Nr 40 FÖRSTA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:40)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 40 FÖRSTA KAMMAREN 1970

1—2 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 1 december Sid.

Svar på interpellation av herr Wikström (fp) ang. behandlingen

av ansökningar om vapenfri värnplikt...................... 3

Interpellation av fru Florén-Winther (m) ang. samordningen av
pension för statsanställda i vissa fall ...................... 14

Onsdagen den 2 december

Svar på enkel fråga av herr Richardson (fp) ang. skolteaterverk -

samheten ................................................ 15

Svar på interpellationer:

av herr Kaijser (m) ang. den nya studieordningen vid universiteten
................................................ 18

av herr Wallmark (m) ang. erfarenheterna av tillämpningen
av kungörelsen om vidgat tillträde till högre utbildning (SFS

1969:68) 29

av herr Wallmark (m) ang. principerna för urvalet av studerande
för doktorsexamen m. m......................... 31

av herr Lidgard (m) ang. interimistiska åtgärder för att skapa
bättre arbetsförhållanden inom skolväsendet ............ 36

Gymnasieskolans organisation ................................ 43

Offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna .................. 50

Om särskilda obligationslån för bostadsfinansiering............ 59

Semesterrätten för skogsarbetare ............................ 63

Om förbättrat skydd mot yrkesskada genom förgiftning........ 65

Om åtgärder för att stärka allmänhetens insyn i och inflytande

över samhällsplaneringen .................................. 66

Om utredning för att bredda och stödja ungdomens kulturupplevelse
.................................................... 70

Meddelande ang. enkel fråga av herr Larfors (s) ang. viss fondbildning
genom tingshusbyggnadsskyldige .................. 74

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 40

Nr 40

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 2 december Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 196, ang. reviderade tim- och kursplaner
för de tvååriga ekonomiska, sociala och tekniska linjerna i
gymnasieskolan .......................................... 43

— nr 197, ang. överlåtelse av två fastigheter i Långsele kommun 50

— nr 198, ang. ökning av garantin för exportkredit............ 50

— nr 199, om bemyndigande att i visst fall avstå fast egendom

som tillfallit allmänna arvsfonden som arv ................ 50

— nr 200, ang. försäljning av fast egendom som tillfallit allmänna

arvsfonden som arv ...................................... 50

— nr 201, ang. berättelse för Nordiska rådets adertonde session . . 50

Bevillningsutskottets betänkande nr 61, ang. ändring i kommunal skattelagen,

m. m......................................... 50

— nr 63, ang. ändring i tulltaxeringsförordningen ............ 50

Bankoutskottets utlåtande nr 64, ang. offentliga styrelseledamöter

i affärsbankerna ........................................ 50

— nr 65, om särskilda obligationslån för bostadsfinansiering .... 59

Första lagutskottets memorial nr 68, ang. kamrarnas skiljaktiga

beslut i fråga om barnavårdsmannainstitutionen ............ 63

Andra lagutskottets utlåtande nr 82, ang. semesterrätten för skogsarbetare
................................................ 63

— nr 84, ang. ändring i arbetarskyddslagen .................. 65

— nr 85, om kontrollen av giftrester i frukt och grönsaker m. m. 65

— nr 86, om förbättrat skydd mot yrkesskada genom förgiftning 65

— nr 87, om rätt till sjukpenning vid fall då anmälan om sjukdom
ej skett ............................................ 66

Tredje lagutskottets utlåtande nr 76, om ett skogfritt område längs
allmän väg .............................................. 66

— nr 84, ang. ändring i lagen innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar .............................. 66

— nr 85, ang. ändring i lagen om äganderättsutredning, lagfart

och sammanläggning av fastigheter i vissa fall ............ 66

— nr 87, ang. fortsatt giltighet av 1 § andra stycket lagen om

igångsättningstillstånd för byggnadsarbete ................ 66

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 67, ang. den fysiska
riksplaneringen samt åtgärder för att stärka allmänhetens insyn
i och inflytande över samhällsplaneringen ............ 66

— nr 68, ang. uppsamling, destruktion och återvinning av industri-
och hushållsavfall, m. m............................. 70

— nr 71, om utredning för att bredda och stödja ungdomens kulturupplevelse
............................................ 70

— nr 72, om inrättande av en frivillig servicetjänst............ 73

— nr 73, om åtgärder för att rädda gamla kulturmiljöer och stads partier

...... 73

— nr 75, ang. redovisningen av den ekonomiska utvecklingen . . 73

— nr 76, om åtgärder för att dokumentera den tekniska utvecklingen,
m. .............................................. 73

Tisdagen den 1 december 1970

Nr 40

Tisdagen den 1 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 20
nästlidne november.

Herr Lokander, åt vilken kammaren
tidigare beviljat ledighet från riksdagsgöromålen
till och med den 30 november,
erhöll nu på därom gjord ansökning
fortsatt ledighet på grund av sjukdom
till och med den 22 december.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 388, i anledning av motioner om
sänkning av åldersgränsen för erhållande
av hustrutillägg;

nr 389, i anledning av motioner angående
rätten till sjukpenning i vissa
fall;

nr 390, i anledning av motioner om
säkerhetsföreskrifter för transport av
hälso- och miljöfarliga vätskor, m.m.;
samt

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i strålskyddslagen (1958: 110).

Ang. behandlingen av ansökningar om
vapenfri värnplikt

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta samanträde besvara herr
Wikströms (fp) interpellation angående
behandlingen av ansökningar om
vapenfri värnplikt, erhöll ordet och yttrade: Herr

talman! Herr Wikström har frågat
mig om dels skälen till att antalet

obehandlade ansökningar om vapenfri
tjänst ökat så markant under de senaste
åren, dels bakgrunden till den växande
disproportionen mellan det antal ansökningar
som görs om vapenfri tjänst och
det antal som bifalls.

Vid tillkomsten av 1966 års vapenfrilag
beslöts att tillstånd till vapenfri
tjänst skulle meddelas av en allsidigt
sammansatt nämnd. Nämndens utrednings-
och beredningsresurser anpassades
vid dess tillkomst huvudsakligen till
ansökningsfrekvensen under första hälften
av 1960-talet. Antalet ansökningar
varierade då mellan ca 400 och ca 600.
Redan år 1967 steg antalet ansökningar
till drygt 1 100 för att under de båda
följande åren stiga ytterligare. Både år
1968 och år 1969 översteg sålunda antalet
ansökningar 2 000. Denna ökning
krävde en förstärkning av nämndens organisation,
särskilt på utredningssidan.
Ökade resurser har därför successivt
ställts till nämndens förfogande. Bl. a.
har nämnden under budgetåret 1970/71
tillförts ett antal heltidstjänstgörande
utredningsmän. Genom denna förstärkning
bör antalet prövade ansökningar
kunna ökas i inte obetydlig omfattning.

En ytterligare anledning till försening
vid handläggningen är den förändring
av motiven i ansökningarna som äger
rum. År 1967 prövades 811 ansökningar
med religiösa skäl. År 1969 hade antalet
sjunkit till 604. Ansökningar med andra
skäl utgjorde år 1967 487 stycken och
steg fram till år 1969 till 906. Tendensen
blir ännu mer uttalad när man beaktar
de ansökningar som prövats i år. Flertalet
ansökningar redovisar numera en
rad i varandra inflätade motiv. Detta
medför att ansökningarna leder till ett
mer tidskrävande utrednings- och prövningsarbete
än tidigare.

Beträffande den av herr Wikström an -

Nr 40

Tisdagen den 1 december 1970

Ang. behandlingen av ansökningar om vapenfri värnplikt

givna växande disproportionen mellan
antalet ansökningar och bifall vill jag
först erinra om att en ökning av antalet
ansökningar inte i och för sig behöver
medföra en ökning av antalet bifall. Vapenfrinämnden
tillämpar självfallet ingen
kvotering vid prövning av ansökningarna
utan måste pröva varje enskild ansökning
från dess särskilda förutsättningar.
Antalet bifall under åren 1968
och 1969 utgjorde 791 respektive 715.
Under de första 11 månaderna av detta
år har 346 av de prövade ansökningarna
bifallits. Detta relativt låga antal
beror — enligt vapenfrinämnden -—-delvis på att nämnden under första
halvåret 1970 till stor del prövade eftersläpande,
från utredningssynpunkt
mera komplicerade ärenden, som normalt
borde ha avgjorts under år 1969.
Den stora eftersläpning som uppkommit
i provningsverksamheten medför
alltså att 1970 års siffror inte utan vidare
kan jämföras med de båda föregående
årens. Jämför man med antalet
bifall under början av 1960-talet, som
höll sig omkring 500 årligen, ser man
att bifallen totalt sett ligger klart högre
under åren 1968—1969.

De värnpliktiga som får avslag på sina
ansökningar om vapenfri tjänst kan anföra
besvär hos Kungl. Maj :t. Detta har
också skett i betydande utsträckning.
Kungl. Maj :t har vid prövningen av dessa
ärenden inte funnit anledning frångå
nämndens praxis. Enligt min mening
finns det för närvarande inget skäl att
ta gällande praxis under omprövning.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Innan jag går in på den
interpellation som jag har ställt till försvarsministern
i denna fråga vill jag
gärna säga att det inte är en fråga som
har sitt ursprung i att jag skulle vara
eller ha varit i den situation som här är
aktuell. Jag har gjort helt vanlig värnplikt.
För mig är det emellertid en samvetssak
att ett rättssamhälle som det
svenska ger ett generöst utrymme för de

människor som av ideologiska skäl inte
kan tänka sig att bära vapen.

Det är två frågor jag har ställt till
försvarsministern. Den första gäller orsakerna
till att ärendebalansen har ökat
så kraftigt under senare år. Här svarar
försvarsministern att det har sin grund

1 att organisationen anpassades till det
antal ansökningar som fanns under första
hälften av 1960-talet, då det årligen
rörde sig om 400—600. Nu har antalet
stigit så kraftigt, att det 1969 översteg

2 000. Man kan väl förmoda att den
siffran i varje fall inte kommer att bli
lägre i år. Förstärkning har därför skett
på utredningssidan. Försvarsministern
nämner att under innevarande budgetår
har vapenfrinämnden tillförts ett antal
heltidstjänst görande utredningsmän.

Dessa nya utredningsmän tycks i allmänhet
vara anställda i försvarets personalvårdsorganisation
och har alltså
haft sin dagliga sysselsättning inom försvarsmakten.
Tidigare var det i stor utsträckning
präster i svenska kyrkan och
frikyrkopastorer som gjorde dessa utredningar.
Numera anlitas ytterst sällan
sådana utredningsmän. Enligt uppgift
skulle det bero på att dessa inte har
visat sig vara kvalificerade för utredningsuppdragen.
Det är i så fall mycket
märkligt. Jag skulle kunna nämna namn
på mycket framstående företrädare för
de svenska trossamfunden, som tidigare
har fått sådana uppdrag men som nu
inte längre bedöms som kvalificerade.

Här ligger enligt min mening den avgörande
orsaken till att antalet ansökningar
som bifalles procentuellt är så
mycket lägre nu än under tidigare år.
Det var det min andra fråga gällde.

Nu har jag svårt att tro att den nya
typen av utredningsmän alltid visar lyhördhet
för de religiösa värderingar och
de etiska motiv som anföres av personer
som söker vapenfri tjänst.

Det har också vid flera tillfällen förekommit
att en utredning, som slutat med
tillstyrkan om bifall till vapenfri tjänst,
av vapenfrinämnden eller någon dess
tjänsteman underkänts, varefter en ny

Tisdagen den 1 december 1970

Nr 40

Ang. behandlingen av ansökningar om vapenfri värnplikt

utredning har gjorts som avslutats med
en avstyrkan av ansökningen. Det är alltså
uppenbart att normerna har skärpts
under de senaste åren. Det kan enligt
min mening inte vara rimligt att en sådan
skärpning äger rum utan att statsmakterna
har fattat beslut om det.

När den nya vapenfrilagen antogs
gjordes den inte beroende av alt antalet
bifall skulle maximeras. Jag är
övertygad om att försvarsministern har
samma uppfattning som jag på den
punkten, nämligen att man naturligtvis
inte i förväg kan ange någon procentsats
som är rimlig när det gäller bifall.
Men uppenbart har utredningsmännen
för vapenfrinämndens räkning medvetet
eller omedvetet visat en växande benägenhet
att avstyrka ansökningarna.

Nu sägs det ofta att antalet ansökningar
som baseras på politiska motiv
skulle vara växande, och vapenfrilagen
godkänner som bekant inte sådana motiv
för vapenfri tjänst. Jag har inte nånågon
annan uppfattning på den punkten.
Men självfallet kan gränserna mellan
renodlat religiösa motiv och sådana
motiv som är allmänetiska vara nästan
hur flytande som helst, och religiösa
motiv kan naturligtvis också ha politiska
bitoner och vice versa. Det är alltså
utomordentligt viktigt att utredningsmännen
är lyhörda för nyanser i de
samtal som förs med sökandena. Här
skulle en ökad säkerhet i bedömningen
kunna uppnås, om de sammanfattningar
av samtalen som utredningsmännen
skriver ut underställdes vederbörande.
Nu är handlingarna visserligen tillgängliga
när de väl har nått vapenfrinämnden,
men enligt uppgift lär mycket få
av sökandena begagna sig av möjligheten
att hos vapenfrinämnden ta del
av utredningarna för att korrigera dem,
om återgivandet av intervjuerna uppfattas
såsom missvisande. Jag har svårt
att tro att man kan anföra några bärande
motiv för att sammanfattningarna av
samtalen inte skulle av utredningsmännen
kunna underställas de sökande för
komplettering och därigenom missför -

stånd undanröjas. Vi iir naturligtvis
överens om att avgörandet skall fattas
av nämnden på grundval av eu utredning
som av både utredningsmannen
och den sökande uppfattas såsom opartisk
och objektiv.

Denna fråga aktualiserar också den
distinktion som var föremål för omfattande
debatter i samband med att den
nya vapenfrilagen antogs. Jag tänker på
problemet om samvetsnöden måste vara
djup eller inte för att en ansökan om
vapenfri tjänst skall kunna bifallas. 19G6
förelåg en folkpartireservation på just
denna punkt. I likhet med den ursprungliga
utredningen ansåg vi, att det
skulle räcka med ordet ”samvetsnöd”.
Det kan vara en viktig distinktion, ty
den nuvarande formuleringen kan ge ett
intryck av att man är ute för att väga
graden eller omfattningen av samvetsnöd,
och det torde knappast vara möjligt.
Det är viktigt att utredningsmännen
inte uppfattar sina intervjuer som
korsförhör eller intellektuella tester
utan som samtal, där det väsentliga är
att söka komma fram till en riktig återgivning
av de motiv som den sökande
har för att begära vapenfri tjänst.

Det växande antalet ansökningar
kombinerat med det stigande antalet
avslag gör det enligt min mening nödvändigt
att departementet noga följer
utvecklingen på denna punkt. Samtidigt
kan man förvänta sig att ledamöterna
i vapenfrinämnden själva har utvecklingen
under uppsikt. Ledamöterna i
denna nämnd är för sina ställningstaganden
självfallet så gott som helt beroende
av utredningsmännens utredningar.
Om det är riktigt som jag här
har antytt, nämligen att nyckeln till den
förändrade situationen ligger i att en
ny typ av utredningsmän svarar för undersökningarna
och att dessa medvetet
eller omedvetet tillämpar hårdare kriterier
än tidigare, kan det finnas anledning
också för vapenfrinämndens ledamöter
att fundera över sina egna arbetsformer.

Till sist: Anser ändå inte försvars -

Nr 40

Tisdagen den 1 december 1970

Ang. behandlingen av ansökningar om vapenfri värnplikt

ministern att den utveckling som jag
här har påtalat motiverar en närmare
undersökning av hur vapenfrilagen tilllämpas? -

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag har vinnlagt mig om
att försöka noga följa vapenfrinämndens
behandling av de många ansökningarna.
Det kan jag göra på det sättet att jag tar
del av de relativt många besvärsärenden
som kommer till departementet. Jag
har inte nöjt mig med att bara gå igenom
dem, utan jag har i många fall
också av nämnden begärt att få ta del
av sådana ansökningar som har bifallits
för att jag skall kunna göra en jämförelse
mellan avslag och bifall. Därför
tror jag att departementet inte kan göra
så mycket mera för att följa upp vad
som sker. Dels genom besvärsärendena,
dels genom de relativt många uppvaktningar
och besök av ungdomar som
förekommer hos mig personligen har jag
eu ganska bra överblick över rådande
praxis.

Jag har själv funderat mycket över
den fråga som herr Wikström har ställt,
nämligen om en skärpning i bedömningen
av ansökningarna har skett under
senare år. Kan det spela någon roll
i sammanhanget att man i stället för att
som tidigare i stort sett bygga hela undersökningsapparaten
på statskyrkopräster
och frikyrkopräster nu har övergått
till jurister, socialarbetare och andra?
Ja, någon betydelse kanske det kan
ha. Jag vet inte. Jag stod emellertid för
en stund sedan i andra kammaren och
lyssnade till en av ledamöterna i vapenfrinämnden,
herr Oskar Lindkvist,
när han redogjorde för hur han ser på
det här. Han har varit med i nämnden
från första stund, och enligt hans bedömning
har det inte skett någon ändring
i praxis.

Det förhållandet att vi i statistiken
kan utläsa att antalet avslag växer säger
egentligen ingenting. Vad som skett är
ju framför allt att antalet ansökningar

har vuxit mycket starkt. Det har blivit
en modesak närmast inom skolvärlden
att söka vapenfri tjänst, och det är alldeles
klart att med de motiv som många
har blir det en mycket hög avslagsprocent.
Man kan alltså inte räkna med att
därför att antalet ansökningar har
vuxit så mycket skall antalet bifallna
ansökningar växa procentuellt lika
starkt. Vi får nog räkna med att det i
varje årsklass finns i stort sett samma
antal ungdomar som uppfyller lagens
villkor om vapenfri tjänst. Det finns
knappast anledning tro att de just under
de allra senaste åren skulle ha blivit
så förfärligt många flera. Det märks
också på de motiv som många av de
sökande har att de inte alls hör till de
människor som den lag vi antog 1966
är avsedd för.

Ett par ord om den situation som herr
Wikström alldeles riktigt har betecknat
som ganska besvärande, nämligen arbetssituationen
inom vapenfrinämnden.
Vi har under de två senaste åren förstärkt
utredningsorganisationen, nu senast
med att gå över — i varje fall tillfälligt
— till att ha ett antal heltidstjänstgörande
utredningsmän. Av de senaste
tre—fyra månadernas statistik
framgår att nämnden hinner behandla
många fler ärenden än tidigare, vilket
var avsikten. Det finns planer — vi har
diskuterat det med vapenfrinämndens
ledning — på en omorganisation av
nämndens arbete för att den skall kunna
behandla flera ärenden, och det är
möjligt att nämndens utredningsapparat
måste förstärkas ytterligare.

Herr Wikström frågade om inte de
värnpliktiga som söker vapenfri tjänst
skulle kunna få del av utredningsmaterialet,
innan det behandlas i nämnden.
Det kommer att bli så.

Jag vill också framhålla att det är
nämnden som utser utredare. Det är
inte försvarsdepartementet.

Den springande punkten här är nog
ändå frågan om hur vapenfrilagen skall
tolkas. Om jag förstått rätt, har vapenfrinämnden,
som har att behandla så

Tisdagen den 1 december 1970

Nr 40

Ang. behandlingen av ansökningar om vapenfri värnplikt

många ärenden, efter band kommit fram
till eu enhetlig syn på handläggningen.
Här vill jag säga någonting som jag vet
brukar missuppfattas. Vad är det som
enligt lag utgör den grundläggande rätten
till vapenfri tjänst? Vi har lagens
ordalydelse att den enskilde på grund
av allvarlig personlig övertygelse inte
anser sig kunna bruka vapen mot annan
och att sådant bruk skulle medföra djup
samvetsnöd för honom. Enligt formuleringen
i denna lagparagraf är det alltså
— om man tar hänsyn till vad som var
avsikten vid riksdagen 1966 — vapenbruket
med dess yttersta konsekvens dödandet
som är det centrala. Frågan är
med andra ord om man i händelse av
angrepp mot Sverige kan med vapen i
hand hjälpa till i försvaret av familj, av
hem, av land. Detta är vad lagen avser.
Det saknar betydelse vilken etikett man
sätter på de skäl som leder fram till den
personliga övertygelsen. Den omständigheten
att den sökande tillhör någon bestämd
religiös eller politisk riktning
eller hyllar en bestämd ideologi kan
alltså inte vara avgörande för frågan
om vapenfri tjänst. Det spelar heller
ingen roll om han ogillar de förberedelser
för organiserat försvar som vi bedriver
i Sverige eller inte tror på sådana
förberedelser. Inte heller den omständigheten
att han är motståndare till
våld och till krig kan vara avgörande,
tv det är väl åsikter som vi alla delar.

Det är uppenbart att den enskildes
politiska, religiösa eller etiska uppfattning
påverkar hans hållning till försvaret
eller dess former. Huvudfrågan är
och måste alltid vara om han förmår
övervinna sina samvetsbetänkligheter
och med vapen försvara sig om han blir
hänsynslöst angripen eller hotad till livet.

Här är inte alltid ideologin eller religionen
vägledande. Den enskildes egen
inställning måste bli avgörande. Det vet
vi av erfarenhet i det förflutna, och det
bekräftas också av de samtal som vapenfrinämndens
utredare har med dem som
söker vapenfri tjänst.

Att det är svårt att klarlägga den enskildes
hållning under eventuellt kommande
konfliktsituationer, vilket det här
gäller, skall villigt medges. Vapenfrinämndens
ledamöter har en mycket svår
uppgift. Att det förekommer kritik mot
nämnden, kanske framför allt mot utredarna,
lär inte kunna undvikas. Men
jag förlitar mig på att den allsidiga sammansättningen
av nämnden, där vi har
alla de stora partierna representerade
och där det finns företrädare för religiösa
riktningar och från arbetsmarknadssidan,
är en garanti för en så långt
möjligt objektiv tillämpning av vapenfrilagstiftningen.

Jag skall, herr talman, inte gå djupare
in på detta problem nu. Vad som
är högst väsentligt är att den förstärkning
av vapenfrinämnden, främst på utredningssidan,
som nu har kommit till
stånd skall kunna få fram en snabbare
behandling av ärendena så att en bättre
balans erhålles.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för försvarsministerns
nyanserade kommentarer
och synpunkter och för beskedet att
man i departementet noga följer detta
ärendeområde, för att kunna på ett riktigt
sätt bedöma överklagandena, och
därvid också granskar de fall där vapenfrinämnden
har bifallit ansökningarna.
Det är bra.

Jag sade redan tidigare att om gruppen
sökande växer, behöver det inte
alls innebära att antalet bifall till ansökningarna
fördenskull ökar. Men
man blir fundersam när den ene efter
den andre, som har fått avslag på sina
ansökningar, redovisar skälen och dessa
uppenbarligen inte har godtagits av vapenfrinämnden.
På denna punkt gjorde
försvarsministern en värdefull deklaration,
som väl får tolkas så att ingen,
som av allvarlig personlig övertygelse
inte kan tänka sig att bära vapen, av
samhället skall tvingas att göra det.
Uppenbart är att det då inte är veder -

Nr 40

Tisdagen den 1 december 1970

Ang. behandlingen av ansökningar om vapenfri värnplikt

börandes förmåga att uttrycka sig i
samtalet med utredaren som är det avgörande
utan just den personliga övertygelsen
och halten i den.

Jag tror att det kan ligga ett faromoment
i systemet med heltidsanställda utredningsmän
och att det alltså finns anledning
för nämnden att uppmärksamma
om inte detta system kan innebära
avvikelser från tidigare praxis. Det antydde
också försvarsministern. Den omorganisation
som planeras tyder på att
man inom vapenfrinämnden uppmärksammat
denna problematik.

Slutligen var det ett mycket värdefullt
besked att det nu skall bli möjligt för
de sökande att få godkänna intervjuerna
eller i varje fall se dem för att övertyga
sig om att deras argument är riktigt
återgivna. Redan detta kommer att
minska risken för att missförstånd uppstår
i fråga om vapenfrilagens tillämpning.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag har med intresse
hört på både interpellanten och statsrådet
och kan hålla med dem om att
detta är väldigt svåra frågor. Det gäller,
som statsrådet Andersson sade, inte
en procentfråga utan mycket svårare
saker, inte minst från rättssäkerhetssynpunkt.
Det är oerhört väsentligt att
de sökande, oavsett vilken mening och
vilka motiv de har, får en behandling
som kan sägas motsvara vad det svenska
rättssamhället bör ge alla svenska
medborgare. Det är oerhört svårt att
vara säker när det gäller sådana här
frågor. En utredare skall alltså pejla
det innersta hos en ung människa, inte
vederbörandes handlingar utan hans
tankar och känslor sådana de uttryckts
vid ett samtal. Detta skall göras oberoende
av utredarens personliga uppfattning
i sakfrågan och oberoende av
hur ledamöterna i vapenfrinämnden
tycker och tänker i den stora sakfrågan.

Jag fick för ett par dagar sedan någ -

ra anteckningar från, för att använda
en gammal benämning, en hög statstjänsteman,
som av en sökande om
vapenfri tjänst hade angetts som referens.
Denna statstjänsteman hade skrivit
ned vad utredaren frågat honom
om. Jag skall be att få citera några
avsnitt för att belysa vilken utomordentligt
svår fråga detta är just från
rättssäkerhetssynpunkt. Den höge statstjänstemannen
blir av utredaren tillfrågad
beträffande en sökande, som vi
kan kalla för A. Så här lyder hans
anteckningar: ”Utredaren ville ha min
syn som kristen på ett par svar som
lämnats av sökanden A. På fråga om A
skulle med vapen försvara en sårad
som angreps hade A svarat nej. Utredaren
ville ha bekräftat av mig att
detta uttryckte en kärlekslöshet, som
inte skulle vara förenlig med kristen
tro. Jag” — statstjänstemannen — ”förklarade
att jag hade viss förståelse för
att man ställde vissa svåra frågor för
att få belyst hur mycket den sökande
hade tänkt igenom sin situation. Samtidigt
uttrycke jag förvåning över att
man begärde logiska svar från 20-åringar
på frågor som många generationer
inte kunnat lösa. Den som ger ett entydigt
logiskt svar på frågan om man
med omsorg om sin nästa ändå skall
döda eller såra en annan medmänniska,
för tillfället utnämnd till fiende,
har enligt min mening föga förstått av
vapenfrilagens ord om djup samvetsnöd.
”

Anteckningarna fortsätter: ”A hade
också förklarat att förutsättningen för
att han skulle gripa till vapen var att
han hade utbildats och ingick i försvaret.
Detta ansåg utredaren vara en
undanflykt. Det sade han också till A.
Utbildning under former borde enligt
utredaren sakna betydelse. Jag framhöll
att A möjligen hade hört talas
om konventionen om behandling av
krigsfångar som diskuterades mycket
under 1940-talet och där skillnaden
mellan reguljär försvarsmakt och det
fria kriget underströks med uttalade

Tisdagen den 1 december 1970

Nr 40

«.)

Ang. behandlingen av ansökningar om vapenfri värnplikt

moraliska värderingar. Jag frågade om
man under de senaste åren ändrat på
inställningen i fråga om ansvarig ledning
i uniform eller med annat kännetecken
då det gäller det fria kriget
och de folkrättsliga konventionerna.”
Så följer min sagesmans kommentar:
”Utredaren syntes över huvud taget
inte känna till dessa folkrättsliga frågor.
” Jag kan tillägga, att jag inte känner
denna sökande, och jag vet inte
vilka funderingar han hade. Jag citerar
detta för att bevisa vilket utomordentligt
svårt uppdrag dessa människor
har och att man därför måste
behandla detta problem med mycket
stort allvar.

Anteckningarna fortsätter: ”1 det

tänkta fallet att någon skulle utöva
våld mot hans egen familj svarade A
att hans principiella inställning är
klar. Han har ingen rätt att ta någon
annans liv. Utredaren frågade då den
sökande om han skulle känna tacksamhet
om någon annan grep till vapen
och räddade familjen. Den sökande
trodde att han nog skulle göra det.
Utredaren ville då av mig” — alltså
statstjänstemannen — ”få bekräftat att
detta var från kristen synpunkt orimligt.
Man måste enligt utredaren vara
beredd att göra det som man är tacksam
för att andra utför.

Jag upprepar att detta sätt att pressa
den sökande på logiska svar var
orimligt. Jag påminde om den aktuella
debatten — det gällde 25-årsminnet av
Hiroshimabomben. Om utredaren hade
haft närstående engagerade i en tänkt
invasionsarmé mot Japan, skulle han
då ha varit tacksam för att dessa sannolikt
genom bomben räddades från
ett utdraget krig med många egna
döda? Skulle detta i så fall betyda att
han, utredaren, utan betänkligheter hade
ställt upp som bombfällare? Detta
måste ju bli konsekvensen. Utredaren
medgav att sammanhanget inte var så
enkelt.”

Jag har citerat detta därför att jag
tycker att det ger en utmärkt belysning

av vilka svårigheter det måste vara lör
en utredare att komma till rätta med
problemen vid ett entimmessamtal eller
vad det nu kan vara fråga om, men
kanske också, herr statsråd, för att visa
att det tydligen är väldigt svårt att få
tag på bra utredare.

Jag har tagit del av vissa handlingar
i detta slag av ärenden, och jag är i
likhet med den man som tog kontakt
med mig litet förvånad över vad man
kräver av dessa 20-åringar. Själv har
jag sedan min ungdom sysslat med utrikespolitiska
frågor och säkerhetspolitik.
En hel del frågor — det måste jag
erkänna — kan ställas till mig och,
skulle jag tro, till oss alla här i kammaren
utan att något svar kan ges. Om
det anförs som ett mycket väsentligt
skäl för avslag att den sökande inte anser
sig ha anledning eller möjlighet alt
klara ut hur ett icke-våldssamhälle
skall fungera, då börjar jag bli litet
fundersam över hur behandlingen
egentligen går till. Hur många kan svara
på den frågan? Tusentals människor
under många generationer har sysslat
med den frågan utan att finna något
svar — ändå skall det vara ett skäl för
avslag, när människor i vårt land erkänner
att de inte har något svar.

Det finns väldigt många olika infallsvinklar
på det här. Jag skall inte gå
närmare in på dem. Statsrådet Andersson
sade emellertid att departementet
inte kan göra så mycket mer. Jag har
hört uppges att ledamöterna i vapenfrinämnden
som regel inte själva läser
utredningarna. De får höra en sammanfattning
och fattar sedan i allmänhet
sitt beslut. Ännu mindre skaffar
de sig en personlig uppfattning om utredarna.
Jag har själv erfarenhet från
ett angränsande område, socialvården,
och jag måste säga att när jag hörde
att det skulle vara regel att ledamöterna
i vapenfrinämnden inte ens läser
utredningarna, så blev jag minst
sagt häpen. Inom den verksamhet som
jag har erfarenhet av råder mycket
stränga bestämmelser, just med tanke

Nr 40

Tisdagen den 1 december 1970

Ang. behandlingen av ansökningar om vapenfri värnplikt

på rättssäkerheten. De som avgör ärendena
måste ha så god kännedom som
möjligt om dem.

