Nr 41 ANDRA KAMMAREN 1965 (Riksdagens protokoll 1965:41)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 41 ANDRA KAMMAREN 1965

10—14 december

Debatter m. m.

Fredagen den 10 december

6 Sid.

Meddelande ang. arbetet under återstoden av höstsessionen......... 3

Svar på interpellationer av:

herr Hermansson ang. principerna för export av krigsmateriel..... 3

herr Nilsson i Tvärålund ang. den statliga bostadspolitiken........ 14

herr Wiklund ang. en kommunal informations- och konsultationsverksamhet
rörande angelägenheter av social eller mera personlig

art.......................... * ........................... ^1

herr Jansson ang. åtgärder mot luftföroreningar—.............. 27

Svar på frågor av:

herr Wiklund ang. förberedelsearbetet för högertrafikomläggningen 33

herr Gustafsson i Borås ang. åtgärder mot mopedolyckor......... 35

herr Westberg ang. byggande av fler isbrytare —.................. 36

herr Johansson i Växjö ang. de ändrade tiderna för morgonandakterna
i radio.............................................. 37

herr Elmstedt ang. verkningarna av nedläggningen av vissa järnvägslinjer.
...................................................* 38

Svar på interpellationer av:

herr Nihlfors ang. förbättring av postverkets service............. 40

herr Gustafsson i Stenkyrka ang. påskyndande av utredningen rörande
trafiken mellan Gotland och fastlandet................. 45

Måndagen den 13 december

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Hedenäset ang. beställningar hos företagare i övre

Norrland av materiel för försvarets behov.................... 49

herr Svanberg ang. den statliga företagsamheten i Norrbotten. ... 51

1 —Andra kammarens protokoll 1965. Nr il

Nr 41

Innehåll

Svar på frågor av:

herr Persson i Heden ang. omprövning av den planerade minskningen
av livsmedelsproduktionen .......................... 59

herr Fredriksson ang. gruvskogsutredningens arbete............. 62

Svar på interpellationer av:

herr Enskog ang. åtgärder mot »sniffning»...................... 63

herr Carlstein ang. lägerverksamheten för ungdomsvårdsskoleelever 66
herr Rimmerfors ang. sjukkasseersättningen för blodtransfusion 68
Svar på fråga av herr Svensson i Kungälv ang. åtgärder mot narkotikamissbruket
................................................. 70

Svar på interpellation av herr Nihlfors ang. åtgärder för att få till
stånd en effektiv katastrofberedskap....................... 74

•.t . - ‘

Tisdagen den 14 december fm.

Svar på frågor av:

herr Hedin ang. visst skatteavdrag för jordbrukets ekonomiska

föreningsrörelse........................................... 77

herr Nelander ang. tilldelningen av nybörj arklasser i gymnasierna 78
fru Kristensson ang. utbyggnaden av Stockholms universitet inom

Frescati-området.......................................... 79

herr Larsson i Borrby ang. en enhetlig planering av utvecklingen

inom olika näringsgeografiska områden...................... 81

herr Larsson i Norderön ang. ersättning till renskötande samer för

förluster till följd av fridlysning av varg..................... 82

herr Westberg ang. förbättring av tågförbindelsernas tidtabellsen lighet.

.....u............................................ 84

herr Gustafsson i Borås ang. demonstration i TV av injektioner... 89

herr Krönmark ang. fortsatt drift på flyglinjen Hultsfred—Stock holm.

................................................... 90

Svar på interpellationer av herr Lundberg ang. informationen till

svenska ambassader via radio och press......................... 91

Svar på fråga av herr Berglund ang. prövningen av framställningar

om medgivande till adoption................................. 96

Svar på interpellation av herr Nelander ang. undervisningen i kristendomskunskap
i grundskolan och på fråga av herr Nilsson i Agnäs
ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap 99
Statsbidrag till politiska partier................................. 129

Tisdagen den 14 december em.

Statsbidrag till politiska partier (forts.).......................... 151

Fredagen den 10 december 1965

Nr 41

Fredagen den 10 december

Kl. 14.00

§ 1

Meddelande ang. arbetet under återstoden
av höstsessionen

Herr TALMANNEN yttrade:

I nästa vecka har kammaren att behandla
ett stort antal ärenden, däribland
frågorna om partistödet och angående
förvärv av aktierna i Svenska
Durox aktiebolag. Vid veckans ingång
återstår obesvarade 15 enkla frågor och
21 interpellationer.

Enligt den preliminära tidsplan, som
utdelades till kammarens ledamöter vid
höstsessionens början den 18 oktober,
skulle sessionens sista arbetsplenum
hållas onsdagen den 15 december. Sammanträde
på torsdagen förutsattes behöva
hållas endast om så påkallades av
skiljaktiga beslut i kamrarna. Med hänsyn
till den här redovisade arbetsbelastningen
torde det emellertid bli ofrånkomligt
att anordna arbetsplenum även
torsdagen den 16 december, om icke
kammarens arbete skall behöva forceras
på ett sätt som blir till men för ärendebehandlingen.

Vid måndagens bordläggningsplenum,
som med ändring av de ursprungliga
planerna utsatts till kl. 14.00 i stället
för 16.00, besvaras 5 interpellationer
och 3 enkla frågor. Tisdagens sammanträde
inledes med en frågestund, varefter
konstitutionsutskottets i dag bordlagda
utlåtanden, innefattande bl. a. frågan
om partistödet, företages till avgörande.
Sedan dessa ärenden slutbehandlats
besvaras interpellationer. I den mån
tiden det medger upptages därefter övriga
ärenden på föredragningslistan.

På onsdagen företages bland annat
frågan om förvärv av aktierna i Svenska
Durox aktiebolag till avgörande.

§ 2

Svar på interpellation ang. principerna
för export av krigsmateriel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
ställt tre frågor till mig om vår krigsmaterielexport.
Den första gäller skälen
till att vi över huvud taget exporterar
krigsmateriel; den andra om jag vill
medverka till större offentlighet vad beträffar
redovisningen av denna export;
den tredje frågan slutligen gäller huruvida
regeringen överväger en omprövning
eller precisering av de principer
för export av krigsmateriel som nu gäller,
eventuellt så att denna export helt
stoppas.

Med den utrikes- och försvarspolitik
vi följer är det av utomordentlig vikt,
inte minst ur beredskapssynpunkt, att
vi äger en egen väl utbyggd och tekniskt
förstklassig krigsmaterielindustri.
För att den skall kunna behålla och utveckla
sin höga standard behöver, av
flera skäl, utrymme ges för export.

Ett viktigt skäl ligger i tillgången till
utländska erfarenheter och konstruktioner.
Vi importerar materiel för vårt försvar.
Vi gör det bl. a. därför att ett inhemskt
framtagande av viss materiel,
vissa komponenter eller delar till vår
egen tillverkning av försvarsmateriel
skulle ställa oproportionerligt stora
krav på våra resurser bl. a. beträffande
konstruktions- och utvecklingsarbete.
Men för att kunna köpa bästa möjliga
materiel kan vi också behöva sälja. Som
säljare kan vi få del av utländska erfarenheter
på ett helt annat sätt än som
enbart köpare.

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. principerna för export av krigsmateriel

Som exportprodukter är den materiel
vi säljer också utsatt för en konkurrens
som på många områden är synnerligen
hård och som därigenom skärper kvalitetskraven.
Handeln med krigsmateriel
utgör därvid inget undantag från vad
som gäller för övrig handel.

Ytterligare ett skäl, som jag emellertid
inte vill tillmäta avgörande betydelse,
är att vi genom export kan minska kostnaderna
för produktionen av materiel
för vårt eget försvar.

Det är av största vikt att kunna hålla
vår krigsmaterielindustri på en hög
teknisk nivå. Exporten gör det därvid
lättare för oss att få del av forskningsresultaten
och följa utvecklingen i utlandet.
Den hjälper oss också att få sådan
sakkunskap att vi vid köp av krigsmateriel
kan göra verkligt fullgoda bedömningar.

Flera skäl talar sålunda för att en
viss export upprätthålls. Något behov
av stöd t. ex. genom exportkrediter eller
exportkreditgarantier föreligger inte.

Jag vill utanför den egentliga frågan
tillägga att vår krigsmaterielexport i
stort sett varit konstant de senaste tio
åren. Under samma period har vår totala
export fördubblats. Krigsmaterielexportens
andel av vår totala export har
således minskat. Den utgör i dag mindre
än 1 procent av vår totala export.

Beträffande herr Hermanssons fråga
om jag vill medverka till en större offentlighet
när det gäller redovisningen
av krigsmaterielexporten vill jag svara
följande.

Av Sveriges officiella statistik kan
man utläsa till vilka länder olika slag
av vapenmateriel har exporterats liksom
värdet av exporten. Genom att utnyttja
denna källa får man en allmän
uppfattning om vår export och import
av vapen och ammunition, stridsvagnar
och pansrade fordon, luftfartyg, krigsfartyg,
sprängämnen m. m.

Ärenden rörande handel med krigsmateriel
är i allmänhet hemligstämplade
med hänsyn till att de berör främ -

mande makt eller kan röja affärshemligheter.
Ur försvarssynpunkt är det ofta
ett intresse att inte offentliggöra vad
vi köper. Andra länder kan ha samma
intresse av att hålla inköp från oss
utanför offentligheten.

Tillstånd att utföra krigsmateriel ges
av handelsministern. Export som är av
större omfattning eller eljest av större
vikt avgörs av regeringen.

Det åligger konstitutionsutskottet att
granska denna verksamhet. Utskottet
har tillgång till alla handlingar och får
alla upplysningar som önskas. Riksdagen
får ta ställning till resultaten av utskottets
granskning och kan rikta anmärkningar
mot handläggningen av
ärendena.

Den ordning som nu råder finner jag
ur demokratisk synpunkt tillfredsställande.

Interpellantens sista fråga gäller huruvida
regeringen överväger en omprövning
eller precisering av principerna
för export av krigsmateriel, eventuellt
så att denna helt stoppas.

För närvarande pågår inom handelsdepartementet
en översyn av förteckningen
över krigsmateriel för att få
klarare avgränsningar. Den berör emellertid
inte principerna för vår krigsmaterielexport.

Jag anser i denna fråga att man bör
hålla fast vid det system som tillämpats
hittills, nämligen att i varje särskilt fall
med hänsyn till föreliggande omständigheter
pröva om utförseltillstånd
skall lämnas eller inte. Det framgår av
handelsstatistiken att denna prövning
varit mycket restriktiv.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för svaret.

Bakgrunden till mina frågor är den
offentliga debatt som under det senaste

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965
Svar på interpellation ang. principerna

året ågt rum om den svenska krigsmaterjelexporten.
Denna har kritiskt
granskats i press, radio och TV. Alla de
stora fredsorganisationerna i vårt land
har gemensamt krävt att exporten av
krigsmateriel skulle förbjudas. Från
vissa ungdomsorganisationers sida har
ifrågasatts principerna för exporten och
anförts att vi måste hjälpa kämpande
motståndsrörelser, inte förtryckarmakter,
med vapen.

I det program om fredsfrågorna, som
den 3 november sändes i TV och där
också handelsminister Lange medverkkade,
framfördes olika skäl till att
Sverige över huvud upprätthöll en export
av krigsmateriel. Där uppgavs av
vissa representanter för vapenindustrien
att de ekonomiska intressena skulle
vara avgörande, att man inte skulle kunna
få tillräckligt långa serier för att
kunna pressa kostnaderna om export inte
förekom. Chefen för försvarets fabriksverk
ansåg exporten vara »ett livsvillkor».
Representanter för försvaret
anförde däremot att de ekonomiska
skälen inte var avgörande. Deras omdömen
var emellertid i viss mån motsägande.
Å ena sidan sades att det inte
fanns något samband mellan Sveriges
säkerhetspolitik och vapenexporten, å
andra sidan att export av modern krigsmateriel
skapar respekt för vårt lands
förmåga att fullfölja den alliansfria utrikespolitiken
genom att alltså för andra
stater demonstrera hur moderna vapen
vi har.

Genom handelsministerns svar har
nu givits ett auktoritativt besked i dessa
frågor. Handelsministern anför tre
skäl för att vårt land bedriver export
av krigsmateriel. Möjligheten att genom
långa serier minska kostnaderna har en
viss betydelse men är inte avgörande.
Det andra skälet är att dessa exportvaror
liksom andra är utsatta för en hård
konkurrens som skärper kvalitetskraven.
Det avgörande skälet skulle emellertid
enligt handelsministern vara att
vårt land genom exporten får tillgång

för export av krigsmateriel

till utländska erfarenheter och konstruktioner.

Vi måste importera vissa vapen, säger
handelsministern. »Men för att kunna
köpa bästa möjliga materiel kan vi också
behöva sälja.» Vårt land skulle alltså
för att kunna hålla sina försvarsanstalter
på en god teknisk nivå behöva delta
i den allmänna vapenhandel som försiggår
—■ ett påstående som jag finner en
smula tvivelaktigt.

Handelsministern fortsätter sin redovisning
med en sats, som kan tolkas på
olika sätt och som jag skulle vilja få en
närmare förklaring till. Han uttalar:
»Som säljare kan vi få del av utländska
erfarenheter på ett helt annat sätt än
som enbart köpare.»

Menas därmed att vi genom att sälja
krigsmateriel, exempelvis vårt granatgevär,
Bantamroboten, flygplan J 37 och
stridsvagn S, som man i utlandet nu säges
vara intresserad av, får den utprovad
av utländska makter på ett annat
sätt än vi själva kan göra? Eller, om
detta inte är innebörden, vilket är då
det något mera utförliga innehållet i
den sats jag citerar?

Som sammanfattning av de skäl han
redovisat anför handelsministern, att
exporten av krigsmateriel gör det »lättare
för oss att få del av forskningsresultaten
och följa utvecklingen i utlandet».
Också denna sats kan behöva något
utförligare belysas. Avses därmed
att svensk export av krigsmateriel till
vissa makter är nödvändig för att vi
skall få ta del av de forskningsresultat,
som framkommer beträffande vapenkonstruktion
i ett visst militärt block?

De tekniska skäl för export av krigsmateriel,
vilka anförts av handelsministern,
är helt naturligt formulerade i allmänna
ordalag, och man kan heller inte
begära annat. Det ligger givetvis bakom
detta en bedömning vilken är svår att
utförligt redovisa. En lekman har därför
också mycket svårt att göra en kritisk
granskning av dessa militärtekniska
överväganden.

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. principerna för export av krigsmateriel

Men frågan har också en annan sida,
och det är denna sida som tagits upp
av fredsorganisationerna och i den allmänna
debatten. Hur används de vapen
som exporteras från svenska företag och
delvis av den svenska staten? Till vilka
stater bedrivs export och vilka principer
följer man därvid?

I min interpellation har jag erinrat
om de allmänna principer som enligt
förklaringar från regeringens sida ligger
till grund för tillståndsgivningen
när det gäller utförsel av krigsmateriel.
Dessa har av statsminister Erlander formulerats
så, att utförsel av krigsmateriel
icke medges till stater vilka för tillfället
är invecklade i akuta internationella
konflikter, i vilka inbördeskrig råder
eller i vilka det internationella eller interna
läget är så hotande, att fara för
oroligheter eller krig föreligger. I en
deklaration av handelsminister Lange
har sedan anförts — på samma sätt som
i dag — att vid tillståndsgivningen hänsyn
måste tas till omständigheterna i
varje enskilt fall.

Om man studerar den offentliga statistiken
över vår utrikeshandel, framgår
de svårigheter som är förenade med
att i praktiken på ett riktigt sätt följa
dessa allmänna anvisningar. Vårt land
både köper och säljer krigsmateriel. Köpen
sker i stor utsträckning från Förenta
staterna och Storbritannien medan
försäljningen går till de nordiska länderna,
Storbritannien och andra stater
inom Atlantpakten. Till den västtyska
upprustningen har vi varje år bidragit
med vapenleveranser till rätt betydande
belopp.

De s. k. öststaterna har däremot förekommit
synnerligen sparsamt i utförselstatistiken.
Export för mindre summor
finns några år upptagna för Jugoslavien,
men det är egentligen allt. Vilket
skälet än kan vara, är det alltså en mycket
tydlig slagsida i den svenska krigsmaterielexporten
till de båda militärblocken.

Men det finns ännu mer uppseende -

väckande uppgifter i handelsstatistiken.
Under åren från och med 1958 har vårt
land bedrivit viss vapenexport till länder
som Sydafrika, Spanien, Belgiska
Kongo, sedermera Republiken Kongo,
Portugal, Rhodesia, Indonesien, Indien
och Pakistan. Beträffande flera av dessa
länder gäller att de varit inblandade i
internationella konflikter eller att interna
konflikter förekommit. Man har,
såvitt jag kunnat finna, visserligen inte
exporterat vapen till länder som direkt
befunnit sig i väpnade konflikter. Men
när det gäller t. ex. Indien och Pakistan
har ju konflikten i kashmirfrågan länge
varit ett frätande sår, och trots detta
har vapenexport förekommit till dessa
länder. Även mycket sent i år — före de
öppna militära fientligheterna — har
export av krigsmateriel från vårt land
förekommit till såväl Indien som Pakistan.

Ännu mer anmärkningsvärd är emellertid
exporten av viss hithörande materiel
till länder, som bedriver och under
inånga år bedrivit en brutal undertryckningspolitik
mot vissa rasgrupper
eller andra grupper av befolkningen.
Det gäller länder som Sydafrika, Rhodesia,
Portugal och Spanien, vilka man
kan finna i handelsstatistiken för de år
jag nämnt.

En viss förbättring bör noteras för de
allra senaste åren, men det förefaller
som om man tidigare icke tillräckligt
uppmärksammat den internationella
moraliska och politiska belastning som
export av viss vapenmateriel — även
om det delvis gällt jaktgevär och dylikt
— till dessa länder utgjort.

För den gångna delen av år 1965 har
jag endast tillgång till månadsstatistikens
klumpsiffror och vill därför direkt
fråga handelsministern, vad som är orsaken
till att Spanien över huvud taget
förekommer i vår statistik över utförsel
av vapen och ammunition under innevarande
år.

Jag är medveten om att det här rent
allmänt gäller mycket svåra avvägnings -

Fredagen den 10 december 1965

Nr 41

Svar på interpellation anjf. principerna för export av krigsmateriel

problem. Men det förefaller finnas mycket
som iir riktigt i fredsorganisationernas
uppfattning, att med de förhållanden
som råder ute i världen bör svensk
vapenexport över huvud taget icke förekomma.
Vi får inte ta risken att siitta
vapen i händerna på förtryckare.

Men samtidigt finns också det andra
problemet: att kämpande frihetsrörelser
icke bör lämnas utan stöd — om nödvändigt
bör de erhålla stöd till och med
i form av vapen. Också i denna ståndpunkt
finns det mycket som är riktigt.
Det är troligt att vårt land i växande
utsträckning kommer att ställas inför
detta senare problem, eftersom kampen
för frihet i länder som Sydafrika, Angola
och Mozambique tycks gå mot en
tragisk kulmen. Detta läge förutsätter,
såvitt jag kan förstå, en översyn av de
principer som hittills följts för den
svenska exporten av krigsmateriel, och
jag skulle vilja upprepa min fråga till
handelsministern, om han — trots vad
han anfört i interpellationssvaret —
ändå icke finner en sådan översyn berättigad.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Hermansson har
ställt en rad frågor till mig, och jag
skall besvara i varje fall några av dem.
Men låt mig dessförinnan bara slå fast,
att denna fråga sannerligen överdimensionerats.
Jag tror att den uppfattningen
är rätt allmänt spridd att detta är en
fråga av utomordentligt stor ekonomisk
vikt, trots att exporten av krigsmateriel,
som jag framhållit i mitt interpellationssvar,
svarar mot mindre än en procent
av hela den svenska utförseln.

Jag vill också till herr Hermanssons
upplysning framhålla, att vi köper betydligt
mer krigsmateriel från utlandet
än vi säljer till utlandet. Jag kan väl i
någon mån finna en ursäkt för att detta
inte observerats i den omständigheten,
att statistiken inte är alldeles entydig.

För att kunna besvara en del av de frågor
som herr Hermansson ställt bör
man först klara ut begreppen en smula.

Det som enligt gängse språkbruk betecknas
som krigsmateriel och det som
i licenslagstiftningen betecknas som vapen
och krigsmateriel är inte liktydiga
begrepp. Vår import av försvarsmateriel
uppgår, om jag får anknyta till vad jag
nyss sade, i själva verket till betydligt
högre belopp än den summa man får
fram genom att addera några rubriker
i tullnomenklaturen och handelsstatistiken.
Vi importerar sålunda en betydande
mängd telemateriel och elektronisk
materiel, som är nödvändiga för t. ex.
vårt flygvapen men också för andra ändamål.
Den materielen är icke, trots sin
användning i vissa sammanhang, att
hänföra till krigsmateriel i exportlicensbemärkelse.
Slutsatsen blir att det är
ganska svårt att urskilja vad som faktiskt
är krigsmateriel och vad som inte
är det. En man, som åtminstone till för
några år sedan var en stor auktoritet för
herr Hermansson, nämligen den förre
ryske regeringschefen Chrusjtjov, sade
en gång, att till slut är även byxknapparna
krigsmateriel. Och det ligger
onekligen rätt mycket i det.

En hel del av den materiel som herr
Hermansson i handelsstatistiken tycker
sig ha funnit exporteras till Rhodesia,
Sydafrika och Spanien, för att nämna
några av de länder herr Hermansson
tog upp, har i själva verket inte inköpts
av dessa länder för att användas
för militära ändamål. Man använder
sprängämnen även för andra ändamål
än till att göra bomber, herr Hermansson.

En del av den licensbelagda export
som ägt rum till t. ex. Spanien eller Rhodesia
— jag kan faktiskt inte komma
ihåg varenda affär som gjorts under
de senaste tio åren, då jag har haft
ansvaret för denna verksamhet —- har
vid närmare undersökning visat sig gälla
materiel som helt använts för fredliga
ändamål.

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. principerna för export av krigsmateriel

Man kan invända att vi kanske inte
borde ha sålt ens dylikt materiel till
Rhodesia under 1950-talet eller på 1940-talet — i dag skulle vi inte göra det på
grund av den allmänna handelsblockaden.
Men då tyckte vi inte att det fanns
någon anledning att vägra de människor
som lever där leverans av materiel för
att bygga vägar, för att göra dammanläggningar,
för att ta ett par konkreta
exempel. Jag tror att det är viktigt att
herr Hermansson själv klarar ut begreppen
för sig innan han ger sig in i
en allvarlig diskussion i ämnet.

Därmed har jag egentligen också besvarat
herr Hermanssons fråga. Det
säljs mig veterligen numer icke några
militära vapen till Spanien. Vi försöker

— och jag tror att vi har ganska goda
förutsättningar att åstadkomma kontroll
den vägen — att få garantier för
vad materielen används till. Det kan
röra sig om svenska entreprenadfirmor
som är engagerade i utvecklingsprojekt
i ett land som råkar ha en regim som
vi har all anledning att ta avstånd ifrån,
en regim som vi betraktar som reaktionär,
en regim som utövar förtryck över
betydande folkgrupper i landet, vilket
vi kan känna berättigad indignation
över. Men kan vi i ett sådant fall hindra
den svenska entreprenadfirma, som
engagerat sig i ett projekt i landet i
fråga, att använda sprängämnen, som
kanske ur säkerhetssynpunkt och ur
arbetarskyddssynpunkt är bra mycket
bättre än dem man på annat sätt skulle
kunna köpa upp?

Har FN utlyst en allmän blockad eller
förordat ekonomiska sanktioner mot
ett land i den ordning som FN-stadgan,
som vi så grundligt diskuterade i går,
föreskriver, så bryts självklart alla förbindelser.
Skulle FN t. ex. anta en rekommendation
som uppmanar medlemsländerna
— som skett i fallet Sydafrika

— att avbryta alla leveranser av varor
som hänförs till krigsmateriel, så följer
vi den rekommendationen till punkt
och pricka och tillämpar den striktare

än såvitt jag vet något annat land. —
Men det är en annan sak.

Vi vill däremot inte hindra nya stater
att använda de tekniska hjälpmedel
som i vår lagstiftning på detta område
kan hänföras till krigsmateriel även om
de avsetts för fredligt bruk. Jag skulle
vilja gå ett steg längre och säga: Finns
det verkligen någon anledning för oss
att hindra de nya staterna att tänka på
sin egen säkerhet? Om ingen akut konfliktsituation
föreligger, om landet inte
kan betraktas som en framtida oroshärd,
har vi då någon anledning att
hindra dem att vidta åtgärder till sitt
eget nya lands försvar?

Jag tror att jag härmed ganska klart
har visat att jag inte funnit någon anledning
att ändra de principer enligt
vilka vi tillämpar lagstiftningen på detta
område. Man kommer till slut fram
till att detta är en fråga som måste bedömas
från fall till fall, vilket jag också
sagt i mitt interpellationssvar.

Herr Hermansson menade att vår export
ändå vore ganska ensidigt inriktad.
Jag är inte säker på att han har rätt i
det. På den punkten ger ändå handelsstatistiken
en ganska fullständig information,
även om vi inte får med vissa
ting som kan ha avgörande betydelse
också i vapensammanhang, t. ex. telemateriel.
Men även bortsett härifrån är
det ett faktum att vi under de senaste
åren har givit exporttillstånd till 70 å
80 länder. Vi har försökt att strikt följa
de principer som så utförligt redovisats
för riksdagen första gången av
statsministern 1956 — herr Hermansson
erinrade också om det — och som
vid åtskilliga senare tillfällen åter understrukits
och som jag väl inte behöver
ta upp kammarens tid med att på nytt
återge. Jag nöjer mig med att hänvisa
till protokollen.

Det kan också visas att vi försöker
iaktta de regler som ett neutralt land
måste iaktta när en konfliktsituation
föreligger. Om det i ett område ser ut
att föreligga risk för konflikter upphör

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang.

vi också att exportera dit. Herr Hermansson
menade att vår export går
till många länder, främst till de nordiska
länderna. Han var emellertid, om
jag förstod honom rätt, ledsen över •—
eller han konstaterade i varje fall med
ett visst vemod — att vi inte exporterade
till öststaterna. Mig veterligt har det
därifrån aldrig förelegat någon begäran
att få köpa svensk vapenmateriel, inte
heller har någon svensk firma begärt
att få sälja vapenmateriel; inte som herr
Hermansson i detta sammanhang tänkte
på.

Om jag bortser ifrån jaktgevär har
praktiskt taget ingen annan export gått
till Förenta staterna än några enstaka
exemplar av något materiel som förmodligen
köpts upp för att mera laboratoriemässigt
testas av Förenta staterna.
Förenta staterna har själva en så effektiv
krigsmaterielindustri att de inte
haft något intresse att komplettera sin
arsenal med krigsmateriel utifrån.

Jag tycker att det inte är så svårt att
förstå, att våra möjligheter att få ta del
av vapenteknikens rön är bättre när vi
kan både sälja och köpa. Man brukar
säga att handeln är dubbelsidig, och det
gäller väl också i detta sammanhang.
Vi får andra möjligheter genom att
både sälja och köpa. Vi visar, att vi inom
vissa gränser är villiga att lämna
fram de resultat vi själva kommit till,
när det gäller ett utvecklingsarbete som
kan underlätta för andra länder att
kanske inte bara utveckla ökad effektivitet
i sitt eget försvar utan även tillgodogöra
sig rön som kan bli till nytta
i civila sammanhang.

Herr talman! Jag har kanske redan
tagit alltför lång tid i anspråk, men
jag vill bara än en gång understryka,
att jag hoppas att vi får en verklig analys
av krigsmaterielhandelns omfattning,
som skulle visa oss att vi importerar
mycket mer än vi exporterar. Handelsdepartementet
har ju satt i gång
med att försöka få fram omfattningen
av krigsmaterielhandeln på ett fullstän1"
— Andra kammarens protokoll 1965.

principerna för export av krigsmateriel

digare sätt än vad handelsstatistiken ger
upplysning om.

Jag kan mycket väl förstå, herr talman,
att man kan ta upp till diskussion
om vi över huvud taget skall ha någon
krigsmaterielexport. Sett ur folkhushållets
ekonomiska synvinkel är den av
mycket ringa betydelse, vilket jag understrukit
förut och vill göra igen.

Man frågar sig dock om de som kräver
att krigsmaterielexporten skall upphöra
är beredda att ta konsekvenserna
i form av en fördyring av försvarskostnaderna.
Herr Hermansson tillhör ju
dem som vill ha en prutning av försvarsanslagen.
Vilka utgifter vi än har
och vilka resurser vi än avsätter för
vårt försvar måste väl herr Hermansson
liksom alla andra vara intresserad
av att dessa resurser blir så effektivt
utnyttjade som möjligt, det vill säga att
vi får så mycket som möjligt för pengarna.
Är man sålunda beredd att till
priset av effektivitet eller till priset av
högre kostnader för vårt försvar avstå
från att över huvud taget befatta sig
med export av krigsmateriel, då är man
konsekvent. Herr Hermansson tycker ju,
om jag förstod honom rätt i en passus,
att vi tvärtom bör ha en viss krigsmaterielexport
åtminstone till länder där
det finns förtryckta minoriteter. Jag
kan inte riktigt inse att det vore ett
konsekvent fullföljande av den svenska
fredspolitiken. Alla anser väl ändå att
våra strävanden bör gå ut på att inom
ramen för ett aktivt FN-engagemang
försöka förhindra att motsättningar och
intressekonflikter löses med vapnens
makt.

Herr talman! Jag vill sluta där jag
började. Denna fråga har överdimensionerats.
Det har funnits åtskilliga missförstånd
i de meningsyttringar som
framkommit och det har väl berott på
att man inte riktigt har satt sig in i
vare sig omfattningen av vår krigsmaterielexport
eller den betydelse den
ändå kan ha för att hjälpa oss att i
vissa sammanhang få största möjliga efNr
il

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. principerna för export av krigsmateriel

fektivitet inom beslutade kostnadsramar.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! I mitt första anförande
ställde jag några mycket konkreta frågor
till handelsministern, men jag kan
tyvärr inte tacka för svaren, ty jag kan
inte finna att jag fått några sådana.

En av frågorna gällde vilka varor vi
i år har exporterat för 0,8 miljon kronor
till Spanien. Handelsministern sade att
det kunde tänkas att det rörde sig om
sprängämnen. Det kunde tänkas att det
fanns svenska entreprenörfirmor, som
var sysselsatta någonstans i andra länder
och som behövde materiel. Men på
den konkreta frågan, vad det var för
materiel vi hade exporterat till Spanien,
svarade han inte. Jag tror att det
är angeläget att han gör det, tv handelsministern
måste ha tillgång till uppgifter
därom, eftersom det är han själv
som har beviljat tillstånd för denna export.
För den fortsatta diskussionen
om dessa frågor är det angeläget att vi
här får ett fullständigt besked.

Den export, som i år har skett till
Indien och Pakistan mycket nära intill
krigsutbrottet mellan dessa länder, berörde
handelsministern inte. Men denna
fråga visar de akuta svårigheter som
föreligger beträffande denna export.
Man kan exportera vapen och krigsmateriel
till en stat, men man har självfallet
inga garantier för att inte dessa
vapen kan komma till användning i en
väpnad konflikt, där eventuellt .svenska
vapen brukas på bägge sidor om gränsen
och människor dödar varandra med
vapen från vårt land.

Vad gäller frågan om export av krigsmateriel
till de nya staterna kan sägas
att handelsstatistiken inte upptar så
mycken sådan export. Något finns där,
men det är så små summor, att denna
export inte på något sätt kan vara avgörande
i detta sammanhang.

Vad gäller exporten till de s. k. öststaterna
kan nämnas att det var av rent

sakligt intresse jag konstaterade vad
handelsstatistiken visade. De eventuella
känslor som handelsminister Lange läst
in i mitt konstaterande står för hans
egen räkning.

Det är alldeles riktigt att statistiken
inte är entydig när det gäller export av
krigsmateriel och att den är svår att
tolka. Det var också orsaken till den
ena av de frågor jag ställde, huruvida
handelsministern ville medverka till en
större öppenhet i redovisningen av
krigsmaterielexporten. Man kan i den
.svenska handelsstatistiken se vad som
exporteras under rubriken »Vapen och
ammunition», men det är självklart att
det förekommer export också av annan
materiel, som i vidare mening kan hänföras
till krigsmateriel eller kan brukas
i väpnade styrkors verksamhet.

Min fråga angående exporten av krigsmateriel
var emellertid inte så vid att
den också gällde exporten av byxknapnar,
om handelsministern eventuellt
trodde detta. Även om den svenska handelsstatistiken
är svår att tolka, är den
väl ändå inte så krånglig att byxknappar
skulle vara upptagna under den
rubrik »Vapen och ammunition», som
finns i vår nuvaranda handelsstatistik.
På den punkten bör det alltså inte bli
något missförstånd.

Jag är helt överens med handelsministern
om att detta inte är en fråga av
stor ekonomisk vikt, och jag kan vitsorda
vad handelsministern sagt om omfattningen
av vår export av krigsmateriel,
nämligen att den omfattar ungefär
en procent av vår totala export.
Jag tror inte heller att exporten är avgörande
för vårt försvars effektivitet,
utan den är också där av relativt liten
betydelse. Men som jag sade förut är
det för en lekman mycket svårt att bedöma
detta. Fredsorganisationer och
ungdomsorganisationer liksom jag själv
har tagit upp frågan därför att vi anser
att den är av mycket stor moralisk och
politisk vikt. Det är ur den synpunkten
som frågan om vapenexporten har liv -

Nr 41

Fredagen den 10

Svar på interpellation anjf.

ligt diskuterats. Här uppstår frågan om
inte läget är sådant, att de moraliska
och politiska skälen mot en vapenexport
överväger de fördelar för den
svenska försvarsmaktens effektivitet
som exporten eventuellt kan innebära.
Det gäller här hela tiden en avvägning
mellan militärtekniska aspekter och den
moralisk-politiska aspekten.

Den helt avgörande fråga som bör
diskuteras är om det nu inte har inträtt
ett nytt läge genom utvecklingen ute i
världen, där det blir allt svårare att
tillämpa den princip som formulerades
redan 1956. Vi befann oss då i början
av de färgade folkens frihetsrörelse, av
de nya staternas uppvaknande och
kamp för nationell självständighet. Risken
för raskrig har ökats, de växande
frihetsrörelserna i en rad länder kräver
med ökad styrka frihet och självständighet.

Problemet om hur vi skall ställa oss
till den senare frågan har också tagits
upp av en handelsministern mycket
närstående organisation, nämligen det
Socialdemokratiska ungdomsförbundet.

I det senaste numret av förbundets tidning
Frihet skriver vice förbundsordföranden
—■ jag har fått bekräftat att
hans artikel är representativ för inställningen
inom förbundsstyrelsen — om
de problem som kan uppstå. Det heter:
»Den dag de vita med sina vapen går
till angrepp mot värnlösa färgade går
man också till angrepp mot FN-deklarationen
om de mänskliga rättigheterna.
Då är det inte längre en intern angelägenhet
för Sydafrika.» — —• — »Vi
har ett ansvar för att inte majoriteten
av människor i Sydafrika slaktas på
grund av sin hudfärg. Kraven om vapen
till den sydafrikanska frihetsrörelsen
kommer att öka i styrka allteftersom
misslyckanden med den s. k. fredliga
vägen noterats.» Han slutar sin artikel
på följande sätt. »Om vi solidariserar
oss med de förtryckta sydafrikanerna
i deras frihetskamp måste vi naturligtvis
också ta konsekvenserna där -

december 1965

principerna för export av krigsmateriel

av. — I ett läge där FN:s möjligheter
att påverka Sydafrika, USA ocli England
visar sig obefintliga bör vi ställa oss
beredda att ge den sydafrikanska frihetsrörelsen
de vapen den behöver för
att skydda sina landsmän till liv och
lem.»

Jag har i mitt första anförande inte
sagt att detta inte är ett problem och
ett mycket svårt problem. Det är det!
Men jag anser det vara angeläget att det
tas upp till en allvarlig diskussion. Vi
måste ta upp de krav som kommer från
fredsorganisationerna och som gäller ett
totalt inställande av krigsmaterielexporten.
När samtliga stora fredsorganisationer
i vårt land ställer detta krav är det
något som bör uppmärksammas även av
dem som närmast handhar frågan om
exporten av krigsmateriel. När ett av
våra största politiska ungdomsförbund,
regeringspartiets ungdomsförbund dessutom,
ställer frågan på det sätt som här
skett, är det också en fråga som måste
tas upp till mycket allvarlig diskussion.

Jag måste säga att jag tycker att dessa
problem är svåra. Vi är alla anhängare
av en lösning under fredliga förhållanden.
Vi är motståndare till våld och användande
av vapen. Vi vet dock samtidigt
vilka svåra problem som föreligger
i vissa länder ute i världen, att utvecklingen
där inte följer våra ösnkemål
utan försiggår på ett kanske brutalare
sätt. Men detta är problem där man inte
kan binda sig och spika en definitiv inställning
utan en mycket ingående principiell
diskussion och undersökning.
Det är därför jag här skulle vilja upprepa
min vädjan till handelsministern
och till hela regeringen, att de snarast
möjligt tillsätter en utredning med representanter
också för fredsorganisationerna
och ungdomsorganisationerna för
att undersöka de principer för den
svenska krigsmatcrielexporten som bör
följas i det nya läge som nu uppstått.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. principerna för

Herr talman! Jag vill inte för ett ögonblick
rikta några invändningar mot herr
Hermansson för att han på ett allvarligt
sätt vill diskutera en del av de frågor
som förts fram i debatten. Det må han
gärna göra, men jag tycker att hans bidrag
borde präglas av större konsekvens
än vad som varit fallet i dag.

Jag upprepar än en gång att jag kan
förstå den ståndpunkt, som innebär att
man kräver att all krigsmaterielexport
skall upphöra. Jag har visserligen svårt
att se hur en sådan ståndpunkt skall
kunna förenas med uppfattningen att
man skall ha krigsmaterielförsäljning
till förtryckta folkgrupper i vissa länder
med diktaturregimer. Det är ju två helt
motsatta ting. Man kan inte kräva ett
upphörande av krigsmaterielexporten
och samtidigt göra sig till tolk för uppfattningen
att vi bör beväpna de förtryckta.
Det kanske inte herr Hermansson
menar. Han vill bara ha en allvarlig
diskussion härom. Jag vet inte vad han
vill. När är han beredd, om jag får fråga,
att ta konsekvenserna av att vi inför
ett totalstopp på krigsmateriel? Några
av de organisationer som krävt detta är
beredda att ta den konsekvensen, därför
att de helt enkelt anser att vårt land
egentligen inte skall ha något försvar
alls. Då kan jag förstå ståndpunkten.

Den är i varje fall genomtänkt.

Jag är emellertid inte lika säker på
att man är beredd att acceptera som ett
resultat av ett totalstopp på krigsmateriel
en ganska väsentlig fördyring av
den kostnadsram man är beredd att
godta för vårt försvar, eller -— vilket är
samma sak — en betydande försämring
av effektiviteten inom en given kostnadsram.
Dessa frågor berörs sällan i
debatten. Jag har velat fästa uppmärksamheten
på att även denna sida av problemställningen
bör få sin riktiga belysning.

Herr talman! Herr Hermansson frågar
mig vad jag menar när jag i mitt
första anförandena tog upp frågan om
Spanien. Han kan se efter själv i sta -

export av krigsmateriel

tistiken om det framgår någonting där.
Jag vill visst inte, ehuru jag inte har
varje affär klar för mig här, utesluta att
vi vid något tillfälle kunnat sälja jaktgevär
till Spanien, och jag är medveten
om att det en tid också levererades en
del materiel såsom luftvärnskanoner enligt
ett kontrakt, som ingicks innan jag
satt i handelsdepartementet, om jag
minns rätt. Vissa sådana saker har förekommit,
men jag kan lugna herr Hermansson
med att någon ny vapenmateriel
beviljar vi inte licens för nu.

Det är riktigt att vi ha skärpt oss i
förhållande till tillämpningen av de
principer vi hade år 1956, därför att läget
är ett annat i dag. Vi hade då inga
betänkligheter mot att i enlighet med
de principer som vi följt och redovisat
sälja till både Pakistan och Indien vissa
typer av krigsmateriel. Det kan vi
inte göra i dag, och jag tror att det
kommer att dröja lång tid innan vi med
upprätthållande av dessa principer på
nytt kan bevilja licenser.

Herr talman! Jag vill än en gång understryka
att vi kan eftersträva att få
en bättre överblick av vad som är krigsmateriel
och vad som inte är det, men
vi skall också vara på det klara med de
praktiska svårigheter som här föreligger.
En hel del av den telemateriel jag
talat om kan lika väl ha civil användning
som den kan vara en utomordentligt
viktig del av ett vapen. Där ligger
svårigheten, och vi kan kanske aldrig få
en helt tillfredsställande avgränsning av
vad som är krigsmateriel och vad som
inte är det.

Det är ju —- bortsett från byxknapparna
— så mycket som har betydelse
av den materiel som vi fordrar exportlicens
för och som i huvudsak kommer
till civil användning, i varje fall inte
begagnas i försvarsmateriel. Det finns
andra ting som inte är licensbelagda
därför att detta skulle innebära en
utomordentligt besvärlig omgång, om
det inte gällde enskilda fall. I Sydafrika
gör vi oss mödan att verkligen ta reda

Fredagen den 10 december 1905

Nr 41

Svar på interpellation ang. principerna för export av krigsmateriel

på huruvida ifrågavarande materiel över
huvud taget kan tankas komma att användas
i försvarsmateriel, och i så fall
lämnas inget tillstånd. Därvidlag har vi
utsträckt licenstvånget till att omfatta
ett vidare fält än såvitt jag vet något
annat land har gjort.

I övrigt är det dock synnerligen svårt
att säga huruvida materielen är av betydelse
för försvarsansträngningarna —
eller vad man vill kalla det — genom
att öka möjligheterna för en part, därest
en väpnad konflikt utbryter. Det är en
sak som jag inte tror kan avgöras annat
än från fall till fall. Det är därför som
tillämpningen av de principer, som vi
har och som jag inte tycker det finns
någon anledning att rucka på nu, ändå
måste innebära en prövning från fall
till fall.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag är, som jag tidigare
framhållit, också medveten om svårigheterna
att få ett grepp om krigsmaterielexporten.
Det är just därför som jag
har ställt denna interpellation till handelsministern.

Beträffande frågan om export till Spanien
säger handelsministern till mig:
»Se efter i handelsstatistiken!» Det är
just det jag har gjort. I den statistik som
finns tillgänglig, nämligen vår månadsstatistik
över utrikeshandeln, häfte nr 8
— det senaste som jag fått tag i ■— har
jag funnit att vi under månaderna januari—augusti
1965 till Spanien har exporterat
för 0,8 miljon kronor under
rubrik 95 som avser vapen och ammunition.

Jag har begärt en upplysning av handelsministern
om vad detta avser. Jag
kan inte finna någon exakt uppgift om
det i handelsstatistiken, men jag anser
att det är handelsministerns skyldighet
att ha reda på vilka licenser som har
lämnats i detta fall. Om vi inte kan få
en sådan redovisning här i dag, hoppas
jag att vi kan få det snarast inför offentligheten.

Vidare säger handelsministern att
man, om man skall diskutera dessa frågor,
bör visa större konsekvens iin vad
jag har visat i denna debatt. Jag har
refererat ståndpunkter som har förts
fram i diskussionen dels av fredsorganisationer,
dels av en handelsministern
mycket närstående politisk ungdomsorganisation.
Jag har också anfört att
det är mycket svårt att förena dessa
båda ståndpunkter. Den förra gruppen
kräver totalt inställande av vår krigsmaterielexport
och är, som handelsministern
också framhöll, beredd att ta
konsekvenserna av detta, eftersom den
över huvud taget har en pacifistisk
ståndpunkt och helt vill ta bort det militära
försvaret. Den andra organisationen
förefaller också vara beredd att ta
konsekvenserna av sin ståndpunkt. Men
man kan naturligtvis inte göra båda
delarna. Vi kan inte både ta bort hela
krigsmaterielexporten och i en viss given
situation exportera vapen till frihetsrörelserna
i Spanien. Det är ju hela
denna problematik som jag anser det
angeläget att närmare undersöka.

Handelsministern frågar mig om jag
för dagen är beredd att ta konsekvenserna
av ett totalstopp. Jag kan inte
svara direkt på hans fråga därför att
jag utan en närmare undersökning inte
kan bedöma de militärtekniska konsekvenserna
av ett totalstopp för krigsmaterielexporten.
Det är därför som jag
har vädjat till handelsministern och regeringen
att ta upp denna fråga till utredning.
Jag tror inte att det går att
göra som handelsministern har gjort
här, nämligen hänvisa till principerna
från 1956, hänvisa till att man skall ta
ställning från fall till fall. Under de närmaste
åren kommer vi att ställas inför
en rad mycket svåra situationer när det
gäller vår krigsmaterielexport, och det
är farligt om vi då är principlösa, om
vi bara tar ställning från fall till fall
utan att ha fasta av de svenska statsmakterna
godkända principer för vårt
handlande.

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitiken

Jag upprepar min vädjan — detta kan
ju övervägas inom regeringen, ty jag
kräver inte något svar av handelsministern
i dag — att ta upp dessa frågor till
allmän utredning, så att vi får ett utförligt
sakmaterial, på vilken grundval de
politiska partierna och statsmakterna
kan ta förnyad ställning till detta problem.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! På en punkt har jag
samma intresse som herr Hermansson,
nämligen att möjliggöra en bättre överblick
av vår krigsmaterielexport, dess
omfattning gärna också länderfördelningen
i stort, än handelsstatistiken nu
ger besked om. Detta har jag, långt innan
herr Hermansson riktade denna
interpellation till mig, varit intresserad
av och redan föranstaltat om. Däremot
finner jag inga skäl att sätta i gång någon
utredning med de suddiga direktiv
som herr Hermansson bär antyder, när
han presenterar två helt oförenliga
ståndpunkter, om vilka han säger att
han inte kan omfatta någon av dem. Det
var därför jag fick intrycket att han försökte
ställa sig på båda ståndpunkterna
på en gång. Det är glädjande att höra
att han inte gör det. Men han vill fundera
mer, och jag skall låta honom göra
det. Jag tänker inte efterkomma hans
uppmaning att nu tillsätta en utredning
om principerna för vår krigsmaterielexport.
Jag tycker nämligen att de principer
som vi följer och som presenterats
för riksdagen flerfaldiga gånger
alltjämt bör få gälla.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. den statliga
bostadspolitiken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har i en interpellation frågat vilka
åtgärder jag har för avsikt att vidtaga i
syfte att dels uppnå den bostadsbyggnadsnivå
som av vårriksdagen betecknades
som en garanterad miniminivå,
dels få till stånd en mera långsiktig planering
och eliminera vad interpellanten
betecknar som »den ryckighet som nu
präglar bostadspolitiken». Vidare har
herr Nilsson frågat om jag har för avsikt
att vidtaga åtgärder i syfte att ge
kommunerna mera långsiktiga besked
om kvottilldelningen för bostadsbyggandet.

Bostadsbyggnadsprogrammet för år
1965 fastställdes av vårriksdagen till
88 000 lägenheter. Vid bestämmande av
programmets omfattning uttalade sig
riksdagen, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som förordats i statsverkspropositionen,
för en fördelning
av bostadslånemedlen under beaktande
av efterfrågeöverskottets fördelning,
dvs. med prioritet för storstadsregionerna
och expansiva orter i övrigt. Den
av riksdagen bestämda ramen för beslut
om statliga bostadslån under år
1965 omfattar 82 000 lägenheter. Härav
reserverade bostadsstyrelsen i våras
32 000 för storstadsområdena, medan
lånemedlen i övrigt fördelades på länen
enligt en av styrelsen offentliggjord
fördelningsplan.

Såvitt kan bedömas med ledning av
uppgifter som bostadsstyrelsen genom
länsbostadsnämndernas medverkan inhämtat
från kommunerna beträffande
igångsättningen av byggen under tiden
januari—november 1965 torde det av
riksdagen beslutade programmet för
årets igångsättning komma att förverkligas.
Det kan nämligen beräknas att
byggen med tillhopa 81 000 å 82 000 lägenheter
har påbörjats intill utgången
av november. Under december skulle
alltså byggen med 6 000 å 7 000 lägenheter
behöva komma i gång för att programmet
skall hålla. Jag bedömer det
som sannolikt att igångsättningen under

Fredagen den 10 december 1965 Nr 41

Svar på interpellation anff. den statliga bostadspolitiken

december får ungefär denna omfattning.

Med anledning av vad interpellanten
anfört om byggandets regionala fördelning
vill jag framhålla att det inte torde
finnas anledning att anta att denna kommer
att nämnvärt avvika från bostadsstyrelsens
i våras uppgjorda plan för
bostadslånemedlens fördelning. Inom
storstadsregionerna beräknas medel för
de antagna 32 000 lägenheterna i huvudsak
komma att tas i anspråk. Även i övrigt
kan det, efter vad jag har inhämtat
av bostadsstyrelsen, antas att långivningen
kommer att följa den uppgjorda
planen.

Under årets tredje kvartal kom det
inte i gång så många bostadsbyggen som
man hade planerat. Huvudanledningen
härtill var svårigheter att erhålla byggnadskreditiv.
Såsom jag har redogjort
för i ett tidigare under denna riksdagssession
avlämnat interpellationssvar har
särskilda åtgärder vidtagits för att förbättra
försörjningen med byggnadskreditiv.
Därigenom torde förutsättningar
ha skapats för att fullfölja det av statsmakterna
fastställda bostadsbyggnadsprogrammet,
låt vara med en i och för
sig inte önskvärd förskjutning av igångsättningstiderna
över till fjärde kvartalet.

Interpellantens frågor om den långsiktiga
planeringen och långsiktiga besked
till kommunerna om lånemedelstilldelningen
har ett nära samband med
varandra. Förslag i ämnet har lagts
fram av bostadsstyrelsen och byggindustrialiseringsutredningen.
Jag räknar
med att regeringens ståndpunkt till förslagen
skall kunna presenteras i nästa
års statsverksproposition.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet för svaret på
min interpellation. Svaret andas ju frid
och fröjd, och därför skulle det väl finnas
anledning att uttala att svaret är

tillfredsställande. Men om man försöker
titta litet bakom fasaden av antalet
igångsättnimgstillstånd finner man, att
verkligheten kanske inte är riktigt lika
tillfredsställande som man vid ett ytligt
betraktande av svaret kunde tro. Jag
har försökt att undersöka bakgrunden
till siffrorna och funnit att det verkliga
förhållandet är sådant att man inte
har anledning att vara riktigt nöjd.

Om man jämför antalet igångsättningstillstånd
i år med antalet i fjol
finner man att antalet i år är mindre
överlag. För 11-månadersperioden januari—november
gäller att i år har påbörjats
57 000 lägenheter mot 64 500
samma period i fjol. Skillnaden är alltså
7 500 lägenheter.

Vad beträffar småhusen har rapporterna
från de s. k. månadskommunerna
— det gäller ju inte alla kommuner,
men siffrorna är ändå jämförbara —
visat att i fjol omfattade igångsättningen
20 587 lägenheter och i år 19187
lägenheter, alltså även här en inte oväsentlig
skillnad. Vad som är glädjande
beträffande småhusen är att andelen
småhus tycks vara större i år än i fjol.
Det talar för att vi från centerpartiet
haft rätt, när vi framhållit, att bostadskonsumenterna
föredrar småhus framför
höghus och flerfamiljshus i större
utsträckning än vad som framgår av lägenhetsfördelningen
mellan hustyper.

Undersöker vi förhållandena inom
storstockholmsområdet under ovannämnda
11-månadersperioder, finner vi,
att igångsättningen i fråga om småhus
har minskat med i runt tal 200 från
2 903 till 2 715. I fråga om flerfamiljshus
är motsvarande minskning omkring
1 000 lägenheter. Det tycks nu vara
klart att bostadsbyggnadsprogrammet
för Storstockholm inte kan fullföljas i
enlighet med programmet. Den överskjutande
delen tycks emellertid ändå
kunna absorberas inom de s. k. storstadsområdena.
Jag har därför kommit
till samma slutsats som statsrådet, nämligen
att igångsättningen inom stor -

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitiken

stadsregionen troligen kommer att ske
enligt programmet.

Om inte det av riksdagen fastställda
minimiprogrammet, 88 000 lägenheter,
skulle kunna fullföljas i dess helhet,
skulle detta möjligen kunna gå ut över
regionerna utanför storstadsområdena,
vilka regioner fått en genomsnittlig
minskning på ungefär 25 procent. Det
var väl ingen som trodde att det skulle
kunna gå så illa, att de regioner som
fått en minskning med en fjärdedel
skulle kunna komma i riskzonen, så att
minskningen där blev ännu större. Det
är beklagligt särskilt med tanke på att
de kommuner som sannolikt kommer
att drabbas har resurser för en större
bostadsproduktion.

Den siffra som nämnts beträffande
antalet igångsatta lägenheter uttrycker
inte hela sanningen om bostadsproduktionens
utveckling. Den kan i så måtto
sägas vara symbolisk som den är beroende
av hur djupt man hinner gräva,
om uttrycket tillåtes. Med den försening
och ryckighet som varit utmärkande
för bostadsproduktionen i år har
denna inte kunnat bli tillfredsställande.
Det har förekommit en beklaglig förskjutning
av tiderna — något som statsrådet
också beklagar i sitt svar, vilket
jag håller honom räkning för.

Eftersom en stor del av byggena i år
igångsattes under den kallaste tiden är
det sannolikt att en fördyring blir följden.
Naturligtvis kan också arbetskraftsfrågan
ha utgjort ett problem som
lett till kostnadsfördyringar. Enligt de
siffror som redovisats har inte mindre
än 20 000 lägenheter igångsatts under
oktober och november. Dessa hör till
de kallaste månaderna. Just i år råkade
november vara den kallaste månaden
på 80 år. Jag vill på intet vis skylla
detta på regeringen, men regeringen
hade väl kunnat tänka sig att november
kunde bli kall och besvärlig och
att det därför kunde ha varit lämpligare
att påbörja byggena tidigare.

Fjolåret var ett rekordår med 94 000

igångsatta lägenheter. Under november
månad igångsattes då 5 900 lägenheter
i flerfamiljshus. I år har under samma
månad påbörjats 8 000 lägenheter i flerfamiljshus.
Dessa siffror visar ryckigheten
och den illa planlagda igångsättningen
i år.

Man kan fråga sig hur arbetskraftsfrågan
har ordnats, hur klimatet har
inverkat på kostnaderna och hur ekonomien
i övrigt har utvecklat sig. De
mycket oroande siffror som lades fram
för september och oktober skapade väl
en viss panik — här måste åtgärder till
varje pris vidtagas för att garantera att
minimiprogrammet uppnåddes. Mot
bakgrunden av vad som hänt vågar
man väl påstå att resurserna inte har
utnyttjats maximalt, vilket är nödvändigt
med den bostadsbrist vi har här i
landet. I vissa delar av landet föreligger
en svsselsättningssituation som kunnat
medge byggande av betydligt fler
bostäder. Man kan i detta sammanhang
ställa sig frågan om det inte vore angeläget
att ha en extra kvot att fördela
till områden som senare under året visar
sig ha outnyttjade resurser. Förseningen
och den därmed följande igångsättningen
under de sämre förhållandena
talar också för att resurserna inte
kunnat utnyttjas optimalt.

Från vårt parti underströks dessa farhågor
vid riksdagsbehandlingen i vintras.
Statsutskottet uttalade också farhågor
för ryckigheten och rekommenderade
olika åtgärder för att komma
till rätta med den. Beklagligtvis innehåller
inte remissvaret någon redovisning
av att sådana åtgärder vidtagits
av regeringen. Jag hoppas att inrikesministern
också beklagar att det inte
varit möjligt för honom — av vilken
anledning vet jag inte — att vidta sådana
åtgärder som riksdagen förutsatte
under vårsessionen. För varje människa
— och det gäller väl också mig —
innebär det naturligtvis en viss självövervinnelse
att medge misstag, även
om det kan vara hedrande att göra det.

Fredagen den 10 december 1965 Nr 41

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitiken

Inrikesministern sade i debatten i
natt att industrilokalisering och bostäder
hör nära samman. Händelseutvecklingen
på bostadsområdet under 1965
har enligt min uppfattning lett till att
vi inte fått den ur samhällsekonomiska,
företagsekonomiska och bostadssociala
synpunkter bästa utvecklingen, framför
allt på grund av den bristande planering
som de siffror jag här har nämnt
bevisar. Om man jämför den rådande
bostadsbristen inom storstadsregionerna
med exempelvis utnyttjandet av investeringsfonderna
tror jag att man
skall finna att dessa borde ha kunnat
användas på ett bättre sätt från lokaliserings-,
bostadsbyggnads- och bostadsbristsynpunkt.
De siffror som jag
haft tillgängliga visar att ungefär 15
procent av investeringsmedlen gått till
Norrland och 85 procent till den övriga
delen av landet. När således inrikesministern
i förra veckan sade att
han med hjälp av investeringsfonderna,
trots att de inte skall användas på detta
sätt, sökte lokalisera industrier för
att öka sysselsättningen inom sysselsiittningssvaga
områden måste jag framhålla
att den nämnda siffran ungefär motsvarar
befolkningsunderlaget i Norrland
och att man alltså inte kan tala
om att investeringsfonderna använts
som lokaliseringspolitiskt medel. Investeringsvolymen
beträffande industrier
och bostäder är beklagligt nog lägre
per capita i Norrland än i landet i övrigt.

Jag vill gärna ställa en fråga till inrikesministern
beträffande investeringsfonderna.
Konjunkturfonderna avsåg att
vara ett konjunkturpolitiskt instrument.
I år har t. o. m. utgången av september
311 miljoner kronor av investeringsfonderna
utnyttjats. Av denna summa har
inte mindre än 129,7 miljoner kronor
investerats av två företag inom storstockholmsområdet
— det område som
allmänt bedöms vara verkligt överhettat.
År det från denna synpunkt riktigt
att använda konjunkturfonderna

just ett år då det behövs särskilda åtgärder
för att dämpa konjunkturen —
speciellt med tanke på de s. k. upphettade
områdena?

Bostadspolitiken måste omfatta en serie
åtgärder med hänsynstagande till
lokaliseringspolitik, konjunkturpolitik
och sociala aspekter för att man medvetet
skall kunna leda bostadspolitiken
med framgång mot ett bestämt mål,
nämligen att komma till rätta med bostadsbristen.
Jag kan inte finna att regeringens
bostadspolitik, allra minst i
år, innebär att man vidtagit den serie
av åtgärder som skulle behövas för att
nå nyssnämnda mål. Däremot har jag i
olika sammanhang konstaterat att den
ena åtgärden neutraliserar den andra
och effekten blir på stället marsch.

Den första frågan i min interpellation
gäller åtgärder för att klara minimiprogrammet
88 000 lägenheter. Statsrådet
redovisar de kreditförsörjningssynpunkter
som diskuterades i en interpellationsdebatt
i tisdags, men jag
skall inte kommentera detta, eftersom
det då fördes en ingående debatt. Jag
vill bara framhålla att det gällde alldeles
nödvändiga åtgärder för att inte
igångsättningarna helt skulle avstanna
— d. v. s. minimiåtgärder som egentligen
inte är någon fjäder i hatten. Andra
åtgärder lyser med sin frånvaro. De
redovisas i varje fall inte i interpellationssvaret.
Jag vill ännu en gång erinra
om statsutskottets utlåtande nr 38,
där det finns åtskilliga rekommendationer
som riksdagen ansett böra lämnas
för att befrämja bostadsförsörjningen.

Den andra frågan avser ryckigheten.
Detta är en känslig punkt, och jag förstår
att inrikesministern kan tycka att
den är otrevlig att diskutera. I svaret
sägs att inrikesministern i nästa års
statsverksproposition avser att behandla
de problem som tas upp i min andra
fråga, d. v. s. ryckigheten och planeringen.
Jag förstår att inrikesministern
så här sent på året inte vill avslöja
särskilt mycket om den statsverks -

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitiken

proposition som snart skall lämnas,
men jag hade i alla fall hoppats på ett
svar som ger intryck av ett starkare
engagemang.

Ryckigheten påtalas på många håll,
bl. a. i remissutlåtanden. Kommunförbundet
skriver bl. a. på följande sätt i
ett remissutlåtande om höjd bostadsstandard:
»Arbetet med upprättande av
långsiktiga kommunala bostadsprogram
har från kommunernas sida fullgjorts
med stort intresse. Bostadsbyggnadsprogrammen,
liksom den kommunala
framtidsplaneringen i övrigt, omfattar
i regel en rullande femårsperiod, men
så är tyvärr inte fallet med den statliga
fördelningen av bostadskvoten. Den
ryckighet som denna fördelning visar»
— alltså den statliga bostadskvoten
—- »har medfört att de kommunala
insatserna på bostadsbyggnadsprogrammen
riskerar att minska. Om dessa
program skall få någon realitet över
sig är det en nödvändighet att kommunerna
erhåller mera långsiktiga besked
om kvottilldelning för bostadsbyggande.
»

Jag vill gärna understryka detta. Jag
kan inte finna att årets bostadspolitik
vittnar om nya tag för djärva mål, utan
tvärtom tycks den vara av gammalt
märke —- t. o. m. liknande 40-talets bostadspolitik.
Utvecklingen går nu för
fort för att man skall kunna föra en
politik av så föråldrat slag.

Det finns alltså en råd rekommendationer
som enträget har framförts av oss
liksom från andra håll, utredningar,
statliga myndigheter o. s. v. och som
inte hittills har blivit beaktade. Det
lämnas inte heller i interpellationssvaret
någon rekommendation om hur man
skall förfara. Det är mot bakgrunden
av desa realiteter som jag inte kan vara
helt nöjd med innehållet i interpellationssvaret.
Svaret beskriver inte enligt
min mening verkligheten bakom igångsättningssiffrorna.
Det ger inte besked
om att åtgärder har vidtagits som man
skulle ha önskat liksom inte heller be -

sked om vilka åtgärder som statsrådet
planerar. Nu får vi väl avvakta statsverkspropositionen,
och jag hoppas att
statsrådet därvidlag kommer med förslag
som gör att statsverkspropositionen
kanske blir en bestseller.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! När jag lyssande till
herr Nilsson i Tvärålund kunde jag inte
underlåta att göra den reflexionen att
vi kanske inte bör hålla på så länge om
nätterna här i kammaren. Vi blir alla
mer eller mindre trötta och har svårt
att koncentrera oss -— det är en mänsklig
reaktion.

Jag skall villigt erkänna att herr Nilsson
i Tvärålund hann med mycket, för
att inte säga det mesta i sitt anförande,
och det skulle föra för långt om jag nu
skulle ge mig in på allt detta och diskutera
användningen av investeringsfonderna,
resultaten därav o. s. v. Det
kan i stället vara anledning konstatera
att mitt svar har givit herr Nilsson i
Tvärålund besked på de punkter som
hans interpellation närmast berörde och
som för honom måste vara de väsentligaste,
nämligen frågan om det av riksdagen
beslutade bostadsbyggnadsprogrammet
kan genomföras i år och om
det går att klara den fördelning som
skett. På dessa frågor har jag svarat att
enligt vad vi nu kan bedöma kommer
programmet att kunna genomföras med
iakttagande av i huvudsak den fördelning
som har gjorts.

Beträffande planeringen för nästkommande
år har jag sagt att vi självfallet
överväger, om man skulle kunna göra
upp en kvotfördelning för flera år i
taget. Jag hoppas att så skall bli fallet,
men jag kan inte i dag uttala mig om,
huruvida programmet kommer att omfatta
två eller tre år. Vi överväger också
en rad andra åtgärder som kommer att
presenteras i statsverkspropositionen,
men både herr Nilsson i Tvärålund och
jag får väl försöka lugna oss tills stats -

Fredagen den 10 december 1905 Nr 41

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitiken

verkspropositionen om någon månad föreligger.

Herr Nilsson i Tvärålund ifrågasätter,
om resurserna för bostadsbyggnadsverksamheten
i år bär kunnat optimalt utnyttjas.
Jag skulle vilja säga att dessa
resurser har i stort sett kunnat väl utnyttjas.
Såsom jag framhållit i mitt interpellationssvar
hade det emellertid
varit fördelaktigt med en bättre kommunicering
mellan kreditgivning och
det uppgjorda programmet. I detta avseende
har det förelegat en viss olägenhet.
Däremot tror jag att utnyttjandenivån
varit ganska hygglig när det gäller
arbetskraft och material. Detta framgår
av de statistiska uppgifter som finns
redovisade beträffande antalet lägenheter
under produktion. Om jag till dessa
siffror lägger den verksamhet som möjliggjorts
genom lån till förbättring av
äldre bostäder, kan man räkna med ytterligare
cirka 10 000 lägenheter. Genom
kommunernas medverkan har vi under
året kunnat få i gång en rätt omfattande
verksamhet på detta område, och arbetskraft
som inte varit i aktiv sysselsättning
inom nyproduktionen har kunnat
flyttas över till förbättringsverksamheten.

Det väsentliga som inträffat är ju att
i storstäderna har förekommit en omfattande
byggnadsverksamhet, till vilken
det inte funnits tillräckligt med arbetskraft,
framför allt inte under sommaren.
Såsom jag i natt erinrade om uppgick
denna brist under sommaren till 1 000
byggnadsarbetare i stockholmsområdet
och 1 200 i göteborgsregionen. Detta har
gjort det nödvändigt att skjuta på en
rad andra byggprojekt. Delvis ligger sålunda
förklaringen till igångsättningsnivån
under juni—september i detta faktiska
förhållande, att man å ena sidan
har försökt flytta över produktion till
hristområdena i storstadsregionerna och
å andra sidan hindrats fullfölja denna
produktion genom svårigheterna att tillgodose
behovet av arbetskraft och andra
önskemål i fråga om byggverksamheten.

Resultatet är att igångsättningen inte
har kunnat bli så stor som beräknats
och att det något i efterhand får ske en
återhämtning.

Detta innebär inte i och för sig att
bostadsbyggnadsverksamheten präglas
av någon sådan dör besvärande ryckighet
som herr Nilsson i Tvärålund talade
om. Om vi en å två månader tidigare
hade fått klarhet i kreditivfrågorna, hade
det efter vad jag förstår inte i dag funnits
anledning att föra den diskussion
som herr Nilsson i Tvärålund här tagit
upp. Men om man ändå skulle ett tag
stanna vid frågan om ryckigheten, måste
man konstatera att 60-talets bostadsbyggnadsverksamhet
präglas av en stabilitet
och kontinuitet som är av helt
annat märke än 50- och 40-talets. Herr
Nilsson i Tvärålund anser att takten i
årets bostadsbyggnadsverksamhet erinrar
om 40-talets, men det finns därvidlag
en väsentlig skillnad: årets bostadsbyggande
ligger ungefär dubbelt så högt
som 40-talets.

Herr talman! Jag har velat komplettera
den bild som jag har givit i mitt
svar med dessa uppgifter, kanske framför
allt när det gäller hänvisningen till
pågående bostadsbyggnadsverksamhet.
Tillgängliga siffror visar att denna utmärkes
av en god jämnhet och att det
inte förekommer några sådana våldsamma
växlingar som man skulle kunna tro
av herr Nilssons i Tvärålund resonemang.
Vad man möjligen kan säga om
1960-talet är att igångsättningen under
1962 och 1963, då vi utnyttjade konjunkturläget,
medförde en relativt hög
uppgång i siffrorna för nyproduktion,
och den höll sig kvar in på 1964 och
gjorde pågåendevolymen relativt hög.
När vi inte har kapitalutrymme för en
igångsättning som överstiger de 88 000
lägenheter vi bestämde oss för i våras,
kommer detta att ge ett visst utslag i
verksamheten.

Vad arbetskraften beträffar vill jag
emellertid påminna om att det har varit
nödvändigt att begränsa byggverksam -

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitiken

heten inom andra områden för att kunna
klara bostadsproduktionen. Det finns
enbart i den oprioriterade sektorn i
storstoekholmsområdet program klara
för igångsättning av byggnation till en
kostnad av ungefär 1,2 miljard kronor,
och det blir den sidan som får tjänstgöra
som regulator. Vi har äntligen kommit
dithän att bostadsbyggandet inte
på samma sätt som tidigare skall användas
som regulator av konjunkturerna.
Det får främst andra områden inom
byggnadsverksamheten bli.

Herr Nilsson i Tvärålund inledde sitt
anförande med att säga att interpellationssvaret
andades frid och fröjd, och
jag trodde att han skulle sluta med det.
Han hade fått sitt svar och föreföll nöjd.
Och eftersom vi nu närmar oss fridens
speciella helg var det väl ganska rimligt
att jag gav svaret en sådan utformning.
Men dessutom var det sakligt riktigt.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Snart kommer herr talmannen
att lysa frid över alla debatter
här i kammaren, och vi får hoppas att
vi sedan kan skiljas åt i frid och fröjd.
Statsrådet har för sin del gjort sitt
bästa för att utforma svaret så att det
skulle medverka till och skapa en angenäm
atmosfär. Men när man såg litet
bakom fasaden — och det var det jag
ville försöka göra, sade jag -— var svaret
inte lika tillfredsställande. Därför
är det väl inte så förvånande att jag inte
slutade mitt anförande med samma vänliga
ord.

Inrikesministern sade att kvottilldelningen
skall göras för två år, och det
löftet hälsar jag med tacksamhet. Vi har
som bekant fr. o. m. i år ett och ett halvt
års kvoter. Ändringen är ett steg i rätt
riktning, och jag noterar det här i debatten
som ett framsteg.

Vidare tycker inrikesministern att vi
har utnyttjat resurserna ganska hyggligt
och att ryckigheten inte är särskilt
svår — det har varit en anpassning till

den stora igångsättningen i fjol. Detta
kan vara riktigt till en del. Men den
ryckighet som är en följd av fjolårets
stora igångsättning återverkar i år, och
den låga och framför allt ojämna igångsättningen
i år vidareförmedlar ryckigheten
till kommande år. Det är beklagligt
att man inte har kunnat komma
till rätta med den saken, som sedan kan
fortplanta sig till ännu ett år framåt.

Inrikesministern beklagar också att
långivningen inte varit bättre ordnad.
Om den hade kunnat ordnas ett par månader
tidigare — det räcker kanske inte,
låt oss säga två—tre månader tidigare -—
hade vi kunnat slippa denna ryckighet,
sade inrikesministern. Ja, det är just
vad jag har påpekat, och det är ett av
de fel regeringen begått i bostadspolitiken.
Man har inte uppmärksammat
den saken, trots att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t har påmint därom.

Beträffande 1940-talets bostadspolitik
sade inrikesministern att vi nu bygger
dubbelt så mycket. Ja, men vi har väl
också en ungefär dubbelt så stor bostadsbrist.
Jag vet inte hur mycket saklighet
som ligger bakom ett sådan påstående,
men statistiken visar på ungefär
de siffrorna. Jag menade i mitt förra
anförande att vi nu har andra byggmetoder,
vi bygger mera rationellt och
effektivt i dag, och det är det som gör
det möjligt för oss att bygga mer. Och
dessa andra och bättre metoder kräver
med nödvändighet en bättre och mera
långsiktig planering, vilket regeringen
nu äntligen har börjat inse.

Ryckigheten är mycket iögonenfallande,
men jag skall inte mycket beröra
den saken ytterligare. Den har påpekats
av arbetsmarknadsutredningen, Kommunförbundet,
utredningen »Högre bostadsstandard»,
Byggindustriutredningen
m. fl. Alla pekar på vad en mera
långsiktig planering och längre perioder
för kapitaltilldelningen betyder.
Byggandet måste vara effektivt och av
stor omfattning, och vi bör utnyttja landets
resurser optimalt, vilket bl. a. kan

Fredagen den 10 december 1965

Nr 41

Svar på interpellation ang. en kommunal informations- och konsultationsverksam

het rörande angelägenheter av social eller mera personlig art

ske genom att man med tillräckliga lokaliseringsmedel
tillser att resurserna
utnyttjas så mycket som möjligt och
över hela landet, om vi ska komma till
rätta med bostadsbristen utan att överanstränga
samhällsekonomien.

Herr talman! Jag hoppas att jag med
detta inlägg inte har avvikit från den
ton som inrikesministern slutade och
jag avsiktligt började denna debatt med.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Bara ett par upplysningar.
Jag sade i mitt anförande beträffande
kvottilldelningen, att jag i dag
inte kan säga om det blir för två eller
tre år. Det kommer vi att få veta i statsverkspropositionen.

Sedan är jag självfallet helt tillfredsställd
med att herr Nilsson i Tvärålund
uppenbarligen ger sanktion för de särskilda
åtgärder på kapitalmarknaden,
som regeringen i samverkan med riksbanken
vidtog under oktober och november.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Att jag inte speciellt tagit
upp kapitalfrågan i denna debatt eller
då den frågan diskuterades i tisdags
betyder inte att jag till alla delar har
sanktionerat regeringens åtgärder i det
avseendet. Jag ansåg mig inte i tisdags
ha anledning att gå upp i en debatt om
den saken när inrikesministern inte vid
det tillfället svarade på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. en kommunal
informations- och konsultationsverksamhet
rörande angelägenheter av social
eller mera personlig art

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund har frågat,
om jag är villig alt vidta särskilda
åtgärder för att få till stånd en utökad
och mera allmänt förekommande kommunal
informations- och konsultationsverksamhet
rörande angelägenheter av
social eller mera personlig art.

Jag är ense med herr Wiklund att
information och rådgivning i sociala
och personliga frågor är av stor betydelse
för att sociala förmåner och andra
välfärdsanordningar i det moderna samhället
skall få avsedd effekt. Likaså vill
jag understryka att detta i första hand
är en kommunal uppgift.

Enligt 6 § socialhjälpslagen har socialnämnden
att tillhandagå allmänheten
med råd och upplysningar i frågor,
som äger samband med nämndens verksamhet,
och att lämna annat bistånd i
personliga angelägenheter, där så lämpligen
kan ske. Omfattningen av denna
verksamhet är givetvis i hög grad beroende
av kommunernas resurser, framför
allt i personellt hänseende. Endast
de största kommunerna torde ha möjlighet
att ha särskild personal för informations-
och konsultationsverksamhet.
I flertalet kommuner får sådan
verksamhet skötas av socialnämndens
ledamöter och befattningshavare vid sidan
av övriga arbetsuppgifter.

I och med att utvecklingen fortsätter
mot större kommunala enheter ökar
möjligheterna till en mera utbyggd och
differentierad kommunal verksamhet på
hithörande områden. I olika delar av
landet prövas och undersöks nya organisationsformer,
som syftar till rationalisering
av socialvårdsarbetet. Hittills
vunna erfarenheter tyder på att man
också på denna väg kan nå ganska betydande
resultat och därmed få större
resurser för en effektivare information
och rådgivning i sociala och personliga
frågor.

Det bör också framhållas att i begreppet
individuell rådgivande verksamhet
ingår ett inte ringa mått av medicinsk

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. en kommunal informations- och konsultationsverksam het

rörande angelägenheter av social eller mera personlig art

och psykologisk behandling, som i regel
kräver särskilda kunskaper och kvalifikationer.
Tillgången på socialarbetare
och läkare med utbildning för sådan behandling
är f. n. otillräcklig. Från den
1 juli 1964 har socialutbildningens kapacitet
förstärkts både kvalitativt och
kvantitativt genom inrättande av fyra
socialhögskolor.

Orsakerna till symtom i form av oro,
ensamhetskänsla m. m. lär inte kunna
avhjälpas enbart genom en väl organiserad
rådgivningsverksamhet. Socialpolitiska
kommittén har i sitt betänkande
»Social omvårdnad av handikappade»
(SOU 1964:43) angivit en rad praktiska
åtgärder, som bör vidtas bl. a. av
kommunerna för att avhjälpa och motverka
svårigheter som tar sig uttryck i
sådana symtom. Den i år tillsatta utredningen
för omvårdnad av handikappade
har fått i uppdrag att undersöka i
vad mån kommuner och landsting vidtagit
eller avser att vidta sådana åtgär der.

Problemet om kommunernas ansvar
för information och rådgivning i sociala
och personliga frågor ingår i socialpolitiska
kommitténs arbetsuppgifter.
Kommitténs nästa betänkande är avsett
att behandla vårdlagstiftningen, och jag
anser det naturligt att i det sammanhanget
överväga informationsfrågorna,
som i många hänseenden innehåller
svåra problem.

Information och rådgivning i sociala
och personliga frågor lämnas inte bara
av socialnämnderna i kommunerna. Sådan
verksamhet bedrivs i betydande
omfattning av bl. a. distriktssköterskor,
försäkringskassornas tjänstemän, konsulenter
av olika slag och, i samband
med sjukdom, av lasarettens kuratorer.
Jag vill även erinra om den verksamhet
som bedrivs av familjerådgivningsbyråer
och informationsbyråer för nykterhetsfrågor.

På den statliga sidan ligger tyngdpunkten
på upplysningsverksamheten.

Jag har i andra sammanhang uttalat mig
om denna informationsverksamhet. Jag
kan därför här nöja mig med att peka
på att på ett av den sociala välfärdens
centralområden — den allmänna försäkringens
— nyligen distribuerats en
informationsbroschyr till alla hushåll i
landet. Broschyren som heter »Din rätt
till trygghet» är avsedd att ge en lättillgänglig
information om den allmänna
försäkringens förmåner.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Först mitt tack, herr socialminister,
för svaret på min interpellation.

Det är glädjande att socialministern
och jag tycks vara överens om det stora
behovet av bättre informations- och
rådgivningsservice i sociala och personliga
frågor. När jag 1962 frågade socialministern
om detta behov, yttrade han
att det är viktigt att samhällets organ
och främst de kommunala socialnämnderna
bedriver en aktiv socialvård. De
bör även pröva att på eget initiativ bistå
dem som behöver hjälp innan situationen
utvecklas till kroniskt hjälpbehov.
I övrigt hänvisade socialministern
till den då lämnade beskrivningen av
hur de olika sociala vård- och hjälporganen
arbetar mer eller mindre utåtriktat
och till att i en del större kommuner
särskilda upplysningsorgan inrättats.
Socialministern underströk till
sist angelägenheten av att såväl kommunala
som statliga organ ökar sin aktivitet
på det område interpellationen
avsåg.

Jag räknade med att socialministerns
refererade uttalanden för tre år sedan
skulle uppfattas som ett slags anvisningar
till kommunerna att göra större ansträngningar
för att möta ett informations-
och kontaktbehov, som i samband
med urbaniseringens fortskridande och
de ekonomiska hjälpbehovens mera au -

Fredagen den 10 december 1905

Nr 41

Svar pa interpellation ang- en kommunal informations- och konsultationsverksam het

rörande angelägenheter av social eller mera personlig art

tomatiska tillgodoseende genom socialförsäkringen
bara tycks bli allt aktuellare
och kanske t. o. m. växa. Från de
mest skilda håll betonar man att socialvården
i tätorterna måste till sin tendens
bli mer uppsökande och mer medvetet
arbeta i en ytterligare dimension
—• den personliga omsorgens och omvårdnadens
dimension med inriktning
på mera aktiv kontakt och rådgivning.

Söker man nu, herr .statsråd, orientera
sig i frågan om det har inträffat
något väsentligt såsom ett resultat av
dessa anvisningar, så finner man att tyvärr
inte särskilt mycket har hänt. Tidningarna
får fortfarande och troligen i
samma eller kanske större omfattning
än förut brev med bön om förståelse,
hjälp och upplysning om vart man skall
vända sig, liksom vi själva såsom socialarbetare
eller samhällsarbetare ofta nås
av människors hänvändelser i olika former
med begäran om råd i olika, även
rätt enkla sociala frågor eller medverkan
till hjälp i skilda spörsmål, inte
sällan även personliga frågor.

Den tidningsledare för den 2 november
i år, som jag tog till utgångspunkt
för min interpellation denna gång, beskriver
nog dagens behov rätt och riktigt,
då man på grund av de många
brev som tidningen mottar gör konstaterandet,
att man inte vet »vart man
skall vända sig eller om det över huvud
taget finns någon instans som man
kan vända sig till för att få råd och bistånd».
Denna ledare, som kan vara
skriven av en av de mera kända socialdemokratiska
ledamöterna av socialpolitiska
kommittén, är av det slag att
jag anser mig böra låta den till en del
inflyta i kammarens protokoll. Det heter: »Det

kan gälla besvärligheter i äktenskapet,
svårigheter beträffande barnen,
sjukdomsfall, alkoholism eller bekymmer
för anhöriga, som på ett eller
annat sätt kommit ''på avvägar’. I flera
fall gäller det ekonomiska svårighe -

ter. Men intrycket är inte att detta skulle
vara den vanligaste eller i varje fall
inte den viktigaste anledningen till att
man begär hjälp. Vanligare och viktigare
är att man behöver råd om hur
man ska bete sig, helt enkelt att man
behöver kontakt med någon som sakkunnigt
och med förståelse kan reda
ut en trasslig härva.

Det kan sägas att det nästan i samtliga
fall finns möjlighet att ge en anvisning
om vart den hjälpsökande brevskrivaren
ska vända sig.

Men långt ifrån alltid känner man
sig helt säker. Ibland finns antydningar
om att vederbörande sökt hjälp men
stött på missförstånd och oförståelse i
något socialvårdsorgan — och det är
då inte lätt att råda till ett nytt försök.

Men oftast synes det helt enkelt gälla
okunnighet om vilka hjälpinstanser
som står till buds. Det kan sägas att ett
antal brev i månaden till en tidning
inte ger någon som helst statistisk
grund för hur vanlig okunnigheten och
villrådigheten är. Men det är i grunden
inte det intressanta hur utbredd företeelsen
är. Det är tillräckligt beklämmande
och uppfordrande att okunnighet
och villrådighet existerar hos
många människor.

Vi berömmer oss över våra sociala
och medicinska anordningar och över
vad vi gjort för att ekonomiskt möjliggöra
för alla att få hjälp och råd. Mer
har vi inte försummat, och försummat
vi inte dagligen, den upplysningsverksamhet
genom vilken människor skulle
få kunskap om vilka hjälpkällor som
står till buds och hur de ska komma i
kontakt med dem?

Servicen får inte bara finnas där.
Den måste kompletteras med en ''reklam’,
som gör att människor får lätt
att nå den. Den måste bli ''uppsökande’,
aktivt kontakttagande, inte bara bestå
av en råd institutioner som väntar på
besök av dem som självmant hittar dit.»

Man kan måhända säga att den kol -

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. en kommunal informations- och konsultationsverksam het

rörande angelägenheter av social eller mera personlig art

lektiva informationen i sociala angelägenheter
genom trycksaker o. d. håller
på att förbättras, men detta gäller
inte den individuella informationen i
den personliga och aktivt uppsökande
omvårdnadens tecken. De medborgare
som lever ensamma och övergivna —
och de är många — vittnar därom, likaså
de som anträffas döda utan att någon
egentligen brytt sig om dem.

Även denna gång lämnar socialministern
en i och för sig värdefull redogörelse
för den vanliga rutinmässiga informationen
i sociala frågor genom olika
organ men hänvisar också till socialpolitiska
kommittén. Han uttalar att
till dennas arbetsuppgifter hör problemet
om kommunernas ansvar för information
och rådgivning i sociala och
personliga frågor. Socialministern anser
det naturligt att i sammanhang med
kommitténs nästa betänkande, som
skall behandla vårdlagstiftningen, överväga
informationsfrågorna.

Men kommittén har redan tagit en
viss ställning till dessa spörsmål, vilket
också antydes i svaret. Kommitténs
sekreterare Birger Forslund omnämner
detta i ett föredrag med rubriken »Samhällsstruktur
och personlig omsorg»,
vilket ingår i en nyutkommen bok med
titeln »Att vara miljö», där temat människosyn
och människovärd behandlas
med hänvisning till bl. a. sådana aktuella
formuleringar i den problematik vi
nu behandlar som behovet av vad man
kallat »jourhavande medmänniskor»
och hur vi alla kan fungera som läkande
miljö för medmänniskan i ensamhet
och svårigheter.

Forslund meddelar i denna bok, som
jag förresten skall be att få överlämna
i ett exemplar till socialministern, att
kommittén föreslagit, »att kommunerna
bör undersöka, om det inte är möjligt
och lämpligt att inom kommunen
bvgga upp en särskild organisation för
tillsyn av åldringar och invalider inom
kommunen, innebärande att kommunen

indelas i distrikt (byar, kvarter etc.)
med en särskilt utsedd person, som har
att svara för tillsyn och kontakt i distriktet.
Det gäller att hålla kontinuerlig
kontakt med de gamla och handikappade,
hjälpa dem med råd och upplysningar
samt omedelbart anmäla till
vederbörande myndighet, om någon behöver
hjälp. Å andra sidan skall de
gamla och de handikappade veta att de
så snart de har behov av det, kan vända
sig till kontaktmannen för byn eller
kvarteret. Kontaktmannens uppgift
skall däremot inte i och för sig vara att
hjälpa de gamla med städning o. d.»
Vidare hänvisas det till att detta även
kan vara en uppgift för enskilda organisationer.

Jag skulle vara tacksam att få del av
socialministerns reaktion på dessa förslag,
vilkas förverkligande det väl skulle
gå att försöka stimulera fram utan
att man väntar på kommitténs nästa betänkande? Chefen

för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Wiklund tog i sitt
inlägg upp en rad olika frågor, och även
hans interpellation rör sig ju över ett
vitt fält.

Herr Wiklund omnämnde bl. a. att
många människor skriver till tidningar
för att få upplysningar och råd om vart
de skall vända sig etc. Jag föreställer
mig att om vederbörande vänder sig till
de rådfrågningsbyråer som finns, så får
de upplysningar. Samhället saknar ju
inte institutioner för den upplysningsverksamhet
som herr Wiklund så varmt
talar för.

Jag vill personligen gärna betona att
detta är viktiga frågor, och som jag
framhållit i mitt svar är de inte bara
föremål för observation och intresse
från myndigheternas sida utan har också
givit anledning till mera konkreta
och direkta insatser.

Jag vill understryka vad jag fram -

Fredagen den 10 december 1965

Nr 41

Svar på interpellation ant;, en kommunal informations- och konsultationsverksam het

rörande angelägenheter av social eller mera personlig art

hållit i interpellationssvaret, att jag
även sätter de frågor som mera gäller
den kommunala sidan i samband med
kommunernas resurser och kommunernas
tillgång på personal. De små kommunerna
har inte så omfattande möjligheter
till aktivitet på detta område,
men i och med att kommunerna blir
större och bärkraftigare torde möjligheterna
vidgas och förutsättningar skapas
för vidgade insatser.

Men jag vill också understryka att det
är angeläget att verka för att medborgarna
ser positivt på den rådgivningsverksamhet
som bedrivs. De socialvårdande
organen har tidigare ofta betraktats
som organ satta att kontrollera, ingripa
och i vissa fall — sett ur den enskildes
synpunkt — straffa. Det är viktigt
att finna nya och bättre metoder
för både behandling och personlig rådgivning.

Jag tror att man skulle kunna nå bättre
resultat genom ett mera direkt inbördes
samarbete kommunerna emellan.
Jag har sagt att de mindre kommunerna
ofta saknar resurser, men de
kan i samverkan nå bättre resultat då
det gäller att bedriva en —• som herr
Wiklund sade — mer aktiv uppsökande
socialvård.

Nu har emellertid dessa ting ofta två
sidor. Det är grannlaga saker. Jag menar
att det ligger mycket av värde i
vad vi kallar den uppsökande verksamheten,
men den måste bedrivas med urskillning
och den ställer krav på både
organ och enskilda som skall göra insatserna.
En mera långsiktig planering
av socialvården på dessa områden är på
gång. I många kommuner har man inte
endast uppmärksammat problemen. Man
har under senare år tillsatt utredningar
i planeringsfrågor. I andra kommuner
har man avdelat en särskild tjänsteman
för att se över uppgifterna på området.
Jag vill gärna understryka att de socialpolitiska
synpunkterna och intressena
är väsentliga då det gäller samhällspla -

neringen i stort på riks-, region- och
lokalplanet. Detta gäller också lokaliseringsfrågorna,
uppgifter som nu blir
aktuella för exempelvis centralorter.

Jag har velat framhålla detta, herr
Wiklund, därför att denna debatt kan
vidgas och bli mycket omfattande. Jag
skall inte, herr talman, göra det i detta
inlägg. Jag har emellertid haft anledning
att understryka att socialvårdsfrågorna
är stora och väsentliga. Jag vill
säga till herr Wiklund att de sannerligen
inte är främmande för oss. Vi följer
dessa frågor med stort intresse.

Herr Wiklund blandade emellertid såväl
i sin interpellation som i sitt anförande
samman vissa ting. Han talade
om den kommunala uppsökande
verksamheten men han nämnde också
— såsom han uttryckte det — människors
önskemål att erhålla råd och anvisningar
om vart de skall vända sig i
olika frågor. Jag har nu uppehållit mig
framför allt vid den kommunala sidan
som herr Wiklund, om jag förstått honom
rätt, lade särskild vikt vid.

Det finns även en annan sida av upplysningsverksamheten,
som berörs såväl
i interpellationen som i det meningsutbyte
vi haft. Eftersom herr Wiklund
själv citerade sin egen interpellation,
må det vara mig tillåtet att förfara
på liknande sätt. Jag vill göra det
därför att jag i början av sommaren
hade tillfälle att i ett anförande inför
Försäkringskasseförbundet utveckla
några synpunkter på information rörande
våra socialförsäkringar. Jag framhöll
bl. a. att det sannolikt finns få länder,
där de enskilda fallen blir föremål
för samma observans och intresse, som
fallet är i vårt land.

Jag pekade på de åtgärder som vidtagits,
bl. a. distributionen av den upplysningsbroschyr
jag omnämnt i min
interpellation, vilken var den första i
sitt slag och vilken avsåg att på ett lättfattligt
sätt ge upplysningar och informationer
om socialreformernas inne -

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. en kommunal informations- och konsultationsverksam het

rörande angelägenheter av social eller mera personlig art

håll och tillämpning. Jag framhöll vidare
att jag personligen gärna såg att
t. ex. våra massmedia TV och radio ägnade
mera utrymme och tid åt sakupplysning
på detta vida och även mycket
viktiga område.

Men låt mig göra ett tillägg till detta.
Som bekant måste den upplysning och
den information som vi förmedlar bli
av mera allmän art. Det enskilda fallet
är svårare att fånga in och ge adekvata
upplysningar om. Jag betonade
därför i detta mitt anförande vikten av
att den enskilde vänder sig till försäkringskassorna
när det gäller socialförsäkringsförmånerna
för att där inhämta
information av mera kompletterande
natur. De svåra fallen tarvar ofta utredning
och ingående prövning, och
härvidlag är och förblir försäkringskassorna
den viktiga informationscentralen,
då det gäller socialförsäkringsfrågor.
Genom en omfattande kurs- och
utbildningsverksamhet har också personalen
vid våra försäkringskassor fått
vidgade kunskaper om de uppgifter de
har på detta område.

Jag skall, herr talman, inte förlänga
debatten. Jag vill till slut endast betona
att de frågor herr Wiklund berört i
hög grad har stått i centrum för vårt
intresse och även föranlett olika initiativ
och åtgärder.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag är socialministern
tacksam för hans kompletterande uttalanden.

Det är alldeles givet att försäkringskassorna
är mest sakkunniga när det
gäller att ge upplysning och råd i försäkringsfrågor.
Det är bara det att det
är svårt att hitta till just dem — det
framgår av en hel del brev och annat
material. Bl. a. är det långt till dem.
Jag tycker att man just i försäkringsfallen
kunde tänka sig att socialnämnderna
kunde spela åtminstone en för -

medlande roll, att deras verksamhet
alltså kunde vara av uppsökande art
även i dessa fall. Så snart det står klart
att det rör sig om en försäkringssituation
borde socialnämnderna kunna förmedla
fallet till försäkringskassan, som
ju inte alla gånger ligger i den kommun
det är fråga om utan ibland kanske
på ganska stort avstånd.

