Nr 4 FÖRSTA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 4 FÖRSTA KAMMAREN 1963

23—30 januari

Debatter m. na.

Onsdagen den 23 januari Sid.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. in. (Forts.) ...... 3

Lördagen den 26 januari

Interpellation av herr Adolfsson ang. skärpta bestämmelser i fråga
om fartygs bemanning, m. ................................

Onsdagen den 30 januari

Interpellation av herr Hernelius ang. åtgärder i anledning av de
strandade förhandlingarna om medlemskap för Storbritannien i
EEC ......................................................

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 30 januari

Bankoutskottets memorial nr 1, med överlämnande av fullmäktiges

i riksbanken berättelse ....................................

— nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret berättelse
..................................................

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Onsdagen den 23 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj :ts proposition nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
bugetåret 1963/64, samt nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1962/63.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Man brukar ju alltid
efter ett sjöslag tala om en dagenefterstämning,
och ungefär så kan man väl
karakterisera andra dagen av remissdebatten.
Därmed är det inte sagt att
gårdagens överläggning på något sätt
rörde sig om en stor uppgörelse mellan
regering och opposition.

Dagen efter det att statsverkspropositionen
framlades för ett par veckor
sedan gjorde TV en rundfråga bland flanörerna
på Stockholms gator om vad
de visste om statsverkspropositionen,
vad den innehöll och vad de tyckte om
den. Som alla vet var det mångtydiga
svar man fick, men de visade att det
behövs åtskillig upplysning i ekonomiska
och sociala ting i vårt samhälle.

Bland de tillfrågade befann sig en till
synes välbärgad kvinna. Hon yttrade sig
om statsverkspropositionen och sade
»att den var skrämmande». Tillfrågad
om vad hon ansåg vara skrämmande,
förklarade hon att det rörde sig om
socialdemokratiens inställning till socialvården.
Att hon förväxlade socialvård
och socialpolitik kanske man inte
skall fästa alltför stort avseende vid. Det
är många människor som gör det. Men
vad som är att beklaga är att hon inte
hade någon uppfattning om vad som
rör sig bakom siffrorna och att den socialpolitik
som förs i vårt land är till
för att hjälpa de människor som har det
sämst ställt.

Vi kan i Sverige glädja oss åt en mycket
gynnsam ekonomisk och social utveckling
under de senaste årtiondena.
Jag har en känsla av att det är många
som tyvärr inte inser den kraftiga expansion,
som har skett på dessa områden.
För att något belysa detta vill jag
lämna ett par sifferuppgifter ur den
statsverksproposition som Ernst Wigforss
lade fram år 1933 och som då innebar
ett brytande med den gamla låtgå-politiken
och en ny giv i svensk politik.
Den budgeten slutade på en miljard
29 miljoner kronor. Till det beloppet
kom 180 miljoner senare i form av
stöd åt de arbetslösa och åt det betryckta
jordbruket.

Den dåtida högerledaren förklarade,
att den budgeten skulle komma att få
vådliga följder för statsekonomien, att
den skulle fördyra produktionen, försvåra
återhämtningen och att vi skulle
ställas inför ovisshet inför framtiden. År
det någon som känner igen de orden i
senare tiders resonemang beträffande
den ekonomiska utvecklingen i vårt
land? Ledaren för det parti som i dag
kallar sig folkpartiet lämnade ungefär
en liknande karakteristik av den Wigforsska
budgeten. Han betecknade den
som stående i rak motsats till den sunda
försiktighet, som alltid präglat riksdagens
behandling av anslagsfrågor.

Ytterligare ett par siffror kan kanske
belysa utvecklingen. Folkpensionerna
kostade då vårt land 50 miljoner kronor.
I dag är de för statens vidkommande
uppe i över 3 miljarder. Lägger man
därtill kommunernas utgifter, får man
klart för sig, att här har skett en enorm
utveckling, som gör att de »gamla» i
dagens samhälle inte av ekonomiska
skäl behöver ängslas för ålderdomen,
som fallet var under 1930-talet. Folkpensionen
utgick då med 225 kronor per år.
För att komma i åtnjutande av den, fick
man inte ha mer än 400 kronor i inkomst.
En kvinna fick inte ens 225 kro -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. in.

nor utan fick nöja sig med 210 kronor.

Jag liar velat anföra dessa siffror, då
de i ett nötskal återger vad som har
skett på detta område. Det kan också
vara angeläget att få litet perspektiv på
den utveckling som ägt rum i vårt land.
Men trots att vi kan peka på en enorm
utveckling på många områden, finns det
minoritetsgrupper i Sverige, som dessvärre
inte har det så gott ställt, som vi
skulle önska. Jag har sedan ett par år
tillbaka haft tillfälle att syssla med de
handikappade människornas problem
och ämnar i fortsättningen tala något
därom.

Förra årets riksdag tog, som vi alla
känner till, betydande krafttag för att
förbättra tillvaron för den gruppen av
människor. En samordning av sjukförsäkringen
genomfördes och behovsprövningen
för förtidspensionering slopades.
De handikappades möjligheter förbättrades.
Fortfarande finns det dock skönhetsfläckar
i den stolta reform som jag
vill beteckna socialbalken som. Jag tänker
bl. a. på att den person som uppbär
invaliditetsersättning, vilken ju utgår efter
noggrann prövning, får skatta för
detta bidrag. Det har tillkommit för att
täcka de extra kostnader som de handikappade
har. I konsekvens därmed borde
det vara beskattningsfritt. Som det nu
är ger staten med ena handen, samtidigt
som staten, landstingen och kommunerna
tar igen pengarna med den andra
handen.

När jag ändå är inne på frågan om bidragsformer,
vill jag också ta upp frågan
om formerna för näringshjälpen till
belysning. På den statliga sidan har här
skett en rationalisering, som innebär att
länsarbetsnämnderna nu helt administrerar
detta bidrag. Det är en reform som
måste betecknas som mycket viktig.
Fortfarande är emellertid statens bidrag
alltför små, vilket gör att landstingen
och kommunerna också måste lämna bidrag
för att näringshjälpen skall bli effektiv
åt invalidiserade människor. Den
form av utdelning som nu äger rum innebär,
att om exempelvis länsarbetsnämnden
och landstinget lämnar bidrag,
kan detta ändå stoppas genom att en

kommun säger nej. Problemet ligger i
att medlen från statens sida inte räcker
till för att ge ett ordentligt bidrag. Därmed
uppstår svårigheter på detta område.

Jag ser också med beklagande att inrikesministern
inte vill ge arbetsmarknadsstyrelsen
möjlighet att bevilja bidrag
till bilbyten. Invalidfordon måste
ibland bytas ut. Även de förslits hårt efter
ett visst antal körda mil, och det
måste vara rimligt att den invalidiserade
då får bidrag till ett nytt fordon. Erkänner
man bilens betydelse för att den
handikappade skall kunna skaffa sig inkomster,
så måste också konsekvensen
bli att han får rätt att byta ut sin bil
och får särskilt bidrag till detta.

Till min ledsnad finner jag också att
inrikesministern inte velat tillmötesgå
arbetsmarknadsstyrelsens begäran om
att näringsbidraget till de handikappade
skall höjas till 10 000 kronor från 5 000
kronor, en summa som varit oförändrad
ända sedan 1947. Var och en vet hur utvecklingen
på penningvärdets område
gestaltat sig sedan dess, och tiden är
därför inne för en ordentlig höjning av
detta bidrag. Om det skall vara möjligt
för en handikappad att starta en egen
rörelse, exempelvis en kiosk, eller köpa
maskiner till ett företag som skall startas,
då räcker inte 5 000 kronor långt. Skall
man bereda möjlighet för en handikappad
arbetskraft att skaffa sig inkomster
och inpassa sig i produktionslivet, är def
också angeläget att han får det stöd och
den hjälp som han behöver.

I detta sammanhang vill jag säga några
ord om nödvändigheten att se till att
den handikappade arbetskraften inte
blir eu buffert på arbetsmarknaden, så
att den vid en konjunkturnedgång blir
den som först kastas ut från arbetsplatserna.
Den arbetskraften har utfört och
utför en så betydande insats i vår produktion,
att den inte bör behandlas som
en strykpojke om dåliga tider kommer.

Den satsning på omskolningskurser
och på inrättande av skyddade verkstäder
som gjorts under de senaste åren
bär gett goda resultat. Tyvärr är resurserna
inte heller på detta område till -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr i

räckliga, även om mycket skett på detta
område. Jag vågar säga att de medel som
samhället här satsar är ytterligt väl använda,
även rent penningmässigt räknat.

För att belysa detta skall jag ta ett enda
exempel. Vid Tranåsbaden, som drivs
av De vanföras riksförbund, har man
tillsammans med yrkesöverstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen sedan ett och
ett halvt år tillbaka en verksamhet i
gång för omskolning av mycket höggradigt
handikappade ungdomar. Ingen annanstans
i landet har man tagit en så
höggradigt handikappad ungdom till omskolning.
Det är ungdomar som aldrig
sysslat med något arbete utan som bär
tillbringat sin tid på vårdhem och liknande.
En av dessa unga pojkar som kom
dit hade hela sin tid levat på vårdhem.
Han hade aldrig haft ett arbete, aldrig
kunnat utföra något med sina händer,
men efter ett och ett halvt års omskolning
är han om någon tid färdig att gå
ut på arbetsmarknaden. Han slipper ta
emot pension och bostadstillägg från stat
och kommun. Han blir en inkomsttagare,
som producerar något, som betalar skatt
till stat och kommun, vartill kommer att
han själv får en känsla av att han skapar
något, att han betyder något. Det är värden
som otvivelaktigt är stora. Detta exempel
har jag velat anföra för att notera,
att här finns oändligt mycket att
göra. En satsning på detta område kommer
bl. a. tillbaka i form av ökad produktivitet.

Beträffande de handikappades problem
i övrigt vill jag bara ta upp ett par ytterligare
ting till granskning, inte minst
samhällsplaneringen. Tyvärr är det så,
att våra stadsplanerare inte har följt med
i utvecklingen. Fortfarande är det på det
sättet att de byggnader som uppförs inte
tar hänsyn till att det finns människor
med rörelsehinder. Jag vill ta ett exempel
från en i övrigt välordnad stad i
Mellansverige, där man byggde en ny fin
lokal för sjukkassan, men förläde den
till en så olämplig plats att man behövde
trappräck för att komma upp. Men det
trappräcket störde gunås den fina arkitekturen,
och följaktligen gjorde man
bara ett halvt räcke, varigenom det blev

Statsverkspropositionen in. m.
svårt för de rörelsehindrade att komma
upp till lokalen. Jag behöver kanske inte
nämna att systembolaget i staden låg så
till, att det bara var raka spåret från gatan
in i affären. Det behövs en bättre genomtänkt
planering från våra arkitekters
sida i fortsättningen. Utbildningen har
härvidlag en stor uppgift att fylla. Det
må vara svårt åt!: lära de gamla nya former,
men arkitektutbildningen vid våra
högskolor bör ta upp dessa problem.