Det finns ingen anledning att misstro
dem som föredrar ärenden, men
självfallet måste möjligheten att bedöma
ett enskilt fall öka väsentligt, om
man tar del av allt det material som
finns. Därför undrar jag om inte försvarsministern
har en del saker att fundera
på i det här sammanhanget. År
detta rimligt? Jag kan försäkra att jag
har fått mina uppgifter från personer
som vet eller åtminstone borde veta
vad de talar om.

Jag återkommer till det nästan banala
som de föregående talarna i den
här debatten har understrukit och som
jag också underströk: det här är väldigt
svårt. Jag tror att vi håller på att
komma in i en situation där det uppstår
större misstro än nödvändigt mot
behandlingen av dessa människor, just
från rättssäkerhetssynpunkt. Jag föreställer
mig att försvarsministern och vi
andra på den punkten har bara en
enda uppfattning, nämligen att det vore
mycket allvarligt om den misstanken
skulle uppstå att man inte gör tillräckligt
mycket för att klara av dessa
fall på ett sätt som från rättssäkerhetssynpunkt
är så tillfredsställande som
över huvud taget är möjligt. Det finns
situationer när det inte finns mycket
att göra, men försvarsministern borde
inte säga att departementet inte kan
göra så mycket.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Dahléns anförande
var mycket märkvärdigt. Jag har
sagt att vi kan följa rättspraxis genom
att så många besvärar sig, ty i samband
med besvär tar vi del av inte
bara deras ärenden som fått avslag,
utan vi jämför gång efter annan med
framställningar som bifallits.

Jag vet att nämndens ordförande,
som är regeringsråd, läser alla handlingar.
Nämndens ledamöter får vis -

serligen icke handlingarna sig tillsända,
men såvitt jag förstår går de upp
till expeditionen i förväg och tar del
av dem —- i vilken omfattning vågar
jag inte uttala mig om — och varje
ärende föredras och diskuteras. Man
kan se på sammanträdenas längd att
det inte slarvas ty ärendena tar en väldig
tid. Handläggningsproblemet inom
nämnden är besvärande, och vi tvingas
överväga om man inte måste dela upp
nämnden i ytterligare grupper för att
kunna avverka alla ärenden.

Herr Dahlén tog upp frågan om
rättssäkerheten och ifrågasatte om vi
inte är på väg in i en situation då man
börjar misstänka vapenfrinämnden och
kanske även Kungl. Maj:t för att inte
följa lagen, ty det är vad det måste
gälla. Jag tror att herr Dahlén skall ta
en funderare på vad det står i lagen.
Det finns många ungdomar som helt
har missuppfattat lagens innehåll. Det
förekommer en propaganda för vapenfri
tjänst som lurar ungdomarna. De
begär vapenfri tjänst och tror att det
är tillräckligt om de tillhör en frikyrkoförsamling
eller har något slags politiskt
motiv. Det räcker inte. Lagen
förutsätter någonting helt annat. Därför
är det ganska naturligt, inte att
dessa ungdomar i och för sig ifrågasätter
rättssäkerheten — det hoppas
jag att herr Dahlén hjälper till att förklara
för dem -— utan att de är kritiska
mot att de tvingas göra värnplikt.

Vi skall komma ihåg att vi har allmän
värnplikt här i landet och att detta
i och för sig innebär att vi om det
blir krig kräver väldiga offer av de
män det här är fråga om. Varenda
värnpliktig jag känner anser att krig
är fruktansvärt, att våld är fruktansvärt
och att man måste uppleva bruk
av vapen som någonting avskyvärt.
Det gör i varje fall jag. Detta är alldeles
normalt för en människa. Även de
enskilda värnpliktiga upplever inre
konflikter. Trots det anser vi emellertid
att vi skall ha ett värnpliktsförsvar.

Tisdagen den 1 december 1970

Nr 40

I 1

Ang. behandlingen av ansökningar om vapenfri värnplikt

Vi har gjort undantag för en speciell
typ av människor som inte kan delta i
försvar av någonting. De kommer att
ställa sig passiva vad som än händer.
De är inte så många, men typen känns
igen, och det är den typen man försöker
få fram vid undersökningarna
för att dessa män inte skall tvingas
göra någonting som de inte kan klara
av. Därför har vi denna undantagslagstiftning.
Om herr Dahlén anser att
denna lagstiftning inte ger tillräckligt
utrymme för de tankar och idéer som
finns hos den moderna ungdomen, torde
det inte finnas något annat att göra
än att försöka få till stånd en ändring
av lagen. Att påstå att det finns risker
för att rättssäkerheten är i fara genom
behandlingen av ärendena tror
jag är mycket farligt. Om herr Dahlén
tänker sig för skall han finna att det
inte är det saken gäller utan frågan är
om denna lag skall följas eller inte
följas. Vi var eniga när vi tog den för
några år sedan.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Statsrådets sista yttrande
var nog en smula felaktigt, men
det gör mindre. Låt oss inte haka upp
oss på detaljer i denna fråga!

Jag förmodar att kammarens ledamöter
lade märke till att statsrådet
Andersson inte med ett enda ord berörde
de problem som jag försökte belysa
med exempel, vilka jag själv alltså
har inhämtat på angivet sätt. Jag
tycker nämligen att dessa visar att här
finns ett mycket väsentligt problem
från rättssäkerhetssynpunkt under behandlingens
gång. Statsrådet Andersson
säger att allt är väl beställt i det avseendet,
och han anser att jag borde tänka
mig för en gång till, när jag menar
att det kan tänkas att den misstanken
uppstår att från rättssäkerhetssynpunkt
allt inte är väl beställt. Herr Andersson
bär ingen känsla för det. Vi har delade
meningar på den punkten, och det
är ingenting att göra åt. Men ta och

titta en gång till på de exempel som
jag gav, när protokollet kommer, och
fundera på om det ändå inte här finns
problem! Jag tycker att de citat jag
läste upp visar att det finns mycket
stora problem här.

Sedan försökte statsrådet ett ögonblick
vrida över frågan till det att vi
alla är emot krig osv. En sådan debatt
skall jag inte gå in på, ty den skulle
inte ge särskilt mycket.

Att lagstiftningen i fråga är en undantagslagstiftning
håller jag med om.
Jag delar icke de sökandes uppfattning.
Jag kan säga precis som herr Wikström
att jag inte har deras uppfattning.
Men det hör ju inte till saken.
Till saken hör att dessa människor
skall få en rimlig och så långt möjligt
rättvis behandling. Exempel som jag
har visat på här tyder enligt min uppfattning
på att allt inte är väl beställt
i det avseendet. Statsrådet tycker att
det är det, och då är det rätt meningslöst
att fortsätta debatten.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Trots att jag varit
mycket tveksam vill jag ta till orda i
denna debatt, särskilt med tanke på
de rättssäkerhetsaspekter som kommit
in i slutet av densamma. Även om jag
riskerar att i någon mån bli betraktad
som part i målet, i egenskap av
suppleant i vapenfrinämnden, vill jag
ändå tillföra debatten några synpunkter
just från det utgångsläget.

Det är ingen tvekan om att det varit
betydande svårigheter inte minst
för vapenfrinämnden att tillämpa denna
nya lagstiftning som —• såsom försvarsministern
nu har angett — är utformad
som en klar undantagslagstiftning
och enligt vilken vi skall tillmötesgå
den verkligt välgrundade personliga
övertygelsen i dessa sammanhang.

Jag vill understryka vad som har
sagts om hur svårt det måste vara inte
minst för en utredare att av samtal
med dessa unga människor — det har

Nr 40

Tisdagen den 1 december 1970

Ang. behandlingen av ansökningar om vapenfri värnplikt

talats om 20-åringar; det förekommer
ju 18- och 19-åringar också; äldre med
för den delen —- få fram en klar och
bestämd och på övertygelse grundad
uppfattning. Vi behöver ju bara tänka
tillbaka på den tid då vi själva var i
motsvarande ålder för att konstatera
hur pass svårt det måste vara att göra
sådana bestämda uttalanden.

Vapenfrinämnden är givetvis i högsta
grad medveten om att utredarna
har olika kvalifikationer för sin uppgift
— en uppgift som är oerhört
grannlaga. Men jag tror även att vapenfrinämnden
ganska snabbt skaffar
sig en uppfattning om utredarnas sätt
att uttrycka sig. Det som den ena utredaren
säger övertygar nämnden, och
det som den andra utredaren säger
övertygar också nämnden, men de båda
utredarna kan ha begagnat helt varierande
ordval. Nämndens erfarenhet
gör dock att den ganska snabbt
kan väga det ena uttalandet mot det
andra. Vid de tillfällen jag varit med
i nämnden har jag fått den uppfattningen
att man både på tjänstemannasidan
—• statsrådet nämnde att ordföranden
var hög jurist, men även övriga
tjänstemän är mycket väl skickade
för sin arbetsuppgift — och bland de
förtroendevalda är besjälad av viljan
att göra det absolut bästa i beaktande
av den tid som står till förfogande och
de resurser som vapenfrinämnden har.

Skulle en så omfattande behandling
av varje ärende göras som herr Dahlén
tydligen önskar med en personlig
inläsning av varje ledamot utan föregående
föredragning med möjlighet att
ställa frågor, då skulle vi sannolikt få
en ännu mer besvärande ärendebalans.
Det har varit en väldig press på vapenfrinämnden
och dess personal att
så snabbt som möjligt ändra på detta
förhållande.

Herr talman! Jag har bara velat peka
på några praktiska ting, och jag avser
inte att gå in på den ytterst besvärliga
bedömningen av känslor och stämningslägen
som i detta sammanhang

kan uppstå. Jag har velat deklarera att
den erfarenhet som sporadiska besök
i nämnden har givit mig ger mig anledning
att lugna herrarna. Jag vill
framhålla att nämndens ledamöter sannerligen
är besjälade av viljan att slå
vakt om rättssäkerheten. Vi gör inte
någon åtskillnad på den ena eller den
andra. Att sedan förmågan i något sammanhang
kan brista, och att kritik —
berättigad och positiv — kan vara välgörande
för den fortsatta handläggningen,
det är jag medveten om.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill bara tillägga
en enda sak. Vad jag mest fastnade för
i herr Dahléns senaste anförande var
självfallet det som kom på slutet, då
han antydde att tilltron till rättssäkerheten
bland de ungdomar som söker
vapenfri tjänst håller på att avta. Jag
vill då erinra herr Dahlén om att i
vapenfrinämnden sitter fem riksdagsmän
såsom ledamöter eller suppleanter,
nämligen herrar Blomquist, Lindkvist,
Svanström, Lindblad och Äke
Gustavsson. Jag hörde nyss herr Svanström
yttra sig. Han är suppleant i
vapenfrinämnden. Jag hörde tidigare i
dag herr Oskar Lindkvist yttra sig i
andra kammaren, och de har ungefär
samma bedömning av arbetet i nämnden.

Arbetet är svårt, som också herr
Dahlén har sagt. Men herr Dahlén måste
inse att om herr Dahlén ifrågasätter
om dessa frågor behandlas enligt den
lag som riksdagen har beslutat, så ifrågasätter
ju herr Dahlén faktiskt om
dessa ledamöter jämte de präster från
statskyrkan och frikyrkorna som sitter
i nämnden verkligen följer lagen. Tillspetsar
man saken på det sättet är det
allvarligt.

Vad herr Dahlén citerade av vad
utredningsmannen hade sagt till en hög
ämbetsman skall jag läsa i protokollet.
Det är jag nyfiken på. Jag har inte tidigare
hört frågor formulerade på det

Tisdagen den 1 december 1970

Nr 40

Ang. behandlingen av ansökningar om vapenfri värnplikt

siittet. Nämnden utser dessa utredningsmän,
och jag tvivlar inte på att
nämnden försöker att få de allra bästa
utredningsmännen, vilket är en svår
uppgift. Jag tror att det finns 300 utredningsmän,
och de står under en
mycket sträng kontroll.

Till slut vill jag säga, med anledning
av att herr Wikström erinrade om att
kansliet ibland skickar tillbaka utredningar,
att det inte alltid beror på att
en utredningsman anses ha bedömt en
yngling för välvilligt från lagens synpunkt,
utan det kan också bero på motsatsen.
Det har jag sett exempel på.
Så detta ingår nog i den rutin vapenfrinämnden
har.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Bara ett par avslutande
synpunkter. Det är uppenbart att utredningsmännen
har en nyckelroll. Den här
diskussionen visar att det säkert finns
många utmärkta sådana, men också att
det finns andra som inte lyckas lika bra.
Det behövs alltså skärpt uppmärksamhet
i den frågan.

Det här är en undantagslagstiftning,
och det som komplicerar lagen är att de
kriterier som skall tillämpas gör den till
det kanske enda exemplet på åsiktslagstiftning.
Det är här fråga om en undantagslagstiftning
gentemot en princip i
samhället, som i sig redan innebär ett
undantag från en huvudtankegång, nämligen
att konflikter inte skall lösas med
våld. Att detta verkligen inte är någon
lätt fråga torde vi alla vara överens om.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag trodde att vi skulle
kunna undgå sådana där mycket vanliga
debattknep som detta att påstå, när
ett visst förhållande kritiseras, att kritiken
riktas mot människor som har att
fullgöra sitt uppdrag. Mot bakgrunden
av det debattricket vill jag säga att jag
hade hoppats att mitt inlägg skulle upp -

fattas som några mycket allvarliga frågeställningar: 1)

Är bestämmelserna riktigt utformade? 2)

Är den administrativa praxis som
nu tillämpas lämpligt utformad, så att
vi kan tillgodose rättssäkerhetssynpunkterna
i största möjliga utsträckning?

Det är en enkel sammanfattning av
vad jag förde fram. Det är däremot alldeles
för enkelt att säga: Det där innebär
kritik mot herr Dahléns riksdagskolleger! Herr

statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det var inget debattknep.
Om jag förstod herr Dahlén rätt,
avslutade han sitt första anförande med
att ifrågasätta om vi inte här är ute på
ett område där ungdomarna anser sig
orättvist behandlade och där rättssäkerheten
är i fara. Menade inte herr Dahlén
det? Om herr Dahlén menade det, kan
man inte komma ifrån att bl. a. de som
sitter i vapenfrinämnden är ansvariga
för denna rättsosäkerhet. Visst måste
detta framhållas. Men herr Dahlén kanske
inte menade vad han sade?

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
debatten utan finner tröst i att statsrådet
har lovat att läsa protokollet. Då
kommer statsrådet att förstå vad jag
menade. Det har han tydligen ännu inte
gjort.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
skrivelse från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor angående
ändringar i stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande,
in. m.

Nr 40

Tisdagen den 1 december 1970

Interpellation ang. samordningen av pension för statsanställda i vissa fall

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 196—201, bevillningsutskottets
betänkanden nr 61
och 63, bankoutskottets utlåtanden nr
64 och 65, första lagutskottets memorial
nr 68, andra lagutskottets utlåtanden
nr 82 och 84—87, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 76, 84, 85 och 87
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 67, 68, 71—73, 75 och 76.

Interpellation ang. samordningen av
pension för statsanställda i vissa fall

Fru FLORÉN-WINTHER (m) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! En änka, som är statsanställd
och vars man tjänat staten får
sin änkepension samordnad med statspensionen
då hon pensioneras från sin
tjänst. Därigenom vidkänns hon en betydande
pensionsreduktion jämfört med
om hon med samma egenpension varit
privatanställd eller, såvitt mig är bekant,
kommunalt anställd. Den tekniska
konstruktionen av samordningen är svår
att förstå för de flesta, och det faktum,
att det hela är avtalsbaserat, undanröjer
inte känslan hos den pensionstagare,
som drabbas av samordningen, att
vederbörande blivit förfördelad. En
grundläggande orsak till detta måste
vara att de som ingår i statstjänst inte
blir eftertryckligt informerade om samordningens
verkningar och i vilken mån
man kan gardera sig. Att jag speciellt
vill rikta uppmärksamheten på änkorna
beror dels på att de utgör en ekonomiskt
känslig grupp, dels på att skillnaden
mellan det statliga pensionssystemet och
andra system i deras fall är särskilt
påtaglig. Då det t. ex. gäller samord -

ningen mellan folkpension och tjänstepension
är skillnaderna mindre påfallande.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet Löfberg få ställa följande
frågor:

1. Är herr statsrådet beredd att medverka
till att samordningseffekterna
mildras för statsanställda änkor efter
statstjänstemän?

2. Vill herr statsrådet upplysa kammaren
om vilka åtgärder statsanställda
änkor efter statstjänstemän kan vidtaga
för att även erhålla icke samordningsbar
pension?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1380, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 165, angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71; samt

nr 1381, av herrar Sveningsson och
Österdahl, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående ändringar i stadgan
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.01.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemerl

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Onsdagen den 2 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 24
nästlidne november.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Med anledning av ändrad samnianträdestid
för Europarådets kulturkommitté
får jag anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet den 8 och den 9 december
i stället för den 3 och den 4 december,
varigenom den sammanhängande
ledigheten för olika Europarådsuppdrag
skulle avse tiden den 8—den 14
december.

Stockholm den 1 december 1970

Kaj Björk

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. skolteaterverksamheten

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
CARLSSON erhöll
ordet för att besvara herr Richardsons
(fp) fråga angående skolteaterverksamheten,
vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 18 november,
och yttrade:

Herr talman! Herr Richardson har
frågat mig, om jag är beredd att låta
utfärda klarare bestämmelser beträffande
beslutanderätten i fråga om anordnandet
av teaterföreställningar i
skolan samt rekommendationer till de
statsunderstödda teatrarna om samråd
inför planeringen av skolteaterverksamhet.

Det ankommer i första hand på rektor
och lärare att svara för den egent -

liga pedagogiska verksamheten. Häri
ingår t. ex. även att ge eleverna möjlighet
att följa en teaterföreställning på
skolarbetstid. Jag vill dock erinra om
att frågan om anordnande av teaterföreställningar
även kan ha en ekonomisk
aspekt. Där så är fallet är det de kommunala
skolmyndigheterna själva som
avgör beslutsordningen.

Det statliga stödet till olika teatrar
utgår i princip utan särskilda villkor i
vad avser teaterverksamhetens utformning.
Det är således teatrarna själva
som har ansvaret för i vilken utsträckning
man vill satsa på barn- och ungdomsteater
liksom utformningen av
denna. I den mån statliga insatser behövs
i rådgivande syfte ankommer det
på teater- och musikrådet att medverka.
Rådet har den 1 juli 1970 anställt en
särskild barnteaterkonsulent som enligt
vad jag anförde i årets statsverksproposition
(proposition 1970: 1, bil. 10 s.
19) har till uppgift att främja teatrarnas
arbete inom barn- och ungdomsteaterns
område, bl. a. genom att söka
utveckla barnteaterrepertoaren och
främja samarbetet med skolmyndigheterna.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Låt mig omedelbart, för
undvikande av varje missförstånd, slå
fast att jag finner det mycket glädjande
att intresset för barn- och skolteaterverksamheten
ökat så pass markant som
den gjort på senare år. Skolteatern fyller
en viktig funktion i själva skolarbetet.
Det gäller inte minst den mera aktiviserande
form, med en upplösning av
den skarpa gränsen mellan skådespelare
och publik, som blivit allt vanligare.
Skolteatern är säkerligen också
av stor betydelse när det gäller att

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. skolteaterverksamheten
åstadkomma en breddning av teaterintresset
i stort, i varje fält på litet längre
sikt.

Det har emellertid uppstått konflikter
om teaterrepertoaren på åtskilliga
platser. I vissa fall har teatergrupper
på ett till synes pockande sätt krävt att
få framföra pjäser, som man inom skolan
av olika skäl ansett vara olämpliga,
t. ex. att de inte varit riktigt avpassade
efter elevernas mognadsnivå eller ansetts
motverka de syftemål skolan har
att verka för i stort. Jag skall inte falla
för frestelsen att plocka citat ur kontroversiella
skolpjäser, även om det
skulle kunna bli en nog så pikant citatsamling,
utan hålla mig på det principiella
planet. Men jag vill ändock för
att ge någon konkretion åt problematiken
anföra ett enda exempel.

I en omdebatterad skolpjäs framförs
varning för, som det heter, sådana som
snackar som våra föräldrar. ”Lyssna
inte på dem, tro inte på dem och gå
inte på sådana där enkla trick som när
de snackar om sin erfarenhet!” Det är
de råd som man vill ge eleverna på lågoch
mellanstadiet. En föräldraförening
tyckte att det inte behövdes några sådana
råd och att skolteatern inte behövde
ge någon extra uppmaning att
ifrågasätta dessa auktoriteter. Lärarna
ansåg att det inte gärna kunde vara
skolans uppgift att skapa söndring mellan
barn och föräldrar och mellan barn
och skola.

Det är mot bakgrund av dessa förhållanden
och den oklarhet beträffande
beslutsrätten som råder som jag har
ställt min fråga, och jag tackar utbildningsministern
för svaret. Jag har desto
större anledning att göra det som det
innebär ett klart besked om att beslutet
skall fattas inom skolan.

Jag skulle låta mig nöja med detta besked,
om det inte nyligen utkommit en
bok som säger någonting annat. Boken,
som heter ”Barnteater — en klassfråga”,
har för övrigt kommit efter det att
jag ställde min fråga. I boken citeras
ett yttrande av utbildningsministern i

radions telefonväktarprogram. På frågan
om vem som skall avgöra repertoaren
för skolans uppsökande teater svarade
utbildningsministern så här för ett
år sedan: ”De konstnärligt ansvariga
skall få bestämma vilken teater som
spelas i skolan samtidigt som man måste
skapa förutsättningar för att det
finns rimligt utrymme för skilda åsiktsriktningar.
Men en pjäs skall inte utestängas
för att den är politiskt obekväm.
”

Med tanke på att det nu kan bli risk
för ytterligare missförstånd vore det
värdefullt om utbildningsministern här
ville ta avstånd från detta yttrande. Jag
skall gärna betrakta det såsom ett förhastat
uttalande av en purfärsk utbildningsminister
som överrumplades i ett
telefonväktarprogram.

Vissa teatergrupper har talat om censur
och bojkott, när skolan tackat nej
till ett erbjudande om en teaterföreställning.
Utbildningsministerns svar
innebär självfallet att det är helt obefogat
att tala om censur och bojkott
i sådana sammanhang. Det skulle vara
värdefullt att få ett statsrådsord även
på den saken.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag har precis samma
uppfattning som jag gav uttryck för i
den radiointervju som här åberopas.
Jag skall gärna i tre principer konkretisera
hur jag menar att man måste se
på detta problem.

För det första svarar rektor och lärare
för den pedagogiska verksamheten
i skolan. Där är det enligt min uppfattning
— säkerligen delas den av de
flesta — önskvärt med teaterverksamhet
såsom en del i denna pedagogiska
verksamhet. Detta är alltså den första
princip jag vill ange.

För det andra får teaterverksamheten
ett betydligt statligt stöd. En grundläggande
princip för detta stöd är att
staten inte uppställer några villkor som
hotar den kostnärliga friheten. Däri

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

ingår vad jag antydde i mitt svar i radiointervjun,
nämligen att en pjäs inte
får censureras eller påverkas i något
avseende även om den råkar vara politiskt
obekväm.

För det tredje kan viss rådgivande
verksamhet vara befogad. Det är väl
närmast detta som den framställda frågan
avser. Den rådgivande verksamheten
bör emellertid äga rum via teateroch
musikrådet, och sedan en tid tillbaka
finns en barnteaterkonsulent anknuten
till rådet. Det betyder att från
denna hösttermin finns förbättrade förutsättningar
för kontakter med skolmyndigheterna.
Det är utomordentligt
viktigt att vi tar hänsyn till å ena sidan
den möjlighet som skall finnas för
dem som arbetar på kultursidan att få
framföra sina önskemål eller presentera
olika samhällsproblem på det sätt
som de finner angeläget, å andra sidan
de ansvariga skolmyndigheterna som
har att bedöma hur denna verksamhet
skall infogas i skolans verksamhet.
Självfallet får därvidlag inga politiska
bedömningar göras beträffande pjäsen,
och den får naturligtvis inte stoppas
därför att den framför en åsikt som till
äventyrs inte delas av en skolstyrelse
eller en rektor.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag är rädd för att mitt
erkännsamma tack var något förhastat.
Jag tyckte att svaret gav ett klart besked
på den fråga som jag hade ställt,
men statsrådets senaste inlägg reducerar
detta klara besked till den oklarhet
som jag ville ha undanröjd.

Vi kan ändå inte komma ifrån att det
definitiva beslutet skall fattas av någon
inom skolans värld: rektor, skolchef eller
skolstyrelse — vilken av dem som
gör det kan spela mindre roll — och
det är på den punkten som jag skulle
vilja få ett klart besked.

Statsrådet Carlsson motsade sig själv
i sitt senaste yttrande. Det är här inte
bara fråga om politiska bedömningar,
utan det kan också vara fråga om be 2

Första kammarens protokoll 1970. Nr 40

Ang. skolteaterverksamheten
dömningar som hänger samman med
förhållandena vid en skola. Det kan
finnas skolor diir det råder ovanligt
stor oro och diir man fördenskull finner
det olämpligt att spela en pjäs som
man menar skulle verka uppskärrande.
I andra skolor kan det vara mycket
lämpligt att uppföra samma pjäs.

Frågan är alltså: Vem är det som i
sista hand fattar beslutet?

Jag återkommer också till min andra
fråga: Om en teatergrupp erbjuder sig
att spela en pjäs och skolan tackar nej,
är det befogat att kalla detta för bojkott
eller censur?

Ytterligare en fråga: Menar utbildningsministern
att skolan skulle vara
skyldig att ange ett motiv för att den
tackar nej?

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag får tydligen ytterligare
precisera vad jag uppriktigt sagt
själv tycker är ett ganska enkelt problem.

För det första skall teatrarna själva
bestämma utbudet. Det får under inga
förhållanden komma in en styrning i
det avseendet. Då är vi ute på principiellt
ytterligt farliga vägar.

För det andra avgör rektor och lärare
om eleverna kan få ledigt för att se en
pjäs som man anser sig kunna uppföra.
Självfallet kan inte en teatergrupp
tvinga sig in i skolan. Men därför att en
pjäs — och det var den saken som jag
ville understryka — råkar driva en politisk
tes som eventuellt någon inom
skolan inte tycker om så är detta inte
ett tillräckligt skäl för att stoppa den.

För det tredje. Om det krävs pengar,
måste skolstyrelsen träda in och ta ett
ekonomiskt ansvar.

Jag tycker att detta är tämligen enkelt
och klart. Om man inte vill tumma
på någon av de avgörande principer
som vi tidigare har varit överens om,
blir det ännu enklare.

Min motfråga till herr Richardson är:
Vill herr Richardson verkligen göra avsteg
på någon av de här punkterna?

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. den nya studieordningen vid universiteten

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Nej, jag tror att vi börjar
komma fram till klarhet på denna
punkt.

Det är alltså skolan som bestämmer.
Däremot kan jag inte finna att det
skulle vara på något sätt fel att en skola
skulle uttrycka önskemål om en viss
teaterföreställning, på samma sätt som
Teatercentrum fungerar genom att leverera
pjäser som har blivit beställda.

Den väsentliga frågan är alltså klarlagd.
Det är inom skolan som beslutet
fattas, och det finns inget som helst fog
för att tala om bojkott eller censur, om
skolan skulle tacka nej till ett erbjudande.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. den nya studieordningen vid
universiteten

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet MOBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Kaijsers (m)
interpellation angående den nya studieordningen
vid universiteten, och nu anförde
:

Herr talman! Herr Kaijser har frågat
chefen för utbildningsdepartementet om
han vill lämna en redogörelse för erfarenheterna
av den nya studieordningen
vid universiteten, framför allt i vad
mån det gäller de uppnådda studieresultaten
och möjligheterna att följa den
uppgjorda studieplanen. Herr Kaijser
har vidare frågat om utbildningsministern
observerat de svårigheter att fullfölja
studieplanerna som framkommit
framför allt inom språkstudierna men
även inom andra ämnen samt om han
kan ge någon förklaring till hur dessa
svårigheter uppträtt och huruvida han
ämnar vidta några åtgärder med anledning
av dem. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara
interpellationen.

Universitetskanslersämbetet har nyligen
i en skrivelse till universiteten m. fl.
sammanfattat utbildningsnämndernas
redogörelser för studieresultat vid de
filosofiska fakulteterna läsåret 1969/70
avseende studiekurser inom utbildningslinjernas
första avdelningar.

Genomströmningen ligger under de
av statsmakterna angivna riktpunkterna,
men med hänsyn till de i utbildningsnämndernas
rapporter redovisade
initialsvårigheterna kan studieresultaten
för aktiva heltidsstuderande inom
de allmänna utbildningslinjerna under
läsåret 1969/70 enligt universitetskanslersämbetets
mening sägas vara på det
hela taget relativt tillfredsställande.

I detta sammanhang gör universitetskanslersämbetet
en jämförelse med en
undersökning som gjordes år 1966 inom
universitetskanslersämbetet och som
avsåg studieresultat för nybörjarna i
ämnena matematik, engelska och statistik
höstterminen 1963. Enligt ämbetet
tyder jämförelsen på att en förbättring
av studieresultaten inträffat. Vissa metodiska
olikheter mellan den tidigare
undersökningen och de nu aktuella redovisningarna
omöjliggör enligt ämbetets
mening exakta jämförelser. Allmänt
kan dock sägas att det i matematik inte
synes ha skett några nämnvärda förändringar
av utbildningsresultaten, medan
det för engelska och statistik inträffat
en markant förbättring. Enligt
den tidigare undersökningen hade nybörjarna
höstterminen 1963 i dessa ämnen
inte ens efter fyra terminers studier
uppnått två betyg i samma utsträckning
som nybörjarna höstterminen
1969 klarat 40 poäng vid början av
den tredje terminen, framhåller universitetskanslersämbetet.

Många av de problem som förelegat
under den nya studieordningens första
år är av pedagogisk karaktär. Detta är
inte problem som är specifika för den
nya studieordningen vid filosofisk fakultet,
utan generella utbildningsproblem.
Dessa problem bör angripas på
grundval av universitetspedagogiska ut -

Onsdagen den 2 december ](J7()

Nr 40

Ang. den nya studieordningen vid universiteten

redningens arbete och inom ramen för
det pedagogiska utvecklingsarbetet.