Jag medgav i mitt anförande att den
kollektiva upplysningen och rådgivningen
håller på att förbättras påtagligt,
och det är mycket glädjande att
kunna konstatera. Däremot tycker jag
att utvecklingen när det gäller den individuella
upplysningen och rådgivningen
går alldeles för långsamt. Om
någon vänder sig till något av dessa sociala
organ, så är jag övertygad om att
vederbörande får upplysning och råd.
Men många av de människor detta gäller
är helt enkelt för skygga för det, de
kan inte förmå sig till att kontakta dessa
organ, de är sjuka eller lever inte
sällan i stort armod men vågar sig inte
ut till hjälpställena för att få den hjälp
de kan få — det finns gott om exempel
på det. Detta gör att vi då och då finner
människor i svår nöd, för att inte
tala om att vi ibland också hittar människor,
som i ensamhet redan avlidit i
sina bostäder och som kanske legat
döda länge. Vi måste få en uppsökande
socialvård för att förhindra sådant.

Jag tycker alltså att utvecklingen går
för långsamt; jag är medveten om att
det till en del är en fråga om personalresurser.
Jag instämmer givetvis också
i socialministerns uttalande att det här
rör sig om ömtåliga uppgifter som verkligen
fordrar kompetent personal. Jag
medger att personalproblemet är svårt
att lösa, men likväl är behovet av sådan
verksamhet så brännande att jag
inte har kunnat underlåta att ta upp
dessa frågor i en interpellation.

Jag tackar ännu en gång för de kompletterande
synpunkterna.

Härmed var överläggningen slutad.

Fredagen den 10 december 1965

Nr 41

§ 5

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
luftföroreningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, lierr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Jansson har i en
interpellation ställt vissa frågor till kommunikationsministern
om luftförorening.

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

Herr Jansson har frågat om det pågår
arbete på något handlingsprogram
för systematiska förebyggande åtgärder
mot luftföroreningen och om erfarenheterna
från andra länder på detta område
är föremål för överväganden. Vidare
har herr Jansson frågat, om ökad
information till allmänheten genom radio
och TV är påtänkt.

Statens luftvårdsnämnd har till uppgift
att främja och verka för samordning
av luftvårdsarbetet i landet. Som
uppgifter av betydelse för detta arbete
har i instruktionsföreskrifter för nämnden
särskilt angetts att följa utländsk
verksamhet på luftvårdsområdet och
att bedriva informationsverksamhet.

Alltsedan sin tillkomst har nämnden
hållit sig underrättad om utländska erfarenheter
av bl. a. bilavgasproblemet.
Nämndens sekreterare har studerat frågan
i USA, och en av de främsta amerikanska
experterna har varit i Sverige
och delgivit nämnden sina erfarenheter.

Statens luftvårdsnämnd har hållit flera
konferenser om luftvårdsproblemen,
däribland de som sammanhänger med
bostadsuppvärmning och bilavgaser. I
maj i år anordnade nämnden tillsamman
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
Stockholms stad och företrädare
för bilindustrien en brett upplagd konferens
om bilavgasproblemet. Konferensen
fick stor publicitet, bl. a. i TV. Nya
konferenser om olika problem planeras.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i samråd med luftvårdsnämnden i somras
utfärdat anvisningar till bilbesikt -

ningsmännen för kontroll av dieseldrivna
fordon och skaffat särskild utrustning
för detta ändamål. Luftvårdsnämnden
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
står i begrepp att i en gemensam
skrivelse till samtliga hälsovårdsnämnder
rekommendera vissa åtgärder för
att minska olägenheterna av rök från
dieseldrivna fordon.

Med stöd av Kungl. Maj :ts beslut den
19 november i år har kommunikationsministern
uppdragit åt Aktiebolaget
Atomenergi att genomföra ett tekniskt
utvecklingsarbete för metoder att motverka
luftförorening genom bilavgaser.
Syftet är bl. a. att få tekniskt underlag
för att utforma bestämmelser på området.
Utvecklingsarbetet skall ledas av en
expertgrupp med företrädare för bl. a.
statens luftvårdsnämnd. Intill 2 milj.
kronor får tas i anspråk för utrustning
in. in. för utvecklingsarbetet, och de löpande
driftkostnaderna har beräknats
till 600 000 kronor per år under en femårsperiod.

Riksdagen har i år fattat principbeslut
om en gemensam organisation för
naturvården, vattenvården och luftvården.
Omorganisation förbereds av en
till statskontoret knuten arbetsgrupp,
som därvid bl. a. överväger frågor om
förbättrad informationsverksamhet.

Vidare skall staten medverka till att
ett forsknings- och ett serviceorgan för
vatten- och luftvårdsområdet inrättas
fr. o. in. den 1 januari 1966. Det nya
forskningsinstitutet skall ha till uppgift
att i samarbete med vetenskapliga
institutioner samt industriens organ på
vatten- och luftvårdsområdet bedriva
vetenskaplig forskning rörande vattenoch
luftföroreningar samt rörande skadeverkningar
genom sådana föroreningar.
Institutet skall även verka för samordning
och effektivisering av utvecklingsarbetet
för att minska utsläpp av
föroreningar samt för att öka insikten
om nödvändigheten av att begränsa
vatten- och luftföroreningarna. Serviceorganet
skall ha till ändamål att mot
ersättning verkställa undersökningar

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

och utredningar av industriers, kommuners
och andra allmänna organs problem
rörande vatten- och luftvård och
tillhandagå med råd och anvisningar i
hithörande frågor.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! De frågor som jag ställt
i min interpellation riktade jag till
kommunikationsministern. Jag var något
tveksam om till vilket statsråd jag
borde rikta frågorna, eftersom de tycks
vara splittrade på flera departement.
När nu socialministern övertagit uppgiften
att svara på interpellationen, tar
jag det som ett uttryck för en syn som
jag helt delar, nämligen att detta är en
hälsovårdsfråga — en hälsovårdsfråga
av högsta rang.

Jag ber att få tacka statsrådet och chefen
för socialdepartementet för svaret,
som innehåller uppgifter om vilka organ
som just nu sysslar med dessa frågor
och något om vilka åtgärder som
tycks vara påtänkta.

Min första fråga löd: »Pågår utbyggandet
av något handlingsprogram för
systematiska förebyggande åtgärder mot
den tilltagande luftföroreningen?» Om
jag i socialministerns svar vill söka ett
ja eller nej på den frågan, är jag långt
ifrån beredd att tolka svaret som ett
entydigt ja. Om jag — för att gå rakt
på sak — säger att jag finner svaret
otillfredsställande, så är det en kritik,
som inte enbart träffar socialministern,
eftersom det i denna fråga i hög grad
förekommer integration mellan olika departement,
bl. a. mellan kommunikationsdepartementet
och jordbruksdepartementet.

Man kan dela in luftföroreningskällorna
i tre huvudgrupper:

1. Industriföretag och liknande,

2. De många små uppvärmningsanordningarna,

3. Bilismen och trafikapparaten.

Den största syndaren är på många

luftföroreningar

håll den första gruppen, medan det på
andra håll — framför allt i storstadsregionerna
— är den andra och tredje
gruppen som är den främsta orsaken
till luftföroreningarna.

I Stockholms centrala delar överstiger
halten svaveldioxid, orsakad av bostadsuppvärmningen,
vad man på vetenskapligt
håll anser vara tolerabelt. Detsamma
är förhållandet med koloxiden från
bilarnas avgaser.

De nya organ som skapats på detta
område och de ökade anslagen till utredningar
och forskning måste givetvis
uppfattas som ett uttryck för ökade insikter
om luftföroreningarnas faror. Men
vad jag vill efterlysa var inte så mycket
en ökning av forskningsinsatserna —
jag är medveten om att forskningen fortsätter
och att det råder enighet om att
forskningen bör intensifieras. Vad min
fråga avsåg var mera, vilka åtgärder
som inom en näraliggande framtid kan
tänkas komma till stånd på grundval
av de forskningsresultat och rön som
redan föreligger. Då jag inte finner att
mina frågor därvidlag är nöjaktigt besvarade,
tvingas jag spalta upp mina
frågor ytterligare för att ge socialministern
tillfälle till ett klarläggande.

Min första fråga blir då: Anser socialministern
tiden vara inne för en ny
luftvårdslagstiftning? Vi har ingen luftvårdslagstiftning
av den typ som den
engelska Clean Air Act. Men vi har en
rad rättsregler spridda på ett flertal
författningar och lagar. Talar inte nu
många skäl för att vi borde få en särskild
luftvårdslag? Jag vill också passa
på att fråga: Kommer möjligen de immissionssakkunniga,
som tillsattes för
ett par år sedan, att pröva den frågan?

Vid en luftvårdskonferens i Strasbourg
sommaren 1964 var den stora
sensationen, att man i USA var färdig
att i marknaden släppa ut flera märken
av s. k. avgasrenare för bilar. På den
konferens om bilen här i Sverige, som
nämns i interpellationssvaret, redogjorde
den amerikanske forskaren Arthur C.

Fredagen den 10 december 1905 Nr 41

Svar på interpellation ang. åtgärder mot luftföroreningar

Stern för en rad intressanta erfarenheter
som man gjort i USA. Det är sedan
länge känt att man i vissa delar av USA
— bl. a. i Kalifornien, inbegripet Los
Angelcs som har samma biltäthet som
Stockholm — inte får framföra bilar
med bensinmotor utan avgasrenare. Jag
vill fråga: Är inte tiden inne för konkreta
åtgärder — eventuellt i form av
lagstiftning — för att vi redan nu skall
kunna utnyttja avgasrenare? Man kan
säkert räkna med att avgasrenarna kommer
att vara effektivare om fem år och
ännu effektivare om tio år. Men är det
ett skäl för att vi skulle vänta i flera år
med att utnyttja de konstruktioner som
man redan nu kommit fram till.

I interpellationssvaret säger socialministern,
att kommunikationsministern
uppdragit åt Aktiebolaget Atomenergi
att genomföra ett tekniskt utvecklingsarbete
för metoder att motverka luftföroreningar
genom bilavgaser. Därför
måste jag fråga: Räcker inte de erfarenheter
som redan gjorts, bl. a. i USA?
Vore det inte rimligt att redan nu ge
bilfabrikanterna ett föreläggande, ett
obligatorium?

Vi kan rimligen inte räkna med att
varje enskild bilägare skall känna ett
sådant ansvar och ha så mycket insikt
i dessa frågor, att han så att säga av
egen drift skulle skaffa sig avgasrenare
med de kostnader som måste följa. Därför
vore det mera angeläget att bilfabrikanterna
ställdes inför denna fråga, eftersom
de dels har större kännedom om
saken, dels kan åläggas ett annat ansvar
än den enskilde. Bland gemene man kan
man inte räkna med att insikten om
luftföroreningens faror ökas i samma
tempo som luftföroreningen i sig själv.

Utan att vara någon expert på dessa
frågor har jag tagit del av rätt mycket
material i frågan om luftföroreningen,
och med utgångspunkt därifrån känner
jag ett faktiskt behov av att säga att det
är bråttom. Det långsamma tempo med
vilket dessa frågor tycks handläggas leder
nästan fram till det gamla ordsprå -

ket »medan gräset gror dör kon». Luftföroreningen
anses exempelvis i hög
grad vara skyldig till att cancerfrekvensen
är nära fyra gånger så hög i de tre
storstadsregionerna som i landet i övrigt.
Jag har tagit del av eu norsk utredning
på detta område, som inbegriper
studier hos luftvårdande myndigheter
i Paris och där vissa luftföroreningspartiklars
cancerframkallande effekt
ganska klart synes kunna utläsas.

I socialministerns svar säges bl. a.:
»Luftvårdsnämnden och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
står i begrepp att
i en gemensam skrivelse till samtliga
hälsovårdsnämnder rekommendera vissa
åtgärder för att minska olägenheterna
av rök från dieseldrivna fordon.»
Det måste anses vara bra. Ingen kan ha
någonting att invända, men det är likväl
ägnat att framkalla en viss förvåning
att just detta framliålles, eftersom
dieseldrivna fordon inte framkallar på
långt när den mängd koloxid som de
bensindrivna fordonen gör. Men det är
självklart att avgaserna från dieseldrivna
fordon också är skadliga. Dessutom
är de på ett annat sätt synliga, och
ur den synpunkten utgör de också en
sanitär olägenhet. Men man måste i
första hand se till de verkliga farorna.

Det kan vara ägnat att förvåna —
detta är mera en parentes och inte en
fråga till socialministern — varför man
i Stockholm vid det här laget har bytt
ut alla eldrivna transportmedel mot dieseldrivna
bussar. Just vid en tidpunkt
då vi upptäcker hur illa det är ställt på
detta område äger detta utbyte rum. Är
det bristen på forskning som lett Stockholm
till denna åtgärd? När det gäller
bilismen är ännu stads- och trafikplanering
försummade vapen mot avgasproblemet.
Även om bilarnas motorers konstruktion
är nyckelfrågan när det gäller
avgaserna, är det uppenbart att luftföroreningarnas
olägenheter kan motverkas
genom en mer förutseende trafik-
och stadsplanering, genom att få
fram åtgärder som differentierar trafi -

30 Nr 41 Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. åtgärder mot luftföroreningar

ken i skilda gånggator och trafikgator,
genom att öka framkomligheten på befintliga
trafikgator genom enkelriktningar
genom signalregleringar, stoppförbud
vid högertrafik o. d. Genom vissa
restriktioner kan man minska en
alltför våldsam anhopning av fordon till
centrumområdena i de stora städerna,
man kan bredda och komplettera trafikgator
och man kan göra mycket
annat.

När det gäller bostadsuppvärmningen
finns nu massor av små värmecentraler,
ibland med dåliga avgasrenare. I
olika kommuner, bl. a. i Stockholm, diskuteras
övergång till fjärrvärme, gas
eller elektrisk värme. Men här behövs
en samordnande hand. Endast statsmakterna
kan ordna detta, ty varje kommun
kan inte hålla sig med en sådan expertis
som är nödvändig för att ta itu med
ett så svårt problem som det här är
fråga om. Så långt jag vet har vi här
i landet en stad som till 95 procent
uppvärmes från en fjärrvärmecentral,
nämligen Västerås. Det vore intressant
att veta om de luftvårdande statliga
myndigheterna har gjort några jämförande
undersökningar mellan Västerås
och andra städer, som uppvärmes av
en mängd små värmecentraler. Socialministern
kanske eventuellt kan ge någon
upplysning på den punkten. För
min egen del har jag inte haft tillfälle
att efterlysa om det över huvud taget
finns någon sådan undersökning.

Kanske jag får ställa ytterligare en
fråga: Arbetar redan någon vetenskaplig
organisation, som ägnar sig åt analytiskt
arbete angående luftföroreningens
inverkan på den mänskliga organismen?

Det är klart att luftföroreningens faror
ännu är svåra att överblicka i det
avseendet. Man måste arbeta med att
komma underfund med långtidseffekter
och kombinationsverkningar av den nuvarande
luftföroreningen. Eftersläpningen
i detta avseende kan naturligtvis
förklaras av att de tekniska förändringarna
kommer mycket snabbt. Det

handlar också om bristande investering
i forskning.

Herr talman! Och herr socialminister!
Då svaren på mina frågor i interpellationen
inte gav de besked som jag förväntade,
har jag tvingats formulera ytterligare
ett antal frågor. Jag är medveten
om att de är av ett helt annat slag
än de frågor som ställdes av en av mina
partikolleger till ett förutvarande statsråd
och att de inte förorsakar liknande
irritation. Några av de frågor jag ställt
kanske ligger utanför socialministerns
om inte kompetensområde så dock hans
arbetsområde. Jag har likväl ställt dem
med tanke på att vi för varje dag upptäcker
att det behövs konstruktiva och
snabba åtgärder om vi i framtiden skall
få andas någorlunda frisk luft.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Det är inte för att fördröja
vidtagande av åtgärder i de luftföroreningsfrågor,
som herr Jansson
har tagit upp, som jag nu begärt ordet.
Jag känner det emellertid som en viss
förpliktelse såsom ledamot av Europarådets
sociala utskott att rikta uppmärksamheten
på att detta utskott nyligen
har tagit upp dessa frågor i sammanhang
med utarbetande av ett europeiskt
hälsovårdsprogram, där vattenoch
luftföroreningarna kommer att spela
en framträdande roll. Jag tycker att
det är angeläget att rikta uppmärksamheten
på detta förhållande, därför att vi
som bekant är så inkopplade inte bara i
den europeiska gemenskapen utan i en
gemenskap med andra länder över huvud
taget, att vi knappast kan lösa dessa
frågor — i varje fall inte på ett tillfredsställande
sätt — utan att lägga ett
litet större perspektiv på dem.

Jag tänker t. ex. på det förhållandet
att biltrafiken i synnerhet sommartid
väller in från Europas länder. Låt oss
säga att vi antar en lag i vårt land om
att varje bil skall vara försedd med bilavgasrenare.
Den lagen gäller då bara
för vårt lands bilister och inte för hela

Fredagen den 10 december 19(55

Nr 41

Svar på interpellation ang. åtgärder mot luftföroreningar

den turistström av bilar som kommer
in i vårt land utifrån. Man bör därför
i varje fall eftersträva alt få dessa luftföroreningsfrågor
lösta på en litet högre
nivå, men jag är fullt medveten om att
det kommer att fördröja saken ännu
mera. Jag vill emellertid i denna debatt
rikta uppmärksamheten på att dessa
problem alltså är upptagna i Europarådets
regi på det sätt som jag här har
angivit.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är egentligen två
ting som jag vill uppehålla mig vid i
min replik till herr Jansson.

Herr Jansson ställde frågan om inte
tiden nu var mogen för mera direkta
lagstiftande åtgärder på området. Jag
vill erinra om att riksdagen för kort tid
sedan behandlade ett utlåtande från
andra lagutskottet, som var föranlett av
en del motioner. Där framhöll utskottet
bl. a. följande.

»Stadgan den som kan läggas till
grund för åtgärder mot luftföroreningar
och buller finns på flera olika rättsområden.
Här må nämnas byggnadslagen,
byggnadsstadgan, hälsovårdslagstiftningen,
trafiklagstiftningen och arbetarskyddslagstiftningen.
Vid sidan härav
har i domstolspraxis utbildats regler
rörande s. k. immissioner. Denna praxis
innebär att enskild under vissa förutsättningar
hos domstol kan utverka
skydd mot bl. a. luftföroreningar och
buller från fast egendom.»

Man hade också införskaffat en rad
yttranden från olika organ som nu är
verksamma på detta — det vill jag
starkt understryka — utomordentligt
viktiga område. Bland annat citerade
man luftvårdsnämnden som upplyste
om att ett samarbete förekommer i flera
kommuner och att nämnden ser som eu
av sina viktigaste uppgifter att verka
för att ett lämpligt lokalt samarbete
kommer till stånd. Enligt nämndens
åsikt är det för närvarande lämpligast

att låta det lokala samarbetet fortsätta
på frivillighetens väg. Skulle emellertid
lagstiftningsåtgärder vara erforderliga
för att åstadkomma en samverkan kommer
nämnden att föreslå sådana. Det
fanns ingen reservation till detta utlåtande
utan riksdagen antog detsamma
för någon tid sedan.

Jag vill här ytterligare göra ett tillägg.
Luftvårdsnämnden omnämnde i ett utlåtande
till utskottet att man ville erinra
om att immissionssakkunniga arbetar
med viktiga frågor rörande luftvården.
Enligt vad de sakkunniga meddelat
nämnden överväger de för närvarande
att lägga fram ett förslag, enligt vilket
koncessionsplikt införes för vissa
slag avluftförorenande anläggningar. Ett
sådant system förutsätter att kontroll
utövas av dem som är koncessionspliktiga.
När de sakkunniga behandlar sistnämnda
fråga torde de i motionerna
nämnda samarbetsfrågorna på luftvårdens
område komma under beaktande.

Herr talman! Jag har velat omnämna
detta därför att frågan har varit föremål
för behandling i riksdagen för endast
kort tid sedan. Där har också
spörsmålet om direkta lagstiftningsåtgärder
varit aktuella, men med hänvisning
bl. a. till de utlåtanden och yttranden
jag här har tillåtit mig att i koncentrat
citera har man för närvarande inte
ansett dem erforderliga.

Herr Jansson vidgade debatten, och
han var vänlig nog att säga att han inte
begärde att socialministern skulle kunna
ha meningar och uppfattningar på alla
dessa områden. Han berörde Stockholm
och de åtgärder som eventuellt skulle
kunna vidtagas i denna stad. Han påpekade
att avgaserna från den starkt ökade
bilismen som speciellt oroande. Jag
kan understryka detta. Herr Jansson anförde
Amerika och sade att där och på
andra håll har man mer aktivt gripit in.

Eftersom Los Angeles nämnts vill jag
bara upplysningsvis meddela att just
där är det den fotokemiska smogen, vilken
bildats under inverkan av det står -

Nr 41

Fredagen den 10 december 1905

Svar på interpellation ang. åtgärder mot luftföroreningar

ka solljuset, som är det stora problemet.

1 Sverige är det framför allt den höga
koloxidhalten på trånga gator, särskilt
i samband med trafikstockningar, som
oroar. Det föreligger alltså skillnader då
det gäller problemens art och karaktär
i olika delar av världen. Vi kanske lyckligtvis
inte är värst utsatta. Jag vill gärna
understryka att detta är en av våra
verkligt stora frågor.

Herr Jansson tyckte att det svar jag
avgivit på hans interpellation inte var
.särskilt tillfredsställande. Man kan naturligtvis
ha olika önskemål och ambitioner
på detta område. Om herr Jansson
läser svaret noggrant, skall han finna
att under senare år utvecklats en
mycket stor aktivitet och att vi är i full
färd med ett mycket viktigt utvecklingsarbete
på en rad olika områden. När
detta utvecklingsarbete så småningom
når fram till mera konkreta och påtagliga
resultat, är det givet att därvid också
måste övervägas adekvata åtgärder.

Herr talman! Jag såg just i dagens
tidning en notis som jag ville ta till protokollet,
eftersom jag liksom herr Jansson
betraktar denna fråga som stor och
väsentlig. I Södertälje hade man i går
introducerat en ny metod för att förhindra
att röken från en större fabriksanläggning
skulle falla ner över industriområdet.
Det var Scania-Vabis’ gjuteri
som i går började använda en ny
metod, som uppenbarligen kommer att
innebära en väsentlig förändring inom
detta stora industriområde i Södertälje.
Jag ville bara parentetiskt omnämna
detta. Dessa frågor är inte bara under
observation, utan det händer också en
hel del vilket jag vill notera, därför att
detta är — vilket jag ber att få upprepa
— väsentligt och viktigt.

Herr Jansson har ställt frågor på åtskilliga
punkter, men jag skall inte mer
än på ytterligare en punkt — som jag
nämnde inledningsvis — anföra några
synpunkter, nämligen då det gäller luftföroreningens
inverkan på den mänskliga
organismen.

För det första är det klart att statens
institut för folkhälsan, som här har centrala
uppgifter, är sysselsatt med dessa.
Det är dock klart att på en rad andra
forskningsområden kommer man in på
frågan om luftföroreningarna. Jag behöver
inte här omnämna hur inträngande
forskningen varit vad gäller tobakens
inverkan på den mänskliga organismen.
Det är alltså på en rad olika områden
som forskning pågår för att finna svar
på de frågor, som herr Jansson ställde
till mig. De är säkerligen inte lätta att i
alla avseenden besvara.

Jag skulle allra sist vilja säga att jag
inte tror att det finns några patentlösningar.
Problemet är stort, och det är
ett problem — det har herr Wiklund
rätt i — som inte bara berör vårt land.
Detta blir mer och mer ett stort universellt
problem, och därav följer naturligtvis
att forskning, utvecklingsarbete och
erfarenheter på andra håll i världen
måste vara av stort värde också för oss
i vårt land, när vi har att finna metoder
och åtgärder för att förhindra skadeverkningar
av vad vi med ett mera allmänt
ord kallar luftföroreningar.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
diskussionen mycket, men jag vill knyta
an till det sista som socialministern
sade. Jag är överens med honom om att
det säkert inte finns någon patentlösning
och att det inte går att få fram en
totallösning på detta problem, utan det
handlar hela tiden om att arbeta med
många dellösningar, vilka tillsammans
kommer att ge det bidrag vi eftersträvar.
Det är därför jag splittrade upp
min fråga på så många olika områden.

Socialministern erinrade om att frågan
har passerat här för inte så länge
sedan, och då stannade riksdagen för ett
lokalt samarbete på frivillighetens väg.
Riksdagen antog det förslaget — ingen
reservation fanns med. Jag är medveten
om detta, ty det fanns ingen kommunist
i utskotten, annars hade det kanske

Fredagen den 10 december 1965

Nr 41

Svar på fråga ang.

funnits en reservation. Man kunde kanske
ha framfört synpunkter i annan
form än som reservation när denna fråga
behandlades, men det gjordes inte,
beroende på att jag personligen inväntade
detta tillfälle att resonera om saken
och tyckte att det kunde vara lika lämpligt.

Vad jag vill säga är att jag tror att
luftföroreningsfrågan passerat det stadium
där den får överlämnas till frivilligheten.
Man kan ha delade meningar
därom. Vi är dock på det klara med att
det finns mycket annat smått i vårt
samhälle som inte är överlämnat åt frivilligheten.
Jag vet inte vad jag skall
exemplifiera detta med, men en vanlig
»korvgubbe» är ju omgärdad av massor
av restriktioner om vad han får bjuda
ut. Om man jämför det med den frihet
som företag och andra har när det gäller
luftföroreningar, så är det ju en fantastisk
skillnad i fråga om rättigheter.

Jag är klar över den stora skillnaden
i klimatförhållanden mellan exempelvis
Los Angeles och vårt land. Jag anser att
våra förutsättningar att bevara den friska
luften nog är större. Jag är också
enig med herr Wiklund när han antyder
att vi i detta avseende är så integrerade
med andra länder, att vi inte
kan lösa problemet själva utan skall
lösa det tillsammans med andra.

Min interpellation innehöll vidare en
fråga — som ju också har besvarats —
om erfarenheter i andra länder. Jag menar
bara att vi alltför långsamt tillgodogör
oss erfarenheterna från andra länder.
Vi kunde vara litet dristigare, litet
snabbare, litet djärvare när det gäller
att utnyttja dem.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPL1NG:

Herr talman! Herr Jansson sade att
denna fråga nu har passerat det stadium,
där de frivilliga insatserna inte
längre är tillräckliga. Vi måste finna
andra metoder. Jag vill då fästa herr
Janssons uppmärksamhet på en passus
2 — Andra kammarens

högertrafikomläKgninKen

i mitt interpellationssvar, där jag bl. a.
redogör för att det har lämnats ett uppdrag
»åt Aktiebolaget Atomenergi att
genomföra ett tekniskt utvecklingsarbete
för metoder att motverka luftförorening
genom bilavgaser. Syftet är bl. a. att få
tekniskt underlag för att utforma bestämmelser
på området.»

Vi är alltså på väg just i den av herr
Jansson förordade riktningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. förberedelsearbetet
för högertrafikomläggningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Wiklund har frågat
mig om jag anser att åtgärder bör
vidtas för att motverka fördröjning av
förberedelsearbetet för högertrafikomläggningen
sammanhängande med nya
eller ändrade trafikbestämmelser, som
aktualiserats men inte ännu förelagts
riksdagen, och strävandena att förenhetliga
regleringen av vägtrafiken i de nordiska
länderna, bl. a. vägmärkena. Herr
Wiklund har vidare frågat mig om jag
anser att någon eller några poster i den
nya kalkylen rörande kostnaderna för
trafikomläggningen kan reduceras utan
att rimliga säkerhetskrav vid eller efter
omläggningen eftersättes.

Proposition om ändringar i vägtrafikförordningen
i anledning av övergången
till högertrafik beslöts i konseljen den
19 november och förelädes riksdagen
häromdagen.

Remissbehandlingen av Nordisk vägtrafikkommittés
betänkande om vägmärken
har i dagarna avslutats. Arbetet
med sammanställning av remissyttrandena
pågår för närvarande i departementet.

Den på den nya kostnadskalkylen för
högertrafikreformen grundade anslags -

pratokoll 1965. Nr 41

förberedelsearbetet för

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på fråga ang. förberedelsearbetet för

framställningen har ännu inte prövats.
Framställningen inkom för endast några
dagar sedan.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Vid ett informationsmöte
i Stockholm nyligen rörande verkningarna
av högertrafikreformen uppgav
man från sakkunnigt håll att förberedelsearbetet
i väntan på ändringar
i trafiklagstiftningen rent av i vissa delar
låg nere. Oro över den föreliggande
situationen lär också ha avhörts från
Stadsförbundet. Fördröjningsrisken —
jag nöjer mig tills vidare med att beskriva
läget så — gäller nämligen främst
de förändringar som kan erfordras i
väg- och gatuhållningen i städer. Man
har särskilt pekat på alla de överväganden
som måste till om man skall införa
en ovillkorlig skyldighet att lämna företräde
åt trafik som kommer från höger.
Det anses ju av säkerhetsskäl nödvändigt
att förklara en hel rad trafikstråk
i städer för huvudled eller genomfartsgata,
om en ovillkorlig s. k. högerregel
införes. Förslag från regeringen om en
sådan regel, liksom om vissa andra ändringar
i vägtrafikförordningen, anmäldes
i början av höstriksdagen att avges
omkring den 10 november.

Enligt den preliminära planen för
riksdagsarbetet skulle propositionen behandlas
i kamrarna den 14 december.

På kammarledamöternas bord fanns
propositionen, som kommunikationsministern
säger i svaret, häromdagen,
d. v. s. först i måndags. Behandlingen
av denna måste nu uppskjutas till vårriksdagen.

Vederbörande som sysslar med dessa
saker i Stockholm uppger att man, om
inte besvärande förseningar skall uppstå
— det är ju nu bara ett år och nio
månader kvar till den 3 september 1967
— måste få något slags officiellt underhandsbesked
rörande relevanta ändringar
i lagstiftningen redan till års -

högertrafikom läggningen

skiftet. Hur det nu skall gå till vet jag
inte. För att kunna förklara vissa gator
för huvudleder eller genomfartsgator
fordras ju ändringar i de lokala trafikföreskrifterna,
och de måste ju bygga
på innehållet i ändringarna i vägtrafikförordningen.
Därtill kommer att man
måste förse berörda trafikstråk med
vägmärken, utvisande deras nya särskilda
karaktär av genomfartsgator, och
det är ett tidsödande planeringsarbete.
Dessa märkens nya utseende är ju också,
som man kan utläsa av svaret, fortfarande
en öppen fråga. Den behandlas
för närvarande i departementet.

Om herr statsrådets svar i dag kan
verka lugnande på dem som har hand
om förberedelserna till trafikreformen
och på allmänheten i stort vet jag inte.
Jag tror det knappast, eftersom det i
stort sett inte innehöll något annat än
det som vi alla redan vet. Jag ber dock
att få tacka för svaret. Vi får väl se hur
det blir med denna fråga litet längre
fram, låt oss säga om ett år eller så. Ett
indicium på att en verklig risk för försening
föreligger kan man finna i högertrafikkommissionens
skrivelse till regeringen
den 18 november i år om kostnadsökningar
på 200 miljoner kronor.

Där meddelas nämligen att den tunga
posten väg- och gatuhållning inte kunnat
beräknas på grundval av planer med
kostnadsberäkningar, eftersom sådana
hittills endast i begränsad utsträckning
kommit in från väghållarna. Denna
skrivning ger en viss föreställning om
hur litet framskridna planerna beträffande
gator och vägar tycks vara — och
detta ännu den 18 november i år, då
högertrafikkommissionen ingav sin skrivelse.
Den kvarlämnar ett oroande intryck
av fördröjning.

Min andra fråga gällde kostnadsbesparingar.
Posten utbyggnad av vägar
och gator har tydligen, som jag antydde,
beräknats på mycket lösa grunder. Uppenbarligen
måste nu noggranna beräkningar
göras genom en snabb inventering
av hur långt planläggningen av ga -

Nr 41

Fredagen den 10 december 1905

Svar på

tor och vägar i landets olika delar fortskridit
och vilka kostnader man därvid
kommit fram till. Av särskild vikt är att
kostnader som sammanhänger med behovet
av allmänna standardförbättringar
av trafikmedel undantages. Det kan
inte vara rimligt att trafikomläggningsskatten
skall bära kostnader för olika
standardförbättrande åtgärder i trafikmiljöerna.

En post som också upptagits till avsevärt
högre belopp än som tidigare beräknats
är upplysningsverksamheten.
Detta sammanhänger med en otillräcklig
genomarbetning av tidigare kalkyler
beträffande föreliggande behov. Man
borde enligt min mening försöka göra
upplysningsverksamheten till en verklig
folkrörelse av frivilliga krafter och på
så sätt kanske åstadkomma besparingar.
Jag medger att bedömningssvårigheterna
därvid är mycket stora, men försöka
duger. I varje fall är det oroande och
trist att konstatera att ökningen av kostnaderna
är så betydande. Det kan inte
vara rimligt att dessa kostnader bestri<les
genom förlängning av trafikomläggningsskatten
eller höjning av den allmänna
bilskatten, utan de bör tagas ut
av de allmänna skatterna.

Jag tillåter mig be statsrådet om svar
på frågan om det är möjligt att motverka
det slag av fördröjning av förberedelsearbetet
som jag har antytt och även
gärna ett svar på frågan om man inte
skulle kunna finna några åtgärder för
att minska kostnadsökningen på 200
miljoner kronor.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Eftersom herr Wiklund
ställde två frågor vill jag gärna besvara
dem.

1) Alla kostnadsfrågor skall prövas i
vederbörlig ordning. Man måste dock
ha klart för sig att kostnaderna delvis
utgår efter av riksdagen bestämda grunder.
För att ändra kostnaderna måste
också grunderna ändras.

fråga ang. åtgärder mot mopedolyckor

2) Visst skall detta arbete bedrivas
med all tillbörlig skyndsamhet. Emellertid
kan jag inte utfärda några garantier
för att det skall pågå även på julaftonen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. åtgärder mot mopedolyckor Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig om jag vill vidtaga
åtgärder som kan anses lämpliga för
att i största mån begränsa de många
svåra olyckor — ofta med dödlig utgång
— som förekommer bland mopedister.

Varje år förolyckas över 100 människor
vid mopedolyckor. Antalet svårt
skadade uppgår årligen till inemot 400.
Inte mindre än en fjärdedel av de förolyckade
eller skadade vid mopedolyckor
är ungdom i åldern 15 och 16
år. Därmed är också sagt att mopedolyckorna
utgör en mycket allvarlig trafiksäkerhetsfråga.

Självfallet ingår denna fråga som ett
viktigt led i det allmänna trafiksäkerhetsarbetet.
Men särskilda åtgärder för
denna oskyddade trafikantgrupp är också
påkallade.

I samarbete med skolöverstyrelsen
och rikspolisstyrelsen förbereder NTF
en särskild aktion med inriktning på de
yngsta mopedförarna. Avsikten är att
denna skall sättas i gång i vår.

Inom kommunikationsdepartementet
har beredningen av bilförarutredningens
betänkande just påbörjats. Härvid
kommer att prövas åtgärder i samma
syfte bl. a. genom en förbättrad trafikundervisning.

Det är också viktigt att mopedförarna
får ett bättre skydd. Eftersom de vid
olyckor ofta drabbas av skallskador är
det särskilt viktigt att de har ett effek -

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

tivt huvudskydd. Jag vill i detta sammanhang
hänvisa till det arbete med
att få fram normer för hjälmar som pågår
inom svenska och utländska standardiseringsorgan.
Det är min förhoppning
att detta arbete skall bedrivas
med största möjliga skyndsamhet.

Vidare anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Att olyckor inträffar i
vårt motoriserade samhälle, alla lagstiftningsåtgärder
till trots, lär vi väl
aldrig komma ifrån. Men att över 100
mopedister dödas per år tvingar till eftertanke,
och man måste fråga sig: Göres
allt som kan göras? Vidtar vi pliktmässigt
alla de åtgärder som vi rimligen
kan vidtaga? Det är detta jag har
velat föra på tal.

378 mopedförare har, förutom de 102,
skadats svårt, och över 2 000 har fått
lindrigare skador. Säkerligen skulle 60
—70 av de 100 dödade ha överlevt, om
de hade haft t. ex. huvudskydd eller
hjälm. Vid olycksfall är hjälmen till
stor nytta, eftersom en mopedförare sällan
har så hög fart. Nu finns det hjälmar
som skyddar både mot slaget och
mot stötvågen. De hjälmar som finns i
marknaden är dessutom ganska snygga,
och det betyder en hel del inte minst
för tonåringarna.

Jag tackar statsrådet Palme för svaret.
Det ger vid handen att han kommer
att ta upp både frågan om hjälmen
och, efter vad jag förmodar, frågan
om eventuella körkort eller certifikat
för mopedister och att dessa frågor
kommer att aktualiseras mycket snart.
Mot bakgrunden av de många olyckorna
är det inte längre försvarbart att inte
kräva någon form av kompetensbevis
för dem som dock skall ge sig ut i trafiken
med ett motorfordon. Statsrådets
svar ger vid handen att denna fråga kan
tänkas höra till de åtgärder som statsrådet
anser det berättigat att ta upp.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. byggande av fler
isbrytare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Herr Westberg har frågat
mig om jag vill medverka till att
pågående utredningsarbete i sjöfartsstyrelsen
rörande byggande av fler isbrytare
påskyndades så att förslag i frågan
snarast kan föreläggas riksdagen.

Som svar vill jag meddela att sjöfartsstyrelsen
och marinförvaltningen i början
av november hos Kungl. Maj:t begärt
medel för bestridande av kostnader
för förberedelser för anskaffning av en
ny statsisbrytare. Framställningen remissbehandlas
för närvarande.

Vidare anförde

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Det var ett för mig och
jag hoppas för många mycket intressant
svar som kommunikationsministern
här lämnade, och jag vill ge uttryck för
tacksamhet för svaret på min fråga.

När jag för tre år sedan första gången
motionerade om utredning angående anskaffande
av ytterligare isbrytare, fick
jag ett tämligen avvisande besked från
statsutskottets sida. Året efter var man
på det hållet något mera positiv och vid
vårriksdagen upplyste utskottet vid behandlingen
av min motion att inom sjöfartsstyrelsen
pågick utredning angående
behovet av isbrytare och att man
avsåg att framlägga de förslag, vartill
denna utredning kunde föranleda.

Svaret i dag visar att man kommit
fram till den uppfattningen att behov
av ytterligare isbrytare föreligger och
att man nu är beredd att vidta förberedelser
för anskaffning av en ny statsisbrytare,
om nödiga medel ställs till
förfogande. Att jag hälsar detta med
stor tillfredställelse är helt naturligt.
Behovet av en förstärkning av vår is -

Fredagen den 10 december 1965

Nr 41

Svar på fråga ang. de ändrade tiderna för morgonandakterna i radio

brytarberedskap är väl dokumenterat.
Det är för näringslivet, inte minst för
näringslivet i Norrland, utomodentligt
angeläget att vi står väl rustade på detta
område. Jag behöver i detta sammanhang
inte orda mer om den saken.

Nu är det min förhoppning att nödiga
medel skall ställas till sjöfartsstyrelsens
förfogande och att förberedelsearbetet
skall komma i gång så snart som
möjligt. Vi vet att det tar lång tid mellan
beslut och verkställighet i ett fall som
detta. Man beräknar att det tar cirka
fyra år. Det är då desto mera angeläget
att förberedelsearbetet kommer i gång
utan onödig tidsutdräkt.

Ärendet ligger nu hos kommunikationsministern.
Jag vill gärna tolka svaret
positivt. Statsrådet Palme är enligt
vad jag kan förstå beredd att medverka
till att förslag i ärendet snarast föreläggs
riksdagen, och med hänsyn till
hans effektivitet motser jag det förslaget
mycket snart.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. de ändrade tiderna
för morgonandakterna i radio

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Johansson i Växjö
har frågat mig, vilken uppfattning jag
har om den kritik som framkommit
främst från handikappade, sjuka och
äldre mot de ändrade tiderna för morgonandakterna
i radio.

Jag vill här erinra om den överenskommelse,
som finns mellan staten och
Sverige Radio och som tillförsäkrar radioföretaget
ensamrätten att bestämma
vilka rundradioprogram som skall sändas.
Därmed följer givetvis också rätten
att bestämma på vilka tider olika program
skall sändas. Jag anser mig under
sådana förhållanden inte böra göra nå -

got särskilt uttalande i den av herr Johansson
väckta frågan.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min fråga.

Om jag inte är fel underrättad är det
i 40 år som Sveriges Radio haft morgonandakt
kl. 7.40. Det har tydligen varit
en tidpunkt som har accepterats av radiolyssnarna,
och man har, efter vad
jag har kunnat förstå, ej kunnat märka
någon nämnvärd kritik vare sig från
dem som är intreserade av dessa program
eller från dem som inte är det.
Trots detta ändrar plötsligt radioledningen
tiden för den senare morgonandakten
till 7.15 och avkortar samtidigt
tiden till en kvart, varjämte man
tar bort kyrkomusiken, som på senare
år brukat föregå morgonandakten. Den
nya ordningen är i första hand till besvikelse
för handikappade, för sjuka och
äldre människor. Varken i hem, sjukhus
eller på anstalter kan de få den
hjälp de behöver för att kunna vara
med kl. 7.15. Det är just en tidpunkt
då man bäddar och städar på sjukhus
och ålderdomshem, vilket gör att personalen
har svårt att hinna med att
lämna den hjälp som de gamla och sjuka
behöver med t. ex. radioapparaten.

Kl. 7.45 har varit en bra tid. Det är i
allmänhet före utspisning på anstalterna,
och de invalider och gamla som
finns i familjens hem är omskötta. Även
för husmodern pasar den tid för morgonandakt,
som gällt tidigare, bättre än
den nuvarande. Kl. 7.45 har hon som
regel skickat mannen till arbetet och
barnen till skolan och kan få en stunds
andrum samtidigt som hon kan hjälpa
någon äldre eller handikappad familjemedlem
till rätta framför radion.

Den tidiga morgonandakten kl. 5.50
har jag inget att invända mot. Naturligtvis
har också de som går till sitt ar -

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på fråga ang. verkningarna av nedläggningen av vissa järnvägslinjer

bete tidigt rätt till morgonandakt och
bör få tid härför, men jag anser att detta
hade kunnat ordnas utan att man behövt
gå så brutalt fram med den andra
andakten. Nej, skulle något ha ändrats,
så borde man ha flyttat fram den andra
andakten något för att ytterligare underlätta
för de grupper jag här har
nämnt. Vad är det nu Sveriges Radio
bjuder i stället från kl. 7.30 till kl.
8.00? Vi har fått ett andra morgoneko
och nyheter, och även om man förstår
att syftet är att folk skall få höra nyheter
och väderleksrapport allt efter
som de vaknar, så undrar jag om man
inte gått litet väl långt.

Jag tror att antalet av dem som saknar
morgonandakten på dess gamla tid
och i den form den förut hade är större
än antalet av dem som gläds åt morgonekots
andra upplaga.

Statsrådet Palme säger i sitt svar:
»Jag vill här erinra om den överenskommelse,
som finns mellan staten och
Sveriges Radio och som tillförsäkrar
radioföretaget ensamrätten att bestämma
vilka rundradioprogram som skall
sändas. Därmed följer givetvis också
rätten att bestämma på vilka tider olika
program skall sändas.»

Kan statsrådet Palme som folkrepresentationens
främste företrädare på detta
område stå helt likgiltig, om en stor
folkopinion finns mot de nuvarande
sändningstiderna? Även om den överenskommelse
som finns mellan staten
och Sveriges Radio ger radioföretaget
ensamrätt att bestämma över sändningstider
och program, så tror jag inte att
statsrådet Palme står helt utan möjligheter
att verka för att en ändring kommer
till stånd.

Även om statsrådet Palmes svar inte
var positivt hoppas jag att han snart
blir övertygad om att det här föreligger
en olägenhet för en stor grupp människor
och att han bör medverka till att
en ändring kommer till stånd. Det vore
förvånande, om radioledningen då inte
skulle ta hänsyn till kommunikations -

ministerns önskemål. Det gäller ju en
grupp människor som är mycket beroende
av hjälp från omgivningen och
som inte har möjlighet att anpassa sig
till en ny dagsrytm.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Med all respekt för de
synpunkter och intressen som herr Johansson
i Växjö företräder gav jag mitt
svar en principiell utformning, ty det
går inte, om jag får uttrycka mig litet
brutalt, att varje tisdag stå och ge veckans
ros och ris åt radio- och TV-programmen
— om det skall vara med
skägg eller utan skägg, vid vilken tidpunkt
de religiösa programmen skall
hållas o. s. v.

Man brukar säga att kommunikationsministern
är den ende som inte får uttala
sig om radioprogrammen, och det
ligger mycket i detta. Jag anser att denna
principiella linje kan drivas med
särskild styrka i detta fall eftersom det
finns en särskild rådgivande kommitté
inom Sveriges Radio med företrädare
för både fri- och statskyrkliga intressen,
vilken kommitté har till uppgift att
ge råd och stöd till radioledningen när
det gäller de religiösa programmens
uppläggning, tidsförläggning m. m. Det
är detta forum som herr Johansson
lämpligen kan vända sig till med synpunkter.
Det är emellertid omöjligt att
stå i Sveriges riksdag och diskutera
tidpunkter för utsändningar av olika
program.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. verkningarna av nedläggningen
av vissa järnvägslinjer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Elmstedt har frå -

Fredagen den 10 december 1965

Nr 41

Svar på fråga ang. verkningarna av nedläggningen av vissa järnvägslinjer

gat mig, om jag observerat dels den
försämrade service som nedläggningen
av vissa järnvägslinjer medfört beträffande
väntsalar samt in- och utlämning
av gods, dels den höjning av fraktkostnaderna
som nedläggningarna orsakat
och vilka åtgärder jag i så fall har för
avsikt att vidtaga.

Prövning av nedläggningsärenden
sker sedan länge enligt ett sytem som
bl. a. innefattar en noggrann undersökning
av lokala önskemål beträffande
serviceanordningar såsom väntlokaler
och godsinlämningsställen. Behoven
härav granskas ingående och nedläggningsbesluten
innehåller regelmässigt
föreskrifter om var sådana anordningar
skall finnas.

En järnvägsnedläggning medför i allmänhet
ändringar i fråga om kostnader
för godstransporter. Lokala transporter
blir ofta billigare medan fördyringar
kan uppkomma beträffande andra
transporter. För att motverka mera
påtagliga fraktfördyringar beträffande
styckegods tillämpar SJ övergångsvis
jämkade taxor. För större kunder föreligger
möjlighet att på kommersiella
grunder sluta rabattavtal med SJ.

Även om den övergång till landsvägstrafik,
som en järnvägsnedläggelse får
till följd, merendels innebär fördelar,
exempelvis genom linjesträckningar i
anslutning till nybebyggelse, kortare avstånd
mellan hållplatser, tätare bussturer
m. m. kan övergången givetvis för
enskilda trafikanter innebära en försämring
i ett eller annat avseende. Nuvarande
system för prövning av nedläggningsärenden
har emellertid visat sig
leda till en transportförsörjning som
regelmässigt accepteras av berörda trafikantgrupper.
Någon ändring i detta
system synes inte påkallad.

Vidare anförde:

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min fråga.

I svaret står det bl. a. att noggranna

undersökningar föregår alla järnvägsnedläggningar,
och att man undersöker
de lokala önskemålen i de aktuella fallen.
Det är nog gott och väl att så sker,
men det vore ännu bättre om man inom
olika områden tog litet mer hänysn till
de önskemål som framförs före dessa
järnvägsnedläggningar.

När järnvägarna var i drift fanns det
på många håll väntlokaler, visserligen
av varierande slag men dock väntlokaler.
Nu är det faktiskt mångenstädes sedan
järnvägarna har ersatts med busslinjer
så, att människor får stå ute på
landsvägarna. Detta gäller alla busspassagerare,
inte minst stora skaror av
skolungdomar. Detta innebär en klar
försämring som man nog inte hade väntat
sig när beslut fattades om järnvägsnedläggningarna.

Det har också skett en försämring beträffande
servicen vid godsbefordran,
framför allt med avseende på styckegods.
Vidare har det blivit dyrare, och
i mitt län har företag av olika storlek
åsamkats ökning av fraktkostnaderna
med upp till 20 procent.

Statsrådet säger i svaret att det för
enskilda trafikanter kan bli en försämring
i ett eller annat avseende, men om
man ser efter hur det verkligen förhåller
sig i de aktuella områdena blir man
snart varse, att det inträffar försämringar
i många avseenden och inte endast
på ett eller annat.

SJ fortsätter på den inslagna vägen.
Det kan knappast anses rimligt att en
station läggs ned när ett enda företag
i närheten av denna station befraktar
järnvägen med inte mindre än 500 vagnar
per år, detta särskilt som stationen
i fråga har minsta möjliga personal och
således bör vara rätt billig i drift. Det
gäller här ett företag som tillverkar sådana
produkter, att en järnvägsstation
i företagets närhet är ett villkor för den
fortsatta driften. Detta gör att problemet
framstår i ytterst allvarlig dager.
Ett företag med 60 anställda har stor
betydelse för en landskommun.

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. förbättring av postverkets service

Till detta kan läggas att SJ ofta drar
in stationer, där man endast några år
tidigare företagit investeringar och rationaliseringar.
Vid den station som
jag nyss nämnde finns det nu bara en
anställd, sedan man för fyra, fem år
sedan investerat ett ganska ansenligt
belopp för att kunna fortsätta verksamheten
vid stationen.

Jag medger att det sista exemplet ligger
litet utanför min fråga, men jag
har tagit det för att belysa hur det kan
gå till i områden som kanske ur SJ :s
synpunkt är periferiskt belägra men
som ändå har oerhört stor nytta av en
järnväg. Man blir ibland — jag understryker
»ibland» — något förbryllad
över den politik som SJ för i detta avseende.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
Palme för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Elmstedts exempel
var så pass opreciserade, att det är svårt
för mig att direkt svara honom.

När en järnvägslinje läggs ned och
ersätts med busslinjer, kan man givetvis
inte uppföra motsvarigheter till de gamla
stationshusen vid alla platser där
bussen stannar. I den meningen kan det
inte bli lika fullödiga väntlokaler som
tidigare, men i allmänhet försöker SJ
tillgodose kravet på att det skall finnas
väntlokaler. Som ett exempel på hur SJ
hanterar dessa ärenden skulle jag vilja
ta ett nedläggningsbeslut som fattades
för inte så länge sedan. I samband därmed
sades det att SJ skulle medverka
till att väntlokaler för resande anordnades
i Växjö, Ingelstad, Väckelsång, Kvarnamåla,
Tingsryd, Urshult, Konga, Hallbro,
Backaryd och Ronneby.

Detta är ju trakter som herr Elmstedt
bör känna till.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Såsom kommunikationsministern
antog känner jag mycket väl

till de stationer som han räknade upp,
men det är just av den anledningen
som jag har framställt min fråga. Vid de
underhandlingar som föregick beslutet
om nedläggning av järnvägslinjen förutskickades
från SJ:s håll ungefär vad
statsrådet talat om, men ännu har ingenting
gjorts som kan tolkas som åtgärd
i syfte att eliminera de olägenheter som
järnvägsnedläggelsen i detta avseende
fört med sig. I stället har man från
SJ:s sida vid ett sammanträde som hållits
i de berörda områdena försökt på
kommunerna skjuta över en del av ansvaret
för uppförandet av nya väntlokaler
och det kan väl inte vara riktigt. När
folket i trakten haft tillgång till väntlokaler
så länge järnvägen fanns, skall
väl SJ fullfölja intentionerna i samband
med nedläggelsen av järnvägen.

Jag måste säga att man inte tycks ha
gjort de ordentliga undersökningar som
rimligtvis bör komma till stånd innan
man skrider till verket och lägger ned
en järnvägslinje.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. förbättring
av postverkets service

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Nihlfors har frågat
mig, om jag kan lämna en redogörelse
för de åtgärder på rekryteringsoch
rationaliseringsområdena, som avses
bli vidtagna inom postverket för att
avhjälpa det nuvarande, särskilt i
Stockholm, besvärande personalläget
och därmed förbättra postverkets service
till allmänheten.

Den allmänna knappheten på arbetskraft
inom landet medför betydande
problem för postverket med dess personalkrävande
servicefunktion. För att
under sådana förhållanden kunna upp -

Fredagen den 10

Svar på interpellation

riitthålla eu post- och betalningsförmedling,
som svarar mot allmänhetens berättigade
krav och som sker med ti 11-lämpning av rimliga befordringsavgifter,
är det nödviindigt att postverket
fortlöpande vidtar åtgärder i syfte att
effektivisera organisationen, rationalisera
posthanteringen och kontorsarbetet
samt förbättra och på olika sätt
bredda rekryteringen.

Ett betydande arbete läggs också ned
inom postverket för att åstadkomma
förbättringar i nämnda olika hänseenden,
och ett aktionsprogram har uppställts
med riktlinjer för de fortsatta
insatserna.

Såsom exempel på rationaliseringsåtgärder,
som syftar till att på en gång
minska personalbehovet och förbättra
servicen, kan nämnas anskaffning av
halvautomatiska brevsorteringsmaskiner
i de större tätortsregionerna. Utrednings-
och utvecklingsarbete med sikte
på senare övergång till fullständig automation
i brevsorteringen ingår även i
planerna. Vidare förbereds en ökad mekanisering
av paketsorteringen. I anslutning
därtill övervägs en ny sorterings-
och transportorganisation för paket,
som bygger på indelning av landet
i uppsamlings- och spridningsområden
och en koncentration av paketsorteringen
till vissa uppsamlings- och spridningspostanstalter.

I fråga om postutdelningen pågår utredningar
och bedrivs försöksverksamhet
med sikte på att motorisera brevbäringen
i städernas villaområden. Hittillsvarande
erfarenheter tyder på att
betydande tids- och personalbesparingar
kan uppnås på denna väg. För att
allmänt höja »produktiviteten» i brevbäringen
övervägs vidare möjligheterna
att införa ett system med prestationslön
för brevbärarpersonalen. Denna fråga
har tagits upp med vederbörande
personalorganisation, och viss lokalt
begränsad försöksverksamhet torde
komma att inledas under våren 1906.

Vad angår kassarörelsen på postkon2*
— Andra kammarens protokoll 1965.

december 1965 Nr 41 41

ang. förbättring av postverkets service

toren kommer denna att rationaliseras
främst genom införande i driften av en
specialkonstruerad kassamaskin, som
lämpar sig för alla de uppgifter kassarörelsen
innefattar. Bl. a. skall maskinen
kunna tillhandahålla underlag för
direkt inmatning av uppgifter till elektronisk
databehandling inom postbanken,
där för övrigt fullständig övergång
till elektronisk datateknik för bokföring
och andra arbetsprocesser förbereds.

Särskild uppmärksamhet måste givetvis
ägnas rekryteringsproblemen. Svårigheterna
att anskaffa och behålla personal
är över huvud stora och gör sig
särskilt gällande inom storstadsområdena.
Åtgärder har härvidlag vidtagits
för att genom effektivare yrkesvägledning
intressera ungdomen för arbete
inom postverket. Samtidigt har strävandena
inriktats på att genom förbättrad
utbildning och förbättrade befordringsförhållanden
göra postyrkena mera
attraktiva. Med de minskade ungdomskullarna
och med de många möjligheter
som det moderna utbildningssamhället
erbjuder är det emellertid
icke möjligt att på långt när tillgodose
postverkets personalbehov med enbart
yngre arbetskraft. Rekryteringen måste
därför i ökad utsträckning rikta sig
till andra åldersgrupper och även till
dem, som vill ha deltidsanställning.
Postverket har mera effektivt sökt att
ta till vara de möjligheter, som härvidlag
står till buds. Exempelvis har under
senare år allt fler hemmafruar anställts
på deltid såväl i brevbäringen
som i postkassorna. Det kan nämnas,
att av de ca 500 kvinnor som för närvarande
anlitas i brevbäringen i Stockholm
-—• och som svarar för utdelningen
på ca en tredjedel av stadens brevbäringsdistrikt
— icke mindre än 340
är deltidsanställda. Även partiellt arbetsföra
och andra handikappade har
i viss utsträckning anställts. Därvidlag
begränsas dock möjligheterna av de krav
på fysisk rörlighet som en stor del av
postarbetet ställer.

Nr 4/

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. förbättring av postverkets service

Vad särskilt angår förhållandena i
Stockholm har herr Nihlfors i sin interpellation
lämnat vissa uppgifter om
personalsituationen bl. a. inom hrevbäringen,
vilka synes avse förhållandena
under september månad. Det kan konstateras,
att sedan dess —- genom nyrekrytering
och genom överföring av
postiljonspersonal från andra delar av
landet — vissa förbättringar skett, dock
utan att förhållandena därmed kan anses
tillfredsställande. Postverket strävar
emellertid efter att genom ytterligare
rekryterings- och rationaliseringsåtgärder
komma till rätta med problemen.

Vidare anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag vill tacka kommunikationsministern
för den redogörelse
han nyss lämnat för postverkets rationaliserings-
och rekryteringsfrågor såsom
svar på min interpellation av den
22 oktober.

Vad statsrådet nu anfört om vad som
bör göras eller vad som görs och planeras
är i och för sig tillfredsställande.
Men onekligen verkar det som om tidigare
försummelser beträffande t. ex.
personalpolitiken jämte passivitet i
rationaliseringsverksamheten medfört
ganska olidliga förhållanden, som inte
så lätt och hastigt kan rättas till i den
situation på arbetsmarknaden vi just nu
befinner oss. Det blir ej lättare i framtiden
att exempelvis i Stockholm rekrytera
arbetskraft, som nästan ständigt
måste räkna med vad man brukar kalla
obekväm arbetstid, om man inte kan få
fram bl. a. ett smidigare lönesystem.

I interpellationssvaret nämndes också
att postverket överväger ett system
med prestationslön för brevbäring. Jag
förutsätter att det är en fråga som får
avgöras genom avtal med personalsidan.
Allt som kan göras för att underlätta
det många gånger tunga och pressande
arbetet för personalen genom oli -

ka slags rationaliseringar är naturligtvis
viktigt, men allmänhetens krav på
att inte få en reell försämring av postverkets
service måste också beaktas.
Jag konstaterar att interpellationssvaret
icke ger någon antydan om försämring
härutinnan. Jag hoppas att herr statsrådet
kan bekräfta att vi, postverkets
kunder, kan vara lugna för att det inte
sker någon försämring.

På tal om den av statsrådet omnämnda
yrkesvägledningen för ungdomen vill
jag fråga, om därvid åtskillnad görs på
pojkar och flickor och om flickorna i
första hand hänvisas till arbetsuppgifter
där begynnelselönen är till och med
lägre än den som gäller för brevbäringspersonal,
som också betraktas som lågavlönad.
Det bör väl inte bara vara
hemmafruar bland kvinnorna som på
deltid erbjudes arbete inom brevbäringen.

När jag berörde förhållandena i
Stockholm med de stora personalvakanserna
hade jag vissa uppgifter från september
till hands. Men långsamheten i
distributionen tycks inte ha upphört.
Sedan min interpellation väcktes har
många kontaktat mig och berättat om
försändelser som det tagit lång tid att
få fram till adressaten även under oktober
och november. Tyvärr är konkreta
bevis i form av försändelser med tydlig
poststämpel svåra att få fram — man
kastar i regel bort kuverten.

Som ordförande i folkpartiets stockholmsavdelning
har jag dessutom ofta
fått rapporter från medlemmar om försändelser
med kallelse till möten och
sammanträden som kommit fram först
efter fyra eller fem dagar. Eftersom
ibland kallelser skall utgå inom viss tid
på grund av för en organisation gällande
stadgar borde postverket kungöra,
att öppna försändelser icke med säkerhet
kan distribueras inom huvudstaden
på mindre än 4 å 5 dagar. Då får man
ju rätta sig efter detta åtminstone under
eu övergångstid, innan situationen förbättrats.

Fredagen den 10 december 1905

Nr 41

Svar på interpellatio:

1 eu tidningsnotis liiste jag nyligen att
SJ uppmanar folk i stockholmsområdet
att undvika att åka tåg de närmaste dagarna
på grund av vädret. Ungefär samtidigt
annonseras om hur behagligt det
är att åka tåg. Postverket å sin sida brukar
då och då annonsera att det är trevligt
att få brev, och man uppmanar folk
att skriva fler brev. Jag hoppas verkligen
att inte postverket skall behöva
kungöra att det inte är lämpligt att besvära
postverket, oavsett vädret.

Strax efter min interpellation ritade
den kände skämttecknaren Ströyer i den
tidning där han medverkar en bild, som
visade en postens brevlåda hängande
på en husvägg men utan någon öppning
i vilken man kunde lägga ned brev, och
framför lådan en villrådig representant
för allmänheten. Vi får väl utgå ifrån,
herr statsråd, att inte Ströyer skall få
rätt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag tycker att herr Nihlfors
i senare delen av sitt anförande, i
den mån det inte skall anses vara skämtsamt,
var något orättvis mot posten. Jag
tycker att posten har visat en oerhört
stark vilja till effektivisering och rationalisering
av sitt arbete trots de personalsvårigheter,
som i detta arbetskraftsfattiga
land är oundvikliga.

Bristen på brevbäringspersonal, som
i början av september då den var som
mest akut uppgick till 200 personer i
Storstockholm, minskades efter rekryteringskampanjen
till 50, fördelade på
1 400 brevbäringsdistrikt. Inte ens när
bristen varit som störst har några brevbäringsturer
behövt ställas in. På vissa
håll har emellertid smärre förseningar
uppstått till följd av att två brevbärare
fått dela på ett distrikt, som normalt
betjänas av tre man.

Herr Nihlfors nämnde konkreta exempel
på förseningar, som han ansåg
sig ha känt till, och dessutom tog han
till en tidningstecknare. Det är klart att

ang. förbättring av postverkets service

i ett verk som förmedlar jag tror 2,7
miljarder brev på ett år, uppstår en och
annan försening och svårighet, misstag
på grund av den mänskliga faktorn
in. m. Postverket vill därför gärna ha
reda på när sådana förseningar uppstått
för att man skall kunna undersöka orsaken
och ta reda på hur man skall
komma till rätta med dem.

Herr Nihlfors’ interpellation, som innehöll
sådana uppgifter, ledde till att
posten agerade på vanligt sätt. Samma
dag som interpellationen framställdes
försökte generaldirektör Hörjel personligen
att per telefon få kontakt med riksdagsman
Nihlfors. När det inte lyckades,
skrev han ett brev till interpellanten
och bad om närmare upplysningar
om de förseningar som herr Nihlfors
hade angivit i sin interpellation. Herr
Nihlfors bekräftade mottagandet av brevet,
men han besvarade det inte. Likaså
lovade herr Nihlfors inkomma med
närmare upplysningar om de förseningar
han ansåg sig ha konstaterat, men
någon sådan dokumentation har inte
lämnats. Och ännu i dag, mer än en och
en halv månad senare, har herr Nihlfors
inte infriat det löftet. Detta är beklagligt,
eftersom det skulle ha givit
posten en möjlighet att konkret ange orsaken
till förseningarna, och då hade
det varit möjligt för mig att här vidarebefordra
upplysningarna till kammarens
ledamöter.

Givetvis inträffar förseningar på posten.
Men man skall väl ändå ha den respekten
och det intresset för postverket,
att man har konkret underlag för framställda
anmärkningar och vara beredd
att förete det när man kritiserar verket.
Jag tycker det är litet synd att herr
Nihlfors’ intresse inte har räckt till riktigt
i det avseendet.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Statsrådet Palme förklarade
med stor emfas, att postens vilja
att rationalisera är stor. I min kommentar
till interpellationssvaret konsta -

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. förbättring av postverkets service

terade jag också, att en stor rationaliseringsverksamhet
var på gång vid posten
men att allting tydde på att tidigare
försummelser kunde vara förklaringen
till att så mycket rationalisering
behövt vara på gång under det senaste
året. Vi kanske också skall tänka på
att verket nyligen har bytt generaldirektör
på grund av den tidigare generaldirektörens
avgång med pension.

Sedan nämnde statsrådet Palme om
ett brev som generaldirektören sänt till
mig — express till och med — och som
jag bekräftat att jag mottagit. Orsaken
till att jag inte har besvarat det är att
en byråchef i postverket —■ efter vad
jag uppfattade på uppdrag av generaldirektören
— dagen därpå kontaktade
mig. Vi hade då ett mycket långt och
åtminstone för mig även informativt
samtal. Jag uppfattade det så att jag genom
honom gett ett svar på generaldirektörens
brev, eftersom det var vid
det samtalet som jag meddelade min avsikt
att inkomma med konkreta besked.
Sedan visade det sig emellertid att de
uppgifter jag erhållit inte kunde bekräftas
konkret, därför att vederbörande hade
kastat bort kuverten. Därför hade
man bara möjlighet att intyga skriftligen
hur det förhöll sig.

Den förbättring som postverket påstår
sig ha kunnat på sistone konstatera
hoppas jag givetvis har inträffat.
Men ■— och det är det som är det tråkiga
— under november månad inträffade
ett par fall av förseningar i Stockholm
på fyra—fem dagar. Jag har intyg
rörande ett av dem här. Vidare har
jag en försändelse, som jag fått av en
riksdagsledamot och som är stämplad
vid Stockholm ban den 2 november.
Brevet hade ännu inte den 15 november
nått adressaten utan gjorde det först någon
dag därefter.

Jag trodde att dokumentationen inte
behövde föranleda några särskilda åtgärder
från min sida. Jag förutsatte —•
det brukar man göra i andra ämbetsverk
— att vad en riksdagsledamot sä -

ger eller skriver kan han också stå för,
och det gör jag. Det är beklagligt att
generaldirektören i postverket funnit
anledning att via statsrådet framföra att
han inte fått något svar på sitt brev,
men jag utgick som sagt ifrån att han
genom sin byråchef hade fått det svar
han önskade.

Vad gäller frågan i övrigt vill jag
säga att allmänheten också är intresserad
av att postens personal får så drägliga
förhållanden som möjligt och att
det, låt oss säga under nästa avtalsrörelse,
sker sådana förändringar att
postverket får möjligheter att rekrytera
personal, att de anställda får hyggliga
löner och vill stanna kvar samt att förhållandena
i övrigt blir sådana att postverket
kan notera bättre resultat av sin
verksamhet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Generaldirektören i
postverket begärde givetvis inte upplysningar
av herr Nihlfors — som han alltså
ännu inte har fått — av det skälet
att han ville pröva riksdagsledamöters
sannfärdighet, utan han hade ett positivt
intresse av att veta, om det förelåg
något fel och vad man i så fall kunde
göra åt det, vad det kunde bero på och
om det kunde rättas till. Man kan väl
också förutsätta att en riksdagsledamot
när han så preciserat som i en interpellation
anger att förseningar skett
också skall kunna prestera konkreta
upplysningar om förseningarna. Nu har
herr Nihlfors i stället angivit ett annat
exempel på försening från en senare
tidpunkt. Den saken skall jag dock inte
här närmare fördjupa mig i.

Som jag sade är det naturligt att förseningar
kan inträffa i ett verk med 2,7
miljarder försändelser per år. Orsaken
kan vara tekniska fel och utslag av den
mänskliga faktorn. Men därför behöver
man ju inte ta till Ströyer-teckningar för
att illustrera exemplen.

Slutligen vill jag säga beträffande yr -

Fredagen den 10 december 1965 Nr 41

Svar på interpellation ang. påskyndande av utredningen rörande trafiken mellan
Gotland och fastlandet

kesorienteringen, att där görs det såvitt
jag vet ingen som helst skillnad mellan
pojkar och flickor.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag anser mig tvungen
att ännu ett ögonblick uppehålla mig
vid kontakten med generaldirektör Hörjels
byråchef, eftersom jag uppfattade
att samtalet med byråchefen skulle utgöra
mitt svar via honom till generaldirektören.
Vid det sämtalet nämndes
de omständigheter, som förevarit och
som jag delvis åberopat i interpellationen.
Därvid fick jag även den uppfattningen,
att byråchefen på grund av de
särskilda besvärligheterna med personalvakanser
o. d. inte var speciellt överraskad
av att sådana förseningar hade
kunnat inträffa.

Jag menar att postverket i sin service
till allmänheten i så fall bör meddela
att situationen är sådan, att man får
räkna med att vissa typer av försändelser
kan dröja längre än man i vanliga
fall har anledning anta behövs för att
distribuera dem. Det var närmast detta
jag tyckte att det fanns anledning att
framhålla.

Jag tror inte — och jag fick inte heller
den uppfattningen vid min undersökning
tillsammans med experten inom
postverket —- att man betraktar dessa
förseningar såsom tillfälliga tekniska
svårigheter, som kan drabba vilket statligt
organ som helst. Hade förhållandet
varit sådant hade jag över huvud taget
aldrig tagit upp denna fråga. Jag gjorde
det därför att man kunde se dessa besvärligheter
för postverket som resultat
av sådana omständigheter som brist på
personal och kanske svårigheter att skapa
ett smidigare lönesystem för personal
med denna typ av arbetsuppgifter. Det
kunde dessutom föreligga behov av att
rationalisera ett ämbetsverk som detta,
vilket kanske tidigare inte varit föremål
för en för verksamheten erforderlig rationalisering.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! För alt allt skall vara
rätt vill jag nämna att det upplysts av
generaldirektören och vederbörande byråchef,
att herr Nihlfors hade avslutat
samtalet med att lova att inom två dagar
återkomma med begärda uppgifter.

Slutligen vill jag säga, att det är svårt
för mig att uttala mig om postverket i
det förflutna. Men det är riktigt som
herr Nihlfors säger, att den tidigare
generaldirektören avgick för något år
sedan efter många år av aktad statstjänst,
och jag vill inte alls låta herr
Nihlfors’ antydningar kasta någon skugga
över hans verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. påskyndande
av utredningen rörande trafiken mellan
Gotland och fastlandet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Gustafsson i Stenkyrka
har frågat mig dels när man kan
förvänta att resultat och förslag till lösningar
redovisas av den tillsatta utredningen
angående trafiken mellan Gotland
och fastlandet, dels — om förslag
från utredningens sida ej är att förvänta
inom den närmaste framtiden — huruvida
jag i så fall är beredd att genom
olika åtgärder underlätta för ifrågavarande
utredning att forcera sitt arbete.

Jag har inhämtat att utredningen under
det gångna året har koncentrerat sig
på att undersöka de problem som rör
godstrafiken och i samband därmed
gjort vissa undersökningar av biltaxor
och hamntaxor på Gotland och på fastlandet.
Utredningen avser att söka slutföra
sitt arbete —■ i varje fall den del

46 Nr 41 Fredagen den 10 december 1965

Svar på interpellation ang. påskyndande av utredningen rörande trafiken mellan
Gotland och fastlandet

som avser godstrafiken — under år
1966.

Självfallet är jag intresserad av åtgärder
som kan underlätta utredningsarbetet.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Svaret är positivt, och särskilt den
sista delen, där statsrådet säger sig
självfallet vara intresserad av åtgärder,
som kan underlätta utredningsarbetet,
noterar jag med tillfredsställelse. Min
interpellation är ju så utformad, att den
gäller bl. a. utredningens tidsmässiga
disposition av sitt arbete. Den har nu
arbetat i ett och ett halvt år, och svaret
skulle kunna tydas så att enbart utredningens
behandling av frågan om godstransporterna
kan ta ytterligare ett år.
Alla gotlänningar hoppas självfallet att
utredningsarbetet skall gå snabbare. Jag
tror emellertid att det är en riktig väg
som utredningen valt då den först utreder
godstrafiken, tv näringslivets kostnader
är betungande.

Frågan om förbindelserna mellan Gotland
och fastlandet har utretts i flera
omgångar och kan karakteriseras som
en lång lidandeshistoria. Först tillsattes
år 1945 den s. k. gotlandskommittén,
vilken avlämnade sitt betänkande år
1951. I stort sett föreslog denna kommitté
riktlinjer för sjötrafiken som rent
tekniskt sett senare har visat sig riktiga.
Det måste livligt beklagas att kommitténs
förslag för 14 år sedan inte vann
tillräckligt gehör hos statsmakterna.
Strävandena att utveckla Gotlands näringsliv
skulle säkerligen ha givit ännu
bättre resultat än som nu uppnåtts, om
en bilfärjeförbindelse inordnad i en
transportorganisation »från dörr till
dörr» hade kommit till stånd redan
under förra hälften av 1950-talet.

Senare tillsattes 1954 års ö-utredning
som avlämnade sitt betänkande år 1958.
I detta berördes även flygförbindelserna.
Det framhölls såsom synnerligen
angeläget att taxorna på gotlandsflyget
sattes så lågt som möjligt, så att detta
kunde bli en förbindelse för gemene
man. En riktpunkt härvidlag borde vara
att kilometerpriset i görligaste mån
skulle överensstämma med motsvarande
pris på jämförbara inrikeslinjer.

År 1960 avlämnade slutligen en på
Gotland lokalt tillsatt kommitté förslag
om att hamnutbyggnaderna skulle helt
finansieras av statsmedel och att staten
skulle lämna bidrag på subventionsbasis
till anskaffande av tidsenlig båtmateriel.

Den enda punkt på vilken dessa utredningar
avsatt spår i form av åtgärder
från statsmakterna är hamnutbyggnaderna,
där relativt stora investeringar
gjorts, dock tyvärr icke så stora att de
s. k. hamnavgifterna — som nu allvarligt
betungar trafiken — har kunnat
borttagas eller ens minskas.

Genom de privatägda bolagen har
emellertid under de senaste åren den
nya färjtrafiken kommit till stånd, och
nuläget kan karakteriseras så att förbindelserna
över havet kvantitativt och
kvalitativt avsevärt har förbättrats. Men
den prismässiga frågan kvarstår att lösa.
Detta gäller såväl gods- som persontransport.

När det gäller flyget uppgår de statliga
avgifterna enligt Linjeflygs uppgifter
till cirka 25 procent av biljettpriset.
Biljettpriserna ligger för övrigt i
stort sett på en sådan nivå, att förutsättningar
icke föreligger att linjen på
allvar kan bli ett transportmedel för
alla.

Nu hoppas gotlänningarna på nytt
och förväntar sig positiva förslag till
lösningar från den nu arbetande utredningen.
För Gotland är denna fråga
nämligen mer eller mindre en livsfråga.

Av statsrådets svar framgår icke hans
svn på den möjlighet, som antytts i frå -

Nr 41

Fredagen den 10

Svar på interpellation ang. påskyndande
Gotland och fastlandet

gan, att utredningen kunde disponera
sitt arbete så, att problemkomplexet med
trafiken över havet redovisas först och
frågan om flygtrafiken behandlas och
redovisas senare, detta för att lösningar
så snabbt som möjligt skulle kunna komma
till stånd.

Jag ber emellertid att få tacka för
svaret på min interpellation.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall inte ingå i
någon närmare diskussion. Men om herr
Gustafsson i Stenkyrka kunde bli så
glad över den sista meningen i mitt
interpellationssvar, är jag efter denna
långa interpellationsdags färd mot natt
också mycket lycklig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Nihlfors’ interpellation angående
åtgärder för att få till stånd en
effektiv katastrofberedskap komme att
besvaras vid ett senare sammanträde.

§ 14

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till politiska
partier jämte motioner,

nr 45, med förslag till ändring i riksdagsstadgan
rörande riksdagens lönedelegation,
och

nr 46, med förslag till lag angående
ändring i stadgan om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande;
statsutskottets utlåtanden:
nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Folkrepubliken Kina om upplåtelse av
tomt och utförande av beskickningsanläggning
för Sverige i Peking,

december 1965
av utredningen rörande trafiken mellan

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ackord och eftergift
beträffande vissa statens fordringar,
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet,

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omläggning av utbildningen
av sjuksköterskor m. m. jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion,

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser staten
för statens allmänna fastighetsfond,
och

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till politiska
partier jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ackord och eftergift
beträffande vissa statens fordringar,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet, och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt
jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 41

Fredagen den 10 december 196j5

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 59 i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk angående
lönegradsuppflyttning av expeditionsvaktstjänsterna
vid justitie- och
militieombudsmännens expeditioner,
nr 60, i anledning av framställningar
från dels riksgäldsfullmäktige, dels styrelsen
för riksdagsbiblioteket angående
ordinariesättning av vissa tjänster,
m. m.,

nr 61, i anledning av framställningar
från dels justitieombudsmannen, dels
militieombudsmannen angående vissa
lönetillägg,

nr 62, i anledning av framställning
från riksgäldsfullmäktige angående riksdagsledamöternas
arbetsrumsfråga, och
nr 63, med förslag till ändrad lydelse
av § 2 instruktionen för riksdagens revisorer; första

lagutskottets utlåtande nr 41, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 4ro), 5:o), 14:o), 16:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1965/66, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

§ 15

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:
nr 404, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus; från

andra lagutskottet:
nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 kap. 2 § och 18
kap. 13 § lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring; samt
från tredje lagutskottet:
nr 407, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i byggnadslagen den 30 juni 1947
(nr 385);

nr 408, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 31
maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.39.

In fidem

Sune K. Johansson

Måndagen den 13 december 1965

Nr 41

Måndagen den 13 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
december.

§ 2

Svar på interpellation ang. beställningar
hos företagare i övre Norrland av
materiel för försvarets behov

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Larsson i Hedenäset
har frågat mig om jag vill lämna
en redovisning för resultatet av den beslutade
inventeringen av möjligheterna
till ökade beställningar hos företagare
i övre Norrland av materiel för försvarets
behov samt i vilken utsträckning
det är möjligt att genom åtgärder från
försvarets sida ge ökad sysselsättning
åt befolkningen i Norrbottens inland
och i Tornedalen.

I sin första fråga knyter herr Larsson
an till ett interpellationssvar som
jag lämnade i denna kammare den 25
maj i år. Jag angav då att överläggningar
ägt rum med cheferna för försvarets
fabriksverk och de fem största upphandlande
myndigheterna inom försvaret.
En inventering pågick av möjligheterna
att för försvarets räkning i
ökad omfattning lägga ut beställningar
och uppföra industrier i övre Norrland.

Från försvarspolitisk synpunkt är det
önskvärt att sysselsättningstillfällen
skapas i de norra delarna av landet.
Jag uppmärksammar därför fortlöpande
i vad mån försvaret kan bidra härtill.
Som ett resultat av hittills gjord inventering
av lämpliga åtgärder kommer vis -

sa föreskrifter att meddelas beträffande
upphandling i fred för försvarets behov
i de fyra nordligaste länen. Föreskrifterna
avses bl. a. innehålla, att
försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
skall upprätta förteckning på
sådana företag i de fyra länen som
anses kunna komma i fråga som leverantörer.
Dessa förteckningar skall upprättas
i samråd med länsarbetsnämnderna,
som i sin tur torde ta kontakt
med företagarföreningarna. Anses det
sannolikt att ett företag i något av länen
kan komma i fråga som leverantör,
skall anbud inhämtas från företaget.

Huruvida de angivna åtgärderna kan
få betydelse för Norrbottens inland och
Tornedalen hänger samman med de allmänna
förutsättningarna att skapa bärkraftiga
företag inom dessa områden.

I detta sammanhang vill jag också
nämna att försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
har uppmanats att
studera förutsättningarna för någon
form av produktionssamarbete med företag
i de norra delarna av landet vid
tillverkning av nytillkommande materiel.

I den mån frågor om förflyttning av
militär verksamhet aktualiseras, beaktas
självklart de lokaliseringspolitiska
synpunkterna vid bestämmande av ny
förläggningsort. Jag kan här nämna
att antalet inom det militära försvaret
sysselsatta i Norrbotten — medräknat
personal vid robotskjutfältet vid Vidsel
— de senaste fem åren ökat med ca
800 från 2 900 till 3 700 personer.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet

50 Nr 41 Måndagen den 13 december 1965

Svar på interpellation ang. beställningar hos företagare i övre Norrland av materiel
för försvarets behov

och chefen för försvarsdepartementet få
framföra mitt tack för det svar jag
erhållit.

Det är så riktigt, som statsrådet påpekar,
att mina frågor anknyter till en
interpellationsdebatt vi hade här i kammaren
i våras. Då meddelade statsrådet
att den av mig önskade inventeringen
av möjligheterna att för försvarets räkning
i ökad omfattning lägga ut beställningar
och uppföra industrier i
övre Norrland hade påbörjats. Då inventeringen
inte hade hunnit avslutas
kunde något resultat härav ej redovisas
vid detta tillfälle. Då emellertid en
redovisning av resultatet synts mig angelägen
har jag återkommit i frågan.

Med tillfredsställelse vill jag notera
det principiella uttalande som statsrådet
gör om det försvarspolitiskt önskvärda
i att ökade sysselsättningstillfällen
skapas i de norra delarna av landet.
Det är även glädjande att statsrådet
meddelar att —• som ett resultat
av den gjorda inventeringen — föreskrifter
kommer att meddelas beträffande
upphandling i fred för försvarets
behov i de fyra nordligaste länen. Det
framstår som ett betydelsefullt steg i
rätt riktning; härigenom skapas nämligen
större möjligheter för landsdelens
näringsliv att åta sig leveranser för försvarets
räkning.

I detta sammanhang tillåter jag mig
uttala önskemålet att utlovade samråd
med länsarbetsnämnderna — och via
dem med företagarföreningarna — inte
blir en engångsföreteelse utan en fortlöpande
kontakt.

Trots den utveckling Norrlands näringsliv
genomgår kan det ju inte på
en dag och i första omgången bli redo
att leverera allt vad landsdelen kan
ha förutsättningar att producera. Vad
som inte är möjligt i dag kan dock
vara fullt realistiskt om en tid, nästa
år eller något av de närmast följande
åren. Det måste vara önskvärt att man
ernår större möjligheter att utnyttja

dessa tillfällen och därmed att stödja
utvecklingen av näringslivet. Det framstår
även som angeläget att de samrådsmöjligheter,
som här öppnas, fortlöpande
tillvaratas så att de tillskott som
den industriella utvecklingen i Norrland
kan erbjuda blir tillvaratagna.

I frågan huruvida dessa åtgärder kan
få betydelse för Norrbottens inland och
Tornedalen uttalar statsrådet endast,
att det hänger samman med de allmänna
förutsättningarna att skapa bärkraftiga
företag inom dessa områden. På
samma gång som jag hävdar att det är
av särskild betydelse vad som från försvarets
sida kan göras för sysselsättningen
i dessa delar av Norrland, synes
det mig även att förusättningar för
skapande av bärkraftiga företag i dessa
trakter föreligger inom åtskilliga branscher.
Vad som i första hand behövs
för den önskvärda utvecklingen av näringslivet
är en grundval av tryggad
avsättning för produktionen — detta
givetvis under förutsättning att produkterna
i fråga om både kvalitet och
pris är konkurrenskraftiga.

Statsrådet nämner även att försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter har
uppmanats att studera förutsättningarna
för någon form av produktionssamarbete
med företag i de norra delarna
av landet för tillverkning av nytillkommande
materiel. Det synes mig vara
synnerligen betydelsefullt att dessa studier
kommer till stånd. Ett produktionssamarbete,
som får till resultat att tillverkningen
av olika delar och detaljer
på det teletekniska området, av tygmateriel
och varför inte även av vapen
utlägges hos företagare i övre Norrland,
skulle kunna betyda mycket för
en tryggad folkförsörjning inom landsdelen.
Härvid borde det även vara möjligt
att arbeta för en geografisk spridning
av sysselsättningstillfällena, vilket
inte minst ur försvarspolitiska synpunkter
måste vara av vital betydelse.
På så sätt kunde bl. a. behoven inom

Måndagen den 13 december 1965

Nr 41

Svar på interpellation ang. den statliga företagsamheten i Norrbotten

norra Norrbottens inland och Torncdalen
bli föremål för särskild uppmärksamhet.

I fråga om dessa studier vill jag
framhålla angelägenheten av att desamma
på lämpligt sätt sker i samråd
med företagarföreningarna och likaså
att de blir fortlöpande eller upprepas
efter inte alltför långa tidsintervaller,
så att verksamheten och samarbetet hela
tiden kan ske med beaktande av de
förändrade och — som vi hoppas —
förbättrade produktionsförutsättningar,
som tid efter annan kan komma att
uppvisas.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter och ber att få upprepa
det tack för interpellationssvaret
som jag redan uttalat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. den statliga
företagsamheten i Norrbotten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Svanberg har frågat
huruvida jag anser att de statsägda
företagen i Norrbotten bör engageras
för att öka sysselsättningen i länet. Han
har vidare bett om en redogörelse beträffande
mera väsentliga utbyggnader
av den statliga företagsamheten i Norrbotten
och han har slutligen frågat,
om jag anser, att det finns något att
vinna genom en ändrad organisation
och bättre samordning av statens industriföretag.

De tre dominerande statsägda företagen
i Norrbotten är, som alla vet,
LKAB, ASSI och Norrbottens järnverk.

När LKAB övertogs av staten 1957
producerade företaget ca 13 milj. ton
malm per år mot drygt 21 milj. ton i
dag. Under samma tid har 1 250 milj.
kronor investerats. Produktiviteten har
fördubblats och konkurrenskraften har

därigenom ökat väsentligt. Investeringar
har gett utslag i betydande exportinkomster.

Mer än 90 procent av ASSI:s investeringar
har under den senaste femårsperioden
förlagts till Norrbotten.
Den summa som investerats sedan 1957
uppgår till ca 300 milj. kronor. Produktionen
har stigit från 180 000 enheter
till drygt det dubbla. Produktiviteten
har under samma tid mer än
fördubblats.

Norrbottens järnverks produktion
uppgick 1957 till 315 000 ton valsade
produkter. År 1966 beräknas den bli ca
500 000 ton. Järnverket har under samma
tid investerat ca 270 milj. kronor.
Dessa investeringar har gjorts bl. a.
för att vidga manufaktureringen. Det
innebär att järnverket, i motsats till de
två andra företagen, betydligt ökat sin
personal.

Statsföretagen i Norrbotten har sedan
1957 med en investering på över
1,8 miljard kronor starkt ökat sin
produktion och produktivitet och därmed
sina möjligheter att hävda sig i
konkurrensen. Som interpellanten påpekat
har, trots expansionen, antalet
arbetstillfällen gått ned. Således har
sedan 1957 antalet anställda i industrierna
och i skogen minskat med omkring
500. Företagen sysselsätter dock
i dag omkring 15 600 människor i Norrbotten.

De senaste åren har medfört prissänkningar
på världsmarknaden för
praktiskt taget alla produkter som företagen
framställer.

De rustar sig emellertid för att möta
den hårdare konkurrensen.

LKAB har i år startat anrikningsverk
och kulsinterverk. Bolaget kommer
1966 att ta ett nytt anrikningsverk i
Svappavaara i drift. Ett nytt behandlingsverk
i Kiruna är under uppförande.
Nya investeringar i malmbehandlingsanläggningar
i Malmberget är att
vänta. Den ökade produktionen kommer
att motverka den personalminsk -

Nr 41

Måndagen den 13 december 1965

Svar på interpellation ang. den statliga

ning som ytterligare rationaliseringar
kan medföra. Den minskning av personalen
som skett sedan staten 1957 övertog
företaget är nu i avtagande.

ASSI har för åren 1965—1966 hittills
beslutat investeringar om sammanlagt
ca 80 milj. kronor, varav nära 50 milj.
kronor hänför sig till industrierna i
Norrbotten. Behovet av arbetskraft kommer
dock att öka endast obetydligt.

Möjligheten att ytterligare öka den
sammanlagda produktionen vid våra
skogsindustriella företag i Norrbotten
är i hög grad avhängig av råvaruförsörjningen.
För den långsiktiga planeringen
är de fakta om virkesbalansen,
som kommer att presenteras av den
pågående statliga utredningen, därför
av vitalt intresse. Ett vet vi med bestämdhet:
utvecklingen kommer att

kräva ytterligare rationaliseringar. Vi
kan komma i ett läge där mindre lönsamma
enheter måste läggas ner. Alla
resurser bör därför i god tid inriktas
på att finna alternativa sysselsättningar
om en sådan stiuation skulle uppstå.
Naturligtvis bör i första hand undersökas
om dessa alternativa sysselsättningar
kan beredas i den ort eller bygd
som berörs.

Norrbottens järnverk har uppfört eu
stor manufakturanläggning vilken beräknas
komma i drift 1966. Den är
främst avsedd för tillverkning av byggnadsstål.
Inom en nära framtid kommer
vi att ta ställning till utredningar
som syftar till en utvidgning av manufaktureringen
till nya områden.

Personalökningarna blir emellertid
förhållandevis ringa. De berör främst
tjänstemän.

Bolaget har haft och har fortfarande
svårigheter att kämpa med men bedömer
sig ha förutsättningar för en
fortsatt expansion. På grund av svaga
konjunkturer har emellertid möjligheterna
till självfinansiering försämrats.
Jag avser att i annat sammanhang återkomma
till frågan om bolagets fortsatta
kapitalförsörjning.

företagsamheten i Norrbotten

Beträffande interpellantens fråga om
ändrade samarbetsformer mellan de
statliga bolagen vill jag framhålla, att
det sedan många år tillbaka existerar
ett nära samarbete i olika tekniska
och ekonomiska frågor mellan LKAB
och NJA, vilket jag räknar med skall
kunna utvecklas vidare. Jag vill också
påminna om att regeringen för närvarande
överväger ett förslag till ett
närmare samarbete mellan domänverket
och ASSI.

ASSI:s expansion i Norrbotten beror
emellertid inte enbart på hur denna
fråga löses. Den hänger också samman
med den virkestillförsel man för framtiden
kan räkna med från de privatägda
skogarna.

En samordning mellan de två grupperna,
LKAB—NJA å ena sidan och
domänverket—ASSI å den andra, torde
inte ge några märkbara fördelar ur
sysselsättningssynpunkt.

Jag vill tillägga att åtgärder vidtagits
för att möjliggöra en integration av
Törefors med andra statliga företag
i byggnadsämnesindustrien.

Staten har hittills inte engagerat sig
direkt i den mångskiftande vidareförädlingsverksamhet,
som vanligen sker
inom små eller medelstora företag. Staten
stöder emellertid sådan aktivitet
genom bl. a. lån och kreditgarantier
via företagarföreningarna och kommerskollegium.
Framför allt har det särskilda
lokaliseringsstödet, som satts in
inte minst med tanke på Norrbottens
behov, särskild betydelse i detta sammanhang.
Glädjande nog har också under
det senaste året ett växande intresse
hos den enskilda industrien att förlägga
tillverkning i Norrbotten kunnat
konstateras.

De särskilda problem vi har att göra
med i Norrbotten har studerats mycket
noggrant inte bara inom det departement
jag har ansvaret för. Ansträngningar
att komma till rätta med dem
pågå för närvarande på mycket bred
front.

Måndagen den 13 december 1965

Nr 41

Svar på interpellation ang. den statliga företagsamheten i Norrbotten

Vidare anförde:

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för svaret på min
interpellation. Denna interpellation får
ses mot bakgrunden av att i Norrbotten
råder en mycket betydande arbetslöshet,
som står i bjärt kontrast till den
mycket framträdande högkonjunkturen
på annat håll. Det pågår också ett mycket
betydelsefullt arbete för att genom
lokalisering till länet skapa ny sysselsättning.
Från många synpunkter är det
i ett sådant läge naturligt att man väntar
sig att de i länet befintliga industrierna
utvidgar och utvecklar sin
verksamhet och på det sättet bidrar till
att öka sysselsättningsmöjligheterna.

Det är allmänt bekant och handelsministern
framhåller också att de statsägda
företagen i Norrbotten, LKAB,
ASSI och NJA, är de helt dominerande
företagen. Lägger man därtill domänverket,
som äger 50 procent av skogen
i länet, vattenfalls stora arbeten liksom
SJ, framstår statsföretagens betydelse
för länets arbetsmarknad i ännu
mera bjärt belysning.

Som handelsministern framhållit har
såväl LKAB som ASSI och NJA under
den senaste tioårsperioden investerat
mycket stora belopp. Främst gäller detta
LKAB som har gjort enorma investeringar
och där produktionen under
tioårsperioden nästan fördubblats. Men
även de andra industrierna har gjort
betydande investeringar. Detta har, som
handelsministern också nämner, inte
lett till en ökad sysselsättning utan i
stället till betydande personalinskränkningar.

