Nr 40 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:40)

RIKSDAGENS

as®i§fSi;

PROTOKOLL

Nr 40 FÖRSTA KAMMAREN 1967

2—7 november

Debatter m. m.

Torsdagen den 2 november Sid.

Svar på interpellation av herr Wallmark (h) ang. arbetsfördelningen
i ecklesiastikdepartementet, m. m................... 3

Svar på enkla frågor:

av herr Lundberg (h) ang. viss befrielse i efterhand från in vesteringsavgift

........................................ 5

av herr Sundin (ep) ang. förslag om reformering av skattesystemet
.............................................. 8

av herr Enarsson (h) ang. ersättning till Vänernfiskare för mis tad

utkomst till följd av kvicksilverföroreningar ........ 8

av herr Wirtén (fp) ang. påvisad försurning av mark och vattendrag
.............................................. 9

av herr Stadling (s) ang. arbete under kommande vinter för
friställd arbetskraft inom det norrländska skogsbruket .... It
av herr Strandberg (h) ang. statliga ingrepp i avtalsförhandlingarna
på lönemarknaden ............................ 12

av herr Strandberg (h) ang. jetflygtrafik på Bromma flygplats 13
Svar på interpellationer:

av herr Brundin (h) ang. effektivitet och rationalisering inom

statsförvaltningen, in. in............................... 14

av herr Ahlmark (fp) ang. lämplig storlek av kriminalvårdsanstalter
................................................ 19

av herr Jacobsson, Per, (fp) om åtgärder för ett snabbare remissförfarande
mellan myndigheterna .................. 30

Fredagen den 3 november

Meddelande ang. enkel fråga av herr Werner (vpk) ang. viss im -

port av grammofonskivor ................................ 36

Tisdagen den 7 november

Sveriges handelspolitik ...................................... 37

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Torsdagen den 2 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 25
nästlidne oktober.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren medgiva, att på grund
av mellankommande omständigheter
det interpellationssvar, som upptagits
sist bland svaren på dagens föredragningslista,
finge lämnas nu vid plenums
början och således även före svaren
på de enkla frågorna.

Ang. arbetsfördelningen i ecklesiastikdepartementet,
m. m.

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
PALME, som tillkännagivit, alt han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Wallmarks (h) interpellation
angående arbetsfördelningen
i ecklesiastikdepartementet, m. m.,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Wallmark har frågat
om grunderna för den nya arbetsfördelningen
inom ecklesiastikdepartementet
och om planerade åtgärder för
att förhindra en klyvning av universitets-
och högskoleväsendet i en undervisande
och en forskande del.

När jag utnämndes till ecklesiastikminister
och statssekreteraren Sven Moberg
till konsultativt statsråd erinrade
statsministern i ett pressmeddelande om
ecklesiastikdepartementets utomordentligt
omfattande arbetsuppgifter samt
framhöll att de olika frågorna — utbildning,
forskning och kultur -— blev mer
och mer sammanvävda, varför politiken
på detta område måste betraktas som en
enhet. Departementet skulle därför även

i fortsättningen uppträda som en arbetsenhet
med ecklesiastikministern bärande
huvudansvaret för regeringens utbildnings-,
forsknings- och kulturpolitik.

Detta är utgångspunkten för den nuvarande
arbetsfördelningen. Den har visat
sig fungera bra i det goda samarbetets
tecken. Till enhetligheten bidrar
självfallet också att någon uppdelning
av departementspersonalen efter statsråd
ej skett.

Med det sagda är också interpellantens
sista fråga besvarad.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern
för detta svar. Eftersom
det är den första debatt som jag
har tillfälle att ha med honom i hans
egenskap av ecklesiastikminister, ber
jag först att få hälsa honom välkommen
i den egenskapen. Vi får säkert tillfälle
att ha ganska många debatter med varandra
i dessa ärenden, och jag utgår
ifrån att de kommer att hållas på samma
höga och sakliga nivå som de debatter
vi hade tillfälle att föra med
hans företrädare.

Anledningen till att jag tagit upp förevarande
fråga är inte för att i och
för sig blanda mig i regeringens egen
arbetsfördelning, utan frågan har en
saklig grund.

När statsrådet läste upp en del av
vad statsministern har sagt utelämnade
han de två delar som har den mera
praktiska betydelsen, nämligen om den
arbetsfördelning som skall ske mellan
de olika statsråden. Därav framgår det
ju att statsrådet Palme skulle handlägga
forsknings- och utvecklingsfrågorna och
statsrådet Moberg bl. a. den postgymnasiala
utbildningen.

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Ang. arbetsfördelningen i ecklesiastikdepartementet, m. m.

Det har diskuterats ej endast här i
landet utan världen över, hur man skall
förfara beträffande forskning och utbildning.
Det finns en del ideologier
som menar att utbildningsdelen skall
vara något för sig och forskningen något
för sig. Det är inte utan fog som
forskarutredningen haft frågan uppe
till diskussion och med viss kraft försökt
slå fast att det är två med varandra
helt integrerade delar.

Även om ingen förutsätter annat än
att det råder ett utomordentligt gott
samarbete mellan de två berörda statsråden,
måste det alltså bli en råd praktiska
problem som kommer upp i olika
sammanhang. I brist på bättre statistiskt
material har vi ansett att statens
totala anslag till den högre undervisningen
och forskningen delar sig i två
delar, med ungefär hälften till forskning
och hälften till utbildning. Man frågar
sig naturligtvis hur frågorna skall handläggas
praktiskt. Det är ju inte två i sig
skilda delar. En professur är ju delvis
undervisande, delvis forskande. Storinstitutionernas
inrättande och en lång
rad sådana frågor innebär, även om det
är gemensam föredragningspersonal, de
facto en arbetsuppdelning på två statsråd,
vilket i och för sig kanske verkar
något egendomligt. Min konkreta fråga,
som jag alltså ville ha svar på, är: Är
detta ett första led i ett försök till klyvning
av den högre undervisningen i
två delar, en undervisande och en forskande
del? Jag kan inte se att den arbetsfördelning
som har gjorts de facto
skulle innebära någonting annat, eftersom
det blir två skilda statsråd som
skall handlägga frågorna, även om det
ena av dem har huvudansvaret; den
faktiska handläggningen av ärendena
är ju uppdelad på dessa två.

Jag vore tacksam om statsrådet ville
mera klart uttala sin uppfattning just
på denna punkt.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Wallmark började
med att säga att han hoppades att våra

debatter skall hållas på en hög och saklig
nivå. Jag vet inte riktigt hur det
skall tolkas — kanske så att herr Wallmark
har beslutat att jämfört med föregående
torsdag bestämt och kraftfullt
lyfta sig själv i håret. Är den tolkningen
riktig så hälsar jag detta med största
tillfredsställelse och skall försöka bidra
med min del i sammanhanget.

När det sedan gäller den eventuella
klyvningen av departementet vill jag
först och främst säga att departementet
fortfarande är en enhet. Den administrativa
bördan på detta departement —
som är utomordentligt stor — har emellertid
lättats genom att två statsråd
skall handlägga ärendena. Den uppdelning
som skett enligt konseljbeslut klargör
hur det konstitutionella ansvaret
för handläggningen av enskilda frågor
ligger; ingen oklarhet behöver råda på
den punkten. Uppdelningen har gjorts
inte minst med tanke på att markera att
detta icke är någon klyvning av departementet
—■ genom att våra ärenden
delvis går in i varandra markeras det
faktum att departementet är en arbetsenhet
med ett nära samarbete i alla principiella
frågor.

Jag delar herr Wallmarks mening att
man inte bör klyva den högre undervisningen
i en forskande och en undervisande
del. Så har inte skett i detta fall.
Det är å andra sidan heller inte särskilt
lämpligt att försöka avskilja det högre
undervisningsväsendet från gymnasieoch
grundskolestadierna, dvs. att göra
en horisontell klyvning i departementet.
Så har heller icke skett, utan våra
handläggningar går in i varandra.

Utan att förlänga debatten vill jag
konstatera att frågan kan besvaras så:
någon klyvning är inte avsedd och skall
inte ske, farhågorna på den punkten är
oberättigade. Vi skall hålla departementet
som en enhet, men med hänsyn
till den mycket stora administrativa belastningen
är det en klar fördel att vi
har två handläggande statsråd.

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Ang. viss befrielse i efterhand från investeringsavgift

Herr WALLMARK (li):

Herr talman! Det är alltså inte bara
jag som varit något lindrande inför den
här fördelningen.

Att två statsråd kan behövas när man
lägger ytterligare, väsentliga frågor på
ett av de mest arbetstyngda departementen,
därom har det väl aldrig rått
någon tvekan. Men att försöka markera
att man inte ville ha någon klyvning
inom departementet genom att skära
tvärs igenom ärendegrupperna som man
har gjort — eller hur nu den här arbetsfördelningen
skall beskrivas — är kanske
ett något märkligt sätt att agera.
Jag har samma uppfattning som statsrådets
företrädare, nämligen att den
högre utbildningen och forskningen
skall ligga tillsammans, under ett statsråd.
Det hade kanske varit lämpligare
att göra en annan arbetsfördelning. Vi
får väl följa frågan med stor uppmärksamhet
för att se vad som kommer att
hända, men det råder alltså lite undran
•— om jag skall uttrycka mig försiktigt.

Statsrådet undrade vad jag menade
när jag hälsade honom välkommen. Vi
är vana här i kammaren att föra diskussionen
på ett sakligt plan, och inte
minst var detta förhållandet med statsrådet
Palmes företrädare. När det gäller
föregående torsdags debatt vill jag
bara säga att jag anpassar min debatt
— metod, teknik och ton — efter den
ton som jag blir bemött med. Jag har
ingen möjlighet att lyfta mig själv i håret.
Statsrådet kanske kan göra det. Blir
det då på samma goda nivå som herr
Edenman presenterade här, så är vi som
har att från kammarens sida bevaka
dessa ärenden mycket glada.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Wallmark trasslar
till det lite grand för sig. Jag har inga
ambitioner att lyfta honom i håret, ty
det var faktiskt det han uppmanade
mig att göra. Jag har ju suttit rätt länge
här i kammaren och haft många me -

ningsutbyten på andra områden. I allmänhet
ligger debattnivån här på ett
utomordentligt sakligt och fint plan.
Stundom görs det vissa avsteg, och jag
förstår att herr Wallmark kände en viss
inre ruelse med hänsyn till vad som
hände förra veckan.

Låt mig bara klara ut en fråga: Herr
Wallmark sade att han delade den mening
som min företrädare haft att man
inte bör skilja på forskning och högre
utbildning. Det förhåller sig så att den
uppdelning som gjorts skett efter mycket
nära samråd med just min företrädare
i ämbetet. Han och jag har på denna
punkt exakt samma mening, nämligen
att en klyvning av departementet i en
forskande och en undervisande del inte
bör ske. Därför har vi båda varit angelägna
om att markera att departementet
är och skall förbli en arbetsenhet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. viss befrielse i efterhand från
investeringsavgift

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Lundbergs (h) fråga
angående viss befrielse i efterhand
från investeringsavgift, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
27 oktober, och yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har frågat
mig om jag avser att i efterhand
ge befrielse från investeringsavgiften
på inte prioriterade byggnader som på
grund av angelägenhetsgraden eventuellt
redan igångsatts men som med de
nu aviserade dispensmöjligheterna skulle
ha fått dispens.

Den vidgade dispensgivning som regeringen
avser att genomföra innebär
inte någon allmän rätt till befrielse från
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
utan en selektiv befrielse inom
den oprioriterade sektorn där igång -

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Ang. viss befrielse i efterhand från investeringsavgnt

sättningen bedömts som mest angelägen
och arbetena kan avslutas under vinterhalvåret.
Någon befrielse från avgiften
för igångsatta byggen är inte
aktuell.

Herr LUNDBERG (h) :

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret. Den sista meningen
gör mig dock något konfunderad.
Jag ber att få återkomma till det.
Jag ställde frågan till finansministern
som en direkt reaktion på beskedet att
dispenser från investeringsavgiften nu
skulle lämnas efter frikostigare regler.
Redan i samband med starten den 1
mars infördes ett ytterst otrivsamt
slumpmoment. De hotade byggnadsföretag
som råkade ligga så väl framme
med projekteringen etc. att de kunde
sätta spaden i den då ofta frusna marken
senast den 28 februari slapp avgift,
detta förutsatt att man kunde tala
väl med länsmyndigheten och få igångsättningstillstånd.
Många lyckades så
väl att denna rusch i februari gjort att
de tre första kvartalen 1967 jämfört
med motsvarande tid 1966 visar praktiskt
taget samma siffror för kategorin
affärshus, kontors- och bankhus.
Krympningen är knappt 3 procent eller
16 miljoner kronor. Den kategorin är
den tunga, allt dominerande i detta
sammanhang. Den representerar tre
fjärdedelar av kölistan för de här ifrågavarande
byggena. Regeringen förlorade,
som jag tolkat det, stort första ronden,
som gick till länsmyndigheterna.

Nu kommer ett nytt slumpmoment.
Företag söker dispens, får avslag, sätter
likväl i gång om läget är prekärt genom
att betala in denna straffavgift för att,
som jag föreställer mig saken, senare
finna att dispens skulle ha kunnat erhållas
om de lugnat sig litet. Jag har
ett antal exempel på byggen med korta
arbetstider för vilka avgifter redan betalats
in. Det är kanske sådana som man
nu t. o. in. får leta efter för att ge dispens.

Någon befrielse från avgiften för
igångsatta byggen är inte aktuell, säger
finansministern nu. Då kan den tänkas
bli aktuell. År det rätt tolkat?

Regeringen och regeringen närstående
prognosmakare förlorade, som jag
ser det, andra ronden i denna fråga, nu
mot den vikande konjunkturen. Jag
kan inte underlåta att påminna om vad
herr Knut Johansson den 22 februari
vid ärendets behandling i denna kammare
i polemik mot herr Gösta Jacobsson
sade. Det är inte ett sammanhängande
yttrande, men det står ordagrant
i protokollet som jag säger: »Herr Jacobsson
var inte övertygad om att bostadsbyggandet
skulle ge full sysselsättning.
På den punkten har jag en
helt annan uppfattning. — — — Det
blir inte något som helst problem med
sysselsättningen. — —- •— Vi kommer
redan om några månader att ha en mot
dagens förhållande helt omvänd situation.
Vi kommer att ha arbetskraftsbrist.
»

I går presenterade generaldirektör
Bertil Olsson arbetsprogrammet mot
den fruktade vinterarbetslösheten, och
det innehöll bl. a. en ökning av byggandet
med 4 500 lägenheter. Det allra
minsta man i dagens läge skulle begära
vore väl då en generell dispens från investeringsavgifter
för till nya bostadsområden
hörande butiks- och servicecentra,
som ju är direkta komplement
till bostäderna. Skulle finansministern
kunna tänka över den saken och kanske
i handling ge ett positivt svar inom
kort?

Herr talmannen erinrade om att överläggningen
gällde en enkel fråga.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det blir naturligtvis alltid
ett slumpmässigt moment, ty alla
som råkar starta före ett visst datum
slipper avgiften, och de som kommer
efter detta vissa datum får betala avgiften,
om de nu sätter i gång. Jag kan

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Ang. viss befrielse i efterhand från investeringsavgift

icke mobilisera mitt kanske något
bristfälliga intellekt så starkt att jag
kan hitta någon möjlighet att komma
förbi detta slumpmässiga moment.

Men nu får man komma ihåg att denna
avgift kom till för att dämpa en aktivitet,
som förutan avgiften skulle ha
varit olycklig ur de allmänna stabiliseringssynpunkterna.
Jag har nu så
här i efterhand en ganska bestämd
känsla av att avgifterna har varit ett
verksamt medel att just åstadkomma
den bättre balans på byggnadsmarknaden
som vi eftersträvade. Jag skall inte
upprepa vad jag har sagt många gånger
tidigare, utan jag inskränker mig till
konstaterandet att balansen är bättre nu
än vad den har varit under de senare
åren.

Nu är det en del företag som ändå har
satt i gång och betalat. Det var ju inte
det vi åsyftade. Det var inte några
fiskala motiveringar som låg bakom avgiftens
införande, utan motiveringen var
helt enkelt att de s. k. sekundära byggena
skulle ligga stilla.

De som redan har satt i gång har visserligen
erlagt sin avgift, men de har ju
ändå startat mot de intentioner som låg
bakom avgiftens införande. Att man nu
i efterhand skulle ge dem en speciell
uppmuntran eller honorera dem genom
att i efterhand efterskänka avgiften, det
får jag över huvud taget inte att gå
ihop.

När vi nu har gjort vissa liberaliseringar
inom den sekundära byggenskapen
på så sätt, att småbyggen som kan
slutföras under vintern och som inte
kommer i gång på grund av avgiften —
när vi just nu har velat ha en stimulans
under vintern — har vi sagt att vi kan
lämna dispensen för att vinna denna
stimulans under ett vinterhalvår. Men
jag vinner ingenting ytterligare i stimulans
genom att i efterhand betala tillbaka
en redan bestämd och erlagd avgift.

Så ungefär ser jag på problemet, och
därför har jag sagt i mitt förra inlägg
att på sådana områden, där man har

betalat avgiften och redan satt i gång
bygget, kan det inte bli fråga om något
slags återbetalning.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Ja, herr finansminister,
det är väl så att konstruktionen med en
investeringsavgift i dämpande syfte var
det som gjorde att det blev så här
slumpmässiga utfall. Det var hela konstruktionen
med investeringsavgiften
som vi kritiserade när den väl infördes.

Jag är väl medveten om att jag tog
upp en helt ny sak när jag berörde butikscentra,
men detta föll sig naturligt
när det nu har aviserats att det skall
bli ett ökat bostadsbyggande. Jag vidhåller
att det skulle vara utomordentligt
olyckligt om man inte hade en positiv
syn på behovet av att göra de nybyggda
bostadsområdena kompletta i ett sammanhang.
Det är helt uppenbart att
man får en totalt ökad kostnad för hela
byggandet genom att rycka sönder planering
och projektering. På slutet blir
det ju vi alla som får betala den där
ökade kostnaden på ett eller annat sätt.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag avstod faktiskt från
att svara på den frågan, ty den hörde
ju inte till det ämne som vi skulle debattera,
men när nu frågeställaren kommer
tillbaka med den, kan jag ju lämna
den upplysningen att i dispensgivningen,
som har skett kontinuerligt under
denna tid, har efter vad jag menar vederbörlig
hänsyn tagits just till detta
problem, nämligen nödvändigheten att
få upp butikscentra till en ny bostadsbebyggelse.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Ang. ersättning till Vänernfiskare för mistad utkomst till följd av kvicksilverföroreningar Ang.

förslag om reformering av skatte
systemet

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet
för att besvara herr Sundins (ep)
fråga angående förslag om reformering
av skattesystemet, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 17 oktober,
och anförde:

Herr talman! Herr Sundin har frågat
mig om jag avser förelägga riksdagen
förslag angående reformering av skattesystemet.

Om frågeställaren menar när regeringen
ämnar ta ställning till det förslag
till teknisk utformning av en svensk
mervärdeskatt, som framlagts i ett i dagarna
avgivet betänkande, blir mitt svar
att ställningstagandet kan ske först
sedan sedvanlig remissbehandling av
betänkandet avslutats.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Även om det meddelande
som finansministern här har lämnat
inte utgör ett svar på den konkreta
frågeställningen, vill jag ändå uttala
mitt tack för detta meddelande. Jag
skall vara lika exemplariskt kortfattad
och bara ta upp två problem i detta
sammanhang.

Det har meddelats att remissvaren
skall vara inne till den 15 december —
om det nu är riktigt — och det bör väl
kunna betyda att man från finansministerns
sida bättre kunde ha preciserat
en eventuell tidpunkt.

Det andra konstaterandet från min
sida är att min fråga gällde inte bara
när vi skulle genomföra en eventuell
mervärdeskatt utan när vi skulle få en
ny skattereform i dess helhet. Om vi
genomför den ena delen, den tekniska
sidan som gäller mervärdeskatten, så
måste vi ju också se till att reformera
skattesystemet över huvud taget, inte
minst med hänsyn till de låga inkomsttagarna.
Dessutom vill jag påpeka en

annan sak. Vi skall se skatten i dess
helhet, och i det sammanhanget får vi
inte glömma bort den mycket hårda
kommunala beskattning som vi har för
närvarande.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. ersättning till Vänernfiskare för
mistad utkomst till följd av kvicksilverföroreningar Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Enarssons
(h) fråga angående ersättning till Vänernfiskare
för mistad utkomst till följd
av kvicksilverföroreningar, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 24 oktober, och yttrade:

Herr talman! Herr Enarsson har frågat,
om jag är beredd att medverka till
att de Vänernfiskare som på grund av
kvicksilverförekomst mist sina utkomstmöjligheter
hålls skadeslösa.

Som jag svarade på en fråga i samma
ämne i andra kammaren i förra
veckan har Svenska insjöfiskarenas
centralförbund i en framställning allmänt
tagit upp frågan om vissa åtgärder
i anledning av avsättningssvårigheter
för fisk på grund av uppgifter om
fiskens kvicksilverhalt. Framställningen
har remitterats till ett antal myndigheter
för yttrande. Av de hittills inkomna
yttrandena framgår att frågan
om ersättning för inkomstbortfall till
följd av försäljningssvårigheter är komplicerad
inte minst med hänsyn till
konsekvenserna på andra områden. Sedan
remissbehandlingen avslutats kommer
ärendet att prövas av regeringen.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Jag ber att till jordbruksministern
få uttala mitt tack för
svaret på frågan. Jag hade hoppats på

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Ang. påvisad försurning av mark och vattendrag

ett något mera positivt svar i detta
ärende. Här får ju en grupp människor
se sina möjligheter till försörjning undanryckta
utan eget förvållande. Jag
tycker för min del att det i någon mån
är jämförbart med katastrofhändelser
av olika slag, måhända av större omfattning,
som har inträffat och där det
allmänna har trätt in med ersättning
för uppkomna skador.

Jag vill också särskilt understryka
ärendets brådskande natur, då fiskarna
i Vänern säkerligen inte under hösten
eller vintern kan få inkomster av
fiske för sitt uppehälle. Jag hoppas
därför att statsrådet inom en snar framtid
skall komma fram till ett positivt
beslut i ersättningsfrågan.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. påvisad försurning av mark och
vattendrag

Herr statsrådet HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Wirténs (fp)
fråga till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
påvisad försurning av mark
och vattendrag, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 26 oktober,
och anförde:

Herr talman! Herr Wirtén har frågat
om regeringen avser vidta någon åtgärd
för att få till stånd internationella
överläggningar och initiativ i syfte
att förhindra den påvisade försurningen
av mark och vattendrag.

Jag har uppmärksammat resultaten
av de undersökningar som herr Wirtén
åsyftar. Frågan om eventuella åtgärder
har tagits upp inom jordbruksdepartementet
under medverkan av statens naturvårdsverk.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till chefen för jordbruksde -

partementet för detta svar. Det är väl
så att den rapport angående svavelutsläppen
och deras verkningar, som laborator
Svante Odén vid lantbrukshögskolan
offentliggjorde för någon vecka
sedan, stämde oss alla till allvarlig eftertanke.
Ånyo ställdes vi inför ett allvarligt
hot mot vår miljö, ett hot som
på grund av till synes oförklarlig fiskdöd
anats under de senaste åren av en
vaksam fiskerikonsulent men som nu
först blivit klarlagt i denna rapport.

Vi har relativt länge varit medvetna
om nedsmutsningen av luft genom förbränning
av olja i industrier och värmeanläggningar.
Lämpliga motåtgärder
har diskuterats. Tekniskt och ekonomiskt
finns lösningar anvisade av forskare
och tekniker. Nu gäller det praktiskt
politiskt handlande främst från
regeringens sida. De hot som redovisats
i nämnda rapport — om minskad
jordbruks- och skogsproduktion, mot
biologiskt liv i våra vattendrag, om ökade
korrosionsskador på bilar, brokonstruktioner
m. in., om söndervittring av
byggnadsmaterial och kulturhistoriskt
synnerligen värdefulla skulpturer och
fasadprydnader — är av den storleksordningen
att omedelbara åtgärder måste
vidtas.

Eftersom de orsakande svavelmängderna
inte enbart tillföres vårt luftrum
från inhemska föroreningskällor utan
kanske främst från industriområdena i
Centraleuropa, har det framstått klart
för mig att detta är en fråga som, utöver
insatser i Sverige, också måste angripas
internationellt. Det är mot den
bakgrunden jag har ställt min fråga.

Jag hade hoppats att jordbruksministerns
svar skulle vara mer klarläggande.
Vi får veta att jordbruksministern
har uppmärksammat problemet; och
det vore ju märkligt om så inte hade
varit fallet. Vidare säger jordbruksministern
att eventuella åtgärder diskuteras
inom departementet och under medverkan
av statens naturvårdsverk. Av
pressmeddelanden har framgått att nya
överläggningar i morgon skall äga rum

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Ang. påvisad försurning av mark och vattendrag

i departementet. Nog hade det varit av
intresse att få veta något mer om vad
som åsyftas med överläggningarna, och
framför allt om jordbruksministern delar
min uppfattning att frågan måste
angripas internationellt. Regeringens
handlingsvilja på den punkten förefaller
av detta svar att döma inte vara
särskilt märkbar.

Laborator Odéns undersökning visar
att den relativt ringa förekomsten av
basiska ämnen i våra jordar leder till
att försurningseffekten blir större hos
oss än exempelvis i England och Västtyskland.
Detta förhållande gör det naturligtvis
särskilt angeläget för oss att
åstadkomma en snabb minskning av
nedsmutsningen. Med hänsyn till kostnaderna
för reningsåtgärder och med
hänsyn till den större naturliga motståndskraften
i de centraleuropeiska
jordarna är det begripligt att ett något
mindre accentuerat intresse för motåtgärder
föreligger just i de länder som
det är viktigast att nå en överenskommelse
med.

Den sura lufttunga som skjuter upp
från Centraleuropa breder ut sig inte
bara över Sverige utan även över de
andra nordiska länderna. Ett samordnat
nordiskt agerande i den här frågan
synes därför naturligt. Jag vill fråga
jordbruksministern om regeringen avser
att ta upp dessa spörsmål i Nordiska
rådet vid februarisessionen i Oslo.
Det har nyligen i pressen framgått
att man vid planeringssammanträdet
i Reykjavik tänkt sig att ett av huvudämnena
i februari skall vara just
samarbetet i föroreningsfrågor. Då tycker
jag att denna angelägenhet har sin
givna plats, om inte positiva resultat
nås dessförinnan.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Wirtén ifrågasatte
regeringens handlingsvilja på den
här punkten. Han läser i en tidningsartikel
att en laborator klarlagt en viss fråga,
och dagen efter riktar han ett spörs -

mål till regeringen om vad den tänker
göra.

Jag mottog i går eftermiddag naturresursutredningens
betänkande, där
bl. a. laborator Odéns arbeten redovisas
tillsammans med arbeten om miljövård,
utförda av en rad andra forskare. Jag
vill rekommendera inte bara herr Wirtén
att läsa det betänkandet — jag
skulle önskat att så många som möjligt
av kammarens ledamöter uppmärksammar
det mycket värdefulla arbete som
gjorts på detta område. Vi har nu ■—
kanske som det första landet i Europa
— fått en klarläggande beskrivning av
problematiken på detta område.

När jag ber herr Wirtén att läsa det
betänkandet skall jag kanske tillägga att
han då också borde ha anledning att läsa
regeringens direktiv för tre år sedan
till naturresursutredningen. Redan då
var vi medvetna om att problemet har
internationella aspekter. Sedan herr
Wirtén läst de direktiven, tror jag inte
att han behöver ifrågasätta regeringens
vilja att komma till rätta med detta
problem.

Men jag tror att var och en förstår,
att regeringen i varje fall inte kan börja
agera förrän vi har utredningens förslag
på vårt bord. Självfallet skall detta
förslag också i vanlig ordning belysas
av remissinstanser och på annat sätt
innan vi kan vidta åtgärder. Vi måste
naturligtvis här lika väl som på andra
områden handla med den omsorg som
brukar känneteckna vårt administrativa
arbete inom regering och riksdag här i
landet.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Jag skall med stort intresse
ta del av naturresursutredningens
betänkande.

När jag ifrågasatte handlingsviljan
gjorde jag det i samband med min fråga
— i svaret fanns ingenting som tydde
på att man övervägde direkta internationella
överläggningar i denna konkreta
sak. Den punkten har vi genom jordbruksministerns
sista inlägg fått i någon

Torsdagen den 2 november 1967 Nr 40

Ang. arbete under kommande vinter för friställd arbetskraft inom det norrländska

skogsbruket

mån tillrättalagd — nu säger statsrådet
att man redan i direktiven till utredningen
har påpekat just att sådana åtgärder
är nödvändiga. Jag tolkar detta
så, herr jordbruksminister, att man
överväger att driva och kommer att driva
den här frågan just i internationellt
sammanhang.

Överläggningen förklarades härmed

slutad.

Ang. arbete under kommande vinter för

fristäild arbetskraft inom det norrländska
skogsbruket

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara herr Stadlings (s)
fråga angående arbete under kommande
vinter för friställd arbetskraft inom
det norrländska skogsbruket, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 17 oktober, och yttrade:

Herr talman! Herr Stadling har frågat
mig om jag är i tillfälle att delge kammaren
mina synpunkter på möjliga arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för att
säkerställa sysselsättning under kommande
vinter för friställd arbetskraft
inom det norrländska skogsbruket.

För innevarande budgetår har planerats
totalt 3 milj. dagsverken vid beredskapsarbeten.
Av dessa dagsverken
avser 700 000 arbeten inom skogsbrukets
ram. För att inte öka svårigheterna
på virkesmarknaden eller försvåra
den ordinarie skogsarbetskraftens sysselsättning
kommer de skogliga beredskapsarbetena
att inriktas på skogsvårdande
arbeten och naturvårdsarbeten,
vägarbeten, dikningar, arbeten med fritidsanläggningar
o. d. I första hand
kommer arbetslösa skogsarbetare att
sysselsättas i dessa arbeten, men naturligtvis
kan skogsarbetare också placeras
i andra beredskapsarbeten. Vidare kan
arbetskraft från de norra delarna av
landet beredas temporär sysselsättning

för att tillvarata det virke, som i höst
har stormfällts i Sydsverige. Instruktioner
har också gått ut till länsarbetsnämnderna
att de i anledning av bl. a
läget inom skogsbruket skall öka förmedlingsaktiviteten
och intensifiera
omskolnings- och omflyttningsverksainheten.

Härutöver vill jag erinra om att regeringen
förra veckan har beslutat omfattande
allmänt sysselsättningsstödjande
åtgärder. Dessa åtgärder kommer också
att positivt påverka skogsarbetarnas
möjligheter att få sysselsättning.

Herr STADLING (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
det positiva svaret.

Jag har ställt frågan därför att vi under
vintersäsongen måste räkna med en
betydande arbetslöshet inom skogsbruket
i Norrland. Man kan väl säga att
efterfrågan på arbetskraft har minskat
betydligt även inom andra näringar i
Norrland.

Sedan jag ställde frågan har arbetsmarknadsmyndigheterna
vidtagit åtgärder
för att komma till rätta med dessa
svårigheter. Det program som generaldirektör
Olsson presenterade i TV i går
var ju mycket glädjande.

Av den senaste rapporten från länsarbetsnämnden
i Västernorrland framgår
bl. a., att enligt nu föreliggande avverkningsplaner
är det tidigare beräknade
avverkningsprogrammet reducerat
med cirka 15 procent och att den
minskade avverkningsvolymen kommer
att medföra lägre arbetskraftsbehov än
tidigare säsonger. Skogsbolagen och
domänverket beräknas minska behovet
med cirka 500 man, och även inom det
privata skogsbruket rapporteras minskat
behov av arbetskraft. Sammantaget
torde man få räkna med minskat antal
anställda inom skogsbruket i vårt län
på mellan 700 och 800 man. Det är därför
nödvändigt att man vidtar åtgärder
för att bereda dessa friställda annan

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Ang. statliga ingrepp i avtalsförhandlingarna på lönemarknaden

sysselsättning. Jag vill då särskilt trycka
på att samma möjligheter till arbete
ges dem som den övriga friställda arbetskraften.

Som jag påpekade i min interpellation
till inrikesministern under vårriksdagen
är ju behovet av en upprustning
av vägnätet synnerligen aktuellt inom
dessa områden, bl. a. beroende på ökade
transporter på grund av flottningsnedläggelserna.
Det vore väl lämpligt
att man på detta område försökte skapa
arbetstillfällen för de arbetslösa. Jag
föreställer mig att skogsvårdsarbeten är
mindre lämpliga att utföra vintertid.

Jag ber som sagt att få tacka för det
positiva svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. statliga ingrepp i avtalsförhandlingarna
på lönemarknaden

Herr statsrådet JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara herr Strandbergs
(h) fråga till herr statsrådet och chefen
för civildepartementet angående
statliga ingrepp i avtalsförhandlingarna
på lönemarknaden, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
24 oktober, och anförde:

Herr talman! Herr Strandberg har
frågat civilministern om han anser att
sådana erfarenheter föreligger att de
numera hävdvunna fria avtalsförhandlingarna
bör bli föremål för ingrepp
från statsmakternas sida. Frågan har
lämnats över till mig för besvarande.

Avtalsfriheten på arbetsmarknaden är
ett så viktigt led i vår nuvarande samhällsordning
att utomordentligt starka
skäl måste kunna åberopas för att ett
ingrepp i den skall övervägas. Jag anser
inte att erfarenheterna hittills motiverar
ett sådant ingrepp. Om det nuvarande
systemet skall omprövas måste
initiativet komma från parterna på
arbetsmarknaden.

Herr STRANDBERG (li):

Herr talman! Jag har personligen alltid
bedömt vår avtalsfrihet som ett
omistligt inslag i vår arbetsmarknadspolitik,
och högerpartiet sluter upp
kring denna bedömning.

Jag tackar statsrådet Johansson för
svaret på min enkla fråga, och jag kan
göra det alldeles speciellt vänligt av det
skälet att såvitt jag förstår överensstämmer
vår grundläggande bedömning
om denna avtalsfrihets existens. Om vi
är överens vid denna bedömning, så
skulle jag också önska att vi skulle kunna
bli överens om olika åtgärder för att
just undvika sådana initiativ från parternas
sida som statsrådet nämner i sitt
svar.

Vi vet ju att den svenska konkurrenskraften
i dag är hårt påfrestad utifrån,
och samtidigt har vi genom olika beslut
här i riksdagen på ett eller annat sätt
medverkat till lönekostnadsutvecklingen.
Alla parter på arbetsmarknaden synes
i dag vara överens om behovet av en
förbättrad samhällsekonomisk stabilitet.
Visst är det önskvärt och mycket
angeläget med en samordning i prisoch
lönefrågor, och efter sådana riktlinjer
arbetar och diskuterar ju arbetsmarknadens
parter just i dessa dagar.

Från högerpartiets sida skulle vi vilja
ta ytterligare ett steg. Detta framgår
närmast av vårt förslag om inrättande
av ett ekonomiskt-politiskt råd med representanter
för regering, riksdag och
arbetsmarknadens parter.

Herr talman! Vad regering och riksdag
i övrigt kan göra är att föra en sådan
ekonomisk politik, och då inte
minst en arbetsvänlig skattepolitik, att
avtalsförhandlingarna underlättas.

Det skulle vara mycket ytterligare att
säga på den punkten, men det får vi
kanske tillfälle att återkomma till. Jag
vill emellertid än en gång framhålla att
jag är glad över ett klart besked om hur
regeringen ser på en grundläggande bedömning
i denna fråga och tackar än
en gång.

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill bara tillåta mig
att konstatera att herr Strandberg har
talat om någonting annat än han frågat
om.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. jetflygtrafik på Bromma flygplats

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Strandbergs
(h) fråga angående jetflygtrafik
på Bromma flygplats, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
24 oktober, och yttrade:

Herr talman! Herr Strandberg har
frågat mig om jag avser att medverka
till att jetflyg får start- och landningsmöjligheter
på Bromma varigenom snabbare
flygförbindelser kan erhållas i
inlandstrafiken, särskilt i vad avser
övre Norrland.

Huruvida jettrafik kan tillåtas på
Bromma beror främst av omfattningen
och karaktären av de bullerstörningar
som denna trafik orsakar och de möjligheter
som kan finnas att begränsa
dessa.

Enligt luftfartskungörelsen ankommer
det på luftfartsverket att genom
föreskrifter såvitt möjligt förebygga att
verksamheten vid allmän flygplats genom
buller eller på annat sätt utövar
hälsovådligt eller störande inflytande
på omgivningen. Verket har också att
meddela närmare föreskrifter om förebyggande
av skada genom buller eller
liknande störning från flygplan. Vidare
gäller att hälsovårdsnämnd med stöd av
bestämmelser i hälsovårdsstadgan kan
meddela föreskrifter till undanröjande
av sanitär olägenhet vid bl. a. flygverksamhet.
Det nu gällande förbudet mot
trafik med större turbojetplan på Bromma
under natten har sålunda utfärdats
av hälsovårdsnämnden i Stockholms
stad.

Ang. jetflygtrafik på Bromma flygplats
Mot bakgrund av bl. a. att SAS anmält
önskan att fr. o. m. sommartidtabellen
1969 trafikera sina inrikeslinjer
med jetflygplan av typ DC-9-20 gör
luftfartsverket f. n. en förnyad bedömning
av möjligheterna att tillåta jettrafik
på Bromma. En undersökning aveventuellt
uppkommande bullerstörningar
vid sådan trafik har satts i gång
i samarbete med Stockholms stads hälsovårdsförvaltning
och SAS. Den 5 oktober
utfördes flygbullermätningar i
samband med flygningar med flygplan
av typ DC-9-30. Mätningar utfördes vid
37 punkter belägna inom 7,5 km avstånd
från flygplatsens centrum. Det
insamlade mätmaterialet bearbetas f. n.
och resultatet beräknas föreligga vid
kommande årsskifte. Med bl. a. dessa
resultat som underlag och efter hörande
av berörda myndigheter kommer luftfartsverket
sedan för sin del att ta
ställning till om den av SAS planerade
jettrafiken på Bromma kan tillåtas. Härutöver
kommer säkerligen också hälsovårdsnämnden
i Stockholm att pröva
frågan. Luftfartsverkets ställningstagande
torde vara att vänta före sommaren
1968.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min fråga.
Vad vi i dag vet är ju att hela inrikesflygets
transportkapacitet, särskilt på
norrlandslinjerna, måste utökas. Både
SAS och Linjeflyg är ju medvetna härom
och strävar också efter en sådan
ökning. Vi vet också att flygtiderna
fram och tillbaka, särskilt på övre Norrland,
är långa, men man riskerar nu att
de vid vissa turer blir ännu längre.
Det sammanhänger med att SAS nu
tvingas ta flygplanstypen DC 7 ur trafik.
Denna maskintyp har nu uppnått
pensionsåldern.

Tyvärr har vi inte, som också framgår
av svaret på min fråga, fått någon
klarsignal för insättande av nya moderna
maskiner av typen DC-9-20 som

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Ang. effektivitet och rationalisering inom
är av jettyp, eftersom man inte fått tillstånd
att i reguljär trafik utnyttja
Brommafältet för dem.

Hur man ser på denna fråga längst
upp i norra Sverige framgår av en skrivelse
som representanter för Norrbottens
landsting, för länets kommuner
och för länets näringsliv framfört till
luftfartsstyrelsen. .Tåg skall citera ett
kort stycke ur denna skrivelse. Den
flygtrafikkommitté som de representerar
har givetvis förståelse för olägenheten
av flygbuller för dem som icke
frivilligt kommit att bo inom bullermattan
vid Bromma flygplats, men man
anser att denna olägenhet skall vägas
mot nödvändigheten av andra landsdelars
och då speciellt de från Stockholm
mest avlägsna landsdelarnas synnerligen
stora behov av ett effektivt inrikesflyg Även

om jag inte skall begära av kommunikationsministern
att han till alla
delar skall instämma i detta, och då det
inte heller framgår av svaret, vill jag
emellertid utgå ifrån att kommunikationsministern
noga följer denna fråga
och i största mån understödjer länets
krav på effektivast möjliga inrikesflyg
så snart som möjligt.

Ännu en gång tack för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. effektivitet och rationalisering
inom statsförvaltningen, m. m.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Brundins (h) interpellation
angående effektivitet och rationalisering
inom statsförvaltningen, m. m.,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Brundin har frågat
mig dels om några i hans interpellation
anförda exempel beträffande personal-
och kostnadsutvecklingen inom

statsförvaltningen, m. m.
vissa statliga områden motsvarar regeringens
uppfattning om effektivitet och
rationaliseringsvilja, dels om vilka åtgärder
regeringen planerar för att höja
effektiviteten inom statsförvaltningen.

Jag tror det står klart att sifferuppgifter
av det slag interpellanten nämner,
utan att sättas in i sitt sammanhang,
inte kan användas för bedömningar
av effektiviteten och rationaliseringsviljan
inom den statliga sektorn.
Likaväl som det enskilda näringslivet i
allmänhet med kraft och på olika vägar
söker höja sin effektivitet drivs ett
systematiskt sådant arbete inom statsverksamheten.
Jag har vid flera tillfällen
redogjort härför. Man måste hålla
i minnet att statsmakternas politik för
flera väsentliga sektorer inom den offentliga
verksamheten syftar till en
kvantitativ och kvalitativ utbyggnad.
Så är t. ex. fallet med viktiga vårdområden,
den lägre och högre utbildningen
och arbetsmarknadspolitiken. En
ökning av antalet anställda kan alltså
i och för sig lika litet i den statliga
verksamheten som i ett enskilt företag
användas som mått på effektivitetsgraden.

Av den personalökning på 42 000
mellan åren 1960 och 1965, som herr
Brundin fäst sig vid, beror sålunda nära
hälften på att staten har övertagit
huvudmannaskapet för polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet.

Vad beträffar herr Brundins andra
fråga vill jag förutom till min principiella
redovisning av rationaliseringen
inom den statliga sektorn i årets finansplan
hänvisa till att förslag om effektivisering
av den statliga verksamheten
successivt läggs fram för riksdagen i
olika propositioner.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret.

Med tanke på den ordrikedom med
vilken finansministern och andra regeringsledamöter
utvecklat synpunkter på

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Ang. effektivitet och rationalisering inom statsförvaltningen, m. m.

det enskilda näringslivets effektivitet
och rationaliseringsvilja och därvid uttalat
kritik, hade jag väntat mig ett
mer uttömmande och analyserande
svar.

Det är naturligtvis sant att personalökningen
inom statsförvaltningen till
viss del beror på övertagande av vissa
arbetsuppgifter. Men jag har jämfört
personal- och kostnadsutvecklingen i
statsförvaltningen med motsvarande utveckling
i det enskilda näringslivet, där
man verkligen också kan tala om både
kvantitativ och kvalitativ utveckling.
Om man räknar bort de helt nya områden
som staten övertagit huvudmannaskapet
för, har personalkostnadsökningen
varit omkring 50 procent under
åren 1960—1965. Beräkningen är litet
svår att göra, så jag håller mig i underkant.

Det enskilda näringslivet har i väsentlig
utsträckning lyckats motverka
kostnadsstegringarna genom rationalisering,
medan den statsförvaltning, för
vars effektivitet finansministern i stor
utsträckning bär det yttersta ansvaret,
uppenbarligen inte lyckats därmed. I
fråga om de affärsdrivande verken räcker
det med att som exempel nämna
postverkets taxehöjningar, som 1960—
1967 varit cirka 80 procent. Om inte
postverket intagit en klar och skyddad
monopolställning, skulle säkerligen
taxehöjningar av denna omfattning inte
kunnat genomföras, framför allt inte
om man beaktar att taxehöjningarna
till ingen del, såvitt jag kan finna, varit
motiverade av en kvalitativ ökning
av postverkets serviceåtgärder.

Herr talman! Det skulle sannolikt gå
att göra åtskilliga andra jämförelser
mellan effektiviteten hos statsförvaltningen
och hos det fria näringslivet och
finna motsvarande resultat. Men jag
skall nöja mig med att konstatera att
den effektivitet som man i dag kräver
även från regeringens sida hos det enskilda
näringslivet sannerligen inte kan
förmärkas i den statliga förvaltningen.
Trots dessa uppenbara skillnader i för -

måga till effektivitet och vilja till rationalisering
tvekar inte den som bär
ansvaret för ineffektiviteten att uttala
insinuationer beträffande det enskilda
näringslivets effektivitet. Jag tror, herr
finansminister, att människorna i vårt
lands arbetsliv inser att de, vilkas goda
avsikter och förmåga olika regeringsledamöter
ifrågasätter, är väl skickade
att sköta sina företagsledande uppgifter.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har en känsla av att
herr Brundin kanske startar valrörelsen
litet för tidigt. Men jag tillåter mig ändå
att konstatera, att det är en våldsam
kritik som han kostar på sig i allmänna
ordalag mot alla de ämbetsverk vilka
har sin många gånger tunga uppgift att
verkställa de beslut som denna kammare
och medkammaren fattar.

Det är så fasligt lätt att fara omkring
och stimma om dålig rationalisering
och dåliga ambitioner i den statliga förvaltningen,
om man gör det i allmänna
ordalag. Jag har många gånger bett att
få exempel, men jag har aldrig fått något
sådant exempel. Kan herr Brundin
ge några exempel är jag tacksam för att
få dem.

Det råder inte något tvivel om att
min och mina regeringskollegers ambition
är att komma till rätta med ofullständigheter
i den statliga förvaltningsapparaten.
Men här går herr Brundin
upp och bryter färlan över hela den
statliga förvaltningen och talar ganska
knallsäkert om att den är illa skött,
föga rationellt hanterad.

