skall vara
obligatoriskt. Så är ju förhållandet i
landsting, kommunala styrelser och
nämnder. Det bör utses suppleanter i
alla fullmäktigeförsamlingar. Ett obligatorium
i detta avseende skulle bredda
och stärka den kommunala demokratin.

I anledning av att den partiella författningsreformen
förkortat mandattiderna
till tre i stället för fyra år föreslås
nu att mandattiderna för kommunala
styrelser och nämnder likaledes
skall vara tre år och att mandattid skall
samordnas med de representativa organen.
Själv har jag den uppfattningen att
fyra år vore en bättre mandattid. I
grundlagsuppgörelsen ingick emellertid
denna tidsförkortning, varför likformigheten
kräver de föreslagna besluten.

I motionerna I: 1107 och II: 1284 från
vårt håll har föreslagits att mandattiden
för kommunalfullmäktige och suppleanter
skulle räknas från den 15 oktober
det år då valet äger rum. Så är förhållandet
i Stockholm. I ett särskilt yttrande
har vi understrukit att vi anser detta
vara det principiellt riktiga. Åtskilliga
praktiska problem skulle emellertid yppa
sig vid ett genomförande redan 1970,
varför vi avstått från att reservera oss.
Vi anser det emellertid angeläget att en
ändring kommer till stånd efter 1973
års val.

I fråga om valkretsindelning är sådan
för närvarande obligatorisk i kommun
med mer än 40 000 invånare. Propositionen
föreslår därjämte att kommun
som utser minst 51 fullmäktigeledamö -

Ändringar i kommunallagen, m. m.

ter skall indelas i valkretsar. Vi som här
står för utskottsskrivningen menar att
utvecklingen gått mot en strävan att
undvika valkretsindelning där sådan inte
är absolut nödvändig. För vår del går
vi därför emot propositionen och föreslår
att 9 § får följande lydelse: »För
val av kommunalfullmäktige må kommun
med mera än 40 000 invånare indelas
i valkretsar. Annan kommun må ej
indelas i valkretsar, såframt icke till
följd av kommunens särskilt betydande
utsträckning eller liknande förhållanden
synnerliga skäl föreligga därtill.»

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1
och 2 vid utlåtandet nr 44 och i övrigt
till utskottets hemställan. Jag yrkar
samtidigt bifall till den vid utlåtandet
nr 45 fogade reservationen.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag skall uteslutande
uppehålla mig vid frågan om de enhetliga
kommunbeteckningarna.

Jag liksom de övriga reservanterna
har naturligtvis ingenting emot att vi
får kominunalrättsligt enhetliga kommuntyper,
liksom vi i enlighet med 1962
års kommunala indelningsreform får
näringsgeografiskt enhetliga strukturer
så långt detta nu är möjligt.

Vi är fullt medvetna om att det inte
är praktiskt att kommun alrättsligt ha
skilda regler för städer och landskommuner,
men när det gäller benämningen
på de i lagen fastställda organen finner
vi inte några motiv till att man nödvändigtvis
måste lämna de nuvarande
vedertagna namnen.

När utskottet nu i enlighet med propositionen
föreslår att kommunallagarna
skall uppta benämningarna kommunfullmäktige
och kommunstyrelse, vill vi
alltså behålla de nuvarande officiella
benämningarna kommunens fullmäktige
och kommunens styrelse och vi vill
vidare att det sedan skall stå kommunerna
fritt att benämna dessa organ på
sätt som svarar mot vedertagna lokala

168 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ändringar i kommunallagen, m. m.

förhållanden. De föreslagna enhetliga
beteckningarna bör alltså ges endast
förvaltningsrättslig betydelse.

Skillnaden mellan utskottets skrivning
och reservanternas på denna punkt
måste i sak anses mycket blygsam. Det
bör inte var något stort offer för utskottets
sympatisörer att godta reservationen
och därmed ge kommunerna eu
större valfrihet i namnfrågan, vilket ju
också skulle rimma väl med den kommunala
självbestämmanderätten.

Begreppet stad figurerar inte så mycket
i reservationen men desto mera i
utskottsutlåtandet, och därför vill jag
kommentera det särskilt.

Departementschefen vill utmönstra
det begreppet ur den officiella vokabulären,
men även här måste man fråga
sig, med vilka reella motiv en sådan
drastisk åtgärd vidtas. Det skall väl ändå
mycket starka skäl till för att avfärda
en benämning som sedan århundraden
är förankrad i folkmedvetandet,
är associationsmättad och därtill
synnerligen praktisk.

Kommunalrättskommittén avsåg inte
något förbud, utan ställde i utsikt möjlighet
för kommunerna att fritt välja,
i varje fall under en övergångsperiod.
Samma inställning kommer till uttryck
i de tunga skrivelser som har sänts från
Stockholms, Göteborgs och Malmö stadsfullmäktige
till konstitutionsutskottet.
Alingsås, Lund och Ulricehamn har anfört
liknande uppfattningar.

Herr Gösta Jacobsson har i sin
motion 1027 i första kammaren — den
har nr 1181 i denna kammare — närmare
utvecklat en rad synpunkter för
stadsbenämningarnas vidmakthållande.
Självfallet finns ingen anledning att slå
vakt om något annat av stadsprivilegierna
än rätten till beteckningen stad.

Utskottets skrivning är minst sagt
dunkel och underlig. Man deklarerar
inledningsvis nog så klart, att stad
»inte bör kvarstå som administrativ
beteckning», men i nästa andetag sägs
att åtgärden endast innebär att »ett led

utgår ur den hittillsvarande definitionen».
Sedan slutar denna hoppfulla period
med att begreppet stad och dess
användning överlämnas åt »en fri
språkutveckling». Därpå är man plötsligt
beredd betyga, att kommunerna
kan, »utöver sin officiella beteckning,
ange sig som stad», och man rekommenderar
faktiskt allra sist kommunerna
»att framträda med en benämning
som anknyter till förhållandena i främmande
land eller eljest till allmänt gällande
språkbruk». Detta är verkligen,
herr talman, berg- och dalbana i tankegången.