Som jag framhållit i interpellationen
har LKAB under de tre senaste åren
friställt nära 600 personer. ASSI har
under samma tid friställt bortåt 100
personer, medan NJA har ökat sysselsättningen
med ungefär 300 personer.
Sedan år 1960 har domänverket minskat
antalet skogsarbetare i länet med

bortåt 2 000. Man får väl anse att rationaliseringarna
inom de statsägda företagen
i Norrbotten ingalunda är avslutade
utan att ytterligare rationaliseringar
kommer inom dessa företag med
nya friställningar som följd.

Den rationalisering som skett och
sker inom de statsägda företagen är
naturligtvis inte att beklaga. Genom
rationaliseringar har företagen stärkt
sin konkurrenskraft och sina möjligheter
att framgångsrikt kunna tävla på
världsmarknaden med andra företag.
Det är naturligtvis av stor betydelse
för företagens framtida möjligheter till
utveckling.

Min interpellation är inte avsedd att
kritisera rationaliseringar och effektiviseringar
vid de statsägda industrierna.
Tvärtom anser jag att det är ytterst
viktigt, att de statsägda företagen står på
toppen av effektivitet. Vad man däremot
från befolkningen i Norrbotten och särskilt
från de i företagen anställdas sida
anser sig kunna kräva är att de statliga
företagen vid rationaliseringar och personalinskränkningar
också så långt möjligt
söker möta dem med effektiva åtgärder
genom utvidgningar på annat håll,
utveckling, utökad vidareförädling
o. s.v. Åtminstone två av de industrier
som nämnts i interpellationen har väl
tillkommit av sociala skäl. Det sociala
ansvaret gäller också alltfort ansvaret för
att de anställda så långt som möjligt får
ny sysselsättning, om rationaliseringar
friställer dem, men också i någon mån det
sociala ansvaret att söka öka sysselsättningsmöjligheterna
i det av arbetslöshet
drabbade länet. De statliga företagen får
självfallet inte drivas som socialföretag
utan skall skötas på ett affärsmässigt
riktigt sätt. En rationell och affärsmässigt
sund utveckling inom de nämnda
företagen behöver inte innebära minskad
sysselättning, utan en effektiv uppföljning
av vidare utvecklingsmöjligheter
och ett effektivt satsande på riktiga
och lönsamma nya företag måste vara
något lika självklart för de statsägda

Nr 41

Måndagen den 13 december 1965

Svar på interpellation ang. den statliga företagsamheten i Norrbotten

som för de privata företagen. Det måste
anses orimligt om staten endast skall
tillåtas att ta hand om och förbättra dåliga
och konkursmässiga företag; att
göra goda affärer och starta från början
vinstgivande företag måste vara lika legitimt
för staten som för de enskilda.
De statsägda företagen i Norrbotten har
en enorm betydelse för länets näringsliv,
och just därför väntar man sig i länet
en stark aktivitet från dessa företags
sida i fråga om lokalisering.

När det gäller de nämnda statsföretagens
möjligheter till vidareutveckling
anför handelsministern några synpunkter
som är betydelsefulla och som jag
gärna vill dröja något vid. På tal om rationaliseringar
som innebär friställningar
säger handelsministern: »Alla resurser
bör därför i god tid inriktas på att
finna alternativa sysselsättningar om en
sådan situation skulle uppstå. Naturligtvis
bör i första hand undersökas om
dessa alternativa sysselsättningar kan
beredas i den ort eller bygd som berörs.
» Jag noterar detta som ett positivt
och värdefullt uttalande. Men förutsätter
inte en sådan målsättning att inom den
statliga företagssektorn finns ett organ
som bär till uppgift att fortlöpande följa
den industriella utvecklingen och tillvarata
alla tekniska och ekonomiska förutsättningar
för upptagande av nya tillverkningar
eller förändringar av pågående
produktionsinriktning? Måste man
inte hela tiden vara på alerten vad gäller
utveckling och nydaning? Nya, väl
genomarbetade projekt bör finnas tillgängliga
ständigt. Att göra ett slags
brandkårsutryckning, när svårigheterna
blir akuta på ett område, leder väl naturnödvändigt
till ryckighet och ibland
också till mindre väl genomtänkta åtgärder,
nästan i panikens tecken. En
statsföretagens utvecklings- och projekteringsavdelning
med goda resurser och
stor frihet är enligt min mening behövlig.

Jag har den allra största respekt för
och uppskattar till fullo det arbete, som

utföres inom handelsdepartementets industriavdelning.
Jag vill dock ifrågasätta,
om den har naturliga resurser såväl
personellt som ekonomiskt för att fylla
en sådan uppgift. Finns inte all anledning
att snarast sätta in betydande resurser
för en statsföretagens planeringsoch
utvecklingsavdelning?

För att en effektiv planering och utveckling
främst på investeringssidan
skall kunna ske tror jag att en bättre
samordning av de statliga företagen är
nödvändig. Handelsministern pekar på
att en utredning har skett om sammanslagning
av ASSI och domänverket,
d. v. s. statens skogar och statens skogsindustrier,
och att förslaget för närvarande
överväges av regeringen. Han
nämner också att ett visst samarbete
sker mellan LKAB och NJA, d. v. s. mellan
statens gruvor och statens järnverk,
i olika ekonomiska och tekniska frågor.
Han säger dock: »En samordning mellan
de två grupperna, LKAB—NJA å ena
sidan och domänverket—ASSI å den
andra, torde inte ge några märkbara
fördelar ur sysselsättningssynpunkt.»

Jag är inte lika övertygad om att
detta är riktigt. Måste det inte gå att
skapa större effektivitet, bättre planeringsmöjligheter
och väl därmed bättre
sysselsättningsmöjligheter om de nämnda
företagen parvis sammanförs? Handelsministern
framhåller att NJA de senaste
åren kämpat med betydande ekonomiska
svårigheter. Hade inte en samordning
med LKAB med dess resurser
inneburit att möjligheter skapats för en
ekonomiskt vettigare planering från
NJA:s sida? Har inte de två bolagen i
samverkan enorma möjligheter att utveckla
nya sysselsättningsmöjligheter?
Jag menar inte här att LKAB:s vinster
skulle gå till att hjälpa upp NJA:s eventuella
förluster, utan jag menar att
därest NJA kunde samordnas med LKAB
skulle möjligheterna till sund planering
vara helt andra än nu när man lever i
ständig kapitalknapphet. Vi vet alla att
man inom företagarvärlden kan säga

Måndagen den 18 december 1965

Nr 41

Svar på interpellation ang. den statliga företagsamheten i Norrbotten

ungefär sä: »Det är dyrt och ekonomiskt
förödande att vara fattig.» I det
sammanhanget vill jag även peka på att
den nuvarande gången, när det gäller
nyinvesteringar med nytt kapital i statsföretagen,
är fruktansvärt opraktisk och
till stort men för företagen. Gäller det
utbyggnad av ett .statligt företag med
tillskott av nytt aktiekapital så skall
först styrelsen göra framställning till
departementet, och redan då blir planerna
offentliga. Sedan skall departementet
skriva en proposition, vilket tar
sin tid, och därefter skall riksdagen behandla
frågan, vilket heller inte sker
utan tidsutdräkt. Under den tid detta
pågår kan ju ett privat företag hinna
både besluta, bygga och ta i bruk en
liknande fabrik som den det .statliga företaget
tänkt bygga. Är detta rationellt?
Är vi inte mogna för en annan organisation?
Kan man inte tänka sig att riksdagen,
när det gäller de statliga företagen,
t. ex. i form av något slag av industrifond
eller dylikt ställer visst kapital
till regeringens förfogande för att på
riktigt sätt kunna medverka i de statliga
företagens utbyggnad? Är det så orimligt
att tänka sig att riksdag och regering
här handlar som vettiga, moderna
industri- och affärsmän?

När det gäller den ytterligare utvecklingen
av de statsägda industrierna i
Norrbotten är det ett par andra synpunkter
jag också vill nämna några ord
om. Beträffande skogsindustrien säger
handelsministern: »Möjligheten att ytterligare
öka den sammanlagda produktionen
vid våra skogsindustriella företag
i Norrbotten är i hög grad avhängig
av råvaruförsörjningen.» Självfallet är
detta riktigt om man ser till enbart ökningen
av produktionsmängden. När det
gäller skogsindustrien är råvaruförsörjningen
sådan att någon väsentlig ökning
av tillgänglig råvara väl knappast
är att vänta när den nya virkesbalansen
presenteras. Vad man kan diskutera är
ju om det är vettigt att cirka 25 miljoner
kubikfot virke årligen går ur länet

för vidareförädling på annat håll, medan
länets egna skogsindustrier kämpar
med råvarubrist och måste minska sin
produktion. Vad som dock iir allra mest
betydelsefullt när det gäller att öka sysselsättningen
är nog inte en ökad råvaruförbrukning,
utan det är en ökad
vidareförädling. Är det inte tänkbart
att just på detta område de statliga
skogsindustriföretagen har stora uppgifter
för framtiden? Den mycket låga
förädlingsgraden vad det gäller skogsprodukterna
bör kunna ersiittas av en
långt driven vidareförädling, något som
skulle betyda mycket ur sysselsättningssynpunkt.
Finns det inte här plats för
forsknings- och vidareutvecklingsarbete?
Flera åtgärder kunde utan tidsutdräkt
vidtas redan nu.

Handelsministern säger också: »Staten
har hittills inte engagerat sig direkt
i den mångskiftande vidareförädlingsverksamhet,
som vanligen sker inom
små eller medelstora företag. Staten stöder
emellertid sådan aktivitet genom
bl. a. lån och kreditgarantier via företagarföreningarna
och kommerskollegium.
Framför allt har det .särskilda lokaliseringsstödet,
som satts in inte minst
med tanke på Norrbottens behov, särskild
betydelse i detta sammanhang.»
Jag vill här betona, att de åtgärder, som
från statens sida vidtagits för stöd åt
småindustri i Norrbotten, varit av stor
betydelse och mottagits med stor tillfredsställelse
i länet. Jag vill dock ifrågasätta
om vidareförädling av t. ex.
NJA:s och ASSI:s produkter bör ske vid
mindre företag. Jag vågar tro att en
vidareförädling av främst NJA:s produkter
bör ske vid en stor eller flera
stora industrier. Antingen kan järnverket
självt ta upp vidare manufaktureringsobjekt,
men man borde väl också
kunna tänka sig helt nya statliga industrier
för att i samarbete med NJA fylla
detta ändamål. Finns inte här ett stort
fält för planerings-, forsknings- och utvecklingsarbete
för en statföretagens utvecklings-
och planeringsavdelning?

Nr 41

Måndagen den 13 december 1965

Svar på interpellation ang. den statliga företagsamheten i Norrbotten

Handelsministern säger på slutet något
som jag noterar som synnerligen betydelsefullt:
»De särskilda problem vi
har att göra med i Norrbotten har studerats
mycket noggrant inte bara inom
det departement jag har ansvaret för.
Ansträngningar att komma till rätta med
dem pågår för närvarande på mycket
bred front.» Detta positiva och förpliktande
uttalande från handelsministern,
vars intresse för Norrbottens försörjningsfrågor
jag vet är mycket stort,
är jag glad över att notera här. Men leder
inte detta påpekande om att ett flertal
departement och avdelningar sysslar
med dessa frågor till att frågan om samordning
av industrifrågorna också på
departementsnivå bör uppmärksammas?
Kunde inte en smidigare handläggning
och en effektivare uppföljning av frågorna
ske, om alla industrifrågor och
därmed sammanhängande problem lydde
under endast ett departement? Är
inte en samordning här också att betrakta
som angelägen?

Jag vill slutligen än en gång tacka
för svaret som jag betraktar som både
positivt och framför allt engagerat. Jag
vågar hoppas på en sund och kraftig
utveckling av den statliga företagsamheten
inte minst i Norrbotten. Detta förutsätter
dock, som jag ser det, att större
intresse måste ägnas planerings- och utvecklingsfrågor,
att kapitalproblemen
för statsföretagen löses på ett smidigare
sätt än nu, att en samordning och en
samverkan sker när det gäller de statliga
företagen så att stordriftens och
koncernbildningens alla fördelar kan
vinnas, att förutsättningar skapas för
ett samlat grepp på de problem som
sammanhänger med statlig företagsamhet.
Statlig verksamhet på det industriella
området har inte sämre förutsättningar
än den privata industrien,
om endast formerna för verksamheten
görs effektiva och smidiga. Jag är övertygad
om att samhällsföretagen också
kan visa goda resultat bara riksdag och
regering ger dem förutsättningarna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag kan instämma i
mycket av det herr Svanberg nu framhåller
i sitt anförande. Med utgångspunkt
från en passus i mitt interpellationssvar,
där jag understrukit att alla
resurser bör inriktas på att finna alternativa
sysselsättningar, om vissa mindre
lönsamma enheter av de statliga företagen
måste läggas ned, ställer herr Svanberg
frågan, om tillräckligt mycket
gjorts och görs centralt, och han nämner
då bl. a. handelsdepartementets industriavdelning
i sammanhanget. Jag
tror att det är ganska lätt att visa att
det i dag görs betydligt mycket mer än
det gjorts innan den avdelningen kom
till, men jag vill ingalunda hävda att
det är tillräckligt. Det finns ingenting
som är så bra — det gäller även här —
att det inte skulle kunna göras bättre.
I huvudsak måste ändå, såvitt jag förstår,
denna planeringsverksamhet vara
en sak som i första hand åvilar de företag,
som ställs inför kravet på rationaliseringsåtgärder,
vilka kan komma att
gå ut över sysselsättningen, eller tvingas
att lägga ner vissa mindre lönsamma
tillverkningsgrenar. Jag skulle bara,
med herr talmannens tillstånd, vilja
nämna två konkreta exempel.

Vi vet att vi har bekymmer i Båtskärsnäs.
Det behöver jag inte närmare gå in
på här, men sedan det blev klart att
sågverket där ur rationaliseringssynpunkt
bör nedläggas och sågverksdriften
i huvudsak koncentreras till andra
företagsenheter i de statliga norrlandsindustrierna,
så pågår från ASSI:s sida
sedan åtskillig tid tillbaka en samverkan
med olika myndigheter och institutioner,
framför allt på det lokala
planet — vilket herr Svanberg väl vet
— som syftar till att se vad som kan
göras för att skapa alternativa sysselsättnings-
och arbetsförhållanden för de
i Båtskärsnäs anställda, vilka skulle
komma att kännbart beröras av en företagsnedläggning.

Måndagen den 13 december 1965

Nr 41

Svar på interpellation ang. den statliga företagsamheten i Norrbotten

Jag vill också siiga att — det är mitt
andra exempel — utvecklingsarbetet
inom Norrbottens järnverk sedan åtskillig
tid bedrivits med sikte på att
finna möjligheter för eu ökning av manufaktureringen.
Det är relativt nyligen
som Norrbottens järnverk byggt ut sin
verksamhet med manufakturering. Ännu
i början av 1950-talet hade vi inte nått
mycket längre än till att sälja tackjärn.
Nu har vi flera valsverk. Vi tillverkar
olika produkter. Åtminstone på
eu av linjerna har de nu pågående utredningarna,
som ännu inte i alla avseenden
är slutförda, ändå givit oss vissa
förhoppningar om att det skall vara
möjligt att inom kort ta ställning till ett
program för en vidare utvidgning av
järnmanufaktureringen. I detta sammanhang
kommer kanske särskilt frågan om
vissa typer av ämnen för byggnadsindustrien
i förgrunden. Jag har bara velat
nämna detta som konkreta exempel.

Dessa två frågor, Båtskärsnäs och vad
som där görs, å ena sidan, och Norrbottens
järnverk med manufaktureringsplaner,
å den andra, är någonting
som — i varje fall i första hand —
måste göras i företagens egen regi, med
den expertis som där finns tillgänglig
och med den intima överblick över
marknadsutvecklingen, som endast de
där verksamma företagen kan ha.

Naturligtvis kan vi från vår sida göra
en del för att bistå företagen med råd i
olika sammanhang, men slutligen blir
det ändå resultaten av vad som sker
inom företagen som måste ge oss det
material som erfordras för vår egen bedömning.
Som jag i interpellationssvaret
antytt beträffande Norrbottens järnverk,
förutser vi att vi måste aktualisera
frågan om ytterligare stöd för en viss
utveckling av järnverket till 1966 års
riksdag.

Parentetiskt kan jag tillfoga att Norrbottens
järnverk inte sedan 1954 åtnjutit
något direkt stöd. Inget anslag har ställts
till förfogande sedan dess, utan vidtagna
åtgärder för vidgning och ökad di -

versifiering av produktionen har kunnat
åstadkommas med medel som funnits
inom företaget eller på den allmänna
marknaden upplånats mot säkerhet i företaget.

Herr Svanberg ställde också frågan
om inte staten till sitt förfogande i någon
form borde ha egna medel, som
skulle kunna möjliggöra en ökad aktivitet
på det industripolitiska området i
Norrbotten. Även det är en fråga, som
jag tycker är mycket berättigad, och ett
spörsmål som vi kanhända kommer att
få ta under övervägande. Våra medel
är dock i det nuvarande läget — som
herr Svanberg väl vet — inte så obegränsade,
utan vi måste tänka oss för
noga.

Som ett komplement till lokaliseringsstödet,
där man genom lån och bidrag
möjliggör för enskilda företag att etablera
sig i Norrbotten, ha ju redan i den
proposition, som låg till grund för riksdagens
lokaliseringsbeslut, understrukits,
att där inte enskild företagsamhet
förslår, kan man överväga direkta statliga
initiativ. Det kan ske — föreställer
jag mig — i form av exempelvis deltagande
i en aktiefinansiering i stället
för låne- och bidragsverksamhet till enskilda
företag, som nu är instrument för
den statliga lokaliseringspolitiken. Denna
är nödvändig, men den kan säkerligen
kompletteras även med andra åtgärder,
och det blir väl också en fråga
som jag tror att både regering och riksdag
får ta under övervägande i framtiden.

Som väl är — och därmed skulle jag
vilja sluta — är situationen kanske något
ljusare än tidigare. Man har i varje
fall anledning att bedöma framtidsutsikterna
något gynnsammare än vi gjorde
för ett eller halvtannat år sedan. Det
statliga lokaliseringsstödet, som nu varit
i kraft i fem månader, har givits till
ett tjugotal utvidgningar och nyetableringar
i Norrbottens län. 7 miljoner har
givits i bidragsform, 6 miljoner i lån.
Det har beräknats — har man sagt mig

Nr 41

Måndagen den 13 december 1965

Svar på interpellation ang. den statliga företagsamheten i Norrbotten

— att sysselsättningseffekten av detta
uppgår till cirka 250 personer. Det är
inte så förfärligt mycket, men det är
ändå ett resultat på kort sikt, som man
inte behöver skämmas för.

Som interpellanten påpekat redan i
sin interpellation, kommer också pengar
ur investeringsfonder att frigöras och
har redan frigjorts för nyetablering i
Norrbotten. Ett antal enskilda mellansvenska
storföretag planerar som bekant
miljoninvesteringar för fabriker
på skilda platser i länet, vilket jag tror
kommer att innebära ett effekivt stöd i
ansträngningarna att lösa sysselsättningsfrågorna
i Norrbotten.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Endast några ord beträffande
industriavdelningen och dess planering.
Jag har ingalunda frågat om tillräckligt
gjorts eller görs där. Jag har all
respekt för den. Men det är en relativt
ny avdelning, och jag ifrågasatte om den
har tillräckliga resurser för att utföra
det jättearbete som här fordras.

Det är riktigt att huvudplaneringen
måste ske inom företagen. Det är därför
jag anser behovet vara så stort av samordning,
låt oss säga mellan LKAB och
NJA samt mellan ASSI och domänverket.
Det måste väl vara något orimligt i
att ett flertal statliga företag liksom skall
klå varandra, att ett statligt järnverk
skall köpa malm av ett annat statligt företag,
naturligtvis på bästa villkor för det
företaget, och kraft av vattenfallsverket
som naturligtvis också har intresse
av att få så mycket som möjligt för denna,
samt frakta på SJ, som också har intresse
att få ut så mycket som möjligt.
Jag tror att samverkan här ger helt andra
möjligheter än de nuvarande förhållandena.
Det är litet för splittrat inom
den statliga företagsverksamheten, och
framför allt är det ojämnhet i resurser.
Men industriavdelningen har ingalunda
ansvaret för detta. Den har gjort ett
utomordentligt arbete.

Vad som nu görs från olika håll för

att ersätta Båtskärsnäs har också största
uppskattning från min sida och likaså
utvecklingsarbetet hos NJA. Men
Norrbottens järnverk har ekonomiska
bekymmer att kämpa med, och jag
undrar om man inte kunde tänka sig att
utöver utvecklingen av NJA låta en statlig
verkstadsindustri av något slag ta
upp en vidareutveckling av dess produkter
lika val som ett privat företag.

Utöver detta att företagen själva projekterar
och planerar tror jag vi behöver
central planering för nya projekt.
Vi kanske behöver gå in på områden
där staten för närvarande inte är engagerad
i länet.

Liksom handelsministern vill jag gärna
sluta med att poängtera att det sker
en hel del på lokaliseringsfronten i
Norrbotten, både via lokaliseringsfonden
och kanske mest via investeringsfonderna.
Det är en ljusare situation
nu. Men om man vill se den på annat
sätt kan man säga, att det är inte något
hedrande för de statliga företagen att
privata företag ersätter den verksamhet
de själva lägger ner. Nu har de statliga
företagen gjort vad på dem kan ankomma
med de resurser de har haft. Jag
hoppas vi i framtiden får större samverkan
mellan dessa företag, kan ge dem
större ekonomiska möjligheter och genom
bättre former för kapitaltillskott
kan ge dem ökade förutsättningar att
arbeta. Det är inte fel vad som har
gjorts med de resurser som nu finns.
Men är inte riksdagen beredd att ge regeringen
större möjligheter att stödja de
statliga företagen?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det kan synas som om
bilden beträffande de statliga företagen
i Norrbotten är förhållandevis splittrad.
Det kan kanske göras mer för ett sammanförande
och ett samarbete. Men
herr Svanberg måste väl ändå ge mig
rätt i att vi har bevdligt högre samordningsgrad
i dag än den vi hade bara

Måndagen den 13 december 19C5 Nr 41

Svar på fråga ang. omprövning av den planerade minskningen av livsmedelspro
duktionen

för några år sedan. Det är inte svårt att
åstadkomma en samordning utan att
nödvändigtvis sammanföra företagen i
ett och samma bolag, vilket ju är en väg
man kan gå. Det är möjligt att åstadkomma
samarbete med vattenfallsverket
och statens järnvägar. Det ligger sålunda
både i fråga om elförsörjning och
beträffande transporternas ordnande i
viss mån i sista hand inom ramen för
regeringens möjligheter att åstadkomma
en för alla önskvärd samordning.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Jag skall mycket gärna
instämma i att det nu är mycket bättre
än det var förut och att en utveckling
i önskad riktning pågår. Vi är dock
kanske mer otåliga än man är på centralt
håll. Vi kanske också kan säga att
det är bättre nu än det var förr, men
det hade varit ännu bättre om det hade
varit bra.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. omprövning av den
planerade minskningen av livsmedelsproduktionen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Persson i Heden
har frågat om jag observerat de resultat
som FAO-konferensen i Rom kommit
fram till beträffande världens livsmedelsförsörjning
och om jag i anledning
därav har för avsikt att ompröva
den planerade minskningen av den
svenska livsmedelsproduktionen.

När herr Persson ställde sin fråga
hade den åsyftade konferensen just inletts.
Frågan torde avse allmänna uttalanden
som gjordes vid konferensens
början. Konferensen avslutades den 10
december i år, dvs. förra fredagen, och

några resultat har ännu inte kommit
jordbruksdepartementet till handa.

Frågan om den svenska jordbruksproduktionens
framtida storlek utreds
f. n. av 1960 års jordbruksutredning.
Varken Kungl. Maj:t eller riksdagen har
ännu fattat några beslut i denna fråga.

Därmed är herr Perssons frågor besvarade.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Låt mig tacka jordbruksministern
för att han har lämnat
svar på denna min fråga. Visserligen
var inte denna FAO-konferens avslutad,
när jag ställde frågan till jordbruksministern,
men redan under konferensens
förlopp kom det alarmerande rapporter
som ingav bekymmer beträffande vår
folkförsörjning. Det var rapporter som
föranledde tidningarna att i stora rubriker
tala om att lagren sjunker och att
USA prövar om sin jordbrukspolitik.
Vid FAO:s jubileumskonferens i Rom
stod världssvälten i centrum för överläggningarna.
Jag vill inte tolka statsrådet
Holmqvists svar på min fråga så, att
han har den uppfattningen att de synpunkter
som framfördes på FAO-konferensen
i Rom är av det slag att de
inte i någon större utsträckning bör
beaktas. Enligt rapporter som man tagit
del av är livsmedelsförsörjningen ytterst
bekymmersam. Skrämmande uppgifter
lämnades som bekant på denna
Rom-konferens. Jag har den bestämda
känslan att vad som framfördes motiverar
en ny syn på vår framtida jordbruksproduktion
även här i vårt land.

Jag är medveten om att 1960 års
jordbruksutredning ännu inte har avslutat
sitt arbete och att därför inte heller
vare sig regeringen eller riksdagen kunnat
fatta beslut rörande volymen av
vårt framtida jordbruk. Men det är väl
ändock inte obekant för jordbruksministern
hur vitt skilda åsiktsriktningar

60 Nr 41 Måndagen den 13 december 1965

Svar på fråga ang. omprövning av den planerade minskningen av livsmedelspro
duktionen

som gör sig gällande i utredningen. Det
tycks finnas grupper som vill skära ned
produktionsvolymen långt under 80 procent
av vårt behov av livsmedel. Dessutom
ser man så gott som dagligen
bl. a. i pressdebatten, inte minst i den
tidningspress som står jordbruksministern
nära, hur missriktat det är att
vårt jordbruk har den volym som det
nu har. Med andra ord, man anser att
vår livsmedelskonsumtion i stor utsträckning
skulle baseras på importerade
livsmedel.

Säkerligen blir jordbruksvolymen en
svår nöt att knäcka i 1960 års jordbruksutredning.
Men man hoppas ändock
att de från FAO-konferensen lämnade
redogörelserna om livsmedelsförsörjningen
i världen skall stämma till
eftertanke, innan det blir för sent. Man
kan nämligen fråga sig, om denna begränsning
av livsmedelsproduktionen
är en isolerad företeelse i vårt land
allenast. Inget talar för detta. Och vad
blir då konsekvensen om också andra
länder skulle gå in för en begränsning
av produktionsvolymen? Sannolikt skulle
det bli katastrof och ingenting annat.
Försörjningsläget för livsmedel tycks
vara sämre nu än för ett tjugutal år
sedan. I länderna i Fjärran Östern, i
Sydamerika och i många andra länder
ligger livsmedelsproduktionen per person
räknat lägre nu än vid tiden före
det andra världskriget. Befolkningsprognoserna
är också skrämmande. Bara
några tiotal är fram i tiden har
världen fördubblat sitt befolkningstal.
Men Bom-konferensen har påpekat att
redan framemot år 1970 är situationen
prekär.

Det är väl då bra underligt att vårt
land skall genomföra en jordbrukspolitik
som klart medverkar till ökad svält
och hunger i världen. Vårt land kommer
att bli en belastning för världens
försörjning av livsmedel i stället för att
vara i huvudsak självförsörjande och
kanske t. o. m. kunna vara med om att

hjälpa de hungrande folken. Spelet om
vår livsmedelsförsörjning är ett högt
spel. Jag har en känsla av att det är en
ytterst farlig väg vi håller på att beträda.
Stick i stäv emot alla prognoser
om ett ökat behov av livsmedelsproduktion
skall vi i stället skära ned densamma
till långt under vårt konsumtionsbehov.
Det blir säkerligen inte, som
många tror och kanske önskar, jordbruket
som i första hand blir lidande
på en sådan utveckling. Det kommer
med all säkerhet att drabba hela folkhushållet.
Och vad värre är, vi kommer
att ytterligare bidraga till bristsituationen
i världen. Vi blir ett folk som försöker
leva högt på så kallade u-länder,
som vi i andra sammanhang så vackert
talar om att vi vill hjälpa.

Anledningen till att jag framställde
min fråga var, att jag hoppades, att
jordbruksministern, om han tagit del av
vad som framförts på FAO-konferensen
om folkförsörjningen, skulle finna detta
vara av sådant slag att jordbruksministern
i varje fall skulle vilja varna
för en radikal rasering av vår jordbruksproduktion.
Med den kraft och
pondus jordbruksministern besitter
skulle ett sådant uttalande dämpa de
värsta pådrivarna för en nedskärning
av jordbrukets produktionsvolym i vårt
land.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag får erkänna att jag
var en smula förvånad när herr Persson
i Heden ställde denna fråga. Jag hade
tillfälle att deltaga i FAO-konferensen
under de första dagarna. Fn rad uttalanden
gjordes då från olika håll. Det
kanske mest intressanta inlägget kom
från en svensk, professor Myrdal, som
höll ett uppmärksammat tal vid konferensens
inledning. Det innehöll emellertid
egentligen endast tankegångar som
professor Myrdal redan tidigare givit
uttryck för här hemma. Utan att på

Måndagen den 13 december 1965 Nr 41

Svar på fråga ang. omprövning av den planerade minskningen av livsmedelsproduktionen -

något sätt undervärdera konferensen —-den är av stor betydelse — vågar jag nog
säga att något väsentligt nytt beträffande
livsmedelsförsörjningen i världen
inte kom fram vid denna konferens. Av
de diskussionsämnen som föreligger är
ett av visst intresse, nämligen frågan om
en inventering som skall göras om livsmedelsproduktionen
i olika länder, kanske
framför allt för att belysa u-ländernas
möjligheter att själva bidraga till
sin försörjning.

Även om jag var förvånad över frågan,
eftersom dessa problem sedan
länge diskuterats i svensk press, var jag
ännu mera förvånad över den följdfråga
herr Persson ställde, nämligen
om de uttalanden som gjorts ger oss
anledning att ompröva målsättningen
för vår jordbrukspolitik. Det borde väl
ändå finnas en annan grund för att man
skall göra deklarationer av sådant slag.
Beträffande den frågan får vi nog först
låta den utredning, som riksdagen redan
1959 uttalade sig för och som tillsattes
1960, framlägga sin bedömning. I
utredningen kommer självfallet självförsörjningsgraden
att diskuteras. Så
mycket kan vi väl vara överens om,
oavsett vad vi lägger in för värderingar
i fråga om tidningsuppgifter som kan
ha lämnats om kommitténs arbete. När
riksdagen skall ta ställning till den proposition
som blir en följd av utredningens
betänkande får vi, herr Persson,
anledning att ta upp dessa frågor.

Vi har haft tillfälle att i annat sammanhang
diskutera frågan om utformningen
av vår hjälpverksamhet i u-länderna.
Jag har då hävdat att vi förmodligen
kan göra mer betydande insatser
på andra områden än på livsmedelsproduktionens
område.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Vi lever i ett föränderligt
samhälle. Vad som i går var riktigt
kanske i dag betraktas som helt an -

norlunda. Så förhåller det sig med
folkförsörjningsproblemen. När den
jordbruksutredning som nu arbetar påbörjade
sitt arbete var förhållandena
helt annorlunda än de i dag ter sig. I
dag visar det sig att frågan inte gäller
att begränsa jordbruksproduktionen
utan att kanske rent av försöka öka den.
Även om vi i vårt land inte skall gå in
för en ökning, skall vi inte heller begränsa
den så att vi belastar det samlade
folkhushållet i hela världen. I
varje fall gäller detta intill den dag då
u-länderna i någon mån kan betrakta
sig som självförsörjande. Vi måste även
ta hänsyn till den oerhörda folkökning
som äger rum.

Anledningen till att jag ställde denna
fråga var att jag anser att även under
en pågående utredning bör skapas en
opinionsbildning om det till äventyrs
i en sådan utredning skulle finnas personer
som låst sig fast vid givna uppfattningar
från tidigare år.

Jag kan nämna för statsrådet att på
senaste tiden har det funnits tidskrifter
som givit uttryck för förhoppningen
att jordbruksministern — om jordbruksutredningen
inte skulle visa sig ha en
ur deras synpunkt positiv uppfattning
om jordbrukspolitiken, d. v. s. att vilja
skära ned jordbruksproduktionen i vårt
land så långt sig göra låter — i den
kommande propositionen skall inta en
annan ståndpunkt.

Jag anser det sålunda högst värdefullt
att man även under en pågående
utredning diskuterar frågor som uppkommit
under utredningens förlopp. Jubileumskonferensen
i Rom gav belägg
för att läget har ändrat sig -—■ dock
inte till det bättre -—- beträffande livsmedelsförsörjningen
i världen. Lagren
sjunker, folkökningen är stor och människorna
får gudskelov en bättre standard
och därmed större behov av livsmedel.
Jag trodde att jordbruksministern
hade möjlighet och ville medverka
till en jordbrukspolitik av sådan stor -

Nr 41

Måndagen den 13 december 1965

Svar på fråga ang. gruvskogsutredningens arbete

leksordning att folkförsörjningen inte
äventyras.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tror att herr Persson
har dragit för vittgående slutsatser
av vissa förhållanden. Att skörden varit
mindre gynnsam i de östra delarna av
Europa under de senaste åren har exempelvis
i viss mån möjliggjort för bl. a.
Amerika —- i någon mån även för Kanada
-— att kunna lätta en del på de betydande
lager som funnits där. År det detta
herr Persson i Heden åsyftar tror jag
dock att man får utgå ifrån att det även
framdeles kommer att bli en betydande
överproduktion i Amerika, Kanada och
vissa andra länder.

Den mest aktuella frågan är väl egentligen:
Hur skall man kunna klara de
kommersiella problem som sammanhänger
med överförandet av överskottsproduktionen
till länder där folket svälter
och där det alltså finns behov att
importera livsmedel? Detta är kanske
den verkligt stora fråga som vi naturligtvis
har all anledning att intressera
oss för, men jag tror att det vore oriktigt
att härav utläsa ett önskemål om
att vi i Sverige skall sikta på en hög
produktion, om vi i övrigt finner det
vara av intresse att begränsa den.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jordbruksministerns uttalande
att orsaken till lagrens minskning
skulle vara dåliga skördar i Östeuropa,
och kanske också i andra länder,
är väl bevis på att det är en ytterst
känslig sak. Det behövs inte så stora
rubbningar för att lagren skall börja
sina. Ponera att det militärpolitiska läget
skulle försämras. Vi har ingen garanti
för att så inte kan bli fallet. Så
länge vi lägger ned nära 5 000 miljoner
på försvaret, erkänner vi ju därmed att
det kan bli en avspärrning, då vi blir
hänvisade till landets resurser. Ett militärt
försvar är bara en halvmesyr om

inte folkförsörjningen är tryggad. Detta
är en sak som vi visserligen inte behöver
diskutera nu — den kommer säkerligen
upp i andra sammanhang.

Frågan om möjligheterna till fördelning
av jordens livsmedel är utan tvivel
väsentlig, och vi bör enligt min mening
göra allt för att medverka till en riktig
lösning härvidlag och inte först och
främst begränsa vår jordbruksproduktion.
Jag tror alltså att om det eventuella
överskottet här i landet rätt fördelades
skulle det visa sig att vi inte hade utrymme
för någon jordbruksbegränsning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. gruvskogsutredningens
arbete

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Fredriksson har
frågat mig när gruvskogsutredningen
väntas vara klar med sitt uppdrag och
när proposition i ämnet kan avlämnas
till riksdagen.

Enligt vad jag inhämtat räknar utredningen
med att kunna avge sitt betänkande
under den allra närmaste tiden.
Det är därför min förhoppning att
proposition i ämnet skall kunna avlämnas
till 1966 års riksdag.

Vidare anförde

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
Holmqvist för svaret på min fråga.

Frågan har ställts därför att det för
närvarande är ganska besvärligt för de
kommuner som för sina markförvärv
till bostadsändamål är beroende av
markköp av de s. k. gruvskogarna. Vid
dylika markförvärv fordras det ett omständligt
förfarande, som jag inte nu

Mandagen den 13 december 1965

Nr 41

Svar pa interpellation ang. åtgärder mot »sniffning»

skall gå in på, vilket gör att det tar
mycket lång tid från det framställningen
sker till dess frågan avgjorts i riksdagen.
Det är helt naturligt att det kan
uppstå problem, eftersom det tar upp
till fyra år innan ett sådant ärende om
markförvärv är slutbehandlat.

Nu har man litat på att den utredning
som sysslar med dessa problem
skall föreslå ett förenklat förfarande
som innebär en snabbare behandling.

Man har också hoppats på att ärendet
skulle kunna föreläggas årets riksdag,
och därför har man i vissa fall
skjutit på planerade framställningar om
markköp. Det står nämligen i 1964 års
riksdagsberättelse att utredningen räknade
med att avge sitt betänkande under
året, d. v. s. under 1964. I årets berättelse
står det emellertid att utredningen
inte kan ange någon tidpunkt
när uppdraget kan vara slutfört, och
detta förklaras bero på att man är inbegripen
i förhandlingar med de nuvarande
nyttjanderättsägarna. Eftersom detta
besked har väckt en viss oro har jag
ansett det vara angeläget att få besked
om när förslag kan föreläggas riksdagen
i ärendet. Jag vill bara uttrycka en
stilla förhoppning om att det förslag
som kommer nästa år skall vara så utformat,
att dessa ärenden kan behandlas
smidigare och snabbare. Jag finner
svaret tillfredsställande och ber att än
en gång få tacka för det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
»sniffning»

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPL1NG, som yttrade:

Herr talman! Herr Enskog har frågat
vilka åtgärder jag planerar mot sniffningen.

Med sniffning menar man i allmänhet
ovanan att genom inandning av ett

lätt flyktigt ämne söka åstadkomma någon
form av berusning. Antalet kemiska
ämnen, som kan användas för sniffning,
iir stort. Som exempel kan nämnas thinner,
trikloretylen, bensin, etylalkohol,
eter. Sniffningen synes främst vara en
ovana bland tonåringar. Frekvensen varierar
starkt mellan olika orter och tider.
De medel som företrädesvis missbrukas
är thinner och trikloretylen.

När sniffningen fick spridning i vårt
land i slutet på 1950-talet, var det thinner
som användes. Med anledning härav
infördes fr. o. m. år 1961 ett förbud att
till den som inte fyllt 18 år sälja thinner
eller förtunning som innehåller vissa
angivna beståndsdelar.

I slutet på oktober i år hade jag tillfälle
att i ett svar på en enkel fråga i
denna kammare behandla sniffningen av
trikloretylen eller tri. Jag yttrade att
jag med hänsyn till den stora användning
som hithörande varuslag har på
olika områden inte trodde att det var
lämpligt att f. n. införa ytterligare restriktioner
i fråga om försäljningen i
detaljhandelsledet och att frågan syntes
mera ägnad för frivilliga åtgärder
från handelns sida.

Som jag kunde omtala vid det tillfället
har Sveriges färghandlares riksförbund
den 22 oktober 1965 tillställt alla sina
medlemmar och alla deras butiker en
uppmaning att iaktta största möjliga
försiktighet vid försäljning av triklorctylen.
Färghandlarna uppmanas tillse
att trikloretylen inte säljs till personer
som kan misstänkas för att vilja använda
varan i berusningssyfte. Vidare rekommenderas
att trikloretylen och trihaltiga
fläckurtagningsmedel inte skall
säljas genom självbetjäning utan endast
genom manuell expediering.

Stockholms barnavårdsförvaltning har
också vädjat till varuhus och vissa andra
butiker att förvara varor, som användes
för sniffning, på ett mindre lättåtkomligt
sätt.

Sniffningen synes vara sällsynt i åldrar
över 17—18 år. För många sniffare

Nr 41

Måndagen den 13 december 1965

Svar på interpellation ang. åtgärder mot »sniffning»

är sniffningen ett okynne som de upphör
med vid större mognad. I en del
fall torde dock sniffningen avlösas av
alkoholmissbruk. Undersökningar som
gjorts tyder på att det rör sig om svårt
psykiskt störda barn i de allvarliga
sniffningsfallen.

Jag har redan behandlat frågan om
restriktioner i fråga om försäljning av
ämnen, som kan användas till sniffning.
Upplysning om sniffningens faror kan
ha ett värde, men det finns också skäl
att varna för att väcka nyfikenheten hos
ungdomar som inte prövat på sniffningen.

Vad jag nyss sagt om psykiska störningar
ger vid handen att sniffningen
främst bör angripas individuellt. Den
psykiska barna- och ungdomsvården
har här en betydelsefull uppgift. Skolmyndigheterna
torde vara medvetna
därom.

Sniffningens omfattning och inriktning
på olika ämnen uppmärksammas
bl. a. av giftinformationscentralen vid
karolinska sjukhuset och giftnämnden.

Socialstyrelsen avser att fästa barnavårdsnämndernas
uppmärksamhet på
betydelsen av att föräldrar, lärare och
ungdomsledare får farorna med sniffning
klara för sig.

Vidare anförde:

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Först och främst ett
tack till socialministern för svaret.

Anledningen till att jag redan i våras
ställde en enkel fråga och sedan i höst
interpellerade socialministern om de åtgärder
som planeras mot den ofta förekommande
sniffningen var bl. a. att
rektorn vid en av våra yrkesskolor i ett
föredrag berättat om de allvarliga problem
som man ställts inför på grund av
den tilltagande sniffningen. Läget har
inte förbättrats sedan dess. Det verkar
i stället som om sniffningen skulle bli
allt vanligare. Tyvärr är inte heller
sniffningen helt sällsynt i åldrar över
17, 18 år. Att den är vanlig bland yngre

tonåringar är riktigt, men enligt uppgifter
som jag har fått fortsätter en del
ungdomar år efter år med sniffningen,
som snabbt förstör vitala delar av kroppen.
Jag har till och med uppgift om
vaneförbrukare i 35-årsåldern.

I interpellationssvaret fick jag en utförlig
teknisk beskrivning på de kemiska
ämnen som användes för sniffning
och de åtgärder som vidtagits för
att förhindra försäljning av t. ex. triklorctylen
till sådana som kan tänkas missbruka
denna vara. Detta är i och för
sig bra, men det kräves fortsatt upplysning
för att åtgärderna skall bli beaktade
i olika varuhus och affärer som säljer
varorna i fråga.

Socialministern säger vidare: »Upplysning
om sniffningens faror kan ha
ett värde, men det finns också skäl att
varna för att väcka nyfikenheten hos
ungdomar som inte prövat på sniffningen.
» Även om det kan ligga en del i detta
påstående tror jag inte att det skadar
med några ord om vad som hittills
framkommit vid gjorda medicinska undersökningar.
Vi vet att vid en undersökning
som 1955—1956 företogs på
Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus visade
det sig att av 32 skolpojkar, som
uppmärksammats för sin sniffning, hade
10 reaktiva benmärgssjukdomar och
några leverförstoring på samma sätt
som äldre alkoholister.

De skadliga beståndsdelarna i thinner
är toluol och bensol — i varje fall finns
det något bensol där — som angriper
den blodbildande benmärgen, och dessa
ämnen uppsamlas i kroppens fettrika
delar såsom lever och hjärna. Vi vet
också att de som berusar sig med thinner
lättare grips av bärsärkaraseri och
förstör både möbler, andra människor
och sig själva, på ett annat sätt än vad
som är fallet med dem vilka berusar
sig med alkohol. Kroniska toluol- och
bensolförgiftningar hör till de fruktade
yrkessjukdomarna som inte sällan har
förorsakat dödsfall i industrier med
bristfälligt arbetarskydd.

Nr 41

Måndagen den 13 december 1905

Det är alldeles riktigt som socialministern
säger att sniffningen främst bör
angripas individuellt och att den psykiska
barna- och ungdomsvården härvidlag
har en betydelsefull uppgift. Men
jag vet att i eu av våra större städer
finns det så många sniffare att ett omhändertagande
av dem skulle täcka en
stor del av ett års öppen mottagning
på den befintliga barna- och ungdomspsykiatriska
avdelningen vid därvarande
lasarett och denna är dock avsedd
för klientelet från ett helt län. Man förstår
av detta att problemet är av betydligt
större räckvidd än som kanske framgår
av svaret.

Det var en socialvårdare som sade att
sniffningen är nog en kindergarten för
senare narkotikamissbrukare. Han berättade
också att ungdomar som börjat
sniffa numera oftare blir vaneförbrukare
än tidigare. Han hade vidare lagt
märke till att ungdomar, som han efter
något år på nytt kom i kontakt med, hade
fått en påtaglig personlighetsförändring
till det sämre.

Det finns sålunda all anledning att
vidta ytterligare åtgärder för att minska
sniffningen. Barnavårdslagen medger
ingripande mot missbrukare som
inte fyllt 21 år, men nykterhetslagen
tillåter inte ingripande mot myndiga
personer som sniffar. Är socialministern
villig medverka till en sådan ändring
av denna lag, att ett dylikt ingripande
blir möjligt?

Av svaret framgår att socialstyrelsen
avser fästa barnavårdsnämndernas uppmärksamhet
på betydelsen av att föräldrar,
lärare och ungdomsledare får farorna
med sniffning klara för sig. Detta
är bra, men det finns mer att göra. Förutom
affärernas personal måste alla de
som på arbetsplatsen använder thinner,
speciellt om det är lätt att stjäla, t. ex.
på nybyggen och andra ställen där målningsarbeten
pågår, upplysas om de
mycket stora riskerna för missbruk om
thinner stjäls.

Vi måste också på alla sätt göra klart
3 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr

åtgärder mot »sniffning»

hur farligt, ja, t. o. in.
livsfarligt det kan vara att sniffa. Vi
måste förstärka socialvårdens möjligheter
att spåra upp fallen och kontrollera
vad som händer. Vi måste vidare ge våra
ungdomsvårdsskolor personal som
rent medicinskt kan ta hand om sniffande
ungdomar. Sådan personal har
man i regel inte i dag.

Jag tror också att det vore värdefullt
om några tjänstemän, exempelvis från
socialstyrelsen, finge ägna sig speciellt
åt sniffningsproblemet för att undersöka
vad som kan göras för att förbättra
förhållandena, som i varje fall på en del
håll nu tycks försämras i snabb takt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag hade anledning att
i ett inlägg här i riksdagen tidigare under
hösten stryka under att detta är ett
område som man ständigt måste ha under
observation för att om möjligt finna
effektivare metoder och eventuellt även
restriktioner. Men jag strök också under
hur svårt detta är, eftersom det finns
ett mycket stort antal medel som kan
missbrukas för sniffning. Jag tror man
kan säga att nästan alla moderna rengöringsmedel,
färger etc. innehåller lättflyktiga
ämnen som kan missbrukas.
Jag har gjort en uppräkning i mitt interpellationssvar
av en del. Det är sannerligen
inte lätt att låt mig säga receptbelägga
bensin eller liknande ämnen.
Därför är det mycket svårt att med
restriktioner avgränsa området. Jag vet
inte om herr Enskog själv menar att det
är förbud som i första hand skall tillgripas
för att man skall kunna komma
åt de problem som otvivelaktigt här föreligger.
Jag skall inte uttala mig om
huruvida sniffningen ökar eller minskar
— det är nog ganska svårt att ha
någon bestämd mening därom. Som jag
har sagt i mitt svar tror jag emellertid
att problemet i hög grad gäller de yngre
åldersgrupperna, och det är fråga om ett

Svar på interpellation ang.

för föräldrarna

Nr 41

Måndagen den 13 december 1965

Svar på interpellation ang. lägerverksamheten för ungdomsvårdsskoleelever

väsentligt mindre antal fall i de högre
åldrarna.

Herr Enskog tog upp en rad olika frågor.
Beträffande ungdomsvårdsskolorna
vill jag bara säga att deras resurser har
förstärkts steg för steg under senare år.

Jag vill sluta med att fråga herr Enskog
om han har några speciella vägar
och metoder för att kunna om inte lösa
så förbättra förhållandena. Jag har pekat
på svårigheterna då det gäller att
restriktivt sanera området. Herr EnskSbg
nämnde att man genom nykterhetslagen
möjligen skulle kunna finna en väg till
förbättringar. Vi har frågan om sniffningen
under observation, och vi skall
naturligtvis pröva de vägar som vi finner
vara rimliga för att om möjligt komma
till rätta med de problem herr Enskog
tagit upp i sin interpellation.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag håller med herr socialministern
om att detta är ett oerhört
svårt problem. Att gå förbudsvägen
är ju otänkbart när det gäller sådana
ämnen som exempelvis bensin, och jag
har i min argumentering inte heller förordat
den vägen. Jag har pekat på en
del olika vägar som man skulle kunna
gå. Bl. a. skulle man kunna göra en undersökning
genom socialstyrelsens försorg
för att få reda på flera fakta. Vi
vet inte så mycket i dag om vare sig
sniffningens verkningar eller dess omfattning.

Jag har talat med en person som arbetar
med ungdomar, och han sade att
man vid ett tillfälle trodde att man hade
fått ett betydligt mindre antal sniffare
än tidigare. Man hade då tagit kontakt
med en del ynglingar som tidigare sniffat
och börjat diskutera med dem. Då
visade det sig att de i stället för att som
tidigare sniffa sig berusade nu sniffade
litet då och då så att de ständigt gick i
ett »kvartsrus». Detta märktes inte så
mycket för omgivningen. Men de medicinska
skadorna kvarstår givetvis. Det
allvarliga är just att dessa ämnen rent

medicinskt kan förorsaka så svåra skador.
Vi vet heller inte om skadeverkningarna
helt går tillbaka om de slutar
sniffa — vi har ingen forskning på det
området, såvitt jag känner till.

I övrigt får vi lita till upplysning, så
långt jag kan se. Jag har inte något universalrecept
att komma med, men läget
är så allvarligt att vi bör göra allt vi
kan för att komma till rätta med problemet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. lägerverksaraheten
för ungdomsvårdsskoleelever

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Carlstein har frågat
vilka orsaker som föranlett den
minskade tillströmningen av elever från
ungdomsvårdsskolorna till Skid- och friluftsfrämjandets
lägerverksamhet »Operation
Vildmark» och om jag vill medverka
till utbyggnad av denna verksamhet.

Verksamheten utgöres dels av läger
benämnda »Operation Vildmark» och
dels av s. k. rösningspatruller. Vid varje
läger eller patrull placeras fyra pojkar.
Vistelsen där omfattar åtta till tio veckor.
Lägerverksamheten började 1959
och patrullverksamheten 1962. Sin största
omfattning nådde dessa anordningar
1963, då 13 läger och 10 patruller var
i gång. Därefter har en minskning inträtt,
och innevarande år har endast 4
läger och 8 patruller organiserats.

Pojkarna sysselsättes i skogen eller i
andra utomhussysslor. De uppbär lön
för arbetet. Uttagning till lägren sker
genom skolornas försorg. Socialstyrelsen
ersätter främjandet med 40 kronor
per dag och elev.

Varje läger ledes av en föreståndare,
vilken är såväl arbetsledare som fri -

Måndagen den 13 december 1965

Nr 41

Svar på interpellation ang. lägerverksamheten för ungdomsvårdsskoleelever

tidsledare. Han har som regel ingen avlösare.
Han biträdes endast av en kocka.

Socialstyrelsen har haft sin uppmärksamhet
riktad på den nedgång i verksamheten
som inträtt och har undersökt
orsakerna härtill. Styrelsen har bl. a.
gjort en enkät hos skolorna. Av svaren,
som ännu ej helt bearbetats, framgår
att vissa skolor visat återhållsamhet vid
användning av den här nämnda vårdformen
och därvid angivit som skäl
bl. a. att rymningar förekommit samt
att lägren ligger på långt avstånd från
skolan med därav följande svårigheter
att etablera ett fortlöpande samarbete
och en samordning mellan Skid- och
friluftsfrämjandets och skolornas insatser.

För en mindre grupp elever torde
vistelse på läger utgöra en värdefull
placeringsmöjlighet. Socialstyrelsen har
nyligen haft överläggningar med Skidoch
friluftsfrämjandet om lägerverksamheten.
Därvid beslöts bl. a., att lägren
skall förläggas på kortare avstånd
från skolorna för att underlätta skolornas
kontakt med eleverna samt att flera
rösningspatruller skall organiseras. Socialstyrelsen
kommer att redovisa ärendet
för regeringen. Om ytterligare åtgärder
påkallas, får dessa prövas i vanlig
ordning.

Slutligen vill jag nämna, att läger för
elever från ungdomsvårdsskolorna under
senare år anordnats även i arbetsmarknadsstyrelsens
regi. För närvarande
finns tre sådana läger med 24 pojkar.

Vidare anförde:

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation
angående lägerverksamhet för
ungdomsvårdsskoleelever.

Sedan 1959 bedriver Skid- och friluftsfrämjandet
sådan lägerverksamhet,
vilken har fått arbetsnamnet »Operation
Vildmark». Av svaret framgår att
denna verksamhet nådde sin största om -

fattning 1963, då tretton läger och tio
patruller var i verksamhet. Därefter har
en minskning inträtt, och innevarande
år har endast fyra läger och åtta patruller
organiserats, därav inget läger i höst
eller i vinter. När man tar del av skälen
till denna minskning synes de i huvudsak
vara för det första att rymningar
förekommit och för det andra att lägren
ligger på för långt avstånd från skolorna.
Det förefaller mig som om dessa
skäl, som anföres i interpellationssvaret,
inte är så starka att de motiverar
att man underlåter att utnyttja den placeringsmöjlighet
som Skid- och friluftsfrämjandets
läger erbjuder.

Socialstyrelsen har gjort en förfrågan
hos skolorna, och enligt interpellationssvaret
bearbetas svaren för närvarande
i socialstyrelsen. Det finns emellertid
en utredning som heter 1961 års utredning
om effektivare åtgärder för vård
utom skola av ungdomsvårdsskoleelever.
Under 1964, närmare bestämt i juni,
avlämnade den utredningen ett delbetänkande
till socialministern, och ur det
vill jag här citera följande rader:

»Skid- och Friluftsfrämjandets medverkan
i vården av ungdomsvårdsskoleelever
bedömes av samtliga skolor vara
av stort värde. Skolorna är väl medvetna
om att denna verksamhet inte kommit
att få den ursprungligen avsedda
inriktningen, nämligen att vara ett stadium
som ej efterföljes av vård inom
skola. Olika skäl medför emellertid att
eleverna ofta måste återtagas till skolan
vid lägers avslutande utan att eleverna
misskött sig under lägervistelsen.
Främst avsaknaden av kontinuerliga
placeringar vid lägren och de långa avstånden
mellan skolan och lägerplatserna
gör det många gånger praktiskt
omöjligt att ordna annan placering för
vård utom skola i anslutning till att ett
läger avslutas. Skolorna anser det emellertid
inte böra ifrågakomma att av nu
anförda skäl inskränka den medverkan
i elevernas vård som de erhåller av
Skid- och Friluftsfrämjandet.»

Nr 41

Måndagen den 13 december 1965

Svar på interpellation ang. sjukkasseersättningen för blodtransfusion

När det gäller våra möjligheter att
komma till rätta med ungdomar som
har uppenbara anpassningssvårigheter
är vi enligt vad jag förstår inte rustade
på det sätt vi borde vara. Personligen
har jag ett intryck av att vi vet alldeles
för litet om anledningarna till missanpassningen.
Därför blir också våra vårdformer
chansartade och vi får inkassera
en hel del misslyckanden. Men bottnar
inte anpassningsproblemen många gånger
i att dessa ungdomar aldrig har fått
uppleva känslan av att leva i ett hem, i
en familj?

Utan att på något vis ifrågasätta ungdomsvårdsskolornas
sätt att arbeta vill
jag säga att jag tror att lägerverksamhet
av typen »Operation Vildmark» har
en hel del att ge deltagarna som man
inte har möjlighet till på ungdomsvårdsskolorna.
Lägren är uppbyggda på
så sätt att man har fyra deltagare samt
en arbets- och fritidsledare och en
kocka. Man arbetar bl. a. med skogshuggning
och skogsplantering. Eleverna
får betalt för sitt arbete — omkring
600 kronor per månad. Därav får varje
deltagare betala 100 kronor i månaden
för kost och logi. Varje deltagare får
använda 20 kronor i veckan som fickpengar.
Återstoden, efter avdrag för
skatt, reserveras med tanke på utskrivningen
från ungdomsvårdsskolan.

Den lilla enhet som lägrets fyra pojkar
bildar tillsammans med ledaren och
husmor är kanske det väsentligaste. För
många av dessa pojkar är det första
gången de får uppleva känslan av att
leva i något som liknar ett hem, en familj.
De får också arbeta — ett hårt
och stärkande arbete som säkerligen
skapar nyttig respekt, och de får möjligheter
att bygga upp en kondition som
är välbehövlig inte minst för dessa ungdomar,
vilka ofta levat under förhållanden
som brutit ned konditionen och
medverkat till att asocialiteten förvärrats.

Enligt mitt förmenande finns det så
många avgjort positiva sidor i en läger -

verksamhet av denna typ. Därför vore
det synnerligen beklagligt om man inte
tog till vara de möjligheter som Skidoch
friluftsfrämjandet erbjuder. Av interpellationssvaret
framgår att socialstyrelsen
nyligen haft överläggningar
med Skid- och friluftsfrämjandet, och
jag vill sluta med att uttala förhoppningen
att detta skall resultera i ett
vidgat samarbete i en mycket angelägen
fråga.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att än en gång få tacka socialministern
för svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har personligen,
liksom herr Carlstein, stor förståelse för
—- för att inte säga intresse av — att lägerverksamheten
för ungdomsvårdsskoleelever
upprätthålles. Det är en tilltalande
vårdform för pojkar som befinner
sig på skolorna och som vi strävar efter
att få anpassade i samhället på ett bättre
sätt. En förutsättning är naturligtvis
att det finns ett intresse och att det intresset
mobiliseras.

Den enkät som socialstyrelsen gjorde
för att utröna orsakerna till att ifrågavarande
grupper har minskat redovisade
främst två orsaker: rymningarna och
de relativt långa avstånden från skolorna.
Men jag vill gärna stryka under
att jag för min del skall medverka till
att dessa grupper så långt som möjligt
kan upprätthållas och gärna utökas, tv
jag tror att vårdformen rätt tillämpad
har mycket att ge.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. sjukkasseersättningen
för blodtransfusion

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Rimmerfors har

Måndagen den 13 december 1905

Nr 41

Svar på interpellation anp. sjukkasseersättningen för blodtransfusion

frågat, om jag vill ta initiativ till sådan
ändring av sjukförsäkringsbestämmelserna
att ersättning för blodtransfusion
kan utgå även till patient, som själv
kan besöka sjukvårdsinrättning för erhållande
av blodöverföring och inte är
intagen på sjukhuset för sluten vård.

Vid S:t Eriks sjukhus i Stockholm
finns en transfusionspoliklinik, där patienter
från Stockholm som inte anses
vara i behov av sluten vård i samband
med blodtransfusion kan få sådan behandling.
Enligt uppgifter som jag fått
debiteras patienterna ett belopp av 8
kronor, varav 3 kronor hänför sig till
vanlig poliklinikavgift och 5 kronor
utgör kostnad för blodet. I undantagsfall
behandlas även patienter från Stockholms
län på polikliniken. Dessa debiteras
ett belopp av omkring 60 kronor,
som utgör kostnad för själva blodet.

Även i landet i övrigt förekommer
blodtransfusion i öppen vård. De uppgifter
jag har tyder inte på att kostnadsfrågan
här skulle ha framkallat
problem av det slag herr Rimmerfors
anför.

Jag skall överväga om någon av de utredningar
som finns på sjukförsäkringsområdet
kan ta upp problemet. Under
alla omständigheter innebär det sådana
fördelar för sjukvårdshuvudmannen att
patienten inte behöver tas in för sluten
vård, att det kan vara lämpligt att huvudmannen
— såsom på flera håll sker
—- i huvudsak svarar för kostnaden för
blodet, även när behandlingen utförs
polikliniskt.

Vidare anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig få uttala ett
uppriktigt tack till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet. Jag har
anledning att vara nöjd med svaret. Jag
utläser nämligen ur socialministerns
svar ett så positivt intresse för den sak
jag fört på tal, att det skulle förvåna
mig om inte en ändring kommer till
stånd.

Frågan har visserligen inte särskilt
stor räckvidd kvantitativt sett. Men den
är allvarlig nog för dem det gäller. Och
det är den kategori som visserligen
skrivits ut från sjukhus men som för
livets uppehållande är beroende av kontinuerliga
eller mer eller mindre regelbundet
upprepade blodtransfusioner. Sä
länge de låg kvar på sjukhuset bekostade
sjukkassan inte bara vården utan
också blodgivningen; efter utskrivningen
har de som regel att betala för 60
kronor per gång enbart för blodet.

Socialministern pekar på det glädjande
faktum att det finns undantag,
där man kan få avgiften avsevärt reducerad,
nämligen när det finns speciella
blodtransfusionspolikliniker. Dessa undantagsförmåner
bör uppenbarligen göras
till allmän regel. Det är ändå orimligt
att man på blodtransfusionskliniken
i Stockholm kan bli hjälpt för åtta
kronor medan patienter av detta slag
från länet genom att deras bostad är
belägen omedelbart utanför stadsgränsen
nödgas betala 60 kronor för enbart
blodet.

Jag är glad över att socialministern
ger mig rätt i påpekandet att en sådan
åtgärd skulle bli till nytta inte bana för
vederbörande patient utan också för
sjukhushuvudmannen. Man skulle då
inte frestas att i onödan och givetvis av
ren välvilja ordna vårdplatser inom den
slutna vården för dessa fall.

Nu kan jag bara uttala den förhoppningen,
att socialministern skall lyckas
placera denna fråga i den rätta utredningen
och vidare att denna verkligen
föreslår en ändring av sjukkassebestämmelserna,
ty dessförinnan händer det
ändå ingenting. Slutligen hoppas jag,
herr talman, att det hela inte dröjer för
länge. Det gäller dock människor som
redan genom arten av sin sjukdom är
hårt prövade.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 41

Måndagen den 13 december 1965

§ 9

Svar på fråga ang. åtgärder mot narkotikamissbruket Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
har frågat när man kan vänta resultatet
av den undersökning som en expertgrupp
i medicinalstyrelsen utför av
narkotikamissbrukets omfattning, karaktär
och verkningar i olika avseenden.
Vidare har herr Svensson frågat,
om jag är beredd att snarast — eventuellt
utan att avvakta undersökningens
resultat —• vidta de socialmedicinska
åtgärder, som kan anses erforderliga
för de av narkotikan berörda individernas
återanpassning till normala förhållanden,
samt när en lagstiftning i denna
fråga kan förväntas.

Vad vi kallar narkotikaproblemet är
förhållandevis nytt i Sverige. Någon
kartläggning av missbruket finns inte,
antalet missbrukare är inte närmare
känt. Inte heller är det klarlagt hur
missbruket uppkommer eller vilken omfattning,
karaktär eller verkan på den
enskilde och samhället som det har.

Det var för att få ett underlag för
att bedöma behovet och arten av samhälleliga
åtgärder på området som initiativ
togs till den undersökning som
nu pågår genom expertgruppen i medicinalstyrelsen.
Jag anser det inte möjligt
att ta ställning till detta problemkomplex
på mer eller mindre lösa antaganden.
Jag finner det nödvändigt för
mitt ställningstagande att ha ett material
av det slag som expertgruppens
arbete är avsett att frambringa.

Expertgruppens arbetsuppgifter är
omfattande och svårbemästrade. Det är
min förhoppning att viktiga resultat
av dess arbete skall komma fram under
loppet av nästa år.

En mera allmän bedömning av narkotikaproblemets
behandling fordrar alltså
ett betydligt bättre kunskapsmaterial
iin vi har i dag. Detta hindrar inte att

man kan ingripa på speciella punkter
med stöd av redan vunna erfarenheter.
I den mån detta är möjligt kommer jag
att medverka till att så sker.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för socialdepartementet
för svaret på mina tre frågor. Spörsmålen
är så omlattande att det kanske
hade varit lämpligt att ta upp dem interpellationsvis
och därmed få till stånd
en utförligare debatt än vad som är
möjligt inom ramen för det existerande
frågeinstitutet, som vi inte bör förstöra
genom alltför långa inlägg. Jag frestas
ändå att anföra några synpunkter i
detta ämne. Med hänsyn till att det i dag
är måndag och att detta är den näst
sista frågan på föredragningslistan kanske
jag tillåts göra detta.

Självfallet är den fråga som jag väckt
inte ny för riksdagen. Den har tagits
upp i interpellationer och frågor vid
flera tillfällen, och jag har själv i allmänna
beredningsutskottet varit med
om att inspirera riksdagen till att rikta
en skrivelse till regeringen i denna fråga.
Då gällde det dock framför allt den
andra sidan av problemet, nämligen
narkotikahandeln och smugglingen av
narkotika till Sverige. Det har alltså
rört sig om tullens och polisens uppgifter
i detta sammanhang. Min fråga gäller
nu framför allt den socialmedicinska
sidan.

Även om man inte vet om uppgifterna
är riktigt korrekta — det blir väl
expertgruppen som får undersöka detta
— blir man ganska chockerad när
man hör att det skall finnas 5 000 narkomaner
bara i Stockholm. När man
också vet att det rör sig om ungdomar
mellan 15 och 30 år och får göra det
konstaterandet, att de ofta inte blir
mycket äldre på grund av att missbruket
angriper hjärnan och levern och att
självmordet ligger synnerligen nära till
hands, blir man ytterligare betänksam

Måndagen den 13 december 1965

Nr 41

Svar på fråga

och frågar sig naturligtvis vad som kan
göras på detta område.

Vi kånner alltså inte till omfattningen
av misbruket och man frågar därför
ivrigt efter resultatet av det arbete, schu
bedrivs av den expertkommitté vilken
skall klarlägga omfattningen, karaktären
och verkningarna av narkotikamissbruket.

Men jag har i min fråga också ställt
spörsmålet om man inte skulle kunna
göra något i väntan på de förslag, som
denna kommitté kommer att framlägga,
och socialministern uttalar avslutningsvis
som svar härpå: »Detta hindrar
inte att man kan ingripa på speciella
punkter med stöd av redan vunna erfarenheter.
» Jag skulle vilja understryka
detta uttalande, eftersom vi ändå vet
att dessa människor finns. Omfattningen
av missbruket känner vi inte riktigt
till, men vi vet att missbrukarna finns
och att vi på något sätt måste rycka
ut för att hjälpa dem.

Som framgår av min fråga, tror jag
mindre på straff och mer på socialmedicinska
åtgärder — jag lägger tonvikten
både på social och på medicinsk.

Det sägs att man nu skall sluta tillverka
preludin, och det vore för väl.
Men då inträder naturligtvis ett vacuum
för missbrukarna. Det vore då önskvärt,
att samhället, när preludinet tar slut
och missbrukarna är ute och söker efter
något annat medel, kunde sätta in
sina hjälpinsatser. Jag tror att det är
lämpligt att sätta in åtgärderna i ett sådant
ögonblick.

Jag har frågat efter lagstiftning. Man
kan naturligtvis reglera dessa förhållanden
i särskild lag som skett inom nykterhetsvården.
Men jag har nog närmast
tänkt på mentalsjukvårdslagen. Den utredning
som arbetat med denna lagstiftning
tog ju också upp narkotikaproblemet.
Utredningen framhöll, att behandlingen
av narkotikaskadade människor
borde regleras i denna lagstiftning.

Vad jag i dag skulle vilja stryka under
är, att jag tror att det iir nödvändigt

ang. åtgärder mot narkotikamissbruket

med ganska bestämda regler i detta avseende,
eftersom man på sjukhusen kanske
inte så gärna tar emot dessa människor.
Därför måste lagstiftningen, såvitt
jag förstår, vara klar och entydig.

Det finns en länkorganisation här i
landet sedan något år tillbaka som heter
någonting så krångligt som Riksförbundet
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare.
Jag vet att representanter för den
organisationen har uppvaktat socialministern
och bett att om möjligt få ekonomisk
hjälp för sin verksamhet. Jag
vill nu till slut fråga socialministern,
om han kan lämna ett sådant stöd, ty
det är möjligt att man genom ett ganska
ringa stöd kan göra en rätt stor insats.
Vi vet att länkorganisationen inom nykterhetsvården
har betytt mycket. Den
nu aktuella organisationen är något annorlunda
uppbyggd, men dess uppgifter
är likartade.

Jag ber att få tacka för svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Svensson om att den frågan han har ställt
kanske inte lämpar sig för just frågestunderna;
det är ett utomordentligt
stort frågekomplex som man skulle behöva
ta upp i samband med besvarandet
av denna fråga.

Jag vill först säga några ord med anledning
av de frågor herr Svensson i
Kungälv ställde i sitt anförande.

En del av de problem som sammanhänger
med narkotikamissbruket kommer
att tas upp i det förslag till ny mentalsjukvårdslag
som kommer att föreläggas
riksdagen nästa år.

Avslutningsvis ställde herr Svensson
i Kungälv frågan, huruvida jag nu var
beredd att medverka till att en del organisationer
— herr Svensson nämnde
speciellt länkorganisationerna — erhöll
ekonomiskt stöd. På det vill jag svara
att det är en fråga som vi får pröva i
vanlig ordning.

När jag nu har ordet vill jag ta till -

Nr 41

Måndagen den 13 december 1965

Svar på fråga ang. åtgärder mot narkotikamissbruket

fallet i akt att anföra några ytterligare
synpunkter på denna fråga.

Det är riktigt att narkotikamissbruket
har många aspekter: medicinska,
juridiska, sociala. Man måste ta hänsyn
till alla dessa synpunkter när man
diskuterar vårdfrågorna. Men vi behöver
veta mer än vad vi vet i dag. Som
jag tidigare sagt får detta emellertid inte
hindra punktinsatser av skilda slag. Sedan
sommaren 1965 bedriver ett antal
sjukhusläkare i Stockholm en viss försöksverksamhet
med klinisk vård av
narkotikamissbrukare. Vidare har
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse för
avsikt att inom kort öppna en poliklinik
för behandling av narkotikamissbrukare.
Medicinalstyrelsens expertgrupp
söker stimulera klinikchefer ■—
det gäller framför allt de psykiatriska
klinikerna på lasaretten -— att behandla
narkomaner, att pröva olika behandlingsmetoder
samt att studera och utveckla
dessa metoder.

Det är ju också så — jag vill gärna
understryka det — att narkomaner i
alla tider tillhört mentalsjukhusens patientklientel
liksom också de psykiatriska
klinikernas. De är med andra ord
inte utestängda från sjukhusvård. Men
vårdproblemen är komplicerade. Det
har sagts att narkomaner sällan erhåller
någon direkt vård på sjukhusen. Man
måste då komma ihåg att sjukhusvistelsen
i sig själv är en viktig del av behandlingen.

Jag skall inte ta upp frågan om den
öppna och den slutna vården av narkomaner.
Det är också en svår fråga, inte
minst då det gäller den öppna vården.
Expertgruppen har emellertid till uppgift
att undersöka bl. a. detta viktiga avsnitt.
Att de sociala aspekterna väger
tungt vill jag gärna understryka.

Naturligtvis har de förebyggande åtgärderna
en särskild betydelse. Till dessa
hör en sansad och saklig upplysningsverksamhet,
stor försiktighet med
förskrivning av läkemedel som visat sig
riskfyllda ur narkotikasynpunkt, men

hit hör också en direkt indragning av
preparat som man kan undvara ur läkemedelssynpunkt.

Jag är beredd att fortlöpande medverka
till att adekvata åtgärder så långt
som möjligt sätts in i kampen mot narkotikamissbruket.

Jag hade tillfälle att i slutet av maj i
ett utförligt interpellationssvar i denna
kammare behandla narkotikaproblemet.
Jag skall inte upprepa vad jag då framhöll.
Jag vill emellertid peka på några
av de viktigare punkterna i mitt svar.

För det första framhöll jag att utskrivningen
av narkotikarecept — inklusive
recept på s. k. centralstimulerande
medel — på ett drastiskt sätt har
minskat i vårt land under de senare
åren. Mellan 1959 och 1964 gick antalet
expedierade narkotikarecept ned från
cirka 763 000 till cirka 180 000.

För det andra erinrade jag om att ett
samarbete från och med i år etablerats
mellan rikspolisstyrelsen och stockholmspolisens
utredningsavdelning för
narkotikaärenden för att effektivare bekämpa
den illegala handeln. Den riksomfattande
spaningen på detta område
omhänderhas av den s. k. narkotikakommissionen,
som också samarbetar
bl. a. med den danska polisen. Beslut om
förstärkning av narkotikakommissionen
har fattats vid årets riksdag.

För det tredje underströk jag att den
illegala handeln med narkotika främst
avser centralstimulerande medel av typen
fenedrin och preludin, d. v. s. medel
som inte faller under den internationellt
reglerade handeln med narkotika
och som därför kunnat inköpas tämligen
fritt i många länder, framför allt
i Sydeuropa. En första åtgärd för att
hämma utflödet av sådana narkotiska
medel från dessa länder måste vara att
söka göra dem svåråtkomliga där.

Jag framhöll att den svenska delegationen
vid Världshälsoorganisationens
möte i våras tog initiativet till en aktion
i denna fråga. Världshälsoorganisationen
antog ett uttalande, vari man

Nr 41

Måndagen den 13
Svar på fråga

med stor oro konstaterade det tilltagande
missbruket av lugnande och stimulerande
medel, vilka inte erhållit internationell
klassificering som narkotika.
Världshälsoorganisationen rekommenderade
medlemsstaterna att införa receptbeläggning
av dylika läkemedel i
den mån så ej redan skett.

Som bekant receptbelades amfetamin
och preludin i Spanien den 1 november
i år. Inom Förenta Nationerna har frågan
tagits upp. Dess narkotikakommission
sammanträder just nu i Geneve för
att behandla kontrollen av sådana substanser
som för närvarande inte faller
under den internationella kontrollen.
En svensk observatör vid sammanträdet
har därvid förordat att centralstimulerande
medel av typen amfetamin, fenmetralin
(preludin) och liknande preparat
internationellt skall behandlas
som narkotika.

Jag vill vidare meddela att medicinalstyrelsen
haft upprepade kontakter med
den tyske tillverkaren av dessa preparat,
varvid styrelsen bl. a. rekommenderat
firman att återkalla preparatets registrering.
I dag har till medicinalstyrelsen
inkommit en framställning från
den tyska läkemedelsfirman att registreringen
av preludin i Sverige med omedelbar
verkan skall upphöra att gälla.
Medicinalstyrelsen fortsätter på det internationella
planet sina ansträngningar
för att i utlandet försvåra åtkomsten
inte bara av detta preparat utan även
av andra centralstimulerande medel och
sömnmedel.

Herr talman! Låt mig så till det nu
sagda få foga några reflexioner. Våra
tidningar har under de senaste veckorna
varit fyllda av artiklar och reportage
om narkotikaproblemet. TV visar särskilda
program om missbrukarna. Visst
ligger det åtskilligt av värde i detta —-det vill jag gärna understryka — men
jag tror att man skall vara på det klara
med att det kanske inte uteslutande har
positiva sidor. En våldsam aktivitet i
press, radio och TV på ett speciellt om3*
— Andra kammarens protokoll 1965.

december 1965
ang. åtgärder mot narkotikamissbruket

råde kan skapa något som liknar en
psykos. Man kan lätt glömma att det
finns många andra grupper i vårt samhälle
som har lika stort behov av vård
och hjälp.

Det sista har jag inte sagt för att underskatta
narkotikaproblemet — det är
komplicerat nog som det är —• och det
ligger inte heller några lättköpta lösningar
inom räckhåll då det gäller narkotikaproblemet.
Det var medvetandet
härom som i våras föranledde tillsättande
av expertgruppen inom medicinalstyrelsen.
Expertgruppens arbete hittills
torde till fullo bekräfta att det rör sig
om en mycket komplicerad fråga. De
resultat som undersökningen kommer
fram till skall läggas till grund för en
mera total bedömning av behovet av ytterligare
åtgärder.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
detta utförliga inlägg utöver det egentliga
frågesvaret.

Vi är alltså båda två på det klara med
att detta är ett komplicerat ämne. Det
är möjligt att tidningar och andra massmedia
gör problemet lättare att lösa än
det i verkligheten är, och jag tror att
det är nyttigt att socialministern så utförligt
presenterat problematiken. Men
det skall också sägas, att det är bra att
tidningar och massmedia över huvud
taget sätter strålkastarljuset på sjuka
ting i vårt samhälle och får oss andra,
som inte sysslar med dessa ting, att verkligen
fundera över dem ett tag. Det bör
man vara tacksam för, även om vi till
fullo vet att de många gånger skjuter
över målet.

Jag vill ta fasta på att den medicinska
vården av narkomaner kommer att regleras
i den mentalsjukvårdslag — eller
vad den kommer att heta — som vi
kommer att få ta ställning till på vårsidan.

Jag vill också tacka socialministern
för att han i positiv anda — jag hoppas
att hans inlägg var ett uttryck härför

Nr il

Nr 41

Måndagen den 13 december 1965

Svar på interpellation

skap

— vill pröva de framställningar som
kommit från länkorganisationerna på
detta område.

När jag lyssnade till socialministern
fick jag en känsla av att expertkommitténs
arbete kommer att ta relativt lång
tid. Jag vill då understryka angelägenheten
av att man innan detta arbete är
slutfört gör de punktinsatser som är
möjliga.

Det mest aktuella i det svar jag senast
fick var naturligtvis upplysningen
om beskedet från Boehringer i Tyskland.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att få till stånd en effektiv katastrofberedskap Ordet

lämnades på begäran till

Herr statsrådet LUNDKVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Nihlfors har frågat
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
om han är beredd att vidta någon
särskild åtgärd för att över hela
landet få till stånd en effektiv beredskap
mot katastrofartade olyckstillbud
av det slag som nu senast inträffat i
Stockholm. Enligt fastställd fördelning
av ärendena inom inrikesdepartementet
ankommer det på mig att besvara interpellationen.

Frågan om kommunernas beredskap
vid olyckstillfällen har nyligen uppmärksammats
av Svenska kommunalarbetarförbundet
och Svenska brandbefälets
riksförbund, som i en skrivelse
framhållit betydelsen av att de spörsmål
som har samband med samhällets
räddningstjänst i olycksfallssituationer
närmare utreds. Också statens brandinspektion
och överståthållarämbetet har
gjort erinringar av liknande slag.

en effektiv katastrofbered Redan

nu sörjer samhället genom olika
organ för en tämligen god räddningsberedskap.
På flera områden
har staten organiserat räddningstjänst.
Främst gäller detta sjöräddning, flygräddning
och fjällräddning. Hjälpberedskap
finns vidare organiserad vid
SJ och på flygplatserna. I polisens allmänna
uppgifter ingår även att bistå i
räddningstjänst. Militär personal och
andra militära resurser liksom civilförsvarets
ledningsorganisation och materiel
kan likaledes tas i anspråk för räddningsverksamhet.
I kommunerna finns
i första hand hos brandkårerna inom
ramen för de egentliga brandförsvarsuppgifterna
även beredskap som tas i
anspråk vid andra olyckstillfällen än
brand. Vid sidan av de samhälleliga resurserna
finns dessutom hos frivilliga
organisationer och enskilda företag en
viss räddningsberedskap.

Även om sålunda mycket gjorts för
att skapa räddningsberedskap vid svårartade
olyckstillbud, finns det enligt
min mening anledning att överväga vilka
ytterligare åtgärder som är motiverade
för att stärka denna beredskap.
Sålunda är det viktigt att undanröja
tveksamhet i fråga om ansvarsfördelningen
mellan olika organ och att klarlägga
hur deras resurser bör samordnas
och hur arbetet bör ledas vid olyckor
av större omfattning. Även åtskilliga
frågor som rör de kommunala
brandkårernas räddningsverksamhet behöver
klarläggas. I sammanhanget anmäler
sig frågan om behovet av ett mera
enhetligt huvudmannaskap för samhällets
räddningsberedskap.

Från dessa utgångspunkter har jag,
efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, tillkallat
en särskild sakkunnig med uppdrag
att utreda frågan om åtgärder till
främjande av räddningsberedskapen vid
olyckstillfällen. Utredningen, som skall
ta sikte främst på räddning av människoliv,
skall omfatta även frågor om
utrustning och utbildning liksom andra

ang. åtgärder för att få till stånd

Måndagen den 13 december 1965 Nr 41

Svar på interpellation ang. åtgärder för att få till stånd en effektiv katastrofbered -

skap

frågor av betydelse för en tillfredsställande
räddningsberedskap.

Vidare anförde

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag får framföra ett tack
till statsrådet Lundkvist för hans svar
på min interpellation från mitten av
november.

Det tunnelras som inträffade strax
dessförinnan i Stockholm och som lyckligtvis
inte medförde någon förlust av
människoliv gav väl oss alla en tankeställare
av det slag, som jag försökt ge
uttryck för i interpellationen. Att beredskap
inför visst slag av katastrofer
finns i olika former redan nu har statsrådet
också framhållit i sitt svar, men
en mera permanent och därigenom effektivare
sådan beredskap, som täcker
såvitt möjligt alla upptänkliga fall, är
säkerligen nödvändig.

Jag vill gärna stryka under behovet
av att klara ut problem som har att göra
med ansvarsfördelningen mellan olika
organ, och särskilt gäller detta det
kommunala området, där brandkårernas
insatsmöjligheter är beroende på
kommunernas ställningstagande från
fall till fall. Det är väl också minst sagt
tveksamt, om det är i enlighet med gällande
lagbestämmelser som brandförsvaret
användes för olika slags räddningsaktioner
vid olyckor som inte är
eldsvådor. Det är dessutom alltid pinsamt
när diskussioner efteråt uppstår
om vem som skall stå för kostnaderna.
Den utredningsman som tillkallades den
3 december har efter vad jag nu vet
också i uppdrag att beakta det här berörda
problemet.

Till slut, herr talman, vill jag fästa
uppmärksamheten på hur man i Danmark
har ordnat katastrofberedskapen.
Såvitt jag vet är den där verksamma
Falcks räddningskår ett halvstatligt organ
med stor effektivitet och rörlighet.
Kanske utredningsmannen skulle kun -

na få en del goda uppslag genom att studera
hur det danska systemet är uppbyggt
och hur det fungerar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 44—46, statsutskottets utlåtanden
nr 179—181, 184, 185, 187, 188 och
192, bevillningsutskottets betänkanden
nr 56 och 57, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 59—63, första lagutskottets
utlåtande nr 41 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 30.

§ 12

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle uppföras dels
statsutskottets utlåtande nr 192 närmast
efter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 44, dels bevillningsutskottets betänkande
nr 56 närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 180.

§ 13

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets betänkande nr
47, i anledning av riksdagens organisationsutrednings
förslag rörande effektivisering
av riksdagsarbetet jämte motioner; statsutskottets

utlåtanden och memorial: nr

182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion,

Nr 41

Måndagen den

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation m. m.
av förbandssjukvården jämte i ämnet
väckt motion,

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förvärv av aktierna
i Svenska Durox aktiebolag, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens
gruvaktiebolag om utbyggnad av
Grytfors kraftstation m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 193, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1965/66;

bevillningsutskottets betänkande nr
58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Schweiz för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

64, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk angående
vissa bemyndiganden och författningsändringar
m. m., föranledda av
statstjänstemannalagens ikraftträdande,
nr 65, angående dels bemyndigande
för kanslideputerade att sluta kollektivavtal
med förening som företräder riksdagens
tjänstemän, dels upphävande av
avlöningsbestämmelserna för riksdagens
tillfälligt anställda tjänstemän,

13 december 1965

nr 66, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott, och
nr 67, angående slutlig pensionsreglering
för förutvarande sekreteraren i
konstitutionsutskottet Sune Holm; samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648) jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den statliga trafikpolitiken.

§ 14

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 417, i anledning av väckta motioner
angående användningen av psykologiska
testmetoder inom den statliga
verksamheten;

nr 418, i anledning av väckta motioner
om nyttiggörande av avfallsprodukter
och om utredning rörande en rationell
användning av avfallsämnen; och
nr 419, i anledning av väckta motioner
om ersättning av statsmedel för skada
som vållats av barn och ungdom i
familjevård.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

Tisdagen den 14 december

Kl. 10.30

§ 1

Svar på fråga ang. visst skatteavdrag för

jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har frågat,
om jag har för avsikt att föreslå förändringar
i skattelagstiftningen så att jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse
medges avdragsrätt för kostnader avseende
forskningsarbete inom jordbruket.

Frågeställaren torde åsyfta det förhållandet
att forskningsbidrag, som
jordbrukets ekonomiska föreningar lämnar,
i beskattningshänseende ofta anses
som utgift i den föreningarnas allmänna
verksamhet som finansieras genom
medlemsavgifter, för vilka föreningarna
inte är skattskyldiga. Föreningarna
saknar i konsekvens därmed avdragsrätt.
Jag har emellertid min uppmärksamhet
riktad på denna fråga, men jag
kan för dagen inte säga om och när
förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.
Det är riktigt att jag bl. a. avsåg den
frågeställning finansministern här berör.
Jag tog tillsammans med några kamrater
upp denna fråga i en motion i
våras, då vi fann det vara angeläget
att jordbruket självt liksom industrien
bedriver forskning vid sidan av den
statliga forskningen. Det torde vara
överflödigt att understryka forskningens

stora betydelse. Låt mig bara nämna,
att en aktuell stor forskningsuppgift är
att få fram betningsmedel som kan ersätta
de farliga kvicksilverföreningarna.

Bevillningsutskottet ansåg att motionsyrkandet
i våras kunde vara »i
huvudsak» resp. »i viss mån» tillgodosett
genom att Kungl. Maj:t, enligt vad
utskottet erfarit, hade under fortsatt
uppmärksamhet frågan om dels avdragsrätt
för medlemsavgifter, vilket finansministern
närmast var inne på här, och
dels också avdrag för bidrag över huvud
taget till vetenskaplig forskning.

Jag ställde min fråga närmast för att
få veta vad som låg bakom detta »under
fortsatt uppmärksamhet». Svaret ger
mig ingen större klarhet. Tycker inte
finansministern att det är på tiden att
någonting händer i denna fråga, som varit
aktualiserad i riksdagen under så
många år? Det borde närmast vara självklart
att jordbruket får bedriva forskning
i likhet med industrien utan att
få en skattebelastning på de medel som
används därtill.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag fick nog en känsla
av att herr Hedin i sitt inlägg kanske
drog sina liknelser litet för långt. Förutsättningarna
för industriens avdragsrätt
för bidrag till forskning är nämligen
att det rör sig om en bestämd målforskning,
som har betydelse för bidragsgivarens
intäktsförvärv. Det har
således inte med någon grundforskning
eller någon forskning av mera allmänvetenskaplig
innebörd att göra utan
forskningen skall ha direkt anknytning
just till den specifika verksamhet vederbörande
industri bedriver.

När herr Hedin exemplifierade den

78 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fin.

Svar på fråga ang. tilldelningen av nybörjarklasser i gymnasierna

orättvisa han ansåg föreligga, drog han
upp problemet med kvicksilverpreparaten
för jordbruket. Detta har säkerligen
åtskilligt av grundforskningsmoment
i sig, och det är inte, även om
man jämställer jordbruket med industrien,
så utan vidare klart att avdragsrätt
skall medges.

Denna fråga har, som sagts, påtalats
tidigare i samband med problemet med
de föreningar, som arbetar med medlemsavgifter
och som icke är skattskyldiga
för dessa inkomster. Hur man skall
lösa frågan kan jag för dagen inte säga.
Problemet med att göra medlemsavgifterna
avdragsgilla och mottagaren,
d. v. s. organisationen, skattskyldig, är
inte så enkelt som man kanske vid första
påseendet skulle kunna tro.

Jag är medveten om att mycket stora
och dominanta organisationer har ett
mycket svalt intresse för en sådan uppläggning
av det hela. Om man därför
skall attackera problemet, tror jag att
man får göra det med bortseende från
diskussionen om medlemsavgifternas avdragsrätt
och organisationens skattebeläggning
och se det mera exklusivt som
en fråga om avdrag för forskningsbidrag.
Det är inte utan vidare klart att
det exempel herr Hedin anförde verkligen
är relevant i detta sammanhang.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Det är klart att det kan
vara svårt att dra gränser mellan grundoch
målforskning, men jag tycker att
det exempel jag tog upp — inte bara
för att exemplifiera — ändå visar att
det är en klar målforskning, om det
för jordbruket gäller att för betning
snabbt få fram andra medel än kvicksilverföreningarna.

Finansministern sade till sist att den
stora frågan kanske är avdragsrätt över
huvud taget för forskningsbidrag. I anledning
därav skulle jag vilja fråga när
finansministern tänker tillsätta den utredning,
som riksdagen redan 1959 beställde
och om vilken bevillningsutskot -

tet i våras sade att den ännu inte kommit
till stånd. Man hänvisade dock till
att den torde komma.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan tyvärr inte för
dagen ange kalenderdatum för tillsättande
av en sådan utredning. Vi funderar
på det i finansdepartementet, men
frågan är så pass problematisk att våra
funderingar ännu inte kommit så långt,
att vi är beredda att fixera den dag när
en sådan utredning kan tillsättas.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Av det sista svaret synes
framgå att det ändå kommer en utredning.
Om frågan är så problematisk,
är det väl så mycket större anledning
att tillsätta en utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. tilldelningen av nybörjarklasser
i gymnasierna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nelander har frågat
mig, om jag vill medverka till att
skolöverstyrelsen tilldelar gymnasierna
nybörjarklasser som svarar mot av länsskolnämnd
fastställda elevområden och
inte mot av överstyrelsen själv föreslagna
mindre planeringsregioner —
överensstämmande med de s. k. A-regionerna.

Beslut om tilldelning av nybörjarklasser
i gymnasierna ankommer på skolöverstyrelsen.
Besvärsvägen kan i det
konkreta fallet frågan komma under
Kungl. Maj :ts prövning, varvid givetvis
olika för ärendet väsentliga faktorer
beaktas.

Vidare anförde

Tisdagen den 14 december 1965 fm. Nr 41

Stockholms universitet inom Frescati-området

Svar på fråga ang. utbyggnaden av

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Edenman för svaret på min fråga.

Indelningen i elevområden för de
olika skolformerna —■ grundskola, fackskola,
yrkesskola och gymnasium —
ligger ju inom länsskolnämndens kompetens.
Vid tvist mellan länsskolnämnder,
alltså då det gäller olika län, tillkommer
beslutanderätten Kungl. Maj:t
som naturligtvis har sin allmänna befogenhet
att ingripa.

Sådan fullmakt har, såvitt jag kan
se, icke skolöverstyrelsen, som emellertid
genom sina förslag om planeringsregioner
av samma storlek som arbetsmarknadsstyrelsens
s. k. A-regioner
i några fall kommit i motsatsförhållande
till länsskolnämnderna. Så har skett
i ett par fall i mitt hemlän. Främst gäller
det min hemstad Trelleborg, där
planeringen av gymnasiet är klar för
det större område som inkluderar Vellinge
med Skanör—Falsterbo och som
fastställts av länsskolnämnden. Detta
större elevområde är nödvändigt för
att vi skall få tillräckligt elevantal till
ett någorlunda fullständigt gymnasium.

I någon anvisning från skolöverstyrelsen
har det sagts, att denna nya regionering
bara i »begränsad omfattning»
avviker från fastställda elevområden.
För Trelleborg betyder emellertid
den »begränsade omfattningen» av
området ett minskat befolkningsunderlag
på cirka 10 000 invånare.

Länsskolnämnden i Malmöhus län
skriver i sitt yttrande till skolöverstyrelsen
bl. a.: »Vid fastställande av elevområden
har länsskolnämndens princip
varit att — så långt en förnuftig
skolplanering så medgivit — låta den
spontana inriktningen vara avgörande.
» Om regioneringen sägs: »Den omständigheten
att det är lättare att få
fram statistiskt material för en annan
regionering, får inte betyda att man
skall tvinga verkligheten att rätta sig
efter denna.»

Beträffande Trelleborgs-gymnasiet

skriver länsskolnämnden: »Orsaken till
nämndens ställningstagande är att befolkningsunderlaget
inom detta området
är erforderligt för att man i Trelleborg
skall kunna inrätta ett komplett
gymnasium, bortsett från kemiteknisk
gren. En anslutning av området till
Malmö-regionen skulle alltså inte bara
innebära, att man tillmötesgick ett antal
elevers önskemål utan även att ett
ungefär lika stort antal elever i Trelleborg
skulle tvingas att få sin gymnasieutbildning
förlagd till Malmö, eftersom
bortfallet skulle innebära, att den
eltekniska utbildningen i Trelleborg
omöjliggjordes.»