En av mina kolleger har för några
veckor sedan givit en allmän redovisning
i ett offentligt tal just för att bemöta
sådant språk, som enligt min mening
saknar underlag så länge man inte
preciserar de enskilda fallen. Jag vet
inte om herr Brundin är beredd att göra
det. Och när jag nu ser upp mot herr
Brundin i hans bänk får jag i blickfältet
en representant för en statlig för -

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Ang. effektivitet och rationalisering inom
valtning, som lyder under finansdepartementet.
Jag har tidigare sagt att den
förvaltningen arbetar på ett rationellt
sätt. Herr Brundin kan ju gå fyra meter
från sin egen bänk och informera sig
om den förvaltningens arbetskapacitet.
Inom de affärsdrivande verken sker en
rationalisering, som sannerligen inte
står det privata näringslivets efter.

Det kan naturligtvis vara litet svårt
att sitta med stämpeluret och mätstickan
bakom ryggen på en byrådirektör,
en byråchef, ett departementsråd, en
överdirektör eller en generaldirektör.
Det är väl ungefär lika svårt som att
sitta med räknestickan eller stämpeluret
bakom en verkställande direktör
och hans närmaste man i det enskilda
näringslivet. Jag skall naturligtvis inte
i något avseende vara respektlös mot
det enskilda näringslivet, men jag vågar
säga, att även på den punkten står
sig statsförvaltningens tjänstemän väl
vid en jämförelse.

Om jag skall avge en bekännelse, så
kan jag säga att innan jag hade tillfälle
att på nära håll bedöma det arbete,
som utförs i ämbetsverk och i
Kungl. Maj:ts kansli, skulle kanske jag
någon gång i ett svagt ögonblick ha
kunnat göra samma reflexion som herr
Brundin — men bara någon gång och i
ett svagt ögonblick, till skillnad från
herr Brundin, som ju i de flesta ögonblick
envist hävdar den mening som
han här har framfört. När man emellertid
haft tillfälle att se på förhållandena
på närmare håll och vet hur dessa
tjänstemän får ge upp familjeliv, fritid
och praktiskt taget allt vad normala
människor sätter värde på för att uträtta
det arbete, som är nödvändigt, får
man revidera sin uppfattning.

Det är synd att inte herr Brundin
också har tillfälle till det. Jag måste
bekänna att jag har uraktlåtit att i
riksdagskatalogen ta reda på vad herr
Brundin gör »i det civila», men han
torde i varje fall vara enorma distanser
från statsförvaltningen och även de
flesta övriga verk att döma av hans

statsförvaltningen, in. m.
nyligen här från talarstolen presenterade
inlägg.

När herr Brundin sedan försöker
väva in i sitt anförande att »finansministern
ju inte drar sig för kritik mot
det enskilda näringslivet», så behöver
det kanske också i någon mån förklaras.

Jag har, kanske inte från denna kammares
talarstol men från andra kammarens
talarstol, några gånger berört
den svenska varvsindustrin, därför att
jag har möjligheter att föra långa diskussioner
med dess ledare och därför
att jag vet att de i det långa loppet väl
inte torde ha så stora möjligheter att
klara sig, om inte det här huset är berett
att ge dem ett finansiellt stöd. Från
de utgångspunkterna har jag tillåtit mig
säga att man — även om de betraktar
sitt eget lilla företag såsom rationellt
och även om de för all del gör ett förtjänstfullt
arbete där — inte kan se på
denna näring utifrån de gamla utgångspunkter
man hittills haft. Skall man
kämpa med en värld och på en världsmarknad,
där vi dagligen avläser hur
man fusionerar och slår tillsammans
och får arbetsenheter, där en enhet är
lika stor som praktiskt taget de svenska
västkustvarven tillsammans, är det klart
att man — vare sig man vill eller inte

— så småningom kommer fram till ett
samarbete utanför den egna verksamheten
för att rädda sig själv.

Man har på sista året börjat med
detta. Det pågår för närvarande bitvis
ett sådant samarbete. Det är möjligt att
min kritik har spelat en viss roll i det
avseendet, men det avgörande är naturligtvis
att man har funnit det förenligt
med sina ekonomiska intressen.

Under sådana förhållanden är ju herr
Brundins kritik av min kritik alldeles
malplacerad och felaktig. Min kritik
har givit åsyftat resultat. Om vi inte
skall underkänna de svenska varvens
egen ekonomiska bedömningsförmåga

— och det skall vi väl inte göra — får
vi nog säga att kritiken var befogad.

Flftersom herr Brundin nu har en be -

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Ang. effektivitet och rationalisering inom statsförvaltningen, m. m.

nägenhet att röra sig med de allmänna
fraserna så har jag — jag utgår ifrån
att det var detta han tänkte på när han
kritiserade mig — i andra sammanhang
givit uttryck för min uppfattning i vad
det gäller den svenska privata industrin
på det hela taget. Jag gav uttryck för
den uppfattningen senast på mitt partis
extra kongress, som hölls för en kort
tid sedan. Jag skall faktiskt citera ur
ett föredrag som jag höll där, och sedan
jag gjort det förmenar jag att en
del av de virrläror, som herr Brundin
sprider, anständigtvis skulle kunna höra
till historien. Jag säger i mitt föredrag
bl. a.: »Jag ser således, ärade kongressdeltagare,
som det avgörande för vår del
att vi nu håller sinnet friskt och blodet
kallt» —• detta var i anslutning till något
som jag tidigare hade sagt, och det
kanske jag kan avstå ifrån att läsa upp.
Jag säger vidare: »Yi bör kunna göra
detta därför att vårt land i det stora
hela har goda förutsättningar.

1) Den svenska industrins konkurrenskraft
är god vid en internationell
jämförelse.

2) Utbildningspolitiken ger oss relativt
sett ett intellektuellt och yrkesmässigt
konkurrensförsprång före de flesta
andra länder.

3) Fackföreningsrörelsen är klart positivt
rationaliseringsinställd.

4) Företagare, försäljare, forskare
och tekniker skäms inte för sig i den
internationella jämförelsen.

5) Den svenska kapitalmarknaden är
vid en relativ bedömning god.»

Detta är min presentation av den
svenska industrin och fria företagsamheten
i några korta ord i ett högst officiellt
sammanhang.

Sedan jag nu läst upp detta för herr
Brundin, kanske han kan sluta upp med
vad jag skulle vilja kalla för lösa påståenden
i allmänna ordalag om min
kritik mot industrin liksom också om
slöseriet inom den statliga sektorn.

Herr BRUNDIN (li):

Herr talman! Jag har inte alls startat
någon valrörelse i dag. Det gjorde vi ju
den 15 september, och vi hade tänkt
hålla på med den fram till valet nästa
år.

Det här är inte menat som en del av
en planerad valrörelse. Min fråga ställde
jag ju redan i maj, och jag sade då ifrån
att jag ställde den i avsikt att det skulle
bli tid över sommaren att fundera över
frågorna. Därför blev jag litet förvånad
när finansministern nu frågar mig, om
jag kan ge exempel på ineffektivitet och
bristande rationaliseringsvilja — när
jag fick det här papperet i går och alltså
haft ett dygn på mig, medan finansministern
har haft flera månader på sig
att i sitt svar just ge exempel på rationaliseringar
och på effektivitet.

Finansministern säger att jag har en
benägenhet för allmänna formuleringar.
I den mån det är sant, så har vi åtminstone
en egenskap gemensam. Finansministerns
svar är ju enbart allmänna
formuleringar och hänvisningen till finansplanen
är också bara en hänvisning
till allmänna formuleringar om att det
är nödvändigt att rationalisera.

Herr statsrådet STRÄNG:

Jag måste göra ytterligare en bekännelse,
herr talman! Jag har inte ens tittat
efter i riksdagskatalogen, hur länge
herr Brundin har suttit i riksdagen. Jag
har nämligen tidigare i ett interpellationssvar
i andra kammaren till centerns
partiledare herr Hedlund givit
en mycket utförlig redovisning av det
rationaliseringsarbete som pågår i den
svenska statsförvaltningen. Jag vill
minnas att det tog ungefär en halv timme
att läsa upp det inlägget. Det brukar
vara en gammal god ordning att vi inte
skall besvära kammaren tidsmässigt
över hövan, utan har man — vilket jag
sade i interpellationssvaret -— vid flera
andra tillfällen berättat om vad som försiggår
på detta område, så tycker jag att
det är överflödigt att stå och repetera

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 10

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

ång. effektivitet och rationalisering inom
det här. Det är således inga allmänna
formuleringar. Jag har i mitt interpellationssvar
i dag hänvisat till vad jag har
sagt tidigare. Där finns fakta klarlagda
så pass utförligt som man kan begära.
Dessutom innehåller finansplanen också
en ganska omfattande redovisning
av detta.

Jag har således preciserat mig. Men
här är det herr Brundin, som ställer en
fråga och gör det i så insinuanta ordalag,
att den inte kan tolkas på något annat
sätt än som en öppen kritik mot vad
som händer inom statsförvaltningen. Då
svarar jag här, att när vi försöker arbeta
för en rationell och effektiv statsförvaltning,
så långt vi orkar, är vi naturligtvis
intresserade om det är någon
som kan ge exempel på områden där
detta skulle behöva effektiviseras ytterligare.
Skulle herr Brundin inte kunna
ange några sådana exempel, är det
väl bara att konstatera att han ställt en
fråga i onödigt ärende.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! För den som inte sitter
i kanslihuset är det mycket svårt att få
tillgång till de uppgifter som man skulle
behöva för att kunna göra en tillräckligt
ingående granskning på detta område.
Men när herr Sträng säger, att
jag bryter färlan över hela statsförvaltningen,
så är det fel, ty jag bryter den
över dem som är ansvariga i ledningen
för att man inte har vidtagit sådana
åtgärder, att man i större utsträckning
har kunnat undvika de kostnadsökningar
som är det mest talande exemplet.

Jag har anfört siffror i min interpellation,
jag har berört ett par av dem
här i dag, och jag tycker att sådana
kostnadsökningar inte är tecken på en
fortlöpande effektiv rationalisering.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Man behöver ju inte ha
så särdeles intima förbindelser med
kanslihuset för att göra sig besväret att

statsförvaltningen, m. in.
läsa igenom riksdagsprotokollen — det
tror jag att herr Brundin ger mig rätt i.

När det sedan gäller siffrorna i interpellationen
så har ju inte ens herr
Brundin själv tänkt efter vad som ligger
bakom dem. Jag har i interpellationssvaret
sagt, att av de 42 000 anställda
som herr Brundin tar såsom ett uttryck
för den — om jag får använda ett så
starkt ord — slösaktiga expansionen
personalmässigt i statsförvaltningen,
kommer halva antalet därav att staten
övertagit arbetsgivaransvaret för det
svenska polisväsendet, för exekutionsväsendet
och ytterligare ett område
som nämns i interpellationssvaret. Därmed
reduceras ju herr Brundins siffror
omedelbart till hälften. Ungefär samma
proportioner får man tillämpa i fråga
om herr Brundins snabba uträkningar
beträffande lönekostnadernas stegring
under den här perioden.

Man måste nog ha litet bättre på fotterna
när man ger sig in i en interpellationsdebatt
om sådana här frågor.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag vill bara lägga till
att jag har sagt: Om man räknar bort
de helt nya områden, som staten övertagit
huvudmannaskapet för, så blir
kostnadsökningen under en femårsperiod
likväl omkring 50 procent. Och det
anser jag vara anmärkningvärt.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! En statistisk utredning
om lönestegringen under perioden 1960
—1965 visar att det svenska folket kostat
på sig en löneökning av i medeltal
10 procent per år. Tror herr Brundin
att det finns nämnvärda möjligheter
att sätta statsförvaltningens folk i strykklass
i en sådan utveckling?

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag anser självfallet inte
att statsförvaltningens personal skall bli
utan lönehöjningar som genomförs på

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

marknaden i övrigt. Det är bara det
att om vi söker ett uttryck för prisstegringar
etc. på andra områden under
samma tidsperiod så kan man välja olika
slags index — en fråga som vi i och
för sig kunde diskutera länge. Men konsumentprisindex
är ju ett sätt att uttrycka
stegringen, och enligt detta index
har den varit 19,5 procent under
femårsperioden. Det säger oss att de,
som svarar för produktionen av varor
och tjänster här i landet, i väsentlig utsträckning
hade kunnat neutralisera
löneökningarna.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är litet generad
över att komma tillbaka så här många
gånger, men herr Brundin utmanar
mig faktiskt till repliker.

I interpellationssvaret —- som ordentligt
redovisar de här frågorna och som
jag rekommenderar herr Brundin att
läsa — pekar vi bl. a. på hur personalutvecklingen
varit inom statens järnvägar.
Just nu pågår en offentlig diskussion
i frågan huruvida statens rationaliseringsambitioner
när det gäller
järnvägarna är för överdrivna. Svaret
redovisar också rationaliseringsutvecklingen
i övrigt inom de affärsdrivande
verkan.

Om man sedan inte har möjligheter
till rationalisering i samma takt när
det gäller folk som sitter bakom skrivmaskinen
eller räknemaskinen, så beror
detta helt enkelt på att arbetsuppgifterna
inom den sektorn ökat så
enormt och fortsätter att öka år efter
år. Problemet är rätt och slätt om statsförvaltningen
skall kunna exekvera de
arbetsuppgifter, som vi här i huset begär
att man skall exekvera, utan alltför
stor tidsfördröjning för de enskilda
medborgarna. Det är någonting annat
än att stå bakom disken och sälja tvålar
eller kulspetspennor.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. lämplig storlek av kriminalvårdsanstalter Herr

statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Ahlmarks
(fp) interpellation angående
lämplig storlek av kriminalvårdsanstalter,
erhöll nu ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Alilmark har i en
den 29 maj i år framställd interpellation
begärt att jag under årets höstsession
lämnar riksdagen en redogörelse
för arbetsläget beträffande framtida
centralanstalter inom kriminalvården.
I anslutning därtill har herr Ahlmark
frågat mig om jag avser att från rehabiliteringssynpunkt
låta utreda fördelar
och nackdelar med stora resp.
små fångvårdsanstalter och om jag, innan
en sådan utredning är klar, ämnar
föreslå att ytterligare centralanstalter
av Kumla-storlek förs upp.

Fångvårdsanstalten i Kumla är avsedd
att tillsammans med en anstalt i
Österåker och ett nytt allmänt häkte i
Stockholm ersätta den gamla Långholmsanstalten.

Fångvårdens byggnadskommitté, som
är sammansatt av företrädare för de
fyra stora politiska partierna i riksdagen
och av byggnadsteknisk, vårdadministrativ
och psykiatrisk expertis,
lade fram ett principprogram för österåker-
och Kumlaanstalterna på hösten
1956. Huvudtanken var att vardera
anstalten skulle bestå av ett flertal, relativt
små anstaltsbyggnader, i allmänhet
envåningshus, som skulle spridas
ut över ett stort anstaltsområde. Genom
de stora ytorna skulle anstalten få ljus
och rymd. Klientelet skulle differentieras
i grupper av begränsad storlek.
Arbetsdriften skulle läggas upp efter
fabriksmässiga linjer. Kommittén föreslog
att anstalten i österåker skulle
byggas för 400 och anstalten i Kumla
för 270 intagna.

Kommitténs förslag blev i remissbehandlingen
kritiserat från två helt motsatta
utgångspunkter. Dåvarande fång -

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Ang. lämplig storlek av kriminalvårdsanstalter

vårdsstyrelsen gav uttryck för stark oro
över det höga platsantalet och framhöll
att man i Sverige inte hade godtagit
fångvårdsanstalter av denna storleksordning
i modern tid. Andra remissinstanser,
främst byggnadsstyrelsen,
ansåg att man med tanke på den
allmänna bristen på anstaltsplatser borde
överväga en ökning av platsantalet
på Kumlaanstalten till samma nivå som
var föreslagen för anstalten i österåker,
dvs. till 400 platser.

Under senare hälften av 1950-talet
började fångantalet stiga mycket kraftigt.
Samtidigt stod det klart att investeringarna
i de nya fångvårdsbyggen,
som hade föreslagits, och kostnaderna
för dessa anstalters drift skulle komma
att uppgå till ansenliga belopp.

En utredning om fångvårdsanstalters
optimala storlek företogs av fångvårdens
byggnadskommitté. Dess resultat
redovisades år 1957. Undersökningen
visade att såväl anläggnings- som driftskostnader
för en anstalt, beräknade per
intagna och år, sjunker vid stigande
platsantal. Kostnadsminskningen avtar
dock successivt allteftersom antalet
platser ökar. Kommittén menade att
anstalter med ett platsantal av högst
500 kunde accepteras under förutsättning
att de byggdes på ett från vårdsynpunkt
ändamålsenligt sätt. Kommitténs
beräkningsmetoder och slutsatser
blev på sina håll föremål för en
hård remisskritik.

På hösten 1959 utfärdade Kungl.
Maj:t nya direktiv för fångvårdens
byggnadskommitté i fråga om Kumlaanstaltens
fortsatta planering. I direktiven
uttalades, att anstalten, som var
avsedd att byggas i ett plan, borde utformas
för tvåplansbebyggelse. Bebyggelsen
inom anstaltsområdet borde också
koncentreras. För att ytterligare
nedbringa kostnaderna borde anstalten
dimensioneras för ett större platsantal,
omkring 450.

De ändrade direktiven redovisades i
1960 års statsverksproposition. De för -

anledde inte något uttalande från riksdagens
sida.

Anstalten i Kumla byggdes i två
etapper. Den första etappen omfattade
administrationsbyggnad, allmänna förläggningsbyggnader
för 240 intagna
och verkstadsbyggnader. Den var färdig
tidigt på våren 1965. Den andra
etappen med bl. a. specialavdelningar
för 195 intagna var iordningställd till
årsskiftet 1966—1967. Anstalten har
kostat ca 37 miljoner kronor.

Specialavdelningar med 195 platser
och administrationsbyggnad håller f. n.
på att föras upp för en anstalt i österåker.
Ställning har ännu inte tagits till
anstaltens fortsatta utbyggnad.

Fångvårdsanstalten Hall, som är centralanstalt
för interneringsräjongen, har
byggts ut i olika etapper. Den kommer
att ha 353 platser, när sista utbyggnadsetappen
slutförts inom kort. Dessa
byggnader beräknas vara färdiga omkring
årsskiftet 1968—1969.

Projekteringsuppdrag har lämnats
för en centralanstalt för norra räjongen
och för en utbyggnad av fångvårdsanstalten
Slsogome. Det är tänkt att Skogomeanstalten
skall ersätta anstalten
Härianda som centralanstalt.

Byggnadskommittén har vidare lagt
fram programförslag för en ny centralanstalt
i Uppsala för ungdomsräjongen.
Denna anstalt är planerad för
220 platser. Förslaget övervägs f. n.
inom berörda departement.

En ny centralanstalt för södra räjongen
programmeras av kommittén.

Problematiken kring fångvårdsanstalternas
lämpliga storlek är komplicerad.
Många olika faktorer påverkar bedömningen.
Liksom i de flesta liknande
sammanhang blir det också här ytterst
en fråga om avvägning mellan vårdmässiga
och ekonomiska intressen.

Problemen skulle förenklas, om skillnaden
i rehabiliteringseffekt mellan
vården på fångvårdsanstalter av olika
typ och storlek kunde fastställas med
någon grad av exakthet. Värdet av den -

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Ang.

na effekt kunde då byggas in i den ekonomiska
kalkylen. Nu existerar inga
metoder för sådana mätningar. Man
känner till att en större anstalt blir billigare
i både anläggning och drift än
en mindre. Men man vet inte med någon
säkerhet hur variationer i anstaltsstorleken,
vid lika förutsättningar i övrigt,
påverkar vårdresultatet.

När det gällde att nedbringa de dryga
kostnaderna för en centralanstalt i
Kumla stod två vägar öppna. Antingen
kunde man ge avkall på den standard
som man avsett för anstalten; säkerhetskraven
kunde ställas lägre och de
terapeutiska resurser, som man hade
velat tillföra anstalten, kunde begränsas.
Eller också kunde man bestämma
sig för att arbeta med en större anstaltsenhet
än den som ursprungligen planerats.
övervägande skäl ansågs tala
för det senare alternativet. Detta blev
också statsmakternas beslut.

I den kritik som har riktats mot
Kumlaanstalten har gjorts gällande att
anstalter av denna storlek vårdmässigt
fungerar sämre än anstalter med ett
mindre platsantal. Det har särskilt
framhållits att fördelarna med en mindre
anstalt ligger i den nära personliga
kontakt som kan etableras mellan anstaltsledningen
och de intagna samt i
begränsningen av riskerna för ogynnsam
påverkan mellan de intagna inbördes.

För att dessa önskemål skall kunna
helt förverkligas måste anstalterna vara
mycket små. Fördelarna går till en
icke ringa del förlorade redan vid ett
platsantal som överstiger 50—70. En
centralanstalt skall vara utrustad med
ett flertal specialavdelningar som medger
en differentierad behandling av
klientelet. Den kan därför inte dimensioneras
för ett alltför lågt antal platser.
Från de synpunkter som här har
anförts blir det då av mindre betydelse
om anstalten byggs för 200 eller 400
intagna. Men för kostnadernas storlek
blir ställningstagandet väsentligt.

Vid planeringen av Kumla an st alt en

lämplig storlek av kriminalvårdsanstalter
har man sökt vinna den mindre anstaltens
fördelar inom ramen för den större.
Den skall betraktas inte som en anstalt
utan som två, en anstalt med 240
platser för normalklientel och en annan
anstalt med 195 platser för intagna
som kräver specialvård. Dessa anstalter
är helt skilda från varandra.
De intagna på den ena anstalten kommer
inte i någon som helst beröring
med de intagna på den andra. Men anstalterna
har gemensam ledning och en
serviceapparat som kan utnyttjas för
dem båda.

Inom var och en av dessa två anstalter
eller anstaltsavdelningar är de intagna
uppdelade på bostadsgrupper
med vardera 20 rum. När de intagna
inte arbetar i verkstäder, är de sammanhållna
inom gruppen. Risken för
icke önskvärda kontakter mellan de intagna
inbördes är sålunda begränsad.
Det finns exempel från andra anstalter
på hur hänsynslösa och aktiva ledare
bland de intagna terroriserar sina kamrater
och därmed försvårar vårdarbetet.
Avsikten med de avskilda bostadsgrupperna
är att hindra uppkomsten
av bl. a. sådana olämpliga bindningar
mellan de intagna. Samtidigt öppnas
möjlighet för personalen att i den mindre
gruppen konmia till tals med och
positivt påverka de intagna.

Kumlaanstalten har i utbyggt skick
inte varit i bruk under längre tid än
tre kvarts år. Det har beklagligtvis inte
ännu varit möjligt att knyta psykiatrer
och kvalificerad psykologpersonal
till anstalten. övergångssvårigheter
uppstår lätt, när en ny anstalt skall
börja användas och när många intagna
på en gång skall föras över från
andra anstalter. Omdömena om hur anstalten
vårdmässigt fungerar bör därför
anstå till dess den har fått verka
i enlighet med sina förutsättningar under
någon tid.

Anstalten i Kumla har dimensionerats
och utformats efter ställningstaganden
av Kungl. Maj:t och riksdagen.
Dessa ställningstaganden har, som här

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Ang. lämplig storlek av kriminalvårdsanstalter

har framgått, varit grundade på resultaten
av ett omsorgsfullt utredningsarbete,
där de stora riksdagspartierna
bär varit företrädda. Övriga nya centralanstalter
bör förberedas på samma
sätt. Den omfattande planering som pågår
har karaktären av ett utvecklingsarbete.
Självfallet kommer man att i
detta arbete tillgodogöra sig både positiva
och negativa erfarenheter från
de nya anstalter som redan tagits i
bruk. Nya rön inom de forskningsområden
som berör kriminalvården måste
givetvis också uppmärksammas. Det
kan därför övervägas att komplettera
den psykiatriska sakkunskap som är
företrädd inom kommittén med expertis
även från andra grenar av beteendevetenskaperna.

Sammanfattningsvis vill jag besvara
interpellationen genom att säga att frågan
om centralanstalternas storlek och
utformning liksom hittills får utredas
och i första hand bedömas av fångvårdens
byggnadskommitté. Ambitionen
bör — liksom tidigare — vara att
söka sig fram mot nya och ständigt
bättre lösningar.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på min interpellation.

Under de senaste åren har intresset
för kriminalvården glädjande nog vuxit
mycket snabbt i Sverige. Vi har fått en
intensiv offentlig debatt om kriminalpolitikens
mål och medel. Kritiken har
varit stark, och den har kommit att
koncentreras på en konkret fråga med
stor sprängverkan: Kumlafängelset.

Det är inte särskilt förvånande att
det har blivit så. Vid flera tidigare tillfällen
under efterkrigstiden har tanken
på stora anstalter — det må ha varit
ungdomsvårdsanstalter eller interneringsanstalter
eller vanliga fångvårdsanstalter
— gång på gång skjutits sönder
av experter och remissinstanser.
Det var fallet i den heta debatten kring
Roxtuna i början av 1950-talet. Principen
bakom den anstalten var att re -

socialisera ungdomsbrottslingar genom
vård på en liten anstalt där de intagna
samverkade i mycket små grupper.
Försöken att den gången strypa Roxtuna
för att anstalten var för dyr —•
större anstalter blev billigare per intagen
— avvisades.

Samma sak skedde med säkerhetsanstaltsutredningen
som föreslog att anstalten
Hall skulle byggas ut till en storanstalt
med 470 intagna. Kritiken blev
hård från nästan alla remissinstanser
och regeringen bantade ner utredningens
förslag högst avsevärt.

Men sex år senare lyckades det för
anhängarna av stora anstalter. Den utredning
om fångvårdsanstalters optimala
storlek som lades fram 1959 —• inte
1957, som herr Kling säger — föreslog
att kommande centralanstalter skulle få
en storlek på mellan 400 och 500 intagna.
Också den gången blev remisskritiken
frän. Praktiskt taget alla experter
på vårdsidan sade att effektiv vård
på så stora enheter blev starkt försvårad
eller helt omöjlig och avstyrkte förslaget.

Av någon anledning tog man den
gången inte hänsyn till vårdexperterna
och remissinstanserna. Man gjorde i
stället upp ett program för ett antal
mycket stora centralanstalter. Kumla
blev den första. Den blev klar för ett
år sedan, och sedan dess har debatten
rasat, inte bara om Kumla men kring
frågan om det är vettigt att bygga ytterligare
flera stora fångvårdsanstalter.

För en person som inte är expert på
kriminalvård är det självfallet svårt
att ha en mycket bestämd mening om
hur stark i sak kritiken mot stora fångvårdsanstalter
har varit och är. Man får
lyssna till olika bedömningar, och man
får ta intryck av de meningar som framförs
av experterna på kriminalvård.
Justitieministern säger visserligen, att
man inte »med någon säkerhet» kan säga
hur variationer i anstaltsstorleken påverkar
vårdresultatet. Det är riktigt så
långt att det inte finns några bindande
vetenskapliga resultat. Men det intres -

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Ang.

santa är ju att en överväldigande majoritet
av experterna på kriminalvård
i landet är skeptiska eller helt negativa
till anstalter av Kumlatyp. Man kan räkna
upp långa rader av t. ex. psykologer
som det här året har engagerat sig i opinionsbildningen
mot stora fångvårdsanstalter.
Däremot får man söka länge
innan man finner beteendevetare som
stödjer den officiella linjen.

Bristen på exakta vetenskapliga resultat
får inte leda oss till felslutet att
över huvud taget inte ta ställning i frågan
om hur vårdsynpunkterna påverkas
av anstaltens storlek. Jag tycker att
herr Kling — nästan med en gest av
självuppgivelse — går förbi vårdproblemet
på tok för snabbt och redovisar argumenten
alldeles för knapphändigt.

Jag har för min del nått den slutsatsen
att det vore oriktigt att fortsätta
att bygga ut flera stora centralanstalter
på grundval av 1959 års promemoria.
I stället bör regeringen så snabbt som
möjligt tillsätta en utredning som från
främst rehabiliteringssynpunkt analyserar
fördelar och nackdelar med stora
respektive små fångvårdsanstalter.

Den kritik mot fängelser av Kumlatyp
som fått mig och många andra att kräva
en sådan utredning kan man sammanfatta
i sex punkter. Utan att hela vägen
behöva instämma i den kritiken så vill
jag referera den.

1. I den utredning som satte i gång
planeringen av mycket stora fångvårdsanstalter
ingick ingen beteendevetenskaplig
expertis — ingen psykolog, kriminolog
eller sociolog. Där fanns en
passiv psykiater, och utredningen var
mycket snävt inriktad på ytterst kortsiktiga
och senare delvis sönderkritiserade
ekonomiska beräkningar av anläggningskostnader
och driftkostnader för
anstalter av olika storlekar. Det finns
ett orimligt kortfattat kapitel på två sidor
om vårdsynpunkterna, men de resonemangen
ger knappast någon som
helst vägledning för en debatt om hur
vårdmöjligheterna påverkas av anstaltens
storlek. Det är inte ansvarsfullt att

lämplig storlek av kriminalvårdsanstalter
bygga ut de svenska centralanstalterna
på grundval av en så ensidig promemoria.

2. En stor anstalt leder med nödvändighet
till en dålig kontakt mellan anstaltschefen
och den enskilde intagne.
Det är inte möjligt för chefen att hålla
personlig kontakt med 400—500 intagna.
Alla experter är överens om att
kontakten mellan anstaltschefen och de
intagna är utomordentligt viktig. Styresmannen
har ett antal viktiga befogenheter,
som i hög grad påverkar situationen
för den intagne: han medger
permission och besök, han beslutar om
isoleringsstraff och förflyttning till öppen
anstalt, han kan bestämma om arbetsvillkor
och studiemöjligheter, och
han har i praktiken ett mycket stort inflytande
över den villkorliga frigivningen.
Det är mycket svårt att utnyttja dessa
befogenheter på ett vettigt sätt, om
man inte någorlunda väl känner den intagne.
Den som bestämmer över andra
människors öden bör också känna dem
som han bestämmer över.

Dessutom är kontakten mellan anstaltschefen
och personalen av stor betydelse.
Styresmannen bör påverka det
som man brukar kalla »det terapeutiska
klimatet» på en anstalt, och han gör det
ofta först och främst via den övriga
personalen. Men det säger sig självt att
det är nästan omöjligt att hinna med
det på en anstalt av Kumlatyp med 200
—300 anställda och 400—500 intagna.

3. Kumlafängelset bygger delvis på
teorin om »den lilla gruppen». Inom
fängelset indelas de intagna i små grupper
för att få en god vårdmiljö. Man
kan resonera mycket länge om hur stor
»en liten grupp» kan vara — men att
den inte får rymma så många som 20
man är nästan alla överens om. Den
lilla gruppens princip brukar man anföra
när en grupp inte överstiger 10
personer. Kumlafängelset är uppdelat på
avdelningar om 20 man och fyra sådana
avdelningar i varje hus. Därigenom
har man förfuskat tanken på den lilla
gruppen.

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Ang. lämplig storlek av kriminalvårdsanstalter

Samtidigt tillhör den intagne under
större delen av dagen en lielt annan
grupp, nämligen sitt eget arbetslag i
fängelsefabriken. Eftersom varje vardag
i hög grad domineras av arbetstiden,
medan den fria tiden på kvällen är väldigt
kort — kanske bara någon timme
— så blir det ännu svårare att hävda att
20-mannaavdelningarna är ett uttryck
för teorin om den lilla gruppen som
skulle möjliggöra en effektiv vård och
resocialisering.

4. En annan tanke med Kumlafängelset
var att en hög yttre mur, mycket
svår att forcera, skulle möjliggöra en
ökad frihet inom anstalten. Men så har
det inte gått. I stället är Kumlaanstalten
fylld av murar av olika slag också
innanför yttermuren. Om en intagen
skall gå från arbetsplatsen till psykologen
och tillbaka, så fordras inte mindre
än sju telefonsamtal från vaktpersonalen
och andra befattningshavare för att
man hela tiden skall veta var i byggnaden
den intagne befinner sig. Det här
är naturligtvis delvis en följd av tanken
på den lilla gruppen. Det gäller att förhindra
kontakter som inte är önskvärda.
Men resultatet blir också att miljön
upplevs som mera tryckande och steril
än på en mindre anstalt. Och det försvårar
ytterligare anpassningen till kommande
vanligt samhällsliv.

5. En nackdel med stora anstalter är
byråkratiseringen. Papper vandrar lång
tid mellan olika befattningshavare. De
direkta kontakterna minskar, medan de
indirekta kontakterna, via andra människor,
ökar i antal. Det tar längre tid
innan ärenden blir avgjorda. Byråkratiseringen
är ofrånkomlig på en anstalt
med några hundra anställda och 400—
500 intagna. Det ökar ytterligare den
opersonliga atmosfären som motverkar
vårdmöjligheterna.

6. Med fyra—fem centralfängelser av
Kumlastorlek låser man delvis fast den
svenska kriminalpolitiken för många
årtionden framåt. Ett storfängelse av
det här slaget kostar i investeringar
mellan 40 och 50 miljoner kronor.

Fyra—fem stycken kommer alltså att
kräva så stora belopp att man sedan
inte har råd att låta bli att utnyttja
dem.

Om man nämligen några år efter utbyggnaden
finner att kritiken varit berättigad,
att det är fel att en majoritet
av de intagna på slutna anstalter sitter
på storanstalter av det här slaget, kan
man inte återigen komma till riksdagen
och begära ett antal nya hundratal
miljoner kronor för en annan typ av anstaltsbyggande.
Ett system som i stället
bygger mera på småanstalter med kanske
50—60 intagna vardera skulle ge
den fördelen att anstaltssystemet blev
mera flexibelt, att man inte på samma
sätt som nu riskerar att statsmakterna
fångas i sina egna investeringar.

Ja, ungefär så skulle jag vilja sammanfatta
den kritik mot storfängelserna
som har förts fram i den allmänna debatten.
Jag upprepar att man inte i och
för sig behöver instämma i alla dessa
synpunkter för att finna dem intressanta
och vägande. Det räcker att man
anser att de har så mycket fog för sig,
att de bör undersökas ordentligt. Det är
tillräckligt för att instämma i kravet att
regeringen genast bör tillsätta en utredning,
som också från vårdsynpunkt
utreder om det är rimligt att fullfölja
programmet med ett antal storfängelser
av Kumlastorlek. Det kravet ställdes av
folkpartiets landsmöte i juni i år.

Det är, tycker jag, ledsamt att justitieministern
inte tycks vilja tillsätta
en sådan utredning. I stället meddelar
han nu att »det kan övervägas» att föra
in expertis från beteendevetenskaperna
i fångvårdens byggnadskommitté. Det
är bra i och för sig. Det är ju märkligt
att den här viktiga kommittén, som
har haft det kanske avgörande inflytandet
på anstaltsbyggandet det senaste årtiondet,
inte redan rymmer sådana experter.
Men det är utmärkt att herr
Kling nu vill reparera den försummelsen.

Men det är inte tillräckligt. Vad det
nu gäller är ju att så snabbt som möjligt

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Ang. lämplig storlek av kriminalvårdsanstalter

från vårdsynpunkt få en genomgripande
granskning av planerna på kommande
storanstalter, innan man bygger
vidare. Herr Kling säger inte mycket
om den saken. Kanske menar han att
den granskningen kan utföras av fångvårdens
byggnadskommitté. Det tror
jag i så fall är mindre lämpligt. De flesta,
som i dag är medlemmar av den
kommittén, ingick ju i samma kommitté
när den gjorde sin anmärkningsvärt
ensidiga utredning om fångvårdsanstalters
optimala storlek. De personerna
kan troligen inte obundet och
prestigefritt sitta och granska sina egna
förslag och sina tidigare förord för anstalter
av Kumlatyp. Ute i föreningslivet
brukar man inte låta kassören och
revisorn vara en och samma person.

Vill man ha en fri prövning av tidigare
förslag om anstaltsbyggande, skall
man inte låta fångvårdens byggnadskommitté
granska sig själv. Enda sättet
är då att tillsätta en särskild utredning
med direktiv att framför allt
från rehabiliteringssynpunkt analysera
framtida anstalters konstruktion. Varför
säger herr Kling nej till en sådan
utredning?

Jag tycker inte heller att jag fått ett
tillfredsställande svar på min andra
fråga i interpellationen. Jag undrade
om justitieministern skulle låta föreslå
byggandet av ytterligare anstalter av
Kumla-storlek, innan man utredde vårdaspekten
på sådana anstalter. Herr
Kling svarar knappast på den frågan.
Han ger bara en summarisk beskrivning
av arbetsläget för de övriga storanstalterna.
Låt mig därför precisera
mina frågor.

Herr Kling säger att han ännu inte
tagit ställning till den fortsatta utbyggnaden
av österåker, som har avsetts att
bli lika stort som Kumla. När tänker
justitieministern ta ställning till den
saken? Kommer man att dessförinnan
hinna utreda vårdsynpunkter på jätteanstalter
av det slaget? Vad är herr
Klings planer beträffande de övriga
storanstalterna? Det finns projekte -

ringsuppdrag beträffande Skogome
(som ju blir av Kumla-storlek) och
projekteringsuppdrag för en centralanstalt
för norra räjongen, som också
skulle bli mycket stor. Fångvårdens
byggnadskommitté programmerar tydligen
en jätteanstalt för södra räjongen.
Kommer man — jag upprepar frågan
— att hinna utreda vårdaspekterna på
olika anstaltstorlekar, innan de här planerna
fullföljs?

Herr talman! Många av dessa saker
kan verka tekniska och komplicerade.
Det är de naturligtvis också. Men man
får aldrig glömma att vad vi diskuterar
är livsvillkor för några tusen olycksdrabbade
människor, som begått brott,
och hur de skall kunna återanpassas till
ett normalt samhällsliv.

Vad som gjort mig betänksam när
jag läst ett antal handlingar från det
senaste årtiondets anstaltsplanering är
hur ofta vårdsynpunkterna skjuts i
bakgrunden och hur ointresserad man
har varit att utförligt söka analysera
hur resocialiseringen kan påverkas av
skilda anstaltstyper. Herr Kling kan vara
förvissad om att den opinion, som
vuxit fram kring fängelser av Kumlatyp,
försöker bygga på en inlevelse och
en insikt i de intagnas och de anställdas
liv och arbete i sådana stora anstalter.
Den inlevelsen och det intresset
för vården och människorna saknar
man inte sällan i myndigheternas utredningar
och planer för framtiden.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Almark påstod i
sitt senaste anförande, att de flesta av
fångvårdens byggnadskommittés ledamöter
ingick i kommittén när den avgav
sitt betänkande — 1957 eller 1959,
vilket år det nu var. Jag kan meddela
att samtliga parlamentariker i kommittén,
med undantag för en, är helt nya.

Herr Ahlmark underkänner helt den
expertis som redan finns inom denna
kommitté. Det förhåller sig i själva verket
på det sättet, att vårdfrågorna alltid
har stått i centrum för planeringsarbe -

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Ang. lämplig storlek av kriminalvårdsanstalter

tet inom kommittén. Personer med
mångårig erfarenhet av anstaltsförhållandena
har deltagit i det arbetet, och
en ansedd psykiater och överläkare har
ända från början varit ledamot av kommittén.
Jag anser därför att kommitténs
sammansättning har garanterat, att
behandlingsaspekterna i utredningsarbetet
har blivit väl tillvaratagna, och
jag har ingen anledning att frångå den
uppfattningen.

Men jag är, som jag framhöll i mitt
svar, inte främmande för tanken att i
kommittén bereda utrymme för experter
även från andra vetenskaper, som
sysslar med mänskliga beteenden och
människobehandling. Jag tänker då särskilt
på psykologer och sociologer med
kriminologisk intresseinriktning.

Vad särskilt gäller Kumlaanstalten så
förbiser herr Ahlmark och de av honom
åberopade experterna, att Kumlaanstalten
inte är eu anstalt utan två helt
skilda anstalter med gemensam administration.
Hur långt skall avståndet
vara mellan två anstalter för att de skall
betraktas som två mindre anstalter och
inte en enda stor? Här är två helt skilda
anstalter. I mitten ligger administrations-
och ekonomiavdelningen. Till
vänster därom ligger specialavdelningen.
Till höger därom ligger den allmänna
anstalten. Skall det vara 50 meter
mellan dessa två anstalter, eller skall det
vara 500 meter eller 5 kilometer eller
5 mil för att de skall betraktas som två
anstalter? Man förbiser helt detta.

Jag vill också tillägga, att internatiosernellt
sett betraktas anstalter på upp
till 500 platser såsom små. Jag har i min
hand de engelska fångvårdsmyndigheternas
årsredogörelse för 1966, där
man redovisar ett under 1966 nyöppnat
fängelse med plats för 408 män. Man
redovisar ett som skall öppnas 1967
med plats för 180 män. Man redovisar
två som är under byggnad, det ena för
300, det andra för 492 interner. Man
redovisar fem fängelser som är under
projektering, och de är på respektive
504, 450, 500, 300 och 450 platser.

England är minsann ett land, där
man har ägnat ett mycket stort intresse
åt dessa frågor. Jag tycker därför inte
att man kan beteckna den kritik som
har framförts annat än som överdriven.

Beträffande frågan när den fortsatta
utbyggnaden av österåker kan komma
till stånd, är jag för dagen inte beredd
att ange när de ekonomiska resurserna
ställs till mitt förfogande, som gör det
möjligt att fortsätta utbyggnaden.

Skogome-anstalten och anstalten för
den norra räjongen kommer med all
säkerhet att bli betydligt mindre än
Kumla.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det var ju glädjande
med den allra sista uppgiften, att Skogome
tydligen inte kommer att byggas
ut så mycket som avsetts i planerna —
mellan 400 och 500 intagna — utan att
den kommer att bli mindre.

Däremot blev jag ledsen över att herr
Kling sade, att det var »de ekonomiska
resurserna» som avgör om österåker
skall byggas ut till en anstalt av Kumlastorlek.
Det gör att jag måste vidhålla
min kritik. Jag tycker att man, innan
man bygger ut Österåker utöver de platser
som redan håller på att byggas
fram, måste ha en utredning av vårdaspekterna
på stora och små anstalter.
Jag upprepar den frågan till herr Kling:
Vad är det som hindrar herr Kling att
tillsätta en utredning som går igenom
vård- och rehabiliteringsaspekterna på
stora och små anstalter?

Jag tycker nog att herr Kling gjorde
sig skyldig till en del uttalanden, som
gav en missvisande bild av sakläget. Jag
påstod att en majoritet av ledamöterna
i fångvårdens byggnadskommitté också
tillhörde kommittén när den för några
år sedan lade fram förslagen om stora
fängelser. De har alltså drivit fram den
nuvarande utvecklingen. På det svarar
herr Kling, om jag hörde rätt, att parlamentarikerna
är nya. Men ordföranden,
socialdemokratisk riksdagsman, satt
också med på 1950-talet. Om jag inte

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Ang.

är fel underrättad är det tolv ledamöter
i fångvårdens byggnadskommitté. Av
dem bar åtta ledamöter suttit med och
tagit ansvar för vad som inträffat. Det
är fyra som är nya, däribland tre riksdagsmän
från oppositionspartierna. Jag
vidhåller därför min kritik. Man kan
inte rimligen låta fångvårdens byggnadskommitté
granska sig själv. Det är
bättre att ha en särskild utredning.

Vidare säger herr Kling, att vårdaspekten
har stått i centrum för fångvårdens
byggnadskommitté under dess
arbete. Det tycker jag är mycket svårt
att få bekräftat, när man läser igenom
vad fångvårdens byggnadskommitté har
producerat. Om man lägger fram en utredning
1959, där man talar om fångvårdsanstalters
optimala storlek och
bara har två ytterligt kortfattade och i
stort sett alldeles innehållslösa sidor
om vårdaspekterna, då har man inte
beaktat vårdaspekten tillräckligt. Det
är ju också därför som herr Kling nu
ämnar komplettera fångvårdens byggnadskommitté.

Dessutom skulle jag kunna stå här
och läsa upp, under låt mig säga 30
minuter, remisskritik och uttalanden
från vårdexperter inom kriminalvården,
psykologer och experter av annat
slag, som alla är starkt kritiska mot
denna utredning och mot att man byggt
ut så här stora anstalter på grundval
av den.

Herr Kling säger att det är två skilda
anstalter på Kumla. Men en punkt som
jag diskuterade ganska utförligt i mitt
inlägg var att kontakten mellan anstaltschefen
och enskilda intagna är utomordentligt
viktig. Och det är ju samma
anstaltschef för dessa två fängelser! Jag
tycker inte att det är särskilt intressant
om man delar upp ett jättelikt fängelse
i en, två, tre eller fyra avdelningar och
kallar dem olika fängelser. Det väsentliga
är att fängelsechefen inte har möjlighet
att nå personlig kontakt vare sig
med de intagna eller med personalen,
om han är satt att leda arbetet för 200—
300 anställda och 400—500 intagna.

lämplig storlek av kriminalvårdsanstalter

Från internationell synpunkt är
Ivumlaanstalten inte särskilt stor, säger
herr Kling. Detta är riktigt — man bär
väldigt stora fängelser i många länder,
inte bara i England utan också i USA,
Sovjetunionen och på många andra håll.
Men den saken får väl parlamentariker
och experter i de länderna försöka klara
ut. Vad vi här diskuterar är de svenska
fängelserna. Och i vårt land är det
extremt att gå upp till en anstaltsstorlek
på mellan 400 och 500 intagna.

När propositionen om bl. a. Kumla
lades fram 1957 sade ju fångvårdsstyrelsen,
att man här i landet i modern
tid icke godtagit fångvårdsanstalter med
så högt platsantal som 300. Fångvårdsstyrelsen
riktade en utomordentligt hård
kritik mot det förslag, som sedan byggdes
ut till att omfatta över 400 intagna.
Skall vi jämföra med någonting bör vi
rimligen hålla oss till Sverige. Då finner
vi att utvecklingen i vårt land för
närvarande tycks gå mot större anstalter
och inte, som kanske och troligen
vore rimligt, mot mindre anstalter.