Om vi stannar för slutstationen på
denna underliga tankebana, att kommun
med fördel kan kalla sig stad i
internationella sammanhang och därvid
anknyta till allmänt gällande språkbruk,
måste man fråga: Varför i all
världen överger vi då detta allmänt
gällande språkbruk, som utskottet alltså
självt menar verkligen är allmänt
gällande, och komplicerar situationen
för kommunerna så att de måste manipulera
med skilda beteckningar, som
är mer eller mindre äkta?

Den internationella aspekten på frågan
är verkligen mycket väsentlig. För
en rad hamnstäder med internationella
förbindelser måste det te sig mycket
besvärande om stadsbegreppet utgår
som officiell beteckning. Ordet stad har
stark internationell förankring och har
i affärsförbindelser med utlandet ett
värde som man inte får underskatta.

Men också här hemma måste det uppstå
komplikationer om stadsbegreppet
lämnas därhän. Stockholms stadsfullmäktige
anför i sin skrivelse till konstitutionsutskottet
följande: »I viss utsträckning
har förekommit att i namn
på kommersiella företag, föreningar och
andra sammanslutningar Stockholms
stad ingått i någon form. Detta har
kunnat inge allmänheten den föreställningen
att det varit fråga om ett kommunalt
organ, vilket föranlett missförstånd.
Med hänvisning härtill har efter

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 169

påpekanden härom från stadens sida
en ändring kunnat ske. Om Stockholms
stad inte längre skulle utgöra kommunbeteckning,
torde man kunna förutse
en ökad användning av Stockholms
stad i nämnda sammanhang, eftersom
namnet inte längre är skyddat. Detta
skulle uppenbarligen skapa större osäkerhet
och i vissa fall leda till allvarliga
missförstånd.»

Man skulle kunna tillägga att det dessutom
skulle ge dylika företag en oberättigad
goodwill och sken av soliditet
som de företagen kanske inte representerar.
Vad sägs t. ex. om »Malmö stads
ingenjörsbyrå»? Ordet stad blir alltså
fritt för merkantil användning men
stängt för städerna själva att använda
i officiella sammanhang, och det kan
ju inte vara rimligt. Här är det alltså
inte till fyllest med utskottets beskedliga
resonemang om att inget hindrar
det allmänna språkbruket att fortsätta
att nyttja begreppet stad. Det tarvas en
rättslig reglering.

Slutligen är det värt att erinra om
hur hela vår befolkningsstrukturering
är föremål för en stark urbanisering -—
ordet kommer som bekant av det latinska
urbs, urbis. Men i den situationen
skulle vi avföra begreppet för denna
företeelse ur sammanhanget. Det är
minst sagt en underlig motsägelse. Urbaniseringsprocessen
kommer ju inte
heller, även om vi på goda grunder
försöker motverka den, att vara avslutad
i och med årsskiftet 1973—1974, då
kommunindelningsreformen skall vara
genomförd. Den kommer att fortgå, och
snart nog, om inte redan nu, har vi
kommuner som i befolkningstäthet skiljer
sig högst väsentligt från andra, vilket
kan vara skäl för någon differentiering
av kommunbeteckningarna.

Herr talman! Reservationen kan synas
kargt utformad vad beträffar yrkandet
om vissa kommuners rätt att bibehålla
stad som officiell benämning, men
den noggranne läsaren finner dock, att
reservationen väl täcker in också detta

Ändringar i kommunallagen, m. m.

yrkande. Det är uppenbarligen inte bara
min mening utan också övriga reservanters,
och jag yrkar därför, herr talman,
bifall till reservationerna 1 och 2
vid konstitutionsutskottets utlåtande nr
44.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Med de förslag som nu
lagts fram får vi åtminstone tillfälligt
en lösning av tre problem som länge
har stått på dagordningen. För det första
blir det möjligt att öka antalet fullmäktige
genom att maximigränserna
försvinner. Om det är vi helt eniga, men
det är en betydelsefull reform med hänsyn
till de sammanläggningar som pågår.

För det andra minskas avsevärt den
eftersläpning som äger rum. Även denna
reform är vi helt eniga om. Efter
herr Nelanders deklaration står det också
klart, att man även från folkpartihåll
inser de svårigheter som finns för
en mer radikal åtgärd i dagens läge,
men vi hoppas inom grundlagberedningen
att kunna lägga fram förslag
som skall göra det möjligt att ännu mera
reducera eftersläpningen.

För det tredje blir det möjligt för
kommunerna att införa ett suppleantsystem.
Jag hör till dem som har ivrat
för detta. Jag skall inte fördölja att jag
känner en viss glädje över det beslut
som kammaren här kommer att fatta,
eftersom jag var ensam motionär i frågan
1964, då den moderna tiden i suppleantskapets
historia började.

Men min iver sträcker sig inte så
långt att jag anser det nödvändigt att
införa ett obligatoriskt suppleantskap.
Jag erkänner att det kan finnas skäl
för ett sådant obligatorium, men i dagens
läge föreligger ett mycket starkt
skäl emot en sådan ordning. Förhållandena
skiljer sig nämligen ganska mycket
från den ena kommunen till den
andra. Ta den grupp av kommuner där
man kommer att besluta om en sammanläggning
1973—1974. Man kan då

170 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ändringar i kommunallagen, m. m.

finna det klokt att inte rubba den nuvarande
ordningen utan hålla fast vid
den tidigare. Man vill följaktligen inte
införa suppleanter i dessa kommuner.
Detta observerades i en folkpartimotion,
men folkpartisterna i utskottet bär
frångått denna mening och vill nu ha
ett fullständigt obligatorium. Jag tror
det vore olyckligt, om man skulle påtvinga
denna typ av kommuner ett suppleantskap.
Även i andra fall bör det
skapas valmöjligheter.