Orsaken till min fråga till ecklesiastikministern
är att skolöverstyrelsen,
som statsrådet Edenman säger, naturligtvis
har vissa möjligheter till dirigering
genom sin tillståndsgivning för
nybörjarklasser. Ecklesiastikministerns
svar ger mig anledning förmoda att
inga svårigheter i dessa hänseenden torde
behöva befaras utan att det av länsskolnämnden
fastställda och av staden
önskade större området skall få sina behov
tillfredsställda.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. utbyggnaden av
Stockholms universitet inom Frescatiområdet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
frågat mig vilka möjligheter som finns
att med tanke på rådande förhållanden
påskynda utbyggnaden av Stockholms
universitet inom Frescati-området.

Jag vill som svar erinra om vad
statsutskottet framhöll i sitt utlåtande
nr 173 år 1965 över propositionen om
utbyggnaden av universitet och hög -

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på fråga ang. utbyggnaden av Stockholms universitet inom Frescati-området

skolor med anledning av en motion rörande
bl. a. det problem fru Kristensson
nu reser, vilket utlåtande riksdagen
godkände i förra veckan. Utskottet
framhöll att utflyttningen av universitetet
till Frescati sker i så snabb
takt som planeringsmöjligheterna medger.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för svaret. Jag förstår
att statsrådet anser att jag kunde
ha nöjt mig med vad som sagts i statsutskottets
utlåtande och ansett det vara
svar nog. Men jag tycker inte riktigt
att det är så klarläggande som man
hade önskat. Dessutom begärdes under
den debatt, som fördes vid behandlingen
av utskottsutlåtandet, ett klarläggande
av hur man skulle kunna påskynda
utbyggnaden som bedömdes
som synnerligen angelägen. Något svar
på den frågan kom inte fram, vare
sig från statsrådets sida eller från talesmannen
för utskottet. Det är därför,
herr talman, som jag dristat mig till
att av statsrådet Edenman begära ett
ordentligt klarläggande.

Men som svar får jag alltså bara en
hänvisning till detta utskottsutlåtande.
Det tycker jag är beklagligt. Såväl ledningen
för universitetet som de studerande
känner en djup oro för utvecklingen.
Det finns anledning att erinra
sig att det, när beslutet om utflyttningen
av universitetet till Frescati-området
fattades år 1959, förelåg en prognos om
studerandeantalet för år 1965. Enligt
den prognosen beräknade man att detta
antal här i Stockholm skulle vara 7 900
år 1965. Mot bakgrunden av den siffran
anförde byggnadsstyrelsen i en promemoria,
som avlämnades år 1958, att den
väntade ökningen av antalet studerande
kommer att framkalla en katastrofsituation,
om inte erforderliga åtgärder vidtas.

Men, herr talman, det är inga 7 900
som studerar vid Stockholms universitet
i dag, utan det är över 15 000. Den
situation som då bedömdes såsom katastrofal
är ytterligare förvärrad i dag.
Det är därför, herr talman, som jag
menar att det varit angeläget att från
statsrådets sida få ett klarläggande av
i vilken utsträckning som av statsrådet
själv eller på annat sätt har vidtagits
åtgärder för att påskynda utbyggnaden.
Sedan 1959 är det nämligen bara
300 av alla studerande vid universitetet
i Stockholm som har kunnat få
sina studier förlagda till Frescati-området.
Det är ett ytterst ringa antal
av det totala antalet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag måste tyvärr upprepa
mitt svar att det inte går att
skynda snabbare än planeringsmöjligheterna
medger. Jag skall däremot komplettera
mitt svar genom att ge fru
Kristensson en snabbredogörelse för
vad som gjorts i Frescati.

Först och främst har det byggts ett
kemiskt övningslaboratorium för 7,8
miljoner kronor och en botanisk institution
för 7,9 miljoner kronor. Vi har
vidare haft en stor arkitekttävling som
uppmärksammats långt utanför våra
gränser och som givit byggnadsstyrelsen
många värdefulla resultat för universitetsbyggande
över huvud taget. De
yttre arbetena, huvudavloppsledningar
m. m., är klara. Vi har fått projekteringar
för fyra stora institutionshus
eller kontorshus, för hörsalar och kemiska
forskningshus, och vi har samtidigt
som arbetet pågått i Frescati
byggt två ganska betydande kontorshus
för olika ändamål i kvarteret Mimer
i innerstaden.

Verksamheten har alltså varit högt
uppdriven, och jag kan inte — och ingen
annan myndighet heller — ge annat
svar än att vi bygger i den takt våra
resurser medger.

Tisdagen den 14 december 1965 fm. Nr 41

Svar på fråga ang. en enhetlig planering av utvecklingen inom olika näringsgeografiska
områden

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag känner mig föranlåten
att tacka statsrådet för detta litet
utförligare svar. Jag inser att myndigheterna
inte kan trolla utan får rätta
mun efter matsäcken, men jag tycker
att läget motiverar exceptionella åtgärder.
Jag vet mycket väl att dessa
kemiska och botaniska institutioner har
färdigställts, men som jag nämnde möjliggör
de endast att 300 studerande får
sin utbildning förlagd till Frescati —
det är inte någon särskilt hög siffra.

Om jag inte minns fel var det meningen
att planeringen av den stora
samhällsvetenskapliga institutionen
skulle göras i sådan takt att institutionen
skulle kunna tas i bruk 1967.
Såvitt jag förstår kommer dessa planer
inte att kunna realiseras.

Man har alltså inte kunnat påskynda
utvecklingen utan i stället fått finna
sig i en försening av den planering
som från början var tänkt, och det
tycker jag är att beklaga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. en enhetlig planering
av utvecklingen inom olika näringsgeografiska
områden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Borrby
har frågat mig, om jag är beredd vidtaga
åtgärder så att tendensen att olika
statliga institutioner genom skilda åtgärder
— såsom inskränkningar och
nedläggningar — som orsakar utarmning
av ett näringsgeografiskt område,
ersättes med en planering, som medför
en positiv helhetssyn på ifrågavarande
områdes utveckling.

Jag har uppfattat herr Larssons fråga
på det sättet, att han vill ta upp proble -

met hur olika åtgärder som kan påverka
eu regions utveckling skall kunna bedömas
med utgångspunkt i eu gemensam
uppfattning om regionens förutsättningar
och behov. Jag vill då erinra om det
beslut angående riktlinjer för en aktiv
lokaliseringspolitik, som fattades av fjolårets
riksdag. I propositionen betonades
mycket starkt behovet av samordning
i tid och rum av lokaliseringsverksamheten
och andra samhällsplanerande
åtgärder, så att insatserna på olika
områden kan ge en samlad effekt för
en orts eller bygds utveckling. Detta uttalande
gäller naturligtvis även offentlig
verksamhet. På planeringsråden och
länsstyrelserna har lagts uppgiften att
leda en aktiv planering, där man bl. a.
eftersträvar en avvägning av olika regionala
intressen i fråga om samhälleliga
serviceanordningar och annan offentlig
verksamhet samt upprättar konkreta
förslag och samordnade handlingsprogram
för den regionala utvecklingen.
Avgörandet måste dock som regel
ankomma på centrala myndigheter
-—- i viktigare fall på Kungl. Maj :t —
som därvid också har att bedöma verksamhetens
angelägenhetsgrad ur samhällsekonomiska
och andra rikssynpunkter.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.

De principer som omnämnes i svaret
är efter vad jag kan förstå väl formulerade.
Jag har ingenting att invända mot
definitionen eller mot dessa principer.
Vad som ger anledning till viss oro är
väl frågan om hur dessa fullt riktiga
principer skall kunna effektueras. Jag
tar mig friheten att med utgångspunkt
från svaret förmoda att planeringsråden
på detta område skall kunna få allt större
uppgifter och inflytande. Det ligger
också en viss trygghet i att centrala

82 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på fråga ang. ersättning till renskötande samer för förluster till följd av fridlysning
av varg

myndigheter i sista hand skall ha avgörandet.

Det kan inte råda några tvivel om
varifrån mina erfarenheter på detta område
kommer, och jag skall tillåta mig
att mycket kort ge några exempel.

För det s. k. österlen-området inleddes
den offentliga sektorns bristande
service genom att tullverket gjorde betydande
indragningar. Dessa följes av
att SJ nu i stort sett klipper av området
från övriga städer i Skåne — residensstaden
inbegripen. Vidare aviserar
posten betydande indragningar. Domsagan
försvinner sannolikt från Simrishamn,
och det gymnasium som man
börjat driva där kommer med all sannolikhet
att försvinna.

Alla dessa åtgärder är ännu inte bebeslutade,
men ännu har aldrig en järnvägslinje
överlevt en undersökning. Jag
anser för min del att om det skall gå
att vrida utvecklingen i en rätt riktning
är det dags för de centrala och regionala
myndigheterna att anlägga en helhetssyn
på området i fråga. Planeringsrådet
har ännu inte givits tillfälle att yttra
sig om de planerade indragningarna
trots att statsrådet här slår fast att slutliga
avgörandet skulle ligga i dess hand.

Den statistik som ligger till grund för
indragningarna är i långa stycken märklig
— i varje fall är styrningen av
denna statistik i vissa stycken rent löjeväckande.
Jag tar mig friheten att ge
ett exempel även härpå.

På sträckan Gärsnäs—Ystad reser 200
skolbarn till och från läroverket dagligen.
Men i SJ :s tågstatistik som ligger
till grund för nedläggningen finns inga
skolbarn redovisade av den anledningen,
att barnen reser buss en gång i veckan
-— på lördagen — och man låter
barnen lösa biljetten på bussen, varefter
dessa resor redovisas på »i samtrafik
eller busstrafik», trots att barnen
reser på järnväg elva gånger i veckan.
Kommentarer är överflödiga. Det är bara
ett enda litet exempel på denna löjliga
styrning.

Sammantaget medför alla dessa nedläggningar
och denna bristande service
från statens sida mycket små kortfristiga
vinster i pengar, men på lång sikt
gör de mycket stor skada, inte minst i
Österlen där man började få en positiv
befolkningsutveckling, men nu börjar få
svsselsättningssvårigheter. Det är denna
helhetssyn vi hoppas att man skall anlägga.
Jag räknar efter detta svar med
ett ingripande från planeringsrådets
och Kungl. Maj:ts sida för att rätta till
bristerna i samhällets service på Österlen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. ersättning till renskötande
samer för förluster till följd av
fridlysning av varg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat mig vilka åtgärder som
planeras för att tillförsäkra de renskötande
samerna full ersättning för förluster,
som vållas dem i deras yrkesutövning
till följd av den beslutade fridlysningen
av varg såväl beträffande
rivna och dödade djur som beträffande
det merarbete som blir följden av att
renhjordarna skingras.

Som svar vill jag meddela att ersättning
av statsmedel enligt riksdagens beslut
år 1946 utgår för av varg dödade
renar. Jag vill tillägga att ersättning utgår
även i de fall då det endast med
viss sannolikhet kunnat visas att varg
vållat skadan. Ersättningarna bestäms
av länsstyrelsen på grundval av en av
Kungl. Maj :t fastställd taxa. Taxebeloppens
storlek prövas varje år av Kungl.
Maj:t sedan vederbörande länsstyrelser
i april månad avgett förslag. I år framfördes
inga förslag om höjning.

Enligt riksdagsbeslutet utgår inte er -

Tisdagen den 14 december 1965 fm. Nr 41

Svar på fråga ang. ersättning till renskötande samer för förluster till följd av fridlysning
av varg

sättning för det av herr Larsson omnämnda
merarbetet i de fall renhjordar
skingras av varg.

•lag vill vidare framhålla att det fåtal
vargar — uppskattningsvis ett tiotal
—• som finns i landet och som fridlysts
under resten av innevarande jaktår förutsätts
inte komma att öka genom fridlysningen
utan bibehållas vid ungefär
lienna nivå. Länsstyrelsen får i detta
syfte ge tillstånd till eller själv föranstalta
om jakt efter varg. Vid sådan jakt
får — efter länsstyrelsens bestämmande
—- användas motorfordon och luftfarkost,
vilket i vanliga fall inte är tillåtet.
I de fall renar hotas av direkt angrepp
av varg föreligger givetvis rätt att oskadliggöra
angriparen.

Jag kan inte finna att fridlysningsbeslutet
ger anledning till en omprövning
av gällande ersättningsbestämmelser.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret på min fråga. Det
är väl så att frågan om ersättningen till
de renskötande samerna har inte tillräckligt
beaktats i den hittills förda
diskussionen om rovdjuren. Frågan om
rovdjursstammens storlek i Sverige är
väl heller inte så helt klar. Men vissa
saker talar för att vi bör ha en begränsad
rovdjursstam i landet. Om statsmakterna
beslutar sig för att i detta syfte
fridlysa vargen, så måste man också
ta konsekvenserna och se till att de enskilda
människor som blir lidande genom
vargens härjningar blir fullt kompenserade.

Det har framhållits i olika sammanhang
—- och jag har särskilt fäst mig
vid vad förste konsulenten i lappväsendet
i Jämtlands län nyligen har framhållit
i detta avseende —- att ingen renägare
blev glad över regeringens fridlysningsbeslut.
Från samernas sida tror
man att vargstammen är betydligt större

än vad rovdjursutredningen gjort gällande.
De skador som vargen åstadkommer
för de renskötande är inte obetydliga.
Det gäller även för annan tamboskap,
t. ex. fåren. Därför borde reglerna
för ersättning till de renägande ha lösts
i samband med att man fridlyste vargen.
Samerna och deras organisationer har i
fråga om rovdjuren intagit en så moderat
ståndpunkt, att man från statsmakternas
sida borde ha varit tillmötesgående
och omedelbart i samband med
fridlysningen ha utfärdat generösa ersättningsbestämmelser.

Som det nu är får renägarna ersättning
för de djur som anträffas dödade
av rovdjur men de får ingenting för
djur som inte hittas igen. Man får heller
ingenting som ersättning för det
merarbete som åsamkas de renskötande
genom att hjordarna skingras av rovdjuren.
Dessutom ges ingen särskild ersättning
för särskilt värdefulla djur.
När vargen river en dräktig vaja förlorar
renägaren ju egentligen två stycken
värdefulla djur. Vargen tar inte hänsyn
till detta när han river, och staten
ger ingen särskild ersättning för avelsvärde.

Det finns som synes åtskilliga problem
att lösa i samband med frågan om
ersättning för de förluster som vargen
kan vålla de renskötande samerna. Det
svenska välfärdssamhället får inte bara
för att det är en liten folkgrupp det gäller
försumma att göra hederligt ifrån
sig. Man bör snarast utforma bestämmelser
som ger de renskötande samerna
full ersättning för de förluster som
vargen kan vålla dem. Det skall då inte
bara vara ersättning för djuren utan
även för det merarbete som kan uppstå.

Det svar som jordbruksministern har
lämnat är enligt min uppfattning negativt.
Det förefaller som om man i detta
sammanhang inte från .statens sida vill
ta konsekvenserna av fridlysningsbeslutet.
Jag måste beklaga detta och vill
tillägga, att jag har mig bekant, att det

84 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på fråga ang. förbättring av tågförbindelsernas tidtabellsenlighet

var samernas villkor för att över huvud
taget biträda förslaget om en fridlysning,
att man samtidigt skulle få en översyn
av ersättningsbestämmelserna, och
jag vill hemställa till jordbruksministern
att ta upp den frågan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! De anmärkningar herr
Larsson riktar mot ersättningsbestämmelserna
har ju en mera allmän karaktär
och skulle i och för sig ha kunnat
uttalas även innan fridlysningsbeslutet
fattades. Det är nämligen ett faktum,
att problemet i så fall måste ha varit
mycket större för tre å fyra år sedan,
då vi hade en vargstam på kanske mellan
20 och 30 vargar emot att vi i dag
har kommit ned till ett tiotal. Det är
uppenbart att skadorna måste ha varit
mera betydande i ett tidigare skede.

Jag kan inte inse att denna åtgärd i
syfte att slå vakt om den lilla rest av
vargstam som finns kvar, vilken åtgärd
för övrigt även herr Larsson i Norderön
funnit lämplig, omedelbart behöver
sammankopplas med ersättningsbestämmelserna.
Dessa kan det finnas anledning
att diskutera som ett mera självständigt
problem.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Då de renägande samerna
i detta sammanhang inte får
oskadliggöra vargen måste dock skadorna
obestridligen bli större. Om man
skall invänta tillstånd från länsstyrelsen
att få döda en varg kan ju en betydligt
större skadegörelse ske under tiden.
Det är således därför att man inte
omedelbart får upptaga jakt på vargen
som skadorna kan bli av större omfattning.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! I de fall då det kan anses
att vargen utgör ett direkt hot mot
en renhjord finns det som jag framhållit
i svaret möjligheter att ingripa.

Jag vill dessutom erinra om att beslutet
siktar på att hindra den form av
jakt som vi tidigare har sett exempel
på, nämligen att man ägnar dagar och
veckor åt att försöka spåra upp en
varg någonstans för att oskadliggöra
den. Det är alltså denna typ av jakt som
vi i första hand velat undvika.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. förbättring av tågförbindelsernas
tidtabellsenlighet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Westberg har frågat,
om jag uppmärksammat den senaste
tidens svåra tågförseningar och —- om
så är fallet — om jag avser att vidta
några särskilda åtgärder för att förbättra
tågförbindelsernas tidtabellsenlighet.

Svaret på den första frågan är ja.

Jag anser det motiverat att ge ett utförligare
svar än vad som egentligen
bör ske på en enkel fråga.

Låt mig till en början konstatera att
förseningarna under den senaste tiden
varit klart otillfredsställande. I fråga
om express- och snälltågen har det skett
en försämring av tågföringen under den
senaste tolvmånadersperioden.

Orsakerna är många och i flera fall
svårbemästrade. En del stationer och
linjer är för närvarande under topptrafiktimmar
belastade intill kapacitetsgränsen.
Det beror främst på den under
nuvarande högkonjunktur starka godstrafiken
och ökningen av den långväga
persontrafiken. I och för sig visar det
att järnvägen hävdar sig väl i förhållande
till andra transportmedel. Men det
innebär också att nödvändiga upprustningsarbeten
måste pågå parallellt med
intensiv tågtrafik. Detta har påverkat
tågföringen i negativ riktning. Härtill
kommer sådana störningar som följer

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

Svar på fråga ang. förbättring av tågförbindelsernas tidtabellsenlighet

av förseningar av internationella tåg,
tekniska fel på rullande materiel och
fasta anläggningar, urspåringar och liknande
händelser. Inträffar dessutom
ogynnsamma väderleksförhållanden kan
det vara mycket svårt att klara trafiken
tillfredsställande.

De stora tågförseningarna under de
senaste veckorna har förorsakats av en
serie ogynnsamma och delvis samverkande
omständigheter.

De järnvägslinjer som direkt berörs
av lokaltågen i stockholmsområdet har
i fråga om tågföringen blivit särskilt
känsliga. Godstågsurspåringen på södra
stambanan i trakten av Tranås natten
mot den 4 december medförde kraftiga
tågförseningar under flera dagar. Dubbelspåret
blockerades helt och tågen
mellan Stockholm och Malmö måste ledas
den längre vägen över Falköping.
Följderna av urspåringen förvärrades
av kraftigt snöfall med temperaturomslag
särskilt i Småland och Skåne. Nattsnälltågen
söderifrån blev under flera
dagar så försenade, att de kom in i
Stockholms närtrafikområde under lokaltrafikens
rusningstid.

De tågförseningar som följde av urspåringen
vid Tranås kom tidsmässigt
att sammanfalla med inkopplingen av en
ny ställverksanläggning vid Stockholms
centralstation.

Den första etappen av denna inkoppling
genomfördes utan större svårigheter
i slutet av november. Den andra och
svåraste etappen genomfördes den 4 och
5 december. Inom SJ var man medveten
om att inkopplingen av ställverket
inte kunde ske utan störningar i trafiken.
Störningarna blev emellertid på
grund av den nyss nämnda urspåringen
och de» exceptionellt besvärliga väderleken
större och långt allvarligare än
beräknat.

Tisdagen den 7 december tillkom en
rad svårigheter. På morgonen uppstod
fel på den automatiska linjeblockeringen
mellan Huddinge och Tullinge. Till
följd härav kunde tågen inte släppas

fram i lika tät följd som normalt. Vid
två tillfällen kunde växlar i norra delen
av Stockholms bangård inte läggas
om centralt från ställverket, detta på
grund av att isstycken fallit ned från
vagnunderreden och hindrat växelomläggningarna.
Innan dessa fel avhjälpts
hade svåra trafikstockningar uppstått
på bl. a. Uppsala- och Västeråsbanorna.
Vid middagstiden skadade eu grävskopa
ledningarna för den automatiska linjeblockeringen
och tjänstetelefonledningen
mellan Bergsbrunna och Uppsala.

I lördags och söndags genomfördes
den tredje och sista inkopplingsetappen
för den nya ställverksanläggningen.
Den avsåg sträckan Norra Bantorget—-Tomteboda. Den medförde i ett par fall
betydande förseningar.

Inom SJ utförs kontinuerligt omfattande
tågföringsanalyser bl. a. i syfte
att underlätta tidtabellsenlig trafik. Det
bör också nämnas att SJ fortlöpande
registrerar och vid behov undersöker
alla förseningar av betydelse. Inom ramen
för sina resurser prövar SJ på olika
sätt vad som kan och bör göras för att
förebygga tågförseningar och andra trafikrubbningar.

Kritik har riktats mot SJ:s information
till resenärerna. Kritiken är enligt
min mening till väsentlig del berättigad
— och jag vet att man även inom SJ är
starkt medveten om detta. Informationen
till resenärerna både på stationer
och i tågen har i vissa fall uteblivit eller
varit alltför knapphändig. Det är naturligt
nog mycket svårt att lämna information
när trafikrubbningar av den här
omfattningen inträffar, men SJ kommer
att pröva olika vägar för att komma till
rätta med problemet.

Jag är angelägen att på egna och SJ:s
vägnar framföra ett beklagande för vad
som inträffat till alla de trafikanter som
på grund av tågförseningarna vållats
obehag och svårigheter.

SJ:s personal har hela tiden arbetat
intensivt för att klara trafiken. Jag vill
i detta sammanhang också framföra ett

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på fråga ang. förbättring av tågförbindelsernas tidtabellsenlighet

tack till alla dem som genom sina insatser
bidragit till att trafiken trots alla
svårigheter kunnat upprätthållas i den
utsträckning som varit fallet.

Slutligen vill jag endast säga, att jag
är övertygad om att SJ kommer att göra
sitt yttersta för att förhindra ett upprepande
av de senaste dagarnas händelser.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag vill först uttala ett
tack till kommunikationsministern för
svaret på min fråga. Jag uppskattar särskilt
att han har lämnat ett så utförligt
svar, trots att det bara var en enkel
fråga.

Efter det upplysande och uppriktiga
svaret har jag inte mycket att tillägga.
Kommunikationsministern har utförligt
redovisat orsakerna till förseningarna,
och jag har givetvis all förståelse för de
svårigheter som har förelegat. Kommunikationsministern
har också på egna
och SJ:s vägnar beklagat de långa och
svåra tågförseningarna. Det är givetvis
en mycket allvarlig sak att sådana förseningar
förekommer. De medför ju oerhörda
svårigheter för tågresenärerna.
Samma dag som jag framställde min
fråga, tisdagen den 7 december, reste
jag själv med ett tåg norrifrån som skulle
vara i Stockholm omkring kl. 8.30.
Jag skulle delta i ett sammanträde kl. 9
men kom till Stockholms central först
kl. 10.17. Om det är fråga om viktiga
sammanträden, kan dylika förseningar
självfallet få mycket besvärliga konsekvenser.

Vi kunde också i pressen förra veckan
läsa om en kvinna som hade köat
i tre månader hos en läkare, och när
hennes tåg blev försenat kunde hon inte
komma till den avtalade tiden. Den upplysningen
fick man i en av kvällstidningarna.
Om jag är rätt informerad,
ordnade emellertid SJ flygförbindelse
för denna kvinna, så att hon hann fram

i tid. Det vill jag gärna ge SJ ett erkännande
för.

Vi kan också tänka på all den arbetstid
som går förlorad på grund av tågförseningarna.
Om man räknar samman
all förlorad tid för de människor som
drabbas av förseningarna, så uppgår
kostnaderna för förlorad arbetstid till
oerhörda belopp. Förseningarna är sålunda
ur många synpunkter en mycket
allvarlig fråga, som man på allt sätt bör
försöka komma till rätta med. Nu har
kommunikationsministern förklarat sig
vara övertygad om att SJ kommer att
göra sitt yttersta för att förhindra ett
upprepande av de senaste dagarnas händelser,
och jag vill gärna tro att detta
skall lyckas, så att vi slipper förseningar
i fortsättningen.

Trots det utförliga svaret vill jag
emellertid här göra några kommentarer.
Vi har här fått förklaringar till vad förseningarna
har berott på, men jag vill
andå ställa denna följdfråga: Kan inte
tågens bristande tidtabellsenlighet också
bero på en för långt driven rationalisering,
för små personella resurser och
brist på reservmaterial? Det är självfallet
angeläget att SJ drives affärsmässigt,
men jag håller före att man därvidlag
inte bör gå så långt att resenärernas
möjligheter att komma fram i
rätt tid eftersättes. På kvällen torsdagen
den 2 december spårade ett lok ur söder
om Norrköping. Det var en mycket enkel
urspåring. Resenärerna på det tåget
skulle resa till Tyskland, och därför
stod vagnarna i förbindelse med färjan.
Men det dröjde en och en halv timme
innan ett ersättningslok kom till platsen
och resan kunde fortsätta. På grund
härav hann resenärerna inte med färjan
utan fick övernatta i Trelleborg. De kom
sålunda för sent till de sammanträden
de skulle vara med om i Berlin. Jag
frågar nu: Varför fanns reservloket så
långt borta, när det ändå gällde en så
stor stad som Norrköping? Detta är ett
exempel på vad jag menar, när jag talar
om brist på reservmateriel. Kan det fin -

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

Svar på fråga ang. förbättring av tågförbindelsernas tidtabellsenlighet

nas någon naturlig förklaring till det
dröjsmålet? Jag förmodar som sagt —
utan att känna närmare till saken —
att dröjsmålet kan lia berott på reservmatcrialbrist.

Det var min första fråga. Sedan tycker
jag nog också att man vid planläggningen
av olika arbeten bör ta hänsyn
till årstiden. Arbetet med omläggningen
av ställverket på Stockholms central,
som skedde i november och december,
tycker jag hade kunnat förläggas till en
annan tidpunkt under året, så att det
inte hade behövt sammanfalla med de
svära väderleksförhållanden vi nu haft.

Herr talmannen avbröt här talaren
med klubbslag och yttrade:

Jag vill erinra den ärade talaren om
att inläggen i en enkel fråga skall vara
korta.

Talaren fortsatte:

Ja, herr talman, men eftersom det
svar jag fått var mycket utförligt, trodde
jag att jag kunde få ta upp de olika problem
som där förts på tal.

Trots denna påminnelse från herr talmannens
sida kan det måhända tillåtas
mig att säga några ord även om informationen
eftersom herr statsrådet tagit upp
denna fråga.

Statsrådet Palme erkänner att informationen
till tågresenärerna varit bristfällig
men säger att man skall försöka
rätta till detta. Med anledning därav
vill jag citera vad hans företrädare i
ämbetet yttrade i januari 1963 beträffande
informationen: »Järnvägsstyrelsen
har just med hänsyn till angelägenheten
av att kunna ge information om
anledningen till förseningarna förklarat,
att den trots de tekniska svårigheter
som föreligger nu har satt i gång med
att ytterligare överväga vad som kan
göras för att öka möjligheterna till en
bättre information i detta avseende.
Järnvägsstyrelsen håller alltså på med
detta ärende.»

Detta var som sagt i januari 1963. Det
är beklagligt att man inte sedan dess

har kommit längre med saken än vad
som tycks vara fallet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Med anledning av de
tre följdfrågor som herr Westberg här
ställt, nämligen om tågförseningarna inte
kan bero på eu hårt driven rationalisering
vid SJ, brist på personal och reservmateriel,
kan jag nämna att vi från
departementets sida riktat samma frågor
till SJ och därvid fått ett klart nej till
svar. Orsakerna till tågförseningarna
ligger inte i omständigheter av detta
slag. Man kan inte dimensionera personal
och reservmateriel o.s.v. för en sådan
serie av samverkande olyckliga omständigheter
som det här rör sig om.
Det skulle förmodligen företagsekonomiskt
vara ganska orimligt, och det sker
inte heller på något trafikområde. Tågförseningarna
beror alltså inte på dessa
faktorer, men jag skall om ett ögonblick
återkomma till detta.

När det gäller ställverket ligger det
naturligtvis något i vad herr Westberg
sade att det hade varit önskvärt att det
nya ställverket kopplats in tidigare. Men
jag vill påpeka att det var åttio år sedan
man hade så dåligt väder vid den
här tiden på året. Ett nytt ställverk
kopplas in vart trettionde år. Tågurspåringar
och tekniska fel förekommer
ofta, men att dessa fyra saker, det sämsta
vädret på åttio år, inkoppling av ett
ställverk som sker vart trettionde år,
en mycket svår tågurspåring och en hel
rad tekniska fel, skulle inträffa i stort
sett under loppet av samma dygn, är
något som man knappast kan gardera
sig för. Även om det i efterhand kan
sägas att det hade varit högst önskvärt
— jag håller med därom — att
det nya ställverket hade inkopplats tidigare,
bör man kanske inte lasta företagsledningen
för att den inte tagit med
alla dessa omständigheter i prognosen.

Vad informationen beträffar har SJ
på olika sätt försökt bygga ut den. För -

88 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på fråga ang. förbättring av tågförbindelsernas tidtabellsenlighet

sök med tågradioanläggning pågår vid
Kiruna—Narvik-banan, och om detta
försök ger gott resultat är förberedelser
gjorda för att kunna använda tågradioanläggningar
vid andra banor. Vidare
pågår ett ständigt arbete med
förstärkning av högtalaranläggningar
o. s. v. Men det finns i detta sammanhang
så att säga en systematisk svårighet
som man inte kommer ifrån. Om
det inträffar en olycka med ganska
svåra följder, måste man kasta in all
tillgänglig personal på att reparera de
tekniska felen och att försöka få trafiken
att löpa igen. I en sådan här besvärlig
situation arbetar alltså den personal,
som är bäst insatt i förhållandena,
för högtryck med att klara de
rent tekniska felen, och man har inte
tillgång till den personal som normalt
kan avdelas för informationsuppgifter.
Detta är en svårighet, som det är besvärligt
att komma till rätta med.

Sedan 1963 har SJ alltså varit sysselsatt
med förstärkning av högtalaranläggningar,
införande av tågradio och
trimning av personal för informationsuppgifter,
men detta arbete är naturligtvis
långt ifrån färdigt.

Till slut vill jag beträffande rationaliseringen
erinra om att det har bedrivits
en mycket målmedveten verksamhet
med rationalisering och effektivisering
av driften vid SJ. Det är
just därför att de svenska järnvägarna
verkligen tillvaratagit teknikens möjligheter
som dessa järnvägar går så
bra som de gör, rent ekonomiskt sett,
i jämförelse med det stora flertalet av
sina systerföretag i världen. Men den
nya tekniken har också en baksida,
nämligen den ökade känsligheten för
störningar t. ex. på grund av vädret
eller tekniska fel. Därför måste vi, om
SJ skall förbli ett lönsamt och effektivt
skött företag, försöka gardera oss mot
teknikens störningar. Detta är inte något
lätt uppgift, men jag vet att man
inom SJ är besjälad av en mycket stark
vilja att söka ordna så, att något så -

dant som det nu inträffade aldrig skall
behöva förekomma igen.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag beklagar att jag av
formella skäl inte har tillfälle att föra
denna diskussion vidare. Men med anledning
av det som statsrådet nu senast
sade vill jag bara hänvisa till att
man inom SJ anser att man belastar
järnvägen intill kapacitetsgränsen. Det
är den starka godstrafiken och ökningen
av persontrafiken på långa sträckor
som orsakar svårigheter. På ett ställe
i svaret sägs att »inom ramen för sina
resurser prövar SJ på allt sätt. . .» Det
finns tydligen resursskäl med i bilden.

Sedan vill jag bara, herr talman, än
en gång uttala ett tack till statsrådet
Palme för det utförliga svaret. Jag vill
gärna instämma med honom när han
uttalar ett tack till SJ:s personal, som
hela tiden arbetat intensivt för att klara
trafiken. Jag vill gärna understryka
att det också är min mening att det
tacket är befogat.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Allra sist vill jag säga
till herr Westberg att vi möter resursernas
begränsning på alla samhällslivets
områden. Vi har haft en mycket
glädjande ökning av SJ:s trafik. Jag
debuterade i detta ämbete på ett europeiskt
kommunikationsministermöte
och fann då, att medan SJ under de
senaste åren redovisat en 10-procentig
ökning av godstrafiken, redovisade
man i de allra flesta länder i Europa
minskningar. Det är klart att ett företag
med en sådan expansion som SJ
haft trafikmässigt alltid är utsatt för
kapacitetsbegränsningar. Men man kan
inte säga att de speciella svårigheterna
under de senaste veckorna har berott
på att man haft otillräckliga resurser
eller brist på reservmateriel och personal.
För att gardera sig mot sådant
som nu inträffat skulle det behövas en

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

Svar på fråga ang. demonstration i TV av injektioner

så stor reservkapacitet att den aldrig
kunde företagsekonomiskt motiveras.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. demonstration i TV
av injektioner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig, om jag anser att
konsten att handskas med injektionssprutor
bör demonstreras i TV.

Kungl. Maj:t har utsett ett särskilt
organ, den s. k. radionämnden, med
uppgift att pröva i vad mån Sveriges
Radio handhar programverksamheten
i överensstämmelse med de riktlinjer
för denna, som anges i den mellan staten
och Sveriges Radio år 1959 träffade
överenskommelsen angående rundradions
programverksamhet. Den som
anser att Sveriges Radio i fråga om
visst eller vissa programinslag inte följt
angivna riktlinjer kan göra anmälan
därom till radionämnden.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Låt mig först säga ett
tack till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för det korta
svaret, som ju egentligen inget svar är.

Jag och många med mig har undrat,
om det är vidare nyttigt att via
TV lära ut konsten att handskas med
injektions- eller narkotikasprutor. År
det inte ett tekniskt instrument, vars
användning bör vara förbehållet utbildat
folk?

Att jag har framställt min fråga till
statsrådet beror givetvis på de risker
som följer med demonstration i TV
med hänsyn till det stora antalet unga
narkomaner, som håller på att bli ett

samhällsproblem av nog så allvarlig
art. De flesta narkomaner synes börja
av ren nyfikenhet. Men följer därav
med logisk konsekvens, att samhället
också bör stilla nyfikenheten genom att
demonstrera hur man sätter in en injektionsspruta?
Jag har den uppfattningen
att konsten att handskas med
dylika ting inte lämpar sig för demonstration
i TV. Lockar man inte nyfikna
personer till försök genom att
demonstrera sprutteknik?

Om det t. ex. finns över 5 000 preludinmissbrukare
förutom alla som missbrukar
andra droger borde man nog ta
sig en tankeställare inför TV-demonstrationen
just av spruttekniken. Professor
Gösta Rylander, expert på preludin,
sade i en intervju i Aftonbladet den 4
december: »Konsten att handskas med
injektionssprutor t. ex., måste den demonstreras
i TV? Man lockar så lätt
nyfikna människor att pröva genom att
demonstrera sprutteknik.» Jag tror att
hans tveksamhet är mycket väl grundad.

Herr talman! Eftersom nu Sveriges
Radio i alla fall sorterar under statsrådet
Palmes departement, får han väl
finna sig i att frågor även beträffande
programinnehåll alltfort kommer att
ställas till kommunikationsministern
här i riksdagen ungefär som förut.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Visst skall jag finna
mig i att frågor ställs beträffande enskilda
programinslags innehåll, bara de
frågande har klart för sig att de inte
kan förvänta något svar från min sida.

Jag är inte ointresserad av narkotikaproblemet
— jag höll i våras ett anförande
i just det ämnet vid en konferens.
Jag har tidigare tisdagar kanske
inte varit utan åsikter beträffande
vare sig morgonandaktens förläggande
— förra veckan — eller skägg — veckan
före. Men mitt svar måste vara av
klart principiell prägel: att det icke är

90 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på fråga ang. fortsatt drift på flyglinjen Hultsfred—Stockholm

kommunikationsministerns uppgift att i
riksdagen uttala sig om enskilda programinslag
i Sveriges Radio. Det skulle
annars bli helt oefterrättliga förhållanden
för detta företag. Jag är egentligen,
som min företrädare i ämbetet
brukade säga, den ende som inte i riksdagen
får uttala åsikter om enskilda
programinslag.

Jag får väl därför hoppas att herr
Gustafsson i Borås med sitt problem
vänder sig till rätt forum, vilket i detta
fall är radionämnden. Rent formellt
sett är det honom naturligtvis obetaget
att ställa frågor i riksdagen. Men ha
inga förväntningar på mig!

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag kan försäkra statsrådet
att frågan skall föras vidare till
radionämnden. Det kan ju vara intressant
att skicka både frågan, svaret
och protokollet från debatten här till
radionämnden.

Jag tackar sedan statsrådet för hans
uttalade intresse för narkotikaproblemet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. fortsatt drift på flyglinjen
Hultsfred—Stockholm

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Herr Krönmark har
frågat mig vilka åtgärder som enligt
min mening kan komma i fråga för att
möjliggöra fortsatt drift på flyglinjen
Hultsfred—Stockholm även efter den
1 januari 1966.

Det ankommer på vederbörande flygbolag
att bedöma förutsättningarna för
att uppehålla trafik på de flyglinjer bolaget
trafikerar.

Vidare anförde:

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för att han svarat på min
fråga. Däremot tvingas jag konstatera
att jag i stort sett inte har någon anledning
att tacka för själva svaret, som
inte bara var allmänt hållet utan, jag
vågar faktiskt säga, i och för sig ganska
intetsägande.

Det finns anledning att något analysera
orsakerna till att vi nu står inför
ett akut nedläggningshot beträffande
denna flyglinje. En av orsakerna
torde vara att man saknar de landningsanordningar
som behövs för att
få till stånd en tillfredsställande regularitet.

Frågan är komplicerad, eftersom det
inte bara gäller ett flyglinjeproblem.
Den berör även en region, inom vilken
man nu står inför ett akut hot
om nedläggning av inte mindre än två
järnvägslinjer. De försämrade kommunikationerna
kan få förödande konsekvenser
för det näringsliv som finns
på den aktuella orten.

Ett annat problem som är värt att
beakta är att landstingen och kommunerna
till dags dato satsat ungefär en
miljon kronor för att möjliggöra den
flyglinje det gäller. Att frågan just nu
blivit akut beror delvis också på att
Linjeflyg använt denna linje som experimentlinje
för flygning med mindre
flygplan. Kapaciteten har härigenom
minskats, vilket också medfört att det
varit mycket besvärligt att få plats.
Linjeflyg har faktiskt självt i viss mån
vant folk av med att utnyttja flygförbindelserna.

Jag hoppas dock att jag inte skall
behöva tolka statsrådets svar som ett
uttryck för likgiltighet utan att statsrådet
är beredd att i fortsättningen behandla
kommunikationsproblemen för
den aktuella regionen som en helhet.
Det kan ändå inte vara likgiltigt för

Tisdagen den 14 december 1905 fm. Nr 11

Svar på interpellation ang. informationen till sv enska ambassader via radio och press

statsmakterna hur det flygbolag, som
har fått koncession på en viss linje,
bedriver den verksamheten.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill bara rätta herr
Krönmark på en punkt.

Visst finns det Iandningsanordningar
på flygfältet i Hultsfred ■— det flygs
ju dagligen där — och det finns en i
förhållande till trafikens omfattning
ganska stor personal. Jag har i mitt
svar velat markera endast en sak: att
det primärt är vederbörande flygbolag
och inte regeringen som skall bestämma
om trafik skall bedrivas på en viss
linje.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Justerades protokollen för den 8 innevarande
december.

§ 10

Herr talmannen meddelade, att herr
Lindström, som vid kammarens sammanträde
den 7 innevarande december
med läkarintyg styrkt sig vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen under
tiden den 4—den 19 december, denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 11

Herr talmannen meddelade, att fru
Sjövall enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven från och
med den 14 innevarande december tills
vidare.

Fru Sjövall beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 12

Svar på interpellation ang. informationen
till svenska ambassader via radio
och press

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har frågat
kommunikationsministern, om han
är villig att eventuellt i samråd med
mig ordna de tekniska och organisatoriska
frågor som erfordras för att rätta
till bristerna i vår utlandsinformation
genom att göra svensk radioutsändning
hörbar i utlandet, om telexkontakterna
med ambassaderna kan förbättras
i allmän-informativt syfte samt
om en snabbare distribution av dagstidningar
från Sverige till våra ambassader
kan ordnas.

Eftersom frågorna till övervägande
del berör kommunikationerna med våra
utlandsmyndigheter, har interpellationen
överlämnats till mig för besvarande.

Vad radiosändningarna beträffar kan
den rådande situationen knappast påverkas
genom tekniska förbättringar
av våra svenska sändare. För långvågs-
och mellanvågssändare har vi
exklusiva kanaler i våglängdsnätet. Här
skulle hörbarheten av våra program vara
tillfredsställande i Europa, om icke
vissa utländska sändare i strid med
gällande våglängdsplan arbetade på i
stort sett samma våglängd. Inte förrän
en internationell överenskommelse träffas
om ny våglängdsplan för europazonen
kan en förbättring åstadkommas
av dessa förhållanden. Sedan flera år
har Internationella teleunionen diskuterat
sammankallande av en sådan konferens,
men hittills har man inte lyckats
få den till stånd.

För trancoceana sändningar kan bara
kortvåg komma i fråga, och här arbetar
vår Hörby-sändare med ungefär
samma effekt, som andra länder använder
för sändningar på så stora avstånd.

Det svåraste problemet är emellertid
den internationella trängseln på kortvågsbanden.
De flesta länder vill sända
till samma områden på bästa lyssnartid,
men det finns bara ett begränsat
antal kanaler. Enda utvägen är även
här en internationellt överenskommen

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. informationen till svenska ambassader via radio och press

plan, där länderna begränsar sina anspråk
på kanaler och sändningstider.
Vad Sverige kan göra är att som hittills
verka inom de internationella organisationerna
för att söka nå fram
till samförståndslösningar.

För att öka möjligheterna att höra
sändningarna från Hörby-stationen har
för ett stort antal utlandsmyndigheter
i år inköpts högklassiga radiomottagare
med tekniska resurser långt överlägsna
även avancerade apparater för
privatbruk. Vi kommer att förse ytterligare
utlandsmyndigheter med sådana
radiomottagare.

Med tretton olika beskickningar har
departementet direkt radiokontakt i ett
eget radionät. Via detta sänds dagliga
nyhetssammandrag. Vi har på sistone
utökat dessa nyhetssändningar. Även
radionätet vidgas. En eller två beskickningar
inkluderas årligen.

Kombination av avstånd, teletaxor
och meddelandefrekvens har gjort det
fördelaktigt att abonnera på egna teleprinterlinjer
till Washington och New
York, till fast årskostnad oavsett textmängd.
Till våra representationer på
dessa platser sänder departementet utan
merkostnad dagliga nyhetssammandrag
ur morgontidningarna. Ambassaden i
Moskva får samma service.

Trettioen beskickningar har för närvarande
telexapparatur. Till dem sänder
departementet via telex uppgifter
ur tidningarna, citat ur tal, officiella
uttalanden och egna pressmeddelanden
som bedöms viktiga för respektive beskickning.
Det vore i och för sig önskvärt
att alla de utlandsmyndigheter,
som har telex, kunde få samma dagliga
information som Washington, Moskva
och New York. Men en utredning
nyligen har visat, att ett summariskt nyhetssammandrag
per telex till alla dessa
beskickningar skulle medföra mycket
betydande kostnadsökningar för departementets
utgående telegram. Därtill
skulle personalförstärkning i departementets
telexrum bli nödvändig.

Vi har därför ansett att vi tills vidare
bör nöja oss med den snabbsändning,
som bedöms mest nödvändig.

Varje lönad utlandsmyndighet får
minst två dagstidningar med flygpost.
Inte ens flygbefordran garanterar emellertid
framkomst själva utgivningsdagen.
Eftersom det är en ledande princip
för postverket att välja snabbast
möjliga befordringssätt för flygposten,
kan man svårligen tänka sig ett system
vid sidan av dess inkörda rutiner, som
framgångsrikt kan konkurrera i snabbhet.
Om man valde att sända varje enskild
tidning som flygfraktgods, skulle
endast sällan och på få platser tidningen
komma före flygposten. Kostnaden
skulle bli orimligt hög i förhållande
till vunnen effekt.

Herr talman! Jag delar herr Lundbergs
uppfattning om vikten av att
utlandsmyndigheterna får snabba informationer
om skeendet här hemma.
De exempel jag nämnt visar att fortlöpande
uppmärksamhet ägnas denna
fråga.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att till hans
excellens utrikesministern få framföra
ett tack för svaret. Det har en positiv
utformning, men tyvärr måste jag samtidigt
konstatera, att rekommendationer
saknas om åtgärder som snabbt
skulle kunna lösa problemet rörande
informationen till utlandet.

Våra kommunikationer med utlandet
ökar, och en växande ström av människor
reser till andra länder. Men vi
har även beskickningar etc., vilkas personal
—■ ofta med familjer — får leva
utomlands i åratal. Det är därför angeläget
att vi verkligen söker ordna kontakterna
mellan dessa människor och
hemlandet.

När man vistas utomlands — kanske
bara under kort tid — tvingas man
konstatera att det är nästan omöjligt

Tisdagen den 14 december 19(35 fm. Nr 41

Svar på interpellation ang. informationen till svenska ambassader via radio och press

att per radio lyssna till exempelvis nyhetsutsändningar
från Sverige. Eftersom
man samtidigt kan åhöra program
från andra länder — t. ex. Norge - -säger man sig att det ändå måste finnas
möjligheter att sända hörbara program
även från Sverige.

Jag fick i dag ett brev från Indien,
vari det uttalas förvåning över att man
kan höra sändningar från Norge, Tyskland,
Amerika, London, Australien,
Danmark, Sovjet och Kina men inte
från Sverige. Den som skrivit brevet
är förmodligen missionär. Han finner
det underligt att vi i Sverige med vårt
tekniska kunnande inte liksom är fallet
i andra länder kan göra våra radioutsändningar
hörbara i utlandet.

Kontakten med utlandet skall äga
rum per kortvåg, och det har därvidlag
påtalats att den omläggning från 19-och 25-metersbanden till 30-metersbandet,
som gjorts i fråga om kortvågssändningarna,
har medfört att dessa
under senare tid blivit ännu svårare
att åhöra.

Personligen har jag den uppfattningen
att det från svensk synpunkt måste
vara angeläget att våra ambassader på
förmiddagarna, innan lunchmottagningarna
hålles, får möjligheter att erhålla
informationer i så god tid, att
icke andra representationer eller företrädare
för det land där ambassaden
ligger skall kunna ha tillgång till bättre
informationer om vad exempelvis
utrikesministern uttalat i Sverige än
vad man har på ambassaden.

Utöver upplysningar om de aktuella
händelserna i vårt land behöver de
människor, som kortare eller längre tid
skall vistas i utlandet, även fortlöpande
kunna följa utvecklingen i vårt land
så att de inte kommer efter i sin information.
Det är därför jag innerligt
hoppas att utrikesministern i samarbete
med kommunikationsministern åtminstone
skulle göra en extra ansträngning
för att möjliggöra att programmen från
Sverige skall kunna höras i utlandet
redan under jul- och nyårshelgerna.

Det förefaller som om andra länder
på ett hänsynslösare sätt behandlar internationella
överenskommelser och
ibland bryter mot dessa. Om år efter
år går utan att någon förbättring sker,
utan att man kan få till stånd en internationell
konferens, så tvingas vi väl
att införa så starka sändningar att vi i
vår tur stör andra sändare och därmed
påskyndar en ändring.

Jag har fått den uppfattningen —■
och herr utrikesministern har också
bekräftat att den är riktig — att de
flesta av våra ambassader numera har
telex. Jag skulle önska att den utnyttjades
t. ex. till att sända utförliga rapporter
så pass tidigt på morgonen att
ambassaderna hade maximal nytta av
informationerna. Det är riktigt att detta
kommer att kosta en del pengar, men
är inte våra förbindelser med utlandet
så viktiga — speciellt nu då den internationella
handeln får en allt större omfattning
och snabba informationer är
nödvändiga -— att man från svensk
sida kan offra några miljoner kronor
till för att bygga ut dessa möjligheter
till information? Jag hoppas att en
rättelse skall komma till stånd.

Jag har också påpekat att man bör
förbättra möjligheterna att i utlandet
få tillgång till svenska tidningar. Jag
utgår ifrån att det är riktigt när man
säger att kommunikationsdepartementet
och postverket väljer snabbast möjliga
befordringssätt för flygpostförsändelser.
Men om man kunde åstadkomma
en överenskommelse med de flygbolag
som har direktflygningar till exempelvis
platser där vi har ambassader,
så skulle man på det sättet kunna
transportera tidningarna och låta ambassaden
hämta dem på flygplatsen.
Man invänder att ett sådant arrangemang
kommer att kosta pengar. Men
nog borde väl våra flygbolag ha intresse
av att alla informationer som behövs
snabbt kan överföras till den personal
som skall betjäna en stor del av
flygplanens passagerare. Flygbolagen
borde väl av serviceskäl ha intresse

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. informationen till svenska ambassader via radio och press

av att se till att denna service kunde
ges utan kostnad för staten. Jag tror
inte att det behöver föreligga några
oöverstigliga hinder för en sådan lösning.

Jag vet att utrikesministern är en
handlingskraftig man som inser behovet
av informationer på detta område.
Men jag skulle ändå vilja vädja
till honom att nu vidta alla erforderliga
åtgärder för att avhjälpa de brister
som vi under åratal har tolererat och
som kanske inte tidigare har påtalats
här i riksdagen, av den anledningen
att vi kanske inte har kommit i kontakt
med dem. Jag hyser efter denna
debatt större förhoppningar om att ett
resultat snabbt skall kunna åstadkommas.

Jag hoppas att detta interpellationssvar
skall följas av kraftansträngningar
för att ge både ambassadernas personal
och andra utlandssvenskar — inte
minst de svenska familjerna utomlands
— möjligheter att hålla kontakt
med Sverige. På denna fråga bör man
inte anlägga bara ekonomiska synpunkter;
det finns andra viktiga hänsyn
som måste tas både med tanke på ambassadpersonalen
och med tanke på
deras familjer. Jag är säker på att utrikesministern
kommer att finna lösningar
på de problem som är förknippade
med detta, och jag hoppas att han
kommer att göra det snart.

Ilans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag är givetvis av alldeles
samma uppfattning som lierr
Lundberg beträffande behovet av informationer
till svenskar i utlandet,
och då i första hand till beskickningspersonalen.

Jag påpekade också i mitt interpellationssvar
att vi nu håller på att anskaffa
mycket exklusiva radiomottagare
för att förbättra möjligheterna till
information och därmed tillmötesgå de

önskemål som herr Lundberg gav uttryck
för i sin interpellation.

Jag vill sedan göra ett par kommentarer
till vad herr Lundberg nyss yttrade.
Han gjorde gällande att alla andra
länder, eller i varje fall ett stort antal
andra länder, skulle vara bättre rustade
när det gällde att komma i kontakt
med sina medborgare i utlandet
än vi är. Jag vill till detta bara lämna
upplysningen att vi i fjol fick in 8 000
lyssnarrapporter, och 70 procent av
dessa rapporterade god pålitlighet beträffande
hörbarheten. Jag tror inte
svenska telemyndigheter är beredda att
uttala sig om huruvida andra länders
sändningar är bättre hörbara. Men man
måste nog ha klart för sig att subjektiva
uppfattningar får stort utrymme på ett
område med så många skiftande inslag
som när det gäller kortvågsavlyssning.
Dygns- och årstidsvariationer och vågutbredningsförhållanden
varierar oupphörligt,
och det gör också störningar
från andra sändare. Det är därför inte
uteslutet — jag vet att så är fallet —
att andra länders telemyndigheter får
liknande frågor. Man undrar där varför
inte deras sändningar är lika hörbara
som t. ex. de svenska. Det kan
bero på att hörbarheten vid ett visst
tillfälle kan vara bättre för den svenska
sändaren och vid ett annat tillfälle
bättre för låt oss säga den danska eller
den norska sändaren.

Herr Lundberg säger att den omläggning
som har ägt rum beträffande
vår Ilörby-sändare skulle ha medfört
större svårigheter att höra än tidigare.
Jag är inte tekniker — jag kan alltså
inte avgöra om det verkligen förhåller
sig så. Men jag vill framhålla att en
förstärkning av den svenska sändaren
med en sådan effekt, att vi kunde överrösta
andra sändningar, till att börja
med skulle kräva mycket stora investeringar.
Och glädjen skulle antagligen
bli mycket kortvarig. Andra länder
skulle snart nog följa efter, med resultat
att vi snart hade samma trängsel

Tisdagen den 14 december 1905 fm. Nr 41 95

Svar på interpellation ang. informationen till svenska ambassader via radio och press

som förut i etern till avsevärt högre
kostnad för alla. Ingen vinner något
på att eterkriget trappas upp. En internationell
överenskommelse är nog
enda utvägen, och Sverige har verkat
och kommer även i fortsättningen att
verka för en sådan inom de internationella
teleorganisationerna. Jag skall
tillsammans med kommunikationsministern
— det lovar jag herr Lundberg
— verka i den riktningen att man verkligen
får en sådan överenskommelse till
stånd.

Herr Lundberg påtalade även en annan
sak, som jag i och för sig finner
högst förståelig. Det är, säger han, av
stor betydelse att våra utländska representationer
får besked om vad som händer
här hemma. Vi försöker, och det
lyckas också särskilt när det gäller New
York och Washington, att sända dem
sådana meddelanden. I förhållande till
de länderna har vi en tidsskillnad som
är till vår favör. Det blir knappare om
tiden exempelvis för Moskva, där tidsskillnaden
är till vår nackdel. Det tar
viss tid att redigera nyhetssammandrag,
få det skrivet på perforerad remsa
o. s. v., och det gör, liksom tidsskillnaderna
i olika riktningar, att man står inför
svårigheter som en utomstående inte
genast tänker på. Jag kan emellertid,
som jag förut sade, instämma med herr
Lundberg om önskvärdheten av att våra
förbindelser utomlands ytterligare
förbättras. Jag lovar att jag skall ägna
denna del av utrikesdepartementets
verksamhet all tillbörlig uppmärksamhet.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag tackar speciellt för
det senaste löftet.

När jag påtalade den bristande radiokontakten
med Sverige hade jag personligen
några gånger försökt mig på
att lyssna till Sverige. Jag kunde inte
höra någonting, och jag trodde då att
det var något fel på mig. Men när jag
frågade ambassadpersonalen och den

visade sig ha samma svårigheter, måste
det ju vara brister i sändningarna. Det
är ju litet underligt när ambassadpersonalen
säger att man hör exempelvis
Norge bättre än Sverige. I det brev
jag fick i dag säger man också uttryckligen
att man någon gång kan höra
Sverige klart men däremot normalt
utan större svårigheter Norge, Tyskland
och andra tidigare uppräknade
länder. Det sägs också i brevet — jag
har inte kunnat kontrollera det då jag
sällan hör på svensk kortvåg eftersom
jag har kontakt med Sverige i alla fall
— att sedan kortvågssändningarna för
några veckor sedan flyttades från 19-och 25- till 30-metersbandet hörs det
lika dåligt eller sämre än under en viss
liten period för en tid sedan. Det är
detta jag menar man bör söka komma
till rätta med. Jag tolkar det sista som
utrikesministern sade så, att han vill
försöka göra det.

Vad beträffar tidsskillnaden är jag
medveten om svårigheterna, men skulle
man inte från Sverige ändå kunna hålla
en bevakning så att vara sändningar
per telex till olika länder går på de tider
på dygnet som är lämpliga för
mottagarländerna?

Det är naturligt att detta kostar
pengar. Men jag tillmäter UD så stor
betydelse i nutiden och i framtiden att
UD bör få erforderligt kapital för att
kunna följa med i utvecklingen. Jag
är speciellt tacksam för att utrikesministern
tillsammans med kommunikationsministern
försöker lösa de tekniska
och organisatoriska problemen så
att vi får en rättelse till stånd.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Vad beträffar det önskemål
herr I.undberg senast anförde är
det klart att vi har telexbevakning. Men
tidsskillnaden gör att om nu t. ex. utrikesministern
håller ett anförande kl.
10 så har man redan kommit över
lunchdags i vissa länder. Resultatet är

9(j Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på fråga ang. prövningen av framställningar om medgivande till adoption

att även om vi telexar detta anförande
samtidigt med att utrikesministern håller
det, kan det ändå inte vara framme
till ambassadörerna när de äter lunch
med sina kolleger i de länder där
lunchdags inträffar före kl. 10 svensk
tid. Om det däremot förhåller sig på
det andra sättet så att lunchdags kommer
senare såsom i New York och
Washington, då är det alldeles klart
att ambassadörerna har detta anförande
och andra upplysningar som kan vara
av värde för dem i deras umgänge med
sina kolleger.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
det här i riksdagen har inträffat att
vi har fått läsa ett anförande i tidningen
innan det har hållits. Tidningsmännen
har till och med talat om hur
vederbörande har reagerat. Då man
ger information utgår jag ifrån att ett
telexbudskap, som går ut till våra ambassader,
inte kommer att hinna utnyttjas
på det sätt som en tidningsman
kan göra, om någon lämnar ett manuskript
på förhand. Jag tror därför att
man, när det gäller viktigare händelser
och åtgöranden, kan ge informationen
åtminstone till ambassaderna på ett tidigare
stadium.

Om utlandet i fråga om radio under
en följd av år utnyttjar sina tekniska
resurser på ett sådant sätt som strider
mot internationella överenskommelser,
tvingas vi att gå in på samma väg för
att få alla berörda intressenter att komma
överens. Detta är vad jag har velat
framhålla.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Om det gäller viktigare
meddelanden som skall sändas ut till
ambassaderna, är det självklart att dessa
går ut alldeles oavsett vilken tidpunkt
det är på dygnet. När det emellertid
gäller ett tal som skall hållas
anser vi med tanke på förhållandena

här och på de utländska beskickningarna,
vilka också skall lämna informationer
till sina utrikesdepartment, att
man inte skall använda ett tal, innan
det hållits, i umgänget med ambassadpersonalen
i andra huvudstäder.

Beträffande eterkriget vill jag säga
att jag är en fredlig man, vilket herr
Lundberg vet. Det bär mig emot att
vi skall delta i ett eterkrig, som bara
kan leda till att det ena landet överträffar
det andra. Man får i alla fall
samma dåliga avlyssningsförhållanden
i framtiden. Det enda som kan sägas
är att det blir dyrare än det varit förut
att komma ut med sina nyheter. Den
väg jag vill beträda är överenskommelsens
och överläggningarnas, och
denna bör vi också beträda snarast
möjligt. Vi kan försöka övertyga andra
om att de också skall beträda denna
räg.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. prövningen av framställningar
om medgivande till adoption

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Herr Berglund har frågat
socialministern, om en barnavårdsnämnd
har rätt att neka en familj att
adoptera ett barn på grund av att den
ena av makarna är från ett »troende»
hem och har religiös inställning.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Tillstånd till adoption lämnas av allmän
domstol. I ärende om adoption av
barn under 18 år är domstolen skyldig
gat socialministern, om en barnavårdsnämnd
har rätt att neka en familj att
ten är kyrkobokförd. Är barnavårdsman
förordnad för barnet skall yttrande också
inhämtas av den barnavårdsnämnd
som har tillsyn över barnavårdsmannens
verksamhet. Är barnavårdsman in -

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

framställningar om medgivande till adoption

Svar på fråga ang. prövningen av

te förordnad, skall yttrande i stället inhämtas
från barnavårdsnämnden i den
kommun där barnets biologiska föräldrar
eller den av dem som har vårdnaden
om barnet är kyrkobokförd.

Enligt föräldrabalken är det en förutsättning
för adoption att denna är till
gagn för barnet. Vidare föreskrivs att
domstolen skall söka inhämta upplysningar
om barnet och adoptanten. Barnavårdsnämnds
yttrande är i praktiken
en viktig upplysningskälla för domstolen.

Varken i föräldrabalken eller i anvisningar
som utfärdats i anslutning till
adoptionsreglerna finns några uttalanden
om att en religiös inställning hos
adoptanten skulle utgöra hinder för
adoption.

En annan sak är att det är naturligt
att barnavårdsnämndens utredning i en
så livsavgörande fråga för barnet som
adoption berör även adoptantens religiösa
inställning. Detta gäller givetvis
även när barnavårdsnämnderna är
verksamma som adoptionsförmedlare
på de biologiska föräldrarnas uppdrag.

Vidare anförde:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Att jag har fått svaret på
denna enkla fråga i det sammanhang
där den förekommer, ger väl vid handen
att den tillmätes så stor betydelse
att jag kan få använda litet mera tid än
som vanligen står till förfogande under
en frågestund.

Jag har varit mycket spänd på det
svar jag skulle få, men jag har nu fått
det och ber att få tacka.

Jag frågade om det skulle utgöra något
hinder för adoption när i varje fall
den ena av de aktuella makarna är från
ett »troende» hem. Jag vill redan här
konstatera att svaret på denna fråga är
ett kategoriskt nej.

Det konkreta fall, som jag här i korthet
vill relatera och som givit mig anledning
att ställa denna fråga, har väckt
4 — Andra kammarens protokoll

berättigad uppmärksamhet. När jag
uppmärksamgjordes på fallet, kunde jag
inte tro att något sådant som omtalades
kunde inträffa i vårt land. Jag gjorde
därför vissa undersökningar för att få
fallet bekräftat och har även lyckats
därmed.

Jag vill, herr talman, återge ett utdrag
ur den artikel som behandlar detta fall.
Det heter där: Efter att under ett nioårigt
äktenskap inte ha fått några egna
barn anmälde sig en ung ingenjörsfamilj,
bosatt i Jakobsberg, hos barnavårdsnämnden
i Järfälla för att ta ett
adoptivbarn. Denna kommuns representant
ansåg, att familjen var lämplig
till detta. »Men», berättar där hustrun,
»då vi i samma ärende kom till Stockholm
fick vi veta, att ett godkännande
av Järfälla kommun inte var mycket
värt. Vi korsförhördes om vår egen
barndom och uppväxt, och det faktum
att jag hade växt upp i ett religiöst hem
lades oss till last. Barnavårdsmannen
ville veta, om jag hade tänkt tvinga på
ett fosterbarn en religiös lära. Hur hade
jag tänkt uppfostra barnet? Vårt samtal
slutade med att jag brast i gråt.»

Jag begärde genom upplysningstjänsten
att den skulle undersöka det här fallet
och om det var som det relateras i
tidningarna. Jag har fått svar på den
frågan, och man har bekräftat att de
lämnade uppgifterna är riktiga. Man
säger också att den religiösa inställningen
endast är en bland de personliga omständigheter
som måste utrönas i samband
med den undersökning av adoptionssökande
familjer som åligger barnavårdsnämnd
enligt barnavårdslagen
vid förmedling av fosterbarn. Och detta
bär ju bekräftats här genom statsrådet
Lindströms svar. Det sägs ju också här
att de biologiska föräldrarna kan begära
besked om huruvida deras barn
skall uppfostras i ett hem med religiös
inställning eller inte.

Man har uppmärksammat detta på annat
håll, och fallet har anmälts till JO,
som i sin tur har infordrat uppgifter

1965. Nr M

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på fråga ang. prövningen av framställningar om medgivande till adoption

från barnavårdsnämnden i Stockholm.
Av en vidlyftig utredning som gjorts i
detta fall framgår att man helt tar avstånd
från den version av fallet som
här är relaterad. Det heter att vederbörande
ej kan minnas »om och i vilken
form religionsfrågan berördes i samtalet
med hustrun, men utesluter under
alla förhållanden möjligheten att hon
skulle ha ställt frågor på sådant sätt och
gjort påståenden av sådan art som uppges
i skrivelsen till JO och i tidningsartiklarna».
Den utredande barnavårdsmannen
säger, att hon är »mycket förvånad
över makarnas uppfattning av
kontakten eftersom hon själv upplevde
dem alltigenom positivt». Och till slut
säger man: »Av den redogörelse för
ärendets handläggning, som här lämnats,
framgår att intervjuuppgifterna i
det aktuella fallet har sin enda grund i
en sådan feltolkning.»

Jag skulle, herr talman, vara benägen
att säga att här står uppgift mot uppgift,
om det vore så att detta vore ett
enstaka fall. Men det har under hand
framkommit att det är flera fall som behandlats
på liknande sätt, ett fall i Jönköpings
län, ett i Göteborg och ett i
Solna. Fallet i Solna är rätt intressant.

Ett par makar i Solna, aktiva inom
Filadelfiaförsamlingen, sökte 1961 adoptivbarn,
vilket de nu också har fått men
inte genom barnavårdsnämnden utan
på annat sätt. De säger här: »Men det
var många korsförhör att gå igenom innan
man nådde till vägs ände.» Man
frågade också: »Kommer ni att absolut
tvinga er son att gå i söndagsskola eller
vara med i den andliga verksamheten?»
Och hustrun kommenterar för tidningen
Dagen där det här är relaterat: »Man
var ju så rädd för att man inte skulle få
barnet att man knappast vågade svara.
— De mest egendomliga frågor ställdes,
man skulle veta allt, både religiöst
och annat, om man trodde att makarna
var fanatiker etc.»

Det är ju ganska underligt att någonting
sådant här skall behöva förekom -

ma. I sista delen av svaret säger statsrådet
Lindström: »En annan sak är att
det är naturligt att barnavårdsnämndens
utredning i en så livsavgörande
fråga för barnet som adoption berör
öven adoptantens religiösa inställning.»
Här måste det väl bero på barnavårdsnämndernas
inställning till religiösa
frågor och hur de bedömer föräldrarnas
möjlighet att uppfostra sina barn.

Vi vet att här i vårt land pågår ett
mycket starkt motstånd mot kristendomen
och dess uppträdande i olika avseenden.
Jag skall inte hör ange vilka —
det känner vi ju alla till. Man får en
stark förnimmelse av att det är någonting
på gång som man måste beklaga,
inte bara för den enskilde individens
skull utan också för samhällets såsom
sådant. Vi som upplever kristendomen
som någonting väsentligt i livet, något
att bygga på, någonting som har värde,
vi måste med sorg i vårt hjärta konstatera
att något sådant som detta måste
förekomma.

Jag måste också konstatera att de som
har gjort sig skyldiga till någonting sådant
här i sin utredning, har gjort ett
klart övergrepp. Det är ju faktiskt tilllätet
att ha vilken religiös tro man vill
och att uppfostra sina barn i denna,
och här utgör inte adoptivbarn något
undantag. Man frågar sig om motståndet
mot kristendomen är så stort i vårt
land att man på allt sätt försöker motarbeta
dess inflytande. Jag skulle också
vilja tillägga, att det måste brista på
något sätt i skolningen eller undervisningen
av barnavårdsmännen och i utarbetandet
av riktlinjerna för barnavårdsnämndernas
handläggning när sådana
här saker kan hända.

Jag hoppas att man för framtiden
kommer att undvika sådana här saker
och att föräldrar med religiös tro anses
lika acceptabla som adoptivföräldrar
som vilka andra människor som helst.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill först säga till

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 41

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och

på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

herr Berglund att frågans placering på
dagordningen mellan ett par interpellationer
är rent teknisk. Frågan blev
helt enkelt överstående en vecka därför
att herr Berglund hade riktat den
till fel statsråd. Det innebär alltså inte
att vi kan ägna oss åt en längre interpellationsdcbatt
kring denna fråga bara
av det skälet.

Det enskilda fall, som föranlett herr
Berglunds fråga, skulle enligt den utredning
som barnavårdsnämnden gjort
ha berott på ett missförstånd av den
kvinna som känt sig prickad för sin
religion. Frågan hur därmed förhåller
sig, vilken av parterna som kan ha rätt,
har redan underställts JO. Någon anledning
för mig att blanda mig i den
bedömningen finns naturligtvis inte.

I svaret har angetts den principiella
inställningen, som är mycket tydlig och
som herr Berglund också sammanfattade.
Från herr Berglunds egna utgångspunkter
måste det ju vara naturligt att
man vid bortadoptering av ett barn
tar hänsyn till inte bara det påtänkta
adoptivhemmets materiella villkor utan
även dess »andliga klimat». Att föräldrarna
har en livsåskådning som omfattar
barn med förståelse, kärlek och
tolerans är inte minst det avgörande.
Sedan må den livsåskådningen vara
förankrad i en kristen tro eller inte.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. undervisningen
i kristendomskunskap i grundskolan
och på fråga ang. granskningen av läroböcker
i ämnet kristendomskunskap

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nelander har frågat
dels om jag anser att de synpunkter
och formuleringar, efter vilka den
av läroboksnämnden tillsatta granskar -

gruppen bedömer läroböckerna i
grundskolans kristendomskunskap, på
ett täckande sätt uttrycker innebörden
i de av riksdagen fastställda riktlinjerna
för detta ämne och de därefter
framlagda kursplanerna, dels om jag
vill medverka till att de för ifrågavarande
undervisning fastställda riktlinjerna
helt följes upp i administrativ
ordning.

I grundskolan får användas väsentligen
endast sådana läroböcker som
godkänts av statens läroboksnämnd. Läroboksnämndens
beslut om läroböcker
fattas efter granskning av böckerna.
Enligt nämndens instruktion skall vid
granskningen iakttas bl. a. att lärobokens
innehåll står i överensstämmelse
med gällande läroplan och att lärobokens
innehåll är objektivt och vederhäftigt
och såvitt möjligt överensstämmande
med den vetenskapliga och pedagogiska
utvecklingen på ifrågavarande
område. I de allra flesta fall beslutar
nämnden efter att ha inhämtat yttrande
från av nämnden utsedda särskilda
granskare.

Efter vad jag inhämtat vållar i synnerhet
läroböcker i kristendomskunskap
i grundskolan svårigheter när det
gäller att tolka instruktionens bestämmelser.
Nämnden har bl. a. till samtliga
skolboksförlag i skrivelse framhållit
vikten av att i läroplanen angivna
målsättningar och meddelade anvisningar
och kommentarer noga uppmärksammas
vid utarbetandet av läroböcker
i ämnet. Vidare beslöt läroboksnämnden
under andra hälften av 1964
att tillsätta en särskild granskningsgrupp
med uppgift att närmare granska
läroböcker i kristendomskunskap
med beaktande av målsättning och anvisningar
i läroplanen för grundskolan.
Denna grupp utarbetade en promemoria
med vissa principiella synpunkter
på objektivitetskravet och dess tillämpning
inom några centrala, i viss mån
kontroversiella ämnesavsnitt inom kris -

100 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och
på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

tendomskunskapen. Denna promemoria
har vid flera tillfällen diskuterats med
nämndens granskare i ämnet kristendomskunskap.
Gruppen har meddelat
nämnden att den ansåg att promemorian
inte borde vara konfidentiell men
att den borde betecknas som preliminär
i den meningen att gruppen förbehöll
sig att återkomma med ytterligare
preciseringar och nyanseringar
i den mån det fortsatta arbetet gav anledning
härtill.

Av vad jag här anfört torde framgå
att den av herr Nelander åsyftade promemorian
utgör en sammanfattning av
vissa av statens läroboksnämnds granskares
synpunkter och att promemorian
används som ett hjälpmedel, som successivt
kan komma att justeras, om och
när nya synpunkter framkommer.

Granskarna har endast att avge utlåtande
till nämnden, som har att fatta
beslut på grundval av egna bedömningar
och de upplysningar nämnden
erhållit. Den här aktuella granskargruppen
svarar endast för en del av dessa
upplysningar. Som bekant kan nämndens
beslut överklagas hos Kungl. Maj :t.
Inget av de beslut nämnden fattat om
läroböckerna i kristendomskunskap efter
den här aktuella granskargruppens
tillkomst har blivit föremål för överklagande.

Herr talman! Härmed anser jag mig
också ha besvarat herr Nilssons i Agnäs
fråga angående granskningen av
läroböcker i ämnet kristendomskunskap.

Vidare anförde:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet riktar
jag ett tack för svaret på min interpellation.

Ecklesiastikministern har i sitt svar
inte gått in på frågeställningen, huruvida
de synpunkter och formuleringar,

efter vilka den av läroboksnämnden
tillsatta särskilda granskningsgruppen
för kristendoinsböckerna i grundskolan
skall arbeta, täcker innebörden i de av
riksdagen fastställda riktlinjerna för
detta ämne och de därefter framlagda
kursplanerna och anvisningarna. Indirekt
ger emellertid statsrådet sin mening
till känna dels genom att hänvisa
till läroboksnämndens instruktion,
enligt vilken lärobokens innehåll skall
stå i överensstämmelse med gällande
läroplan, innehållet vara objektivt och
vederhäftigt etc., dels genom angivande
av läroboksnämndens instruktion för
den särskilda granskargruppen, som
skulle granska »med beaktande av målsättning
och anvisningar i läroplanen
för grundskolan», dels ock genom upplysningen
att läroboksnämnden i skrivelse
till samtliga bokförlag framhållit
vikten av att i läroplanen angivna målsättningar
och angivna anvisningar och
kommentarer noga uppmärksammas vid
utarbetandet av läroböcker i ämnet.

Vi torde sålunda vara överens om
att de av riksdagen 1962 fastställda
riktlinjerna för undervisningen i grundskolan
skall följas upp i administrativ
ordning.

Anledningen till min interpellation,
bakom vilken står Riksdagens kristna
grupp, är att enligt en i vida kretsar
utbredd mening riktlinjer och kursplaner
inte synes helt överensstämma med
eller täckas av de anvisningar och direktiv
som utfärdats och tillämpats
för kristendomsämnet i grundskolan.
Främst gäller detta de synpunkter —
får jag säga »självgivna» direktiv —-som den av läroboksnämnden tillsatta
granskargruppen gjort upp och arbetar
efter. Som underlag för debatten har
jag i interpellationen återgivit dessa
synpunkter, som länge var konfidentiella
men som senare, såsom statsrådet
också anger, offentliggjordes.

Innan jag går in på detaljer i de
framförda synpunkterna vill jag gärna

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 41

101

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och

på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

uttala min glädje över att läroboksnänmden,
som givetvis har det slutliga
avgörandet och ansvaret, tagit upp resonemang
med granskargruppen i dessa
avseenden. Jag hoppas att detta skall
leda till en omarbetning av synpunkterna
i fråga, så att bättre överensstämmelse
med fastställda riktlinjer och
kursplaner uppnås.

Jag betvivlar inte, att granskarna av
läroböckerna i ämnet kristendomskunskap
med noggrannhet och intresse tagit
itu med sin uppgift. Kanske får
man den uppfattningen att de i vissa
fall fastnat för petitesser. Men jag medger
gärna att vissa sakliga felaktigheter
i fråga om olika samfunds uppbyggnad
och dylikt rättats till. Sådant
är naturligtvis bara tacknämligt. Vad
jag nu främst vill uppehålla mig vid
är vissa principiella synpunkter.

Att undervisningen i kristendomskunskap
skall vara objektiv, därom är vi
alla överens. Undervisningen skall i
sak inte vara beroende av om läraren
själv är statskyrklig eller frikyrklig eller
rent av ateist. Det är fakta som skall
framläggas. Någon påtryckning på eleven
av trosinriktning får inte förekomma
■— naturligtvis inte heller någon negativ
påverkan. Objektivitetskravet måste
nämligen också innebära, att elev
skall vara fredad för kristendomsfientlig
påverkan eller, som jag tillät mig
uttrycka det vid grundskoledebatten
1962: »Vi värderar en saklig kristendomsundervisning,
byggd på bibelns
grund. Men vi begär, att undervisningen
i varje fall inte skall motverka
grundläggandet av en kristen åskådning
... Vi har för vår del inte krävt
konfessionell undervisning. Vi är av
den meningen, att tron inte kan fostras
fram, inte kan tvingas fram: den
kan bara uppstå som en Andens gåva i
mötet med Kristus, sådan som Han
framställes i bibeln. Vad vi fordrar är
att bibelns ord om Kristus inte förvanskas
utan bibringas de unga i kun -

skapsmeddelelsen. Vi anser att med utskottets
skrivning är denna tolkning
väl förenlig.» Sä långt debattinlägget
1962.

Den enda rimliga tolkningen av objektivitetskravet
är att den kristna tron
skall framställas i sin egenart. Av de
framlagda granskningsdirektiven får
man eu känsla av att det främst gäller
att ge rum för kristendomskritiken. Objektiviteten
synes skola avgöras bl. a.
med ledning av hur läroböckerna återger
— som det heter — »vetenskapens
senaste rön» inom såväl teologisk som
profan och naturvetenskaplig forskning.
Här bör genmälas, att om något
skiftar — och detta inom korta tidsperioder
— så är det den naturvetenskapliga
forskningens resultat. För övrigt
har bibeln aldrig utgetts för alt
vara ett naturvetenskapligt uppslagsverk.
Naturvetenskapen bedömer endast
efter inomvärldsliga orsaker. Den
kristna tron däremot räknar också med
gudomliga och övernaturliga realiteter.
Objektiviteten skulle enligt granskarna
också kräva att »man i belysning
av den historiska utvecklingen och den
jämförande religionsforskningen framställer
gudstron som problematisk och
uttryckligen nämner att gudsuppfattningen
skiftar vid olika tider, t. o. in.
inom samma tradition». Jag tror att
även granskarna själva vid närmare eftertanke
finner detta uttryck minst sagt
olämpligt.

Visst kan tron för den enskilda människan
ofta te sig som ett stort problem
— ibland som ett verkligt vågspel.
Visst kan tron hos de enskilda
människorna vara olika stark, men när
det gäller att framställa den kristna
tron enligt bibelns lära är den sannerligen
inte problematisk i granskningsgruppens
mening. Den är i stället »en
fast tillförsikt om det man hoppas, en
övertygelse om ting som icke synas»
— för att citera Hebréerbrevet.

Jag har inte något att invända mot

102 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och
på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

att man i läroboken efter bibelns berättelse
eller evangeliets ord tillfogar
något om att »detta är bibelns lära»
eller »så är den kristna uppfattningen*
eller »det finns andra, bl. a. ateisterna,
som inte tror på dessa berättelser». Men
man skall inte behöva upprepa detta
på var och varannan sida i läroboken.

För att belysa hur granskningsgruppens
synpunkter tillämpats vid bedömningen
av de olika läroböckerna, ber
jag att få ta några exempel ur granskningsprotokollen.
Om en lärobok för
årskurs 5 säger granskarna: »Elevernas
läsning måste ske kritiskt, med ständig
uppmärksamhet på frågan vad som
är faktiskt och vad som är tro, legend
eller uppenbar orimlighet. En enkel
hänvisning till en bibeltext, citerad eller
inte, är alltså inte nog.»

Så långt granskarna.

Detta uttryck »ständig uppmärksamhet»
visar tydligt tendensen att framför
allt få fram det negativa om framställningen.
Om man nu skall ta med
naturvetenskapens synsätt, måste man
beakta hur detta har växlat under tidernas
lopp. Visst kan man säga, att
undren enligt naturvetenskapens synsätt
är osannolika, men då skall man
också framhålla, att undren dock, med
bevarad intellektuell hederlighet, kan
bli föremål för tro. Man måste observera,
att det finns mängder av bibliska
berättelser, där man just från
vetenskapens synpunkter måste konstatera
att man inte vet — då är det störande
att »ständigt» ta upp saken.

Om en bok för årskurs 8 heter det
i anslutning till orden om Herrens lidande
tjänare i Jesajas 53:e kapitel:
»Av en objektiv framställning skulle ha
krävts att man berättar enligt bibeln,
att man därefter förklarar undren strida
mot naturvetenskapens verklighetsbild,
att man till sist omtalar, att de
trots detta är föremål för tro.»

Här tycker jag att granskarna är
skyldiga att svara på en fråga: Har

läroboksförfattaren rätt att säga att något
som strider mot naturvetenskapens
verklighetsbild möjligen kan vara sanning?
— Svarar man ja på den frågan
är kristendomsundervisning i skolan
möjlig. Svarar man nej kan kristendomsundervisning
i verklig mening inte
bedrivas, och då har granskarna enligt
min åsikt dessutom sagt något som
de inte har täckning för. Man kan inte
bevisa att ett under aldrig ägt rum.
Bibeln själv säger att Kristus och hans
under »för judarna är en stötesten och
för hedningarna» — alltså enligt bibelns
terminologi icke judar — »en
dårskap ...» Men eftersom det är möjligt
kan det vara föremål för tro. Att
få framställa saken så är intellektuellt
berättigat. Att förbjuda en sådan framställning
är att begå ett klart övergrepp
mot kristendomsämnet.

Tillåt mig att fästa uppmärksamheten
på en annan punkt i granskarnas
vägledningssvnpunkter. Den återfinnes
i min interpellation den 16 november:
»Objektivitetskravet vid undervisningen
i trosfrågor innebär 1) att alla behandlade
åskådningar, även de som är läroboksförfattaren
eller läraren främmande,
får tillbörligt utrymme och allsidig
belysning ...» Av detta kan man få den
uppfattningen att alla behandlade livsåskådningar
hör få lika utrymme i undervisningen.
Jag hänvisar här till skolberedningens
uttalande, återgivet i debattprotokollet
för den 16 november:
»Skolans religionsundervisning måste
därför i vår kulturmiljö i första hand
vara en undervisning om kristendomen:
de bibliska skrifternas innehåll, kristendomens
historia och samfundsformer
samt kristen trosuppfattning och etik.»
— För undvikande av missförstånd vill
jag tillägga att vi givetvis helt är med
också på fortsättningen: »Även kunskap
om de icke-kristna religionerna hör till
den orientering som skolan skall ge.»
Vad jag velat framhålla är att den verkliga
kristendomsundervisningen enligt

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 41

103

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och

på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

utredning, riksdagsbeslut och anvisningar
skall vara dominerande — liksom
den kristna religionen är det i
västerländskt kulturliv.

Beträffande eu av de granskade böckerna
för årskurs 5 skriver granskarna
helt allmänt om bibeltexterna: »Slutligen
tillämpar författarna mycket konsekvent
principen att bibeltexten skall
stå i centrum för undervisningen ...
I själva verket kommer bibelstudiet på
detta sätt att helt dominera boken. Mot
detta finns i och för sig ingenting att
invända. Men författarna kommer på
detta sätt bort från den objektiva hållning
till stoffet, som ensam är förenlig
med religionsfrihetens krav på en skolbok.
» Här måste jag åter be att få
hänvisa till citaten i min interpellation
den 16 november: »Bibeln skall
stå i centrum för undervisningen. Det
är väsentligt, att eleverna blir förtrogna
med bibelns religiösa och etiska budskap
och får en god biblisk allmänbildning
...» — Dessa anvisningar och
kommentarer för ämnet kristendomskunskap
i grundskolan, som finns i
läroplanen och som baseras på departementschefens,
utskottets och riksdagens
gjorda uttalanden måste väl i
all rimlighets namn vara normerande
såväl för lärarna som läroboksförfattarna
—- och inte minst för granskargruppen.

Observeras bör väl att de inlämnade
nya läroboksförslagen förut granskats
och — eventuellt med några detaljändringar
— också godkänts av de enskilda
granskare — oftast experter på
var sitt område — som tidigare kanske
under långa perioder granskat dylika
böcker. Min mening är att samråd bör
ske också med dem.

Den situation som uppstått genom
att godkända läroböcker i detta ämne
inte kunnat tryckas av förlagen måste,
såvitt jag kan se, leda till att tillgängliga
böcker bör få användas under en
övergångsperiod på t. ex. ett par år.

Jag ville också gärna ha sagt, att
den objektivitet man kräver speciellt
i kristendomsundervisningen naturligtvis
måste vara till finnandes också för
andra ämnen, t. ex. samhällskunskap
och historia. Jag skall inte här ge
exempel på bristande objektivitet i de
ämnena men antar att läroboksnämnden
har sin uppmärksamhet fäst på dessa
förhållanden.

Låt mig till sist, herr talman, få göra
en sammanfattning av det sagda:

Den objektivitet i kristendomsundervisningen,
som vi principiellt är ense
om, betyder — som jag ser det — i
lärobokens mening 1) respekt för saken
och 2) respekt för individen. Saken,
objektet, skall meddelas eleverna.
Och detta objekt är här i första hand
kristendomen, i andra hand andra religioner.
För kristendomen är enligt
läroplanen objektets innehåll framför
allt en samlad bild av Jesu person, hans
liv och förkunnelse. Och för denna bild
måste bibeln användas: »Bibeln i centrum.
» Ges inte detta innehåll har man
brustit mot sakligheten i objektiviteten.

Det andra i objektiviteten är respekt
för individen. Undervisningen får icke
vara påtryckande, proselvtvärvande.
Men den får inte heller ta som sin uppgift
att undergräva kristen tro.

Också denna undervisning skall ha
en fostrande uppgift. Eftersom kristendomen
är en väsentlig del av grundvalen
för de religiösa, etiska och sociala
värderingar som vår kultur, vårt
samhälle och vår samlevnad bygger på,
måste inte minst detta ämne vara med
i den skolans fostran som skall »grundlägga
och vidareutveckla sådana egenskaper
hos eleverna som i en tid av
stark utveckling kan bära upp och förstärka
demokratiens principer om tolerans,
samverkan och likaberättigande
mellan kön, nationer och folkgrupper.
Att väcka respekt för sanning och rätt,
för människans egenvärde, för män -

104

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och

på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

niskolivets okränkbarhet och därmed
för rätten till personlig integritet är
en huvuduppgift också för den sociala
fostran, som skolans verksamhet skall
omfatta.» Det är säkert inte ur vägen,
att vi i detta sammanhang tar med dessa
skolans huvuduppgifter, av regering
och riksdag fastlagda i beslut.

Till sist vill jag uttala den förhoppningen,
att då vi nu enats om en objektiv
undervisning i kristendom, vi också
någorlunda skall komma överens om
innehållet i denna objektivitet och accepterande
av rimliga direktiv för läroböcker
i detta ämne, så att en upprivande
strid på detta område skall
kunna undvikas.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors, Keijer, Hamrin i Jönköping,
Löfgren och Westberg (alla fp).

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! För min del vill jag
också tacka ecklesiastikministern för
svaret på min enkla fråga — interpellationssvaret
skall ju anses vara svar
även på frågan.

Jag anser svaret belysande, men av
de åtgärder som jag efterlyste från
statsrådets sida finner jag ingenting
i svaret. Min fråga löd: »Avser herr
statsrådet att vidtaga några åtgärder
med anledning av att innebörden i
begreppet objektivitet omtolkas av den
granskargrupp, som av skolöverstyrelsen
tillsatts för läroböcker i ämnet
kristendomskunskap?»

Jag tvivlar inte på statsrådets positiva
intresse och riktiga uppfattning då
det gäller begreppet objektivitet. Jag
läste ett uttalande den 5 november i en
tidning, där statsrådet sade att undervisningen
skall vara objektiv, och jag
litar på det svaret. Men när jag läser
svaret till interpellanten är jag rädd för
att statsrådet kanske fäst sig för mycket
vid att det säges att den promemoria
som granskningsnämnden avgivit bara
avses vara preliminär. Jag vill därför

med tanke på eventuellt nya promemorior
säga några ord och därmed också
än en gång betona en del av vad herr
Nelander redan sagt och som jag instämmer
i.

Objektivitet i religionsundervisning
innebär att religionen i möjligaste mån
må få komma till tals genom sina urkunder.
Det är en gammal tes. Jag vill
påminna om att Nathan Söderblom för
femtio år sedan skrev, då det gällde en
lärobok i religionskunskap, att hans
framställning av buddismen borde vara
sådan att en buddist som verkligen
kände buddismen skulle säga: »Du har
riktigt framställt min religion i Din
lärobok.» Professor Lindroth har sagt,
då det gäller vetenskapligt arbete: »Låt
materialet tala.»

Objektivitet innebär alltså att försöka
förstå varje företeelse utifrån dess egna
förutsättningar. Det är ofrånkomligt att
vissa värderingar alltid kommer med,
t. ex. då det är fråga om sovring av
material. Objektivitet kanske inte alltid
kan vara fullkomlig neutralitet. Eller
finns det verkligen någon värderingsfri
objektivitet inom något område?
Framträder verkligen någon sak sådan
som den verkligen är? Jag betvivlar
det. Men denna neutralitet må vara eftersträvansvärd
och eftersökt. Själva ordet
objektivitet brukar översättas: sanning,
allmängiltighet, opartiskhet, nödvändighet.

Vad är då ett rimligt krav på objektivitet
i den lilla del av religionskunskapen
som är kristendomsundervisning?
Jo, objektiv kristendomsundervisning
innebär en framställning av
den kristna tron i dess egenart, en
framställning som redogör för de
kristna urkundernas innehåll och syn,
en framställning av vad de fromma
kristna tror, vad som finns i den sammanfattning
av skriften och av församlingens
tro som samlats i kyrkans
symbola. Objektivitet innebär vidare
att kristendom varken angripes och

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 41

105

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och

på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

motverkas eller förhärligas och påtrugas
eleverna. Om objektivitet i andra
ämnen innebär att ämnena framställes
sakligt riktigt bör detta även gälla
kristendomsämnet/religionskunskapen.

Vad skulle sägas om en lärare som
undervisar i kemi och som när han
kommer till alkoholerna i stället för
att upplysa om deras molekyler och
de olika alkoholföreningarna börjar
med en propaganda mot rusdrycker eller
som kanske tvärtom förhärligar superiet? Den

nya innebörden av begreppet
objektivitet, som jag åsyftat i min fråga
när det gäller kristendomsämnet,
är att undervisningen framför allt skall
ge rum åt kristendomskritiken, så att
de negativa synpunkterna ges prioritet.
Men lika litet som objektiviteten
kan tillåta en lärare eller lärobok att
propagera för t. ex. katolsk eller muhammedansk
uppfattning eller något
dylikt, lika litet kan man med bibehållen
objektivitet i undervisningen
misstänkliggöra kristendomen och dess
samhällsutformning eller använda vetenskap
eller s. k. vetenskap för att få
fram det orimliga i kristen tro.

Den av skolöverstyrelsen tillsatta
granskningsgruppen för läroböcker i
kristendomskunskap, vars verksamhet
faktiskt kommit att utformas som en
censur mot kristen undervisning i positiv
mening, har i en PM givit uttryck
åt sådana uppfattningar att objektiviteten
främst framstår som kristendomskritik.
De läroböcker i kristendom,
som anmälts för utgivande och
som åtminstone i de flesta fall är skrivna
av skickliga kristendomspedagoger
med en riktig uppfattning om innebörden
i begreppet objektivitet, har icke
blivit godkända. Det är detta jag skulle
vilja kalla censur. Censur kan ibland
vara bra, men i detta sammanhang
har begreppet fått en ond mening.

Den objektivitet, som avses i riks4*
— Andra kammarens protokoll 1965.

dagsbeslutet och som jag tror att herr
undervisningsministern åsyftar och
som även återfinns i gällande läroplaner,
har alltså omtolkats av granskargruppen.
Denna exklusiva grupp vill
bedöma läroböckernas objektivitet med
hänsyn till hur de återger vetenskapens
senaste rön, såsom det heter, inom
såväl teologisk som naturvetenskaplig
och annan profan forskning. Gruppen
talar om att »man i belysning av
den historiska utvecklingen och den
jämförande religionsforskningen framställer
gudstron som problematisk och
uttryckligen nämner att gudsuppfattningen
skiftar vid olika tider till och
med inom samma tradition».

