Nr 40 FÖRSTA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:40)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 40 FÖRSTA KAMMAREN 1969

4—5 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 4 december Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Levin (fp) ang. nedläggning av företag.............. 3

av herr Tistad (fp) ang. ändrad tobaksbeskattning .......... 4

av herr Blomquist (m) om åtgärder mot »sniffning».......... 6

av herr Lindblad (fp) om studieresor för statliga företagsnämnder
.................................................. 7

av herr Strandberg (m) ang. statens järnvägars framställning

om taxehöjningar ...................................... 9

av herr Schött (m) om enhetliga sjövägmärken.............. 12

Svar på interpellationer:

av herr Wirtén (fp) ang. lokaliseringen till Sannäs av eu plutoniumfabrik
............................................ 14

av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. enskild parts kostnader i rättegång
vid fastighetsdomstol.............................. 22

av herr Lundström (fp) ang. lagstiftningsarbetet inom skadeståndsrätten
.......................................... 25

Vissa reformer inom familjerätten ............................ 30

Arkitekttävling om riksdagens hus............................ 59

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Åkerlund (m) ang. maximibeloppet för frivillig pensionsförsäkring
i riksförsäkringsverket .................. 61

av herr Skärman (fp) om reglering av trafiken med snöseooters 61

Fredagen den 5 december
Svar på interpellationer:

av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. skydd, såvitt angår försvarsväsendet,
mot förklaring på otillräckliga grunder om mental
ohälsa ................................................ 62

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 40

Nr 40

Innehåll

Std.

av herr Werner (vpk) ang. inrättande av en statlig bostads- eller
samhällsbyggnadsbank, m. m......................... 64

av herr Sveningsson (m) ang. åtgärder mot illegal narkotikahantering,
m. m....................................... 71

Meddelande ang. enkel fråga av herr Carlsson, Eric, (ep) ang.
namnbyten på järnvägsstationer............................ 80

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 4 december

Första lagutskottets utlåtande nr 52, ang. ändring i ärvdabalken,
m. .................................................... 80

Bevillningsutskottets betänkande nr 64, ang. ändring i ärvdabalken,
m. ................................................ 69

Bankoutskottets utlåtande nr 51, ang. arkitekttävling om riksdagens
hus ................................................ 69

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60, ang. fortsatt giltighet av 1 §
andra stycket lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
.................................................. 6®

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Torsdagen den 4 december

Kammaren sammanträdde kl. 11.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 26
nästlidne november.

Ang. nedläggning av företag

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Levins (fp)
fråga angående nedläggning av företag,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 18 november, och anförde: Herr

talman! Herr Levin har frågat
om jag delar LO:s åsikt att företagsnedläggningar
bör påskyndas.

LO:s utredningsavdelning har i sin
skrift om ekonomiska utsikter hösten
1969 hävdat den uppfattningen, att låglönesatsningen
i årets avtalsrörelse innebär
ett ökat tryck på lönsamhetssvaga
branscher och företag. Det är väsentligt,
säger man i detta sammanhang, att
se till att nedläggningar kommer till
stånd nu i högkonjunkturen, då det
finns förutsättningar att placera om arbetskraft,
och att de inte genom marginella
lönsamhetsförbättringar också i
dessa branscher kommer att uppskjutas
till nästa lågkonjunktur och då öka de
redan besvärliga sysselsättningsproblemen.

Det finns skäl som talar för en sådan
uppfattning, som den LO:s utredningsavdelning
har gett uttryck för. Jag tycker
dock inte att riksdagens frågestund
är rätt forum för att närmare diskutera
innehållet i olika skrifter.

Herr LEVIN (fp);

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret på min
fråga som han uppenbarligen anser att
jag inte borde ha ställt. Eftersom enligt
inrikesministern riksdagen inte är rätt
forum för en diskussion av denna fråga
skall jag också fatta mig mycket kort.

Jag skulle tro, herr talman, att de tiotusentals
människor — företagare, arbetare
och tjänstemän — som kanske under
många år har verkat inom ett och
samma företag och som häromdagen av
AMS-chefen fick veta att myndigheterna
räknar med en import under 1970-talet av mellan 200 000 och 300 000 utlänningar,
i huvudsak jugoslaver och
italienare, upplever LO:s rekommendation
som någonting smärtsamt för att
inte säga bittert.

Den rekordhöga räntan och den genom
tiderna kanske hårdaste kreditransoneringen
har redan försatt många i
stora svårigheter. LO-förslaget att man
dessutom aktivt skulle verka för att utplåna
svenska företag måste för de berörda
komma som en ren chock, även
om LO-skriften inte anger några direkta
metoder för hur en sådan destruktiv
verksamhet skulle bedrivas.

Jag beklagar att inrikesministern åtminstone
delvis tycks hysa samma åsikt
som LO i förevarande fråga, nämligen
att nedläggningen av svenska företag
skall påskyndas samtidigt som myndigheterna
är beredda att öppna portarna
för hundratusentals utlänningar som
kommer att förorsaka oss stora kostnader
när det gäller att skaffa bostäder,
att tillhandahålla social service och att
anpassa dem till det svenska samhället
över huvud taget.

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. ändrad tobaksbeskattning

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tycker att herr Levin
har liksom missat poängen i mitt
svar. LO har inte gjort något uttalande,
utan herr Levin har läst en sats i en
skrift som LO:s utredningsavdelning
har gett ut. Det kan ju inte vara rimligt
att av regeringen kräva besked om dess
inställning till lösryckta meningar i tidskriftsuttalanden
av olika slag. Det är
fullständigt oriktigt att utgå från det.
Det hela har inte heller haft den formen.
Herr Levin bör vara medveten om
att detta — såvitt jag förstår — inte är
ett uttalande som Landsorganisationens
beslutande myndighet gjort, vare sig genom
sitt representantskap eller genom
sitt sekretariat.

Herr LEVIN (fp):

Herr talman! När Landsorganisationen
på eget förlag ger ut en skrift finns
det anledning att anta att dess innehåll
är ett uttryck för vad man tänker inom
Landsorganisationen. Med hänsyn till
det nära sambandet mellan LO och regeringen
är det berättigat att ställa frågan
om svenska regeringen delar
Landsorganisationens uppfattning. Herr
Holmqvist, låt mig endast säga att jag
anser att det under alla förhållanden är
förkastligt att i ett gott samhället som
det svenska aktivt stimulera nedläggning
av företag och därmed friställa arbetskraft.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. ändrad tobaksbeskattning

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Tistads (fp) fråga angående
ändrad tobaksbeskattning, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 27 november, och yttrade:

Herr talman! Herr Tistad har frågat
mig, när jag ämnar förelägga riksdagen

förslag om ändring av tobaksbeskattningen.

Utformningen av tobaksbeskattningen
har varit föremål för olika utredningar
under senare år. Förra året avgav tobaksskatteutredningen
ett betänkande
i frågan, vari bl. a. föreslogs en omläggning
av skatten på cigarretter från
nu gällande viktbeskattning till en volymbeskattning.
Detta förslag tillstyrktes
av vissa remissinstanser, men avvisades
av andra till förmån för en i
princip oförändrad beskattning. Med
hänsyn härtill ansåg jag, att en omläggning
av tobaksskatten fick anstå
tills vidare, och för dagen är jag inte
beredd att göra något ytterligare uttalande
i frågan.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.

I början av 1968 skrev riksdagen till
Ivungl. Maj:t och begärde en skyndsam
utredning beträffande tobaksbeskattningen
i dess helhet. I sitt betänkande
skrev bevillningsutskottet: »Utskottet

förordar således att tobaksbeskattningen
i dess helhet blir föremål för förnyade
överväganden och att resultatet
härav föreläggs innevarande års höstsession.
»

Detta var alltså 1968. Nu närmar sig
1969 sitt slut utan att något förslag
lagts fram till riksdagen. Det är anledningen
till att jag ställt min fråga till
finansministern.

Det ser ut som om tobaksbeskattningen
var en hård nöt att knäcka för
finansministern.

Våren 1967 anförde bevillningsutskottet
att det var önskvärt att tobaksbeskattningen
utformades efter i förväg
prövade principer om hur skattebelastningen
borde fördelas mellan olika varugrupper.
Utskottet framhöll att frågan
borde bli föremål för prövning
snarast möjligt i hela sin vidd. Med
anledning därav uppdrog finansministern
åt kontrollstyrelsen att göra en ut -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1909

redning. När den utredningen lades
fram visade det sig emellertid att den
inte tagit upp frågan om fördelning av
skatten mellan olika varugrupper.

Förra året uttalade sig bevillningsutskottet
— för all del mycket försiktigt
— om riktlinjerna för en fortsatt
översyn av tobaksbeskattningen i samband
med begäran om en utredning.
Det borde övervägas, enligt utskottets
mening, om man kunde slopa de nuvarande
skatteklasserna och genomföra
en kontinuerlig beskattning, antingen
efter vikt eller efter volym, för att på
det sättet komma ifrån tröskelproblemen.

Efter 1968 års beslut tillsatte finansministern
en ny utredning, som framlade
sitt förslag i november 1968. Det
är uppenbart att remissbehandlingen
av utredningens förslag har berett finansministern
bekymmer. Av allt att
döma är det mycket svårt att finna ett
skattesystem som tillgodoser alla rättvisekrav
och samtidigt är något så
när lätt att tillämpa, särskilt som de
företag som är verksamma inom tobaksbranschen
har lagt upp sin produktion
och försäljning med hänsyn till det nuvarande
skattesystemet och är känsliga
för förändringar som kan vara ogynnsamma
för dem. Som bekant domineras
tobaksbranschen av det statliga företaget.

Jag säger inte detta som någon kritik,
och det innebär inte någon antydan
om att tobaksbolagets intressen
på något obehörigt sätt skulle ha spelat
in. Men det är fullkomligt självklart
att beskattningen, när det gäller en
vara med så hög skattebelastning det
här är fråga om, högst väsentligt påverkar
branschens intressen. Med tanke
på det statliga företagets stora marknadsandel
är det angeläget att staten
utövar sin beskattningsmakt på detta
känsliga område på sådant sätt att beskattningens
konkurrensneutralitet inte
kan ifrågasättas.

Finansministern kan ha goda skäl att
skjuta upp frågan, men kvar står det

Ang. ändrad tobaksbeskattning

faktum att bevillningsutskottet begärt
ett förslag till 1968 års höstriksdag och
att finansminsitern — ännu ett år senare
när 1969 års höstriksdag står inför
sitt slut — inte vill uttala sig om när
riksdagen kan vänta det begärda förslaget.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är kanske ett missförstånd
från frågeställarens sida om
han tror att det inte blivit något förslag
därför att frågan skulle vara speciellt
svårknäckt. Om jag aldrig ställdes
inför besvärligare skattefrågor än
den här, skulle jag känna det som en
befrielse i tillvaron. Men det förhåller
sig litet annorlunda med det problem
vi nu diskuterar.

Marknaden fick en typ av cigarretter
som den svenska producenten
var något irriterad över, och jag tror
att detta bl. a. var anledningen till diskussionen
om en omläggning av skatten
från vikt- till volymbeskattning.

Vi gjorde en utredning om detta vilken
remissbehandlades i vanlig ordning,
men betydelsefulla administrativa
myndigheter gjorde så pass allvarliga
erinringar att vi fick anledning att bli
litet mera betänksamma. Samtidigt kunde
vi avläsa en påtaglig förändring av
konsumtionsvanorna beträffande olika
typer av cigarretter, och detta medförde
att vi bedömde vår första inställning
till den här skattefrågan som avsevärt
mindre viktig än när vi började
intressera oss för den.

Nu föreligger inte samma starka önskemål
om en förändring som tidigare,
vilket har varit förklaringen till att
jag ansett att jag i detta läge inte skulle
hasta fram med ett förslag till riksdagen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag finner det litet förvånande
att finansministern nu säger
att det inte är några svårigheter för -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Om åtgärder mot »sniffning»
enade med att utforma beskattningen
men att det i dag inte föreligger samma
intresse för en ändrad beskattning på
grund av — såvitt jag förstår •— att Tobaksbolaget
numera inte är utsatt för
samma konkurrens som vid det tidigare
tillfället. Kvar står dock att riksdagen
har uttalat en önskan om att få ett förslag
i detta ärende, och jag tycker att
hänsynen till riksdagen borde leda till
att finansministern på något sätt redovisade
detta för riksdagen och inte
bara tiger ihjäl frågan.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Om finansministern i
detta fall kommer fram till slutsatsen
att frågan inte har samma vikt och betydelse
i dag som den hade när den aktualiserades,
kan man naturligtvis omvittna
detta för riksdagen i en eller annan
form. Jag anser dock att detta vittnesbörd
har avgivits i dag som ett svar
på herr Tistads fråga. Jag har inte funnit
någon anledning att ändra på skattereglerna.
Det var mitt svar till herr
Tistad, och det var också ett besked till
kammaren — om herr Tistad kanske
vill gå med på att kalla det för det.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om åtgärder mot »sniffning»

Statsrådet fru ODHNOFF erhöll ordet
för att besvara herr Blomquists (m)
fråga om åtgärder mot »sniffning», vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 25 november, och anförde:

Herr talman! Herr Blomquist har frågat
om jag övervägt några initiativ i
anledning av den s. k. sniffningen av
olika lösningsmedel, som i några fall
den senaste tiden lett till unga människors
död.

När sniffningen fick spridning i vårt
land i slutet på 1950-talet, var det mest
thinner som användes. Med anledning

härav infördes år 1961 ett förbud att
till den som inte fyllt 18 år sälja thinner
eller förtunning, som innehåller
vissa angivna beståndsdelar.

Olika flyktiga lösningsämnen, som
används i berusningssyfte, har en vidsträckt
praktisk användning både på
arbetsplatser och i hemmen. Med hänsyn
härtill har det hittills inte ansetts
praktiskt genomförbart att införa ytterligare
restriktioner i fråga om försäljningen
i detaljhandelsledet. Försäljning
till missbrukare har man i stället sökt
stävja genom frivilliga åtgärder från
handelns sida. Sålunda har Sveriges
Färghandlares riksförbund uppmanat
sina medlemmar att iaktta största möjliga
försiktighet vid försäljning av trikloretylen,
så att detta ämne inte säljs
till personer som kan misstänkas för
att vilja använda varan i berusningssyfte.
Vidare har rekommenderats att trikoretylen
och trihaltiga fläckurtagningsmedel
inte skall säljas genom
självbetjäning utan endast genom manuell
expediering.

De lämpligaste åtgärderna för att förhindra
sniffning hos ungdom är i många
avseenden samma åtgärder som krävs
för att förebygga andra ungdomsproblem.
Här kan mycket vinnas genom
ett intensivt samarbete mellan olika berörda
myndigheter och med ungdomens
egna organisationer. För att stimulera
till ett sådant samarbete utfärdade
Kungl. Maj:t under slutet av år
1968 ett cirkulär till socialstyrelsen och
skolöverstyrelsen m. fl. myndigheter
om intensifierat samarbete mellan barna-
och ungdomsvården samt skolan
och ungdomsorganisationerna för att
främja en gynnsam utveckling och goda
uppväxtförhållanden i övrigt för
barn och ungdom.

Råd och anvisningar rörande samarbetet
mellan dessa och andra organ
håller f. n. på att utarbetas gemensamt
av socialstyrelsen och skolöverstyrelsen.
Sniffningsproblemet kommer därvid
att ägnas särskild uppmärksamhet.

Sniffningsmissbruket är föremål för

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Om studieresor för statliga företagsnämnder

behandling också inom narkomanvårdskommittén.
Kommittén väntas
lägga fram förslag till samlade åtgärder
mot missbruk av vissa rusgivande
och beroendeframkallande medel i sitt
nästa betänkande, vilket beräknas vara
färdigt inom kort. I avvaktan härpå har
jag inte funnit anledning att nu vidta
några ytterligare särskilda åtgärder.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Statsrådet förstår varför
jag har ställt frågan, förstår att här
finns en oro hos de berörda myndigheterna
och framför allt hos många föräldrar.
De tragiska händelser som har
inträffat skrämmer. Därför är jag tacksam
för det utförliga svaret och dess innehåll.

Det är riktigt, som fru Odhnoff antyder,
att vi inte på en gång kan finna de
radikala medel som får sniffningen att
försvinna. Den hör utan tvivel ihop
med det stora problemkomplex som
omfattar olika former av missanpassning,
narkotikabruk och barn- och ungdomskriminalitet.
Här har vi bara att
fortsätta att bygga ett samhälle som ger
allt mindre anledning till att sådana
problem uppkommer. Men även om vi
inte kan komma åt roten till det onda
omedelbart, måste vi göra allt för att
stoppa och förebygga sniffningen. Det
är vi skyldiga ungdomarna och deras
föräldrar i första hand.

Vi har, som statsrådet sade i sitt svar,
sedan 1950-talet haft sniffningsepidemier
bland yngre tonåringar, och de
har kommit periodvis. För de flesta
ungdomar är det fråga om ett tillfälligt
missbruk, men somliga blir beroende
av medlet och fortsätter under längre
tid. Som bekant innebär sniffning att
man inandas ånga från lättflyktiga lösningsmedel
med ruseffekt på det centrala
nervsystemet.

Det var också riktigt som påpekades
i svaret att thinnersniffningen för en
del år sedan stoppades, men vi vet att
viss thinnersniffning hela tiden har fö -

rekommit. Den senaste tiden har trildoretylen
och solution som innehåller
trikloretylen blivit populära som sniffningsmedel
i vissa delar av landet.

Jag är tacksam för vad statsrådet säger
om de råd och anvisningar som vi
har att vänta och för att dessa råd och
anvisningar kommer att bli utfärdade
gemensamt av socialstyrelsen och skolöverstyrelsen.
Jag tycker att det är
mycket värdefullt att på detta sätt ha
manifesterat ett klart samarbete mellan
dessa båda styrelser.

Upplysningen om att narkomanvårdskommittén
arbetar med sniffningsbruket
är också mycket värdefull. Såsom
jag ser det är en kontinuerlig upplysning
i denna fråga A och O — upplysning
till föräldrar och barn via skolstyrelserna,
via de sociala nämnderna,
via hälsovårdsnämnden. Jag vill tillägga
att jag hoppas att socialstyrelsen
fortsätter med de kontakter som den redan
har med branschorganisationerna.
Det är mycket viktigt. De har visat sig
mycket förstående. Vi har också på det
lokala planet mycket goda erfarenheter
av tillmötesgående från affärsmännens
sida. Man måste fortsätta med ett samarbete
på just denna punkt. Om man
kan komma vidare, t. ex. med en sådan
upplysning på alla förpackningar
att det klart framgår att innehållet är
livsfarligt att inandas, så vore det något
att sträva efter.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om studieresor för statliga företagsnämnder Herr

statsrådet LÖFBERG erhöll ordet
för att besvara herr Lindblads (fp)
fråga om studieresor för statliga företagsnämnder,
vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 18 november,
och yttrade:

Herr talman! Herr Lindblad har frågat
mig om jag vill medverka till så -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Om studieresor för statliga företagsnämnder

dana bestämmelser att statliga företagsnämnder
stimuleras till studieresor som
kan ge ledamöter och suppleanter ökad
kunskap om resp. verks eller företags
förhållanden.

Jag förutsätter att frågan avser företagsnämnderna
inom statsförvaltningen.

Allmänt vill jag framhålla att företagsnämndernas
verksamhet har fått
ökad betydelse genom de vidgade arbetsuppgifter
och befogenheter som givits
nämnderna genom de nya bestämmelserna
i kungörelsen (1968: 104) om
företagsnämnder m. m. inom statsförvaltningen.
Utbildningen av nämndledamöter
är för närvarande intensiv. För
att göra samarbetet mellan myndigheterna
och de anställda ännu effektivare
har inrättats ett centralt samarbetsråd
för personalfrågor in. m. inom statsförvaltningen.
Nämndverksamheten torde
även stimuleras av den pågående
debatten i frågor om företagsdemokrati
och av den försöksverksamhet som initierats
av delegationen för förvaltningsdemokrati.
Jag anser mig kunna konstatera
att aktiviteten inom företagsnämnderna
under senare tid ökats på
ett glädjande sätt.

Enligt företagsnämndskungörelsen
skall nämnd hålla ordinarie sammanträde
minst en gång varje kalenderkvartal.
I kungörelsen regleras vidare
den ersättning som utgår till nämndledamot
och suppleant som inträder i
ledamots ställe. Bestämmelserna, som
tillkommit efter överläggningar med de
statsanställdas huvudorganisationer, innebär
rätt till lön utan löneavdrag, dagarvode
enligt kommittékungörelsen
(1946:394) samt i förekommande fall
resekostnadsersättning och traktamente
som vid tjänsteresa.

Vad särskilt gäller den av herr Lindblad
upptagna frågan vill jag anföra
följande.

Var sammanträde skall äga rum anges
inte i kungörelsen. Ingenting hindrar
därför nämnd att sammanträda på annan
plats än myndighetens centralort,
om detta anses ändamålsenligt för

nämndens verksamhet. Särskilt vid verk
med regional eller lokal förvaltning kan
det vara lämpligt att förlägga sammanträde
till verkets skilda arbetsplatser
för att därigenom bereda nämnden vidgad
kännedom om förhållandena inom
verket.

Enligt min mening öppnar således de
gällande bestämmelserna möjlighet till
studieresor i det syfte som herr Lindblad
avser.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet
för ett som jag tycker positivt besked
om studieresor för företagsnämnderna,
särskilt hans uttalande att det kan vara
lämpligt för verk med regional eller
lokal förvaltning att förlägga sina sammanträden
till verkets skilda arbetsplatser.

Bakgrunden till min fråga är att en
verkschef resonerade på det sättet och
ordnade en studieresa. Denna granskades
av JO som fann dels att suppleanterna
inte borde ha varit med på resan,
dels att resan inte var motiverad. På den
kritiken reagerade särskilt de fackliga
organisationerna. Försvarstjänstemannen
fann för sin del JO:s utslag oacceptabelt,
i synnerhet som det kan bli prejudicerande.
Det innebär, ansåg tidningen,
»att ekonomiska bagateller får
företräde framför faktisk företagsdemokrati.
I så fall blir nämndavtalet inte
värt det papper det står skrivet på. Vilken
chef törs i fortsättningen ta något
initiativ, om han riskerar att få en
knäpp på näsan av JO? Utslaget kan
sabotera hela samarbetstanken.»

Jag finner statsrådets klargörande
vara sådant att det inte längre bör råda
någon tvekan för vare sig organisationer
eller chefer i detta avseende.

Av de statliga företagsnämndernas
regier framgår att suppleanter inte kan
få ersättning i samband med studieresor.
Möjligen kan man hävda att om
det gäller en studieresa i samband med
att man håller ett sammanträde, så är

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Ang. statens järnvägars framställning om taxehöjningar

det kanske ett större argument för att
låta suppleanterna delta än vid ett sammanträde
i hemorten. Det viktiga är
emellertid att vi har fått ett klargörande,
och jag ber än en gång att få tacka
statsrådet för det.

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Herr Lindblad och jag
är ju i stort sett överens, och det skulle
kanske inte finnas anledning för mig
att tillägga något. Men eftersom herr
Lindblad påpekade problemet med ersättning
till suppleanterna vid studieresor
så kanske ändå ytterligare ett tillrättaläggande
på den punkten kan vara
på sin plats.

Jag håller med herr Lindblad om att
det också kan vara önskvärt att suppleanterna
i företagsnämnderna i möjligaste
mån följer nämndverksamheten
och sätter sig in i verkets förhållanden.
Men det behöver inte betyda att suppleanterna
är närvarande vid alla sammanträden
eller deltar i alla studieresor.
Suppleant bör enligt nämndsreglerna
vara personlig ersättare. Det är
väl då naturligt att en ordinarie ledamot
informerar sin suppleant om åtminstone
viktiga delar av verksamheten
i nämnden och låter honom ta del av
den dokumentation som deltagarna i en
studieresa har fått.

Man kan inte heller bortse från de
svårigheter som kan finnas inom en
myndighet att samtidigt vara av med
ett så stort antal anställda som det
skulle bli fråga om. Vid den studieresa
som herr Lindblad åberopade hade
alla suppleanter följt med. Det är klart
att sådant i och för sig kan vara önskvärt,
men de nuvarande nämndsreglerna
ger inte underlag för ersättning i
sådana sammanhang. Vissa praktiska
svårigheter kan också vara förenade
med att alla suppleanter alltid skall delta
i nämndens sammanträden på främmande
ort. Nämnderna kan ju ofta ha
14—18 suppleanter.

Vi är alldeles överens om att man

på olika vägar ytterligare skall söka
stimulera nämndverksamheten. Den är
ett viktigt inslag i utvecklingen mot en
fördjupad företagsdemokrati. Enligt min
mening är de statsanställda ganska väl
gynnade när det gäller att få ersättning
för kostnader i samband med studieresor
och den studieverksamhet som
måste vara ett underlag för företagsnämndernas
arbete i stort.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag tror inte heller att
det är någon stor meningsskillnad i och
för sig. Om man vill vara litet drastisk
kan man säga att när vi i det här huset
sammanträder och fattar beslut är det
inte så nödvändigt att suppleanterna
är med, men när vi gör studieresor finns
det en klar tendens till att ganska många
suppleanter får följa med. Det är inte
alldeles orimligt, ty studieresan ger en
bakgrund, en information som är bra att
ha i framtiden när det gäller att fatta
beslut. När en suppleant någon gång
kallas in att fatta beslut är det bra för
honom att veta hur exempelvis vederhörande
verks anläggning uppe i Norrbotten
eller nere i Skåne ser ut. Detta
argument talar för att det kanske är
mer angeläget att låta suppleanter följa
med då det gäller studieverksamhet än
när det gäller att fatta beslut i ett antal
förelagda frågor.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. statens järnvägars framställning
om taxehöjningar

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING
erhöll ordet för att besvara herr Strandbergs
(m) fråga angående statens järnvägars
framställning om taxehöjningar,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 18 november, och anförde: -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. statens järnvägars framställning om

Herr talman! Herr Strandberg har
frågat mig om jag är beredd följa den
hemställan som i början av november
riktats av länsstyrelserna i de fyra nordligaste
länen avseende uppskjutande av
ställningstagande till S,T:s framställning
om taxehöjningar i avvaktan på den
mera motiverade framställningen om
åtgärder för att integrera transportpolitiken
med regionpolitiken som
länsstyrelserna avser förelägga Kungl.
Maj :t.

Som bekant har regeringen numera
godkänt SJ:s förslag till taxehöjning.
Skälen för en sådan bar tidigare utvecklats
i svaren på ett antal interpellationer
och enkla frågor.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Svaret på min enkla fråga
är onekligen litet rumphugget, men
jag förstår att statsrådet inte kan svara
på annat sätt än han nu gjort.

Det är nu klarlagt att regeringen har
fastställt de taxehöjningar som SJ tidigare
hade föreslagit. Låt mig direkt
säga att jag livligt beklagar detta regeringens
ställningstagande. Vi hade tillfälle
i går att diskutera transportpolitiken,
och då framhöll kommunikationsministern
att han tänkte sig att en bit
in på nästa år ta upp frågan om samordning
av trafikpolitiken och lokaliseringspolitiken.
Det är klart att man
måste hälsa med tillfredsställelse att regeringen
änligen sätter i gång och tar
itu med den problematik som vi har visat
på under ett långt antal år. Dessa
problem måste tas upp till lösning. Man
kommer emellertid inte ifrån att taxorna
är vad de är i dag och att de nya
träder i kraft den 1 januari. Självfallet
kommer detta att drabba just de landsdelar
som har problem med de långa
avstånden att brottas med.

Jag kan inte finna annat än att regeringens
ställningstagande i denna fråga
inte tar rimlig hänsyn till vad länsstyrelserna
i de fyra nordligaste länen

taxehöjningar

framhållit i skrivelse till kommunikationsdepartementet.
I denna skrivelse
säger länsstyrelserna att de med största
allvar ser på de ständigt stegrade transportkostnadernas
verkningar på näringslivet
i Norrland. I denna mycket
bekymmersamma situation begärde länsstyrelserna
att regeringen skulle vänta
med de höjningar som då aviserats.

Herr talman! Regeringens löftespolitik
om sysselsättning i norra Sverige
rimmar verkligen illa med den politik
som regeringen i verkligheten för. Statsrådet
Norling sade i går att man inom
regeringen skall överväga hur man skall
kunna samordna transportpolitiken med
lokaliseringspolitiken. Varför kan regeringen
aldrig någonsin i detta hänseende
handla med lika stor skyndsamhet
som i en del andra frågor? I går påtalades
det till och med att man nästan
håller på att sätta demokratins spelregler
åt sidan då det gäller att vara mycket
snabb. Men här skall man överväga,
och tiden går. Herr statsrådet kommer
väl ihåg det gamla uttryckssättet: Medan
gräset växer dör kon. Det hade varit
mycket mera på sin plats och mera
hederligt om vi hade fått ett klart besked
från statsrådet, att nu skall vi per
omgående se till att lösa dessa problem
— lösa dem, inte bara överväga dem.

Jag tror att hela befolkningen i norra
Sverige — det var från det hållet frågeställningen
aktualiserades —- känner
stor besvikelse över regeringens handlingssätt.
Det duger inte längre — och
jag talar klarspråk på den punkten —-att ständigt få vara med om PR-verksamhet
och stora jippon, då regeringen
lägger fram Norrlandspaket och liknande
och man så småningom kan dissekera
dem och konstatera att det var
ändå inte så mycket.

Herr statsrådet, jag beklagar att ni
har handlat som ni gjort i detta sammanhang.
Än en gång vill jag understryka:
Handla lika snabbt i denna
frågeställning som ni gör i många andra!
Det vore mycket önskvärt.

Torsdagen den 4 december 19G9

Nr 40

Ang. statens järnvägars framställning om taxehöjningar

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag tänker inte ta upp
någon längre diskussion med herr
Strandberg om motiven till höjningen
av SJ:s taxor, eftersom vi, som jag
nämnde i mitt svar, vid flera tillfällen
under senare tid har diskuterat dem
både i interpellationsform och i form
av svar på enkla frågor.

Det går inte, herr Strandberg, att
bara genom att höja rösten övertyga om
att den trafikpolitik som fastlades 1963
och som åtminstone tills vidare, åtminstone
tills riksdagen har bestämt sig för
en annan trafikpolitik än den, skall
ändras. Det går inte att lägga några dimridåer
över det som beslutades om kostnadsansvaret
för de olika trafikgrenarna.
Det kommer herr Strandberg, såvitt
jag förstår, inte att klara.

Jag vill nu, herr talman, för vilken
gång i ordningen vet jag inte, för dem
som eventuellt inte redan har ledsnat
på detta förklara att taxeförslaget var
betingat av inträffade kostnadsökningar,
främst på lönesidan. Vid den taxehöjning
som företogs den 1 juni i år
kunde man bara delvis beakta konsekvenserna
i kostnadshänseende av de
nya löneavtalen för 1969 och 1970. Dessa
löneavtal träffades som bekant först
senare, och avtalsuppgörelsen har för
SJ med dess personalintensiva verksamhet
varit mycket kännbar. Den innebär
en total ökning av personalkostnaderna
med inte mindre än 12 procent.

Nu är det inte — som herr Strandberg
också tycks föreställa sig —• på det
sättet att SJ genom taxehöjningen på
enklast tänkbara sätt skulle försöka
komma ifrån sina problem. SJ:s förslag
bygger på att kostnadsökningen bara
delvis skall täckas genom avgiftshöjningar.
I övrigt förutses en kombination
av åtgärder som innefattar både rationalisering
och aktivare marknadsföring.

Det bör vidare nämnas att vid genomförandet
av den taxehöjning som nu
sker kommer det ändå att kvarstå en
betydande brist i förhållande till det

för SJ uppställda avkastningskravet.
Bristen kommer under detta budgetår,
om man bortser från vissa bokslutsdispositioner,
att vara av storleksordningen
100 miljoner kronor, detta sagt för
att skingra eventuella föreställningar
hos herr Strandberg om ett oresonligt
krav på kostnadstäckning från SJ:s sida.

Eftersom herr Strandberg och jag
även i går hade ett meningsutbyte i
samband med diskussionen om trafikpolitiken,
är jag angelägen att konstatera
liksom jag gjorde i går — även om
jag förstår att herr Strandberg med all
rätt kan mena att detta inte hör samman
med denna fråga — att vi bör hålla

1 minnet att när vi börjar år 1970 så
inträffar på transportmarknaden följande
ting:

Statens järnvägar höjer sina taxor
med i genomsnitt 6 procent. Statens
järnvägar ombesörjer inte fullt 50 procent
av godstransporterna i landet. I
samma ögonblick höjer lastbilarna sina
tariffer med 8 procent. De ombesörjer
mer än 50 procent av godstransportarbetet.
Som jag sade i går bör man väl
ändå i renlighetens intresse konstatera
— åtminstone i marginalen — när man
diskuterar vad som händer på statens
järnvägars sida att svenska folket efter
årsskiftet kommer att få betala för mer
än hälften av alla transporter 2 procent
mer i fraktkostnader än om det hade
gällt en kostnadsökning motsvarande
SJ:s. Det är en kostnadsökning som vi
alla får betala. Vad tror herr Strandberg
att det betyder att över hälften av godstransporterna
belastas med ytterligare

2 procent i fraktkostnader? Utan att ha
tillgång till några exakta siffror skulle
jag föreställa mig att det kan röra sig
om hundratals miljoner kronor.

Slutligen vill jag — också denna gång
bara marginellt — tillägga att när man
hör herr Strandberg så känner man inte
igen hans husorgan Svenska Dagbladet,
som dagen efter beslutet om SJ :s taxehöjning
konstaterade att regeringen åtminstone
i det ögonblicket fattade ett

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Om enhetliga sjövägmärken
riktigt beslut. I övrigt gör jag inga kommentarer
till vad tidningen i fråga har
skrivit.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Det var inte bär fråga
om att höja rösten, herr kommunikationsminister,
utan bara om att höja
taxorna! Det är det senare vi diskuterar.

Jag är medveten om att vi inom ramen
för en enkel fråga inte kan ytterligare
diskutera vad 1963 års trafikpolitiska
beslut innebär. Så mycket känner
jag emellertid till, herr statsråd, att
även i detta beslut ingick att man skulle
ta hänsyn till de lokaliseringspolitiska
aspekterna, inte sant?