Det är naturligt att en stor reform
som den nya studieordningen vid universitetens
filosofiska fakulteter inte
kan genomföras helt friktionsfritt. Vid
alla reformer måste man räkna med
vissa övergångsproblem, innan man funnit
formerna att möta de nya kraven och
de nya möjligheterna. Detta kan inte
användas som argument mot reformerna;
dessa problem av övergående art
måste i så fall ställas mot de problem av
kvarstående natur, som skulle mött om
det gamla systemet behållits. För utbildningsväsendets
vidkommande gäller
dessutom, att dess arbetsvillkor hela tiden
påverkas av förhållandena i samhället,
något som i vår föränderliga tid
innebär ständiga krav på förnyelse —
med de problem som följer härav.

Herr KAIJSER (in):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Moberg få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation. Jag tycker
inte att svaret var särskilt givande.
Även om en debatt i denna kammare i
dag kommer en smula post festum, eftersom
det fördes en fem timmar lång debatt
om utbildningsfrågor i andra kammaren
i går, skall jag ändå säga några
ord med anledning av svaret.

Det finns faktiskt i svaret två uppgifter
som kan tydas som ett erkännande
av att allt inte är riktigt som det
skulle vara.

Den ena uppgiften är att genomströmningen
— det är ett hemskt ord
som uttryck för det högsta målet för
akademisk undervisning —- ligger under
de av statsmakterna angivna riktlinjerna.

Den andra uppgiften är att den nya
studieordningen inte kan genomföras
helt friktionsfritt.

I övrigt andas svaret i stort sett belåtenhet.
Studieresultaten har förbättratsj
sägs det, inom ämnena matematik,
engelska och statistik vid en jämförel -

se mellan höstterminerna 1963 och 1969.
I fråga om engelska och statistik har
det, förklaras det, inträffat en markant
förbättring, eftersom studenterna 1963
inte ens efter fyra terminer klarade
av två betyg i samma utsträckning som
de nuvarande studenterna efter två terminer
uppnår 40 poäng.

Men, herr statsråd, såvitt jag kan
förstå var kurserna 1963 och 1969 olika.
Har herr statsrådet varit alldeles döv
och blind för alla uppgifter vi fått under
de senaste månaderna — vilka också
diskuterades i går — som gett vid
handen att studenterna inte kunnat följa
den uppsatta studietakten och att detta
gäller inom många olika ämnen?
Dessa uppgifter har också visat hur
många studenter som övergivit universitetsstudierna
och hur många som är
oroliga för den utspärrning mellan den
tredje och fjärde terminen som nu enligt
bestämmelserna för första gången
skall företas efter den nya ordningens
införande, dvs. i mitten av januari 1971.
Det är i fråga om många olika ämnen
som man har klagat. Det gäller språken,
som vi alla vet. Jag tycker att det borde
vara angeläget för statsrådet att begrunda
de exempel som redovisades av
universitetslektor Granberg i Uppsala
för sex veckor sedan och som omnämndes
av herr Källstad i går. Vad betyder
det att nästa skolgeneration skall ha
lärare med den kvalitet som dessa prov
ger anledning att befara?

Det har också förekommit klagomål
beträffande matematik, historia och nationalekonomi.
I det sistnämnda ämnet
har upp till 60—70 procent av dem
som undergått skrivningsprov inte klarat
dessa, och det har varit en försämring
i förhållande till föregående termin.

Detta var bara några exempel. Det är
olika inom olika ämnen, och det är
också olika inom samma ämnen vid
olika universitet.

Visst är studenterna oroliga för den
utspärrning som hotar dem nu i januari
eller senare i vår. Man klagar

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. den nya studieerdningen vid universiteten

över att inga fixa kriterier för dispens
från utspärrning ännu har utarbetats
centralt. Det verkar som om universitetskanslersämbetet
menar att några
dispenser inte skall förekomma. Vem
skall sköta utspärrningen för dem som
läser delade kurser? Det har sagts både
från lärare och studenter i litet olika
formuleringar, att studenterna fått fungera
som försökskaniner och att det
därför är ganska naturligt att de inte
har kunnat arbeta tillfredsställande efter
systemets intentioner. Jag har alltid
tyckt att utspärrning från universitetsstudier
är ett skrämmande perspektiv,
och jag opponerade mig däremot när
systemet diskuterades här i kammaren
på sin tid -—• det var 1965, om jag
inte missminner mig.

Jag förstår väl att studenterna inte
vill att det skall bli någon utspärrning
i vår, att de önskar få reda på villkoren
för utspärrning, möjligheterna att
få dispens och syftet med utspärrningen
samt att de önskar att man undersöker
andra möjligheter, alternativa
lösningar, som kan befria från utspärrningens
fallbila.

Hur skall det förresten gå till? Kan
man sätta vakt som hindrar utspärrade
studenter från att smyga sig in i
föreläsningssalar och undervisningsrum,
där listor aldrig cirkulerar och
där namnupprop aldrig görs?

Jag tror att statsrådet har stora möjligheter
att vinna gehör inom vida kretsar
av studenter genom att besvara de
frågor som studenterna oroligt ställer i
dessa dagar och ge dem ett auktoritativt
besked. Det finns möjlighet att göra
detta här, nu, och det skulle hälsas med
stor tillfredsställelse, det är jag övertygad
om. Studenterna väntar på att få
veta något om allt detta. Låt dem få
veta vad de önskar få veta.

Man kan också fråga sig varför denna
situation uppkommit. Varför har så
många studenter det så besvärligt?

Det kan bero på framför allt två saker:
på de grundkunskaper de fått i

skolan och på den undervisning de får
vid universiteten.

Jag vill gärna säga att mycket av den
undervisning som lämnas vid universiteten
är bra; föreläsningar, där auditoriet
är visserligen mycket stort, men
där kontakten ändå förefaller vara
ganska bra, och gruppundervisning i
små grupper med oftast mycket god
handledning. Men all annan undervisning
är kanske inte så lyckad. Jag återkommer
till det.

Herr Ohlin sade i går att studenterna
under den första terminen ofta har
svårt att anpassa sig till undervisningen,
men att det sedan kan gå mycket
bra när de har studerat någon tid och
kunnat leva in i universitetsmiljön. Han
uttalade sig på grundval av sin mångåriga
erfarenhet som lärare för studenter.

Jag minns också erfarenheten från
min första studietid. Nästa höst är det
50 år sedan den började.

Nu är ämnena ofta så uppdelade,
kanske i pass på tre veckor med ett
betydande kvantum litteratur att läsa
in. Så följer tentamen, skriftlig, på några
timmar, lika efter varje pass. Det är
hets och jäkt och oro inför varje tentamen.

Systemet med ämnena styckade i
smådelar och med täta tentamenskontroller
ger inte bara stress, utan det är
också ett mycket diskutabelt sätt att
läsa in ett ämne. Den litteratur som
skall läsas in till varje pass är noga
angiven, och skrivningarna har ofta
frågor som går ut på att kontrollera
att just de föreskrivna böckerna har
lästs. Det ger inte stora möjligheter och
stimulerar inte till att skaffa sig fördjupade
kunskaper eller att begrunda
ämnet i dess helhet. Det har man ofta
inte tid till.

Herr Ohlin anmärkte i går på att medan
man i skolan gör kursvalet allt
friare, gör man studiegången vid universiteten
allt fastare.

Både utspärrningen och de alltför

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

AnR. den nya studieordninRen vid universiteten

fasta studiegångarna är för mig mycket
osympatiska ting. Det finns dock
alltjämt originella genier som bär svårt
att följa de alltför noga utstakade vägarna
men som man ändå måste kunna
ta vara på. Jag hoppas att det också i
framtiden skall kunna finnas sådana
genier bland våra studerande och att
man skall kunna ge dem sådana studiemöjligheter
att samhället kan få glädje
av dem och att man skall kunna göra
detta på ett tidigt stadium i deras studier.

Mycket av den litteratur man skall
läsa är efemära debattböcker med begränsat
värde. De säljs också oftast av
studenterna när dessa fullbordat det avsnitt
där böckerna skall läsas. Man har
skäl att undra hur länge kunskaperna
från det passerade avsnittet hänger
kvar. Hur länge blir de här hastigt inpluggade
små sektorerna av det stora
ämnet verkligen kvar som en levande
kunskap?

Jag tror att man skulle få mindre
stress, mera lugn och sannolikt också
större kunskaper om man fick större
avsnitt med längre tid att läsa och
t. o. in. större partier att tentera på,
detta för att få en bättre överblick över
det ämne man skall läsa. Dessa synpunkter
har jag också hört från uiversitetslärare
som tycker att det varit besvärande
att pröva eleverna i så små
sektorer varje gång och som inte alls
är övertygade om att eleverna får den
önskade överblicken över ämnet. Det
kanske också någon gång skulle vara
trevligt med en personlig kontakt med
en lärare under en tentamen också på
de låga stadierna, även om jag förstår
att detta kan vara svårt med den kvantitet
av studenter som det där gäller.
Jag tror dock att dessa kunskapsprov
skulle kunna ske i lugnare former, utan
den spänning som skrivningarna ofta
ger med den isolering som då råder,
utan möjlighet till associationer som
kan lockas fram av en lärare. Det vore,
anser jag, bättre om dessa tentamina

kunde ske utan den hets som skrivningarna
onekligen medför.

Det finns också seminarier, en god
och beprövad undervisningsform. De
är ofta den enda obligatoriska kursdel
som ingår i ett ämne. Allt annat kan
man läsa in själv, men diskussionerna
på seminarierna skall man vara med
om för att där supa in doften av ämnet.
Men varför satsar man så hårt på s. k.
diskussionsseminarier, som oftast blir
en form av tyckande, där de flesta som
yttrar sig i diskussionen inte vet mer
än en anings aning om det ämne som
avhandlas? Den riktiga principen är väl
bär som annars att man skall lära sig
att man icke skall diskutera en fråga
utan att veta något om den, men den
principen hör man sällan hävdas under
dessa seminarier. Jag förstår väl den
student som verkligen ville lära sig något
på dessa timmar och som därför
menade att detta var den mest bortkastade
tid som han haft under sina studier.
Han ville lära sig något under den
använda tiden, och det tyckte han inte
att han fick. Dessa diskussionsseminarier
kan enligt min uppfattning också
ha en annan effekt. De kan ge studenterna
den föreställningen att det inte
är så noga med de faktiska kunskaperna
i andra delar av ämnet heller.

Jag tror att hetsen med de täta skrivningarna,
omöjligheten att samla sig till
överblickande sammanfattningar av ämnena,
kan bidra till att göra studierna
svårare, även om avtenterandet av små
avsnitt naturligtvis underlättar själva
tenterandet för dem som inte är stressade
varje gång. Men jag har som sagt
hört akademiska lärare ställa frågan vad
som egentligen kan bli kvar efter dessa
snabbstudier i små sektorer.

Jag tror att man kan göra en hel del
för att underlätta arbetet för studenterna,
även om, som jag sade från början,
mycket av den undervisning som
lämnas är utomordentligt bra.

En annan fråga är om svårigheterna
beror på de grunder som studenterna

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. den nya studieordningen vid universiteten

fått innan de börjat studierna vid universiteten,
nämligen i grundskolan och
i gymnasiet. Den frågan diskuterades
ingående i går. Skolan skall dels meddela
kunskaper, dels fostra eleverna till
goda medborgare i samhället. Hur den
lyckats i sistnämnda avseende vet vi.
Vi har hört om det i televisionsdiskussioner,
vi har läst om det i tidningarna.
Det har sagts att det varje dag, framför
allt i grundskolans högsta avdelningar,
finns hundratals, somliga säger till och
med tusentals, klasser där det på grund
av disciplinsvårigheter inte kan bedrivas
någon egentlig undervisning. En
lärare har uttryckt saken ganska bra när
han skrev att hela den nuvarande skolideologin
är meningslös så länge disciplinen
inte fungerar. Och disciplinen
kan icke fungera med nuvarande ideologi!
Det är alltså en ond cirkel.

Vad själva studiearbetet, meddelandet
av kunskaper, beträffar är det betecknande
med det starka skolsociala värde
som tillmäts de kollektiva arbetsformerna,
särskilt grupparbetet, där klass- och
begåvningsutjämning är mer angelägen
än studiearbetseffektivitet.

En pedagog säger: ”Skolan i sin nuvarande
form och sina nuvarande arbetsmetoder
är en misslyckad skapelse.
Den ger inte i tillräcklig grad vare sig
kunskaper, förmåga till systematiskt
tankearbete eller allmän orientering,
och den utnyttjar inte normalbegåvade
barns förmåga att lära.”

En annan pedagog säger: ”Visst kan
grupparbete vara bra. Det måste vara
nyttigt för eleverna att träna sig i samarbete,
att samla och disponera ett material,
att för andra redogöra muntligt
och skriftligt. Men av alla metoder att
skaffa sig kunskaper tycks grupparbete
vara det mest tidsödande. De fakta som
en hel klass samlar ihop under en timmes
grupparbete kan en lärare i allmänhet
meddela på fem minuter.”

Skolan behöver reformeras i alla dessa
avseenden, både när det gäller fostran
och meddelandet av kunskaper.
.lag kan väl, herr talman, nämna detta

nu utan att därmed föregripa den diskussion
om gymnasiet som följer senare
i dag.

Vi siktar framåt mot högre levnadsstandard
för alla, stigande ekonomisk
utveckling, ökat välstånd och ökad välfärd.
Vi är ett litet land med begränsade
resurser, även personellt sett. För
ett litet land är det angeläget att kunna
ta vara på begåvningarna, de vetenskapliga
förmågorna. Det är förutsättningen
för att vi skall kunna realisera
de uppsatta målen. Inom idrotten satsar
man verkligen på dem som kan något,
på de skickliga, de duktiga, de som
kan göra prestationer. Skall vi alldeles
se bort från detta när det gäller studierna
i skolan och på de lägre universitetsstadierna?
Måste inte vi ta vara
på dem som vill och kan nå långt, om vi
skall kunna behålla den tätplats som
vi tror att vi i detta avseende har i
världen i dag?

Det finns eu kanske något lyrisk
skildring av vad en verkligt god elev
i skolan kan uppleva vid fördjupade
studier. Den lyder så här: ”Vetenskapen
som upplevelse kan redan i skolan få
livsinriktande betydelse för en elev
som fått kasta en blick in bakom förlåten
eller fått en aning om de stora
perspektiven, det förutsättningslösa sanningssökandet,
det mödosamma detaljarbetet,
försöken till syntes och ytterst
den ständiga gränsförskjutningen mot
det okändas vidder.” Det verkar ju fjärran
från dagens skola och från dagens
makthavande skolpolitiker, men detta
är skrivet av skolutredningen med Stellan
Arvidson som den som förde pennan
och med nuvarande statsrådet Alva
Myrdal som en av undertecknarna.

Det är synd om dagens studerande
ungdom att behöva känna sig som försökskaniner.
Herr statsråd, försök ordna
det så att de inte skall känna sig som
sådana! Och lämna dem auktoritativa
uppgifter om utspärrningen, dess syfte
och de principer efter vilka den kommer
att genomföras! Försök också att
ordna det så att de nuvarande besvär -

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

2.''3

Ang. den nya studieordningen vid universiteten

ligheterna bara kommer att vara övergångssvårigheter
vid passerandet till
den nya ordningen! Jag hoppas att det
är övergångssvårigheter, men jag är
rädd för att övergångstiden kan bli
lång.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Herr Kaijser frammanar
en bild av den svenske universitetsstudenten
som en hårt stressad, hårt
reglerad och tuktad ung man eller kvinna
vid våra filosofiska fakulteter. Jag
är inte alldeles säker på att hela svenska
folket har den uppfattningen om
studenterna. Det verkar inte alltid så.

Låt mig göra ett par kommentarer i
sak till vad herr Kaijser sade och som
gäller själva interpellationen.

Mycket av den kritik som herr Kaijser
här riktar mot uppläggningen av utbildningen
i detalj vid de filosofiska fakulteterna
är i själva verket en kritik mot
den frihet som vi ger universiteten att
själva organisera sin verksamhet. Under
den expansionsperiod som vi genomgått
och genomgår, framför allt vid
de filosofiska fakulteterna, har statsmakterna,
regering och riksdag, varit
noga med att gå mycket varligt fram
med de ingrepp vi velat göra och gjort
i dessa fakulteter. Den största insats
vi hittills gjort för utbildningen vid
de filosofiska fakulteterna var när vi
införde automatiken, som gav universiteten
möjlighet att snabbt anskaffa lärare.
Det systemet är numera ute i världen
ansett som ett av de mest generösa,
för att inte säga det mest generösa system
som förekommer när det gäller att
tilldela resurser för lågstadieutbildning.

För några år sedan fann riksdag och
regering det vara nödvändigt av sociala
men också av ekonomiska skäl att mera
i detalj organisera utbildningen vid de
filosofiska fakulteterna, nämligen så till
vida att man angav i vilken ordning ämnena
borde läsas av de studerande och
också hur långt de borde komma i varje
ämne. ålen det var en utomordentligt

generös behandling man gjorde på denna
punkt. Man fastställde antalet nvbörjarämnen,
man fastställde andra avdelningens
olika alternativ, och för det
tredje året gav man studenterna full frihet
att välja ämne. Dessutom möjliggjorde
man för de originella studenter,
som herr Kaijser talade sig så varm för
och som jag också skulle kunna tala 111ig
varm för, att fritt kombinera sin utbildning.

Dessutom bestämdes att, när vi nu är
så generösa och när vi fortfarande håller
dessa fakulteter öppna trots den stora
anstormningen av ungdomar och
även av äldre, studenterna inte längre
kan få en obegränsad kvarsittningsrätt.
Vi sade att när ni valt en utbildningslinje,
får ni följa studietakten, men ni
får möjlighet att dra över tiden med 50
procent innan vi prövar om ni är lämpliga
för dessa studier. Det är den enkla
innebörden i det regelsystem som man
nu så mycket förfasar sig över, vilket
herr Kaijser naturligt nog också gör.

Vi kommer nu efter nyår att göra en
prövning av studielämpligheten hos de
studenter som inte på tre terminer klarat
av två terminers pensum. Det är utbildningsnämnderna
som i enlighet med
bestämmelserna kommer att genomföra
denna prövning. Kungl. Maj :t har i förra
konseljen avslagit ett antal till kanslihuset
inkomna framställningar med
begäran om att regelsystemet skulle sättas
ur kraft. I samband med att det beslutet
togs fann jag anledning att utfärda
ett kort pressmeddelande. Jag konstaterade
att regelsystemet skall användas.
Men jag erinrade utbildningsnämnderna
om att resultaten av studierna det
första året i samma ämne i en del fall
varit mycket olika mellan orterna. Dessa
olikheter kan, framhöll jag, bero på
omständigheter i organisationen av utbildningen,
i examinationens utformning,
i själva utbildningens uppläggning,
olikheter över vilka studenterna
icke kan råda, varför utbildningsnämnderna
vid sin prövning har att beakta
de speciella situationerna.

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. den nya studieordningen vid universiteten

I övrigt gäller, herr Kaijser, att vi
har förtroende för utbildningsnämnderna.
Det är ett led i vår decentralisering
som inte bara socialdemokraterna utan
också moderata samlingspartiet och
många andra grupper gjort sig till tolk
för. Låt universiteten klara denna uppgift
och ropa inte omedelbart på centralt
angivna regler. Här rör det sig om
så många personliga situationer, som
inte går att fånga in i ett centralt angivet
regelsystem, att man skulle göra
mer skada än nytta med ett sådant.

Jag är övertygad om att det system
med fasta ämneskombinationer, som vi
infört, är till gagn för de studerande.
Men självfallet — det vill jag sluta mitt
anförande med att säga — kommer det
systemet liksom alla andra system att
korrigeras, om det visar sig i något avseende
vara för stelt eller olämpligt. Vi
har redan på ett par detaljpunkter tagit
beslut som innebär ökad möjlighet
till variation utöver dem som fastställdes
för två år sedan.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Att det råder oro bland
studenterna i detta avseende är alldeles
otvivelaktigt. Det beror väl delvis på
den omläggning av studierna som går ut
på att man så snabbt som möjligt skall
slussa igenom så många som möjligt.
Det måste bli besvärligt för många av
de studerande. Just den svårigheten att
anpassa sig under första terminen, som
herr Ohlin talade om i går, det är
jag förvissad om, gör sig gällande bland
ett stort antal av studenterna. Även om
studenterna har kunnat få välja särskilda
linjer, måste de på tre terminer
uppnå 40 poäng, annars faller bilan.
De originella begåvningarna, som också
statsrådet sade sig ha stark känsla
för, kanske fördjupar sig i något ämne
och bedriver ingående studier i det
utan att komma upp till de där 40
poängen inom den föreskrivna tiden.
De kanske gör stora vetenskapliga insatser
under tiden därför att de för -

djupar sig i ett ämne som de händelsevis
har kunskaper i. Skall de åka ut?

I statsrådets fastställande av att reglerna
skall vidhållas fanns dock ett erkännande,
som jag med stor tacksamhet
fäste mig vid, nämligen att man skall ta
hänsyn till de olika förhållanden som
råder på olika orter. Jag nämnde också
i mitt förra anförande att förhållandena
är olika i olika ämnen — och ibland
i samma ämne — vid olika universitet.
Jag vet bara inte hur utbildningsnämnderna,
om de skall följa dessa bestämda
riktlinjer, skall kunna förverkliga intentionerna
att de skall beakta de speciella
situationer, som statsrådet med
full rätt har pekat på. Jag hoppas att
man skall kunna finna de vägar som gör
det hela vettigt och rättvist för studenterna.

Jag vill endast än en gång säga att
jag hoppas att detta är övergångssvårigheter
och att övergångstiden med dessa
svårigheter skall vara kort. Men jag är
ändå inte riktigt säker på att det här
hetsade studieförloppet under framför
allt de två första terminerna är det bästa
sättet att bedriva studier för de studenter
som har kommit till universiteten.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Att den här debatten
skulle komma upp nu när PUKAS har
verkat i tre terminer var ju alldeles
ofrånkomligt. Jag vill erinra om att när
vi tog upp denna fråga till slutligt avgörande
våren 1969, då regeringen kom
med sin kompromisslösning efter det att
UKAS-förslaget i grunden hade sönderkritiserats,
sade vi att det förefaller
vara omöjligt att genomföra denna nya
reform så snabbt som regeringen tänkt
sig, nämligen redan hösten samma år.
Vi begärde också ett års uppskov med
reformens genomförande, alltså till denna
höst, för att universitetsmyndigheterna
och även studenterna skulle få
tillräcklig tid på sig att förbereda sig
för det nya studiesystemet.

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Ang. den nya studieordningen vid universiteten

Diskussionen huruvida elt betyg skall
vara ett matt på kunskap eller om det
skall vara ett tidsmått är vid det här
laget rätt gammal. Om jag minns rätt
tog herr Bagge under sin tid som ecklesiastikminister
upp frågan, som då blev
föremål för en rätt ingående diskussion
i riksdagen. Han försökte få igenom
någon form av begränsning av de
akademiska studierna — en i och för sig
lovvärd handling — men förutsatte att
myndigheterna med uppmärksamhet
följde frågan så att det inte kom att
innebära en sänkning av kunskapsstandarden.

Det är väl alldeles ostridigt på det
sättet att den tid som studenten tillbringar
vid universitetet är avsedd att
ge honom vissa kunskaper som han kan
ha nytta av i sin kommande arbetsuppgift.

Det beslut som fattades hösten 1969
kom att innebära en definitiv avklippning
av kunskapskravet, och man införde
endast ett tidsmått. Vi kan alltså
säga att studenterna vid universiteten
i fortsättningen kommer att bli statistiskt
godkända. Undervisningen skall
läggas upp så att två tredjedelar av studenterna
skall klara 40 poäng på ett år
och fyra femtedelar skall klara 40 poäng
på tre terminer. Det är en order till
lärarna, utdelad av riksdagen. I anslutning
till detta ställde vi krav på att det
skulle tillsättas en utredning som verkligen
skulle granska vad det kom att
innebära kvalitetsmässigt.

Man kan naturligtvis göra som statsrådet
Moberg sade i en debatt med mig,
nämligen legärt utgå från att någonting
får de i alla fall med sig i bagaget när
de går. Detta är naturligtvis helt riktigt.
De kan rimligtvis litet mer när de lämnar
universitetet i dag än de kunde när
de gick till universitetet. Man kan väl i
alla fall hysa den förhoppningen.

De punkter vi har haft uppe till en
sakdebatt har framför allt gällt de kunskapskrav
som skall ställas på de blivande
lärarna.

Redan när lärarpropositionen antogs

krävde vi, att man skulle ha minst trebetygskunskaper
i ett ämne för att anses
kompetent att undervisa på gymnasienivå.
Men 3 betyg på den tiden och
60 poäng i dag är för det första inte
alls samma sak, och för det andra räcker
det ju nu med 40 poäng. Det är väl
ganska självklart att den som skall undervisa
på gymnasienivå får betydande
svårigheter att klara sin läraruppgift
om han endast har ett års studier mer
än de elever han skall undervisa. Det
är alldeles ostridigt — detta kan inte
förnekas, och såvitt jag förstår förnekas
det inte heller av regeringens representanter
— att kunskapsmåttet, det vi
ofta kallar kvalitetskravet, är för regeringens
företrädare helt ointressant; det
gäller endast att så snabbt som möjligt
få igenom så många som möjligt vid
universiteten. Då bar man, som vi ser
det, förlorat den primära målsättningen,
nämligen att studenterna skall ha
inhämtat så stora kunskaper att de meningsfullt
kan arbeta i förvärvslivet.

I svaret sägs något överraskande:
”Goda förkunskaper är naturligtvis av
stor betydelse, men det är också nödvändigt
att universitetsundervisningen
utgår från de kunskaper gymnasiet i
dag ger sina studerande.” Det är ett
ganska sensationellt påstående. Vi hade
en gymnasieutredning och vi fastlade
ganska detaljerat efter ingående analyser
den målsättning som gymnasiet skulle
ha för att ge kunskaper inom olika
ämnen, kunskaper som då skulle vara
den plattform studenterna borde ha för
att kunna fortsätta vid universitet och
högskolor. Såvitt jag förstår, följer man
den regeln vid universiteten. Skillnaden,
statsrådet Moberg, måste väl rimligtvis
vara — det är detta debatten rör
sig om i dagens utbildningspolitiska resonemang
— att gymnasiet inte uppfyller
de målsättningar som riksdagen har
beslutat. Detta avstånd är det svåra.
Skall vi tolka det uttalande som statsrådet
har gjort i detta sammanhang — det
var alltså statsrådet Carlsson som gjorde
uttalandet, men jag tror att även

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. den nya studieordningen vid universiteten

statsrådet Moberg står för det, nämligen
att vi nu skall ompröva den bas som
universiteten startar sin undervisning
på och utgå från de faktiska kunskaper
som nu ges — så, att gymnasieskolan på
sin nivå och grundskolan på sin nivå
inte förmår uppfylla de målsättningar
som vi har varit eniga om? Det är detta
striden gäller.

Vi kan givetvis principiellt resonera
om att överföra en del av gymnasieskolans
hittillsvarande uppgifter till universiteten;
det kan vi alltid göra. Man
kan emellertid fråga sig om det är en
rationell metod och om det är riktigt
att skära bort en del av gymnasiets uppgifter
och lägga dem på universiteten.
Vill man göra det, statsrådet Moberg,
måste vi väl ta upp en principdebatt om
en ny målsättning för gymnasieskolans
kunskapsgivande och en ny diskussion
om universiteten. Jag vill i detta sammanhang
försvara universiteten, som utgår
från det beslut som en gång har
fattats av regering och riksdag beträffande
den underliggande skolans kunskaper.

Jag skall sedan säga några ord om utspärrningen.
I princip vill jag ansluta
mig till det herr Rolf Kaijser sade i
detta fall, nämligen att det krävs en
prövning även från regeringen just med
hänsyn till initialsvårigheterna. Vi måste
erinra oss hur debatten fördes när
beslutet fattades. Vårt parti reserverade
sig mot att reformen skulle genomföras
så snart. Mycket starka röster höjdes
från såväl universitet som studenter
med krav på ett uppskov. Man var nämligen
inte beredd att genomföra denna
nya reform. Det är möjligt att man kan
kalla detta för en engångsföreteelse,
om målsättningen fortfarande är att
”statistiskt” godkänna studenter. Men
borde inte detta system rimligtvis hanteras
på ett särskilt sätt under den här
övergångsperioden? Även om regeringen
överlåter beslutandet till de lokala
instanserna, borde det kunna krävas att
den i sitt ställningstagande pekade på
att alldeles särskilda hänsvn bör tas

vid den bedömning som nu sker, just
med hänsyn till svårigheterna att genomföra
den nya reformen.

Herr talman! Det kunde vara av värde
att statsrådet Moberg kommenterade frågan
om kunskapsnivån i gymnasiet i
dag och förklarade huruvida han är beredd
att ansluta sig till de synpunkter
jag har fört fram beträffande övergångssvårigheterna
och att alldeles särskild
hänsyn bör tas till dem, när frågor
om utspärrning eller icke utspärrning
skall bedömas.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Den sista frågan, herr
Wallmark, besvarade jag i min kommentar
till herr Kaijsers inlägg, när jag
erinrade om vad jag hade sagt i samband
med att regeringen avslog de
framställningar som gällde ett åsidosättande
av det regelsystem som statsmakterna
bestämt för den här verksamheten.
Jag har ingen anledning att läsa
in de raderna en gång till i protokollet.

Låt mig så säga ett par ord till med
anledning av herr Wallmarks påståenden.
Herr Wallmark sade att statsmakterna
är helt ointresserade av kvaliteten
i utbildningen vid universiteten,
enkannerligen då de filosofiska fakulteterna.
Det är i och för sig ett ganska
anmärkningsvärt påstående.

I samband med att vi genomförde
ordningen med fasta ämneskombinationer
och en viss tid som studenten skulle
få läsa varje ämne fastställde universitetskanslersämbetet
också moderniserade
studieplaner för alla ämnen i
första avdelningen vid de filosofiska
fakulteterna, och undan för undan har
nya moderniserade studieplaner fastställts
för andra ämnen. Universitetskanslersämbetet
har med hjälp av en
lång rad forskare, universitetslektorer
och andra lärare vid universiteten under
ett antal år gjort ett jättelikt reformarbete
på kvalitetssidan genom att
förse ämnena med moderniserade läroplaner
rakt igenom. Det är den största
kvalitativa, på en gång genomförda för -

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Ang. den nya studieordningen vid universiteten

bättring vid de filosofiska fakulteterna
som skett någonsin under dessa fakulteters
långa historia. Det kallar herr
Wallmark ointresse för kvalitetsfrågan!