I detta sammanhang kanske jag också
skall tillägga att även socionomutbi,läningen
lämnar en del övrigt att önska.
Man får lära sig socialvård i övrigt, men
vanförevård har man inte mycket undervisning
om.

Antalet handikappade människor i vårt
land blir dessvärre inte mindre, utan i
stället tenderar det att öka för varje år.
Man har lyckats bemästra polio och tbc,
två stora folksjukdomar förr, men i stället
har man fått trafikolycksfallen, som
stiger för varje år som går. Vi räknar
med att ungefär 20 000 människor årligen
skadas i trafiken i vårt land. Av dessa
blir 4 000 invalidiserade, därav 1 000 svårt
handikappade.

En allt kraftigare satsning från samhällets
sida för att råda bot mot olyckorna
måste ske. Här kan vi alla bidraga.
Det behövs mera forskning på området.
Trots de kraftigt ökade anslagen är jag
rädd för att vad som satsas fortfarande
är otillräckligt.

Vi har i dag dessvärre ingen översikt
över hur det går för trafikens offer. De
Vanföras riksförbund har beslutat att i
samråd med sociologiska institutionen
vid Uppsala universitet göra en undersökning
i detta ämne, som skall omfatta
de skadades status i ekonomiskt och familjehänseende
för olycksfallens offer
m. m., innan olyckan inträffade och hur
förhållandena blivit därefter. Jag är rädd
för att det blir ganska skrämmande ting
som kan komma fram, men det är nödvändigt
att göra eu sådan undersökning
för att få ett bättre grepp om detta mycket
allvarliga problem.

Vad man vet om trafikolycksfaflens offer
är att de som lever på gamla livräntor
från 1930-talet har det mycket svårt.

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. m.

Den begäran om uppräkning av dessa
gamla livräntor som försäkringsinspektionen
gjort hos regeringen hoppas jag
skall vinna bifall. Det är helt enkelt nödvändigt
att så sker.

Låt mig till sist, herr talman, ta upp
en annan samhällsfråga — .lokaliseringspolitiken.
Vi väntar på lokaliseringsutredningens
betänkande. Vi vet alla, att
kommunerna i dag kämpar ganska hårt
om nya industrier och nya arbetstillfällen.
Det är naturligt att varje kommun
vill göra sitt bästa för att skaffa sysselsättningsobjekt
till sina orter, men det
får inte bli en köpslagan mellan kommunerna,
som man sett prov på under den
senaste tiden. Jag tänker då bl. a. på den
dragkamp som ägt rum mellan några
småländska städer om SJ:s distriktskontor
och försvarets televerkstad. Placeringen
av de statliga företagen får inte
vara beroende av om den ena landsdelen
har bättre förbindelser med utredningsmän
än andra. Placeringen skall
avgöras på sakliga grunder och inte färgas
av lokalintressen. Man har rätt att
kräva, att de utredningar som företas av
våra verk bedrives så, att man tar de
erforderliga kontakterna med afl a ifrågavarande
orter och inte nöjer sig med att
ensidigt kontakta bara en ort, som sedan
får utredningens förord. Då är det inte
längre fråga om objektivitet utan om förutfattade
meningar. Det brukar inte vara
vanligt att sådant sker inom vårt utredningsväsen,
där objektiviteten brukar
sättas främst. Jag hoppas att det slutliga
ställningstagandet skall ske på helt sakliga
grunder.

I likhet med gårdagens talare ber jag
till sist, herr talman, att få yrka remiss
till vederbörliga utskott av årets statsverksproposition.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Får jag först säga några
ord om en fråga, som många talare före
mig berört i remissdebatten i denna kammare,
nämligen investeringsfonderna.
Det har sagts många välvilliga ord om
dessa fonder. Man har betygat, att de utgör
ett utmärkt medel i den ekonomiska
politiken i konjunkturutjämnande syfte.

De har även visat sig vara av stort värde
för de företag, som kan använda desamma.
Dessa företag har möjlighet att
under goda år skattefritt avsätta vinstmedel
för investeringar under år med
nedåtvisande produktionskurva.

Från mina utgångspunkter sett är det
emellertid ett stort fel behäftat med investeringsfonderna
i deras nuvarande
utformning liksom även med det förslag
till ny lagstiftning på området, som nyligen
framlagts av en utredning, nämligen
att fondernas användningsområde
är begränsat till aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Andra företagsformer,
t. ex. enskilda firmor och handelsbolag,
ställs utanför. Det innebär bl. a., att
många företag inom hantverk och mindre
industri inte kan utnyttja de fördelar,
som investeringsfonderna ger. Det finns
goda skäl för att bestämmelserna bör
utvidgas till att även gälla sådana företag.
Kraven på rationalisering och anpassning
av såväl produktion som distribution
till nya arbetsmetoder och nya
avsättningsförhållanden ställer i dag inte
minst de mindre företagen inom hantverk
och industri inför svårbemästrade
finansieringsproblem. Deras konkurrensförmåga
får inte nedsättas genom att
skattelagstiftningen ger dem mer begränsade
möjligheter till självfinansiering än
andra företagsformer.

I de mindre företagen är ofta ägarens
eget arbete av relativt stor betydelse.
Under en högkonjunktur måste han satsa
hela sitt arbete i produktionen. Det blir
under dessa tider inte mycket plats över
för planering och förbättring av verkstaden
eller rörelsen i övrigt. Under en lågkonjunktur
med produkiionsnedgång har
han möjlighet att ägna mera tid åt sådana
uppgifter. Då är det också av stor
vikt att företagaren har möjlighet att
från de goda åren överföra vinstmedel
för investeringar till sådana perioder,
då det finns tidsutrymme för omsorg och
översyn av både produktion och distribution.
Det förslag till nya bestämmelser
på området som den förut omtalade
kommittén lagt fram liksom de nuvarande
bestämmelserna medger inte dessa
möjligheter.

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

De vidgade bestämmelser om investeringsfondernas
användning för lagerökning
under konjunkturnedgång som det
nya förslaget medger är även av stor betydelse
för mindre och medelstora företag.
Det finns säkerligen många enskilda
industriidkare och hantverkare som har
behov av att genom lagerökning eller genom
lagerminskning utjämna produktionsvolymen
mellan år med sämre och
år med bättre försäljningsresultat, och då
bör investeringsfonderna ge även dessa
företagare möjlighet att hålla en jämn
sysselsättning och under dåliga år kunna
behålla arbetskraft, som ofta utbildats
i föreiaget för speciellt kvalificerade
arbetsuppgifter.

Jag tror att man underskattar de
mindre företagens betydelse för vårt arbetsliv
om man utgår ifrån att en stimulans
av deras verksamhet inte skall ha
någon betydelse ur konjunkturpolitisk
synpunkt. Jag vill emellertid framhålla
att de mindre och medelstora företag
som drives som enskild firma eller handelsbolag
gör en betydande produktionsinsats.
Det är min förhoppning att departementschefen,
när han lägger fram
en proposition om ny lagstiftning beträffande
investeringsfonderna, tar hänsyn
till dessa synpunkter och dessa önskemål.

För vårt lands ekonomiska utveckling
är det av stor betydelse att den yrkesskicklighet,
som utmärker svenskt arbetsliv
och som ligger till grund för vår kvalitetsproduktion,
bibehålies och utvecklas.
Det gäller såväl våra exportnäringar
som de yrken och företag, som har sin
avsättning på hemmamarknaden. Det
gäller såväl stora som små företag. Yrkesutbildningens
betydelse framhölls av
den senaste långtidsutredningen i dess
förra året avgivna betänkande. Långtidsutredningen
framhöll, att det är alldeles
uppenbart att en utbyggnad av utbildningsväsendet
är en av de allra viktigaste
sidorna av samhällsutvecklingen,
och säger bl. a., att man bör undersöka
om det inte främst i fråga om yrkesskolorna
är möjligt att gå fram i en snabbare
takt än de angivna programmen nu
medger. Med hänsyn till vad långtidsut -

Statsverkspropositionen m. m.
redningen har sagt och med hänsyn till
den stora betydelse som yrkesutbildningen
har för vårt ekonomiska liv måste
man beklaga att årets statsverksproposition
i så ringa utsträckning föreslår vidgade
ekonomiska resurser för yrkesutbildningens
utbyggnad och utveckling.

Vad först kungl. överstyrelsens för yrkesutbildning
behov av nya tjänster beträffar
bör framhållas, att yrkesöverstvrelsens
personalresurser under en lång
följd av år varit otillräckliga och på
intet sätt motsvarar den starka expansion,
som yrkesskolväsendet genomgått
under de senaste decennierna. Man kan
utan tvekan påstå, att överstyrelsen därigenom
varit mycket hämmad i sitt arbete.
Den uppräkning, som departementschefen
i år föreslår av löneanslaget,
siktar i huvudsak till att förstärka
överstyrelsens organisation vad det gäller
fackgymnasierna och den tillsammans
med arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna
omskolningsverksamheten, under
det att hela verkstads- och yrkesskolväsendet
blir utan förstärkning.

Det synes mig lika angeläget, att den
reguljära praktiska yrkesutbildningen
visas samma omsorg och intresse som
omskolningsverksamheten och den högre
teoretiska utbildningen. Man bör, anser
jag, när det gäller ungdomens praktiska
utbildning, i första hand slå vakt
om och satsa på det ordinarie yrkesutbildningsväsendet,
både det som bedrives
inom yrkesskolorna och i näringslivet.
Den ger ungdomen de bästa grunderna
för den framtida yrkesutövningen
och den största förutsättningen för
ett lönsamt förvärvsarbete. En person
med en god grundutbildning i yrkesarbete
har även lättare att skola om
och ställa om till ett nytt yrke, om konjunkturförändringar
och lokala sysselsättningskriser
så skulle erfordra. Att
satsa på den under yrkesöverstyrelsen
bedrivna praktiska yrkesundervisningen
är att stärka vårt lands beredskap
mot struktur- och konjunkturförändringar.
Med det sagda vill jag inte ifrågasätta
värdet av den av yrkesöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna
omskolningsverksamheten. Den är,

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen in. m.
anser jag, ett nödvändigt medel i den
rörlighetsbefrämjande politik, som arbetsmarknadsstyrelsen
bedriver för att
mildra sysselsättningskriser och överbrygga
verkningarna av geografiska och
branschstrukturella förskjutningar i näringslivet.
Den kan även vara ett bra
medel i en aktivare lokaliseringspolitik.