Det är alldeles klart att en ny utredning
inte kan bortse från kostnadssynpunkterna,
och herr Kling var inne
på den saken i sitt svar. Det är väl sannolikt
att ett antal småanstalter blir
något dyrare i drift- och investeringskostnad
per intagen än en stor anstalt.
Nu är det troligt att 1959 års utredning
överdrev de synpunkterna. Kritiken
blev ju också i detta stycke ytterst hård.
Chefen för ungdomsanstalten i Hällby
sade, att de ekonomiska prognoserna
för 450-mannaanstalten var »beräknade
i underkant» och att därför slutsatsen
blev missvisande. Samma sak sade
Föreningen tjänstemän inom kriminalvården.
Styresmannen för Långholmen
skrev i sitt remissvar, att de små slutna
anstalterna hade utrustats på ett onödigt
dyrbart sätt, vilket kommit småanstalten
att »framstå som oförmånligt
dyr i förhållande till storanstalten».

Men frågan om kostnaderna måste
också ställas på rätt sätt, och jag tycker
inte att herr Kling gör det. Vilka

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Ang. lämplig storlek av kriminalvårdsanstalter

kostnader skall man räkna med? Är det
rimligt att bara investeringar och driftutgifter
fogas in i en ekonomisk analys?
Bör man inte bedöma kostnaderna mera
långsiktigt?

För vad som kostar pengar i svensk
kriminalvård i dag är i stor utsträckning
omhändertagandet av återfallsförbrytare.
Antag att man — som en rad
experter anser — skulle kunna öka
chansen till rehabilitering, återanpassning
i samhället, genom vård på en
mindre anstalt i stället för på en större!
Det betyder ju att man sparar stora
summor både statsfinansiellt och samhällsekonomiskt.
Kostnaden för en återfallsförbrytare
är inte bara anstaltsutgiften.
Det är kanske också socialutgifter
för familjen, det är stora utgifter
för polisutredningen och rättegången.
Där är de ekonomiska förluster som
själva brottet innebär vid t. ex. stölder.
Troligen får man också räkna med en
samhällsekonomisk förlust genom att
vederbörande inte längre är i produktivt
arbete. Sedan tillkommer eftervårdskostnaderna.
Helt vid sidan av de
mänskliga aspekterna, som jag personligen
anser vara viktigare, betyder alltså
varje återanpassad tidigare intagen
en besparing för samhället under år
och kanske årtionden framåt.

Det sade också fångvårdsstyrelsen
1959, när man resonerade just om kostnaderna.
»Skulle det förhålla sig så att
den lilla anstaltsenheten på upp till 50
å 100 platser är överlägsen den större
anstaltsenheten ur resocialiseringssynpunkt,
bör den lilla anstaltsenheten användas
i största möjliga utsträckning.»

Det ledsamma är att man i dag inte
kan bevisa att återfallsprocenten skulle
minska så och så mycket med olika typer
av anstaltsvård. Men bristen på
exakta prognoser och bindande vetenskapliga
resultat får inte leda oss till
felslutet att vi bortser från kostnaderna
på lång sikt. Även på den punkten var
1959 års utredning ensidig och missvisande.
Också av det skälet är en ny
utredning utomordentligt önskvärd.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Orsaken till att jag
blandar mig i den här debatten är närmast,
att jag skulle vilja passa på tillfället
att framställa ett par frågor till
justitieministern.

Först vill jag deklarera, att jag ännu
inte lyckats bilda mig en alldeles bestämd
personlig mening om Kumlaanstalten
och dess storlek. Jag har visserligen
under de senaste 20 åren besökt
och studerat åtskilliga fångvårdsanstalter,
större och mindre, men tyvärr ännu
inte haft tillfälle att se Kumlaanstalten.
Inte heller tror jag att det räcker
att gå igenom den anstalten för att
komma till någon uppfattning om hur
problemet skall lösas.

Det är mycket som talar för herr
Ahlmarks uppfattning — som jag förmodar
att justitieministern också i
stort sett instämmer i ■—- att man helst
skulle ha önskat något mindre anstalter
än den i Kumla. Det var ju ändå
under förarbetet till den anstalten ett
önskemål, att man inte skulle göra den
fullt så stor, fastän de ekonomiska
aspekterna kom in.

Däremot är det högst ovisst hur pass
mycket en minskning av anstaltens
storlek betyder för behandlingsresultatet.
Man kan säga som herr Ahlmark,
att en minskning alltid är ett plus, och
därför bör vi satsa på mindre anstalter.
Mycket goda skäl finns säkert för den
uppfattningen. Men jag tror att problemet
är betydligt större.

Justitieministern säger att det i själva
verket är två anstalter i Kumla —
i mitten har man lokaler för administration
och ekonomi och på vardera sidan
byggnader för de två anstalterna. Då
vill jag fråga justitieministern, om under
det dagliga arbetet i verkstäderna
de intagna från dessa två skilda anstalter
blandas med varandra. Jag menar
nämligen att problemet inte bara gäller
hur många intagna man har på en anstalt
utan också riskerna för att olika
grupper intagna påverkar varandra i

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Ang. lämplig storlek av kriminalvårdsanstalter

olämplig riktning under anstaltsvistelsen;
detta senare är lika viktigt.

Om man tillsätter en utredning —
som herr Ahlmark föreslår och som jag
i och för sig tror skulle vara nyttig —
återstår frågan om det löser hela problemet.
Förmodligen skulle utredningen
säga, att vissa skäl talar för att något
mindre anstalter vore av ett visst
värde ur behandlingssynpunkt — men
vet vi egentligen mycket mer än vad
som kan sägas på detta obestämda sätt?
Den stora olägenheten är väl att vi vet
så förtvivlat litet om vad som betyder
någonting i fråga om anordningarna
för resocialiseringen under och efter
anstaltsvistelsen.

Då kommer min andra fråga till justitieministern.
I våras avslogs ju motioner
från folkpartihåll om ett särskilt
institut för behandlingsforskning. Däremot
föreslog justitieministern vissa
åtgärder för att stödja behandlingsforskning
— i och för sig goda, fastän
jag kanske tycker att de inte var tillräckliga.
Min fråga blir då: Har justitieministern
tagit något initiativ för att
denna behandlingsforskning skall kunna
inriktas även på den speciella aspekten
om betydelsen av anstalternas storlek
och närmare utformning för resocialiseringsmöjligheten?
Jag föreställer
mig nämligen att den av herr Ahlmark
föreslagna utredningen — ett förslag
som jag alltså stöder — skulle komma
till det resultatet att man inte kan svara
något mera bestämt på frågan om
anstalternas utformning utan att bedriva
en hel del ganska tidsödande forskning.
Vi har visserligen vissa resultat
från behandlingsforskningen beträffande
ungdomsvårdsskolorna, men just beträffande
det äldre klientelet är väl de
framlagda resultaten ännu rätt begränsade.

Herr talman! Det är dessa två frågor
som jag är angelägen att få svar på.
Min första fråga är alltså: Blandas de
intagna från de två anstalterna under
det dagliga arbetet? Och den andra:
Har man tagit några initiativ från justi -

tieministerns sida för att inrikta den
behandlingsforskning, som ju ändock
förekommer, speciellt på frågan om
anstalternas utformning ur resocialiseringssynpunkt? Herr

statsrådet KLING:

Herr talman! Jag tror att jag uttrycker
de få närvarandes tacksamhet till
herr Ahlmark över att han beslöt sig
för att inte läsa upp alla remissyttranden
över detta kommittéförslag.

Herr Ahlmark frågade mig vad det
är som hindrar att jag tillsätter en ny
kommitté. Jo, helt enkelt den omständigheten
att vi har en kommitté där
våra främsta experter redan sitter och
som kan kompletteras på de punkter
som jag tidigare nämnde. Det är helt
överflödigt att sätta upp en helt ny
kommitté som skall börja arbetet från
början.

När herr Ahlmark talar om betydelsen
av de intagnas kontakter med anstaltschefen,
måste jag fråga mig: Hur
liten skall anstalten egentligen vara för
att några ordentliga kontakter skall
kunna förekomma? Jag föreställer mig
att vi då kommer ner i en anstaltsstorlek
som motsvarar ungefär våra öppna
anstalter.

Därmed är jag inne på en annan fråga
som jag tycker att herr Ahlmark
också borde beakta. När herr Ahlmark
talar om resocialiseringssynpunkten, så
förbiser han att de intagna regelmässigt
förs över till små öppna anstalter kanske
redan efter ganska kort tid. Jag
hade härom dagen ett nådeärende, där
vederbörande hade avtjänat ungefär tre
månader av ett straff på ett år och fyra
månader, då han överfördes till en öppen
anstalt.

Beträffande herr Ernulfs första fråga
om de intagna från de som jag kallar
två skilda anstalterna blandas under
det dagliga arbetet, så är svaret ett
klart nej. Jag sade att det är helt skilda
anstalter, och det innebär att någon
sammanblandning över huvud taget
icke förekommer.

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Om åtgärder för ett snabbare remissförfarande mellan myndigheterna

Beträffande behandlingsforskningen
så är det ett område som ligger utanför
min domvärjo. Jag vågar därför
inte uttala mig om det redan nu har
skett någon inriktning av den på detta
aktuella problem.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag förstår att justitieministern
är glad över att jag inte
läste upp innehållet i de här remissvaren,
ty praktiskt taget samtliga innebär
ju en svidande kritik mot utbyggnaden
av stora fångvårdsanstalter. Det
kan vi alltså gemensamt konstatera
utan att jag behöver läsa upp remisssvaren.

Herr Kling frågade mig hur små anstalterna
skall vara för att man skall
få en god kontakt mellan styresmannen
och de enskilda intagna. Troligen
kommer man väl ner — det säger
många experter — till en anstaltsstorlek
på 50—60 personer. Detta är naturligtvis
en sak som den utredning, som
vi tydligen inte får, skulle ha utrett.
Jag tror att det kanske är rimligt att
de slutna sidoanstalterna i de olika räjongerna
blir av en sådan storleksordning.
Men det är naturligtvis svårt att
binda sig innan man sett vad en utredning,
som bygger på att undersöka
rehabiliteringsfaktorerna, säger. Det är
ju tyvärr den utredningen som vi inte
kommer att få.

Herr Kling säger att många interner
ganska snabbt förs över till mindre
sidoanstalter inom räjongen. Ja, det är
riktigt. Men de planer som vi hittills
har arbetat efter — och det har väl
gjorts någon justering av dem under
den här debatten — skulle leda till att
en majoritet av de intagna på slutna
fångvårdsanstalter skulle sitta på de
fyra—fem planerade jätteanstalterna.
Låt mig säga att det i dag finns cirka
3 500 intagna på slutna fångvårdsanstalter,
och att vi skulle få fyra å fem
jätteanstalter! Det skulle alltså bli en
majoritet av de intagna som skulle
sitta på sådana stora anstalter.

Jag är ledsen att herr Kling inte riktigt
fattat innebörden i kritiken av
hans förslag att komplettera fångvårdens
byggnadskommitté och endast på
det sättet få en utredning. Vi har en
kommitté, säger herr Kling. Men fortfarande
är det så att en stor majoritet i
denna kommitté var densamma som lade
fram de tidigare förslagen. De kan förväntas
vara prestigemässigt och i övrigt
bundna till dessa förslag. Man skall
inte låta samma människor granska sina
tidigare åsikter. Då är det bättre, från
allmän synpunkt, att låta nya personer
göra den granskningen. Men det vill
herr Kling inte gå med på.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag kanske uttryckte
mig litet oklart när jag framförde mitt
tack. Det avsåg inte att slippa höra
innehållet, utan det hade mera avseende
på tidpunkten.

När herr Ahlmark säger att man
kanske skulle vara tvungen att gå ner
till 50—60 platser på anstalterna för
att få denna kontakt, så stämmer det
ganska bra med den uppfattning som
jag uttalade i interpellationssvaret, där
jag sade att fördelarna med de små anstalterna
till icke ringa del går förlorade
redan vid ett platsantal som överstiger
50—70.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om åtgärder för ett snabbare remissförfarande
mellan myndigheterna

Ordet gavs därpå ånyo till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
KLING, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Per Jacobssons (fp) interpellation
om åtgärder för ett snabbare
remissförfarande mellan myndigheterna,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Per Jacobsson
har frågat statsministern, om han är

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Om åtgärder för ett snabbare remissförfarande mellan myndigheterna

villig att medverka till en undersökning
som kan leda till åtgärder i syfte
att åstadkomma ett snabbare remissförfarande
mellan departement, ämbetsverk
och myndigheter och därigenom
möjliggöra kortare handläggningstid av
ärenden som påkallar myndighets avgörande.

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

Remissförfarandet är ett betydelsefullt
led i utredningen av förvaltningsärenden.
Det är ett medel för beslutsmyndigheten
att få fram ett tillförlitligt
underlag för sina beslut och att tillgodogöra
sig speciell sakkunskap som
finns hos andra myndigheter eller institutioner.
Både från de enskildas och
från samhällets synpunkt är det av
värde att beslutsmyndigheten tar sådana
kontakter genom remisser. Görs
inte det, kan den enskildes rättssäkerhet
komma i fara och det kan riskeras
att samhällets resurser på grund av
bristande samordning inte blir utnyttjade
på det mest effektiva och ändamålsenliga
sättet.

Men det är betydelsefullt att remiss
inte sker i andra fall eller i vidare omfattning
än vad som är av behovet påkallat.
Detta kommer till uttryck bl. a.
i ett cirkulär den 5 juni 1931 till statens
förvaltande myndigheter. Där föreskrivs
att myndigheterna, innan de
inhämtar yttrande från myndighet eller
annan, skall noga pröva behovet av
remiss. Myndigheterna bör enligt cirkuläret
särskilt iaktta bl. a. att yttrande
inte infordras i vidare omfattning
eller från andra än som är nödvändigt
för ärendets utredning. Svar skall
enligt cirkuläret avges så skyndsamt
som förhållandena medger. Det åligger
den remitterande myndigheten att övervaka
att remissvaren kommer in i tid.
Det kan tilläggas att en viss kontroll
över att alltför långdragna remissförfaranden
inte förekommer utövas genom
JK:s granskning av de balansförteckningar
som statsmyndighet har att lämna
till JK.

Under senare år har man såväl inom
statsdepartementen som inom underlydande
myndigheter vidtagit olika åtgärder
för att minska handläggningstiden
och förenkla förfarandet i förvaltningsärenden.
Jag vill särskilt hänvisa
till de uppgifter om rationaliseringsåtgärder
på länsstyrelsernas verksamhetsområde
som i våras lämnades
av statsrådet Lundkvist i ett interpellationssvar
i denna kammare till herr
Fälldin.

Remissförfarandet ägnas betydande
uppmärksamhet i det betänkande om
förvaltningsförfarandet som besvärssakkunniga
lade fram år 1964. Där föreslås
att närmare bestämmelser i ämnet
tas upp i en lag om förvaltningsförfarandet.
En särskild arbetsgrupp
inom justitiedepartementet har i uppdrag
att på grundval av besvärssakkunnigas
förslag och remissyttrandena
över detta utarbeta förslag till vissa
grundläggande lagbestämmelser om förvaltningsförfarandet.
Bestämmelser om
bl. a. remissförfarandet kommer att ininflyta
i det lagförslag som beräknas
bli framlagt av arbetsgruppen om några
månader.

Av vad jag här har anfört torde
framgå att några ytterligare åtgärder
beträffande remissförfarandet f. n. inte
är påkallade.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på min interpellation.

Jag vill omedelbart instämma i vad
statsrådet säger inledningsvis, nämligen
att remissförfarandet »är ett betydelsefullt
led i utredningen av förvaltningsärenden»
och att det är viktigt att beslutsmyndigheten
på den vägen söker
få fram ett tillförlitligt underlag för
sina beslut. Det är säkerligen också av
stor betydelse när det gäller att i möjligaste
mån tillvarata den enskildes
rättssäkerhet.

Så långt är vi alltså överens. Av svarets
fortsättning får jag närmast det in -

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Om åtgärder för ett snabbare remissförfarande mellan myndigheterna

trycket, att statsrådet anser nu rådande
förhållanden tillfredsställande, och det
utmynnar också följdriktigt i slutsatsen
att några ytterligare åtgärder beträffande
remissförfarandet för närvarande
inte är påkallade. På den punkten känner
jag behov av att sätta ett par frågetecken.

Jag liar i min interpellation framhållit
att nuvarande system ofta innebär
exempelvis att de enklaste besvärsärenden
kan vandra remissvägen i åratal
och helt enkelt bli liggande i en
skrivbordslåda tills de så småningom
blir föremål för avgörande. Ofta är dessa
ärenden av sådan art att långa dröjsmål
kan betyda kostnader och olägenheter
för de parter som berörs.

Det är alltså tidsutdräkten, senfärdigheten
i ärendenas handläggning, framför
allt när det gäller besvärsärenden,
ofta föranledd av ett omständligt remissförfarande,
som vållar bekymmer
och som jag i första hand vill påtala.
Att här lurar en fara kan, inbillar jag
mig, ingen på allvar bestrida. Frågan
är hur man skall kunna komma till
rätta med detta besvärliga problem.

Ju mera inrutat vårt samhälle blir,
ju flera lagar och föreskrifter vi får
att rätta oss efter, desto större blir denna
fara. Jag är angelägen att betona
att jag i detta fall inte riktar några anklagelser
mot den sittande regeringen;
jag tror att detta är ett bekymmer som
varje politisk regim kommer att få brottas
med och ständigt följa med uppmärksamhet,
även om riskerna självfallet
blir större ju mera detaljreglerad
samhällsapparaten är och ju mera begränsad
den enskildes rörelsefrihet blir.

Statsrådet påpekar alldeles riktigt, att
det är betydelsefullt att remiss inte sker
i vidare omfattning än vad som är av
behovet påkallat, och hänvisar till ett
cirkulär som utfärdats den 5 juni 1931
till statens förvaltande myndigheter.
Jag har läst detta cirkulär och finner
att det innehåller många förträffliga
råd, men jag känner mig inte särskilt
övertygad om att vad som sades i Svensk

författningssamling nr 212 och nr 213
år 1931 har någon större aktualitet för
den generation av ämbetsmän som i dag
har att ta befattning med huvudparten
av ärendena inom den svenska statsförvaltningen.

Statsrådet hänvisar till det betänkande
som besvärssakkunniga lade fram år
1964. I detta anföres bl. a. följande:
»När den beslutande myndigheten är
överordnad den myndighet, som skall
yttra sig, är den berättigad att angiva
viss tid, inom vilken yttrande skall avgivas.
Att yttrande skall avgivas, så
snart det med hänsyn till andra göromål
är möjligt, följer av de allmänna
kraven på god ordning inom förvaltningen.
I lagförslaget har uttryckligen
angivits, att hänvändelse, därest hinder
icke möter, skall efterkommas utan
dröjsmål. Tydligt är ock att hänsyn bör
tagas till önskemål om särskilt snabb
behandling, som kunnat uttalas av myndigheten.
»

Vad vi här diskuterar är ju främst
hur man skall kunna nå fram till ett
smidigare och snabbare förfarande, inte
minst i fråga om besvärsärenden av
olika slag som rör enskilda, kommuner
och andra. Jag gör gällande att den ordning
vi liar på detta område inte är
tillfredsställande, och jag skulle kunna
stå till tjänst med exempel som verkligen
är belysande. Jag skall inte belasta
kammarens tid med några åskådningsexempel
just nu, men jag skulle
tro att var och en som har någon erfarenhet
i detta avseende skulle kunna
lämna värdefulla bidrag till belysning
av situationen på detta område.

Olägenheterna begränsar sig inte bara
till att allmänheten får vänta på besked.
Ju längre man får vänta desto
vanligare blir det att vederbörande person
eller organ försöker få sina ärenden
behandlade med förtur, därför att
just deras ärende är så särskilt brådskande.
Trappspringet i kanslihuset, hos
länsstyrelserna och i ämbetsverken gäller
säkerligen i stor utsträckning just
sådana ärenden.

Torsdagen den 2 november 1967 Nr 40 33

för ett snabbare remissförfarande mellan myndigheterna

Om åtgärder

Häri ligger också en fara. Det är väl
inte alldeles tvärsäkert att den som
lugnt bidar sin tur — som kanske inte
har möjlighet att anlita t. ex. en riksdagsman
för att sätta skräck i vederbörande
— har ett mindre viktigt ärende.
Att även personliga förbindelser
någon gång kan spela en roll kan väl
knappast heller bestridas.

Jag upprepar vad jag inledningsvis
sade, att jag av svarets allmänna formuleringar
närmast får det intrycket
att statsrådet anser rådande förhållanden
tillfredsställande och att den fråga
jag ställt följaktligen måste anses omotiverad.
Om detta är riktigt betyder det
självfallet att vi inte är överens.

Jag inser till fullo värdet av att den
enskildes krav på rättssäkerhet i möjligaste
mån blir tillgodosett. I det avseendet
tror jag verkligen att våra myndigheter
och ämbetsmän är förtjänta
av ett högt betyg. Jag inser också att
en avvägning ofta måste göras mellan
kravet på garantier för riktiga resultat
och kraven på billighet, snabbhet och
enkelhet i handläggningen.

Just detta — snabbhet och enkelhet
i handläggningen. Vi är i allmänhet så
förtvivlat tungfotade och formella. Ambitionen
att kunna presentera skriftliga
besked tjänstevägen skulle säkerligen i
många fall med fördel kunna bytas ut
mot ett enklare förfarande utan att säkerheten
därför behövde eftersättas. Av
svaret framgår att en arbetsgrupp inom
justitiedepartementet har i uppdrag att
utarbeta förslag till vissa grundläggande
lagbestämmelser om förvaltningsförfarandet.
Jag hoppas att denna översyn
skall ge anvisningar som kommer att
möjliggöra större snabbhet och smidighet
i handläggningen av ärenden som
påkallar myndighets avgörande.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! När jag avslutade mitt
interpellationssvar med att säga att jag
för närvarande inte fann ytterligare åtgärder
påkallade var det med hänvis 3

Första kammarens protokoll 1967. Nr 10

ning till att en arbetsgrupp inom departementet
arbetar med bl. a. denna
fråga.

Jag vet inte om det cirkulär, som jag
åberopade och som är från 1931, saknar
aktualitet för dagens ämbets- och
tjänstemän. I varje fall har väl herr Per
Jacobssons interpellation åter aktualiserat
frågan och därför var kanske frågan
motiverad.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja göra ett
litet tillägg.

Här är det såvitt jag förstår främst
fråga om att få en viss praxis att slå
igenom i arbetsmetodiken inom skilda
sektorer i statsförvaltningen.

I besvärssakkunnigas utlåtande, som
jag nyss citerade, säges att när en beslutande
eller överordnad myndighet
skall yttra sig är den berättigad att
ange en viss tid inom vilken yttrande
skall avges.

Jag vill nu ställa den direkta frågan:
I vilken utsträckning sker detta?

Vi vet att remisstiden kan bli ganska
knapp för olika verk och myndigheter
som skall yttra sig över exempelvis
statliga utredningar o. d., och vederbörande
har att rätta sig därefter. Skulle
man inte komma en bra bit på väg om
man konsekvent genomförde den metoden,
att den myndighet som skall besluta
i ett ärende också bestämmer att
svaret skall vara inne inom en viss tid,
i den mån ärendet behöver remitteras?

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! När det gäller förslag
från utredningar är regeln den att en
viss remisstid fastställes. Beträffande
andra ärenden förfar man nog inte så
ofta på detta sätt. Om ärendet är av
brådskande natur skall givetvis iakttas
att den överordnade myndigheten bestämmer
en viss remisstid.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 150, med förslag till tulltaxa,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
motionen nr 884.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

143, med förslag till förordning
om studiemedelsavgifter, m. m.;

nr 156, angående godkännande av
1967 års vetekonvention och 1967 års
konvention om livsmedelshjälp;

nr 157, angående fortsatt omorganisation
av televerket, m. m.;

nr 158, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv;

nr 159, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 24 § 1 mom. och 39 §
civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr
74); samt

nr 161, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 april 1956 (nr
86) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om vissa ändringar
i bankoreglementet.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 885, av herr Anderson, Carl Albert,
m. fl.,

nr 886, av herr Anderson, Carl Albert,
m. fl.,

nr 887, av herr Lundström m. fl.,
lir 888, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl.,

nr 889, av herr Persson, Yngve, och
nr 890, av herr Sundin m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 141, med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.22.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 3 november 1967

Nr 40

Fredagen den 3 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 26
nästlidne oktober.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 143,
med förslag till förordning om studiemedelsavgifter,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 156, angående godkännande av
1967 års vetekonvention och 1967 års
konvention om livsmedelshjälp.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 157, angående fortsatt omorganisation
av televerket, m. in.; och

nr 158, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 159, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 24 § 1 mom. och 39 §
civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr
74); samt

nr 161, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 april 1956 (nr
86) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
motionerna nr 885—890.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige i riks -

banken inkommit framställning om vissa
ändringar i bankoreglementet, hänvisades
framställningen till bankoutskottet.

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse, nr 164, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades, att Kungl. Maj:t
beslutat, att meddelande enligt § 56
riksdagsordningen skulle göras till riksdagen
om Sveriges handelspolitik,
ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren av
statsrådet Wickman och i andra kammaren
av statsrådet och chefen för
handelsdepartementet Lange.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att han i anslutning till den nu föredragna
skrivelsen finge tillkännagiva,
att enligt överenskommelse med herr
statsrådet Wickman det i skrivelsen avsedda
meddelandet komme att lämnas
vid kammarens sammanträde tisdagen
den 7 november.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av motioner angående
rätten att utbekomma allmänna
handlingar i stadsplaneärenden m. m.;
samt

nr 53, i anledning av motioner om
grunderna för fastställande av antalet
landstingsmän;

statsutskottets utlåtanden:

nr 135, i anledning av motioner om
upprustning av militära förläggningslokaler; -

Nr 40

Fredagen den 3 november 1967

Meddelande ang. enkel fråga

nr 136, i anledning av motioner om
återkallande av förordnande för värnpliktigt
befäl;

nr 137, i anledning av motion om
slopande av långresor med örlogsfartyget
Älvsnabben;

nr 138, i anledning av motioner om
utnyttjandet av yrkesskolans resurser;

nr 139, i anledning av motioner om
avveckling av statsbidraget till Svenska
diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
m. m.;

nr 140, i anledning av motioner om
inrättande av ett statligt korrespondensinstitut; nr

141, i anledning av motioner om
skoldemokrati;

nr 142, i anledning av motioner om
översyn av folkhögskolestadgan;

nr 143, i anledning av motioner angående
utbildningen av yrkeslärare i
klädsömnad;

nr 144, i anledning av motion om beredande
av plats för SECO i skolöverstyrelsens
styrelse m. in.; samt

nr 145, i anledning av motioner angående
kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om åtgärder
mot diskriminering i internationell
sjöfart;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 9 juni 1967
(nr 532) om ändring i 17 kap. handelsbalken;
samt

nr 57, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 juni 1951
(nr 308) om ekonomiska föreningar,
m. in.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 55, i anledning av väckta motioner
om ersättning av statsmedel vid förlust
på grund av ingripande enligt bekämpningsmedelsförordningen; nr

58, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen
den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel, jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 59, i anledning av väckta motioner
om förtidspension åt hemmadöttrar
in. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 51, i anledning av väckta motioner
om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt
av utländska motorfordon genom
tullverkets försorg;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändringar i jaktlagstiftningen,
jämte motioner i ämnet;
samt

nr 53, i anledning av motion angående
handeln med småfågelungar och fågelägg;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 33, i anledning av väckta motioner
om utredning angående domänverkets
organisation; samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av
viss staten tillhörig mark.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Werner (vpk) till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet: »Vill
Statsrådet uttala sig om möjligheterna
att övervinna hindren för import av
grammofonskivor av högt konstnärligt
värde från länder med vilka Sverige
icke upprätthåller diplomatiska förbindelser?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

Tisdagen den 7 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Justerades protokollet för den 27
nästlidne oktober.

Ang. Sveriges handelspolitik

Herr statsrådet WICKMAN erhöll ordet
för att framföra det i Kungl. Maj:ts
skrivelse nr 164 avsedda meddelandet
och anförde därvid:

Herr talman! Sett från handelspolitisk
synpunkt har det år som nu går
mot sitt slut varit händelserikt. Det inleddes
med genomförandet av den tullfria
marknaden för industrivaror inom
EFTA. Ett av de mål som EFTA-samarbetet
tagit sikte på var därmed uppnått
— tre år tidigare än vad som ursprungligen
beräknats. Det fortsatte
med intensifierade förhandlingar i Kennedy-ronden,
vilka gav till resultat den
mest omfattande överenskommelse om
tullsänkningar som hittills uppnåtts.
Det kom därefter att domineras av de
förnyade ansträngningarna att söka få
till stånd en lösning av integrationsproblemen
i Västeuropa. Jämsides därmed
har arbetet på att förbättra utvecklingsländernas
ekonomiska och handelspolitiska
läge fortgått i olika internationella
organ.

Det 80-tal länder som samarbetar i
det allmänna handels- och tullavtalet,
GATT, svarar tillsammans för omkring
fyra femtedelar av världshandeln. Den
sänkning av tullarna som Kennedyförhandlingarna
ledde fram till — beräknad
till genomsnittligt över 35 procent
på industrivarorna -—• innebär således
ett mycket betydande framsteg
för en frigörelse av handeln på världsvid
basis. För oss i Västeuropa innebär

utgången av Kennedy-ronden samtidigt
lättnader i effekterna av den diskriminering
som under senare år blivit alltmer
kännbar genom Västeuropas uppdelning
i två handelsblock. U-länderna
vinner vissa fördelar på industrivaruområdet
men gör i en helhetsbedömning
mindre vinster än industriländerna.
En orsak till detta är att råvarorna,
som oftast inte är belagda med tull, tar
en mycket stor andel av deras export.
Det jämförelsevis sämre utfallet för utvecklingsländernas
del gör det än angelägnare
att öka ansträngningarna för
att främja deras exportutveckling. Särskilt
FN:s handels- och utvecklingskonferens
i New Delhi i februari och mars
bör erbjuda industriländerna tillfällen
till aktiva insatser.

Det var inte utan svårigheter som
Kennedy-förhandlingarna kunde bringas
till ett framgångsrikt slut. De kunde
inledas först efter mycket segslitna diskussioner
och omfattande tekniska utredningar.
Vid flera tillfällen hotades
förhandlingarna av sammanbrott. Så
sent som i slutet av förra året — bara
drygt ett halvår innan den amerikanska
förhandlingsfullmakten skulle utgå
— var situationen bekymmersam. Det
är ingen tvekan om att det beslut som
de nordiska länderna vid den tidpunkten
fattade om att gå fram gemensamt
under en enda huvudförhandlare bidrog
till att leda in arbetet i ett avgörande
förhandlingsskede. Det var ett i
många avseenden betydelsefullt politiskt
beslut. Det bars upp av en fast
gemensam viljeinriktning. Resultatet av
förhandlingarna visar vikten av det
nordiska samarbetet och det gemensamma
handelspolitiska uppträdandet.

För Sveriges del innebär de uppnådda
tullsänkningarna betydande fördelar.
De växlar emellertid för olika län -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
der eller länderområden och för olika
branscher. Men en vägning av resultaten
ger sammantaget en mycket gynnsam
bild. Den uppfattningen har också
kommit till uttryck från näringslivets
sida, sedan man där haft möjligheter
att närmare studera resultaten och
kunnat skaffa sig en samlad överblick.

Det är värt notera att tullsänkningarna
på EEC-marknaden till betydande
delar inneburit halveringar av gällande
tullar på varuområden som är av särskilt
intresse för oss och att bara 3 procent
av den svenska exporten till EEC
av sådana industrivaror som kunnat
göras till föremål för tullsänkning helt
undantagits. Också på den växande
amerikanska marknaden kommer den
svenska exporten att få betydande tulllättnader
liksom på andra utomeuropeiska
industrimarknader.

Från svensk sida har gjorts åtaganden
som innebär tullsänkningar eller
bindning av gällande tull eller tullfrihet
för ett stort antal positioner i den
svenska tulltaxan. Ställningstagandena
gjordes i nära samråd med representanter
för de skilda branscherna samt
i viktigare fall efter föredragning för
handelspolitiska rådet. Totalresultatet
som redovisas i en nyligen framlagd
proposition måste anses väl balanserat.

Även om goda resultat uppnåtts i
Kennedy-ronden måste vi fortsätta strävandena
till en ytterligare frigörelse av
världshandeln. Inom GATT, som spelar
en central roll i detta sammanhang, bör
särskild uppmärksamhet ägnas åt sådana
frågor som handeln med u-länderna,
avskaffande av icke-tariffära handelshinder
och handeln med jordbruksvaror.
Vid det förestående GATT-mötet
ges redan denna månad en möjlighet
att aktualisera dessa frågor.

Ett oroande tecken för en utveckling
mot eu friare världshandel utgör de
protektionistiska tendenser som gjort
sig gällande i Förenta staterna under
den senaste tiden. Dessa yttringar av
protektionism har föranlett en nordisk
demarche hos den amerikanska rege -

ringen. Också vid EFTA:s ministerrådsmöte
i Lausanne uttalades oro över dessa
tendenser. Ministrarna sade sig emellertid
hysa tillit till att utvecklingen
mot avskaffande av handelshinder skulle
komma att vidmakthållas så att man
skulle komma i fullt åtnjutande av Kennedy-rondens
resultat och upprätthålla
dynamiken i utvecklingen mot en ytterligare
frigörelse av världshandeln
till alla länders fromma.

När riksdagen senast diskuterade de
europeiska integrationsfrågorna — det
var i en interpellationsdebatt den 29
maj — hade den brittiska regeringen,
följd av den danska och irländska, ansökt
om förhandlingar om medlemskap
i EEC. Den svenska regeringen förklarade
i denna debatt att den för sin del
inte hade tagit slutgiltig ställning till
vare sig tidpunkten eller formen för en
ansökan om förhandlingar med EEC.
Det betonades emellertid att vi önskade
en så snar och nära anslutning till en
europeisk stormarknad som möjligt utan
att ge avkall på vår neutralitetspolitik.

Regeringen betonade också att den
sökte finna en handlingslinje som omfattades
av riksdagens alla partier och
att ett eventuellt beslut under en tidpunkt
då riksdagen inte var samlad
skulle föregås av överläggningar med
utrikesnämnden. Dessa skulle ha till
syfte att nå samförstånd om tidpunkten
för och innehållet i en svensk framställning
till EEC.

Vid denna tidpunkt förväntade vi oss
att Norge under sommaren skulle följa
de tidigare nämnda staterna med en
begäran om förhandlingar med EEC
om medlemskap.

Några veckor senare bekräftades att
Norge skulle lämna in en sådan ansökan
troligen under senare hälften av
juli. I det läget fann regeringen det
vara önskvärt att höra utrikesnämnden
och ett sammanträde utlystes till den
7 juli.

Vid detta sammanträde förklarade
regeringen att den noga övervägt frågan
om också Sverige skulle göra en

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

framställning hos EEC om förhandlingar
om en anslutning.

Med hänsyn till att så många EFTAländer
och särskilt — efter beslut i
Norge — två nordiska länder var för
sig manifesterat sin vilja att komma till
förhandlingar ansåg regeringen övervägande
skäl tala för att även vi borde
låta höra av oss på ett mera direkt sätt
än i den avsiktsdeklaration som regeringen
avgav den 2 maj. Vi hoppades
därmed också kunna vinna den enighet
mellan partierna som vi uppriktigt strävade
efter och i riksdagen uttryckligen
förklarat oss vilja ha.

Någon skriftligt utformad framställning
förelåg inte vid detta sammanträde.
Regeringen var angelägen att innan
den formulerade sin ansökan först höra
utrikesnämndens uppfattning om den
principiella uppläggningen i en svensk
framställning.

Det var för regeringen självklart att
en ansökan måste utformas på ett sådant
sätt att den samtidigt som den betonade
vårt starka intresse av att delta
i arbetet för en lösning av de ekonomiska
samarbetsproblemen i Västeuropa
inte lämnade något tvivel på vår
vilja att fullfölja neutralitetspolitiken.

Regeringen erinrade om att vid tidpunkten
för vår associationsansökan,
1961—1962, riksdagens partier var helt
överens om de förbehåll som vi på
grund av vår neutralitetspolitik ansåg
oss vara tvungna att göra. De gällde
rätten att själva ingå avtal på handelns
område med tredje land, rätten att säkerställa
försörjningen i händelse av
avspärrning och rätt att exempelvis vid
krig eller allvarliga krislägen sätta avtalet
helt eller delvis ur kraft. Det förelåg
också enighet om den motivering
dessa förbehåll gavs i förklaringen inför
ministerrådet i juli 1962.

1961—1962 fann regeringen — i ett
läge där vi hade att välja mellan att låta
vår ansökan gälla antingen association
eller medlemskap — att en medlemskapsansökan
inte kunde anses förenlig med
vår neutralitetspolitik. Denna uppfatt -

Ang. Sveriges handelspolitik
ning delades av centerpartiet. De politiska
målen utgjorde starka drivkrafter
vid bildandet av EEC, och i en rad auktoritativa
uttalanden från EEC-håll förbands
medlemskapet med ett långtgående
politiskt samarbete av en art som
enligt vår uppfattning inte lät sig förenas
med neutralitetspolitiken. Den
schweiziska samlingsregeringen och
den österrikiska koalitionsregeringen
kom till samma slutsatser som den
svenska regeringen.

En ansökan om medlemskap i dagens
läge skulle minska tilltron till viljan
att konsekvent fullfölja den svenska
neutralitetspolitiken, eftersom vi 1961—
1962 med hänsyn till neutraliteten begärde
förhandlingar om association.
Den svenska neutralitetspolitiken ligger
fast. Någon förändring har inte skett.
De tidigare angivna neutralitetsförbehållen
måste enligt vår mening tillmätas
samma vikt i dag som för fem år
sedan. Det gäller såväl vid en association
som vid ett medlemskap.

Det har gjorts gällande att de politiska
momenten i EEC-samarbetet numera
skjutits så långt i bakgrunden att
det vore möjligt även för en neutral
stat att ingå som medlem i Gemenskapen.
Det finns emellertid inte några belägg
för detta. Tvärtom har flera ledande
statsmän i EEC-staterna under den
senaste tiden gjort uttalanden, i vilka
det politiska momentet i EEC-samarbetet
starkt betonats.

Mot bakgrund av faktiska händelser
inom EEC —- främst Luxemburg-uppgörelsen
i januari i fjol, som bromsade
en utveckling i överstatlig riktning —
vill regeringen ändå på förhand inte
utesluta möjligheten av att EEC-samarbetet
tagit en något annan riktning.

Genom att hålla formen för en svensk
anslutning öppen i vår framställning
till EEC ser vi en möjlighet att komma
till tals och få närmare klarhet om den
för oss med hänsyn till neutraliteten
tänkbara anslutningsformen.

Regeringens ställningstagande till
förmån för en öppen ansökan fick stöd

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
av centerpartiet. Trots den kritik som
från folkpartiets sida riktades mot regeringens
hållning efter utrikesnämndens
sammanträde den 7 juli anslöt sig
även folkpartiet vid nämndens andra
sammanträde den 26 juli till regeringens
linje.

Skrivelsen lämnades till Gemenskapen
den 28 juli, två dagar efter den
norska.

Redan i vår associationsansökan
1961—1962 framhöll regeringen att vi
från svenskt håll önskade få till stånd så
omfattande, nära och varaktiga ekonomiska
förbindelser med Gemenskapen
som möjligt. Denna önskan är lika
stark i dag som för fem år sedan. Det
har uttryckligen förklarats av regeringen
vid ett flertal tillfällen. Vår aktivitet
både inom och utom EFTA att
söka ett närmande till EEC utgör påtagliga
uttryck för denna vår vilja. Vi
är övertygade om att vinsterna av ett
nära ekonomiskt samarbete mellan länderna
i vår del av världen skulle bli
stora och komma alla deltagande parter
till godo.

Vi är sålunda beredda till ett djupgående
ekonomiskt samarbete med
EEC-länderna. Men det måste ske i former
som är förenliga med vår neutralitetspolitik.
Genom att nu inge en öppen
ansökan fullföljer vi vår handlingslinje
från 1961—1962.

Sedan en månad tillbaka föreligger
i form av en rapport från EEC-kommissionen
i Bryssel den första officiella
reaktionen på de framställningar som
gjorts av Storbritannien, Irland, Danmark,
Norge och Sverige. Denna rapport
behandlas nu av ministerrådet.
Den ägnades en första granskning vid
rådets sammanträde i slutet av oktober.

Rapporten rekommenderar fullt medlemskap
som den bäst lämpade samarbetsformen
för utvecklade industriländer.
Den framhåller samtidigt att
medlemskap inte kan vinnas utan godtagande
av de politiska målen. Rapporten
hänvisar i detta sammanhang till
Rom-fördragets inledning, som — i

rapportens ord — bringats i erinran
vid stats- och regeringschefsmötet i
Bonn i juli 1961 och i Rom i maj 1967.
Det heter i rapporten att för Sveriges
del kan medlemskap övervägas endast
om förhandlingar med detta land utvisar
att landet är i stånd att utan reservationer
acceptera Gemenskapens
politiska syften.

Kommissionsrapp orten är ett viktigt
dokument men det vore ändå förhastat
att av den dra alltför bestämda slutsatser
om Sveriges möjligheter att på
sikt få en tillfredsställande uppgörelse
med EEC. Det slutliga avgörandet i
frågan om en utvidgning av Gemenskapen
liksom i frågan om anslutningsformerna
ligger hos ministerrådet.

Vid ministerrådsmötet välkomnade
den tyske utrikesministern Sveriges ansökan.
Han konstaterade att den svenska
neutraliteten ställer vissa problem
med hänsyn till de politiska målen hos
Gemenskapen. Samtidigt uttalade han
förståelse för önskan att inte äventyra
den nordiska industrimarknaden. Mot
denna bakgrund förordade den tyske
utrikesministern att klarläggande kontakter
skulle tas mellan kommissionen
och Sverige. Regeringen vill uttala sin
uppskattning av det tyska intresset för
Sveriges framtida förbindelser med
EEC.

Vi vet ännu inte om EEC:s ministerråd
är berett att ta upp de förhandlingar
som begärts av tidigare i detta
anförande angivna länder.

Den svenska regeringen kommer att
fullfölja den kurs den intagit i integrationsfrågan.
Vi kommer att fortsätta
ansträngningarna att finna en lösning
på problemen. Vi önskar en så bred
lösning som möjligt. Det vore djupt
olyckligt om dessa problem skulle angripas
på ett sådant sätt att det försvårade
eller omöjliggjorde en utveckling
av de framsteg som redan gjorts inom
existerande sammanslutningar och inom
bestämda regioner. Det är därför
av vikt att samarbetet inom EFTA liksom
det särskilda nordiska samarbetet

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

fortgår parallellt med ansträngningarna
att skapa en enhetlig västeuropeisk
marknad.

Integrationsfrågan behandlades inom
EFTA senast vid det ministerrådsmöte
som hölls i slutet av förra månaden.
Några bestämda slutsatser beträffande
möjligheterna att uppnå snara förhandlingslösningar
med EEC kom inte till
uttryck. Däremot betonade samtliga ministrar
vikten av att samarbetet inom
EFTA fortsätter. Ministrarna framhöll
sitt starka intresse av att den fria
marknad som skapats inom associationen
under de gångna sju åren säkerställes
inom en utvidgad europeisk gemenskap.
De underströk också betydelsen
av ingående konsultationer mellan
sina regeringar i alla frågor som rör
den europeiska integrationen.

Vårt intresse av att stärka det nordiska
samarbetet behöver inte ytterligare
understrykas. Det utbyte av utredningsmaterial
i integrationsfrågan som
pågått under året har visat sig värdefullt
och vi har från svensk sida föreslagit
en gemensam genomgång av det
samlade materialet. Vi är intresserade
av att hålla en nära och fortlöpande
kontakt med de nordiska grannländerna
i denna utredningsverksamhet som
utgör ett led i försöken att nå en anknytning
till den gemensamma marknaden.
Inte minst med hänsyn till den
gemensamma önskan att bevara den
tullfria nordiska marknaden borde ett
intimt samarbete på detta område ligga
i alla de nordiska ländernas intresse.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! När Sverige var med
om att bilda det europeiska frihandelsområdet,
tog vi ett steg av stor betydelse.
Det skapade nya förutsättningar
för en liberal handelspolitik i denna
del av världen. Delvis var dock grundandet
av EFTA en ersättning för ett
mera djupgående samarbete mellan alla
de nord- och västeuropeiska länderna.

När Sverige i början av 1960-talet

Ang. Sveriges handelspolitik
ansökte om associering med EEC, var
det utan tvekan också ett betydelsefullt
avgörande. Av än större räckvidd var
att Sverige i somras ånyo tog kontakt
med EEC och då inte uteslöt medlemskap.
Om detta lyckades för oss, skulle
det vara ett av de mest betydelsefulla
stegen i vårt lands moderna historia.
Det skulle vara fullt jämförligt med —
om jag tar några olika exempel -— näringslivets
frigörelse under 1800-talet,
unionsupplösningen eller Sveriges proklamerande
av neutralitet under första
världskrigets dagar.