När det gäller den nu aktuella höjningen
bör vi komma ihåg att den är
procentuell. Den slår således hårdast
på de långa sträckorna. För någon vecka
sedan polemiserade kommunikationsministern
och jag mot varandra då
jag påtalade detta. Jag frågade om statsrådet
inte var villig att med mig diskutera
frågan om avståndskostnaderna.
Jag fick gå upp ett par gånger i talarstolen
för att över huvud taget få något
svar på min fråga. Liksom då håller
inte heller det resonemang som statsrådet
för nu. Han påpekar att den 6-procentiga
höjningen från SJ:s sida gäller
inte fullt 50 procent av godstransportarbetet
och gör i samma andetag gällande
att det i alla fall är en höjning
som är 2 procent lägre än den som företas
på lastbilssidan.

Herr talman! Det brukar vara så att
vi här i riksdagen kan syssla med statistiska
kalkyler i all oändlighet. Men
vi får inte glömma bort att det här inte
bara är fråga om en höjning med 6 procent.
SJ har under de senaste två åren
höjt sina taxor med totalt inte mindre
än 20 procent. Från vilken tidpunkt
skall vi börja våra statistiska jämförelser?
Den frågan har man nog enligt
min mening inte någon som helst glädje
av i detta sammanhang. Försöker

statsrådet ta upp en diskussion om en
differens på 2 procent, svarar jag precis
som jag gjorde i går, när statsrådet
förklarade sig villig att samla representanter
för regeringen, liksom SJ-generalen
och även företrädare för lastbilsägarna
för resonemang i syfte att lösa
avståndskostnadsfrågan. Då svarade
jag: Gärna! Gör det, men kom ihåg
vilket besked ni kommer att få! Ni kommer
att få höra att den regering som
nu har gått med på SJ:s taxehöjningar
inte skall klanka på andra trafikgrenar
för att de genomfört prishöjningar vilka
självfallet beror på att samma regering
har lagt kostnader på dessa trafikgrenar.
Statsrådet känner mycket väl
till hur fordonsbeskattningen, drivmedelsbeskattningen
o. s. v. successivt har
höjts.

Tyvärr är detta inte en interpellationsdebatt.
Det skulle ha varit en stor
glädje för mig om så varit fallet. Inom
ramen för den enkla frågan får jag dess
värre inte ta mera tid i anspråk för att
diskutera med kommunikationsministern.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om enhetliga sjövägmärken

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING
erhöll ordet för att besvara herr Schötts
(m) fråga om enhetliga sjövägmärken,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 27 november, och yttrade: Herr

talman! Herr Schött har frågat
mig om jag vill medverka till att enhetliga
sjövägmärken snart införs i vårt
land.

Märken som markerar grund i farleder
och utomskärs är sedan länge i huvudsak
enhetliga inte bara i vårt land
utan i stora delar av världen.

Om utformningen av märken som anger
fartbegränsning, förbud mot ank -

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

ring, begränsning i rätten att använda
vattenområde för vattensport eller liknande
föreskrifter har vi inga författningsbestämmelser.
En viss enhetlighet
uppnås ändå genom att myndigheterna
i ärenden om sådana föreskrifter inhämtar
yttrande av sjöfartsverket bl. a.
i frågan om märkenas utformning.

Sjöfartsverket föreslog år 1967 att
Kungl. Maj :t skulle meddela bestämmelser
om sjövägmärken. Enligt förslaget
skulle märkena utformas efter samma
principer som vägmärkena till lands.
Bl. a. skulle märkenas innebörd tillkännages
genom -ymboler i de fall då det
är möjligt.

Vid nordiska överläggningar med anledning
av sjöfartsverkets förslag har
framkommit att förutsättningar f. n.
saknas att få till stånd särskilda regler
om sjövägmärken som är gemensamma
för de nordiska länderna. Vid överläggningar
sattes det i fråga om det är
lämpligt att Sverige går sin egen väg i
detta hänseende allra helst med hänsyn
till att arbete pågår inom FN:s Europakommission
(ECE) för att få till
stånd enhetliga europeiska sjövägmärken
enligt symbolprincipen.

I avvaktan på resultatet av det pågående
arbetet inom ECE har jag ännu
inte tagit ställning i frågan om regler
om enhetliga sjövägmärken.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Först ber jag att få tacka
kommunikationsministern för svaret
på min fråga. Det var ju ett relativt utförligt
svar, men trots det var det ur
min synpunkt icke tillfredsställande.

Jag måste inledningsvis understryka
det anmärkningsvärda i att vi inte redan
har enhetliga sjövägmärken i vårt
land. Alla skulle förvisso finna det
orimligt, om vi på land vid våra vägar
hade olika skyltar för fartbegränsningar
etc. i olika län. I princip är det naturligtvis
lika orimligt att ge sjövägarna
olika skyltar i de olika länen, men så
är alltså förhållandet. I skärgårdarna

Om enhetliga sjövägmärken
finns det nu en rik flora av förbudstavlor
med varierande färg, storlek, form
ocli text. Tydligt är också att alla länsstyrelser
som utfärdar kungörelser om
fartbegränsning inte har samma uppfattning
om hur skyltarna skall se ut.

Båtsporten i vårt land har haft en
glädjande utveckling under senare år.
Allt fler människor har skaffat sig båt.
Enligt uppgift finns i det här landet
cirka 600 båtklubbar, och det finns mer
än en halv miljon fritidsbåtar. Många
båtägare ger sig ut på allt längre båtfärder.
De bör då kunna räkna med att
sjövägmärkena överallt är likadant utformade.
Genom att de i princip skulle
vara utformade på samma sätt som vägmärkena
på land skulle de också vara
lätta att observera, vilket är en given
fördel. Härtill kan fogas natur- och
miljövårdssynpunkter. Enligt sjöfartsverkets
förslag med symboler skulle
skyltarna bli mindre och inte så störande.

Så inom parentes en annan sida av
problemet. För närvarande ombesörjes
och bekostas uppsättningen av farttavlor
etc. till sjöss av den som begärt
fartbegränsningen, i allmänhet vederbörande
kommun. Det borde finnas anledning
överväga om inte uppgiften
helt eller delvis borde övertas av sjöfartsverket,
som redan nu har hand om
utprickningen. Den sammanlagda kostnaden
borde på det sättet bli mindre.
Tavlorna kunde tillverkas i stora serier,
och sjöfartsverket har personal som kan
det här arbetet och ändå är ute i liknande
uppdrag. Jag har varit i tillfälle
att ta del av sjöfartsverkets förslag till
enhetliga sjövägmärken. Förslaget lär
ha varit ute på remiss i två omgångar.

Att frågan diskuteras med de övriga
nordiska länderna finner jag helt i sin
ordning. Däremot är det väl mera tveksamt
om våra svenska båtägare har så
mycket gemensamt med dem som färdas
på kontinentens kanaler. Att ytterligare
avvakta arbetet inom ECE kan
väl därför knappast vara motiverat.

Såvitt jag förstår är det angeläget att

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. lokalisering till Sannas av en plutoniumfabrik

frågan om enhetliga sjövägmärken nu
snarast får sin lösning. Sjöfartsstyrelsen
framlade ett förslag våren 1967 avsett
att träda i kraft den 1 juni sagda
år. Jag vill avsluta mitt anförande med
att vädja till statsrådet Norling att söka
medverka till att ärendet nu inte uppskjutes
ytterligare, utan att vi kan få
fram de nya bestämmelserna, helst till
sommaren 1970.

Herr talman! Jag ber än en gång få
tacka statsrådet för svaret.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Sjöfartsverkets förslag
har klara förtjänster. Om vi genomför
det nu, kan vi emellertid få ett sanktionerat
provisorium, som vi inom en
nära framtid finner att vi bör ändra för
att våra märken mera skall harmoniera
med de märken som används i andra
delar av Europa. Såsom exempel på att
missförstånd kan uppkomma kan jag
nämna att fartbegränsningsskyltarna
enligt båda systemen har enbart siffror,
men att siffrorna i det ena fallet betyder
kilometer i timmen och i det andra
fallet knop.

Även trafiken med fritidsbåtar blir
alltmer internationell. Jag kan nämna
att Finland redan använder ECE:s märken
vid Saima kanal. Det kan vara att
föredraga att välja ett system, som har
sina brister men som är enhetligt inom
flera länder, framför ett system, som
kanske i sig är bättre men som vi kan
bli ensamma om. Även om det är angeläget
att vi snart får enhetliga sjövägmärken,
är det nog klokt att vänta ännu
en tid tills vi bättre kan bedöma vilket
system av sjövägmärken vi bör välja.
Men frågan bör naturligtvis inte förhalas.
Under tiden kan myndigheterna se
till att vi får så bra märken som möjligt.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
även för denna komplettering av sva -

ret. För min del har jag den uppfattningen
att sjöfartsverket 1967 ansåg
detta vara en angelägen fråga. Jag utgår
från att sjöfartsverket alltjämt är av
samma åsikt.

Det hade varit av intresse att höra
om statsrådet känner till hur detta ärende
behandlas i ECE och när ett avgörande
där kan väntas. Som jag har uppfattat
det är dock vår främsta uppgift
att ordna denna fråga för de svenska
medborgarna och för deras båtfärder
i vårt land. Där är förhållandena nu
alltså inte tillfredsställande.

Jag vill framhålla att detta inte är en
liten fråga. Den intresserar och berör
många. Jag kunde emellertid av statsrådets
senaste inlägg förstå, att han
själv har den uppfattningen att onödigt
dröjsmål här bör undvikas. Det är jag
tacksam för.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. lokalisering till Sannäs av en
plutoniumfabrik

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
LUNDKVIST, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Wirténs
(fp) interpellation angående lokaliseringen
till Sannäs av en plutoniumfabrik,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Wirtén har frågat
mig om jag anser att en lokalisering av
AB Atomenergis upparbetningsanläggning
till Sannäs är lämplig med hänsyn
till riksplaneringens syften och krav,
behovet av fritidsområden och riskerna
för skadlig miljöpåverkan. Vidare frågar
herr Wirtén om jag vill medverka
till att en förutsättningslös utredning
görs och öppet redovisas om alternativa
lokaliseringsorter för en anläggning av
denna typ, där hänsyn tas till riksplaneringens
syften och miljövårdens krav.

Det slag av anläggning som interpel -

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Ang. lokalisering till Sannäs av en plutoniumfabrik

lanten avser används för att genom omhändertagande
och bearbetning av utbrända
radioaktiva uranelement från
kärnkraftverk återvinna uran och plutonium
för bränsleändamål. Härvid
uppstår vissa radioaktiva restprodukter
som måste förvaras under lång tid. Det
är oklart om en sådan anläggning över
huvud taget kommer att bli aktuell i
Sverige under överskådlig tid. För närvarande
pågår utredning om det framtida
behovet av dylika anläggningar inom
Foratom, ett europeiskt samarbetsorgan
för industrier inom kärnenergiområdet.
Enligt preliminära bedömningar
skulle det finnas ekonomiskt underlag
för två anläggningar i Europa
under första hälften av 1980-talet. Bl. a.
ekonomiska, tekniska och handelspolitiska
faktorer kommer att avgöra till
vilka länder anläggningar lokaliseras.
En eventuell anläggning i Sannäs eller
på annan plats i Sverige, med inriktning
på den nordeuropeiska marknaden,
kan enligt dessa bedömningar tas
i bruk tidigast i början av 1980-talet.
Blir det inte något europeiskt samarbete
på detta område ter sig frågan om
en svensk anläggning mera oviss. Enligt
vad jag har inhämtat kommer ett eventuellt
beslut om uppförande av en upparbetningsanläggning
i Sverige inte att
aktualiseras före år 1975.

AB Atomenergi har i början på 1960-talet studerat ett tiotal platser utmed
kusterna i Syd- och Mellansverige med
avseende på deras lämplighet som lokaliseringsort
för en upparbetningsaniäggning.
De bästa förutsättningarna ansågs
enligt dessa studier föreligga vid Sannäs,
där bolaget beslöt företa markreservationer.
För en del av det område
interpellanten avser lämnade Kungl.
Maj:t tillstånd till köp år 1965. Prövning
av förvärvsärende för återstående del
är ännu ej avslutad. Markförvärven får
ses som en åtgärd från AB Atomenergis
sida för att i god tid försäkra sig om
mark som fyller de av bolaget ställda
kraven. Markreservationen kommer inte
att påverka behandlingen av en even -

tuell koncessionsansökan från bolagets
sida.

Skulle uppförandet av en upparbetningsanläggning
i Sannäs bli aktuellt
kommer frågan att prövas bl. a. enligt
miljöskyddslagen och atomenergilagen
samt vid fastställande av stadsplanen.
Genom sedvanlig remissbehandling ges
berörda myndigheter och expertorgan
tillfälle att yttra sig. Säkerhetsfrågorna
kommer härvid att ägnas särskilt
intresse, inte bara säkerheten inom och
i närheten av anläggningen utan även
säkerheten vid transporter till och från
denna.

Som underlag för dessa bedömningar
krävs att bolaget lämnar detaljerade ritningar,
tekniska beskrivningar och övriga
upplysningar av intresse.

Det finns i dag ingen möjlighet att
ta ställning till lämpligheten att uppföra
en upparbetningsanläggning i Sannäs.
Vi har otillräckliga kunskaper om hur
en sådan kan komma att se ut och vilka
effekter den kan få på sin omgivning.
Om och när ett ärende aktualiseras, vilket
alltså inte beräknas bli fallet förrän
tidigast om fem år, kommer det naturligtvis
att prövas noggrant ur bl. a. de
aspekter herr Wirtén nämner.

Behovet av fritidsområden m. m. som
interpellanten berör beaktas i de pågående
förarbetena för en fysisk riksplanering.
Material från detta arbete har
redan publicerats och kommer att publiceras
successivt. Målsättningen är att
år 1971 redovisa en första skiss till en
fysisk riksplan. I det materialet skall
belysas omfattningen och tyngden av
de skilda intressen som gör eller kan
komma att göra sig gällande längs våra
kuster. Att tillsätta ytterligare utredningar
i frågan är inte aktuellt.

Herr WIRTÉN (fp) :

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min interpellation — det innehåller
en del klargörande fakta som
jag tror kommer att inregistreras med
tillfredsställelse, naturligtvis främst i

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. lokalisering till Sannas av en plutoniumfabrik

Västsverige men också i landet i övrigt,
eftersom det här rör sig om en fråga
med riksintresse, ja faktiskt med ännu
vidare aspekter; här kommer också europeiska
intressen in i bilden.

Tyvärr kvarstår dock åtskilliga frågetecken,
och kanske har ytterligare några
tillkommit genom civilministerns
svar. Jag skall därför be att få kommentera
svaret på några punkter.

Först vill jag konstatera att statsrådet
slår fast: »Det är oklart om en sådan
anläggning över huvud taget kommer
att bli aktuell i Sverige under överskådlig
tid.» Vilken tidrymd som avses med
begreppet »överskådlig tid» är naturligtvis
svårbestämt. Men av fortsättningen
framgår att oklarheten kan förbytas
i klarhet genom resultaten av de pågående
utredningarna inom det europeiska
samarbetsorganet för industrier inom
kärnenergiområdet, Foratom.

I den trevande och undrande debatt
som förts kring Sannäsprojektet har
det europeiska perspektivet funnits
med. Det har sagts att bland andra
Frankrike och Norge har intresse av att
utnyttja den eventuella anläggningen.
Av svaret framgår att preliminära bedömningar
— jag förmodar inom Foratom
— visar att det finns ekonomiskt
underlag för endast två anläggningar i
hela Europa under förra hälften av
1980-talet. Den uppgiften tyder enligt
min mening på att intressenterna i den
eventuella anläggningen i Sannas blir
betydligt fler europeiska länder än de
två jag nämnde. Innebär inte det, i så
fall, att denna anläggning skulle medföra
avsevärt större miljöhot än vad
som framkommit av den hittills förda
debatten?

Jag ställer frågan också mot bakgrund
av de fakta som finns presenterade i
materialredovisningen från den fysiska
riksplaneringsgruppen i statsrådet
Lundkvists eget departement. Där uppges
i bil. 7 att en bearbetningskapacitet
av cirka 500 ton per år är den ur ekonomisk
synpunkt minsta lämpliga storleken
på en anläggning, och att vid slu -

tet av 1970-talet förbrukningen av reaktorbränsle
i Sverige kan vara så stor
att en sådan anläggning är motiverad.

De undersökningar av lokaliseringsmöjligheterna
som utförts av AB Atomenergi
har också baserats på en anläggning
med den kapaciteten. Men, herr
statsråd, om min slutsats är att ett flertal
europeiska länder skall transportera
sina utbrända uranelement till en eventuell
anläggning i Sannäs är riktig måste
det väl bli en betydligt större upparbetningsanläggning
än den man talar
om i den av mig åberopade bilagan?

Denna fråga är också intressant mot
bakgrund av vad som sägs längre fram
i interpellationssvaret: »Blir det inte
något europeiskt samarbete på detta
område ter sig frågan om en svensk anläggning
mera oviss.» Innebörden i den
meningen måste väl vara att intresset
för att bygga en industri av detta slag
enbart för det svenska behovet är ytterst
litet. Skall någon byggas måste det
vara en större anläggning. Men hur stor
skall en sådan anläggning vara och vilka
ökade risker kommer den att medföra
i förhållande till dem som hittills
är kända?

Ytterligare en fråga tränger sig på i
anslutning härtill, nämligen: Vad skall
man göra med de utbrända uranelementen
från de befintliga och planerade
kärnkraftverken i Sverige om ingen
upparbetningsanläggning kommer till
stånd och inte heller ett europeiskt
samarbete kan etableras? En atomreaktor
av nu använd typ och med en effekt
på 400 megawatt lämnar enligt uppgift
cirka 20 ton per år, och det är fråga
om en mycket riskabel materia med
stor radioaktivitet.

Det som kanske mer än något annat
fått upparbetningsanläggningen i Sannäs
att framstå som ett projekt på väg
att realiseras är dels det markförvärv
som AB Atomenergi redan fått göra,
dels den framställning om ytterligare
markförvärv som nu är under prövning.
Beträffande det aktuella markförvärvet
förtjänar nämnas att meningarna hos

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Ang. lokalisering till Sannas av en plutoniumfabrik

de myndigheter som yttrat sig i ärendet
varit delade. Sålunda har länets
naturvårdsråd avstyrkt markförvärvet
och statens planverk är efter samråd
med statens naturvårdsverk inte berett
att tillstyrka förvärvet.

Civilministern gör enligt min uppfattning
ett ganska kategoriskt uttalande i
den här frågan vilket jag gärna vill fästa
kammarens uppmärksamhet på. Han
säger så här: »Markreservationen kommer
inte att påverka behandlingen av
en eventuell koncessionsansökan från
bolagets sida.»

Detta och flera andra uttalanden i civilministerns
interpellationssvar tyder
på att regeringen håller alla dörrar
öppna och skjuter frågans avgörande
minst fem år framåt i tiden. Det antyder
även exempelvis följande citat:
»Det finns i dag ingen möjlighet att ta
ställning till lämpligheten att uppföra
en upparbetningsanläggning i Sannäs.
Vi har otillräckliga kunskaper om hur
en sådan kan komma att se ut och vilka
effekter den kan få på sin omgivning.»

Personligen är jag tacksam för att civilministern
tycks ha denna strävan att
göra sig fri från varje bindning till lokalisering
av en sådan anläggning till
Sannäs. Ur fritidssynpunkt är det ändå
fråga om ett av de mest attraktiva områden
vi har i hela landet. Länets naturvårdsråd
erinrar i sitt yttrande om
att kuststräckan från Fjällbacka upp till
norska gränsen, bortsett från Strömstad,
hittills har betraktats som ett reservat.
Hur attraktivt detta område är
kan man bl. a. få belägg för i den tidigare
nämnda materialredovisningen
från riksplaneringsgruppen. På den
kartbild över Sverige som redovisar en
inventering av vår fritidsbebyggelse —
utförd så att trycksvärtan tilltar i intensitet
med ökad mängd fritidshus —
finns två helsvarta områden; det är regionen
kring Stockholm och västkuststräckan
med en tydlig utvidgning i
Bohuslän.

Men den här öppna attityden har
som nästan allting annat en baksida.

2 Första kammarens protokoll 1969. Nr 40

Vad händer i området medan utredningar
pågår och regeringen och andra
myndigheter funderar? Nya fritidsbyar
växer upp som svampar ur jorden för
varje år som går. Jag har ingen önskan
att stoppa den utvecklingen. Tvärtom
anser jag det skulle vara högst olyckligt
om en död hand skulle läggas över
området. Jag tror dock att de som bor
och verkar i Vindelälvsdalen kan vittna
om hur påfrestande det är för en region
som hålles ovetande om vilka premisser
man har att planera sin framtid efter.
Jag har också tagit del av ett uttalande
av länsarkitekten Frans Scherman där
just ovissheten framhålles som en oroshärd.
Han säger: »Vi vet inte hur fritidsbebyggelsen
skall lokaliseras så att
man går helt säker för ev. risker. Det
är t. o. m. möjligt att ovissheten hindrar
lokaliseringen till Tanum av andra
industrier.»

Länsarkitektens oro är förståelig mot
bakgrund av de rigorösa säkerhetsbestämmelser
som gäller för en upparbetningsanläggning.
För att bara nämna ett
exempel i detta sammanhang bör en sådan
anläggning ligga minst 20—30 km
från större tätorter.

Får jag därför fråga civilministern
om han har några synpunkter på hur
de planerade myndigheterna i området
skall agera under väntetiden. Måste inte
besked ges tidigare, ett besked som,
jag hoppas det, hänvisar den här anläggningen
till ett annat område som
redan har industrier eller anläggningar
av liknande slag, därest man kommer
fram till att en upparbetningsanläggning
skall lokaliseras till Sverige?

Jag tycker, herr talman, att det är
motiverat att sluta det här inlägget med
att erinra om vad en av statsrådet Lundkvists
föregångare i ämbetet, numera
statsminister Olof Palme, sade en gång
när han talade om riksplaneringen: »Vi
skall försöka vara förnuftiga på ett område,
där vi människor så ofta lyckats
uppvisa det mest grandiosa oförnuft —
nämligen när det gäller att utnyttja
våra naturresurser. Men ansträngningen

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. lokalisering till

måste göras. Och jag
att det är bråttom».

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Allt oftare möter man
motsättningar mellan industri och miljövård.
Att de flesta av våra industrier
nedsmutsar sin omgivning, förorenar
luft och vatten har vi tyvärr alltför
många exempel på. Kraven från samhällets
sida att förhindra skadliga utsläpp
från våra industrier måste vara
hårda. Därom är vi överens. När det
gäller industrianläggningar som är särskilt
riskfyllda för folkhälsan måste
kraven vara särskilt rigorösa.

Misstänksamheten mot anläggningar
som handhar radioaktivt material är
av naturliga skäl mycket stor. Den oinvigde,
som inte har vetenskaplig kännedom
om de processer som sker när
materialet behandlas, påverkas lätt av
den många gånger överdrivna skrämselpropaganda
som olika intressegrupper
publicerar i tidningspressen.

Etableringen av företag utmed våra
kuster och i synnerhet på västkusten,
det må vara massafabriker, oljeraffinaderier
eller plutoniumverk, sker icke
utan att alla intresseriktningar får tillfälle
att säga sin mening. För- och nackdelar
vägs mot varandra, och när de
slutliga besluten fattas utgår man från
att hänsyn tages till de olika intressegruppernas
legitima rätt.

Anledningen till att jag begärt ordet
i denna interpellationsdebatt är att jag
tillhör Tanums kommun, där det planerade
plutoniumverket skall byggas.
Dessutom har jag mitt hem inom det
område som av så många anses vara
särskilt riskfyllt.

Kommunen har under den tid planeringen
pågått ställt förväntningar på
anläggningen. Enligt uppgift kommer
den att ge sysselsättning åt närmare 250
man och under byggnadstiden åt betydligt
flera. Norra delen av Bohuslän
är i behov av många nya arbetstillfällen
och därför avvisar icke kommunerna i

norra Bohuslän företag som vill etablera
sig i området.

Jag är angelägen påpeka att den del
av den bohuslänska kusten som det
här gäller icke är nedsmutsad med industriutsläpp,
utan har det renaste och
bästa havsvattnet som kan erbjudas i
vårt land. Att alla ägare till fritidshus,
alla de tusentals sommargästerna och
den bofasta befolkningen — som samtliga
värdesätter denna naturtillgång —
år oroade av alla de artiklar som varit
införda i tidningspressen om en eventuell
plutoniumfabriks miljöförstöring
är naturligt. Bygden kommer att läggas
öde, fisken i havet kommer att do, och
den fisk som eventuellt överlever kan
icke användas till föda.

Från kommunens sida önskar vi få
vederhäftiga informationer. Det är svårt
att i dag uttala sig om önskvärdheten
av en anläggning som inte kommer i
drift förrän om tio år.

Låt mig därför sammanfatta mitt inlägg
med att säga: Alla företag är välkomna
till Bohuslän under förutsättning
att de ger sysselsättning. En bygd
som fått vidkännas befolkningsminskning
under en följd av år, har icke råd
att avvisa industriföretag, men etableringen
måste ske under fullt betryggande
åtgärder, så att miljön, havet och
luften skyddas. Det svar som statsrådet
Lundkvist lämnat i dag ger trygghet
för att allt kommer att göras för att tillgodose
de olika intressena.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill i anledning av
herr Wirténs inlägg på nytt understryka
att det inte finns några bindningar i
denna fråga. Som jag redovisade i mitt
svar är alla dörrar öppna. De ytterligare
frågor som herr Wirtén reste
kan vi för dagen av flera anledningar
inte ge svar på. Just av det skälet måste
vi hålla alla dörrar öppna. Av det skälet
har vi inte några bindningar.

Med anledning av intresset för att anläggningar
av denna typ skulle byggas

Sannas av en plutoniumfabrik

har en känsla av

Torsdagen den 4 december 1969 Nr 49 19

Ang. lokalisering till Sannäs av en plutoniumfabrik

gjorde Aktiebolaget Atomenergi i början
av 1960-talet en inventering av de platser
på vilka en sådan anläggning skulle
vara tänkbar, inte minst med hänsyn
till att så många särskilda lokaliseringsförutsättningar
måste vara för handen,
att man hade skäl att anta att mycket
få platser i vårt land över huvud taget
skulle kunna erbjuda dessa förutsättningar.

Jag har naturligtvis den uppfattningen
att sådana markreservationer i fortsättningen
skall kunna ske i de former
som en översiktlig fysisk riksplanering
och en ny bygglagstiftning skapar underlag
för, där sålunda olika anspråk
på mark och vatten före detaljplaneringen
fått vägas mot varandra i en
bättre översiktsplanering. Den ordningen
är vi på väg mot genom det pågående
förberedelsearbetet för en fysisk
riksplanering och genom bygglagsutredningen
— arbetsuppgifter som jag
är överens med dåvarande kommunikationsministern,
nuvarande statsministern
Palme, om att det är angeläget att
vi driver med all skyndsamhet. Jag har
tidigare i mitt svar redovisat när vi
räknar med att ha underlag för de beslut,
som vi kan behöva fatta om en
sådan ordning för den översiktliga fysiska
planeringen som vi alla önskar få
till stånd.

Den ordningen torde vi ha vid den
tidpunkt när ett beslut om en anläggning
av den typ som vi här diskuterar
kan bli aktuellt.

Jag är naturligtvis medveten om de
bekymmer och besvär som drabbar
bygden under tiden, när det gäller den
planering som man behöver göra för
annan typ av bebyggelse i närheten av
detta område. Jag skulle också vara den
förste att beklaga om denna markreservation
på något sätt skulle lägga så
att säga en död hand över denna bygd
och skapa en oro som sedermera inte
visade sig vara motiverad.

Det är alltså angeläget att vi redan nu
får fram underlag för kommuners och
statliga myndigheters bedömningar av

de planmässiga konsekvenserna av en
eventuell upparbetningsanläggning. Diskussioner
pågår därför med Aktiebolaget
Atomenergi och säkerhetsmyndigheterna
för att ta fram ett material, som
på basis av erfarenheterna från utländska
anläggningar kan belysa vilka maximala
bebyggelserestriktioner som det
kan bli fråga om i samband med en
eventuell upparbetningsanläggning med
nu kända fakta i bilden.

Ju längre vi kommer i utvecklingen
har man enligt expertisen anledning
anta att man skall kunna begränsa de
skyddsområden som det kan bli fråga
om för en anläggning av denna typ. Vi
är angelägna om att kunna informera
om de maximala restriktioner som man
redan nu bör iaktta vid bebyggelseplanering
i det aktuella området för att
vara på den säkra sidan.

Vi är sålunda angelägna om att medverka
till att undanröja den oro som
kan finnas i bygden för att inte tillräckligt
underlag skulle föreligga vid
bedömningen av de risker som kan vara
förknippade med denna typ av anläggning
i samband med nu pågående bebyggelseplanering
av annat slag. Sådana
utredningar innebär — det vill jag
på nytt understryka — självfallet inga
ställningstaganden till eventuella koncessionsansökningar
med avseende på
denna anläggning.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Jag konstaterar ännu
en gång att statsrådet Lundkvist är angelägen
att slå fast att alla dörrar är
öppna, ett uttryck som använts här
några gånger. Det anser jag bör ställas
i relation till vad herr Magnusson yttrade
i egenskap av representant för den
region det gäller. Jag tror att han har
rätt i sin bedömning att det behövs en
mycket saklig information i denna
känsiiga fråga. Därför ställer jag mig
ganska undrande till om man verkligen
kan låta dörrarna vara öppna så länge
som tydligen statsrådet Lundkvist har

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. lokalisering till Sannas av en plutoniumfabrik

tänkt sig, alltså minst fram till år 1975.
Är det inte så många nackdelar med ett
sådant dröjsmål med regeringens ställningstagande
att saken kräver en förtursbehandling?
Jag tror att frågans
vikt motiverar det.

Regeringens ställningstagande är uppenbarligen
— som jag nämnde redan
i mitt första inlägg — beroende av de
utredningar som pågår inom Foratom.
Jag vore mycket tacksam om statsrådet
ville ge en tidsprecisering när det kan
bli aktuellt med ett ställningstagande
från det hållet. Vad jag kan förstå vet
man i dag inte så mycket mer än möjligen
att det finns ett ekonomiskt underlag
för två anläggningar i Europa.
Det leder mig fram till att upprepa de
frågor som jag ställde i mitt första inlägg
men inte alls fått besvarade av
statsrådet Lundkvist. Jag beklagar det,
ty jag tror att de frågorna är av stor
vikt. Det gäller alltså vilka länder som
kan beräknas utnyttja denna anläggning
och hur stor den i så fall kommer att
bli.

Jag har citerat de uppgifter som
finns i riksplaneringsgruppens material,
vilket i sin tur direkt emanerar
från AB Atomenergis eget material. Det
materialet visar att Sverige behöver en
sådan här anläggning för sin egen del
redan under 1970-talet. Den planering
som pågått har också baserats på detta.

Om det nu blir ett betydligt vidgat
Europaintresse i denna anläggning måste
det väl ändå vara en riktig slutsats,
att man kan misstänka att Sannäsanläggningen
växer ut och blir avsevärt
större än beräknat.

Då uppkommer också följdfrågor om
vilka risker som transporterna av de
utbrända, högst radioaktiva uranelementen
kan medföra. I ett uttalande av
professor Bergström framhålles till exempel
att ett haveri skulle få katastrofala
följder. Det är alltså enligt expertisen
mycket vanskliga transportfrågor
det här gäller.

Därför vore det av stort intresse att
få dessa mina synpunkter något kom -

menterade. Mig veterligt är det första
gången som det har uttalats, att det är
fråga om två anläggningar i hela Europa.
Därigenom blir perspektivet på
denna problemställning ett annat än det
som hittills varit rådande.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Wirtén säger att
om anläggningen skulle komma att bli
större än vad man ursprungligen räknat
med på grund av att fler europeiska
länder skulle komma att samverka, så
skulle anläggningen därmed komma att
bli farligare för omgivningen. Det resonemanget
är naturligtvis fel, ty i händelse
av att fler intressenter anmäler
sig än vad man ursprungligen tänkt, får
anläggningen prövas mot den bakgrunden.
Det kommer inte att innebära att
vi sänker våra krav på säkerhet i anslutning
till anläggningen. Vi kommer
alltså inte att ur bygdens synpunkt få
ett resultat, som blir beroende av antalet
engagerade europeiska länder, utan
resultatet för bygden kommer att bli
beroende av de säkerhetskrav som vi
kommer att upprätthålla, när det gäller
en anläggning av denna karaktär.

Sedan tycker jag att herr Wirtén för
något av ett cirkelresonemang. Han säger
att med hänsyn tagen till de synpunkter
som herr Magnusson framfört
vore det angeläget att regeringen redan
nu gav ett mera bestämt besked hur det
skall bli med anläggningen och området
i fråga. Det vore då lättare att rikta in
planeringen, bl. a. från kommunens utgångspunkt,
med hänsyn till den eventuella
anläggningen. Jag har hela tiden
försökt att redovisa att det kan komma
att finnas ett behov av en sådan anläggning
i Sverige och att det då är naturligt
att man försöker reservera mark
på någon av de få platser som kan komma
i fråga för denna typ av anläggning.
Härvid måste emellertid hänsyn tagas
till den osäkerhet som kommer av att
hela anläggningens tillkomst i sin tur
avgörs av förhandlingar, om vars resul -

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Ang. lokalisering till Sannäs av en plutoniumfabrik

tat vi i dag inte kan ha någon bestämd
mening. Då vi i dag inte kan veta någonting
om de framtida tekniska förutsättningarna,
måste vi nu nöja oss med
att göra de maximala restriktioner med
avseende på utnyttjandet av marken och
med avseende på förhållandet mellan
anläggningsplatsen och omgivningen
som med nu kända fakta säkrar oss för
att ingenting skall komma att hända.
Under tiden fram till dess att ett beslut
är fattat som ger oss anledning att
pröva en framställning — jag har nämnt
tidpunkten 1975 som den tidigaste tidpunkt
då en sådan framställning bedöms
kunna vara aktuell — skall vi
fortlöpande söka förse oss med det material
som undan för undan kommer
fram om denna typ av anläggningar och
vad de innebär i fråga om omgivningspåverkan.
Vi avser att fortlöpande hålla
bygden, kommunen, å jour med detta.
Vi kanske får fram faktamaterial som
gör det möjligt att begränsa säkerhetszonerna,
alltså de marginaler, som vi i
nuvarande läge anser att vi måste arbeta
med. Det är på det sättet vi avser att
underlätta för bygden att utan risk kunna
fortsätta att planera i andra avseenden
och för annan typ av bebyggelse
liksom även för de fritidsintressen som
det kan finnas anledning att tillvarata
just i detta område.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
tyckte att jag förde ett cirkelresonemang.
Jag har svårt att förstå det påståendet,
därför att vad jag sagt är endast
att denna fråga har sådan betydelse,
att man bör förtursbehandla de
frågeställningar som är anknutna till
lokaliseringen och att de förhandlingar
som skall föras inom Foratom liksom
det arbete som måste utföras inom
riksplaneringsgruppen bör snabbas upp.
Jag har alltså ifrågasatt om man inte
bör krympa ner marginalen till år 1975
för att tillgodose de lokala intressena
att tidigare få klara besked. Det finns

dock ett uttalande från länsarkitekten,
som jag citerat tidigare, där han påpekar
svårigheterna för de planerande
myndigheterna inom regionen på grund
av den nuvarande ovissheten.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vet inte hur man
skulle kunna förtursbehandla detta
ärende på annat sätt än jag nyss redogjorde
för: att vi kontinuerligt följer
utvecklingen på detta område för att
fortlöpande ta till vara de nya erfarenheter
som vinnes, så att de skall komma
bl. a. den lokala planeringen till godo.
Snabbare kan vi inte handla. Jag har
nu inga förutsättningar att säga, i vilken
mån vi kan påverka de förhandlingar
som pågår inom Foratom så att
ett beslut i frågan mot den bakgrunden
skulle kunna aktualiseras tidigare än
år 1975. Men civildepartementet kommer
att förtursbehandla frågan på det
sätt jag här har antytt.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Jag är angelägen om att
få uttrycka min tacksamhet mot statsrådet
Lundkvist för att han håller dörren
öppen beträffande denna anläggning.
Det är detta vi önskar från kommunens
sida. Vi vill få en anläggning
som kommer att ge sysselsättning åt
250 personer, men vi vill att anläggningen
skall uppföras under betryggande
former. Med det resonemang som
har förts här tror jag, att t. o. m. sommarstugeägarna
kan känna sig trygga
för att det inte kommer att hända något
som inte är tillräckligt prövat innan
anläggningen kommer till stånd.