I debatten har man nu också infört
frågan om förutsättningarna för valkretsindelningen.
Som bekant pågår en
utredning på detta område och med
hänsyn därtill är det enligt min mening
inte lämpligt att vidta några större förändringar.
Det förslag som framlagts av
regeringen innebär att man fasthåller
vid den nuvarande ordningen. Regeln
om uppdelning vid minst 51 mandat
anknyter till det förhållandet, att maximigränserna
för antalet fullmäktige försvinner,
och utgör en ersättning för
denna regel.

Vid utskottsbehandlingen förelåg motioner
från folkpartiet och moderata
samlingspartiet som byggde på ungefär
samma principer, ehuru man inte observerat
regeln om minst 51 mandat.
Men av någon märklig anledning kom
man att under utskottsbehandlingen ansluta
sig till centerpartilinjen, som innebär
förbud för kommuner med under
40 000 invånare att företa en valkretsuppdelning
och som betyder valmöjligheter
för kommuner ovanför denna
gräns. Detta innebär en ganska betydande
förändring under pågående utredningsarbete.
Av tidsskäl har det inte
varit möjligt för mig att undersöka hur
en sådan förändring skulle, om den
varit tillämplig, ha inverkat i kommunerna
1968, men jag har applicerat det
som nu genom lotten blivit utskottets
förslag på förhållandena i 1966 års val.
Det visar sig då att man inom 18 kommuner,
där man hade en uppdelning
på två eller flera valkretsar, inte skulle

ha kunnat genomföra denna på grund
av lagbestämmelser. I några av dessa
kommuner som jag väl känner till har
man traditionellt haft en uppdelning på
valkretsar, och härom är man helt enig
i dessa kommuner. Men detta skulle inte
ha varit möjligt på grund av denna
lagstiftning.

Herr Larsson i Luttra och jag brukar
ibland åberopa en annan västgöte i
riksdagen, nämligen Persson i Stallerliult,
som ofta brukade anknyta till förhållandena
i sin egen hemkommun. Om
vi, herr talman, ett ögonblick skulle få
tillämpa Perssons i Stallerhult gamla
gyllene regel kan jag konstatera att man
i min egen kommun år 1966 inte skulle
ha kunnat göra en uppdelning i valkretsar,
trots att det rådde fullständig
enighet i fullmäktige om uppdelningen.
Kan det vara rimligt att genomföra en
sådan ordning? Av dessa skäl har jag
ansett att man inte bör följa utskottet,
utan har reserverat mig på denna punkt.

Så återstår frågan om terminologin.
Jag skall erkänna att jag känner det
litet besvärande att ta upp en lång terminologisk
debatt vid denna tidpunkt.
Men för en del är detta tydligen en stor
fråga, och då skulle det vara oartigt
mot dem att inte beröra den något.

Jag har fattat såväl reservationen som
de föregående debattinläggen så att
man accepterar ett enhetligt kommunbegrepp,
och då vore det väl underligt
om vi skulle ha kvar tre olika kommunbegrepp
— landskommun, köping och
stad — när vi har samma lagstiftning.
Som herr Larsson i Luttra så riktigt
påpekade är det på grund av samhällsutvecklingen
nödvändigt att ha en gemensam
lagstiftning. Samhällsförhållandena
är i stort sett desamma, och många
gånger är det rena tillfälligheter som
gör att en kommun betecknas som stad
eller rätt och slätt som kommun. Jag
har åtminstone haft mycket svårt att
se skillnaden mellan sådana orter som
Huddinge och Nacka, och jag har inte
kunnat finna några rationella skäl för

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41

171

att vi i ena fallet skall tala om stad och
i andra fallet om kommun.

Om vi godtar ett enhetligt kommunbegrepp
kan vi också bevara namnet
stad på olika enheter i en och samma
kommun. Låt mig bara ta ett enda exempel.
Med den kommunblocksindelning
vi har kommer det att finnas två
städer inom Kungälvs kommun: Kungälv
och Marstrand. De får kalla sig för
stad båda två, om de så önskar. Men
om man godtar ett enhetligt kommunbegrepp
har jag svårt att förstå varför man
ställer sig avvisande till regeringens förslag
i det fallet. Det är väl ganska naturligt
att man då inför samma beteckningar
på fullmäktige och styrelser. Jag hade
i början ett intryck av att reservanterna
ville ha ett bättre språkligt uttryck.
Det kan verka som om reservanterna
var motståndare till sammansatta ord
och hade förkärlek för genitivformer.
Men om man läser reservationen mera
noggrant upptäcker man att det inte
bara är fråga om språkliga finesser i
detta fall. Går vi till beteckningarna för
Stockholm kan vi notera att man där
önskar bibehålla benämningarna stadsfullmäktige
respektive stadskollegium.
Om reservationen bifalles på den punkten
kommer vi i den situationen att
vi får sådana beteckningar i Stockholm
men ingen annanstans i Sveriges kommuner.
Och då frågar jag mig om det
finns sådana reella skillnader mellan
å ena sidan Stockholm och å andra sidan
låt mig säga Göteborg och Malmö,
att det är nödvändigt att på det sättet
markera Stockholms egenart. Att Stockholm
är landets huvudstad beror ju inté
på hur man benämner de kommunala
organen, utan det beror på att regering
och riksdag har sitt säte där.

Denna problematik försöker reservanterna
komma undan genom att skriva:
»Kommun kan emellertid enligt utskottets
mening besluta att för dessa
organ —- vid sidan av de berörda officiella
benämningarna — fortsätta att
begagna hittillsvarande benämningar.»

Ändringar i kommunallagen, m. m.

Man skall alltså i lagen ha benämningarna
kommunens fullmäktige och kommunens
styrelse, men i praktiken kan
man använda andra beteckningar, om
man så önskar. Det står emellertid ingenting
härom i lagen. Det har inte lagts
fram något förslag om en fakultativ lagstiftning
på den punkten av typen »dessa
benämningar skall gälla därest fullmäktige
icke annorlunda beslutar». Man
utgår i stället från att tillämpningen
skall baseras på det uttalande som konstitutionsutskottet
skall göra i detta avseende.
Det är en svag grund att stå på.