Sedan tog herr Wallmark upp eu
oerhört väsentlig principiell fråga, nämligen
om hur de olika utbildningsnivåerna
skall anpassas till varandra med
hänsyn till de förändringar som sker
inom dem. Vi har det systemet här i
landet att det inte finns särskilda inträdeskrav
till de olika nivåerna. Vi
har inga inträdeskrav till gymnasieskolan
och inte heller till universitetsstadiet,
utan vi låter insatserna i närmast
föregående utbildningsled bli avgörande
för vilka som skall få gå vidare.
Då har vi intagningsbestämmelser
för spärrade fakulteter samt allmänna
och speciella behörighetsvillkor för studier
vid filosofisk fakultet. Därav följer
att när det sker förändringar på
närmast underliggande utbildningsnivå
måste självfallet universiteten för närmast
efterföljande utbildningsnivå beakta
dessa förändringar vid uppläggningen
av undervisningen på den nivån.
Samtidigt är det naturligtvis nödvändigt
att en samverkan sker mellan
de olika stadierna, därför att när man
kommer till de praktiska problemen
måste ändå ömsesidiga hänsyn tas.

Vad jag nu har anfört ligger bakom
statsrådet Carlssons uttalande i interpellationssvaret
i går i andra kammaren.
Han påpekade i detta svar de svårigheter
som kan uppkomma vid universiteten
till följd av att gymnasiestadiets
färdiga produkter — förlåt uttrycket
— börjar studera vid universiteten
med andra kunskaper än dem som
det gamla gymnasiets elever hade. Eftersom
riksdagen har beslutat om en annan
målsättning, andra timplaner, måste
— som herr Mattsson sade i andra
kammaren i går — självfallet resultatet
för den enskilde eleven bli ett annat;
annars hade vi inte genomfört en förändring
av utbildningen. Det betyder att
anpassningsproblemen i själva övergångssituationen
måste bli större.

Principiellt, herr Wallmark, är det
ingen som mig veterligt — i varje fall
inte ännu — liar rest något krav på att
universiteten icke skulle acceptera de
ungdomar som kommer från gymnasierna
utan för dem ställa alldeles specifika
krav.

Något sådant krav uppställde inte
heller herr Wallmark — jag lyssnade
mycket noga på honom — men det stod
liksom att läsa mellan raderna. Menar
herr Wallmark det? Vi har den uppfattningen
att så inte skall ske. Det är
å andra sidan viktigt — såsom också
sades i andra kammaren i går — att de
två systemen närmar sig varandra och
att man ser till att de praktiska problemen
som uppkommer i övergångsskedet
blir så små som möjligt.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Det görs ofta gällande
av både statsrådet Carlsson och av
statsrådet Moberg att den kritik som vi
framför är felaktig, därför att vi gör
jämförelser mellan den gamla skolan
och den nya skolan.

Får jag lov att erinra statsrådet Moberg
om att i den rapport som vår utbildningskommitté
lade fram mitt under
valrörelsen och som säkerligen har
kommit i departementets händer — där
vi alltså redogjorde för vår principiella
kritik när det gäller utbildningspolitiken,
både i stort och i smått —• står att
läsa att det är ganska meningslöst att
göra direkta jämförelser mellan den
gamla skolan och den nya skolan med
hänsyn till förändrade krav och förändrade
målsättningar. På den punkten är
vi alltså överens.

Den kritik som vi har tagit upp avser
en granskning av hur skolan uppfyller
de målsättningar som vi har varit
överens om. I den frågan är avståndet
mellan oss stort.

Det finns här två vägar att gå. Den
ena är att skapa nya målsättningar för
skolan som den har en chans att uppfylla
och få den frågan sakdiskuterad.

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. den nya studieordningen vid universiteten

Den andra vägen är att konstatera att
skolan fortfarande skall uppfylla de
givna målsättningarna. I så fall måste
skolan omorganiseras på ett sådant sätt
att den klarar den uppgiften.

Vi har i riksdagen icke fattat något
förändrat beslut beträffande gymnasiets
målsättning sedan 1965. År det inte rimligt
att universiteten då utgår från detta
vid byggandet av den startplatta från
vilken studenterna skall gå vidare inom
de olika ämnena? Hela den språkdebatt
som pågått har avsett att studenterna
inte lär sig det som läroplanen säger att
de skall kunna och som språkinstitutionerna
utgått från att de har med sig
i bagaget. Det är den diskrepansen man
har konstaterat och frågan är vad vi
då skall göra.

Antingen får vi förändra språkundervisningen
vid gymnasieskolan, så att
eleverna får dessa kunskaper, eller också
får vi fatta ett nytt beslut om en
förändrad målsättning för gymnasieskolan.
Jag tycker verkligen inte att riksdagen
skall gå med på några slags underhandsanpassningar.
Det måste föras
klara och rena diskussioner, så att vi
verkligen vet hur vi skall arbeta i fortsättningen.

Jag vill alltså bestrida, statsrådet Moberg,
att riksdagen har fattat några sådana
förändrade beslut beträffande
gymnasiet som gör att universiteten av
sig själva skall anpassa den grundplatta
från vilken studenterna skall starta sin
undervisning. Det är en fråga för riksdagen
att förändra målsättningen eller
förändra utbildningen i skolan så att
målsättningen uppfylls. Det är kärnfrågan! Statsrådet

säger vidare att det är ett
anmärkningsvärt påstående att regeringen
är ointresserad av kvalitetskraven.
Han anför att UKÄ har utfört ett
jättearbete med att modernisera undervisningsplanerna.
Låt mig erinra om
att beslutet om PUKAS fattades förra
våren och att man har att arbeta efter
det. Jag har varit med om att fatta beslut
om ett stort antal människor som

skall arbeta på UKÄ och även vid universiteten.
Visst har de legat i selen för
att få fram någorlunda bra undervisningsplaner.
Men, herr statsråd, jag har
också under hand följt det arbetet och
de fick inte fram undervisningsplanerna
förrän långt fram på hösten. Förutsättningen
för en utveckling inom universiteten
är naturligtvis alltjämt att man tar
fram allt bättre undervisningsplaner och
att man får en allt bättre pedagogik.
Det är emellertid inte det vi diskuterar
när vi talar om utspärrning, statsrådet
Moberg. Vi talar om de utomordentligt
stora övergångssvårigheter som universiteten
—- och därmed också studenterna
— hade när de skulle anpassa sig
till denna nya studieordning, för vilken
inte fanns några studieplaner uppgjorda.
Det står ingenting i regeringens
beslut om att man speciellt skulle ta
hänsyn till detta vid bedömning av utspärrningen.
Herr talman, det var det
jag anmärkte på.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag upprepar att i det
pressmeddelande som jag har lämnat
efter regeringens beslut att avslå framställningarna
om att man skulle sätta
systemet ur kraft, pekas på de speciella
problem som kan uppkomma till
följd av dessa övergångssituationer.

I den stora principiella frågan trodde
jag först att jag var överens med
herr Wallmark, men i slutet av hans
inlägg framgick det att vi tydligen inte
var överens. De ändrade läroplanerna
för gymnasiet leder självfallet till att
de som går ut det nya gymnasiet har
i viss mån andra förkunskaper än sina
äldre kamrater, och det skapar vid deras
fortsatta studier vissa problem som
skall beaktas, överläggningar härom
skall komma till stånd mellan universitetssidan
och skolsidan.

Riksdagen har inte tagit ställning till
undervisningsplanerna. Det stora arbete
av pedagogisk natur som jag talade
om, som pågått och fortlöpande pågår,

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Ang. erfarenheterna av tillämpningen av kungörelsen om vidgat tillträde till högre

utbildning (SFS 1969:68)

är det arbete som universiteten själva
skall genomföra i enlighet med den frihet
de har, och det fattar inte statsmakterna
beslut om.

Herr KAIJSEK (in):

Herr talman! Det är en liten detalj
i den här diskussionen som jag verkligen
har fastnat för. Vi har ju konstaterat
att språkundervisningen på många
områden inte är som den borde vara,
att det har blivit en sänkt standard vid
universiteten, att de studerande har
svårt att följa med. De har en sämre
grund, som herr Wallmark påpekade,
men de skall fortfarande på den föreskrivna
tiden hinna med 40 poäng. Det
måste betyda att dessa 40 poäng inte
når upp till vad de var avsedda att
vara.

Detta innebär att statsrådet är fullt
medveten om att de som skall bli lärare
i dessa språk vid grundskolor och
gymnasier kommer att ha en väsentligt
sämre utbildning än vad motsvarande
lärare har nu. Det måste ju föra med
sig betydande svårigheter och en betydande
kvalitetssänkning i skolorna.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. erfarenheterna av tillämpningen
av kungörelsen om vidgat tillträde till
högre utbildning (SFS 1969: 68)

Herr statsrådet MOBERG, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Wallrnarks
(m) interpellation angående erfarenheterna
av tillämpningen av kungörelsen
om vidgat tillträde till högre
utbildning (SFS 1969: 68), erhöll ånyo
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Wallmark har frågat
chefen för utbildningsdepartementet
om han är villig att inför kammaren
redogöra för hittills vunna erfaren -

heter av försöksverksamheten med tillträde
till vissa universitetsstudier enligt
SFS 1969:68, dvs. kungörelsen om
vidgat tillträde till högre utbildning.
Enligt fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara interpellationen.

Genom ett initiativ från kompetensutredningen
inleddes höstterminen 1969
en försöksverksamhet med vidgad behörighet
för universitetsstudier. Den
som uppnått 25 års ålder och har varit
yrkesverksam under minst 5 år är enligt
bestämmelserna för denna försöksverksamhet
behörig att bedriva universitetsstudier
inom vissa ämnesområden.
Under läsåret 1969/70 inskrevs enligt
dessa bestämmelser ca 1 600 studerande.
Antalet studerande innevarande läsår
är hittills ca 850. Kompetensutredningens
slutbetänkande, som avlämnades
i somras, remissbehandlas för närvarande.
Jag räknar med att erfarenheterna
av pågående försöksverksamhet
redovisas i samband med kommande
ställningstaganden till detta betänkande.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för svaret.

Anledningen till att jag tagit upp
denna fråga är att försöksverksamheten
nu pågår den tredje terminen. Ett uttalande
i svaret är kanske något diffust.
Det står att antalet studerande innevarande
läsår är hittills ca 850. Jag vill
förklara det och säga att antalet nyanmälda
i år är ca 850, noga räknat 837.
Det är sammanlagt 2 400 personer som
ägnat eller ägnar sig åt denna försöksverksamhet.
Men det förs ju också debatt
om att vidga denna verksamhet till
andra områden och till att omfatta hela
examina. Jag har särskild omtanke om
dessa grupper eftersom — det har sagts
i kammaren förut — det är jag som i
kompetensutredningen tagit initiativ
till denna verksamhet som en försöks -

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. erfarenheterna av tillämpningen av

utbildning (SFS 1969: 68)
verksamhet. Då är det ytterst intressant
och värdefullt för fortsatt arbete att
man gör en uppföljning av verksamheten
så att man kan utvärdera dess resultat.
Det är enligt min uppfattning
självklart, att när man startar en försöksverksamhet
skall man också följa
upp den, så att man får veta vilka resultat
den gett.

Underhandsinformationer har gett
mycket blandade intryck, och med hänsyn
till att så många sysslat med detta
och att det är tredje terminen hade jag
väntat att i svaret få veta något om vad
som hänt. De som startade höstterminen
1969, fortsätter de att studera? Klarar
de några betyg? De som startade
vårterminen 1970, vad har hänt med
dem? Vi vet ingenting. När Kungl. Maj:t
biföll detta förslag i april förra året
borde rimligtvis till beslutet ha knutits
ett krav på att någon instans skulle
göra en uppföljning av resultatet. Så
är det tydligen inte. Eftersom Kungl.
Maj :t glömt bort denna del, är det förmodligen
så att ingen känner sig ansvarig
för dessa frågor. Jag kan inte tolka
svaret på annat sätt än att det över huvud
taget inte förekommit någon uppföljningsverksamhet.

Därför skulle jag vilja fråga statsrådet:
Är man från regeringens sida intresserad
av och beredd att såväl vidga
denna försöksverksamhet till andra
studieområden som att tillämpa den för
hela examina innan man vet något som
helst om erfarenheterna från den nuvarande
försöksverksamheten? Och är
statsrådet beredd att ge någon instans
i uppdrag att göra uppföljningen, så
att vi kan få ett sakligt underlag för
den fortsatta diskussionen?

Herr talman! Det var dessa frågor
jag hoppats statsrådet skulle ge något
svar på. Vi kanske kan få svaret nu.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Svaret ligger ju i sista
meningen, där jag säger att erfarenhe -

kungörelsen om vidgat tillträde till högre

terna från den pågående försöksverksamheten
kommer att redovisas i samband
med ett kommande ställningstagande
till kompetensutredningen. Jag
kan försäkra att den uppföljning som
herr Wallmark talar om sker. Det är
en skyldighet för våra myndigheter
att se efter vilka konsekvenserna av försöksverksamheten
blir. I samband med
att vi tar ställning till den större frågan
kommer vi också att pröva de frågor
som herr Wallmark här i och för sig
riktigt aktualiserar.

Har de som tagit detta för många
djärva steg lyckats bättre eller mindre
väl än andra? Är det mot den bakgrunden
anledning eller ej att utvidga verksamheten
till andra fakulteter, till andra
ämnen inom de filosofiska fakulteterna,
och har vi anledning att ta bort
ordet ”försök” och kalla det för en reguljär
verksamhet samt låta alla som
har dessa allmänna kvalifikationer få
rätt till högskolestudier? Hela detta
komplex kommer vi att pröva i samband
med hela frågan om det regelsystem
som kompetensutredningen behandlat.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! En interpellant är ju
inte alltid nöjd med några allmänna
fraser. Det är därför som man vill fördjupa
frågeställningen.

Herr statsrådet säger att han svarar
på min fråga med de tre sista raderna,
och så utlovar han en försäkran om att
”ansvarig myndighet” — det måste såvitt
jag förstår vara universitetskanslersämbetet
— gör denna uppföljning.

Anledningen till att jag ställer frågan,
herr statsrådet, är att jag vet att
ingen gör en sådan här uppföljning.
Jag sitter själv med i kompetensutredningen
och har förvånat mig över att
ingen bryr sig om att göra den uppföljning
som borde vara eu automatiskt ingående
del i en försöksverksamhet.

Låt oss då hoppas att denna inter -

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Ang. principerna för urvalet av studerande for doktorsexamen m. m.

pellationsdebatt leder till att statsrådet
snarast möjligt ger i uppdrag till universitetskanslersämbetet
att omgående
göra en uppföljning och redovisa denna
offentligt innan regeringen tar ställning
till kompetensutredningens förslag.

Här förs debatter även om andra utbildningar,
säg socionomutbildningen,
där man skall följa dessa spelregler
utan att veta vad de givit i verkligheten.
Det är det allvarliga att man går
vidare med saker och ting utan denna
uppföljning. Det gäller inte bara detta
område, statsrådet Moberg, men det är
detta område jag just nu tar upp till
diskussion.

Jag vill också avsluta mitt inlägg med
att uttrycka den förhoppningen, att resultatet
av den här diskussionen blir
ett uppdrag till UKÄ att göra denna
uppföljning. Sedan kanske vi kan återkomma
till en sakdebatt.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Det finns ingen anledning
att ge något speciellt uppdrag.
Riksdagen får pröva om jag har rätt
eller inte när riksdagen har att ta ställning
till regeringens förslag i anslutning
till kompetensutredningens betänkande.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. principerna för urvalet av studerande
för doktorsexamen m. m.

Ordet gavs därpå ånyo till herr statsrådet
MOBERG, som förklarat sig hava
för avsikt att vid detta sammanträde
besvara även herr Wallmarks (m) interpellation
angående principerna för
urvalet av studerande för doktorsexamen
m. in., och nu anförde:

Herr talman! Herr Wallmark har frågat
chefen för utbildningsdepartementet
om han är villig att inför kamma -

ren redogöra för resultatet av de vid
1969 års riksdagsbeslut om forskarutbildning
och forskarkarriär förutsatta
övervägandena rörande principerna
för urvalet av studerande för doktorsexamen
samt för hur dessa principer
eventuellt tillämpas och vilka erfarenheter
som därvid kunnat inhämtas.
Herr Wallmark har vidare frågat om
utbildningsministern är villig att inför
kammaren redogöra för de överväganden
rörande en akademisk mellanexamen
på nivån över grundexamen som
sedan nyssnämnda riksdagsbeslut förutsatts
äga rum inom regering och utbildningsmyndigheter.
Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara interpellationer

1969 års beslut angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. m. föregicks
bl. a. av en diskussion om en
s. k. mellanexamen. Av flera skäl avvisades
tanken på eu sådan examen
som ett reguljärt led i forskarutbildningen.
Däremot innebar beslutet att
särskilda, yrkesinriktade examina kan
inrättas, om arbetsmarknadsskäl föreligger
för detta. Sålunda har en särskild
psykologexamen inrättats. På
grundval av 1969 års beslut kommer
förslag från utbildningsmyndigheterna
och andra om inrättande av särskilda
yrkesinriktade examina ovanför grundexamensnivå
att prövas i varje särskilt
fall.

Behovet av handledning inom forskarutbildningen
varierar såväl mellan
olika studerande som mellan olika ämnen.
Det underströks därför i forskarutbildningspropositionen
att det är
svårt att fastställa några generella normer
för antalet studerande per handledare.
Av dessa skäl fattades i fjol beslut
om att de lokala myndigheterna skall
ha det avgörande inflytandet, när det
gäller att fastställa antalet platser inom
forskarutbildning i visst ämne. Detsam
ma gäller för urvalet till denna utbildning.

Det ankommer på utbildningsnämnderna
att besluta om eventuella be -

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. principerna för urvalet av studerande för doktorsexamen m. m.

gränsningar av tillträdet till forskarutbildningen.
Sådant beslut skall anmälas
till universitetskanslersämbetet, som
har rätt att ändra beslutet. Urvalet av
studerande skall sedan göras av prefekten
för institutionen eller av det organ,
som under pågående försöksverksamhet
i stället för prefekten åläggs
denna uppgift. Antalet institutioner, vid
vilka forskarutbildningen har spärrats
av utbildningsnämnden, är mycket begränsat,
varför det ännu är för tidigt
att redovisa erfarenheter av hur urvalsförfarandet
har tillämpats.

Genomförandet av forskarutbildningsreformen
följs kontinuerligt av utbildningsmyndigheterna.
Jag räknar
med att dessa, när förutsättningar och
skäl föreligger skall återkomma med
förslag till jämkningar i systemet och
kompletteringar av detta.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för svaret även på denna interpellation.

Jag har således velat ta upp två problem,
av vilka det ena gäller den s. k.
mellanexamen. Vi har framställt yrkanden
om dess genomförande alltifrån
den tidpunkt då doktorsexamen infördes
och licentiatexamen slopades. Detta
krav överensstämmer mycket, vill jag
tillfoga, med forskarutredningens, som
ju hade ställt ett obligatoriskt krav på
en mellanexamen inom alla områden.
Det var en utredning som noggrant
analyserade dessa problem. Man har
alltså anledning att tro att frågorna är
väl genomtänkta.

Nu har regeringen inte velat vara
med om en sådan här mellanexamen,
bortsett från psykologutbildningen. I
propositionen av år 1969 framhölls
emellertid att det även inom andra områden
skulle kunna tänkas att en sådan
här mellanexamen infördes. Man har
kallat den en särskilt yrkesinriktad
examen efter grundexamen, och man
har pekat på det tekniska området. Vi

har tagit upp det ekonomiska området,
och jag skulle kanske kunna tillfoga
det samhällsvetenskapliga området.
Men vi har också framhållit att det naturligtvis
krävs överväganden innan
man fattar beslut om dem.

Riksdagen har också klart utsagt att
det skall ske sådana överväganden, och
det är dessa jag har efterlyst.

I statsrådets svar sägs ingenting annat
än att regeringen avser att vara helt
passiv i dessa frågor; om någon framlägger
ett förslag skulle man kunna
tänka sig att pröva det. Men ett sådant
ställningstagande låg faktiskt inte i
riksdagens beslut, utan tvärtom ett krav
på ett aktivt handlande från utbildningsdepartementets
sida. Att det finns
ett dokumenterat behov, i varje fall
från näringslivets sida, av utbildad arbetskraft
på det tekniska området är
verifierat i remisshandlingar. Att behovet
också finns på andra områden är
alldeles ostridigt. Jag tror att åtskilliga
intresserade instanser väntar på ett initiativ
från regeringens sida i anledning
av riksdagens uttalande.

Jag vet inte hur jag skall tolka det
uttalande som statsrådet Moberg gör i
sitt svar, att det krävs nya påstötningar
från något håll för att regeringen
skall vara intresserad av att föra denna
diskussion. Det stämmer alltså inte
överens med vad riksdagen har uttalat.

Jag vill ställa en tilläggsfråga till
statsrådet Moberg: Är statsrådet villig
att på eget initiativ ta upp överläggningar
för att få till stånd diskussioner
kring behovet av vad statsrådet vill kalla
en särskild yrkesinriktad examen efter
grundexamen på olika områden?
Nu talar jag inte bara å egna vägnar
utan också med utgångspunkt från erfarenhet
inom åtskilliga områden av
samhällslivet. Det finns ett mycket
starkt behov av en examen eller en utbildning
ovanpå den nuvarande treåriga.
Däremot finns inga krav på en
fullständig doktorsexamen. Det skall
vara en anpassning av utbildningsnivån
efter marknadens behov. Detta är

Onsdagen den 2 deecmber 1970 Nr 40 .''43

Ang. principerna för urvalet av studerande för doktorsexamen m. m.

den flexibilitet i utbildningsväsendet
som man har anledning att vänta sig.
Det är bara att hoppas att regeringen
är beredd att ta vissa initiativ.

Herr talman! Den andra delen av interpellationen
berörde urvalet av forskare.
Det sades redan i propositionen
att det var nödvändigt eller kunde komma
att bli nödvändigt att göra en begränsning
av antalet forskarstuderande.
Riksdagen uttalade då att detta bör ske
efter vissa principer och att universitetskanslersämbetet
skulle utarbeta dessa
principer. Statsutskottet skrev i sitt
utlåtande att det är ”uppenbart att
principerna för urvalet måste övervägas
mycket noga och tillämpningen av
dem kontinuerligt övervakas. Utskottet
finner inte anledning till erinran mot
att universitetskanslersämbetet får i
uppdrag att utforma reglerna och förutsätter
att ämbetet även sedan urvalsförfarandet
reglerats har sin uppmärksamhet
på frågan.”

Grunden för forskningsvolymen här i
landet ligger i det antal kvalificerade
forskare vi har, och för att bli kvalificerad
forskare måste man ha genomgått
forskarutbildning — det är i varje
fall den normala vägen. I och för sig
är det ett illavarslande tecken att vår
andel av bruttonationalprodukten till
forskning har stagnerat under de senare
åren. Det är i och för sig mycket beklagligt,
men det skall jag inte ta upp
i detta sammanhang. Om man stryper
tillströmningen till forskarutbildning
har man därmed också i viss mån omöjliggjort
en utveckling av forskningen på
olika områden. Statsrådet säger att vi
överlåter på de lokala myndigheterna
att reglera detta, men det är ju närmast
fråga om småputsningar. Regleringen
sker på två olika nivåer, herr statsråd.
Regeringen fattar de stora, principiella
besluten när de allmänna resurserna,
de s. k. generella forskarhandledningsresurserna
för olika universitet och institutioner,
tilldelas. Detaljregleringen
måste sedan följa dessa ramar. Man får
avväga hur många doktorander som

3 Första kammarens protokoll 1970. .Yr 10

kan släppas in. Men den stora, principiellt
viktiga prioriteringen liar regeringen
ansvaret för.

Man kan naturligtvis säga att detaljregleringen
när det gäller doktorander
är en småputsning som inte blir särskilt
betydelsefull. För de enskilda personerna
är den emellertid oerhört betydelsefull.
Statsrådet säger att erfarenheterna
visat att det hittills egentligen
inte skett någon begränsning. Man har
släppt in så många man kunnat, kanske
till förfång för alla, därför att egentligen
ingen har kunnat få någon ordentlig
handledning.

Min konkreta fråga var: Har statsrådet
fullföljt det uppdrag som riksdagen
faktiskt beslutat? Har det utarbetats
några regler? Hur ser dessa regler ut?
Nu har någon utspärrning i större omfattning
inte förekommit, men för att
över huvud taget kunna reglera denna
form av begränsning, måste det finnas
regler. Skall statsrådets svar tolkas så
att man över huvud taget inte har sysslat
med detta? I så fall kan man än en
gång konstatera att riksdagens beslut
fullföljs endast i den mån regeringen
har något som helst intresse för saken.
Eller är det tidsbrist som är orsak till
att det inte har hänt någonting? Jag
kanske kunde få en närmare förklaring
till detta.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! På den första frågan,
om regeringen effektuerat riksdagens
beställning, att man skulle göra särskilda
överväganden rörande mellanexamen,
vill jag upplysa herr Wallmark
om att i det beslut, som Ivungl. Maj:t
fattade på basis av riksdagsbeslutet, det
s. k. promulgationsbeslutet, ligger ett
uppdrag till kanslersämbetet att göra
de prövningar som riksdagen begärde.
Det är den formella sidan av saken.

När det gäller det faktiska problemet
ställde mig herr Wallmark frågan om
jag var villig att ta upp överläggningar
med avnämarna, universiteten, om den -

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. principerna för urvalet av studerande

na fråga och inte förhålla mig så passiv
som jag nu skulle ha gjort. Jag bedömer
det så, att i varje fall för närvarande
finns ingen anledning för regeringen
att desavouera eller komplettera
universitetskanslersämbetet i detta avseende.
Universitetskanslersämbetet är
som bekant så uppbyggt, att man har
fakultetsberedningar. I dessa beredningar
sitter företrädare för arbetsmarknaden
och näringslivet och där
sitter företrädare för universiteten. De
har att i samband med sitt arbete göra
dels långsiktiga, dels årliga prövningar
av alla de krav som ställs på dem från
olika håll. De har hittills inte kommit
fram till att presentera ytterligare några
konkreta förslag.

Jag finner inte anledning — jag upprepar
det — att här ifrågasätta detta,
men jag skall ta ett samtal med universitetskanslern
själv och höra med
honom vilka erfarenheter man på denna
punkt hittills har gjort inom kanslersämbetet.
Jag kan upprepa min försäkran
i andra kammaren i går kväll,
att vi från regeringens sida i och för
sig skulle hälsa med stor tillfredsställelse
om det gick att konstruera fler sådana
här klart formulerade och definierade
utbildningar, tv det skulle underlätta
för universiteten att lösa det stora
problem som forskarutbildningen utgör,
och att kunna avlänka en del av
den ganska stora strömmen av ungdomar
som går vidare till högre utbildning
efter grundexamen. Både för
universitetens skull och för samhällets
skull är vi i och för sig mycket angelägna
om detta, men något mer drastiskt
ingripande är jag för närvarande
icke beredd att göra.

Den andra frågan innehåller två problem,
å ena sidan det reala problemet
om resurserna för forskarutbildningen
och de resursernas utnyttjande, å andra
sidan det formella problemet om vem
som skall göra de ingrepp, fatta de beslut
i detalj som erfordras.

Om jag tar det senare problemet först,
framgår det redan av svaret att vi har

för doktorsexamen m. m.

tolkat riksdagens uttalande på denna
punkt så, att kanslersämbetet fått avgöra,
hur man skulle förfara. UKÄ har
funnit det lämpligast, i ett inledningsskede
av denna reforms realiserande,
att låta de enskilda institutionerna själva
pröva frågan, och det bedömer jag
såsom ett mycket klokt beslut av kanslersämbetet.
Det gäller här stora individuella
variationer, och det uppstår
alldeles speciella problem under en
övergångsperiod, när man skall klara
dels forskarhandledningen till dem som
följer den gamla ordningen, dels forskarhandledningen
för dem som börjar
på den nya doktorsexamen. Kanslersämbetet
har löst det generella problemet
med att få full likvärdighet så, att
man skall anmäla till kanslersämbetet
hur man förfar. Kanslersämbetet har
förbehållit sig rätten att ändra de detaljbeslut
som fattas ute på fältet. Så
har verksamheten hittills bedrivits.
Samtidigt har kanslersämbetet ett antal
arbetsgrupper som följer utvecklingen i
dessa frågor, som självfallet är besvärande
just under övergångsperioden —
det har jag flera gånger strukit under.
Vi har i departementet haft överläggningar
med kanslersämbetet om hur
man skall fortsätta, och vi har kommit
fram till att den ordning som nu tillämpas
bör få fullföljas ytterligare en tid.

Låt mig för kammaren klargöra vad
vi hittills har gjort för forskarutbildningen.
Vi har i två omgångar förstärkt
resurserna högst väsentligt. Vi har beviljat
universiteten drygt 250 tjänster
för forskarutbildning. I kommande statsverksproposition
skall vi fullfölja upprustningen
av resurserna och se till att
de nya resurserna går till de institutioner
som har det allra mest besvärligt.

Vi har låtit undersöka den faktiska
situationen, och bilden är mycket splittrad.
För alla fakulteter utom de filosofiska
— för de medicinska, odontologiska
och andra — är situationen förhållandevis
god, institution för institution,
även om också en och annan
institution där har förhållandevis många

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Ang. principerna för urvalet av studerande for doktorsexamen m. in.

studerande jämfört med antalet forskare.
Problemet är nästan helt koncentrerat
till de filosofiska fakulteterna,
men även där är situationen i dag mycket
ojämn. Det finns många institutioner
inom de filosofiska fakulteterna som
har en hygglig standard, och några har
en mycket god standard i forskarutbildningshänseende.
Men det finns ett antal
institutioner som har svåra förhållanden,
och några av dem har mycket besvärliga
förhållanden. Det är naturligt
nog framför allt dessa som har hlivit
föremål för uppmärksamhet i pressen
och i andra sammanhang.

Vi har därför funnit det angeläget
att styra de resursökningar, som vi räknar
med att riksdagen skall bevilja nästa
år, ännu hårdare än vi har styrt de
resursförstärkningar som vi givit under
de två första åren efter reformens
ikraftträdande.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet
Moberg för att han lovat ta upp
en överläggning med universitetskanslersämbetet.
Det gläder mig.

När det gäller mellanexamen vill jag
ännu en gång göra ett citat, nämligen
från ett enhälligt utskott: ”Departementschefens
uttalanden anger att de
fortsatta överväganden i frågan, som
förutsättes, inom ett eller kanske flera
områden kan leda till beslut om en utbildningsgång
som utmynnar i en särskild
yrkesinriktad examen efter grundexamen.
” Utskottet instämmer i detta
och säger i ett annat uttalande några
meningar längre fram att man vill framhålla
att ”nämnda överväganden bör
komma till stånd snarast”. I det uttrycket
ligger ju ett aktivt handlande.

Jag är alltså glad över att statsrådet
är beredd att ta ett initiativ i detta
sammanhang, så att vi kanske kan få
till stånd en saklig överläggning.