Förnekarnas och angriparnas uppfattning
om kristendomen skall alltså
tilldelas värde framför den kristna
trons egen uppfattning. Och folkfromhet,
väckelse och kristendomens betydelse
såsom samhällsomskapande makt
och en grund för vår kultur får naturligtvis
inte komma fram, fastän den
kristna tron själv fäster stor vikt och
betydelse vid detta.

Objektiviteten är alltså helt negativt
färgad. Man märker att avsikten är att
skriva om kristendomen till något skadligt
eller i varje fall något ur icke
kristna aspekter helt orimligt. Kristendomen
är ju en trosuppfattning, men
detta är, herr talman, även fallet med
ateismen, och när man ger ateismens
trosståndpunkt ett sken —■ observera
ett sken — av vetenskaplighet och samtidigt
avfärdar kristendomen såsom
orimlig därför att den inte är vetenskapligt
bevisbar och därför att dess
trosståndpunkt måste anses absurd,
snedvrider man även kristendomen. Ty
den kristna tron utger sig ju själv som
»det dåraktiga från Gud» såsom det
står i bibeln. Kristendomen räknar,
objektivt sett, med en övervärldslig
verklighet, en himmel, en frälsning och
ett evigt liv, och detta måste meddelas
vid en objektiv undervisning, oavsett
Nr M

106 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och
på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

vad den verkliga eller s. k. vetenskapen
lär. Att sakligt återge kristendomen
innebär givetvis att korrekt framställa
dess egenart även i sådana delar där
den anses logiskt orimlig och att sedan
låta den som får undervisning ta ställning
utan påverkan. Men detta sker
icke, om man på den korta tid, som är
tillmätt för denna undervisning, framför
allt kritiskt värderar kristendomen
från naturvetenskapliga hypoteser eller
någonting annat. För övrigt är dessa
hypoteser mycket starkt växlande
och skiftande inbördes.

Den läroplan som nu föreligger i
tryck innehåller något av samma negativism.
Då det gäller livsåskådningsdebatten
står det om den intellektuella
moral som bl. a. innebär ett krav att
man inte skall tro på något som det
inte finns förnuftiga skäl att hålla för
sant. Enligt tyngdlagen är det väl inte
förnuftigt att tro på astronauter heller,
och hade någon av våra fäder yttrat något
sådant hade man kallat honom för
dåre, men han hade i alla fall haft
rätt. Jag skulle också kunna peka på
mycket annat som vi räknar som självklart
men som måste avfärdas om man
skall tro på förnuftiga skäl.

I läroplanen står det dessutom följande:
»Om tiden medger kan läraren
också behandla moderna filosofiska
teorier om religiösa satsers meningslöshet.
» Vad vet man om denna meningslöshet?
Var stode vår kultur om inte
religiösa satser hade hjälpt människan
i många situationer? Det är alltså inte
meningslöst med religiösa satser.

Vidare står det: »Man bör beröra
djuppsykologiens syn på religionen som
en tvångsneuros med infantila drag.
Släktskapen mellan marxistiskt och
psykoanalytiskt synsätt kan här påpekas.
» Detta är ett underligt värdeomdöme
— jag vill uttala min protest.
Man kan lika gärna säga att religionen
är befrielse och inte tvång — många
har upplevt den så.

Det är samma anda som i den promemoria
som vi talat om. Nämnden för
granskning av kristendomsböcker säger
bl. a. följande: »Läraren skall då
han undervisar om Jesu uppståndelse
och himmelsfärd klart ange att detta
är myt och ingenting annat.» Kan man
då tänka sig att det godkänns några
böcker som kristendomens egna bekännare
anser som objektiva?

Jag frågar mig dessutom om det är
nödvändigt att alla nya läroböcker i
kristendom för att bli godkända skall
granskas inte blott av den läroboksnämnd
som fungerat sedan 1948, utan
också av de fyra personer som lär ingå
i granskningsgruppen. I gruppen
ingår visserligen en religionspsykolog,
men varför kom inte någon representant
från den aktiva kyrkan med? Om
någon i en utomordentligt skriven lärobok
objektivt skulle framställa kristendomen,
den bibliska tro som trots alla
beklagliga kantföreteelser och avarter
dock i stort sett finns samlad i våra
symbola och som är gemensam för huvudparten
av kristenheten, kan vederbörande
trots objektivitet inte få in sin
lärobok i skolorna.

Jag menar att kristendomen är vårt
samhällsbyggandes ursprung och grund.
Ibland möter jag på mina resor ett helt
hus som är ute på resa. Det har lämnat
sin grund och befinner sig på vägen,
men detta är ingenting oroande. Det
finns alltid en ny grund där huset kan
ställas. Var skall den svenska samhällsbyggnaden
ställas om kristendomen tas
bort? Man kan ana det värsta om man
t. ex. skulle offra dyrbar tid för läsning
av »Ateistens handbok» där det
bl. a. står att lära barn bedja barnabön
är en förbrytelse från föräldrarnas sida,
eller när man med anledning av
herr Berglunds fråga får höra att en
person inte får lov att adoptera ett
barn därför att personen i fråga är troende
eller har haft troende föräldrar.

Nr 41

107

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Svar på interpellation anf?. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och

på fråga ang. granskningen av läroböcker i äinnet kristendomskunskap

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det är kanske naturligt
att jag i min egenskap av ordförande i
statens läroboksnämnd deltar i denna
interpellationsdebatt. Det finns desto
större anledning därtill som både den
speciella granskningsgruppen och skolöverstyrelsen
här gjorts ansvariga för
beslut, för vilka endast statens läroboksnämnd
bär ansvaret, ett ansvar
som nämnden ingalunda vill springa
ifrån.

De beslut som nämnden fattat innebär
att vissa läroböcker i kristendomskunskap
icke uppföres på hiroboksförteckningen.
I övrigt utgör inte besluten
något ställningstagande till dessa läroböcker.
Nämndens beslut tillkommer
efter en totalbedömning av böckerna
på grundval av både egna studier
och sakkunnigutlåtanden. I samtliga
fall som givit anledning till interpellationen
har det förelegat utlåtanden
både från de ordinarie granskarna
och från den speciella granskargruppen.
Det finns alltså i detta fall dubhla
granskningsutlåtanden. Nämnden har
varit enhällig i sina beslut, och jag vill
gärna tillägga att den särskilda granskargruppen
har varit lika enhällig i
sina utlåtanden.

Läroboksnämnden har inte heller att
på fri hand fatta några beslut, utan det
sker på grundval av granskningskungörelsen
som i sin tur går tillbaka på
beslut av riksdagen. Om den föregående
ärade talaren anser det onödigt med
den nuvarande granskningen av läroböcker,
finns det alltså möjlighet att
åstadkomma ett annat läge genom att
väcka en motion med hemställan om
att det icke skall ske någon granskning
av läroböcker. Men så länge granskningskungörelsen
gäller tillkommer det
läroboksnämnden att utföra en sådan
granskning enligt kungörelsens innehåll.

Vidare vill jag påminna om att det,

såsom framhålles i interpellationssvaret,
finns möjlighet att överklaga
nämndens beslut. Så har inte skett i
något av de fall som här berörts.

Jag bör kanske inskjuta att även
andra läroböcker än sådana i kristendomskunskap
då och då vägrats uppförande
på lärohoksförteckningen. Det
kommer in förslag som granskas, de
omarbetas, och så småningom kommer
läroboken i de flesta fall upp på förteckningen.
Det är alltså inte något
unikt att läroböcker i kristendomskunskap
på detta sätt underkänns.

Jag vill också tillägga att det i allmänhet
inte har varit fråga om något
totalt underkännande från granskargruppens
sida utan vissa svagheter har
påtalats. Dessutom har man emellertid
ofta framhävt positiva drag hos läroboken
och sagt att det blir en bra bok
om vissa saker ändras.

Låt mig som en illustration, särskilt
med anledning av herr Nelanders inlägg,
helt enkelt läsa in i kammarens
protokoll slutet på ett granskningsutlåtande.
Jag citerar: »över hela framställningen
vilar ett friskt grepp, som
genomförts med berömvärd konsekvens.
Den är välgörande fri från auktoritativ
eller suggererande påverkan och
synes på ett föredömligt sätt väl anpassad
åldersstadiet, barn i åldern 9—■
10 år. Enligt granskargruppens uppfattningar
har läroboken så betydande förtjänster
att den sedan den här påtalade
bristen avhjälpts kan betyda ett
värdefullt tillskott till läroboksfloran,
och då bör kunna uppföras på läroboksförteckningen.
»

I ett annat fall gäller anmärkningen
en enda sida, och granskargruppen har
framhållit att läroboken blir bra om
denna sida omarbetas. Det som står på
den ifrågavarande sidan tror jag att
inte heller herr Nelander anser vara
fullt tillfredsställande. Det är nämligen
en så hårt sammanträngd fram -

108 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och
på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

ställning av de frikyrkliga rörelserna,
att det knappast kan vara riktigt att
för närvarande låta den komma in i en
lärobok.

Nu återkommer vissa av de tidigare
underkända läroböckerna i förändrat
skick, alldeles som beträffande andra
ämnen. Med anledning härav är det
självklart att jag inte nu vill gå in på
någon diskussion om de enskilda läroböckerna,
utan detta får läroboksnämnden
göra på grundval av de nya framställningar
som nu kommit.

Självfallet har det väckt en viss uppmärksamhet
att en särskild granskargrupp
har tillsatts i detta fall, men det
skall ses mot bakgrunden av de svårigheter
nämnden hade vid bedömningen
av läroböckerna för grundskolan. Själv
tillhörde jag inte nämnden vid den tidpunkten,
men jag har genom samtal
och protokollstudier fått en klar bild
av situationen. Det kom in en hel del
böcker, av vilka många blev underkända
av de fackgranskare som fanns. Dessa
granskare hade en rad anmärkningar
att rikta mot böckerna. Även ett par
av nämndens egna ledamöter — mycket
uppskattade och allmänt aktade
pedagoger — gick noggrant igenom läroböckerna
sida för sida och markerade
på vilka punkter böckerna stred
mot läroplanens objektivitetskrav, till
grund för vilken plan låg riksdagens
beslut. Det granskningsarbetet blev
dock dessa nämndlcdamöter övermäktigt.
Det var inte möjligt för dem att
vid sidan om sina rektorskap, sitt lärararbete
och sitt uppdrag i nämnden
i övrigt fullfölja denna uppgift.

Redan då fanns den dubbla granskning
som vi nu har. Den kom sålunda
till tidigare för att upprätthålla objektivitetsprincipen.
I allmänhet gick det
så till att sedan man gjort den första
granskningen gick korrekturet tillbaka
till förlaget. Man tog viss hänsyn till
de anmärkningar som gjorts, dock inte

alltid. Det har efteråt framkommit att
inte allt som anförts beaktats. Man sade
nämligen från nämnden att det skulle
beaktas senare.

I allmänhet blev böckerna godkända
provisoriskt. På grund av skolornas
behov av läroböcker lät man vissa böcker
gå ut på marknaden — d. v. s. de
fördes upp på läroboksförteckningen,
sedan de gravaste anmärkningarna hade
avhjälpts — trots att man alltjämt
hade stora betänkligheter mot böckerna
och riktade allvarlig kritik mot dem.
I denna situation tillsattes granskargruppen.
En av ledamöterna, undervisningsrådet
Beskow, utsågs av skolöverstyrelsen,
övriga av nämnden.

Om jag sedan går över till den promemoria
som det här har talats så
mycket om, så vill jag markera dess
starkt provisoriska karaktär. Redan när
den sändes över till nämnden poängterade
granskargruppen att formuleringarna
var provisoriska. Detta står
också i promemorian, och det är beklagligt
att man i den offentliga debatten
så litet har uppmärksammat detta.
Senare har provisoriet ytterligare understrukits
i det samråd som förekommit
i frågan. Inte minst kommer detta
till uttryck i en promemoria som gruppen
upprättade och som författades
av dess ordförande Börje Beskow. Han
gör däri ett uttalande som jag med
hänsyn till vad här tidigare anförts
gärna vill återge. Han skriver:

»Det bör kanske i detta sammanhang
på nytt understrykas, att dessa
principer av gruppen från första början
betecknats och alltjämt betraktas
som preliminärt formulerade. De har
aldrig, såsom uppgivits på visst håll
i dagspressen, av gruppen angivits eller
avsetts som några ''Förslag till normer
för granskning’. När gruppen själv
icke i sitt fortsatta arbete velat vara
bunden i detalj till de hittills formulerade
principerna, synes det fullstän -

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 41

109

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och

på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

digt orimligt att dessa formuleringar
skulle vara bindande för andra granskare.
»

Den särskilda granskargruppens synpunkter
diskuterades med granskarna
på grundskolestadiet i mars i år, och
i september upptogs en diskussion med
granskarna för ämnet religionskunskap
på det nya gymnasiet. Den 4 december
hölls sedan en endagsöverläggning mellan
nämndens ledamöter, granskargruppens
ledamöter och granskarna i övrigt
i ämnet kristendomskunskap. Därvid
framkom att den speciella granskargruppen
arbetade med frågorna och
skulle bearbeta, nyansera och precisera
dem samt att resultatet av denna
bearbetning sedan skulle underställas
de övriga granskarna, vilka skulle utarbeta
skriftliga svar. Efter det skulle
man på nytt diskutera frågorna. Det
sammanträdet är också redan bestämt
till den 3 mars.

Med hänsyn härtill är det naturligt
att jag inte vill i detalj diskutera denna
promemoria, och jag tror inte heller
att det ur andra synpunkter finns anledning
göra det. Men jag vill gärna
slå fast två saker. För det första kan
jag inte finna att denna promemoria
innebär ett försök att misstänkliggöra
den kristna tron. Något sådant har jag
inte kunnat utläsa av formuleringarna.
Jag har inte heller kunnat göra den
tolkningen när jag ställt promemorians
formuleringar mot de granskningsutlåtanden
jag har haft i min hand.

För det andra har det aldrig sagts att
de olika religionerna skulle ha lika
stort utrymme. I det fallet tillämpar
vi bara riksdagens beslut.

Jag skall kanske tillägga att jag är
glad över de deklarationer som hittills
avgivits om att vi skall upprätthålla objektivitetsprincipen.
Om vi är ense på
den punkten, så har vi ändå kommit
ett stycke på väg. Jag betraktar det
som självklart att skolorna inte genom
sina läroböcker eller på annat sätt skall

försöka styra elevernas livsåskådning
i ena eller andra riktningen. 1 det avseendet
skall skolan förhålla sig neutral.
Det gäller även för ämnet kristendom
och» kristendomsböckerna. Däremot
skall dessa böcker självklart ge
eleverna byggstenar, så att de själva
kan forma sina livsåskådningar. Jag
tycker det är riktigt att det vilar allvar
över livsåskådningsundervisningen. Där
gäller allvarliga ting, och därför skall
man inte nonchalera ämnet. Där kommer
naturligtvis också in att man behöver
framställningar av tron i funktion.

Målet kan inte vara något annat än
att få fram goda läroböcker som stämmer
med läroplanens målsättningar,
och jag anser att denna diskussion
skulle vinna på att man inte misstänkliggjorde
någon för att ha andra syften.

Herr talman! Till sist vill jag säga
att det väsentliga på detta område är
att vi får en aktiv, elevcentrerad undervisning
och att vi följaktligen får böcker
som ger utrymme för elevaktiviteten.
Uttryckt på annat sätt skall eleverna
kunna gå direkt på aktstyckena
och arbeta med dem. Jag är medveten
om att även detta kan skapa vissa svårigheter
ur objektivitetssynpunkt, därför
att det finns så starkt värdeladdade
termer på detta område. Men å andra
sidan menar jag att den väsentliga vägen
till den objektivitet vi alla eftersträvar
går över en aktivitetspedagogik.
Om vi kunde enas om det, så vore mycket
vunnet. Framför allt skulle en sådan
aktivitetspedagogik ge ett nytt grepp
om ämnet.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle: Herr

talman! Om herr Johansson i
Trollhättan tyckte att jag sade att
granskningen var onödig, måste det ha

110 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och
på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

varit en felsägning av mig —■ vilket jag
inte tror — eller en missuppfattning.
Det var, som lian sedan också antydde,
den dubbla granskningens utformning
just nu som jag satte i fråga. Det var
inte något angrepp på nämnden. Jag
menar att vi skall ha en sådan nämnd,
och jag förutsätter att den i stort sett
sköter sig bra.

Beträffande sammansättningen av
den grupp som sköter den speciella
granskningen av kristendomsböcker
vill jag inte angripa dess medlemmar
personligen. Jag sätter inte i fråga att
de är skickliga. Men deras inställning
till kristendomen är negativ och har
kanske för mycket skymtat i vad de
har sagt och skrivit.

Mycket av det som släpps igenom
och står i läroböcker i kristendom är
emellertid betänkligt. Det måste ha varit
stora maskor i nätet på en del områden.
Men då det gällt det som är bra
och positivt i vår mening har nätet
varit tätare.

Det sägs här att denna PM hade en
provisorisk karaktär. Detta fanns ju
med redan i herr Edenmans upplysning,
och det var jag mycket tacksam
för. Men tydligen har denna PM varit
mycket normgivande. Det sägs att nio
läroböcker avvisats. Det kan visserligen
hända att somliga bara till en del
refuserats. Så får jag dessutom höra att
nyanseringen möjligen inte skall äga
rum förrän den 3 mars. Då tycker jag
att denna PM spelat för stor roll hittills.
Jag är litet överraskad av herr
Johanssons i Trollhättan läsning av
promemorian.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara få säga
ett par ord om den speciella granskargruppens
sammansättning, eftersom den
föregående ärade talaren tog upp den
frågan.

Såvitt jag förstår skall en sådan

grupp rymma personer med skilda pedagogiska
erfarenheter men också med
olika livsåskådning. Då bör inom en
sådan grupp finnas en spännvidd, och
såvitt jag vet finns en sådan spännvidd
inom denna grupp. Detta är kanhända
orsaken till att man har funnit sig
böra författa en promemoria som utgångspunkt.
Det är klart att man kan
sammansätta en grupp så att den består
av personer med samma åskådning,
men då tycker jag inte att gruppen
tjänar något syfte.

Jag skall inte yttra mig om medlemmarnas
inställning till kristendomen.
Men jag har aldrig kunnat tro annat än
att lektor Hjalmar Sundén skulle betraktas
som kristen. I varje fall är det
väl en ganska allmän uppfattning att
han är en utomordentligt stor expert
på dessa frågor. Här i riksdagen har
förelegat motioner om att han skulle
få en professur. Han har också i övrigt
framstått som en ledande person
på detta område, och han är även en
framstående pedagog.

Bland de övriga medlemmarna finns
två riksdagsledamöter. De representerar
en inside-kunskap om läroplaner
och dylikt. De satt båda i det särskilda
utskottet om grundskolan, och de bär
båda gjort sig bemärkta i den pedagogiska
debatten här i kammaren. Att
sedan herr Arvidsons livsåskådning inte
stämmer med herr Sundéns är en
sak för sig, men även den uppfattningen
bör vara representerad i en granskargrupp.

Hiirtill kommer att denna grupp inte
är ensam om att granska. Även lektorer,
adjunkter och andra som undervisar
i ämnet kristendomskunskap utför
en del av granskningsarbetet. Deras
trostillhörighet har jag inte undersökt.
Man skall nämligen inte utgå
från den, när man skall kalla granskare,
utan man skall utgå från deras
kompetens på det pedagogiska området
men också på sakområdet.

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 11

111

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och

på fråga ang. granskningen av lärobiicker i ämnet kristendomskunskap

Herr NILSSON i Agnäs (li) kort genmäle: Herr

talman! I korthet vill jag erinra
om alt jag sade att jag inte ifrågasatte
deras skicklighet. Men är det sant att
de skulle vara kristna, blir man ännu
mer överraskad över att de står för
denna PM.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Den fråga som här
väckts har för de kristna i vårt land
en stor betydelse. Själv ansåg jag den
så viktig att jag interpellationsvägen
velat göra kammaren uppmärksam därpå.
Då interpellationen låg färdigskriven
fick jag emellertid reda på att hela
den kristna gruppen ville göra en samfälld
aktion i denna sak, varför jag
avstod. Men vid detta tillfälle vill jag
anföra några synpunkter som jag hade
tänkt delge kammaren i den nyssnämnda
interpellationen.

Givetvis vill jag understryka allt det
som de föregående talarna sagt. Men
utöver detta skulle jag vilja fästa statsrådets
uppmärksamhet på följande:
Den aktion i fråga om kristendomsundervisningen
i skolan som gjorts i vårt
land har kanske i första hand tagit sig
uttryck i diskussionen om antalet kristendomslektioner.
Jag anser emellertid
kvaliteten på undervisningen vara
minst lika viktig som kvantiteten, och
därför vill jag ställa ett par frågor:

Anser statsrådet det var rätt att i en
granskningsgrupp för kristendomsböcker
som ledamot ha en person som
offentligt deklarerat sig vara oppositionell
mot kristendomen som sådan?
Därmed inget sagt om nämnda persons
moral eller hans rätt att ha den
ateistiska uppfattningen. I det fallet
kan inget klander framföras. Men man
kan ifrågasätta om icke en medveten
eller omedveten subjektivitet kan negativt
påverka granskningsgruppens
arbete. I andra sammanhang brukar
man värna om objektiviteten till det

yttersta. Jag tror inte att statsrådet
skulle anse det lämpligt att eu person,
som uttryckligen säger sig vara nazist
och verka för nazistiska tendenser,
medverkar i en lärobok i samhällskunskap.
Lika litet borde en person som
deklarerar sig vara ateist sitta i en
granskningsnämnd för kristendomsböckcr.

Om statsrådet ändå anser det riktigt
att en ateist sitter i gruppen borde
man ha rätt att fråga, om det icke i
objektivitetens namn också bör vara
en person med som representerar den
åsikten — och vågar deklarera det —
att allt i bibeln är helig skrift.

Anser statsrådet att det är rimligt
att ålägga lärare i kristendomskunskap
att framställa kristen tro som problematisk
utan att överträda kravet på objektivitet?
Bibeln — som fortfarande
gäller som huvudlärobok i kristendomsämnet
— hävdar nämligen att tron icke
är problematisk utan förlösande, ty
den tro som bibeln talar om för fram
till syndernas förlåtelse, frid och glädje
och löser människans problem.

När jag som ung människa upplevde
min andliga kris — den kris då bl. a.
de tidlösa frågorna varifrån, varthän
och varför blev så brännande och krävde
svar — blev bl. a. det jag lärt mig
av ansvarskännande lärare i skolan till
hjälp och förde mig fram till en upplevelse,
som gjort mig till en lycklig
och harmonisk människa, en erfarenhet
som gav mitt liv innehåll, mening och
mål.

Även om man intagit en så negativ
ställning till kristendomen att man inte
längre är mottaglig för positiva intryck
från denna skall man dock icke
förmena ungdom som växer upp i vårt
land i dag förmånen att få en positiv
och absolut icke en problematisk undervisning
om den kristendom som för
en ung människa kan lösa livets stora
och många gånger svåra frågor. Därför
har granskningsgruppens behand -

112 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och
på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

ling av kristendomsböckerna väckt förvåning
och oro. Jag vågar påstå, herr
talman, att majoriteten av vårt folk
vill ha eu oförfalskad kristendomsundervisning.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Efter vad läroboksnämndens
ordförande, ledamoten av
denna kammare herr Johansson i Trollhättan
anfört och vid betraktande av
att granskargruppen själv angivit sina
s. k. objektivitetskriterier såsom »preliminära»
får man hoppas, att den irritation
som vållats av granskningsförfarandet
snart skulle kunna vara ur världen.

Jag vill, herr talman, framhålla att
det inte gagnar saken att göra detta ämne
mera kontroversiellt än det verkligen
är. Denna gång är det emellertid
ingalunda bara någon lekmannaopinion,
som vållat uppmärksamhet, utan vissa
ganska illa överlagda tillämpningsåtgärder
beträffande undervisningsmaterialet
vilka kommit i blickpunkten.

Att vissa enkla normer för en objektiv
behandling av lärostoffet — självfallet
tillämpliga på alla ämnen och inte
bara på kristendom — fastställes kan
inte vålla någon meningsskiljaktighet.
Men dessa normer bör väl dels utarbetas
i samförstånd med både lärare och
skolmyndigheter, dels ordentligt genomtänkas
med hänsyn till sina konsekvenser.
Medan åtskilligt i de nu något förmyndaraktiga
normerna kan godtagas
såsom vettiga synpunkter, är de i andra
avseenden högst diskutabla.

Granskargruppens uttalande i dess
förslag till normer för granskning, att
framställningen i lärobok skall motsvara
vetenskapens senaste rön — med vetenskap
åsyftas väl både den teologiska
och den profana forskningen, och den
naturvetenskapliga forskningen måste
väl även vara inberäknad — får sägas
vara en direkt orimlighet. Det måste
nämligen betyda att det när man åter -

ger naturvetenskapliga åsikter skall vara
de senaste rönen som framföres, och
det iir i och för sig riktigt. Men om man
menar att naturvetenskapen skall vara
en utgångspunkt för bedömningen av
det religiösa har man vid ändå missförstått
hela situationen och inte minst
missuppfattat religionens väsen.

Om det är meningen att vi i kristendomsundervisningen
skall försöka avgöra
vad som enligt den teologiska forskningen
är legender, har granskargruppen
knappast ordentligt satt sig in i
problemet. Själva ställningstagandet
verkar en smula naivt, eftersom det inte
finns någon teologisk forskning som
över huvud taget kan fastställa något
dylikt. I varje fall måste man avgöra
vilken teologisk forskning det kan vara
fråga om. Även med den välvilligaste
tydning kan man inte läsa ut annat än
att granskargruppen begär det omöjliga.

Mest anstöt har det väckt, att gudstron
skall framställas såsom »problematisk»,
varvid det självklara faktum
att gudsbild och gudsuppfattning förändrats
i historien åberopas som skäl.
Detta är mycket underligt. Tankegången
blir inte mer övertygande därför att
den nästan ordagrant återger en vanlig
replik i argumenteringen för ateismen
— precis som om ett föreställningssätt
och dess förändringar bevisar något för
eller emot objektets realitet.

Man kan ha starka skäl för att fråga
om objektivitetsprincipen kräver att
gudstron framställes som problematisk.
Detta ord rymmer både betydelserna
»gåtfull» och »osäker». Att gudstron kan
vara gåtfull vill nog vilken kristen som
helst instämma i men aldrig att det gäller
att den är osäker. Inte heller för
ateisten är den osäker — han är ju säker
på att Gud inte finns. Är han inte
säker på detta, är han skeptiker eller
agnostiker, men inte ateist.

En formulering av detta slag skingrar
inga dimridåer, bara flyttar på dem ett

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 41

113

Svar på interpellation ang. undervisninj{en i kristendomskunskap i grundskolan och

på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

stycke. Granskargruppen kritiserar men
anger inte i klartext hur man menar alt
problemen skall lösas.

Naturligtvis skall man framföra synpunkter
som visar, att somliga människor
inte har någon gudstro, om det iir
bara detta som åsyftas. Att så är förhållandet
är emellertid något tämligen
självklart, och man har länge framhållit
och framhåller redan nu detta i undervisningen.

I den mån en läroframställning skall
uppmärksamma problem, som är förbundna
med en viss trosuppfattning,
fordrar väl den välsignade objektiviteten
att man påvisar hur problem är förbundna
med varje åskådning, inte bara
med den kristna. Kristendomen intar i
detta fall ingen särställning.

Jag kan inte förstå annat än att en
orimlig och därmed ohållbar situation
uppkommer genom gruppens understrykande
av kravet att alla religioner skall
behandlas med samma engagemang. Detta
är ett omänskligt krav som inte tilllämpas
inom andra ämnen. En lärobok
i historia exempelvis kan och bör uttrycka
engagemang för demokrati men
inte för t. ex. nazism. Men av författaren
till en lärobok i kristendom kräver
man alltså samma engagemang för varje
religiös företeelse han skall skildra och
dessutom för icke-religiösa uppfattningar!
Man kan fråga sig var det finns en
sådan människa? Finns hon över huvud
taget, skulle det vara synnerligen intressant
att ta del av vad hon åstadkommit
som författare.

Med objektivitet i kristendomsläroböcker
och i kristendomsundervisningen
vill jag för min del mena sakriktighet
i förhållande till läroämnets struktur
och grundkaraktär.

Man kan med skäl ifrågasätta, om inte
en särskild granskargrupp såsom en
mellaninstans mellan vanliga sakkunniga
granskare och läroboksnämnden
bara åstadkommer förvirring. Jag står
på denna punkt lika förvirrad som en

föregående talare gjorde. Misstanken
ligger nära till hands att man vill diskriminera
just detta ämne.

Vore det inte mer angeläget att satsa
på en förnyelse av den rent pedagogiska
uppläggningen av läroboksmaterialet?
Därom har herr Johansson i Trollhättan
sagt några ord, vilka jag helt instämmer
i samtidigt som jag vill betyga
den aktning jag hyser för hans sätt att
förvalta en nog så intrikat uppgift. Jag
skulle vilja vädja till min värderade
bänkkamrat att med sin auktoritet bidraga
till att helt onödiga kontroversiella
stämningar undviks på detta område
liksom jag hoppas, att herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
vill vaka över att inte på administrativ
väg sådan tillämpning förekommer
av riksdagens i laga ordning
fattade beslut om religionsundervisningens
ställning, att besluten i vissa
avseenden förfuskas i utförandet.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Interpellanten har framställt
sin fråga på grund av att ett antal
läroböcker i kristendomskunskap
underkänts av en speciell granskargrupp
och av läroboksnämnden. Det hade
varit intressant att få veta litet mera
om vilka faktorer och vilka uppgifter i
de nio böckerna som förorsakat underkännandet.

Om det är fråga om rent historiska
felaktigheter, t. ex. helt oriktiga beskrivningar
av kyrkohistoriska strömningar
som metodismen, baptismen eller
pingströrelsen, så får man vara tacksam
mot granskargruppen för att den
har krävt en ändring av detta. Jag
kommer ihåg från min egen skoltid i
realskola och i gymnasium att vi använde
läroböcker som gav en fullständigt
falsk och oriktig bild av t. ex. metodismen;
det mesta sågs utifrån en ensidigt
luthersk-kyrklig synpunkt, och
man gjorde felaktiga bedömningar av

114 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och
på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

kyrkor och samfund som aldrig fick
komma till tals och ge uttryck för vad
som var deras egenart och särprägel.
Om det är förändringar till det bättre
på den punkten som granskningsnämnden
krävt kan man bara uttrycka sin
glädje och tacksamhet.

Jag har emellertid ett bestämt intryck
av att det är fråga om någonting
mer än detta. Syftet med den diskussion
som nu förs är väl att utröna huruvida
granskargruppens rekommendation och
läroboksnäinndens beslut svarar mot
riksdagens beslut om objektivitet, mot
läroplanens uttryck för grundskolans
målsättning och mot anvisningarna för
undervisning i kristendomskunskap.
Frågan är väl om granskargruppen i sin
PM ger uttryck för en annan målsättning
än den riksdagen beslutat om och
den som läroplanen fastslår.

Jag är personligen bekant med tre av
ledamöterna av granskargruppen: herrarna
Källqvist, Sundén och Arvidson.
Det är personer som jag hyser den
största respekt för, även om jag och
många med mig vet att den sistnämnde
är stridbar medförfattare i Ateistens
handbok.

Enligt vad vi i riksdagen beslutat om
ämnets målsättning och enligt läroplanen
för grundskolan, skall undervisningen
»vara objektiv i den meningen,
att den meddelar sakliga kunskaper om
olika trosåskådningars innebörd och innehåll
utan att auktoritativt söka påverka
eleverna att omfatta en viss åskådning».
Såvitt jag kan förstå skall denna
beskrivning av objektivitetskravet vara
ett skydd för ämnet när det gäller mot
kristendomen opponerande lärare men
också när det gäller kristna lärare. Ämnet
som sådant skall skyddas i alla riktningar
så att säga.

I anvisningarna talas det ju bestämt
om att grundskolans undervisning i
kristendomskunskap skall ge kunskap
om kristendomen och att undervisningen
i kristendomskunskap, liksom under -

visningen i andra ämnen, även skall ha
»en fostrande inverkan på individen».

Det är intressant att lägga märke till
den positiva skrivning som läroplanen
innehåller när det gäller bibelstudiet —
det framgår också av interpellantens
skrivning. »Bibeln skall stå i centrum
för undervisningen. Det är väsentligt,
att eleverna blir förtrogna med bibelns
religiösa och etiska budskap och får en
god biblisk allmänbildning», heter det i
läroplanen.

När vi diskuterade dessa frågor i samband
med grundskolebeslutet 1962 hade
jag anledning att liksom herr Nelander
ta till orda beträffande objektivitetskravet
när det gäller kristendomsundervisningen.
Jag poängterade redan då att
lärarna givetvis med intresse och inlevelse
skall meddela sin undervisning i
detta ämne liksom i andra ämnen och
att man skulle fastställa allmänt accepterade
utgångspunkter i fråga om objektivitet
och saklighet både för stoffets
fördelning inom undervisningstiden och
för stoffets presentation för eleverna.
Jag har också uppfattat det så att objektivitet
inte nödvändigtvis innebär en
torr och opersonlig undervisning. Det
är ganska självklart att kristendomsundervisningen
skall ha samma pedagogiska
förutsättningar som andra ämnen.
Herr Johansson i Trollhättan nämnde
t. ex. att det var viktigt med aktivitetspedagogik,
och jag tror att det är viktigt
att eleverna också i detta ämne får
sådana möjligheter. Men jag undrar om
det är möjligt då kristendomsämnet
inte behandlas på samma sätt som de
s. k. orienteringsämnena.

Undervisningen bör vara livfull och
medryckande och bruka de pedagogiska
hjälpmedel som finns. Jag fattar det
också så att läraren har all rätt att på
ett lämpligt sätt framhålla sin personliga
uppfattning under förutsättning att
han också samvetsgrant omtalar andra
synpunkter på frågan. Han kan alltså
mycket väl omtala var hans egen per -

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 41

115

Svar på interpellation antf. undervisningen i kristendoniskunskap i grundskolan och

på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendoniskunskap

sonliga tro finns om han så skulle
önska.

Den fråga som vi nu har uppe till
diskussion är huruvida granskargruppens
PM svarar mot riksdagens beslut
och mot läroplanen. Herr Johansson i
Trollhättan har tidigare nämnt att denna
PM har provisorisk karaktär. Det
framhålls också i interpellationssvaret
att det är något preliminärt över den
— jag tror att det är viktigt att detla
framhålls och understryks i diskussionen.

Flera av oss har i dag haft anledning
att från denna talarstol framhålla att
det finns grupper inom vårt folk som
med djup oro frågat sig om det gjorts
en i verklig mening objektiv granskning
av böckerna i fråga.

Några av deltagarna i denna debatt
har t. ex. talat om vetenskapens senaste
rön —- och man har då inräknat både
teologisk forskning och profan naturvetenskaplig
forskning. Jag vill inte alls
ifrågasätta, att det som kallas för naturvetenskapens
uppfattning borde komma
till uttryck i dessa läroböcker. Men om
man nöjer sig med att ge enbart ett
inomvärldsligt betraktelsesätt — ett betraktelsesätt
som principiellt inte räknar
med övernaturliga realiteter — har
man inte givit uttryck åt det som är
kristendomens innersta väsen och kärna;
man har inte låtit trons eget sätt att
se på dessa verkligheter komma till uttryck.

Det gäller t. ex. undren och tron på
Kristi uppståndelse. Beträffande dessa
ting kan naturvetenskapen naturligtvis
göra sin bedömning, men den kristna
trons sätt att se måste givetvis i första
hand komma till uttryck. Detta gäller
också granskningsgruppens tal om vad
som enligt teologisk forskning är legender.
Uttrycket »legender» används
numera i skiftande betydelse. Vi har
under senare decennier haft olika skolor
på teologiens område. Vi hade en litterärkritisk
skola, som försökte att med

sax och klister ställa samman texterna
på det sätt som man ansåg vara riktigt.
Den skolan är förlegad i våra dagar. Vi
hade en
på de olika texttyperna ur formens
synpunkt, och vi har i våra dagar eu
traditionshistorisk skola, som framför
allt lägger vikt vid den muntliga traditionens
betydelse.

Vad som är faktisk historia och vad
som är dikt är inte alltid lätt att avgöra.
Men det är intressant att lägga märke
till att vetenskapsmän både på teologiens
och den profana vetenskapens
område är beredda att tillstå, att det
även bakom det som av somliga betecknas
som legender dock finns en historisk
kärna.

Vilken teologisk forskning är det man
vill åberopa? Är det Bultmanns avmytologiseringsteori
man syftar på? Är
det den amerikanska Gud-är-död-teologien
man vill åberopa? Syftar man kanske
på lundateologien, som t. ex. inte
vågar säga, att det är sant att Jesus är
uppstånden, utan nöjer sig med att
säga: Det är sant att aposteln Petrus
sagt att Jesus är uppstånden. Eller syftar
man på uppsalateologiens mer konservativa
bibeluppfattning? Det måste
vara hart när omöjligt att i läroböcker
för grundskolan komma in på dessa
skiftande föreställningar, och det kan
lätt bli så att man kommer vid sidan om
det som en lärobok i kristendomskunskap
skall ge uttryck för. Även om jag
kan förstå, att gudstron kan framstå
som »problematisk» — som det heter
i granskningsgruppens PM — så tycker
jag ändå att denna uppfattning fått ett
dåligt uttryck. Det kan så lätt missförstås,
och det hade varit bättre att uttrycka
denna sak på ett annat sätt än
man gjort i detta PM.

Jag har ett personligt intryck av att
granskningsgruppens PM, som väl varit
avgörande för läroboksnämndens
ställningstagande till de nio läroböckerna
— läroboksnämnden har ju instämt

116 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och
på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

i granskningsgruppens bedömning —
innebär att det skett en förskjutning
från det beslut som riksdagen en gång
lattat. Jag har svårt att avgöra hur långt
denna förskjutning gått. Men en undervisning
enligt de principer som kommer
till uttryck i denna PM skulle inte bara
kunna medföra en tvivelaktig kristendomskunskap,
därför att den kristna
trons egenart inte får komma till uttryck,
utan den skulle även kunna vara
ägnad att väcka tvivel — och detta hos
barn på grundskolans åldersnivå. Man
får därför förstå de föräldrar som hyser
oro, föräldrar som försöker fostra
sina barn i kristen tro.

Det kan inte vara riktigt att den administrativa
bedömningen av objektivitetskravet
skiljer sig från den uppfattning
som ligger till grund för riksdagsbeslutet.
Granskargruppens, som jag fattar
det, något egenhändigt tillverkade
objektivitetskriterier präglas i varje
fall inte helt av den tolkning av objektivitetskravet
som ges i läroplanen, och
de krav på omarbetning som framförts
från denna talarstol vill jag därför personligen
instämma i. Det är ju dock
läroboksnämnden som har det slutliga
ansvaret; granskargruppen har bara att
avge rekommendationer.

Till slut, herr talman, skulle jag vilja
säga ett par ord i anledning av vad som
sagts om att även böcker i andra ämnen,
som har inslag av kristendom,
borde bli föremål för granskning ur
objektivitetssynpunkt. Objektivitetsprincipen
bör ju komma till uttryck i
alla läroböcker. Det gäller t. ex. historia
där det ju, enligt den integrationsprincip
som även jag talat för, blir allt
vanligare att kyrkohistoriskt stoff kommer
in i läroböckerna. Vid granskning
av en sådan bok i historia — PalmeLindells
bok — visar det sig, att den
kristna kyrkans insatser under olika
epoker skildras med den ganska tydliga
tendensen att framställa kristendomen
i en så negativ dager som möjligt.

Jag skulle kunna anföra exempel, men
det skall jag avstå ifrån för att inte ta
alltför lång tid i anspråk. Jag vill dock
säga, att vad kyrkan betytt som samluillsetisk
faktor och som förmedlare av
kulturella värden helt har förbigåtts i
ifrågavarande lärobok. Det finner man
om man jämför denna bok med den
lärobok i historia för universitetsstuderande,
som skrivits av professor Jerker
Rosén. I professor Roséns bok redovisas
en helt annan syn på t. ex. de medeltida
munkordnarnas insatser och nyodlingsarbete.
Jag anser alltså att det är
viktigt, att även böcker i dessa ämnen
blir granskade ur objektivitetssynpunkt.
Att religiösa motiv kan ha varit drivkraften
för människor att verka för
mänsklighetens sak även på andra områden
synes de båda författarna Palme
och Lindell uteslutet. Därmed har framställningen
inte bara blivit sådan, att
den av de olika kyrkornas medlemmar
måste betraktas som i hög grad sårande,
utan den har också brutit mot
gängse uppfattning om begreppen saklighet
och objektivitet. Alltså måste
även sådana böcker granskas, exempelvis
böcker i historia, som tar upp kyrkohistoriska
element. Detta innebär att
vi skulle få en serie granskargrupper.
Min fråga gäller huruvida läroboksnämnden
har granskargrupper av annan
sammansättning, som undersöker
läroböcker i andra ämnen på samma
sätt som den av nämnden tillsatta granskargruppen
för speciellt kristendomsläroböckerna.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat till denna debatt, som åtminstone
delvis har handlat om mig.
Jag vill redan från början säga att jag
känner mig glad över det anförande som
herr Nelander här höll på hela den
kristna gruppens vägnar, och jag vågar
tro att den tolkning han har givit av
riksdagsbesluten i denna fråga överens*

Tisdagen den 14 december 19G5 fm.

Nr 11

117

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och

på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

stämmer med min egen tolkning. Jag
tror att vi skall kunna vara överens om
grundprinciperna.

Men låt mig först säga några ord om
den granskningsgrupp, vars verksamhet
är föremål för debatt. Gruppen tillsattes
förra året av statens läroboksnämnd av
den anledningen att många anmärkningar
för bristande objektivitet hade
riktats mot läroböcker som godkänts av
läroboksnämnden. Inte minst från elevhåll
hade dessa anmärkningar kommit.

Nämnden består nu av fyra personer.
Av dessa har ordföranden, undervisningsrådet
Börje Beskow, förnäma religiösa
traditioner att vårda. En annan
medlem av gruppen, docenten och lektorn
Hjalmar Sundén, är själv präst i
svenska kyrkan. Det hade efterlysts någon
representant för kyrkan och lektor
Sundén är denne representant. Den
tredje medlemmen är vår riksdagskamrat,
rektor Eric Källqvist, som här inte
behöver någon presentation. Han har
gjort sig känd som en klok och moderat
man. Själv är jag den ende i gruppen
som tar avstånd från den kristna livssynen.

Gruppens medlemmar har skilda utgångspunkter
och olika värderingar,
men i fråga om objektivitetskravet har
vi varit eniga. Själva kravet är enkelt
och entydigt. Tillämpningen är onekligen
svårare, men också härvidlag har
vi kommit fram till en gemensam syn.
De riktlinjer vi kommit överens om
finns återgivna i herr Nelanders interpellationstext,
och det är alltså dem
saken här gäller.

Det har tidigare under debatten från
flera håll understrukits att riktlinjerna
till sin utformning inte är definitiva. De
har från början klart angivits som preliminära,
och erfarenheterna kan komma
att medföra förändringar. Formuleringarna
är dessutom i några fall oklara
och har föranlett missförstånd. Jag tror
att hela debatten här egentligen vilar på
några sådana missförstånd.

I Stockholms-Tidningen för i dag har
Carl Gustaf Boéthius med rätta angripit
en av dessa formuleringar. Det borde
naturligtvis inte ha stått »vetenskapens
senaste rön». Vad det här gäller är att
en lärobok skall stå på vetenskaplig
grund. Det är en allmän regel, som gäller
för alla läroböcker och som också
finns angiven i läroplanen. Att gudstron
skall framställas som »problematisk» är
ett högst olyckligt uttryck. Vad man
menat är att det finns olika uppfattningar
i fråga om Guds existens, att
gudstron är kontroversiell. Ordet kontroversiell
hade alltså varit bättre än
ordet problematisk, som är tvetydigt.
Jag tror också att gruppen har använt
orden legend och legendär felaktigt. Här
är alltså preciseringar behövliga och de
skall väl göras.

Den fråga som herr Nelander har
ställt gäller begreppet objektivitet, och
alla har här förklarat sig vara överens
om att skolans undervisning i alla ämnen
— också i kristendomskunskap —
skall vara objektiv. Kan då begreppet
objektivitet tolkas på olika sätt?

Att undervisningen är objektiv betyder
i ämnet samhällskunskap bland annat
att läroboksförfattaren och läraren
inte får bedriva öppen eller maskerad
propaganda för det parti eller den samhällssyn
som han sympatiserar med.
Föräldrar med olika politisk inställning
skall med samma förtroende kunna
skicka sina barn till undervisningen i
detta ämne. Skolans neutralitet på det
partipolitiska planet är självklar och
allmänt respekterad. De politiska ideologierna
och partiernas praktiska politik
skall av läroboken och läraren presenteras
med saklighet och oväld. Självklart
är att de ställes emot varandra,
konfronteras med varandra, jämföres
med varandra. Förvisso är det en svår
uppgift att vara neutral, men läroboksförfattarnas
och lärarnas oavvisliga
plikt är att sträva efter att vara neutrala.
Jag tror att herr Johansson i Trollhät -

118 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och
på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

tan har helt rätt då han här så kraftigt
understryker att det bästa sättet att lyckas
med att vara neutral är att låta eleverna
själva arbeta med stoffet och gå
till källorna, till partiprogrammen, till
olika partiers tidningar, till studium av
partiskiljande frågor i riksdagen eller i
kommunens beslutande församling.

Men ligger det verkligen annorlunda
till i ämnet kristendomskunskap? Vårt
folk är splittrat i politiskt avseende: vi
tillhör olika partier. Vi är splittrade
också i fråga om livsåskådningen. Vi
tillhör olika samfund, riktningar och
åskådningar. Föräldrar med olika inställning
i livsåskådningsavseende skall
med samma förtroende kunna skicka
sina barn till skolans undervisning i
kristendomskunskap, säkra på att barnen
inte i kontroversiella frågor blir utsatta
för auktoritär påverkan. Det betyder
att undervisningen skall vara neutral.
Skolan får inte genom att ställa sig
bakom en av de kämpande åskådningarna
ge sin auktoritet åt den. Läroboken
eller läraren får inte auktoritativt påverka
eleverna i den ena eller andra
riktningen. På läroboken måste alltså
ställas det oavvisliga kravet att den är
neutral.

Den enda invändningen som man har
riktat mot användningen av ordet neutral
i detta sammanhang är att det förefallit
många innebära kyla eller torrhet;
herr Källstad har varit inne på problemet.
Därför återfinner man heller inte
ordet i bestämmelserna. I själva verket
utesluter inte neutralitet engagemang,
livlighet och värme i framställningen.
Gruppen har själv i sina riktlinjer understrukit
den synpunkten. Men självklart
är att engagemanget skall komma
alla riktningar till del — inte bara en
av dem.

Till herr Gustafsson i Borås skulle jag
vilja säga att även om det är riktigt att
en och samma läroboksförfattare inte
har möjlighet att med samma inlevelse
skildra alla olika riktningar, så finns

dock möjligheten att flera läroboksförfattare
samarbetar. För övrigt gäller att
det bästa sättet är att lägga papperen på
bordet och låta eleverna själva studera
dem — aktivitetspedagogiken är här att
rekommendera.

Men låt mig säga några ord om själva
neutralitetskravet. Man kan komma
fram till det på två olika vägar. Om
man vill kan man utgå från demokratien
själv, från demokratiens grundprincip
om människovärdet. Den innebär
bl. a. att varje människa har rätt att
hysa sin egen uppfattning om tillvaron
och om dess problem. Vi har tankefrihet
i Sverige. Också barnen har tankefrihet.
Läroboken och läraren är för
dem auktoriteter. Gentemot den auktoriteten
står åtminstone de mindre barnen
värnlösa. Läroboken skall ha auktoritet.
Den skall vara sådan att man
kan lita på den. Alla riktningar skall
kunna godkänna den. På samma sätt
skall läraren ha personlig auktoritet.
Han har lätt att bli en förebild för barnen.
Desto viktigare är det att han i
kontroversiella frågor avhåller sig från
påverkan. Och det är enbart de kontroversiella
frågorna det här gäller. Det är
i fråga om dem som tankefriheten skall
respekteras, det är i fråga om dem som
läraren och läroboken inte får utöva
någon auktoritativ påverkan. Detta är
alltså den ena vägen fram till neutralitetskravet.

På den andra vägen utgår man från
den moderna pedagogikens grundprincip
om elevernas självverksamhet. Enligt
läroplanerna i samtliga skolformer
är skolans huvuduppgift att befrämja
den enskilde elevens utveckling till en
fri, självständig och harmonisk människa.
Frågan är då den hur man skall
kunna fostra till självständighet när det
gäller åskådningar — sociala, politiska,
etiska och religiösa. Ja, det är eleven
själv som skall utforma sin åskådning
på grund av kunskaper och livserfarenheter
som han så småningom får. Sko -

Tisdagen den 14 december 1905 fin.

Nr 41

119

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och

på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

lans uppgift är alltså inte att ge eleven
en bestämd färdig åskådning. Den skall
objektivt presentera de olika åskådningarna.
Skolarbetet skall ge de byggstenar,
av vilka en livsåskådning skall byggas
och presentera de olika ritningar på
livsåskådningsbyggnader som finns utarbetade.
Men det är den enskilde som
sedan skall välja och vraka och forma.
Man får inte ge den unge skygglappar.
Han skall ha fri sikt åt alla håll. Han
skall få utvecklas till en fri personlighet.
Om detta tycks vi vara ense.

Utifrån båda principerna kommer
man fram till resultatet att skolan skall
vara neutral när det gäller livsåskådningsfrågor.
Någon annan vettig betydelse
kan man inte lägga in i objektivitetskravet.
Klart är detta angivet i målsättningen
för ämnet kristendomskunskap
i grundskolan, i de redan ett flertal
gånger citerade orden: »Undervisningen
skall vara objektiv i den meningen
att den meddelar sakliga kunskaper
om olika trosåskådningars innebörd
och innehåll utan att auktoritativt
söka påverka eleverna att omfatta en
viss åskådning.» Men det heter vidare
att undervisningen bör ske på ett sådant
sätt »att eleverna uppfattar frågeställningarnas
allvar och betydelse och så.
att den främjar deras personliga utveckling
och bidrar till att skapa förståelse
för värdet av en personlig livsåskådning,
liksom förståelse och respekt
för olika uppfattningar i livsåskådningsfrågor».

Dessa formuleringar av undervisningens
målsättning är klara och ur objektivitetssvnpunkt
helt tillfredsställande.
De har också varit utgångspunkten för
granskningsgruppens arbete. Mindre
tillfredsställande, herr Nelander, ur objektivitetssynpunkt
är kursplanerna. Jag
tänker då inte på den omständigheten
att de är föga avpassade efter barnens
ålder och mognadsnivå — på den punkten
är förvisso en revision nödvändig
— utan jag tänker på deras uppenbara

ensidighet i stoffurvalet. Studiet av kristendomen
är så dominerande, åt! det
blir mycket liten plats över för studiet
av främmande religioner och för andra
livsåskådningar än de religiösa. Här är
det kristendomslärare som har varit i
farten och fått bestämma uppläggningen.
På extremt kristet håll lär ingen
kunna klaga på resultatet.

Läroboksförfattaren har emellertid att
hålla sig till kursplanerna, sådana de
nu är. Den granskningsgrupp, vars verksamhet
här diskuteras, har att göra detsamma.
Det är ingen tvekan på den
punkten. Gruppen har alltså varken velat
eller kunnat anmärka på läroböckernas
ensidighet när det gäller stoffurvalet.
Därvidlag ligger skulden hos kursplanerna
och inte hos läroboksförfattarna.
Vad gruppen har anmärkt på är
läroböckernas ofta uppenbara partiskhet
i framställningen av detta stoff. I
kontroversiella frågor får läroboken inte
ta ställning till förmån för en av två
eller flera förekommande uppfattningar.
Det är i detta avseende som läroboksförfattarna
ofta bryter mot objektivitetsregeln.
Jag skall be att få belysa
detta med några exempel.

Mellan olika kristna samfund råder
skillnader i uppfattningen om dopet.
I gamla läroböcker fastslogs det att den
statskvrkliga uppfattningen var den riktiga.
Baptisternas uppfattning utdöm des.

Så får det inte gå till i dag. Läroboken
bör presentera de olika uppfattningarna
neutralt och om möjligt med
samma inlevelse i dem alla. Det var en
tid, herr Nelander, då frälsningsarmén
inte blev särskilt väl behandlad i läroböckerna.
Jag har aldrig uppfattat frikyrklighetens
strävanden på detta område
så, att man vill tillgodose endast
den egna friheten, de egna synpunkterna.
Man får lov att utsträcka det ytterligare
ett steg åt vänster till de uppfattningar
som icke står på kristen
grund och som också skall presenteras.

Som nästa exempel vill jag anföra att

120 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1905 fin.

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och
på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

det i Apostlagärningarna finns en berättelse
om Jesu himmelsfärd. Det berättas
att Mästaren inför lärjungarnas
ögon lyftes upp i luften, omsveptes av
en sky och var försvunnen. Om en berättelse
av den typen finns många skilda
uppfattningar. Den bokstavstroende
uppfattar berättelsen bokstavligt och
gör gällande att den är autentisk. En
troende med annan inställning vill kanske
ha berättelsen tolkad symboliskt.
För den utomstående är berättelsen en
gudamyt — som religionshistorien har
så många av — eller en from legend.
Han betraktar den som stridande mot
alla naturlagar och som en fantasiprodukt.

Vad skall nu läroboken göra? Först
och främst skall den återge berättelsen.
Men den skall också opartiskt redovisa
de olika uppfattningarna om den. Det
betyder inte, herr Nelander, att man på
varje sida behöver upprepa hänvisningen
till naturvetenskapen och sanningsproblemet,
men eleverna skall hela tiden
ha klart för sig att det finns en
inomvärldslig uppfattning och en övervärldslig.
Båda uppfattningarna skall
vara redovisade hela tiden, i varje fall
på ett sådant sätt att eleverna har klart
för sig vad det är fråga om.

Som ett tredje exempel vill jag nämna
att också själva gudstron är kontroversiell.
Den som tror att en personlig
Gud existerar kan uppfatta honom på
olika sätt, som en världarnas avlägsne
herre, som en i världsförloppet och det
dagliga livet ingripande försyn eller
som en andlig immanent kraft. Uppfattningen
kan variera ifrån utpräglad teism
till vag panteism. Men det finns också
eu ateistisk inställning. En del av vår
ungdom är mer eller mindre klart ateistisk.
Ateismen är utbredd inom arbetarrörelsen
och den torde vara den vanligaste
åskådningen bland de akademiskt
bildade.

I de kursavsnitt, huvudsakligen i årskurs
9, där gudsbegreppet mera syste -

matiskt behandlas, har läroboken att
neutralt redovisa de olika uppfattningarna.
Om den saken råder ingen oenighet.
De flesta läroboksförfattare försöker
i dessa avsnitt vara neutrala, låt
vara att resultatet inte alltid är så lyckat.
Däremot — och det tycker jag äi
det viktiga — bortser många från objektivitetsprincipen
när det i de tidigare
årskurserna gäller att återge de bibliska
berättelserna om Gud. Gud uppträder
i dessa berättelser som handlande
person. Gud ger befallningar och Gud ingriper
i människornas och folkens öde.
Men om fakticiteten i detta finns det ju
olika uppfattningar. Vad som för den
ene är sanning är för den andre myt
legend eller fantasiprodukt. Läroboken
får inte ansluta sig till någon av dessa
uppfattningar, men den skall redovisa
dem. Man kan också uttrycka saken så
att läroboken skall redovisa vad vi vet.

Vad är det då vi vet? Vi vet för det
första att vissa händelser och vissa personer
är faktiska. För det andra vet vi
att den eller den blibliske författaren
berättar så och så. Det är också ett faktum.
Slutligen vet vi att ett visst samfund
eller en viss åsiktsriktning har
den eller den uppfattningen om ett händelseförlopp
eller en religiös rit. Läroboken
skall tala om vad vi på denna
punkt vet.

Jag har här försökt precisera min
uppfattning om objektivitetskravet. Jag
tror inte att man kan komma ifrån denna
uppfattning. Eller menar någon att
man skall dölja för eleverna att det
finns olika uppfattningar om de nytestamentliga
berättelsernas fakticitet? Menar
man det, skall man klart säga ifrån

det. Men man skall då inte göra gällande
att man står på objektivitetens
eller tanke- eller religionsfrihetens
grund. Ingen skall kunna beskylla
granskningsgruppen för avkristningssträvanden.
Sådana finns också, i vårt
samhällsliv och i vårt kulturliv, och de
är enligt min privata uppfattning all

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 41

121

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och

på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

aktning värda. De bär att kämpa mot
den slentrian och andliga likgiltighet
kyrkan lämnat efter sig. De har också
att kämpa mot religiös okunnighet och
religiös fanatism. Sällan får de tillfälle
att möta de kristna förkunnarna i ärlig
kamp om själarna. Detta är emellertid
en sak för sig. Det är inte dessa strävanden
dagens diskussion gäller.

Herr Nelander påpekade att de beslut
vi fattat tidigare i riksdagen innebär
att kristendomen skall ha det dominerande
utrymmet inom ämnet kristendomskunskap.
Så har det också blivit,
och detta med besked! Grundskolans
läroböcker i kristendomskunskap innehåller
ett så rikligt kristet stoff att detta,
om det i sig själv äger attraktionsförmåga
eller sprängkraft, måste utöva en
mäktig påverkan på eleverna. De kristna
har full rätt att kräva att detta stoff
presenteras för eleverna och får ingå
i deras kunskaps- och upplevelseskatt.
Ingen får förfalska detta stoff. Jag vill
gärna understryka herr Nelanders synpunkter
därvidlag.

Menar man att detta stoff inte tål
belysning från skilda håll, då är man
som kristen illa ställd. Vi som inte delar
den kristna uppfattningen skulle bara
önska att också kristendomskritiken och
de ateistiska uppfattningarna skall få
sin fylliga, sakliga och objektiva presentation.
Detta medger nu inte kursplanerna
i tillräcklig utsträckning. Som
medlem i granskningsgruppen har jag
inga sådana aspirationer. Gruppens och
läroboksnämndens uppgift är att övervaka
att kursplanerna efterlevs på det
sätt som motsvarar läroplanens intentioner.
Det innebär med andra ord att
läroboken inte genom en partisk framställning
söker auktoritativt påverka eleverna
vad beträffar en biblisk berättelses
fakticitet eller en åskådnings verklighetshalt.

Under granskningsarbetet har några
läroböcker förklarats helt strida mot
läroplanens intentioner. Författarna har

i detta fall helt satt sig över objektivitetskravet.
.lag skall gärna med herr
Nelander diskutera en eller annan av
dessa böcker. 1 sådana fall har läroboken
underkänts, det har kanske bara
varit en eller två gånger vi har gjort
det. Men i de flesta fall har anmärkningarna
gällt vissa kapitel i en bok
eller vissa tendenser i en bok. Anvisningar
har då lämnats för omarbetning,
och omarbetning har igångsatts. I några
fall har endast obetydliga ändringar
varit nödvändiga.

Det bör understrykas att gruppens
arbete, så långt vi känner till, har mötts
med stor förståelse från förlagens och
författarnas sida. Anmärkningarna har i
allmänhet accepterats som berättigade
och lett till de önskade rättelserna.
Statsrådet Edenman har också i sitt interpellationssvar
påpekat att inga överklaganden
har skett, och herr Johansson
i Trollhättan har redan framhållit,
att det av herr Nelander önskade samrådet
mellan de tidigare granskarna och
granskningsgruppen också har kommit
till stånd.

Jag vågar räkna med att detta arbete,
som enligt min mening står helt i överensstämmelse
med fattade riksdagsbeslut,
skall mötas med förståelse av Sveriges
riksdag, där såvitt jag vet tankefrihetens
och religionsfrihetens princip
inte har en enda motståndare. Det finns
ingen som helst anledning att i denna
sak skapa fronter. Eftersom vi alla har
samma inställning bör vi kunna komma
till tals med varandra, speciellt i samband
med de pedagogiska svårigheter
som är förbundna med undervisningen
i kristendomskunskap, och kunna mötas
i gemensam omsorg om skolans undervisning
på detta förvisso känsliga område.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad över herr
Arvidsons uttalande att han i stort sett
kunde vara med på den tolkning av

122 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och
på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

objektivitetsprincipen som jag gjorde i
mitt första anförande och att han också
trodde att vi skulle kunna bli överens
om grunderna för bedömningen av läroböckerna.
Herr Arvidson är förvisso
en ärlig och stridbar ateist, som ger
skäl för sina åsikter. Jag har en helt
motsatt livsåskådning, men vi är överens
om objektivitetens nödvändighet i kristendomsundervisningen
i skolan. Jag
hoppas också att det skall vara möjligt
att komma överens om de bedömningsgrunder
efter vilka t. ex. läroböckernas
lämplighet i detta ämne skall avgöras.
Jag är också glad över herr Arvidsons
och herr Hilding Johanssons uttalanden,
att de synpunkter som har framlagts
för granskningen är mycket preliminära
och provisoriska och tydligen även föremål
för bearbetning. Herr Arvidson
har ju själv erkänt olämpligheten av
åtskilliga uttryck just i ifrågavarande
promemoria.

Mindre tillfredsställande, säger herr
Arvidson, är kursplanerna vad beträffar
lågstadiet, och jag förmodar att han
menade att kristendomen har fått en
alltför dominerande ställning i jämförelse
med andra religioner. Men han var
också överens med mig om att sådant
var riksdagsbeslutet och så är det lagfäst.
Jag för min del tycker att det inte
skall råda någon tvekan om att i vår
västerländska kulturvärld och framför
allt i vårt eget land, som dock ännu har
det kristna förtecknet, kristendomen
måste vara den dominerande religionen.

Sedan kommer herr Arvidson in på
den förvisso kontroversiella frågan om
skildringarna av bibelns under, och han
nämner som exempel Kristi himmelsfärd.
Jag anser att också därvidlag kan
vi inte komma ifrån den skildring av
dessa under som ges i bibeln och dess
olika böcker, även om den är stridande
mot naturlagarna. Jag sade just i
mitt inlägg tidigare att jag tycker att
vi med bevarad intellektuell hederlighet
skall kunna framställa detta och säga

att det kan vara föremål för tro. Naturvetenskapen
vet förvisso inte allt.

Herr Arvidson har, tror jag, fört in
i denna diskussion ett begrepp som inte
står i läroböckerna, nämligen ordet neutral.
Det kanske vi får tillfälle att diskutera
en annan gång, eftersom min
repliktid är slut.

Låt mig emellertid till sist få säga
att vad vi vill ha är en kristendomsundervisning
som är objektiv men som
inte undergräver kristen tro. Jag tror
att om allmän obligatorisk kristendomsundervisning
skall förekomma i skolan
måste den vara anordnad i enlighet härmed.
Eljest nödgas kyrkor och samfund
tänka igenom dessa problem och eventuellt
överta undervisningen på detta
område.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag lyssnade med stort
intresse till herr Arvidson. Jag tyckte
att han talade — jag hoppas att han
förlåter mig — med änglars tunga. Jag
fick den uppfattningen att något oriktigt
inte har hänt, och jag är ense med
herr Arvidson om att det är dugliga män
i den tillsatta granskningsgruppen. Men
så talade herr Arvidson om »oklara formuleringar»,
»problematik är ett olyckligt
uttryck», »legender använda felaktigt»
o. s. v. Det måste väl då förhålla
sig så att dessa fyra personer har för
mycket att göra. Det är beklagligt att
så skickliga män uttrycker sig så dunkelt.
Jag förstår dock mycket väl att
sådant kan inträffa.

När herr Arvidson sedan talade om
att maskerad propaganda inte får förekomma
undrar jag om inte något av vad
vi läst i promemorian skymtar fram.
Man kan också fråga sig vad herr Arvidson
menar när han talar om »tankefrihet
även för barnen» och om »värnlösa
mindre barn». Kan man vara religiös
förälder, kan man verkligen vara
kristen utan att de mindre barnen mär -

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 41

123

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och

på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

ker det, även om man inte är ute efter
att begå »övergrepp mot barnen» för att
använda herr Arvidsons uttryck? Jag
förstår inte lnir man skall kunna vara
kristen utan att ett barn i hemmet märker
att man är det. I de mänskliga rättigheternas
namn måste jag få vara kristen
utan att sedan behöva kallas för en
man som begår övergrepp mot värnlösa
mindre barn. Detta sagt i förbigående.

Herr Arvidson sade vidare att studiet
av kristendomen är det dominerande.
Jag är mycket tveksam inför det påståendet,
se läroplanen, punkterna 1—6!

Slutligen: Ingen skall beskylla granskningsgruppen
för avkristningssträvanden,
sades det. Jag hoppas att det inte
heller skall gälla herr Arvidson.

Herr DICKSON (h):

Herr talman ! Jag tror att denna debatt
har varit nyttig. Den kanske har rensat
luften en del. I yttranden från båda
hållen har enligt min mening framhållits
värdefulla synpunkter. Vi rör oss
emellertid på ett kontroversiellt område.
Det är fullkomligt naturligt att en ateist
ser det som en seger, om han kan konstatera
att krisendomen pressas tillbaka,
även om det endast sker i form av att
en lärobok blir litet urvattnad. Det går
emellertid inte att komma ifrån det faktum
att vi inte kan diskutera oss fram
till en lösning — härför måste andra
krafter sättas i rörelse.

Eftersom Stellan Arvidson själv kände
sig utpekad vill jag säga att man
kanske här kan säga att man har satt
bocken till trädgårdsmästare när han
skall granska kristendomsundervisningen.
Man kan emellertid å andra sidan
lika väl säga att en kyrkomän är en partisk
person. Jag skall inte gå in härpå
utan hålla mig till frågan om objektiviteten.

I motion II: 1050 förra hösten står —-och jag tror att herr Arvidson kan instämma
i vad jag här kommer att citera:

»Men objektivitetskravet får inte förstås
så att det hindrar skolan att ställa
sin och samhällets auktoritet bakom de
värderingar som vårt demokratiska samhälle
vilar på. Skolan kan ej underlåta
att verka för de värden och den moraliska
uppfattning, som är grundläggande
för det svenska samhällslivet.» Härefter
citeras läroplanen för grundskolan
s. 16: »Genom sin etiska fostran skall
skolan ge honom (eleven) en god uppfattning
om de moraliska normer, som
måste gälla i sammanlevnaden mellan
människor och som bär upp rättsordningen
i ett demokratiskt samhälle. Han
måste bli fullt medveten om innebörden
av etiska begrepp som rättvisa, ärlighet,
hänsyn och tolerans och om konsekvenserna
av brott mot lagar och föreskrifter.
» Jag hoppas och tror att det
inte är på den här punkten som herr
Arvidson vill ha en revision av läroplanen.

Sedan fortsätter motionen: »Skolan
varken kan eller skall auktoritativt påtvinga
eleverna dessa normer och värderingar.
Men skolan skall med all sin
auktoritet i varje sammanhang med ord
och handling hävda dem som riktiga,
nödvändiga och normativa.»

Jag kan inte förstå annat än att detta
måste vara en sorts påverkan, en sorts
bristande objektivitet — om man nu
kan skriva under på vad som här har
lästs upp. På den här punkten godkänner
inte jag objektiviteten. Många läror
hävdar helt andra rättsbegrepp än de
som ligger bakom dessa formuleringar.
Jag tror därför att det är viktigt att man
verkligen vet var man står. Nu kanske
herr Arvidson säger att detta inte är
kontroversiellt. Men det kan det bli. Det
är därför viktigt att man gör denna reservation
i fråga om objektiviteten.

Slutligen vill jag tillägga att de ting
som här är redovisade, dessa begrepp,
dessa egenskaper som måste till för att
ett samhälle av något slag skall kunna
fungera, står att läsa om i Jesu bergs -

124 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och
på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

predikan i Matteus evangelium i Nya
testamentet.

I och med att man undervisar härom
tror jag att man också måste framhålla
vikten av vad där står, så att eleverna
får detta klart för sig. Det är på sätt
och vis ganska omänskligt att överlämna
åt små, oerfarna elever på grundstadiet
att utan handledning på grundval
av intellektuella resonemang bilda sig
livsåskådningar.

Här har vi dilemmat att den ena läraren
lär si och den andra så. Jag vet
inte hur en lärare skall vara beskaffad,
ty han får ju inte heller sitta som en död
fisk i katedern och bara säga »å ena
sidan» och »å andra sidan». Vi får kanske
nöja oss med att en lärare genom
sitt uppträdande och sitt liv över huvud
taget kan ge de anvisningar som han
med sin mun inte får uttala.

Herr talman! Det har yttrats så pass
mycket att jag skall korta av mitt anförande
och sluta här.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag reagerar mot herr
Dicksons sätt att framställa herr Arvidson
såsom bocken som trädgårdsmästare.
Jag tror inte herr Arvidson behöver
någon upprättelse, men låt mig få fästa
uppmärksamheten på att gruppen förutom
herr Arvidson består av tre ledamöter
och att alla har varit eniga om
vartenda utlåtande. Således träffar herr
Dicksons uttalande samtliga ledamöter.
Dessa har efter mycket noggranna studier
och överläggningar kommit fram
till en gemensam ståndpunkt.

Jag kan inte finna annat än att det är
lämpligt att det i en granskargrupp, som
främst skall inrikta sig på att pröva objektiviteten
hos läroböckerna, finns en
företrädare för en icke kristen livssyn,
ty detta ger en skarpare belysning. Det
vore fel om herr Arvidson vore ensam
granskare, men han är inte ensam —
det finns tre andra.

För att spara kammarens tid skulle
jag nu, vilket jag hoppas herr talmannen
tycker är riktigt, vilja svara på en
fråga från herr Källstad som jag tänkte
ta upp senare. Herr Källstad frågade
om det fanns andra granskargrupper tillsatta.

För prövningen av de läroböcker vi
får på det nya gymnasiet håller läroboksnämnden
för närvarande på att
sammansätta granskningsgrupper. Just
där kommer de problem in som herr
Källstad tog upp. Den integration som
kännetecknar historieämnet gör det
lämpligt att olika personer granskar en
och samma lärobok. Men det är aldrig
en enda person som granskar cn lärobok
utan det är alltid flera — i vissa fall
två till tre personer utanför nämnden
och i andra fall en granskare utanför
nämnden samt nämndens ledamöter, av
vilka flera besitter en betydande pedagogisk
erfarenhet.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var för väl att herr
Johansson i Trollhättan gjorde detta
sista yttrande för den händelse andra
här i kammaren fattat saken på samma
sätt som han.

Jag har velat säga att man först skulle
kunna tro att Stellan Arvidson är bocken
som trädgårdsmästare, men jag håller
med herr Johansson om att Stellan
Arvidson bör vara med. Men frestelsen
för honom som den stridens man han
är måste vara stor, ja nästan oöverkomlig,
att inte glädjas när han ser de förskjutningar
som ibland kan observeras
i samhället, Om man har makt och auktoritet
kan det bli en frestelse att censurera
i stället för att vara objektiv. Jag
säger inte att det har censurerats, men
frestelsen finns där.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag känner inte till om
herr Arvidson råkat ut för frestelser i

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 41

125

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och

på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

granskningsgruppen, men jag är medveten
om att det i så fall där finns tre
andra som kan leda honom in på objektivitetens
rätta väg.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Några korta ord om de
betydelsfulla ting vi nu håller på att
diskutera.

Frågan gäller närmast, huruvida
granskningsgruppens PM är uttryck för
objektivitet eller icke. För egen del anser
jag nog att man där har tänjt objektivitetsbegreppet
till bristningsgränsen.
När jag här med stort intresse lyssnade
till herr Arvidsons utläggning, som förde
oss ut på mycket vida fält, gick mina
tankar till situationen i .skolans vardag.
Där är det kanske inte i första hand
fråga om så vittfamnande utblickar utan
där gäller det att lösa problemen på det
praktiska planet. Herr Arvidson säger
att kursplanerna i religionskunskap är
alltför ensidiga och lämnar alltför stort
utrymme åt kristendomsundervisningen.
Samtidigt erkänner han emellertid att
detta ligger i linje med riksdagens beslut.
Jag vill än en gång citera vad statsrådet
Edenman på denna punkt hade att
säga i statsverkspropositionen: »Den
kristna religionen är en väsentlig del
av grundvalen för de etiska och sociala
värderingar som vårt samhälle och vår
samlevnad bygger på. Kunskap om kristendomen
är nödvändig för förståelsen
av västerlandets kultur- och samhällsliv
såväl i gångna tider som i nutiden.
Skolans religionsundervisning måste
därför i vår kulturmiljö i första hand
vara en undervisning om kristendomen:
1) de bibliska skrifternas innehåll, 2)
kristendomens historia och samfundsformer
samt 3) kristen trosuppfattning
och etik.»

Med utgångspunkt i detta uttalande
liar jag mycket svårt att förstå herr Arvidsons
kritiska inställning till de lärare
som har skrivit förslaget till kurs -

plan i kristendomskunskap. Men detta
om detta.

Det svåra med objektivitetskravet synes
vara att man har delade meningar
om vad det innebär. För lärarna på skolans
olika stadier utgör detta ett problem;
inte minst gäller det tillämpningen
av objektivitetsbegreppet.

Läroplanen har en del att säga om
tolkningen av begreppet objektivitet, och
vi har redan fått höra en del om detta.
För min del vill jag bara understryka
följande passus i läroplanen: »Det är
väsentligt, att eleverna blir förtrogna
med bibelns religiösa och etiska budskap
och får en god biblisk allmänbildning.
Framför allt bör undervisningen
ge dem en samlad bild av Jesu person,
hans liv och förkunnelse.»

Det är mycket angeläget att denna
målsättning hålls i blickpunkten och att
objektivitetsbegreppet tolkas med hänsyn
därtill. Enligt min uppfattning —-och jag tror att den delas av de flesta
— innebär objektivitetskravet att undervisningen
skall vara taktfull och sann,
såsom ecklesiastikminister Weijne på
sin tid uttryckte det. Bibeln själv skall
få tala. Sina privata funderingar får
man skjuta åt sidan. Undervisningen
skall vara objektiv i den meningen, att
den meddelar sakliga kunskaper om olika
trosåskådningars innebörd utan att
auktoritativt söka påverka eleverna att
omfatta en viss åskådning. Det är detta
förhållande, att undervisningen skall
meddela sakliga kunskaper, som framför
allt ligger i objektivitetskravet.

Av läroplanen får vi också veta att
läraren städse bör erinra sig att de hem,
varifrån eleverna kommer, ofta företräder
olika uppfattningar i de frågor som
behandlas vid religionsundervisningen.
Man bör därför sorgfälligt undvika allt
som kan verka som sårande angrepp på
andras åskådning. Det är då utomordentligt
väsentligt att läraren — jag vet
inte om detta tidigare har understrukits
i debatten — inte glömmer att objektivi -

126 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och
på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

tetskravet riktar sig åt två håll, minst
två håll kanske jag skall säga. En lärare
får inte propagera för en viss trosåskådning,
men han får inte heller såra t. ex.
dem som hyser en fast tro på allt Guds
ord. Kravet på objektivitet i skolans kristendomsundervisning
har primärt en
skyddande funktion, och det är också
detta som herr Arvidson var inne på
när han sade: »Föräldrar med olika inställning
skall med förtroende kunna
sända sina barn till skolans undervisning
i kristendomskunskap.» Jag är
fullt ense med honom därom, men det
är också utomordentligt angeläget att
detta krav på objektivitet tillgodoses åt
alla håll. Även ur kristen synpunkt är
det ett vitalt intresse att objektivitetskravet
upprätthålles och att dess innebörd
tolkas på ett objektivt sätt.

Frågan om objektiviteten i kristendoinsundervisningen
är emellertid tydligen
ännu oklar, och det är därför förståeligt
om lärarna känner sig osäkra.
Jag tror för min del att det är av utomordentlig
vikt att vi söker oss fram till
en objektiv tolkning av objektivitetsbegreppet
och att vi värnar om de krav
som måste ställas, när det gäller att visa
objektivitet åt olika håll.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Jag skall bara med ett
par ord beröra några frågor som har
kommit upp under den senare delen
av debatten.

Det är ett ganska äventyrligt resonemang
vi har kommit in på när man här
har redogjort för granskningsgruppens
medlemmars personliga livsuppfattning.
Skall det i framtiden bli så, att
sammansättningen av grupper av denna
eller annan typ medför sådana examinationer,
följda av deklarationer, så
tror jag det är ett spår som få av oss
skulle vilja följa någon längre sträcka.
Vi räknar med att man inte sammansätter
en grupp ensidigt ur ideologisk
synpunkt men framför allt att där skall

finnas den pedagogiska sakkunskap som
är erforderlig. Därutöver tycker jag inte
att man skall gå igenom vederbörandes
livsuppfattning — det skulle komma
att innebära en snedvridning av våra
diskussioner.

Den grupp som vi här har talat om
har visat sig vara klart behövlig. Jag
har läst igenom de nio granskningsdokument
som här varit under debatt,
och det är uppenbart att i dessa finns
helt enfaldiga, orimliga och okritiska
formuleringar av en typ, som vi inte vill
se i någon lärobok i något ämne. Genom
granskningsgruppen har skett ett rensningsarbete,
som varit omsorgsfullt i
många avseenden.

Den risk, som har påtalats i dag och
som jag vill understryka, är att vi här
får ett slags forum, ett slags högsta instans,
som fördelar det mått man skall
ge olika livsåskådningar och det betyg
de skall åsättas. Det blir mycket diskutabelt
om man går på alltför friskt
och delar upp det bibliska stoffet i t. ex.
det som man 1965 uppfattar som legendariskt
och det som man uppfattar som
historiskt. I så fall måste man förstärka
granskningsgruppen med exegetisk
sakkunskap. Jag tror att gruppen därvidlag
i eget intresse skall vara mycket
försiktig och inte vara pedantisk.

Vidare är det klart att man också
när det gäller möjligheten att intressera
ungdomen får vara litet måttlig i
fråga om att bryta sönder textstyckena
i en lärobok och ständigt föra in kritik.
Det kommer att förrycka möjligheterna
att tillägna sig vad boken handlar
om.

Herr Arvidson har här använt många
och utmärkta formuleringar när han
talat om det som vi har gemensamt. Han
har också med rätta fått instämmanden,
bl. a. av herr Nelander, som i dag
har talat på den kristna gruppens vägnar.
Vi har i styrelsen diskuterat hela
denna fråga tillsammans med herr Nelander.
Det är därför alldeles onödigt

Tisdagen den 14 december 1965 fin.

Nr 41

127

S\ar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskidan och

pa fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

att upprepa vad han sagt. Här har ändå
uppnåtts ett icke obetydligt samförstånd.
Det är värdefullt om vi från skilda
håll medverkar till att pacificera
detta område och inte låter skolan bli
ett slagfält för ideologiska strider mer
än vad som är oundgängligen nödvändigt.

Vad jag tror det gäller är inte så
mycket att knyta alltför stora förhoppningar
till en aktivitetspedagogik utan
att på det sätt, som granskningsgruppen
varit villig till, öppet deklarera principer.
Jag måste ge en särskild eloge för
modet att även lämna ut vad man nu
kallar de preliminära riktlinjerna och
den uttalade beredskapen att korrigera.
Därmed får ju utomstående möjligheter
att se på materialet och diskutera det.
Däremot följer inte utan vidare av en
viss pedagogisk form, att man åstadkommer
en objektivitet av önskad art.

Den egentliga anledningen till att jag
tog till orda var begreppet »neutral».
Vad beror det på att herr Arvidson i
dag med ömsevis skärpa och hängivenhet
talar om ordet neutral under det
att de som har talat från vår kristna
sida i allmänhet med samma värme och
tilltro har använt ordet objektiv, saklig?
Är det inte, om herr Arvidson skall
vara uppriktig — och han har lätt att
vara uppriktig — så att herr Arvidson
föreställer sig att något av det kyliga
känsloläge, som man förbinder med
ordet »neutral», skall följa med, under
det att vi på alla andra av skolans områden
och gärna även här vill ha engagerade
människor, självfallet med tilllägget
att de skall deklarera sin personliga
mening och visa tolerans?

En del av de kristna kamraterna ställer
kanske för stora förhoppningar på
begreppet objektiv. Jag översätter det
som »saklig», men det får inte utesluta
kritik av det objektivt redovisade. På
den punkten gör vi i kyrkor och samfund
väl i att se till, att den religionskritik,
som förekommer i samhället och

i tidningarna, finns med i skolan, så att
kristendomskritiken inte kommer som
någon överraskning för ungdomen och
kanske bryter ned vad som annars skulle
ha byggts upp. Det finns ingen anledning
att oroa sig och ingen anledning
att försöka undertrycka eu sådan
kritisk granskning, även om den går ut
över partier och ting som för tillfället
syns oss högst värdefulla.

Herr talman! Mitt egentliga ärende
med detta inlägg var alltså att varna
för att ordet neutralitet genom ordets
makt över tanken skall få betyda någonting
annat än herr Arvidson i sitt långa
anförande i dag gav uttryck för.

I detta anförande instämde fru Johansson
(s).

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Vid denna tidpunkt i
debatten skall jag självfallet inte bli
mångordig utan begränsa mitt anförande.
Närmast vill jag uttala min anslutning
till vad herr Nelander och herr
Källstad anfört kring de frågor som
ställts i interpellationen.

Enligt min mening är granskargruppen
ett administrativt inslag i statsförvaltningen
som är en smula egenartat.
Det är ingenting att säga om att en sådan
grupp har tillsatts — det tycks bli
flera sådana grupper i fortsättningen
— men att gruppen tydligen inte har betraktat
sig själv som ett organ lydande
under läroboksnämnden eller skolöverstyrelsen
tycker jag är betänkligt. Gruppen
har gjort tolkningar av objektivitetskravet
i kristendomsundervisningen
som — som det kan förefalla — gör
anspråk på att vara auktoritativa uttryck
för statsmakternas uppfattning om
vad objektivitetskravet innebär. Att
meddela bedömningsprinciper för en
speciell granskargrupp borde väl ändå
vara läroboksnämndens sak.

Nu säger ecklesiastikministern och
herr Johansson i Trollhättan att det
endast är fråga om preliminära princi -

128 Nr 41 Tisdagen den 14 december 196a fm.

Svar på interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och
på fråga ang. granskningen av läroböcker i ämnet kristendomskunskap

per, och ecklesiastikministern och herr
Arvidson tillfogade och utlovade att
preciseringar kommer att göras. Det är
mycket tacknämligt att dessa förhållanden
har klargjorts så tydligt här i debatten.
Men det är ju samtidigt ändå ett
faktum att dessa preliminära principer
har använts ganska flitigt redan.
Jag skall emellertid inte gå närmare in
på den frågan, som ju har blivit belyst
av många talare.

Jag begärde ordet närmast därför att
denna debatt aktualiserar frågan om
läroboksnämndens verksamhet över huvud
taget. Kammarens ledamöter erinrar
sig säkert att ecklesiastikministern
i propositionen om grundskolan 1962
förklarade sig ha för avsikt att föranstalta
om den mera omedelbart erforderliga
översynen av instruktionen för
statens läroboksnämnd. Sedan hände
det förra året, att riksdagen begärde att
Kungl. Maj :t skulle bemyndiga chefen
för ecklesiastikdepartementet att tillkalla
en utredning för att verkställa en
förutsättningslös, skyndsam omprövning
av läroboksnämndens verksamhet
och uppgifter. Det var för övrigt ur
konstitutionell synpunkt litet överraskande
att denna begäran gjordes på förslag
av statsutskottet i anslutning till
frågan om anslag till läroboksnämnden.
Riksdagen gjorde det med hänvisning
till ecklesiastikministerns uttalande
1962. Jag ber kammarens ledamöter observera
uttrycket omedelbart erforderlig
översyn, såsom ecklesiastikministern
då uttalade. Vid 1964 års riksdag sade
man att det bör vara en skyndsam omprövning
av läroboksnämndens verksamhet
och uppgifter.

Jag vet att ecklesiastikministern tyvärr
är förhindrad av andra uppgifter
att närvara just nu, vilket jag beklagar.
Jag hade nämligen velat ställa en fråga
till honom om hur det blir med denna
översyn av läroboksnämndens verksamhet.
Jag ser emellertid att läroboksnämndens
ordförande, den värderade

ledamoten av denna kammare herr Johansson
i Trollhättan, är närvarande,
och jag skulle vara tacksam om han
möjligen kunde lämna några upplysningar
om när nämnda översyn kan
komma till stånd.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Detta har blivit en lång
debatt, alltför lång tycker många. Men
jag tycker det är naturligt att ägna så
mycken tid åt en fråga som många anser
vara så utomordentligt viktig.

Det enda positiva i ecklesiastikministerns
svar tycker jag är att den promemoria
som granskningsnämnden har
lagt fram kan komma att justeras. Det
var också positivt att herr Arvidson ansåg
att en del olyckliga formuleringar
där uppenbarligen behöver ändras. Ingen
lär väl vilja påstå att vissa av de
formuleringar som finns i denna PM
överensstämmer med vad riksdagen ansåg
vara objektivitet när vi beslöt i denna
fråga häromåret.

En objektiv undervisning i kristendomskunskap
måste innebära att man
undervisar om vad kristendomen är enligt
dess urkunder: bibelns olika skrifter.
Självfallet bör det inte förekomma
någon påtryckning i trosfrågor. De måste
vara elevernas ensak. Men — och det
är kanske det viktigaste — det får inte
heller vara en undervisning som negativt
påverkar elevernas ställningstagande
i trosfrågor. Och det är närmast på
den punkten man har anledning reagera
kraftigt mot den PM som här föreligger,
ty den uppfattas av många som en klart
negativ inriktning av kristendomsundervisningen.

Beträffande granskningsnämnden ifrågasätter
jag också varför en särskild
granskningsnämnd över huvud taget
har tillsatts — även om jag fått en förklaring
på det nu. Det sägs att det skall
tillsättas flera granskningsnämnder i
andra ämnen, men då gäller det inte
grundskolan utan gymnasiet. Och ar -

Tisdagen den 14

rangemanget innebär i alla fall en speciell
bevakning av ett särskilt ämne. Det
är egendomligt att man då inte tillsätter
en granskningsniimnd för t. ex. ämnet
samhällskunskap, där vi nu enligt
min mening långt ifrån har någon objektiv
undervisning. Är det inte tillräckligt
att som tidigare anlita en särskild
granskare som är specialist på området?
Och om man ändå skall ha en
granskningsnämnd, tycker jag i likhet
med många tidigare talare att det bör
vara fackmän, d. v. s. sådana som verkligen
är utbildade på området.

Jag har främst begärt ordet, herr talman,
för att uttrycka den starka oro
som man känner inte minst som förälder
över den utveckling på detta område
som skett och som kommer att ske
i framtiden när det gäller undervisningen
i kristendomskunskap och religionskunskap
inom olika skolformer. Man
har en bestämd känsla av att här är det
en minoritet som har lyckats få underlag
för en stark kristendomsfientlig undervisning,
trots att riksdagen har uttalat
sig för en objektiv — men inte negativ
— kristendoms- och religionsundervisning.
Jag kan inte se att vare sig
granskningsgruppens PM eller den nya
läroplanen för gymnasiet — som helt
nyligen kommit ut och som det verkligen
finns anledning att kritiskt granska
— på något sätt överensstämmer med
de uttalanden som riksdagen gjort i dessa
avseenden.

Vidare vill jag peka på att det förekommit
olika opinionsyttringar i denna
fråga — jag tänker på namninsamlingen
och svenska kvinnors upprop tidigare i
höst till riksdagen och till ecklesiastikministern
— som ger ett mycket klart
besked om att det finns en utbredd opinion,
säkerligen en majoritet inom
svenska folket, som vill ha en god och
positiv kristendomsundervisning.

Var folkmajoriteten står i detta avseende
kan också belysas genom de höga
procentsiffror som föreligger för delta -

december 1965 fm. Nr 41 129

Statsbidrag till politiska partier

gande vid dop, konfirmation och andra
sådana akter.

Jag anser att det är eu verklig kulturfråga
att få till stånd en god kristendomsundervisning,
och jag tror att det
verkligen behöver vidtagas positiva åtgärder
mot vad som håller på att ske på
detta område.

Jag hoppas att ecklesiastikministern
skall inse hur allvarlig frågan är och
att han skall reagera på något lämpligt
sätt, så att vi i alla skolformer kan få
en objektiv men samtidigt också positiv
kristendoms- och religionsundervisning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
betänkande nr 47,
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 182, 183, 186, 189—191 och 193,
bevillningsutskottets betänkande nr 58,
bankoutskottets utlåtande och memorial
nr 64—67 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 34 och 35.

§ 16

Statsbidrag till politiska partier

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående statsbidrag
till politiska partier jämte motioner.

I propositionen nr 174 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 5 november
1965, föreslagit riksdagen att
godkänna de av departementschefen
förordade grunderna för bidrag till politiska
partier samt att på tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1965/66
under andra huvudtiteln anvisa till Bidrag
till politiska partier ett förslagsanslag
av 23 milj. kr.

5 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 4/

130 Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet i vad den avsåge anvisande
av anslag och i övrigt till konstitutionsutskottet.

Om propositionens huvudsakliga innehåll
anfördes följande:

I propositionen föreslås att politiskt
parti, som är representerat i riksdagen
och fortlöpande bedriver opinionsbildande
verksamhet bland sina medlemmar
och bland allmänheten, skall få
statsbidrag. För statsbidrag skall ytterligare
fordras att partiet i det senaste
andrakammarvalet fått minst ett mandat
och minst två procent av de i hela
riket avgivna giltiga rösterna. Bidrag
skall enligt förslaget utgå till varje bidragsberättigat
parti med 60 000 kr. per
riksdagsmandat och år. Bidragen skall
inte vara förknippade med några villkor
eller någon kontroll beträffande
användningen.

Det nya bidragssystemet skall tillämpas
fr. o. m. kalenderåret 1966. Kostnaderna
för detta år beräknas till ungefär
23 milj. kr.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna I: 815
av herrar Adolfsson och Werner samt
II: 971 av herr Hermansson, vari hemställdes,
att riksdagen med bifall i övrigt
till proposition nr 174 måtte besluta
att bidragsberäkningen skulle bygga
på partiernas röstetal vid valen till
andra kammaren i stället för på deras
mandatmässiga representation i riksdagens
bägge kamrar;

2) de likalydande motionerna I: 816
av herr Torsten Andersson m. fl. och
II: 970 av herr Hedlund m. fl., vari hemställdes,
att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 174 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om särskilt
övervägande av det allmänna partistödets
utformning för tiden fr. o. m. kalenderåret
1967 med beaktande av de
synpunkter, som anförts i motionerna;

3) de likalydande motionerna I: 817

!av herr Holmberg m. fl. och II: 967 av
herr Bohman m. fl, vari hemställdes
om avslag på proposition nr 174;

4) de likalydande motionerna 1:818
av herr Lundström m. fl. och 11:972
av herr Ohlin m. fl., vari hemställdes,
att riksdagen måtte med avslag på proposition
nr 174 i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära en skyndsam utredning till
belysning av de frågor rörande utformningen
av ett partistöd, som anförts i
motionerna;

5) de likalydande motionerna I: 819
av fru Segerstedt Wiberg och 11:969
av herr Hamrin i Jönköping, vari hemställdes
om avslag på proposition nr
174;

6) motionen 11:961 av herrar Börjesson
i Falköping och Persson i Heden,
vari hemställdes, att riksdagen måtte
med avslag på proposition nr 174 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
skyndsam parlamentarisk utredning angående
de lämpligaste fördelningsgrunderna
för ett allmänt partistöd;

7) motionen 11:962 av herrar Rubin
och Sjöholm, vari hemställdes om avslag
på proposition nr 174;

8) motionen II: 966 av herrar Antonsson
och Dahlgren, vari hemställdes,
att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 174 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om översyn av det
allmänna partistödets utformning för
tiden fr. o. m. kalenderåret 1967 med
beaktande av de synpunkter, som anförts
i motionen;

9) motionen II: 968 av herr Carlshamre
och fröken Ljungberg, vari hemställdes,
att riksdagen måtte avslå proposition
nr 174 samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära att det i propositionen
framlagda förslaget efter utredning gjordes
till föremål för en rådgivande folkomröstning;
samt

10) motionen II: 973 av herrar Wedén
och Ståhl, vari hemställdes, att riksdagen
måtte avslå proposition nr 174 och
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

131

utredning angående etl eventuellt partistöd
med beaktande av de synpunkter,
som anförts i motionen.