Inträdandet i FN och uppbyggandet
av samarbetet i Norden kan ännu inte
anses ha fått den betydelse som ett fullvärdigt
medlemskap i EEC på sikt kan
medföra. Jag lägger då samman den
ekonomiska innebörden av en samverkan
och den psykologiska roll uppbyggandet
av en europeisk ekonomisk gemenskap
skulle medföra. I förlängningen
av detta perspektiv ligger nämligen
inte ett ekonomiskt krig mellan block
i skilda delar av världen. Uppbyggandet
av regional samverkan i Västeuropa,
i Östeuropa, i Latinamerika, i Afrika
och i Asien kan så småningom leda
till en mer långtgående liberalisering
av världshandeln till gagn för alla folk.
Inte minst skulle u-länderna här kunna
ha stor glädje av en sådan utveckling.
Konsekvenserna för Sveriges del, om
vi hölls utanför EEC och engelsmän,
danskar och norrmän kom med, skulle
utan tvekan få en mycket allvarlig innebörd;
alltså även ur historisk synpunkt.
Till ett sådant stor-EEC går nu
nämligen nära två tredjedelar av vår
export. Det är en tillräckligt talande
siffra. Exporten skulle få svårigheter
att klättra över murarna till en tullunion.
Än svårare skulle det givetvis
bli om ytterligare ett antal länder kom
med och vi fick stå utanför. Men om
vi måste betala priset för vår neutralitet
på det sättet att vi står utanför, så
får vi göra detta — på den punkten
kan det inte råda några delade meningar.

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

Regeringen tar i deklarationen återigen
npp historieskrivningen om vad
som hände i utrikesnämnden i somras.
Man har tydligen inte något emot ett
litet gräl på den punkten. Jag har inte
tänkt att hålla på med detta utan avvaktar
den fortsatta debatten. Jag har
fullt förtroende för svenska folkets fattningsförmåga
och även för den framtida
historieskrivningen, vilket regeringen
inte tycks ha.

Men det är en sak i dagens deklaration
som är allvarlig och som därför
måste belysas. Man säger nämligen att
man nu fullföljer handlingslinjen från
1961—1962. Den linjen innebar ju att man
oavsett villkoren endast begärde förhandlingar
om associering och inget
annat. Uttalandet i dag kan bara betyda
endera av två saker. Antingen:
ingen ändring har skett — oavsett villkoren
syftar regeringen enbart till associering.
Eller: ändring har skett, men
man vill inte erkänna detta. Det hela
blir än allvarligare mot bakgrunden av
handelsminister Langes uttalanden både
under och efter det första sammanträdet
i utrikesnämnden i juli, då han
på ett spörsmål svarade att om EEC
frågar vad vi vill så blir det nej till
medlemskap och ja till associering.
Vilket förbryllande intryck måste inte
dessa egendomligheter göra i EEC-staterna!
Hur skulle det vara om regeringen
enkelt och rakt på sak svarade,
att man anser att Sverige kan bli medlem
i EEC men att detta får bli beroende
på villkoren beträffande neutraliteten.
Svårare är det inte.

Enigheten i utrikesnämnden vid det
andra julisammanträdet uppnåddes ju
bl. a. på grund av att vi fick intrycket
att uttalanden av herr Langes typ nu
inte skulle förekomma. Man får lätt
känslan av att dagens regeringsdeklaration
innebär ett återtåg på den punkten,
och jag frågar: År det ett felaktigt
intryck?

Anledningarna till att socialdemokratin
är så tafatt när det gäller handläggningen
av EEC-frågorna är givetvis fle -

ra. En är att socialdemokratin uppenbarligen
står splittrad i fråga om inställningen
till EEC; även inom regeringen
finns delade meningar, sägs det.
Detta har lett till bristande handlingskraft.
I stället för att nyktert analysera
sakfrågorna söker man sig till en diskussion
om neutralitetspolitiken. Men
nödvändigheten av att upprätthålla den
är vi ju överens om.

En positiv sak i det sammanhanget
är emellertid att regeringen vid upprepade
tillfällen uttryckligen förklarat
att det är just neutralitetsaspekten som
bereder oss svårigheter och inte det
politiska programmet inom EEC i övrigt.
Detta gäller ju bl. a. arbetskraftens
rörlighet, lokaliseringspolitik, skattefrågor,
internationella kapitalrörelser
och mycket annat vid sidan om det
rent handelspolitiska.

Det är tillfredsställande att regeringen
hävdat att om detta borde man kunna
komma överens med EEC. Man kan
säga att dessa uttalanden är självklara
— annars skulle vi inte ha sökt kontakt
med EEC — men med tanke på en
del kritiska tongångar inom socialdemokratiska
partiet noterar jag ändå regeringsuttalandena
med tillfredsställelse.
Givetvis går det inte att bli medlem i
EEC utan att några svårigheter uppstår.
På vissa områden kommer det verkligen
att behövas förhandlingar för att
uppnå lämpliga övergångsbestämmelser
och andra anordningar; det är uppenbart.

Utrikesnämndens ledamöter har sent
omsider fått tillgång till en del av det
hittills hemligstämplade utredningsmaterialet
beträffande problem som kan
uppstå för Sverige. Det är häpnadsväckande
att regeringen inte tidigare insett
att största möjliga publicitet, största
möjliga offentlighet kring dessa utredningar
verkligen vore angeläget i denna
för den svenska demokratin så väsentliga
fråga.

Jag vill därför fråga regeringen: När
kommer regeringen att publicera de betydande
delar av utredningsmaterialet

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

som skulle gagna vår offentliga debatt
och samtidigt inte försvåra vår förliandlingsposition? Finns

det något som Sverige kan göra
för att påskynda upptagandet av förhandlingar
med EEC? Dagsläget förefaller
inte antyda några större möjligheter
härtill. Men situationen kan ju
snabbt förändras. En annan fråga är
vad Sverige bör göra under väntetiden.

Det naturliga vore att mer konkreta
överläggningar togs upp mellan regeringen
och oppositionspartierna. Detta
bör ske av flera skäl. Det behövs ytterligare
analys på en del avsnitt. En del
av materialet är också svårtillgängligt
och kan behöva en viss tolkning. Det
är angeläget att riksdagen får möjlighet
att på ett mer ingående sätt bli bekant
med den omfattande materia det här
är fråga om.

Även ur en annan synpunkt vore det
önskvärt med parlamentariskt samarbete.
Man skulle härigenom manifestera
den långtgående enigheten inom riksdagen
beträffande önskemålet att Sverige
om möjligt skall bli medlem i EEC.

Herr talman, jag hoppas att den enigheten
finns kvar trots en del egendomliga
uttalanden i dagens regeringsdeklaration.

Därför vill jag framlägga följande
förslag.

Regeringen bör inbjuda de i utrikesnämnden
representerade partierna att
utse en eller flera representanter i parlamentariska
beredningar inom områden
där problem kan uppstå. Det behövs
beredningar beträffande neutraliteten,
utformningen av skattepolitiken,
frågan om de internationella kapitalrörelserna
och jordbruket. Det gäller också
arbetsmarknadspolitiken liksom utlänningslagstiftningen,
lokaliseringspolitik
och socialpolitik liksom näringspolitik
i allmänhet.

Tillsättandet av sådana beredningar
skulle alltså markera vår långtgående
enighet men också bereda tillfälle för
representanter för riksdagen att mera
ingående tränga in i detta material och

Ang. Sveriges handelspolitik
skapa en bättre beredskap för de beslut
som kan behöva träffas. Det är klokt att
man söker skapa bredaste möjliga förståelse
för de problem det här är fråga
om. Representanter för fackliga organisationer
och näringsliv bör också
vara med i beredningarna. Det är vidare
angeläget att se till att lagstiftning
och reformer som kan beslutas under
den tid vi väntar på ett avgörande utformas
på sådant sätt att de inte försvårar
en anslutning utan helst samordnar
våra förhållanden med EEC. Alldeles
uppenbart måste detta underlätta
de övergångssvårigheter som ändå alltid
kommer att uppstå.

Jag vill tillägga att sådana beredningar
också skulle ta upp spörsmålen om
vad man kan göra i Norden för att ytterligare
stärka vår samverkan. Uppenbarligen
finns åtskilligt att göra på denna
punkt. Det borde därvidlag inte finnas
delade meningar mellan de nordiska
länderna. Oavsett om dessa kommer
med i EEC så finns här ett gemensamt
intresse av en långtgående samverkan.
Det är klart att inte heller denna kan
ske utan vissa svårigheter och påfrestningar.
Men när kan man gå in i ett internationellt
samarbete och enbart räkna
med fördelar och banade stigar?
Ibland måste man bryta väg, men i så
fall skall det vara ett väl förberett arbete.

Jag vill därför fråga regeringen om
den är villig att ta initiativ till ett antal
beredningar av den karaktär som jag
här skisserat.

Tanken att de nordiska länderna liksom
i Kennedy-ronden skulle utse en
gemensam förhandlingsdelegation och
förhandlingsledare i överläggningar
med EEC måste jag bedöma som ganska
verklighetsfrämmande. De nordiska
ländernas situation i Kennedy-ronden
var inte så olikartad som den är vid
en anslutning till EEC. Tron att t. ex.
Danmark skulle låta sig på detta sätt
samordnas förefaller minst sagt överdriven.
Men detta bör inte hindra den
samverkan som jag här har talat om.

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

I detta sammanhang är det angeläget
att understryka att vi här i Sverige har
speciella förpliktelser gentemot Finland.
Detta land har en speciell ställning
i EFTA-sammanhang och kan också
komma att behöva det i ett utvidgat
EEC. Den svenska regeringen har anledning
att vid kontakterna med EECstaterna
kraftigt understryka det svenska
intresset för att man söker finna former
som kan vara möjliga för Finland
att acceptera. Det borde finnas anledning
att hoppas att dessa synpunkter
skulle vinna förståelse hos EEC-staterna.
Uppenbart är att man kan hoppas
att EFTA-länderna borde inse detta,
även om jag måste säga att en del manövrer
från Englands och Danmarks
sida på senaste tiden inger en viss oro.
Man förefaller där ibland ganska uteslutande
se på egna intressen. Detta är
litet olycksbådande, och jag uppmanar
regeringen att inte försumma lämpliga
tillfällen att i förhållandet till dessa
länder uttrycka sin oro över en sådan
utveckling.

Över huvud taget är problemen vad
vi nu skall göra inom EFTA av väsentlig
betydelse. Jag ber att regeringen i
dag ger större klarhet om hur man ser
på möjligheterna att få till stånd överläggningar
om samordning inom EFTA.
Vad gav till exempel det senaste ministermötet
inom EFTA till resultat? Enligt
tidningsuppgifter skulle herr Lange
ha fört fram en del tankar om vidgat
samarbete men inte ha ställt något förslag.
Regeringsdeklarationen tiger egendomligt
nog om den saken. Riksdagen
bör få besked om vad som har hänt eller
vad som inte har hänt.

En annan fråga är utvidgning av
EFTA. Jag tycker att det är en sak som
man inte kan bortse ifrån. Jugoslavien
och Israel har tidigare visat intresse för
kontakter med EFTA. Jag finner det
naturligt att man nu inte i panik blir
förstenad utan verkligen undersöker
hur intresset inom Jugoslavien och Israel
för närvarande är.

I engelsk debatt talas om att det inte

alls vore orimligt att EFTA internt började
överväga möjligheterna att, om
förhandlingarna dröjer eller inte alls
blir av, undersöka om man kan få med
Irland, en del brittiska samväldesländer
och kanske också Japan. Det finns
mycket goda skäl för att man inom
EFTA verkligen skall överväga de synpunkterna,
och jag vore intresserad av
en kommentar från statsrådet Wickman.

Den engelska regeringen lär ha gjort
en utredning om under vilka förutsättningar
samverkan skulle kunna ske med
USA och Kanada. Så länge förhandlingar
med EEC avvaktas är detta inte
något näraliggande perspektiv, men det
är inte farligt utan tvärtom lämpligt att
man i tid överväger olika alternativ.
Jag delar nämligen regeringsdeklarationens
tveksamhet om vad som kommer
att hända, och då är det verkligen angeläget
för oss att icke i panik stelna till
och säga att nu har vi bara att vänta.
Regeringsdeklarationen utvisar i dessa
avseenden inte någon tankeverksamhet.
Jag vore därför tacksam få höra hur
regeringen ser på detta problem. Jag
kan nämligen inte tänka mig att regeringen
inte — internt i varje fall —
övervägt olika alternativ. Det anser jag
att Sveriges riksdag bör få reda på.

Om samarbetet på EFTA-planet visar
sig svårt att genomföra, återstår att se
vad vi kan göra i Norden. Jag har redan
antytt det problemet i samband
med mitt förslag om parlamentariska
beredningar och skall nu inte vidare
gå in härpå.

I regeringsdeklarationen talas om att
de nordiska regeringarna bytt utredningar
i integrationsfrågorna och att
detta varit värdefullt. När får representanter
för riksdagen en redogörelse för
detta, herr Wickman?

En väsentlig fråga är vad den svenska
regeringen ämnar göra för att, medan
vi väntar på förhandlingar med
EEC, öka förståelsen för den svenska
situationen inom EEC-staterna. I de övriga
EFTA-staterna ser man ofta ett in -

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

timt samarbete mellan stats-, utrikesoch
handelsministrarna, när det gäller
kontakterna med EEC-staterna. Se t. ex.
på England och Danmark! Herr Lange
har ju möjligheter till vissa kontakter,
och det är möjligt att herr Wickman
också har det — jag är inte så väl informerad
härom. Men hur är det med
de svenska stats- och utrikesministrarna?
Har det funnits en systematisk plan
för kontakterna på denna nivå? Om den
funnits, förefaller den i stort sett ha
gått ut på att man inte skall ha några
kontakter. Nu vill jag fråga: Vilka planer
har stats- och utrikesministrarna
för den närmaste tiden? Vilka länder
inom EEC ämnar man besöka före årsskiftet?
Det vore bra om riksdagen fick
ett svar på dessa frågor under dagens
debatt.

Herr talman! Vi skall ha en ny debatt
i morgon, och jag skall därför begränsa
mitt inlägg här till att avslutningsvis
bara säga några ord om handelspolitiken
i allmänhet.

Från folkpartiets sida har vi upprepade
gånger haft anledning att uttrycka
vår glädje över de resultat som Kennedy-ronden
gav i fråga om tullsänkningar.
Detta är en framgång för en
liberal handelspolitik. Det visade sig
också att fördelarna för u-länderna av
allt att döma kan tänkas bli större än
man vid första påseendet hade anledning
att anta, och det är utomordentligt
glädjande.

Mot denna bakgrund är det med djup
oro vi ser på de negativa reaktioner på
Kennedy-rondens resultat som nu börjat
framträda i USA. Det är en återgång
till den handelspolitiska isolationism
som Franklin Roosevelt och Cordell
Hull så framgångsrikt bekämpade på
sin tid. Det är tillfredsställande att
de nordiska ländernas ambassadörer i
Washington fick i uppdrag att framföra
de nordiska regeringarnas oro över utvecklingen.
Det finns anledning att här
i riksdagen understryka att vi delar regeringens
syn härvidlag. Amerikas folk
som på så många områden fört den eko -

Ang. Sveriges handelspolitik
nomiska frihetens talan skulle skada
sig självt om man nu började tveka när
det gäller detta slag av ekonomisk frihet.
Man skulle skadas ekonomiskt. Motreaktioner
skulle säkerligen komma
från åtskilliga länder. Minst lika viktigt
är dock att USA:s anseende utomlands
skulle lida ytterligare avbräck. Man får
hoppas att president Johnson skall ha
möjlighet att med kraft slå tillbaka dessa
strömningar.

Världen behöver inte mindre liberalism,
utan mer.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Regeringen har under
många år gett åtskilliga bevis på en
viss tafattliet, ett visst ointresse när
det gäller vårt engagemang och vårt
bidrag till att smälta samman de europeiska
staternas ekonomi till vad vi
hoppas och tror skall bli en självständigare
och livskraftigare ekonomisk
enhet.

Regeringsanförandet i dag ger ingen
anledning att mildra detta omdöme.
Påståendet i regeringens deklaration
att det år som nu går mot sitt slut varit
händelserikt sett från handelspolitisk
synpunkt måste därför förses med en
bestämd reservation när det gäller Sveriges
sätt att närma sig den europeiska
gemensamma marknaden. Regeringens
handläggning av Europa-frågan har i
dag medfört att Sverige hamnat på
åskådarens plats för att tillsammans
med Malta åhöra de diskussioner som
aktualiserats av Englands, Norges, Danmarks
och Irlands ansökningar om
medlemskap, med de risker för den
säkra och fulla sysselsättningen och
den framtida välståndsökningen i Sverige
detta medför.

Regeringens Europa-politik står onekligen
i skarp kontrast till de danska
och norska regeringarnas klart positiva
inställning till den ekonomiska och politiska
integrationen i Europa. Regeringens
inställning är ju desto mera
anmärkningsvärd som vårt näringsliv

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
och vår ekonomi anses vara bättre anpassade
för ett inträde i EEC än vad
Englands, Danmarks och Norges torde
vara. Det borde därför finnas stora möjligheter
för vårt land att ta initiativ till
en rad rent praktiska åtgärder, varigenom
inte endast Sveriges utan även de
övriga nordiska ländernas anslutning
till EEC kunde förberedas och underlättas.
Men innan jag försöker ge några
exempel på vad en handlingskraftig
och intresserad svensk regering borde
kunna uträtta, vill jag erinra om några
av de faktorer som har stor betydelse
för en bedömning av den dagsaktuella
situationen.

De senaste veckornas förvirrade debatt
om möjligheterna att ansluta England
och flera andra länder till EEC
kan ytligt sett ge intryck av att de ekonomiska
integrationssträvandena i Europa
nu möter oöverstigliga svårigheter.
Men vi får inte låta lura oss eller
ta denna osäkra förhandlingssituation
som intäkt för att vi nu endast kan avvakta
och se hur utvecklingen blir.

Spekulationerna om Englands chanser
att bli medlem av EEC, om president
de Gaulles avsikter, om vad den
brittiske Europa-ministern lord Chalfont
sagt eller inte sagt vid en presskonferens
i Lausanne — allt detta och mera
i samma stil kan nämligen inte förändra
det väsentliga i utvecklingen. Det för
framtiden avgörande är att planerna på
en ekonomisk, europeisk gemenskap
steg för steg håller på att förverkligas
trots tillfälliga bakslag och svårigheter.

Allt fler länder utanför de sex gör
också allvarliga ansträngningar att
komma med i Gemenskapen, och dessa
länder förklarar sig helhjärtat stödja
den politiska målsättning som Rom-fördraget
innefattar. Det är med denna
utveckling för ögonen, som vi har att
utforma Sveriges politik i vad som
brukar sammanfattas i begreppet Europa-frågan.
Man kan nu naturligtvis
säga att vårt problem främst gäller om
vi med bibehållen neutralitet skall kunna
ansluta oss till EEC eller inte. Den

frågeställningen ger emellertid inte
problemet den rätta dimensionen. Vi
måste hela tiden se Sveriges ansträngningar
att vinna medlemskap i EEC
mot bakgrunden av de andra alternativ
som kan stå oss till buds.

Valet står mellan å ena sidan en direkt
anknytning av Sverige till EEC
och å andra sidan att söka kompensera
de ekonomiska förluster, som Sverige
skulle drabbas av om vi ställdes utanför
ett allt mer och mer och med allt
flera länder samarbetande Europa. I
båda fallen bör den utrikespolitiska
aspekten, frågan om den svenska neutralitetspolitikens
förenlighet med det
ena eller andra alternativet, i hög grad
vara väsentligt att analysera.

Under sin resa till Finland i slutet
av augusti förklarade statsminister Erlander
att den främsta garantin för ett
lands oberoende var dess ekonomiska
stabilitet. Det finns all anledning att
stryka under riktigheten av denna bedömning.
Det är vår ställning som högindustrialiserad
nation, vårt näringslivs
förmåga att finna avsättning för
sina produkter på världsmarknaden,
som möjliggjort Sveriges ekonomiska
oberoende och som också bidragit till
att skapa de resurser vi behövt för att
utrikespolitiskt genom ett åtminstone
hitintills starkt försvar ge innehåll åt
vår neutralitetspolitik. Inte minst har
handeln med Västeuropa och de länder
som nu vill nå en anslutning till
EEC bidragit till att detta ekonomiska
och utrikespolitiska oberoende varit
möjligt att upprätthålla. Ställs Sverige
utanför EEC, försvagas helt naturligt
vårt ekonomiska utbyte av Europa.
Nya marknader måste i det läget kompensera
bortfallet med allt vad det innebär
av ovisshet och risker.

Visst kan EFTA än så länge ge en
viss kompensation, men hur länge kan
vi få den kompensationen? De ledande
EFTA-länderna gör i dag allt för att
vinna inträde i EEC, och EFTA kan
därför inte för framtiden räknas som
den marknad på vilken vi skall kunna

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

kompensera förlusterna för bortfallet
inom EEC. Inte heller den nordatlantiska
stormarknadstanken, NAFTA, torde
vara ett realistiskt framtidsalternativ.
Även denna marknad berörs direkt
av utvecklingen i Europa.

I det läget återstår i stort sett två
alternativ. Vi kan få en ökad handel
med u-länderna, och vi kan få en väsentligt
ökad handel med öststaterna.
Självfallet skall denna handel under
alla förhållanden uppmuntras, men den
kan helt naturligt aldrig bli ett verkligt
alternativ till handeln med det fria
Europa. Om mot all förmodan dessa
marknader av regeringen anses som
tänkbara alternativ, finns det verkligen
anledning att granska den socialdemokratiska
regeringens uttolkning av den
svenska neutralitetspolitiken.

Regeringen har i Europa-debatten hitintills
ensidigt diskuterat endast en
sida av neutralitetspolitiken, nämligen
de förbehåll och svårigheter som möter
Sverige vid ett inträde i EEC. Det finns
också ett andra led. Jag tänker på den
situationen att vi inte får någon tillfredsställande
anslutning till EEC. Då
aktualiseras också en diskussion om
neutralitetsfrågan. Den har man hitintills
utelämnat. Därigenom har debatten
om Sverige och Europa fått slagsida.
Skall en diskussion om neutralitetspolitiken
föras — och jag anser att
detta bör göras •— måste den sättas in
i den totalbild som jag mycket summariskt
antytt här. Först då kan svaret på
frågan om Sverige och vår neutralitetspolitiks
anknytning till Europa ges.

I det resonemang som regeringen för
har också en annan aspekt på Europafrågan,
den rent politiska, fått en egendomlig
slagsida. Det gäller EEC:s politiska
målsättning och Rom-fördragets
egentliga innehåll.

Vad består politiken i EEC av? Den
politiska målsättningen för EEC finns
bl. a. fastlagd i Rom-fördragets inledning.
Där uttalas att signatärmakterna
är fast beslutna att lägga grunden för
ett ständigt fastare förbund mellan de

Ang. Sveriges handelspolitik
europeiska folken. I blickpunkten för
detta samarbete står det ekonomiska
och sociala framåtskridandet, som man
gemensamt vill trygga genom att avskaffa
alla hinder som delar Europa.
Man vill förbättra folkens levnadsstandard
och sysselsättningsmöjligheter genom
att garantera stabilitet i den ekonomiska
utvecklingen, balans i varuutbytet
och sunda konkurrensförhållanden.
Man vill minska den ekonomiska
klyftan mellan olika geografiska områden,
man vill undanröja hindren för
den internationella handeln och man
vill verka i den anda som finns i Förenta
nationernas stadga. Man vill, kort
sagt, säkra arbete, trygghet och utveckling
i Europa. Den parollen kanske
känns igen?

Enligt min mening är detta politiska
målsättningar, som Sverige varken kan
eller bör ställa sig vid sidan om. De är
ju uttryck för en strävan att åstadkomma
ett bättre ekonomiskt, kulturellt och
socialt samarbete i Europa. Sådana
strävanden har ju Sverige varit med
om att främja i andra internationella
sammanhang. Vi har gjort det i Förenta
Nationerna, OECD, EFTA och liknande
organisationer. T. o. m. Europarådets
stadga talar om att »skapa en organisation,
som knyter Europas stater närmare
till varandra».

När man från EEC-ländernas sida
talar om att vi måste acceptera EEC:s
politiska målsättning, är det alltså i
första hand dessa allmänt uppsatta mål
man kräver att vi skall ställa oss bakom.
Det är inga militära eller försvarspolitiska
målsättningar som ställts upp.
EEC har ju inte rätt att syssla med de
militära frågorna, och inom Gemenskapen
har det gått så långt att man inte
ägnar sig åt frågor som rör ekonomisk
försvarsberedskap.

Låt mig slå fast: Sverige är inte bara
geografiskt en del av Västeuropa, vi är
det ekonomiskt, socialt och politiskt.
Vi är européer i hela vårt sätt att tänka,
handla och vara. Därför har Sverige
sin givna plats och uppgift bland

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
de nationer som nu vill bygga upp en
europeisk ekonomisk gemenskap långt
utanför de nuvarande EEC-ländernas
krets.

England, Irland, Danmark och Norge
har klart och rejält låtit förstå att de
är beredda att acceptera Rom-avtalet
och dess politiska målsättning. Den
svenska regeringen har valt en annan,
krångligare och mera dimhöljd väg.
Den har låtit handelsminister Lange
skriva elt brev till Bryssel, så spetsfundigt
formulerat att ingen vare sig här
hemma eller inom EEC tycks kunna
bli riktigt klok på vad regeringen egentligen
menar, och detta trots att vår
EEC-ambassadör, Sten Lind, instruerades
att tillfoga en muntlig uttolkning
av innebörden redan vid brevets överlämnande.

Nu hävdar visserligen regeringen att
den hade stöd för sitt agerande inte endast
av centerpartiet utan även av folkpartiet.
I regeringsdeklarationen sägs
att folkpartiet vid utrikesnämndens
andra sammanträde den 26 juli i år
skulle ha anslutit sig till regeringens
linje. Då herr Dahlén just berört denna
fråga och fäst några kommentarer till
den, skall jag också mycket kort erinra
om den situation som uppstod i juli,
då utrikesnämnden diskuterade denna
fråga i två olika omgångar.

Den historieskrivning som ges i regeringsdeklarationen
överensstämmer
med min minnesbild av vad som inträffade
i somras vid diskussionerna
om detta. Men folkpartiets uppslutning
till regeringens EEC-politik hade också
ett visst pikant förspel. Den nye folkpartiledaren
tog nämligen omedelbart
före utrikesnämndens sammanträde en
direktkontakt med regeringen och
gjorde tydligen upp redan innan nämnden
började diskutera frågan. Därmed
reducerades utrikesnämndens diskussion
till ett rent spegelfäkteri. För regeringen
kan naturligtvis detta stöd te sig
som en välkommen tröst, men det avgörande
är att stödet ingalunda tycks

ha förbättrat Sveriges position i förhandlingarna
sedan i somras.

Det hör för övrigt till bilden att herr
Langes brev överlämnades några dagar
för sent, ett par dagar efter det att
EEC:s ministerråd haft sitt sista sammanträde
före sommarferierna och därvid
uppdragit åt EEC-kommissionen att
yttra sig om de brittiska, irländska,
danska och norska framställningarna.

EEC-kommissionen hade alltså inget
formellt uppdrag att yttra sig över herr
Langes brev, men tog trots detta upp
även Sveriges sak i sitt utlåtande över
de andra ländernas begäran om förhandlingar.
Av detta yttrande, som
överlämnades till ministerrådet, kan
man bl. a. utläsa att medlemskap enligt
kommissionens uppfattning tycks vara
den enda tänkbara anslutningsformen
för ett så ekonomiskt avancerat land
som Sverige. Kommissionen framhöll
dessutom att ett »fullt svenskt medlemskap
kan komma i betraktande endast
om förhandlingar med detta land skulle
visa att Sverige utan förbehåll är i
stånd att godkänna Gemenskapens politiska
målsättning». Det står också i regeringsdeklarationen.

Ett uttalande av detta slag kan tyvärr
tolkas som om Sveriges anslutning som
fullvärdig medlem därmed skulle vara
utesluten eller åtminstone allvarligt försvårad.
Men mot denna bakgrund ter
det sig egendomligt att regeringen undviker
att konstruktivt diskutera denna
fråga. Man konstaterar endast att kommissionsrapporten
är ett viktigt dokument
—• visst är det det — men att det
vore förhastat att dra alltför bestämda
slutsatser.

Varför vågar regeringen inte inför
riksdagen redovisa hur den ser på det
avgörande problemet, nämligen hur och
om vi skall kunna förena EEC:s politiska
målsättning med vår neutralitetspolitik? Följden

av denna rädsla för att gå
i närkamp med EEC:s politiska målsättning,
analysera den och ställa den

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

i relation till vår neutralitetspolitik visar
sig i dag. Vi står sist i Europa-kön,
trots att vi är ett av Europas mest välutvecklade
industriella länder. Vi betraktas
med viss misstänksamhet från
våra naturliga handelspartners i Europa.
Vi ser ett hot mot den nordiska
samhandeln och det nordiska samarbetet
avteckna sig vid horisonten. Vi
tvingas in i en väntans tid.

Väntan på att ministerrådet skall behandla
kommissionens rapport.

Väntan på att förberedelsearbetet
skall klaras av.

Väntan på att något skall hända med
den engelska ansökan.

Men en tålmodig väntan får inte vara
detsamma som sysslolöshet. Det är på
den punkten som vi radikalt skiljer oss
från regeringens linje.

Enligt vad som framgår av en intervju
med herr Lange i Svenska Dagbladet
för en tid sedan betraktar han det
uppkomna läget enbart som fördelaktigt.
Om vi nu kom sättande med våra
speciella neutralitetsproblem, skulle
detta enligt herr Langes uppfattning
bara krångla till det hela och öka Englands
svårigheter att få inträde i EEC.

Detta måste betraktas som en undanflykt
från handelsministern och därmed
från den svenska regeringen, en
av de många undanflykter som sedan
flera år tillbaka presterats för att slippa
att på allvar ta itu med integrationsfrågorna.

Handelsministerns attityd måste tydligen
tas som ett bevis för att regeringen
fortfarande hoppas att andra länder
skall klara upp även de svenska problemen.

Uppfattningen att vi nu återigen
måste ligga lågt för att inte störa den
brittiska regeringens manövrer avslöjar
också hur beroende den svenska regeringen
är i sitt förhållande till England.
Det förefaller som om denna beroendeställning
hade skärpts sedan England
fick en socialdemokratisk regering.

Men England har sina problem, och
vi har våra, och det finns inget skäl

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 40

Ang. Sveriges handelspolitik
för att vi skulle vänta med att förbereda
vår anslutning till den europeiska
gemenskapen därför att Englands anslutning
stött på speciella svårigheter.
Sverige har i dag varken tid eller råd
att som en viljelös jolle släpa i Englands
kölvatten. Vi har inte råd därför
att vårt arbete, vår trygghet och vår utveckling
inte kan säkras om vi står
utanför EEC. Vi har inte tid därför att
varje månad som går innebär växande
svårigheter för svenskt näringsliv och
därmed för svensk sysselsättning. Vi
måste alltså finna en väg som på något
sätt frigör oss från det engelska beroendeförhållandet.

Vilka andra alternativ står då till
buds''?

Skall vi tillsammans med de två övriga
neutrala staterna i Västeuropa —
Österrike och Schweiz — söka oss fram
till ett gemensamt uppträdande? Försök
i den riktningen har regeringen gjort
men utan framgång.

I detta läge återstår enligt min mening
för Sverige att betydligt hårdare
än hittills engagera sig i det ekonomiska
och politiska samarbete som de nordiska
länderna under decennier sökt
utveckla. Nordiskt samarbete är på
längre sikt inget alternativ till en anslutning
till EEC men kan vara ett medel
och en inkörsport att få deltaga i
en vidgad europeisk-ekonomisk gemenskap.

Behovet av ett ökat nordiskt samarbete
är lika stort oavsett utgången av
den nu inledda fasen i Europa-förhandlingarna.
Om framställningarna från
Danmark, Norge och Sverige om anslutning
till europeiska ekonomiska gemenskapen
skulle leda till ett positivt
resultat, kommer ett nordiskt samarbete
inom EEC att bli oundgängligt. Ett sådant
samarbete fordras för att de tre
länderna gemensamt skall kunna bidra
till Europas enhetssträvanden och för
att vi inom EEC skall kunna hävda de
gemensamma nordiska intressena. Skulle
Danmarks, Norges och Sveriges ansökningar
inte leda till framgång och

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
andra lösningar på de ekonomiska samarbetsproblemen
i Europa sökas, är
kravet på sammanhållning mellan Nordens
länder alltjämt lika stort. Det finns
därför starka skäl för de nordiska länderna
att intensifiera och anpassa det
nordiska integrationsarbetet till de nya
krav och förhållanden som den europeiska
utvecklingen kommer att ställa,
oavsett vad som än händer.

I regeringsdeklarationen framhålles
att visst utbyte av utredningsmaterial
i integrationsfrågan mellan Danmark,
Norge och Sverige redan skett. Dessutom
har man från svensk sida föreslagit
en gemensam genomgång av materialet.
Detta är i och för sig bra, men
långtifrån tillräckligt. Målet för ett utvidgat
samarbete de nordiska länderna
emellan måste vara att harmoniera lagstiftningen
— och då menar jag inte
lagstiftning i begränsad mening utan
över hela det politiska fältet — mellan
länderna i syfte att åstadkomma en anpassning
till förhållandena på alla områden
inom EEC där detta är möjligt
och lämpligt. I många fall är det fråga
om att fördjupa och utvidga ett samarbete
som dess bättre redan existerar
och att se till att detta samstäms med
vad som sker mellan EEC-länderna. Det
gäller många områden: arbetsmark nads-

och lokaliseringspolitik, socialpolitik,
den ekonomiska politiken, harmonieringen
av direkt och indirekt beskattning,
transportpolitik och inte
minst forskningspolitik och energipolitik,
för att nämna några exempel.

Frågan reser sig då vem som skall ta
initiativet till en sådan form för nytt
nordiskt samarbete och hur ett sådant
samarbete bäst kan fungera. Enligt min
mening får man inte se denna uppgift
ur en snäv nationell synvinkel. Ur flera
synpunkter vore det därför riktigast om
Nordiska rådet finge praktiska och politiska
möjligheter att ta initiativ på
detta område. Jag går inte så långt som
att föreslå att Nordiska rådet skall få
verkställande funktioner. Detta är i da -

gens läge inte realistiskt. Men däremot
borde det ligga i Sveriges intresse att
verka för att Nordiska rådet blir en gemensam
plattform för i första hand
Danmarks, Norges och Sveriges ansträngningar
att bli anslutna till EEC.
Praktiskt skulle det samarbetet inom
Nordiska rådets ram kunna ske genom
att i första hand Danmarks, Norges och
Sveriges regeringar utsåg en parlamentarisk
representation med uppgift att
samordna den nordiska EEC-aktiviteten.
Den svenska regeringen borde kunna
ta ett initiativ i den riktningen.

Två av de nordiska länderna — Finland
och Island — har inte begärt förhandlingar
om inträde i EEC, men det
bör trots detta kunna bli till nytta även
för dem att t. ex. lagstiftningen i de
nordiska länderna anpassas till förhållandena
inom EEC, inte minst därför
att de tre skandinaviska länderna då
får större möjligheter att fungera som
en brygga mellan dem och EEC. Även
dessa länder bör därför beredas möjlighet
att delta i denna parlamentariska
representation.

Herr talman! Det är möjligt att en
medlemsanslutning från de nordiska
länderna till EEC låter vänta på sig.
Kanske en anknytning till EEC inte
kommer att ske under någon av de former
som man i dag tänker sig. De sex
ursprungliga EEC-länderna kan redan
ha hunnit så långt med uppbyggnaden
av sin ekonomiska gemenskap att det
blir i det närmaste omöjligt att från
och med en bestämd dag ansluta en
eller flera utomstående stater som fullvärdiga
medlemmar. Det kan därför
tänkas att man måste hitta på en metod
genom vilken utomstående länder steg
för steg och på det ena området efter
det andra så småningom får växa sig
in i Gemenskapen. Inga försök får lämnas
oprövade på detta område. Det är
därför kanske realistiskt att vi i dag,
under förutsättning att de nordiska länderna
kan enas om en gemensam handlingslinje,
tidsmässigt inriktar oss på

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

att finna någon form av övergångsarrangemang
med EEC, som naturligt kan
övergå till fullt medlemskap.

Det är frågor av denna karaktär som
en nordisk parlamentarisk representation
skulle kunna diskutera och ge förslag
till lösningar på. En sådan nordisk
uppslutning skulle också skapa garantier
för att Norden ekonomiskt och kulturellt
kunde vidareutvecklas som den
värdefulla enhet vi länder i Nordeuropa
utgör. Den skulle dessutom ute i Europa
ge intrycket av att vi i de nordiska länderna
är beredda att ge ett gemensamt
bidrag till de europeiska samarbetssträvandena.
Vi i Sverige har vår givna
roll att spela i denna process.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Låt mig först få instämma
i de konkreta förslag som herr Dahlén
för en stund sedan framförde. Han
talade om nödvändigheten av att riksdagen
på ett parlamentariskt sätt får
följa dessa frågor i de olika avsnitten
för att, om den dagen skulle komma då
det ges möjligheter till en associering
eller ett direkt medlemskap, vara förberedd
på det sätt som herr Dahlén
nämnde.

Jag blev litet betänksam när herr
Holmberg kom upp i talarstolen. Även
om det i denna kammare råder en så
kallad helig borgfred, vill jag, herr talman,
ändock ställa några frågor till
högerledaren. Han påstår bl. a. att andra
länder mer och mer börjar acceptera
EEC:s politiska målsättning. Där
har vi då att rätta oss efter de fakta
som finns i såväl Rom-traktaten som
Bonn-fördraget.

Det som utöver detta fordrar en förklaring
från herr Holmberg är hans
påstående, att Sverige måste söka kontakt
med de två nordiska länder som
redan har ansökt om direkt medlemskap,
nämligen Norge och Danmark.
Med en något glidande formulering, och
med en lika glidande avslutning när
det gäller Finland och Island, försöker

Ang. Sveriges handelspolitik
herr Holmberg, såsom jag fattar det av
hans framträdande, frångå innebörden
av detta. Jag vill fråga högerledaren
om han principiellt har samma uppfattning
som en honom politiskt närstående
i Stockholms stadshus har deklarerat
och därjämte om herr Holmberg
accepterar det uttalande som ordföranden
i högerns ungdomsförbund
gjort om Sveriges möjligheter att vinna
anslutning till EEC på sådana villkor
som majoriteten i vårt land inte kan
acceptera.

I debatten i utrikesfrågorna under
de senaste åren har vågorna ibland gått
litet väl höga. Som jag ser det, har tonläget
emellanåt en benägenhet att bli
för högt. För min del finner jag det
angeläget att på alla håll försöka visa
moderation i det här sammanhanget.
Situationen i marknadsfrågorna är sådan
att den inte behöver föranleda någon
demonstration och inte heller några
större partipolitiska meningsskiljaktigheter.
Det finns ingen anledning för
politikerna att ta intryck av de som
jag vill kalla dem skjutgalna figurer
som agerar ute på flyglarna.

För Sveriges del är det av stort intresse
att få till stånd ett utvidgat ekonomiskt
samarbete med andra länder.
Det är förnuftigt att vi utvidgar handeln
med övriga världen. I första hand
är det ju naturligt att vi samarbetar
med de områden, som geografiskt ligger
oss allra närmast, dvs. de nordiska
länderna, med vilka vi inom EFTA:s
ram under de senaste åren har utvecklat
ett mycket gott handelssamarbete.
Inför de kommande EEC-förhandlingarna
måste vi inrikta oss på att göra
allt vad vi kan för att undvika att det
byggs upp nya tullmurar mellan de
nordiska länderna. Det skulle vara
olyckligt, om Sverige och Finland hamnade
på ena sidan om en tullmur och
Danmark och Norge på den andra. Då
skulle situationen för den redan ansträngda
svenska industrin kunna bli
ohållbar.

Det är därför angeläget att den svens -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
ka regeringen vidtar så effektiva åtgärder
som möjligt, inte bara för att
hålla sig underrättad om vad som sker
och vad man tänker i de andra nordiska
länderna i marknadsfrågorna,
utan också för att ta initiativ till regelrätta
överläggningar i dessa frågor.

Samarbetet mellan de nordiska länderna
har, vilket också framgår av regeringsdeklarationen,
varit av stor betydelse
då det gällt att föra Kennedyrondens
förhandlingar i hamn. Förhandlingarna
har naturligtvis inneburit
ett givande och ett tagande, och resultatet
är ett betydelsefullt steg på
vägen mot en friare världshandel. Den
nedrivning av tullmurar som skett inom
EFTA räcker naturligtvis inte. Samarbetet
med EEC-länderna har ju från
början varit ett inbyggt mål i EFTAarbetet.
Vilken form en eventuell anslutning
till EEC än får, är det nödvändigt
att slå fast att samarbete inom
Europa inte får vara någon slutgiltig
målsättning. Slutmålet måste ses i ett
betydligt vidare perspektiv. Jag har
aldrig haft något till övers för den
Europa-fanatism, som kommer till uttryck
i vissa kretsar både i Sverige och
framför allt ute i Europa. Vi i Europa
skall inte isolera oss i någon sorts rikemansklubb,
som ytterligare försämrar
situationen för utvecklingsländerna.
Ingen tvekan borde finnas om att det
är angeläget för Sverige att få någon
form av anslutning till den gemensamma
marknaden. Det torde emellertid
dröja innan läget klarnar beträffande
Sveriges möjligheter och beträffande
vilken form av anslutning vi skall få.
Detta torde inte klarna förrän Englands
relationer till EEC får mera fasta
konturer.

Från svensk sida har anslutningsformen
lämnats öppen vid ansökan om
förhandlingar med EEC. Sverige önskar
förhandlingar med EEC i syfte att
göra det möjligt att, i en form som
medger ett fullföljande av den svenska
neutralitetspolitiken, deltaga i en utvidgning
av den europeiska ekonomis -

ka gemenskapen. Det finns ingen anledning
antaga, att det förhållandet att
vi lämnat anslutningsformen öppen försämrar
våra möjligheter att komma
med i ett handelssamarbete. Medlemskap
är att föredraga framför associering
och handelsavtal. Förutsättningen
är att det kan förenas med en fortsatt
alliansfri utrikespolitik för Sveriges
del. Vi måste få fullfölja denna traditionella
utrikespolitik — som framgår
av regeringsdeklarationen är detta också
centerpartiets politiska inställning.

Det har på senare tid blivit klart att
frågan om inträde i den gemensamma
marknaden för ytterligare stater måste
ses på rätt lång sikt. Om utvidgningen
till flera stater över huvud taget kommer
att äga rum, vet vi inte heller när
det kommer att ske. Hittills har ju inte
den franska attityden till ö-riket visat
upp några märkbara förändringar.
Skulle engelsmännen än en gång få åka
hem med oförrättat ärende, hoppas vi
dock att utvecklingen av handelssamarbetet
i Europa inte fördenskull är
stoppad på längre sikt.

Vilka är då Englands utsikter denna
gång? Regeringen i London är ju rätt
optimistisk i sin bedömning av möjligheterna
att få till stånd förhandlingar
inom rimlig tid, De fem medlemsländerna
i EEC vid sidan av Frankrike är
ju av olika skäl angelägna om att förhandlingar
med England skall komma
i gång rätt snabbt. Man kan väl tvivla
på att de Gaulle ännu en gång skulle
stoppa England. Eller låt mig säga:
Man skulle önska att de Gaulle inte än
en gång hindrade England att komma
med i EEC, därför att detta så nära berör
våra egna möjligheter till den handelsgemenskap
som vi alla önskar. Däremot
finns ju mycket i den franska
attityden som talar för att man inte
kommer att ha någon större brådska
att ta upp förhandlingar, liksom att
man inte kommer att fullfölja eventuella
förhandlingar på ett skyndsamt
sätt. Jag vill över huvud taget inte bedöma
Englands möjligheter med tanke

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

på relationerna till Frankrike -— och
Frankrike är ju i detta sammanhang
de Gaulle; det är fråga om ett maktspel
med historiska perspektiv. Låt oss bara
hoppas att frågan skall kunna lösas på
ett för England positivt sätt, inte minst
därför att det kommer att påverka våra
egna möjligheter till handel med den
gemensamma marknaden. Ekonomiska
motiv spelar ju dessutom in när det
gäller EEC-ländernas inställning till
Englands inträde.

I den rapport som EEC-kommissionen
lagt fram angående förhandlingsansökningarna
från ett antal länder
har man speciellt pekat på det engelska
systemet för jordbrukspolitiken och
den bekymmersamma situationen för
den engelska utrikeshandeln. Man får
väl också förstå att det kan uppstå tveksamhet
när det gäller att ta in nya komponenter
i ett system som håller på att
bli allt bättre inkört; jag tänker då på
EEC i och för sig självt.

För Sveriges del måste möjligheterna
att även i fortsättningen föra en neutralitetspolitik
vara avgörande för om
och i vilka former vi kan ansluta oss
till den gemensamma marknaden. Vår
neutralitetspolitik är så värdefull att
den inte kan offras för ekonomiska
vinsters skull. Det har gjort att vi har
kunnat stå utanför två världskrig. Bakom
den uppfattningen torde den överväldigande
majoriteten av det svenska
folket stå. Man inser, både i Sverige
och utomlands, bland dem som tidigare
varit kritiska mot neutralitetspolitiken,
att den svenska linjen har bidragit
till freden på den del av jordklotet
där vi befinner oss.

Glädjande nog sägs det nu från alla
partier att man bekänner sig till neutraliteten
och att anslutningen till EEC
måste ske under bevarande av vår neutralitetspolitik.

I detta sammanhang vill jag att herr
Holmberg preciserar de diffusa funderingar
som han hade i fråga om en
direkt anslutning som medlem i handelsgemenskapen.