När det gäller urvalet av forskare vill
jag starkt understryka utskottets avsikt
med formuleringen att ”principerna för

urvalet måste övervägas mycket noga
och tillämpningen av dem kontinuerligt
övervakas”, och att UKÄ skulle syssla
med detta. Det är en mycket viktig fråga,
därför att här måste de principiella
synpunkterna beaktas. Sedan kan det
bli individuella variationer. Det är de
principiella synpunkterna man måste
ta upp i den offentliga debatten. Innan
UKÄ fullföljt sitt uppdrag kan vi aldrig
föra en diskussion om detta. Jag tror
att det är felaktigt att göra som UKÄ
— kanske av bekvämlighetsskäl — nämligen
att överlåta åt utbildningsnämnder,
eller vem det nu blir som tar hand
om detta, att bedöma varje enskild person
för sig utan att följa de allmänna
principer som riksdagen ville ha. Det
kunde vara av värde, om statsrådets
samtal med kanslern även kunde innefatta
detta.

Jag hade, herr talman, inte för avsikt
att ta upp problemet om forskningen
och forskarutbildningens resurser,
men när nu statsrådet Moberg nämnde
detta kan jag inte undgå att i varje fall
framföra denna stilla undran: Hur

många etapper behövs innan forskarutbildningen
får de resurser som bedömts
erforderliga? När man granskar vad
universiteten säger och framför allt
vad universitetskanslern kräver som minimiresurser
för att på ett någorlunda
rimligt sätt fullborda denna utbildning,
så finner man att det är ett stort avstånd
emellan detta och vad regeringen
har ansett sig kunna ställa till förfogande.

Jag skall inte fortsätta debatten på
den punkten, tv det ges tillfällen att
föra den diskussionen i andra sammanhang.
Jag vill bara göra det konstaterandet
att det beslut som fattats om en
ny forskarutbildning och de resurser
som ställts till förfogande för denna
gör det befogat att påstå att vi inte har
fått en ny reform. Den är i stor utsträckning
ett tomt skal som skall fyllas
med ett innehåll, men när det kan ske
vet vi inte. För mig har det varit en
gåta att man kunnat fixera tidsramarna

Onsdagen den 2 december 1970

36 Nr 40

Ang. interimistiska åtgärder för att skapa

väsendet

för en ny doktorsutbildning på månaderna
när, under förutsättning att de
nya doktoranderna fick en ytterst noggrann
skolning under de två första
åren. Och så finns det inga resurser
härför! Det är för mig helt ofattbart
hur man kunnat gå fram den vägen.

Detta har vi sagt i andra sammanhang.
Jag vill alltså bara med anledning
av vad statsrådet Moberg sade nu
upprepa att vi verkligen inte är överens
om det sättet att tackla problemen
omkring forskarutbildningen.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig bara konstatera
att det är något anmärkningsvärt att en
representant för ett parti som ständigt
talar om behovet av skattesänkning anser
att en anslagsförstärkning med i runt
tal 15 miljoner kronor på två år inte
har någon som helst effekt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. interimistiska åtgärder för att
skapa bättre arbetsförhållanden inom
skolväsendet

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
CARLSSON,
som meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara jämväl herr
Lidgards (m) interpellation angående
interimistiska åtgärder för att skapa
bättre arbetsförhållanden inom skolväsendet,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Lidgard har frågat
mig, om jag är villig att, redan innan
utredningen om skolans inre arbete redovisat
sitt arbete, vidta interimistiska
åtgärder i syfte att skapa drägligare arbetsförhållanden
för elever, lärare och
övriga inom det svenska skolväsendet
verksamma.

Det åvilar — som jag framhållit i annat
sammanhang — utbildningsmyndig -

bättre arbetsförhållanden inom skol heterna

på alla nivåer att främja goda
arbetsförhållanden i skolan. Riktlinjer
för skolöverstyrelsens arbete med dessa
frågor har meddelats av regeringen i
maj 1968. Under de senaste åren har
bl. a. resurserna för specialundervisningen
förstärkts samtidigt som nya
former för denna undervisning prövas.
Jag är för min del beredd att pröva alla
konstruktiva förslag som kan komma —
från bl. a. skolmyndigheter och utredningen
om skolans inre arbete — för att
förbättra arbetsförhållandena i skolan.

Herr LIDGARD (in):

Herr talman! Jag tackar för svaret.
Det var kortfattat. Och tämligen intetsägande.
Att det inte innehöll någonting
nytt kan vi ju vara överens om.
Det framgår faktiskt av svaret att vad
som står där har sagts tidigare. Ändå
är jag i den besynnerliga situationen
att jag inte är missnöjd.

Det är nu inte herr Carlssons förtjänst,
utan slumpen har velat att generaldirektör
Orring, som är ordförande
i utredningen om skolans inre arbete,
i går i tidningarna praktiskt taget
besvarade den fråga som jag ställde.

Alla vi som är intresserade av skolans
värld och av hur det går för eleverna
— antingen vi nu är målsmän
eller lärare eller på något annat sätt
har med det hela att göra — är övertygade
om att vad som händer på utbildningens
och fostrans område är av
den allra största betydelse för hur vårt
samhälle formas i framtiden och hur
den sociala miljö kommer att se ut som
vi och våra barn skall leva i. Förmår
vi inte att bryta den våg av hänsynslöshet,
råhet och i viss utsträckning
obildning som nu sköljer över skolväsendet,
är nästa steg en accelererat
förråad ton i umgänget människor
emellan och sannolikt oefterrättliga
förhållanden på samhällets olika arbetsplatser.
Alla vi som är intresserade
av skolan, inte minst från denna

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Ang. interimistiska åtgärder för att skapa bättre arbetsförhållanden inom skol väsendet -

utgångspunkt, fick den försäkran av
generaldirektör Orring att det faktum
att utredningen arbetar och att man
inte har fastställt någon tidsplan för
när det första betänkandet skall komma
inte skall hindra utredningen från
att lägga fram omedelbara konkreta
förslag som kan realiseras. Detta är
tillfredsställande. Om jag sammanställer
det med det besked som utbildningsministern
själv gav i sitt interpellationssvar
— ett självklart uttalande
— nämligen att han förklarade sig
villig att positivt pröva alla konkreta
förslag han får sig underställda, kan
jag kanske våga hoppas på att det ändå
skall ske någonting ganska snart
på detta område.

Utbildningsministern har i svaret
pekat på specialundervisningen, vilket
väl är riktigt. Specialundervisningen
är ett viktigt led i det arbete som måste
bedrivas för att man skall kunna
skapa bättre förhållanden inom skolväsendet.
Det kan vi vara överens om.
Jag har personligen den uppfattningen
att man här har en kostym som man
inte på alla håll riktigt har vuxit i.
Men stat och kommun får väl hjälpas
åt och se till att man fyller i vad som
för närvarande kan saknas.

Idéer och tankegångar finns dock att
hämta på många andra håll; tankar
som redan är tänkta och som borde
kunna leda till resultat. Problemet är
inte nytt, även om man onekligen har
en känsla av att det inte har varit riktigt
passande att på ansvarigt håll tala
om ordningsförhållandena i skolorna
förrän under det senaste året. Det är
kanske på sitt sätt symtomatiskt att
om man går till olika offentliga utredningar,
kan man konstatera att det inte
är inom ecklesiastikdepartementets
område — nu utbildningsdepartementets
område — som man finner de tidigaste
uttalandena och funderingarna
kring förhållandena i skolorna, utan
det är faktiskt i en utredning som är
tillkallad av justitieministern. Den

skulle syssla med helt andra ting än
skolfrågor. Men redan i mitten av
1950-talet observerade den och diskuterade
vad man litet förenklat kan
kalla skolans disciplinproblem. Jag vet
inte i vilken utsträckning som den
Kjellinska utredningen, som blev färdig
med sitt förslag 1959, verkligen
har lett till åtgärder på skolområdet.
Men i varje fall på en punkt är jag
överens med utredningen. Jag tror att
vad man sade för tio—tolv år sedan
fortfarande gäller, nämligen att det inte
råder ett tillfredsställande samarbete
mellan de olika organ, mellan olika
ämbetsverk och olika kommunala organ,
som har med barn och ungdom
att göra. Utredningen uttalade att detta
samarbete inte alltid fungerar tillfredsställande.
Jag tror att man på
sina håll kan instämma i detta ännu i
dag. Den Kjellinska utredningen, som
jag talade om, fortsatte sitt arbete med
anledning av ett utlåtande som första
lagutskottet avgav och skapade en modell
till försöksverksamhet. Den gällde
visserligen aktioner mot ungdomsbrottslighet
men applicerades också på
vissa intensivåtgärder på skolområdet.
Jag tror att vad utredningen därvid uttalade
är av intresse ännu i dag och
kan vara värt ett studium i detta sammanhang.

Det finns alltså ett omfattande
grundmaterial i dessa frågor utöver
de många förslag som jag vet har kommit
från såväl lärarkollektiv som från
skolmyndigheter. Jag tror att det är
ganska väsentligt för det allmänna förtroendet
för skolans viktiga uppgifter
på fostrans område hur SIA-utredningen
kommer att lösa sin uppgift
på både kortare och längre sikt.

Jag vill understryka, och jag gör det
med utgångspunkt från en mer än tjuguårig
erfarenhet av samarbete med
lärare, rektorer och skolstyrelser, att
strängen nu är hårt spänd på skolområdet.
Man tål inte så förfärligt
många mer uttalanden av typen att

Onsdagen den 2 december 1970

38 Nr 40

Ang. interimistiska åtgärder för att skapa

väsendet

våld är en förståelig reaktion i vissa
sammanhang eller av typen att den
som nu försöker försvara sin integritet
eller påkalla myndigheternas stöd
och hjälp härför i själva verket betraktas
som någon som uppträder provocerande.
Jag tror att strängen har
väldigt lätt för att brista och att man
kan komma att få uppleva en rad desperata
åtgärder som är avsedda att ge
uttryck för uppfattningen att något
måste göras omedelbart för att ordningen
skall kunna upprätthållas och
respekten för arbete och arbetstider
återställas.

Om utbildningsministern på något
sätt skulle vara tveksam beträffande
riktigheten av mina uppgifter, vill jag
tala om att det i kväll kommer ett TVprogram,
som ännu inte är annonserat,
i vilket olika lärargrupper kommer att
ge besked om hur de ser på problemen.
Jag vill rekommendera utbildningsministern
att följa det programmet.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Både i går eftermiddag
och denna förmiddag har i riksdagen
pågått en skoldebatt som har berört
olika frågeställningar. En av de mera
angelägna torde vara den som har tagits
upp i den sista interpellationen i dag.

Från vårt håll har vi varit angelägna
om och aktivt medverkat till att skolan
skall kunna ge en så god undervisning
som möjligt. Vi måste se på hur skolans
olika detaljer fungerar. Man kan ställa
frågan om vi är nöjda med den undervisningsfunktion
som skolan i dag har.
Kan vi vara nöjda med skolans arbetsmiljö?
Frågan kan tyvärr inte entydigt
besvaras med ett ja eller ett nej.

Den kritik som i dag riktas mot vårt
undervisningssystem och dess resultat
från både elevers och lärares sida är så
pass starkt markerad att den måste utgöra
ett observandum för skolpolitikerna.

bättre arbetsförhållanden inom skol Herr

Lidgard har tagit upp olika problem
på skolans område. Jag tänker
inte enbart på de enskilda ämnesområden
som har varit uppe till debatt,
språkundervisningen o. d. Självfallet
berörs här alla ämnesområden.

I går nämndes, som jag sade, språkundervisningen.
Den har väl inneburit
att den ökade bredden givit en viss kvalitetsförsämring.
Låt mig emellertid säga
att vi naturligtvis är angelägna om både
att behålla den ökade bredden -—• vilken
är mycket väsentlig för hela vårt
folk — och att få bort de avtrubbningar
som minskar kvaliteten. Jag vet inte om
en av orsakerna härtill kan vara grundskolans
undervisningssituation, som väl
i första hand berörs i denna interpellation.

Skolans arbetsmetodik och dess inre
miljöförhållande är mycket viktiga och
bidrar starkt till undervisningens riktiga
funktion. De mycket svåra arbetsförhållanden
som elever och lärare har
i många klasser bidrar säkerligen till
stor del till ett försämrat undervisningsresultat.
Detta är alltför välkänt för att
vi ånyo skall uppehålla oss vid detaljer
därom.

Från vårt håll har vi tidigare i motioner
rest krav på fler aktiva undervisningspolitiska
åtgärder för att få en
förbättring till stånd. Vi får antagligen
ingen lösning på dessa problem förrän
den här omtalade SIA-utredningen kan
ge oss en belysning av orsakerna till den
kritiserade skolsituationen. Utredningens
uppgift blir svår, men den skall
inte spara någon möda för att motsvara
de förväntningar som ställs på den.

Det skulle vara mycket att tillägga i
dessa frågor. För mig verkar det som
om skolmyndigheterna i den nuvarande
situationen inte i tid haft en tillräcklig
beredskap inför de förhållanden som
nuvarande skolsystem medfört. Emellertid
kan man lätt konstatera att det råder
stark oro inom skolan på grund av
bristande arbetsro. Jag vill gärna begagna
detta tillfälle, herr statsråd, för

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Ang. interimistiska åtgärder för att skapa bättre arbetsförhållanden inom skol -

an säga att jag hoppas att herr statsrådet
inte är mer fylld av reformiver än
att han samtidigt synar detta förhållande
och inser att det är nödvändigt med
arbetsro för undervisningen och för
skolan.

Undervisningens reformerande är naturligen
nödvändigt liksom tidens krav
på oss människor ändras, men en skolreform
måste få en så god förankring
hos lärare och elever att dessa känner
sig hemma i sitt arbete. Såsom förhållandena
varit under några år uppfattar
sig eleverna som ständiga försöksobjekt
i ett gigantiskt försök, om vilket somliga
inte vet vart det leder och vilket
andra ibland uppfattar som ett misslyckande.

Jag tycker att det skulle vara onödigt
att behöva påpeka det självklara faktum
att det tar tid att absorbera reformen,
men låt oss ändå hålla det i minnet
och handla därefter. Trivseln i skolan
är mycket betydelsefull. Skoldemokratin
kan, rätt tillämpad, bidra till att
skapa trivsel. Skoldemokratin ger frihet
åt individen, men eleverna måste förstå
att med frihet naturligen följer ansvar
för skolgemenskapens viktiga funktion.
På vissa skolor tycks man ibland glömma
detta. Vad värre är, herr talman, är
egentligen den våldsmentalitet som vissa
terrorgrupper inom en del skolor utövar
både gentemot sina kamrater och
gentemot lärarna. De gamla landskapslagarna
innehöll ord som hemfrid och
kvinnofrid. Om någon frid i dag är särskilt
aktuell skulle det enligt min mening
vara skolfriden.

När vi åkte runt och talade med elevråd
och lärare frågade vi ett elevråd:
Varför har ni dessa problem med skolan?
Vi fick ett svar som var enkelt
men som ändå säger en del. En flicka
svarade: Det är sjuor som tar skolan på
skoj och nior som tröttnat på undervisningen,
som är vårt problem.

Herr talman! Kritiken är hård på detta
område, men det vore fel av skolpolitikerna
att bortse från den situation

väsendet

som jag här har talat om. Jag vill därför
hoppas att de möjligheter som kan stå
till buds verkligen skall följas upp, så
att vi får en skola som kan ge den undervisning
vi eftersträvar och som kan
ge arbetsro och lugn.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Naturligtvis skall man
ta den oro som finns i vissa skolor på
allvar. Men jag tror att herr Thorsten
Larsson snuddade vid en analys som
inte är helt riktig. De oroliga förhållandena
kan ju t. ex. knappast bero
på Läroplan 69; den har ju bara tilllämpats
några månader och i enstaka
årskurser, 1, 4 och 7. Oron kan knappast
heller vara orsakad av skolorganisationen
för övrigt utan är naturligtvis
främst en konsekvens av de förhållanden
vi möter i samhället på andra
områden.

Vi har problem inom skolvärlden
framför allt i inflyttningsområden och
då med markering på de större städerna.
Vi har problem med den kraftigt
ökade invandringen, som ställer läraren
inför uppgiften att undervisa kanske
inte bara en utan flera elever som
vid terminens början inte förstår det
svenska språket. Ungdomarna går allt
längre i skolan, samtidigt som puberteten
kommer tidigare. Numera har
man alltså hela pubertetsperioden i
skolan med de speciella problem som
detta medför. Många föräldrar känner
ju till vilka problem det kan bli fråga
om.

Vi får alltså försöka göra de modifikationer
och ändringar som är möjliga
för att möta problemen inom den
organisation som skolan fått genom
reformbeslutet, och vi håller på med
detta arbete. Direktiven till kommittén
”Samarbete i skolan” kom redan 1968.
Vi har den nyligen tillsatta utredningen
om skolans inre arbete med tre
representanter för de borgerliga och
tre för socialdemokraterna under ord -

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. interimistiska åtgärder för att skapa bättre arbetsförhållanden inom skol väsendet -

förandeskap av skolöverstyrelsens chef.
Vi har betygsutredningen och mycket
annat. Varje nytt uppslag är vi beredda
att pröva i positiv anda, och utan
att rubba värdet av de stora skolreformerna
— det hoppas jag vi är överens
om — skall vi försöka sätta in motåtgärder.

Jag vill också med anledning av herr
Lidgards inlägg begagna tillfället att
ta bort mytbildning i två avseenden.
Vi skulle vid tillsättandet av utredningen
om skolans inre arbete inte ha
varit intresserade av kortsiktiga åtgärder.
Det står ordagrant i direktiven:
”Då arbetet, som jag framhållit,
bör bedrivas såväl kortsiktigt som
långsiktigt, bör de sakkunniga avlämna
sina förslag etappvis. Förslagen
skall även åtföljas av förslag till erforderliga
författningsändringar.” Jag har
ytterligare understrukit i en rad anföranden
därefter, att jag är beredd att
när som helst från utredningen motta
förslag.

Jag har nyligen fått en skrivelse som
tar bort en annan mytbildning, nämligen
den att inte lärarna skulle få
medverka i detta utredningsarbete. Det
påståendet har inte upprepats här i
dag, och jag hoppas att det nu står
fullt klart att lärare, elever och representant
för föräldraorganisationen
skall vara med, så att vi i fortsättningen
också slipper den diskussionen.
Efter att de överläggningar som fastslagits
i direktiven har ägt rum, har
sju experter som representerar dessa
grupper knutits till utredningen. Dessutom
skall man arbeta med referensgrupper
på en rad olika nivåer. Det
var för att utröna hur detta samrådsoch
expertarbete lämpligast skulle organiseras
som jag ansåg att det var
riktigt att gå ut till lärar- och elevorganisationer
samt hem—skola-organisationer
och diskutera detta problem
med dem. Nu har man kommit fram
till samarbetsformer som jag hoppas
organisationerna tror på, när de själva

haft inflytande över dem. Jag kommer
självfallet att följa utredningens önskemål
på denna punkt.

Ytterligare till herr Lidgard: Om han
läser t. ex. direktiven till skolöverstyrelsen
i samband med SISK:s tillsättande
1968 skall han finna att en rad
av de önskemål om aktivitet från regeringens
och myndigheternas sida som
herr Lidgard efterlyste redan finns
fastslagna där.

Det är riktigt att kommittén ännu
inte kommit med förslag, men direktiven
ger ändå klart uttryck för att
vi — och nu talar jag om statsrådet
Palme vid den tiden — var medvetna
om behovet av insatser av detta slag.

.lag vill också i detta sammanhang
understryka att statsrådet Odhnoff i
våras kom med ett cirkulär angående
främjandet av goda uppväxtförhållanden
för barn och ungdom. Det gick
ut på att kommunala samarbetsorgan
mellan barnavårdsnämnd, skola och
polis skulle tillskapas.

Regeringen har alltså tagit initiativ
på olika nivåer och olika områden för
skolans del förutom de initiativ herr
Lidgard nämnde här.

För övrigt tror jag alla kammarens
ledamöter är intresserade av att vi
skall lösa de problem som ovedersägligen
finns, speciellt koncentrerade till
vissa områden, samtidigt som vi skall
slå fast att bärande, viktiga skolpolitiska
principer som vi tidigare varit
överens om inte får rubbas.

Herr LIDGARD (in):

Herr talman! Det finns väl egentligen
inte så mycket att gräla om. När
utbildningsministern säger att han i
morgon dag, om han får förslag, skall
pröva dem på ett positivt sätt, så tror
jag på det, och jag tror också att det
kommer ut resultat av det hela.

Låt mig i stället ta upp hans tal om
mytbildningen på två olika nivåer.

I mitt förra anförande skröt jag kan -

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. interimistiska åtgärder för att skapa bättre arbetsförhållanden inom skol

väsendet

ske litet med att jag sysslat med skolfrågor
under rätt många år. .lag bär
varit med om den ena uppvaktningen
efter den andra med lärardeputationer
då vi talat med ecklesiastikministrar
— inte utbildningsministrar —
om vad lärarna menade om disciplinförhållandena
i skolorna, .lag har en
personlig erfarenhet av att man inte
tagit lärarnas synpunkter särskilt mycket
på allvar utan att man velat bortförklara
dem.

Det är riktigt att så inte varit fallet
under senare år, och nu har det också
hänt en del på detta område, men
tidigare fick man inte tala om det.

Men det kanske inte var så konstigt.
Om man genomför stora fina skolreformer
i löpande följd och som riktmärke
anger att huvudsyftet är att bidra
till ungdomarnas fostran till goda
samhällsmedborgare, då tycker man
naturligtvis inte det är så trevligt när
det påvisas att ordningsförhållandena
i skolan håller på att bli sämre och
sämre. Jag förstår att då vill man dölja
det under andra formuleringar.

Utbildningsministern talade om
SISK-utredningen och direktiven till
den. Ännu så sent som 1968 var det
svårt att nämna saker och ting vid
deras rätta beteckning. SISK betyder
samverkan i skolan, men i realiteten
menade ju alla som deltog i det arbetet
att man skulle försöka gripa sig
an med ordningsförhållandena och få
det bättre. Man ville alltså inte ut med
språket. Den tiden är förbi. Låt oss
inte tala mer om det. Vi är alla medvetna
om att situationen inte är tillfredsställande.
Man har inrättat sig efter
detta och försöker finna lösningar.

Utbildningsministern talade också
om en annan myt, den att vi skulle sagt
något om att lärarna inte skulle fått
medverka i utredningen. Jag har i varje
fall inte deltagit i eu sådan mytbildning
vare sig i min egenskap av
riksdagsman eller i något annat sammanhang.
Om jag nu håller mig till

mitt eget parti vill jag nämna — förmodligen
har utbildningsministern åtminstone
fått kännedom om det i andra
hand — att moderata samlingspartiet
inför valet utgav eu studie i vissa
utbildningspolitiska frågor. Där var vi
inne på SIA-utredningen. Det säges
från vårt håll mycket tydligt att enligt
direktiven skall experter knytas till
utredningen. Att bland dessa experter
skall ingå lärare och elever är så självklart
att det inte särskilt behöver framhållas.
Vi har inte deltagit i den mytbildningen.
Kom inte med det påståendet!
Jag vet att utbildningsministern
gjorde det i andra kammaren härförleden.

När herr Thorsten Larsson gick upp
i talarstolen trodde jag inte att han
skulle ge sig in på skolpolitiska frågor
i största allmänhet, utan jag trodde att
det var en SIA-ledamot, som skulle
hugna oss med att man redan tänkt
stora och kloka tankar och var beredd
att komma med förslag. Jag är därför
något besviken när han gled bort från
det ämnesområde som jag ville diskutera,
nämligen möjligheten till interimistiska
åtgärder medan utredningen
arbetar.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! På det sista som herr
Lidgard sade vill jag svara att vi givetvis
intensivt sysslar med detta, men jag
skulle förmoda, herr talman, att herr
Lidgard som parlamentariker och väl
bevandrad i utredningsiirenden likaväl
som många andra av kammarens ledamöter
vet att en utredning som startat
för två månader sedan knappast kan ha
hunnit med mer än att börja sitt förberedande
arbete, och det har vi gjort. Vi
kommer att som jag förut sade så snabbt
som möjligt försöka lägga fram förslag
till konkreta åtgärder. Men jag kan än
en gång försäkra att det är ganska svårt.
Vi är tacksamma om herr Lidgard personligen
till utredningen kan förmedla

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. interimistiska åtgärder för att skapa

väsendet

några uppslag till konkreta åtgärder; i
så fall skall vi ta upp dem till behandling.

Eftersom jag ändå har ordet skall jag
be att få säga ett tack till utbildningsminister
Carlsson för hans försäkran
när det gäller utredningen. Vad Lgr 69
beträffar vill jag säga att man inte kan
döma en läroplan som bara varit i kraft
ett år. Det bär jag inte heller avsett att
göra. Det är möjligt att detta blir alldeles
utmärkt. Än en gång vill jag framhålla
att jag tycker att vi bör smälta och
absorbera den. Jag hänvisar till vad jag
sade om en reformpaus, även om jag är
medveten om att vissa detaljer naturligtvis
måste granskas och justeras. Vi
har kritiserat en del detaljer i hela undervisningssystemet.
Jag vill härmed
också ha sagt att vi inte kritiserar undervisningssystemet
i princip och som
helhet. Centerpartiet har från början
varit med om denna reformverksamhet,
och vi ställer oss bakom den.

När det gäller undervisningen i skolorna
har man möjligen — jag säger
möjligen därför att det väl inte är utrett
ännu — i de nya kursplanerna överdimensionerat
teoriundervisningen. I
varje fall finner vissa kategorier av
elever det inte meningsfullt med så
mycket av teoretisk undervisning. Men
det är egentligen en annan historia, och
den kommer kanske upp nästa vecka
när statsutskottets utlåtande därom ligger
på riksdagens bord.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i denna debatt. Men när statsrådet talar
om att han är beredd att positivt pröva
alla praktiska förslag under förutsättning
att de inte rubbar bärande viktiga
utbildningspolitiska principer, som vi
har varit eniga om, föranledde det mig
att begära ordet och ställa frågan: Vilka
är då dessa viktiga principer? Med hjälp
av dem kan åtskilliga konkreta och vik -

bättre arbetsförhållanden inom skol tiga

förslag försvinna. Jag vill knyta an
till det som här har sagts beträffande
den teoretiska och praktiska avvägningen.
Jag åsåg ett TV-program i söndags i
vilket generaldirektören för skolöverstyrelsen
intervjuades. Även han antydde
att grundskolans utbildning kanske var
litet för teoretisk.

Jag vill erinra om det beslut som riksdagen
har fattat, nämligen att förenhetliga
hela högstadiet och därmed ta bort
de tvåbokstaviga linjer — den litet mer
praktiskt betonade delen i grundskolans
utbildning — som gjorde det möjligt för
skolmyndigheterna att anpassa utbildningen
efter ungdomarnas intressen. Det
var inte länge sedan jag såg en statistik
som visade att de oroliga barnen, som
alltså bland annat gick på dessa linjer,
hade den högsta närvarofrekvensen av
alla elever i just de praktiska momenten.
Skolkade gjorde man främst under
lektioner med teoretisk undervisning.

Riksdagen har alltså på regeringens
förslag medvetet fattat ett beslut som
otvivelaktigt kommer att resultera i
att en växande grupp elever kommer
att känna främlingskap inför undervisningen
i grundskolans högstadium.

När utskottet behandlade denna fråga
inkallade man en mängd personer från
fältet för att höra deras syn. De gav oss
en entydig rekommendation att bevara
möjligheten till mer praktisk utbildning
för att skolundervisningen skulle
kunna skötas bättre. Vi blev ensamma
om en reservation i det avseendet, herr
Thorsten Larsson. Riksdagens beslut nu
kommer att utgöra ett beklagligt ställningstagande
som nog så småningom får
sina konsekvenser. Dessa frågor är enligt
statsrådets uppfattning att hänföra
till de viktiga utbildningsfrågorna, men
ändå kan de inte prövas i positiv anda.
En möjlighet vore, enligt min mening,
att överväga om det var ett riktigt beslut
som fattades.

En annan fråga som kommer upp till
behandling om någon vecka är det lilla

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

andningshål som har funnits, nämligen
att eleverna skulle kunna fullgöra eu
del av sin yrkesutbildning hos exempelvis
eu hantverksmästare, kompletterad
med en ganska liten viss teoriutbildning.
Även den möjligheten kommer
tydligen att försvinna.

Ett av grundfelen anser jag vara att
man glömmer bort att ungdomarna är
i pubertetsåldern och att det finns en
stor variation i deras intressen och inställning.
Att till varje pris tvinga eleverna
till en teoretisk undervisning, som
säkert passar 70—80 procent av dem
men inte de andra, föder endast motvilja,
kanske hat till skolan. Detta medför
att vad vi önskar, nämligen att eleverna
successivt skall återvända till utbildningsväsendet
för att komplettera
sina kunskaper, helt och hållet kommer
att gå förlorat. I den mån detta hör
hemma inom de utbildningspolitiska
principer, som statsrådet alltså vägrar
att diskutera, är det att djupt beklaga.
En viktig del i alla de överväganden
som skall göras är att skolan får normala
arbetsförhållanden, sådana som vi
har på andra håll i samhället. Det är
inte rimligt att förhållandena för lärarpersonalen
skall vara sådana som de
nu är. Jag har förståelse för att den
situationen kan inträffa att lärarkåren
mera in corpore börjar tröttna på och
protesterar mot att behöva arbeta som
den gör.

Herr talman! Jag ville alltså tillfoga
att vi inte har varit eniga om alla dessa
principer. Det är min önskan att statsrådet
är beredd att även behandla delar
av dessa principfrågor i en positiv omprövande
anda.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1380 till statsutskottet
och

motionen nr 1381 till konstitutionsutskottet.