För sin uppfattning åberopar reservanterna
såvitt jag förstår två skäl. Det
ena är en hänvisning till den kommunala
sj älvst yreisen, som skulle innebära
att kommun själv skulle få använda de
beteckningar den önskade på olika organ.
Hittills har vi emellertid aldrig
uppfattat det som en begränsning i den
kommunala självstyrelsen att man använder
de beteckningar som lagen innehåller.

Det andra skälet är en hänvisning
till traditionerna. Ja, en del av oss har
vant oss vid att säga »Stadsfullmäktige»
och »drätselkammare» men nog kan vi
göra oss fria från denna vana. Även
de som kanske mest håller på den skall
nog vara mäktiga detta. Jag skall inte
närmare gå in på de olika citat som
herr Werner läste upp ur en motion,
vilkens grundpelare har raserats av såväl
utskottsmajoriteten som reservanter.
Jag fäste mig emellertid vid ett uttryck
som han använde. Herr Werner
hänvisade till att det pågår en urbanisering
och menade att människorna
skulle få svårigheter att inse detta om
ordet »stad» försvinner. De av oss som
läst latin i vår ungdom har naturligtvis
en viss känsla för sambandet mellan ordet
»urbanisering» och latinets »urbs»,
men jag tror inte att vi av denna anledning
bör bevara ett stadsbegrepp.

Över huvud taget gäller att det är
det kommunalrättsliga begreppet »stad»
som försvinner. Ordet »stad» kommer

172 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ändringar i kommunallagen, m. m.

att leva vidare både i vetenskapligt och
i vardagligt språkbruk. Man kommer att
skriva lärda verk även i fortsättningen
om staden som en geografisk och en sociologisk
enhet. Liksom tidigare kommer
de som bor i ytterkanten av stadsbebyggelsen
att tala om att de reser
in till staden. Man kommer säkerligen
även att tala om stadshotell, stadspark,
stadshus o. s. v. Staden kommer att leva
vidare som en geografisk och sociologisk
enhet. Vad det nu gäller är om man
även skall bevara begreppet stad som
en kommunaljuridisk beteckning. Såvitt
jag förstår är vi eniga om att avskaffa
denna beteckning för att få ett enhetligt
kommunbegrepp. Då fordrar nog
konsekvensen att vi också använder oss
av beteckningar i lagen på de ledande
organen som knyter an till detta och
alltså utnyttjar beteckningarna »kommunfullmäktige»
och »kommunstyrelse».

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan i dess utlåtande nr
44 utom beträffande punkten 3, där jag
ber att få yrka bifall till reservationen 3
av herr Georg Pettersson m. fl. Jag anhåller
dessutom om att få yrka bifall
till konstitutionsutskottets hemställan i
dess utlåtande nr 45.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill ställa frågan
när kammarens ledamöter anser att det
finns anledning att göra lagändringar.
Jag menar att vi bör ändra lagbestäm-;
melser och uttryck endast när detta är
nödvändigt. Om detta inte är nödvändigt
och inte tjänar något ändamål, tycker
jag inte att det finns någon anledning
att ändra gamla och invanda begrepp.

Det finns inte något bärande skäl i
motiveringen för en ändring av kommunallagen
för Stockholm i det avseende
som nu är aktuellt. Det finns en särskild
kommunallag för Stockholm. Förslaget
har till och med det lilla skön -

hetsfelet att särskild tid satts för nämndernas
och styrelsernas mandat. Enligt
förslaget gäller ett år för Stockholm
och tre år för övriga delar av landet.
Men det har inte påvisats att det på
något sätt skulle vålla missförstånd om
vi i lagen för Stockholm —• så länge
vi nu har denna kvar — använder uttrycken
stadsfullmäktige och stadskollegium.

Det är inte tu tal om annat än att
herr Johansson i Trollhättan är skicklig
då det gäller att försvara utskottsmajoritetens
uppfattning. Men när han
försöker göra reservanterna inkonsekventa
i deras ställningstagande, går
han ändå för långt. Reservanterna har
precis samma förhoppningar som majoriteten,
att vid voteringen vinna både
när det gäller konstitutionsutskottets utlåtande
nr 44 och samma utskotts utlåtande
nr 45. Då uppstår alls inte den
situation som herr Johansson i Trollhättan
sökt göra gällande, nämligen att
vi skulle kunna få olika begrepp beträffande
Stockholm och de övriga städerna.
Då ger vi såväl Stockholm, Göteborg
och Malmö som de övriga städerna
den frihet de önskar; om de vill behålla
begreppet stadsfullmäktige skall
de också få göra detta.

På denna punkten går det inte att
föra ett sådant här advokatoriskt resonemang.
Jag skall sedan inte ge mig in
på någon terminologisk eller språklig
debatt beträffande genitivformer och
annat. Jag vill på denna punkt bara hänvisa
till det sunda bondförståndet.

Herr WERNER (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
säger att vi som regel anför två
skäl för våra ståndpunkter när det gäller
kommunbeteckningen: den kommunala
självbestämmanderätten och traditionen.
Och när det gäller den kommunala
självbestämmanderätten framhåller
herr Johansson att lagen väl aldrig
har begränsat denna. Nej, det kan vara
sant — men nu träder vi den likväl

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 173

för när, då vi går emot bl. a. de tre
största städernas vilja att behålla stadsbegreppet
som officiell benämning. Vi
skall akta oss för en sådan lagstiftning
som söker begränsa denna kommunala
självbestämmanderätt.

Och traditionen åter har sin betydelse
— herr Adamsson var inne på detta
— på det sättet, att det alltid ligger en
praktisk anordning i en väl utarbetad
tradition. Eftersom det inte finns några
vettiga motiv för en förändring av
traditionen har man inte heller anledning
att vidtaga en förändring.

Uttrycket »urbanisering» polemiserade
herr Johansson mot. Men detta är
ett skeende som är på gång — det är
ovedersägligt. Det finns redan kommuner
som verkligen har en befolkningstäthet
som kommer att skilja dem från
alla andra kommuner. Därför kan det
i själva beteckningen också ligga en
lämplig differentiering.