Statsrådet motiverar sin restriktivitet
när det gäller tillsättandet av tjänster
vid överstyrelsen för yrkesutbildning
och även skolöverstyrelsen med det
förhållandet, att frågan om skolväsendets
centrala ledning snart skall avgöras
och att bedömningen om personalförstärkningen
i de båda verken bör anstå
tills denna fråga är löst. Jag har
en viss förståelse för departementschefens
ståndpunkt, men jag vill ändå
framhålla att de nya tjänster, som yrkesöverstyrelsen
föreslagit, rymmes inom
den personalstat, som 1955 års sakkunniga
för yrkesutbildningens centrala
ledning föreslagit för det nya skolverket.
Jag vill dock uttrycka en förhoppning
om att yrkesutbildningsväsendet
i den nya organisationen får en personalstat,
som bättre än vad som varit
fallet under de senaste åren motsvarar
behovet, så att inte utvecklingen på
detta viktiga område hämmas av underdimensionerade
personella resurser.
1 detta sammanhang vill jag, herr talman,
framhålla det goda samarbete, som
inom yrkesutbildningsväsendet råder
mellan den för utbildningen ansvariga
centrala myndigheten och näringslivet.
I den nuvarande yrkesöverstyrelsen har
olika grenar av vårt närings- och arbetsliv
haft en god representation, och
detta har medgivit en öppen och fruktbärande
diskussion om yrkesutbildningens
utformning och omfattning. Det har
säkerligen varit en av förutsättningarna
för den snabba utbyggnad som yrkesutbildningen
genomgått under de senaste
decennierna. Den växelverkan
mellan pedagogiska och administrativa
synpunkter och erfarenhet från olika
områden av arbetslivet, som förekommit
i yrkesöverstyrelsen, har säkerligen
varit en värdefull tillgång för yrkesskoleväsendet.

När denna riksdag om några månader
går att ompröva den centrala ledningen
för vårt undervisnings- och utbildningsväsende,
är det av utomordentlig
betydelse för yrkesutbildningen i
vårt land, att det nya skolverket får en
konstruktion som även i framtiden möjliggör
ett lika gott samarbete mellan
skola och näringsliv.

I det förslag till ett nytt skolverk,
som framlagts i betänkandet Skolväsendets
centrala ledning, har arbetsmarknadens
och näringslivets representation
i skolverkets styrelse väsentligt
försämrats jämfört med dess representation
i yrkesöverstyrelsen. I det nya
skolverkets styrelse skall inte någon lekmannarepresentation
för speciella undervisnings-
eller utbildningsintressen
förekomma, och således mister även arbetsmarknadens
och näringslivets organisationer
det välgörande inflytande och
medansvar över yrkesutbildningens centrala
ledning som hittills funnits.

Visserligen vill man genom inrättandet
av en rådgivande nämnd, uppdelad
på delegationer för olika näringslivssektorer,
tillföra skolverket näringslivets
medverkan, men denna konstruktion utgör
ju inte en fullvärdig ersättning för
det samarbete mellan näringsliv och
skola som funnits i kungl. överstyrelsen
för yrkesutbildning. I sina remissvar
över förslaget till nytt skolverk har såväl
yrkesöverstyrelsen som flera stora
organisationer inom arbetsmarknaden
och näringslivet framhållit detta. Såväl
yrkesöverstyrelsen som DO, Arbetsgivareföreningen,
Industriförbundet och Sveriges
hantverks- och industriorganisation
har tillstyrkt förslaget om ett gemensamt
skolverk under den förutsättningen
att näringslivets och arbetsmarknadens
nuvarande inflytande över yrkesutbildningens
centrala ledning bibehålies.

Den starka tekniska utvecklingen innebär
eu successiv förändring av arbetsmetoderna
inom alla områden av
arbetslivet och kräver även en snabb
anpassning av yrkesutbildningen i alla
dess former. Det är ett starkt motiv för
ett utvidgat samarbete mellan skola och

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

näringsliv. Även utvecklingen inom det
högre utbildningsväsendet med en utbyggnad
av fackgymnasierna och med
inrättandet av de nya fackskolorna har
så nära anknytning till produktionslivet,
att det framstår som angeläget att
näringslivets och arbetsmarknadens synpunkter
i dessa frågor får göra sig gällande
på högsta nivå.

Jag tror även att det är förmånligt
inte endast för yrkesskoleväsendet utan
även för den allmänna skolan, som skall
förbereda för inträde i yrkesutbildningen
eller arbetslivet, att näringslivet och
arbetsmarknaden får medinflytande och
medansvar i skolväsendets centrala ledning.

Ett annat förbehåll som från kungl.
överstyrelsen för yrkesutbildning och
ovannämnda organisationers sida gjorts
för tillstyrkande av ett gemensamt skolverk
är att den föreslagna uppdelningen
på tre sektorer, varav en för yrkesutbildningsväsendet,
godtages, och att yrkesutbildningssektorn
får i princip samma
organisation som den nuvarande inom
kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
med en uppdelning på fackbyråer
för olika områden av arbetslivet, t. ex.
en för hantverk och industri, en för handel
o. s. v.

Från den tid som yrkesöverstyrelsen
verkat och därvid arbetat efter fackbyråprincipen,
har erfarenheterna visat att
denna organisationsform varit ägnad att
skapa goda kontakter mellan skola och
näringsliv. Dessa kontakter har utan tvekan
medverkat till att yrkesutbildningens
målsättning liksom dess arbetsformer
snabbt kunnat följa utvecklingen inom
näringslivet och anpassa utbildningsplaner
och undervisningsmetoder till de nya
krav som arbetskraften ställs inför.

.lag vill uttala en varm förhoppning
om att chefen för ecklesiastikdepartementet
vid utarbetandet av de förslag
till nytt skolverk, som kommer att föreläggas
denna riksdag, tar hänsyn till dessa
önskemål, som såväl yrkesöverstyrelsen
som nämnda organisationer framfört
i sina remissvar.

Jag talade inledningsvis om den återhållsamhet
som i statsverkspropositionen

Statsverkspropositionen m. m.
visats yrkesöverstyrelsens verksamhetsområde.
Får jag, herr talman, mycket
kortfattat beröra ett par speciella punkter,
som jag anser det vara angeläget att
ge ökande ekonomiska resurser?

Det första området är den yrkespedagogiska
reformverksamhet som kungl.
överstyrelsen för yrkesutbildning bedriver.
Jag har tidigare framhållit, hur nödvändigt
det är att yrkesutbildningen
ständigt anpassas efter näringslivets
krav. Många yrken ändrar karaktär. I
den dynamiska utveckling som näringslivet
genomgår kommer nya yrken till
med nya utbildningsbehov. För att utbildningen
inom skilda områden skall
bli till nytta för eleverna, är det nödvändigt
att utbildningsplanerna ständigt förnyas
och hållas väl i takt med utvecklingen
inom arbetstekniken. Men även
utbildningsmetodiken måste ägnas omsorg
och successivt moderniseras.

Med tanke på de många utbildningsområden
som kungl. överstyrelsen för
yrkesutbildning har att betjäna, områden
med vitt skilda utbildningsmål och skilda
krav på kunskaper och färdigheter,
framstår den yrlcespedagogiska reformverksamheten
inom kungl. överstyrelsen
för yrkesutbildning som ett oerhört stort
arbetsfält. För att denna verksamhet
skall ge önskat resultat är det nödvändigt
att den tillföres erforderliga ekonomiska
resurser. Det behövs ökade anslag
för bl. a. framställning av arbetsinstruktioner,
handledningar och läroböcker på
yrkesutbildningens område. För att kunna
utnyttja modern undervisningsmetodik
krävs ökad tillgång till audiovisuella
hjälpmedel. Filmer och bildband för olika
yrkesområden behöver åstadkommas
i samband mellan yrkesöverstyrelsen
och näringslivet. Kungl. överstyrelsens
för yrkesutbildning yrkespedagogiska
bibliotek behöver utvidgas och det behövs
ökad yrkespedagogisk forskning för
att effektivisera utbildningen och anpassa
utbildningsmetodiken efter kursernas
målsättning.

I sina petita till årets riksdag har yrkesöverstyrelsen
äskat en ökning av anslaget
för yrkespedagogisk reformverksamhet
med 200 000 kronor från 250 000

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen in. m.
till 450 000 kronor. Departementschefen
har medgivit en ökning med 50 000 kronor
för översyn av läroboksbeståndet vid
de tekniska gymnasierna. Det är säkerligen
ett angeläget behov som därmed
tillgodoses, men minst lika angeläget är
behovet av vidgade insatser på andra utbildningsområden.

Det allmänna skolväsendet har i årets
statsverksproposition fått en betydande
förstärkning av sina resurser för pedagogiskt
utvecklingsarbete, vilket naturligtvis
är fullt motiverat för att målsättningen
i den nya grundskolan skall kunna
realiseras, men man bör komma ihåg
att yrkesutbildningens anpassning till de
nya förutsättningar som grundskolan ger
även skärper behovet av ökade insatser
inom yrkesskoleväsendet när det gäller
yrlcespedagogiskt reformarbete. Även
mot den bakgrunden framstår yrkesöverstyrelsens
önskemål som blygsamma och
fullt acceptabla.

Jag har många gånger tidigare, herr
talman, i denna kammare framhållit fördelarna
av att man inom yrkesutbildningen
satsar på ett samarbete mellan
det allmänna och näringslivet. De utbildningsformer
som bedrives inom
näringslivet med statligt stöd är som bekant
företagsskolor, inbyggda verkstadsskolor
och näringsutbildning hos hantverksmästare.

Det är obestridligt att denna systematiska
yrkesutbildning som sker inom näringslivet
är ekonomiskt fördelaktig för
samhället. Samhällets årskostnader för
en elev är betydligt mindre än i en yrkesskola.
Samhället befrias dessutom från
betydande kapitalinvesteringar i nya
elevplatser. Utbildningen är av god kvalitet,
dess innehåll är aktuellt och anpassat
efter modern arbetsteknik. Den anpassar
sig även efter det aktuella behovet
av arbetskraft inom respektive företag
och yrken. I många branscher är
elevbehovet för litet för att bilda underlag
för kommunala yrkesskolor eller centrala
verkstadsskolor. För dessa utgör
den inbyggda verkstadsskolan och lärlingsutbildningen
hos hantverksmästare
bra alternativ, över huvud taget utgör
dessa utbildningsformer ett utmärkt kom -

plement till kommunernas och landstingens
yrkesskolor.

Det är angeläget, anser jag, att statens
bidrag till näringslivets medverkan i ungdomens
yrkesutbildning avpassas så, att
det stimulerar till ökade insatser. I varje
fall bör bidragens storlek följa penningvärdeförändringen
och de förändrade
kostnader som företaget har för utbildningen
— annars sker ju en urholkning
av realvärdet av statens stöd.

I sina petita föreslår yrkesöverstyrelsen
en uppräkning av bidraget till ovannämnda
utbildningsformer med 25 procent.
Motivet härför är att anslaget, som
är avsett för lärarlöner, utgått med oförändrat
belopp sedan 1958 vad det gäller
inbyggda verkstadsskolor och företagsskolor
och att den föreslagna ökningen
skulle motsvara löneutvecklingen sedan
det året.

Förslaget om en samtidig höjning av
bidraget till lärlingsutbildningen hos
hantverksmästare motiveras av att det
nuvarande bidraget är beräknat efter och
likställt med bidraget till inbyggda verkstadsskolor.
Den höjning av mästarbidragen
som skedde för tre år sedan innebar
endast en anpassning av detsamma
till bidraget till inbyggda skolor. Då
detta nu föreslås ökat med 25 procent,
är det fullt motiverat att även mästarbidraget
får samma höjning.

