Nr 4 FÖRSTA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:4)

RIKSDAGENS

jJs&kiim

»G: •

i |

PROTOKOLL

Nr 4 FÖRSTA KAMMAREN 1969

5 februari

Debatter m. m.

Onsdagen den 5 februari Sid.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m............... 4

Meddelande ang. enkel fråga av herr Werner (vpk) ang. bedömningen
av arbetsförmåga vid ersättning från den allmänna försäkringen
................................................ 86

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 28
nästlidne januari.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

dels en ledamot jämte suppleant i styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
för återstående del av valperioden
1966—1969 efter herr Torsten Andersson,
som avgått ur riksdagen,

dels en ledamot jämte suppleant i
samma styrelse för återstående del av
valperioden 1968—1971 efter herr Gösta
Eric Waldemar Sterne, som lämnat
riksdagen; och befunnos efter valförrättningens
slut ha blivit utsedda till

ledamöter

för återstående del av valperioden 1966
—1969:

herr Larsson, Lars Thorsten,
ledamot av första kammaren, med SO
röster,

för återstående del av valperioden 1968
—1971:

herr Tistad, Eskil Göran Daniel,
ledamot av första kammaren, med 31
röster;

suppleant för herr Larsson, L. T.:
herr Eriksson, John Erik,
ledamot av andra kammaren med 30
röster;

suppleant för herr Tistad, E. G. D.:
herr Ullsten, Stig Kjell Olof (Ola),
ledamot av andra kammaren, med 31
röster.

Nils Odhe Fritz Börjesson

Ragnar Sveningsson Per Jacobsson

År 1969 den 5 februari sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige, för anställande
av val av en suppleant för ledamoten
herr Per Olof (Olle) Dahlén i styrelsen
för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond,
för återstående del av valperioden
den 1 april 1968—den 31 mars
1971, efter herr Per Hilding som den
11 december 1968 erhållit befrielse från
uppdraget; och befanns efter valets
slut ha blivit utsedd till

suppleant för herr Dahlén, P. O.:
herr Mundebo, Kurt Allan Ingemar,
ledamot av andra kammaren, med 32
röster.

Nils Odhe Fritz Börjesson

Ragnar Sveningsson Per Jacobsson

På framställning av herr talmannen
beslöts att de upplästa protokollen skulle
läggas till handlingarna ävensom att
riksdagens kanslideputerade genom utdrag
av protokollet skulle underrättas
om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnande för de valda, dels
ock, såvitt gällde valet av suppleant i
styrelsen för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond,
till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed vördsamt
om ledighet från riksdagsarbetet
den 5—den 14 mars 1969 på grund av
utlandsvistelse.

Stockholm den 5 februari 1969

Einar Dahl

Den begärda ledigheten beviljades.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herr Stefanson för tiden
till och med den 18 i denna månad på
grund av ett från honom inkommet, nu
uppläst läkarintyg, utvisande att han
vore sjukskriven för tiden till och med
sistnämnda dag.

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 3, med
redogörelse för behandlingen hos Kungl.
Maj :t av riksdagens skrivelser.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
motionerna nr 891—
894.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogs bilaga 1 till statsverkspropositionen
1969 (finansplanen).

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! I nuvarande skede av
de nordiska överläggningarna är det
inte lämpligt att gå in på några detaljer
rörande de frågor som behandlas där,
men jag vill göra några allmänna reflexioner
mot bakgrunden av det även
historiskt sett stora projektet med en
nordisk tullunion. Projektet är stort,
kanske främst ur psykologisk synpunkt,
och det är uppenbart att svårigheter
tornar upp sig framför oss. Jag skall
teckna en något vanvördig bild och
säga att det nordiska badvattnet känns

kallt, om man står och känner sig för
med foten. Alltid är det någon tå som
det sticker till i. Det finns emellertid
inte många som förnekar att en nordisk
tullunion på lång sikt skulle vara
till fördel för alla de nordiska länderna.
Varje folkgrupp inom respektive
land skulle tjäna på att en sådan union
kom till stånd.

Övergångssvårigheter torde alltså
komma att uppstå för vissa näringsgre nar.

Jag vill deklarera att när vi i folkpartiet
förordar en nordisk tullunion
— ur helhetens synpunkt — så gör vi
det i medvetande om att övergångssvårigheterna
måste bäras av alla gemensamt.
Det svenska folket får räkna med
att gemensamt bära de bördor som kan
komma att läggas på t. ex. jordbruket.
Här duger det inte att sväva på målet.

Socialdemokrater som sitter i regeringsställning
har en särskild svårighet
genom att en nordisk gemenskap försvårar
möjligheterna att styra enbart
efter eget huvud. I ett nytt läge måste
man lyssna till andra, och det kanske
är svårt för ett parti som är mer inställt
på regleringsverksamhet än andra.
Det kanske är särskilt svårt efter
en valframgång. Jag hälsar emellertid
med tillfredsställelse att statsminister
Erlander, såvitt jag förstår, verkligen
har satsat på att försöka få till stånd
en nordisk tullunion, och jag önskar
honom lycka till.

Jag nämnde att det finns risker för
det socialdemokratiska partiet. Men
risker finns för alla partier. Lurpassande
beträffande vissa folkgruppers —
och därmed väljargruppers — särintressen
kan komma att skymma blicken
för det gemensamma målet, allas bästa.
Från folkpartiets sida vill vi medverka
till att försöka överbrygga de klyftor
som kan finnas.

Frågan om den vidgade gemenskapen
kan, herr talman, tyvärr råka i den
situationen att den kan utredas sönder;
man kan hålla på för länge. För min
del är jag dock övertygad om att vi,
även om vattentemperaturen i det nor -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

diska gemensamlietsbadet inte känns så
behaglig för alla, så måste vi ändå hoppa
i.

Regeringens förslag till riksdagen,
statsverkspropositionen, innehåller inga
märkliga nyheter. Statsråden har tagit
det lugnt efter ett gott val. Men statsråd
som vilar på sina lagrar har placerat
dem på fel ställe.

Konjunkturläget är nu något bättre
än det var vid den här tiden för ett år
sedan. Det bör slås fast, samtidigt som
vi kan konstatera att socialdemokratiska
spådomar efter valet om att det
ekonomiska lvckoriket väntade bakom
hörnet hittills har slagit fel. Det var
inte alla socialdemokrater som spådde
så, men en del gjorde det.

I finansplanen uttrycker man sig med
ovanligt stor försiktighet om framtiden.
Det finns åtskilliga reservationer i de
något ljusare framtidsperspektiv som
anger grundtonen i finansministerns
uttalanden. Tveksamheten är utan tvivel
berättigad. Osäkerheten om framtiden
är stor på några punkter. Finansministerns
avvägning av konjunkturpolitiken
i dagens situation — jag betonar
att det gäller dagens situation — kan
jag i stort sett dela. Ett undantag utgör
situationen i norrlandslänen, där arbetslösheten
är besvärande stor. Vi föreslår
att extra åtgärder omedelbart
sätts in för att förbättra situationen i
Norrland. Jag skall återkomma till
detta.

Valutaoron från hösten 1967 och från
vissa tillfällen under 1968 är över. Frågan
är hur pass definitivt. Finansministern
har rätt i att här finns ett faromoment.
Med tanke på både vårt ekonomiska
läge i allmänhet och eventuella
nya valutakriser måste vi sträva efter
en betydande förbättring av handelsbalansen.
Det allvarliga bekymret
med de låga industriinvesteringarna
kommer här in i bilden, ökade investeringar
i näringslivet har nämligen en
benägenhet att öka trycket på valutareserven.
Därför är det viktigt, som vi
tidigare och i år i flera motioner har

Statsverkspropositionen m. m.
betonat, att verkligen vidtaga en serie
åtgärder för att möjligen förbättra vår
situation.

En förutsättning för bättre balans är
att hela näringslivets konkurrenskraft
starkes. Jag trodde att detta var en uppfattning
som delades av alla. Till min
förvåning, eller jag kanske skall säga
undran, ser jag att finansministern uttrycker
sig litet oklart. I finansplanen
sägs att det »krävs en bibehållen och
i vissa fall förstärkt konkurrenskraft
hos det svenska näringslivet». Alltså
endast i »vissa fall».

Vilka svenska företag eller näringsgrenar
har det så välordnat att deras
konkurrenskraft i förhållande till utlandet
inte skulle behöva stärkas? Vi
vet att man på de flesta håll i våra konkurrentländer
satsar på att bli skickligare,
helst mycket skickligare än motsvarande
företag i Sverige. Finns det
då några svenska företagare, som nu
— så här efter valrörelsen — kan få
betyget att de inte behöver höja sin
konkurrenskraft?

En av vägarna att förbättra möjligheterna
för svensk export är vidgad
information i utlandet om Sverige och
svenska varor. Regeringens snåla förslag
till Sverigeinformation visar att
den inte inser betydelsen av förbättrad
PR för Sverige. Tydligen anser man att
det mesta är väl beställt.

I höstas biföll riksdagen en motion
som jag väckt med förslag om att samordna
och effektivisera de exportfrämjande
åtgärderna. Med den inställning
som regeringen har får man kanske
vänta på resultatet. Handelsministern
har ju inte tidigare varit intresserad
av att själv ta initiativ. Om jag skulle
vara litet elak skulle jag vilja säga att
kanske det socialdemokratiska ungdomsförbundet
inte tycker om saken,
och då är det väl inte så mycket att
göra åt. Uppenbart är i varje fall att
socialdemokraterna vacklar när det
gäller denna sida av inställningen till
näringslivet. Samtidigt satsar de flesta
av våra konkurrensländer starkt ökan -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
de belopp på exportfrämjande insatser.

En av orsakerna till att de svenska
industriinvesteringarna har varit oroande
låga de senaste två åren och att vi
haft osedvanligt stor arbetslöshet har
varit det tidvis för höga ränteläget. Jag
bortser då från sådana situationer som
internationella valutakriser, då särskilda
åtgärder måste vidtas, även beträffande
räntorna. I annat fall kan vi riskera
kapitalflykt till länder med väsentligt
högre och därför fördelaktigare
räntor för placerare.

Om penningpolitiken skall kunna vara
ett av den ekonomiska politikens instrument
måste den emellertid planeras
så att man har hyggliga marginaler att
röra sig med, både uppåt och nedåt.
Räknar man med nödvändigheten av
att inför risk för inflation få höja räntan,
är det stor skillnad om man måste
sätta in bromsen, räntehöjningen, från
ett lägre eller högre utgångsläge.

Från regeringens sida brukar man
när dessa saker diskuteras framhålla
att det inte varit allmänt verkande medel
som behövts för att stimulera takten
i näringslivet utan främst specialinriktade.
Jag noterar emellertid med
tillfredsställelse att LO och Industriförbundet
— LO så sent som i torsdags
—• har uttalat samma uppfattning som
folkpartiet, att kostnaderna för lånat
kapital har varit alltför höga under de
två senaste åren. Ingen hävdar att penningpolitiska
åtgärder enbart skulle
räcka till för att upprätthålla samhällsekonomisk
balans, det vill jag betona.

En avgörande fråga för konjunkturpolitiken
i dag är om det blir högkonjunktur
och om det finns risk för inflation
under den närmaste tiden. För
min del tror jag att det inte är sannolikt
att vi kommer i den situationen
under det närmaste halvåret. Går man
längre fram och kommer till slutet av
år 1969, finns det anledning att inte
utesluta den möjligheten. Regeringen
har heller inte gjort det.

Regeringen säger att det i nuvarande
läge är nödvändigt att satsa på en

stramare ekonomisk politik för nästa
budgetår. Frågan är om detta är en
riktig beskrivning av den finansplan
som vi nu diskuterar.

Inom parentes, herr talman, vill jag
fullgöra den plikt som enligt traditionen
tillkommer den som talar först i
remissdebatten i första kammaren,
nämligen att yrka remiss. På grund av
att vi har denna debatt senare än vanligt
har statsverkspropositionen till
stora delar redan remitterats. Därför
ber jag nu att få yrka remiss på återstoden,
dvs. finansplanen, till vederbörande
utskott. Och så åter till budgeten.

I ett avseende är budgetförslaget stramare.
Det sparande som finansministern
pålägger svenska folket är större
än tidigare. Regeringen lägger dessutom
i sin argumentering stor vikt vid
att den statliga upplåningen nu skall
bli så mycket mindre än under innevarande
år. 3 500 miljoner kronor lånar
man upp i år, och 2 500 miljoner kronor
tror man att det skall bli fråga om
nästa år. Det skulle alltså bli en miljard
mindre i upplåning. Allt talar för att
detta är osannolikt. Det har väl också
regeringen på känn.

För det första finns inte upptaget
något anslag för lönehöjningar för de
statsanställda. I fjol räknade man med
400 miljoner kronor. Ingen kan väl kritisera
mig om jag bara för exemplets
skull utgår från den siffran. Drar man
400 från 1 000 är man nere i 600.

För det andra kommer det anslagskrav
på tilläggsstat senare under året.
Låt oss säga att 100 miljoner kronor
försvinner på det sättet. Då är vi nere
i 500 miljoner i stället för de 1 000 som
lånebehovet skulle minska med.

För det tredje är det, som finansministern
själv anmärker, inte alls säkert
att skatterna kommer att betalas in så
mycket snabbare som han räknat med,
vilket är en förutsättning för hans budgetresonemang.
Där kan alltså större
delen av de återstående 500 miljonerna
försvinna.

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

Mot bakgrunden av bland annat dessa
tre omständigheter undrar jag var
regeringen får underlag för påståendet
att man lägger fram en stramare budget.

I den allmänna debatten har de senaste
dagarna klargjorts från folkpartiets
och centerpartiets sida att vi har
omprövat vår inställning till motionsverksamheten.
Hittills har vi mycket
ofta gått in i en detaljanalys på ett i och
för sig stort antal poster i de budgetförslag
regeringen lägger fram. Denna
arbetsmetod är närmast unik i parlamentariskt
styrda demokratier. Prövningen
under två korta veckor vid riksdagarnas
början kan dock aldrig bli ett
genomarbetat alternativ till de tusentals
sidorna och förslagen i statsverkspropositionen.
Under 1960-talet har en
stegrad otillfredsställelse rått med denna
metod. Av dessa och andra skäl har
vi därför nu valt att inrikta oss på att
mera markera den viljeinriktning på
lång sikt vi har för våra strävanden.

Vi hoppas emellertid att kunna bidra
till att bredda underlaget för en mer
långsiktigt inriktad politisk debatt, något
som den svenska demokratin verkligen
behöver. Vi kommer också att
under året från folkpartiets sida på ett
mer markerat sätt än tidigare utanför
riksdagen föra ut till offentlig debatt
material för en, som vi hoppas, ingående
diskussion om centrala samhällspolitiska
frågor. För vår del ingår alltså
avståndstagandet från den av högern en
gång lanserade tanken på så kallade
skuggbudgeter endast som ett led i ett
försök att bidra till en vitalisering av
den politiska debatten i vårt land.

En av de företeelser som mest högljutt
kritiserats på senare tid är marknadsekonomin,
och jag skall anföra
några principiella synpunkter på denna,
vilka också berörts i några av våra
motioner.

Det är ingen tillfällighet att de största
ekonomiska framstegen, de bästa resurserna
att bidra till trygghet och omvårdnad
för alla växt sig starkast i de

Statsverkspropositionen m. m.
demokratiska länderna där marknadsekonomin
legat till grund för det ekonomiska
livet. Det är inte de ekonomier
som varit grundade på mer eller mindre
långtgående inslag av marxistisktsocialistiska
teorier som gett de bästa
förutsättningarna att tillgodose det allmännas
intresse.

Marknadsekonomin kan emellertid
inte fungera väl utan att det föreligger
vissa grundförutsättningar. Och jag
skall ange några. God samhällsekonomisk
balans är en av dessa, och här
har statsmakterna en huvuduppgift.

Planeringen av de offentliga insatserna
måste göras under stor öppen redovisning.
Här brister det. Det är inte
bara det att man söker dra en slöja
över vissa saker, t. ex. planeringen
inom kommunikationsdepartementet.
Planeringen är också bristfällig. Man
arbetar med i stort sett endast ett ekonomiskt
perspektiv.

Den statliga långsiktiga ekonomiska
planeringen måste arbeta med flera alternativ
för att kunna ge medborgarna
vägledning då de skall skaffa sig en
uppfattning om samhällets utveckling.
Mot nuvarande statliga planeringsarbeten
kan riktas samma typ av kritik
som nu gör sig starkt gällande beträffande
stadsplanearbetet. Det är i båda
fallen för den oinvigde ett svårtillgängligt
material att arbeta sig in i.

Den ekonomiska planeringen måste
underlätta en samordning av det offentligas
insatser inom skilda områden.
Man måste sträva efter att i god tid
få en uppfattning om de problem som
möter stat och kommun, öppen redovisning
hjälper företag och organisationer
att samverka.

Mer långsiktig planering ger statsmakterna
bättre möjligheter att bedöma
den statsfinansiella utvecklingen. Man
får fastare grund för nödvändig angelägenhetsgradering
av de många kostnadskrävande
åtaganden som ligger
framför. Man kan bättre väga in verkningarna
av reformer både på lång och
kort sikt, t. ex. skattereformer, social -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
reformer, utbildningsreformer, arbetskraftsbehov
etc.

Det vi förordar är alltså något annat
än en marxistisk planekonomi. En sådan
har som utgångspunkt att centraldirigerande
planerare, teknokrater, skall
kunna ha tillräcklig överblick, tillräcklig
insikt för att i detalj sitta och bestämma
om vad som skall investeras
och vad som skall produceras. Då får
man verkligen stora risker för godtycke
och misstag i bedömningen. Med bättre
statlig planering skulle man också kunna
ställa större krav på näringslivet att
bedriva sin verksamhet under sund
konkurrens och i samverkan med det
allmänna.

Jag noterar med tillfredsställelse att
finansministern säger att regeringens
politik måste vara inriktad på att upprätthålla
en effektiv konkurrens. Det
är bra att detta sägs, då så många socialistiska
element spyr sin galla över
den fria konkurrensen och förnekar att
den är ett nödvändigt medel för att nå
effektivitet.

Jag vill tillägga att det aldrig kan
bli fråga om ett val av den typ som
t. ex. statsministern brukar framhålla,
ett val mellan konkurrens och samverkan.
Vi måste ha både konkurrens och
samverkan.

Marknadsekonomin kan inte upprätthållas
utan att staten har vissa kontrollmedel
i sin hand, vissa möjligheter
att avbalansera olämpliga följder av näringslivets
beslut. Det är här vi ser
med viss förvåning på en del uttalanden
från socialisthåll. De som säger sig
företräda den marxistiska eller socialistiska
samhällsuppfattningen uttalar
sin misstro mot dem som arbetar inom
näringslivet; i någon män skiftar ordalagen
alltefter närheten till valdagen,
men misstro har man. Företagarna och
de stora grupper av tjänstemän och
experter, som leder företagen i vårt
land, anses oftast handla av rent företagsegoistiska
motiv.

Det egendomliga är, att de som säger
så tydligen går ut från att övriga yr -

kesgrupper gör sina insatser av helt
andra och ädlare motiv.

Här rör det sig alltså om någonting
så intressant som människouppfattningen.

Enligt socialistisk uppfattning präglar
yrket karaktären. I detta är man
klart trogen den marxistiska historieuppfattningen.
Det är de materiella
tingen som bestämmer människornas
handlande — tydligen är det dock därvid
bara fråga om vissa bestämda yrkesgrupper.
Hade man ett annat jobb,
vore man eu annan människa med annan
moral, enligt socialistisk uppfattning.

Samtidigt hävdar dessa personer —
och de finns i någon mån innanför men
mest utanför socialdemokratin — att vi
skulle kunna ha ett stort framåtskridande
även om den ekonomiska stimulansen
inte fanns.

Här har givetvis det socialdemokratiska
partiet ett problem, och jag skall
inte försöka lösa det. Däremot vill jag
hävda att de försök som görs att efter
yrkestillhörighet enkelt dela in människorna
i bra och dåliga, i solidariska
och osolidariska — en indelning som
jag här spetsat till, det medger jag
gärna — bottnar i något så fundamentalt
galet som en felaktig människouppfattning.

Självfallet uppvisar alla mäninskor
en blandning av goda och mindre goda
böjelser. Vi gör bra och mindre bra saker.
Det gäller också företagare och
företagsledare. En marknadsekonomi
kan inte fungera utan att staten t. ex.
har kontroll över monopol och karteller;
det är en urgammal liberal uppfattning.
Manchesterliberalismen var
aldrig en reell politisk handlingslinje.
De liberalt politiskt verksamma har
också hävdat detta. Folkpartiet har i år
liksom en råd tidigare år företagit
stärkning av dessa kontrollmöjligheter,
utöver vad regeringen föreslagit. Men
det är bara ett exempel.

Allt det som produceras i marknadsekonomin
är inte bra varor, inte nöd -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

vändiga varor. Marknadsekonomin kan
därför inte fungera på bästa sätt om
inte konsumenterna får tillräckligt med
information för att kunna göra ett vettigt
urval bland de varor och tjänster
som bjuds ut. Ökad satsning på konsumentupplysning
har folkpartiet år efter
år krävt, men det går väldigt långsamt
när den socialdemokratiska regeringen
skall tillgodose detta samhällsintresse.

Jag säger med avsikt »samhällsintresse»
därför att det är fråga om ett för
alla gemensamt intresse, oberoende av
om de formellt sett är producenter eller
ej. Alla är ju konsumenter.

Här finns stora uppgifter för den
som vill göra en insats i upplysningens
tjänst.

Men jag vill tillägga en sak: låt oss
slippa centrala »tyckare» som skall dirigera
produktionen i den riktning de
anser att konsumenterna måste rikta
sitt urval. Några överförmyndare på
konsumentområdet finns det inte behov
av. — Jag skall inte säga mera på denna
oerhört viktiga punkt. Fru HamrinThorell
kommer att senare diskutera
problemet.

När vi från folkpartiets sida betonar
nödvändigheten av kontroll över den
centrala statsmakten, regeringen och
dess många organ, sker det utifrån samma
människouppfattning som leder oss
till att kräva kontroll över näringslivet
och balanserade insatser.

Det ligger i den mänskliga naturen
att ibland falla för frestelsen att utnyttja
maktpositioner för åtgärder som
inte är objektivt motiverade. Vi är motståndare
till ett förstatligat näringsliv.
Jag påstår inte att socialdemokraterna
har föreslagit något helt förstatligat näringsliv,
utan jag försöker diskutera
frågan mer principiellt, vilket jag hoppas
uppmärksammas. Ett förstatligat näringsliv
skulle ge de politiska instanserna
en alldeles enorm makt, och vi tycker
nog att den makt som statsmakterna
redan har sannerligen inte är liten.

I detta sammanhang vill jag ta upp

Statsverkspropositionen m. m.
villkoren för statlig och enskild företagsamhet.

Sund konkurrens borde innebära
bl. a. konkurrens på lika villkor mellan
enskild och statlig företagsamhet. Det
är ganska märkligt hur räddhågade socialdemokraterna
visar sig vara att mera
konsekvent genomföra detta i praktiken.
Några exempel:

Statliga företag får ofta kreditförmåner
som privata inte kan få.

Den statliga affärsbanken skall enligt
regeringen gynnas av de statliga
institutionerna och företagen. Sund
konkurrens skulle givetvis i stället innebära
att den bank som ger den bästa
servicen på de rimligaste villkoren
skulle man göra affärer med, oavsett
vilken bank det var. Nej, socialdemokraterna
är tydligen rädda för att Kreditbanken
då inte skulle klara sig tillräckligt
bra. Vilken anledning skulle
det annars vara?

De flesta statliga företag behöver inte
drivas så rationellt att de går med vinst.
Just det förhållandet att ett företag är
lönsamt är ju annars ett bra bevis på
att det drivs effektivt.

Uppräkningen skulle kunna fortsätta,
men exemplen räcker. Socialdemokratins
välvilliga inställning till den
fria, sunda konkurrensen stannar i
många fall utanför statliga företags direktörsdörrar.
Innanför kommer den
inte.

Den stora arbetslösheten i Norrland
visar på ett dilemma som regeringen
befinner sig i. Man har vägrat att ta
till allmänt stimulerande åtgärder i sådan
omfattning att de skulle ha påverkat
norriandslänen. Det skall i stället
vara planmässigt och punktvis insatta
åtgärder, säger socialdemokraterna.

Norrlandspolitiken har dock hittills
varit mer improviserad än planmässig,
vilket fått svåra konsekvenser för invånarna.
Situationen för befolkningen
i Norrland har förvärrats. Trots att läget
på arbetsmarknaden som helhet förbättrats
har vi stor arbetslöshet i Norrland,
och i vissa områden stiger den.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Lokaliseringspolitiken har haft positiva
effekter för Norrland men inte så
stora som man ursprungligen hoppades.
Hindren för lokalisering i t. ex.
Norrlands inland är inte i första hand
av ekonomisk natur. Ett av de mest väsentliga
skälen till svårigheterna för
industrilokalisering där är osäkerheten
inför framtiden. Man vet inte om utflyttningen
kommer att fortsätta, vilket
i så fall skulle resultera i en sämre service,
som i sin tur påskyndar utflyttningen,
osv. i en ond cirkel. Detta är
sannerligen ingen bra jordmån för initiativ
—■ man uppfattar läget så där
uppe. Därför måste invånarna där garanteras
en viss minimiservice. Annars
fortsätter den olyckliga utvecklingen.

I detta sammanhang kommer också
frågan upp om sänkta kostnader för
person- och godstrafik samt billigare
elström för Norrland — kanske också
för Gotland. Gotland är verkligen ett
specialproblem i sammanhanget, som
det kanske finns anledning att återkomma
till i andra sammanhang. Vidtog
man dessa förändringar beträffande
taxor och kostnader, skulle det betyda
en hel del för Norrland.

Vissa verkstäder som statliga företag
sätter i gång för eget bruk kan med fördel
förläggas till Norrland. Från militärt
håll betonar man att om det blir
för litet folk i Norrland försvåras försvaret
av denna landsdel. Det vore då
rimligt att försvaret undersökte om det
inte fanns möjligheter att förlägga en
del verkstäder dit.

Allt pekar på, som vi sagt i en motion
till årets riksdag, att man måste
ha en särskild utvecklingsplan för
Norrland — och gärna också för Gotland.

I höstens allmänpolitiska debatt sökte
jag dra in finansministern i en diskussion
om planeringen för en stor skattereform,
men herr Sträng avböjde att
deltaga. Han angav en del skäl för sin
vägran att diskutera. När man nu läser
årets finansplan förefaller det verkliga

skälet ha varit att regeringen inte vet
vad den vill.

Från folkpartiets sida har vi tidigare
tagit upp det stora problemet om de
snabbt växande kommunalskatterna. Vi
har nu inför riksdagen lagt två principiellt
betonade motioner som berör
dessa problem. Motionerna är också
exempel på vad jag nyss berörde om
behovet av en mer ingående debatt om
utvecklingstendenserna i vårt land.
Herr Tistad kommer att mera i detalj
diskutera dessa problem. Jag skall endast
ta upp dem ur två huvudsynpunkter.

Den ena är frågan om fördelningen
av kostnaderna för samhällsuppgifterna
på kommunerna och staten. Genom
de beslut som träffats av statsmakterna
har fler och fler uppgifter lagts över
på kommunerna, och mer av kommunalskatterna
går till utgifter som staten
ålägger kommunerna att sköta. Utrymmet
för den kommunala självstyrelsen
blir därför mindre, vilket är ett allvarligt
perspektiv. Skulle så också t. ex.
en del av kostnaderna för vägväsendet
tvingas på kommunerna, vilket vägverket
hotar med, skulle läget bli än värre.
Jag påpekade det i höstas. Nu säger
kommunikationsministern att han på
denna punkt inte vill ge något som helst
besked.

Den andra huvudsynpunkten är problemet
hur man skall lätta skattebördan
för låginkomsttagarna. Vi har skisserat
en metod som skulle lätta det totala
skattetrycket på de enskilda individerna
utan att minska kommunernas
resurser.

De här av mig endast antydda problemen
måste ses i sammanhang med
andra skattefrågor. Sambeskattningen
bör tas bort och ersättas av en individuell
beskattning. En sådan reform
kräver en lång övergångstid. Men den
bör, tycker vi, beslutas i sammanhang
med familjepolitiken i allmänhet. Detsamma
gäller marginalskatteproblemet.

Vi inbjuder alltså partierna och and -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

ra intresserade till en ingående debatt
kring dessa mycket väsentliga frågor.
Ingen begär att problemen skall lösas
i denna debatt i dag, men det borde i
dag bli klart om regeringen vill ta ett
stort samlat grepp eller som hittills gå
efter principen »tål du det, så tål du
det». Då hamnar vi i det som även herr
Sträng nu kallar skatteleda.

En konsekvens av vårt ställningstagande
till statsverkspropositionen är
att vi inte motionerar om anslagshöjningar
för nästa budgetår för försvar
och u-hjälp. Detta rubbar ingenting av
den inställning vi redovisade inför
riksdagen i fjol. Socialdemokratins vägran
att samverka kring det svenska försvaret
var beklaglig. Vi ansåg'' redan
då, att för litet medel avsattes till försvaret.
Det mest oroande är hur det
skall bli med försvaret efter 1971/72, då
den nuvarande försvarsplanen slutar.

Försvarsministern har egendomligt
nog ingenting att meddela riksdagen
beträffande sin syn på de förändringar
som inträtt i det säkerhetspolitiska
läget i Europa. Det finns inte ett ord
därom i försvarshuvudtiteln.

Inte heller redovisar han någon syn
på den omprövning av försvarsbeslutet
som, enligt vad riksdagen beslöt i fjol,
skulle ske varje år. Var allt fullkomligt
förra året så att ingen prövning behövdes
i år? Eller är det bara ett uttryck
för en efter valet tilltagande socialdemokratisk
nonchalans?

När försvarsministern beskriver de
skilda planer som skall framläggas, kan
man lätt få intrycket att dessa skall ersätta
de tidigare gemensamma försvarsberedningar
som partierna arbetat med
för att söka komma överens om försvaret.
Folkpartiet och centerpartiet har
utgått från önskvärdheten av fortsatta
försök till samförståndslösningar och
begär därför att riksdagen uttalar sig
för detta. Det säkerhetspolitiska läget
understryker angelägenheten härav.

När vi gör det, måste vi också vara
beredda att med socialdemokraterna
diskutera försvarskostnaderna mot bak -

Statsverkspropositionen m. m.
grund av det statsfinansiella läget. När
folkpartiets ordförande Sven Wedén
påpekade detta i ett anförande häromdagen,
greps en del moderata samlingspartitidningar
av stora skälvan och menade
att så får man inte säga. Det skall
bli intressant att höra om herr Virgin,
som jag har uppfattat som en varm försvarsvän,
har samma inställning. Kommer
han att avvisa sådana tankar och
bara vilja ställa ut en räkning på ökade
försvarskostnader för tiden efter
1971/72?

Vi har fortfarande den uppfattningen,
att det beslut socialdemokraterna
och dåvarande högerpartiet träffade i
fjol innebar att u-hjälpen blev för snålt
tilltagen. Vi är villiga att diskutera ett
snabbare förverkligande av planerna
för vidgad u-hjälp. År socialdemokratin
villig till detta?

Riksdagen skall senare under våren
ha en särskild utrikespolitisk debatt,
och därför skall jag endast göra ett par
korta reflexioner till aktuella händelser.

Utrikesminister Torsten Nilssons sätt
att strunta i att överlägga med de andra
nordiska utrikesministrarna om problemet
Nordvietnam har väckt berättigad
kritik i de andra nordiska huvudstäderna.
Kritiken är fullt förståelig.
Handlingssättet kan inte försvaras.

Man kan göra en jämförelse med den
svenska förtrytelsen, när den förra
danska regeringen ändrade inställning
i sydafrikafrågan utan att i förväg ta
kontakt med de andra nordiska utrikesledningarna.

Utrikesministerns handlingssätt blir
inte bättre för att han nonchalerade
det av riksdagen tillsatta organet, utrikesnämnden,
som han enligt grundlagen
bör överlägga med innan betydelsefulla
beslut fattas.

När det gäller sakfrågan att ackreditera
en svensk ambassadör i Nordvietnam
har vi från folkpartiets sida sagt
att vi inte har något behov av att polemisera
med regeringen. Tidpunkten
kunde dock ha varit bättre vald. Jag

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
utgår ifrån att i framtiden en regering
i Sydvietnam inte kommer att behärskas
av generalsjuntor. Med tanke på det
intresse svenska folket bar för utvecklingen
i Vietnam vore det värdefullt
om statsministern tillkännagav att vi
skall hålla oss med bättre bevakning
där än vad som hittills skett.

De upprörande avrättningarna av judar
i Irak har skärpt situationen i Mellanöstern.
Den kan nu komma att flamma
upp på ett våldsamt sätt och få
oanade konsekvenser. Man får innerligt
hoppas att medlingsförsöken skall
lyckas.

Det är mycket som torde komma att
få vänta i avvaktan på fred i Vietnam
och något lugnare förhållanden i Mellanöstern,
kanske också frågan om stopp
för spridning av kärnvapen. Det är möjligt
att statsrådet Alva Myrdal kan ha
något att meddela kammaren på denna
punkt.

Judarnas situation i Östeuropa har ytterligare
förvärrats efter tjeckkrisen.
Det är förödmjukande för mänskligheten
att denna och andra förföljelser av
folkgrupper skall fortsätta världen
över.

Mordet på den afrikanske mocambiqueledaren
dr Mondlane är upprörande
och djupt beklagligt. På mig hade
han gett intrycket av att äga både
den styrka och den balans som det
växande och nya Afrika skulle behöva.

Kriget i Biafra fortsätter med hungersnöd,
lidande och död i sitt följe.
Utrikesminister Torsten Nilsson avvisade
i fredags Sven Wedéns förslag, att
Sverige skulle göra mera energiska insatser
för att undersöka möjligheterna
till att stoppa blodbadet. Det realpolitiska
skälet för denna vägran är givetvis
att många av de afrikanska staterna
inte skulle tycka om ett svenskt eller
ett nordiskt initiativ. När tusenden dör
varje dag, är det inte skäl nog.

Till sist, herr talman, några reflexioner
av helt annat slag.

Mycket av den politiska debatten rör
sig om ekonomiska problem, och visst

är dessa av avgörande betydelse. Men
det finns sedan åtskilliga år en reaktion
mot oss politiker vilken går ut på
att vi snedvrider debatten genom att
för ensidigt koncentrera oss på det ekonomiska,
på standard, mätt i kronor.
De som deltar i miljödebatten säger att
eftersom vi intresserar oss för litet för
den frågan, så är den ett bra exempel.

För många i vårt land och ändå fler
i andra länder är dock den stora frågan
för dagen just ekonomin, och därför är
det berättigat att vi sysslar med den.
Men visst finns det fog för kritiken mot
oss. Pengar är inte allt som kan möjliggöra
ett intresseväckande liv.

Den store humoristen Gahlin har turnerat
denna synpunkt på ett alldeles
speciellt sätt. .lag instämmer i vad han
sade för eu tid sedan: »Att uppleva sa
mycket som möjligt behöver inte nödvändigtvis
betyda att leva upp så mycket
som möjligt.»

Reaktionen mot ekonomiskt överdåd
är glädjande och sund. För den som
växt upp inom den religiösa folkrörelsen
är denna reaktion lätt att känna
igen och lätt att ha förståelse för.

I väckelserörelserna fanns det tidigare
ett fördömande drag i inställningen.
Man var så koncentrerad på det enda
nödvändiga, att allt annat blev av ondo.
Nu är denna inställning borta från
trossamfunden, men den har dykt upp
på andra håll. I en del av den debatt
som föregick julfirandet fanns ett
starkt fördömande drag. Det gick så
långt att allvarligt sinnade människor
frågade sig själva och andra om de fick
ha julgran och glädja varandra med
julklappar som man ändå behövde. Men
detta måste i all rimlighets namn få vara
saker som var och en måste få bestämma
om själv. Annars får vi ett andligt
förtryck, en förmyndarmentalitet
som skapar undran, oro, förtvivlan. Det
kan folk som ägnar sig åt människovärd
vittna om.

Ur religiös synpunkt, ur medmänsklighetssynpunkt,
är det personliga ekonomiska
överdådet av ondo. Det är där -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

för utmärkt att djupt engagerade människor,
gamla och unga, reagerar mot
vräkighet och lyx. Utan att bli missförstådd
kanske jag kan få tillägga att jag
anser att den reaktionen bör finnas inte
enbart vid jultid, men också då. Som
väl var fanns det en hel del människor,
även unga, som förstod detta — jag tänker
bland annat på dem jag mött inom
de kristna studentrörelserna.

Deras verksamhet och hängivna arbete
liksom många församlingars, Stadsmissionens,
Frälsningsarméns och andra
ideella organisationers —- det var
nämligen inte bara religiösa organisationer
som gjorde insatser — rönte inte
denna gång lika litet som förr om åren
någon större uppmärksamhet i våra
massmedia. Felet var givetvis att de
inte som bakgrund hade att de ville
komma åt något samhällsorgan, i detta
fall det socialdemokratiska socialborgarrådet
i Stockholm. Hade de gjort det
så hade de självfallet fått mycket större
utrymme i t. ex. TV under julhelgen.
I månfärdens skugga inskränkte sig ju
TV:s inrikespolitiska bevakning i alltför
stor utsträckning till dygnsbevakning
av sådana marxistiska upptåg. Det
sista var en parentes, men jag kan försäkra
att den är djupt känd.

Jag fick i går en uppgift från riksdagens
upplysningstjänst — jag hade begärt
den — om vad det kostar polisen
att bevaka alla möjliga demonstrationer
och ambassader. Enligt uppgift från justitiedepartementet
beräknas kostnaden
för varje årsarbetskraft till 30 000 kronor.
Eftersom rikspolisstyrelsen uppger
alt det är 160 årsarbetskrafter som åtgår
blir det en kostnad på 4,8 miljoner
kronor. Det är ganska mycket pengar
som skulle kunnat användas på annat
sätt.

Från politisk synpunkt vill jag mot
bakgrunden av kritiken om att ekonomin
spelar för stor roll hos oss politiker
i våra debatter poängtera en sak.
Jag gör det då givetvis från folkpartiets
utgångspunkter. När vi betonar
vikten av fri konkurrens och effektivi -

Statsverkspropositionen m. m.
tet i näringslivet är det inte för att ett
litet antal människor skall kunna leva
ett lyxigare liv. De som har mycket
pengar och som inte förstår att sköta
sina pengar rätt har redan i och för sig
tillräckligt mycket, om jag nu skall tilllägga
ett rent personligt tyckande. Det
är inte för dessa senares skull som en
alldeles övervägande majoritet av denna
riksdag t. ex. är medveten om att
det inte går att höja skatteskalorna hur
mycket som helst, vi kan ha delade meningar
om vissa avvägningar. Det är
bara en konsekvens av den människouppfattning
vi har. Folk behöver i de
flesta fall en viss ekonomisk stimulans
för att göra sitt bästa.

Man kan emellertid inte slå sig till ro
med bara detta konstaterande. Oavsett
hur mycket eller litet man tror på möjligheten
att stimulera till större osjälviskhet
och hängivnare insatser, även
utan ekonomiska fördelar, kan man inte
uppge det målet. En riktig självkännedom
borde dock leda till att man inte
ställer förhoppningarna alltför högt,
alltför snabbt.

Inte desto mindre måste varje allvarligt
politiskt engagement som en huvudbeståndsdel
ha omtanke med dem
som har det sämst ställt. Jag tänker då
inte enbart på den ekonomiska bristsituation
vissa människor i vårt land befinner
sig i utan också på den ensamhetskänsla,
den brist på mänsklig gemenskap
och värme som många i så hög
grad saknar. Jämlikhetsfrågan har också
en gemenskapssida. Det är därför
som en reformering även av vårdpolitiken
är så väsentlig.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Låt mig börja med att
göra en deklaration. Det nya namn under
vilket mina partikamrater och jag
från och med denna riksdags början
uppträder — moderata samlingspartiet
— har vi antagit i stället för det tidigare
namnet högerpartiet. Vi har gjort
det därför att modernt språkbruk —

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
framför allt i televisionen, radio och
press — har utvecklats så, att det var
nödvändigt att finna ett namn som bättre
motsvarar den politik vi tidigare har
fört och även i fortsättningen ämnar
föra.

Bytet av namn innebär inget byte av
politik. De grundvärderingar, principer,
ideal och framtidsmål som högerpartiet
arbetade för kommer moderata samlingspartiet
också att arbeta för. Den
öppenhet som högerpartiet visade inför
de nya krav som samhällsutvecklingen
undan för undan ställer kommer moderata
samlingspartiet också att visa.

Vi har med vårt namn velat markera
vår beredvillighet till konstruktivt samarbete
— till en samling kring väsentliga
värden över gränserna mellan olika
grupper i samhället. Vi kommer
självständigt att redovisa vår mening
och arbeta för den, men vi vill samtidigt
söka alternativ till den socialdemokratiska
politiken, om vilka alla borgerligt
sinnade kan enas. Vi kommer att
utforma en politik som förenar kravet
på moderation — måttfullhet — i anspråken
på snabbhet i förändringarna
med kravet på att leda utvecklingen mot
det som för oss är värdefullast, yttre
trygghet för hela nationen, inre trygghet
till liv och egendom för den enskilda
människan, kulturutveckling på
grundval av våra gamla kristna värderingar,
snabba ekonomiska framsteg i
ett fritt näringsliv som ger sysselsättning
och ökat välstånd åt alla, ett ökat,
allmänt spritt ägande, bättre valfrihet
mellan olika önskemål och sist men
inte minst en god omvårdnad av alla, i
första hand dem som särskilt behöver
samhällets stöd och hjälp.

Som ett moderat parti känner vi vårt
anvar tungt och vår uppgift stor inför
det ökade inflytande som nu ges åskådningar
med klart odemokratiska betraktelsesätt
— extrema grupper som visar
öppet förakt för demokratin och för
de värden som kännetecknar ett västerländskt
rättssamhälle, grupper som har
våldet som argument, samhällsomstör -

tande verksamhet som arbetsmetod och
diktatur som mål. Deras attacker måste
hos alla demokratiska partier inskärpa
den gamla sanningen att demokratin
inte är något för alltid givet, utan
en politisk livsstil som ständigt måste
försvaras och erövras på nytt. Den försvaras
inte genom flathet och undfallenhet.

Samhället måste skydda sig mot angreppen,
i första hand genom att dämpa
den orimliga och i förhållande till
antalet anhängare sannolikt alldeles
överdrivna uppmärksamhet som de ägnas
i statens monopolmedia — TV och
radio.

Vi läste för ett par dagar sedan om
oförskämdheter mot ett statsråd från
studenters sida under en diskussion om
universitetsproblem. Händelser av den
arten börjar bli alltför vanliga. Jag hoppas
att regeringen äntligen skall reagera
och aktivt verka för att våra studenter
inte bara skall bibringas utbildning
utan också uppfostran i den mån
det behövs.

Hur skall våra akademiker kunna
fylla sitt framtida svåra värv som lärare
och föredöme för nya generationer,
om de inte själva har förvärvat den
hänsyn för andras meningar och den
självbehärskning, som är nödvändig i
vårt moderna, trånga samhälle för att
inte umgänget mellan människorna
skall bli outhärdligt?

Det förefaller också som om mera
extrema och högljudda än mångtaliga
grupper börjar få ett allt större inflytande
på vår svenska utrikespolitik.

Så sent som i höstas beslöt riksdagen
under stor enighet att de riktlinjer
för utrikespolitiken som fastlades
år 1956 skall gälla även i fortsättningen.
Svensk utrikespolitik skall bedrivas
så, att den bäst bevarar vår fred och
frihet. Detta har vi alla, fortfarande i
full enighet, bedömt vara fallet om vi
står utanför militära allianser och vid
konflikter, som inte rör oss, förklarar
oss vara neutrala. Detta skall vår politik
möjliggöra.

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

Det är självklart att utrikespolitik kan
ha, och bör ha, också andra syften, men
de måste alltid underordnas huvudkravet.
Om vi som något självklart utgår
ifrån att vår neutralitet skall respekteras
och att vi skall få leva vårt liv här
i Sverige utan främmande påtryckningar
eller inblandningar, så bör vi själva
i vår officiella politik vara återhållsamma
med inblandning i andra staters
förhållanden. Vi har nog litet för lätt
för att från vår lugna och från de stora
och svåra problemen alldeles förskonade
utsiktspunkt betrakta förhållandena
ute i världen, jämföra dem med
våra egna, finna dem underlägsna och
med stor bestämdhet uttala vår kritik
och vårt missnöje. Inte gör detta oss
populärare och inte gör det vår strävan
till neutralitet vid militära konflikter
bättre förstådd och respekterad.
Det borde vara en logisk och klar konsekvens
av vår grundläggande handlingslinje
att på allt sätt söka medverka
till en utjämning av motsättningarna
i världen — inte att skärpa dem.

Det ökade intresset för utrikespolitik
som har vuxit fram i vårt land under de
senaste åren är uppmuntransvärt och
glädjande, men det kräver omvårdnad.
Det kräver en upplysning och vägledning
långt utöver den som hittills har
lämnats från regeringens sida. Regeringen
har inte med erforderligt allvar
tagit som sin självklara plikt att upplysa
om de normer som internationellt
gäller för umgänget mellan stater och
om de klara begränsningar i vår utrikespolitiska
handlingsfrihet som vår
neutralitetspolitik liksom vår ställning
och vårt läge i världen anger.

I stället har regeringen börjat ge efter
för kraven från högljudda aktivister och
låta sig ledas mindre av omsorgen om
vårt lands intressen än av en lust att
göra inrikespolitiska vinster med utrikespolitiska
medel.

Ett exempel på detta är det plötsliga
erkännandet av Nordvietnam, exakt anpassat
till dagen för den nya socialdemokratiska
riksdagsgruppens första

Statsverkspropositionen m. m.
sammanträde. Att ett erkännande så
småningom borde ske var väl alla överens
om, men tidpunkten och metoden
var sällsynt illa valda. Det har påståtts
att ett erkännande just nu skulle
vara en rutinåtgärd av alldaglig natur.
Det har också påståtts, vilket delvis
strider mot detta, att det skulle vara
till fördel för fredsförhandlingarna och
för vår möjlighet att så småningom, när
fred någon gång har uppnåtts, kunna
lämna humanitär hjälp och utvecklingsbistånd.
Sådana förklaringar är svåra
att ta riktigt på allvar som motiv för
den väldiga brådskan. Däremot är det
ett faktum att åtgärden har väckt förvåning,
bestörtning, i vissa fall nära
nog förbittring hos länder som vi vill
upprätthålla goda förbindelser med och
som vi för att på bästa sätt kunna tillgodose
vår neutralitetspolitik behöver
ha goda förbindelser med.

Och detta sker, trots att det skulle
finnas utlopp för aktivitet av bästa
slag på områden som skulle bättre passa
ihop med vår allmänna utrikespolitiska
linje. Jag tänker på humanitära
och medlande insatser inom eller utom
FN:s ram, t. ex. i Biafra och Sudan.

Herr talman! I hjärt kontrast mot regeringens
utrikespolitiska överdrifter
står bristen på intresse för vårt försvar,
det försvar som utgör själva grundvalen
för ett självständigt och fritt utrikespolitiskt
handlande.

Fjolårets olyckliga försvarsbeslut med
avsevärda nedskärningar i försvarsanslagen
är nu ett faktum som har börjat
få skadliga verkningar. Visserligen
är den vid varje tillfälle just då rådande
försvarseffekten ett resultat av materielanskaffningar,
utbildning och andra
ansträngningar under en lång följd
av år, varför minskade anslag inte så
kraftigt sänker försvarseffekten genast.
Effektnedgången blir så mycket större
så småningom, efter några år. Om man
dessutom de första åren använder de
lägre anslagen till att bibehålla en organisation
som är större än vad som i
längden kan bekostas på den lägre an -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

slagsnivån, så bromsar man den omedelbara
effektnedgången ytterligare något.
Å andra sidan blir denna då så småningom
ännu snabbare och större.

Det är denna metodik som tillämpas
i 1968 års försvarsbeslut. Man skjuter
framför sig oundvikliga försvagningar,
de har redan börjat inträda, men de
kommer mycket snart att växa och växa
kraftigt. Detta kommer de att göra även
om man efter några år skulle göra de
väldiga anslagshöjningar som då blir
nödvändiga ifall man skulle vilja återvinna
t. ex. den försvarseffekt som vi
har i dag. En svaghetsperiod kan inte
undvikas hur man än bär sig åt.

En sådan typ av försvarspolitik kan
bara vara ursäktlig om man har garantier
för eller åtminstone mycket starka
skäl att tro att behovet av försvarsförmåga
kommer att avta framöver. Men
finns det någon på ansvarigt håll som
kan och vill ställa sig som garant för
sådana prognoser? Jag tror inte det.
Skall man försöka tyda några tecken,
visar de snarare på motsatsen.

Sedan beslutet om den nya försvarspolitiken
fattades —■ mot våra bestämda
protester — har det getts en lång
rad illustrationer på hur våldet utnyttjas
som medel att lösa mellanfolkliga
tvister. Så gott som alla länder i Europa
höjer sina försvarsanslag i dag. Sovjet
gör det mycket kraftigt, och dess
stridskrafter utrustas alltmera offensivt
— även i östersjöområdet.

Får jag citera den norske försvarsministern,
när han i stortinget för ett
par tre månader sedan begärde —- och
fick — ökade försvarsanslag. Den norske
utrikesministern stödde honom helt
i hans bedömning. Han sade bl. a.:
»Jag känner ansvaret som norsk försvarsminister
åtskilligt tyngre i dag.
---- Sovjet är berett att bruka militära
maktmedel för att lösa politiska

problem.---Styrkeförhållandena

i Europa är mer än 2—1 i Warszawa paktens

favör.----Militärt har det

uppstått en ny situation.---Maktbalansen
är rubbad.---Reduktion

av styrkorna i Västeuropa är inte tänkbar.
»

Det var alltså den norska bedömningen.
Här i Sverige låtsas man inte om
att något har hänt eller händer. Regeringen
har inte det moraliska modet att
erkänna att den avspänning i Europa
som man tyckte sig skönja och som
man motiverade sina nedskärningar
med var en ren felbedömning. Verkligheten
har visat detta.

Nu är det för all del inte det för tillfället
rådande spänningsläget som skall
vara dimensionerande för vårt försvar.
Avvägningen av dess styrka bör göras
på annat sätt. Utrikespolitiska skeendemönster
ändras undan för undan. Motsättningar
och riskfyllda situationer
kan uppstå mycket snabbt.

Det finns allt skäl att med uppmärksamhet
följa läget och anpassa beredskapen
efter detta, men det går inte att
bygga upp försvaret efter tillfälliga förhållanden.
Det måste ske i mycket
långa perspektiv. Detta behöver ändock
inte leda till alltför hårda bindningar,
ty det är samma förhållande världen
över, och vad som vi måste eftersträva
är en styrka som ligger på en tillräckligt
hög nivå i förhållande till vad tänkbara
angripare kan åstadkomma. Det är
först när deras förmåga nedgår genom
nedrustningsåtgärder eller på annat sätt
som vi kan följa efter. En fullgod försvarspolitik
måste därför bygga på inriktning
mot ett mål som ligger långt
bort och som är fastställt med ledning
av den utveckling som kan väntas inom
omvärldens krigsmakter. Den inriktningen
kan man naturligtvis pröva om
så ofta man vill. Finner man då behov
av ändringar, bör dessa göras genom att
man ger en ny framtida riktpunkt och
ändrar planeringen till att syfta mot
denna i stället. Endast med en sådan
metodik kan man få bästa valutan för
de pengar man lägger ner på försvaret
och samtidigt hålla en hygglig balans
mellan olika försvarsfunktioner.

Herr Dahlén frågade mig nyss om vi
vidhåller vårt krav på automatiska höj -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

ningar av försvarskostnaderna. Svaret
är ja. Detta är nämligen ett nödvändigt
inslag i en meningsfull och klok planering
och måste finnas alldeles oavsett
och alldeles oberoende av den nivå på
vilken kostnaderna läggs. Kan för övrigt
herr Dahlén ge något exempel på
samhällsverksamhet som egentligen inte
följer precis samma schema?

Man måste emellertid undvika snabba
ändringar — de åstadkommer alltid
störningar och leder till en sämre hushållning.
Det har vi flera exempel på i
dagens svenska försvarspolitik i form
av dåligt utnyttjande av till höga kostnader
inköpt materiel och av välutbildad
personal.

Den stora principiella felaktigheten
i 1968 års försvarsbeslut var alltså att
man inte fastställde en sådan långsiktig
inriktning av planeringen. Man arbetade
i stället med en råd alternativ, och
då får man ju t. ex. ingen väglednnig
för anskaffningen av materiel med lång
livslängd. Det skäl som gavs för denna
uppläggning var att man önskade handlingsfrihet.
Man sade inte klart ut vad
man menade med en handlingsfrihet,
men det är alldeles uppenbart att den
handlingsfrihet som uppnåddes närmast
rör möjligheterna att minska anslagen
ytterligare. Handlingsfriheten i
vad avser att bibehålla den nuvarande
försvarseffekten är beskuren, och det
gäller självklart ännu mera möjligheten
att öka effekten om så skulle befinnas
vara nödvändigt.

Sådana begränsningar kan vi inte
godta, inte heller bristen på fast inriktning
av försvarsansträngningarna.

1 ett särskilt yttrande som fogades till
fjolårets försvarsbeslut och som har
avgivits av statsutskottets samtliga borgerliga
ledamöter uttalas bl. a.: »Vi
kommer även i fortsättningen att verka
för att den nu brutna enigheten i försvarsfrågan
skall återställas och att, till
dess så skett, för varje år på nytt undersöka
förutsättningarna härför.»

Herr talman! Jag tycker att regering 2

Första kammarens protokoll 196!). Nr 4

Statsverkspropositionen m. m.

en skulle gå oss till mötes och göra
ett försök att återvinna den breda uppslutning
kring en trygghetsskapande
försvarspolitik, som vi hade under så
många år och som alla de demokratiska
partierna tog gemensamt ansvar för.
Jag är övertygad om att mittenpartierna
delar vår uppfattning och instämmer
i våra önskemål på den här punkten.
Herr Dahlén har alldeles nyss sagt
att folkpartiet gör det, och jag hoppas
att även centerpartiet gör det.

Det behövs en ny försvarsutredning
som kan lägga fram förslag till den
långsiktiga inriktning som vi nu saknar
och till nya kostnadsramar. Regeringens
utspel, som omöjliggjorde en
fortsatt enighet i försvarsfrågan, gjordes
i ett upphetsat läge efter ett för socialdemokratin
mycket dåligt val. Nu
är situationen en annan. Socialdemokratin
har fått ett förtroende av väljarna
som förpliktar och ger ett ökat
ansvar. Jag tycker regeringen borde ha
råd att erkänna att den hade fel i sitt
försvarsutspel — ty det hade den —
och göra ett allvarligt försök att återvinna
den enighet, som har ett sådant
värde i sig själv.

Vi hoppas alltså uppriktigt på en invit
från regeringen till en ny utredning.
Men även om en sådan tillsättes med
möjlighet och beslutsamhet att uppnå
enighet, måste åtgärder omedelbart vidtagas
för att öka den handlingsfrihet
som nu håller på att så starkt inskränkas.
Vi har därför i partimotioner yrkat
på tilläggsanslag och andra åtgärder
för nästa budgetår.

Att dessa våra krav blir tillgodosedda
är angeläget även därför, att förskottsbeställningarna
i år och den därigenom
ytterligare sjunkande beställningsvolymen
för nästa år i annat fall
kan förväntas åstadkomma arbetslöshet
inom försvarsindustrin och hos dess
underleverantörer. Det vill vi undvika.
Och vi tycker fortfarande att det är
mycket bättre att genom statsbeställningar
av nödvändiga varor skapa arbe -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
te än att genom mer eller mindre godtagbara
nödåtgärder ge sysselsättning
åt friställda.