Ang. Sveriges handelspolitik

I sin rapport har EEC-kommissionen
sagt att Sverige måste godkänna EEC:s
politiska målsättningar, om ett medlemskap
skall kunna tänkas för vår del.
Det beslutande organet inom EEC, ministerrådet,
har ännu inte sagt vad man
anser om detta krav. Man kan därför
ännu inte säga någonting om de fordringar
som skall ställas på Sverige för
ett eventuellt medlemskap. Kommissionen
hänvisar till Rom-fördraget och
Bonn-deklarationen. De politiska målen
för EEC är inte lätta att utläsa i
Rom-traktaten. Att det fanns politiska
syften är det ingen tvekan om; sådana
fanns i ännu större utsträckning i
Bonn-deklarationen från juli 1961. Deklarationen
avgavs av ledarna för samtliga
EEC-länder och innehöll bl. a. att
en av EEC:s uppgifter var att stärka
Atlantalliansen — ett av stormaktsblocken.

Mot den bakgrunden ansåg vi från
centerpartiets sida otänkbart att under
åren 1961 och 1962 ansöka om fullt
medlemskap med hänsyn till innehållet
i Bonn-deklarationen. Bonn-deklarationen
antogs under intryck av Berlin-krisen,
och man synes inom EEC
inte ha utövat någon aktivitet för att
stärka Atlantpakten. Verksamheten inom
EEC har hållits inom betydligt snävare
gränser än vad stadgan har givit
möjligheter till. De överstatliga dragen
har försvagats framför allt genom
Frankrikes och de Gaulles åtgärder.
Trots att stadgan kvarstår oförändrad
kan man alltså påstå att de politiska
momenten för närvarande inte är så
dominerande inom EEC. Det finns därför
anledning att försöka få till stånd
förhandlingar.

Om ministerrådet kommer fram till
samma slutsats som kommissionen har
gjort, nämligen att Sverige självt måste
avgöra om vi skall bli medlemmar med
bevarad neutralitet, får Sverige försöka
klargöra hur vi ser på möjligheterna
att förena medlemskap med neutralitet.
Om vi då finner att de politiska
målen är oförenliga med vår neutrali -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1987

Ang. Sveriges handelspolitik
tet, finns i det sammanhanget ingenting
att göra i fråga om ett direkt medlemskap.

Medan arbetet för att få närmare anslutning
till P1EC fortsätter, är det angeläget
att man från svensk sida anstränger
sig att göra Sverige och EFTA
mer beredda för anslutning till EEC.
Här vill jag än en gång instänjma i det
konkreta förslag som herr Dahlén här
framförde.

Vidare är det angeläget att vi vidtager
åtgärder för att öka handeln med
de delar av Europa som inte finns med
inom någon av de två handelssammanslutningarna.
Det finns i Östeuropa en
ständigt växande marknad, som kan ge
vårt land stora möjligheter. Denna del
av handelsproblematiken borde med
fördel kunna aktualiseras vid de nordiska
överläggningarna. Den nordiska
marknaden är av intresse inte bara för
EEC utan också för de östeuropeiska
länderna. Sådana vidgade kontakter,
herr talman, torde inte vara till någon
nackdel, när vi går att förhandla med
EEC.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Jag vill börja mitt anförande
med att återge några rader ur
ett föredrag, som helt nyligen har hållits
om EEC-prohlemen. Där sägs följande: »Tyvärr

har den stundtals» — alltså
EEC-debatten — »varit förvirrad och
inrikespolitiskt inflammerad, vilket icke
medverkat till åt! i utlandet öka tilltron
till våra avsikter att helhjärtat vilja bidra
till det europeiska samarbetet. Debatten
har i alltför hög grad rört sig
om generaliseringar utan att gå in på
sakfrågorna».

Jag kan livligt instämma i detta uttalande,
som gjorts av en av de främsta
opponenterna mot regeringen under
hela den sistlidna sommaren och hösten.
Däremot instämmer jag inte i de
ställningstaganden som samme man har
velat ge uttryck åt. Han har emellertid

i sitt agerande i EEC-frågan kommit
att i högre grad än någon annan här
i landet symbolisera oppositionen mot
regeringen. De borgerliga partierna har
härvidlag kommit att inta en mera undanskymd
ställning.

Låt mig ställa frågan så: Behöver vi
ett vidgat ekonomiskt samarbete? Jag
svarar utan tvekan ja. Och det är naturligt
med hänsyn till hela den svenska
utveckling vi har bakom oss och som
vi räknar med för framtiden: en ständigt
växande utrikeshandel och ständigt
ökat behov för vårt lands vidkommande
att söka oss ut på internationella
marknader. Vi behöver, ja, jag skulle
t. o. m. kunna gå så långt att jag säger
att vi, sett från svensk synpunkt, måste
ha ett vidgat ekonomiskt samarbete i
Europa.

Det ekonomiska samarbete som nu
existerar har Sverige varit med om att
utveckla steg för steg. Men det räcker
inte till, vi behöver i framtiden ett ännu
mer vidgat ekonomiskt samarbete.
Då är frågeställningen den: Kan en anslutning
till EEC klara det behov som
vi har för framtiden?

Om Sverige skulle nå en uppgörelse
om ett vidgat ekonomiskt samarbete
med EEC, skulle det undanröja många
av de problem som vårt land i dag har
att brottas med. Svensk industri kämpar
med mycket stora svårigheter. Vi
räknar med att exporten för framtiden
kommer att möta ökat motstånd på alla
marknader. Det är självklart att EECmarknaden
betyder mycket, då en stor
del av all vår export just går till de för
närvarande sex EEC-länderna.

Man kan inom denna EEC-marknad
resa handelshinder mot tredje land, vilket
har skett och sker, och därmed försvåra
bl. a. vårt lands export av varor
till EEC-länderna. Om vi ser på handelsutvecklingen
under senare år skall
vi märka att vi haft en mycket stark
ansvällning av vår handel med EFTAområdet,
inte minst exporten, under det
att ökningen när det gäller EEC-området
har varit mindre. Ökningen har va -

Tisdagen den 7 november 1907

Nr 40

rit avtagande, och vi får räkna med att
vår handel med EEC kommer att kontinuerligt
möta ökade svårigheter.

Vi skall ha dessa fakta klara för oss
då vi diskuterar möjligheterna att nå
ett vidgat samarbete med EEC.

Vi har under de allra senaste åren
lyckats förvånansvärt väl med ett ekonomiskt
samarbete, nämligen det nordiska.
Det nordiska samarbetet har utvecklats
långt mer än någon vågade tro
för några år sedan. Man kan kanske
drastiskt uttrycka det så, att det nordiska
samarbetet aldrig hittills i den nordiska
historien utvecklats så starkt under
en period som fallet varit under de
senaste åren. Därför är det nordiska
samarbetet på det ekonomiska området
i dag mycket värdefullt, och ingen vill
uppge detta. Uppfattningarna är lika i
alla de nordiska länderna.

Om jag alltså konstaterar att vi behöver
ett vidgat samarbete med EEC,
uppstår därmed frågan: År detta möjligt?
Det är givetvis möjligt, om man
inom EEC är beredd att samarbeta med
oss, liksom med andra EFTA-länder.

När man har lyssnat på i varje fall
två av de föregående talarna i dag får
man nästan det intrycket att EEC bara
står och väntar och skulle vara mycket
tacksam om Sverige ville ansluta sig.
Riktigt så ljus är inte bilden. Det beror
mindre på vårt eget ställningstagande
ocli mer på de ställningstaganden och
synpunkter man har inom EEC självt.
Självklart kommer neutralitetsbegreppet
här in i bilden.

Det understryks av alla som deltar i
EEC-debatten att vi vill bevara vår neutralitet.
Jag känner ingen som har sagt
eller uttryckt det på ett motsatt sätt.
Men kvar står frågan, om vi med dylika
deklarationer alltid menar riktigt samma
sak. Man skulle ibland kunna få intrycket
att vi menar litet olika ting. Jag
har fått det intrycket även här i dag
efter att ha hört på herr Holmbergs
anförande.

Det intrycket får man kanske ännu
starkare om man lyssnar till vad fram -

Ang. Sveriges handelspolitik
stående representanter för svensk industri
har att säga. Man får intrycket
att detta med neutraliteten i och för
sig naturligtvis är viktigt, men än viktigare
är en anslutning till EEC.

Jag skulle vilja säga att man inte så
lättvindigt som ibland sker kan behandla
och betrakta vår neutralitetspolitik.
Vill vi att neutraliteten skall
åtnjuta den aktning och den respekt
som är nödvändig då måste vi föra den
svenska neutralitetspolitiken på fullt
allvar även under tider då förhållandena
i världen är lugna. Ty neutraliteten
är ingenting som man kan ikläda sig
när ett krig uppstår. Skall vi då kunna
få vår neutralitet respekterad måste vi
ha visat vår neutralitet i praktiskt
handlande även under fredstid.

Det som sägs om den svenska neutraliteten
i regeringsdeklarationen är i
huvudsak detsamma som sagts tidigare
och som man haft intryck av att de politiska
partierna varit ense om. När det
gäller EEC är det fråga om uttolkningen
av Rom-avtalet, och det problemet
har herr Holmberg i dag också givit
sig i kast med.

Herr Holmbergs uttolkning av Romavtalet
slutar med samma resultat som
jag tidigare sett att Industriförbundets
uttolkning innebär. Industriförbundet
konstaterar i en utredning som har
gjorts där att Rom-avtalet i sig självt
är ett tillräckligt skydd för den svenska
neutraliteten. Däremot har vi ännu icke
sett representanter för EEC göra en dylik
uttolkning. Det är därför vad jag
skulle vilja kalla en tillrättalagd och
bekväm uttolkning av Rom-fördraget ur
svensk synpunkt, som väl knappast kan
ha ett reellt underlag.

Herr Holmberg har redogjort för vissa
saker i Rom-avtalet och kommit fram
till att det inte behövs några förbehåll.
Han sade — jag citerar efter mina anteckningar:
»Danmark och Norge har
klart och rejält låtit förstå att Romavtalet
kan godkännas.» Danmark och
Norge skulle alltså klart och rejält ha
låtit förstå att Rom-avtalet kan godkän -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
nas, vilket den svenska regeringen icke
har gjort. Svenska regeringen har icke
kunnat göra ett sådant som herr Holmberg
kallar »klart och rejält» uttalande,
därför att Rom-avtalet innehåller ett
politiskt moment som vi inte kan bortse
ifrån.

Om man från högerns sida, såsom
herr Holmberg här i dag låtit förstå,
vidhåller att Rom-avtalet icke innehåller
någonting av politisk art, utan enbart
är ett dokument för att reglera ett
ekonomiskt samarbete, då är det klart
att man bör utsäga detta »klart och rejält»,
som herr Holmberg uttryckte det
när han talade om Danmark och Norge.
Då vet vi var den politiska skiljelinjen
går i detta land när det gäller neutraliteten.

Jag kan för egen del inte alls instämma
i herr Holmbergs synpunkter på
Rom-avtalet. Jag har stärkts i den uppfattningen
efter den resa som utrikesutskottet
nyligen gjorde till Bryssel och
Geneve just för att studera marknadsfrågorna,
EEC-problemen lika väl som
problem sammanhängande med EFTA.
Jag gick från alla dessa överläggningar
med en förstärkt uppfattning att Romavtalet
är ett ekonomiskt och politiskt
dokument. Att man sedan i EEC tills
vidare icke har satt de politiska momenten
i kraft och utvecklat denna del
av avtalet, är en sak för sig, men Romavtalet
har icke förändrats. En av kommissionens
ledamöter lät vid en överläggning
i Bryssel förstå att man inte
ändrat Rom-avtalet. Det är en fråga för
framtiden när och hur de olika delarna
av Rom-avtalet skall sättas i verkställighet
i den mån så ännu inte har
skett. Dit hör den gemensamma handelspolitiken,
som också griper in som
en del av den svenska neutraliteten.

Herr Holmberg tog vidare upp de
ekonomiska aspekterna av en anslutning
till EEC. När man som jag har
ägnat en del intresse åt dessa frågor
och själv deltagit i en rad föredragningar
i Bryssel, tror jag man liar
bättre möjligheter än tidigare att dra

vissa slutsatser om de förhållanden
som ligger till grund för en svensk anslutning.
Neutralitetsbegreppet framstår
klart. Vi måste ha tillräckliga garantier
då det gäller den svenska neutraliteten.
Kan vi icke få sådana garantier,
kan vi heller icke diskutera ett
fullt medlemskap i EEC, utan då måste
det bli fråga om en annan anslutningsform.

När det gäller de ekonomiska faktorerna
lindrades min pessimism något i
vissa avseenden. Rent allmänt skulle
jag vilja instämma i vad jag tror herr
Holmberg framhöll, att det för Sverige
är lättare att ur ekonomisk synpunkt
ansluta sig till EEC än för något annat
land som har ansökt om medlemskap.
Jag tror att svensk ekonomi är så rustad
att vi har betydligt lättare än både
Danmark, Norge och Storbritannien att
klara de praktiska svårigheter som
uppstår i samband med en anslutning.
Självfallet blir det svårigheter, men jag
bedömer att dessa blir mindre än vad
man kunnat ana både då det gäller den
sociala harmonieringen och då det
gäller arbetskraftens fria rörlighet.

Vid utrikesutskottets besök i Bryssel
gavs fullödiga föredragningar om de
olika ekonomiska sidorna av EEC-problematiken.
Man talade även om jordbrukspolitiken,
redogjorde för konkurrensproblemen,
etableringsrätten, industripolitiken
i stort o. s. v. Jag skall inte
beröra allt detta. Min slutsats är att
svårigheterna från svensk synpunkt
torde bli något mindre då det gäller
den sociala harmonieringen, den fria
arbetsmarknaden och även beträffande
den fria etableringsrätten än vad man
tidigare har anat. Därmed är det inte
sagt att det kommer att gå friktionsfritt.
Visst inte, vi kommer att möta
enorma problem vid ett eventuellt praktiskt
genomförande av en anslutning,
innan just dessa faktorer har klarnat.

Herr Dahlén ställde ett direkt förslag
till regeringen att den bör tillsätta —
om jag fattade honom rätt — beredningar
eller olika kommittéer som skul -

Tisdagen den 7 novemfier 1967

Nr 40

le utforma hur vissa frågor skall lösas
vid en svensk anslutning till EEC. Det
får mig att ställa frågan, om herr Dahlén
tror att vi kommer att få förhandla
om dessa olika delar av den ekonomiska
anslutningen till EEC. Mitt intryck
från överläggningarna i Bryssel
är att det knappast ger utrymme för
några förhandlingar, utan att vi har att
säga ja till både den sociala harmonieringen,
den fria arbetsmarknaden, de
fria kapitalrörelserna och till den fria
etableringsrätten — jordbruket icke att
förglömma.

Vi skall inte förbli i den föreställningen
att det finns ett betydande förhandlingsutrymme
ur svensk synpunkt
vid en anslutning eller uppgörelse av
något slag med EEC. Vi skall vara klara
över att det för oss gäller att i huvudsak
acceptera EEC som det i dag
är. Möjligen kan vi klara ut neutralitetsproblematiken,
vilket är ett villkor
ur vår synpunkt. Vi kan dock icke ge
oss in på en diskussion om vare sig
ett hävande eller ett uppluckrande av
den svenska neutraliteten. Beträffande
de ekonomiska punkterna utgår jag
ifrån att det icke finns nämnvärt förhandlingsutrymme.

Det är klart att vi i vårt land, som
herr Dahlén har föreslagit, kan sätta
oss ned och parlamentariskt diskutera
dessa saker. Men då skall vi göra det
med den klara förutsättningen att om
vi skall ansluta oss till EEC, som medlem
eller som associerad stat, gäller det
för oss att godta det som i dag gäller,
varken mer eller mindre. (Herr Dahlén:
Det var det som var meningen.)
Då behöver vi knappast tillsätta några
beredningar som förbereder det. Jag
trodde det var fråga om att utforma en
svensk ståndpunkt.

Jag har velat klarlägga just dessa saker,
ty de är ganska väsentliga och kan
kanske skingra något av den oklarhet
som man ibland möter då det gäller våra
förutsättningar att förhandla oss till
en bättre ställning. Om vi begär vissa
undantag, vilket det är möjligt att vi

Ang. Sveriges handelspolitik
måste göra, kanske vi från EEC möter
krav på undantag, som icke kommer
att riktas till andra länder, beroende
på att svenska industrier på vissa punkter
är mer framgångsrika än motsvarande
industrier inom EEC-området.
EEC kan tänkas komma att begära vissa
reservationer eller övergångsregler. Jag
tänker naturligtvis på pappersområdet,
där Sverige liksom de övriga skandinaviska
länderna mycket starkt skulle
göra sig gällande inom EEC-området
med den industri som EEC-länderna
själva har och som tekniskt och på annat
sätt inte kan hävda sig mot motsvarande
industrier i Sverige, i Finland
och i Norge.

Vi måste vara på det klara med de
problem som är förenade med en anslutning
— man kan inte framställa det
hela så, att alla problem är ur världen
om vi får en anslutning till EEC. Långt
därifrån. Motståndarna till en uppgörelse
med EEC säger ibland, att vi inte
skall ge oss in på något ytterligare samarbete
med EEC — låt oss, säger de,
kompensera oss genom en ökad handel
med öststaterna och en ökad handel
med u-länderna.

Låt mig klart anföra som min mening,
att om vi tror att detta skulle vara
möjligt så är det en illusion. Vi
skulle gärna se en ökad handel med
östländerna, men det är ju inte heller
bara vi själva som bestämmer detta. Östländerna
själva bestämmer i vad mån
de vill handla med Sverige. Och jag vill
tillägga, att om det finns möjligheter
att öka vår handel med öststaterna så
bör detta ske oberoende av om vi förhandlar
om och hoppas på en uppgörelse
med EEC eller inte. Denna ökade
utrikeshandel behöver vi, även om vi
skulle få en uppgörelse med EEC.

Det skulle vara intressant att från regeringens
sida få höra, om man bedömer
möjligheterna till en vidgad östhandel
som realistiska. Om det här
finns någon realism bör vi inte underlåta
att utnyttja de möjligheter som
finns att nå en ökad handel med Sov -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

jet och de övriga östeuropeiska länderna,
liksom naturligtvis även med u-länderna.

Jag vill alltså konstatera, att vi ur
svensk synpunkt behöver vidga vår
handel med Europa i övrigt. Det är
klart att det i längden är ett orimligt
förhållande att Västeuropa, som i princip
har en samhällsordning av likartat
slag, skall vara splittrat handelspolitiskt
såsom fallet nu är. Det naturliga
är att Västeuropa vore ett enda handelsområde,
fritt från de restriktioner
och bestämmelser som nu råder mellan
å ena sidan EEC och å andra sidan
EFTA-länderna.

Svårighéterna att nå dithän är givetvis
stora. Vi får inte underskatta svårigheterna
och allra minst göra svårigheterna
till en fråga om vilja eller bristande
vilja hos den svenska regeringen.
Det är inte sant, fastän det kanske är
politiskt gångbart i vissa kretsar, att
framställa problemet på det viset.

Jag vill i övrigt varna för att göra
hela EEC-frågan till en inrikespolitisk
stridsfråga. Jag tror inte att det svenska
folket kan följa med i den debatten,
och jag tror inte att det för något politiskt
parti finns någonting att hämta
inrikespolitiskt, om man fortsätter att
göra denna fråga till en stridsfråga på
det politiska planet. Däremot kan det
innebära, att det försvårar våra fortsatta
förbindelser med andra länder,
då det gäller möjligheter att skapa ett
större Europa ur handelspolitisk synpunkt.
Vi skall naturligtvis icke internationellt
ge den bilden av vårt eget
land, att det viktigaste för oss i EECfrågan
är de inrikespolitiska striderna
och biprodukten det internationella
ökade samarbete som kan uppnås. Det
vore en felaktig bild, ty vårt behov är
annorlunda. Jag skulle därför vilja
hemställa att inte minst herr Holmberg,
men även folkpartiet beaktar detta
i den fortsatta debatten. Om vi inrikespolitiskt
gör denna fråga till en
stridsfråga, kommer detta säkert att

verka negativt i våra fortsatta försök
att nå en uppgörelse med EEC.

Jag talar här inte för svensk fackföreningsrörelse,
utan jag talar som
ledamot av denna kammare, möjligen
i viss män också som ordförande i utrikesutskottet,
men jag vet att de synpunkter
jag anfört i huvudsak sammanfaller
med dem som finns inom svensk
fackföreningsrörelse. Där är vi beroende
av vad som händer handelspolitiskt,
och vi vet vilka stora behov vi har för
framtiden att få våra produkter spridda
över hela världen. Det är förutsättningen
för att vi skall kunna fortsätta
bygga vår ekonomi på ett riktigt och
sunt sätt. Yi har från fackföreningsrörelsen
avstått från att under sommaren
och hösten gå ut i den offentliga debatten.
Vi tycker att den debatt som
har ägt rum har varit ganska förvirrad.
Vi har inte velat ta del av den, och debatten
har minst av allt varit sakligt
grundad med det informationsmaterial
i riklig mängd som har spritts av industriorganisationer
och även av de
borgerliga partierna och deras press.

Jag hoppas att debatten här kan få
bli ett slut på den inrikespolitiska striden
och att vi i stället inriktar oss på
att vi, om det finns några möjligheter,
skall nå en uppgörelse med EEC om
ett vidgat ekonomiskt samarbete i Europa,
som gagnar Europa men också
oss.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Innan herr Wickman
ger uttryck för regeringens uppfattning
skulle jag gärna något vilja kommentera
herr Geijers inlägg. Det var nämligen
några saker som var så värdefulla,
att jag vill instämma i vad herr Geijer
sade.

Oppositionen och herr Geijer tycks
nämligen göra en likartad bedömning
när det gäller de ekonomiska aspekterna
på EEC-frågan och på Sveriges behov
av att nå anslutning till EEC. Jag

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

fann också att de önskemål rörande en
allmän utvidgning av handeln med öststaterna,
vilken jag hävdade skulle ligga
helt vid sidan av EEC-förhandlingarna,
också var en uppfattning som
herr Geijer delade.

Jag kan också gå med på att Europafrågan
inte bör göras till en inrikespolitisk
stridsfråga. Men det får naturligtvis
inte innebära att oppositionen
inte skall kunna kritisera och följa regeringens
handläggning av frågan. Finner
vi, vilket vi från högerpartiet har
gjort, att regeringen inte skött EECfrågan
riktigt, måste naturligtvis kritik
och motförslag kunna framföras. Huruvida
detta skall betraktas såsom en
stridsfråga eller såsom ett uttryck för
den demokratiska ordning som vi har i
Sverige lämnar jag öppet. Jag anser för
min del, att det är en tillämpning av
demokratiska principer.

Sedan vill jag ta upp en annan sak.
Herr Geijer sade, att vi inte menade
samma sak i fråga om neutraliteten.
Yad vet vi om det? Herr Geijer sade
själv — och det tycker jag är riktigt —
att det skulle kunna finnas förhandlingsutrymme
om neutraliteten för att
behålla den. Jag tycker det var en utmärkt
formulering av frågan. Men menar
vi detsamma eller inte?

Ja, det kan man inte svara på, förrän
regeringen ger uttryck för en uppfattning
om hur regeringen ser på Romfördraget
och våra möjligheter att ansluta
oss till den målsättning som Romfördraget
innefattar. Vi har gjort en
tolkning, låt vara att den i vissa delar
överensstämmer med den tolkning som
för några dagar sedan gjordes av Industriförbundet
och dess experter. Men
regeringen har ännu inte gjort någon
tolkning. Det kan ändock inte vara meningen
att regeringen skall sitta och
vänta på att EEC:s representanter i
första hand skall göra en tolkning av
EEC:s politiska målsättning. Det vore
väl ändå litet för mycket begärt.

Jag vill göra ytterligare en kommentar.
När jag talar —■ herr Geijer — om

Ang. Sveriges handelspolitik
neutralitetspolitiken, vet jag att den utgör
ett problem när det gäller Sveriges
anslutning till EEC. Det problemet
skall vi försöka lösa, och jag hoppas
det skall lösas positivt. Men det är också
ett problem, om vi inte får anslutning.
Hur ställer det sig då med den
svenska neutraliteten? Om svensk ekonomi
och svensk ekonomisk styrka försvagas:
Vilka möjligheter har vi då att
hävda vår traditionella neutralitetspolitik?
Vilka möjligheter har vi då att
t. ex. få ekonomiskt underlag för att ha
ett starkt försvar, som ju ändå är utgångspunkten
för varje neutralitetsresonemang.
Det var på det sättet jag försökte
bredda neutralitetsfrågan.

Det kanske dock finns från regeringen
ett svar på ett område, nämligen i
fråga om Sveriges anslutning till EEC.
Den promemorian har dock stämplats
såsom strängt förtrolig, vilket måste
innebära att intet kan sägas om den
vare sig i den folkvalda eller i den indirekt
folkvalda kammaren.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett i många avseenden
intressant anförande som herr
Geijer höll. Jag skall inte i en kort replik
gå in på det annat än i fråga om
en enda synpunkt. Herr Geijer missförstod
mig, när jag på folkpartiets vägnar
och sedan med instämmande också från
centerpartiet föreslog tillsättandet av
parlamentariska beredningar, där fackliga
organisationer och näringsliv också
skulle vara representerade.

Herr Geijer talade om tre saker, som
jag vill erinra om. Han påstod att det
säkerligen kommer att dröja, innan vi
får några förhandlingar. Detta var den
första utgångspunkten för mitt förslag.
Herr Geijer sade även att vi i stort sett
kommer att få ta de villkor, som EEC
föreskriver. Detta var den andra utgångspunkten
för mitt förslag. Sedan
talade herr Geijer om de problem som
i någon mån kommer att uppstå — även
om han trodde att Sverige skulle kom -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
ma att klara sig ganska lätt — om vi
får en anslutning till EEC. Detta var
vid sidan av manifesterandet av enigheten
den tredje motiveringen som jag
hade för mitt förslag.

Det är, herr Geijer, medan vi väntar
—- kanske länge — på att få förhandla
med EEC, som det är angeläget att de
svenska förhållandena anpassas så mycket
som möjligt till de inom EEC rådande.
Det är angeläget att den lagstiftning
och de reformer vi beslutar medan
vi väntar ■— och jag föreställer mig
att det blir en del — anpassas på ett sådant
sätt, att en eventuell anslutning till
EEC sker så smärtfritt som möjligt. Att
det ändå alltid blir vissa svårigheter är
alldeles uppenbart.

Det var alltså inte för att vi skall få
tillfälle att parlamentariskt prata om
vilka villkor vi skall slippa undan —
vi får nog, som herr Geijer sade, i stort
sett acceptera de ekonomisk-politiska
villkoren -— utan för att försöka anpassa
oss på ett så smidigt sätt som möjligt,
som regeringen bör tillsätta parlamentariska
utredningar på det sätt jag
skisserat.

Jag tror alltså att herr Geijer och jagär
rörande överens om dessa saker,
men att herr Geijer missförstod vad jag
sade.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först säga några
ord till herr Geijer.

När det påstås att vårt land inte har
någonting att säga till om vid eventuella
förhandlingar om anslutning till
EEC, så faller därmed påståendet att
vi måste vara medlemmar för att över
huvud taget få vara med om att utforma
den ekonomiska politik som kommer
att föras inom EEC. Om vi inte har
möjlighet att bli medlemmar med bevarande
av vår neutralitet, så borde vi ju,
utifrån herr Geijers utgångspunkt, ändå
ha precis samma möjligheter att göra
oss gällande, om vårt land blir associerad
medlem.

I mitt tidigare anförande uttryckte
jag också nödvändigheten av att det
ekonomiska samarbetet vidgas —• jag
underströk det mycket starkt. Men jag
sade lika klart ifrån, att detta på intet
sätt får ske till priset av att vi ger upp
tanken på att vara neutrala även i
framtiden.

Herr GEIJER, ARNE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag kommer tillbaka
till neutralitetspolitiken med anledningav
de repliker som följde på mitt förra
anförande, framför allt den från herr
Holmberg.

Herr Holmberg sade, att om vi icke
får en anslutning till EEC, så uppstår
mycket stora problem. Vår ekonomi
kommer att försvagas, och vi hamnar i
ett mycket besvärligt läge. Därav drog
han slutsatsen, att hänsyn måste tagas
till dessa förhållanden, då vi skall diskutera
vår neutralitet.

Jag kan icke följa med i detta resonemang,
och det har väl anknytning till
vad herr Holmberg sade i sitt första anförande,
nämligen att när vi talar om
neutraliteten så måste vi titta på totalbilden,
som uttrycket föll, och väga för
och emot då det gäller att bestämma
vad vår neutralitet skall bestå av.

Här går, såvitt jag förstår, en klar politisk
skiljelinje i vårt land. Det vore
kanske värdefullt, om herr Holmberg;
verkligen gjorde klart vad som ligger i
hans resonemang. Enligt min mening;
är neutraliteten och kan neutraliteten
icke vara ett förhandlingsobjekt. Den
svenska neutraliteten skall fastställas
av Sverige självt. Den skall fastställas
på ett sådant sätt, att den vinner tilltro
och respekt hos andra länder, men den
skall icke göras till en förhandlingsfråga
med EEC eller med något annat
land eller någon annan konstellation
av länder. Ty då skulle vi få en neutralitet,
som i verkligheten icke är en neutralitet.
Det skulle vara mycket intressant
om herr Holmberg ville i den fort -

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

satta debatten ytterligare klargöra var
han står i dessa frågor.

Det skulle rensa hela den EEC-debatt
som har pågått och som — såsom jag
återgav i ett citat i början av mitt anförande
— har bestått av en mängd
generaliseringar.

Vi skall ha klart för oss, att om vi
icke får någon uppgörelse med EEC,
samtidigt som Storbritannien, Danmark
och Norge skulle bli medlemmar, så
innebär det för oss kolossalt stora svårigheter.
Herr Holmberg sade i sitt
första anförande på tal om dessa svårigheter:
»Vi har ej tid och ej råd att
släpa i Englands kölvatten!» Jag tror att
vi får finna oss i det antingen vi vill
eller inte. Ingen skall räkna med att
EEC kommer att klappa på vår dörr och
be oss stiga in, under det att de andra
skall stå utanför. Så högmodiga tror jag
inte vi skall vara här i landet att vi föreställer
oss att en sådan utveckling är
möjlig; och frågan är om den ur vår
synpunkt för övrigt vore önskvärd.

Vi skulle under sådana förhållanden
få väldigt stora svårigheter — men borde
vi fördenskull vara beredda att uppge
vår neutralitet?

Mitt svar är nej! Jag är inte beredd
att göra det. I detta liv finns saker och
ting, som icke kan betalas med pengar
— det finns värden i vårt samhällssystem
och vår utveckling, som i vissa situationer
måste väga tyngre än en förmånlig
ekonomisk uppgörelse.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har den bestämda
uppfattningen att neutralitetsdebatten
varken fördjupas eller blir klarare, om
man tar till brösttoner med detsamma
neutralitetsfrågan kommer på tal. Inte
heller förbättras situationen om man
konstruerar upp skiljelinjer som inte
borde finnas.

Vi har gemensamt talat om neutralitetsproblemet
som det aktualiseras vid
en anknytning till EEC i form av medlemskap.
Vi vet ännu inte huruvida

Ang. Sveriges handelspolitik
neutraliteten kan bevaras vid en sådan
anslutning eller ej. Det föreligger ingen
skillnad i vår bedömning och regeringens
— skulle det visa sig att neutralitet
inte går att förena med fullt medlemskap
så kan vi inte ta medlemskap.

Jag har dessutom, herr talman, vidgat
debatten genom att aktualisera neutralitetsfrågan
vid de andra alternativ,
som Sverige ställs inför om vi icke får
fullt medlemskap. För mig är neutralitetsfrågan
inte ett avslutat kapitel, om
vi inte skulle kunna få medlemskap. —
Jag anser att neutraliteten också skall
kunna bevakas och bevaras, om vi blir
tvingade att gå på en associationslinje
eller om vi tvingas över till något av
de andra alternativ, som i alla fall
måste erbjudas för den händelse vi inte
får fullt medlemskap. Även då aktualiseras
neutralitetsfrågan, och även då
måste vi överväga hur den skall lösas.
Att i dagens läge blunda för de problem,
som då uppstår, tycker jag inte
är att på ett brett och djupt sätt slå
vakt om neutraliteten.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag tror att kammarens
ledamöter håller med mig, om jag säger
att de inlägg som herr Arne Geijer
har gjort i denna debatt har fört in debatten
i den realistiska och allvarliga
atmosfär i vilken vi bör föra en diskussion
om dessa ting. Jag kan från regeringens
sida i varje ord instämma i
herr Arne Geijers anföranden här i dag.

Jag tror också att det är ett klokt råd
som herr Arne Geijer har gett oppositionen
i denna fråga. Det är inte ett
råd, herr Holmberg, att avstå från oppositionens
självklara demokratiska
rätt att kritisera regeringen. Denna fråga
är emellertid så allvarlig att jag
skulle vilja säga: Låt denna kritik
grundas på en realistisk bedömning av
våra möjligheter och inte på några
illusioner.

Jag tror inte att jag säger någonting
som innebär någon orättvisa mot de

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
debattörer, som har deltagit här i dag,
om jag säger att nog varje representant
som har uppträtt har spelat den
roll i debatten som vi hade anledning
att vänta från tidigare debatter. Det är
möjligt att vi när debatten fortsätter
i dag skall finna, att vi har kommit
något bort från den som jag tycker
ofruktbara diskussion som vi hittills
har haft — kanske har det redan funnits
inslag i debatten som tyder härpå

— men det får framtiden utvisa.

Vad är det t. ex. herr Dahlén har

sagt i dag? Han börjar med en neutralitetsdeklaration,
och en neutralitetsdeklaration
av helt annan klarhet och
skärpa än herr Holmbergs ■— det är nu
inte särskilt svårt, men det är ändå
värdefullt att herr Dahlén har gjort det
på ett så klart sätt som han gjort här
i dag. Det betyder — på samma sätt
som folkpartiets uppträdande i utrikesnämnden
— att när vi kommer till ett
avgörande, när det gäller att fatta den
avgörande positionen i fråga om hur
vi skall agera gentemot EEC, då ansluter
sig folkpartiet till regeringens politik.
Men samtidigt •— framför allt i
folkpartiets press men också i framstående
folkpartiledamöters uttalanden

— driver man en agitation mot regeringen
som om en annan politik vore
möjlig, som om man skulle med olika
åtgärder kunna nå resultat som är vida
överlägsna dem vi har möjlighet att nå
med den av regeringen förda politiken.

Man har faktiskt anklagat regeringen
för att genom oskicklighet i verkligheten
riskera de svenska löntagarnas
trygghet. Hos herr Dahlén förekom —
jag vill gärna säga det, och det gladde
mig — ett relativt svagt eko av denna
agitation. Han sade, om mina anteckningar
är riktiga, att socialdemokratin
har varit tafatt, splittrad och visat bristande
handlingskraft.

All right, det kan man säga, men då
bör man ändå klargöra vilken annan
politik som en förekommande handlingskraft
skulle ha medfört.

Ser man vilka förslag folkpartiet

kommer med i en sådan här debatt så
'' är det mera och bättre material för
vår debatt — för vår debatt här i kammaren
och även för den offentliga debatten.
Jag håller gärna med herr Dahlén
om att det är värdefullt med ett utförligare
material. Det hade varit bra
om det hade varit möjligt att komma
med detta material tidigare. Ett stort
material har dock successivt offentliggjorts,
och detta offentliggörande fortgår
undan för undan. Yi har därför
möjligheter att föra en inträngande
EEC-debatt i detta land, om vi vill.
Men det beror sannerligen inte bara på
det material som delas ut till allmänheten
utan det beror faktiskt rätt mycket
på oss själva.

Jag skall i detta sammanhang inte
närmare gå in på herr Dahléns punkt
om de parlamentariska beredningarna.
Jag har efter den debatt som herr Dahlén
hade med herr Geijer litet svårt att
se, vad vi skulle vinna med de beredningarna.
De är inte informativa, de är
inte studiecirklar, de är heller inte avsedda
att förbereda den svenska förhandlingspositionen
i konkreta frågor.
När det gäller bestämmandet av den
svenska förhandlingspositionen bör det
parlamentariska inflytandet ligga hos
utrikesnämnden. Där tror jag också att
herr Dahlén delar min uppfattning.

Om det är den aspekten på den svenska
ekonomiska och sociala politiken,
ja, hela vår politiks utformning som
har avseende på de internationella påfrestningarna,
som herr Dahlén menar
att dessa parlamentariska beredningar
skall syssla med, möter vi dem redan
i dag i nästan varje proposition som
regeringen framlägger. Att skapa några
slags specialberedningar för att bevaka
denna aspekt tror jag vore en opraktisk
och alls icke givande metod.

Sedan säger herr Dahlén: Stärk

EFTA och stärk det nordiska samarbetet! Ja,

herr Dahlén, hela vår uppläggning
av både vårt arbete inom EFTA
och vår förhandlingsansökan, dess tid -

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

punkt och dess uppläggning, är bestämd
av vårt starka och naturliga intresse
att hålla samman den nordiska
marknaden och att förstärka det nordiska
samarbetet. Jag tror inte att herr
Dahlén vill bestrida om jag säger, att
det inte torde finnas någon regering
i Norden som driver samarbetet mellan
de nordiska länderna med samma
energi och med sådan envishet och
skärpa som den svenska regeringen gör.

Vi skall stärka EFTA! Ja, det vill vi
väldigt gärna göra, herr Dahlén, men
jag kommer tillbaka till vad herr Geijer
sade om att vi inte skall göra oss
illusioner om vad vi kan åstadkomma,
därför att vi uttrycker en vilja i det
fallet. Vi har förhandlingar eller diskussioner
med Jugoslavien. Det innebär
självfallet inte en utvidgning av
EFTA med Jugoslavien som medlemsland,
men det innebär olika försök att
förbättra och intensifiera de ekonomiska
relationerna mellan EFTA och
Jugoslavien. Samtidigt vet vi att Jugoslavien
har motsvarande, kanske än intensivare,
diskussioner i samma fråga
med EEC. Utvidgning av samarbetet
med Irland är heller inte särskilt aktuellt,
när som bekant Irland har en
medlemsansökan inlämnad i Bryssel.

Av de olika frågor som är uppe till
behandling på EFTA-sammanträden om
att utvidga samarbetet utöver den tullavveckling,
som hittills har ägt rum,
är det en serie konkreta, var för sig
kanske inte särskilt spektakulära ting
av typ patent, varumärkessamarbete
och standardisering, som är viktiga och
där vi driver arbetet vidare. Det vore
att tillmäta dem en vikt som de inte
har, att karakterisera en intensifiering
av dessa strävanden som ett alternativ
till den nuvarande politiken.

Herr Dahlén frågar också om regeringen
»ägnar sig åt någon tankeverksamhet»
när det gäller vad som skulle
hända i en situation, där de nuvarande
förhandlingarna misslyckades. År vi då
beredda att aktualisera några alternativ?
Herr Holmberg var indirekt inne

Ang. Sveriges handelspolitik
på samma fråga och använde formuleringar
om att den svenska politiken i
Europafrågan närmast kan liknas vid
att Sverige är en jolle, som svänger efter
den engelska farkosten.

Vårt intresse, och jag skulle vilja
tillägga det internationella samarbetets
avgörande intresse i dag, är att de engelska
förhandlingarna med EEC verkligen
lyckas. Vi vet att betydande svårigheter
står i vägen för dessa förhandlingar.
Jag tror inte att vi här behöver
framföra olika meningar om hur pass
stor eller hur pass liten sannolikheten
är för att dessa förhandlingar går att
lyckligt genomföra. Men att vi i detta
läge skulle ta initiativ, som bara kunde
få till effekt att minska möjligheterna
till en lycklig utgång av dessa förhandlingar,
det är ett råd som inte bara den
svenska regeringen alldeles bestämt
måste avvisa, utan som jag tror att regeringarna
i alla de länder som är berörda
av den europeiska integrationen
skulle avvisa.

Jag kan därför inte komma till någon
annan slutsats när det gäller analysen
av folkpartiets linje i denna fråga,
än att man undviker att ta strid
med regeringen i sakfrågan — då lägger
man sig mycket nära regeringen —
men samtidigt vill man ge sken av att
det finns en annan politik, som skulle
medföra resultat, om bara regeringen
var litet skickligare och hade en annan
vilja.

Man försöker på det sättet åstadkomma
ungefär samma effekt som man gör
i många andra politiska frågor i dag.
Ta skattefrågan som exempel. Jag vill
inte alls börja en skattedebatt, jag vill
bara belysa parallellen i tekniken i
folkpartiets uppträdande.

Vi kan inte sänka det totala skattetrycket,
medger man när man kläms i
en allvarlig debatt. Man accepterar i
stort sett regeringens budgetuppläggning
då man i riksdagen skall ta ställning
till den. Men samtidigt lovar man
skattesänkningar i framtiden och skapar
i den allmänna debatten intryck

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
av att en skattereform skall ge utrymme
för betydande skattesänkningar.
Man kan på detta sätt liksom driva spelet
längs två linjer, först en som är den
allvarliga och sakliga, där man är angelägen
att ligga nära regeringen, och sedan
den allmännare, lättare agitationen,
där man kan fånga in alla de önskemål
som naturligtvis människor går
omkring med. Men politik är inte att
göra önskelistor. Politik är att välja,
och jag tror att vi underskattar våra
väljares förmåga, om vi inte håller fast
vid den principen för vår egen politik.

Herr Geijer har i stor utsträckning
tagit hand om herr Holmberg. Jag behöver
därför inte göra det på annat
sätt än att jag svarar på den direkta
fråga, som herr Holmberg riktade till
mig: Vilken är regeringens uppfattning
av Rom-fördragets politiska målsättning
och dess förenlighet med svensk
neutralitetspolitik ?

Ja, man kan verkligen läsa Romfördraget
på olika sätt. Gör man som
herr Holmberg — plockar ut målen av
typen »ekonomiskt samarbete» och
»säkerställa ekonomiskt framåtskridande»
— är det självklart att vi kan ansluta
oss till målsättningar av den typen.

Men det är inte det som är den relevanta
frågan, herr Holmberg! Vi kan
inte låta en analys av Rom-fördraget
bestämma vår neutralitetspolitik. Den
enda möjligheten är att i direkta förhandlingar
med EEC klart uppställa de
krav, som enligt vår egen bedömning
av vår neutralitetspolitiks krav måste
vara uppfyllda för att neutralitetspolitiken
skall förbli en realitet. Om i detta
läge EEC — kommissionen eller ministerrådet
— bedömer att dessa krav kan
tillgodoses och finner dem vara förenliga
med Rom-fördragets allmänna
målsättningar och därmed förenliga
med medlemskapets status, så säger vi,
att då accepterar vi detta. Men det svaret
måste komma från Rryssel. Det kan
omöjligen komma av den analys av
Rom-fördraget som vi själva gör. Vi

kan bara utgå från de konkreta krav
som ställs på oss själva och från i vilken
mån vi får våra krav uppfyllda.

Av naturliga skäl har jag inte anledning
att gå i någon polemik med herr
Sundin. Han har ställt frågor till herr
Holmberg, vilka herr Holmberg får besvara
ytterligare några gånger för att
vi verkligen skall få klarhet i var herr
Holmberg står.

Herr Sundin rådde oss att avstå från
det höga tonläget i våra debatter i EECfrågan,
och jag kan gärna instämma i
det. Vi avstår gärna från varje höjning
av tonläget, men det förutsätter att vi
inte utsätts för anklagelser att missköta
denna för vårt land avgörande och viktiga
fråga.

Emellertid var det, herr talman, inte
uteslutande för att kommentera de inlägg
till regeringsdeklarationen, som
har gjorts av oppositionens företrädare,
som jag begärde ordet, utan jag skulle
vilja gå in på vissa aspekter av EECfrågan
som berörts alltför litet hittills
i debatten. Denna har ju — och det är
naturligt — i alldeles övervägande grad
gällt på vilket sätt den svenska neutralitetspolitiken
påverkar den möjliga utformningen
av våra framtida förbindelser
med Gemenskapen. Det är naturligt
att debatten fått denna inriktning. Det
är naturligt därför att Sverige som sagts
här tidigare ekonomiskt hör till de länder,
som lättast kan bära den påfrestning
som ett deltagande i den gemensamma
marknaden innebär. Vår ekonomi
är sedan länge anpassad till den internationella
konkurrensens tryck, och
vi har, vilket vi i dag upplever som en
stor tillgång, en bättre fungerande arbetsmarknad
och en bättre fungerande
arbetsmarknadspolitik än de flesta andra
länder för att klara de omställningsproblem
som uppstår.

Det föreligger inte heller några delade
meningar om vårt ekonomiska intresse
av att delta i en utvidgad europeisk
marknad. Därför är det naturligt,
att debatten om EEC i vårt land i huvudsak
blivit en debatt om innebörden

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

av vår alliansfria politik. Det är för
vårt land ett vitalt intresse att denna
politik inte blir missförstådd utomlands.
Det är därför vi vänder oss —
vi har gjort det tidigare och vi får göra
det också i dagens debatt — mot de
glidningar och oklarheter som företrädare
för oppositionen vid olika tillfällen
gjort sig skyldiga till.

Det är självklart av största värde att
vi lyckas uppnå enighet inför de förhandlingar,
som vi hoppas förestår;
förhandlingar som utan tvivel är de för
vårt land viktigaste förhandlingarna sedan
de nordiska försvarsförbundsförhandlingarna
1948. Men en enighet som
möjliggörs av oklarhet har inget värde.
Det är därför som vi i dag och även i
framtiden kommer att pressa på denna
punkt.

Det har sagts tidigare i debatten —
och jag vill gärna upprepa det även om
det är en självklarhet —- att Västeuropa
i dag är den helt dominerande avsättningsmarknaden
för svensk export. Enbart
Norden, som mer och mer framstår
som en hemmamarknad, Västtyskland
och Storbritannien köper i dag
omkring hälften av vår totala export.
Det är i sanning inte något uttryck för
brist på intresse för handeln med andra
länderområden, om man konstaterar
att tyngdpunkten för vår utrikeshandel
under överblickbar tid måste förbli
Västeuropa.