Departementschefen har inte biträtt
denna uppräkning av bidragen som överstyrelsen
föreslagit. Jag vill med anledning
därav än en gång betona att jag
anser det vara nödvändigt att statens
stöd till näringslivets utbildningsverksamhet
följer kostnadsutvecklingen. Det
är inte mer än rimligt att statsbidragen
uppräknas så att de behåller sitt realvärde.

Får jag sedan, herr talman, till sist
anföra några synpunkter på den behandling
som statens hantverksinstitut fått i
årets statsverksproposition. Även institutets
verksamhet siktar till att höja yrkesskickligheten
inom näringslivet och
genom forskning och informationsverksamhet
hålla företagen, speciellt inom
hantverket och den mindre industrien,
å jour med den tekniska utvecklingen.

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Att det råder ett starkt behov av denna
verksamhet framgår av den starka
expansion som den successivt har genomgått.
Det är många faktorer som drivit
på denna expansion. Nya arbetsmetoder
och nya material har framtvingat
ett starkt behov av specialkurser inom
de yrkesområden institutet har att betjäna.
Nya yrkesgrenar har kommit till
och tagits upp på kursprogrammet. Låt
mig som exempel nämna TV- och radiobranschen,
som begagnar institutets
tjänster för sin utbildnings- och fortbildningsverksamhet.
Hantverkets och
den mindre industriens behov av rådgivning
i rationaliseringsfrågor har ökat
och blivit alltmer framträdande.

Den strukturförändring som många
branscher genomgår griper ofta in i de
mindre företagens arbetsförhållanden
och ställer, även den, anspråk på institutets
medverkan med kurser och information
för att underlätta en nödvändig
omställningsprocess.

Institutet måste alltid sträva efter att
hålla sin kurs- och informationsverksamhet
aktuell och i god takt med utvecklingen.
Det måste vara väl vaket
för de förändringar som sker inom näringslivet.
Ett tecken på denna strävan
är även att styrelsen för institutet föreslagit
att institutets namn skall ändras
till statens institut för hantverk och industri.
Det har skett i medvetande om
att gränsen mellan industri och hantverk
alltmer suddats ut. Även de hantverksyrken
som är inställda på reparation
och service anpassar sina arbetsmetoder
till modern teknik. Departementschefen
har följt styrelsens förslag
och föreslår riksdagen detta nya namn
för institutet. Ett villkor för att den expanderande
kurs-, forsknings- och informationsverksamheten
skall kunna följa
med utvecklingen är emellertid att institutet
får tillräckliga ekonomiska medel
till sitt förfogande. Detta gäller såväl
medel för anskaffning av maskiner och
inventarier som institutets personella resurser
för dess administration och för
dess kurs- och informationsverksamhet.

Med en viss tillfredsställelse kan i år
konstateras, att departementschefen fö -

Statsverkspropositionen m. in.
reslår en betydlig ökning av anslaget för
utrustning och inredning. Visserligen
har den av institutstyrelsen äskade ökningen
med 350 000 kronor inte kunnat
bifallas. Anslagshöjningen stannar
enligt förslaget i tolfte huvudtiteln vid
150 000 kronor. Det betyder att den anskaffningsplan
som av institutstyrelsen
framlades i november 1961 och som slutade
på 2 miljoner kronor inte kan realiseras
i den takt som styrelsen avser.

I stället för tre år får den planerade upprustningen
slås ut på fyra eller fem år,
men den av departementschefen föreslagna
uppräkningen utgör för kommande
verksamhetsår ett värdefullt tillskott
för att avhjälpa de värsta bristerna.

En sak som emellertid inger allvarliga
betänkligheter är att departementschefen
föreslår en alltför blygsam ökning
av bidraget till institutets kursverksamhet.
Den i statsverkspropositionen
upptagna höjningen med 50 000 kronor
motsvarar nätt och jämnt den automatiska
höjningen av löne- och pensionskostnader.
Den ger inget utrymme för
bidragets anpassning till den mycket
starka expansion som kursverksamheten
undergått på skilda områden och som
jag tidigare talat om.

Ifrågavarande bidrag till kursverksamheten
är avsett att täckas av kostnaderna
för institutets kurs-, informations-
och forskningsverksamhet. Medel
utöver statsbidraget erhålles genom kursavgifter
och anslag från näringsorganisationer.
Institutets relativa andei i kostnadstäckningen
har emellertid successivt
avtagit. Från att bidraget under budgetåret
1953/54 svarade för 31 procent
— av kostnadstäckningen — har dess relativa
andel sjunkit till 23,5 procent för
1957/58 och till endast 15 procent för
budgetåret 1961/62.

Institutets styrelse anser att kursavgifterna
är så höga, att någon väsentlig
inkomstförbättring genom en ökning
av desamma ej kan komma i fråga. Det
är risk för att institutet i framtiden kommer
att få stora svårigheter att fullgöra
sina viktiga arbetsuppgifter, därest inte
anslaget justeras uppåt.

Herr talman! Med det sagda har jag

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. m.
velat lämna några synpunkter på de
speciella frågor som i yrkesutbildningshänseende
berör hantverket och den
mindre industrien, och jag hoppas på
hänsynstaganade till dessa synpunkter
vid behandlingen av de huvudtitlar i
statsverkspropositionen som berörs därav.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! I nionde huvudtiteln på
sidan 2 står att läsa: »Det torde inte råda
något tvivel om, att det system, som
nu tillämpas för vår prispolitik på jordbrukets
område, på ett betydelsefullt
sätt har bidragit till att ge våra jordbrukare
en internationellt sett relativt
hög standard. Trots detta synes systemet
enligt nu framkomna beräkningar
inte helt kunna ge jordbruksföretagarna
möjlighet att följa med i den allmänna
inkomstutvecklingen.»

Herr talman! Detta uttalande tyder inte
på någon ingående kännedom om
jordbrukarnas ekonomiska förhållanden
i dag. Säkerligen skulle den överväldigande
majoriteten av landets jordbrukare
med hänsyn till de ekonomiska resultaten
vilja karakterisera de sista åren som
besvikelsens år. Klyftan mellan verklighet
och målsättning i fråga om den
i jordbruket arbetande befolkningens
levnadsvillkor har vidgats alltmera och
ter sig i belysning av experternas siffror
som nära nog oöverstiglig. Trots en
producentprisnivå som snarast ligger
högre än genomsnittet inom EEC och
trots en ständig pågående effektivisering
är jordbrukarens egen arbetsinkomst
föga mer än hälften av industriarbetarens.

Hur har vi hamnat i detta läge? Allt
kan inte skyllas på vädrets makter. Kan
felet bero på jordbruksavtalet? Nej, säger
experterna, rent tekniskt fungerar
regelutlösningarna som beräknat. Men,
herr talman, eftersom avtalets målsättning
inte på långa vägar har uppfyllts,
så är det uppenbart för den praktiske
jordbrukaren att avtalet måste vara behäftat
med stora brister. Den stora penningbristen
och den ökade skuldsätt -

ningen bekräftar detta. Vad skail man
då tro? Ingen vill val ifrågasätta förhandlarnas
objektivitet eller vilja att ge
jordbruket rättvisa. För min del tror jag
att förklaringen måste sökas däri att
avtalet tar för litet hänsyn till kostnadssidan.
Jag har tidigare i en interpellation
framhållit att en felbedömning
i för jordbruket oförmånlig riktning
troligen ägt rum vid fastställandet av
kostnadsindex eller världsmarknadsprisindex
vid tidpunkten för avtalets
ikraftträdande.

Jordbruket intar i jämförelse med
andra näringar en föga avundsvärd ställning.
Jordbruket skall nämligen genomföra
sin effektivisering samtidigt som
produktionsvolymen med hänsyn till
avsättningssvårigheterna inte får stiga
och för vissa produkter kanske rent av
skäras ned. I ett expanderande företag
kan fasta kostnader slås ut på en allt
större volym. I jordbruket stiger de i
stället, och dessa kostnader, som redan
förut är mycket höga, skall läggas på
en krympande volym.

Jag skulle tro att högkonjunkturen i
vissa näringar på grund av den solidariska
lönepolitik som råder mellan de
olika löntagargrupperna drar upp lönekostnaderna
över hela fältet. Denna
strävan bottnar helt naturligt i ett kompensationstänkande,
föranlett av de ökade
utgifterna för bl. a. levnadskostnader,
omsättningsskatt, den kommunala
beskattningen och de progressiva statliga
skatterna. En sådan utveckling
drabbar med stor tyngd en näring som
befinner sig i en lågkonjunktur. Lantarbetarlönerna
har stigit synnerligen
kraftigt de senaste åren, och detta var
nödvändigt för att trygga tillgången till
arbetskraft. Och varför skulle inte dessa
arbetare ha en hygglig arbetsinkomst?

Jordbruket får betala inte bara allmän
lönestegring utan också en viss
inhämtning av tidigare eftersläpning.
Under det förflutna året har återverkningarna
av de höjda lönerna direkt påverkat
inkomstklyftan på två sätt: dels
via kostnaderna och dels därigenom att
jämförelsegruppens löner gått i höjden.
Under sådana omständigheter hjälper

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

det inte att effektivisering och rationalisering
gjort betydande framsteg.

De ökade omkostnaderna har slagit
igenom i form av högre varupriser på de
flesta områden, och inflationen är sedan
länge ett faktum. Detta bottnar ytterst i
den förda ekonomiska politiken, som
tillåtit våra kostnader att stiga i en omfattning
som skapat svårigheter inte
bara för jordbruket utan jämväl för
vissa delar inom hantverk, handel och
industri.

Det är väl ganska naturligt att om vi
skall kunna driva en export och en
ökad sådan, vilket vi ju alla hoppas på,
får vi se till att vi kan konkurrera. Det
är redan omvittnat att vi har ett betydligt
högre kostnadsläge än de länder
med vilka vi driver handel. Det visar
sig nu att vi på olika områden har nått
den gräns, där det inte längre går att
försvara stigande kostnader genom att
åberopa kvalitetsprodukter och en långt
driven rationalisering.

När nu vissa delar av industrien har
fått svårigheter med exporten så har
finansministern i anslutning till statsverkspropositionen
förklarat följande:
»På längre sikt förefaller det ofrånkomligt,
att utvecklingen av lönekostnader
och av internationellt bestämda priser
kommer att visa större överensstämmelse.
Sådan kan exempelvis uppkomma
därigenom att lönekostnadernas stegringstakt
pressas ned till närheten av
den årliga produktivitetsstegringen, i
vilket fall fortsatt prisstabilitet inom
den internationella handeln förefaller
sannolik.»

Detta är naturligtvis alldeles riktigt.
Det är bara det att då det gäller jordbruket
har det gått alldeles för långt
för att jordbruket självt skall kunna reda
upp den situation som det utan egen
förskyllan hamnat i. Vi har väl alla
den uppfattningen att landets styresmän
har skyldighet att se till, att näringslivet
i vårt land kan utvecklas på
sådant sätt att arbetet kan bedrivas
utan alltför stora ekonomiska störningar.

När jordbrukets organisationer nu har
begärt att få förhandla kring det upp -

Statsverkspropositionen m. m.
komna läget, har de en enig jordbrukarkår
bakom sig. Läget är oroväckande
i stora delar av vårt land, kanske
mer prekärt än många vill tro. Utgifterna
stiger och skuldsättningen ökar i
hög grad. Allt fler kreatursbesättningar
går till försäljning. Detta är ytterst betänkligt,
då de utgjort ett gott reservkapital
i jordbrukarnas hand. Situationen
är alltså allvarlig, ja, den är alldeles
för allvarlig för att vissa skribenter i
ovederhäftiga artiklar skall förgifta
atmosfären mellan producenter och konsumenter,
vilket hänt i vissa av stockholmstidningarna,
bl. a. i Aftonbladet.
Jag vill härom endast säga, att det var
en välgörande deklaration som kom från
herr Hernelius i går i detta sammanhang.

Slutligen vill jag framhålla, att jordbrukets
försämrade inkomstläge inte bara
är en intern fråga för jordbruket. Det
samlade jordbruket är nämligen en stor
konsument av olika handels- och industrivaror.
Man beräknar att jordbruket
under normala förhållanden investerar
i maskiner över en miljon kronor om
dagen. Jordbrukets kontanta utgifter enligt
taxeringen för år 1960 utgjorde i
runt tal 4,5 miljarder. Jag skulle tro att
dessa siffror ger belägg för att jordbruket
är en viktig konsument för industri,
handel och serviceorgan. Jag vågar
också påstå att stora delar av landets
näringsliv skulle lida stor skada om
jordbrukets köpkraft försvagas eller
spolieras.

Herr talman! Landets jordbrukare frågar
sig nu om vi är på väg in i en kris
av liknande slag som den under 30-talet. Vi vet att massaindustrien har svårigheter
och därmed skogsproduktionen
över huvud taget. Skogsägarna har uppmanats
att begränsa avverkningarna, och
stabiliteten kan inte förutses inom den
närmaste tiden. Jag har med vad jag
här anfört försökt att belysa jordbrukets
problem. Sveriges jordbrukare ser
med oro mot framtiden. Jag vill därför
vädja till regeringen att vid kommande
förhandlingar lösa den allvarliga situationen.

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. nt.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Avsikten med denna debatt
är ju att riksdagen i samband med
remitterandet av statsverkspropositionen
till de olika utskotten skall ha en möjlighet
att ge sin syn på regeringens sätt
att handlägga olika politiska frågor, att
mer eller mindre kritiskt granska hela
förvaltningsapparaten och framför allt
att nagelfara de förslag som förelägges
beträffande det kommande budgetåret.
I många sammanhang har det klagats
över svårigheterna att på den korta tid
som står till förfogande för oppositionspartierna
och framför allt för de enskilda
riksdagsmännen hinna ens flyktigt
skumma igenom det ständigt svällande
aktstycke som den nådiga luntan
numera utgör. Jag anser det synnerligen
angeläget att en ändring härvidlag kommer
till stånd. Det vore bättre att börja
riksdagen omkring den 1 november,
fördubbla tiden för fri motionsrätt och
företa remissdebatten före jul. Sedan
kunde riksdagsmännen efter att i remissen
ha fritt och otvunget luftat sin
statsmannaklokhet hemförlovas över helgerna
och återvända med friska krafter
till ett riksdagsarbete, som då i flesta
fall kunde avslutas till den 1 juni.

Nu förstår jag att många menar att
en sådan anordning inte går att åstadkomma,
att traditionen kräver att det
högtidliga öppnandet med ytterrockar
och galoscher nere i salen måste ske i
början av januari månad. Men i min relativt
ofördärvade ungdomsyra menar
jag, att det skulle gå för sig att både
flytta tidpunkten och betydligt demokratisera
även det högtidliga riksdagsöppnandet,
så att det mera finge prägel
av den lagstiftande församlingens högtid
i samband med starten av det nya
arbetsåret än en glänsande uppvisning
av konungslig nåd och ynnest.

Efter denna en smula respektlösa och
måhända inte alltför allvarligt menade
inledning ville jag ge några den enkle
riksdagsledamotens synpunkter på en
del frågor.

För min del anser jag att försvarsfrågan
och jordbruksfrågan borde ha
sammankopplats. Det går helt enkelt

inte att framgångsrikt bevara det här
landets neutralitet, om vi inte har ett
livskraftigt, rikt differentierat och ekonomiskt
starkt svenskt jordbruk. Jag
inser utan större tvekan att vi i vårt
land måste anvisa omkring en femtedel
av hela statsbudgeten till försvarsändamål
och är i det sammanhanget glad
över att även den värnpliktiga personalen
och i förekommande fall de värnpliktigas
anhöriga föreslås få vissa ekonomiska
förbättringar, vilka emellertid
enligt min mening inte är helt tillfredsställande.
Men jag anser det vara verklighetsfrämmande,
om icke Sverige liksom
de flesta andra länder med egna
försvarsansträngningar skulle se till att
livsmedelsförsörjningen är tryggad ur
beredskapssynpunkt.

Herr talman! Låt mig i det sammanhanget
överräcka en blomma från Sveriges
jordbrukare till denna kammares
värderade talman herr Sundelin med ett
enkelt och uppriktigt, från hjärtat kommande
tack för att han vid riksdagsöppnandet
vågade påpeka den oroande inkomstutvecklingen
inom det svenska
jordbruket!

Eftersom andra talare så utförligt har
berört jordbruksfrågorna, skall jag icke
vidare orda om desamma. Jag måste
dock antyda, att man förgäves letar
efter något tröstens ord i jordbruksministerns
avsnitt av den nådiga luntan.

I fråga om kommunikationshuvudtiteln
skulle man gärna önskat, att ytterligare
medel kunnat anvisas för vägbyggande
och till säkerhetsanordningar vid
järnvägskorsningar och i trafiken i övrigt.
Alla är väl överens om att förbättrade
vägar är välbehövliga både ur näringsekonomisk
synpunkt och ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Det tilltänkta förslaget om övergång
till högertrafik anser jag först borde
ha blivit föremål för en ny folkomröstning.
Jag kan inte som riksdagsman
sätta mig över en så nyligen och så
eftertryckligt uttalad folkmening. Mot
detta uppreser sig min känsla för demokratien
i ett fritt land. Därtill kommer
att jag inte anser det vara styrkt, att
vänstertrafiken ur trafiksäkerhetssyn -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

punkt är sämre än högerkörningen.
Skulle reformen likväl beslutas, bör den
dels ställas längre på framtiden än vad
som signalerats och dels bör kostnaden
ej bäras av bilismen enbart.

Jag ser med stor ledsnad att mina och
andras framstötar för ökad medelsanvisning
till förebyggande av tandsjukdomar
fortfarande ej till någon de] villfarits
i årets statsverksproposition. Likaså
finner jag det egendomligt, att icke
den av 1957 års folktandvårdssakkunniga
föreslagna odontologiska forskningsanstalten
ännu har tillskapats.

I den omfattande åttonde huvudtiteln
gömmer sig bl. a. anslag till riksantikvarieämbetet,
landsantikvarieorganisationen
m. fl. institutioner under rubriken
Arkiv, bibliotek, muséer m. m. Däri
konstaterar jag med tillfredsställelse, att
departementschefen ämnar utreda frågan
om landsmålsarkivens och ortsnamnsarkivets
framtida ställning och
organisation. Många hoppas säkerligen
att utredningen skall resultera i ökat
statligt stöd för denna ur hembygdsvårdande
synpunkt angelägna uppgift.

Det ökade intresse för hembygden,
dess historia och dess fornlämningar,
som de senaste åren kunnat konstateras
bland folk i alla läger, är enbart glädjande.
Det kan vara lämpligt att någon del
av den alltmer ökade fritiden ägnas åt
att något lära känna gångna tiders förhållanden
och dåtida människors sätt att
leva och vara. Enligt min mening bör
därvid inte minst det arbetande folkets
historia uppmärksammas. I det fallet
vill jag instämma i vad herr Torsten
Andersson i går anförde beträffande en
inventering av torp och ödegårdar och
möjligheterna att i en eller annan form
ställa dessa till förfogande för människor
från städer och tätorter.

Däremot ställer jag mig mycket kritisk
till de betydande prutningar som
departementschefen företagit i, enligt
min mening, berättigade önskemål om
höjda anslag till landsantikvarieorganisationen,
fornminnesinventeringen samt
till vård och underhåll av fornlämningar
och byggnadsminnesmärken. Vad gäller
landsantikvarieorganisationen vet vi

Statsverkspropositionen in. m.
som arbetar ute i länen, att den verksamheten
helt enkelt inte kan uppehållas
utan betydande anslag från städer,
kommuner och landsting. I Kalmar län
har vi liksom på Gotland behov av ännu
en antikvarie. Särskilt Öland och norra
delen av Kalmar län — just min hembygd
Tjust — är synnerligen rika på
fornminnen. Den nuvarande organisationen
räcker absolut inte till. Nog har
vi råd att satsa litet mera av välfärdssamhällets
resurser på här berörda ändamål.
Människan lever icke av bröd
allenast.

Till sist, herr talman, vill jag beröra
ännu en fråga som ligger mig varmt om
hjärtat: folkhögskolans ställning i dag
och i framtiden.

Det råder oro och osäkerhet bland folkhögskolevänner
runt om i landet. Ecklesiastikdepartementets
chef talar om att
skolformen skall visa, om den har en
egen inneboende kraft. Under fjolårsdebatten
här i kammaren talade ju vår vördade
ålderspresident, herr Sandler, om
för oss att han obetingat trodde på folkhögskolans
framtid! Hos många kvarstår
icke desto mindre oron. Folkhögskolan
är sedan några år — trots att den
beskrives som den friaste av alla skolor
—• drabbad av ett absolut betygsförbud.
Detta har fört med sig en snårskog
av mer eller mindre legaliserade vitsord
om eleverna, alltifrån muntliga intyg
av lärare och rektorer till på enskilt
ansvar avlämnade skriftliga betyg från
lärare i skilda ämnen. Likaså har på vissa
håll fullständiga epidemier i form av
enskilda betygsprov av folkhögskoleelever
vid näraliggande realskolor utbrutit.
Det sistnämnda förhållandet är väl om
något ägnat att snedvrida undervisningen
vid folkhögskolorna och gör att betygsjäktet
i högsta grad införes. Den av
mig och andra föreslagna friheten för
folkhögskolor, som så beslutar, att till
elever vilka önskar det och för inträde i
skolor som kräver det få utfärda betyg
i vanlig ordning är ett berättigat krav.
Nu väntar man sig en hel del av den utredning
om hithörande ting som just pågår
hos skolöverstyrelsen.

Men utan ökat ekonomiskt stöd kan

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. m.
säkerligen inte ens den största inneboende
kraft rädda skolformen åt framtiden.
I det fallet uppvisar årets statsverksproposition
en föga uppmuntrande
katalog, där man bl. a. återfinner följande: a)

skolöverstyrelsens förslag om ökade
driftsbidrag till folkhögskolorna genom
ändrade och förbättrade bidragsgrunder
avstyrkes;

b) skolöverstyrelsens begäran om
statsbidrag till tre nya folkhögskolor
skärs ned till att gälla en;

c) byggnadsanslaget föreslås bli oförändrat
2,5 miljoner mot av skolöverstyrelsen
begärda 6 miljoner.