Det var synd att herr Johansson inte
alls gick in på det kommersiella missbruk
av stadsbegreppet som kan komma
att ske. Städerna själva kan inte
använda begreppet stad som officiell
beteckning, men affärsföretag kan benytta
sig av beteckningen och därmed
få en goodwill som de inte är berättigade
till.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är klart, herr Adamsson,
att även de som företräder landskommuner
och köpingar skulle kunna
gråta en skvätt för att dessa båda begrepp
försvinner som officiell benämning.
Men något skall man ju offra i solidaritetens
intresse, tycker jag.

Herr Johansson i Trollhättan talade
om de obligatoriska suppleanterna. Jag
måste säga att han inte hittade så värst
starka skäl för att gå emot förslaget om
obligatoriska suppleanter när han sade
att förhållandena kan skifta mellan olika
kommuner. Jag undrar om det är
så. Jag tror inte man kan påstå att det

Ändringar i kommunallagen, m. m.

finns ett mindre behov av suppleanter
i t. ex. kommunalnämnder och skolstyrelser
i vissa kommuner än i andra.
Förhållandena är väl likartade när det
gäller fullmäktige som ju spelar en ändå
viktigare roll, då de är det beslutande
organet. Jag har också hävdat att väljaren
egentligen har rätt att kräva suppleanter.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det centrala för mig är
att man använder samma kommunbegrepp,
sedan får det heta kommun eller
stad, det spelar mindre roll. Man kan
naturligtvis kalla alla kommuner för
städer, men jag kan inte finna något
skäl för detta, ty kommun har ändå varit
den beteckning vi använt i kommunaljuridiska
sammanhang.

Reservanterna anför att man inte avser
en motsättning mellan Stockholm
och övriga delar av landet. Men åstadkommer
man ändå inte en sådan? Antar
vi den lag som reservanterna föreslagit
för Stockholm betyder det att fullmäktige
där inte själva får avgöra om man
skall kalla sig för stadsfullmäktige eller
något annat, utan det bestämmer riksdagen.
För övriga kommuner gäller den
lagbestämmelsen att fullmäktigeinstitutionerna
skall heta kommunens fullmäktige.
Sedan kan de vid sidan av denna
bestämmelse enligt reservanternas
skrivning få använda andra beteckningar.
Men det finns ingen lagstiftning
om detta. Häri ligger uppenbarligen en
skillnad.

När reservationen hänvisar till traditionen
inom städerna tappar man bort
en annan tradition. Man anser det inte
vara farligt att bryta den tradition som
finns i många av de kommuner som nu
förenas med vad som geografiskt och
sociologiskt bör betecknas som stad. I
dessa har man tidigare talat om kommunalfullmäktige
och kommunalnämnd.
Varför är den ena traditionen mer värdefull
än den andra? Jag har uppfat -

174 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ändringar i kommunallagen, m. m.

tat förslaget på det sättet, att man har
velat frigöra sig från båda dessa begrepp
och få in nya begrepp med så
enkla beteckningar som möjligt.

Vad sedan gäller frågan om suppleanter
är väl skillnaden mellan herr
Larssons i Luttra och min ståndpunkt
ganska liten. I praktiken kommer den
att bli ännu mindre, såvitt jag förstår.
Jag har hänvisat till det ganska egenartade
förhållande som råder för närvarande,
innebärande att man genomför
kommunsammanläggningar av vissa
kommuner, där man finner det psykologiskt
riktigt att ha en suppleantinstitution,
medan man kanske är helt
överens i andra kommuner med motsvarande
sammanläggning att inte introducera
detta system från början. Vidare
finns kommuner, där sammanläggningen
görs senare men där man är
överens om att inte göra några som
helst förändringar under övergångsskedet.
Det skulle man emellertid tvingas
att göra enligt reservanternas mening.
Det är min argumentering på denna
punkt.

Hem ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att ännu
en gång få beteckna herr Johanssons i
Trollhättan anförande som advokatyr.
Det förhåller sig ändå på det sättet, herr
Johansson, att Stockholms stad har
skrivit till konstitutionsutskottet och
hemställt om att ej behöva göra dessa
ändringar, utan att Stockholms stad
skulle kunna få möjlighet att ha kvar
beteckningarna stadsfullmäktige och
stadskollegium. Då är det väl ändå att
vända upp och ned på saken att säga
att riksdagen sitter här och beslutar
om vad Stockholms kommunala myndigheter
skall heta. Stockholms stad
har själv önskat att få lov att behålla
dessa beteckningar. Jag skall inte gå
närmare in på detta, herr talman.

Anledningen till att jag nu begärt
ordet är närmast att jag vill yrka bifall
till den reservation som finns fogad

till konstitutionsutskottets utlåtande nr
45.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Frågan om att införa ett
system med suppleanter i fullmäktigförsamlingarna
väcktes för många decennier
sedan, och den har då och då
aktualiserats genom inlägg i samhällsdebatten
och genom motioner i riksdagen.
Det kan väl i dag finnas anledning
att konstatera, att det har tagit
synnerligen lång tid innan vi har kommit
dithän att vi äntligen får fatta beslut
om att införa suppleanter för fullmäktige.

Det intressanta är att suppleantprincipen
sedan länge har tillämpats i praktiken;
jag tänker bl. a. på landstinget,
på styrelser och nämnder i primärkommunen
och på utskottsväsendet i
riksdagen. När det gällt fullmäktige i
kommunen eller riksdagens kamrar har
emellertid än det ena, än det andra argumentet
årtionde efter årtionde anförts
emot en sådan ordning. Vad beror det
på? Jag är tveksam om huruvida de
egentliga skälen är de som har framförts
under årens lopp, t. ex. eventuella
skiljaktigheter i fråga om viljeinriktning
vid de politiska besluten mellan
en helt fulltalig fullmäktigförsamling
och en decimerad fullmäktigförsamling
respektive en decimerad fullmäktigförsamling
som är kompletterad
med suppleanter.

Ett annat argument är att suppleantprincipen
skulle minska ansvarskänslan
hos de ordinarie ledamöterna, medan
enligt ett tredje argument fullmäktiges
status skulle minskas när viktiga
ärenden avgörs i en församling där
flera suppleanter deltar.