Av dessa motioner hade under 2) och
8) upptagna hänvisats endast till konstitutionsutskottet,
medan de övriga delats
mellan konstitutions- och statsutskotten
efter samma grund som tillämpats
beträffande propositionen.

Slutligen hade jämlikt 18 § 2 mom.
riksdagsstadgan till konstitutionsutskottet
överlämnats de under den allmänna
motionstiden väckta, likalydande motionerna
I: 218 av herrar Källqvist och
Thorsten Larsson samt 11:273 av herr
Ullsten m. fl., vilka motioner först blivit
hänvisade till bankoutskottet och
vari föreslagits, att en utredning skulle
tillsättas med uppgift att redovisa skälen
för och emot statsbidrag till politiska
partiers allmänna verksamhet och att
utarbeta alternativa system för sådana
bidrag.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med avslag på
följande motioner i vad de hänvisats
till konstitutionsutskottet, nämligen

1) I: 218 och II: 273;

2) I: 817 och II: 967;

3) I: 818 och II: 972;

4) I: 819 och II: 969;

5) 11:961;

6) 11:962

7) 11:968

8) II: 973; samt

9) I: 815 och II: 971 i vad de avsåge
ändring i proposition nr 174,

bifalla proposition nr 174 i vad den
hänvisats till konstitutionsutskottet;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge till känna vad utskottet
anfört om översyn av fördelningsreglerna;
samt

C. att följande motioner, nämligen

1) 1:815 och 11:971 i vad de hänvisats
till konstitutionsutskottet;

2) I: 816 och II: 970; samt

3) II: 966,

i den man de icke besvarats genom hem -

Statsbidrag till politiska partier

ställan under A och B, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Beservationer hade avgivits

I. av fru Segerstedt Wiberg samt herrar
Sveningsson, Hcrnelius, von Friesen,
Magnusson i Tumhult och Hamrin
i Jönköping, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
följande motioner i vad de hänvisats
till konstitutionsutskottet, nämligen

1) I: 817 och II: 967;

2) I: 819 och II: 969; samt

3) II: 962,

avslå proposition nr 174 i vad den hänvisats
till konstitutionsutskottet;

II. av herr Sörenson, som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:818 och 11:972 i vad de
hänvisats till konstitutionsutskottet och
med avslag på proposition nr 174 i vad
den hänvisats till konstitutionsutskottet,
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en skyndsam utredning rörande de i
nämnda motioner anförda spörsmålen
rörande utformningen av ett allmänt
partistöd.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Överläggningen rörande förevarande
utlåtande må omfatta även statsutskottets
utlåtande nr 192, men yrkanden beträffande
sistnämnda utlåtande framställes
först sedan detsamma föredragits.

Konstitutionsutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid;

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! En livlig diskussion pågår
ju för närvarande i författningsfrågan.
Vi är väl oense om många ting därvidlag,
men det finns också ting som vi
är överens om. Vi är överens om att
demokratiens arbetsformer skall formas
så, att de möjliggör aktivitet och engagemang
hos medborgarna. Samtidigt

132

Nr 41

Tisdagen den 14 december 19(55 fm.

Statsbidrag till politiska partier

skall samhället givetvis få möjligheter
att med kraft, konsekvens och styrka
söka realisera medborgarnas förhoppningar
och förväntningar. Hela vår diskussion
kring valsystem, kammarsystem
o. d. syftar ju till att åstadkomma en
lösning på detta dubbla problem.

Men, herr talman, om medborgarna
skall kunna engagera sig och ta ställning,
måste de ha möjligheter att följa
den politiska debatten — de måste ha
möjligheter att väga olika faktorer och
politiska program mot varandra. Det
finns ett ofta citerat uttalande som jag
gärna citerar igen: »Demokrati är en
styrelseform genom diskussion.» De politiska
partiernas uppgift är att föra
denna diskussion så, att medborgarna
får klarast möjliga information om partiernas
politik och om partiernas bedömningar
av de utvecklingstendenser
som finns i samhället — vilka av dessa
utvecklingstendenser som respektive
parti går in för att stödja men också
vilka det vill bekämpa eller i varje fall
leda in på andra banor. Partiernas verksamhet
är därför av grundläggande betydelse
för demokratiens förankring hos
medborgarna.

Det är klart att denna upplysningsverksamhet
blir speciellt het under valdiskussionerna.
Men samhällslivet blir
för varje år alltmer svårt att överskåda
— partiernas verksamhet kan icke koncentrera
sig till några veckor, då den
politiska atmosfären måhända är upphettad,
så att medborgarna har svårt att
lyssna till vad partiernas representanter
säger. Det betyder att partierna måste
utöva en verksamhet kontinuerligt.
Det blir kostsamt — och det blir ännu
mera kostsamt, om man besinnar vad
jag nyss sade rörande det komplicerade
-samhälle som medborgarna skall få information
om. Det är en rad frågor som
inte får tillräcklig belysning genom klichéer
och slagord utan som kräver en
djupgående information.

De politiska partierna i vårt land
finansieras huvudsakligen genom med -

lemsavgifter och frivilliga bidrag från
enskilda, fackföreningar, organisationer
och företag. Opinionsbildningen blir
som sagt, av de skäl jag nyss redovisat,
alltmer kostnadskrävande. Jag vågar
hävda att den politiska demokratien
skulle lida en allvarlig skada, om de
politiska partierna av kostnadsskäl inte
följde med i denna utveckling.

Då kan man säga: Men de som för
närvarande finansierar partierna kan
val öka sina bidrag. Ja, jag vill först och
främst hänvisa till vad som sagts i folkpartiets
partimotion, att det blir allt
svårare för partierna att få sådana inkomster,
att de kan bedriva sin verksamhet
på önskvärt sätt. Och även om
det lyckades, även om man kunde övervinna
detta hinder som folkpartiet här
antyder, vore det en lycklig utveckling?
De intressenter som nu ger ekonomiska
bidrag till ett politiskt parti gör det väl
därför att intressenterna och vederbörande
politiska parti har en gemensam
värdering, en gemensam uppfattning om
politikens huvudsyften. Det är svårt att
tänka sig att en representant för vårt
näringsliv skulle ha intresse av att stödja
ett parti vars politik han finner gå
emot de egna intressena. Här kan i varje
fall risken för en beroendeställning
uppstå. Redan det förhållandet att risken
finns gör att misstankar uppkommer.

Ibland förekommer också ting som
gör att dessa för demokratien ganska
nedbrytande misstankar om politiska
partiers beroende bekräftas eller åtminstone
styrkes. Många av kammarens
ledamöter såg säkerligen ett program i
den svenska televisionen den 1 juni i
år, vilket innehöll en diskussion om ett
initiativ taget av en rad framstående
göteborgare som ville att de tre borgerliga
partierna skulle gå tillsammans för
att få en möjlighet att bryta den socialdemokratiska
majoritetsställningen. En
av de intervjuade var, om jag inte missminner
mig, ordförande i högerns lokalavdelning
i Göteborg — i varje fall

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 41

133

var lian utvald av Sveriges Radio som
representant för göteborgshögern.

Frågeställaren i programmet yttrade
bl. a. följande: »Det har sagts att understöd
till partierna dras in om ni inte
kan enas nu snart.» På detta svarade
denne representant för ett av de borgerliga
partierna: »Ja, jag är underrättad
om att toppmännen inom industrien
och bankvärlden vid flera tillfällen har
övat påtryckning på de borgerliga ledarna
att gå samman för att få ett enhetligt
alternativ.»

Ärade kammarledamöter! EU sådant
uttalande bidrar i hög grad till misstankarna
om att det är som folk tror. Det
borde väl ändå vara ett intresse för oss
att undvika misstankar av denna art, tv
sådana misstankar är skadliga för demokratien
och för folks tillit till de politiska
partiernas objektivitet.

Det är denna problematik som en av
de ledande folkpartitidningama, Dagens
Nyheter, tagit upp i en utomordentligt
intressant artikel den 21 november i år.
Bl. a. skriver tidningen, att det inte är
rimligt att en regering som behandlar
viktiga näringslivsfrågor får ekonomiskt
stöd av företagen, vilket skulle bli fallet
under en borgerlig regering. Tidningen
tar — vilket jag kanske inte
skulle ha gjort — som exempel upp C.
G. Ekmans politiska öde. Jag skall inte
fördjupa mig i denna frågeställning och
inte heller gå in på det angivna exemplet,
men att denna problematik hör
nära samman med den fråga, som vi i
dag diskuterar, lär ingen kunna bestrida.

Det är i detta läge som tanken på
partistöd har uppkommit. Det måste
vara en samhällsangelägenhet och ett
demokratiskt intresse att partierna står
fria och är oberoende. Såvitt vi kan se
finns det bara ett sätt att garantera detta
oberoende, nämligen att ersätta det
stöd som utgår från det enskilda näringslivet
med ett statsstöd. Självfallet
skall icke det stöd, soni kommer från
enskilda medlemmar, beröras -— varje

Statsbidrag till politiska partier

parti får naturligtvis självt viilja sina
finansieringsformer — men oberoendet
måste öka om en väsentlig del av partiets
kostnader kommer från staten och
kan öppet redovisas som ett stöd från
det allmänna.

Jag vågar säga att sedan denna tanke
väckts så har den omfattats med mycket
stort intresse av olika meningsriktningar.
Centerpartiet och socialdemokraterna
är i princip helt ense. Från
högern uttalas ett lika bestämt nej. Folkpartiet
är djupt splittrat i denna viktiga
fråga, liksom i många andra frågor. Men
huvudparten av folkpartiets medlemmar
förefaller, om man får döma av de
yttre tecknen, att ansluta sig till de tankegångar
som jag här har givit uttryck
för och som omfattas av centerpartiet
och .socialdemokraterna. Redan konstellationen
högern—de mest konservativa
elementen inom folkpartiet, vilka anmält
sig som motståndare till den linje
som företräds av de övriga representanterna
i riksdagen, är onekligen intressant.

Jag sade att folkpartiet är djupt splittrat
— jag kanske får tillfälle att återkomma
till det så småningom, men jäg
skall infe gå in på det i mitt inledningsanförande.
Jag vill nu bara konstatera,
att man från vissa håll inom folkpartiet
gjort gällande att man i princip kan
gå med på ett partistöd men att man
skulle ha velat ha en utredning i dessa
frågor innan man anslutit sig till centern
och socialdemokraterna. På vilka
punkter man önskade en utredning bär
inte angivits förrän nu i motionen.
Men bl. a. av herr Ohlins anförande vid
årets remissdebatt framgick, att man
var angelägen att söka finna Vägar varigenom
man kunde förhindra att någon
del av stödet användes för pressandamål.
Vad man än vill säga om detta
krav, så kan man väl konstatera att det
är praktiskt taget omöjligt att realisera.
Det skulle kräva en långtgående
kontroll av partiernas interna förhållanden.
Denna kontroll måste bli så in -

134

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

gående, att man kunde förhindra att
pengar som lösgörs genom statsstödet
används till stöd av partiet närstående
tidningar. Man skulle kanske finna att
den kontrollen bleve nästan omöjlig att
genomföra, även om man helt enkelt
försökte lösa problemet med ett alexanderhugg
och förbjöd partierna att över
huvud taget intressera sig ekonomiskt
för tidningar. Jag tror att man utan någon
utredning kan konstatera, att detta
skulle kräva så långtgående kontroll
från statens sida av partiernas verksamhet,
att jag uppriktigt sagt inte tror
att det är någon som egentligen på allvar
vill framföra det kravet.

Varför skulle man införa en sådan
kontroll? Vi kan ju för ett ögonblick
leka med tanken att det vore en enkel
match att göra det. Men varför skulle
man ställa pressen i särställning och
säga till partierna: Ni får använda
pengarna till vad ni vill — film, föredrag,
broschyrer, veckotidningar —
men politisk press är någonting som är
av ondo, så det får ni inte använda
statens pengar till.

Trots att vi nu diskuterar partistödet
hoppas jag att talmannen ursäktar att
jag säger några ord om tidningsstödet.

Det finns tendenser på tidningsmarknaden
som visar att vi går mot en ökad
monopolisering med allt vad det innebär
av risker för det fria ordet. Man
kan lugnt tala om att det på tidningsområdet
finns en ond cirkel. Den stora
tidningen blir automatiskt allt större
och större inom sitt spridningsområde
— det är likgiltigt vilken absolut upplaga
de mindre tidningarna har i spridningsområdet,
de får ändå svårare och
svårare att göra sig gällande. Det finns
alldeles tydliga tecken på att den opinionsbildning
och den nyhetsförmedling
som äger rum genom pressen i stora
delar av landet kommer att koncentreras
till ett tidningsmonopol. Det måste
medföra en minskad valfrihet för konsumenten
samtidigt som det innebär
att den politiska debatten försvagas.

Man kan invända att vi genom att skapa
ett gynnsammare klimat för tidningarna
kan avhjälpa detta. Jag skall visst
inte bestrida att samhället kanske har
tagit alltför lättvindigt på detta problem.
Det finns visserligen ett stöd i
form av en rabattering av tidningstaxan,
men det är mycket möjligt att vi
kan komma längre när det gäller generella
stödåtgärder. Men, herr talman,
hur långt man än går i fråga om generella
stödåtgärder, annonsering från
statens och kommunernas sida, så påverkar
ju inte det konkurrensförhållandena.
Den inneboende monopoliseringstendens
som jag antytt kommer likväl
att finnas, om man inte vidtar åtgärder.

Jag tycker att en sådan koncentration
av den del av opinionsbildningen
som sker genom tidningarna — och den
är mycket viktig — är mycket betänklig.
Den ger ett fåtal tidningsägare möjlighet
att påverka opinionen på ett sätt
som vi inte avser när vi i vanliga fall
talar om demokratisk påverkan. Chefredaktörer
kan som bekant avskedas,
och det sker ju också. En order kan ges
om vilken politisk huvudlinje som skall
följas i en viss fråga, och det sker
också.

Herr talman! Det finns en alldeles
speciell anledning till att jag i dag tilllåter
mig att — trots att vi diskuterar
partistödet — uppehålla mig vid denna
aspekt.

Våra borgerliga motståndare försökte
länge inbilla den .svenska allmänheten,
att det var bara en sak som vi var intresserade
av — att få pengar som skulle
kunna klara Stockholms-Tidningen —
och att LO:s förlust på Stockholms-Tidningen
hade nått en sådan höjd att det
var nödvändigt att skattebetalarnas
pengar mobiliserades.

Det är klart att Stockholms-Tidningen
varit föremål för våra resonemang
— men inte på det sätt som damerna
och herrarna tror. Vi har i stället sett
Stockholms-Tidningens svårigheter som
ett exempel, kanske det mest typiska vi

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 41

135

liar, på den onda cirkel som jag nyss
talade om. Vi har tagit Stockholms-Tidningens
utveckling som ett helägg för
att det håller på att ske någonting mycket
allvarligt för vår demokrati, om
man inte kan hrvta trenden.

Den största tidningen får självfallet
de flesta annonserna. Att jag säger detta
innebär inget angrepp från min sida på
annonsörerna; annonsströmmen går efter
kommersiella linjer. För 10 år sedan
hade Stockholms-Tidningen 24 procent
av annonserna i Stockholm -— den har
nu 15 procent. Det är en självklar utveckling,
som jag tror att varje andrahandstidning
kommer att få uppleva.

Annonserna tillför pengar — all
right. Men de ökar också läsvärdet. Tidningen
kan öka sin upplaga, den blir
ännu attraktivare för annonsörerna
o. s. v. För andrahandstidningen är
trenden naturligtvis alldeles omvänd.
Den blir fattigare och fattigare, och den
får på grund av minskningen av annonsstocken
svårare att hävda sig: den
blir mindre läsvärd.

I Stockholms spridningsområde är
det Stockholms-Tidningen som drabbats
av denna upplagespiral. Jag vet inte om
jag talar för alla kammarens ledamöter,
men jag vet att jag talar för många långt
utanför min egen riksdagsgrupp när jag
säger att Stockholms-Tidningen är en
bra tidning. Den är en stimulerande tidning,
och dess inlägg är ofta en frisk
fläkt och ett salt i den politiska debatten.
Den har enligt min och många andras
bedömning en högtstående och kunnig
ledaravdelning och en mycket kvalificerad
kulturavdelning. Den är en av de
mest citerade tidningarna i landet.

Men dessa faktorer spelar en mycket
liten roll; upplagespiralen och den järnhårda
lagen om andrahandstidningens
chanser att göra sig gällande verkar.

Alldeles nyss — för några minuter
sedan — avslutades ett sammanträde
mellan Stockholms-Tidningens ägare
och Stockholms-Tidningens företagsnämnd.
Vid detta sammanträde medde -

StatsbidraK till politiska partier

lades det, att Stockholms-Tidningen
kommer att läggas ned den 1 april 19GC.

Det finns väl ändå ingen —- hur fanatisk
motståndare han än är till det förslag
som vi nu kommer att diskutera —
som inte anser att detta är ett ytterligt
allvarligt utslag av en tendens, som såvitt
vi kan se inte kan brytas, om man
från samhällets sida icke är beredd att
göra en insats.

I varje fall lär det väl vara klart efter
detta meddelande, att propositionen
icke har tillkommit för att rädda StockhoIms-Tidningen;
det skulle kanske vara
lika bra att det talet upphörde. Stockholms-Tidningens
nedläggande är beslutat.

Men vad innebär det beslutet? Innebär
det en ökad frihet för opinionsbildningen
här i landet? Hundratusentals
läsare av Stockholms-Tidningen berövas
möjligheten att i den tidning de själva
valt följa den politiska debatten och
händelseutvecklingen. Det som hänt
medför en dramatisk förstärkning av
ett enda monopolföretags ställning i
stockholmstrakten.

Jag har redan sagt, att det inte är
kvaliteten på tidningen som framtvingat
åtgärden. Jag höll på att säga att det
inte heller är upplagans storlek som
gjort det. Vi har gjort undersökningar
om hur många människor som för närvarande
läser Stockholms-Tidningen.
Det är 400 000 och på söndagarna
600 000 människor — 600 000 personer
som valt att ha denna tidning men som
på grund av hårda ekonomiska lagar
från den 1 april inte längre har den valfriheten.
.lag upprepar än en gång att
det beror på annonsörerna. Men detta
är ingen kritik mot annonsörerna. Varför
skulle annonsörerna uppträda som
räddare av den fria opinionsbildningen?
De måste följa de ekonomiska lagarna
för sin verksamhet.

Stockholms-Tidningen är emellertid
inte den enda tidning som kämpar mot
den här åberopade lagen. Det gör en rad
andra- och tredjetidningar landet över

136

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

oavsett vilken politisk färg de har. Om
ingenting görs så kommer utvecklingen
obönhörligen att gå fram mot monopolisering
av tidningsmarknaden och inskränkning
av den allmänna debatten.
Det är i själva verket — det är därför
jag vill begagna detta tillfälle att säga
det — en av hörnpelarna för den demokratiska
yttrandefriheten som håller på
att raseras, inte genom att en enda tidning
läggs ned utan därför att det är en
rad tidningar som kommer i samma
situation. Ja, herr talman, detta är skälet
till att vi har lagt fram en proposition.

Herr talman! Jag hoppas att ni ursäktar
min förkylda och skrovliga röst, men
jag skall ändå inte avstå från att plåga
kammarens ledamöter. Jag har en del
saker till att säga.

De som sagt sig vara principiellt anhängare
av partistöd men haft invändningar
mot förslaget har frågat: Varför
får vi ingen utredning först? Det är allmänt
bekant att jag tog kontakt med de
borgerliga partiledarna för att höra om
det fanns ett intresse för en allmän samling
kring åtgärder för att trygga den
enligt min mening väsentliga förutsättningen
för en demokrati. Herr Ohlin
framförde då tanken på en utredning.
Men jag tror att herr Ohlin kan ge mig
rätt i att det var inte alldeles lätt att
förstå vad det var han ville ha utrett.
Han uppehöll sig utförligt vid samma
sak som han uppehöll sig vid under remissdebatten,
då hans krav var att man
skulle försöka finna vägar, varigenom
man kunde förbjuda att partistödet blev
— som han sade det — ett maskerat
tidningsstöd genom vilket pengar gick
ut till tidningarna.

Jag har redan sagt att det var meningslöst
att göra en utredning på den
punkten. Det är ett politiskt ställningstagande,
vilken grad av frihet man vill
ge åt de politiska partierna. Att igångsätta
en utredning för att få fram metoder
varigenom partierna skulle kontrolleras,
det tror jag skulle vara onödigt

och kanske rent av olämpligt. Andra
synpunkter fördes egentligen icke fram.
I folkpartiets motion upprepas nu inte
det här kravet som var ett huvudkrav
vid våra överläggningar. Man har i stället
fört fram andra synpunkter, t. ex.
hur stort stödet skall vara. Ja all right,
det tog jag upp såsom ett överläggningsämne
för en utredning. Men förutsättningen
för att man på den punkten
skulle göra en utredning är uppenbarligen
att man är beredd att noggrant
studera partiernas utgifter och inkomster.
År man beredd att från de borgerligas
sida släppa in statens funktionärer
och kontrollera varifrån pengarna kommer
för närvarande? Jag har inte funnit
någon översvallande entusiasm för
den tanken, men det skulle vara det
enda som skulle vara kvar av utredningskravet,
att man från borgerligt
håll säger att de är villiga att tillåta en
fullkomligt öppen kontroll över vilka
som ger pengar till dem.

Från mitt parti är vi villiga att införa
den kontrollen. Vi har ingenting att
dölja. Vi tycker tvärtom att det är mycket
roligt att redovisa med vilka vi umgås.
Vi begär inget bättre än att offentligen
få redovisa varifrån partiet får
sina pengar. Det är offentliga handlingar
och det är inte några svårigheter
för dem som vill ta del av dem. Det
skulle alltså vara motivet för en utredning.
Men, som sagt, jag fann inget större
intresse för den saken.

Beträffande frågan om bara mandaten
i andra kammaren skall räknas eller i
vilken utsträckning även mandaten i
första kammaren skall räknas in i fördelningsgrunderna,
så undrar jag vad
det behövs för utredning där. Vi känner
ju första kammaren och vi känner andra
kammaren. Vi kan själva räkna ut
med papper och penna vad det betyder.
Det är ett av de sex utredningskraven
som förts fram. Vad finns det för grund
för detta? Vad finns det över huvud för
grund för någon av de här sex synpunkterna
mer än dessa två: Om vi skall

Nr 41

137

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

försöka finna vägar att förbjuda partierna
att efter eget gottfinnande använda
sina pengar eller att göra partiernas
finanser öppna och klarlagda? Vad
finns det i övrigt kvar av utredningskravet?
Såvitt jag förstår intet. Och då
kommer vi till det resultatet: på alla de
andra punkterna som liar förts fram i
motionerna kan vi ta ställning nu lika
väl som tidigare.

Socialdemokratiska riksdagsgruppen
bär redovisat sina synpunkter i konstitutionsutskottets
utlåtande. Det vi gör i
dag är inte evigt; det kan väl tänkas att
vi kan göra om detta. Men låt oss först
— sedan vi har tagit de politiska besluten,
där det icke behövs någon utredning
för att klarlägga orsakssammanhangen
— se på resultatet och undersöka
om det beträffande detaljerna finns
ting som man behöver justera.

Ja, herr talman, detta har varit våra
motiv. Jag skall inte uppehålla kammaren
med ytterligare spekulationer kring
detta. För oss står det klart att det är
en stor uppgift. Det gläder mig mycket
att det är en så stor anslutning kring
principerna som ligger bakom Kungl.
Maj :ts proposition. Det är endast högern
och vissa, som jag hoppas, mycket
fåtaliga element på folkpartiets högerflygel
som går emot. Jag tycker att däri
ligger ett bevis för att regeringens förslag
i varje fall motsvaras av en mycket
bred folkmajoritet.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
här för att ta upp en del av det jag
senare har att säga utan endast för att
rätta en uppenbarligen oriktig uppgift
som statsministern lämnade och som
inte enligt min mening bör få snedvrida
den följande debatten.

Statsministern sade att av vad som
från min sida framförts egentligen endast
kvarstode ett argument för att
man skulle behöva ha en utredning,
5* — Andra kammurens protokoll 1965.

Statsbidrag till politiska partier

nämligen relationerna mellan partistöd
och presstöd. Får jag erinra statsministern
om att jag bland annat har anfört
att man måste ha en utredning för
att pröva möjligheterna att hindra förändringar
av reglerna för ett partistöd,
så att inte ett parti, som kanske har
makten i båda kamrarna, godtyckligt
kan ändra dessa regler. Detta skulle uppenbarligen
strida mot tanken på statens
neutralitet i fråga om åsiktsbildning.
Vidare har det framförts en rad
tankar angående olika metoder för att
fördela ett stöd mellan partierna. Jag
har hela tiden framhållit nödvändigheten
av att detta också prövas innan man
går att fatta beslut. Även andra saker
har nämnts. Jag ställer mig, herr talman,
helt frågande till vad det kan
vara för skäl som statsministern bär
för att på denna punkt vilseleda kammaren.

Statsministern säger något uppseendeväckande
i sitt anförande, att man
måste ha den stora summa som socialdemokratiska
partiet nu kommer att få
till presstöd, samtidigt som han omtalar
att Landsorganisationen inte längre
skall underhålla Stockholms-Tidningen.
Detta är som sagt uppseendeväckande.
Om dessa pengar satsas på andra
delar av den socialdemokratiska pressen,
blir det tillsammans ett belopp på
ca 25 miljoner kronor om året. Skulle
detta vara ett riktigt uttryck för demokratisk
strävan att här satsa det väldiga
beloppet av 25 miljoner kronor
om året på socialdemokratisk press?
Hur blir det med de rimliga och rättvisa
konkurrensförhållandena mellan
denna press och annan press om detta
genomföres? Har statsministern inte tagit
något intryck av den förödande kritik
som presstödutredningens förslag
har fått? Jag ställer denna fråga, eftersom
den förefaller mig vara så central
att den inte bör uppskjutas.

Herr HOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först från denNr
il

138

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

na talarstol beklaga det beslut som fattats
om att Stockholms-Tidningen skall
läggas ned. Det råder inga delade meningar
om att vi behöVer så många opinionsbildande
organ som möjligt inom
den svenska pressen.

Jag begärde emellertid inte i första
hand ordet för att säga detta och inte
heller för att diskutera orsakerna till
att Stockholms-Tidningen skall läggas
ned, även om jag inte godtager statsministerns
förklaring.

Frågan om andratidningarnas svåra
konkurrensläge är inte ny. Under efterkrigstiden
har inte mindre än ett 60-tal
dagstidningar med en sammanlagd upplaga
av mer än 500 000 exemplar, i första
hand folkparti- och högertidningar och
till Övervägande del andratidningar,
avvecklats genom sammanslagning och
nedläggning. De tidningar som blivit
kvar har stabiliserats och går i dag hyfsat.

Erfarenheten har klart visat att det
i längden inte går att uppehålla en tidningsdrift,
som saknar ett marknadsmässigt
underlag i fråga om upplaga,
annonser och läsekretsens sympatier.
Jag kanske får påminna statsministern
om att det i pressutredningen framfördes
önskemål om att en undersökning
skulle verkställas beträffande andratidhingamas
marknadsmässiga förutsättningar.
Majoriteten i utredningen gick
inte ens med på att anordna s. k. hearings
med företrädare för dessa tidningar.
Det hade varit värdefullt, om man
i utredningen gjort undersökningar om
möjligheterna att genom något slags
hjälp till självhjälp göra ifrågavarande
tidningar självbärande.

Varför har man från socialdemokratiskt
håll inte medverkat härtill, inte
gjort någonting, då krisen inom tidningsvårlden
främst drabbade de borgerliga
tidningarna? Först när Ny Tid
och Stockholms-Tidningen befann sig
i en krissituation, blev det bråttom. Och
nu lägger man fram vad som i realiteten

är ett presstöd men maskerar detta till
partistöd.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag hade svårt att riktigt
förstå herr Ohlins replik beträffande
Stockholms-Tidningen. Det förhåller
sig så att tidningen skall läggas
ned. Då går det ju i fortsättningen inga
pengar till Stockholms-Tidningen vare
sig av de här ifrågavarande eller från
LO. Beslutet är fattat. Hela repliken
måste bero på att herr Ohlin inte har
observerat innehållet i vad jag sade.
Men sedan är det alltid en besvärlig
sak vid samtal med herr Ohlin, nämligen
att han har så svårt att komma underfund
med vad vi talar om. Detta
gäller inte bara här i andra kammaren
utan tyvärr också när samtalen sker
privat.

Jag har en absolut minnesbild av att
det för herr Ohlin var en central fråga
att man skulle förhindra att partistöd
går till pressen. Han tog upp detta vid
förhandlingarna, inte vid det första
tillfället — det medger jag villigt därför
att då var vi relativt överens — men
när det drog ihop sig till ett ställningstagande,
var detta en stor fråga för
herr Ohlin. Till yttermera visso tog hatt
upp denna fråga som ett huvudnummer
i remissdebatten. Han har givit
mig ett papper med en sammanfattning
av sina krav. Jag vet inte om jag har
rätt att läsa upp det, men inför herr
Ohlins påstående att detta inte var en
huvudfråga för honom skall jag i alla
fall läsa upp de två första satserna.

»Inom folkpartiets riksdagsgrupp är
man bestämd motståndare till ett selektivt
presstöd. Det är en helt annan sak
att förbättra pressklimatet genom åtgärder
sådana som de, vilka beröres
av reservanterna i pressutredningen.
Det finns en positiv inställning till åtgärder
av detta slag. De bör inte uppskjutas
till en obestämd framtid.» Det

Tisdagen den 14 december 1905 fin.

Nr 41

139

selektiva presstödet avvisas i första
satsen. Men till yttermera visso bör vad
presstödet betriiffar en utredning komma
till stånd. Det bör stå fritt för utredningens
ledamöter att arbeta för en
sådan konstruktion av stödet, att det
kommer att gälla partiernas egen verksamhet.

Några dagar senare kom det ett telefonsamtal
från herr Ohlin. Han ville ha
in orden »i huvudsak» framför »partiernas
egen verksamhet». Det är ju intressant
som belysning av utvecklingstendenserna
inom folkpartiet.

Detta papper är det som jag har i
min hand när jag går att ta ställning till
utredningskravet. Hur man då kan stå
upp här och säga att jag lämnar en
vilseledande framställning, det är för
mig fullkomligt obegripligt. När vi för
en gångs skull är tämligen överens i
princip, skall vi väl inte förgifta denna
fråga med påståenden som jag i varje
fall tycker är fullständigt häpnadsväckande.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern sade nyss
— vilket protokollet kommer att visa —
i sitt första anförande att det som anfördes
av mig egentligen bara var att
partistödet inte skulle få bli ett indirekt
presstöd. Jag har i mitt anförande
sagt att detta är en vilseledande framställning,
eftersom jag hade även andra
mycket viktiga och centrala motiv för
en utredning. Nu kommer herr Erlander
och låtsas att jag har sagt att motivet
att partistödet inte skulle bli pressstöd
inte alls fanns med.

Vad tjänar en sådan polemik till? Jag
har ju aldrig bestritt utan tvärtom inför
offentligheten ett par gånger upprepat
att det är viktigt att se till att det
blir ett partistöd i allt väsentligt och inte
ett presstöd. De är en uppgift att undersöka
hur man skall kunna klara den saken.

Sedan har jag skriftligen givit statsministern
följande besked. Nu skall jag

Statsbidrag till politiska partier

be att fä läsa upp för kammaren vad
statsministern påstår att jag icke har
angivit som något väsentligt motiv för
en utredning.

Här står: »Det anses önskvärt att bestämmelserna
utformas i syfte att i framtiden
en fortgående betydande stegring
av totalbeloppet kan undvikas utom i
den mån hänsyn får tas till en framtida
pris- och lönestegring. Även frågan om
fördelningsgrunderna samt hinder för
framtida godtyckliga ändringar däri bör
behandlas av utredningen.»

Jag har alltså både muntligt vid varje
sammanträffande med statsministern
och skriftligen givit honom det beskedet,
att vi på vår sida fäster mycket stor
vikt vid att man, om man skall ha ett
partistöd, sörjer för att man, så långt
det tänkas kan, hindrar ett parti från att
missbruka saken genom att göra godtyckliga
förändringar till egen fördel
och att det kan tänkas olika principer
för fördelningen mellan partierna samt
att den saken bör utredas.

Varför i all världen då låtsas som om
detta icke hade framförts från vårt håll?
Jag är mer mystifierad, herr talman, än
vad jag har varit på många år över vad
det är som kan förklara att landets statsminister
uppträder på detta minst sagt
vilseledande sätt i stället för att medge
att det har framförts en råd önskemål
som gör att vi anser att ea ordentlig,
omsorgsfull utredning hör göras av
denna fråga — som är en fråga av stor
principiell vikt — innan riksdagen går
att fatta beslut.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Vi debatterar en fråga
av stor vikt för hela vår demokratiska
utveckling, och då råkar folkpartiets ledare
och socialdemokraternas partiledare
in i ett sådant gräl som är sedvanligt
mellan oss båda. Det är ingen särskilt
uppbygglig situation.

Jag vill bara poängtera att jag inte
för ett ögonblick liar gjort gällande att

140

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

inte de andra kraven fördes fram. Tvärtom,
jag uppehöll mig i mitt första anförande
utförligt vid svårigheten att
komma till rätta med möjligheten att
kontrollera partiernas verksamhet. Det
är riktigt. Jag anser det vara den besvärligaste
saken. Men jag berörde även
andra frågor, t. ex. om fördelningen
skulle ske efter mandatförhållandena i
andra kammaren eller i första kammaren.
Jag talade utförligt om det.

Varför avvisade jag utredningskravet
därvidlag? Uteslutande därför att det är
ett politiskt ställningstagande som inte
kan bli belyst av en utredning. Vad
skulle vi veta mer om detta efter en utredning?
Jag svarade herr Ohlin omedelbart
att det inte behövs någon utredning
för det.

Den punkt som jag ingående uppehöll
mig vid var frågan om partistödets storlek.
Jag erbjöd mig att göra den av hem
Ohlin som önskvärd förklarade utredningen
under förutsättning att vi fick
fullständig insyn. Kan det finnas någon
förklaring till att hem Ohlin nu står
upp och säger, att jag i mitt första anförande
inte tog upp dessa tre punkter?
Våra överläggningar berörde bl. a. dem.
Däremot är det riktigt att det fanns ytterligare
tre krav. Jag sade att de antingen
var av den karaktären att det inte
gick att göra något åt dem eller att
de inte kunde belysas av en ytterligare
utredning, t. ex. det krav som herr Ohlin
nu fört fram, det fjärde kravet, nämligen
att det skulle finnas en garanti för
att reglerna icke skulle ändras.

I samma ögonblick som jag fick detta
krav, sade jag att man inte behöver utreda
det, då det är ett orimligt krav.
Vi kan inte skriva in detta i grundlagen.
Hnda metoden att tillgodose detta krav
är att ta upp det och skriva in det i
konstitutionen, vilket är helt orimligt.
Det finns uppriktigt sagt inte ett ord
som är riktigt i den skildring herr Ohlin
lämnade, vare sig av vår diskussion i
(lag eller av de privata samtal som utspann
sig. Jag tycker det är att beklaga.

Det är beklämmande att, när man diskuterat
en av våra stora demokratiska
frågor, den plötsligt skall dras ner i en
diskussion om missuppfattningar av vad
som inträffat.

Jag har i mitt första anförande redovisat
tre olika saker som herr Ohlin och
jag diskuterat. Då kommer herr Ohlin
upp och frågar: Varför talar herr Erlander
om ett krav? Jag har bara sagt
att det var ett krav som man möjligtvis
kunde utreda, men kravet var omöjligt
att acceptera eftersom det inbjöd till
kontroll över partiernas verksamhet
från statens sida.

Det andra kravet jag tog upp i mitt
första anförande var partistödets storlek.
Då säger jag: »AUright, vi kan göra
en utredning om stödets storlek om de
borgerliga partierna är villiga till insyn.
»

Det tredje kravet jag berörde var detta
om fördelningen. Jag sade att det är
ett politiskt ställningstagande som är
precis lika lätt att göra nu som efter en
utredning.

Herr Ohlin! Skall vi inte komma överens,
att om vi minns så totalt fel om
vad som sagts även från den talarstol
där jag nu står och när herr Ohlin suttit
och lyssnat, då är det väldigt svårt
att få en objektiv diskussion kring reella
samhällsproblem, och det är ju ett
reellt samhällsproblem vi diskuterar.

Herr förste vice talmannen von FRIESEN
(fp):

Herr talman! Jag hade tillfälle att för
några veckor sedan, då Kungl. Maj:ts
proposition nr 174 remitterades till
konstitutions- och statsutskotten, anföra
kritik mot propositionens innehåll
som jag fann alltför torftigt för att motsvara
även mycket blygsamma anspråk
på en kungl. proposition. Nu har vi
fått en betydligt längre utläggning av
statsministern här i dag, en utläggning
som jag i slutet av mitt anförande skall
återkomma till. Huvudparten av det anförande
jag kommer att hålla måste

Tisdagen den 14 december 19(i5 fm.

Nr 41

141

följdriktigt ga emot konstitutionsutskottet
och dess behandling av ifrågavarande
proposition med därtill fogade motioner.

Redan vid det första sammanträdet
som utskottet hade dä vi skulle behandla
propositionen, tillät jag mig —
med stöd av ett antal ledamöter i utskottet
— att hemställa, att propositionen,
i överensstämmelse med vad som
hade föreslagits av riksdagens organisationsutredning,
skulle överskjutas till
nästkommande års riksdag och att man
inom utskottet skulle göra en kansliutredning
som åtminstone i någon mån
skulle komplettera med vad som behövdes
för att riksdagen skulle fatta
ett beslut såsom den brukar göra, ett
beslut fotat på en hel serie utredningar
och ställningstagande.

Det avslogs av utskottet. Det var tydligen
väldigt bråttom med denna fråga.
Man hade heller inte tid att inom
utskottet göra en sådan utredning, någonting
som jag måste beklaga. Jag
ber att till utskottets talesmän få upprepa
den fråga jag ställde i utskottet:
Vad är det som gör att det är så förtvivlat
bråttom med handläggningen av
denna fråga? Brinner det i knutarna
någonstans? Måste man ögonblickligen
ha dessa pengar? På det fick jag inte
något annat svar än att man vid studium
av motionerna i anslutning till propositionen
hade funnit att det fanns majoritet
för ett partistöd av denna typ.

Låt mig omedelbart få säga, herr talman,
att jag för egen del icke har något
behov av att fota mitt ställningstagande
på grundval av en utredning, därför att
jag av principiella skäl är förhindrad
att godtaga principen både om ett partistöd
och ett presstöd. Jag skiljer mig
här — som väl framgått för alla — från
den överväldigande majoriteten inom
folkpartiet, som inte har dylika principiella
betänkligheter, men jag har ändå
inte, då jag anser frågan så viktig, kunnat
underlåta att redovisa mina synpunkter
för ställningstagandet.

Statsbidrag till politiska partier

Ett utredningskrav hade bara till syfte
att fullfölja en god riksdagstradition.
Inför nutid och eftervärld skulle man
kunna fatta ett beslut, där samtliga
skäl och argument för och emot var
ordentligt redovisade som vi varit vana
vid sedan långliga tider.

De skäl som för mig föreligger att gå
emot själva principen om ett partistöd
är i huvudsak tre stycken. Det första
är den byråkratisering, jag skulle vilja
säga den förstelning av partiväsendet
jag befarar kommer att bli en följd av
partistödet. Jag erinrar om att våra politiska
partier i huvudsak fick sin form
under detta århundrade och att tidigare
i detta hus icke fanns några ordentliga
partier — än mindre valorganisationer.
Det fanns möjligen tillfälliga
sådana, som uppstod i anslutning till
de olika valen. Någon fast organisation
fanns inte. Så småningom utvecklades
det därhän att partierna —- särskilt
under de senaste årtiondena — blev
ganska väl avgränsade från varandra.
De var mycket måna om att skaffa sig
en egen profil. De var mycket ofta
oroliga för att förblandas med andra
partier. Man har det intrycket att man
ofta inom partierna försökte mot andra
partier dra upp rågångar som inte
var sakligt motiverade. Ett studium av
en hel rad utskottsutlåtanden här i huset
under många år skulle kunna ge
bevis för riktigheten av den satsen, där
låt mig säga på den s. k. borgerliga sidan
de tre borgerliga partierna har
haft reservationer om i huvudsak samma
sak bara för att markera en egen
profil.

Vad som sker genom partistödet är
enligt mitt förmenande att man alltför
mycket bidrar till denna förstelning,
denna konservering av de partier söm
existerar i dag. De är förvisso inte, som
jag tillät mig säga i den föregående lilla
debatten här i kammaren, några evighetsskapelser.
De skall ta nya former,
de skall växa fram i anslutning till förändrade
samhällsförhållanden och för -

142

Nr 41

Tisdagen den 14 december 19(>5 fm.

Statsbidrag till politiska partier

ändrade uppfattningar hos människorna.
Det undviker man nogsamt att göra
nu. Det är redan nu mycket svårt att
bilda nya partier, och det kommer att
bli ännu svårare i fortsättningen. Det
kan inte vara riktigt att de nu existerande
partierna uppenbarligen är sysselsatta
med att befästa sin maktställning.

Vi går mot en period av monolitiska
partibildningar i samhällslivet, mot ett
månlandskap, där allting förefaller ha
stelnat, ett månlandskap, till vilket ingen
ny upptäcktsfarande vill resa och
göra erfarenheter. Följden blir att partierna
mera kommer att fjärma sig ifrån
folket i stället för att komma det närmare.
Jag är rädd för att man ute i
landet kommer att säga att partistödet
innebär att politikerna, riksdagsmännen,
nu har skaffat sig ytterligare fördelar.
Enligt mina begrepp om folkstyre,
demokrati, kan det inte vara riktigt
att människorna avlägsnar sig mer och
mer från de politiska partierna.

Det var annorlunda förut. Jag har
sysslat med politisk verksamhet sedan
början av 1920-talet. Det var en utomordentligt
stimulerande och uppfriskande
period, då man verkligen i sanning
kunde tala om vår fattiga politik, då
det fanns människor som drevs av entusiasm,
arbetsvilja och tro på saker
och ting, idéer som de ville kämpa för
utan att nödvändigtvis varje insats skulle
honoreras vare sig från privatpersoner
eller från det allmänna. Om inte,
herr talman, denna entusiasm och arbetsvilja,
vilja att offra något av fritiden
också för samhällsarbetet, existerar
kommer hela vårt samhälle att bli
lidande av detta. Jag beklagar den utveckling
som ser ut att nu följa i partistödets
spår. Det är en utveckling som
jag betraktar som allt annat än lyckosam.

Mitt andra skäl — och jag har på den
punkten styrkts av statsministerns anförande
— är att man med detta förslag
har återkommit med den utred -

ningsvägen ganska förolyckade pressstödstanken.
Att det här i själva verket
i stor utsträckning rör sig om ett pressstöd
lär väl ingen kunna betvivla som
har hört vad statsministern har sagt
här i eftermiddag.

Det finns få offentliga utredningar
som har blivit så sönderkritiserade som
den Lindellska utredningens förslag till
presstöd, .lag skall bara beröra en enda
av dessa kritiker, därför att det är av
särskilt intresse att lyssna till honom.
Han är nämligen en person som för inte
så länge sedan tillhörde en socialdemokratisk
regering och som nu är president
i hovrätten över Skåne och Blekinge.
I sitt mycket digra och väldokumenterade
utlåtande kommer hovrätten
fram till följande sammanfattning av
kritiken mot presstödsförslaget: »Hovrätten
finner grundlagsenligheten av ett
tidningsstöd i föreslagen form vara tvivelaktig.
Förslaget är även i övrigt ur
flera synpunkter olämpligt.» Hovrätten
har också anfört en utförligare motivering
för att den ifrågasätter — något
som konstitutionsutskottet borde
ha fått diskutera — grundlagsenligheten
av ett sådant bär beslut. Sålunda säger
hovrätten: »Ett beslut av riksdagen
att bevilja fortsatt stöd av statsmedel,
så att en pågående kampanj från ett
politiskt parti att i någon ort konkurrera
ut ett tidningsorgan för att bereda
ett bärkraftigt marknadsunderlag för
egna tidningar, måste framstå som
synnerligen tvivelaktigt ur grundlagssynpunkt.
»

Detta förslag innebär en snedvridning
av pressen och pressens situation i vårt
samhälle. Det kan faktiskt i själva verket
leda till något som är så långt ifrån
ett presstöd att man kan tala om pressdöd
i stället. Jag skall här ta upp bara
ett konkret exempel. Jag är sedan många
år prenumerant, läsare, av en av våra
få självständiga och oberoende tidningar,
den syndikalistiska tidningen Arbetaren,
vars allmänpolitiska värderingar
jag i många avseenden inte gillar men

Tisdagen den I I december 19Ö5 fm.

Nr 41

11.1

som i alla fall förefaller mig vara ett
omistligt inslag i den fria debatten. Det
är icke någon partipolitiskt orienterad
tidning utan en i ordets bästa bemärkelse
fri tidning.

Antag nu att man från någon av de
politiskt inriktade grupper som annars
bär tidningen Arbetaren som sitt språkrör,
grupper inom arbetarvärlden sotn
allmänt iir kritiskt inställda mot de styrande
och samhällsförhållandena i övrigt,
t. ex. det kommunistiska partiet,
skulle satsa några hundratusen kronor
eller mera på en tidning. Det skulle då
kunna befaras — och man är orolig härför
på tidningen Arbetaren — att denna
tidning skulle slås ut. Detta exempel är
bara ett av många på den snedvridning
som presstödet i själva verket skulle
medföra och som gör att ett förslag om
ett sådant stöd är oantagligt, liksom
det är uteslutet att anta detta förslag om
ett förklätt presstöd.

Den tredje fråga som jag skulle vilja
beröra har att göra med människors
åsikter och människornas samvete. Jag
ifrågasätter om det verkligen kan vara
riktigt att människor får vara med om
att skattevägen betala pengar till sammanslutningar,
politiska partier, som de
djupt ogillar, ja, som de betraktar som
ett hot mot hela vår samhällsordning.
Det går inte att göra en jämförelse mellan
denna samvetsklausul och det förhållandet
att vi medborgare många
gånger är tvungna att betala skatter till
ändamål som vi djupt ogillar. Detta understöd
ligger på ett helt annat plan.
Det går inte att jämföra det med — som
jag såg i en tidning i går — att pacifisten
blir tvungen att med skattemedel
understödja ett försvarsväsende som
han djupt ogillar. Försvarsväsendet har
det av ålder tillhört statens oförytterliga
rättigheter och skyldigheter att värna,
oavsett individuella röster i samhället.
Frågan om åsiktsbildningen, opinionsbildningen,
ligger på ett helt annat
plan, och jag vill även från dessa
utgångspunkter ifrågasätta grundlagsen -

Statsbidrag till politiska partier

ligheten av detta beslut — i varje fall
vill jag ifrågasätta om det iir i överensstämmelse
med andemeningen i våra
grundlagar.

Jag skall inte alls beröra kommunisternas
roll i sammanhanget — de får
också pengar, men de har på senaste tiden
blivit så salongsmässiga att vi kanske
kan lämna dem åt sidan. Men antag
l. ex. att vi under trycket av ekonomiska
svårigheter och kriser, som kanske
ligger närmare än många av oss tror,
får vtterlighetspartier av en annan typ.
De enda nya partier som skulle kunna
tänkas uppkomma i partistödets tidevarv
är nämligen just ytterlighetspartier.
De behöver inte bli stora men de
kan, uppsamlande allt möjligt missnöje
i samhället, få några mandat i riksdagen
och följaktligen göra anspråk på
detta partistöd. Är det verkligen förenligt
med goda demokratiska grundsatser
att man betalar pengar till rashetsare
och allsköns liknande figurer, som man
med lagstiftningens hjälp försöker hålla
tillbaka? Jag kan inte inse att så är
fallet. De exempel jag har valt är inte
konstruktioner, de kan mycket väl inträffa.
TyväFr förhåller det sig så att
partistödet kommit för att stanna.

De tre huvudskäl som jag har åberopat
— även andra skulle kunna åberopas
— har gjort det alldeles klart för
mig att jag inte kan vara med om ett
bifall vare sig till propositionen eller
till utskottets hemställan.

Innan jag formulerar mitt yrkande
skall jag emellertid ta upp några av de
synpunkter som statsministern berÖFde.
Han började med ett mycket uppseendeväckande
gravkväde över StackholmsTidningen
som genom någon jag måste
säga ytterst egendomlig tillfällighet i
tiden kommer att läggas ned dagen eller
dagarna efter det att vi fattat beslut i
riksdagen om partistöd. I och för sig
beklagar jag att tidningar måste läggas
ner. Det är tidningar av olika kulörer
som under de senaste årtiondena har
lagts ned. Det är alltid beklagligt när

144

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

så sker, men jag tror att den analys av
förhållandena på tidningsmarknaden,
som statsministern gav kammaren, är
lindrigt sagt ofullständig.

Vad beror det på att somliga av dessa
tidningar — och för dagen är det tydligen
mest socialdemokratiska tidningar
— måste läggas ned därför att de inte
får tillräckligt med abonnenter, tillräckligt
med läsare, tillräckligt med stöd?
Förklaringarna kan väl vara mångahanda.
En näraliggande förklaring, om man
jämför dem med andra tidningar, är
väl att de inte sköts så att de vinner
förtroende hos allmänheten.

Jag har under ett långt liv, då jag
sysslat med politisk verksamhet, varit i
tillfälle att följa en tidnings gång — en
tidning som en tid var den fattigaste
bland de fattiga och som i dag står som
ett självständigt, oberoende företag i
min egen hemstad Göteborg. Jag syftar
på Göteborgs-Posten. Dess alltjämt verkande
huvudredaktör startade med två
tomma händer. Men vad gjorde han?
Jo, han gjorde någonting som man aldrig
tidigare har tillämpat på socialdemokratiska
tidningar — han införde något
som man skulle kunna kalla industriell
demokrati på tidningen. Varenda
en inom företaget fick välja mellan att
teckna aktier i företaget eller att avgå
och söka sig andra platser — det var
besvärliga konjunkturer på arbetsmarknaden
då. Då valde man alternativet att
alla, som över huvud taget arbetade på
tidningen, slöt sig samman — typografer,
journalister och tidningsledning.
Man tecknade aktier, skapade en företagsnämnd
och så småningom gick tidningen,
tack vare företagsledningens
duglighet, mycket snabbt framåt och är
i dag en av landets största. Jag undrar
om inte ett sådant exempel skulle kunna
lära somliga av dem en hel del som
tror att lösningen på tidningarnas krisfråga
enbart är en fråga om statliga
subventioner. Detta problem är betydligt
mer invecklat än statsministern vill
göra gällande.

Statsministern kom sedan in på tankegången
att det vore mycket farligt
med dessa frivilliga bidrag till partierna
därför att det, som han sade, funnes
risk för beroendeställning till kapitalstarka
intressen. Han syftade väl inte
bara på näringslivets bidrag till vissa
partier utan möjligen också på fackföreningarnas
bidrag till det socialdemokratiska
partiet.

Jag antar att herr Ohlin härvidlag
kan lämna en betydligt sakkunnigare
och mera på erfarenhet fotad redogörelse
än jag, men jag har i alla fall i
min hemstad och valkrets varit med om
rätt mycket insamling av pengar och
har aldrig någonsin kunnat finna att det
skett påtryckningar från bidragsgivarna
när det gällt partiets allmänna politik.
Jag tror att herr Ohlin för partiets
räkning, och i största allmänhet för hela
landet, kan ge samma besked.

Det är sannerligen inte något argument
när statsministern säger att företrädarna
för Medborgerlig samling -—
som väl ytterst syftar till en sammanslagning
av de tre icke socialistiska partierna,
en sak för vilken jag har mycket
starka sympatier — satt närmare sammanslutning
som villkor för sina bidrag.

I så fall måste man säga att dessa påtryckare
har varit mycket dåliga i sitt
arbete, eftersom något resultat ju inte
på något sätt är inom synhåll, För min
del skulle jag önska att man, vilka orsakerna
än är, kunde få till stånd en konsolidering
inom det svenska politiska
livet. Jag tror att vi behöver endast två
stora partier, liksom fallet är med andra
stora demokratier. Jag är emellertid
rädd för afl det partistöd, som vi i dag
eller i morgon kommer att besluta om,
skall försvåra en sådan utveckling.

Statsministern kom därefter med en
gammal, många gånger upprepad klyscha
som i allmänhet är oriktig. Han talade
om folkpartiets splittring och oenighet
i denna fråga. Folkpartiet är, sade statsministern,
som vanligt oenigt. Tvärtom
skulle jag vilja säga att folkpartiet

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 41

145

många gånger har visat en alltför stor
enighet då det galit uppslutningen kring
vissa frågor. .lag anser det alldeles naturligt
att det inom ett liberalt parti
finns olika nyanser och att företrädarna
för dessa får komma till tals. Det ligger
ingenting märkvärdigt i detta, och
det finns inte heller anledning att på något
sätt uttala sig ringaktande härom.
Snarare är det en styrka i vårt partiliv
att det även inom partierna visas olika
meningar.

Nästa klyscha från statsministern kom
.är han använder det gamla demagogiska
knepet att sätta högern i särklass.
Han hedrade också mig, fri! Segerstedt
Wiberg och herr Yngve Hamrin med att
ialla oss de konservativa bland folkpartisterna.
Detta var en ny etikett på
mig som jag inte alls trodde kunde komna
till användning. Herr statsminister,
let är fullständigt felaktigt att skrämma
med högern, som i detta avseende,
liksom de s. k. konservativa folkpartisterna,
verkligen visat framsynthet och
framstegsvilja på detta område. Det är
ju vi som representerar motståndet mot
de konserverande tendenser, som Ni
herr statsminister, har gjort er till tolk
för. Jag har försökt att i mitt anförande
klargöra att statsministerns och regeringens
förslag så föga präglas av framstegsvilja
att man tvärtom, jag tvekar
inte att begagna uttrycket, kan kalla det
för reaktionärt. Till sina konsekvenser
är det nämligen i många avseenden reaktionärt.

Jag har ingen anledning att gå in på
alla de finurligheter som sammanhänger
med tillämpningen av detta partistöd.
Eftersom jag ogillar hela tanken med
partistödet vill jag inte heller i någon
nämnvärd utsträckning diskutera hur
det skall vara upplagt. En enda sak vill
jag emellertid framhålla för statsministern
— det rör den s. k. kontrollen.

Det är någonting i och för sig uppseendeväckande
att man i vårt Subventionssverige,
där man subventionerar
snart sagt vad som helst, för första

Statsbidrag till politiska partier

gången uraktlåter att begagna sig av
den sedvanliga statliga kontrollmyndigheten.
Här slungas pengarna ut utan någon
som helst kontroll. Herr statsminister,
jag är inte den som kommer att begära
någon kontroll. Jag har bara velat
visa att denna frågeställning kan uppkomma.
Hur absurd hela tanken på ett
partistöd är bevisas av att man frångår
erkända rättsgrundsatser för fördelning
av medborgarnas medel och låter mottagarna
handskas som de vill med pengarna.
Redan detta är för mig ett bevis
på orimligheten i den position som
statsministern, och tyvärr majoriteten
i denna kammare, intar.

Herr talman! De slutsatser som jag
har kommit fram till kan endast innebära
att jag yrkar bifall till den reservation
av fru Segerstedt Wiberg m. fl.
som är fogad till konstitutionsutskottets
utlåtande.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Det var intressant att
lyssna till statsministerns uppläggning
av frågan om ett partistöd, men den gav
tydligt belägg för att våra ståndpunkter
i det väsentligaste är oförenliga. Däremot
kan jag helt instämma i vad herr
förste vice talmannen anfört, men som
reservant vill jag likväl säga några ord.

Det är ett för svensk folkstyrelse till
sitt innehåll högst ovanligt aktstycke
som vi nu går att behandla. Visserligen
har frågan om partistödet haft en föregångare
i pressutredningens förslag till
statligt presstöd, men med fullt berättigande
fick detta förslag — som bekant
— falla under bordet och blev aldrig
upphöjt till kungl. proposition. Kritiken
mot detsamma var, såsom vi nyss hört,
hård och nedgörande, och konsekvenserna
av ett statligt presstöd skulle, om
det hade införts, inte varit svåra att
förutse.

För dem som vill slå vakt om och i
tryckfrihetsförordningens anda och mening
säkerställa det fria meningsutbytet
och en allsidig upplysning ter det sig

146

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1%5 fm.

Statsbidrag till politiska partier

orimligt att pressen skulle ha gjorts beroende
av staten. Det skulle säkerligen
inte heller ha stannat vid enbart ett ekonomiskt
engagemang, utan även andra
verkningar skulle snart ha visat sig, eftersom
statsstödet var avsett för de politiska
partiernas tidningar.

Sedan förslaget om presstöd sålunda
fått falla, har regeringen valt en annan
väg för statligt stöd åt den politiska
verksamheten, och det blev det föreliggande
förslaget om ett direkt partistöd.
Redan vid remissbehandlingen här i
kammaren framfördes kritiska synpunkter
på detta förslag, inte minst med
anledning av tillvägagångssättet vid dess
tillkomst. Sålunda påvisades åtskilliga
bristfälligheter och en icke obetydlig
nonchalans från regeringens sida. bl. a.
genom den synnerligen ofullständiga
propositionen på knappt 11 sidor samt
att den lades på riksdagens bord utan
någon som helst utredning eller beredning,
vilket eljest är praxis i sådana här
fall.

Det är för övrigt ganska anmärkningsvärt,
hurusom regeringen med förbiseende
av vanliga formaliteter ådagalagt
en påfallande brådska för att få fram
ärendet redan till höstriksdagen. Nu har
vi genom statsministerns redogörelse
för Stockholms-Tidningens nedläggande
delvis fått en förklaring till denna
brådska, men det är ändå anmärkningsvärt
att brådskan skulle behöva vara
sådan, när man i propositionen kan
läsa, att justitieministern tillmäter frågan
om partistödet den största betydelse
för det politiska livet och för demokratiens
arbetsvillkor.

Onekligen är också frågan av stor
vikt, eftersom det gäller en helt ny och
för vår folkstyrelse okänd princip. Att
en proposition med sådan räckvidd icke
har föregåtts av en utredning, kanske
kan förklaras därmed att remissbehandlingen
säkerligen skulle ha visat, hur
horribelt förslaget var och att ett statligt
partistöd inte främjar ett strikt och
från staten oberoende partiväsende.

Hittills har de politiska partierna bedrivit
sin verksamhet med hjälp av frivilliga
medel — åtminstone inom borgerligheten
har så varit fallet — och denna
frivillighet bör enligt mitt förmenande
bibehållas. Därigenom blir partierna
oberoende av staten, vilket måste vara
det sundaste inom en demokrati. Låt
därför partierna även i fortsättningen
stå på egna ben!

Om man däremot gör partierna ekonomiskt
beroende av staten föreligger
det stora risker för att den nuvarande
aktiviteten inom partierna slappnar och
att — såsom vi reservanter har framhållit
— den för tillfället rådande parti-,
strukturen kommer att konserveras. Vi
reservanter har också pekat på svårigheten
att åstadkomma rättvisa fördelningsregler
utan att det största partiet
kommer i överläge genom det högre belopp
man erhåller.

För övrigt har i den offentliga debatten
kring förslaget ofta framhållits det
orättvisa i att tvinga medborgarna att
skattevägen bidra till verksamhet som
bedrives av andra meningsriktningar än
den egna, framför allt då till främmande
ideologier som icke står i överensstämmelse
med ett demokratiskt styrelsesätt.

Jag vill, herr talman, ta upp ännu ett
problem i detta sammanhang. Enligt
propositionen äger partierna att själva
bestämma över användningen av statsstödet,
och någon statlig kontroll skall
icke förekomma. Det är tydligt att det
därigenom föreligger möjligheter för ett
parti att bakvägen slussa över statliga
medel till sina tidningsföretag. Då är
man framme vid de konsekvenser för
det fria ordet som jag berörde i början
av mitt anförande.

Jag har här försökt påvisa att föreliggande
förslag om allmänt partistöd
inte endast är ofullständigt och svagt
underbyggt utan också vid ett eventuellt
genomförande skulle få ytterst allvarliga
konsekvenser för vårt demokratiska
styrelsesätt. Frågan är tillika till sin

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 41

1 17

innebörd av sådan karaktär att den bort
likställas med grundlagsfrågor, så att
folket beretls tillfälle att vid ett val ge
sin mening till känna. Ur konstitutionell
synpunkt är frågans handläggning därför
synnerligen betänklig.

Herr talman! Då jag inte kunnat finna
några bärande skäl för bifall till propositionen,
ber jag att få yrka avslag på
densamma och bifall till den vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 44 fogade
höger- och folkpartireservationen samt
till reservationerna 4 och 3 i statsutskottets
utlåtande nr 192.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! I de första raderna på
s. 16 i utskottets utlåtande kan man läsa
följande: »Enligt utskottets mening talar
starka skäl för att statsbidrag ges till de
politiska partierna.» Detta har också
varit det ringa motiv man kunnat finna
i den proposition som framlagts i detta
ärende samt för utskottsmajoritetens
förslag. Det är anmärkningsvärt att propositionen
inte tar upp frågan ur olika
aspekter och närmare överväger de konsekvenser
som kan följa av att förslaget
genomföres.

Det är nödvändigt att de politiska
partierna får möjligheter att fungera och
ges sådana ekonomiska resurser att de
kan bedriva och vidareutveckla sitt arbete.
Partiernas stora betydelse i vårt
demokratiska samhälle kan inte nog understrykas.

Jag ställer mig inte heller helt avvisande
till tanken på någon form av statligt
stöd till partierna. Vi har ju redan
nu i viss utsträckning ett statligt stöd
till våra partier, bl. a. genom bidrag till
tryckning av valsedlar m. in. Mig veterligt
opponerade sig heller ingen i denna
kammare, när det beslutet fattades.

Men jag är inte beredd att ansluta mig
till det i dag framlagda förslaget om ett
partistöd i den form som det här redovisas.
Det finns alltför många frågor
som först måste besvaras, innan jag anser
det vara möjligt att ta ställning i

Statsbidrag till politiska partier

ärendet. Förekomsten av dessa frågeställningar
har vi också fått ett tydligt
bevis på genom det replikskifte som i
dag har förekommit här i kammaren
mellan hans excellens statsministern
och herr Ohlin. Ett bättre underlag för
förslaget är nödvändigt, och en utredning
bör därför komma till stånd innan
vi fattar beslut.

Jag vill också erinra om att Tjänstemännens
centralorganisation i sitt yttrande
har anslutit sig till uttalandet att
en utredning är nödvändig. I likhet med
majoriteten i folkpartiet anser jag därför
att propositionen bör avslås i avvaktan
på att en utredning kommer till
stånd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Sörenson till utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Efter statsministerns redogörelse
för tillkomsten av propositionen
om partistöd kan jag som utskottsmajoritetens
talesman fatta mig
ganska kort.

Med hänsyn till det meningsutbyte
som här förevarit mellan statsministern
och herr Ohlin vill jag säga, att herr
Ohlin tydligen har mycket klen tilltro
till demokratien och till medborgarnas
omdömesförmåga. Det skulle uppenbarligen
vara dålig taktik att godtyckligt
förändra partistödet, ett tilltag som herr
Ohlin tydligen tilltrodde riksdagen. Men
om herr Ohlin nu inte bedömer denna
fråga så som vi socialdemokrater gör,
vill jag hänvisa till vad hans egna partivänner
skriver i motion 11:273, som
väcktes vid årets början. Där skriver
herr Ullsten in. fl. i motiveringen för
en hemställan om utredning följande:
»Enligt vår mening är dessa invändningar
och farhågor överdrivna. Vi är
övertygade om att den svenska väljarkåren
skulle reagera kraftigt mot det
eller de partier som på det antydda sättet
skulle försöka beskära motståndarpartiernas
resurser och arbetsmöjlighe -

148

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

ter. Sådana försök skulle helt enkelt inte
löna sig.»

Jag delar helt den mening som där
kommit till uttryck i herr Ullstens motion.

Sedan klagade herr von Friesen över
att utskottsmajoriteten inte ansett det
angeläget med en utredning men erkände
också att det för hans eget ställningstagande
inte förelåg något behov av en
sådan utredning. Och om vi ser på hur
det var i utskottet, herr von Friesen, så
hade varken utskottsmajoriteten eller
herr von Friesen och hans medreservanter
något behov av en utredning.
Det var endast en ledamot av utskottet
som egentligen hade ett sådant behov,
och det var herr Sörenson i första kammaren
som yrkade bifall till folkpartiets
motion.

Herr von Friesen gjorde ett som jag
tyckte något förhastat påstående, då
han sade sig känna till endast en tidning
som arbetade under fullt demokratiska
former och att det inte skulle finnas
någon sådan inom socialdemokratiens
led. Nu råkar det vara så, herr
von Friesen, att jag tillhör styrelsen
för en tidning som sedan länge har arbetat
efter denna modell. Såväl typografer
som övriga medarbetare är genom
företagsnämnd och på annat sätt
aktiva i företagets ledning. Jag tänker
här på tidningen Arbetet i Malmö, som
för övrigt icke haft något partiunderstöd
eller understöd från annat håll för
sin verksamhet. Det finns följaktligen,
herr von Friesen, exempel även på socialdemokratiska
tidningar som kan klara
sig utan stöd.

Jag skall i fortsättningen knyta an till
den debatt som föregick remissen av
propositionen till utskottet. Det var
herr von Friesen som då tog till orda
och riktade kritik mot det föreliggande
förslaget. Det riktades främst kritik i
två avseenden. Herr von Friesen anser
att det inte förelåg några belägg för
följande uttalande av justitieministern:
»Under senare år har i den politiska

diskussionen allt oftare och från allt fler
håll rests krav på ett permanent statligt
partistöd.» Herr Ohlin kritiserade att
regeringsförslaget icke föregåtts av utredning
och remiss. Han sade: »Man
försökte icke ens lämna någon redovisning
av hur förslaget kan tänkas påverka
den politiska opinionsbildningen och
de olika politiska partiernas förutsättningar
vid skilda tillfällen i olika situationer
före och efter val.»

Det hör icke till vanligheten att vi i
denna kammare har remissdebatt Om
en proposition som inte ingår i den
»nådiga luntan». Därför vill jag med
några ord anknyta till propositionen i
samband med utskottets behandling av
frågan, De uttalanden som gjordes i
remissdebatten hör naturligtvis till underlaget
för ställningstagandet i utskottet.

• Man kan egentligen icke ann-at än förvåna
sig över hur det varit möjligt för
herr von Friesen att så totalt undgå att
uppmärksamma- den debatt som under
senare år pågått kring frågan om ett
partistöd. Man måste enligt mina bedömanden
vara politiskt både döv och
blind för att kunna lyckas med någonting
sådant.

De som tidigast och aktivast arbetat
för ett statligt stöd åt partiverksamheten
återfinns inte inom socialdemokratien
utan framför allt inom folkpartiet
och centerpartiet. Jag vill erinra om en
bok av en ung folkpartist som bär titeln
»Vår fattiga politik» och som tar upp
dessa ting till en ingående diskussion.
•lag vill också erinra om de motioner
som väcktes av en rad folkpartister vid
årets början och även de motioner som
tidigare har väckts på centerpartihåll
i denna fråga.

Det finns för övrigt, kammarkamrater,
sympatier för partistöd ända in i
högerns led. Jag vill här citera några
rader ur tidskriften »Ung höger», där
en ung författare skriver: »Genom inrättande
av statsanslag kommer vi också
ifrån allt beroende av enskilda bi -

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 41

149

dragsgivare, ett beroende som aldrig
erkännes men som det är omöjligt att
helt komma ifrån.»

Tankegångarna sammanfaller med
vad som anförts i den vid årets början
av herr Ullsten in. fl. väckta partimotionen
om statsbidrag till politiska partier.
.lag citerar ur denna motion: »Det
ena är att man därigenom skulle begränsa
eller helt avskaffa risker för att
partierna blir beroende av sina bidragsgivare.
Även om dessa farhågor hittills
inte besannats anses det att risken inte
kan helt avlägsnas. Det andra skälet är
att inkomsterna för de partier som bygger
hela sin ekonomi på frivilliga bidrag
blir ojämna och oftast otillräckliga,
vilket allvarligt begränsar partiernas
möjligheter att nå ut till väljarna.»

Vid behandlingen i utskottet finner
vi att partistödssympatisörerna inom
högern helt har förstummats. »Statsbidrag
till politiska partier möter enligt
vår uppfattning så allvarliga betänkligheter,
att ett sådant stöd icke bör införas.
» Man yrkar från högerhåll rent
avslag. Men det är inte endast högerrepresentanterna
som gör detta, utan tre
av folkpartiets fyra ledamöter följer
högern väl i spåren i detta avseende.
Endast herr Sörenson i första kammaren
— ooh han ensam — ger sitt stöd
åt den gruppmotion som är väckt från
folkpartihåll.

Detta är läget i utskottet, där man vid
behandlingen hade 15 motioner väckta
i denna fråga. Av dessa är fem att betrakta
som partimotioner, om nu den
av herrar Sjöholm och Rubin också
skall räknas dit. Det var endast fyra av
de föreliggande motionerna som gav uttryck
åt en avvisande hållning i fråga
om införande av partistöd.

Det föreligger följaktligen av allt att
döma en bred opinion för införandet
av ett sådant stöd, något som utskottsmajoriteten
också konstaterar i sin
skrivning och anger som en förutsättning
för stödets införande. Det heter
i dess utlåtande, att »ett beslut om stats -

Statsbidrag till politiska partier

bidrag till de politiska partierna är en
fråga av största betydelse för det politiska
livet och för demokratiens arbetsvillkor,
och att ett beslut om ett sådant
stöd därför bör ha förankring i en
bred opinion».

Jag tror mig veta att det även inom
folkpartiet finns personer som vill se
ett positivt beslut i denna fråga i dag,
även om man nu av taktiska skäl tar
betäckning bakom folkpartiets utredningskrav.
Detta är en politisk bedömningsfråga,
som inte några om än aldrig
så långa utredningar kan ge något entydigt
svar på. Först erfarenheten av
dess tillämpning kommer att ge sådana
möjligheter för bedömningar i framtiden.

Konstitutionsutskottet har vid sin
prövning helt kunnat tillstyrka de fyra
principer som angivits i propositionen
såsom grund för partistödet åt de politiska
partiernas verksamhet. Jag nöjer
mig härvidlag av tidsskäl med att hänvisa
till propositionen och utskottsmajoritetens
skrivning.

Först sedan erfarenhet vunnits av
systemet bör eu översyn göras av detaljutformningen,
varvid dock de fyra
huvudprinciperna inte får överges. Detta
vill jag särskilt understryka. Det utgör
utskottsmajoritetens svar på herr
Ohlins utredningskrav.

Till slut vill jag, herr talman, framhålla
att det hur vi än handlat inte hade
varit möjligt att få ett samfällt stöd
från folkpartiets representanter med
tanke på den splittring och de olika bedömningar
som föreligger framför allt
mellan utskottsledamöterna inom folkpartiet.
Både herr Hamrin i Jönköping
och herr von Friesen ansluter sig till
högerns krav på direkt avslag. Herr
Werbro, som i dag talar för herr Sörensons
reservation, har inte deltagit i utskottets
behandling av frågan och har
inte heller av sina partivänner beretts
möjligheter att komma fram till överläggningarna.
Detta är ingen kritik mot
herr Werbro, men det ger ändå uttryck

150 Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

för den splittring på olika ståndpunkter,
som föreligger inom partiet, och för
den envishet med vilken vissa av utskottets
ledamöter biter sig fast vid en
ståndpunkt, som framför allt är högerinspirerad.
Det är väl därför inte förvånande
om man har svårt att ta folkpartimotionen
på verkligt allvar.

Med hänsyn till att talarlistan i detta
ärende är lång och att vi strax skall
göra avbrott för middagspaus skall jag,
herr talman, inte mera ta kammarens
tid i anspråk.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till utskottets hemställan. Jag gör
det i förvissningen om att tillfredsställelsen
med ett positivt beslut i frågan i
dag kommer att bli minst lika stor inom
högern och folkpartiet som inom övriga
partier, trots den hårda debatt som just
nu föres i frågan.

Herr förste vice talmannen von FRIESEN
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Först ett par ord beträffande
utredningskravet, som jag
fortfarande vidhåller. Jag anser att det
är fel av det grundlags värdan de utskottet
att inte med ett ord beröra frågan
om det föreslagna kombinerade partioch
presstödets grundlagsenlighet. Det
hade varit konstitutionsutskottets skyldighet
att företaga en utredning i denna
fråga.

Vidare kemi herr Adamsson in på tidningen
Arbetet, vilken han förklarade
vara en bra tidning som arbetar enligt
den industriella demokratiens principer.
Jag skall helt be att få instämma
i herr Adamssons karakteristik. Men

säger inte detta herr Adamsson att sådana
goda socialdemokratiska tidningar,
som kan drivas utan partistöd, borde
få bli ett föredöme för tidningar som
tillämpar andra principer?

Jag har faktiskt varit i tillfälle att se
hur det kunnat gå till bakom kulisserna
på en och annan socialdemokratisk tidning,
dit man har skickat direktörer
som arbetat enligt de sämsta privatkapitalistiska
principer och skapat olust
och vantrevinad på arbetsplatsen. Det
är alldeles klart att sådana tidningar
inte har utsikter att klara sig.

Men låt som sagt Arbetet bli ett föredöme
för den övriga socialdemokratiska
pressen. Det är en tidning som bärs
upp av allmänhetens förtroende och
som därför går bra. Den blir härigenom
en röst i kören av sådana pressorgan,
som vi inte vill gå miste om.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tillåter mig endast
att tacka för reklamen för tidningen
Arbetet.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.51.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

151

Tisdagen den 14 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Statsbidrag till politiska partier (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande konstitutionsutskottets
utlåtande nr 44, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag till politiska partier
jämte motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr WAHLUND (ep), som yttrade:

HeTr talman! Det har sagts att inom
partipolitiken får sanningen vänta till
dess att någon behöver den. Formuleringen
är tillspetsad, men den vill peka
på förhållandet att den propaganda, den
förkunnelse, den upplysningsverksamhet
som går Ut från ett enskilt parti
måste blir färgad. Varje parti har ju
sina idéer, sina värderingar, sin inställning
till samhällsproblemen och vill naturligtvis
försöka hävda dem. Varje
parti vill också slå vakt kring de intressen
sou» man anser sig böra bevaka.

I en sådan situation måste förkunnelsen
från olika partier bli olika. Jag vill
inte med det sagda påstå att partierna
nödvändigtvis far med osanning, utan
det är fastmer så att ett parti tar särskild
hänsyn till vissa fakta, till vissa
förhållanden, till vissa värderingar, medan
ett annat parti anser andra fakta,
andra värderingar, andra idéer betydelsefulla.

Hur skall då den enskilde valmannen
bära sig åt för att själv kunna avgöra
hur han skall lägga sin röst? Jo,

han liar naturligtvis att väga för och
emot med ledning av de olika partiernas
förkunnelse, de olika partiernas
program. Han har alltså att själv träffa
ett avgörande. Men för att han skall
kunna göra det är det nödvändigt att
de budskap de olika partierna har kan
gå ut till valmannen. Det får inte vara
så att ett någorlunda stort parti av ekonomiska
skäl saknar möjligheter härvidlag,
att företrädarna för ett parti
alltså därigenom hindras att på det sätt
som de önskar påverka politiken och
ytterst samhällsverksamheten.

Detta är, herr talman, bakgrunden till
min inställning i denna fråga. Jag kommer
här att presentera centerns partimotion,
men jag kan försäkra att jag
därför inte särskilt känner mig som
partiets advokat i detta sammanhang.
Jag motionerade i dessa frågor redan
vid 1958 års A-riksdag och vid 1959 års
riksdag, och jag framförde då vad jag
tänker säga i dag.

Den motion jag väckte som enskild
och — det vill jag tala om, herr talman
— ensam motionär har diskuterats
en hel del i förstakammardebatten och
kalfatrats av olika talare. Jag förstår
mycket väl, herr talman, att jag inte
här i andra kammarens talarstol kan gå
i svaromål. Men jag skulle vilja omtala
vad som stod i den motionen.

Jag avsåg inte att i motionen förorda
några bestämda regler i fråga om medlens
användning — de medel alltså som
skulle gå till partiverksamheten — medlens
redovisning eller kontrollen över
deras användning. Jag ansåg att de frågorna
borde hänskjutas till en förutsättningslös
utredning. Yrkandet gick ut på
att riksdagen skulle anhålla om en utredning
rörande möjligheterna att i demokratiens
intresse åstadkomma en

152

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

bättre balans mellan de olika partiernas
ekonomiska resurser i valrörelserna.
Det anslag som jag den gången tänkte
mig hade en speciell destination: det
skulle gå till valrörelserna. .lag menar
fortfarande att det hade varit psykologiskt
riktigt att rulla upp denna fråga
den vägen och inte via en diskussion
om presstöd.

Den motion jag alltså väckte bara för
en 7 å 8 år sedan avstyrktes av ett enhälligt
utskott. Nu har det, när det gäller
dessa frågor, skett en islossning i
riksdagen, och jag vågar påstå till en del
också ute i landet. Partierna har upptäckt
att kostnaderna för partiarbetet
går i höjden i accelererat tempo. Det är
många ting som här spelar in; naturligtvis
det förhållandet att den politiska
verksamheten blivit mera omfattande,
att frågorna har blivit mera svårgripbara
och mera betydelsefulla för medborgarna.
I den situationen måste partierna
förstärka sin personalorganiation.
Det måste vara duktigt och kunnigt folk
som sysslar med partiarbete, och sådant
folk skall naturligtvis betalas efter sin
kompetens. Därtill kommer att partierna,
som vi vet, under senare år allt mer
tagit den moderna reklamen i sin tjänst.
Reklamkostnaderna har stigit till förut
oanade belopp.

Det parti jag företräder — och jag
tror att det gäller för alla partier — har
funnit att medlemsavgifterna inte räcker
till ens för att klara de löpande utgifterna.
Det gäller alltså att skaffa
pengar på annat sätt. Vi gör det genom
lotterier och basarer etc. och naturligtvis
genom valfondsinsamlingar. På det
sättet kan man plocka in en femma här
och en tia eller en femtilapp där. Men
som regel blir det inga större belopp.

Jag vill inte på något sätt göra en
jämförelse med andra partier; vi skall
inte göra denna diskussion mer inflammerad
än den är. Jag vill bara konstatera,
att det finns partier som har det
relativt gott ekonomiskt ställt, medan
andra partier är relativt fattiga. Det är

klart att de partier som har relativt gott
om pengar står sig bättre i den politiska
konkurrensen. Det var med något
blandade känslor som jag i reservationen
1 läste, att man finner det »otillfredsställande,
att staten genom ekonomiskt
stöd ingriper i konkurrensen mellan
partierna». Denna inställning redovisades
även här i kammaren av herr
von Friesen.

Staten skall som princip icke ingripa
i konkurrensen mellan partierna — den
frågan kommer jag till sedan. Men i
detta fall är det fråga om en ekonomiskt
betingad konkurrenssituation,
och då kommer saken på ett annat plan.
Jag tycker att uttalandet i reservationen
tyder på att man vill tillämpa en manchesterliberalism
på detta område.

Det gäller här ett partistöd som efter
vissa regler — dem kan man diskutera
— skall utgå till alla partier. Det är
klart att särskilt de partier, som har det
relativt dåligt ekonomiskt ställt och som
alltså har svårt att få utgifter och inkomster
att gå ihop, finner ett sådant
stöd tillfredsställande. Men mer är det
inte.

över huvud taget är vi i långa stycken
överens i dessa frågor. Det kan
låta märkligt att jag säger det efter den
hittillsvarande rätt hårda debatten. Men
vi är för det första överens om att de
politiska partierna i ett samhälle som
vårt med fri opinionsbildning inte bara
är värdefulla utan nödvändiga. Vi är för
det andra överens om att det inte kan
vara rimligt, att vissa meningsriktningar
av ekonomiska skäl har svårt att nå
ut med sitt budskap till medborgarna.
Jag tror, herr talman, att jag till och
med vågar påstå, att vi är överens om
en tredje sak, nämligen att det bör utgå
statsbidrag till partierna. Jag behöver
kanske inte nämna sådana saker
som att valsedlarna är fria. Men jag
nämner — och det är viktigare — att
man nu tycks vara allmänt överens om
att ett ekonomiskt statsstöd till partiernas
arbete i riksdagen är rekommenda -

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

153

belt. Ett sådant stöd är naturligtvis särskilt
betydelsefullt för oppositionspartierna
eftersom regeringspartiet bär sitt
kanslihus och bättre tillgäng till de. centrala
ämbetsverkens resurser än vad oppositionspartierna
har. Jag tror inte att
någon vill motsätta sig att statsmedel
anslås för att effektivisera riksdagsarbetet.

Men den fråga som vi diskuterar i
dag gäller, huruvida vi skall tillåta att
det utgår kontanta bidrag till partiernas
fria disposition. Det är på denna punkt
det skär sig. Härvidlag har de ledamöter
av utskottet som svarär för reservation
I en inställning, och jag har en
annan. Men även om jag alltså anser
att kontanta bidrag bör utgå till partierna,
ställer jag mig tveksam infor en
återstående fråga: Hur skall detta statsstöd
ges ut? Vilka regler skall gälla för
detta stöd? Jag återkommer till denna
sak.

De ledamöter som står bakom reservation
I anser, som ju framgick öven av
herr von Friesens anförande, att statsstöd
icke bör utgå, framför allt av den
anledningen, att de anser att partierna
bör vara garanterade full frihet gentemot
staten; partierna bör äga »full integritet».
Ett allmänt stöd till partierna,
säger reservanterna, gör att partierna
kommer i ett visst beroende till
staten. Jag har svårt att följa med i det
resonemanget. Jag hade själv hand om
statspengar vid folkomröstningen 1957.
Inte kände jag det minsta tryck på oss
för att vi hade fått dessa pengar. I en
klyscha som användes i folkomröstningskampanjen
talades det om att »sitta
i statens knä». Inte kände vi inom
linje 2 att vi på något sätt »satt i statens
knä», därför att vi togo emot statspengar.
Tvärtom var det väl så att detta
gjorde att vi visste oss vara oberoende
av privata stordonatorer.

•lag kan peka på de politiska ungdomsorganisationerna
som får statsbidrag
för sin verksamhet, även den poli -

Statsbidrag till politiska partier

tiska. Jag tror inte alt ungdomsförbunden
känner sig stå i något beroende till
staten fördenskull.

Men de viktiga villkoren härvidlag iir
just vad justitieministern säger i sin
proposition. Det är för det första att
bidragen skall uppräknas schematiskt
och fördelas enligt fasta regler som inte
tillåter någon skönsmässig prövning.
Det är för det andra, att någon statlig
kontroll av hur medlen används inte
skall förekomma. Jag tror på uppriktigheten
i dessa justitieministerns uttalanden.
Och jag tror också att mognaden i
den .svenska demokratien är tillräckligt
stor för att några risker att man i framtiden
skall sätta dessa regler ur spel
inte föreligger.

Jag talade nvss om den allmänna
principen om att staten inte skulle lägga
sig i konkurrensen mellan partierna.
Den kommer alldeles särskilt till uttryck
i reservationen 1, men också i reservationen
II, när man kommer in på
hur partistödet inverkar på partistrukturen.
Jag kan fullt och helt hålla med
om vad reservanterna framhåller i reservationen
I, när man säger att det är
risk för att partistöd kommer att verka
befrämjande på den för tillfället rådande
partistrukturen. Man framhåller med
rätta att det förslag som framlagts i propositionen
möter allvarliga betänkligheter
ur denna synpunkt; det är ägnat
att gynna de nuvarande partierna och
motverka förändringar i partibilden.

Herr von Friesen målade upp ett fram_
tida svenskt partisystem, liknande ett
stelt månlandskap. Jag är inte så skicklig
när det gäller metaforer som herr
von Friesen och därför nöjer jag mig
med att anföra vad som på den här
punkten stod i vår partimotion. Där
sades det klart ifrån att fördelningsgrunderna
inte får ha en sådan utformning
att nya partibildningar allvarligt försvåras.
Sedan är det klart att man måste
se saken praktiskt och konstatera att
det allmänna partistödet inte heller får

154

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

stimulera uppkomsten av småpartier.
Det är alltså samma resonemang härvidlag
som beträffande valsystemet.

Jag talade om valsystemet. Det är
inte rimligt att den valmetod man använder,
spärren i valsystemet, via mandaten
skall inverka på tilldelningen av
pengar till partierna. En fråga som
mycket diskuteras i författningssammanhang
är hur stora valkretsarna skall
vara. Det är inte heller rimligt att valkretsarnas
storlek skall inverka på det
belopp som går till de olika partierna.

Situationen blir än besvärligare med
hänsyn till förstakammarmandaten. Jag
hänvisar här till partimotionen och skall
bara ta ett exempel. Det händer ju
emellanåt att förstakammarkandidater
från två partier stannar vid samma röstetal,
och då får lotten avgöra. Man
skulle i en sådan situation kunna tänka
sig att partierna kommer överens och
säger, att den som vinner vid lottdragningen
naturligtvis blir vald, men att
det parti som inte gynnats av lotten får
ta de 60 000 kronorna. Detta är inte så
vidare rekommendabelt men det är fullt
tillåtet enligt den föreliggande propositionen.

Man frågar sig om det inte skall vara
möjligt att hitta på en annan proportionalitet
än den mellan mandaten, nämligen
proportionaliteten mellan röstetalen
för respektive partier.

Det är alltså i fråga om fördelningsmetodiken,
som vi från vårt parti sätter
in vår kritik. Men enligt utskottet skall
det göras en översyn för att utröna om
man inte kan rätta till det hela på den
punkten. Vid sådant förhållande anser
vi från centerpartiet, att man tills vidare
bör låta partistödet utgå efter
propositionens regler, trots att de är
bristfälliga. Men man kan ta dem provisoriskt
för att sedan komma fram till
ett bättre system.

Jag hänvisar till vad jag här senast
har sagt och även till vad jag framhållit
tidigare och ber, herr talman,

att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Därefter anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det är väl naturligt att
i en fråga av denna art det finns åtskilliga
delade meningar. Men det förefaller
mig som om det inte gärna kan
vara mer än en mening om att regeringens
handläggning av spörsmålet är mycket
märklig. Vi brukar utreda, ofta i
åratal, även frågor av mindre räckvidd
än denna, vi brukar trycka tjocka betänkanden
och skicka ut dem på remiss
för att få in en massa yttranden, och
vi brukar ha tillfälle till en offentlig
debatt i anslutning därtill. Men i detta
fall finner regeringen ingen utredning
erforderlig, därför heller inga remisser
och begränsade möjligheter till offentlig
debatt.

Vad är regeringens försvar för denna
märkliga handläggning? Jo, ibland hänvisar
man till utredningen om presstöd.
Men det är en helt annan fråga. Ibland
ger man inget svar alls.

Motiveringen för ett partistöd till
skillnad från presstöd får väl anses
vara att partierna är viktiga och nödvändiga
organ i en parlamentarisk demokrati.
På dem ställs så stora krav, att
finansiering uteslutande genom avgifter
och inbetalningar från medlemmarna
har visat sig knappast vara möjlig.
Det är ofrånkomligt att partierna får
bidrag även från andra håll. Med anledning
av statsminister Erlanders reflexioner
tidigare i dag vill jag säga
att det för vår del aldrig varit tal om
att sammankoppla bidragsgivandet med
en diskussion om partiets politik. Jag är
glad över att kunna konstatera, att denna
vår inställning har vunnit respekt.

Det är likväl en fördel, om den väsentliga
delen av partiernas utgifter
kan finansieras först och främst genom
medlemmarna men vidare också genom

Tisdugen den 14 december 1905 em.

Nr 41

155

ett centralt statligt bidrag. Det kan inte
bli tal om att kravet på att medlemmarna
skall offra tid och krafter i partiets
tjänst skall upphöra.

Självklart får ett .statligt bidrag inte
vara beroende av att någon representant
för staten gillar eller ogillar det
ena eller det andra partiets politik.
Ibland framföres argument som tycks
förutsätta att det skall finnas något
dylikt beroende och att partiernas politik
direkt skall inverka på de pengar
som kommer från staten, men det har
val ingen här ifrågasatt.

Att trygga statens neutralitet i fråga
om finansieringen av partiernas verksamhet
är en central tanke. Inget parti
bör kunna manövrera med principerna
för stödets fördelning på ett godtyckligt
sätt till egen fördel. Med god vilja
bör bestämmelser kunna finnas som
hindrar detta eller i varje fall försvårar
ett sådant godtycke näst intill fullständigt
hinder. Men uppgiften är svår,
och en närmare utredning är därför
nödvändig. Regeringen går tyvärr förbi
hela frågan. Det är enligt min mening
beklämmande. Ur demokratisk synvinkel
är det viktigt att ett parti inte kan
gynna sig självt jämfört med andra partier
genom att ändra grunderna för det
statliga stödet.

En annan viktig fråga att utreda före
ett beslut gäller hur man skall kunna
hindra att ett partistöd i praktiken blir
ett presstöd. Risken finns eljest i varje
fall för vissa partiers vidkommande att
så blir fallet. Själva tanken på ett statligt
selektivt presstöd via partierna är
sönderskjuten vid remissbehandlingen
om presstöd. Den kritiken är hållbar
till stor del, även om partierna dirigerar
sina stödpengar till vissa tidningar.

Det är uppenbart att tidningar utan
närmare kontakt med partierna blir
utestängda och diskriminerade. Det är
inget allmänt intresse att tidningarna
blir mera propagandaorgan för ett visst
parti än en stor del av den socialdemokratiska
press redan är som bär råkat

Statsbidrag till politiska partier

i svårigheter. Dessa svårigheter beror
för övrigt i inte ringa män på en överdriven
följsamhet mot partiet. Läsarna
finner ofta detta vara ointressant. Det
inverkar på upplagan och indirekt på
annonserna. — Accepteras tanken att
det är helt naturligt att ett partistöd
till större delen hlir ett presstöd, kan
man vara säker på att anslaget steg
för steg pressas i höjden från föreslagna
23 miljoner till det flerdubbla beloppet.

Ett av felen med en långt driven
pressaktion är att den ser tidningarna
som representanter först och främst för
partierna. Läsarnas omdöme, som bestämmer
upplagan och indirekt påverkar
även annonserna, tillmätes mindre
vikt. Jag ser för min del en tidning på
ett annat sätt. Även om den klart sympatiserar
med en viss politisk ineningsriktning,
ser jag den som en självständig
institution. Med långvariga subventioner
blir det svårt att bevara en sådan
självständig ställning. Det är inte klart
att presstrukturen i landet skall avspegla
partistrukturen. Denna kan t. ex.
påverkas av att ett parti har särskilt
intima förbindelser med starka organisationer.
Varför skulle då sådant vara
bestämmande också för presstrukturen?

Herr Erlanders analys av pressproblemen
lämnar för övrigt mycket övrigt
att önska. Innan jag säger några ord
därom vill jag först ge uttryck för den
känsla av förlust som jag erfar vid
meddelandet om att Stockholms-Tidningen
kommer att läggas ned. För den
som under 25 år varit fast anställd —
låt vara inte som deltidsarbetande — i
denna tidning fogas till känslan av förlust
helt naturligt också en känsla av
vemod. Under mer än tre kvarts århundrade
har Stockliolms-Tidningen till
största delen som liberal tidning gjort
beaktansvärda insatser, ofta mycket
framstående insatser som informationsoch
debattorgan.