Jag kan nämna att man i Amerika
har byggt plutoniumverk inne i annan
bebyggelse, utan någon omkringliggande
zon för att motverka eventuella risker.
Inom dessa områden har ännu
ingenting hänt. På andra håll i Europa,
bl. a. i Belgien, har man byggt anläggningar
av detta slag på lös mark med

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. enskild parts kostnader i rättegång vid fastighetsdomstol

ungefär en meter till vattenförande
gruslager.

Utvecklingen på detta område sker
ganska snabbt, och jag är säker på att
vi när 1980-talet går in har så säkra anordningar
för plutoniumverk att de
skall kunna läggas till och med mitt i
Göteborg om så erfordras — och jag
tror att man i Göteborg i sådant fall
skulle vara tacksam för denna industri.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. enskild parts kostnader i rättegång
vid fastighetsdomstol

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
GETTER, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Nils Nilssons (ep)
interpellation angående enskild parts
kostnader i rättegång vid fastighetsdomstol,
fick nu ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Nils Nilsson har
frågat mig, om jag är villig att medverka
till en sådan ändring av miljöskyddslagen
att den ekonomiskt svage får lika
goda möjligheter som den ekonomiskt
starke att få sin rätt tillgodosedd vid
behandling av mål inför fastighetsdomstol.

Frågan gäller bestämmelserna om rätt
till ersättning för rättegångskostnad i
mål vid fastighetsdomstol enligt miljöskyddslagen.
Två slag av sådana mål
finns. Det ena slaget avser fall när fastighetsägare
begär att mark skall inlösas
därför att miljöfarlig verksamhet
medför att marken blir onyttig för ägaren
eller att synnerligt men uppkommer
vid begagnandet. I fråga om inlösen
gäller expropriationslagens bestämmelser.
Ogillas yrkande om inlösen, tilllämpas
dock allmänna bestämmelser om
rättegångskostnad (33 §). Fastighetsägaren
får således, om hans krav avslås, i
regel själv stå sina egna kostnader och
ersätta motparten hans rättegångskostnader.
Reglerna är desamma som gäller
vid inlösen enligt byggnadslagen. Det

andra slaget av mål gäller ersättningsanspråk
eller annat enskilt anspråk på
grund av miljöfarlig verksamhet (34 §).
Även här gäller allmänna bestämmelser
om rättegångskostnad. Dessa innebär
att den förlorande parten som regel får
stå sina egna kostnader och ersätta motparten
hans rättegångskostnader.

Vid behandlingen i riksdagen av miljöskyddslagen
uttalade tredje lagutskottet
att det i fråga om talan om enskilt
anspråk på grund av miljöfarlig verksamhet
inte kunde komma i fråga att
införa regler som avviker från allmänna
regler om rättegångskostnad och att
det inte är motiverat att ha avvikande
regler för inlösenmålen. Utskottets
ståndpunkt godtogs av riksdagen.

Jag kan inte följa interpellanten i
hans tankegång som går ut på att ökad
jämlikhet skulle uppnås mellan välsituerade
och mindre bemedlade genom att
man ändrar miljöskyddslagens rättegångskostnadsbestämmelser.
Det finns
ingen anledning att utgå från att den
som för talan om enskilt anspråk eller
om inlösen är ekonomiskt underlägsen
den som utövar den miljöfarliga verksamheten.
Interpellanten påstår vidare
oriktigt att lagrådet skulle ha kritiserat
de ifrågavarande bestämmelserna. Lagrådet
hade ingen erinran att framföra.
Det uttalande av lagrådet som interpellanten
återger gällde en annan fråga.

Låt mig till sist säga att den tidningsuppgift
som interpellanten åberopar felaktigt
återger vad jag har uttalat angående
jämlikhet vid domstolarna. Vad
som har betydelse i detta sammanhang
är vad jag för några veckor sedan har
sagt i denna kammare, nämligen att förbättrad
rättshjälp vid domstolar och
administrativa myndigheter är en angelägen
reform och att jag avser att verka
för att en sådan reform genomförs. Det
är på en sådan väg man har att söka
en lösning av frågan, inte på det sätt
som interpellanten antyder.

Svaret på frågan om jag är villig att
ändra miljöskyddslagen i detta avseende
är alltså nej.

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Ang. enskild parts kostnader i rättegång vid fastighetsdomstol

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet Geijer för svaret på min interpellation.

De frågor som berörs i interpellationen
sammanhänger med förfarandet såväl
vid fastighetsdomstol som vid koncessionsnämnd,
och själva frågan skulle
därför även ha innehållit ordet »koncessionsnämnd».
Båda är ju viktiga organ
när det gäller miljöskyddslagen och
har intimt samband, enär enskild sakägare
inte äger rätt alt vända sig till
koncessionsnämnden, om han vill utverka
förbud mot miljöskadlig verksamhet
eller vill ha föreskrift om försiktighetsmått.
Han är för dylik talan liksom
när det gäller ersättningsanspråk hänvisad
till att framställa sitt anspråk vid
domstol.

Det av mig i denna fråga citerade lagrådsuttalandet
gäller sakägares möjlighet
att bevaka sin rätt redan i samband
med tillståndsprövningen. Reellt är dock
situationen densamma även när det gäller
att bevaka rätten vid domstol. Sakägaren
är i båda dessa organ i det läget,
att han riskerar att råka ut för så
stora rättegångskostnader att hans ekonomi
ej förmår att bära dem och att
han därför, som lagrådet anför beträffande
koncessionsnämnden, »finner det
klokast att ge upp utan att ha fått sina
synpunkter och förslag tillgodosedda».

Statsrådet anför i svaret: »Det finns
ingen anledning att utgå från att den
som för talan om enskilt anspråk eller
om inlösen är ekonomiskt underlägsen
den som utövar den miljöfarliga verksamheten.
»

Ja, vilka är det som svarar för sådan
verksamhet? I årets statsverksproposition,
nionde huvudtiteln, finns en punkt
som heter Bidrag till vatten- och luftvårdande
åtgärder inom industrin. För
det ändamålet beslöt riksdagen att anvisa
ett reservationsanslag på 50 miljoner
kronor. Jordbruksutskottet uttalade
i detta sammanhang: »Med hänsyn till
att, såsom departementschefen anfört,

vatten- och luftföroreningarna från industrin
fortfarande är mycket besvärande,
hälsar utskottet det framlagda förslaget
med tillfredsställelse. Vad departementschefen
anfört i fråga om utformningen
av ifrågavarande stöd har ej gett
anledning till erinran från utskottets
sida.»

I samband med behandlingen av propositionen
framfördes motioner om att
även jordbruksföretag skulle komma i
fråga i det här sammanhanget. Utskottet
sade att det fann skälen för bidragsgivningen
till industrin ha sådan tyngd
att den bör genomföras utan inskränkningar,
varför utskottet inte ansåg sig
böra biträda motionerna. Utskottet ville
därmed liksom framhålla vilken betydelse
industrin har i det här sammanhanget,
och det torde i varje fall vara
ställt utom tvivel att de stora industriföretagen
och även kommunerna är ekonomiskt
vida överlägsna den enskilde
som till följd av sådan verksamhet kan
komma att åsamkas allvarlig skada.

Är den skadelidande i goda ekonomiska
omständigheter, kan han våga ta
risken av en rättegång, medan den ekonomiskt
svage inte kan eller vågar ta
en sådan risk utan finner sig i den behandling
han får. Lagrådet anför i sitt
remissvar: »Rättegången kan bli både
besvärlig och kostsam.» Departementschefen
anför i propositionen att i förhållande
till vad som stadgas i vattenlagen,
10 kap. 79 §, synes lagförslaget
onekligen medföra en försämrad ställning
för sakägarna på vattenföroreningens
område. Det är även intressant att
läsa vad den erfarne vattenrättsjuristen
herr Martinsson i andra kammaren anförde
i detta sammanhang vid propositionens
behandling i riksdagen, nämligen
att det »med all rätt framhållits att
propositionens förslag innebär en försämring
och försvagning i förhållande
till vad som nu gäller. Min erfarenhet
som vattenjurist under många år har
givit mig en klar bild av att sådana här
rättsregler är tämligen illusoriska för de

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. enskild parts kostnader i rättegång vid fastighetsdomstol

enskilda sakägarna, om de inte förenas
med en rätt till ersättning för rättegångskostnader.
»

Justitieministern framhåller i sitt
svar att förbättrad rättshjälp vid domstolar
och administrativa myndigheter
är en angelägen reform och att han avser
att verka för att eu sådan reform
genomförs. En sådan reform är välkommen,
men innan den är genomförd hinner
en hel del tid förflyta; och detta
kan väl ändå inte försvara att man i en
ny lagstiftning inför rättsregler som innebär
försämrade möjligheter för den
enskilde att få sin rätt tillgodosedd, särskilt
som detta i första hand kommer
att drabba den ekonomiskt svage. Lagrådet
säger i det här sammanhanget:
»Det lär vara avsikten att framdeles för
alla förvaltningsmål införa regler om
rättshjälp och kanske också om skyldighet
för part att betala ersättning till
motpart för rättegångskostnad. Frågan
är dock ännu långt från sin lösning.
Man kan inte i förevarande sammanhang
vänta på en sådan reform.»

Herr talman! Även om jag inte är
nöjd med svaret vill jag än en gång tacka
statsrådet Geijer för detsamma.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Av herr Nils Nilssons
anförande nu framgår att han i själva
verket har avsett att framställa vissa
frågor angående koncessionsnämnden.
Men hans interpellation gällde ju förfarandet
vid behandling inför fastighetsdomstol,
och det är frågorna i interpellationen
som jag har svarat på.
Jag saknar anledning att här gå in på
frågan om behandlingen av ärenden inför
koncessionsnämnden. Jag vill därför
inskränka mig till att säga att den
i och för sig angelägna reformen att
förbättra rättegångshjälp och rättshjälp
över huvud taget är något som inte kan
genomföras styckevis. Den måste naturligtvis
genomföras generellt och tillämpas
på alla områden där den behövs.
Jag kan alltså inte se att det finns nå -

gon anledning att rycka ut ett enda område,
vilket tydligen herr Nils Nilsson
har menat.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Som jag tidigare framhöll,
hör koncessionsnämnden och fastighetsdomstolen
intimt samman i detta
avseende. En enskild sakägare har ingen
möjlighet att till koncessionsnämnden
framföra sina önskemål och krav.
Han har endast möjlighet att höras. Jag
har också sagt att även ordet koncessionsnämnd
borde ha varit infört i interpellationen.
För den enskilde sakägaren
blir förhållandena reellt desamma
vid behandlingen inför fastighetsdomstol.
Jag kan ta ett exempel.

Antag att en person genom miljöskadlig
verksamhet får sin fastighet förstörd,
antingen genom själva anläggningen
eller genom den verksamhet som
det här är fråga om, så att han anser
den vara obrukbar för det ändamål
vartill den tidigare har använts. Han
har då att vid fastighetsdomstolen föra
sin talan, och när han vet att han inte
har rätt att få sina rättegångskostnader
tillgodosedda med mindre än att hans
talan blir bifallen, befinner han sig ju
i en mycket besvärlig situation. I de
flesta fall, vågar jag säga, har han såsom
motpart ett kapitalstarkt företag
med resurser på såväl det tekniska som
det juridiska området.

Statsrådet Geijer påstår att han blivit
felciterad i tidningsuttalandet. Jag tror
att det är riktigt som han säger, men
han kan väl knappast ändå ha blivit
felciterad i allt. Statsrådet Geijer yttrar
bl. a. att den enskilde många gånger
saknar förutsättningar att bedöma sin
situation. Biträde av juridisk, teknisk
eller annan expertis är värdefullt, men
han vågar många gånger inte anlita sådan.

Situationen är exakt densamma för
den enskilde såväl vid fastighetsdomstol
som vid koncessionsnämnd. En
fastighetsägare med mycket begränsade

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Ang. lagstiftningsarbetet inom skadeståndsrätten

ekonomiska resurser, som befinner sig
i den situationen att han skall möta
upp mot denna samlade expertis, vågar
helt enkelt inte själv anlita experter
som hjälper honom, både tekniska och
juridiska, med risk att han kanske får
betala samtliga kostnader själv.

Därför menar jag att hans situation är
densamma om han för sin talan vid en
fastighetsdomstol som om han gör det
inför koncessionsnämnden. Principiellt
anser jag således att man kan föra in
dessa båda instanser i samma resonemang,
även om jag i min interpellation
inte använde ordet koncessionsnämnd.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. lagstiftningsarbetet inom skadeståndsrätten Ordet

gavs därpå ånyo till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
GEIJER, som förklarat sig ämna
vid detta sammanträde besvara jämväl
herr Lundströms (fp) interpellation angående
lagstiftningsarbetet inom skadeståndsrätten,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Lundström har
frågat mig, dels när förslag till lag om
det allmännas skadeståndsansvar för
den offentliga verksamheten liksom de
aviserade lagförslagen om arbetsgivares
och arbetstagares skadeståndsansvar
samt föräldrars och barns skadeståndsskyldighet
kan föreläggas riksdagen,
dels om regeringen utöver dessa speciallagar
kommer att framlägga någon
mer grundläggande allmän skadeståndslagstiftning.

Förslag till lagstiftning på de tre områden
av skadeståndsrätten som interpellanten
har angett i den första delen
av sin interpellation kommer att remitteras
till lagrådet i början av nästa år.

I och med att detta förslag genomförs
kommer en betydelsefull etapp i
det skadeståndsrättsliga reformarbetet
att vara fullbordad. Men åtskilligt arbe -

te återstår. Vissa betydelsefulla frågor
om skadestånd vid invaliditet och om
efterlevandes skadeståndsrätt utreds
f. n. av skadeståndskommittén, vars arbete
i den delen kan väntas bli slutfört
under nästa år. På längre sikt torde
det bli nödvändigt att se över samordningen
mellan skadeståndslagstiftningen,
socialförsäkringen och andra
trygghetsanordningar. I detta ämne är
jag emellertid inte för dagen beredd att
lämna några besked. Det rör sig här
om utomordentligt invecklade problem
som kräver ingående juridiska, ekonomiska
och administrativa överväganden
innan tiden är mogen för politiska
ställningstaganden.

Herr förste vice talmannan infann sig
nu och övertog ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet får jag
framföra mitt tack för svaret på interpellationen.

Svaret på den första frågan är kort
och koncist, ja, i fråga om tidpunkten
ungefär lika exakt som förre justitieministerns
löfte för två och ett halvt år
sedan till fru Nettelbrandt i andra
kammaren. Beskedet nu, att förslaget
skall gå till lagrådet i början av nästa
år, är naturligtvis glädjande och välkommet.
Vi får hoppas att det också
blir så.

Med hänsyn till den försening på ett
par år som inträffat sedan förutvarande
justitieministern uttalade sitt löfte
hade det väl ändå varit önskvärt med
en liten förklaring till den starka förseningen.
Jag säger detta därför att jag
vet att både här i riksdagen, där man
med stort intresse tog del av svaret i
andra kammaren, och även bland allmänheten
en betydande oro har kunnat
märkas på grund av denna försening.
Det har visat sig under den tid
som har gått — de senaste två åren —

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. lagstiftningsarbetet inom skadeståndsrätten

att flera stora frågor inte har kunnat
lösas därför att de hänger samman med
dessa tre lagar. Detta har skapat så
många problem, att man förstår att folk
har börjat undra vad det är som har
gjort att lagförslagen försenats på det
sätt som vi nu har fått uppleva.

Jag skall inte gå in i detalj men kan
helt kort nämna några exempel från vad
jag har sett när jag bläddrat igenom
tidningarna. Det gäller arbetstagare
eller andra som blivit skadelidande på
grund av olyckor inom järnvägen, på
grund av olyckor under väg till eller
från arbetet eller i arbetet och även
olyckor som kan ha skett inom sjukvården.
I alla dessa fall har man sagt
att det inte kan fortsätta som det nu är
och frågat om vi inte får de nya lagförslag
som har aviserats.

Statsrådet har inte berört orsaken till
dröjsmålet. Jag ställer då frågan här,
därest statsrådet inte av min interpellation
kunnat utläsa en naturlig önskan
om att få ett besked.

Naturligtvis hade det varit av stort intresse
att få veta vad som egentligen
hänt med det till i fjol så bestämt utlovade
förslaget till lag om det allmännas
skadeståndsansvar. Men långt viktigare
är det spörsmål som innefattas i
den andra delen av min interpellation:
Kommer regeringen att framlägga förslag
till någon mer grundläggande allmän
skadeståndslagstiftning?

Såvitt jag visste när jag framställde
interpellationen var ingenting planerat
därvidlag — jag bortser från den s. k.
skadeståndskommitténs specialuppdrag.
Hur väsentlig den av mig framställda
frågan är, har framgått av den offentliga
debatt som har pågått i pressen
under senare år och som inte minst
markerades vid den frågestund med
justitieministern som förekom i går i
televisionen.

Frågeställningarna i reportage och
artiklar bär varit starkt tillspetsade,
och det ingalunda utan skäl, såvitt jag
förstår. Man har frågat om riskerna är
mindre att någon skall lida skada på

grund av brottslingars verksamhet än
på grund av barns. En tidning ställer
den frågan, eftersom spörsmålet om
barns och föräldrars skadeståndsansvar
nu tydligen ansetts vara så viktigt att
det skall utredas före den verkligt stora
frågan.

Det finns en mängd andra exempel på
behovet av en allmän skadeståndslag.
Reportage har förekommit i pressen såväl
tidigare som under de senaste dagarna.
I dessa ges upprörande exempel
på fall där misshandel och våld har
förekommit och vederbörande icke har
kunnat utfå någon ersättning att tala
om. Man har kunnat få tag i våldsverkaren
och utdömt skadestånd. Men liksom
i andra fall gäller den gamla regeln
att där ingenting finns att taga
har även kejsaren förlorat sin rätt.
Justitieministern förklarade själv i går
i TV att också han tyckte att det ter
sig meningslöst att man utdömer skadestånd
där man faktiskt vet att det inte
blir mer än en dom på papperet.

En domare, som har yttrat sig i denna
fråga, har sagt att staten borde förskottera
och driva in skadestånd. Läget
är för närvarande det, säger han, att om
en person döms till böter och skadestånd
driver staten in böterna, advokatarvode
m. m., medan målsägaren har
små möjligheter att få ut sitt skadestånd.

Det har påpekats gång efter annan att
brotten blir allt grövre och tillhyggena
allt vanligare. Även om våldet aldrig
kan kompenseras kan ändå ofta ett
skadestånd om det betalas ut bli till en
viss hjälp för den oskyldigt drabbade.
Även sådana som blivit misshandlade
av okända personer bör kunna få någon
ersättning.

Den allmänna debatten har flerfaldiga
gånger sysslat med frågan om vad
som kan göras för att åstadkomma en
ändring. Enligt uppgifter jag sett kommer
det nya förslag som skadeståndskommittén
skall lägga fram bl. a. att
innebära att skadestånd för psykiskt lidande
även kan utdömas för ofredande

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Ang. lagstiftningsarbetet inom skadeståndsrätten

som innefattar brott. Ofredande skulle
alltså kunna gälla våldsbrott. Men jag
fäste mig vid att lagförslaget inte kommer
att ta upp problemet om hur man
skall få den dömde att betala skadeståndet.
Man gör alltså halt inför frågan
om domens reella värde.

Tanken på ett försäkringsskydd har
dryftats, och en del försäkringsbolag
har redan tagit upp till behandling problemet
med våldsoffer som inte får ut
något skadestånd. Man har infört ett
s. k. överfallsskydd i hemförsäkringarna.
Detta överfallsskydd är försett med
en mindre självrisk och har ett tak för
utbetalningar vid ungefär ett par hundra
tusen kronor. Alla försäkringsbolag
är dock inte eniga om detta sätt att lösa
problemet.

De stora linjerna i denna fråga drogs
upp av förre justitieministern Kling i
något som en tidning kallat för hans
politiska testamente. Det innebar att
staten skulle överta all olycksfallsförsäkring
genom en utbyggnad av socialförsäkringen.
Om jag förstår statsrådet
Geijer rätt är han inne på likartade
tankegångar i sitt interpellationssvar.
Tanken har skymtat tidigare i debatten,
liksom alternativet med en statlig fond
för att garantera skadeståndet, vilket
också nämndes i gårdagens TV-utsändning.

Redan 1945 års försäkringsutredning
dryftade frågan om försäkringsskydd
för skador vållade av annan, men utredningen
kom till den slutsatsen att
om skadeståndsbeloppet var tämligen
högt borde det allmänna överta skadeståndsansvaret.
Detta skulle särskilt
kunna bli fallet vid svåra personskador
med skadeståndskrav av så stor
omfattning att den skadevållande saknade
möjlighet att betala ersättningen.

Riksdagen behandlade efter vad jag
minns också detta problem för sex sju
år sedan, dock utan resultat. Senast i
fjol avvisade riksdagen tanken att staten
skulle garantera skadeståndsersättning
till person som blivit skadad genom
brott. Motionären sade i sitt an -

förande vid detta tillfälle att det inte
hjälper den som ligger slagen på gatan
att ett riksdagsutskott varit positivt till
tanken på en ersättning åt den slagne,
om inte riksdagen försöker att också nå
en lösning som ger materiella resultat.
Jag tycker nog att motionären i detta
yttrande fångat frågans kärnpunkt.

Nu har jag sport justitieministern:
Kommer regeringen att ge sig på det
stora problemet om en mer grundläggande
skadeståndslagstiftning så att det
blir ett samlat resultat? På detta svarar
statsrådet Geijer att han inte för dagen
är beredd att lämna något besked. Vad
menar han med uttrycket »för dagen»?
Jag skulle vilja säga att man med hänsyn
till frågans mycket stora betydelse
skulle kunna begära att dagen då ett
besked kan lämnas kommer mycket
snart. Det beskedet hoppas jag skall
innebära att statsrådet Geijer förklarar
att man skall ge sig på detta svåra och
stora problem utan dröjsmål.

Med hänsyn till den allvarliga ökning
av våldsbrotten som sker — statistiska
uppgifter om detta står bl. a.
att läsa i tidningarna i dag och har
speciellt beträffande Stockholms stad
också redovisats tidigare — tror jag
man kan säga att frågan brådskar, även
om den är komplicerad.

Naturligtvis förstår jag att problemet
är komplicerat. Den väldiga långhalningen
av de olika skadeståndsrättsliga
utredningarna som statsrådet Kling svarade
för motiverades ju med att problemen
var av invecklad natur, inte
minst var det svårt att nå enighet i
dessa frågor inom den nordiska lagstiftningen.
Jag har förståelse också för dessa
svårigheter. Som ivrig nordist önskar
jag naturligtvis att likadana eller likartade
lagar kan komma till stånd ungefär
samtidigt i Nordens alla länder. Men
går det inte att nå detta mål på alla områden
— och så har det ju heller inte
varit hittills — får vi väl försöka själva
klara de av våra egna problem som vi
anser vara särskilt viktiga. Dit hör,
tycker jag, att skapa den trygghet som

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. lagstiftningsarbetet inom skadeståndsrätten

är möjlig vid en skada eller förlust av
den art jag berört genom att staten på
något sätt garanterar att den nödlidande
får skadestånd då den skadeståndsskyldige
är ur stånd att själv svara för
skadeståndet.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Herr Lundström frågade
först om jag kunde närmare ange anledningen
till att framläggandet av en
proposition i denna fråga har dragit ut
på tiden. Han har väl nästan själv givit
svaret på detta genom att lämna olika
exempel på de delade meningar som
finns på nästan alla delområden inom
skadeståndsrätten. Orsaken är naturligtvis
just att vi här har att göra med
en materia som i alldeles särskilt hög
grad är både komplicerad i sig själv
och omfattande, så att den för in på
många olika områden av rättslivet. Detta
är alltså anledningen till att övervägandena
inom departementet har blivit
många och tagit mycket lång tid.

Trots den relativt korta tid som jag
har varit i justitiedepartementet tror
jag mig kunna säga att man knappast
med fog rent allmänt sett kan göra gällande
att justitiedepartementet skulle
arbeta långsamt med att få fram lagstiftning.
Under min företrädares tid
har ju ändå betydande lagförslag på
olika områden kommit fram mycket
snabbt. När vi har att göra med en så
svår materia som denna får man ha
förståelse för att vi inte vill lägga fram
något förslag för riksdagen förrän vi
känner oss övertygade om att vi har en
lösning att komma med som kanske inte
är fullkomlig — för det går väl inte på
detta område — men som ändå innefattar
så många praktiska fördelar att
det kan vara skäl att lägga den till
grund för lagstiftning.

När väl denna proposition kommer
— inom rimlig tid som det sagts — gäller
frågan vad vi sedan skall göra. Herr
Lundström efterlyser om det då är meningen
att söka få en samlad lösning,

en grundläggande allmän skadeståndslagstiftning.
Det är naturligtvis alltid
frestande att söka komma fram till en
teoretiskt klar och entydig och hållbar
grund i en rättsfråga och sedan på den
bygga upp en lagstiftning. Detta är ju
emellertid just på skadeståndsrättens
område utomordentligt svårt. Vi lever
i en tid då teoretikerna har olika uppfattning
om grunden för skadeståndsrätten,
och man kan inte för närvarande
säga att det finns någon klart utmejslad
förhärskande uppfattning på
detta område. I en sådan situation kan
man ställa sig tveksam om det inte är
bättre att gå fram på delreformens väg,
d. v. s. att söka prioritera och ta upp
sådana frågor som i första hand pockar
på sin lösning. I det avseendet vill
jag inte binda mig alltför hårt, men jag
vill ändå säga till herr Lundström, att
jag är mycket tveksam om man skall
lägga fram ett förslag till en allmän
skadeståndslagstiftning eller om man
skall fortsätta på den hittillsvarande
vägen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Beträffande de lagar
som nu kommer vill jag bara notera att
det den It maj 1967 tydligen inte förelåg
någon risk för en försening, utan
lagarna skulle komma 1968. Det bekräftades
i ett par omgångar av dåvarande
justitieministern. Det är därför
som jag och många med mig har frågat
sig, vad som skett under denna tid eftersom
en sådan försening uppstått att
vi fått vänta på att få ändrade bestämmelser
i nu gällande bestämmelser på
berörda områden. Att frågorna är komplicerade,
det förstår jag mycket väl,
men jag undrar vad det är som komplicerat
dem speciellt under tiden sedan
löftet lämnades för två och ett halvt år
sedan. Det har jag inte fått klart för
mig i annan mån än att det visat sig att
oförutsedda problem uppstått. Det kan
givetvis tänkas att sådant sker. Jag vill
dock säga att jag har stor aktning för
förre statsrådet Klings arbete.

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Ang. lagstiftningsarbetet inom skadeståndsrätten

Som en liten lustighet vill jag nämna
att jag en gång ställde en interpellation
till tre justitieministrar å rad angående
en viss fråga, och alla tre sade: Jo, vi
skall se till att detta blir ordnat, det
går nog att klara på något sätt. Den
förste avgick efter någon tid. Jag ställde
samma fråga till den andre justitieministern,
och han svarade på samma
sätt. Men ingenting skedde, och i sinom
tid avgick även han. Så kom herr Kling.
Då hoppade jag upp igen och ställde
samma fråga för tredje gången och
undrade om han var den som skulle göra
det, eller om vi skulle bida någon
annan. Han sade att det behövde vi
inte, utan att saken skall ordnas. Och
det blev den! Det var ett arbete som
såvitt jag förstår inte var igångsatt tidigare
men som han gjorde. Jag har
även i andra avseenden haft anledning
till stor aktning för herr Klings verksamhet.

Det är alltså i och för sig inte fråga
om någon kritik mot att något inträffat
under tiden efter maj 1967 utan en
önskan att få veta skälet, och den
önskan delar jag med många andra.

Den viktigaste delen av frågan är
emellertid huruvida vi skall nöja oss
med att en person som har blivit slagen
i gatan och fått svåra skador samt tilldömts
ett skadestånd av en våldsverkare,
som inte kan betala, skall bli
tvungen att försöka få socialhjälp i viss
utsträckning och ingenting därutöver.
Det är — jag upprepar — ett utomordentligt
viktigt problem. Statsrådet säger
att det är tveksamt om man skall ge
sig in på detta stora komplex eller om
man som hittills skall gå fram med detaljlösningar.
Jag erinrar mig — men
jag kan inte komma ihåg i vilka direktiv
från någon justitieminister —- att
det vid ett tillfälle sades att när nu de
frågor som vi här omnämner blir klara,
så bör man vara beredd att ta upp problemet
om en generell skadeståndslagstiftning.
Jag vill minnas att det sades
i ett nordiskt sammanhang — jag har
citatet i min bänk men hann inte leta

fram det. Vi får nu tre nya lagar och så
småningom ytterligare en. Såvitt jag
har hört — om det är rätt vet jag inte
— regleras i dessa frågan om skadestånd
vid sådana här överfall på ett
bättre sätt än för närvarande. Däremot
ger man sig inte in på problemet om
hur den överfallne skall få ut skadeståndet,
då den skyldige inte har något
att betala med. Det betyder med andra
ord att frågan är och fortfarande kommer
att under lång tid vara olöst på den
punkten.

I tidningsartiklar och bland allmänheten
har man i år upprörts över uteblivet
skadestånd till en person som utsatts
för en olycka i samband med militärtjänstgöring.
Försvarsministern talade
då om att det skulle komma en lag
som gav klart besked att ersättning
skulle betalas ut vid sådana skador under
militärtjänst. Den har kommit och
ligger redan på riksdagens bord, om
inte rentav ärendet beslutades i går —
jag var inte här då och vet ingenting
om den saken. Ärendet behandlades
emellertid mycket snabbt. Det var ett
upprörande fall som tydligen stimulerade
till febril verksamhet på lagstiftningsområdet.
Jag är väl medveten om
att samma möjlighet till snabbhet naturligtvis
inte kan uppnås när det gäller
hela det stora komplexet om en generellt
verkande skadeståndslag. Men det
är viktigt att man vågar ge sig in på
problemet och göra det ganska snart.

Av statsrådets svar i dag och i TV i
går har jag fått uppfattningen att vi
egentligen är på samma linje, han och
jag, om önskemålet att kunna lösa problemen.
Men våra åsikter går isär om
huruvida man skall sätta i gång att försöka
lösa problemet och hur detta skall
angripas. Jag höll på att säga att det gör
mig mindre hur man sätter i gång, bara
det sker någonting. Om initiativet dröjer,
kommer frågans lösning, så pass
komplicerad som den är och även om
man arbetar med snabbhet, ändå att ta
många år.

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. vissa reformer inom familjerätten

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag kan inte komma
längre när det gäller att upplysa herr
Lundström om den beklagliga tidsutdräkten
med den väntade propositionen.
Herr Lundström får väl nöja sig
med min försäkran att vi den här gången
kan överblicka frågan så klart inom
departementet att vi kan lova att en
proposition kommer i början av nästa
år.

I den delfråga som herr Lundström
särskilt har uppehållit sig vid, nämligen
då den som har fått skadestånd utdömt
men inte erhållit något sådant på
grund av att den skyldige saknar tillgångar,
har vi utan tvivel samma mening,
att detta inte är något önskvärt
tillstånd. Jag har också nämnt att vi vill
försöka verka för att finna en lösning
på det problemet. Men — och det är
herr Lundström ense med mig om —
det går inte att skaka fram ett lagförslag
ur ena ärmen och pengarna, som det
kan komma att kosta, ur andra ärmen,
utan det tarvas överväganden av vanligt
slag. Allt utrednings- och lagstiftningsarbete
tar ju sin tid i det här landet.

Jag kan därför inte göra mer än att
försäkra herr Lundström om att jag har
ett mycket stort intresse för just denna
delfråga och att jag vill prioritera den
för att söka finna någon lösning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. vissa reformer inom familjerätten

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 52, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i ärvdabalken, m. m.,
såvitt den hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 september 1969
dagtecknad proposition, nr 124, vilken
hänvisats till bevillningsutskottet, såvitt
avsåge ändring i förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt, samt i övrigt

till lagutskott, i vilken sistnämnda del
propositionen behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t, såvitt nu
vore i fråga, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 april
1927 (nr 77) om försäkringsavtal,

3) lag om fortsatt giltighet av lagen
den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma
bostad,

4) lag om ändring i föräldrabalken,

5) lag om fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap,

6) lag om ändring i lagen den 12
december 1958 (nr 642) angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn
utom äktenskap,

7) lag om ersättning i vissa fall för
utgivna underhållsbidrag,

8) lag om ändring i ärvdabalken,

9) lag om ändring i namnlagen den
11 oktober 1963 (nr 521).

I propositionen hade föreslagits ändringar
i reglerna om efterlevande makes
ställning i ekonomiskt hänseende, om
fastställande av faderskap till barn
utom äktenskap och om utomäktenskapliga
barns rätt till arv.