Jag undrar om det verkligen är dessa
argument som varit de bärande. Man
kan inte befria sig från misstanken att
de verkliga skälen under de gångna
åren möjligen stått att finna i ängslan
hos politikerna för att, som man brukar
säga, såga av den gren som de själva

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 175

sitter på. Även om denna ängslan är
synnerligen mänsklig och förståelig är
det beklagligt att den i många år har
fått påverka ställningstagandet beträffande
suppleanter i fullmäktige och i
riksdagens kamrar. Jag hälsar därför
med största tillfredsställelse att jag i
dag får vara med om att suppleantprincipen
införes. Jag är övertygad om
att frågan så småningom kommer att
lösas även för den nya enkammarriksdagen.

Jag nämnde att vi i dag står eniga
kring suppleantprincipen. Det uttrycket
kanske inte är helt riktigt, eftersom
regeringen sviktar litet i den politiska
viljan. Den vågar inte ta steget fullt
ut; det skall sålunda enligt regeringen
stå kommunerna fritt att införa principen
om suppleanter. Då undrar man
vad detta är för slags ängslan. Herr Johansson
i Trollhättan har försökt att
förklara den. Han säger att han inte
känner någon iver för att införa suppleantprincipen
obligatoriskt. Han talar
om att psykologiska skäl kan tala emot
detta när det gäller de grupper av kommuner
som eventuellt skall sammanläggas.
Det är en mycket märklig argumentering
och jag kan inte alls förstå
tyngden i den. Om man genomför principen
för samtliga kommuner blir den
aldrig aktuell.

Samtidigt inser han att det verkligen
finns skäl för ett obligatorium.
I en replik säger herr Johansson i
Trollhättan att skillnaden mellan herr
Larssons i Luttra inställning och hans
egen är mycket liten, och den blir allt
mindre och mindre. Spelreglerna bör
vara lika över hela linjen, och det är
precis vad de har varit när det gäller
samtliga landsting.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 2. Jag vill bara
ytterligare påpeka att departementschefens
tanke att suppleanterna till och
med skulle kunna tjänstgöra under en
del av sammanträdena inte har vunnit
gehör hos utskottet. Härvidlag är utskottet
helt enigt. Vi anser att de reg -

Ändringar i kommunallagen, in. m.

ler som i detta avsende gäller för landstingen
också skall gälla för fullmäktige.
Den suppleant som inträder under sammanträdets
gång skall tjänstgöra under
hela återstoden av sammanträdet. Suppleanterna
skall således inte kunna
springa ut och in under sammanträdets
gång.

Det finns avsevärt mer att säga i
denna fråga, men jag begränsar mig till
att yrka bifall till reservationerna 1
och 2 vid utlåtandet nr 44 och till utskottets
hemställan beträffande punkterna
3 och 4.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Årsskiftet 1970—1971
är som alla vet en betydelsefull tidpunkt
i svenskt parlamentariskt liv.
Det är då den nya partiella författningsreformen
träder i praktisk tillämpning.
Jag skall självfallet inte vid detta
tillfälle diskutera innehållet i reformen.
Låt mig endast beröra ett inslag i debatten
om reformen, nämligen det s. k.
kommunala sambandet. Vi har från
centern rest invändningar mot att
kungsvägen i ett självklart samband
skulle gå över gemensam valdag. Vi har
redovisat andra vägar Men grundlagsreformen
är fastlagd och nu skall vi
ge den innehåll.

I detta läge är det synnerligen beklagligt
att vi inte har fått möjlighet
att med verkan redan vid 1970 års val
i princip tillämpa lika valsätt i landstings-
och kommunalvalen som det som
kommer att gälla vid riksdagsvalet.
Kommunalvalskommittén, som har att
utreda dessa frågor, borde ha börjat sitt
arbete i så god tid att de hunnit avlämna
sitt betänkande.

Grundläggande för ett valsätt måste
vara att alla röster så långt möjligt får
lika värde. Detta uppfylls också i princip
i det nya valsättet för riksdagsvalet.
De spärregler som delvis korrigerar
denna princip är tillkomna för
att hindra partisplittring och att därmed
självfallet verka så att demokratins

176 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ändringar i kommunallagen, m. m.

organisationsformer inte försvagas.

När det gäller landstingskommunal
och i synnerhet primärkommunal verksamhet
är dessa synpunkter om partisplittring
inte lika tunga. Tvärtom torde
det vara önskvärt att ge även mindre
grupper utrymme för aktiviteter i kommunerna.

En väsentlig fråga när det gäller valsättet
på läns- och kommunnivå är valkretsindelningen.
Små valkretsar och
kanske också olika storlek av valkretsar
kan ganska betydligt påverka mandatutfallet
för partierna. Man måste således
se valkretsindelningen i samband
med spärreglerna i riksvalet. Man bör
då hålla i minnet att riksvalet kommer
att ske på ett sådant sätt att hela landet
utgör en valkrets genom det tilläggsmandatförfarande
som ingår i systemet.

När vi nu inte får tillfälle att vid
kommunalvalen år 1970 tillämpa ett
nytt valsätt, har vi inom centern ändå
velat föreslå vägar för att korrigera
nuvarande valsätt i den riktning jag tidigare
antytt. Det gör vi genom att
följa utskottets förslag om att valkretsindelning
i regel icke skall ske vid ett
invånarantal under 40 000, medan det
vid ett invånarantal över 40 000 skall
föreligga frihet för kommunerna att
välja om de önskar en valkretsindelning.
Jag tycker att det är väsentligt
att göra åtminstone denna korrigering,
och jag uttalar förhoppningen att kammaren
skall följa utskottets förslag i det
avseendet.

När herr Johansson i Trollhättan säger
att förslaget om komplettering av
valkretsindelningsreglerna med obligatoriskt
indelningstvång vid 50 mandat
inte innebär någon större ändring, är
han väl något blygsam. Detta innebär
en skärpning av nu gällande regler, och
det kan vi inte anse vara riktigt i nuvarande
läge.