Inte ens med den välvilligaste av alla
tolkningar som en snäll och beskedlig
man som jag kan åstadkomma, kan jag
finna något verkligt positivt intresse hos
regeringen för folkhögskolan och dess
framtid. Nog vore det väl märkvärdigt
om inte den svenska riksdagen, där vi
har så många nuvarande folkhögskolemän
och ännu flera före detta folkhögskoleelever,
kunde ta sig samman och för
en gångs skulle bestämma var skåpet
skall stå!

Visar det sig i framtiden att skolformen
vid kommande fullt jämförligt ekonomiskt
stöd från statens sida ej besitter
den inneboende kraft som det talats
om, så är det den gången lätt att minska
antalet skolor.

I förvissning om att folkhögskolan
verkligen har en framtid vill jag uttala
förhoppningen, att den också skall få
allt det ekonomiska stöd och all den
övriga uppskattning den är värd från
den högste beskyddaren av kultur- och
utbildningsverksamheten i det svenska
samhället.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I den till riksdagen avlämnade
förteckningen över väntade
propositioner finner man förslag om
förlängning av hyresregleringslagen.
Däremot söker man förgäves efter förslag
till ändringar i den allmänna hyreslagen.
Detta ger en antydan om att vad
vi har att vänta är en mera rutinmässig

förlängning av den nu över 20-åriga krislagstiftningen
på hyresområdet. De genom
utredningar förberedda men hittills
inte genomförda ändringarna i allmänna
hyreslagen har nämligen sagts vara en
förutsättning för en mer allmän avveckling
av hyresregleringen.

Inför detta perspektiv kan det vara
anledning att här framföra några reflexioner
över vad denna gamla krislagstiftning
i själva verket innebär.

Från början var hyresregleringslagen
avsedd att i den krissituation, som uppstod
under de första krigsåren, säkerställa
en skälig hyresnivå och förhindra
att hyresgäster blev berövade sin bostad
utan vägande skäl. De förutsättningar
som låg till grund för lagstiftningen är
emellertid numera väsentligt ändrade,
låt vara att själva bostadsbristen åtminstone
på vissa orter kvarstår. Den allmänna
hyresnivån hålls numera under kontroll
genom de bostadspolitiska åtgärderna.
Dessa fungerar i princip så att en
viss hyresnivå satts som villkor för de
statliga lån, vilka lämnas till förmånlig
ränta. Då den helt övervägande delen
av bostadsbeståndet numera utgöres av
de statsbelånade husen, spelar den hyreskontroll
som bara vilar på hyresregleringen
en relativt underordnad roll
för den allmänna hyresnivån; men hyresregleringen
leder till resultat som ur
principiella synpunkter ter sig föga tillfredsställande.
I fråga om hus, byggda
redan före hyresregleringslagens tillkomst
1942, är ju lagen så konstruerad
att de hyror, som då gällde, får höjas
endast med vad som motsvarar omkostnadsökningen.
Inte ens penningvärdets
fall beaktas. Fastighetsägarens netto skall
i princip vara i kronor räknat oförändrat
från tiden före 1942. Nu är ju allt
mänskligt ofullkomligt, så även hyresregleringslagen,
men man kan väl anta
att chansen är ungefär lika stor för att
nettot blir större som för att det blir
mindre än vad lagen syftar till. Hur som
helst — ur hyresgästens synpunkt är lagens
verkningar i många fall synnerligen
gynnsamma, särskilt med hänsyn till
den starka penningvärdeförsämringen.

Vad som i detta sammanhang ter sig

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

särskilt anmärkningsvärt är emellertid
att man genom denna konstruktion av
hyresregleringen, som från början var
avsedd att tillämpas endast en kortare
tid, helt har avstått från att tillse att hyrorna
för olika bostäder blir avvägda i
förhållande till dessas beskaffenhet och
attraktivitet, eller med andra ord på
liknande sätt som sker vid en fri hyresmarknad.

Resultatet har, som närmare klarlagts
i olika utredningar, blivit att de äldre
bostäderna i många fall betingar kanske
blott hälften mot lika stora senare
byggda bostäder, trots att skillnaden i
modernitet i många fall helt uppvägs
av ett förmånligare läge på orten. I
realiteten innebär detta att en viss
grupp slumpvis utvalda medborgare genom
lagstiftningen tillförsäkras stora
ekonomiska förmåner, som löper år efter
år och inte är motiverade av annat
än att vederbörande sedan gammalt hyrt
eller senare kommit över en sådan äldre
lägenhet. Bostadssubventioner kan vara
motiverade, men de måste då fördelas
efter grunder som allmänt kan godtas.
De konsekvenser av hyresregleringen
som jag pekat på strider betänkligt
mot den rättviseprincip som vi i all
lagstiftning, både på det sociala området
och på andra områden, är så angelägna
att upprätthålla. Yad jag sagt gäller
i första hand de hus som byggts före
1942, men liknande förhållanden, fastän
i mindre utpräglad grad, gäller även
de hus som byggts under följande år
innan bostadskostnaderna stegrats alltför
mycket.

1 första hand har jag här lagt rättvisesynpunkter
på frågan, men man bör
inte glömma att splittringen av hyresnivån
också har biverkningar som är
ägnade att konservera bostadsbristen.
Den som innehar en äldre billig lägenhet
vill inte gärna lämna den, även om
han inte behöver så stor lägenhet. Ja,
han låter den kanske till och med stå
obebodd för eventuellt framtida behov.
Att en anpassning av hyresnivån för det
äldre beståndet efter marknadsmässiga
principer skulle medföra en ökning av
utbudet på hyresmarknaden är väl obe 2

Första kammarens protokoll 1963. Nr i

Statsverkspropositionen m. m.
stridligt. Det är bara omfattningen av
den här ökningen som det kan råda delade
meningar om.

Man frågar sig då: Varför har detta
fått fortgå så länge att resultatet har
blivit det nämnda? Att hyresgästernas
organisationer med all makt sökt förhala
avvecklingen av denna krislagstiftning
är kanske naturligt, då den innebär
avsevärda fördelar såväl för organisationerna
själva som för en del av
deras medlemmar, men såsom i högsta
grad part i målet borde de väl inte få
bestämma ensamma i denna fråga. En
tankegång som väl spelat en avsevärd
roll härvidlag är den att en höjning av
hyrorna i de äldre husen till marknadsnivå
skulle tillföra ägarna en oförtjänt
värdestegring. Men även om det kan
vara rimligt att på något sätt beskära
de vinster som skulle uppstå, särskilt
genom att lånen återbetalas i en sämre
valuta, är denna fråga inte av en sådan
vikt att den bör få förhindra eller fördröja
återställandet av en fungerande
bostadsmarknad. Vinster av liknande
slag har uppkommit för många andra
grupper i samhället utan att det föranlett
några särskilda åtgärder. Den nuvarande
förhållandevis låga räntenivån
bör vara en omständighet som kan underlätta
effektivare åtgärder än som hittills
presterats för avveckling av hyresregleringslagen,
t. ex. en jämkning av
grunderna för den s. k. generella hyreshöjningen.
Jag vill emellertid här endast
uttala den förhoppningen att det skall
bli möjligt att inom en snar framtid
överföra 1942 års hyresregleringslag till
rättshistorien. Härigenom skulle man
även ta ett stort steg mot den frihet
att välja bostad efter egna önskemål,
vars avsaknad för många torde kännas
som den största bristen i vårt nuvarande
samhälle.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att minnas min gamle lärare professor
Tliyréns ord när han på måndagsmorgnarna
mönstrade studenternas glesnande
skara och sade: Mina herrar! Jag ser
här i dag många som är frånvarande.

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. m.

Men trots detta och trots att jag kanske
kommer att räknas bland herr Bohemans
»detaljister», så vill jag ta kammarens
tid i anspråk några minuter för
att tala om det som närmast ligger mig
om hjärtat, nämligen sjöfartsnäringen
och den därmed intimt sammanhängande
varvsrörelsen.

Under den senaste tiden har det både
talats och skrivits mycket om det vanskliga
läge som varvsrörelsen befinner sig
i, men ingenting har nämnts om roten
till det onda, nämligen sjöfartsnäringens
prekära läge. Att de 650 fartyg om
cirka 4 650 000 bruttoton som vid årsskiftet
lag upplagda i olika delar av
världen tillsammans med varvens överkapacitet
måste inverka på näringens
lönsamhet är ju givet. Därtill kommer
emellertid alla de hinder som möter den
fria sjöfartsnäringen i form av statlig
sjöfart, flaggdiskriminering av alla de
slag. De västeuropeiska länderna har
ännu så länge, officiellt i alla fall, anslutit
sig till eu liberal sjöfartspolitik.
Att Sverige i detta avseende icke utgör
något undantag framgår tydligt av den
omständigheten att den svenska handelsflottans
andel av transporten av den
svenska exporten och importen fortsätter
att sjunka. Medelprocenten av export-
och imporikvantiteterna med
.svenska fartyg utgjorde 1961 37,5 för
att under de tre första kvartalen av
1962 utgöra 35,5 procent. Under tiden

—1/10 1962 infördes endast 30 procent
av den importerade oljelcvantiteten
till Sverige med svenska fartyg, och den
mycket viktiga trafiken från Sovjet till
Sverige, som växer varje år, gav endast
utrymme för cirka 2 procent med svenska
fartyg. Det är ju en utveckling som
inte är så angenäm, ty att vi helt och
hållet lägger vår sjöfart i händerna på
främmande länder kan ju, om sjöfartskrisen
fortsätter, inverka menligt på
lönsamheten.

De svenska myndigheterna har alltid
understrukit den svenska sjöfartsnäringens
internationella karaktär och nödvändigheten
av att den klarar sig själv.
Att man samtidigt belastar den med allehanda
pålagor, som inte finns i andra

länder, tycks vara ganska naturligt. En
sådan pålaga är det minst sagt oförståeliga
förbudet mot utförsel av fartyg till
utlandet för upphuggning. Bara för någon
månad sedan avslog Kungl. Maj:t
Sveriges redareförenings anhållan om
förbudets upphävande — det gäller samtidigt
som andra länder utbetalar premier
till de redare som skrotar ner sina
gamla båtar. Att en näring, som kämpar
under svåra förhållanden, som till 70
procent hämtar sina inkomster i fart
mellan främmande länder och som aldrig
åtnjutit någon subvention och inte
heller önskat det, skall tvingas subventionera
en annan näring synes mig synnerligen
orättvist. Jag kan nämnda vad
detta beslut av myndigheterna kan föra
med sig. Med nuvarande lagstiftning kan
man begära att ett fartyg, som kanske i
tio år har gått i trafik i fjärran östern
och är moget för upphuggning, skall
bringas över halva jorden för att huggas
upp i Sverige. Jag uttrycker därför min
förhoppning att Kungl. Maj :t tager detta
sitt beslut under omprövning.

Inom ramen för OEEC och sedermera
OECD — har de västeuropeiska sjöfartsländerna
sökt motverka de flaggdiskriminerande
åtgärderna från en rad stater,
huvudsakligen utanför Europa. I en lång
rad fall har gemensamma diplomatiska
aktioner vidtagits för att avskaffa flaggdiskriminering
eller förebygga införandet
av planerade nya diskrimineringar.
Även om man i några fall lyckats avskaffa
redan införd flaggdiskriminering
och i ganska många fall lyckats förebygga
planer på ytterligare diskriminering,
har dock strävandena från de västeuropeiska
sjöfartsländernas sida icke förmått
stoppa den ogynnsamma utvecklingen.
År efter år har den internationella
sjöfarten sålunda blivit insnärjd i
allt fler diskriminerande regleringar.
Sjöfartsländernas strävanden måste därför
anses i stort sett ha misslyckats.

Anledningen till detta misslyckande
är utan tvekan den att de västeuropeiska
länderna i dessa strävanden saknat
egentliga maktmedel. De diplomatiska
aktionerna har närmast haft karaktären
av övertalning, därvid man med goda

Onsdagen den 23 januari 19(53

Nr 1

råd sökt visa olämpligheten av att inskränka
sjöfartens frihet.

Flaggdiskrimineringen har nu tagit sådana
proportioner att man måste vidtaga
mer effektiva åtgärder. Vårt land har
intresse härav icke blott såsom sjöfartsland.
Det är därjämte ett intresse för
Sverige med sin relativt stora export och
import att det internationella transportsystemet
till sjöss skall fungera på ett
effektivt och billigt sätt. Detta är för
övrig ett intresse icke bara för vårt land
utan också för övriga länder i Västeuropa.

I EEG har tillskapats ett organ som
torde komma att på ett effektivt sätt
kunna skydda medlemsstaternas intressen
på sjöfartsområdet. Dessa möjligheter
ökar givetvis, därest ytterligare länder
såsom Storbritannien och de nordiska
länderna i en eller annan form
knytes till EEC. I de handelsavtalsförhandlingar
som EEC kommer att föra
med flaggdiskriminerande länder, ävensom
med länder med statlig sjöfart, får
man utomordentliga möjligheter att effektivt
se til! det gemensamma intresset
av en fri sjöfart. De flaggdiskriminerande
utomeuropeiska länderna är praktiskt
taget utan undantag så beroende av sin
handel med Europa, att de icke utan för
dem allvarliga konsekvenser skulle kunna
vidtaga åtgärder till skada för det i
och för sig fullt berättigade intresset
från de europeiska ländernas sida av en
fri sjöfart. Givetvis kommer även EECländerna
att gemensamt försvara sina
intressen mot de länder inom Europa
som icke tillhör denna sammanslutning.
En påminnelse om vad som kan vänta
den svenska sjöfartsnäringen är de tendenser
som märkts inom flyget, där planer
på ett gemensamt flygbolag inom
EEG, Air Union, tagit fast form, och
vars ändamål är att utesluta vissa andra
europeiska flygbolag från att taga upp
passagerare vid mellanlandning på kontinenten.
Något motsvarande skulle t. ex.
vara ett förbud för svenska fartyg att
komplettera sina laster på kontinenten,
vare sig det gällde utgående eller hemgående
resor.

Jag vill därför allvarligt rekommen -

Statsverkspropositionen in. in.
dera ett vidgat europeiskt samarbete på
sjöfartsnäringens område, och i betraktande
av att den svenska handelsflottan
till två tredjedelar sysselsattes mellan
utrikes hamnar är det ett livsvillkor för
denna flotta att vi deltager i ett sådant
samarbete.

I detta sammanhang skulle jag vilja
uttrycka den förhoppningen att handelsministern
även i denna kammare ville
redogöra för sin svn på läget visavi
EEC.

Efter dessa ord om sjöfarten återkommer
jag till varvsrörelsen. Enligt företagna
undersökningar råder inom världens
varvsindustri en hundraprocentig
överkapacitet. Även om de olika länderna
och framför allt kommunerna främst
ur sysselsättningssynpunkt önskar bibehålla
varvsrörelsen i obeskuret skick,
måste det vara uppenbart att en rationalisering
måste komma till stånd. Under
sådana förhållanden kan det för en
utomstående synas egendomligt att staten
engagerade sig i rekonstruktionen av
Uddevallavarvet. Det måste vara hänsynen
till varvets stora betydelse, inte blott
för Uddevalla stad utan för hela Bohuslän,
som inverkat på statsmakternas beslut.
Den omständigheten att staten hade
den stora fördelen att som partner kunna
med sig förena ett erkänt privat företag
med mycket stort kunnande och
mycket stor erfarenhet måste givetvis
ha bidragit till rekonstruktionens genomförande.
Alla som har intresse av
varvets fortlevnad måste hysa stor tacksamhet
över denna räddningsaktion; inte
minst Uddevalla stad, som här lyckligen
kommit ur ett engagemang som
kunde ha blivit dyrbart för staden.

Jag kan vid detta tillfälle inte underlåta
att uttrycka den förhoppningen att
våra ibland överambitiösa kommuner
noga tänker sig för innan de ikläder
sig engagemang som är främmande för
deras verksamhet. Staten kan ju inte
alltid träda hjälpande emellan. Det är
min förhoppning att samgåendet mellan
Eriksbergs mekaniska verkstad och Uddevallavarvet
på lång sikt skall verka
i rationaliserande syfte. Någonting sådant
är absolut nödvändigt. Enligt min

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. m.
mening står vårt näringsliv inför svåra
prövningar, men vi skall för den skull
inte kasta yxan i sjön. Det gäller inte
minst sjöfartsnäringen och den därmed
intimt sammanhängande varvsrörelsen.
Dagligen ser vi bevis på, utomlands och
inom landet, hur samarbete etableras
mellan verksamheter av skilda slag. I en
nära framtid får vi säkert se ytterligare
exempel på samgående, som blott för
några år sedan skulle ha varit otänkbart.
En sådan utveckling är kanske
inte blott fördelaktig för vårt land utan
helt enkelt nödvändig.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag tänkte från början ta
upp jordbrukarnas inkomsteftersläpning
och deras kritiska situation. Nu har emellertid
flera talare varit inne på den frågan.
Jag skall i stället inskränka mig till
att understryka att åtgärder för att förbättra
jordbrukarnas inkomster måste
vidtagas snarast, om Sverige inte skall
riskera sin livsmedelsförsörjning. Detta
är en angelägenhet för alla. Att nonchalera
en för vår försörjning så viktig
grupp är väl ändå inte värdigt ett land
som vårt.

På skogens område är också situationen
dyster. År 1950 hade man ett rotnetto
på cirka 30 kronor i genomsnitt
per kubikmeter. År 1960 var vi nere i
20 kronor, och därutöver får man ta i
beaktande den kraftiga penningvärdeförsämring
som skett.

Jag skall emellertid i stället för att
diskutera jordbruket ta upp en annan
fråga, allra helst som kommunikationsministern
gör kammaren den äran.

Vid årsskiftet får vi alltid rapporter
om befolkningstal och omflyttningen i
våra församlingar och städer. Vi påminns
om de stora förändringar som sker i vårt
samhälle. Inom vissa fack frigörs arbetskraft,
och inom vissa andra fack råder
stor brist på sådan.

I Värmland har vi fått en befolkningsminskning
under 1962. Denna minskning
inger oro för hela denna landsändas
framtid. Detsamma är förhållandet med
Dalsland och säkerligen också med in -

tilliggande bygder. Industrien expanderar
inte i önskvärd takt inom dessa områden.

Såsom också framhållits i debatten har
vi för närvarande i vårt land en viss
konjunkturdämpning och en viss arbetslöshet.
Vad vore då mera nödvändigt,
herr kommunikationsminister, än att försöka
förverkliga byggandet av Vänerkanalen?
Här borde regeringen snarast sätta
in åtgärder. Sådana skulle på sikt vara
nödvändiga och ekonomiskt bärande
i högsta grad, om vi betänker vilken nytta
kanalbygget skulle medföra för hela
Vänerbäckenet och området däromkring.
Det gäller hela det inre Västsverige. Handelsförbindelserna
med yttervärlden
skulle bli betydligt bättre, och möjligheterna
att bygga ut industrien skulle
kunna öka. Mycken outnyttjad arbetskraft
skulle få sysselsättning. En betydande
produktionsökning skulle erhållas.
Åtgärden vore säkert nyttig för hela vårt
folk. Inom de ifrågavarande områdena
har vi stora nationaltillgångar som skulle
kunna tillvaratas. Jag skulle vid detta
tillfälle vilja vädja till regeringen att påskynda
utredningarna och snarast igångsätta
byggandet av en ny Vänerkanal.
Det skulle säkert vara en av de mest angelägna
och mest ekonomiska åtgärder
som vi kunde vidta för närvarande.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! En fråga av mycket stor
betydelse har i skilda delar av statsverkspropositionen
ägnats utförlig uppmärksamhet.
Jag syftar på sysselsättningspolitiken.
Enligt finansplanen kommer sysselsättningspolitiken
under 1963 framför
allt att bestämmas av utvecklingen inom
investeringsområdet, och för att motverka
den väntade dämpningen i industriens
investeringsvilja kommer de statliga investeringarna
att öka. Bostadsbyggandet
skall öka utöver de föreslagna 85 000 lägenheterna
för kalenderåret 1963/64, om
läget på arbetsmarknaden medger detta.

De i statsverkspropositionen skisserade
garderingarna emot minskad sysselsättning
skulle för byggnadsverksamheten
i dess helhet betyda en sammanlagd

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

investeringsökning av storleksordningen
7—8 procent, jämfört med 1962.

I och för sig innebär detta en god och
effektiv sysselsättningsberedskap, men
trots detta finns det ändå anledning till
frågor och reflexioner. Är det helt realistiska
bedömningar av utsikterna som presenteras
i årets statsverksproposition?
Har man vid dessa bedömningar undersökt
huruvida nödvändiga resurser finns
för en sådan ansvälld byggnadsverksamhet? I

första hand begränsar jag dessa reflexioner
till två problem som måste
skärskådas ingående. För det första:
finns erforderlig mark för att realisera
denna oerhört markkrävande byggnadsverksamhet?
Och för det andra: finns
det planerade och projekterade arbeten
i tillräcklig omfattning? Det är åtskilligt
som talar för att dagens läge i dessa två
avseenden kan sammanfattas på följande
sätt: risk föreligger för eu kris i markoch
planeringsfrågorna.

För några dagar sedan publicerades en
del siffror rörande bostadsbyggandet i
Stockholm under 1962. Det framgick av
dessa uppgifter att antalet inflyttningsklara
lägenheter detta år blev sammanlagt
3 732 mot 4 124 år 1961. Det anfördes
vidare att denna minskning berodde
på brist på byggbar mark. De förhållanden
som redovisas beträffande Stockholm
är inte begränsade till denna stad.
Vi möter här ett tätortsproblem, som
med tanke på befolkningsutvecklingen
och den snabba omflyttningen från
landsbygden till tätorterna egentligen är
ett väsentligt samhällsproblem. Cirka 75
procent av befolkningen bor väl nu i
tätorter, och i slutet av detta årtionde är
det troligt att siffran kommer att bli ungefär
80 procent.