I fråga om efterlevande makes ställning
innebure förslaget, att den s. k.
6 000-kronorsregeln skulle ändras så,
att efterlevande make i princip alltid
hade rätt att vid bodelningen få egendom
till ett värde motsvarande minst
fyra basbelopp enligt lagen om allmän
försäkring (för närvarande = 24 000
kronor). Denna bodelningsregel skulle
tillämpas i alla andra fall än då den
avlidne efterlämnade barn under 16 år
som icke vore makarnas gemensamma
barn.

De nya bestämmelserna om fastställande
av faderskap till utomäktenskap -

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

liga barn ginge ut på att en man som
haft samlag med barnets moder under
konceptionstiden skulle förklaras vara
fader till barnet, om det med hänsyn
till samtliga omständigheter vore sannolikt
att barnet avlats av honom. Ville
någon erkänna faderskapet, skulle det
ske skriftligen, och erkännandet skulle
godkännas av barnavårdsmannen, alternativt
barnavårdsnämnden. Sådant godkännande
finge icke lämnas med mindre
det kunde antagas att mannen vore
fader till barnet. Kunde faderskapet
icke fastställas genom erkännande ålåge
det enligt förslaget i princip barnavårdsmannen
att föra talan mot den
eller de män som haft samlag med modern
under konceptionstiden och som
skäligen kunde komma i fråga som fader
till barnet. I vissa undantagsfall
skulle barnavårdsmannen dock kunna
låta bli att föra faderskapstalan.

Utomäktenskapliga barn skulle enligt
propositionen bliva helt likställda med
barn i äktenskap i fråga om rätt till arv
efter fader och släktingar på fädernesidan.

Lagändringarna föresloges träda i
kraft den 1 januari 1970. Beträffande
arvsrätten för barn utom äktenskap innebure
detta, att reformen sloge igenom
för alla arvfall som inträffade efter
nämnda dag oavsett när barnet vore
fött eller faderskapet fastställts.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna 1:

1074, av herr Ernulf m. fl., samt II:
1243, av herr Wiklund i Stockholm och
herr Persson i Heden,

dels de likalydande motionerna I:

1075, av herr Gösta Jacobsson m. fl.,
och II: 1242, av herr Oskarson,

dels motionen 1:1073, av herr Alexanderson,

dels motionen II: 1230, av fru Hörnlund
och fru Håvik,

dels motionen 11:1240, av herr Bohman
och fru Kristensson,

Ang. vissa reformer inom familjerätten

dels ock motionen II: 1241, av fru
Holmquist och herr Svensson i Kungälv.

I de likalydande motionerna 1: 1074,
av herr Ernulf m. fl., samt II: 1243, av
herr Wiklund i Stockholm och herr
Persson i Heden, hade yrkats, att riksdagen
med anledning av propositionen
nr 124 skulle

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t anföra,
att garantier borde skapas för att
berörda fäder bleve underrättade om
anteckning i personakt och att regler
för underlag för sådan anteckning uppställdes,

dels för sin del besluta sådan ändring
av den föreslagna lagen, att denna
gällde endast under förutsättning att
faderskapet fastställts efter utgången av
1949.

I de likalydande motionerna 1: 1075,
av herr Gösta Jacobsson m. fl., och II:
1242, av herr Oskarson, hade anhållits,
att riksdagen måtte — med ändring av
vad i propositionen i denna del föreslagits
— besluta, att övergångsbestämmelserna
till lag om ändring i ärvdabalken
skulle givas följande lydelse:

»1. Denna lag träder i kraft den 1 januari
1970.

2. Har arvlåtaren avlidit före nya lagens
ikraftträdande eller har barnet
fötts före den nya lagens ikraftträdande,
gäller fortfarande äldre lag.

3. I fråga om barn utom äktenskap,
som enligt punkt 2 icke har rätt att
taga arv efter fadern, gäller fortfarande
8 kap. 10 § ärvdabalken.»

I motionen 1:1073, av herr Alexanderson,
hade hemställts, att riksdagen
måtte

1. avslå propositionen i vad avsåge
förslagen till ändringar i ärvdabalken
och namnlagen samt

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att frågan om arvsrätt för utomäktenskapliga
barn måtte göras till föremål
för förnyad utredning i sin helhet.

I motionen II: 1230, av fru Hörnlund
och fru Håvik, hade anhållits, att riksdagen
måtte besluta,

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. vissa reformer inom familjerätten

att obligatoriskt barnavårdsmannaskap
för barn utom äktenskap skulle
upphöra att gälla samt

att barnavårdsnämnderna skulle åläggas
att träda i barnavårdsmans ställe,
intill dess fastställande av börd och underhållsfrågan
lösts.

I motionen II: 1240, av herr Bohman
och fru Kristensson, hade yrkats, att
riksdagen skulle avslå propositionen såvitt
avsåge utomäktenskapliga barns
arvsrätt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionen
11:1230, såvitt däri yrkats ändring
i de genom propositionen nr 124
framlagda förslagen, måtte antaga förslagen
till lag om ändring i föräldrabalken,
lag om fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap, lag
om ändring i lagen angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom
äktenskap samt lag om ersättning i vissa
fall för utgivna underhållsbidrag;

B. att riksdagen måtte

dels avslå motionen 1:1073, såvitt
däri yrkats avslag på förslagen till lag
om ändring i ärvdabalken och namnlagen,
samt motionen II: 1240,

dels avslå motionen 1:1073 i övrigt;

C. att riksdagen med avslag på motionerna
1:1074 och 11:1243, såvitt däri
yrkats ändring i övergångsbestämmelserna,
samt 1:1075 och 11:1242 måtte
antaga förslaget till lag om ändring i
ärvdabalken;

D. att riksdagen måtte antaga övriga
genom propositionen framlagda författningsförslag,
såvitt nu vore i fråga;

E. att motionerna I: 1074 och II: 1243,
såvitt de avsåge anteckning i personakt
och information om den utvidgade arvsrätten
samt i den mån de ej kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
i sitt yttrande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

F. att motionen II: 1241, i den mån
den ej kunde anses besvarad genom vad

utskottet anfört i sitt yttrande, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; G.

att motionen II: 1230, i den mån
den ej omfattats av vad utskottet hemställt
under A, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid B i utskottets hemställan

1) av herr Alexanderson (fp), som
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
B hemställa, att riksdagen måtte

dels bifalla motionen 1:1073, såvitt
däri yrkats avslag på förslagen till lag
om ändring i ärvdabalken och namnlagen,
samt motionen II: 1240,

dels med bifall till motionen I: 1073 i
övrigt i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att frågan om arvsrätt för utomäktenskapliga
barn måtte göras till föremål
för förnyad utredning i sin helhet; vid

C i utskottets hemställan

2) av herr Oskarson (m), som ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under C hemställa, att riksdagen måtte
dels med förklaring att övergångsbestämmelserna
till det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring
i ärvdabalken icke kunnat i oförändrat
skick antagas, dels med bifall
till motionerna I: 1075 och II: 1242, dels
med avslag på motionerna 1:1074 och
II: 1243, såvitt avsåge dessa övergångsbestämmelser,
för sin del antaga förslaget
till lag om ändring i ärvdabalken
med den ändringen, att övergångsbestämmelserna
erhölle i reservationen
angiven lydelse;

3) av herrar Ernulf (fp) och Dockered
(ep), fru Anér (fp) samt fru Jonäng
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under C
hemställa, att riksdagen måtte dels med

Nr 40

Torsdagen den 4 december 19G9

förklaring att övergångsbestämmelserna
till det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i
ärvdabalken icke kunnat i oförändrat
skick antagas, dels med bifall till
motionerna 1:1074 och 11:1243, såvitt
avsåge dessa övergångsbestämmelser,
dels med avslag på motionerna 1:1075
och II: 1242, för sin del antaga förslaget
till lag om ändring i ärvdabalken
med den ändringen, att punkt 3 i övergångsbestämmelserna
erhölle den lydelse,
som angivits i reservationen;

vid G i utskottets hemställan

4) av herr Hansson i Piteå (s), som
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utsikottet bort under
G hemställa, att riksdagen i anledning
av motionen 11:1230 i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla att förslag
om avskaffande av barnavårdsmannainstitutionen
och till nya bestämmelser
i enlighet med vad reservanterna
anfört måtte föreläggas nästa års riksdag
i så god tid, att nya regler kunde
träda i kraft den 1 juli 1970.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att vid överläggningen angående förevarande
utlåtande jämväl finge beröras
bevillningsutskottets betänkande nr 64.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det ärende som här
skall avhandlas — jag avser då det avsnitt
som behandlas i första lagutskottets
utlåtande, eftersom bevillningsutskottets
betänkande endast avser en
följdändring — gäller viktiga ändringar
på mycket centrala områden inom familjerätten.

Vi är ju här i landet kända för att
vara ganska betänksamma och långsamma
när det gäller att anpassa lagarna
på centrala rättsområden efter utvecklingen
i samhället. Det är inte ovanligt
att det sägs att en reform är ett steg i
rätt riktning, fastän många anser det
befogat att gå längre. I det här fallet
skulle jag för min del tvärtom vilja säga

3 Första kammarens protokoll 1969. Nr 40

Ang. vissa reformer inom familjerätten
att propositionen innehåller förslag om
värdefulla förbättringar i flera avseenden,
men att den faktiskt lider av det
felet att den går ett steg för långt. Detta
gäller framför allt frågan om arvsrätt
för utomäktenskapliga barn, som jag senare
närmare skall återkomma till.

Jag är väl medveten om att jag i dagens
läge inte har utsikter att här i riksdagen
få gehör för mina åsikter i denna
fråga, och jag skall inte göra något
allvarligt försök att övertyga kammarens
ledamöter. Men då jag för min del
är helt säker på att stora olägenheter,
och kanske t. o. m. tragedier, kommer
att inträffa till följd av lagens tillämpning
i de särskilda fallen, anser jag det
påkallat att här framföra en varning,
även om den av allt att döma kommer
att förklinga tämligen ohörd.

Innan jag går in på huvudfrågan vill
jag dock säga några ord om de andra
reformer som föreslagits och som har
betraktats som förutsättningar för arvsrättsreformen.

Vi har först ändringen i giftermålsbalken,
som i huvudsak innebär en uppräkning
av det minimibelopp som vid
bodelning skall tillkomma efterlevande
make med hänsyn till penningvärdeförsämringen
och standardökningen i samhället.
Därjämte införs en för framtiden
värdefull automatisk värdereglering av
beloppet. Samtidigt har också genomförts
en viss jämkning av regelns tilllämpningsområde.
Den jämkningen har
dock tyvärr medfört vissa omotiverade
och inte avsedda effekter i vissa speciella
fall, som inte påpekats i propositionen
men upptäckts vid utskottsbehandlingen.

I propositionen föreslås att regeln om
särskild bodelningsförmån för efterlevande
make inte skall tillämpas om den
avlidne efterlämnar barn under 16 år
som inte är barn till den efterlevande
maken. Mot syftet att gynna ett sådant
barn finns ingenting att erinra, men regeln
är skriven så att då det finns sådant
barn, verkar den även till förmån
för andra barn som i och för sig inte

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. vissa reformer inom familjerätten
är berättigade till någon sådan förmånsställning.

Vid underhandsförfrågan i departementet
har uppgivits att man observerat
dessa konsekvenser men inte lyckats
finna någon utväg att undvika dem. Jag
har svårt att se att det inte skulle gå
att formulera regeln så att efterlevande
makes rätt till ökad andel i boet skall
gälla endast i den mån det inte inverkar
begränsande på bröstarvinges rätt
till underhåll ur kvarlåtenskapen enligt
8 kap. 3 § ärvdabalken. Jag utgår då
från att, som i propositionen föreslagits,
arvsrätten för utomäktenskapliga
barn genomförs.

Utskottet har emellertid inte haft tillräcklig
tid till förfogande för att undersöka
om en sådan skrivning skulle föranleda
komplikationer i andra sammanhang
och har därför nöjt sig med att
påpeka förhållandet och räkna med att
frågan närmare penetreras av den tillsatta
nya familjerättsutredningen.

Ett liknande förhållande föreligger
när det gäller en föreslagen ändring av
104 § försäkringsavtalslagen. Denna paragraf
avser att bereda visst laglottsskydd
för utfallande livförsäkringsbelopp.
Detta skydd har emellertid genom
en mindre tillfredsställande formulering
kommit att i viss omfattning genombrytas
såvitt gäller grupplivförsäkring.
Denna tämligen komplicerade materia
redovisas närmare i utlåtandet. Utvecklingen
får visa, huruvida en lagändring
här kommer att visa sig behövlig.

Nästa huvudavsnitt gäller reglerna
om fastställande av faderskap för barn
utom äktenskap. Här föreslås nu regler,
som avser att i högre grad än hittills
utnyttja de resurser, som vetenskapen
ställer till förfogande för att åstadkomma
större säkerhet i faderskapsbestämningarna.
I stället för att som hittills
utgå från en presumtion, grundad på
samlag under en möjlig konceptionstid
och som kan brytas endast genom mycket
stark, nära 100-procentig, motbevisning,
skall man nu i fall då presumtio -

nen utpekar flera möjliga fäder söka
fastställa vilken av dem som med den
största sannolikheten är fadern. Om
ingen klar sannolikhet kan påpekas
skall saken läggas ned och inget faderskap
fastställas.

Det är uppenbart att de nya reglerna
borgar för större säkerhet i de fall, då
man kommer till resultat, och detta är
givetvis en stor fördel, men man får
inte blunda för de mindre tilltalande
konsekvenserna. Samtidigt som man försöker
förbättra de utomäktenskapliga
barnens ställning tillskapar man, eller
i varje fall förstorar, en grupp barn
med sämre ställning, barnen utan fader.
De nya reglerna kan också väntas
i viss mån komplicera faderskapsrättegångarna.
Nu förlöper dessa, sedan
blodprov tagits, i regel mycket smidigt.
De nya reglerna måste emellertid uppmuntra
till att i högre grad forska i alla
detaljer beträffande andra möjliga fäder,
preventivmedel m. m. Även om de
utpekade fäderna väl i de flesta fall inte
lägger så stor vikt vid den aspekt, som
ligger i den oftast långt i framtiden liggande
arvsrätten, kan dock även denna
sida av saken i speciella fall medverka
till att rättegångarna kompliceras. Det
kan vidare inte uteslutas, att de nya
reglerna kan leda till ett osympatiskt
köpslående mellan fader och moder om
nedläggande av faderskapstalan eller
om barnets bortadopterande. Även utpressningsliknande
aktioner kan befaras.

Jag är emellertid med hänsyn till den
ökade säkerheten beredd att acceptera
de nya föreslagna reglerna, men har här
velat påpeka att medaljen har en baksida,
som kan visa sig vara tämligen ful.

Jag kommer så slutligen till huvudfrågan:
de utomäktenskapliga barnens
arvsrätt. Det är riktigt, som i propositionen
framhållits, att önskemål om införande
av arvsrätt för utomäktenskapliga
barn under lång tid framträtt med
betydande styrka i den allmänna debatten.
Synpunkten har härvid framför
allt varit den att man velat så långt

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

som möjligt bereda barn utom äktenskap
en ställning likvärdig med den
alla andra människor har i samhället.
Om denna målsättning i och för sig tror
jag att det råder tämligen allmän enighet.
Men jag tror att den nu aktuella
frågan varken principiellt eller praktiskt
bör betraktas som en fråga om de
utomäktenskapliga barnens rättsställning.
Arvsrätten är en fråga som normalt
inte är aktuell under den tid, då
vederbörandes ställning som född inom
eller utom äktenskap är påtaglig och
synbar för såväl omgivningen som barnet
självt. Frågan blir normalt aktuell
vid en helt annan tidpunkt, och helt
andra aspekter träder då i förgrunden.
Det gäller här en arvsfråga, och det är
symptomatiskt att de aktuella lagreglerna
återfinns i ärvdabalken, inte i
föräldrabalken. Arvsreglerna bör enligt
de grunder härför som gäller i svensk
rätt i första hand bedömas efter de förhållanden,
som har anknytning till arvlåtaren,
och endast subsidiärt med hänsyn
till speciella behov till förhållanden
som har anknytning till de presumtiva
arvingarna.

Det råder här i landet i princip testationsfrihet,
d. v. s. var och en har rätt
att genom testamente bestämma hur det
skall förfaras med hans kvarlåtenskap.
Den enda begränsning som gäller är
laglottsreglerna till förmån för bröstarvingar.
Dessa regler är att betrakta
som ett avsteg från principen av praktiska
skäl, då mindre viljestarka föräldrar
ibland haft svårt att motstå påtryckningar
från barn eller utomstående
personer med påföljd att testamenten
kommit till stånd som inte i egentlig
mening ger uttryck för testators vilja.
Mot bakgrunden av testationsfriheten
framstår arvsreglerna som subsidiära
regler som sökt fånga upp vad som i
normala fall kan antas motsvara arvlåtarens
vilja. De utgör ett slags standardmall
för testamente, och man vinner
genom arvsreglerna att det blir
onödigt att i dessa normala fall upprätta
testamente. Man slipper också de

Ang. vissa reformer inom familjerätten
olägenheter som uppstår, om testamente
av förbiseende icke upprättats, förkommit
eller inte anpassats efter ändrade
förhållanden.

Vid utformningen av arvsreglerna har
det varit naturligt att familjegemenskapen
blivit den ledande principen; arvsberättigade
i första hand har blivit de
personer som stått i den närmaste sociala
och ekonomiska samhörigheten
med arvlåtaren. En schablonmässig utformning
av reglerna är nödvändig,
och då har släktskapen helt naturligt
blivit det främsta kriteriet. Men i vissa
fall har andra omständigheter tett sig
väsentligare, och detta har varit grunden
till de reformer på arvslagstiftningens
område som genomförts på senare
tid. Sålunda har efterlevande make
tillagts arvsrätt — efter bröstarvingar —
trots att släktskap inte föreligger. Å
andra sidan har kusiner och avlägsnare
släktingar uteslutits från arvsrätt.
Här är sambandet enligt nu gällande
betraktelsesätt så svagt att någon presumtion
för arvlåtarens vilja inte föreligger.
Vidare har för ej länge sedan
med full konsekvens genomförts den
ändringen, att adoptivbarn ärver adoptivföräldrarna
och deras släkt men ej
sina biologiska föräldrar. Det är en klar
tillämpning av samma princip.

Enligt min mening bör dessa grundläggande
arvsrättsliga principer tillämpas
även på den nu aktuella frågan. Avgörande
bör då bli, i vilken mån de
utomäktenskapliga barnen har haft någon
familjesamhörighet med fadern och
vad dennes önskemål beträffande kvarlåtenskapen
i normala fall kan antas
vara. Här är enligt min mening en differentiering
nödvändig. Har fadern levat
i familjegemenskap med modern och
barnet — eller bara med barnet — eller
har han eljest i påtaglig grad intresserat
sig för barnet, bör det rimligen
få arvsrätt lika med andra barn. Dessa
fall tycks numera tendera att öka i
antal. Har fadern endast betalat ett underhållsbidrag
— kanske inte ens det —
utan en närmare kontakt med modern

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. vissa reformer inom familjerätten

eller barnet, föreligger inga skäl för
att införa arvsrätt. Det ligger för övrigt
ofta flera decennier mellan den tid då
underhållsbidraget slutbetalades och
den tid då arvsfrågan blir aktuell.

Det bör vara möjligt att lagstiftningsvägen
finna kriterier, som på lämpligt
sätt skiljer mellan dessa båda grupper
eller i varje fall att ställa möjligheter
till förfogande för vederbörande att på
ett tidigt stadium klargöra, vilka regler
som skall gälla. En lagstiftning efter
sådana linjer hade jag gärna velat biträda,
men då något utarbetat förslag
inte föreligger, nödgas jag yrka avslag
på det föreliggande förslaget och begära
ny utredning.

Det är emellertid skäl att påpeka att
redan gällande lag innehåller bestämmelser
som i viss utsträckning tillgodoser
dessa önskemål. S. k. trolovningsbarn
har sålunda full arvsrätt efter fadern
— men inte efter hans släktingar
— och i andra fall finns möjlighet
att avge en arvsrättsförklaring. Underåriga
barns rätt till underhåll är också
tillgodosett, vare sig de är födda i eller
utom äktenskap.

Vad jag hittills har anfört avser mera
principiella synpunkter på frågan, och
dessa bör tillerkännas särskilt stor betydelse
när det gäller en så central fråga.
Det finns emellertid även anledning
att se litet på vilka verkningar man kan
vänta sig att reformen får i praktiken.

Vad då först beträffar de argument
som har anförts för reformen, nämligen
önskemålet att bereda de utomäktenskapliga
barnen en ställning i samhället
som är likvärdig med andra barns, så
tror jag faktiskt inte på någon nämnvärd
effekt. Jag tror inte heller att någon
annan på allvar inbillar sig att reformen
kommer att bidra till att förbättra
de personliga relationerna mellan
utomäktenskapliga barn och deras
fäder. Man kan väl snarare befara att
motsatsen blir fallet i enstaka fall.
Många fäder känner stort ansvar för sina
utomäktenskapliga barn, men det är
väl i första hand ett ekonomiskt ansvar

för såväl barnet som modern under uppväxttiden.
I dessa fall tror jag att arvsrätten
är ett så avlägset perspektiv, att
den inte spelar någon roll. I andra fall,
särskilt när det biologiska faderskapet
är osäkert, som fallet ej sällan är när
det gäller tidigare fastställda faderskap,
skulle väl arvsrätten snarast verka avkylande
på ansvarskänslan.

Även när man ser på de praktiska
konsekvenserna är det emellertid liksom
vid det principiella bedömandet situationen
vid själva arvfallet som bör beaktas.
Om man då bortser från de fall,
då jag enligt vad jag nyss anförde är
beredd att godta och önskar genomförandet
av full arvsrätt, är situationen
i flertalet fall kanske den att det utomäktenskapliga
barnet inte har någon
kontakt med den avlidnes familj eller
närmaste anhöriga i övrigt. Ofta är det
t. o. m. helt okänt för familjen att ett
dylikt barn existerar. Detta gäller vare
sig barnet är fött före eller under ett
äktenskap — eller annan familjebildning
— som består vid dödsfallet. I dessa
fall innebär en för familjen helt
främmande dödsbodelägare såväl ekonomiska
som psykologiska påfrestningar.
Bl. a. kan det medföra stora svårigheter
att inom familjen, som kanske
redan genom dödsfallet har drabbats
ekonomiskt, behålla ett eget hem, ett
mindre jordbruk eller en mindre rörelse.
Jag vill framhålla att i den mån
det utomäktenskapliga barnet har behov
av underhåll för sin uppfostran
så är detta behov tillgodosett redan genom
nu gällande bestämmelser. Arvskiften
kan vara ganska besvärliga affärer
även när parterna är personer som hör
nära samman. Mycket värre blir det
om en, som det uppfattas, utomstående
person skall delta och särskilt om man
tror att hans anspråk icke har underlag
i den avlidnes vilja.

Vad jag talat om avser tämligen normala
fall, som blir de oftast förekommande.
Speciella förhållanden kan även
förekomma, som gör att konsekvenserna
i det enskilda fallet ter sig ännu mer

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

otillfredsställande eller till och med
stötande. Detta är naturligtvis ägnat att
leda till särskilt svåra kontroverser.

Jag skall här bara nämna ytterligare
ett i och för sig ganska allmängiltigt
exempel.

Om en person avlider utan att efterlämna
make eller bröstarvingar går arvet
till föräldrar eller syskon. Den som
är tillfredsställd med en sådan ordning
behöver inte upprätta något testamente.
Men han har då säkerligen tänkt på
dem som han känner som tillhörande
familjen. Som arvinge kan emellertid
då även uppträda någon utanför denna
krets som är t. ex. barn utom äktenskap
till den avlidnes fader. För att undvika
detta, av den avlidne säkerligen inte
önskade resultat, måste han ha upprättat
testamente med uttryckligt uppräknande
av de avsedda personerna. Förutom
att detta säkerligen i många fall
kommer att försummas, kan man peka
på risken för tolkningssvårigheter och
för att ett testamente inte anpassas efter
ändrade förhållanden. Jag vill i denna
del bara tillägga att åtminstone när det
gäller barn, som är födda före lagens
ikraftträdande så finns det inte möjligheter
för en person i den situation, som
här nämndes, att skaffa sig säker kännedom
om vilka som kommer att vara
hans närmaste arvingar.

Jag har redan sagt att jag nödgas
yrka avslag på det här föreliggande förslaget
om arvsrätt för utomäktenskapliga
barn. Av motiveringen framgår, att
skälen mot förslaget framstår med särskild
skärpa när det gäller barn, vilkas
faderskap är fastställt enligt tidigare
regler. Dessa var ju närmast avsedda att
säkerställa underhållsskyldiga formella
fäder till alla eller möjligast flesta barn
utom äktenskapet. I min reservation
ligger därför subsidiärt även en anslutning
till de reservationer, som yrkar på
sådana övergångsbestämmelser, som tar
hänsyn till de regler för fastställande
av faderskapet, vilka tidigare har gällt.

Slutligen vill jag framhålla, att den
föreslagna ändringen av namnlagen,

Ang. vissa reformer inom familjerätten
som ger utomäktenskapligt barn rätt
att genom anmälan hos pastor anta faderns
släktnamn, bör anstå i avbidan
på den slutliga lösningen av frågan om
arvsrätten.

På grund av det anförda ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation,
som jag fogat vid första lagutskottets
utlåtande, och, i de delar som
ej berörs av reservationen, till utskottets
hemställan.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag vill ingalunda förneka
att herr Alexanderson har anfört
betydelsefulla invändningar mot de föreslagna
nya reglerna om utvidgad
arvsrätt för barn utom äktenskapet.
Men det är väl ändå så att i den allmänna
uppfattningen har det sedan länge
framstått som ett rättvisekrav att de
utomäktenskapliga barnen skall jämställas
helt med barn i äktenskap. Jag tror
att det uppfattas som en form av diskriminering
att full arvsrätt inte har tillerkänts
barn utom äktenskap. Mot den
bakgrunden har jag för min del godtagit
de skäl som propositionen har anfört
för de nya reglerna och alltså inte
velat motsätta mig dem.

Däremot har jag reserverat mig på
en annan punkt. Tillsammans med tre
andra ledamöter av första lagutskottet
har jag i reservationen 3 till utskottets
utlåtande föreslagit att de nya reglerna
om utvidgad arvsrätt skall gälla endast
faderskap som har fastställts efter utgången
av år 1949, då föräldrabalken
trädde i kraft. Enligt propositionen och
utskottsmajoriteten skall de nya reglerna
gälla alla fall där arvlåtaren avlidit
1970 eller senare.

Ärvdabalkssakkunniga och familjerättskommittén,
som har lagt fram förslag
på vilka propositionen bygger, hade
tänkt sig att den utvidgade arvsrätten
skulle gälla endast i de fall då faderskapet
hade fastställts enligt de nya
reglerna. Principiellt talar väl rätt mycket
för detta, framför allt det som herr

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. vissa reformer inom familjerätten
Alexanderson framhöll, nämligen att vi
först 1970 får regler som garanterar en
något så när godtagbar sannolikhet för
faderskap när sådant fastställes.

Om jag då fortsätter att resonera
principiellt, så krävs det väl i så fall en
möjlighet för dem vilkas faderskap fastställts
före den nya lagens ikraftträdande
att genom en ny process få fastställt
att den här sannolikheten föreligger
även i deras fall. Många gånger
skulle väl en sådan fråga ordnas frivilligt
genom ett erkännande av faderskapet
enligt den nya lagen, men det
kan befaras att det blev många processer,
och dessutom skulle man få räkna
med så stora bevissvårigheter i dessa
processer att jag förstår att departementschefen
inte velat lägga fram ett
sådant förslag. Jag är heller inte beredd
att göra det.

I det läget har jag sagt mig att det tyvärr
finns anledning att räkna med sådana
olägenheter som herr Alexanderson
påvisar. Personliga tragedier kan
uppstå, när ett barn utom äktenskap,
som inte varit känt för den avlidnes familj,
dyker upp vid bouppteckningen.
Olägenheterna är, som jag ser det, i sådana
fall i regel större ju äldre förhållanden
det gäller, framför allt därför
att samhällsförhållandena var annorlunda
förr i världen även på det här
området. Det var inte så ovanligt att en
ung man i 20-årsåldern, som tillsammans
med ett antal andra unga män
kunde misstänkas vara fader till ett
barn utom äktenskap, med bistånd av
anhöriga skrev på ett avtal enligt vilket
han gav ett engångsbelopp till modern.
Så trodde han att saken var ur världen,
men kanske 40 eller 50 år efteråt dyker
detta barn upp — med ett rättvisekrav,
javäl, men under förhållanden som naturligtvis
kan ställa till mycket större
tragik för de efterlevande än vad vinsten
är för barnet i och med att det får
del av arvet.

Härtill kommer att förr i världen
kunde en person bli utpekad som fader
och faderskapet fastställas trots att

sannolikheten var mycket liten för att
vederbörande verkligen var far. Om
modern hade flera män att välja mellan,
kunde hon relativt lugnt välja ut
den som hade det ekonomiskt bäst ställt,
därför att möjligheterna för en person
som oriktigt utpekats som fader var
mycket små att fria sig med blodprov.
Jag vet inte om den beräkning är riktig
som man brukade göra på 1930-talet,
att en felaktigt utpekad fader hade
en möjlighet på sex att fria sig med
blodprov. Sedan har blodproven successivt
förbättrats, och vi önskar väl
alla att det så småningom skall bli möjligt
att med säkerhet avgöra huruvida
en man som anses vara fader till ett
barn också är den verklige fadern.
Sannolikheten för att det verkliga faderskapet
sammanfaller med det av
domstolen fastställda har successivt
ökat genom förbättrade metoder för
blodundersökning in. m. Jag har sagt
mig att det med utgångspunkt häri kunde
vara önskvärt att försöka finna en
tidpunkt från vilken de nya reglerna
skulle börja gälla. Faderskap som fastställts
före den tidpunkten skulle alltså
inte ges någon ändrad rättsverkan i
arvsrättshänseende, medan faderskap
fastställda efter den tidpunkten skulle
ha samma rättsverkan som faderskap
enligt den nya lagstiftningen.

Det är inte så lätt att finna en sådan
tidpunkt, därför att utvecklingen har
gått successivt. När den nya föräldrabalken
trädde i kraft den 1 januari 1950
gjordes emellertid den principiella
skillnaden att medan den äldre lagstiftningen
byggde faderskapsfastställelsen
endast på möjligheten att vederbörande
kunde vara fader till barnet, så
fordrade man från 1950 en — om också
svag — sannolikhet. Det skulle inte vara
osannolikt att vederbörande var far.
Lagstiftaren tänkte sig inte någon mer
betydelsefull förändring genom den nya
lagstiftningen 1950, men den principiella
synen ändrades ändå i någon mån.

Dessutom skedde på 1950-talet en
ganska väsentlig förbättring av meto -

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

derna för att utesluta faderskap i de
fall då den utpekade inte var far. Även
det talar för att man skulle kunna godta
den 1 januari 1950 som gräns. Därmed
vinner man ytterligare att de barn
utom äktenskap som nu inte har nått
vuxen ålder kommer in under de nya
reglerna. Det är väl ändå så att det ekonomiska
behovet är störst för de barn
som ännu inte har nått den ålder att
de kan antas vara i stånd att försörja
sig själva. Om man sätter 1950 som
gräns minskar man samtidigt antalet
fall där tragik kan uppstå genom att ett
barn utom äktenskap helt oväntat anmäler
sig då ett arv skall fördelas.

Herr talman! Jag är fullt på det klara
med att den tidpunkt som reservanterna
föreslår inte är någon absolut vattendelare
mellan gamla och nya regler,
men den föreslagna gränsen är ett försök
att begränsa de övergångssvårigheter
som den nya lagstiftningen under
alla förhållanden måste föra med sig.
Av den anledningen yrkar jag bifall till
reservation 3 vid första lagutskottets utlåtande
nr 52.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! Som motionär vill jag
beröra herr Oskarsons reservation, som
eljest inte hade haft någon talesman
från första lagutskottet i denna kammare.
Jag känner mig som en sparv i tranedansen
efter de framstående domstolsjurister
som uppträtt här före mig.

Jag har ingenting att erinra mot införandet
av arvsrätten för de utomäktenskapliga
barnen som sådan. Jag tror
att tiden är mogen för en dylik reform.
Inte minst har ungdomen upplyst mig
om detta.

Herr Oskarsons reservation riktar sig
endast mot de i propositionen föreslagna
ikraftträdandereglerna, som innefattar
en mycket vittgående retroaktivitet.
Han riktar sig alltså mot att arvsrätten
skall gälla från arvlåtarens frånfälle,
oavsett när barnet fötts. Herr Oskarsons
reservation utmynnar i ett yrkande på

Ang. vissa reformer inom familjerätten
en rättsregel som innebär att äldre lag
skall gälla om barnet fötts före den nya
lagens ikraftträdande, d. v. s. före den
1 januari 1970.

Men varför föreslås denna ordning?
Jo, motiveringen är att faderskapet enligt
nuvarande och ännu mer enligt äldre
lagar ofta fastställts på tämligen lösa
boliner, om jag vågar uttrycka mig så.
Detta har också påtalats av föregående
talare. Gällande presumtionsregler har
nämligen bidragit till att möjligheterna
för en utpekad man att få en faderskapstalan
ogillad varit mycket små. Vetskapen
härom har också gjort att den utpekade
barnafadern många gånger föredragit
att skriftligen erkänna ett faderskap
framför att ge sig in i en oviss
rättegång, där offentligheten dessutom
tett sig synnerligen besvärande för vederbörande.

Enligt äldre och nuvarande s. k. negativa
presumtionsregler nöjde man sig
i stort sett med att kräva bevisning om
samlag under konceptionstiden. Endast
om det var uteslutet att barnet avlats
av den instämde mannen skulle talan
mot honom ogillas. År 1949 utbyttes ordet
»uteslutet» mot »osannolikt», men
detta betydde i sak säkerligen inte mycket.
Jag har därför litet svårt att följa
med i resonemanget när herr Ernulf
valt år 1950 som utgångspunkt i detta
sammanhang.

Det ställs fortfarande mycket stora
krav på motbevisning för att enligt gällande
lag kunna häva faderskapspresumtionen.
Vad som nu i denna del föreslås
i propositionen — vilket enligt
mångas mening måste vara en förutsättning
för arvsrätten — är en övergång
till en positiv sannolikhetsbedömning.
Det heter härom att en man skall förklaras
vara fader till ett utomäktenskapligt
barn, om det är utrett att han haft samlag
med modern under den tid då barnet
kan vara avlat och — vilket är det
väsentliga — det med hänsyn till samtliga
omständigheter är sannolikt att barnet
avlats av honom. Härigenom ges
större möjligheter för domstolen att an -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. vissa reformer inom familjerätten
lita moderna medicinska metoder för
klarläggande om barnet avlats av den
utpekade eller någon annan. Sådana nu
förekommande medicinska metoder är
blodprov, vilka efter hand blivit alltmer
förfinade, samt antropologisk undersökning.