Låt mig beträffande övergångsbestämmelserna
bara säga att det är otillfredsställande
att valkretsindelningen enligt
propositionens förslag skall kunna fast -

ställas så sent som före utgången av
juni månad. Jag vill påminna om att
vi för två år sedan hade en liknande
diskussion beträffande framflyttning av
valkretsindelningsfastställelsetiden för
landstingsvalen. Jag vill nu liksom då
säga att det ur partisynpunkt är alldeles
för kort tid att hinna ordna de valorganisatoriska
frågorna från den senaste
tidpunkt som i propositionen föreslås
skall kunna tillämpas. Jag vill
understryka att utskottet delar den uppfattningen
och i sin skrivning mycket
klart säger att valkretsfastställelseärenden
bör avgöras i så god tid som möjligt
för att således ge bättre utrymme
för partierna att kunna lägga upp sin
valverksamhet.

Låt mig till sist säga beträffande införandet
av suppleantinstitutionen i
fullmäktige att det är en angelägen reform,
detta inte minst nu när kommunindelningsreformen
är under genomförande.
Vi får större avstånd såsom tidigare
redovisats. Genom införandet av
suppleantinstitutionen behålles flera aktiva
ute i det kommunala arbetet. Vi
har också fått en allt rörligare arbetsmarknad
och även detta betyder att vi
bör få en suppleantinstitution så att
kommunernas beslut inte fattas av alltför
få i de församlingar som skall besluta
i ärendena. Jag vill därvid understryka
vad herr Larsson i Luttra
sade beträffande en obligatorisk institution
och vill även i det avseendet
hoppas att vi skall kunna få en organisation
som är lika i samtliga kommuner
i hela landet.

Herr talman! Med det sagda ber jag få
yrka bifall till reservationen 2 och utlåtandet
nr 44 och i övrigt till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att beröra bara en punkt i detta utskottsutlåtande,
nämligen frågan om en
enhetlig kommunbeteckning. Trots att
jag representerar en stadskommun med

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 177

drätselkammare och stadsfullmäktige
har jag ändå inte kunnat följa reservanternas
resonemang på denna punkt,
när de menar att kommunerna i fortsättningen
skall ha frihet att välja om
de vill behålla nuvarande benämningar
på de representativa och styrande
organen. Jag har i stället anslutit mig
till utskottsmajoritetens förslag, som följer
propositionen på denna punkt och
som i korthet innebär att man vill genomföra
en enhetlig kommuntyp. Jag
tror inte att det efter denna debatt är
nödvändigt att utförligare förklara vad
de olika begreppen betyder. Jag har biträtt
utskottets mening därför att jag
tycker att reformen är konsekvent och
går helt i linje med den kommunreform
som vi har beslutat om och som vi håller
på att genomföra.

Kommunreformen innebär nämligen
att man i många fall lägger samman en
stadskommun med ett antal landskommuner,
många kanske av glesbygdskaraktär.
I andra fall lägger man samman
ett antal landskommuner, som innesluter
tätorter vilka i och för sig skulle förtjäna
beteckningen stad enligt nuvarande
begrepp. I samtliga dessa exempel
får man helt naturligt en helt annan
struktur på de nya kommunenheterna,
där beteckningen stad inte täcker vad
vi i dagligt språkbruk menar med det
ordet.

Jag vet inte om denna reform möjligen
i första hand är en huvudvärk för
de stora städerna. Jag vet heller inte
om det måhända är på det sättet att orden
stadsfullmäktige och stadsfullmäktiges
ordförande på något sätt har en
bättre klang än kommunfullmäktige
och kommunalfullmäktiges ordförande.
Men det får i så fall inte hindra denna
reform.

Reservanterna motiverar sitt förslag
med att reformen bryter mot gammal
hävd och gammal tradition. Ja„men det
gör vi ju ofta i detta hus när vi stiftar
nya lagar och genomför nya reformer.
Såsom ett exempel på detta skulle jag

Ändringar i kommunallagen, m. m.

vilja påstå, att hela kommunreformen
bryter mot gamla invanda traditioner,
men trots detta har vi ansett den så värdefull
att vi vill genomföra den och håller
på därmed. Mot den bakgrunden har
utskottsmajoriteten resonerat sig fram
till ett förslag som överensstämmer med
propositionen 63 och som vi tycker ligger
i linje med hela detta reformverk.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
konstitutionsutskottets hemställan under
punkten 1 i utlåtandet nr 44.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Vid den här sena tidpunkten
hade jag inte tänkt delta i debatten.
Frågan om suppleantskapet har
emellertid tagits upp av flera talare,
och olika motiv har framförts, vilket
föranlett mig att deklarera mitt ställningstagande
i frågan.

Herr Larsson i Luttra ansåg att suppleantsystemet
borde ha införts och
gjorts obligatoriskt. Jag har alltid röstat
för avslag på de motioner härom som
vi tidigare haft att ta ställning till och
som innehållit yrkanden om införande
av ett suppleantsystem. I motsats till
min partivän herr Hilding Johansson
har jag haft en principiell motvilja mot
ett system med suppleanter för personer
som fått mandat och förtroende i allmänna
val.

Med tvekan har jag följt departementschefen
och utskottet på den här
punkten nu. Jag förstår att många kommuner
kommer att använda denna institution.
Jag har emellertid kunnat biträda
förslaget just därför att det blir
ett fakultativt suppleantsystem och därför
att 14 a § reglerar möjligheten att
inkalla suppleanter.

Med tanke på de många frågor i vilka
fullmäktige har att besluta är det angeläget
att ledamöterna kontinuerligt kan
följa ärendenas gång, och det är ju inte
alltid möjligt för suppleanter. Departementschefen
har visserligen i propositionen
förutsatt att suppleanterna skall
närvara och alltså på visst sätt följa

178 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ändringar i kommunallagen, m. m.

ärendena, men i de stora kommuner
som vi nu i många fall får kan man inte
begära att de enskilda suppleanterna,
hur stort intresse de än har, skall följa
behandlingen av alla ärenden, eftersom
det också kan bli en ekonomisk fråga.
Vi kan nämligen inte förutsätta att alla
kommuner beslutar om ersättning även
för icke tjänstgörande suppleanter. —
Det är en sida av saken.