Ang. gymnasieskolans organisation

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 19G, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reviderade
tim- och kursplaner för de tvååriga
ekonomiska, sociala och tekniska linjerna
i gymnasieskolan jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
143, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 14 augusti 1970, föreslagit
riksdagen att dels godkänna, att
de tvååriga sociala och ekonomiska linjerna
i gymnasieskolan skulle anordnas
utan grenindelning, att timplanerna för
dessa linjer skulle upptaga ett begränsat
utrymme för obligatoriskt tillval utformat
enligt i statsrådsprotokollet förordade
grunder, att den tvååriga tekniska
linjens byggtekniska gren i gymnasieskolan
skulle anordnas utan grenindelning,
samt att läroplanen för gymnasieskolan
i förevarande delar i sina
huvuddrag finge den utformning och
det innehåll, som förordats i statsrådsprotokollet,
dels godkänna att den nya
läroplanen infördes i och med läsåret
1971/72.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
1277, av herr Bengtson, och II: 1491,
av fru Nilsson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid sill behandling av
proposition nr 143 måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, I. dels
att systemet med särskild och allmän
kurs i matematik borde bibehållas, dels
att vid betygsättningen hänsyn borde
tagas till att kurser av olika svårighetsgrad
erbjödes, i enlighet med vad som
anförts i motionerna, II. att vid utarbetande
av läroplan borde beaktas, att
elever som avsåge att genomgå klasslärarutbildning
vore beroende av kunskaper
i både teckning och musik, III.
att på den sociala linjen familjekunskapen
borde givas vidgat utrymme och
samordnas med socialkunskapen samt

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. gymnasieskolans organisation
att ämnet finge beteckningen socialoch
familjekunskap,

dels de likalydande motionerna I:

1278, av herr Brundin, samt 11:1492,
av fru Sundberg och herr Wennerfors,

dels de likalydande motionerna I:

1279, av fru Landberg och fru Lundblad,
Grethe, samt II: 1489, av fru
Hjelm-Wallén m. fl., vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte uttala, att momenten av samlevnadskunskap
inom det utvidgade ämnet
socialkunskap borde givas en omfattning
som minst motsvarade vad samlevnadsfrågorna
i dag hade på den sociala
linjen, att i det fortlöpande läroplansarbetet
borde beaktas vad som i
motionerna anförts för en utökning av
timantalet i ämnet socialkunskap på
den sociala linjen, att möjligheterna att
göra ämnet samlevnadskunskap obligatoriskt
på alla linjer inom gymnasieskolan
snarast borde upptagas till prövning,

dels de likalydande motionerna I:

1280, av herrar Wallmark och Lidgard,
samt II: 1493, av herr Wennerfors in. fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle besluta,
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att en parlamentarisk utredning
snarast måtte tillsättas med uppdrag
att med beaktande av vad som anförts
i motionerna företaga en total översyn
av gymnasieskolans funktion och organisation,
att den tvååriga sociala linjen
i gymnasieskolan skulle omfatta en
språklig, en naturvetenskaplig och en
samhällsvetenskaplig gren med bibehållande
av hittillsvarande uppläggning
samt att uppdelningen i allmän och
särskild kurs i matematik alltjämt skulle
bibehållas,

dels ock de likalydande motionerna
1:1281, av herr Wirtén in. fl., och II:
1490, av herr Källstad m.fl., vari föreslagits,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 143 skulle besluta,

1. att ämnet konsumentkunskap tilldelades
två veckotimmar i årskurs 1 på
de tvååriga sociala och ekonomiska linjerna,

2. att grundläggande orientering i
psykologi skulle givas inom ramen för
ämnet socialkunskap,

3. att uppdraga åt skolöverstyrelsen
att följa frågan om psykologins ställning
och eventuellt pröva möjligheten
att göra ämnet obligatoriskt på de sociala
och ekonomiska linjerna,

4. att uppdraga åt Kungl. Maj:t att
förelägga riksdagen förslag om erforderliga
resurser för stödundervisning
i matematik på de sociala och ekonomiska
linjerna,

5. att undervisningen i familjekunskap
borde ske inom ramen för ämnet
socialkunskap samt

6. att ämnet i samband därmed skulle
benämnas social- och familjekunskap.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1280 och II: 1493 såvitt avsage
en parlamentarisk utredning,

2. att riksdagen måtte beträffande
anordnandet av den tvååriga sociala
linjen i gymnasieskolan

a. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna 1:
1280 och II: 1493, såvitt nu vore i fråga,
godkänna, att denna linje anordnades
utan grenindelning,

b. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
1280 och II: 1493, såvitt nu vore i fråga,
godkänna, att timplanen för denna
linje skulle upptaga ett begränsat utrymme
för obligatoriskt tillval utformat
enligt i statsrådsprotokollet över
utbildningsärenden för den 14 augusti
1970 förordade grunder,

c. med anledning av motionerna I:
1277 och 11:1491, 1:1281 och 11:1490
samt I: 1279 och II: 1489, samtliga motioner
såvitt avsåge undervisning på
denna linje i familjekunskap respektive
samlevnadskunskap, som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört,

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

d. i vad avsåge uppdelning på denna
linje av ämnet matematik i allmän och
särskild kurs med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
T: 1280 och II: 1493 samt I: 1277
och II: 1491, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats angående läroplanens
för gymnasieskolan utformning
och innehåll,

e. i vad avsåge ämnet psykologi med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionerna I: 1280 och II: 1493
samt I: 1281 och II: 1490, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats angående
läroplanens för gymnasieskolan
utformning och innehåll,

f. i vad avsåge ämnet konsumentkunskap
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
1278 och 11:1492, 1:1280 och 11:1493
samt I: 1281 och II: 1490, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats angående
läroplanens för gymnasieskolan
utformning och innehåll,

g. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
1280 och II: 1493, såvitt nu vore i fråga,
godkänna, att läroplanen för gymnasieskolan
i övrigt finge i sina huvuddrag
den utformning och det innehåll
som förordats i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen måtte godkänna, att
den tvååriga ekonomiska linjen i gymnasieskolan
skulle anordnas utan grenindelning,

4. att riksdagen måtte godkänna, att
timplanen för den tvååriga ekonomiska
linjen i gymnasieskolan skulle upptaga
ett begränsat utrymme för obligatoriskt
tillval utformat enligt i statsrådsprotokollet
förordade grunder,

5. att riksdagen måtte godkänna, att
den tvååriga tekniska linjens byggtekniska
gren i gymnasieskolan skulle anordnas
utan grenindelning,

(i. att riksdagen måtte beträffande
uppdelning på den tvååriga ekonomiska
linjen av ämnet matematik i allmän

Ang. gymnasieskolans organisation
och särskild kurs med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 1280 och II: 1493 samt I: 1277
och II: 1491, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats angående läroplanens
för gymnasieskolan utformning
och innehåll,

7. att riksdagen måtte beträffande
ämnet konsumentkunskap på den tvååriga
ekonomiska linjen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 1278 och II: 1492 samt
1:1281 och 11:1490, såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats angående läroplanens
för gymnasieskolan utformning och innehåll,

8. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 1281 och II: 1490, nämnda
motioner såvitt avsåge ämnet psykologi,
godkänna, att läroplanen i övrigt
för gymnasieskolans tvååriga ekonomiska
linje samt för gymnasieskolans
tvååriga tekniska linjes byggtekniska
gren finge i sina huvuddrag det innehåll
och den utformning som förordats
i statsrådsprotokollet,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1277 och II: 1491 i vad avsåge
betygsättningen i matematik,

10. att riksdagen måtte godkänna, att
den nya läroplanen för gymnasieskolan
infördes i och med läsåret 1971/72,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1279 och II: 1489 i vad avsåge
obligatorisk undervisning i samlevnadskunskap
på alla linjer inom gymnasieskolan,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1281 och II: 1490 i vad avsåge
uppdrag åt skolöverstyrelsen beträffande
ämnet psykologi,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1278 och II: 1492 i vad avsåge
framställning till Kungl. Maj :t att ämnet
konsumentkunskap skulle bliva
obligatoriskt på den tvååriga ekonomiska
linjen,

14. att riksdagen måtte avslå motio -

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. gymnasieskolans organisation
nerna I: 1277 och II: 1491 i vad avsåge
ämnena teckning och musik,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1281 och II: 1490 i vad avsåge
resurser för stödundervisning.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

1, beträffande en parlamentarisk utredning
med uppdrag att företaga en
total översyn av gymnasieskolans funktion
och organisation, av herrar Bohman
(m), Wallmark (m) och Xordstrandh
(m) samt fru Sundberg (m),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 1280
och 11:1493, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
en parlamentarisk utredning snarast
måtte tillsättas med uppdrag att med
beaktande av vad i motionerna anförts
företaga en total översyn av gymnasieskolans
funktion och organisation;

2, beträffande grenindelningen och
uppläggningen i övrigt av den tvååriga
sociala linjen i gymnasieskolan, av herrar
Bohman (in), Wallmark (in) och
Nordstrandh (in) samt fru Sundberg
(in), vilka, vid bifall till reservationen
1, ansett, att utskottets yttrande i vissa
delar bort erhålla den avfattning, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande anordnandet
av den tvååriga sociala linjen i gymnasieskolan a.

med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna 1:1280
och II: 1493, såvitt nu vore i fråga, godkänna,
att denna linje anordnades med
den i motionerna angivna grenindelningen,

b. med bifall till motionerna I: 1280
och II: 1493, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj :ts förslag att timplanen
för denna linje skulle upptaga ett begränsat
utrymme för obligatoriskt tillval
utformat enligt i statsrådsprotokol -

let över utbildningsärenden för den 14
augusti 1970 förordade grunder,

c. avslå motionerna 1:1277 och II:
1491 samt I: 1281 och II: 1490, samtliga
motioner såvitt avsåge undervisning i
familjekunskap, ävensom motionerna
I: 1279 och II: 1489, såvitt avsåge undervisning
isamlevnadskunskap,

d. med bifall till motionerna I: 1280
och 11:1493 samt 1:1277 och 11:1491,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag på Kungl. Maj:ts
förslag godkänna, att läroplanen för
den tvååriga sociala linjen finge en sådan
utformning, att uppdelningen av
ämnet matematik i en allmän och en
särskild kurs bibehölles,

e. med bifall till motionerna I: 1280
och 11:1493 samt med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag ävensom å motionerna
I: 1281 och II: 1490, såvitt nu vore i
fråga, godkänna, att ämnet psykologi i
läroplanen för den tvååriga sociala linjen
utformades på samma sätt som i
läroplanen för fackskolans sociala linje,

f. med bifall till motionerna I: 1280
och II: 1493 samt med avslag å Kungl.
Maj :ts förslag ävensom motionerna I:
1278 och II: 1492 samt I: 1281 och II:
1490, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna, att ämnet konsumentkunskap
i läroplanen för den tvååriga
sociala linjen utformades på samma
sätt som i läroplanen för fackskolans
sociala linje,

g. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I:
1280 och II: 1493, såvitt nu vore i fråga,
godkänna, att läroplanen för den
tvååriga sociala linjen finge i övrigt i
sina huvuddrag en utformning och ett
innehåll som svarade mot vad som nu
gällde för fackskolans sociala linje;

3. beträffande bibehållande på den
ekonomiska linjen av uppdelningen av
ämnet matematik i allmän och särskild
kurs

a. av herrar Bohman (m), Wallmark
(m) och Xordstrandh (m) samt fru
Sundberg (in), vilka ansett, att utskot -

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

tets yttrande bort i viss angiven del
lyda så, som denna reservation visade,
samt att utskottet bort under (5 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
uppdelning på den tvååriga ekonomiska
linjen av ämnet matematik i allmän
och särskild kurs med bifall till motionerna
I: 1280 och II: 1493 samt I: 1277
och 11:1491, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, samt med avslag på
Kungl. Maj:ts förslag godkänna, att läroplanen
finge en sådan utformning,
att uppdelningen bibehölles; samt

b. av herr Larsson, Thorsten, (ep),
som dock ej antytt sin mening.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Det är verkligen inte
mitt fel att ärendena är samlade på det
sättet att kammarens ledamöter får se
mig i talarstolen så ofta i följd.

När vi nu skall behandla denna detaljfråga
— tv det är i och för sig en
sådan — som i huvudsak gäller revidering
av tim- och kursplaner för de
tvååriga ekonomiska och sociala linjerna
i gymnasieskolan, har vi från
vårt håll velat se detta som en del i
helheten. I utskottets utlåtande konstateras
att en ledande princip för omdaningen
har varit att planeringen för
stadiet i dess helhet skall samordnas.
Man måste alltså se på de samlade
konsekvenserna.

Min karakteristik av propositionen
är att den är ett lappverk. Det är djupt
beklagligt. Liksom i så många andra
stycken föreslår regeringen vissa putsningar
och justeringar utan att man
kan få se helheten.

Redan 1968 uttalade riksdagen med
anledning av en motion från vår sida
och gav också Kungl. Maj:t till känna
att det framdeles kunde vara lämpligt
att låta en parlamentariskt sammansatt
kommitté se över det frivilliga skolväsendets
organisation och utformning.
Bakgrunden till vår motion och till utskottets
uttalande var vetskapen om att
kompetensutredningen skulle lägga
fram konkreta förslag beträffande in -

Ang. gymnasieskolans organisation
trädesreglerna till universitet och högskolor
och även att en expertkommitté
inom U 68 arbetade med gymnasiet
och dess organisation. Utskottet var
alltså enigt om att innan denna fråga
fördes fram till riksdagen skulle den
parlamentariska utredningen so över
detta. Nu 1970 har kompetensutredningen
lagt fram sitt konkreta förslag.
U 68 håller på med sitt expertarbete
och bör rimligtvis bli klar med det någon
gång under nästkommande år. Det
vore alltså helt logiskt att en samlad
kommitté såg över gymnasiet, dess organisation,
målsättning m. m. Där vill
jag alltså knyta an till vad statsrådet
Moberg sade för en liten stund sedan i
denna kammare, nämligen att en samordning
mellan gymnasieskolan och
den högre utbildningen måste komma
till stånd. Det är just det vi har pekat
på i vår motion och vår reservation.
Vi finner alltså att det inte är rimligt
att göra putsningar och justeringar i
den nuvarande gymnasieskolan utan
att ha sett det samlade utbudet.

Till det kommer det ganska radikala
förslag som har framlagts om den
sociala linjen på fackskolan, nämligen
en totalsammanhållning, som ju ytterligt
begränsar valfriheten för ungdomarna.
Praktiskt har det alltså visat
sig att de tre grenar som funnits på
den sociala linjen i mycket grova tal
har valts av en tredjedel på varje sida.
Denna valfrihet har sålunda verkligen
utnyttjats av ungdomarna, de har upplevt
den som meningsfull. Den valfriheten
försvinner totalt, och det blir
en kompromiss mellan de önskemål,
skall vi säga, som de mera humanistiskt-språkligt
inriktade eleverna har
och dem som de mera naturvetenskapligt
inriktade eleverna har.

Detta är en mycket viktig fråga, tv
den sociala linjen på fackskolan är ju
grunden för klasslärarutbildningen.
Jag vill erinra om att man enhälligt
hade föreslagit att gymnasiet skulle
vara grunden för klasslärarutbildningen.
om klasslärarna skulle få en utbild -

Onsdagen den 2 december 1970

48 Nr 40

Ang. gymnasieskolans organisation
ning som motsvarade de krav man
måste ställa på lärarna ute i skolväsendet.
Det blev nu inte så. Det blev fackskolan
som skulle kunna vara grunden.
Givetvis kan de även gå i gymnasiet.
Men förutsättningen för riksdagens beslut
den gången var att det var den naturvetenskapliga
linjen på fackskolan
som de skulle gå. Den sammanläggning
man nu gör innebär en väsentlig
uttunning av kunskapsområdet inom
framför allt de naturvetenskapliga ämnena.

Till det kommer ställningstagandet
vad gäller ämnet matematik, som ju
har funnits i en särskild och en allmän
kurs. Nu föreslår utskottsmajoriteten,
efter förslag av Kungl. Maj :t, att
den uppdelningen skall försvinna och
att det endast skall finnas en allmän
kurs, byggande på den allmänna kurs
som nu finns i grundskolan. Att det
innebar en märkbar uttunning av matematikkunskaperna
är alldeles självklart.
Att utskottet tror sig bibehålla
kvaliteten genom att säga i utlåtandet
att kvalitetskravet skall uppräthållas,
är ett antal ord som inte har någon
som helst verklighetsgrund. Den som
har studerat kunskapsskillnaden i matematik
mellan den allmänna och den
särskilda kursen på högstadiet kan bara
konstatera att det är en utomordentligt
stor skillnad. Här är föreskrivet
att den nya matematikkursen, som skall
finnas på fackskolan, skall vara upplagd
så, att alla elever kan följa den.
Det är en påtaglig försämring av matematikundervisningen,
som jag inte
har förståelse för. Den kommer att så
småningom visa sig i klasslärarnas
kunskaper när de skall gå ut som lärare.

Detsamma skall ske i fråga om den
ekonomiska linjen. Det är alldeles ostridigt
att de relativt hyggliga matematikkunskaper
som man får i särskild matematik
på den ekonomiska linjen är
erforderliga i det arbete som dessa
ekonomer i fortsättningen skall ha. Det
är en grund man måste stå på för att

kunna läsa exempelvis statistik. Till
detta kommer ytterligare en synpunkt,
och det är enligt vår uppfattning nödvändigt
med den samlade översynen
att fackskolan i betydande omfattning
i fortsättningen skall vara grunden för
universitetsutbildning. Detta samband
bortser man totalt från när man diskuterar
denna enskilda proposition.

Herr talman! Det är alltså orsaken
till att vi inte velat vara med om att
bifalla denna proposition. Vi betraktar
den som ett lappverk och som ett
olyckligt förslag, utom beträffande vissa
smärre delar vilka man i och för
sig kan genomföra när som helst. Men
den stora principfrågan om framför
allt den sociala linjen och matematiken
har vi inte fått se i en samlad bedömning.
Vi har därför framlagt en
reservation som jag ber att få yrka bifall
till. Till den har vi av utskottsskrivningstekniska
skäl fogat reservation
nr 2 med alla dess delar a—g. Som
en följd härav har vi alltså en särskild
reservation när det gäller matematiken
i allmän och särskild kurs på den ekonomiska
linjen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till de tre reservationerna.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Låt mig först fästa uppmärksamheten
på att trots ett flertal
motionspar med åtskilliga yrkanden har
utskottet — med undantag av de moderata
— kunnat ena sig om ett enhälligt
utskottsutlåtande. Avvikelsen framgår
av reservationen, där moderata samlingspartiet
yrkar att det skall tillsättas
en parlamentarisk utredning. Man åberopar
ett uttalande som utskottet gjorde
1968, och det är riktigt, men man skall
lägga märke till formuleringen. Utskottet
sade att det framdeles kunde bli
lämpligt att låta en parlamentarisk utredning
se över denna fråga. Vi har i
utskottet — givetvis med undantag av
reservanterna — varit överens om att

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

tidpunkten ännu inte är inne att begära
att eu sådan parlamentarisk utredning
skall tillsättas.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att många av de motionsyrkanden
som har framställts har resulterat i positiva
uttalanden från utskottets sida.
Själva grundtanken i 1968 års riksdagsbeslut,
som ju träder i kraft den 1 juli
1971, var att man skulle få ett gymnasium
som skulle innebära en sammanhållen
skolform. Vi måste konstatera att
man följer det riktmärket. Bakom de
förändringar som propositionen innehåller
ligger nu inte bara det att SÖ har
ett förslag till Kungl. Maj:t, utan olika
grupper har ute i skolorna bedrivit ett
arbete med detta. Man har där följt upp
timplaner, ämnesval osv. och kommit
fram till ett resultat som sedan genom
SÖ och propositionen återkommer till
riksdagen.

Herr talman! Utan att det skall betraktas
såsom bristande intresse för denna
fråga, tillåter jag mig helt kort att
med det anförda yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt beträffande vardera punkten 1
och 2, därefter särskilt rörande punkterna
3—5, vidare särskilt avseende
punkten 6 samt slutligen särskilt angående
punkterna 7—15.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
enligt de beträffande punkten
i förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Bohman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 40

Ang. gymnasieskolans organisation
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 196 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej— 16.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls sedermera
dels utskottets hemställan i
punkten 2, dels ock vad utskottet hemställt
i punkterim 3—5.

Vidare gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten 6 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den av herr Bohman m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 3 a betecknade
reservationen; och förklarade herr
andre vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna pro -

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna

position vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 196 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Bohman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 a betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 16.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
7—15.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av två
fastigheter i Långsele kommun;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av garantin
för exportkredit;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om bemyndigande att i
visst fall avstå fast egendom som tillfallit
allmänna arvsfonden som arv;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
fast egendom som tillfallit allmänna
arvsfonden som arv; och

nr 201, i anledning av skrivelse från
Nordiska rådets svenska delegation
med överlämnande av berättelse för
rådets adertonde session, i vad skrivelsen
hänvisats till statsutskottet, jämte
motioner,

varvid utlåtandet nr 201 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 61, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:
370), in. m.; och

nr 63, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeringsförordningen
(1960: 391).

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. offentliga styrelseledamöter i
affärsbankerna

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 64, i anledning av proposition
om offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna
jämte motioner.

I en den 27 maj 1970 dagtecknad
proposition, nr 141, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen biIagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag till
lag om ändring i lagen (1955: 183) om
bankrörelse.

I propositionen hade föreslagits, att
Kungl. Maj:t skulle få möjlighet att tillsätta
offentliga styrelseledamöter i af -

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Ang. offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna
Reservationer hade anförts

färsbankerna. Antalet sådana ledamöter
skulle begränsas till högst tre i varje
bank. Vidare föresloges (i 74 a §), att
en offentlig styrelseledamot i varje
bank skulle hava rätt att deltaga i beredning
på direktionsnivå av ärenden
som senare skulle avgöras av bankens
styrelse. Lagstiftningen i ämnet föresloges
träda i kraft den 1 januari 1971.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner:

1) de likalydande motionerna I:

1272, av herr Bengtson in. fl., och II:
1482, av herr Antonsson m.fl., vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte besluta,
att den offentliga representationen i
affärsbankernas beslutande organ skulle
begränsas till själva styrelsen och att
sålunda den föreslagna nya 74 a § i lagen
om bankrörelse skulle utgå;

2) de likalydande motionerna I:

1273, av herr Helén m. fl., och II: 1484,
av herr Gustafson i Göteborg m. fl., vari
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte vidtaga de
ändringar i den föreslagna nya 74 a §
i lagen om bankrörelse som föranleddes
av principen om lika ställning för
offentliga styrelseledamöter och de ledamöter
som utsåges av bolagsstämma;

3) de likalydande motionerna I:

1274, av herr Ottosson m. fl., samt II:
1485, av herr Magnusson i Borås och
herr Björkman, vari yrkats, att riksdagen
skulle avslå propositionen; ävensom 4)

motionen II: 1483, av herr Gustafson
i Göteborg.

Utskottet hade i det nu ifrågvarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med avslag
på

a) motionerna I: 1274 och II: 1485,

b) motionerna 1:1272 och 11:1482,

c) motionerna I: 1273 och II: 1484,

d) motionen II: 1483

antaga det vid propositionen nr 141
fogade förslaget till lag om ändring i
lagen (1955:183) om bankrörelse.

4f Första kammarens protokoll 1970. Nr 40

1) av herrar Åkerlund (in), Nils
Theodor Larsson (ep), Brundin (m)
och Begnéll (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1: 1274 och II: 1485 samt med
avslag på

a) motionerna 1:1272 och 11:1482,

b) motionerna I: 1273 och II: 1484,

c) motionen II: 1483

avslå propositionen nr 141;

2) av herrar Annerås (fp), Börjesson
i Glömminge (ep), Stridsman (ep) och
Hyltander (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den avfattning,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av

a) motionerna 1:1272 och 11:1482,

b) motionerna I: 1273 och II: 1484

och med avslag på

a) motionerna I: 1274 och II: 1485,

b) motionen II: 1483

för sin del antaga det vid propositionen
nr 141 fogade förslaget till lag om
ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse
med den lydelse av 74 a § som
framginge av bilaga till utlåtandet.

I sistnämnda reservation förutsattes,
att samtliga styrelseledamöter skulle få
samma ställning, rättigheter och skyldigheter.
Den lagstadgade offentliga
representationen borde enligt reservanterna
begränsas till de organ inom bankerna
som normalt fattade de avgörande
besluten i frågor av stor räckvidd
och av principiell betydelse.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag skall säga några ord
med anledning av den reservation som
har avgivits från vårt håll och av herr
Nils Theodor Larsson — han kommer
naturligtvis att tala för sig själv —
till bankoutskottets utlåtande nr 64,
som gäller ett förslag av Kungl. Maj:t

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna

om tillsättning av offentliga styrelseledamöter
i affärsbankerna.

Det har anförts två omständigheter
som skulle motivera varför det offentliga
nu skulle bereda sig platser i privata
företags styrelser. Hittills har det
ansetts att statsrepresentanter i affärsdrivande
företag inte skulle förekomma
annat än i företag som är helt eller delvis
ägda av staten. Här är det emellertid
fråga om en anordning som i sig innebär
ett tvångsvis inlemmande i privata
företags styrelser av styrelseledamöter
tillsatta av Kungl. Maj :t.

Det anförs som speciella skäl för denna
egendomliga anordning att bankerna
har särskilda uppgifter i samhället av
två slag. Bankerna fullgör, sägs det, uppgifter
som exekutiva organ för statens
ekonomiska politik i vissa hänseenden.
Man hänvisar då till deras medverkan
vid handhavandet av valutaregleringen,
kontroll av obligationsemissioner och
den reglerade kreditgivningen, framför
allt på bostadsområdet, såsom exempel.

Vidare har, säger man, bankerna en
annan uppgift, som till sin karaktär
bäst kan betecknas som kreditstyrande.
När det gäller de medel som kan lånas
ut, betyder det naturligtvis ganska
mycket till vem de lånas ut. Detta kan
också ha betydelse rent geografiskt.
Om pengar lånas ut till vissa regioner
i landet kan det ha stimulerande effekt
på den delen av landet. Vi är nu begåvade
med en speciell regionalpolitik,
tidigare kallad lokaliseringspolitik,
som spelat stor roll i debatterna.

Kungl. Maj :t anser att bankerna härvidlag
fyller en kreditstyrande uppgift
som möjligen inte helt passar ihop, om
jag förstått det hela rätt, med de regionalpolitiska
strävandena. I sistnämnda
hänseende tror jag att det är fel,
men jag refererar vad som anförts från
Kungl. Maj :ts sida.

Mot detta har från de intresserades
sida, i detta fall särskilt Bankföreningen,
rests invändningar. Bankföreningen
har anmärkningsvärt nog inte blivit till -

frågad huruvida den hade några synpunkter
på denna anordning. Detta förslag
har nämligen inte remissbehandlats
i vanlig ordning, utan propositionen
föreligger på riksdagens bord utan tidigare
remissbehandling. Bankföreningen
har endast haft möjlighet att dels
skriva till Kungl. Maj :t, dels också skriva
till bankoutskottet och framhålla sina
synpunkter i denna fråga direkt, utan
att ha fått ärendet på remiss.

Bankföreningen anför att vad till att
börja med beträffar bankernas uppgift
som exekutiva organ står bankerna under
övervakning av bankinspektionen.
De står också i den allmänna penningoch
kreditpolitiken under ledning —
jag tror det är ett riktigt uttryck — av
riksbanken. Det har alltid varit tradition
här i landet att bankerna anpassar
sin allmänna kredit- och penningpolitik
till de önskemål som riksbanken låter
komma till uttryck. Man kan också säga
att bankerna på det tidigare omnämnda
valutaområdet anpassar sig efter valutastyrelsens
direktiv.

Vidare har staten själv, om den önskar
påverka kreditgivningen eller kreditstyrningen,
flera egna bankinstitut.
Jag kan peka på Kreditbanken och Investeringsbanken.
Det finns också en
rad kreditinstitut av olika slag i form
av lånefonder och liknande med statligt
delägarskap helt eller till hälften. Staten
har alltså tillgång till betydande korrektiv.

När det gäller bostadsfinansieringen,
som särskilt omnämns som ett område
där en kreditstyrning anses erforderlig,
finns förhandlingsorgan som staten själv
har tillsatt — en kreditdelegation, som
förhandlar med bankerna i dylika frågor.

Det finns alltså redan nu betydande
korrektiv om man inte gillar bankernas
sätt att styra krediterna. På regionalpolitikens
område finns det också
av riksdagen beslutade bidrags- och
lånearrangemang. Man kan enligt vår
mening inte göra gällande att staten

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Ang. offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna

inte skulle ha tillräckliga möjligheter
att påverka bankernas liandhavande av
kreditpolitiken.

Vissa problem har särskilt observerats
som en följd av ett eventuellt beslut
om statliga representanter i bankstyrelserna.
Dessa problem sammanhänger
i första hand med den dubbla
lojalitet som man måste befara att de
offentliga representanterna i bankstyrelserna
kommer att ställas inför —
att dels representera det offentliga,
dels fylla uppgiften att främja bankernas
verksamhet som affärsföretag. Här
har framhållits att affärshemligheter
och de allmänna sekretessbestämmelserna
för styrelseledamöter i bankerna
inte kan till fullo upprätthållas om
dessa personer skall fylla en särskild
rapporteringsplikt gentemot Kungl.
Maj :t.

Inför den problematiken har utskottet
i majoritetens skrivning vridit sig
en hel del. Där framhålls med rätta —
och jag vill understryka just denna
speciella synpunkt — problemet med
konkurrensen. En statligt utsedd styrelseledamot
är skyldig att rapportera
till Kungl. Maj:t, och man måste alltid
räkna med att läckage kan förekomma
till konkurrerande företag -— de statliga
bankerna och andra kreditinstitut.
Risken är att konkurrensen här får ett
tråkigt inslag. Utskottet framhåller i
sin skrivning att det inte borde få vara
så att de offentliga styrelseledamöterna
genom sin rapportering skulle behöva
komma i konflikt med de krav
som ledamotskap i bankstyrelse medför.
Men på den punkten tror jag att
man har anledning att sätta ett stort
frågetecken, även om jag vill understryka
att utskottet med all rätt pekar
på angelägenheten av att man inte försätter
sig i en omöjlig situation från
lojalitetssynpunkt.

Utskottet säger också att man i fråga
om sekretessen skall klart verka för
att samhällets intressen skall beaktas
men att samtidigt också bankernas intressen
måste beaktas och att styrelse -

ledamöterna inte får vara partiska.
Just det förhållandet att utskottet understryker
detta, vilket jag också vill
göra, visar att det här verkligen finns
ett problem som det inte är så lätt att
komma ifrån. Alldeles speciellt problematiskt
blir det dessutom om vissa
styrelseledamöter skall, såsom föreslås,
ha en extra insynsrätt genom att vara
självklara medlemmar också i bankernas
direktioner.

Enligt vår mening är det särskilt
olämpligt att några speciellt utvalda
styrelseledamöter skall sitta i direktionen.
Jag vill i detta sammanhang nämna,
att här föreligger en reservation,
nr 2, i vilken denna synpunkt har tagits
upp och ett yrkande ställts att en
ändring i förhållande till Kungl. Maj ds
förslag skulle införas som innebär att
de offentliga styrelseledamöterna icke
skulle få sitta i direktionen. Detta sammanfaller
med våra önskemål, fast vi
menar att detta lagförslag över huvud
taget inte borde genomföras. Skulle nu
reservation nr 1 bli utslagen, kommer
vi att rösta för reservation nr 2 därför
att den i sin kläm innebär ett nej
till direktionsledamotskap. Detta betyder
dock icke att vi godtar motiveringen
i den reservationen, som i princip
accepterar offentliga styrelseledamöter.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservation 1.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Propositionsförslaget
innebär att Kungl. Maj:t skall ges möjligheter
att tillsätta offentliga styrelseledamöter
i de privata affärsbankerna
och att antalet styrelseledamöter skall
begränsas till högst tre i varje bank.

Vidare föreslås att en sådan styrelseledamot
i varje berörd bank också
skall ha rätt att delta i beredning på
direktionsnivå av ärenden som senare
skall avgöras av styrelsen.

Anledningen till detta förslag anges
i propositionen först och främst vara
att affärsbankerna spelar en central

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna

roll för den ekonomiska utvecklingen.
Deras kreditgivning eller medverkan
på annat sätt är av väsentlig betydelse
för såväl finansieringen av de stora,
långsiktiga investeringarna som för
företagens kortfristiga kapitalbehov.
Vidare anges att affärsbankernas rätt
att fungera och fördela krediter påverkar
användningen av våra totala resurser
och därmed såväl den enskildes
situation som den ekonomiska utvecklingen
i stort.

Ärendet har, som framgår av utskottsutlåtandet,
inte genomgått sedvanligt
remissförfarande. Svenska
bankföreningen har dock framfört synpunkter
på lagförslaget dels i skrivelse
till finansministern, dels till utskottet.

I skrivelsen till utskottet hävdas att
om riksdagen stannar för ett beslut om
offentliga styrelseledamöter i bankerna,
bör beslutet utformas så att negativa
verkningar av beslutet icke åstadkoms.
Svenska bankföreningen anser
nämligen att en allvarlig negativ verkan
skulle uppstå om de nya reglerna
kunde tolkas så att de båda grujjperna
av styrelseledamöter skulle ha skilda
målsättningar och olika ansvar.

Vidare påpekar Bankföreningen att
i den tillämpade lagtexten bör inte regeln
medtas som säger att de offentliga
styrelseledamöterna skall särskilt
verka för att samhällets intressen beaktas
i bankens verksamhet. En förutsättning
för att oktroj skall meddelas
och efter hand förlängas för en bank
är enligt banklagen att bankens rörelse
befinns ”nyttig för det allmänna”. Det
innebär att banken i sin verksamhet
skall beakta samhällets intressen. Varje
bank är ju också så starkt intresserad
i samhället att en förvaltning av bankens
angelägenheter i strid mot samhällsintresset
också måste komma i
strid mot bankens egna intressen.

Kontentan av detta blir att alla styrelseledamöter
har samma skyldighet
att ta tillbörlig hänsyn till samhällsintresset.

För att återgå till propositionen så
framgår ur denna att gällande ordning
för affärsbankernas verksamhet är ingående
reglerad genom lagstiftning och
att detta skett med hänsyn till de viktiga
funktioner bankerna har att fullgöra
i det ekonomiska livet. I lagen
om bankrörelse föreskrivs hur affärsbankerna
skall vara organiserade och
hur verksamheten skall drivas. Samhället
har här helt naturligt verkningsfulla
instrument för kontroll och styrning
av affärsbankernas viktiga verksamhet.

Proposition 141 har föranlett folkpartiet
att lägga fram en motion där
förslaget om offentliga styrelseledamöter
i vissa affärsbanker i princip accepteras.
Utgångspunkten för de offentliga
styrelseledamöternas arbete i
bankerna kan anges vara det förhållandet
att bankerna är organ för vissa
direkta samhällsfunktioner. Från en
sådan utgångspunkt kan vi acceptera
den föreslagna representationen, men
detta kan icke åberopas när det gäller
företagsamhet i allmänhet.

Vad vi däremot icke kan acceptera
är att en offentlig styrelseledamot skall
ha rätt att delta när styrelseärenden
bereds före styrelsens sammanträden.
Motiveringen för detta finner vi vara
alldeles självklar. För det första anser
vi att alla styrelseledamöter skall ha
samma ställning. För det andra skall
de ha samma rättigheter. För det tredje
skall de också ha samma skyldigheter.

Statliga styrelserepresentanter kan
säkert tillföra bankerna nyttiga erfarenheter,
om de uppfattar sitt uppdrag
rätt och fungerar som varje annan styrelseledamot.
Om de däremot skall ha
andra från övriga styrelseledamöter
avvikande uppgifter, så innebär det
en förändring av hela det nuvarande
systemet. Som jag ser det måste statliga
representanter få en särskild statlig
organisation att hålla kontakt med.
De skall ju representera ”samhällsnyttan”
i motsats till övriga ledamöter.

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Ang. offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna

Man kan fråga sig vad som händer om
bankerna inte anses handla i överensstämmelse
med ”samhällsnyttan”. Vad
skall den statliga representationen då
göra? Skall dessa ledamöter svika sin
tystnadsplikt? Eller skall de få någon
extra statlig fullmakt som kan hindra
banken från att slå in på en sådan
kurs?

Detta iir frågeställningar som inte tagits
upp i propositionen, men kanske
utskottets talesman kan lämna nöjaktiga
svar på dessa frågor.

Herr talman! Som framgår av vår
reservation uttalas där i klartext, att vi
godtar offentlig representation i affärsbankernas
styrelser, men en förutsättning
är att alla styrelseledamöter skall
få samma ställning, samma rättigheter
och också samma skyldigheter.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservation 2 som är fogad till utskottsutlåtandet.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Jag har vid utskottets
behandling av detta ärende inte följt
mitt eget partis linje, men jag hade inte
tänkt agera i frågan här i kammaren.
Jag har emellertid förstått att mitt ställningstagande
i utskottet väckt en del
uppseende, och därtill blev jag direkt
uppfordrad av herr Åkerlund, som förmenade
att jag säkerligen skulle tala
själv, vilket kanske inte annars blivit av.

Jag har inte något väsentligt att tilllägga
utöver vad som sagts i de båda
anföranden som redan hållits här och
som varit utförliga och uttömmande vad
motiveringen beträffar. Jag skall inte
trötta kammaren med att upprepa vad
som redan sagts. Anledningen till att jag
ingriper i debatten är alltså att klargöra
vad som varit bestämmande för mig när
jag inte ansett mig kunna följa mitt eget
parti.

Jag menar att har vi accepterat en
blandekonomi i vårt samhälle av den
nuvarande typen skall vi också accep -

tera att de båda systemen — det statliga
och det privatekonomiska — får
existera sida vid sida och i största möjliga
utsträckning öppet och ärligt får
tävla i fri konkurrens med varandra.
Den uppfattningen stämmer inte med
propositionens innehåll och förslag. Det
statliga förslaget går ut på att statliga
representanter sättes in inom en sektor
av det privata ekonomiska livet, och det
finner jag felaktigt.

Sedan gäller det också frågan med
den dubbla lojaliteten. Jag vill se den
medborgare, av staten insatt som representant
i affiirsbankssystemet, som inte
kommer i lojalitetskonflikt. Inom det
privata näringslivet med dess vinstsystem
förutsättes naturligtvis att han
skall verka för att banken såsom företag
ger avkastning. Å andra sidan måste
naturligtvis den av staten utsedda styrelserepresentanten
inte fatta det som
helt utan mening att han blivit utsedd.
En sann människa i denna ställning
måste komma i lojalitetskonflikt. Jag
anser att man icke bör försätta människor
i sådana situationer.

Enligt min mening är vi med de båda
systemen — de privata affärsbankerna
och det av staten numera fullt utbyggda
statliga banksystemet med Sveriges kreditbank,
postbanken och ytterligare institutioner
— väl försedda i vårt land.
Det är då enligt min mening inte rätt
att det ena systemet skall ha den belastning
som det innebär att statligt utsedda
— och naturligtvis inte utan mening
utsedda — ledamöter skall fungera
i vederbörande bankers styrelse.
Men detta är bara en början, ty vi vet
att regeringen uppenbarligen tänker
fortsätta på samma väg inom andra sektorer
av näringslivet.

Att företräda samhällsnyttan och samhällsintressena
förutsätts över huvud
taget i all ekonomisk verksamhet i dag.
Vi kan icke driva ekonomisk verksamhet
utan att vara fullt införstådda med
vad samhället kräver av företagsamheten.
För att företräda samhällsintressena
behöver man inte vara speciellt ut -

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna

sedd för ändamålet — utsedd av regeringen
att företräda den socialdemokratiska
regeringens speciella syn på hur
samhällsintressena skall bevakas. Jag
tror knappast heller att man på regeringshåll
tillmäter detta förslag någon
särskilt stor betydelse. Jag tillåter mig
ha den uppfattningen, herr talman, att
regeringen när den lagt fram detta förslag
har gjort det med en blick på galleriet.
Förslaget vittnar om en viss eftergift
gentemot galleriet och en viss klåfingrighet
när det gäller kontakterna
med det ekonomiska livet över huvud
taget.

Herr talman! Detta var i all korthet
personliga synpunkter och en deklaration
om vad som fått mig att bestämma
mig för att förena mig med företrädarna
för moderata samlingspartiet i utskottet
om reservation 1. Jag yrkar, herr
talman, bifall till reservation 1.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Inom bankoutskottet ansluter
sig majoriteten helt till de bedömningar
som departementschefen redovisar
i proposition nr 141, nämligen
att Kungl. Maj:t bör få möjlighet att
tillsätta offentliga styrelseledamöter i
affärsbankernas styrelser.

I motioner som väckts, I: 1274 av herr
Ottosson m. fl. och 11:1485 av herrar
Magnusson i Borås och Björkman, yrkas
direkt avslag på propositionen. Vid
behandlingen inom utskottet anslöt sig
även en ledamot från centerpartiet till
moderaternas mycket negativa inställning
till propositionens hemställan. Vi
hörde ledamoten, herr Nils Theodor
Larsson, utförligt referera varför han
varit så negativ och helt anslutit sig till
moderaternas hemställan i motionerna.

Övriga ledamöter inom utskottet från
centerpartiet och folkpartiet ansluter
sig, som jag nyss sade, i stort till departementschefens
hemställan. Det är
endast på en punkt som man redovisar

delade meningar. Det gäller avsnittet
om att en offentlig ledamot i varje bank
skulle ha rätt att deltaga i den slutliga
beredningen av styrelseärendena.

I koncentrationsutredningens betänkande
”Kreditmarknadens struktur och
funktionssätt” påvisas vilket dominerande
inflytande affärsbankerna själva
och genom sina närstående investmentbolag
har över svenskt näringsliv och
vilken betydelse affärsbankerna har
både som maktfaktor och som finansieringsinstrument
för det enskilda näringslivet.

Även om samhället redan nu har ett
visst inflytande och en viss kontroll
över affärsbankernas verksamhet genom
de befogenheter som riksbanken
och bankinspektionen har, anser vi inte
att detta i dagens läge är till fyllest, då
denna tillsyn i praktiken huvudsakligen
kommit att koncentreras till en granskning
av den del av bankernas verksamhet
som har direkt samband med deras
säkerhet. Det är mycket stora och betydelsefulla
uppgifter som tilldelas affärsbankerna
som exekutiva organ för
statens politik bl. a. genom medverkan
i valutaregleringen, vid kontrollen av
obligationsemissioner samt genom särskilt
reglerad kreditgivning till bostadsbyggandet.
Detta har mycket vältaligt
refererats av herr Åkerlund. Detta gör
att utskottets majoritet ansluter sig helt
till departementschefens uppfattning, att
former bör skapas för samhällets direkta
medverkan i och inflytande över besluten
i de privatägda affärsbankerna.

De farhågor som framförts bl. a. i
motionerna och även från Svenska
bankföreningen angående de offentliga
styrelseledamöternas ställning anser vi,
som är majoritet inom utskottet, vara
obefogade. Departementschefen framhåller
också i sin proposition, att offentlig
styrelseledamot bör vara underkastad
de kvalifikationskrav och bestämmelser
i övrigt som gäller styrelseledamöter
utsedda av bankens bolagsstämma.
Detta innebär bl. a. att offentlig
styrelseledamot blir underkastad in -

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Ang. offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna

te bara banklagens skadestånds- och
straffbestämmelser utan också dess sekretessbestämmelser.
Det är en sak som
mycket kraftigt här bör understrykas,
inte minst med hänvisning till vad herr
Nils Theodor Larsson nyss yttrade från
denna talarstol.

Utskottet finner det också angeläget
att en offentlig styrelseledamot i varje
bank skall ha rätt att delta i den slutliga
beredningen av styrelseärendena
på direktionsnivå. Departementschefen
framhåller i propositionen att om beredning
inte förekommer i någon bank,
så avser förslaget givetvis inte att det
skall föranleda någon förändring i bankens
organisation eller arbetsformer.

Herr talman! Med vad jag här har
refererat hemställer jag om bifall till
utskottets förslag på samtliga punkter.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Vad jag först skulle vilja
anföra är närmast riktat till herr Nils
Theodor Larsson, som sade att jag hade
uppkallat honom till att gå upp i denna
debatt därför att jag hade sagt, att jag
naturligtvis hade rätt att tala på egna
och på mina partikamraters vägnar men
inte ansåg att det var självklart att jag
hade samma rätt att tala också på herr
Larssons vägnar.

Jag beklagar om jag möjligen skulle
ha åstadkommit något besvär för herr
Larsson av den anledningen, men jag
måste också säga att jag är glad och
tacksam för de ord som herr Larsson
här anförde.

Jag tror att jag kan tala på många av
mina kamraters vägnar när jag säger att
det är få ledamöter av den svenska riksdagen
— i denna kammare säkerligen
ingen, och jag tror knappast heller ingen
i andra kammaren — som kan bygga
på så stor erfarenhet av arbete i stora
företags styrelser som herr Nils Theodor
Larsson kan göra —- en av de främsta
representanterna för den rörelse inom
jordbruksområdet, som lett till en så
stark industrialisering av förädlingen av
av våra jordbruksprodukter.

Just det förhållandet att herr Larsson
kan bygga på utomordentligt stora insatser
på detta område och på en enastående
erfarenhet gör att jag för egen
del till alla delar instämmer i vad han
här har sagt, därför att han kan så oändligt
mycket mer på detta område. Jag
tror att det skulle ha varit mycket klokt
om övriga ledamöter av utskottet på
samma sätt hade lyssnat till vad herr
Larsson hade att säga på detta område.

Vidare vill jag ställa en konkret fråga
till herr Ståhle med anledning av problemet
om lojalitet. Om en bankstyrelse
har två eller tre offentliga representanter
och dessa två eller tre blir överröstade
av 15 eller 16 styrelseledamöter
som utsetts av bolagsstämman, hur skall
då dessa offentliga representanter bete
sig? Skall de hos regeringen klaga över
att det beslut som är fattat av bankstyrelsen
med en överväldigande majoritet
inte är godtagbart från offentlig synpunkt
såsom dessa representanter uppfattar
det? Kommer då inte, herr Ståhle,
resultatet — därest Kungl. Maj:t ger
dessa rätt —- att bli att de övriga 15—-16 i fortsättningen i konfliktsituationer
aldrig vågar i verklig mening gå emot
de två eller tre offentliga representanterna?
Det måste i praktiken betyda att
de tillägges ett absolut veto i sådana
ärenden. Kommer det inte att verka förlamande
på en sådan styrelses aktionsförmåga? -

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag är mycket förvånad
över herr Åkerlunds senaste inlägg när
det gäller de offentliga styrelseledamöternas
ställning därest de skulle komma
i minoritet inom bankstyrelsen. Jag
har hela tiden räknat med — och det
hoppas jag fortfarande — att herr Åkerlund
i likhet med mig är en sann demokrat.
I och med att man har en styrelse,
inom vilken det kan förekomma
olika uppfattningar, måste det ibland bli
en minoritet. Har man ett demokratiskt
sinne måste man räkna med att mino -

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna

riteten skall finna sig i det beslut som
man genom majoritetsbeslut har fattat.
Så måste givetvis även ske då det gäller
arbetet inom den banks styrelse där
offentliga representanter har sin plats.
Det tycker jag borde vara så självklart
att man inte skulle behöva säga det från
första kammarens talarstol.

När det sedan gäller herr Åkerlunds
smekningar medhårs av herr Nils Theodor
Larsson, hoppas jag att herr Nils
Theodor Larsson sitter och myser i sin
bänk över den behandlingen.

Jag vidhåller, herr talman, mitt förslag
om bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Jag önskar att man särskilt
uppmärksammar vad som här föreslås
om att offentligen utsedd styrelseledamot
också skall äga rätt att närvara
när styrelseärendena förbereds inom direktionen.
Samhällsintresset kan väl
tillvaratas vid bankens styrelsesammanträden,
och det spelar inte samma
roll vid förberedandet av ärendena inom
direktionerna och vid avgörandet
där av smärre ärenden. Det kan därför
inte vara angeläget att de offentligen
utsedda styrelseledamöterna även skall
vara verksamma inom direktionerna.
Det förslaget vittnar om att det inte endast
är samhällsintresset man är ute
efter att bevaka.

Jag vill än en gång understryka vad
som har sagts i de tidigare debattinläggen,
nämligen att samhällsintresset
bevakas och tillvaratas, herr talman,
traditionellt och sedan länge av bankinspektionen
och av riksbanken när det
gäller de valutavårdande problemen.
Detta är ett system som är till fyllest,
och propositionens förslag är onödigt.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Herr Nils Theodor Larsson
har deklarerat sin uppfattning,
nämligen att den föreslagna ordningen
är onödig. Vi som utgör majoritet i ut -

skottet har emellertid påpekat att det
från samhällets synpunkt har mycket
stor betydelse att de offentliga representanterna
får delta i ärendenas handläggning
redan på ett tidigt stadium.
I det här fallet gäller det snarast dessa
styrelseledamöters medverkan i direktionerna,
eftersom man där förbereder
de ärenden som så småningom kommer
upp på styrelsenivå. Av egen erfarenhet
har jag en mycket god erfarenhet
av hur viktigt det är att redan från början
få möjlighet att sätta sig in i ärendena
och höra på alla detaljer, vilka ju
kan ha stor betydelse när ärendet skall
avgöras.

I den här punkten delar jag inte på
något sätt herr Nils Theodor Larssons
uppfattning. Han tycks för övrigt stå
ganska ensam inom centerpartiet, och
han har heller inga sympatisörer inom
folkpartiet med sig. Vi däremot tror att
samhällets inflytande på denna del av
vårt offentliga liv kommer att få mycket
stor betydelse i framtiden för utvecklingen
av vårt ekonomiska liv.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt i fråga om avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 141, därefter
— under förutsättning att propositionen
ej avsloges — särskilt beträffande
lydelsen av 74 a § i förslaget till
lag om ändring i lagen om bankrörelse
samt vidare särskilt angående utskottets
hemställan i övrigt.

I vad gällde utskottets hemställan såvitt
avsåge fråga om avslag på Kungl.
Maj:ts proposition nr 141 gjorde herr
talmannen nu propositioner, först på
bifall till densamma samt vidare på
godkännande av den av herr Åkerlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan i denna
del, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Om särskilda obligationslån för bostadsfinansiering

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 64 såvitt
avser fråga om avslag på propositionen
nr 141, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Åkerlund m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen ocli avslås alltså Kungl.
Maj:ts förevarande proposition.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 33.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å 74 a § i Kungl. Maj :ts
av utskottet tillstyrkta förslag till lag
om ändring i lagen om bankrörelse,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
paragrafen med den lydelse, som
föreslagits i den av herr Annerås m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av ifrågavarande
paragraf vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Annerås begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 74 a § i Kungl.
Maj :ts av bankoutskottet i dess utlåtande
nr 64 tillstyrkta förslag till lag om
ändring i lagen om bankrörelse, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkiinnes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Annerås in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Annerås begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej —61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Om särskilda obligationslån för bostadsfinansiering Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 65, i anledning av motioner
om särskilda obligationslån för bostadsfinansiering.

I de likalydande motionerna 1: 388,
av herr Åkerlund, samt II: 424, av herrar
Enarsson och Oskarson, hade yrkats,
att riksdagen skulle, i enlighet
med vad som anförts i motionerna, besluta
att låta utreda möjligheterna av

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Om särskilda obligationslån för bostadsfinansiering

att utgiva skattefria obligationslån till
låg ränta i syfte att underlätta bostadsfinansieringen
och därmed sänka hyrorna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 388 och II: 424.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Åkerlund, Brundin och
Regnéll (alla m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:388
och II: 424 hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande obligationslån med
skattefri avkastning enligt vad reservanterna
anfört; samt

2) av herrar Nils Theodor Larsson
(ep), Börjesson i Glömminge (ep) och
Hyltander (fp), vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! I detta utlåtande behandlas
motioner med förslag om införande
av skattefria obligationslån för
bostadsfinansiering.

Bostadsfinansieringen är som alla
vet utomordentligt kapitalkrävande.
Kapitalåtgången för ett års nyproduktion
beräknas för närvarande till 8,5
miljarder kronor.

Bostadsbyggandets omfattning har ju
varit uppe till diskussion på den allra
senaste tiden, och bl. a. i en reservation
rörande den ekonomiska politiken
har vi anfört vissa synpunkter innebärande
att man även bör granska bostadsbyggandets
omfattning för det
kommande året.

Bland de skäl som i detta sammanhang
kan anföras finns också det att
den starka efterfrågan på kapital självfallet
måste ha till effekt att driva upp
räntorna. Om räntorna drivs upp, följer
därmed att hyrorna går i höjden.
Här har frågan gällt om någonting kan
göras för att söka begränsa hyreskost -

naderna för de boende, kanske rent av
få kostnaderna sänkta.

Vid årets början väcktes en motion i
vilken vi föreslog att särskilda bostadsobligationer
skulle ges ut, vilkas avkastning
— alltså ränta — icke skulle
beskattas och vilkas förmögenhetsvärde
icke skulle tas upp till förmögenhetsbeskattning.
Om så skedde, skulle
obligationerna kunna ges ut till lägre
räntor.

Alla som sysslar med bostadsfinansiering
och bostadskostnader vet att
man schematiskt räknar med att de allmänna
omkostnaderna för att bo i ett
hus ligger på ungefärligen 2,5 procent
av anskaffningskostnaden för huset. Ca

7,5 procent utgör för närvarande räntekostnad,
enligt i varje fall de regler
som gäller för den statliga bostadsbelåningen.
Jag skulle vilja säga att 7,5
procent kanske är något i underkant,
men sammanlagt måste ändå 10 procent
av anskaffningskostnaden tas ut i
hyror. Nu är emellertid räntorna beskattade
— och det är fallet beträffande
alla räntor — vilket leder till att
den som betalar hyra i själva verket
också genom hyran betalar skatt. Mycket
stiliserat kan man säga att av en
hyra på 300 kronor per månad utgör
ca 100 kronor, alltså en tredjedel, helt
enkelt skatt som indirekt tas ut på olika
vägar.

Om skattefria obligationslån gavs ut,
skulle successivt — det sker naturligtvis
inte på en gång — en viss lättnad
kunna åstadkommas därigenom att räntorna
skulle bli lägre. Förlorande part
bleve fiskus -— statskassan — som skulle
få avstå från skatten.

Vi anser det vara en framkomlig väg
att tillämpa en sådan metod; i varje
fall har vi velat anvisa den såsom en
tänkbar väg, därest det funnes intresse
härför hos hyresgästerna. Jag vågar
säga detta därför att systemet faktiskt
är prövat på andra håll i världen. I
reservationen åberopas exempelvis erfarenheter
i Förenta staterna, och i
reciten till utskottsutlåtandet redovisas

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Om särskilda obligationslån för bostadsfinansiering

också undersökningar som har gjorts
genom sekretariatets i utskottet försorg.
Där sägs — vilket alla kan läsa — att
det finns bostadsobligationslån som löper
med räntor varierande mellan 2
och 6 procent, räntesatser som ändå
är avsevärt mycket lägre än de som för
närvarande gäller i vårt land; och detta
i ett land där räntorna inte generellt
ligger lägre än i vårt land. Utskottet
har alltså självt kunnat konstatera
att obligationslån av den här typen
förekommer. Utskottet säger i reciten
att undersökningen visat att det rör sig
om ungefär 51/2 miljard amerikanska
dollar. Detta är inte så litet. Det motsvarar
ungefär 30 miljarder svenska
kronor i denna typ av lån, som är direkta
bostadsobligationslån. Emellertid
är i Förenta staterna en betydligt större
del av statsskulden än i Sverige utgiven
i skattefria obligationer. Jag har
inte lyckats få fram någon exakt siffra,
men det rör sig om en många gånger
större andel.

Majoriteten medger i sin skrivning
att det kan ha en hyressänkande effekt
om man skulle acceptera att gå fram
den föreslagna vägen. Även om jag med
viss tillfredsställelse noterar att utskottsmajoriteten
medger detta, vill jag
samtidigt påpeka att utskottsmajoriteten,
när den sedan skall gå emot förslaget,
anför att systemet inte innebär
”en rationell metod att stödja bostadsbyggandet”.
Det är en dålig formulering.
Det är nämligen inte bostadsbyggandet
det speciellt gäller, utan bostadsfinansieringen.
Dessutom visar sig
här den gamla vanliga metoden hos
våra socialdemokratiska motståndare
— som jag flera gånger pekat på —• att
de monopoliserar förnuftet. Att säga att
vad som föreslås av andra inte är rationellt,
det är enligt min mening en
smula förmätet.

Jag kan inte låta bli att nämna detta,
just därför att man i dessa dagar kan
läsa stora annonser i tidningarna där
det står att en viss finansminister vid
namn Sträng lovar människorna att de,

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 40

om de bara lånar honom litet pengar
och väntar med att kräva ut den skatt
de har rättighet att få återbetald, skall
få en skattefri avkastning. Det måste
vara ytterligt orationellt av landets finansminister
att lägga fram sådana förslag,
när det är så orationellt av mig
och mina medmotionärer att presentera
ett sådant förslag som det föreliggande.

Det är inte mycket att fästa sig vid
att förslaget betecknas som orationellt,
men det vore skönt att slippa sådana
uttalanden i dylika sammanhang. Vem
som helst kan tycka att något är lämpligt
eller olämpligt, men rationellt är
inte ett bra ord. Herr talman! Detta var
litet vid sidan om själva sakfrågan.

Majoriteten har vidare anfört, vilket
också är litet stötande, att systemet
skulle medföra en omotiverad skattelättnad
för placerarna. De som köper
obligationerna får emellertid inte något
annat än en lägre ränta, och de får
alltså avstå från den högre räntan därför
att de slipper betala skatt. Den som
har favören är inte placeraren utan
hyresgästen. Jag anser att man borde
kunna tänka riktigt i ett offentligt aktstycke
som ett utskottsutlåtande, så att
man inte lastar denna börda på fel
person. Placerarna får, som jag sade,
avstå från den högre räntan.

Herr talman! Jag har nu anfört några
synpunkter på detta förslag. Det var
ett försök att lägga fram ett positivt
förslag i stället för att bara anföra att
ingenting kan göras. Om man vill få till
stånd lägre hyror för människorna är
det möjligt att begagna denna metod.

Herr talman! Jag vill i detta sammanhang
tillåta mig att göra en liten
utvikning som berör förslaget. Jag syftar
på frågan om statens kredit, som
också detta utlåtande rör sig om, nämligen
att staten skall låna pengar.

Vi hade häromdagen till behandling
en proposition som innebar ett förslag
som jag själv medverkat till att godkänna.
Den gällde förtidsinlösen av vissa
svenska statens obligationslån. Jag kan

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Om särskilda obligationslån för bostadsfinansiering

koppla samman en sak i det ärendet
med vad som sagts i föreliggande utlåtande
och reservation, nämligen att
det är ytterligt otillfredsställande i ett
land som vårt att individer inte vill
köpa statens obligationer och att, när
de gjort det av någon anledning —
man kan kalla det olyckshändelse om
man vill vara elak — har gjort fruktansvärt
dåliga erfarenheter. Det var
just detta som finansministern åtminstone
försökte göra någonting åt med
den förtidsinlösen som vi beslöt häromdagen.
Staten har givit ut lån till
3—3,5 procents ränta. Personer som
har köpt dem måste alltså efter 17 år,
som det här var fråga om, konstatera
att värdet av papperen, om man vill
sälja dem, hade fallit till, som det står
i propositionen, 42—50 procent av det
nominella värdet. De får en ränta på

3.5 procent, när andra i dag får 6,5—-

7.5 procent. Statens kredit är alltså inte
särdeles reputerlig i dagens läge, när
en finansminister måste framlägga ett
dylikt förslag för att inte obligationerna
skall råka fullständigt i vanrykte.

Inom parentes vill jag tillåta mig att
säga att det varit trevligare om man
vid behandlingen av denna fråga i anledning
av proposition nr 151 helt enkelt
hade stämplat upp obligationernas
ränteavkastning. Det hade varit en betydligt
enklare metod, men den tillgreps
inte, och jag är väl medansvarig på den
punkten.

Om staten skall kunna bibehålla sin
kredit måste staten försöka få enskilda
människor att också backa upp och
stödja staten. Till reservationen har fogats
den ytterligare synpunkten att om
staten ger ut skattefria obligationer, är
det inte helt otänkbart, om räntevillkor
och andra villkor är hyggligt avpassade,
att folk skulle kunna lockas och förmås
att stödja staten så att, som det
heter i grundlagen, rikets kredit varder
väl bibehållen och vårdad.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen 1.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Inom bankoutskottet
delar vi motionärernas konstaterande
att bostadsbyggandet är den sektor som
kräver det största utrymmet på vår i
dag mycket hårt ansträngda kreditmarknad.
På den punkten finns det således
inga olika meningar.

Herr Åkerlund kritiserade i sitt anförande
finansministerns initiativ angående
det s. k. Strängaspelet. Här har
ändå finansministern tagit ett initiativ
för att i någon mån medverka till att
staten får mera pengar till sitt förfogande,
och det måtte väl vara ett mycket
gott initiativ, som riksdagen tidigare
under höstsessionen har godkänt.
Jag anser det inte vara något fel att
man med metoder, som kan anses vara
acceptabla, försöker stimulera människorna
att spara.

Vi är ju överens om att hushållssparande!
i dag inte är vad det borde vara.
Vi har också varit överens i kammaren
om att den utredning, som pågår, så
småningom skall kunna anvisa linjer
som kan stimulera till ett ökat hushållssparande.
Men motionärernas förslag
innebär att staten skulle dra till sig kapital
genom att utge skattefria obligationslån
och därmed underlätta bostadsfinansieringen.
Enligt utskottets mening
framstår ett sådant system inte
som en rationell metod att stödja bostadsbyggandet.
Det rimmar dåligt med
principerna i nuvarande bostadslånesystem,
då statens stöd till bostadsbyggandet
är baserat på att någon direkt
subventionering inte skall förekomma.

Om jag har tolkat motionen rätt skulle,
enligt motionärerna, i stället kapitalägarna
subventioneras genom den omotiverade
skattelättnad för placerarna
som skattefrihet för avkastningen av
obligationerna skulle innebära.

Herr talman, med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde pro -

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

positioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Åkerlund m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 65, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 15.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
memorial nr 68, föranlett av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första
lagutskottets utlåtande nr 49 i anledning
av motioner angående barnavårdsmannainstitutionen.

Vad utskottet i detta memorial hemställt
bifölls.

Ang. semesterrätten för skogsarbetare

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 82, i anledning av motioner
angående semesterrätten för skogsarbetare.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
1:243, av herr Stadling m. fl., och II:
283, av herr Lindberg m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen i .skrivelse
till Kungl. Maj:t mätte begära sådan
ändring av 4 § semesterlagen, att skogsarbetare
hänfördes under gruppen kontrollerade
arbetstagare.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:243 och 11:283 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr KARLSSON, OVE, (s):

Herr talman! Som medmotionär när
det gäller dessa motioner — I: 243 och
II: 283 ■—- känner jag mig föranledd att
göra ett inlägg i denna fråga.

De förhållanden som råder för dagens
skogsarbetare måste betecknas
som otidsenliga, när vi trots att vi i dag
skriver december 1970 har en arbetargrupp
som hänförs till kategorin okontrollerade
arbetstagare. Förhållandet
var tidigare annorlunda, när skogsarbetaren
inte var bunden till bestämda
arbetstider eller klockslag. Inte heller
kunde han betraktas som fast anställd
hos något företag.

I takt med att den tekniska utvecklingen
och mekaniseringen framskridit
har det absolut övervägande antalet
skogsarbetare att iaktta fasta arbetstider.
Detta är nödvändigt också för
skogsarbetarna, om maskinerna skall
kunna utnyttjas effektivt. I många fall
är det klart fastslaget vid vilket klockslag
dagens arbete skall påbörjas. Det
finns för övrigt fastslaget i avtalen, där
det är reglerat hur lång arbetstiden
skall vara olika perioder på året och

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Ang. semesterrätten för skogsarbetare
hur lång tid man skall arbeta under
dagen. Det är också nödvändigt i vissa
fall att dagens arbete påbörjas och avslutas
vid bestämda klockslag eftersom
skiftgång förekommer på maskinerna.

Skogsarbetarens arbete är både krävande
och riskfyllt. Det betraktas som
ett av de mest riskfyllda yrkena inom
svenskt näringsliv. Detta kan verifieras
genom det stora antal olycksfall som
årligen förekommer. Av dessa olycksfall
är tyvärr alltför många av dödlig
natur. Även yrkesskadorna är många
och ofta svårartade. Många olycksfall
och yrkesskador medför lång frånvaro
från arbetet, innebärande förlust av
semesterrätten. Detta förhållande måste
rättas till så att även skogsarbetaren
betraktas som kontrollerad arbetstagare
med möjligheter till privilegierad frånvaro.

Vid frånvaro för privata angelägenheter
måste ledigheten i tid anmälas för
arbetsbefäl och således godkännas, ett
bevis för att kontroll sker av arbetstagarens
arbetstid.

Transporten till och från arbetsplatsen
är också så ordnad att kontroll av
arbetstagaren sker i mycket stor utsträckning.
Det understryks i Svenska
skogsarbetareförbundets remissvar på
motionen.

I detta remissvar framhålls också att
man förhandlingsvägen har sökt lösa
denna fråga men misslyckats. Angelägenheten
av en lösning så att tillämpningen
av semesterrätten för skogsarbetare
blir en annan än nu rådande bevisas
också av den negativa attityd som
arbetsgivarsidan intar i sitt remissvar.
Förhoppningen har ändå varit att arbetsgivaren
skulle inta en positiv attityd
i denna fråga för den grupp arbetstagare
som är råvaruproducent, när förhållandet
inte på något vis ifrågasätts
för arbetstagarna inom samma företags
förädlingsindustri.

Frågan måste väl nu, när andra lagutskottet
avslagit motionerna i sitt utlåtande,
gå till arbetsdomstolen för att
om möjligt lösas. Kan inte resultat nås

där, måste frågan bli föremål för en
ny riksdagsbehandling ända tills en
lösning i positiv anda uppnås.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr förste vice talmannen STRAND

(s):

Herr talman! Det har visserligen inte
ställts något yrkande, och jag skulle
följaktligen kunna avstå från att yttra
mig i ärendet. För klarhetens skull anser
jag ändå att det måste poängteras
att den tolkning av semesterlagen som
för närvarande tillämpas för skogsarbetarna
bygger på ett undantag i den
gamla arbetstidslagen, som den 1 januari
1971 ersättes av en ny. I den gamla
lagen är skogsarbetarna uttryckligen
undantagna såsom varande sysselsatta
i okontrollerbart arbete. Den tolkningen
var både arbetsgivarna och skogsarbetarna
överens om, och den var antagligen
riktig den dag den fastställdes.

Det är förmodligen bekant både för
ledamöterna i kammaren och för utskottsledamöterna
att det har skett väsentliga
förändringar i detta avseende
under åren efter den gamla lagens
ikraftträdande. Skogsarbetet har blivit
mekaniserat i mycket stor utsträckning,
och inom alla större avverkningsområden
har man både fasta arbetstider och
kontroll över arbetskraften. Följaktligen
måste det vara fullt naturligt att
skogsarbetarna nu har fått sitt krav tillgodosett
i den nya arbetstidslagen, dvs.
att de flesta av dem skall betraktas
som arbetande under kontrollerbara
förhållanden och att följaktligen semesterlagens
huvudbestämmelse skall
kunna tillämpas för dem. Det kravet
har de framställt till arbetsgivarna.
Man har till och med i sina avtal tagit
in arbetstider som måste följas och
skyldighet för den anställde att begära
ledighet om han behöver sådan.

Arbetsgivarna har således å ena sidan
slagit fast att det är fråga om kontrollerbart
arbete men å andra sidan inte
velat tillämpa huvudbestämmelsen i se -

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

mesterlagen utan betalat semesterersättning
efter den procentsats som gäller
för okontrollerbart arbete, dvs. 9 procent
av den intjänade inkomsten.

Det finns såvitt utskottet förstår ingen
anledning att begära en ändring av
semesterlagen, därför att skogsarbetarna
inte där anges såsom fallande under
undantagsbestämmelsen, utan det är en
tillämpningsfråga, som säkerligen faller
tillbaka på den bestämmelse som har
funnits och finns intill årsskiftet i den
gamla arbetstidslagen. Denna ersätts av
en ny arbetstidslag, där man tagit bort
skogsarbetarna under beteckningen
okontrollerade arbetare. Utskottet finner
det därför naturligt att om skogsarbetarna
vid förhandlingar inte kan få
denna princip godkänd, bör de gå till
arbetsdomstolen för att få fastslaget att
större delen av skogsarbetet numera är
att betrakta såsom kontrollerbart arbete.
För smärre grupper som fortfarande arbetar
under gamla förhållanden kan
man ändå tillämpa den gamla regeln
och betala ut procent på den intjänade
inkomsten, eftersom arbetsgivarna över
huvud taget inte bryr sig om och kanske
inte heller kan kontrollera den tid som
vederbörande arbetar i skogen.

Det är detta som ligger bakom utskottets
hemställan, till vilken jag yrkar
bifall.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i arbetarskyddslagen (1949:1);
samt

nr 85, i anledning av motioner om
kontrollen av giftrester i frukt och
grönsaker in. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förbättrat skydd mot yrkesskada
genom förgiftning

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 86, i anledning av motioner
om förbättrat skydd mot yrkesskada
genom förgiftning.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två till lagutskott hänvisade
motioner, I: 856, av herrar Jonsson och
Norberg, samt II: 1031, av herr Olsson
i Timrå och herr Wiklund i Härnösand.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. >laj:t skulle begära skyndsamma
åtgärder för att skapa större
respekt för de förordningar, som vore
avsedda att skydda yrkesutövare mot
förgiftning eller annan skada, på så sätt
att yrkesinspektionen respektive giftnämnden
ålades att vidtaga de åtgärder
som erfordrades för att beivra misstänkta
eller konstaterade brott mot bestämmelser
i gällande förordning om
gifter och annat hälsofarligt material.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 856 och II: 1031
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! I den motion som nu
skall behandlas tar vi motionärer upp
frågan om att skydda yrkesutövare vilka
i sitt arbete använt färgmaterial som
varken är märkt eller prövat.

Utskottet har avstyrkt motionen med
motiveringen att nuvarande lagstiftning
kan anses täcka in sådana här företeelser.
Visst kan vi instämma i det principiella
ställningstagandet, men i verkligheten
fungerar det faktiskt inte alla
gånger i den anda som lagen föreskriver.

Motionen var tillkommen i anledning
av ett uppmärksammat fall i Göteborg,
där målare fick använda färgmaterial
som inte var prövat och märkt vare sig
enligt lagens bestämmelser eller enligt
den så kallade YSAM-överenskommel -

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Om åtgärder för att stärka allmänhetens insyn i och inflytande över samhälls planeringen -

sen. Den fackliga organisationen anmälde
de två färgleverantörer som sålt
färgen i början av detta år. I det senaste
numret av fackförbundstidningen Byggnadsarbetaren
tas fallet upp. Man har
försökt följa ärendet hos tillsyns- och
åklagarmyndigheterna. Efter mer än
nio månader ligger ärendet fortfarande
ouppklarat. I ena fallet har det
stannat upp i giftnämnden och i andra
fallet hos åklagarmyndigheten.

Jag har med förvåning avlyssnat ett
inlägg i medkammaren beträffande denna
fråga av en ledamot i giftnämnden
som förklarade att det inte är giftnämnden
som handlägger dessa ärenden. Men
en sekreterare i giftnämnden, som uttalade
sig för ”Byggnadsarbetaren”, säger
att det är inånga andra brådskande
ärenden som skall behandlas och att
detta skulle vara motivet till att ärendet
inte kommit till avgörande. Detta
tyder väl på att det måste vara giftnämnden
som handlägger ärendet. Anmärkningsvärt
är i alla fall att handläggningen
tagit så lång tid. Nu redovisar
utskottet en viss personalförstärkning
hos giftnämnden, och vi får anta
att en ändring kan komma till stånd.

Som motionärer är vi, såsom jag tidigare
anfört, inte otillfredsställda med
utskottets principiella ställningstagande,
att nuvarande lagstiftning täcker sådana
här olagligheter. Men myndigheternas
handläggning måste bli väsentligt
bättre och snabbare.

Herr talman! Vi har inget yrkande om
bifall till motionen men utgår ifrån att
denna och den debatt som pågår omkring
denna fråga samt förstärkningen
hos giftnämnden kommer att medföra
en ändring, så att de berörda arbetstagarna
kan utöva sitt yrke utan hälsorisker.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 87, i anledning
av motion om rätt till sjukpenning
vid fall då anmälan om sjukdom ej
skett, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 76, i anledning av motioner om ett
skogfritt område längs allmän väg;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar jämte motion i ämnet;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1962:270) om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall jämte
motion i ämnet; samt

nr 87, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av 1 § andra stycket
lagen (1963:268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om åtgärder för att stärka allmänhetens
insyn i och inflytande över samhällsplaneringen Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 67, i anledning
av motioner angående den fysiska riksplaneringen
samt åtgärder för att stärka
allmänhetens insyn i och inflytande
över samhällsplaneringen.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats

dels de likalydande motionerna I:
956, av fru Florén-Winther, och II:
1143, av herr Ringaby, i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Om åtgärder för att stärka allmänhetens insyn i och inflytande över samhälls planeringen -

Kungl. Maj:t måtte anhålla, att en parlamentariskt
sammansatt kommitté tillsattes
för att följa upp arbetet med den
fysiska riksplaneringen samt att planen
förelädes riksdagen för godkännande,

dels ock de likalydande motionerna
1:961, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
och 11:1115, av herr Grebäck m.fl., i
vilka yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om åtgärder
i syfte att stärka allmänhetens
insyn i och inflytande över samhällsplaneringen
i enlighet med de riktlinjer
som angivits i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
95G och II: 1143 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

2) att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:961 och II:
1115 i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening måtte giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat ansett, att det borde undersökas
om man genom lagstiftning eller på annat
sätt kunde öka medborgarinflytandet
i planprocessen.

Reservation hade anförts av fru
Eriksson i Stockholm, herrar Helge
Karlsson, Karl Gustav Pettersson, Hansson,
Xyquist och Ove Karlsson, fru Ekroth
samt herrar Wiklund i Härnösand,
Hugosson och Bergqvist (samtliga s),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att de likalydande
motionerna I: 961 och II: 1115
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas två motionspar. Det första är
motionerna I: 961 och II: 1115, där man
anhåller om åtgärder i syfte att stärka

allmänhetens insyn och inflytande över
samhällsplaneringen. Detta motionspar
har remitterats till planverket, som i
sitt remissvar erinrat om att den gällande
lagstiftningen inte hindrar en
vidgad insyn i planeringsarbetet.

Många av våra kommuner har gått i
författning om åtgärder för att vidga insynen
och inflytandet från allmänheten
när det gäller planeringsarbetet i detta
avseende. Detta sker bl. a. i form av utställningar,
offentliga diskussioner och
offentliga möten, där organisationer
och enskilda har möjligheter att komma
till tals när det gäller planeringsfrågor.
Man räknar även med att de möjligheterna
kommer att utvidgas i mycket stor
utsträckning.

Jag vill erinra om att de frågor man
tar upp i motionerna är föremål för utredningar,
dels i offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén,
dels i
bygglagutredningen. Vi reservanter hänvisar
till att det finns skäl att avvakta
vad dessa utredningar kommer att föreslå
när det gäller den ökade insynen
och även att avvakta det arbete som nu
pågår i primärkommunerna för att öka
insynen och inflytandet för medborgarna.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Låt mig sedan, herr talman, endast
med några ord beröra den del av utskottsutlåtandet
som hela utskottet står
bakom och som har tagits upp i motionerna
I: 956 och II: 1143. Utskottet
ger där uttryck åt uppfattningen att en
medverkan av parlamentariker har varit
önskvärd i fråga om den fysiska
riksplaneringen. Jag vill gärna betona
att detta inte bör tolkas som en kritik
av det sätt på vilket riksplaneringen
hittills bedrivits. Vad vi har velat markera
från utskottets sida är väsentligen
att den fysiska riksplaneringen är av
stor betydelse och att en parlamentarisk
förankring framstår som önskvärd.
Det ligger i sakens natur att ett parla -

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Om åtgärder för att stärka allmänhetens

planeringen

mentariskt inflytande bör kunna göra
sig gällande på ett någorlunda tidigt
stadium av arbetet. Men vi är självklart
medvetna om att en parlamentarisk
medverkan inte kan byggas in i de förberedelser
som pågår inom civildepartementet
i samverkan med de andra departementen.
Fysisk riksplanering är ju
ingenting annat än ett led i den riksplanering
i olika former som regeringen
har — och måste ha — ansvaret för.
Det låter sig givetvis inte göra att bryta
ut en del av den riksplanerande verksamheten
— den som handlar om fysisk
planering — och lägga den under
något slags samregering.

Det är mot den bakgrunden som vi
har kunnat bli eniga om slutsatsen i utlåtandet,
nämligen att riksdagen inte
nu bör föreslå tillsättande av en parlamentarisk
kommitté för att medverka i
riksplanearbetet. Regeringen har ju utlovat
att ett resultat av arbetet med den
fysiska riksplaneringen skall presenteras
nästa år och att en anmälan skall
göras till riksdagen när materialet remissbehandlats.
Det blir ju därmed tillfälle
för en ingående debatt som kan
grundas på både expertmaterial, remissyttranden
från -— som jag vågar förutsätta
— ett brett och representativt urval
av kommuner, myndigheter och organisationer
och slutligen regeringens
värdering av det samlade underlaget.

Jag har, herr talman, endast velat göra
detta förtydligande av den skrivning
där utskottet är enigt.

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! I motionerna I: 961 och
II: 1115 hemställes om åtgärder i syfte
att stärka allmänhetens insyn och inflytande
över samhällsplaneringen. Motionerna
framhåller allmänhetens berättigade
krav på just insyn och inflytande
över alla nivåer i planeringsprocessen.
Allmänheten har ett mycket
stort intresse för planeringsfrågorna,
vilket inte minst kommer till uttryck

insyn i och inflytande över samhälls genom

deltagande i byalagsträffar eller
andra sammankomster där boendemiljö
och planfrågor diskuteras.

Utskottet vill instämma med statens
planverk, när detta anför att lagstiftningen
inte hindrar en vidgad insyn i
planeringsarbetet men att den inte heller
lämnar tillräckligt stöd åt kravet på
medborgarinsyn. De initiativ som har
tagits av verket för att upplysa om gällande
lagstiftnings möjligheter till insyn
i planärenden synes tillfredsställande.
Jag vill dock alldeles särskilt
trycka på att enligt utskottets mening
torde emellertid ytterligare åtgärder
böra vidtas för att stärka allmänhetens
möjligheter till samråd och inflytande
i planarbetet och därmed tillgodose
kraven på vidgad plandemokrati.

I reservationen framhålles att såväl
offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
som bygglagutredningen
kommer att behandla de i motionerna
aktualiserade problemen. Det torde
emellertid ta avsevärd tid, innan ändringar
och förbättringar kan åstadkommas
för en fördjupad demokrati i planeringsfrågorna,
om man först måste
avvakta samtliga här nämnda utredningar.
Vi anser att debatt, insyn och
inflytande i planeringsarbetet inte får
fördröjas. Jag vill understryka vad utskottet
skriver i sitt utlåtande, nämligen
att ”det bör undersökas om man
genom lagstiftning eller på annat sätt
kan öka medborgarinflytandet i planprocessen.
Detta synes böra ges Kung].
Maj :t till känna.”

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! I motionerna I: 956 och
II: 1143 har jag varit med om att yrka
på att en parlamentariskt sammansatt
kommitté tillsätts för att följa upp arbetet
med den fysiska riksplaneringen
samt att denna betydelsefulla plan föreläggs
riksdagen för godkännande. Jag

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

G 9

Om åtgärder för att stärka allmänhetens insyn i och inflytande över samhälls planeringen -

har därför med mycket stor tacksamhet
noterat, att utskottet anslutit sig till
motionernas motiv. Utskottet har ju understrukit
att arbetet med den fysiska
riksplaneringen är av stor betydelse.
Jag uppfattar i dag att herr Helge Karlsson
bland reservanterna ansluter sig
härtill. I ett principiellt uttalande förklarar
utskottet att det vore betydelsefullt
med en parlamentarisk kommitté
som följde planeringsarbetet.

Utskottet har under det år som motionen
har behandlats inhämtat att regeringen
redan i början av nästa år
kommer att redovisa för riksdagen en
del av det planeringsarbete som har utförts.
Jag anser då att motionens krav
är tillgodosett på den punkten. Men utskottets
uttalande om sin principiella
inställning till en parlamentarisk kommitté,
som skulle följa detta planeringsarbete,
tycker jag har ett vidare perspektiv
som jag finner anledning att
understryka. Det måste nämligen betyda
att man efter att nästa år för riksdagen
ha redovisat den fysiska riksplaneringen
också bör låta en parlamentarisk
kommitté vara med och följa arbetet.

Dagligen upplever vi här i landet
konsekvensen av att det har existerat
en riksplanering som politikerna inte
har kunnat påverka, vilket medfört att
riksplaneringen och miljövården har
kommit att åsidosättas. Man hugger in
på värdefulla bitar, t. ex. på Västkusten.
Jag kan nämna Värö och Brofjorden.
Den nyligen avlämnade propositionen
om fortsatt exploatering av den norrländska
fjällvärlden utgör också ett bevis
på vådan av att det inte finns någon
samlad plan.

Nu har det gjorts uttalanden om att
Västkusten hädanefter skall lämnas i
fred, och det har också sagts att det
kanske inte kommer att behövas någon
ytterligare utbyggnad av de norrländska
vattenkrafttillgångarna. Men när det
inte finns någon plan, måste ju alla fråga
sig var någonstans gränsen går. Det

är bär inte bara fråga om lokalisering
av industriområden, utan riksplanen
innehåller oändligt många detaljer. Politikerna,
som sedan skall vara med och
fatta besluten, bör vara med också i
planeringen av hur industrier skall förläggas,
hur vattenkraften skall disponeras,
hur bostadsområden och orörd natur
skall avvägas mot varandra. Det
måste ske en rättfärdig bedömning med
utgångspunkt i en studie som politikerna
fått öva inflytande över. Min uppfattning
är den att motionerna nr I: 961
och II: 1115 på ett riktigt sätt uttrycker
det behov många människor i det här
landet känner att få vara med, åtminstone
genom sina valda representanter
i riksdagen.

Riksplanen är en politisk kärnfråga.
Redan 1969 läste jag i tidningen Byggnadsindustrin
en mycket alarmerande
artikelserie. En av artiklarna hette
”Rapport från en hemlig bunker”. Där
sammanfördes urklipp från åtta—tio
olika dagliga tidningar, som representerar
alla de demokratiska partierna
och som utges i olika delar av landet
— det var bl. a. Folket, Arbetet, Västerbottens-Kuriren
och Vestmanlands Läns
Tidning. Alla dessa tidningar var djupt
kritiska mot att det inte fanns någon
parlamentariskt tillsatt grupp som följde
de planer som drogs upp och de
fakta som experterna levererade ■—-jag vill inte säga att gruppen skulle
kontrollera utan följa. Jag tror att det
är på så sätt många människor uppfattar
riksplaneringen i dag. Vi måste
låta de beslutande vara med. Som jag
fattar utskottets utlåtande vill utskottet
poängtera detta och kanske också leda
i konsekvens sitt resonemang.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Bara ett par ord till fru
Florén-Winther. Jag vill erinra om att
samtliga utredningar som görs blir fö -

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Om utredning för att bredda och stödja ungdomens kulturupplevelse

remål för remissbehandling i olika instanser,
där både parlamentariker och
andra har möjlighet att avge yttranden.
Det blir likadant när det gäller den fysiska
riksplaneringen. Som jag nämnde
från talarstolen kommer planen, när
den blir klar, att lämnas ut för remissbehandling
i vanlig ordning.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Jag konstaterar bara att
nu finns ingenting att göra, eftersom
riksplanen ligger så pass långt framme
att man inte i dag kan kräva en parlamentarisk
kommitté. Det har heller inte
utskottet gjort. Jag har funnit mig i utskottets
resonemang men vill påpeka att
detta måste ha konsekvenser.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de rörande punkten 2 framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Helge, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 67 punkten 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid fru Florén-Winther begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —49;

Nej — 68.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
68, i anledning av motioner angående
uppsamling, destruktion och återvinning
av industri- och hushållsavfall,
m. in., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om utredning för att bredda och stödja
ungdomens kulturupplevelse

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 71, i anledning
av motioner om utredning för att bredda
och stödja ungdomens kulturupplevelse.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
327, av herr Bohman m. fl., och II: 357,
av herr Holmberg m. fl., hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om utredning
syftande till att bredda och stödja den
unga generationens kulturupplevelse.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Om utredning för att bredda och stödja ungdomens kulturupplevelse

att riksdagen med bifall till motionerna
1:327 och 11:357 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en utredning
syftande till att bredda och
stödja den unga generationens kulturupplevelse.

Reservation hade avgivits av fru
Eriksson i Stockholm, herrar Helge
Karlsson och Ove Karlsson, fru Grethe
Lundblad, herr Johansson i Simrishamn,
fru Åsbrink samt herr Rosqvist
(samtliga s), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att de likalydande
motionerna 1:327 och 11:357 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! I detta allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 71 behandlas
ett motionspar av herr Bohman
in. fl. i denna kammare och herr Holmberg
m. fl. i medkammaren. Motionärerna
hemställer om utredning syftande
till att bredda och stödja den unga
generationens kulturupplevelse.

Motionärerna anför att behovet av
meningsfyllda fritidssysselsättningar är
väsentligt inte minst med tanke på den
ökade fritiden. De säger vidare att kulturpolitiken
bör vara ett självklart led
i vår allmänna strävan att verka för en
bättre demokrati med större valfrihet
för de enskilda människorna. I motionerna
framhålles vidare att kulturstimulerande
åtgärder, riktade mot denna
unga generation, är särskilt betydelsefulla
och att kulturpolitiken bör syfta
till att skapa bättre förutsättningar för
en mångfald kulturella aktiviteter inom
konst, musik, teater, film och litteratur.

Utskottet är helt enigt om att utbudet
av kulturaktiviteter bör breddas och
omfatta alla i samhället, med en speciell
inriktning på ungdomen. Här föreligger
alltså inga meningsskiljaktigheter inom
utskottet.

Vi har emellertid såsom reservanter

inte funnit skäl att förorda eu utredning
i dessa frågor, vilket utskottsmajoriteten
har föreslagit. Motiveringen för
vårt ställningstagande framgår av reservationen
till utskottets utlåtande. Vi
konstaterar att alla de frågor som tagits
upp i inotionsparet hr under utredning
eller har uppmärksammats i andra sammanhang.

Kulturrådet har nyligen presenterat
en promemoria, i vilken redogörelse
lämnas för den diskussion om kulturpolitikens
mål som förs inom rådet. Litteraturutredningen
skall ta upp frågan
om åtgärder för att främja utgivningen
av bl. a. barn- och ungdomslitteratur
samt av seriemagasin som kan anses vara
kulturellt värdefulla. Barnfilmens
speciella problem behandlas av 1968 års
filmutredning. Barnteaterns problem
behandlas av teater- och musikrådet.
Statens ungdomsråds organisation och
uppgifter har nyligen varit föremål för
utredning. Med anledning av denna utredning
uttalades i 1970 års statsverksproposition
att ungdomspolitiken borde
vara inriktad på samhällsåtgärder ägnade
att skapa en kulturmiljö varigenom
ungdomens sociala och personliga
utveckling främjades.

Vi anser alltså, herr talman, att alla
de frågor man här tagit upp, vilka är
synnerligen väsentliga, redan är föremål
för utredning. Vi menar att man
bör avvakta dessa utredningar innan
man tillsätter en ny utredning. Jag tycker
att utskottsmajoriteten gått litet väl
långt när den begärt en samordnad utredning
av dessa spörsmål. Samordning
kommer givetvis att uppnås efter hand
som dessa olika utredningar framlägger
sina betänkanden.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets utlåtande.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Egentligen är utskottsmajoriteten
och reservanterna överens
hela vägen i utskottsutlåtandet. Skilda

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Om utredning för att bredda och stödja
uppfattningar föreligger möjligen beträffande
den takt i vilken åtgärderna
skall vidtas. Eftersom herr Helge Karlsson
gått in på redovisning av de olika
utredningar som arbetar och vad som
därvidlag diskuterats inom utskottet
skall jag inte uppehålla mig vid det. Jag
vill emellertid leda i bevisning att vi är
överens inom utskottet och att vi
kanske kan komma att hamna på samma
linje också här i kammaren i dag. Vi är
överens om den del av utskottets skrivning
där det står: ”Utskottet finner det
viktigt att de unga ges möjligheter att
genom olika kulturaktiviteter få en rikare
fritid. Som motionärerna framhållit
torde unga människor besitta en stor
öppenhet och mottaglighet för kulturstimulerande
åtgärder.” I motionen har
man underbyggt förslag om sådana kulturstimulerande
initiativ genom att peka
på en rad utredningar och studier, även
av internationellt slag, som visar att det
är just i de unga åren som intresset kan
breddas för musik, konst, teater och
goda böcker.

Vi är också överens om skrivningen
i kulturrådets promemoria, där det ananförs
”att en åldersdifferentiering av
kulturutbudet är en förutsättning för
den av rådet önskade ökade jämlikheten
inom kulturpolitiken”.

Såvitt jag har förstått är vi också överens
om det uttalande i statsverkspropositionen
där föredragande statsrådet säger:
”Ungdomspolitiken borde vara inriktad
på samhällsåtgärder, ägnade att
skapa en kulturmiljö, varigenom ungdomens
sociala och personliga utveckling
främjas.” Detta har också i motionen
framhållits med en klar och saklig
motivering.

Dessutom är vi överens om att olika
utredningar och undersökningar pågår
på olika håll, vilket herr Helge Karlsson
varit inne på. Men den vetskapen
har gjort att utskottet har ansett att en
samordning av olika utredningsresultat
är önskvärd och därför förordat en utredning
i samordnande syfte. Man skall
också ta hänsyn till decentraliseringen

ungdomens kulturupplevelse

och uppmärksamma distributionsfrågorna
när det gäller barns och ungdomars
möjligheter till ett gott kulturutbud.

Utskottet har därför biträtt motionens
förslag i dessa tre avseenden —
samordningen av olika initiativ, differentieringen
av dessa initiativ bl. a. på
det kommunala planet samt distributionsvägarna.
När vi är överens så långt,
hoppas jag självfallet att vi skall bli
helt överens.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
vi är överens om dessa utredningar.
Nu säger fru Florén-Winther att man
skall samordna deras resultat. Men låt
oss vänta med den samordningen tills
vi känner resultaten av utredningarna.
Om det då skulle visa sig vara nödvändigt
med en ytterligare samordning,
kan vi diskutera den frågan. Jag tror
inte att det blir nödvändigt, då var och
en av dessa utredningar har sin specialitet.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Utskottets majoritet har
ansett att man i dag skall ta klar ställning
för att dessa utredningar skall
samordnas medan de pågår, så att vi
får ett bra resultat så snart som möjligt.
Alla är ju överens om att det är en
god sak vi arbetar för när vi vill bredda
och stödja ungdomens kulturupplevelser.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna propo -

Onsdagen den 2 december 1970

Nr 40

Om utredning för att bredda och stödja ungdomens kulturupplevelse

sition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Helge, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 71, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid fru Florén-Winther begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —53;

Nej — 65.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 72, i anledning av motioner om
inrättande av en frivillig servicetjänst;

nr 73, i anledning av motion om åtgärder
för att rädda gamla kulturmiljöer
och stadspartier;

nr 75, i anledning av motioner angående
redovisningen av den ekonomiska
utvecklingen; och

nr 76, i anledning av motion om åtgärder
för att dokumentera den tekniska
utvecklingen, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag erinrar om att plena hålles i morgon
torsdag kl. 14.00 med frågestund
och bordläggning samt i övermorgon
fredag kl. 14.00 för bordläggning. Något
ytterligare arbetsplenum blir det
alltså inte i denna vecka.

I nästa vecka följes den preliminära
planen och således hålles följande plena: måndagen

den 7/12 kl. 16.00: bordläggningsplenum tisdagen

den 8/12 kl. 10.30: arbetsplenum onsdagen

den 9/12 kl. 10.00: arbetsplenum torsdagen

den 10/12 kl. 10.30: frågestund
och arbetsplenum

fredagen den 11/12 kl. 10.00: arbetsplenum.

Tisdagen den 8/12 hålles icke kvällsplenum,
och något sådant förutses heller
inte på onsdag 9/12.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

386, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370), m. m.; och
nr 387, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeringsförordningen
(1960:391).

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar jämte motion i ämnet;

Nr 40

Onsdagen den 2 december 1970

Meddelande ang. enkel fråga

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1962:270) om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall jämte
motion i ämnet; samt

nr 394, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av 1 § andra stycket lagen
(1963:268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 395, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om offentliga styrelseledamöter
i affärsbankerna.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan

i utlåtande nr 64 bifölles även av andra
kammaren.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Larfors (s) till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet: ”Anser
Statsrådet det vara tillfredsställande
att, som nu sker på många håll i landet,
tingshusbyggnadsskyldige med skattemedel
bildar stiftelser och fonder för
ändamål, som tingshusbyggnadsskyldige
inte har att tillgodose?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM It JO