Vidare öppnas nu större möjligheter
att göra invändningar om att modern
haft samlag med andra män, så att någon
av dessa skulle kunna vara fader.

Enligt de allt förnämligare metoder,
som på senare tid börjat tillämpas, kan
en felaktigt utpekad man uteslutas från
faderskap i 71 procent av fallen, framgår
det av propositionen.

Vad nuvarande bevisregler kan leda
till visas av ett avgörande i högsta domstolen
så sent som år 1968, då en man
förklarades vara fader, fastän sannolikheten
för den blodgruppskonstellation
som fanns hos fadern, modern och barnet
statistiskt sett endast uppgick till
1,2 procent.

Jag vill erinra om att såväl ärvdabalkssakkunniga
som familjerättskommittén
på sin tid föreslog att utvidgning
av arvsrätten endast skulle gälla
barn som fötts efter lagens ikraftträdande.
I 1955 års lagrådsremiss anslöt sig
dåvarande justitieministern, statsrådet
Zetterberg, till samma uppfattning.
Övervägande flertalet av remissinstanserna
har också ställt sig på samma
linje med tanke på den nuvarande rättsosäkerheten.
Såvitt jag kan finna är den
1 januari 1970 den enda rimliga skiljelinjen.

Vad som gör det hela så känsligt är
att då ett barn tillerkännes arvsrätten
efter en man, som i realiteten inte är
far till barnet, blir det en annan part
som blir ekonomiskt lidande, nämligen
familjen — makan och de äktenskapliga
barnen. Herr Alexanderson har här,
inte oberättigat, talat om tragedier. Det
gäller ju att skapa rättvisa parterna
emellan och undvika lösningar som kan
bli stötande för rättskänslan. När jag
går emot den här vittgående retroaktiviteten
gör jag det inte minst därför att

de många män som tidigare på lösliga
grunder underskrivit förbindelser i vilka
de åtagit sig faderskap och underhållsskyldighet
gjort detta ulan vetskap
om att de därmed även satt in barnet
som arvtagare. Det blir här fråga om
oförutsedda konsekvenser vid en ny
lags tillkomst.

Herr talman! På det sexuella livets
område har det alltid funnits starka
oberäkneliga drivkrafter. De mänskliga
passionerna följer inte alltid utstakade
linjer. Och frukterna flyter understundom
omkring på ovisshetens hav. Det
gäller för lagstiftaren att göra det bästa
av detta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till herr
Oskarsons reservation.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag skall i denna debatt
säga några ord om reservationen nr 4
till förevarande utlåtande. Den är grundad
på andrakammarmotionen 1230
som dess värre motionärerna förbisett
att förankra i första kammarens medvetande.
Inte desto mindre anser jag
den innehålla värdefulla synpunkter,
och jag skulle vilja fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet vid motionens
innehåll.

Motionen, som skrivits av fru Hörnlund
och fru Håvik, tar upp frågan om
det obligatoriska barnavårdsmannaskapet.
Den utgår från resonemang kring
jämlikhetsaspekter på föräldraansvaret
och intar den grundläggande ståndpunkten
att de ensamstående föräldrarna
oftast är myndiga personer och därför
i största möjliga utsträckning liksom
andra föräldrar bör kunna ta ansvar
för familjen.

Motionärerna går vidare i tankegångarna
och säger, låt vara med en liten
reservation, att det åtminstone formellt
sett är fråga om att en speciell föräldragrupps
barn skall stå under en rigorös
tillsyn vilket innebär en särbehandling
som borde vara främmande för dagens
socialpolitik. Motionärerna är inte

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

omedvetna om att denna särbehandling
i många fall är synnerligen ytlig. De
är inte omedvetna om att barnavårdsmännens
verksamhet — särskilt i de
större städerna, genom en orimlig arbetsbelastning
genom ett orimligt stort
antal barnavårdsmannaskap som samlas
på en hand — i praktiken inte innebär
något större ingrepp på den personliga
integriteten så snart den väsentliga insatsen
i målet har gjorts genom att barnavårdsmannen
bidragit till utredningen
om faderskapets fastställande och
om ersättningsfrågorna. Det föranleder
emellertid motionärerna att dra andra
konsekvenser, nämligen att det i så fall
är orimligt att bibehålla en institution
som i många andra sammanhang, kanske
i kommuner där barnavårdsmännen
är mindre hårt engagerade, mindre hårt
belastade, får ett inslag av förmynderskap.

Del har från olika håll framhållits,
säger motionärerna, att barnavårdsmannainstitutionen
är föråldrad och att det
behövs en översyn. Detta är att uttrycka
saken väl milt. Barnavårdsmannaskapet
är i och för sig en mycket naturlig
konsekvens av den situation som
förelåg när institutet infördes, nämligen
att ingen kvinna, vare sig gift eller ogift,
hade myndighet att själv klara av sådana
här problem. Barnavårdsmanncn
blev alltså i fallet ogifta mödrar det
självklara komplementet till makens vid
det tillfället självklara förmynderskap
över kvinnan. Motionärerna vill alltså
dra den konsekvensen att de funktioner
som är väsentliga vid utövandet av barnavårdsmannaskapet
rimligen borde
överföras till en i vederbörlig ordning
förstärkt barnavårdsnämnd, så att dessa
ting skulle ingå i barnavårdsnämndens
självklara arbetsuppgifter.

Därmed vore allt gott och väl, och
man kommer fram till den kläm i motionen
som sedan återkommer i reservationen.
Men en liten komplikation inträder
i och med att man nu fick anledning
hänvisa till de direktiv från
förre justitieministern om en välbehöv -

Ang. vissa reformer inom familjerätten
lig översyn av det familj erättsliga lagstiftningskomplexet
som innehåller synpunkter
på barnavårdsmannaskapet, vilka
utskottet faktiskt i viss mån hängt
upp sitt avslag på. Detta ger en fingervisning
om en förbidan i det slutliga
ställningstagandet som varken motionärerna,
reservanten eller jag tycker att
det finns anledning att ta upp i dagens
läge.

Saken förefaller relativt enkel att ta
som en särfråga. Därför fastslår min
namne från Piteå i andra kammaren i
sin reservation, att propositionen bygger
på den nuvarande ordningen att
barnavårdsman automatiskt skall förordnas.
Något motsvarande obligatoriskt
förordnande sker icke beträffande
barn i äktenskap, säger reservanten
upplysningsvis. Det är väl närmast där
som inadvertenserna ligger i öppen dag
för ett modernt tänkande.

Jag vill alltså, herr talman, avsluta
denna plädering med att yrka bifall till
reservationen 4 till första lagutskottets
utlåtande.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Som tidigare har anförts
av bl. a. första lagutskottets ordförande
är det inom tre betydelsefulla
områden av den familjerättsliga lagstiftningen
som ändringar nu är aktuella.
Det är för det första beträffande
reglerna om efterlevande makes ställning
i ekonomiskt hänseende, för det
andra om fastställande av faderskap
till barn utom äktenskap och för det
tredje om utomäktenskapliga barns
arvsrätt. De föregående talarna har
även kommenterat det förslag som utskottet
svarar för, och jag kan därför
nöja mig med att säga några ord om de
yrkanden som ställts med anledning av
reservationerna.

Jag anser att herr Alexanderson anslog
en väl pessimistisk ton när han
skisserade verkningarna av den nya
lagstiftningen. Han menade också — i
varje fall beträffande arvslagen •— att

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. vissa reformer inom familjerätten
lagstiftningen kanske hade gått för
snabbt. Vi var ju inte vana här i riksdagen
att gå till väga på det sättet, menade
han. Jag kan erinra om att dessa
ting har varit aktuella ända sedan 1917,
vilket också är angivet i propositionen.
Man kan därför inte påstå att detta lagförslag
har kommit brådstörtat. Jag
anser att herr Ernulf lämnade en riktig
syn på saken i sin polemik mot herr
Alexanderson, då han betraktade det
som ett rättvisekrav att även de utomäktenskapliga
barnen nu kunde få arvsrätt.

Om denna lag antas av riksdagen är
det klart att det kan uppstå fall då tidigare
okända barn dyker upp vid ett
arvskifte. Men det lär inte inträffa så
ofta, och jag föreställer mig att det ännu
mer sällan blir fråga om tragedier.
Däremot känner vi till många fall från
bygderna där vi inte har ansett det vara
bra att ett utomäktenskapligt barn
har ställts åt sidan vid ett arvskifte.
Det kan anföras många exempel på det.

Herr Alexanderson yrkar alltså avslag
på propositionen i vad den avser
ändring i ärvdabalken och namnlagen
samt vill att frågan om arvsrätt för utomäktenskapliga
barn görs till föremål
för ny utredning efter regler som anges
i reservation 1.

Det sägs att svensk arvslagstiftning
hittills vilat på principen att arvsrätten
grundas på den sociala och ekonomiska
samhörigheten i familjer och
släkter. I enlighet med dessa principer
bör de utomäktenskapliga barnen tillerkännas
arvsrätt endast i de fall då dylik
samhörighet föreligger eller under
någon tid förelegat mellan barnet och
dess fader. Till det kan man göra reflexionen,
att om arvsrätten skulle avgränsas
så, måste det i vissa fall uppstå
besvärliga gränsfall med bedömningssvårigheter
huruvida barnet haft
så mycken samhörighet med fadern att
arvsrätt kan bli för handen. Med dessa
utgångspunkter skulle man väl också
kunna tänka sig att även moderns eventuella
utomäktenskapliga barn, som

skildes från henne tidigt utan att fördenskull
ha blivit adopterade av någon
annan, logiskt sett inte heller skulle vara
kvalificerade för arv. I vilket fall
som helst är det svårt att se att de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt efter
fadern skulle kunna få en enhetlig och
konsekvent lösning efter de linjer som
förordas i reservation 1 och av det som
framgått av herr Alexandersons anförande.

I reservationerna 2 och 3 föreslås i
jämförelse med propositionen andra
regler beträffande övergångsbestämmelserna
för den nya arvsrätten. Herr Gösta
Jacobsson talade för reservation 2,
som skulle innebära att barnet inte fick
arvsrätt, om det kommit till världen före
den nya lagens ikraftträdande. Det
är klart att det faktum att man tidigare
haft sämre möjligheter att fastställa faderskap
till ett utomäktenskapligt barn
lett till att någon som förklarats vara
far i realiteten inte varit det och att
det kan vara ett motiv för förslagen i
reservation 2. Det är även riktigt att
tidigare utredningar stannat för det
förslag som herr Jacobsson här presenterade,
men samtidigt går det inte att
komma ifrån att lösningar efter dessa
linjer skulle medföra att den nya arvslagen
helt blev tillämpad först långt in
på 2000-talet. Det framgår av propositionen.
Denna kategori utomäktenskapliga
barn har alltmer börjat betraktas
som en klart orättvist behandlad grupp.
Detta jämte förhållandet att — trots att
frågan länge varit på tal — en lösning
av frågan har dröjt har medfört att radikala
grepp nu måste till. Med de bestämmelser
som fastslås som förutsättningar
för arvsrätt för barn födda före
lagens ikraftträdande — alltså när anteckning
om barnet blivit införd i faderns
personakt eller barnet eljest blivit
uppmärksammat som arvtagare senast
vid bouppteckningen — bör en lösning
kunna godtas enligt utskottets förslag,
vilket är identiskt med vad som föreslås
i propositionen.

Herr Ernulf talade för reservationen

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

3. Där föreslås att de nya arvsbestämmelserna
i princip skall gälla i de fall
där faderskapet fastställts efter utgången
av 1949, då på grundval av vetenskapens
framsteg den tidigare mycket
stränga faderskapspresumtionen något
lättades i samband med föräldrabalkens
tillkomst. Beträffande det förslaget säger
utskottet att den gräns som föreslagits
för retroaktildteten knappast bärs
upp av några starkare sakskäl, eftersom
man enligt motiven till den då genomförda
jämkningen av faderskapspresumtionen
inte avsåg att åstadkomma
någon stor förändring. Den ändringen
gjordes visserligen i faderskapsreglerna,
som herr Ernulf nämnde, att
ordet »uteslutet» byttes ut mot »osannolikt»,
men i motiven till föräldrabalken
sades på denna punkt, som sagt,
att avsikten inte var att det skulle bli
någon stor förändring mot tidigare gällande
bestämmelser.

Vad gäller såväl reservationen 2 som
reservationen 3 skulle — om något av
de förslagen vunne riksdagens bifall —
det kunna inträffa som återges på s. 59
i utlåtandet, nämligen att inom en och
samma syskonkrets olika arvsregler
skulle komma att gälla, beroende på vid
vilken tidpunkt barnen var födda.

Vad slutligen gäller reservationen 4,
som herr Hansson talade för och yrkade
bifall till, vill jag framhålla att utskottet
haft att behandla en motion
med yrkande om att obligatoriskt barnavårdsmannaskap
för barn utom äktenskap
skall upphöra att gälla, dels att
barnavårdsnämnderna skall åläggas att
träda i barnavårdsmans ställe intill dess
fastställandet av börden och underhållsfrågan
lösts. I reservationen har
man dock mildrat detta något genom
att reservanterna tänkt sig att institutionen
i varje fall skulle få respittid till
den 1 juli 1970. Jag vet att andra talare
kommer att kommentera detta, men jag
vill erinra om att dessa frågor behandlas
av pågående utredningar. På sidan
55 i första lagutskottets utlåtande nämns
det att socialutredningen sysslar med

Ang. vissa reformer inom familjerätten
dessa ting och att den nytillsatta familjerättsutredningen
också behandlar
problem som direkt berör barnavårdsinstitutionen.
Det är ju vanligt att pågående
utredningar skall få fullfölja sitt
arbete innan man beslutar om så radikala
lösningar som motionärer och reservanter
här har föreslagit.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
på alla punkter.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan i viss mån förstå
herr Svedbergs resonemang när han
vill att reformen i dess helhet skall
genomföras på en gång. Jag kan förstå
att han inte finner syftet tillgodosett
på ett tillfredsställande sätt om alla
barn som fötts före den 1 januari 1970
skulle bli ställda utanför reformen. Den
skulle då egentligen inte slå igenom
förrän på 2000-talet. Men genom sitt
ståndpunktstagande offrar herr Svedberg
rättssäkerheten på arvsrättens altare.
Det är detta som är det bekymmersamma.

Det är klart att för flertalet utomäktenskapliga
barn någon tvekan om
faderskapet inte behöver föreligga —
men vad saken gäller är de konsekvenser
som uppstår i de ganska många fall,
där det fastställda faderskapet är dubiöst
och sammanhänger just med de
nuvarande otillfredsställande presumtionsreglerna.
Faderskapet hänger här
mer eller mindre i luften. Det är en
påtaglig svaghet i herr Svedbergs resonemang,
när han inte medger detta.
Att arvsrätt åtnjutes efter den verklige
fadern är rätt och riktigt, men det kan
inte vara rätt och riktigt att barnet
till en felaktigt som fader utpekad man
ges en arvsrätt som inkräktar på övriga
arvingars rätt. Den bättre ordning
som föreslås i fråga om presumtionsreglerna,
måste vara en förutsättning
för arvsrätten.

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. vissa reformer inom familjerätten

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Jacobsson säger att det tidigare fanns
sämre möjligheter att fastställa faderskapet
till utomäktenskapligt barn. Alldeles
hundraprocentigt säkert är det
inte heller i våra dagar, men de vetenskapliga
metoderna har ju utvecklats till
det bättre.

Frågan är bara om detta skall kunna
tas till intäkt för att utesluta de tidigare
utom äktenskapet födda barnen från
möjligheten till lika arvsrätt. När nu
propositionen visar på en möjlighet att
radikalt komma till rätta med detta, har
utskottets majoritet ansett det vara en
god lösning. Skulle reservanternas förslag
godtas, skulle de orättvisor som
herr Jacobsson började med att tala om
konserveras, åtminstone långt in på
2000-talet. Det är inte bra att behöva
tänka sig att en reform inte skall komma
till sin rätt förrän så lång tid har
förflutit.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SCHÖTT (in):

Herr talman! Eftersom jag har deltagit
i första lagutskottets handläggning
av det mycket viktiga ärende som nu
ligger på kammarens bord, ber jag att
få säga några ord. Med hänsyn till att
fem talare varit uppe före mig i ärendet,
kan jag fatta mig relativt kort.

Det gäller här tre centrala frågor. I
den första som avser efterlevande makes
ställning i ekonomiskt avseende har
rått enighet inom utskottet. Det är med
tillfredsställelse jag konstaterar att efterlevande
make nu erhåller ett bättre
skydd och att detta skydd blir värdebeständigt.

Då det i huvudsak i frågan om fastställande
av faderskap till barn utom
äktenskap rått enighet, skall jag beträffande
den begränsa mig till att understryka
angelägenheten av att man
tillser att de vetenskapliga framstegen

på detta område utnyttjas och fortsättes.
Utskottet har med skärpa framhållit
detta samt anfört att en förutsättning
härför är att berörda institutioner
ges tillräckliga resurser både för rutinmässiga
undersökningar och fortsatt
forskning.

Den fråga som tilldragit sig största
intresse — något som avspeglas i antalet
väckta motion^- •—• är den om
utomäktenskapliga barns arvsrätt. Det
är också den fråga, i vilken oenigheten
i utskottet varit stor. I själva huvudfrågan
— förslaget att barn utom äktenskap
i arvshänseende skall bli helt
likställda med barn i äktenskap — råder
dock på ett undantag när enighet. Undantaget
är emellertid icke vilket som
helst utan som vi hört, utskottets värderade
ordförande, som kräver ytterligare
utredning i ärendet, och hans
motivering härför har vi också fått lyssna
till. I motsats till herr Alexanderson
och i likhet med samtliga övriga utskottsledamöter
anser jag nu tiden vara
inne att äntligen tillerkänna barn utom
äktenskap samma arvsrätt som barn i
äktenskap när det gäller arv efter fadern
och hans släktingar.

Såsom utskottet framhåller, har denna
fråga varit aktuell i vårt land sedan
1917, då barn utom äktenskap blev fullt
likställda med barn i äktenskap när det
gäller arv efter modern och hennes
släktingar. Vidare bör uppmärksammas
att utomäktenskapliga barn i arvshänseende
i Danmark, Island och Norge är
jämställda med barn i äktenskap samt
att arvsrätt för utomäktenskapliga barn
införts i år i Tyskland och England. I
Danmark och Norge rör det sig om
gammal lagstiftning — i Danmark lär
lagen ha gällt sedan 1930 och i Norge
sedan 1915. Jag delar helt den uppfattningen,
att det för nutida betraktelsesätt
är stötande att barn skall ha
olika arvsrättslig ställning allteftersom
de är födda utom eller inom äktenskap.
Jag stöder därför helhjärtat förslaget
att vi nu här inför lika arvsrätt.

Största splittringen i utskottet har

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

gällt övergångsbestämmelserna. Enligt
propositionen skall ju ändringarna i
ärvdabalken träda i kraft den 1 januari
1970. Som förutsättning för den vidgade
arvsrätten gäller att arvlåtaren avlider
efter ikraftträdandet. Däremot förutsättes
inte att barnet skall vara fött
efter denna tidpunkt. Som vi har hört
föreslår en av utskottsledamöterna i
reservationen 2 i enlighet med herr Jacobssons
motion att den nya lagen skall
avse endast barn fött efter den 1 januari
1970, medan fyra ledamöter i reservationen
3 funnit den 1 januari 1950 vara
en lämplig gräns. Bakom båda reservationerna
ligger, som vi hört, den motiveringen,
att fastställandet av faderskap
i gången tid varit behäftat med vissa
svagheter, varför vissa faderskapsbeslut
kan ha varit oriktiga. Utskottsmajoriteten,
som jag tillhör, frånkänner inte
dessa synpunkter betydelse, men vi har
för vår del liksom lagrådet — jag vill
understryka detta — delat departementschefens
uppfattning, att reformen
inte bör begränsas till barn som föds
efter den nya lagens ikraftträdande.
Det skulle nämligen i så fall dröja mycket
länge, innan lagen fick någon egentlig
betydelse.

Viktigt synes mig påpekandet att de
ifrågasatta begränsningarna skulle strida
mot den allmänna princip som brukar
tillämpas vid meddelande av ändrade
bestämmelser inom arvsrätten,
nämligen att tidpunkten för arvlåtarens
död skall vara avgörande för frågan om
tillämpligheten av gammal eller ny lag.

Utskottet vill ej acceptera ett långvarigt
dröjsmål med verkningarna av en
lagstiftning, för vilken starka rättvisekrav
talar.

Till slut vill jag gärna erinra om vad
föredragande departementschefen anförde
år 1955 i frågan om lika arvsrätt
för barn inom och utom äktenskap.
Han framhöll att det var ett etiskt rättvisekrav
att dessa båda kategorier barn
i möjligaste män blir likställda. Samhället
borde inte genom sin lagstiftning
eller på annat sätt medverka till en

Ang. vissa reformer inom familjerätten
uppdelning av barnen i en bättre och
en sämre lottad grupp. Det gällde här
först och främst en principiell fråga
om rättslikhet. Jag delar helt denna
uppfattning.

För min del är jag tacksam över att
jag i dag får delta i ett beslut, som
innebär att vad som allmänt erkänns
vara en social orättvisa nu undanröjs.
Någon ytterligare konservering av denna
orättvisa kan jag ej medverka till.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i samtliga
punkter.

Herr KLING (s):

Herr talman! Det har tidigare framhållits
här att vi har att diskutera tre
reformförslag, vilka var för sig har ett
självständigt intresse. I utskottet har i
två av dessa frågor inte rått någon
meningsskiljaktighet vare sig i fråga om
principerna eller i fråga om detaljutformningen.
Det är glädjande för mig
som har undertecknat propositionen
att nu kunna notera, att de länge omdebatterade
frågorna om efterlevande
makes ställning i ekonomiskt hänseende
och om fastställande av faderskap till
barn utom äktenskap nu kan lösas i
enighetens tecken. Jag skall därför inte
uppehålla mig ytterligare vid dessa två
frågor.

Däremot har — såsom har framgått
av debatten — delade meningar kommit
till synes i fråga om det tredje reformförslaget,
nämligen de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt. Men jag kan
också på denna punkt med största tillfredsställelse
konstatera att fullständig
enighet numera råder om själva principen
att de utomäktenskapliga barnen
bör ha arvsrätt också på fädernesidan.
Visserligen har herr Alexanderson i en
reservation yrkat avslag på detta förslag,
men jag kan inte tolka vare sig
denna reservation eller vad herr Alexanderson
har anfört tidigare här i dag
på annat sätt än att herr Alexanderson
i likhet med utskottets övriga ledamö -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. vissa reformer inom familjerätten
ter har godtagit att uä-barnen i princip
bör i arvsrättsligt hänseende likställas
med barn födda inom äktenskapet, även
om han i viss mån vill begränsa verkningarna
av en tillämpning av denna
princip.

Det resonemang som herr Alexanderson
därvid för är emellertid inte logiskt
och skulle kunna medföra ganska
tråkiga konsekvenser. Inte heller ger
det någon anvisning om hur den åtskillnad
mellan olika utomäktenskapliga
barn som han pläderar för skulle
kunna genomföras i praktiken. För mig
förefaller en sådan uppläggning av problematiken
verklighetsfrämmande.

I två andra reservationer har övergångsbestämmelserna
till reformförslaget
tagits upp. Herr Oskarson i andra
kammaren har framställt ett yrkande
som herr Jacobsson har anslutit sig till
och som innebär att utomäktenskapliga
barns likställighet i arvsrättsligt
hänseende med barn födda inom äktenskapet
endast skall gälla om barnet har
fötts efter den nya lagens ikraftträdande.
Det yrkandet överensstämmer med
det förslag som framlades i en lagrådsremiss
från 1955, som dock i den delen
inte ledde till någon proposition. Jag
tillhörde inte regeringen vid denna tidpunkt
och hade i övrigt inte anledning
att sysselsätta mig med arvsrättsliga
frågor. Det kom som en verklig chock
för mig när vi i vintras i justitiedepartementet
började beredningarna i
dessa frågor och jag fick veta att 1955
års lagrådsremiss hade haft det innehållet.
Jag ansåg att ett sådant förslag
kunde jag inte lägga fram för riksdagen.
Som framgår av propositionen
diskuterade vi i departementet olika
lösningar, men vi kom snart fram till
att det bara fanns en acceptabel lösning.

Den av mig föreslagna arvsrättsreformen
grundas på den principiella
uppfattningen att en viss grupp människor
inte till följd av sin börd skall
vara sämre lottade än andra. Ett accepterande
av herrar Oskarsons och Ja -

cobssons ståndpunkt skulle, som redan
nämnts, innebära att det skulle dröja
mycket länge innan reformen helt slagit
igenom. Därmed skulle man också
för lång tid konservera vad som nu allmänt
erkänns som en social orättvisa.

I den andra reservationen vill herr
Ernulf m. fl. inte gå så långt i konserverandet
av denna sociala orättvisa som
herrar Oskarson och Jacobsson utan
vill ge ytterligare två decenniers utomäktenskapliga
barn likställdhet med
barn födda i äktenskap. Det förslaget
tycker jag är en halvmesyr, och tidpunkten
för den nya lagstiftningens
verkan är i realiteten godtyckligt vald.

Beträffande båda reservationerna
gäller, som utskottsmajoriteten klart har
påvisat, att de kan medföra föga tillfredsställande
konsekvenser, eftersom
olika arvsregler skulle kunna komma
att tillämpas inom samma syskonkrets
av utomäktenskapliga barn.

Herr talman! Det är en stor glädje
för mig att få tillfälle att yrka bifall till
utskottets hemställan på samtliga punkter,
så att ■— om riksdagen följer detta
yrkande — detta reformkomplex äntligen
skulle kunna få en tillfredsställande
lösning.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan inte låta bli
att opponera mig mot herr Kling när
han så kraftigt gör gällande att sociala
orättvisor skulle konserveras vid bifall
till herr Oskarsons reservation. Det är
inte det frågan gäller, herr Kling, utan
man måste väga de sociala orättvisor,
som möjligen kan finnas, mot de personliga
orättvisor, som blir en följd av
propositionens antagande.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag kunde ha nöjt mig
med att instämma med herr Svedberg

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

och herr Schött, men jag önskar säga
några ord därför att jag har ett förflutet
i det här sammanhanget.

År 1962, om jag minns rätt, motionerade
jag om arvsrätt efter fadern för
utomäktenskapliga barn. I det avstyrkande
utlåtandet från första lagutskottet
fick jag då veta att denna fråga varit
föremål för diskussioner vid tidigare
tillfällen — bl. a. 1955, vilket också
har nämnts i debatten här i dag — och
att ett par mycket viktiga saker måste
ordnas innan man kunde tänka sig genomföra
denna redan 1962 som rättvis
betraktade reform, nämligen ett bättre
efterlevandeskydd för make och ett
säkrare fastställande av faderskap.

Genom den proposition som vi nu
har att behandla har det första önskemålet
tillgodosetts på ett, som jag uppfattar
det, bra sätt. Det har inte heller
rått några delade meningar inom utskottet
om den saken. I utskottet har
det också tämligen enhälligt ansetts att
de förslag till fastställande av faderskap
som föreslås i propositionen är väl övervägda.
Att man kommer över till en
positiv bedömning i stället för den nuvarande
negativa bedömningen får väl
anses vara en förutsättning för ett säkrare
fastställande, i varje fall en förutsättning
för ett mindre antal felaktigt
fastställda faderskap.

Det är ganska klart att jag personligen,
som har ägnat mycket intresse åt
denna fråga, är tacksam över de förslag
som framförts genom propositionen,
och jag har i utskottet kunnat ställa
mig bakom dem. Jag har tagit till orda
här för att markera att jag inte någon
gång varit frestad att ansluta mig till
de reservationer som avgivits från borgerlig
sida.

Vad beträffar reservation 1 av herr
Alexanderson så har jag naturligtvis
liksom utskottets övriga ledamöter
stor respekt för vår ordförande och
hans sakkunskap, men jag anser att det
i det här fallet inte finns anledning till
ytterligare uppskov. Den svenska lagstiftningen
har, tycker jag, gått tillräck -

Ang. vissa reformer inom familjerätten
ligt sakta på den här punkten. Man har
behövt hela tiden från 1917, då arvsrätten
efter modern fastställdes, för att
komma fram till ett förslag om samma
ganska självklara arvsrätt också efter
fadern. Vad en ytterligare utredning
skulle tjäna till har jag svårt att inse.

Vad sedan gäller övergångsbestämmelserna,
som berörs i reservationerna
2 och 3, är det min övertygelse att ett
uppföljande av de förslag som finns i
dessa reservationer skulle ge anledning
till åtskilligt mera besvär och flera
svårförklarliga domslut än vad den nya
lagen kommer att medföra. Jag behöver
bara instämma i de synpunkter som
tidigare har anförts, och jag har väldigt
svårt att tro på de tragedier som någon
här har talat om.

När herr Jacobsson talade om de lösa
boliner på vilka faderskap skulle ha
fastställts, undrade jag vad han menar
med lösa. Om jag har läst lagen rätt, så
skall fastställandet av faderskap bygga
på att det i alla fall är bevisat att mannen
i fråga under den aktuella tiden
har haft samlag med modern. Huruvida
det sedan kan anses att faderskap av
ansvarig domstol har fastställts på lösa
boliner, vågar jag inte ha någon uppfattning
om.

Två av mina partivänner har anslutit
sig till reservation 3, men jag kan inte
godkänna det resonemang som förs där,
nämligen att man beträffande tillämpningen
skulle kompromissa och låta
reglerna vara giltiga från en tidpunkt
då vissa förändringar skedde i föräldrabalken.
Jag delar på den punkten förre
justitieministern Klings nyss deklarerade
uppfattning.

Beträffande reservation 4 har jag den
meningen att vi mycket väl kan ha kvar
barnavårdsmännen tills vidare, men på
den punkten kommer andra företrädare
för utskottet sannolikt att ge sin mening
till känna.

Herr talman! Med det anförda har
jag, liksom herr Schött, velat deklarera
min personliga tillfredsställelse över
att vi nu äntligen kommit därhän att

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. vissa reformer inom familjerätten
vi skall lagfästa det som förut varit gällande
i våra nordiska grannländer och
nu i år också stadfästs i Tyskland och
England. Därmed har man, inom hela
den kulturkrets som vi normalt brukar
hänföra oss till, funnit det rimligt att
genomföra just denna reform. Det är
naturligtvis beklagligt att vi i Sverige i
detta fall blivit sist. Jag vill emellertid
passa på att ge en eloge till herr Kling
för att han avslutade sin ärorika justitieministerbana
med bl. a. detta förslag.
Jag ber alltså att få yrka bifall till första
lagutskottets hemställan på samtliga
punkter.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag kan knyta an direkt
till vad herr Svanström tidigare sade
från denna talarstol och konstatera
att förre justitieministern Kling blomsterhöljd
drar sig tillbaka från sin rikspolitiska
gärning. Tidigare i dag framförde
herr Lundström ett tack till herr
Kling för en proposition som avlämnats.
Jag tror att i det tack vi i dag har
att framföra till herr Kling för propositionen
om utomäktenskapliga barns
arvsrätt instämmer många människor
och många generationer.

Jag har åtskilliga gånger tidigare från
kammarens talarstol talat om denna
arvsrätt och efterhört när vi kunde
vänta förslag om den. För övrigt har
jag till min glädje tidigare fått instämmanden
från nästan samtliga i riksdagen
representerade partier. Om man
skall gå in på historiken går kraven på
denna arvsrätt inte tillbaka endast till
1917 utan, såvitt jag kan utröna, 10 år
längre, nämligen till 1907. Då samlades
de fackligt och politiskt verksamma socialdemokratiska
kvinnorna till sin
första konferens och ställde krav just
på denna arvsrätt. 62 år senare genomförs
kravet. Man kan också konstatera
att det är synd att vi inte långt tidigare
fått det aktuella lagförslaget, eftersom
i den tidens samhälle ett arv många
gånger var unga människors enda möj -

lighet att skaffa sig medel till utbildning
och en dräglig tillvaro. Vi har
fått ett helt annat samhälle i dag — ett
samhälle som självt åtar sig mycket av
det som föräldrar, särskilt förmögna
föräldrar, tidigare kunde göra för sina
barn. Därför tror jag att arvsrätten i
dag för särkullsbarnen i första hand är
ett konstaterande av deras jämställdhet
med andra barn. Arvsrätten har på det
sättet en stor betydelse i dag.

När jag skall kommentera det som
tidigare har yttrats om reservationerna
vill jag nöja mig med att beröra herr
Alexandersons reservation ur jämställdhetssynpunkt.
Om den bifalles — vilket
jag inte tror — kommer tre kategorier
barn att skapas.

Den första kategorin är barn som är
födda inom det slags äktenskap som
fortfarande gäller enligt vår nuvarande
äktenskapslagstiftning. Dessa barn har
alltså alla de sociala tryggheter som ett
äktenskap innebär med arvsrätt, umgängesrätt
med föräldrarna m. m. Något
under denna kategori kommer vad man
kanske kan kalla de accepterade särkullsbarnen,
de barn som fadern haft
samhörighet med och som herr Alexanderson
vill ge arvsrätt. Även dessa
barn är ju i viss mån mycket privilegierade
vid en jämförelse med sådana
utomäktenskapliga barn vars fäder knappast
ägnar sina barn en tanke och vars
mödrar kanske aldrig fått det underhållsbidrag
som bort utbetalas och som
därför varit verkligt diskriminerade
och som nu enligt herr Alexandersons
reservation skall diskrimineras i ännu
högre grad. Det rör sig här om ett
otäckt klasstänkande som jag verkligen
hoppas att riksdagens första kammare
inte kommer att acceptera.

För övrigt står jag helt bakom alla de
yrkanden som första lagutskottet gör
i sitt majoritetsutlåtande. Men jag tycker
att vi något litet bör diskutera reservationen
4 och herr Torsten Hanssons
yttrande i anledning av ett yrkande
på bifall till denna reservation av
herr Hansson i Piteå.