Det görs för närvarande organiserade
attacker från vänsterradikalt håll
med avsikt att undergräva försvarsviljan
hos svenska folket. Försvarsministern
har vid en konferens häromdagen
sagt sig ämna med all kraft bekämpa
denna propaganda. Om han även i fortsättningen
står för detta, vill jag gärna
deklarera, att vi från vår sida liksom
hittills efter all förmåga vill och kommer
att medverka härvidlag. Vi delar
helt meningen, att det alltid lönar sig
att försvara sig mot övergrepp. Låt mig
bara tillägga att det skulle vara lättare
att vinna uppslutning kring de krav,
som ställs på de svenska medborgarna,
om det inte drevs en försvarspolitik,
som kommer att ganska snart och mycket
starkt urholka vår försvarsförmåga.
Det är förklarligt om en sådan politik
uttunnar försvarsviljan och minskara
förståelsen för vårt försvar. Den
skapar resignation och misströstan.

Herr talman! Årets finansplan liknar
i många avseenden alla sina av
herr Sträng signerade föregångare. Den
är intressant att läsa, och man ler igenkännande
inför förklaringarna om hur
väl allting har skötts och hur till det
bästa allting bär utfallit — detta även
i de fall då en jämförelse med tidigare
prognoser visar, att det inte alls har
blivit på det sätt som finansministern
förutsåg och planerade efter och även
då skillnaden mellan prognos och verklighet
rör sig om väldiga belopp.

I många avsnitt i finansplanen förs
ett resonemang som skulle kunna vara
direkt hämtat ur en näringspolitisk
motion från vårt parti. Detta är väl
i och för sig inte så egendomligt — vi
är verkligen inte osams med regeringen
om allting — men det märkliga är
att det just gäller sådana avsnitt där
valdebatterna i somras rörde sig som
hetast. Om finansplanen är ett utflöde
av socialdemokratiskt tänkande — och
dst får man väl förutsätta att den är

-— så har socialdemokratin tänkt om på
många väsentliga punkter i jämförelse
med vad som sades i valrörelsen.

I planen redovisas klart sambandet
mellan välståndsutvecklingen och näringslivets
konkurrenskraft, och man
understryker starkt vikten för företagsamheten
av att hålla tillbaka prisoch
kostnadsstegringarna. Valrörelsens
kritiska tonfall mot det fria näringslivet
och dess företrädare saknas helt, och
man frågar sig nästan om planen —
liksom för övrigt en rad försonliga uttalanden
i andra sammanhang på senaste
tiden — är ett led i en kampanj
för att förta intrycket av de hotelser
och den våldsamma kritik som i valrörelsen
riktades mot det fria näringslivet
och som naturligtvis kan åstadkomma
skada, om den tas på allvar.
Men det var tydligen inte meningen.

Statsutgifterna växer som vanligt och
som vanligt i en skrämmande snabbt
stegrad takt. Finansministern förklarar
— också som vanligt —• att en stark
återhållsamhet har visats i fråga om
statsutgifternas ökning. Detta är dock
en egendomlig beskrivning av verkligheten.
När den senaste långtidsutredningen
gjordes år 1965 beräknades önskemålen
om utgiftsstegringar för det
allmänna till 5,8 procent per år. Utredarna
ansåg dock att en så hög stegringstakt
inte kunde förenas med samhällsekonomisk
balans utan att den
måste dämpas. De räknade som en godtagbar
siffra med 4,7 procent per år.
Trots att vi haft en avsevärt långsammare
ekonomisk tillväxt än den som
utredningen räknade med — det rör
sig om 5 miljarder på tre år — har utgifterna
tillåtits stiga inte med 4,7 procent,
inte heller med 5,8 procent utan
med ungefär 7 procent per år. Finansministerns
sparsamhet har varit av
blygsamma mått.

Som ett för året nytt »bevis» på återhållsamhet
lämnas en redogörelse för
hur man har prioriterat anslagsäskandena
genom att låta myndigheterna
själva tala om vilka uppgifter som de

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

anser viktigast att få anslag till. Finansministern
säger ordagrant, att därigenom
»torde en bättre vägledning än tidigare
ha erhållits för att tillgodose de
krav som av myndigheterna själva ansetts
vara mest angelägna».

Jag måste säga att jag blev häpen
när jag läste detta. Jag trodde verkligen
att myndigheternas egen prioritering
även tidigare hade utgjort den
självklara vägledningen och utgångspunkten
och att myndigheternas önskemål
med största noggrannhet alltid
hade vägts mot varandra. Men så tycks
inte ha varit förhållandet. Det var i så
fall på tiden att en ändring kom till
stånd.

Det ger mig också anledning att fråga:
Hur sker den ännu mycket svårare
och ännu mycket viktigare avvägningen
mellan ändamål som omhänderhas
av skilda myndigheter, ofta under
olika departement? Jag menar nu inte
hur den formellt går till utan reellt.
Hur uppnår man att de statliga utgifterna
sammantagna ger bästa möjliga
utdelning åt hela svenska folket? Är
det avvägningskravet tillgodosett på
bästa vis?

Man börjar undra, när man läser den
citerade beskrivningen och när man
ser hur t. ex. anslag till vägprojekt
skjuts långt in i framtiden även i fall
där den beräknade samhällsekonomiska
vinsten utgör 30—40 procent per år,
alltså en ur vanlig ekonomisk synvinkel
glänsande investering. Kan man
verkligen våga tro, att alla de i och för
sig jämförbara investeringar som föreslås
av regeringen på skilda områden
är lika glänsande?

Jag antydde nyss att finansplanen
andas belåtenhet över vad som skett
och tillförsikt inför framtiden. Men den
har en underton av osäkerhet och tvekan.
När finansministern ser tillbaka
på de gångna åren av 1960-talet så finner
han, att vi dock har haft en hel del
besvärliga och ännu olösta ekonomiska
problem. Det har varit underskott i utrikeshandeln,
vi har haft en kraftig in -

Statsverkspropositionen m. m.
nation, pris- och kostnadsstegringarna
har förorsakat konkurrenssvårigheter.
På senare år har svårigheterna vuxit.
Företagsnedläggelser och arbetslöshet
har blivit en alltför vanlig företeelse.
Tillväxttakten i ekonomin har avtagit,
och välståndsutvecklingen har inte blivit
vad man hade räknat med och vad
den borde ha kunnat bli.

För framtiden är det väl främst två
problem som oroar finansministern,
och det med rätta. Det är arbetslösheten
och investeringarna inom den
egentliga industrin. Det är ju för övrigt
två problem som intimt hänger samman.
En tillväxande framgångsrikt
konkurrerande svensk industri är en
förutsättning för god och jämn sysselsättning.
En hög och stigande investeringstakt
är nödvändig för att vidmakthålla
en sådan industri.

Investeringsutvecklingen har inte varit
gynnsam. Den stagnation som inträdde
för ett par tre år sedan visar
inga tecken på att brytas. Visserligen
kan man, som finansministern gör, med
fullt skäl peka på den konjunkturförbättring
som tycks vara i gång och säga
att den rimligen borde leda till en ökad
investeringsbenägenhet — jag håller
med om det — men samtidigt måste
man konstatera att inga säkra tecken
ännu tyder på ett sådant omslag, och
skulle det inte komma så är fara å färde.
Då är det nödvändigt att med aktiva
medel ge stimulans.

Finansministern påpekar att under
år 1968 en rad olika åtgärder vidtogs
i detta syfte, inklusive frisläppande av
investeringsfonderna. Detta hade tydligen
ingen annan effekt än att investeringarna
låg kvar på sin gamla nivå.
Nu är alltså de metoderna förbrukade,
och i den mån de hade stimulanseffekt
är den borta. Utgångsläget i år är därigenom
sämre. Finansministern har
utan tvivel situationen klar för sig, men
han vet inte riktigt vilken fot han skall
stå på — han säger sig vilja tro på en
konjunkturbetingad förbättring av investeringsviljan
och säger samtidigt att

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

lian föreslår effektiva åtgärder för att

skapa stimulans.

Forskar man i vad dessa åtgärder består
av, så kan åtminstone jag inte finna
annat än de cirka 50 miljoner kronor
som skall utgå i form av ett bidrag
om 25 procent till reningsanläggningar
för industrin. Det är verkligen inte särskilt
mycket mot bakgrunden dels av
att anslaget samtidigt skall tillgodose
två andra syften också, dels att det över
huvud taget inte gynnar den typ av investeringar,
som man främst är ute efter,
alltså sådana som skapar rationellare
eller utvidgad produktion.

Vad vi vill efterlysa är en väl genomtänkt
beredskapsplan som kunde föreläggas
riksdagen och som skulle inrymma
effektiva stimulansåtgärder, en plan
som regeringen skulle kunna sätta i
verket snabbt så snart som behovet är
klarlagt. Den skulle kunna inrymma
möjlighet för regeringen att ge tillstånd
åt köpare av inventarier att under tid,
då planen är satt i kraft, som underlag
för avskrivning upptaga ett högre belopp
än anskaffningsvärdet — exempelvis
110 procent av detta. En sådan
metod skulle otvivelaktigt stimulera investeringsbenägenheten,
inte minst hos
de mindre företagarna, och skulle dessutom
ha den fördelen att samhällets
kostnad i form av bortfallen skatteintäkt
skulle infalla först sedan investeringarna
börjat ge sitt bidrag till förbättring
av produktionen i samhället.

I finansplanen anmäler finansministern
att några skattehöjningar inte skall
föreslås — bortsett då från vissa mindre
höjningar på särskilda områden.
Tillkännagivandet har hälsats med
glädje i de vidaste kretsar — svenska
folket har verkligen blivit luttrat av
prövningarna.

Denna allmänna reaktion ger — tycker
jag — en god illustration till skattepolitikens
betydelse för samhällsekonomin.
Tillkännagivandet, tillsammans
med den för alla nu uppenbara lugnare
prisutvecklingen, har otvivelaktigt haft
en gynnsam och dämpande effekt på

klimatet i de just nu pågående känsliga
förhandlingarna. Det har säkert ökat
möjligheterna att träffa avtal, som kan
vara godtagbara både för löntagarna
och för samhällsekonomin i stort.

I övrigt kommer inte i finansplanen
till synes något större intresse från finansministerns
sida för skatteproblematiken.
Och ändå råder ett alldeles
otvivelaktigt och klart samband mellan
våra bestående svårigheter på det samhällsekonomiska
fältet å ena sidan och
beskattningens utformning och höjd å
den andra.

Vare sig man ser framåt eller bakåt
på socialdemokratisk skattepolitik, så
blir man skrämd. Under det långa socialdemokratiska
maktinnehavet har
den politiken haft ett kännetecken
framför alla andra — en ständig stegring
av skattetrycket, större än i något
jämförbart land och nu så långt driven
att den har gett oss ett obestritt världsrekord
på området. Stegringen har i
stort sett inneburit att skatter och avgifters
andel i nationens samlade inkomster
nu är uppe i över 40 procent.
Den har ökat med ungefär 1 procentenhet
om året under de senaste åren.

Ser man framöver blir perspektivet
ännu dystrare. Även om den offentliga
utgiftsstegringen skulle begränsas kraftigare
än vad som varit fallet under de
senaste åren, så kommer det allmännas
andel i våra samlade inkomster att på
de närmaste sju åren öka omkring 10
procentenheter, alltså till över hälften.
Det skulle innebära att både statsskatten
och den kommunala skatten skulle
behöva höjas med cirka 30 procent under
dessa sju år.

Det är för oss alldeles självklart alt
en sådan utveckling måste brytas. Det
kan inte få bli på det viset.

Det är svårt, om inte omöjligt, att förena
ett sådant skattetryck med de för
oss alla gemensamma önskemålen om
full sysselsättning, ekonomiska framsteg
och en lugn prisutveckling. Men
även om man skulle bortse från detta
kan moderata samlingspartiet inte god -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

ta den ständigt pågående skatteskärpning,
som tycks vara ett oumbärligt inslag
i socialdemokratisk politik, en politik
som tycks grunda sig på den uppfattningen,
att inkomsterna av den enskilda
människans arbete bättre kan
nyttiggöras i händerna på statsmakten
än i händerna på henne själv.

Vi ser det annorlunda. Vi vill, som
jag nyss sade, öka den enskildes valfrihet
och samtidigt hans ansvar. Vi
vill se ägandet utspritt till så många
som möjligt — inte samlat hos staten
eller ett fåtal enskilda. Vi vill uppmuntra
arbetsamhet och initiativ. Ett måttligt
skattetryck blir därför för oss en
principiell och ideologisk fråga, inte
ett självändamål eller ett särintresse
för vissa grupper i samhället. De ständigt
stigande skatterna leder samhällsutvecklingen
obönhörligt mot ett ökande
förmynderskap och en reglering in
i detalj av medborgarnas handlande.

Den pågående utvecklingen måste
alltså brytas. Det är då huvudsakligen
två vägar som bör beträdas. För det
första måste en helt annan återhållsamhet
till i fråga om stegringen i de offentliga
utgifterna. Detta åligger det naturligtvis
främst regeringen att åstadkomma
— oppositionen har inte på
långt när samma insyn och samma möjligheter.
Men vi vill gärna hjälpa till,
och vi har därför föreslagit, att en besparingsutredning
skall tillsättas, som
ordentligt går igenom möjligheterna till
besparingar på olika offentliga områden
och som kan hjälpa till med att avgöra
vilka utgifter som med tanke på
den totala samhällsnyttan i första hand
bör göras och vilka som bör anstå eller
utgå.

För det andra måste nu den genomgripande
omdaning av hela skattesystemet
som har varit skriande angelägen
under många, många år äntligen komma
till stånd. Det kan nu inte längre
förnekas, att skattesystemet har en stor
del av skulden för de balansrubbningar
som med all rätt bekymrar finansministern.
Det har försämrat konkurrenskraf -

Statsverkspropositionen m. m.
ten i det svenska näringslivet, drivit på
inflationen och bromsat det enskilda
sparandet. Numera står det nog klart
för alla, eller borde i vart fall göra det,
att systemets höga progression har förfelat
sin avsedda verkan. Den utgick
från att skatterna skulle så att säga
gripa in först när inkomstläget var fastlagt.
Progressiviteten i systemet skulle
då jämna ut inkomsterna och kapa topparna.

Om systemet någonsin haft en sådan
verkan, är det i varje fall inte längre
förhållandet. Det finns ingen som inte
numera bedömer sin inkomst efter vad
som blir kvar efter skatt och som inte
i avtalsförhandlingar eller vid personliga
uppgörelser utgår från den summan.
Precis samma förhållande gäller vid fri
företagsamhet. Progressiviteten har därför
kommit att bli inte i första hand
ett utjämnande inslag, utan en extra
pålaga på produktionen, en pålaga som
inte tillför statskassan särskilt mycket
men som har skadeverkningar av långt
större omfattning. Den försämrar t. ex.
vår möjlighet att konkurrera med andra
industriländer som har modernare
skatteregler.

Den utjämning av inkomstolikheterna
i samhället, som nu så ivrigt diskuteras,
borde inledas med den kraftiga
utjämning av inkomstnivåerna som
skulle åstadkommas vid en minskning
av vår mycket höga progressivitet. Även
den är nog något av ett världsrekord.

Moderata samlingspartiet yrkar alltså
på en genomgripande skattereform.
Vi har tänkt oss ungefär den modell
som just nu håller på att genomföras i
Norge, där den har fått principiell anslutning
även från socialdemokratiskt
håll. Det nya skattesystem som vi förordar
skall vara så uppbyggt, att det
påskyndar den ekonomiska tillväxten,
och samtidigt så, att den enskilde får
större andel i de växande resurserna.
Sparandet skall stimuleras, ty därigenom
kan allt flera få den ökade trygghet
och det medinflytande som följer
med ett ökat ägande.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Vi bär tänkt oss total frihet från direkt
statsskatt för de lågavlönade —
upp till 20 000 kronors inkomst per år,
därefter en 10-procentig skatt upp till
30 000 kronors inkomst och sedan höjning
av skatteprocenten i stigande skala,
dock med betydligt lägre progressivitet
än i vårt nuvarande svenska system.
Marginalskatterna sänks kraftigt
för alla.

Om det nya systemet skall ge samma
statsinkomster som det nuvarande, måste
mervärdeskatten höjas. Kompensation
bör därvid utgå till dem som annars
skulle drabbas hårdast, främst
barnfamiljer och folkpensionärer.

Detta är den principiella utformningen
av vårt förslag, men detaljerna måste
självfallet närmare utredas. Med tanke
på allt det material, som redan finns
framtaget av den förra skatteberedningen
och på annat sätt, bör utredningen
kunna arbeta snabbt. Med god
vilja från regeringens sida kan förslag
underställas riksdagen redan nästa år.

Vårt nuvarande skattesystem har den
egenskapen att skattetrycket ständigt
och automatiskt skärps vid normal ekonomisk
utveckling. Riksdagens författningsenliga
inflytande på beskattningen
blir därigenom delvis satt ur spel.
Det har vi från vår sida alltid reagerat
mot, och vi har föreslagit åtgärder
— t. ex. i form av indexreglering av
skatteskalor och ortsavdrag — som
skulle upphäva detta förhållande.

Inför den utredning av skattesystemet
i dess helhet, som nu måste komma
till stånd, vill vi dock inte i år göra
några förslag till principiella ändringar
i det nuvarande systemet. Den
sänkning av det totala skattetrycket som
vi alltid har eftersträvat och även i år
eftersträvar, föreslår vi därför skall ske
med utnyttjande av den metodik, som
är inbyggd i vårt svenska skattesystem
och som är avsedd att tillämpas vid
ändringar i beskattningen, nämligen
genom en minskning av uttagningsprocenten.
Vi kommer att föreslå att statsskatten
sänks med 5 procent, dock med

en begränsning när det gäller de högsta
inkomsttagarna.

Det är en skattesänkning som i likhet
med nästan alla andra skattesänkningar
skulle få mycket gynnsam verkan
på samhällsekonomin, trots att den
i praktiken bara åstadkommer ett skatteskärpningsstopp
för de mindre och
medelstora inkomsttagarna under den
tid som utredningen av det nya systemet
pågår.

Vi föreslår därutöver särskilda skattelättnader
för folkpensionärer. På sikt
vill vi göra folkpensionen helt skattefri.

Herr talman! Jag har nu något kommenterat
de avsnitt i statsverkspropositionen,
där vi kräver de enligt min
mening väsentligaste ändringarna. Mina
partikamrater kommer att ytterligare
kommentera dessa och andra avsnitt.
Under uttalande av en förhoppning om
att utskotten vid sin behandling kommer
att noga beakta våra förslag ber
jag att få yrka remiss av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1 till vederbörliga utskott.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Sverige har under lång
tid haft mycket omfattande förbindelser
med andra länder. Det har gällt
på många områden, och under senare
årtionden har de tidigare relationerna
utökats och nya områden tillkommit.
Vår handel är omfattande, sjö- och lufttransporterna
är avsevärda, turismen
har ökat i snabbt takt, kulturutbytet är
livligare, våra diplomatiska kontakter
är betydligt utökade, vårt engagemang
i nordiska, europeiska och internationella
organisationer är avsevärt. Kort
sagt: vår kontakt med omvärlden har
blivit alltmera utvecklad.

Alla dessa vidgade förbindelser har
förvisso gett vårt land stora förmåner
och samtidigt skapat vissa problem. Vi
lever i en orolig värld, och frågan om
vapenexport har blivit mycket intrikat.

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

Jag har ingen anmärkning mot de hittills
tillämpade principerna, men det
vore säkerligen värdefullt om handelsministern
vid lämpligt tillfälle redogjorde
för vad som nu gäller, så att en
debatt kan komma till stånd och klarlägga
hur åsikterna är i denna viktiga
fråga och om förändringar bör vidtagas.

Ett av de problem som ett land ständigt
ställs inför är hur de diplomatiska
förbindelserna med andra länder
skall upprättas, utbyggas och eventuellt
avbrytas. Kontakter genom diplomatiska
förbindelser har alltid ansetts betydelsefulla,
och de har dessutom ofta
ansetts som en politisk reaktion i vissa
avseenden.

Den svenska regeringens erkännande
av Nordvietnam har väckt stor uppmärksamhet
i världen. Jag har ingen
anmärkning att rikta i och för sig mot
erkännandet. Jag är en varm anhängare
av det nordiska samarbetet. I Förenta
nationerna och i alla andra sammanhang
samarbetar vi på ett utmärkt sätt
med våra nordiska grannländer, och
jag ifrågasätter om inte även i denna
fråga den svenska regeringen skulle ha
rådgjort med de övriga nordiska länderna
innan Sverige fattade sitt beslut.
Därmed har jag inte sagt att beslutet
skulle ha blivit annorlunda. Vidare anser
jag att även om det är regeringens
sak att besluta om erkännandet, så
hade det varit på sin plats att man tagit
upp frågan i utrikesnämnden, som
hade sammanträde samma dag som
meddelandet kom. Frågan hade också
varit uppe i riksdagen, och den hade
med stor sannolikhet ånyo kommit upp.
Det hade i en så omstridd fråga kunnat
vara lämpligt att riksdagen fått säga sitt
ord.

Situationen i Mellersta Östern är synnerligen
oroande och kan, om ingen
avspänning inträder, utvidgas till en
större konflikt. Allt möjligt stöd måste
därför ges åt de medlingsförsök som
sker inom Förenta nationernas ram.

I fråga om en svensk korrespondents

Statsverkspropositionen m. in.
avvisande från Sovjetunionen ställer
jag mig helt bakom de protester som
framförts från den svenska regeringen.

Frågan om ett utvidgat nordiskt samarbete
befinner sig för närvarande på
förhandlingsstadiet, men det kan dock
sägas att centern intar en positiv hållning
till en sådan överenskommelse,
om en lämplig avvägning kan ske av
de eftergifter respektive länder måste
acceptera.

Herr talman! Eftersom vi får en utrikesdebatt
den 26 mars skall jag inte
tala mera om utrikespolitik just nu utan
bara än en gång djupt beklaga det sovjetiska
förtrycket av Tjeckoslovakien,
ett land som har rätt att vara fritt på
samma sätt som alla andra självständiga
stater.

Det är ju inte bara i fråga om de aktuella
problem jag behandlat som Sverige
har relationer med andra länder,
utan också i ekonomiskt avseende. Vi
har en mycket omfattande utrikeshandel
och är naturligtvis beroende av och
påverkas av andra länders ekonomiska
handlande.

Året 1968 var ett år som präglades
av stor politisk aktivitet. Riksdagsvalet
föregicks av en valkampanj som i omfattning
och intensitet knappast förekommit
tidigare. Socialdemokraterna
vann en valseger som i procent av valmanskåren
nästan gav dem tillbaka vad
de förlorat i valen 1964 och 1966. Orsaken
till denna valseger har analyserats på
många sätt. Det är att observera att
analyserna i regel inte talat om de politiska
frågorna utan i stället hänfört segern
till de oerhörda ekonomiska resurserna
och till den effektivt trimmade
valapparaten, vilket jag tror är riktigt.
Regeringen har betydligt bättre ryktat
sitt värv i valkampanjen än den har
gjort i sitt regeringsutövande.

I den förändrade politiska situationen
betyder det inte att oppositionen,
i varje fall inte det parti jag företräder,
har givit upp. Vi kommer att framföra
våra förslag både under denna remissdebatt
och i motioner, som redan har

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

avlämnats och som kommer att avläm nas.

Remissdebatten i år föres under andra
förutsättningar än tidigare. Förut har
remissdebatten knutits helt till statsverkspropositionen
och regeringens
förslag, men i år hålles debatten efter
motionstidens utgång, och således gäller
debatten både oppositionens och regeringens
förslag. Det återstår att se om
regeringen verkligen vill diskutera också
oppositionens förslag eller om man
är sig själv nog och endast vill tala om
vad man själv föreslagit.

Situationen är också annorlunda
därigenom att vi nu har ett enpartivälde
i vårt land, vilket medför många
faror, i synnerhet för det parti som
skall utöva detta enpartivälde. Den tillfälliga
framgång socialdemokratin hade
vid förra årets val liar dock inte förringat
oppositionens betydelsefulla roll
i svensk politik. Det är lätt för ett
parti som det socialdemokratiska att
i kraft av sin maktställning göra misstag,
och dessa bör uppmärksammas och
klart framhållas från oppositionens
sida.

Om man tillätes att framställa ett
önskemål beträffande ställningstagandet
inom regeringspartiets egna led, så är
det att de bör lyssna till de stora arbetargrupperna
som sköter sitt jobb och
som har sin ofta sunda och bestämda
uppfattning om hur vårt land skall
styras. Det är inte de små högröstade
grupperna, som t. ex. Sveriges Radio
med förkärlek släpper fram, som representerar
svenska folkets åsikter. Låt
oss i stället fråga den mera tystlåtne,
men betydligt djupare tänkande jobbaren
vad han anser om svensk utrikespolitik,
försvarspolitik, ekonomi och
allt annat som rör sig inom det politiska
verksamhetsfältet.

Detta hindrar givetvis inte att den
som så önskar under lagliga former fritt
skall få framföra sina åsikter, hur liten
grupp han än representerar, men det är
ingalunda troligt att den som skriker
högst representerar svenska folket, vil -

ket dock dessa högröstade smågrupper
alltid har en benägenhet att påstå.

Det är glädjande att debatten om hur
vårt svenska näringsliv skall utformas
är intensiv. Det gäller framför allt frågan,
om statsägda företag kan erbjuda
större fördelar åt vårt folk än vad ett
fritt näringsliv kan göra. På denna
punkt är emellertid regeringen mycket
ovillig att diskutera praktiska erfarenheter
från vårt eget land och andra länder.
Man håller sig på den säkra sidan
och talar uteslutande teoretiskt om hur
stora fördelar det skulle ge, om staten
kunde ingripa i näringslivet på det eller
det området.

När jag tog upp denna fråga vid förra
höstens remissdebatt var finansministern
obenägen att diskutera den —
han höll sig mest till den kassörsuppgift
som han har för vårt land. Frågan
är om statsministern — som nu är närvarande
här — har större benägenhet
att i dag diskutera utformningen av
vårt näringsliv. Fn del yngre socialdemokrater
tar dock gärna fram den antikverade
socialismen och putsar upp
den så att dammet ryker och förklarar
att detta är »nytänkandet inom svensk
politik». Ofta är dessa ungsocialistiska
idéer orealistiska och verklighetsfrämmande
samt vittnar om okunnighet.
Verkligheten är en helt annan än vad
blåögda teoretiker föreställer sig. Senast
fick vi ju genom Durox-fallet exempel
på hur det kan gå med statliga
företag.

Principerna för hur vårt lands näringsliv
bör utformas är således enligt
centerpartiets uppfattning att man skall
tillgodogöra sig de privata initiativ, den
erfarenhet, kunnighet och energi som
människan förmår prestera. Med den
formuleringen har jag inte alls uteslutit,
att staten skall spela en aktiv roll
på många sätt, t. ex. genom att i situationer
när det är nödvändigt reglera
och utjämna icke önskvärda svängningar
i konjunkturen. Staten har ett
stort ansvar för näringslivets kreditförsörjning.
Vidare är det angeläget att

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

olika former av samarbete mellan staten
och det enskilda näringslivet prövas.

Konjunktursvängningarna i den
svenska ekonomin har de senaste åren
varit ovanligt kraftiga. Under åren 1964
—1965 var inflationstendenserna mycket
påfallande, och underskotten i betalningsbalansen
var starkt oroande. Det
är självfallet att Sverige, som har så
omfattande utrikeshandel, har haft känningar
av vad som förekommit på
världsmarknaden, men genom en i flera
avseenden illa anpassad ekonomisk
politik har de utifrån kommande konjunkturstörningarna
inte mötts och
motverkats på det mest effektiva sättet.
Det är t. ex. i dag fullt klart, att den
konjunkturpolitik som bedrevs 1964—
1965 var ett uppenbart misslyckande.

Professor Assar Lindbeck bär i sin
bok Svensk ekonomisk politik starkt
kritiserat denna politik, och jag citerar
några rader av vad han har skrivit:
»Under en kraftig konjunkturuppgång
bedrevs en expansiv finanspolitik. Dessutom
genomfördes med lokaliseringspolitiska
motiveringar inte obetydliga
frisläppningar av investeringsfonder
mitt under en högkonjunktur. När slutligen
kontraktiva ekonomisk-politiska
åtgärder sattes in hade arbetsmarknaden
redan blivit så ansträngd att en
kraftig löneglidning redan kommit till
stånd. Det treårsavtal, med relativt stora
lönehöjningar, som träffades just vid
slutet av denna inflatoriska högkonjunktur,
i början av 1966, garanterar så
att ett å två års efterfrågeinflation kommer
att efterföljas av tendenser till kostnadsinflation.
Försöken att sedan avtalet
redan träffats begränsa inflationen
och betalningsbalansproblemen
kom sedan att accentuera syselsättningsproblemen
vid den följande konjunkturnedgången
1966—67. Även ett
relativt kortvarigt misslyckande inom
den ekonomiska politiken kan alltså
leda till mångåriga effekter.»

Utvecklingen under 1968 skiljer sig
från tidigare år. Det blev en nedgång

Statsverkspropositionen m. m.
i konjunkturen och sysselsättningen,
som givetvis var beklaglig, men den
fick ju också andra verkningar. När
finansministern konstaterar att under
år 1968 kom en nedpressning av prisoch
lcostnadsstegringen till stånd, så
var ju detta till stor del en följd av nedgången
i konjunkturen och den större
arbetslösheten. Inom centerpartiet kan
vi dock inte acceptera en ökad arbetslöshet
som ett naturligt medel i kampen
mot inflationen. En hög och jämn
sysselsättning är för centerpartiet en
central målsättning.

Sysselsättningen har tyvärr inte varit
tillfredsställande. Om jag slår samman
siffrorna för antalet arbetslösa, antalet
sysselsatta vid beredskapsarbeten och
antalet på omskolning för de senaste
tre åren, så var siffran år 1966 i december
58 000, år 1967 vid samma tid var
den 78 000 och 1968 var den 81 600.
Jag vill inte alls påstå att den som är
på beredskapsarbete eller omskolning''
är direkt arbetslös, men man måste ta
hänsyn till dessa siffror när man gör
sådana beräkningar, eftersom man givetvis
teoretiskt helt kan ta bort arbetslösheten
genom att sända alla till beredskapsarbete
eller omskolning.

Den mest allvarliga bristen i den
ekonomiska politiken under 1968 var
att den inte förmådde i tillräcklig grad
motverka en omfattande arbetslöshet.
Under månader var arbetslösheten högre
än för motsvarande månad något år,
sedan den nuvarande arbetslöshetsstatistiken
infördes 1955. Arbetslösheten
låg under årets tre första kvartal på en
högre nivå än under 1967, som ändå
måste betecknas som ett år av försvagad
konjunktur.

Ännu under oktober och november
låg den registrerade arbetslösheten på
ungefär samma höga nivå som 12 månader
tidigare. Efterfrågan på arbetskraft
steg visserligen under 1968 men
— med den preliminära nationalbudgetens
ord — »någon markerad omsvängning
i läget på arbetsmarknaden
har emellertid inte inträffat och de re -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

gionala olikheterna har snarare

skärpts».

Det senaste påpekandet belyser ett
av de mest oroande dragen i utvecklingen
på arbetsmarknaden, t. ex. arbetslösheten
i Norrland. Vid slutet av

1968 svarade skogslänen för inemot
hälften av den registrerade arbetslösheten.

I finansplanen konstateras det, att de
särskilda åtgärder i form av ökade beredskapsarbeten,
frisläpp av investeringsfonder
m. in. som stöder sysselsättningen
i Norrland inte förmått i
tillräcklig grad motverka en försvagad
utveckling av sysselsättningen inom
skogsbruket och skogsindustrin. De nyligen
publicerade siffrorna för den registrerade
arbetslösheten under januari

1969 visar en mycket hög nivå för de
fem nordligaste länen. Totalt finns det
nu inom detta område drygt 1 800 fler
arbetslösa än för ett år sedan.

Det behövs verkligen kraftåtgärder
för att få ner arbetslösheten i Norrland.
Det räcker inte med att en delegation
i industridepartementet håller på med
denna fråga. En av de åtgärder som
bör främjas ytterligare är lokaliseringen,
som finansministern säger har givit
goda resultat. Centern har föreslagit att
vi skall öka lokaliseringsstödet med
ytterligare 150 miljoner.

I anslutning till dessa frågor skall jag
säga något om ett av landsbygdens stora
problem. Jag skall inte säga många
ord om jordbrukets svårigheter. Socialdemokraterna
har med sin jordbrukspolitik
skapat en modlöshet i synnerhet
hos unga jordbrukare som kan bli synnerligen
allvarlig för vårt land. Vår beredskapssituation
på livsmedelsområdet
kommer vad det gäller svenskt jordbruk
att bli allt sämre om inte en omprövning
sker.

Till statsrådet Holmqvist, som nu avgått
som jordbruksminister, kan man
inte säga något tack för den jordbrukspolitik
han på regeringens vägnar fått
företräda. Däremot kan vi gärna tacka
honom för det intresse han visat för

den svenska jordbruksnäringen och de
personliga egenskaper han visat vid utövandet
av sin gärning.

Herr Holmqvist får säkerligen nöja
sig med att hans gärning som jordbruksminister
inte kommer att bli i
tacksamt minne bevarad hos de svenska
jordbrukarna. Vi hälsar honom välkommen
till de nya arbetsuppgifterna
i inrikesdepartementet, som på ett så
förtjänstfullt sätt skötts av statsrådet
Rune Johansson under lång tid.

När man betygar statsrådet Holmqvists
intresse och energi att sätta sig
in i jordbruksproblemen, ställer man sig
samtidigt frågande till statsministerns
åsikter om jordbruk när han om den
nye jordbruksministern sade, att han
kanske inte hade så mycket reda på
jordbruksproblemen men att om fjorton
dagar skulle det vara helt annorlunda!
Jag förmodar att statsministern tyckte
att jordbruk är så enkelt eller så obetydligt
att man inte behöver ägna mer
än fjorton dagar åt att studera ämnet
förrän man kan det. Efter vad vi sett
i tidningarna finns det ju möjligheter
att herr Ingemund Bengtsson kan få gå
en omskolningskurs för att bli socialdemokratisk
jordbruksminister.

Det nästa avsnittet jag skall säga några
ord om, herr talman, är de ofta diskuterade
och alltid lika aktuella och
betydelsefulla investeringarna i vårt näringsliv.
I varje finansplan de senaste
åren har finansministern uttalat förhoppningar
om att industriinvesteringarna
skulle öka, men om man följer
upp dessa önskemål så måste finansministern
vara en ganska olycklig människa,
eftersom hans önskningar på detta
område så sällan uppfylles. Investeringarna
har nämligen stått oförändrade
eller minskat under de två senaste
åren, och för 1969 tyder den enkät som
refereras i finansplanen på att investeringsvolymen
kommer att bli oförändrad
eller något stigande.

Om finansplanen torde man kunna
säga, att den ibland nog är bra men för
det mesta är den som vanligt. På sid. 5

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

i finansplanen sägs beträffande målsättningen
för den ekonomiska politiken
under 1968 bl. a.: »Investeringsresurserna
borde styras mot industrin,
bostadsbyggande och angelägna offentliga
investeringar.» På sid. 7 anför
emellertid finansministern: »Enligt de
uppgifter som no föreligger skulle industriinvesteringarna
1968 i stort sett
ha förblivit av samma omfattning som
under 1967.» Den där styrningen mot
industriinvesteringarna måtte inte ha
lyckats särskilt väl. Trots detta står i
finansplanen på sid. 8: »Sammanfattningsvis
gäller att den ekonomiska politikens
mål i väsentlig utsträckning
kunde uppnås under 1968.» Där omnämnes
bostads- och offentliga investeringar
men inte ett ord om industriinvesteringarna.
Det förefaller som om
läsaren av denna intressanta bok inte
bör bekajas av alltför stor lust att läsa
sidorna och finna ett sammanhang!

Detta är ett av de mest betydelsefulla
avsnitten vi diskuterar. Får vi inte investeringarna
att öka, så har vi därmed
dragit undan grunden för fortsatt välståndsutveckling.
Särskilt oroande är
det att industrins investeringar inte
ökar. Med oförändrade eller sjunkande
industriinvesteringar kan man befara
att produktionshöjningen inte kommer
att fortsätta i samma takt utan förete en
mindre gynnsam utveckling. Bruttonationalprodukten
steg under 1968 med
3,5 procent i vårt land, medan OECDländernas
bruttonationalprodukt steg
med 5 procent. I Västeuropa uppskattas
tillväxten till drygt 4 procent och i
Förenta staterna till cirka 5 procent.
Stegringen i den japanska produktionen
har fortsatt i mycket hög takt.

Sveriges bruttonationalprodukt uppgick
år 1968 till 141 miljarder. En procent
på denna summa gör i runt tal 1,4
miljard, som i en sådan ökning skulle
ha tillförts vår samlade ekonomi. Av
detta hade givetvis staten i form av
skatter fått en avsevärd del.

Jag vill sammanfatta dessa kortfattade
reflexioner med att återigen erinra

Statsverkspropositionen m. m.
om att alla ansträngningar måste sättas
in för att höja produktionen. Därvid är
industriinvesteringarna eu av de mycket
betydelsefulla faktorerna.

När det gäller fördelningen av vårt
välstånd finner man en nyhet i årets
finansplan. Den intensiva debatt, som
centern fört för att få till stånd en rättvisare
fördelning framför allt för låginkomstgrupperna,
måste ha påverkat
finansministern, eftersom han för första
gången tagit in ett speciellt kapitel
om fördelningen. Visserligen är det
bara en sida med allmänna formuleringar,
men det kan ju alltid vara ett
begynnande intresse för att åstadkomma
en rättvisare fördelning och då är
det ju välkommet.

I slutet av detta uttalande står det en
mening som jag finner anmärkningsvärd.
Det står: »En fortsatt ekonomisk
utveckling av det slag som uppnåddes
1968 förbättrar förutsättningarna för
att fördelningspolitikens syften skall
kunna realiseras.»

Jag får verkligen fråga statsministern
eller någon annan från regeringen
här om regeringen menar, att det erfordras
ett år med vikande konjunkturer
och stor arbetslöshet för att vi skall
få en rättvisare fördelningspolitik. År
år 1968 så särskilt lyckligt i det avseendet? I

nästa mening står det visserligen
att prisstegringarna dämpas, syselsättningen
förbättras och produktionen
ökar i snabbare takt. Men prisstegringarna
dämpades mycket tack vare den
svaga konjunkturen, och det är ju alls
inte önskvärt med en sådan. Sysselsättningen
förbättrades, säger man vidare.
Men det är ju självfallet att när man
börjar med en så dålig utgångspunkt
som 64 000 arbetslösa, är läget ingalunda
tillfredsställande om man får vissa
förbättringar från den utgångsspunkten.
Däremot är det tillfredsställande
att produktionen ökat, fastän man dock
måste tillägga att det inte är någon garanti
för en rättvisare fördelning.

En rättvis fördelning är viktig inte

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
endast i fråga om själva inkomsterna
utan även på andra områden. Jag skall
här bara välja något exempel. På ett
område anser jag att regeringen inte
synes eftersträva en rättvis fördelning.
Det är i fråga om den regionala fördelningen
av bostadsbyggandet. I det av
departementschefen föreslagna garanterade
programmet för åren 1971—1973
föreslås, att detta i sin lielhet bör kunna
fördelas på områden med klart expansivt
näringsliv. Under år 1968 färdigställdes
enligt statsverkspropositionen
cirka 105 000 bostadslägenheter.
Av dessa bostäder kommer cirka 40
procent på de tre storstadsområdena.
För områdena utanför storstadsregionerna
har under en period av tre, fyra
år andelen av bostadsbyggandet minskat
med ungefär 10 procent. Denna omfördelning
är resultatet av den kvotering
av bostadsbyggandet som nu tilllämpas.

Särskilt hårt har de mindre kommunerna
och de mindre tätorterna drabbats.
Vissa kommuner har en del år blivit
helt utan tilldelning av bostäder
eller bär fått en mycket liten kvot. Näringslivsexpansionen
förhindras av
brist på bostäder, varför tillskott av
sysselsättningstillfällen förhindras. De
rena landsbygdskommunerna och de
mindre tätorterna kämpar en hård
kamp för att behålla sin befolkningsnumerär
och för att sålunda erhålla
underlag för skolor och annan service.
Det är allmänt känt och omvittnat, att
de i många hänseenden är handikappade
i jämförelse med de större tätorterna.

Till råga på allt har nu kommit bostadskvoteringen,
som av kommunalmän
och andra ortsbor uppfattas som
ett instrument för staten att hålla landsbygden
och de mindre tätorterna tillbaka.
Bostadskvoteringen har på en del
håll bl. a. varit en bidragande orsak
till stagnation och avfolkning. Detta uttalande
av departementschefen aktualiserar
det av oss tidigare uppmärksammade
problemet med den regionala för -

delningen av bostadsbyggandet. Vi anser
det angeläget att även mindre kommuner
med ett näringsliv, som inte kan
betecknas som expansivt, också behöver
ha möjligheter till långsiktig planering
av sitt bostadsbyggande. Om ingen
planering av byggandet kan äga rum
så är det heller inte möjligt för kommunerna
att planera för att göra näringslivet
mera expansivt. Det finns ett
redan etablerat näringsliv och om detta
skall kunna fortsätta måste de inom
näringslivet sysselsatta ha möjlighet att
förnya och förbättra sitt bostadsbestånd.
Vi förordar därför att det garanterade
programmet för åren 1971—1973
inte skall begränsas till de i statsverkspropositionen
angivna områdena, utan
kunna komma hela landet till del.

Vi har också omigen framhållit önskvärdheten
av att småhusbyggandet
främjas och föreslår att, i den utsträckning
konjunkturutvecklingen och regionala
förhållanden ger anledning därtill,
igångsättning av småhusbyggen
tills vidare må medges utöver vad som
följer av bostadsbyggnadsplanen.

Herr talman! Jag har talat något utförligare
om den ekonomiska politiken
då den givetvis är förutsättningen för
hur budgeten skall kunna utformas. Regeringen
har på många områden uppenbarligen
inte kunnat föra en ekonomisk
politik som gett ett tillfredsställande
resultat, och därmed minskas också statens
möjligheter att anslå pengar till
olika ändamål.

Först vill jag betona, att det varit ett
enligt min uppfattning ensidigt och felaktigt
resonemang från regeringens sida
då man i regel endast önskat diskutera
den närmast liggande budgeten.
Många av de utgifter, som vi anser att
staten skall åtaga sig, är av en sådan
omfattning att de måste planeras på
längre sikt och de måste planläggas
flera år i förväg för att kunna förverkligas,
t. ex. frågan om sänkt pensionsålder,
som medför så avsevärda kostnader.
Debatterna om budgeten bör därför
inte begränsas endast till det när -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

mast liggande budgetåret. Ofta är det
så att den närmast liggande budgeten
är så fastlåst, att den inte medger några
omfattande justeringar. Med den felaktiga
metod som finansministern nu
använder att praktiskt taget alltid underbalansera
budgeten, antingen det är
högkonjunktur eller lågkonjunktur, så
blir situationen alltid svår för att föreslå
nya utgifter. Någon skuggbudget har
vi aldrig upprättat från centerpartiets
sida, men vi har ibland haft en speciell
tilläggsbudget och då har vi föreslagit
hur den skulle finansieras. Även om
varje riksdag är suverän att besluta om
det kommande årets utgifter så kan
man, i synnerhet med tanke på den
svenska politiska stabiliteten, mycket
väl planera på längre sikt än ett år.

Det är mot den bakgrunden som vi i
år inte föreslagit några större utgiftshöjningar
utan i stället fäst huvudvikten
vid den mera långsiktiga planeringen.
Om man nu granskar förslag på
längre sikt, så får man givetvis inte
räkna endast med kommande budgetårs
inkomster utan man måste ta hänsyn
till den produktionsökning och de
lönehöjningar som kan förmodas komma.

Vad det gäller den nu föreslagna budgeten
så är det ingalunda så, att vi godkänner
finansministerns förslag, men
det är mycket svårt att föreslå ändringar.
Vi i oppositionen har 14 dagar på
oss för att försöka få fram de eventuella
ändringsförslag som vi vill presentera.
Vi vet emellertid inte förrän den
11 — eller i år den 13 — januari vad
regeringen ämnar föreslå.

Vi kan i viss mån studera de petita
som ämbetsverken framlägger även om
vi inte får dem oss tillsända, men vi
vet ju inte alls i vilken utsträckning
regeringen ämnar tillgodose de olika
kraven. Ta exemplet om de 4 000 nya
tjänster, som nu föreslås i statsförvaltningen.
Var och en vet ju att om vi
skall föreslå ändring på den siffran och
i stället äska 3 000 eller 5 000, så kan
vi inte bara motionera om den siffran

Statsverkspropositionen m. m.
utan vi måste specificera på varje område,
antingen det gäller en utökning
med en tjänst eller några hundra, var
besparingen eller utvidgningen skall
ske. Tror någon att detta, med de begränsade
resurser partierna har, verkligen
är möjligt?

Den största ökningen vi föreslagit på
Kungl. Maj:ts förslag är 10 miljoner till
polisen. Det är en utökning med 200
tjänster, och jag tror att det är svårt
att tala emot den begäran. Brottsligheten
har ökat och hela narkotikafältet
har tillkommit och därför måste resurserna
ökas. De samlade utgifter vi föreslagit
belöper sig inte till mer än
cirka 50 miljoner kronor, och det är
ju ingenting som äventyrar budgeten.
Finansministern kan inte beräkna så
exakt. För att belysa detta kan man
erinra om att den statliga upplåningen
i januari 1968 av finansministern beräknades
till 2 100 miljoner kronor, vilket
i kompletteringspropositionen uppräknades
till 2 700 miljoner medan beräkningarna
nu slutar på 3 500 miljoner
kronor.

När det gäller statens inkomster är
det främst skattesidan som diskuteras,
men jag skall inte gå in på skatteproblemet
eftersom detta kommer att behandlas
av annan ledamot tillhörande
samma parti som jag. Jag vill emellertid
starkt poängtera, att om en skattereform
kommer till stånd måste den gå
ut på att gynna låginkomstgrupperna.
Det är ju väl känt, och det debatterades
utförligt under valrörelsen, att klyftorna
mellan de lägre betalda och de högre
betalda har ökat under den socialdemokratiska
regimen. Detta är förvånande,
eftersom socialdemokraterna ursprungligen
arbetade för i varje fall
vissa grupper av låginkomsttagare. Nu
har man i det fallet spårat ur, och socialdemokraterna
företräder inte låginkomstgrupperna.

Det är därför särskilt olyckligt, att
vi i Sverige —- till skillnad från åtskilliga
andra länder — under lång tid
haft en utveckling, som inneburit ökan -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
de inkomstklyftor före skatt. FN:s ekonomiska
kommission för Europa har i
en undersökning som omfattar åren
1954—1963 kunnat påvisa en sådan negativ
utveckling. Det är angeläget, att
den utredning som tillsattes vid årsskiftet
1965/66 för att undersöka låginkomstproblemen
i vårt land blir klar
snarast möjligt och snabbt kan omsättas
i politiska beslut och konkreta resultat.

I en särskild motion kräver vi från
centerhåll till årets riksdag, att parlamentariker
bör ingå i kommittén i detta
syfte. De hittills presenterade uppgifterna
från kommittén visar, att låginkomstproblemet
är betydande i vårt
land. Således uppnådde en tredjedel av
de fulltidsanställda personerna under
1966 en årlig löneinkomst om högst
18 000 kronor och en femtedel 15 000
kronor. Andelen kvinnor i de lägre inkomstgrupperna
är dessutom betydligt
högre än deras andel av den totala arbetsstyrkan.
Låginkomstgruppernas inkomster
kan ju påverkas på olika sätt.
Givetvis bör låginkomstgrupperna i
första hand ha högre lön, och det går
inte att jämna ut klyftorna, om man alltid
höjer i procent. Det är emellertid
självfallet att man via socialpolitiken
och skattepolitiken kan ge stora förbättringar
åt låginkomstgrupperna. På
socialpolitikens område kan man t. ex.
påvisa att utgifterna från 1964 till 1968
steg med 80 procent så att de f. n. uppgår
till 21 miljarder kronor.

Samtidigt bör vi komma ihåg, att delar
av socialpolitiken är inriktade på
att skapa trygghet för alla, exempelvis
vid sjukdom, och endast delvis på direkt
standardutjämning. Sjukvård och
sjukförsäkring tar också i anspråk i det
närmaste hälften av socialpolitikens totala
resurser. Eftersom sjukvårdssektorn
i stor utsträckning bekostas av
kommunerna och finansieras via proportionell
beskattning, blir utjämningseffekten
obetydlig. De utjämnande
transfereringarna gäller i första hand
pensionärer och barnfamiljer.

Låginkomstgrupperna har missgynnats
av den senaste tidens utveckling
när det gäller inkomstfördelningen såväl
före skatter, avgifter samt transfereringar
som efter dessa. Som jag nämnt
i det föregående har inkomstklyftorna
ökat i vårt land sedan mitten av 1950-talet. Möjligen har en förbättring inträtt
i och med den lugnare prisstegringstakten
under de senaste åren. Den
sedan några år verksamma låginkomstutredningen
har bl. a. en viktig uppgift
i att klarlägga den reella standardutvecklingen
för låginkomstgrupperna.

På skattesidan har särskilt utdebiteringen
i kommunerna ökat mycket kraftigt
under kort tid, och det finns anledning
att räkna med en fortsatt expansion
i de kommande utgifterna, även
om en viss uppbromsning kan skönjas.
På de senaste tio åren har den genomsnittliga
kommunala utdebiteringen
ökat med cirka 50 procent eller från
kronor 13: 68 under 1958 till 20: 25 för
innevarande år. Prognoserna för 1975
visar på en genomsnittlig utdebitering
av 25 kronor och med oförändrad takt
omkring 30 kronor år 1980.

Eftersom kommunalskatten utgår proportionellt
men samtidigt är avdragbar
i den statliga taxeringen, får den snarast
en regressiv verkan och drabbar
därmed de lägsta inkomstgrupperna
särskilt hårt. Samtidigt utgår kommunalskatten
också vid mycket låga inkomster,
och för närvarande har 90 å
95 procent av skattebetalarna högre
kommunal än statlig skatt. Endast i
mycket höga inkomstlägen väger den
statliga skatten över totalt sett.

Slutligen vill jag, herr talman, nämna
att en betydelsefull rättvisefråga,
som också faller inom fördelningens
ram, eftersom den kostar mycket pengar,
är frågan om pensionsåldern. Det
är ett tiotal år sedan kravet på sänkt
pensionsålder framfördes från centerns
sida i denna kammare, och det avvisades
då av statsministern. Så småningom
har det dock vunnit ett avsevärt
gehör, och höstriksdagen begärde en -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

hälligt utredning om sänkning av gruvarbetarnas
pensionsålder. LO har också
uttalat att pensionsåldern bör sänkas
för vissa grupper. Även om detta är att
betrakta som delreformer, är det dock
ett steg på väg. Träindustriarbetarförbundets
styrelse uttalade sig förra året
för en sänkning av pensionsåldern, och
det gällde enligt vad som framkom av
tidningsreferaten en allmän sänkning.
Det kan inte vara rättvist att vissa grupper
skall ha lägre pensionsålder än 67
år men att stora grupper ofta med det
tyngsta arbetet och den lägsta betalningen
skall stå kvar till 67 år. Vi har
ånyo i motion till årets riksdag fört
fram kravet på sänkt pensionsålder.

Jag slutar detta avsnitt av mitt anförande
med att ännu en gång betona
att centerpartiet anser att det i första
hand är låginkomstgruppernas intressen
som skall tillgodoses.

Som avslutning, herr talman, vill jag
säga att trots den som vi hoppas tillfälliga
majoritet som socialdemokraterna
nu har i riksdagen har oppositionen
på intet sätt underlåtit att presentera
alternativ till regeringspolitiken.
Motionernas antal är större i år än vad
det var valåret 1968. Centerpartiet har
i ett stort antal motioner, varav många
är tillsammans med folkpartiet, presenterat
alternativ till regeringspolitiken
på en rad olika områden. Den stora valframgång
centerpartiet fick vid senaste
valet förpliktar givetvis till att fullfölja
den politik som presenterades under
valrörelsen, och så kommer givetvis
att bli fallet. Att regeringspartiet
kommer att avslå det mesta av vad vi
föreslagit är vi beredda på, men likafullt
utgör våra förslag upplysningar
som väljarna kan ta ställning till vid
1970 års val och med sina röster ge sitt
stöd till.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i yrkandet om remiss av statsverkspropositionen
till vederbörliga utskott.

Statsverkspropositionen m. m.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Bengtson avslutade
sitt anförande med att liksom skryta
med att det i år avlämnats flera motioner
från den borgerliga sidan än någonsin
tidigare och att det är ett tecken
på att alternativ för väljarna minsann
inte saknas. För en gångs skull är jag
villig att helt ge herr Bengtson rätt. Vad
som har inträffat är ju att splittringen
på den borgerliga sidan aldrig har varit
så stor som nu. Om ni splittrar er
ytterligare på ett fjärde parti, blir det
följaktligen en 25-procentig ökning av
motionsantalet. Det stora antalet motioner
i år ger dock inte något intryck
av att här finns ett samlat alternativ,
som väljarna har att ta ställning till,
utan visar alldeles tvärtom en djupgående
och allvarlig söndring inom oppositionen.
Men det är oppositionspartiernas
sak och inte min, även om jag inte,
när jag av herr Bengtson fick detta
osökta tillfälle, kan neka mig att instämma
med honom på denna punkt.

Mångahanda ting finns att diskutera.
Vi har under många år bett att vi skulle
få resonera med oppositionen sedan den
har framlagt sina motioner. Det har vi
gjort därför att vi trodde att det på det
sättet skulle finnas en möjlighet att få
en stimulerande debatt kring huvudalternativen
i svensk politik. Jag anser
fortfarande att det av mig i åtminstone
20 år framförda kravet att remissdebatten
skall förläggas efter motionstidens
utgång är ur nästan alla synvinklar
riktigt. Men jag kan inte tänka mig någon
olyckligare start än det här, eftersom
våra borgerliga vänner inte har
begagnat tillfället att skapa ett underlag
för en diskussion om alternativen i
svensk politik. Debatten gör därför ett
mycket splittrat intryck, och det gör,
herr talman, även mitt inlägg, eftersom
jag i någon mån ändå måste följa spelreglerna
och resonera med denna mycket
splittrade opposition.

Får jag först göra ett par randanteckningar.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr Virgins anförande var så till
vida mycket intressant att han verkligen
försökte resonera med utgångspunkt
från en fråga, där det föreligger betydande
meningsskiljaktigheter eller där
han i varje fall sökt göra gällande att
det föreligger betydande meningsskiljaktigheter
mellan oppositionen och regeringspartiet.
Herr Virgin valde att
såsom huvudämne ta upp försvarsfrågan.
Själva ingressen till hans anförande
var enligt min mening ytterligt olycklig.
Han framställde nämligen situationen
som om vi både när det gäller utrikespolitiken
och försvarsfrågan skulle
ha givit efter för mer eller mindre
högröstade element på vänsterkanten.
Det förhåller sig inte så, herr Virgin.
Det förslag som vi lagt fram anser vi
fortfarande innebära ett utomordentligt
starkt försvar för vårt land. Herr Virgin
gör säkert inte försvarsvännerna i
det här landet någon som helst tjänst
genom att framställa ett försvar, för vilket
kostnaderna även i år stiger ganska
kraftigt, såsom urholkat och som ett
resultat icke av mogna överväganden
bland försvarsexperter och ansvariga
politiker, utan som en följd av hållningslösa
eftergifter till en högröstad
opinion. Jag tror att om man vill göra
försvarsviljan en verklig otjänst, skall
man gå ut och säga: Vi lägger ned nära
6 miljarder på försvaret, men det är
inget värt. Det är ett dåligt försvar vi
har. De väldiga militära ansträngningarna
leder inte till något resultat!

