Nr 40 ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:40)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 40 ANDRA KAMMAREN 1968

28—29 november

Debatter m. m.

Torsdagen den 28 november

Sid.

Svar på frågor av:

herr Almryd (h) ang. standarden på militärförläggningar......... 3

herr Hermansson (vpk) ang. svensk vapenexport till Latinamerika 4
herr Hamrin i Kalmar (fp) ang. den föreslagna nya länsindelningens

betydelse vid lokalisering av statliga organ.................... 7

herr Andersson i Örebro (fp) ang. begärd utredning om kontroll av

kemiska substanser och preparat............................ 8

herr Ståhl (fp) ang. om- och tillbyggnad av Trollhätte kanal samt herr
Jonasson (ep) ang. förbättrade vattenvägsförbindelser för Väner regionen.

................................................. 9

herr Nilsson i Bästekille (h) ang. varning vid fortkörning......... 10

herr Lorentzon (vpk) ang. klassindelningen i statens järnvägars tågkupéer
................................................... 12

herr Josefson i Arrie (ep) ang. vissa utredningar rörande kostnader

förvägtrafik.............................................. 15

herr Persson i Heden (ep) ang. reglerna för de statliga och kommunala
bostadstilläggen....................................... 15

Svar på interpellationer av:

fru Marklund (vpk) ang. sysselsättningsläget i Norrbotten....... 17

herr Wikner (s) ang. kommunikationerna i Norrland............. 23

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. de mindre tätorternas framtid

inom de nya storkommunerna............................... 27

herr Åberg (fp) ang. återbetalning av vissa ATP-avgifter, m. m. .. 33

Interpellation av herr Bohman (h) ang. åtgärder med anledning av begränsningen
av importen till Storbritannien................... 35

1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr hO

Nr 40

Innehåll

Sid.

Meddelande om enkla frågor av:

herr Rimås (fp) ang. kompensation till skogsägare för vissa förluster 35
herr Nilsson i Kristianstad (s) ang. utbildningen av yrkeslärare i

svetsning................................................. 35

herr Westberg (fp) ang. handläggningen av vissa skadeståndsärenden 35
herr Öhvall (fp) ang. intagande i bolagsordning av föreskrift om

handlings offentlighet...................................... 35

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. vissa televisionsprograms förenlighet
med bestämmelser i avtalet beträffande Sveriges Radios

programverksamhet........................................ 35

herr Nilsson i Agnäs (h) ang. villkoren för tillstånd att spränga inom

naturreservat............................................. 35

herr Sjöholm (fp) ang. kriminaliseringen av alkoholförtäring i samband
med bilkörning....................................... 35

Fredagen den 29 november

Ändring i förordningen om mervärdeskatt....................... 36

Meddelande ang. plenum fredagen den 6 december................. 65

Interpellation av herr Löfgren (fp) ang. en ny mönsterskyddslag m. m. 65
Meddelande om enkla frågor av:

herr Hermansson (vpk) ang. ändring i direktiven för den s. k. särskilda
polisverksamheten................................... 67

herr Nordgren (h) ang. ytterligare information om mervärdeskatten 67
fröken Ljungberg (h) ang. skärpning av identitetskontrollen vid utfärdande
av blodgivarkort.................................. 67

fru Kristensson (h) ang. tidpunkten för framläggande av förslag om

rättegångshjälp........................................... 67

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 29 november

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, ang. ändring i förordningen om
mervärdeskatt.............................................. 36

Torsdagen den 28 november 1968

Nr 40

Torsdagen den 28 november

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. standarden på
militärförläggningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Almryd har frågat
mig om jag anser att den förläggningsstandard,
d. v. s. logementsförläggning
för 10—20 man, som tillämpas exempelvis
vid uppförandet av de nya kasernerna
vid Svea livgarde, är förenlig med
de krav som i dag bör ställas på de
svenska militärförläggningarna.

Logementen i de nya förläggningsbyggnaderna
vid Svea livgarde är avsedda
för högst 10 man i varje logement,
varvid varje man disponerar en förläggningsyta
av drygt 5 kvadratmeter.

Svea livgardes nya förläggning är resultatet
av civila och militära byggnads-,
planerings- och rationaliseringsexperters
strävan att skapa en så effektiv
utbildnings- och en så trivsam förläggningsmiljö
som möjligt. Jag anser
att förläggning av högst 10 man i varje
logement för närvarande är en rimlig
avvägning mellan den enskildes behov
och tillgängliga ekonomiska resurser.

Vid våra nybyggda förläggningar har
stor vikt fästs vid att de värnpliktiga får
rymliga och bekväma hygienutrymmen,
väl utrustade marketenterier och fritidslokaler
samt g y m n a s t i k b y g g n a d med
bastu och idrottsplats. Detta är av väsentlig
betydelse för de värnpliktigas
trivsel och därmed även för utbildningens
effektivitet.

Vidare anförde

Herr ALMRYD (h):

Herr talman! Jag vill tacka herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för detta svar, även om det inte
är odelat positivt ur min synpunkt.

Flertalet av våra militärförläggningar
är gamla och tämligen nerslitna, även
om några av dem har upprustats delvis.
Bland de klagomål som ofta framförts
av de värnpliktiga märks framför allt
det att man ligger för många man i samma
logement. Trivseln såväl i tjänsten
som på fritiden blir lidande av att tio—
tolv man måste samsas om relativt små
utrymmen, när samtidigt utrustningen
ofta är skrymmande och persedel- och
kroppsvård måste ske i förläggningen.

Standarden på 11 är allmänt sett hög,
det erkännes. Där har fortifikationsförvaltningen
gjort ett gott arbete. Men det
finns ändå vissa skönhetsfläckar, anser
man även på militärt håll. En av de
fläckarna är just förläggningarna. Statsrådet
säger att logementen är avsedda
för högst tio man, men detta gäller endast
vid enkelförläggning. Man kan mycket
väl använda logementen som dubbelförläggningar,
och då får man 20 man i
ett logement, d. v. s. samma förläggningsstandard
som vi faktiskt har i dag
i vissa av våra äldre kaserner. I utlandet
har man på vissa håll fyramansförläggningar,
t. ex. i Västtyskland och
Danmark. Eftersom det nu rör sig om en
total byggnadskostnad på 150 miljoner
kronor för I 1 skulle personalvårdande
och trivselbefrämjande åtgärder av detta
slag inte betyda så särskilt mycket.

Åtgärden att gå ner något från tio
mans förläggning skulle betyda oerhört
mycket för de värnpliktiga, som hemifrån
är vana vid en helt annan standard.
Försvarsviljan skulle sannolikt

Nr 40

Torsdagen den 28 november 1968

Svar på fråga ang. svensk vapenexport till

därigenom bli starkare och effektiviteten
i tjänsten större.

Herr talman! Jag tackar än eii gäng
statsrådet för svaret och hoppas att några
av dessa synpunkter kan bli beaktade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. svensk vapenexport
till Latinamerika

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat vilka åtgärder regeringen avser
att vidta med anledning av uppgifterna
om svenska vapenproducerande företags
exportdrive på Latinamerika.

För utförsel av krigsmateriel krävs
tillstånd av regeringen. Sådant tillstånd
lämnas enligt kända principer. Den export
som äger rum föregås helt naturligt
av marknadsundersökningar, marknadsföring
samt försäljningskontakter. Skyldighet
att underrätta regeringen eller
svensk myndighet därom föreligger inte.
Exportörerna av krigsmateriel brukar
emellertid i eget intresse dessförinnan
i regel inhämta krigsmaterielinspektörens
uppfattning om utsikterna att få
tillstånd. Avgörande för hur prövningen
av en licensansökan utfaller är det politiska
läget i exportområdet sådant som
det kan bedömas vid tiden för prövningen
av ansökningen. Meddelat tillstånd
kan återkallas om förhållandena
ändras. Detta har förekommit i flera
fall.

Sveriges export av krigsmateriel är
av mycket blygsam omfattning och understiger
vida importen av sådan materiel.
Den årliga krigsmaterielexporten
har under 60-talet aldrig överstigit 1
procent av vår totala export. Den var
år 1967 0,6 procent. Endast en bråkdel

Latinamerika

av krigsmaterielexporten har gått till
Latinamerika.

Någon ändring av gällande ordning
för vår krigsmaterielexport övervägs
inte. Ansökningar om tillstånd för sådan
export till Latinamerika kommer att
behandlas enligt hittills tillämpade
grunder.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för svaret.

Jag anser att det skulle vara fel om
någon sökte bagatellisera denna sak.
Svenska rustningsföretag ställer inte ut
sina varor på en utställning i Argentina
utan alt ha några avsikter med det. De
vill helt enkelt sälja sina vapen. Det hela
ges en officiell prägel genom att den
svenska ambassadören i Buenos Aires
öppnar utställningen.

De länder det här handlar om -—- en
representant för SAAB, överste NilsMagnus
von Arbin, har talat om kontakter
med Peru, Brasilien, Venezuela
och Argentina — präglas inte av sådana
förhållanden att svensk vapenexport bör
få förekomma till de etablerade regimerna.
Det är riktigt att tillstånd
måste beviljas innan försäljning får ske.
Men krigsmaterielinspektören general
Lage Thunberg har i tidningsuttalanden
sagt att han inte anser det befogat förbjuda
något land i Latinamerika för
svensk vapenexport. En representant för
Bofors har uppgivit att man vid underhandskontakt
med krigsmaterielinspektören
fått beskedet att i princip beviljas
exportlicens till Latinamerika för
närvarande.

Jag vill fråga handelsministern: Känner
handelsministern till om krigsmaterielinspektören
har blivit korrekt refererad?
Delar handelsministern denna
uppfattning som framförts av krigsmaterielinspektören?
För min del anser jag
en sådan uppfattning oriktig.

Torsdagen den 28 november 1968 Nr 40

Svar på fråga ang. svensk vapenexport till Latinamerika

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Hermansson menar
att man inte skall bagatellisera denna
fråga. Det anser jag heller inte att
jag gjort i mitt svar. I anledning av vad
herr Hermansson anförde viil jag emellertid
säga några ord om utställningen
i Argentina.

Det var inte en utställning som uteslutande
avsåg krigsmateriel. Utställningen
hade som huvudsyfte att visa olika slags
materiel både på rymdforskningsområdet
och på flygområdet. Det fanns svenska
deltagare som utställde materiel av
rent civil karaktär, vid sidan av några
som också visade krigsmateriel.

Jag vill också framhålla att utställningen
inte öppnades av den svenska
ambassadören; däremot var ambassadören
nävarande vid det lilla utrymme
som de svenska utställarna förfogade
över. Ambassadörens närvaro föranleddes
av att utställningen besöktes av Argentinas
president, varvid samtliga ambassader
var företrädda. Detta är fakta
om utställningen.

På herr Hermanssons fråga vill jag
svara att vi menar att förhållandena i
Sydamerika har varit sådana att vi, som
alltid endast i begränsad utsträckning,
har kunnat lämna licenser på ansökningar
som inkommit. Blir förhållandena
i stort sett sådana som de är nu,
kommer vi att fortsätta med detta; det
framgår av mitt svar. Vi överväger ingen
ändring i den praxis som tillämpas eller
i de principer som så många gånger redovisats
inför riksdagen.

Jag har också i mitt svar påpekat att
försäljningen till Sydamerika har mycket
ringa omfattning. Medan vår totala
krigsmaterielexport håller sig vid omkring
130 miljoner kronor om året uppgår
den sammanlagda exporten till Latinamerika
till väsentligt mindre än 10
miljoner kronor. I nuvarande läge ser
jag inte någon anledning att avslå en
eventuell ansökan från t. ex. Argentina
eller Brasilien.

Jag har emellertid också framhållit
att om en förändring inträffar kommer
prövningen av ansökningar att utfalla
på ett annat sätt. Skulle förhållandena
ändra sig snabbt — det har jag också
sagt i mitt svar till herr Hermansson —
kan utan vidare icke utnyttjade licenser
indras, och detta har också förekommit.

I enlighet med de principer som vi följer
får länder, där krigsfara hotar eller
som är invecklade i krig liksom länder
där inbördeskrig råder eller kan befaras,
icke tillstånd. Det är en politik som vi
kommer att fullfölja även i fortsättningen.

Min slutsats är således -— ehuru jag
inte har läst denna pressuppgift — att
krigsmaterielinspektören har rätt återgivit
vad som försiggår.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag måste beteckna det
som ett mycket sensationellt meddelande
som handelsministern här har lämnat,
nämligen att enligt den svenska regeringens
uppfattning licenser för krigsmaterielexport
till Argentina och Brasilien
bör beviljas i dag, om svenska
företag ansöker om sådana. Han ställer
sig därmed i en position som mycket
skarpt kontrasterar mot de uppfattningar,
som under den senaste veckan
mycket enstämmigt har kommit till uttryck
i den svenska pressen.

Jag kan icke dela handelsministerns
uppfattning. Både Argentina och Brasilien
är militärdiktaturer med akuta inre
oroligheter. Den brasilianska armén har
sedan år 1960 tvingat två lagliga presidenter
att avgå. Den har med väpnat
våld nedslagit arbetarrörelsens och den
fattiga lantbefolkningens organisationer.
En lång rad vänsterpolitiker har mördats
eller fängslats. På Rio de Janeiros
gator har militärens aktioner mot oppositionen
vållat strider och skördat liv.
Det är alltså till ett sådant land som
Sverige enligt handelsministerns mening
skall exportera vapen. Jag kan, som
sagt, icke dela hans uppfattning. Jag

Nr 40

Torsdagen den 28 november 1968

Svar på fråga ang. svensk vapenexport till Latinamerika

hade hoppats att handelsministern i
stället på regeringens vägnar mycket
klart skulle säga ifrån, att svensk krigsmaterielexport
till sådana regimer icke
bör få förekomma.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Hermansson har,
som kammarens ledamöter torde erinra
sig, frågat mig om krigsmaterielexporten
vid åtskilliga tillfällen tidigare. Han och
jag har aldrig varit överens om principerna
för hur den verksamheten sköts
— principer som godkänts av den svenska
riksdagen.

Herr Hermansson har tidigare varit
föga konsekvent. Han har t. ex. både här
i riksdagen, om jag minns rätt, och i
varje fall i en radiointervju 1966 rekommenderat
att vi skulle sända vapen till
Nordvietnam. Därest Nordvietnam begärde
att få köpa vapen av oss skulle vi
känna oss oförhindrade att ställa vapen
till förfogande. Det vore i själva verket
att helt bryta mot de principer för
handhavandet av denna verksamhet som
överensstämmer med vår neutralitetspolitik.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Handelsministern försöker
nu tala om någonting annat. Den
fråga jag har ställt gäller svensk krigsmaterielexport
till regimerna i Argentina
och Brasilien — över huvud taget
till Latinamerika. Nu vill handelsministern
tala om Vietnam. Det skulle jag i
och för sig också gärna göra, men jag
vill här bara rätta honom på en punkt.
Vad jag sade i en TV-intervju var att
om man från Nationella befrielsefronten
i Sydvietnam begärde att få köpa
vapen från Sverige ansåg jag att män
borde få göra det.

Vår diskussion här gäller tolkningen
av de regler som regeringen har utfärdat.
Herr Lange tolkar dem så, att de
medger att vi säljer svenska vapen till
förtryckarregimer i Latinamerika. Jag

delar inte hans uppfattning på den
punkten, och jag tror inte att den överensstämmer
med vad riksdagen avsåg
när den en gång godkände regeringens
utformning av principerna på denna
punkt.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Huruvida det råder
diktatur eller ej i de länder till vilka
vi medger vapenexport har inte varit
ett avgörande kriterium. Däremot har
vi klart sagt att därest krig hotar eller
—- ännu viktigare — krig pågår, därest
det råder inbördeskrig eller risk
därför i mottagarlandet beviljas inga
tillstånd. De grunderna har riksdagen
godtagit men inte den grund som herr
Hermansson nu försöker göra sig till
tolk för.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill bara upprepa
för herr Lange vad jag sade tidigare,
att i både Argentina och Brasilien råder
militärdiktaturer. Det tycker han
är ointressant. Ett faktum är emellertid
att armén i Brasilien sedan 1960
har tvingat två lagliga presidenter att
avgå. Det kanske han anser vara en
bagatell, det kanske inte räknas som
inre strider i ett land, men jag tycker
att det är sådana omständigheter
man bör ta i beaktande. Det faktum
att det försiggår väpnad kamp i en
rad latinamerikanska stater borde inte
vara handelsministern obekant. Men
han anser ändå att vi från Sverige skall
kunna exportera vapen till samtliga
förtryckarregimer i dessa latinamerikanska
stater. Det är verkligen en
egendomlig tolkning av de principer
som riksdagen och regeringen godkänt
för svensk vapenexport.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vet att herr Hermansson
inte har svårt att fatta vad

Torsdagen den 28 november 1968 Nr 40

Svar på fråga ang. den föreslagna nya länsindelningens betydelse vid lokalisering av
statliga organ

jag har sagt, men han förvränger det
av intressen som är hans egna.

Till länder där det försiggår väpnad
kamp har svensk export av krigsmateriel
aldrig förekommit. Det pågår
för närvarande ingen väpnad kamp i
Argentina eller Brasilien. Om tillstånd
till export har lämnats under lugna
förhållanden men läget undergått försämring
dras de omedelbart in. Detta
vill jag ha sagt, och herr Hermansson
skall inte försöka tolka svaret på annat
sätt än att vi alltjämt följer de principer
som godkänts här i riksdagen —
låt vara att herr Hermanssons parti
inte har haft något inflytande över det
godkännandet.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill naturligtvis
tolka handelsministern på ett så positivt
sätt som möjligt, eftersom jag är
intresserad av att den svenska regeringen
handlägger denna fråga på ett
korrekt och riktigt sätt. Om vi kan tolka
denna diskussion så att ett visst
närmande skett mellan våra ståndpunkter
skulle jag vara mycket glad. Herr
Lange säger nämligen att han när han
upptäcker att det förekommer väpnade
strider i latinamerikanska stater skall
säga ifrån, att det dit inte får förekomma
någon export av svenska vapen.
Om herr Lange intar denna ståndpunkt
tycker jag att han redan i dag skulle
ingripa och deklarera, att krigsmaterielinspektörens
uttalande, att fältet är
fritt för export till alla latinamerikanska
stater, var felaktigt. Han bör då inte
inta den position som han här deklarerat.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har svårt att inse
att jag skulle ha närmat mig herr
Hermansson, ty jag har haft samma
uppfattning hela tiden. Om herr Hermansson
däremot nu bättre förstått den

praxis som tillämpas på detta område
och de principer som gäller, hälsar
jag detta med tillfredsställelse. Det är
inte jag som har ändrat position, utan
det är i så fall han som gjort det.

Jag vill för att kammarens ledamöter
skall få detta fullt klart för sig erinra
om att varken jag eller än mindre
krigsmaterielinspektören ensamma
bedömer förhållandena i de länder, till
vilka exportlicens begärs. Naturligtvis
är regeringen och framför allt utrikesdepartementet
och utrikesförvaltningen
inkopplade på denna bedömning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. den föreslagna nya
länsindelningens betydelse vid lokalisering
av statliga organ

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
har frågat vilken betydelse som tillmäts
det av länsindelningskommittén
framlagda förslaget till ny länsindelning
vid lokalisering av bl. a. nya organ inom
den statliga förvaltningen.

Regeringen har inte för avsikt att
lägga fram förslag om en allmän reform
av länsindelningen. Detta har bl. a. klargjorts
i ett interpellationssvar av kommunikationsministern
i denna kammare
under årets vårsession. Självfallet
kan lokaliseringen av nya organ inom
den statliga förvaltningen under dessa
omständigheter inte påverkas av utredningsförslaget
som sådant.

Vidare anförde

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! När jag framställde min
fråga var jag osäker huruvida den skul -

Nr 40

Torsdagen den 28 november 1968

le besvaras av kommunikationsministern
eller av inrikesministern. Jag är
tacksam för att det blev statsrådet Rune
Johansson som gjorde det, liksom
också för det klara svar jag fått på
frågan.

Anledningen till att frågan ställdes
var att vi i den sydöstra delen av Sverige
haft vissa funderingar över vad
det framlagda länsindelningsförslaget i
fortsättningen praktiskt kommer att innebära.
Det är bra att inrikesministern
lämnade svaret, eftersom förhållandena
i den aktuella delen av landet ingalunda
är honom obekanta i detta sammanhang.

Förslaget till länsindelningsreform innebar
för många län inte några särskilt
revolutionerande tankegångar,
men just i den sydöstra delen av Sverige
var detta fallet. Tanken på ett storlän
och tveksamheten om vilken stad,
som i så fall skulle upphöjas till heder
och värdighet av residensstad, har, såsom
inrikesministern mycket väl vet,
givit anledning till en del funderingar.
Fyra parlamentariker föreslog enhälligt
Kalmar medan en tveksam utredningsman
förordade Växjö.

Vi har funderat över hur man i
praktiken ställer sig till sådana frågor
i det förefintliga förslaget till ny länsindelning.
Inrikesministern kanske menar
att vi är onödigt misstänksamma
nere på ostkusten, men det förefaller
dook ibland som om tanken på ett storlän
med en residensstad inne i landet
skulle påverka den utveckling som äger
rum. Jag tänker här närmast på lokaliseringen
av hyresnämndernas storkansli,
där alla sakskäl onekligen talar
för en förläggning till Kalmar. Även de
sakskäl som lämnats från vårt håll har
talat för detta. Men placeringen blev en
annan.

Det kommer säkert att uppstå flera
sådana frågor i framtiden, och jag hoppas
att de klara svar som inrikesministern
nu lämnat inte skall påverka bedömningen
i fortsättningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. begärd utredning

om kontroll av kemiska substanser
och preparat

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat när jag avser att sätta
till den utredning om kontroll av kemiska
substanser och preparat som begärdes
av 1967 års riksdag.

Frågan prövas för närvarande i socialdepartementet.

Vidare anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på min fråga.

Jag finner av svaret att den fråga jag
ställt för närvarande prövas i socialdepartementet,
och jag hoppas då bara
att utredningen snabbt kommer till
stånd. Jag är glad över att vi så småningom
får en utredning som tar hand
om dessa problem när det gäller kontrollen
av hälsofarliga varor. Det utskott
som behandlade detta ärende förra
året skrev då att utskottet tillstyrkte
motionerna 1:27 och 11:40 och hänvisade
till vad som anförts i dessa motioner,
bl. a. att giftinformationscentralen
skulle få större möjligheter att begära
upplysningar av fabrikanter och
importörer av kemisk-tekniska preparat
då det gällde innehållet i vissa
varor.

Jag hoppas nu att vi skall få en
bättre tingens ordning för arbetet i
centralen, så att man där snabbt kan
få in det material man behöver och
vidarebefordra uppgifterna till läkare
som har att behandla förgiftningsfall.

Jag tackar än en gång statsrådet för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 28 november 1968

Nr 40

§ 5

Svar på frågor ang. om- och
tillbyggnad av Trollhätte kanal, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Ståhl har frågat
mig om jag kan ställa i utsikt ett förslag
till 1969 års riksdag beträffande
om- och tillbyggnad av Trollhätte kanal
i huvudsak enligt av kanaltrafikutredningen
utarbetade riktlinjer.

Herr Jonasson har frågat mig när
jag avser att framlägga förslag till åtgärder
för att förbättra vattenvägsförbindelserna
för Vänerregionen.

Som svar på frågorna vill jag meddela
att beredningen av kanaltrafikutredningens
betänkande och remissyttrandena
däröver pågår inom kommunikationsdepartementet.
Innan detta arbete
är avslutat kan jag inte göra något uttalande.

Vidare anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret. Självfallet var det inte fullt
så bra som jag hade hoppats, men å
andra sidan gläder det mig ändå att
inte hela frågan har lagts under bordet
utan att man arbetar med den.

Det som föranledde min fråga var
att man på visst håll i närheten av
Vänern har aktualiserat denna sak på
ett sätt som är ägnat att skapa stor förvirring,
när man har dragit in Uddevallaleden
i debatten. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att kanaltrafikutredningen
enhälligt har konstaterat:
»Skulle nuvarande kanalled ha måst dömas
ut av geotekniska skäl vore enligt
utredningens bedömning alternativet
inte att bygga en Uddevallaled. Projektet
kan inte betecknas som samhällsekonomiskt
lönsamt. Helt uteslutet synes
vara att uppnå företagsekonomisk

räntabilitet. Den mest närliggande lösningen
från transportekonomisk synpunkt
synes ligga i en satsning på alternativa
transportmedel, järnväg och
lastbil, med omlastning i kusthamn.
Götaälvkommitténs bedömningar ger
emellertid vid handen, att denna valsituation
inte beiiöver uppstå. Nuvarande
sträckning av leden kan bibehållas.
» Man måste alltså gå in för att
behålla nuvarande led i och för en
ombyggnad av Trollhätteleden.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på att mer än hälften av alla befraktningar
via Trollhätte kanal går till
eller från Värmlands län. Trollhätteleden
är också en god affär för staten,
medan Södertäljeleden är en betydligt
sämre affär. Därför bör Trollhätteleden
komma i första rummet.

Jag tillåter mig att ur svaret läsa ut
att statsrådet är medveten om i vilken
svår situation Värmland är när det gäller
lokalisering av industriföretag. Förutsättningen
för en ändring härvidlag
till det bättre är att industrier som
eventuellt är intresserade av lokalisering
till området kan vara förvissade
om att Trollhätteleden upprätthålles och
förbättras i framtiden. Därför betyder
det synnerligen mycket att det inte
blir någon långrotning med kanalfrågan
utan att ett besked lämnas snarast
möjligt. Jag hoppas alltså att det svar
jag fått får tydas på det sättet, att ett
förslag lämnas riksdagen så snart den
förberedande behandlingen är klar i departementet.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret.

Frågan om kanalförbindelsen från
Vänern till havet har mycket stor betydelse
för hela vårt lands ekonomi,
men allra mest berör den naturligtvis
de cirka 2 miljoner människor som bor
inom dessa områden. Det gäller ungefär
en fjärdedel av Sveriges befolkning.
För såväl näringsliv som konsumenter
betyder en effektiv kanalled synnerli -

Nr 40

Torsdagen den 28 november 1968

Svar på fråga ang. varning vid fortkörning

gen mycket. Det är stora mängder förnödenheter
som skall fraktas i båda
riktningarna, och detta torde bli billigast
genom båttransport, om möjligheter
föreligger att göra denna så effektiv
som möjligt.

Vi vill givetvis slå vakt om vårt näringsliv
och utnyttja våra naturtillgångar
— det gäller skogen och mycket
annat. En kraftig rationaliseringsprocess
äger ju rum inom näringslivet i
många avseenden. Företag läggs ned
och människor friställs — man får
mindre sysselsättning. Befolkningsminskningen
i Värmland har varit ungefär
ett par tusen människor om året,
vilket måste beklagas, liksom den stora
arbetslöshet som där råder. Vi måste
helt enkelt få nya industrier och ökade
sysselsättningsmöjligheter, och då
kominer en effektiv kanalled i blickpunkten.
En sådan skulle vara av stort
värde för de industrier som redan finns
men även för industrier som kunde
nyetableras.

Det statliga lokaliseringsstödet ger
såvitt jag förstår inte effekt därest vi
inte kan lösa transportfrågorna på ett
effektivt sätt. En sådan lösning är en
absolut förutsättning härvidlag. Därför
är snara åtgärder nödvändiga, och
jag beklagar att det inte vid detta tillfälle
varit möjligt att få besked om när
frågan eventuellt kan lösas.

Att en omedelbar upprustning av
Trollhätteleden är nödvändig torde vi
vara överens om, och upprustningen
måste såvitt jag förstår påbörjas redan
under 1969. Men vid flera tillfällen har
jag för min del pläderat för en Uddevallaled,
och det var väl en sådan som
herr Ståhl nyss i någon mån också var
inne på. Jag tror fortfarande att detta
är den riktigaste lösningen. Men med
hänsyn till rådande förhållanden vill
jag endast beklaga att det inte finns en
alternativ utredning som i kronor ger
oss ett besked. Detta med hänsyn till
nuvarande tekniska resurser. Jag hoppas
dock att en lösning skall nås som

leder till en omedelbar upprustning av
Trollhätteleden och att man jämsides
därmed följer frågan om en alternativ
lösning för att på ett positivt sätt klara
dessa frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. varning vid
fortkörning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig om jag vill medverka
till att första gången en bilförare
blir fast i en hastighetskontroll det
räcker med varning och att denna varning
inskrivs på ett i körkortet fastklistrat
blad.

Enligt min uppfattning finns det inga
skäl för att förstagångsförseelser när
det gäller överträdelse av hastighetsbestämmelser
skall behandlas annorlunda
än andra överträdelser av trafikbestämmelser
som begås för första gången.
Den av herr Nilsson föreslagna metoden
för kontroll av att varning tilldelats
tror jag inte heller skulle vara
lämplig eller effektiv. Jag är därför
inte beredd att medverka till att herr
Nilssons förslag genomförs.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för att han svarat på min fråga,
men jag vill klart säga ifrån att jag
är besviken över svarets innehåll. Jag
har lärt känna statsrådet Lundkvist som
en praktisk och klok karl, och därför
trodde jag att denna principfråga skul -

Nr 40 11

Torsdagen den 28 november 1968

Svar på fråga ang. varning vid fortkörning

le kunna få en lösning i den av mig
åsyftade riktningen.

Statsrådet säger i svaret att det enligt
hans uppfattning inte finns någon
anledning att ändra på bestämmelserna
i detta avseende med hänsyn till att man
kan begå förstagångsförseelser även på
andra områden. Jag vill, herr talman,
förutskicka att frågan inte föranletts av
att jag själv råkat illa ut. Jag fick emellertid
vara med om en händelse förra
veckan som styrkte mig i min uppfattning
att man skulle kunna vara litet
mera moderat.

För fjorton dagar sedan hade statsrådet
och jag ett litet samtal här i kammaren
i en annan fråga, nämligen om
parkeringen i T-korsningar. Därvid visade
han en positiv inställning. Jag
tror att vi i framtiden skall kunna få
denna fråga löst på ett tillfredsställande
sätt. Jag framförde den gången uppfattningen
att det inte gällde att först
och främst sätta fast människor utan
att försöka hjälpa dem till att få bättre
förhållanden och på det sättet också
kunna bättre efterleva bestämmelserna.

Den händelse som jag åsyftar inträffade,
som sagt, förra veckan. I det
samhälle som kördes igenom har tidigare
rått en enhetlig hastighetsbestämmelse,
nämligen 60 km/tim. Sedan blev
det en ändring. När man kommer in i
samhället från söder står det plötsligt
70. Jag kan mycket väl tillstå att första
gången hade jag själv nästan åkt
fast, ty litet längre in i samhället, där
människor inte så lätt kan observera
alla skyltar, står det oväntat 50. Den
som råkade begå denna förseelse var
en ung fru med deltidstjänst hos flyget
som körde på dess uppdrag. Hon höll
70 km/tim och glömde tydligen bort att
se den 50-skylt som stod längre in i
samhället. Det kostade henne 200 kronor.

Jag anser att detta är större våld än
nöden kräver. Jag är övertygad om att
om denna förare hade fått — som jag föreslagit
—■ en varning klistrad på kör -

kortet, hade detta varit en så klar påminnelse
att hon troligen inte gjort sig
skyldig till någon sådan förseelse i fortsättningen.
Jag tror, herr statsråd, att
vi skall försöka åstadkomma bättre lösningar
på detta område. Därför vill jag
direkt fråga statsrådet om det inte hade
varit bättre att tillåta 60 km/tim
genom hela samhället än att splittra upp
hastigheten på först 70 och sedan 50
km/tim och därefter konstatera att det
kostar 150 eller 200 kronor alltefter
hastigheten.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är självfallet inte
möjligt för mig att här ge svar på frågan
i vad mån den hastighetsbegränsning
som tillämpas i det samhälle som
herr Nilsson i Bästekille skildrar är
riktigt avvägd. Man försöker fastställa
dessa hastighetsgränser mot bakgrunden
av vad man bedömer vara riktigt från
trafikanternas synpunkt, med tanke på
att vi skall ta oss fram trafiksäkert i
våra samhällen.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag kan hålla med statsrådet
om att man nog försöker göra så
gott man kan, men ingen människa är
fullkomlig, ej heller de som bestämmer
i fråga om hastighetskontrollerna. Jag
tror fördenskull att man skall lära av
misstagen. Jag tror också att statsrådet
ger mig rätt när jag säger att man
i det fall jag har relaterat tog till betydligt
större våld än nöden krävde. Hade
den tillåtna hastigheten varit 60 km/
tim hade det inte funnits någonting att
ta fel på. Nu kommer plötsligt en ny
hastighetsgräns mitt inne i samhället.
Detta är ett vanligt landsbygdssamhälle,
inte någon stad. Därför tycker jag
att man skulle kunna vara litet mer
praktisk. Denna uppfattning har jag ingen
anledning att ändra.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 40

Torsdagen den 28 november 1968

§ 7

Svar på fråga ang. klassindelningen
i statens järnvägars tågkupéer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Lorentzon har frågat
mig om jag delar uppfattningen att
klassindelning vid statens järnvägar inte
står i överensstämmelse med nutida
jämlikhetsbegrepp. Om så är fallet undrar
herr Lorentzon om jag är beredd
medverka till att denna fråga tas upp
till övervägande inom SJ.

Inom vårt samhälle efterfrågas på de
flesta områden produkter av olika kvalitet.
Kvalitetsskillnader och därmed i
regel prisskillnader på erbjudna tjänster
och varor är därför allmänt accepterade
företeelser. Detsamma gäller också
transporttjänster på båt, flyg och
järnväg, där skillnader i efterfrågan
främst vad gäller utrymme och bekvämlighet
kommer till uttryck i de olika
resklasser som erbjuds.

SJ tillhandahåller första och andra
klass för längre resor för att tillgodose
kundefterfrågan. Att många kunder önskar
första klass framgår av att antalet
personkilometer i denna klass ökat med
cirka 20 procent mellan åren 1962 och
1967. Under samma tid har antalet personkilometer
för resor i andra klass
minskat med cirka 13 procent. Detta innebär
att andelen resor i första klass
mätt i personkilometer ökat från ca 9
till 11 procent.

I internationell trafik erbjuds enligt
överenskommelse mellan järnvägsförvaltningarna
också två klasser. Vissa
expresståg på kontinenten medför dock
endast första klass.

För många resenärer innebär en tågresa
i första klass större möjligheter
till arbete i form av läsning, skrivning,
förberedelser till sammanträden o. d.
Det är ingen tvekan om att detta ökat
järnvägens konkurrensmöjligheter. Ett

slopande av första klass skulle för SJ:s
del medföra att en stor del av resenärerna
övergick till bil och flyg och därmed
skulle SJ :s resultat av persontrafiken
försämras. Detta sämre resultat
skulle då behöva kompenseras med högre
avgifter i andra klass. Det finns enligt
min mening ingen anledning att
genom införande av enhetsklass avhända
SJ möjligheter till ökade intäkter
och resenären valfrihet till en billigare
resa.

SJ bör driva sin verksamhet så att
man får bästa möjliga kundunderlag.
Jag anser det således inte vara fel att
den som vill betala något mer för att
resa bekvämare skall ha den möjligheten
även vid SJ.

Vår strävan till ökad jämlikhet bör
enligt min mening inte innebära att
man begränsar möjligheten till fritt konsumtionsval
utan i stället att man ökar
förutsättningarna för alla att bli delaktiga
i denna valfrihet genom en allmän
ekonomisk utjämning.

Vidare anförde:

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min fråga
även om jag inte alls är tillfredsställd
med detsamma. Jag beklagar den
konservatism som det utstrålar. Naturligtvis
ser jag hellre att vi har en socialdemokratisk
regering än en borgerlig,
men en högerman skulle mycket väl ha
kunnat svara på det sätt som kommunikationsministern
gjort i dag.

Statsrådet säger i svaret: »Kvalitetsskillnader
och därmed i regel prisskillnader
på erbjudna tjänster och varor är
därför allmänt accepterade företeelser.»
Att så faktiskt är förhållandet tycker jag
är underligt när socialdemokraterna varit
i regeringsställning i 35 år. Det accepteras
alltså att miljonären kan köpa
en lustjakt som kostar flera miljoner
kronor medan andra bara har råd att
köpa en roddbåt.

Klassindelningen vid statens järnvä -

Torsdagen den 28 november 1968

Nr 40

Svar på fråga ang. klassindelningen i statens järnvägars tågkupéer

gar står knappast i överensstämmelse
med nutida jämlikhetsbegrepp. Kommunikationsministern
kanske är ensam om
sin uppfattning inom regeringen. I valrörelsen
talade i varje fall en av regeringens
ledamöter om jämlikhetsbegreppet
och påtalade därvid klasskillnaderna
vid statens järnvägar. Han riktade
kritiska anmärkningar mot att statens
järnvägar hade olika klasser för sina resenärer.
Jag vill inte uttala mig om huruvida
detta var valpropaganda, men jag
skulle väl tro att det var en ärlig uppfattning.
I så fall råder tydligen delade
meningar inom regeringen i denna
fråga.

De personer som åker första klass i
vårt land betalar i allmänhet inte själva
för sin biljett; det gäller utöver riksdagsmännen
anställda inom statliga och
kommunala institutioner eller tjänstemän
inom det privata näringslivet. Om
inte dessa resenärer funnes, skulle säkerligen
ytterst få använda SJ :s första
klass tågkupéer. Det kan därför enligt
min mening inte vara angeläget för SJ
att i fortsättningen upprätthålla uppdelningen
i två klasser.

Efter det att SJ låtit bygga de nya
trivsamma andraklassvagnarna finns det
ingen rimlig anledning till att förstaklassystemet
skall upprätthållas, såvida
man inte i forsättningen skall behålla ett
system på svenska folkets järnvägar, där
å ena sidan riksdagsmän och högre
tjänstemän och å andra sidan svenska
folket i övrigt skall skiljas åt.

I slutet på sitt svar säger kommunikationsministern
följande:

»Vår strävan till ökad jämlikhet bör
enligt min mening inte innebära att
man begränsar möjligheten till fritt
konsumtionsval utan i stället att man
ökar förutsättningarna för alla att bli
delaktiga i denna valfrihet genom en
allmän ekonomisk utjämning.»

Jag skulle vilja fråga kommunikationsministern
när den tidpunkten kan
inträffa då vi når en sådan ekonomisk
utjämning, att massaarbetaren, skogsar -

betaren och metallarbetaren åker första
klass järnväg i vårt land.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! För att svara direkt på
den sista frågan vill jag säga att i varje
fall jag hoppas att vi genom andra åtgärder,
som har betydligt större effekt på
den utveckling mot större jämlikhet som
vi eftersträvar i vårt land, skall kunna
skapa en möjlighet också för massaarbetaren
och järnbruksarbetaren att välja
mellan olika former av resor på exemvis
järnvägen.

Det är riktigt att SJ, såsom herr Lorentzon
påpekar, under senare år genomfört
en betydande standardhöjning
av andraklassvagnarna. Skillnaden mellan
första och andra klass är numera
inte så stor. Detta är som jag ser det en
riktig utveckling. Jag anser dock inte att
man i någon väsentligare grad ökar
jämlikheten i samhället genom att hindra
ett antal människor från att betala
extra för den lilla skillnad som finns
kvar om man samtidigt motverkar SJ:s
möjligheter att bli ett attraktivt trafikföretag''.
Vi har ju många gånger i denna
kammare diskuterat förutsättningarna
för att upprätthålla den kollektiva järnvägstrafiken.

Med anledning av talet om konservatism
vill jag begagna tillfället att informera
kammarens ledamöter något om
berörda förhållanden i Europa för övrigt.
Indelningen i två klasser tillämpas
i inrikestrafiken även av de väst-, central-
och östeuropeiska järnvägarna. Endast
Sovjetunionens järnvägar har valt
en delvis avvikande indelning. Där är
sovvagnarna indelade i hård och mjuk
vagn medan sittvagnarna endast har en
klass. Sittvagnar förekommer dock förutom
i lokaltrafik endast i vissa tåg på
några få sträckor medan sovvagnar erbjuds
för resor även under dagtid och
med en prissättning som är graderad
med hänsyn till om resan erbjuds i mjuk
eller hård vagn. Hård vagn räknas i in -

14 Nr 40

Torsdagen den 28 november 1968

Svar på fråga ang. klassindelningen i statens järnvägars tågkupéer

ternationell trafik som andra klass och
mjuk vagn som första klass. Med de olika
kombinationer som förekommer kan
man säga att Sovjetunionens järnvägar
har minst fyra klasser, som erbjuds till
skilda priser.

Jag överlåter åt herr Lorentzon att bedöma
huruvida man i Sovjetunionen har
hälften så stor jämlikhet eller dubbelt så
stor valfrihet som vi.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Kommunikationsministern
har tydligen utmärkta förbindelser
österut. Men jag hade faktiskt inte
ställt någon fråga om hur de ryska järnvägarna
fungerar. Jag hade frågat hur
SJ har det ordnat med klassindelningen.
Men eftersom kommunikationsministern
ogärna vill svara på den frågan gick han
i stället över till att tala om hur det är
ordnat vid de ryska järnvägarna — och
det står honom givetvis fritt att göra
det; han kan ju då också tala om hur
det är ställt i England. Detta har emellertid
som sagt inte med min fråga att
göra.

En annan sak i sammanhanget, herr
kommunikationsminister, är graderingen
för SJ:s egen personal. För den personalen
upprätthålles precis samma gradering.
De anställda anses inte likvärdiga
som resenärer, utan i det fallet tilllämpas
också systemet med två klasser.
Om en anställd vid SJ har många tjänsteår
och har skött sin tjänst på ett utmärkt
sätt men inte är placerad i den
rätta lönegraden, så får han inte resa
första klass, herr komunikationsminister.
Då hänvisas han till samma klass
där svenska folket i övrigt reser. Däremot
får en ung, relativt nyanställd person
i den rätta lönegraden resa i första
klass; det är den högre karriärens bottenlönegrad
som är avgörande härvidlag.
Lokinspektörer, stationschefer, byråassistenter,
byrådirektörer m. fl. reser
alltså i första klass.

Lokinspektören har således möjligheter
att resa första klass men inte lokfö -

raren. Nog tycker jag att lokföraren,
som bär ansvaret för många passagerare,
inte skall klassas lägre än lokinspektören.
Han är emellertid inte värdig att
åka i samma kupé som lokinspektören.
Enligt höga vederbörandes uppfattning
skall det vara på detta sätt, ty det är
lönerna inom SJ som avgör.

En sådan klassindelning för dem som
är anställda inom SJ tjänar man väl
inga pengar på. Genom de lönegradsuppflyttningar
som skett skulle nya kategorier
ha kunnat komma i åtnjutande
av favören att resa i första klass, och
därför har gränsen höjts till 21 lönegraden.
Jag vill i det sammanhanget citera
vad Svensk Trafiktidning skriver, något
som kommunikationsministern tydligen
känner väl till, om de ändrade fribiljettsförmånerna
vid SJ: »Villkoret för
erhållande av biljett till 1 klass för annan
resa än tjänsteresa höjes till 21 lönegraden.
De tjänstemän, som den 31.12
1968 är berättigade till 1 klass biljett på
SJ får behålla denna rätt inom landet
även om de inte uppfyller kravet 21 lönegraden
den 1.1.69. Utvecklingen i fråga
om personalens lönegradsplacering
leder till att ett allt större antal fribiljettsresenärer
med bibehållna föreskrifter
skulle bli berättigade till resa i 1
klass.»

Herr TALMANNEN avbröt här talaren
med klubbslag och yttrade:

Jag får erinra den ärade talaren om
att inläggen i en debatt om en enkel
fråga skall vara korta.

Härefter anförde

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag är väl medveten om
att fribiljettsförmånerna kan diskuteras
från jämlikhetssynpunkt inte bara när
det gäller personalen inom SJ utan också
med tanke på alla som inte har några
fribiljetter alls. Det finns många frågor
som gäller jämlikheten i vårt land som
vi har all anledning att lägga ned an -

Torsdagen den 28 november 1968

Nr 40

Svar på fråga ang. vissa utredningar rörande kostnader för vagtrafik Svar pa
fråga ang. reglerna för de statliga och kommunala bostadstilläggen

strängningar på att lösa. Men jag tror
att det på det området väntar oss uppgifter
som är av betydligt allvarligare
art och som kräver åtskilligt mer av
uppmärksamhet och insatser från vår
sida än de frågor som herr Lorentzon
har aktualiserat här i dag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. vissa utredningar
rörande kostnader för vägtrafik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Josefson i Arrie
har frågat mig när det kan beräknas att
utredningen rörande vägtrafikens kostnadsansvar
och utredningen om formerna
för bidragsgivningen till trafikföretag
för drift av icke lönsamma busslinjer
kommer att avsluta sitt arbete.

Vägkostnadsutredningen har en arbetsuppgift
som i vissa hänseenden kräver
komplicerade undersökningar av
vetenskaplig karaktär. Denna omständighet
och uppdragets utformning i övrigt
gör att det nu inte är möjligt säga
när utredningen kan beräknas avsluta
sitt arbete.

I fråga om utredningen om bidragsgivningen
till olönsamma busslinjer på
landsbygden vill jag erinra om att utredningsmannen
tillkallades i slutet av
augusti och att det ännu inte går att bedöma
vid vilken tidpunkt arbetet kan
beräknas vara avslutat.

Vidare anförde

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min fråga.

Den trafikpolitiska debatt som nu förs
grundar sig i stor utsträckning på riksdagens
beslut att varje trafikområde
skall vara självbärande i ekonomiskt av -

seende. När det gäller vägväsendet ställs
ofta frågan: Är avgifterna för trafikmedlen
rätt avpassade i förhållande till
de kostnader de medför och har vi verkligen
konkurrens på lika grunder trafikmedlen
emellan? Vägverket har under
de senaste åren fått vidkännas ganska
kraftiga nedskärningar i sina anslagsäskanden,
och en viss oro framträder beträffande
underhåll och förbättringsarbete
på länsvägnätet. I vägverkets petita
för nästkommande budgetår berörs frågan
om kostnadsfördelningen och sådana
lösningar antyds som att kommunerna
skulle åläggas ett större kostnadsansvar
för våra vägar. I den situationen
ansåg jag det vara värdefullt att få vetskap
om när ett material kan förväntas
från den utredning som sysslar med
kostnadsansvaret då det gäller vägtrafiken.

Beträffande den andra delen av min
fråga redovisade statsrådet i statsverkspropositionen
sin avsikt att låta utreda
saken. Enligt min uppfattning är de ekonomiska
problemen härvidlag av sådan
art att mycket snabba åtgärder krävs.
Vidtages inte sådana åtgärder föreligger
det stor risk att ett flertal busslinjer
läggs ned medan man håller på att utreda
frågan. Det är därför jag hoppas
att utredningsarbetet skall bedrivas så
skyndsamt att det inom en inte alltför
avlägsen framtid kan redovisas ett resultat
som leder till att de kollektiva trafikmedlen
bibehålls i glesbygderna, något
som är ytterst angeläget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. reglerna för de

statliga och kommunala bostadstilläggen Ordet

lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Persson i Heden

16 Nr 40

Torsdagen den 28 november 1968

Svar pa fråga ang. reglerna för de statliga och kommunala bostadstilläggen

har frågat socialministern om han vill
medverka till en förenkling av reglerna
för de statliga och kommunala bostadstilläggen.
Eftersom frågan enligt uppgift
avser de nya bostadstilläggen till
barnfamiljer ankommer det enligt fastställd
ärendefördelning på mig att besvara
frågan.

Riksdagen har i maj i år tagit ställning
till reglerna för de nya bostadstillägg
till barnfamiljer som börjat att
utgå i januari 1969 och som då ersätter
de nuvarande familjebostadsbidragen.
Ärenden rörande bostadstillägg handläggs
lokalt av de kommunala förmedlingsorganen,
som också har haft hand
om familjebostadsbidragen. De detaljerade
regler om bostadens utrustning
som gällt för de gamla familjebostadsbidragen
har radikalt förenklats när
det gäller det nya bostadstillägget. För
det statliga tillägget till ettbarnsfamiljer
och för tilläggets grundbelopp i övrigt
finns över huvud taget inte några
särskilda bostadsvillkor. Syftet med reformen
är att tillföra barnfamiljer med
lägre inkomster och familjer med flera
barn ett ökat ekonomiskt stöd, och bl.a .
genom de förenklade bidragsvillkoren
blir ett väsentligt större antal familjer
bidragsberättigade.

Det ligger i sakens natur att handläggningen
av ett betydligt större antal
bidragsärenden medför en ökad arbetsbelastning
för de kommunala förmedlingsorganen.
I inledningsskedet kan
det bli en arbetsanhopning, och jag har
förståelse för de problem som detta
kan innebära. För att underlätta arbetet
har bostadsstyrelsen i samarbete med
Kommunförbundet under höstens lopp
informerat förmedlingsorganens personal
om bl. a. lämpliga arbetsrutiner vid
handläggningen av bidragsärendena. De
erfarenheter som man nu gör kommer
självfallet att tas till vara av bostadsstyrelsen
och Kommunförbundet för att
genomföra de ytterligare förenklingar
i tillämpningsbestämmelser och arbetsrutiner
som kan åstadkommas.

Vidare anförde

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Odhnoff för svaret på min fråga.

Jag är medveten om att de nya familjebostadsbidragsbestämmelserna
innebär
en klar förbättring när det gäller
frågan om såväl bostadens utrustning
som möjligheterna för flera barnfamiljer
än tidigare att få bostadstilllägg.
Detta har givetvis föranlett ökat
arbete på kommunalkontoren, men det
är enbart glädjande att så är fallet i
berörda fall.

Egentligen gällde min fråga möjligheterna
att förenkla de tillämpningsföreskrifter
som bostadsstyrelsen har utfärdat
och de anvisningar som i övrigt
gäller för både de statliga och de
kommunala bostadstilläggen. Beviljandet
av bostadstillägg är förenat med
en mängd utredningar och räkneoperationer,
som borde kunna förenklas;
det gäller lägenheter med såväl hyresrätt
som bostadsrätt och äganderätt.
Jag skulle kunna räkna upp rader av
bestämmelser, som det kan ta en halv
dag för en socialassistent på ett kommunalkontor
att utreda. Naturligtvis
krävs det sträng kontroll innan bostadstillägg
beviljas för att inte några
misstag skall begås, men jag har ändå
en känsla av att reglerna på många
punkter skulle kunna göras enklare. Vi
har nu nästan något av en snårskog av
föreskrifter och bestämmelser, och det
förorsakar ett väsentligt ökat arbete och
ökade kostnader.

Statsrådet fru Odhnoff har i sitt svar
— i varje fall vill jag tolka det så —
sagt att man skall följa utvecklingen
och söka genomföra ytterligare förenklingar
av dessa tillämpningsbestämmelser.
Måhända kan också den arbetsrutin
som så småningom utvecklas bidra
härtill. Detta till trots hoppas jag att
nämnda föreskrifter snarast omprövas
i syfte att nå en förenkling av bestämmelserna
om de statliga och kommu -

Torsdagen den 28 november 1968

Nr 40

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget i Norrbotten

nala bostadstilläggen. Jag vill uppfatta
statsrådet fru Odhnoffs svar som positivt
i detta avseende.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Justerades protokollet för den 20 innevarande
november.

§ 11

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget
i Norrbotten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet,
herr statsrådet JOHANSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Marklund har frågat
om jag anser det vara ett acceptabelt
perspektiv att Norrbotten under
kommande tioårsperiod måste få vidkännas
en befolkningsminskning på inemot
50 000 människor och hur jag bedömer
förutsättningarna att utvidga den
statliga företagsamheten i Norrbotten.

I februari 1967 uppdrog Kungl. Maj:t
åt länsstyrelserna att försöksvis under
medverkan av planeringsråden genomföra
en planering med lokaliseringspolitisk
inriktning. Främsta syftet med
denna planering är att få fram en regionalpolitisk
målsättning som kan ge
vägledning för olika fördelningsbeslut,
t. ex. vid fördelning av bostäder och vid
avgörande av ärenden om lokaliseringsstöd.
Planeringen har fått benämningen
Länsplanering 1967. Länsstyrelsen/
planeringsrådet har haft till uppgift att
uttrycka sin målsättning i vissa ramvärden
för den framtida befolkningen i länets
kommunblcck.

Det referat av ett föredrag som jag
hållit och som interpellanten hänvisar
till var en sammanfattning av länsplaneringen
för Norrbottens län. Därav
framgick att, om länet skulle kunna be -

hålla sin egen befolkning och denna
växte i normal takt, folkmängden skulle
öka från nuvarande 260 000 till över
305 000 år 1980. Det nu befintliga näringslivet
i länet skulle dock inte ge underlag
för en befolkning på mer än något
över 190 000. Det sammanhänger
främst med ett stort bortfall av arbetstillfällen
inom jord- och skogsbruket
samt byggnads- och anläggningsverksamheten.
Planeringsrådet och länsstyrelsen
har stannat för att inrikta sin
planering mot en i stort oförändrad
folkmängd, alltså omkring 260 000. Om
målsättningen skall klaras krävs det enligt
Länsplanering 1967 fram till år
1980 omkring 17 000 nya arbetstillfällen
inom länet i de basnäringar och branscher
som styr befolkningsutvecklingen.
Denna expansion skulle i sin tur ge upphov
till ytterligare omkring 13 000 arbetstillfällen
inom servicenäringarna.

Länsstyrelsen/planeringsrådets målsättning
innebär alltså inte att befolkningen
i Norrbottens län skall minska
med 45 000 människor fram till år 1980
utan att den skall vara ungefär oförändrad.
Länsplaneringen bearbetas nu i inrikesdepartementet.
Bearbetningen har
ännu inte kommit så långt att det går
att ta slutlig ställning till de problem
som aktualiserats. Vi har tagit upp en
diskussion kring dessa frågor bl. a. i
vårt centrala rådgivande organ, lokaliseringsberedningen.

Den statliga företagsamheten spelar
en dominerande roll i Norrbotten genom
LKAB, Norrbottens järnverk och
Statens skogsindustrier. Möjligheterna
att utvidga sysselsättningen inom dessa
företag är i stort sett begränsade till en
ytterligare förädling av länets egna råvarutillgångar.
Ett sådant utvecklingsarbete
pågår sedan länge och det kommer att
fortsätta.

Vi måste i det fortsatta arbetet på att
skapa nya sysselsättningstillfällen i
Norrbotten i hög grad inrikta oss på
att söka åstadkomma en större differentiering.
Det kan ske genom lokalisering

2 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr hO

18 Nr 40 Torsdagen den 28 november 1968

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget i Norrbotten

av såväl enskilda som statliga företag.
Överläggningar pågår inom regeringen
om vilka åtgärder som skall vidtas för
att nå både en ökad sysselsättning inom
de s. k. tätortsnäringarna och en bättre
balans mellan olika branscher inom dessa
näringar.

Vidare anförde:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min interpellation.

Någon gång under våren 1965 deltog
representanter för regeringen och LO i
ett möte där man, enligt tidningsreferat,
i princip enades om att snabbt kartlägga
behovet och inriktningen av nya
statliga industrier i Norrbotten. Vid det
tillfället underströk bl. a. LO-ordföranden
Arne Geijer att samhället inte längre
kunde vänta på att det privata näringslivet
inom en nära framtid skulle
göra några mer betydande investeringar
i vårt nordligaste län. Utgångspunkten
för herr Geijers resonemang var att
staten i stort klarat sysselsättningspolitiken
i hela landet — utom just i Norrbotten
— och att det nu gällde att koncentrera
sig på denna arbetslöshetsö i
den fulla sysselsättningens samhälle.
Några preciserade förslag hade LO-ordföranden
inte. Vad han önskade var att
regeringen snabbt skulle ta itu med att
pröva vilka möjligheter samhället hade
att bygga vidare på redan befintliga
statsföretag eller starta nya och fristående
företag.

Av inrikesministerns svar på min interpellation
kan utläsas att det är ungefär
där man fortfarande står i den här
frågan. Inrikesministern hänvisar till
att ett utvecklingsarbete pågår och att
det kommer att fortsätta. Men vid det
tillfälle som jag inledningsvis refererade
till påpekades också att nya tidsödande
utredningar var överflödiga och
att det nu gällde att handla snabbt.

Jag vill, innan jag går vidare, ha sagt

att jag är på det klara med att Norrbotten
i dag inte kan betraktas som en
ensam arbetslöshetsö i ett samhälle där
alla andra områden har klarat sysselsättningen.
Men eftersom problemet fortfarande
är starkast accentuerat i våra
bygder och min interpellation rör just
denna landsända, avser jag att nu se
frågan från norrbottnisk synvinkel.

Det är inget tvivel om att uppfattningen
att det gäller att handla snabbt
är mer utbredd nu än tidigare, liksom
att det nu är ett allmänt krav att just
statliga ingripanden måste göras. I det
avseendet finns för närvarande exempel
på det rakt motsatta förhållandet,
nämligen Båtskärsnäs. Nedläggningen
av driften där är något som staten snarast
måste så att säga ta igen.

I yttranden från norrbottenkommunerna
till länsutredningen BD-80 och
den preliminära lokaliseringspolitiska
målsättningen accentueras, konkretiseras
och breddas en sedan årtionden
grundmurad opinion, främst inom arbetarrörelsen,
för en utbyggnad av den
statliga företagssektorn i länet. Hittills
har denna opinion inte i tillräcklig grad
beaktats när den lokaliseringspolitiska
målsättningen fastställts.

Den nya lokaliseringspolitik som man
så påtagligt räknar med, att döma av
dessa lokala yttranden, måste starkare
än vad som hittills skett inriktas på att
utvidga den statliga sektorn inom tillverkningsindustrin.

När LKAB förstatligades medförde det
att omkring tre fjärdedelar av gruvindustrins
produktion kom från statlig
drift. Den statliga andelen av stålindustriproduktionen
är däremot låg. Det är
också ett förhållande som ur olika samhälleliga
aspekter reser frågan om en
stark utveckling av statlig företagsamhet
inom järn-, stål- och verkstadsindustrin.

Inrikesministern säger i sitt svar att
den statliga företagsamheten spelar en
dominerande roll i Norrbotten, och det
är naturligtvis riktigt. De flesta av de

Torsdagen den 28 november 1968

Nr 40 19

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget i Norrbotten

stora industrierna är statsägda. De har
varit och är av största betydelse för hela
länets näringsliv. Men under de senaste
åren, då lokaliseringsfrågorna
mest diskuterats, har dessa företag
knappast medverkat till någon ökning
av sysselsättningen i länet. Tvärtom
har rationaliseringar på vissa håll minskat
antalet anställda och därigenom bidragit
till de nuvarande svårigheterna.

Inom LKAB:s Kirunaförvaltning har
på senare år ett antal nyanställda beretts
arbete. Detta är i och för sig glädjande,
men eftersom uppgången kom
kort efter en tid när man i Kiruna med
stark oro sett på utvecklingen när det
gällde sysselsättningen, så ger detta anledning
att något dröja vid det inrikesministern
i sitt svar säger om inriktningen
på att åstadkomma en större differentiering.
Detta hör otvivelaktigt till
det väsentligaste vid denna frågas fortsatta
behandling. Men grundvalen för
ett sådant differentierat näringsliv måste
vara ett helgjutet statligt engagemang.

Ett område där ett sådant engagemang
ter sig fullt möjligt redan nu är verkstadsindustrin.
Av beräkningar som
gjorts och som gäller hela landet framgår,
att verkstadsindustrin står för större
delen av ökningen av antalet industrisysselsatta.
Det finns anledning räkna
med att det blir verkstadsindustrin
som kommer att svara för den ökning
av industrisysselsättningen vilken behöver
komma till stånd i norr. Lokaliseringen
av verkstadsföretag måste bestämmas
av var det finns arbetskraft
att tillgå. I Norrland har man stora arbetskraftsreserver,
inte minst på kvinnosidan.

Det finns andra områden där statliga
insatser föreslagits vid olika tillfällen;
detta är säkert inga nyheter för inrikesministern,
men jag vill ändå nämna
några sådana områden. Vid järnverket
i Luleå bör driften avsevärt kunna byggas
ut. Skogsindustrin behöver insatser.
Så kan t. ex. lövmassa tillverkas vid
Karlsborgsverken. Pälsdjursuppfödning

och bärodling liksom industrier för att
förädla dessa råvaror är möjligheter
som borde undersökas.

Herr talman! Den nuvarande lokaliseringspolitiken
kan kritiseras ur många
•synpunkter. En viktig sådan, som ofta
glöms bort i sammanhanget, är att lokaliseringspolitiken
måste vara till för
människorna. Man kan inte enbart vägledas
av prognoser och kalkyler som i
allt väsentligt är utformade för att passa
in i det nuvarande samhällsekonomiska
mönstret, där de krav och önskemål
som storfinansen anser sig ha rätt att
ställa, ligger i botten. I dessa sammanhang
väger de enskilda människornas
problem lätt. BD-80 klargör dessa problem
på ett obarmhärtigt sätt. Enligt
dess bedömning är 60 000 människor
»överflödiga» i Norrbotten, nämligen i
förhållande till näringslivets dimensionering.

Det är många inlandskommuner som
drabbas av den mörka framtidsbild som
BD-80 tecknar. Jag skall i det här sammanhanget
bara beröra ett område,
nämligen övre Tornedalen. Jag har i
samband med en enkel fråga till statsrådet
Krister Wickman i våras haft anledning
att ta upp spörsmålet om gruvbrytning
i Kaunisvaara. Bland de omfattande
arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som krävs för att motverka utvecklingen
mot en osund åldersfördelning i området
och för att kunna behålla skolväsendet
där skulle brytning av malmen
i Kaunisvaara vara ett realistiskt
alternativ. Det löser naturligtvis inte hela
frågan om sysselsättningen i denna
landsdel, men gruvdriften skulle i hög
grad lätta situationen för enskilda människor
och för kommunblocket som helhet.
Även i andra delar av inlandet finns
outnyttjade mineraltillgångar. Vad man
nu väntar sig är anvisningar om hur
dessa avses bli utnyttjade.

Jag har i min interpellation anfört
att opinionen i Norrbotten inte accepterar
fortsatt utflyttning av den omfattning
som BD-80 förutspår. Det är där -

20 Nr 40 Torsdagen den 28 november 1968

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget i Norrbotten

för glädjande att länsstyrelsen/planeringsrådets
målsättning åtminstone är
att behålla befolkningstalet oförändrat.
Men det räcker inte längre med målsättningar
och överläggningar. I nästa vecka
kommer kammaren att behandla en
kommunistisk motion, som utmynnar i
en rad förslag till näringspolitiska åtgärder
för norrlandslänen. Jag hoppas
att det då också från regeringshåll skall
anges konkreta åtgärder för att öka sysselsättningen
i vårt nordligaste län.

Chefen för inrikesdepartementet,
herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det allra sista som fru
Marklund sade om regeringens möjligheter
att nämna mera konkreta projekt
ger mig anledning framhålla att det i
vissa lägen är omöjligt att göra någon
ärendeangivning eftersom pågående
förhandlingar och undersökningar är
av den karaktären att de inte medger
en offentlig debatt. Därför blir våra
besked ofta ganska sparsamma. Men
detta betyder inte att vi på något sätt
undervärderar de problem som Norrbotten
och skogslänen över huvud taget
har ställts inför.

De planer som jag här talat om —
till dem hör bl. a. BD-80, i allmänhet
kallad länsplan 67 — är mycket realistiska.
De visar den mycket markanta
obalans vi har i vårt land när det gäller
sysselsättningsmöjligheterna. Det
är för övrigt inte bara planerna som
gör detta; de månatliga rapporterna
om arbetslöshetssituationen och antalet
lediga platser ger samma belysning
och bekräftar vad som framgår av
länsplanen, nämligen att det i skogslänen
finns en icke obetydlig arbetslöshet,
samtidigt som man i sydsvenska
och mellansvenska län har en betydande
brist på arbetskraft. Vi brukar
ange siffrorna så, att det på varje
ledig plats i skogslänen går ungefär tre
arbetslösa, medan man i övriga län har
två, tre lediga platser på varje arbetslös.

Det är denna starka obalans som utgör
det stora samhällsproblemet och
här måste näringspolitiken med en aktiv
lokaliserings- och arbetsmarknadspolitik
få spela in. Och med vilka åtgärder?
Ja, det har jag redan nämnt;
det skall ske med lokaliseringspolitiska
och arbetsmarknadspolitiska insatser.
Vi måste i viss utsträckning omskola
och omflytta arbetskraften och
med lika stor intensitet bedriva lokaliseringspolitik
för att flytta arbetstillfällen
till de områden där det råder
stor brist på sådana.

När jag i ett föredrag för en tid sedan
lämnade en redovisning för norrboltensplanen
BD-80 var det bl. a. för
att illustrera vilka oerhörda problem
som väntar oss och som gäller inte
bara Norrbotten utan skogslänen över
huvud taget. Jag vill mycket starkt understryka
nödvändigheten av att alla
samhällsgrupper är införstådda med
att det är en gemensam angelägenhet
att motarbeta denna obalans med de
styrningsmedel vi har och att eventuellt
bygga ut dem. Vi måste försöka
leda utvecklingen mot en bättre balans.

Jag är glad över att fru Marklund
inte forsatte att pressa resonemanget
om den befolkningsminskning på inemot
50 000 människor i Norrbotten
som konstaterats enligt BD-80.

Jag skall inte göra någon särskild
bedömning av länsstyrelsens målsättning
— jag konstaterar endast att målsättningen
är att om möjligt bibehålla
befolkningstalet vid ungefärligen den
storleksordning det har i dag. Det är
en ambitiös målsättning, och det är till
den jag knutit mina siffror. Och jag
upprepar att man beräknar att det för
att klara målsättningen behövs 30 000
nya sysselsättningsplatser: 17 000 i industri,
13 000 i servicenäringar.

Det är alltid vanskligt med prognoser;
siffrorna kan slå fel på något tusental.
Det spelar emellertid ingen roll
— det gäller så betydande tal att det

Torsdagen den 28 november 1968

Nr 40

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget i Norrbotten

ändå står klart för alla vilken stor
uppgift det rör sig om och vilka ansträngningar
som kommer att krävas
av kommuner, länsmyndigheter och
riksmyndigheter för att i någon mån
kunna medverka i balansakten.

Är balansakten möjlig att utföra? Ja,
jag skall inte fördjupa mig i lokaliseringspolitiken
och de erfarenheter som
därvidlag gjorts och de resultat som
nåtts. Jag har här en redovisning som
lämnades i somras och som — i korta
drag — innefattar att genom lokaliseringsstödet
har investeringar för i runt
tal 350 miljoner kronor genomförts i
Norrbotten, varigenom länet fått 3 500
nya jobb. Det är i och för sig ett hyggligt
resultat, men det är inte tillräckligt.
Det visar att lokaliseringarna görs
till tätortsregionerna och att svårigheterna
är utomordentligt stora beträffande
det inland där befolkningsuttunningen
är starkast.

Vi har nu försökt vidtaga åtgärder
för att om möjligt kunna påverka utvecklingen
även i detta avseende.

Delegationen för statliga företag har
bl. a. till uppgift att diskutera kring
vilka produkter man kan bygga upp
företag att lokalisera. Och jag tror det
ä!r ytterst angeläget att en del av dessa
företag kan lokaliseras till de så nödvändiga
stödjepunkterna i det norrländska
inlandet.

Vi är väl medvetna om att i den mån
det blir möjligt — och utredningar pågår
— att lokalisera större enheter
inom exempelvis verkstadsindustrin
och plastindustrin, så kommer lokaliseringarna
framför allt att rikta sig till
de större tätortsbildningarna. Men det
är inte bara Norrbotten som efterlyser
lokalisering av statliga företag eller —
i den mån vi kan påverka utvecklingen
därvidlag — lokalisering av företag
inom det privata näringslivet eller
inom kooperationen. Om någon vecka
skall jag besvara en interpellation som
gäller Ådalen, och där är anspråken
precis desamma. Och jag begriper des -

sa anspråk lika väl när de framförs
från Ådalen och från Norbotten som
när de framförs från Jämtland och
Värmland. Det finns ju ändå, herr talman,
något av en gemensam nämnare
för både statlig, privat och kooperativ
lokalisering: man måste ha produkter
att bygga upp företagen kring.

Ett utvecklingsarbete och en diskussion
kring produktutveckling o. d. har
också startats. En del av detta arbete
kommer att ta tid — det får vi vara
beredda på —- och en del kan gå fortare.
Beträffande vissa lokaliseringar
är vi redan inne i förhandlingar och
hoppas på resultat.

Det viktigaste är nu att ansträngningarna
görs med den styrka som är
möjlig och i den skyndsamma takt som
vi alla finner så utomordentligt angelägen.
Det kan ibland — åtminstone
när vi lyssnar till kritiken — verka
som om ingenting hade gjorts exempelvis
i Norrbottens län, som om samhället-staten
hade glömt bort sitt ansvar
för Norrbotten.

Jag behöver säkerligen inte upplysa
fru Marklund om de väldiga investeringar
som under de senaste tio åren
på skilda områden har företagits uppe
i Norrbotten för att bygga upp goda
samhällen. Serviceutbyggnaden via beredskapsarbeten
har varit så omfattande
att det i vissa kommuner knappast
är möjligt att leta fram ytterligare beredskapsobjekt.
Vi räknar med att detta
är en positiv faktor i lokaliseringsdiskussionen
om möjligheterna att
åstadkomma en etablering av företag.
Bakom denna satsning ligger självfallet
samhällets ansvar för sysselsättningen
i Norrbotten och gentemot kommunerna.

Låt mig ange några siffror som publicerades
i somras! I skatteutjämningsbidrag
har under de senaste åtta åren
nära en halv miljard kronor utgått till
Norrbotten och till nybyggnad och förbättring
av vägar nära 900 miljoner
kronor. Till ordinarie investeringar i

Nr 40

Torsdagen den 28 november 1968

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget i Norrbotten

statsinduslri och förvaltning har utgått
4 300 miljoner kronor och till stöd för
bostadsbyggandet nära 700 miljoner
kronor. I fråga om beredskapsarbeten,
i vilka de totala investeringarna är 1 400
miljoner kronor, har staten bidragit
med 1,1 miljard kronor. Under åtta år
har på detta sätt i form av skattelindring
och stöd till produktiva investeringar
bidrag från staten utgått med tillsammans
omkring 7,5 miljarder kronor.

Jag upprepar att detta inte har gjorts
i insikt om att det skulle vara meningslösa
satsningar, utan i full förvissning
om att det skall möjliggöra en utbyggnad
av aktiva, goda samhällsbildningar, i
vilka det också skall finnas förutsättningar
att bygga mer av differentierad
industri.

Det är således ett stort problem som
jag här velat röra vid: obalansen. Jag
har velat peka på de speciella förhållandena
och de stora svårigheterna i Norrbotten,
på ansträngningarna att genom
beredskapsarbeten och andra åtgärder
lindra de övergångsproblem som man
har och på den aktiva lokaliseringspolitik
— också innefattande statliga företag
— som har bedrivits och som så
aktivt som möjligt pågår.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag tror inte alls att man
undervärderar dessa problem. Den otålighet
som jag kanske i någon mån har
gjort mig till tolk för och som otvivelaktigt
råder uppe i Norrbotten, inte
bara bland enskilda människor utan
också hos de kommunala instanserna,
bottnar väl i att man så länge har talat
om att det finns konkreta projekt, att
man sysslar med problemen och att man
undersöker olika vägar men också att
det är omöjligt att ge konkreta besked
därför att man håller på att överlägga
om projekten.

Inrikesministern hänvisar till uppgif -

ter om arbetslöshetssituationen i länet
som enligt hans mening bestyrker det
angelägna i att åtgärder vidtas. På den
punkten instämmer jag helt med honom.
Uppgifterna för kommande vinter ter
sig sannerligen inte så ljusa att man
med någon större glädje vill slå sig till
ro med att projekt är under behandling.

Jag är också helt överens om att denna
fråga inte är ett problem enbart för
Norrbotten, inte ens om man bara ser
till de akuta svårigheterna där.

En utflyttning av den omfattning det
här gäller tillsammans med en befolkningsminskning
av samma anledning i
andra norrlandslän och på en del andra
håll gör det nödvändigt att lösa sysselsättningsfrågorna
för landet som helhet.
I tätortsregionerna, där man tar
emot denna flyttningsström, växer utbyggnadsproblemen
i motsvarande
grad: bostäder, skolor, dyrbara sjukhusanläggningar
o. s. v. måste anskaffas.

Inrikesministern sade att han var
glad över att jag inte fortsatte att försöka
pressa fram uppgifter på hur
många människor som i fortsättningen
måste flytta från Norrbotten. Jag tycker
att förhållandena sådana som man
kan överblicka dem bara i år är tillräckligt
illavarslande för att man inte
skall behöva resonera om huruvida det
är 45 000 eller 60 000 människor som
skall flytta.

Naturligtvis har jag ingenting emot
—• snarare tvärtom ■— de satsningar
som har gjorts på t. ex. beredskapsarbeten
i norrlandslänen. Jag är också
helt överens med inrikesministern om
att det är samhället som har ansvaret
för att dessa frågor löses och att man
skall fortsätta med att satsa på beredskapsarbeten.
Här kommer emellertid
också kravet på en varaktig och meningsfull
sysselsättning in i bilden. Vi
får inte slå oss till ro med att vi satsar
på beredskapsarbeten — vi måste också
satsa på projekt som ger en varaktig
sysselsättning.

Torsdagen den 28 november 1968 Nr 40

Svar på interpellation ang. kommunikationerna i Norrland

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Beträffande den fråga
som fru Marklund senast tog upp råder
inga delade meningar mellan oss. Jag
har bara velat understryka att denna
satsning självfallet inte hade gjorts, om
man inte hade trott på möjligheten att
åstadkomma varaktig och meningsfull
sysselsättning för de människor som
kommer att bygga och bo i våra skogslän.

Från 1965 och under tiden närmast
efter det vi hade genomfört den nya
lokaliseringspolitiken lokaliserades en
rad filialföretag till Norrbotten — till
Kalix, Piteå och Luleå — alla inom
verkstadsbranschen. Ett inte så ringa
utbildningsarbete måste till för att få
fram den arbetskraft som skulle sysselsättas
i denna verksamhet. Hade vi
inte fått en konjunktursvacka som påverkade
hela vår industri är det möjligt
att en fortsatt successiv lokalisering
av sådana företag kunnat ske. Denna
svacka hoppas vi att vi nu är på
väg upp ur, och det innebär, tror jag,
både att vi får möjligheter att diskutera
ytterligare lokaliseringsobjekt på det
privata området och att de undersökningar
som görs på den statliga sidan
skall mynna ut i de resultat som vi hoppas
på och som gör det möjligt att lokalisera
enheter till Norrbotten.

Tillväxten i våra storstadsregioner
observeras naturligtvis. När vi diskuterar
regionalplaneringen och obalansen
och försöker skapa bättre befolkningsbalans
är vår avsikt att försöka påverka
utvecklingen så att vi bromsar tillväxttakten
i storstadsregionerna — jag
vågar inte gå längre än till att säga att
vi skall försöka bromsa tillväxttakten
— genom omlokalisering av företag, administration
och kommersiella institutioner,
vilket vi anser nödvändigt i den
fortsatta lokaliseringspolitiken. Samtidigt
försöker vi motverka flyttningsrörelserna
från skogslänen. Från statens
sida har vi all anledning att uppmärk -

samma de kapitalförluster som kan göras
om omflyttningen blir för snabb.
Likaså måste staten mer än de privata
företagen bevaka och beakta de sociala
problemen för åtskilliga människor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang.
kommunikationerna i Norrland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Wikner har frågat
mig, om jag anser att en ännu kraftigare
satsning på kommunikationerna
i Norrland skulle bidra till ökade insatser
inom näringslivet och om jag
kommer att vidta några åtgärder för
att förbättra dessa förhållanden.

Vid nyetablering av industrier bestäms
lokaliseringen mot bakgrund av
en rad faktorer, där förhållandena på
olika platser vägs mot varandra. Viktigt
vid den bedömningen är inte bara
en god transportförsörjning utan även
tillgången på arbetskraft, bostäder och
social service m. m. Med en god transportförsörjning
menar jag då en tillfredsställande
standard såväl i vad avser
hantering av råvaror och färdiga
produkter som när det gäller att tillgodose
behovet av personliga kontakter
mellan köpare och säljare av de producerade
varorna.

I fråga om godstransporterna spelar
vägar och järnvägar den största rollen.
Här är önskemålet snabba, bäriga riksvägar
och genomgående länsvägar, som
berör alla orter av större betydelse i
landet, samt järnvägar med goda godsförbindelser.
För persontransporterna
vill man ha goda vägar, snabba, bekväma
tåg samt på de längre avstånden
även tillgång till flygförbindelser.

24 Nr 40 Torsdagen den 28 november 1968

Svar på interpellation ang. kommunikationerna i Norrland

Om man först betraktar vägområdet
finner man att de fem nordligaste länen
har en vägstandard som i relation
till efterfrågan är ungefär lika god som
för övriga landet. De norrländska vägbyggnadsföretagen
måste prioriteras
tillsammans med andra angelägna vägbyggnader
i landet, vilket sker i samband
med upprättandet av flerårsplanerna.
Vid bestämmandet av turordningen
mellan företagen är lönsamhetskriteriet
i princip grundläggande, vilket
jag tidigare i olika sammanhang redovisat
i denna kammare. Emellertid
förekommer också beredskapsarbeten i
stor omfattning, framför allt i Norrland,
vilket bidrar till att höja vägstandarden.
Sammantaget har i de fem
nordligaste länen under den senaste
femårsperioden investerats drygt 1 300
miljoner kronor i nya vägar, vilket
skall jämföras med flerånsplanernas
belopp på något över 500 miljoner kronor.
Investeringstakten är således mycket
hög och torde bli hög också under
de närmaste åren. Den avvägning som
måste företas i förhållande till bl. a.
landets övriga delar sker också enligt
de lönsamhetsbedömningar och övriga
riktlinjer, som tillämpas vid arbetet
med flerårs- och fördelningsplaner för
väg- och gatubyggandet. Jag anser att
de grundläggande principer som nu tilllämpas
innebär en successiv förbättring
såväl för vägtrafiken som helhet
som för näringslivets transporter.

Betraktar man därefter järnvägarna
kan man konstatera att viktiga förbättringar
skett under 1967 och 1968.

Antalet godsexpresståg mellan landets
norra och södra delar har utökats,
och tågens hastighet har höjts. Transporttiderna
har kunnat minskas med
upp till ett dygn. Pågående leveranser
av kraftiga lok och högbäriga vagnar
samt utbyggnader av fjärrblockering
och bangårdar ger kapacitetsutrymme
för ytterligare förbättrad transportstandard.
SJ följer utvecklingen med
stor uppmärksamhet och kan snabbt sät -

ta in resurser, framför allt när det gäller
att fullgöra kontinuerliga transportuppdrag.
I persontrafiken är expresstågens
vagnmateriel numera av
högsta klass. Expresstågen har också
snabbats upp från och med tidtabellsskiftet
i maj, och nya sådana förbindelser
har tillkommit. Antalet direktförbindelser
har även ökats. Taxorna på
medeldistans har sänkts. De olika förbättringar
som sålunda genomförts har
skett inom ramen för SJ:s verksamhet.
Jag vet att SJ har stort intresse av att
även i fortsättningen i enlighet med de
företagsekonomiska principer som gäller
för företaget tillgodose de trafikbehov
som finns. Ökade transporter för
skogsbruket kan därvid ha betydelse
för möjligheterna att upprätthålla eller
förbättra transportservicen i övrigt.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
det såväl från lokaliseringspolitisk som
från allmän samhällsekonomisk synpunkt
i första hand är fråga om att utnyttja
den transportservice som redan
är utbyggd. De ytterligare insatser som
blir möjliga inom ramen för tillgängliga
resurser bör självfallet göras främst
med utgångspunkt från efterfrågan på
olika transporter och den allmänna
utvecklingen på transportområdet samt
också med beaktande av transportförsörjningens
roll för den lokaliseringspolitik
man vill främja. Detta ligger inte
minst i det norrländska näringslivets
intresse. Jag är beredd att även i fortsättningen
verka för sådana åtgärder.

Vidare anförde:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation, vilket jag faktiskt
bedömer såsom mycket positivt. Trots
detta vill jag emellertid utveckla varför
jag framställde min interpellation.

När vi i denna kammare diskuterar
avfolknings- och sysselsättningsfrågorna
i norrlandslänen rör sig debatten

Torsdagen den 28 november 1968 Nr 40

Svar på interpellation ang. kommunikationerna i Norrland

i regel om industrilokalisering. Man
vill få industri av något slag till orten
i fråga för att ge arbete och trygghet
åt den friställda arbetskraften. Det är
då de lokaliseringspolitiska åtgärderna
sätts in. Jag vänder mig naturligtvis
inte heller mot detta utan hälsar det
med största tillfredsställelse. Men för
att göra Norrland mera företagsvänligt
och samtidigt stimulera företagarna att
etablera sig inom ett område krävs
förutsättningar av olika slag, och därvidlag
måste såväl staten som länet och
kommunerna hjälpa till. En mycket viktig
sak, som jag har tryckt på i min
interpellation, är att man har goda förbindelser
och kommunikationer av alla
slag: till lands — där har jag nämnt
järnvägar och landsvägar — till sjöss
och även i luften. Det är det första en
företagare frågar efter när han skall
etablera sig inom ett område. Näringslivet
i Norrland har där till följd av de
långa avstånden större svårigheter att
brottas med än övriga delar av landet.
För att få kompensation för detta måste
vi ha rätt att kräva ännu bättre förbindelser
och ännu bättre vägar i Norrland.
Järnvägsnedläggningar och utredningar
som pekar på eventuella inskränkningar
i järnvägstrafiken, exempelvis
när det gäller inlandsbanan, är
som jag ser det åtgärder som till en
del missgynnar näringslivet och gör
företagarna misstänksamma. I varje fall
verkar det inte stimulerande på företagen.

Enligt upprättad vägstatistik är situationen
ogynnsam för både Jämtland och
Västernorrland. I Jämtland omfattade
vägnätet vid detta års ingång 5 393 kilometer,
varav 708 kilometer riksvägar
och 4 685 kilometer länsvägar. Då det
gäller vägarnas beläggning med mera
varaktiga slitlager än grus hör länet till
de sämst ställda. Av hela längden riksvägar
är endast 73 procent belagd och
12 procent behandlad med oljegrus.
Riksmedeltalen är 82 respektive 12 procent.
Beträffande läns- och ödebygds -

vägarna redovisas blott 9 procent som
belagda och ytterligare 18 procent
oljegrusbehandlade. Jag vill påpeka att
dessa procenttal också är de lägsta i
landet. Jag nöjer mig här med att ange
siffrorna för Jämtlands län men förmodar
att ungefär samma förhållanden
råder i de övriga norrlandslänen.

I detta sammanhang vill jag också
påpeka att Jämtlands län enligt en tidningsuppgift
är ett av de vägfattigaste
länen i landet, om man ser på relationen
mellan den produktiva skogsmarksarealen
och längden av de allmänna
vägarna.

Jag har med detta velat påvisa hur
nödvändigt det är att satsa ännu kraftigare
på vägarna i Norrland. Jag är
medveten om att beredskapsarbetena
där har gjort oerhört stor nytta. De
påpekanden jag här gjort skall statsrådet
inte uppfatta som kverulans; det
är faktiska förhållanden som är mycket
allvarliga. Virkestransporterna inom
skogsbruket kommer att öka på våra
vägar dels genom att avverkningarna
ökar, dels genom att man nu har övergått
från flottning till landtransport.
Detta måste kräva en högre standard
på vägarna.

Jag hoppas att vägverkets petita för
nästa år inte missgynnar väghållningen
i Norrland. Om man lägger samma lönsamhetssynpunkter
på väghållningen som
SJ anfört som skäl för nedläggning av
järnvägar är dock risken härför mycket
stor. I det sammanhanget vill jag
säga att det skulle vara tacknämligt om
SJ gick litet försiktigare fram när det
blir fråga om att lägga ned icke lönsamma
järnvägar. Jag tänker därvid
närmast på virkestransporterna. Man
har genom en utredning kunnat konstatera,
att Norrlands läge medför att den
landsdelen intar något av en särställning
när det gäller godsbefordran, och
utan att kunna bevisa det vågar man
påstå att behovet av fjärrtransporter
per capita är betydligt större inom
Norrland än i andra landsdelar. Härför

26 Nr 40 Torsdagen den 28 november 1968

Svar på interpellation ang. kommunikationerna i Norrland

talar flera faktorer, t. ex. avståndet till
och från den nationella marknaden som
helhet och flertalet hamnars beroende
av isförhållandena, vilket under en stor
del av året stoppar den mer lastbilsmässiga
korthållsdistributionen. Norrlands
företagare får bära stora extra
utgifter som syd- och mellansvenska
företag slipper.

Statsrådet säger i interpellationssvaret:
»Om man först betraktar vägområdet
finner man att de fem nordligaste
länen har en vägstandard som i relation
till efterfrågan är ungefär lika god
som för övriga landet. De norrländska
vägbyggnadsföretagen måste prioriteras
tillsammans med andra angelägna vägbyggnader
i landet, vilket sker i samband
med upprättandet av flerårsplanerna.
Vid bestämmandet av turordningen
mellan företagen är lönsamhetskriteriet
i princip grundläggande
— — —.» Jag vill fråga: Vad innebär
detta? Är det trafikens omfattning
på vägen som är avgörande? Det
vore bra med ett klarläggande, så att
inga missförstånd uppstår.

Jag skall inte närmare gå in på frågan
om lufttransporterna, men det är
tydligt att det behövs en kraftigare satsning
på flygfält i Norrland och då framför
allt på fält av mindre typ.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
det är högst nödvändigt med en ännu
kraftigare satsning på goda förbindelser
och kommunikationer av alla slag i
Norrland för att göra denna landsdel
mera näringsvänlig och därigenom ge
sysselsättning åt friställd arbetskraft.
Detta är för oss norrlänningar ett livsvillkor.
Kostnaderna för transporter
mellan Norrland och landet i övrigt får
inte verka som en ogenomtränglig tullmur.
Om vi kan pressa ned transportkostnaderna
genom goda förbindelser
och bättre vägar får faktorer som tillgång
på arbetskraft, bostäder, lokaler
o. d. större betydelse, och en industri
har därigenom större möjligheter att
lokaliseras till denna landsända. Jag

är medveten om att det jag här nämnt
kostar mycket pengar, men vi måste
samtidigt tänka på de naturtillgångar
som finns i Norrland och på att det gäller
ting som blir till nytta för hela landet.

Med detta ber jag att än en gång få
tacka för svaret. Jag hoppas att det
verkligen skall bli möjligt att genomföra
de förbättringar som jag talat om.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Wikner ställde en
fråga om vad som egentligen menas
med den lönsamhetsprioritering som
vägverket tillämpar och som vi här
haft tillfälle att ta ställning till åtskilliga
gånger. Det är helt enkelt så att de
hårdast trafikerade vägarna, där alltså
behovet av förbättringar är störst, blir
prioriterade när medel anslås. Skulle
man verkligen kunna göra tvärtom, om
jag får uttrycka mig på det sättet?

Sedan kommer naturligtvis särskilda
omständigheter in i bilden. Det kan vara
hänsyn av speciell art, och även ett
lokaliseringspolitiskt samband kan komma
att spela en roll vid viss prioritering.

När det gäller nedläggning av bandelar
är det faktiskt på det sättet, att om
det finns någon utsikt att träffa överenskommelse
om att SJ skall få virkestransporter,
påverkar detta bedömningen
på så sätt att ingen nedläggning
sker. Detta gäller över huvud taget
transport av gods i sådan omfattning,
att det är rimligt att använda järnväg.
Det tas ständigt in i bilden när man
bedömer huruvida en bana skall få läggas
ned eller ej.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag är glad över det tilllägg
som kommunikationsministern
gjorde.

Nyligen lyssnade jag till en diskussion
just om överflyttande av virkestransporterna
från landsväg till järn -

Torsdagen den 28 november 1968 Nr 40

Svar på interpellation ang. de mindre tätorternas framtid inom de nya storkommunerna -

väg, och jag förmodar att man till slut
måste göra denna överflyttning. Jag
har emellertid själv många gånger färdats
med både privatbil och buss mellan
Ljusdal och Sveg, och den landsvägen
är faktiskt bitvis så smal, att
virkestransporterna innebär en trafikrisk.

Innan man lägger ned flottleder och
överför transporterna till landsväg borde
väl i alla fall vägarna göras skickade
för dessa tunga transporter. Vi vet
att belastningen har ökat oerhört. När
man talar om bruttonationalprodukt och
välfärd brukar man ju räkna i procent.
I relation till denna har vägarnas belastning
stigit 3—4 gånger snabbare,
och det säger en hel del. Vi måste verkligen
förbättra vägarna, om vi inte alltför
mycket skall försvåra den övriga
trafiken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. de mindre

tätorternas framtid inom de nya
storkommunerna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat, om jag är beredd att ge
kammaren min syn på frågan om de
mindre tätorternas framtid inom de nya
storkommunerna.

I de riktlinjer för en översyn av kommunindelningen
som antogs av statsmakterna
år 1962 angavs som en huvudprincip
att de nya kommunerna skulle
omfatta näringsgeografiskt sammanhängande
regioner. En samordning av
den kommunala verksamheten inom en
sådan region ansågs ägnad att öka den
kommunala förvaltningens effektivitet

och ge en god grund för den lokala samhällsplaneringen.

En gemensam planering inom en region
—■ ett kommunblock — kan innebära
stora fördelar inte minst när det
gäller att lösa de problem som interpellanten
pekar på. Det är ofta så, att utbyggnaden
av en tätort och av serviceutrustningen
där bedöms uteslutande
med hänsyn till förhållandena inom den
egna kommunen. Det är med andra ord
kommungränserna som får styra planeringen.
Om man i stället har en gemensam
kommunal planering för hela regionen
kan man på ett helt annat sätt väga
de olika orternas förutsättningar och behov
mot varandra, vilket sett ur hela
regionens synvinkel måste vara det riktiga.
Härigenom kan man många gånger
få ökade möjligheter att tillgodose
även de mindre tätorternas intressen.
Det blir då regionens medborgare som
genom sina valda förtroendemän får bestämma
hur förutsättningarna för näringsliv,
bebyggelse och hela regionens
struktur skall utformas. På så sätt kan
kommunindelningsreformen leda till en
starkare kommunal självstyrelse.

Jag vill gärna tillägga att önskemålet
om att ge kommunerna ökat inflytande
över planeringen av det egna området
också kommer till uttryck i direktiven
för den i våras tillsatta utredningen om
översyn av byggnadslagstiftningen.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation. Jag uppfattar det
emellertid som ganska magert med tanke
på den fråga jag ställt, nämligen om
herr statsrådet var beredd att upplysa
kammaren om sin syn på problemet om
de mindre tätorternas framtid i de nya
storkommunerna. Om inte kommunikationsministern
har någon egen uppfattning
att delge kammaren, kunde han

28 Nr 40 Torsdagen den 28 november 1968

Svar på interpellation ang. de mindre tätorternas framtid inom de nya storkommunerna -

ha inhämtat informationer från kommunerna,
inte minst från de mindre tätorterna,
som känner oro inför framtiden.

Låt mig först anföra några ord ur
min interpellation!

»I det moderna samhället finns många
faktorer som medverkar till alltför stor
centralisering. En sådan faktor måste
den av riksdagen år 1962 beslutade
kommunreformen anses vara. Riksdagens
mening var dock att denna reform
skulle äga rum i frivillighet. Att döma
av ett uttalande som gjorts av chefen
för kommunikationsdepartementet vid
Kommunaltjänstemannaförbundets kongress
i Göteborg nyligen är man emellertid
nu inom regeringen beredd att
vidtaga åtgärder för att påskynda kommunsammanläggningen,
och denna kan
då uppenbarligen inte genomföras utan
tvång. Det är risk för att de centrala
myndigheternas vilja kommer att gälla
och inte de berörda kommunmedlemmarnas.
En följd av en kommunsammanslagningsreform
är naturligtvis också
att antalet förtroendeposter kommer
att minskas, vilket leder till att ett mindre
antal människor får tillfälle att ägna
sig åt offentliga angelägenheter. Detta
innebär att demokratin blir fattigare.»

Ett minskat antal förtroendeposter innebär
vidare att de mindre tätorterna
inte kan få några representanter i beslutande
instanser och därför får svårt
att göra sin stämma hörd. Kommunikationsministern
säger i sitt svar: »Det
blir då regionens medborgare som genom
sina valda förtroendemän får bestämma
hur förutsättningarna för näringsliv,
bebyggelse och hela regionens
struktur skall utformas.»

Men hur många representanter får de
mindre kommunerna i den stora kommunen?
Att antalet tätorter kommer att
minskas vid kommunsammanslagningen
måste kommunikationsministern väl
ändå medge. Den stora frågan i kommuner
med flera och enligt statsmakternas

mening för många tätorter är då: Vilka
skall få fortsätta att utvecklas och vilka
skall tvingas stagnera, sluta att växa
o. s. v.? Här är det inte fråga om att
kommuner begär några speciella fördelar
utan om en fullt legitim önskan att
få utvecklas i sådan takt, att de får behålla
den service de för närvarande har
i fråga om industrier, skolor, affärer,
post och kommunikationer ■—■ för att
inte nämna andra förmåner som finns
i en mindre kommun när det gäller den
kommunala servicen.

Redan genom den kvottilldelning som
skett under senare år har utvecklingen
hämmats i mindre orter, och detta kommer
säkerligen att fortsätta i de större
kommunerna. Om statsrådet hade uttalat
den förhoppningen, att de mindre
tätorterna så långt som möjligt och i
större utsträckning än man nu talar om
skulle få utvecklas, hade detta stillat
mycken oro och tagit bort mycken ovilja
mot kommunsammanslagningen.

Även regeringspartiet har nu börjat
besjälas av intresse för miljöproblemen,
och därför undrar man om regeringen
kommer att fortsätta sin centraliseringspolitik
som sannerligen inte alltid bidrar
till att skapa en god miljö. Boendemiljön
är en mycket viktig fråga. Det
är inte alla som vill och de flesta har
inte råd att ha en permanent bostad i en
större tätort och en sommarbostad på
landet; det är bara förunnat ett fåtal
människor som är högavlönade eller har
kapital. De många som inte har råd till
mer än en bostad och som vill bo nära
naturen i en frisk och barnvänlig miljö
bör så långt det är möjligt få bygga
sin villa var de önskar inom kommunen,
oberoende av tätortens storlek
eller av var den är belägen. Då hela
kommunen är en enhet bör detta inte
resa några hinder ur skattesynpunkt.

Jag skall inte ta upp de sociala problemen
i samband med koncentrerad
bebyggelse.

Visst kan skäl anföras för en samman -

Torsdagen den 28 november 1968 Nr 40 29

Svar på interpellation ang. de mindre tätorternas framtid inom de nya storkommunerna -

läggningsreform: de vidgade uppgifter
som kommunerna fått kräver i många
fall större enheter. I samband med en
sammanslagning måste dock åtgärder
vidtas för att motverka en i sammanhanget
onödig centralisering. Med en
aktiv lokaliseringspolitik syftande till
att hejda befolkningsanhopningen i några
få regioner kan ett nät av livskraftiga
tätorter bevaras över hela landet.
Därvid bör man i allmänhet satsa på
flera orter i varje kommun än enbart
centralorten.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
uttala min förhoppning att alla instanser
skall göra det bästa av det som nu
håller på att ske — även om man inte
alltid är övertygad om att det är det
bästa som sker.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Herr statsrådet vet att
jag är speciellt intresserad av denna
fråga, som vi haft tillfälle att diskutera
med varandra dels i interpellationsdebattens
form, dels privat. När min kamxat
på länsbänken tog upp servicefrågan
kunde jag inte underlåta att begära ordet
för att efterhöra statsrådets inställning
till den viktiga frågan om angelägenheten
av att medverka till att behålla
en viss form av service i delkommunerna.

Varför känner man ibland en viss
olust inför tanken på en sammanslagning?
Jo, man vet för närvarande inte
inom delkommunerna vilken service
man får behålla. Innan kommunerna
känner till detta skall de alltså i dag
ta ställning till kommunsammanslagningen
år 1971 i sina svar på den mycket
väl avvägda promemorian från
landssekreterare Fröjd.

Man begär alltså positiva sammanläggningssvar
innan kommunblocket har
löst frågan om servicen i den nya kommunenheten,
vilket jag tycker är orimligt.
Det är därför viktigt att kommunikationsministern
utfärdar en rekom -

mendation om att man inte skall glömma
bort frågan om den kommunala servicen
i de mindre kommundelarna. Man
har faktiskt i det arbete som förekommer
inom blocken inte kommit så långt,
att man på ett riktigt sätt kunnat redovisa
utformningen av denna service för
delkommunerna. Därför kvarstår naturligtvis
en tveksamhet i detta sammanhang.
Det skulle vara en väl avvägd åtgärd
av kommunikationsministern att
söka lösa detta problem genom ett uttalande
om att man skall trycka på den
saken.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
ansåg att det var ett magert aktstycke
som vi åstadkommit som svar på
hans interpellation. Jag kan också förstå
att han tycker det är magert, om
han fattat denna fråga på det sättet att
vi på regeringshåll skall peka ut för
kommunerna hur dessa skall handlägga
sina interna planeringsangelägenheter.
Vad jag redovisat är emellertid den
uppfattning, som låg till grund för 1962
års beslut om kommunindelningsreformen,
att vi behöver större kommunala
enheter för att skapa bättre förutsättningar
för kommunerna själva att inom
en näringsgeografiskt avgränsad region
i samverkan kunna lösa sina gemensamma
problem och planera för sin framtid.

Herr Johansson i Skärstad säger att
jag borde skaffa mig information om
hur man ser på detta problem i de små
tätortskommunerna. Jag vill framhålla
att jag under några år haft förmånen att
få resa omkring för att ta del av kommunalmännens
syn på dessa frågor. Jag
har därvid — det skall jag gärna erkänna
— bland en del kommunalmän mött
en betydande misstro mot vad som
skulle komma att inträffa därest man
skulle skrida till en kommunsamman -

30 Nr 40 Torsdagen den 28 november 1968

Svar på interpellation ang. de mindre tätorternas framtid inom de nya storkommunerna -

läggning. Vid dessa tillfällen har jag rekommenderat
kommunalmännen att inte
bara stanna vid denna misstro utan
också försöka få i gång ett samarbete
inom kommunblocket med sikte på att
åstadkomma en översiktlig planering, på
vilken man sedan skulle kunna grunda
sina bedömningar av vad som skulle
komma att ske i den egna kommundelen
eller tätorten. Man skulle därvid också
intressera sig för hur arbetet skulle
komma att fungera i den framtida större
kommunala enheten.

Å andra sidan har jag vid kontakt
med kommunalmän mött erfarenheter
som gjorts i kommuner som redan blivit
sammanlagda och där man kommit fram
till det angelägna i en sammanläggning
emedan man gått just den väg som jag
brukar rekommendera. Man har snabbt
satt i gång ett utredningsarbete. Man
har gjort en översiktsplanering. Man
har med hjälp av utredningsmän från
de båda tidigare kommunförbunden —
det numera sammanslagna Kommunförbundet
— helt enkelt kommit fram till
att det inte minst för de små tätorterna
på landsbygden visat sig att denna gemensamma
planering skulle kunna bli
utomordentligt värdefull.

Jag skulle kunna redovisa exempel
från kommunblock, där kommunblocket
dominerats av en stor centralort
där upp till 85 procent av invånarna i
kommunblocket bor, medan de övriga
15 procenten är fördelade på fyra småkommuner.
I var och en av dessa kommuner
fanns små tätortscentra. Ditintills,
när dessa kommuner fungerade
var för sig, planerade den stora centralorten
bara för sina medborgare
inom ramen för den stora centralortens
kommungräns. De små kommunerna
planerade på så sätt att de försökte
lägga sin nybebyggelse i randen till den
stora centralorten — naturligtvis med
den baktanken att man på det sättet
skulle kunna få människorna så att
säga på rätt sida om kommungränsen

för att få del av skatteunderlaget där
och i förhoppningen om att den behövliga
servicen skulle kunna klaras
i centralorten. Men den typen av planering
har sannerligen inte gett oss
vare sig den bästa miljön eller det
bästa stödet för de tätorter som legat
en bit ut i dessa småkommuner.

Jag kan redovisa exempel på hur
man, när man kunde göra en sammanläggning
och bortse från de gamla
kommungränserna och inte längre hade
behov av att bara tänka på att slåss om
medborgarna som skatteobjekt, kunnat
planera på ett helt annat sätt för hela
det kommunala området och ge stöd för
utveckling i tätorter ute på landsbygden,
vilka icke skulle ha fått denna utveckling,
därest icke sammanläggningen
kommit till stånd. Jag brukar säga
att det är självklart att de olika kommundelarna
vid en sammanläggning
går in i sammanläggningen som tillgångar
för hela det kommunala området.
Även de tätorter som redan finns
ute i kommunerna är givetvis tillgångar
för hela det kommunala området,
och medborgarna skall i detta område
planera gemensamt med utgångspunkt
från vad som kan bli bäst för hela området
med tillvaratagande av de tillgångar
som finns.

Givetvis är det inte på det sättet, att
man skall utarma de tätorter som kan
finnas ute i de olika kommundelarna
på service för att man får en kommunsammanläggning.
Erfarenheterna har
visat att man med en gemensam planering
tvärtom kan nå det resultat som
jag fattat att herr Johansson i Skärstad
eftersträvat, nämligen att få till stånd
en bättre utveckling för medborgarna
i hela området, inklusive dess tätörter.
Det vore sålunda värdefullt om man
i stället för att bara tro att en kommunsammanläggning
kommer att bli
till nackdel för medborgarna i den ena
eller den andra kommundelen, skaffar
sig ett underlag för bedömningar i

Torsdagen den 28 november 1968 Nr 40 31

Svar på interpellation ang. de mindre tätorternas framtid inom de nya storkommunerna -

form av de utredningar som behöver
göras.

Herr Lothigius anför, att det väl är
rätt mycket begärt att man skall hinna
få detta klart så att man kan avgöra
huruvida en kommunsammanläggning
kan ske 1971. Så är väl i alla fall inte
frågan ställd i denna promemoria, utan
frågorna i promemorian är ställda på
det sättet att man vill att kommunerna
skall bedöma hur de ser på utvecklingen
i stort mot bakgrunden av att vi
kan få en i tiden långt utdragen kommunindelningsreform
och vad det i
och för sig skulle kunna komma att innebära
för utvecklingen i den egna
kommunen. Det är ju sådana frågor
som kommunalmännen skall svara på.
Det är då möjligt att man kanske kommer
fram till att det inte vore så tokigt
att ha en tidsplan eller i varje
fall komma i gång så snabbt som möjligt
med den förberedande översiktsplaneringen
för att få svar på de många
frågor som uppstår.

Framför allt och avslutningsvis vill
jag framhålla, att hela denna reform är
en reform för att skapa större inflytande
och bättre möjligheter för den
kommunala självstyrelsen att hävda sig
i en utveckling, som går snabbt och
där vi ser att de små kommunala enheterna
kan komma till korta.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag har inte sagt att
staten skall peka ut hur det skall vara.
Hur långt statens intresse skall sträcka
sig och hur mycket staten skall bestämma
skall jag inte uttala mig om. Men
den högsta myndigheten borde väl
ändå ha haft synpunkter att delge kommunerna
liksom i tidigare fall inom
frivillighetens ram.

Kvar står frågan: Hur skall det gå
med de tätorter som inte får utvecklas?
Jag hade inte tänkt att citera något, men
jag tror att jag skall göra det ändå.
Högsta myndigheten i det aktuella kom -

munblocket reste runt och informerade
de mindre kommunerna. När det frågades
om hur det skulle bli för de mindre
tätorterna talade myndigheten om, att
de kommuner som har mindre än 400
invånare inte har någon chans att få
bygga ut. De får inte ordna för vatten
och avlopp, utan det blir stopp i utbyggnaden.
Vidare framhölls det att man
för de kommuner som kommer över
denna gräns kunde tänka sig att ena
året ge byggkvot på en plats, nästa år
på en annan plats, och om sju år skulle
man komma tillbaka till den första
platsen. Då tänkte jag på att det kanske
finns ett par i 22-årsåldern som avser
att gifta sig och kanske har fått en
tomt av enderas föräldrar. Det var ju
skada att de inte begärde tillstånd att
få bygga när de gick i grundskolan, ty
nu kan de få vänta i sju år innan deras
tur kommer. När den högsta myndigheten
inom ett kommunblock reser omkring
och ger sådan information, har
man rätt att fråga, hur det skall bli för
de mindre tätorter vilkas utbyggnad
har stoppats. Alla vet väl hur det går,
när man inte får planera och bygga.
Affärsmannen anser det inte lönande
att fortsätta utan rymmer fältet o. s. v.
Därför kvarstår frågan: Hur skall det
gå? Jag tror att det är ett problem,
som måste tas upp till behandling även
av den högsta myndigheten.

Man kanske inte skall tala om de
kommuner som befinner sig intill
gränsen av en storkommun. En de!
kommuner har dock den geografiska
placeringen och måste bygga där. Det
finns också kommuner som inte alls
befinner sig vid gränsen till en storkommun
men som har tätorter.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag erkänner villigt att
jag inte skulle kunna ge svar på denna
fråga elegantare eller bättre än vad
statsrådet nu har gjort. Jag anser emel -

32 Nr 40 Torsdagen den 28 november 1968

Svar på interpellation ang. de mindre tätorternas framtid inom de nya storkommunerna -

lertid att en del av vad statsrådet säger
i detta sammanhang är ett önsketänkande
för dem som verkligen upplever situationen
sådan den är i dag. Det är
någonting annat än de mycket väl formulerade
svar och uttalanden som avges
i denna fråga. Man kan till sist inte
bortse från att det är storkommunen i
blocket som blir den styrande enheten;
som har resurser att göra de utredningar
som erfordras; som påverkar planeringen
och som alltså i god tid redan
nu styr utvecklingen, ibland kanske
mindre till förmån för de kommuner
som ligger längre bort och som har
tänkt sig och kämpat för en vettig utveckling
för sin del.

Vidare tror jag att det skulle främja
det syfte som statsrådet har att skapa
denna större och rationellare enhet ■—
som jag personligen tror blir nödvändig
i längden men som bör åstadkommas
med viss försiktighet -— att man tar upp
just servicefrågorna, gärna i form av
en rekommendation.

En sådan rekommendation kan inte
innebära ett otillbörligt intrång i kommunernas
egna angelägenheter, när
man redan har rekommenderat sammanslagning
samt infordrat svar på en
remiss med denna frågeställning.

Det blir ingen otillbörlig påverkan på
kommunerna med en sådan rekommendation,
det är jag övertygad om.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Vi har, med rätta, stor
respekt för den kommunala självstyrelsen.
Vad som har skett är ju att man,
för att man skulle kunna fortsätta att
hantera dessa frågor på det kommunala
planet, har kommit fram till förslaget
om en kommunindelningsreform.
Att därutöver gå ut med pekpinnen i
kommunens interna angelägenheter och
planeringsfrågor är något som staten
inte har gjort och enligt min mening

heller inte bör göra. Dessa frågor skall
lösas helt på den kommunala nivån.

Nu förstår jag vad herr Johansson i
Skärstad menar när han talar om att vi
skall verka för ett nät av utvecklingsbara
tätorter i landet. När han för sitt
resonemang här och förmodligen också
när han gör det ute i bygderna säger
han, att vi skall verka för att varje
tätort skall kunna utvecklas och bli
större. Det var väl ungefär på det sättet
som planeringen bedrevs för några
år sedan — av varje kommun för sig
och utan något som helst samarbete
med andra kommuner.

När man summerade de planer, eller
rättare sagt de önskemål som varje
komun för sig hade, kom man — med
den typ av målsättning som herr Johansson
i Skärstad menar att vi skall
ha ■— fram till att vi inte skulle ha en
befolkning på 8 miljoner för att genomföra
dessa planer utan att det i vissa
sammanhang, t. ex. i fråga om bebyggelseplaneringen,
skulle krävas en befolkning
på 40 miljoner personer.

Detta är en allvarlig fråga, herr Johansson
i Skärstad. Det är inte på det
sättet som vi skapar förutsättningar för
att bereda medborgarna en god miljö.
Det är att planera orealistiskt med resultat
att kommunerna får gulnande
ark i skrivbordslådorna, svikna förväntningar
och stora kostnader för
planer som aldrig kan realiseras.

Vi måste acceptera att vi är ungefär
så och så många människor här i landet,
försöka hitta lämpliga planeringsformer
och arbeta mot den bakgrunden.
Vi kan inte planera bara med utgångspunkt
från våra önskemål, men jag
tror att om vi planerar realistiskt och
planerar gemensamt så kan vi planera
klokare och bättre för medborgarna
än om vi skulle fortsätta att betrakta
den kommunala planeringen som enbart
en fråga om rätt för varje tätort att
önska sig hur stor den skulle komma
att bli och för varje människa att få

Torsdagen den 28 november 1968

Nr 40

önska sig var hon skulle bo. Att se saken
på det sättet tror jag är att förenkla
hela den här problemställningen
i mycket hög grad.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag för inte det här resonemanget
för att skapa strid utan
för att skapa rättvisa. Om det finns tätorter
med 200, 300 eller 400 invånare,
orter som har tomter, där det är planerat
för vatten och avlopp, där det
finns industrier, där människor står i
ko för att få bygga, orter som inte ligger
alltför långt ifrån en stor tätort,
så kan jag inte förstå varför människor
inte skall få bygga just där.

Jag återgår till vad jag sade i mitt
första anförande. Det finns många människor
som inte vill och som inte har
råd att ha både en villa i en större tätort
och en sommarbostad och som därför
vill bygga en permanentbostad närmare
naturen. Jag tycker att de skall ha
sin frihet att välja bostadsort, om det
finns tätorter med förutsättningar som
tilltalar dem.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Om det i ett kommunblock
finns en tätort med industri, med
utbyggt vatten- och avloppsnät och i
övrigt de förhållanden som herr Johansson
i Skärstad skildrade, så är jag
övertygad om att den orten vid diskussionerna
om komunblockets framtid
skall framstå som en tillgång och också
kommer att planeras såsom en tillgång
för utvecklingen i hela bygden.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för det senaste
inlägget och hoppas att det kommer
att föras ut till kommunblocken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. återbetalning
av vissa ATP-avgifter, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Åberg bär frågat
finansministern om han avser att vidta
åtgärder för att gottgörelse skall lämnas
dem, som återinträtt i den allmänna
försäkringen men som av åldersskäl
inte kan erhålla ATP, och om han avser
att vidta åtgärder för att hindra ytterligare
återinträden av personer, som av
åldersskäl inte är berättigade till ATP.
Enligt fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara interpellationen.

Enligt lagen om allmän försäkring kan
en försäkrad anmäla undantagande från
försäkringen för ATP, såvitt avser inkomst
av annat förvärvsarbete än anställning.
Undantagandet innebär därvid
även att man bortser från motsvarande
inkomst när det gäller rätten till
tilläggssjukpenning. En försäkrad som
anmält undantagande kan sedermera
återinträda i försäkringen. Detta kan
dock ske först sedan undantagandet ägt
giltighet i minst fem år. Från denna
femårsregel gjordes ett generellt avsteg
i samband med att lagen om allmän
försäkring trädde i kraft den 1 januari
1963. Man ville ge dem som redan trätt
ut ur ATP möjlighet att utan att avvakta
femårsperiodens utgång ompröva
sitt ställningstagande mot bakgrunden
av den då genomförda sjukförsäkringsreformen.
Därför öppnades möjlighet
till återinträde redan den 1 januari 1963
genom anmälan före lagens ikraftträdande.

Under år 1964 uppmärksammades i
riksförsäkringsverket att ett antal försäkrade
som med verkan fr. o. in. år
1963 återkallat undantagandet inte skulle
komma att få någon ATP. De hade
nämligen vid återinträdet varit 64 eller
65 år gamla och skulle därför inte kun -

3—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 40

34 Nr 40

Torsdagen den 28 november 1968

Svar på interpellation angående återbetalning av vissa ATP-avgifter, m. m.

na tillgodoräknas pensionsgrundande
inkomst under de tre år som fordras
för rätt till tilläggspension. Däremot
kom de givetvis i åtnjutande av rätten
till tilläggssjukpenning.

Med hänsyn till kommande eventuella
ytterligare återkallelser av undantaganden
fick alla personer, för vilka undantagande
ägt giltighet fr. o. m. år 1960,
på hösten 1964 ett meddelande om möjligheten
att återkalla undantagandet
med verkan fr. o. m. år 1965. I detta
meddelande påpekades särskilt att för
dem, som var födda år 1899 eller tidigare,
en återkallelse aldrig kunde inverka
på rätten till ATP. Vidare framhölls
att en försäkrad, född år 1900
eller senare, som återkallade en anmälan
om undantagande, aldrig kunde förvärva
rätt till ATP om han inte kunde
bli tillgodoräknad pensionspoäng för
sammanlagt minst tre år.

Ett återinträde i försäkringen medför
—• som framgår av vad jag nyss
anfört — inte bara att pensionsgrundande
inkomst beräknas utan även att
den försäkrade blir tilläggsjukpenningförsäkrad.
Sistnämnda skydd har — enligt
vad en utredning av riksförsäkringsverket
visat — i många fall varit av
betydande ekonomiskt värde för dem
som återinträdde år 1963.

Återinträdet år 1963 var en engångsföreteelse
föranledd av sjukförsäkringsreformen.
För att kompensera dem som
då återinträdde utan att förvärva rätt
till ATP har pensionsförsäkringskommittén
i sitt förslag till pensionshöjningar
efter år 1968 föreslagit särbestämmelser
för dem som återkallat undantagande
med verkan fr. o. m. år 1963.
Kommitténs förslag bereds för närvarande
i socialdepartementet. Proposition
är avsedd att föreläggas nästa års
vårriksdag.

Vidare anförde

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka

statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.
Det ger ju ett visst hopp om att
det så småningom skall skapas rättvisa
i denna besvärliga fråga.

Det gläder mig att pensionsförsäkringskommittén
har framlagt förslag om
särbestämmelser, som tydligen syftar
till att åstadkomma rättvisa för de personer
som råkade i kläm då de gjorde
inbetalningar under två års tid utan
att bli berättigade till ATP. Den person
som gjorde mig uppmärksam på oformligheten
i gällande bestämmelser är en
skärgårdsbo på västkusten. Han hade
inbetalt 3 400 kronor — om jag minns
rätt — innan han fick klart för sig att
ATP författningsenligt inte kunde utgå
till honom. Hans ganska naturliga reaktion
var då att han under sådana förhållanden
borde få sina utlägg tillbaka.
Stor blev därför hans förvåning, för att
inte säga förtrytelse, när han erfor att
samma författning lade hinder i vägen
för en sådan enligt hans mening rättvis
åtgärd. Visserligen har, som socialministern
påpekat, de personer det här
gäller genom återinträdet kommit i åtnjutande
av tilläggssjukpenning, men
då inbetalningarna i många fall har
rört sig om tusentals kronor har proportionerna
mellan gjorda inbetalningar
och de fördelar som vunnits inte blivit
rimliga. Jag vill därför framhålla
det angelägna i att man vid behandling
av denna fråga i socialdepartementet
verkligen går in för att skapa den
rättvisa som ganska många äldre personer
nu går och väntar på med spänning.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka socialministern för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 62.

Torsdagen den 28 november 1968

Nr 40 35

§ 16

Interpellation ang. åtgärder med
anledning av begränsningen av
importen till Storbritannien

Ordet lämnades på begäran till

Herr BOHMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Den brittiska regeringens
nyligen vidtagna åtgärder i syfte
att begränsa importen till Storbritannien
är ägnade att påverka även den
svenska samhällsekonomin. Sannolikheten
för att de relativt optimistiska konjunkturbedömningar,
som gjordes i konjunkturinstitutets
höstrapport helt nyligen,
skall infrias kommer nu att minska.
Följderna av de brittiska åtgärderna
måste ■—■ alldeles oavsett om de kan
anses stå i överensstämmelse med EFTAöverenskommelsen
eller icke —• bedömas
som oroande för vår exportnäring
och kan därmed också få besvärande
följdverkningar för vårt sysselsättningsläge.
Till följd av sin utformning
och läget på den brittiska
kreditmarknaden kan restriktionerna i
realiteten få samma effekt som tvångslån
uttagna av utländska exportörer. De
brittiska åtgärderna är över huvud av
sådan natur att de påverkar konkurrensförutsättningarna
mellan svenska exportföretag
inbördes och —- beroende
på hur omvärlden reagerar •— mellan
företag i olika länder.

Det råder inga delade meningar om
att en avgörande förbättring av den
brittiska samhällsekonomin är en väsentlig
förutsättning för stabilitet i Europa.
De åtgärder som vidtages för att
nå detta mål måste ur svensk synvinkel
emellertid bedömas med hänsyn till
de konsekvenser de kan föranleda för
vår egen ekonomi.

Enligt uppgift övervägs i andra exportländer
åtgärder av olika slag i syfte
att minska de brittiska restriktionernas
snedvridande konsekvenser för det normala
handelsutbytet.

I anledning härav får jag anhålla om
kammarens medgivande att till hans

excellens statsministern rikta följande
fråga:

Vilka åtgärder överväger regeringen
för att reducera eller undanröja de svårigheter,
som kan förväntas möta den
svenska industrins exportförsäljning på
Storbritannien?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 349, i anledning av motioner angående
meritvärdet av tjänstgöring i uland; från

första lagutskottet:

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
anledning av Sveriges tillträde till konventionen
den 19 maj 1956 om fraktavtalet
vid internationell godsbefordran
på väg, m. m.; samt

från tredje lagutskottet:

nr 350, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 351, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om erkännande
av privat jorddelning som
fastighetsbildning (legaliseringslag),
m. in. jämte motioner i ämnet.

§ 18

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

herr Rimås (fp), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående kompensation till skogsägare
för vissa förluster,

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

herr Nilsson i Kristianstad (s), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående utbildningen
av yrkeslärare i svetsning,
herr Westberg (fp), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående handläggningen av vissa
skadeståndsärenden,

herr öhvall (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
intagande i bolagsordning av
föreskrift om handlings offentlighet,
herr Johansson i Skärstad (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående vissa televisionsprograms
förenlighet med bestämmelser
i avtalet beträffande Sveriges
Radios programverksamhet,

herr Nilsson i Agnäs (h), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående villkoren för tillstånd
att spränga inom naturreservat,
och

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
kriminaliseringen av alkoholförtäring
i samband med bilkörning.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 29 november

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 21 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs den av herr Bohman (h)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
hans excellens herr statsministern angående
åtgärder med anledning av begränsningen
av importen till Storbritannien.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Ändring i förordningen om mervärdeskatt Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 62, i anledning av Kungl.

Maj ds proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om
mervärdeskatt jämte motioner.

I propositionen 1968: 137 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att anta därvid
fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 6 juni
1968 (nr 430) om mervärdeskatt.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås vissa ändringar
i den av vårriksdagen antagna
förordningen om mervärdeskatt. Ändringarna
gäller i första hand mervärdeskattens
utformning i sådana delar, beträffande
vilka riksdagen vid sitt antagande
av förordningen gjort förbehåll
för förnyad prövning. Några efter riksdagsbeslutet
uppmärksammade frågor
tas också upp till prövning. De frågor

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

som behandlas gäller mervärdeskattens
utformning både i materiella hänseenden
och med avseende på beskattningsförfarandet.
Bland ändringsförslagen
kan särskilt nämnas att handeln med
begagnade personbilar ställs utanför beskattningen
samt att rätten till restitution
av mervärdeskatt i princip blir
ovillkorlig. Vidare föreslås ändring av
övergångsbestämmelserna i syfte att eliminera
retroaktiva verkningar av mervärdeskatten.
De föreslagna ändringarna
är avsedda att gälla fr. o. m. den 1
januari 1969, då förordningen om mervärdeskatt
träder i kraft.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling upptagit följande
motioner:

1) motionerna I: 992 av herr Gösta
Jacobsson och II: 1256 av herr Magnusson
i Borås, såvitt nu var i fråga;

2) motionerna I: 997 av herrar Stefanson
och Tistad samt II: 1260 av herr
Öhvall m. fl., vari hemställts

a) att riksdagen beslutade att verksamhet
som bedrives av statligt eller
kommunalt organ ansåges som yrkesmässig
även om tillhandahållande av
skattepliktig vara eller tjänst endast
skedde till annat statligt eller kommunalt
organ,

h) att riksskattenämnden — när särskilda
skäl därtill vore — finge efter
ansökan av statlig eller kommunal myndighet
besluta att verksamhet eller viss
del därav icke skulle anses som yrkesmässig,

c) att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderlig lagtext;

3) motionerna I: 1010 av herr Fålldin
m.fl. och 11:1279 av herr Eriksson i
Bäckmora m. fl., vari hemställts

att riksdagen beslutade sådan ändring
av anvisningarna till 14 § förordningen
om mervärdeskatt att den vid
annan omsättning än kontant betalning
utgående räntan undantoges från beskattning,
samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta erforderlig författningstext; -

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

4) motionerna 1:1011 av herrar Fålldin
och Wirtén samt II: 1280 av herrar
Gustafson i Göteborg och Mattsson, vari
hemställts att riksdagen beslutade att
konstverk, som vore hänförligt till tulltaxenummer
99.01—99.03, befriades
från mervärdeskatt, när konstverket såldes
eller uttoges av upphovsmannen eller
infördes till landet av honom eller
för hans räkning, samt att vederbörande
utskott utarbetade erforderlig författningstext; 5)

motionerna 1: 1012 av herr Gösta
Jacobsson och II: 1282 av herr Nordgren,
vari hemställts, att riksdagen antoge
i motionerna framlagt förslag till
förordning angående ändring i förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om
mervärdeskatt;

6) motionerna I: 1013 av herr Gösta
Jacobsson samt II: 1281 av herrar Magnusson
i Borås och Lothigius, vari hemställts
att riksdagen beslutade sådan
ändring i anvisningarna till 17 § mervärdeskatteförordningen
som angivits i
motionerna;

7) motionerna I: 1014 av herr Lundberg
och 11:1289 av herr Söderström,
vari hemställts, att riksdagen antoge i
dessa motioner framlagt förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om
mervärdeskatt;

8) motionerna 1:1015 av herr Lundberg
och 11:1288 av herr Söderström;

9) motionerna I: 1016 av herr Svenningsson
och II: 1285 av herr Nordgren
m. fl.;

10) motionerna I: 1017 av herr Svenningsson
och II: 1283 av herr Nordgren
m. fl.;

11) motionerna 1:1018 av herr Svenningsson
och II: 1284 av herr Nordgren
m. fl.;

12) motionerna 1:1019 av herr Österdahl
m. fl. och II: 1278 av herr Börjesson
i Glömminge m. fl., vari hemställts

att riksdagen beslutade sådan komplettering
av 11 § förordningen om mervärdeskatt
att transport av registrerade

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

bilar, bussar och övriga för personbefordran
avsedda fordon mellan område
utan fast landförbindelse och fastlandet
undantoges från skatteplikt samt att vederbörande
utskott utarbetade erforderlig
författningstext;

13) motionen II: 1268 av herr Werbro,
såvitt nu var i fråga;

14) motionen II: 1277 av herr Börjesson
i Falköping in. fl., vari hemställts

att riksdagen beslutade komplettera
bestämmelserna i anvisningarna till 2 §
så att auktionsföretag bleve skattskyldiga
för den del av verksamheten som avsåge
auktionsförsäljning av varor vilka
i uppdragsgivarens hand vore skattepliktiga,
samt att vederbörande utskott
utarbetade erforderlig författningstext;

15) motionen II: 1286 av herr Stigmarker
m. fl.;

16) motionen II: 1287 av herrar Ståhl
och Eskel.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
137 samt motionerna 1:1012 och II:
1282 samt I: 1014 och II: 1289 — anta

1) det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändring
i förordningen den 6 juni 1968 (nr 430)
om mervärdeskatt med de ändringar
och tillägg att ingressen, 2, 8 och 17
§§ samt anvisningarna till 10 § erhölle
i utskottets hemställan angiven lydelse;

2) av utskottet framlagt förslag till
förordning angående ändrad lydelse av
11 § förordningen den 1 juni 1951 (nr
442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; B)

att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:992 och 11:1256, i
vad de behandlades i detta betänkande,

2) motionerna I: 997 och II: 1260,

3) motionerna 1:1010 och II: 1279,

4) motionerna I: 1011 och II: 1280,

5) motionerna I: 1012 och II: 1282,

6) motionerna 1:1013 och II: 1281,

7) motionerna 1:1014 och II: 1289,

8) motionerna I: 1015 och II: 1288,

9) motionerna I: 1016 och II: 1285,

10) motionerna I: 1017 och II: 1283,

11) motionerna I: 1018 och II: 1284,

12) motionerna 1:1019 och II: 1278,

13) motionen II: 1268, i vad den behandlades
i detta betänkande,

14) motionen II: 1277,

15) motionen II: 1286 samt

16) motionen II: 1287,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt.

Reservationer hade avgivits enligt följande.

Skattskyldigheten för stat och kommun 1)

av herrar Stefanson (fp), Gösta
Jacobsson (h), Lundström (fp), Fälldin
(ep), Eriksson i Bäckmora (ep),
Larsson i Umeå (fp), Lothigius (h),
Öhvall (fp) och Börjesson i Falköping
(ep), vilka med åberopande av innehållet
i motionerna I: 997 och II: 1260 ansett
att utskottet under punkten A 1
bort hemställa,

att riksdagen måtte anta i reservationen
framlagt förslag till ändring av
punkten 1 av anvisningarna till 2 §
förordningen den 6 juni 1968 (nr 430)
om mervärdeskatt;

Skattskgldigheten för auktionsföretag

2) av herrar Fälldin, Eriksson i
Bäckmora och Börjesson i Falköping
(samtliga ep), vilka ansett att utskottet
under punkten A 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte anta av reservanterna
framlagt förslag till ändring av
punkten 3 av anvisningarna till 2 § förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om
mervärdeskatt, innebärande bifall till
motionen II: 1277;

Beskattningen av konstverk

3) av herrar Stefanson (fp), Lundström
(fp), Fälldin (ep), Larsson i

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

Umeå (fp), Lothigius (h) och öhvall
(fp), vilka under åberopande av innehållet
i motionerna 1:1011 och II: 1280
ansett att utskottet under punkten A 1
bort hemställa,

att riksdagen måtte anta i denna reservation
framlagt förslag till ändringar
av 8 § och anvisningarna till 8 §
förordningen den 6 juni 1968 (nr 430)
om mervärdeskatt;

4) av herrar Eriksson i Bäckmora
och Börjesson i Falköping (båda ep),
utan angivet yrkande;

Beskattningen av transporter till bl. a.
Öland och Gotland

5) av herrar Stefanson (fp), Gösta
Jacobsson (h), Fälldin (ep), Eriksson
i Bäckmora (ep), Larsson i Umeå (fp),
Lothigius (h), Öhvall (fp) och Börjesson
i Falköping (ep), vilka ansett

att utskottet under punkten A 1 bort
hemställa,

att riksdagen måtte anta i reservationen
framlagt förslag till ändring av 11 §
förordningen den 6 juni 1968 (nr 430)
om mervärdeskatt, innebärande bifall
till förslag i motionerna I: 1019 och II:
1278 angående undantag från skatteplikt
för bilar, bussar och andra för
personbefordran avsedda fordon, som
transporteras mellan fastland och inrikes
område utan fast landförbindelse;

6) av herr Lundström (fp), utan angivet
yrkande;

Beskattningsvärdet

7) av herrar Fälldin, Eriksson i
Bäckmora och Börjesson i Falköping
(samtliga ep), vilka ansett att utskottet
under punkten A 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1010 och II: 1279 anta i denna
reservation framlagt förslag till ändring
av anvisningarna till 14 § förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om mervärdeskatt; 8)

av herrar Stefanson (fp), Gösta

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

Jacobsson (h) och Lundström (fp),
utan angivet yrkande;

Avdragsrätten och fakturerings skyldigheten 9)

av herrar Stefanson (fp), Gösta
Jacobsson (h) och Lothigius (h), vilka
med åberopande av motionerna 1:1013
och II: 1281 ansett att utskottet under
punkten A 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte besluta ett tillägg
till första stycket av anvisningarna till
17 § förordningen om mervärdeskatt av
följande lydelse:

»Skattskyldig som enligt reseräkning,
kvitterad avlöningslista eller annan dylik
handling till anställd utbetalat traktamente
motsvarande av riksskattenämnden
fastställt normalbelopp äger,
i stället för att göra avdrag med i faktura
eller motsvarande handling angiven
mervärdeskatt beträffande kostnader
som avses täckta genom traktamentet,
rätt till avdrag såsom för ingående
skatt med ett belopp motsvarande 6 procent
av traktamentsbeloppet.»

övergångsbestämmelserna

10) av herr Gösta Jacobsson (h),
som ansett att utskottet under punkten
A 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte besluta ett av reservanten
framlagt tillägg till punkt 2
av övergångsbestämmelserna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):
Herr talman! Det utskottsbetänkande
som riksdagen nu går att behandla
är en komplettering av vårriksdagens
beslut om införande av mervärdeskatt.
Det beslut i den frågan som riksdagen
fattade i våras innebär att vi i dag
inte behöver diskutera skatten som sådan.
Så långt är frågan avgjord. Någon
har kallat den nya skatten för Strängs
ofullbordade, och jag kan instämma i
det omdömet, men jag är inte övertygad
om att momsen är någon ljuvlig

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

musik i allas öron. Förmodligen blir
tonsättningen ganska mollstämd hos
vissa grupper av jordbrukare och andra
företagarkategorier.

Även om huvudsatserna i detta verk
skrevs av vårriksdagen stod det redan
då klart att det behövdes ytterligare
kompletteringar innan verket fick sin
urpremiär, och det är de kompletteringarna
riksdagen skall besluta om i
dag. Men även om så sker är jag ändå
inte säker på att den produkt riksdagen
levererar i dag blir den slutgiltiga
i denna fråga.

De kompletteringar som har ansetts
erforderliga har finansministern preciserat
i proposition nr 137. I anslutning
till den propositionen har också
väckts ett 20-tal motioner med olika
ändringsyrkanden som bevillningsutskottet
haft att behandla. Som vanligt
har motionerna funnit föga nåd
hos utskottet, med resultatet att propositionen
och finansministern har gått
segrande fram över hela linjen. Åtskilliga
av de motioner som väckts i anslutning
till propositiönen har i utskottsbehandlingen
följts upp med reservationer
som fogats till utskottets betänkande,
och som medansvarig i det
fallet skall jag be att litet närmare få
motivera några av reservationerna.

En fråga som aktualiserats i detta
sammanhang och som tidigare behandlats
här i riksdagen gäller den indirekta
beskattningen för olika företagsformer.
Befrielsen för stat och kommun
från skattskyldighet vid tillhandahållande
av varor och tjänster är icke konkurrensneutral
mot den enskilde företagaren
i de branscher det gäller. När
stat och kommun nu får fortsatt befrielse
i mervärdeskattesystemet har det
spörsmålet ånyo tagits upp i motioner,
i vilka yrkats skattskyldighet för stat
och kommun vid tillhandahållande av
skattepliktiga varor och tjänster för att
åstadkomma jämställdhet med enskilda
företag. Kravet på konkurrensneutralitet
är ju en av de bärande principerna

i mervärdeskattesystemet, och mot den
bakgrunden är det förvånande att utskottet
inte har kunnat bli enigt med
motionärerna på den punkten. Reservanterna
yrkar bifall till motionerna.

Från centern har i motioner påpekats
vilka komplikationer som uppstår
vid auktionsförsäljning på grund av de
olika regler som enligt propositionen
kommer att gälla i mervärdeskattesystemet.
Av anvisningarna till 2 § framgår,
att endast sådana auktionsföretag
som bildats av producenter för avsättning
av deras produkter eller som tillkommit
för sådant syfte är redovisningsskyldiga
för mervärdeskatt. I övriga
fall av försäljning för annans räkning
föreligger inte skattskyldighet för
auktionsförrättaren. Detta innebär att
det för det stora antal auktionsföretag
som förrättar auktioner vid exempelvis
avveckling av jordbruksdrift inte föreligger
någon skattskyldighet.

Skattskyldig blir den för vilkens räkning
försäljningen sker, alltså uppdragsgivaren.
Komplikationerna inträffar i
redovisningen mellan auktionsföretaget
och uppdragsgivaren. Auktionsföretaget
måste som vanligt fakturera köparna
för de inropade varorna. Eftersom det
är uppdragsgivaren som är skattskyldig,
måste denne från den tidpunkt
när auktionssumman inflyter redovisa
mervärdeskatt. Detta förutsätter i sin
tur att auktionsföretaget, som icke är
skattskyldigt, om det ekonomiskt vill
skydda uppdragsgivaren på fakturan
måste lägga mervärdeskatt på det
klubbfästa priset, ehuru man icke är
skyldig därtill.

Problemet kompliceras ytterligare av
den hittills obesvarade frågan, huruvida
auktionsföretaget ens har rätt att
påföra mervärdeskatt på sina varor.
Med nuvarande utformning av bestämmelserna
kan man verkligen fråga sig,
om sådan formell rätt föreligger för
auktionsföretaget som icke skattskyldigt.
Drar man ut konsekvenserna av
detta kommer man kanske till det re -

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

sulfatet, att köparen av auktionsvarorna
kan vägra att betala mervärdeskatt
som är debiterad på detta sätt.

För att undvika de aktuella komplikationerna
har centern i sina motioner
yrkat att samtliga auktionsföretag skall
vara skattskyldiga. Detta yrkande har
utskottet dock inte kunnat tillstyrka.
Vi anser emellertid att de undantag
som de föreslagna reglerna innebär
kommer att skapa ett icke så litet problem.

Om vi antar att auktionsföretaget är
lojalt mot uppdragsgivaren och påför
köparen mervärdeskatt på fakturan,
finner vi att också andra komplikationer
inträffar. Auktionsföretaget står
alltid kreditrisk mot uppdragsgivaren,
och denna risk kommer också att gälla
för mervärdeskatten. Icke sällan inträffar
kundförluster i dessa sammanhang,
och vid varje sådan förlust får auktionsföretaget
även svara för mervärdeskatten.
Om auktionsföretaget varit
skattskyldigt hade det såvitt jag förstår
haft möjlighet att avräkna mervärdeskatten
från kundförlusten. Nu kan
företaget faktiskt få stå för denna
kostnad utan avdragsrätt.

Jag förstår inte varför utskottet inte
velat undvika detta maratonkrångel genom
att vidta en så relativt enkel åtgärd
som att göra alla auktionsföretag
skattskyldiga, vilket föreslagits av motionärerna
och yrkats i reservationen
2.

Reservationen 3, som handlar om
befrielse från mervärdeskatt för konst,
skall jag inte orda mycket om. Vid denna
punkt har jag och herr Börjesson
i Falköping fogat en blank reservation.
Jag är i stort sett nöjd med de lättnader
som i detta avseende föreslagits
i propositionen.

Reservationen 5 som avser undantag
för — eller kanske snarare en likvärdig
behandling med landet i övrigt -—
transporter till Öland och Gotland anser
jag däremot har större räckvidd
och aktualitet. Här kommer mervärde -

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

skatten verkligen att bli en merskatt.
t Det blir eu ökad belastning på fordonstransporterna
mellan fastlandet och
främst Öland och Gotland — en belastning
som inte drabbar innebyggar1
na på fastlandet på samma sätt. Jag
kan inte finna det rimligt att riksdagen
skall besluta om en straffskatt för män;
niskor som råkar bo på dessa Öar eller
som vill besöka dem. Så blir emellertid
följden om riksdagen bifaller utskottets
hemställan på denna punkt. Mervärder
skatten drabbar bilar, bussar och andr
ra fordon, avsedda för personbeford,
rån, som transporteras till och från
fastlandet. Det blir en geografisk skatt
- som helt orättmätigt drabbar dessa öar
, och någon ytterligare — såvitt jag nu
i känner till gäller det även Visingsö.

Merutgiften för trafiken till och från
, Gotland har beräknats till cirka 500 000
kronor och för trafiken till och från
Öland till cirka 400 000 kronor,
t Det har väckts motioner i frågan,
och jag vet att motionärerna kommer
att framföra synpunkter på denna bel
skattning. Jag kan därför, herr talman,
i nu inskränka mig till att yrka bifall
till reservationen 5.

J Slutligen vill jag säga några ord om
reservationen 7, som gäller beskattningsvärdet.
Det är utan vidare klart
l — - vilket bevillningsutskottet också erkänner
— att mervärdeskatten kommer
i att medföra besvärliga komplikationer

vid avbetalningsaffärer där ränta och
i rabatter kommer in i bilden. Enligt

, anvisningarna till 14 § förordningen om

mervärdeskatt skall i vederlaget inräki
nas avbetalningstillägg, finansierings tillägg,

ränta och annat pristillägg som
skall erläggas av köparen enligt avtas
let. Jämfört med kontant betalning

kommer avbetalningskontrakt att leda
l till helt orimliga resultat. Dessutom

blir det omöjligt att upprätthålla konkurrensneutralitet
genom de olika finansieringsformer
som förekommer i
1 sådana här sammanhang.

Genom att räntan vid avbetalnings -

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

kontrakt skall mervärdebeskattas måste
den framräknas i underlaget för hela
avbetalningsperioden. Säljaren tvingas
alltså på fakturan ange ett räntebelopp
som svarar mot ränteläget vid
avtalets ingående. Man kan sålunda vid
den tidpunkten inte ta hänsyn till variationerna
i ränteläget. I stället är det
stor risk för att avbetalningskontraktet
görs upp med en fix ränta, d.v.s. en
rak ränta -— ett system som man från
konsumenthåll i många andra sammanhang
riktat allvarlig och befogad kritik
mot.

Hur kan ett sådant system i mervärdeskatten
gå ihop med de starka
krav som i andra sammanhang reses
på en öppet redovisad ränta med anknytning
till marknadsräntan? Jag
måste fråga utskottets talesman hur han
tror att det skall vara möjligt att bibehålla
ett sådant system just här. Utan
att rikta någon kritik mot säljarsidan
undrar jag om man inte genom ett
sådant här förfaringssätt öppnar dörrar
som ger möjligheter att skörta upp
köparen. Om vederbörande däremot
finansierar köpet med banklån uppkommer
inte mervärdeskatt på räntan.

Samma underligheter inträffar om
parterna exempelvis kommer överens
om förskjutningar av avbetalningslikviderna
inom den ursprungliga avbetalningstiden.
Då skall mervärdeskatt
inte tas ut på tilläggsräntan, om jag
fattat rätt. Här yppar sig ännu en möjlighet
att kringgå bestämmelserna.
Samma verkan får ett försälj ningsavtal
som innebär betalning med växel på
exempelvis tre månader och därefter
inlösen. Den ränta som ingår i den ursprungliga
växeln blir belagd med mervärdeskatt.
Däremot utgår ingen skatt
på den ränta som utfaller efter den
tänkta inlösendagen om växeln efter
överenskommelse omsättes i stället för
att inlösas.

Herr talman! De här anförda exemplen
visar att åtskilliga problem kommer
att uppstå i och med detta nya

mervärdeskattesystem, som i många
stycken enligt vår mening har fått en
utformning som icke är helt korrekt.

Jag ber slutligen att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2, 5 och 7.

I detta anförande instämde herr
Börjesson i Falköping (ep).

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! När riksdagen i våras
antog förordningen om mervärdeskatt
gjordes förbehåll på en del punkter som
senare skulle behandlas. Det är dessa
områden bevillningsutskottet nu har tagit
ställning till i sitt betänkande nr 62.

De ändringsförslag som bygger på
propositionen kan i stort accepteras. De
utgör i stora delar klara förbättringar
av de ursprungliga förslagen. De reservationer
som fogats vid utskottets betänkande
avser inga principiella skiljaktigheter
utan är närmast att betrakta
som klarlägganden och från utskottsmajoriteten
avvikande uppfattningar om
mervärdeskattens neutralitet i vissa frågor.

Innan jag övergår till reservationerna
vill jag framföra några synpunkter och
uttrycka några önskemål beträffande
mervärdeskattesystemet, som kommer
att omfatta nya stora grupper av redovisningsskyldiga.
Därför fordras mycket
information och jag anser att de anvisningar
som hittills har utsänts är i
knapphändigaste laget och inte är så
särskilt belysande. Det är dessutom nödvändigt
att besked om de ändringar som
riksdagen nu kommer att besluta snarast
lämnas till de redovisningsskyldiga.
Jag känner till att redan nu vissa leverantörer
lämnar anvisningar som inte
står i överensstämmelse med det förslag
som nu ligger på riksdagens bord.

Eftersom finansministern sitter här i
kammaren skulle jag vilja vädja till honom
att han försöker klargöra systemet
för allmänheten på ett lättfattligt sätt,
så att folk förstår dess innebörd. Många
inbillar sig faktiskt att detta system

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

kommer att medföra nya pålagor. Särskilt
inom mindre företag tycks man tro
att man, i och med detta system, blir
skyldig att ta ut mervärdeskatt som belastar
deras företag. Det verkar som om
dessa företagare inte helt har fattat innebörden
i systemet utan gör jämförelser
med den gamla omsättningsskatten
och tror att mervärdeskattesystemet blir
en belastning för dem. Det är enligt
min mening en mycket viktig uppgift
att klarlägga för allmänheten vad mervärdeskatten
i verkligheten innebär. Det
brister säkerligen mycket i folks uppfattning
därvidlag. Jag skulle tro att
man kunde vinna ganska mycket om
man kunde göra exempelsamlingar för
olika branscher — i den mån det är
möjligt —■ och alltså med praktiska
exempel belysa hur systemet fungerar.

Herr talman! Jag övergår nu till att
beröra några av de reservationer som
är fogade vid utskottets betänkande. I
reservation 1 kommer vi reservanter in
på frågan om konkurrensneutralitet vad
beträffar skatten. Vi har där föreslagit
att lagtexten utformas så, att garantier
fås för att stat och kommun jämställs
med det övriga näringslivet när det gäller
att tillhandahålla skattepliktiga varor.

Vi reservanter anser att utskottsmajoritetens
förslag inte garanterar att man
får full neutralitet i detta fall. Jag vill
inte påstå att utskottsmajoriteten inte
har menat att skatten skall vara neutral
— det tror jag vi är helt ense om —
men det gäller att utforma bestämmelserna
så att det klart framgår att skatten
inte får användas i konkurrenssyfte och
snedvrida konkurrensförhållandena.

I reservationen 3 har vi begärt en
klarare bestämmelse om att när konstverk
säljs av upphovsmannen transaktionen
skall vara skattefri. Utskottsmajoritetens
uppfattning synes gå ut på
detsamma, men de anvisningar som
finns till 8 § krånglar till förhållandena
en hel del. Om man skall följa dem får
man gränsfall och besvärliga avvägning -

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

ar. Reservanternas förslag skapar inte
svårtolkade gränsfall utan ger en klar
anvisning om de fall då konstverket
skall vara befriat från skattepålägg. Reservanterna
är härvidlag i gott sällskap,
eftersom två statliga utredningar tidigare
har velat ha en sådan ordning och
framlagt förslag till lagtext härom.

I reservationen 5 behandlas frågan
huruvida skatt skall utgå på transport
av motorfordon för personbefordran till
och från områden som saknar landförbindelse
med fastlandet. Majoriteten
hänvisar till principerna för skatt, men
detta resonemang kan inte vara hållbart.
Här rör det sig nämligen om ett helt
nytt skattepålägg, som är geografiskt begränsat
på ett sådant sätt att det drabbar
invånarna i en viss del av landet. Frågan
har naturligtvis mycket stor betydelse,
framför allt för Gotland och
Öland. För Gotland gäller det i varje
fall cirka 500 000 kronor om året och
för Öland omkring 400 000 kronor. För
Ölands vidkommande rättas förhållandena
till när bron blir färdig, men det
måste vara något galet när man först
lägger mervärdeskatt på en transport
och sedan, då kommunikationerna förbättras,
medger en lättnad. Detta är ett
skönhetsfel som skulle kunna undanröjas.
Det är visserligen ingen stor fråga,
men det är en fråga om rättvisa för
de människor som bor i ett sådant område
att de inte har någon valmöjlighet.

Utskottsmajoriteten hänvisar till de
förhandlingar om frakttaxenedsättning
som pågår. När utskottet behandlade detta
ärende var det emellertid inte klart
huruvida avtal skulle kunna träffas, och
jag vet inte om det har skett senare.
Detta problem berör för övrigt ett helt
annat område än mervärdeskatten, nämligen
de totala transportkostnaderna för
Gotland, och dem kan man inte gärna
blanda in i detta sammanhang.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1,
3 och 5, som är fogade till utskottets
betänkande.

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Vi är väl alla på det
klara med att när förordningen om mervärdeskatt
antogs av riksdagen i våras
var den inte fulländad i hela sin utformning.
Riksdagen gjorde vissa förbehåll
om förnyad prövning, och det
var väl också underförstått att nya frågor
skulle komma upp som fordrade en
justering; det vore väl ganska märkvärdigt
annars när det gäller en så stor,
svår och oprövad fråga, som riksdagen
med relativt kort varsel gav sig i kast
med.

Bevillningsutskottet gjorde också en
del förbehåll och anmärkningar i kanten,
som dess utmärkta kansli och dess
ledamöter efter att ha brottats med frågorna
tillställde riksdagen och Kungl.
Maj:t. Regeringen har i huvudsak på
dessa grunder åstadkommit en förändring,
som medfört att vi slipper en del
av de tidigare oformligheterna. Detta
är glädjande. Aktstycket är emellertid
fortfarande icke helt tillfredsställande;
detta vittnar de många reservationerna
om.

Jag vill genast tillägga, i rättvisans
namn och även för att inte få herr
Brandts argument över mig i detta avseende,
att det inte går att uppnå en
fulländning av detta åtråvärda mervärdeskattesystem.
Fortfarande kommer
den praktiska verkligheten att visa på
direkta felaktigheter och uppkomna
orättvisor som —■ och då vänder jag
mig till finansministern — man i finansdepartementet
borde vara lyhörd för
och söka rätta till i framtiden. Görs
inte detta, kommer folkets röst att göra
sig hörd här i kammaren i form av interpellationer
och motioner av riksdagens
ledamöter.

Jag tar så upp några anmärkningar
mot innehållet i propositionen och bevillningsutskottets
betänkande. Det gäller
först konkurrensneutraliteten mellan
å ena sidan stat och kommun och å
andra sidan enskilda. På detta beskattningsområde
ställs stat och kommun i

en mera gynnsam situation än enskilda
företag och människor. Visserligen ger
mervärdeskattesystemet en något bättre
situation än vad omsättningsskatten
medgav tidigare, men detta fritar inte
regeringen och den socialdemokratiska
majoriteten i utskottet från ansvaret för
de orättvisor som systemet är belastat
med.

Till den ärade talesmannen för utskottet,
herr Brandt, vill jag säga: Ni tycker
mycket om blandekonomi. Det talas ofta
om samarbete mellan staten och näringslivet
och om ervskilda företags möjlighet
att konkurrera med staten på lika villkor,
men ni ger inte enskild verksamhet
någon möjlighet att komma i jämbördig
ställning med stat och kommun, vilka i
olika former blivit allt svårare konkurrenter
till annan verksamhet. — Med
detta yrkar jag bifall till reservationen
nr 1.

Jag ansluter mig till reservationen
nr 3 angående beskattningen av konstverk.
Dagens förslag är något bättre än
nu när omsättningsskatten gäller. En
konstnär kan helt slippa betala mervärdeskatt,
och han gör det även när han
säljer sina verk genom kommissionär.
Men —■ och detta är väsentligt •— den
unge konstnären, som ännu icke blivit
känd och som saknar erfarenhet och en
kundkrets som känner honom personligen
— eller konstnären som inte kan
ordna sina utställningar själv — diskrimineras
därför att hans konstverk måste
betinga ett högre pris. Det är mycket
möjligt och även synnerligen troligt,
att kunden drar sig för att betala detta
högre pris. På den konstnärens alster
läggs således mervärdeskatt, medan
andra konstnärer på grund av sitt sätt
att arbeta, eller kanske på grund av att
de har vana vid sådana saker, kan slippa
att ta ut mervärdeskatt på sina arbeten.
Jag anser alltså att det är fullt befogat
att yrka bifall till reservationen nr 3
i detta stycke.

Jag skall inte, herr talman, argumentera
länge beträffande reservationen nr

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

5, då jag förstår att denna kommer att
uppta en stor del av dagens debatt. Men
öar i vårt land, som genom mervärdeskatten
råkar i sämre transportekonomiskt
läge, borde enligt mitt förmenande
befrias från sådan skatt. Det är, anser
jag, att lägga ytterligare börda på
dessa kommuners och enskilda människors
axlar, och det är en dålig lokaliseringspolitik
att där utkräva skatt. Både
mänskliga, allmänpolitiska, miljöpolitiska
och i viss mån också militärpolitiska
skäl tycker jag talar för detta.

.lag kan förstå att det finns ledamöter
i kammaren som är betänksamma inför
förslaget att befria öar från skatt. De
kanske kan fråga: Varför skall inte också
Norrland som har så stora avstånd
befrias? Gör man en beräkning över
kostnaderna för transporterna till de öar
det i allmänhet gäller, visar det sig att
dessa blir mycket högre än de kostnader
de långa avstånden medför för
Norrland. Jag yrkar därför bifall till reservation
nr 5.

Till sist vill jag, herr talman, yrka bifall
till reservation nr 9. Här är jag litet
förvånad över att mina kamrater i utskottet
inte uppmärksammat det stora
krångel som kommer att uppstå om man
inte kan förenkla den besvärliga faktureringsgången
som de anställdas traktamentskostnader
innebär. En anställd
drabbas inte av mervärdeskatten, men
beskattningsvärdet i fråga om rumshyrning
och servering uppgår till 60 procent
av vederlaget inräknat skatt. Man
förstår vilken oerhört småfuttig pappersexercis
som kommer att uppstå för
resande och för hotell- och restaurangnäringen
med denna mängd av bokförda
småkostnader. Vi har i vårt land en
traktamentsordning som alltmer utformas
efter riksskattenämndens anvisningar.
Låt oss därför förenkla det hela
så att skattskyldig, som till anställd utbetalar
traktamente motsvarande av
riksskattenämnden fastställt normalbelopp,
äger göra ett generellt avdrag såsom
för ingående skatt med 6 procent

av traktamentets belopp. Då slipper man
den besvärliga dokumenteringen, vilket
blir till gagn för alla parter. Jag tror
inte heller att finansministern kommer
att förlora på ett sådant förfarande. Systemet
är betydligt mera praktiskt.

Herr talman! Härmed har jag gått igenom
mina yrkanden på varje enskild
punkt.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Mervärdeskatten är
ingen lätthanterlig materia. Detta konstaterade
bevillningsutskottet redan i våras
när propositionen behandlades. Som
man tidigare här sagt fann utskottet den
gången att propositionen innehöll åtskilliga
speciella problem som vi inom utskottet
på den korta tid som stod till
förfogande inte ansåg oss nöjaktigt kunna
besvara. Utskottet enades då om att
hos Kungl. Maj :t hemställa om en översyn
av dessa problem. Vi räknade med
att vi, om Kungl. Maj :t snabbehandlade
ärendet, skulle kunna lägga fram en proposition
till hösten och att mervärdeskatten
skulle kunna träda i kraft på
nyåret. Det var alltså fråga om ett beställningsarbete.

Åtskilliga motioner om ändringar av
propositionen inkom liksom om olika
tolkningar av densamma. Det förelåg
även diverse skrivelser från organisationer
och sakkunniga med önskemål och
tolkningar. Det gällde bl. a. hamnarnas
ställning i systemet, fartyg och deras utrustning,
krigsmateriel, annonser, konst,
transporter och begagnade bilar. Det
kanske väsentligaste var förslag om ändring
av övergångsbestämmelserna och
möjligheterna att eliminera retroaktiva
verkningar av mervärdeskatten.

Vi konstaterar nu inom utskottet med
tillfredsställelse att alla de frågor som
utskottet gjort hemställan om blivit nöjaktigt
besvarade.

Får jag först understryka att alla parter
varit ense om att mervärdeskatten
bör få en så generell räckvidd som möjligt
och att undantagen därför ovillkor -

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

ligen måste bli få. Såväl allmänna skatteberedningen
som departementsutredningen
betonade detta kraftigt, och inom
utskottet har vi varit helt eniga om denna
fråga. Jag vill därför understryka att
eventuella presumtiva motionärer inte
bör göra sig något besvär med att i
fortsättningen komma med yrkanden
om undantag, ty härvidlag torde utskottet
komma att visa kalla handen.

Men ett undantag har riksdagen redan
beslutat om. Det gäller som bekant begagnade
bilar, men där förelåg speciella
omständigheter med vilka vi nu inte behöver
syssla.

Det intressanta med mervärdeskatten
är att det med hänsyn till avdragsrätten
för ingående skatt i regel är fördelaktigast
att tillhöra systemet. Redan i våras
yrkade motionärer att även hamnverksamheten
skulle bedömas som skattepliktig
och de allmänna hamnarna som
skattskyldiga. Nu föreligger nya motioner
och skrivelser om skattskyldighet
för bl. a. agenter, auktionsföretag och
koncerners moderbolag; man önskar liberalare
regler för deras frivilliga inträde
som skattskyldiga. Sådana framställningar
är i själva verket ovanliga
för oss inom bevillningsutskottet.

Med anledning av dessa motioner erinrar
utskottet om sitt ändringsförslag
till vårpropositionen, varigenom Kungl.
Maj :t skulle få fullmakt att medge skattskyldighet
för andra tjänster än de i förordningen
särskilt angivna skattepliktiga.
Men detta får inte ske med mindre
än att man tar hänsyn till viktiga principer.
Utskottet understryker åter att
förutsättningen skall vara att det gäller
verksamhet av särskild ekonomisk betydelse
med hög ingående skattebelastning
och utan möjlighet till avdrag för ingående
skatt. Därtill bör det finnas en allmän
enighet om fördelarna av ett sådant
inträde inom hela det ifrågavarande
verksamhetsområdet. Inträdet bör inte
heller få utnyttjas temporärt — det
skall inte vara något hit och dit eller in 1
och ut i systemet. i

Med dessa begränsningar, som riksdagen
redan har antagit, kan det inte försvaras
— säger vi inom utskottet — att
göra alla sådana verksamheter skattepliktiga
där det förekommer en ingående
skatt. Men påverkar skatteskärpningen
de ekonomiska förutsättningarna
för verksamheten eller leder mervärdeskatten
till mera påtagliga snedvridningar
av konkurrensförhållandena kan
det vara skäl att medge inträde, framhåller
vi och anser oss därmed ha besvarat
motionerna i denna del.

Beträffande mervärdeskatten gäller nu
att stat och kommun är undantagna från
skatt för verksamhet som avser att tillgodose
egna behov, dock inte om verksamheten
bedrivs i bolagsform. Denna
bestämmelse överfördes från den nuvarande
allmänna omsättningsskatten på
förslag av såväl allmänna skatteberedningen
som departementsutredningen. I
fråga om mervärdeskatten har dock bestämmelsen
kompletterats med en regel
som innebär att om verksamheten inte
uteslutande tillgodoser egna behov skall
den del därav som avser annat än egna
behov beskattas.

I den proposition som nu ligger på
riksdagens bord föreslås därjämte —
vilket utskottet tillstyrker — att statens
järnvägars befordran av varor, postverkets
befordran av varor i diligensrörelsen
samt dess befordran av postpaket
och gruppkorsband alltid skall anses
som yrkesmässig och sålunda vara skattepliktig.
Vi tycker detta borde räcka
för att tillfredsställa motionärerna och
avstyrker därför motionerna.

Herr Lothigius frågade varför socialdemokraterna
inte vill ge det enskilda
näringslivet någon chans. Det är väl
ändå väl starkt formulerat. Denna bestämmelse
är så långt det är möjligt utformad
så, att den skall bidra till att
skapa lika konkurrensmöjligheter. Men
kanske man inte är belåten ändå.

En annan punkt på vilken utskottet
begärt ett förtydligande är beskattningen
av konst. Enligt det förslag som vår -

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

propositionen innehöll är målningar,
litografier, etsningar och dylikt samt
skulpturer undantagna när konstnären
— jag använder detta ord i stället för
det krångliga ordet upphovsmannen —
på annat sätt än butiksmässigt eller i
samband med utställning säljer varan
eller när den uttages eller importeras
av honom eller för hans räkning. Denna
bestämmelse var inte heller jag belåten
med utan ville gärna alt Kungl.
Maj:t såg över den.

Nu föreslås ju en utvidgning av undantagsbestämmelserna
för konstverk.

I anvisningarna till 8 § förklaras att
med butiksmässig försäljning inte avses
när konstnären »själv anordnar utställning
och själv uppbär betalningen
av köpare». I sådana fall är alltså försäljningen
skattefri. Däremot är det butiksmässig
försäljning om han säljer
egna konstverk »i lokal som stadigvarande
användes för försäljning och som
är skild från hans bostad eller ateljé».

Ingen i utskottet har proponerat att
konsthandeln skall vara befriad från
mervärdeskatt. Vi anser, att om försäljningen
sker på samma sätt av konstnärerna
som av konsthandeln, så skall
också försäljningen beskattas på samma
sätt — det är väl ganska rimligt. Man
kan då inte göra kulturpolitiska bedömningar,
hur behjärtansvärt det än vore.
Vad man vill förhindra är, att även
den reguljära konsthandeln går fri. Vi
anser att propositionens förslag eliminerar
det problem som utskottet redovisade
i våras. Det drar också på ett bättre
sätt upp gränsen mellan å ena sidan
den butiksmässiga och därmed jämförliga
försäljningen och å andra sidan
konstnärens egen försäljning. Vi kan inte
finna att motionärernas och därmed
reservanternas förslag skulle ge konstnärerna
bättre förmåner än propositionen
gör.

Det bör observeras att enligt förslaget
även kommissionärerna och kommissionäreras
huvudman är skattskyldiga
för försäljning i kommission, om

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

kommissionären bedriver sin verksamhet
inom landet. Kommissionär, som på
en utställning säljer konstnärens verk
för dennes räkning, blir alltså skattskyldig
för utförsäljningen utan avdragsrätt
för ingående skatt, eftersom
konstnären inte är skattskyldig. Vi tror
inte att reservanternas förslag skulle
medföra några påtagliga fördelar för
konstnärerna. Enligt vad jag erfarit verkar
det också som om konstnärerna
skulle vara rätt belåtna med den utformning
som förslaget fått; de räknar
med att kunna ordna sin försäljning
utan att oskäligt drabbas av mervärdeskatt.

I en centerpartimotion tas frågan om
avbetalningsaffärerna upp. Vi bestrider
inte att det härvidlag kan bli tolkningssvårigheter
vid tillämpningen. Säkerligen
hade vi sluppit ifrån en del
av dessa svårigheter, om allmänna skatteberedningens
och departementsutredningens
förslag hade följts och det alltså
inte blivit som det nu föreslagits, nämligen
att man får välja antingen kontantmetoden
eller bokföringsmetoden,
dvs. faktureringsmetoden. Det beslöt
riksdagen i strid mot tidigare utredningsförslag.
Nu har man emellertid
detta val, och det kommer säkerligen
att skapa krångel. Om man räknar bort
avbetalningsräntan och dröjsmålsräntan,
är det väl ganska uppenbart att detta
gynnar avbetalningshandeln på kontanthandelns
bekostnad. På samma sätt
förhåller det sig med kassarabatterna.
Det erkänner också reservanterna.

Men detta är en sak. Nu vet man inte
vilken redovisningsmetod som kommer
att bli den dominerande — kontantmetoden
eller faktureringsmetoden. Vi
anser att detta spörsmål är så omfattande,
att man inte utan vidare kan
besluta en ändring; först bör man få
någon erfarenhet av hur det hela utfaller.
Dessutom torde man inte gärna
kunna ta ställning härvidlag förrän
man gjort särskilda undersökningar om
hur betalningsvillkoren kommer att för -

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

ändras efter det att skatten trätt i kraft.

Vi anser alltså att spörsmålet är förtjänt
av uppmärksamhet men att vi bör
avvakta erfarenheterna från skattens
tillämpning innan vi vidtar några ändringar.

Jag har, herr talman, läst åtskilliga
föredrag, refererade i facktidningar,
om hur köpmän, hantverkare och andra
blir informerade. Det tycks vara goda
råd om hur de skall anpassa sig till
det nya systemet. Jag tror därför att
farhågorna på denna punkt är överdrivna,
men vi får väl avvakta och se
hur det hela utvecklas.

Om avdragsrätten och faktureringsskvldigheten
har det också avgivits reservationer.
För att man skall få göra
avdrag för ingående skatt -—■ och det
är ju finessen med mervärdeskatten —
krävs att skatten styrks med faktura eller
jämförlig handling. Det är klart att
det kommer att vålla mycket besvär
och krångel inom vissa verksamheter.
Men det är departementschefen på det
klara med, säger han, och om erfarenheterna
visar att de prakiska olägenheterna
blir betydande är han beredd att ompröva
frågan — detta uttalande avser
närmast hotell- och restaurangbranschen.

Några högermotionärer hemställer att
skattskyldig skall ha rätt till avdrag
för ingående skatt med 6 procent av till
anställd utbetalt traktamente. Man skulle
då slippa ifrån dokumcnteringsskyldigheten,
och detta skulle bli till gagn
för både säljare och köpare, menar
motionärerna. Utskottsmajoriteten har
ingen anledning att förringa svårigheterna;
säkerligen blir det krångel och
pappersexercis om avdrag skall kunna
göras för kost och logi till de anställda.
Men här gäller det —- det bör kanske
understrykas — rena levnadskostnader,
och frågan är om dessa skall få
avdragas. Då man inte kan överblicka
konsekvenserna av någon annan ordning
bör man även i detta fal avvakta
erfarenheterna av lagstiftningen.

Jag har redan nämnt att förslaget innebär
att statens järnvägars och vissa
av postverkets transporter blir skattpliktiga.
I övrigt föreslås endast den
ändringen att en del transporter i samband
med renhållning undantas från
beskattning.

Det har i högermotioner yrkats att
transporter av bl. a. personbilar och
bussar mellan område utan fastlandsförbindelse
och fastlandet skall befrias
från skatt. Menar motionärerna då att
också transporter till Visingsö, till Lysekil
och Fiskebäckskil eller till en holme
utanför Askersund dit man fraktar
folk för sommarfester skall befrias från
skatt? Vilken omfattning skulle denna
befrielse erhålla om riksdagen biföll
motionerna? Yrkandet avser närmast
trafiken på Öland och Gotland, men
konsekvenserna av ett sådant undantag
har man inte penetrerat.

Motionerna pekar på att mervärdeskatten
kommer att fördyra transporterna
till dessa två öar. Men nu bygger man
ju en bro till Öland, och när den är färdig
bortfaller problemet för Ölands del.
Vad Gotland beträffar har det ju mellan
staten och vissa gotländska trafikföretag
slutits ett avtal som syftar till
en tillfredsställande transportförsörjning
för lägsta möjliga kostnad. Avsikten
är att åstadkomma en nedsättning
av biljettpriset för personer bosatta på
Gotland. Vi får hoppas att Gotlands trafikproblem
på detta sätt skall bli lösta
i ett större sammanhang, och utskottet
har därför inte varit berett att tillstyrka
motionerna. Det var någon som sade
att det här skulle vara fråga om
en kostnad på en halv miljon kronor.
Såvitt jag förstår har man då räknat in
alla transportkostnader. Men här gäller
det ju endast persontrafiken och
detta bara för gotlänningar.

Herr talman! Jag började med att
framhålla att ett av de väsentligaste
önskemålen i riksdagens hemställan till
Kungl. Maj :t i våras avsåg övergångsbestämmelserna,
och det hade tillkom -

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

mit därför att vi var medvetna om att
övergången i ett så komplicerat system
som detta med nödvändighet måste bli
besvärlig. Vi har nu kunnat konstatera
att departementschefen gjort en uppmjukning
av bestämmelserna och att
han föreslår betydande lättnader i jämförelse
med de ursprungliga reglerna.
Ändå tror vi inte på en friktionsfri
övergång; det lär vara alldeles omöjligt
att åstadkomma i ett så komplicerat
system. Men skulle systemet trots
allt leda till stötande beskattningseffekter
så kan ju Kungl. Maj :t utnyttja
sin dispensrätt såväl enligt varuskatteförordningen,
vilken fortfarande gäller,
som enligt mervärdeskatteförordningen.
Det bör då vara möjligt att åstadkomma
en så friktionsfri och mjuk övergång
som vi alla önskar.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
denna genomgång och yrkar bifall till
bevillningsutskottets förslag.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt började
med att säga att nu får det vara slut på
undantagen, nu skall inte motionärer
här i kammaren göra sig besvär i fortsättningen.
Hela systemet är så väl genomarbetat
att det inte är någon mening
med att ta upp ytterligare frågor i detta
sammanhang. Och han tilläde att bevillningsutskottet
kommer att avstyrka
och kammaren kommer att avslå sådana
motioner.

Jag förstår inte hur man kan uttrycka
sig på det viset då man vet att systemet
som sådant inte är fulländat. Finansministern
själv har ju här och var uttryckt
den meningen att man bör pröva
och se hur det hela fungerar och under
sådana förhållanden finns det väl en
viss osäkerhet. Likaså har ju utskottet
biträtt borgerliga motioner, t. ex. högermotionen
i fråga om flygfotogen som
man hade glömt bort. Allt detta visar
att man inte har uppnått någon fulländning
av detta skattesystem, utan att

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

det säkert får göras en hel del revideringar
i fortsättningen för att systemet
skall bli acceptabelt.

Nej, herr Brandt, konkurrensmöjligheterna
i detta sammanhang är inte lika
för stat, kommun och enskilda. De affärsdrivande
verken hos kommunerna
och staten som gör upphandlingar för
sin egen verksamhet får i vissa fall en
förmånsställning i förhållande till den
enskilda företagsamheten, såvida de inte
ombildas till bolag; bolag i kommunal
form eller dylikt är ju skattskyldiga.
Men om de inte är bolag föreligger inte
skattskyldighet, och därför blir alltså
deras situation gynnsammare än de enskildas.

Vad beträffar konstverken skulle man
ju kunna åstadkomma rättvisa genom
att det för konstverk i alla sammanhang
skall erläggas mervärdeskatt. Men när
man har krånglat till det hela på sätt
som nu skett, måste det vara mera rätlinjigt
att ta bort mervärdeskatten på
konstverk. Vi kommer inte ifrån att de
unga konstnärerna, som inte har förutsättningar
att ordna utställningar, får
sina konstverk belagda med mervärdeskatt,
därför att dessa säljs i andra
hand. Köparen kommer då att få betala
ett högre pris för dem och det blir
kanske mer attraktivt för honom att i
stället söka upp konstnärer i deras egen
verkstad eller att besöka utställningar
som konstnärerna själva håller.

Det är klart att man kan gå förbi
hela problemet, men vi kommer som
sagt inte ifrån att det blir svårigheter
för dessa unga konstnärer.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman, herr
Brandt, anförde inga nya och mera vägande
synpunkter i sitt inlägg här, och
jag har därför inte särskilt stor anledning
att ta upp diskussionen på nytt.

Herr Brandt gick ganska snabbt förbi
frågan om auktionsföretagen och räntan
och framhöll att utskottet inte bestrider

4 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 40

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

att det kan bli problem och tolkningssvårigheter
och att detta också är vad
utskottet har sagt i sitt betänkande. Jag
är helt överens med herr Brandt om att
det förhåller sig så, men jag tror att om
man hade gått motionärerna till mötes,
hade man åstadkommit en bättre lösning
av dessa frågor än den utskottet står
för.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
de yrkanden jag ställt.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag talade om att
det inte nu bör göras några mer undantag
så var jag medveten om att det säkert
kommer motioner om omprövningar
och ändringar av mervärdeskatten
och att vi också torde få vara med om
att bifalla sådana motionsyrkanden.

Alla som tillverkar en vara och så att
säga säljer den till sig själva för att
tillgodose egna behov är ju befriade
från skatt. Då kan man fråga sig varför
inte stat och kommun också skall vara
det. Det har ändå införts en regel om
beskattning av vad stat och kommun
tillverkar för andra behov än sina egna,
och längre kan man väl inte sträcka sig,
om inte stat och kommun skall försättas
i clt sämre läge än andra, vilket vore
orimligt.

De som motionerat om skattebefrielse
för konstverken har velat slå vakt om
konstnärernas intressen, men nu anlade
hem Lothigius en annan synpunkt, nämligen
att det skall föreligga lika konkurrensmöjligheter
för konstnärerna och
konsthandeln. Detta är ett helt nytt
perspektiv på frågan. Konstnärerna blir
mycket liberalt behandlade i de bestämmelser
som nu skall införas.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste rätta till det
senaste som herr Brandt yttrade. Vad
jag ville framhålla var att det konstverk
som den unge konstnären säljer genom
en kommissionär eller konsthandel därför
att han inte har förmåga att ordna

försäljningen på annat sätt kommer att
kosta mera eftersom det beläggs med
mervärdeskatt. Däremot klarar sig kunden
från denna skatt om han väljer den
andra vägen och köper direkt av konstnären.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag kunde ha nöjt mig
med att instämma i herr Larssons i
Umeå yrkanden, men eftersom jag är
motionär då det gäller frågan om skattskyldigheten
för stat och kommun vill
jag anlägga några synpunkter.

Utskottets socialdemokratiska majoritet
som står för skrivningen påpekar att
frågan behandlats redan tidigare och att
framställningarna då avslogs. Det förhållandet
att spörsmålet behandlats tidigare
har emellertid inte på något sätt
övertygat oss om att vi har fel. Konkurrensneutraliteten
bör upprätthållas
mellan olika företagsformer. Riksdagens
revisorer har också tagit upp denna
fråga och framhållit betydelsen av ett
konsekvent fasthållande vid konkurrensneutraliteten,
detta bl. a. därför att den
är ett medel att stimulera företagsekonomisk
effektivitet inom den statliga
sektorn. Naturligtvis kan precis samma
skäl anföras när det gäller den kommunala
sektorn.

Jag tycker att det härvidlag på sikt
föreligger en viss risk för otillbörlig
strukturpåverkan. En speciell skattefavör
för kommunerna kan lätt resultera
i att företag skapas, vilkas existensberättigande
skulle vara högst tvivelaktigt
utan denna skattefavör.

Vi är medvetna om att effekten av
skattebefrielsen blir något mindre i
mervärdeskattesystemet än i det tidigare
allmänna varuskattesystemet, därför att
avdragsrätt inte föreligger för den icke
skattskyldige. Å andra sidan får saken
större praktisk betydelse än den hade i
det allmänna varuskattesystemet, eftersom
det skattepliktiga området nu är
större.

Utskottet argumenterar mot sjöfarts -

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

styrelsens skrivelse om skattefrihet för
isbrytare och vissa sjömätningsfartyg
och skriver på s. 34: »Utskottet anser
sig inte kunna tillgodose styrelsens önskemål.
Frågan gäller nämligen endast
staten tillhöriga fartyg. Fn uppräkning
av anslagen på grund av beskattningen
är med hänsyn till de skattskyldigas intressen
enligt utskottets mening en bättre
lösning än undantag från skatteplikt.»
Ja, jag delar den uppfattningen; och
utifrån de synpunkterna borde utskottet
också ha tillstyrkt förslaget i vår motion.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
1 i bevillningsutskottets betänkande
nr 62.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Efter detta meningsutbyte
mellan talesmän för utskottet och
för reservanterna vill jag säga några
ord om de motioner som vi från Kalmar
län och Gotland har väckt angående uttagande
av mervärdeskatt på personförande
fordon på färjor och båtar till områden
som saknar vägförbindelse med
fastlandet. För oss som är bosatta inom
berörda områden har denna fråga ganska
stor betydelse.

Mellan Öland och fastlandet fraktas
ungefär 400 000 bilar per år, och beträffande
gotlandstrafiken rör det sig
troligen och 80 000—90 000 bilar. Eu
ganska stor del av dessa fordon tillhör
den bofasta befolkningen på öarna. Det
har kanske frågats i utskottet varför vi
inte har undantagit turisterna. Ja, vi
motionärer har diskuterat den saken,
men vi har funnit att en sådan anordning
skulle föra med sig en del opraktiska
konsekvenser.

Vidare har utskottets talesman här
undrat om det som vi föreslagit skall
gälla också övriga trakter i landet utan
vägförbindelse med fastlandet. Ja, motionens
och reservationens yrkande går
ut på att lagförslaget skall avse alla sådana
fall där befolkningen måste vidkännas
extra kostnader för att komma

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

över till fastlandet. Sedan finns det bär
; i landet en stor mängd vattendrag där
statens vägverk står för transporterna.
De är då intagna i det allmänna vägvät
sendet och befriade från mervärdeskatt.

; Inte heller förekommer det någon överi
skeppningsavgift.

Knäckfrågan i detta sammanhang är
emellertid att bilskatten uttages efter
> samma normer på Öland och Gotland
i som på fastlandet, trots att man på dessa

t öar måste, såsom herr Larsson i Umeå

och andra reservanter framhållit, begränsa
sin körning i vanliga fall till
öarna. Sä fort öbefolkningen vill utnyttja
vägnätet på fastlandet, som man
får vara med om att betala genom den
allmänna bilskatten, tillkommer en
. fraktkostnad för färden över vattnet.

Detta är skälet till att vi anser det orikj
tigt att nu lägga mervärdeskatt på dessa
, kostnader.

r Utskottet har som ett av sina motiv
för att avstyrka förslaget om befrielse
från mervärdeskatt på transporter till
Öland anfört, att olägenheterna för
1 Öland elimineras genom att arbetet med
i byggandet av ölandsbron nu påbörjats.
Man skulle därigenom kunna få den
uppfattningen att dessa olägenheter
ä skulle ha eliminerats redan i och med
påbörjandet av bygget, men det torde
1 närmast vara fråga om en misslyckad
j formulering. Olägenheterna kan självc
fallet inte vara eliminerade förrän bron
^ blir färdig på hösten 1972.
i Jag tycker att det vore mer konsei
kvent att göra det uttalandet att det nu
med hänsyn till påbörjandet av ett brobygge,
som avser att ge fri transport
över sundet hösten 1972, inte finns skäl
att införa en ytterligare avgift för den
[• tid som återstår.

1 Beträffande Gotland, som väl kommer
i att få sina särskilda talesmän under debatten,
menar utskottet att trafikpror
blemet skall lösas genom ett särskilt avtal,
som syftar till att åstadkomma en
tillfredsställande trafikförsörjning till
i lägsta möjliga kostnad. Detta förefaller

Nr 40

Fredagen den 29 november 19C8

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

mig vara en mycket flytande målsättning.
Vad avses med denna tillfredsställande
transportförsörjning för Gotland
enligt detta avtal och vad innebär denna
lägsta möjliga kostnad för Gotland? Det
vet vi ingenting om, och det står inte
heller något om det i utskottets betänkande.
Man känner inte till vad avtalet
komer att innebära i praktiken och man
vet inte heller om det motsvarar vad gotlänningarna
själva anser vara en tillfredsställande
trafikförsörjning till lägsta
kostnad.

Utskottet anser att det av praktiska
skäl skulle vara besvärligt att undanta
de aktuella transporterna från skatten
och framhåller att man inte heller av
principiella skäl bör göra ett sådant undantag.
Jag tror att de företag, som driver
trafiken i fråga, med hänsyn till att
skatten för dem utgår med så ojämna belopp,
i praktiken kommer att avrunda
dessa till jämna femtioöringar och kronor
i stället för att lägga på exakt den
föreskrivna procentsatsen.

Reservanterna understryker liksom vi
motionärer att det är skäligt med befrielse
från mervärdeskatt för transporter
av bilar för personligt bruk till och
från dessa områden. Jag tror att också
utskottsmajoriteten i sitt innersta ger
både oss och reservanterna rätt. Man har
emellertid ändå inte velat tillstyrka förslaget.

Utskottets talesman herr Brandt säger
att det rör sig om ett sammanlagt
belopp på 500 000 kronor för alla transporter.
Jag skulle tro att han därvid syftade
endast på transporter av personförande
bilar, tv skulle det vara fråga om
kostnaderna för alla transporter, bleve
det väl helt andra summor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 5.

I detta anförande instämde herr Hamrin
i Kalmar (fp).

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag har begärt ordet en -

dast för att något kommentera reservationen
2, som rör auktionsföretag.

I den av vårriksdagen antagna förordningen
om mervärdeskatt har skattskyldigheten
för auktionsföretag reglerats
i punkt 3 av anvisningarna till 2 §.
Av bestämmelserna framgår att endast
sådana auktionsföretag, som bildats av
producenter för avsättning av deras produktion
eller som tillkommit för sådant
syfte, är skallskyldiga till mervärdeskatt.
I övriga fall av försäljning på auktion
för annans räkning föreligger icke
skattskyldighet för auktionsförrättare.
Om man på auktion försäljer vara,
som utgör omsättningstillgång eller annan
anläggningstillgång än byggnad i yrkesmässig
verksamhet, blir den skattskyldig
för vars räkning försäljningen
sker.

För ett stort antal auktionsföretag består
den huvudsakliga verksamheten i
att förrätta auktioner vid avveckling av
lantbruksdrift och rörelse — i synnerhet
lantbruksauktionerna har stor omfattning.
I sådana fall är uppdragsgivaren
skattskyldig. I auktionsupp draget ingår
att auktionsföretaget för uppdragsgivarens
räkning svarar för alla arrangemang
kring auktionen, t. ex. annonsering
och tryckning av katalog samt anställer
ropare. Enligt avtalet med uppdragsgivaren
skall auktionsföretaget redovisa
auktionslikviden till uppdragsgivaren
omedelbart. Detta gäller vid
kontant redovisning, men vanligen redovisas
auktionslikviden till uppdragsgivaren
inom nio respektive tolv månader
räknat från auktionstillfället. Auktionsföretagen
brukar i sin tur lämna
köparna på auktionen — det gäller auktioner
som avser yttre lösöre samt levande
och döda inventarier — sex månaders
kredit. Det är i regel auktionsföretagen
som står hela kreditrisken.
Auktionsföretagen fakturerar i eget
namn köparna för de inropade varorna.

Till grund för beräkning av mervärdeskatten
kommer att ligga auktionsprotokoll.
Vissa inventarier beläggs emeller -

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

tid icke med mervärdeskatt. När det gäller
auktioner där både inre och yttre
lösöre förekommer måste auktionsföretaget
upprätta två auktionsprotokoll:
ett för döda och levande inventarier som
beläggs med mervärdeskatt och ett för
de inventarier som icke beläggs med
medvärdeskatt. Auktionsföretagen får
vid fakturering till köparna på fakturan
ange inropspriset och på detta utgående
mervärdeskatt. När tidpunkten för redovisning
till uppdragsgivaren inträder
skall auktionsföretaget till uppdragsgivaren
utbetala hela summan enligt auktionsprotokollet
— efter de avdrag för
provision, annonsering o. d. som kan få
göras — jämte uttagen mervärdeskatt.

Uppdragsgivare är skattskyldig —
icke auktionsföretaget — och redovisar
mervärdeskatten till uppbördsmyndigheten.
Det är alltså uppdragsgivaren
som skall göra det, men auktionsföretaget
skall till uppdragsgivaren redovisa
mervärdeskatten, som skall grunda
sig på auktionsprotokollet. Auktionsföretaget
får efter mervärdeskattens införande
inte bara svara för själva
kundkrediterna utan även stå kreditrisken
för mervärdeskatten. Icke sällan
uppkommer förluster på auktionsföretagets
fordringar hos köparna. Genom
att auktionsföretag icke är skyldigt att
erlägga mervärdeskatt kan det icke
ske någon justering av den till uppdragsgivaren
utbetalade och av denne
redovisade mervärdeskatten. Det dröjer
vanligen flera år innan likviderna
från en auktion helt influtit.

Förutom de kundförluster som uppkommer
får alltså auktionsföretaget
även svara för de förluster som uppkommer
genom att mervärdeskatt har
erlagts för dessa. Om auktionsföretaget
hade varit skattskyldigt hade skatten
i enlighet med mervärdeskattesystemets
utformning bort få avräknas i sådana
fall där kunden icke hade erlagt
ikviden.

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

anför att även om en sådan lösning

— d. v. s. att ta med auktionsföretagen
såsom skattskyldiga inom mervärdeskattesystemet
— skulle vara möjlig,
måste den leda till skattetekniska svårigheter.
Vari består dessa svårigheter?
Jag tycker tvärtom det borde innebära
vissa fördelar att ta med dessa
företag i systemet. Det förekommer
ganska ofta att auktionsföretagen får
göra upp avbetalningsplaner för likvi
dernas erläggande. Hur går det med
mervärdeskatten för dessa? Genom att
auktionsföretagen icke är skattskyldiga
uppstår problem i samband med kundförluster
som skulle elimineras om dessa
företag vore inbegripna i systemet.
Samtidigt blev det en bättre redovisning,
eftersom man kunde ta hänsyn
även till sådant som jag tidigare nämnt

— avbetalningsplaner o. d.

Visserligen har utskottsmajoriteten

varit välvillig i sin skrivning och gjort
gällande att man bör vänta och vinna
erfarenheter innan man vidtar någon
ändring. Därmed har det ställts i utsikt
att en ändring kan komma till stånd,
om olägenheterna är av det slaget att
de motiverar detta. Eftersom alla skäl
talar för att auktionsföretagen borde
vara inbegripna i systemet, hade jag
önskat att man redan nu skulle företaga
sådana kompletteringar av anvisningarna
till 2 §, att auktionsföretagen
blev skattskyldiga för den del av verksamheten
vilken avser auktionsförsäljning
av varor som i uppdragsgivarens
namn är skattepliktiga.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
2 vid bevillningsutskottets betänkande
nr 62.

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att beröra motion 11:1278 — likalydande
med motion 1:1019 — som
är en fyrpartimotion och har undertecknats
av representanter för centern,

Jag har mycket svårt att förstå utskottsmajoritetens
resonemang när den
5 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

54 Nr 40
Ändring i förordningen om mervärdeskatt

socialdemokraterna, folkpartiet och högern.

Motionen gäller en fråga som uppstått
i samband med tolkningen av
bestämmelserna angående transport av
vara eller förmedling av sådan tjänst.
Dessa bestämmelser innebär att bilar
som medförs på resa över havet, bl. a.
till och från Gotland, kommer att beläggas
med mervärdeskatt. Detta har
varit ganska överraskande för motionärerna,
eftersom den nuvarande omsättningsskatten
inte berör denna trafik.
Trafikens omfattning har i viss
mån belysts av herr Börjesson i Glömminge,
men jag vill nämna att vad beträffar
Gotland omfattar transporterna
årligen ungefär 82 000 personbilar och
200 bussar. Transportkostnaderna rör
sig om cirka 5 miljoner kronor per
år. Den tänkta mervärdeskatten skulle
således uppgå till drygt 500 000 kronor
enbart för gotlandstrafiken.

Det bör också framhållas att kostnaderna
i denna trafik redan förut är höga.
Kostnadstrycket betingas väl inte
främst av att det är så långa avstånd
— det är ungefär 10 mil från Gotland
till den närmaste kusten på fastlandet
och 14,5 mil till den mest frekventerade
hamnen, Nynäshamn — utan därav att
det rör sig om vatten, som numera har
blivit mer och mer skiljande på grund
av den utveckling som landkommunikationerna
har undergått. Öar är mer eller
mindre handikappade på trafikområdet,
eftersom det av naturliga skäl
inte kan läggas vägar, järnvägar eller
broar till dem när alltför mycket vatten
skiljer. Inte heller finns det avgiftsfri
färja till den region som här avses.

Kostnaderna när en gotlänning vill
använda sin bil på fastlandet uppgår
till maximalt 448 kronor, om vi räknar
med en familj bestående av två vuxna
och tre barn över 12 år. Det gäller nämligen
inte bara att lösa personbiljetter,
utan man måste också lösa biljett för
bilen.

Här i riksdagen och inom olika ut -

redningar har det praktiskt taget ända
sedan år 1945 diskuterats hur man skulle
kunna bringa ned detta höga kostnadstryck.
Vid 1963 års riksdag uttalade
sammansatta stats- och tredje lagutskottet
i ett utlåtande med anledning
av motioner att principen innebärande
att staten skall lämna ekonomiskt
stöd »så alt kostnaderna för gods- och
personbefordran mellan Gotland och
fastlandet blir i huvudsak lika med
kostnaderna för transport per järnväg
med motsvarande trafikstandard på
sträckor av samma längd» bör förtjäna
beaktande och ägnas vederbörlig uppmärksamhet.

I stället inträffar nu att genom denna
extra mervärdeskatt ytterligare pålagor
läggs på gotlandstrafiken. Enligt
min mening innebär det en indirekt beskattning
av Gotlands handikapp, och
det är — som någon tidigare talare sade
— att lägga sten på börda. Den som
vill resa med sin bil, låt oss säga till
Malmö eller Haparanda kan göra det
utan att betala moms. Han kan till och
med ta med sig bilen på färja och resa
till Finland och till Danmark, där den
övriga kontinenten ligger öppen för
honom, utan att betala moms för bilen.
Det är bara om man reser till Gotland
som man drabbas av moms.

För Öland gäller också skattskyldighet,
men den kommer att försvinna -—
som herr Börjesson i Glömminge har
påpekat —■ i och med att bron till
Öland, som vi hoppas, är färdig år
1972. För Gotland skall den emellertid
bestå. Vem kan för övrigt garantera att
inte uttaget av denna skatt så småningom
kommer att öka? Jag vill inte använda
några hårda uttryck, men min
mening är att detta är en orättvisa.
Dessutom är det oklokt att behandla
Gotland så. Vi skall komma ihåg att
ön ändå är en del av den svenska familjen
och att de människor som bor
där inte bör behandlas som några styvbarn.

Utskottsmajoriteten anför bl. a. att

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

motionärernas förslag, vilket innebär
att Gotland i skattehänseende jämställs
med det övriga landet, skulle vara stridande
mot principerna för mervärdeskatten.
Detta uttalande anser jag mycket
diskutabelt. Här har t. ex. talats om
konkurrensneutralitet; hur kommer detta
förslag att verka i det avseendet?
Man kan givetvis också ställa sig frågan:
Vad kommer det att bli för mervärde
på en bil därför att den fraktas
från Gotland till fastlandet eller vice
versa? Jag kan inte se att motionsförslagets
innebörd strider mot principerna
för mervärdeskatten.

Utskottets majoritet anför vidare, att
ett preliminärt avtal slutits om gotlandstrafiken.
På vilket sätt man menar
att den organisationsfråga det gäller
kan kopplas samman med den skattefråga
vi här diskuterar, framgår inte
klart av utskottets skrivning. För det
första har frågan om mervärdeskatten
icke diskuterats i samband med de
förhandlingar som förts. För det andra
måste utskottsmajoriteten här ha blivit
felinformerad. Det förslag till bildandet
av en s. k. trafikdelegation som diskuterats
har icke undertecknats av exempelvis
Gotlands läns landsting, vars
representant herr Svensson i Stenkyrka,
som ju inte är okänd i denna kammare,
vid förhandlingarna är den ende
förtroendevalde som kan anses representera
konsumentintressen för hela
Gotland. Inte heller har förslaget antagits
av de tre hamnkommunernas
fullmäktigeförsamlingar, eller avtalsutkastet
undertecknats av Rederi AB Gotland,
som för närvarande handhar sjötrafiken.

Något avtal föreligger således inte,
och kan helt enkelt inte föreligga, eftersom
förhandlingarna ännu pågår.
Jag tycker emellertid att frågans aktualitet
understrykes av den uppvaktning
som som gjordes häromdagen för
statsminister Erlander och statsrådet
Krister Wickman av representanter för
Fackliga centralorganisationen inom

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

sydöstra området, d. v. s. Kalmar, Blei
kinge och Gotlands län, som bakom sig
har cirka 75 000 LO-anslutna medlemmar.
Man framförde därvid synpunkterna,
att gotlandstrafikens problem
t måste lösas på ett sådant sätt, att ön
ges samma ställning som riket i övrigt
'' med hänsyn till kommunikationskostnaderna.

Jag vill för min del betona att det i
: rådande läge, med de ganska ömtåliga

i förhandlingar som pågår, har varit
olyckligt att utskottet har kopplat samman
dessa två helt skilda frågor. Vad
skall förhandlarna tro? Innebär ut;
skottsmajoritetens skrivning att staten
i detta fall skall ge med den ena handen
och ta tillbaka med den andra, eller
vad är meningen? Jag tror att vi nu riskerar
att förhandlingarna kan komma
; att stranda i avvaktan på att man får
t klarhet i skattefrågan,
i För min del har jag svårt att tro att
> syftet med införandet av mervärdei
skatten kan ha varit att hämma utveckt
ligen för en geografiskt starkt avgränsad
del av landet. Om inte så har varit
avsikten, måste det vara möjligt att
undvika ett sådant resultat. Det finns
i olika vägar att gå. Man kan göra en
skatteteknisk tolkning, som innebär att
Gotland i detta hänseende likställes
• med övriga delar av landet. Men det
enklaste sättet att ordna saken är att
i bifalla den föreliggande reservationen
nr 5 av herr Stefanson in. fl., till vili
ken jag, herr talman, ber att få yrka
- bifall.

I detta anförande instämde herr Arweson
(s).

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Bevillningsutskottet
har både i ett föregående och i föreliggande
betänkande behandlat mervärdeskatten
och därmed sammanhängande
problem liksom flera motioner som jag
jämte andra ledamöter undertecknat
i och inlämnat.

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

Några av motionerna har tillstyrkts
och jag uttalar min och mina medmotionärers
tacksamhet för detta. Jag
tänker då i första hand på motionen
nr II: 1282 angående flygfotogen, vilken
klart tillstyrkts av utskottet. Jag tänker
likaledes på motionen nr II: 1290 angående
dispensregeln beträffande avtal
som träffats före den 23 oktober 1968.
Utskottet betonade i det föregående betänkandet,
att de föreliggande bestämmelserna
skall tolkas så, att t. ex. förhöjd
bilaccis icke skall utgå å i motionen
berörda leveranser. Däremot har
utskottet inte ansett sig kunna tillstyrka
t. ex. vår motion 11:1285. I denna
tar vi upp ett problem som bl. a. drabbar
en av våra byggnadsbranscher och
därigenom medverkar till att för konsumenterna
fördyra de redan i många
fall höga hyrorna.

Enligt propositionen och de utsända
broschyrer och informationer som vi
har fått betonas att utgångsläget för
övergången till mervärdeskattesystemet
var att omläggningen inte skulle innebära
någon egentlig skärpning av konsumtionsbeskattningen.
Den allmänna
varuskatten skall avlösas av en mervärdeskatt
av samma höjd. För viss
skattepliktig omsättning gäller vissa reduceringsregler,
bl. a. för byggnads- och
anläggningsentreprenader och andra
tjänster avseende fastigheter in. m. Här ä
utgör beskattningsvärdet 60 procent av
vederlaget inklusive skatt. För vissa arbeten
finns också kompletterande re- i

duceringsregler, där beskattningsvärdet ,

utgör 20 procent av vederlaget inklusi- \

ve skatt. Utan dessa kompletterande i

regler skulle skattemässig fördel kunna ]

uppstå för dem, som i egen regi — J

det gäller t. ex. stat och kommuner — ]

utför sådana arbeten. Konkurrensneu- ;

traliteten i beskatttningen skulle inte ]

tillgodoses. ]

Reduceringsreglernas procentsatser
har beräknats som ett genomsnitt av :
de i arbetena ingående materialen för 1
att man skall få samma beskattningsef- 1

fekt som vid den nu gällande allmänna
varuskatten, där endast det ingående
materialet beskattas och inte själva
arbetet.

Bland de arbeten som i förordningen
hänförts till 60-procentsregeln är måleriarbeten
såväl vid nybyggnadsarbeten
som vid reparationsarbeten. Den statistik
som finns över sådana arbeten
visar att där ingående material inte
uppgår till mer än 17—25 procent. Det
är därför skäligt att måleriarbeten av
denna art hänförs till 20-procentsregeln.
Förutom att kostnaden genom
övergången till mervärdeskatt ökat för
måleriarbeten inom byggnadsfacket har
också konkurrensneutraliteten åsidosatts
just som herr Lothigius tidigare
påpekat här i kammaren. Stat och kommuner
har i denna bransch liksom i
en del andra branscher — jag erinrar
om tvätteribranschen och konfektionsbranschen
— blivit fritagna från beskattning
om de så att säga arbetar åt
sig själva. Detta är enligt min uppfattning
inte konkurrensneutralitet.

Jag har här, herr talman, flera exempel
på hur mervärdeskatten fördyrar
just målningsarbeten och därmed produktionen
av såväl småhus som större
fastigheter. Jag skall inte trötta kammaren
med att dna alla dessa exempel utan
vill bara nämna ett par siffror som är
grundade på anbudssummor och exakt
beräkning.

Vid ett arbete som utförts på småhus
uppgår nu gällande omsättningsskatt till
cirka 21 000 kronor. Vid mervärdeskattens
genomförande bli beskattningen
61 000 kronor, d. v. s. en fördyring av
produktionen med cirka 4,1 procent.
Ett annat fall gäller en större byggnad.
Där uppgår omsättningsskatten till
8 766 kronor — om vi skall vara exakta.
Mervärdeskatten blir här 37 237 kronor,
en fördyring på 4,9 procent.

Jag har flera exempel, men jag skall
som sagt inte trötta kammarens ledamöter
med dem. De exempel jag givit talar
sitt ganska tydliga språk: resulta -

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

tet för konsumenten blir inte detsamma
vid mervärdeskatt som med nuvarande
omsättningsskatt. Enligt propositionen
skulle mervärdeskatten avlösa
omsättningsskatten utan att förorsaka
högre kostnader för konsumenten.
Dessutom skulle den inte bidra till
att skapa orättvisa konkurrensförhållanden.
För den bransch jag här berört
— måleribranschen — blir det
faktiskt raka motsatsen: en fördyring
av byggnadsproduktionen på mellan 4
och 5 procent för målningsarbetena. Likaså
kan det bli en snedvridning av
konkurrensen inom den branschen.

Herr talman! Om man såsom utlovats
hade kunnat skapa ökad rättvisa och
samtidigt begränsa hyresstegringarna
genom att tillämpa 20-procentsregeln på
måleribranschen skulle dessa olägenheter
ha kunnat undvikas. Inte minst
med tanke på konsumenterna borde utskottet
ha kunnat kosta på sig att tillstyrka
i nämnda motion framfört förslag.
Jag hoppas på justering i framtiden! Jag

skall inte ta upp många fler frågor.
Den snedvridna konkurrensen, som
jag redan har behandlat, gäller inte bara
måleribranschen utan också bl. a.
tvätterier. Här har man inte tagit steget
fullt ut och gjort reglerna konkurrensneutrala.
Däremot har man gjort
ett ganska märkligt undantag, som jag
tillåter mig ifrågasätta om det är riktigt
i all synnerhet med tanke på att
man inte gärna vill göra undantag. Det
gäller konstverken. Om jag går till en
silversmed och ber att få ett vackert
silverarbete utfört beläggs detta med
mervärdeskatt. Görs motsvarande arbete
av en konstnär i ett enkelt plåtmaterial
eller liknande och utställes
t. ex. i sammanbindningsbanan vilket
ju ofta sker och är konstnären själv
närvarande och säljer konstverket, är
det befriat från mervärdeskatt. För
det första är detta inte rättvist respektive
konkurrensneutralt mot silversmeden,
för det andra uppkommer — enligt

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

vad som bekräftats i olika sammanhang
när vi haft informationer med experter
från finansdepartementet — en mängd
svåra gränsdragningsproblem.

Eftersom finansministern nu har kommit
in i kammaren vill jag ställa en direkt
fråga till honom. Först vill jag
påminna om dagens datum — det är
den 29 november, som alla vet. För åtskilliga
månader sedan skickades det ut
till praktiskt taget samtliga företagare
och näringsorganisationer en utomordentligt
bra, lättfattlig och välskriven
broschyr från finansdepartementet
— det lilla vita häfte på vars framsida
det står »MOMS» flera gånger. Vidare
har vi i t. ex. SHIO utarbetat filmband,
stomföredrag och sökt informera företagare
och medlemmar i våra organisationer
om hur de skall bokföra och
redovisa mervärdeskatten. Den 1 januari
1969 skall bestämmelserna träda
i kraft, och i dag beslutar riksdagen åtskilliga
saker som tyvärr inte stämmer
överens med de bestämmelser och
vad som står i den broschyr som vi
erhållit och som finansdepartementet
har skickat ut till cirka 350 000 människor.