När jag, herr talman, hörde herr Erlander
tala om tidningarnas utveckling
och försvinnande som något nästan

156

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

ödesbestämt, i varje fall för de tidningar
som råkat bli nummer två i upplaga
inom ett distrikt, måste jag säga att
jag blev något förvånad. Han måste ju
känna till att det t. ex. inom hans egen
rneningsriktning finns en mycket framstående
tidning vid namn Arbetet i
Malmö, som är tidning nr två men som
likväl haft en stor upplageökning och
— har det sagts mig — även ökning av
annonsstocken. Det har över huvud taget
varit så — om vi ser på svensk presshistoria
under senare årtionden — att
i åtskilliga fall den tidning som varit
nr 2 eller t. o. m. nr 3 blivit nr 1. Som
vanligt ser man på socialdemokratiskt
håll problemen alltför statiskt. Även
om det kan ingå i vanlig partiverksamhet
att ge ett tillfälligt handtag åt en
dagstidning, är det av ett partis verksamhet
dess organisation och valkampanj
samt annan information som är
både grundläggande och kostnadskrävande.
Det demokratiska intresset är
att Verksamhet av detta slag i fråga om
opinionsbildning blir i rimlig utsträckning
möjlig att finansiera.

Till de problem som då måste utredas
före ett beslut hör uppenbarligen
hur man skall kunna trygga att ett partistöd
i huvudsak går till sådana ändamål
och inte blir ett presstöd i förklädnad.
Man bör nu utreda möjligheten
att finna vägar som kan trygga detta i
det väsentliga, och göra det utan en
icke acceptabel statlig insyn. I samband
därmed uppstår naturligtvis frågan
hur man skall kunna minska riskerna
för en successiv och snabb stegring
av anslagens totalbelopp.

Till utredningsuppgifterna hör också
självklart principerna för stödets fördelning
mellan partierna. Även här bör
man fasthålla tanken på statens neutralitet.
Att staten för närvarande ersätter
partierna för kostnaderna för valsedlar
kan inte rimlingen anses strida mot en
sådan neutralitet, och det har veterligen
inte heller någon påstått. Även andra
grundläggande kostnader kan staten

tänkas bära. Å andra sidan är det klart
att en fördelning av stödet med ledning
av partiernas röster vid valen har mycket
som talar för sig. I viss mån skulle
man då kunna säga att envar skattebetalare
betalar till sitt eget parti, om bidraget
går efter antalet röster. Han bidrar
då inte till andra partier, som han
till bekämpa, utan till sitt eget parti,
låt vara att han gör det via egen skattebetalning
till och partistöd från statskassan.
Det är dock klart att det finns
problem också för dem som inte deltar
i röstningen, vilket jag inte här skall
diskutera, om det inte särskilt påfordras.

För den som utgår från kravet på statens
neutralitet i fråga om opinionsbildningen,
blir det en fråga av stor principiell
räckvidd hur man skall undgå
att väsentligt försvåra nya paftibildningars
opinionsbildande verksamhet.
Staten bör inte genom fördelningen av
finansiellt stöd skydda de existerande
partierna mot nya politiska rörelser.
Detta talar mot regeringens metod ätt
fördela anslagen efter riksdagsmandat,
tv vad de mindre partierna beträffar
underskattas därigenom starkt deras
r östandel vid valen.

Det är en viktig uppgift att utreda
hur man skall kunna beakta de av mig
här anförda synpunkterna i fråga om
stödets fördelning mellan partierna.
Finns viljan, finner man säkert en hel
del vägar värda att diskutera innan man
tar ställning. Fn noggrann utredning är
därför nödvändig.

Herr talman! .lag har här visat att det
finns en rad viktiga problem som förtjänar
att belysas på ett annat och mer
djupgående sätt än som skett. Flertalet
av dessa frågor finns omnämnda i vår
motion. Av utskottets sammanfattning
att döma har emellertid den aspekten
på saken, som statsminister Erlander
tycktes mena att vi tillmätte en avgörande
betydelse, inte förekommit vare sig i
motionen eller i reservationen. Det kan
alltså i varje fall inte ha varit någon

Tisdagen den 14 december 1UG5 em.

Nr 41

157

dominerande faktor i våra framställningar,
som herr Erlander tycktes vilja
göra den till. Vi har en hel grupp av
problem som är sådana att de måste belysas
innan man kan ta ställning till
frågan.

Herr talman! Med hänsyn till denna
grundläggande problematik framstår,
som jag nyss sade, regeringens tillvägagångssätt
vid frågans handläggning såsom
högst märkvärdigt. Det enda naturliga
för dem, som inte helt förkastar
tanken på samhällets intresse av partiernas
verksamhet, är att begära först en
omsorgsfull utredning och tillfälle till
offentlig debatt i anslutning därtill och
sedan ett nytt förslag till riksdagen.

Vid utredningen bör man också pröva
den av högerpartiets ledare ett par
gånger framkastade tanken på viss skattelättnad,
eventuellt skattebefrielse för
gåvor till partiernas verksamhet. Att
metoden har uppenbara svagheter och i
varje fall knappast kan tänkas utan en
begränsning bör inte hindra att även
den tas upp till provning. Också denna
metod innebär emellertid, om den skall
få någon verkan, en betydande belastning
på statskassan genom minskade
skatteinkomster. Även inom högerpartiet
kan man alltså tänka sig att staten
gör ekonomiska uppoffringar för att
stödja partiernas verksamhet. Det är
viktigt att konstatera detta, eftersom en
hel del missförstånd härom gjort sig
gällande på några håll i den offentliga
diskussionen.

Herr talman! Det är en fråga med
många viktiga och principiella sidor
som kammaren i dag har att avgöra. Det
finns inga skäl att nu acceptera en radikal
förändring av statens förhållande
till partierna utan någon som helst utredning.
Därför yrkar jag avslag på propositionen
och bifall till herr Sörensons
reservation, vilket i sak innebär bifall
även till motionen av herrar Börjesson
i Falköping och Persson i Heden.

Statsbidrag till politiska partier

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Partier är fria staters
liv sägs ofla när man vill beskriva att
de politiska partierna är nödvändiga i
ett fritt land. Vi vet ju alla att där det
existerar bara ett parti och där bara ett
parti är tillåtet, har man diktaturen.
Men lika säkert som det är att ett fritt
land behöver politiska partier, lika säkert
är att partierna behöver pengar för
sin verksamhet. Partierna måste kunna
tala om för sina medlemmar, för sina
väljare, ja för hela folket, vad partierna
vill, varför man intagit den eller den
ståndpunkten o. s. v. Jag tror helt enkelt
att folket fordrar — folket har också rätt
att fordra — besked i en mängd olika
hänseenden. Så komplicerat som samhället
nu har blivit, är det en rätt omfattande
verksamhet som behövs för att
klargöra vad som sker inom det politiska
livet, klargöra ställningstaganden
och motiv för dessa.

Om man är på det klara med att det
behövs pengar — och inte så litet pengar
heller — blir nästa fråga: Varifrån
ta dessa pengar? Varifrån skall de komma?
En del kommer, som vi vet, från
medlemmar, medlemmar som betalar
avgifter. Men det är för flertalet partier
den mindre delen av inkomsterna. Varifrån,
mina damer och herrar, kommer
resten? Till något parti kommer de från
fackföreningarna. Till vissa partier
kommer de från bolagen — små summor
från de mindre bolagen och stora
belopp från de större. Detta är en sedan
många år tillbaka känd företeelse.
De som vill ha en uppfattning om proportionerna
mellan medlemsavgifter
och andra inkomster kan lätt skaffa sig
dem ur vissa verksamhetsberättelser,
som jag till och med tror riksdagens
upplysningstjänst kan ställa till förfogande.
För vissa partier kanske det rör
sig om tiotals miljoner kronor i bidrag
och en halv miljon eller något sådant i
medlemsavgifter.

Jag klandrar inte dem soin ger dessa
pengar. Jag klandrar inte heller dem

158 Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

som tar emot dem. De som tar emot
pengarna behöver dem, och de som ger
dem sympatiserar väl med den politik
som de partier för som får pengarna.

Jag betvivlar inte, när det från denna
talarstol har sagts att man vid begäran
om ekonomiskt stöd av detta slag icke
har sammanblandat detta med frågan
om stöd åt politiskt handlande. Jag tror
på vad man säger i det avseendet. Det
är helt säkert riktigt. Men jag undrar
hur den människan ser ut, som ändå
inte i en eller annan situation tar viss
hänsyn till en bidragsgivare av ifrågavarande
storleksordning, särskilt när
man vet att man minst vartannat år är
tvungen att komma tillbaka för att få
nytt stöd. Jag undrar alltså hur den människa
är beskaffad som inte tar viss hänsyn
i somliga situationer, även om jag,
som jag sade, intet ögonblick tvivlar på
riktigheten i de uppgifter som lämnades
här för en stund sedan om att man vid
resonemanget om det ekonomiska stödet
inte har sammanblandat den frågan
med frågan om politiskt handlande. Jag
är övertygad om att den uppgiften var
fullt korrekt och fullt riktig.

Nå, vad finns det då för alternativ
här? Alternativet till den nya finansieringsformen
med fackföreningarnas
pengar och bolagens pengar är stöd
från staten. Något annat ‘alternativ kan
jag inte se till. Ligger det något orimligt
eller oriktigt i detta, när man vet
att ett fritt land behöver partierna?
Samhället behöver partierna nära nog
lika mycket som de behöver riksdag och
regering, om det skall vara ett fritt,
folkstyrt samhälle.

Det har sagts att partistödet från staten
skulle kunna göra partierna beroende
av staten. Visst kan man utforma
ett partistöd på det sättet. Men jag undrar
hur många som då hade velat rösta
för det. I detta fall är förslaget, såvitt
jag kan bedöma, utformat så att partierna
blir oberoende av staten. De
kommer icke i någon som helst beroendeställning
till staten genom att ta

emot dessa belopp, vilkas storlek bestäms
automatiskt i förhållande till
antalet ledamöter i riksdagen. Staten
är förbjuden att kräva någon form av
redovisning. Staten är förbjuden att be
att få titta i partiernas papper för att
se hur pengarna har använts. Båda dessa
villkor, automatiken -— bort med
godtycket, det skall vara en automatiskt
verkande regel för tilldelningen — och
bort med statens händer från partierna,
är nödvändiga förutsättningar för att
man skall kunna tänkas vara med på
en stödform av detta slag.

Det har sagts att ett sådant här beslut
borde ha föregåtts av en utredning.
Jag vill inte säga att en utredning skulle
ha skadat, men jag hör nog till dem
som menar att man inte kan åstadkomma
så mycket genom en utredning. Det
är här mera fråga om politiska ställningstaganden
än sådant som går att
utreda. Vi har från centerpartiets sida
sagt oss att det är bättre och rimligare
att ta upp dessa frågor till bedömning
nu och att eventuellt göra en utredning
som man tror sig kunna ha nytta av
sedan man någon tid har prövat detta
stöd. Detta är den ståndpunkt som vi
har tagit i utredningsfrågan.

Det har också talats om att det borde
ha varit en folkomröstning i detta ämne.
Ja, men då skulle inte frågan ha
formulerats så: Vill ni ha ett partistöd
eller vill ni inte ha ett partistöd? Då
borde nog frågan ha formulerats så:
Vill ni att staten skall hjälpa till eller
vill ni att fackföreningarna och storbolagen
skall finansiera partierna?

Detta borde ha varit frågeställningen,
om allmänheten skulle ha fått klart för
sig vad den egentligen röstade om. Jag
undrar vad resultatet då hade blivit.
Jag tror att det är bättre att folkomröstningen
inte kommer till stånd.

Till sist vill jag säga att om partierna
hade kunnat finansieras genom medlemsavgifter,
om det hade gått att få in
tillräckligt mycket pengar genom avgifter
från de människor som varit

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

159

knutna till de olika politiska partierna,
skulle jag ha föredragit den vägen. Men
när man nu vet att detta är en omöjlighet,
då är saken klar för mig. Jag föredrar
detta statliga partistöd framför den
nuvarande finansieringsmetoden.

Jag ber, herr talman, alltså att få
yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag i ämnet.

I detta anförande instämde herrar
Eliasson i Sundborn, Boo, Jonasson,
Johansson i Dockered, Gomér, Sjönell,
Svensson i Va, Grebäck, Larsson i Luttra,
Mattsson, Vigelsbo, Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund (samtliga
ep).

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Statsministern inledde
eftermiddagens debatt med att stryka
under sambandet mellan demokrati och
partiväsende. I många hänseenden kan
jag dela statsministerns uppfattning,
ehuruväl jag inte har samma syn som
han på slutsatserna. Jag är alltså villig
att understryka betydelsen av att engagera
medborgarna i partiarbetet. De
politiska partierna har väsentliga uppgifter
för informationen och för den
fria opinionsbildningen. Det är klart att
det ibland är svårt att fullgöra den
uPPgiften på det sätt man skulle vilja
göra, och det är också ofta ett kostnadskrävande
arbete. Det skapar problem
i dag, det skall sannerligen inte
förnekas. Men ju större svårigheterna
är, desto större krav måste också ställas
på aktivitet, arbetsvilja och arbetslust
i de politiska partierna och på att
de inte ger upp inför svårigheterna
utan verkligen engagerar alla sina medlemmar
och sympatisörer för att nå ett
resultat.

»Opinionsbildningen är svårare i
dag», sade statsministern. »Samhället
är mera komplicerat, pressen är inte
så allsidig som den tidigare var, och det
skapar också svårigheter.» Jag är inte
alldeles övertygad om att detta är rik -

Statsbidrag till politiska partier

ligt. Vi har i dag andra media och
källor än tidigare som vi kan använda.
Vi har radio och TV, och vi kan göra
bra mycket mera av dessa media i den
politiska opinionsbildningens tjänst än
vi gör i dag. Vi kan öppna nya kanaler
för politisk debatt av ett slag som inte
är så ytlig och så upplagd som skådespel
som de nuvarande debatterna i dessa
media i stor utsträckning är i dag.

Det finns skäl att fästa uppmärksamheten
även på justitieministerns uttalande
i propositionen, nämligen att partistödsfrågan
i och för sig »måste bli
en fråga av största betydelse för det
politiska livet och för demokratiens arbetsvillkor».
Och det finns skäl att på
nytt påminna om statsministerns långa
principiella motivering för partistödet.
Det finns skäl att göra dessa påminnelser
därför att uttalandena förefaller
nästan utmanande, om man beaktar det
sätt på vilket hela denna fråga har behandlats.

Vi vet alla att det var den kris i
den socialdemokratiska tidningsvärlden,
den som blev akut genom Ny Tids
nedläggande och LO:s vägran att fortsätta
att subventionera Stockholms-Tidningen,
som ledde till pressutredningen.

Vi vet att det förslag som pressutredningen
framlade blev totalt sönderskjutet
från både sakliga och principiella
synvinklar av så gott som alla
remissinstanser, och att det då gällde
att handla snabbt och att finna en lösning
som utan att innebära någon prestigeförlust
för regeringen tillgodosåg det
ursprungliga syftet att ge bidrag till
den socialdemokratiska pressen. Efter
några snabba underhandskontakter med
partiledarna fick justitieministern order
att framlägga den partistödsproposition
som vi nu behandlar. I denna
redovisas ett för svensk demokrati verkligen
väsentligt problem ytterligt summariskt
på några få sidor. I full konsekvens
med ärendets behandling i regeringen
har det sedan snabberetts i
vederbörande utskott. På kammarens

Tisdagen den 14 december 1965 em.

160 Nr 41

Statsbidrag till politiska partier

bord ligger nu det sista ledet i den beställning
som den socialdemokratiska
tidningsvärlden ursprungligen riktade
till regeringen.

Så torftigt och så summariskt har
alltså en fråga, som justitieministern betecknar
såsom varande »av största
betydelse för det politiska livet och för
demokratiens arbetsvillkor», behandlats
av den regering som i andra, långt mindre
viktiga frågor konsekvent åberopar
behov av ytterligare utredningar för
att skjuta på ställningstaganden, så
snart de kan tänkas få negativa följder
för socialdemokratiens möjligheter att
fortsätta att regera.

I sin definition av det demokratiska
statsskicket understryker författningsutredningen
att hänsynen till åsiktsbildningens
frihet kräver att statens maktmedel
inte utnyttjas för att ingripa i
och påverka åsiktsbildningen. Majoriteten
får inte begagna sin makt för att
försämra de yttre förutsättningarna för
konkurrerande meningsriktningars arbete.
Detta är, säger utredningen, »ett
centralt skiljemärke mellan demokratisk
och diktatorisk maktutövning».

Detta klara konstaterande förtjänar
understrykas i dag. Åtgärder från statsmakternas
sida som kan minska eller
leda till tvivel beträffande partiernas
möjligheter att fritt och obundet lösa
sina uppgifter måste bestämt avvisas.
Om statsmakterna utnyttjar sin makt på
det sättet att de väsentligt ändrar eller
påverkar konkurrensen mellan partierna
eller hindrar eller försvårar uppkomsten
av nya partibildningar, utgör
det ett klart avsteg från den demokratiska
grundregeln att partierna skall
vara obundna i förhållande till staten.
Att det nu framlagda förslaget måste
påverka förutsättningarna för opinionsbildning
och demokratiens arbetssätt
är väl ändå obestridligt.

I ett demokratiskt samhälle har varje
enskild medborgare och väljare rätt
att omfatta den politiska åskådning som
han anser riktig och att på olika sätt

verka för dess spridning. Enskilda människors
arbetsinsatser och bidrag utgör
ju uttryck för solidaritet med det parti
som de anser bäst motsvara deras åskådning,
deras förhoppningar och förväntningar.
Att kostnaderna för partiarbetet
och för den opinionsbildande verksamheten
täcks med frivilliga bidrag, insamlade
bland medlemmar och sympatisörer,
är därför, som jag ser saken,
något mycket väsentligt för demokratien.
Genom stöd och bidragsverksamhet
i olika former konkretiserar bidragsgivarna
sitt politiska intresse. De stöder
ett parti för att påverka åsiktsbildningen
och för att förverkliga sin
uppfattning om hur samhället bör utvecklas.
Eftersom bidragen är frivilliga
och villkorslösa, kan partierna bevara
sin självständighet och sitt oberoende
gentemot givarna.

Om väljarna börjar bli obenägna att
ge stöd åt ett parti eller rösta på det i
ett val beror det på att partiets politik
inte fångar deras intresse. De vill ha en
annan politisk aktivitet, ett annat politiskt
innehåll i den politiska verksamheten
än det som partiet har, och det är
riktigt att väljarna reagerar på det sättet.
När man nu på visst håll klagar över
svårigheterna över att få stöd, är det ett
tecken på att politiken inte motsvarar
vederbörandes önskemål. En sådan förtroendekris
utgör ett underbetyg åt vederbörande
parti och bör i en riktigt
arbetande demokrati leda till omprövning
av verksamheten och inte till det
som nu skett, nämligen att man löper
till staten och ber om hjälp. Det löser
inte problemen. Det gör bara villan ännu
värre.

Partier som förut byggde på övertygelse
och förmåga att entusiasmera
sina anhängare blir nu ett slags halvstatliga
institutioner. De blir inte i samma
grad som förut bärare av de olika
människornas idéer och intressen. Sådana
statspartier kan lätt bli isolerade
i förhållande till väljarna, och dessas
aktiva intresse för politisk verksamhet

Tisdagen den 14 december 1905 em.

Nr 41

101

måste komma att avta i takt med ökande
behov av statsstöd.

Den sista meningen som jag förde
fram är delvis en översättning av det
synsätt som den socialdemokratiska regeringens
partivänner i Tyskland helt
nyligen gav uttryck åt, då de kritiserade
det tyska systemet. Man byggde alltså
på de erfarenheter man haft i Tyskland
av partistödets verkningar, då man
framförde denna kritik.

Jag tycker att det kanske är det allvarligaste
inslaget i partistödsproblematiken,
nämligen att det enligt min mening
redan förut alltför lama intresse
som finns i vårt land för politiska insatser,
till följd av bl. a. det långa socialdemokratiska
regeringsinnehavet, kan
befaras bli ytterligare försvagat. Slutresultatet
blir alltså en mindre funktionsduglig
och mindre livskraftig demokrati.
I det ögonblick, då partikostnaderna
kan redovisas som en post i
statsbudgeten, har man inte bara kränkt
en grundläggande demokratisk princip
utan också lagt grunden för en försvagad
demokrati.

Vidare är i en verklig demokrati en
kritisk granskning och bevakning av
den sittande regeringens sätt att handla,
med andra ord bedrivandet av opposition,
en väsentlig uppgift. Oppositionens
företrädare har att kontrollera regeringsmaktens
utövare, och denna kontrollfunktion
blir naturligtvis viktigare
ju längre regeringen sitter, ju mer utvecklingen
i samhället tenderar att öka
koncentrationen av makt och ju längre
gående den centrala dirigeringen blir.
Om oppositionens företrädare är beroende
av statliga subsidier och varje år
har att lyfta statsanslag, som den sittande
regeringen lägger fram förslag
om, och man på det sättet är hänvisad
till statens välvilja, då måste oppositionen
och samhällskritiken bli uttunnad
och försvagad.

Herr talman! Förslaget är betänkligt
också ur en annan betydelsefull synvinkel.
Att använda skattemedel för poli6
— Andra kammarens protokoll 1965. Nr

Statsbidrag till politiska partier

tisk propaganda och politisk verksamhet
innebär att väljarna bidrar lill att
stödja politiska partier som de i själva
verket vill bekämpa. Sverige blir nu den
enda demokratiska staten i världen som
med statsmedel stödjer ett kommunistiskt
parti. Bortsett från att det måste
verka stötande på demokratiska väljare,
tycker jag att förslaget är inkonsekvent.
De statsanslag, som lämnas vissa ungdomsorganisationer
och som bl. a. åberopats
såsom motiv för bidrag till de
politiska partierna, har uttryckligen reserverats
för organisationer som är uppbyggda
och fungerar enligt vedertagna
demokratiska principer samt öppet tar
ställning för demokratien. Statsrådet
Edenman utvecklade ytterligare dessa
synpunkter när han framlade sin proposition
i frågan och sade då bl. a. följande:
»Självfallet måste staten, såsom
utredningen understryker, kunna tillse
att det statliga stödet inte tilldelas organisationer,
vilkas demokratiska inställning
allvarligt kan ifrågasättas.»
Han tilläde att man »bör bedöma en
organisations karaktär inte bara, såsom
utredningen angav, utifrån organisationens
i ord deklarerade inställning utan
även med hänsyn tagen till hur denna
inställning kommer till uttryck i praktiken».
Med andra ord: en partiorganisation
blir inte annorlunda bara därför
att den plötsligt uppträder i nya fina
gångkläder.

Vi tillämpar vidare författningar som
hindrar personer med odemokratiska
åsikter att få anställning vid polisväsendet,
inom försvaret och inom vissa frivilliga
organisationer. Nu föreslås skattemedel
kunna utgå till ett parti som
inte har samma grundinställning till de
vedertagna demokratiska principer som
vi andra ansluter oss till. Vi skall alltså
lämna pengar till ett sådant parti för att
det skall kunna utbreda en åskådning,
som i andra sammanhang har diskvalificerat
vederbörande för vissa statliga
och andra uppdrag. Är man inte på regeringsliåll,
herr statsminister, medveM -

162 Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

ten om vilken inkonsekvens som ligger
däri? Eller sätter man sig helt enkelt
över detta?

Eftersom vi på vårt håll, herr talman,
har den uppfattningen att statsmedel till
politisk verksamhet är någonting som
från både principiell och saklig synpunkt
bör bekämpas, har jag inte någon
anledning att i denna debatt behandla
själva utformningen av subventionsåtgärderna.
Det får räcka med att konstatera
att förslaget går ut på att framför
allt stödja det socialdemokratiska partiet
— det största och mäktigaste partiet,
partiet med regeringsmaktens alla
resurser till sitt förfogande, partiet som
mer än andra kan utnyttja televisionens
och radions propagandaresurser, partiet
som för sina syften kan använda
den statliga utredningsapparaten. Detta
parti skall nu få nära hälften av de 23
miljoner kronor som man anser sig
kunna avvara i nuvarande läge, då statsbudgeten
är särskilt överansträngd och
man undersöker alla möjligheter att
skära ned även väsentliga statliga anslagsbehov.

Herr talman! Några få ord om de
praktiska konsekvenserna av det penningtänkande
som kan komma in i t. ex.
valförberedelser och debatter om samverkan
ute i landet. Ett andrakammarmandat
blir, om förslaget genomföres,
värt 240 000 kronor och ett förstakammarmandat
blir värt 480 000 kronor.
Helt nyligen förrättades i Karlstad ett
förstakammarval där man blev tvungen
att lotta om ett mandat. Högerpartiet
vann den lottdragningen, och vår lottvinst
uppgick alltså till nära en halv
miljon kronor. Inser inte justitieministern
vilka överläggningsmöjligheter, låt
mig säga av förnedrande slag som kan
ligga bakom ett sådant här förslag eller,
rättare sagt, vilka misstankar för obehörig
påverkan som förslaget kan ge
upphov till? Herr Wahlunds funderingar
för en stund sedan tyder på att den
här problematiken inte är alldeles orealistisk.

Herr talman! Man frågar sig: Hur
skulle gångna tiders socialdemokrater i
dag ha reagerat? Jag tänker på dem som
slogs på barrikaderna för verkligt djärva
och nya mål, för ett bättre samhälle
och en bättre värld och som byggde sin
aktivitet och propaganda på idealitet
och övertygelse och på ett brinnande
intresse att reformera. Hur skulle de,
människor av typen Ture Nerman,
Georg Branting och många, många andra,
ha reagerat inför tanken på att deras
idealitet och insatser skulle ha honorerats
av det samhälle som de gjort sitt
bästa att bekämpa eller förbättra.

Statsministern gjorde i sitt anförande
här gällande att vad frågan avsåg var
egentligen bara att ersätta beroendet av
näringslivet med ett mera öppet stöd
från statens sida; detta var i själva verket
kontentan av det hela. Herr Hedlund
var också inne på samma sak. Jag tycker
det finns anledning att på nytt understryka,
att väljarna stöder sina respektive
partier på olika sätt. De starkt
engagerade människorna stöder partierna
genom aktiv medverkan i partiarbetet
på olika nivåer genom medlemskap,
ekonomiska och andra bidrag i skilda
former, och de mindre starkt engagerade
verkar för det parti de vill stödja
genom att lägga sin röst på dess kandidater
på valdagen. Bakom detta partiarbete
står tusentals enskilda människor
samt företag av olika typ och olika
storlek.

För rörelseidkare och företagare, som
är de som blivit särskilt apostroferade
här i kväll, är det naturligt att verka för
de partier vilkas företagsekonomiska
ideologi överensstämmer med deras
egen uppfattning. Att svenska företagare,
vilkas utvecklingsmöjligheter till
gagn för landet och vår levnadsstandard
på lång sikt är helt beroende av
marknadshushållningens principer, av
fritt konsumtionsval, fri konkurrens och
fri företagsamhet, stöder de politiska
partier som ansluter sig till samma ideologi
och har samma målsättning är

Tisdagen den 14 december 1905 em.

Nr 41

163

tämligen självklart. Detta ligger ju i deras
eget intresse. De gagnar därmed inte
bara sina egna företag utan företagsamheten
i hela Sverige.

Och beroendet? Självfallet tar inget
parti emot bidrag som är förenade med
villkor. Skulle sådana villkor ställas avvisas
bidragen omedelbart — det kan
jag försäkra. Vilka villkor skulle det för
övrigt vara? Det är ju partiernas allmänna
politiska grundåskådningar och
målsättningar som är avgörande för
stödet.

Herr Hedlund yttrade att det väl ändå
tas en viss hänsyn i somliga situationer.
Vilka situationer och vilka hänsyn? Det
vore värdefullt om herr Hedlund ville
förtydliga sina insinuationer, så att man
lättare kan bemöta dem.

Den politik och det politiska resultat
som framkommer vid ett val skall avspegla
de intressen som företrädes av
olika grupper i hela Sverige. Svensk politik
fordrar mera och inte mindre aktivitet
och inlevelse från alla samhällsgruppers
sida, och det är detta faktum
som utgör ett skäl till varför förslaget
om skattepengar till politiska partier
enligt min mening bör bekämpas. Ett
stöd kommer troligen att minska intresset
hos många offervilliga, och effekten
blir alltså motsatt den som statsministern
nyss sade sig önska. Förslaget är
och förblir därför olyckligt, och jag
vågar påstå att det vittnar om hur bristande
ansvarskänsla med tiden kan sätta
sin prägel på alltför länge regerande
regeringar.

I detta anförande instämde herrar
Björkman, Wennerfors, Nordgren,
Ringaby, Nilsson i Agnäs, Oskarson,
Regnéll och Lothigius, fröken Ljungberg,
herr Fridolfsson i Stockholm, fröken
Wetterström och herr Carlshamre
(samtliga h).

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag hade tidigare i dag
tillfälle att mera utförligt framlägga
min principiella syn på den fråga som

Statsbidrag; till politiska partier

vi nu diskuterar. De senaste yttrandena
ger mig inte anledning till något mer
än mycket kortfattade reflexioner.

Den senaste ärade talaren skildrade
hur man genom detta statsstöd skulle
komma att förkväva den politiska entusiasmen,
idealiteten och aktiviteten
hos vårt folk. Enligt min mening förhåller
det sig alldeles tvärtom.

Den politiska aktivitet som möjligen
kan förkvävas är partiledarnas tiggarverksamhet
hos våra stora företag, och
detta tror jag inte är någon aktivitet
som vi bör slå vakt om. Herr Hedlund
har med all önskvärd tydlighet klarlagt
hur detta uppfattas, alldeles oberoende
av att det kan ligga mycket i
herr Bohmans påpekande att vi i Sverige
lyckligtvis i mycket stor utsträckning
är befriade från direkt politisk
påverkan genom order från uppdragsgivarna.

Som kammarens ledamöter erinrar sig
var jag mycket angelägen att framhålla,
att jag tror att en intressegemenskap
gör det naturligt att de stora företagen
stöder vissa av de borgerliga partierna,
liksom det beror på en lika klar intressegemenskap
att de stora fackföreningarna
och fackförbunden stöder socialdemokratien.
Denna intressegemenskap
är kanske i regel tillräcklig som förklaringsgrund.

Herr Bohman gjorde vidare gällande
att erfarenheterna skulle komma att
visa sig nedslående när det gäller demokratiens
förankring hos medborgarna.
Demokratiens förankring skulle
alltså vara beroende av att de stora
företagen via partiledarna kan skänka
pengar till den politiska verksamheten.
Detta är ett ganska orimligt påstående.

Kammarens ledamöter erinrar sig
kanske att när striden gällde stödet åt
ungdomsorganisationerna fanns det personer
i denna kammare som menade att
detta stöd skulle betyda att aktiviteten
inom ungdomsorganisationerna skulle
mattas, därför att de för verksamhetens
finansiering inte längre behövde per -

164 Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

soner som stod i gathörnen och sålde
lotter. Vad som skedde var att stödet
tvärtom frigjorde otroligt många människors
aktivitet, därför att de slapp
ifrån ett ganska själsdödande försök att
på det ena eller andra sättet skaffa
pengar till en ideell ungdomsverksamhet.

Jag vet inte hur herrarna i högerpartiet
ställde sig till det förslaget. Men
jag kommer ihåg att det under en valrörelse
av vissa högertalare anfördes
precis samma argument mot att befria
ungdomsorganisationerna från en tidsödande,
förkvävande och steril penninginsamlingsverksamhet,
exempelvis
genom lottförsäljning.

Hur gick det med de spådomarna?
Fråga våra ungdomsorganisationer och
undersök den saken! Det finns väl ingen
som helst tvekan om att i kampen för
idealiteten bland ungdomarna var det
riksdagsbeslut som fattades här — mot
somligas röster — en stor och verkligt
betydelsefull händelse därför att det gav
självständighet och oberoende åt våra
ungdomsorganisationer.

Vi har vår bildningsverksamhet. Det
fanns t. o. m. på det socialdemokratiska
hållet de som tyckte att det kanske var
bättre förr när man av idealistiska skäl
samlades till studiecirklar. All right, det
kan finnas en sådan tankegång. Men nu
betraktar vi det såsom någonting så
oändligt betydelsefullt och värdefullt
— och det har gått in i det allmänna
medvetandet — att de ungdomar och
även vuxna som vill utbilda sig själva
på sin fritid skall ha ett icke alltför
dåligt stöd från samhällets sida. Varken
ungdomsorganisationerna eller den
frivilliga bildningsverksamheten har lidit
någon som helst skada av att man
har sluppit att plågas av ekonomiska
svårigheter vid sidan av sin strävan att
hjälpa ungdomen till rätta i en bekymmersam
värld.

Det är klart att man inte kan säga
att de politiska partierna kan spela samma
roll. Men parallellen har ändå myc -

ket att säga för dem som inte är förstockade
av konservatism. Jag är nämligen
övertygad om att det kommer att
visa sig att om partierna befrias från
sin förnedrande tiggarverksamhet, så
lösgörs produktiva krafter, som kan användas
för det politiska samhällsarbetet
på ett annat sätt.

Jag skulle vilja ställa en fråga till herr
Bohman. Det är klart att värmlandsvalet
var en egendomlig historia. Högerns
lotterivinst uppskattade herr Bohman
till en halv miljon. Ni vann mycket mer
— ni vann en sällsynt dugande senator.
Men det spelar kanske ingen roll inom
högerpartiet. De personliga kvalifikationerna
är väl detaljer — ni räknar i
pengar.

Men vad jag ville fråga gällde följande.
Inom den amerikanska senaten har
man ett mycket längre gående partistöd
än det vi över huvud taget här
diskuterar. Jag hörde en ärad talare
påstå att vi hade hämtat uppslaget från
Puerto Rico. Men vi kunde ha gått till
den amerikanska senaten. Där får en
senator från en stor stat 170 000 dollar
per år, som han kan betala ut i löner.
Han får inte ha mer än 40 anställda.
Men det är väl alldeles uppenbart att
när det står och väger mellan en republikan
och en demokrat kan man säga:
Tänk vilken penningvinst som demokraterna
gör därför att de lyckats få
in exempelvis — som på sin tid — senator
Kennedy i senaten! De vann 170 000
dollar om året. Jag vågar väl påstå att
för världen och det demokratiska partiet
var dessa 170 000 dollar ganska likgiltiga
— det väsentliga var att få in
en dugande karl. Hela detta betraktelsesätt,
att det väsentliga är att räkna ut
i pengar vad det ena partiet vinner eller
förlorar, kanske stärker högerns självkänsla,
men det stärker inte vår. Vi
har inget intresse av den beräkningsgrunden,
och det är ganska ynkligt att
höra den framföras här från talarstolen.

Jag vill nu fråga: Är den amerikanska
demokratien sämre än exempelvis

Tisdagen den H december 1905 em.

Nr 41

den som vi bär liar? Jag tror inte att
man med fog kan göra detta gällande.

I små stater får senatorerna bara 100 000
dollar i bidrag om året — det är ju
knappt en halv miljon kronor. Enligt
högerns betraktelsesätt är alltså en senator
från en mindre stat mindre värd.

Jag tror inte ett dugg på dessa profetior
om att den politiska aktiviteten
och entusiasmen är beroende av om
exempelvis de stora bolagen eller staten
skänker pengarna. Vore jag medlem i
något av de borgerliga ungdomsförbund
— det finns ju många hinder för det —
sa skulle det vara en ganska grotesk
situation om jag skulle säga: Får jag bidrag
från staten och inte från Boliden,
slutar jag att vara politiskt aktiv. Det
är så groteskt att man inte kan förstå
den argumentationen. Så kan det ju
inte förhålla sig.

Det enda av vad som kommit fram
här i debatten som man kanske ett ögonblick
borde uppehålla sig vid igen är
att regeringen har varit nonchalant när
det gällt att tillgodose kravet på utredning.
Jag vill gärna säga att vi är
känsliga för detta, eftersom vi tycker
att varje ärende skall vara förberett så
att medborgarna kan ta ställning till
det. Men då vill jag gärna fråga: Vad är
det för reella utredningskrav som icke
bär tillgodosetts? Jag lyssnade med
största uppmärksamhet till herr Ohlins
inlägg, som jag till många delar kan
instämma i. Han framhöll t. ex. nödvändigheten
av en fri tidningspress.
Det gjorde jag också. Jag hoppas att
den kommande verksamheten under den
tid jag har kvar skall visa att jag menar
allvar med det.

Jag vågar påstå att den socialdemokratiska
pressen i detta land är fri,
trots att den har åtijutit såväl LO-stöd
som partistöd och nu kanske får statsstöd.
Många tycker kanske att diskussionen
ibland är alltför fri i socialdemokratisk
press. Det tycker inte jag.
Jag anser det vara ett hälsotecken att
det största partiet vågar föra en fri

1 (»5

Statsbidrag till politiska partier

diskussion om de stora samhällsfrågorna.
På den punkten kan jag följaktligen
helt instämma med herr Ohlin. Hans
grundinställning skilde sig också avgjort
från den inställning som dominerade
högertalarens. Jag kan även instämma
med herr Ohlin i hans principiella
uppläggning.

Det finns vissa utredningskrav som
inte tillgodosetts, sade herr Ohlin. Då
uttryckte han sig precis som vid våra
tidigare samtal och uppehöll sig mycket
utförligt vid att man måste förhindra
att partistödet blir presstöd.
Kammarens ledamöter kunde själva konstatera
vilken huvudfråga detta var för
honom i hans anförande. Men all right!
Då säger jag: Den frågan behöver vi
inte utreda, ty vi kan inte gå med på
den. Vi kan icke införa regler som
möjliggör att staten gör intrång i partiernas
verksamhet och att partierna
skulle vara förbjudna av staten att göra
vissa ting och tillåtna att göra vissa
andra. Det är följaktligen meningslöst
att utreda den saken, när utgångspunkterna
är så olika.

Nå, men mandatfördelningen som
grund för partiernas bidrag? Ja, för
all del. Det kan finnas skäl för olika
meningar därvidlag, och jag påstår inte
att det bara finns en möjlighet till ställningstagande.
Man kan också utgå från
den procentuella fördelningen av väljarna.
Man kan ha mandaten i andra
kammaren eller i hela riksdagen. Men
vilken utredning skulle kunna belysa
den saken? Det är ett politiskt ställningstagande
och ingenting annat. Alla
här vet precis lika mycket om det i dag
som efter en lång utredning.

Om jag alltså går igenom fråga efter
fråga, så ber jag er beakta vilka utredningskrav
det är som har trampats
under fotterna. På vilken punkt har vi
gått förbi de vanliga spelreglerna? Jag
har här angivit två typexempel. Den
ena gäller frågan om insyn hos partierna
och kontroll över deras verksamhet.
Det förklarar vi att vi inte kan gå

106

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

med på. Följaktligen bortfaller det utrédningskravet
utifrån våra synpunkter.
Det andra exemplet gäller frågan
om fördelningen av pengarna. Där säger
vi att det inte behövs någon utredning,
ty den frågan kan vi ta ställning till
lika bra nu som när vi har ett utredningsmaterial.

Som jag sade i mitt första anförande
finns det möjligen en sak som man
skulle kunna se litet närmare på, nämligen
hur partierna för närvarande finansierar
sin verksamhet. Om det var
det som herrarna är ute efter, så är
det möjligt att vi skulle kunna tillmötesgå
ett sådant utredningskrav och undersöka,
om vi skall ha beloppet 23
miljoner kronor i nästa års statsverksproposition
—• om beloppet återfinnes
där; det kanske kan tänkas andra belopp.
Men detta är en fråga som vi här
i kammaren, och i första kammaren så
länge den finns till, får pröva varje år.
Vad finns det för anledning tro att en
utredning är nödvändig för att ta ställning
till den frågan nu? Om det är
det ni vill ha, så säg klart ifrån det, så
skall vi fundera på om vi skall göra en
utredning rörande partiernas finansiering
av sin verksamhet och se om den
kan leda fram till ändrade belopp för
partistödet. Det berör inga principer
utan bara beloppet.

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att utredningskraven i den mån de
har avsett sådant som skulle kunna vara
vägledande för denna kammarens ställningstagande
har tillgodosetts.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohman ställde
den frågan till mig hur jag rimligen
kunde tänka att högerpartiet tog särskild
hänsyn till sina bidragsgivare. Låt
mig då peka på några siffror, herr Bohman,
så kanske det klarnar.

Riksdagens upplysningstjänst meddelar
att de enda uppgifter som står till
buds rörande partiernas finanser är de
som finns att hämta i centralorganisa -

tionernas årsberättelser, som i huvudsak
endast omfattar dess förvaltade
medel. För 1964, meddelar man vidare,
uppgick högerpartiets intäkter till
6 323 138 kronor, varav 600 000 kronor
utgjorde medlemsavgifter, herr Bohman
! Låt oss tänka oss den situationen
att bidragsgivarna — tv det är ju bidragen
som i stort sett utgör skillnaden
mellan dessa 6 miljoner och 600 000
kronor — strejkar. Hur går det då? Jo,
då brakar hela högerpartiet ihop!

Sedan talas det så mycket om frihet
och att man inte skall dela ut andras
pengar. Jag har själv ett par aktier i
ett bolag som har lämnat högerpartiet
stöd. Jag har inte precis tyckt om detta,
men jag har inte kunnat göra något
åt det.

Herr Bohman framhöll vidare att det
inte får utgå statsmedel. I samma andedrag
talar han emellertid om att det
skall göras skatteavdrag för detta ändamål,
d. v. s. att finansminister Sträng
skulle gå miste om precis samma summa
som ett bolag betalar till herr Bohmans
parti. Även detta är statsmedel,
bara med den skillnaden att det blir
ett visst bolag, som avgör till vem staten
skall betala ut det belopp det gäller.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! När statsministern verkligen
skulle dräpa till mig och framföra
starka motargument, framhöll han att
det gått in i det allmänna medvetandet,
att utbildning är en samhällets uppgift.
Det råder väl inga delade meningar och
har inte heller rått några sådana på den
punkten.

Men detta är en sak. En annan sak är
den politiska verksamhet som vi nu talar
om. Vi har inte nekat till att ta emot
pengar till ungdomsorganisationerna
för utbildningsuppgifter och liknande
ändamål. Däremot har vi vänt oss mot
att man skall ta emot pengar till politisk
verksamhet. Vi var under ett par
år så heroiska, att vi inte tog emot några
sådana bidrag. Men vad ledde detta

Tisdagen den 14 december 1965 cm.

Nr 41

167

till? Jo, till att de pengar som vi sade
nej till i stället användes för att förstärka
centerpartiets ungdomsorganisation.
Vårt ungdomsförbunds ordförande är
nu själv ledamot av denna kammare
och han kan själv tala om för statsministern
vilka konsekvenser bidragstiinkandct
kan ha medfört för högerungdomen.
Det kan han, bättre än jag redogöra
för.

Anledningen till att jag tog upp det
— för att citera statsministern själv —
»groteska» exemplet att ett förstakammarmandat
representerar ett värde för
ett parti av ungefär 500 000 kronor var
att det visar hur orimligt det system är
som får sådana konsekvenser. På detta
svarar statsministern med att tala om
att en senator i USA har — om jag inte
minns fel — ett arvode på 170 000 kronor.

(Hans excellens herr statsministern
Erlander: 170 000 dollar — i partistöd.)

Det är ett arvode — inte partistöd —
som senatorn lyfter.

(Hans excellens herr statsministern
Erlander: Arvodet ligger helt utanför
detta.)

Statsministern menar alltså att beloppet
utgår till ett parti? Jag får i så
fall be herr statsministern att återkomma
till mig med ett förtydligande i denna
fråga. Jag vågar nämligen bestrida att det
är fråga om ett partistöd av det slag, som
vi diskuterar i dag. Det är ett belopp
som senatorn själv lyfter för att täcka
sina egna omkostnader för fullgörandet
av sin funktion som senator — motsvarande
den funktion som en riksdagsman
i Sverige har att fylla och för vilken
denne till en del kommer att få
sina kostnader täckta genom det beslut
som riksdagen häromdagen fattade. Det
är två helt olika typer av statsstöd som
vi nu talar om.

För att sedan göra det hela något mera
smakligt talar statsministern genomgående
om en »förnedrande tiggarverksamliet».
Jag ser ingenting förnedrande
i att ett partis funktionärer och huvud -

Statsbidrag till politiska partier

män talar med sina sympatisörer och
bidragsgivare om hur man skall bära
sig åt för att finansiera en verksamhet,
som man ibland har rätt svårt att täcka
kostnaderna för. Huvudsaken är att bidragsgivarna
och partiets representanter
förfäktar samma syn på politiken.
Man vill förverkliga samma idéer och
vädjar till folks offervilja för att gemensamt
kunna möjliggöra detta. Det är
sannerligen ingenting förnedrande i
detta. Man skapar kontakter, man skapar
engagemang, man skapar entusiasm,
och de människor som skänker sitt bidrag
känner sig delaktiga i den politiska
verksamheten. Det är också någonting
väsentligt. Bland de flera hudra
tusen medlemmar som högerpartiet har
finns det många stora och små, och det
är klart att förhållandevis betyder de
stora företagen mera än de små. Det
väsentliga för det politiska arbetet är
emellertid de många medlemmarnas engagemang
och insatser. Det är detta som
är det intressanta.

Jag tycker att man har rätt att ställa
en fråga till statsministern. Det socialdemokratiska
partiet, vars idealitet man
i varje fall inte tidigare ifrågasatt, har
verkligen kämpat sig fram på barrikaderna
och så småningom nått sin nuvarande
position. Man har nu haft regeringsmakten
här i Sverige helt eller
delvis under nära trettio år. Hur kommer
det sig då att man just nu, när man
sitter vid makten, plötsligt anser sig behöva
12 milijoner kronor om året för
att konservera den position i vilken
man nu befinner sig?

När man i en sådan här debatt bekämpar
en motståndare, använder man
naturligtvis ibland överord —- orimligt,
groteskt o. dyl. Jag tror »inte ett dugg»
på vad herr Bohman säger, sade statsministern.
Jag tror »inte ett dugg» av
vad statsministern säger, säger jag, och
därmed är vi tillbaka i utgångsläget.

Under debatten i första kammaren
citerades ett uttalande av en av statsministerns
partivänner i Tyskland, och

168 Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

det kan måhända vara av intresse att
återge uttalandet även här ty vederbörande
gav uttryck åt precis samma
uppfattning som jag gjorde. Jag tror
»inte ett dugg» på vad han säger, invänder
kanske statsministern. Det är möjligt,
men det kan ändå vara värt att
citera uttalandet: »Ett dominerande

statsbidrag skadar demokratien. Del
försvårar varje strävan att göra medborgaren
delaktig i det samhällspolitiska
livet och att få honom intresserad av
den demokratiska staten. Väljarens intresse
för ett aktivt arbete inom partierna
avtar i proportion till partiernas
strävan efter statsbidrag.»

Detta säger en representant för det
socialdemokratiska partiet i Västtyskland
efter det att man där i många år
haft partistöd. Han vet alltså — eller
borde i varje fall veta — vad han talar
om.

Herr Hedlund! Jag bad att få exempel
— jag fick sifferuppgifter. Herr Hedlund
insinuerade att bakom bidragen
låg krav på påverkan i olika konkreta
politiska situationer. Jag väntar fortfarande
på exempel, där vissa bidragsgivare
har ställt villkor som vederbörandes
politiska parti har tillmötesgått
eller vägrat tillmötesgå.

Avdrag för skatt har jag inte talat om,
men det har förts fram tidigare i andra
sammanhang som ett mera smakligt system.
Jag tycker också det är ett mera
smakligt system. Och förstår inte herr
Hedlund vad det är för skillnad på att
få avdrag för vissa utgifter och att få
pengarna direkt från staten, måste jag
säga att jag beklagar herr Hedlund.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Statsministern undrade — och diskussionen
gäller i hög grad just detta —•
vad jag egentligen begärt skulle utredas
innan föreliggande ärende tas upp till
avgörande. Jag skall be att få läsa upp
några punkter som jag för cirka fyra
veckor sedan framförde i denna kammare.
De borde inte vara några nyhe -

ter för statsministern. Det blir, herr
talman, fråga om en uppräkning.

Jag nämnde vid detta tillfälle först beloppets
storlek. Möjligheterna att undvika
att beloppen i framtiden successivt
skruvas i höjden var det andra som behövde
utredas. Det tredje var frågan
om lämpliga stödmetoder. Det kan gälla
även andra metoder än bidrag till tryckning
av valsedlar. Det fjärde var högertanken
på skattelättnad för den som ger
bidrag till ett politiskt parti. Det femte
var metoderna för fördelningen mellan
partierna och vilka metoder som därvidlag
kan vara de mest motiverade.
Det sjätte är att pröva hur man skall
kunna trygga att inte i framtiden ett regeringsparti,
som har majoritet i båda
kamrarna, godtyckligt ändrar fördelningsgrunderna
till egen fördel. Det
sjunde är i vad mån man kan trygga
att ett eventuellt stöd blir ett direkt stöd
till partierna såsom viktiga organ för
demokratien och inte något annat. Det
åttonde är slutligen att det måste framstå
såsom angeläget att man inte konstruerar
stödet så, att de existerande
partierna därigenom skyddar sig själva
mot uppkomsten av nya politiska meningsriktningar.

Detta är ett program på åtta punkter.
Mot bakgrunden av att detta program
har framförts i denna kammare ber
jag kammarens ledamöter att bedöma
sakligheten i statsministerns tidigare reflexion,
att jag egentligen bara hade
uppehållit mig vid eu väsentlig sak.

Nog om detta. Det förefaller f. ö. stå
utom all debatt att statsministern, även
om han skulle vilja hävda att han inte
tror på en av dessa punkter, inte kan
vara säker på att en utredning inte
skulle kunna löna sig även på denna
punkt, och att det i varje fall är en lång
rad punkter som skulle behöva utredas.

Herr talman! Efter att ha framhållit
detta vill jag tillägga, att jag självfallet
på en del punkter vill instämma i
vad först herr Hedlund och sedan herr
Erlander framhållit beträffande före -

Tisdagen den 14 december 1905 em.

Nr 41

109

komsten av överdrifter i argumentationen
mot tanken på ett partistöd. Klart
är emellertid, att i vad mån argumenten
mot partistöd får substans i hög
grad beror på hur saken läggs till rätta,
på vilka metoder man använder. Därför
kan jag fortfarande inte förstå varför
inte regeringen har kunnat gå med
på att härvidlag göra en utredning, innan
den presenterade ett förslag.

Statsministern anförde ett bra citat

— jag tror han har anfört det tidigare

— att demokrati är styrelse genom offentlig
debatt. Jag tycker det är en vägande
synpunkt som där uttrycks. Men
då ligger det väl också mycket i att en
regering bör vinnlägga sig om att så
handlägga viktiga frågor, att offentligheten
och de beslutande församlingarna
får en så god belysning som möjligt,
innan de har att ta ställning. Det
är detta regeringen uppenbarligen inte
gjort i denna sak.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Även jag har anledning
att ge uttryck för tillfredsställelse över
att herr Ohlin och jag i mångt och
mycket i denna fråga befinner oss på
samma linje.

Sedan vill jag säga till herr Bohman,
att om man har fått en viss portion förnuft
så är man väl skyldig att försöka
begagna det. När jag har klargjort för
herr Bohman att 90 procent av högerpartiets
intäkter utgörs av bidrag samt
tillagt, att självfallet måste högern ta en
viss hänsyn till ifrågavarande bidragsgivare,
så försöker herr Bohman ändå
få kammaren att tro, att någon sådan
hänsyn tar man aldrig.

(Herr Bohman: Just det!)

Ja, det får herr Bohman försöka inbilla
någon annan än mig.

Så några ord om skatten och skatteavdraget,
herr Bohman. Hur verkar det
där med skattefriheten? Jo, det verkar
så att bidragsgivaren -— vad han nu
kan heta — genom skatteavdrag får ett
G* — Andra kammarens protokoll 1965.

Statsbidrag till politiska partier

belopp av herr Sträng i stället för det
belopp bidragsgivaren lämnat herr Bohman.
Det är den verkliga innebörden
av det hela: bidragsgivaren behöver betala
mindre till herr Sträng bara därför
att han givit herr Bohman en slant. Det
är alltså staten som bidrar i sådana
fall.

Detta kommer herr Bohman inte
ifrån. Har man fått ett visst mått av
förnuft bör man som sagt begagna det,
herr Bohman.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Herr Bohman började
sitt anförande med att göra gällande att
konstitutionsutskottet hade snabberett
detta ärende och att utskottsutlåtandet
var ett torftigt och summariskt aktstycke.
Jag vet inte vad herr Bohman menade
med det påståendet, ty såvitt jag
förstår har detta ärende behandlats precis
på samma sätt som alla andra ärenden
i konstitutionsutskottet.

Det är inte svårt, herr talman, att
framlägga motiv för statligt stöd till de
politiska partiernas verksamhet. Alla
har ju i dag varit överens om att fri
opinionsbildning är en förutsättning för
att folkstyret skall fungera. De politiska
partierna är därvid de olika meningsriktningarnas
instrument. Det är genom
partierna som vi vill utforma samhället
på visst sätt. Våra olika värderingar och
bedömningar tar sig uttryck i att vi ansluter
oss till eller på annat sätt ställer
oss bakom olika partier.

För att partierna skall kunna fullgöra
sin uppgift måste de ha tillräckliga resurser.
Det är glädjande att det såvitt
jag förstår blott är ett fåtal i denna församling
som är principiellt emot ett
statligt stöd åt partierna.

Den som aktivt deltar i partiarbetet är
alltför väl medveten om att den politiska
verksamheten har blivit dyrare och
dyrare. De aktiva partiarbetarna får
ägna en mycket stor del av sin tid åt
att försöka finna inkomstkällor åt partier
M

170

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

ernas organisationer. Det får man säkert
göra även i fortsättningen, partistödet
till trots.

Att de politiska partierna verkligen
behöver bidrag framgår inte minst av
ett uttalande som herr Per Ahlmark
gjorde i Expressen den 13 december.
Han sade där att två partier — jag vill
inte namnge dem här — »är så fattiga
att de inte kan fullgöra en hel rad elementära
förpliktelser mot sina väljare
och medlemmar». Det visar ju att man
verkligen behöver en förstärkning av
sina kassor.

Den politiska informationen måste
ständigt söka sig nya vägar, vilket medför
nya och högre kostnader. Den tiden
är förbi då det räckte att klistra affischer
på ladugårdsväggar. Den formen
av propaganda har ju för övrigt reglerats
genom att städer och samhällen infört
särskilda bestämmelser om hur affischering
och sådant får ske. Även detta
har lett till högre kostnader för partierna.
Televisionen och radioprogrammen
drar högre inspelningskostnader,
och de trycksaker vi använder blir dyrare
och dyrare att framställa.

Man skall emellertid inte bara titta på
partiernas utgifter under en valrörelse.
Lika viktig som valrörelsen är den aktivitet
partierna utövar mellan valtillfällena.
Det måste pågå en ständig informations-
och upplysningsverksamhet.
Organisationernas uppläggning av den
måste bli sådan, att de kan konkurrera
med andra intressen.

När man nu visste att stora grupper
inom de borgerliga partierna — även
inom högern, som ju förordade skattelindring
i stället för bidrag till partierna
— önskade ett statligt stöd, så är det
ju förvånande att debatten om förslaget
har blivit så häftig. Men det är naturligtvis
så, att man visserligen vill ha
pengarna men man vill samtidigt försöka
komma åt socialdemokratien. Egendomligt
vore det ju annars att denna
rimliga tanke — att staten skall lämna
ett visst bidrag till partipolitisk verk -

samhet — har kunnat åstadkomma en
så våldsam debatt.

Argumenten mot bidraget har varit
synnerligen överdrivna. Den röda tråden
i dem har varit att socialdemokratien
genom maktfullkomlighet otillbörligt
vill tillskansa sig medel för sin
verksamhet.

Om man studerar angreppen i den
borgerliga pressen får man en både roande
och beklämmande läsning. Göteborgs-Posten
har funnit på ett roande
men också egendomligt argument —
det går i linje med herr Bohmans åsikter.
Tidningen säger: »Partierna kommer
alltså för framtiden att arbeta på
ackord. Ju flera riksdagsmän de kunna
krångla in på Helgeandsholmen desto
större blir understödet.» Herr Hjörne i
Göteborgs-Posten och herr Bohman har
ungefär samma uppläggning på sina angrepp
mot förslaget. Men detta ger ju
inget stöd för påståendet, att socialdemokratien
skulle tillskansa sig otillbörliga
förmåner.

Jag vill gärna säga några ord om ett
par principiella invändningar som har
rests mot stödet.

Man menar att partierna måste stå
fria gentemot staten, vilket inte skulle
vara fallet om de får bidrag. Denna fråga
har diskuterats tidigare i dag, men
jag vill ändå ta upp den. Stödets utformning
är ju just sådan, att staten inte
skall kontrollera hur pengarna skall användas.
Partierna kommer att stå lika
fria gentemot staten som nu. Vad motståndarna
emellertid underlåter att beröra
är det ökade beroende som partierna
råkar i genom det ökade behov av
ekonomiskt stöd från enskilda organisationer
och företag som successivt uppstår.

Vi vet att partiernas kostnader ökar
kraftigt, och vi vet vidare att medlemmarnas
avgifter trots kraftiga höjningar
inte förslår långt. Ekonomien kan
inte heller klaras med hjälp av lotterier
av skilda slag, även om sådana inslag
kommer att behövas också i fram -

Tisdagen den 14 december 1905 em.

Nr 41

171

tiden. Men behovet av insamlingar eller,
för att uttrycka det i klartext, tiggeriet
skulle behöva bli mera omfattande, om
man inte finge ekonomiskt stöd av samhället.

Man kan inte som herr Bohman försöka
göra gällande, att en enskild person
eller ett företag lämnar ekonomiskt
bidrag till ett parti för att vederbörande
tycker att det är roligt att lämna ifrån
sig pengar; man gör det därför att man
tror att man därmed gagnar sin egen
sak. Denna påverkan vill herr Bohman
inte erkänna. Men man måste föra en
företagsvänlig politik för att företagarna
skall lämna pengar. Även detta bär
Per Ahlmark uttryckt på ett intressant
sätt, då han i samma artikel i Expressen
som jag nyss åberopade sade: »I
dag finns en inte obetydlig risk att finansiärerna
i vissa lägen får ett indirekt
och skadligt inflytande över partiernas
politik.» Jag vill instämma i de
farhågorna.

Låt mig kommentera ytterligare en
sak som i den offentliga debatten fått
mycket stort utrymme. Även reservanterna
och herr Bohman har ägnat den
frågan ganska stort utrymme. Det gäller
påståendet att statligt partistöd innebär
att de enskilda medborgarna åläggs att
skattevägen stödja även sådana meningsriktningar
som de inte sympatiserar
med. Man lägger upp propagandan så
att man säger: Här har vi 23 miljoner.
Och så säger man med darr på rösten:
Se där vad ni får betala i skattemedel
till de politiska partierna! Men låt oss
granska detta resonemang en liten smula.
Man gör ju inte en proportionell
uppdelning av skatten och räknar ut
hur mycket var och en bidrar med
till försvaret, till den frivilliga skytterörelsen,
till skolan, till pensionerna
och till de andra hundratals delposterna
i budgeten. Vi har ingen specialdestination
av medborgarnas skatt. Skulle
man emellertid göra eu sådan proportionell
uppdelning på de otaliga delposterna
i budgeten, skulle man givetvis
finna många poster, beträffande vilka

Statsbidrag till politiska partier

många medborgare skulle anmäla ovilja;
inte ens jag skulle kanske vara så
glad åt att bidra till vissa av dem.

Men lät oss göra tankeexperimentet
att man fördelade skatten proportionellt
på de olika posterna. Vad skulle
man då finna att det föreslagna partistödet
innebar? Man skulle finna att en
person, som betalar 3 000 kronor i skatt
till staten, skulle bidra med ca 2: 75 per
år, d. v. s. med ungefär 5 öre i veckan,
till det allmänna partistödet. En person
som betalar 6 000 kronor i statsskatt,
skulle få bidra med mellan 5 och 6 kronor
per år. Och en del är han ju beredd
att betala till det parti som företräder
hans egen meningsriktning. Jag tycker
att vi bör avföra detta argument ur debatten.

Herr Bohman inför även ett annat argument
och säger, att det är betänkligt
att man med skattemedel stöder odemokratiska
partier. Han menar att man
borde se till att sådana partier inte fick
något stöd. Kampen mot odemokratiska
partier av vad slag de vara månde skall
föras på annat sätt; den skall föras genom
informations- och upplysningsverksamhet.
Jag tror på demokratien
och på upplysningsverksamhet, och jag
hyser därför ingen som helst fruktan
för det anslag som kommer att gå till
det kommunistiska partiet. Om man
dessutom betänker att detta parti får
en mycket liten summa jämfört med vad
de andra partierna får, finner man att
detta argument är betydligt överdrivet.

Ett annat intressant argument går ut
på, att man med det föreslagna systemet
befäster den nuvarande partistrukturen.
Det argumentet har förts fram
vid flera tillfällen i dag, och det har
även förekommit i pressen. Det intressantaste
uttrycket tog det sig i Vestmanlands
Läns Tidning. Efter att ha
påpekat att det faktiskt finns folk som
anser att huvudskälet mot statsfinansiering
av politiska partier är att metoden
låser fast och konserverar gällande partimönster,
skriver tidningen:

»Det går an att studera samman -

172

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

hanget på allra närmaste håll. Alla vet
ju att resonemangen mellan folkparti och
center mattats av på sistone — här i
Västmanland sade det tidigare så samarbetsvilliga
centerpartiet plötsligt och
klart ifrån att det inte behövs något
borgerligt samarbete alls i nästa års valrörelse.
Och för vår del tror vi det är en
tidsfråga när herr Hedlund kryper ur
den s. k. mittenalliansens spindelnät.
Man kan inte bevisa något i sådana här
saker, men nog är det svårt att blunda
för hur ''självständigheten’ ökat i samma
takt som partistödet närmat sig.»

Detta måste bygga på ett missförstånd
— inte att det nu skulle råda
kärvhet mellan dessa partier, det vet jag
ingenting om. Men uppfattningen att
statsstödet skulle få denna inverkan
måste bygga på ett missförstånd. Sanningen
är den, att det föreslagna partistödet
ställer sig helt neutralt till såväl
sammanslagningar som delningar av
partier. Om centern och folkpartiet går
samman, får de precis lika stort stöd
som de båda partierna tidigare hade tillsammans.

Herr talman! Jag skall inte yttra mig
mer i denna fråga, eftersom socialdemokraterna
i konstitutionsutskottet
kommer att i detalj granska förslaget.
Bara ett par ord ytterligare till herr
Bohman. Herr Bohman frågar patetiskt
hur gångna tiders socialdemokrater,
som kämpade på barrikaderna med stor
idealitet och stor offervilja, skulle ha
känt sig inför detta förslag. Jag är alldeles
övertygad om att tusentals och
åter tusentals barrikadkämpar gärna
skulle ha sett att de fått bidrag från
samhället till den verksamhet de bedrev,
så att de hade kunnat ägna sig åt
fruktbringande politisk verksamhet i
stället för åt allt det arbete de fick utföra
för att skaffa de medel som var
nödvändiga för att hålla partiskutan flytande.

Vi stöder, herr talman, med statliga
medel en rik flora av organisationer,
som representerar en omfattande och

varierande aktivitet i samhället —- jag
behöver inte räkna upp alla dessa organisationer.
Det har rått stor enighet
på den punkten i detta hus. Det är enligt
vår mening lika rimligt att samhället
stöder de organisationer som bär
upp demokratien: de politiska organisationerna,
utan vilka vårt folkstyre inte
kan fungera.

Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Arweson
och Andersson i Storfors, fru Holmberg
samt herrar Mellqvist och Fredriksson
(samtliga s).

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vägrar faktiskt att
tro att de gångna tidernas barrikadkämpar
verkligen skulle ha instämt med
herr Bengtsson i Varberg alldeles nyss.
Att det »tjuvsamhälle» som de bekämpade
skulle ge dem pengar till den kamp
de då bedrev, måste från deras synpunkt
ha förefallit otroligt.

Herr Bengtsson kritiserade mig för
att jag sagt att frågan »snabbehandlats
i vederbörande riksdagsutskott». Jag
vidhåller den uppfattningen. Enligt vad
jag har inhämtat — här får konstitutionsutskottets
representanter opponera
sig om de kan — förekom det inte ens
någon föredragning i utskottet, och
principdiskussionen ägde rum under
två timmar, och detta av ett ärende som
enligt justitieministerns proposition »är
en fråga av största betydelse för det politiska
livet och för demokratiens arbetsvillkor».
Att behandla ett sådant förslag
utan föredragning och efter två
timmars diskussion kallar jag verkligen
»snabbehandling».

Herr Bengtsson antydde, att bidragsgivare
inte ger pengar till ett parti av
fri vilja utan att fä något för dem. Detta
är fel om herr Bengtsson åsyftar något
konkret. Om herr Bengtsson ser det hela
mera abstrakt, kan det vara rätt, men

Tisdagen den 14 december 1905 em.

Nr 11

175

det finns skäl att klara upp sammanhangen.
Är det inte så att ett partis politik
inte bara formas av respektive
partiinstanser utan också av dess medlemmar
ute i mångfalden politiska föreningar?
Det finns naturligtvis ett växelspel
mellan dem, som sitter och skriver
partiprogram och partiresolutioner,
samt de människor, som genom partiet
söker få stöd för sin uppfattning och
sina intressen. Genom det parti, på vilket
en väljare lägger sin röst, vill han
förverkliga sin syn på hur samhället
skall fungera. För att förverkliga den
synen vill han att partiet skall vara så
starkt som möjligt. Den offervilja som
kommer till uttryck inom de politiska
partierna — i varje fall inom vårt parti
— vittnar väl om att min uppfattning är
den riktiga.

Jag har inte sagt, herr Bengtsson, att
kommunisterna inte skall ha något stöd.
Jag vill inte ha något statsstöd alls vare
sig åt kommunisterna eller åt några
andra. Jag har sagt att det förhållandet
att man skall ge kommunisterna partistöd
är inkonsekvent. Inkonsekvensen
består i att man i demokratiens namn
stöder ett parti, som inte har den demokratiska
åskådning vi anser vara typisk
för den västerländska demokratien.
Det är den inkonsekvensen jag ville påvisa
och inte någonting annat.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Bohman påstod
att partierna skulle bli beroende av
staten därför att denna lämnar bidrag,
förnekade jag detta bestämt, eftersom
utformningen av bidraget är sådant att
staten inte får något som helst inflytande
över partierna. Mot detta ställde jag
det inflytande, som onekligen privata
intressenter kan få över partierna. Detta
togs upp av herr Hedlund och flera
andra, och herr Ahlmark har hävdat,
att partierna inte går helt fria för påverkan
av dem som lämnar medel.

Här talar herr Bohman om offervilja.

Statsbidrag till politiska partier

Det skulle vara rätt intressant att få en
analys av offerviljan bakom de stora belopp
herr Hedlund nyss nänmde. När
ett bolag skänker 100 000 kronor till ett
parti, kallar jag inte detta för offervilja;
det betyder ingenting för bolaget och
kan inte heller anses belasta det.

Herr Bohman påstår att de gamla barrikadkämparna
inte skulle ha velat ta
emot något statsstöd. Jag drömde inte
ett ögonblick om att vi här talade om
förhållandena i det gamla svenska
»tjuvsamhälle», där herr Bohmans parti
styrde. Jag trodde att vi talade om ett
partistöd i våra dagar, ett stöd från det
samhälle som vi har format i kamp med
herr Bohmans parti.

Beträffande bidraget till kommunisterna
kan sägas att bakom herr Bohmans
resonemang låg oviljan att med
skattemedel lämna bidrag till andra
åsiktsriktningar över huvud taget. Detta
bemötte jag genom att smula sönder
resonemanget i detalj, varpå jag tog upp
det andra resonemanget om oviljan att
lämna statsbidrag till odemokratiska
åsiktsriktningar. Därvidlag hävdar jag
fortfarande att kampen mot nazismen
inte skall föras genom att de inte skall
få statsbidrag, utan vi skall föra en sådan
informations- och upplysningsverksamhet,
att det inte blir någon jordmån
för ett nazistiskt parti i vårt land.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
rikta en andra fråga till herr Bengtsson
i Varberg. Skulle det alltså inte stöta
herr Bengtsson, om vi använde statliga
pengar för att stödja ett nazistiskt parti
i vårt land?

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! I högerns motion om
partistödet görs gällande att förslaget
skulle innebära förpliktelse för enskilda
medborgare att skattevägen finansiera
även partier med vilka de inte
sympatiserar. Detta måste i så fall vad
riksdagspartierna beträffar i allt vä -

174

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

sentligt gälla de kommunistiska väljarna.
På grund av de föreslagna reglerna
för partistödets fördelning, d. v. s. efter
mandat i stället för efter antalet röster,
kommer ungefär hälften av den kommunistiska
valmanskåren att få vara med
och finansiera ett annat parti än det
man givit sitt förtroende vid valet. Det
är ju så det ligger till. Därmed har jag
också replikerat herr Bohman.

Jag skall inte vid det här tillfället ta
upp någon diskussion med herr Bohman
om högerns respektive vår inställning
till demokratien. I första kammaren
lär herr Bohmans partiledare, herr
Holmberg, ha sagt, att det mycket väl
kan tänkas att högerpartiet i alla fall
kommer att ta emot ett partistöd om ett
sådant kommer att beslutas. Det kommer
då att innebära att man tar emot
statsmedel, i vilka också kommer att ingå
skattepengar betalda av kommunisterna.
Det låter sig tydligen väl förenas
med högerns uppfattning om vad demokrati
är.

Vi har i motion nr 971 i denna kammare
föreslagit att partistödet skall fördelas
enligt partiernas röstetal vid valen
till andra kammaren i stället för
efter partiets mandatmässiga representation
i riksdagens båda kamrar. Vår
föreslagna fördelningsprincip sammanfaller
rätt väl med den som förordats
av pressutredningen och på vilken såväl
regeringspropositionen som utskottsutlåtandena
i övrigt bygger. Utan egentlig
motivering och än mindre av några
som helst godtagbara skäl har regeringen
föreslagit att hälften av vad kommunisterna
borde få enligt pressutredningens
förslag nu skall delas mellan de
fyra andra riksdagspartierna. Den här
knäsatta fördelningsprincipen innebär
att bara partiorganisationer i valkretsar,
där mandatutdelning erhålles, skall få
stöd. Men har inte organisationer som
inte uppnår sådan utdelning också valutgifter?
Principen kan inte vara rättvis
vare sig i förhållande till väljarna
eller partierna emellan.

Utskottet har tagit förslaget men i
denna del tydligen utan större entusiasm.
Man vill inte att den föreslagna
fördelningen skall betraktas som en för
framtiden orubblig ordning och man
förordar att fördelningsgrunden underkastas
en förutsättningslös översyn sedan
man fått erfarenheter vid tillämpningen.
Trots att jag betraktar detta uttalande
som ett förpliktande löfte om
en snar utredning av det föreslagna partistödets
fördelning vill jag likväl yrka
bifall till motion nr 971 i denna kammare.

Oaktat vad jag här sagt om fördelningen
är vi anhängare av partistöd av
samma principiella skäl som anförts i
regeringens förslag, i utskottsutlåtandet
och i den förda diskussionen.

Demokratien och medborgarnas möjligheter
att välja, ta ställning till och
genom sina representanter besluta i
samhällets angelägenheter vilar på partiernas
verksamhet. Att olika intressegrupper
via olika partier får ökade
politiska möjligheter att bedriva upplysningsverksamhet
och klargöra sina
alternativ måste vara i den enskilde
medborgarens intresse. Kostnaderna
kan ju heller inte anses överväldigande,
då hela partistödet rör sig om betydligt
mindre än en promille av statsutgifterna.

Trots den av mig kritiserade fördelningsprincipen
för det föreslagna partistödet
innebär likväl detta större rättvisa
partierna emellan då det gäller
upplysning och propagandamöjligheter.
Detta gäller särskilt partier som inte
kunnat räkna med stöd från näringslivet
och inte kunnat falla tillbaka på
större bidrag från intresseorganisationer.
Man kan nog förstå högerns opposition
mot partistödet just med tanke
på detta förhållande. Oppositionen behöver
med andra ord inte vara enbart
taktiskt betingad.

.Statligt stöd åt olika organisationer
ocli meningsriktningar är, som redan
sagts, inget nytt i vårt politiska liv. Här

Nr 41

175

Tisdagen den 14 december 1905 cm.

har nämnts det stöd som utgår till de
olika ungdomsförbunden och som utgått
vid folkomröstningar. Jag tycker emellertid
regeringen eller utskottet kunde
ha kostat på sig en mera fyllig redovisning
av understöd av skilda slag
som utgår till Organisationssverige i sin
helhet av allmänna medel. Även med
hänsyn härtill tror jag mig med gott
samvete kunna inför väljarna försvara
det föreslagna stödet till de politiska
partiernas verksamhet.

Till slut vill jag, herr talman, uppriktigt
beklaga att Stockholms-Tidningen
skall nedläggas. Jag betraktar det som
helt orimligt att svensk arbetarrörelse
inte skall ha en enda daglig morgontidning
i huvudstaden. Jag vill ge uttryck
för den meningen att det rimligen borde
finnas möjligheter att skapa en stabil
grundval för åtminstone en daglig
morgontidning för arbetarrörelsen i huvudstadsregionen.

De stora folkrörelserna, fackföreningarna
men även exempelvis kooperationen,
kanske också hyresgäströrelsen
och eventuellt andra folkrörelser borde
gemensamt kunna skapa denna grundval.
Måhända skulle det visa sig ändamålsenligt
för en sådan tidning att åtminstone
i viss mån låta olika meningar
inom arbetarrörelsen och nämnda folkrörelser
konuna till uttryck, vilket givetvis
på intet sätt behövde förringa
tidningens värde som motvikt mot det
privata tidningsinonopol, som nu tycks
vara enda alternativet inom en region
med en och en halv miljon invånare,
där löntagarna dominerar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag, med den ändring
däri som föranledes av bifall till
motion nr 971 i denna kammare.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Den proposition som
framlagts om partistöd är en demonstration
av en allt maktfullkomligare regering.
Med hänsyn till det sätt varpå förslaget
presenterats och utformats drar

Statsbidrag till politiska partier

jag mig inte för att använda omdömet
högst uppseendeväckande. Införandet
av statsstöd till de politiska partierna
är, som departementschefen mycket riktigt
säger, en fråga av största betydelse
för det politiska livet och demokratiens
arbetsvillkor.

Denna vitala och viktiga fråga föreläggs
nu riksdagen utan någon som
helst utredning, helt i strid med gängse
praxis. De makthavande gav sig för
några veckor sedan inte ens tid att avvakta
tryckningen av propositionen
utan tillgrep den unika metoden att utfärda
en kommuniké, i vilken man försökte
göra gällande att en utredning
inte vore behövlig, då det inte kunde
påvisas någon sakfråga, i vilken en utredning
skulle kunna bli vägledande.
Med hänsyn till den debatt, som förs
här i dag, måste man konstatera att så
många oklara tolkningar och meningar
redan framställts, att frågan om partistöd
aldrig skulle ha förelagts riksdagen
i proposition, om frågan noggrant fått
utredas av sakkunniga, och absolut inte
heller, om väljarna, skattebetalarna, fått
tillfälle att säga sin mening om att man
med deras pengar vill förvandla politiska
partier till statliga subventionsdepåer.

I ett demokratiskt samhällssystem är
det viktigt att medborgarna fritt får bestämma
vilket parti de vill tillhöra, att
de fritt får stödja det parti som de vill
föra fram. Man kan inte med demokratiska
medel tvinga väljare att stödja vissa
partier. Jag vill till och med göra
gällande att det vore stridande mot
grundlagen. Där står det att »Konungen
må ingens samvete tvinga eller tvinga
låta». Man kan aldrig tvingas att hjälpa
ett parti till makten. Det är ju skillnad
om man stöder olika lagar och föreskrifter
som redan är beslutade. Men
vad är man nu i färd med att göra här?
Man tänker tvinga människor att stödja
politiska riktningar som för dem är
fullkomligt främmande.

Vad skulle man t. ex. säga om det —

176

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

som förut har sagts i denna kammare —
skulle uppstå några partier som hade
rashets på sitt program, som kanske
skulle vilja införa dödsstraff eller något
annat? Om ett sådant parti plötsligt
skulle erövra ett mandat och få de 2
procent av rösterna, som är så viktiga
för att få ifrågavarande stöd, och det
t. ex. bekämpade judar, skulle dessa
senare då vara tvungna att stödja ett
parti som direkt ville gräva deras egen
grav?

Här har man i dag talat om att det är
så viktigt med ett partistöd. Om vi går
till Kungl. Maj:ts förordning 1964 nr
510, så sägs däri beträffande politiska
ungdomsföreningar att bara de får stöd
som öppet tar ställning för demokratien.
Därmed får de kommunistiska
ungdomsdistrikten och ungdomsklubbarna
inte något stöd. Men nu plötsligt,
när man inför julen har så brått att få
partistödet klart till nästa år, vill man
tydligen göra kommunisterna till demokrater.
Om man skall följa vad som
gjorts, kommer man alltså fram till att
den kommunistiska ungdomsrörelsen
inte är demokratisk men att det kommunistiska
partiet plötsligt är demokratiskt.

Ett partistöd låser partistrukturen till
båtnad för dem som sitter vid makten.
Att man tvångsvis uttar partistöd genom
skattebetalarna och låter dem ingripa
i en strid som de politiska partierna
för, måste väl vara alldeles fel. Staten
måste väl alltid stå neutral i sådana
strider. Partier måste anföras av personer
som har planer, idéer och visioner
för framtiden. Inte skall väl partierna
bli några statliga subventionsdepåer,
som jag förut uttryckte det.

Men hur har vi råkat i den situation
som vi nu befinner oss i? Man kan väl
helt enkelt säga att det beror på att
många människor har tröttnat på de nu
existerande politiska partierna. Ett
långvarigt regeringsinnehav av ett och
samma parti och oppositionens oförmåga
att bjuda väljarna ett samlat alterna -

tiv har helt enkelt gjort att det politiska
intresset har svalnat och mattats. Ett
beslut att tvångsvis uttaga skattepengar
skulle ytterligare förkväva det politiska
intresset och bedöva viljan att aktivt
stödja politiska partier genom arbetsinsatser
och med pengar.

Hur rätt hade inte den talare som för
en stund sedan yttrade: Inte skulle väl
en sådan man som t. ex. den store Branting
velat ha några subventionspengar.
Han behövde dem inte! Han hade idéer!
Han hade planer! Han hade visioner!
Han ville någonting!

Herr Hedlund talade om sina aktieinnehav
och andra saker. De aktierna
har han fullkomligt frivilligt. Han skulle
i stället se efter hur det står till i
hans parti. Där pågår för närvarande
en stor medlemsvärvningstävlan. Hur
många har man t. ex. fått ihop i Medelpad?
Det kan vi läsa om i Svensk Politiks
senaste nummer — 4 medlemmar
i ett helt distrikt. Det mer än något annat
visar väl att folk har tröttnat. De
vill ha någonting annat. De vill ha nya
idéer.

Hur kan man säga att man behöver
statligt stöd? Varför går man inte ut till
medlemmarna i t. ex. det parti som jag
särskilt sympatiserar med — centerpartiet
— och säger till dem att betala 20
kronor per medlem under nästa år? Då
skulle man få ihop till det stöd som man
nu tigger och ber om och hjälper socialdemokraterna
slå in i ett paket till julen.
Det tycker dock herr Hedlund är
omöjligt. Han tror alltså inte längre på
offervilligheten bland sina egna medlemmar.

»De betänkligheter, som tidigare funnits
mot tanken på statligt stöd till politiska
partier, har under senare år i stor
utsträckning vikit.» Hur vet man egentligen
det? Man har alltså frågat folket?
Titta t. ex. på Aftonbladets sista sida i
dag, för att göra reklam för ännu en
socialdemokratisk tidning! Av fem utfrågade
människor är det bara en som
vill ha ett statligt stöd.

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

177

Detta partistöd iir helt enkelt ett förtäckt
presstöd. Detta föll igenom i nästan
samtliga remissinstanser, men genom
ett fantastiskt förvandlingsnummer
av en gammal känd jonglör på den
politiska marknaden bytte man bara
namn och kallade det för partistöd.
Mycket har ortlats om presstöd, men så
mycket står klart att ett fritt åsiktsbyte
och en oberoende nyhetsförmedling
icke främjas av tidningar som blir beroende
av partiledningars godtycke och
välvilja.

Sådana tidningar som Arbetaren, Dagen,
Idrottsbladet m. fl. och alla böcker
som kommer ut, varför skulle inte också
de stödjas?

Som säkert framgått av mitt tal är jag
inte för partistödet på något sätt och
inte heller för presstöd. Därför bryr jag
mig egentligen inte så mycket om den
fördelningsgrund som man har framlagt,
men vill jag ändå säga några ord i
denna fråga. Som jag tidigare sade gynnar
och konserverar partistödet de stora
partierna och missgynnar de små.
Den diskriminerar helt enkelt uppkomsten
av nya partier. Den politiska jonglör
jag talade om förut sade i presstödsfrågan
att man för att få ett stöd där
skulle ha mandat i två på varandra följande
andrakammarval. Hur skulle man
nu lösa problemet när det gällde partistöd.
Jo, man satte sig ned och räknade
ut att MbS hade 1,5 procent, och då satte
man självklart gränsen vid 2 procent.

Det är väl egentligen konstigt att mina
kolleger, herrar Sjöholm och Regnéll,
som är invalda av samma väljare som
jag, plötsligt blir taxerade till 60 000
kronor, men för att min profet — höll
jag på att säga — nekar mig att vara
med i centerpartiet är jag inte värd någonting
ekonomiskt.

Hur är det egentligen med de olika
partierna? Om man skulle tänka sig att
jag vore detta parti, som man är så rädd
att jag möjligen skulle kunna bli, då
vore det för mig lika dyrt att sätta upp
affischer över hela Sverige som det vore

Statsbidrag till politiska partier

för högern, kommunisterna eller folkpartiet.
Man säger i denna proposition
att man »vill förebygga tillfälliga förskjutningar».
Vidare står där också någonstans
att man fär se till att det »inte
får avsedda återverkningar på partiförhållandena».
Man är helt enkelt så rädd
att det skall bli några förskjutningar.
Man vill ha allting kvar vid det gamla.
Därför har man i kväll och tidigare under
dagen bara talat om partier. Man
har alldeles glömt bort väljarna!

Herr Hedlund sade, att politiska partier
var fria staters liv. Han glömde en
mycket viktig sak. Det är fria människors
liv, men den saken får han och
jag väl diskutera så småningom. Herr
Hedlund säger i sin motion alt han är
villig att acceptera detta stöd för år
1966; sedan får man möjligen ta upp
frågan om en lämplig och riktig utformning
av det allmänna partistödet. Några
andra centerpartister säger till och med
— om jag inte skall citera utan klart säga
meningen: Ge oss pengarna, så kan
vi utreda saken senare! Men i och med
att man vill utreda saken, är man ju
helt på det klara med att det kanske
finns många fel med partistödsförslaget.

Departementschefen säger att förslaget
»bör ha förankring i en bred opinion».
Jag frågar mig igen: Hur vet man
att man har denna förankring i den
breda opinionen? I utskottsutlåtandet
står det: »Såvitt framgår av de väckta
motionerna kan sistnämnda förutsättning
anses uppfylld», nämligen att det
finns en bred opinion. Räknar jag motionerna
där finner jag att det är sex
stycken för, fem stycken emot och två
stycken som vill utreda. Det kan jag
inte finna vare sig matematiskt eller på
något annat sätt bekräfta påståendet.

Kära andrakammarledamöter! Vilka
man skall fråga i detta fall är inte er
själva, som sysslar med politik, utan
det är väljarna, ty det är de som skall
betala. Om varje skattebetalare i sin
kommande deklarationsblankett skulle
få göra ett kors om han inte ville betala,

178

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

då kan jag garantera att det skulle bli
ett jättestort kors på partistödets gravkulle.

Politiska partier är fria staters liv.
Detta kan väl icke äga sin tillämpning
på stater, där partierna förvandlas till
statliga subventionsdepåer. Införandet
av partistödet är på längre sikt ett hot
mot den fria staten.

Statsrådet Ulla Lindström frågade en
gång under remissdebatten, när vi diskuterade
u-landshjälpen: »Ge mig något
exempel på hur jag skall kunna ge
dessa svältande människor pengar! Var
skall vi ta pengarna?» Jag vill säga:
Här finns pengarna att ta, här finns 23
miljoner kronor.

Politiska partier skall, som jag sade
tidigare, stödjas av vilja, entusiasm,
lidelse och idéer. På det lilla skattepaket
eller julpaket, som centerpartiet och
kommunisterna vill hjälpa socialdemokraterna
med i kväll, skulle man kunna
texta en liten vers — man brukar ju göra
det på julpaket — av följande lydelse: Åldrigt

motståndarparti
vi med kryckor skall stå bi,
diktatorers vänner stöda,
kläda, nära och väl göda.

Propaganda blir en näring
och en tröttsam, följsam käring.
Redaktör blir medaktör,
ingen längre lugnet stör.

Herr tomten Tage övervakar
att vi alltid Sträng bejakar.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Redan vid remitteringen
av proposition 174 märktes det med
all önskvärd tydlighet att något särdeles
var å färde. Man fick en stark känsla
av att nu skulle den verkligt stora och
tunga propagandaapparaten sättas i
gång för fullt. Det tillhör det mera ovanliga
att debatten startas redan vid remitteringen
och därav drog jag denna
slutsats. Fortsättningen har verkligen
följt precis som man kunde ana. I de
inlägg som kom så hjärtligt spontant —•

ja, spontant är kanske inte rätta ordet,
tv en del av inläggen verkade ganska
väl förberedda — fälldes omdömen som
jag nog kan säga inte hör till de vanliga
i kammaren. Redan att framlägga
en proposition om ett partistöd betecknades
därvid som ett klart missbruk avregeringsmakten,
vilket också visade
hur maktfullkomlig vår regering hade
blivit under de senaste åren.

Samtliga talare önskade, med någon
liten variation, att en allsidig utredning
skulle ha gjorts innan propositionen avlämnades.
Det skall erkännas att det är
det mest vanliga förfarandet att undersökning
och utredning förekommer,
men jag ber kammarens ledamöter lägga
märke till att det inte lär finnas så värst
mänga instanser att vända sig till utanför
partiernas krets i avsikt att bedöma
en fråga som denna. Vilka remissinstanser
anser man egentligen ha blivit förbigångna
i denna fråga?

Speciella svårigheter att få frågan belyst
ligger också, som tidigare har berörts
här i kväll, däri att vi vet så otroligt
litet om vilka medel som står de
olika partierna till buds. Lika väl dolt
är det varifrån dessa medel kommer.
Man har från den borgerliga sidan satt
upp en bastant järnridå framför dessa
frågor. Menar man nu att en utredning
skulle vara möjlig utan att vetskap finnes
om i vilken omfattning och till vilka
belopp medel står till partiernas förfogande?
Eller är man kanske beredd
att skingra dimmorna kring dessa frågor?
Jag vill gärna ha sagt att en utredning
utan klarhet på den punkten är
rena rama spegelfäkteriet utan någon
som helst effekt. Det socialdemokratiska
partiet har aldrig dolt varifrån dess
valanslag kommer, och det skulle ha varit
en politisk städningsprocedur av
hög valör om även de borgerliga partierna
hade redovisat sina källor.

De hårda orden under remissdebatten
har inte bara upprepats — de har i hög
grad förstärkts i de efterföljande motionerna.
Med hänsyn till dessa har man

Tisdagen ilen 14 december 19t>5 em.

Nr 11

17!)

all anledning att fråga en del motionärer
om de verkligen känner till de
ords valör som de behagar använda.
Speciellt har ordet demokrati utsatts
för en tolkning som iir förvånansvärd.
Detta ord tycks ha en mängd betydelser
enligt den vokabulär som använts.

Redan i remissdebatten förekom ett
inlägg — det har för övrigt upprepats
här i kväll — som jag gärna vill erkänna
att jag iir speciellt nyfiken på. Jag citerar
uttalandet: »Utöver bidrag kan man
tänka sig den metod som har aktualiserats
av högerpartiet, nämligen viss skattelättnad
för den som ger bidrag till ett
politiskt parti. Även detta är ju ett sätt
för statskassan att stödja partierna. Därvidlag
finns det sålunda inga delade
meningar, och ingen politisk meningsriktning
tar i princip avstånd från tanken
på ett visst stöd. Hur mycket det
skulle kosta att medge skattefrihet för
gåvor till de politiska partierna är svårt
att säga — den såken skall jag inte diskutera
— men det är uppenbart att det
skulle bli betydande kostnader för statskassan.
Nog är den frågan tillräckligt
intressant för att förtjäna en belysning.
»

Så yttrade sig herr Ohlin, och jag
håller med honom om att frågan är intressant.
Men jag kan inte underlåta att
fråga herr Ohlin: Menar herr Ohlin att
ett sådant förfaringssätt skulle vara
mera demokratiskt än vad som nu föreslagits
i propositionen? Har herr Ohlin
inte några som helst betänkligheter mot
en sådan anordning? Eller menar herr
Ohlin att man helt kan bortse från den
tradition som utvecklat sig, vilket också
bekräftats här i kväll, nämligen att de
borgerliga partierna får sina bidrag från
den förmögnare delen i vårt samhälle,
under det alt det i hög grad är löntagarna
som stöder arbetarpartiet. Detta
är i och för sig helt naturligt med tanke
på den långtgående utjämningspolitik
mellan olika samhällsgrupper som vårt
parti alltid eftersträvat. Att högern lockas
av tanken på ett system med skatte -

Statsbidra? till politiska partier

lättnad för gåvor till politiska partier
förefaller vara helt i stil med högerns
politik. Därför är det inte att förvåna sig
över att högern framfört detta förslag.

Men är det verkligen också folkpartiets
mening att detta är ett demokratiskt
riktigt system? Jag tror att ett svar
på denna fråga intresserar ganska
många i vårt land, inte bara kammarens
ledamöter.

Enligt nuvarande skattelagar skall i
varje fall varje bidrag till politiska partier
vara hos givaren beskattade pengar.
Men hur skulle det verka enligt högerns
av herr Ohlin så varmt rekommenderade
förslag? Förmodligen skulle det vara
mycket enkelt att ordna det så, att staten
fick betala huvuddelen av de borgerliga
partiernas valanslag, ty de som har
de största inkomsterna skulle endast bekosta
kanske ned till 20 procent av de
medel som ställdes till förfogande åt de
borgerliga partiernas valorganisationer.
Återstående 80 procent skulle då betalas
av skattemedel. Däremot skulle de
pengar, som nu hopbringas av landets
löntagare enskilt eller i valanslag från
våra fackliga organisationer, aldrig
komma att belasta vare sig statens eller
kommunernas skattekassor.

Är det en sådan utveckling, herr
Ohlin, som man anser vara demokratisk,
då tycker jag att jag på visst sätt
har rätt att säga, att medborgarrätt
fortfarande heter pengar. Kan man från
högerns och folkpartiets sida anse, att
man är mera fri och obunden, om man
mottar valanslag från bolag eller bankhus,
varvid ingenting redovisas offentligt,
än man skulle vara genom ett stöd
från staten med en klart angiven summa
utan något som helst villkor för att
erhålla denna summa? I någon motion
står det talat om folkstyre. Man har anledning
att be vederbörande tänka på
det ordets innebörd.

Herr Ohlin har också sagt här i
kväll att regeringspartiet tillskansar sig
huvuddelen av partistödet. Det är inte
riktigt med sanningen överensstämman -

180

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

de. Enligt de grunder varefter partistödet
skulle utgå, skulle folkpartiet få
4 140 000 kronor, centerpartiet 3 660 000
kronor, högerpartiet 3 120 000 kronor
och kommunisterna 600 000 kronor.
Dessa belopp tillsammans blir 11 520 000
kronor, under det att anslaget till socialdemokraterna
skulle bli 11 460 000
kronor. Sålunda är det felaktigt att säga
att socialdemokraterna tar huvuddelen,
men det är väl inte lätt att bestrida att
vårt parti är det största.