Herr Virgin har föreslagit att vi skall
tillsätta en parlamentarisk beredning.
Jag föreställer mig att försvarsministern
är villig att svara honom på den punkten.
Jag vill emellertid redan nu säga
att hur angelägna vi än är att få en
bred samling i försvarsfrågan — det är
vi fortfarande — så vill jag inte bestrida
att det sätt på vilket de borgerliga
representanterna uppträdde i den föregående
försvarsutredningen gör att man
tänker sig för både en och två gånger
innan man på nytt sätter i gång en likartad
apparat. Nu pågår, vilket jag an -

tar att försvarsministern kommer att
säga, undersökningar som utförs av de
militära experterna och av försvarsdepartementet,
vilka skall ge bättre möjligheter
att ta ställning till både korttids-
och långtidsperspektivet. Det är
möjligt att man någon gång fram under
1970, om garantier ges för att de
borgerliga partierna inte uppträder på
samma sätt som förra gången, kan finna
det lämpligt att på nytt börja ett
försök att få till stånd en mera allmän
samling i försvarsfrågan.

Några ord i början av herr Dahléns
anförande föranleder kommentarer.
Herr Dahlén uttryckte sin glädje över
att förhandlingarna om det nordiska
ekonomiska samarbetet nu har tagits
upp med förnyad intensitet. Jag har
ingen som helst anledning att polemisera
mot honom på den punkten. Jag
tror att det är viktigt att nu göra ett
allvarligt försök. Om de synpunkter som
herr Dahlén förde fram kunde spridas
till allt större grupper i det svenska
samhället, nämligen att man på alla håll
bör vara beredd att för att vinna långsiktiga
mål avstå från temporära egoistiska
intressen, så tror jag att den enighet
som har visats i den svenska riksdagen
och i stora delar av den svenska
opinionen bygger på en grund som skall
göra det möjligt för dem som företräder
Sverige att nu verkligen komma
fram till ett resultat. Mina ord har alltså
närmast karaktären av ett instämmande
i vad herr Dahlén anförde.

Vi försökte under valrörelsen att få
till stånd en vettig dialog om de olika
samhällsuppfattningar som får förutsättas
ligga till grund för motsättningarna
inom den svenska politiken. Jag vill
inte påstå att vi lyckades särskilt väl.
Det gjordes ständigt gällande att vår
analys av marknadshushållningens brister
var ett uttryck för en ovilja, en bitterhet
och ett förakt gentemot dem som
inom det svenska samhället företräder
den andra parten i biandekonomin. Litet
av detta mötte vi nu hos herr Dahlén.
Han sade att vi lägger moraliska syn -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

punkter på dessa ekonomiska ting och
att vi anser att de människor som företräder
vinstintressena är hemfallna åt
en lägre moral — profitintresset kontra
allmänintresset — varför det följaktligen
är vår uppgift att bekämpa dem.

En diskussion på det planet är helt
meningslös. Det finns inte ett spår av
någonting sådant i vårt försök att analysera
vad det är som gör att marknadshushållningen
inte räcker för att ge
medborgarna trygghet. Vi försökte visa
det bland annat genom hänvisningar
till Amerika. Vi påpekade att om det
funnes någonting som kunde anses vara
ett grundläggande fel i svensk politik
så vore det om vi trodde att den liberala
ekonomi som tillämpas till det yttersta
i Amerika skulle kunna avlägsna
de motsättningar och spänningar som
existerar exempelvis mellan låglönegrupper
och rika. Dylika motsättningar
och spänningar innebär — jag vet
inte hur många gånger det framhölls
under valrörelsen —• att när marknadshushållningens
principer drivs till sin
spets är det mycket troligt att man får
en stegring av produktionen. Vi bestrider
inte detta. Men därmed löses inte
de grundläggande problem som kommit
till uttryck bland annat i kravallerna i
Detroit, Los Angeles, Chicago och
Washington.

Jag tillät mig fråga om det kan vara
en klok ekonomi att satsa så hårt på
denna vinsthushållning, om den icke
tar itu med en lösning av de grundläggande
sociala motsättningarna. Det kan
väl ändå inte vara någon större fördel
att få sina bilar uppbrända, sina fönsterrutor
sönderslagna och sjukhusen
belagda med kravalloffer. Detta kan
inte ens ur ekonomisk synpunkt vara
någonting att stå efter. Det måste vara
en väsentlig skillnad mellan att fråga
sig detta och att säga att de som sitter
i ledningen för våra företag har en lägre
moral än vi andra. Det kan te sig så
ibland, men dessa människor är liksom
vi ett offer för det system under
vilket vi alla arbetar.

3 Första kammarens protokoll 1969. Nr i

Statsverkspropositionen m. m.

Vad vi försökt att få till stånd en diskussion
om är något helt annat — om
jag nu skall ta upp den debatten här —
jag hade tänkt göra det i morgon i ett
inlägg i andra kammaren, eftersom jag
trodde att herr Wedén gärna ville fortsätta
den diskussion som han började
under höstriksdagens remissdebatt.
Men jag gör det gärna redan nu, för att
herr Wedén skall få tillfälle att förbereda
sig.

Vad vi skall diskutera är inte dessa
påståenden om att en grupp av människor
har en lägre moral, medan en
annan grupp av människor är upphöjda
och har en högre moral. En diskussion
på det planet — som herr Dahlén
försökte föra in — är meningslös. Vi
är tämligen likadana på ömse sidor om
förhandlingsbordet.

Vad vi har sagt är följande. Om man
vill ha till stånd en lugn utveckling,
skulle det vara värdefullt om vi satte oss
ner och resonerade oss fram till vad
som av vinsthushållningens principer i
marknadshushållningen är av värde och
vad som behöver bli föremål för vidare
resonemang.

Alla vi som sitter här i kammaren
utgår från att produktionsökning är någonting
värdefullt. Ingen vill stå upp
och säga att han kämpar för att få till
stånd en sänkning av produktionen. Vi
är alla överens om att produktionsökning
är någonting värdefullt. Vad vi
säger är att det kan finnas mångahanda
ting som icke har med vinstintresset att
göra som ökar produktionen.

Om man, som de borgerliga partierna
gjorde i fjol, driver vinstmotivet så
starkt att man säger att vi skall för närvarande
göra en kraftig sänkning av
företagens beskattning, då är man inne
på fel väg, om man med den minskningen
av företagens beskattning ökar vinsterna
på samhällets bekostnad. Det finns
nämligen mängder av ting som samhället
måste ha pengar till. Och om det blir
en konflikt mellan önskan att öka vinsterna
och tillgodoseendet av allvarliga
samhälleliga behov har vi tillåtit oss

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
säga att sannolikt företräder då socialdemokratin
även på kort sikt, men framför
allt på längre sikt, näringslivets intressen
bättre än de som talar om nödvändigheten
att genom skattesänkningar
öka företagens möjligheter till vinst.
Varför det? Den konflikt som här uppstår
kan lätt illustreras med några ord
som herr Virgin sade, nämligen att vi
kan väl inte fortsätta med ständigt stegrade
statsutgifter, utan vi måste ändå
sätta ett stopp, och det är detta som
högern vill i sin motion.

Herr talman! Vi har från 1959 till
1969 ökat statsutgifterna med 28 miljarder
kronor. Det är mycket pengar.
16 miljarder därav har gått till inkomstomfördelningen.
Det är alltså inte sant
att dessa pengar har inneburit att man
åt byråkrater i Stockholm — som herr
Virgin uttryckte det — skulle komma
att överlåta styrningen av ekonomin. Vi
har tagit ut 28 miljarder, varav 16 miljarder
har gått till följande ändamål:
mödravården, barnavården, socialhjälpen,
den sociala omvårdnaden, arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiken,
folkpensioner, sjuk- och yrkesskadeförsäkring,
skatteutjämning, löner till värnpliktiga,
utbildning och kultur samt
hälso- och sjukvård.

Om man i ivern att främja vinsterna
hos företagen tror — liksom tydligen
herr Virgin gjorde och vilket mera
oklart kom fram i herr Dahléns anförande
— att det finns en möjlighet att
stoppa de allmänna utgifterna och därigenom
få en snabbare stegring av produktionen,
säger vi att det är felaktigt.
Huvudparten av utgiftsökningarna går
till ändamål som för de små inkomsttagarna
i samhället betyder ökade konsumtionsmöjligheter
samt till utbildning
på det vetenskapliga planet och på skolplanet
av människor som näringslivet
har ett trängande behov av.

Det var dessa ting som vi ville diskutera
under valrörelsen. Vi tog upp det
i anförande efter anförande, men det
fanns ingen möjlighet att få något som
helst intresse för det som enligt vår me -

ning är en huvudfråga, nämligen: Finns
det möjligheter att genom samhälleliga
åtgärder öka vinsten för att därigenom
driva fram en ökad produktion, om
man från samhället tar pengar som kunde
användas för att skapa den basorganisation
och den jämlikhet mellan
medborgarna som inte minst näringslivet
självt har ett trängande behov av?
Jag skall gärna diskutera ingående med
herr Dahlén, ty det är roligt att det
plötsligt efter valet dyker upp ett samhällsideologiskt
intresse. Det hade varit
ändå roligare om det hade kommit
under valrörelsen, ty då hade många av
missuppfattningarna kunnat klaras upp.
Jag skall gärna återkomma, eller också
får jag väl sedan jag nu gjort dessa antydningar
kanske tillfälle att resonera
med den som tog upp denna diskussion
under fjolåret, nämligen herr Wedén.

Herr Bengtson skildrade det som om
det socialdemokratiska partiets valseger
var beroende på våra oändliga ekonomiska
resurser. Det skulle vara roligt
att veta om våra resurser — när
man frånräknar tidningarna — ens ligger
i närheten av vad de tre borgerliga
partierna hade till sitt förfogande. Men
vi har inte fått den öppna redovisning
vi begärt. Vad jag särskilt vill fästa uppmärksamheten
vid — och jag tillät mig
göra det också i höstens allmänna debatt
i andra kammaren — är att valrörelsen
för att lyckas inte måste innebära
en våldsam mobilisering av pengar.
Man kan föra en hur intensiv och
penningslösande valrörelse som helst,
och misslyckas! Folkpartiet gjorde t. ex.
i fjol ansträngningar att föra över den
amerikanska valrörelsens avigsidor till
Sverige. Hade man lagt ned ytterligare
20 miljoner på halmhattar så är jag
övertygad om att man hade förlorat tio
mandat till! Valresultatet beror delvis
också på vad som finns under halmhatten.
Hela detta resonemang om att
man genom att vräka ut en massa pengar
kan driva »den svenska valboskapen»
till praktiskt vad som helst — till
och med att rösta på folkpartiet — det

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

håller inte. Vad som måste finnas är
en tillit till politiken och en möjlighet
att skapa något av en folkrörelse. Jag
tyckte att vi lyckades ganska bra med
det under förra valrörelsen, oberoende
av hur mycket pengar vi hade, eller hur
litet — som vi faktiskt kände oss ha
på grund av att vi får betala så mycket
till våra tidningar. Våra valarbetare
framställdes nyss som en rad avlönade
funktionärer, som drev väljarna framför
sig. Ja, jag ser en del av våra valarbetare
här, och de har sina riksdagsarvoden.
All right. Men här beskriver
man våra valarbetare som en byråkrati,
som bara den fick tillräckligt med
pengar driver väljarna framför sig. Försök
får ni se! Nej, våra valarbetares
slagkraft berodde på att vi kunde skapa
en känsla av att de själva var med
och formade den politik som de sedan
slogs för. Människorna hade känslan
att de i rådslagen i arbetarkommunerna
och överallt var med om att forma
politiken, och på det sättet förankrades
politiken hos dem. Den entusiasm
som därigenom skapades var av oskattbart
värde för partiet. Herr Bengtson
kan ha rätt i att vi aldrig vunnit valet
utan valarbetarna. Nej. Men han skall
inte tro att det avgörande var valarbetarnas
tillgång på pengar — då är han
inne på alldeles fel väg. Och jag är
ganska övertygad om att centerpartiets
betydande framgångar är ett belägg för
att pengar inte är det avgörande i den
politiska valrörelsen.

Jag skulle kanske säga ett par ord till
om vad inledarna i denna debatt sagt.

Herr Bengtson var nog vänlig att erinra
om ett yttrande av mig om den
nye jordbruksministern. För övrigt är
det ju väldigt bra, att bara ett statsråd
går blir han strax mycket bättre —
aldrig förut har jag hört så många vänliga
ord om den nuvarande inrikesministern
som i dag från en representant
för bondepartiet. Bara han byter plats
i regeringen blir han strax bättre, för
då sysslar han inte med samma saker
som förut. Jag är övertygad om att det -

Statsverkspropositionen m. m.
samma kommer att drabba oss alla när
vi en gång drar oss tillbaka att vi får
höra att statsråden är egentligen rätt
hyggliga och bra! Men herr Bengtson
sade att jag hade yttrat, att hans namne,
herr Bengtsson i Varberg, lär sig jordbruksfrågorna
på 14 dagar — han är
ingen expert nu men på 14 dagar blir
han det. Ja, herr talman, ibland har jag
ju tyvärr ett litet egendomligt sätt att
uttrycka mig. Om det fanns någonting
jag kände mig övertygad om så var det
väl att vi alla visste hur invecklad vår
jordbrukskalkyl och vår jordbrukspolitik
är. Att någon skulle lära sig allt
detta på 14 dagar var ett sådant där
practical joke, som herr Bengtson tydligen
har gått på. Det fanns hos mig
inte en tanke på att det skulle tas upp
allvarligt. Men nästa gång jag yttrar
mig i TV skall jag tänka på att herr
Torsten Bengtson också är bland mina
lyssnare. Jag skall då uttrycka mig klarare
och tydligare och säga ungefär
som herr Heckscher enligt den gamla
historien sade om jordbrukskalkylen:
Det ser enkelt ut — han sade inte att
man kan lära sig den på 14 dagar —
men vänta tills jag har förklarat den,
så skall ni få se hur besvärlig den är!
Det är precis det som jag har uttryckt
på mitt litet skämtsamma sätt, men jag
skall aldrig mer skämta med herr Torsten
Bengtson. Jag skall alltid försöka
besinna att man får vara mycket varsam
med sina under- och overstatements
i fortsättningen. Jag betonar än
en gång att jag inte tror att någon människa,
inte ens herr Bengtson, kan hinna
lära sig vår jordbrukspolitik på 14
dagar.

Men det är svårt med politik över
huvud taget. Herr Bengtson läste upp en
skildring, skriven av Assar Lindbeck,
om hur urusel vår ekonomiska politik
var 1964/65. Det är rätt. Det medges
att det var en av de sämsta budgetar
vi lagt fram. Det var den enda budget
som under herr Ohlins långa tid som
oppositionsledare blev överöst med beröm
av herr Ohlin — där hade verkli -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
gen finansministern äntligen lärt sig
vad oppositionen ständigt hade fört
fram. Jag har protokollet härom framför
mig, ty jag blev nästan häpen när
jag hörde att herr Bengtson nu också
anser det vara en dålig budget. Tänk
på mittenpartierna! Det är den enda
budget som berömts av en ledande folkpartist,
och den kritiserar herr Bengtson
nu så våldsamt. Men den var felaktig.
Det skulle ha fordrats en långt stramare
budget, långt hårdare tag, ungefär
en vanlig Strängsk budget, för att
vi inte skulle ha hamnat i den inflationshistoria
som kom 1964/65.

Därmed är väl egentligen det mesta
sagt om de anföranden som hållits här
nyss. Är det något som saknas kanske
det kan bli efterlyst i den fortsatta debatten.

När vi förra året var samlade till remissdebatt,
skildrades Sveriges ekonomiska
läge av oppositionen som nära
nog katastrofalt. Vi fick av talare efter
talare, framför allt av herr Dahlén, mycket
bestämda skildringar om hur sysselsättningssvårigheterna
under det närmaste
halvåret skulle komma att stegras.
Ett mer än normalt antal företag
skulle komma att inställa eller inskränka
driften. Sysselsättningen skulle alltså
komma att gå ned med allt vad det
innebar av oro och osäkerhet för företagens
tjänstemän och arbetare. Dessa
tongångar präglade fjolårets remissdebatt
från oppositionens sida. De präglade
också stora delar av valrörelsen.

Om herr Ohlin, som jag nu ser här
i kammaren, söker protokollet finns
det tillgängligt här, varsågod! Det var
denna oro för att Sverige nu går helt
sönder, att ekonomin blir sämre och
sämre. Vår politik skildrades av nästan
alla borgerliga talare som fientlig
mot näringslivet. Vad valet skulle ge
var en regering som skulle kunna skapa
ett näringsvänligt klimat. Det borgerliga
receptet var, som deltagarna i
fjolårets debatt kommer ihåg, mycket
enkelt. Man skulle genom generella medel
höja den ekonomiska aktiviteten,

stimulera konjunkturen och öka företagens
vinster.

Vi avvisade de generella metoderna.
Vi var övertygade om att de skulle leda
till en allmän överansträngning inom
vissa branscher och på vissa orter med
betydande prisstegringar som följd. I
stället förordade vi selektiva åtgärder,
d. v. s. insatser just i de branscher och
på de platser där stimulans behövdes,
men ingen stimulans där aktiviteten var
hög. Det var ju det som remissdebatten
förra året handlade om.

Utvecklingen har visat, herr talman,
att vår bedömning var riktig. Konjunkturen
är på väg uppåt, arbetslösheten
är lägre än för ett år sedan, och
vi kan glädja oss åt en god prisstabilitet.
Nu har de borgerliga partierna gått
ifrån sina krav från förra året och säger
att förutsättningarna är helt andra.
Det är riktigt. Men vad beror det på?
Det beror uppenbarligen på den politik
vi, i motsats till de rekommendationer
som här gavs, förde under förra
året. Vad hade vi haft om vi följt de
borgerligas rekommendationer? Vi hade
haft en besvärande överkonjunktur
med tydliga inflationistiska inslag. Det
går inte att komma ifrån, att det vi diskuterade
vid denna tidpunkt förra året
var just den politik som skulle föras
nu. Den budget vi då diskuterade är
den budget som gäller nu, på samma
sätt som det vi nu diskuterar är den
politik som skall prägla vår ekonomi
vid nästa årsskifte. När man alltså nu
hänvisar till att förhållandena har ändrats
är det närmast ett belägg för att
nästan hela borgerlighetens ekonomiska
bedömning av fjolårets situation var
felaktig.

Herr talman! Jag skulle vilja gå ett
steg längre. De borgerliga beskyllde oss
då för fiendskap mot näringslivet, och
vi har hört ett litet eko av detta i dag.
Den strama politik som fördes var i
själva verket mer stimulerande för näringslivet
än den kortsiktiga, vinstbefordrande
politik som de borgerliga
förordade.

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

Försöken att framställa socialdemokratin
som fientlig mot näringslivet
borde därmed upphöra. De har misslyckats.
Jag vill bara framhålla hurusom
vi har format stora delar av vår
arbetsmarknadspolitik och vår konjunkturpolitik
på den förutsättningen
att det skall gå att skapa ett förtroendefullt
samarbete mellan samhälle och näringsliv.

Ett av de verkligt originella bidragen
till konjunkturpolitiken som vi har
gjort i Sverige är investeringsfonderna.
Dessa investeringsfonder bygger på att
man litar på varandra och samarbetar
med varandra både när det gäller att
skapa balans i konjunkturerna vid olika
tidpunkter och när det gäller att
skapa en geografisk balans mellan olika
delar av landet. Ett förtroendefullt
samarbete mellan näringsliv och samhälle
är förutsättningen för att en politik,
vilken som ett av sina huvudinstrument
tar investeringsfonderna i anspråk,
över huvud taget skall kunna lyckas.

Motionerna har jag redan i någon
mån behandlat. Även om det sades mycket
egendomligt även i fjol, så fanns
det då en enhetlig bedömning från hela
oppositionen. Den saknas helt nu.
Det finns i år över huvud taget ingen
enhetlig linje, och det är helt naturligt
att man under sådana omständigheter
inte vill presentera ett alternativ till
budgeten. Man vill inte det, eftersom
man inte kan samla sig till ett gemensamt
alternativ.

De skäl ■— eller svekskäl — som anförts
från mittenpartierna för att man
inte har något budgetalternativ är alldeles
orimligt. Herr Dahlén säger att
»vi kunde inte veta hur många tjänster
som skulle komma att inrättas».

Det är klart att om man tror att politik
är att komma med ett överbud här
och ett överbud där och så vidare, då
är det ju förargligt att man inte vet
säkert var man skall sätta in överbuden.
Men det är inte det som är politik.
Oppositionen har exakt samma mate -

Statsverkspropositionen m. m.
rial som regeringen när det gäller de
stora linjerna. Det finns ingen skillnad.
Konjunkturutvecklingen skall kunna
bedömas precis lika bra av oppositionens
representanter som av regeringens.

Det utländska materialet står till förfogande.
Vi trycker rapporterna från
konjunkturinstitutet så snabbt som vi
kan. Jag vågar påstå att det inte finns
något annat land där man går oppositionen
så väl till handa när det gäller att
så fort som möjligt lämna ut det material
som regeringen bedömer sin budgetpolitik
på. Därför bör det inte vara
några större svårigheter att säga, om
budgeten skall vara balanserad eller inte
balanserad, om den skall ha sin tyngdpunkt
på att befria företagen från beskattning
eller andra ting som ni förut
kunnat ta ställning till.

Det är en undanflykt att säga att den
omständigheten att man vid budgetbehandlingen
inte kände till antalet tjänster
gör det omöjligt för oppositionen att
presentera ett mittenalternativ. Nej, det
är naturligtvis så, att man inte vill!
Dessutom vill man inte ytterligare markera
den splittring som otvivelaktigt
finns inom oppositionen.

Man tycker då att det är bättre att
ha en socialdemokratisk politik, som
man kan gräla på litet grand, men inte
mycket! Det har vi hört i dag — även
om jag inte kan komma ihåg någon remissdebatt
där det varit så litet gräl.
Och så kan man ändå lita på att det
finns en socialdemokratisk majoritet
som genomför politiken, och därför
finns det ingen anledning till någon
större oro.

Nej, herr talman, jag tar upp detta
för att belysa en sak som är väsentlig.
När oppositionen säger att den inte har
anledning att lägga fram något alternativ
till regeringspolitiken men samtidigt
kritiserar regeringen för att ha framlagt
en innehållslös budget, så skulle
en elak människa kunna göra vissa reflexioner
om denna sammanställning.
Men jag gör det inte. Det kanske finns

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
någon i kammaren som kan göra det.
Budgeten är, säger man, intresselös. Men
när man kritiserar budgeten för att den
är intresselös missar man poängen. Hur
går det till för socialdemokratin att
omdana detta samhälle? Vi använder
metoden att lägga fram förslag som är
utomordentligt långsiktiga och som undan
för undan kommer att skapa ett
samhälle i enlighet med de intentioner
som vi har.

Om vi tittar på vad som hänt under
de senaste åren, så har socialdemokratin
haft sina två kongresser 1967 och
1968. Där drogs de långsiktiga riktlinjerna
upp för hur socialdemokratin vill
att samhällsomdaningen skall ske. Det
kan inte finnas den ringaste svårighet
att ta upp en diskussion kring de riktlinjerna.
De är tillgängliga. De har presenterats
väl.

I de riktlinjerna ingår att reformerna
skulle bli än tidigare och mera långsiktigt
planerade än de till och med
varit förut. Det betyder att våra beslut
innefattar långsiktiga åtaganden.

Tag t. ex. skolans område. Inga nyheter,
säger man. Ja, det beror på vad
man menar. Det föreslås 2 500 nya
tjänster för att fylla i de redan fattade
besluten. Beträffande u-hjälpen föreslås
en stegring med mer än 25 procent. Det
är visserligen inte någon nyhet, utan
resultat av ett redan tidigare fattat beslut.

När ni påstår att budgeten är ointressant
skulle jag vilja rekommendera
er att fråga de medborgare som berörs
av åtgärderna i fråga om detta är likgiltiga
och ointressanta ting. Vi tror att
det stegvisa realiserandet av reformer
kanske inte ger dramatiska nyheter på
samma sätt som stora politiska strider
gör. Men det är en ständig reformverksamhet
som tar våra krafter i anspråk,
en reformverksamhet som vi tror gör
detta samhälle effektivare och rättfärdigare.

Vi skall nämligen inte tro att saker
och ting förverkligas av sig själva. Vi
har en ideologi, och den bär vi redo -

visat. Om vi inte skapade en stark ekonomi
skulle vi inte kunna förverkliga
en enda av våra vackra idéer.

I en bok av den engelske samhällsanalytikern
Sampson skildrar han vad
det är som gör att socialdemokratin eller
arbetarpartierna i många länder har
förlorat sin profil. Det beror på, säger
han, att man i land efter land, framför
allt England, av de ekonomiska realiteterna
har tvingats att modifiera sina reformplaner.
Därigenom har dessa partier
förlorat sin socialistiska profil.

Vad vi i Sverige har försökt göra är
att dels lägga fram våra långtidsplaner,
dels skapa en så stark ekonomisk grundval
att vi behåller rörelsefriheten. Möjligheten
att reformera beror i stor utsträckning
på att vi fört en ekonomisk
politik som har inneburit att inte bara
vår valutareserv är hygglig utan också
en rörelsefrihet för framstegsåtgärder.
Detta kanske inte ter sig så förfärligt
märkvärdigt. Men det är märkvärdigt
eftersom vi i årtionden har fått föra
denna diskussion om ekonomins styrka
mot de överbud och de skattesänkningskrav
som borgerligheten har kommit
med.

Det skulle finnas mycket mer att anföra
om detta, men tiden rinner i väg,
och därför skall jag stoppa här. Kanske
får jag lov att göra ett enda tilllägg.

När man påstår att det inte händer
någonting så rådde jag nyss våra borgerliga
vänner att gå till folket och fråga
medborgarna om ingenting händer.
Jag kan nämna att under det senaste
året har karensdagarna inom den allmänna
sjukförsäkringen avskaffats. Det
är en gammal stridsfråga framför allt
för låglönegrupper och arbetare. Det
kostade mycket pengar, men nu är det
genomfört. Sjukpenningersättningen har
höjts från 60 å 65 procent till i genomsnitt
80 procent av inkomsten. Läkemedelsrabatterna
innebär att ett inköp
på apotek kostar högst 15 kronor. Det
är en stor reform, som framför allt kommer
låglönegrupperna till godo. Höj -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

ningen av folkpensionerna är betydande,
och vi har nu lagt fram en plan för
hur folkpensionen undan för undan
skall höjas framför allt för de människor
som inte har ATP. De nya bostadstilläggen,
som utbetalas från och med
i år, innebär ett stöd framför allt för de
låglönegrupper, som ni alla säger er vara
så varmt intresserade av. Bidragsförskotten
för barn till ogifta och frånskilda
har förbättrats. Bosättningslånen
har ökat både till antal och belopp.
Daghemsplatserna har fördubblats sedan
år 1964. Vi räknar med att ytterligare
7 000 dagshems- och fritidshemsplatser
skall komma till stånd detta år.
Förra veckan aviserade vi att ett mycket
gammalt önskemål kommer att realiseras:
avgiften för läkarbesök inom
den offentliga sjukvården blir 7 kronor.
Det innebär en kraftig sänkning, och
samtidigt slipper patienten att ligga ute
med pengarna. Sedan har vi också det
gamla kravet att pensionärerna skulle
få förlängd ersättning från sjukkassan.

Ja, herr talman, jag skulle kunna fortsätta.
Utbyggnaden av åldringsvård och
sjukvård, upprustningen av stödet till
de handikappade, som kanske är ännu
mera markant än allt det andra, förbättringen
av yrkesskadeförsäkringen;
allt detta, herr talman, är exempel hämtade
från ett enda departement, därtill
ett departement om vilket man särskilt
ivrigt påstått att ingenting händer, nämligen
socialdepartementet.

Fråga nu dessa människor om de är
villiga att skriva under på det betyget
som givits här, att det inte händer någonting
i svensk politik! Jag är övertygad
om att det åtminstone för någon
miljon lågavlönade människor står som
obegripligt att man kan påstå att det
inte händer någonting när man har
dessa ting framför sig.

Till slut en enda sak ytterligare.

Mot bakgrunden av vad jag nu har
sagt tycker vi det är ganska kränkande
när två av oppositionens talare från
denna talarstol säger, att vi totalt förändrat
vår politik från valrörelsen till

Statsverkspropositionen m. m.
nu. Det är inte sant. Jag skall gärna,
om ni vill, läsa upp vad det var socialdemokratiska
partiet gick till val på
1968. Jag är övertygad om att varje rättvis
värdering av vad vi lovade och vad
som har uträttats kommer att visa, att
det inte är sant när det påstås att det
har skett en förändring inom socialdemokratin.

Vi går att förverkliga vad vi lovade i
1968 års val. Är ni med oss är det bra,
går ni emot oss är det tråkigt; men då
får vi ta konflikterna, precis som vi
gjort under större delen av efterkrigstiden.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Erlander sade att
jag kom med moraliska omdömen, och
han tyckte att det var förfärligt. Jag
skall inte diskutera vad jag sade i mitt
föregående anförande — det går att
läsa i protokollet. Jag hoppas dook att
vi nu efter statsministerns anförande
kan konstatera att vi i en kommande
valrörelse inte från socialdemokratiskt
håll kommer att få höra att oppositionens
talesmän står i mer eller mindre
skumma intressens tjänst, att personer
som arbetar inom det fria näringslivet
låter arbetarens trygghet väga ganska
lätt mot en femöring. Vi kommer alltså
inte att få höra sådana omdömen om
tjänstemän och experter — och det är
de som leder företagens utveckling —
som vi hört från en del socialdemokrater
under tidigare valrörelser. Jag hoppas
detta är fastslaget och att herr Erlander
— i den mån han har något att
säga till om när han avgått som partiordförande
— kommer att i varje fall
privat, kanske också offentligt, protestera
mot sådana omdömen.

Detta tycker jag är ett bra resultat
av denna debatt. Det är åtskilliga inom
det socialdemokratiska partiet som behöver
höra detta.

Sedan säger herr Erlander att han
under förra året hela tiden velat diskutera
metoderna att förbättra marknads -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
hushållningen. Det är bra att en del
inom socialdemokratiska partiet får
höra också detta. Herr Erlander har
sagt samma sak tidigare, men det verkar
som om en del skulle haft svårt att
uppfatta det. Jag tycker därför det är
nyttigt att det slås fast att socialdemokraterna
har i princip samma system
för det ekonomiska livet som vi andra.
Det gäller här, som herr Erlander sade,
att förbättra detta system. Och i mitt
anförande försökte jag just ge exempel
på de förutsättningar som måste föreligga,
där staten har uppgifter för att
få marknadsekonomin att fungera väl.
Det var, herr Erlander, inte ett anförande
som gick ut på att allt var felfritt
inom marknadsekonomin. En av
förutsättningarna för att marknadsekonomin
skall kunna fungera väl och vi
skall slippa komma in i ett centraldirigerat
socialistiskt system är bl. a. att
statens planering, framför allt dess ekonomiska
planering, sker på längre sikt.
Herr Erlander sade icke någonting som
gav vid handen att staten skulle kunna
tänka sig att planera på längre sikt
än vad som nu har varit fallet. Allt var
väl, menade herr Erlander, det framgick
mycket klart och tydligt.

Har man alltså inte större intresse av
att försöka förbättra det nuvarande
bristfälliga ekonomiska planeringssystem
som regeringen tillämpar, kommer
marknadsekonomin inte heller att fungera
så bra som den skulle kunna göra.
De svenska medborgarna kommer heller
inte att få det så bra som de skulle kunna
ha.

Sedan sade herr Erlander att vi vid
remissdebatten 1968 bedömde den konjunkturpolitiska
situationen alldeles galet.
Till det vill jag först säga att vi då
inte bara talade om januari och februari
månader — vilket väl var ett misstag
som herr Erlander gjorde om jag fattade
honom rätt. Yi diskuterade hela
situationen 1968. Vi lade fram konkreta
förslag som vi ville skulle leda till
och som hade lett till en förbättrad sysselsättningssituation
för ett stort antal

medborgare i vårt land. Regeringen
sade nej. Då uppställer sig frågan: År
statsminister Erlander nöjd med att vi
1968 hade ett rekordartat stort antal
människor som icke var sysselsatta i
normal produktion?

Det finns, herr talman, ingen möjlighet
att dra någon annan slutsats än att
herr Erlander var ganska nöjd med de
insatser som regeringen gjorde. Vi tycker
att de människor som i onödan gick
arbetslösa verkligen har rättighet att
hysa en annan mening — och det har
de alldeles säkert.

Det intressanta är också — som jag
erinrade om — att Landsorganisationen
och Industriförbundet, som enligt vad
en del människor tycker skall ha i någon
mån olika utgångspunkter, har riktat
precis samma kritik mot regeringen.
Det har, anser de, varit fel att regeringen
inte varit villig att vidta mer
allmänt verkande åtgärder under både
1967 och 1968. Herr Erlander kan givetvis
underkänna deras omdömen också.
Det står oss alla fritt att underkänna
varandra. Men jag tror att dessa kommentarer
visar att herr Erlanders försök
att karaktärisera vår debatt i början
av förra året var fullständigt missvisande.

Vidare sade herr Erlander att han
hade hoppats så mycket på den här remissdebatten
och att man skulle ta upp
väsentliga samhällsproblem. Jag tog visserligen
inte upp alla, men jag skall
nämna några som jag berörde.

Frågan om marknadsekonomin försökte
jag verkligen ställa i viss belysning.
Jag försökte vara kritisk mot statsmakternas
uppträdande i fråga om
marknadsekonomin. Herr Erlander
sade verkligen inte särskilt mycket på
den punkten trots att han använde en
hel del ord.

Jag talade om dilemmat mellan de allmänt
verkande medlen och de specialinsatta
och visade på att den situation
som nu råder i norrlandslänen verkligen
är sådan att arbetslösheten där
är ett större problem nu än för ett an -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

tal år sedan. Herr Erlander hade ingenting
att säga om den saken.

Beträffande förhållandet mellan staten
och kommunerna, som är en enormt
viktig fråga för låginkomstgrupperna,
frågade jag om vi i dag inte skulle kunna
få ett besked från regeringen att man
är villig att ta upp dessa problem. Inget
svar kom. Men, herr Erlander, om Ni
nu inte vill lämna något besked så kom
inte och påstå att oppositionen inte
har tagit upp väsentliga spörsmål i denna
remissdebatt!

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske litet svårt
att följa statsministern i de olika vindlingar
som han företar bland de olika
frågorna. Ibland tycker jag att det är
nästan lika komplicerat som att lösa
Vindelälvens problem, men jag skall i
alla fall försöka tala om en del av de
punkter som statsministern har talat om.
Sin vana trogen gjorde herr Erlander
den där vackra målningen, som vi alltid
får. Jag skall inte nämna vad den
brukar kallas, men nog fanns både stugan
och sjön och björkarna med där.

Den politik som oppositionen hade
föreslagit förra året skulle ha inneburit
ett misslyckande, sade statsministern.
Det påståendet skall jag genast ta upp
till behandling.

Hur är det egentligen med den där
vackra bilden av år 1968? Arbetslösheten
var osedvanligt hög, investeringarna
hade inte ökat, inkomstklyftorna
hade däremot ökat, de sociala förmånerna
för barnfamiljerna hade minskats
då exempelvis barnbidragen hade urholkats
och inte kompenserats, orättvisorna
mot folkpensionärerna stod kvar,
och frågan om en ändring av folkpensionsåldern
hade inte lösts efter tio år,
bostadsköerna var fortfarande mycket
långa och kommunalskatterna steg och
steg och medförde större och större
nackdelar för de lägre inkomstgrupperna.

Vilket av det som jag här nu nämnt

Statsverkspropositionen m. m.

är det som statsministern vill påstå inte
har inträffat? »Att äta är detsamma som
att svälta — bara tvärt om», sade en
gång studenterna i Lund, och det är
just detta som statsministern här har
gjort. Vi hade rätt, när vi diskuterade
våra förslag vid förra årets remissdebatt.
Vi ville föra en aktiv konjunkturpolitik.
Vi sade: »Sätt i gång arbeten så
att folk får nånting att göra!» Men regeringen
sade nej till detta och avslog
samt och synnerligen de förslag som vi
förde fram. Detta gjorde inte socialdemokraterna
förr i tiden, utan då drev
det parti jag företräder och socialdemokraterna
tillsammans en aktiv konjunkturpolitik,
som vi lanserade när
det rådde stora besvärligheter och arbetslöshet
i vårt land.

.Tåg nämnde i början av mitt anförande
något om de vindlingar som statsministern
gjorde när han talade om
vinstintresse och om hur ett samhälle
bör organiseras. Han gick emellertid
lättvindigt förbi två av de väsentliga
möjligheterna att företa en inkomstutjämning,
dvs. han berörde inte med
ett ord hela socialpolitiken och skattepolitiken.
Ändå hade jag tagit upp detta
i mitt anförande — men jag utber mig
naturligtvis inte den nåden att allt vad
jag säger tvunget skall bemötas. Det är
dock här fråga om väsentliga och stora
poster i vårt lands ekonomi som kan
användas för en utjämnande politik.
Men detta var väl inte så viktigt för
statsministern, eftersom han inte alls
tog upp det.

Vad beträffar företagens beskattning
ställde jag mig lika förvånad över vad
som statsministern uttalade i detta fall,
ty jag vet inte vem det är som har föreslagit
en sänkt företagsbeskattning. Vi
från vår sida känner inte alls till detta
förslag, och vi har i varje fall inte lagt
fram något sådant.

Jag är glad över att statsministern
mer och mer har närmat sig vår ståndpunkt,
när han säger att vi bör sätta
oss ner och resonera om dessa saker.
Tänk, vi har hållit på med att föreslå

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

socialdemokraterna i många år att vi
skulle ha vad vi kallade rundabordskonferenser.
Vi skall kanske sluta upp med
att använda det namnet och i stället
säga att vi skall sätta oss ner och resonera
så att vi kan lösa inflationens och
arbetslöshetens problem, som är det
största och besvärligaste för oss.

Med detta vill jag bara konstatera att
den ljusa bild som statsministern tecknade
får allt retuscheras åtskilligt och
att det inte var någon lyckad politik
som socialdemokraterna förde under
1968 utan till mycket stor del en misslyckad
politik.

Vad innebär då den stora valsegern?
I detta fall var statsministern mycket
känslig och talade om den i långa avsnitt
av sitt anförande.

Vad först gäller de pengar som satsades
i valrörelsen var detta också en
känslig sak. Det finns ingen redovisning
från socialdemokratiskt håll hur
mycket pengar som satsades i valrörelsen.
Jag såg en artikel i Arbetet om
denna sak, men den var så oredig att
ingen kunde bli klok på hur mycket
pengar som egentligen hade satsats i
valrörelsen. Men det är ett tacknämligt
löfte som getts i årets remissdebatt på
denna punkt. Låt oss få en redovisning
av alla fackföreningsmedel och andra
medel som satsades i valrörelsen 1968!
Jag förstår att det är förmätet av oss
att tala om att en del andra medel kommit
till användning. Jag kan tänka mig
att det måste ha rått en så stor arbetslöshet
bland artisterna att socialdemokraterna
visat synnerligen stor människovänlighet
och anlitat en hel del
framstående artister som fått god betalning
för att stötta upp litet grand i
den socialdemokratiska valrörelsen.

Beträffande näringslivet, som det nu
talas så mycket om — och jag tror att
regeringen i inånga fall uppskattar näringslivets
förtjänster i vårt land, ty det
måste man också göra när det till största
delen är privat — skulle jag vilja
fråga: Hur känner man sig inom näringslivet
när det gång på gång talas

om att det måste till många fler statliga
företag på olika områden? Blir det
inte så att man inom näringslivet känner
med sig att man inte fyller måttet,
eftersom det nu skall startas så mycket
på det statliga området — detta så
misslyckade område som statsministern
inte alls ville diskutera? Varför inte
ge några exempel på fall inom Sverige
och andra länder där statlig företagsamhet
lyckats mycket bra. Tag som
exempel ett svenskt statligt företag, som
inte har monopolställning och som inte
endast avser att utnyttja naturtillgångar,
och visa hur det fungerar! Vi har
ju diskuterat Durox tillräckligt, så vi
behöver inte ta upp det nu igen. Det
är dock en affär som visar hur det
kan gå.

Jag vill sedan anföra några synpunkter
beträffande budgeten. Statsministern
påstår att vi har samma förutsättningar
att diskutera budgeten som det
socialdemokratiska partiet har med regeringsansvaret
och går därefter helt
lättvindigt in på att diskutera ekonomisk
politik. Ja, visst har vi möjligheter
att se på nationalbudgeten som sådan,
men här gäller det ju budgetens
olika siffror, som statsministern ville
påstå att vi inte hade lagt fram något
alternativ till. Det är ju, som jag tidigare
har sagt, fråga om utgifter på 42
miljarder kronor, där vi inte kan bedöma
hur förslagen blir förrän efter
den 11 januari.

Vi föreslår en diskussion på längre
sikt. Tror statsministern att vi helt hastigt
kan ta in 800 miljoner kronor i en
budget, vilket den sänkta folkpensionsåldern
skulle komma att kosta? Skall
den sänkningen verkligen genomföras
på ett enda år? Vi tycker inte så utan
anser att den skall planeras på längre
sikt. Är det då så egendomligt att vi
inom centern säger att en debatt om
ekonomisk politik eller en debatt om
budgeten inte skall behandla bara det
enda år som ligger framför oss? Debatten
måste sträcka sig också över åren
längre framåt.

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

Det vore verkligen intressant om vi
kunde få mera debatt i aktuella frågor.
Hur skall vi kunna nå högsta möjliga
produktion? Hur skall vårt näringsliv
se ut? Skall det baseras på statliga företag,
som inte har lyckats visa sin konkurrenskraft,
eller skall vi driva ett sådant
näringsliv som centern föreslår,
dvs. att vi förlitar oss på ett privat
näringsliv? Staten skall dock inte vara
overksam, ty det finns en rad områden,
där vi kan vidtaga sociala åtgärder i
syfte att åstadkomma en rättvis fördelning.
Statsministern hann tyvärr inte
med att diskutera detta i dag, men det
kan komma flera tillfällen, och då vore
det intressant att få tala litet om inkomstklyftorna
och sådana saker.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först uttrycka
min beundran för den humor och
charm som statsministern visar. Det är
fina egenskaper i umgänget mellan människor
och mellan politiker. Men det
går inte att med humor och charm klara
upp hela problematiken i fråga om
allvarliga politiska frågor.

Statsministern riktade mycket grava
anmärkningar mot oppositionen för
dess sätt att uppträda i försvarsfrågan
både nu och i försvarsutredningen i
fjol. Vidare sade statsministern att oppositionen
kanske skulle få vara med
i en kommande försvarsutredning, om
den lovade att inte uppträda på samma
sätt. Jag kan ju bara svara för mig
personligen, men eftersom kritiken i
hög grad berörde mig personligen kan
det kanske vara riktigt att jag uttrycker
min egen mening. Jag kommer att
uppträda precis likadant var gång jag
möter politiska manövrer med avsikt
att dölja för svenska folket vad som
verkligen händer och var gång jag möter
en kompakt motvilja mot varje slags
eftergift för av mig framförda krav och
åsikter i en förhandling som samtidigt
utåt ideligen presenteras såsom tillkommen
för att försöka åstadkomma enighet.

Statsverkspropositionen m. m.

Vad vi främst kritiserar när det gäller
försvaret är två saker. Det första
är den felaktiga beskrivningen av den
försvarspolitik som i dag förs. Det sägs
att den rör sig med oförändrade eller
stigande kostnader. Statsministern själv
har talat om en upptrappning. Låt mig
anföra några siffror ur Kungl. Maj:ts
proposition nr 110 i fjol. Där anges
försvarsutgifterna i fasta priser till 4,9
miljarder kronor för 1964/65, 4,95 miljarder
kronor för 1965/66, 4,7 miljarder
kronor för 1966/67 och 4,75 miljarder
kronor för 1967/68. Årets siffra är litet
svår att ange, eftersom innehållet
hela tiden skiftar. Siffrorna visar dock
att i fast penningvärde har försvarskostnaderna
minskats med mellan en
halv och en miljard kronor på de tre
senaste åren. Hur kan man då tala om
en upptrappning, herr statsminister?

Den andra sak som vi kritiserar är
bristen på målsättning för försvaret.
Man talar inte om vad man vill åstadkomma.
Vi kräver att man skall ange
att försvarseffektiviteten skall mätas i
vad det kostar att kasta ut en invaderande
fiende som använder sig av
konventionella vapen. Tycker verkligen
statsministern att det är ett orimligt
krav att få den preciseringen? Skadar
det försvaret att det kravet framförs?

Statsministern sade vidare att beskattningen
har åstadkommit så många
lyckosamma verkningar, och han räknade
upp vad skatterna används till.
Det är självklart att skattepengarna har
kommit till nytta. Något annat har väl
aldrig påståtts från något håll, och det
vore orimligt annars. Vad jag berörde
var frågan om hur långt man bör gå
och kan gå i fråga om beskattningen
utan att skador uppstår. Ju längre man
driver beskattningen, desto mera dirigerar
och reglerar man, och desto större
svårigheter lägger man i vägen för
kommande framsteg. Det gäller också
transfereringarna, dvs. överförandet
till andra grupper. Skattestegringarna
har åstadkommit skador — man får
närmast intrycket att t. o. m. finansmi -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
nistern erkänner det i finansplanen —
men vi är ännu mer skrämda av utsikterna
för framtiden och de konsekvenser
som en ytterligare stegring skulle
få i form av arbetslöshet och andra svårigheter.
Den utveckling som är inledd
måste bromsas, och den måste bromsas
snarast. Har verkligen inte statsministern
detta klart för sig?

Statsministern uttalade en lång rad
allmänt berömmande ord om den socialdemokratiska
politiken. Är statsministern
verkligen nöjd med arbetslöshetssituationen
som den är nu? Är statsministern
nöjd med de stagnerande investeringarna?
Hela finansplanen bygger
på en kommande konjunkturuppgång
som skall klara svårigheterna. Vi
hoppas alla att den uppgången skall
komma, men om den inte gör det, vad
skulle då finnas kvar av de stolta försäkringarna
om att problemen är lösta
och väl lösta?

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Både herr Bengtson och
herr Virgin har frågat om vi är nöjda
med den nuvarande situationen. Jag
kan svara att vi inte är nöjda, så länge
inte alla människor har sysselsättning.
Och vi är inte nöjda med den
obalans i vårt näringsliv som tar sig
uttryck i att skogslänen kämpar med
så betydande svårigheter, medan det i
varje fall finns risk för en begynnande
överkonjunktur i storstäderna.

Det är möjligt att min pedagogiska
förmåga inte räcker till, men vad jag
försökte visa var inte att vi är nöjda
men att den politik som borgerligheten
förordade i fjol skulle ha lett oss ännu
mera vilse än den politik som vi förde.
Finns det verkligen någon som på allvar
kan göra gällande att det skulle
ha varit en fördel att genom generella
metoder försöka hjälpa Norrland? Vilken
skogsarbetare i Norrland skulle ha
fått sysselsättning genom en sänkning
av företagsbeskattningen? Är inte det
enda möjliga att göra det vi har gjort,

nämligen dragit in avsevärda belopp
till staten och sedan använt pengarna
till selektivt insatta åtgärder? Det är en
annan sak att man i ett läge kan generellt
sänka räntorna. Det krävde Landsorganisationens
ordförande i fjol, och
det har vi gjort. Därmed har samhällets
möjligheter till ingripande icke rubbats.
Men hela mitt inlägg gällde ju
den rakt motsatta frågeställningen:
Skall man minska samhällets möjligheter
att agera för att tillfredsställa ett
vinstintresse som kan te sig synnerligen
näringsvänligt och väldigt intressant
för näringslivet för stunden men
som på längre sikt kanske visar sig vara
alldeles galet? Det var den problematiken
jag tog upp. Hur pass nöjda
eller inte nöjda vi är visar väl det förhållandet
att vi i årets statsverksproposition
— trots det förbättrade konjunkturläget
•— vill öka anslagen till arbetsmarknadspolitiska
åtgärder med, om
jag minns rätt, ungefär 300 miljoner
kronor. Inte skulle vi begära ytterligare
300 miljoner kronor av de svenska skattebetalarna,
om vi sade att allting är
bra nu och att ingenting ytterligare behöver
göras. På vilken punkt skulle
den av borgerligheten i fjol rekommenrerade
politiken ha hjälpt en enda
skogsarbetare, en enda pappersbruksarbetare,
en enda småbrukare i Norrland,
i Värmland och i Dalarna?

I stället förde vi en annan politik. Vi
drog in pengar, bland annat för att
möjliggöra en förtidspensionering av
de grupper över 60 år som drabbats av
sysselsättningssvårigheter. Vi fortsätter
på den vägen. Är det inte en mycket
effektivare metod?

Herr Bengtson sade att jag inte med
ett ord berörde socialpolitiken. Herr
Bengtson måste ha varit fången i drömmar
om en röd stuga med vackra vita
björkar runt omkring. Han måtte inte
ha hört på ett ord av vad jag sade. Jag
tyckte att jag kanske ägnade litet för
mycket tid åt att redogöra för de socialpolitiska
ansträngningarna att hjälpa
låglönegrupperna. Var inte så för -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

sjunken, herr Bengtson, i hembygdsromantiken
utan ta reda på vad vi talar
om här också — det har sitt intresse.

Socialpolitiken är ett instrument. Jag
har ingalunda avvisat möjligheterna att
via skattepolitiken åstadkomma åtskilligt
för de lägre inkomsttagarna. Hittills
har endast herr Sträng presterat
ett förslag som har varit realistiskt.
Hans metod att begagna sig av de kommunala
schablonavdragen är en metod
som direkt hjälper lågavlönade. Det är
möjligt att det finns andra metoder,
men än så länge har inget annat förslag
än det som finansministern har utarbetat
och lagt fram kunnat tillnärmelsevis
mäta sig med hans förslag när det
gäller att åstadkomma ett stöd för just
de lågavlönade, just de människor som
ni ömmar så mycket för.

Men återigen kommer vi fram till att
det kostar pengar. Varje höjning av det
kommunala schablonavdraget — inte
ortsavdraget — betyder en kraftig mobilisering
av anspråken på skattebetalarna.
I ett valtal i fjol nämnde herr
Sträng att en så pass begränsad åtgärd
som den att alla med mindre än 15 000
kronor i inkomst —• jag kan minnas
fel beträffande siffrorna — befriades
från statlig skatt, i en skala uppåt till
26 000 kronor, skulle kosta en och
en halv miljard kronor. Dessa pengar
skall tagas någonstans. Men visa mig
ett effektivare system än det som innebär
att praktiskt taget alla låginkomsttagare
upp till låt oss säga 11 000 å
12 000 kronors inkomst är befriade från
den statliga skatten. Man säger då: Hur
är det med kommunalskatten? Ja, vem
har ordnat med ekonomiskt utrymme
så att vi för närvarande har en skatteutjämning
på en och en halv miljard
kronor? Tror ni att det hade gått, om
man hade plottrat bort samhällets resurser
på en massa i och för sig intressanta
reformer? Förutsättningen för
den kommunala skatteutjämning som
betyder räddningen för mängder av
kommuner är ju att vi för en stram ekonomisk
politik.

Statsverkspropositionen m. m.

Vi anser att det har gjorts en hel del,
men inte är vi nöjda. Vore vi nöjda,
skulle vi ju inte komma med alla dessa
tillägg och ökningar som jag använde
en så stor del av tiden till att resonera
om. Det måste sättas stopp för dessa
våldsamma utgiftsstegringar, säger herr
Virgin samtidigt som han vill gå snabbare
fram. All right. 1960 framfördes
detta av folkpartiet — av både herr
Ohlin och herr Wedén. Då skulle man
sätta stoppet så att skatterna i fortsättningen
inte skulle stiga snabbare än
nationalprodukten. Det låter bra. Det
är precis samma tanke som herr Virgin
här för fram i dag. Den firar inom kort
sitt tioårsjubileum som folkpartiförslag.

Om vi hade följt folkpartiets förslag
1960 hade det betytt att årets budget
haft 9,5 miljarder kronor mindre än
vad vi har att röra oss med. Den enkla
fråga man har anledning ställa till herr
Virgin är: Kan herr Virgin på något
sätt spara in dessa 9,5 miljarder? Var
finns de 9,5 miljarder som vi hade
tvingats spara om vi hade följt folkpartiets
förslag år 1960 och högerns förslag
1969?

Livet är komplicerat, och vi tror inte
att det är någon fördel att ge allmänheten
den föreställningen att det finns en
enkel mall enligt vilken man kan säga:
Här sätter vi ett stopp för den offentliga
sektorns stegring. Om vi gör det
betyder det att vi minskar våra möjligheter
att tillfredsställa andra mål,
vilka här av både herr Bengtson och
herr Dahlén framställts som utomordentligt
önskvärda.

Herr Dahlén vill ha en debatt om dessa
ting. Jag skall gärna tillmötesgå honom,
men jag är rädd för att herr talmannen
inte är lika entusiastisk för
denna stimulerande debatt. Jag vill försöka
vara kortfattad för att antyda vad
debatten rör sig om, vilket tydligen behövs.

Vi har aldrig ändrat på den bedömningen
att det fordras en balanserad
maktsituation i vårt näringsliv. Det var
detta som herr Dahlén försökte låtsas

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
att vi nu har lämnat. Tvärtom, vi har
inte sagt att de borgerliga partierna
är köpta av dem som betalar deras propaganda,
lika litet som vi säger att vi
är köpta av Landsorganisationen. Men
vi har sagt att det finns en intressegemenskap
mellan fackföreningsrörelsen
och det socialdemokratiska partiet som
vi är stolta över, därför att vi i stort
sett kämpar för samma mål — ett rättfärdigare
samhälle, avskaffande av inkomstskillnaderna
o. s. v. Allt detta kämpar
vi för. Då säger vi att era uppdragsgivare1
måste på samma sätt känna en
intressegemenskap med er. Kan det då
vara rimligt att de större inkomsttagarna
skall dominera såväl det ekonomiska
som det politiska livet? Är det svårt att
förstå det? Det är vad vi har sagt, och
det säger vi fortfarande.

Yi tror att löntagarorganisationerna
har all rätt att kräva inflytande på det
politiska livet. Men det är ingen moralisk
förkastelsedom över de borgerliga
partierna när vi säger att ni har en intressegemenskap.
Ni tänker på ungefär
samma sätt som de krafter vilka dominerar
vårt ekonomiska liv. Därför tror
vi att det är nödvändigt med en balansering
av den makten så att även löntagarna
har en möjlighet att göra sitt
inflytande gällande. Det är ju detta striden
gäller. Vi fördömer ingen, vi bara
konstaterar att det föreligger en risk
för en maktkoncentration som vi gärna
vill motverka.

Herr Dahlén var mycket ledsen för
att jag inte tog upp frågan om planeringen.
All right. Det är, herr talman,
inte jag som framprovocerar den diskussionen,
men det skall gå rätt fort.
Visst behöver vi en planering. Men, herr
Dahlén, precis som när det gäller maktbalansen
behöver vi en planering inte
bara för de statliga och offentliga institutionerna
— både näringslivet och
den offentliga sektorn måste planeras.
Ledningen av denna planering skall
uppenbart ligga i samhällets hand, men

1 I ett senare inlägg rättat till bidragsgivare.

vi behöver också en insyn i den planering
som det privata näringslivet driver.
Det är en ganska svår sak att skapa
de metoder och institutioner som
planeringen kräver. Vi håller på att utarbeta
prognosmetoder som kan möjliggöra
en planering, och de metoderna
förbättras undan för undan. Riksplaneringen
pågår också för fullt. I årets
statsverksproposition redovisas ett mycket
intressant och värdefullt resultat
av länsplaneringen — jag har inte haft
med detta att göra och kan därför som
utomstående säga att det är värdefullt
att denna länsplanering har kommit till
stånd, tydligen i så nära samarbete med
riksplaneringen att avvägningen är
utomordentligt väl gjord. I statsverkspropositionen
finns alltså ett material
för en sådan diskussion, herr Dahlén,
och jag rekommenderar det till fortsatt
studium.

Nu avlägsnade sig herr talmannen
•— jag hoppas att det inte var på grund
av missnöje med att herr Dahlén bråkar
och ställer till så att mina anföranden
blir för långa!

Herr förste vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, lämnade för kort
genmäle ordet till herr DAHLÉN (fp),
som nu anförde:

Herr talman! Jag tror att alla här i
kammaren står ut med det mesta — så
pass garvade förutsätter jag att vi är.
Och då hoppas jag att även herr Erlander
står ut med att jag säger att hans
senaste inlägg tyvärr gav ett ganska belysande
exempel på hur man inte skall
föra en debatt.

Han sade, jag tror med verkligt ärlig
känsla, att de förslag som herr Dahlén
var med om att lägga fram i fjol inte
skulle ha hjälpt någon enda människa
i Norrland, eftersom de gällde allmänt
verkande medel. Det var detta intryck
herr Erlander ville ge oss. Jag har här
en lista, herr talman, på tolv olika förslag
som uteslutande rörde sysselsätt -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

ningssituationen i Norrland. De gällde
inte några generellt verkande medel
utan syftade direkt till att förbättra sysselsättningen:
det var fråga om vägbyggnader,
vi ville att man skulle tidigarelägga
försvarsbeställningar och att
arbetsmarknadsstyrelsen skulle få bemyndigande
att besluta om beredskapsarbeten
i tätorter i Norrlands glesområden,
bl. a. industribyggnader. Det är
tolv olika förslag, och jag skall inte
trötta med att räkna upp dem. Men detta
visar ju att herr Erlander antingen
inte känner till dem — i så fall är det
kanske litet egendomligt att han eller i
varje fall hans sekretariat inte skaffat
fram tillräckligt material före en debatt
— eller helt enkelt begagnade ett
debattekniskt trick. Vilket det var spelar
inte så stor roll.

Vidare yttrade herr Erlander någonting
som jag finner väldigt tråkigt, eftersom
det bestyrker att vi också i fortsättningen
kommer att ha en debatt av
den karaktär vi haft hittilldags: han
började tala om »oppositionspartiernas
uppdragsgivare». Vi skulle alltså inte
handla efter egen övertygelse, utan vi
har uppdragsgivare. Det skulle då vara
nära till hands för mig att säga: Ja, då
har ju herr Erlander principiellt sett
uppdragsgivare på precis samma sätt.
Jag hade trott att vi kunde lämna den
formen av debatt, men efter herr Erlanders
inlägg nu förstår jag att vi fortfarande
kommer att ha en debatt som förgiftar
den svenska demokratin.

Herr Erlander hade inte heller nu
något annat besked att ge än att herr
Sträng vet bäst när det gäller den stora
frågan om de höjda kommunalskatterna
och låginkomsttagarnas svårigheter.
Herr Erlander yttrade ingenting som
gav vid handen att han kunde tänka om
i den stora frågan.

Till sist, herr talman, fick jag intrycket
att herr Erlander var mycket bekymrad
över att han och hans statsråd
inte skulle möta tillräckligt med kritik
när vi nu inte lägger fram skuggbudgeter
utan har ändrat vår inställ -

Statsverkspropositionen m. m.
ning. Han tycker ju mycket om England,
och där brukar man föreslå lönesänkning
med 100 kronor när man tycker
särskilt illa om ett statsråd. Enligt
Aftonbladet finns i den socialdemokratiska
gruppen åtskilliga som är missnöjda
med sina statsråd, och det vore
kanske en tanke att någon föreslog en
lönesänkning med 100 kronor, så fick vi
se hur läget är i det socialdemokratiska
partiet.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill också peka på
förslag från vårt håll i fjol, nämligen
att man skulle bibehålla försvarsbeställningarna
eller med andra ord den försvarspolitik
som tidigare drivits. Därigenom
skulle man ha kunnat få sysselsättningen
högst avsevärt förbättrad —
kanske inte i Norrland, det håller jag
med om. Men man skulle i alla fall ha
frigjort medel för arbetsmarknadsstyrelsen
att sätta in ökade selektiva insatser
i Norrland.

Statsministern säger att man i år ökar
anslagen till AMS med 300 miljoner kronor,
och det är ju riktigt. Men har man
räknat efter vad man skulle kunna
åstadkomma genom att i stället bibehålla
de försvarsbeställningar som den
nya försvarspolitiken drog tillbaka? Det
vore åtminstone intressant att kunna
jämföra vad kostnaderna skulle kunna
vara i det ena och det andra fallet.

Sedan vill jag verkligen fråga: Hur
kan statsministern resonera så statiskt
att han alldeles nonchalerar den samhällsekonomiska
stimulans som följer
med skattesänkningar? Det går naturligtvis
inte att påstå någonting bestämt
om hur situationen skulle ha varit om
den eller den åtgärden hade vidtagits
för tio år sedan. Men jag vill påstå att
hela situationen hade varit klart bättre
om man hade visat större återhållsamhet
med skattestegringarna, och det påståendet
kan vara lika mycket värt som
statsministerns.

Om statsministerns påstående skulle

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
vara riktigt, kan alltså socialdemokratisk
politik inte drivas utan ständiga
skattehöjningar. Det måste vara konsekvensen.
Då vill jag fråga: Hur långt
skall skattehöjningarna drivas innan
statsministern är nöjd med den ekonomiska
situationen i samhället?

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag frågar hans excellens
herr statsministern: Vilka pengar
och vilka uppdragsgivare är det som
avses när man talar om de borgerliga
partierna, i vilka väl inkluderas centern?
Jag hoppas att jag får ett svar i
dag. Jag skulle verkligen vara intresserad
av att höra vad som kan sägas i det
fallet.

Vi har inte några uppdragsgivare och
tar inte heller pengar från andra, utan
de som stöder centern är väljarna och
de individer som är intresserade. Kan
vi inte för en gångs skull komma överens
om att det skulle vara sunt i svenskt
politiskt liv, när vi arbetar för den viktigaste
medborgerliga uppgift vi kan
tänka oss, när vi skall gå fram i fria
val, att man icke hade kollektiva bidrag
från något håll? Då vore det just på
alla sätt. Det kan icke heller vara riktigt
när en stor fackorganisation med
ett fåtal närvarande beslutar ge bidrag
till det ena eller andra partiet. Det mest
sunda vore att vi verkligen byggde på
individernas intresse för den ena eller
andra politiska åskådningen. Jag väntar
med uppmärksamhet på vad statsministern
säger om det kan kastade ut helt
lättvindigt för en stund sedan.

Inom centerns väljarkår kommer mer
än en tredjedel från arbetarklassen.
Centern är Sveriges näst största arbetarparti.
Detta är lätt att få fram i statistiken,
och då tycker jag att sådana
uttalanden inte skall göras vare sig i
riksdagen, där de som väl är kan tillrättaläggas,
eller — ännu värre — ute i
valrörelserna, där de förekommer mera
okontrollerat.

Sedan vill jag fråga en sak till. Vi

har inte motionerat om en sänkning av
företagsbeskattningen. Varför upprepar
statsministern gång på gång att vi skulle
föreslå en sådan sänkning?

Jag vill understryka vad herr Dahlén
sade, att vi föreslog konjunkturstimulerande
åtgärder förra året för att få en
bättre situation. Jag tar några uppgifter
om arbetslösheten, och då inte från
början av året. Antalet registrerade arbetslösa
i augusti — en sommarmånad
— år 1966 var 16 600. År 1967 var det
27 300 och i augusti 1968 var det 32 100.
Dessutom var det ett större antal sysselsatta
i beredskapsarbeten och ett större
antal under omskolning. Det blev
inte en så särdeles lysande utgång av
den politik som socialdemokraterna företrädde
i januari månad. Nej, herr
statsminister, hade det vi föreslog den
gången genomförts, hade vi säkerligen
haft ett betydligt bättre läge än vi har
nu. Socialdemokraterna har inte medverkat
till att göra 1968 till något lysande
år.

Herr statsministern säger att det kostar
så mycket pengar att hjälpa de lågavlönade.
Visst gör det det! Men om
man nu inte vill skaffa fram och ge ut
dessa pengar, då måste någon avstå från
dem. Vem? Jo, de lågavlönade givetvis.
Det är de som får sitta emellan. De får
ingen förbättring, utan man säger: Ni
får stå kvar på denna låga lön därför
att vi inte har råd att hjälpa er. Vilken
grupp är det som då sitter i kläm igen,
herr statsminister?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är möjligt att jag
begagnade uttrycket »uppdragsgivare».
Jag beklagar det. Jag har oavlåtligt
kämpat emot det uttrycket.

Däremot vidhåller jag allt vad jag
sade om bidragsgivningen och den intressegemenskap
den visar. Lika väl
som vi är stolta över den intressegemenskap
vi har med våra bidragsgivare,
måste det finnas en intressege -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

menskap mellan er och era — nu skall
jag inte säga uppdragsgivare, utan bidragsgivare.
Jag vet inte hur det har
gått till att jag blandat ihop dessa uttryck.
Jag har verkligen ansträngt mig
att i hela den politiska debatten undvika
ordet uppdragsgivare därför att
det inte verkar riktigt bra. Jag ber om
ursäkt om jag har sagt det, vilket kommer
att framgå av protokollet. Har jag
sagt det så är det alltså bidragsgivare
jag har åsyftat.

Men skall ni verkligen komma ifrån
det hela så enkelt som ni försöker göra
här? Ni talar om att ni föreslog en del
åtgärder utöver dem regeringen föreslagit
för att öka sysselsättningsgraden.
Samtidigt drev ni — i varje fall högern
— en propaganda om att det nuvarande
skattetrycket var så oerhört högt att
det inte gick att öka de statliga utgifterna.
Ni har tidigare påyrkat skattesänkningar,
t. ex. när folkpartiet föreslog
att man skulle begränsa stegringarna
inom den offentliga sektorn till
en procentsats som är lika hög som den
procentsats med vilken nationalprodukten
stiger. Detta upprepar herr Virgin
här i dag. Jag vill då säga följande. Om
vi hade bundit oss för en sådan politik
som folkpartiet ville år 1960, hade
vi i dagens budget haft 9,5 miljarder
kronor mindre just för åtgärder av den
typ som ni beskyller oss för att inte ha
vidtagit i tillräckligt stor utsträckning.
Var skulle ni ha skaffat dessa pengar?
Ni skulle ha varit tvungna att göra det
antingen genom att skära bort någonting
som var av vikt eller genom att
öka den statliga upplåningen. En ökad
statlig upplåning hade betytt detsamma
som en forcering av den högkonjunktur,
som vi för närvarande börjar
kunna glädja oss åt, men framför allt en
högkonjunktur koncentrerad till de rikaste
orterna i landet.

Vi säger då — och jag antar att jag
därvidlag uttryckt mig tillräckligt tydligt:
Läs fjolårsdebatten! Jag vägrar tro
att nagon skulle kunna få en annan
uppfattning än den att striden gällde å

4 Första kammarens protokoll 1D69. Nr 4

Statsverkspropositionen m. m.
ena sidan regeringens krav på ett starkt
samhälle med möjligheter till selektiva
åtgärder för att hjälpa de arbetslösa
och a andra sidan de borgerligas krav
på åtgärder av allmän karaktär, vare
sig det innebar försök till skattesänkningar
— som högern föreslog — eller
till ökad statlig upplåning.

År det nu tillräckligt klart när jag
säger: Den politik som rekommenderades
av de borgerliga partierna år 1968
hade icke hjälpt de fattiga länen. Den
hade tvärtom inneburit ökade lidanden
för de fattiga länen och en forcerad
högkonjunktur i de delar av landet som
redan nu har ett hyggligt försörjningsläge.

Som sagt, genom herr Virgin upprepar
ni nu att vi skall sätta en gräns för
stegringarna inom den allmänna sektorn.
Om framtiden är det svårt att
spå. Vi vet vad som skulle blivit följden
om folkpartiets förslag av samma
innnebörd hade realiserats 1960. Då hade
vi i dag haft ett samhälle som varit
långt svagare i kampen för de delar av
landet som visserligen inte kan betecknas
som fattiga men som ändå har betydande
sysselsättningssvårigheter.

Det är kring detta som diskussionen
står: generella åtgärder eller ett starkt
samhälle. Jag vidhåller på varje punkt
— även om jag tar tillbaka ordet »uppdragsgivare»
— att era bidragsgivare
och de borgerliga partierna här har
identiska intressen lika väl som Sveriges
löntagargrupper har identiska
intressen med det socialdemokratiska
partiet.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag accepterar givetvis
herr Erlanders förklaring att han velat
säga något annat än »uppdragsgivare».
Jag får säga att det är tillfredsställande
med herr Erlander att han tillhör
den grupp av politiker som erkänner
att man kan säga fel ibland; det

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tycker jag är förfärligt bra. Jag är själv
medveten om att man ibland använder
fel ord i misshugg.

Det är givet att hela debatten om förhållandet
mellan socialdemokraterna
och LO samt de andra partierna och
näringslivet skulle kunna föras på ett
annat och bättre sätt, om man gjorde
som herr Bengtson sade. Men det är
en sak för sig.

Striden, sade herr Erlander, gällde
i fjol om samhället skulle bli fattigare
eller om det skulle bli starkare, och
med mittenpartiernas förslag skulle
samhället ha blivit fattigare. Om vi
alltså hade möjliggjort för näringslivet,
som hade svårigheter att ge folk
arbete, skulle det då ha varit samhället,
vi alla — jag förmodar nämligen
att han inte bara menar statskassan —
som blivit fattigare?

Herr Erlander vill skapa intrycket
att våra förslag innebar detta. Det är
fel. Våra generella åtgärder innebar att
man skulle underlätta för näringslivet
att investera i en period, då även finansministern
erkände att det var allvarligt
att näringslivet inte kunde investera
mera. Skulle människorna i
norrlandslänen ha blivit fattigare om
den rad av beredskapsarbeten av olika
slag, de förändringar av arbetsmarknadsstyrelsens
politik som vi föreslog
och som skulle göra att glesbygderna
skulle få ett bättre näringsliv, genomförts?
Den frågan ställde herr Erlander.
Herr talman! Sådana frågor behöver
man inte svara på, ty folk begriper
att de är felaktigt ställda.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vilka uppdragsgivare
och vilka bidragsgivare är det statsministern
avser när han omigen talar om
de borgerliga inklusive centerpartiet,
som skulle fått bidrag från andra håll?
Jag skulle vara mycket tacksam för ett
besked när det kastas ut sådana beskyllningar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det torde inte vara herr
Bengtson på något sätt obekant att betydande
penningbelopp går över till
kamraterna i det andra mittenpartiet.
Mittenpartiet centern gjorde ju stora ansträngningar
att visa att det förde identiskt
samma politik som folkpartiet som
tog emot sådana här bidrag — inte
uppdrag utan bidrag. Om herr Bengtson
inte känner till det, är jag glad att
kunna lämna honom den uppgiften. Nu
skall ni ju gå var för sig, och då kanske
läget blir annorlunda. Men så länge
som ni under hela valrörelsen stod sida
vid sida med folkpartiet och sade att
ni driver exakt samma politik sammankopplas
detta med att de borgerliga partierna
får motta bidrag. Det är möjligt
att ni nu kommer att föra en självständig
politik och att det blir ett slut på
mittensamverkan —• den utvecklingen
skall vi följa med den största uppmärksamhet.

Det är sedan kanske inte så mycket
att säga om herr Dahléns senaste anförande.
Jag vet inte vad som gjorde
det nödvändigt för honom att ta till
orda. År det alldeles omöjligt för herr
Dahlén att följa det mycket enkla resonemanget,
att om de små inkomsttagarna
och de arbetslösa i detta land
skall ha en möjlighet att få sin ställning
förbättrad genom samhällets ingripanden
så måste vi ha ett starkt
samhälle. Varje hot mot detta starka
samhälle är också ett hot mot låginkomsttagarna.

Det talas i dessa dagar om en reducering
av skattetrycket ■— herr Virgin
var nyss inne på det. Hans förslag
nu är ganska blygsamt, en sänkning
med 5 procent av den statliga inkomstoch
förmögenhetsskatten. Men den som
läser de borgerligas utredningskrav inges
onekligen den föreställningen —
liksom år 1960 — att staten genom skatter
får in en mängd onödiga pengar.
Det skulle vara bättre för människorna
om staten inte tog in dessa pengar.

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

På det svarar vi att det är en attack
mot de intressen som vi avser att bevaka
genom selektiva åtgärder, arbetsmarknadspolitiken,
skolpolitiken osv. Vi
vidhåller både att åtgärderna skall vidtas
och att skatterna skall vara oförändrade.
Det betyder en ökad statlig
upplåning, och en sådan är i vissa situationer
nödvändig, det medger vi.
Däremot får man inte avgöra det genom
schablonregler som folkpartiet föreslog
år 1960 och som herr Virgin har
föreslagit i dag, utan det får man pröva
vid varje ny budgetsituation. Om
man utan hänsyn till konjunkturläget
säger att de och de utgifterna skall vi
ha ty de är bra, och de ger sysselsättning
åt människor, men man skaffar
fram de pengar som behövs på bekostnad
av en stegrad inflation, då är det
mycket möjligt att man direkt skadar de
intressen som man säger sig vilja bevaka.
Är inte det ett absolut klart sammanhang?
Det var den politiken som
vi vände oss emot i fjol. Vår politik
däremot — det starka samhället ■— har
försett medborgarna med en så stark
solidaritetskänsla att de självmant betalat
för olika ting. Er politik däremot
med antingen generella lättnader eller
ökad upplåning skulle ha inneburit ett
försvagande av samhällets möjligheter
att skydda de intressen som ni säger
att ni liksom vi vill skydda.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsministern svarade
inte på en enda av de frågor som
jag hade ställt tidigare. Han kanske inte
lyssnade så noga, och det kan jag väl i
och för sig förstå. Men det var enligt
min mening väsentliga problem som
jag ställde frågor om, t. ex. hur socialdemokratin
ser på den framtida offentliga
kostnadsutvecklingen. Kommer
man att fortsätta på vägen med ständiga
skattehöjningar, en nödvändig väg
att beträda om inget görs åt utgiftsstegringarna?
Statsministern lär inte
kunna förneka att de små inkomstta -

Statsverkspropositionen m. m.
garna liksom alla övriga medborgare i
samhället drabbas negativt av ett alltför
högt skattetryck. Skadeverkningarna
blir helt generella.

Statsministern nämnde i sitt senaste
anförande att vi hade velat ha en schablonregel
som innebar att skattens andel
av bruttonationalprodukten inte
fick stiga. Vi har aldrig krävt några
schablonregler eller att man inte skall
ta hänsyn till olika konjunkturförhållanden
och skiftande behov från år till
år. Vad vi har krävt är att man skall
sträva efter en målsättning som gör att
skatten inte ständigt stegras, sett med
litet större perspektiv och under längre
perioder. Ser man den socialdemokratiska
politiken ur litet större perspektiv
både framåt och bakåt blir man
rent förskräckt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag tyckte nog jag lämnade
ett mycket ingående svar på herr
Virgins fråga. Jag har sagt att om man
föreslår — som moderata samlingspartiet
i dag och som folkpartiet 1960 —
att det skall finnas ett bestämt samband
emellan produktionsstegringen
och skattetrycket, då inför man regler
som kan bli ödesdigra för fullgörandet
av de förpliktelser samhället har.

Däremot är jag fullt tillfredsställd
med herr Virgins avståndstagande från
en sådan linje i hans senaste inlägg, där
han säger att det får bli beroende på
konjunkturläget och att man får ta
ställning till hur situationen är i varje
särskilt fall. Det är precis vad jag har
sagt hela tiden. Jag opponerar mig bestämt
mot en schablonregel, som skulle
binda oss vid att ständigt följa vissa
procentsatser. Däremot har jag ingenting
att invända mot att man säger, att
vi vid fastställande av upplåning, skattesatser
osv. får ta hänsyn till den för
stunden aktuella situationen. Om detta
är moderata samlingspartiets ståndpunkt,
vad bråkar man då om? Det är
ju precis samma ståndpunkt som vår?

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. in.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Efter den socialdemokratiska
valframgången förra året fanns
det anledning att tro att årets budget
på ett markant sätt skulle komma att
ge uttryck för de förväntningar om en
politik mot ökad jämlikhet som valrörelsen
i så hög grad upptogs av. Även
om inga omfattande utfästelser och löften
om framtida reformer gjordes av
regeringspartiet under valrörelsen, utlovades
ändå en politik som skulle trygga
sysselsättningen och öka jämlikheten
i samhället. Mot denna bakgrund
är årets budget en besvikelse, eftersom
man inte på något sätt antyder en politik
med inriktning att påbörja omfördelningen
mellan olika inkomstgrupper
eller mellan löntagare och företag. Några
nya förslag om direkt stöd till låglönegrupperna
finns inte.

I stället innehåller finansplanen ett
märkligt, i långa stycken konservativt
resonemang om låglöneproblemet. Man
säger »att en fördelning av låglönegruppernas
inkomstläge bör eftersträvas.
De effekter på prisnivån som detta
kan föranleda, får i solidaritetens
intresse accepteras, men bör så långt
möjligt motverkas genom återhållsamhet
på andra områden eller, om detta
inte sker, genom ökad grad av restriktivitet
i den ekonomiska politiken.»

Finansministern varnar för att avtalsrörelsen
inte får leda till löneökningar
som totalt överstiger, som han
säger, det samhällsekonomiska utrymmet.
Han tycks utgå ifrån som ett axiom
att därest låglönegruppernas lönenivå
förbättras, innebär det automatiskt
prishöjningar, eller omvänt att företagen
under alla förhållanden skall kompenseras
för dessa lönehöjningar.

Låglönefrågan, som är den största
jämlikhetsfrågan, löses inte i första
hand genom en omfördelning av inkomsterna
mellan olika löntagargrupper.
Det måste ske en verklig omfördelning
mellan löntagare och företag.

Sedan slutet av 1940-talet bär inkomst-
och förmögenhetsklyftorna ökat

i vårt land. Det är därför märkligt att
även årets budget innehåller förslag
som går i riktning mot omfördelning
av stödet från löntagare till företag. I
finansplanen ställs i utsikt förslag om
gynnsammare avskrivningsrgeler för
bl. a. industrifastigheter, som föranleds
av företagsbeskattningsutredningens betänkande.

Vidare föreslås bl. a. i miljövårdande
syfte ett investeringsbidrag på 25 procent
till företag när dessa företag äntligen
måste upphöra med den förorening
och den miljöförstöring som de
sedan lång tid förorsakar. Till denna
felaktiga omfördelning bidrar också
den vid årsskiftet införda momsen, som
i långa stycken innebär lättnader för
företagen.

Talet om dessa åtgärder, som skall
stimulera till ökade industriinvesteringar,
motsägs genom ett resonemang
på ett annat ställe i finansplanen, där
man talar om att en ökad investeringsbenägenhet
är avhängig av att industrin
tillförs väsentligt högre vinster.
Man säger där att eftersom regeringens
politik måste vara inriktad på att upprätthålla
en effektiv konkurrens och
största möjliga prisstabilitet, kan det
inte gärna hävdas att dessa för konsumenter
och löntagare betydelsefulla
strävanden skulle uppges för att via en
inflationistisk politik skapa en kraftig
vinstkonjunktur för näringslivet. Vidare
säger man: »Inte heller överensstämmer
det med strävandena att nå en
jämnare fördelning av inkomster och
förmögenheter.»

Alltså, å ena sidan säger man sig
vilja föra en politik som syftar till att
skapa ökad jämlikhet, å andra sidan
vidtar man åtgärder som motverkar
detta syfte.

Herr talman, en politik i enlighet med
löntagarnas krav inför 1970-talet måste
ta sikte på solidaritet och jämlikhet
både inom och utom vårt land. En solidaritet
inom landet innefattande full
sysselsättning, trygghet och jämlikhet
mellan invånarna och en solidaritet

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

utanför vårt land med de länder och
folk som kämpar för nationell frihet
och social frigörelse, mot in- och utländskt
förtryck. Det är för en sådan
politik vänsterpartiet kommunisterna
kommer att utveckla aktivitet.

Jag har tidigare nämnt att inkomstoch
förmögenhetsklyftorna har ökat i
vårt land. Vid riksdag efter riksdag har
den kommunistiska gruppen — inte
bara förstakammargruppen som ju inte
är så stor •— krävt en skärpning av beskattningen
av stora förmögenheter och
arv. Vi har påvisat hur förmögenhetskoncentrationen
fortsätter och alltmer
fördjupar klyftan mellan de rika och
den stora majoriteten av svenska folket.
Våra konkreta förslag till skatteskärpningar
har dock avvisats. Den
allt intensivare debatten om de stora
förmögenhetsskillnaderna ledde till tillsättandet
av kapitalskatteberedningen
år 1967, som har till uppgift att företa
en översyn av såväl den årliga förmögenhetsbeskattningen
som arvs- och
gåvobeskattningen. Utredningen fortsätter
sitt arbete även under 1969. Samtidigt
som frågan utreds fortsätter emellertid
förmögenhetskoncentrationen.
Dess omfattning kan illustreras med
några uppgifter ur nr 2 år 1969 av tidskriften
Veckans Affärer under rubriken
»50 000 tillhör allt rikare ''överklass’
i Sverige». Tidskriften presenterar
följande röntgenbild av överklassens
anatomi: 4 000 miljonärer och
mångmiljonärer, 11 000 halvmiljonärer
(förmögenheter mellan 500 000 och en
miljon kronor), 35 000 kvartsmiljonärer
(250 000 upp till en halv miljon kronor)
.

Bland dessa 50 000 rika finns 16 000
stora aktieägare. De har var och en aktier
värda minst 200 000 kronor och
tillsammans 65 procent av alla aktier
som ägs av enskilda personer. Bland
de rika finns också ett övre skikt: ett
tiotal personer, som var och eu har
en förmögenhet på över 20 miljoner
kronor, ett femtiotal med förmögenheter
på mellan 10 och 20 miljoner kro -

Statsverkspropositionen m. in.

nor och cirka 140 som äger mellan 5
och 10 miljoner kronor. Efter andra
världskrigets slut har antalet privata
miljonförmögenheter ökat med i genomsnitt
150 per år, men det är en ökning
som har accelererats. I början av perioden
var ökningen 80 miljonärer om
året, och under den senaste delen av
perioden har den varit 300.

Att helt bryta förmögenhetskoncentrationen
är möjligt endast genom ett
starkt vidgat samhälleligt ägande av företag
och produktionsmedel, men detta
står inte i motsättning till att man genom
skattepolitiken kan motverka den
alltmer ojämna fördelningen av förmögenheterna
som står i skriande kontrast
till talet om jämlikhet och solidaritet
mellan olika folkgrupper. Enligt vår
mening bör en skärpning av skatten på
stora förmögenheter och arv införas
som en provisorisk åtgärd, oavsett det
resultat som kapitalskatteberedningen
kan komma till. Det handlar här om en
rättvisefråga av stor betydelse.

Den utomordentligt starka kursstegringen
på börsnoterade aktier under
1968 har ytterligare aktualiserat kravet
på en tillräcklig skärpning av aktievinstbeskattningen.
Aktiekursernas stegring
har inneburit mycket stora kapitalvinster
och förmögenhetsstegringar
för det relativt lilla skikt av befolkningen,
som äger större aktieinnehav.
Det har beräknats att en aktieägare med
ett aktieinnehav till 200 000 kronors
värde, som gjort vinster i samma takt
som generalindex för aktierna stigit,
enbart under 1950-talets första hälft fick
en förmögenhetstillväxt på över 26 000
kronor om året.

Efter det att kraven om en skärpning
av aktievinstbeskattningen framförts
under en lång rad år i riksdagen beslöts
år 1966 om vissa förändringar av
denna beskattning med anledning av
proposition nr 90. Från den kommunistiska
gruppens sida framhölls redan
då att de föreslagna förändringarna var
otillräckliga. De senaste årens utveckling
har bestyrkt detta. Yi anser, att

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
utgångspunkten för en diskussion om
aktievinstbeskattningens höjd i princip
bör vara att realiserade kapitalvinster
skall beskattas i samma utsträckning
som vanlig inkomst — vilket ju också
sker vid försäljning under de två första
åren av innehavet. Vi kan inte finna
några bärande skäl för att göra avsteg
från denna princip vid försäljning
av aktier m. m. efter längre innehav.

Vad jag här anfört om de principiella
synpunkterna när det gäller beskattningen
av vinster genom försäljning av
aktier gäller i huvudsak också i fråga
om avyttring av mark. De stigande
markvärdena beror huvudsakligen på
samhällets utveckling. Med utvecklingen
av näringslivet, med utbyggnaden
av samhällen och kommunikationer
stiger marken i pris. Det är därför
nödvändigt att med genomgripande åtgärder
stoppa denna markvärdestegring
och samtidigt se till att dessa oförtjänta
markvinster kommer samhället
till godo.

Vi har tidigare i riksdagen framfört
förslag om att all mark som behövs för
bostadsbebyggelse och service bör ägas
av samhället. Endast samhällsägd mark
bör få stadsplaneläggas. Samtidigt bör,
tills denna målsättning uppnåtts, enligt
vår mening någon form av prisreglering
när det gäller mark införas. Vi hälsar
med tillfredsställelse att dessa förslag,
som vi tidigare varit tämligen ensamma
om att framföra, nu även aktualiseras
av andra. En form för att åstadkomma
att vinsten på markvärdestegringen
tillfaller samhället bör enligt
vår mening vara att man skärper beskattningen
av vinst vid avyttring av
fastighet.

Herr talman! Jag har hittills uppehållit
mig vid förslag att genom skatteskärpningar
av delvis arbetsfria inkomster
för höga inkomsttagare och
företagsvinster få till stånd en rättvisare
och jämnare inkomst- och förmögenhetsfördelning.
Men detta är inte
tillräckligt. Vi anser att man dessutom
måste vidta omedelbara åtgärder för

att söka förbättra låginkomstgruppernas
läge.

Förutom andra medel bör även förändringar
göras i skattepolitiken. Detta
är desto mera nödvändigt som just
låginkomstgrupperna drabbats hårt av
den starka ökningen av kommunal- och
landstingsbeskattningen och av den indirekta
beskattningens ökade tyngd.
Man kan härvid använda olika vägar.
Lättnader kan göras i den indirekta
beskattningen t. ex. genom att vissa nödvändiga
varor såsom livsmedel undantas
från mervärdeskatt. Man kan också
generellt sänka mervärdeskatten. Den
kommunala utdebiteringen kan minskas
genom att staten övertar kommunala
uppgifter och landstingsuppgifter
eller genom ökade bidrag till skatteutjämning.
Den kommunala beskattningen
kan också reformeras genom att någon
form av progressiv kommunal beskattning
konstrueras. En ytterligare
väg är att använda metoden med s. k.
negativ inkomstskatt.

Oavsett vilken av de nämnda vägarna
man väljer är omedelbara åtgärder nödvändiga
för att lätta skattebördan för
låginkomsttagarna. Vi anser att en lämplig
metod är att höja schablonavdraget
för kommunalskatt vid taxering till
statlig inkomstskatt. Vi har därför i
en motion till årets riksdag föreslagit
en höjning av schablonavdraget med
750 kronor respektive 1 500 kronor till
3 000 kronor för ensamstående och
6 000 kronor för makar och s. k. ofullständiga
familjer, vilket generellt sett
skulle innebära skattelättnader för lågoch
mellaninkomsttagare.

Trots ett allmänt sett något förbättrat
sysselsättningsläge, vilket är mest markerat
i storstadslänen samt i vissa sydoch
mellansvenska län, är det bekant
för alla hur situationen är i skogslänen,
där heller inte konjunkturuppgången
påtagligt väntas förbättra arbetsmarknadsläget
under det kommande året.
Till denna mörka bild hör decenniers
underlåtenhet från det s. k. privata
näringslivet att lösa sysselsättningsfrå -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

gan för norrlandslänen. Vi har senast
i en motion till förra årets riksdag påvisat
hur miljonvinster från gruvdrift
och skogsindustri har hämtats i norrlandslänen.
Men dessa vinster har inte
investerats i sysselsättningsskapande åtgärder
för befolkningen.

I samma motion framhöll vi att statsmakternas
engagemang framför allt i
Norrbottens län för att genom näringspolitiska
ingripanden motverka följderna
av den oansvariga privatkapitalistiska
politiken inte kan underskattas.
Men den situation, som nu råder i norrlandslänen
och som de i januari publicerade
siffrorna från Norrbottens
länsarbetsnämnd ger en ny illustration
till, kräver helt andra och avgörande
statliga insatser på det näringspolitiska
området. Detta framhölls också med
skärpa i den debatt som fördes i höstas
med anledning av alarmerande uppgifter
om företagsnedläggelser i Ådalen.

Vi hävdar att lokaliseringspolitiken
nu främst måste inriktas på att utvidga
den samhälleliga sektorn inom industri
och andra näringsgrenar. En sådan
inriktning förutsätter ökade insatser
för konkret planerade produktionsinitiativ.
Vi vill i det sammanhanget
upprepa våra tidigare krav på att norrlandslänen
inte skall betraktas enbart
såsom råvaruproducenter. En utbyggnad
av gruvnäringen och malmförädlingsindustrin
skulle motverka tendensen
till en fortsatt utflyttning från dessa
län.

Valutgången väckte förhoppningar att
det nu skulle göras något genomgripande
för att öka samhällets och de
anställdas inflytande över det privata
näringslivet och att detta tillsammans
med den traditionella arbetsmarknadspolitiken
skall trygga sysselsättningen.
Inte minst löftena om ökad statlig företagsamhet
stimulerade arbetarväljarna.
Men det räcker inte med att bara
tillsätta arbetsgrupper, utan vad som
behövs är konkreta åtgärder.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis
något beröra en utrikespolitisk fråga.

Statsverkspropositionen m. in.
Vi får ju tillfälle i mars att diskutera
utrikesfrågorna utförligare.

Efter att regeringen den 10 januari i
år föreslagit att diplomatiska förbindelser
upprättas mellan Sverige och
Nordvietnam — vilket hälsas med stor
tillfredsställelse av den mycket breda
opinion i vårt land som upprepade
gånger har begärt detta — underlättas
i hög grad utvecklandet av goda och
allsidiga förbindelser mellan de svenska
och vietnamesiska folken. Vi betraktar
förslaget som en framgång för den
breda opinion, som mycket länge krävt
detta initiativ från regeringen. När jag
talar om denna opinion, bortser jag
naturligtvis från de borgerliga kretsar
som inte förmår dölja sitt missnöje
med regeringens åtgärd, även om de

— så sent som i dag — har försökt
maskera missnöjet genom att drapera
det med tal om fel tidpunkt och att
kontakt inte tagits med våra nordiska
grannländer. Jag tror att regeringen
kan ta den kritiken mycket kallt.

Efter den fruktansvärda förstörelse
som Förenta staternas anfallskrig
åstadkommit i Vietnam är det uppenbart
att behovet av solidariskt stöd i
form av materiella resurser är stort i
såväl Nordvietnam som FNL-områdena
i Sydvietnam. Vi har redan tidigare

— senast vid förra årets riksdag —
föreslagit direkta anslag till Demokratiska
republiken Vietnam och till Sydvietnams
Nationella befrielsefront. Vederbörande
utskott ansåg då att syftet
med vår motion kunde anses tillgodosett
genom de uttalanden som efter
motionens väckande gjorts från regeringens
sida angående gemensamma
nordiska biståndsinsatser till Vietnam.

Vi har givetvis inget att invända mot
att sådana biståndsinsatser sker genom
nordiskt samarbete, men de förslag vi
framställt avser omedelbara insatser —■
regeringens planer syftar däremot till
efterkrigsbistånd. Sådant torde vara i
hög grad nödvändigt men kan inte ersätta
omedelbara insatser. Vi anser att
det för närvarande inte finns någon

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
form av s. k. utvecklingsbistånd som
är mera angeläget än ett sådant direkt
stöd till Vietnams folk.

Sedan diplomatiska förbindelser upprättats
med Nordvietnam underlättas
också rent praktiskt sådant stöd när
det gäller Demokratiska republiken
Vietnam. Mot bakgrund av att Sydvietnams
Nationella befrielsefront kontrollerar
fyra femtedelar av Sydvietnams
territorium och alltså är den
verkliga representanten för Sydvietnams
folk vore det logiskt att också
upprätta officiella förbindelser med
FNL.

FNL har som bekant nyligen upprättat
en informationsbyrå i Stockholm,
vilket är ett framsteg för strävandena
att upprätta goda kontakter mellan vårt
land och folket i Sydvietnam. Sverige
borde enligt vår mening gå vidare genom
att till FNL skicka en inbjudan
att sända en permanent delegation till
vårt land. Vi anser att ett sådant intiativ
skulle ligga helt i linje med förslaget
om upprättande av diplomatiska förbindelser
med Nordvietnam och också
ligga helt i linje med vad en mycket stor
opinion inom det svenska folket anser
vara riktigt.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Jag skall i ett kort inlägg
begränsa mig till i huvudsak den
ekonomiska situationen och sysselsättningsläget.

Låt mig konstatera vad som är allmänt
känt, nämligen att det skett och
alltjämt sker en stadig förbättring av
det ekonomiska läget i vårt land, men
även internationellt. Det tar sig uttryck
på det sättet att industrin har en allt
starkare orderingång. Industrin söker
arbetskraft i allt större utsträckning,
och förmodligen kan man så småningom
konstatera — även om det inte kan ske
förrän året har gått till ända — att 1969
har varit ett mycket gott industriellt år
i vårt land. Alla företagare skulle väl

inte vara beredda att dela ett sådant
påstående, ty på den kanten ser man,
kanske av naturliga skäl, mera pessimistiskt
på utvecklingen än de egentligen
borde och kunde göra.

År 1969 blir dock av alla tecken att
döma ett mycket gott år, och det kommer
även att bli ett gott år med tanke på
internationell handel.

Jag har redan i något sammanhang
sagt offentligt, att jag tycker att finansministern
har gjort en något för pessimistisk
bedömning av våra exportutsikter.
Förmodligen kommer den svenska
exporten att öka med någon procent
mer än vad finansministern har
angett i statsverkspropositionen. Jag
förmodar att både finansministern och
vi andra kommer att vara glada och
tacksamma för detta.

Men 1968 har också varit ett gott år.
Boksluten för den svenska industrin
publiceras nu undan för undan, och de
visar en mycket klar och en mycket betydande
återhämtning från de för företagen
svåra åren 1966 och 1967. Detta
har också tagit sig uttryck i att aktiekurserna
har stigit. Det har skett en
enorm stegring av aktiekurserna. Man
skulle nära nog kunna säga att vi har
en oroväckande stark stegring av aktiekurserna.

Mot denna bakgrund borde man kanske
kunna tycka att allt är gott och väl.
Men naturligtvis finns det också mörka
sidor i hela vår utveckling då det gäller
det ekonomiska livet och inte minst
då det gäller sysselsättningen.

I debatten tidigare har sysselsättningen
diskuterats. Det har från oppositionens
sida sagts att vi har en alltför stor
arbetslöshet. Det understryker jag gärna,
och jag vet att även regeringen har
samma uppfattning.

Vi skall emellertid ha klart för oss,
att vi siffermässigt kommer att få dras
med en alltför stor arbetslöshet. Härtill
bidrar många orsaker, t. ex. att arbetssökande
eller låt mig säga hjälpsökande
i allt större utsträckning dras till arbetsförmedlingarna
därför att det är där

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

som hjälpen kan fås. Hela vår arbetsmarknadspolitik
är uppbyggd på den
grunden, att de hjälpsökande skall gå
till arbetsförmedlingarna. Ty det är
först då som vi får en redovisning över
hur vårt arbetsmarknadsläge är. Arbetslöshetssiffrorna
kommer fortfarande att
ligga högt. Ja, jag befarar att de redovisade
siffrorna i fortsättningen kommer
att bli högre än för närvarande.

Jag vill nämna exemplet med skyddade
arbetsplatser. Man räknar nu med
att om några få år skall vi ha 100 000
skyddade arbetsplatser här i landet. De
som skall befolka dessa skyddade arbetsplatser
i skyddade verkstäder av
skilda slag måste gå till förmedlingarna,
och därmed kommer de också att
anmälas, vilket ur många synpunkter är
tillfredsställande. Men siffermässigt får
vi samtidigt en större arbetslöshet.

Vi har naturligtvis mycket skiftande
förhållanden i olika delar av landet, och
våra problem på arbetsmarknadspolitikens
område kan man i dag säga är
regionala problem. Samtidigt som vi har
mycket stora bekymmer i vissa norrlandslän
—både Norrbotten och Västerbotten
kan anföras som exempel — har
vi i Sydsverige och i Mellansverige en
påtaglig brist på arbetskraft, och i dag
skulle det inte vara några svårigheter
för den mellansvenska och sydsvenska
industrin att sysselsätta ytterligare
10 000 man.

Nu är situationen inte så enkel att
man kan flytta arbetskraft från den ena
landsändan till den andra. Det går i viss
begränsad utsträckning, men det är inte
rimligt och mänskligt att försöka flytta
arbetskraft som kommit upp i 60-årsåldern.
Då är det i stället samhällets skyldighet
att försöka bereda dessa människor
sysselsättning där de befinner sig
eller att ge dem andra möjligheter att
klara sitt uppehälle.

Samhällets uppgift på sysselsättningsområdet
måste för de närmaste åren i
högsta grad kännetecknas av att man
tar itu med den regionala arbetslöshet
som existerar och vilken icke tenderar

Statsverkspropositionen m. m.

att gå tillbaka utan förmodligen kommer
att öka i fortsättningen.

I detta avseende har herr Bengtson,
som tyvärr inte är närvarande i kammaren,
fört ett resonemang som jag
egentligen har anledning att behandla
särskilt eftersom det är så verklighetsfrämmande.
Jag skall begränsa mig till
att i stället behandla vad herr Bengtson
brukar anföra — förresten kommer han
just nu in — i ett annat avseende. Han
har varit och är alltid en av de flitigaste
talarna kring problemet lågavlönade.
Det är just den frågan som nu är aktuell
på svensk arbetsmarknad, och jag
hoppas att man kan få herr Bengtsons
medverkan den dag då ett avgörande
skall fällas på det ena eller andra stället
om hur de lågavlönade skall behandlas
för den närmaste tiden här i landet. Då
räcker det kanske inte att säga att det
är »ett svårlöst problem» — det vet jag
förut.

När herr Bengtson talar om lågavlönade
vill jag nämna som exempel, att
hans parti har långtgående intressen i
en av våra största och viktigaste industribranscher
här i landet, nämligen i
skogsindustrin. Jag skulle vilja säga att
alla de företag inom skogsindustrin, där
centern har intressen, är utpräglade låglöneföretag,
liksom branschen i övrigt.
Om man skulle tro på herr Bengtsons
resonemang skulle inte detta problem
existera i företag som har släktskap med
centerpartiet. Det är tvärtom! Och när
vi nu förhandlar om låglöner och företagen
deklarerar att det inte kan bli någon
förbättring, ja då är centerpartiets
företag lika enhälliga i den uppfattningen
som de andra företagen. Men här i
riksdagen kan man föra ett resonemang
i rakt motsatt riktning.

Det är en viss ihålighet i resonemang
av den arten. Om herr Bengtson inte någon
gång har besökt företag inom skogsindustrin,
vilket hans resonemang tyder
på, skulle jag vilja säga till honom att
man skulle kunna utnyttja riksdagens
sommarferier för sådana studieresor
och då även försöka komma i kontakt

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

med folk och resonera om deras arbetsvillkor
och inte minst deras löner.

Herr Dahlén och herr Bengtson, har
nu liksom tidigare i stor utsträckning
vänt sig mot den förmenta överdrivna
kritiken av näringslivet från socialdemokratins
sida. Ja, uppfattningen om en
överdriven kritik mot företagen i detta
land existerar huvudsakligen i anföranden
här i riksdagen av herrar Bengtson
och Dahlén m. fl., och i den borgerliga
pressen. Jag skulle vilja säga att
kritiken mot det svenska näringslivet
inte alls är så utvecklad och stark, som
man kan få intryck av genom de anföranden
som hålls.

Och för övrigt: skulle det inte alls
finnas motiv för att kritisera svenska
företag? Jag brukar inte gå ut och kriga
offentligt mot företagen i vårt land —
jag har nämligen möjligheter att kriga
mot dem direkt och säga dem direkt
vad jag betraktar som brister. Men att
framställa saken så att det inte finns
några brister i svensk företagsamhet —
vilket sker i denna debatt — det är fullständigt
felaktigt. Lika väl som de statliga
företagen visar brister finns det
brister i den privata företagsamheten.
Därför är det ingenting märkvärdigt i
att kritik förekommer — det är bara det
att den förstoras och görs betydligt mer
omfattande i de referat och omskrivningar
som presenteras t. ex. av herrar
Bengtson och Dahlén.

Jag skall nöja mig med detta till herr
Bengtson — det blev ju ganska långt,
men eftersom han kom in tyckte jag att
jag borde ägna några minuter åt honom.

Låt mig sedan säga några ord om
vad som förestår när det gäller andra
lågavlönade och eftersatta grupper i det
svenska samhället. Den politik vi kan
vänta i fortsättningen här i landet kommer,
skulle jag vilja säga, att i högsta
grad karakteriseras av åtgärder till förmån
för eftersatta grupper av alla slag.
Jag brukar inte använda ordet jämlikhet
eftersom det är så svårt att definiera
vad detta begrepp innebär, men om
någonting behövs i vårt land så är det

just åtgärder i syfte att förbättra levnadsvillkoren
för de kategorier i samhället
som har det svårast ställt. Där
har vi de lågt avlönade, och även många
andra kategorier. De åtgärderna måste
sättas in på olika avsnitt, inte minst på
lagstiftningsområdet, i utformningen av
den sociala politiken och skattepolitiken
osv.

Här hoppas jag att vi skall få medverkan
från de borgerliga partierna.
Men om vi, som jag hoppas skall bli
möjligt, föreslår en skatteform som inriktar
sig speciellt på dem som har
låga inkomster, hoppas jag att inte de
borgerliga partierna säger att vi måste
genomföra skatteminskningar även för
kategorier som ligger högre på inkomstskalan.

En av de åtgärder som förestår är förändringar
i pensionslagstiftningen.
Landsorganisationen har hos regeringen
hemställt om en snabb översyn av
gällande regler för förtidspensionering
för att möjliggöra för dem, som har
hårda och i övrigt pressande arbetsuppgifter,
att få förtidspension från och
med 63 års ålder eller, med andra ord,
från en tidpunkt då många med hårda
yrken egentligen har gjort sitt i arbetslivet
och inte längre kan fortsätta och
klara sin egen försörjning. Detta gäller
exempelvis skogsarbetarna, och andra
grupper skulle kunna nämnas.

Då säger man från centerpartiets
sida: Låt oss sänka den allmänna pensionsåldern! Jag

menar för min del att vi kommer
dithän, att en allmän sänkning av pensionsåldern
genomförs här i landet. Men
vad vi vill prioritera är just en förtidspension
nu till dem som bäst behöver
den. En allmän sänkning av pensionsåldern
från 67 till 65 år löser faktiskt
inte problemet för dem som har hårda
yrken, ty för dem måste pensionsåldern
vara lägre. En allmän sänkning av pensionsåldern
är ju en kostnadsfråga av
helt annan karaktär. Varje år, som man
minskar den allmänna pensionsåldern
med, kostar över 400 miljoner kronor

Onsdagen den 5 februari 19G9 fm.

Nr 4

per år, och 65 års allmän pensionsålder
skulle alltså kosta 800 miljoner kronor.

Det gäller inte bara kostnaden, utan
det finns också andra komplikationer
med i bilden, vilket gör att allt talar
för att man skall prioritera en utveckling
för vissa kategorier med hårda yrken.
Jag hoppas att riksdagens ledamöter
är klara över att om vi sänker den
allmänna pensionsåldern till 65 år, vilket
vi en vacker dag kommer att göra,
uppstår samtidigt en annan fråga, nämligen
att de som då har 65 års pensionsålder
skall ju ha kompensation. Tidigare
har det alltid varit så, att när något
gjorts för eftersatta grupper skulle de,
som redan har haft förmånen, kompenseras.
För att gå till en ytterlighet kan
jag säga, att också riksdagens ledamöter
skall ha kompensation om den allmänna
pensionsåldern sänks, eftersom riksdagsledamöternas
löner är anknutna till
statstjänarlönerna på ett visst sätt.
Kammarens herrar ledamöter ler! Men
den situationen uppstår, och då kommer
riksdagens ledamöter icke att protestera
mot rättvisekravet att »visst skall
vi ha kompensation».

Är det då att undra på att vi tycker
att man skall prioritera sådana grupper
som behöver denna förmån av en tidigare
pensionsavgång än de har möjligheter
till just nu? Jag hoppas att den
utredning, som socialministern har utlovat
före utgången av detta år, skall
möjliggöra att socialministern också vid
den här tiden nästa år är beredd att för
riksdagen presentera en proposition om
ändringar, som gör det möjligt för dem
som har hårda yrken att få pension tidigare
än vad som är fallet för närvarande.

Det är en av de nödvändigaste reformer
vi står inför. Reformer av den arten
måste bli det som karakteriserar den
svenska politiken under de närmaste
åren. Det är inte längre fråga om generella
åtgärder; det är inte det viktigaste.
Det viktigaste är nu att gynna de kategorier
i det svenska samhället, som
verkligen har behov av att reformer ge -

Statsverkspropositionen m. m.
nomförs för deras skull, om vi menar
någonting med begreppet ökad jämlikhet
och vill gynna de sämst ställda i
samhället.

Herr talman! Jag har velat framhålla
dessa synpunkter eftersom jag anser det
angeläget att detta sker i remissdebatten
och eftersom jag är av den uppfattningen,
att just sådana här frågor kommer
att i hög grad engagera riksdagens
ledamöter i de kommande årens riksdagsarbete.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Remissdebatterna har
värde på olika sätt. Man får en översikt
över vad som har förekommit politiskt
och det lämnas vissa besked i en remissdebatt.

Jag noterade med största tillfredsställelse
att herr Geijer, Landsorganisationens
ordförande, sade att vi kommer
att få en sänkt pensionsålder. Det råder
således överensstämmelse mellan oss i
det fallet. Sedan är frågan när vi kan
nå fram till detta, men det är dock
värdefullt att vi fått detta besked i dag.

Det är ofta så att Landsorganisationens
och centerpartiets åsikter sammanfaller.
Jag kan visa på denna fråga,
på räntepolitiken, låglönegruppernas
problem, arbetslöshetsförsäkringen — i
många stycken har vi samma uppfattning.
Men herr Geijer måste givetvis
som socialdemokratisk riksdagsledamot
också tala om andra saker.

Jag blev litet förvånad när herr Geijer
talade om »centerpartiets företag»,
men han sade kanske fel. Troligen menade
han att det finns någon person
som är engagerad i både centerpartiet
och något företag. Centerpartiet har
inga företag, och jag kan inte säga vilka
intressen vi kan ha i olika företag.

Men vi skulle tala om låglönegrupperna.
Hur har frågan uppkommit och
hur har den accentuerats? Den socialdemokratiska
regeringen — efter samlingsregeringen
— kom till den 1 augusti
1945. Ta året 1946 och ytterligare 20

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
år framåt och se hur kronans värde har
rutschat utför under denna tid! Det visar
sig att kronan nu är värd mindre än
hälften; den är faktiskt nere i 46 öre.
Hur har detta inverkat på arbetsmarknaden?
Med en så stark inflation måste
de anställda få kompensation för
prishöjningar, och detta har väl mer
eller mindre lyckats. Men på vilket sätt
fick man kompensationen? Jo, den fick
man hela vägen i procentuella lönehöjningar.
Därmed blev inflationen orsak
till en allt starkare accentuering av löneskillnaderna.
Det är alltså den socialdemokratiska
politiken som ligger till
grund för hela den alltmer ökande löneklyftan.

Hade vi haft ett stabilare penningvärde,
hade vi inte behövt söka denna
kompensation. Var och en vet att arbetarna
säger, att om vi slipper prisstegringar
kan vi nöja oss med mindre löneförbättringar.
Det är prishöjningarna
som är obehagliga överraskningar.

Den socialdemokratiska politiken har
alltså lagt grunden till ökningen av löneklyftorna.
Det var det jag gärna ville
förklara.

Vad henr Hedlund beträffar, så har
det företag som han är ledare för företagit
en utjämning i det man gett större
lönehöjningar till låginkomsttagarna än
till övriga löntagare. Den upplysningen
lämnades i en TV-debatt. Jag vet inte
om det var samma debatt som den herr
Geijer deltog i, men det har i alla fall
sagts.

Det är, herr Geijer, inte lätt att göra
på det sättet. Jag kan ta ett exempel.
Om det är fråga om ett företag, som
arbetar i konkurrens med andra företag,
ty det existerar ju inte bara skogsägareföreningarnas
företag, så är det
svårt att driva en annan lönepolitik än
konkurrenterna. Jag kan ta ett exempel
från en annan folkrörelse, kan man kalla
den, som jag respekterar mycket för
dess stora insatser. Jag tänker på Kooperativa
förbundet, som har en mycket
stor personal som arbetar överallt. Men
tror herr Geijer eller någon annan att

KF, som säkert skulle vilja göra det,
kan höja lönerna på sina affärsanställda
— jag förmodar att hela affärsvärlden
inte är särdeles högt betald — och
ändå kunna klara konkurrensen med
den privata handeln?

Det är inte möjligt. Har man branscher
där olika företagsformer konkurrerar,
måste man försöka lyfta upp hela
låglöneområdet. Annars får man alltför
stor ojämnhet i konkurrensen. Jag kan
inte säga till KF att det skall höja lönerna
vid sina företag, ty det är inte
möjligt på grund av konkurrensen med
andra företag. Men man kan höja på
hela området. Det är det riktiga.

I fråga om pensionerna vill jag tillägga
att vi inte behöver vara oeniga, herr
Geijer och jag, om att man kan ta vissa
grupper först, vilka har största behovet
av en sänkt pensionsålder. I andra lagutskottet
hade centern ingenting emot
en utredning beträffande gruvarbetarna.
I den frågan tror jag att vi kan
vara överens. Om herr Geijer vill vara
med och arbeta — och det tror jag att
han vill — för att så snabbt som möjligt
få en sänkt pensionsålder till stånd så
skall vi gärna vara med om att försöka
få fram vissa grupper som särskilt är
i behov därav.

Det sista herr Geijer sade vill jag
inte riktigt instämma i, och jag tror
inte heller att herr Geijer tycker att
det skall vara så. Det kan mycket väl
hända — om vi får en allmänt sänkt
pensionsålder — att vissa grupper säger
att när nu pensionsåldern sänkts
generellt skall den sänkas ytterligare för
oss. Jag tror att herr Geijer är ense
med mig om att vi helst borde motarbeta
ett sådant kompensationstänkande,
ty i så fall blir det ju ingen
utjämning. Jag tycker att dessa grupper
i solidaritetens namn bör vara med om
att man för stora grupper sänker pensionsåldern
utan att man själv begär
ytterligare kompensation.

Efter att ha sagt detta vill jag framhålla
att jag kände mig nödsakad att
begära replik, men jag tror ändå inte

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

att det råder så stor oenighet i princip
mellan herr Geijer och mig.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Geijer sade att
kritiken mot näringslivet egentligen bara
existerar i herr Bengtsons och herr
Dahléns anföranden här i första kammaren.
Det var ett ganska förvånande
påstående! Jag vet att herr Geijer som
socialdemokrat och som Landsorganisationens
ordförande inte använder sådana
ordvändningar som herr Bengtson
och jag här har kritiserat. Inte heller de
föregående ordförandena i Landsorganisationen
använde dem.

Men det hindrar inte att kritik kommit
fram på ett sätt, som vi tycker är
orimligt. Tydligen tycker även herr
Geijer att den kritiken är orimlig. Men
eftersom herr Geijer tagit upp saken,
kunde jag inte låta bli att anteckna på
mitt papper här bl. a. att det finns ett
tidningsorgan som står herr Geijer nära,
Aftonbladet. Gäller samma omdöme om
Aftonbladets skriverier om näringslivet
som det omdöme herr Geijer vill fälla
om debatten här i första kammaren,
nämligen att om det förekommer några
överdrifter, så kommer de från annat
håll än det socialdemokratiska?

Jag skulle knappast tro att herr Geijer
håller med om att det inte förekommer
några överdrifter i Aftonbladet på
denna punkt.

Visst finns det saker att kritisera i
näringslivet. Ja, just det! Jag tog upp
några sådana saker. Jag kritiserade dem
från utgångspunkten, att ett fritt näringsliv
är det ekonomiska system som
är bättre än alla andra system, när det
gäller att ge svenska folket sysselsättning
och en något så när rimlig standardhöjning.
Tydligen har herr Geijer
och jag samma uppfattning på denna
punkt, och det tycker jag är mycket
bra. Det bör också i någon mån dämpa
den kritik mot näringslivet som kommer
från en del håll och även från tidningsorgan
som står herr Geijer nära,

Statsverkspropositionen m. m.

även om de självklart skall skriva som
de vill.

Sedan bara ett ord om förtidspensioneringen.
Inom folkpartiet noterade vi
med tillfredsställelse att LO kom med
en framstöt bl. a. om förtidspensioneringen.
I vissa fall överensstämde framställningen
till socialministern nästan
ord för ord med det folkpartiet hade
motionerat om ett par dagar tidigare.
Vi har också tagit upp denna fråga flera
gånger förut. Det är möjligt, herr
Geijer, att vi med förenade krafter skall
få även en socialdemokratisk socialminister
att röra på sig.

Herr GEIJER, ARNE, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det behövs kanske inte
så mycket polemik mot de senaste inläggen.
Herr Bengtsons anförande var
egentligen en bekräftelse av vad jag tidigare
anförde. Det påtagliga och det
jag hade väntat mig var att det han
sade i sin replik helt skulle skilja sig
från det anförande han tidigare höll.
Som jag förmodade sade han, att »det
här är inte lätt». Det visste jag innan
han begärde ordet, så det var inget svar
från honom.

Det år inte lätt att klara låglöneproblemen,
det är bara herr Bengtson som
gör det så lätt för sig. Däri ligger felet
när han håller ett av sina »vanliga» anföranden
i denna kammare. Herr Bengtson
borde i sitt eget intresse lägga om
stil.

Herr Bengtson kom också in på att vi
måste motarbeta kompensationstänkandet
i anledning av det drastiska exempel
jag nämnde på tal om att vi skulle
sänka pensionsåldern. Visst kan man
göra det, men det hjälper nog inte.
Även om herr Bengtson och jag skulle
förena oss i att motarbeta sådant, så
kommer herr Bengtson ändå med full
tillfredställelse att ta emot den kompensation
han får genom att pensionsåldern
sänks till 65 år — det blir automatiskt
en löneförhöjning för riksda -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

gens ledamöter, eftersom riksdagens

lönesystem är uppbyggt så.

Om herr Bengtson har fattat det så
att jag tror att centerpartiet skulle äga
företag så är det fel. Jag talar om
»släktskapet» mellan centerpartiet och
företaget Skogsindustri.

Inte heller herr Dahléns resonemang
behöver jag bemöta med så många ord.
Han tog upp kritiken mot företagen. Ja,
det finns motiv att föra kritik mot de
enskilda företagen lika väl som mot de
statliga. Det egendomliga är, att när
herr Dahlén själv berör detta ämne så
har han ingen kritik att framföra mot
de enskilda företagarna. Man skall vara
klar över att även om det privata näringslivet
i stort sett sköter sig bra då
det gäller arbetsmarknadsfrågor och
annat, så vore det orimligt att tro att
vi skulle kunna ha ett näringsliv som
sköter sig hundraprocentigt väl. Det är
inte så. Vi lever inte i ett sådant idealsamhälle
och vi kommer aldrig att få
uppleva det. Är det inte lika bra att
inse att det är så?

Jag skall inte heller gå in på att nämna
företag och motiv för kritik, utan
bara konstatera att om det förekommer
kritik, så finns det också motiv för den.
Kritiken skall emellertid hållas inom
sunda ramar och inte svämma över till
osaklighet, som tyvärr ofta sker i framför
allt tidningspressen.

Herr Dahlén säger till sist, att den
skrivelse som Landsorganisationen har
lämnat till socialministern är nästan
ord för ord likadan som den motion
folkpartiet lämnade ett par dagar tidigare.
Ja, det är ganska stor likhet, det
måste jag säga, men det beror faktiskt
inte på att vi har tittat i folkpartiets
motion till 1969 års riksdag. Vår skrivelse
till departementet var nämligen
redan avfattad när motionen lämnades.
Likheten består däri, att folkpartiets
motion bygger på den motion som jag
själv var med om att lämna till riksdagen
1967 och som motionärerna även
åberopar i sin motion till årets riksdag.
Då är det naturligt att det också finns

en likhet i formuleringarna. Därav är
överensstämmelsen så god, inte tvärtom.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Tyvärr har man inte tid
att i en treminutersreplik utreda vem
som kom med vad först, men detta är
också ur mina synpunkter en relativt
ointressant sak. Huvudsaken är att man
nu kan ha en viss förhoppning om att
det med gemensamma krafter skall kunna
utövas ett så pass stort tryck 1969
på den socialdemokratiske socialministern,
att det som herr Geijer och vi
tyckte 1967 nu kan bli verklighet. Det
har ju inte hänt någonting på dessa två
år.

Sedan sade herr Geijer att det var
egendomligt att herr Dahlén inte framförde
någon kritik mot näringslivet.
Jag såg att herr Geijer inte var här under
första delen av mitt anförande. Jag
förklarade då, att marknadsekonomin
inte kan fungera väl om inte staten har
monopol- och kartellkontroll. Det är en
kritik emot näringslivet, och den accepterar
näringslivet självt. Man måste
ha en sådan kontroll. Jag talade om att
det tillverkas onödiga och olämpliga
varor. Jag vill inte ha några statliga
»tyckare», som skall sitta och bestämma
vad som skall produceras, men mitt
påstående måste dock uppfattas som
en kritik emot att näringslivet producerar
olämpliga saker ibland. Jag sade
att man då måste ha en konsumentupplysning
för att hjälpa konsumenterna
att göra det rätta urvalet. Jag talade om
att med bättre statlig planering kommer
man med större berättigande att
kunna ställa än större krav på företagen
att samordna sin verksamhet i en
kommun eller region för att upprätthålla
sysselsättningen.

Jag skall inte ta ytterligare exempel
men, herr Geijer, vi kritiserar verkligen
näringslivet, det enskilda när det
är berättigat och det statliga när det är
berättigat. Alltså är herr Geijer och jag
precis överens. Man skall kritisera när
det är berättigat.

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

Dessutom är vi tydligen överens •—
herr Geijer tog i varje fall inte avstånd
i sin replik — att enskilt näringsliv är
överlägset då det gäller att ge sysselsättning
och god ekonomisk standard
åt ett folk. Jag tycker det är utomordentligt
glädjande att vi är överens om
detta.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! En kort replik till herr
Dahlén!

Han sade att han hoppades att han
och Landsorganisationen med gemensamma
krafter skulle kunna åstadkomma
förbättringar på pensionsområdet.
Jag vill fästa herr Dahléns uppmärksamhet
på att i årets statsverksproposition
har förutskickats, att man skall
utreda möjligheten att i vidgad omfattning
bereda pension före 67-årsåldern.

Det är inte första gången, herr Dahlén,
som vi upplever att det som regeringen
klart deklarerar och förutskickar
inspirerar folkpartiet till motioner
av skiftande slag. Herr Geijer har också
påpekat att det inte bara gäller initiativ
från regeringen. Det är uppenbart
så att man mycket följsamt tar del
av vad den fackliga rörelsen både beslutar
och önskar, och sedan uppenbarar
sig här folkpartimotioner av skiftande
slag.

Jag har velat till protokollet notera
detta.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det här kan bli ett kort
genmäle.

Jag sade att det är rätt ointressant
med historieskrivning, men när socialministern
nu gör ett försök att smita ur
en besvärlig situation, måste jag verkligen
begära ordet. Herr Geijer talade
om 1967. Jag skall då tala om 1959. Sedan
1959, herr Aspling, har vi från
folkpartiets sida motionerat om att man
måste börja lösa frågan om förtidspensionering,
framför allt för de grupper

Statsverkspropositionen m. m.
som har tungt arbete, underjordsarbete
etc. I dag har vi 1969.

Herr Aspling har ännu inte — och
gjorde det inte heller nu — lovat att det
verkligen skall bli en lösning av denna
fråga. Han säger att vi skall börja utreda
den. Det är verkligen på tiden! Vi
har begärt det under tio år.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Med folkpartiets förflutna
i pensionsfrågan — i den stora
frågan — tycker jag att herr Dahlén
bör dämpa sig något i denna debatt.

Socialdemokratin har sannerligen,
när det gäller pensionsfrågan, varit både
vägledande och initiativtagare och
tillsett att reformer verkligen har kommit
till stånd.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag hade begärt ordet
egentligen bara för att yttra mig i två
frågor, men statsministern fällde några
yttranden som jag antecknade mig till
minnes. Nu vet jag inte om det var avsett
som skämt eller som allvar. Jag kanske
är lika sinnesförmörkad som herr
Bengtson och sålunda har svårt att skilja
på vad som är allvar och vad som är
skämt från den skämtsamme statsministens
sida.

När det var tal om vårt förhållande
till näringslivet —- det näringsliv som i
valrörelsen, alla förnekanden till trots, i
många anföranden från talarstolar och i
många spaltmeter i pressen kallades för
storfinansen •— gjorde statsministern
till slut följande påstående: »Vi är likadana
på båda sidor om förhandlingsbordet.
»

Det skulle alltså betyda att statsministern
och de andra under valrörelsen
borde ha stigit upp och sagt att vi och
Wallenberg är egentligen precis detsamma
i det här stora sammanhanget. Men
det var ju inte alls det som skedde.

När nu herr Geijer påstår att vi liksom
är skumögda när det gäller att finna
brister hos det enskilda näringslivet, vill

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
jag påminna om en debatt som fördes
här i kammaren för bara några månader
sedan, då herr Ivar Högström, alltså en
partivän till herr Geijer, påståd att folkpartiet
skulle ha tagit ett storföretag i
Norrland i försvar efter en åtgärd som
det hade vidtagit. Det visade sig sedan
att herr Högström själv åberopade etc
uttalande i en folkpartitidning, som
skarpt kritiserade företaget för det sätt
på vilket det hade uppträtt. Jag hade då
tillfälle att säga, att jag ställde mig helt
bakom den uppfattning som hade kommit
till uttryck i den ifrågavarande folkpartitidningen.

Jag tycker också att det var mycket
välgörande att här få lyssna till herr
Geijers resonemang om pensionsåldrarna.
Det gjorde onekligen i TV ett rätt
egendomligt intryck, när en av partiledarna
plötsligt kastade fram att pensionsåldern
måste sänkas. Det var väl
i och för sig inte så märkvärdigt. Men
när han sedan alltså sträckte ut handen
och sade: »Det gör det samma vad ni
andra menar, det är bara så att denna
sak kommer», innebar detta liksom ett
påstående att vi inom de andra partierna
skulle vara motståndare till förslaget
om en sänkt pensionsålder.

Så förhåller det sig ju inte alls, och
det är skönt att detta blivit klarlagt vid
detta tillfälle.

Statsministern fällde också ett annat
yttrande som jag antecknade. Han förklarade
nämligen att förändringarna till
det bättre nu berodde på de politiska
åtgärder som regeringen hade vidtagit.
Nu var herr Geijer betydligt mer klar
i detta avseende. Han påpekade nämligen
att den internationella konjunkturen
hade förbättrats så att den internationella
handeln hade ökat, vilket också enligt
vad han konstaterade medfört en betydligt
ökad ordertillgång för de svenska
företagen. Detta är ju ett fenomen som
vi varit med om tidigare, nämligen att
när någonting blir bättre är det regeringens
förtjänst, men när någonting
blir sämre beror det på att konjunkturerna
ute i världen viker.

Vidare påstod statsministern att oppositionen
hade precis samma möjligheter
att göra upp en budget som regeringen
— regeringen var mycket välvillig och
snabbtryckte papper och dylikt så att
oppositionen skulle ha möjlighet att
hänga med.

Man frestas nästan att göra det påståendet,
att om det är så enkelt att göra
en budget som statsministern påstår,
skulle ju följden bli en väldig avflyttning
från kanslihuset, där det faktiskt
finns en hel del personer som sysslar
med detta — en hel del av dem satt ju
också vid detta tillfälle vid statsministerns
sida för att bistå honom med råd
och dåd.

»Nej», sade statsministern, »gå ut till
folket och fråga — då skall ni få besked
om hur mycket fint vi har gjort!» Då
råkade han också nämna en sak, nämligen
de genomförda läkemedelsrabatterna.
Den som såg på TV i går kväll fick
reda på att statens kostnader med anledning
av denna reform hade ökats
med 100 miljoner kronor. Det är klart
att reformen i långa stycken är bra.
Men vi fick samtidigi reda på att svenska
folket höll på att läkemedelsförgiftas
i den mån det inte fanns personer, som
var så kloka att de sparade alla överflödiga
läkemedel hemma i sina skåp.
Socialstyrelsens chef ansåg bestämt att
det ute i landet fanns mängder av läkemedel,
som hade köpts för stora kostnader,
dels för patienterna dels för staten,
som aldrig kommer att förbrukas.
En del av dessa fina saker har därför
också en baksida.

Man talade om alla de åtgärder som
från regeringens sida hade satts in för
att klara den svåra situationen i Norrland.
Det är klart att jag är glad över
det stora intresse som nu från olika håll
visas för norrlandsproblemen. I det
sammanhanget erinrar jag mig emellertid
också vad herr Hagnell sade vid en
konferens för två eller tre år sedan, då
han konstaterade att under en tioårsperiod
hade cirka 10 000 personer friställts
från statliga företag i Norrland.

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

Frågan är då om inte en del av de åtgärder
som regeringen nu planerar
kommer litet sent. De borde ha satts in
långt tidigare. Detta betyder naturligtvis
inte att jag nu anser att ingenting
skall göras. Det är ju ändå alltid så att
det är bättre sent än aldrig.

Sedan talade man om partiernas finansiering
av valkostnaderna, och statsministern
yttrade ordagrant: Vi är stolta
över våra bidragsgivare. Han betonade
ordet vi i sådan utsträckning att åhörarna
måste få intrycket att statsministern
och kretsen kring honom hade rätt att
vara stolta, medan vi andra borde skämmas
över våra bidragsgivare. Jag får
för min del säga att om det finns någonting
att skämmas över så är det ju att
ta emot bidrag från dem som egentligen
inte alls vill ge något sådant. Jag tänker
på de pengar som kommer från
fackföreningsrörelsen. Många av dess
medlemmar är inte socialdemokrater
men tvingas ändå på grund av sitt medlemskap
vara med om att ge bidrag.
Innan man ägnar sig åt att kritisera
andra borde man, tycker jag, i någon
mån sopa rent framför egen dörr.

Herr talman! Efter dessa små funderingar,
undringar eller vad jag skall kalla
dem, tänker jag inte mer blanda mig
i debatten om ekonomi, företagsamhet,
pensioner och allt vad det varit fråga
om tidigare här i dag utan i stället
»flytta in i vardagsrummet», där TV:n
varje kväll mer eller mindre trollbinder
en stor del av det svenska folket, både
ung och gammal. Vi må beklaga det eller
inte, men det är lielt enkelt på det
sättet att det som politikerna allra hetast
och ivrigast tvistar om är inte vad
som dagligen och stundligen är föremål
för debatt man och man emellan,
även om allmänheten naturligtvis också
är väl medveten om betydelsen av de
stora ekonomiska frågorna. Det blir inga
folkstormar när herr Sträng höjer skatten,
när något av herr Wickmans företag
står på näsan eller när utrikesministern
berättar om hur varmt amerikanarna
uppskattar våra göranden och

5 Första kammarens protokoll 1969. Nr 1

Statsverkspropositionen m. m.

låtanden. Den ende som har lyckats
åstadkomma någonting av storm är ju
utbildningsminister Palme med sin ukas
om UKAS, även om det var ett mera begränsat
sällskap som var inblandat •—
ett mycket bullersamt sällskap, vill jag
påstå. Så ovana som vi över huvud taget
är med sådana här stormar blev förslagsställaren
helt enkelt närmast chockad
av vad som hände i Kårhuset och
på andra ställen och lät därför hastigt
och lustigt omarbeta vad man tidigare
kallat en mycket nödvändig och klok
reform på den högre utbildningens område.
Ja, som ni såg i TV häromkvällen,
då statsrådet Moberg mötte en del av
studenterna, har tydligen den stormen
ännu inte bedarrat. Jag misstänker att
vi som sitter i statsutskottets andra avdelning
hinner vara med om en liten
pärs innan riksdagen kan fatta beslut i
denna fråga.

Annars är det, som sagt, ganska lugnt
i detta land. Det tycks, som jag tidigare
har antytt, bara vara studenterna som
tydligen har glömt bort det som står i
den sång som de nyligen har varit med
om att sjunga, nämligen »Inga stormar
än i våra sinnen bo.» Nej, det enda som
förekommer är väl att tidningarna surnar
till ibland på ett eller annat sätt,
ett sätt som oftast i hög grad ogillas på
högsta ort. Men det är ju egentligen
bara milda västanfläktar, som snart drar
förbi.

På det sättet är det faktiskt inte i vardagsrummet.
Där lyckas verkligen TV
titt och tätt få till stånd folkstormar.
TV lyckas på något egendomligt sätt att
kraftigt trampa det svenska folket på
tårna och det på ett sådant vis att Sveriges
radios och tidningarnas telefonväxlar
brakar samman. Då kommer
verkligen vårt kända vikingablod i svallning,
och hur tålmodig man annars än
tycks vara, tiger man då inte stilla utan
låter sina känslor få ett ganska fritt utlopp.
Tyvärr måste man konstatera, att
det oftast också finns fullgod anledning
till dessa tittarstormar. Då skall man
ändå inte glömma bort att det mera still -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

samma om också allmänna missnöjet
med programmens genomsnittliga torftighet,
bortsett från en och annan ljusglimt
eller till och med pärla, sällan
kommer till uttryck.

Man tycker att TV med de fantastiska
möjligheter som står detta medium till
buds att fostra, lära och underhålla,
borde kunna göra en insats, som helt
och hållet uppskattades av alla i stället
för att, som jag har påpekat, väcka
tittarstormar. Ibland är man ju verkligt
glad över att det på apparaten finns en
knapp som man kan använda för att
stänga av apparaten med. Man tycker
att det borde ligga i ett statsägt företags
intresse att ge saklig information, att
skildra samhället såsom det verkligen är
och fungerar och att låta även de positiva
krafterna få göra sina röster hörda
i debatten.

Det kan inte hjälpas men man oroas
verkligen djupt av den snedvridning
av samhällsdebatten som TV registrerar.
Man oroas av dess till synes uppenbara
iver att söka upp och släppa fram
s. k. vänsterradikala element, som inte
har något annat intresse än att riva ned
det som samhället har byggt upp, element
som över huvud taget inte hör
hemma i ett demokratiskt samhälle.
Visst skall TV ordna debatter, men de
skall inte ordnas på det sättet att sådana
här element helt enkelt omöjliggör
ett meningsfyllt tankeutbyte. TV borde
som andra ha möjlighet att gallra och
sovra och att hålla debatten inom anständighetens
ram.

Jag kan inte heller förstå det brinnande
intresse som TV tycks hysa för
demonstrationer av alla de slag. På mig
verkar det intresset närmast sjukligt.
Om några få ungdomar samlas för att
kleta någonting på några plakat, så har
TV ett utomordentligt fint väderkorn.
Man är genast på plats med hela sin
utrustning, och dessa ungdomar får ett
väldigt stort utrymme i TV-rutan. Och
det är tydligen detta som gör det hela
så spännande. Här skapar man hjältar
eller — för att använda ett ord som är

mycket populärt — kändisar, och det
är ju någonting synnerligen eftersträvansvärt.
Här kommer, vågar jag påstå,
den ställföreträdande offerviljan, indignationen
och medkänslan till uttryck.
Här får vi veta att »Tage och
Geijer är Johnsons lakejer», att »USA
är mördare» och att »Demokrati är
humbug», eller ta det fallet när vi som
tror på demokrati och reformer i vanlig
ordning och som tror på Förenta
Nationerna i ett annat statligt understött
sammanhang kallas »samvetsömma
västerländska marsvin».

Nog är det i varje fall enligt min erfarenhet
mera sällan som TV visar sig
i sådana sammanhang där ungdomar
utan stora åthävor men med ett verkligt
allvarligt intresse söker konmia till
rätta med svåra samhällsproblem, inte
minst då ungdomens egna problem. Det
ser vi mycket sällan. Vi ser över huvud
taget mycket sällan någonting av det
som är positivt i vårt samhälle. I själva
verket är dock den överväldigande delen
av den svenska ungdomen en fin
ungdom. Borde det då inte vara rättvist
och förnuftigt att också denna stora
ungdomsmajoritet fick sin beskärda del
av utrymmet i TV? Men att vara lugn,
städad och hänsynsfull, att besitta något
av den bildning som den gamle
folkbildaren Carl Cederblad betecknade
som »vett och vetande, hut och hyfsning»
meriterar tydligen inte för framträdande
i TV-rutan. Där vill det till
saker som slår.

Jag satt tillsammans med några andra
och tittade på när TV besökte en långt
vänstervriden grupp — det var om jag
inte minns fel i Göteborg. Naturligtvis
var det nödvändigt för TV att uppsöka
just denna lilla mycket extrema grupp
och visa upp den för svenska folket. Så
kom inslaget med honom som torkade
av skorna på den amerikanska flaggan.
Vi som tittade på hajade naturligtvis
till, och de andra blev väl inte minst
snopna när jag omedelbart gjorde gällande
att detta var en arrangerad sak.
För mig stod det nämligen genast klart

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

att denne, ursäkta om jag säger TVgosse
ville göra någonting som han
själv betecknade som en panggrej. Det
är ju så man skall göra i modern journalistik
i TV-sammanhang. Man skall
till varje pris åstadkomma sådant som
kommer tittarna att spärra upp ögonen.

Det visade sig också att mitt antagande
var riktigt. Man kan i detta sammanhang
glädja sig åt att denna förlöpning
inte fått passera utan vidare —
att den inte har gjort det i Amerika har
vi ju fått papper på. Men när radionämnden
— det meddelades i går —
uttalade sitt fördömande var det just
med utgångspunkt i att detta var en
arrangerad händelse. Låt oss emellertid
anta att det här inte hade varit arrangerat,
utan att man verkligen på det där
stället använde den amerikanska flaggan
som dörrmatta. I så fall var det
ändå inte så mycket bättre. Är det nödvändigt
att i TV — som är ett statligt
organ, ett statligt monopol — visa sådant
som uppenbarligen är till skada
för vårt land? I varje fall kan en sådan
sak inte förbättra våra förhållanden till
en främmande makt.

Jag har, herr talman, vid något tidigare
tillfälle som gammal tidningsman
sagt att det viktigaste för en tidningsman
inte är att han kan skriva, utan att
han har ett gott omdöme. Jag tycker att
det som gäller för journalister också
borde gälla för dem som arbetar på
TV — både de som är ute på reportage
och hela skalan uppåt. Till det goda
omdömet hör bl. a. att man i varje fråga
där det kan finnas olika uppfattningar
låter de olika parterna samtidigt
komma till tals. I det stycket har TV
tidigare mycket ofta syndat, men dess
bättre tycker jag mig skåda — jag vet
inte om det är inbillning — en viss förbättring
på det området.

Medan jag på detta sätt vädrar mitt
missnöje med TV kan jag inte underlåta
att påpeka en annan sak som jag
också bedömer som en uppenbar snedvridning
av verkligheten. När vi som
bor i den övre halva delen av Sverige

Statsverkspropositionen m. m.
som kallas Norrland någon enstaka
gång får uppleva den sensationen att
man gör ett norrlandsreportage, finner
vi att fotograferna har förälskat sig i
vindpinade tallar som står ute på öde
myrar, fallfärdiga lador, renar som
plumsar fram i djup snö och allsköns
ödslighet och besvärligheter. Förra veckans
reportage i TV skilde sig inte mycket
från de tidigare. Visst fanns där
med en del vackra utblickar, och visst
fick tittarna möta en eller annan människa.
Av någon anledning sökte man
upp en bagare — men inte för att tala
med honom om hans yrke utan för att
han skulle berätta att där i bygden en
gång hade funnits en gubbe som kunde
göra sig osynlig. Jag vet inte om avsikten
var att påpeka hur efterblivna
och tokiga vi är där uppe. Men det bestående
intrycket av hela reportaget
måste bli kylan, den yrande snön och
otillgängligheten, fastän vi faktiskt i
den del av Norrland som nu visades i
TV, och som är en av de vackraste i
vårt land, har en hel del verkligt fina
hus att bo i, fina skolor, ljus och värme,
och på flera håll en företagsamhet
som till och med trotsar de många lokaliseringshindrande
pålagor man undan
för undan kan hitta på för att ta igen
med den högra handen vad man har
givit med den vänstra. Det gäller faktiskt
en bygd som duger ordentligt att
både bo och verka i. Några bevis för
den saken kommer dock sällan fram
i TV.

Men ett gammalt uttryck säger, att
även på en dålig häst kan man finna ett
och annat som är bra, och TV är inte
bara bedrövelse och elände. I vissa avseenden
utnyttjar man, tycker jag nog,
sina väldiga resurser på ett berömvärt
sätt. Jag tänker då först och främst på
att TV angripit miljöfrågorna på ett
engagerat och utmärkt sätt. Utan de insatserna
skulle vi knappast, tror jag,
allmänt ha blivit så chockade och så
medvetna om att någonting måste göras
och göras mycket snart. Det är en
strong insats TV har gjort för miljö -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1909 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
vården, och man har inte begränsat sig
till att visa prov på luftföroreningen
och nedsmutsningen av våra vatten
utan också klargjort hur vi fördärvar
boendevänligheten för människorna.

Radio och TV har också gjort en utmärkt
insats när det gäller skolan och
utbildningen i allmänhet. Men det som
görs där är inte tillräckligt, vilket kanske
närmast beror på att man inte har
resurser. Därför har vi från folkpartiet
vid flera tillfällen krävt större utrymme
och större resurser i TV och radio
för utbildning, framför allt då vuxenutbildningen.

Ja, herr talman, jag upptäcker att jag
har talat alldeles för länge och skall
därför inte fördjupa mig mer i skolfrågorna,
som jag hade tänkt göra. Vi får
ju snart anledning att återkomma till
dem.

I stället skall jag återknyta till TVfrågorna
och närmast ansluta mig till
den kritik som statsrådet Sven Andersson
i går kväll riktade mot TV för dess
sätt att sköta nyhetsbevakningen och
samhällsreportaget. Jag tyckte att det
var verkligt välgörande att lyssna till
denna kritik, och jag ber att helt och
hållet få instämma i den. Men då inställer
sig också omedelbart frågan: Om
man nu på socialdemokratiskt håll i
likhet med statsrådet Andersson anser
att TV inte motsvarar de fordringar
man har rätt att ställa, varför är man
då på det hållet så dödligt rädd för att
skapa den välgörande konkurrens, som
skulle bli följden av ett bifall till folkpartiets
framstötar om ett fristående,
oberoende TV-företag? När det gäller
pressen intar man ju en helt annan
ståndpunkt. Då anser man det vara så
utomordentligt angeläget med konkurrens
att man är beredd att offra många
miljoner av statsmedel för att upprätthålla
den konkurrensen.

Denna motsättning, herr talman, i
uppfattningen om TV och press finner
jag minst sagt besynnerlig.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Det var ju förargligt att
TV-kameran kopplades av en kvart innan
hem Axel Andersson började sitt
anförande, som till mycket stor del ägnades
just TV och som hade varit värt
att delvis bli föremål för sändning
utanför denna kammare.

Herr talman! Med en märklig periodicitet
återkommer ansträngningarna
vart tionde år att skapa en större enhet
i Norden. År 1949 var det fråga om det
nordiska försvarsförbundet. De förhandlingarna
misslyckades. 1959 var
det fråga om ett nordiskt ekonomiskt
samarbete, vilket i Kungälv utmynnade
i vad dåvarande finländske talmannen
Fagerholm kallade för en begravning
i stället för ett bröllop. 1969 är frågan
aktuell igen. Det hör också till det
märkliga att en av huvudaktörerna vid
alla tre tillfällena varit densamme,
nämligen statsminister Tage Erlander,
naturligtvis som en följd av hans unika
bana i regering och parlament.

År 1959 föll projektet väl på att man
ställde ambitionerna för högt. Man var
för perfektionistisk, man ville gå i detalj.
Det föll också på en misstänksamhet
de nordiska staterna emellan, inte
minst riktande sig mot vad man kallade
den större brodern. Det var först med
England som flaggskepp som en större
nordisk samverkan kunde etableras genom
EFTA. De små båtarna upptäckte
att de i skydd av det stora flaggskeppet
kunde handla inbördes, och de vande
sig så vid detta att när flaggskeppet
ibland började kränga eller gå på andra
rutter än de utstakade —- för att sedan
återvända —• fortsatte och ökade
denna handel de små emellan.

Nu har åter ett tillfälle kommit. Ansträngningarna
att få ett större europeiskt
samarbete till stånd — EFTA
var ju från början avsett som en förberedelse
för ett sådant större samarbete
— har hamnat i en paus, ett stillastående.
Det är naturligt att det då kan
finnas större intresse, större möjligheter

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

6!)

för en intimare nordisk samverkan, närmast
i form av denna tullunion.

Det tillfälle som man nu har är enligt
några bedömare detta århundrades
sista. Enligt en annan bedömare, en socialdemokratisk
dansk tidningsröst,
kommer domen att falla hård över de
politiker som icke inser vikten av vad
som nu förestår.

Man skall inte förlita sig på att
pausen blir alltför lång. Även om EECförhandlingarna
kan dra ut på tiden
och även om Frankrikes motstånd vidmakthålles,
finns det starka tendenser
i federalistisk riktning i Europa. Det
finns också ett påtagbart intresse från
Storbritannien att för närvarande underblåsa
dessa intressen inom ramen
för eller vid sidan av den västeuropeiska
federationen. Då är det fråga
om ett politiskt samarbete vid sidan
av ett ekonomiskt, vilket måste ställa
många stater utanför federationen i en
ny och mycket allvarlig situation.

Vad vi naturligtvis till varje pris
måste undvika är att tullmurar reses
kring våra gränser mellan de nordiska
länderna. Det är klart att problemen
icke är lättlösta, lika litet nu som år
1959. Något har dock hänt under denna
period. Förutom det inre samarbetet
har också den politiska samhörigheten
fört Nordens länder närmare.
Jag menar inte ett säkerhetspolitiskt
samarbete, utan politiskt samarbete av
annan art, t. ex. det som bedrives inom
Nordiska rådets ram.

Denna gång bör man väl också ha
lärt av år 1959 att man inte skall bemöda
sig om att ha huset färdigt i
varje detalj, att ha gångarna krattade
och trädgården i ordning, innan man
funderar på att flytta in. Det väsentliga
är principbeslutet. Sedan får man
styra och feja och putsa efteråt litet
här och var.

De svåra problemen har kommit fram
tydligt till offentligheten. Det gäller
först och främst jordbruket. Ingen tror
väl att jordbrukets tunga bekymmer i

Statsverkspropositionen m. m.
sammanhanget kan lösas långsiktigt på
en gång. Man får gå steg för steg.

För min del tror jag att det kommer
att ta mycket lång tid innan man
i ett sådant här samarbete kan undgå
att t. ex. särskilt beakta den speciella
strukturen av jordbruket i Nordnorge.
När fisken finns i fjorden och potatisen
på backen bakom är det inte så
lätt att övertyga norrmännen om att
det är ekonomiskt fördelaktigare att
importera potatisen från Danmark. Det
svenska jordbrukets problem i sammanhanget
är naturligtvis mindre än
de norska, men de finns där i alla fall.

Vi har också säkerhetsproblemen. En
del av den opposition som framkommit
i Norden mot en ekonomisk tullunion
har baserats på att vi gått olika vägar
i fråga om den politiska säkerheten. Där
kommer t. ex. invändningarna mot Sveriges
erkännande av Nordvietnam in
med alldeles särskild tyngd, eftersom
detta förstärkte dessa invändningar.
Jag skall inte fördjupa mig i detta ämne,
som vi förut har debatterat i kammaren,
men att beslutet kom vid en
olycklig tidpunkt borde vi vara överens
om, om inte offentligt uttalat så
dock i våra hjärtan.

Jag vill anföra ett litet exempel på
hur vårt handlande uppfattas i Norden.
En dansk tidning hade för någon
tid sedan en teckning i samband med
presidentskiftet i Vita huset. Texten
under löd, Johnson till Nixon: »Tro
inte att Du kan lita på svenskarna.»
Det var Danmarks lilla knäpp på näsan
till Sveriges tro att kunna spela en stor
internationell roll i detta sammanhang.

Statsministern konstaterade i dag att
han tyckte sig ha märkt en betydande
enighet bland de politiska partierna,
och han gladde sig över denna med allt
skäl. Säkerligen har han rätt. Det finns
en stor enighet, och vi önskar statsministern
lycka till i förhandlingsarbetet.
Vi tror att han vill och att han
har möjligheter att sammanfoga det hela,
och vi tror också att svårigheterna

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
inte skall vara större än att kloka karlar
vid överläggning efter överläggning
skall kunna komma fram till ett resultat.
Vi hoppas att eu eventuell partikongress
i höst icke skall avsluta ett
förhandlingsarbete som kanske då befinner
sig i ett slutstadium. I värsta
fall kan väl en partikongress uppskjutas.

Men nu får det vara nog, herr talman,
med lovord åt statsministern.
Hans teknik i dag utanför detta ämne
var den sedvanliga. Man skulle efter att
ha lyssnat till stora delar av hans anförande
kunna ha sagt att det egentligen
vad beträffar hans inlägg gör
detsamma om debatten kommer före
motionstidens utgång eller efter motionstidens
utgång, om den kommer före
valrörelsen eller efter valrörelsen eller
mitt i valrörelsen. Herr Erlander är
ändå alltid densamma i de allmänpolitiska
resonemangen.

Det sägs om en mycket känd estradör
här i landet, estradör på film, teater
och i bokhandeln, att han tjänstgjorde
som socialdemokratiska partiets
huvudideolog under den gångna valrörelsen.
Han har nu fått mycket dåliga
recensioner, har jag sett, för en teaterföreställning
nyligen. Jag undrar om
inte denne kände estradör borde lära
litet av statsministern — kanske inte
så mycket ideologiskt, men hur man
ordnar en föreställning.

Låt oss ta några punkter i statsministerns
anförande. Jag skall bara nämna
några små saker. Han målade upp
en skillnad mellan den extrema marknadshushållningen
och annan hushållning.
Han syftade väl på socialistisk
hushållning — han preciserade inte
riktigt vad han avsåg. Och så karakteriserade
han den fria marknadshushållningen
med hjälp av kravaller i Detroit
och Chicago. Vad är nu detta för ett
sätt att beskriva verkligheten? År kravaller
i Detroit och Chicago en rättvisande
belysning av den amerikanska
ekonomin, av den amerikanske medborgarens
standard, av den amerikans -

ka marknadsutvecklingen, av det amerikanska
biståndet till stater över snart
sagt hela världen?

Det är en grov orättvisa att tillåta sig
sådana målningar, och de säger ingenting
alls utom att det gått litet fort
för statsministern när han karikerar.

Statsministern sade att han inte såg någon
fördel i att sänka företagsbeskattningen
och skapa ökade företagsvinster
i stället för att ta ut pengar till
skatter. Det finns ju inte någon motsättning
i denna ideologi. Tvärtom är
ju meningen med en sänkt företagsbeskattning
att man skall göra näringslivet
mera konkurrenskraftigt och därmed
öka sysselsättningen samt skapa
fler arbetstillfällen och mer trygghet.
Och han frågade emfatiskt om en sänkning
av företagsbeskattningen skulle ha
gett arbete åt en enda skogsarbetare i
Norrland. Svaret är tveklöst ja. Ett borttagande
eller en reduktion av elskatten
skulle ha skapat många arbetstillfällen
inom skogsindustrin och vid skogsavverkningar
— för att ta ett exempel.

Statsministern sysslade också med en
del andra saker. Jag skall gå förbi det
mesta och i stället övergå till ett annat
ämne som något berörts av herr
Virgin. Jag skall göra det genom att
uppläsa ett protokoll, fört vid Stockholms
universitets konsistorium den 19
december 1968. Det har publicerats i
tidningen Gaudeamus, officiellt organ
för studenkåren vid universitetet. Där
står det i protokollet följande (jag skall
bara föreläsa tre rader): »Sedan konsistoriet
avslutat behandlingen av ärendet
under p. 1 och påbörjat behandlingen
av ärendet under p. 2, inträdde
17 personer och 1 hund i sammanträdeslokalen.
Rektor förklarade sammanträdet
ajournerat.»

Där var det alltså 17 studenter eller
hunden — jag vet inte vilket — som
fick konsistoriet att avbryta sitt sammanträde.
Jag tycker nog att flatheten
mot de militanta, rabulistiska minoriteterna
ibland går litet långt. Det har
nyligen berättats från London att de

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

som ordnade bråket vid den ekonomiska
högskolan där var 30 studenter —
det var det hela.

Labour’s undervisningsminister har
också tagit bladet från munnen och
kallat dessa militanta minoriteter för
gangsters. Så långt går ingen i denna
kammare. Han nämner att deras verksamhet
helt enkelt går ut på att försöka
ödelägga universitet och undervisning.
Deras metoder är lögn, förfalskning,
förtal, andligt självmord och
fysiskt våld — för att ta några aktstycken
ur hans tal. Man kan verkligen
fråga sig om denna flathet är
befogad, om inte ett kraftigare uppträdande
ibland vore berättigat från
myndighetspersoners sida, kanslersämbetet
eller vad det nu kan vara. Man
kan kanske stänga dörrarna i stället
för att öppna dem och bjuda på kaffe
och bullar när 150 studenter av tiotusentals
i Stockholm kommer. Av de
150 var för övrigt ett stort antal utskickade
från informationsmedia.

Det är inte att undra över att en
uppenbar reaktion kommer från andra
studerande i detta sammanhang. Deras
studier störs, deras möjligheter att
utnyttja den korta tiden på studiebanan
minskas. Deras inställning framgår av
ett uttalande från en studentförening
för någon tid sedan: »Vi vill inte se
vårt arbete förstört av meningslösa diskussioner,
frågor om ingenting.» Det
är just vad vissa av dessa grupper
ägnar sig åt vid universitetet.

Vad som skymtar i framtiden — det
är det som närmast föranledde mig att
ta upp denna fråga ■— är att om denna
spänning mellan den militanta lilla
klicken av aktivister och den stora breda
massan av studenter fortsätter, blir
det en spänning som breder ut sig
mellan samma grupp studenter och
andra samhällskategorier. Då går den
till sist ut över alla studenter. Det kan
komma att ta sig parlamentariska uttryck
i form av minskat intresse för
studiebidrag, som i en del undantagsfall
alltså icke användes för studier

Statsverkspropositionen m. m.
och som stora grupper av andra medborgare
kanske ibland ställer sig främmande
inför när de ser dessa resultat.

Jag tror, herr talman, att utbildningsdepartementet
har ett alldeles
speciellt ansvar här. Det är bland annat
mot den bakgrunden som jag med
ytterlig förvåning har tagit del av ett
svar i andra kammaren från statsrådet
Palme på en fråga av herr Nordstrandh
angående en bekant utställning: »Du
sköna stund», anordnad av Riksförbundet
för bildande konst som ett led i
dess försöksverksamhet. Jag tror att
flertalet här har hört talas om katalogen
och om utställningen. Herr Palme
anförde i sitt svar, som jag kortfattat
skall referera med den förenkling
som alltid ligger i ett referat, i stort
sett att han inte vill vara med om någon
censur. Det var, ansåg herr Palme
vidare, här fråga om kultur, som kan
ta sig många riktningar och även inrymma
politisk propaganda.

Den förra delen av herr Palmes anförande
vittnar om att han inte har
tagit reda på vad censur är. Censur
är en offentligen anordnad förhandsgranskning;
det kan vara av tryckt
skrift, film, teater eller en utställning.
Men det har ingen människa begärt i
detta sammanhang. Det är ingen som
har talat om en offentlig förhandsgranskning
av denna utställning. Vad
invändningen mot det kulturella beträffar
har statsrådet Palme uppenbarligen
inte tagit del av den katalog som säljs
till besökare och utdelas gratis till skolungdom.
I den katalogen står det, skrivet
av en av utställningens tillskyndare
och den ansvarige för redaktionen:
»Allt detta, världens redan nu ohyggliga
förhållanden, politikernas svek, samhällets
motstånd mot förändringar och katastrofen
som ohejdat närmar sig gör att
jag inte kunnat göra en utställning enbart
för att smeka estetens öga och safta
hans läckergom. Den är framför allt en
provokation, en politisk utställning, som
vill förmå alla att ta ställning, för människan
och för en mänskligare värld,

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
mot det kortsiktiga egoistiska och nationella
tänkandet.»

En av de vägar som anvisas i denna
katalog är enligt en annan artikel med
rubriken »Svensk Politik ■— klassamarbete
•— aldrig»: »Demokrati folkstyre,
folkvälde.»

»Det är dessa förhållanden som leder
till en urvattning av demokratin och
vanmakt inför möjligheten att vi själva
skulle kunna delta mer direkt i maktutövningen.
En utväg tycks dock finnas.
Det är att handla utanför de nuvarande
beslutande organen. Det vill säga att
handla utomparlamentariskt. Att bilda
grupper som för fram krav på förändringar
och är beredda att tillgripa medel
som visserligen är formellt otillåtna,
men försvarbara. Detta därför att de är
demokratiska.

Folkstyre är mer än att rösta vartannat
år, det är att i handling få inflytande
över sådant som berör våra levnadsförhållanden.
»

Detta är den förkunnelse som vandrar
runt bland skolor och i olika städer
i landsorten. Den är stoppad av kloka
socialdemokrater i Lund — inte genom
censur, utan genom att museet inte ansåg
den falla inom museets ram — men
den fortsätter på andra håll. Herr Palme
uttalar enligt protokollet från andra
kammaren, anförande nr 23: »Personligen
tycker jag mycket om utställningens
innehåll och den övertygelse som där
kommer till uttryck, men det är en
helt annan sak än rätten att få anordna
en sådan utställning.»

Jag tror att om man med statsmedel
bedriver en sådan propaganda över
landet, skall man inte vara förvånad
över att en del ungdomar som nås av
denna propaganda ibland blir förvirrade
och med eller utan hundar infinner
sig vid konsistoriesammanträden, i
universitetskanslersämbetet — kanske
endera dagen också i kanslihuset.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall växla över till
försvarsfrågor och säga några ord i an -

knytning till herr Virgins anförande
här på förmiddagen.

.lag skall då förbigå herr Virgins upprepning
av att den nu gällande fyraårsplanen
för försvarets utbyggnad som
riksdagen beslöt i fjol skulle innebära en
minskning av vår försvarsstyrka, rent
av en påbörjad nedrustning. Jag har
vid flera tillfällen här i kammaren påvisat
att detta är felaktigt. Någon försvagning
av försvaret sker inte. Vad
som har skett är att ökningstakten i förhållande
till perioden 1958—1966 har
minskat. Vi ökar nu försvarsutgifterna
i fast penningvärde med knappt en procent
mot tidigare 2,5 procent per år
under fyraårsperioden. Pågående rationaliseringsarbete
skall göra det möjligt
att under hela perioden hålla materielbeställningarna
på samma höga nivå
som tidigare. En viss stegring inträffar
under perioden. Någon minskning av
försvarsbeställningarna i industrin sker
inte heller under fyraårsperioden.

Herr Virgin ansåg att den internationella
lägesbedömning som låg till grund
för fjolårets försvarsbeslut var felaktig
och att händelserna i Europa och ute
i världen redan har visat det. Han sade
också att regeringen inte har moraliskt
mod att erkänna att försvarsbeslutet var
resultatet av en felbedömning. Jag vill
då hänvisa till vad det var som låg till
grund för 1968 års försvarsbeslut, vilken
bedömning av det internationella läget
och riskerna för krig som fanns innesluten
i försvarsbeslutet. Det återfinns
på s. 66 och 67 i proposition nr 110 i
fjol, där försvarsfrågan behandlas. Jag
skall citera ett kort stycke. Jag säger
där:

»I likhet med försvarsutredningen anser
jag att en politisk avspänning mellan
stormakterna har inträtt i Europa
trots att under senare tid den militärpolitiska
situationen inte har undergått
några påtagliga förändringar. Avspänningen
är delvis betingad av terrorbalansen
men delvis också av vissa ekonomiska,
nationella och andra utvecklingstendenser.
Inga tydliga tecken pe -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

kar heller på att motsättningarna i detta
område under de närmaste åren skall
leda till allvarliga konflikter eller krig.
Grunden av stabilitet och tendensen till
avspänning, som främst indikeras av supermakternas
försiktiga uppträdande
mot varandra, är dock inte sådana att
möjligheter till en förhållandevis snabb
negativ förändring av vår säkerhetspolitiska
situation kan uteslutas. Det är
främst utvecklingen i andra delar av
världen som måste bedömas som oroande.
Trots alla försiktighetsåtgärder kvarstår
risk för att någon av de tid efter
annan återkommande kriserna i världspolitiken
inte skall kunna hållas under
kontroll utan leda till krig mellan stormakterna.
»

Det här citatet utgör en sammanfattning
av ett längre resonemang om det
internationella läget. Det visar att riskerna
för Sveriges del — det är ju det
det gäller — att komma i krig uppstår
först i samband med en konflikt mellan
supermakterna. Den utrikespolitiska lägesbedömning
som görs i propositionen
gäller endast att en sådan konflikt i Europa
synes mindre trolig under överblickbar
tid.

Man kan naturligtvis fråga sig — och
det är ju det herr Virgin har gjort — om
inte t. ex. händelserna i augusti i Tjeckoslovakien
har gjort dessa utgångspunkter
för vår försvarsplanering inaktuella.
Hur tragisk utvecklingen i Tjeckoslovakien
än är vill jag göra gällande
att utvecklingen i stället bestyrker riktigheten
i de bedömningar riksdagen
gjorde i fjol. Supermakternas agerande
på andra håll, t. ex. i Vietnam eller nu
i Mellersta östern, deras inaktivitet i
samband med händelseutvecklingen i
Nigeria, sedda tillsammans, visar klart
att parterna iakttar stor återhållsamhet
i fråga om att motverka varandra inom
områden som kan betraktas som deras
respektive intressesfärer eller då en
okontrollerad utveckling kan riskeras.

Jag har tidigare sagt — och jag upprepar
det — att det verkar, som om det
finns en tyst överenskommelse att ömse -

Statsverkspropositionen m. m.

sidigt undvika kontakter som skulle
kunna leda till en konflikt mellan supermakterna.
Riskerna för Sveriges del
ligger, i full överensstämmelse med den
bedömning som jag här har åberopat
genom citat, i att endera parten vill
vidga sitt intresseområde eller att en
konfliktsituation uppstår som går utanför
parternas kontroll. Det är väl också
så att riskerna för en konflikt mellan
de stora militärallianserna ter sig större
i samband med konflikter t. ex. i Mellersta
östern än i samband med händelser
av det slag som utspelades bakom
järnridån i Tjeckoslovakien. Vår uppfattning
att det främst är utvecklingen
i andra delar av världen än i Europa
som måste bedömas som oroande för
vår del står sig, och de utgångspunkter
för vår försvarspolitik som redovisades
inför nu gällande försvarsbeslut föreligger
därför alltjämt.

Jag skall säga några ord om det som
herr Virgin kom in på i sitt anförande,
och det gäller frågorna om hur vi planerar
för nästa försvarsbeslut, dvs. för
tiden efter den 1 juli 1972, eftersom
herr Virgin ansåg att vi, om en sådan
planering inte sker i mycket god tid,
kommer att få en oundviklig försvagning
av vårt försvar. Det har väckts
motioner av de tre borgerliga oppositionspartierna
i denna fråga. Jag vill
bara hänvisa till att dessa motioner
finns och att riksdagen ju får tillfälle
senare att ta ställning till det som har
samband med hur denna planeringsverksamhet
inför nästa försvarsbeslut
skall ske och eventuellt till frågan om
en ny försvarsutredning.

Herr Virgins anförande och de motioner,
som jag åberopar, berör två principfrågor
inför ett sådant nytt försvarsbeslut.
Den första frågan gäller vilket
nytt underlag som erfordras för att motivera
en förändring av den långsiktiga
planeringsnivån och den långsiktiga försvarsinriktningen.
Den andra frågan
gäller de parlamentariska försvarskommittéernas
roll inom det nya planeringssystemet,
som väl är accepterat och som
är redovisat i årets fjärde huvudtitel

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
och som jag inte skall uppehålla kammaren
med att i detalj redogöra för.
Det är alltså fråga om en försvarskommittés
roll och naturligtvis också om
den tidpunkt när en kommitté skall tillsättas
med hänsyn till det underlag som
då finns. Att ingen förändring av den
långsiktiga planeringsnivån har föreslagits
i fjärde huvudtiteln i år, vilket har
kritiserats, beror på att myndigheterna
inte har presenterat något nytt underlag
rörande försvarets långsiktiga inriktning
som skulle ha kunnat tjäna
som underlag för en omprövning. Överbefälhavaren
har två gånger anmält att
vi enligt hans mening under fyraårsperioden
skulle behöva ett anslagstillskott
på ungefär en halv miljard kronor
för att i mitten på 1970-talet ha full
handlingsfrihet upp eller ner inför det
långtidsplaneringsarbete som pågår.
Dessa överbefälhavarens förslag till
uppräkning har emellertid enligt regeringens
mening inte utgjort tillräckligt
motiv för en omprövning av de grundläggande
bedömningarna bakom 1968
års försvarsbeslut som för hela perioden
omfattar inte mindre än 20 miljarder
kronor i fast penningvärde.

Jag skall kanske ändå återge vad ÖB
sade i sina anslagsäskanden i höstas,
nämligen att vissa specialutredningar
och en hel rad studier som pågår måste
avslutas, innan han kan ta ställning till
innehållet i de långsiktiga planer som
insänts till honom från försvarsgrenarna.
Han anförde bl. a. följande som jag
ber herr Virgin uppmärksamma: »Av
myndigheterna nu insända långtidsplaner
är alltså ett led i framtagandet
av erforderligt underlag. Försvarsgrenscheferna
har erhållit vissa utredningsuppdrag
och kommer att få göra kompletterande
analyser och undersökningar
i syfte att förbättra underlaget för
planeringsarbetet och för inriktningen
av långsiktiga studier och av värderingsverksamheten.
Strävan är att bedriva
detta arbete så att beslutsunderlag
finns från och med våren 1969 rörande
bästa sättet att utnyttja de medel
som enligt försvarsbeslutet disponeras

under åren 1970/71 och 1971/72 samt
för inriktningen av planeringen för tiden
därefter.» Vi har alltså inte haft
underlag för någon grundläggande ändring
i nuvarande planer.

Mina uttalanden rörande perspektivplanerna
— något som herr Virgin också
var inne på — utgör inget ställningstagande
mot principen med återkommande
parlamentariska försvarsutredningar.
De nya planeringsprinciperna
medför dock att försvarsutredningarnas
framtida inriktning och arbetsuppgifter
bör ändras. I det nya planeringssystemet
tas underlaget fram i en dialog mellan
försvarsdepartementet samt överbefälhavaren
och civilförsvarsstyrelsen.
Planeringens inriktning, dess uppföljning
och kontroll samt utformandet av
beslutsunderlaget åligger försvarsdepartementet
och sker enligt Kungl. Maj :ts
beslut och riktlinjer. Jag vill bara hänvisa
till de uppgifter som statsdepartementen
erhöll genom beslut vid 1965 års
riksdag, då vi fastställde en ny departementsorganisation,
som bl. a. innebär
att det skall finnas planeringssekretariat
i de flesta departement. Framtida försvarsutredningar
bör därför arbeta med
underlag som sammanställts av försvarsdepartementet.

Nu ser jag till min glädje att moderata
samlingspartiet i sin motion föreslår att
de parlamentariska utredningarna
främst skall lämna förslag till försvarets
långsiktiga inriktning. Den syn som
framkommer där överensstämmer helt
med försvarsdepartementets. Det innebär
att försvarsutredningarnas arbete i
framtiden bör koncentreras till perspektivplanerna.
Inför ett försvarsbeslut
1972 uppstår då frågan, när en parlamentarisk
utredning skall tillsättas. Tidpunkten
måste bedömas i relation till
myndigheternas möjligheter att lämna
ett fullgott underlag och möjligheterna
för försvarsdepartementet att behandla
de inkomna planerna. Den här frågan
tog vi inom försvarsdepartementet ställning
till innan tidpunkten för perspektivplanernas
ingivande fastställdes. Vi
bedömde det då såsom ganska orealis -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

tiskt med hänsyn till att det pågående
planeringsarbetet är vida mer omfattande
än det arbete som tidigare bar utförts
inom försvarsstaben när man skapade
underlag för ÖB:s framställningar
och underlag för tidigare försvarsutredningar.
Det är ett mycket mera grannlaga
arbete som myndigheterna nu är
ålagda. Det tar längre tid och är mycket
mera ambitiöst och omfattande. Yi bedömde
det såsom orealistiskt att man
skulle kunna lämna det begärda underlaget,
ett färdigt underlag, tidigare än
den 1 mars 1971.

Jag har sagt att detta är en dialog
mellan försvarsdepartementet och överbefälhavaren
samt de militära myndigheterna
i övrigt. Preliminärt i början
av år 1970 kommer de första resultaten
fram av perspektivplaneringen. Det
svängrum vi har när vi skall ta ställning
till frågan om tillsättandet av en
ny parlamentarisk försvarsutredning
ligger mellan dessa tidpunkter. Jag kan
inte se annat än att det med det underlaget
som är väsentligt annorlunda jämfört
med tidigare underlag skall vara
möjligt för en parlamentarisk försvarsutredning
att arbeta mycket snabbare
än tidigare. Regeringen har dock ännu
inte tagit ställning till om och när en
försvarsutredning skall tillsättas.

Jag skall slutligen, herr talman, ta
upp vad herr Virgin men framför allt
herr Holmberg i andra kammaren var
inne på, nämligen frågan om det ökade
antalet vapenvägrare, som man till min
stora häpnad ansåg vara en produkt av
den förändrade inställning till försvaret
som skulle ha skett inom det socialdemokratiska
partiet. Jag vet inte vad
herr Virgin sade, men jag antecknade
vad herr Holmberg anförde i andra
kammaren, nämligen att många ungdomar
upplever sin önskan att vägra värnplikt
såsom en fortsättning på den av
det socialdemokratiska partiet påbörjade
nedrustningen, alltså en konsekvens
av den nedrustning som högerpartiet
anser pågår. Jag måste säga att det
märks att herrarna inte är med ute i
diskussionerna med vapenvägrarna. Då

Statsverkspropositionen m. m.
skulle ni förstå att det inte finns något
som helst verklighetsunderlag för sådana
här påståenden. Vi får inte färre
vapenvägrare i Sverige, om vi går med
på en upprustning eller följer högerns
förslag om ökade militärutgifter.

När det gäller vapenvägrarna får man
knyta an till vad herr Hernelius var
inne på. Det är utan tvekan — jag talar
nu om den ökning av antalet vapenvägrare
som sker — en företeelse som har
samband med studentrevolten. Det är en
internationell företeelse som drabbar
alla länder, även om den naturligtvis
kan komma till uttryck i siffror enbart
i de länder där vapenvägrarna är tilllåtna
och där man har en human lagstiftning
precis som i Sverige. I diktaturländerna
kan man inte vägra att göra
värnplikt. Det får mycket vådliga konsekvenser.
Men i Sverige har vi sedan
gammalt en mycket human lagstiftning,
och vi medger att man under vissa förhållanden
kan slippa att utbilda sig till
soldat. Det är mycket beklagligt om man
i likhet med herrar Virgin och Holmberg
försöker lägga skulden för ökad
vapenvägran på det socialdemokratiska
partiet. Jag tror att herr Virgin och
herr Holmberg i så fall får utvidga ansvaret
till att gälla också centerpartiet
och folkpartiet. Jag antar att herr Virgin
har lagt märke till att de båda s. k.
mittenpartierna i år inte föreslår andra
utgifter till försvaret än regeringen gör
och i motsats till högerpartiet har lagt
sig och accepterar det försvarsbeslut
som riksdagen, tyvärr under strid, tog
förra året. Hade centerpartiet och folkpartiet
haft samma mening då som i de
i år väckta motionerna, hade striden i
varje fall begränsats till en strid mellan
övriga partier och högerpartiet.

Enligt min mening är den försvarspolitik
som nu förs starkt förankrad inom
hela folket. Jag tror att den samling
som finns har påverkat både centerpartiet
och folkpartiet. Det hälsar jag
med stor tillfredsställelse.

Trots att jag själv anser mig vara
pappa till försvarsöverenskommelserna,
eftersom jag var försvarsminister och

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ledare för den försvarsberedning som
under år 1957 och i början av år 1958
ledde fram till den första försvarsuppgörelsen,
måste jag, herr Virgin, tyvärr
medge att efter tre försvarsuppgörelser
var det icke möjligt längre att vinna förståelse
i landet för försvarsuppgörelser.
Man sade att här gör politikerna i en av
landets allvarligaste frågor upp alltsammans
bakom ryggen på riksdagen, på
partierna och på allmänheten, och ingen
får chansen att diskutera eller att framföra
kritiska meningar. Det var inte
bara inom det socialdemokratiska partiet
och inom arbetarrörelsen som det
växte fram en mycket stark opinion som
hade kunnat få ytterst allvarliga konsekvenser
för vår försvarspolitik, om vi
inte hade bestämt oss för att om det
skall träffas försvarsuppgörelser så skall
debatten kring dem ske som skedde i
försöken att nå överenskommelse för
ett och två år sedan. Då träffades överenskommelser
utan att partiledningarna
egentligen lade sig i det hela, och det
förekom en mycket omfattande allmän
debatt, i press och inom folkrörelser.
Nu lyckades det inte, men det skall vi
inte betrakta som någon större olycka.
Ur försvarets synpunkt är det knappast
någon olycka att vi nu har en mycket
mera omfattande försvarsdebatt än tidigare.

Här kommer också vapenvägrarproblemet
in i bilden, som tvingar oss att
uppmärksamma problemet. Den propaganda
för vapenvägran som sker och
som vi naturligtvis inte förbjuder och
inte kan förbjuda ger oss ett tillfälle att
få diskutera försvarsproblemen i vida
kretsar. I den diskussionen måste vi såsom
ansvariga för försvaret — jag menar
alla politiker och framför allt alla
riksdagsmän — ta del.

Vi kan inte överlåta försvarsdebatten
till fackmän och yrkesmän ty då misslyckas
det hela, utan det är politikerna
som har ansvaret. Det är inom våra folkrörelser
som vi måste försöka få fram
en vital debatt kring frågan om varför
vi har ett försvar och varför vi har
ett värnpliktssystem. Det är en diskus -

sion som hl. a. skall stödja de ungdomar
— de utgör en stor majoritet -—-vilka gör sin värnplikt och accepterar
att vi skall ha ett svenskt försvar byggt
på allmän värnplikt.

Jag vill, herr talman, alltså slå fast
att försvarsfrågorna är alla medborgares
angelägenhet, därför att om vi skulle
få ofredstider på nytt och riskera att
bli angripna, skall försvaret av landet
skötas av medborgarna själva. Nästan
90 procent av vårt befäl i en mobiliserad
armé utgörs av medborgare som under
fred i sin dagliga gärning är civila.
Vi har alltså ett mycket litet antal aktiva
officerare, underofficerare och underbefäl
anställda. Ett svenskt försvar är
folket som försvarar sig självt, och om
vi vill slå vakt om det inför ungdomsprotesterna
mot värnplikten måste vi
hålla på principen om ett svenskt folkförsvar.
Det är vi eniga om.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministerns anförande
bestod dels av en skildring av
frågor där vi inte är överens och dels
av en skildring av frågor där vi är
överens. Även de senare framlades på
ett sätt som om det skulle råda meningsskiljaktigheter
även i dem. Jag
beklagar detta, därför att det gav en
falsk bild av situationen.

Inledningsvis sade försvarsministern
att någon nedrustning inte sker, att det
fortfarande är en ökningstakt i försvarskostnaderna
även om den avtagit
och att ingen minskning i försvarsbeställningarna
sker. Allt detta är en
sanning med stor modifikation. Jag hade
tidigare i dag tillfälle att visa för
kammarledamöterna hur försvarskostnaderna
visserligen ökat något under
de senaste åren, men hur man för tre
år sedan gjorde en stor nedväxling så
att även om man bara hade haft önske -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

målet att bibehålla försvarskostnaderna
på 1965/66 års nivå räknat i fasta
priser, skulle den nedskärning man
gjort sedan dess kunna beräknas till
mellan 500 och 1 000 miljoner kronor.
Det är alltså dessa siffror som ligger
bakom påståendet och som synes mig
bevisa att man inte har fel när man
talar om en nedrustning. Det sker en
nedrustning, och det måste då rimligen
ske en minskning i de beställningar
som skulle ha kommit till stånd om man
bibehållit kostnaderna på tidigare nivå.

Sedan talade försvarsministern om
den utrikespolitiska bedömning som
gjordes i proposition nr 110 i fjol. Det
var riktigt citerat, men den bedömningen
delade vi inte då och ännu
mindre nu. Det tycker jag nog att vi
har goda skäl till, eftersom den bedömningen
gjordes före tjeckoslovakienkrisen
— den kris om vilken regeringen
i förväg avfärdade varje tanke
på att den skulle kunna inträda.

Försvarsministern berör en besvärlig
fråga när han säger att metodiken med
försvarsuppgörelser gjorde att försvarsproblemen
fick en svagare förankring
i allmänna medvetandet. Naturligtvis
ligger det en del i detta, ehuru jag för
min del absolut tycker att den situation
som i stället har uppstått är klart
sämre, om man skall jämföra dem.

Så talades det om vilket underlag man
skulle behöva för att ändra den långsiktiga
inriktningen. Ja, felet just nu
är att vi inte har någon långsiktig inriktning
— vi vet ju inte vad man
syftar till i försvarspolitiken. Hur skall
det försvar se ut, för vilket man i dag
måste bestämma anskaffning av materiel?
En massa alternativa ramar diskuteras,
men vid anskaffningen av exempelvis
dyrbar flygmateriel eller fartygsmateriel,
som skall ha en varaktighet
på många, många år, måste man ju
veta i vilken kostnadsram den skall
komma till användning. Det finns ingen
sådan angiven; och såvitt jag vet finns
ingen ram angiven ens i hemliga direktiv.

Statsverkspropositionen m. m.

Vi kräver alltså från vårt håll för det
första en klar redovisning av vad försvarspolitiken
i dag innebär jämfört
med tidigare, och för det andra en
klar målsättning, en inriktning. Man
skall tala om vart försvarets utveckling
syftar. Tycker försvarsministern
att det är orimligt att säga, att försvarseffektiviteten
och ramen skall mätas
i vad det kostar att kasta ut ur landet
en invaderande fiende som använder
sig av konventionella vapen? Jag
tycker att detta är en bra definition,
det var ungefär den vi hade tidigare,
och den gav ju möjlighet att försöka
bestämma vad man behövde och vad
man kunde avstå från.

Sedan talade försvarsministern om
det mycket allvarliga problemet med
vapenvägrare och riktade beskyllningar
mot Yngve Holmberg för yttranden som
jag inte exakt känner till och som jag
därför inte kan ta upp. I den mån jag
uttalade mig använde jag kanske ordet
vapenvägrare i något vidare bemärkelse
än försvarsministern gjorde. Talar
man bara om dem som direkt vägrar
att bära vapen så instämmer
jag helt, i varje enskild detalj, i
den mening som försvarsministern
gav uttryck åt i sitt tal på Folk och
Försvar. Jag läste det och skrev ett
stort »Bra» på framsidan —- jag tyckte
att det var så utmärkt formulerat.
Men man måste väl även räkna
med sådana som inte tror på försvaret
och som med motvilja går till
sina försvarsuppgifter. Försvarsviljan
med andra ord och den är en ömtålig
produkt — det är verkligen stora krav
som ställs på medborgarna av samhället
när det gäller försvaret. Man begär
helt enkelt att den enskilde skall vara
beredd att offra allt han över huvud
taget har att ge. Därför måste försvarsviljan
vårdas väl, och det är en svår
uppgift. I ett lugnt utrikespolitiskt läge
kan uppgiften vara mycket svår, så att
det inte går att klara den om man inte
har en någorlunda god demokratisk
enighet kring försvarspolitiken. Detta

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
talar starkt för att det gäller att bibehålla
enigheten. I ett läge som dagens
är det naturligtvis lättare att klarlägga
för folk att försvaret behövs. Men vad
är det som sker nu? Jo, vi har faktiskt
fått en situation där regeringen ägnar
hela sin kraft åt att övertyga allmänheten
om — såvitt jag kan förstå mot
bättre vetande — att allt är väl beställt
med vårt försvar trots en urholkning
som går snabbt och obönhörligt vidare.
Hur skall under sådana förhållanden
en tillräcklig försvarsvilja kunna ingjutas
hos svenska folket?

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har redan haft ordet
flera gånger och skall därför i detta
inlägg bara rätta ett missförstånd
som försvarsministern gjorde sig skyldig
till.

Han påstod att folkpartiet och centerpartiet
hade böjt sig för 1968 års försvarsbeslut.
Jag förstår att försvarsministern
inte har läst centerpartiets och
folkpartiets gemensamma motion och
inte hört debatten här i kammaren förut
i dag. Vi har icke böjt oss för 1968
års försvarsbeslut utan säger i år precis
som i fjol: socialdemokratin handlade
fel.

Sedan noterar jag med tillfredsställelse
att försvarsministern inte avböjer
en ny försvarsberedning, även om han
diskuterar formerna.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Dahléns anförande
var intressant. Jag skulle gärna vilja
att herr Dahlén visar på någon motion
— jag måtte inte ha läst alla — där
folkpartiet och centerpartiet föreslår
anslagsökningar för nästa budgetår på
försvarets område utöver dem som är
föreslagna i fjärde huvudtiteln. Jag ser
att man i den stora försvarsmotionen
vill att de värnpliktigar sociala förmåner
nästa budgetår skall öka inom ramen
för den budget som läggs fram.

Det innebär att vi i så fall får omkring
20 miljoner mindre till vapen. Då måste
det finnas någon annan motion som
herr Dahlén räknar med. Det kan ju
inte gärna gälla sysselsättningsobjekt
i Norrland — det hör inte dit. Vi har
nu mycket AMS-arbete vid sidan om
ramen. Omfattningen av detta arbete
känner man inte till från år till år, den
beror på arbetslösheten.

Beträffande herr Virgins anförande
är det inte mycket att tillägga. Vi är
oeniga på flera punkter, och det har vi
varit hela tiden. Men jag konstaterar
ett herr Virgin tyvärr fortsätter med
att tala om att det kommer att bli en
väldig nedskärning av vår försvarsstyrka.
Jag vill bara upprepa att herr
Virgin inte har något skäl för det.

När det gäller utrikesläget säger herr
Virgin att högerpartiet inte var enigt
med regeringen om den internationella
lägesbedömningen i fjol, och han säger
att vi avfärdade varje tanke på att dei
skulle kunna inträffa någonting sådant
som händelserna i Tjeckoslovakien.
Men det citat som jag läste upp visade
ändå att vi inte avvisade sådana tankar
utan tvärtom utgick från att läget under
fyraårsperioden kunde försämras
därhän att det blev ett krig mellan de
båda militärallianserna och att det försvar
som vi nu håller på att förstärka
under de närmaste åren, vilket icke bestrids
från militärt sakkunnigt håll, då
måste vara avpassat också för den situation
som inträder, med de krigsrisker
vi ställs inför, om det skulle bli ett
allmänt krig.

Innebär det som sker i Tjeckoslovakien
ökad spänning mellan Atlantpaktorganisationen
och Warszawapaktstaterna?
Ja, det såg så ut. Det var stor oro
på NATO-håll, inte minst i våra grannländer,
framför allt Norge. Men det kan
inte ha undgått herr Virgin att bedömningarna
blivit annorlunda efter några
månader. Vi har fått en mycket lugnare
bedömning, och det gäller praktiskt taget
hela NATO-sidan. Vad man upptäcker
är naturligtvis att det blivit öka -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

de svårigheter inom Waszawapakten.
Sovjetunionen tvingas att hålla massor
av sina mest välutrustade divisioner på
plats i satellitstaterna för att förhindra
att de glider ur Warszawapakten. Det
kan inte vara uttryck för ökad militär
styrka att man med vapenmakt måste
tvinga sina bundsförvanter att stanna
kvar inom alliansen. Situationen är väl
inte sådan att man i Sovjetunionen kan
lita på de styrkor inom satellitländerna
som räknas in i den samlade Warszawapaktstyrkan.
Ledarna i Kreml är alldeles
för realistiska för det.

Slutligen: jag missuppfattade helt

herr Virgin om han, när han talade om
vapenvägrare, närmast avsåg hela frågan
om ungdomens inställning till försvaret,
även de värnpliktigas, dvs. de
försvarsvilligas inställning. Det är Hart
att vi är eniga om att vi måste vårda
försvarsviljan. Men jag tror inte, herr
Virgin, att man vårdar den om man,
som moderata samlingspartiet har gjort
här i dag — jag kan försäkra att protokollen
även från herr Virgins anförande
men kanske framför allt från herr
Holmbergs kommer att visa det — försöker
slå fast att den försvarspolitik
som vi för i Sverige är äventyrlig och
inte tar hänsyn till förändringar i det
internationella läget och att den inom
några år kommer att ställa oss inför
tvånget att nedrusta samt över huvud
taget sprider uppfattningar som möjligen
skulle kunna leda till en viss ovilja
från folkets sida.

Man kan diskutera om man skall ha
150 miljoner kronor mer i en försvarsbudget
som omfattar nära 6 miljarder
kronor. Men att försöka utmåla skillnaderna
så att det i det lägre budgetförslaget
är fråga om påbörjad nedrustning
och i det andra ett starkt säkrat
försvar för att möta alla eventualiteter,
det går inte, herr Virgin. Skall vi vårda
försvarsviljan får vi nog försöka att
något sakligare bedöma vad som sker
inom försvaret.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är övertygad om
att försvarsministern kommer att förstå
folkpartiets och centerpartiets inställning
i försvarsfrågan bättre om
han tar del av vad herr Bengtson och
jag tidigare i dag har sagt om vår inställning
till motionerandet.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern säger
att den bedömning som han har och
hade när resultatet av 1968 års försvarsutredning
presenterades för riksdagen
innebär att krig kan vara tänkbart
även för vår del under de närmaste
fyra åren och att försvarets resurser
i en sådan situation räcker till.
Jag hoppas verkligen det. I det fallet
har vi precis samma förhoppningar.

Faktum är dock att vi för närvarande
lever som på kanten av en vulkan.
Det är då i och för sig ganska ointressant
om riskerna för att den skall få
utbrott som drabbar oss är litet större
eller litet mindre. Det intressanta är
om det finns risker och om man i så
fall, när man har konstaterat att det
finns risker, verkligen skall ägna sig
åt att minska vår försvarskraft. Det är
det som nu görs.

Jag kan hålla med försvarsministern
om att den skillnad som i år presenteras
mellan vårt alternativ och regeringens
inte är så stor, bara 150 miljoner
kronor, dock plus något hundratal
miljoner i reservationsmedelsförbrukning.
Vårt förslag i år är emellertid ett
provisorium i avvaktan på att den försvarsutredning
snarast skall komma till
stånd, som är erforderlig efter de faktiskt
inträffade nedrustningseffekter vi
haft, så att man utan slöseri med medel
kan uppnå samma försvarseffekt
igen. Detta finns väl förklarat i vår
motion, och jag ber att få hänvisa till
den.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Låt mig först uttala min
tillfredsställelse över att jag hade chansen
att komma i denna talarstol före
middagen. Orsaken till att det blev så
vill jag inte gå in på. Men organisationen
måste, förmenar jag, ett annat år
ske på ett annat sätt.

Utöver detta vill jag uttala min beundran
för herr Axel Andersson och
det tal han höll — inte för sakinnehållet
som sådant, tv det är mig förbjudet
som styrelseledamot i Sveriges Radio.
Alla av oss har väl någon gång upptäckt
att man säger så tråkiga saker att
kammarens ledamöter går ut. När herr
Axel Andersson talade inträffade att
herrarna i Sveriges Radio-TV helt plötsligt
packade ihop sina grejor och gick
härifrån. Jag vill tro att de inte skall
bli så känsliga att vi inte får nöjet att
i fortsättningen ha dem i denna kammare
och även i medkammaren.

Mitt anförande skall icke på något
sätt bli kritiskt mot regeringen som sådan.
Jag skall bara göra politiska och
ekonomiska bedömningar om skatter,
konjunkturläget och framtiden. I det
sammanhanget skulle jag vilja börja på
detta sätt: Vilket ändamål har egentligen
de här remissdebatterna? Jag har
fått order av partiledningen att stå i
denna talarstol, men vad tjänar dessa
remissdebatter över huvud taget till när
alla skall uttala hur förträffliga de själva
är — från regeringen och till oppositionspartierna.
Av det tror jag inte
att det politiska livet i vårt land befrämjas.

När det gäller mina egna landamären
är det synd att herr Geijer inte är här.
Därför skall jag inte heller ta upp sakproblemet
på annat sätt än genom att
uttala min förundran över LO:s sätt att
reagera. Under gångna år har centerpartiet
analogt med vår idémässiga inställning
kämpat för att de lågavlönade
skulle få det bättre. Och när helt plötsligt
— jag skall vara generös och säga
så här — LO upptäcker att man fått en
bundsförvant, då är man beredd att ta

avstånd från den eventuella hjälp som
skulle kunna vara nödvändig.

Med detta lämnar jag det som tidigare
sagts här och övergår till det som
jag tänkte tala om. Jag vill då trösta
kammarens ledamöter vid denna sena
timme med att hälften av mitt manuskript
ligger i bänken. Jag förmodar
därför att middagen skall kunna avätas
i ordinarie tid.

När vi i dag ser på det ekonomiska
läget, får vi väl säga att vi kan skönja
eu förbättring, och må vi då bara hoppas
att förbättringen skall fortsätta. Sedan
finns det osäkerhetsmoment beträffande
den takt med vilken vi över
huvud taget skall kunna nå en bättre
ekonomi såväl i vårt land som i andra
länder.

Här vill jag göra en parentes. Jag
tror inte att någon av oss skall slå sig
för sitt bröst och säga: De och de reformerna
har vi genomfört, och de och
de vill vi genomföra. Centerpartiet ser
läget i år på detta sätt: Vi har en budget
om 42 miljarder. Det finns i dagens
läge inget utrymme för nya reformer,
utan man måste inskränka sig till att
om möjligt fullfölja det som påbörjats.
Vi är av den bestämda uppfattningen
att det för närvarande inte finns något
utrymme för skattehöjningar.

Jag tror att folket i gemen, vilket parti
man än tillhör, i dagens läge måste
uppskatta att även vi som arbetar i
detta hus anser oss böra spara med
statens utgifter. Det är väl huvudanledningen
till att vi icke föreslagit några
som helst nämnvärda utgiftshöjningar
detta år.

Ett av de problem som finansministern
särskilt nämner i finansplanen är
de skillnader i fråga om arbetsmöjligheter
som finns i olika delar av vårt
land. Det är eu fråga som vi har diskuterat
många gånger tidigare. Jag vill
bara uttrycka min tillfredsställelse över
att man nu har slagit in på sådana vägar
att man är beredd att inte se vårt
lands ekonomi som en helhet, utan att
det i Norrland och även annorstädes i

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

vårt land behövs selektiva åtgärder för
att skapa arbetsmöjligheter.

Ett annat problem som inger oss alla
betänkligheter och måhända gör oss
ledsna är stagneringen av investeringsverksamheten
i vårt samhälle. Många
talare har redan varit inne på den frågan.
Varken på kort eller lång sikt finns
det några som helst möjligheter att tänka
sig nya reformer och måhända inte
heller att fullfölja gamla och nödvändiga
sådana, om inte investeringstakten
och därmed sysselsättningen och inkomsterna
för staten över huvud taget
ökar.

Jämfört med de närmast föregående
åren kan man konstatera att trenden
på arbetsmarknaden under år 1968 har
pekat uppåt. Men vi skall även ta ad
notam det som sker i vår omvärld, i
Europa, inom EFTA och EEC. Vår industri
är ju absolut beroende av hur
mycket vi kan sälja och därmed hur
många vi kan ge sysselsättning i vårt
land.

Vi vet att arbetslösheten har ökat. Jag
vill ge den talare från regeringsbänken
rätt som anför att ökningen av antalet
arbetslösa kommer att hålla sig mer och
mer konstant under de närmaste åren.
Vi måste inte bara ta hand om det ständigt
ökande antalet handikappade utan
också all den friställda arbetskraft som
vi kommer att få. Då går mina tankar
än en gång till de nordliga länen.

Statsministern slog sig bildligt talat
för sitt bröst i dag när han sade att vi
har skapat möjligheter till omställningar,
möjligheter till flyttningsbidrag osv.
Den som känner till hur dessa bidrag
verkar — det är eljest lätt att genom
AMS få veta reglerna för dem — känner
också till hur urusla de är för de
människor som får dem. Vi måste se till
att det skapas bättre regler än de som
finns för närvarande.

Jag kritiserar varken den statliga,
privata eller den kooperativa industrin.
Min inställning är att de olika företagstyperna
skall konkurrera med varandra.
Jag är den förste att säga att om herr

6 Första kammarens protokoll 1969. Nr 4

Statsverkspropositionen m. m.

Langes företag, som nu är avvecklat till
större delen, i en framtid visar sig vara
mer effektivt än de privata är det självklart
att vi skall satsa på det. För närvarande
är det så att den privata företagsamheten
har visat sig betydligt överlägsen
den statliga.

Problemet med arbetslösheten i den
nordliga delen av landet måste lösas.
Jag upprepar ännu en gång att vi inte får
stirra oss blinda på det som händer i
landet i dess helhet, utan vi måste sätta
in selektiva åtgärder som visar sig vara
effektiva.

Här drar jag bara ett exempel. Förra
året motionerade vi om selektiva åtgärder
för norrlandslänen. Den motionen
avslogs. Jag tror att om regeringspartiet
hade accepterat den linjen — jag
nämner t. ex. energiskatten för företagen
-— hade vi haft ett bättre ekonomiskt
läge i dag än vad vi har.

Det skulle vara önskvärt, herr talman,
om vi i den politiska debatten, mig och
andra i detta hus inberäknade, skulle
kunna se mera realistiskt på den utveckling
och på det beroende som vi
har i förhållande till vår omvärld och
handla och tala därefter.

För att nu infria vad jag lovade från
början, så låt mig önska kammarens
ledamöter, allra först herr talmannen,
en smaklig måltid.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Sundin började
med att uttala några funderingar över
vad remissdebatterna egentligen skulle
tjäna till. Det gjorde att jag från remissdebatten
i januari i fjol erinrade mig att
en journalist i Dagens Nyheter skrev i
ett kåseri att han hade funnit att remissdebatterna
var ett sätt att utbyta
tankar, men det märkvärdiga med remissdebatterna
var att man fortsatte
att utbyta tankar även sedan alla tankar
var utbytta. Jag förstår ju reaktionen
hos en journalist som kommer hit och
lyssnar. Remissdebatten pågår i tre da -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
gar, intresset tynar undan för undan,
och även om tankarna uttalas bryr sig
ingen om att byta dem med någon annan,
utan man har dem liksom för sig
själv, men man får dem in i protokollet.

Jag trodde att vi i år skulle få ett
större underlag och mera tankar att diskutera
och utbyta i remissdebatten,
eftersom den inte uteslutande skulle
bygga på statsverkspropositionen och
finansministerns funderingar om möjligheten
att klara inkomster och utgifter
såsom de presenterades i finansplanen.
Vi skulle också ha de motioner som
hade avlämnats under den allmänna
motionstiden. Vi vet ju att där finns
varierande uppslag och idéer om det
ena och det andra.

Erfarenheterna av detta skulle naturligtvis
vara av intresse när man senare
skall ta ställning till om det var lämpligt
att ha remissdebatten före motionstidens
slut eller efter. Jag vet inte om vi
fått någonting att bygga på. Det har ju
sagts ifrån att motionerna i år inte innehåller
några sådana förslag som behöver
tas upp till diskussion i detta sammanhang,
i varje fall inte de motioner som
har petitakaraktär. Det som där framföres
sägs inte vara någonting annat än
tankar vid detta tillfälle, som möjligen
sedermera skulle kunna utgöra underlag
för att realiseras. Jag har fattat de
reservationer som gjorts i de tidigare
anförandena på det sättet.

Men statsverkspropositionen och finansplanen
har ju diskuterats i tidningarna
och andra massmedia redan före
remissdebattens början, och kommentarerna
har som vanligt varit något blandade.
De varierar från ett konstaterande
av en viss berättigad försiktighet med
hänsyn till den trots allt fortfarande bestående
osäkerheten i fråga om utvecklingen
här hemma och kanske framför
allt i omvärlden. Några har funnit det
överraskande att den stora valsegern i
höstens andrakammarval knappast satt
några påtagliga spår i det framlagda
budgetförslaget. Andra återigen har betecknat
budgeten som urkonservativ. De

som står bakom det omdömet är tydligen
just de som har väntat sig stora och
revolutionerande förslag i statsverkspropositionen
efter valsegern. Men det är
inte alldeles omöjligt att det förhållandet
att statsverkspropositonen nu är så
försiktigt hållen kan bero på att finansministern
har lyckats att i den baka in
så mycket om litet av varje, att det kan
tas som motiv för de varierande bedömningarna
vid den slutliga värderingen,
ty dylika värderingar är i de flesta fall
till mycket stor del beroende på vad
man är ute efter. Det är ju avgörande
för det slutresultat man kommer till när
man är färdig med genomläsningen och
skall gå att avge sitt omdöme.

En sak som jag har kunnat läsa ut av
förhandskommentarerna, vare sig de
speglar ett godtagande av finansministerns
inställning eller ett konstaterande
av svikna förväntningar, är att regeringspartiet
med största sannolikhet redan
under föregående år kalkylerat med
ett gynnsamt valresultat med fortsatt
hemvist i kanslihuset som följd — och
så har det ju också blivit — och med
ett förstärkt parlamentariskt underlag i
riksdagen. Men de ekonomiska förutsättningarna
för ytterligare kostnadskrävande
reformer har icke i nämnvärd
grad påverkats av valresultatet. Vad som
beslutats redan under 1968 års riksdag
och som väl många i viss utsträckning
vill ta till intäkt för misstanken att det
har gjorts i valtaktiskt syfte, är mycket
kostnadskrävande reformer. Till en del
har de trätt i kraft först den 1 januari i
år. Äldrestödet och den utökade omskolningsverksamheten
började gälla
redan den 1 juli förra året, men beslutet
om stödet till barnfamiljerna träder i
kraft först innevarande år.

Jag tillhör dem som tycker att det
finns ett motiv för en försiktig bedömning.
Det finns knappast någon anledning
att ta valresultatet till insikt för
att rusa i väg i en sådan fart att det —•
för att använda studentspråk — skulle
kunna svartna för ögonen. Man skall alltid
ha sikten klar och om det skulle visa

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

sig möjligt kunna företa justeringar både
uppåt och nedåt, som det en gång i tiden
har sagts när man livligt diskuterat
den rörliga räntan. Så kan det ju också
vara i fråga om konjunkturerna att
man skall ha möjlighet att rätta till politiken
i båda riktningarna.

När jag säger att jag delar finansministerns
uppfattning att det finns skäl
för en viss försiktighet vid bedömningen
av utrymmet för nya kostnadskrävande
åtgärder under det kommande
budgetåret, gör jag det därför att försiktigheten
i finansministerns version
inte betyder total återhållsamhet.

Folkpensionärerna kommer att få vissa
tillägg, framför allt de som inte har
mer än folkpensionen att leva på eller
som har folkpensionen plus ett relativt
litet tillägg från ATP.

Sjukförsäkringen kommer att förbättras.
Visserligen slår väl resultatet av den
förbättringen inte igenom i den nu föreliggande
budgeten, men det visar i alla
fall att det finns ett utrymme för förbättring.

Det har i år blivit ett rekord i fråga
om antalet avlämnade motioner under
den nu gångna s. k. fria motionstiden.
Skulle antalet motioner enbart vara avgörande
vid bedömningen av aktiviteten
hos motionärerna, skulle väl resultatet
kunna bli ett konstaterande att denna
aktivitet icke synbart påverkas av den
försiktighet som finansministern har
givit till känna i sina uttalanden. Nu är
ju emellertid antalet motioner icke användbart
vid en sådan bedömning. Dels
är väl ett stort antal av motionerna sådana
som sannolikt årligen återkommer
— det har de ju gjort sedan ett flertal
år — dels ställes väl i åtskilliga motioner
yrkanden i samma sak. Sålunda
berörs i år pensionsfrågan i över 30-talet motioner, och frågan om sjukförsäkringen
har likaledes tagits upp av ett
stort antal motionärer. På samma sätt
förhåller det sig väl över hela linjen —
det gäller här sammanfallande yrkanden,
och i vissa fall kan det väl också
gälla motstridande yrkanden. Det är vt -

Statsverkspropositionen m. m.
terst sällan som en motionär kan räkna
med att få ha ett aktuellt ämne alldeles
för sig själv.

Det har ännu inte varit möjligt att ta
del av denna stora motionsflod, eftersom
många motioner ännu inte kommit
i tryck och de som redan kommit i
tryck delats ut under tid då riksdagsmännen
varit borta och följaktligen bilvit
tillgängliga först under gårdagen.
När jag därför nämner antalet motioner
i pensions- och sjukförsäkringsfrågan
grundar jag detta på det material som
vi i andra lagutskottet har fått genom
de motioner som remitterats dit. Vi har
då som underlag haft manuskripten och
alltså inte motionerna i tryckt form.
Men det finns trots detta möjlighet för
vårt utskott att räkna med att yrkandena
i stort sett rör sig om ändring i
gällande lagar och nya eller höjda anslag
avseende skilda intresseområden
allt efter den inriktning motionerna har
eller de motiv motionärerna själva anfört
för sina respektive yrkanden.

De mera omfattande och vittsyftande
motionerna har väl oftast karaktären
av partimotioner som sällan uppfattas
som realistiska alternativ för dagen
utan mera som programpresentationer.
Så är väl förhållandet i år beträffande
det nu i dag omtalade skatteförslaget
från det moderata samlingspartiet.
Det ligger helt säkert ett betydande arbete
bakom utformningen av ett sådant
skattealternativ, men det är förmodligen
värt besväret i utbyte mot att få
det i tryck och få därmed följande
publicitet. Huruvida detta förslag någonsin
kommer att bli ett realistiskt
alternativ är väl tills vidare ändå en
öppen fråga.

Självfallet presenteras också i partimotioner
alternativa förslag rörande
betydelsefulla aktuella frågor i annat
sammanhang — frågor som alltid är aktuella
i samhället och har varit det
under ett flertal år. Det kan här gälla
brottsbekämpandet, narkotikaproblemet,
vårdfrågor och u-landshjälpen
in. in. Jag som inte är särskilt aktiv i

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Statsverkspropositionen in. in.
motionssammanhang men som i egenskap
av utskottsordförande och gruppledare
liar ett visst behov att i varje
fält i stora drag försöka följa upp resultatet
av alla dessa yrkanden och
önskemål, måste säga att jag har stor
respekt för all den osparda möda som
presteras trots att riksdagsprotokollen
inte visar någon mera påtaglig effekt av
motionerandet under tidigare riksdagar.
Självfallet har den ringa effekten
ett visst samband med det stora antalet
motioner och att de ofta motstridiga
yrkandena i dessa är svåra att ta upp
till en realbehandling. Det är inte realistiskt
att räkna med att ett tusental
motioner skall kunna bli föremål för en
realbehandling under en enda riksdag.
Eftersom någon sållning av motionerna
före avlämnandet inte sker, blir resultatet
för ett kanske alltför stort antal
motioner ingenting annat än ett nummer
i ett utskottsutlåtande. Detta avskräcker
tydligen irue motionärerna
från att få ett nummer även i följande
års protokoll.

I år har vi, som jag tidigare har
nämnt, till andra lagutskottet fått ett
stort antal motioner, som framför allt
berör socialförsäkringsfrågorna. Det
gäller lagen om allmän försäkring och
i huvudsak, som sagt, pensions- och
sjukförsäkringsfrågor. Bland dessa motioner
finns också en motion med hemställan
om en allmän översyn av lagen
i fråga. Skulle utskottet finna en sådan
översyn vara påkallad, vore det ju rationellt
att ta denna motion först och
sedan låta alla de andra motionerna
följa med i samma beslut. Det finns
ju ingen anledning för utskottet att
diskutera ett 50-tal motioner, om utskottet
ändå så småningom tillstyrker
en hemställan om en allmän översyn.

Men så rationellt behandlar utskottet
förmodligen inte denna fråga. Jag bara
omnämner möjligheten för att liksom
illustrera de tankar om motioner som
motionärer och övriga riksdagsmän kan
ha i framtiden. Ofta är det stora maskor
i sållet, och följaktligen är det inte

så många motioner som kommer att
omnämnas i protokollet. Däremot kommer
varje motion alltid att bli ett nummer
i ett utskottsutlåtande.

Nu har jag, herr talman, inte tagit
upp dessa frågor bara för att ge några
anvisningar, långt mindre för att
kritisera eller för att försöka tala om
för vederbörande hur de skall bära
sig åt för att kunna minska produktionen
av motioner men samtidigt få en
större effekt. Jag tror att det skulle
vara förenat med stor risk att bli lika
ineffektiv som många motioner i verkligheten
blir.

Jag har egentligen tagit upp detta för
att nu, herr talman, innan jag slutar få
tala om att jag har funderat på ett par
andra frågor, utan att det har gått så
långt att jag har skrivit ner dem i form
av en motion. Det är sådant som har
diskuterats i många olika sammanhang,
men där jag ändå tycker att det borde
finnas plats för ett utbyte av tankar.
Alla tankar på detta område är
alltså inte utbytta.

Jag har varit på en sammankomst,
som ordnades av Föreningen riksdagsmän
och forskare. Där talades om forskningsresultaten
på olika områden. Bl. a.
fick vi veta att man på det medicinska
området har kommit mycket långt
och skapat effektiva läkemedel, vilka
har gjort det möjligt att bekämpa sjukdomarna
med bättre resultat än tidigare.
Det har man kunnat utläsa ur statistiken
beträffande medellivslängden.
Den ökar undan för undan. Det kanske
inte är omöjligt att man på 1980-talet kan konstatera en medellivslängd
på 80 år.

Samtidigt fick vi del av den forskning
som pågår på den tekniska sidan.
Om jag har fått alla mina uppgifter
från den nämnda sammankomsten eller
om jag också har läst någon artikel i
frågan vet jag nu inte, men man har
kunnat konstatera att den tekniska
forskningen går mycket snabbare. Det
vi diskuterade för 15 år sedan — eller
åren närmast efter kriget och alltså

Onsdagen den 5 februari 19G9 fm.

Nr 4

ännu längre tillbaka i tiden -— om resultatet
av den rationalisering, som
man väntade, och nödvändigheten av
att anpassa sig till den, det är redan
ett passerat skede. Man har nu kommit
mycket, mycket längre, och det företag
som vill följa med måste vara berett
på att utnyttja den nya tekniken.
Det betyder att arbetet alltmer kommer
att bestå i att trycka på knappar,
och för det behövs det inte lika många
anställda som när det gäller att utföra
ett icke automatiserat arbete. Där
man har nått längst på detta område
är det följaktligen en ytterst liten personalstyrka,
som sköter maskinerna i
fabrikerna.

Samtidigt som den medicinska vetenskapen
bidragit till att medellivslängden
stigit måste vi konstatera, att med
den nu mycket avancerade rationaliseringen
på arbetsplatserna minskar undan
för undan inte medellivslängden,
som jag höl! på att säga, men väl
åldersgränsen för att alls kunna göra
en insats i produktionen. Det nya fordrar
något annat av en anställd än vad
han har gjort tidigare. Möjligen har
han inte förutsättningar för en omskolning
eller också har han blivit så gammal,
att han inte har tillräckligt fin
känsel i fingrarna eller tillräckligt
många tankar i huvudet för att det
skall räcka för det nya systemet.

Resultatet blir att ett stort antal
människor utrationaliseras vid omkring
60 års ålder, och dem måste vi ta hand
om på något sätt. Då kan man fråga sig
vad det är för glädje med att medellivslängden
ökar om man samtidigt
får en kortare tid i produktionen. De
flesta uppskattar väl ledighet, men säkert
allra mest så länge som de står
kvar i produktionen och väntar på den
stora lyckan att bli lediga från denna.
Men den lyckan kommer de över på
några månader eller ett år! Sedan skulle
de gärna vilja fortsätta arbetet igen.

Därför tycker jag att man borde —
i samband med allt annat, som skall
undersökas och utforskas — också ta

Statsverkspropositionen m. ni.
reda på vilken utveckling vi har att
vänta på det här området. Blir det så
som jag har skisserat, så är det ju inte
fråga om när vi skall bli färdiga att
besluta om en lägre pensionsålder, utan
i stället kommer vi i den situationen,
att vi måste ta hand om dem som av
olika skäl inte kan göra en fullgod insats
i den alltmer avancerade produktionsprocessen.
De problem som uppkommer
i och med en sådan utveckling
kan inte lösas med provisoriska åtgärder
— åldersstöd eller möjligheter att
få förtidspension efter andra grunder
än rent medicinska. Vad som gäller
för dagen är ett provisorium, och så
länge vi rör oss med provisorier kommer
de som lever av dem — så gott det
nu går — alltid att ha en känsla av att
de inte har något att förlita sig på i
fortsättningen.

Herr talman! För att nu inte överskrida
klockslaget 17 med mer än högst
en kvart, skall jag lämna det här avsnittet
med att uttala, att jag har gjort
ungefär samma spekulationer som andra
i fråga om miljövården och de till
den hörande problemen med luftförstöring
och vattenförorening. Många
gånger presenteras resultaten av utförda
undersökningar på ett ganska chockartat
sätt. Det talas om risk för förgiftning
genom luften man andas och
fisken man äter, men det talas mycket
litet om verkligt effektiva åtgärder, som
skulle kunna sättas in för att i varje fall
undan för undan minska riskerna. Visst
kan vi vara tacksamma för att vi får
reda på att det finns föroreningar i
luften och i vattnet, men vi skulle
vara mycket gladare om det samtidigt
gavs någon redovisning om den tid, inom
vilken riskerna skulle kunna minskas,
så att vi återigen skulle kunna
känna oss lugna och trygga i samhället
— bada i vattnet, äta fisken och åka i
bil utan att ha en känsla av att vi
sprider dödsbringande gaser i luften.
Det sistnämnda är ju något särskilt påtagligt
i storstäder och andra tättbebyggda
samhällen.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Meddelande ang. enkel fråga

Hur mycket vi än tycker att det i
och för sig är en otillfredsställande utveckling
får vi räkna med att alltmer
av allting kommer att koncentreras till
storstäder och tätbebyggda samhällen
och att glesbygderna blir reservat för
fritidsverksamhet eller vistelse för dem
som skall ta igen sig från verkningarna
av den sämre luften i de tätbefolkade
samhällena och för pensionärer,
som har slagits ut och som på äldre
dagar kan bosätta sig i det bättre klimatet,
den trevligare miljön, och där
njuta av allt sådant som vid den tidpunkten,
hoppas vi, inte skall kosta
pengar för dem som tvingas bo i dessa
samhällen.

Herr talman! Jag har inget yrkande
beträffande remissen — jag har en
känsla av att det mesta redan är remitterat.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr TALMANNEN anförde:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag meddela, att arbetsplenum
nästa vecka, onsdagen den 12
februari, som i den preliminära planen
utsatts till kl. 10.00 eller 14.00,
kommer att taga sin början kl. 10.00.
Vid detta plenum framläggs av konstitutionsutskottet
till slutgiltigt beslut
grundlagsförslaget om enkammarriksdagen.

Samtidigt får jag fästa ledamöternas
uppmärksamhet på att information om
automatisk databehandling kommer att
hållas samma dag kl. 14.00 i stora partilokalen.

Anmäldes och bordlädes en av fröken
Stenberg in. fl. undertecknad motion,
nr 895, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 4, angående utbildningens
organisation vid filosofisk
fakultet m. in.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla fråga
denna dag framställts av herr Werner
(vpk) till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet: »Är Statsrådet
uppmärksam på förekomsten av
en mycket diskutabel tolkning av graden
av försäkrads arbetsförmåga, även
stridande mot läkares utlåtande, som
förekommer inom den allmänna försäkringen,
och ger detta anledning till någon
åtgärd från Statsrådets sida?»

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Statsverkspropositionen in. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
bilaga 1 till statsverkspropositionen
1969 (finansplanen), m. m.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Av allt att döma blir
konsumtionssamhället och konsumenternas
problem en fråga av mycket väsentlig
betydelse under 70-talet. Om någon
hade talat om detta för de husmödrar
och hushållslärare, som i början på
40-talet ställde frågan om konsumenternas
betydelse i samhällsutvecklingen
och skapade den första institution som
intresserade sig för deras bekymmersamma
situation, nämligen Hemmens
forskningsinstitut, så skulle de säkert
ha häpnat i hög grad. Någon större entusiasm
från statsmakternas sida mötte
de verkligen inte vid starten utan mer
av skepsis varför det skulle vara nödvändigt
att informera husmödrarna om
den rätta kniven eller köksmaskinen.
Men ära vare dem! De gick till verket
med grundlighet och energi och skapade
det intresse som inte fanns hos statsmakterna.

Under årens lopp har intresset på
den statliga sidan blivit större men
också tagit sig egenartade uttryck. Sedan
den tiden har vi begåvats med inte
mindre än tolv olika utredningar i konsumentupplysningsfrågor.
Högen av betänkanden
är alltså imponerande. Att
denna hög bara fött en råtta torde vara
litet överdrivet — institutioner har
onekligen vuxit upp och statsanslag har

också beviljats. Men institutionerna har
alltid hållits på sparlåga, fastän regeringen
uttryckligen sagt ifrån att här
måste tas krafttag.

Årets statsverksproposition är ett
exempel på hur de anslagskrav som
flera av dessa institutioner ställt —
pris- och kartellnämnden, konsumentrådet,
konsumentinstitutet och VDN —
har blivit drastiskt nedskurna. Ett av
motiven bar varit att den hittills senaste
utredningen, nämligen konsumentutredningen,
fortfarande sitter och
värker på sitt betänkande. Den tillsattes
1967 men är av samma kartläggande
karaktär — med en översyn över hela
problemkomplexet — som folkpartiet
begärde för fyra år sedan. Hade denna
översikt startat då, torde åtskillig dyrbar
tid ha kunnat vinnas, för att inte
tala om vad de mellanliggande utredningarna
kostat.

Under senare tid har konsumentfrågorna
och konsumentens ställning i
samhällsekonomin också blivit ett hett
politiskt stoff. På konsumentstämmor
och i massmedia har ivriga röster höjts
med förslag till åtgärder, som går ut på
att styra konsumtion och handel så
mycket som möjligt genom statlig regi,
helst genom ett statligt konsumentverk.
I klartext torde det betyda att konsumenternas
fria val begränsas och att de
manipuleras — för att använda ett modernt
uttryck — till att köpa vad andra
tycker att de skall ha. Därav följer
självfallet att också produktionen blir
styrd. Detta kan inte accepteras i en
liberal ekonomi, dvs. i ett samhälle karakteriserat
av marknadshushållning
och fritt konsumtionsval. Vi vill slå
vakt om konsumenternas rätt att träffa
köpbeslut som tillfredsställer dem. Men
det ställer stora krav på den enskildes
kunskaper.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Det vore onekligen intressant att få
någon klarhet i — inte bara antydningar
om — hur en konsumtionsdirigering
skall kunna åstadkommas i ett ekonomiskt
system som vårt. Skall det dekreteras
vad vi får köpa? Skall en del varor
få klarsignal för tillverkning, andra
förbjudas? Skall det bli rött ljus för
en del och grönt för andra? Eller skall
statliga företag och deras varor premieras?
Skall experter i ett verk bestämma
tjänste- och varuutbud genom
analys av konsumenternas förmenta
verkliga behov? Men dessa behov varierar
ju fantastiskt fort! Vad som var
överflöd för en kort tid sedan får man
socialhjälp till i dag. Bilen var lyx i går,
i dag är den ett arbetsredskap.

Eu klar konsekvens av detta resonemang
är att man mer eller mindre
omyndigförklarar konsumenterna. De
förstår ju inte sitt eget bästa. De handlar
dumt och oekonomiskt — så här
kan det ju inte få fortsätta! Jag och du,
ärade riksdagskollega, skall köpa och
använda de kläder, livsmedel, möbler
och annat som till livets nödtorft hör
— ty mer lär det väl inte bli — som
experter, vilka begriper det så mycket
bättre än vi, anser att vi bör ha.

Perspektivet är inte uppiggande. Det
kan ju bli mat som vi inte tycker om,
stolar som vi sitter illa i, overaller som
inte passar oss och glasögonbågar som
inte klär oss. Att bli behandlad som en
omyndig, vilken inte förstår sitt eget
bästa, är något som ingen uppskattar,
åtminstone inte de som anser att de kan
ta vara på sig själva. Konsumenterna
vill inte bli betraktade som »dumma
gäss», för att citera en argsint insändare
nyligen i Svenska Dagbladet. De
vill ha sakliga upplysningar, grundade
på forskning men uttryckta på ett vettigt
språk. De vill uppenbarligen inte
längre nöja sig med konsumenttyckare
i press och massmedia, som ofta kommer
med så elementära upplysningar
att vilken erfaren husmoder eller annan
konsument som helst känner sig utsatt

för förolämpningen att ha svårt att
fatta.

Men skall vi kunna tillhandahålla
saklig upplysning som verkligen är användbar
för den stora allmänheten så
måste denna upplysning föregås av
forskning, och till det ändamålet fattas
pengar. Man kan inte forska utan kvalificerat
folk, utan lokaler och andra
resurser. Men det är vad statsmakterna
— alltså regeringen — begär av främst
konsumentinstitutet. Bristen på folk är
betydande. Barackerna finns kvar. Utan
forskning har man heller ingenting att
upplysa om. Att det går så pass bra som
det går är egentligen beundransvärt av
dem som arbetar på institutet. Vi kostar
på oss femtio öre per individ för
upplysning från detta institut. Hade det
bara fått en femtioöring till, skulle det
ha sett helt annorlunda ut, enligt personalens
egen uppfattning.

Vad man redan tycks ha lyckats med
på vägen mot denna jämlikhetens
idealtillvaro är att bygga upp en motsatsställning
mellan konsumenterna å
ena sidan och producenterna och handeln
å den andra. Tonen har skärpts
åtskilligt på senaste tiden — en skärpning
som inte bara är meningslös utan
farlig. Vi sitter ju alla i samma båt.
Alla är konsumenter, även den pampige
företagaren och köpmannen. Alla
är vi i arbetsför ålder producenter av
varor och tjänster. Nu har den senaste
veckan här i huset författats motioner
i hundratal, en produktion lika god
som någon annan, tycker vi åtminstone
själva.

I stället för att beskjuta varandra
måste vi arbeta oss fram till metoder
för samarbete. Men det kan inte ske genom
att konsumenterna beskyller producenterna
och distributörerna närmast
för lurendrejeri och dessa å sin
sida försöker skapa orimliga behov och
saluföra varor med metoder som inte
liar med saklighet att skaffa. Jag instämmer
helt i vad herr Dahlén sade
i dag på förmiddagen: Visst kan de

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

åstadkomma också dåliga varor, men
det gäller att genom upplysning bland
konsumenterna motarbeta dessa.

Vi har lagt fram en motion, i vilken
vi har begärt en hel del åtgärder till
konsumenternas fromma. Vi har bl. a.
föreslagit ett näringsråd, som skulle
möjliggöra samråd mellan konsumenterna
och näringslivets representanter.
Vi måste nämligen nå fram till en bättre
balans och ett bättre samarbete mellan
dessa två olika parter. Och här
kommer konsumentupplysningen in
som den viktigaste faktorn. Upplysta
och kunniga konsumenter är till fördel
för producenterna, något som dessa
också mer och mer har insett och uppskattar.

Vad konsumentupplysningen egentligen
innebär, därom tvistar de lärde,
liksom om hur den skall bedrivas. Enligt
min uppfattning skall den starta i
skolan under beteckningen konsumentkunskap.
Ännu har vi inte nått därhän
att ämnet blivit obligatoriskt, vilket är
ett stort minus, även om det tas upp
mer eller mindre ytligt i olika ämnen.
Primära kunskaper i konsumtionsval
in. m. gör det mycket lättare för ungdomarna
att senare tillgodogöra sig de
informationer och den konsumentupplysning
som de upplysnings- och undersökningsorgan
förmedlar som är
verksamma just på detta område. De
får också större möjligheter att freda
sig mot felaktig konsumentupplysning.

Till den anser många att reklamen
hör. Men reklam är någonting helt annat
än konsumentupplysning. Den är
producenternas och handelns metod att
nå konsumenterna direkt för att saluföra
en vara. Ibland kan den vara mycket
informativ och likställd med god
konsumentupplysning, och då är den
verkligen för staten utomordentligt billig
och når mycket stora kretsar. Att
den kan urarta och ta sig sådana uttryck
att även den omyndigförklarar
konsumenterna skall inte förnekas.

Jippon av olika slag, kändisar som
sjunger sentimentala visor i varuhusen

Statsverkspropositionen m. m.
för att locka kunder, samlandet av lappar
i kaffeburkar för att få billigare
silverskedar, rabattkuponger och plastleksaker
slipper vi aldrig ifrån, förrän
vi fått upplysta och kunniga konsumenter
som själva sätter stopp för den
trafiken.

För flera år sedan föreslog vi här i
kammaren i en motion att ett samarbete
borde inledas mellan konsumenter,
producenter och handel ute på fältet
genom bildandet av konsumentkommittéer,
i viss mån efter engelsk förebild.
Det ville inte riksdagen. Men förra
året togs idén upp av främst LO, och
med statsanslag från konsumentrådet
har sådana kommittéer bildats på några
ställen i landet. Det gick bättre när
regeringen närstående ekonomer tog
upp förslaget, fast de kanske inte läser
riksdagstryck utan trodde att de hittat
på idén själva.

Kommittéerna önskas lycka till, men
jag ifrågasätter om inte underlaget är
för smalt. Vissa arbetsmetoder skulle
jag också vilia sätta ett frågetecken för.
Konsumentkommittéerna leds av ett
centralt råd från LO. Därifrån skickas
bland annat ut s. k. köpråd till konsumenterna.
Ett av dem har hamnat också
på mitt skrivbord. Första momentet
i »Råd till konsumenter», utskickat av
LO-ekonomen Lillemor Erlander, lyder
så här: »Köp aldrig något utan att kontrollera
priserna hos andra företag. Det
går mycket lätt per telefon. Fråga då
också om omsen är inräknad.» —- Det
var alltså före jul.

Om jag skall köpa strömming, ska
jag alltså ringa runt och informera mig
om priset först. Det måste öka min telefonräkning,
och det må nu vara hänt.
Men telefonen hos detaljisten blockeras
ju och där måste anställas en person
för att svara på allas frågor, om nu
konsumenterna följer detta råd. Jag
tycker det är rena nippran.

Visst är priset en mycket viktig faktor,
men debatten kring inköpen under
den senaste tiden har i klartext visat,
att även sådana faktorer som kvalitet

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Statsverkspropositionen m. m.
och service samt affärernas lokalisering
är av väsentlig betydelse för konsumenterna.
Vi avsåg något helt annat
med tillskapandet av konsumentkoinmittéer,
inte minst ett utbyte — just ett
utbyte — av erfarenheter mellan konsumenter
och producenter, kort sagt en
samverkan till bådas gagn.

Herr talman! De mänskliga problemen
här i livet är dock inte enbart materiella.
Statsverkspropositionen liksom
motionerna och remissdebatten
spänner över ett vitt fält, och jag tar
mig friheten att göra detsamma.

Till årets riksdag är aviserad en proposition
om arvsrätt för utomäktenskapliga
barn som är mycket välkommen,
då den bör innehålla en utvidgad
sådan rätt. Många av oss har i åratal
väntat på denna proposition. Att den
blivit försenad lär ha berott på att den
borde föregås av ett utvidgat skydd för
efterlevande make eller maka. Ett betänkande
från familjerättskommittén
som avgavs 1964 innehåller också ett
förslag i den riktningen. Detta har
emellertid ännu inte lett till någon proposition.
Remisserna var »blandade»,
och en överarbetning anses böra ske.
Men detta betänkande har i den allmänna
debatten från radikalt håll utsatts
för en kritik, som jag tycker är
värd ett bemötande.

Justitieministern har dessutom aviserat
en ny utredning, som bl. a. lär
skola skapa en juridisk ram kring de
nya samlevnadsformer som man anser
blir framtidens. Detta låg inte inom familj
erättskommitténs direktiv, ett faktum
som nästan alltid förbises i denna
debatt.

Det ligger inget egendomligt eller förkastligt
i att människor i ett så föränderligt
samhälle som vårt bryter sig
ut ur den äktenskapliga formen för att
finna ett förhållande, som bättre passar
deras frihetslängtan, med andra
ord sätta bo utan präst eller borgmästare.
Ofta kallas det samvetsäktenskap.
Man kan undra vad det egentligen har

med samvete att göra. Hur länge skall
herr A bo med fröken B för att det
skall kallas samvetsäktenskap? Skall
det vara en månad, eller skall det vara
ett år? Och skall samhället verkligen
behöva intressera sig för om de har
samma adress under en kortare tid? I
varje fall får de väl tala om för samhället
om de vill ha dettas skydd sedan
de flyttat ihop.

Samhället har inte så mycket att
göra med att två människor flyttar
ihop. Det verkliga problemet inträder
ju först när barnen föds. Dem måste
samhället skydda på alla tänkbara sätt,
även juridiskt. Det är alla barns oförytterliga
rättighet, jämställd med de
mänskliga rättigheterna i övrigt, att få
veta vem som är dess far, i den mån
detta går att fastställa.

Därför finner jag det vara nonsens
att tala om äktenskap som samhället
inte skall lägga sig i, samtidigt som
man vill ha samma skyldigheter och
rättigheter som ett legaliserat äktenskap.

En SIFO-undersökning som nyligen
gjorts har visat att svenska folket är
förbluffande troget i sina äktenskap,
om man nu har talat sant — ett förhållande
som verkligen väckte häpnad
på många håll och besvikelse på andra.
Man hade tydligen inte väntat sig
detta resultat av undersökningen.

Vi kommer aldrig ifrån att ett förhållande
mellan två parter, som de själva
inte vill anse som kortfristigt, måste registreras
för att ge rätt skydd, även
om det inte legaliseras.

Behövs det då något skydd? Ja, all
erfarenhet visar att det behövs ett
skydd, framför allt för kvinnorna. Förmodligen
kommer de i framtiden —-men det får jag inte vara med om —
att ha fostrats upp till självständiga,
yrkesutbildade kvinnor, som alla »går
med egna vågor genom havet» och inte
är beroende av någon man. Det vore
verkligen roligt att få vara med då,
och jag skall inte sörja den grupp av

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

ekonomiskt beroende kvinnor som nu
så ofta blir föremål för medömkan,
och det med rätta.

Vi inom folkpartiet skall arbeta och
vi arbetar för att bereda kvinnorna
samma möjlighet till yrkesutbildning
som männen och med olika medel stimulera
dem till yrkesarbete. Vi vill under
alla omständigheter ge dem valfrihet
mellan yrkesarbete och hemarbete.
Vi arbetar också och skall arbeta
vidare för att ge dem likställighet
på arbetsmarknaden. Vi arbetar och
skall arbeta för att lyfta dem upp ur
den låglönegrupp, där många kvinnor
befinner sig.

Men än så länge måste hänsyn tas
til! kvinnans beroendeställning inom
hemmet, ty det är enbart där som denna
manifesteras. I 700 000 äktenskap
är det endast mannen som har egen
inkomst. Detta måste betyda att 700 000
kvinnor fortfarande är hänvisade till
hemarbete och därmed ekonomiskt beroende
av sin man, antingen de vill
eller inte. Denna grupp går inte att
önska bort, vare sig när det gäller arbetsmöjligheter
eller vårt skattesystem
för att ta ett par exempel. Den kommer
inte heller att kunna önskas bort
under lång tid framöver. Man måste ta
hänsyn till den gruppen, inte minst i
diskussionen kring de familjerättsliga
förhållandena. Det finns grupper av
ensamstående mödrar, frånskilda kvinnor
och änkor som det är samhällets
skyldighet att garantera en något så
när skyddad tillvaro, och det måste
ske dels ekonomiskt och dels juridiskt.
Det är för dem vi först skall reformera.
Sedan kan vi fröjda oss över visionen
av enbart med männen i alla avseenden
likställda kvinnor och rätta
oss efter deras status. Vi lever uppenbarligen
i en brytningstid för kvinnorna.

Jag tror emellertid att vi har mycket
långt kvar till den dag då kvinnorna
kan göra sina krav gällande —
tyvärr, måste jag säga — och få dem
genomförda. De har beklämmande li -

Statsverkspropositionen m. m.
tet att säga till om i de församlingar
som verkligen beslutar om deras livsföring
och om samhällsutvecklingen
över huvud taget. De är dåligt representerade
i så gott som alla beslutande
församlingar, från kommunala nämnder
och styrelser ute i landet och hit
upp i riksdagen. På sina håll har de
gått kräftgång.

Med jämna mellanrum har kvinnorna
själva startat kampanjer för ökad
kvinnorepresentation. En sådan kom
till stånd i höstas på initiativ av Fredrika
Bremer-förbundet. Till denna anslöt
sig bl. a. alla de demokratiska
kvinnoförbunden, och arbetet sattes i
gång på såväl riksnivå som ute i distrikt
och lokalavdelningar.

På de första sammanträdena hördes
heller inget gnissel — jag var inte
själv med men har fått protokollen.
Besluten fattades i sämja och med
full anslutning. I november tillsattes en
arbetsgrupp, i vilken bl. a. en socialdemokratisk
kvinna invaldes. Pressen
var välvillig, och i ett flertal socialdemokratiska
tidningar kunde läsas ett
upprop med fullt instämmande i denna
kvinnokampanj.

Ett sammanträde utsattes till den 9
december, men ett par dagar innan
kom ett brev till alla organisationer,
ett protokollsutdrag från det socialdemokratiska
kvinnoförbundet, att deras
VU efter en kort diskussion beslutat att
de socialdemokratiska kvinnorna inte
längre kunde kvarstå som ansvariga
i kampanjen. Som motiv uppgavs att
de riktlinjer som fattats av de samarbetande
organen, alltså med full anslutning
från bl. a. det socialdemokratiska
kvinnoförbundet, vars ordförande
Lisa Mattson hade deltagit i arbetet,
inte hade fullföljts, och arbetet
hade inte fortskridit som man väntat.
Några avvikande meningar om arbetets
fullföljande eller någon kritik mot
detta hade dock inte i någon form på
sammanträdena framförts av de socialdemokratiska
representanterna.

Självfallet väckte detta utträde ur

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Statsverkspropositionen m. m.
kampanjen en storartad förvåning bland
de övriga organisationerna, för att använda
ett milt ord. Det föll i själva
verket ned som en bomb. Följden blev
att kampanjen rann ut i sanden.

Från socialdemokratisk sida var
man angelägen om att inte väcka en
pressdebatt till liv. Det skulle skada
kvinnorna — »fruntimmer kan aldrig
hålla ihop», ungefär så skulle psalmerna
gå. Även om risk för att detta blir betyget
över denna kvinnokampanj anser
jag att detta svek — något annat ord
tycker jag inte man kan använda om
de socialdemokratiska kvinnornas uppträdande
i denna gemensamma kampanj
för ökad kvinnorepresentation —
måste påtalas, och för det bar jag valt
remissdebatten.

Det måste ha hänt något mellan det
sammanträde, då de socialdemokratiska
kvinnorna var fullt införstådda med att
arbeta sida vid sida med de andra
kvinnoorganisationerna, och till det VUsammanträde,
då man beslöt att lämna
hela kampanjen, väl medveten om att
det hela skulle leda till ett fiasko.

För detta fiasko är de socialdemokratiska
kvinnorna ansvariga. Deras tillvägagångssätt
kan inte betyda något annat
— om det nu inte är något särskilt som
har inträffat — än att deras intresse är
mycket ljumt för att öka kvinnorepresentationen
i de beslutande församlingarna.
Det finner inte bara jag, utan alla
som satsade på denna kvinnokampanj
över partierna som en ganska oerhörd
manifestation.

Jag tycker att alla kvinnor ute i landet
bör få veta detta. Det är, herr talman,
anmärkningsvärt, och eftersom de
socialdemokratiska kvinnornas ordförande
har plats här i kammaren, bör
det vara enkelt att få ett svar. Jag tror
att alla svenska kvinnor, som är aldrig
så litet intresserade av dessa frågor,
skulle vara tacksamma för det svaret.
Varför ville ni inte vara med om en
opolitisk kampanj för att försöka väcka
fler kvinnor till samhällsintresse och få
dem med i politiskt arbete?

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att remissdebatten
är fel ställe för protokollsuppläsning.
Annars skulle jag kunna komplettera
med ett protokoll, som alla inblandade
kvinnoorganisationer avlämnade
i januari, där vi konstaterade att
vi hade fullföljt planerna, att vi centralt
lagt upp de kampanjer vi tänkt på och
där vi uppmanade de inblandade organisationerna
att fullfölja dessa kampanjer
ute i landet där så befanns lämpligt
och möjligt. Jag kan tala om för fru
Hamrin, som tydligen inte såsom jag
kunnat följa denna fråga, att man i
Göteborg har haft inte mindre än tre
möten, som varit så fullsatta att man har
fått avvisa människor. Det är också ett
par kampanjer i gång i Dalarna och på
andra håll ute i landet.

Jag tycker verkligen inte att detta är
något lämpligt forum för att ta upp en
sådan debatt på slutet av vissa allmänna
synpunkter om konsumentupplysning
och äktenskapsrätt. Vi har sett det som
vår uppgift att på allt sätt försöka verka
för att kvinnorna blir representerade.
Vi kan givetvis bara arbeta inom
vårt eget parti, men vi har uppenbarligen
varit betydligt mer framgångsrika
än något av de andra partierna.

Med den repliken, herr talman, anser
jag att den här delen av fru Hamrins
inlägg i remissdebatten borde vara avslutad.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag erkänner gärna att
mitt anförande kanske var illa komponerat,
men det tycker jag inte har så
väsentlig betydelse. Fröken Mattson vet
mycket väl att kampanjen aldrig genomfördes
så som kvinnorna hoppats, nämligen
som en stor manifestation över
hela landet. Den rann ut i sanden.

På ett och annat håll där man börjat
med en kampanj som absolut inte kunde
avslutas, där fullföljde man den, bl. a.
i Göteborg, där fröken Mattson är bo -

Onsdagen den 5 februari 1969 om.

Nr 4

sait och vet om detta lika bra som jag.

Men det var inte svar på min fråga.
Jag frågade varför de socialdemokratiska
kvinnorna drog sig ur denna kampanj,
som dock startades så bra med
samtliga organisationer.

Jag erkänner att de socialdemokratiska
kvinnorna har haft en större framgång
än vi i andra partier med att få
ökad kvinnorepresentation, men det beror
i någon mån på att socialdemokraterna
är det största partiet.

Jag tycker inte heller det är malplacerat
att här i remissdebatten beklaga,
att det gick som det gick med denna
kampanj, som höjts över partierna och
kunnat ge kvinnorna tillfälle att manifestera
sig, vilket väl behövs. Det har
tagits upp mindre väsentliga frågor i
remissdebatten.

Jag skulle vilja ha svar på min fråga,
ty det var inget svar jag fick.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! Trots att jag älskar kvinnor,
skall jag inte engagera mig i den
här kvinnodebatten, utan jag skall ge
mig in på de mer substantiella ekonomiska
problemen.

Redan i den allmänna debatten i höstas
tillät jag mig uttala att den ekonomiska
politiken under 1968 varit framgångsrik
så till vida, att pris och kostnadsutvecklingen
kunnat hållas tillbaka
och en inre samhällsekonomisk balans
uppnåtts. Som jag ser det är detta en av
de värdefullaste händelser som har
inträffat på det ekonomiska området
under år 1968. Denna händelse har utgjort
grundvalen för den fortsatta konjunkturutvecklingen.

Trots att herr Sträng tidigare under
en följd av år genom de s. k. högt ställda
ambitionernas politik i det ena och
det andra avseendet hållit inflationsbrasan
vid liv, har nu omsider tack vare
olika samverkande faktorer den inre
samhällsekonomiska balansen återställts.
Jag skulle vilja säga att det har
varit en nåd att stilla bedja om.

Statsverkspropositionen m. in.

Efter den konjunktursvacka som utmärkte
1966 och 1967, i någon mån
också första halvåret 1968, bär denna
balans uppnåtts genom den expansiva
efterfrågefrämjande ekonomiska politik
som på olika områden förts. Denna politik
har uppenbarligen i viss mån motverkats
av vissa efterfrågedämpande
faktorer utomlands. För närvarande tilllämpas
ju en efterfrågedämpande politik
med starka depressiva effekter av
bl. a. USA, England och Frankrike.

Över huvud taget vill jag starkt trycka
på den omständigheten, att vårt land
under det senaste årtiondet irätt in i en
internationell ekonomi på ett sätt som
aldrig förr.

Statsministern påstod i förmiddags ati
vår visa regering under nu löpande budgetår
fört en stram ekonomisk politik,
som samtidigt har varit efterfrågestimulerande.
Hur nu ett dylikt balansnummer
har kunnat lyckas är nog svårt att
begripa. Man kan inte vara stram och
efterfrågestimulerande på samma gång.
Det kanske var en liten missuppfattning
av herr statsministern.

Den ekonomiska politiken här i landet
har såsom jag fattat den varit måttfullt
expansiv — det är sanningen. De
borgerliga partierna kanske hade velat
ha den ännu mer expansiv, men skillnaden
mellan den ena och den andra
linjen har, tycker jag, närmast rört sig
om nyanser.

Att vi alltjämt har en expansiv ekonomi
framgår därav, att totalbudgeten
för nu löpande budgetår beräknas ge
ett underskott på inte mindre än 3,5
miljarder kronor, vartill kommer att en
mängd efterfrågestimulerande åtgärder
vidtagits, icke minst med syfte att främja
näringslivets investeringar.

I det uppkomna förbättrade ekonomiska
klimatet, som icke minst gynnat
exporten, har reallönerna undergått en
gynnsam utveckling, vilket i sin tur
medfört en visserligen måttlig men dock
fortsatt levnadsstandardhöjning för hela
vårt folk. Det skall vi vara mycket tacksamma
för.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Medaljens baksida har varit den betydande
arbetslöshet som trots allt funnits.
Vårt land har hittills icke lyckats
tillfredsställande klara detta problem i
regeringens regi. Det är förvisso ofta —
jag medger det gärna —- svårlösta regionala
problem. Omskolningen, som man
så mycket talar om, erbjuder uppenbarligen
ingen kungsväg till lösning av
problemet.

Det finns i dag ett betydande ovisshetsmoment
uti de internationella valutaförhållandena.
Det fanns ju många
exempel på sådana valutapolitiska orosmoment
under hösten, och det finns
kanske anledning att frukta att denna
oro skall komma tillbaka. Det finns därför
skäl för regeringen och riksbanken
att noga följa vad som här händer. Inte
minst spelar dollarn en utslagsgivande
roll som dominerande valutareserv. De
åtgärder som Nixon-administrationen
kommer att vidta kommer därför att
vara av en utslagsgivande bet3^delse för
världsekonomin.

De konjunkturstyrande åtgärderna
har enligt min mening ett ganska stort
fel. Man överskattar deras möjligheter,
och dessutom kommer de ofta för sent
-— ett halvår eller helt år för sent. Då
kan konjunkturerna redan ha svängt.
För dagen kan det givetvis råda olika
meningar om de aktuella konjunkturförhållandena.
Det finns ljusa inslag i bilden,
men det finns även mörka sådana
— konjunkturbilden är med andra ord
ganska splittrad.

När finansministern på s. 9 i finansplanen
uttalar, att de yttre förutsättningarna
för den ekonomiska utvecklingen
inte i något avgörande avseende
är annorlunda än de var för ett år sedan,
tror jag att han något underskattar
de uppåtgående tendenserna. Min uppfattning
i denna del överensstämmer
mera med den som herr Arne Geijer i
dag har gett uttryck åt. Inom näringslivet
är situationen på de flesta håll bättre
än i fjol vid denna tid, framför allt
till följd av de hårdhänta besparingsoch
inre rationaliseringsåtgärder som

av företagen ofta med kniven på strupen
vidtogs under fjolåret. Det psykologiska
klimatet är bättre; prognoserna för den
närmaste framtiden andas tillförsikt.
Aktiekurserna som mätare av konjunkturen
är kanske inte så mycket att rätta
sig efter — de har nog i någon mån varit
överdrivna. En uppgång i konjunkturen
kan dock enligt min mening konstateras,
men därvid måste vi alltid ha i
minnet, att konkurrensläget för vissa
hemmamarknadsindustrier alltjämt är
ytterst kärvt. Det är dock en annan
historia.

Det finns ytterligare ett svaghetssymtom,
nämligen den otillfredsställande
utvecklingen av näringslivets investeringar,
något som har påtalats av
flera talare här i dag. Men jag undrar
om inte statistiken rörande dessa investeringar
innehåller vissa felkällor
och om inte dessa investeringar i själva
verket ligger på en något högre nivå än
vad siffermaterialet utvisar. Det har
bl. a. påpekats av vissa insiktsfulla bedömare,
att en stor del av maskininvesteringarna
har formen av leasing,
d.v.s. man köper inte dessa maskiner
utan hyr dem, och att leasingformen inte
alltid är åtkomlig genom siffermaterialet
på samma sätt som de investeringar
som företagen själva gör. I vilket fall
som helst tror jag att 1969 kommer att
visa en stegrad investeringstrend.

Själva investeringsklimatet inom industrin
visar en förbättring, framför
allt tack vare det förbättrade kapacitetsutnyttjandet
och den ökade lönsamhet
och självfinansiering som har blivit en
följd därav. Näringslivet, herr talman,
fyller i dag, såvitt jag kan förstå, mycket
stora anspråk på effektivitet.

I det nu uppkomna förändrade konjunkturläget
— jag skulle inte såsom
statsministern i dag vilja beteckna den
såsom en högkonjunktur men i alla fall
såsom en uppåtgående konjunktur —
kan det enligt min mening ifrågasättas,
huruvida inte de expansivverkande
krafterna i samhällsekonomin borde
kunna hållas litet mera tillbaka. Fram -

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

för allt borde expansionen inom den
offentliga sektorn — stat och kommun
— kunna något dämpas. Den statliga utgiftsstegringen
håller sig dock i år så
högt som till 7 procent. Dämpningen
borde kunna ske genom att det beräknade
underskottet på totalbudgeten av
2,5 miljarder kronor, vilket underskott
sannolikt kommer att i slutet av året
bli åtskilligt större, bantades ner på utgiftssidan
genom besparingar. Tack
vare sin stora andel i samhällsekonomin
är statsbudgeten i dag en dominerande
konjunkturfaktor. Jag tycker att man
inte heller skall blunda för att det kanske
snabbare än man har trott kan
aktualiseras vissa överhettningssymtom
inom samhällsekonomin. En selektivare
utgiftspolitik borde kunna genomföras,
trots att utgifterna i stor utsträckning
är låsta genom tidigare riksdagsbeslut.

Ser vi sedan på den statliga inkomstsidan,
finner vi att finansministern berömmer
sig av att han inte kommer att
begära några höjda skatter, bortsett från
höjningen av skatten på tyngre lastfordon.
Men finansministerns uttalande i
denna del är i alla fall en sanning med
modifikation. Enbart inkomst- och förmögenhetsskatten
beräknas för budgetåret
1969/70 ge 2,3 miljarder kronor
mer än vad nämnda skatt har tillfört
statskassan för budgetåret 1968/69. Denna
automatiska skattehöjning är verkligen
inte föraktlig.

Även på kreditmarknadsområdet bör
viss återhållsamhet visas, så att den
fortsatta kreditexpansionen något hålles
tillbaka. Därmed har jag dock på
intet sätt velat göra mig till tolk för en
höjning av räntan.

På skatteområdet anser jag och mina
partivänner att en skattereform hör till
de mest angelägna samhällsreformerna.
Framför allt synes mig en sänkning
av marginalskatterna i botten- och
mellanskikten böra erhålla hög prioritering.
När relativt hög progressivitet
drabbar även låglöneinkomsttagare —
särskilt de som tillhör kategorin ensamstående
—• borde det finnas anled -

Statsverkspropositionen m. m.
ning för statsmakterna att äntligen observera
detta och vidtaga åtgärder. När
våra nuvarande skatteskalor på sin tid
tillyxades, var de nog relativt rimliga.
Men genom den mångåriga penningvärdeförsämringen
är skatteskalorna i
dag inte alls anpassade efter de enskilda
människornas inkomst- och levnadskostnadsförhållanden.
Moderata samlingspartiet
och dess föregångare högerpartiet
har därför alltid hållit tanken
på en skattereform levande, och
det gör vi även nu.

Det konkreta förslaget om en sänkning
av inkomstskatten med 5 procent
över hela linjen, dock högst 1 000 kronor,
avser att i någon mån stoppa den
automatiska skattehöjning som till följd
av penningförsämringen fortlöpande
äger rum. Inkomstbortfallet för statskassan
är begränsat till 500 miljoner
kronor för helt budgetår. Det är blygsamt
i en så stor budget som 42 miljarder
och motsvaras av andra föreslagna
besparingar.

Som skåning av födsel och ohejdad
vana, skulle jag vilja ge mitt helhjärtade
stöd åt strävandena att åstadkomma
en nordisk tullunion. Öresunds blå
vatten är ingen skiljemur utan för oss
en förmedlande länk. Det gäller bara
att åstadkomma en omedelbar politisk
samling kring den nordiska tanken.
Den får inte skjutas till en oviss framtid.

Det är också av vikt att de andra stora
nordiska frågorna — Öresundsbron
och flygplatsen på Saltholm — får en
snabb lösning. Inte minst skulle ett positivt
ställningstagande till Öresundsbron
få en stor symbolisk betydelse
som en manifestation av Nordens enhet.

Vårt land får inte heller lämna ur
sikte orienteringen mot Europa — den
europeiska integrationen. Även om det
franska motståndet mot medlemskap i
EEG för de utomstående europeiska
demokratierna alltjämt är en tråkig realitet,
får vi inte släppa taget i strävandena
att nå inträde för vårt land och

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Statsverkspropositionen in. m.
de övriga EFTA-länderna. På EEC-fronten
måste vår politik aktiveras. Mindre
vittgående lösningar är bättre än
inga lösningar alls, skulle jag vilja
säga.

I detta sammanhang vill jag också
rikta mig mot de privata bojkotter mot
det ena landet efter det andra, som proklameras
av olika grupper. De stämmer
illa överens med vår neutralitet.
Vi bör eftersträva ett stort varuutbyte
med alla länder, oavsett deras styrelseform.
Varuutbytet gagnar freden.

Herr talman! Statsministern förde en
något tillspetsad diskussion tidigare i
dag kring en påstådd konflikt mellan
å ena sidan näringslivets vinstintresse
och å andra sidan samhällsintresset,
som kräver ständigt ökade skatter.

Jag undrar om man kan spetsa till
problemet på det sätt som statsministern
gjorde. Låt oss i stället se problemet
på ett annat sätt och inte använda
ordet vinst utan termen lönsamhet. Tyvärr
finns statsministern inte här i
kammaren, men jag skulle vilja fråga
honom om han menar att kravet på
lönsamhet inom företagsamheten står i
motsats till samhällsintresset. Jag tror
att Durox-fallet är ett skolexempel på
hur det går när lönsamhetskravet förloras.
Inte minst löntagarna har intresse
av att företagen lönar sig. Lönsamheten
ger tryggheten.

Det svenska näringslivet har fullt
klart för sig att en fortsatt utbyggnad
av samhällets infrastruktur också är ett
näringslivsintresse och att statskassan
behöver pengar för att genomföra denna
utbyggnad. Var gränsen bör gå mellan
den offentliga sektorn och den privata
sektorn kan givetvis vara föremål
för diskussion, men motsättningarna
mellan stat och näringsliv borde kunna
överbryggas. Jag säger detta som
mångårig funktionär i en näringsorganisation.
Det fordras en förståelse på
regeringssidan för näringslivets lönsamhetskrav.

Herr Erlander säger sig vilja ha ett
starkt samhälle. Jag tror inte att han

därför vill ha ett svagt näringsliv. Jag
vill ha ett starkt samhälle och ett starkt
näringsliv.

Den årliga vinsten inom företaget är
inte det allena saliggörande inom näringslivet.
Det finns också något annat
som är lika viktigt, nämligen näringslivets
goodwill. Näringslivet bygger på
förtroende mycket mer än någonting
annat — förtroende hos kunder och leverantörer,
hos anställda av alla kategorier
samt hos kreditgivarna och även
samhällets organ. Utan förtroende kan
ett företag i längden inte drivas. Det
är til syvende og sidst det effektiva
näringslivet som väsentligen sörjer för
den produktion på vilken sysselsättningen
och hela vårt välstånd ytterst
vilar.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Vardagspolitiken har
börjat. De slitna schabraken, som i höstas
hängdes över partihästarna, har
ånyo återbördats till de dammiga teatergarderober
där deras rätta plats
egentligen är. Att i ett land, där vänsterpartierna
närmast anser det som en
förolämpning att bli kallade socialistiska
och där samtidigt partier ute på
högerflygeln skäms för sin konservatism
och för själva beteckningen höger,
klä vardagspolitiken i de färggranna
torneringsattributen är naturligtvis alldeles
omöjligt.

Vad lär oss nu detta? Jo, naturligtvis
att de tankebyggnader som en gång
skapades till att heta socialism, liberalism
och konservatism för länge sedan
har överlevt sig själva. Vardagspolitikens
hästar bär inte dessa namn, och
knappast någon känner i dag igen
schabrakens färggranna symboler. Dagens
politik måste vila på grundsatser
som kan omsättas på dagens förhållanden.
Frihet, trygghet, rättvisa, kort sagt
solidaritet, måste praktiskt få prägla
de politiska strävanden som vår tid behöver.
Mellan individer, grupper, nationer
— begränsat och obegränsat —
måste solidariteten vara det bärande.

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

En politisk rörelse som i dag vill
vara med och forma framtiden måste
se detta som en grundläggande väsentlighet.

Uppriktigt sagt tror jag att samtliga
partier i vårt land inser detta. Det är
bara traditionalismen som gör att de
partier, som en gång fotats på idébyggnader
som i dag framstår som verklighetsfrämmande
schabloner, ändå vid
valtillfällena plockar fram den här rekvisitan
som jag talade om i början.

Under vardagspolitikens förhållanden
är skillnaderna mellan partierna
— åtminstone gäller detta mittfältet, dit
jag även räknar socialdemokraterna —
ofta mer uppkonstruerade än verkliga
och faktiska. Ett exempel: Jag tror inte
att det skiljer så värst mycket mellan
herr Yngve Perssons och min syn på
lönejämlikheten. Båda vet vi, fast vi
tillhör skilda partier, att de frågorna
måste komma till en lösning — solidariteten
i dessa sammanhang kommer
att tränga sig fram. Just därför att progressiva
politiker i alla partier ser
ganska samstämmigt på bl. a. dessa
ting, tror jag också, att en bred samling
i regeringsställning skulle varit det
lyckligaste för vårt land. Ur den synpunkten
var socialdemokraternas stora
framgång vid valet knappast det bästa
som kunnat ske.

Nu är det som det är — och inga sura
kommentarer skall höras från min sida.
När man inte kan få det bästa får man
vara nöjd med det näst bästa. Under
de förhållanden som nu råder måste
det emellertid finnas en opposition som
kan fungera. Man kan naturligtvis diskutera
huruvida vi i det här landet under
de senaste 35 åren haft en opposition,
som i djup demokratisk mening
varit funktionsduglig. Själv är jag närmast
av den meningen att oppositionen
inte motsvarat de krav man haft anledning
ställa.

Socialdemokraterna säger ofta — åtminstone
gör herr Erlander det — att
man inom regeringspartiet inte ser taktiken
som det nödvändigaste. Nu har

7 Första kammarens protokoll 1969. Nr 4

Statsverkspropositionen m. m.
man nog, med förlov sagt, den känslan
att taktiken spelar en mycket stor roll
i socialdemokraternas politik. Men på
något sätt har ändå herr Erlander rätt.
Regeringspartiets taktik vilar för det
mesta på någonting konkret i den
praktiska politiken. Tyvärr har olika
oppositionspartier ofta trott sig finna
en verkligt fin fråga, som kunde komma
regeringspartiet på fall, men så har
det bara blivit — taktik. Här kunde
förvisso många exempel anföras, låt
mig nämna några: Wennerström-affären,
författningsfrågan och kravet på
herr Palmes avgång.

Visst finns det stor nödvändighet av
en självprövning i de här avseendena
inom oppositionen. Vi får inte vara så
rädda för att medge försummelser och
missgrepp, att vi låser fast oss själva
i attityder som för lång framtid blir en
belastning och gör oss oförmögna att
se våra verkliga uppgifter.

Under tiden sedan valet i september
och fram till dags dato har stort intresse
visats i pressen för innehavaren av
oppositionsledarens roll. Som vi alla
vet har Gunnar Hedlund övertagit den
rollen, därför att folket i val så ville.
Han har inte blivit prisad i tidningspressen,
inte i oppositionens tidningspress
heller, för sitt sätt att kreera rollen.
Man tycks på många håll sitta fast
i en uppfattning om oppositionens roll
och oppositionsledarens sätt att agera,
som förefaller mig skrämmande. Idealbilden
som många tycks vilja måla upp
framför sig har drag av grämelse, surhet
och småaktig självhävdelse. Då är
det naturligtvis inte underligt att Gunnar
Hedlund vägrar att passa ihop med
en sådan bild.

Oppositionens och oppositionsledarens
roll, som jag ser det, måste väl om
man skall ha utsikter till framgång vara
grundad på den vilja till fruktbärande
samhällsarbete varförutan inget politiskt
parti kan leva. Taktiken måste tjäna
i denna viljas riktning men aldrig
själv få bli huvudsaken. Kanhända har
Gunnar Hedlunds inträde som ledare

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Statsverkspropositionen m. m.

för det största oppositionspartiet redan
betytt att oppositionspolitiken fått ett
ansikte som fler och fler människor
känner igen och vill se. Jag tror nämligen
att många vanliga människor haft
svårt att förstå varför socialdemokratiska
statsråd alltid gör fel. Lika svårt
har det säkert varit att begripa varför
många icke-socialistiska politiker nästan
aldrig kunnat erkänna en egen felbedömning.

Katastrofteorin, som jag vill kalla
det, användes flitigt under koalitionsåren.
Den gick väl hem vid det tillfället,
men den har senare betytt att folk
inte alls tror på samhällets undergång
även om den skulle vara nära förestående.
De förskräckliga saker som det
då siades om inträffade ju inte, så varför
skulle vi lyssna till domsbasunerna
nu — resonerar folk helt följdriktigt!
Småfuttigheten har möjligheter att försvinna
ur den svenska politiken om
Gunnar Hedlund får sköta oppositionsledarskapet,
och jag är övertygad om
att hela oppositionen kommer att må
väl av detta. Hela det politiska livet i
vårt land kan hos den enskilde väljaren
få ett bra mycket bättre rykte om
den mannens enkla, rättframma och
sakliga stil förmår prägla en ny och
bättre opposition. Det behövs.

Efter denna rannsakan på så att säga
vår planhalva vill jag helt kort beröra
några allmänpolitiska frågor som jag
anser har grundläggande betydelse. Jag
nämnde jämlikhetsfrågorna i början av
det här anförandet. Jag vill gärna säga,
att centern ser sig ha haft viss framgång
genom att så målmedvetet föra
fram just de frågorna under ett flertal
år.

Även om årets budget inte är vad
man kallar en reformbudget, pekar
ändå regeringen åt rätt håll i fråga om
viss vilja till större jämställdhet människor
emellan. När det gäller solidariteten
landsdelar emellan återstår mycket
att göra. Jag hoppas att riksdagen
skall kunna ge mera konkretion åt re -

geringens uttalande om vissa åtgärder
inte minst inom skogslänen. Vi ser just
där verkningarna av ett alltför långvarigt
ointresse för lokaliseringspolitiken.
Dagens stora bekymmer beträffande
arbetsmarknadsläget har förvisso ett
klart samband med den frånvaro av aktiv
planering för bebyggelse- och näringslivsstrukturen
som rått. Alla goda
krafter måste nu samfällt mobiliseras
för uppnåendet av den primära rättighet
alla medborgare kan kräva, nämligen
tillgången till arbete. Solidariteten
grupper emellan måste också få
högre dignitet. Om man av olika skäl
har anledning se fram mot ett vidgat
ekonomiskt samarbete, t. ex. inom Norden,
får inte de bördor som kan komma
att krävas exklusivt drabba en enskild
yrkesgrupp.

Frågan om en rättvisare kostnadsfördelning
mellan stat och kommun är
också den en solidaritetsfråga av första
ordningen. Lika är fallet med det krav
som centern sedan länge framfört om
sänkt pensionsålder för grupper som i
dag kan få sin fulla ålderstrygghet först
efter uppnådda 67 år.

Vi i centern är mycket glada för det
förslag som under förra året lämnades
rörande riktlinjerna för en länsdemokratisk
reform. Vi hoppas att denna
reform kan förverkligas och att man i
samma svep gör den modernisering av
länsstyrelsernas organisation som är så
starkt påkallad. Med viss oro har vi
emellertid kunnat konstatera att regeringen
knappast har samma uppfattning
som riksdagen i fråga om kommunreformens
fortsättning —■ en fråga
som har starkt samband med just länens
framtida uppgifter. Den promemoria
som just nu är föremål för remissbehandling
visar tyvärr att den frivilliglinje
som så starkt underströks
vid riksdagsbehandlingen 1962 har lidit
skeppsbrott i kanslihuset eller dess
omedelbara närhet. Om den kommunala
självstyrelsen skall ha någon innebörd
är det enligt min mening nöd -

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

vändigt att tvingande åtgärder från en
överhög instans när det gäller indelningsändringar
avvisas.

Regeringens och oppositionens sätt
att umgås kan möjligen kallas en demokratins
miljöfråga. Jag försökte i förra
delen av detta anförande något analysera
just de problem som här finns. Låt
mig, herr talman, sluta med att till
kammarens protokoll anteckna den
förhoppningen att alla miljöfrågor ■—
inre och yttre, nationella och globala
— skall få röna allt det intresse som vi
på våra uppdragsgivares, väljarnas, vägnar
är skyldiga att visa och att förverkliga.

Herr ANDERSSON, STEN, (s):

Herr talman! Törs jag, utan att bli
beskylld för att komma direkt ur den
teatergarderob, där herr Gustafsson
hade hängt in schabraken och schablonerna,
säga att jag tvärt emot honom
tycker, att det var ganska bra att socialdemokraterna
vann valet.

Sedan måste jag ge honom rätt på
en punkt, nämligen då han talade om
herr Hedlunds sätt att kreera oppositionsledarskapet.
Jag tror att han har
rätt då han säger, att herr Hedlund gör
det på ett sådant sätt att oppositionens
anseende ökar — så går det alltid ju
närmare socialdemokratin oppositionen
ligger.

Herr Nils-Eric Gustafsson sade att liberalismen,
konservatismen och socialismen
har överlevt sig själva. Han
glömde centerismen, men det var kanske
den han talade om. Jag vet att herr
Gustafsson känner konservatismen, liberalismen
och centerismen bättre än
jag, och jag tror honom; de har väl
överlevt sig själva, men inte socialismen.
De problem som herr Gustafsson
så gärna ville få lösta kan bara lösas
på socialistisk grund, och oppositionen
kommer som hittills steg för steg några
meter bakom, ibland längre, att följa
med.

Men det var inte detta jag hade tänkt

Statsverkspropositionen m. m.

säga, herr talman. Jag tänker ta upp en
fråga som kanske inte direkt berör
riksdagen men som indirekt ytterst kan
gälla dess fortsatta existens som centralt
organ för demokratin här i landet,
nämligen frågan om partierna som instrument
för de många människornas
aktiva medverkan vid politikens utformning,
alltså partierna som instrument
för en fördjupad och levande demokrati.

I fjolårets valrörelse berikades det
politiska språket med en nykonstruktion,
ultrademokrati, varmed tycks menas
en demokrati som främst arbetar
med utomparlamentariska medel och
vars mest extrema anhängare hyser
stark misstro, ibland förakt, mot både
riksdagens och partiernas möjligheter
att leda samhällsutvecklingen.

Problemet skall naturligtvis inte
överdimensioneras men heller inre underskattas.
Det är nödvändigt att demokratin
och vi som företräder den
har ett svar på ultrademokraternas utmaning,
ett svar som innebär att vi med
kraft hävdar de demokratiska spelreglerna
men också att vi är beredda att
ompröva och omstöpa våra verksamhetsformer
på ett sådant sätt att väljarna
inte finner den parlamentariska
processen för tungrodd och de kanaler
till påverkan av politiken, som partierna
borde utgöra, alltför trögflytande.
Den växande tendensen till aktioner
utanför de parlamentariska organen
och partierna upplevs av många som
någonting enbart negativt men bottnar
ofta i något positivt, nämligen i ett
ökat politiskt intresse och insikt om
att politik gäller praktiskt taget allt
som berör människans vardag.

Tag t. ex. storstadsbefolkningens protester
mot den miljö man har att leva
i och aktionerna för att förbättra förhållandena.
Det är inte bara arkitekter
och andra tekniker utan naturligtvis
framför allt kommunalpolitiker, representerande
de politiska partierna,
som ställs till svars. Självfallet sker det
främst inom politikernas egna politis -

100

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ka organisationer men allt oftare också
i olika slag av gruppbildningar och i
som opolitiska betecknade organisationer.

Det kan gälla många frågor: bättre
lekplatser åt barnen, bättre service i
bostadsområdena, omläggning av en
busslinje, inrättande av kvarterspub, åtgärder
mot buller och luftföroreningar
och mycket annat. Här i Stockholm och
i de flesta storstäder har sådana aktiviteter
ägt rum de senaste månaderna.
Visserligen är det ännu bara ett
ganska begränsat aktivt skikt av befolkningen,
men intresset för att påverka
samhällsförhållandena har ökat markant
under den senaste tiden. Tillvaron
har politiserats på ett helt annat
sätt än tidigare. I några kommuner
har det lyckats för de politiska organisationerna
och partierna att kanalisera
denna nya opinion, men på flera håll
har det t. o. m. blivit aktuellt att bilda
s. k. opolitiska föreningar med uppgift
att bevaka de enskilda människornas
intressen gentemot deras egna valda
förtroendemän.

Det ligger, tror jag, en stor fara för
demokratin i att partierna ofta av människorna
uppfattas inte som bärare av
olika slags idéer om hur samhället borde
formas utan som ett slags politiska
entreprenadfirmor som tävlar med
varandra då det gäller att med största
effektivitet förvalta detta samhälle. De
enskilda människorna måste få ökade
chanser inte bara att välja mellan olika
»paket» av politik och politiker vid de
allmänna valen. Alla som vill måste
också få möjlighet att påverka »paketets»
innehåll.

Vi måste också se till att det inte enbart
blir en välutbildad elit eller andra
som har lätt för att göra sig hörda,
som kommer till tals i denna debatt.
Risken för det är påtaglig om man låter
debatten och det växande intresset för
samhällsfrågorna exploateras av militanta
grupper, ofta med uttalat förakt
för vedertagna demokratiska verksamhetsformer.
Men vi eliminerar inte den -

na risk genom att — som de moderata
tycks vilja — själva bli militanta. Vår
tro på demokratins styrka måste vara
så stor att vi möter dessa grupper genom
att lyssna, genom att argumentera
och genom att försöka övertyga, med
andra ord med demokratins verktyg,
inte genom att förbjuda och fördöma

Jag tror att vi från vårt håll kan yttra
oss i den här frågan och åberopa vår
erfarenhet. Det har varit det socialdemokratiska
partiet och fackföreningsrörelsen
som har fått föra närstriden
med de politiska ytterlighetsriktningar
som har funnits i det här landet. Högerdirektörernas
och högerredaktörernas
stolar har ofta befunnit sig på bekvämt
avstånd från valplatsen. Men ofta har
dessa grupper fått sina bästa vapen
från de mest konservativa i samhället
genom deras motstånd mot reformerna
och mot omvandlingen av samhället.

Om de många i samhället som har
svårt att komma till tals vid debatter,
på möten och i massmedia — av sociala
skäl eller kanske helt enkelt därför
att de har svårt att uttrycka sig i tal
och skrift — skall ha en chans att göra
sina intressen gällande, måste partierna
underlätta för dem att få föra fram
sina åsikter och synpunkter. Om inte
döms de lätt till att ständigt föra en
destruktiv kritik och missnöjespropaganda,
även då de har konstruktiva lösningar
på samhällsproblemen.

Jag vill inte påstå att vi har löst det
här problemet inom det socialdemokratiska
partiet, men vi har med viss framgång
prövat metoder som vi tror kan
utvecklas till ett nytt instrument för
demokratin. Jag syftar på det för ett
par år sedan introducerade s. k. Rådslaget
mellan medlemmarna och styrelserna
i partiet och fackföreningsrörelsen.
Rådslaget har gett många människor
möjlighet inte bara att diskutera
centrala samhällsproblem. Det har också,
som t. ex. när det gäller utformningen
av partiets näringspolitik, gett
många värdefulla uppslag och synpunkter
som kunnat omsättas i praktisk po -

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

101

litik. Med andra ord, de mångas medverkan
har berikat politiken och stärkt
demokratin.

Nu startar ett nytt Rådslag kring jämlikhetsfrågorna.
Den debatt omkring
jämlikhetsproblemen som har förts och
förs i detta land visar — och jag hoppas
ni alla är medvetna om det — vilken
väldig och svår arbetsuppgift som
ligger framför oss. Vad vi socialdemokrater
— ni andra får väl svara för er
— satt oss före är att skapa ett samhälle
som aldrig någonsin någonstans existerat,
ett samhälle som inget annat
land och inget annat samhällssystem
mäktat åstadkomma, ett samhälle präglat
inte bara av stark ekonomisk tillväxt
utan också av ökad jämlikhet mellan
människorna. Man hör ibland borgerliga
debattörer säga: Ökar vi bara
standarden, våra gemensamma resurser,
då löses dessa problem automatiskt.
Det är inte alls så. överflöd ger
alls ingen garanti för att välfärden
kommer alla till del. Tvärtom ligger det
i den snabba tekniska omvandlingen en
risk för att man mitt i överflödet får
växande klyftor mellan grupper av
människor.

Jämlikhetsdebatten har så många
»papperstigrar», människor som säger
sig vara intresserade av jämlikhetsproblemen
och diskuterar dem intelligent,
men då man kommer fram till den
punkt då slutsatser skall dras och åtgärder
föreslås, ja då finner man att
de kommer i vägen för sparsamheten i
landet, för kapitalbildningen och an nat.

Helt plötsligt dyker det upp saker
och ting som betyder mycket mer än
jämlikheten.

Jag vet inte om herr Hernelius är en
sådan papperstiger, men det fanns en
passus, egentligen en replik till statsministern,
i hans anförande som kan
tyda på det, t. o. m. tyda på att herr
Hernelius kanske inte alls förstår sammanhanget.

Han sade att statsministern gett en
orättvis bild av Amerika då han talade
om upproren i Detroit och på alla de

Statsverkspropositionen m. ni.
andra ställena. Låt mig för att ingen
skall ta detta för amerikafientlighet
säga: Vi har mycket att lära av USA,
både av dess framgångar och av dess
misstag. Det är ett land som är mycket
rikare än vårt. Men har man skapat
jämlikhet? Inte alls! Mitt i överflödet
har man stora öar av mänsklig misär,
massfattigdom och massarbetslöshet.
Enligt amerikanska uppgifter lever 30
—40 miljoner av 200 miljoner amerikaner
i djupaste armod.

Varför?

Det finns många orsaker. En orsak är
att den politiska viljan haft en annan
inriktning än den haft i detta land.

Man kan få höra unga amerikaner,
t. o. m. sådana som kallar sig för radikala,
säga att dessa människorester, de
utslagna människorna, är det pris man
måste vara beredd att betala för en
snabb ekonomisk utveckling. Jag kan
försäkra: det priset kommer svensk arbetarrörelse
aldrig att vara beredd att
betala.

Vi är inne i en utveckling som, om
vi inte styr den, kan leda till precis
samma förhållande. Vi har fått känning
av problemen. Det ligger i glesbygdsproblematiken,
i punktarbetslösheten,
där alltså människor för att de råkar
bo på fel plats, har fått fel utbildning
eller blivit för gamla blir utslagna. Vi
kommer aldrig att acceptera det.

Men det var Detroit jag skulle tala
om. Har det med jämlikhetsdebatten att
göra? Ja det har det. Jämlikhet är ingen
lyx som ett välfärdssamhälle håller
sig med, utan jämlikhet är någonting
nödvändigt för att välfärdssamhället
skall kunna överleva som demokrati.

Varför?

Jo, demokrati bygger på värdegemenskap.
Men om ett samhälle är så funtat,
att det mitt i överflödet låter människor
gå under, då brister den värdegemenrskapen.
Då uppstår det social oro. Det
kan det göra också i detta land —- det
har hänt tidigare. Det var förmodligen
det som statsministern hade i tankarna
då han tog upp den här frågan.

102

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Statsverkspropositionen m. m.

En förutsättning för att vi skall gå i
land med vår uppgift att skapa jämlikhet
i detta land och över huvud taget
hålla ultrademokratin stången är att så
många människor som möjligt engageras
i debatten kring dessa frågor. Därför
kommer vi nu att öppna vårens
Rådslag för allmänheten. Vi vänder oss
till alla väljare, förresten också till de
ungdomar som ännu inte har rösträtt.
Det vore naturligtvis förmätet och
skulle säkerligen missförstås om vi inbjöd
de andra partiernas medlemmar
att delta i rådslaget. De är emellertid
välkomna, ty jag tror det vore värdefullt
om åsikter i jämlikhetsfrågorna
kunde brytas redan på det s. k. gräsrotsstadiet.

Litet tillspetsat kan man säga att demokratin
fungerar om man låter den
fungera, d. v. s. om partierna ständigt
är beredda att pröva nya vägar för att
öka de mångas engagemang och medverkan.
Men för att partierna skall lyckas,
får de inte berövas de möjligheter
till information, kontakt och debatt
som de nu har. Jag tänker, som alla
förstår, på dagspressen och den av
många betraktade till synes oundvikliga
utvecklingen mot den situation där
de s. k. första-tidningarna har slagit ut
andra- och tredjetidningarna. Betraktar
man — som vi — tidningarna inte i
första hand som affärsföretag utan som
oumbärliga instrument för den demokratiska
debatten, då är det omöjligt
att slå vakt om ett förhållande som innebär
att annonsköparna i detta land
— utan att vilja det — de facto avgör
vilka åsikter som skall komma till tals
eller inte i tidningspressen.

Jag tar för givet att riksdagen vid sin
behandling av pressutredningens förslag
ser tidningsdöden inte som ett
kommersiellt problem, utan i första
hand som ett demokratiskt problem.

En annan förutsättning för att partierna
skall klara sin viktiga och växande
uppgift att stimulera och kanalisera
det politiska intresset är att partiernas
ekonomi förbättras. Det är där -

för vi med stor tillfredsställelse noterar
att de som då det statliga partistödet
infördes varnade för att vi gav oss
ut på ett gungfly nu är de första att
begära en kraftig höjning av partistödet.
Tvingas vi till ett val mellan ökat
presstöd och höjt statligt partistöd måste
presstödet gå före.

Får jag, herr talman, säga några ord
om de pengar partierna får av enskilda,
organisationer och företag. Den frågan,
liksom partiernas relationer till
sina finansiärer, kom att spela en central
roll —• enligt min mening alltför
central — i den debatt som föregick
fjolårets val och i den som följt efter
valet.

Man har från borgerligt håll gjort
gällande att socialdemokraterna bär ansvaret
för detta. Det är fel. Vi har alltid
hävdat rätten — och den tänker vi
slå vakt om — för enskilda, för organisationer
och företag att ekonomiskt
och på annat sätt ge sitt stöd till de
partier som de bäst anser företräder
sina intressen. Men vi har också alltid
hävdat väljarnas rätt att få klara besked
om varifrån partierna får sina
pengar och vilka relationer — samarbetsformer
och beroendeförhållanden
— som råder mellan partierna och deras
finansiärer. Vi redovisar öppet våra
anslag från och vårt samarbete med den
fackliga rörelsen. Vi är, som partiordföranden
sagt tidigare i dag, stolta över
detta samarbete. Men hos folkpartiet
och de moderata —- eller som söderkisen
sade »må-de-rata samlingspartiet»,
vilket herr Wedén i andra kammaren
har instämt i — tycks glädjen över företagens
bidrag blandas med skamkänslor
för intressegemenskapen.

Bidragen hemlighålls och relationerna
förnekas. Hemlighetsmakeriet i valrörelsen
gick till och med så långt, enligt
vad en väl initierad TV-medarbetare
skriver i sin bok, att förre folkpartiledaren
inte höll sig för god att
vid ett sammanträde med Industriförbundet
åberopa aktiebolagslagen för att
undanhålla nyblivna och vetgiriga ak -

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

103

tieägare sanningen om bidragsgivningen
— men i det stycket var industrimännen
klokare än den politiske rådgivaren.

Uppträder man så är det inte underligt
om väljarna till slut kommer att
uppfatta de borgerliga partiernas förhållande
till näringslivet på samma sätt
som salig Palmér uppfattade politiken,
nämligen som konsten att så ställa in
sig hos Hin Onde att man inte stöter
sig med Vår Herre. Rollfördelningen
får ni klara själva.

Herr talman, för väljarnas skull och
för att moderata samlingspartiet, folkpartiet
och vi andra skall slippa en upprepning
av den debatt som fördes i
fjolårets valrörelse vill jag föreslå att
partierna tillsammans resonerar sig
fram till regler, som möjliggör en öppen
redovisning av bidragsgivningen
från juridiska personer så långt det
kan ske utan att någon enskild människas
rätt åsidosätts.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det sista herr Sten Andersson
sade berör inte mig. Vi i centern
får inga bidrag från juridiska personer,
så det får herr Sten Andersson
göra upp med sina vänner inom övriga
partier här i riksdagen.

Jag trodde inte att det statliga partistödet
var en kontroversiell fråga i dag.
Jag tycker mig ha sett i en tidningsnotis,
att moderata samlingspartiet har
uttalat sig för att man skall ta emot sådant
bidrag, och då är väl den saken
klar.

Sedan herr Sten Andersson och hans
tal om centerismen. Jag vill apropå detta
säga att jag talade om de 1800-talsideologier
som finns bakom partierna i
detta land, och då tror jag det är rätt.
Det var centerns linje jag talade om när
jag försökte beskriva hur vi vill ha
samhället utformat.

Herr Sten Andersson sade, innan
han gick in på sitt manuskript, att det

Statsverkspropositionen m. m.

var inte detta om ideologierna som han
hade tänkt säga. Det var synd att orden
föll så —• jag hoppas i alla fall att
vad han sade var hans mening.

Det är kanske inte heller riktigt som
herr Sten Andersson påstår, att socialdemokraterna
alltid varit snöplogen i
politiken. Jag har ett minne av att vi
på 30-talet hade en krisuppgörelse i
detta land. Ledaren för det parti jag
tillhör hette på den tiden PehrssonBramstorp.
Ledaren för det parti herr
Sten Andersson tillhör hette Per Albin
Hansson. Jag vill minnas att det hände
en del saker på den tiden också. Det
var en ganska ordentlig plogfåra man
fick upp då, och det hade inte socialdemokraterna
av egen styrka i riksdagen
kunnat klara vid det tillfället.

Det har ju också förekommit någon
gång att våra motioner har avslagits ett
år och kommit tillbaka nästa år som
propositioner. Jag vet inte om man kan
kalla det att centern kommer efter, sådana
gånger.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m) kort
genmäle:

Herr talman! På tal om vänsterextremisternas
excesser sade herr Sten Andersson
något om högerdirektörernas
stolar, där man, som han ansåg, sitter
på bekvämt avstånd från de militanta
grupperna i samhället. Då jag kanske
känner mig sitta i en sådan bekväm fåtölj,
skulle jag vilja säga ifrån, att jag
gärna skulle vilja resa mig från den bekväma
fåtöljen och ställa mig på barrikaden,
fastän jag inte är någon större
kämpe och stridsman.

Jag delar herr Sten Anderssons åsikt
att vi från de demokratiska partiernas
sida måste försöka ta upp motståndarnas
argument och delta i debatten med
dem och försöka omvända dem till demokratiska
värderingar, om det nu går,
vilket kanske är något tvivelaktigt.

Vad jag vill understryka är dock att
man från samhällets sida bör skapa
vissa garantier för ett minimum av en

104

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Statsverkspropositionen m. m.
yttre ordning vid demokratiska överläggningar.
Det skulle vara förfärligt
tråkigt om utvecklingen här i landet
gick dithän att de politiska partierna
måste skaffa egna ordningstrupper för
att trygga att mötesfriheten iakttas.

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Partisekreterare Sten
Andersson är en så sällsynt gäst i denna
talarstol att man redan av det skälet
lyssnar på honom.

Denna gång tyckte jag att han bjöd
på vin och vatten i en sammanställning
som väl ibland förekommer, framför
allt utanför riksdagen och i synnerhet
utanför första kammaren. Det var agitation
av enkelt märke, men det fanns
också kloka och tänkvärda saker. Till
det senare hör hans rekommendation
av ett livligare meningsutbyte mellan
motståndare och mellan olika grupper
samt syftet att aktivisera demokratin,
inte minst den kommunala. Jag förutser
ett mycket livligt meningsutbyte i
Stockholms arbetarkommun rörande de
miljöfrågor som herr Andersson berörde
i det sammanhanget.

Den uppfattning som herr Andersson
förde till torgs nu har dock inte
varit riktigt allmänt antagen av partiet.
Jag råkar ha ett klipp här som innehåller
ett citat av vad statsminister
Erlander skrev till Arbetsgruppen för
stöd åt FNL. Det lyder: »En opinionsrörelse,
som arbetar med så felaktiga
metoder och som arbetar med våld och
anarki går det givetvis inte att föra någon
saklig diskussion med.»

Det är nog en regel som man får hålla
sig till i vissa sammanhang, och jag
tror att herr Sten Andersson gör det
också.

Men sedan kom herr Andersson ut på
alltför djupa vatten. Det var när han
talade om Amerika. Då återvände han
till Detroit och Chicago. Jag vidhåller
min mening, deklarerad förut i dag, att
det faktum att det vid några tillfällen

förekommit kravaller i Chicago eller
Detroit ger ingen bild av den amerikanska
välståndsutvecklingen och den
amerikanska ekonomin, lika litet som
en pågående generalstrejk i Italien i
dag ger en bild av de ofantliga framsteg
som den italienska ekonomin gjort
under de senaste tio åren. Man får inte
— om man vill göra anspråk på att bli
tagen på allvar som debattör -— ta fram
en enstaka händelse på detta sätt och
därav generalisera.

Jag vill också säga att den siffra han
nämnde för vad man kallar misär i
Amerika tycks grunda sig på en uppskattning
av låglönerna i Amerika, där
låglönegränsen ligger något högre än
den gör i Sverige. Jag tror att proportionerna
skulle bli ungefär desamma,
ja, Sverige kanske skulle förlora vid en
närmare jämförelse. Men vi har ju bl. a.
den skillnaden att vi haft en socialdemokratisk
regim sedan 1932. Det har
inte Amerika haft. Vi har också noterat
att det under denna regim har tillkommit
nya olikheter människor emellan,
nya brister i jämlikheten — t. ex.
skillnaden mellan bostadslösa och bostadsbesittare,
en mycket tung skillnad
för många människor i vårt land, skillnaden
mellan dem som har möjlighet
till vård och dem som inte har det,
etc.

Det finns brister i fråga om jämlikhet
i praktiskt taget alla stater, kanske
främst i de socialistiska, där ju partiboken
är den faktor som avgör. Vill
herr Andersson sätta tänderna i brister
i jämlikheten och inte vara en papperstiger,
så önskar jag honom lycka
till.

Beträffande bidragen så hinner jag
inte gå in på dessa. Jag vill bara säga
att det vore bra med en offentlig redovisning
ur många synpunkter, inte
minst därför att presumtiva köpare av
insamlingslistor då inte skulle försättas
i samvetsnöd och endast av överordnade
kunna räddas ur denna samvetsnöd.

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

105

Herr ANDERSSON, STEN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hernelius hade
svårighet att i vissa stycken ta mig på
allvar som debattör men alls ingen svårighet
att ta sig själv på allvar som debattör.
Jag för min del tar herr Hernelius
i alla stycken på allvar.

Var det nu några socialistiska floskler
jag kom med då jag beskrev utvecklingen
i Amerika? Den som har givit
mig den skildringen av Amerika var en
av president Johnsons närmaste rådgivare
i kampen mot den amerikanska
fattigdomen, nämligen fader Dunne, på
den tiden den amerikanske presidenten
hade pengar och tid att ägna sig åt
den kampen. Vad gjorde fader Dunne?
Han tog mig med till ett universitet,
George town University i Washington.
Där hejdade vi den ena unge studenten
efter den andra och frågade var
och en vilket problem han eller hon
ansåg man först borde ta itu med i
Amerika •—■ detta skedde alltså under
presidentkampanjen. Hälften svarade
att det var socialismen och kommunismen.
Alla erkände att det existerade
massfattigdom. Man skall vara mycket
blind eller hålla sig till mycket begränsade
stråk, om man inte som svensk
märker fattigdomen i Bovery, i Virginia
och i Harlem i alla negerghetton och
även ghetton med vita som finns i Amerika.

Jag blev naturligtvis intresserad av
vad studenterna menade med socialism
och kommunism, och här kommer jag
till den politiska viljan —• jag tror nämligen
att min tidigare analys är riktig.
De svarade att enligt deras mening var
socialism det som man måste göra tillsammans
genom samhället. Ett exempel:
Det rådde brist på arbetskraft i
norr samtidigt som det var arbetslöshet
i söder, men man kunde inte tänka
sig att införa vår arbetsmarknadspolitik,
ty det var socialism. Om herr Hernelius
kommer till Amerika och presenterar
sin politiska uppfattning, kommer

8 Första kammarens protokoll 1969. Nr 4

Statsverkspropositionen m. m.

man där — hemska tanke — att ta herr
Hernelius för socialist. Så långt har vi
släpat med er mot en socialistisk samhällsuppfattning.

Jag är glad över den deklaration som
både herr Hernelius och herr Jacobsson
gjorde, nämligen att vi skall tro så
mycket på demokratin att vi törs använda
demokratins vapen mot dem som
inte vill respektera demokratin — att
argumentera, lyssna och försöka övertyga.
Men om jag inte minns alldeles
fel, var också herr Hernelius en av dem
som anklagade landets statsminister för
att denne inte höll sig för god att ta
ett resonemang med de ungdomar som
stod bakom Båstadsdemonstrationen.
Vi menar att det hade varit en svaghet
hos demokratins företrädare att inte ta
det resonemanget — och vi kommer att
fortsätta på det sättet. Jag åberopade
då, herr Jacobsson, vår erfarenhet.
Trots att ni så många gånger under valrörelserna
har anklagat oss för demokratisk
opålitlighet, är det vi som har
fått föra närstriden med kommunisterna
på den tiden det fanns ett kommunistiskt
parti i detta land, och med andra
ytterlighetsriktningar. Det är inte
mycket hjälp vi har fått från högern,
hur stort eller litet avståndet till direktörs-
eller redaktörsstolarna än har varit.
Men ni har satt vapen i händerna
på dem genom att göra motstånd mot
reformer som ni nu är de första att
slå vakt om, sedan vi har fått kämpa
igenom dem mot ert motstånd. Men nog
om detta!