Herr Larsson i Luttra sade i en replik
senare, att fullmäktige är ett viktigare
organ än kommunens nämnder och styrelser
och menade att det därför borde
finnas suppleanter. Jag instämmer i att
fullmäktige är ett mycket viktigt organ,
viktigare än många nämnder och styrelser,
men i motsats till herr Larsson i
Luttra anser jag det inte vara ett skäl
för att ha suppleanter utan som ett skäl
till att de valda ledamöterna skall fullfölja
sina mandat genom att i största utsträckning
delta i sammanträdena.

Detta blir också min förklaring till
herr Wennerfors. Han menade att motivet
mot suppleantsystem skulle vara att
man är rädd för att såga av den gren
man sitter på. Det har alltså inte varit
min uppfattning, utan det som jag här
har försökt förklara är min argumentation
mot herr Wennerfors på den
punkten.

Min bestämda uppfattning är att
suppleantskapet, där det införs, bör utnyttjas
mycket sällan och restriktivt. I
förhoppningen att så skall bli fallet har
jag anslutit mig till förslaget, och jag instämmer
i de yrkanden som här har
framställts av herr Johansson i Trollhättan.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Jag skall först be att få
instämma med herr Boo när han säger
att det är beklagligt att kommunalvalskommittén
inte är färdig med sitt arbete
och att vi därför inte har kunnat beakta
de synpunkter på principerna för indelningen
i valkretsar som man hoppas att
den kommittén skall framföra.

Nuvarande regel innebär att kommun
med mer än 40 000 invånare skall indelas
i valkretsar, och tillägget i förslaget
går ut på att valkretsindelning skall
göras också när kommunen skall välja
mer än 51 ledamöter. Det enda villkoret
är att varje valkrets skall omfatta minst
10 mandat. Detta är alla regler som gäller
för en kommuns indelning i valkretsar.

En stad som har 450 000 invånare och
81 fullmäktige kan alltså välja en indelning
i mellan två och åtta kretsar. Det
är kommunalmännen själva som bestämmer,
hur många kretsar det skall vara.
Det kan bli en stor skillnad i partifördelningen
i fullmäktige beroende på om
kommunen beslutar om två kretsar eller
om åtta.

Eftersom kommunalvalskommittén inte
är färdig med sitt arbete och propositionen
således inte har kunnat beakta
dess förslag, har jag väckt en motion
om att denna sak skulle regleras fastare.
Motionen gick ut på att man maximalt
skulle få välja 15 mandat per krets. Därigenom
skulle det kommunala spelrummet
väsentligt reduceras. Jag är inte någon
vän av att minska den kommunala
självstyrelsen, men när det gäller att bestämma
hur partierna skall bli representerade
i respektive fullmäktigeförsamlingar
tycker jag att det principiellt
är fel att kommunalmännen skall få träffa
dessa avgöranden. Det är därför enligt
min mening beklagligt att det inte
är fastare regler i lagen på den här
punkten.

Eftersom det är ett enigt utskott som
hänvisar till kommunalvalskommittén
har jag rönt samma öde som många
motionärer: man hänvisar till sittande
utredning. Låt mig endast få uttrycka
den förhoppningen att kommunalvalskommittén
kommer att vara färdig i så
god tid att vi får en bättre tingens ordning
åtminstone vid 1973 års val.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 179

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 44

Punkten 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Adamsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 1) i utskottets utlåtande nr 44,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Svenungsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Adamsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 133 ja och 62 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nelander begärde emellertid votering, i

Ändringar i kommunallagen, m. m.

anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 2) i utskottets utlåtande nr 44,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 86 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Trollhättan begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 3) i utskottets utlåtande nr 44,
röstar

Ja;

180 Nr 41

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Ändringar i kommunallagen, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Georg Pettersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 87
ja och 110 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
3) av herr Georg Pettersson
m. fl.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 45

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nelander
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Svenungsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 140 ja och 55 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av motion
angående vilande grundlagsförslag om
riksdagens krigsdelegation.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 47, med uppgift på ett vilande
förslag till ändring i grundlagarna,
avseende riksdagens krigsdelegation.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på antagande av det i
memorialet upptagna förslaget, dels ock
på förkastande av detsamma; och antog
kammaren förevarande förslag till
grundlagsändring.

§ 12

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 48, angående uppskov med
behandlingen av visst ärende.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

Onsdagen den 10 december 1969 em.

Nr 41 181

§ 13

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Jag

hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista bevillningsutskottets
betänkanden nr 70 och 71, första lagutskottets
utlåtande nr 55 och memorial
nr 59, tredje lagutskottets utlåtanden nr
61, 62 och 63 samt memorial nr 64 i nu
nämnd ordning uppföres närmast efter
tredje lagutskottets utlåtande nr 59.

Denna hemställan bifölls.

§ 14

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 404, med uppgift på ett vilande
förslag till ändring i grundlagarna, avseende
riksdagens krigsdelegation;

från statsutskottet:

nr 378, i anledning av motioner om
ersättning till upphovsman vid utlåning
av musikalier;

nr 379, i anledning av motioner om
ekonomiskt stöd till de ideella rörelsernas
tidningsutgivning;

nr 380, i anledning av motioner rörande
den statliga trafikpolitiken m. m.;

nr 381, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ett statligt förvaltningsbolag
m. m. jämte motioner;

nr 382, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förvärv av aktier
i AB Kabi och Apoteksvarucentralen
Vitrum Apotekare AB jämte motioner;
och

nr 383, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förvärv av aktier
i Uddcomb Sweden AB jämte motioner;
samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 395, i anledning av motioner om
naturvården inom de svenska fjällområdena.

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 366, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter på tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1969/70, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

§ 15

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Persson i Heden (ep), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående nedläggning av industrier
i Boråsregionen, och

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående tidpunkten för
framläggande av förslag inom konkurslagstiftningens
område.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.19 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson