Nr 40 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:40)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 40 ANDRA KAMMAREN 1967

2—7 november

Debatter in. in.

Torsdagen den 2 november

c . . . Sid.

»var pa frågor av:

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. den framtida utformningen av

svenska u-landsarbetares verksamhet........................ 3

herr Hammarberg (s) ang. förläggning av annan verksamhet till

flygets verkstäder i Västerås............................... 4

fru Thunvall (s) ang. tillämpningen av vissa bestämmelser om unga
lagöverträdare......................................... g

herr Wikner (s) ang. åtgärder mot arbetslöshet bland skogsarbetare 7
herr Björkman (h) ang. invandrande minoritetsgruppers strävan att

bevara sin språkliga, kulturella och religiösa egenart.......... 8

herr Dickson (h) ang. statens järnvägars rabattresor för pensionärer 10
fru Sundberg (h) ang. lokaliseringen av malmöregionens flygplats.. 10
herr Börjesson i Falköping (ep) ang. förlängning av remisstiden för

länsindelningsutredningens betänkande...................... 14

fru Kristensson (h) ang. antalet utbildningsplatser för barnmorskeelever.
....................................

fru Kristensson (h) ang. tidpunkten för påbörjande av utbildning av

instruktionssjukgymnaster................................. 4 g

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. avveckling av dyrortsgraderingen

av statstjänstemännens löner.............................. 4 g

Meddelande om enkla frågor av:

herr Jansson (vpk) ang. radiokommunikation mellan tågpersonal

och stationspersonal vid statens järnvägar................... 22

herr Nilsson i Agnäs (h) ang. regeringens syn på svenska kyrkans anslutning
till Kyrkornas världsråd........................... 22

1 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr W

Nr 40

Innehåll

Fredagen den 3 november

Sid.

Meddelande om enkel fråga av herr Bengtson i Solna (h) ang. vissa verkningar
av televisionens reportage från gatubråk och kravaller..... 24

Tisdagen den 7 november fm.

Handelspolitisk debatt......... 25

Interpellation av herr Wikner (s) ang. lönsamheten inom de svagare

skogsproduktionsområdena................................... 100

Tisdagen den 7 november em.

Handelspolitisk debatt (forts.).................................. 100

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Torsdagen den 2 november

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. den framtida utformningen
av svenska u-landsarbetares
verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat när man kan vänta att
den inom SIDA pågående bedömningen
av erfarenheterna av frivilliga svenska
u-iandsarbetares verksamhet kan avslutas
och leda till ställningstagande angående
den framtida verksamhetens utformning,
bl. a. av en arbetsgrupp tidigare
framlagt förslag om statligt stöd
åt enskilda organisationers u-landsarbetare.

Den bedömning av den svenska fredskårsverksamheten
som nu pågår påbörjades
våren 1967 och kan beräknas vara
avslutad i januari 1968. I resultatbedömningen
har engagerats sociologisk
och psykologisk expertis, och SIDA
kommer med utgångspunkt från undersökningsresultaten
att sammanfatta och
redovisa erfarenheterna av de första
två årens fredskårsverksamhet.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min enkla fråga.

Två särskilda omständigheter på senare
tid har uppmärksammats i den
verksamhet som går ut på att praktiskt
omsätta idén att sända ut yrkeskunniga,
ideellt inställda och i övrigt personligt
lämpliga frivilligarbetare till u-länder

mot en betalning, som endast täcker de
enklaste behoven för livsuppehället.

Den ena omständigheten, som bl. a.
har påpekats i en rapport till det europeiska
samarbetsorganet för enskilda
organisationer i de olika länderna med
intresse för frivilliga u-landsinsatser, är
det förhållandet att i en rad länder i
Europa — Västtyskland, England, Holland,
Belgien, Frankrike och Danmark
— bedriver man frivilligverksamhet
i u-länderna genom fredskårer enbart
i enskild regi. De uppbär sedan
statsbidrag via ett nationellt samarbetsorgan.
Statens medverkan här i Sverige
i denna del av biståndsverksamheten
består däremot i en del sporadiska
anslag av investeringskaraktär för att
främja enskilda organisationers u-landsarbete,
samtidigt som staten har en
egen statlig fredskår i gång, som för
närvarande omfattar ett hundratal personer.

Den andra uppmärksammade omständigheten
är att en del svenska religiösa
samfund samt ideella och politiska
ungdomsorganisationer — för övrigt
också Svenska byggnadsarbetareförbundet
— har egna frivilligarbetare
i u-länderna, som de betalar med sina
egna knappa tillgångar. Man tycker nu
att dessa organisationer kunde få statsbidrag
åtminstone till vissa av sina
kostnader som stimulans till ytterligare
insatser.

Det föreföll som om excellensen Nilsson
hade denna möjlighet i tankarna,
då han i kammarens u-landsdebatt den
19 april i år uttalade sig mycket positivt
om ungdomens engagemang i t. ex.
fredskårsverksamhet. Det kunde här bli
fråga om en önskvärd komplettering in -

4 Nr 40 Torsdagen den 2 november 1967

Svar på fråga ang. förläggning av annan verksamhet till flygets verkstäder i Västerås

bördes mellan statlig och enskild aktivitet.
Vissa uttalanden av statsutskottet
med anledning av en av mig väckt motion
i ärendet gick i samma riktning.
I den motionen erinrades om den inom
dåvarande NIB verksamma arbetsgruppen,
som 1965 lade fram förslag om
bl. a. principer för statsbidrag till enskilda
organisationers kostnader för
frivilliga u-landsarbetare. Gruppens förslag
togs inte upp till prövning i avvaktan
på att man skulle få en tvåårig erfarenhet
av en statligt organiserad frivilligkår.
De erfarenheterna finns ju
numera, och de är väl knappast direkt
negativa. Vi får väl se vad man kan
komma till vid den pågående granskningen.

Jag undrar nu om man inte kan tänka
sig — om prövningen av gjorda erfarenheter
blir färdig redan under instundande
januari månad — att något förslag
i detta ärende om stöd åt frivilliga
organisationer, som sänder ut egna ulandsarbetare,
skulle kunna läggas fram
till 1968 års riksdag. Jag vill alltså fråga
excellensen Nilsson om detta inte vore
möjligt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Wiklund i Stockholm påpekade, att jag
personligen är intresserad av fredskårsverksamheten
och av att denna skall
utvidgas. Vi har följaktligen inte skilda
meningår i det avseendet. Att sedan
SIDA velat få en viss erfarenhet av denna
fredskårsverksamhet är kanske förklarligt.

Med anledning av vad herr Wiklund
sade om den verksamhet av liknande
slag, som utförs av enskilda organisationer,
vill jag framhålla att SIDA:s totala
stöd till biståndsverksamhet, som
bedrivs av enskilda organisationer, under
budgetåret 1966/67 var ungefär 3
miljoner kronor och för innevarande
budgetår beräknas till omkring 6 miljoner
kronor. Det är sålunda medel som

kan användas för ändamål liknande
dem herr Wiklund nämnde.

Om möjligheten att framlägga förslag
redan till vårriksdagen vill jag inte säga
något bestämt. Det beror ju i viss mån
på när resultatet av den pågående undersökningen
föreligger. Jag kan endast
säga att jag själv inte kommer att töva,
när detta resultat föreläggs mig.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
hans excellens utrikesministern för detta
kompletterande svar. Särskilt det sista
beskedet, att utrikesministern vill ha
en snabb handläggning av denna fråga,
är tacknämligt. Att det skulle finnas så
mycket pengar till förfogande för ändamål
liknande dem jag nämnde, finner
jag likaså mycket värdefullt. Detta var
mer än jag visste. Jag hade för mig att
dessa pengar mera var avsedda för ändamål
av investeringskaraktär och alltså
icke för att bestrida driftkostnader
i form av stöd till ifrågavarande personalverksamhet.
Men det finns tydligen
vissa möjligheter härvidlag, och det är
i så fall bara tillfredsställande. Jag skall
för min del söka medverka till att framställningar
görs av en del organisationer
som är speciellt intresserade av att
utnyttja denna möjlighet till statligt
stöd. Det kan ju bli en verklig stimulans
till vidgad fredkårsverksamhet från
vårt land.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. förläggning av annan

verksamhet till flygets verkstäder i
Västerås

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Hammarberg har
frågat mig om jag anser att försvarets

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Svar på fråga ang. tillämpningen av vissa bestämmelser om unga lagöverträdare

fabriksverk kommer att ha större möjligheter
än nuvarande huvudmannen,
flygförvaltningens underhållsavdelning,
att förlägga annan verksamhet till flygets
verkstäder i Västerås och om jag
kan påverka utvecklingen i den riktningen.

Skulle verkstäderna i Västerås läggas
ner har fabriksverket enligt min mening
betydligt större möjligheter än
flygförvaltningen att förlägga annan
verksamhet dit. Fabriksverket är ju organiserat
för och inriktat på industriell
verksamhet och affärsverksamhet med
såväl militära som civila produkter, och
verket har goda möjligheter att konkurrera
på den öppna marknaden. Jag har
med hänsyn till verkstadsutredningens
förslag redan diskuterat denna fråga
med fabriksverkets ledning. Fabriksverket
undersöker för närvarande vilka
möjligheter som finns att förlägga annan
verksamhet till verkstaden i Västerås.

Vidare anförde

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret, som jag tolkar som
mycket positivt. Jag vill även uttrycka
min glädje över det personliga intresse
som försvarsministern ägnat frågan.

Också jag hoppas att det skall bli möjligt
för fabriksverket att förlägga annan
verksamhet till Västerås. Formuleringen
av min fråga vittnar väl om att jag
accepterar tanken på den strukturrationalisering
som är avsedd att ske i detta
fall. Anledningen till att jag ställde frågan
var främst den oro som vi kände
när länsarbetsnämnden, samtidigt som
utredningsförslaget presenterades för
företagsnämnden vid CVV, redovisade
den senaste arbetslöshetssiffran, som
för Västerås del angav antalet arbetslösa
till 845. Därav var närmare 300, eller
34 procent, under 21 år. I den situationen
kanske oron blev litet större när
vi också fick detta besked om att CVV

med sina 900 man skulle komma att dras
in. Vi har även den uppfattningen att
man bör ta vara på de resurser som för
närvarande finns vid CVV:s verkstäder.

Därför är det med stor tillfredsställelse
jag har mottagit statsrådets svar
på denna fråga. Jag vill än en gång
understryka mitt tack.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. tillämpningen av
vissa bestämmelser om unga lagöverträdare Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Thunvall har frågat
mig om jag vill redogöra för erfarenheterna
av de föreskrifter i 1964 års
lag med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare som gör det möjligt
för åklagare att underlåta åtal, när
brottet har begåtts av ungdom under
18 år, och som begränsar användningen
av häktning av sådan ungdom.

Inom ramen för ett svar på en enkel
fråga måste jag inskränka mig till följande
redogörelse.

Under den tid, som 1964 års lag har
varit i kraft, har beslut att ej åtala för
brottet meddelats i drygt 55 procent av
de fall som har varit föremål för åtalsprövning
enligt lagen. Tillämpningen
av reglerna synes stå i överensstämmelse
med lagstiftarens intentioner. Riksåklagaren
följer med uppmärksamhet
utvecklingen av praxis.

År 1961 häktades i Stockholm och Göteborg
sammanlagt omkring 200 ungdomar
i åldern 15—17 år. Antalet sjönk
därefter kraftigt och uppgick år 1965
i dessa båda städer till sammanlagt endast
18. I Malmö häktades år 1965 2
ungdomar under 18 år. Därefter har
siffrorna stigit något. Under de tre första
kvartalen i år var sålunda den sam -

6 Nr 40 Torsdagen den 2 november 196/

Svar på fråga ang. tillämpningen av vissa bestämmelser om unga lagöverträdare

manlagda häktningssiffran för Stockholm,
Göteborg och Malmö 45. Den ökning
av antalet häktningar av 15—17-åringar, som den senaste tidens siffror
för storstäderna visar, är beklaglig. Siffrorna
får ändå anses vara förhållandevis
låga, och jag tycker inte att de ger
anledning till oro. Eftersom häktningarna
ofta lär ha beslutats i avbidan på
intagning av den unge på mottagningsavdelning
vid ungdomsvårdsskola eller
något annat omhändertagande inom
barnavårdens ram, torde häktningstiderna
i många fall ha varit korta.

Vidare anförde:

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Jag ber att få uttala mitt
tack till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för den redogörelse
han har lämnat med anledning av min
fråga. Att jag har ställt den beror på att
jag ansett det värdefullt med en redogörelse
för erfarenheterna sedan de särskilda
bestämmelserna om unga lagöverträdare
började tillämpas, speciellt när
det gäller 7 §, vari det sägs att den som
är under 18 år ej må häktas med mindre
synnerliga skäl äro därtill. I samband
med att lagen skulle genomföras
fördes ju en debatt om just denna paragraf
och om hur den skulle kunna komma
att tillämpas i praktiken.

Åtskilliga nämndemän, som jag har
talat med, menar att detta uttryck är
svårt att tolka och att det tolkas mycket
olika. Unga lagöverträdare under 18 år
bör oftare än som sker, anser man,
överlämnas till barnavårdsnämnd och
inte ställas under åtal. Önskvärt vore
väl att man överallt kunde få samma
goda kontakt med barnavårdsnämnden
som man tycks ha t. ex. här i Stockholm
med jourtjänst hos barnavårdande
myndigheter, dit unga lagöverträdare
förs.

På något eller några håll i landet anser
man oftast att synnerliga skäl föreligger.
Det framgår inte av svaret om

man i någon av de nämnda orterna oftare
än i andra, menar att synnerliga
skäl föreligger, men jag har påpekat
hur man gör i Stockholm.

Statsrådet framhåller att siffrorna för
storstäderna beklagligtvis ser ut att öka
men att de inte tycks ge anledning till
oro. Statsrådet fortsätter: »Eftersom

häktningarna ofta lär ha beslutats i avbidan
på intagning av den unge på mottagningsavdelning
vid ungdomsvårdsskola
eller något annat omhändertagande
inom barnavårdens ram, torde häktningstiderna;
i många fall ha varit
korta.»

Herr talman! .lag beklagar att det
över huvud taget har ansetts nödvändigt
med häktning. I likhet med bl. a.
många nämndemän tror jag att bättre
resultat skulle uppnås om barnavårdsnämnderna
fick de personella eller ekonomiska
resurser att ta hand om fallen
som de tydligen ibland saknar. Goda
resultat för vården av de unga lagöverträdarna
är dock vad vi önskar uppnå.

Jag läste häromdagen i en tidning
ett uttalande av en läkare att ungdomar,
som har hemfallit åt narkotika, anses
som brottslingar om man kommer på
dem med narkotikainnehav och att de
därför inte törs söka vård av rädsla för
straff. Även i sådana fall tror jag att
det vore bra om barnavårdsnämnden i
stället gavs möjlighet att ingripa.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KL1NG:

Herr talman! Jag har från socialstyrelsen
fått den upplysningen att det
finns närmare 100 platser på mottagningsavdelningarna
vid ungdomsvårdsskolorna,
och man anser att dessa
platser räcker för det klientel som det
är fråga om.

Från åklagarhåll har vidare sagts att
en av anledningarna till att siffrorna i
år har stigit för Stockholms del är att
i det häktade klientelet ingått åtskilliga
utlänningar som barnavårdsnämnden
har haft svårt att ta hand om.

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Svar på fråga ang. åtgärder mot arbetslöshet bland skogsarbetare

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Jag tackar för den ytterligare
upplysning som statsrådet har
lämnat.

Jag vet inte om de nämndemän, som
har ställt sig undrande till hur uttrycket
»synnerliga skäl» skall tolkas, har
fått någon vägledning av denna redogörelse,
men jag hoppas det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. åtgärder mot arbetslöshet
bland skogsarbetare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Wikner har frågat
mig om jag kommer att vidta några
extra åtgärder för att bekämpa den
varslade arbetslösheten för skogsarbetare
på grund av produktionsbegränsningarna
inom skogsbruket.

För innevarande budgetår har planerats
totalt 3 miljoner dagsverken vid
beredskapsarbeten. Av dessa dagsverken
avser 700 000 arbeten inom skogsbrukets
ram. För att inte öka svårigheterna
på virkesmarknaden eller försvåra
den ordinarie skogsarbetskraftens
sysselsättning kommer de skogliga beredskapsarbetena
att inriktas på skogsvårdande
arbeten och naturvårdsarbeten,
vägarbeten, dikningar, arbeten med
fritidsanläggningar o. d. I första hand
kommer arbetslösa skogsarbetare att
sysselsättas i dessa arbeten, men naturligtvis
kan skogsarbetare också placeras
i andra beredskapsarbeten. Vidare kan
arbetskraft från de norra delarna av
landet beredas temporär sysselsättning
för att tillvarata det virke som i höst
har stormfällts i Sydsverige. Instruktioner
har också gått ut till länsarbetsnämnderna
att de i anledning av bl. a.
läget inom skogsbruket skall öka förmedlingsaktiviteten
och intensifiera

omskolnings- och omflyttningsverksamheten.

Härutöver vill jag erinra om att regeringen
i förra veckan har beslutat omfattande
allmänt sysselsättningsstöd] ande
åtgärder. Dessa åtgärder kommer
också att positivt påverka skogsarbetarnas
möjligheter att få sysselsättning.

Vidare anförde

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det mycket positiva svaret
på min fråga. Vad som föranledde
mig att framställa den var den oro som
har uppstått bland skogsarbetarna på
grund av den varslade produktionsbegränsningen
inom skogsbruket.

Jag bor i ett län där skogsarbetarna
utgör en mycket stor yrkesgrupp. Om
man har följt med tidningsrubrikernas
kraftiga understrykande av den oro
som jag har nämnt förstår man att något
mycket snabbt måste göras. På
grund av den kraftiga rationaliseringen
inom skogsbruket är skogsarbetarna
den yrkesgrupp som under de senaste
åren haft det särskilt bekymmersamt. I
första hand är detta kanske en norrlandsfråga,
men om skogsägarna följer den
rekommendation som utfärdats från
Sveriges skogsägares riksförbund, vari
skogsägarna uppmanas att iaktta stark
återhållsamhet i fråga om avverkningar
och utbud av virke under den närmaste
tiden, kommer dessa åtgärder
att drabba hela skogsarbetarkåren i
vårt land. Jag är medveten om att vissa
områden kan klara sysselsättningen,
och detta gäller framför allt där man
har en fast anställd skogsarbetarkår.

Vad som i detta fall är anmärkningsvärt
tycker jag är att några förhandsupplysningar
om produktionsbegränsningar
i skogen inte har kommit
Svenska skogsarbetareförbundet till del.

Det har också uppgivits, om jag är
rätt underrättad, att nu föreliggande
awerkningsplaner innebär en reduce -

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Svar på fråga ang. invandrande minoritetsgruppers strävan att bevara sin språkliga,
kulturella och religiösa egenart

ring av tidigare beräknat avverkningsprogram
med mellan 10 och 15 procent,
och av dessa siffror framgår att
ganska många skogsarbetare kommer
att beröras.

Herr talman! Jag har fullt förtroende
för inrikesministern och arbetsmarknadsstyrelsen
när det gäller sysselsättningsfrågorna.
Enligt det vinterprogram,
som arbetsmarknadsstyrelsens
generaldirektör i går redovisade, kommer
100 000 nya arbetstillfällen att skapas.
Jag är tillika mycket glad för att
vi faktiskt har en regering i vårt land,
som tar sig an dessa sysselsättningsproblem.

Med det anförda ber jag att än en
gång få tacka för det mycket positiva
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. invandrande minoritetsgruppers
strävan att bevara sin
språkliga, kulturella och religiösa egenart Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Björkman har
frågat om jag övervägt några åtgärder
i anledning av riksdagens skrivelse den
14 mars 1967 angående invandrande
minoritetsgruppers strävan att bevara
sin språkliga, kulturella och religiösa
egenart.

Spörsmålen om minoritetsgruppernas
ställning i skilda hänseenden övervägs
för närvarande inom berörda departement
i samband med beredningen
av de förslag som lagts fram av utlänningsiutredningen
i betänkandet »Invandringen»
och av 1964 års utlandsoch
internatskoleutredning i betänkandet
»Skolgång borta och hemma».

Vidare anförde:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det var ett kort svar,
överraskande kort med hänsyn till den
mycket komplicerade fråga som det
gäller, även om jag framställt den i
form av en enkel fråga till statsrådet.
Men jag tackar traditionellt och hövligast
för svaret.

Jag hade hoppats att inrikesministern
skulle ha givit oss något mera att
ta på när det gäller hans syn på dessa
problem. Av hans svar får man ingen
som helst ledning för bedömningen av
dessa frågor. Jag kan inte lova att bli
lika kort och skall som hastigast ge en
bakgrund till hur många människor
dessa problem verkligen berör.

Enligt den senaste statistiken har vi
i vårt land 172 000 arbetsanmälda utlänningar.
De är, överraskande nog,
3 000 färre än ett år tidigare. De tillhör
tretton nationaliteter, om balterna —
det vill säga ester, letter och litauer —
räknas som en grupp, vilket dock kanske
inte är alldeles invändningsfritt.
Härtill kommer som bekant tiotusentals
andra, som redan är svenska medborgare
men som från början varit utlänningar.

Finländarna är i majoritet med över
70 000, därnäst kommer danskar, jugoslaver,
tyskar och norrmän. Balterna
är överraskande få, något över 1 700,
vilket säkerligen beror på att de flesta
redan är svenska medborgare.

Det är många skilda språk, kulturer,
religioner, levnadsvanor och attityder
bland desa människor, och problemen
är långt ifrån likartade för dessa grupper.
Balterna kom t. ex. hit som flyktingar
och varken kan eller vill återvända
till sina hemländer. För danskar
och norrmän vållar språket inte samma
problem som för de talrika finländska
medborgarna, även om jag
kan medge att danskan ibland naturligtvis
är något »knepig».

Andra grupper kan emellertid återvända
till sina hemländer om de så vill.

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Svar på fråga ang. invandrande minoritetsgruppers strävan att bevara sin språkliga,
kulturella och religiösa egenart

En del gör det och kommer också att
göra det. Andra blir bofasta och så
småningom svenska medborgare, vilket
dröjer minst sju år. Men för de många
som kommit från Sydeuropa är både
språk, religion, levnadsvanor och klimat
i hemlandet helt annorlunda än för
övriga grupper. Det är egentligen bara
norrmän och finländare som är vana
vid vårt klimat.

Riksdagens skrivelse, som var anledningen
till min fråga, byggde på en
motion av herr Björk i första kammaren,
vari hemställdes om en utredning
om de principiella riktlinjerna för
statsmakternas politik rörande de invandrande
minoritetsgruppernas strävan
att bevara sin språkliga, kulturella
och religiösa egenart. Det var en bra
motion. Den syftade inte på de rent
arbetsmarknadspolitiska problemen.
Den rörde i stället de övriga aspekterna
på invandrarproblemen. Jag fann
till min överraskning att statsrådet inte
alls har berört den arbetsgrupp för invandrarfrågor,
som tillsattes redan tidigt
på våren 1966.

Jag vill tillägga att när jag ser på
sammansättningen av denna grupp, finner
jag att den består enbart av svenska
medborgare utan inslag från någon
invandrargrupp. Vore det inte skäl,
iierr statsråd, att knyta åtminstone någon
till denna grupp som kan se problemen
även ur invandrarnas synpunkt?
Det var nämligen det som jag
trodde att ordföranden i arbetsgruppen
syftade på i en artikel i Dagens
Nyheter den 21 september.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Björkman har
själv sagt att det var en enkel fråga
han ställde. Vi försöker nu att svara så
kort som möjligt på sådana frågor och
därigenom få korta debatter. Vill man
något annat skall man interpellera. Då
blir också svaret mera uttömmande.

I detta fall kan jag emellertid tilllägga
att vi håller på att studera de
uttalanden kring invandringsfrågor
som remissinstanserna har gjort. Vi har
just haft en flera timmar lång överläggning
om det i dag, och vi hade en annan
i somras kring betänkandet och
det som en rad instanser skrivit i anslutning
till betänkandet.

Det finns anledning uppmärksamma
att utredningen mindre har tagit upp
sådana frågor som herr Björkman här
bl. a. berört men som ändå måste betraktas
som utomordentligt väsentliga
för den framtida invandringspolitiken
och de anpassningsproblem »om vi då
får ainledning att ta itu med. Jag tror
det är önskvärt att försöka klara så
många som möjligt av de frågorna i en
eventuell proposition till våren, och
det är det vi överväger. Vi frågar oss
hur många av dessa spörsmål som
måste läggas på en ytterligare utredning.
Även den saken håller vi på att
överväga. Arbetet kring de frågor som
herr Björkman berör är sålunda på
gång.

Beträffande kontakterna med minoritetsgrupperna
bland invandrarna
kommer vi inom kort att ha två konferenser
med just dessa grupper. Det
kommer delvis att ske i arbetsgruppens
för invandrarfrågor regi men med deltagande
även av representanter för departementet.
Jag hoppas att det också
skall ge oss en hel del goda erfarenheter.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för de kompletteringar han gjorde i sitt
senaste inlägg.

Orsaken till att jag tog upp denna fråga
var att statsutskottet för ovanlighetens
skull var så välvilligt, när utskottet
behandlade den motion jag talat om.
Trots att arbetsgruppen hade tillsatts
mer än ett år tidigare skrev ändå statsutskottet
att utskottet fann att dessa

Nr 40

Torsdagen aen 2 november 1967

Svar på fråga ang. statens järnvägars rabattresor för pensionärer — Svar på fråga

ang. lokaliseringen av malmöregionens

komplicerade problem förtjänade att
förutsättningslöst övervägas i god tid
och så noggrant som möjligt belysas genom
kompletterande undersökningar
eller genom en särskild utredning. Detta
gav alltså statsutskottet till känna, och
det godkändes av riksdagen. Därför var
det överraskande att statsrådet inte alls
berörde den saken.

Statsrådet kan givetvis säga att dessa
frågor kommer upp i annat sammanhang,
men statsrådet har inte ens nämnt
den nya informationstidskrift med en
upplaga på 100 000 exemplar som man
möjligen kunde tro vara ett resultat av
statsutskottets skrivelse. Om det är så
känner jag inte till, men det är möjligt.
Statsrådet tycker kanske att vi kan
diskutera dessa frågor i annat sammanhang.
Det tror jag också det blir anledning
till med hänsyn till vad som står i
proposition nr 149.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. statens järnvägars
rabattresor för pensionärer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Dickson har frågat
mig om jag är beredd att inom en
snar framtid lämna kammaren en redogörelse
för de aktuella förslagen på rabattering
inom SJ för pensionärer.

Enligt de av 1963 års riksdag antagna
riktlinjerna för trafikpolitiken har SJ
att besluta om rabatter. En översyn av
hela taxesystemet för järnvägsresor och
bussresor omfattande alla biljettformer
och rabatter pågår inom SJ och beräknas
bli färdig i början av år 1968.

Vidare anförde

flygplats

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret.

Frågan var kanske litet knivigt formulerad,
och statsrådet har kanske
egentligen inte svarat på den. Statsrådet
har emellertid fattat andemeningen, och
jag tolkar svaret så att ett besked i den
fråga jag tagit upp kommer att offentliggöras
utan statsrådets direkta personliga
medverkan, då översynen av taxesystemet
är klar, och att det sålunda inte
behövs någon redogörelse direkt inför
kammaren.

Många kommer ju att vara intresserade
av utgången av översynen. Allra
känsligast är det förhållande som statsrådet
säkerligen själv är medveten om,
att vissa järnvägar lagts ned och ersatts
med busslinjer, där det s. k. 67-kortet
inte gäller. Det har sålunda för vissa
människor blivit en dubbel försämring
— de har inte bara förlorat sin järnväg
utan även fördelen med 67-kortet.

Jag tackar således för svaret och avvaktar
med spänning det besked som
jag räknar med skall komma under
första delen av nästa år.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. lokaliseringen av
malmöregionens flygplats

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Fru Sundberg har frågat
mig i vilket avseende den danske
trafikministerns uttalanden om ett utvidgat
danskt-svenskt samarbete om en
eventuell storflygplats på Saltholm påverkar
regeringens ställningstagande till
lokaliseringen av malmöregionens flygplats.

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Svar på fråga ang. lokaliseringen av malmöregionens flygplats

Överenskommelsen om att ersätta
Bulltofta med en ny flygplats har samband
främst med bullerproblemen och
planerad övergång till trafik med jetflygplan.
Förslagen till lokalisering av
malmöregionens nya flygplats har utarbetats
med beaktande av det utredningsarbete
som pågår rörande Köpenhamns
lufthamns framtid. En ny flygplats
som ersättning för Bulltofta behövs
även om en storflygplats skulle
byggas på Saltholm. Genom den överenskomna
nedläggningen av Bulltofta
kan vidare kapaciteten på Kastrup ökas
väsentligt. Detta är av stor betydelse för
möjligheterna att möta trafikutvecklingen
under den tid Kastrup i alla händelser
måste finnas kvar.

Underlaget för prövningen av frågan
om var en ersättningsflygplats för Bulltofta
bör förläggas innefattar således
bedömningar av bl. a. de förhållanden
som kan förutses om en storflygplats
skulle komma att anläggas på Saltholm.
Hur det fortsatta dansk-svenska samarbetet
i dessa frågor utvecklas ändrar
därför inte de avgörande förutsättningarna
för ställningstagandet till lokaliseringen
av den nya flygplatsen i Skåne.

Vidare anförde:

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för svaret.

När jag ställde frågan ville jag få
svar på i vad avseende det danska erbjudandet
om samarbete i saltholmsprojektet
skulle påverka statsrådets ställningstagande
när det gäller ersättningsflygplats
för Bulltofta. Nu svarar statsrådet
att utvecklingen av detta samarbete
icke påverkar ställningstagandet
rörande lokalisering av ersättningsflygplatsen.
Jag finner detta märkligt. Det
finns två grundförutsättningar som i
högsta grad påverkas om en storflygplats
förläggs till Saltholm. Först och
främst finns det i luftfartsverkets utredning,
som är daterad i juni i år, ett

meddelande att varken alternativ A eller
alternativ C -— d. v. s. Holmeja och
Sturup —■ kan kombineras med både
Saltholm och Ljungbyhed. Utredningen
har emellertid arbetat utifrån förutsättningen
att krigsflygskolan icke skall
flyttas och på grund därav inte ens
diskuterat en eventuellt nordligare förläggning
av ersättningsflygplatsen. Om
nu saltholmsprojektet realiseras kommer
det att innebära antingen att krigsflygskolan
måste flyttas eller att det
just färdiga Sturupsfältet tas ur bruk.
I det första fallet — alltså om krigsflygskolan
flyttas — faller ju förutsättningen
att lokalisera fältet till Sturup. I det
andra fallet kastar vi kanske bort 100
eller 200 miljoner på ett provisorium.

Jag vill också beträffande Ljungbyhed
erinra om att luftfartsverket i sin
utredning inte har berört flyglinjernas
sträckning, ehuru det noga redogjort
för fåglarnas flygsträckningar i olika
riktningar — en nog så väsentlig sak.

Air Traffic Control-utredningen väntas
emellertid föreslå att allt militärt
flyg koncentreras till kusterna medan
civilflyget bör utnyttja luftrummet över
inlandet. Detta kommer också att innebära
att Ljungbyhed flyttas.

En annan förutsättning som också påverkas
av saltholmsprojektet är trafikunderlagets
geografiska spridning. Länsstyrelsen
i Malmöhus län har i sitt remissvar
starkt betonat vikten av att
civilflyget planeras gemensamt för hela
öresundsregionen.

Nu säger utredningen att malmöområdets
starka trafikunderlag varit vägledande
när det gällt lokaliseringen av
flygplatsen. Men, herr talman, för en
malmöbo blir det närmare till Saltholm
än till Sturup. Vad finns det då för trafikunderlag? Chefen

för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det förhåller sig faktiskt
inte på det sättet, som fru Sundberg
vill göra gällande, att man i de

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Svar på fråga ang. lokaliseringen av malmöregionens flygplats

diskussioner som har förekommit om
lokaliseringen av ett flygfält för malmöregionens
vidkommande inte har beaktat
möjligheten av en lokalisering där
man kunde bortse från militärflygfältet
vid Ljungbyhed. Tvärtom har man under
dessa utredningar också diskuterat
vilka fördelar som skulle kunna vinnas
genom en lokalisering till annat håll i
Skåne av flygfältet, därest man icke
hade kvar Ljungbyhed. Men man har
inte funnit några påtagliga sådana.

Ljungbyhed är trots allt fortfarande
en realitet. Det skulle kosta betydande
summor att flytta militärflygfältet. Den
lokalisering av flygplatsen som man har
nått fram till vid utredningarna har
sålunda föreslagits sedan man prövat
inte mindre än ett 15-tal olika alternativ.
Det har träffats en överenskommelse
mellan Malmö stad och staten
och det har förts förhandlingar mellan
Malmö stad, landstinget och staten. Därvid
har det av naturliga skäl varit fråga
om bl. a. ekonomiska uppgörelser och
i samma mån om intresset från deras
sida, som är beredda att gå in i detta
samarbete, för att få en sådan lokalisering
av flygplatsen att de kan tillgodogöra
sig fördelar därav.

När det gäller undersökningarna i
luftrummet vill jag också understryka
att ordentliga utredningar har gjorts
för att fastställa på vilka sätt alternativa
förläggningar av olika flygplatser
skulle komma att påverka möjligheten
att dra flygstråken.

Jag vill i detta sammanhang betona
att man inte, som många tycks tro, genom
ett eventuellt framtida samarbete
om en flygplats på Saltholm mellan
Sverige och Danmark skulle kunna slippa
ifrån att bygga ett flygfält i Skåne.
Jag hade i förra veckan ett samtal med
den danske trafikministern Svend Horn,
som betygade att också danskarna insåg
att även om en flygplats, som skall ersätta
den nuvarande för Köpenhamns
vidkommande, skulle komma att förläggas
till Saltholm, måste man dessutom

ha en flygplats lokaliserad till Skåne.
Den lokalisering som därvid har diskuterats
fram har föreslagits i fullt beaktande
av de alternativa möjligheter
till lokalisering av Köpenhamns storflygplats
som i dag är aktuella, d. v. s.
Kongelunden och Saltholm.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Jag vill börja med att
konstatera att statsrådet och jag är rörande
överens om behovet av en ersättningsflygplats
till Bulltofta. Min fråga
gällde emellertid lokaliseringen av denna
och i vad mån denna påverkas av
saltholmsprojektet.

Det är kanske litet förmätet av statsrådet
att sätta utredningen åt sidan och
förklara att man har diskuterat andra
alternativ. Faktum kvarstår att i utredningen
är det endast alternativen Holmeja
och Sturup som redovisas. Jag
bygger mina reflexioner på vad jag
har läst i utredningen. Statsrådet säger
sedan att Ljungbyhed är en realitet.
Men det vore väl beklagligt om vi skulle
bygga ett nytt flygfält i Sturup och det
flygfältet om 10 eller 20 år inte längre
skulle kunna vara en realitet?

Jag vill också säga några ord beträffande
kapaciteten. I statsrådets svar
står att en flyttning av Bulltofta skulle
gc ökad kapacitet för Kastrupfältet. Utredningen
har emellertid sagt ifrån att
vi inte kan ha tre flygplatser så nära
varandra som Ljungbyhed, Saltholm och
Sturup. Enda möjligheten att klara det
bleve att sänka kapaciteten på samtliga
dessa flygfält. Detta kan väl inte vara
målet för den framtida utbyggnaden av
flygstationerna och flygplatserna i södra
Sverige?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! De alternativ som utredningen
lade fram efter sina undersökningar
redovisade inte alla de cirka
15 lokaliseringsmöjligheter som man under
utredningsarbetets gång hade dis -

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Svar på fråga ang. lokaliseringen av malmöregionens flygplats

kuterat. Det är ganska vanligt att en utredning
arbetar så, att den först inventerar
alla tänkbara alternativ och sedan
slutgiltigt stannar inför ett par som förefaller
särskilt fördelaktiga.

I den tänkta situationen att vi skulle
få tre flygplatser i detta område, d. v. s.
eventuellt Saltholm, Sturup och Ljungbyhed,
får vi då diskutera hur vi skall
kunna samordna flygverksamheten i
luftrummet ovanför dem och i vilken
takt vi skall kunna bygga ut trafiken på
de två flygplatser som får betraktas
som civilflygets, d. v. s. Saltholm och
Sturup. Sådana diskussioner har redan
förts i de utredningar som arbetar med
dessa projekt.

Kastrup måste under alla förhållanden
ta emot en växande trafik till dess
att en definitiv lokalisering av den köpenhamnska
storflygplatsen har kommit
till stånd. Under den övergångstiden är
Kastrup helt beroende av att man kan
flytta ut flygfältet från Bulltofta till någon
annan plats. För närvarande föreligger,
som vi ser det, inga andra alternativ
på den punkten än de som har
föreslagits av utredningen.

Dessa frågor har nu remissbehandlats
och vi håller på med en sammanställning
av remissyttrandena. Vi kommer
naturligtvis att noggrant granska de
synpunkter som föreligger, och sedan
får vi så snart som möjligt •— ty här
råder tidsbrist -— försöka ta ställning
till denna viktiga fråga.

Fru SUNDBERG (li):

Herr talman! Jag är ledsen över att jag
förlänger debatten med att diskutera en
fråga som kanske har enbart lokalt intresse.
Jag vill bara påpeka för statsrådet
att övergångstiden inte behöver
bli särskilt lång. Öresundsbrokonsortiet
framhåller i sin undersökning att
det är rimligt att förlägga en storflygplats
till Saltholm, och man räknar
med att på fem år kunna ha flygplatsen
klar att tas i bruk. Detta är ingen orimlig
övergångstid, särskilt i relation till

den tid det skulle ta att bygga en storflygplats
i södra Sverige.

Beträffande lokaliseringen och trafikunderlaget
vill jag beklaga, att statsrådet
inte berörde det faktum att den
övervägande delen av de malmöbor,
som skall använda sig av flyget som
kommunikationsmedel, kommer att fara
till Saltholm, eftersom detta blir närmare
och kommer att gå snabbare.

I Mellan- och Nordvästskåne har vi
Barkåkra flygfält att ta till. Detta har
sämre regularitet bl. a. beroende på att
man inte har samma möjlighet att vid
halka sanda flygplatsen, som också används
för militärt jetflyg. I denna del
av landet föreligger ett växande behov
av bättre komunikationer. Detta borde
ha talat för att luftfartsverket i utredningen
hade presenterat överväganden
om förläggandet av flygplatsen till
exempelvis eslövområdet. Då hade man
kanske också fått ett i framtiden betydligt
starkare trafikunderlag för driften
av linjen i fråga.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Låt mig när det gäller
Saltholm framhålla att vi i dag inte kan
diskutera detta alternativ som om det
är klart att man kan förlägga en flygplats
dit. Utredningar pågår i denna
fråga, och den danske trafikministern
och jag har varit helt överens om att
man beträffande Saltholm först åtminstone
bör få alla papperen på bordet.
Vissa delutredningar har framlagts, som
ger vid handen att en förläggning av
flygplatsen till Saltholm kommer att
medföra mycket besvärande bullerstörningar
inte bara för Köpenhamn utan
också för Malmö och för stora delar av
den skånska västkusten. Detta är allvarliga
problem, som man närmare
måste utreda innan man bestämmer sig
för en sådan lokalisering.

Vidare kommer ju inte luftrummet
över Saltholm att tillåta att en där belägen
flygplats tar hand om all trafik,

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Svar på fråga ang. förlängning av remisstiden för länsindelningsutredningens betänkande -

både den internationella trafiken, chartertrafiken
och den lokala trafiken. Det
är inte heller bara malmöborna som
skall använda det skånska flygfältet,
utan också andra invånare i Skåne har
intresse av att utnyttja det.

När allt kommer till kritan tror jag
att vi ännu så länge har anledning att
vara rätt försiktiga innan vi drar så
bestämda slutsatser, som man många
gånger gör i denna debatt, beträffande
de fördelar som vore att vinna av att
redan nu ta ställning för det ena eller
andra alternativet, t. ex. Saltholm. Vi
har anledning att först vänta till dess
att alla papperen ligger på bordet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. förlängning av remisstiden
för länsindelningsutredningens
betänkande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat om remisstiden för
länsindelningsutredningens betänkande
kommer att förlängas.

Utredningens förslag sändes på remiss
i början av juni och remisstiden
går inte ut förrän den 1 mars 1968.
Jag anser inte att denna remisstid bör
förlängas.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min fråga.
Av statsrådets svar framgår att någon
förlängning av remisstiden för länsindelningsutredningens
betänkande inte
är möjlig att genomföra. Avsikten var
ursprungligen att alla länsutredningar -

na skulle remissbehandlas i sådan ordning,
att gemensamt remissyttrande
över utredningarna skulle kunna avges
till den 1 mars 1968.

Tanken var då att länsdemokratiutredningen
skulle vara färdig med sitt
betänkande någon gång under september
månad i år. När det nu konstateras
att länsdemokratiutredningen inte kommer
att framlägga sitt betänkande under
år 1967 utan först någon gång under år
1968 frågar jag mig, om det inte skulle
vara möjligt, med tanke på att de båda
aktuella utredningarna griper in i varandra,
att förlänga remisstiden så att
remissinstanserna samtidigt kan få avlämna
yttrande över utredningarna och
därmed få tillfälle att i ett sammanhang
ta ställning till alla länsutredningarna.
Om jag inte är fel underrättad finns det
något landsting som inte behöver kalla
till vårlandsting, om remisstiden för
länsindelningsutredningens betänkande
framflyttas. Även den synpunkten kan
vara värd att beakta.

Jag beklagar därför att statsrådet
Lundkvist inte är beredd att medverka
till en förlängning av remisstiden.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag hade förra veckan
tillfälle att utförligt svara på frågan
vad som var motivet för att vi nu, trots
att länsdemokratiutredningen inte blir
färdig med sitt arbete vid den tidpunkt
som beräknats, ändå anser oss behöva
begära in yttrandena över länsindelningsutredningens
betänkande och länsförvaltningsutredningens
förslag. Jag
sade då att vissa reformer av länsindelningen
inte kan anstå, bl. a. med hänsyn
till kommunblocksgränserna. Denna
anpassning av länsgränserna till
kommunblocksgränserna måste göras.
Det kan också finnas andra önskemål
som man redan nu vid en mera begränsad
reform på länsindelningens område
vill ha beaktade.

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Svar på fråga ang. antalet utbildningsplatser för barnmorskeelever

Eftersom det under den gångna veckan
inte har inträffat något som ger
mig anledning ändra ståndpunkt, tycker
jag inte heller att jag i dag behöver
upprepa de utförligare motiveringar jag
förra veckan anförde för att motivera
min ståndpunkt i denna fråga.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag beklagar att statsrådet
inte tycks ta mig riktigt på allvar.
Jag anser denna fråga vara mycket
viktig och kan försäkra statsrådet att
jag tagit del av det utförliga svar som
lämnades förra veckan.

Vidare kan jag upplysa om att jag
har haft kontakt med personer som
skall utforma remissvaren och vet att
de har en önskan, som jag tycker är
välgrundad. Enligt deras mening borde
man kunna skjuta på remisstiden när
det gäller justeringarna i det stora betänkandet.
Det borde finnas andra möjligheter,
så att vi slapp det omfattande
arbete som ett remissförfarande innebär.
De justeringar det gäller är inte större
än att de borde kunna ordnas utan ett
särskilt omfattande remissförfarande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. antalet utbildningsplatser
för barnmorskeelever

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristen,sson har
frågat chefen för ecklesiastikdepartementet
hur det av riksdagen beslutade
antalet utbildningsplatser för barnmorskeelever
skall kunna vidmakthållas.
Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara frågan.

Utbildningen av barnmorskor omfattar
innevarande budgetår ca 175 elever
varav ca 150 vid de statliga barnmorskeläroanstalterna
och återstoden
vid en extra kurs som hitintills varit

förlagd till Danderyds sjukhus. Detta
sjukhus kan ej klara ytterligare kurser
då resurserna kommer att tas i anspråk
för läkarutbildning. Skolöverstyrelsen
utreder därför förutsättningarna
för att organisera en extra kurs vid
annat sjukhus med början omkring
den 1 mars 1968.

Jag vill vidare meddela, att Kungl.
Maj:t den 30 juni 1967 uppdragit åt
skolöverstyrelsen att på grundval av
sjuksköterskeutredningens förslag samt
yttranden över detta ytterligare utreda
barnmorskeutbildningens utformning.
Skolöverstyrelsen skall därvid även
överväga storleken av utbildningsbehovet
och förslag till lämplig lokalisering
av utbildningen med hänsyn till bl. a.
arbetsmarknadens behov samt behovet
av och tillgången till praktikplatser,
överstyrelsens överväganden och förslag
skall redovisas senast i början av
januari 1968.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret.

Jag konstaterar med beklagande att
det fortfarande inte tycks vara klart
var de av riksdagen beslutade nya utbildningsplatserna
för barnmorskeelever
skall förläggas, lag vill alltså erinra
om det beslut som fattats härvidlag,
nämligen att anvisa medel för
30 nya elevplatser. Avsikten var, såvitt
jag vet, att denna utbildning skulle
börja den 1 september i år. Nu får jag
höra att skolöverstyrelsen fortfarande
arbetar med att utreda förutsättningarna
för denna utbildning och att man
hoppas kunna börja utbildningen omkring
den 1 mars. Men någon klarhet
om till vilket sjukhus eller till vilken
klinik utbildningen skall förläggas har
jag inte kunnat få genom svaret, och
jag beklagar det.

Herr statsrådet säger att skolöverstyrelsen
även skall överväga storleken

Nr 40

Torsdagen den 2 november 1967

Svar på fråga ang. tidpunkten för påbörjande av utbildning av instruktionssjukgymnaster -

av utbildningsbehovet. Det är riktigt
att ett sådant övervägande bör göras.
Men det finns all anledning att erinra
om den svårartade brist på barnmorskor
som råder och som utan tvivel kommer
att öka när 40-talets barnkullar nu
kommer upp i fertil ålder och antalet
förlossningar sålunda kan väntas öka
avsevärt. Härtill kommer att sjuksköterskorna
i sin grundutbildning fått
väsentligt förkortade kurser i obstetrik
och gynekologi, varför deras förutsättningar
att kunna klara arbetsuppgifter
på BB-avdelningar och gynekologavdelningar
i stor utsträckning minskas.
Detta leder i sin tur till att behovet av
barnmorskor ytterligare ökar.

Jag vill för egen del endast helt kort
säga att jag ifrågasätter lämpligheten
av att utbildningen för barnmorskeelever
vid Danderyds sjukhus slopas. Där
finns ju möjlighet att bedriva utbildning
under hela året, medan den nu
föreslagna läkarutbildningen, som skulle
ersätta barnmorskeutbildningen vid
Danderyds sjukhus, endast kan pågå
under fem av årets månader. Det beslut
som därvidlag fattats förefaller mig ha
lett till en föga rationell ordning.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag är den förste att
beklaga att det blivit nödvändigt med
en förskjutning i tiden av denna extra
kurs. Det beror emellertid på omständigheter
som ingen myndighet kunnat
råda över. Jag bär däremot goda förhoppningar
om att den extra kursen
skall kunna komma till stånd i början
av nästa år.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. tidpunkten för påbörjande
av utbildning av instruktionssjukgymnaster Ordet

lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
frågat chefen för ecklesiastikdepartementet
om tidpunkten vid vilken utbildning
av instruktionssjukgymnaster
kan påbörjas. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att
besvara frågan.

Som svar på frågan vill jag först erinra
om att dåvarande departementschefen
i propositionen 1964:73 angående
utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster förutsatte, att förslag
om en fastare organiserad utbildning
av instruktionssjukgymnaster
skulle framläggas vid senare tidpunkt,
om behov därav bedömdes föreligga.

Behovet av ifrågavarande lärarkategori
för den utökning av sjukgymnastutbildningen,
som ägde rum i anledning
av nämnda proposition, har tillgodosetts
genom en särskild, av skolöverstyrelsen
anordnad utbildning.
Denna utbildning utformades med utgångspunkt
i ett av den sakkunnige
för sjukgymnastutbildningen avgivet
förslag.

I sin anslagsframställning för budgetåret
1967/68 bedömde skolöverstyrelsen
behovet av instruktionssjukgymnaster
vara täckt tills vidare. Om ytterligare
behov skulle uppstå, borde
enligt överstyrelsen utbildningen i denna
del samordnas med utbildningen av
lärare i vårdyrken i övrigt. Överstyrelsen
prövar för närvarande i samråd
med universitetskanslersämbetet frågan
om ytterligare utbildning av lärare för
sjukgymnastutbildningen bör anordnas
under år 1968.

Jag vill slutligen meddela, att förslag
om samnordisk utbildning på området
väckts inom Nordiska rådet med hänsyn
bl. a. till det kvantitativt ringa behovet
av instruktionssjukgymnaster
inom varje enskilt land. Kungl. Maj:,t
har i anledning av rekommendation
från rådet utsett svenska ledamöter
i en samnordisk kommitté som har att

Torsdagen den 2 november 1967 Nr 40

Svar på fråga ang. tidpunkten för påbörjande av utbildning av instruktionssjukgymnaster -

utreda förutsättningarna för sådan samnordisk
utbildning.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret.

Det är riktigt som statsrådet säger,
alt det i propositionen till 1964 års
riksdag förutsattes att förslag om en
fastare organiserad utbildning av instruktionssjukgyinnaster
skulle framläggas
vid senare tidpunkt, om behov därav
bedömdes föreligga.

Det finns anledning att erinra om att
såväl före som efter denna tidpunkt
flera förslag har framlagts till en adekvat
instmktionssjukgymnastutbildning
utan att detta ännu bär lett till något
resultat. Det som vidare sägs om att
behovet av en sådan utbildning har
tillgodosetts genom denna särskilda, av
skolöverstyrelsen anordnade utbildning
vill jag bestrida. Den s. k. utbildning
som nu bär etablerats är ju, som herr
statsrådet är väl medveten om, en nödlösning,
beroende på den tidspress vilken
man arbetat under. Jag hade den
förhoppningen att man, när man fick
mera rådrum, så snart det var möjligt
skulle lägga fram förslag till en
adekvat instruktionssjukgymnastutbildning.

Vi bör lägga på minnet, herr talman,
att förra årets riksdag behandlade
denna fråga i anledning av en
4-partimotion, som väcktes i början av
året, och att utskottet då fick den upplysningen
att skolöverstyrelsen hade
för avsikt att lägga fram förslag till en
slutlig utformning av instruktionssjukgymnastutbildningen
i så god tid att
denna kunde påbörjas från och med
höstterminen i år. Fortfarande har något
sådant förslag inte presenterats,
och nu får vi dessutom höra att skolöverstyrelsen
anser att behovet av instruktionssjukgymnaster
för närvaran2
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr

de är täckt. Det stämmer inte, herr talman.
Riksdagen har tydligen blivit vilseledd
genom den underhandsupplysning
som man förra året fått från skolöverstyrelsen.

Min fråga -— det tror jag att herr
statsrådet förstår — gällde inte en ytterligare
korttidsutbildning för instruktionssjukgymnaster
utan en fullständig
utbildning. Jag har inte av svaret kunnat
få någon uppfattning om huruvida
och i så fall när man tänker sig att
etablera en sådan utbildning.

Tanken på en samordning med utbildningen
av övriga lärare i vårdyrken
är god i och för sig, men det bör betonas
att detta bara kan avse den pedagogiska
delen och inte fördjupningen
av yrkeskunskaperna.

Herr statsrådets påpekande om den
samnordiska undervisningen är intressant,
men man kan förmoda att det
kommer att ta tid att ordna en sådan;
det brukar det alltid göra när flera länder
är inkopplade. Vi bör dessutom
komma ihåg att de övriga nordiska länderna
bär en väsentligt bättre grund
för den vanliga sjukgymnastutbildningen
än vi. I alla tre länderna är studentexamen
grund, och utbildningen är treårig.
I Finland har man vidare en åtta
månaders instruktionssj ukgymnastutbildning.

Herr talman! Jag beklagar det svar
som jag har fått. Det kan enligt min
mening inte tjäna som någon vägledning
vid bedömningen av när vi kan
emotse en instruktionssjukgymnastutbildning.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Denna fråga är, som fru
Kristensson också säger, ganska besvärlig,
och vi har inte några riktigt klara
linjer.

Som det antyds i svaret är skolöverstyrelsen
för närvarande inte beredd att
ta slutlig ställning till den diskussion
som pågått och pågår om den årslånga
40

18 Nr 40 Torsdagen den 2 november 1967

Svar på fråga ang. avveckling av dyrortsgraderingen av statstjänstemännens löner

utbildning, varom fru Kristensson erinrade.
I det läget, och med anledning
av vad skolöverstyrelsen säger i sina
petita för nästa år, finns det ingen
annan möjlighet än att avvakta myndighetens
slutliga ställningstagande. Vi
får alltså bedöma frågan när förslaget
framläggs. Att det kommer ett förslag
har skolöverstyrelsen annonserat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. avveckling av dyrortsgraderingen
av statstjänstemännens
löner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr Gustavsson i Alvesta har frågat
mig om jag är beredd att ta initiativ
till en snar avveckling av dyrortsgraderingen
av statstjänstemännens löner.

Som svar på herr Gustavssons fråga
vill jag framhålla följande. Den 23 november
1965 svarade jag här i kammaren
på en interpellation av herr Gustavsson
om dyrortsgraderingen av de
statsanställdas löner. Jag erinrade då
om att det enligt de riktlinjer som dragits
upp i prop. 1963: 54 pågick en undersökning
inom statistiska centralbyrån
för att klargöra de geografiska
prisskillnaderna. Jag meddelade vidare
att prisundersökningens resultat skulle
överlämnas till statens avtalsverk och
att det som en följd av det nya kollektivavtalssystemet
måste bli förhandlingsparternas
sak att avgöra om eventuella
geografiska prisskillnader skulle
påverka lönesättningen efter den 31 december
1965. Undersökningen är färdig
och dess resultat har överlämnats till
avtalsverket dit den statliga förhandlingsverksamheten
i löne- och anställningsfrågor
nu är koncentrerad.

Eftersom frågan om eventuell förändring
i lönegrupperingen redan är

aktualiserad i de nu inledda förhandlingarna
om 1968 års löner anser jag
inte att något ytterligare initiativ behövs.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret. Tyvärr ger det inte något som
helst besked om statsrådets uppfattning
i denna fråga. Däremot framgår det
därav att jag tidigare har aktualiserat
dyrortsfrågan i riksdagen. Anledningen
till att jag har gjort det är att jag anser
att detta system är godtyckligt och förlegat
och därför saknar berättigande.
Jag har fått skiftande svar. Tidigare
sade man att utredningens resultat skulle
avvaktas. När det sedan hade lagts
fram och inget initiativ togs av regeringen
hänvisade man till att nu var
detta inte längre en riksdagsfråga utan
en förhandlingsfråga mellan de avtalsslutande
parterna. När sedan denna fråga
förs fram från löntagarhåll vid förhandlingar
vill avtalsverket inte vara
med om att lösa frågan.

Kan civilministern förklara hur man
skall komma till rätta med systemet om
det inte är en riksdagsfråga och om
man inte vill ta upp det vid förhandlingar? Civilministern

hänvisar till att frågan
redan är aktualiserad. Vem har
aktualiserat den? Är det inte löntagarorganisationerna?
Eller har verkligen
avtalsverket i år aktualiserat den? Min
fråga var huruvida civilministern vill
ta ett initiativ och min fråga står kvar:
Vad gör statsrådet för att frågan skall
bli löst på tillfredsställande sätt? Inför
kommande avtalsförhandlingar kräver
såväl LO:s statstjänarkartell som TCO:s
statliga sektor att dyrortssystemet avvecklas
i etapper. Vill civilministern
medverka till att dessa berättigade krav
tillgodoses?

Denna fråga hör intimt samman med
låglöneproblematiken och därför utgår

Torsdagen den 2 november 1967 Nr 40

Svar på fråga ang. avveckling av dyrortsgraderingen av statstjänstemännens löner

jag från att civilministern har en uppfattning
om hur den skall lösas, om
civilministern verkligen vill lösa den.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
är mycket angelägen om att få
reda på min uppfattning i denna fråga.
Jag bör kanske därför säga några ord
om hur det nya systemet fungerar.

Man har, som jag nämner i svaret,
överlämnat förhandlingsverksamheten
till statens avtalsverk som företrädare
för den statliga sidan i förhandlingarna.
Jag kan hänvisa herr Gustavsson i Alvesta
till att läsa instruktionen för statens
avtalsverk. Där står i 3 §: »Det åligger
verket särskilt att verka för en ändamålsenlig
lönepolitik inom sitt område
och därvid beakta förhållandena
på arbetsmarknaden i övrigt.

Verket bör i lämpliga former samarbeta
med motsvarande kommunala
och enskilda organ.»

Enligt den gällande ordningen är det
alltså i första hand avtalsverkets sak
att bedöma ortsgr upp eringen som en
av många andra komponenter i det
lönepolitiska spelet. Organisationerna
tog upp detta problem redan under
innevarande års fördelningsförhandlingar.
Herr Gustavsson i Alvesta frågar
nu vem som skall ta upp frågan om
civilministern inte gör det och avtalsverket
inte vill förhandla härom.

Ja, herr Gustavsson, men är det något
fel på den ordning, som man tillämpar,
nämligen att motparten, organisationerna,
för fram detta i förhandlingarna?
Det är väl den riktiga ordningen för
denna frågas handläggning. Det är ändå
en lönefråga som det skall förhandlas
om, vilket jag så många gånger tidigare
påpekat.

För att återknyta till årets förhandlingar
vill jag deklarera att jag inte
hyser någon definitiv principiell motvilja
mot att ortsgrupperingen tas upp
i förhandlingarna på samma sätt som

andra lönefrågor. Detta torde också bevisas
av att avtalsverket i våras erbjöd
motparten att göra en justering av ortsgrupperingen.

Man erbjöd ungefär åtta miljoner kronor
att fördelas på de allra sämst ställda
inom ortsgrupp 3. Detta skulle ha inneburit
att spännvidden mellan ortsgrupp
3 och ortsgrupp 4 för dem som är placerade
inom löneskiktet från löneklass
Al t. o. m. löneklass A14 skulle ha
minskat med ungefär 1 procent, d. v. s.
från nuvarande 6 till 5 procent. Detta
erbjudande avvisades av löntagarorganisationerna.

Jag kan alltså för min personliga del
— utan att detta skall tas såsom vare
sig ett initiativ eller ett uttalande för att
påverka förhandlingsparterna — mycket
väl tänka mig att man i förhandlingarna
kommer överens om en plan
för en avveckling av exempelvis ortsgrupp
3.

Det är också detta som organisationerna
nu har tagit upp i förhandlingarna,
d. v. s. någon form av successiv
avveckling. Vi får väl nu vänta och se,
herr Gustavsson, vad detta kan leda
till innan herr Gustavsson, riksdagen eller
jag rusar in i de förhandlingar som
påbörjats och som väl även kommer att
fortsätta åren framöver.

Man skall vidare inte helt bortse från
den instruktion, som reglerar avtalsverkets
verksamhet och som jag inledningsvis
citerade. Det heter i den att man
skall verka för en ändamålsenlig lönepolitik
inom sitt område och därvid
beakta förhållandena på arbetsmarknaden
i övrigt. Detta torde ändå ge en
anvisning om att avtalsverket inte kan
agera i ett lufttomt rum utan att ta någon
hänsyn till löneförhållanden inom
andra områden av näringslivet.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag är väl medveten om
att riksdagen överlämnat förhandlingsverksamheten
till avtalsverket. Statsrådet
läste upp vissa paragrafer ur verkets

20 Nr 40 Torsdagen den 2 november 1967

Svar på fråga ang. avveckling av dyrortsgraderingen av statstjänstemannens löner

instruktion, men dessa kan ändå inte
medverka till att lösa den aktuella frågan,
om inget initiativ tas.

Jag utläste ur civilminsterns senaste
replik att han nära nog ville göra gällande
att denna fråga inte kan lösas
med hänsyn till näringslivet i övrigt.
Jag tror inte att man i detta fall skall
övervältra ansvaret på näringslivet,
utan det finns all anledning att lösa frågan
inom det statliga området.

Vidare har jag inte påstått att det
skulle vara en felaktig ordning att detta
spörsmål tas upp från organisationshåll.
Jag ställde nämligen frågan på följande
sätt: Hur skall problemet lösas
om nu detta inte är någon riksdagsfråga
och organisationerna har aktualiserat
spörsmålet men avtalsverket inte vill
ta upp det?

Jag är vidare tacksam över den principiella
deklaration som civilministern
gjorde. Han uttalade att han inte hyser
någon principiell motvilja mot att denna
fråga tas upp, så att den lägsta ortsgruppen
eventuellt kan avvecklas. Det
är ett klarläggande till hans första uttalande,
som jag ber att få tacka för.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag tycker inte att man
med anledning av vad jag anförde kan
göra det påståendet som herr Gustavsson
i Alvesta gjorde, att här har gjorts
ett försök att övervältra ansvaret på
det enskilda näringslivet. Jag sade bara
att man inte kan föra lönepolitik inom
ett område utan att ta några som helst
hänsyn till förhållandena inom andra
områden —• och det är något helt annat!

Vidare är det fel när herr Gustavsson
i Alvesta säger att avtalsverket har
vägrat att ta upp frågan. Avtalsverket
gjorde vid årets fördelningsförhandlingar
ett erbjudande om en viss justering
av lönegrupperingen. Det är väl
inte att vägra att ta upp frågan, när
man till och med erbjuder vissa juste -

ringar, låt vara att det inte gällde några
större saker.

Herr Gustavssons i Alvesta resonemang
måste leda till att han menar att
riksdagen eller regeringen skall säga
åt parterna att göra så eller så. Vad blir
det då kvar av den omskrutna fria förhandlingsrätten,
herr Gustavsson?

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Här har ändå den ena
parten presenterat sina krav, men avtalsverket
ville inte förra året gå med
på de kraven. Så ligger det till, om jag
rätt förstått de uttalanden som gjorts av
statstj änarkartellen.

Sedan är det väl så att avtalsverket
sorterar under civilministern, även om
det där inte kan vara fråga om någon
direkt påverkan, och om jag inte har fel
har det ändå förekommit tidigare att
civilministern i något fall har sagt sitt
ord i en avtalsförhandling.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Javisst, jag har sagt mitt
ord vid förhandlingar, det är alldeles
riktigt. Jag tyckte också att herr Gustavsson
för en stund sedan sade att han
mycket väl kände till det nya systemet,
men så tycks inte vara fallet. I förarbetena
till det nya systemet sades det
nämligen uttryckligen ifrån att ekonomiska
ramar och större principiella
frågor skall behandlas av riksdagens
lönedelegation, och jag är kontaktman
mellan riksdagen och delegationen. Det
är alldeles uppenbart att jag har en personlig
uppfattning i de sammanhangen,
och den har jag också givit till känna
vid olika tillfällen.

Det vore kanske också av intresse för
herr Gustavsson i Alvesta att läsa igenom
konstitutionsutskottets utlåtande
nr 50 som vi behandlade i går och i vilket
det redovisas hur en annan part,
som är involverad i förhandlingsspelet,
har behandlat ortsgrupperingsfrågan.

Torsdagen den 2 november 1967

Nr 40

Svar pa fråga ang. avveckling av dyrortsgraderingen av statstjänstemannens löner

Sedan sade herr Gustavsson att avtalsverket
vid årets förhandlingar sade
nej —• han menade väl då även civilministern
— till kraven från personalorganisationerna.
Menar herr Gustavsson
i Alvesta att avtalsverket •—- och
även jag då det gäller de ekonomiska
ramarna o. d. — utan vidare skall gå
med på alla krav som framställs? Så går
det verkligen inte till vid en förhandling.
Situationen var den, och det kan
vara anledning att klargöra den saken
eftersom dessa ting har figurerat ganska
mycket i pressdebatten, att vi totalt
sett hade ungefär 80 miljoner kronor
att fördela på s. k. B- och C-listeändringar.
Men när de pengarna var förbrukade
sade organisationernas representanter:
Nu vill vi ha 70—80 miljoner
kronor till för att justera ortsgrupperingen.
Då var alltså de pengar som
stod till förfogande inom de uppdragna
ramarna i uppgörelsen 1966 redan förbrukade.

Det var bl. a. till det kravet — alltså
att man skulle gå utöver ramen med
70—80 miljoner kronor för att göra en
justering av ortsgrupperingen — som
jag sade nej. Sedan har detta i debatten
framställts som om jag avvisat varje
justering av ortsgrupperingen.

Det finns ingen större anledning för
mig att fortsätta denna debatt. Jag förstår
bakgrunden till den och syftet med
den, och det är väl bara att avvakta
nästa tillfälle då herr Gustavsson i Alvesta
tycker det är angeläget att återuppta
diskussionen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Nej, herr civilminister,
let är med fullt ärliga avsikter jag tagit
app denna fråga. Jag har gjort det därför
att jag själv representerar ett område
som ligger i den lägsta ortsgruppen.
Jag rekommenderar herr civilministern
att komma ned till våra bygder
och ta del av opinionen; jag tror att civilministerns
synpunkter på frågan då
skulle bli något annorlunda.

Av civilministerns senaste anförande
framgår att civilministern hade sitt
finger med i spelet förra gången, när
det aktuella kravet avvisades.

Civilministern frågade: Skall jag gå
med på alla krav som reses? Nej, herr
civilminister, det har jag inte sagt. Men
här gäller det en uppenbar orättvisa
som diskuterats under många år. Så
krävs det att frågan skall aktualiseras

— då säger man nej.

Det var väl så, herr civilminister, att
i lönedelegationen restes kravet att frågan
om dyrortsgraderingen skulle tas
upp. Detta krav framfördes bl. a. av centerns
representanter i lönedelegationen

— det har jag läst i protokollen, som är
offentliga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Justerades protokollet för den 25
nästlidne oktober.

§ 13

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kung], Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 150, med förslag
till tulltaxa, m. m.

§ 14

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen
nr 1097.

§ 15

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Jansson (vpk), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående antalet tomma lägenheter
i storstadsområdena, och

herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för socialde -

Torsdagen den 2 november 1967

22 Nr 40

partementet angående en allmän hälsokontroll.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 16

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 143, med förslag till förordning
om studiemedelsavgifter, m. in.,

nr 156, angående godkännande av
1967 års vetekonvention och 1967 års
konvention om livsmedelshjälp,

nr 157, angående fortsatt omorganisation
av televerket, m. in.,

nr 158, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv,

nr 159, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 24 § 1 mom. och 39 §
civilförsvarslagen den 22 april 1960
(nr 74), samt

nr 161, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 april 1956 (nr
86) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
om vissa ändringar i bankoreglementet.

§ 18

Anmäldes följande motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
141, med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom, m. in., nämligen

1098, av herrar Gustafsson i Kårby
och Svensson i Vä,

1099, av herr Hagnell,

1100, av herr Hedlund m. fl.,

1101, av herr Lindkvist in. fl.,

1102, av herr Lindkvist m.fl.,

1103, av fru Nettelbrandt m.fl., samt

1104, av herr Tobé.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Jansson (vpk), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående radiokommunikation
mellan tågpersonal och stationspersonal
vid statens järnvägar, samt

herr Nilsson i Agnäs (h), till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående regeringens
syn på svenska kyrkans anslutning till
Kyrkornas världsråd.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.53.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 3 november 1967

Nr 40

Fredagen den 3 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 26
nästlidne oktober.

§ 2

Herr talmannen tillkännagav, att till
kammaren överlämnats Kungl. Maj :ts
skrivelse, nr 164, angående muntligt
meddelande till riksdagen enligt 56 §
riksdagsordningen.

Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj :t beslutat, att meddelande
om Sveriges handelspolitik skulle
göras till riksdagen enligt 56 § riksdagsordningen,
och förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren
av statsrådet Wickman och i
andra kammaren av statsrådet och chefen
för handelsdepartementet Lange.

Herr talmannen tillkännagav, att ifrågavarande
meddelande komme att lämnas
vid början av kamrarnas sammanträden
tisdagen den 7 innevarande november
kl. 10.30.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 143,
med förslag till förordning om studiemedelsavgifter,
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 156, angående godkännande av 1967
års vetekonvention och 1967 års konvention
om livsmedelshjälp;

till statsutskottet propositionerna:
nr 157, angående fortsatt omorganisation
av televerket, m. in., och

nr 158, angående bemyndigande för

Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv; samt
till lagutskott propositionerna:
nr 159, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 24 § 1 mom. och 39 § civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74),
och

nr 161, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 april 1956 (nr
86) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från fullmäktige
i riksbanken om vissa ändringar
i bankoreglementet.

§ 5

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott de å bordet vilande
motionerna nr 1098—1104.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 52, i anledning av motioner angående
rätten att utbekomma allmänna
handlingar i stadsplaneärenden m. m.,
och

nr 53, i anledning av motioner om
grunderna för fastställande av antalet
landstingsmän;

statsutskottets utlåtanden:
nr 135, i anledning av motioner om
upprustning av militära förläggningslokaler,

nr 136, i anledning av motioner om
återkallande av förordnande för värnpliktigt
befäl,

Nr 40

Fredagen den 3 november 1967

nr 137, i anledning av motion om slopande
av långresor med örlogsfartyget
Älvsnabben,

nr 138, i anledning av motioner om
utnyttjandet av yrkesskolans resurser,
nr 139, i anledning av motioner om
avveckling av statsbidraget till Svenska
diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
m. in.,
nr 140, i anledning av motioner om
inrättande av ett statligt korrespondensinstitut,

nr 141, i anledning av motioner om
skoldemokrati,

nr 142, i anledning av motioner om
översyn av folkhögskolestadgan,
nr 143, i anledning av motioner angående
utbildningen av yrkeslärare i
klädsömnad,

nr 144, i anledning av motion om beredande
av plats för SECO i skolöverstyrelsens
styrelse in. in., och

nr 145, i anledning av motioner angående
kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om åtgärder
mot diskriminering i internationell
sjöfart,

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 9 juni 1967 (nr
532) om ändring i 17 kap. handelsbalken,
och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr
308) om ekonomiska föreningar, in. m.;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 55, i anledning av väckta motioner
om ersättning av statsmedel vid förlust
på grund av ingripande enligt bekämpningsmedelsförordningen,

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen
den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel, jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 59, i anledning av väckta motioner
om förtidspension åt hemmadöttrar
in. in.;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 51, i anledning av väckta motioner
om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt
av utländska motorfordon genom
tullverkets försorg,

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändringar i jaktlagstiftningen
jämte motioner i ämnet,
och

nr 53, i anledning av motion angående
handeln med småfågelungar och fågelägg;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckta motioner
om utredning angående domänverkets
organisation, och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av
viss staten tillhörig mark.

§ 7

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Bengtson
i Solna (h) till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
vissa verkningar av televisionens
reportage från gatubråk och kravaller.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 7 november 19G7 fm.

Nr 40

Tisdagen den 7 november

Kl. 10.30

§ 1

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
oktober.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens Andra Kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den 7
t. o. m. den 17 november 1967 för deltagande
i Förenta Nationernas generalförsamlings
arbete.

Stockholm den 3 november 1967

Torsten Nilsson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 3

Handelspolitisk debatt

Ordet lämnades till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som framförde det i
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 164 avsedda
meddelandet, så lydande:

Herr talman! Sett från handelspolitisk
synpunkt har det år som nu går
mot sitt slut varit händelserikt. Det inleddes
med genomförandet av den tullfria
marknaden för industrivaror inom
EFTA. Ett av de mål som EFTA-samarbetet
tagit sikte på var därmed uppnått
— tre år tidigare än vad som ursprungligen
beräknats. Det fortsatte
med intensifierade förhandlingar i
Kennedyronden, vilka gav till resultat
den mest omfattande överenskommelse
om tullsänkningar som hittills uppnåtts.
Det kom därefter att domineras

av de förnyade ansträngningarna att
söka få till stånd en lösning av integrationsproblemen
i Västeuropa. Jämsides
därmed har arbetet på att förbättra utvecklingsländernas
ekonomiska och
handelspolitiska läge fortgått i olika
internationella organ.

Det 80-tal länder som samarbetar i
det allmänna handels- och tullavtalet,
GATT, svarar tillsammans för omkring
fyra femtedelar av världshandeln. Den
sänkning av tullarna som Kennedyförhandlingarna
ledde fram till — beräknad
till genomsnittligt över 35 procent
på industrivarorna —- innebär således
ett mycket betydande framsteg för en
frigörelse av handeln på världsvid basis.
För oss i Västeuropa innebär utgången
av Kennedyronden samtidigt
lättnader i effekterna av den diskriminering
som under senare år blivit alltmer
kännbar genom Västeuropas uppdelning
i två handelsblock. U-länderna
vinner vissa fördelar på industrivaruområdet
men gör i en helhetsbedömning
mindre vinster än industriländerna.
En orsak till detta är att råvarorna,
som oftast inte är helagda med tull, tar
en mycket stor andel av deras export.
Det jämförelsevis sämre utfallet för utvecklingsländernas
del gör det än angelägnare
att öka ansträngningarna för
att främja deras exportutveckling. Särskilt
FN :s handels- och utvecklingskonferens
i New Delhi i februari och mars
bör erbjuda industriländerna tillfällen
till aktiva insatser.

Det var inte utan svårigheter som
Kennedyförhandlingarna kunde bringas
till ett framgångsrikt slut. De kunde
inledas först efter mycket segslitna diskussioner
och omfattande tekniska utredningar.
Vid flera tillfällen hotades

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

förhandlingarna av sammanbrott. Så
sent som i slutet av förra året — bara
drygt ett halvår innan den amerikanska
förhandlingsfullmakten skulle utgå ■—
var situationen bekymmersam. Det är
ingen tvekan om att det beslut som de
nordiska länderna vid den tidpunkten
fattade om att gå fram gemensamt under
en enda huvudförhandlare bidrog
till att leda in arbetet i ett avgörande
förhandlingsskede. Det var ett i många
avseenden betydelsefullt politiskt beslut.
Det bars upp av en fast gemensam
viljeinriktning. Resultatet av förhandlingarna
visar vikten av det nordiska
samarbetet och det gemensamma handelspolitiska
uppträdandet.

För Sveriges del innebär de uppnådda
tullsänkningarna betydande fördelar.
De växlar emellertid för olika länder
eller länderområden och för olika branscher.
Men en vägning av resultaten ger
sammantaget en mycket gynnsam bild.
Den uppfattningen har också kommit
till uttryck från näringslivets sida, sedan
man där haft möjligheter att närmare
studera resultaten och kunnat
skaffa sig en samlad överblick.

Det är värt notera att tullsänkningarna
på EEC-marknaden till betydande
delar inneburit halveringar av gällande
tullar på varuområden som är av särskilt
intresse för oss och att bara 3
procent av den svenska exporten till
EEC av sådana industrivaror som kunnat
göras till föremål för tullsänkning
helt undantagits. Också på den växande
amerikanska marknaden kommer
den svenska exporten att få betydande
tullättnader liksom på andra utomeuropeiska
industrimarknader.

Från svensk sida har gjorts åtaganden
som innebär tullsänkningar eller
bindning av gällande tull eller tullfrihet
för ett stort antal positioner i den
svenska tulltaxan. Ställningstagandena
gjordes i nära samråd med representanter
för de skilda branscherna samt
i viktigare fall efter föredragning för
handelspolitiska rådet. Totalresultatet

som redovisas i en nyligen framlagd
proposition måste anses väl balanserat.

Även om goda resultat uppnåtts i
Kennedyronden måste vi fortsätta strävandena
till en ytterligare frigörelse
av världshandeln. Inom GATT, som spelar
en central roll i detta sammanhang,
bör särskild uppmärksamhet ägnas åt
sådana frågor som handeln med u-länderna,
avskaffande av icke-tariffära
handelshinder och handeln med jordbruksvaror.
Vid det förestående GATTmötet
ges redan denna månad en möjlighet
att aktualisera dessa frågor.

Ett oroande tecken för en utveckling
mot en friare världshandel utgör de
protektionistiska tendenser som gjort
sig gällande i Förenta staterna under
den senaste tiden. Dessa yttringar av
protektionism har föranlett en nordisk
demarsch hos den amerikanska regeringen.
Också vid EFTA:s ministerrådsmöte
i Lausanne uttalades oro över
dessa tendenser. Ministrarna sade sig
emellertid hysa tillit till att utvecklingen
mot avskaffande av handelshinder skulle
komma att vidmakthållas, så att man
skulle komma i fullt åtnjutande av Kennedyrondens
resultat och upprätthålla
dynamiken i utvecklingen mot en ytterligare
frigörelse av världshandeln till
alla länders fromma.

När riksdagen senast diskuterade de
europeiska integrationsfrågorna — det
var i en interpellationsdebatt den 29
maj — hade den brittiska regeringen,
följd av den danska och irländska, ansökt
om förhandlingar om medlemskap
i EEC. Den svenska regeringen förklarade
i denna debatt att den för sin del
inte hade tagit slutgiltig ställning till
vare sig tidpunkten eller formen för en
ansökan om förhandlingar med EEC.
Det betonades emellertid att vi önskade
en så snar och nära anslutning till
en europeisk stormarknad som möjligt
utan att ge avkall på vår neutralitetspolitik.

Regeringen betonade också att den
sökte finna en handlingslinje som om -

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

fattades av riksdagens alla partier och
att ett eventuellt beslut under en tidpunkt
då riksdagen inte var samlad
skulle föregås av överläggningar med
utrikesnämnden. Dessa skulle ha till
syfte att nå samförstånd om tidpunkten
för och innehållet i en svensk framställning
till EEC.

Vid denna tidpunkt förväntade vi oss
att Norge under sommaren skulle följa
de tidigare nämnda staterna med en
begäran om förhandlingar med EEC
om medlemskap.

Några veckor senare bekräftades att
Norge skulle lämna in en sådan ansökan,
troligen under senare hälften av
juli. I det läget fann regeringen det vara
önskvärt att höra utrikesnämnden och
ett sammanträde utlystes till den 7 juli.

Vid detta sammanträde förklarade regeringen
att den noga övervägt frågan
om också Sverige skulle göra en framställning
hos EEC om förhandlingar om
en anslutning.

Med hänsyn till att så många RFTAländer
och särskilt — efter beslut i
Norge ■—• två nordiska länder var för
sig manifesterat sin vilja att komma
till förhandlingar ansåg regeringen
övervägande skäl tala för att även vi
borde låta höra av oss på ett mera
direkt sätt än i den avsiktsdeklaration
som regeringen avgav den 2 maj. Vi
hoppades därmed också kunna vinna
den enighet mellan partierna som vi
uppriktigt strävade efter och i riksdagen
uttryckligen förklarat oss vilja ha.

Någon skriftligt utformad framställning
förelåg inte vid detta sammanträde.
Regeringen var angelägen att innan
den formulerade sin ansökan först
höra utrikesnämndens uppfattning om
den principiella uppläggningen i en
svensk framställning.

Det var för regeringen självklart att
en ansökan måste utformas på ett sådant
sätt, att den samtidigt som den
betonade vårt starka intresse av att
delta i arbetet för en lösning av de ekonomiska
samarbetsproblemen i Väst -

Handelspolitisk debatt

europa inte lämnade något tvivel på vår
vilja att fullfölja neutralitetspolitiken.

Regeringen erinrade om att vid tidpunkten
för vår associationsansökan,
1961—1962, riksdagens partier var helt
överens om de förbehåll som vi på grund
av vår neutralitetspolitik ansåg oss vara
tvungna att göra. De gällde rätten att
själva ingå avtal på handelns område
med tredje land, rätten att säkerställa
försörjningen i händelse av avspärrning
och rätt att exempelvis vid krig eller
allvarliga krislägen sätta avtalet helt
eller delvis ur kraft. Det förelåg också
enighet om den motivering dessa förbehåll
gavs i förklaringen inför ministerrådet
i juli 1962.

1961—1962 fann regeringen — i ett
läge där vi hade att välja mellan att låta
vår ansökan gälla antingen association
eller medlemskap —• att en medlemskapsansökan
inte kunde anses förenlig
med vår neutralitetspolitik. Denna
uppfattning delades av centerpartiet.
De politiska målen utgjorde starka drivkrafter
vid bildandet av EEC, och i en
rad auktoritativa uttalanden från EEChåll
förbands medlemskapet med ett
långtgående politiskt samarbete av en
art som enligt vår uppfattning inte lät
sig förenas med neutralitetspolitiken.
Den schweiziska samlingsregeringen
och den österrikiska koalitionsregeringen
kom till samma slutsatser som
den svenska regeringen.

En ansökan om medlemskap i dagens
läge skulle minska tilltron till viljan att
konsekvent fullfölja den svenska neutralitetspolitiken
eftersom vi 1961—1962
med hänsyn till neutraliteten begärde
förhandlingar om association. Den
svenska neutralitetspolitiken ligger fast.
Någon förändring har inte skett. De tidigare
angivna neutralifetsförbehållen
måste enligt vår mening tillmätas samma
vikt i dag som för fem år sedan. Det
gäller såväl vid en association som vid
ett medlemskap.

Det har gjorts gällande att de politiska
momenten i EEC-samarbetet nu -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

mera skjutits så långt i bakgrunden att
det vore möjligt även för en neutral
stat att ingå som medlem i Gemenskapen.
Det finns emellertid inte några
belägg för detta. Tvärtom har flera ledande
statsmän i EEC-staterna under
den senaste tiden gjort uttalanden, i
vilka det politiska momentet i EECsamarbetet
starkt betonats.

Mot bakgrund av faktiska händelser
inom EEC — främst Luxemburguppgörelsen
i januari i fjol som bromsade en
utveckling i överstatlig riktning -— vill
regeringen ändå på förhand inte utesluta
möjligheten av att EEC-samarbetet
tagit en något annan riktning.

Genom att hålla formen för en svensk
anslutning öppen i vår framställning till
EEG ser vi en möjlighet att komma till
tals och få närmare klarhet om den för
oss med hänsyn till neutraliteten tänkbara
anslutningsformen.

Regeringens ställningstagande till förmån
för en öppen ansökan fick stöd
av centerpartiet. Trots den kritik som
från folkpartiets sida riktades mot regeringens
hållning efter utrikesnämndens
sammanträde den 7 juli anslöt sig
även folkpartiet vid nämndens andra
sammanträde den 26 juli till regeringens
linje.

Skrivelsen lämnades till Gemenskapen
den 28 juli, två dagar efter den
norska.

Redan i vår associationsansökan
1961—1962 framhöll regeringen att vi
från svenskt håll önskade få till stånd så
omfattande, nära och varaktiga ekonomiska
förbindelser med Gemenskapen
som möjligt. Denna önskan är lika stark
i dag som för fem år sedan. Det har
uttryckligen förklarats av regeringen
vid ett flertal tillfällen. Vår aktivitet
både inom och utom EFTA att söka
ett närmande till EEC utgör påtagliga
uttryck för denna vår vilja. Vi är övertygade
om att vinsterna av ett nära
ekonomiskt samarbete mellan länderna
i vår del av världen skulle bli stora

och komma alla deltagande parter till
godo.

Vi är sålunda beredda till ett djupgående
ekonomiskt samarbete med
EEC-länderna. Men det måste ske i former
som är förenliga med vår neutralitetspolitik.
Genom att nu inge en öppen
ansökan fullföljer vi vår handlingslinje
från 1961—1962.

Sedan en månad tillbaka föreligger i
form av en rapport från EEC-kommissionen
i Rryssel den första officiella
reaktionen på de framställningar som
gjorts av Storbritannien, Irland, Danmark,
Norge och Sverige. Denna rapport
behandlas nu av ministerrådet.
Den ägnades en första granskning vid
rådets sammanträde i slutet av oktober.

Rapporten rekommenderar fullt medlemskap
som den bäst lämpade samarbetsformen
för utvecklade industriländer.
Den framhåller samtidigt att
medlemskap inte kan vinnas utan godtagande
av de politiska målen. Rapporten
hänvisar i detta sammanhang till
Romfördragets inledning som, i rapportens
ord, bringats i erinran vid statsoch
regeringschefsmötet i Bonn i juli
1961 och i Rom i maj 1967. Det heter
i rapporten att för Sveriges del kan
medlemskap övervägas endast om förhandlingar
med detta land utvisar att
landet är i stånd att utan reservationer
acceptera Gemenskapens politiska syften.

Kommissionsrapporten är ett viktigt
dokument men det vore ändå förhastat
att av den dra alltför bestämda slutsatser
om Sveriges möjligheter att på
sikt få en tillfredsställande uppgörelse
med EEC. Det slutliga avgörandet i frågan
om en utvidgning av Gemenskapen
liksom i frågan om anslutningsformerna
ligger hos ministerrådet.

Vid ministerrådsmötet välkomnade
den tyske utrikesministern Sveriges ansökan.
Han konstaterade att den svenska
neutraliteten ställer vissa problem med
hänsyn till de politiska målen hos Ge -

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

menskapen. Samtidigt uttalade han förståelse
för önskan att inte äventyra den
nordiska industrimarknaden. Mot denna
bakgrund förordade den tyske utrikesministern
att klarläggande kontakter
skulle tas mellan kommissionen och
Sverige. Regeringen vill uttala sin uppskattning
av det tyska intresset för Sveriges
framtida förbindelser med EEC.

Vi vet ännu inte om EEC:s ministerråd
är berett att ta upp de förhandlingar
som begärts av tidigare i detta anförande
angivna länder.

Den svenska regeringen kommer att
fullfölja den kurs den intagit i integrationsfrågan.
Vi kommer att fortsätta
ansträngningarna att finna en lösning
på problemen. Vi önskar en så bred
lösning som möjligt. Det vore djupt
olyckligt om dessa problem skulle angripas
på ett sådant sätt, att det försvårade
eller omöjliggjorde en utveckling
av de framsteg som redan gjorts inom
existerande sammanslutningar och inom
bestämda regioner. Det är därför av
vikt att samarbetet inom EFTA liksom
det särskilda nordiska samarbetet fortgår
parallellt med ansträngningarna att
skapa en enhetlig västeuropeisk marknad.

Integrationsfrågan behandlades inom
EFTA senast vid det ministerrådsmöte
som hölls i slutet av förra månaden.
Några bestämda slutsatser beträffande
möjligheterna att uppnå snara förhandlingslösningar
med EEC kom inte till
uttryck. Däremot betonade samtliga ministrar
vikten av att samarbetet inom
EFTA fortsätter. Ministrarna framhöll
sitt starka intresse av att den fria marknad
som skapats inom associationen
under de gångna sju åren säkerställes
inom en utvidgad europeisk gemenskap.
De underströk också betydelsen av ingående
konsultationer mellan sina regeringar
i alla frågor som rör den europeiska
integrationen.

Vårt intresse av att stärka det nordiska
samarbetet behöver inte ytterli -

Handelspolitisk debatt

gare understrykas. Det utbyte av utredningsmaterial
i integrationsfrågan
som pågått under året har visat sig värdefullt
och vi har från svensk sida föreslagit
en gemensam genomgång av det
samlade materialet. Vi är intresserade
av att hålla en nära och fortlöpande
kontakt med de nordiska grannländerna
i denna utredningsverksamhet som utgör
ett led i försöken att nå en anknytning
till den gemensamma marknaden.
Inte minst med hänsyn till den gemensamma
önskan att bevara den tullfria
nordiska marknaden borde ett intimt
samarbete på detta område ligga i alla
de nordiska ländernas intresse.

Vidare anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Det är bra att vi nu får
tillfälle att fortsätta den debatt som började
för några månader sedan, när Storbritannien,
följt av den svenska regeringens
uttryckligen uttalade tillfredsställelse
och välgångsönskan, gjorde sin
framställning nr 2 om förhandlingar i
syfte att nå medlemskap i EEC. Danmark
kom snabbt efter, liksom sedan Norge,
med liknande framställningar.

En debatt om vår egen ansökan till
EEC och de förhållanden som legat bakom
regeringens ställningstagande är
viktig. Ännu viktigare är det att diskutera
vilken utformning av den svenska
politiken framöver i förhållande till
EFTA och EEC som kan vara bäst ägnad
att skapa de största möjligheterna för
en god ekonomisk utveckling här hemma
och därmed större utsikter för oss
såväl att trygga sysselsättningen och
lösa våra egna bristproblem som att
kraftigt höja våra insatser för utvecklingsländerna.

Samtidigt är det min uppfattning att
det vore oklokt om vi förde denna
diskussion på ett sådant sätt, att vi bidrog
till att ge den allmänna opinionen
intrycket att praktiskt taget inga andra
eventualiteter vore att räkna med än att

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

förhandlingar mellan EEC och de om
anslutning hemställande staterna snabbt
skulle börja och inom ett eller annat år
leda till ett avgörande skede.

Jag hör inte till dem som anser en
sådan utveckling särskilt sannolik ■—■
tyvärr, vill jag gärna tillägga — och jag
skall strax söka ange några skäl för
denna bedömning. Jag skall dock först
göra några reflexioner som berör ett
par aspekter på den ekonomiska utvecklingen
i världen över huvud taget.

Det kan vara av intresse att notera
att år 1950 SO procent av Sveriges export
gick till Europa och Nordamerika
mot 20 procent till Afrika, Asien, Latinamerika
och Oceanien; det är ju inom
de senare områdena utvecklingsländerna
befinner sig. I fjol hade Europa och
Nordamerika ökat sin andel av vår export
till 88 procent, medan andelen för
de övriga världsdelarna minskat till 12
procent. På importsidan är bilden nästan
densamma. Jag tror att denna utveckling
är ganska allmän för de industrialiserade
och mera välbärgade länderna.
U-ländernas andel av hela världsexporten
har sålunda sjunkit från ungefär
30 procent år 1948 till något mindre
än 20 procent förra året.

En närliggande förklaring till detta
förlopp är naturligtvis att den ekonomiska
framstegstakten har varit så mycket
högre i i-länderna än i u-länderna.
I-ländernas insatser under dessa år har
varit helt otillräckliga för att få i gång
en ekonomisk utveckling i u-länderna
och en upplysning om familjeplaneringens
betydelse, som tillsammans kunnat
åstadkomma någonting som åtminstone
liknat en parallell framstegstakt
i de båda grupperna av länder. Det har
lett till att gapet mellan i-länder och
u-länder faktiskt har ökat.

Det kan finnas skäl, tycker jag, att
kort ange ett par av orsakerna till denna
ytterst ogynnsamma utveckling som
måste vara ägnad att stegra bitterheten
i u-länderna.

Professor Hegeland har påpekat för

en tid sedan, att skuldkostnaderna för
räntor och amorteringar på redan erhållna
lån för närvarande i genomsnitt
för u-länderna uppgår till omkring 13
procent av deras exportinkomster. För
en del av de länderna ligger siffran
mycket högre och några är i det läget
att deras kostnader för redan erhållna
lån är högre än värdet av de nya lån som
de nu kan erhålla.

Det är ganska mycket vulgärpropaganda
som har bedrivits i dessa avseenden.
— Det är t. ex. klart att kapital
som investeras av enskilda i-länders
företag i syfte att bygga upp en kommersiell
produktion i u-länderna — som
också bidrar till att höja framstegstakten
där — måste förräntas och amorteras
på ett skäligt sätt. Man kan emellertid
fråga sig, om villkoren för de lån
som Världsbanken ger tar tillräcklig
hänsyn till den situation som u-länderna
befinner sig i. De betingar en ränta
av ungefär 6 procent och en amorteringstid
av cirka 20 år och de ges mest
till mottagarländernas regeringar.

Man kan också fråga sig, om inte
i-länderna kan bära en större del än
för närvarande av räntekostnaderna för
de omfattande exportkrediter som uländerna
får. Det enklaste sättet att förbättra
u-ländernas finansiella situation
är kanske att starkt öka kapaciteten hos
den internationella utvecklingsfonden
IDA. Denna fond lämnar ju lån på mycket
fördelaktiga villkor. Det kräver naturligtvis
ökade kapitalinsatser från
i-ländernas sida till IDA. Det är ett av
de få områden där Sverige visat vägen
när det gäller u-landsbiståndet, och det
bör vi fortsätta med. Under alla förhållanden
måste nya ansträngningar göras
att uppnå en allmän lättnad, bl. a.
en utsträckning i tiden av de förpliktelser
som u-ländernas växande skuldbörda
gentemot i-länderna för med sig.

En annan orsak till den för u-länderna
ogynnsamma utvecklingen är naturligtvis
försämringen av förhållandet
mellan de priser som de får för sin ex -

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

port — i stor utsträckning råvaror —
och vad de måste betala för sin import
— i dominerande grad kapitalvaror
och färdigprodukter i övrigt. Ett
närbesläktat problem för en del u-länder
är att naturprodukter, såsom gummi,
i stigande grad ersatts med av
i-länderna producerade syntetiska varor.
Det har också bidragit till en försämring
av u-ländernas exportinkomster.
Ett avtal om stabilisering av de råvarupriser
som i första hand är av betydelse
för u-länderna, kombinerat med
en beredskap hos i-länderna till någon
kompensatorisk finansiering, har i denna
kammare vid flera tillfällen angivits
som ett betydelsefullt mål, mest energiskt
av Bertil Ohlin. Det förefaller mig
som om ett sådant avtal måste som ett
komplement ha särskilda satsningar från
i-ländernas sida på resurser som kan
medge att buffertlager av tillräcklig
storleksordning upprättas i prisstabiliserande
syfte på särskilt känsliga produkter.
I vår tid är det orimligt att
t. ex. hela folk med nyvunnen självständighet
skall riskera att få sina möjligheter
till framsteg för kanske många
år helt spolierade genom häftiga prisfall,
exempelvis på varor som gummi,
kakao och socker. Kostnaderna för lagring
av den typ som jag här antyder
måste emellertid naturligtvis vara ett
tillskott till, och inte inkräkta på, andra
viktiga program för u-landsstödet.

I detta sammanhang skulle jag gärna
vilja uttrycka min tillfredsställelse med
att det socialdemokratiska partiet efter
många om och men är berett att låta
den svenska regeringen inrätta ett försäkringssystem
med statliga garantier
mot politiska risker till svenska företag
som vill starta verksamhet i u-länderna.
I det fallet har vi sannerligen inte varit
några föregångare!

Vi har emellertid alltså nu att vänta
— det utgår jag från och vill gärna
fråga regeringsbänken om det — att vi
får förslag till nästa års riksdag om
detta från regeringen.

Handelspolitisk debatt

En av anledningarna till den ogynnsamma
utvecklingen för u-länderna i
fråga om världshandeln är naturligtvis
att industrialiseringen i de länderna
har gått trögt. I många, för att inte säga
den stora majoriteten av dem, inser man
det klart och vill gärna att dotterföretag
till i-landsfirmor skall etablera sig där.
Den befängda inställningen att det är
bättre att misären fortsätter i ett u-land
än att den något lättar även genom
etablering av s. k. kapitalistiska företag,
en inställning som ju är högsta mode
bland en del socialistiska kretsar här
hemma, den inställningen har de människor
det gäller mycket liten förståelse
för.

Jag skulle också i detta sammanhang
vilja säga ett par ord om Portugal. Portugal
är vad nationalinkomsten per invånare
beträffar närmast ett u-land. Den
är ungefär en sjättedel av Sveriges. Den
är lägre än i länder som Cypern och
Mexiko och på ungefär samma nivå som
t. ex. Albanien, Kuba och Costa Rica.
Samtidigt anser sig Portugal ha råd med
att år efter år fortsätta ett grymt kolonialkrig
i Afrika. Detta är den position
som en nu åldrande diktator lett Portugal
till. Så länge dessa förhållanden består
måste jag med djup olust betrakta
etableringen av svenska företag i Portugal.
Jag tror också att det vore kortsynt
att se de politiska förhållandena i Portugal
som stabila på något längre sikt.
Och för politiska risker i det landet
finns inte och kommer inte under den
nuvarande regimen där att finnas några
svenska garantier.

Om jag återvänder till de egentliga
u-landsproblemen har jag nämnt dem
därför — som också säges i regeringsdeklarationen
— att om några månader
öppnas Förenta Nationernas andra
världshandelskonferens med Indien som
värdland. Sveriges möjligheter att bidra
till väsentliga resultat på denna konferens
är naturligtvis begränsade. Jag
vill emellertid försäkra den nuvarande
regeringen om allt stöd från vår sida

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

inom folkpartiet i den mån den, som
jag hoppas, vill engagera sig för en aktiv
politik på hela detta område som berör
betydelsen för u-länderna av en god
utveckling av deras handel och av finansieringen
av det kapital som krävs
för deras uppbyggnad till ekonomier
med en dynamisk livskraft. Och jag
hoppas i min tur på samma stöd från
den nuvarande regeringens sida till en
ny regering när den själv blir opposition.

U-ländernas eftersläpning i den ekonomiska
utvecklingen är således ett
mörkt inslag i världsbilden. Ett annat
som vi får hoppas är mer lättbemästrat
är de protektionistiska stämningar som
framträtt i Förenta staterna. De har
också tagit sig uttryck i framstötar
från inflytelserika kretsar i den amerikanska
kongressen i syfte att få till
stånd begränsningar av importen till
Förenta staterna. I mer än 30 års tid,
alltsedan Cordell Hulls dagar, har det
varit Förenta staternas politik att reducera
liandelshindren i världen och riva
ned sina egna barriärer under förutsättning
att deras mera betydande handelspartners
gjorde detsamma. Den senaste
fasen i den utvecklingen inleddes
ju med president Kennedys initiativ för
en stor och världsvid reduktion av tullarna,
ett initiativ som gav synnerligen
betydelsefulla resultat för några månader
sedan. Vi delar naturligtvis alla regeringens
tillfredsställelse över detta.

Men allvaret i de protektionistiska
förslag, som för första gången på nära
40 år nu uppträder med avsevärd styrka
bakom sig i den amerikanska politiken,
framgår kanske bäst av de ord
som utrikesminister Rusk för ett par
veckor sedan använde inför den amerikanska
senatens finanskommitté. De
här förslagen, sade Rusk, skulle om de
genomfördes inte bara förstöra de framsteg
som Kennedyronden inneburit utan
även betyda en omkastning av en sedan
länge fullföljd huvudlinje i den amerikanska
handelspolitiken. Och han till -

lade: »Alla våra handelspartners skulle
med rätta tolka ett genomförande av
dessa förslag som en fundamental förändring
i denna politik, en förändring
till en protektionistisk ordning.»

Det är alarmerande ord. Men med
desto större tillfredsställelse finns det
anledning att hälsa den utomordentliga
kraft, varmed den amerikanska regeringen,
bl. a. genom utrikesminister
Rusks tillkännagivande som jag nu åberopat,
slagit tillbaka mot dessa attacker.
»Den amerikanska regeringen», sade
han, »vill inte vara med om en reträtt
till protektionism, därför att något sådant
skulle verka försvagande på vår
egen ekonomi, skada möjligheter att
lösa vårt sysselsättningsproblem i stället
för att öka dem, stegra inflationspressen
och underminera vår utrikespolitik
genom att uppamma fientligheter
och motsättningar när vi behöver fred
och samarbete.»

Det är klart språk. För vår del kan
vi bara varmt hoppas att den amerikanska
regeringen skall ha fullständig
framgång i sin strid mot de protektionistiska
krafterna. Motsatsen skulle innebära
en ytterligare förstärkning av
de antiamerikanska tendenserna i Europa,
en uppmuntran till dem som medvetet
eller kortsynt vill slita sönder
banden mellan Europa och Förenta staterna
utan att bry sig om eller inse de
oöverskådliga konsekvenserna därav för
demokratins framtid i vår världsdel
och i världen över huvud taget. Det är
bra att de nordiska regeringarna genom
sin demarsch i Washington liksom
många andra regeringar har givit uttryck
för sitt stöd åt den amerikanska
regeringens hållning i denna fråga.

Om jag nu får komma till dagens huvudämne
skulle jag först vilja ställa
frågan: Varför bromsar Frankrike, som
det uppenbarligen gör, ett brittiskt medlemskap
i EEC? Från en del synpunkter
kan denna franska inställning te sig
paradoxal.

Jag tror att många här i landet upp -

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

fattar den franska politiken så, att den
som ett av sina huvudsyften har haft
att hävda Europas position som en självständig
tredje kraft i förhållande till
såväl Förenta staterna som Sovjetunionen.
I andra sammanhang har jag försökt
förklara varför jag inte tror att resonemang
av den typen är realistiska.
Jag skall inte nu upprepa den argumentationen;
jag vill endast framhålla att
graden av realism naturligtvis ökar om
Storbritannien ingår som en av de stater
som skulle bilda en sådan tredje
kraft. Jag skall nämna ett par exempel
som skäl härför.

Fn sådan anledning är, som EECkommissionen
konstaterar i sitt utlåtande
över den brittiska hemställan om
medlemskap, att Storbritannien på kärnenergiområdet,
vetenskapligt och industriellt,
skulle tillföra Gemenskapen resurser
av samma storleksordning som
De sex tillsammans för närvarande förfogar
över och att ett brittiskt inträde
alltsa skulle medföra en fördubbling på
detta område.

När det gäller teknologi, forskning
och utveckling över huvud taget, har
den starka brittiska ställningen redan
framgatt av ett utlåtande till Europarådet
med medlemmen av denna kammare,
herr Sven Gustafson i Göteborg,
som rapportör. Där visas att den brittiska
satsningen såväl i fråga om antalet
sngagerade vetenskapsmän, ingenjörer
och tekniker samt utläggen för inom
forskning och utveckling sysselsatta
personer som i fråga om andelen av hela
nationalprodukten för denna satsning
är långt starkare än både Västtysklands
och Frankrikes satsning. Det bekräftas
nu av EEC-kommissionens utlåtande.

En annan anledning för Frankrike
att med tillfredsställelse hälsa en utvidgning
av EEC till att omfatta inte
bara Storbritannien utan även de skandinaviska
länderna skulle kunna vara
att därigenom en från ekonomiska gränser
befriad marknad skulle uppstå som
beträffande köpkraft var mera jämför3
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Handelspolitisk debatt

bar med den amerikanska än vad EEG
och EFTA var för sig i dag är. Därigenom
skulle också möjligheterna öka för
EEC- och EFTA-staterna att tillvarata
stordriftens fördelar. De medelstora
och mindre företagens utsikter att genom
specialisering och en på specialisering
inriktad kapitalutrustning höja
sin effektivitet skulle också förbättras.

Det är inte så stora skillnader mellan
företagsstrukturerna i Förenta staterna
och i Europa. Skillnaderna är, schematiskt
uttryckt, att de verkligt stora amerikanska
företagen är mycket större än
de europeiska storföretagen och att de
medelstora och mindre amerikanska företagen,
även om de inte är större än
sina europeiska motsvarigheter, är mera
specialiserade och har en bättre kapitalutrustning.

Kanske kan jag få inskjuta att ett
företags storlek inte är någon mätare
pa dess effektivitet — mycket beror
naturligtvis på produktionens art. Men
lika klart är det att för en marknads
möjligheter att främja en rationell arbetsfördelning
och teknisk utveckling
inom olika näringar och företag är
marknadens storlek, mätt i köpkraft, av
utomordentlig betydelse.

Den svenska folkförsörjningens möjligheter
att dra fördel av dessa förhållanden
har naturligtvis växt mycket när
vår nationella marknad med en nationalinkomst
på cirka 115 miljarder kronor
genom EFTA:s tillkomst blivit en
marknad med en köpkraft av ungefär
900 miljarder kronor. Motsvarande fördelar
har naturligtvis uppstått också för
de andra EFTA-staterna. Men EECmarknadens
köpkraft är någonting på
mellan 1 600 och 1 700 miljarder kronor.
Och den amerikanska marknaden
mellan 3 800 och 4 000 miljarder kronor.

Trots detta står den franska presidenten
emellertid av allt att döma fast
vid sitt motstånd mot ett brittiskt medlemskap.
Det förefaller tydligt att den
franska regeringen, i varje fall i nu40 -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

läget, föredrar ett mindre EEC — av
ungefär nuvarande omfattning — ett
mindre starkt Kontinental- och Västeuropa
men med stort franskt inflytande
framför ett med Storbritannien utvidgat
EEC och alltså ett starkare Väst- och
Kontinentaleuropa med större utsikter
att så småningom stå på egna ben i förhållande
till Förenta staterna och Sovjetunionen
men med ett mindre franskt
inflytande. Det kan förefalla vara —
och är det också enligt min mening —
ett ganska egendomligt utslag av en politik
som gärna vill framhålla Europa
som en självständig tredje kraft. Inte
desto mindre synes detta i dag vara
innebörden av den franska politiken.
Det är därför antagligt, herr talman,
att vi har att räkna med en långvarig
dragkamp, innan det blir klart om Storbritannien
når medlemskap med EEC.

Vad gör då den svenska regeringen?
Gör den i det uttalande som nu föreligger
ett verkligt försök till analys av situationen?
Pekar den på olika saker
som kan göras eller förberedas, medan
dragkampen mellan de franska och brittiska
regeringarna pågår? Eller pekar
den på alternativ, som det kan bli nödvändigt
att välja mellan, om slutresultatet
av denna dragkamp blir att Storbritannien
inte får något medlemskap?
Diskuterar den möjligheterna för Danmark,
Norge och Sverige att -— samtidigt
som Finlands intressen beaktas -—
vinna medlemskap i EEC, även om
Storbritannien kommer att stå utanför?
Ventilerar den vad som eventuellt skulle
kunna göras för att förvandla EFTA
från att vara i stort sett blott ett frihandelsområde
till att bli en organisation
t. ex. för att främja en gemensam
industripolitik över gränserna med förstärkt
internationell slagkraft som följd?
Det är någonting som man nu börjat
gripa sig an med inom EEC. Nämner
regeringen tankarna på möjligheterna
att vidga EFTA österut, t. ex. till länder
som Jugoslavien och Israel, eller
västerut, t. ex. till Irland eller t. o. m.

bortom de stora haven? Försöker man
något närmare analysera EEC-kommissionens
rapport?

Nej, man gör inte så mycket av allt
detta. I stället ägnar regeringen en stor
del av sitt uttalande åt en fortsättning
på den debatt som fördes i somras med
anledning av ett olyckligt uttalande av
handelsminister Lange.

Jag skulle därför vilja fastslå följande.
1961—1962 ingav regeringen en ansökan
till EEC om associering med Gemenskapen
under förutsättningar som
tillgodosåg den svenska neutralitetspolitiken.
Alltjämt gäller naturligtvis, alt
den svenska neutralitetspolitiken ligger
fast, och handelsministern och andra
regeringsledamöter har ofta uttalat sin
tillfredsställelse över den totala enigheten
härom mellan de demokratiska
partierna. Handelsministern har därför
också gjort alldeles rätt när han
även utomlands förklarat, att detta
självfallet också gäller om det blir en
ny regering i Sverige. Hade han sagt
någonting annat, skulle han ha gjort
vårt land en stor otjänst.

I riksdagsdebatten i maj och även
vid utrikesnämndens sammanträde den
7 juli deklarerade regeringen, att den
ville hålla formen för en svensk anslutning
— associering eller medlemskap
—• öppen. Regeringen intog alltså
glädjande nog inte ståndpunkten, att vi
helt enkelt endast skulle vidhålla den
associeringsansökan som ingavs för fem
år sedan. Detta kan rimligen inte tolkas
på något annat sätt än att regeringen
i somras ansåg, att det kunde finnas
möjligheter att gå utöver associationen,
d. v. s. att uppnå medlemskap med bevarad
neutralitetspolitik. Detta påpekades
också, inte minst från centerpartiets
sida. För min del förklarade jag
då, att när det förhöll sig så, borde den
svenska regeringen inte hesitera för att
säga rent ut, att man föredrog ett medlemskap,
om detta kunde förenas med
neutralitetspolitikens villkor såsom vi
själva tolkade dessa villkor. Det var

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

regeringen inte benägen att göra, vilket
jag beklagade och fortfarande beklagar.

Det som i början av juli väckte mest
förvåning här hemma — och en betydande
förvåning utomlands, inte minst
i Danmark och Norge — var emellertid
ett uttalande som handelsminister
Lange gjorde på en presskonferens den
7 juli och som han också använde i utrikesnämnden
samma dag. Handelsministern
sade då, att om han av EEG bleve
tillfrågad om vad vi menade med
en ansökan från Sveriges sida som alltså
skulle lämna spörsmålet om medlemskap
eller associering öppen, så måste
han svara: »Associering.»

Det är klart att vi efter ett så till den
grad klumpigt uttalande måste fråga oss
vad regeringen egentligen menade. Hur
kunde frågan om den svenska anslutningsformen
hållas öppen, om man
omedelbart på en framställd fråga ämnade
svara att vi avsåg associering? Om
det var regeringens politik, varför vidhöll
den då inte bara sin tidigare associeringsansökan?
Inte ens en regering
under herr Erlanders ledning med
stor övning i slingringar av olika slag
kan väl vara både öppen och sluten
på en gång?

Vid det andra sammanträdet med utrikesnämnden
i slutet av juli uppnåddes
vissa, men inte tillräckliga, förbättringar
i den av regeringen framlagda
texten till ansökan till EEC. Dessutom
uppnåddes att regeringen skulle låta
Sveriges ambassadör vid EEG i en förklaring
i samband med överlämnandet
av ansökan säga, att den svenska regeringen
icke ville utesluta någon form
för ett djupgående ekonomiskt samarbete
med EEC-länderna. Det måste i
och för sig betecknas som en dementi
av handelsministerns olyckliga uttalande
den 7 juli. Jag anhöll emellertid, i
överensstämmelse med min inställning
tre veckor tidigare, att man skulle använda
ett mer positivt uttryckssätt än
»ej utesluta». Herr Hedlund hade samma
mening. Från centerpartiets sida ut -

Handelspolitisk debatt

talades att det låg i sakens natur att
innebörden av regeringens ståndpunkt
var att förhandlingar i första hand skulle
syfta till att klarlägga om medlemskap
var förenligt med vår utrikespolitik.
För min del gav jag både då och
efteråt uttryck för uppfattningen att regeringens
slutliga ställningstagande ändå
var ett icke obetydligt framsteg i
jämförelse med vad som utspelades den
7 juli men att handläggningen sannerligen
inte gav prov på något mästerskap
och att vår positiva önskan att nå ett
medlemskap på villkor att neutralitetspolitiken
inte rubbades borde ha kommit
till klarare uttryck.

Detta är händelseförloppet som jag
sett det. Jag är glad över att vi i slutet
av juli kom närmare varandra i ståndpunkter
än vad vi efter herr Langes
agerande var i början av månaden. Detta
betyder naturligtvis inte att vi har
lagt ned vår talan beträffande bristerna
i regeringens handläggning eller beträffande
de dokument som regeringen
slutligen utformade — låt vara att de
blev något bättre än vad vi ett tag vågade
hoppas. Jag har för min del aldrig
förstått varför regeringen verkar så generad
över och rädd för att den till sist
intog en mer förnuftig hållning än herr
Lange gjorde den 7 juli.

Denna undran förstärks och övergår
i oro inför det regeringsuttalande som
nu föreligger. När vi nu fick denna debatt
var det min livliga förhoppning att
regeringen skulle begagna tillfället till
att undanröja så mycket som möjligt av
den oklarhet beträffande Sveriges verkliga
intentioner som tydligen finns även
på framstående håll i EEC-kretsar. Men
det har regeringen inte gjort; snarare
tvärtom. Den nu föreliggande deklarationen
är såvitt jag Rån finna ett mer
oklart dokument än kombinationen av
ansökningshandling och ambassadörsuttalande
i somras. Yad menas t. ex.,
herr handelsminister, med formuleringen
»genom att nu inge en öppen ansökan
fullföljer vi vår handlingslinje från

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

1961—1962»? Betyder ordet »fullföljer»
att regeringen i själva verket står
kvar på associationslinjen, fastän den
inte vill tala om det? Eller skall »fullfölja»
på något sätt tolkas som »utvidga»
så att regeringen fortfarande räknar
med möjligheterna för ett medlemskap,
om nu neutralitetspolitiken tryggas,
men heller inte vill tala om det?

Vilken verksamhet bedriver egentligen
regeringen för att söka skingra dimmorna
kring sin EEC-politik inför EECländerna?
Jag har en känsla av att handelsministern
behöver hjälp med denna
verksamhet från annat håll inom regeringen.
Men jag tror också, att hjälpen
måste sökas på rätt håll inom regeringen,
som uppenbarligen är splittrad
i detta avseende. Var håller utrikesministern
hus i detta sammanhang? Jag
kanske kan få tillåta mig att här säga,
att den nästan fullständiga passivitet
som karakteriserat utrikesministerns
uppträdande i dessa frågor har för mig
varit en besvikelse. Jag hade hoppats
att herr Torsten Nilsson ■— och han vet
att jag från början hade hoppats det —■
med den starka förankring han har,
eller i varje fall hade, inom det socialdemokratiska
partiet skulle ha funnit
att en viktig del av hans uppgift som
utrikesminister var att i hög grad aktivt
medverka till att på ett lyckligt sätt
lotsa vårt land igenom de oroliga vattnen
kring de stora avgörandena, betydelsefulla
för årtionden framåt eller för
ännu längre tid, i marknadsintegrationernas
epok. Vi har inte märkt något
som kunnat berättiga sådana förhoppningar.

Får jag i detta sammanhang beröra
spörsmålet om informationen till riksdagen
och till allmänheten och om riksdagens
medverkan i behandlingen av
dessa allvarliga angelägenheter över huvud
taget. Utrikesnämndens ledamöter
har de senaste veckorna fått tillgång
till en betydande del av redan företagna
utredningar. Men det är inte tillräckligt.
Även riksdagen bör kopplas mer

direkt in på frågorna. Vi vill därför,
herr talman, från folkpartiets sida förorda
att parlamentariska beredningar
tillsätts för de stora delproblem som
berör de europeiska marknadsfrågorna
och vår ställning till dem. Det gäller
t. ex. vad vi behöver hävda för att säkra
vår neutralitetspolitik. Det gäller skattepolitik,
socialpolitik, arbetsmarknadspolitik,
näringspolitik, lokaliseringspolitik
o. s. v. I beredningarna bör naturligtvis
ingå företrädare för arbetsmarknadsorganisationerna
och näringslivets
organisationer, när det gäller frågor
inom deras ansvarsområde. Jag
efterlyser regeringens inställning till beredningar
av detta slag.

Herr Ohlin kommer om en stund att
tala bl. a. om alternativa handlingslinjer.
Jag skall därför här avslutningsvis
bara helt kort beröra ett par aspekter.

Det har då och då skymtat fram den
meningen hos, tror jag, mycket begränsade
kretsar här i landet att vi skulle
kunna klara oss bra, även om vi bleve
lämnade utanför EEC, medan Storbritannien,
Norge och Danmark ginge dit.
Vi skulle kunna klara oss bra genom
ökad handel österut och på u-länderna.
En sådan uppfattning bortser ju för det
första helt från den oerhörda betydelse
som den utvidgade internordiska handeln
har fått för alla de nordiska länderna.
Norge och Danmark tar, bara
de, nu ungefär 20 procent av vår export.
Lägger man, för det andra, till Storbritannien
blir siffran cirka en tredjedel.
Vi kan lätt föreställa oss konsekvenserna
för denna handel, om vi finge
en tullmur i Öresund och längs Kölen
i stället för den tullfrihet som vi nu har.
Östeuropa tar föga mer än 4 procent
av vår totala export. Det är ett önskemål,
som jag underströk starkt från början,
att öka vår handel med u-länderna
under för dem mer gynnsamma villkor
än de nuvarande. Men det, liksom att
arbeta upp vidgade handelsförbindelser
med öststaterna — som också är ett
framträdande önskemål — kommer att

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

ta en lång tid. De svenska löntagarna
och det svenska näringslivet kommer
därför, om ett så olyckligt alternativ
som brittiskt-norskt-danskt inträde med
Sverige utanför materialiseras, att få
uppleva en bister tid. Jag måste säga
att ett perspektiv med Sverige utanför
ett allt vidare samarbete i Europa, inte
bara ekonomiskt utan även, vilket jag
tror i rätt hög grad blir fallet, kulturellt
i vidare mening, ter sig för mig närmast
tragiskt.

Vi kan komma att tvingas till ett sådant
offer för att hävda vår neutralitetspolitik.
Men det är sannerligen inte ett
pris som vi vill betala på grund av
oskicklighet i handläggningen av den
svenska politiken.

Jag skulle vidare vilja understryka
tre aspekter på Nordens ställning, nämligen
för det första naturligtvis, vilket
sker också i regeringsdeklarationen,
vikten av att den tullfria nordiska marknaden
bevaras. Det finns anledning att
uppmärksamma, att EEC-kommissionen
visserligen använder det i regeringsdeklarationen
angivna uttryckssättet,
som handelsministern citerade, nämligen,
att Sveriges medlemskap endast
borde övervägas för så vitt förhandlingar
visar, att Sverige är i stånd att
acceptera Gemenskapens politiska syften.
Kommissionen tillägger dock omedelbart
att den »emellertid är medveten
om det faktum att i händelse av en negativ
utgång» — för Sveriges del alltså
— »enheten av den nordiska marknad
som förverkligats inom ramen för EFTA
skulle kunna komma att ifrågasättas».
Detta kommissionens tillägg har av någon
anledning icke influtit i regeringsdeklarationen,
trots att det står i omedelbart
sammanhang med det uttalande
som citerades. Det kan mycket väl vara
möjligt att se kommissionens tillägg som
en uppmjukning av det föregående uttalandet.

För det andra: Vad menas med att
acceptera Gemenskapens politiska syften?
Såvitt jag förstår menas därmed

Handelspolitisk debatt

ett närmande av medlemmarnas ekonomiska
politik, av deras skattepolitik, av
deras socialpolitik, väl att märka mot
den högsta inom Gemenskapen förekommande
nivån, och andra angelägenheter
som hör till det som kallats en europeisk
inrikespolitik. Dessa syften borde
inte behöva bereda oss stort besvär,
sett ur neutralitetspolitikens synvinkel.
Det är, som jag fattat det, också enligt
regeringens mening uteslutande denna
neutralitetspolitiks krav som för vår
del medför problem. Jag vet att det även
finns andra intentioner inom ramen för
EEC, men det har ju uppmärksammats,
att om det är någonting som den franske
presidenten tycker sämre om än ett
brittiskt medlemskap förefaller det vara
en utveckling av EEC i federalistisk
riktning. Vi skall nog också i detta sammanhang
ha klart för oss att Finlands
handlingsfrihet är mer begränsad än
vår egen. Det är i hög grad angeläget
att vi söker finna lösningar, som tillåter
Finland att upprätthålla och vidga den
gemenskap på olika områden det redan
uppnått genom EFTA. Men jag tror inte
att vi tjänar detta syfte genom att försöka
blunda för de olikheter i fråga om
förutsättningar som trots allt finns de
nordiska länderna emellan.

Till sist: Det finns också en opinion
i Sverige som hyser uppfattningen att,
ifall det ännu en gång blir ett definitivt
nej till Storbritannien, så skall, som en
del företrädare för denna opinion säger,
Norden söka sin egen väg till medlemskap
i EEC. Det är sannolikt att de
egentligen menar Danmark, Norge och
Sverige.

Att Finland skulle kunna göra detsamma
förefaller mig inte mycket sannolikt.
Varför då tala om Norden när
man menar endast tre av dess länder?
Och varför tala i bestämda kategorier
om denna utväg innan man ingående
prövat dess kvalitéer i jämförelse med
alternativa vägar? Vi skall dock ha klart
för oss att ett EEC med Storbritannien
är något annorlunda än ett EEC utan

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

Storbritannien. Ingen vet vad engelsmännen
kommer att göra om de ännu
en gång förvägras inträde som medlem
i EEC. Kanske kommer de, när några
år har gått, kanske under annan regering
än den nuvarande, att bita i det
sura äpplet och acceptera, åtminstone
som ett temporärt tillstånd i avvaktan
på någonting bättre, en associering med
EEC. I så fall kan också våra egna problem
lösas och det kan dagas över
vägen till ett stabilt demokratiskt Europa
med bättre möjligheter till en
snabb ekonomisk utveckling och mycket
större bidrag än eljest till u-ländernas
uppbyggnad. Men det kan också
hända att Storbritannien i sällskap med
EFTA då vill pröva andra vägar, som
också kan leda till goda resultat.

Framför allt bör vi, innan vi tar någon
ställning i ett sådant dilemma, noggrant
rådgöra med våra vänner i Danmark
och Norge. Jag har intrycket att
synnerligen många av dem, försiktigt
uttryckt, är mycket skeptiska till att
marschera in i EEC utan brittiskt sällskap
och det tycker jag de har rätt i.
Låt oss därför även här ha is i magen.
Låt oss nu arbeta utifrån förutsättningen
att det blir, även om det tar
några år, ett Stor-EEC, inklusive Storbritannien,
och låt oss främja våra utsikter
att komma med där under förutsättningar
som säkrar vår neutralitetspolitik,
genom att visa mindre
skuggrädsla och föra ett mer klart språk
än regeringen i dag gjort. Men låt oss
samtidigt vara beredda att pröva andra
alternativ och därvid inte minst en utvidgning
och förvandling av EFTA
från ett frihandelsområde till en mer
integrerad ekonomisk gemenskap.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Den tillfredsställelse
med Kennedyrondens positiva resultat
som regeringsdeklarationen ger uttryck
åt vill jag gärna instämma i. Den senaste
förhandlingsomgången har resulterat
inte bara i en betydande reducering av

handelshindren länderna emellan utan
också i en hoppingivande förståelse för
världsomfattande gemensamma intressen.
Jag syftar då i första hand på det
initiativ till hjälp åt u-länderna som tagits,
exempelvis genom en internationellt
samordnad veteexport till u-länderna,
samt de åtgärder i syfte att stabilisera
världsmarknadspriserna som
därvid har vidtagits. Enligt min mening
kommer u-hjälpen att bli mera effektiv
om den kan samordnas bättre
internationellt än vad förhållandet är i
dag. Jag har tidigare givit uttryck åt
uppfattningen att det behövs en internationell
ledning av u-hjälpen, om denna
hjälp skall kunna bli så effektiv som
möjligt. Därför hoppas jag att de överenskommelser
som träffats i Kennedyronden
verkligen kommer att leda till
resultat och att arbetet med att samordna
u-hjälpen i praktiskt tillämpliga former
kommer att fortsätta.

När man sedan i regeringsdeklarationen
kommer in på vårt förhållande
till EEC blir tongångarna genast av förklarliga
skäl mera dämpade. Debatten
om Sveriges anslutning till Europamarknaden
bör ju nu också kunna föras
i ett lugnare tempo sedan EEC-kommissionens
rapport om inträdesansökningarna
offentliggjorts och det har blivit
fullt klart att Gemensamma marknadens
utvidgning till att omfatta även
andra länder än De sex i varje fall är
en fråga på relativt lång sikt. Man vet
i dag naturligtvis inte med säkerhet om
en sådan utvidgning kommer att ske.
Föret är ju trögt i portgången för Englands
nya försök att komina innanför
Europamarknadens dörrar. Om England
drar det kortaste strået även denna
gång finns det teoretiska möjligheter för
att övriga inträdessökande kan få i
gång förhandlingar om anslutning. Men
det är skäl att betona att möjligheterna
är teoretiska. Såvitt man kan bedöma
blir resultatet av Englands försök att
vinna medlemskap avgörande för frågan
huruvida Europamarknaden kom -

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

mer att utvidgas eller inte. Även om
England misslyckas på nytt är problemet
om den större Europamarknaden
inte därmed avförd från dagordningen.

Handelsförbindelserna mellan länderna
i Västeuropa blir alltmer omfattande.
Därmed understryks också dag för
dag allt starkare att den nuvarande
uppdelningen av dessa länder i två handelsblock
är en anomali.

Såvida avtalen om tullsänkningar inom
ramen för Kennedyronden i avsedd
utsträckning slår igenom, elimineras
i viss omfattning olägenheterna av den
handelspolitiska splittringen i Europa,
men detta räcker inte. En vidgad Europamarknad
är nödvändig, om vi vill
att det ekonomiska och sociala framåtskridandet
i vår världsdel skall fortsätta.
Jag är övertygad om att utvecklingen
mot ekonomisk gemenskap i Europa
inte låter sig hejdas, men det är
sannolikt att det kan ta tid innan den
når målet.

Den engelska regeringen ger uttryck
åt en relativt stor optimism i fråga om
sitt lands möjligheter att tämligen
snabbt få i gång förhandlingar om medlemskap
i Gemensamma marknaden.
EEC-kommissionens rekommendation
att förhandlingar bör upptas kan ju
uppfattas som en prestigevinst för England.
Grundvalarna för den engelska
optimismen förefaller dock vid en konfrontation
med Frankrikes hållning att
vara rätt osäkra.

Man vet ju inte vilket öde den engelska
ansökningen om medlemskap slutligen
kommer att röna, men det verkar
troligt att något formligt franskt veto
mot densamma denna gång inte kommer
att inläggas. Däremot talar sannolikheten
för att Frankrike vill uppskjuta
inledandet av förhandlingar tills vidare
och att man, när dessa val har
kommit i gång, låter dem dra ut på tiden.

De fem övriga staterna inom Europamarknaden
skulle gärna se att förhandlingar
med England upptas inom en rätt

Handelspolitisk debatt

nära framtid, men det verkar tvivelaktigt
om någon av dem vill riskera en
kris inom EEC genom att gå emot
Frankrike på denna punkt.

Den franska uppskovstaktiken torde
i huvudsak dikteras av allmänt politiska
skäl, även om det är uppenbart att
besvärliga ekonomiska och administrativa
problem uppstår, om England liksom
övriga inträdessökande skall anslutas
till Gemensamma marknaden. I
det senare fallet har kommissionen särskilt
framhävt bristen på balans i den
engelska utrikeshandeln och pundets
därav föranledda svaga ställning samt
lågprissystemet i den engelska jordbrukspolitiken.
Från franskt regeringshåll
pekar man också på dessa engelska
svagheter, men det skulle förvåna om
fransmännen tillmäter dem en avgörande
betydelse för de engelska möjligheterna
att komma med i EEC. De för
Frankrike avgörande faktorerna ligger
nog på ett annat håll.

När regeringen Macmillan 1961 ansökte
om brittiskt medlemskap i Europamarknaden
trodde den, att England
genom sina speciella förbindelser och
nära vänskap med Förenta staterna
skulle kunna spela en mera betydelsefull
roll i världspolitiken än vad det
brittiska rikets reala ekonomiska resurser
egentligen skulle tillåta. England
ville förena ekonomisk gemenskap
med staterna på den europeiska kontinenten
och politisk intressegemenskap
med supermakten på andra sidan Atlanten.
England försökte också spela
dessa båda roller på en gång. Detta utlöste
de Gaulles veto — ville England
vinna inträde i Europamarknaden måste
det välja enbart den första rollen,
alltså ekonomisk intressegemenskap
med länderna i Europa. Detta krav är
fundamentalt för de Gaulles politik
och alltså lika giltigt nu som för fem
år sedan. Den väsentliga förutsättningen
för att England skall vinna medlemskap
i Europamarknaden är att England
ger upp sina aspirationer på att va -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

ra Förenta staternas speciella allierade
i Europa och helhjärtat accepterar rollen
som europeisk stat. Häri måste inbegripas
att det engelska pundet skall
bli en nationell valuta och att dess
ställning som internationell reservvaluta
måste uppges.

Engelsmännen inser klarare och klarare
att Englands ställning som världsmakt
är ett praktiskt taget avslutat kapitel
— att England numera är en andra
rangens stormakt, vars framtid måste
utformas i nära samarbete med staterna
på den europeiska kontinenten.
De Gaulle har kanske tidigare och klarare
än andra ledande europeiska politiker
insett att denna engelska omställning
har varit och är oundviklig. Därför
gör man sig nog skyldig till ett misstag
om man tror att framgången för
Englands försök att vinna inträde i Europamarknaden
blir beroende av de
Gaulles personliga antipatier eller sympatier.
Nej, den kommer att bero av
Englands förmåga att anpassa sig till
ställningen som europeisk stat och av
de kontinentaleuropeiska staternas gensvar
på de attityder England kommer
att intaga.

Däri ligger såvitt jag förstår också
förklaringen till den franska uppskovstaktiken.
De Gaulle vill under en övergångstid
pröva Englands vilja och förmåga
att anpassa sig till den europeiska
gemenskapen. Det kan ha sitt intresse
att i detta sammanhang citera ett
yttrande av de Gaulle på hösten 1965.
Han sade då: Att släppa in Storbritannien
i den gemensamma marknaden är
ett problem som långsamt mognar i positiv
riktning.

För de politiska aspekternas skull
bör man dock inte glömma att det inom
alla EEC-länder finns en opinion mot
att utöka marknaden med nya medlemmar,
en opinion som grundar sig på
mera praktisk-ekonomiska överväganden.
Den gemensamma marknaden utgör
redan ett vidsträckt nät av sammanflätade
intressen, som vävs mer och

mer samman med Västeuropas administrativa
system. Släpps nya medlemmar
in i marknaden innan denna konsoliderats
tillräckligt kan fula hål rivas
upp i detta nät, hävdar de här aktuella
åsiktsriktningarna, och då kan den påbörjade
ekonomiska integreringsprocessen
i Europa drabbas av ett bakslag.

De i Romfördraget uppställda och
klart definierade målen blir snart uppnådda,
nämligen tullunionen och den
gemensamma jordbruksmarknaden. Efter
många bekymmer lyckades man
ändå till sist åstadkomma en gemensam
jordbrukspolitik för dessa länder. Men
det är ganska klart att vid en utvidgning
i den utsträckning som nu är aktuell
kommer cirklarna att rubbas ganska
påtagligt för denna jordbrukspolitik.

När Gemensamma marknaden sedan
vill ge sig in på områden som är mindre
klart eller inte alls definierade i fördraget
—• t. ex. transport-, energi-, budget-
och forskningspolitik — är det till
nackdel om nya medlemmar släpps in
i Gemenskapen. Jag vill emellertid säga
att det är svårt att bedöma styrkan hos
opinionen även om den finns.

Det kan inte råda något tvivel om att
det är av väsentligt intresse att Sverige
blir delaktigt av en utvidgad europeisk
marknadsgemenskap. En anslutning till
EEC i en eller annan form är nödvändig.
Denna nödvändighet framträder
alldeles klart mot bakgrunden av det
ekonomiska samarbete mellan de nordiska
länderna som utvecklas inom ramen
för EFTA:s verksamhet. Skulle
Danmark och Norge bli medlemmar av
Europamarknaden medan Sverige —
liksom Finland — finge stå helt utanför,
skulle en mycket olycklig situation
uppstå. Vi måste göra allt vi förmår för
att förhindra uppkomsten av ett läge där
det längs våra gränser mot Danmark
och Norge går en tullmur över vilken
våra exportvaror får svårt att klättra.

Skulle såväl England som våra västra
grannländer avskärmas från oss på ett
sådant sätt skulle den svenska export -

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

industrins redan hårt ansträngda position
i konkurrenshänseende ytterligare
förvärras. Dess bättre torde det finnas
goda utsikter för att vi skall undgå att
hamna i ett sådant läge. Men det är
absolut nödvändigt att vi vaksamt följer
utvecklingen.

Frågan om Sveriges anslutning till
Europamarknaden måste diskuteras och
avgöras parallellt med problemen kring
Danmarks och Norges anslutning. Några
definitiva beslut torde dock inte vara
att räkna med innan Englands blivande
relationer till Europamarknaden fastställts
— och det dröjer kanske in på
1970-talet.

Om ett nordiskt samarbete kan komma
till stånd vid eventuella förhandlingar
med EEC måste detta naturligtvis
hälsas med tillfredsställelse. Men möjligheterna
härtill måste bedömas som
begränsade med hänsyn till de nordiska
ländernas sinsemellan olika status i utrikespolitiskt
hänseende.

Sverige har i sin ansökan till EEC
lämnat frågan om formen för anslutningen
till Europamarknaden öppen. Pa
allvar torde knappast den uppfattningen
kunna hävdas att detta förhållande
gjort det svårare för oss att komma
med i den europeiska marknadsgemenskapen.
Tvärtom kan vi genom denna
formulering av vår ansökan få större
handlingsfrihet vid kommande förhandlingar
än om vi i förväg bundit oss för
en bestämd form av ansökan om medlemskap.

EEC-kommissionen synes ha den uppfattningen
att associationsformen inte är
lämplig för ett ekonomiskt och industriellt
så högt utvecklat land som Sverige.
Man skall inte blunda för att ett svenskt
medlemskap kan medföra betydande
anpassningssvårigheter för vissa delar
av vårt näringsliv, men fördelarna måste
åtminstone på längre sikt bedömas
vara mycket större än nackdelarna.
Medlemskap i Europamarknaden bör
fördenskull föredras framför associering
eller någon annan lösare form av anslut -

Handelspolitisk debatt

ning — men endast under förutsättning
att det kan förenas med fortsatt alliansfri
politik för vårt land.

Det har pågått och pågår ännu en
strid om formuleringen av den ansökan
vi har gjort. Många menar att vi borde
ha krävt fullt medlemskap i stället för
denna lösare form. Skillnaden mellan
dessa uppfattningar kan tyckas vara
liten, och den beror väl närmast på den
tolkning man vill ge de olika meningarna.
För min del ser jag skillnaden mellan
att, som vi har gjort, begära en
form av anslutning och att ställa krav
på fullt medlemskap så, att med den
formulering vi har valt är neutralitetsbegreppet
oantastligt och odiskutabelt
— men vi kan och vill diskutera en
form för anslutning som kan varieras
mellan fullt medlemskap och association.
Begär vi däremot fullt medlemskap
men ändock undantag för neutraliteten,
kan detta av andra tolkas som om det
skett en uppluckring i vår uppfattning
av neutralitetsbegreppet sedan år 1901.
Det finns ju länder i Europa som står
utanför EEC och Gemenskapen över
huvud taget och som bedömer vårt uppträdande
på sitt eget sätt, oavsett om vi
omger det med aldrig så många förklaringar.
Låt oss därför ha klart för
oss att det bara finns ett slags neutralitet:
den oinskränkta och odiskutabla.
Det ges ingen tre fjärdedels eller sju
åttondels eller någon annan grad av
neutralitet.

Det finns ingen anledning att dölja att
ett medlemskap i Europamarknaden
skulle medföra politiska bindningar för
Sverige. För att marknaden skall kunna
fungera krävs politiska beslut både av
medlemsstaterna och av EEC:s beslutande
organ. I de sistnämnda fallen
överlåter således medlemsländerna sin
nationella bestämmanderätt till ett internationellt
organ. Suveräniteten naggas
i kanten.

Svårigheterna för oss i fråga om EECanslutning
ligger på de utrikespolitiska
och försvarspolitiska planen. Vår alli -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 19G7 fm.

Handelspolitisk debatt

ansfria utrikespolitik bedömer jag—och
jag tror att de allra flesta svenskar ansluter
sig till den meningen — som så
värdefull att vi inte kan offra den, inte
ens för de stora ekonomiska fördelar
vi skulle kunna vinna genom ett medlemskap.
EEC-kommissionen har sagt
att Sverige måste godkänna EEC:s politiska
målsättningar, om det vill bli medlem.
EEC:s beslutande organ, ministerrådet,
har inte gjort något uttalande på
den punkten och över huvud taget inte
gått in på någon realdiskussion av den
svenska ansökningen.

Vi vet alltså inte ännu vilka krav av
politisk art som kan komma att ställas
på Sverige för att vi skall kunna vinna
medlemskap.

I fråga om de politiska målen för
EEC hänvisar kommissionen särskilt till
inledningen i Romfördraget och den
s. k. Bonndeklarationen. I båda dessa
dokument anges emellertid målen i
ganska allmänna ordalag, och mig veterligt
har de aldrig konkretiserats i
någon fördragstext. Dessutom har den
politiska utvecklingen i Europa i väsentliga
avseenden gått i andra banor
än man förutsåg när Romfördraget och
Bonndeklarationen undertecknades. I
Romfördraget angavs den blivande ekonomiska
organisationens stora allmänna
politiska syfte vara, som det hette,
»att lägga grunden för ett ständigt fastare
förbund mellan de europeiska folken
för att trygga sina länders ekonomiska
och sociala framåtskridande samt
fred och frihet i Europa». När Romfördraget
fästes på papperet var ännu
visionen om Europas förenta stater
stark på sina håll i Västeuropa. Men
kort dessförinnan hade Frankrike fällt
förslaget om upprättandet av en europaarrné,
ett förslag som av federalisterna
i skilda länder betraktades som ett avgörande
steg fram mot upprättandet av
en europeisk förbundsstat. Författarna
av Romfördraget såg sig därför tvungna
att gå försiktigt fram och inskrev i
detta inte några regler för det politiska

samarbetet. I Bonndeklarationen hänvisades
till målsättningen enligt Romfördraget,
och i densamma angavs att
statscheferna i EEC-länderna vore eniga
om att stärka de politiska, ekonomiska,
sociala och kulturella banden
mellan Europas folk. De vore övertygade
om att ett enat Europa i förbund
med USA skulle vara i stånd att möta
de faror, som hotade, och önskade, att
övriga europeiska stater, som vore beredda
att på alla områden påtaga sig
samma ansvar och förpliktelser, måtte
ansluta sig till EEC -— enligt Bonndeklarationen
syftar Gemenskapen till
ett stärkande av Atlantalliansen.

För att förstå innehållet i denna
deklaration måste man givetvis komma
ihåg att den antogs en gång i skuggan
av Berlinkrisen 1961, att den alltså är
ett dokument från det kalla krigets dagar.
Frågan är naturligtvis, vilken praktisk-politisk
betydelse den kan ha i
dagens läge, men detta är icke klarlagt.
Idén om Europas förenta stater har
bleknat, men kvar står strävandena att
vidareutveckla det politiska samarbetet
mellan Europamarknadens medlemsländer.
Hur fort och hur långt denna utveckling
kommer att gå torde knappast
någon i dag kunna lämna ett svar på,
i varje fall icke något säkert svar. Åtminstone
kan man konstatera, att de
överstatliga dragen i EEC:s verksamhet
inte stärkts, utan att de tvärtom har
minskat i betydelse, främst på grund
av den utrikespolitik som Frankrike
under de Gaulles ledning har fört. Enligt
Romfördraget skulle ärendena i ministerrådet
numera avgöras genom majoritetsbeslut,
varvid visserligen var och
en av de större staterna skulle ha fler
röster än de tre mindre gemensamt,
men för en medlemsstat vitala intressen
skulle ingalunda avgöras på detta
sätt. I sådana ärenden krävs i praktiken
enhällighet.

Med tanke på vad som hittills har
skett förefaller det knappast vara djärvt
att antaga att EEC:s politiska mål före

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

nästa årtionde kan vara helt andra och
kanske mer konkret utformade än de
är i dag. I den svenska ansökningen
till EEC låg införstått att de kommande
förhandlingarna skulle få utvisa om
Sverige med bibehållen neutralitet kunde
bli medlem av Gemensamma marknaden.
EEC-kommissionen vill angripa
detta problem från en annan utgångspunkt
och anser att Sverige självt måste
avgöra om dess utrikespolitik medger
medlemskap. Det är inte osannolikt att
ministerrådet kan komma att inta samma
ståndpunkt. I så fall får Sverige när
EEC-organet tar itu med det svenska
ansökningsproblemet klarlägga hur vi
ser på neutralitet och medlemskap i
förening. Det är också rimligt att så
sker, ty det är dock våra egna ansvariga
politiska instanser som har att bestämma
över hur vår svenska neutralitetspolitik
skall utformas. Finner vi att
EEC:s politiska mål enligt vår uppfattning
om alliansfrihet icke är förenliga
med denna, har vi den möjligheten att
genom förhandlingar söka utverka förbehåll
som garanterar fortsatt neutral
kurs för Sverige, om vårt land skall
vara med i Europamarknaden.

De väsentligaste förbehållen är kända
och de har upprepats i regeringsdeklarationen:
vi skall ha rätt att ingå
handelsavtal utom marknaden, vi skall
ha rätt att föra en näringspolitik som
medger god försörjningsberedskap under
krig och avspärrning. Det tredje
förbehållet är att vi skall ha rätt att
utträda ur den Gemensamma marknaden.
När allt kommer omkring är kanske
denna sista fråga mer akademisk
än praktisk-politisk.

I fråga om handelsavtalen kan man
konstatera att Frankrike kopplar samman
sin utrikeshandelspolitik med landets
allmänna utrikespolitik. Så länge
EEC inte officiellt har tagit ställning
till inträdesansökningarna kan vare sig
Sverige eller något av de andra länderna
i EFTA göra annat än vänta och se.
Om inträdesansökningarna lägges på is

Handelspolitisk debatt

för åtskillig tid — vilket inte förefaller
osannolikt — tränger sig emellertid den
frågan fram: Vad kan och bör EFTA
göra för att utbygga och effektivisera
sin verksamhet under den tid organisationen
ännu behövs?

Principen för en sådan aktivitet
skulle, såsom en svensk tidning nyligen
uttryckt saken, kunna formuleras så att
man på område efter område försökte
göra EFTA så likt EEC som möjligt.
Det skulle mindre behöva gälla beslutsformerna
än utformningen av den praktiska
politiken inom de olika sektorerna
av det ekonomiska livet med EFTA
som mönster. Därigenom skulle de praktiska
svårigheterna vid en framtida anslutning
till EEC väsentligt minskas.
Vidare skulle också de farhågor kunna
dämpas, som man på olika håll inom
EEC-länderna hyser för den Gemensamma
marknadens funktionsduglighet vid
en utvidgning med nya medlemmar.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Vi är tydligen alla ense
om att möjligheterna att lösa den europeiska
integrationsfrågan sällan förefallit
så osäkra som just i dag. Det enda
man egentligen med någon grad av visshet
kan påstå, är att en utvidgning av
den europeiska gemenskapen att omfatta
även Storbritannien och andra
EFTA-stater kan komma att ta betydligt
längre tid och möta betydligt större
svårigheter än man på sina håll tidigare
räknade med.

Storbritanniens aktivitet just nu gör
på många ett förbryllande intryck. Det
hektiska, demonstrativa sätt på vilket de
brittiska företrädarna handlar och den
optimism som de ger uttryck åt även
då fransmännen är som mest negativa
har kommit många bedömare att fråga
sig, om engelsmännen verkligen menar
allvar eller om de spelar, och om deras
egentliga syfte är att få ett snabbt nej
från Europa och därigenom ett alibi
för inrikespolitiska kraftåtgärder av
långt mer genomgripande natur än de

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

som Harold Wilson tidigare har vågat
föra fram. Mycket som i dag ter sig
egendomligt i det brittiska uppträdandet
skulle i så fall få en naturlig förklaring.

Att den franske presidenten anser att
ett brittiskt medlemskap i dag skulle
försvåra det pågående integrationsarbetet
i Gemenskapen vet vi, och förmodligen
står generalen inte ensam i det
hänseendet — han kan säkerligen stödja
sig på en stor del av det franska folket.
Även om de andra EEC-staterna av
olika skäl skulle hälsa en utvidgning av
EEC med tillfredsställelse, lär ingen av
dem vara beredd att sätta saken på sin
spets gentemot Frankrike. Till och med
de positiva uttalanden som gjorts av
Tyskland har varit påfallande försiktiga.

Uppfattningarna såväl inom kommissionen
som bland de sex medlemsstaterna
är dessutom inte entydiga vare
sig i fråga om EEC:s syfte på lång sikt
eller en eventuell utvidgning av EEC.
Federalister står mot nationalister. De
olika grupperna tolkar Romfördraget
och söker påverka dess tillämpning efter
de syften som de ytterst anser att
europaarbetet skall ha Det är därför
inte svårt att i den allmänna debatten
åberopa representativa uttalanden till
stöd för diametralt motsatta ståndpunkter.
Det understryker vikten av att man
i sådana här debatter går till själva
kärnan, nämligen till Romfördraget och
med stöd av det utarbetade författningar.

Men, herr talman, medan denna förvirrade
debatt föres fortsätter flera tusen
internationella tjänstemän hos kommissionen
i Rryssel oförtrutet det politiska
arbetet — och jag använder avsiktligt
adjektivet politisk i detta sammanhang
— i syfte att sammansvetsa
Europa. Även om integrationen inte har
gått så snabbt som vissa optimister önskat
och inte så långsamt som vissa pessimister
befarat, har arbetet hela tiden
drivits målmedvetet åt ett håll, nämli -

gen att skapa ett bättre och rikare Europa,
ett Europa där tidigare motsättningar
utjämnats och där de olika staternas
tillgångar kan utnyttjas på det mest
ändamålsenliga sättet för dem alla.

Herr talman! Att vårt eget lands förhandlingssituation
är oklar är en naturlig
följd av det komplicerade förhandlingsläget
i Europa i dess helhet. Men
det är inte den enda förklaringen. I
viss utsträckning är vi själva medansvariga
till att bilden av Sverige i det europeiska
sammanhanget ter sig otydlig.
Det är långtifrån obegripligt att en
utomstående bedömare som studerat
vårt lands handlande under 1960-talet
frågat sig om Sverige i själva verket
positivt vill engagera sig i ett vidgat
europeiskt samarbete. Man tycker sig
kunna iaktta drag av självtillräcklighet,
även av främlingsfientlighet, men framför
allt av en övertro på den egna förmågan
att också i framtiden föra en
oberoende, nationell, välståndsbefrämjande
politik. Hänvisningar till behovet
av europeisk solidaritet saknas i mycket
stor utsträckning.

Alldeles oavsett vilka bevekelsegrunder
som egentligen varit avgörande för
vår europapolitik lär det väl inte kunna
göras gällande, att den politiken har
varit klar och målmedveten. Alltifrån
de allmänt förklenande uttalanden, som
vissa regeringsledamöter gjorde i detta
sammanhang i början av 1960-talet om
olika europeiska personligheter och som
väckte en fullt förklarlig indignation
ute i Europa — via statsministerns Metalltal
fram till dagens förhandlingsläge
— har den svenska regeringspolitiken
i denna fråga varit famlande och håglös.
Dagens regeringsdeklaration ligger
helt i linje med det förgångna. Detta
är desto mer beklagligt som just den
ovisshet som präglar dagsläget ställer
alldeles särskilt höga krav på statsledningens
vilja och målmedvetenhet.

Allt talar för att Storbritannien inte
under de närmaste åren kommer att
accepteras som medlem. Det är därvid

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

mindre intressant, om det förhållandet
kommer att grundas på ett klart nej till
ansökan om medlemskap eller på uppehållande
skenförhandlingar. Under sådana
omständigheter torde särskilda
krav komma att krävas för förhandlingar
mellan Gemenskapen samt Norge,
Danmark och Irland. Allting talar också
för att krav kommer att riktas mot Sverige
att självt precisera förbehållen för
fortsatt neutralitetspolitik och även vad
vår ansökan i realiteten åsyftar. Vi har
också fått bekräftelse på — låt vara
hittills blott från Europakommissionen
som ju inte är beslutande — att Sverige
inte kan få sina anslutningsproblem
lösta genom association eller på något
annat liknande sätt. Slutligen, herr talman,
har ingenting hittills framkommit
som klart utesluter möjligheten av
svenskt medlemskap med bibehållen alliansfri
utrikespolitik.

Visst kan den här beskrivningen av
dagens förhandlingsläge ifrågasättas.
Men den är enligt min uppfattning tillräckligt
realistisk för att kunna tjäna
som arbetshypotes, då vi skall bedöma
hur vårt handlande i framtiden bör
vara. Vi måste göra en sådan bedömning.
Vi kan inte låta dagens ovisshet
utgöra en förevändning för ren passivitet.
Integrationsfrågan har så stor betydelse
för vårt lands ekonomi och för
de enskilda människornas trygghet, att
Sverige måste bestämma sig för en viljejnriktad
europapolitik och sedan driva
den politiken fast och konsekvent.

På EFTA:s ministerkommittémöte i
Lausanne häromdagen talade man om att
stärka EFTA och att genom en fortsatt
integration inom EFTA:s ram utjämna
olikheterna mellan EFTA och EEC i avvaktan
på en i en avlägsen framtid hägrande
utvidgad gemenskap. Sådana åtgärder
kan inte rimligen få utgöra alternativ
till en mer aktiv europapolitik.
Självfallet får de betydelsefulla resultat,
som EFTA-samarbetet medfört i fråga
om nedrivning av tullmurarna mellan
EFTA-staterna, inte gå till spillo, och

Handelspolitisk debatt

självfallet bör även i fortsättningen allt
göras för att underlätta en framtida
vidgad integration inom EFTA. Men åtgärder
i det hänseendet måste trots allt
vara underordnade insatser som är direkt
inriktade på att åstadkomma vår
aktiva medverkan i Gemenskapen.

Den s. k. EFTA-solidariteten bygger
inte längre på realiteter. Storbritannien
har med all önskvärd tydlighet klarlagt
sitt oberoende och sin fulla handlingsfrihet
gentemot EFTA. Även om man
inte har fullt klart för sig vad lord Chalfont
sagt i Lausanne är likväl det uttalande
som tillskrivs honom betecknande
för den brittiska inställningen.
EFTA må vara, sägs det däri, en nyttig
liten grupp, men den är inte avsedd att
bli annat än en väntsal på huvudbanan
till Bryssel. Och Londondeklarationens
konsultationsförpliktelser har britterna
nära nog konsekvent satt sig över. Jag
tycker att kammarens ledamöter bör
upplysas om att lord Chalfont vid inte
mindre än två tillfällen på direkta frågor
från kammarledamoten herr Alemyr
öppet och otvetydigt förklarat att Storbritannien
vid eventuella förhandlingar
med EEC icke är berett att ta någon
hänsyn till svenska intressen. Storbritannien
hade, framhöll lord Chalfont,
nog med sina egna bekymmer.

Herr talman! Vad som i första hand
krävs av oss i dagens läge är att Sverige
klarlägger vilka förbehåll som är
oundgängligen förenade med en fortsalt
alliansfri utrikespolitik.

Vi befinner oss inte i samma situation
som Schweiz eller Österrike, och vi kan
inte hänvisa till internationella eller
andra liknande bindningar. Det ankommer
helt på oss själva att göra klart för
oss och för Europa var gränsen går för
svenska engagemang i ett europeiskt
samarbete.

Nu har Europakommissionen i sin
rapport klart sagt ifrån att Sveriges
anslutning till Europamarknaden blott
kan komma i fråga om förhandlingarna
med oss skulle visa, att vi villkors -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

löst kan ansluta oss till Gemenskapens
politiska mål. Kommissionen har därvid
hänvisat till Romfördragets preamble.
Att kommissionen samtidigt åberopat
1961 års Bonnkonferens har medfört
åtskilliga kannstöperier — herr
Hansson i Skegrie sysslade för en stund
sedan med sådana. Men numera torde
det väl ändå vara fullt klarlagt att hänvisningen
inte avsåg själva Bonndeklarationen
utan bara konferensens bekräftelse
på Romfördragets målsättning.

Därmed är vi, herr talman, inne på
den begreppsförvirring som kännetecknat
europadebatten i vårt land. Trots
allt meningsutbyte har man på alltför
många håll uppenbarligen inte klart för
sig vad som är europasamarbetets
egentliga mål. Informationen har varit
dålig och ensidig, och debatten har i
stort sett bara rört en sida av Gemenskapens
verksamhet, nämligen att skapa
enhetliga tullsatser i den europeiska
tullunionen. Gemenskapens längre gående
politiska målsättning, som är långt
mer betydelsefull för det europeiska
samarbetet och de europeiska staternas
ekonomi och välstånd än de rent tariffära
frågorna, har bara tilldragit sig
begränsad uppmärksamhet. Denna allmänna
okunnighet om Gemenskapens
mest väsentliga syften har i sin tur
möjliggjort de missförstånd och de misstänkliggöranden
som förekommit i den
svenska inrikespolitiska debatten.

Att Romfördraget har en politisk målsättning
är obestridligt. Men det har
hittills inte hindrat oss från att söka
associering, och det har inte heller
föranlett oss att utesluta ens möjligheten
av ett medlemskap. Då vi på det inrikespolitiska
fältet behandlar frågor
om beskattning, företagsamhet, arbetskraft,
jordbruk, etableringsrätt, sociallagstiftning
och vad det nu må vara, så
anses det självklart att sådana frågor
hör hemma under samlingsrubrilcen
»politik». I europadebatten söker regeringen
däremot av någon anledning
diskriminera begreppet »politik». Vad

som inrikespolitiskt brukar betecknas
som »politiskt» rubricerar man i strid
mot vedertaget språkbruk som »ekonomiskt»
så snart man talar om det europeiska
samarbetet. Då det dessutom
görs gällande att gränsen för den europaaktivitet
som är helt förenlig med vår
utrikespolitik och den som strider mot
vår utrikespolitik går just mellan »ekonomi»
och »politik», så är det inte besynnerligt
att debatten här hemma blir
förvirrad och att den blir svårförståelig
utomlands. Det kanske i detta sammanhang
bör erinras om att Romfördragets
kanske viktigaste kapitel har rubriken
»Gemenskapens politik». Debatten skulle
vinna på att begreppen hyfsades.

Vi måste göra klart för oss vilka politiska
element inom Gemenskapen som vi
har svårt att utan vidare acceptera och
upphöra med att onyanserat ta avstånd
från Romfördragets politiska innehåll.
Det tjänar ingenting till att blunda för
att Romfördraget har den politiska
målsättningen att skapa ett ekonomiskt
integrerat Europa, något som i sin tur
kräver långtgående samordning i fråga
om kapitalpolitik, närings- och skattepolitik,
arbetsmarknads- och socialpolitik
och jordbrukspolitik. Det finns ingen
anledning till att inte vårt land skulle
kunna delta som beslutande part i
detta ekonomisk-politiska samarbete
precis på samma sätt som vi i Norden
är beredda att bedriva en motsvarande
aktivitet. Vår utrikespolitik är inriktad
på att skapa större förståelse mellan
folken, ett friare handelsutbyte och att
verka för ett ekonomiskt och socialt
framåtskridande. Romfördragets inledande
avsnitt har samma målsättning.
Det sägs syfta till att lägga grunden
till ett ständigt fastare förbund mellan
de europeiska folken, förbättra levnads-
och sysselsättningsförhållanden,
garantera en jämn utveckling, jämvikt
i handelsutbytet och en sund konkurrens.
Den gemensamma handelspolitiken
syftar till att gradvis avveckla restriktionerna
i den internationella han -

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

deln, fördraget bekräftar den solidaritet
som förenar Europa och utomeuropeiska
länder, och man säger sig önska
trygga dessa länders välståndsutveckling
i överensstämmelse med principerna
i FN:s stadgar.

Alldeles oavsett vilket värde dylika
allmänna deklarationer må ha ■— de
flesta internationella konventioner inleds
med motsvarande förklaringar —
finns det alltså ingenting i Romfördragets
preamble som Sverige inte skulle
kunna ansluta sig till eller som skulle
kunna sägas stå i strid mot vår oberoende
utrikespolitik. Det finns ingenting i
Romfördraget som rör försvarspolitik,
utrikespolitik eller som medför militära
bindningar eller som över huvud taget
syftar till att låsa de anslutna ländernas
handlingsfrihet i samband med utrikespolitiska
spänningsförhållanden på ett
sådant sätt att en utrikespolitik av
svenskt märke omöjliggörs. Tvärtom
förutsätter vissa artiklar handlingsfrihet
i sådana krissituationer.

Varken Romfördraget som sådant eller
dess politiska målsättning bör alltså
utgöra hinder för ett neutralt land som
Sverige att söka och vinna medlemskap,
under förutsättning att vi klart
markerar vår utrikespolitiska särställning.
Motsvarande uppfattning har uppenbarligen
också Europakommissionen.
Den har inte ställt sig avvisande
emot att Sverige gör speciella förbehåll
med hänsyn till sin utrikespolitik. Men
det är Sveriges sak att precisera dem,
inte kommissionens. Vilka förbehåll som
erfordras, om det räcker med en allmänt
hållen undantagsklausul, eller om
den måste specifiseras på sätt vi gjorde
1961/62, lämnar jag därhän. Det väsentliga
är att förbehållen inte behöver vara
av sådan natur, att de innebär ett avståndstagande
från Romfördragets politiska
målsättning. Därmed skulle det
villkor Europakommissionen uppställt
för vårt lands och andra länders anslutning
kunna infrias.

Låt mig, herr talman, för säkerhets

Handelspolitisk debatt

skull skjuta in att den svenska bedömningen
av vad vår neutralitetspolitik
kräver självfallet också måste ske under
beaktande av den tillämpning som
Romfördraget givits i praktiken och den
utveckling i olika hänseenden som den
pekar fram mot. Den allmänna politiska
utvecklingen i Europa spelar i det sammanhanget
också en roll. I dessa hänseenden
är uppenbarligen situationen
i dag gynnsammare än den var 1961.
Tendenserna att extensivt tolka Romfördraget,
som bl. a. kännetecknade den
Hallsteinska epoken, har under årens
lopp förbvtts i en motsatt trend. Och
det finns i dag inga tecken som tyder
på en återgång.

I fråga om formen för svensk anslutning
har — som redan sagts -— kommissionen
bekräftat att association eller
annan liknande anslutningsform icke
kan komma i fråga för ett land med
Sveriges industriella kapacitet. Denna
ståndpunkt utvecklades ytterligare från
kommissionens sida vid utrikesutskottets
besök i Bryssel för någon månad
sedan. Målsättningen för det svenska
handlandet borde mot bakgrunden av
det och även av andra skäl vara att
formellt söka medlemskap och att inte
längre hålla frågan öppen.

Det skall gärna medges, herr talman,
att de preciseringar som jag nu har
förordat beträffande vår utrikespolitik
och anslutningsformen möjligen kan
tyckas onödiga under den osäkerhet
som nu råder beträffande den brittiska
ansökan. Så är ingalunda fallet. Så
länge kommissionen och ministerkommittén
drar en klar gräns mellan å ena
sidan de stater som sökt medlemskap —■
Storbritannien, Danmark, Norge och det
neutrala Irland — samt Sverige, som
inte uttryckligen angivit medlemskap
som målsättning för sina förhandlingar,
försvåras de kontakter och den samordning
med de övriga nordiska länderna
som under nuvarande förhållanden
bör komma till stånd. Det kan inte
ligga i Sveriges intresse att i detta sam -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

manhang hänföras till samma grupp
som Malta, Portugal och Cypern. Det
har självfallet inte heller varit av en
slump som Europakommissionen i sitt
yttrande över de olika ansökningarna
särskilt underströk, att en svensk underlåtenhet
att acceptera Romfördragets
politiska målsättning skulle äventyra
den enhetliga nordiska marknad som
EFTA-fördraget förverkligat. Jag betraktar
själv det uttalandet som en indirekt
rekommendation ifrån kommissionens
sida till Sverige att beakta sitt
ansvar för den nordiska marknaden.
Herr Wedén gav också en positiv uttolkning
åt detta uttalande.

Och, herr talman, det finns all anledning
för oss att ta fasta på detta,
inte bara därför att förekomsten av och
sammanhållningen inom en stark enhetlig
nordisk marknad kan göra det
lättare för oss att vinna förståelse för
våra önskemål i Bryssel utan därför att
ett ytterligare utbyggt nordiskt samarbete
för varje dag framstår som alltmer
nödvändigt i och för sig. Sverige
bör alltså inte avvakta behandlingen
av den brittiska ansökningen. Oberoende
av vilken tidtabell som kommer att
fastställas och oavsett hur förhandlingarna
med britterna kommer att förlöpa
bör de nordiska staterna snarast
möjligt samordna sina förhandlingsresurser
och vara beredda att uppträda
som en enhet i Bryssel. Det finns åtskilliga
internordiska problem som förtjänar
att klarläggas, särskilt om England
en längre tid skulle hållas utanför
Gemenskapen. För Sveriges del utgör
utan tvivel EEC en långt viktigare marknad
än den brittiska. För Norge och
Danmark är avvägningen inte lika lätt,
och starka skäl talar därför för att de
nordiska staterna snarast möjligt samordnar
sin syn och sitt handlande.

Framför allt har det från norsk sida
gjorts uttalanden som tyder på att man
där avvaktar initiativ från sin största
och ekonomiskt sett starkare granne.
Att man där tycker att Sverige hittills

intagit en alltför svag och alltför passiv
attityd till Europa beror inte på att
man i Norge har en regering med annan
partikulör än i Sverige. Enigheten
går i Norge tvärs över partigränserna.

I Bryssel har man tidigare varit oppositionell
mot blockförhandlingar av
olika slag. Varje stat har haft att presentera
sina synpunkter och att förhandla
för sig. I kommissionens nu aktuella
rapport har det emellertid gjorts
en gruppering, och jag har en bestämd
känsla av att de nordiska staterna i
stor utsträckning betraktas som så ekonomiskt
sammansvetsade att båda förhandlingsparterna
skulle ha mycket att
vinna på gemensamma diskussioner. Vi
bör alltså sträva efter att klarlägga det
nordiska förhandlingsläget, och detta
förutsätter i sin tur att Sverige definierar
gränserna för sin utrikespolitiska
handlingsfrihet. Jag kommer alltså
på nytt tillbaka till detta krav. Det
kan tänkas att en gemensam förhandlingsomgång
från Nordens sida, som
bör sikta till medlemskap men inte
utesluta andra arrangemang av ren
övergångsnatur, skulle kunna vara ägnad
att också jämna vägen för brittiska
förhandlingar. Om detta kan vi inte
uttala oss med någon säkerhet, men det
finns ingenting som tyder på att ett
nordiskt initiativ av den art som jag
här skisserat skulle försvåra kommande
diskussioner med britterna.

Det är emellertid inte bara det nordiska
förhandlingsläget som måste förbättras.
Också i vårt eget land måste
förtroende skapas för vår EEC-politik.
Det sätt på vilket man hittills uppträtt
har inte bara skapat osäkerhet och bekymmer
i våra grannländer och det
övriga Europa utan också här hemma,
och det onyanserade sätt på vilket
neutralitetspolitiken använts som tillhygge
har inte bidragit till att göra
läget mer överskådligt för alla de människor,
vilkas trygghet och sysselsättning
kan bli beroende av hur vi lyckats
spela våra kort.

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

Dagens regeringsdeklaration gör sannerligen
inte saken bättre. Jag har hittills
inte ägnat många ord åt den, framför
allt därför att den utgör ett ovanligt
torftigt aktstycke. I stor utsträckning
förefaller den vara ett försök att rättfärdiga
och försvara regeringens hittillsvarande
europapolitik. De i officiella
regeringsförklaringar ovanliga
hänvisningarna till olika politiska partiers
motiv och ställningstaganden understryker
ytterligare deklarationens
karaktär av plaidoyer för socialdemokratisk
politik. Var finns, herr talman,
medvetandet om och erkännandet av
de betydelsefulla samarbetssträvanden
som pågår i länder som i århundraden
ständigt varit invecklade i krig med
varandra? Var finns viljan och beslutsamheten
från vårt lands sida att delta
i detla arbete och att söka överbrygga
de svårigheter som obestridligen finns?
Man tänker mera på, som det heter i
deklarationen, »diskrimineringen» än
på de fantastiska mål som europaarbetet
uppställt.

I lördags stod statsministern i Halmstad
och upplyste sina åhörare om den
borgerliga oppositionens allmänna efterblivenhet.
De borgerliga upptäcker
inte »vad som ligger i tiden», förklarade
han. Var, frågar vi oss i dag vid läsningen
av regeringsdeklarationen, finns
regeringens insikt om dynamiken i det
europeiska skeendet?

Trots svårigheter, meningsskiljaktigheter
och skiftande politiska perspektiv
på integrationsarbetet är europamarknaden
i dag en arbetande realitet
som vi inte kan komma förbi. Som banbrytare
för en europeisk stormarknad
står EEC •— framhöll en svensk diplomat
häromdagen — i samklang med den
moderna tidens ekonomiska, industriella
och tekniska krav.

Men för detta har vår socialdemokratiska
regering synbarligen ingen förståelse.
Man apostroferar det nordiska
samarbetet och dess betydelse för Kennedyrondens
resultat men drar därav
4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Handelspolitisk debatt

inte den slutsatsen att motsvarande
»gemensamma viljeinriktning» bör eftersträvas
i förhandlingar med Gemenskapen.
Och då man diskuterar våra
möjligheter att förena vår utrikespolitik
med medlemskap utgår man tydligen
från att associering skulle vara
mindre utrikespolitiskt belastande än
medlemskap. Om någon olikhet föreligger
i detta hänseende finns det faktiskt
också skäl som talar för en motsatt
uppfattning.

Som redan sagts användes i argumenteringen
konsekvent begreppet »politiskt»
som om det vore belastande.
Flera ledande statsmän har gjort uttalanden,
i vilka »det politiska momentet»
i EEC starkt betonas, heter det i deklarationen.
Alldeles oavsett att ett dylikt
betonande inte i och för sig behöver
försvåra eller utesluta en svensk anslutning
med bibehållen utrikespolitik, och
alldeles oavsett att andra statsmän må
ha gjort motsatta uttalanden, är det för
oss avgörande vad Romfördraget stipulerar,
inte vad den ene eller andre statsmannen
i olika sammanhang må ha
tyckt.

Hänvisningen till de ledande statsmännens
uttalanden måste för övrigt
förefalla mycket besynnerlig för de ledamöter
av utrikesutskottet som hade
tillfälle deltaga i utskottets besök i Bryssel
för någon månad sedan. Det var ett
officiellt besök, och utskottet fick kommissionens
arbete fullt belyst och klarhet
i hur kommissionen ser på vårt land
och dess möjligheter. En hänvisning till
sådana uttalanden hade måhända varit
riktigare än hänvisningarna till vad
»ledande statsmän» sagt.

Beträffande Sveriges eventuella anslutning
till EEC lägger regeringsdeklarationen
på något sätt bevisbördan
på EEC. Man får en känsla av att Sverige
anser sig vara så betydelsefullt för
Europa, att det bör vara EEC som rättar
sin politik efter oss, inte tvärtom.

I det minst sagt känsliga förhandlingsläge
som just nu råder — då minister40 -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

rådet har att behandla den svenska ansökningen
— kan den passiva, avvaktande
och oangagerade beskrivning av
Sveriges europapolitik som göres i
deklarationen få mycket allvarliga konsekvenser.
Den kan leda till en total
låsning nere i Bryssel, i ett skede då vi
verkligen behöver handlingsfrihet åt
olika håll.

Det enda man egentligen kan hälsa
med tillfredsställelse är att deklarationen
inte hänvisar det svenska näringslivet
till att söka kompensation för det
väntade minskade handelsutbytet med
Europa genom ökad östhandel eller ulandshandel.
Att betydande möjligheter
föreligger att utveckla handelsutbytet
med Östeuropa är obestridligt. Vi befinner
oss säkerligen bara i inledningsskedet
till en betydande handelsexpansion
åt det hållet. Men även om de mest
optimistiska förväntningarna skulle infrias
kan, som herr Wedén också framhöll,
handelsutbytet med dessa länder
aldrig ens tillnärmelsevis ersätta de förluster
vi kan komma att göra på EECmarknaden.
Hänsyn bör också tas till
att så länge öststaternas handel av dem
själva betraktas som ett viktigt led i
deras utrikespolitik kan ett långt gående
handelspolitiskt beroende utsätta vår
alliansfria utrikespolitik för betydande
påfrestningar på lång sikt.

Herr talman! Handelsministern har
gjort goda insatser vid tillkomsten av
EFTA och då det gällt att tillvarata
EFTA:s möjligheter. Detta har vi från
oppositionens sida också understrukit
vid åtskilliga tillfällen, och det finns nu
ingen anledning att ta tillbaka något av
det berömmet. Men då det gäller det
europeiska samarbetet har herr Lange
inte gjort lika starka insatser. Det finns
tvärtom befogad anledning till kritik.
Dagens regeringsdeklaration bekräftar
på alla punkter herr Langes negativism
gentemot Europa och brist på verklig
vilja att försöka lösa ett svårt problem.

Jag har redan, herr talman, strukit
under hur osäker den europeiska fram -

tiden ter sig, hur många psykologiska,
politiska och taktiska hinder som kan
tänkas komplicera den utveckling vi
hoppas på. Men just därför att läget är
så svårbedömbart och innehåller så
många oförutsebara komplikationer,
just därför — jag upprepar det — behövs
det en stark målmedvetenhet och
en bestämd vilja att med olika till buds
stående medel lösa upp europaknuten.

Och, herr talman, frågan har sådan
dimension och angår i så hög grad hela
vårt folk att det inte är rimligt, att den
skall följas och handläggas av ett enda
statsråd och av en regering, som bara
representerar en minoritet av svenska
folket och som desslikes är starkt benägen
att i onödan sekretessbelägga
betydelsefullt utredningsmaterial. Det
finns verkligen alla skäl att bredda basen
för en uppföljning av europafrågan.

.lag vill därför fråga handelsministern
och regeringens talesmän, om man inte
skulle kunna tänka sig att skapa en särskild
förhandlings- eller samrådsdelegation
representerande de demokratiska
politiska partierna för att tillsammans
med regeringen driva europafrågan vidare.
En sådan delegation skulle inte
behöva hindra att man tillsatte parlamentariska
beredningar för konkreta
problem eller för behandling av olika
områden, såsom herr Sven Wedén föreslog.

Med den inställning som jag tidigare
redovisat beträffande behovet av nordiskt
utrednings- och förhandlingsinitiativ
kanske det t. o. m. skulle kunna
övervägas, om man inte bör gå ett steg
längre och för europafrågan bilda en
internordisk parlamentarisk förhandlingsgrupp
inom eller utom Nordiska
rådet. Bortsett från det värde som ett
dylikt organ skulle ha i och för sig, är
det troligt att det skulle vara ägnat att
för Europa understryka den nordiska
sammanhållningen och den bestämda
viljan inom Norden att till varje pris
hindra att tullgränser på nytt växer
upp mellan de nordiska staterna och att

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

fullfölja det långtgående näringspolitiska
integrationsarbete, som uppstått
inom ramen av EFTA.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det förefaller mig som
om regeringen två gånger handlat fel
när det gäller vårt lands förhållande till
Västeuropeiska gemenskapen. Första
gången var 1961—1962 när man hade
så bråttom att lämna in en associationsansökan.
Sedan hände ingenting under
flera år och ingen kunde förklara vad
det var för »vits» med en ansökan om
association med EEC, som denna organisation
uppenbarligen inte brydde sig
om.

Under tryck från storfinansen och
de borgerliga partierna gick regeringen
i somras ett steg längre och ansökte
om öppna förhandlingar, varvid fullt
medlemskap inte uteslöts. Det hastade
så att riksdagen inte fick ta ställning
till den nya aktionen eller till formen
för ansökan. Det hade utlovats av regeringen
att alla partier skulle hållas
underrättade om utvecklingen och regeringens
planer, men detta löfte höll
man inte.

Jag vill i detta sammanhang ställa den
direkta frågan till handelsministern, om
utredningsmaterialet gjorts tillgängligt
i dess helhet för alla i riksdagen representerade
partier.

Nu anser alla bedömare — vilket
framgått av debatten — att det kommer
att dröja länge innan England eventuellt
blir medlem av Västeuropeiska gemenskapen,
och rätt många anser det tvivelaktigt
om England över huvud taget
kommer med. Vad tjänade då ansökan
i juli för syfte? Sverige har i något
dokument inom EEC uppmärksammats
i en form, som påminner om en fotnot,
men mera har inte hänt. Vi tycker att
regeringen har hoppat i galen tunna
en gång till.

En begynnande insikt härom kan, om
man läser välvilligt, spåras i dagens
regeringsdeklaration. Den är kanske ut -

Handelspolitisk debatt

tryck för en viss uppstramning. Där
framhålles vad vi hela tiden ansett det
viktigt att understryka, nämligen att de
utrikespolitiska momenten i EEC-sam^
arbetet ingalunda är försvunna. Västeuropeiska
gemenskapens målsättning
är en politisk union.

Detta sökte de borgerliga partierna
bestrida under den debatt som föregick
Sveriges nya ansökan i juli, och herr
Bohman försöker göra det också i dag.
Men de uttalanden som gjorts under
det senaste året, bl. a. av EEC-kommissionen,
avslöjar hur denna borgerliga
propaganda söker vilseleda allmänheten.
Sverige kan få medlemskap endast
om vårt land utan reservationer accepterar
Västeuropeiska gemenskapens politiska
syften. Medlemskap i EEC är
därför självfallet oförenligt med vårt
lands neutralitet. För att klargöra detta
behövs inga förhandlingar.

Regeringens uppträdande i EEC-frågan
präglas av en dubbelhet. Å ena sidan
tar man helt riktigt upp en diskussion
med de borgerliga partierna om
neutraliteten. Detta är nödvändigt därför
att deras argumentation givit anledning
till stark misstänksamhet — det
var alltså helt riktigt att regeringen så
hårt tryckte på den sidan under den
diskussion vi hade i somras och på förhösten.
Men å andra sidan har regeringen
inlämnat en ansökan som inte
utesluter fullt medlemskap. I dagens
regeringsdeklaration heter det också
att »möjligheten av att EEC-samarbetet
tagit en något annan riktning» inte får
uteslutas. Man envisas alltså med att
hålla fast vid en illusion, vilket försvagar
positionerna gentemot de borgerliga
och kan ge intrycket att debatten
ibland utgörs av teateråska.

Jag har några frågor till regeringen
som jag tycker är väsentliga i detta
sammanhang.

Den första har att göra med regeringens
allmänna hållning, som fortfarande
är att vi skall söka uppnå en så nära
anknytning till Västeuropeiska ge -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

menskapen som möjligt. Frågan lyder:
Tror regeringen att ett accepterande
från vårt lands sida av Romfördragets
regler om arbetskraftens fria rörlighet,
om fri etableringsrätt och om fria kapitalrörelser
skulle ha underlättat för
oss att komma till rätta med aktuella
problem -— växande arbetslöshet, företagsnedläggningar
och andra följder av
den strukturella omvandlingen? Tror regeringen
att dess nya näringspolitiska
program skulle vara möjligt att förverkliga
om Sverige tillhörde EEC? För
vår del anser vi att en anslutning till
Västeuropeiska gemenskapen i hög grad
skulle försvåra ansträngningarna att
med ekonomisk-politiska åtgärder läka
näringspolitiska skador.

Den andra frågan gäller förhållandet
till det övriga Norden. De nordiska länderna
har splittrats i marknadsfrågorna
— det är realiteten. Många som talat
högt om Nordens sammanhållning har
med öppna ögon bidragit till denna
splittring. Om regeringen alltjämt är intresserad
av att stärka det nordiska
samarbetet — och det utgår jag från
att den är — bör den inrikta sig på
andra och betydelsefullare ting än ett
utbyte av utredningsmaterial i integrationsfrågan.
Frankrikes avvisande hållning
till ett brittiskt inträde betyder att
det återigen finns tid för ett initiativ
på nordisk nivå för en samlande lösning.
Finland och Island är icke anhängare
av en anslutning till Västeuropeiska
marknaden. Men de skulle kunna
vinnas för att den nordiska marknad
som vi redan har en god början till
blir fullständigt genomförd, d. v. s. kommer
att gälla alla varor, även jordbruksprodukter.
Min fråga är: Vill regeringen
snabbt ta initiativ för att skapa
en sådan nordisk marknad? En nordisk
marknad bör enligt vår mening
föra en gemensam utrikeshandelspolitik,
baserad på avtal med den västeuropeiska
stormarknaden och strävan till
ökad handel med u-länderna och de
socialistiska länderna.

Min tredje fråga till regeringen gäller
det problem som är ett helt avgörande
och som borde dominera vår diskussion,
nämligen hur man skall kunna
åstadkomma en allmän förändring av
handelsrelationerna i världen — en förändring
som medför att de fattiga länderna
gynnas i stället för som nu de rika
länderna. Jag noterar att regeringen
i deklarationen medger att Kennedyronden
medfört ett jämförelsevis sämre
utfall för u-ländernas del, ett sakförhållande
som jag i polemik med herr
Ohlin underströk i vårens interpellationsdebatt.
Min fråga på denna punkt
lyder:

Vilken linje kommer regeringen att
följa vid den nya handels- och utvecklingskonferensen
i New Delhi i februari
och mars? Kommer regeringen den
här gången att helhjärtat stödja de fattiga
ländernas kamp för en annan handelspolitik? Herr

talman! Det finns ett par argument
som hela tiden återkommit i den
borgerliga pläderingen för svenskt medlemskap
i Västeuropeiska gemenskapen
och som också gjort det i dag. Det bör
tas upp därför att de, enligt min mening,
är helt falska. Det ena argumentet
är att svenskt medlemskap är förenligt
med en fortsatt neutralitetspolitik.
Det andra är att Västeuropeiska gemenskapens
politiska målsättning egentligen
inte är någonting annat än ett visst
ekonomiskt samarbete, begränsat till europeisk
inrikespolitik, såsom en företrädare
för storfinansen nyligen uttryckte
det och som herr Wedén här
citerade. De bägge argumenten hör ihop.

Att syftet med Västeuropeiska gemenskapen
är att få till stånd en politisk
union med en gemensam utrikespolitik
har under det senaste året med skärpa
framhållits från dess egen sida. I regeringsdeklarationen
har erinrats om
EEC-kommissionens rapport angående
de nya medlemsansökningarna och vad
där mycket bestämt sägs om att medlemskap
inte kan vinnas utan godtagan -

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

de av de politiska målen. I rapporten
hänvisas till Bonnkonferensen år 1961
där EEC-ländernas statschefer som bekant
angav syftet med organisationen
bland annat vara att stärka Atlantpakten.
Att erinra om detta är verkligen
inte kannstöperier, som herr Bohman
uttryckte det.

Andra uttalanden från senare tid pekar
i precis samma riktning. Den västtyske
förbundskanslern Kiesingers uttalande
den 10 maj i år är i gott minne;
det citerades av handelsministern i vår
föregående debatt. Kiesinger sade att
målet för EEC-samarbetet måste vara
att skapa en politisk kraft som slutligen
också leder till en gemensam utrikespolitik.

Man fortsätter alltså mycket målmedvetet
på den linje som ursprungligen
angavs av Walter Hallstein, under
många år chef för kommissionen inom
Västeuropeiska gemenskapen: »EEC är
en trestegsraket — först tullunion, sedan
ekonomisk union och så politisk
union», sade han. Ingenting har ändrats
i detta sakförhållande. De borgerliga
partierna håller nu fram det första
raketsteget och försöker att dölja de
bägge andra. Ibland är man så djärv
att man också visar fram det andra
raketsteget, men man vet att då börjar
temperaturen bli hög. Självständighet
på det ekonomiska området är nämligen
en grundläggande förutsättning för
att en stat skall kunna vara självständig
även på det politiska området,
d. v. s. i vårt konkreta fall kunna bedriva
neutralitetspolitik.

Även om Västeuropeiska gemenskapen
inte skulle syfta till en politisk
union — vilket den alltså gör -— är
medlemskap i densamma därför oförenlig
med en verklig neutralitetspolitik.
Vi i Sverige måste slå vakt om vårt lands
självständighet, om svenska folkets rätt
att självt bestämma över landets ekonomiska
resurser och över dess ekonomiska
politik. Att försnilla den rätten

Handelspolitisk debatt

för folket skulle vara ett svek mot demokratin.

Däremot bör vi ordna landets handelspolitiska
förhållanden gentemot staterna
i Västeuropeiska gemenskapen.
Men detta sker bäst genom någon form
av handelsavtal, helst med hela Norden
som den avtalsslutande parten.

Herr talman! Vi motsätter oss alltså
från vår sida en anslutning till Västeuropeiska
gemenskapen, både av hänsyn
till neutralitetspolitiken och till de
negativa näringspolitiska effekter som
en sådan anslutning skulle få.

Sysselsättningsfrågorna är brännande
aktuella i vårt land. Alla talar om
att tryggheten i arbetet måste säkras.
Men diskussionen om en svensk EECanslutning
kan inte isoleras från dessa
frågor. Det är — som jag redan antytt
— framför allt kombinationen av tre av
Romfördragets regler som i detta avseende
kommer att spela en avgörande
roll, nämligen reglerna om arbetskraftens
fria rörlighet, om den fria etableringsrätten
och om de fria kapitalrörelserna.

Romfördragets bestämmelser om fri
rörlighet för arbetskraften verkar givetvis
i två riktningar. Det gäller dels
utflyttning av svensk arbetskraft, dels
inflyttning av utländsk arbetskraft till
Sverige. Det är knappast troligt att
svensk arbetskraft i någon större utsträckning
skall söka sig till arbetsmarknader
med sämre villkor. Däremot
är det sannolikt att löntagare från andra
länder kommer att söka sig hit.
Detta kan leda till en ny situation på
den svenska arbetsmarknaden som skapar
svåra problem beträffande både
sysselsättning och löner. Vi ser redan
tendenserna till bildande av ett utländskt
låglöneproletariat i vårt land.

Även den fria etableringsrätten verkar
åt två håll. Redan nu har svenska
storföretag i betydande utsträckning
flyttat rutintillverkningen utomlands.
Detta kommer att bli en ännu vanligare

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

företeelse vid en anslutning till EEC.
Å andra sidan kommer utländska företag
i ökande utsträckning att bildas i
Sverige och svenska företag att köpas
in av utländska truster.

För att ge innehåll åt etableringsrätten
har kapitalet utrustats med fri
rörlighet inom Västeuropeiska gemenskapen.
Denna frihet har främst en
allvarlig näringspolitisk effekt. Den
fullständiga friheten i kapitalrörelserna
omöjliggör en effektiv kontroll över
kreditmarknaden och därmed över den
ekonomiska politiken. En anslutning
till EEC skulle därför, tror jag, skapa
mycket svår huvudvärk hos landets
finansminister.

Redan dessa tre samverkande regler
försvårar en effektiv näringspolitik.
Men därtill kommer att vårt land vid
en anslutning till Västeuropeiska gemenskapen
ännu kraftigare dras in i
den oerhörda koncentrationsprocess
som pågår. Företagskoncentrationen
rymmer, som de .svenska löntagarna nu
vet av bitter erfarenhet, våldsamma
strukturproblem, som är svåra att möta
redan vid en nationellt planerad politik
men omöjliga att bemästra i ett
system där nationell planering och statliga
ingripanden är kriminaliserade redan
i fördragstexten.

Samtidigt som strukturproblemen
våldsamt tillväxer genom att vårt land
helt dras in i det västeuropeiska kapitalets
häxkrets minskas alltså drastiskt
våra möjligheter att bota uppkomna
skador. Vi får inte längre föra en självständig
ekonomisk politik. De bägge
tendenser som nu oroar de svenska löntagarna
— ökande arbetslöshet och vidgade
inkomstklyftor — kommer att bli
ännu kraftigare markerade vid en anslutning
till Västeuropeiska gemenskapen.
En sådan anslutning strider mot
de svenska arbetar- och tjänstemannarörelsernas
intressen.

En anslutning till Västeuropeiska gemenskapen
är emellertid också ofören -

lig med en riktig u-landspolitik. De ekonomiska
block som de rika länderna
bygger upp strider mot de fattiga ländernas
intressen. Jag skall här inte
ånyo anföra kända fakta om den relativa
minskningen av u-ländernas handel
med EEC. Den ogynnsamma utvecklingen
av priserna på råvaror i jämförelse
med priserna på industrivaror,
som hårt drabbar de fattiga länderna,
är också bekant för alla, och det har
redan hänvisats till denna utveckling i
debatten.

Att delta i de rika ländernas ekonomiska
blockbildningar är en handling
som direkt skadar de fattiga länderna,
därför att dessa blockbildningar konserverar
de förhållanden av exploatering
som innesluts i de nuvarande handelsrelationerna.
Vi kan tala så mycket
vi vill om u-landsbistånd, men så länge
Sverige profiterar på handelsförbindelserna
med de fattiga länderna är talet
ingenting annat än skrymteri.

I stället för att satsa på marknadssamarbete
i Västeuropa, grundat på
EEC och EFTA, bör vårt land verka
för en allmän förändring av handelsmönstret
i världen. Vi bör satsa på att
bidra till en allmän frigörelse av världshandeln
och befrämja en arbetsfördelning
mellan länderna som inte bygger
på konstlade gränser och höga tullmurar.
Det gäller att åstadkomma en förändring
av handelsrelationerna vilka —
såsom jag redan har framhållit — nu
gynnar de rika länderna på de fattigas
bekostnad. Världshandeln måste i stället
utformas så, att den gynnar de fattiga
länderna.

Vårt land har möjlighet att göra en
insats härför genom att på den nya
handels- och utvecklingskonferensen i
New Delhi oreserverat ställa sig på de
fattiga ländernas sida.

Dessa måste ges handelsfördelar, deras
industrier måste skyddas. Bestämda
mål bör ställas upp för inköpen från
u-länderna. Internationella varuavtal

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

bör upprättas för att garantera köpkraften
hos exporten från de fattiga länderna.

Samtidigt som Sverige söker gå i
spetsen för internationella överenskommelser
för en omläggning av handelsoch
finanspolitiken gentemot u-länderna
bör vi separat kunna vidta en rad
åtgärder: avskaffa alla tullar och skatter
som fortfarande drabbar vissa tropiska
produkter, uppställa bestämda
mål för importen av råvaror och färdigvaror
från u-länderna, medge viss
tullfrihet för u-ländernas industrivaror,
underlätta u-ländernas marknadsföring
av sina varor i Sverige och stimulera
hela handelsutbytet med u-länderna genom
informationsverksamhet.

Det avgörande skälet att arbeta för
en förändring av det handelspolitiska
mönstret är den internationella solidaritetens
bud. Men Sverige har också
ett direkt intresse av ett annat handelsmönster.
Utrikeshandelns nuvarande
fördelning gör vårt land starkt beroende
av de stora kapitalistiska makterna.
Det är ingen god grundval för en självständighetspolitik
och en neutralitetspolitik.
Med de fattiga länderna och
med de socialistiska staterna har vi ett
löjligt litet handelsutbyte. Dagens datum
är den 7 november — det är 50 år
sedan den socialistiska Oktoberrevolutionen
utbröt. Sovjetunionen har på ett
halvsekel växt till en världsmakt. Vi är
grannar till detta land med 236 miljoner
invånare och har därför goda naturliga
förutsättningar för ett handelsutbyte.
Men hur stor är den svenska
exporten till Sovjetunionen? Förra året
uppgick den till 0,9 procent av vår
samlade export. Hela vår handel med
de socialistiska länderna är orimligt
liten, särskilt med hänsyn till den
växande andel deras ekonomier upptar
av världsproduktionen. Här ligger en
av de stora framtidsmarknaderna. Det
behövs, herr talman — för att ta upp
herr Bohmans farhågor ■— en kraftig
utvidgning av vår handel på detta om -

Handelspolitisk debatt

råde innan någon kan tala om politiska
risker.

När det nu diskuteras så mycket om
den europeiska stormarknaden bör det
heller inte glömmas, att till Europa
även hör en rad socialistiska länder.
De som vill driva in vårt land i ett
ekonomiskt och politiskt block tillsammans
med en del av Västeuropa är i
själva verket inte ute i »europeiska»
ärenden. De vill konservera splittringen
av Europa, splittringen av världen. Men
den återvändsgränd — ty en återvändsgränd
är det! — som kallas EEC bör
vi inte låta lura oss att beträda. Låt oss
i stället gå en väg som leder till internationellt
samarbete och en riktig arbetsfördelning
mellan länderna!

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Låt mig först börja med
att instämma med herr Wedén i mycket
av vad han här framhöll som förste
talare efter det att regeringsdeklarationen
föredragits i dagens handelsdebatt.

Betydelsen av en vidgad stormarknad
betonade herr Wedén och sade, att den
är en nödvändig förutsättning för både
den teknologiska och den ekonomiska
utvecklingen i vår del av världen och
i vårt land. Det framgår redan av regeringsanförandet,
att härvidlag har alla
samma mening.

Naturligtvis kan man alltid — jag har
sagt det tidigare men tillåter mig att
upprepa det till kammarens protokoll
— syssla med spekulationer om andra
alternativ för ett ekonomiskt vidgat internationellt
samarbete än vad en sammansmältning
i någon form av EFTAländerna
och EEC-länderna kan erbjuda.
Alla våra utredningar är emellertid
entydiga på en punkt: det finns inget
alternativ som är bättre än det sistnämnda.

Så länge man kan hysa hopp om att
utvecklingen kommer att ta en vändning,
som verkligen medför en vidgad
stormarknad i vår del av världen, finns

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

det knappast anledning att diskutera
alternativ som är sämre.

Herr Wedén betonade också hur viktigt
det var att man i handelspolitiken
inte glömde hort utvecklingsländernas
speciella problem. Härvidlag kan jag
också instämma med honom. Han pekade
på en rad omständigheter som
medförde ekonomiska svårigheter för
u-länderna. Jag tror att herr Wedén
hade rätt i sin analys, i vilken han
ibland höjde sig till nivåer som nästan
påminde om hans företrädare här i kammaren.
Därmed vill jag inte ha sagt något
ofördelaktigt om vare sig herr Wedén
eller herr Ohlin.

Regeringen har inte bara i ord givit
uttryck åt sitt intresse för dessa problem.
Jag vill erinra om att vi redan
vid den föregående UNCTAD-konferensen
1964 lade fram ett ganska utförligt
program, som vi också där motiverade.
Det inrymde just sådana element som
herr Wedén här underströk nödvändigheten
av, nämligen råvaruavtal, system
för supplementär finansiering -—
det sistnämnda var ett initiativ och
förslag från engelsk och svensk sida
gemensamt — och vi har fortsatt arbetet
i olika internationella organ för att
få till stånd en konkret utformning av
dessa åtgärder. Herr Wedén betonade
nödvändigheten av att i råvaruavtal också
införa buffertlagar som underlättade
för u-länderna att vidhålla priserna och
gardera sig mot prisfall. Jag instämmer
i praktiskt taget allt vad han — om jag
lyssnade rätt — hade att säga på den
punkten.

Herr Hermansson har också varit
inne på den frågan. Jag har här mycket
litet att tillägga utom det att jag inte tror
att man kan ta den utveckling vi bevittnat
till utgångspunkt för att rikta
kritik mot regeringen. Den svenska
regeringen har sannerligen i alla sammanhang
visat sitt intresse för att med
de begränsade möjligheter som står till
buds för ett litet land även på handelspolitikens
område uppmärksamma de

speciella problem som u-länderna onekligen
står inför.

På dessa punkter kan jag mer eller
mindre reservationslöst ansluta mig till
vad herr Wedén sade. Jag vill också instämma
i den varning han uttalade för
att vänta ett snabbt resultat av de begärda
förhandlingarna med EEC från
olika EFTA-länders sida. Jag tror att
denna varning är befogad. Som han uttryckte
sig vore det beklagligt, om debatten
här i landet fördes på ett sådant
sätt att allmänheten finge föreställningen
att man stode inför en mycket snar
uppgörelse. Jag undrar egentligen bara
till vem han riktade denna uppmaning.
Jag vet inte att vi från regeringens sida
försökt bibringa allmänheten föreställningen
att det kan förväntas en snabb
lösning på den brännande integrationsfrågan.
Jag tror snarare att den kritiken
får riktas mot herr Wedén närstående
pressorgan. Om jag får tolka herr Wedén
så, att han lyfter ett finger i syfte
att varna folkpartipressen för att bibringa
allmänheten föreställningen att
denna fråga står inför en mycket snar
lösning, vill jag även på den punkten
till fullo dela hans uppfattning. Det är i
så fall en berättigad varning som han
uttalat här i kammaren.

Med hänsyn till att vi säkerligen hade
lång tid framför oss innan vi kunde räkna
med en uppgörelse framhöll herr
Wedén att det var nödvändigt för oss
att ha is i magen såsom han uttryckte
sig.

Jag tror att också det är riktigt. Men
hur det rimmar med hans senare påpekande,
att regeringen i det nuvarande
läget visade alldeles för stor brist på
handlingskraft och inte förberedde
några alternativ till det åtminstone temporära
misslyckandet att komma till en
uppgörelse med EEC, har jag litet svårare
att förstå.

Herr Wedén framhöll vidare att han
inte hade helt klart för sig vad vi menade
med vår öppna ansökan, som han
själv sade att han med viss tveksam -

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

het — och det står att läsa i regeringsdeklarationen
—• slutligen hade funnit
skäl att biträda i utrikesnämnden. Han
menade att regeringen och särskilt jag
hade bidragit till att skapa oklarhet om
vad denna ansökan egentligen innebar.
Han hade uppfattat det så att regeringen
ansåg att man borde kunna gå utöver
en association denna gång, vilket
inte var fallet 1961—1962. Ja, av regeringsdeklarationen
framgår ju vad som
då hade sagts.

Med anledning av mytbildningen om
den oklarhet som jag skulle ha skapat
vid en presskonferens vill jag tillåta mig
att inför kammaren redogöra för vad
som verkligen förekom.

I utrikesnämnden ställdes jag inför
frågan vad vi skulle svara därest EEC
skulle fordra att vi preciserade vart vi
önskade komma. Jag sade att jag hoppades
att vi då kunde säga att vi ämnar
slå vakt om neutraliteten men att vi
helst önskar den samarbetsform som
medlemskapet utgör. När man pressade
mig ytterligare och sade: »Antag att
ni kommer i samma situation som
1961—1962, och att ni själva får avgöra
vilken anslutningsform ni vill ha», så
svarade jag såsom jag gjorde vid utrikesnämndens
första sammanträde — vilket
tydligen herr Wedén också erinrar
sig — att i så fall kan jag inte se att det
är möjligt att nå längre än till en associationsansökan.
Vi får komma ihåg att
vad vi sade i Bryssel 1961—1962 har vi
aldrig tagit tillbaka. Vår neutralitet, som
då var utgångspunkten för vårt ställningstagande
att någon mera långtgående
anslutningsform inte var möjlig för
oss, har inte förändrats.

Jag ställdes alltså inte vid presskonferensen
inför frågan vad vi vill, utan
jag ställdes inför precis samma fråga
som jag dessförinnan besvarat i utrikesnämnden.
Om jag får hjälpa till att
friska upp herr Wedéns minne vill jag
säga att jag upprepade exakt detsamma
även vid det utrikesnämndssammanträde
som hölls den 26 juli och inte bara

Handelspolitisk debatt

vid sammanträdet den 7 juli — det
framgår av protokollen. Det påstående
som jag har sett i pressen, bl. a. av herr
Ohlin vill jag minnas, att jag skulle ha
sagt något annat vid presskonferensen
än vad jag uttryckligen framhållit i utrikesnämnden
är således en myt, som
jag har varit angelägen att avliva.

Jag kan tillägga att jag hoppas att vi
inte tvingas att omedelbart göra en precisering.
Men begär man från EEC:s sida
att vi skall ta ställning till frågan om
vi vill förhandla enligt Romavtalets
§ 237 som gäller medlemskap eller § 238
som avser association tror jag uppriktigt
sagt inte att vi kan räkna med att erhålla
en mera långtgående form för medverkan
i en vidgad europeisk marknad
än associationens, och det kommer vi i
så fall att säga.

Därmed tror jag att jag har klargjort
att det finns en konsekvens i regeringens
linje. Mot högerns och folkpartiets
rekommendation bestämde vi oss 1961—
1962 för att ansöka om en associering.
Vi fann nämligen att vårt neutralitetsförbehåll
och det politiska innehåll som
då kunde skymta i Romfördragets
preamble inte möjliggjorde en längre
gående form för medverkan av ett neutralt
land. De förbehållen står kvar.
Mot ett vidare politiskt samarbete, alltså
utöver det ekonomiska, kan vi också
hysa betänkligheter, även om vi inte
vill utesluta att utvecklingen kan ha inneburit
en nedtoning eller kanske ett
framflyttande för åtskillig tid av dessa
politiska elements konkreta utformning.

Jag vill därför än en gång understryka
att våra neutralitetsförbehåll -— av
inga bestridda i utrikesnämnden eller i
de debatter som förts i riksdagen —
står fast. Kan vi få dem godtagna i dagens
läge och kan vi gardera oss mot
framtida beslut i EEC, vilka på något
sätt skulle kunna äventyra möjligheterna
för oss att föra en konsekvent neutralitetspolitik,
då är vi villiga till ett
mer långtgående samarbete än det som
en associering kanske ger möjlighet till.

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

.lag tror att jag därmed klargjort vår
hållning. Det bästa svaret på herr Wedéns
fråga om vad vi avsåg med vår
ansökan gav kanske herr Hansson i
Skegrie nyss, då han sade att en öppen
ansökan föreföll honom vara den naturligaste
vägen att understryka att det
svenska neutralitelskravet var orubbat
eller »odelbart», som herr Hansson uttryckte
det. I detta avseende står vi kvar
på exakt den ståndpunkt, som vi intog
1961—1962 och som vi hävdat under
hela den tid som förflutit sedan dess.

Herr Wedén och även herr Bohman
ställde frågan, om det inte vore lämpligt
att i nu rådande läge tillsätta olika
parlamentariska grupper för utredningar.
Herr Bohman ville, om jag förstod
honom rätt, gå ännu längre; han efterlyste
en parlamentarisk förhandlingsdelegation
av något slag.

Mot förslaget om en förhandlingsdelegation
bör först sägas, att vi från
svensk sida inte befinner oss i någon
förhandling och att vi dess värre inte
heller vet när vi kommer till någon
förhandling. Vidare skulle enligt herr
Wedén en sådan här utredningsgrupp
syssla med neutralitetsproblematiken,
en annan skulle granska arbetskraftens
fria rörlighet o. s. v. Men vår strävan,
herr Wedén, går faktiskt ut på att så
snabbt som möjligt göra offentligt hela
det utredningsmaterial som kan ställas
till allmänhetens förfogande. Det tar sin
tid; vissa ting kan vi inte offentliggöra
— man offentliggör ju inte sina ställningstaganden
och särskilt inte sina utgångspunkter
inför en förhandling som
ännu inte börjat. Men själva problematiken
är vi beredda att låta en mycket
bredare allmänhet än några grupper i
riksdagen och andra få tillfälle att ta
del av. Jag tycker att hela riksdagen
och hela svenska folket skall få ta del
av detta utredningsmaterial. Men det
finns inte i handelsdepartementet eller
hos de många andra departement och
myndigheter som sysslar med dessa utredningar
ett sådant överflöd av folk,

att vi snabbt kan redigera materialet till
en mer lättsmält form.

Jag har förut betonat — och jag upprepar
detta — att till de fjorton publikationer
som redan är offentliggjorda
ytterligare ett par eller i varje fall en
kommer att publiceras omkring årsskiftet.
Jag har ingenting emot att det material
som nu tillställts utrikesnämndens
ledamöter efter viss redigering —■ med
det menar jag att det bör vara avfattat
på ett något njutbarare sätt än arbetsmaterial
i allmänhet är — också ställs
till förfogande för en vidare krets. Jag
skall gärna se till att även herr Hermansson
får ta del av det; han har ju
begärt det. Jag har ännu inte detta material
tillgängligt i sådan form att det
kan lämnas ut. Vi vill nämligen, när
vi offentliggör arbetsmaterial och liknande,
söka undvika att diskussionen
snedvrids på grund av onödiga missförstånd
om vad som avses. Det förutsätter
ett visst redigeringsarbete, och det tror
jag kammarens ledamöter bör kunna
ha en förståelse för. Därmed blir det ju
överflödigt att tillsätta olika utredningsgrupper
för det ena eller andra ändamålet.

Jag anser icke tiden mogen för att
överväga hur vår förhandlingsdelegation
skall se ut, och jag tror att det riktiga
tillvägagångssättet är att låta den första
bearbetningen av materialet ske inom
expertgrupper av tjänstemän. Sedan bör
riksdagen få del av materialet alltefter
som det blir klart, och vi kan därmed
hoppas jag, få till stånd meningsfyllda
debatter i kamrarna på grundval av det
material som då presenteras och som
belyser de många och olika problemställningar
som är aktuella.

Man har genomgående i denna debatt
— framför allt gäller detta herr Wedén
och herr Bohman — klagat på regeringen
och beskyllt den för bristande
intresse för dessa stora frågor som
sysselsatt oss under hela detta decennium.
Man menar att regeringen inte
visat någon handlingskraft, och jag tror

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

att det var herr Bohman som anmärkte
mycket på den regeringsdeklaration
som i dag avgivits och efterlyste positiva
uttryck för vår önskan att komma
till rätta med det problem som börjar
bli allt kännbarare och få allt besvärligare
ekonomiska verkningar, nämligen
splittringen i Europa. Jag förstår
uppriktigt sagt, ärade riksdagsledamöter,
inte hur man lyssnar till en regeringsdeklaration.
Det finns åtskilliga
meningar i regeringsdeklarationen där
just detta intresse underströks. I början
av deklarationen — jag tillåter mig
att upprepa detta — uttalades det: »Det
betonades emellertid att vi önskade en
så snar och nära anslutning till en
europeisk stormarknad som möjligt
utan att ge avkall på vår neutralitetspolitik.
» Detta syftar alltså på den debatt
som fördes här i kammaren den
29 maj. Det säges vidare att vår ansökan
enligt regeringens uppfattning
»måste utformas på ett sådant sätt, att
den samtidigt som den betonade vårt
starka intresse av att delta i arbetet
för en lösning av de ekonomiska samarbetsproblemen
i Västeuropa inte lämnade
något tvivel på vår vilja att fullfölja
neutralitetspolitiken». I fortsättningen
heter det att »vi från svenskt
håll önskade få till stånd så omfattande,
nära och varaktiga ekonomiska förbindelser
med Gemenskapen som möjligt».
Detta är alltså en hänvisning till
vad vi sade 1961—1962, men denna önskan
är lika stark i dag som för fem år
sedan. Det har uttryckligen förklarats
av regeringen vid ett flertal tillfällen.
Vi hänvisade också till vår aktivitet i
EEC och EFTA. Jag behöver inte återigen
föredra hela regeringsdeklarationen;
där fanns emellertid andra, klara
uttalanden av samma innebörd, t. ex.:
»Vi är---beredda till ett djup gående

ekonomiskt samarbete med EECländerna.
» Och vidare: »Den svenska
regeringen kommer att fullfölja den
kurs den intagit i integrationsfrågan.»

Vi gav ett mycket starkt positivt ut -

Handelspolitisk debatt

tryck åt detta 1962 i den förklaring som
jag lämnade till vår året före ingivna
ansökan om förhandlingar: »Gemenskapen
har genom sina djärva initiativ i
de europeiska enhetssträvandena öppnat
nya perspektiv för den ekonomiska
integrationen. Min regering har från
första början arbetat för en integrerad
europeisk marknad. Sverige har, liksom
övriga EFTA-länder, hela tiden
betraktat EFTA som ett steg mot detta
mål. Vår önskan att bidraga till och
att acceptera följderna av den ekonomiska
integrationen är också skälet till
att vi är här i dag.»

Visst kan man uttrycka en och samma
sak på olika sätt, och jag skall gärna
lyssna på alternativa uttryckssätt, om
det är det som deltagarna i debatten
vill åstadkomma. Men jag tror att vi
måste erkänna att vi sannerligen inte
i något sammanhang har uttryckt oss
svävande, så att man utomlands eller
inom landets gränser inte skulle vara
på det klara med vart vi syftade och
vad vi önskade åstadkomma. Jag är
beredd att understryka det varje gång.
Det har sagts redan här förut, och jag
upprepar att varje annat alternativ för
samarbete med våra handelspartner än
detta är sämre.

Jag vill också till herr Bohman säga
några ord med anledning av att han
gör gällande, att vi blandar ihop ekonomi
med politik och att man menar
olika saker med politik. Han betonar
att politik inte bara är utrikespolitik,
säkerhetspolitik, försvarspolitik etc.
utan politik hänför sig också till det
ekonomiska området. Jag har aldrig
sagt något annat. Vi är alldeles på det
klara med att det samarbete vi eftersträvar
— det må nu bli i medlemskapets
form eller i associationens — kommer
att på oss ställa alldeles givna krav
på politiskt samarbete. Vi ställer oss
inte främmande för det utan vi är beredda
att acceptera det.

Jag vill säga att vi arbetar i alla
internationella organ för att vidga dis -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

ciplinen och få skärpta regler. Vi gör
det i vårt självförstådda intresse som
ett litet land för att vi vet att om det
inte finns sådana regler, om det inte
finns en disciplin, efter vilken man
bedriver samarbete på det ekonomiska
området — jag menar därmed ett vidare
ekonomiskt område än handeln —
så kan ett litet land komma i kläm och
utsättas för betydande svårigheter. Jag
brukar i mina föredrag i varje fall
starkt betona att när vi säger att det
finns vissa ting — vår neutralitet •—
som gör att vi inte på samma sätt som
Norge och Danmark kan nalkas EEG
utan måste kräva alldeles särskilda förbehåll,
skall vi ändå vara medvetna
om att vi är beredda att diskutera uppgivande
av mycket av handlingsfriheten
på det ekonomiska området.

Det är ingenting nytt i princip i varje
fall. Vi har ju varit med om det i den
internationella valutafonden, vi har i
OEEC och sedermera i OECD följt
rekommendationer som inneburit en begränsning
av vad vi kan företa oss på
det ekonomiska området. Vi gör det
inom GATT, och vi gör det inom EFTA,
där vi till och med i vissa sammanhang
varit med om att underkasta oss majoritetsbeslut,
vilket en gång tillämpats
inom EFTA.

Det är ingenting nytt, och det är
klart, att ett ekonomiskt samarbete alltid
har sina politiska sidor. Men det är
inte det som det gäller. Det är frågan
om neutralitet sådan vi utformat den
och sådan vi tolkar den kan fullföljas
med ett samarbete i associationens eller
medlemskapets form i ECC.

Det har förvånat mig en smula att
man — när man är så rörande överens
om principerna för vår neutralitet och
om tolkningen av denna i praktiken
och då man inte ifrågasätter utan ansluter
sig till de särskilda neutralitetsförbehållen,
uppräknade i dagens regeringsdeklaration
— inte också kan ena
sig om formerna för Sveriges medverkan
i detta arbete.

Den kritik som riktats mot regeringen
för bristande intresse och vilja
att delta i strävandena att åstadkomma
en vidgad marknad har jag svårt att
se det berättigade i. Jag har redan hänvisat
till vad vi har sagt. Kanske kan
det, herr talman, också finnas skäl att
erinra om vad vi har gjort.

Sverige deltog helhjärtat i de försök
som gjordes 1956—1958 för att omkring
EEC som en kärna bilda ett västeuropeiskt
frihandelsområde med de länder
som deltagare, som inte kunde eller
fick delta i den inre sexmaktskretsen.
Att vi misslyckades är en sak. Jag tror
att ingen med skäl kan göra gällande
att det berodde på regeringens uppträdande
i detta sammanhang.

Det är ingen överdrift att säga att
Sverige hörde till initiativtagarna av
EFTA när det den gången misslyckades.
EFTA:s ena huvudsyfte var att ge
oss åtminstone de möjligheter som en
mera begränsad integration inom
EFTA:s krets skulle innebära för befordran
av tillväxtkraften i vår ekonomi.
Yi har nått ganska långt i detta
hänseende, eftersom EFTA redan nästan
helt uppnått sitt slutmål: tullavvecklingen.
Vi har även försiktigt, men
så långt enigheten tillåtit det, utsträckt
samarbetet till något vidare fält. Jag
vill, för att det inte skall föreligga något
missförstånd på denna punkt, inskjuta
att EEC är någonting mycket
mera och mycket djupare även på det
ekonomiska samarbetets område än
EFTA.

EFTA bildades emellertid också med
ett annat mål för ögonen än borttagande
av tullarna mellan medlemsländerna.
Vi hoppades att EFTA skulle
hjälpa oss att lösa stormarknadsproblemet,
som Maudling-kommittén misslyckats
med. EFTA var inte många månader
gammalt då regeringen sände
ett brev till EEC och begärde att snara
kontakter skulle upptas för att få en
förhandling till stånd, som skulle kunna
lösa splittringens problem, innan

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

dessa hunnit bii alltför kännbara i vår
del av världen. Jag rår inte för att det
inte lämnades något svar på detta brev.

1961 framhöll engelsmännen att det
tydligen inte går att komma vidare med
EFTA som bas, vilket vi förut betraktat
som naturligt. Sju eller åtta länder
borde kunna nå längre än ett enda land
i försöken att åstadkomma förhandlingar.
Våra engelska partner ville inte
ge sig till tåls, och de gjorde ett klart
politiskt utspel och förklarade, att England
vill inträda som medlem i EEC.
Sverige stödde deras försök och lämnade
t. o. m. in sin ansökan tidigare
än Norge om en reglering av förhållandet
mellan vårt land och EEC. Den
ingavs tre—fyra månader före den
norska medlemsansökningen i mars
1962.

Det försöket slog slint; det behöver
jag inte erinra kammarens ledamöter
om.

År 1965, när labourregeringen ännu
bara suttit vid makten i England ungefär
ett halvt år, tog den engelske premiärministern
initiativ till att via EFTA
komma i kontakt med EEC. Man föreslog
då sådana kontakter på olika områden
vid ett möte i Chequers, där premiärministrarna
var närvarande. Därmed
tänkte man sig kunna underlätta
en lösning av den stora integrationsfrågan.
Vi skulle därigenom komma varandra
närmare, vänja oss vid att tala
med varandra och lättare kunna åstadkomma
att utvecklingen inte blev sådan
att de två organisationerna gled
mer och mer isär.

Dessa strävanden följdes också upp
vid ett möte i Wien och ett i Köpenhamn
på hösten 1965, men vi har sedan
inte hört något från EEC i ärendet.
Men Sverige deltog helhjärtat också i
det försöket, även om vi väl inte var
så särskilt optimistiska beträffande utgången
av det initiativet. Vi stödde helhjärtat
engelsmännen, trots att vi åter
hade anledning hysa tvivel om huruvida
tidpunkten var riktigt vald, när eng -

Handelspolitisk debatt

elsmännen förklarade att de skulle göra
sonderingar i de sex huvudstäderna
för att finna om det var lämpligt med
ett nytt engelskt närmande till EEC.
Samma dag som man i England tillkännagav
att man efter en debatt i parlamentet
på nytt skulle ansöka om medlemskap
i EEC välsignade vi detta i en
regeringsdeklaration och har också följt
efter med att inge vår egen ansökan.

Jag vill gärna framhålla att det är
en öppen ansökan. Herr Hansson i Skegrie
tycker jag gav herr Wedén klart
besked om varför vi valde den formen
och vart den syftade. I denna vår öppna
ansökan erinrade vi uttryckligen
om vad vi sagt 1961—1962 och hänvisade
till de handlingar som ligger i Bryssel.

Om vi sålunda går igenom hela förhistorien
och ser efter vad vi sagt i olika
sammanhang, kan någon då verkligen
säga att det finns fog för beskyllningarna
för bristande aktivitet och
bristande vilja hos den svenska regeringen?
När jag tidigare utanför riksdagen
har hört det talet, har jag sagt
mig att det bakom det missnöje som i
dessa sammanhang kommit till uttryck
måste ligga något annat. Vad jag har
fruktat är att det kunde ligga en skiljaktig
tolkning av vår neutralitetspolitik
bakom. Jag har dock inte hört herr Wedén
göra något sådant gällande. Men
Dagens Nyheter skrev den 1 juli —
om jag minns rätt — alltså innan vi
hade vårt första möte om saken i utrikesnämnden:
Sök medlemskap nu! Och
vad som sedan skrevs i större delen av
den folkpartistiska pressen under sommaren,
till och med efter det att folkpartiet
och centern — folkpartiet måhända
med en viss vånda men ändå
klart — hade anslutit sig till huvudlinjen
att vi skulle inge en öppen ansökan,
har gjort att jag känt en viss oro
för att våra tolkningar av neutralitetsbegreppet
inte är desamma. Det är av
denna anledning som vi fått fortsätta
denna debatt för att klart understryka

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

vad vi menar med detta. Kritiker bär
inte bidragit med något klarläggande
på denna punkt utan man har i stället
valt att misstänkliggöra regeringens vilja
och dess strävanden. Jag kan inte
i belysning av utvecklingen inse att vi
har något att förebrå oss själva i detta
hänseende.

Olika tolkningar av neutraliteten är
möjliga och även olika tolkningar av
vilka krav neutraliteten ställer på oss
kan vara förståeliga. Jag vänder mig
inte häremot, men jag anser att man,
om vi skall få en meningsfylld debatt,
bör precisera i vilket avseende man
härvidlag skiljer sig från den uppfattning
som en överväldigande majoritet
av det svenska folket omfattar och som
även majoriteten av riksdagen står bakom.

Jag vill, herr talman, avslutningsvis
återigen framhålla, att det kanske är
bättre att i denna debatt ta fasta på vad
vi är överens om. Jag kan inte finna någon
anledning att ta avstånd från ett
enda ord i vad herr Hansson i Skegrie
framhöll. Jag har på några punkter inte
riktigt kunnat följa herr Wedén men
har på andra helt kunnat ansluta mig
till hans uppfattning.

Jag har något svårare att ansluta mig
till herr Bohmans uppfattning, men jag
är medveten om att herr Bohmans parti
och, om jag minns rätt, även han
själv intagit den ståndpunkten, att man
till skillnad från de övriga tre demokratiska
partierna inte ställer sig bakom
den öppna ansökan, som regeringen
ingivit, utan på nytt begärt att vi skall
ansöka om medlemskapsförhandlingar.
Därmed har han också klart deklarerat,
att han omfattar en linje som inte är
regeringens, centerns och folkpartiets
i den aktuella frågan.

Slutligen vill jag, herr talman, till
herr Hermansson bara säga ■—• jag kanske
får anledning att återkomma i debatten
— att en omorientering av utrikeshandeln
är en process som tar lång

tid. Jag har gjort vad jag kunnat för att
stimulera intresset för en vidgning av
vår utrikeshandel.

Herr Wedén underströk att också han
tyckte att det var väl att den svenska
exportindustrin mer och mer uppmärksammade
de möjligheter, som kunde
föreligga till följd av ökad ekonomisk
tillväxt bland östländerna och de decentraliseringstendenser
på det ekonomiska
området vilka där i viss mån gör
sig gällande. Jag tycker detsamma, men
detta är en mycket svår problematik.

Vi skulle utan vidare kunna sälja mer
till dessa länder i dagens läge, om vi
fick det. Jag tror t. o. m. att våra priser
och våra kvalitéer skulle visa sig fullt
konkurrenskraftiga. Det är inte på detta
område som svårigheterna ligger
utan dessa består alltjämt i en alltför
stark bindning vid bilaterala tänkesätt
och i den praktiska utformningen av
handelspolitiken i östländerna.

Detta utgör alltså inget alternativ till
ett vidgat samarbete i Europa. Men jag
tror inte heller att en vidgad integration
med en västeuropeisk stormarknad
skulle minska våra möjligheter att
ta itu med u-ländernas problem eller
att vidga vår export till och vår import
från östländerna.

Det är en tankeställare i varje fall för
mig, att sedan EFTA:s tillkomst inte bara
den interna handeln mellan EFTAländerna
skjutit i höjden utan att även
vår handel med omvärlden enligt vår
uppfattning kunnat öka starkare på
grund av att den genomförda begränsade
integrationen givit oss ökad växtkraft
i vår egen ekonomi och har ökat
svenska folkets inkomster. Därför har
vi utgjort en bättre marknad när det
gällt import från andra länder än vi
skulle ha utgjort om vi stått alldeles ensamma
eller varit kvar i samma ställning
som innan EFTA bildades. Jag tror
att detsamma blir fallet om vi, när vi nu
växer ur EFTA-kläderna, får ett ännu
vidare samarbete med alla de politiska

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

förpliktelser som detta innebär. Att vi
dock inte förhandlar om neutraliteten
behöver jag inte upprepa.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern undrade
vad som var anledningen till att
jag uttalat uppfattningen, att vi inte
skulle föra diskussionen på ett sådant
sätt att det intrycket kunde uppstå, att
vi betraktade avgörande händelser som
näraliggande i tiden. Jag vill Helt kort
svara att jag uttalade den uppfattningen
därför att detta är min mening; det
var inte alls för att sätta upp något pekfinger
för den ena eller den andra tidningen.

Vidare beklagar jag att handelsministern
intog vad jag ändå måste beteckna
som en förhastad ståndpunkt till uppslaget
om parlamentariska beredningar
för olika konkreta områden. Handelsministern
hänvisade till att en hel del
material ändå snart kommer att offentliggöras.
Bara det material som hittills
överlämnats till utrikesnämndens ledamöter
kan ju räknas i kilon, och jag
tror att möjligheterna för allmänheten
och för riksdagen att tillgodogöra sig
hela materialet i ett sammanhang är
små.

Dessutom sade handelsministern att
det ändå förhåller sig så, att en del ting
helt enkelt inte går att offentliggöra innan
man har passerat igenom ett förhandlingsskede
— när nu det kommer.
Jag vill uppmana handelsministern att
ta sin inställning till parlamentariska
beredningar under omprövning. Även
sådant material som inte kan offentliggöras
kan ju ställas till förfogande för
begränsade parlamentariska beredningsgrupper.
Jag tror det vore värdefullt
om man gjorde på detta sätt — det
skulle kunna bidra till att vi fick just en
sådan nyanserad diskussion t. ex. om

Handelspolitisk debatt

vad neutralitetsvillkoren egentligen
måste innebära som handelsministern
efterlyste. Jag tror att åsiktsskillnaderna
oss emellan därvidlag inte alls är
stora.

Jag är ledsen, herr talman, att behöva
återvända till detta med öppen ansökan
och associering. Det är just därför
att jag har samma mening som handelsministern,
att det inte finns något
alternativ som är bättre än ett område
innefattande båda de nuvarande
stora handelsblocken, som jag är så orolig
för att den svenska regeringens agerande
— och inte minst handelsministerns
eget agerande — skall lägga onödiga
hinder i vägen.

Nu säger handelsministern: Jag blev
pressad — jag sade först att egentligen
föredrar jag ett medlemskap, om neutralitetsvillkoren
kan tillgodoses, men när
man kom tillbaka med frågan och undrade
vad Sverige skall göra, om vårt
land genast får en förfrågan vad vi menar,
så måste jag svara associering.
Handelsministern säger att han vill avliva
myten att han sagt en sak på en
presskonferens inför allmänheten och
en annan sak inför utrikesnämnden.
Handelsministern har vid båda tillfällena
sagt samma sak — jag kan intyga
det men måste samtidigt framhålla, att
om man säger en oklok sak två gånger
i stället för en, så blir den inte bättre
för det. Och här kvarstår ju motsättningen
mellan handelsministerns betonande
av att frågan om anslutningsformen
skall hållas öppen och hans
samtidiga uttalande om associering. Tyvärr
säger handelsministern att om han
får samma fråga i dag, så måste han
svara på samma sätt. Vad är då kvar
av den öppna ansökan?

Det har, herr talman, inte rått några
stora motsättningar rörande detta med
att hålla frågan om anslutningsformen
öppen. Diskussionen har gällt vad som
varit meningen med detta. Jag vill i det
sammanhanget med herr talmannens

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

tillåtelse föredra slutet av en offentlig
kommentar som centerpartiledaren herr
Hedlund gjorde efter utrikesnämndens
sammanträde i slutet av juli.

Efter att ha räknat upp en del önskemål
säger herr Hedlund:

»En framställning som tillgodoser
detta önskemål innebär att överläggningarna
alltså även gäller möjligheten
att vid medlemskap få göra de förbehåll
vi anser att neutralitetspolitiken kräver
och därnäst» — observera graderingen!
■— »frågan om en associering kan ske
under beaktande av dessa villkor.

Med den formulering ansökningen nu
har fått och mot bakgrunden av vår
tidigare associeringsansökan, som alltjämt
är gällande, ligger det i sakens
natur att resonemangen med EEC kommer
att i första hand röra sig om möjligheterna
att få erforderliga undantag
som kan göra ett medlemskap förenligt
med neutraliteten.»

Man kan uttrycka sig på olika sätt,
men bakom uppfattningen att en ansökan
i första hand skulle röra sig om
möjligheterna att förena medlemskap
med neutraliteten stod oppositionen
samlad, och handelsministerns försök
att göra någonting annat gällande faller
platt till marken. Det är dock klart att
möjligheterna blir ofantligt mycket
mindre om handelsministern upprepar
att han, i fall en förfrågan görs genast,
måste svara associering. Jag beklagar
därför att handelsministern funnit sig
tvingad att göra detta förnyade uttalande
i dag. Jag har inte velat framprovocera
det, och jag har svårt att tro
att handelsministern ens inom den
svenska regeringen skulle vinna enighet
om vidhållandet av denna sin ståndpunkt.

Till sist vill jag notera något som jag
tycker var glädjande i handelsministerns
uttalande, nämligen hans deklaration
att politik är så mycket: arbetsmarknadspolitik,
industripolitik och en
rad andra saker, som jag förut tillät
mig att karakterisera som europeisk

inrikespolitik. Det är naturligtvis också
utrikespolitik, säkerhetspolitik och annat
av den karaktären. Jag har dock
fattat herr Langes uttalanden nu så,
att när det gäller politiska företeelser
av den förstnämnda typen ser han inga
stora svårigheter att bibehålla neutraliteten,
utan det är beträffande den senare
typen som problemen kommer in
i bilden.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att det parti jag representerar inte stod
bakom den öppna ansökningen från i
somras. Men detta är riktigt bara så till
vida som vi inte stödde regeringens ansökan.
Även vi ansåg nämligen att ansökningen
så till vida skulle vara »öppen»,
som. vi menade att man i första
hand skulle begära medlemskap för att
få prövat om detta var förenligt med
den svenska alliansfria politiken. Först
om så skulle visa sig inte vara fallet
fick vi gå över till andra anslutningsformer.
Efter herr Wedéns deklaration
nyss står det alltså klart att oppositionen
i sak har samma uppfattning om
vad som var mest angeläget för vårt
land. Att vi ville säga rent ut att
Sverige skulle söka medlemskap berodde
på att vi var rädda för att en
dunkelt formulerad öppen ansökan
skulle skapa förvirring, bekymmer och
trassel i Bryssel. Erfarenheten har också
bekräftat att man där nere inte begripit
vad vi i själva verket menade
och att det är därför man ställer frågor
till oss.

Jag kritiserade handelsministern för
bristande intresse. Det kan naturligtvis
göras gällande att jag är jävig i min
kritik när jag vänder mig mot den
brist på klar vilja som enligt min uppfattning
präglat herr Langes handlande.
Om vi går över gränserna och frågar
oss, hur man ute i Norden och ute i
det övriga Europa bedömer Sveriges
aktivitet, får vi klar bekräftelse på att
man där har samma uppfattning som

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

den jag här givit uttryck åt. Det ifrågasätts
där om Sverige har någon bestämd
vilja att solidariskt bidraga till europasamarbetet.
Man anser att Sveriges inställning
är negativ och sval.

Visst har både regeringen och herr
Lange gjort högtidliga deklarationer,
men många gånger har det varit till
intet förpliktande fraser. Herr Lange
har själv i andra sammanhang sedan i
praktiken tagit avstånd från dem. Jag
minns radiodebatten i somras, i vilken
herr Lange gjorde uttalanden som kanske
inte var så allvarligt menade men
som i alla fall måste ha uppfattats som
mycket negativa. Läser man dagens regeringsdeklaration
och dess resonemang
om vad som eventuellt kan ha
hänt i utrikesnämnden, hänvisningen
till vad ledande statsmän må ha tyckt
etc. då ger det verkligen inte intryck av
att man behandlar en stor och viktig
fråga; man saknar uttrycken för en klar
och fast vilja; deklarationen ger i detta
hänseende mera intryck av enkel bygdepolitik.

Herr Langes attityd är på något sätt
motsägelsefylld och dubbelbottnad.
Först säger han att man visst vill medverka
i europaarbetet, men därefter radar
han upp alla argument som han
kan finna för att slå ihjäl det goda intryck
han till äventyrs kan ha skapat
tidigare. Jag kommer att tänka på
Runebergs Kulneff, »som älskade och
slog ihjäl med samma varma själ». Det
är klart att man utan personlighetsklyvning
kan älska och slå ihjäl, men
om det är samma offer som utsätts för
dessa skilda aktiviteter blir det besvärliga
komplikationer. Det är sådana
komplikationer som har inträtt.

Liksom herr Wedén tycker jag att det
var ett glädjande tillrättaläggande som
handelsministern gjorde då det gällde
gränsdragningen mellan ekonomi och
politik. Den klara hänvisningen till vad
vi har avstått från i olika »politiska»
sammanhang — gentemot valutafonden,
OECD och GATT och på andra områ5
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Handelspolitisk debatt

den — var enligt min mening värdefull.
Detta har inte sagts förut här i riksdagen;
i varje fall har det inte sagts
lika tydligt. Det allmänna intrycket har
varit att man har dragit gränser mellan
politisk aktivitet och ekonomisk aktivitet.
Politisk aktivitet är i Europa i dag
ett honnörsord, och när man tar avstånd
från den aktiviteten -— vilket man
gör i regeringsdeklarationen -— uppfattas
detta som en negativism från
svensk sida. Yad vi skall bestämma oss
för är att bedöma vilka politiska moment
i europaarbetet som vi till äventyrs
inte kan vara med om, men vi
skall inte göra generella avståndstaganden
såsom tidigare har skett.

Jag vill också göra ett tillrättaläggande
på en punkt. Jag har personligen
ansett att vi i dag skulle kunna
tänka oss att inte på förhand specificera
de tre förbehåll som vi uppställde
år 1961, då vi ingav vår associationsansökan,
utan hellre göra en generell
hänvisning till vår neutralitet. Det innebär
inte något avståndstagande i sak
från innehållet i dessa förbehåll. Men
förhandlingsmässigt hade det enligt min
mening varit bättre, om vi hade gjort
en sådan generell hänvisning, för att
sedan få diskutera det konkreta innehållet
av de nödvändiga förbehållen
nere i Bryssel. Jag talar emellertid bara
för mig själv på den punkten.

Den omständigheten, herr talman, att
vi nu till sist kommer att få redovisat
inför riksdagen och inför svenska folket
det material, som kommit fram i de
olika arbetsgrupperna, förringar på intet
sätt betydelsen av en parlamentarisk
delegation. Denna kan vara rätt liten;
det kan räcka med att ett begränsat antal
personer följer frågan. Den är dock
av sådan vikt för vår trygghet och vår
sysselsättning att den inte skall förbehållas
kanslihuset.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
40

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

att delta i den allmänna kritiken av regeringen
i denna fråga. Det kan dock
finnas skäl till vissa funderingar kring
ett litet avsnitt på s. 7 i regeringsdeklarationen,
där förloppet i utrikesnämnden
behandlas. Även om detta kan vara
riktigt återgivet hoppas jag att inte
däri ligger någon upptakt till ett försök
att skapa skiljelinjer i fråga om neutralitetsintresset.
De verkliga prövningarna
när det gäller vår uppfattning om
neutraliteten kommer först när vi står
inför ett konkret ställningstagande till
ett eventuellt resultat av förhandlingar
med EEC. Till dess menar jag att varken
regeringen eller någon annan bör
försöka ge intryck av att vara mera
neutralt sinnad än vad andra är.

Det kan vara riktigt som statsrådet
Lange sade, att det inte finns något alternativ
till en EEC-anslutning. Jag hoppas
att statsrådet därmed inte menar
att vi skall sitta med armarna i kors
och ingenting göra under tiden. Jag har
den uppfattningen — enligt vad jag förstår
i likhet med herrar Bohman och
Wedén — att vi i varje fall bör undersöka
vad vi kan göra i beredskapshänseende.
Sådana undersökningar får naturligtvis
inte ha karaktären av han delsrepressalier
e. d. För min del tror jag
att en parlamentarisk delegation kan
vara berättigad när det gäller en sådan
undersökning, och jag skulle gärna se
att den utvidgades också något utöver
den kretsen, så att även näringslivets
folk kunde delta i undersökningen, som
därigenom skulle få en vidgad bas.

Det har varit ett allmänt uttryck i den
debatt som har förevarit, att tillräcklig
klarhet om vår ställning inte har skapats.
De som driver en sådan mening
talar inte om vad som skulle klarare
angivas: om det skulle vara undantag
från det fulla medlemskapet eller om
det skulle vara undantag beträffande
neutralitetsbegreppet. Om det gäller undantag
från neutralitetsbegreppet, så bör
man säga detta rent ut!

Som jag tidigare sagt kan inte neutra -

litetsbegreppet diskuteras i detta sammanhang,
av den enkla anledningen
att det alltid finns tre parter som alla
måste vara överens om ett lands neutralitet,
nämligen dels det neutrala landet
självt och dels de två parter som
har råkat i den konflikt i vilken ett annat
land önskar vara neutralt.

Det har också hävdats att det politiska
målet inom EEC numera har skjutits
i bakgrunden och att detta skulle innebära
att vi nu lättare skulle kunna erhålla
fullt medlemskap i organisationen.
Man bör emellertid vara försiktig med
att uttala sig om denna eventuella förskjutning
inom EEC. Allteftersom de olika
ländernas intressen flätas ihop och
produktionsgrenarna differentieras till
de olika områden som har de bästa förutsättningarna
kommer det att automatiskt
skapas en beroendeställning länderna
emellan, vilket gör att man inte
behöver orda så mycket om de politiska
målen; de finns där i alla fall. Detta
automatiska skeende inom en sådan
ekonomisk gemenskap kommer inte vi
heller att undslippa, såvida vi inte får
rättighet att skydda en viss beredskapsproduktion
i händelse av avspärrning.
Det är alltså detta tysta söndermalande
av den politiska självständigheten som
ligger bakom påståendet, att krig inom
EEC är och förblir allt omöjligare. Jag
är inte alldeles säker på att de i vårt
land som menar att vi bör medverka
till att nå detta mål har klart för sig
vilka offer vi i så fall måste göra.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Som handelsministern
också underströk i sitt inlägg är det
något märkligt med den kritik som både
högern och folkpartiet så energiskt riktar
mot regeringen. Detta har skett inte
bara i pressen utan även här i dag. Man
säger sig vara överens om de stora linjerna,
och man säger sig vara överens
i sak. Men kan det bara vara formfrågor
och frågor om handelsministerns upp -

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

trädande som ligger bakom den envetna
kritik som drivs som en politisk linje?
Nej, jag tror att det finns mycket bestämt
fog för den misstänksamhet som
regeringen hyser om att det är olika
värderingar av neutralitetspolitiken som
ligger under.

Man har här debatterat huruvida det
föreligger en skillnad mellan ekonomi
och politik i EEC-frågan. Man har sagt
att politiska frågor egentligen kan vara
allting som diskuteras i ländernas parlament.
Det är naturligtvis alldeles riktigt.
Men det handlar här om någonting
annat. Vi får inte göra värderingen av
Västeuropeiska gemenskapen enbart till
en lek om ord och till vad som kan innehållas
i begreppet politik. Det är fortfarande
ett faktum, att målsättningen
för Västeuropeiska gemenskapen är att
skapa en politisk union. Detta är något
som inte bara har med skattepolitik och
andra saker att göra utan medför någonting
mycket mera. Det är också helt
riktigt vad herr Hansson i Skegrie nyss
underströk här i talarstolen, nämligen
att vi, om vi kommer med i denna sammanslutning,
blir politiskt bundna i
inånga avseenden vare sig vi vill det eller
inte. Vi blir helt enkelt tvungna att
följa med i en rad politiska ställningstaganden
som vi nu ställer oss mycket
kritiska mot.

Vi har, så argumenterades det, genom
medlemskap i Förenta Nationerna och
andra internationella sammanslutningar
frivilligt avstått från en del av vår suveränitet.
Om vi går med i Västeuropeiska
gemenskapen, säger man, innebär
detta heller ingeting annat än att vi får
avstå från en del av vår ekonomiska
självständighet. Men här handlar det
om graden av hur mycket man måste
avstå av sin självständighet. Blir vi anslutna
till Västeuropeiska gemenskapen,
måste vi avstå avgörande delar av vår
självständighet och av vår rätt att bestämma
över den svenska politiken. Det
är denna utveckling vi för vår del inte
vill vara med om, därför att därigenom

Handelspolitisk debatt

undergrävs i längden både möjligheterna
att föra en neutralitetspolitik och
möjligheterna att föra en effektiv näringspolitik,
som gynnar löntagarna och
hela det svenska folket.

Jag tycker att debatten här i dag
i alltför hög grad rört sig om vad som
har sagts i utrikesnämnden, på presskonferenser
och i olika andra sammanhang.
Den debatten ger inte så särskilt
mycket. Det viktiga är vad som nu skall
göras. Vi vet att det dröjer med förhandlingar
såväl för England som Norge och
Danmark. Varför skall då inte vårt
land ta tillfället i akt och fortsätta en
enhetlig nordisk linje? Det är inte för
sent ännu att försöka säkra enhet i de
nordiska ländernas uppträdande. Jag
hoppas att regeringen noggrant överväger
de möjligheter som fortfarande
finns att ta nödvändiga initiativ för att
skapa en enhetlig nordisk marknad till
båtnad för samtliga folk i Norden.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill gärna säga till
herr Hansson i Skegrie, att vi sannerligen
inte ligger på latsidan därför att
det är så föga händelserikt på integrationsfronten.
Vi försummar inga tillfällen
att försöka intressera våra nordiska
grannländer för att gemensamt
med oss stämma av utredningsmaterialet
för att finna om det inte i åtskilliga
sammanhang trots våra olikartade
utgångspunkter i försöken att nalkas
EEC ändå kan finnas skäl för gemensamma
nordiska utredningar. Även herr
Wedén var i sitt inledningsanförande
inne på den frågan. Jag kan säga att
jag inte känner till ett enda EFTAsammanträde
där vi inte från svensk
sida starkt har understrukit att vi borde
pröva om vi inte inom EFTA:s ram
skulle kunna göra en hel del och kanske
det mesta av vad vi kan göra i
den bredare stormarknaden, när den
en gång kommer. Jag är medveten om,
vilket säkerligen herr Wedén också är,

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

att ett problem ibland kan vara lättare
att lösa ju fler som deltar i lösningen
och som omfattas av den. Åtskilligt är
svårare att åstadkomma i EFTA även
rent ekonomiskt, därför att det kanske
medför större uppoffringar och mindre
fördelar än om det åstadkommes på
bredare bas. Men när det gäller att vidga
samarbetsfältet i EFTA tror jag inte
att vi gjort oss skyldiga till några försummelser.
Det hålls inte ett enda
EFTA-ministermöte där vi inte diskuterar
exempelvis standardiseringsfrågor
och patentfrågor, alltid med sikte
på ett samarbete efter linjer som så
långt som möjligt överensstämmer med
EEC:s linjer.

Herr Bohman klagade på att vi i
regeringsdeklarationen hänvisar till
vissa uttalanden av europeiska statsmän.
Dessa uttalanden har ju betydelse
för bedömningen av utsikterna och läget
—■ vi måste ha reda på hur även
andra ser härpå. När jag ibland tillåtit
mig att citera den tyske förbundskanslerns
tal den 10 maj eller vad George
Brown har uttalat om att vad England
ytterst eftersträvar är ett utrikespolitiskt
och försvarspolitiskt samarbete i
Europa, har jag inte gjort det av den
anledningen, att jag har behov av att
avge en kärleksförklaring till någondera
av de två herrarna, än mindre har
jag gjort det i avsikt att döda dem.
Jag trodde att varken George Brown
eller Kiesinger skulle ta illa upp att
bli citerade när de hållit seriösa tal
och gjort allvarliga inlägg i debatten,
och jag har svårt att förstå att någon
inom EEC kan ta illa upp att sådana
uttalanden observeras också hos oss och
hjälper oss att i vår bedömning komma
fram till en slutsats om vår egen
ställning och våra egna möjligheter.

Får jag, herr talman, ett ögonblick
återkomma till frågan om den form
som vår ansökan har fått. Jag är glad
över att herr Bohman i dag säger att
även högern, i varje fall han själv, ville
ha en öppen ansökan. Jag skulle kunna

citera vad hans partiledare herr Holmberg
sade, men jag lämnade det citatet
i bänken. Han sade att regeringen borde
ha sökt fullt medlemskap. Det var ett
otvetydigt besked. Men jag skall inte
söka sak med herr Bohman om det —
han får göra upp med herr Holmberg.
Jag är tvärtom glad om vi som ett
resultat av dagens debatt kan finna att
högern ansluter sig till den linje som
från början var regeringens.

Jag förstår emellertid att herrarna
har vissa svårigheter liksom onekligen
folkpartiet har haft. Folkpartiet har tidigare
ansett att det bästa tillvägagångssättet
var att söka förhandlingar om
medlemskap med neutralitetsförbehållen
angivna och med ögonen öppna för
att man kunde hamna någon annanstans.
Sedan dess har inte, såvitt vi
kunnat se, de överstatliga momenten
i EEC förstärkts; de politiska momenten
kan till och med, något som vi
framhållit, ha skjutits något i bakgrunden.
Er linje hade naturligtvis inneburit
att ni, om ni varit konsekventa,
fortsatt att hålla på kravet att vi skall
ansöka om förhandlingar om medlemskap.
Jag är glad över att ni inte gjort
det utan i stället kunnat ansluta er till
vad regeringen i dagens läge ansett
vara möjligt, nämligen en ansökan, vari
vi håller formen för en anslutning öppen
i avvaktan på besked, huruvida vi
kan få våra neutralitetsförbehåll fullt
ut tillgodosedda.

Herr Wedén beklagade att jag lät
pressa mig att ge svar på frågor som
ställts till mig. Jag tror att det var
oundvikligt, och jag beklagar knappast
att jag svarade, ty mina svar illustrerar
kanske tydligare än tidigare vad vi
menar med vår öppna ansökan. Jag tror
att herr Wedén och jag liksom alla
andra som deltagit i behandlingen av
denna ansökan innan den ingavs är
överens om, att ifall vi blir ombedda
att förklara innebörden av vår ansökan,
så skall vi göra det. Vi kan då framhålla
att vi kommit till slutsatsen, att

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

våra neutralitetsförbehåll, som vi ganska
utförligt redogjorde för 1961—1962,
äger full giltighet även i dag. Vi kan understryka,
att om vi får rätt att till äventyrs
säga upp avtalet och rätt att i eget
namn träffa handelsavtal, så ser vi —
det är några som har den uppfattningen
— i medlemskapet en bättre
form för samverkan än den associationen
erbjuder. Det är en sådan diskussion
som vi hoppats på och sett fram
emot. Men vi kan väl inte -— lika litet
som förra gången —■ utesluta att man
kommer att kräva av oss att vi preciserar
vår ställning; det finns då två
paragrafer i romavtalet som handlar
om förhandling — §§ 237 och 238. Att
ett sådant krav på precisering kan komma
lät man oss förstå i förhandskontakterna
1961—1962. Jag kan alltså inte
utesluta att det kan komma att krävas
av oss att vi skall bestämma, om vi
önskar förhandlingar enligt § 237 eller
§ 238. Som svar på en fråga som ställts
till mig har jag svarat liksom jag gjorde
vid presskonferensen och vid utrikesnämndens
två sammanträden i somras
— jag är ledsen, herr Wedén, att
jag nu säger det för fjärde gången —
att jag inte tror att vi då kan komma
längre än till en association och att vi
alltså måste svara, att vår ansökan avser
förhandlingar enligt § 238. Om vi
i stället sade att vi önskar förhandling
enligt § 237, så skulle det innebära att
vi i dag tolkar vårt neutralitetskrav på
ett annat sätt än vi gjorde 1961—1962, ty
då ansåg vi att vi inte kunde komma
längre än till en associationsansökan.
Folkpartiet och högern ansåg att vi
kunde komma längre. Det skulle för en
meningsfylld debatt mellan herr Wedén
och mig — kanske inte i dag men i
varje fall i fortsättningen — vara intressant
att få veta hur herr Wedén
skulle besvara en sådan fråga, som inte
är så teoretisk att den inte kan komma
att ställas än en gång liksom vid föregående
tillfälle. Får vi ett sådant besked
av herr Wedén tror jag att debatten

Handelspolitisk debatt

därmed skulle vinna i klarhet. Herr
Wedén kanske då säger, liksom folkpartiet
gjorde förra gången, att han
anser att vi skall förhandla om medlemskap
enligt § 237. Då är folkpartiet
konsekvent. Vi sade tidigare, att vi
ville förhandla enligt § 238, och alltså
är även vi konsekventa.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte föregripa
herr Wedéns replik genom att bemöta
herr Langes senaste uttalande. Jag tror
att herr Wedén och jag på den punkten
har precis samma uppfattning.

I ett hänseende har handelsministern
uppenbarligen missförstått mig eller
också har jag uttalat mig ovanligt
oklart. Jag förklarade att vi i somras
på sätt och vis förordade en öppen ansökan,
men inte en i regeringens mening
öppen ansökan utan öppen blott i
den bemärkelsen att vi preciserade att
medlemskap med bibehållen neutralitet
var vad vi i första hand eftersträvade.
Om det däremot inte gick att uppnå
medlemskap med förbehåll för vår neutralitet
kunde vi diskutera även andra
anslutningsformer. Jag skulle tro att det
är precis denna uppfattning som herr
Holmberg har givit uttryck för.

Jag gjorde mig skyldig till en citatförfalskning
nyss. Kulneff »kysste och
slog ihjäl»; jag råkade säga att han
»älskade», och rätt skall vara rätt, herr
Lange.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det kanske börjar bli
en aning tjatigt detta, men jag måste
ändå säga att jag fortfarande inte anser
att handelsministerns formuleringar
är lyckade. Han sade att om Sverige
som resultatet av en öppen ansökan
skulle avfordras ett besked enligt vilken
paragraf vi önskade förhandlingar,
så kanske vi inom oppositionen skulle
svara § 237, och i så fall skulle vi vara
konsekventa. Och regeringen skulle på
samma fråga svara § 238, och då är

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

regeringen konsekvent. Jag har nyss
återgivit ett offentligt uttalande av herr
Hedlund. Jag skulle för min del svara
precis som jag tidigare angav, nämligen
att resonemangen med EEC i första
hand bör röra sig om möjligheterna att
få erforderliga undantag för att göra
ett medlemskap förenligt med neutraliteten,
och i andra hand om möjligheterna
till association. Det är alltså
en gradering inom ramen för en öppen
ansökan. Jag tycker att det på detta
stadium är tillräckligt klarläggande.
Man behöver inte, som handelsministern
tydligen är benägen för, låta sig
pressas till olämpliga svar i olämpliga
ögonblick. Man kan vara tillräckligt
klar ändå i sin framställning.

Det förvånar mig inte att EEC-kommissionens
ordförande alldeles nyligen,
om jag är rätt underrättad, uttalat att
man inom EEC inte fått någon klarhet
om den svenska regeringens egentliga
intentioner och att man undrar om den
svenska regeringen själv har dem riktigt
klara för sig. Herr Langes senaste
uttalande ökar, tycker jag, den oklarheten
ytterligare, vilket jag beklagar.
Jag trodde faktiskt att vi i slutet av
juli var överens om att vi inom ramen
för den öppna ansökan hade en klar
preferens för medlemskapet, om det var
förenligt med neutralitetspolitikens
krav.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag erkänner också gärna
att detta kanske blir litet tradigt, som
herr Wedén sade. Men, herr Wedén,
detta är en ganska väsentlig fråga. Det
förhåller sig nämligen så att förhandlingsproceduren,
i varje fall formellt,
är annorlunda om man förhandlar enligt
§ 237 i Romavtalet -—- detta vet herr
Wedén säkert — än om man förhandlar
enligt § 238. Det var delvis av den
anledningen som vi av kommissionens
dåvarande ordförande Hallstein under
hand råddes att precisera efter vilken

paragraf vi ville förhandla. Vi valde då
§ 238 med hänsyn till neutraliteten, och
vi skulle inte kunna välja någon annan
i dag heller. Men i en sak är herr Wedén
och jag överens: vi hoppas båda att
vi skall kunna undvika en sådan precisering.
Därför är formen för vår ansökan
öppen när vi i dag önskar inleda
förhandlingar. Men vi kan inte utesluta
att det kommer att bli ett val. Det är för
att illustrera konsekvensen i regeringens
politik, när man från olika håll
velat göra gällande, att vi vore på glid,
som jag har ansett dessa preciseringar
från min sida nödvändiga och belysande.
Om man sedan tycker illa om dem
är en annan sak.

Till herr Bohman vill jag bara säga
att jag tycker om och håller av både
herr Kiesinger och, framför allt, George
Brown, men jag kan inte tänka mig att
kyssa någon av dem.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall varken kyssa
eller slå ihjäl någon. Men jag skulle vilja
haka på slutet av handelsministerns
replik för någon timme sedan och instämma
i när han sade, att neutraliteten
förhandlar vi inte om. Jag beklagar
att herr Bohman, när han strax därefter
kom upp i talarstolen, började förhandla
om neutraliteten. Han började gå
ifrån de konkreta uttrycken för vad vi
inte kan anse förenligt med neutraliteten
och sade, att han hellre ville ha en
mycket allmänt uttryckt tankegång om
neutralitetens krav.

Handelsministern har tidigare betonat
de väsentliga framgångar som har
skett inom EFTA-gemenskapen. Tullfriheten
på industrivaror har kunnat
genomföras på betydligt kortare tid än
man hade tänkt sig. Vidare har betonats
vikten av de väl genomförda tullförhandlingarna
i den s. k. Kennedyronden.
Det är väl riktigt att man betonar
de framgångarna mycket kraftigt och
inte låter dem skymmas bort av det,
som jag vågar påstå, onyanserade miss -

Tisdagen den 7 november 1907 fm.

Nr 40

nöje som högern och folkpartiet år efter
år sprider inför alla faser i frågan
om Sveriges anslutning till EEC i någon
form. Det är, som någon tidning
skrev och som herr Hansson i Skegrie
tydligen också menade, viktigare att
stärka EFTA än att försöka spränga
det.

Beträffande EEC-frågan har diskussionen
mest gällt neutraliteten. I själva
verket är neutralitetsfrågan avgörande
för om det över huvud taget skall bli tal
om något slags anslutning. Vid sidan
av den verkliga neutralitetsdebatten,
den som gäller om vi med bibehållen
neutralitet kan få en anslutning till
EEC, har ju hemmadebatten dominerats
av en helt annan neutralitetsdebatt,
nämligen frågan: Håller vi verkligen
alla på neutraliteten? Är neutraliteten
ett livsvillkor för alla? Från borgerligt
håll har man ständigt varierat sitt
besked på denna punkt, och även i dag
har det varit mycket svårt att förstå
att neutraliteten är samma begrepp för
regeringspartiet som för högern och
folkpartiet. Däremot har man från centern
mycket bestämt sagt ifrån att man
är på samma linje som regeringen. Det
är klart att det måste ha en inverkan
på EEC-staterna, om vi en gång skall
förhandla med dem, ifall de har den
uppfattningen att man inte behöver ta
på allvar kravet på neutralitetshänsyn.
Då måste vi stå i ett sämre läge, och det
måste vara betydligt mera komplicerat
att komma till tals än om man bestämt
vet var vi står. De borgerliga har sannerligen
inte gjort frågan lätt att uppfatta.

Från högerns kampanj från den tiden,
då man sade »ja till Europa» på
alla affischer, och fram till den diskussion
som bl. a. folkpartiungdomen har
fört i sin programskrivning, har man
sått tvivel på neutralitetskravet som
något oavvisligt. Jag vet inte vad man
gör på kapitalistjippon, och den där
lilla incidenten med företagsledarna
som, litet slarvigt tillfrågade, uttalade

Handelspolitisk debatt

att de inte tog så allvarligt på neutraliteten
då det gällde anslutning till EEC,
får man, vilket de borgerliga partierna
också framhållit, kanske inte ta så allvarligt.
Den kanske skall jämföras med
ungdomsdemonstrationer då man, som
man tror i anonymitetens skydd, försöker
klämma till myndigheterna — kanske
en polis.

Men det är litet genant att behöva
förklara, att man inte kan räkna med
att de främsta företagsledarna i landet
skall ha något omdöme i politiska frågor.
Herr Bohman hade ju en halvt ursäktande
mening om detta.

En annan sak som jag skulle vilja ta
upp rör politikers omdömen. Särskilt
gäller det de ofta framförda insinuationerna
om vad som egentligen förevarit
i utrikesnämnden. Det har framhållits
att det är ointressant att återge vad den
ene eller den andre har sagt tidigare,
men man har rätt att undra över varför
särskilt folkpartiet, i skydd av den
försiktighet, som alltid måste iakttas
vid yttranden om vad som hänt i utrikesnämnden,
ger en bild av att det egna
partiet spelat en egen och särskilt ledande
roll.

Nyligen var herr Ohlin i Bryssel men
kom hem fortare än kvickt och skrev en
DN-artikel för att redovisa sina intryck.
Det finns en passus i artikeln som jag
blev något förvånad över. Herr Ohlin
skrev, att den svenska ansökan har givit
»ett halvhjärtat intryck» i Bryssel
-—■ detta trots de betydande förbättringar
»i sak och tonfall, som oppositionspartierna
lyckats åstadkomma». Vad
är det för förbättringar i sak och tonfall
som har åstadkommits? Är det möjligen
det att folkpartiet kände sig något
hämmat av att vara ett av mittenpartierna
och att det därför följde herr
Hedlund? Vad är det annars i tonfall
och i sak som särskilt folkpartiet har
åstadkommit, eller var det kanhända
bara en stilistisk blomma?

Det skulle också vara intressant att
höra vilka det var i Bryssel som ansåg

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

att vår »ansökan inte vittnade om någon
målmedveten önskan om medlemskap
utan snarast gjorde ett halvhjärtat
intryck», som herr Ohlin påstod i
den nämnda artikeln, ett påstående som
upprepats av herr Bohman. Samtidigt
som herr Ohlin framhöll att somliga sagt
till honom att Sveriges ansökan denna
gång var något radikalt annat än förra
gången då Sverige anhöll om associering.
Har samma människor sagt att ansökan
var halvhjärtad och radikalt annorlunda
eller gäller det olika människor
— eller har herr Ohlin blandat
ihop sakerna? Det kanske är förbättringar
i sak och tonfall som spelat in,
när herr Ohlin skulle återge informationerna
från Bryssel.

Herr Lange har redan varit inne på
något av det som jag ville ta upp, nämligen
detta att frågan om vår EEC-anslutning
inte bara gäller neutraliteten.
Jag efterlyser uppgifter om hur vårt
EEC-engagemang på det ena eller andra
sättet kommer att inverka på vår ekonomi,
vår lagstiftning och våra sociala
spörsmål. I den beskrivning, som ofta
lämnas och som också gavs i dag av
herr Wedén, görs det ju gällande att
en anslutning till EEC skulle innebära
räddningen för vår industri och vår
ekonomiska framtid. Det är som ett inträde
i det landet Gosen. Det måste
väl vara en ofullständig beskrivning!
Det råder förtegenhet om vad anslutningen
kan komma att betyda för olika
områden av samhällslivet och för den
enskilde medborgaren. Den förtegenheten
måste brytas, ju förr dess hellre.

Statsministern uttalade nyligen i en
tidskrift att en EEC-anslutning skulle
påverka industrinedläggelserna i vårt
land. De skulle ske mycket snabbare än
hittills, och många fler företag skulle
bli tvingade att avveckla. Det vore värt
att höra litet mer om den saken.

Vårt konkurrensläge beror inte bara
på vilka tullsatser vi kan räkna med
utan också på lönerna och skatterna
samt den sociallagstiftning som måste

tillämpas inom produktionen och tas
ut i priserna. Hur kommer en integration
att inverka i de avseendena? Våra
egna tullar är lågtullar. Ett inträde i
EEC måste medföra att vi gentemot
andra köpare får höjda tullar.

Som redan antytts kommer även vår
u-landspolitik att påverkas — men hur?
Kommer vi att kunna följa samma linjer
som tidigare?

Och hur går det med de tre friheterna:
den fria etableringsrätten, den fria
överföringen av kapital och den fria
rätten för arbetskraft att flytta inom
EEC-områdets olika länder?

När dessa frågor första gången togs
upp väckte de ganska stora betänkligheter,
och det är alltjämt av vitalt intresse
att veta hur en anslutning kommer
att påverka de anställdas — och
kanske ännu mer småföretagarnas —
förhållanden här i landet.

Vid vårt besök i Bryssel fick jag
som svar på en fråga det beskedet att
ingenting skulle hindra oss att även efter
en EEC-anslutning socialisera och
nationalisera naturtillgångar och produktionsmedel.
De möjligheterna står
alltså öppna för oss även efter en anslutning.
Men frågan vilka följderna
blir för oss just när det gäller kapitalöverföringen,
om vi inte har de nuvarande
spärrarna, vore värd en belysning.

Intressant nog har Industriförbundets
direktör Iveroth också sagt att sakfrågorna
borde belysas mera. Han var
medveten om att det fanns många nackdelar
med en anslutning till EEC, men
trots detta ansåg han, att det skulle vara
en stor fördel för oss att komma
innanför tullmurarna. Han sade att vi
kunde tvingas till en viss handelspolitisk
isolering efter en anslutning. Vad
u-landspolitiken angår, menade han
att den måste ändras, men eftersom den
inte vore mycket värd tyckte han att
det betydde ganska litet. Han sade också
— vilket var ganska intressant —
att om vi anslöte oss till EEC skulle vi

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

kunna uppfostra amerikanarna till att
ändra sin högtullspolitik. Det vore intressant
att höra om detta är ett sådant
där omdöme från företagarvärlden som
man inte bör räkna med, eftersom det
uttalats av någon med för litet politiskt
kunnande, eller om det är ett påstående
som man gör också i de borgerliga
partierna. Om så är, har man onekligen
där hamnat i ett nästan religiöst
tänkande i den allmänna överhettningen.

Direktör Iveroth sade något, som jag
inte hört anföras här i riksdagen, nämligen
att man på sina håll inom svensk
industri hyser förhoppningar om att
kunna dra fördel av »olika produktionsmiljöer».
Det har jag uppfattat så, att
herr Iveroth menade miljöer med sänkt
företagsbeskattning och ökade möjligheter
att använda billig arbetskraft.
Därom har ingenting nämnts. Men den
stora allmänheten tycker självfallet att
detta är oändligt viktiga ting att få
klarlagda, ty innan så skett vet man ju
inte i vad mån en anslutning till EEC
betyder bättre förhållanden för oss och
en säkrare ekonomisk framtid.

Gemenskapens ministerråd har ju
ändå viktiga överstatliga befogenheter
och kan utfärda förordningar och ge
direktiv som är bindande för staterna
och för det särskilda land som ett beslut
kommer att riktas mot. Därför är
det inte utan betydelse att få klarlagt
hur svensk lagstiftning kan komma att
ändras. Hur kommer vår invandringspolitik
och vår lokaliseringspolitik att
påverkas? Inte minst undrar man hur
det kan bli med vår sociallagstiftning.
Vi har i denna många sociala förmåner
som tillkommer hela folket, vilket inte
stämmer överens med sociallagstiftningen
inom EEC-gruppen.

Den svenska skattepolitiken måste väl
bli det som först av allt ändras. Beträffande
mervärdeskatten har vi kanske
vid den tidpunkt, när det verkligen
kommer till allvarliga överväganden på
detta område, redan övergått till denna

Handelspolitisk debatt

beskattningsform. Enligt vad jag förstår
gäller förändringarna vid en anpassning
emellertid inte bara införande
av mervärdeskatt utan vår indirekta
beskattning över huvud taget, inte
minst vår företagsbeskattning torde få
ändras. Vi måste i EEC få mindre möjligheter
än nu att styra konjunkturpolitiken
och kanske även lokaliseringspolitiken
via skattepolitiken. Det kan
visserligen sägas att det finns andra
medel att då tillgripa i dessa syften,
men vi skulle vara intresserade av att
få detta klarlagt, innan det kan påstås
att vi vet något om vad EEC innebär.

Det kan ändå till slut hända att någon
form av anknytning till EEC är den
väg, som bäst för till en bevarad ekonomi.
Diirför bör EEC-alternativet klarläggas
även i de irriterande avsnitten,
så att den vanlige medborgaren kan få
något begrepp om sina egna ekonomiska
möjligheter i en framtida EECgemenskap.

I den ringdans som nu trådes medan
avgörandet väntar bör ett klarläggande
av alla sidor, även dem som inte nu
har stått i förgrunden, vara den angelägnaste
uppgiften och bör genomföras
så snart som möjligt. Huruvida det skall
bildas speciella grupper — herr Bohman
ansåg att en liten grupp skulle invigas
i hemligheterna medan herr Wedén
tyckte att man skulle ha flera
grupper — har jag svårt att ta ställning
till. För mig är det angeläget att den
breda allmänheten, som ändå ständigt
utsättes för de EEC-troende och av
dessa underrättas om att de endast går
en ljus framtid till mötes i EEC-gemenskapen,
får all den upplysning som kan
lämnas, både när det gäller skattepolitiken,
sociallagstiftningen och över huvud
taget den lagstiftning, som måste
anpassas. I många avseenden finns det
möjligheter att mot vår vilja påtvinga
oss lagändringar vid en anslutning till
EEC.

Detta har varit mycket osakkunniga
funderingar men, såsom tidigare har

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

framhållits i debatten, är de sakkunniga
ytterst få. Alla hör vi dock talas om
EEC men för att känna sig övertygad
om riktigheten av påståendena, att en
anslutning till EEC kommer att medföra
förbättringar, måste man få veta
mer. Vi får inte påstå att större fördelar
väntar än vad som verkligen kommer
oss till del vid en anslutning, och
vi bör veta vilka offer som måste göras.
Att nu skapa klarhet härom är den viktigaste
uppgiften.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt börja
med en inledning rörande vår handelspolitiska
utveckling efter kriget, men
debatten har varit så fyllig och sträckt
sig så långt att jag skall gå förbi denna
i hopp om att den kan ventileras någon
annan gång.

Jag skall i stället börja med en direkt
fråga till regeringsbänken. Det förefaller
som om herr Lange, vilken i dag
onekligen har fått arbeta i denna kammare,
behövde någon avlösning. Detta
innebär ingen kritik mot herr Lange.
Men det finns ju flera ledamöter i regeringen,
vilka dock tydligen inte känner
sig manade att försvara regeringens
ståndpunkt i dessa frågor. Jag för fram
frågan i alla fall.

Det har antytts att om Västtyskland
inför mervärdeskatt -—• kanske redan
vid instundande årsskifte och senast
på nyåret 1969 — skulle detta medföra
att Sverige vid export till Västtyskland
får betala nya s. k. utjämningsavgifter,
ett slags extra importavgifter med samma
verkan som extratullar. Jag frågar
regeringen vilka informationer den har
om detta och vilka åtgärder regeringen
tänker vidtaga för att undvika att exporten
till en för svensk industri så
viktig marknad som den västtyska försvåras
inte blott genom de tullförändringar,
som äger rum inom EEC och
som för Västtyskland och Benelux betyder
vissa tullförhöjningar, utan ock -

så genom påläggandet av importavgifter,
motiverade av olika skattesystem.

Herr talman! Det är självklart att den
svenska hållningen i EEC-frågan måste
anpassas efter de omständigheter som
föreligger, inte vad beträffar själva
neutralitetspolitiken, som är den fasta
förutsättningen, utan beträffande modaliteter
och förhandlingsmetoder. Det
har funnits perioder då t. ex. att få till
stånd EFTA har varit den dominerande
uppgiften och det skulle ha varit felaktigt
att inrikta sig på någon annan
insats när det gällt den västeuropeiska
stormarknaden. Men i det läge som
varit för handen i år är det klart att
den naturliga linjen är att pröva möjligheten
av en förhandling om medlemskap
som är förenligt med våra
neutralitetsvillkor.

Jag har funnit att man i den socialdemokratiska
pressen har svårt att ge
någon replik till förklaringen att det
går att förhandla på detta sätt. Man
säger därför: Jaså, ni begär utan vidare
medlemskap! Men det är inte fråga om
att utan vidare begära medlemskap —
det gäller förhandlingar om möjligheterna
att förena medlemskap med de
svenska neutralitetsvillkoren. Denna
distinktion är väsentlig.

Regeringen har — som vi fått höra
här i dag till övermått — haft svårt
att bestämma sig. Herr Wedén och
övriga talare har därvidlag haft ett
klarläggande meningsutbyte med handelsministern.

Jag vill än en gång understryka att
för mittenpartiernas del har det inte
varit så, att man opponerat sig mot en
s. k. öppen ansökan. Själva tankegången
har varit att vi velat att man i första
hand skulle syfta till medlemskap och
i andra hand till en lösare anslutningsform.
Detta är fullt förenligt med en
öppen ansökan. Man skulle också kunna
inlämna en ansökan där man begär
först det ena och sedan det andra. Men
detta är formaliteter. Vi har velat ha en
framställning som klargör att Sverige

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

eftersträvar förhandlingar i främsta
rummet om medlemskap under betingelsen
att neutralitetsvillkoren uppfylls.
Det bär rått fullständig enighet på den
punkten i t. ex. herr Hedlunds och herr
Wedéns framträdanden i utrikesnämnden
och deras offentliga uttalanden. Jag
kan heller inte finna att något i herr
Bohmans uttalanden här på ett väsentligt
sätt strider mot antagandet att denna
uppfattning är acceptabel även för
högern.

Jag beklagar att det är nödvändigt
att offra ytterligare några ord på herr
Langes ståndpunkt. Herr Lange säger
likväl i dag: Ja, men vi kan ju få frågan
om vi vill förhandla enligt § 237, som
rör medlemskap, eller enligt § 238,
som gäller associering. Herr Lange anser
fortfarande •— av obegriplig anledning
— att han då skulle svara § 238.
Men om det gäller att få förhandla om
möjligheterna att förena medlemskap
med våra neutralitetsvillkor är detta ett
uttryck för att vi, vad den saken beträffar,
vill förhandla enligt § 237. Man
kan möjligen av respekt för öppenheten
i ansökan säga att om inte detta går
vill vi förhandla enligt § 238. Man kan
alltså nämna båda paragraferna om man
anser att det gör någon skillnad.

Det märkvärdiga med herr Langes
ståndpunkt är att den skiftar från tillfälle
till tillfälle, ibland t. o. m. under
samma dag. Jag skulle gärna inför kammaren
vilja läsa upp ett uttalande som
statsrådet Lange gjort till en tysk journalist,
doktor Rainer Hellmann, omkring
den 22 maj 1967. Där vill jag då
till fru Erikssons uppbyggelse läsa ett
något längre citat. På en fråga om olikheterna
mellan regeringens åsikt och
befolkningens eller industrins i fråga
om neutraliteten svarar herr Lange:

»Det finns inga olikheter beträffande
nödvändigheten att bevara neutraliteten.
Ett avstående från neutraliteten
skulle i Sverige inte ha de minsta utsikter
att lyckas, icke under den nuvarande
socialistiska regeringen, ej heller

Handelspolitisk debatt

under någon annan regering, bildad av
de nuvarande oppositionspartierna.»

Ja, herr Lange, det är verkligen ett av
Edra mest klargörande uttalanden och
jag tror att det väl ger uttryck för det
faktiska läget. Därmed nog sagt om fru
Erikssons reflexioner på den punkten.
Men herr Lange fortsätter:

»Om vår neutralitet blir beaktad och
vi i den frågan erhåller full tillfredsställelse
så utesluter jag ingalunda ett
fullständigt medlemskap i den gemensamma
marknaden.»

Redan i maj sade han alltså ifrån,
att om vi kan få neutralitetsvillkoren
uppfyllda utesluter han ingalunda fullt
medlemskap. Vad är det som gör att det
en annan gång framstår som så utomordentligt
farligt att säga samma sak,
nämligen att Sverige — eftersom vi tycker
att fullt medlemskap är bättre än
andra lösningar under förutsättning att
neutralitetsvillkoren beaktas — vill förhandla
om den saken.

Jag vet inte vad slags kinesérier i
herr Langes tankegångar som gör att
han inte kan dra en så naturlig slutsats.
Jag är inte medveten om att herr
Lange skickat ut någon dementi av dessa
uttalanden. Han har för övrigt även
vid andra tillfällen, bl. a. en gång i utrikesnämnden,
fällt liknande yttranden.
Detta till trots har han i andra uttalanden
kommit in på andra spår.

Den stora frågan är alltså varför inte
regeringen kan säga att en utveckling
har ägt rum i Europa och att vi håller
fast vid våra neutralitetsvillkor men i
övrigt bedömer läget så att vi inte för
dagen kan dra några egna bestämda
slutsatser men gärna vill förhandla om
möjligheten att förena fullt medlemskap
med våra neutralitetsvillkor, d. v. s. enligt
§ 237. Herr Lange säger då plötsligt
— som han sade i utrikesnämnden
den 7 juli, i TV, vid presskonferensen
och som han sagt tidigare i dag — att
vi bara kan förhandla om associering.

Den saken är naturligtvis inte alls
likgiltig, tv det intryck som den svenska

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

ansökan ger blir beroende av regeringens
uppträdande härvidlag. Jag tror att
alla som reste till Bryssel märkte att
man var litet oviss om vad den svenska
ansökan innebar. Därför kommer regeringens
framträdande att spela en
ganska stor roll.

Det är emellertid viktigt att fastslå
att det har försiggått en utveckling av
den svenska ståndpunkten — hänvisa
gärna till en ändring av de europeiska
förutsättningarna — i det att vi måste
visa att Sverige nu har en mera positiv
inställning än tidigare, inte därför att
vi har försvagat hänsynen till våra neutralitetsvillkor
utan därför att vi bedömer
den allmänna situationen som
något annorlunda beskaffad. Om vi inte
vill klargöra att vi nu bedömer läget annorlunda
än vi gjorde för 6—7 år sedan,
vinner vi aldrig tilltro till att vårt folk
önskar satsa på och medverka till att
föra Europas folk närmare varandra.
Det är själva denna attityd som man i
Bryssel fäster stor vikt vid.

Regeringen — jag kanske bör säga
den nuvarande •— talar ofta om att vårt
land vill ha intima ekonomiska förbindelser
med EEC o. s. v. Herr handelsminister,
Ni vet minst lika bra som jag
att just sådana uttryck som att vi vill
samarbeta med EEC gör ett ganska dåligt
intryck. Man svarar då: »Det är
inte blott fråga om samarbete. Men kanske
önskar ni ett handelsavtal? Då kan
vi förhandla om samarbete, men nu rör
frågan om ni vill komma in i en organisation
där det gäller att arbeta på
Västeuropas ekonomiska tillväxt och
förstärkande inom ramen för en stormarknad.
Att vilja vidga varuutbytet
räcker alltså inte.»

I kommissionens rapport i Bryssel för
ett par månader sedan, som alltså ministerrådet
inte tagit ställning till, talades
det om att Sverige för att komma
in måste acceptera organisationens politiska
syften. Ehuru både herr Wedén
och herr Bohman har berört saken skall
jag be att få tillägga några ord. Tyvärr

har det förekommit en del missförstånd
i den svenska debatten på grund av att
man med ekonomiska frågor har menat
även sådant som ekonomisk politik och
skattepolitik, medan man, när man talat
om politiska frågor, närmast har tänkt
på utrikes- och försvarspolitik. Med
denna distinktion har de politiska frågorna
liksom a priori framstått såsom
inte förenliga med neutraliteten. Gemensam
försvarspolitik och gemensam
utrikespolitik är det naturligtvis inte.

Som herr Wedén påpekade uppfattar
man emellertid i Bryssel ordet politisk
på ett annat sätt, mera i överensstämmelse
med ett alldagligt språkbruk. Det
talas ju om ekonomisk politik, socialpolitik
och skattepolitik; även lagstiftningen
är en politisk åtgärd. Man säger
nu att de politiska syften som kommissionen
nämnde är de som står angivna
i Romtraktaten, och i denna står det
ingenting om gemensam försvarspolitik
eller gemensam utrikespolitik.

Jag erkänner gärna, herr talman, att
jag nog tidigare har syndat åtskilligt i
detta avseende; kanske herr Hanssons i
Skegrie yttrande i dag också hade någon
liten glidning mellan dessa olika användningar
av ordet politisk. Jag undrar
om vi inte för att undgå vidare missförstånd
skulle kunna komma överens
om att för framtiden verka för att man,
när man talar om något politiskt, klargör
om man syftar på det snävare begreppet,
som utrikespolitik och försvarspolitik,
eller om man avser politik
i största allmänhet. I detta avseende har
även herr Lange på ett berömvärt sätt
förklarat att överstatliga avgöranden i
ekonomisk-politiska frågor enligt hans
mening ingalunda i och för sig står i
strid med vår neutralitetspolitik.

Vi skulle alltså ha två uttryck för
ordet politik för att undvika framtida
missförstånd.

Det är skada att regeringen i sin förklaring
i dag, t. ex. överst på s. 6, använder
en terminologi som antyder att
man med politisk menar det mera ut -

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

präglade försvars- och utrikespolitiska
ställningstagandet, men i andra sammanhang
tar man begreppen i en vidare
bemärkelse. Det bör inte vara omöjligt
att här få fram en terminologi som klargör
vad det är frågan om, och då kommer
man att inse att vi är oförhindrade
att såsom anslutna till EEC gå ganska
långt i fråga om samarbete beträffande
en rad olika slag av politik, även om det
inte kan bli fråga om försvarspolitik
och den egentliga utrikespolitiken. -—
Den blir en uppgift för regeringen att
verka för en bättre terminologi härvidlag.

Jag skall tillägga några ord med anledning
av vad fru Nancy Eriksson sade
för en stund sedan.

Det intryck som den svenska hänvändelsen
gjort i Bryssel beror naturligtvis
i hög grad på vilket tonfall som däri
framträder och på innehållet och tonfallet
i ambassadörens förklaring, som
han överlämnade skriftligt samtidigt
med själva ansökan. Man får se dessa
saker som en enhet.

Nu frågade fru Eriksson, vilka förbättringar
som där har åstadkommits
genom oppositionens verksamhet. Får
jag svara, att jag tycker att förändringen
i regeringens ståndpunkt från utrikesnämndens
sammanträde den 7 juli till
den ståndpunkt som regeringen intog
tre veckor senare inte var oväsentlig.
Jag kan hänvisa till -— utan att gå in på
detaljer; det brukar vi inte göra beträffande
utrikesnämndens verksamhet —-att den första versionen av ansökan
hade ett väsentligt gråare tonfall, medan
regeringen efter ett förslag från herr
Wedén förklarade sig villig att i ansökan
införa ett uttryck som skulle ha en
mera positiv innebörd och visa vår vilja
att här delta i ett konstruktivt arbete.
Vidare är det alldeles klart att det har
markerats, både från centerpartiet genom
herr Hedlund och från de andra
partierna, att det väsentliga var att denna
öppna ansökan inte ansågs förhindra
följande tolkning: Vad Sverige i första

Handelspolitisk debatt

rummet är intresserat av är att pröva
möjligheterna av medlemskapets förenlighet
med neutraliteten. Det blev i utrikesnämnden
oemotsagt från regeringens
sida. Det var detta som oppositionen
fäste synnerligen stor vikt vid. Men regeringen
intog ingalunda den hållningen
vid sammanträdet den 7 juli.

Den glidning i regeringens ståndpunkt
som har inträffat i dag skall jag
nu inte ytterligare kommentera — detta
har ju redan gjorts — utan jag hoppas
att den skall visa sig inte vara väsentlig.
Vid sammanträdet den 26 juli hade herr
Lange ingalunda något uttalande om
att han måste hänvisa till associering,
såvitt jag kan minnas, så som han gjorde
den 7 juli.

Herr talman! Jag vidrör detta bara på
grund av fru Erikssons speciella fråga.
Men jag kanske skall göra det tillägget,
att man på sina håll i pressen har trott
att vi i oppositionen sitter i utrikesnämnden
och godkänner eller icke godkänner
ett uttalande och att vi reserverar
oss, om vi inte godkänner det. Detta
är ett misstag. Utrikesnämnden fattar
inga beslut, där förekommer inga reservationer.
I utrikesnämnden klargör man
från oppositionen vad man menar, och
oppositionen får ofta i det sammanhanget
intet svar från regeringen, så att
oppositionen kan veta i vad mån regeringen
vill beakta dess synpunkter eller
inte. Ofta beaktas dessa sedan delvis,
och det kommer då ett dokument som
vi tycker är bättre än vad det skulle ha
varit utan vårt inskridande. Men det
händer att vi inte alls tycker att det är
helt tillfredsställande i alla fall. •— Så
går det till.

Jag skulle för min del givetvis ha
önskat ett mera positivt skrivsätt än
det som förekommer, men att det skedde
en förbättring är viktigt att slå fast.

Jag vet inte varför regeringen fäster
så stor vikt vid att inte vilja säga: Vi
tycker att vi i det nya läget kan gå
längre än vi gjorde i vår ansökan för
sex år sedan. Det är ett faktum att rege -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

ringen gör det när den inte bara ansöker
om förhandlingar om associering.
Ur svensk suveränitetssynpunkt är för
övrigt en associering mera betänklig än
ett medlemskap. Är man associerad har
man ingen medbestämmanderätt och
man har inte på samma sätt möjligheter
att argumentera för sin ståndpunkt innan
beslut fattas. Sådana möjligheter
bar man dock om man är medlem. Jag
har träffat en mycket framstående jurist
på detta område som förklarat, att han
hade det intrycket att man i Sverige
kanske inte riktigt beaktade detta. Om
man i Sverige tänkte på suveräniteten,
skulle man i första rummet sikta till
ett medlemskap.

Herr talman! Det är mycket möjligt
att det inte blir några allvarliga förhandlingar
vare sig med Storbritannien
eller med övriga EFTA-stater. Jag skulle
därför vilja säga några ord om vad som
då kan komma att inträffa och om vilka
problemställningar som blir aktuella
under dessa förutsättningar.

Jag har tillåtit mig att i kammaren —•
senast i mars månad i år — beröra en
del av dessa problem. Jag skall därför
begränsa mig till en relativt kort kommentar.
Jag förstår mycket väl att regeringen
måste vara återhållsam i fråga
om den offentliga debatten kring alternativ
till regeringens aktuella politik.
Eftersom jag har en friare ställning, vill
jag ge uttryck för den uppfattningen
att president de Gaulles antydan om att
EEC-staterna tillsammans med EFTAstaterna
skulle kunna bilda något slag
av ekonomisk förening eller association
troligen förtjänar att tas på allvar. Jag
tror att det vore ett misstag att utgå
ifrån att denna antydan är framkastad
enbart därför att det ser bra ut eller
därför att president de Gaulle inte skall
verka alltför negativ när han avböjer
verkliga förhandlingar med Storbritannien.

Det kan mycket väl vara så att man
från fransk sida verkligen menar detta
— det finns till och med experter som

talar om att EFTA och EEC skulle kunna
träffa en överenskommelse om något
slag av ekonomisk förening som syftar
till en stormarknad i Västeuropa. Det
vore närmast en sensation om EEC nu
skulle vilja resonera med EFTA som
organisation, sedan man tidigare faktiskt
inte officiellt medgett att EFTA ens
existerade. Man har alltid sagt: EEC kan
bara resonera med de enskilda EFTAstaterna
var för sig. Det antydes i alla
fall att det inte är uteslutet att EEC skulle
resonera med EFTA. Detta spelar
emellertid mindre roll.

Frågan gäller naturligtvis vad en sådan
tullförening i Västeuropa skulle
komma att innebära. Ja, det finns de
som säger att man som ett första steg
skulle erbjuda en successiv reduktion
ända ned till hälften av tullsatserna
inom detta område. Observera att det
gäller hälften av den nivå som eljest
uppkommer genom Kennedyrondens beslut.
Det skulle betyda att tullarna inom
dessa båda block efter detta förslags
genomförande skulle komma ned till
ungefär en tredjedel av vad de var tidigare
— Kennedyronden sänker med
''/a, och tar man sedan bort hälften av
2/s återstår i/s- Av hänsyn till mest gynnad
nations-klausulen måste man naturligtvis
ha några allmänna uttalanden om
att man syftar till att längre fram gå
vidare.

Det är väl tänkbart att Storbritannien
skulle få mycket svårt att avvisa ett sådant
förslag. I dag kanske man inte anser
det ha någon aktualitet utan man
vill endast förhandla om medlemskap,
men om ett år kanske man är villig att
hellre ta ett positivt, praktiskt resultat
än inget alls. Tankegången skulle vara
att de försvarspolitiska och utrikespolitiska
samarbetsproblemen skulle behandlas
mellan England och Västeuropa
under andra former. I och för sig är
detta inte alldeles uteslutet, eftersom
EEC inte är något organ för försvarspolitik
och utrikespolitik.

Det skulle naturligtvis medföra några

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

psykologiska fördelar, om ett sådant
förslag som jag här talar om presenterades
såsom ett första steg. Storbritannien
kanske sedermera utvecklas på sådant
sätt med hänsyn till pundets ställning,
betalningsbalansens styrka, jordbrukspolitiken
etc., att landet blir mera
moget för att inträda i EEC såsom full
medlem — för att använda ett uttryck
som fransmännen gillar mer än engelsmännen.
Presenteras förslaget på det
sättet som ett steg i rätt riktning skulle
det kanske vara svårt för Storbritannien
att förklara, att det inte har något intresse
därav.

Jag erinrar om att ett förslag av denna
art har betydande beröringspunkter
med den engelska plan som låg till
grund för förhandlingarna 1957—1958,
den s. k. Maudlingplanen, bakom vilken
Macmillanregeringen stod. Det skulle
vara ganska svårt för oppositionen
i England att säga att ett sådant förslag
inte hade något intresse såsom ett första
steg i rätt riktning, om labourregeringen
svarade alt detta är en väsentlig del av
vad ni själva föreslog för tio år sedan.

Jag vill inte, herr talman, uttala mig
om sannolikhetsgraden av en sådan utveckling;
jag vill bara uttrycka den uppfattningen
att jag tror att vi skall ta även
denna möjlighet med i beräkningen när
vi förbereder oss i fråga om den svenska
hållningen både inom EFTA och i relationerna
till EEC. Det behöver inte betyda
någon reträtt på lång sikt om man,
ifall tillfälle ges, är villig överväga en
konstruktion av antytt slag. Under tiden
kan man naturligtvis försöka lösa en
hel del andra samarbetsproblem såsom
t. ex. att utvidga handeln med Östeuropa
— vilket jag tror skulle vara mycket
värdefullt både ekonomiskt och av andra
skäl.

På sina håll leker man emellertid med
tanken att de nordiska staterna, om EEC
vägrar förhandla med England, borde
försöka få till stånd egna förhandlingar
med EEC om vårt inträde separat. —
Man menar väl då Sverige, Norge och

Handelspolitisk debatt

Danmark, ty Finland måste ju inta en
avvaktande hållning. — Jag tror att
detta under rådande förhållanden är en
vilsegången tanke och att det vore ett
allvarligt misstag om man skulle slå sönder
EFTA-samarbetet utan att med säkerhet
veta att man får något annat i
stället. Det skulle kunna medföra risk
för att en eller två stater kunde komma
in i EEC men att de andra stannade
utanför, och då hade vi splittrat inte
bara EFTA utan också Norden.

Men, herr talman, inställningen är
ju den, såvitt man kan inhämta av samtal
med politiker från olika partier i
Danmark och Norge, att inget av dessa
båda länder på allvar överväger nordiska
förhandlingar eller i varje fall ett inträde
i EEC efter det att England bestämt
tillbakavisats. Någon anledning
för Sverige att då överväga en så verklighetsfrämmande
tanke synes inte finnas.

Jag tycker att vi snarare bör inrikta
oss på att förstärka EFTA. Det är illa
nog med den uppluckring som skett
genom att Londonöverenskommelsen
förlorat största delen av sitt värde. Men
antag nu att det blir en helt annan
utveckling: att EEC bara intar en negativ
hållning mot EFTA-staterna och
till frågan om deras anslutning utan
att erbjuda någonting i stället! Skall
vi då bara sitta med armarna i kors —-visserligen utbygga och stärka EFTA en
smula, så långt det nu går — men i övrigt
göra ingenting? Jag tror för min del
att det finns anledning för oss att då
pröva huruvida EFTA-staterna bör vända
blicken utåt och söka vidgade marknader
den vägen. Skall EFTA hållas levande,
måste vi göra förberedelser för
att på ett eller annat sätt vidga gruppen.
Dessa förberedelser bör enligt min
mening ske under underhandskontakter
med de övriga nordiska länderna.

Herr talman! Det finns härvidlag två
olika betraktelsesätt. Det ena är att
Västeuropas ekonomiska enhet, som
började planeras som en motvikt mot

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

Stalins östblock, nu bör omvandlas till
en sorts industriell stormakt i Västeuropa,
som i främsta rummet skall ta
upp en ekonomisk strid med Förenta
staterna. Det har kommit in något litet
av europeisk nationalism och antiamerikanism
i bilden: vi måste vara
så och så starka för att kunna tävla
med Förenta staterna. Man tycks mena,
att om vi EFTA-stater för närvarande
inte kan komma in i EEC, så får vi bara
snällt sitta och vänta. Jag tycker att
det är ett egendomligt militaristiskt
tänkesätt i en ekonomisk fråga, när
man föreställer sig Förenta staterna
och Västeuropa som två stridande block.

Det andra betraktelsesättet utgår från
att syftet med vad vi nu vill åstadkomma
är att ekonomiskt och därigenom
indirekt i andra avseenden stärka Västeuropa.
Därmed stärks i längden förutsättningarna
för goda relationer med
både östblocket och Förenta staterna.
En konkurrenskamp skall ske mellan
större och mindre företag i dessa olika
industriländer eller block. En sådan
konkurrenskamp mellan företagen driver
fram en ny teknik, en snabbare utveckling
och högre levnadsstandard,
och den bidrar också till fredliga förhållanden.
Det bör inte och behöver inte
bli någon kamp mellan nationer eller
block av nationer.

På längre sikt, herr talman, är det
naturligtvis inte bara fråga om en västeuropeisk
stormarknad. Här avtecknar
sig vid horisonten möjligheten av en
enda stor världsmarknad, där hindren
för varubytet mellan de stormarknader
och block som kanske utgör ett övergångsfenomen
minskats. För utvecklingsländernas
del bör man i det läget
söka finna andra metoder än hinder för
deras import när man vill främja deras
ekonomiska utveckling. Det finns
alltså ingen motsättning mellan å ena
sidan en energisk politik för hjälp till
u-länderna, något som herr Wedén nyss
talade om, och å andra sidan tanken
på en mycket fri handel i hela världen.

En västeuropeisk stormarknad, inom
vars ram olika smärre gruppbildningar
förekommer — t. ex. Benelux och de
nordiska länderna — ter sig för mig
som ett naturligt steg i riktning mot
denna ännu större konstruktion. Kalla
den gärna utopi om ni menar att den
inte kan bli aktuell under de närmaste
årtiondena, men man bör ändå ha den
i sikte.

Skulle den väg jag här talar om
stängas på grund av oklokhet, missförstånd
och politiska motsättningar, så
kan EFTA-staterna tvingas att vandra
eu annan väg. Kennedyronden har visat
att om inte nya protektionistiska
tendenser i Förenta staterna blir oväntat
starka, så finns det även andra möjligheter
att föra en konstruktiv politik
som går utanför halva Europa, om den
västeuropeiska stormarknaden inte kan
komma till stånd inom rimlig tid. Insikten
om att det finns sådana möjligheter
skall, hoppas jag, göra dem i
Västeuropa, som ännu stirrar på gamla
motsättningar, villiga att i varje fall
om något år acceptera en allomfattande
västeuropeisk ekonomisk union som ett
naturligt första steg för våra nationers
del mot en världsomspännande lösning.

Till skillnad från de i vårt århundrade
verklighetsfrämmande utopierna
om en världsstat, ett världsparlament,
är tanken på närmare och friare ekonomiska
förbindelser mellan alla jordens
folk — med ett starkt inslag av
hjälp från de välsituerade länderna till
de fattiga — enligt min mening realistisk
som ett led i den stora kampen mot
fattigdom och svält och för skapande
av rimliga levnadsförhållanden och kultur
åt alla folk. Vi bör fördomsfritt pröva
alla möjligheter att steg för steg förverkliga
en sådan utveckling.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin gjorde ett

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

egendomligt påstående. Han sade, att
regeringen har svårt att bestämma sig.
Herr Wedén hade emellertid strax innan
sagt att regeringen haft samma
ståndpunkt hela tiden och borde ha
ändrat sig. Men det är klart att har
man två partiledare, så är det ju lättare
än vanligt för folkpartiet att ha
två uppfattningar.

Herr Ohlin hävdade också, att handelsministern
hade sagt att neutraliteten
inte skulle ha utsikter att överges
i vårt land. Nej, om vi frågade folk,
om de vill att Sverige skall överge sin
neutralitet, och därvid talade om för
dem, vad det skulle innebära — bland
annat att Sverige skulle komma i ett
annat förhållande till stormakterna än
nu — så är jag övertygad om att det
skulle bli föga napp på herr Ohlins
krokar.

Vad jag sade var emellertid att samtidigt
som man från de borgerliga partierna
— jag tänker särskilt på herr
Ohlin men även på högerns företrädare
— förklarar att man vill bevara
neutraliteten, så sår olika grupper i
dessa partier och i de tidningar som
företräder dessa partier ständigt tvivel
på att det är nödvändigt att bevara
neutraliteten. Herr Ohlin sade att vi
inte förstått — och att han själv inte
heller hade gjort det, förrän han kom
till Bryssel — att ordet »politisk» kunde
ha två betydelser. Han menade att
det i dessa sammanhang avsåg politiska
åtgöranden över huvud taget — såsom
t. ex. ändringar i lagstiftning — och
att t. ex. alla samhällsåtgöranden var
»politiska», varför man inte behövde
ta just det så allvarligt.

Då undrar jag hur herr Ohlin tolkar
ordet »politisk» i kommissionens rapport,
där det heter att man vill att »medlemsländerna
inom en rimlig tidsrymd
skall bli i stånd att göra framsteg på
vägen mot en politisk union». I vilken
betydelse används ordet »politisk» här?
Är detta också någonting som man inte
behöver ta så allvarligt?

6 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Handelspolitisk debatt

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Sista delen av herr
Ohlins anförande var både intressant
och balanserad. Den saknade ändå inte,
det vill jag säga till herr Ohlin och
andra, tankeeggande framtidsvisioner
som jag tror rymmer mycket av politisk
realism. Men det var inte för att
betygsätta herr Ohlins tal som jag tog
till orda utan för att svara på en fråga
som lian ställde till mig.

Han nämnde planerna på att införa
nya skatteregler i Tyskland, den s. k.
momsen, som åtminstone under en
övergångstid kunde medföra svårigheter
för utanförstående länder, och frågade
vad den svenska regeringen —
jag var inte själv inne i kammaren när
han sade det, men det har refererats
för mig — planerade eller tänkte sig
i detta sammanhang.

Denna fråga är för närvarande föremål
för studier i OECD, där vi också
deltar. De svårigheter som man kan
befara utsätts inte bara länder utanför
EEC för utan även EEC:s medlemsländer.
Det finns därför, föreställer jag
mig, ett ganska starkt gehör för att
man redan på detta stadium får en
grundlig undersökning av följderna av
en ändrad lagstiftning i den riktning
som ryktena antytt. Sedan vi har fått
det klarlagt, är tidpunken kommen för
att överväga gemensamma demarcher,
kanske t. o. m. gemensamma åtgärder.
Det är mitt svar på den frågan.

Herr Ohlin hade vänligheten att läsa
upp delar av ett intervjuuttalande av
mig till en svensk journalist. Jag erkänner
gärna att det var en bra intervju,
men jag vill samtidigt tillägga att om
den hade getts, inte den 22 maj utan
låt mig säga någon gång i slutet av juli
eller augusti, så hade jag nog känt mig
föranlåten att uttrycka mig annorlunda
än jag gjorde i intervjun. Hela den debatt
som fördes i svensk press, då även
ledande folkpartister underlät att ta avstånd
från en del misstänkliggör an den
40

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

av regeringens avsikter kunde bara leda
tanken på att neutraliteten trots allt
inte var så starkt förankrad som jag
vet att den är i folkopinionen och hade
trott att den också var i informerade
politiska kretsar. Jag vill ha sagt det
utan att ta upp en ny diskussion på
detta stadium om den saken.

Vi har emellertid sedan också fått
uppleva, att när ledande representanter
för svensk företagsamhet ställts inför
frågan vad de anser om neutraliteten,
så har de i en enkät till stor del gett
uttryck åt den uppfattningen att neutraliteten
är någonting som i varje fall
kanske kan bli oss för dyr; i varje fall
kan den modifieras, om vi skulle löpa
risken att ställas utanför den stormarknad
som jag känner mig övertygad om
ändå så småningom kommer till stånd.

Jag vill med anledning av att herr
Ohlin utvecklade sin syn på vad som
borde ha ingått i ansökan till EEC
denna gång säga, att 1961—1962 stod vi
i en annan situation än vi hoppas göra
i dag.

Man har inte nu utifrån sagt till oss
att man över huvud taget inte kan överväga
en öppen ansökan. Det sades den
gången: Ni är tvungna att precisera
om ni vill förhandla efter § 237 eller
§ 238 — vilket jag faktiskt har framhållit
i ett tidigare anförande i dagens
debatt. Då svarade vi att det blir § 238.

Det finns efter vad jag kan se tre
olika ansökningsformer som Sverige
kan välja mellan. Antingen kan Sverige
söka medlemskap eller en direkt
association eller också inge eu ansökan
där formen hålles öppen. Det sistnämnda
har gjorts och därför har vi
inte sagt, att vi under alla omständigheter
föredrar ett medlemskap -— det
beror ju helt och hållet på i vilken
form och på vilket sätt våra neutralitetsförbehåll
och krav kan tillgodoses.

Herr Ohlin! De ändringar som ägde
rum mellan den 7 juli och den 26 juli
i utrikesnämnden var små och närmast
av formell art. Jag tror inte att jag

avslöjar så mycket när jag säger att
en passus som kom in efter den 7 juli
eller efter det att regeringen för utrikesnämnden
framlagt ett utkast till ansökningshandling
var följande: »Den
konstruktiva tanken på en vidgad europeisk
ekonomisk integration har under
senare år vuxit sig allt starkare.» Det
är en formell förbättring och ger uttryck
åt en positiv uppskattning av
vad som äger rum i Europa, som inte
ingick i vår ansökningshandling men
väl åtskilliga gånger tidigare betonats
av regeringen. På ett annat ställe utbytte
vi ordet »överlägga» mot ordet
»förhandla». Det var ändringarna.

Jag överlåter åt kammarens ledamöter
att själva avgöra om detta var en
så avgörande skillnad i sak, att även
folkpartiet med den mera kritiska inställning
det intog den 7 juli hade fullt
fog för att nu till slut, om än med en
viss tvekan, sluta upp kring regeringens
linje. Det är glädjande att det behövdes
så små ändringar för att få den
uppslutning som vi ändå från början
önskade.

Jag upprepade, herr Ohlin, vilket
framgår av utrikesnämndens protokoll
den 26 juli, att om vi kom i samma
situation och ställdes inför samma krav
på precisering som vi ansåg oss stå
inför 1961—1962, skulle vi svara att vi
inte kunde se, att det fanns någon möjlighet
att frångå vår ansökan av 1961—-1962 i Bryssel. I vår ansökningshandling
hänvisar vi uttryckligen ■—- och
den är offentlig — just till vår ansökan
1961 och till vad vi sade 1962. Därmed
gav vi också uttryck åt kontinuiteten
i vårt ståndpunktstagande. Situationen
kanske inte uppkommer men vi kan
inte utesluta att Sverige kommer att
ställas inför kravet. När då frågorna
ställs till mig är mitt svar detta, som
jag, om jag räknar rätt, nyss upprepat
för femte gången ■— om jag inkluderar
det besked jag givit pressen på den
fråga jag ställdes inför efter utrikesnämndens
första sammanträde den 7

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

juli. Jag tycker att det är nödvändigt
att lämna ett sådant klargörande, och
riksdagen har rätt att fordra det. Suddigt
tal hjälper oss härvidlag ingen vart.

För att göra allting klart vill jag
tillägga, att om den mening som uttalats
i kommissionens senaste rapport,
där det framhålles att Sverige oreserverat
måste underskriva Romfördragets
politiska syfte, också blir EEC:s samfällda
uppfattning och ministerrådets
mening tror jag uppriktigt, att vi dess
värre inte har utsikt att komma mycket
längre än till en association. Svårigheterna
blir då för stora.

Det är visserligen sant, som herr
Ohlin påpekade, att Romfördraget inte
stadgar någonting om försvars- eller
utrikespolitik, men där finns ändå bestämmelser
vilka vi som neutral stat
inte anser oss kunna underskriva. Vi
vill ha rätt att själva sluta handelsavtal
och rätt att säga upp avtalet —
en rätt som jag hoppas aldrig skall behöva
begagnas. Vi måste ha det inte
bara för att kunna vidta åtgärder som
garanterar vår försörjning vid en avspärrning
utan också för att skydda
oss mot beslut som på Romfördragets
grund kan komma att fattas i framtiden,
när EEC och Gemenskapen byggs
ut ännu mera. Den garantin har vi inte
utan vidare. Det skall vi komma ihåg.
När det gäller tillämpningen och utbyggnaden
av Romfördragets programsatser
innebär fördraget självt betydande
institutionella svårigheter för oss,
eftersom det inte kräves enhällighet,
till skillnad mot om alldeles nya områden
skall inkluderas i fördraget.

Vidare sade herr Ohlin — och han
stödde sig därvid på en icke namngiven
auktoritet i Bryssel — att associationen
är betydligt besvärligare än medlemskapet
för ett neutralt land, ty i
medlemskapets form kan det neutrala
landet hävda sina intressen på ett bättre
sätt. Ja, man kan få nästan vilka
besked man vill från Bryssel, beroende
på vilka personer man där talar med.

Handelspolitisk debatt

Vi vet inte hur associationsavtalet ser
ut. Det kan hypotetiskt komma medlemskapet
mycket nära, men det kan
också å andra sidan vara begränsat till
några få fält. Jag kan mycket väl tänka
mig ett associationsavtal i vilket våra
möjligheter att gardera neutralitetsviilkoren
är betydligt större än vid ett
medlemskap.

Om vi vill utverka undantag från
bestämmelsen om att överlämna rätten
att förhandla och sluta handelsavtal till
institutionerna i EEC, så är det kanske
lättare att åstadkomma det vid en
association än vid medlemskap. Vi kan
naturligtvis tänka oss ett protokoll som
befriar oss från skyldigheten att följa
Romfördragets bestämmelser på den
punkten. Vi kan också få en uppsägningsrätt
— som vi kanske inte behöver
använda i praktiken, eftersom vi
kan finna lösningar i förhandlingens
form vid vår medverkan i en stormarknad
— som är nödvändig för att vi
skall kunna garantera och skydda vår
neutralitet. Från vissa synpunkter är
det lättare att få detta vid ett associationsavtal
än vid ett medlemskap.

Därmed har jag emellertid inte sagt
att vi skall utesluta medlemskapet som
en tänkbar form för vår framtida ansökan,
som inte är vare sig en associations-
eller en medlemsansökan. Den
är vad den betecknats som och som
det står i skrivelsen till Gemenskapen,
en ansökan där formen hålls öppen,
ingenting mer och ingenting mindre.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När fru Eriksson i
Stockholm säger att regeringen enligt
herr Wedén har haft samma ståndpunkt
hela tiden kommer fru Eriksson tydligen
inte ihåg vad herr Wedén sade. Därför
ber jag att få läsa upp en enda mening:
»Inte ens en regering under herr
Erlanders ledning med stor övning i
slingringar av olika slag kan väl vara
både öppen och sluten på en gång?»

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

Beträffande frågan om de politiska
syftena har kommissionens uttalande
om att vi måste acceptera dessa missförståtts
på många håll. Jag förklarade
att en noggrann undersökning i Bryssel
visat, att man där med politiska syften
såvitt man kunde fastställa avsåg ekonomisk
politik, social politik och dylikt
men inte utrikes- och försvarspolitik.
Man höll sig nämligen inom ramen för
Romtraktaten, där utrikes- och försvarspolitik
inte nämns. Detta är mycket viktigt,
särskilt som en journalist från TT
fått detta om bakfoten och gjort en något
vilseledande framställning av det.

Beträffande ordet union tillåter mig
inte tiden, fru Eriksson, att gå in på en
noggrann språklig analys. Den engelska
termen »union» har emellertid en mycket
vidare syftning än den svenska termen
union. Jag tror att det är bl. a.
detta som är orsaken till fru Erikssons
missförstånd.

Det gäller att föra de olika medlemsfolken
närmare varandra på det ekonomiska
området i mycket vid bemärkelse.
Den rörelse mot »union» som
man därvid åsyftar gäller inte någon
politisk union av den typ om innefattar
försvarspolitik och utrikespolitik. Varifrån
skulle man få en sådan, när inget
härom förekommer i Romtraktaten?

Herr Lange understryker nu att situationen
är en helt annan än 1961—1962.
Detta gläder mig. Vidare har herr statsrådet
gjort följande uttalande — jag
hoppas att han inte ändrar eller modifierar
det i protokollet: »Vi föredrar
under alla omständigheter medlemskap,
om det är förenligt med vår neutralitet.»
— Det kan inte vara särskilt många ord
som är av mig här felaktigt återgivna,
herr statsråd.

Låt då Sverige säga på följande sätt.
För sex—sju år sedan ansåg regeringen
att endast en associering var möjlig. Nu
har läget ändrats. Vi har också redan på
ett tidigt stadium klargjort att vi tycker
att medlemskap är den bästa formen för
anslutning. Därför vill vi nu pröva om

inte det som är bäst kan vara förenligt
med vår neutralitet.

Så enkelt är sammanhanget, och även
herr Lange har nu faktiskt själv till
min stora tillfredsställelse givit uttryck
för det. Felet är bara att han inte drar
den formella slutsatsen rörande den
egentliga innebörden av Sveriges ansökan.
Han uttrycker dock ståndpunkten
så väl att det endast är slutsatsen som
fattas.

Fru Eriksson utmanade mig vidare
beträffande frågan om modifikationerna
i regeringens hållning. Låt mig bara
påpeka att det som herr Lange läste
upp inte var alldeles likgiltigt för att
belysa en ändring i tonfallet, vilket
man faktiskt i Bryssel fäster icke ringa
vikt vid.

Beträffande ståndpunkten i övrigt
uppgavs det i nämnden att ett ambassadörsuttalande
skulle göras som vi inte
hade fått ta del av. I vissa avseenden
skulle det bli mera positivt än själva
ansökan. Dessa båda dokument skulle läsas
tillsammans. I ambassadörsuttalandet
samlade regeringen kurage till att
nämna ordet medlemskap, det farliga
ordet som inte skulle nämnas i ansökan
såsom något vi var intresserade av. Sammanlagt
blev intrycket alltså enligt min
mening en viss förbättring.

Jag tror emellertid inte, herr talman,
att det är så särskilt fruktbärande att gå
in på några detaljer i detta avseende,
om vi inte kan hänvisa till protokollet.
Själv har jag fört mycket noggranna
anteckningar.

Beträffande det som statsrådet Lange
vidare framhåller om § 238 är det verkligen
skada, om han har de synpunkter
som jag angav, att han inte också kan
säga följande: Vi skall pröva huruvida
medlemskap är förenligt med neutraliteten
enligt § 237. Eftersom det gäller
en öppen ansökan, vill vi, om detta stöter
på svårigheter, resonera om förhandlingar
enligt § 238. Eftersom vi gjort
en öppen ansökan borde konsekvensen
vara att vi hänvisade till båda para -

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

graferna men samtidigt framhöll, att vi
är mest intresserade av att förhandla
om det som vi tycker är det bästa, nämligen
medlemskap enligt § 237.

Jag tycker det är skada att herr Lange
inte kan säga detta. Ty såvitt jag förstår
-— och jag ber Er, herr statsråd,
att utgå från att detta är en mycket
ärlig undersökning, som jag så objektivt
som möjligt sökt göra vid samtal
med ett flertal personer i Bryssel i min
egenskap av medlem av utrikesutskottet
och i andra kapaciteter -— fäster man i
Bryssel mycket stor vikt vid att man får
känslan inte att Sverige »önskar ha förbindelser
med» etc. utan att Sverige vill
deltaga i ett konstruktivt arbete för att
föra de västeuropeiska folken närmare
varandra. Ett tonfall som uttrycker detta
är nästan lika viktigt som ordalagen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin har alltmer
börjat ägna sig åt språkvetenskap.
Apropos vad han skrivit i Dagens Nyheter
om att folkpartiet både vad beträffar
tonfallet och i sak förmådde
regeringen till väsentliga förbättringar,
har nu klarlagts att förbättringen innebar
att man bytte ut ordet »överlägga»
mot »förhandla».

När jag sedan konkret frågar vad
»politisk» betyder i kommissionens
rapport i uttrycket »politisk union»,
säger herr Ohlin, att det tydligen rör sig
om ett översättningsfel. Förmodligen
har man alltså inom utrikesdepartementet
inte förstått vad herr Ohlin förstår —
att översättningen inte skulle vara
»union» utan något annat. Men att i
detta sammanhang tala om översättningsfel
är väl en alltför billig reträtt
för att den skall kunna tas på allvar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att vid utrikesnämndens sammanträde
den 26 juli förelåg inte instruktionen

Handelspolitisk debatt

till vår ambassadör i Bryssel. Detta
framhöll herr Ohlin. Det finns också en
mening där ordet medlemskap är nämnt.
Instruktionen offentliggjordes samtidigt
med att den avgavs, och jag skall tilllåta
mig att i kammarens protokoll
läsa in den enda mening där ordet
medlemskap är nämnt. Det står: »Medlemskap
är en form som redan åren
1961—1962 av svenska regeringen från
vissa synpunkter bedömdes som fördelaktig.
» Något annat står det inte.

Och jag vill än en gång understryka
att vår ansökan är öppen och att vi visst
inte utesluter att vi skall kunna medverka
i medlemskapets form. Men det
viktigaste för oss är att vi får neutralitetsförbehållen
— med hänvisning till
Romfördraget — tillgodosedda på ett
sätt som fullt ut tillfredsställer oss. Sedan
kan vi alltid resonera om formerna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om regeringen för sex
år sedan sade att Sverige av kända skäl
endast kan överväga associering men
samtidigt framhöll att man i och för
sig tyckte att medlemskap var den ur
vissa synpunkter bästa anslutningsformen,
så är detta en klar ståndpunkt. Men
om man så vid ett senare tillfälle säger
att vi inte vill utesluta någon form och
gör en öppen ansökan ■—- varvid man
lägger in ett påpekande av att medlemskap
i och för sig får anses vara den
bästa formen — blir intrycket onekligen,
och tack och lov för det, väsentligt
mera positivt än intrycket av den tidigare
ansökan.

Herr Lange kan ju också hänvisa
till att utvecklingen lett till en ny situation;
han behöver inte svälja det för
honom beska pillret och säga att regeringen
på något sätt har modifierat sitt
synsätt. Säg — om er prestige kräver
det — att regeringen ser allting på samma
sätt icke blott när det gäller neutraliteten
utan över huvud taget — det är
bara yttervärlden som ändrar sig, medan
regeringen inte flyttar sig en milli -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

meter. Säg detta bara ni konstaterar att
regeringen nu kommit till en annan och
mera positiv praktisk slutsats, ty detta
är väsentligt för bedömningen av vår
ansökan.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det här börjar verkligen
bli tjatigt.

Jag vill på nytt understryka att frågan
inte gäller huruvida regeringen kan
ändra sig eller inte. Den svenska regeringen
kommer inte att företa sig någonting
som kan ge intrycket att vi
ändrat uppfattning beträffande neutralitetens
krav — jag vill att detta skall
slås fast. Därför har vi inte heller i vår
ansökningshandling och i instruktionen
till vår ambassadör i Bryssel sagt att vi
nu ger företräde för en medlemskapsförhandling.
Vi har sagt att vi har inlämnat
en öppen ansökan och att anslutningsformen
får avgöras med hänsyn
till möjligheterna att tillgodose våra
redan 1961—62 angivna neutralitetsvillkor.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! När jag lyssnade till
det senaste replikskiftet kunde jag inte
undgå att göra följande reflexion: Om
och när vi en gång kommer till EEC:s
förhandlingsbord och verkligen ställs
inför de konkreta frågorna och samtidigt
har med oss protokollet från dagens
debatt, får nog den nyss mellan
en kvinnlig och några manliga ledamöter
förda finsmakardebatten om »tonfallen»
i vår ansökan ett starkt löjets
skimmer över sig.

Som en annan inledande parentes vill
jag apostrofera herrar Bohmans och
Wedéns propå om en parlamentarisk
delegation, med regering och opposition
representerade, som skulle ha till
uppgift att överlägga kring den problematik
vi nu diskuterar. Jag vill ansluta
mig till den tanken och jag gör det så

mycket hellre som jag själv för ett 10-tal år sedan i riksdagen motionerade
två gånger om just en sådan parlamentarisk
delegation; det var på den tiden
då vi diskuterade sjuttonstatsförhandlingarna
och upptakten till EFTA:s organisation.
Jag anser att frågan är av
så stor vikt att det skulle vara värdefullt,
om vi i en delegation kunde klara
upp en del missförstånd som annars —-vilket borde vara obehövligt ■—• ventileras
i denna talarstol. Jag tror också
att vi skulle ha en viss möjlighet att då
komma varandra närmare i sakfrågan.

I väsentliga punkter kan jag inte för
min del instämma i den kritik som
framförts angående formen för den
svenska EEC-ansökan. Vi har, herr talman,
två fakta att hålla oss till. Det
ena — som i dag kanske inte är så relevant
■—- är att Sveriges ansökan om
associering av år 1961 ännu ligger kvar
hos EEC. Det andra är att vår nu avgivna
ansökan, som lämnar anslutningsformen
öppen, innebär att vi är beredda
att förhandla om allt som innefattas
i EEC:s syften: frågorna om etableringsrätt,
fri vandring av arbetskraften, fria
kapitalrörelser etc., med undantag för
det som gäller vår neutralitetspolitik,
vilken vi år 1962 definierade på det
sätt som anges i dagens regeringsdeklaration.
Vi ville alltså förbehålla oss
rätten att ingå avtal på handelsområdet
med tredje land, rätten att säkerställa
vår försörjning i händelse av avspärrning
och rätten att i exempelvis
krigs- eller krislägen helt eller delvis
sätta avtalet med EEC ur kraft.

Vi är således beredda att förhandla
om allt, förutom att vi icke gör avkall
på vår neutralitetspolitik. Jag frågar
mig verkligen: Kan man ställa kraven
högre i detta inledande skede?

Definitionen av neutraliteten kan enligt
kommissionen bli en intern svensk
fråga — vi vet ännu inte ministerrådets
uppfattning — men det kan också bli
aktuellt med en gemensam tolkning,
varvid man resonerar fram vissa håll -

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

punkter för att undanröja eventuella
oklarheter och missförstånd.

Den debatt som förts kring själva formen
för vår ansökan har enligt min mening
erhållit orimliga proportioner.
Den har också fått en onödigt starkt taktiskt
betonad inrikespolitisk slagsida.
Om och när vi en gång kommer till
EEC:s förhandlingsbord har så mycket
inträffat, och det blir helt andra, viktigare
frågor som då kommer att dominera
vår status och vår förhandlingsposition
än de nog så väsentliga formuleringsfrågor
man i dag tvistar om.

Debatten kring vår ansökan har alltså
enligt min uppfattning haft alltför
starka inslag av partipolitiskt agerande
för att kunna vara en fruktbar utgångspunkt
för en konstruktiv diskussion.
Låt mig därför, herr talman, utan att
moralisera som enskild ledamot av denna
kammare få rikta en vädjan till alla
partier att inte använda marknadsfrågan
som tillhygge i den inhemska partipolitiska
debatten! Man har gjort det i
England i maktkampen mellan regeringsparti
och opposition på ett sätt
som sannerligen inte har gagnat den redan
förut svåra engelska förhandlingspositionen.
Jag säger detta därför att
denna fråga är så viktig för hela vår
nation och så avgörande för vårt näringsliv
att vi alla måste bemöda oss om
att hålla den utanför ett småskuret partipolitiskt
handlande.

Jag betonar än en gång, herr talman,
att jag icke riktar denna maning till något
enskilt parti; den är en allmän vädjan.

Vi diskuterar i dag EEC-frågan i ett
mycket oklart läge vad beträffar EEC:s
framtida inriktning. Det beror väl delvis
på att det inom EEC i dag utkämpas
något av ett kallt krig mellan i huvudsak
två ideologiska riktningar. Den
ena gruppen är de starkt europeiskt
orienterade federalisterna, som fortfarande
i EEC ser ett instrument för en
mycket långtgående politisk union i Europa.
Denna grupp håller fast vid Church -

Handelspolitisk debatt

ills vision om ett Europas förenta stater,
en union som skulle bli en garanti
mot framtida väpnade konflikter mellan
de europeiska folken. I linje medsin ideologi
slår den hårt vakt om överstatligheten
och den politiska gemenskapsandan
inom EEC. Den andra riktningen, som
står president de Gaulles linje närmare,
lägger huvudvikten vid att samverkan
och integration kan ske med bibehållen
nationell suveränitet för medlemsstaterna.
Dess ledande politiker vill se viktiga
delar av den intereuropeiska samverkan
förverkligade utanför EEC-institutionernas
ram.

Man kan mycket väl förstå och för all
del respektera den idealitet och ideologi
som omfattas av de europeiska federalisterna,
som bl. a. representeras av
kommissionens vice ordförande, holländaren
Mansholt.

Efter två för Europa ödeläggande
världskrig på 50 år i vårt århundrade
är det naturligt att man söker efter effektiva
medel att hindra dessa djupa
tragediers upprepande. Men det har
runnit mycket vatten under Seines broar
sedan Hitlers trupper marscherade
in i Paris. Världen har i många avseenden
krympt; de politiska konstellationerna,
de politiska maktblocken och
den internationella problematiken har
radikalt ändrats under de två decennier
som gått sedan andra världskrigets slut.
Den tredje världens problematik, de
afrikanska och asiatiska kontinenterna,
har trätt in på den internationella politiska
arenan på ett sätt och med en
tyngd som tidigare saknat motstycke.
Allt detta, herr talman, har naturligt
nog lett till att de små länderna i Västeuropa
förts närmare varandra, kanske
man kan säga i självbevarelsens tecken,
i en naturlig intressegemenskap. Samtidigt
har självfallet den starka utvecklingen
av det västeuropeiska handelsutbytet
fört in ett element av beroende
och samverkansbehov.

Låt mig exemplifiera vad som hänt
utifrån de internationella perspektiv

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

som jag här bara har snuddat vid genom
att erinra om att Frankrike och Tyskland,
som århundraden igenom stått
emot varandra på slagfältet, av den nya
händelseutvecklingen förts närmare
varandra på ett sätt som gör att väl
knappast någon kan tänka sig att ett
nytt storkrig skulle upprepas mellan
dessa två västeuropeiska kontinentalmakter.

Vi har sett Kol- och stålunionen växa
fram, OECD, EEC, EFTA har tagit form.
Ett stort antal andra organ och institutioner
som syftar till ett vidgat västeuropeiskt
samarbete har skapats under
efterkrigstiden. Men det intressanta,
herr talman, är att allt detta har kunnat
ske utan någon långtgående politisk
union mellan de västeuropeiska staterna.
Därför — och det vill jag särskilt
stryka under —- är det min personliga
framtidsvision, att i den internationella
problematikens egen storleksordning
finns inbyggda så mänga element som
med stark kraft för Västeuropas stater
varandra närmare på ett sätt som gör
det naturligt med ett framtida nära samarbete
utan någon långtgående politisk
federation eller union mellan staterna.
Västeuropas länder har så väsentligt
olika historiska, kulturella och andra
traditioner, skillnader i språk, religionsinriktningar
etc., att jag tror att
det skulle bli utomordentligt svårt att i
enlighet med federalisternas slutmål
här söka skapa ett nära statsförbund.

Helt annorlunda var förhållandena
när de nordamerikanska staterna på sin
tid sammanslöt sig till en federativ
statsbildning. I denna unga nationalstat
fanns inte de hinder som ligger i sekelgamla,
artskilda, kulturella, religiösa
och språkliga traditioner.

Federalisternas dröm om ett Europas
förenta stater är, som jag ser det, en naturlig
reminiscens från de två världskrigens
tid. Men mera än en vacker vision
lär det nog inte bli, åtminstone
inte i vår generation.

Herr talman! Dessa reflexioner kan

synas fjärran från de dagsaktualiteter vi
i dag diskuterar, men jag har velat
snabbteckna denna bakgrund för att
komma fram till att det finns ett stort
antal områden, där integration och samverkan
mellan Västeuropas stater är naturliga
och ligger den realistiska verkligheten
betydligt närmare än en långtgående
politisk union.

En utveckling i Västeuropa av den
karaktär som skett mellan de nordiska
staterna under efterkrigstiden framstår
för mig som något av en eftersträvansvärd
förebild. De flesta av oss är helt
medvetna om det önskvärda för att inte
säga nödvändiga i den handelspolitiska
integrationen, för att öka produktionseffektiviteten,
att stärka handelsutbytet
och den internationella arbetsfördelningen
och därmed den ekonomiska tillväxttakten
i respektive länder. Det är
så självklart att det knappast behöver
sägas att det för den svenska exportindustrin
för framtiden är ett hart när
olösligt problem att först producera under
trycket av Europas högsta kostnadsläge
och sedan vara tvingad att forcera
EEC:s höga tullmurar för att komma ut
på de viktigaste marknaderna i kontinental-Europa.

Det finns också en rad andra viktiga
integrationsområden som man skulle
kunna ägna sig åt; ett försök till samordnad
ekonomisk politik, socialpolitik,
skattepolitik, jämsides med den handelspolitiska
integrationen är naturliga
uppgifter som sannerligen är av den
storleksordningen att det skulle vara
mycket mera angeläget att söka lösa
dessa frågor eller åtminstone ägna sig
åt dem än att låta åratal gå i en ofruktbar
debatt om hur starkt det federativa
inslaget i ett framtida Västeuropa bör
vara.

Den handelspolitiska och ekonomiska
integrationen och övriga harmoniseringssträvanden
som jag här exemplifierat
bör kunna fortgå i särskilda former
som icke institutionellt länkas samman
med organ som har utrikespolitis -

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

ka och militärpolitiska syften och funktioner.

För att närmare komma in på dagens
fråga ter sig väl för ett avancerat industriland
som Sverige ett medlemskap
med bevarad neutralitet som den naturligaste
lösningen, men det behöver inte
upprepas att vår neutralitet icke är till
salu för en inträdesbiljett i EEC. Glädjande
nog tycks enigheten på den punkten
mellan alla politiska partier nu vara
större än när frågan var aktuell under
åren 1961—1962. Men tyvärr synes inte
förståelse för värdet av den svenska
neutralitetspolitiken vara särskilt stark
bland EEC-staterna. Jag säger detta därför
att personligen ser jag i den svenska
alliansfriheten ingalunda ett svenskt
egenintresse. Den svenska alliansfriheten
har varit och är alltjämt en avspännande
faktor i Nordvästeuropa. Det
måste vara av värde att Sverige ligger
som ett alliansfritt land mellan de två
militärblock som tyvärr ännu är en
realitet i Europa. Visserligen kan vi
hoppas att Sovjet genom ökad levnadsstandard
och under det tryck bl. a. från
Kina som man nu upplever i framtiden
kan komma att närma sig Västeuropa
både i fråga om statsform och socialt
synsätt. Vi kan hoppas detta, men vi är
inte där ännu.

Därför är det enligt min mening en
väsentlig uppgift för oss att för EECstaternas
ledande politiker försöka klargöra
den svenska alliansfrihetens betydelse
som avspännande faktor.

Den ganska förvirrade debatt, som
följde på EEC-kommissionens rapport
om bl. a. Englands och Sveriges ansökan,
har sannerligen inte vunnit i klarhet
genom de många diskrepanta uttalanden
som gjorts av ledande politiker
inom EEC. Det skapades väl i vår hemmaopinion
ett något felaktigt intryck
beträffande kommissionsrapportens anda,
när en intervju med kommissionens
vice ordförande Mansholt publicerades,
enligt vilken han skulle ha sagt att varje
medlemsland, även Sverige, som önska -

Handelspolitisk debatt

de bli fullvärdig medlem av EEC, måste
acceptera den politiska målsättningen

— i den mån den finns i Romfördraget

— och dessutom acceptera Bonndeklarationen.
Mansholt skulle ha sagt att Sverige
inte kunde uppnå avtal om associering,
utan har att välja mellan fullt
medlemskap och fortsatt ställning som
tredje land. Senare uttalade sig Frankrikes
utrikesminister. Han framhöll, om
jag har uppfattat det rätt, att ett associeringsavtal
var fullt tänkbart för Sverige.

När man bedömer sådana uttalanden
kan man inte undgå att observera att de
två nämnda politikerna tillhör skilda
ideologiska läger. Mansholt är starkt
orienterad federalist, den franske utrikesministern
är representant för de
Gaulle-andan som vill tona ned överstatlighetsbegreppet
och strävar efter att
förverkliga viktiga delar av västeuropeisk
samverkan utanför EEC-institutionens
ram. Jag tror därför inte man skall
lägga sådan vikt vid dessa uttalanden
som sker i regeringsdeklarationen i dag.
Där säges att ett antal ledande statsmän
starkt har uttalat sig för att det politiska
inslaget måste accepteras. Det är
självklart att representanterna för de
olika ideologiska uppfattningarna begagnar
de tillfällen som ges att göra
propaganda för sin egen ideologi.

Vad som emellertid tycks vara klart

— mitt i all oklarheten — är främst att
EEC ännu inte har tagit ställning till
frågan om utvidgning av Gemenskapen
till att omfatta vare sig England eller
andra EFTA-länder. Vidare är det väl
numera klart att kommissionens rapport
inte nämner någonting om villkorslös
anslutning till Bonndeklarationen
för eventuella nya medlemsstater.

Jag tror att herr Bohman i det avseendet
drog litet för långtgående slutsatser.
Såvitt jag har uppfattat det rätt
hänvisar man till Bonndeklarationen
därför att däri påminnes om Romfördragets
inledningsord. Det är en helt
annan sak. De politiska målsättningar -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

na är ganska diffust formulerade i Romfördraget.
Några regler för det politiska
samarbetet finns inte heller däri. Visserligen
talas det om att EEC:s syfte är
att lägga grunden till ett ständigt fastare
förbund mellan de europeiska folken,
men lika viktigt och kanske ännu
viktigare än Romfördragets innehåll är
den tillämpning som fördraget kommit
att få och då främst i fråga om överstatlighetsbegreppet
inom EEC. Utöver det
faktum att tanken på en långtgående politisk
federation enligt min mening alltmer
tunnats ut bör det observeras att
Frankrike, som konsekvent hävdat medlemsstaternas
självbestämmanderätt,
som ett led häri genom den s. k. Luxemburgöverenskommelsen
efter den senaste
EEC-krisen begränsat tillämpningen
av de i fördraget stipulerade bestämmelserna
beträffande majoritetsbeslut.

Man kan ogilla — det gör även jag —
Frankrikes inställning till England i
detta sammanhang. Men man kan nog
inte komma ifrån att Frankrikes inställning
gör det lättare för de neutrala
staterna att vinna anslutning. Genom
den avpolitisering, som sker i EEC och
som enligt min uppfattning alltmer
kommer till synes, tror jag att tiden
verkar till de neutrala staternas fördel.
Jag bedömer det så, att Sveriges möjligheter
till fullt medlemskap med bibehållen
neutralitet och med för neutraliteten
nödvändiga förbehåll bär
ökat. Det betyder inte att jag tror, att
vi inom en nära framtid har möjligheter
att vinna anslutning. Kvar står bl. a.
Frankrikes starka motstånd mot en
utvidgning av Gemenskapen, även om
det den här gången inte tar sig uttryck
i ett absolut veto.

Kommissionen tycks utgå ifrån att
de berörda ländernas förhandlingar
skall föras i det närmaste parallellt.
Om förhandlingarna enligt dessa premisser
skulle leda till resultat, betyder
det att man undviker det oerhört negativa
faktum, att de nu raserade tullmurarna
mellan EFTA-istaterna skulle be -

höva återupprättas ens temporärt. Ingenting
skulle vara mer beklagansvärt
ur ekonomisk synpunkt än att exempelvis
de NATOanslutna länderna —
England, Danmark och Norge — skulle
lyckas vinna inträde, medan Sverige
misslyckades härmed. Det skulle, som
det antytts i dagens debatt, betyda att
en ny tullmur restes mellan Nordens
länder.

Personligen bedömer jag förhandlingsläget
så, att även om förhandlingar
kommer att inledas inom en rätt
nära framtid, är frågorna av så komplicerad
natur, att det med nödvändighet
måste bli mycket långvariga förhandlingar.
Lägger man därtill den kända
franska förhalningstaktiken tror jag att
det är realistiskt att vi förbereder oss
på en mycket lång väntetid innan en
eventuell marknadssammanslagning kan
komma till stånd. Det har sagts, och
jag ansluter mig till det, att väntetiden
bör användas till att stärka den nordiska
samhandeln — man bör tänka sig
ett gemensamt nordiskt uppträdande —
och till att på skilda områden söka
åvägabringa en parallell utveckling
inom EFTA och EEC för att underlätta
ett framtida samgående.

Men, herr talman, det får inte heller
bortses från att vi måste undersöka
andra marknadsalfernativ ute i världen.

Man kan spekulera i vad som händer,
om hela f örh and lin gsomgå n gen
misslyckas. En möjlighet är, som det
antytts, att man associerar hela EFTA
till EEC. Det är emellertid uppenbart,
att detta särskilt för England som stor
industrination är ytterst oacceptabelt.
Det skulle innebära att England som
den största staten i EFTA komme att
ställas utanför beslutsprocessen i EEC:s
olika organ. För ett litet land som Sverige
är naturligtvis associeringslinjen
lättare att acceptera, även om jag vill
betona att den är långtifrån tillfredsställande.
Kvar står väl då måhända möjligheten
att verka för en global frigörel -

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

se av handeln inom ramen för GATT
och UNCTAD. Jag delar den uppfattning
som kommit till uttryck i debatten,
nämligen att Kennedyrondens resultat
är ganska imponerande. Jag delar också
herr Wedéns uppfattning, att det är
mycket önskvärt att de förhandlingar,
som i vår skall inledas inom UNCTAD,
leder till resultat för u-länderna.

Nackdelarna med en sådan utveckling
som jag nu skisserat och som jag
inte personligen vill förorda i första
hand är att det med nödvändighet skulle
bli fråga om en mycket långsiktig
process. Innan slutmålet nåtts skulle
åtskilliga år, kanske årtionden, ha förflutit,
vilket betyder en stark dämpning
av den internationella tillväxttakten
inom ekonomin. Men jag erkänner
villigt, herr talman, att en stor europeisk
handelsgemenskap kringgärdad
av en hög tullmur ingalunda kan utgöra
slutmålet för de handelspolitiska
strävandena. Om man internationellt
på lång sikt skall kunna utnyttja råvarutillgångar
och ekonomiska resurser
maximalt och inte minst lösa u-ländernas
krisartade problem inom överskådlig
tid, ter sig en global frigörelse
steg för steg av den internationella handeln
som det ideala men tyvärr mycket
avlägsna slutmålet.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag tänkte uteslutande
göra några korta reflexioner i anslutning
till den debatt som förts i dag.
Regeringsdeklarationen är alltför intetsägande
för att den skall kunna ge
underlag för en mera meningsfull debatt
i den för Sverige så utomordentligt
viktiga fråga som hela integrationsproblemet
utgör; lösningen av detta problem
blir nämligen avgörande för våra
möjligheter att i framtiden skapa förutsättningar
för en tillräcklig framstegstakt.
Detta är väl någonting som
många gånger framförts i debatten under
senare år, inte minst från närings -

Handelspolitisk debatt

livets sida. Men om en sådan här debatt
skall bli meningsfull måste den
omfatta också de utredningar om problematiken
som gjorts. Vi har i dag
fått reda på att det är omöjligt för regeringen
att lägga de handlingarna på
bordet av den anledningen att man då
samtidigt skulle avslöja ställningstaganden
som inte bör offentliggöras
förrän en förhandling påbörjats. Men
då är det väl sent att låta Sveriges riksdag
debattera dessa problem.

När EFTA-organisationen bildades
ansågs det rätt allmänt att denna sammanslutning
av en del av Europas länder
var ett steg på vägen mot ett mer
allmänt ekonomiskt samarbete i Europa.
Den åsikten har vi också under dagens
lopp hört uttalas flera gånger från
denna talarstol, och jag har förstått att
handelsministern inte heller är främmande
för tanken. När det nu har visat
sig att detta samarbete bättre torde
kunna komma till stånd inom EEC, är
det ganska naturligt att man också klappar
på den dörren. Men med tanke på
de tidigare förhoppningarna att EFTA
skulle bli början till ett mer intimt
samarbete på det ekonomiska planet är
det förvånansvärt att någon samordning
inte förekommit när det gäller inträdesansökningarna.
Hade inte ett
samlat ansökningsförfarande varit rimligare,
och borde inte hänsynen till
alla parter inom friliandelsområdet ha
krävt ett sådant förfarande? I varje fall
borde väl det största landet — som
kanske också haft de största fördelarna
av denna frihandel — ha visat en
sådan förståelse för de övriga. Vi bär
i dag hört att något sådant inte varit
möjligt att åstadkomma.

Om emellertid ett eller flera länder
skulle vinna inträde, måste detta för
de kvarvarandes vidkommande komma
att innebära nästan oöverstigliga svårigheter,
då en viss anpassning redan
har skett till de ändrade förhållanden
som inträtt genom tillkomsten av
EFTA. För Sveriges vidkommande tor -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 19G7 fm.

Handelspolitisk debatt

de de största fördelarna ha varit att
vi fått den efterlängtade nordiska
marknaden. Man behöver inte fördjupa
sig särskilt mycket i handelsstatistiken
för att komma underfund med att detta
förhållande betytt en hel del, inte
minst för handeln i år.

Mot bakgrunden av det synnerligen
olyckliga däri att EFTA-länderna bär
har gått var för sig och alldeles särskilt
att Norden inte har kunnat uppträda
mera samlat menar jag att allt
borde göras för att undersöka möjligheterna
att genom ett kraftigt ökat nordiskt
samråd försöka åstadkomma ett
bättre underlag för våra förhaindllingar.
Värdet av nordisk samverkan har näppeligen
någonsin framträtt mera tydligt
än under den senaste Kennedyronden.

Om Norge och Danmark skulle vinna
inträde i EEC, blir situationen för Sverige
synnerligen kritisk. En förlorad
nordisk marknad innebär, om inte en
katastrof för vårt näringsliv så dock
en synnerligen allvarlig situation. Detta
förhållande gör det nödvändigt att regeringen
med all kraft inriktar sig på
att stärka kontakterna med de nordiska
regeringarna för att försöka återvinna
vad som har förlorats i förliandlingsförmåner.
För regeringen bör det
nu vara en självklar sak att söka förbättra
och inte försämra handelsläget,
om vi skulle kunna få till stånd förhandlingar.

Vad neutraliteten kräver står väl alldeles
klart för oss alla. De demokratiska
partierna är ju helt överens därom.
Man frågar sig då vad anledningen
är till att vi måste offra nästan en hel
dag här i riksdagen för att diskutera
detta självklara problem. Jag vet inte
vad avsikten är, men jag vill gärna understryka,
eftersom frågan här kom på
tal, att för högerpartiet har fullföljandet
av vår neutralitetspolitik alltid varit
en självklar sak, och vi har heller
aldrig tvekat att skapa förutsättningar
för denna politiks förverkligande och
att ställa till förfogande de resurser

som erfordras för att sätta kraft bakom
orden.

De svårigheter som Sverige kommer
att få brottas med i framtiden vad beträffar
handelsblocken är dock inte de
enda bekymren för oss när det gäller
att hänga med i konkurrensen. Vi har
vårt höga kostnads- och skatteläge, men
vi har framför allt den s. k. förfalskade
konkurrensen från de diktatoriskt styrda
länderna, inte minst de kommunistiska.
Denna från den fria marknadshushållningens
princip helt avvikande
handel bör icke tillåtas att få fritt tillträde
till vårt land. Det gäller för oss
att se om vårt hus på detta område.
Det allvarliga i den nuvarande utvecklingen
framgår särskilt, om man ser
på vad som har skett innevarande år
vad beträffar importen från vissa länder.
Sålunda har importen hitintills
ökat med 60 procent från Hongkong
och 140 procent från Jugoslavien för
vissa varugrupper.

Jag vill understryka att man bör ha
all förståelse för u-ländernas problem,
men jag tvivlar på att lösningen av
detta ligger i en politik, som innebär
att stora delar av svenskt näringsliv
slås sönder.

Det är orimligt att tillåta att i och för
sig goda företag, som mycket väl klarar
konkurrensen från länder med en riktig
prissättning, slås ihjäl och att svenska
arbetare görs arbetslösa, bara därför
att vi inte vill stoppa en handel som
inte har något gemensamt med en sund
konkurrens.

Herr ÅLEMYR (s):

Herr talman! Jag skall inte göra något
försök att recensera den här långa debatten.
Men vi har väl alla ett intryck
av att den i viss mån präglats av osäkerhet
och förvirring helt enkelt därför
att vi vet så litet om framtiden då det
gäller lösningen av marknadsfrågorna i
Europa.

Herr Antonsson har hållit ett anförande
med en kortfattad men ändå myc -

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

ket intressant analys av den aktuella
historiska utvecklingen i vår världsdel.
Jag skall inte ta upp de synpunkter han
anförde men vill betona att vi i dag,
herr talman, upplever en i ett avseende
mycket underlig situation. Alla västeuropeiska
länder — både de som är
med i inarknadsblocken och andra —
har betygat vikten av en ökad europeisk
ekonomisk integrering. Som delegat
i Europarådets rådgivande församling
under fyra år har jag hört detta
upprepas ideligen. Alla har sagt att vår
världsdel måste få till stånd ökat ekonomiskt
samarbete för att kunna stå sig
i konkurrensen med länderna på andra
sidan oceanerna o. s. v. Ändå har det
inte hänt särskilt mycket, och det märkliga
är att ett enda lands regering stoppar
hela utvecklingen. Jag vill inte säga
att det är ett lands statschef som gör
det, ty jag tror att president de Gaulle
har den franska regeringen bakom sig
och att han för en politik som kommer
att vara Frankrikes även när han lämnar
sitt ämbete.

Det är en underlig historisk situation
att ett land i världsdelen på detta sätt
har kunnat stoppa utvecklingen. Här
står vi i dag tveksamma och frågande
inför vad som kommer att hända, därför
att den franska regeringen enligt
gammalt historiskt mönster försöker
spela sfinxen vid Seinen. Det måste vara
en förnedrande situation för Västtyskland
och andra länder inom EEG att
uppleva hur en enda regering tror sig
sitta inne med sanningen och anser sig
ha makt och möjlighet att styra de andra
i dessa ytterst viktiga frågor.

Herr talman! Det är min personliga
uppfattning att det är utomordentligt
viktigt, att Sverige i någon form kan
uppnå ett intimare samarbete med
EEC-staterna. Jag är sålunda personligen
en mycket varm anhängare av en
svensk anslutning till Gemensamma
marknaden. Neutralitetskriteriet är
självklart -—- vi är alla överens om detta
—- och jag tror att handelsministern be -

Handelspolitisk debatt

dömde frågan alldeles rätt då han framhöll,
att en association är den mest naturliga
och näraliggande lösningen i dagens
läge. Jag skulle vilja gå ett steg
längre och vara beredd att klart uttala,
att vad Sverige eftersträvar är en associering
med Gemensamma marknaden.
1 praktiken tror jag nämligen att det är
definitivt omöjligt att vinna fullt medlemskap
med bibehållande av neutraliteten
och med respekt för de krav som
vi för övrigt uppställer för medlemskap.

Vi bör nog också, herr talman, undvika
att som herr Hermansson i dagens
debatt skrämma Sveriges folk för negativa
följder av en anslutning till Gemensamma
marknaden. Herr Hermansson
har talat om riskerna för arbetslöshet
och riskerna för att vi inte skall kunna
föra den ekonomiska politik vi önskar.
Jag tror inte att sådana risker föreligger.
Låt mig erinra kammarens ledamöter
om att betydligt större avsnitt av näringslivet
är förstatligade i Frankrike
och Italien än i Sverige. I de länderna
har det inte varit oförenligt med EECmedlemskap
att bedriva en mycket mera
utpräglad statssocialism än den vi har i
vårt land.

Jag betraktar det som självklart att
Sveriges anslutning till EEC i någon
form måste förutsätta att vi behåller
rätten att föra en konjunkturpolitik och
bekämpa arbetslösheten, om den kommer,
och att vi över huvud taget har
rätt att slå vakt om den sysselsättning,
den ekonomiska standard och den sociala
trygghet som vi har skapat här i
landet. Vi skall dessutom göra klart för
medborgarna att ett medlemskap i EEC
med tillgodoseende av de krav, som vi
har sagt oss inte kunna ge avkall på,
innebär rätt för oss att handla med länderna
utanför Gemensamma marknaden:
med Östeuropa, Förenta staterna, u-länderna
o. s. v.

Under dagens debatt har det också
sagts att det tar mycket lång tid innan
vi över huvud taget kommer fram till
en realbehandling av dessa frågor. Det

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

är säkert riktigt. Yi rör oss här med gåtor,
som vi först långt in i framtiden
kommer att finna lösningar på. Därför
är de väsentliga frågorna inte vad som
hänt vid utrikesnämndens överläggningar
under det senaste året, utan vad vi
skall göra här i Sverige under tiden
medan vi väntar på att en vidgad europeisk
marknad blir verklighet. Vi kanske
kan medverka i en ny Kennedyrond.
Många politiker i världen tror att
det är möjligt att globalt åstadkomma
en ytterligare sänkning av tullhindren
och att kanske också på andra områden
åstadkomma lättnader i världshandeln.

På tal om Kennedyronden vill jag här
passa på tillfället att för min del uttala
ett tack till de svenska och nordiska
förhandlare som arbetade så framgångsrikt
under den senaste Kennedyronden,
vilken som redan sagts resulterade i
mycket betydelsefulla framsteg inte
minst när det gäller nordiskt samarbete.
De framstegen är så stora att det
inte finns någon anledning att efter
dem betrakta det som en katastrof, om
Sverige av något skäl inte skulle vinna
någon form av medlemskap i Gemensamma
marknaden.

Medan vi sålunda väntar på en lösning
av de stora marknadsfrågorna skall
vi agera på andra fält. Ett av dessa är
EFTA, och det har vid flera tillfällen
framhållits att vi skall försöka stärka
denna organisation. Jag skulle gärna
vilja att denna åsikt något mera preciserades.
Vad är det vi skall stärka i
EFTA och på vilka områden är det vi
skall ha möjligheter att utvidga EFTAsamarbetet? Om

EFTA skall vara ett frihandelsområde
och inget annat, finns det kanske
inte så mycket mer att göra. Vill
man då förvandla EFTA till något annat
än ett frihandelsområde? En sådan
uppfattning har mycket ofta framförts,
inte minst i den offentliga debatten.

När utrikesutskottet besökte EFTAhögkvarteret
i Geneve ställde vi också

frågan om en eventuellt utvidgad EFTAsamverkan.
Det var då —■ liksom över
huvud taget är fallet — mycket svårt
att konkretisera och precisera vad som
skulle kunna göras för att få en sådan
fördjupning av samarbetet inom EFTA.
Det är naturligtvis inte bara patentlagstiftning
och dylikt som vi har anledning
att syssla med. Det måste finnas
flera djupgående och viktiga uppgifter
för en sådan samverkan.

I detta sammanhang vill jag gärna
göra en personlig deklaration. Jag är
inte så helt övertygad om EFTA-solidaritetens
styrka i alla sammanhang. Herr
Bohman har tidigare i dag erinrat om
ett par frågor, som jag ställt till den
brittiske chefsförhandlaren i dessa
spörsmål och som besvarats på ett mycket
negativt sätt. Jag tror att vi har anledning
att ibland ställa oss något tvivlande
i det spel som bedrivs i den kalla
osminkade verklighet där vi lever. Om
vi hade levt i den bästa av världar, hade
vi kunnat lita på varandra. När det
hårdnar till, herr talman, och de enskilda
ländernas intressen kommer i
fara, kan man kanske inte alltid räkna
med att EFTA-länderna solidariskt skall
stödja varandra och stå kvar vid de löften
som uttalats i de högtidliga sammanhangen.

Om vi skall kunna stärka EFTA, måste
detta enligt min mening ske under
de bestämda förutsättningarna, att det
inte finns möjligheter för några medlemsstater
att svika sina förpliktelser.
EFTA-solidariteten måste slås fast såsom
något utomordentligt avgörande för
att vi för vår del skall vara intresserade
av att Ytterligare fördjupa samarbetet
inom organisationen.

Jag tillhör dem som tror att ett ökat
nordiskt ekonomiskt samarbete är
utomordentligt betydelsefullt, och jag
vill gärna ha det sagt här i dag också,
men jag tror att vi har stora praktiska
svårigheter att klara denna uppgift, ty
det nordiska samarbetet saknar de exekutiva
organ som kan vara nödvändiga

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

för ett effektivt samarbete. Det gäller på
det kulturella området, på det merkantila
området och på andra områden.

Det är ganska lätt att i Nordiska rådet
eller i andra sammanhang, där nordiska
politiker träffas, göra uttalanden,
avfatta resolutioner och fatta beslut,
men det är mycket svårt att föra ut dem
i praktiken. Vi saknar i betydande utsträckning
de administrativa gemensamma
nordiska resurser som kan behövas
för att i praktiskt liv föra ut de beslut
som fattas i de parlamentariska församlingarna.

Jag vill, herr talman, ta detta tillfälle
i akt för att uttala en önskan om att det
skall vara möjligt att nå fram till en effektivisering
av det nordiska samarbetet
på det här området. Samtidigt vill
jag gärna ha sagt att i debatten om
marknadsfrågorna och om det fördjupade
samarbetet i Norden, inom EFTA
och i den stora europeiska Gemenskapen
vet vi naturligtvis för litet. Framför
allt vet vi alldeles för litet om vilken
effekt ett ökat samarbete har på
prisnivåerna i de skilda länderna.

Jag har väl liksom många av mina
kamrater i kammaren gått ut och sagt
till folk att det kan bli sänkta priser,
om vi avskaffar tullhindren och överhuvud
taget underlättar handeln. Det är
inte så säkert att det är på det sättet.
Det är till och med möjligt att avskaffade
tullar kan verka höjande på priserna.
Europarådet har satt i gång en
undersökning för att ta reda på hur det
verkligen förhåller sig. Min tankegång
är, att om regeringarna avhänder sig
inkomster som de normalt har via tullar,
så måste de ta igen förlusten på något
sätt. Regeringarna och parlamenten
kan inte avstå inkomster för sin
budget, och minskas tullinkomsterna tar
de i stället in motsvarande belopp via
skatten. Den höjda skatten kan ju i sin
tur då få en prishöjande effekt. Där
uppkommer en rad mycket intressanta
ekonomiska sammanhang, som inte är
tillräckligt klarlagda. Det vi skall säga

Handelspolitisk debatt

till folk är att ökat samarbete mellan
länderna, minskade handelshinder och
ett ökat varuutbyte är till gagn över huvud
taget genom att det åstadkommer
en bättre ekonomisk planering och innebär
ett bättre utnyttjande av våra
ekonomiska resurser i världsdelen. Det
ökade varuutbytet medför en högre
standard.

Detta resonemang, herr talman, om
tullar och priser gäller inte minst u-länderna,
där jag vill varna för övertron på
— som också har framförts i denna debatt
tidigare i dag — att man bara genom
att lova att ta bort tullarna på
u-landsprodukter därmed gör u-länderna
någon särskilt stor tjänst. Vi har tagit
bort tullar på u-landsprodukter i
vårt land t. ex. i fråga om bananer, kaffe
och kakao. Jag vet inte, herr talman,
om det svenska folket har köpt ett
skvatt mer av dessa varuslag. När dessa
små tullsatser har försvunnit har den
svenska statskassan emellertid avhänt
sig en inkomst på ett hundratal miljoner
kronor, som eljest möjligen hade
kunnat användas till internationell
hjälpverksamhet. Även då det gäller
u-länderna är således tullresonemanget
av mera perifert intresse. Det har framför
allt en psykologisk effekt. Genom att
vi tar bort hindren i handeln mellan de
rika länderna och de fattiga ökas varuutbytet,
och därigenom kommer de fattiga
länderna att få en förbättrad ställning.

Herr talman! Jag vill avsluta mitt inlägg
med att uttrycka en förhoppning,
att det skall vara möjligt för oss att kunna
gå ut i den offentliga debatten med
så mycket sakmaterial som möjligt. Det
är väl alldeles uppenbart att den svenska
allmänheten är mycket dåligt informerad
om vad EFTA- och EEC-diskussionen
rör sig om. Problemen är så svåra
och det är besvärligt att nå ut till
folk. Man låter en skara politiker och
experter lösa problemen över huvudena
på folk. Det måste vara en viktig uppgift
för oss alla att i vår politiska verk -

Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Handelspolitisk debatt

samhet i kammarens talarstol och utanför
detta hus försöka popularisera
marknadsdiskussionen så att det svenska
folket så långt som möjligt kommer att
delta i en debatt och ett funderande omkring
dessa frågor, som i framtiden har
så stor betydelse för oss alla.

Jag vill gärna instämma med de önskemål
som framförts förut i dag att vi
skall låta det material som utrikesnämndens
ledamöter fått — men i det omarbetade
skick som torde vara nödvändigt
— snarast bli tillgängligt för en~så bred
publik som möjligt. Jag tror inte att vi
skall tillsätta — som bl. a. herr Hansson
i Skegrie ville — något slags parlamentarisk
delegation vid sidan av de organ
som redan arbetar i riksdagen. Jag har
över huvud taget inget intresse av att
nya organ tillsätts, där vi bakom stängda
dörrar får tillfälle att diskutera saker
som vi är rädda att tala om inför
offentligheten. Jag anser att en dylik
parlamentarisk delegation skulle vara
lika meningslös som rundabordskonferensen
på det ekonomiska området. Låt
oss, herr talman, så långt som möjligt
föra debatten i och utanför riksdagen
offentligt.

Till sist vill jag instämma i Johannes
Antonssons önskan att vi inte skall använda
marknadsfrågorna som politiska
slagträn i hemmadebatten. Det är alldeles
för viktiga och på lång sikt kanske
ödesdigra frågor för att vi skall låta
dem hamna i rent taktiska resonemang.
Herr talman! En öppen debatt som syftar
till att lösa sakfrågorna kommer naturligtvis
i det långa loppet att mest
gagna den sak vi nu talar om.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! U-ländernas roll har understrukits
av praktiskt taget alla talare
i denna debatt och den fråga som är intressant
är: Kommer våra möjligheter
att göra en aktiv u-landsinsats att försvåras
om Sverige anslutes till EEC i
medlemskapets eller associeringens
form?

Det finns de — i denna kammare oftast
herr Hermansson — som anser det
och som brukar hänvisa till att EEC
bygger upp en hög tullmur omkring sig
och att organisationens syfte främst är
att gagna den interna handeln och det
egna välståndet. EEC är en »rikemansklubb».

I viss mening är det naturligtvis riktigt.
EEC är en sammanslutning av rika
västeuropeiska industristater som dessutom,
genom att de sammansluter sig,
blir ännu rikare. Frågan är då, om detta
är till nackdel för u-länderna. Någon
automatisk nackdel för u-länderna kan
det naturligtvis inte vara att enskilda
i-länder eller samarbetande grupper av
i-länder blir rikare. Tvärtom är en fortsatt
ekonomisk tillväxt i i-länderna en
förutsättning för att dessa länder skall
kunna hjälpa de fattiga länderna.

År då EEC-länderna beredda att använda
sina växande resurser för bistånd
till u-länderna i någon större utsträckning?
Talar deras hittillsvarande insatser
för att vi skulle ha bättre möjligheter
att föra en generös u-landspolitik
utanför än innanför EEC? Och dessutom:
År EEC:s u-landshandelspolitik
sådan att vi på det området skulle gynna
u-länderna bättre genom att ställa
oss utanför Gemensamma marknaden
även i fortsättningen?

Vad först gäller EEC:s och de enskilda
EEC-ländernas biståndspolitik, så
utfaller eu jämförelse knappast till Sveriges
förmån. Sverige ligger tillsammans
med de övriga nordiska länderna
i botten på tabellen i fråga om bistånd
i andel av bruttonationalprodukten, medan
de två länder som toppar listan —
om man enbart ser till offentliga gåvobistånd
— är de två EEC-länderna
Frankrike och Belgien. Siffrorna blir
inte bättre för Sveriges del om man
medräknar allt slags u-landsbistånd.

Därutöver har EEC gjort ganska omfattande
åtaganden gentemot de 18 afrikanska
länder som är associerade till
den gemensamma marknaden. Den

Tisdagen den 7 «i/vem£>er 1967 fm.

Nr 40

främsta avsikten med det avtalet är ju
att ge dessa länder en gynnsam handelspolitisk
behandling. Men nästan lika viktigt
för dem är och har varit EEC:s två
utvecklingsfonder. Den första av dessa
betalade under åren 1958—1962 ut närmare
3 miljarder svenska kronor i sociala
och ekonomiska investeringar och
tekniskt bistånd. Den andra kommer
fram till 1968 års slut att satsa mer än 4
miljarder svenska kronor i sociala och
ekonomiska investeringar, hjälp till differentiering
av produktionen, prisstödjande
åtgärder, strukturförbättrande åtgärder
och teknisk assistans i samband
med investeringar.

Det är alltså relativt betydande belopp
som EEC satsar i olika former av ulandshjälp
genom dessa fonder som ändå
bara svarar för cirka 15 procent av
EEC-ländernas gåvobistånd och C procent
av det totala u-hjälpsbiståndet från
sexstatsgruppen.

Utvecklingsfonden ingår som ett led
i det s. k. Yaoundé-avtalet, som Sverige
också skulle bli anslutet till vid ett medlemskap,
möjligen också vid en associering.
Vi skulle alltså — om vi utgår
från att vi inte har för avsikt att minska
vår insats i förhållande till den vi gjort
före anslutningen — genom en anslutning
till EEC snarast stimuleras till en
volymmässig ökning av våra u-landsinsatser.

Vad innebär då tullmuren? Jag vill
inom parentes gärna instämma i herr
Alemyrs uttalande, att det finns en tendens
i debatten att ha en övertro på vad
tullarna betyder för u-länderna. Att de
betyder en del är oomtvistligt, men påståendet
att ett avskaffande av tullarna
på vissa tropiska produkter — som man
gjort ett väldigt stort nummer av i debatten
— skulle ha någon avgörande
betydelse för u-landshandeln har visat
sig vara felaktigt. Det kan ifrågasättas,
om det inte hade varit bättre för Sverige
att gå på samma linje som danskarna;
man behåller tullarna och skatterna
men använder de pengar som fly -

Handelspolitisk debatt

ter in för ett vidgat bistånd. På det
viset kommer denna åtgärd direkt uländerna
till godo. Det gör den i regel
annars inte, i varje fall inte när marknaden
— såsom i Sveriges fall när det
gäller kaffe och de andra produkter
som berörs av tullavvecklingen — i hög
grad är mättad. Sverige har emellertid
lägre tullar än vad EEC har och kommer
att få sedan harmoniseringen är
slutförd den 1 juli nästa år. Har vi då
inte lättare, måste man fråga sig, att ta
emot u-landsprodukter om vi stannar
kvar utanför EEC-tullmuren än om Sverige
blir medlem eller associerad stat?

Studerar man handelsstatistiken närmare,
får man klart för sig, som jag
nämnde nyss, att tullarna uppenbarligen
inte behöver spela så särskilt stor
roll. Trots att vi har lägre tullar, även
om de inte är avsevärt lägre — på vissa
tropiska produkter har vi dock inga tullar
alls — är vår u-landsandel i procent
av importen nästan bara hälften så
stor som EEC-ländernas.

På jordbruksområdet är importskyddet
naturligtvis betydelsefullt. Där är
det ju prohibitivt för att skydda vår
egen jordbruksnäring. För u-länderna
spelar det, skulle jag tänka mig, ganska
liten roll om vi står utanför eller går in
i EEC. De kommer under alla förhållanden
att få sälja mycket litet till oss.

Vi vet dessutom hur det går om något
u-land skulle försöka utnyttja våra låga
tullar. Det sades visserligen från regeringshåll
att det var emot våra principer
att införa restriktioner för trikåimporten
från Sydkorea, men vi gjorde
det i alla fall för att skydda vår egen
trikåindustri. Vi tillgrep just den metod
som vi ofta anklagar EEC-länderna för
att använda. Ingenting säger att vi inte
kommer att göra det igen, när något annat
u-land hotar någon annan del av den
svenska produktionen.

Nu finns det fördenskull ingen anledning
att utan vidare nedvärdera nackdelarna
för u-länderna — liksom för
andra icke EEC-länder — av att EEC

7 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 40

Nr 40

Tisdagen den 7 november 19G7 fm.

Handelspolitisk debatt

främst syftar till att utveckla den interna
handeln. Följden måste naturligtvis
bli att handelsutbytet med andra
länder blir mindre än det annars skulle
ha varit. En relativ minskning har också
skett — det gäller också för handeln
mellan EEC- och u-länderna. I fråga
om handeln mellan industrialiserade
länder och u-länder gäller tyvärr minskningen
under 1960-talet inte bara visavi
EEC utan praktiskt taget alla industriländer.
I den mån man kan tala om
några skillnader i detta avseende mellan
de olika industriländerna talar de snarast
för att u-länderna har missgynnats
minst i handeln med EEC. En indexberäkning
i den officiella FN-statistiken
visar att om man sätter 1961 års siffra
till 100 var u-landsimporten 1966 till
EEC 144 men till EFTA bara 118. Det
verkar inte heller som om denna större
ökning för EEC skulle bero på att Gemensamma
marknaden från början hade
en lägre andel u-landsimport än
EFTA. Tvärtom har u-landsandelen av
importen gått ned kraftigare inom
EFTA-länderna än inom EEC-länderna,
som också har en lägre minskning än
i-länderna totalt.

Nu kanske någon invänder att dessa
fina siffror för EEC:s handel med uländerna
beror på de specialförmåner
som EEC beviljar de 18 afrikanska länder
som är associerade med Gemensamma
marknaden — ett preferenssystem
som enligt mångas mening innebär
en allvarlig diskriminering av de
icke associerade u-länderna.

I och för sig skulle man kunna vända
på resonemanget och säga, att medan
andra i-länder inte ger några preferenser
alls får ändå 18 u-länder speciella
förmåner i sin handel med EEC-staterna.
Det finns inga u-länder som kan
sälja t. ex. sportartiklar tullfritt till Sverige,
men det finns 18 som kan göra
det till EEC-länderna.

Naturligtvis finner även jag anledning
att vara kritisk mot preferenssystem
som sådana, eftersom de i regel

är uppbyggda på det viset att de diskriminerar
länder som inte ingår i systemet.
EEC:s preferensbehandling av de
afrikanska Yaoundé-staterna skulle t. ex.
kunna innebära att andra u-länder förlorade
marknader de tidigare haft både
inom de associerade u-länderna — det
avser alltså handeln mellan olika u-länder
— och inom EEC-länderna.

Yaoundé-avtalet är emellertid inte något
helt slutet preferenssystem; avstegen
från att ensidigt gynna de associerade
staterna är flera. När EEC redan
i samband med att det senaste avtalet
trädde i kraft år 1964 helt eliminerade
tullarna på nio tropiska produkter, däribland
kaffe, te och kakao, sänktes de
samtidigt med 25 procent även gentemot
de icke associerade staterna. Dessutom
har EEC samtyckt till att sluta
ömsesidiga bilaterala handelsavtal med
andra u-länder, t. ex. Indien och Pakistan.
EEC deltar också i förhandlingarna
om globala avtal rörande jordbruksprodukter
inom världshandelskonferensens
ram. Och framför allt: associeringsmöjligheten
står öppen för andra u-länder
också. Nigeria anslöt sig 1966 och
tillhör nu alltså både det engelska samväldet
och EEC-området. De s. k. Maghrebländerna
— Marocko, Algeriet, Tunisien
och Libyen — är intresserade, och
med Kenya, Tanzania och Uganda pågår
redan förhandlingar. Sedan det första
avtalet ingicks har också Turkiet anslutit
sig, och från början var Grekland —
som väl också måste betraktas som ett
u-land i detta avseende — som bekant
också associerat till EEC.

Utvecklingen har också visat att samtidigt
som de associerade staterna kunnat
dra betydande fördelar av associeringsavtalet
med EEC — och där är det
kanske i lika hög grad utvecklingsfonderna
som de handelspolitiska förmånerna
som har varit värdefulla — har
specialförmånerna till de associerade
inte i någon nämnvärd utsträckning
behövt gå ut över övriga u-länders handel
med EEC-staterna.

Tisdagen den 7 november 1967 fm.

Nr 40

Bortsett från Guinea — den enda av
de f. d. franska besittningarna som ställde
sig utanför associationsavtalet —- har
enligt EEC-statistiken alla icke-associerade
länder i stort sett kunnat fortsätta
att utveckla sin handel med EEC-staterna.
Av sju undersökta latinamerikanska
länder har samtliga en väsentligt
större exportökning till De sex än
vad de associerade staterna har. Tillsammans
med Guinea är det i själva
verket bara tre av de icke-associerade
länderna som inte har en större exportökning
till EEC-länderna än vad de associerade
har. Statistiken omfattar tiden
1959—1965.

Jag har inte redovisat dessa tendenser
för att vilja göra gällande att uländerna
i stort sett kan vara nöjda med
EEC:s biståndsinsatser. U-länderna har
över huvud taget ingen anledning att
vara nöjda med några i-länders insatser
på det området. Men de har hittills
i stort sett kunnat räkna med större
eller i varje fall lika stora insatser från
Sexstaternas sida som från många andra
industriländer.

Jag har inte heller velat påstå, att
EEC:s handelspolitik gentemot u-länderna
inte skulle kunna vara generösare
än den är; jag har bara velat visa att
det är fel att påstå att de medvetet skulle
ha diskriminerats. I själva verket har
u-länderna haft större utbyte av handeln
med EEC-länderna än med många
industriländer som haft betydligt lägre
tullar, inklusive Sverige. Siffrorna säger
naturligtvis inte heller något bestämt
om framtiden, bara vad som hittills har
hänt.

Sammanfattningsvis tycker jag att det
finns anledning påminna om fyra punkter,
när man bedömer våra möjligheter
att föra en aktiv u-landspolitik innanför
respektive utanför EEC.

1. EEC-länderna ger en betydligt mera
avancerad u-hjälp än Sverige och
mer än de flesta andra industriländer.
Därutöver har EEC hittills som organisation
avsatt mer än sju miljarder svens -

Handelspolitisk debatt

ka kronor i utvecklingsbistånd till de
18 afrikanska länder som är associerade
med Gemenskapen.

2. U-Iandshandelns andel i EEC:s import
är större än den är inom EFTAområdet
och nästan dubbelt så stor som
för Sverige. Det är riktigt att generellt
sett minskar handeln mellan industrioch
u-länder, imen den minskningen har
varit lägre för EEC-området än för industriländerna
totalt.

3. Associeringen av de 18 afrikanska
staterna har inte heller inneburit någon
påvisbar diskriminering av andra uländer.

4. Den ökade ekonomiska tillväxt som
är en följd av EEC-samarbetet ökar sexstaternas
möjligheter att göra kraftfulla
biståndsinsatser och är alltså — tvärt
emot att vara till någon nackdel — till
nytta för u-länderna.

För Sveriges del tycker jag att det
finns anledning dra två slutsatser av
detta.

1. Eftersom vår u-landspolitik är väsentligt
mindre aktiv, mindre generös
än EEC:s, kan vi av omsorg om u-länderna
knappast ställa oss utanför.

2. Även om vi räknar med en ändring
till det bättre när det gäller våra
relationer med u-länderna i framtiden,
måste vi acceptera att den svenska sjumiljonersmarknaden
betyder oändligt
mycket mindre för u-länderna än ett
stor-EEC med närmare 300 miljoner invånare.
Också mycket små förändringar
av EEC:s politik i u-landsvänlig riktning
kommer att betyda mer än de eventuella
förmåner vi är beredda att ge u-länderna
på en isolerad svensk marknad.

Till sist: Är vi inställda på att föra
en mera u-landsvänlig politik i fortsättningen,
gör vi det enligt min mening
effektivare inom EEC än utanför.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 19.30, då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

100 Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 em.

§ 4

Interpellation ang. lönsamheten inom de

svagare skogsproduktionsområdena

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKNER (s), som yttrade:

Herr talman! Den hårdare konkurrensen
från andra länder har gjort att lönsamheten
inom de svagare skogsproduktionsområdena
i vårt land minskat för
varje år. Det är en utveckling som måste
inge en viss oro. Det är länen i Norrland
som i största utsträckning drabbas
av detta.

Hur våra skogsmarker utnyttjas är en
sak som inte enbart angår de som äger
skogen, det är en sak som angår alla och
framför allt de som har sin sysselsättning
inom skogsbruket och skogsindustrin.
Hela vår samhällsekonomi är beroende
av skogsproduktionen.

Man frågar sig vad som kommer att
hända om lönsamheten sjunker ytterligare
och nollzonerna ökar?

Här måste något göras snabbt för att
få en klarare bild av den utveckling som
håller på att ske.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande frågor:

Har statsrådet observerat att på grund
av hårdare konkurrens från andra länder
har lönsamheten inom de svagare
skogsproduktionsområdena i vårt land
minskat för varje år och skogsbruket
och skogsindustrin förlorat virkesavkastningen
inom stora delar av dessa
områden?

Anser statsrådet att samhället och
skogsindustrin har råd att undvara dessa
virkesproducerande områden i framtiden? Kommer

statsrådet att vidtaga några
åtgärder, exempelvis en riksomfattande
översiktsplanering, som belyser och ger
svar på denna viktiga fråga och vilka
områden det i första hand kommer att
gälla?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.59.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 7 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Handelspolitisk debatt (forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
i anledning av det i Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 164 avsedda meddelandet
om Sveriges handelspolitik nu
komme att fortsättas; och lämnades där -

vid ordet, i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Fru SUNDBERG (h), som yttrade:

Herr talman! I en diskussion om Sveriges
anslutning till större marknad är
det betydelsefullt att betrakta konsekvenserna
för samtliga näringsgrenar.
Vanligtvis berörs exportnäringarnas situation.
De har i många fall utnyttjat
möjligheten att flytta produktion ut ur

Tisdagen den 7 november 196* em.

Nr 40 101

landet, ofta för att komma innanför den
gemensamma marknadens tullmurar.
Detta har skett i en sådan utsträckning
att var sjätte anställd i svenska företag
arbetar utanför Sveriges gränser. Denna
utflyttning tenderar också att öka.

Detta är givetvis inte bara av ondo
så länge återflödet av kapital är betryggande,
så länge vår sysselsättning inte
äventyras och så länge den mindre företagsamheten,
som inte har denna utflyttningsmöjlighet,
kan fortsätta att
fungera som bland annat underleverantörer
till exportindustrin.

Vi har emellertid ännu en näring
som aldrig kan tänkas flytta utanför vårt
lands gränser. Det är jordbruksnäringen.
Vid bildandet av EEC låg den största
svårigheten i att försöka åstadkomma
en gemensam jordbrukspolitik. I dag
har man i huvudsak lyckats. Även för
nytillkommande medlemmar kommer
emellertid vissa svårigheter att uppstå
när det gäller anpassningen av den egna
jordbrukspolitiken till den av EEC redan
fastställda. Att förneka det vore
orealistiskt. Klimat och jordkvaliteter
liksom produktionsutfall varierar länder
emellan. För vår del i Sverige kommer
dessutom det ovedersägliga kravet
på en tillräckligt hög självförsörjningsgrad.
Det går inte att slå undan jordbrukets
krav vid en anpassning till den
gemensamma marknaden under förespegling
att det ordnar sig alltid. Man
behöver bara erinra sig Kennedyronden
i våras, som handelsministern här tog
upp i sitt inledningsanförande och som
han, fru Eriksson i Stockholm och flera
andra varmt lovordade. Man uttrycker
sin glädje över den cirka 35-procentiga
tullsänkning som har kommit industriprodukterna
till del. Men slutresultatet
vad gäller förhandlingarna angående
jordbruksprodukter — välkommet så till
vida att det åtminstone inte orsakade att
Kennedyronden brakade samman, vilket
var nära — visade på betydligt
sämre överenskommelser för dessa pro -

Handelspolitisk debatt

dukter än för industriprodukter. Detta
berörde inte handelsministern. Det
verkligt stora internationella samarbetet
när det gäller jordbrukspolitik och
handel med jordbruksprodukter befinner
sig på ett begynnelsestadium, och
det är ännu svårt att se någon ljusning.

Inom EEC har man lyckats bättre —
det fastslogs bl. a. när ansökningarna
från England, Irland, Norge och Danmark
preliminärt behandlades. Samtidigt
påpekades också att det är omöjligt
för de ansökande länderna att från
den ena dagen till den andra övergå
direkt till EEC:s jordbrukspolitik. EEC
är nämligen inte villigt att ompröva de
med möda ernådda riktlinjerna för sin
jordbrukspolitik även om, som man säger,
en framtida anpassning till nya
medlemsländers krav kan bli möjlig. De
orden kommer med all sannolikhet att
gälla också vid behandlingen av den
svenska ansökan.

Genom oklarheten i formuleringen tar
emellertid regeringen själv risken att
vi i framtiden inte får någon möjlighet
att påverka utvecklingen av den europeiska
jordbrukspolitiken. Som associerade
får vi nämligen inte möjlighet att
framställa några krav till vilka politiken
kan anpassas. Detta gäller givetvis
alla näringsgrenar, men alldeles speciellt
olyckligt vore det för jordbruket eftersom
detta, som jag sade, är geografiskt
bundet och måste existera vidare. Hittills
har vi kunnat föra en isolerad jordbrukspolitik,
men vid en utökning av
Gemensamma marknaden med uteslutning
av Sverige skulle jordbrukets situation
försvåras ytterligare.

Hur bedömer vi i dag våra möjligheter?
I den allmänna debatten talas ofta
om Sveriges anslutning till De sex. Detta
innebär en begränsning i tänkandet,
därför att det här inte är fråga om att
utöka De sex till sju som fallet var år
1962, utan frågan gäller att bilda en
mycket större handelsgemenskap som,
om allt går väl, kommer att omfatta

102 Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Handelspolitisk debatt

samtliga 19 västeuropeiska stater. De
grundläggande reglerna för denna Gemenskap
är redan fastlagda.

För oss gäller det att undersöka våra
möjligheter att anpassa oss till dessa
regler. Vad beträffar jordbruket vet vi
att våra produktionspriser kan hävda
sig mot dem som fastställts för den gemensamma
marknaden. Orsaken därtill
är vårt jordbruks ökade mekanisering
och vårt goda tekniska och vetenskapliga
kunnande. Detta gäller i dag. Samtidigt
sker det saker och ting inom den
europeiska marknaden. Den gemensamma
jordbruksfonden har förutom sin
ekonomiska funktion att också verka
för en fortgående rationalisering av
EEC:s jordbrukspolitik, vilket kommer
att få konsekvenser när det gäller produktionspris
på den gemensamma marknadens
jordbruksprodukter. Deras produktion
kommer också att effektiveras
och förbilligas. Den ekonomiska vinsten
måste emellertid för lång tid framöver
komma jordbrukarna till godo för att i
någon mån utjämna de stora inkomstskillnaderna
mellan industri- och jordbruksarbetare.

En bedömning ger ändå vid handen
att EEC-priserna på jordbruksprodukter
inte kommer att sjunka inom den
närmaste femårsperioden, om ens någonsin.
Detta betyder emellertid inte att
vår konkurrenskraft nödvändigtvis kommer
att vara lika god. Man glömmer ofta
bort att även inom jordbruksproduktionen
utgör lönekostnaden en inte oväsentlig
del. En fortsatt inflationspolitik
i vårt land med allt högre lönekrav för
att möta kostnadsstegringar måste med
all rätt innebära att jordbrukarnas rättmätiga
krav på inkomstlikställighet också
hos oss måste uppfyllas.

Våra produktionspriser inom jordbruket
hänger nära samman med hela
den ekonomiska politiken. Konsekvenserna
av denna har visat sig inom näringslivet
i övrigt och kommer också
att visa sig inom jordbruksnäringen.

Handelsminister Lange gör det inte

lättare för jordbruket genom oklarheten
i den svenska ansökan. Efter vilka riktlinjer
skall det svenska jordbruket arbeta?
Ingen betvivlar EEC:s kompetens
att förändra reglerna för import från
tredje land, om avsättningen av den
egna produktionen äventyras. Dessutom
beviljar EEC exportåterbäring och skapar
ökade svårigheter för de utom
marknaden befintliga producenterna.
För vårt land och för våra jordbrukare
kommer det att få en avgörande betydelse
om vi godtas som fullvärdig medlem
eller inte. Det gäller vår möjlighet
att påverka prispolitiken, tullpolitiken
och prisregleringarna, som kommer att
fastställas med olika årsintervaller.

Hur påverkas vår produktion om vi
kommer med i EEG? Låt mig ta ett
exempel: socker. EEC är nu praktiskt
taget självförsörjande när det gäller socker,
men en utökning med de fem länder,
som nu har lämnat in ansökan om
medlemskap, skulle sänka självförsörjningsgraden
till 75 procent. Ett medlemskap
skulle alltså kunna innebära
helt andra förutsättningar för vår sockerproduktion.
Vi kan i dag konstatera
att vårt betydande överskott av nötkött
har måst avsättas inom EEC med nödvändig
anpassning till de ökade tullarna
och resulterat i en nedgång i exportpriserna
med drygt 10 procent. Skulle
vi kanske genom en anslutning till EEC
kunna öka vår animalieproduktion och
få avsättning för vårt överskott av smör
inom EEC till helt andra priser än dem
vi får ut i dag? Detta är frågor som vi
ännu inte fått något svar på, och det
är för jordbruket väsentliga frågor.

Herr talman! En omläggning av vår
produktion är inte gjord i en handvändning,
ty vi sysslar med levande produkter.
Naturligtvis kan handelsministern
säga att dessa frågor inte kan besvaras
annat än av EEC — det är de som nu
har bollen. Men man borde nog veta vad
det är för boll som har kastats; annars
kan det vara bra svårt att parera motkastet,
när det kommer.

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Nr 40 103

Inte heller får man tro att alla problem
inom EEC redan är lösta. När ministerrådet
nyligen sammanträdde påpekade
man bl. a., att den fria handeln
försvårats på grund av att enhetliga
regler inte gäller för veterinärmedicinska
och sanitära krav vid handel med
kött. Tysk och fransk fläskexport till
Italien hade förhindrats i oroväckande
hög grad. Gemensamma regler måste utarbetas.
Men associerade medlemmar
får inget att säga till om när det gäller
utarbetandet av dessa regler, lika litet
som när det gäller sådana frågor som
standardisering av kvalitetskrav och
jämförelsekoefficienter mellan olika
produktkvaliteter. Detta är inte nya områden
för oss, men det är områden där
vi själva kunnat ställa våra standardkrav.
I framtiden blir det nödvändigt
med en anpassning till internationella
definitioner. För oss gäller detta inte
bara exporten till EEC, utan vi kommer
också på den övriga marknaden att få
konkurrera med Gemensamma marknaden,
och våra möjligheter kommer att
försvåras om vi inte tillämpar samma
standardkrav.

Jag vill i detta sammanhang också
polemisera mot herr Alemyrs sätt att
skrämma oss med att vi eventuellt skulle
få högre konsumentpriser vid en anslutning
till EEC. Denna skrämselpropaganda
kan omedelbart läggas ned. Vid
en jämförelse mellan konsumentprisindex
på livsmedel i Sverige och i den
Gemensamma marknaden med 1958 som
basår visar det sig, att index för Sverige
har stigit med 6 enheter mellan 1966
och 1967 medan det för den Gemensamma
marknaden i genomsnitt stigit 2 enheter.
Jag tycker att dessa siffror talar
ett tydligt språk om var konsumentprisökningen
varit störst.

Vår ökning lär inte minska i storlek
så länge vår överskottsexport måste ske
till orimligt låga priser och med betydande
avsättningssvårigheter. Den ständiga
prishöjningen gäller alla våra produkter
och är, såsom jag framhöll, till

Handelspolitisk debatt

stor del en följd av regeringens ekonomiska
politik. Det borde åtminstone ligga
i regeringens intresse att svara för
bättre möjligheter när det gäller avsättning
av våra jordbruksprodukter.

Här har talats mycket om den svenska
neutraliteten. Herr talman! Svensk neutralitet
går över huvud taget inte att
upprätthålla utan tillräcklig jordbruksproduktion.
Men en jordbruksproduktion
som i avspärrningstider är tillräcklig
måste i fredstid motsvaras av en produktion
som blir delaktig av Gemensamma
marknadens avsättningsmöjligheter.

Vidare anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag undrar om inte fru
Sundberg har missuppfattat vad som
menas med fullt medlemskap. Vid fullt
medlemskap måste vi nämligen acceptera
den jordbrukspolitik som bestäms
av EEC-staterna. Men med den öppna
form för anslutning som nu begärts har
vi möjligheter att också begära förhandlingar
om skydd för vår egen livsmedelsförsörjning
vid avspärrning.
Det är ju ett krav vi har ställt för att
kunna upprätthålla vår neutralitet.

Det är riktigt att man inom svenskt
jordbruk förklarat sig beredd att acceptera
EEC, men då har man utgått
ifrån den höga rationaliseringsstandard
vi har. Vi tror att vi med den
skall kunna klara konkurrensen. Detta
gäller i varje fall våra bästa jordbruksområden.
Men vi skall ha klart för oss
att svenskt jordbruk arbetar under
mycket olika betingelser. Jag har den
uppfattningen att ett av de krav, vi
måste ställa och som vi, tack vare den
ansökan som inlämnats, har möjlighet
att ta upp förhandlingar om, är undantagsbestämmelser
för det norrländska
jordbruket och kanske också för vissa
delar av det mellansvenska. Det har vi

104 Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Handelspolitisk debatt

ingen möjlighet till om vi utan vidare
skulle acceptera fullt medlemskap.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Hansson i
Skegrie, jag har inte missuppfattat
skillnaden mellan fullt medlemskap
och association när det gäller anslutning
till Gemensamma marknaden. Jag
vill bara nämna ett exempel därpå.

Norge har ansökt om fullt medlemskap.
I denna ansökan har Norge ställt,
om jag minns rätt, fem förhandlingskrav,
som är ovedersägliga. Ett av kraven
är en begäran om speciella hänsynstaganden
på grund av topografiska
och klimatologiska förhållanden för
norsk jordbruksproduktion. En annan

— och den mest välbekanta — av de
förhandlingsfrågor som Norge har tagit
upp gäller det norska fisket och
dess svårigheter att kunna hävda sig i
en gemensam marknad. Dessa krav på
förhandlingar inom för Norge väsentliga
områden har framförts i samband
med Norges ansökan om fullt medlemskap.

Beträffande våra ökade förhandlingsmöjligheter
vid association vill
jag framhålla att jag vet att jordbruksministermötet
i Luxemburg gjorde närmast
diktatoriska uttalanden om vilka
möjligheter som fanns för Grekland och
något annat också associerat land att
sälja sina produkter inom Gemensamma
marknaden. Men såsom jag ser det

— och där tror jag herr Hansson i
Skegrie och jag är överens — är det
väsentliga vid ett fullt medlemskap att
vi får reella och konkreta möjligheter
att påverka den framtida europeiska
j ordhruksp olitikens utformnin g.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Sundberg tycks ha
missuppfattat formen för vår ansökan.
Vi har inte begärt en anslutning i associationsform.
Vi har hållit formen
för anslutning öppen. Det kan vara en

form, vilken, som jag sade, kan variera
mellan fullt medlemskap och association.
Det är inte tvunget att det skall
vara enbart association.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag är mycket ledsen
över att behöva lämna den mycket
hemtrevliga diskussionen mellan de
skånska representanterna. Jag måste
nämligen bege mig långt bort, ända till
Förenta staterna, det ledande industrilandet.

Jag har för avsikt att beröra tendenser
inom det amerikanska näringslivet,
framför allt industrin, och se i vilken
utsträckning dessa tendenser kan bedömas
komma att återfinnas i Europa.
I anslutning därtill vill jag sedan dra
några slutsatser beträffande vårt lands
och hela Nordens möjligheter att klara
sig i denna situation. Jag stöder mig i
första hand på ett nyutkommet arbete
av en mycket känd amerikansk ekonom,
professor John Kenneth Galbraith,
som har skrivit ett redan berömt
arbete, betitlat »The new industrial
state», där han försöker analysera
de aktuella och sedan lång tid
rådande utvecklingstendenserna inom
det amerikanska näringslivet.

Galbraith har kommit fram till att
vad som karakteriserar utvecklingen
är något som kan kallas för teknostruktur.
Det namnet används i boken för
att beskriva det näringsliv som finns
och som håller på att utvecklas i Förenta
staterna. Teknostrukturen kännetecknas
av 500 å 600 ledande industriföretag
som tillsammans svarar för
ungefär två tredjedelar av den samlade
industriproduktionen i Förenta staterna,
och den andelen växer för varje år.
Det karakteristiska för dessa storföretag,
bland vilka kan återfinnas Ford
Motor Company, General Motors och
andra giganter, är att de kan praktiskt
taget reglera sin egen marknad. De kan
bestämma sina egna priser, och de kan
bestämma hur mycket de skall använ -

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Nr 40 105

da för utvecklingsarbete, för expansion
o. s. v. De är sålunda suveräna inom
respektive områden. Det karakteriseras
också av att de inte har ägare i gammaldags
mening. Visserligen är det aktieägare
som utser den ledning, direktion,
som skall finnas för företaget,
men denna ledning av anställda rekryterar
sig själv. Ägandeinflytandet fungerar
inte direkt på samma sätt som i
den gamla typen av företag som professor
Galbraith kallar för entreprenörföretag.

Vidare är det karakteristiskt för dessa
storföretag av denna nya teknostruktur
att de för att kunna fungera är oerhört
beroende av samhället, av staten.
De är beroende i flera hänseenden;
bl. a. måste samhället hela tiden se till
att det skapas en tillräckligt stor efterfrågan,
så att dessa företag kan få utrymme
för sina expansionsplaner. Staten
måste garantera att efterfrågan hålles
uppe. Om det blir konjunkturomslag
är det första krav, som dessa företag
ställer på den ekonomiska ledningen
i landet, att den skall säkerställa,
aitt det pumpas in tillräckligt
med köpkraft, så att dessa företag skall
kunna fungera. Det andra kravet är att
samhället måste säkerställa att det
sörjs för tillräckligt med utbildning
och forskning för att dessa företags
långsiktiga intressen skall kunna tillgodoses,
så att de snabbt skall kunna
hänga med i utvecklingen. Det betyder
också att samhället självt skall satsa
på sådana projekt i efterfrågeskapande
riktning som kombinerar en
mycket hög grad av forskning tillsammans
med ett högt tekniskt utvecklingsarbete.
Det återfinns framför allt
i sådana grenar som t. ex. försvaret,
rymdforskningen och liknande projekt.

Vidare är karakteristiskt för dessa
företag och hela den nya teknostrukturen,
alltså det samhälle i vilket amerikanerna
i dag lever och i vilket deras
framtid bestäms, att intresset för

Handelspolitisk debatt

de sociala problemen i den meningen,
att man drar särskild försorg om de
personer som blir utrationaliserade,
blir friställda, alltså dessa miljoner
människor som blir över, är mycket
begränsat.

Man har koncentrerat sig på lösningen
av de tekniska och teknologiska problemen,
medan de sociala överlämnas
med något kall hand till samhället.

Vidare är man mycket litet intresserad
av själva miljön och de jättelika
frågor som på detta område tornar upp
sig i det industrialiserade samhället:
vattenproblemen, luftföroreningarnas
problem m. in. — miljöhygienens problem
som de också kan kallas.

Det verkar också som om denna teknostruktur
har mycket litet intresse för
estetiska och konstnärliga spörsmål och
över huvud taget för sådant, som människorna
under tidigare århundraden
av utveckling har fäst mycket stort avseende
vid.

Herr talman! Varför har jag gjort
denna beskrivning av moderna utvecklingstendenser
i det amerikanska samhället?
Jag har gjort det av flera skäl.
Det ena är att den här amerikanska
samhällstypen, teknostrukturen, i realiteten
mycket liknar den företagsstruktur
som finns i Sovjetunionen. I den utsträckning
som Sovjetunionen t. ex. kan
omskapa sina egna industriella giganter,
så att de fungerar mera i konsumenternas
intresse, och i samma utsträckning
som konsumenterna också
mera kan påverka dessa giganter kommer
det att bli större överensstämmelse
mellan dessa båda världsmakters ekonomiska
system. Man är alltså på väg att
glida in i någonting som skulle kunna
kallas en internationell form för hushållning,
som gärna kan betecknas med
detta som jag tycker mycket karakteristiska
namn »teknostruktur». Denna
företeelse är gemensam för både öst
och väst.

Denna teknostruktur sprider sig i dag
med stor kraft till Europa och är där

106 Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Handelspolitisk debatt

under full utveckling. Det sker på flera
vägar, bl. a. på det sättet att den amerikanska
teknostrukturen investerar
mycket kapital i Europa. Varje år får
Västeuropa av sitt totala investeringsbehov
ungefär 5 procent från Förenta staterna.
Det förefaller kanske inte vara så
mycket, men dessa 5 procent av Europas
investeringsbehov placeras inom de
ledande och mest expansiva näringsgrenarna
och industrigrenarna. Vi har
här att göra med en i hög grad självgenererande
verksamhet, som ganska snart
ger upphov till mycket betydande kapi-»

tal. Omsättningen inom de amerikanska
företagen i Europa uppgår till omkring
17 miljarder dollar, alltså en summa
motsvarande vad handeln mellan EECländerna
ger och lika mycket som
Frankrikes totalbudget. Det rör sig följaktligen
i själva verket om gigantiska
belopp. I Frankrike finns i dag ungefär
800 utländska företag etablerade,
som svarar för cirka 15 procent av den
franska industriproduktionen. Då är
det att märka att fransmännen och de
Gaulle försöker motverka denna utländska
investering i Frankrike — säkert
med ringa framgång.

Förutom denna amerikanska investeringsverksamhet
i Europa håller de stora
industriföretagen i Europa på att fusionera
över gränserna. I dag finns det
i Europa ungefär 50 storföretag i amerikansk
mening. Men om de verkligen
skall kunna hävda sig i förhållande till
de amerikanska giganterna måste de
fördubbla sitt kapital fram till början
av 1970-talet. Det innebär att de måste
skaffa ungefär 10 000 miljoner dollar i
investeringskapital. Detta kommer de
inte att göra, och därför kommer de i
stället att fusionera. Inom järn- och
stålindustrin äger denna utveckling

rum, och beträffande bilindustrin kommer
den ganska snart. Vi kan räkna
med fusioner inom hela energiområdet.

Alla dessa fusioner leder fram till en
ny lokaliseringspolitik i Europa, och
man kan inte göra sig en föreställning

om hur omvälvande den kommer att bli.
Från det stora Ruhrområdet skall järnoch
stålföretag flytta ut till Atlantkusten.
Kolgruvor skall slås igen och hundratusentals
arbetare och tjänstemän
skall friställas helt enkelt därför att
man har fått en ny energitillförsel genom
gas- och petroleumfyndigheterna i
Holland och Nordsjön. Det är vad som
nu pågår i Europa, en stark fusionering
och ett starkt inflytande från den
amerikanska teknostrukturen som förvandlar
våra industriländer till något
liknande de amerikanska. Det pågår
ständigt framför våra ögon.

Då kan man fråga: Vad har detta
egentligen med det lilla Sverige att göra?
Här lever vi, knappt åtta miljoner
människor, i en trygg tillvaro. Vi har
skaffat oss ett litet välstånd, som vi
själva säger väl tål internationella jämförelser.
Ibland när vi känner oss riktigt
duktiga säger vi att vi är näst bäst
i världen i fråga om välstånd och hög
levnadsstandard. Ja, vi går t. o. m. så
långt att vi säger att vi är världsbäst
när det gäller den jämnast fördelade
levnadsstandarden. Detta tror jag också
är riktigt. Men om vi kommer med
i EEC eller står utanför, och om vi blir
associerade eller fullvärdiga medlemmar
i början på 1970-talet eller senare
spelar i själva verket liten roll jämfört
med den anpassning som måste ske till
den nya teknostruktur som håller på att
utvecklas i Europa. Det kommer att bli
de 50 ledande europeiska företagen som
bestämmer ödet även för oss här uppe
i lilla Sverige.

Men nu har vi ändå här i vårt land
några försprång, som gör att vi kanske
har vissa utsikter att klara oss relativt
hyggligt. Det ena är att vår strukturomvandling
redan har gått mycket
långt. Våra medelstora och större företag
— framför allt de sistnämnda —
har faktiskt satt till alla klutar för att
bli så effektiva som möjligt.

Det pågår också för närvarande en
synnerligen stark samverkan mellan fö -

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Nr 40 107

retag i Sverige. Jag kan erinra om att
det år 1958 endast förelåg ett 40-tal
avtal om samverkan mellan svenska industriföretag.
Under fjolåret förekom
emellertid ett antal av bortåt 300 sådana
avtal om samverkan mellan svenska industriföretag
i form av fusioner eller
andra kanske inte fullt så nära kontakter,
dock i varje fall innebärande en
mycket hög grad av samverkan. Tendensen
har inte heller varit lägre under
innevarande år, utan denna samverkansprocess
för att öka konkurrenskraften
pågår ständigt.

En faktor i detta sammanhang är alltså
att strukturomvandlingen mycket tidigt
satt in med full kraft och gjort våra
företag effektiva. En annan faktor är att
vi har en arbetsmarknadspolitik och en
arbetsmarknadsberedskap, som tål varje
internationell jämförelse och som
medför att omställningarna kan underlättas
både för företagen och för dem
som blir friställda.

Något som inte skall underskattas är
vidare att vi har ett fast och gott samarbete
mellan arbetsmarknadens parter,
som innebär att vi i vårt land antagligen
kan få en mera förnuftig inkomstoch
lönepolitik än kanske i flertalet
andra länder. Vi kan i varje fall hoppas
att så är förhållandet.

Vi har också i vårt land fört en lågpris-
och lågtullspolitik, som medfört
att vi inte behöver avveckla några tullmurar
som skyddat vårt näringsliv. Vi
har i förhållande till flertalet europeiska
länder hunnit långt i dessa avvecklingssträvanden.

Detta visar sig bland annat däri att de
amerikanska storföretagen inom grosshandeln
och detaljhandeln har övervägt
att etablera sig i Sverige men vid närmare
undersökningar beträffande kostnadsläget
och vinstmöjligheterna funnit,
att våra varuhuskedjor Tempo, Epa
och Domus är så pass effektiva att det
inte är lönande att upprätta några nya
flerfilialföretag. Man har av detta skäl
också avstått från att starta några så -

Handelspolitisk debatt

dana. Sedan har vi också i förhållande
till vår bruttonationalprodukt stora investeringar
i både forskning och utbildning.
Vi kan väl också skryta med att
våra innovationer inte är så dåliga, även
om man skulle önska att vi på det området,
framför allt när det gäller industrins
innovationer, hade hållit oss
framme ännu bättre.

Men, lierr talman, jag vill också rikta
uppmärksamheten på våra grannländer.
Då blir nämligen bilden — jag måste
med beklagande konstatera detta — inte
så gynnsam, helt enkelt därför att våra
grannländer troligen underskattar styrkan
i den omställningsprocess och den
strukturomdaning som pågår i Europa.
Grannländerna har problem, och de
kommer med säkerhet att växa.

I Danmark kan man redan konstatera
att skeppsvarven är mindre lönsamma
än i Sverige. Textilindustrin i Danmark
drabbas nu av en fredskris, trots att den
har väsentligt bättre skydd än vår
svenska textilindustri har.

I Finland är devalveringen ett faktum,
och denna devalvering är närmast föranledd
av att man måste skapa möjligheter
för skogsindustrin och träindustrin
att konkurrera på världsmarknaden.
Man har ett för högt kostnadsläge
inom det egna landet. Om finländarna
inte lyckas klara sina inhemska prisproblem,
kommer Finland att få ett ännu
mycket mera bräckligt ekonomiskt
läge än i dag, och det kan bara vara till
vår nackdel.

I Norge har man de växande problemen
just inom pappers- och massaindustrin.
Norge har mängder av småföretag
av den typ som i vårt land håller på att
utrationaliseras. Den processen är förestående
i Norge och kommer att bli
mycket smärtsam.

Det är dystert att konstatera detta
när det gäller våra grannländer. För
deras del är en mycket besvärlig omställningsperiod
förestående. De har ännu
inte den beredskap som man skulle
hoppas att de haft. Men det finns ändå

108 Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Handelspolitisk debatt

ett par mera glädjande omständigheter
även när det gäller Norden.

Den ena är att vi här i Norden under
de senaste tio åren inom ramen för
EFTA-samarbetet har fått uppleva betydande
framgångar när det gäller den
internordiska samhandeln. Jag vill visa
upp ett par siffror som visar hur denna
samhandel har utvecklats.

1959 importerade de nordiska länderna
från varandra så mycket att det
betydde 13 procent av totalimporten
för dessa länder. Denna siffra hade
till 1966 växt till 19 procent, en betydande
ökning. Men i fråga om exporten
är ökningen ännu mycket större. 1959
var det 16 procent av totalexporten och
1966 hela 23 procent. De nordiska länderna
exporterar till varandra nära nog
en fjärdedel av sin sammanlagda export.

Det finns inget handelsområde där
expansionen har varit så stark som just
mellan de nordiska länderna. Den expansion
som förekommit inom EFTA
och EEG är betydligt mindre än mellan
de nordiska länderna. Det beror helt
enkelt på att de nordiska länderna, för
att över huvud taget kunna hävda sig
i den uteckling som försiggår i Europa
och Amerika, måste skapa en större
hemmamarknad för sina företag. Det
måste bli något av en nordisk hemmamarknad.
Det räcker inte längre med
en svensk, en dansk, en finländsk eller
enj norsk hemmamarknad, litan det
måste bli ett slags nordisk hemmamarknad
för de nordiska företagen.

Behovet av en sådan nordisk hemmamarknad
framträder också när man ser
på hur de nordiska företagen börjar
sluta samarbetsavtal med varandra. Jag
har redan något redovisat hur sammanslagningar
mellan företag äger rum
inom Sverige. Så tas alltså nästa steg
— de nordiska företagen börjar samverka
med varandra. Det är ynkligt
att vi inte har någon ordentlig officiell
statistik beträffande denna samverkan
mellan nordiska företag. Men jag kan

nämna att en undersökning som gjorts
beträffande de värmländska industriföretagen
visar att en tredjedel av dessa
har träffat avtal med företag på andra
sidan gränsen om en samverkan, en produktionsdifferentiering
eller ett försäljningssamarbete
i ena eller andra formen.

Och detta, herr talman, leder mig till
slutfasen av mitt — kanske för långa •—•
anförande. Jag kommer fram till att
skall vi i vårt land tillsammans med
våra grannar kunna klara oss i den hektiska
utveckling som äger rum i Förenta
staterna och som med full, för varje år
-—- ja, för varje dag — ökande kraft
pågår i Europas mitt, så måste de nordiska
länderna hålla samman mera. De
måste på ett helt annat sätt än tidigare
enas om ett gemensamt program, tillsammans
vidtaga åtgärder för att stärka
sin handlingskraft och sin konkurrensförmåga.
Jag skall helt kort skissera
ett sjupunktsprogram rörande de åtgärder
jag anser vara absolut nödvändiga.

För det första måste vi komma fram
till en gemensam skattelagstiftning i
Norden. Momsen är redan införd i Danmark,
i vårt land diskuterar vi frågan
om införande av moms, i Norge har
man inte kommit så långt, i Finland
är en sådan diskussion avlägsen. Men
skall man över huvud taget räkna med
att de nordiska länderna skall få en
gemensam och mer effektivt arbetande
varumarknad måste också skattelagstiftningen
på detta område bli gemensam.

För det andra behöver företagsbeskattningens
regler göras enhetliga för
hela Norden så att etableringsverksamheten
kan försiggå utan hinder av olika
skattelagstiftning i respektive nordiska
länder.

För det tredje föreligger sedan gammalt
ett önskemål om att vi skulle starta
någon form av nordisk investeringsbank.
Den frågan har varit uppe till
behandling i Nordiska rådet flera gånger.
En sådan bank skulle ha till syfte
att finansiera större gemensamma in -

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Nr 40 109

vesteringsprojekt, t. ex. av typen gemensam
strukturomvandling av hela den
nordiska pappers- och massaindustrin.
Det skulle också vara önskvärt med en
ökad samverkan mellan järn- och stålverken
här i Norden. Detta är gigantiska
uppgifter, som kommer att kräva
de allra största insatser både av kapital
och av all den sakkunskap som står
till buds. Ett ökat samarbete är nödvändigt,
därför att de övriga europeiska
staterna inte kommer att vänta
på oss utan i stället konkurrera ut oss
i möjligaste mån om vi inte förbereder
oss.

För det fjärde torde en gemensam
nordisk arbetsmarknadspolitik bli nödvändig
i vissa viktiga hänseenden -—
jag tänker framför allt på utbildning
och forskning. De enskilda nordiska
ländernas resurser är för små för att
täcka alla viktiga områden. Vi måste
göra en ordentlig arbetsfördelning och
koncentrera forsknings- och utvecklingsinsatserna
till sådana områden där
vi verkligen har möjlighet att hävda oss.
ÅT måste få till stånd en arbetsfördelning
mellan de nordiska länderna. Det
kan behövas ett kommunalt gränssamarbete
för att man skall komma fram
till mest rationella lösningar när det
gäller exempelvis hälso- och sjukvården
och även beträffande utbildningen
i glesbygdsområdena samt beträffande
kommunikationerna och motsvarande
uppgifter. Gränserna inom Norden får
inte skilja längre. De skall tas bort och
vi skall i stället få till stånd ett samarbete
mellan gränskommunerna.

Vi bör också -— för det femte — göra
gemensamma ansträngningar för en produktutveckling
på viktiga avsnitt inom
det industriella livet, varvid vi måste
koncentrera oss till de områden där
vi redan har ett visst försprång. Det
kan gälla kvalitetsstål, tyngre elektrisk
industri och framstegen inom t. ex. den
danska livsmedels- och konservindustrin,
inom vilken man gjort betydande
framsteg, som bör tas till vara för hela
Nordens räkning.

Handelspolitisk debatt

Herr talman! Den sjätte punkten gäller
gemensamma export- och utrikeshandelsansträngningar,
där vi inte kan
förslösa våra krafter genom en många
gånger inbördes konkurrens, som inte
leder till några resultat och där vi gagnar
hela saken bättre genom ett gemensamt
uppträdande.

För det sjunde måste vi göra allvar
av våra gemensamma insatser för uhjälpen
och Förenta Nationerna. Härvidlag
kan Norden gemensamt göra betydligt
större insatser än vi kan föreställa
oss i dag, helt enkelt därför att
vi är små nationer vilkas objektivitet
och neutralitet i dessa internationella
frågor inte kan ifrågasättas av
stormakterna eller stormaktsblocken.

Herr talman! Jag anser att det nordiska
programmet snarast möjligt bör
ges högsta möjliga prioritet. Det är fråga
om att vidta realistiska åtgärder,
realistiska med hänsyn dels till de utvecklingstendenser
som man i dag ser
i Förenta staterna och Västeuropa, dels
med hänsyn till våra förpliktelser mot
medborgarna här uppe i Norden.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Det var en ganska intressant
analys som herr Kellgren gav
sig in på, en analys av en problemställning
som man gärna skulle vilja
använda en längre tid för att debattera.
Mycket av det herr Kellgren sade skulle
jag vilja understryka, bl. a. den teknostruktur
som är i utveckling, de stora
företag i Amerika som gemensamt reglerar
sin egen marknad o. s. v. Herr
Kellgren menar att dessa stora företag
är beroende av staten. Även jag tror att
utvecklingen går dithän att företagsamheten
genom strukturförändring kommer
att vara mer beroende av samhällets
sätt att reagera och arbeta. Så
kommer det också att bli här i Sverige,
och det accepterar jag.

Det rör sig här om på vilket sätt och
under vilka former det görs. Hur reagerar
den amerikanska staten mot det
amerikanska näringslivet? Det är den

110 Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Handelspolitisk debatt

stora frågan. Ofta visar det sig att den
reagerar precis tvärtemot den svenska
staten. Man tillgriper t. ex. skattesänkning
när Amerika råkat in i en viss
ekonomisk situation, låt vara att man
i dag diskuterar en skattehöjning med
anledning av det läge som just nu föreligger.

Herr Kellgren tog upp miljöfrågorna,
som företagsamheten i Amerika i mycket
ringa utsträckning har intresserat
sig för. Det är emellertid en ganska naturlig
sak på denna jättelika kontinent,
där en nybyggaranda har rått sedan åtskilliga
hundra år och där man haft
möjligheter att glufsa för sig av nästan
osinliga tillgångar.

Där har man alltså glömt bort miljöfrågorna
i sammanhanget. Det har vi
inte gjort här i landet. Visserligen är
vår miljövård mycket eftersatt — en
svensk miljödebatt har först nu satts
i gång — men vi kan jämföra den t. ex.
med Amerikas sätt att ta hand om sina
skogar. Man har raserat dessa stora tillgångar
utan att sörja för återväxten.
Vi började redan på 1910- och 1920-talen att återställa det kapital som vi en
gång hade tagit ut ur våra skogar.

Herr Kellgren berörde också integrationsfrågan,
Amerikas sätt att gå ut på
den europeiska marknaden och de 800
företagen i Frankrike.

Herr talmannen och jag och ytterligare
några personer fick reda på att
72 svenska företag är etablerade i Holland.
72 svenska företag i det lilla Holland!
Vi är alltså på god väg att göra
likadant! Vi har också 200 000 anställda
i svenska företag utomlands.

Jag kan alltså helt och fullt instämma
i vad herr Kellgren sade om det
sjupunktsprogram som han tog upp i
sitt anförande. Gärna det! Men den nordiska
marknaden får inte tas till intäkt
för att vi inte med all kraft skulle
försöka komma in även på europamarknaden
— det vorje ju förödande för
oss om vi skulle vara tvungna att stanna
på den nordiska marknaden. Jag

hoppas att detta inte heller var herr
Kellgrens mening, utan vad han anförde
var väl meningen som ett försvar
för det sätt på vilket regeringen
har behandlat frågan om vårt inträde
på Europamarknaden.

Låt mig sedan, herr talman, gå över
till vad jag egentligen hade tänkt säga
här.

Först vill jag ta upp vad herr Antonsson
sade i denna debatt om att marknadspolitiken
inte bör användas som
ett slagträ i den politiska debatten mellan
partierna. Jag tycker detta är ett riktigt
påpekande; jag tror inte att vi bör
göra det. Väsentligt är att vi gör klart
för oss vilken ställning vi bör inta i
marltnadsfrågorna, att vi analyserar dessa
aspekter ordentligt och känner varandra
på pulsen, så att vi inte går ut i
valrörelsen utan att känna till vilken
uppfattning de olika partierna intar.

Därefter skall jag inskränka mig till
att ta upp två frågeställningar som har
anknytning till våra exportmarknadsutsikter
inom EEC, reflexionerna kring
Sveriges sätt att närma sig De sex samt
skogsindustrins behov av att på lika
konkurrensvillkor få sälja sina produkter
ute i Europa.

En intresserad iakttagare kan inte
tycka annat än att regeringspartiet med
en viss ovilja närmat sig diskussioner
med De sex. Det märks inte så mycket
i den regeringsdeklaration som upplästes
av handelsminister Lange i dag men
desto mer i de negativa uttalanden som
gjordes av såväl f. d. regeringsledamöter
som representanter för fackföreningsrörelsen
och partiet. I likhet med
fru Sundberg säger jag att herr Alemyrs
synpunkter är alldeles riktiga; vi bör
inte skrämma till en anslutning till EEC.
Enligt min mening har man delvis gjort
detta i den interna politiska debatten,
den debatt som så att säga förts »ute
i buskarna».

Enligt tidningspressen skulle fru Ulla
Lindström ställa sig negativ till EEC
därför att vi har ett utlandsprogram som

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Nr 40 111

enligt hennes åsikt inte passar i EECsammanhang.
Ständigt ser man varningar
och hör uttalanden från olika håll
i kretsar soim står regeringen nära, av
vilka det framgår att Sverige måste föra
en mer konservativ politik efter ett inträde
för att anpassa sig till EEC:s arbetsformer.

Det förefaller mig som om man ofta
medvetet underlåter att påpeka vad som
är bakgrunden till hela Europagemenskapen:
genom denna skapar vi resurser
som gör det möjligt att framdeles bedriva
en ökad och mer framgångsrik
u-hjälp, att föra en mer omfattande socialpolitik,
arbetsmarknadspolitik och
näringspolitik. En sådan utveckling är
för oss enbart möjlig genom ett långt
gående samarbete mellan länder, som
har en hög teknisk-ekonomisk utveckling
och ett synsätt på tingen som motsvarar
vårt eget.

Endast därigenom når vi nästa mål,
att utveckla Gemenskapen vidare. Från
den europeiska Gemenskapen borde vi
lättare kunna nå både öst och väst och
ställa större resurser till förfogande för
unga och nya länder. Om socialdemokraterna
betraktar detta som en konservativ
politik må det vara hänt; det
överensstämmer ganska väl med modern
högerpolitik av i dag.

Fru Eriksson i Stockholm har i debatten
i dag berört frågan hur viktigt
det är att vi får upplysning om hur EEC
påverkar arbetsmarknadsfrågor, näringsfrågor
o. s. v. Det är av betydelse
att denna upplysningsverksamhet bedrives
så sakligt som möjligt. Regeringen
och fackföreningarna får inte underlåta
att tala om vilka fördelar vi kan ha
näringspolitiskt av att vara med i EEC.
Det negativa uppträdande som ibland
förekommer i Sverige rapporteras givetvis
via tidningar, ambassader o. s. v.
till dem det vederbör i Europa, och de
måste fråga sig om Sverige verkligen
strävar efter att komma med i EEC.

Jag antecknade med glädje det klara
uttalande som talmannen i denna kam -

Handelspolitisk debatt

mare gjorde när dessa frågor kom på tal
vid vårt besök i Holland.

Det behövs, och det behövdes verkligen
speciellt i Holland, ty parlamentarikerna
där frågade: Vad är det Sverige
egentligen vill med sitt sätt att
föra fram en öppen ansökan? Vad menar
Sverige med neutralitet?

Här är det inte meningen att förringa
en nödvändig intern hemmadebatt i dessa
frågor, men då opinionsbildande krafter
ibland försöker föra fram en skev
bild av målsättningen för en europeisk
integration, tycker jag att man bör påpeka
dessa synpunkter. Det finns inom
EEC tillräckligt många krafter som med
skepsis ser på Sveriges och Nordens inträde
utan att vi själva behöver lägga
sten på bördan.

LO-chefen Geijers uttalande i första
kammaren i dag — borde, tycker jag,
få ordentlig spridning ute i landet —-att Sverige näringspolitiskt borde ha
lättare än något annat land att komma
in i EEC. Med den uppbyggnad som den
sociala harmonieringen, arbetsmarknadspolitiken
och den fria etableringsrätten
redan har i vårt land — jag ger
gärna ett erkännande åt den svenska
fackföreningsrörelsen för dess starka
medverkan — har vi alltså större möjligheter,
enligt herr Geijers mening och
också min mening, att göra detta inträde.

I dagens regeringsdeklaration tog man
upp den västtyske utrikesministerns välkomnande
av Sveriges ansökan. Det är
värt att upprepa vad som sades härom
i deklarationen:

»Han konstaterade att den svenska
neutraliteten ställer vissa problem med
hänsyn till de politiska målen hos Gemenskapen.
Samtidigt uttalade han förståelse
för önskan att inte äventyra den
nordiska industrimarknaden. Mot denna
bakgrund förordade den tyske utrikesministern
att klarläggande kontakter
skulle tas mellan kommissionen
och Sverige.»

Det sista -— »att klarläggande kon -

112 Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Handelspolitisk debatt

takter skulle tas mellan kommissionen
och Sverige» — tolkar jag delvis såsom
en inkompetensförklaring över Sveriges
förmåga att göra sig förstådd. Andra
kanske kan tolka det på annat sätt,
men sådan är i alla fall min tolkning.
Att svenska regeringen kommer att fullfölja
den kurs som Sverige har intagit
i integrationsfrågan genom att uttala
sig så, att man i Europa många gånger
inte vet vad den svenska regeringen menar,
verkar beklämmande på mig.

De riksdagsledamöter som var närvarande
när den tyske utrikesministern
talade på Kieler-Voche i juni månad
har ett starkt intryck av det mycket
kraftiga uttalande som han då gjorde
för en nordisk anslutning. Det upprepades
några dagar senare när utrikesministern
Willy Brandt kom hit till
Sverige, och nog uppmärksammades det.
Men åtminstone gjorde jag den reflexionen
att den västtyske utrikesministerns
entusiasm i frågan när han lämnade
Sverige inte var lika stor som när han
talade på Kieler-Voche någon vecka
innan han kom till Sverige. Inte kan
det bero på vårt hävdande av vår neutralitet,
ty Willy Brandt vet med de
kontakter han har imycket väl vad den
innebär. Vi har verkligen skäl att ta
vara på de positiva krafter som är beredda
att öppna väg för ett inträde.

Låt mig sedan ta upp en näringspolitisk
aspekt. Att det svenska näringslivet
driver på hårt i integrationsfrågan är
inte anmärkningsvärt — det är dess
skyldighet inte bara mot sig självt utan
även mot de anställda inom näringslivet
att göra det, lika väl som det är
försvarsstabens och ÖB:s skyldighet att
klargöra vårt behov av ett starkt försvar.
Att misstänka näringslivet för att
inte omfatta vår allmänna syn på neutralitetspolitiken
är ett sätt att försöka
splittra den nödvändiga kraftansamlingen
för att nå målet: en gemensam marknad.
Hur skall man förresten kunna begära
att näringslivet skall kunna analysera
dessa frågor när våra parlamen -

tariker och t. o. in. våra ambassader har
svårt att på ett tillfredsställande sätt i
utlandet informera om vad Sverige menar.
Jag tycker inte att vi skall misstänkliggöra
dem som i praktisk handling
skall försöka klara det svenska utbyggnadsjobbet
i Europa.

Låt mig i korthet redovisa några synpunkter
på en industrigrens situation
utanför och innanför EEC:s tullmurar,
nämligen den svenska skogsindustrins.

Sverige är en stor exportnation när
det gäller trä, massa och papper. Varken
inom EFTA eller EEC finns det
några tullar på trä. Vi tillverkar i dag
för export 1,2 miljon standards trä.
454 000 standards går till EFTA och
480 000 standards till EEC. Mer än 80
procent av vår träexport går alltså till
dessa områden; endast 260 000 standards
går utanför. Vi har i dag en ganska
hård marknad med konkurrens från
Kanada, Sovjet och Sovjets randstater
och inte minst från Finland efter devalveringen.

Vårt kostnadsläge är trots en alltmer
automatiserad sågverksdrift högt.
Vi måste därför hitta nya vägar för att
nå konsumenten mera direkt. Vi måste
i större utsträckning förädla våra träprodukter
inom landet. Vi kan inte bara
vara råvaruproducent. Denna förädling
bör bestå i att vi hyvlar våra trävaror,
att vi själva tillverkar varor för
byggnadsindustrin o. s. v. Men på dessa
förädlande produkter har vi en
tull på 10 procent. Det tar fem år innan
Kennedyrondens överenskommelser
trappar ned den tullmuren till 5
procent, eller vad det kan bli.

På trähus har vi en tull på 11,8 procent,
och den kommer att öka till 14
procent innan överenskommelserna från
Kennedyrundan på allvar gör sig gällande.
Detta betyder att vi på ett hus,
för vilket exportvärdet uppgår till
40 000 kronor, betalar inte mindre än
6 000 kronor i tull vid export. Vi är
alltså handikappade med 6 000 kronor
på varje trähus som vi skulle kunna

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Nr 40 113

sända ut. På möbler stiger tulien till 18
procent inom EEC-området innan nedtrappningen
börjar, och för spånmaskiner
till 13 procent.

Därtill skall läggas att kostnadsläget
i vårt land är högre än i EEC-staterna.
Då förstår man varför det finns bara
två möjligheter: vi måste antingen arbeta
för att komma in i EEC eller överflytta
en del av vår industri till konsumtionsområdet
nere i Europa, alltså
lägga den innanför EEC:s tullmurar.
Några andra möjligheter finns inte. Vi
har nämligen i stort sett ingen annan
marknad för våra trävaror, för vår massa
och för vårt papper. Vi levererar redan
i dag en mycket stor mängd dit,
och vi har ju en mycket hård konkurrens
från våra mäktiga grannar i öst och
väst.

Vår massaproduktion uppgår till 7
miljoner ton. Av vår export av massa
går 34 procent till EFTA av vår produktion
och till EEC 45 procent. Massa
är visserligen tullfri —- den klarar vi
alltså — men för oss är det väsentligt
och viktigt att försöka förädla vår massa
inom vårt eget land.

Här kommer vi in på problemet beträffande
pappersindustrin. Tullen på
papper är 16 procent. Kennedyronden
kunde för pappersindustrin inte ge oss
det utbyte som i stort sett uppnåddes
för andra varor, utan vi fick nöja oss
med en tullsänkning under en femårsperiod
med 25 procent. Vi får alltså
på det svenska papperet, en av våra
huvudprodukter, behålla en tull som
uppgår till 12 procent även efter fem
år. Under trycket av låga cellulosapriser
och exporten från Nordamerika
måste Sverige, som sagt, sikta på en betydligt
högre förädling. Både Italien,
Frankrike och vissa delar av Västtyskland
har en mängd små pappersindustrier
av familjekaraktär som har utvecklats
kraftigt under de senaste åren,
inte minst i Italien. Det är givet att
man från dessa länders sida är ganska
misstänksam mot Sverige, eftersom vi

Handelspolitisk debatt

om vi kommer in i Gemensamma marknaden
har möjlighet att inom vårt eget
land integrera massa och papper i en
ganska stor omfattning och att göra det
på ett mycket kraftfullt sätt.

Men vi befinner oss främst alltså i
kamp med USA och Kanada och måste
för närvarande avstå från att göra den
fulla satsning inom vårt eget land som
vi borde kunna göra, om vi redan nu
vore inne i Europamarknaden. Vår
skogsindustri äger redan en mängd företag
på kontinenten. Bakgrunden härtill
är att man har varit rädd att vi inte får
den kontakt som vi behöver. T. o. m.
statens skogsindustrier har köpt in sig
i företagsamhet på Europamarknaden.

Mot bakgrund av den situation för
skogsindustrin som jag har försökt referera
skulle jag vilja fråga: Kan verkligen
vår handelsminister och regeringen
i övrigt sova gott om nätterna, när
de ser den utveckling som pågår och
som betyder minskade arbetsmöjligheter
för svenskar i det egna landet? Vi
måste enligt mitt förmenande upprätta
positiva och aktiva förbindelser och
visa att vi har verklig vilja till samarbete
i europeiska sammanhang.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för de erkännanden som herr Lothigius
gjorde beträffande mitt anförande.
Men jag vet inte hur mycket de är värda
med tanke på herr Lothigius omdöme
exempelvis om regeringens förhållande
till företagsamheten i vårt land, i fråga
om skatterna.

Jag undrar om inte herr Lothigius
underskattar eller rent av är okunnig
om vad som görs för att i nuvarande
läge hjälpa just företagsamheten.

Vi har i vårt land två saker som man
till exempel inom företagsamheten i
Förenta staterna betraktar med stor
avundsjuka. Det gäller den mycket
gynnsamma avskrivningsrätten och
framför allt vårt system med investe -

8 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 40

114 Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Handelspolitisk debatt

ringsfonder. I dag tar svenska företagare
i anspråk investeringsfonder till
ett värde av över 1,5 miljard kronor.
Under de senaste dagarna har man
också släppt investeringsfonderna för
uppbyggande av lager inom företagen.
Det betyder att i nuvarande konjunkturläge
får de svenska företagarna genom
investeringsfonderna en skattelättnad
på över 150 miljoner, ja bortåt
200 miljoner kronor.

Det är på detta sätt som svenska regeringen
i dag hjälper den svenska
företagsamheten, ett system som de
amerikanska företagarna skulle vara
mycket lyckliga över om det hade funnits
i deras land.

Beträffande de amerikanska företagen
i Frankrike skulle jag bara vilja säga
att jag inte anmärker på de amerikanska
investeringarna i Frankrike. Jag skulle
hälsa med tillfredsställelse, om vi fick
en del investeringar från amerikansk
sida även inom det svenska näringslivet.
Jag tror nämligen att vi behöver
ha utökad företagsamhet litet varstans
i världen, inte minst i vårt eget land.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
herr Kellgren, att det finns detaljer i
skattelagstiftningen här i landet som
är annorlunda och förmånligare än i
Amerika. Men på andra områden är
förhållandena inte förmånligare. Tänk,
herr Kellgren, på självfinansieringsfrågan,
självfinanseringen inom den
svenska industrin kontra den amerikanska.
I Amerika bemödar man sig
verkligen om att inom industrin försöka
upprätthålla en så hög självfinansiering
som möjligt för att industrin
inte skall bli beroende av kapital utifrån,
statsmakters sätt att arbeta är positivare
o. s. v. Där ligger amerikanerna
betydligt bättre till.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi kanske inte skall
diskutera problemet självfinansiering i

Sverige och Förenta staterna, utan vänta
med detta till remissdebatten i morgon.
Det finns nämligen rätt intressanta
uppgifter i konjunkturrapporten om
just självfinansieringsgraden. Om herr
Lothigius tar del av denna konjunkturrapport
mera i detalj kanske vi i
morgon med större framgång kan diskutera
självfinansieringen. Den är inte alls
så låg som man i allmänhet föreställer
sig.

Det är klart att man skulle kunna
önska att våra svenska företag hade
större vinster och därmed också en
högre självfinansieringsgrad. Men herr
Lothigius har ju redan på ett förtjänstfullt
sätt berättat om vår skogsindustris
beroende av utlandsmarknaderna, och
jag känner inte till att det är den svenska
regeringen som sätter priserna på de
svenska skogsprodukterna i Storbritannien,
Västtyskland, Frankrike eller någon
annanstans i världen. Det är just
dessa låga och fallande priser som gjort
att självfinansieringsgraden minskat
inom t. ex. skogsindustrin.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det kanske kan anses
vara förmätet att tro sig ha någonting
att tillföra debatten när den har kommit
in i ett så sent stadium, men jag
vill i alla fall framföra några synpunkter
i anslutning till regeringsdeklarationen.

På sidan 6 i regeringsdeklarationen
framhålles: »En ansökan om medlemskap
i dagens läge skulle minska tilltron
till viljan att konsekvent fullfölja
den svenska neutralitetspolitiken eftersom
vi 1961/62 med hänsyn till neutraliteten
begärde förhandlingar om association.
Den svenska neutralitetspolitiken
ligger fast. Någon förändring har
inte skett. De tidigare angivna neutralitetsförbehållen
måste enligt vår mening
tillmätas samma vikt i dag som för fem
år sedan. Det gäller såväl vid en association
som vid ett medlemskap.»

Jag tror att detta är riktigt så långt,

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Nr 40 115

och jag tror också att det är viktigt att
man inte inom EEC-staterna kan säga
sig att Sverige 1961/62 gjorde en ansökan
om associering, medan vi i dag
ansöker om medlemskap. Här har, skulle
man då kunna säga, den svenska regeringen
ändrat sin ståndpunkt beträffande
neutraliteten.

Däremot är jag inte i fortsättningen
lika enig om de formuleringar som
framförts i regeringsdeklarationen. Det
sägs »att det har gjorts gällande att de
politiska momenten i EEC-samarbetet
numera skjutits så långt i bakgrunden
att det vore möjligt även för en neutral
stat att ingå som medlem i Gemenskapen.
Det finns inte några belägg för
detta. Tvärtom har flera ledande statsmän
i EEC-staterna under den senaste
tiden gjort uttalanden i vilka de politiska
momenten i EEC-samarbetet starkt
betonats. Mot bakgrund av faktiska händelser
inom EEC, främst Luxemburguppgörelsen
i januari i fjol, som bromsade
en utveckling i överstatlig riktning,
vill regeringen ändå på förhand
inte utesluta möjligheten av att EECsamarbetet
tagit en något annan riktning».

Jag skulle bestämt vilja göra gällande
att EEC-samarbetet tagit en annan riktning.
Man kan, som herr Ohlin, ge ordet
»politisk» en rent inrikespolitisk prägel,
och man kan låta begreppet omfatta
både inrikespolitik och ekonomisk politik
liksom även utrikespolitik och
maktpolitik av olika slag. Vilket man
än gör vill jag hålla för visst att man
under de år som gått fått lov att lägga
in någonting annat i det politiska samarbetet
inom EEC än som var fallet
fram till 1961/62. Jag vill då åberopa vad
som skedde i Europarådets rådgivande
församling i september månad i år. Man
kan i den politiska kommitténs utlåtande
till församlingen finna en klarläggande
redogörelse för vad som faktiskt har
skett och på slutet också en förhoppning
om att situationen i dag kan vara
en annan, naturligtvis i första hand
8* -—Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Handelspolitisk debatt

för Storbritannien, men kanske även för
några av de övriga stater som blir aktuella.

Man säger att den politiska situationen
var annorlunda. Man säger att varken
president Kennedys dynamiska
kraft eller Chrustjovs realism hade lyckats
skingra den djupa misströstan som
skapats av 15 års kallt krig. Aktuellt
var fortfarande hotet mot Berlin. Det
var också den börjande Kubakrisens
tid. Nu, säger man, träder relationerna
mellan USA och Sovjet fram i en annan
dager. Stoppandet av kärnvapenproven,
den franske presidentens besök i Sovjet
och det förhållandet att man har placerat
Berlinfrågan i ett »fryshus» har förändrat
situationen.

Det är också en något annan situation
på det ekonomiska området. Vid den
tiden var England i svårigheter. Man
kan nu också göra gällande, att England
är det även i dag, även om engelsmännen
själva har en något mera nyanserad
bild av sin egen situation. Men då
var EEC en ekonomisk succé, medan
man under dessa år fått lära sig att
EEC-samarbetet enbart kanske inte var
den hållbara garanti för en ekonomisk
lycklig utveckling, som man hade trott.

Både i Frankrike och i Italien har
man nu upplevt kriser, och vi känner
ju till konjunkturläget i dag, bl. a. i
Västtyskland.

Men kommittén går också in på en
annan sak, som kanske blir belysande
för den debatt om vår neutralitetspolitik
som kommer, förmodar jag, under det
närmaste året att ägnas en mycket stor
del av det politiska intresset i vårt
land. Vid tiden för de första förhandlingarna
med Storbritannien väntade sig
åtminstone fem av de sex regeringarna
— det var väl då närmast Frankrike
som hade en avvikande mening — en
politisk union av federal typ, som den
politiska kommittén säger. Sedan dess
har vi haft krisen 1965, då EEC praktiskt
taget var satt ur funktion. Man
bara satt på stolarna. EEC fungerade
40

116 Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Handelspolitisk debatt

inte. Hela samarbetet hade låst sig. När
den krisen ändade i Luxemburguppgörelsen
i januari 1966 inträdde dock
en helt ny situation inom EEC. Politiska
kommittén skrev beträffande detta: »Det
synes nu uppenbart, att hur man än ser
på 1966 års händelser och vilka känslor
man än kan ha haft efter dessa händelser,
så har situationen nu radikalt
förändrats. Det verkar nu som om klimatet
är mera gynnsamt för flexibla
och empiriska lösningar och som om
en viss optimism är tillåtlig i denna nya
situation.»

Jag vill inte av den redogörelsen dra
slutsatsen att situationen är så förändrad
att det är förenligt med vår neutralitet
att ingå som medlemmar i EEC,
men jag tycker att det momentet ändå
bör tas med i bilden när man gör sin
bedömning.

Kommitténs förslag har biträtts av
ett stort antal parlamentariker från
olika länder, även från Frankrike.

I och för sig kommer det naturligtvis
inte att förändra Romavtalet, men
den historiska utveckling vi fått uppleva
har ändå förändrat avtalets tilllämpning.
Vi vet ju att man efter uppgörelsen
i januari 1966 inte längre röstar
i ministerrådet, när det gäller för
nationerna vitala frågor. Fransmännen
har bestämt värjt sig mot att man genom
majoritetsbeslut skall kunna tvinga på
någon av de deltagande nationerna sådant
som strider mot nationens vitala
intressen. Vi vet också att fransmännen
har lämnat NATO. Om man tidigare
möjligen kunde säga att det i den
sammanslutningen ingick ett visst militärpolitiskt
moment, kan man inte säga
det i dag.

Vi vet också att det förekommit ett
generationsskifte i institutionernas ledning.
Så har t. ex. Hallstein avgått och
Rey kommit i stället. Den generation
av federalister, som deltog vid organisationens
uppbyggnad och som väl betraktat
organisationens uppgift vara att
slutligen skapa en i alla meningar poli -

tisk union har förlorat inflytande genom
att nya krafter trätt till.

Det är också i någon mån en ödets
ironi att det nu är Frankrike som motsätter
sig att EEC utökas genom anslutning
av nya medlemmar, eftersom den
principiella franska inställningen i övrigt
ganska väl överensstämmer med
våra intentioner. Man vill ha ett från
militär- och maktpolitik skilt EEC, som
skulle passa våra intressen bättre än
det gamla EEC från 1961—1962. Man
vill inte ha en utveckling mot en federativ
union. Man bedriver dessutom en
östhandel på liknande sätt som vi, och
har över huvud taget en medlande inställning
till öst. Man klipper numera
i EEC inte, såsom man gjorde i det
ursprungliga europasamarbetet, av de
förbindelser som kan öppnas med de
europeiska öststaterna.

Jag hade under förra sommaren tillfälle
att besöka Rryssel för att sätta mig
in i dessa frågor. En av de främsta företrädarna
för den franska statsmakten
i Bryssel lyckades därvid på ett enligt
min mening utomordentligt sätt beskriva
den nya situationen. Han sade nämligen
att vad som nu gällde var »Rome
corrigée par Luxembourg», d. v. s. Romavtalet
korrigerat genom Luxemburgöverenskommelsen.
I varje fall kunde
detta inte uppfattas på annat sätt än
att det var något nytt, ett moment som
inte tidigare funnits.

När vi diskuerar detta i vårt land
blir debatten kanske litet provinsiell
ibland. Man har svårt att förstå att
många timmar skall behöva gå åt för
att utreda vad som verkligen inträffat
i utrikesnämnden. Man var där tydligen
överens om att slå vakt om neutraliteten
och tydligen har man också varit
tämligen överens om att gå in med en
öppen ansökan, något som jag också i
dagens läge anser vara det lyckligaste.

I detta sammanhang behöver sägas,
att man väl ändå kan tillåta sig den
romantiken att värna om en skamfilad
idé även om det nu är den europeiska

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Nr 40 117

idén. Den nordiska idén slår vi vakt
om trots att den blivit ganska skamfilad.
Jag tror att ärliga och uppriktiga
nordister under sommaren 1967
inte kunde bli särskilt uppmuntrade av
hur de tre nordiska regeringarna uppträdde,
när det gällde de olika framställningarna
till EEC.

Den europeiska idén har också den
varit missbrukad. I början av Europasamarbetet
var den närmast ett medel
att skapa samverkan i en maktsträvan
som var riktad mot öst. Strävan att försöka
skapa en Europa-armé var väl ett
uttryck för just den sidan av saken.
Det har också sagts att Europarådet när
det kom till var en de rike männens
klubb, som hade ganska begränsade,
egoistiska avsikter att slå vakt om de
redan besuttna nationernas intressen.
Man finner emellertid att det vardagsarbete
som nu utförs på det europeiska
fältet har kommit in i ett stadium, då
man försöker öppna dörrarna mot öster,
inbjuder vetenskapsmän och specialister
därifrån, anordnar seminarier och
mera begränsade möten med västpolitiker,
men där man också på fullt allvar
överväger att inbjuda ministrar från
öststaterna att tala inför församlingen.

Liksom herr Alemyr tror även jag,
att det är mycket olyckligt att försöka
skrämma med de begränsningar i vår
handlingsfrihet som kan komma av en
EEC-anslutning. Som herr Lange framhöll
har vi redan begränsningar i vår
handlingsfrihet genom anslutningen till
OECD, GATT och på annat sätt. Vi har
vidare begränsningar i våra handlingsmöjligheter
genom de konventioner,
som vi har biträtt inom Europarådets
ram. Konventionen om de mänskliga
rättigheterna, som ju knappast kan behöva
användas för att inskränka vår frihet,
har vi också haft anledning att
sätta stort värde på under händelserna
i Grekland det senaste året.

Redan nu är en konvention om etablering
på väg. Den ligger i justitiedepartementet
och kommer väl inom inte allt -

Handelspolitisk debatt

för lång framtid att framläggas för riksdagen.
Inom Europarådets juridiska
kommitté är frågan om Europabolaget
uppe. Det är förmodligen också en sak
som det inte finns någon anledning för
oss att inte acceptera om tanken blir
verklighet, oavsett om vi är med i EFTA
eller EEC.

Här pågår ett expertarbete av ämbetsmän
inom olika kommittéer. Även parlamentarikerkommittéer
driver ett integrationsarbete,
oavsett om vi blir anslutna
till EEC eller ej.

Vidare kan man fråga sig: Om EECanslutningen
skulle bli verklighet, kommer
den svenska statsmakten då att
stoppas in i ett färdigt system av frihetsinskränkningar?
Under min vistelse
nere i Bryssel försökte jag på olika sätt
få veta hur det förhöll sig exempelvis
med de fria kapitalrörelserna över
gränserna inom EEC. Det visade sig att
man verkligen inte kommit långt på den
vägen. Man förklarade att man inte kunde
introducera aktier på medlemsländernas
börser och att man inte hade rätt
att utan regeringarnas tillstånd göra nyemissioner
i ett annat medlemsland.
Man hade möjlighet att ta upp obligationslån
i medlemsländerna, men i allmänhet
bedrev exempelvis de franska
bankerna — som antingen är helt statliga
eller också starkt statskontrollerade
— sin politik medan de belgiska
bankirfirmorna — som i allmänhet är
familjeföretag — hade sina speciella
kunder som de slog vakt om. Utbytet
var alltså tämligen ringa.

Utvecklingen kommer naturligtvis att
gå vidare, och det är möjligt att vi, om
vi kommer med i EEC-samarbetet, kan
få ta del i utvecklingen. Men jag tror
att det tvång som skulle kunna läggas
på den svenska statsmakten vid omedelbart
inträde i EEC vore ganska ringa i
detta avseende.

Detsamma gäller planeringen. Vi känner
till att Frankrike har en mycket
långt driven planering av sitt näringsliv.
Man frågar sig då: Den utlänning

118 Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Handelspolitisk debatt

som vill etablera ett företag, har han
en absolut rätt att göra det? Svaret blir
närmast att han principiellt har en sådan
rätt, men man använder de planeringsmöjligheter
man har: man planerar
för kommunikationerna, man planerar
stadsplanenkissigt och man anvisar
de regioner och orter som de statliga
myndigheterna anser vara lämpliga för
vederbörandes etablering. Det är alltså
en nyetableringsrätt som i praktiken
är ganska begränsad.

Jag skall inte fortsätta denna genomgång.
Låt mig bara säga att denna debatt
enligt min mening måhända kommit
något för tidigt. Man skulle ha behövt
ett större material rörande kärnfrågan,
nämligen om den nuvarande tilllämpningen
av Romavtalet är förenligt
med neutraliteten, så att vi över huvudtaget
kan tänka oss möjligheten av antingen
en associering eller ett medlemskap.

Jag tror också att det är nödvändigt
att inte bara aktiva politiker utan även
allmänheten får information om både
de behagliga och de obehagliga konsekvenser
som detta kan få.

Den som nu lever i en bygd som är
helt och hållet beroende av en exportindustri
känner sig säkerligen i hög
grad berörd av denna fråga och av
splittringen på den europeiska marknaden
över huvud taget. Man kanske inte
skall använda så stora ord som herr
Lothigius har gjort och måla ut en katastrofsituation,
men det är alldeles uppenbart
att i de utpräglade exportbygderna
är det en mycket allvarlig och
central fråga.

Allt tyder på att engelsmännens möjligheter
att hävda sig är små, även om
de själva sätter upp hakan och säger
att de vägrar att »take no för an
answer». Som ett alternativ antydes
NAFTA, North Atlantic Free Trade Association.
Emellertid är dessa planer
ganska luftiga och inte mycket att tänka
på, utan alternativet blir troligtvis ett
fortsatt vidgat samarbete inom EFTA:s

Jag har också med intresse lyssnat till
herr Nils Kellgrens synnerligen intressanta
anförande. Något kan kanske vinnas
på den väg som han anvisade, men
jag tror inte att man på det sättet löser
de verkligt stora problem som är förenade
med marknadssplittringen i Europa.

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! För tredje året i rad
kan vi vänta ett underskott i vår betalningsbalans.
Detta innebär att vi måste
satsa ännu mer på vår export, om den
uppkomna situationen skall kunna bemästras.
Det överskuggande problemet
är därvid Sveriges anslutning till den
europeiska gemensamma marknaden.

Tyvärr måste konstateras att den ekonomiska
politiken hittills inte kunnat
nå sitt mål, att stabilisera vårt penningvärde.
Konjunkturåtstramningen har i
stället i första hand verkat bromsande
på vår ekonomiska tillväxt, och osäkerheten
inför den närmaste framtiden är
också mycket utbredd inom vårt näringsliv.
Inte minst bedöms exportutsikterna
med stor tveksamhet. Vi måste
således vänta oss att bytesbalansen för
tredje året i rad kommer att uppvisa
ett miljardunderskott, och särskilt på
en punkt inger statistiken farhågor för
framtiden. Handelsutbytet med EECländerna
har kraftigt förändrats. I dag
går cirka en tredjedel av den svenska
exporten till EEC-området. Ett framtida
EEC, utvidgat med Storbritannien, Danmark
och Norge, skulle erhålla bortåt
två tredjedelar av exporten. Det är bl. a.
mot denna bakgrund man skall se försämringen
av handelsutbytet med den
gemensamma marknaden.

Utvecklingen av industrins investeringar
är emellertid ännu allvarligare.
Lika oumbärliga som dessa investeringar
är för vår ekonomiska tillväxt,
lika känsliga är de för det osäkra konjunkturläget
som i dag råder. Enligt den
investeringsenkät som utfördes i mars
är man inom våra industrier sålunda

ram.

Tisdagen den 7 november 1967 om.

Nr 40 119

mycket ohågad att i dagens läge planera
nya stora projekt. Risken är stor för
en tillbakagång på detta område, och
man måste vara en optimist för att tro,
att investeringarna under 1967 skall bli
lika stora som förra året. I stället är det
så, att de i förhållande till de närmast
föregående åren kommer att minska.

Ett helt överskuggande problem på
det handelspolitiska planet är frågan
om Sveriges deltagande i EEC. Inom
industrin och särskilt bland egenföretagarna
är man sedan flera år som bekant
klart medveten om de negativa
effekterna av den gemensamma marknadens
yttre tullmur. Det är givet att de
länder som står utanför denna har förlorat
marknadsandelar och säkerligen
kommer att förlora ytterligare. Denna
omedelbara effekt av EEC:s diskrimineringspolitik
är ur svensk industris
synvinkel givetvis mycket allvarlig. Men
man kan emellertid ifrågasätta, om inte
de långsiktiga effekterna är lika allvarliga.
De nära kontakterna med den stora
och snabbt växande marknaden, det intima
samarbetet på de tekniska och
kommersiella områdena samt liknande
faktorer ger en enorm stimulans åt det
näringsliv som har förmånen att arbeta
inom Gemenskapen. Skulle vi hamna
utanför en sådan gemenskap och inte
få del av denna stimulans, kommer detta
att ge åt företagandet och våra industrier
ett handikapp, som kan bli långt
besvärligare för vår konkurrenskraft än
tullmurar och andra handelshinder.

Gemensamma marknaden har motiverats
och stimulerats av den tekniska
och organisatoriska utveckling av den
industriella produktionen som pågått
hela tiden efter kriget. Produktionen
har koncentrerats till mycket stora tekniska,
finansiella och administrativa enheter.
Ett samarbete har förekommit på
kapitalmarknaden. De finansiellt stora
och tekniskt avancerade företagsenheterna
har förutom låga arbetskostnader
och priser ett konkurrensmedel som vi
inte kan erbjuda, nämligen ständigt nya

Handelspolitisk debatt

produkter med nya produktions- och
distributionsformer.

Mindre företag med snävt begränsade
finansiella resurser arbetar inte endast
med höga kostnader utan får genom
sin lägre utvecklingstakt vidkännas en
allmän eftersläpning i produkt- och
processomvandlingen med åtföljande
successiv försvagning av konkurrenskraften.

Debatten kring strukturrationaliseringarna
har i hög grad koncentrerat
sig kring företagens storlek. Om detta
kan först sägas att vi för närvarande i
Sverige och de övriga nordiska länderna
ligger lika mycket efter EEC-länderna
som dessa ligger efter Förenta staterna.
Frågan är emellertid om sådana jämförelser
är rättvisande. Mycket talar
för att de inte är det, åtminstone inte
helt och hållet. Inom en rad företagsfunktioner
spelar den absoluta storleken
naturligtvis en väsentlig och ibland
avgörande roll. Det kan emellertid ifrågasättas
om inte många av de största
svenska industriföretagen har passerat
den viktigaste storlekströskeln och sålunda
redan befinner sig inom intervallet
för optimal företagsstorlek. Om
så är fallet är den avgörande frågan
inte, om våra företag är för små absolut
sett, utan hur stora de är på sina respektive
marknader och produktionsområden.

I sammanhanget måste man akta sig
för att se skapandet av stora företag
som en patentmedicin för strukturomvandlingen.
Den dynamik som utvecklas
hos våra mindre och medelstora företag
genom deras flexibilitet och snabba
reaktionsförmåga kan inte nog värderas.
En mycket stor del av vår ekonomiska
tillväxt kommer från just dessa
företag. De mindre och de medelstora
företagen har också visat sig viktiga
för utvecklingen av våra större industriföretag.
Jag vill hänvisa till det omfattande
underleverantörssystemet, där
de mindre företagen spelar en icke oväsentlig
roll, vilket fru Sundberg läm -

120 Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Handelspolitisk debatt

nade exempel på tidigare i denna debatt.

För de mindre företagen har helt naturligt
samarbetsfrågorna kommit att
spela en allt större roll. Det finns ofta
stora fördelar att hämta vid ett mer
utvecklat samarbete. Speciellt intressant
är då givetvis exportsamarbetet. De små
företagen orkar inte alltid med att systematiskt
passa på sin exportförsäljning.
De brottas med problem som de
större företagen har lättare att lösa. För
de små företagen är det sålunda av stor
vikt att Sverige blir en likvärdig handelspartner
med de övriga länderna inom
EEC.

Ett angeläget och brådskande samarbete
med EEC-länderna bör inte, herr
talman, försvåras av politiska misstydningar
från svenskt håll. Jag ber, liksom
så många andra talare i denna talarstol,
att få upprepa att den politiska målsättningen
för EEC inte är den som
man på många håll i Sverige har gjort
gällande. Den politiska målsättningen
för EEC är icke utrikes- eller försvarspolitisk;
den berör den ekonomiska politiken,
handelspolitiken och socialpolitiken.
Misstydningar av EEC:s politiska
målsättning borde inte få försvåra
samarbetet och inträdet i den gemensamma
marknaden, vilket för övrigt kan
te sig nog så brydsamt.

Det är alltså orealistiskt att tro att
Sverige med bibehållet välstånd och sysselsättning
skall kunna stanna utanför
EEC, om England, Danmark och Norge
går in. Om vi isolerar oss från ett utökat
EEC, så måste vi räkna med omfattande
företagsdöd, ytterligare driftminskningar
och ökad arbetslöshet.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Man skulle kunna tycka
att EEC-frågan inte borde intressera de
mindre och medelstora företagen. Senast
i morse hörde vi i radio och TV
om svårigheterna på arbetsmarknaden
och om nya friställningar. I pressen
har vi kunnat läsa att generaldirektör

Bertil Olsson talat om att en allvarlig
kris hotar arbetsmarknaden, om att
vi kan få upp till 100 000 arbetslösa
och om att det blir allt svårare att placera
ungdomarna. När sedan konjunkturinstitutet
i sin senaste rapport påtalar,
att en ytterligare dämpning är
att vänta på arbetsmarknaden, är det
helt naturligt att man i företagarkretsar
med oro ser på utvecklingen. Visserligen
har hittills huvudsakligen endast
större företag sett sig nödsakade
att friställa arbetskraft, ty de mindre
och medelstora har något lättare att
klara en konjunkturnedgång och att
omställa sig, men även bland de mindre
företagen börjar nu sysselsättningssvårigheter
göra sig gällande. Det hänger
otvivelaktigt samman med att handelsstatistiken
för första halvåret 1967
visar att ökningen av EFTA:s export
till EEC har fallit till 1,8 procent mot
i genomsnitt 9,2 procent åren 1959—
1966.

Faktum är att av de mindre industriföretagen
med de cirka 750 000 personer
som i dag får sin utkomst av
dem är ett mycket stort antal underleverantörer
till stora exportindustrier.
Andra har specialiserat sig på tillverkningar
som kan säljas på en större
marknad. De mindre företagens möjligheter
att utveckla sig och därmed
medverka till att skapa det som vi i
dag så väl behöver — arbete, trygghet
och utveckling — hänger intimt samman
med möjligheten även för de mindre
och medelstora företagen att få konkurrera
på en större marknad, på EECmarknaden.

Erfarenheter från USA, där man redan
har en stor marknad med cirka 50
delstater utan några tullgränser, visar
att där arbetar och lever miljontals små
och medelstora företag på olika områden.
Vi har t. ex. hela det stora serviceområdet,
där den växande levnadsstandarden
medför efterfrågan på service
och installation, på vård och underhåll
som kräver många företag och

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Nr 40 121

mycket folk. Vi finner ett stort antal
producenter av detalj- och halvfabrikat
som i egenskap av underleverantörer
tillverkar för de stora industrierna,
som ofta har underleverantörer i tiotusental
— jag tänker närmast på den
elektriska industrin, bilindustrin m. in.
Man finner med andra ord i USA en
blomstrande flora av mindre och medelstora
företag, rationellt drivna och effektiva,
som inom det amerikanska näringslivet
fyller sin uppgift i fri konkurrens
och med framgång. Nettoökningen
av företagen inom mindre industri,
handel, hantverk och service angavs
där förra året till cirka 35 000
företag. Det är mycket möjligt att även
här i landet en avsevärd ökning av de
mindre och medelstora företagen och
deras utveckling skulle bli resultatet av
en gemensam europeisk marknad, och
det vore i högsta grad önskvärt.

Den nuvarande ovissheten skapar
osäkerhet i marknadsföring, planering
och kapitaldisposition och tvingar företagen
till återhållsamhet och passivitet,
en passivitet som kan övergå till
stagnation. Enligt min uppfattning har
vi inte råd med en sådan passivitet, om
vi vill skapa ökad trygghet.

Sett ur vår synpunkt, och jag tror
mig våga säga att jag i varje fall talar
för de mindre och medelstora företagen,
är det angeläget att regeringen
snarast möjligt framlägger en s. k. vit
bok med samlade informationer om
följderna för Sveriges del av en anslutning
till EEC, en bok som talar om för
oss samtliga för- och nackdelar och
som gör klart för företagarna hur de
skall planera.

Den offentliga debatten rör sig enligt
vår mening för mycket kring allmänna
uttalanden om att Sveriges anslutning
till den kontinentala stormarknaden
EEC sammanhänger med våra
möjligheter att bibehålla vår neutralitet.
Frågan om möjligheterna att förena
den traditionella alliansfriheten i
fred, syftande till neutralitet i krig,

Handelspolitisk debatt

är givetvis av väsentlig betydelse, och
neutraliteten skall vi självfallet inte förhandla
om. Den ligger, såsom tidigare
i dag av flera talare betonats, fast. Men
för näringslivets del och därmed för
den svenska arbetsmarknaden skulle
det vara av stort värde att få de praktiska,
ekonomiska och sociala problem,
som följer av en EEC-anknytning, analyserade.

Några frågor som vi företagare skulle
vilja ha svar på är följande:

Hur kommer den svenska och nordiska
näringslagstiftningen att påverkas
av riktlinjerna för EEC:s näringspolitik? Hur

kommer företagens etableringsmöjligheter
att påverkas — i restriktiv
eller mer liberaliserad riktning? För
hantverkets del är det särskilt angeläget
att utreda om de länder — t. ex.
Tyskland och Frankrike — som har
särskilda kompetenslagar för yrkesutövare,
kommer att bibehålla dessa lagar
och om motsvarande kompetenslagar
också skall gälla inom Sverige och
Norden i övrigt vid en eventuell EECanslutning.

Kommer en EEC-anslutning att öka
eller minska kapitalrörligheten och
kräva en omläggning av vår valutapolitik? Hur

kommer den svenska skattepolitiken,
innefattande såväl företagsbeskattningen
som beskattningen av fysiska
personer, att påverkas av EECanslutning? Kan

den svenska socialpolitiken bibehållas
i sin nuvarande utformning'',
och vilka följder kommer en harmoniering
av den europeiska sociallagstiftningen
att få för Sveriges vidkommande? Dessa

och likartade frågor berör i
hög grad oss företagare och de enskilda
människorna. Det vore därför av
värde, om regeringen ville presentera
ett allsidigt utredningsmaterial, som på
ett även för den stora allmänheten lätttillgängligt
sätt klargör innebörden av

122 Nr 40

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Handelspolitisk debatt

Sveriges uppgång i en större, europeisk
marknad och därigenom hjälper företagen
att planera för framtiden — för
arbete och trygghet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 52 och
53, statsutskottets utlåtanden nr 135—
145, första lagutskottets utlåtanden nr
55—57, andra lagutskottets utlåtanden
nr 55, 58 och 59, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 51—53 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 33 och 34.

§ 3

Till bordläggning anmäldes
bevillningsutskottets betänkande nr
53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen, m. m.
jämte motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av motioner om
konsumentupplysning rörande försäkringar,

nr 44, i anledning av motioner angående
zonindelningen vid beräkningen
av bilförsäkringspremier,

nr 45, i anledning av motioner angående
en branschutredning inom pappers-
och massaindustrin,

nr 46, i anledning av motioner angående
glas- och träindustrin i Kalmar
och Kronobergs län, och

nr 47, i anledning av motion om anordnande
i riksdagshuset av dagrum för
icke rökare; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

47, i anledning av motioner om utredning
angående den äldre arbetskraften,
och

nr 48, i anledning av motioner angående
jourtjänst inom den öppna läkarvården.

§ 4

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 326, i anledning av motion om
statligt stöd till s. k. håltimmeverksamhet
i skolorna; och

nr 327, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statlig medverkan
vid fastställande av anställnings- eller
arbetsvillkor för vissa arbetstagare hos
kommun eller annan allmän inrättning;
från bevillningsutskottet:
nr 330, i anledning av väckta motioner
angående rätten till avdrag vid beskattningen
för resor med egen bil till
arbetsplatsen m. m.; samt
från andra lagutskottet:
nr 328, i anledning av väckt motion
angående handläggningen av vissa ärenden
rörande omhändertagande av barn.

§ 5

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 160, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648), såvitt
avser bl. a. axeltryck, bruttovikt och
fordonslängd, in. in.,

nr 162, med förslag till lag med anledning
av sammanslagning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms
län, m. m., samt

nr 163, angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av lantbrevbärarbilar.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 144, med förslag till lag angående
dels begränsad giltighetstid för
lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att

Tisdagen den 7 november 1967 em.

Nr 40 123

inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,
dels ändrad lydelse av 1 och 1 a
§§ samma lag, motionerna:

nr 1105, av herrar Larsson i Luttra
och Svensson i Va, och

nr 1106, av fru Löfqvist m.fl.;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 145, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen
m. m., motionerna:

nr 1107, av herr Bohman m.fl., och
nr 1108, av herr Wedén m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 147, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr
243) om yrkesskadeförsäkring, m. m.,
motionerna:

nr 1109, av fru Ekendahl m. fl.,
nr 1110, av herr Lorentzon m. fl.,
nr 1111 av herr Nordgren,

nr 1112, av herr Oskarson m.fl., och

nr 1113, av fröken Wetterström m. fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 152, med förslag till lag angående
dels fortsatt giltighet av 1 § andra
stycket lagen den 31 maj 1963 (nr 268)
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete,
dels ändrad lydelse av 3 §
samma lag, motionen nr 1114, av fröken
Ljungberg och herr Söderström.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7

•Tusterades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 21.31.

In fidem

Sune K. Johansson