Jag vill säga några ord till herr Gustafsson.
Det var klart att jag hade tänkt
säga vad jag sade, men jag ändrar det
till att säga att inspirationen till vad
jag anförde inledningsvis kom först genom
herr Gustafssons inlägg — dessförinnan
hade jag inte inspirerats till att
nämna det. Jag håller med herr Gustafsson
på ytterligare eu punkt, och det är
att centerpartiet visst har ett stolt förflutet.
Vi får se om framtiden blir lika
ärorik.

106

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr HERNELIUS (in) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson minns
fel. Vid den debatt som fördes mellan
statsministern och mig här i maj —
det var en stor ära för mig att han ville
vara med den kvällen — hävdade jag
att regeringen inte borde föra diskussionen
med ungdomsgrupperna, utan
att den uppgiften kunde överlåtas åt
t. ex. herr Sten Andersson. Det är något
helt annat. Jag åberopade inte då
vad statsministern själv hade skrivit
några månader tidigare, men det gjorde
jag ju alldeles nyss.

Sedan vill jag säga att det inte är någon
mening med att vi drar reseberättelser
från olika länder här i kammaren.
Jag skulle också kunna berätta åtskilligt
från Amerika. Jag har suttit i
nattdomstolar i fattigkvarteren, och jag
har sett den amerikanska fattigdomen
och de fattigas svårigheter på nära håll
och vid upprepade tillfällen. Visst finns
det fattigdom i Amerika. Visst finns det
fattigdom i Sverige. Visst finns det fattigdom
i praktiskt taget alla länder. Det
är väl inte detta vår diskussion gäller.
Och den amerikanska viljan att ta itu
med problemen har varit växlande och
variabel, men att den under vissa regimer
har funnits mycket kraftigt är väl
alldeles uppenbart. Att den amerikanska
nationen har tagit itu med massfattigdomen
i världen på ett sätt som få
länder gjort är väl alla överens om. Det
finns inget historiskt exempel på någonting
liknande av det slaget. Men varför
skall vi stå här som advokater för
det ena eller andra landet? Det är väl
inte riktigt vår uppgift. Låt oss i stället
enas om, herr Andersson, att ta itu
med fattigdomen var den än befinner
sig!

Jag kanske skall tillfoga att det är
riktigt att jag nog ibland av en del personer
i Förenta staterna betraktas som
socialistiskt inriktad, men jag tror att
herr Sten Andersson där skulle betraktas
som konservativt inriktad därför
att han har till uppgift att försvara en

regim som suttit vid makten sedan
1932.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Den här inblandningen
av Amerikas Förenta stater kan tydligen
leda till vilka konsekvenser som
helst. Därför tror jag nog att denna remissdebatt
skulle må väl av att vi talade
om våra egna ibland ganska stora
och ibland ganska små problem.

Jag vill emellertid till herr Sten Andersson
framföra ett tack för vad han
yttrade i sin senaste replik, som jag
uppfattade som ett fullständigt instämmande
i vad jag sagt.

Herr ANDERSSON, STEN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hernelius slår
verkligen till reträtt. Det var herr Hernelius
som ondgjorde sig över vad
statsministern sade beträffande Amerika,
men nu säger både herr Hernelius
och herr Gustafsson att detta hör väl
inte hemma i den här debatten. Vidare
anser herr Hernelius att jag är konservativ
därför att jag har till uppgift att
försvara regeringen. Ja, den uppgiften
har jag egentligen inte. Jag är anställd
av och företräder det socialdemokratiska
partiet och är inte beredd att i
varje situation gå i försvarsställning för
regeringen. Jag skulle illa sköta mitt
jobb, om jag alltid gjorde det.

Anledningen till att jag tog upp resonemanget
om Amerika är den att jag
tror att vi har så mycket att lära av
den amerikanska utvecklingen. Eftersom
Amerika i vissa stycken, då det
gäller tekniken, automationen, omvandlingen
av näringslivet osv., ligger före
oss, bör vi kunna lära oss av deras
framgångar och av deras misstag.

Det var vad jag sade. På det svarade
herr Hernelius på ett sådant sätt, att
jag inte ens vill räkna honom som en

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

107

papperstiger: Låt oss, sade han, ta itu
med fattigdomen i vårt eget land, i
Amerika och i världen i övrigt.

O. K. Men om man inte begriper fattigdomens
orsaker, kan man inte heller
lösa problemen. Gav jag en vrångbild
av utvecklingen? Vad är det som gör
att Amerika odiskutabelt har haft en
utveckling där man under åren har
höjt standarden för de flesta, medan
samtidigt andra grupper av människor
har slagits ut? Svaret på den frågan är
någonting att lära av. Det är konstigt
att vi inte nådde längre med vår information
i dessa frågor under valrörelsen
än vad herr Hernelius’ yttrande tyder
på. Ny teknik, nya marknader, nya
konkurrenter och nya producenter runt
om i världen leder till kraftiga omställningar
av industrin och gör att
människor som råkar bo på »fel» plats,
såsom Virginia eller Norrland, som har
fått »fel» utbildning eller otillräcklig
utbildning eller som har blivit »för
gamla» slås ut, om man inte driver en
politik som löser problemen. Begriper
man inte orsakerna, är man ställd offside.

Sedan är jag väldigt glad — och herr
Hernelius skall vara ännu gladare — åt
att herr Hernelius yttrade sig så försiktigt
i Stenwrethaffären.

Herr HERNELIUS (in) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att många har
anledning att fundera över hur försiktigt
de uppträdde eller inte uppträdde
i Stenwrethaffären. Men låt oss återgå
till ämnet.

Såsom partisekreterare kanske herr
Sten Andersson är mycket lyckad, särskilt
om han ibland kritiserar regeringen.
Det låter ju bra. Men jag ger inte
mycket för honom som sociolog. Hans
skildring av orsakerna till den fattigdom
som finns i Förenta staterna —
han skildrade mindre det välstånd som
finns — lämnar jag därhän. Han förbisåg
den ohämmade immigrationen
från vissa områden, t. ex. från Puerto

Statsverkspropositionen m. in.
Rico. Han förbisåg den historiska bakgrunden,
rasblandningen och allt annat.
Där har vi ju stora grundpelare i
de skillnader som finns inom den amerikanska
staten.

Jag fäste mig också vid att herr Sten
Andersson sade att han prisade mycket
i USA. Jag tycker att diskussionen
skulle komma på en vettigare basis —
den kanske hade kunnat göra det från
början med ett annat inlägg från herr
Sten Andersson — om vi i stället hade
slagit fast att vi väl har anledning att
lära av varandra och av denna diskussion
samt av fortsatta diskussioner i
detta ämne utan att gå ut med klyschor
och slagord, som tyvärr har funnits i
dagens debatt när det har gällt jämförelser
mellan USA och Sverige.

Herr ANDERSSON, STEN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara något förtydliga
vad jag tidigare har varit inne
på.

Hem Hernelius säger — och det kan
jag väl bära — att han inte ger mycket
för mig såsom sociolog. Jag har inte
heller sökt göra gällande att jag är sociolog.
De som gav den bild och den
analys som jag har redogjort för var
de främsta experter som den amerikanske
presidenten kunde leta upp i
kampen mot den amerikanska fattigdomen.

Fortfarande var herr Hernelius väldigt
försiktig i Stenwrethaffären. Denna
gång skall han vara innerligt tacksam
för det.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Den stora skattereform
som åsyftades vid tillsättandet av 1960
års allmänna skatteberedning har aldrig
fullföljts utan ersatts med mindre
genomgripande reformer, delvis av
punktkaraktär. En huvudfråga för allmänna
skatteberedningen var fördelningen
mellan direkt och indirekt

108

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Statsverkspropositionen m. m.

skatt, en annan var behovet av det nuvarande
systemet med punktskatter
med uteslutande fiskaliskt syfte.

I fråga om de direkta skatterna pekade
direktiven särskilt på marginalskatteproblemet,
dvs. den höga beskattningen
av löneökningar och extrainkomster.
Också familjebeskattningen
och särbeskattningen berördes i direktiven.
Slutligen framhölls att man borde
undvika sådana ändringar som skulle
medföra påtagliga höjningar av utskylderna
på skattsedlarna, att det angelägnaste
reformkravet på längre sikt
var att minska den direkta skatten på
mindre löneinkomster, att man borde
sträva efter regler som motverkade skattefusk
och skatteflykt och att man borde
allvarligt pröva möjligheterna att införa
definitiv källskatt.

Det utredningsarbete som inleddes
år 1960, då också företagsskatteutredningen
tillsattes, har som jag nyss sade
aldrig lett fram till den sammanhållna
och omfattande skattereform som åsyftades.
Vad gäller inkomstbeskattningen
inskränker sig de förändringar som
skett till detaljreformer. En del frågor
har hänvisats till nya utredningar. I
fråga om den indirekta beskattningen
har en stor omläggning skett, nämligen
övergång till mervärdeskatt, men punktskatterna
finns kvar som ett irrationellt
inslag i skattesystemet.

Det är flera omständigheter som gör
att en sammanhållen skattereform framstår
som alltmer angelägen. Med den
ständiga penningvärdeförsämring som
ägt rum, frånsett det senaste året, har
de låsta grundavdragen och de oförändrade
skatteskalorna lett till att låginkomsttagarna
i allt större utsträckning
belastats med skatt samtidigt som
marginalskatterna stegrats, särskilt för
medelstora inkomster.

Höjningarna av de kommunala utdebiteringarna
har skärpt beskattningen
av låga och medelstora inkomster. Införande
av schablonavdrag för kommunalskatten
vid den statliga inkomstbeskattningen
har visserligen lindrat

verkningarna för låginkomstgrupperna,
men de har i allmänhet inte helt kompenserat
ökningarna på kommunalskattesidan.
Marginalskatteproblemen har
inte tagits upp till behandling. Den frivilliga
särbeskattningen har inte inneburit
någon definitiv lösning av familjebeskattningen.
Bland annat har den
inte löst det tröskelproblem som består
i att en gift kvinna som går ut i förvärvsarbete
drabbas av en orimligt hög
marginalskatt. För låga och medelstora
inkomster är den frivilliga särbeskattningen
utan betydelse.

Den fortgående höjningen av de kommunala
utdebiteringarna, såväl i landstingskommunerna
som i primärkommunerna,
utgör ett mycket allvarligt problem
för vilket statsmakterna — och
då givetvis i första hand regeringen —
inte kan undandra sig sin del av ansvaret.
Det är statsmakterna som bestämmer
fördelningen av uppgifterna
mellan staten och kommunerna, det är
statsmakterna som bestämmer de statsbidrag
som utgår till olika kommunala
ändamål, och det är statsmakterna som
bestämmer hur mycket kommunerna
skall få låna. Med tanke på den makt
som staten således har över kommunerna
och det sätt på vilket staten utövat
sin makt kan man med fullt fog
säga, att staten för att finansiera beslutade
reformer har valt att höja de kommunala
skatterna framför att höja de
statliga. Som jag senare skall återkomma
till har ökningarna i kommunalskatten
proportionsvis hårdast belastat
de lägre inkomsterna. Det är anledning
att slå fast att låginkomsttagarna
till stor del har regeringen att tacka för
denna ökning i sin skattebörda.

De flesta av de skatteproblem som
jag här redovisat skulle helt naturligt
vara mycket lättare att lösa, om det
samlade skattetrycket vore lägre än vad
det nu är. Varje skattereform kostar
pengar i den meningen att staten eller
kommunerna på ett eller annat sätt
måste ta igen vad de förlorar på de
skattelättnader som reformen innebär.

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

109

Atl man skulle kunna inskränka det totala
skatteuttaget är inte något som
man bör räkna realistiskt med för de
närmaste åren. I varje fall måste detta
stå helt klart, om man betänker att en
ändamålsenlig lösning av skatteproblemen
ofta förutsätter ökade inkomstöverföringar
till grupper som eljest
skulle komma i kläm.

I själva verket hänger skatte- och
transfereringssystemen intimt samman.
I USA har det sedan lång tid tillbaka
förts en debatt om att bygga in transfereringarna
i skattesystemet —- över
en viss inkomstnivå betalar man skatt,
under samma nivå får man i stället ett
bidrag som motsvarar en viss procent
av det underskjutande beloppet och så
konstruerat att det garanterar en viss
minimiinkomst. Negativ inkomstskatt
kallades det för i den artikel i en huvudstadstidning
där idén, som alltså
något överraskande är av amerikanskt
ursprung, presenterades för ett par veckor
sedan. Vi kommer säkerligen att få
höra mer om dessa frågor och ta ställning
till dem under den tid som ligger
framför oss.

Men även om man låter transfereringarna
tekniskt stå utanför skattesystemet
innebär en allmän skattereform så
betydande omfördelningar av skattebelastningen,
såväl i fråga om avvägningen
mellan direkta och indirekta skatter
som fördelningen av de direkta skatterna
på olika inkomsttagargrupper,
att en sådan skattereform inte kan genomföras
på en gång utan måste läggas
in som en del av den statsfinansiella
planeringen för en flerårsperiod och
genomföras i etapper som är noga planerade
i förväg.

Folkpartiet har i sin skattemotion
preciserat målsättningen för en sådan
långsiktig översyn i sex punkter som
jag tillåter mig, herr talman, att återge
i starkt komprimerat skick:

1) att lätta den direkta skattebelastningen
på lägre inkomster,

2) att genomföra individuell beskattning; -

Statsverkspropositionen m. m.

3) att inom ramen för en sådan skatteomläggning
ta hänsyn till barnförsörjningskostnaderna
genom ökade inkomstöverföringar
för barnförsörjarna;

4) att lätta marginalbeskattningen för
lägre och medelstora inkomster;

5) att skapa skatteregler som minskar
utrymmet för skatteflykt; och

C) att åstadkomma förenklingar i den
indirekta beskattningen.

Jag ämnar nu, herr talman, något
närmare beröra frågorna om lättnader
i den direkta beskattningen av lägre inkomsttagare
och om familjebeskattningen.

Om man vill sänka skatten är den
enklaste metoden att dra av en summa
direkt på skattsedeln. Det är så enkelt
och ligger så nära till hands att ingen
tycks ha kommit på idén att lägga
fram ett sådant förslag förrän folkpartiet
nu fört fram det som en tänkbar
och även lämplig metod att lätta skatten
på de lägre inkomsterna.

I fråga om den statliga inkomstskatten
infördes från och med 1967 års taxering
ett schablonavdrag för lägre inkomsttagare,
en reform som fullföljdes
genom en enklare och generösare
schablonregel redan påföljande år. Därigenom
är låga inkomster — upp till
ungefär 10 000 kronor för gifta och
5 000 kronor för ogifta — helt fria från
statlig skatt. Men de är inte fria från
kommunalskatt. Tvärtom är det så att
kommunalskatten slår proportionsvis
mycket hårt i dessa låga inkomstlagen.
Som jag nyss framhöll har ju kommunalskatterna
stigit över lag de senaste
åren, huvudsakligen på grund av den
allt mer snedvridna kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna. Sedan
1962 har den kommunala utdebiteringen
i genomsnitt för hela riket ökat
med 5 kronor per skattekrona. Eftersom
de kommunala ortsavdragen varit oförändrade
under samma tid betyder detta
en inte obetydlig skatteskärpning, som
är mest kännbar i de låginkomstlägen
där skatt börjar utgå. En familj med
10 000 kronor i inkomst betalar visser -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ligen bara kommunalskatt — plus givetvis
de obligatoriska socialförsäkringsavgifterna
— men kommunalskatten
har för en familj med den inkomsten
sedan år 1962 stigit med ungefär
250 kronor, från 750 kronor till 1 000
kronor om året, räknat efter den genomsnittliga
utdebiteringen för riket.
Det innebär en skattehöjning med 33
procent för den familjen.

Det bör väl vara alldeles klart att en
familj med en inkomst på 10 000 kronor
per år inte har råd att betala skatt, och
att människor med låga inkomster över
huvud taget inte skall belastas med någon
inkomstskatt vare sig till stat eller
kommun. Trots vad som gjorts för att
lätta låginkomsttagarnas skattebörda —
och det skall erkännas att schablonavdraget
för kommunalskatt var en riktig
och bra reform — har skattebelastningen
på låginkomsttagarna ökat på senare
år, genom urholkningen av ortsavdragen
till följd av penningvärdets fall, genom
de höjda kommunala utdebiteringarna,
genom den snabbt insättande progressionen
i skatteskalan för den statliga
inkomstskatten och naturligtvis inte
minst genom den höjda indirekta
beskattningen. Det har ju varit en målsättning
att låginkomsttagarna skulle
kompenseras för den ökade indirekta
beskattningen genom lättnader i inkomstbeskattningen,
men som helhet
betraktat har man inte nått ett sådant
resultat att denna målsättning ännu kan
anses uppfylld. Därför är den mest
angelägna reformen på skatteområdet
för närvarande att sänka det direkta
skattetrycket på de lägsta inkomsterna.

Den närmast till hands liggande metoden
för att bereda skattebefrielse i
högre inkomstlägen än för närvarande
är att höja ortsavdragen. Men när det
gäller ortsavdragen för den statliga inkomstskatten
möter vi det förhållandet
att det blir de största inkomsttagarna
som får den största skattelättnaden —
i kronor räknat — genom en höjning.
Detta sammanhänger givetvis med progressiviteten
i den statliga inkomstbe -

skattningen och kan i och för sig inte
betraktas som en orättvisa, eftersom
denna dom då måste drabba progressiviteten
som sådan. Men det är i alla
fall inte så man vill ha det. Ett korrektiv
finns, nämligen att ändra skatteskalorna
för att högre upp ta igen vad man
förlorar i botten, men en sådan operation
innebär en skärpning av progressiviteten
som enligt de flestas mening bör
undvikas.

I och för sig kan man, åtminstone i
en första etapp, nöja sig med att höja
ortsavdragen vid den kommunala beskattningen,
detta därför att schablonavdragen
för kommunalskatt vid den
statliga beskattningen i realiteten har
samma effekt som ett avtrappat tillägg
till ortsavdragen. Men om vi höjer ortsavdragen
vid kommunalbeskattningen
minskar kommunernas skatteunderlag.
Kommunerna måste då kompenseras för
det genom ökade statliga bidrag, eller
också måste kommunerna själva kompensera
sig genom att höja utdebiteringen.
I senare fallet tar man igen en
del av den skattelättnad, som man syftade
till, av alla som inte fallit under
strecket — dvs. blivit helt fria från
kommunalskatt. Allvarligare är emellertid
att varje höjning av den kommunala
utdebiteringen innebär en höjning
av marginalskatterna i alla inkomstlägen.

Detta dilemma — som man kan kalla
det — anser folkpartiet att man kan
komma ifrån genom att i skattesystemet
föra in en tredje komponent, nämligen
ett fast avdrag på den uträknade
skatten, ett avdrag som utgår med lika
belopp för alla skattskyldiga. Om skatten
— definierad som summan av statlig
inkomstskatt, folkpensionsavgift och
kommunal inkomstskatt — är mindre
än avdraget, utföres skatten på debetsedeln
med noll.

Meningen är att staten skall helt stå
för vad avdraget kostar. Kommunerna
skall i skatteavräkningen med statsverket
få den kommunalskatt som debiterats
utan att någon hänsyn tas till det

Onsdagen den 5 februari 1909 em.

Nr 4

fasta avdraget. Detta innebär att staten
kommer att betala en del av kommunalskatten
för skattebetalarna, en del
som varierar med den beskattningsbara
inkomsten. För lägre inkomsttagare,
som har kommunalskatten såsom den
största posten på skattsedeln, kommer
hela eller nästan hela avdraget att utgöras
av kommunalskatt, för personer
med högre inkomster däremot bara en
mindre del. Att staten betalar en del
av kommunalskatten innebär ju i sin
tur en inkomstöverföring från staten till
kommunerna.

Vi är i folkpartiet medvetna om att
invändningar av olika art kommer att
resas mot detta nya inslag i skattesystemet.
Det bör därför betonas att vi i
första hand ser det som ett tekniskt medel
att inom ramen för skattereglerna
i övrigt åstadkomma en ändrad skatteavvägning
— till förmån för de lägre
inkomsttagarna —- och att vi betraktar
verkningarna i fråga om inkomstöverföringarna
från staten till kommunerna
som en sekundär men därför ingalunda
oviktig sak. Låginkomsttagarna belastas
framför allt av kommunalskatten,
mindre av den statliga beskattningen.
Vill man lätta deras skattebörda är det
alltså på kommunalskatten man måste
inrikta sina åtgärder, och detta skall
helst ske på sådant sätt att det inte leder
till några höjningar i de kommunala
utdebiteringarna, som skulle ytterligare
skärpa marginalbeskattningen.
Detta möjliggöres på ett enkelt sätt genom
det fasta skatteavdrag som folkpartiet
nu fört in i skattediskussionen.

De fasta skatteavdragen kommer
självfallet att leda till ett inkomstbortfall
för staten, som måste kompenseras.
Det bör ske genom en höjning av mervärdeskatten.
Nettoresultatet kommer
att bli en sänkning av det sammanlagda
skattetrycket för lägre inkomster
och en ökad belastning på de högre inkomsterna.

Det är klart att man inte löser låginkomstproblemen
uteslutande genom att
införa ett generellt skatteavdrag av den -

Statsverkspropositionen m. m.
na typ eller genom andra omläggningar
av beskattningen. De som har så låg inkomst
att de inte nu betalar någon
skatt eller som har så låg skatt, att den
inte når upp till det fasta avdragets
belopp, får ingen eller ringa nytta av
ett generellt skatteavdrag. Om detta
skall kompenseras genom en höjning av
mervärdeskatten får de däremot vara
med om att betala vad reformen kostar.
Självfallet måste man genom bidrag
utanför skattesystemets ram ge dessa
människor kompensation för den ökning
i deras levnadskostnader som
momshöjningen kommer att medföra.
Dessa frågor har jag berört tidigare i
mitt anförande och skall därför inte
vidare uppehålla mig vid dem.

Vi väntar i dessa dagar med spänning
på familjeskatteberedningens förslag
beträffande övergång till individuell
beskattning. Tidningarna har redan
presenterat huvudpunkterna av utredningens
förslag, och det debatteras
nu i pressen. Men här i riksdagen, där
vi gärna vill ha våra informationer direkt
från källan, dvs. själva betänkandet,
har vi väl ännu inte underlag
för någon mer ingående debatt i frågan.
Jag skall därför bara med några
ord beröra den ur mer allmänna synpunkter.

Valet mellan sam- och särbeskattning
är en principfråga. Från vårt håll har
vi år efter år anfört motiv för övergång
från nuvarande sambeskattning till individuell
beskattning. I ett samhälle, där
utbildningsmöjligheterna i stort sett är
desamma för män och kvinnor och där
ambitionen att verka i förvärvslivet är
lika stor hos båda könen, känns det
som ett allt starkare krav att också förutsättningarna
att delta i yrkesliv efter
eget val skall vara desamma för män
och kvinnor. Också skattelagstiftningen
måste anpassas till detta krav. Det
principiellt riktiga måste vara att män
och kvinnor beskattas efter samma regler
oberoende av civilstånd. Den nuvarande
familjebeskattningen gynnar i
många fall gifta utan barn samtidigt

112

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Statsverkspropositionen m. m.

som den missgynnar ensamstående med

barn över bidragsgränserna.

Familjeskatteberedningen har enligt
sina direktiv begränsat sig till det direkta
skattesystemet och konstruerat
sina skattemodeller så att de ger oförändrad
totalintäkt av direkta skatter.
Utredningen har således inte haft möjlighet
att laborera med en ändrad avvägning
mellan direkt och indirekt
skatt. Det kan ifrågasättas om inte utredningen
i detta hänseende varit för
hårt låst och om det över huvud taget
är möjligt att grunda en reform på de
skattemodeller, som utredningen presenterar.
Jag vill emellertid försiktigtvis
vänta med ett omdöme på den punkten
tills betänkandet föreligger.

På en annan punkt däremot finns ingen
anledning att vänta med att uttrycka
en mening. Det är enligt min uppfattning
ett grundläggande fel att över
huvud taget behandla familjebeskattningen
utan att samtidigt ta med hela
familjebidragssystemet i den avvägning
som måste göras. Här är bara att beklaga
att det inte skett en verklig samordning
av det utredningsarbete som
bedrivits av å ena sidan familjeskatteberedningen
och å andra sidan den familjepolitiska
kommittén, som hade i
uppdrag att studera olika former av familjepolitiska
bidrag.

Fn övergång från sambeskattning till
en renodlad individuell beskattning innebär
en omfördelning av skattebördan,
som är förenad med betydande praktiska
svårigheter av övergångsnatur. Det
finns gifta kvinnor som på grund av sin
ålder, på grund av att de aldrig fått
någon yrkesutbildning eller på grund
av ensidig arbetsmarknad på sin ort
inte kan få eller har svårt att få arbete.
För sådana fall behövs övergångsanordningar.
För att dessa inte skall bli komplicerade
och svåradministrerade måste
man tänka sig att utforma dem på
ett schematiskt sätt. En väg är att anknyta
de nya särbeskattningsreglerna
till de yngre äktenskapen, möjligen med
en glidande skala. På så sätt skulle skat -

tekollektivet successivt växa in i det
nya systemet. De ogynnsamma verkningar
som kan uppstå för familjer på
orter med ett odifferentierat näringsliv
måste då motverkas med åtgärder utanför
skattesystemets ram.

En sådan mjuk övergång innebär inte
— som antytts i pressdiskussionen —■
att särbeskattningen skulle uppskjutas
tills man på andra vägar har nått det
mål som man syftar till: att stimulera
hemarbetande kvinnor att yrkesarbeta.
Det mål vi syftar till är inte det nämnda.
Det är att skapa lika förutsättningar
för alla, män och kvinnor, gifta och
ogifta, föräldrar och barnlösa, att efter
eget val delta i yrkeslivet. Som jag nyss
nämnt finns det människor som ändå
aldrig kan bli delaktiga i en sådan valfrihet
— på grund av ålder, avsaknad
av yrkesutbildning och arbetsmöjligheter
på orten eller av andra skäl. Det
är de som måste skyddas genom övergångsanordningar,
när reformen genomförs.
Det är ett rimligt krav.

En särbeskattningsreform innebär en
sådan omfördelning av skattebördan
mellan olika kategorier av skattskyldiga
att det är orealistiskt att tro, att den
skall kunna genomföras utan att man
samtidigt förskjuter skattetrycket från
den direkta till den indirekta sidan.
Detta talar för att en övergång till individuell
beskattning bör läggas in som
eu del i den stora skattereform som jag
tidigare talat om och som totalt sett innebär
en förskjutning mot ökad andel
av indirekt skatt. Detta skulle också
möjliggöra en kraftig höjning av barnstödet,
främst det allmänna barnbidraget.
I samband med en sådan ökning av
den indirekta beskattningen är det, som
jag tidigare framhållit, ett oavvisligt
krav att man genom inkomstöverföringar
skyddar också folkpensionärerna och
andra socialt utsatta grupper.

Herr talman! Med sin skattemotion
till årets riksdag har folkpartiet lämnat
ett konstruktivt bidrag till riktlinjerna
för en genomgripande reform av
beskattningen av fysiska personer, en

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

113

reform som vi anser bör genomföras
steg för steg efter en på förhand fastlagd
plan och som syftar till att lätta
den totala skattebördan för de lägre inkomsttagarna,
sänka marginalskatterna
och under hänsynstagande till olika socialt
utsatta grupper öka den indirekta
beskattningens andel av de samlade
skatteinkomsterna.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Utan att gå närmare in
på årets budgetförslag — det har självfallet
redan behandlats av flera talare
— vill jag understryka att årets statsverksproposition
inte har bjudit på
några stora överraskningar, om inte det
förhållandet skall betecknas som en stor
överraskning att regeringen lägger fram
ett budgetförslag utan några stora och
betydande skattehöjningar. Från oppositionen,
och särskilt från moderata
samlingspartiet, hälsar vi med tillfredsställelse
att man verkligen kommit fram
till den uppfattningen att medborgarna
i stor utsträckning blivit skattetrötta
och inte längre tål höjda skatter.

Det finns också erfarenhet av hur
det kan gå när man undan för undan
höjer skatten. När riksdagen senast beslutade
att höja spritskatten gav detta
till resultat en ökning av statsinkomsterna
med ett belopp mycket mindre
än det man räknat med.

Nog måste man tycka att det är en
intressant händelse att en socialdemokratisk
regering lägger fram en budget
utan några nämnvärda skattehöjningar.
Detta så mycket mer som det sker efter
ett segerval. Det är en händelse som
medborgarna inte hade väntat sig. Bara
nu detta löfte om att inga betydande
skattehöjningar skall vidtagas kommer
att hållas en god tid framöver så att det
inte blir återtaget redan vid höstriksdagen! Det

är alldeles klart att bakom Strängs
finanser skymtar medborgarnas skattetröttliet,
som jag bestämt anser att det
stora flertalet skattebetalare känner i
det svenska högskattesamhället, inte

Statsverkspropositionen m. m.
minst på grund av — som det här redan
har sagts av ett flertal talare i dagens
debatt — det hårda kommunala
skattetrycket.

Vi har under dessa många år av skattehöjningar
efterlyst ett svar på frågan
var gränsen går för skatteuttaget. Hur
mycket orkar medborgarna med när
det gäller att offra sina inkomster och
tillgångar till uppgifter som skötes av
stat och kommun? I år har i viss mån
lämnats ett svar på dessa frågor.

Statens utgifter ligger nu en bra bit
över 40 miljarder kronor, ett enormt
belopp, och vi behöver bara gå tillbaka
litet mer än 30 år i tiden för att finna
att statens utgifter då rörde sig om en
miljard kronor. Upplåningen beräknas
nu till 2,5 miljarder kronor, men det
finns säkert risk för att det kan bli betydligt
mer, kanske 3 eller 4 miljarder
kronor. Om nu kommunerna också kunde
komma till insikt om att det gäller
att vara försiktig och inte bara höja
skatterna, skulle det vara så mycket
bättre.

Om det stora missnöjet med regeringens
sätt att sköta finanserna brukar finnas
på oppositionssidan, finns nog denna
gång det stora missnöjet inom det
egna partiet — regeringspartiet. Under
den tid som har gått sedan riksdagen
började sitt arbete har det kunnat iakttas
mycket missnöje och besvikelse från
det hållet. Statsminister Erlander uttalade
på förmiddagen att vi borde gå ut
och fråga miljoner människor här i landet
vad de tyckte om regeringens politik
och vara säkra på att mötas av stora
sympatier. Men efter vad jag kunnat
iaktta har det i den socialdemokratiska
pressen inte förekommit sådana
sympatiyttringar som statsministern
drömde om.

Tidningen Aftonbladet har här liksom
i så många andra sammanhang givit
uttryck för besvikelse och har uttalat
att väljarna har stora förväntningar
på att löftena skall omsättas i
praktisk politik, men i statsverkspropositionen
finns inte några särskilt ori -

114

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Statsverkspropositionen m. m.

ginella förslag beträffande näringspolitiken
och inga nya reformer på jämlikhetsområdet.

Aftonbladet har vidare uttalat att det
finns anledning till missnöje när det
gäller insatserna för att öka jämlikheten,
men i sitt missnöje har man den
förhoppningen att det skall bli andra
tider nästa år. Då skall det internationella
läget ha stabiliserat sig igen. Då
skall konjunkturuppgången sannerligen
vara ett faktum. Nästa år, hoppas Aftonbladet
den 13 januari, skall det bli
en radikal framåtsyftande budget, tv då
har socialdemokraterna presenterat ett
utförligt program med ökad jämlikhet.
Ingen har något emot att jämlikheten
blir större, ty det har brustit så mycket
under socialdemokratins långa regeringsinnehav.
Klyftan mellan medborgarna
har under denna tid ökat i
stället för minskat.

Men nog har man svårt att tillägna
sig den uppfattningen att av ett socialdemokratiskt
program kan väntas något
av värde, så att större jämlikhet i
detta avseende kan uppnås utan risk
för sådana rubbningar i samhällsmaskineriet
att det allmänna välståndet kommer
att minska — en sådan utveckling
liar ändå inte varit avsedd.

Vårens rådslag inom socialdemokratiska
partiet skall skapa jämlikhet i
samhället. Det var stora löften herr
Sten Andersson gav för en stund sedan,
men om de kan infrias får framtiden
utvisa. Det är inte så säkert att vi får
uppleva det lyckoland som här utlovades
av herr Andersson.

Även om det gjorts många uttalanden
efter den 13 januari om att herr Strängs
budget blev stram denna gång, att den
politik som bedrives är ljum och passiv,
har från det egna partiet ställts
frågan: Var inte krafterna större efter
den stora valrörelsen? Besvikelsen över
saknaden av nya friska tag har varit
påtaglig och märkbar. Men om denna
budget räknas som stram och om man
räknar samman den tid som statsrådet
Sträng varit finansminister, så kan

ingen påstå att under denna tidsperiod
förts en stram och sparsam politik. Finansministerns
första budget för 13 år
sedan rörde sig om cirka 11 miljarder
kronor. Den summan har fördubblats
nära fyra gånger under den tiden.

Det har skett en enorm och nästan
ofattbar utveckling med statens finanser
under de seaste 10—20—30 åren,
och alltjämt aktuell är frågan: Kan denna
takt hållas även i fortsättningen?

Även om regeringen tycker att den
lyckats bra och att den skall lyckas bra
också framdeles — det är den melodi
som man sjunger efter — så har vår
statsledning ändå på vissa och rätt
många avsnitt allvarligt misslyckats. På
intet område har misslyckandet varit
större än när det gäller att hejda brottsligheten,
att få brottens antal att minska.
Den redogörelse som i detta avseende
finns i årets statsverksproposition
är eu mycket dyster förkunnelse.

Brottsligheten ökar i skrämmande
omfattning. Antalet begångna brott har
under de senaste tio åren ökat med i
runt tal 10 procent om året. Men händelserna
pekar emot att detta inte räcker
till. ökningen håller på att bli ännu
större. Under tiden 1 januari—1 november
1968 var ökningen i förhållande till
samma period 1967 inte mindre än 16,3
procent.

Det omtalas vidare att brottsligheten
väsentligt ändrat karaktär. Inslagen av
våld och hot om våld är talrikare än
tidigare samtidigt som ligabrottsligheten
påtagligt ökat. Under de senaste
åren har polismord förekommit och
allt oftare utövas våld mot poliser.

Vi har vid skilda tillfällen hävdat
att så länge som uppldaringsprocenten
av antalet brott är så låg som bara omkring
30 kommer brottens antal ständigt
att öka. Det lönar föga att tala om
att uppklaringsprocenten för vissa typer
av brott är hög. Sett över hela linjen
ger antalet uppklarade brott ytterst
otillfredsställande siffror. Att begå
brott är alltjämt en alltför lönande affär.

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

115

Om regeringen och de som i riksdagen
har makten att besluta och bestämma
hade givit polisen större möjligheter
att fylla sin uppgift, som vi från
vårt håll så många gånger har föreslagit,
så hade situationen i dag varit en
annan. Ingen kan förneka att denna
samhällsuppgift att upprätthålla ordningen,
att skapa respekt för lag och
ordning, är något av det allra viktigaste.

Det verkligt stora bekymret just nu
för ordningsmakten, för våra straffanstalter,
för sjukhusen, för socialvården
och för hela samhället är det enorma
narkotikamissbruket — en sjukdom
och en epidemi som blivit så omfattande
att man sannolikt inte har upplevt
något liknande i något annat land. När
nu den farliga narkotikaepidemin blivit
så omfattande och så våldsam måste
det här framhållas att regeringen har
ett mycket betydande ansvar för den utvecklingen.
Under ganska många år har
vi här i riksdagen genom interpellationer,
enkla frågor, motioner och uttalanden
försökt väcka regeringens uppmärksamhet
på den fara som narkotikahotet
innebär. Här har sannerligen
inte saknats varnande röster både i och
utanför riksdagen.

Regeringen har vid alla tillfällen före
katastrofkonferensen den 27 december
förra året visat ett bristande intresse.
Bekymren har vinkats bort med uttalanden
som att »vi följer frågan», utredningar
pågår och »vi skall anta en
särskild lagstiftning». Hur många
gånger har inte statsråden uttalat förhoppningar
om att vi genom internationella
avtal och överenskommelser skall
stoppa införseln i landet av illegal narkotika?
Efter internationella överläggningar
går det bra att, som nyligen
skett, i radio och TV tala om vad som
har uträttats, men de praktiska resultaten
låter vänta på sig. Framtiden får
utvisa vad som i verkligheten blir resultatet.

Som jag vid tidigare tillfällen har
hävdat kan det vara farligt att bygga

Statsverkspropositionen m. m.
kampen mot narkotikamissbruket på
internationella överenskommelser. Narkotikamissbruket
har blivit en stor tragedi
på grund av att regeringen tidigare
inte tillräckligt har visat intresse för
att stoppa denna farsot. Vi har så
många gånger fått höra svaret att regeringen
uträttar allt som kan uträttas.
Även om det inte i alla de debatter som
förekommit har sagts rent ut, så har
naturligtvis regeringen menat att den
som sköter allting annat så bra också
har uppsikt över narkotikamissbruket
på ett sätt — genom kontroller och
andra försök att hejda utvecklingen —
som inte kan bli bättre. Först när tillgången
på och missbruket av dessa
hemska gifter börjar svälla över alla
gränser, när man hittat det ena offret
efter det andra, när unga människor genom
missbruk av narkotika fått offra
sina liv, när allt fler i sina uttalanden
jämför narkotikaförsäljare med mördare,
när det allt kraftigare hävdas att
straffsättningen för svåra narkotikabrott
skall jämställas med mord — först
då börjar det hända någonting.

Var det verkligen nödvändigt att det
hos stockholmspolisen skulle ligga
07 000 anmälningar i lager om narkotikabrott
som behövde undersökas men
som det inte funnits tid att bearbeta innan
regeringen vaknade till liv? Först
nu har man börjat bearbeta dessa anmälningar.
Den allmänna opinionen
har tryckt på så starkt, att det genom
helt frivilliga insatser på olika håll satts
upp stora reklamtavlor i form av dödsannonser
med fingerade namn, födelsedag
och dödsdag och texten »Narkotikan
tog deras liv».

På tal om hur narkotika direkt och
indirekt tar många människors liv vill
jag säga: Om här kunde upprättas en
tillförlitlig statistik — vilket säkert är
omöjligt — över hur många, främst ungdomar,
som genom narkotikamissbruk
gått en alltför tidig död till mötes,
skulle säkerligen detta vara en skrämmande
statistik. Hur många människoliv
har inte gått förlorade bara för att

116

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Statsverkspropositionen m. m.

narkotikaeländet fått denna våldsamma
spridning över hela landet! I ett
radioprogram för en tid sedan talades
om att bara i Stockholm kände polisen
till så där 800 ställen där narkotika
kunde inköpas, men man hade inte
kraft eller möjlighet att rensa upp i
dessa narkotikakvartar och försäljningsställen.
Kan det vara en sådan
ordning vi skall ha?

Men först när opinionen blir allt starkare,
när situationen blir alltmer ohållbar,
först när man konstaterar att narkotikamissbruket
har tiodubblats under
tre år, när man finner att den vid senaste
vårriksdagen antagna narkotikalagen
inte haft någon betydelse, först
då har polisen sina överläggningar och
regeringen kallar till den bekanta katastrofkonferensen
den 27 december. Det
är beklagligt att det skulle dröja så
länge innan regeringen vaknade till liv
på narkotikafronten och verkligen var
beredd att uträtta någonting.

Därför att man så länge visade ett
bristande intresse, har brådskan blivit
så mycket större. Nu har situationen
blivit så allvarlig, att man inte har tid
att vänta på utredningar — här måste
handlas. Polisen görs i mycket stor utsträckning
över hela landet om till narkotikapolis.
Andra polisuppgifter, som
inte är riktigt nödvändiga, läggs åt sidan.
Tullbevakningen skall bli starkare.
Hur många gånger har vi inte här
i riksdagen hävdat den uppfattningen,
att tullbevakningen och polisens insatser
och bevakning borde bli starkare
och bättre! Men dessa tankar har bara
avvisats.

Att polisen får lägga en del andra
uppgifter åt sidan och mera syssla med
narkotikabrott är nog inte så bekymmersamt
som man kan tro. De som tas
in för narkotikabrott är så brottsligt
belastade även i andra sammanhang,
att här uppklaras samtidigt många andra
brott. Narkotikabovarna är i övrigt
ett synnerligen brottsbelastat släkte.
Under tidigare år har en tredjedel av
dem som fångats in för andra brott va -

rit narkomaner. Under 1968 räknar
man med att det är halva antalet. Av
alla checkbedragare har cirka 75 procent
missbrukat narkotika.

För att kunna fånga in narkotikagrossisterna,
dessa mordänglar och dödens
hantlangare, skall till och med tillgripas
så extraordinära medel som telefonavlyssning.
Man kan med skäl efterlysa,
som jag redan gjort, varför åtgärder
skulle dröja så länge. Varför skulle
situationen behöva bli så allvarlig innan
man tog dessa krafttag? Utan tvekan
skulle det varit mycket lättare att på
ett tidigare stadium kunna klara upp
dessa stora bekymmer. Hur många människoliv
hade inte då kunnat räddas
som nu gått förlorade — ja, så många
unga människoliv har gått förlorade
bara för att narkotikaeländet fått denna
våldsamma spridning över hela landet!
Tänk vad hela denna stora apparat,
som är igångsatt eller skall igångsättas,
skulle blivit mycket mindre kostbar
för samhället, om man i tid hade
gått in för att reda upp detta elände!

Allteftersom dödens hantlangare blir
infångade åt narkotikamissbrukarna
och blir omhändertagna, saknas vårdplatser
på sjukhus. Även på våra straffanstalter
kommer behövliga utrymmen
att felas. Det kommer på många anstalter
främst att saknas personal som är
skickad för dessa speciella uppgifter.

Här i Stockholm räknas med att det
finns 5 000—6 000 narkomaner — men
var finns vårdplatserna för dem som
frivilligt går in på en anstalt av något
slag eller som inte behöver tas in på
sådan anstalt? Det finns enligt uppgift
några tiotal platser samt en del platser
på mentalsjukhusen. Men på de senare
möter stora svårigheter att ta hand om
dessa svårskötta individer. Här måste
ordnas en sådan isolering från allmänheten
och en sådan kontroll, att de inte
får tillgång till någon illegalt tillförd
narkotika, ty då blir anstaltsvistelsen
meningslös.

Bristen på utrymme, bristen på lämplig
personal är lika svår på straffan -

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

117

stallerna som på sjukhusen, kanske ännu
svårare.

Det har uppstått en allvarlig kris på
anstalter av olika slag på grund av regeringens
stora misstag att inte i tid
upptäcka den fara som här hotade. Ett
av de värsta bekymren blir att hålla
den stora illegala tillförseln av narkotika
borta från våra sjukhus och straffanstalter.

För någon vecka sedan förekom följande
rubrik i en tidning: »Han blev
knarkvrak under fängelsevistelsen.» I
den tidningsartikeln talades om en
man som fick ett långt frihetsstraff,
fem års förvaring. Han var inte narkoman
när han kom till fängelset men
blev en totalt förstörd individ under
vistelsen där. Han fick tillgång till stora
kvantiteter narkotika, och för att
finansiera sitt eget missbruk fick han
bli försäljare av den varan och på så
sätt förstöra även andra intagna. Under
en lördag—söndag kunde han sälja
400 tabletter. De stora kvantiteter som
han själv förbrukade och allt som han
sålde fördes dit av besökare.

Det måste anses som ett svårt missförhållande
att narkotika under årens
lopp så ohämmat har kunnat tillföras
sjukhusen och straffanstalterna. Nu är
man i färd med att bygga upp eu bättre
och effektiv kontroll, så att den trafiken
inte kan fortsätta — något som
man borde ha gjort långt tidigare.

När nu alla medel skall användas i
kampen mot narkotikan, måste det bli
en bättre upplysning i våra skolor. Vid
en nyligen gjord undersökning i en av
våra större städer visade det sig att det
bara var 10—15 procent av eleverna
som hade fått någon upplysning om
narkotikans risker och faror.

Den uppfattningen är säkert riktig att
narkotikaoffren är sjuka människor som
måste få vård, men sjukhusplatserna
och vårdmöjligheterna har inte ökat i
takt med sjukdomen. Här finns många
underlåtenhetssynder, som både enskilda
och samhället nu får sona.

Ingen har någonsin menat att hela

Statsverkspropositionen m. m.
narkotikaproblemet kan lösas av polisen
och tulltjänstemännen. Här måste
till åtgärder av andra slag, sociala åtgärder
och inte minst medicinsk vård.

Här finns även fog för den uppfattningen
att det måste vara ett allvarligt
fel på det samhälle som i sådan omfattning
som här sker producerar narkomaner
och alkoholister. Varför söker
så många sin tröst i dessa medel?

Här i riksdagen talas ofta om forskningsarbete
av olika slag. På detta område
om något behöver man sätta in
forskarkrafter för att komma till rätta
med orsaken till att så många människor
är så besvikna och så missnöjda
med tillvaron, att de griper till bedövningsmedel
och gifter som leder till att
de blir alkoholister och narkomaner.
Själva grundorsaken härtill behövde enligt
min mening, herr talman, klarläggas.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! När vi tog del av regeringens
statsverksproposition, gav vissa
huvudtitlar vid handen att det skett
rätt betydande anslagshöjningar och
förbättringar. Vi måste nog, när vi sett
efter litet närmare, säga att detta var
endast mycket skenbart. Om jag uppehåller
mig litet grand vid åttonde huvudtitelns
anslagshöjning på 670 miljoner
kronor inom skolöverstyrelsens
område, måste jag säga att nästan allt
är automatik. Den verkliga höjningen
stannar vid endast 15,8 miljoner kronor,
med andra ord: den ofrånkomliga
kostnadsstegringen drabbar hårt. Just
på grund av denna inflatoriska utveckling
blir det inte råd till nya anslag i
nämnvärd omfattning. På grund av inflationens
automatik har uppenbarligen
ämbetsverk och andra institutioner
drabbats av en ekonomisk »elefantsjuka»
som minskar rörligheten och möjligheten
till nya friska initiativ. En fastare
ekonomisk politik under de år som
gått hade alltså varit önskvärd och myc -

118

Nr 4

Onsdagen den a februari 1969 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ket angelägen. Inte minst på undervisningens
område märks detta förhållande.

Jag vill, herr talman, uppehålla mig
vid ett område som är synnerligen aktuellt
i dessa dagar och som har diskuterats
mycket, nämligen studierådgivningen.
Det är ett område inom utbildningen
som försummats mycket.
Varje pojke och varje flicka står plötsligt
inför frågan: Vad skall jag bli när
jag blir stor? Plötsligt en dag är den
frågan akut. De frågar: Vilket yrke kan
passa mig? Vilka försörjningsutsikter
har jag i detta yrke? Vilken utbildning
behöver jag för att i så fall nå dit? Kan
jag klara vägen dit ur alla aspekter som
anmäler sig, sociala och kunskapsmässiga?
Kan jag räkna med en någorlunda
jämn och trygg sysselsättning, när
jag är färdig? Ett helt frågekoinplex
anmäler sig alltså. Faktiskt bedömer
många av de tiotusentals unga som i
dag står inom eller strax före högskoleoch
universitetsutbildningen framtiden
som osäker. Deras frågor får i de flesta
fall inte något svar, ingen sakkunnig
rekommendation. Vi har underlåtit att
bygga upp en tillräcklig studierådgivning.
Osäkerhet och oro för framtiden
har gripit omkring sig. Detta är dock
inte svensk universitetsungdom ensam
om.

Studentdemonstrationerna världen
över och här hemma har säkerligen sin
grund i ekonomisk och social otrygghet
inför framtiden — en oro som exploateras
och utnyttjas av politiska extremister
i syfte att skapa ännu mera oro,
ja kaos. Det är därför angeläget att ansvariga
politiska organ och etablerade
makthavare är beredda att ge de unga
det stöd på utbildningsvägen som är
nödvändigt. Vi måste, så långt det är
möjligt, ge en riktig prognos om vilka
arbetstillfällen och vilken sysselsättning
som finns i det yrke som valts.

På det gymnasiala och eftergymnasiala
planet har studierådgivning och
yrkesvägledning varit helt otillräckliga
under det studieexpansiva 1960-talet.

Vid de samhällsvetenskapliga fakulteterna
var antalet studerande 1967/68
38 000 och beräknas redan 1970 vara
45 000. Vid 1965 års riksdagsbeslut förutsattes
att antalet studerande år 1967/
68 skulle uppgå till 18 000 — en siffra
som alltså redan blivit nästan fördubblad.
Redan då förde vi mycket allvarligt
på tal nödvändigheten av en ökad
studierådgivning. Regeringens underlåtenhet
att ge medel och resurser till
en tillräcklig och mera individuell rådgivning
åt de stora studentskarorna
har varit mycket beklaglig. Först nu
efter universitetskanslerns framställning
via proposition nr 4 om de fasta
studiegångarna får denna yrkesvägledning
ökade resurser. Man kan här tillfoga
att det är sent men kanske välment.

Yrkesvägledningen och studieråd för
gymnasieskolorna är lika viktig. En
gymnasiets yrkesvalslärare borde finnas
vid varje gymnasium. Förebilden
till detta har vi redan i grundskolan.
Studievägen och behovet av analyserande
råd blir större ju äldre eleverna
blir. Föräldrarnas rådgivning är i de
flesta fall otillräcklig. Hur många pojkar
och flickor har i dag genom felinriktade
studieval ödslat bort onödiga
studieår? Vad har inte detta kostat
både den enskilde och samhället? En
rätt planering ökar också genomströmningshastigheten
i utbildningen. På så
sätt får vi ett mera rationellt utnyttjande
av våra utbildningsresurser. Om
det här varit gjort tidigare, hade en del
av debatten kring UKAS troligen varit
obehövlig.

I årets statsverksproposition omnämnes
också missförhållandet med obesatta
platser vid de spärrade linjerna.
Att låta dyrbara utbildningsplatser stå
tomma är ett slöseri som vi sannerligen
inte har råd med. Jag hälsar därför
med tillfredsställelse statsrådets
löfte om att detta i fortsättningen skall
förebyggas, men jag kan inte dela departementschefens
uppfattning att man
bör begränsa de studerandes möjlighe -

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

119

ter att på sent stadium byta utbildningslinje.

En ökad intagning vid de spärrade
linjerna är säkerligen också möjlig.
Större ansträngningar bör göras exempelvis
för att säkra tillgången på läkare.
Ett ytterligare ökat intag vore på
sin plats. Behovet av läkare kommer att
öka efter den reformering på sjukbesökens
område som nu tycks komma.

Jag skulle sedan vilja göra en liten
reflexion om att man borde införa möjlighet
till praktiktjänstgöring för alla
universitets- och högskolestuderande.
Inom vissa områden är praktiksituationen
väl ordnad, exempelvis vid socialhögskolorna.
Det måste anses vara av
stor betydelse att de universitetsstuderande
kommer i kontakt med arbetslivet,
och starka skäl talar för en spridning
av praktikinslagen till discipliner
där de inte förekommer. I första hand
borde detta eftersträvas när det gäller
samhällsvetenskapliga ämnen. Praktiska
kontakter av här åsyftat slag med
arbetslivet kan väntas få stor betydelse
för de studerande. Med praktisk erfarenhet
av hur näringsliv och organisationer
fungerar bör de teoretiska studierna
inhämtas lättare. Undersökningar
bör göras av möjligheterna att få till
stånd någon form av praktiktjänstgöring
i nära kontakt med de berörda instanserna.
Svårigheter att få tillräckligt
antal praktikplatser finns givetvis,
men en väl avvägd lokalisering av utbildningen
minskar dessa svårigheter.

Herr talman! I många år har många
ofta talat om nödvändigheten av en väl
avvägd lokalisering. Ändock pågår
etablering av industrier och sysselsättningsskapande
projekt efter ett mönster
som på lång sikt uppenbarligen blir
felaktigt, dyrbart och miljöförstörande.
Några riksdagsmän från de sydligare
länen har i år motionsvägen föreslagit
en regional samordning av läns- och
kommunalplanering, detta mot bakgrunden
av den starka befolkningskoncentration
som pågår i Malmöhus
län. Visserligen är det varje kommunal -

Statsverkspropositionen m. in.
mans ambition att föra industrier och
andra sysselsättningsobjekt till just sin
stad, men frågan är om inte ett ensidigt
kommunalt tänkande, mycket vällovligt
ur den egna kommunens synpunkt,
ändå på så vis kan snedvrida
en förnuftig samhällsplanering i stort.

Sålunda måste vi ge länsstyrelsen i
Malmöhus län rätt när den påpekar att
även om fördelarna är respektingivande
så är också nackdelarna av en kraftig
koncentration av bebyggelsen i öresundsregionen
betydande. Länsstyrelsen
säger i Länsplan 68: »Utvecklingen
går mot ett allt större arealbehov per
invånare. Risken är stor för att det så
småningom uppstår en alltför kompakt
stadsbebyggd yta omkring Malmö/
Lund med nackdelar i form av trafiksvårigheter,
knappa fria ytor och en
otillfredsställande samliällsmiljö samt
brist på utrymmen för expansion eller
nya behov. Därtill kommer att områdena
kring Malmö och Lund utgör landets
bästa jordbruksområde.»

Ja, herr talman, nog ligger det många
starka argument i dessa ord, argument
som ger oss anledning att ställa frågan:
vart är vi på väg? Får vi om ett par
decennier en sammanhängande storstadsbebyggelse
över hela malmölänet,
samtidigt som andra landsdelar tömmes
på sysselsättning. Den nu avgångne inrikesministern
har i sin huvudtitel varnat
för sådana storstadsbildningar. Jag
ger honom helt rätt. Det verkar närmast
som om markspekulerande byggnadsfirmor
av både enskild och allmän karaktär
— med den vällovliga ambitionen
att göra sitt företag tjänster — i
många fall leder utvecklingen. Därvid
kommer utrymmet för miljö och framtidsplanering
i skymundan.

Fördelen av en länsplanering styrd
av ett samordnande organ är uppenbar.
En planering över länsgränserna måste
till. Goda kommunikationer ger säkert
regioner som södra Småland eller Österlen
lika goda möjligheter att bli lokaliseringsorter
som malmölänet. Nu står
vi exempelvis i malmölänet inför nöd -

120

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Statsverkspropositionen m. m.
vändigheten att leda vatten från sjön
Bolmen i Småland till södra Skåne. Vårt
vattenbehov är så stort här redan nu att
vi, om vi inte gör detta, skulle behöva
tära på våra grundvattentillgångar, vilket
innebär en fara för uttorkning av
växtligheten. Att fortsätta den nuvarande
inflyttningen till västra Skåne är
en föga framsynt åtgärd.

Vi har en stor värdefull tillgång i att
ha ett land med jämförelsevis stora
ytor. Varför skall vi inte ta en sådan nationaltillgång
till vara? Vill vi verkligen
med öppna ögon gå en sämre tillvaro
till mötes? Säkert inte, men vi
måste i tid bemästra problemen innan
det blir för sent.

Herr talman! Under de senaste dagarnas
debatt om den nordiska tullunionen
har jordbrukspolitiken visat sig
vara ett av de känsligaste områdena,
detta mot bakgrunden av Danmarks stora
och svårsålda överskott på jordbruksprodukter.
Svenskt jordbruk ser
med ganska stor oro på de propåer som
har skymtat fram. Jag tänker på frågan
huruvida den svenska regeringen skulle
vara beredd att via en prispress mot
svenska produkter banta ner svensk
jordbruksproduktion med 20 procent
och däröver. I TV-utfrågningen anmälde
dock statsministern sin ovilja därtill.
Jag hoppas — och svenska jordbrukare

med mig — att man inte med prispressande
åtgärder av nämnt slag blottställer
ett jordbruk, vilket som bekant
har betydligt dyrare arbetskraft och
kostnader än det danska. Därtill kommer
att den danska animalieproduktionen
i mycket hög grad bygger sin produktion
på den billigare transoceana
fodermedelsimporten. Detta bidrager
kraftigt till en onödig ökning av det
danska, enkannerligen det europeiska,
animalieöverskottet. Låt mig därför till
sist uttala den förhoppningen att frågorna
blir behandlade med all den varsamhet
som en priskänslig näring har
rätt att få beaktad.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts dels att den fortsatta
överläggningen skulle uppskjutas till
morgondagens sammanträde, dels ock
att motionen nr 895 skulle uppföras
främst å föredragningslistan för detta
sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 22.17.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969