Herr talman! I den rika skörden av
motioner förekommer en som, trots de
allmänt hårda orden i flera av motionerna,
starkt skiljer sig ifrån de övriga
i fråga om uttryckssätt och påståenden.
Jag avser motionen nr 962 av herrar
Rubin och Sjöholm. Jag tror inte det är
en tillfällighet att det bara är två
MbS-are som har undertecknat den motionen.
Jag vet inte varför bara dessa
två har gjort det. Vissa skäl talar för
att det borde ha varit tre. Men jag måste
säga att det är med verkligt stor tillfredsställelse
jag konstaterar att »tredje
mannen» inte velat ställa upp och skriva
under den motionen. Dessa två herrar,
Sjöholm och Rubin, står således ensamma.

Jag ämnar inte bemöta denna motion
med alla dess stupiditeter och våldsamma
utfall, men jag finner det ändå,
ärade kammarledamöter, angeläget att
fästa kammarens uppmärksamhet på att
sådana motioner kan skrivas och föreläggas
svenska riksdagen år 1965. Motionen
är inte värd att läsas, men jag
ber ändå kammarens ledamöter att läsa
den läsa och begrunda.

I anledning av herr Rubins anförande
här i kväll vill jag säga att det inte
är mycket att svara på. Men jag vill
erkänna att en sak har klarnat för mig.
I förra veckan talade han om att rebeller
hade tagit honom till fånga och
släppt honom igen efter några dagar,
och jag måste säga att jag har stor förståelse
för att rebellerna släppte honom.

Man säger på ett ställe i motionen:
»Någon demokratiens renlevnadsdomstol
skall sålunda inte behöva inrättas.»
Man kan undra om den inte skulle ha
en viss uppgift att fylla. De uttryck
som används i denna motion stärker i
varje fall inte demokratiens sak. Man
kommer osökt att tänka på det gamla
ordspråket: Man skall inte kasta sten,
när man sitter i glashus. I den oförblommerade
frispråkighet som presenteras
kommer man slutligen fram till
det som förmodligen är pudelns kärna
i något mycket dunkelt tänkesätt. Jag
citerar: »Konsekvenserna blir sålunda
att regeringspartiet dels för egen del
reserverar merparten av det allmänna
partistödet och dels kan få påräkna att
behålla det stöd som det redan nu har.
Oppositionspartierna får väsentligt
mindre statsstöd och förlorar underlaget
för nu utgående privat stöd.»

År det just detta som ter sig så vidrigt
ur demokratisk synpunkt? I varje
fall visar man inte någon större respekt
för det egna väljarunderlaget, medan
man ger väljarunderlaget på vårt håll
en mycket vacker blomma. Jag kan
också mycket väl förstå att man själv
känner sig sitta på ett mycket instabilt
väljarunderlag, men menar herrar motionärer
på fullt allvar att det socialdemokratiska
partiets underlag är betydligt
mer solidariskt än det borgerliga
underlaget? För min del vill jag inte
bestrida att det kan finnas skäl för ett
sådant antagande, men inte hade jag
trott att det skulle på ett så utomordentligt
sätt verifieras av de båda motionärerna,
och jag hoppas att de har rätt
i detta stycke. Men även om vårt väljarunderlag
alltså skulle vara mera stabilt
än borgerlighetens, kan man fördenskull
angripa den demokratiska
funktionen i väljarunderlagets sätt att
vara?

Det skulle, herr talman, finnas åtskilligt
mer att säga om den politiska renlevnaden
i anledning av motion nr 962,
men jag avstår tills vidare därifrån.

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

181

Jag tror att det var herr Bohman som
påstod att behandlingen av ärendet i
konstitutionsutskottet hade varit synnerligen
knapphändig. Jag vill bestrida
detta påstående och bestämt säga ifrån
att det fanns tid att behandla ärendet
på det sätt som man kunde önska. När
det från borgerligt håll i utskottet framhölls
att det var ont om tid, förklarade
vi från socialdemokratisk sida genast
att vi var beredda sätta till både den
följande fredagen och måndagen för att
få det hela ordentligt utrett. Men då
svarade man ganska omgående ungefär
på följande sätt: »Vi har väl ingen möjlighet
att övertyga varandra och då är
det bättre att inte förlänga behandlingen
i utskottet, utan i stället ta debatten
i kamrarna.»

Jag är också väl medveten om att debatten
egentligen aldrig var avsedd för
utskottet, utan för kamrarna, och man
gav från borgerligt håll som sagt klart
uttryck åt den uppfattningen att det var
i kamrarna som debatten skulle äga
rum. Men då skall man inte heller i
efterhand påstå att det inte gavs tid
till en ingående behandling av frågan
inom utskottet. Så var ingalunda fallet.
Det fanns ingen som skyndade på oss,
och det ordnades föredragningar precis
i den utsträckning vi önskade. Det förhållandet
att man från borgerligt håll
sedan sade ifrån att man inte ansåg
det värt att lägga ned ytterligare tid
på saken, eftersom man inte kunde
övertyga någon om sina synpunkter,
är något varför inte den del av utskottet,
som nu ställer sig positiv till förslaget,
kan lastas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag i dess helhet.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Till herr Henningsson
vill jag säga att när herr Ohlin omnämnde
högerns förslag att gåvor till
partierna skulle befrias från skatt, skedde
det bara för att klargöra att även
denna metod innebär ett betydande

Statsbidrag till politiska partier

statsbidrag till partierna. Att av detta
dra slutsatsen, att herr Ohlin rekommenderade
metoden, är nog i kraftigaste
laget.

Det har tidigare i kväll av dem som
är motståndare till partistödet hänvisats
till principiella skäl såsom en motivering
för detta motstånd. Det må då
vara tillåtet för den, som inte är motståndare
till partistödet av principiella
skäl, att ett ögonblick uppehålla sig vid
den principiella sidan av saken.

Även principer måste kunna förnuftsmässigt
motiveras, och den fråga som
i detta sammanhang bör ställas är: Föreligger
det risk för att ett statligt partistöd
skall utnyttjas för påtryckningar
mot partierna i vissa situationer? Kommer
partierna genom ett partistöd att
förlora någon del av sin frihet i förhållande
till staten?

Herr Bohman ansåg tydligen att det
fanns sådana risker. För min del skulle
jag också bestämt motsätta mig ett stöd
från statens sida till partierna, om jag
trodde att det förelåg verkliga risker av
detta slag. Men jag tycker att vi har
anledning ett ögonblick fundera över
hur det förhåller sig med den saken.

För min del kan jag, åtminstone teoretiskt,
mycket väl tänka mig att ett
mäktigt och stort parti, som mycket
länge innehaft regeringsmakten, så småningom
sätter likhetstecken mellan det
egna partiet och samhället i så hög grad
att man betraktar kritik av partiet såsom
en rent av samhällsfientlig gärning.
Man kan mycket väl tänka sig att
ett stort parti i den situationen tycker
att det är bedrövligt att samhället,
d. v. s. partiet, skall ge pengar till ett
annat parti för att detta skall ställa till
svårigheter för det egna partiet, d. v. s.
för samhället. Det kan ligga rätt nära
till hands att tänka på detta sätt. En
sak är emellertid att bli frestad att använda
partistödet som påtryckningsmedel
för att få det besvärliga partiet att
handla mera allmännyttigt och en annan
att utföra handlingen, d. v. s. att

182 Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

direkt använda stödet som påtryckningsmedel.
Vi får inte glömma att en
sådan handling måste verkställas inför
öppen ridå och i full belysning. Man
vet att det obekväma partiet kommer
att vädja till opinionen, och man vet
också att opinionen är känslig för rent
spel. Jag kommer till slutsatsen att risken
för påtryckningar med partistödet
som medel måste vara ganska obetydlig
just på grund av offentlighetsprincipen.
Jag litar inte på det stora partiets
intresse för rent spel, även om ett
sådant intresse mycket väl kan finnas,
utan, som sagt, framför allt på offentlighetsprincipen.

För min del har jag alltså inte några
principiella betänkligheter mot att staten
betalar en del av partiernas kostnader,
d. v. s. ger dem ett slags grundtrygghet,
men det hindrar inte att jag
är långtifrån nöjd med det sätt varpå
denna fråga aktualiserats och den utformning
som förslaget i hastigheten
har fått.

Några av felen med den föreslagna
konstruktionen är dels att den försvårar
nya partibildningar och dels att den
i hög grad gynnar stora partier. Detta
betyder att ett partistöd som är utformat
som det nu föreslagna kommer att
verka konserverande på såväl partistrukturen
som styrkeförhållandena, och
det kan alltså med fog sägas vara konstruerat
för att bevara status quo.

Såvitt jag förstår finns det endast ett
skäl för att exempelvis införa två kriterier
för att ett parti skall vara berättigat
erhålla bidrag, nämligen en strävan
att förhindra nya partibildningar,
och det finns väl endast en anledning
att ge ett stort parti så mycket mer
pengar, nämligen önskan att ge detta
stora parti ekonomiska förutsättningar
för att kunna fortsätta att vara stort. I
båda fallen är man ute för att konservera
nuvarande förhållanden. Att slippa
förändringar har varit ledmotivet för
den som konstruerat förslaget.

Jag tycker att om det någonsin har

funnits starka skäl för en utredning före
beslutet är det just i detta fall. Jag undrar
just vad man på regeringssidan
skulle säga om ett oppositionsparti i en
partimotion föresloge ett nytt anslag av
denna storleksordning till ett nytt ändamål
och så fullständigt utan motivering
med avseende på beloppets storlek
som fallet är i denna unika proposition.
Att det skulle sägas hårda ord om
lättsinne och ansvarslöshet tar jag för
givet. Man måste nog vara i regeringsställning
för att kunna tillåta sig någonting
dylikt. Jag kan omöjligen begripa
varför det plötsligt blivit så bråttom
med att fatta beslutet om partistöd, att
man inte har tid med en synnerligen
motiverad utredning av frågan, och en
utredning som kommer före beslutet,
vilket ju är det vanliga.

Statsministerns förklaring till varför
han inte ville gå med på en utredning
var att herr Ohlin föreslog att utredningen
bl. a. skulle syssla med problemet
hur man skall förfara för att få
garanti för att pengarna inte går till
presstöd. Vad gör man i den situationen
vid en underhandling om man vill
komma till ett resultat? Jo, man ger
naturligtvis ett motbud till den man
underhandlar med. Statsministern kunde
t. ex. ha sagt att han inte ville vara
med om hr Ohlins förslag men att han
kan tänka sig att en utredning blir tillsatt
för att behandla andra problem
bl. a. storleken av partistödet. Det är
alldeles fel att säga att det behövs en
detaljerad redogörelse för partiernas inkomster
för att en sådan utredning skall
kunna göras. Man bör känna till utgifterna,
men att i detalj veta varifrån
pengarna tas är naturligtvis inte nödvändigt.

Det gäller alltså för det första storleken
av statsstödet. För det andra frågar
man sig efter vilka principer stödet
skall fördelas. Det är ingalunda självklart
att det skall ske på det föreslagna
sättet. För det tredje: Vilka kriterier
skall uppställas för att ett parti skall

Tisdagen de» 14 december 19(55 em.

Nr 41

183

kunna få stöd? Här har man valt två
kriterier på ett, som det ser ut, slumpartat
satt, såvida avsikten inte är den
som herr Rubin angav. För det fjärde: I
vilka former skall stödet utgå? Det är
nämligen inte heller givet att hela stödet
skall utgå i form av direkta anslag, utan
även andra, och kanske t. o. in. bättre
metoder, kan tänkas. Jag föreställer mig
att om statsministern på allvar hade
ställt ett sådant motbud hade vi också
fått en utredning om partistödet.

I en socialdemokratisk tidning läste
jag att partistödet sedan det utgått några
år kommer att av de flesta betraktas
som någonting självklart. Jag tror att
tidningen i detta fall får rätt. Förmodligen
kommer också de, som nu av
principiella skäl motsätter sig bidraget,
att finna sig i systemet sedan det
existerat en viss tid. Även principer är
ju underkastade förändringens lag. Det
slösades på sin tid mycken vältalighet
för att försvara principen att första
kammarens ledamöter inte skulle ha
några arvoden, för att ta ett exempel.

Det är dock inte något försvar för
det sätt på vilket förslaget om partistöd
nu framföres för riksdagen. Det
är ju fråga om någonting nytt om vilket
det råder mycket delade meningar,
och det borde ha varit självklart att
frågan fått utredas på vanligt sätt och
att det dessutom getts tillfälle till en
offentlig debatt om utredningens förslag.
Så stora anslag till helt nya ändamål
brukar genomföras först efter en
grundlig prövning av olika omständigheter
som kan inverka på beslutet, och
att välja en annan och bekvämare metod
än den vanliga, när det är fråga om
att partierna skall ha stöd åt sig själva,
måste ändå anses vara dålig politik.

I propositionen står det att läsa: »Beslutet
om ett sådant stöd är av den karaktär
att det bör ha förankring i en
bred opinion.» Det tycker jag också,
men jag tycker att regeringen har gjort
bra litet för att det skall kunna få en
sådan förankring.

Statsbidrag till politiska partier

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Till herr Gustafsson vill
jag säga, att jag skulle vara mycket glad
om den tolkning han gav herr Ohlins
yttrande var den riktiga. Men jag är
inte helt övertygad om att hans förmåga
räcker till att rätt tolka herr
Ohlins tankar och yttranden i detta
stycke. Jag skall ändå ta mig friheten
att tvivla på att man kan få uppfattningen
att detta endast gällde därför att
man önskade högerns förslag utrett. Jag
skall nämligen, herr Gustafsson, ännu
en gång läsa vad herr Ohlin säger i sitt
anförande i remissdebatten den 17 november
om detta ärende: »Även andra
metoder kan tänkas för att betala för
vissa konkreta saker. Utöver bidrag kan
man tänka sig den metod som har aktualiserats
av högerpartiet, nämligen
viss skattelättnad för den som ger bidrag
till ett politiskt parti. Även detta
är ju ett sätt för statskassan att stödja
partierna. Därvidlag finns det sålunda
inga delade meningar, och ingen politisk
meningsriktning tar i princip avstånd
från tanken på ett visst stöd. Hur
mycket det skulle kosta att medge skattefrihet
för gåvor till de politiska partierna
är svårt att säga — den saken
skall jag inte diskutera — men det är uppenbart
att det skulle bli betydande
kostnader för statskassan. Nog är den
frågan tillräckligt intressant för att förtjäna
en belysning.»

Att tolka detta så att han endast
önskade utredning i ärendet därför att
högern hade lagt fram förslaget har jag
mycket svårt att tro, herr Gustafsson.
Men jag blir mycket glad om herr Gustafsson
kan övertyga mig om att hans
tolkning är den riktiga.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om jag kan
övertyga herr Henningsson, men jag
kan försäkra honom att herr Ohlin ald -

184 Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

rig har rekommenderat det förslag som
det här var fråga om.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Om man mitt i denna
laddade debatt för ett ögonblick skulle
våga tänka på framtiden, d. v. s. hur
denna fråga kan tänkas gestalta sig
när vi om några år kommer att diskutera
den, så är jag för min del övertygad
om att vi inom en relativt nära
framtid kommer att ha en ganska enig
principiell uppslutning kring ett statligt
partistöd. — En långt enigare uppslutning
än vad vi i dag har. Men vad
som då kommer att bekymra oss och
uppta debatterna kommer helt säkert
att vara hur vi skall finna fördelningsregler
för att lämna ett rimligt och rättvist
stöd åt de olika partigrupperna,
med andra ord hur man skall avväga
stödet mellan olika politiska opinioner
på ett rimligt och riktigt sätt. Det är
den frågeställningen som bekymrar mig
för framtiden, och jag är som sagt klar
över att vi kommer att få principiell
enighet om partistödet.

När jag i dag har lyssnat på debatten
och hört de motstridiga meningarna,
vill jag gärna ha sagt att jag finner dem
delvis naturliga. Det är en ny och viktig
principiell fråga, och man kan med
all rätt hysa motstridiga uppfattningar
om vad som är rimligt och riktigt ur
principiell synpunkt och om de verkningar
som detta stöd kommer att få
ur praktisk synpunkt för partierna och
den framtida partigrupperingen.

Jag delar helt den mening som justitieministern
har givit utryck åt i propositionen
när han sagt, att »ett statligt
stöd, som täcker en väsentlig del
av partiernas utgifter, alltid måste bli
eu fråga av största betydelse för det
politiska livet och för demokratiens arbetsvillkor».
Det är självklart att en sådan
fråga alltid måste väcka debatt.
Men jag skulle för min del ändå ha
önskat att vi i vår mogna demokrati
haft möjlighet att handlägga denna prin -

cipiellt mycket känsliga fråga i en mera
lugn och sansad atmosfär efter en debatt
som hade varit betydligt mer fri
från affekter än vad den nuvarande debatten
har varit.

.lag vill gärna tillfoga, herr talman,
att eftersom det gäller en för folkstyrelsen
så vital fråga borde det ha varit
ett elementärt krav att statsmakterna
mycket allvarligt hade bemödat sig om
att presentera ett sakmaterial som kunnat
bilda ett principiellt och praktiskt
underlag för denna inträngande och
sansade debatt. I ett läge där samhället
talar om för medborgarna att man avser
att använda våra gemensamma skattemedel
för att finansiera partiernas
verksamhet, borde det ligga i samhällets
intresse att man belyser det gemensamma
medborgaransvaret för demokratiens
funktioner, just det medborgaransvar
som ligger bakom detta förslag. Från
rent idémässiga utgångspunkter instämmer
jag alltså i den kritik som under
dagens lopp har riktats mot denna
frågas handläggning.

Det skulle ha varit mycket stimulerande
och vitaliserande för den politiska
debatten om vi i en fråga av denna art
hade fått en debatt om demokratiens
framtida villkor. Rent allmänt hade det
för folkstyrelsen varit mycket önskvärt
att vi fått en debatt kring förutsättningarna
för denna folkstyrelse i
framtidens komplicerade samhälle, en
debatt som just belyst det idémässiga
ansvar som ligger bakom denna proposition
och som också belyst nödvändigheten
av det medborgerliga engagemang
som också ligger bakom samt
den folkliga kunskap och samhälleliga
solidaritet som ökar i takt med statsmaskineriets
ständiga tillväxt och alltmer
komplicerade natur. Jag är personligen
övertygad om att den debatten
— byggd på en gedigen utredning —
skulle ha lett till att ståndpunkterna
i princip hade närmat sig varandra och
att de större motsättningar som här förekommit
hade tonats ned.

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

185

Detta är alltså principiella utgångspunkter.
Beträffande de praktiska aspekterna
anser jag att en utredning hade
varit önskvärd, ty trots det som .statsministern
sade om att en utredning bara
hade haft att syssla med politiska värderingar
och bedömningar, så menar jag
att det finns många obesvarade frågor.
Utöver detta att en utredning borde ha
ställt samman det idémässiga underlaget
kunde man också ha belyst hur partiernas
kostnader varierar i förhållande till
deras storlek — d. v. s. just den debatt
som jag spår att vi får i framtiden —
vilka fördelningsmetoder som kan vara
riktiga och rimliga etc.

Jag har bara spårat en enda gemensam
grundläggande värdering i den
debatt som förts här i dag, och det är
den som uttryckts i den gamla sentensen
att partier är fria staters liv. Vi är
ense om att partierna är nödvändiga
element i en demokrati. Partierna förutsattes
visserligen inte i våra grundlagar,
men vi är ense om att vårt statsskick
är uppbyggt så att det förutsätter
partier. Och vi är ense om att partierna
deltar i statsstyrelsen som organiserade
uttryck för folkviljan.

Trots att det har poängterats tidigare
är det väsentligt att här understryka,
att utan partier kan demokratiens idéväsen
aldrig hållas levande. Utan partier
kan inte det nödvändiga medborgarengagemanget
kring folkstyrelsens
funktioner och de dagsaktuella politiska
frågorna upprätthållas. Men om vi
är överens så långt — och det har vi
varit ■— uppställer sig den intressanta
praktiska frågan: Vilka resurser vill vi
ge våra partier för att omsätta dessa
funktioner i verkligheten, och vilka finansieringsvägar
menar vi att partierna
bör välja?

Man kan naturligtvis med viss rätt
säga att människor som gruppmässigt
sluter sig samman kring en idé också
har det ideella och omedelbara ekonomiska
ansvaret för att denna idé föres
vidare i praktiken och hålles levande.

Statsbidrag till politiska partier

Så långt är det alldeles riktigt att utan
personliga, ideella insatser kan vare
sig partier eller andra folkrörelser i dagens
läge existera, och jag är övertygad
om att de inte heller kan det i framtiden.
Vi kommer att behöva alla frivilliga
och ideella insatser för partierna
även i framtiden. Men man frågar
sig då: Är den politiska verksamheten
en angelägenhet bara för den begränsade
del av vårt folk som är partiansluten? Hela

det principiella resonemang som
förts i cn rad anföranden i dag och
som jag nu har varit inne på leder till
slutsatsen att partiernas verksamhet är
ett intresse för alla medborgare och för
hela samhället. Och då måste nästa fråga
bli: Är det rimligt och ur demokratiens
synpunkt riktigt att begära att de
politiskt organiserade dels skall göra
en personlig uppoffring, dels göra en
ideell insats, bära upp partiorganisationerna,
vara opinionsförmedlare för
partipolitiska idéer eller för partiideologiska
grupperingar och dels bära det
ekonomiska ansvaret för att partiorganisationerna
fungerar? Jag kan inte
tycka det är rimligt att så sker. Jag drar
den slutsatsen att eftersom modern
opinionsbildning i dag är så dyrbar
och eftersom partierna och opinionsbildningen
är en gemensam angelägenhet
för alla medborgare, så måste den
enkla konsekvensen bli att vi också
gemensamt måste betala vad det kostar.

I realiteten är det också på det sättet
— vilket har framskymtat i flera
anföranden — att de partianslutna medlemmarna
i dag inte står för huvuddelen
av partiernas kostnader, utan det
är andra intressen som bär upp partiarbetet
ekonomiskt. Kostnadsutvecklingen
har lett till att partierna i långa
stycken har måst söka andra finansieringsvägar,
och det kan sägas att det i
dag är de tunga kapitalintressena inom
företagarvärld och fackorganisationer
som står för en mycket stor del av partiernas
opinionsbildande kostnader.

18G Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

Det kan tyckas märkvärdigt i dag,
men i framtiden kommer det säkerligen
inte att vara märkvärdigt, att om
vi är överens om att partierna är nödvändiga
för demokratien —■ och det
är vi ense om — så är det en föråldrad
syn att opinionsbildningen i ett modernt
samhälle skall finansieras av ekonomiska
intressen utanför det parlamentariska
livet. Om några få år kommer
detta att betraktas som en mycket
föråldrad syn.

Till dem som i dag varit principiella
motståndare till partistödet — herr Bohman
och andra — vill jag ställa frågan:
Är det mera idémässigt riktigt, är det
mindre principiellt riskfyllt, att mäktiga
intressen utanför det parlamentariska
livet bär ansvaret för demokratiens
funktionsduglighet på detta väsentliga
område? Är detta mindre riskfyllt
och mera principiellt riktigt än att
vi alla solidariskt bär det ansvaret via
gemensamma skattemedel?

Jag skall villigt erkänna att det ideala
hade varit om partierna kimnat vara
helt ekonomiskt oberoende såväl av staten
som av de mäktiga intressen utanför
det parlamentariska livet som jag
här pekat på. Men alla som sysslat med
partiverksamhet och alla som är realister
vet att detta är en ekonomisk
omöjlighet i dagens samhälle. Och när
det inte finns någon ideal lösning, herr
talman, så tvingas man att välja det
näst bästa. Det måste innebära, att eftersom
opinionsbildningen är en gemensam
angelägenhet, har vi alla att ekonomiskt
trygga dess möjligheter att fungera.

Nästa invändning från det statliga
partistödets motståndare har varit att
partierna skall vara oberoende av staten.
Därvidlag har jag rent personligt
eu speciell mening. Jag anser, att om
alla meningsriktningar som har gjort
sig kvalificerade enligt vissa regler får
statsmedel och om dessa fördelas rättvist,
så är egentligen beroendeförhål -

landet upphävt, eftersom alla intar samma
status gentemot samhället.

Vad man riskerar är — det erkänner
jag villigt — det statliga godtycket. Denna
synpunkt har också framförts i dagens
debatt. Men jag vill gärna säga,
att i en demokrati kan man aldrig eliminera
risken för att majoriteten i ett
parlament kan göra vad som betraktas
såsom övergrepp. Majoriteten har den
formella möjligheten härtill. Det enda
sättet att värja sig mot sådana övergrepp
är att gå ut till folket i val och
säga, att vi menar att här har skett ett
övergrepp och ber om folkets förtroende
att ur demokratien avlägsna detta
felaktiga beslut.

Men jag skulle inte tro att någon regeringsmakt
i en demokrati skulle vilja
negligera elementära rättvisebegrepp
härvidlag, exempelvis genom att på
grundval av ett majoritetsbeslut ställa
ett parti åt sidan, avstänga det från
statligt partistöd, därför att det hyser
för regeringsmakten obekväma åsikter.
Sådana är inte rättsbegreppen i en
demokrati. Min mening — och jag hoppas
alla delar den — är att det endast
är i totalitära regimer, med en helt
annan inställning till elementära rättsbegrepp,
som denna risk är uppenbar.

Vidare måste jag säga att man enligt
min mening begagnat sig av ordets makt
över tanken, när man under debatten i
dag försökt skapa en myt om att skattepengar
härvidlag skulle användas på
ett ovärdigt sätt. Jag måste fråga: På
vilket sätt är våra gemensamma skattepengar
komprometterade i detta fall?
Det finns ingen här som har påstått att
företagens pengar eller de stora fackorganisationernas
pengar är särskilt
komprometterade.

Man har sagt att det innebär en risk
för den fria opinionsbildningen att partierna
i stor utsträckning är tvingade
att lita till dessa finansieringsvägar. Men
ingen har sagt att det är särskilt komprometterande
ur demokratiens syn -

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

187

punkt. Då frågar jag: På vilket sätt iir
våra gemensamma skattepengar särskilt
diskriminerande i detta sammanhang?
Jag kan inte finna att de är diskriminerande.

Herr förste vice talmannen von Friesen
sade att allt partistöd innebär en
förpliktelse för enskilda människor alt
skattevägen finansiera även meningsriktningar
och partier som man inte
sympatiserar med. Denna mening har
ofta förts fram i kritiken. Jag tycker
för min del att det är ett ganska kortsiktigt
betraktelsesätt, ty om samhället
stöder alla politiska partier av en viss
betydelse, så stiiller sig samhället och
de enskilda, såvitt jag förstår, därigenom
neutrala till det politiska innehållet
i ehskilda partiers propaganda för
en viss åsikt i en viss fråga.

Lägger män samman effekterna av
alla partiers hävdande av sin linje i en
viss fråga måste enligt min bedömning
slutprodukten bli, att de politiska partierna
skapat en opinion i frågan -— och
det är denna opinionsbildning de enskilda
stöder med gemensamma skattemedel,
förmedlade av samhället. Jag
tycker det är en mycket viktig princip.

Det är alltså inte det enskilda partiets
enskilda åsikt i en viss fråga som
man lämnat sitt stöd åt utan åt slutprodukten
av de åsikter som brutits
mot varandra. Det blir en neutral opinionsbildningseffekt,
något som bör
ligga i samhällets och de enskildas intresse
att stödja ur rent principiella
synpunkter.

Även om man med fog kan hävda att
jag bedömer saken fel och att samhället
verkligen lämnar stöd åt en viss partipolitisk
propaganda, återkommer trots
allt samma fenomen på en rad andra
områden inom samhällslivet, där alltså
samhället ekonomiskt understödjer åsikter
som många medborgare inte gillar.

1 en av gårdagens tidningar apostroferades
mycket riktigt att pacifisterna
lämnar stöd åt militärväsendet i god
sämja med försvarsvännerna, att monar -

Statsbidraj; till politiska partier

kisterna och republikanerna gemensamt
avlönar kungahuset och att de som inte
tycker om t. ex. barnbidrag eller vaccinationstväng
varje är med sina skatter
stödjer dessa ändamål.

Herr Bengtsson i Varberg var inne på
ett resonemang, som upptagit en mycket
stor del av debatten, när han försökte
analysera påståendet om att man riskerar
att ekonomiskt stödja uppkomsten
av extremistgrupper genom införandet
av partistödet. Det har i detta sammanhang
talats om faran för exempelvis ett
nynazistiskt parti.

.lag vill hävda att vi på denna punkt
rimligen måste tillämpa samma princip
som gäller i fråga om förenings- och
församlingsfriheten i vårt land. Därvidlag
förbjuder vi icke i onödan partier
och enskilda åsiktsgrupperingar. Vi kan
djupt ogilla dessas ideologi, men demokratien
är och måste vara tolerant.

Jag vill instämma med herr Bengtsson
i Varberg så till vida, att jag till
hans mening fogar påståendet att vi, om
vi icke tror oss förmå bekämpa extremiströrelser
med styrkan i de demokratiska
idealen, knappast kan bekämpa
dem med ekonomiska sanktioner.

Det har nämnts i debatten att man
inte i onödan skall försvåra uppkomsten
av nya partier och inte heller skall
uppmuntra till partisplittring, som allvarligt
kan försvåra demokratiens funktionsduglighet.
Jag tror att nya partier
uppstår när det föreligger ett mycket
starkt politiskt behov — alltså en politisk
opinion — för dessa. De har då en
inneboende styrka som helt säkert gör
att de bryter igenom den spärr som har
ställts upp.

Men man måste i detta fall rimligen
tillämpa samma princip som i fråga om
mandattilldelningen åt partierna. Vår
vallag bygger på principen om största
möjliga frihet för opinioner att ta form
och slå sig fram till en representation
i de parlamentariska församlingarna.
Men mot detta står principen att demokratien
skall vara funktionsduglig, och

188

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

därför har man lagt en spärr i botten
för att hindra en allvarlig partisplittring.

Man har alltså såvitt jag förstår ställt
två mycket viktiga principer mot varandra
och kommit fram till en praktisk
avvägning. Rimligen bör man göra på
samma sätt även när det gäller beviljandet
av statsmedel till opinionsbildande
verksamhet. Den spärr som finns i
vallagen bör analogt kunna tillämpas
även i detta fall. Jag vill emellertid
framhålla att det, om vi har ett korrektiv
i vallagen, ter sig onödigt med
den dubbla spärr som 2-procentregeln
i propositionen innebär.

Jag skulle slutligen, herr talman, vilja
ägna några reflexioner åt den av mig
inledningsvis berörda viktiga tanken på
vilka normer som bör eftersträvas för
fördelningen av partistödet. Om jag
skall renodla en princip vill jag framhålla
att varje parti, sedan det har forcerat
den spärr som samhället har lagt
in i botten, rimligen borde erhålla samma
ekonomiska stöd. Detta gäller alltså
om man renodlar rättviseprincipen.
Detta borde kunna gälla eftersom samhället
då har legaliserat partiet i fråga
och uttalat att det accepterar att detta
skall ha statsstöd.

Sedan kommer man till nästa ambition,
som naturligtvis finns hos varje
parti, nämligen att få så stor del av
valmanskåren som möjligt att stödja
sina idéer. Detta kan uttryckas så att
hela valmanskåren utgör varje partis
verksamhetsfält. En opinionsbildning
inriktad på hela valmanskåren medför
givetvis i stort sett samma kostnader för
alla partier, t. ex. kostnader i samband
med val för att sprida broschyrer, affischer,
valtidningar eller andra media
att nå ut till folket och bilda opinion.

När jag tänkt igenom dessa frågor
tycker jag mig ha funnit att varje parti
har vissa grundkostnader gemensamma.
Jag kan dock inte komma från att ett
större parti har högre kostnader på vissa
punkter för att hålla en mera omfat -

tande partiorganisation funktionsduglig
och arbetande såväl under som mellan
valen. Denna omständighet liksom
flera andra skäl talar för att man inte
kan renodla den av mig nämnda principen
om lika stort ekonomiskt stöd
till varje parti, som forcerat spärren.
En enkel skälighetsbedömning säger att
man rimligen inte kan ge det parti, som
har ett mandat, lika mycket som ett
med bortemot 200 mandat. Men samtidigt
kan man inte bortse från det förhållande
som vi pekat på, nämligen att
alla partier har vissa grundkostnader,
vilka är oberoende av partiets storlek.

Jag kommer så fram till min privata
fundering i detta sammanhang, nämligen
att man måste försöka sammanväga
dessa två principer, d. v. s. å ena sidan
att varje parti borde ha samma
möjlighet att skapa opinioner och att
bedriva opinionsbildande verksamhet
inom hela valmanskåren, varav följer
att det borde utgå lika stort ekonomiskt
stöd till alla, å andra sidan att ett större
parti på vissa punkter har högre
kostnader för att hålla en mera omfattande
partiapparat kontinuerligt arbetande.
Jag skulle kunna exemplifiera
hur man uppnår den effekten. Man kan
tillämpa en regressiv skala. Man kan
exempelvis utgå från mandaten och ha
ett fast belopp, låt säga 100 000 kronor
upp till 30 mandat, om man tar andrakammarmandat
som exempel. Detta gäller
ett parti som är etablerat i hela landet,
har mandat i alla valkretsar och
liar de fasta kostnaderna givna. För
återstående mandat borde man då ha
en fallande skala.

Man kan nå den effekten på många
sätt. Jag har anfört detta exempel endast
för att åskådliggöra min tankegång.

Jag kan alltså inte acceptera den metod
som anvisas i propositionen och
som utgår ifrån en strikt proportionell
fördelning. Den metoden överkompenserar
de stora partierna. För närvarande
råkar detta vara det socialdemokra -

Tisdagen den 14 december 1905 em.

Nr 41

189

tiska partiet. Men det är likgiltigt vilket
parti det är. Det kan bli ett annat
i framtiden. Jag tror att det är mycket
viktigt att vi försöker nå fram till en
rimligare fördelningsmetod, och jag
upprepar att jag tror att det är om den
som debatten kommer att stå i framtiden.

Det kan inte bortresoneras — och
det har anförts av flera talare i dag —
att om man accepterar denna metod så
är det ett faktum att i den mån den
ekonomiska faktorn har någon betydelse
för den politiska opinionsbildningen
så bidrar detta system till att konservera
den nuvarande partistrukturen.
Man kan tycka bra om den nuvarande
partistrukturen och man kan tycka illa
om den — det är likgiltigt. I detta fall
resonerar vi om principer.

Jag kan anföra ett konkret exempel
— jag vill ogärna göra det men jag
tror att jag därigenom kan åskådliggöra
vad jag menar. Propositionen innebär
att det socialdemokratiska partiet
i dagens läge skulle få mellan tre
och fyra gånger så stora ekonomiska
resurser av samhället som exempelvis
centerpartiet för att nå ut till medborgarna
och bilda opinion. Jag kan
inte anse att detta fyller rimliga rättvisekrav.
Det är därför jag hoppas
mycket av den utredning som förutsätts
i utskottsutlåtandet.

Jag skulle till slut vilja ägna utskottsutlåtandet
någon uppmärksamhet.
Utlåtandet är mycket knapphändigt, i
långa stycken inkonsekvent. Utskottet
säger: »Det anförda innebär inte, att
det i propositionen framlagda förslaget
enligt utskottets mening skulle kunna
nu fastställas som en i alla delar för
framtiden orubblig ordning.» Jag är
verkligen överraskad över att det
grundlagsvårdande utskottet har kunnat
skriva detta. Vad i detta hus och i
denna värld är en i alla delar för framtiden
orubblig ordning? Jag tror inte
att det finns någon sådan. Riksdagen
kan ändra alla sina beslut varje år

Statsbidrag till politiska partier

och grundlagarna efter två beslut med
val emellan.

Man säger att man är villig att överse
den närmare detaljutformningen och
slutar med att förorda att fördelningsreglerna
underkastas en förutsättningslös
översyn. För mig är fördelningsreglerna
icke en detaljfråga utan en
mycket viktig fråga, men jag skall inte
rida på orden i utskottets skrivning.
Jag ansluter mig till utskottets yrkande
ehuru jag av de skäl jag här har
framhållit icke i allt delar utskottets
motivering. Jag hoppas att man verkligen
för framtiden lägger vikt vid
den utredning som utskottet förutsätter.

I detta anförande instämde herr
Dahlgren (ep).

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Låt mig först få säga
att jag tyckte det var mycket angenämt
att lyssna till herr Antonssons
lika frimodiga som lugna och analyserande
anförande. Jag kan instämma
i mycket av vad han sade. På några
punkter kan jag inte instämma med
honom och i något fall vill jag utveckla
hans tankegång något vidare;
det kommer att framgå av mitt anförande.

Jag skulle vilja ta kammarens tid i
anspråk en liten stund framför allt med
anledning av ett par yttranden som
fällts tidigare i dag dels av statsministern,
dels av justitieministern. Jag
vill gärna göra det med utgångspunkt
från en särskild aspekt på problemet
som visserligen tidigare framskymtat
i debatten, om än inte på det sätt som
jag nu tänker på.

För 47 år sedan vid denna tid, d. v. s.
strax före jul år 1918, fattades i den
svenska riksdagen ett för utvecklingen
av demokratiens regler och arbetsvillkor
mycket betydelsefullt beslut. Jag
tänker på avskaffandet av den fyrtiogradiga
skalan vid kommunala val och
därmed vid valen till första kammaren.

190

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1905 em.

Statsbidrag till politiska partier

Under de följande åren beslöt man också
att utvidga den allmänna rösträtten
till kvinnorna. Det var under de åren
som den svenska demokratien gick in
i sin myndighetsålder. Jag tror att det
kan vara skäl att just i dag understryka
att det var en myndighet som uppnåddes
efter en lång strid, som i stor
utsträckning vanns av de många, de
fattiga och de förut ganska maktlösa.
Den vanns av människor som under
de många år som den striden fördes aldrig
drömde om att anhålla om något
slags pekuniärt stöd från det allmänna
för att kunna vinna opinion för sina
idéer. De var övertygade om att kraften
hos den inneboende rättvisan i deras
krav var nog för att de skulle vinna
en majoritet och skaffa denna majoritet
det politiska inflytande som tillkom
den. Det visade sig att de hade rätt.

Jag tror, herr talman, att riksdagen
nu går att fatta ett av de mest betydelsefulla
beslut beträffande demokratiens
regler och arbetsformer som har
fattats sedan dessa dagar för 47 år
sedan. Jag är ledsen att behöva säga
att de former, under vilka man nu inbjuder
oss att fatta detta beslut, och
de former, i vilka man tänker sig att
det av regeringen föreslagna partistödet
skall utgå, inte på något sätt kan
göra mig övertygad om att detta är ett
ytterligare steg framåt. Jag är snarare
rädd för att det kan visa sig vara ett
steg tillbaka eller åt sidan. I varje
fall är det ett steg ut i en terräng som
uppfylles av —• som jag tillät mig säga
för ett par dagar sedan — gungfly och
kvicksand.

Regeringen har avvisat varje förslag
om ens den nödtorftigaste undersökning
av denna terräng, innan vi med
regeringen i spetsen marscherar ut i
den. Jag skall inte kommentera detta -—
det har gjorts så många gånger tidigare
i dag.

Statsministern talade på förmiddagen
ganska utförligt om en del av de
fördelar som regeringsförslaget skulle

kunna medföra beträffande frigörelse
av politisk skaparkraft — om jag nu
skall uttrycka mig ungefär i de termer
som statsministern själv använde. Jag
vill inte bestrida att det i en del avseenden
kan bli fallet. Men jag måste
tillfoga, herr talman, att vad som samtidigt
avskräcker mig är, att statsministern
och förslagets övriga anhängare,
som det förefaller mig, är blinda
för att förslaget även i detta sammanhang
kan ha helt andra verkningar.

Det är väl ingen tvekan om att många
ser den nu framförliggande partistödsterrängen
som något av förlovat land,
där alla bekymmer för partifinansiering,
för medlemmar och medlemsaktivitet
kan läggas i en gammal säck och
där deras tid helt kan ägnas åt politiken
själv och åt den partipolitiska karriären.
Här finns verkligen betydande
risker för att goda portioner av idealitet
kan gå förlorade.

Detta är ändå inte en av huvudpunkterna
i den kritik som jag kortfattat
tänker framföra. Jag tror att man måste
ha klart för sig, att det alltid är farligt
att öppna en väg för statsmaktens
innehavare till partiskt inflytande på
den politiska opinionsbildningen och
den politiska tävlan. Jag måste säga att
jag hoppade till i bänken när statsministern
förut i dag apropå åtgärder
för att förbättra det allmänna pressklimatet
sade: Visst kan man vidtaga sådana
åtgärder — det kanske vi skall
fundera på. Det var innebörden i statsministerns
uttalande. Men tilläde han:
Sådana åtgärder påverkar ju inte konkurrensförhållandena!
Det framstod
som helt klart att det var just konkurrensförhållandena
som man enligt statsministerns
mening borde påverka. Även
om man som statsministern anser att
det inte är bra som det är — det gör
inte jag heller — så är det förbluffande
att chefen för en regering, när han
för ett resonemang av denna principiella
karaktär, förefaller vara alldeles
blind för vad åtskilliga företeelser i

Tisdagen den 14 december 1905 em.

Nr 41

191

historien iindå borde ha lärt oss, nämligen
att det är någonting för demokratien
utomordentligt riskabelt att
öppna en väg för statsmaktens innehavare
till partisk påverkan av den
politiska opinionsbildningen och den
politiska tävlan.

Trots vad som säges i propositionen
och även i utskottsutlåtandet om att
detta är en fråga av mycket stor vikt,
så ligger — som jag uppfattar det —
det inte minst betänkliga i att många av
förslagets tillskyndare inte inser just
detta. Det som på mig gör ett både vemodigt
och skrämmande intryck är den
oskuldsfulla aningslöshet, som i ganska
stor utsträckning finns hos dem som
driver fram partistödet i de former som
nu sker, den stora avsaknaden av känsla
för dimensionerna ur äkta demokratisk
synvinkel av de problem man här
ger sig i kast med och även den uppenbara
lusten att skynda på — en lust
som kanske ändå omedvetet är grundad
i mer eller mindre dåligt samvete —
lusten att liksom vilja säga: Låt oss nu
för allt i världen få detta undanstökat
med så litet argumentering som möjligt.
Många tycks ha en känsla att detta
val ändå inte är någonting så märkvärdigt,
och på en del håll möter man
den förvånade frågan: Varför bråkar en
massa människor så mycket om detta?
Jag tycker att insikten om och känslan
för att man beträder farligt område inte
är den rätta.

Herr Antonsson berörde här förut ett
av de förhållanden, som jag tycker allra
mest flagrant påvisar regeringsförslagets
svagheter. Jag är glad över att
här i dag ändå hördes några stämmor,
som protesterade mot att staten skulle i
betydande grad gynna alla de nu existerande
väletablerade partierna jämfört
med nygrupperingar. Är det inte i själva
verket, för den som anser att statens
opartiskhet och objektivitet i förhållande
till den politiska opinionsbildningen
och den politiska tävlan är ett grundläggande
demokratiskt värde, ganska

Statsbidrag till politiska partier

fantastiskt att gamla och nya grupperingars
kraftmätning inför ett kommande
val, inför ett val som ligger framför
oss i tiden från nu räknat, skall påverkas
av ett statligt stöd som skall utgå
efter resultatet av ett föregående val, ett
val som ligger bakom oss i tiden, eller
ännu mer, efter något slags sammanvägning
av resultatet från flera föregående
val.

Detta är verkligen, såvitt jag förstår,
att låta statens makt påverka den politiska
tävlan på ett i sämre mening
konservativt och konserverande sätt.
Bland det märkligaste som sagts i dag
var justitieministerns yttrande — jag
vet inte om han har fällt det här, men
jag lyssnade till det i första kammaren:
Ja, visst är det så. Visst får förslaget en
sådan effekt. Men, menade han, vad
skall man göra åt det?

Jag skall gärna säga, herr talman, att
vid sidan av denna stora avvikelse från
de anspråk en god demokrati borde
ställa är fördelningen av statsmedel
mellan de nu existerande partierna av
mindre intresse. Det är kanske inte så
särskilt smickrande för dessa partier
att nu inleda en dragkamp av det senare
slaget utan att bry sig så mycket
om att hela den grundläggande fördelningsprincipen
för många måste te sig
som fullständigt felaktig, eftersom den
bygger på resultatet av ett förflutet val
och på att ge kontanta pengar till partierna
mer eller mindre proportionellt
mot den framgång de haft i detta förflutna
val.

Det kanske är en tanke som förefaller
många av kammarens ledamöter
egendomlig, men jag vill ändå inte avstå
från att uttrycka den, att den huvudprincip
som jag tycker att man skall
utgå ifrån, om man skall ha ett partistöd,
är att behandla alla vid ett val
uppträdande grupperingar, både gamla
och nya, på ett likvärdigt sätt. Det är
klart att det behövs spärrar mot okynnesutnvttjande,
men dessa spärrar bör
knytas till resultatet av det föreståen -

192

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

de och inte till det föregående valet.
Men då kommer regeringens anhängare
och frågar: Hur skall det nu gå till?

Jag skulle vilja svara: Var snäll och
undersök saken! Det är en av de saker
som verkligen vore förtjänt av en ordentlig
utredning. Jag skulle kunna tilllägga:
Hur vore det t. ex. om man skulle
se efter hur det är i de länder som
för den demokratiska utvecklingen har
varit ett mönster och en skola för världen?
Där kan man kanske lära sig någonting.
Däremot tror jag att det är
mindre sannolikt att det finns så mycket
att hämta i Tyskland, som sannerligen
inte varit någon skola för världen
när det gäller demokratiens utveckling
men vars ordning i partistödsavseende
vi nu föreslås efterapa, till och
med i förstorad, i mycket förstorad skala.
Jag vill inskjuta, herr talman, att när
man använder uttrycket moderat storleksordning
eller någonting sådant om
det förslag som nu ligger på riksdagens
hord kanske man kan få en annan bild
på dimensionerna av regeringsförslaget
än ordet moderat ger vid handen om
man utgår från jämförelser med läget i
Tyskland. Trots att under loppet av sex
eller sju år anslaget i Västtyskland har
ungefär sjudubblats, innebär ändå det
första svenska förslaget ett partistöd,
som per invånare räknat är mer än tre
gånger så stort som det man nu har i
Västtyskland.

Vi kommer kanske ihåg att i detta
sekels början var en hel del inflytelserika
kretsar i vårt land i viss mån på
ett olyckligt sätt förgapade i det kejserliga
Tyskland. Vår nuvarande ledning
har tydligen tagit starkt intryck
av Konrad Adenauers och Ludwig Erhards
tillvägagångssätt på partistödsområdet,
ett tillvägagångssätt som socialdemokratien
i Västtyskland har
ogillat.

Eu del av regeringsförslagets anhängare
säger ungefär: Om man över huvud
taget skall ta upp detta resonemang,
om man skulle försöka att ge alla

en likvärdig behandling, då får ju de
nu existerande partierna mycket mindre
pengar än enligt regeringens förslag.
Då kan det inte bli så mycket till vart
och ett, och då kan det inte bli så mycket
pengar över huvud taget. Jag tror
att det är riktigt. Men jag tror också
att det är bättre att upprätthålla en god
demokratisk ordning, även om denna
skulle leda till sådana konsekvenser, än
att tillåta en dålig ordning för att de nu
existerande partierna skall få mera
pengar.

Jag skulle i detta sammanhang gärna
vilja ta upp ett uttryck som jag tror
att herr Hedlund först använde i dag
och som sedan upprepats flera gånger
i debatten, nämligen att »parti är fria
staters liv». Jag har den uppfattningen
att det uttrycket skall tolkas så att partier
är fria staters liv. Men jag har uppmärksammat
att detta uttryck vartefter
debatten pågår glider över till att bli
partierna i bemärkelsen de nu existerande
partierna. Jag tror emellertid det
är omöjligt att satsen »partier är fria staters
liv» kan betyda att de nu existerande
partierna bör eftertrakta statens
hjälp för något slags evighetstillvaro.

Ett motiv som naturligtvis ligger bakom
regeringsförslaget och bakom dess
tillskyndares handlingssätt bygger på
en i och för sig riktig iakttagelse. Partiernas
nuvarande inkomster — i synnerhet
de som kommer från medlemsavgifter
och medlemsaktiviteter av olika
slag — räcker inte till för en informations-
och organisationsverksamhet
som kan tillgodose moderna fordringar.
Denna iakttagelse är alltså riktig. Här
finns ett svaghetstillstånd hos vår demokrati.
En stor del av argumentationen
för regeringsförslaget går ut på att
det skulle vara ägnat att bota detta
svaghetstillstånd. Jag tror inte att detta
är möjligt även om det naturligtvis lättar
de nu existerande partiernas ekonomiska
bekymmer, i varje fall temporärt.

Dessa bekymmer är ju, som jag ser

Tisdagen den 14 december 1905 em.

Nr 41

193

saken, nämligen inte detsamma som
själva det svaghetstillstånd jag talade
om. Det är bara ett symtom på det tillståndet.
Vi är väl medvetna om att läkekonsten
känner till en del hjälpmedel
att lindra symtom på ohälsa utan
att de kan förbättra — i en del fall
tvärtom försvårar de — själva ohälsan.

Det svaghetstillstånd hos demokratien
som jag här talar om är, tycker jag,
inte svårt att ställa diagnos på. De folkrörelser
och andra mäktiga strömningar,
som på sin tid stod bakom kraven
på politisk frihet och social rättvisa
och som drev sina primära fordringar
till seger, byggde på medborgarnas individuella
engagemang bakom dessa politiska
uppgifter och på medborgarnas
vilja att göra uppoffringar och om man
så vill på deras politiska ansvarskänsla.
Det engagemanget, den offerviljan
och ansvarskänslan räckte då till för att
nå politisk genomslagskraft. I dag med
stegrade anspråk på och stegrade kostnader
för olika slag av informationsförmedling
och opinionsbildning räcker
engagemanget, offerviljan och ansvarskänslan
hos individerna inte till.
Detta är den bistra sanningen och man
kansike skulle våga tillägga, herr talman,
en för utvecklingen av en framtida
sund demokrati mycket bister sanning.

Det har ju de kvaliteterna som jag
talade om inte gjort på länge. Här
framträder alltså, får jag upprepa det,
utan varje tvivel en åtminstone relativ
nedgång i vår demokratis dynamik och
vitalitet. Denna grundläggande svaghet
tror inte jag går att bota med pengar.
Det går inte att ersätta en viss brist på
äkta engagemang och ansvarskänsla
med en allt större perfektion hos propagandakampanjer.
Politiken är inte
bara handlingar för folket, inte bara att
låta medborgarna välja mellan olika alternativ.
Politikernas inflytande måste
också grunda sig på ett medvetet engagemang
hos så många medborgare
som möjligt.

Statsbidrag till politiska partier

slag vi nu inbjuds att acceptera är ägnat
att förbättra utan tvärtom att försvåra
möjligheterna att öka nivån på
vitaliteten i vår demokrati. Den mycket
tydliga tendens till en stegrad grad
av självförsörjning genom medlemmar
och medlemsaktiviteter som vi under
det sista halvdussinet år kunnat avläsa
inom folkpartiet och som vi säkert inte
iir ensamma om löper stor risk att nu
brytas. Däremot vill jag inte förneka —
och det framgår av den motion som jag
varit med om att väcka — att det kan
finnas former av partistöd med likvärdig
behandling som huvudprincip, kanske
utan någon utdelning av kontanta
medel och alltså med ett mycket mera
blygsamt volyminnehåll av pengar, som
skulle kunna tillämpas utan att framkalla
sådana vådliga effekter.

Nu vet jag att en eller annan anhängare
av regeringens linje säger, att det
där kan kanske åtminstone till en viss
del vara riktigt. Men det nuvarande tillståndet
i fråga om partifinansieringen
ar så dåligt att till och med regeringsförslaget
eller något som liknar det är
ett mindre ont. Det man då syftar på
är förhållandet att olika organisationer,
kooperationer och aktiebolag ger pengar
till politisk verksamhet. Ja, jag tycker
det är en nackdel. En finansiering
som skedde oberoende av sådan medverkan
vore bättre. Vi är ju faktiskt också,
om än inte i nog snabb takt, på väg
mot något dylikt, en utveckling som nu
alltså kan komma att brytas. Men frågan
är ju ändå i detta sammanhang för det
första: Är det nuvarande tillståndet en
större nackdel än att på det sätt som
regeringen föreslagit låta statens inflytande
ske i former som blir tydligt partiska
i fråga om sin inverkan på den
politiska konkurrensen? Mitt svar här
är alldeles avgjort nej. Staten är mäktigare
än någon organisation eller något
aktiebolag. Risken för att staten —
inte minst under pressande utrikespolitiska
förhållanden — kan frestas att
missbruka sin makt är betydande.

Jag tror inte att ett partistöd av det
7 — Andra kammarens protokoll 1965. Xr Al

194 Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

För det ahdra, herr talman, skulle ändå
inte vi som fir medlemmar av denna
kammare — som jag hoppas snart skall
bli em enda •— kunna låta bli att gå omkring
och misstänka varandra för att
vara korrumperade av t. ex. LO-inflytande,
SAF-inflytande eller andra inflytanden
av det här slaget?

I den motion, som jag har väckt tillsammans
med herr Ståhl, har jag försökt
att visa att dylika föreställningar
har föga relevans. De har föga relevans
bl. a. på grund av det solklara faktum
att varken arbetargrupper — tjänstemannagrupperna
hyllar ju för övrigt
den mycket förtjänstfulla principen om
facklig solidaritet och politisk frihet —
eller ännu mindre företagargrupper kan
räkna med att var för sig nå någon majoritet
i dagens eller morgondagens
svenska samhälle. Det som krävs är en
övergripande åskådning, en helhetssyn.
En sådan utgör en effektiv vaccinering
mot otillbörliga inflytelser. Mot moraliska
olyckor kan naturligtvis aldrig någon
fullständig säkerhet vinnas. Därför har
enligt min mening varken fallet C. G.
Ekman eller fallet Molander mycket att
göra med denna debatt.

Jag har en stor tilltro till den svenska
demokratiens framtidsmöjligheter.
Jag tror inte att vi efter den korta tid,
som förflutit sedan dagarna före jul
1918, har passerat någon dess middagshöjd.
Jag är alltså mycket mindre pessimistisk
än de som nu, enligt min mening
i utmanande former, vill kalla in
staten för att rädda något som jag tror
att staten aldrig kan ha möjligheter att
rädda.

Ingen sund demokrati kan bestå, som
inte är förankrad hos de mångas individuella
engagemang och ansvarskänsla.
Eftersom jag tror det, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till motion nr
973 i denna kammare. I andra hand
kommer jag att vid röstningen stödja
varje yrkande som håller sig närmast
huvudinnehållet i den motionen och
som innebär avslag pa regeringens proposition.

I detta anförande instämde herr Ståhl
(fp).

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Trots den sena timmen
måste jag öppna en diskussion med herr
Wedén. Redan på en grundläggande
punkt skiljer sig våra meningar radikalt
åt. Herr Wedén menade att vi i kväll
upplever den betydelsefullaste händelsen
inom svenskt demokratiskt statsliv
sedan 1918. Jag tror att det är en mycket
stor överdrift. När man engagerar
sig i en fråga tycker man att den är
stor. Men har inte herr Wedén förstorat
denna fråga i mycket hög grad? Det är
inte första gången som staten engagerar
sig i anslag till politisk verksamhet. Det
vet herr Wedén lika väl som jag. Jag
skall inte exemplifiera det för honom.

Vad är det för principiell skillnad
mellan det partistöd, som vi väl så småningom
kommer att votera om i denna
kammare, och det stöd som utgår till de
politiska ungdomsorganisationerna eller
det som vid folkomröstningarna har
ställts till förfogande för de särskilda
organisationer som då har bildats?

Herr Wedén och jag har också på en
annan punkt skilda uppfattningar, som
det inte finns någon anledning att dölja.
Vi är båda övertygade om att partier —
jag använder, herr Wedén, det uttrycket
—- är fria staters liv. Jag skulle vilja gå
så långt att jag påstår att den svenska
demokratien i sin nuvarande utformning
inte kan existera utan partier. Samtidigt
måste jag dock konstatera att utvecklingen
har lett dithän att det blir
allt dyrare att bedriva politisk verksamhet.
Det är detta förhållande som gjort
att jag tillstyrkt förslaget om partistöd.
Jag vill emellertid gärna framhålla att
det inte räcker med detta stöd för att
finansiera partiernas verksamhet. Även
i fortsättningen behövs det många frivilliga
bidrag. Framför allt behövs det
mycken idealitet.

Den jämförelse som herr Wedén gjorde
med Västtyskland i detta hänseende
förefaller mig vara ganska missvisande.

Tisdagen den 14 december 1905 em.

Nr 41

195

Han ville liksom ifrågasätta demokratien
i Västtyskland. Men partistödet där
har ju införts inte i Kaiser Wilhelms
Tyskland, inte i Hitlers Tyskland utan
i efterkrigstidens Tyskland, om vilket
jag antog att vi var överens om att det
är en demokratisk stat.

Jag vill även beröra en annan jämförelsepunkt,
nämligen storleken av partistödet.
Jag gör det därför att min tes
är att det vid sidan av ett partistöd kräves
stora ekonomiska insatser från partimedlemmarnas
sida. Det tyska stödet
är på 50 miljoner kronor och det svenska
på ungefär hälften.

Låt mig gå vidare! Om man nu anser
att ett partistöd är behövligt, skulle man
ändå kunna säga nej till ett sådant, om
det skulle inverka ofördelaktigt på demokratien.
Jag vill som hastigast uppehålla
mig vid den punkten. Låt mig börja
med den konstitutionella aspekten.
Den berördes inte av herr Wedén, men
herr förste vice talmannen von Friesen
var inne på den tidigare. Han ifrågasatte
om man inte rentav skulle undersöka
om det beslut som här kommer att
fattas står i överensstämmelse med vår
konstitution. Såvitt jag fattade hem von
Friesen rätt, angav han ingen paragraf
som partistödet skulle strida emot. Det
skulle vara intressant om han ville knyta
an sitt resonemang till någon paragraf
i våra grundlagar. Såvitt jag vet talar
inte regeringsformen eller riksdagsordningen
om partier. De känner inte partier
över huvud taget. Beträffande tryckfrihetsförordningen
åberopade hem von
Friesen ett yttrande av herr Kjellin,
men om jag minns rätt avsåg det inte
partistödet. Om detta har herr Kjellin
över huvud taget inte yttrat sig.

Låt mig dock få säga, att jag har väldigt
svårt att förstå att det skulle strida
mot tryckfrihetsförordningen om en
tidning erhölle finansieringsmöjligheter
på annat sätt än genom prenumerationsavgifter
och annonsintäkter. Såvitt
jag förstår så finns det inget förbud mot
tidningar att mottaga bidrag på annat

Statsbidrag till politiska partier

sätt. 1 så fall har väl tryckfrihetsförordningen
överträtts många gånger. Nu
menar hem von Friesen att det närmast
gäller lagens anda. Då kommer jag över
till det som för mig är det centrala och
som herr Wedén var inne på, nämligen
frågan om partiernas frihet.

Det finns nu en trefaldig frihet för
partierna i förhållande till partistödet.
För det första så måste ett partistöd utformas
så att ett parti kan säga ja eller
nej därtill. Ett partistöd skall inte påtvingas
ett parti, och det förslag som
regeringen har framlagt och som utskottet
tillstyrkt innebär full frihet för
ett parti att säga nej om det anser att
dess frihet kränkes av att det mottar
statliga medel.

För det andra innebär denna frihet
att ett parti skall kunna få använda
medlen som det självt önskar. Staten
skall inte ställa upp vissa villkor som
innebär att stödet får utnyttjas endast
för vissa ändamål. Såvitt jag förstått
vissa talare från folkpartiet, så skulle
de i och för sig inte ha något emot ett
partistöd, men'' de är tveksamma inför
tanken att det skall få användas för att
stödja tidningar. Ställer man upp ett
sådant villkor, då inskränker man partiernas
frihet lika väl som man gör om
man ställer upp några andra villkor,
t. ex. att det inte får användas för lokal-
utan bara för riksorganisationer.
Här måste man hålla på principen om
fullständig frihet för partierna att använda
partistödet som de vill.

För det tredje måste partierna stå fria
i förhållande till staten. På denna punkt
är jag helt överens med herr Wedén och
andra som hävdat denna princip. Men
jag har väldigt svårt att förstå hur ett
partistöd skulle göra det möjligt för staten
att styra partierna i den ena eller
andra riktningen. Hur skall det gå till
rent konkret? Varje år, om förslaget bifalles,
kommer riksdagen att bevilja anslag.
Riksdagen kan ju knyta villkor till
detta, men jag antar att vi är överens
om att så inte skall ske. Då får varje

7*— Andra kammarens protokoll 1905. .Vr 4f

196

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

parti arbeta fritt. Hur skall påtryckningen
över huvud taget äga rum?

Herr Wedén talade om en partisk påverkan
från staten. Hur skall den gå
till? Sedan har man mot detta ställt
andra system. Herr Wedén tyckte att
det var så underligt att man utgick från
de förflutna valen, men här gäller det
ett permanent stöd, inte bara för en bestämd
valrörelse. Då kunde man knyta
an till det engelska systemet, vilket jag
antar att herr Wedén åsyftade, och som
jag försökt studera något. Men här gäller
d.et ett stöd även under de år då det
inte är val. Då är det svårt att tänka sig
något annat än mandattal, partimedlemstal,
antal väljare eller något sådant.
Det väsentliga här är emellertid
att man får en fast fördelningsgrund, så
att den inte kan manipuleras och inte
bli till något som helst godtycke.

Då man nu får en fast fördelningsgrund,
nämligen antalet mandat, kan
var och en kontrollera hur många mandat
varje parti liar, och fördelningen
blir i förhållande därtill. Går man på
andra system får man lätt in ett visst
godtycke, då man saknar en fast fördelningsgrund
att utgå från. Sedan är det
klart att det finns en invändning som
jag personligen är mer känslig för på
denna punkt, nämligen att man genom
detta partistöd skulle göra de nuvarande
partierna till institutioner och att det
inte skulle kunna uppstå några nya partier.

Hur går det till när ett parti uppstår?
Bryter det inte fram i kraft av nya behov
hos väljarna, nya intressen, nya
värderingar som slår igenom? Så har
det alltid gått till vid partibildningar.
Möjligheten finns även i fortsättningen.

Här är nu starka motsättningar på
vissa punkter. Jag delar faktiskt den
syn på framtiden som herr Antonsson
gav uttryck åt, nämligen att enigheten
skulle bli långt större under senare skeden.
Det bar man, herr talman, fått uppleva
inom olika landsting, där man till
en början hårt slagits om landstings -

bidrag till de politiska ungdomsorganisationerna
men där man nu nått fram
till en betydande enighet. Inom det
landsting som jag tillhör fick vi i år
uppleva den sensationen, att inte ens
herr Dickson höll något längre anförande
häremot utan bara konstaterade,
att han hade annan åsikt än de övriga.

Det är farligt att profetera, men jag
undrar om vi inte i framtiden kommer
att uppleva någon liknande situation
även här i kammaren. En och annan
kommer att stiga upp och säga att han
principiellt har vissa invändningar att
göra men ändå inte vill fullfölja diskussionen.
Dithän har vi ännu inte kommit.
För min del är jag emellertid Övertygad
om att det partistöd, som väl kommer
att beslutas här, kommer att innebära
en fördel för det politiska livet.
Det svarar mot den nuvarande situationen
med de stora anspråk på ekonomiska
resurser som partierna har, men jag
vill inte, herr talman, tillmäta det på
långt när samma betydelse som det beslut
som fattades 1918.

Jag ber att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
utlåtande.

Herr förste vice talmannen von FRIESEN
(fp) kort genmäle;

Jag skall be att få tacka herr Johansson
i Trollhättan för att han verkligen
tog upp konstitutionella aspekter på
denna fråga — jag tror att han är den
förste talaren i denna debatt som gjort
det. Konstitutionsutskottet har helt uraktlåtit
att göra det.

Herr Johansson försökte sig emellertid
på att göra det konststycket att säga:
Ja, men det här är ju ett partistöd och
inte ett presstöd och därför kan inte vad
skånska hovrätten uttalat vara tillämpligt.
Var och en som hört statsministerns
anförande på eftermiddagen är emellertid
alldeles på det klara med att det här
för sig om ett förklätt presstöd, som
innebär att det finns möjligheter för
partierna att, om de så önskar, utan insyn
från utomstående myndigheter eller

Tisdagen den 14 december 19(55 em.

Nr 41

197

andra begagna pengarna för stöd åt
pressen. Under sådana förhållanden
blir den jag måste säga förintande kritik
som hovrättspresidenten Kjellin och
assessorn Holmberg riktade mot förslaget
relevant i sammanhanget. Jag anser
mig stå på en mycket säker grund, när
jag finner att det är oförenligt med våra
grundlagar — tryckfrihetsförordningen
är ju en sådan.

Jag medger gärna, herr Johansson,
att frågan om en tillämpning av samvetsklausulen,
den berömda § 1(5 i regeringsformen,
kan diskuteras. Personligen
tror jag att man snuddar vid den,
att man tangerar gränserna för samvetsfriheten
genom att besluta ett pressoch
partistöd.

Intressant är, herr talman, att konstatera,
eftersom Tyskland omnämnts i detta
sammanhang, att i en artikel i en
framstående tysk-engelskspråkig tidning
som jag har läst har man dragit frågan
om grundlagsenligheten av det tyska
beslutet inför författningsdomstolen i
Karlsruhe. Artikelförfattaren, som är en
mycket vederhäftig person, gör gällande
att det finns stor sannolikhet för att författningsdomstolen
kommer att förklara
detta beslut för grundlagsvidrigt. .lag
beklagar att vi inte i vårt land har en
sådan institution som denna författningsdomstol
som kan döma om grundlagsenligheten
av våra beslut. Beklagligtvis
har vi ju inget konstitutionsutskott
som har bemödat sig om att tolka
grundlagsenligheten av våra beslut.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först beklaga
om jag med anledning av ansträngningarna
att förkorta mitt anförande
uttryckte mig så klumpigt, att någon
kunde få det intrycket att jag ifrågasatte
hållbarheten hos den nuvarande västtyska
demokratien. Jag tror det framgår
av den motion som herr Ståhl och
jag har väckt att det gör vi inte. Däremot
sade jag, och det vill jag säga
en gång till, att det är klart att i frå -

Ktatsbidrag till politiska partier

ga om demokratiens utveckling har
Tyskland inte bildat någon skola för
världen, snarare tvärtom. Därför kan
det också hända att de regler man där
utformar för en demokrati kan bli
osäkra.

Sedan vill jag säga till herr Johansson
i Trollhättan att hans bevis för att
det tyska partistödet var dubbelt så
stort som det svenska föreföll mig något
vårdslöst. Han nämnde de riktiga
siffrorna 50 miljoner där och 25 miljoner
här, och det är klart att den förra
är dubbelt så stor som den senare.
Men jag jämförde partistöden per invånare,
vilket jag tycker är en mera
relevant grund, och då blir vårt partistöd
mer än tre gånger så stort som det
tyska.

Till slut vill jag, herr talman, säga
att det är omöjligt för den som utgår
ifrån att man kan bygga på en grund
av brittisk modell att komma överens
med den som utgår ifrån att man nödvändigtvis
måste ha mycket mer. Om
man bygger på en sådan modell som
den brittiska, blir det aldrig fråga om
alla de komplikationer som statsministern
talade om på förmiddagen, nämligen
att man måste ha så mycken kontroll
och ingripa i partiernas förhållanden
för att avvärja att ett partistöd
skulle bli ett presstöd. Det kommer
man mycket enkelt ifrån med den opartiska
metod man använder i Storbritannien.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s>
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon längre debatt om de tyska förhållandena
med herr Wedén så här
dags. Men om det partistöd som vi kommer
att få här i Sverige liknar det
som tillämpas i Västtyskland, kan jag
inte finna att partistödet kan betecknas
såsom dåligt eller fördärvligt, utan
diskussionen därom får väl föras med
andra argument. Man har nämligen inte
kunnat konstatera att stödet har in -

198 Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

verkat ofördelaktigt på den västtyska
demokratien, och det är ju det centrala
i detta sammanhang. Herr Wedén
har lika litet som någon annan kunnat
vederlägga uppgiften att det inte har
haft någon sådan inverkan.

Vad beträffar grundlagsenligheten av
det beslut som kommer att fattas här
vill jag erinra om att partier för närvarande
kan ge anslag till tidningar.
Jag har inte kunnat finna att det finns
någon paragraf i tryckfrihetsförordningen
som förbjuder tidningar att ta
emot sådana anslag. Om nu ett parti
får mera pengar genom det statliga
stödet och använder en del av dessa
medel för att finansiera närstående tidningar
eller av partiet självt utgivna
tidningar, kan jag inte finna att därmed
har inträtt en situation som strider
mot grundlagen. Det är ju partiets
medel och inte statens medel. I och
med att statliga medel gått över till
partiet, disponerar partiet över dessa.
Därför står inte det beslut vi nu kommer
att fatta i strid mot tryckfrihetsförordningen.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Vid denna sena timme
skall jag inskränka mig till att bevisa
riktigheten av vissa principiella invändningar
och dessutom bemöta några
yttranden som har fällts här.

Tidigare i debatten har här påtalats
att det är oriktigt att ta människors
skattepengar och använda dem till partier
som de kanske inte sympatiserar
med utan måhända tvärtom vill bekämpa.
Mot detta argument har man invänt
att vi tar pengar till mycket annat som
vissa människor inte vill vara med om
att bekosta. Det är emellertid en invändning
som inte håller. Här finns en
principiell skillnad, som ingenting kan
släta över, mellan partistödet, stöd till
politisk propaganda, och alla andra
former av stöd.

Här har nämnts som exempel att det
kanske finns människor som ogillar

att barnbidrag delas ut. De som får dessa
barnbidrag blir dock inte i tillfälle
att bestämma över dem, vilkas pengar
tagits till dessa bidrag. Det finns kanske
människor som inte gillar att pengar
ges till idrottsrörelsen — i fråga
om boxning finns det många som inte
gör det. Men det är inte heller detsamma,
ty ingen kan tvinga de skattebetalare
som har bidragit härtill att börja
hoppa höjdhopp eller springa 100 meter.
Idrottsrörelsen har ingen bestämmanderätt
över de människor som
hjälpt till att finansiera den. Ett stöd
till politiska partier bidrar emellertid
till att sätta människor i maktställning,
där de kan bestämma över de människor
som har bistått med pengarna.
Häri ligger en principiell skillnad som
ingen kan bestrida och som gör detta
partistöd fullständigt omöjligt i en demokratisk,
fri stat.

Naturligtvis är det inte heller jämförbart
med exempelvis fria valsedlar
eller kanslistöd som vi har beslutat
om. Dessa stöd utgör bidrag till grundlagsenliga
funktioner som vi måste
upprätthålla.

Det har talats mycket om att vi skall
ha detta stöd för att komma ifrån det
beroende av privata finansiärer som
påstås förekomma. Jag tror inte mycket
på att det förekommer, men även om
så är fallet är vi alla ense om att partistödet
inte är tillräckligt för de politiska
partierna. Det fordras fortfarande
även privat stöd. Vi är alltså
fortfarande i samma fördömelse och
har inte vunnit någonting. Människor
som vill misstänkliggöra de partier som
uppbär stöd av privata finansiärer kan
fortsätta därmed. Och de kommer sannolikt
att göra det. Man har sålunda
inte kommit ifrån den olägenhet, som
säges vara en av anledningarna till att
vi skall ha detta. Om det skulle vara
konsekvens i vad dessa människor
säger borde de påyrka en lagstiftning
mot all privat finansiering av politisk
propaganda. Jag vet inte om dessa

Tisdagen den 14 december 1905 em.

Nr 41

199

förespråkare vill det — i så fall hade
vi verkligen skäl att kalla dettu för
frihetens stamort på jorden.

Ett statsstöd åt politisk propaganda
innebär naturligtvis ett övergrepp mot
grundläggande demokratiska principer.
Jag skall ge ett exempel även härvidlag.
KDS — det nya partiet, som jag
sannerligen inte hyser några sympatier
för —• utgöres av människor som
inte vill vara med i något av de fem
etablerade partier vi har. De vill ha en
annan samhällsutveckling och gillar inte
något av dessa fem partier. Då skulle
man alltså kunna ta dessa människors
skattepengar och dela ut dessa till fem
partier för att de för all framtid skall
kunna utestänga KDS från allt inflytande.
Kan det verkligen vara riktigt?
Är inte det ett övergrepp? Vill någon
stiga upp i denna talarstol och försvara
något sådant?

Beträffande kommunister och eventuella
nazister som skulle kunna dyka
upp är jag helt ense med dem som säger
att i en demokratisk stat kan man
inte förbjuda vissa riktningar, ty då
har demokratien upphört att fungera.
Men kan det vara riktigt att staten
sanktionerar sådana politiska rörelser
och att aliså hederliga svenska skattebetalares
pengar betalas ut till nazistisk
propaganda och rashets? Som herr
Rubin nämnde skulle man, om man
ser det extremt, kunna ta judiska skattebetalares
pengar och dela ut till nazistisk
propaganda. Kan vi verkligen
i denna kammare tillstädja något sådant?
Det måste väl ändå vara ett övergrepp.

När det var fråga om bidrag till politiska
ungdomsorganisationer, sades
det att de endast skulle lämnas till sådana
organisationer som öppet tagit
parti för demokratien. I den debatten
efterlyste jag besked om vem som
skulle avgöra detta, ty jag ansåg att om
man skulle säga att »ni är demokratiska
och ni är inte demokratiska»
skulle det vara slut med demokratien.

Statsbidrag till politiska partier

Beträffande dessa bidrag har emellertid
regeln tillämpats och kommunisterna
får inga pengar. När kommunisterna
tillväxer i visdom — om de nu gör
det — blir de alltså demokratiska, men
när de är unga är de inte demokratiska.
Det är en ganska märklig förändring
som inträffar.

Som herr von Friesen sade är det
här fråga om ett presstöd, även om man
kallar det partistöd — det var ett pressstöd
från begynnelsen. Syndikalisttidningen
Arbetaren för nu en hård kamp
mot kommunisttidningen Ny Dag om
vilken av dessa två tidningar som skall
överleva. Staten skall alltså nu ingripa
till Ny Dags favör. Ny Dag skall få
pengar och kunna överleva och Arbetaren
går måhända under. Är det riktigt
att staten ingriper på detta sätt och tar
livet av en tidning som har ett stort
existensberättigande och klarar en annan
tidning, som enligt mångas mening
har mycket midre existensberättigande? Herr

Hedlund, som tyvärr inte tycks
vara i kammaren just nu, hade trassel
med sina aktier i bolag som stödde
högern. Ingen tvingar emellertid herr
Hedlund att ha aktier i dessa bolag,
dem kan herr Hedlund sälja om han
så vill. Däremot tvingas alla svenska
skattebetalare att stödja partierna genom
detta partistöd. Ingen kommer
undan det, debetsedeln kan man inte
sälja till någon annan, tv det är ingen
som vill köpa den. Betalar man inte
skatten tvingas man göra det, annars
blir man utsatt för utmätning, och det
är inte direkt något nöje. Den jämförelse
som herr Hedlund gjorde är orimlig.
Det är rent frivilligt att vara med
i ett bolag. Vill man inte vara med
om att bolaget stöder ett visst parti
kan man sälja aktierna. Med det stöd
som vi nu skall besluta blir herr Hedlund
emellertid tvungen att delvis stödja
även högerpartiet. Om det kan störa
herr Hedlunds nattsömn, vet jag inte.

Jag var inte närvarande i kammaren

200

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

då herr Henningsson började sin utläggning,
men jag blev inkallad och
när jag kom in sade herr Henningsson
just någonting om blommor. Jag förmodar
emellertid att han inte var särskilt
förtjust öven den motion som
herr Rubin och jag har avlämnat —
sanningen är inte alltid så högt uppskattad.
Jag hörde också så mycket
som att herr Henningsson opponerade
sig mot att vi i motionen sagt att disproportionen
förmodligen blir mycket
större mellan det socialdemokratiska
partiets ekonomiska tillgångar och de
borgerliga partiernas, eftersom socialdemokraterna
både själva tar större
delen av partistödet och behåller det
stöd som de redan har, medan de borgerliga
får mycket mindre del av den
statliga kakan och säkerligen kommer
att förlora större delen av det privata
stödet. När man via debetsedeln tvingas
stödja någonting, brukar man inte
vilja göra det privat.

Herr Henningsson tyckte att jag gav
en mycket vacker blomma åt det socialdemokratiska
väljarunderlaget. Nej, det
var inte någon vacker blomma utan närmast
något som kan liknas vid ett
ogräs. Jag anser det inte vara någon
särskilt tilltalande form av stöd när
man tvingar människor söm har ett
visst arbete att stödja ett bestämt parti.

Vad vi motionärer menar är att det
genom partistödet skulle bli en ekonomisk
snedvridning. Avsikten var ju ändå,
herr Henningsson, att man genom
partistödet skulle förbättra alla partiers
möjligheter att sprida opinion,
men det kommer nog inte att bli så.
Jag tror att de borgerliga partiernas
möjligheter i detta avseende kommer
att vara mindre i stället för större än
tidigare.

Herr talman! Slutligen vill jag anknyta
till vad jag inledningsvis sade om
att ett ställningstagande för förslaget
om partistöd är ett ställningstagande
mot demokratien, och jag tycker inte
att vi här i kammaren skall fatta såda -

na beslut. Vi skall inte acceptera maximen
att pengar måste vi ha, men demokrati
kan vi undvara.

Jag yrkar bifall till den reservation
som är avgiven av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Sjöholm säger att
man inte får något inflytande över människor
som tillhör exempellvis skytteröreLsen
av den anledningen att man
lämnar anslag till denna rörelse, men
när det gäller partistödet blir förhållandet
ett helt annat. Då uppkommer ett
visst beroende och man kan bestämma
över andra människor. Har herr Sjöholm
ännu inte märkt att så redan är förhållandet,
utan att det utgår någon form
av partistöd? Här i riksdagen fattar vi
en mängd beslut, som nog inte alltid
tas emot med öppna armar och utan
vidare accepteras av våra väljare. Ett
partistöd skulle inte innebära någon
ändring i detta avseende.

Vidare ondgjorde sig herr Sjöholm
över att KDS utestänges från partistöd.
Jag medger att vi där möter ett besvärligt
problem, men om man vill att en
demokrati skall fungera — och det önskar
vi — är det mycket angeläget att
undvika skapa ett tillstånd som påminner
om en viss epok i det franska parlamentet,
då ingenting kunde uträttas
därför att det rådde så stor splittring på
många små partier. Med den form av
partistöd som herr Sjöholm önskar skulle
jag inte bli förvånad, om det visade
sig finnas åtskilliga som kände sig vuxna
partiledarens kappa och som skulle
bilda var och en sitt eget lilla parti. Vi
måste nog vara försiktiga, så att vi inte
åstadkommer något sådant.

Herr Sjöholm vände sig mot det förhållandet
att även kommunisterna skulle
få partistöd. Men de kommunister
som i dag sitter i den svenska riksdagen
har invalts där av människor som har
fulla medborgerliga rättigheter och de

Tillagen »len 14 december 1965 em.

Nr 41

201

har liksom vi andra valts på ett fullt
demokratiskt sätt. .lag kan därför inte
hålla med herr Sjöholm om att det är
felaktigt att även kommunisterna skall
få ett partistöd. Och om det skulle finnas
en liten grupp människor som är sä
tokiga att de skulle vilja på nytt lansera
nazismen här i landet, så är jag för min
del beredd att förklara att när representanterna
för en sådan rörelse har
blivit valda efter demokratiska principer,
skall man också få det stöd som i
demokratisk ordning bär beslutats. Någon
annan väg finns inte, herr Sjöholm.

Slutligen säger herr Sjöholm att motion
nr 962 skulle ha gett mig vissa
bekymmer därför att sanningen alltid
är illa hörd. Jag vill be herr Sjöholm
att läsa motionen en gång till och begrunda,
om verkligen allt vad som dör
skrives,är sanning.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om motionen
II: 962 är den som inlämnats av
herr Rubin och mig, men jag skall läsa
den ännu en gång, ty jag måste säga att
den är rätt läsvärd.

Herr Henningsson säger att nazister
och kommunister i laglig ordning har
invalts av vissa människor, det är alldeles
riktigt, men då skall de också
stödjas av dessa och inte av en mängd
andra som absolut inte vill ha in dem i
riksdagen. Däri ligger den fundamentala
skillnaden. De skall alltså stödas
av dem som tycker att de har en riktig
uppfattning och inte av dem som anser
att de har en tokig. Det är alltså på
denna punkt vi bär olika åsikter, herr
Henningsson.

Med ett visst beklagande noterade jag
att herr Henningsson inte alls berörs av
att man exempelvis tar KDS-pengar för
att motarbeta detta partis egna intressen.
Detta är ändå mycket skrämmande.
Stör det inte herr Henningssons sinnesfrid
det allra minsta?

Jag tror inte att herr Henningsson
riktigt fattade den distinktion jag gjor -

StaUbidrag till politiska partier

de härvidlag. Jag menar att partistödet
skiljer sig från allting annat i den vägen
därför att det i förväg ingriper i
det politiska spelet om makten. Detta
kan man inte säga om anslaget till skytterörclse,
barnbidrag o. d., som ju inte
påverkar politiken i landet. Man tar
alltså pengar från människor, och dessa
pengar kan medverka till att i riksdag
och regering få in personer som har
andra uppfattningar iin dem som givit
pengarna. Herr Henningsson, detta är
inte så svårt att fatta om man anstränger
sig.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Utan att gå in på detaljer
måste jag säga att jag är mycket
förvånad över att i dag se herr Sjöholm
i så hög grad uppträda som politisk
renlevnadsman. Jag har förklarat att
jag förstår de problem som finns beträffande
KDS, men jag har också framhållit
för herr Sjöholm att man måste
ta hänsyn till risken att få in så många
småpartier att parlamentarismen till
sist inte kan fungera. Jag erkänner att
det finns en brist i det demokratiska
utspelet, men jag är beredd att acceptera
den bristen för att skydda demokratien.

Herr Sjöholm sade att han absolut
inte trodde att det utgick något privat
stöd till valrörelser. På vilket sätt blev
herr Sjöholm själv invald i riksdagens
andra kammare? Yar det inte efter en
lokal satsning av oerhörda mått? Jag
tycker vi skall försöka hålla oss något
så när till den plats där vi egentligen
hör hemma. Då tror jag inte att herr
Sjöholm kommer att tala om den politiska
renlevnaden så högt.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet mycket väl var
jag är herr Henningsson, och jag är
mycket glad över att jag inte är här
med hjälp av partistödspengar utan på
grund av frivilliga bidrag från fria

202

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Statsbidrag till politiska partier

människor som velat satsa på en sak. Jag
har aldrig sagt att det inte förekommer
privat stöd, tvärtom, men såvitt jag vet
förekommer det ingen påtryckning.

Vidare sade jag att man, om det skulle
förekomma påtryckning, inte befriar
sig från sådan genom partistödet. Om
partistöd utgick och MbS skulle oroa
herr Henningsson vid ännu ett val,
skulle herr Henningsson i alla fall alldeles
säkert komma med samma argument.
Det som skedde i fyrstadskretsen
är ett exempel på hur det skall gå till.
Det var demokrati, herr Henningsson,
tv det är demokrati när människor slår
sig samman och satsar på någonting de
tror på. Däremot är det inte demokrati
att med tvång ta pengar från människor
och använda dem till saker som vederbörande
är motståndare till.

Risken att få en mängd småpartier
anser herr Henningsson är tillräckligt
stor och avskräckande för att vissa
människor, låt oss säga KDS-ama, skall
få lida för detta. Dessa skall alltså vara
syndabockar för att man skall kunna
undvika småpartierna. Man skall alltså
ta deras pengar och ge till partier de
inte sympatiserar med. Är detta demokrati? -

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag minns en utländsk
hamnstad där krögama försökte kringgå
förbudet att servera starksprit genom
att skriva »juice» på geneverkrusen.
På notan angavs också »juice»,
men i glasen och i priset ingick alldeles
uppenbart genever.

Något av denna krögartaktik tycker
jag mig återfinna i förslaget om partistöd.
Man kallar det partistöd men
bjuder ett presstöd, d. v. s. den vara
som nästan samtliga remissorgan har
fördömt och smulat sönder. Det är begripligt
att regeringen har velat undvika
en principutredning av ett pressstöd
i partistödets förklädnad. Det skulle
ju kunna hända att remissinstanserna

envisades med att bedöma innehållet
under bortseende från emballaget.

Nåja, propositionen är ju inte något
falsarium. Det talas där uppriktigt om
möjligheten att använda partistödspengarna
för stöd åt tidningar. Men det är
väl ändå tvivelaktigt, att den främste
tryckfrihetslagsexperten här i landet,
som återfinns i Skånska hovrätten och
som bl. a. av konstitutionella skäl kritiserat
presstödet, nu reservationslöst
skulle ge klarsignal för ett inbakat
presstöd.

Det är alldeles riktigt att pressen behöver
stöd, men jag tror att pressen
främst behöver moraliskt stöd — stöd
att frimodigt föra till torgs det positiva
och uppbyggliga nyhetsmaterial
som ändå finns mitt bland lustmord,
våldtäkter, kravaller, busar och boxare
och allt vad det är. Jag tror att en sådan
press skulle ha en mission att fylla
och därmed också en framtid.

Det är också klart uttalat att pressstödet
kan användas till många andra
ändamål, och tänk så mycket man i alla
fall kan få för 23 miljoner kronor. Herr
Rubin var inne på u-landshjälpen o. d.,
och vi vet förvisso att mycket släpar
efter också här i vår välfärdsstat. Man
vill i detta sammanhang gärna hålla ett
gammalt hjärtesår något öppet och tänka
på de många pensionärerna som är
utestängda från ATP. Det skulle kunna
bli en julklapp för 30 kronor till var
och en, men sådant skall vi naturligtvis
inte tala om.

Nej, nu skall vi använda pengarna till
att gräva djupa löpgravar mellan partierna
och till att bygga höga murar
som förhindrar förhandling mellan
parterna. Under valkrig kan vi var och
en ligga i sin partibunker och skjuta
på varandra med skattebetalda skott.
Därmed befästes den partipolitiska galenskapen
: Allt som kommer från motståndarlägret
är lögn och dikt!

Kyrkorna ocli de kristna samfunden
arbetar för närvarande hårt med ekumenik.
Man försöker få människor att

Tisdagen den 14 december 19(i5 cm.

Nr 41

203

första att de har samma målsättning.
Tänk om man skulle försöka arbeta på
litet partiekumenik! Varför skall det
vara så förtvivlat svårt att begripa att
vi faktiskt, oavsett parti, är arbetare på
samma bygge, samhällsbygget — lemmar
i en och samma samhällskropp.
Partistödet är felaktigt, ty det byråkratiserar
våra partier, skärper motsättningen
och blodtappar idealiteten.

Beträffande skattebetalarna måste det
väl ändå vara en from önskan departementschefen
hyser då han menar att
detta partistöd har förankring i en bred
opinion. Inte är förmånen att få betala
skatt så omåttligt populär i vårt land
att man till och med struntar i vad
skatten går till.

Nu skall man betala skatt till objekt
som man kanske inte alls vill veta av
— det må vara högerpolitik eller kommunism.
Visserligen har nu kommunistiska
partiet berikats med både moral
och religion genom min gode vän Sven
Hector. Men det kan nog befaras att
herr Hermansson kryper ur fårskinnspälsen
och bits som en varg när han
får chans. Det är inte rätt att folk skall
behöva betala till det med skattemedel.

Vi har i runt tal bara 1,3 miljon
partianslutna medlemmar i våra partier,
men vi har ungefär 4 miljoner
skattebetalare. Det betyder att 2,7 miljoner
människor skall tvingas in som
ett slags understödjande medlemmar.
Och man kan förmoda att det inte kommer
att föreligga någon reservationsrätt
i denna »kollektivanslutning».

Det har talats om Västtyskland här
i dag, men det är ett dåligt exempel
eftersom partistödet där börjar vackla
i sina grundvalar. Det vore väl enklare
och riktigare att gå österut för att
finna förebilder. Där torde man ha både
statssubventionerad press och statssubventionerat
parti.

De av'' kammarens ärade ledamöter
som läst Dagens Nyheter i dag har kanske
lagt märke till Vilhelm Mobergs raljanta
och kostliga kåseri. Han talar där

Statsbidrag till politiska partier

om »ett steg i östlig riktning» och befarar
eu kantring åt det hållet. Han har
liksom på känn att vår demokrati börjar
bli »demokratur» — förvisso en festlig
och tankeväckande kontamination.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag
på propositionen.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta behandlingen
av förevarande utlåtande
samt behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till
morgondagens sammanträde.

§ 2

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle dels statsutskottets
utlåtanden nr 190 och nr 191 i
nu nämnd ordning uppföras närmast
före statsutskottets utlåtande nr 179,
dels statsutskottets memorial nr 193
uppföras sist.

§ 3

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets memorial nr
48, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende;

statsutskottets memorial:

nr 194, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis
väckta förslag angående den svenska
forskningsplaneringens organisation
m. in., och

nr 195, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om den högre
tekniska utbildningens fortsatta utbyggnad;
samt

tredje lagutskottets memorial nr 36,
angående uppskov med behandling av
utskottet tilldelat ärende.

§ 4

Anmäldes och godkiindes följande för -

204 Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

slag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 420, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623), m.m., jämte
i ämnet väckt motion;

nr 421, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om upphävande av förordningen (Jen 18
maj 1934 (nr 168) angående postverkets
ansvarighet för försändelser och medel,
som mottagits till postbefordran, jämte
i ämnet vackta motioner; ,.. ....

nr 422, i anledning av,Kungl. Majds
proposition angående höjning av postpaketportot
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 423; i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Brasilien för

-''•i-di d-h : d

: itr>-1 (O:: ■... k .hurtfcftn

Uit ‘jnul

) i

•/• l. n- hnod h''T

••.!•> i. ii ya . i r-- •ilf-MOiiitwti .Ht''
• -it’ »•«:-■ \ .c. \;rA.

■i. i it. .. i t i:! :t:

• -r .•:?tr.t 5 ,r,V,.-d ... • t Jk: . c

ti-Åt :il*iii; — ;• i /

\tA-.a''. Cv-htih.iiå
inhUdtii , >V: * (

undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet;
och ,

nr 424, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den.2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt jämte i ämnet väckt
motion; samt

I*«; 7r* J ir tf'' > -tyilÅi w, m ir.i i '',>1 t

från jordbruksutskottet: w ,., ,;

nr 396, i anledning av. Kungl. Mai ds
proposition angående avtal om inrättande
ocli drift av ett forsknings- och
ett serviceorgan på vatten- och , luft .

vårdsområdet./ ....V fs>.■,,

aji.il>.l ; i. }.!■", ; I • 1: • ''i- il:ll , I- i <''!<(. •

-hud U;,\i . -t(ÄjUlln.Pr Hr.A»

Justerades protokollsutdrag. ?“

.Alit i;,'', ’.i''

, Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.19 på nattep.;,.

adjf-iIn, fidem:iilNri,
. J :,n

i* mm :d ha,-» .ftsJ* if*i t vilt k it/.it

n.’, i!;:un yi-i-v; d

■ti ■ ,1 k l S. i i■ ! £(.,.« .1 ti i t *>(* .i . I'',-! i— 1 i

•-Cis t <"»k.- ViflfiJ. :•: »''!

etf i “. ’. .1 i:i. i rf ■< Vr—* ^lfd A.r _ tt - i *": i)
ds Jk, äh-t i tf, tf. *-åf .j.icsdo •ii''t

''.-b t, f''h if<t. cJ«i.3U ■ wvf-.-lai!

n</-d,.'' - '' h;l It;-, i • (a.! i /

ii,-i Kl,''.*- t dt •,> .«iUl>Wn»:-*7*d

-■inojln 1 vid t • U''tHJ i.jj

-tim ~d'' Hf. ;•<<(

nia;■ ; ■ n> rf! • • r -

i ufn i-i •■!.; .;X* ■< >''

hnr.IJfcitf'':''/ !*:> t-d

ESSELTE SB. STHLM IS
514837