Jag delar helt och fullt deras uppfattning
som önskar en utvidgning av vårt
handelsutbyte med öststaterna och med
u-länderna. Men jag kan omöjligen se
detta som ett motsatsförhållande eller
som något alternativ till en lösning av
frågan om den västeuropeiska marknadsintegrationen.
Den tulldiskrimination
som vi i dag möter på EEC-marknaden
skapar för viktiga delar av vår
exportindustri växande problem. Visserligen
har vi hittills rätt väl lyckats
kompensera oss för dessa påfrestningar
genom den snabba expansionen av vår
EFTA-handel, framför allt på de nor 5

Första kammarens protokoll 1967. Nr 40

Ang. Sveriges handelspolitik
diska marknaderna. Denna expansion
har inneburit en kraftig höjning av
marknadsandelarna för den svenska exporten.
Även om expansionen kommer
att fortsätta — och det kommer den att
göra på denna marknad ■—■ kan vi
knappast realistiskt räkna med att den
skall fortgå i oförändrad takt, helt enkelt
därför att det ligger mycket av engångslyft
i den nordiska marknadsexpansionen.
Osäkerheten om lösningen
av den större integrationsfrågan kan
heller inte undgå att ogynnsamt påverka
våra företags investeringsplanering.
Ingen, som gör sig något större besvär
med att tänka igenom vår faktiska situation,
kan därför rimligen ifrågasätta
regeringens vilja och intresse att med
alla de medel som står den till buds
verka för en lösning av de europeiska
marknadsproblemen.

I verkligheten har också den svenska
regeringen under hela efterkrigstiden
mer energiskt än de flesta verkat för
en frigörelse av handeln. Jag behöver
inte upprepa denna historia i dag för
kammaren. När det gäller just EEC vill
jag emellertid uppmana dem som gärna
påstår motsatsen att läsa om den associationsansökan,
som ingavs år 1962,
att ta del av den positiva värdering av
EEC som där kommer till uttryck.

Det finns i dag anledning att understryka,
att tillkomsten av EEC har stabiliserat
den politiska situationen i Europa,
framför allt naturligtvis förhållandena
mellan medlemsstaterna själva.
I ett vidare internationellt perspektiv
verkar EEC i dag -—- oberoende av förhållandena
vid gemenskapens tillkomst
— för en fortsatt normalisering av de
öst-västliga förbindelserna. I ett läge,
som präglas av en teknisk och militär
dominans av de två supermakterna, betyder
EEC en förhandlingsstyrka för
de europeiska staterna, som annars inte
hade varit tänkbar. Kennedy-ronden
hade inte kunnat genomföras utan EEC.
I förhandlingarna om reformering av
det internationella valutasystemet har

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
en effektiv dialog kunnat etableras
mellan USA och EEC. Det är likaledes
uppenbart att EEC kan komma att spela
en viktig motverkande roll inför de
risker för en tilltagande protektionism
i Förenta staterna som regeringsdeklarationen
fäster uppmärksamheten vid.

Jag behöver sannerligen inte upplysa
kammarens ledamöter om att ingen i
dag vet vid vilken tidpunkt en lösning
av marknadsfrågan kan realiseras. Vi
vet heller inte vilken form det framtida
europeiska samarbetet kan komma
att ta vare sig för vårt eget lands eller
andra länders vidkommande. Men det
vet vi, att det kommande samarbetet
bör ge oss betydande fördelar men
också samtidigt kommer att innebära
betydande bindningar av vår handlingsfrihet.
Jag vill något närmare uppehålla
mig vid denna bindning av
handlingsfriheten, eftersom den i den
allmänna debatten tillmäts av vissa ett
positivt och av andra ett negativt värde.
Vilken värdering man gör beror av
naturliga skäl ofta på vederbörande debattörs
inställning till regeringens ekonomiska
politik.

Låt oss för det första konstatera att
begränsningar i möjligheten att använda
olika ekonomisk-politiska medel är
ett naturligt och ofrånkomligt led i det
internationella samarbetet. Det var just
frånvaron av sådana regler som i hög
grad förvärrade 1930-talets kris —• man
försökte då lösa sina egna problem på
sina grannars bekostnad.

Vad det internationella samarbetet
under hela efterkrigstiden syftat till att
uppnå, och gjort med betydande framgång,
är just åtaganden från de olika
staternas sida att inte vidta åtgärder
som leder till påtaglig nackdel för andra
länder. Inte minst för ett litet, exportberoende
land som vårt eget, är sådana
regler en fördel, därför att de innebär
en trygghet genom att begränsa
också de stora ländernas möjligheter
att föra en politik som är besvärande
för andra.

vi har redan i dag accepterat be -

gränsningar i vår egen handlingsfrihet
genom vårt medlemskap i t. ex. EFTA,
GATT och valutafonden. Vi har gjort
det därför att vi är övertygade om att
dessa bindningar, som gäller för alla
medlemsstater, är en stor tillgång och
en förutsättning för ett stabilt ekonomiskt
framåtskridande. En regering i
dag handlar inte bara med ansvar för
det egna landet utan också för den internationella
gemenskap som den lever
i.

När det gäller fördragsmässiga förpliktelser
— och det är hittills bara sådana
bindningar som jag uppehållit mig
vid — är dessa naturligtvis mer omfattande
i Rom-fördraget än i de andra
internationella avtal som vi i dag är anslutna
till. När det gäller att tolka dessa
bindningar är det viktigt att hålla deras
bakgrund i minnet, det som jag tidigare
berört, nämligen att syftet med
dem är att förhindra att en medlemsstat
skaffar sig fördelar på andra medlemmars
bekostnad. Syftet är bl. a. att
förhindra att regeringarna i olika länder
ger sina egna industrier förmåner
som snedvrider konkurrensläget gentemot
andra länders näringsliv. Man
harmonierar t. ex. den indirekta beskattningen
för att komma till rätta
med de exportsubventioner som tidigare
utgått på ett svårkontrollerat sätt
— genom utjämningsskatter på importen
och skatterestitutioner på exporten.
Man gör detta genom mervärdeskatten.
Den kommer inom EEC, och på sikt
säkert också bland de nya länder som
i en eller annan form ansluter sig till
EEC. Vi behöver inte betrakta detta
som en belastning för oss om vi håller
i minnet, att vi har full frihet att vidta
de skattepolitiska åtgärder vi bedömer
som nödvändiga och önskvärda för att
i samband med mervärdeskatten bevaka
väsentliga fördelningspolitiska mål.

Det är möjligt att vi får ändra t. ex.
aktiebolagsbeskattningen vid en anslutning
till EEC, framför allt av det skälet
att den kan komma att anses alltför fördelaktig
— detta gäller bl. a. investe -

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

ringsfonderna — för de svenska företagen
i deras konkurrens med andra
länders industrier.

Kapitalrörelserna är ett område där
EEC, i varje fall formellt, för en annan
politik än vi. Det är sannolikt att vi vid
en förhandling kommer att ställas inför
kravet att anpassa vår politik till
gemenskapens. Vi anser att de senaste
årens utveckling har bekräftat vår inställning
att stabiliseringspolitiska skäl
talar för en viss begränsning av kapitalrörelsernas
frihet, en synpunkt som
vissa EEC-stater ingalunda själva är
främmande för. Det är möjligt att utvecklingen
går dithän, att vi tvingas
lösa de stabiliseringspolitiska mål, som
vi nu löser med valutaregleringarna,
också med andra medel. Det finns dock
andra medel att använda.

En tredje fråga gäller den fria etableringsrätten.
Den lagstiftning som diskriminerar
utländsk etablering i Sverige
är inte förenlig med EEC:s regler.
De väsentliga mål som vi velat uppnå
med denna lagstiftning kan emellertid
nås även med en icke-diskriminerande
lagstiftning. För övrigt bör vi,
helt oberoende av EEC:s regler när det
gäller utländsk etablering, räkna med
ett ökat utländskt företagande i Sverige
liksom en ökande svensk etablering
utomlands.

Detta är en följd av den moderna
produktionsteknikens utveckling och av
marknadsföringen. Frånvaron av tullmurar
kommer inte att påskynda denna
utveckling utan snarare tvärtom, eftersom
ett motiv till utländsk etablering
—- nämligen att komma innanför tullmuren
— i ett sådant läge skulle försvinna.

Det skulle föra alldeles för långt att i
denna debatt göra en mera fullständig
genomgång av detta, men de formella
bindningar som vi med all säkerhet
kommer att utsättas för betyder inte att
vi kommer att dömas till passivitet i
vår ekonomiska politik. De betyder att
valet av medel för denna politik kommer
att påverkas.

Ang. Sveriges handelspolitik

Detta är den ena aspekten på problemet
om de internationella bindningarna.
Den andra och kanske den mest väsentliga
är, att alldeles oberoende av de
formella regler, som vi kommer att underkastas,
och också oberoende av en
framtida anslutningsform till EEC, ja
faktiskt helt oberoende av om vi över
huvud taget skulle nå en lösning av
marknadsfrågan, kommer vår omvärld
att på ett avgörande sätt påverka betingelserna
för vår egen ekonomiska
utveckling. Under alla omständigheter
kommer vi att ställas inför växande
krav på anpassning till den utveckling
som äger rum i vår industrialiserade
omvärld. Det finns ingen väg runt som
på sikt skulle kunna befria oss från
den anpassningen. Problemen kommer
på oss utifrån, men det är i hög grad
på oss själva det kommer an hur vi löser
dem. Rom-fördraget löser dem inte
åt oss, och Rom-fördraget dömer oss
sannerligen inte heller till någon passivitet.

När regeringen nu aktualiserar en aktivare
näringspolitik är detta samtidigt
ett viktigt led i vår EEC-politik. Det är
med styrka och inte med svaghet som
vi vill förhandla. Det är det svenska
näringslivets konkurrenskraft vi vill
stärka under en period som ofrånkomligen
innehåller många ovissa moment.
Vi vill skapa de nödvändiga resurserna
och instrumenten för att fånga upp integrationens
och den internationella
arbetsfördelningens fördelar. Samtidigt
vill vi ge medborgarna i detta land
möjlighet att i trygghet möta de påfrestningar
som också följer av utvecklingen.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickmans
svar på inläggen från oppositionens sida
kännetecknas inte av någon större
inlevelse eller övertygelse, men det blev
onekligen betydligt bättre när herr
Wickman gick över till sitt manuskript.

I många hänseenden kan jag instäm -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 19G7

Ang. Sveriges handelspolitik
ma med vad herr Wickman sade. Det
var synd, att herr Wickman inte fick
skriva regeringens deklaration, ty då
hade den säkert sett annorlunda ut.

Låt mig emellertid ta upp några frågor
som herr Wickman berörde i sin
replik till mig och högerpartiet. Herr
Wickman sade att det inte torde finnas
någon regering som bedrivit det nordiska
samarbetet med större skärpa än
den svenska. Jag tror inte att ett sådant
uttalande befrämjar saken. Tyvärr
har vi kunnat konstatera att den
svenska regeringens framträdande exempelvis
när Nordiska rådet sammanträdde
i Helsingfors inte var nämnvärt
engagerat eller skärpt. När Nordiska
rådets ekonomiska utskott hade sammanträde
i augusti i år, då EEC-frågan
skulle diskuteras, behagade inte ens
handelsminister Lange från Sverige
trots en inbjudan infinna sig för att ta
upp en diskussion i dessa frågor. Det
finns onekligen ett betydligt utrymme
för en större aktivitet från svensk sida
när det gäller det nordiska samarbetet
och EEC. Herr Wickman säger att vårt
intresse är att den engelska förhandlingen
lyckas och att vi inte kan ta
några initiativ som minskar Englands
möjligheter. Ja, det är ett gemensamt
intresse att Englands förhandlingar
skall lyckas, men även i det avseendet
skall vi se på utvecklingen med en betydande
realism, och för ett mindre
land som Sverige borde det ändå kännas
litet beklagligt eller som ett memento
när vi hörde att Englands chefsförhandlare,
lord Chalfont, yttrade i
Strasbourg för en tid sedan att »vi i
England har fullt upp med våra egna
problem och vi kan inte också ta upp
några andra länders problem med De
sex». Nu sägs det ju så många egendomligheter
både i Lausanne, i Strasbourg
och i Bryssel, och vi skall kanske
inte ta uttalandet alltför exakt, men det
avslöjar en viss likgiltighet gentemot de
små länderna från det största landet i
EFTA.

Då är frågan: Kommer ett initiativ

från Nordiska rådets sida verkligen att
förstöra möjligheterna för England att
vinna anslutning? Varje initiativ från
Nordens sida med en gemensam nordisk
utgångspunkt är till nytta oavsett
om vi får anslutning till EEC eller om
vi ställs utanför. I det alternativet att
vi ställs utanför skulle jag kunna uttrycka
det på det sättet, att det är ännu
viktigare att de nordiska länderna etablerar
en större samhörighet och en gemensam
plattform för sitt framtida
agerande. Jag har också kunnat inregistrera
att den norske handelsministern
för en tid sedan uttalat att Sverige
har ett ansvar när det gäller de nordiska
sammanhangen. Man räknade
tydligen från det hållet på ett svenskt
initiativ.

Jag vill emellertid ställa en direkt
fråga till herr Wickman. Jag aktualiserade
tanken att man inom Nordiska rådets
ram skulle tillsätta en nordisk
parlamentarisk delegation för att kunna
följa Nordens närmande till EEC och
komma med de förslag som i gemensamt
nordiskt intresse vore önskvärda.
Herr Wickman undvek denna fråga,
och då herr Geijer inte har svarat på
den, skulle jag gärna vilja höra hur herr
Wickman ställer sig till en sådan tankegång.
Herr Wickman påstod med
skärpa att den svenska regeringen var
hårt engagerad för det nordiska samarbetet.

Slutligen vill jag ta upp en annan
fråga. Jag är helt överens med herr
Wickman om att alldeles oberoende av
den form Sverige får för en önskad anslutning
till EEC, kommer den svenska
ekonomin och den svenska politiken i
dess olika avseenden att påverkas av
utvecklingen i världen och i Europa.
Betingelserna kommer ständigt att ändras,
det kommer ständigt att fordras
en anpassning. Men om det nu är på
detta sätt — och jag vill knyta an till
den fråga jag tog upp med herr Geijer
— är det då inte riktigt att vi i alla de
alternativa möjligheter som vi ser för
framtiden också ser efter hur vi skall

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

kunna bevaka och bevara vår alliansfria
politik, syftande till neutralitet i
krig?

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wickman hade
mycket svårt att förstå att två parter
kan ha i stort sett samma mål men att
den ena parten tycker att den andra
parten sköter saken oskickligt. Jag tycker
inte alls det är svårt att förstå att
man kan ha den inställningen. Det är
ju detta det är fråga om beträffande
EEC. Låt mig ta det exempel som jag
redan har antytt och som ju har väckt
uppmärksamhet även utomlands. Handelsminister
Lange svarade efter första
sammanträdet med utrikesnämnden i
juli, att blir vi tillfrågade om vad vi
vill, begär vi associering och inte medlemskap.
Men, herr Wickman, det är ju
alldeles uppenbart att EEC-staterna
måste höra detta. De kan inte sluta till
sina öron eller ögon. Då får de en
känsla av att vi är några underliga förhandlare
här uppe i Sverige, som visserligen
säger att vi inte har bestämt
oss utan vill ha en öppen förhandling,
men som på en förfrågan om vad vi
vill svarar att vi vill bara en sak utav
två. Vad är detta för förhandlingsmetod?
Är den inte tafatt och oskicklig?
Jo, alldeles uppenbart. Därför kan man
ha samma uppfattning om målet men
hävda att förhandlingarnas utspel sköts
dåligt.

I detta sammanhang vill jag anknyta
till en sak som herr Holmberg tog upp.
Han gjorde ett direkt angrepp på herr
Sven Wedén. Herr Holmberg försökte
göra gällande att han kom att göra detta
angrepp därför att jag hade tagit upp
historieskrivningen från vad som hände
i juli. En ledamot av denna kammare,
som också är journalist, hade vänligheten
att efteråt komma till mig och
visa att detta angrepp inte var så hastigt
påkommet hos herr Holmberg. TT:s
förhandsreferat, som TT hade fått av
herr Holmberg, innehöll just detta an -

Ang. Sveriges handelspolitik
grepp på herr Wedén, som herr Holmberg
påstår att jag hade inspirerat honom
till genom att ta upp historieskrivningen.
Det må nu vara en sak för sig.

Vi var inom samtliga oppositionspartier
mycket oroade över regeringens
uppläggning och framför allt över herr
Langes uppläggning vid utrikesnämndens
första sammanträde. Därför tog vi
mycket allvarligt på saken och kom
inom folkpartiet och centerpartiet fram
till att det nog ändå skulle kunna gagna
saken att ta ett resonemang med regeringen.
Det var, herr Holmberg, inte
fråga om någon uppgörelse. Vi visste
ju inte ens efter utrikesnämndens andra
sammanträde, vilken position regeringen
definitivt skulle ta. Alla försök
att tala om att det var en uppgörelse i
förväg och att utrikesnämndens sammanträde
var ett spegelfäkteri, herr
Holmberg, hör inte hemma i en allvarlig
debatt. Vi ansåg att vi gagnade saken.
Anser herr Holmberg att det är fel
av ett oppositionsparti att försöka påverka
regeringen åt det håll oppositionspartiet
vill? Det intryck man fick
av herr Holmbergs angrepp på herr
Wedén var att det är fel av ett oppositionsparti
att försöka påverka regeringen.

Jag återgår sedan till diskussionen
med herr Wickman. I fråga om största
möjliga offentlighet åt alla utredningar
som föreligger gav han inte något löfte.
Han talade om ett successivt offentliggörande,
och vad det innebär vet vi
alltså inte. Frågan om regeringen vill
ta initiativ till att tillsätta en rad parlamentariska
beredningar försökte han
avfärda. För min del skulle jag ändå
vilja hoppas att regeringen ändå inte
tar riktigt så lättvindigt på denna sak.
Vi är ju alla överens om att det verkligen
kommer att bli svårigheter, om vi
skall acceptera EEC:s villkor på en rad
olika områden. Att då bara helt hastigt
säga att det där vill vi inte vara med
om, tror jag att regeringen kan få ångra.
Därför hoppas jag att det inte var
det sista ordet från regeringen. Var det

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
ett sista ord, är det mycket beklagligt
att regeringen inte vill ta emot erbjudandet
om ett parlamentariskt samarbete.

Herr Wickman hade inte en enda
konkret anvisning att ge på min fråga
om vad man nu gör inom Norden och
inom EFTA. Ursäkta, han talade visst
om patentlagstiftningen. Han tog alltså
upp en sak, och den är mycket väsentlig.
Men, herr Wickman, vad skedde på
ministerrådsmötet i Lausanne? Jag
ställde den frågan och begärde att riksdagen
skulle få en redogörelse för detta.
Yi har dock inte hört ett enda ord
från herr Wickman. Jag måste liksom
herr Holmberg säga att de svar som
herr Wickman gav på våra frågor var
väldigt undvikande i den mån de över
huvud taget var några svar alls. Såvitt
jag kan förstå befinner vi oss i den situationen
att regeringen ändå är mycket
tveksam om huruvida den med allvar
skall ta itu med problemet, om det
dröjer mycket länge för Sverige att ens
en gång få besked om vi får förhandlingar
med EEC. Under tiden tycker
regeringen tydligen att det är ganska
bra. I varje fall vill regeringen inte ta
några initiativ.

Vidare tycker jag att statsrådet Wickmans
anförande i den senare delen innehöll
en hel del bra saker. Bl. a. föreföll
det som om de krav oppositionen
ställt på positiva tongångar från regeringen
i fråga om n3rttan och värdet av
samverkan med EEC i någon mån fick
ett erkännande.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! I fråga om socialdemokratins
och centerpartiets syn på neutraliteten
råder inga delade meningar,
så på det området har jag inga frågor
att ställa till statsrådet Wickman.

Statsrådets senaste anförande hör enligt
mitt förmenande till största delen
hemma i morgondagens debatt, men
det var måhända en förövning till den
remissdebatt som följer. Vissa uttalan -

den kan väl ha sitt värde av den anledningen.

Jag delar nog herr Dahléns uppfattning,
när han ifrågasätter, om man inte
på ett tidigare stadium borde ha givit
mera upplysning till riksdagen. Det är
ju ett första rangens intresse för riksdagen
hur regeringen ser på den här
frågan och hur man sköter förhandlingarna
om vår anslutning till EEC.
Emellertid har det gjorts vissa klarlägganden
under dagens debatt, och det
får vi vara tacksamma för. Vad beträffar
tillsättandet av kommittéer, som
herr Dahlén var inne på, så tror jag
inte att man bör försmå den tanken.
Vare sig vi blir medlemmar eller vi
blir associerade, är det nog påkallat
att såväl politikerna och näringslivet
som samhället i sin helhet förbereds på
vad som kommer att hända i den ena
eller andra situationen. Jag uppmanar
därför regeringen att ta herr Dahléns
förslag ad notam.

Statsrådet Wickman sade för en
stund sedan att det pågått och alltjämt
pågår mycket intensiva förhandlingar
rörande den nordiska uppslutningen
kring en större marknad och även i
fråga om den nordiska handelsgemenskapen
som sådan. Den fråga jag vill
ställa i anslutning härtill hör kanske
också till morgondagens debatt, men
jag får väl synda på nåden på samma
sätt som statsrådet: När den finska regeringen
beslutade devalvera, hade man
då samråd med de övriga regeringarna
i Norden med tanke på de konsekvenser
som åtgärden skulle medföra för
de andra nordiska länderna?

Sedan må det vara mig förlåtet, herr
Yngve Holmberg, om jag än en gång
ställer en fråga som jag inte fått svar
på: När det gäller neutraliteten i sammanhang
med handelsgemenskap har,
som jag ser det, fullt klara besked erhållits
från regeringspartiet. Från centerpartiet
har inställningen klargjorts
på ett mycket tidigt stadium, liksom
från folkpartiet. Var står högern i det
här sammanhanget? Därom tror jag det

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

är nödvändigt att svenska folket får
besked.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag vill svara herr Dahlén
på ett par direkta frågor.

Det är kanske inte min sak att gå in
på handelsministerns uttalanden vid
olika konferenser, men låt mig i alla
fall säga följande, eftersom jag fick en
direkt fråga av herr Dahlén: Den form
av ansökan, som regeringen valde och
som både centerpartiet och den 26 juli
även folkpartiet anslöt sig till, har såvitt
vi kunnat bedöma blivit väl mottagen.
Jag tror att det är en allmän
uppfattning att detta var en riktig och
icke, herr Dahlén, en oskicklig uppläggning
av vår ansökan.

Men hur kunde handelsministern,
undrar herr Dahlén, samtidigt med
denna öppna ansökan säga att om vi
nu skulle tvingas ta ställning och välja
association eller medlemskap så blir
det association. Ja, det var svaret på
en hypotetisk fråga om vad som skulle
inträffa ifall vi inte fick den diskussion
om våra möjligheter att förena ett
medlemskap med neutralitetspolitiken,
som vi velat uppnå med vår öppna ansökan.
Och skulle vi inte få den möjligheten
är vi tillbaka i ett läge där vi, som
handelsministern sade, av hänsyn till
förtroendet för vår neutralitetspolitik
inte rimligen kan gå på någon annan
linje än att välja association. Jag är
övertygad om att ifall den situationen
uppstår, då kommer herr Dahlén och
herr Wedén att följa regeringen.

Vad hände på ministerrådsmötet i
Lausanne? Det verkar som om herr
Dahlén trodde att absolut ingenting
förekom. Men det väsentliga som händer
på ett möte i EFTA:s ministerråd
i dag är — det borde vara rätt självklart
— att man öppet och ingående
med varandra diskuterar sina olika länders
problem i integrationsfrågan. Den
integrationsdebatten var ministerrådsmötets
huvudtema, enligt de informa -

Ang. Sveriges handelspolitik
tioner som jag har fått — jag deltog
inte själv i mötet —- och som även herr
Dahlén mycket enkelt hade kunnat få
utan att besvära kammaren med den
här informationsomgången.

Dessutom diskuterades vid mötet
statligt stöd till industrin -— det gällde
särskilt den engelska regeringens hantering
av aluminiumindustrin, vissa
shippingfrågor och — en sak som togs
upp av den svenske handelsministern
— inställningen till Portugal. Jag tror
att den dagordning och den debatt som
förekom vid EFTA:s ministerrådsmöte
var det ur svensk synpunkt effektivaste
och bästa som vi kunde räkna med i
det här läget.

Därmed är jag tillbaka vid herr
Holmbergs syn på Englands problem
och de engelska förhandlingarna. Självklart
beaktar England i första hand —
det vore naivt att utgå från något annat
—- sina egna intressen i förhandlingarna
med EEC. Vilka uttalanden
Chalfont har gjort och inte gjort kan
vi lämna därhän. Men detta betyder
naturligtvis inte — det var verkligen
inte innebörden av vad jag sade, herr
Holmberg — att vi skulle vara passiva
i avvaktan på vad som händer under
den engelska förhandlingen. Vad jag
sade var bara — och jag utgår från att
herr Holmberg håller med om detta —
att det verkligen inte kan vara i vårt
eller i någon annans intresse att vi utåt
skulle ta offentliga initiativ, som omedelbart
måste försvåra den engelska
förhandlingen och skapa intrycket att
EFTA-fronten befinner sig i full upplösning.

Det hindrar naturligtvis inte att vi
tänker igenom, diskuterar och analyserar
de situationer som kan uppstå i
händelse av att den nuvarande förhandlingsomgången
skulle få ett ogynnsamt
slut. Men att föra den debatten
offentligt, och framför allt att föregripa
ett misslyckande av de engelska förhandlingarna,
kan väl ändå inte vara
herr Flolmbergs råd till den svenska
regeringen.

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Innan jag säger några
ord med anledning av herr Wickmans
senaste inlägg vill jag i korthet svara
herr Dahlén som tydligen vaknade till
vid min redogörelse för utrikesnämndens
handläggning av EEC-frågan.

Herr Dahlén hade inte behövt springa
till tidningarna för att få mitt manuskript.
Det hade räckt med att sträcka
handen över bänken, så hade herr Dahlén
fått det.

Min redogörelse för vad som skedde
före och vid utrikesnämndens sammanträde
var en objektiv redogörelse utan
värdeomdömen. Jag tror inte man kan
tänka sig att den skall kunna betraktas
som ett angrepp mot någon.

Herr Sundin frågade återigen var
högerpartiet står i neutralitetsfrågan.
Jag vet inte om herr Sundin har åhört
den här debatten eller inte, men jag
har i alla fall tre gånger närmare utvecklat
frågan. Det är inte alltid så lätt
att förstå en muntlig framställning, och
därför rekommenderar jag herr Sundin
att ta del av protokollet, så kommer det
säkert att framgå vad jag har sagt.

Herr Wickman tog upp frågan om
England igen. Jag tror att herr Wickman
och jag ser ganska lika på den här
frågan. Det är klart att vi inte får företa
oss något som kan störa England. Det
är jag fullständigt medveten om. Vi är
dock fortfarande beroende av England.
Men min fråga till herr Wickman var:
Kan man verkligen anse att ett initiativ
mellan de nordiska staterna, som jag
skisserade det, inom ramen för Nordiska
rådet kan störa dessa förhandlingar?
Jag tror i stället att ett initiativ
inom ramen för Nordiska rådet är både
förutseende och riktigt. Vi kan ju ändå
i vårt stilla sinne ha anledning att räkna
med som ett alternativ att England
inte får anslutning och som ett annat
alternativ att det tar så lång tid innan
England får anslutning i form av medlemskap
i EEC att det är nödvändigt
för de nordiska länderna att finna någon
form av övergångsarrangemang

mellan Norden och EEC för att så småningom
nå medlemskap.

Det var tanken bakom det förslag
som jag framställde.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Holmberg försöker
nu klara sig ur en liten svår situation.
Jag hörde mycket noga på vad
herr Holmberg sade. Han sade att jag
hade tagit upp historieskrivningen och
därför ville han också göra det och
gjorde då detta angrepp på herr Wedén
som ju finns i en annan kammare. Det
vore intressant om angreppet hade
skett från en högerman i den kammare
där herr Wedén finns. Det var då en
journalist som tillhör denna kammare
kom och visade mig att det var ett
mycket väl förberett angrepp från herr
Holmbergs sida, eftersom manuskriptet
var lämnat till TT i förväg. Det var
detta jag ville markera men låt oss inte
nu diskutera den saken mer.

Herr Holmberg vägrade att svara på
min fråga om det är olämpligt att ett
oppositionsparti tar kontakt med regeringen.
Den frågan är alltså obesvarad.
Men det är ju detsamma som att herr
Holmberg säger att det självfallet inte
är olämpligt, bara han själv får vara
med.

Herr Wickman gjorde ju en verkligt
behjärtad manöver för att klara sin
partivän herr Lange i en orimlig situation,
och jag skall inte störa idyllen
med kommentarer på den punkten.

Litet allvarligare, herr Wickman, är
frågan om vad riksdagen skall få reda
på eller inte. Jag ställde en rad frågor
om information till riksdagen, och svaren
var ju väldigt magra, i den mån det
över huvud taget var några svar alls.

Nu säger herr Wickman att ministerrådsmötet
i Lausanne, som ägde rum
för knappt två veckor sedan, var den
effektivaste och bästa debatt vi kunde
räkna med i denna situation. Om denna
tydligen värdefulla debatt har regeringen
icke ett ord att meddela till

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

Sveriges riksdag. Jag måste ju säga,
herr Wickman, att detta sätt att sköta
informationen väl ändå är under all
kritik.

Hände någonting av betydelse? Herr
Wickman gav rubrikerna på de områden
man diskuterade men nämnde
inte ett ord om resultatet. Herr Wickman
kan möjligen vara försvarad av
att han inte var med, men jag föreställer
mig dock att man har så pass mycket
samarbete inom regeringen, att man
talar om för varandra — om nu detta
var ett så bra ministermöte — vad som
sades där, så att riksdagens första
kammare kan få något besked. Hittilldags
har vi inte fått det.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Holmberg testar
sin egen skicklighet i argumentationen
genom att ifrågasätta andra människors
möjligheter till fattningsförmåga här i
kammaren. Jag vill helt och hållet
överlåta åt ledamöterna att bedöma
den saken.

Sedan, herr talman, vill jag bara kort
och gott avsluta denna diskussion mellan
herr Holmberg och mig med att
säga att man ifrån högerns sida, när
det gäller EEC, anslöt sig till en »viss»
uppfattning som är företrädd av »vissa»
i det här samhället.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Den ansökan om förhandlingar
med EEC om en svensk anslutning
i någon form, som regeringen
inlämnade i somras utan att vare sig
höra riksdagen eller med någon tanke
på folkomröstning — vilket hade varit
naturligt med hänsyn till denna frågas
politiska vikt — är resultatet av tidigare
debatter där regeringen hela tiden
befunnit sig på defensiven i argumenteringen.
De borgerliga partiernas offensiv
har bestått av hotelsen om nära
nog ekonomisk ruin för Sverige i händelse
vi inte kommer med och av för -

Ang. Sveriges handelspolitik
säkringar om hur fullständigt garanterad
den svenska neutraliteten är även
inom EEC. Detta dubbelspel från de
borgerliga partiernas sida kommer
också till uttryck, när man t. ex. från
folkpartiets sida anklagar regeringen
för en dåligt formulerad ansökan, trots
att folkpartiet i utrikesnämnden varit
fullständigt överens med regeringspartiet.

Vi har från vår sida hävdat att det
behövs inga förhandlingar för att utröna
om en anslutning till EEC är förenlig
med vår neutralitetspolitik och
alliansfrihet. Även om själva fördragstexten
inte behandlar EEC:s politiska
karaktär, är det ändå helt klart vad
den s. k. gemenskapen handlar om.
Walter Hallstein, som till helt nyligen
var chef för den kommission som är
EEC:s högsta administration, har ju
myntat begreppet »trestegsraket», innebärande
att EEC-staterna ingår i en
union, som utvecklas i tre etapper:
först en tullunion, därefter en ekonomisk
union och slutligen en politisk
union. Förbundskansler Kiesinger har
så sent som i maj i år antytt det omöjliga
i att några EFTA-stater kan tänkas
få inträde utan att anpassa sin utrikespolitik
till EEC-blockets.

Trots att man nu från olika håll försöker
reducera frågan om EEC:s politiska
målsättning, kommer man ändå
inte förbi att t. ex. Bonn-deklarationen
från juli 1961 talar om att »man förbinder
sig att hålla regelbundna sammankomster
i syfte att utbyta åsikter,
sinsemellan avstämma sin politik och
komma fram till en gemensam uppfattning
för att befordra Europas enande
politiskt, och därmed stärka Atlantpakten».
Det finns, som också framhållits
i regeringsanförandet i dag, inget
belägg för att de politiska momenten
skjutits i bakgrunden så långt att det
vore möjligt även för en neutral stat
att ingå som medlem i Gemenskapen.

Dessa klara besked börjar t. o. m.
olika borgerliga tidningar kunna dra
slutsatser av och förstå att det är omöj -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
ligt att förena med vår neutralitetspolitik.
Men att herr Holmberg — och därvid
har jag stärkts i mitt antagande efter
debatten här i dag — och den
svenska storfinansens toppar inte drar
dessa slutsatser är kanske inte att vänta,
eftersom man på det hållet uppenbarligen
betraktar innehållet i vår neutralitetspolitik
på ett annat sätt.

Jag vill erinra om den TV-enkät som
gjordes för några veckor sedan och
som visade att »en fjärdedel av näringslivets
toppmän anser att neutralitetspolitiken
kan rubbas, om detta
krävs för att vi skall kunna gå med i
EEC, och att en majoritet av de tillfrågade
anser att regeringen fäster för
stor vikt vid neutralitetspolitiken».

De borgerliga partierna och den borgerliga
pressen försöker nu framföra
bilden av en tafatt och handlingsförlamad
regering som inte begriper modernt
näringsliv och ekonomisk politik
utan i stället håller på att spela bort
våra möjligheter att följa med i utvecklingen.
Samtidigt för man en skräckkampanj,
där man talar om att »det
gäller ditt jobb», och man frammanar
spöket av en massarbetslöshet, om vi
ställs utanför EEC. Jag vill erinra om
de 400 000 arbetslösa som har figurerat
i denna debatt.

Det Europa som skapas via EEC är
enligt vår mening arbetsgivarnas Europa,
och de instrument som socialdemokratiska
regeringar har använt för
att upprätthålla den fulla sysselsättningen,
genomdriva skolreformer, ATP,
fri sjukvård etc. kommer i fortsättningen
att bli svåra att begagna. Socialdemokraterna
tycks ha accepterat uppfattningen
att anslutningen till EEC
framför allt är en principfråga om friare
handel mellan nationer med eventuella
bieffekter när det gäller neutralitetspolitiken,
som man både kan och
skall undvika.

Bortsett från att neutralitetspolitiken
alltså utesluter en anslutning till EEC
får detta inte skymma andra problem,
och då främst de näringspolitiska ef -

fekter som skulle bli följden av en
svensk anslutning. Det måste ses som
något av en paradox att i en tid när
begrepp som »trygghet på arbetsmarknaden»
börjar bli honnörsord till och
med inom borgerliga partier, man samtidigt
diskuterar en anslutning till EEC.

Det är framför allt kombinationen av
tre av Rom-fördragets regler som kommer
att spela en avgörande roll vid en
EEC-anslutning, nämligen reglerna om
arbetskraftens fria rörlighet, om den
fria etableringsrätten och om de fria
kapitalrörelserna. Men det måste ur näringspolitiska
synpunkter vara lika allvarligt
att Sverige vid en anslutning
kommer att dras in i den oerhörda
koncentrationsprocess som pågår inom
EEC. Företagskoncentrationen rymmer
våldsamma strukturproblem som är
svåra att lösa redan i en nationellt planerad
social arbetsmarknads- och näringspolitik
och praktiskt taget helt
omöjliga att bemästra i ett system där
statliga ingripanden över huvud taget
kriminaliseras. Kommer vi med i EEC,
är det klart att vi tvingas föra en ekonomisk
politik lik den som förs i Västeuropa
i övrigt, vilket innebär att vi
förlorar möjligheten att föra en egen
och aktiv näringspolitik.

Arbetskraftens fria rörlighet verkar
i två riktningar, utflyttning av svensk
arbetskraft och inflyttning av utländsk
arbetskraft till Sverige. Hittills har tyvärr
inga utredningar publicerats som
visar vilka effekter denna fria rörlighet
skulle ha för vår arbetsmarknad. De
erfarenheter vi har av den sedan många
år väl fungerande nordiska fria arbetsmarknaden
visar att arbetskraften är
trögrörlig mellan länder med likartad
levnadsstandard. Det är därför felaktigt
att tro att svensk arbetskraft i någon
större utsträckning skall söka sig
till arbetsmarknader med sämre villkor,
arbetsmarknader där lönekampen
varit ineffektiv dels på grund av att
en så ringa del av arbetarna är organiserade,
dels därför att den fackliga rörelsen
har varit splittrad.

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

Arbetskraftens fria rörlighet kommer
därför troligen att verka i den riktningen
att den svenska arbetsmarknaden
får räkna med en ny konkurrenssituation,
där arbetstagarna från Sydeuropa
kommer att på lika villkor söka
och få arbetstillfällen.

Det kan också förutsättas att denna
arbetskraft på grund av sin speciella
situation är beredd att bjuda ut sig till
ett billigare pris än den svenska arbetskraften
som med sin utvecklade fackliga
tradition och sina starka fackliga
organisationer är i ett annat läge.

Även den fria etableringsrätten verkar
åt två håll. Denna rätt ger svenska
företagare möjlighet att komma åt den
billigare arbetskraften genom att förlägga
sin tillverkning i länder där denna
billiga arbetskraft finns. En intressant
företeelse i sammanhanget är vissa
svenska företags agerande i den aktuella
EEC-diskussionen, där exempelvis
SKF hotade med att förlägga sina tillverkningsenheter
utomlands, om inte
regeringen aktivt skulle verka för en
EEC-anslutning. Att döma av storföretagens
medvetna industriplanering, vilken
skildrats för några nummer sedan
i Veckans Affärer, där det hävdades
att lösningen för storföretagen i Sverige
är att endast förlägga företagsledningen
och den mycket kvalificerade tillverkningen
såsom den experimentella
produktionen till Sverige, men flytta
rutintillverkningen utomlands, finns
det anledning tro att svenska företags
etablering i och utflyttning till sydligare
länder i EEC blir en allt vanligare
företeelse. Åt andra hållet verkar etableringsrätten
på så sätt att utländska
företag bildas i Sverige eller att utländska
företag med moderkoncernen
i andra länder köper in svenska företag,
antingen för att driva dem som filialer
eller dotterföretag eller t. o. in. i
konkurrensbegränsande syfte för att
lägga ned produktionen. Det sistnämnda
har varit en inte helt ovanlig företeelse
regionvis inom EEC.

Vi har i den svenska lagstiftningen

Ang. Sveriges handelspolitik
krav på speciella omständigheter för
och direkta hinder mot utlänningars
förvärv av t. ex. råvarukällor. Det är
en lagstiftning som ansetts nödvändig
som en garanti för landets suveränitet.
Även vid en associering strider detta
mot Rom-fördraget och är förbjudet,
utan kontinentala storföretag får fritt
tillträde till skogar och gruvor.

Jag vill erinra om att centerpartiet,
som för fem år sedan grundade sitt nej
till EEC just på de verkningar etableringsrätten
skulle få, bland annat på
skogsägandet, även i dag tillstår att skogarna
eventuellt skulle komma att öppnas
för förvärv från andra länder.
Skillnaden i dag är att man från centerns
sida tycks tro att EEC är en ekonomisk
union, medan det tvärtom är
fråga om en politisk union. Därför kommer
varje särvillkor för en medlemsstat,
särskilt om det är en neutral medlemsstat,
att ses med största ovilja från
Bryssel.

Reglerna om de fria kapitalrörelserna
är i första hand till för att ge innehåll
åt etableringsrätten. Dessutom innebär
de att utländska företag med filialer
i Sverige kan föra ut vinsterna
för att undgå beskattning, t. ex. genom
att göra avskrivning för råvaror till
moderföretaget, konstruera avgifter till
moderföretaget för patent, gemensam
reklam o. s. v. Effekten av en sådan
skatteflykt blir inte bara att svenska
staten berövas kapital för investeringar.
Den allvarligaste näringspolitiska
effekten ligger i att de fria kapitalrörelserna
innebär att samhällets kontroll
över kreditmarknaden omöjliggöres i
ett läge där näringspolitiska instrument
med säkerhet kommer att behövas
i än större utsträckning.

Den koncentrationsprocess som pågår
inom EEC har gett allvarliga näringspolitiska
effekter i form av stor
arbetslöshet och sjunkande sysselsättning
i de fyra största EEC-staterna.
Utom själva koncentrationsprocessen
har också monopoliseringen och kartelliseringen
liksom också företagsspe -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
cialiseringen bidragit till problemen.
Dessutom förstärker tullmursområden
som EEC svårigheterna, eftersom länderna
blir alltmer beroende av varandra
och av sin internhandel, ju längre
integrationen fortsätter. En stagnation
i ett av länderna leder genast till
minskad efterfrågan i de övriga, och
stagnationsspridningen är därmed ett
faktum. Det är mot denna bakgrund
naturligt att den västtyska tillbakagången
— Västtyskland har nu dubbelt
så många arbetslösa som i fjol — har
fått den effekten att t. ex. Belgien och
Frankrike också har fått dubbelt så
många arbetslösa som förra året. Det
är inte bara det att själva integrationen
förvärrar ett depressivt tillstånd och
sprider det, därför att ekonomierna är
så hopflätade, det är också så att de
övriga länderna i EEC har svårt att svara
på en nedgång i konjunkturerna därför
att Västtyskland har en så överväldigande
del av de likvida resurserna i
blocket.

De näringspolitiska problemen i
samband med en svensk anslutning förstärks
av Rom-fördragets krav på gemensam
skatte- och socialpolitik, innebärande
att man tvingas bortse från
ekonomisk-politiska åtgärder för att lösa
näringspolitiska skador, eftersom
Rom-fördragets laissez-faire-ideologi inte
tillåter statliga ingripanden i det
ekonomiska livet eller nationell planering.
För svensk del betyder detta
förhållande särskilt mycket, eftersom
vår socialpolitik är ett mycket framträdande
drag i den samlade trygghetspolitiken.
Detta var också regeringen
medveten om vid det tidigare ansökningstillfället
år 1961—1962 och lät det
vara ett av de främsta argumenten för
att söka associering i stället för medlemskap.
Men även här gäller alt EEC
är en politisk union och att varje krav
på särvillkor därför ses med största
motvilja av EEC-administrationen. Ett
associerat land får inte vara med och
besluta i de avgörande frågorna, men
är samtidigt bundet av de beslut som

fattas. Även vid en associering förlorar
Sverige sin rätt att sluta handelsavtal
med länder utanför EEC, en fråga
som skall handläggas av de gemensamma
överstatliga organen.

Herr talman! Vi underskattar ingalunda
de problem som uppstår med
Sverige utanför EEC. Därför tror jag
det är angeläget att den svenska EECdebatten
vidgas så till vida att vi också
får en debatt om de olika alternativ
till svensk EEC-anslutning som kan bli
aktuella, eftersom en svensk anslutning
— som det ser ut — kommer att dröja,
om den över huvud taget blir aktuell.

Sådana alternativ måste bygga på
principen om handel mellan suveräna
stater världen över, reglerad genom internationella
överenskommelser vilka
tar berättigade hänsyn till de fattiga
ländernas utvecklingsbehov. Om man
lämnar de kortsiktiga statiska resonemang
som EEC-anhängarna för om den
svenska exporten, kan man konstatera
att u-länderna om cirka tio år kan erbjuda
en marknad som är ungefär 25
gånger större än hela den svenska exportkapaciteten.

Vid en anslutning till EEC bidrar vi
till att avskära u-länderna från möjligheterna
att snabbt utveckla sin enorma
marknad, och vi måste bryta den trend
som vi trots allt har haft i vår utrikeshandel
och som började på 1930-talet
med att vi då tredubblade vårt handelsutbyte
med u-länderna. Att denna tendens
sedan har fortsatt är ingenting
märkligt. Det bekräftar bara att vår exportsammansättning
lämpar sig mycket
bra för export på u-länderna.

EEC:s verkliga ansikte i exempelvis
u-landsfrågan framträder, när man finner
att u-ländernas andel av världshandeln
mellan år 1958 och år 1965 har
sjunkit från en fjärdedel till en femtedel
i samband med EEC:s tillkomst och
utveckling. Det är då att märka att det
just är genom en ökad andel i världshandeln
som u-ländernas möjligheter
till industriell utveckling ligger. Ändå
får man rätt ofta höra att EEC har en

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

u-landsvänlig karaktär, eftersom deras
u-hjälp i kontanter uppgår till en större
andel av nationalprodukten än till
exempel Sveriges. Det rätta förhållandet
är att EEC:s diskriminering mot uländerna
genom exempelvis de utåtriktade
tullhindren innebär att u-ländernas
ekonomiska förluster genom exportbortfallet
är drygt fyra gånger
större än den hjälp som EEG lämnar.
Det är ett faktum som FN :s organ för
ekonomisk utveckling i u-länderna, UNCAD,
har uttalat mycket stora bekymmer
för.

Principen om den fria etableringsrätten,
som alltså skall gälla även för
de u-länder som associeras, sägs ge alla
medborgare lika möjligheter att utöva
ekonomisk verksamhet inom blocket.
Man frågar sig vilka möjligheter afrikanska
stater har att praktiskt utnyttja
denna jämlikhet genom att investera
i Frankrike eller Västtyskland.