Jag skulle gärna vilja fästa finansministerns
uppmärksamhet på hur svårt
det kommer att bli för företagen — i
synnerhet för de bortåt 150 000 nya
skattskyldiga som tidigare inte berörts
av omsättningsskatten och sålunda inte
har någon erfarenhet av att redovisa
sådana skatter — att nu i julbrådskan
sätta sig in i de nya, nu beslutade
övergångsbestämmelserna. Jag har tilllåtit
mig att lämna in en enkel fråga
till finansministern — jag vet inte om
finansministern vill svara på den nu
eller på torsdag — huruvida finansministern
är beredd att medverka till att
den nu delvis inaktuella broschyren
kompletteras eller att en ny broschyr
omgående utges, så att vi verkligen hinner
— om inte förr så under julhelgen
-— ta del av de nya bestämmelserna. I
annat fall är det uteslutet att företagen

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

skall kunna klara detta. Det är väl
en rimlig begäran att vi får denna information
omgående, i synnerhet som
vi enligt propositionen skall utföra detta
arbete utan någon som helst ersättning
i fortsättningen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det finns anledning att
uttala sin tillfredsställelse i stort med
den proposition vi i dag behandlar. Den
innebär betydande förbättringar. Det
är visserligen beklagligt, som herr Nordgren
nyss påpekade, att dessa ändringar
kommer så sent, men de innebär sådana
förbättringar, att vi nog alla tycker att
det är bättre att de kommer nu än att
de inte kommit alls. Men jag vill givetvis
också understryka vikten av att en information
kommer ut så snabbt som
möjligt.

En av de reservationer som fogats till
betänkandet är av principiell natur; det
gäller reservationen om statens och
kommunernas behandling —- de övriga
reservationerna gäller mer avvägningsfrågor.
Eftersom de olika frågorna belysts
av herr Larsson i Umeå och herr
Öhvall, skall jag inte närmare gå in
på dem annat än när det gäller frågan
om konstverk, i vilken jag själv är motionär.

Vi har ansett att när man nu gör undantag
för konst, så är det rimligt att
göra den gränsdragningen, att försäljningen
blir skattefri när konstnären
själv försäljer sina alster, vare sig det
sker i hans egen ateljé eller på en utställning,
under det att försäljningen i
den kommersiella handeln skall vara belagd
med mervärdeskatt. Det anser vi
vara en riktig gränsdragning, och den
har först skatteberedningen och sedan
den speciella utredningen angående
mervärdeskatten fastnat för. Det är också
den gränsdragning som förordas i
motionerna och reservationen.

Det finns anledning att framhålla, att
det nya förslaget även i detta avseende
innebär en förbättring, bl. a. så till vida
att konstnärerna nu tycks bli befriade
från redovisningsskyldighet. Jag har en
del förbindelser med konstnärer, och
jag vet, att när konstnärerna fått blanketterna
för deklaration till omsättningsskatt,
så har många av dem blivit
helt förtvivlade; dels är blanketterna
inte direkt avsedda för konstnärlig verksamhet,
dels är konstnärerna inte alls
vana vid att fylla i sådana blanketter.
Härvidlag blir det alltså en förbättring.
Det har nu också sagts, att man på
grundval av de nya bestämmelserna kan
vidta vissa arrangemang som gör att
konstnärerna kan bli befriade från mervärdeskatt.
Vi anser att den linje som
anvisas i motionerna hade varit en renare
och bättre linje. Jag har velat säga
detta som motivering för motionerna
och reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall bara så kortfattat
som möjligt svara på herr Nordgrens
direkta fråga. Den broschyr som
utgivits av finansdepartementet —• jag
vill gärna passa på att tacka för alla de
komplimanger som strötts över författaren
och departementet för den — har
vissa öppna punkter med hänsyn till att
riksdagen i våras begärde att Kungl.
Maj :t närmare skulle utforma vissa detaljer
i mervärdeskatten. Jag har haft
svårt att hitta någonting som skulle
kunna ge skäl för herr Nordgrens påstående
att broschyren i dag är felaktig.
Om jag sätter mig och granskar den
noggrant kan jag kanske möjligen finna
något avsnitt som skulle behöva en komplettering,
men det är i så fall ytterst få.
Jag kan snabbt gå igenom punkterna i
utslcottsutlåtandet.

Utskottet har tillstyrkt en förändring
när det gäller skatten på begagnade bilar.
Det är en fråga som rör bilproducenter.
I detta land har vi ett par styc -

Fredagen den 29 november 1968 Nr 40 59

Ändring'' i förordningen om mervärdeskatt

ken sådana; de vet om detta. Dessutom
rör frågan bilimportörerna; de vet också
om detta, eftersom jag personligen i
samband med att Kungl. Maj ds förslag
utformades förde förhandlingar med deras
organisation.

När det gäller konstverk bär vi gått
med på viss utökning av skattefriheten.
Detta var en punkt som också hölls öppen
i den broschyr som distribuerades
till allmänheten. Denna utvidgning innebär
egentligen inte någonting annat än
att skattefrihet utöver vad som tidigare
föreslogs nu också skall gälla då konstnären
utställer sin produkt i en lokal i
anslutning till sin ateljé eller i någon annan
lokal där han själv svarar för försäljningen
och tar upp betalningen. Jag
tror inte detta kommer att innebära någon
komplikation vid tillämpningen.
Skulle konstnärerna vara tveksamma
och börja betala in skatt till statsverket
på sådan försäljning, så får de snabbt
tillbaka sina pengar. Men naturligtvis
kan man undersöka om det inte går att
ge denna fråga en allmän publicitet. Jag
tror att risken för missförstånd här är
tämligen obetydlig, eftersom detta är en
sådan där fråga som det är populärt att
kommentera i dagspressen och på andra
sätt. Dessutom har ju även konstnärerna
sina organisationer som har möjlighet
att informera sina medlemmar.

Frågan om flygfotogenen — här har
utskottet inte tillstyrkt någon förändring
utan snarare föreslagit ett förtydligande
— berör inte heller allmänheten,
i varje fall inte i någon påtaglig utsträckning.
Förutsättningen för att frågan
skall bli aktuell är att det är fråga
om jetflyg. De bolag som håller sig med
privata jetplan är så pass insatta i dessa
diskussioner att jag inte tror att man har
anledning att säga att de går miste om
erforderliga informationer.

I övrigt har ju utskottet avstyrkt en
rad motioner. De avstyrkta motionerna
kan ha sitt historiska intresse men har i
praktiken inte särskilt stort intresse för
den breda allmänheten, i varje fall inte

när det är fråga om tillämpningen av
skattebestämmelserna.

Utvidgningen av skattefriheten för de
utländska annonsörerna har måhända
sitt intresse för en begränsad grupp, och
jag tror att man kan förmedla information
till den gruppen också, så att det
inte behöver uppstå några missförstånd
på den punkten.

Övergångsbestämmelserna har redan
kommenterats offentligt då propositionen
lades på riksdagens bord och kommer
väl att kommenteras ytterligare inför
den begränsade grupp av affärsmän
för vilka den frågan är aktuell.

Jag tycker således att herr Nordgren
överdriver när han presenterar den utsända
broschyren som i väsentliga drag
missvisande och säger att den tarvar en
råd korrigeringar. Jag kan inte fatta att
så är fallet. I den mån önskemål om någon
komplettering framkommer få vi väl
undersöka om den är nödvändig och
försöka effektuera den.

Med detta tror jag mig också ha besvarat
den fråga som har ställts till mig
och som skulle besvaras senare. Om vederbörande
frågeställare blir missräknad
över att jag inte kommer med något
svar får han väl, hoppas jag, nöja sig
med den deklaration jag lämnat här i
dag.

Jag skulle, eftersom jag ser några värderade
ledamöter av kammaren som representerar
Gotland ivrigt lyssnande på
mig här, kanske också säga någonting
om det problem i fråga om Gotland
som tagits upp i detta sammanhang. Det
har ju varit den stora debattfrågan i
dag. Yi har inte velat göra avsteg från
den generella tillämpningen av skattebelastningen
på befraktning av gods, genom
att göra undantag för bilarna. Jag
tycker att själva argumentationen för ett
sådant undantag haltar ganska väsentligt.

Vid sidan om denna diskussion förs
emellertid för närvarande en debatt
mellan kanslihuset och kommunerna på
Gotland om ett specialstöd för Gotlands

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

räkning, inte därför att det är dyrt att
frakta personbil för dem som önskar
semestra på fastlandet och råkar bo på
Gotland utan snarare därför att det blir
en fördyring i fråga om de viktigare
transporterna, vilken kan vara förtjänt
av beaktande. Dessa förhandlingar är inte
slutförda. Det är trepartsförhandlingar,
där icke allenast staten och kommunerna
utan även trafikbolaget Gotland
kommer in som part i överläggningarna.
Men om jag inte är felunderrättad föreligger
det i princip en överenskommelse
mellan staten och Gotlands kommuner,
även om det inte är riktigt klart i
avseende på det privata fraktföretaget. ]
Men i det avseendet kommer förhand- i
lingarna att fortsätta. Jag skall inte före- ;
gripa förhandlingarnas resultat, men det i
är fråga om ett ganska väsentligt stöd
till gotlänningarna, ett stöd som jag tyc- (
ker att man kan motivera från helt and- •
ra utgångspunkter än dem som reser- ]
vanterna haft när de velat justera mer- <
värdeskattesystemet. <

Herr NORDGREN (h) kort genmäle: I

Herr talman! Jag har beundrat herr i
finansministern i många avseenden och f
inte minst nu med tanke på det snabba
svaret. Jag tackar hjärtligt för det. Det
var väl rekordsnabbt. Det inlämnades
för några minuter sedan och jag har fått a
svar redan nu. l:

Jag konstaterar också med tillfreds- n
ställelse att finansministern i varje fall
i någon mån delar min uppfattning, att s
det i detta sammanhang kan finnas sa- v
ker som behöver kompletteras och jag a
hoppas att vi snarast möjligt får sådana n
kompletteringar. s

Jag var inte så hård som finansmi- n
nistern ville göra gällande, då han sade d
3tt jag skulle ha sagt att broschyren e
var felaktig. Vad jag sade var att den p
på vissa punkter är inaktuell. Dessutom t:
är en del punkter, vilket finansministern n
själv betonade, utelämnade med tanke g
på det beslut som vi skall fatta nu. U
När vi har fått informationer från fi- b

nansdepartementets experter — jag bär
själv varit med — har det ställts en del
frågor från olika branscher inom näringslivet,
och då har tyvärr inte vare
sig finansdepartementets experter eller
vi andra kunnat få full klarhet t. ex. i
den fråga som finansministern nyss
nämnde, nämligen beträffande reklambranschen.
Vidare är vissa gränsdragningsfrågor
beträffande byggnadsbranschen
svårlösta vad beträffar entreprenader.
Detsamma gäller konstverken,
varom vi skall besluta i dag. En annan
fråga gällde facktidskrifter. Även beträffande
vissa serviceyrken såsom inom
hotell- och konditoribranschen befanns
det vara ganska svårt att tolka om de
skulle beläggas med mervärdeskatt eller
inte.

Vad beträffar alla dessa frågor har
det sagts att riksskattenämnden kommer
att efter dagens beslut utfärda närmare
bestämmelser. Men vi har faktiskt bara
en månad på oss att lära in dessa bestämmelser.
Det är därför hög tid, herr
finansminister, att om möjligt få en
kompletterande information utöver den
vi redan fått, och det hoppas jag herr
finansministern medverkar till.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att ge min mening till känna om vad
utskottet skrivit i anledning av motionerna
I: 1019 och II: 1278.

Samtliga gotlandsrepresentanter, oavsett
parti, har motionerat om att mervärdeskatt
inte bör utgå på transport
av bilar, avsedda för personbefordran,
mellan område utan fast landförbindelse
och fastlandet. Vi har inte som finansministern
sade begärt lättnad då
det gäller godsbefordran utan det gäller
enbart transport av bilar avsedda för
personbefordran. När vi gotlänningar
tar in personbilarna på riksvägnätet
måste vi betala dubbel skatt; det är en
gammal känd sak som jag inte nu skall
ta upp. Beträffande godsbefordran drabbas
ju gotlänningarna särskilt hårt, ef -

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

ter som frakterna mellan Gotland och
fastlandet är högre än frakterna på
fastlandet. Mervärdeskatten kommer alltså
att bli betungande för gotlänningarna
även då det gäller godset, men vi har
som sagt inte framfört några krav härvidlag.

Jag skall be att få påminna om reservanternas
och utskottets förslag. Enligt
reservanterna bör lagtexten lyda på följande
sätt: »---transport av vara

till eller från utlandet, transport av motorfordon,
avsett för personbefordran
mellan område utan fast landförbindelse
och fastlandet, eller transport i samband

med renhållning —--». Utskottets

förslag lyder kort och gott: »transport
av vara till eller från utlandet eller
transport i samband med renhållning

--- —». Man vill alltså ha undantag

för transport till utlandet men inte då
det gäller transport från Gotland till
det övriga Sverige.

Jag skulle här vilja ta upp herr
Brandts, utskottets värderade talesman,
resonemang i detta sammanhang. Han
sade att det inte kan bli tal om
att göra något undantag för Gotland
eftersom vi har Visingsö och andra öar.
Man kan naturligtvis göra en sådan jämförelse
och inte nedvärdera de andra
kobbarna, men det är ändå en viss
skillnad på Gotland och de små öarna
som herr Brandt nämnde. Utskottet skriver
också att det för gotlänningarna
skulle bli billigare enligt ett avtal som
håller på att utarbetas. Avtalet som utskottsmajoriteten
skrev om är icke godkänt
av gotlänningarna. Men för oss är
det i alla fall en tillgång att turismen är
så stor som den är på Gotland, och vi
kan inte acceptera att även gotlandsturisterna
belastas på detta sätt.

Vi kan jämföra med bron mellan fastlandet
och Öland. Tills vidare belastas
ju både turister och ölänningar med
mervärdeskatten, men när bron blir klar
bortfaller ju den belastningen för alla
ölandstrafikanter. Som tidigare framhållits
har vi under ganska lång tid på

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

l året förbindelser mellan Finland och
i Gotland och mellan Gotland och Bornholm,
och om vi får en färjelinje österut
i i framtiden, så slipper vi mervärdeskatten,
men det gör vi inte när vi reser
från Gotland till vårt fosterland om jag
så får säga. Det måste ha varit en felbedömning
när utskottet inte tillstyrkt
t vårt förslag om befrielse från mervärdeskatt.

t Utskottet skriver att avtal håller på
att träffas mellan Gotland och staten,

■ och om det avtalet blir så positivt som
‘ gotlänningarna önskar, så tror jag att
l det blir av oerhört stort värde. Men när

■ utskottet låter förstå — utan att direkt
- skriva ut det — att avtalet är klart, vill

jag säga att det vore rättare att säga att
; det är långt ifrån klart. Praktiskt taget
! ingen kommunal instans, vare sig landsi
ting eller kommuner, har godkänt avtal
let. Det är bara några representanter
för de kommuner där hamnarna är belägna
som har sagt sin mening. Full,
mäktigeförsamlingarna har ännu inte
godkänt avtalet. Jag har här avtalet i
min hand, och vi hoppas att det kommer
att godkännas, men inte med den formulering
som det nu har. Texten är
nämligen på många punkter mycket
oklar. Skrivningen måste göras klarare,
så att målsättningen blir den, att vi så
småningom — jag säger så småningom
eftersom det har tagit 22 år innan
frågan kommit så här långt — blir
likställda med fastlandet. Den målsättningen
vill vi ha inskriven i avtalet.
Men varför skall man egentligen blanda
in detta i utskottets betänkande, som
gäller en ytterligare pålaga innebärande
så stora kostnader som mervärdeskatten
på biltransporterna medför? Jag vill
dessutom understryka att det inte, såsom
statsrådet påstår, gäller godset. Vad vi
har motionerat om är biltransporterna.

Jag avsåg inte att bli mångordig och
jag kommer inte heller att bli det. Jag
vill endast yrka bifall till reservationen
5 av herr Stefanson m. fl.

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänker inte ta kammarens
tid i anspråk ytterligare någon
längre stund men vill ändå tillåta mig
att i all korthet deklarera, att vi inom
utskottet var mycket positivt inställda
till gotlänningarnas problem i detta
sammanhang. Vi var emellertid samtidigt
på det klara med att en sådan befrielse
från mervärdeskatt som den av
motionärerna önskade får konsekvenser
också på andra transportområden,
vilka vi också har angivit. Vidare tror
jag mig kunna säga att utskottsmajoriteten
var obenägen att slopa skatteplikten
även för turisterna. Vi ställdes då
inför problemet att praktiskt lösa frågan
så, att det endast skulle bli fråga om en
befrielse från mervärdeskatt för gotlänningarna
själva. Vi förde en ingående
diskussion om dessa tekniska frågor,
men jag tror knappast att någon kunde
komma på någon godtagbar lösning.
Därför hoppas vi att frågan i stället
blir löst i, som vi ser det, ett större
sammanhang, d. v. s. genom de förhandlingar
som nu pågår. På det sättet borde
det vara möjligt att ge gotlänningarna
mera än vad ett slopande av mervärdeskatten
på biltransporterna skulle innebära.

Jag vill betyga gotlänningarna här att
utskottsmajoriteten har full förståelse
för deras problem. Vi hoppas emellertid
att frågan skall lösas till gotlänningarnas
fromma på ett annat sätt än vad
motionärerna tänkt sig.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill påminna herr
Brandt om att turismen är en verksamhet
av mycket stor betydelse för Gotlands
näringsliv.

Varför skall turisterna belastas med
skatt på transporter till och från Gotland?
De behöver ju inte betala mervärdeskatt
när de kör till eller från något
annat län, exempelvis över bron
från Öland eller från Norrland till södra

Sverige. Vår målsättning är som bekant
samma pris på båten som självkostnaden
när man kör bil. Varför skall då
turisterna beskattas? Beskattning av det
bär slaget förekommer ju inte på någon
annan vägsträcka i Sverige.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Finansministern framhöll
att vår argumentation haltar när
det gäller trafiken till öar na och beskattningen
av densamma. Finansministern
sade dock inte på vilket sätt
den haltar.

Jag kommer ihåg när jag i min ungdom
sålde hästar på marknaderna. Det
första hästuppköparen sade var att hästen
var halt. När jag bad honom att bevisa
sitt påstående, måste han erkänna
att han nog tog fel.

Jag tycker att man i debatten inte
har kunnat bevisa att det är något fel
på de argument vi framför. Jag fick ytterligare
belägg för detta när utskottets
talesman, herr Brandt, underströk vad
jag hade uttryckt en förmodan om i
mitt första anförande, nämligen att även
utskottsmajoriteten har varit mycket
positiv och förstående för motionärernas
krav, men att utskottet av olika
skäl ändå har stannat för att inte tillstyrka
motionerna. Jag skulle tro att
detta ställningstagande skedde efter vissa
kontakter med kommunikationsdepartementet.

Jag vill understryka vad en av mina
medmotionärer, herr Gustafsson i Stenkyrka,
framhöll, nämligen att man kan
resa till Åland och till Danmark utan
att belastas av en sådan här skatt, medan
man inte kan resa till våra egna öar
utan att belastas med denna skatt.

När det sedan gäller turisterna skall
jag upprepa vad jag sade i mitt förra
anförande, nämligen att vi vid motionsskrivandet
funderade på om ett undantag
skulle göras för turisterna. Samtidigt
har det här när det gäller dessa
öars näringsliv sagts, att turismen är
den näringsgren som har speciell be -

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

tydelse. Det gäller här så att säga en
lokaliseringsåtgärd för att skapa försörjning
i dessa områden. Resonerar
man på det sättet, måste det vara riktigt
att även turisterna befrias från
denna skatt vid resor till öarna.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Utskottets hemställan kommer att företagas
till avgörande på sådant sätt, att
beslut först fattas beträffande de frågor
som beröres i de vid betänkandet fogade
reservationer, till vilka bifall yrkats
under överläggningen. Därefter ställes
utskottets hemställan i övrigt under proposition
i ett sammanhang.

Skattskyldigheten för stat och kommun Herr

förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 62, såvitt avser
skattskyldigheten för stat och kommun,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen till -

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

kännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 94 ja och 85 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Skattskyldigheten för auktionsföretag
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Bäckmora begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 62, såvitt avser
skattskyldigheten för auktionsföretag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Fälldin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 144 ja
och 29 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

Beskattningen av konstverk

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 62, såvitt avser
beskattningen av konstverk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 67
nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Beskattningen av transporter till bl. a.
Öland och Gotland

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 62, såvitt avser
beskattningen av transporter till bl. a.
Öland och Gotland, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 87 ja
och 85 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Beskattningsvärdet

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Bäckmora begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 62, såvitt avser
beskattningsvärdet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 40

Fredagen den 29

Meddelande ang. plenum fredagen den 6
mönsterskyddslag m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Fälldin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsappaTat
verkställdes. Därvid avgavs 137 ja
och 28 nej, varjämte 14 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Avdragsrätten och faktureringsskyldigheten Herr

förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lothigius begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
Bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 62, såvitt avser
avdragsrätten och faktureringsskyldigheten,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

november 1968
december — Interpellation ang. en ny

ning. Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lothigius begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 34 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

§ 4

Meddelande ang. plenum fredagen
den 6 december

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Enligt den preliminära planen skall
fredagen den 6 december anordnas antingen
ett arbetsplenum med början kl.
10.00 eller ett bordläggningsplenum
med början kl. 14.00. Såvitt nu kan
bedömas på grundval av uppgifter om
bordläggning av utlåtanden från utskotten,
blir det icke erforderligt att
anordna arbetsplenum nämnda dag.
Fredagens sammanträde kommer därför
att ta sin början kl. 14.00.

Sammanträdet torsdagen den 5 december
blir planenligt ett arbetsplenum,
som tar sin början kl. 10.00 och
inledes med en frågestund.

§ 5

Interpellation ang. en ny mönsterskyddslag
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LÖFGREN (fp), som yttrade:

Herr talman! Frågan om genomförandet
av en ny mönsterskyddslag i
vårt land har länge varit ett angeläget

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Interpellation ang. en ny mönsterskyddslag m. m.

intresse, inte minst för vårt näringsliv.
Den lag vi nu har härrör från år
1899 och är inte bara föråldrad utan
också mycket bristfällig i fråga om sin
omfattning. Den ger möjlighet till skydd
endast för alster inom metallområdet
och dessutom endast för en varas prydnadsutseende.

Med anledning av en av mig väckt
motion beslutade riksdagen år 1954 att
anhålla om en utredning, vilken tillsattes
år 1958. Efter ett ingående utredningsarbete,
som även bedrevs tillsammans
med motsvarande tillsatta utredningar
i de övriga nordiska länderna,
avlämnade den svenska utredningen
år 1965 sitt betänkande med förslag till
ny lag.

Jag vill i detta sammanhang hänvisa
till att den svenska utredningen i sitt
betänkande även framlade förslag till
ändrade bestämmelser inom upphovsrättslagens
område, avseende skyddet
för brukskonsten.

Remissförfarandet var avslutat redan
under år 1966, men ännu har någon
proposition inte framlagts.

Då jag varit ledamot av den svenska
mönsterskyddsutredningen och i denna
egenskap även varit svensk delegat
vid omfattande nordiska överläggningar
känner jag väl till de problem, som
kan resa sig vid genomförandet av nya
lagar inom immaterialrättens område,
men jag kan det oaktat inte underlåta
att framföra mina betänkligheter mot
att det dröjer så länge med förverkligandet
av de starkt motiverade önskemålen
om tidsenliga lagbestämmelser
inom mönsterskyddets och upphovsrättens
brukskonstområde.

Jag vill ytterligare peka på vissa
olägenheter, som också drabbar svenska
företags intressen inom ett annat
av immaterialrättens områden, nämligen
patenträtten. Såvitt jag förstår kan
Sverige inte ansluta sig till Pariskonventionens
Lissabontext, huvudsakligen
på grund av att vi inte har en fullständig
mönsterskyddslag. Detta medför

t. ex. att svenska uppfinnare inte kan
tillgodoräkna sig prioritetsrätten om
ett år efter ansökan om patent i Sverige
vid ansökan om patent i vissa andra
länder, t. ex. Argentina. Även av
denna anledning är det ett intresse för
det svenska näringslivet att en tidsenlig
mönsterskyddslag allra snarast genomföras
i Sverige.

Det är mig bekant att många företag
i vårt land, inte minst beträffande
produkter av nya material såsom plast,
med stigande otålighet väntar på rimliga
skyddsmöjligheter.

Med hänvisning till vad jag här ovan
anfört anhåller jag härmed om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få
rikta följande frågor:

1. Har några komplikationer tillstött,
exempelvis inom det i och för sig önskvärda
nordiska samarbetets ram, som
fördröjt arbetet med framläggandet av
en proposition om ny mönsterskyddslag
och nya bestämmelser inom upphovsrättslagens
brukskonstområde ?

2. Kan herr statsrådet nu meddela,
när proposition om ny mönsterskyddslag
och nya bestämmelser inom upphovsrättslagens
brukskonstområde beräknas
kunna föreläggas riksdagen?

3. Kan man förvänta att ev. andra
hinder för Sveriges anslutning till Pariskonventionens
Lissabontext blir
uppklarade vid den här ovan omnämnda
propositionens framläggande, så att
en anslutning till Pariskonventionens
Lissabontext kan ske och därmed undanröja
de av mig påtalade nackdelarna
beträffande prioritetsberäkning vid
patentansökningar i vissa andra länder? Denna

anhållan bordlädes.

§ 6

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 352, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

i förordningen den 6 juni 1968 (nr
430) om mervärdeskatt jämte motioner.

§ 7

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Hermansson (vpk), till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående ändring i direktiven
för den s. k. särskilda polisverksamheten,

herr Nordgren (h), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
ytterligare information om mervärdeskatten,

fröken Ljungberg (h), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående skärpning av identitetskontrollen
vid utfärdande av blodgivarkort,
och

fru Kristensson (h), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående tidpunkten för framläggande
av förslag om rättegångshjälp.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

§ 9

På hemställan av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren nu kl. 12.27
att ajournera sina förhandlingar till
kl. 14.00, då de till bordläggning denna
dag anmälda utskottsutlåtandena väntades
föreligga.

§ 10

Då förhandlingarna kl. 14.00 återupptogs
anmäldes till bordläggning

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av motioner om
inrättande av en handelskammare i
Tyska Demokratiska Republiken,

nr 12, i anledning av motioner angående
riktlinjerna för utrikespolitiken,
och

nr 13, i anledning av motioner om

förhandlingar angående möjligheterna
att skapa ett nordiskt neutralitetsförbund; statsutskottets

utlåtanden:

nr 176, i anledning av motioner om
ändrade inryckningstider för vissa
värnpliktiga,

nr 177, i anledning av motioner om
bidrag till FN:s fredsbevarande verksamhet,

nr 178, i anledning av motion angående
behandlingen av värnpliktsfrågor,

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående revidering av läroplan
för grundskolan, i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet, jämte
motioner, och

nr 180, i anledning av motioner angående
kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71)
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser,
m. m., och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt,
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar i banklagstiftningen
jämte motioner,

nr 61, i anledning av motion om utredning
angående bankväsendet,

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fusion inom stadshypoteks- och
bostadskreditinstitutionerna, m. m.,
nr 63, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående vissa inredningsoch
anslagsfrågor avseende provisoriska
lokaler för riksdagen,

nr 64, i anledning av motioner om

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

ökad statlig företagsamhet i Norrland
m. m., och

nr 65, i anledning av motion om förstatligande
av gruvindustrin m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 48, angående dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till införsellag
m. m., dels ock i anledning av propositionen
väckta motioner, och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om försöksverksamhet
i fråga om ordningen
för den allmänna gudstjänsten, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 66, i anledning av motioner om
sänkning av pensionsåldern för vissa
gruvarbetare,

nr 68, i anledning av motion om harmonisering
av den ekonomiska och socialrättsliga
lagstiftningen i enlighet
med EEC-fördraget,

nr 69, i anledning av motioner angående
vissa förhandlingar före beslut
om nedläggning av företag, m. m.,
nr 70, i anledning av motion om lagfäst
rätt till tjänstledighet för deltagande
i vuxenutbildning, och

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående revidering av läroplan
för grundskolan, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i
ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 68, i anledning av motioner om
dels åtgärder mot oljeläckage, dels förvaringen
av oljecisterner, och

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 128 § byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385), m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 44, i anledning av motioner om en
översyn av de kommunala naturvårdsombudens
uppgifter, och

nr 45, i anledning av motioner angående
ersättningen för intrång enligt
naturvårdslagen; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

44, i anledning av motioner om utarbetande
av en kristen elementarlärobok
för skolundervisningen, om den
kristna etikens roll vid ungdomens fostran
samt om undervisningen i kristendomskunskap,
och

nr 56, i anledning av motioner om en
allmän identitetshandling.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTC AB. STHLM It

814B57