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Jag skall ärligt tillstå att jag beträffande
själva tankegångarna i motion
II: 1230, undertecknad av Gördis Hörnlund
och Doris Håvik, helt och fullt
ställer mig bakom dem. Delvis kan jag
kanske beklaga att motionen är något
snävt skriven. Man kan inte enbart ta
upp själva barnavårdsnämnderna och
barnavårdsmannaskapets funktioner om
man vill se på samhällets sätt att hjälpa
föräldrar i våra dagar. Man måste också
ta ställning till och ännu mera hänsyn
till de rent kurativa uppgifterna.
Man kan inte bara konstatera att barnavårdscentralerna
har möjlighet att upplysa
mödrar om hur barnens hälsa skall
skötas. Man bör i stället fråga sig om
inte föräldrar i våra dagar i regel är
så upplysta om den rätta sammansättningen
av barnens kost och hur man
skall sköta en del småbarnsjukdomar
att man i gengäld bör ta upp frågor om
psykiatri och psykologi. Hur skall man
få kontakt med inte bara mödrar utan
båda föräldrarna? Hur skall man på ett
mer uppsökande sätt få in barnavårdsnämndernas
hela verksamhet i dagens
moderna samhälle?

Så långt har motionärerna inte gått.
De har begagnat tillfället till att rikta
in sig på en enda sida av detta verkligt
stora problemkomplex, nämligen det
obligatoriska barnavårdsmannaskapet.
De har yrkat att detta skall upphöra i
och med att den nya lagen blir antagen
och att uppgifterna i fråga skall delegeras
till barnavårdsnämnden.

Jag håller med om själva resonemanget
och tror att detta blir nödvändigt
i framtiden. Jag är helt överens
med både Svenska kommunförbundet
och socialstyrelsen som tidigare —• med
rätta vad jag kan förstå — har kritiserat
det aktuella förfarandet.

Men vad man glömt bort i motionen
— vilket måhända i detta sammanhang
är något ovidkommande men ändå hör
till bilden — är att inte enbart mödrar
till utomäktenskapliga barn förses med
barnavårdsmän. Även de frånskilda
kvinnorna får sådana. Vi får heller inte

4 Första kammarens protokoll 1969. Nr 40

Ang. vissa reformer inom familjerätten
glömma bort de unga äktenskapen där
makarna ännu inte är myndiga utan befinner
sig i åldern 18—20 år. Det vore
väl ur denna synpunkt att skapa en ny
klyfta, om man inte diskuterar detta i
den stora helhetsbilden, utan bara tar
med de utomäktenskapliga barnens
mödrar. Där har också motionen missat
ett par mycket väsentliga punkter.

Jag hoppas motionärerna återkommer.
Jag tror att det är nödvändigt att
vi får frågan löst både i den pågående
socialutredningen och i den nya familjerättsutredningen.
Den senare måste ta
ställning till vissa familj erättsliga juridiska
utformningar och socialutredningen
till barnavårdsnämndernas mera vida
verksamhet.

Men det svåra med den motion som
herr Hansson pläderade så för är att
den är knuten till en proposition som
utgår från den nuvarande ordningen,
alltså med barnavårdsmän. Ett bifall
till motionen — och det upptäckte tydligen
herr Hansson i Piteå ganska snart
— hade alltså inneburit ett yrkande
om avslag på hela propositionen, och
det vill ingen av oss som så länge har
krävt arvsrätt för utomäktenskapliga
barn gå med på. Ur den synpunkten är
det egentligen förvånansvärt att motionen
över huvud taget remitterats till
första lagutskottet. Men vi skall kanske
i stället ta ställning till herr Hanssons
yrkanden i reservation 4 där han också
enbart utgår från särkullsbarnens
mödrar. Han har inte tagit upp de andra
frågorna som det verkligen hör till
att diskutera innan man utan vidare
delegerar över denna fråga, nämligen
de andra grupper som berörs av detta
och de grupper som kommer att få sin
riktiga och allsidiga behandling i de
två utredningar som utskottet hänvisar
till.

Enbart av den anledningen att reservationen
4 är mycket snävt skriven
ber jag att få yrka avslag på den
och bifall till utskottets förslag.

Men jag vill också peka på något som
är ganska beklagligt. Ibland för man

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. vissa reformer inom familjerätten
jämställdhets- och jämlikhetsdebatten så
långt att man glömmer bort de faktiska
förhållandena. Det gjorde onekligen
herr Hansson när han i likhet med motionärerna
säger att de ensamstående
föräldrarna oftast är självständiga personer.
Man kan hålla med om detta i
många fall, och inte minst den nya synen
på sammanboende och samlevnadsförhållanden,
som ju har mynnat ut i
direktiven för den nya familj er ättsutredningen,
har tagit fasta på detta. Men
man får inte glömma bort — och det
gör inte första lagutskottet i sitt för övrigt
när det gäller tankarna i motionen
tillstyrkande utlåtande; jag hänvisar till
sidan 55 — att ungefär hälften av de
17 000 utomäktenskapliga barn som föddes
under 1965 hade mycket unga mödrar,
mödrar som fortfarande befann sig
i tonåren. Man tar här i sin mun sådana
ord som opåkallat förmynderskap, men
jag kan, herr talman, inte föreställa mig
att en flicka på 13, 14 eller 15 år anser
det vara ett opåkallat förmynderskap
när samhället ger denna vilsna och säkert
ganska skrämda unga flicka den
hjälp som behövs, eventuellt med fastställande
av faderskapet, kanske också
för att ordna upp de ekonomiska och
sociala förhållandena.

Det finns alltid en ganska vag gräns
när det gäller var samhället skall ingripa
och var den personliga integriteten
går, och den kan man inte avfärda
bara med att tala om opåkallat förmynderskap.
Jag vill för övrigt påpeka att
även om barnavårdsnämnderna nu
övertar denna uppgift, så kommer detta
av några att uppfattas som ett opåkallat
förmynderskap och av andra som en
nödvändig hjälpande hand från samhällets
sida. Jag tycker att man skall
komma bort från sådana kategoriska
och illa underbyggda uttalanden, och
det är en av anledningarna till att jag
icke kan godta tankegångarna i reservation
4, när det gäller samhällets skyldighet
att i vissa fall hjälpa barn och
unga mödrar till rätta, utan att också
klart säga ut att mycket vidare perspek -

tiv måste läggas på hela frågan än att
enbart i samband med problemet med
de utomäktenskapliga barnens mödrar
beställa ett förslag om att avskaffa barnavårdsmannainstitutionen
enbart för
dessa grupper. Detta är stora och väsentliga
svagheter i en motion och en
reservation, som för övrigt pekar rätt
in i framtiden med resonemang som
hör hemma i en modern tid.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte utan en
viss tvehågsenhet man går upp i en familjepolitisk
debatt mot sin partivän
och obestridligen sakkunniga kammarkamrat
Lisa Mattson. Jag anser mig
dock ha starka sakliga skäl att fullfölja
min linje i denna fråga trots de problem
av låt oss säga organisatorisk och lagteknisk
art som fröken Mattson har
ställt mot reservationen 4.

Motionen som sådan var kanske inte
snäv som fröken Mattson sade utan
tvärtom gick den något utöver gränserna
för vad som är möjligt i samband
med behandlingen av denna lagstiftning.
Herr Hansson i Piteå har också
tagit konsekvenserna, när han skrivit
den reservation som grundar sig på motionen.

Eftersom de synpunkter som jag här
framfört med stor majoritet bifallits
av andra kammaren och här kommer
att utvecklas av fru Lundblad, vill jag
använda denna korta repliktid till att
säga något om den statistik som visar
att hälften av de ogifta mödrarna är
tonåringar. Jag vet inte vad man skall
jämföra de ogifta mödrarna med på den
gifta sidan. Ganska många nyblivna
mödrar i andra civilstånd är tonåringar,
speciellt förstföderskor, och jag tror
trots allt inte att det går att föra resonemanget
utifrån dessa ståndpunkter.
Det har heller inte LO gjort utan i sina
familjepolitiska riktlinjer slagit fast att

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

det obligatoriska barnavårdsmannaskapet
bör upphävas.

Jag vidhåller alltså mitt yrkande.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är helt överens med
motionärerna och reservanten i så måtto
att det krävs en helt annan insyn
och kanske en helt annan hjälp än uppsökande
verksamhet från samhällets sida
för alla föräldrar, vare sig de är gifta
eller ogifta. På den punkten råder inga
som helst skilda meningar.

Eftersom herr Hansson byggde upp
sitt resonemang kring de ensamstående
föräldrarna i sin plädering för reservation
4 är det självklart att det är dem
vi måste resonera om. För övrigt är
reservationen för snäv, herr Hansson,
på det viset att den alltför mycket har
uppehållit sig vid barnavårdsnämndernas
nuvarande verksamhet utan att ta
upp principresonemanget kring andra
möjligheter att på ett bättre sätt föra
en uppsökande och kurativ verksamhet.
Den var för vid i det avseendet att
den knöts till hithörande proposition
där den egentligen var ett avslagsyrkande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
första lagutskottets hemställan i alla
delar.

Fru LUNDBLAD, GRETHE, (s):

Herr talman! Till första lagutskottets
utlåtande nr 52 är fogad en reservation
att systemet med obligatorisk barnavårdsman
för barn födda utom äktenskap
bör upphävas inom en snar framtid.
I anslutning till den skulle jag vilja
knyta några reflexioner.

Hela den föreslagna ändringen av
ärvdabalken m. fl. lagar som behandlas
i dag har egentligen framburits av en
önskan om att säkerställa att barn födda
utom äktenskapet får samma villkor
som andra barn i förhållande till sina
föräldrar. När vi nu också skall lagfästa
att förfarandet vid fastställande

Ang. vissa reformer inom familjerätten
av faderskap mera i detalj skall klarläggas
ingår häri också en strävan att
säkra barnets rätt att få veta vilka som
är dess biologiska föräldrar, något som
vi anser helt naturligt för de barn som
båda föräldrarna erkänner och vårdar.

Utan tvivel är det en del mödrar som
finner det diskriminerande att samhället
tvångsvis förordnar om tillsyn
av deras barn. Vi anser det helt riktigt
att barnets uppväxtförhållanden inte
skall vara avhängiga av dess börd —
inte i våra dagar. Men barnavårdsmännen
har inte bara juridiska uppgifter
och tillsyn att fullgöra. Enligt barnavårdsmannakungörelsen,
som kanske
inom parentes sagt är skriven på ett
språk som litet andas gångna tiders
klassificering och förmynderskap på
detta område, skall barnavårdsmannen
också bistå och hjälpa. Han skall förmedla
hjälp från andra organ. Det är
inte minst viktigt nu när det finns så
många hjälpmöjligheter, både inom arbetsmarknaden
och på utbildningsområdet.
Det är sådant man kallar för
barnavårdsmännens kurativa uppgifter.
Det är uppgifter som från den hjälpsökandes
sida ofta präglas av både frivillighet
och aktiv medverkan. Det slaget
av socialt och mänskligt kontaktarbete
upplevs mycket ofta positivt av
mödrarna. Inte sällan framställer de ett
direkt krav på barnavårdsmannen om
hjälp. Det är inte heller ovanligt att
barnen själva uppsöker barnavårdsmannen
och diskuterar sina hemförhållanden,
särskilt om de tidigare har mött
vederbörande tjänsteman i en positiv
situation. Kanske är det just denna
verksamhet som har medfört att många
mödrar på förfrågan från barnavårdsnämnden
inte har velat acceptera att
barnavårdsmannaskapet slopas.

I motion II: 1230 liksom i reservation
4 anförs att barnavårdsmannainstitutionen
är föråldrad. Även om det
gör ont ända in i hjärterötterna på mig
att erkänna det så måste jag ge reservanten
rätt. Barnavårdsmännen har utfört
en pionjärgärning när det gällt en

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. vissa reformer inom familjerätten
individuellt uppsökande verksamhet inom
barnavården. Men verksamheten har
alltmer uttunnats genom att många arbetsuppgifter
trängt sig på och därför
att många hjälpmedel av ekonomisk art
har förbättrat situationen för de ensamstående
föräldrarna, så att deras förhållanden
numera icke i högre grad
avviker från andra unga familjers.
Känns det diskriminerande för någon,
anser jag att bara detta bör göra lagstiftarna
betänksamma.

Rent personligen anser jag att den
kurativa delen av arbetet bör bevaras
som en viktig del av den förebyggande
barnavården — gärna med ett annat
namn, förslagsvis barnavårdskuratorer
eller familj ekur ator er. Sådana kuratorer
borde finnas i tillräcklig omfattning
inom den kommunala barnavården
och stå till tjänst för alla barn och
alla vårdnadshavare. Eventuellt skulle
man kunna fixera deras antal i förhållande
till antalet barn i en kommun.
Jag tycker också att de forskningsrön
som doktor Gustav Jonsson under de
senaste åren har lagt fram talar för att
man behöver ett sådant system med
familjekuratorer, som i samarbete med
vårdnadshavaren och den övriga familjen
kan hjälpa och stödja barnet både
i förebyggande och i eftervårdande syfte.
Naturligtvis skulle det vara helt frivilligt
att anlita sådan hjälp. Med hänsyn
till att man numera inom socialvården
i allt högre grad övergår till
att ha barnet i centrum anser jag att
dessa uppgifter hör hemma under socialförvaltningen.
Sådana kuratorer
borde kunna arbeta under rätt fria former
utan tidsödande registrering men
med tyngdpunkten lagd på en god personlig
kontakt och ett gott bemötande
mot dem som söker upp kuratorerna.
Kanske skulle man också inom dessa
avdelningar kunna göra försök med sådana
hjälpformer som anhängarna av
den s. k. mikrosocialvården gör sig till
talesmän för. Tanken med sådana hjälpformer
är att man griper in och försöker
lösa problemen i hemmet långt

innan man behöver tänka på att skilja
barnet från hemmet.

Vad gäller de synpunkter som fröken
Mattson har lagt på denna reservation
och den motion som ligger bakom reservationen
kan jag inte helt hålla med
henne. Jag förstår att hon egentligen
är positiv till en hel del av de synpunkter
som lagts fram, men hon synes inte
helt vilja följa förslaget. Jag ser denna
reservation som en viljeyttring: att
man vill ha en snar ändring till stånd
på detta område. Det är dock så att
barnavårdsmannainstitutionen på sin
tid kom till efter ett utredningsarbete
kring 1915. Det var ju helt andra förhållanden
på den tiden. Ofta led ju
både moder och barn nöd, och ofta
fick barnet endast ett nödtorftigt underhåll
till dess att det självt kunde
försörja sig. Det var därför barnavårdsmannainstitutionen
tillkom även
som ett obligatorium. Men tiden har
löpt i väg och själva urholkningen av
barnavårdsmannaskapets innehåll i den
dagliga verksamheten fortsätter. Tyvärr
är det på många håll så att det går flera
år mellan varje kontakt mellan barnavårdsmannen
och hemmet och barnet.
Ofta är det annan personal än barnavårdsmannen
som numera har hand
om indrivningen av underhållsbidrag.
Det hela började med en mycket tjusig
tanke, som också fullföljdes under
många år, men tyvärr är det inte ett
system som är anpassat till vår tid och
inte heller till en modern syn på barn,
födda utom äktenskap, speciellt inte
när ensamstående mödrar nu har fått
betydligt bättre materiella förhållanden.

Man bör också tänka på att det finns
många unga mödrar som är ensamma
med sina barn i upplösta äktenskap.
Anser fröken Mattson att dessa barn
a priori har bättre uppväxtförhållanden
än barn, som bor tillsammans med mödrar,
som är ensamma på grund av att
barnet är fött utom äktenskap? För
barn födda i äktenskapet är det frivilligt
att när äktenskapet har upplösts

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

söka barnavårdsman, men när barnet
från början är fött utom äktenskapet
skall det ha obligatorisk tillsyn. Barnavårdsmännens
juridiska uppgifter kan
säkert föras över på annan personal
hos barnavårdsnämnderna.

Herr talman! Eftersom jag anser att
barnavårdsmannainstitutionen i sin nuvarande
obligatoriska form bör upphöra,
kommer jag att yrka bifall till
reservation 4.

I detta anförande instämde fru Hamrin-Thorell
(fp) och fru Landberg (s).

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Lundblad och jag
är helt överens utom på en punkt som
är ganska väsentlig. Det går nämligen
inte att skriva en lagtext enbart om
att avskaffa barnavårdsmannainstitutionen.
Vi har också socialutredningen
som behandar barnavårdsnämndernas
verksamhet i en framtid. Detta ärende
kräver ett rätt långt utredningsarbete,
och innan ett lagförslag kan läggas
fram fordras yttranden från många instanser.
Därför ha vi i utskottet, fastän
vi instämmer i motionens tankegångar,
ansett att man bör avvakta. Vi tror att
det är det klokaste, så att man kan ta
ett samlat grepp och inte bara i samband
med denna proposition avskaffa
hela barnavårdsmannainstitutionen utan
att ha fått klart för oss hur barnavårdsnämnderna
skall fungera i framtiden.

Fru LUNDBLAD, GRETHE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det finns ett ordstäv
som lyder: Medan gräset växer dör kon.
Jag är rädd för, att om man ständigt
skall vänta på nya resultat från utredningar
som har sig förelagda mycket
stora arbetsuppgifter och som även
skall behandla helt andra områden än
just barnavården, så bär man nått ett
stadium när barnavårdsmannaskapet
för de människor det skall betjäna verkar
som en nullitet. Det skulle vara en

Ang. vissa reformer inom familjerätten
beklaglig utveckling av ett sådant gammalt
fint institut som barnavårdsmannainstitutionen
egentligen har varit.
Därför anser jag att man mycket snabbt
bör söka finna på lösningar att avlösa
barnavårdsmannainstitutionen med en
frivillig hjälpverksamhet från samhällets
sida, som verkligen kan sträcka ut
en hand till alla mödrar och barn som
lever under förhållanden som de själva
anser vara pressande.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag vill till att börja
med konstatera att här nu, liksom i
förra veckan, föreligger en proposition
som min företrädare som justitieminister
har stått för. Jag kan därför med
hänsyn till att han redan har yttrat sig
här i kammaren inskränka mig till att
säga att jag helt ansluter mig till den
ståndpunkt som han har gett uttryck
åt i propositionen, nämligen att det är
ett rättvisekrav att barn, oavsett sin
börd, i görligaste mån likställes, och
att det förhållandet att barn utom äktenskap
till skillnad mot barn i äktenskap
normalt saknar arvsrätt på fädernesidan
från jämlikhetssynpunkt framstår
som oacceptabelt. Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar att likställighetsfrågan
på denna punkt nu står
inför sin lösning.

I själva sakfrågan i övrigt skall jag
endast uppehålla mig vid det obligatoriska
barnavårdsmannaskapet för barn
utom äktenskap.

Utskottet framhåller att mödrar till
utomäktenskapliga barn ofta är mycket
unga och att de i många fall torde
uppskatta det personliga stöd som en
barnavårdsman kan ge dem. Jag vill vidare
erinra om att familjeberedningen
nyligen prövat frågan om det obligatoriska
barnavårdsmannaförordnandet
och stannat för att förorda att nuvarande
ordning i princip skall bestå.
De nu föreslagna ändringarna i faderskapsreglerna
bygger också på detta.

Vidare tillkommer att det i direkti -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. vissa reformer inom familjerätten
ven för den nyligen tillsatta familjerättsutredningen
anförs, att man bör
överväga att utforma reglerna så att
modern, om hon så önskar, i allmänhet
kan avstå från barnavårdsman sedan
faderskapet till barnet har fastställts.
Med en sådan ordning finns det, som
utskottet också påpekar, mindre fog för
att uppfatta barnavårdsmannainstitutionen
som en diskriminerande kontroll
av ogifta mödrars sätt att sköta sina
barn.

En annan sak är att gällande regler
rörande barnavårdsmannainstitutionen
kan behöva ses över också ur andra
synpunkter. I detta sammanhang har
fröken Mattson påpekat att nuvarande
barnavårdsorgans funktioner och funktionsförmåga
är föremål för allmän
översyn inom socialutredningen.

Rent allmänt vill jag säga att jag i
och för sig har starka sympatier för
reservationen på denna punkt, men
med hänsyn till vad jag anfört om att
två utredningar som har sin uppmärksamhet
riktad på detta problem håller
på med att pröva frågan finner jag, att
det inte är så angeläget att problemet
omgående löses.

Därtill kommer ytterligare en fråga
som är av teknisk natur men därför
icke mindre betydelsefull. I reservationen
slår nämligen att man vill ha förslag
till nästa års riksdag i så god tid
att nya regler kan träda i kraft den
1 juli 1970. Det är sannerligen inte så
lätt tekniskt sett att effektuera en sådan
beställning, om det nu skulle bli första
kammarens mening liksom det redan
varit andra kammarens mening. Jag
skulle rentav vilja säga att det hade
varit betydligt lättare att svälja ett bifall
till denna reservation, om åtminstone
inte orden »den 1 juli 1970» hade
stått där. Men som det nu förhåller sig
vill jag framhålla att ett bifall till denna
reservation nu skulle förorsaka betydande
olägenheter. Med hänsyn till
den positiva inställning som föreligger
i frågan tycker jag inte heller att det
är nödvändigt att den nu forceras fram.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig i detta ärende, eftersom jag inte
haft förmånen att sitta på ärendet i
första lagutskottet, men eftersom jag
kommer att rösta för reservation 4 har
jag behov att avge en kort röstförklaring.

Jag gillar nämligen yrkandet i reservationen,
men jag har en motivering
därför som något skiljer sig från de
intentioner som ligger bakom yrkandet.
År 1967 avgav den statliga familjeberedningen,
som jag då var ordförande i,
ett betänkande som innehöll bl. a. ett
avsnitt om barnavårdsmannainstitutionen.
Vi föreslog inte att man skulle
slopa den obligatoriska befattning med
det nyfödda barnets förhållanden som
nu förekommer och som sköts av barnavårdsmannainstitutionen,
men vi föreslog
att befattningen skulle begränsas i
tiden till dess att barnets situation var
stabiliserad och faderskap och underhåll
hade fastställts. Däremot föreslog vi
avskaffandet av den personliga barnavårdsmannainstitutionen,
alltså nya bestämmelser
som på barnavårdsnämnderna
överflyttar det ansvar som f. n. åvilar
barnavårdsmännen. Motiveringen
härför var bl. a. den som utskottet refererar
i sitt utlåtande, alltså att barnavårdsnämnderna
inte bör ha mindre
ansvar och befogenheter när det gäller
den verksamhet för uä-barn som utövas
av barnavårdsmännen än beträffande
övrig barnavård. Barnavårdsmännens
arbetsbörda är ofta så stor att kurativa
insatser blir eftersatta, vilka skulle
kunna skötas lika väl av andra tjänstemän
inom nämnderna.

Naturliga avbrott i barnavårdsmännens
tjänstgöring för sjukdom, semester
m. m. kan medföra att ärenden blir liggande,
om inte nämnderna gör ett
snabbt nyförordnande, vilket de normalt
inte gör för kortare frånvaro. Det
har hänt att ett ingripande mot fall
av barnmisshandel på detta sätt har sinkats
och fått ett tragiskt slut. Tanken att
barnavårdsnämnderna själva övertar

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

det yttersta ansvaret för barn och mödrar
vid behov av stöd behöver inte betyda
att benämningen barnavårdsman
avskaffas med den goodwill som begreppet
har för många och jag vågar tro flertalet
unga och osäkra mammor.

Barnavårdsnämnderna kan kalla sina
tjänstemän vad de vill, men ansvarigheten
enligt barnavårdslagen för barn i
allsköns trångmål flyttas ett trappsteg
högre om nämnderna själva kan fördela
arbetet rationellt inom sig. Med rationellt
menas då också självfallet, att
när dessa uä-barn har fått sitt faderskap
och underhåll fastställda och moderns
och barnets situation är stabiliseserad
skall ärendet avslutas och avregistreras.

Jag tror inte att likställighetsprincipen
mellan barn födda i eller utanför
äktenskapet skall drivas så teoretiskt att
man berövar de nyblivna mödrar som
inte har en pappa till sitt barn den
service de brukar känna som en lättnad.
Såsom opåkallat förmynderskap kan det
kanske upplevas av dem som är samboende
eller starka och ekonomiskt oberoende
att själva klara upp sin situation.
Men i sådana fall brukar nog inte
heller barnavårdsmännen pracka på
dem sina tjänster.

Jag har alltså haft en annan motivering
för det förslag som här har framförts
i reservationen, nämligen att på
barnavårdsnämnderna överflytta det yttersta
och juridiska ansvaret för barnavårdsmännens
uppgifter. Jag tror inte
särskilt många utredningar behövs för
att genomföra detta, eftersom ett förslag
härom fanns utarbetat i ett betänkande
1967. Det har tillstyrkts av flera tongivande
remissinstanser.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till reservation 4.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Det är tillfredsställande
att vi i dag har möjlighet att lösa ett
länge debatterat rättviseproblem gällande
de utomäktenskapliga barnen. Vi kan

Ang. vissa reformer inom familjerätten
göra det genom att fastställa regler för
deras arvsrättsliga ställning.

Visst har jag förståelse för de kritiska
och varnande synpunkter som reservanterna
framför. Här är självfallet fråga
om mycket svåra avvägningar, men
sådana kommer vi aldrig ifrån. Därför
tror jag att det är riktigt att nu ta det
steg som propositionen anvisar. Det är
emellertid närmast det som har debatterats
nu allra sist här som jag skulle
vilja knyta några funderingar till.

Det är rätt, herr Hansson, att motionen
II: 1230 innehåller värdefulla synpunkter.
Även jag delar i princip många
av dessa synpunkter. Jag instämmer
också i mycket av det som fröken Lisa
Mattson har sagt i anledning av den
motionen.

Det finns anledning att sätta barnavårdsmannainstitutionen
under debatt,
och så har också sedan länge skett inom
fackkretsar.

Vi är glada över — och här kan jag
anknyta till vad fru Grethe Lundblad
nyss sade — det som denna institution
har uträttat. Vi bör utan tvekan vara
tacksamma för vad våra barnavårdsmän
har kunnat göra sedan denna institution
infördes. Men ingenting håller ju hur
länge som helst. Erfarenheten, inte
minst genom barnavårdsnämnderna i de
större orterna, visar klart att barnavårdsmännen
genom det allt större
antalet barnavårdsmannaskap som de
måste åtaga sig inte tillfredsställande
kan lösa sina uppgifter, hur stor deras
goda vilja än är.

De som har talat för reservationen
måste ändå erkänna att utskottet har
behandlat denna motion mycket seriöst;
man betonar att synpunkterna däri inte
bör lämnas obeaktade. Jag skulle dock
vilja återkomma till den varning som
statsrådet Kling nyss uttalade. Jag tror
vi löper en stor risk för att hamna i ett
mycket olyckligt läge om vi i dag följer
reservation 4 och avskaffar det obligatoriska
barnavårdsmannaskapet för att
lägga över dess uppgifter på barnavårdsnämnderna.
Jag tror att vi då skul -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. vissa reformer inom familjerätten

le komma att få det mycket besvärligt.
Det måste stå klart för både motionärer
och reservanter att en sådan ändring
inte kan företagas utan en total översyn
av barnavårdslagen.

Fru Grethe Lundblad har nyss talat
om barnavårdsmannens funktioner: En
barnavårdsman kan utan vidare på ett
naturligt sätt anknytas till familjen, antingen
den nu är hel eller ej. Barnavårdsmannen
har en stadigvarande kontakt
med sina klienter och kan på det
sättet mycket naturligt ordna upp en del
praktiska problem. Men barnavårdsnämnden
är och förblir i sitt handlande
mera bunden vid själva barnavårdslagen.
Det krävs att antagande för indikation
enligt 25 § verkligen föreligger
eller annat missförhållande enligt barnavårdslagens
nuvarande formulering.

Jag tror att denna fråga, såsom utskottet
har framhållit, skall lösas i samband
med den omgestaltning av barnavårdsorganens
funktioner och uppgifter,
som vi alla ser fram emot. Både i en
del kommuner och i den stora socialutredningen
arbetar vi just med dessa
spörsmål.

Fru Grethe Lundblad sade att det där
vet vi redan, men vi riskerar ju att
denna reform kommer att dröja länge.
Fru Lundblad vet dock av egen erfarenhet
hur vi i många barnavårdsnämnder
redan nu försöker att ordna arbetet tidsenligt
för barnavårdsmännen. Jag tror
vi kan komma ganska långt på den vägen
i väntan på en större förändring.

Herr talman! Jag yrkar bifall till första
lagutskottets utlåtande.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! I debattens tidigare
skede nämndes i något sammanhang
att vissa klassgränser skulle uppstå, om
man inte godtog propositionen helt. För
min del har jag godtagit propositionens
principer, så jag har egentligen
ingen personlig anledning att polemisera
mot påståendet. Jag vill dock påpeka
att propositionen tyvärr skapar

en ny och mycket tråkig klassgräns.
Den skapar nämligen en särklass av
barn som över huvud taget inte får
någon fader fastställd. För närvarande
blir i regel faderskapet fastställt. Låt
vara att det ibland sker på lösa boliner,
som herr Jacobsson uttalade sig
— ett uttalande som är befogat därför
att lagstiftningen har tvingat domstolarna
att fastställa faderskap på osäkra
grunder. Men en domstol måste följa
lagstiftningen, även om denna är
otillfredsställande.

I propositionen förutsättes sannolikhet
för att ett faderskap skall fastställas,
och då blir det ett icke så litet
antal fall där ingen fader alls kommer
att kunna bestämmas. Vid den domstol
där jag tjänstgör har nyligen faderskap
fastställts i en process, om
vilken jag tyvärr måste säga att skulle
denna process ha förts nästa år så
skulle barnet inte ha fått någon far.
Det kan sägas att det inte spelar någon
roll, eftersom utredningen inte visar
vem som är far. Men skall man tala om
klassgräns, så vill jag framhålla att det
är propositionen som skapar en sådan.

Det är propositionens övriga förtjänster
som gör att vi — om också
med beklagande — måste godtaga denna
nya klassgräns. Vi får hoppas att
forskningen och regeringens verksamhet
så småningom skall leda till att faderskap
kan fastställas med sådan grad
av säkerhet att den gränsen försvinner.

Beträffande barnavårdsmannainstitutionen
noterade jag att fru Lundblad
i sitt första anförande, om jag fattade
henne rätt, yttrade att hon ville ha bort
det obligatoriska barnavårdsmannaskapet
och därför yrkade bifall till reservation
4. Emellertid vill ju reservation
4 ta bort barnavårdsmannaskapet i dess
helhet. Min erfarenhet från dömande
i faderskapsprocesser är att barnavårdsmannen
i många fall är till utomordentlig
hjälp för modern. Det är väl
riktigt att institutionen är omodernt utformad
och i behov av en översyn, men

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

skulle man följa reservation 4 och
kräva en ändring till den 1 juli 1970,
måste vi räkna med att reformen inte
träder i kraft i praktiken till avsedd
tidpunkt. Vi kommer att få långa eftersläpningar
hos barnavårdsnämnderna i
fråga om utredningar i barnavårdsmannaärenden.
Jag har en beklaglig erfarenhet
av barnavårdsnämndernas
verksamhet i brottmål. Domstolarna kan
få vänta i månader på yttranden beträffande
unga lagöverträdare. Jag har
samma beklagliga erfarenhet av deras
verksamhet när det gäller vårdnadsutredningar
i hemskillnads- och äktenskapsskillnadsmål,
där man ibland kan
få vänta upp till ett år innan utlåtandena
är färdiga.

Jag tycker att det är lättsinnigt av
dem som stöder reservation 4 att så
snabbt vilja ta bort en institution som
fyller ett syfte, innan den kan ersättas
med något annat som på ett tillfredsställande
sätt fullgör samma uppgifter.
Om i reservationen åtminstone inte hade
funnits orden »den 1 juli 1970», så
hade olägenheten av ett bifall till reservationen
inte varit så framträdande,
men de praktiska problem som ett bifall
till reservation 4 skulle skapa och
som skulle drabba de utomäktenskapliga
barnen och deras mödrar är av den
art att jag allvarligt måste vädja till
kammarens ledamöter att inte stödja
denna reservation.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående envar av punkterna A—-C, därefter särskilt rörande punkterna
D—F samt ytterligare särskilt avseende
punkten G.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de beträffande punkten

Ang. vissa reformer inom familjerätten
B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Alexanderson vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej — 9.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten C, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Jacobsson, Gösta, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Oskarson vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt

Torsdagen den 4 december 1969

58 Nr 40

Ang. vissa reformer inom familjerätten

3:o), av herr Ernulf, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig finna de
härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras åsikt, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Ernulfs yrkande.

Herr Jacobsson, Gösta, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående första lagutskottets
utlåtande nr 52 punkten C antager
det förslag, som innefattas i den
av herr Ernulf m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Oskarson
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för nej-propositionen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —24;

Nej — 22.

Därjämte hade 73 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ernulf m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —79;

Nej — 35.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
D—F.

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de avseende
punkten G framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Hansson i Piteå vid utlåtandet

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52
punkten G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hansson i Piteå
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 29.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 64, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i ärvdabalken, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.
(Debatt rörande detta
betänkande hade förekommit i anslutning
till behandlingen av första lagutskottets
utlåtande nr 52.)

Ang. arkitekttävling om riksdagens hus
Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Ang. arkitekttävling om riksdagens hus

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående arkitekttävling
om riksdagens hus.

I skrivelse till riksdagen den 4 november
1969 hade styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor anhållit, att
riksdagen måtte

1. godkänna ett vid skrivelsen fogat
program för allmän nordisk arkitekttävling
om riksdagshus i Stockholm
samt

2. uppdraga åt styrelsen att genomföra
en nordisk arkitekttävling i huvudsaklig
överensstämmelse med det framlagda
programmet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen i anledning av
förevarande framställning från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
mätte

1. besluta om program för en allmän
nordisk arkitekttävling om riksdagshus
i Stockholm i enlighet med vad utskottet
i utlåtandet anfört,

2. uppdraga åt styrelsen att genomföra
en arkitekttävling i huvudsaklig
överensstämmelse med det sålunda angivna
programmet.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Åkerlund (m) och
Brundin (m), vilka anfört: »Förutom
av svenska ledamöter består den för
arkitekttävlingen tillsatta prisnämnden
av representanter för Finland och Norge.
Enligt vår mening hade det varit
önskvärt att även Danmark hade erhållit
representation i prisnämnden.»

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ang. arkitekttävling om riksdagens hus

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag skall bara be att få
säga ett par ord med anledning av det
särskilda yttrande som är fogat till
detta utskottsutlåtande.

Förvaltningskontoret har hemställt
att riksdagen skall godkänna det framlagda
programmet för en allmän nordisk
arkitekttävling om riksdagshuset
och uppdra åt styrelsen för förvaltningskontoret
att genomföra en arkitekttävling
i huvudsaklig överensstämmelse
med detta program. Utskottet är
enigt i sitt beslut att föreslå riksdagen
att godkänna programmet med den lydelse
som återges i utskottets text.

Emellertid finns under punkten 5.11
i programmet redovisad en prisnämnd
med representanter från våra nordiska
grannländer Finland och Norge. Dessa
representanter är föreslagna av de nordiska
arkitektförbunden. Det är bra att
de nordiska länderna har ledamöter i
prisnämnden, eftersom detta är en nordisk
tävling. Men tyvärr är Danmark
inte representerat i prisnämnden.
Danskarna är erkänt skickliga arkitekter,
och det måste anses önskvärt, tycker
herr Brundin och jag, att de intresserar
sig för denna tävling. Även
med hänsyn till önskvärdheten av en
nordisk samverkan överallt där detta
är praktiskt möjligt bör Danmark ha
en representant i prisnämnden. Detta
önskemål har också uttalats av Svenska
arkitekters riksförbunds tävlingsnämnd,
som föreslagit att en dansk representant
skulle vara med.

Herr Brundin och jag hoppas nu att
prisnämnden efter detta lilla yttrande
från vår sida själv skall ta initiativ för
att ordna upp denna angelägenhet på
ett smidigt sätt. Vi tror att detta också
bör vara möjligt.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Även jag delar uppfattningen
att det varit önskvärt att vi även
fått en dansk arkitekt som representant
i prisnämnden. Men vi får inte glömma

att sammansättningen av prisnämnden
har skett enligt de tävlingsregler som
de nordiska ländernas arkitektförbund
antagit som gällande för nordiska arkitektur-
och stadsplanetävlingar. Det
är detta som ligger bakom utskottets
ställningstagande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 60, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av 1 § andra stycket
lagen (1963:268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 343, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1959: 517) om förlängning
av tiden för vissa servitut; och
nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av 1 § andra stycket lagen
(1963:268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 354, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1960:258) om utjämningsskatt å vissa
varor; och

nr 355, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i ärvdabalken, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 368, i anledning av motioner om
ersättning från den allmänna försäkringen
för behandling av missbildningar
i ansiktet; och

nr 369, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Åkerlund (m) till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet:
»Har finansministern för avsikt att

Meddelande ang. enkla frågor
anpassa det till för närvarande 56 000
kronor maximerade beloppet för frivillig
pensionsförsäkring i riksförsäkringsverket
till ett mot penningvärdeförsämringen
svarande högre kronbelopp?»;
samt

av herr Skärman (fp) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»När kan man vänta sig
förslag till reglering av den alltmer
brännande frågan om reglering av trafiken
med snöscooters och andra översnöfordon?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.55.

In fidem

K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Fredagen den 5 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 27
nästlidne november.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 367, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i ärvdabalken,
m. m., såvitt den hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 370, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor, angående arkitekttävling
om riksdagens hus.

Ang. skydd, såvitt angår försvarsväsendet,
mot förklaring på otillräckliga
grunder om mental ohälsa

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Nils Nilssons (ep) interpellation angående
skydd, såvitt angår försvarsväsendet,
mot förklaring på otillräckliga
grunder om mental ohälsa, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Nils Nilsson har
frågat mig om det inom det militära området
finns regler som ger tillräckligt
skydd för att inte en person på otillräckliga
grunder kan förklaras lida av

psykisk ohälsa och därmed skiljas från
exempelvis en utbildning.

Enligt värnpliktslagen frikallas en
värnpliktig från sin tjänstgöring endast
på medicinska grunder. En sådan frikallelse
grundar sig på en bedömning av
den värnpliktiges fysiska och psykiska
förutsättningar för tjänstgöring i krigsorganisationen.
Innan ett förslag till frikallelse
på grund av psykiska skäl föreläggs
inskrivningsnämnden för beslut,
har i regel tre olika läkare varav minst
en psykiater bedömt den värnpliktige.
År den som frikallats icke nöjd med
beslutet äger han föra talan mot beslutet
hos värnpliktsnämnden.

Vad gäller den fast anställda personalen
grundas skyddet för den enskilde
vid psykisk ohälsa på författningar och
föreskrifter som gäller alla statstjänstemän.
Utöver detta har överbefälhavaren
utfärdat anvisningar för handläggningen
av ärenden rörande partiellt arbetsföra.
Det framgår här att åtgärder för
omskolning och omplacering endast
vidtas efter ingående utredningar och
alltid i samråd med den enskilde. Den
enskildes intressen bevakas av personalvårdspersonal
och fackliga representanter.

Mot bakgrund av att många uppgifter
inom krigsmakten ställer stora krav på
speciell psykisk stabilitet är det oundvikligt
att en av läkare bedömd psykisk
status ibland medför att vederbörande
överförs till annan och mindre krävande
tjänst eller utbildning. Genom angivna
regler förefaller det mig emellertid som
om den enskilde är väl skyddad mot
att han på otillräckliga grunder och
utan en noggrann medicinsk bedömning
förklaras ej lämplig till krigstjänst
eller som statstjänsteman ges ändrad arbetsuppgift.

Fredagen den 5 december 1969 Nr 40

Ang. skydd, såvitt angår försvarsväsendet, mot förklaring på otillräckliga grunder

om mental ohälsa

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min interpellation.
Som jag har framhållit i
denna, är en människas integritet av
den mest väsentliga betydelse för hennes
liv, och då denna integritet är så
intimt förknippad med den psykiska
hälsan blir bedömningar av denna av
avgörande vikt. Av försvarsministerns
svar framgår att vi är helt överens om
nödvändigheten av att en bedömning av
det psykiska hälsotillståndet hos varje
enskild individ sker med den största
omsorg. Brister synes ändå kunna förekomma.

Jag har här i min hand ett par artiklar
ur en av våra större tidningar. De är
endast några månader gamla. Som rubrik
har den ena artikeln: »Han förklarades
psykiskt sjuk — trots att han
aldrig undersökts!» Jag vill i vissa delar
återge något av vad som förekommer i
de båda tidningsartiklarna. Av sekretesskäl
utesluter jag såväl personnamn
som sådant som kan vara härledande.
Återgivandet blir därför något korthugget
och ger inte heller det sammanhang
som tidningsartiklarna ger.

Vederbörande tjänsteman hade enligt
tidningen åtta års prickfri tjänst bakom
sig, när han utan förklaring förbjöds
att fortsätta sin tjänstgöring. Tidningen
uppger att den grundläggande
orsaken till att tjänstemannen förklarades
obekväm var att han vid upprepade
tillfällen kritiserat vapenslaget när det
gällt vissa säkerhetsåtgärder. Betydelsen
av utomordentliga säkerhetsåtgärder
inom det militära området har vi ju
fått allvarliga bevis för i de båda senaste
skjutolyckorna inom artilleriet.
Detta sistnämnda är sagt av mig och
inte av den refererade tidningen.

Enligt tidningen började tjänstemannen
höra rykten från kolleger att han
inte var riktigt frisk och att han var
sinnessjuk. Ryktena nådde bl. a. en då
anställd militärläkare. Denne ville nu
undersöka fallet och fann att tjänste -

mannen hade ett prickfritt förflutet i
vapnet. Läkaren gick upp till överläkarens
expedition, där han kunde förvänta
sig finna personalia om tjänstemannen
i fråga. I en bokhylla hittade
han en mapp med anteckningen paranoia
och namnet på tjänstemannen i
fråga.

Tidningen fortsätter sin redogörelse:
Här fanns alltså en handling i en bokhylla
som öppet misstänkliggjorde tjänstemannen
för att vara paranoid utan
att han ens genomgått en undersökning.
I smyg tog läkaren fotostatkopior
på handlingarna i mappen. Några dagar
senare skrev han till överläkarexpeditionen
och anhöll om att få ta del av
mappen. Han önskade göra det i sin
egenskap av läkare. Han fick den men
upptäckte nu när han gjorde jämförelser
med sina fotostatkopior att vissa
»heta papper» rensats bort.

I en annan artikel säger samma tidning
att tjänstemannens kolleger och
en del höga tjänstemän i vapnet stöder
honom anonymt, men ingen vågar träda
fram öppet av omtanke om sina familjer.
Detta är alltså återgivet från tidningen.

Jag kan också ange ett annat fall.
Jag nämner inte heller här några namn.
En elev har fått beteckningen sjukligt
misstänksam. Om han nu har skilts från
sin tjänstgöring på vissa andra grunder,
vill jag inte yttra mig om. Jag anser att
sådant enbart skall bero på läkarundersökningar.
Jag vill här helt ansluta mig
till vad försvarsministern säger om att
det skall vara tre olika läkare, därav
en psykiater, som bedömer fallet. Det
finner jag mycket tillfredsställande. Det
bör inte vara andra personer än en sådan
som avger uttalande om en persons
psykiska hälsa, så väsentlig och betydelsefull
är den även i det fortsatta
livet för en ung människa.

Herr talman! Jag finner det svar som
jag har fått av försvarsministern vara
sådant att vi är helt överens om att den
största omsorg måste iakttagas vid be -

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Ang. inrättande av en statlig bostads- eller samhällsbyggnadsbank, m. m.

dömningen av frågor av detta viktiga
slag. Dock synes vissa saker kunna förekomma,
som jag hoppas inte skall få ske
i fortsättningen. Av försvarsministerns
svar tror jag mig kunna hysa den förhoppningen.

Jag ber än en gång att få tacka försvarsministern
för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. inrättande av en statlig bostadseller
samhällsbyggnadsbank, m. m.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Werners (vpk) interpellation
angående inrättande av en statlig
bostads- eller samhällsbyggnadsbank,
m. in., och nu anförde:

Herr talman! Herr Werner har frågat
dels hur jag bedömer förutsättningarna
att genom statliga åtgärder medverka
till sänkta bostadsbyggnadskostnader
och vilka initiativ som kan påräknas
från min sida i sådan riktning, dels om
jag har för avsikt att lägga fram förslag
om inrättande av en statlig bostadseller
samhällsbyggnadsbank.

Byggnadskostnaderna, som ökade
starkt under första hälften av 1960-talet, har under senare år stabiliserats.
Sålunda kostade en lägenhet om 3 rum
och kök i stort sett lika mycket att producera
år 1968 som år 1966. Tillgängliga
uppgifter för första halvåret 1969,
som är preliminära -— det vill jag understryka
— antyder att kostnaderna
ligger kvar på 1968 års nivå. Det finns
emellertid risk för att byggnadskostnaderna
kommer att stiga. Konjunkturuppgången
innebär ökat tryck på priserna.
Materialkostnaderna har under
de tre första kvartalen i år stigit med
5 procent, och årets avtal ökar lönekostnaderna
med uppåt 5 procent.

Rationaliseringen inom byggnads -

verksamheten har varit stark under de
senaste åren vilket den stabila kostnadsnivån
är ett uttryck för. Kommuner
och byggherrar har medverkat till
denna gynnsamma utveckling genom
förbättrad planering, större enhetlighet
vid utformning av bostäder och bostadsområden,
utbud av större och långsiktigare
bostadsprojekt på entreprenadmarknaden
o. s. v. Statsmakterna har
också vidtagit en rad åtgärder för att
förbättra de primära förutsättningarna
för bostadsbyggandet såsom flerårsplanering
av det statligt belånade byggandet,
åtgärder för en tryggad kreditförsörjning,
enhetliga byggnadsbestämmelser
o. s. v. Statsmakterna har även
sökt främja standardisering, forskning
och utveckling m. m. Förhandsbesked
om bostadslån för stora, industriellt
byggda bostadsprojekt har främjat utvecklingen
inom byggandet samtidigt
som kostnaderna för sådana projekt legat
lägre, ofta 5—10 procent lägre, än
vad som tidigare varit vanligt på respektive
ort.

Tendenserna till kostnadsstegring
måste mötas med fortsatta ansträngningar
att rationalisera byggandet. De
ökade materialkostnaderna kräver
skärpt uppmärksamhet. En omfattande
utredningsverksamhet om olika problem
som rör byggnadsmaterialindustrin och
byggnadsindustrin har satts i gång och
har på en del punkter resulterat i
framlagda förslag. En interdepartemental
arbetsgrupp har till uppgift att bearbeta
detta utredningsmaterial och
skissera åtgärder från statens sida på
byggområdet. Särskild uppmärksamhet
skall ägnas kartellsamarbetet inom
byggnadsmaterialindustrin.

På senaste tiden har frågan om konkurrensförutsättningarna
på byggmarknaden
aktualiserats. Inom inrikesdepartementet
undersöks för närvarande
olika vägar att främja konkurrensen
inom det statligt belånade bostadsbyggandet.

Med anledning av interpellantens
fråga om en bostads- och samhällsbygg -

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

Ang. inrättande av en statlig bostads- eller samhällsbyggnadsbank, m. m.

nadsbank vill jag framhålla att de överenskommelser
som träffats med kreditinstituten
har väsentligt förbättrat förutsättningarna
för en rationell kreditförsörjning
till bostadsbyggandet. Jag
vill vidare erinra om det samarbete mellan
de båda statsägda bankerna postbanken
och Kreditbanken som föreslås
i proposition 1969:158. Detta förslag,
som för närvarande behandlas av riksdagen,
syftar till att påverka utvecklingen
mot en mera effektivt fungerande
kreditmarknad. I propositionen anges
att bostadskreditgivningen är ett viktigt
område för samarbetet. Postbanken
och Kreditbanken skall genom en aktiv
priskonkurrens bidra till en allmän
nedpressning av kostnaderna för byggnadskrediter.
Bankerna skall bilda ett
bolag för emission av bostadsobligationer
och avlyft av byggnadskrediter.
Enligt min mening är frågan om att vid
sidan av dessa statliga kreditinstitut inrätta
en särskild bostads- och samhällsbyggnadsbank
inte aktuell för dagen.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.

Av svaret framgår att statsrådet är
på det klara med vilket allvarligt problem
de höga hyrorna i nyproduktionen
utgör i dag. När det gäller att presentera
vilka åtgärder man avser att
vidta för att komma till rätta med problemet
är svaret däremot ganska vagt,
utom på en punkt där inrikesministern
hänvisar till förslaget om samarbete
mellan postbanken och Kreditbanken
när det gäller kreditförsörjningen. Jag
skall senare återkomma till den saken.

Inrikesministern säger att byggnadskostnaderna,
som ökade starkt under
första hälften av 1960-talet, under senare
år har stabiliserats. Ja, det är i och
för sig riktigt att de uppgifter som hittills
har varit tillgängliga visar att kostnaderna
under första halvåret 1969 ligger
kvar på ungefär samma nivå som un 5

Första kammarens protokoll 1969. Nr 40

der år 1968. Men på vilken invå är det?
Det är på en nivå där byggnadskostnaderna
för flerfamiljshus per lägenhet
har ökat från 51 200 kronor år 1963 till
68 500 kronor år 1966, d. v. s. en ökning
med cirka 34 procent. Per kvadratmeter
bostadsyta har byggnadskostnaderna
under samma tid ökat med cirka
22 procent eller från 747 till 910 kronor.
Det är på den nivån kostnaderna har
legat stilla en tid, och det finns risk,
som också inrikesministern säger i sitt
svar, att byggnadskostnaderna på nytt
kommer att stiga från denna nivå. Faktum
är att vi i dag har sådana hyreskostnader
att stora grupper vanliga löntagare
inte har råd att efterfråga bostäder
i nyproduktionen. Därför står
också lägenheter på många håll i landet
tomma.

Det är en rad orsaker som bestämmer
hyresnivån. Det är för det första det
höga ränteläget, som starkt ökar kapitalkostnaderna,
och ryckigheten i kapitalförsörjningen.
För det andra har vi alltför
små och uppsplittrade byggnadsprojekt
och för stor variation på hustyper.
För det tredje förekommer ett
alltför rikhaltigt sortiment av byggnadsmaterial
och för höga materialpriser.
För det fjärde är det för höga konsultkostnader.
För det femte är det uppskruvade
markpriser och markspekulation.
För det sjätte kan anföras den
alltför höga takten i rivningen av gamla
fastigheter med åtföljande sänkning av
antalet lägenheter i marknadsföringen.
För det sjunde är det frånvaron av ett
rationellt finansieringssystem och statlig
totalfinansiering av bostadsbyggandet.

För att komma till rätta med dessa
kostnadshöjande faktorer har, som sägs
i interpellationssvaret, vissa åtgärder
vidtagits — det vill jag inte bestrida.
Men enligt min mening är de alltför
otillräckliga.

Inrikesministern säger att de ökade
materialkostnaderna kräver skärpt uppmärksamhet.
Det är ungefär samma intetsägande
formulering som presterades

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Ang. inrättande av en statlig bostads- eller samhällsbyggnadsbank, m. in.

av bankoutskottet i våras, när vi diskuterade
motioner som krävde åtgärder
mot de missförhållanden och monopoltendenser
som råder inom den svenska
byggnadsmaterialindustrin. Då hänvisade
utskottet till »den rad av statliga utredningar
som på senare tid behandlat
frågor rörande de nu aktuella branscherna».

Nu säger inrikesministern att dessa
utredningar på en del punkter resulterat
i framlagda förslag, och jag vill därför
fråga inrikesministern om han vill
redogöra för vad dessa förslag innebär.

Beträffande min fråga om inrättandet
av en statlig bostads- eller samhällsbyggnadsbank
hänvisar statsrådet i sitt
svar till de överenskommelser som har
träffats med kreditinstituten om en rationellare
försörjning till bostadsbyggandet
och också till propositionen om
ett samarbete mellan de båda statsägda
bankerna, postbanken och Kreditbanken.

Jag vill i anledning av det svaret
fråga om uppgörelsen med kreditinstituten
innebär att regeringen anser att
kravet på totalfinansiering av bostadsbyggandet
i och med denna uppgörelse
med privatbankerna inte längre är aktuell,
utan att det är tillräckligt med
denna uppgörelse.

När det gäller samarbetet mellan postbanken
och Kreditbanken vill jag ställa
frågan om det skall tas som ett första
steg mot en statlig bostads- eller samhällsbyggnadsbank.
Namnet spelar i och
för sig ingen roll. Huvudfrågan är: Kommer
den banken att fylla samma funktion
som har föreslagits beträffande bostads-
eller samhällsbyggnadsbank?

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har i och för sig anledning
att på vissa punkter, där herr
Werner efterlyser vidare besked, ge honom
sådana informationer som kanske
ytterligare kan belysa dessa problem.

Vi är överens om, herr Werner, att
utvecklingen var ogynnsam under den

första delen av 1960-talet. Vi vet nu i
efterhand att det inte endast berodde på
ökade byggnadskostnader. Dessa spelade
en stor roll, men samtidigt skedde
en kraftig utveckling i fråga om både
utrymmesstandard och utrustningsstandard
i våra bostäder.

Det är i och för sig önskvärt att vi
får allt bättre bostäder och större utrymme
att röra oss på, men vi måste
ständigt uppmärksamma att utvecklingen
verkligen måste korrespondera med
människornas möjligheter att betala
hyra. Ungefär hälften av de kostnadsökningar
som vi noterade under 1960-talets första del är faktiskt uttryck för
sådana mycket betydande förändringar
i fråga om standard och utrymme. Under
de senare åren har man kunnat
iakttaga en viss återhållsamhet härvidlag.
Vi har från statsmakternas sida
rekommenderat kommunerna att allvarligt
överväga om inte utvecklingen
kan dämpas i viss utsträckning. I en del
fall har det också, på grund av det köpmotstånd
som förelegat, ansetts nödvändigt
att reducera produktionen av de
allra största lägenheterna.

Utvecklingen på senare tid ter sig
därför något gynnsammare än tidigare.
Vi har fått dessa förhållanden under
bättre kontroll. Uppmärksamheten har
blivit större när det gäller kostnadsproblemen,
vilket är ytterst angeläget.

Herr Werner ville att jag skulle redovisa
vissa åtgärder mer utförligt. Vi
har nog att tänka oss ett fortsatt ansvar
på skilda nivåer. Kommunerna måste
ägna dessa frågor ökat intresse. Även
byggherrarna, byggföretagen och materialleverantörerna
har anledning att
fundera över sitt ansvar. På sistone har
jag särskilt betonat just kommunernas
ansvar. Jag tror att kommunerna måste
vara beredda att ta mycket kraftigare
tag än de hittills gjort för att komma
till rätta med sådana företag som inte
är intresserade av att anpassa sin produktion
efter de förutsättningar som
ges, nämligen att de bostäder som erbjuds
skall vara billiga.

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

Ang. inrättande av en statlig bostads- eller samhällsbyggnadsbank, m. m.

Det har nog varit nyttigt att den diskussionen
kommit till stånd. Men samtidigt
måste vi naturligtvis gå vidare och
attackera alla de kostnadsfaktorer som
finns i själva byggandet. Jag har med
några ord angett i svaret vad det rör
sig om. Jag tror att det finns möjligheter
för herr Werner att studera det rika
material som nu redovisas från olika
håll. Jag vet att herr Werner är fackman
— han arbetar själv inom byggnadsfacket
— och han har därigenom
mycket större förutsättningar än jag att
bedöma vad man där i vissa avseenden
kan åstadkomma, exempelvis i fråga om
rationalisering på byggnadsplatserna.

Ett område som vi vet spelar stor roll
är transporterna. Undersökningar har
gjorts som visar att man där skulle
kunna utvinna betydande fördelar, om
transporterna kunde anpassas på ett
bättre sätt än vad fallet är i dag. Samma
sak gäller själva byggnadsprocessen.
De nya metoder som nu står till buds
och som utvecklas på olika håll bör
kunna ge oss bättre förutsättningar.
Särskilt glädjande är erfarenheterna att
man även i relativt små företag, där
man arbetar med så att säga traditionella
metoder, kan åstadkomma betydande
förbättringar, om man systematiskt
går in för upprepning i processen.
Det finns alltså en rad områden, där vi
alla måste hjälpa till för att motverka
en ogynnsam utveckling.

På sistone har även konkurrensfrågan
ställts under debatt. Den frågan har
aktualiserats från skilda håll. Som jag
i korthet antydde i mitt svar håller vi
inom departementet på att se över hur
dessa frågor skall tas upp. Jag tror inte
att vi kommer ifrån att vi måste tillsätta
en särskild utredningsman för
dessa problem. Det är ytterst angeläget
att kunna bibehålla konkurrensen. När
vi får allt färre och allt större byggföretag,
en ökad samverkan mellan leverantörer
och byggföretag samt uppgörelser
om utrustningar för kanske
flera tusen lägenheter som byggs under
ett år, är vi inne i en utveckling där det

måhända måste finnas en annan konkurrensbevakning
och insyn än vad vi
föreställt oss. Jag tror att vi då det
gällde ett litet hus — i en stad som
Stockholm ett hus på hundratalet lägenheter
— förut kunde räkna med att
många olika företag kunde ge anbud på
uppförandet av ett sådant hus. Då förelåg
också verklig konkurrens; man hade
möjlighet att välja ut ett företag som
gav ett lågt anbud och som naturligtvis
också var ett bra företag.

När vi nu går in för att bygga i långa
serier, att planera inte bara för ett utan
för flera år, är det av betydelse att knyta
hela byggnationen till ett företag —
kommunen och byggföretaget går in i en
förhandlingsuppgörelse. Då är det mycket
viktigt att vi kan vara säkra på att
en sådan uppgörelse verkligen leder till
billigaste möjliga produktion och att
den mest ändamålsenliga lösningen
åstadkommes. Jag har nu utvecklat ett
område, och jag skulle kunna beröra
flera, men jag tror att inom detta område
är det helt enkelt nödvändigt att
attackera problemen från den utgångspunkten
att situationen i dag är så förändrad
att vi måste söka finna andra
metoder än tidigare för att hålla konkurrensen
vid liv.

Herr Werner ställde slutligen frågan
om en samhällsbyggnadsbank. Herr
Werner frågade: Om en samhällsbyggnadsbank
inte är aktuell i dag, betyder
det då att tanken på en sådan är helt
avskriven? Jag vill hänvisa till bl. a.
det uttalande som enhälligt antogs på
den socialdemokratiska partikongressen.
Jag tror att det väl avspeglar hur
regeringen ser på dessa frågor. I detta
uttalande sägs att det är nödvändigt att
garantera kreditförsörjningen till vårt
byggande, men det sägs också att för
detta ändamål funktionen och inte institutionen
är den avgörande faktorn.
Kongressen betraktar dessa åtgärder,
bl. a. inrättandet av ett samarbete mellan
postbanken och Kreditbanken som
en praktisk fråga rörande organisationen
av kredittillförseln för det framtida

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Ang. inrättande av en statlig bostads- eller samhällsbyggnadsbank, m. m.

samhällsbyggandet. Målet är en effektiv
och störningsfri finansiering, allt inom
den ram som samhället har att svara för
mot bakgrund av den ekonomiska utvecklingen
och den ur folkhushållets
synpunkt nödvändiga prioriteringen.

Kongressen gjorde inte något uttalande
om att en statlig bostads- eller samhällsbyggnadsbank
skulle upprättas,
men väl sade man att utvecklingen skall
följas med uppmärksamhet. Lyckas man
inte med de metoder som används, bör
även en sådan tanke tas upp till övervägande.

Läget är detsamma i dag. Därför finns
det inte, herr Werner, någon anledning
att just nu ställa frågan om man nu
definitivt skall uppge alla planer på
tänkbara förändringar inom kreditorganisationen.
Det är alldeles onödigt att
ställa frågan på det sättet.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag är helt överens med
inrikesministern om att ansvaret för att
hålla byggnadskostnaderna nere finns i
flera led, hos både kommuner, byggherrar
och materialleverantörer.

Frågan om materialkostnaderna är
naturligtvis allvarlig, och inrikesministern
har ju också sagt i sitt svar att
dessa under de tre första kvartalen i
år har stigit med 5 procent. Eftersom
materialkostnaderna beräknas utgöra
50—60 procent av den totala byggnadskostnaden,
kan var och en räkna ut vad
det betyder.

På detta område är de statliga och
kooperativa produktionsinsatserna så
blygsamma att de knappast kan ha någon
nämnvärd konkurrenseffekt. Däremot
har vi på detta område att göra
med uppenbara monopoltendenser. Detta
föranledde mig att ställa frågan om
det räcker att bara uppmärksamma förhållandet
utan att ta några konkreta
initiativ. Finns det verkligen inte anledning
att utan alltför långa dröjsmål
sörja för att ett verkligt konkurrensförhållande
kommer till stånd genom att

tillskapa samhällsägda byggmaterialföretag,
och kan det inte inom den närmaste
tiden ställas i utsikt något sådant? När

jag nu är inne på konkurrens
inom materialindustrin vill jag också
nämna det problemet att hela den tunga
delen av byggnadsmaterialindustrin —
alltså produktionen av cement, lättbetong
och tegel —- helt behärskas av privata
finansgrupper, bland vilka Wehtjegruppen
äger sex av de sju cementfabrikerna.
Den sjunde fabriken ägs av
den andra stora grupp, som bär intressen
inom materialindustrin, nämligen
Industrivärden.

Jag skulle kunna göra en lång uppräkning
av hur koncentrationen har
gått till, men vad jag har nämnt nu
och tidigare visar väl ändå hur intimt
de avgörande delarna inom materialindustrin
har knutits till ett fåtal bankintressen.
Det måste därför vara ett
samhällsintresse att bryta ut denna sektor
ur storfinansens mycket hårda
grepp, om vi skall få en sådan konkurrens
till stånd att man kan pressa priserna
på byggnadskostnaderna när det
gäller dessa avgörande produkter.

Sedan några år tillbaka har hela byggnadsindustrin
genomgått mycket påtagliga
förändringar i och med bankernas
direkta inflytande över denna industri.
Dessa grupper med olika bankintressen
i bakgrunden köper alltså först upp
marken, och så låter man sitt företag
bygga, varvid byggnadsmaterialet naturligtvis
kommer från samma företagsgrupp.
Vi behöver inte ha någon speciell
fantasi för att förstå att konkurrensen
i detta sammanhang blir helt
obefintlig.

Jag beklagar att jag på denna punkt
inte kunde få ett mera konkret besked
än att frågan skall utredas. Jag tycker
att det i och för sig är bra att frågan
om konkurrensen utreds, speciellt efter
det frontalangrepp som Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
understödd
av näringslivets byggnadsdelegation, för
en tid sedan gjorde mot de allmännyt -

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

Ang. inrättande av en statlig bostads- eller samhällsbyggnadsbank, m. m.

tiga företagen och kommunalmännen,
som sades styra företagen. Det påstods
att BPA — det kooperativa företaget —
fått förhandlingsentreprenader mycket
lättvindigt. Detta frontalangrepp är ett
slag i luften, eftersom tillgängligt material
visar att det ingalunda är BPA
som har gynnats vid förhandlingsentreprenader
utan de enskilda företagen.
Jag tycker att det är bra, om en utredning
kan klarlägga dessa frågor.

Till sist ett par ord om totalfinansieringen!
Det förhållandet att kreditförsörjningen
under de senaste åren har
fungerat tillfredsställande genom att de
privata kreditinstituten inför hotet om
ett annat finansieringssystem funnit det
opportunt att lojalt följa överenskommelserna
tycker jag i och för sig inte
bör vara skäl nog att gå emot att införa
ett system som har alla förutsättningar
att fungera bättre och som också ligger
i linje med de politiska beslut som träffats
beträffande bostadsbyggandet. Att
vänta med att genomföra ett från så
många håll väl vitsordat förslag om statlig
totalfinansiering med så många
uppenbara fördelar till dess att vi
eventuellt hamnar i samma läge som
rådde under stor del av år 1966 kan
väl knappast vara rimligt. Yi vet ju hur
privatbankerna den gången agerade.
Att det från borgerligt håll i dag reses
motstånd mot inrättandet av en statlig
bostadsbank, kan inte heller vara ett
avgörande skäl att gå emot detta.

Jag är överens med herr statsrådet
om att det är funktionen som är avgörande,
och jag skall avstå från att fälla
ett alltför kategoriskt omdöme. Men
jag är ändå efter herr statsrådets svar
mycket tveksam, om jag skall uppfatta
förslaget om samarbete mellan postbanken
och Kreditbanken som ett första
steg mot en samhällsbyggnadsbank eller
bostadsbank. Men vi får säkert tillfälle
att inom en nära framtid diskutera dessa
frågor, och då får vi se vem som har
rätt i sitt omdöme — om herr statsrådet
har rätt eller om jag har rätt.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Efter mitt tidigare ganska
långa inlägg skall jag fatta mig kort.

Sedan jag hört slutet av herr Werners
anförande har jag nog en känsla av att
han mer tänker på institutioner än på
funktioner. Trots det uttalande som
gjorts om syftet med samarbetet mellan
Kreditbanken och postbanken, frågar
han: Kommer detta att leda till en bostadsbank
eller inte? Det visar att herr
Werner ser litet för enkelt på detta.
Det är tyvärr inte på det sättet att vi
kan lösa problemet med kreditförsörjningen
genom sådana åtgärder som här
vidtagits. Vi kan inte öka den totala
kapitaltillgången i landet, och vi kan
inte komma ifrån att det måste göras
avvägningar mellan det ena och det
andra området. För sådana överväganden
finns det ju vissa instrument. Som
herr Werner känner till hålls i dag en
del av byggnationen starkt tillbaka. Intresset
att bygga låt oss säga kontorshus,
förvaltningslokaler, bensinstationer,
badhus och liknande byggnader
håller vi tillbaka genom en snäv behandling
av ansökningar därom. Däremot
har vi ju ett intresse av att främja
utvecklingen av bostäder och även av
industrin, som skall ge oss de fortsatta
möjligheterna. Detta är ju saker och
ting som vi så många gånger har diskuterat,
så i och för sig finns det redan
garantier för att byggandet skall få
en sådan inriktning som är angelägen
från samhällets synpunkt. Därför måste
jag upprepa att det mera är fråga om
funktionen och resultatet än en fråga
om vem som har att svara för kreditgivningen.

Vi skulle kunna fortsätta debatten
länge nog. En faktor som jag inte nämnde
förut och som har sin stora betydelse
är att vi under de senaste åren verkligen
har lyckats få en jämn spridning
av byggandet. Herr Werner vet mycket
väl att inte minst byggnadsarbetarna
och byggföretagen har ett betydande intresse
av att få en sådan utveckling.

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Ang. inrättande av en statlig bostads- eller
Men den har även en väldig betydelse
när det gäller kreditförsörjningen. Det
som tidigare har varit ett problem är
nämligen att alltför mycket har rasat
fram på en gång, vilket har stört möjligheterna
att åstadkomma en jämn kreditförsörjning.
En mycket viktig förutsättning
för att vi skulle lyckas med
kreditgivningen så bra som har skett
under de senaste åren har varit att
själva byggandet har kunnat utjämnas.

Herr talman! Jag har inte något att
tillägga.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! För att inte statsrådet
skall tro att jag hänger upp mig på hur
vi kallar kreditinstitutet, vill jag bara
till sist framhålla att jag graderar angelägenheten
så att det är viktigast
att först få till stånd ett statligt totalfinansieringssystem,
vilket kan ske inom
ramen för det förslag som statsrådet
här har lagt fram om ett samarbete
mellan postbanken och Kreditbanken.
Det kan också ske genom andra
statliga kreditinstitut. Huvudfrågan är
alltså inte hur vi kallar kreditinstitutet.

Nästa fråga är att vi måste få en sådan
kreditgivning att samhället svarar
även för följdinvesteringarna. I det avseendet
har jag inte fått något klart besked
här i dag.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag glömde faktiskt bort
den frågan, och därför vill jag gärna
svara på den nu. Vad jag avsett i svaret
är att vi har tagit itu också med det
problemet i departementet. Så sent som
i går hade vi en överläggning med representanter
för ett antal kommuner
som just nu har integrerade projekt,
där de vill försöka bygga bostäder och
samtidigt lösa andra angelägna uppgifter
— barndaghem, skola, bibliotek och
lokaler för andra sociala funktioner. Vi

samhällsbyggnadsbank, m. m.
fick en mycket intressant redogörelse
från Örebro där man har ett projekt
som vi använde som modell för att
försöka analysera de problem som uppkommer
i sådana här sammanhang. I
överläggningen deltog generaldirektörerna
för bostadsstyrelsen och socialstyrelsen
samt representanter för skolöverstyrelsen
och naturligtvis för de
berörda departementen.

Det visade sig härvid att det kanske
redan nu är möjligt att med en viss
tolkning av den gällande lagstiftningen
för långivningen till bostadsbyggandet
gå något längre än hittills när det gäller
att räkna in olika slags byggnation i
belåningen. Samtidigt är vi på det klara
med att en del av de saker som avses
bli realiserade i det här projektet knappast
kan förverkligas utan att vi först
får komma till riksdagen och begära
förändringar i lagen. Många problem
anmäler sig, men jag tror att tiden nu
är mogen att på något sätt försöka tillmötesgå
de kommuner som vill bygga
i den här formen. Jag tror att det på
lång sikt blir en billigare lösning, eftersom
man då kan bygga lokaler som kan
användas för olika ändamål.