Att u-länder har associerat sig till
EEC har sin enda grund i att de för sin
industrialisering inte kunde klara en
export som mötte så våldsamma höjda
och diskriminerande tullar som EECblockets
tillkomst innebar. Dessa länder
var tvingade att komma innanför
blocket för att komma över tullmurarna,
eftersom de länder som var medlemsstater
i EEC utgjorde deras förnämsta
marknad. Rätten att fritt etablera
sig i u-länderna öppnar för övrigt
mycket intressanta perspektiv för
de kontinentala storföretagen, kanske
främst för Västtyskland, som inte har
tillträde till råvarukällor i samma grad
som flera av de övriga länderija inom
EEC, vilka nu kan bygga vidare på sina
tidigare kolonialvälden.

Det nordiska samarbetet får allt större
betydelse för folken i Norden. Rörelsefrihet
över gränserna, gemensam arbetsmarknad,
likartade sociala rättigheter
är faktorer som har fört våra folk
närmare varandra. Den industrialisering
som skett i övriga nordiska länder
såväl som i Sverige ger underlag för
handel på ett helt annat sätt än tidiga -

Ang. Sveriges handelspolitik
re. Det är därför angeläget att vi i det
fortsatta nordiska samarbetet arbetar
för upprättandet av en gemensam nordisk
marknad med fri rörlighet för såväl
industri- som jordbruksvaror och
med en gemensam utrikeshandelspolitik,
baserad på avtal med en eventuell
västeuropeisk stormarknad och strävan
till ökad handel med u-länderna och
de socialistiska länderna.

Ett neutralt lands utrikeshandel hör
inte vara så ensidigt inriktad på västmakterna
som Sveriges handel för närvarande
är. Handeln med de socialistiska
länderna är blygsam och bör ökas
—• den socialistiska världsmarknaden
kan bli av stor betydelse för näringslivets
utveckling, vilket också har omvittnats
av praktiskt taget alla föregående
talare här i dag.

Jag vill erinra om att till det land
som i dag firar 50-årsdagen av sina
landvinningar, hade vi förra året endast
0,9 procent av den samlade exporten.
Där finns alltså en mycket stor
marknad, även om jag är på det klara
med att den inte från den ena dagen
till den andra kan ersätta de marknader
som vi behöver som kompensation,
om vi hamnar utanför EEC.

Herr talman! Jag har i mitt anförande
försökt redovisa några av de frågeställningar
som gör att vi från vänsterpartiet
kommunisterna icke kan acceptera
en svensk anslutning till EEC. Jag
har huvudsakligen behandlat de näringspolitiska
problem som — så som
vi ser det — skulle bli följden av den
fria rörligheten på arbetsmarknaden,
den fria etableringsrätten och de fria
kapitalrörelserna. Dessa tre komponenter
i kombination med den starkt ökade
koncentrationsprocessen och den ökade
specialiseringen innebär att en central
planering av samhällsekonomin
blir omöjlig att genomföra — en planering
som i dag uppenbarligen förefaller
vara viktigare än någonsin.

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Det är inte att undra
på att man inom näringslivet i vårt land
i dag ser på framtiden med spänning
och viss oro. Det är många faktorer
som ter sig osäkra. Kostnadsutvecklingen,
den sjunkande lönsamheten, den internationella
konkurrensen och inte
minst den därmed nära sammanhängande
frågan om utvecklingen av den
europeiska marknaden gör att framtiden
ter sig mera osäker än på många år
tidigare. Man befarar att vår industri
om vårt land kommer att stå utanför
EEC eller om behandlingen av vår ansökan
förhalas alltför länge, skall mista
för vår ekonomi mycket betydelsefulla
marknader.

Denna oro uttrycks bl. a. i en intressant
artikel i Industriförbundets tidskrift
nr 6, författad av direktören i
Sveriges mekanförbund Olle Björck.
Författaren framhåller att svensk verkstadsindustri,
som svarar för ungefär
40 procent av vår totala export, noterar
minskade marknadsandelar på den betydelsefulla
EEC-marknaden. Vi får
räkna med att den dystra utvecklingen
fortsätter om inte en svensk EEC-anslutning
förverkligas, säger författaren.
EEC skapar inte enbart tullhinder. Att
stå utanför innebär svårigheter för
samverkan av olika slag med industriföretag
i Europa. En gynnsam utveckling
inom den för hela vår ekonomi väsentliga
verkstadsindustrin är i varje
fall på längre sikt inte möjlig utan
svensk anslutning till EEC. Bakgrunden
härtill är främst det faktum att den
svenska verkstadsindustrin vid fortsatt
expansion alltmer inriktas på export.
Under de senaste tio åren har verkstadsindustrins
andel i den totala svenska
exporten ökat från 27 procent år
1955 till omkring 40 procent. De produkter
som exporteras är resultatet av
högt utvecklad teknik och kännetecknas
av hög kvalitet. Expansionen av
verkstadsexporten måste därför i hög
grad inriktas på tekniskt högt utveck -

lade marknader, t. ex. marknaderna i
Västeuropa och USA. Tillkomsten av en
gemensam marknad på Västeuropas
kontinent, med intern tullfrihet och gemensam
tullmur mot yttervärlden, gemensam
planering och samordning av
forskning, produktion, transporter, ekonomisk
lagstiftning o. s. v., innebär att
de internationella konkurrensmöjligheterna
successivt försämras. Detta är
desto mer kännbart för svensk verkstadsindustri
som under en följd av år
haft och alltjämt har det högsta kostnadsläget
i Västeuropa.

Författaren visar också på att den
andel av svensk verkstadsexport som
går till EEC-länderna sedan 1959 legat
oförändrad vid cirka 20 procent. Under
första halvåret 1967 har, enligt upplysningar
jag fått, denna andel minskat
till 16 procent jämfört med 20 procent
under första halvåret 1966. Det är således
en betydande minskning, beroende
på att effekten av EEC-ländernas samhandel
nu börjar slå igenom med full
effekt.

I ett läge då vår industri på grund
av konkurrensläget och otillräcklig lönsamhet
har svårt att hålla uppe sysselsättningsnivån
är det naturligtvis mycket
betänkligt att ett så viktigt område
av vårt näringsliv som verkstadsindustrin
tappar terräng. Det är svårt att
ange vad denna utveckling betyder för
sysselsättningen inom verkstadsindustrin.
Låt mig i alla fall belysa den
frågeställningen med några siffror.

I verkstadsindustrin sysselsättes i dag
omkring 400 000 människor, av dessa
är ungefär en tredjedel verksamma inom
exporten. Räknar man med underleverantörer
till exportindustrin torde
antalet exportsysselsatta uppgå till omkring
150 000 människor. Den minskning
av verkstadsindustrins export till
EEC-området med fyra procent, som
jag tidigare nämnde, kan, omsatt i antalet
sysselsatta, uppskattas till cirka
6 000. En oförändrad exportandel till
EEC skulle således med denna beräk -

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

ningsmetod ha givit cirka 6 000 fler arbetstillfällen.
Jag är medveten om att
det är en mycket grov uppskattning
som kan vara behäftad med stora felmarginaler,
men den visar i alla fall
något hur en minskad marknadsandel
för vår export till EEC kan återverka
på sysselsättningen i Sverige. Det kan
naturligtvis sägas att detta inte utgör
någon katastrof så länge arbetskraften
sugs upp av produktion för andra
marknader. Men i den hårda internationella
konkurrensen är naturligtvis
varje förlust av marknadsunderlag betänklig,
och dessutom är det förenat
med betydande ansträngningar och
kostnader att arbeta sig in på nya marknader.
Det krävs nya kontakter, ty försäljningsorganisation
och i många fall
även en omläggning av produktionen
till varor som passar dessa nya marknader.
De tekniskt högt utvecklade produkter
och specialiteter som ett mindre
lands industri måste vara inställd på
för att kunna konkurrera har sin främsta
marknad i högt utvecklade industriländer,
som t. ex. i Yästueropa och
USA. Även detta gör att det är svårt att
ersätta ett bortfall av handel mellan de
västeuropeiska industriländerna.

Det är naturligt att företagare som
är inarbetade i EEC-länderna och som
nu ser hur industrins marknadsandel
minskar är oroliga för framtiden. Det
gäller såväl stora som små företagare,
och det gäller t. ex. många underleverantörer
till våra exportindustrier. Det
gäller naturligtvis också i högsta grad
de industrianställda. Både hos underleverantörerna
och de anställda måste
det medföra en känsla av otrygghet att
se hur den industri, som ger dem arbete,
på grund av tullunionen och vårt
höga kostnadsläge etablerar sig innanför
EEC-murarna och satsar sin framtida
expansion på nya fabriker i utlandet.

Produktionsplaneringen försvåras
dessutom av ovissheten inför framtiden.
En mera målmedveten positiv inställning
till vårt lands anslutning till

Ang. Sveriges handelspolitik
EEC från regeringens sida skulle ge industrins
män större tillförsikt.

Även om EEC-frågans betydelse för
vår arbetsmarknad således är mycket
svårbedömbar — det är ju så många
faktorer som spelar in, den internationella
konjunkturutvecklingen bl. a. —
vore det önskvärt att dessa frågor mera
berördes i debatten. Problemen skulle
kunna belysas med utredningar grundade
på antaganden som bygger på fakta
om näringslivet i EEC och vårt land
i nuet samt prognoser om utvecklingen
under de närmaste åren. Jag är övertygad
om att industriorganisationerna
skulle hjälpa till att ge material till sådana
utredningar.

Över huvud taget är det önskvärt att
debatten om Europa-marknaden tillföres
mera fakta och kunskapsunderlag
än vad som hittills varit fallet. Allmänheten
har inte upplysts om de ekonomiska
och politiska problem det här är
fråga om. Det borde t. ex. vara angeläget
att tillföra debatten synpunkter
på den mycket viktiga frågan om medlemskap
eller associering, där åsikterna
bryter sig så starkt. EEC-kommissionen
har t. ex. klart deklarerat att för en industriellt
utvecklad och demokratiskt
styrd stat medför en associering i stället
för medlemskap uppenbara nackdelar,
bl. a. en större förlust av suveränitet
och av medbestämmanderätt. Som
medlem i EEC kommer en stat med i
EEC:s ministerråd, i kommissionen, i
parlamentet och i domstolen •—- det är
tveksamt om det associerade landet
kommer med i någon av dessa myndigheter.

Rom-fördragets politiska innebörd
har också diskuterats livligt med anledning
av att EEC-kommissionen deklarerat
att det land som ansöker om
medlemskap måste acceptera EEC:s
politiska målsättning, såsom denna uttryckes
i förordet till Rom-fördraget.
Det bär gjorts gällande att ett accepterande
av den politiska målsättningen
inte skulle vara förenligt med vår neutralitetspolitik.

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

Rom-fördragets inledning uttrycker
Rom-fördragets politiska målsättning i
följande punkter.

En stat som vinner inträde i Gemensamma
marknaden måste enligt denna
målsättning acceptera,

1) att skapa ett allt fastare förbund
mellan de europeiska folken.

Denna första punkt är väl knappast
aktuell i dag, efter den utveckling och
den uttunning som Rom-fördragets politiska
innebörd har genomgått. Punkten
kan emellertid ges en utrikespolitisk
tolkning som försvårar vårt medlemskap.
Ett klargörande är därför nödvändigt.
De övriga punkterna har knappast
någon innebörd som stör vår vakthållning
kring vår neutralitetspolitik.

Förutom vad som sägs i punkt 1)
måste en stat acceptera

2) att trygga det ekonomiska och sociala
framåtskridandet i Europa;

3) att starkt satsa på en höjd levnadsstandard
och ökade sysselsättningsmöjligheter; 4)

att arbeta för en stabil ekonomisk
utveckling och sunda konkurrensförhållanden; 5)

att stärka den ekonomiska gemenskapen
mellan länderna och minska
klyftan mellan rika och fattiga områden
i Europa;

6) att genom en gemensam handelspolitik
bidraga till att minska hindren
för den internationella handeln;

7) att arbeta för en förbättring av
levnadsförhållandena i utvecklingsländerna,
samt

8) att arbeta för fred och trygghet.

I denna inledning behandlas således

knappast frågor som vi i Sverige hänför
till utrikespolitiken. I inledningen
behandlas i stället ekonomisk politik,
socialpolitik, lokaliseringspolitik o. s. v.,
frågor där vi knappast har anledning
att göra några invändningar. Det är
alltså programpunkter som vi borde
kunna acceptera.

De statliga myndigheterna har ju
gjort ingående analyser av olika aspekter
på EEC-anslutningen. Det vore

önskvärt att riksdagen och allmänheten
i största möjliga utsträckning finge tillgång
till detta material. Det skulle säkerligen
berika och hyfsa debatten. Regeringen
borde snarast möjligt låta utarbeta
en samlad redogörelse, en s. k.
vitbok, med samlade informationer om
följderna för Sveriges del av en anslutning
till EEC. Den borde bl. a. belysa
följande frågor utöver vad jag redan
har berört:

1. Hur kommer den svenska och nordiska
näringslagstiftningen att påverkas
av riktlinjerna för EEC:s näringspolitik? 2.

Hur kommer företagens etableringsmöjligheter
att påverkas i restriktiv
eller i mera liberaliserad riktning?
För hantverkets del t. ex. är det särskilt
angeläget att utreda om de länder,
t. ex. Tyskland och Frankrike, som har
särskilda kompetenslagar för yrkesutövare,
kommer att bibehålla dessa regler
och om motsvarande kompetensregler
också skall gälla inom Sverige och
Norden i övrigt vid en eventuell EECanslutning.

3. Kommer en EEC-anslutning att
öka eller minska kapitalrörligheten och
kräva en omläggning av vår valutapolitik? 4.

Hur kommer den svenska skattepolitiken,
innefattande såväl företagsbeskattning
som beskattningen av fysiska
personer, att påverkas av EECanslutningen? 5.

Kan den svenska socialpolitiken
bibehålla sin nuvarande utformning,
och vilka följder kommer en harmoniering
av den europeiska sociallagstiftningen
att få för Sveriges vidkommande? Herr

talman! Jag vill med mitt anförande
understryka att vår möjlighet att
föra en meningsfylld offentlig debatt
kring de europeiska integrationsproblemen
är beroende av att debatten tillföres
kunskaper och fakta om de olika
frågeställningarna. Det är i högsta grad
angeläget att regeringen verksamt medverkar
till att sådana fakta tillföres de -

Nr 40

Tisdagen den 7

batten genom utredningar och inte
minst genom att resultaten av de utredningar
som redan har utförts offentliggöres.

Herr Arne Geijer började sitt inledningsanförande
med att citera direktör
Axel Iveroth, vilken hade framhållit
att debatten stundtals varit förvirrad
och inrikespolitiskt inflammerad samt
att man använt sig av alltför mycket
generaliseringar utan att gå in på sakfrågorna.
Om man fortsätter att citera
herr Iveroth, finner man också att han
som ett av skälen till denna förvirrande
debatt anser »att allmänheten saknat
information om de ekonomiska och
politiska problem som saken gäller».
Herr Iveroth fortsätter: »Vi vet att de
statliga myndigheterna gjort mycket
inträngande analyser av olika aspekter
på EEC-anslutningen. Detta material
har emellertid hittills hemligstämplats
och ofta inte ens delgivits utrikesnämnden.
Det är angeläget att riksdagen och
den allmänna opinionen snarast möjligt
får tillgång till alla de fakta i ämnet
som över huvud taget kan utlämnas, så
att vi kan få en saklig och upplysande
diskussion till stånd.»

Jag vill gärna instämma i dessa synpunkter.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) :

Herr talman! I anslutning till regeringsdeklarationen
vill jag börja med
att uttrycka min tillfredsställelse över
utgången av Kennedyförhandlingarna,
såsom ägnad att främja det internationella
varuutbytet. I proposition nr 150
har resultatet av dessa förhandlingar
hänskjutits till riksdagen för godkännande.
Jag skall inte nu föregripa kamrarnas
behandling av detta ärende, men
så mycket vill jag redan nu säga, att
de sänkningar av våra egna tullar, vilka
såsom en följd av Kennedyförhandlingarna
föreslås skall äga rum över
praktiskt taget hela linjen, ställer stora
krav på vårt lands ekonomiska politik
och nödvändiggör en stabilisering av
vår inhemska kostnads- och prisnivå.

6 Första kammarens protokoll 1967. Nr 40

november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

Tullsänkningarna ger fördelar för exportindustrin
men olägenheter för hemmamarknadsindustrin,
särskilt på vissa
områden. Om kostnaderna fortfar att
stiga i samma takt som hittills, samtidigt
som tullskyddet sänks, kan detta
inte annat än leda til! förödande verkningar
för många grenar av hemmamarknadsindustrin
som redan nu sitter
trångt. Driftsnedläggelserna runtom i
landet är ett varningstecken som ingen
kan undgå att observera.

Det initiativ som på sin tid togs av
president Kennedy — förhandlingarna
har ju burit hans namn — och som
följts upp av hans efterträdare och den
stora insats som USA har gjort är värda
ett starkt erkännande. De på senaste tiden
framkomna negativa reaktionerna i
USA tror jag inte behöver tas alltför
allvarligt. — Att de nordiska länderna
vid Kennedyförhandlingarna gick fram
på en gemensam front under ledning
av en enda huvudförhandlare, var säkerligen
av avgörande betydelse för utgången.
Det var bra skött, vill jag säga.
Framgången tack vare den gemensamma
fronten torde också vara en allvarlig
maning till de nordiska regeringarna
att — trots att de olika länderna
hittills gått skilda vägar inför de kommande
förhandlingarna i Bryssel om
anslutningen till Europamarknaden —-även här försöka etablera den enhetliga
förhandlingslinje, som kan vara möjlig.
Jag utgår ifrån att Finland bör innefattas
i densamma. Splittringen kan
bli djupt tragisk. Den inom ramen för
EFTA etablerade nordiska marknaden
får inte äventyras.

Jag har härmed kommit över till Europafrågan.
Jag vill då börja med att
uttrycka mitt beklagande över att riksdagen
inte på samma sätt som skett i
Norge och Danmark fått tillfälle att behandla
anslutningsfrågan i vanlig ordning
på grundval av en regeringsproposition
med utförlig redovisning av
anslutningens konsekvenser för näringslivet
och av de politiska aspekterna
pro et contra med föredragning i

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
utskott och debatt i kamrarna. Vid interpellationsdebatten
den 29 maj i år
fick vi inte veta mycket mer än att regeringen
ännu inte tagit slutgiltig ställning
till vare sig tidpunkten eller formen
för en ansökan om förhandlingar
med EEC. överläggningar i utrikesnämnden
är inte detsamma som riksdagens
debatter och beslut; i varje fall
inte för dem som inte är med i utrikesnämnden.

Dagens regeringsdeklaration är inte
heller särskilt klarläggande. Orden neutralitet
och djupgående ekonomiskt
samarbete slingrar sig däri som ålar i
höstmörkret utmed Skånekusten. Någon
närmare konkretisering och analys
av problemställningarna ges inte.

Då herr Holmberg behandlat utformningen
av den s. k. öppna ansökan
skall jag inte uppehålla mig vid den sidan
av saken. Jag vill endast notera det
kärva förhandlingsläge som uppstått till
följd av Frankrikes hållning.

I stället skall jag ta upp två huvudfrågor,
nämligen neutraliteten och
EEC:s politiska målsättning, till mer
ingående behandling — detta bl. a. därför
att man ofta sökt misstänkliggöra
högerpartiet för bristande renlärighet i
dessa stycken — herr Sundin gjorde
det även i dag. Det må förlåtas mig om
mina synpunkter kanske inte i alla delar
håller måttet inför en högre diplomatisk
bedömning — jag är endast
riksdagsman.

Först då neutraliteten. Vad innefattas
därunder, vilka krav ställer den?

Jag skriver till en början under på
regeringsdeklarationens uttalande:
neutraliteten ligger fast. Den får inte
vara ett förhan dlingsobjekt i detta sammanhang,
någonting som kan schackras
bort för pengar eller fördelar vid
förhandlingarna. Här finns det ingen
skiljelinje, vill jag påstå.

Någon exakt definition av neutraliteten
har inte givits; troligen kan en
sådan inte åstadkommas. Inte heller
har vi fått någon egentlig uttolkning av

dess innebörd i olika situationer. Vi
har endast att tillgå den klassiska formuleringen:
vår utrikespolitik är alliansfrihet
i fred för att vi i händelse av
krig om möjligt skall få förbli neutrala.

Det första ledet i formuleringen —
d. v. s. alliansfriheten i fred — är uppenbarligen
ur svensk synpunkt en
nödvändig förutsättning för neutraliteten
under krig. EEC utgör ingen militärallians,
även om samtliga dess sex
medlemmar också tillhör NATO; Frankrike
dock numera litet lösare än tidigare.

Neutraliteten som sådan är förbehållen
krigssituationer ute i världen, i
vilka andra stater är inblandade, och
folkrätten innehåller vissa regler om
de neutralas rättigheter och skyldigheter.
Men det finns tydligen lika många
varianter av neutralitet som det finns
neutrala stater. Vissa speciella krav har
ansetts åvila Schweiz, som fått sin neutralitet
internationellt reglerad, och Österrike,
som fått sin neutralitet garanterad
i det senaste fredsfördraget. Men
motsvarande gäller inte Sverige, vars
neutralitet betecknats som pragmatisk;
vad som nu kan ligga i det.

För Sveriges del har neutraliteten
ansetts förutsätta att vi i vårt politiska
handlande även under fredstid agerar
på sådant sätt att vår neutralitet kan
åtnjuta förtroende i andra stater. Det
har betecknats som tillitsfilosofin, eller
ännu finare som credibilitetsresonemanget.
Ett centralt element i neutralitetspolitiken
är, bär det sagts, att andra
stater vet var de har den neutrala
staten och att man kan lita på densamma.
Häri ligger uppenbarligen neutralitetens
framtidschanser. Jag tror
också detta.

Som nation bör vi självfallet ålägga
oss rimlig återhållsamhet i fråga om
sympati- och aversionsyttringar och
undvika uppjagade känslodemonstrationer
vilka kan äventyra förtroendet för
vår neutrala hållning. Det kan vara på
sin plats att i dag erinra om detta.

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

Under den nämnda förutsättningen
föreligger emellertid inget hinder för
oss att förklara vår principiella anslutning
till västerländsk ideologi eller till
demokratin som politiskt system.

I vilket fall som helst kan neutraliteten
inte under några förhållanden innebära
att dess innehåll bestämmes utifrån.
Allra minst får diktamina utifrån
inverka på våra egna ställningstaganden
till frågor om deltagande i ekonomiska
blockbildningar. Självfallet måste
neutraliteten beaktas även här. Men
det tillkommer oss själva att nyktert
och kallt bestämma neutralitetens innehåll
under besinnande av vårt ansvar
inåt och utåt. Den omständigheten att
de senaste 150 årens svenska historia
gått i en oavbruten freds tecken måste
inför kommande förhandlingar i Bryssel
för yttervärlden utgöra en manifestation
så god som någon av vår obrottsliga
vilja att upprätthålla neutraliteten
utan formella förbehåll i detaljfrågor.

Det är rätt som har sagts av herr
Arne Geijer att det inte är vi utan EEC
som avgör om vår neutralitet utgör hinder
för medlemskap eller ej. Det har
emellertid veterligen aldrig sagts från
EEC:s håll, att neutralitetens slopande
skulle vara ett villkor för medlemskap.
Vi vet kanske inte till vilken slutsats
i denna del EEC till sist kommer; det
återstår att se.

Det har inte närmare klarlagts varför
de i regeringsdeklarationen åberopade
tre neutralitetsförbehållen från år 1961
ansetts böra knytas till vår ansökan.

Beträffande det första förbehållet,
rätten till utträde, torde en sådan rätt
föreligga utan särskilt förbehåll, även
om Rom-fördraget saknar uttryckliga
bestämmelser därom. Det gör också
stadgan för Förenta Nationerna, såvitt
jag vet, men det hindrade inte att Indonesiens
begäran om utträde godtogs.
I detta sammanhang vill jag också hänvisa
till att Rom-avtalet i § 224 har en
viss undantagsregel som förutsätter att
medlemsstats förpliktelser kan suspen -

Ang. Sveriges handelspolitik
deras vid krig och krigsfara eller liknande
situationer, som kan påverka enskilt
lands handlande. Frågan därom
torde lösa sig utan särskilt förbehåll.

Det andra förbehållet nämligen om
rätten för vårt land att föra en egen
handelspolitik, enkannerligen att sluta
egna handelsavtal med utanförstående
stater, är kanske mera komplicerat. Det
bär självfallet ur svensk synpunkt emot
att ge avkall på landets självständighet
i detta avseende. Men samma förhållande
gäller de nuvarande medlemmarna.
Det låter sig därför förutsätta att beslut
jämlikt Rom-avtalets bestämmelser i
denna punkt om överlåtande på kommissionen
i Bryssel av förandet av handelsförhandlingar
på medlemsstaternas
vägnar inte kommer att inom överskådlig
tid fattas. Att en viss koordinering
av de olika medlemsländernas allmänna
handelspolitik kommer till stånd
bör däremot inte möta betänkligheter
ur svensk synpunkt. Vi har ju redan
koordinerat tullpolitiken inom GATT.

Vad slutligen angår det tredje förbehållet
om våra möjligheter att inom
ramen för EEC självständigt besluta om
egna beredskapsåtgärder så torde detta,
såvitt jag kan finna, vara ett nödvändigt
element i själva neutralitetsbegreppet.
Godtages vår neutralitet synes
därför som en nödvändig konsekvens
följa att vi även som medlem tillåtes
besluta om egna beredskapsåtgärder.

Den omständigheten att vår svenska
jordbrukspolitik enligt de riktlinjer
som fastslogs av riksdagen i våras nära
ansluter sig till EEC:s egen jordbrukspolitik
torde innebära att några oöverkomliga
svårigheter att vinna förståelse
för de svenska önskemålen i denna
del icke behöver föreligga.

Utifrån de anförda premisserna vågar
jag dra den slutsatsen att för Sveriges
del och ur Sveriges synpunkt
neutralitetspolitiken som sådan inte
bör utgöra hinder för fullt medlemskap
och ännu mindre för en svensk
associering samt att vid de kommande

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
förhandlingarna till sist förbehållen
bör knytas till neutraliteten som sådan
och endast till denna.

De tre förbehållen finns det kanske
i och för sig ingenting att säga om,
tycker vi. Men de har otvivelaktigt på
sätt och vis varit ett hinder för oss att
uppnå den allmänna förståelse ute i
Europa för vårt positiva, helhjärtade
intresse för det europeiska samarbetet
som är ett av villkoren för framgångsrika
förhandlingar — om nu den stängda
dörren över huvud taget öppnas för
oss och de övriga EFTA-länderna. Sådan
förståelse saknas för närvarande.
Den viktigaste uppgiften för vår statsledning
måste därför i dagens läge vara
att övertyga De sex om Sveriges vilja
i angivna hänseende. Vi måste med
andra ord klarlägga vår intressegemenskap
med Europa, med den europeiska
kontinenten. Den kulturella sidan av
denna gemenskap får därvid icke tappas
bort —■ liksom ej heller den teknologiska.

Jag skall härefter övergå till den roll
som Rom-avtalets politiska målsättning
kan spela för Sveriges del. Denna målsättning
uttrycks i Rom-avtalets förord,
den s. k. preambeln, vilken citeras i
Bryssel-kommissionens senaste rapport.
Jag hade tänkt att ordagrant citera den
för att inte bli beskylld för lösryckta
citat, som herr Holmberg. Men jag förekoms
av herr Stefanson, och därför
skall jag inte utsätta kammarens ledamöter
för påfrestningen att höra den
en gång till. Jag vill emellertid till den
tappra skara i kammaren som har hört
både herr Stefanson och mig ställa frågan
om det verkligen finns något stötande
i denna målsättning i preambeln
till Rom-fördraget. Där nämns ju till
på köpet u-länderna, och jag vill erinra
om att det finns åtskilliga u-länder som
är anslutna till Europamarknaden.

Ingenstans i Rom-avtalet står att signatärmakterna
förbundit sig att föra
en gemensam utrikes- eller försvarspolitik.
Bonn-deklarationen, som det
har talats om, är i dag knappast en

realitet. Intet av de krav som uppställdes
i denna deklaration har kunnat
uppfyllas; utvecklingen har gått i motsatt
riktning. Det märkliga är att medan
engelsmännen tidigare varit mycket
kritiska har den engelska regeringen
nu inte blott förklarat sig acceptera
Rom-fördragets politiska målsättning,
utan därutöver t. o. m. givit uttryck
för ett särskilt intresse för denna
grundläggande sida av den ekonomiska
gemenskapen. Från Sverige har emellertid
ingen motsvarande förklaring
avgivits.

Det är ju Frankrike som inom EEC
främst sätter sig emot att de nya stater
som nu klappar på dörren, framför allt
England, släpps in. Det paradoxala är
emellertid att Frankrikes motstånd
hänför sig till omständigheter som
egentligen ligger utanför EEC:s kompetensområde,
men att Frankrike samtidigt
riktar sig mot skapandet av överstatliga
institutioner inom EEC och
majoritetsbeslut åtminstone när det
gäller införande av nya förpliktelser
när vitala nationella intressen beröres.
Jag hänvisar i denna del till den s. k.
Luxembourg-kompromissen för snart
två år sedan.

Frankrikes opposition gäller med
andra ord just den politiska målsättningen,
som man från svensk sida på
sina håll ser kritiskt på. Denna Frankrikes
hållning har på det praktiskpolitiska
fältet resulterat däri, att Europafederalisternas
önskedröm om en
vittgående politisk union mellan EEC:s
medlemmar i dag ligger längre från sitt
förverkligande än tidigare. Frågan därom
är med andra ord ställd på framtiden.
Att de överstatliga momenten i integrationssträvandena
förtunnats är
uppenbarligen att tillskriva den avspänning
som ägt rum i det kalla kriget
mellan öst och väst. Den har gjort att
den hundraprocentiga uppslutningen
kring EEC tett sig mindre tvingande,
mindre angelägen än tidigare. Frankrike
har ju t. o. m. lämnat NATO-organisationen.
Det är i stället de ekono -

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

miska, industriella och icke minst de
teknologiska kraven med behovet av
samverkan inom ekonomi, forskning
och produktion, som inom EEC sätts i
förgrunden och blivit de pådrivande.

Eftersom det i Bryssel-kommissionens
rapport uttryckligen säges ifrån att »ett
svenskt medlemskap icke bör övervägas
för den händelse icke förhandlingarna
med Sverige skulle visa att landet
är i stånd att utan förbehåll acceptera
Gemenskapens politiska syften»,
gäller det för oss att ta ståndpunkt till
denna betydelsefulla fråga. Vi kommer
inte förbi den.

Herr talman! Det är förvisso dumt
att förneka att bakom Rom-avtalet ytterst
ligger en federalistisk tanke, men
denna tanke har som sagt inte kommit
till närmare uttryck i själva avtalet.
Jag har sökt belysa det nyss, men jag
skall säga ytterligare några ord därom.

Det är tydligt att i den svenska vokabulären
ordet »politisk» har en annan
innebörd än motsvarande ord har
i utlandet. Medan vi i Sverige i första
hand tänker på utrikespolitik och försvarspolitik
i hithörande sammanhang,
lägger man i utlandet i stället tonvikten
vid det politiska samarbetet på
andra områden, exempelvis ekonomisk
politik, socialpolitik, skatter m. m. EECkommissionens
uttalande i fråga om den
politiska målsättningen bör alltså också
ses mot denna bakgrund.

Det går förvisso ej att blunda för att
det finns starka krafter som verkar för
en utveckling av EEC i riktning mot ett
federalt europeiskt statssystem. De framträder
ofta inom Europarådet och är
mycket entusiastiska. Ett fullföljande
av strävandena av denna innebörd någon
gång i framtiden torde emellertid
inte komma att ske genom majoritetsbeslut
inom EEC, utan torde förutsätta
medgivande från varje enskild medlemsstat.
Det torde kräva ändring i
Rom-avtalet.

Till sist, herr talman, jag tror att de
reella motsättningarna i själva sakfrågan
i grund och botten är mindre än

Ang. Sveriges handelspolitik
vad den offentliga debatten kan ge intryck
av. Vi har nog i sakfrågan i
mångt och mycket sett på samma vis
över partigränserna. Kritiken gäller och
har gällt regeringens agerande, alltså
framför allt själva förhandlingsmetodiken.
Jag kan instämma i mycket av vad
herr Arne Geijer sade för några timmar
sedan. Han gav uttryck åt en realistisk
syn på fördelarna för den
svenska exportindustrin och industrin
över huvud taget av ett vidgat samarbete
med EEC.

I fråga om den polemik som han riktade
mot Sveriges industriförbund och
dess tolkning av Rom-avtalet tror jag
dock att han sköt över målet. Det fulla
medlemskapet i EEC ter sig för mig
önskvärt men inte absolut nödvändigt.
Det kan finnas övergångsformer, och
eventuellt kan en association bli utvägen.
Huvudsaken är för mig att vi kommer
till ett praktiskt resultat, att vi
kommer med i det europeiska samarbetet
och inte blir ställda utanför.

Förhandlingarna blir säkerligen ingen
dans på rosor. Inte heller en anslutning
till EEC blir en dans på rosor. En
inrikespolitisk avspänning i EEC-frågan
skulle säkerligen •— däri instämmer
jag med herr Arne Geijer —- gagna saken.
Men härför kräves inte bara att vi
inom oppositionen sitter tysta i båten,
som herr Geijer tycks mena, utan härför
kräves framför allt en mera öppenhjärtig,
klarläggande, sakligt informerande
och samlande attityd från regeringens
sida. Även frågan om de erforderliga
lagstiftningsåtgärderna fordrar
att belysas från regeringens sida.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Vid den tidpunkt då
brittiska regeringens beslut att söka
förhandlingar med EEC just hade blivit
känt deltog bl. a. högerledaren och
jag i en debatt inför konservativa studenter
om marknadsfrågorna. Herr
Holmberg hävdade då b.l a. att det brittiska
initiativet väsentligen hade inri -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
kespolitiska motiv. Jag förklarade för
min del att jag inte ville göra några invändningar
mot herr Holmbergs bedömningar
på denna punkt. Men jag
tillät mig samtidigt att fråga vilka inrikespolitiska
skäl som kunde finnas
för den svenska regeringen att göra ett
lika dramatiskt utspel som den engelska
och uppträda med lika stora gester.

Jag kan inte påminna mig att herr
Holmberg gav något klart svar på den
frågan. Vad som har hänt sedan dess
ger mig emellertid motiv till en kompletterande
fråga, nämligen vilka inrikespolitiska
motiv som högern kan ha
haft för sitt ständiga gestikulerande i
EEG-frågan. Vad har varit motivet till
dess starkt tillspetsade skrämselpropaganda,
dess envetna krav på att regeringen
skulle göra det ena oöverlagda
utspelet efter det andra? Jag påminner
mig att just vid den tiden då vi diskuterade
med herr Holmberg, var han
inne på tanken att Wilsons och Browns
vallfart till EEC:s huvudstäder snarast
borde vinna efterföljd från svenska regeringens
sida. En beskäftighet av det
slaget skulle med stor sannolikhet bara
ha skapat irritation och försämrat vår
ställning.

Om man ser tillbaka på vad som
hänt, är det svårt att påminna sig ett
enda högerförslag när det gäller vår
förhandlingstaktik som varit välöverlagt
och välmotiverat. Frågan kvarstår:
Varför har man drivit denna taktik?
Sannolikt för att uppträdandet byggt
på en felbedömning av hela situationen.
Man har föreställt sig att frågan om förhandlingar
mellan Sverige och EEC
skulle bli en fråga från i dag till i morgon.
Detta har inte blivit fallet, och det
kommer uppenbarligen att dröja rätt
länge innan detta problem kommer att
bli aktuellt på allvar.

Man kan kontrastera den svenska högerns
uppträdande med exempelvis
EEC-debatten i Schweiz. Det är ingen
tvekan om att Schweiz lika väl som Sverige
skulle möta allvarliga problem i
det extrema fallet att dessa två neutrala

stater skulle ställas helt utanför en vidgad
västeuropeisk marknad. Men i
Schweiz diskuterar man dessa ting i
betydligt mera lågmälda ordalag, man
tar det lugnare. Förklaringen är kanske
helt enkelt att Schweiz har en samlingsregering
med borgerlig dominans.
Det är med andra ord inte så lätt att
använda EEC-frågan som inrikespolitiskt
slagträ.

Jag har i Europarådets rådgivande
församling tillåtit mig att på tal om
Schweiz anföra den synpunkten, att om
Sverige inte hade haft att ta hänsyn till
det nordiska samarbetet, till vikten av
att så långt möjligt hålla samman med
Danmark och Norge, hade det funnits
starka skäl för oss att följa Schweiz’
exempel och inta en avvaktande, återhållsam
attityd i den mycket svåröverskådliga
och oklara situation som föreligger
kring EEC:s eventuella utvidgning.
Jag noterar med tillfredsställelse
att regeringen i sin deklaration uttryckligen
hänvisat just till det nordiska
samarbetet som motiv för att man valde
en något annorlunda framgångslinje än
Schweiz.

Mycket i den svenska EEC-debatten
har ett overkligt drag därför att man
så sällan på allvar diskuterar i vad
mån det föreligger politiska förutsättningar
för en radikal vidgning av EEC
i en nära framtid. Alldeles speciellt har
man varit benägen att bortse från de
hämningar som föreligger i fransk politik,
oberoende av om presidenten heter
de Gaulle eller ej. Om man granskar
saken närmare, måste man nämligen
finna att det långt ifrån skulle vara lika
angeläget för Frankrike att släppa in
England som medlem som det är angeläget
för England att hitta en lösning av
marknadsfrågorna och det egna landets
strukturproblem efter en lång tid av
konservativt vanstyre. Det har helt enkelt
inte funnits skäl att tro på en plötslig
och dramatisk förändring av den
franska attityden. Det har inte funnits
skäl att tro att en vidgning av EEC skulle
bli en affär på kort sikt. Detta bety -

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

der också att hela vår debatt om EEC:s
politiska målsättning och dess förenlighet
med den svenska neutralitetspolitiken
borde kunna föras i en lugnare atmosfär
än vad som hittills varit fallet.
Vi har hört flera talare i dag, senast
herr Jacobsson, som försökt göra troligt
att EEC:s politiska målsättning i själva
verket är så oskyldig att vi utan alltför
stor självövervinnelse skulle kunna acceptera
den.

Jag har i likhet med herr Jacobsson
haft tillfälle att följa många debatter i
detta ämne i Europarådet. Mina intryck
av konflikten mellan den politiska målsättningen
och Sveriges neutralitet är
av exakt samma slag som herr Arne
Geijer har redovisat från utrikesutskottets
resa till Bryssel.

Det råder delade meningar om vad
lord Clialfont egentligen sade i Lausanne.
Däremot är det alldeles klart vad
han sade i Strasbourg inför Europarådet
några veckor tidigare. Jag skall direkt
citera vad han sade i sammanfattningen
av sitt långa inlägg där han pläderade
för Englands medlemskap i EEC. Han
sade följande: »Vi tror bestämt att den
bästa framtiden för oss alla i Europa
ligger i en förening av våra strävanden,
ekonomiskt, politiskt och också militärt,
och att en start i denna riktning
måste göras nu innan det är för sent genom
att vidga de europeiska gemenskaperna
till att omfatta England och de
av våra EFTA-partners som önskar ansluta
sig.»

Det är ett par saker som är intressanta
med detta anförande. Det ena är givetvis
att lord Chalfont, Englands chefsförhandlare
gentemot EEC, så uttryckligen
betonar strävandena även till ett
militärt samarbete. Det andra är att han
förutsätter att Englands och övriga
EFTA-medlemmars ansökningar om
medlemskap skall innebära att de förbinder
sig till en start i riktning mot
ett utrikespolitiskt och försvarspolitiskt
samarbete.

Nu kan man peka på att detta är vad
lord Chalfont säger, han kanske pratar

Ang. Sveriges handelspolitik
bredvid mun. Riktigt så förhåller det
sig ändå inte. Av allt att döma har lord
Chalfont mycket troget återgett sina
uppdragsgivares synpunkter på denna
fråga. Den brittiska regeringen har nämligen
under det senaste halvåret fått
alltmera klart för sig att det inte räcker
för den att betona sitt intresse av ett
ekonomiskt samarbete inom EEC, utan
att England för att det över huvud taget
skall ha en chans att accepteras, måste
helhjärtat acceptera också EEC:s politiska
målsättning med allt vad den innebär.

Det kom bl. a. till uttryck i ett uppmärksammat
tal av utrikesminister
George Brown i juli i år — ungefär
samtidigt som den svenska utrikesnämnden
behandlade EEC-frågan. Utrikesminister
Brown kom i flera sammanhang
tillbaka till den långtgående innebörden
av EEC:s politiska målsättning,
men jag skall nöja mig med det mest
representativa uttalandet där han sade
följande: »Vi är medvetna om att EEC
är en dynamisk organisation som redan
utvecklats och kommer att utvecklas. Vi
tror alt Europa kan framträda som en
gemenskap som uttrycker sin egen
ståndpunkt och utövar inflytande på
världens affärer, inte bara på de kommersiella
och ekonomiska utan också på
de politiska och militära områdena.
Som medlem skall vi acceptera varje ansvar
som den framväxande gemenskapen
kan besluta att ta på sig, och vi
skall med samma iver som andra medlemmar
ansluta oss till skapandet av
nya tillfällen att ge uttryck åt Europas
enhet.»

Times’ diplomatiske korrespondent,
som speciellt uppmärksammade detta
uttalande, berättade att han efteråt frågade
en ledande statsman inom EEC
hur denna reagerade och fick svaret:
»Mr Brown gjorde just vad jag skulle
ha gjort i hans ställe. Han gjorde det
fullständigt klart att på de politiska och
militära områdena skulle England vara
lika samarbetsvilligt som de bästa av
oss när det gäller att arbeta för enhet.»

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

Jag tycker att detta är ganska tänkvärt
både för herr Yngve Holmberg,
herr Gösta Jacobsson och folkpartipressen.

Det förhåller sig inte heller så att
detta är ett påhitt av den brittiska regeringen
som skulle sakna genklang på
EEC-sidan. Vi som är medlemmar i
Europarådet har nyligen haft möjlighet
att vara med om en gemensam session
mellan EEC-parlamentet och Europarådets
församling. I debatten där om
marknadsfrågorna förekom från framträdande
representanter för partierna
i olika EEC-länder en rad uttalanden
som starkt betonade sambandet mellan
ekonomisk, utrikespolitisk och militär
samordning inom EEC-blocket.

Jag skall inte trötta kammaren med
serien av citat. Det är emellertid någonting
oerhört påfallande i den svenska
debatten, när många talare närsynt
granskar Rom-fördragets text och försöker
läsa det på ett visst, oskyldigt
sätt utan hänsyn till dess allmänpolitiska
sammanhang och utan hänsyn till
att detta fördrag är en produkt av
många års debatter om hur man skall
nå fram till en mycket långtgående enhet
mellan Västeuropas stater.

Det finns dock de som vet bättre. Direktör
Axel Iveroth i Sveriges industriförbund
har i dagarna till oss utsänt
ett föredrag som han har hållit. Där
kan man bl. a. läsa: »Vid flera tillfällen
har det från EEC-ländernas sida
framhållits att vårt land, om det vill bli
medlem i gemenskapen, inte blott måste
acceptera Rom-fördragets innehåll utan
också måste ansluta sig till EEC-ländernas
politiska målsättning. Dessa uttalanden
har ofta missförståtts från
svensk sida», säger herr Iveroth, »därför
att vi inte gjort klart för oss vad De
sex avser när de talar om politiskt
samarbete.» Sedan utvecklade han detta
tema och tolkade det så att det i huvudsak
är fråga om olika former av
ekonomiskt samarbete. Han konkluderar:
»Den s. k. politiska målsättningen

gäller sålunda vad man skulle kunna
kalla europeisk inrikespolitik.»

Det är då för väl, herr talman, att vi
har Sveriges industriförbund och direktör
Axel Iveroth, som kan berätta för
oss hur saker och ting verkligen ligger
till! Men allvarligt talat förtjänar ju
dessa uttalanden knappast några ytterligare
kommentarer.

Om herr Iveroth skulle gå till Romfördragets
skapare och försvarare och
tala om för dem, att deras politiska
målsättning egentligen bara går ut på
något slags europeisk inrikespolitik i
ekonomiska frågor, skulle de med stor
sannolikhet uppfatta det som ett slag i
ansiktet. Mr Brown har uppenbarligen
förstått situationen rätt; herr Iveroth
har inte alls förstått den.

Herr talman! Bristfälliga insikter i
utrikespolitiska problemställningar hos
ledande företrädare för svenskt näringsliv,
vare sig de är medlemmar i
Industriförbundet eller ej, kan få besvärande
konsekvenser. Dessa personer
får genom sin verksamhet särskilt
många kontakter med företrädare för
utländsk opinion och inflytelserika
grupper i andra länder. Detta innebär
att de, kanske oavsiktligt, till följd av
sitt begränsade intresse för utrikespolitiska
frågeställningar kan sprida missförstånd
om den svenska utrikespolitikens
innebörd. Att deras egen attityd
till svenska problem också påverkas
har vi fått belägg för.

Ett första steg till en sanering av den
svenska EEC-debatten skulle därför vara
att näringslivets företrädare äntligen
skaffar sig vederhäftiga informationer.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk ställde en
direkt fråga till mig om vilka inrikespolitiska
eller politiska motiv över huvud
taget högerpartiet har haft för sitt
agerande i Europa-frågan. Han ville göra
gällande, att våra förslag var oöver -

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

lagda och att detta hade skapat förvirring
och svårigheter i det nu inledda
förhandlingsskedet. Han hävdade också
att vårt agerande skulle bygga på felaktiga
premisser.