Jag kan försäkra att det var särskilt
glädjande att konstatera att representanterna
för de statliga myndigheterna
kände detta inte bara som ett intresse
för kommunerna utan ansåg det vara
angeläget för oss alla att verksamheten
integreras på olika sätt. Även den frågan
är således under observation, men
herr Werner får räkna med att det inte
går att åstadkomma tillfredsställande
lösningar utan att man fått problematiken
belyst och man därefter fått överväga
vilka vägar man kan gå.

Jag är angelägen att även redovisa
detta, eftersom jag faktiskt glömde bort
det i mitt tidigare anförande.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

Ang. åtgärder mot illegal narkotikahantering,
m. m.

Herr statsrådet LIDBOM, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Sveningssons (m) interpellation
angående åtgärder mot illegal
narkotikahantering, m. m., fick nu ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Sveningsson har
frågat chefen för socialdepartementet
dels om vilka resultat som hittills nåtts
under 1969 av offensiven mot den illegala
narkotikahanteringen, dels om socialministern
är beredd att förorda en
särskilt kraftig resursförstärkning till
polis- och tullmyndigheterna med tanke
på deras insatser mot den illegala narkotikahanteringen
och dels vilka åtgärder
socialministern anser böra prioriteras
under den närmaste framtiden
när det gäller den egentliga narkomanvården.
Interpellationen har överlämnats
till mig för besvarande.

Riktlinjer för bekämpande av narkotikamissbruket
antogs av riksdagen
våren 1968. Dessa riktlinjer byggdes ut
till en offensiv på bred front i anslutning
till ett tiopunktsprogram som fastställdes
av regeringen i december 1968.

Offensiven mot narkotikamissbruket
innefattar en rad åtgärder inom olika
myndigheters verksamhetsområden. Polisen
och tullen har satt in stora resurser
för att komma till rätta med smuggling,
tillverkning och försäljning av
narkotiska preparat. Socialstyrelsen
samt sjukvårdens och socialvårdens huvudmän
är gemensamt engagerade i ett
omfattande arbete på att förbättra vårdresurserna.
Vid sidan härav bedrivs
i både statliga och kommunala myndigheters
regi och av folkrörelsernas organisationer
med stöd av statliga medel
ett intensivt upplysningsarbete som
syftar till att höja beredskapen hos allmänheten
— och framför allt bland
ungdomen — mot de faror som är förenade
med bruk av narkotika.

På det internationella planet har den
svenska regeringen tagit olika initiativ
som lett fram till arbetet på en över -

enskommelse i FN:s regi om kontroll
av sådana beroendeframkallande medel
som f. n. inte omfattas av FN:s narkotikakonvention.
Detta arbete kommer
att fullföljas vid ett extra möte med
FN:s narkotikakommission i januari
1970. Sverige har under året verkat för
utvidgat samarbete i kampen mot narkotikamissbruket
också i flera andra
internationella sammanhang, bl. a. vid
tullsamarbetsrådets session i Bryssel i
juni 1969 och vid sammanträde med
Interpols generalförsamling i Mexico
City i oktober 1969.

Narkotikamissbruket är inte någon
engångsföreteelse som kan bemästras
genom tillfälligt ökade insatser. Varaktig
framgång i kampen mot narkotikan
förutsätter ett tålmodigt och ihärdigt
fullföljande på alla områden av
den inledda offensiven. Redan vad som
hittills har gjorts har emellertid medfört
en förbättring av situationen.

För ett år sedan hade narkotikamissbruket
nått spridning över hela landet.
Enligt samstämmiga uppgifter från rikspolisstyrelsen
och socialstyrelsen har
narkotikan nu trängts tillbaka både på
landsbygden och i flertalet städer. I
storstäderna ger förhållandena fortfarande
anledning till bekymmer, men
även där anser sig myndigheterna ha
kunnat iaktta vissa förbättringar.

Åtskilligt talar för att denna bedömning
är riktig. Antalet beslag av narkotika
har under året successivt minskat
trots att intensiteten i polisens och
tullens spaningsverksamhet är oförändrad.
Polisen och tullen har i samverkan
lyckats spränga flera stora försäljningsorganisationer
inom narkotikabranschen.
Priserna på narkotika har
stigit på den illegala marknaden. Iakttagelser
som gjorts vid vårdinstitutioner
av olika slag visar att det på det
hela taget blivit svårare att komma över
narkotika. Antalet nyupptäckta fall av
allvarligt narkotikamissbruk bland skolelever
sjönk under våren 1969 från 209
i januari till 49 i maj.

En viss ökning av den illegala narkotikaaktiviteten
torde ha ägt rum un -

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Ang. åtgärder mot illegal narkotikahantering, m. m.

der sommarmånaderna. Enligt myndigheternas
uppfattning rörde det sig om
en säsonguppgång som sammanhängde
med turistströmmarna.

De resultat som har uppnåtts är glädjande.
Regeringen är emellertid helt
på det klara med att vunna resultat inte
får tas till intäkt för att nu minska ansträngningarna.
Polisens och tullens
kamp mot langare och andra profitörer
inom narkotikabranschen kommer att
fortsätta med oförminskad kraft. Detsamma
gäller insatserna på andra områden.
Beträffande vårdresurserna vill
jag erinra om att de regionala konferenser
som socialstyrelsen höll med
företrädare för sjukvård och socialvård
under våren 1969 ledde till en riksomfattande
inventering och framtidsplanering.
Uppsökande verksamhet med
inriktning på narkotikamissbrukare
finns nu i de tre största städerna och
planeras i ytterligare några städer, öppen
vård i form av specialmottagningar
finns i Stockholm, Göteborg och Uppsala.
Dessa städer har också specialmottagningar
med sammanlagt 102 platser
för sluten vård. I hela landet planeras
specialavdelningar med sammanlagt
272 platser för sluten vård. Behandlingshem
finns för Stockholm och
Göteborg och planeras för Malmö samt
för Värmlands och Södermanlands län.

I organisationen för vård av narkotikamissbrukare
skall enligt riksdagens
beslut 1968 ingå uppsökande verksamhet,
öppen och sluten vård samt eftervård.
På herr Sveningssons fråga om
vilka åtgärder som bör prioriteras inom
den egentliga narkomanvården kan jag
svara att det är två länkar i denna organisation
som främst behöver förstärkas,
den uppsökande verksamheten och
eftervården. Det är också på dessa länkar
i vårdkedjan och på samordningen
mellan socialvård och sjukvård som berörda
myndigheter nu inriktar uppmärksamheten.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lidbom för svaret på min interpellation.

Jag tror vi kan vara överens om en
sak, nämligen att narkotikamissbruket
alltjämt är ett stort och allvarligt problem.
Att jag vid höstriksdagens början
gjorde denna interpellation berodde på
att man efter många uttalanden i tidningspressen
och även av andra orsaker
fick den uppfattningen att den
stora kampanj mot narkotikamissbruket,
som sattes i gång för snart ett år
sedan efter den mycket uppmärksammade
och reklamomsusade katastrofkonferens
som hölls i slutet av förra
året, inte har gett det resultat som man
då hoppades på. Jag var säkert inte ensam
om att i början av året ha stora
förhoppningar på resultatet.

Det finns anledning att alltjämt hävda
den uppfattningen att samhället inte
är utan skuld till vårt fortfarande mycket
stora narkotikaproblem. Det var en
stor olycka att den fara, som här hotade
och nu kommit över oss, inte långt
tidigare blev uppmärksammad. Det är
som ordspråket säger: Det är bättre att
stämma i bäcken än i ån.

Såsom framhålles i svaret antog riksdagen
våren 1968 riktlinjer för bekämpandet
av narkotikamissbruket. Vid
denna tidpunkt hade detta missbruk
fått ett alltför starkt rotfäste, och beslutet
borde ha kommit långt tidigare.

Statsrådet redovisar i sitt svar att
regeringen i december 1968 fastställde
ett tiopunktsprogram, och efter detta
program har det blivit en offensiv på
bred front mot narkotikamissbruket.

Inte på något sätt vill jag förneka att
inte den bättre och skärpta kontrollen
över narkotikamissbruket och tillgången
på dessa otäcka medel har varit av
värde. Det är stora kvantiteter narkotika
som tagits i beslag, och många bovar
och storimportörer har fångats in
och fått sin tillvaro på anstalt, men hur
många som ändå har möjlighet att operera
i frihet vet vi inte. Efter alla upp -

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

Ang. åtgärder mot illegal narkotikahantering, m. in.

gifter som lämnats till allmänheten verkar
det inte som om det på den illegala
narkotikamarknaden har blivit någon
bristsituation beträffande dessa bland
narkotikaoffren så eftersökta gifter.

Som jag redan har antytt hade åtminstone
jag för min del när ordningsmakten
och myndigheterna gjorde det
stora pådraget med narkotikabevakningen
i början av året stora förhoppningar
om att man bättre än man lyckats
med skulle kunna röja upp på narkotikamarknaden.
Av tillgängligt material
framgår att man icke lyckats så
bra. Det framgår klart av rikspolisstyrelsens
petitaskrivelse att det stora pådraget
av arbetskraft för spaning och
kontroll på narkotikafronten inte kan
avvecklas, utan offensiven måste fortsätta.
Allt pekar på att alla krafter som
här är verksamma bör ytterligare förstärkas.

I interpellationssvaret redovisas de
försök som gjorts på svensk sida för
att kunna reda upp narkotikaeländet
genom internationella överenskommelser.
Jag har sagt vid tidigare tillfällen
och vill också gärna nu ha sagt, att jag
inte tror att man klarar av narkotikaproblemet
genom internationella överenskommelser.
Jag menar inte att Sverige
skall dra sig ur dessa överläggningar,
utan visst skall man fortsätta att
verka också i detta avseende. Alla möjligheter
bör komma till användning.
Men det bör kanske inte talas så mycket
om och ställas så stora förhoppningar
på de internationella sammanhangen,
utan man bör vänta med den
redovisningen tills dessa överläggningar
i praktiken givit något resultat.

Statsrådet framhåller, säkert fullt riktigt,
att narkotikamissbruket inte är någon
engångsföreteelse, som kan bemästras
genom tillfälligt ökade insatser. Att
situationen alltjämt är allvarlig framgår
av statsrådets uttalande: »Varaktig
framgång i kampen mot narkotikan förutsätter
ett tålmodigt och ihärdigt fullföljande
på alla områden av den inledda
offensiven.»

Men statsrådet uttalar ändå att »vad
som hittills har gjorts har medfört en
förbättring av situationen». Detta senare
uttalande överensstämmer inte
med rikspolisstyrelsens uttalande i dess
petitaförslag för budgetåret 1970/71, ty
där framhålls att ett stort antal narkotikabrottslingar
har lagförts, vilket hindrat
ytterligare spridning av narkotikabruket.
Statsrådet framhåller således att
det har blivit en förbättring, och rikspolisstyrelsen
bara att här har hindrats
en ytterligare spridning. Vilket uttalande
är riktigt?

Rikspolisstyrelsens uttalande är säkert
det mest riktiga. Att narkotikamissbruket
skulle ha trängts tillbaka
kan jag inte utläsa ur rikspolisstyrelsens
petitaförslag. Kanske är statsrådets
uttalande om betydelsen och värdet av
den narkotikakampanj som drivits under
detta år väl optimistiskt. Men samtidigt
erkänns att regeringen är helt på
det klara med att ansträngningarna inte
kan minskas. Polisens och tullens kamp
mot langare och andra profitörer inom
narkotikabranschen måste fortsätta med
oförminskad kraft — ett uttalande som
måste uppskattas.

Situationen är säkert den att trots att
många narkotikabovar har fångats in
och trots att stora kvantiteter av dessa
så eftersökta stimuleringsmedel tagits
i beslag, översvämmas landet av dessa
hemska gifter. Även om narkotikatrafiken
inte är så stor som den har varit
i hamnarna i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Hälsingborg eller i de stora hamnarna
över huvud taget, så har Sverige
långa kuster och långa landgränser, och
det anses att narkotikan efter den skärpta
kontrollen nu söker sig in i landet på
andra vägar än tidigare.

Enligt uppgifter jag fått från som jag
anser sakkunnigt och fullt tillförlitligt
håll är narkotikamarknaden väl mättad
med dessa tyvärr allt starkare och allt
farligare gifter. Det tycks vara så att
om risken blir litet större för upptäckt,
tar man risken av att föra hit allt farligare
och allt mer vanebildande medel.

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Ang. åtgärder mot illegal narkotikahantering, m. m.

Det anses att bara i Stockholm finns
400—500 knarkarkvartar, där narkotika
tillhandahålles i större eller mindre
kvantiteter under sådana former att
ordningsmakten inte kan ingripa eller
har mycket svårt för att ingripa. Är
denna uppfattning, som jag inhämtat
från en av de institutioner som direkt
sysslar med narkotikamissbruket, riktig
så är situationen ytterst allvarlig.

Jag har vid flera tillfällen uttalat att
den bästa insatsen för att hindra tillgången
till illegal narkotika är en mer
effektiv tullbevakning. Jag är väl medveten
om att detta inte är någon lätt
uppgift med den enorma trafik som vi
har över gränserna. Tulltjänstemannen
arbetar säkert efter bästa förmåga, men
för tullverkets del har det i denna kampanj
inte blivit någon förstärkning av
personal till denna starkare bevakning.
Man har samlat ihop en del personal
från andra avsnitt, där bevakningen
blivit så mycket svagare. Man har givit
personal, som sysslar med narkotikabevakning,
en bättre utbildning och en
bättre teknisk utrustning, men någon
direkt förstärkning av arbetskraften har
inte gjorts.

Det måste vara av mycket stort värde
om den illegala narkotikan så långt som
möjligt kan hållas utanför landets gränser,
och då har tullmyndigheterna en
mycket stor uppgift att fylla. Sedan denna
smuggelvara väl har kommit in i
landet och spritts åt olika håll är det
svårare att komma till rätta med problemen.

Om det skall vara möjligt att bemästra
våra stora narkotikabekymmer
och ta hand om narkotikaoffren —• de
som redan är människovrak — och
hindra andra att bli det, är det nödvändigt
med bättre vårdmöjligheter
även för dem som är intagna på våra
fängelser. Den uppsökande verksamheten
har säkert också sitt stora värde.
Jag tycker att det verkar otroligt att
det skulle vara tillräckligt med 272
vårdplatser i hela landet. Men samtidigt
tror jag att det inte råder delade

meningar om att mycket bättre vårdmöjligheter
krävs. I annat fall kan vi
inte ens ha en förhoppning om att det
skulle kunna bli en väsentlig, varaktig
förbättring när det gäller narkotikaeländet.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Polisens riksomfattande
kampanj mot narkotikabrottsligheten,
liksom insatserna från tullens sida,
tycks ha givit glädjande goda resultat,
även om det uppställda målet självfallet
ännu inte har nåtts.

Det är en erfarenhet som kanske kan
bli av värde även i andra sammanhang
när brottslighet av särskilt svårartat
slag tarvar speciella åtgärder. Jag tänker
särskilt på den ökade våldsbrottsligheten
i form av gatuöverfall o. d.,
som väl snart måste föranleda en ökad
aktivitet från regeringens och myndigheternas
sida.

Såsom statsrådet Lidbom framhöll i
sitt interpellationssvar innebär de resultat
som har nåtts ingalunda att man
nu kan minska kampanjens omfattning.
Skulle man göra det måste man tyvärr
räkna med att narkotikalangningen på
nytt skulle ta fart.

Vad sedan gäller vården är väl resultaten
inte fullt lika goda, delvis beroende
på — såvitt jag förstår — en
viss osäkerhet bland de sakkunniga om
de lämpliga metoderna för vården.
Dessutom är det naturligt att en utbyggnad
av vården tar tid. Men utvecklingen
går ändå i rätt riktning, och vi
får väl avvakta vad som kommer att
göras. Inte endast regeringen har ansvaret
därvidlag, utan även andra organ.

Kampanjen mot narkotikabrottsligheten
har naturligtvis tagit betydande resurser
i anspråk för polisen. Jag har
sett en tidningsuppgift om att ungefär
700 polismän skulle ha varit avdelade
för denna aktion. Då är det — och har
väl blivit -— oundvikligt att vissa andra
arbetsuppgifter har måst eftersättas.

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

Ang. åtgärder mot illegal narkotikahantering, m. m.

Jag tycker mig på en rad håll ha kunnat
konstatera eftersläpningar i utredningar
när det gäller brådskande ärenden.
Det är därför mycket angeläget
att regeringen vid sin budgetbehandling
tar hänsyn till nödvändigheten av
att kampanjen mot narkotikabrottsligheten
kan fortsätta nästa år och att polisen
även i övrigt får de resurser som
behövs för övriga arbetsuppgifter. Det
är min förhoppning att statsrådet Lidbom
skall stödja justitieministerns som
jag hoppas livliga ansträngningar att
förmå finansminister Sträng att trots
det kärva budgetläget ta fram erforderliga
medel för detta.

Herr talman! Jag begärde också ordet
för att framställa en fråga till statsrådet
Lidbom. Jag vet inte om han är
beredd att besvara den, eftersom den
är av känslig natur i sekretesshänseende.
Men det var ju så att i samband
med kampanjens planering beslöt riksdagen
på regeringens förslag att medge
telefonavlyssning som medel i kampen
mot narkotikabrottsligheten. Detta väckte
rätt mycken opposition i riksdagen,
främst av principiella skäl som jag
har full förståelse för. Personligen tillhörde
jag emellertid dem som ansåg
att i det läge vi då befann oss var det
nödvändigt att pröva även dessa metoder.
Det skulle naturligtvis vara intressant
att veta om detta medel har
varit till någon nytta. Om statsrådet
Lidbom utan att avslöja något som bör
sekretessbeläggas kunde lämna någon
upplysning härom, så anser jag att det
vore av värde.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Jag vill först som svar
på herr Sveningssons inlägg säga att
regeringen från första stund har varit
medveten om att man inte skall vänta
sig omedelbara och definitiva resultat
i kampen mot narkotikamissbruket. Bedömningen
har varit — precis så som
det står i svaret — att det fordras tålmodiga
och ihärdiga ansträngningar på
bred front.

Herr Sveningsson är emellertid rädd
att jag tar ut litet för mycket och är
litet för optimistisk beträffande de hittills
vunna resultaten. Han stöder sina
farhågor på rikspolisstyrelsens petita
och anser att han där kan utläsa en
mindre ljus bedömning än den som
återspeglas i interpellationssvaret.

Det vore mycket märkligt om det
fanns en sådan motsättning, ty bedömningarna
i interpellationssvaret grundar
sig på uppgifter från ett sammanträde
med regeringens samarbetsorgan
för bekämpande av narkotikamissbruk.
Rikspolischefen är en av dem som stått
för grundmaterialet. Vad som inträffade
och vad som var anmärkningsvärt
vid det sammanträdet var att flera
verkschefer, rikspolischefen, socialstyrelsens
chef och flera andra, var och
en från sina utgångspunkter gemensamt
hade kommit fram till bedömningen
att situationen nu var betydligt bättre
och lugnare än tidigare både på
landsbygden och i flertalet städer. Men
i storstäderna är förhållandena naturligtvis
fortfarande bekymmersamma,
även om det blivit bättre.

Detta var vad jag sade i svaret, och
det kan omöjligt vara någon motsättning
mellan detta uttalande och rikspolischefens
uppfattning, eftersom uttalandet
just återger vad han sagt i
ämnet.

Beträffande insatserna av polis och
tull och riskerna för att denna aktion
mot narkotikabrottsligheten medför ett
försummande av andra arbetsuppgifter
vill jag säga till herr Ernulf, att rikspolischefen
hela tiden noga följt utvecklingen
och för sin del ansett sig
ha fått bekräftelse på en teori, som
han hade redan vid starten av aktionen.
Han antog att en koncentration
av resurserna på att bekämpa smuggling,
tillverkning och langning av narkotika
samtidigt skulle innebära en
koncentration på den grova brottsligheten
och minska denna som totalitet.
Detta har hittills också i stort sett bekräftats.

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Ang. åtgärder mot illegal narkotikahantering, m. m.

Herr Ernulf frågade mig om jag kunde
lämna några besked om telefonavlyssningen
i narkotikamål. Jag minns
mycket väl den debatt här i riksdagen
som föregick antagandet av lagen om
telefonavlyssning som spaningsmedel
vid bekämpande av grova narkotikabrott.
Jag minns den oro och olust som
kom till uttryck bland åtskilliga ledamöter
i bägge kamrarna. För den oron
och olusten har jag den allra största
förståelse. Regeringen upplevde nog
också åtskillig tvekan och vånda innan
den bestämde sig för att tillgripa ett
så pass otrevligt spaningsmedel som telefonavlyssning,
ett spaningsmedel som
ingriper i den personliga integriteten.

När man ändå tog detta steg var man
från regeringens sida på det klara med
att spaningsmedlet måste hållas under
noggrann uppsikt. Vi har också hela
tiden följt hur detta medel har använts.

I dag är jag beredd att lämna ett par
uppgifter som svar på herr Ernulfs
fråga. Enligt vad jag inhämtat har telefonavlyssningen
i narkotikamål kommit
till användning hittills i ett 20-tal
fall, varav 15 gäller mål i Stockholm.
I samtliga fall utom tre har man tack
vare telefonavlyssningen fått fram tips
som i sin tur lett till bindande bevisning
i mål av mycket allvarlig karaktär.
Rikspolischefen är för sin del fullkomligt
övertygad om att telefonavlyssningen
har varit ett nödvändigt medel
för honom att spränga ett antal större
försäljningsorganisationer, som han nu
anser sig ha kommit till rätta med eller
är på väg att komma till rätta med.

Olika åtgärder har vidtagits för att
garantera en restriktiv tillämpning av
telefonavlyssningen som spaningsmedel.
Det har ordnats så att det bara är högre
polisbefäl, länspolischefer och jämställda,
som har rätt att begära telefonavlyssning.
Varje gång en framställning
görs skall enligt polisens interna
föreskrifter en kopia gå till rikspolischefen
så att han får tillfälle att följa

varje enskilt ärende och få rapporter
om det.

Det är glädjande att kunna konstatera
att, när regeringen nu övervann
våndan och obehaget och bestämde sig
för detta i och för sig olustiga spaningsmedel,
det dels var riktigt att det
var en nödvändig åtgärd för att spränga
ett antal försäljningsorganisationer, dels
att man lyckats hålla tillämpningen så
restriktiv som har skett.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Det lilla antal ledamöter
som är närvarande i kammaren har
av statsrådet i det senaste anförandet
fått höra att regeringen inte hade större
förhoppningar än de som har blivit
infriade efter katastrofkonferensen den
27 december 1968. Jag hade för min del
något större förhoppningar. Men vi är
vana vid att den socialdemokratiska regeringen
alltid gör gällande att vad den
uträttar är det rätta och det bästa, och
alltid det rätta och det bästa vid den
rätta tidpunkten. Det är ganska naturligt
att också statsrådet faller in i den
melodin.

Statsrådet hävdar vidare att det material
som lämnats av rikspolisstyrelsen
och andra statliga institutioner för besvarandet
av min interpellation inte
överensstämmer med de uppgifter jag
har fått. Jag har nu inte någon som
helst möjlighet att kontrollera vilka
uppgifter det är som lämnats vid detta
tillfälle, för jag har för min del bara
att hålla mig till rikspolisstyrelsens petitaförslag.
Jag kan där inte läsa ut —
som jag redan har sagt — att det skett
en så väsentlig förbättring av tillståndet
som här påståtts. Jag vill rekommendera
att herr statsrådet klarar upp detta
med rikspolisstyrelsen, om rikspolisstyrelsen
lämnar en uppgift i petitaförslaget
och det lämnas en annan uppgift i
materialet eller samtalen för svaret på
en interpellation.

Jag hade inte tänkt att jag skulle be -

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

Ang. åtgärder mot illegal narkotikahantering, m. m.

sedan gått ned igen och som sannolikt
beror på omläggningen av redovis -

liöva säga någonting i denna debatt om
herr Ernulfs uttalande. Men han har
också erkänt att det har blivit ett mycket
bättre förhållande i det avseende
det här gäller. Jag skulle då tro att han
bedömer det ur den synpunkten att det,
som rikspolisstyrelsen också redovisat
i sitt petitaförslag, blivit en minskad
brottslighet när det gäller egendomsbrott
o. d. genom att man har fångat
in och fört till anstalter och fängelser
så många av dessa narkotikabrottslingar.
Men det råder — som vi tidigare
har diskuterat i denna kammare — så
starkt delade meningar om hur det förhåller
sig med denna minskade brottslighet.
Jag tycker verkligen att det finns
anledning att i kammarens protokoll ta
in vad Aftonbladet skriver i en artikel
om vad den kände kriminalprofessorn
Sveri uttalat — den ende professorn på
detta område som finns i landet. Professor
Sveri säger: »Brotten minskar
inte — polisen har fel!»

Artikeln lyder på följande sätt:

»Brottsligheten minskade med 6,3
procent första halvåret i år. Det är resultatet
av den intensiva narkotikaaktionen,
säger Rikspolisstyrelsen. —- Det
tvivlar jag på. Siffrorna är bedrägliga.
Hela polisstatistiken efter 1965 är otillförlitlig,
säger landets ende professor
i kriminologi, Knut Sveri, 44 år, vid
Stockholms universitet.

Samtidigt som Rikspolisstyrelsen presenterade
en rekordbudget —• man kräver
en miljard 15 miljoner — redovisade
man för första gången under sextiotalet
en minskning av brottsligheten.
Det gällde första halvåret 1969 då brotten
skulle gått ned med 13 700.

Professor Sveri tvivlar starkt på att
brottsligheten verkligen gått ner och
att det skulle vara följden av narkotikaaktionen.

I och med att man hela tiden har
förändrat statistiken, är detta sannolikt
den största orsaken till förändringarna.
Felet dom gör, är ju att jämföra
med 1968, då vi hade en våldsam ökning
av just förmögenhetsbrotten som

ningen.»

Det finns mycket mer i denna artikel
i Aftonbladet av den 27 september
som det kunde vara intressant att redovisa,
men jag skall nöja mig med detta.

Jag vill också erinra om en artikel
från Dagens Nyheter den 5 september
med rubriken »60 procent brott avskrivs.
Folk tröttnar polisanmäla». I
artikeln står det: »Chefen för Stockholmskriminalens
utredningsavdelning,
intendent Otto Holm, anser att rikspolisstyrelsens
uttalande om att antalet
anmälda brottsbalksbrott sjunkit med
6,3 procent är ett slag i luften.

Uppgiften kan lätt tolkas så att brottsligheten
sjunker. Den ökar överallt och
skulle ha ökat ännu mer om inte rikspolisen
satt in sin antinarkotikakampanj.
Uppldaringsprocenten för anmälda
brott är i Stockholm oförändrat låg
på sina håll samtidigt som rotelcheferna
har på känn att folk börjar tröttna
på att anmäla brott, därför att polisen
helt enkelt lägger anmälan åt sidan.
Polisen har inte tid. Kommissarie Curt
Nyblom: Det är vi rotelchefer som på
nära håll ser rättsrötan frodas.»

Jag tycker att man inte kan underlåta
att beakta uttalanden som gjorts
från de håll som jag här har citerat.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Först vill jag tacka
statsrådet Lidbom för de uppgifter han
lämnade angående telefonavlyssningen.
Jag tycker att dessa uppgifter visar att
det trots de starka principiella betänkligheter
som vi alla hyser mot telefonavlyssningen
ändå var riktigt att medge
den.

Yad beträffar frågan om brottsligheten
har minskat eller inte vill jag bara
säga till herr Sveningsson att kampanjen
mot narkotikamissbruket har lett
till glädjande resultat, men man har
inte nått de uppställda målen. Jag tror
inte att det är så stor skillnad mellan

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Ang. åtgärder mot illegal narkotikahantering, m. m.

herr Sveningssons åsikt och min därvidlag.

När statsrådet Lidbom sade att en
koncentration mot en viss brottslighet
— narkotikabrottsligheten — också leder
till minskning av annan grov brottslighet
så gav han nog uttryck för en
riktig bedömning, åtminstone i fråga
om förmögenhetsbrotten. Det har nog
trots allt skett en minskning av grova
stölder o. d. som ofta begicks för att
finansiera narkotikamissbruk. Man skulle
kanske ha väntat sig samma minskning
beträffande våldsbrotten — överfall
o. d. — eftersom även de ibland
skulle kunna tänkas vara ett led i finansieringen
av narkotikainköp. För
mig är det oroväckande att framför
allt våldsbrotten av överfallskaraktär
inte tycks ha minskat.

Jag har inga siffror med vilka jag
kan stödja min förmodan att polisen
måste eftersätta vissa uppgifter, men
den allmänna bild jag har från min verksamhet
i domstol är att polisens övervaknings-
och utredningsarbete släpar
efter — på många håll i betydande omfattning.
Visst hade de 700 polismän
som avdelades för narkotikakampanjen
kunnat göra mycket god nytta för att
inarbeta den eftersläpningen. Det var
därför jag vädjade till herr Lidbom att
stödja önskemålen om att få tillräckliga
resurser åt polisen, både för narkotikabekämpning
och för andra uppgifter.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av motioner om
förbättrad samordning av de nordiska
ländernas utlandsrepresentation;

nr 22, i anledning av väckta motioner
om stöd till den svensk-amerikanska
pressen i Nordamerika; samt

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om änd -

ring i stadgan för Nordiska rådet jämte
i ärendet väckt motion;

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 39, i anledning av motioner om
den kommunala miljöpolitiken samt om
samordning av plan- och miljöfrågor
inom den kommunala nämndorganisationen; nr

43, i anledning av motioner om
rätt för riksdagens revisorer att granska
statliga aktiebolag;

nr 44, med förslag till ändringar i
kommunallagen i anledning av två propositioner
jämte följdmotioner;

nr 45, med förslag till ändringar i
kommunallagen för Stockholm i anledning
av två propositioner jämte följdmotioner; nr

46, i anledning av motion angående
vilande grundlagsförslag om riksdagens
krigsdelegation;

nr 47, med uppgift på ett vilande förslag
till ändring i grundlagarna, avseende
riksdagens krigsdelegation; samt
nr 48, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende;

statsutskottets utlåtanden:

nr 168, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ett statligt förvaltningsbolag
m. in. jämte motioner;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förvärv av aktier
i AB Kabi och Apoteksvarucentralen
Vitrum Apotekare AB jämte motioner;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förvärv av aktier
i Uddcomb Sweden AB jämte motioner; nr

171, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående domartjänster vid
vissa underrätter m. in.;

nr 172, i anledning av motion om utredning
angående utbildningen på barnavårdens
område;

nr 173, i anledning av motioner om
de gemensamma samlingarna i gymnasiet
och fackskolan;

nr 174, i anledning av motioner om

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

samarbetsnämnder vid grundskolor
med högstadium m. m.;

nr 175, i anledning av motioner om
den pedagogiska stödpersonalen i
grundskolan samt skolornas elevvård;

nr 176, i anledning av motioner rörande
forskning och utbildning m. m.
i anslutning till det svenska biståndet
till u-länderna;

nr 177, i anledning av motioner angående
information i Sverige om internationella
frågor; samt

nr 178, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Vänerns och Vätterns
förbindelse med Västerhavet jämte
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 65, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i förordningen (1923:116)
angående skatt för hundar jämte motioner; nr

66, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition med förslag rörande
beredskapslagring av olja, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte motioner;

nr 68, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition med förslag till lag
om rätt att vid inkomsttaxering erhålla
avdrag för belopp som tillförts Stiftelsen
Petroleumindustriens Beredskapsfond,
m. m.;

nr 69, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition med förslag till lag
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
bidrag till Oljeprospektering aktiebolag,
m. m.; samt

nr 73, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition angående godkännande
av tilläggsavtal rörande ändring
i det i Ottawa den 6 april 1951 undertecknade
avtalet mellan Sverige och

Ganada för undvikande av dubbelbeskattning
samt fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
i fråga om inkomstskatter, i dess
ändrade lydelse enligt det tilläggsavtal
som undertecknats i Stockholm den 21
januari 1966;

bankoutskottets utlåtande nr 52, i anledning
av motioner om förstatligande
av läkemedelsindustrin;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1904:26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, förmynderskap och adoption,
m. m.; samt

nr 58, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1919:367) om fri rättegång; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 85, i anledning av motioner angående
samordningen av statlig tjänstepension
samt tilläggspension;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag rörande beredskapslagring
av olja, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott;

nr 87, i anledning av motioner om
förkortning av arbetstiden vid treskiftsarbete;
samt

nr 88, i anledning av motioner om
fackrepresentation i skolstyrelse;

tredje lagutskottets utlåtande nr 59,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till jordhävdslag m. m.
jämte motioner i ämnet; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av motioner om ett
naturreservat vid Kullaberg;

nr 41, i anledning av motioner om
en beredskapsplan för åtgärder vid naturkatastrofer; nr

42, i anledning av motioner om
semester för jordbrukare;

nr 43, i anledning av motioner om
kommunal miljövård m. m.;

nr 44, i anledning av motioner om
statsbidrag till centraliserade anläggningar
för uppvärmning och sopdestruktion; -

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Meddelande ang. enkel fråga

nr 45, i anledning av motioner angående
utredning om landskapsvård
m. m.;

nr 46, i anledning av motioner om
förbättrad naturvård;

nr 47, i anledning av motioner angående
samordning av jordbruks- och
milj ö vår dsp olitiken;

nr 48, i anledning av motioner angående
uppsamling av olja m. m.;

nr 49, i anledning av motioner angående
renhållningen på rastplatser vid
vägarna;

nr 50, i anledning av motioner om
utbildning på naturvårdens område;

nr 51, i anledning av motioner om
inrättande av ett internationellt institut
för miljövårdsforskning;

nr 52, i anledning av motioner om
inrättande av ett institut för forskning
angående kommunala föroreningsfrågor; nr

53, i anledning av motioner angående
miljövården;

nr 54, i anledning av motioner om
den framtida exploateringen av kustområdet
i Göteborgsregionen;

nr 55, i anledning av motioner angående
elektriska kraftstationer vid mindre
vattendrag;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om ordningen vid fiskets
bedrivande i Nordatlanten; samt

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga den 4 december framställts av
herr Carlsson, Eric, (ep) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Vilka principer tillämpas
vid byten av namn på järnvägsstationer
såsom planeras beträffande Krylbo?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.34.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970