Herr talman! Svaret på den konkreta
frågan är mycket lätt att ge, eftersom
det blir en upprepning av vad herr
Björk själv sagt till schweizarna på
deras fråga om vårt agerande, nämligen
att det är hänsynen till Norden
och de nordiska ländernas agerande
som är avgörande. Däri ligger också en
av huvudorsakerna till högerpartiets
krav på starkare och mera konsekventa
initiativ från den svenska regeringens
sida i den här frågan. Vi kan i Sverige
inte betrakta oss såsom ett isolerat
land i Norden. Vi är, kommer och
skall vara, nu och i framtiden, i ett
beroendeförhållande till de övriga nordiska
länderna •— till Norge och till
Danmark men även till Finland. Det
är den hänsynen, som ingår i det politiska
framträdande och agerande som
högerpartiet syftar till i Europa-frågan.

Jag övergår så till den andra frågan,
herr Björks egen uppfattning i den här
situationen. Enligt vad vi kunnat ta del
av i tidningarna har herr Björk i egenskap
av ledare för den svenska delegationen
i Europarådet förklarat, att det
enligt hans mening hade varit riktigare
att över huvud taget inte inge någon
ansökan i somras. En sådan ståndpunkt
tror jag skulle utgöra en verklig fara
för Sveriges möjligheter att nalkas och
komma in i EEC, och det skulle verkligen
förvirra debatten.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Holmberg skjuter
nu fram de nordiska hänsynen som
skäl för högerpartiets ivriga gestikulerande
och krav på ständigt nya initiativ
från regeringens sida.

Jag har för min del framhållit, att
just dessa nordiska hänsyn motiverade
att regeringen gjorde den framställning
som nu blivit lagd. Om dessa hänsyn

7 Första kammarens protokoll 1967. Nr 40

Ang. Sveriges handelspolitik
icke förelegat hade det funnits tämligen
goda skäl att i stället följa Schweiz’
exempel.

Men det är ju inte så, herr Holmberg,
att högern enbart har pekat på
nordiska hänsyn när den har drivit
sin agitation mot regeringen. Det har
varit en långt mera allmänt fördömande
och panikbetonad agitation. I själva
verket förhåller det sig ju så, att högern
i det förflutna av den svenska
regeringen har krävt mera spektakulära
initiativ, mera oöverlagda framstötar
än vad den norska borgerliga regeringen
har kostat på sig.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan ge hem Björk
rätt i att det naturligtvis finns ett drag
av spektakulär tanke bakom högerpartiets
agerande, och det beror på att vi
inte vill låsa oss fast vid den situation
som just nu uppstått när England försöker
inleda förhandlingar med EEC.

Vi menar att vi måste ha flera olika
handlingsmöjligheter för framtiden. Om
vi inte redan nu diskuterar och tänker
igenom dem och planerar vårt framtida
handlande efter dessa möjligheter råkar
vi på efterkälken. Det ingår i varje
politiskt ställningstagande att man inte
ser situationen just för stunden. Man
måste också se hur situationen kan
komma att utveckla sig de närmaste
åren — och varför inte det närmaste
decenniet — när det gäller Europa-frågan.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Holmberg försöker
nu tolka högerns politik så, att den
framför allt går ut på att vi skall hålla
olika handlingsmöjligheter öppna.

Vad jag i mitt första anförande påtalade
var exempelvis sådana propåer
som att den svenska regeringen i all
hast skulle ha imiterat Wilsons och
Browns vallfart till EEC-huvudstäderna.
Den propån var sannerligen inte något

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
uttryck för en vilja från högerns sida
att hålla olika handlingsmöjligheter
öppna. Tvärtom hade man förfärligt
bråttom att utan närmare prövning förorda
en imitation av Englands speciella
uppträdande, betingat av Englands speciella
problem.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Om det är på det sättet
att herr Erlanders tänkta besök i
Bryssel och hos de europeiska sexstatsländerna
enligt herr Björk kan förvirra
bilden ytterligare, så tycker jag naturligtvis
inte att herr Erlander skulle
göra ett sådant statsbesök. Men personligen
har jag nog mera än herr Björk
förtroende för herr Erlanders diplomatiska
förmåga.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Man måste säga att det
ändå är en behållning av dagens debatt,
att högerledaren uttrycker sitt förtroende
för statsministerns diplomatiska
förmåga!

Herr HERNELIUS (h) :

Herr talman! Det är inte min avsikt
att på minsta sätt lägga mig i det replikskifte
som nyss ägt rum här i kammaren.
Jag skulle möjligen bara vilja
foga den reflexionen till herr Björks
inlägg, att med tanke på de många resor
och vallfärder som vår statsminister
och vår utrikesminister gör och
kommer att göra under den närmaste
tiden, så hade det inte varit alldeles
olämpligt att besöka EEC-ländernas huvudstäder
också.

Men, herr talman, min avsikt var —
hur överraskande det än låter — att
med några korta ord gå in på ett par
punkter i regeringsdeklarationen.

Där finns först en passus, som jag
tycker är litet uppseendeväckande. Det
antyds att regeringen kanske ett slag
tänkte sig att man skulle nöja sig med

den avsiktsdeklaration, som regeringen
avgav den 2 maj. Jag har denna avsiktsdeklaration
framför mig, och jag tror
att statsrådet Wickman håller med om
att det knappast hade varit något bevis
på »initiativkraft» och »europeisk
vilja» att nöja sig med den och inte ta
något ytterligare steg.

Strax efteråt i samma deklaration
står att det gjorts gällande att det politiska
momentet i samarbetet skjutits
så långt i bakgrunden att det vore möjligt
för en neutral stat att ingå som
medlem i Gemenskapen. »Det finns
emellertid inte några belägg för detta»,
anfördes det vidare. Dock kommer man
litet senare fram till följande: »Mot bakgrund
av faktiska händelser inom EEC
— främst Luxemburg-uppgörelsen i januari
i fjol som bromsade en utveckling
i överstatlig riktning — vill regeringen
ändå på förhand inte utesluta
möjligheten av att EEC-samarbetet tagit
en något annan riktning.»

Jag tycker nog att det är att uttrycka
sig väldigt försiktigt; försiktigt
i överkant. Det är dock ganska mycket
som skett sedan Rom-fördraget undertecknades.
Jag behöver bara peka på
den franska östorienteringen, och jag
kan peka på den nya tyska regeringens
öppning åt öster, t. ex. mot Rumänien.
Förutom Luxemburg, som nämnts, kan
också erinras om Frankrike och NATO,
och man måste tycka att det har hänt
åtskilligt på det området.

Den politiska unionen, som det talades
så mycket om, är sedan fyra år
knappast aktuell i EEC-sammanhang,
såvitt man kan förstå, och även de federalistiska
tongångarna har uppenbarligen
i mycket dämpats ned. Eftersom
olika samtal har refererats, kanske
jag också kan våga mig på att redovisa
ett. Jag sammanträffade för några
veckor sedan med den kanske såsom
mest federalistisk ansedde utrikesministern
i EEC och fick detta intryck i
högsta grad bekräftat. Jag vill också
erinra om att den schweiziska regeringen
i ett interpellationssvar i början

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

på året uttryckte saken så här: EEC:s
politiska innehåll har förändrats. Det
är odiskutabelt att de ekonomiska syftena
har trätt i förgrunden. Tyngdpunkten
har förskjutits från de överstatliga
till de mellanstatliga organen.

Jag tycker att dessa yttranden betyder
åtskilligt, och därför hade man
kunnat gå en bit längre i regeringsdeklarationen
och känt sig mindre bunden
av regeringens föregående på den
punkten.

Sedan måste jag tyvärr anmärka på
referatet av vad som förekom vid utrikesnämndens
sammanträden den 7
och även i någon mån den 26 juli. I
varje fall ger referatet från den 7 juli
en något missvisande bild av vad som
förevar. Eftersom sammankomsterna
är slutna, har jag ingen möjlighet att
precisera min anmärkning — jag tror
inte att statsrådet Wickman var med
vid det sammanträdet — men den som
läser protokollet, och det är ju Kungl.
Maj:ts regering förbehållet, kan där
kontrollera riktigheten av vad jag sagt.
Jag tycker att det hade varit bättre att
inte göra något referat alls av vad som
förekom i utrikesnämnden än att göra
ett referat som är missvisande.

Beträffande vad som hände den 26
juli skall jag nöja mig med att hänvisa
till de offentliga uttalanden, som gjordes
efter sammanträdet och efter det
att kommunikén hade offentliggjorts. I
ett offentligt uttalande av centerpartiledaren
herr Hedlund — ett uttalande
som jag särskilt vill rekommendera
herr Sundin till genomläsning — sägs
»att med den formulering ansökningen
nu har fått och mot bakgrunden av vår
tidigare associeringsansökan, som alltjämt
är gällande, ligger det i sakens natur
att resonemangen med EEC kommer
att i första hand röra sig om möjligheterna
att få erforderliga undantag
som kan göra ett medlemskap förenligt
med neutraliteten». Herr Wedén uttryckte
sig ungefärligen på samma sätt.

Sedan vill jag säga några ord om dagens
debatt. Det är nödvändigt och

Ang. Sveriges handelspolitik
glädjande att konstatera, att den på ett
välgörande sätt skiljer sig från andra
EEC-debatter i denna kammare. Den
har övervägande förts i eu lugn och saklig
anda och den har förts under en
gemensam känsla av vad som står på
spel och nödvändigheten av att vi försöker
möta varandra för att få resultat.
Jag behöver bara erinra om den debatt,
som fördes i denna kammare i
slutet av maj för att skillnaden skall stå
alldeles markant för oss allesamman —
låt vara med den skillnad, som det alltid
innebär när en debatt föres efter
middagen inför en fullsatt kammare
mot före lunchen inför en tämligen
glest besatt kammare.

Den kommissionsledamot i Bryssel,
som herr Arne Geijer citerade nyss,
konstaterade vid det tillfälle, då han
sade vad herr Geijer citerade, att den
svenska regeringen »har ändrat sig».
Han motiverade också varför han tyckte
att den svenska regeringen hade ändrat
sig. Jag tror att en jämförelse mellan
debattreferat förr och nu ifrån
denna kammare och jag hoppas även
från andra kammaren kommer att ge
samma slutsats.

Herr Wickmans analys av vad som
faktiskt kan inträffa om vi kommer in
i EEC i fråga om arbetsmarknad, socialpolitik,
kapitalrörelse, osv. var välgörande
klar och distinkt och gav inte
utrymme för den buskagitation, som
ibland har förts i sammanhanget.

Herr Arne Geijers analys och referat
från de sammankomster i Bryssel,
som vi båda hade tillfälle att vara med
om, var på samma sätt klarläggande och
nyttiga. Inte minst nyttig var väl de
båda herrarnas gemensamma, förödande
polemik med de röster — främst i
tidningen Aftonbladet i Stockholm —
som länge har förkunnat att detta med
EEC egentligen inte har någon betydelse
för svenskt näringsliv, eftersom vi
ju alltid har u-länderna och östblocket
att ty oss till. I den delen av de båda
herrarnas anföranden behöver verkligen
inga tillägg göras. Jag hoppas bara

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

att argumenteringen har uppfattats där

den bör uppfattas.

Herr Arne Geijer gjorde en tolkning
av Bryssel-fördraget och dess politiska
förbehåll som jag inte helt kan
acceptera. Jag bortser då från att ordet
politik betyder något annat i franskt
och tyskt språkbruk än det gör i
svenskt. Det är en åtskillnad, som man
bör ha i minnet och som inte minst professor
Ohlin har understrukit i ett inlägg
för någon tid sedan.

Jag tror emellertid skillnaden mellan
herr Arne Geijers bedömning och
min bedömning från samma sammankomst
väsentligen består i att herr Arne
Geijer fäster sig vid Rom-fördragets bokstäver
och inte tolkar den utveckling
som har skett därefter, såsom vägledande
vid bedömningen av vad dessa
bokstäver faktiskt innebär i det levande
livet. Han är på den punkten enligt min
mening en smula för bokstavstrogen.
Jag kan exemplifiera det genom att säga,
att EEC förhandlat för samtliga medlemsländer
veterligen bara vid ett tillfälle
hittills, nämligen i fråga om Kennedy-ronden,
trots att sådana förhandlingar
har föreskrivits. Utvecklingen går
med andra ord på annat sätt än Romfördragets
målsmän tänkte sig när de
hade pennan i sin hand — fördraget
skrevs ju under det kalla krigets dagar
— och det bör vi väl bara vara glada
åt; men då bör vi heller inte låsa oss
vid vad som skedde vid den tidpunkten.

Herr Geijer och vi andra är fullständigt
ense om neutraliteten — den bestäms
i Stockholm och inte i främmande
huvudstäder, det är vi själva som
skall ge liv och tolkning åt vad vi menar
med neutralitet. Men det är också
alldeles klart, att när vi har kommit
fram till vår uppfattning måste vi se
om vi får gehör för den i Bryssel, antingen
genom ett generalförbehåll eller
genom speciella klausuler; och sedan
får vi ta ställning.

Vi är väl också överens om att frågan
inte gagnas av att blåsas upp och
ges överdrivna proportioner i den in -

rikespolitiska debatten; jag tror att den
ende som försökt sig på några inrikespolitiska
bravurnummer i dag är herr
Sundin — det exemplet har som väl är
inte lett till någon efterföljd.

Dock är det en fråga jag gärna ville
ställa till herr Geijer: Om han bedömer
ett medlemskap som riskabelt för neutraliteten,
är det då inte lika riskabelt
med ett associationsfördrag, eller kanske
riskablare, eftersom vi som associerade
icke har tillfälle att påverka besluten
inom EEC? Som fullvärdiga medlemmar
har vi rösträtt vid sidan av
de andra, vi har vetorätt i frågor där
vetot kan utövas, och vi har därmed
helt andra resurser och helt annan förmåga
att påverka utformningen av
EEC:s politik för framtiden.

Ja, i den allmänt fridfulla stämning
som nu lägrat sig över debatten skall
jag också undvika att söka analysera de
felgrepp, som regeringen enligt vår mening
gjort sig skyldig till i det förflutna.
Låt mig bara kort nämna två punkter.
Jag tycker nog att det var beklagligt
att vår ansökan kom in så sent till
Bryssel, att den icke kunde behandlas
samtidigt med de övriga nordiska ansökningarna.
Likaså beklagar jag den
märkliga form man valde: en framställning
och vid sidan därav ett brev
några dagar senare. Detta skapade
oklarhet i Bryssel, och den var sådan
att en ledande man i Bryssel som bekant
har sagt, att vi vet inte i Bryssel
vad Stockholm vill, och frågan är om
Stockholm vet det självt.

Men det är kanske viktigare att se
framåt. England har ju diskuterats i
debatten, och vi är väl alldeles eniga
om att England har berett Sverige en
del besvikelser i EFTA-sammanhang under
årens lopp. EFTA tillkom 1959 på
engelskt initiativ — Sverige tjänstgjorde
som, kan det väl sägas, barnmorska
i sammanhanget. England var med om
deklarationer, framför allt i London, enligt
vilka man skulle tillgodose medlemsstaternas
legitima intressen en för
alla och alla för en. Men kort därefter

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

sökte England medlemskap i EEC och
följdes av Danmark och Norge. 1963
spräcktes de förhandlingarna av general
de Gaulle och 1964 kom den nya
engelska utmaningen mot EFTA — denna
importavgift på 15 procent, som ju
inte gärna kan anses förenlig med
EFTA-stadgan. En tid därefter var ju
statsministern med vid en brasafton på
Chequers, som i sin tur gav upphov till
en konferens i Wien under stort uppbåd
och stora förväntningar. Vi kan
väl nu efteråt säga att de hade rätt
som redan på förhand bedömde saken
så, att det icke skulle komma något
nämnvärt ut av denna Wienkonferens.

Jag ser till min oro att statsministern
skall till England igen. Jag hoppas att
det inte blir någon ny brasafton på
Chequers med samma resultat.

I Bergen lyckades Brown få bort
EFTA-deklarationens »en för alla och
alla för en» och fick förpliktelsen till
överläggningar i utbyte mot det tämligen
intetsägande ordet »konsultationer».
Och nu har England på nytt sökt
inträde i EEC. Det är klart att vi under
sådana förhållanden kanske är en
smula tveksamma inför den engelska
hållningen beträffande EFTA, och vår
tveksamhet har väl inte minskat när vi
läser uttalanden av såväl George Brown
alldeles häromdagen i parlamentet som
av Edward Heath för någon tid sedan
i parlamentet, att om förhandlingarna
misslyckades »vill vi självfallet att
EFTA skall vara där». Jag tror att
engelsmännen själva har detta klart
för sig. Times skrev för någon tid sedan
att många av Englands EFTA-partners
har blivit trötta av att behandlas
som passande sällskap för ögonblicket.

Om vi då söker se framåt ett ögonblick
så är det väl alldeles uppenbart,
att det osäkerhetstillstånd som av allt
att döma kommer att råda länge är
mycket dyrbart för det svenska folkhushållet.
Det medför felaktiga investeringar;
man vet inte för vilken marknad
man inevsterar. Det medför att in -

Ang. Sveriges handelspolitik
vesteringar som skulle kommit till stånd
icke kommer till stånd, och det medför
att utländska investeringar som kanske
kunde verka som en stimulans på
svenskt näringsliv och på konkurrensen
inom Sverige också uteblir.

Vad skall vi i det läget göra? Det finns
väl inget recept, men det är alldeles
uppenbart att man inom Benelux har
börjat få ett ökat intresse för vad man
kallar en provisorisk associationscirkel
i avvaktan på förhandlingar med England
och övriga applikanter som kan
slutföras och med lyckligt resultat.

Det har å andra sidan, kanske närmast
från franskt håll, antytts att man
delvis skulle kunna nå samma effekt
— jag är dock inte säker på att England
får vara med i kretsen när det
gäller dessa funderingar — om man
i stället för en associationscirkel skapade
en cirkel med handelsavtal mellan
EEC och denna cirkel, en cirkel
i vilken då skulle ingå framför allt de
nordiska länderna.

Detta är två alternativ som har skymtat.
Jag utgår från att regeringen har
dem i blickpunkten, och jag antar att
vi får höra talas mer om dem i fortsättningen,
eftersom fördröjningen av
den engelska förhandlingen kommer
att fortsätta. Vad som möjligen kan
ske är väl att tålamodet bland de övriga
fem EEC-staterna mot Frankrikes
förhalningspolitik kan brista och få en
urladdning till stånd i början av nästa
år i någon form.

Men, herr talman, slutsatsen blir bara
en. Det är viktigt och angeläget att
den svenska regeringen tveklöst manifesterar
sin vilja till att vara med i det
stora europeiska handelssamarbetet
som grundval icke minst för en vidare
handelspolitik och att regeringen därvidlag
i nära kontakt med oppositionspartierna
ser till att det också blir ett
levande stöd inom folkmeningen för en
sådan politik.

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Enligt gårdagens radionyheter
har herr Kosygin inför revolutionsjubileet
slagit fast, att den
gångna tidens utveckling visat »socialismens
absoluta överlägsenhet».

Från herr Kosygin i Moskva till herr
Erlander i Halmstad är steget inte så
långt som man kunde tro. Enligt referat
i pressen slår landets statsminister
fast: »Det är vi som förstår tidens problem.
» Denna förstklassiga nyhet har
givetvis observerats i dagspressen.
Herr Erlander säger vidare att detta
att »de borgerliga inte upptäckt vad
som ligger i tiden — vilket de inte heller
gjorde 1932 — gör dem inkompetenta
att bedöma läget».

Den som var med och på nära håll
såg när grunden för krispolitiken lades
1933 är kanske inte så imponerad av
jämförelsen. Det skröts faktiskt en hel
del på Per Albin Hanssons historiska
middag i maj 1933 också, och det är
kanske inte den enda likheten. Hade
inte förhandlingarna gått i lås den
gången vet man inte hur det gått med
den statsministern. Herr Erlander har
väl tiden på sig fram till 1968.

Statsministern talar med stolthet om
det ökade bostadsbyggandet. Finansminister
Sträng ser saken mera realistiskt
när han på tal om arbetslösheten
konstaterar, att dennas omfattning
föranlett att arbetsmarknaden stimulerats
i första hand genom extra påsläpp
av bostäder m. m. Det är, säger han, av
utomordentlig vikt att klara vinterns
sysselsättning.

Statsministerns glansnummer, när
han således säger sig förstå tiden, är
att genom arbetslöshetsbekämpande åtgärder
söka klara av den kris han råkat
in i.

Det må vara hur det kan och vill
med oförståndet hos oss andra. Därav
följer knappast logiskt någonting
alls om hur socialdemokraterna behärskar
problemen. Man vill gärna
hoppas med finansministern, att det
skall gå bättre med handelsbalansen än

vad konjunkturinstitutet befarar. Men
detta har väl inte så mycket med socialism
att göra som med tro, hopp och
kärlek.

Detsamma kan till viss grad sägas
om finansministerns förtröstan på felkällor
i fråga om valutabalansen. För
att beröra ett av de större problemen
— turistbalansen — kan jag säga att
det i varje fall är ett faktum att svenska
turister exporterar en massa pengar
svart, dvs. utanför de generösa valutarestriktionerna.
Men den felkällan ger
utslag åt fel håll, så den passar inte i
sammanhanget.

Vi har också att inför strukturrationaliseringen
ta konsekvenserna av den
med hänsyn till behovet av exportstimulerande
investeringar lindrigt sagt
onödiga högertrafikreformen. Utöver de
offentligt redovisade 600 övergångsmiljonerna,
som skulle ha varit 400, kommer
inte bara allt smuggel i fråga om
väganläggningar, kommun- och landstingsbidrag.
Det är inte heller bara
fråga om vad som lastas på enskilda
bilägare när det gällt belysningsändringar
osv. Med en miljon bilar, vilkas
ägare härför fått kosta på sig i genomsnitt
100 kronor per bil, gör det 100
miljoner onödigt investerade kronor.
Jag fäster mig vid att från ansvarigt
håll ingen som helst redovisning kommit
om förluster för enskilda och för
samhället genom att de jättebelopp,
som investerats i våra motorfordon, på
grund av fartbegränsningen inte får
rationellt utnyttjas. Att en bil eller
lastbil som brukar köras i 80 eller 100
kilometer i timmen tvingas ned till exempelvis
40 säger dock något.

Vi återvänder till tro, hopp och kärlek
och konstaterar att konjunkturinstitutet
har framfört tanken att nu, när vi har
högertrafik, skall väl utlandsturisterna
komma och förbättra turistbalansen.
Men siffrorna talar sitt allvarliga språk.
År 1965 betalades genom utlandsturismen
ut nära 600 miljoner kronor mer
än vad som flöt in. År 1966 var underskottet
741 miljoner. För innevarande

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

år beräknas underskottet till över 900
miljoner, och för nästa år beräknar
konjunkturinstitutet, trots den tröstegrund
som högertrafikreformen innehar,
att det kommer att bli en förlust på
över 1 000 miljoner kronor. Det är beklagligt
för vår handelsbalans att regeringen
sitter med armarna i kors medan
denna utveckling pågår.

Jag berörde finansministerns bekymmer
inför företagsnedläggningar, driftsinskränkningar
och friställande av arbetskraft.

Låt mig säga, att de bekymren delvis
men inte helt är självförvållade. Den
förda handelspolitiken har systematiskt
försvagat läget för den företagsamhet,
den sysselsättning som kom till med
stöd av en något skyddad hemmamarknad.
Jag går förbi det sätt varpå jordbruket
hanteras, och då även det handtag
som getts exportindustrin på jordbrukets
bekostnad genom danska avtalet.
Men jag stannar inför tullsänkningarnas
inverkan på några av de industrigrenar,
textil, läder och kemisk industri,
som hade 85 procent av sin avsättning
på hemmamarknaden. År 1965
avskedades eller långtidspermitterades
2 774 arbetstagare inom textil- och sömnadsbranschen,
388 inom läderbranschen
in. fl. och 166 inom kemisk-teknisk industri.
År 1966 var det 3 174 arbetstagare
inom 128 textilföretag, 1 164 inom
35 läderföretag och 430 inom kemiskteknisk
industri. Antalet som under förra
året erhöll varsel om personalinskränkningar
var inom svensk industri
19 655 vid 529 företag. Trenden fortsätter,
och redan i oktober detta år hade
siffran nått nära 19 000. Enbart inom
textilbranschen har mer än 2 700 anställda
kommit i farozonen.

I Uppland har flera företag signalerat
stopp eller driftsinskränkning, och beträffande
andra har anställningsstopp
införts.

Regeringen har vidtagit vissa åtgärder
för att få i gång andra företag. Men vad
gagnar det en företagare att en annan
kan sätta i gång? Hos anställda, arbeta -

Ang. Sveriges handelspolitik
re liksom tjänstemän, som är rotfasta i
en bygd och yrkeskunniga på ett område,
är känslorna för att arbetstillfällen
skapas på andra orter, där de varken
har bostäder eller personlig anknytning,
också minst sagt blandade.

Inte minst för kommunerna, som har
omsorger om bostadsförsörjning, skolor
osv., kan det vara av stor betydelse att
någorlunda i tid få kännedom om konsekvenserna
av denna s. k. omstrukturering.
Här står det på spel så betydande
värden för anställda, arbetare liksom
tjänstemän, och för det allmänna att
det enligt min uppfattning behövs en
lagstiftning. Det är ur denna synpunkt
som jag i höst tagit upp frågan i interpellation.
I regeringens handelspolitik
tycks denna sida av företagsdöden inte
vara med. Här synes det dock rimligt
att de människor det gäller skall kunna
i tid inrätta sig efter vad som förestår
dem. I år har t. o. m. oktober 171 företag
slagit igen och 10 700 anställda friställts.

Ett betydande svenskt engagemang i
Världsbanken och Internationella valutafonden
synes också inge bekymmer.
Utrikesministern har talat en del om det.

År 1959 beslöt riksdagen garantiförbindelser
för över 1 000 miljoner kronor.
Förbindelserna var avgivna i dollar,
så att här hjälper det inte med det
slags statsbankrutt som kallas devalvering.
I vederbörande utskotts av riksdagen
bifallna utlåtande säges: »Stöd
från svensk sida borde lämnas Världsbanken
i dess arbetsuppgift att efter
affärsmässiga grunder i växande utsträckning
bedriva utlåning för investeringsändamål
till främst underutvecklade
länder.»

Jag efterhörde då hur man tänkt sig
klara detta borgensåtagande — det är
ju för ansvarskännande människor den
första tanken när det ifrågasätts att
skriva borgen. Från s. k. auktoritativt
håll — dock knappast när det gäller
ekonomin — gavs försäkringen att det
var fråga om fullt bankmässiga lån.

Nu har det signalerats att den ena

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
låntagaren efter den andra har uppenbara
likviditetssvårigheter. Utrikesministern
har låtit oss veta att de »hjälpta»
går mot konkurs. Det gäller väl inte
alla, vill vi hoppas, men utrikesministern
rekommenderar andra metoder.
Det vore intressant om finansministern
ville en smula uppmärksamma de risker
för valutaengagemangen på världsmarknaden
vilka ligger i lättsinnigt borgensskrivande.

Svenska storföretagare har funnit det
svårt att planera sin produktion, om de
inte får klarhet om vi skall med i EEC
eller inte. Ja, det där med framtiden är
ett besvärligt kapitel. Till och med för
dem som är med i EEC är det besvärligt
nog. EEC är rakt ingen hamn dit inte
tidens stormar når!

Att vi inte kan fullfölja en svensk
arbetsmarknadspolitik inom EEC är
ju självklart. Detsamma gäller om lokaliseringspolitiken.
Den blir det slut
med om vi skulle komma dit. En framstående
representant för storindustrin
har trott sig upptäcka brist på logik i
regeringens handlande. I och för sig är
det inte så märkvärdigt. Han säger
emellertid, att regeringen dels fruktar
att utlandsfinansen köper upp svenska
aktier och andra värden, dels är rädd
för att fri kapitalrörelse inom EEC
skulle medföra kapitalflykt från Sverige.
Det vore bra, menar han, om regeringen
bestämde sig för vilketdera, ty
som det är upplagt förefaller det inte
riktigt logiskt. Men i denna föränderlighetens
värld är det faktiskt så illa ställt,
att man kan räkna med båda möjligheterna.
Man tror att Sverige utanför eller
som associerad inte skulle ha något inflytande.
Men innanför? Är det för hädiskt
att gissa att det skulle bli tämligen
enahanda?

Men som sagt, det där med EEC hör
just inte till den aktuellaste politiken.
Kanske kom det med i regeringsdeklarationen
mest av inrikespolitiska skäl.
De EEC-frälsta i oppositionen skulle
hjälpa regeringen att få resonera om
neutraliteten. Det har de gjort, och den

är ju för oss alla ett synnerligen kärt
ämne!

För min del vill jag sluta med en
from önskan att vår nådiga regering ville
sköta våra egna angelägenheter bättre,
att statsråden i något större utsträckning
håller sig hemma och sköter
sina departement, så att folk som behöver
träffa dem finner dem där, och att
samma nådiga försyn, som hittills hägnat
detta gamla land, måtte förskona
det mot större olyckor.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! När jag hörde speciellt
de första två tredjedelarna av herr Ferdinand
Nilssons anförande, blev jag
mycket osäker. Jag undrade om jag hade
tagit fel på dag, men jag kollade att
det var tisdag och att det var handelspolitik
som vi debatterade. Annars hade
vi kanske fått ett handelspolitiskt
anförande i morgon av herr Ferdinand
Nilsson!

Min avsikt är inte nu att tala kring
den gemensamma marknaden eller neutraliteten,
utan i stället något om ett
nordiskt samarbete i en specialfråga,
som närmast berördes av herr Sundin i
hans första inlägg och som jag tycker
att det är helt riktigt att aktualisera.

Jag skulle vilja utnyttja tillfället att
fråga expertisen på utrikeshandeln:
Vad kan göras för att underlätta handeln
med östländerna? Jag ser ingen
regeringsledamot här, och frågan får
väl närmast gå till protokollet.

Jag instämmer med vad herr Arne
Geijer säger beträffande östhandeln, och
jag får kanske lov att ge mitt enkla svar
på den fråga som herr Geijer ställde om
det är möjligt att öka den handeln.
Utan vidare: ja! Det är min åsikt, som
direkt engagerad i sådan handel, låt
vara kanske i blygsam skala.

Handeln är i dag liten. Den kan växa
men den kan självfallet aldrig bli en ersättning
för förlorade marknader på
närmare håll. Den lider svårt i dag av
det primitiva bilaterala avräkningsför -

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

farandet. Varje enskilt land på östsidan
strävar efter balans i handeln med varje
enskilt land här. Det medför en tröghet
och dämpning och en ryckighet som
är orimlig. Det har förekommit tillfällig
dumping från ett östland för att
landet i en viss vara skulle fylla sin exportkvot
i slutet av en avräkningsperiod
etc. etc.

Om det varit så väl, att man kommersiellt
i praktiken kunnat tala om ett
östblock på det sättet att det förekommit
verklig multilateral handel med en
grupp stater på den sidan, då hade allting
flutit mycket lättare. Men i realiteten
gav i varje fall för mig Balkanländerna
det intrycket, att de är ett antal
sinsemellan hårt konkurrerande stater
med mycket ringa samarbete i praktiska
frågor, alla mer eller mindre långt
komna på vägen från den teoretiska socialismen
mot en liberalare blandekonomi.

Häri ligger ett hopp om bättre handelsmöjligheter
eftersom de länder som
nått längst i liberalisering så uppenbart
också visar den största konkurrenskraften
och den största levnadsstandarden.

Den svenska exportindustrin kämpar
en hård kamp på Balkan. Jag träffade
ett antal representanter för de stora
svenska exportintressena i Sofia och
fick deras färska synpunkter när de
kom direkt från en avslutad mässa i
Plovdiv. Man talade om schweizarnas
konkurrens med mycket fördelaktiga
kreditvillkor, om västtyskarnas massiva
uppvaktning av dessa uppköpsorganisationer,
men man talade mest om köparländernas
kroniska valutabrist, som
gör att kanske bara halva behovet av
en stor svensk exportvara — vi kan
säga borrstål — kunde köpas normalt.

Sedan begärde man att den svenska
exportören skulle ge sig in på s. k. motaffärer,
köp av för honom helt främmande
varor i utbyte mot de egna, bytesaffärer,
triangelaffärer m. m. Det har
från svensk sida gjorts ansträngningar
att få stil på den typen av nödtvungen
belastning. Jag kan nämna SUKAB och

Ang. Sveriges handelspolitik
Volvos dotterföretag Volvest. I stort
blev det hela dock en belastning, eu
fördyring och en broms på utvecklingen.

Min fråga skulle nu vara: Finns det
någon intressegemenskap inom de nordiska
länderna, som gör att vi skulle
kunna uppträda som en enhet gentemot
helst en grupp av öststater eller mot
varje östland enskilt? År detta en framkomlig
väg mot ett friare handelsutbyte
på multilateral basis? Jag är väl
medveten om dessa länders principer
för statshandeln, deras valutasvårigheter
— som för vissa länder speglas i
våldsamma svartabörskurser — och att
det finns någonting som heter Comenkon.
Trots detta, och eftersom det överallt
håller på att ske en uppluckring av
principer och metoder med Jugoslavien
som förebild — fast just detta ofta förnekas
— vore det kanske skäl till en
förutsättningslös analys och en aktivitet
åt det hållet.

En annan praktisk åtgärd för att
hjälpa fram östhandeln vore en förstärkning
av vår handelsrepresentation
där. Var och med vilken uppdelning av
arbetsfält etc. är jag inte kompetent att
bedöma, men rent gissningsvis kunde
nytta göras i Östberlin och i Wien, som
är eu inkörsport till Balkan. På det sättet
kunde den mindre och medelstora
exportindustrin få handgriplig praktisk
hjälp med sin marknadsföring. Det är
sannolikt inom denna grupp av företag,
som vi har vår dolda reserv när
det gäller möjligheter att öka vår export.
Storindustrin etablerar sig ju i
stor utsträckning utomlands med dotterföretag.
Det är en möjlighet som de
mindre företagarna inte har. Dessutom
— icke att förglömma — skulle importhandeln
få en nyttig hjälp och ledning.

Denna önskan om förstärkning av
handelsrepresentationen får icke för ett
ögonblick tolkas som kritik mot det
arbete som i dag utförs av utrikesrepresentationen
där ute. Tvärtom kan
jag personligen intyga att de ambassader,
som jag nyligen hade tillfälle att

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

besöka, var mycket hjälpsamma och

lämnade all tänkbar service.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber kammaren om
vänligt överseende när jag försöker
hålla kurs med herr Lundberg om vad
som möjligen kan ingå i handelspolitik.
Vi har väl ändå klart för oss, att om
det drivs en politik som innebär en omläggning
av det skydd och de möjligheter
för reserverad marknad som en
stor del av vår industri tidigare haft,
är detta väsentligt just för handelsbalansen
och u-landsinvesteringarna. Däremot
är det mindre centralt, herr Lundberg,
att man för ut debatten på frågan
om en EEC-anslutning. Jag vill gärna
citera president Kekkonen, som blev
tillfrågad av en påflugen tidningsman
om han hade något att invända mot
Sveriges ansökan till EEC. Nej, det hade
herr Kekkonen inte. Han var heller inte
tveksam om att det inte blir resultat.
Jag håller med om det. Detta är för närvarande
inte aktuellt. Men om man lyckas
få in diskussionen på EEC, säger
man nästa gång »neutralitet», och då är
vi inne på ett kärt inrikespolitiskt
ämne.

Jag förstår inte att man gång på
gång skall låta lura sig på det sättet,
när det finns så stora och brännande
saker inom landet att diskutera och så
betydelsefulla konsekvenser av den handelspolitik
som har förts under de senaste
åren. Man har lockats in i en diskussion
som till syvende og sidst kommer
in på frågan om neutraliteten, där
vi alla borde vara rörande eniga. De
som inte är det bör akta sig väldigt
noga.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Till de mera intressanta
utvecklingslinjerna i vårt och omvärldens
näringsliv samt i den internationella
handeln hör de ökade investeringarna
på främmande marknader.

Det har under 1960-talets första hälft
inträffat att en rad både stora och medelstora
svenska företag i kraftigt ökande
takt investerat i Sverige intjänade
vinstmedel i olika länder, i första hand
tillhörande EEC-blocket, men även i
länder inom EFTA. Det har haft en sådan
omfattning att för närvarande har
var sjätte anställd i svenska företag sin
arbetsplats utanför Sverige. Till den
del det går att mäta utvecklingen inom
olika delar av ett näringsliv i antalet
anställda, kan det också sägas att utvecklingen
i de i utlandet placerade
svenska företagen varit fyra gånger
snabbare än motsvarande utveckling i
Sverige.

Det intressanta i denna utveckling
är dels vilka konsekvenser den leder till
på kort och lång sikt och dels vilka motiv
som föranleder den. Att döma av en
del kommentarer, som gjorts i olika
sammanhang, synes det ligga nära till
hands för många att betrakta denna utveckling
som en företagens flykt från
vårt land, ledande till besvärande sysselsättningsproblem
på lång sikt.

Det kan därför vara skäl att i denna
debatt framhålla, att även om resultatet
framför allt på lång sikt är svårt att
bedöma, så torde det vara klart att dessa
utlandsinvesteringar som regel inte utgör
ett alternativ till en annars möjlig
produktion inom vårt eget land och export
till främmande marknader. De innebär
i stället ett vidgat utnyttjande av
svensk teknologi och svenskt kapital
kombinerat med utländskt kapital samt
har lett till en ökad marknadsandel för
de svenska företagen i andra länder.
Dessa investeringar tycks uppenbarligen
också, både till den del de gjorts i producerande
företag och till den del de
gjorts i försäljningsbolag, ha lett till
större export från Sverige än vad som
annars skulle ha varit möjligt. I all synnerhet
är det fallet beträffande Gemensamma
marknaden.

Det bör också nämnas att dessa investeringar
leder till ett tillbakaflöde
av kapital till vårt land i en omfatt -

Tisdagen den 7 november 1967

Nr 40

ning som man får hoppas motsvarar en
rimlig avkastning. Motiven för denna
utveckling är väl i första hand de handelshinder
som blivit en följd av splittringen
av Europa i skilda handelsblock.
Därutöver torde också råvarukostnader,
transport- och produktionskostnader i
icke oväsentlig grad motiverat en del
av investeringsbesluten. Ett särskilt intressant
fenomen är att vid bestämmande
av lokalisering utanför landets gränser
synes de olika kapitalmarknadsförhållandena
i olika länder ha inverkat.
Det måste anses innebära att även den
svenska kapitalmarknadsknappheten för
näringslivets del varit en bidragande
orsak till utvecklingen.

Det borde nu vara möjligt att mera
systematiskt mäta effekten i olika avseenden
av den här utvecklingen, vilket
är ytterst angeläget att man snarast
och fortlöpande ägnar kraft åt för
att bättre kunna bedöma den sannolika
effekten på lång sikt.

Det är nämligen inte av sig självt
givet att •— även om hittills resultatet av
denna utveckling varit gynnsam — detsamma
skulle gälla på lång sikt om utvecklingen
fortsätter i samma takt som
under de senaste åren.

Särskilt intressant är det att i det här
avseendet spekulera i den påverkan på
utvecklingen som skulle ernås genom ett
undanröjande av de handelshinder som
vi för närvarande har, och då i första
hand om EFTA och EEC sammanslås
till ett gemensamt handelsblock.

Statsrådet Wickman berörde i förbigående
denna frågeställning. Jag delar
hans uppfattning att en marknadssammanslagning
sannolikt får anses innebära
en dämpning av denna utveckling,
som på lång sikt skulle kunna innebära
risker för sysselsättningen i vårt land.

Även om denna bedömning är ytterst
osäker, är det helt klart att den utveckling
som inletts är olycklig. Till följd
av att handelsblock bildats stegvis har
vi först fått en nationell omstrukturering
av näringslivet för att anpassa det
till det egna handelsblockets förutsätt -

Ang. Sveriges handelspolitik
ningar och villkor. Nu får vi, med hänsyn
till att de olika blockens förekomst
lett till speciella handelshinder, en internationell
omstrukturering. Då blocken
sedan en gång sammanslås, måste
vi ta ett tredje omstruktureringssteg.
Det är ytterst angeläget inte minst ur
denna synpunkt att göra allt som är
möjligt för att påskynda sammanslagningen
av EEC och EFTA. Det utgör i
själva verket en ytterst angelägen trygghetsreform
inte bara för oss i Sverige
utan också för hela Europa, och inte
minst skapas därigenom helt nya förutsättningar
för ett effektivt och omfattande
stöd åt utvecklingsländerna.

Europa-tanken, som den växte fram
hos anglosachsiska politiker under
andra världskrigets sista år och som
sedan under efterkrigsåren vällde som
en våg av hoppfullhet och framtidstro
över hela Västeuropa, har skymts bort
i alltför stor utsträckning av de renodlat
handelspolitiska diskussionerna i
stället för att vägleda dessa. Men denna
Europa-tanke kan man inte bortse från
och jag tror att här föreligger möjligen
en generationsmotsättning eller åtminstone
en generationsskillnad. Det är
ingen tvekan om att den unga generationen
ser i Europa-tanken någonting ytterst
stimulerande och värdefullt, någonting
fredsbevarande, och det är också
klart att den unga generationen ser
en sammanslagning av EEC och EFTA
som ett viktigt led i byggandet av ett
enat och förenat Europa. För den unga
generationen framstår vårt ansvar gentemot
utvecklingsländerna som särskilt
stort. Vi tänker inte längre i byalagsanda.
Vi tänker inte nationellt — vi
tänker internationellt. Ungdomen är bärare
av en broderskapstanke och en
broderskapskänsla som inte känner
några nationella gränser, men den ungdom
som ser realistiskt på vårt ansvar
inser att förverkligande av denna broderskapstanke
ställer materiella krav i
första hand på de mest utvecklade industriländerna
så att de på bästa sätt
tillvaratar tillgängliga resurser för att

100

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

kunna hjälpa de folk som behöver stöd.

Det är därför som strävan att förena
EFTA och EEC och drömmen om
att en gång kunna förverkliga Europatanken
är så intimt förknippade med
viljan att hjälpa u-länderna. Det är också
därför vi reagerar mot den handfallenhet
som inte bara från vår egen regerings
sida utan också från annat håll
visats i de försök som hittills gjorts för
att förena EFTA och EEC. Ett mera aktivt
agerande från regeringens sida, en
starkare markerad vilja i denna fråga
hade kunnat fånga upp en stor entusiasm
framför allt hos den unga generationen
— en kraftkälla som nu dess
värre i betydande utsträckning söker
sig andra utlopp.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 52 och
53, statsutskottets utlåtanden nr 135—
145, första lagutskottets utlåtanden nr
55—57, andra lagutskottets utlåtanden
nr 55, 58 och 59, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 51—53 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 33 och 34.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 326, i anledning av motion om
statligt stöd till s. k. håltimmeverksamhet
i skolorna; och

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig medverkan
vid fastställande av anställningseller
arbetsvillkor för vissa arbetstagare
hos kommun eller annan allmän inrättning.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 328, till Konungen i anledning
av väckt motion angående handläggningen
av vissa ärenden rörande omhändertagande
av barn.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 330, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående rätten
till avdrag vid beskattningen för resor
med egen bil till arbetsplatsen m. m.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 9/11
till den 15/11 för att deltaga i studiebesök
i Bonn med utredningen för definitiv
källskatt.

Stockholm den 7/11 1967

Erik Wärnberg

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

160, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648), såvitt
avser bl. a. axeltryck, bruttovikt och
fordonslängd, m. m.;

nr 162, med förslag till lag med anledning
av sammanslagning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i
Stockholms län, m. m.; samt

nr 163, angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av lantbrevbärarbilar.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande nr
53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen, m. m.
jämte motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av motioner om
konsumentupplysning rörande försäk -

ringar;

Tisdagen den 7 november 1967

nr 44, i anledning av motioner angående
zonindelningen vid beräkningen
av bilförsäkringspremier;

nr 45, i anledning av motioner angående
en branschutredning inom pappers-
och massaindustrien;

nr 46, i anledning av motioner angående
glas- och träindustrien i Kalmar
och Kronobergs län; samt

nr 47, i anledning av motion om anordnande
i riksdagshuset av dagrum
för icke rökare; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

47, i anledning av motioner om
utredning angående den äldre arbetskraften;
samt

nr 48, i anledning av motioner angående
jourtjänst inom den öppna läkarvården.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:
dels

nr 891, av herrar Alexanderson och
Ernulf, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 144, med förslag till lag
angående dels begränsad giltighetstid
för lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område, dels ändrad lydelse av
1 och 1 a §§ samma lag;

nr 892, av herr Dahlberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 144, med förslag till lag angående
dels begränsad giltighetstid för lagen
den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet om -

Nr 40 101

råde, dels ändrad lydelse av 1 och 1 a
§§ samma lag;

nr 893, av herr Dahlén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 145, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 november 1920
(nr 796) om val till riksdagen m. m.;

nr 894, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 145, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 november 1920
(nr 796) om val till riksdagen m. m.;

dels

nr 895, av herr Geijer, Arne, m. fl.,
nr 896, av herr Hubinette m. fl.,
nr 897, av herr Ottosson in. fl.,
nr 898, av herr Strandberg m. fl.,
och

nr 899, av herr Werner,

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 147, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954
(nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
in. in.;

dels ock nr 900, av herrar Enarsson
och Schött, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 152, med förslag till lag
angående dels fortsatt giltighet av 1 §
andra stycket lagen den 31 maj 1963
(nr 268) om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete, dels ändrad lydelse av
3 § samma lag.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.09.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTft. STHLM 1967