I snabb takt växer markbehovet för
nya bostäder. Men även övriga områden
är markkrävande. Utan att göra någon
uppräkning av kända fakta skall jag bara
erinra om att skolor och andra gemensamhetsanläggningar,
handel och
kommunikationer, parkeringsplatser och
fritidsbebyggelse o. s. v. är områden i
stark expansion.

Inför detta perspektiv ökar även bety -

Statsverkspropositionen m. ni.
delsen av markproblemet. Stigande efterfrågan
medför hastigt stigande priser.
Men inte nog med detta. Utbudet minskas.
Marken är i övervägande del i privat
ägo. Förhoppningen om ökad markvärdestegring
gör markägarna ovilliga
att sälja. Detta är inte något nytt. Det
känner kammarens ledamöter till från
egen erfarenhet, och jag vet heller inte
hur många gånger detta har påpekats,
men frågan är fortfarande olöst. Problemet
växer, och för varje dag som går
utan att någon åtgärd vidtas blir det dessutom
mera komplicerat.

Statsmakterna är inte främmande för
behovet av radikala förbättringar av
markförsörjningen. Jag vill erinra om
vad socialministern uttalade i 1962 års
statsverksproposition, där han bl. a. yttrade:
»Det är angeläget att kommunerna
i god tid skaffar sig tillgång till tomtmark,
som på skäliga villkor kan tillhandahållas
för erforderlig bostadsproduktion.
»

Inrikesministern som nu har ärvt denna
uppgift säger i årets statsverksproposition:
»Jag vill understryka att kommunernas
insatser är av stor betydelse
för en aktiv markpolitik. Inte minst viktigt
är det att kommunerna i god tid förvärvar
mark, som kan ställas till förfogande
för ett bostadsbyggande av erforderlig
omfattning.»

Ja, detta låter ju bra, och det är dessutom
fullt riktigt. Men det räcker tyvärr
inte med dessa deklarationer. Problemet
är ju inte löst med att gång på gång slå
fast nödvändigheten av kommunernas
åtgärder och insatser. Staten måste engagera
sig kraftigare i markfrågorna,
inte minst genom ekonomiska åtgärder.

Det är bostadsstyrelsen som har utrett
denna fråga. Den har bl. a. föreslagit
att förskott på statliga bostadslån skulle
beviljas. Detta skulle helt naturligt underlätta
kommunernas kapitalanskaffning
vid köp av mark för nyexploatering.
Förslaget innebär vidare, att kommun
skulle ges möjlighet erhålla statligt lån
för täckande av viss del av kommunens
tomtkostnad vid tomträttsupplåtelse.

Det är ju uppenbart att dessa förslag
ingalunda löser det mycket stora finan -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. ro.
sieringsproblemet. Förslagen borde emellertid
snabbt genomföras i avvaktan på
att mer omfattande åtgärder vidtas. För
att använda inrikesministerns egna ord
är det inte minst viktigt att kommunerna
i god tid förvärvar mark. Han kunde
också ha tillagt: samt att staten medverkar
till att skapa erforderliga förutsättningar
för detta.

Tyvärr har inrikesministern i statsverkspropositionen
förklarat sig icke nu
vara beredd att ta upp de framlagda
förslagen till prövning. Det är med beklagande
jag konstaterar detta liksom
även att förslag till effektiva åtgärder
i övrigt saknas. Eftersom inrikesministern
nu är närvarande i kammaren, vill
jag uttala den förhoppningen att herr
statsrådet med beaktande av de starka
och positiva synpunkter, som har anförts
i statsverkspropositionen för behovet
av ökat byggande, snarast möjligt
tar upp förslagen till prövning i positiv
riktning.

Den andra frågan jag något vill beröra
gäller planeringen. Denna är i
utomordentligt hög grad beroende av
kommunernas dispositioner och resurser,
och detta gäller inte bara för kommunernas
egna investeringar utan också
för en stor del av både statliga och
enskilda investeringar. Avgörande för
planeringen är ofta kommunernas möjligheter
att disponera över den för nyexploatering
och sanering behövliga
tomtmarken. 1 detta avseende torde en
avgjord försämring ha inträtt de senaste
åren.

Det är ju så att kommunernas tidigare
markreserver i allt större utsträckning
har tagits i bruk utan att kommunerna
samtidigt haft möjlighet att förnya
reserven. Markprisernas stegring,
de allt större anspråken på kommunala
följdinvesteringar samt därmed den
mycket långa projekteringstiden har
medfört att kommunerna tvingats binda
rätt stora kapitalbelopp för planering
och bebyggelse. Detta har gjort att planeringen
och projekteringen arbetar
med mycket snäva tidsmarginaler. Möjligheterna
att under nuvarande förhållanden
vidga denna trånga sektor är

mycket små. Sammanlagt skulle jag vilja
uttrycka det på det sättet, att dessa
hinder utgör svårigheter för sysselsättningen
— inte omedelbart, men den fulla
sysselsättningen under vintern 1963
—1964 är utan överdrift i fara.

Planeringen av bostadsobjekt för
igångsättning under tredje och fjärde
kvartalen -—- man kanske också skulle
kunna tillägga under andra kvartalet
i år — är på många håll otillräcklig
och inger uppenbara bekymmer. Jag vill
som ytterligare belägg för detta hänvisa
till vad som framkom inte minst
vid länsarbets- och länsbostadsdirektörernas
konferens för ett par veckor sedan.
Det säges att endast under förutsättning
av mycket aktiva planeringsinsatser
kan man räkna med oförändrad
sysselsättning i byggnadsverksamheten.
Svårigheterna är ingalunda nya. De bristande
planeringsresurserna har länge
försvårat samhällsplaneringen, och här
har också vid flera tillfällen tidigare
krav ställts på åtgärder för att komma
till rätta med dessa förhållanden. Det
är emellertid med tillfredsställelse jag
noterar finansministerns uttalande i finansplanen,
där han säger: »Det är
angeläget att planerings- och projekteringsarbetet
på byggnadsområdet intensifieras
inom såväl den statliga som
kommunala och privata sektorn för att
öka utrymmet för sysselsättningspolitiska
åtgärder.»

Jag måste säga att denna positiva syn
på problemet tyvärr inte kommit till
uttryck när förslag till åtgärder för att
handlägga och sköta dessa frågor behandlats.
Byggnadsstyrelsen har bl. a.
till uppgift att vara det centrala organet
för planeringsfrågorna. Nuvarande
bemanning på planbyrån — 21 tjänstemän
— är orimligt låg. En utredning
bär redovisat vad som i första hand är
ett minimum i fråga om förstärkning
för att sköta dessa uppgifter och för
att se till att de skötes i tid.

Kommunikationsministern har i statsverkspropositionen
i likhet med ett stort
antal remissinstanser ansett denna verksamhet
vara av synnerligen stor betydelse
och anslutit sig till utredningens

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

riktlinjer. När man sedan kommer till
de konkreta förslagen har statsrådet tyvärr
stannat för en begränsning av personalförstärkningen.
Den åtgärden är
otillfredsställande och rimmar inte med
den i övrigt positiva syn på planeringsfrågorna
som kommit till uttryck i statsverkspropositionen
i dess helhet.

.lag har med detta, herr talman, bara
velat peka på några viktiga faktorer —
åtgärder som snabbt måste vidtas om
förslagen i statsverkspropositionen skall
leda fram till ett ökat byggande och en
effektiv sysselsättningspolitik. Risken
blir ju annars att man förlorar värdet
av forskning och rationalisering inom
byggnadsindustrien. Minskat byggande
och arbetslöshet blir följden. Den hyresbetalande
allmänheten kommer med
andra ord att i rätt betydande grad få
vara med om att betala konjunkturpolitikens
kostnader — cn utveckling som
jag utgår ifrån att riksdagen är ense
om att på allt sätt söka motverka.

Herr OSYALD (fp):

Herr talman! Man har anledning att
vara tacksam för mycket av det som
föreslås i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln. Låt mig bara som
exempel nämna ökningen av anslagen
till undervisning och forskning inom
jordbruk, trädgårdsbruk och skogsbruk
liksom ökningen av bidragen till trädgårdsnäringens
rationalisering.

Det finns likväl alltjämt mycket som
skulle kunna göras från statsmakternas
sida för att ytterligare förbättra resultatet
av jordbruksdriften. Jag syftar härvid
främst på åtgärder för att förbättra
åkerjordarnas kulturtillstånd genom
bättre torrläggning och genom en förbättring
av kalktillståndet. Det talas nu
för tiden ofta och mycket om rationalisering,
men rationaliseringen har under
senare år i alltför hög grad inriktats på
den s. k. yttre rationaliseringen, d. v. s.
frågan om brukningsdelarnas storlek,
medan åtgärder för att förbättra odlingsbetingelserna
inte blivit tillräckligt beaktade
eller i vissa fall helt försummade.
Resultatet har också blivit att av -

Statsverksjiropositionen m. in.
kastningen per ytenhet från den svenska
åkerjorden icke har ökat nämnvärt sedan
tiden närmast före det andra världskriget,
trots att det under denna tidrymd
har ägt rum en mycket betydande
ökning av konstgödselförbrukningen —
i fråga om kvävegödsel är förbrukningen
nu ungefär fyra gånger större än den
var vid slutet av 19304aiet.

Yad först jordarnas torrläggning beträffar
skulle jag vilja framhålla att användningen
av tunga maskiner, motorplogar,
skördetröskor in. m. ökar kravet
på jordarnas bärighet. Man måste därför
numera ställa större krav på en omsorgsfull
torrläggning än förr i tiden.
Det är enligt min mening mycket beklagligt
att samtidigt som denna förändring
ägt rum har genom statsmakternas
åtgöranden antalet lantbruksingenjörer
minskat. Förr hade vi lantbruksingenjörer
i varje län. Nu har vi bara
nio. Under budgetåret 1961/62 disponerades
för dikning, vattenavledning och
dylikt endast 1,82 miljon kronor och
för täckdikning 3,61 miljoner kronor.
Enligt lantbruksstyrelsens mening vore
det önskvärt att dikningsverlcsamheten
ytterligare intensifierades på marker som
kan antas under överskådlig tid nyttjas
som jordbruksjord. Bl. a. på grund härav
begär styrelsen att bidragsramen för
den inre rationaliseringen skall vidgas.
Detta önskemål har emellertid departementschefen
inte velat tillmötesgå. I
stället har han föreslagit en höjning av
bidragsramen för storleksrationaliseringen.
Med hänsyn till det starkt ökade behovet
av vattenavledning och täckdikning
vore det emellertid enligt min mening
befogat att intensifiera denna verksamhet
i betydligt raskare takt än vad
lantbruksstyrelsen föreslagit. Säkerligen
skulle de medel som anvisas för storleksrationaliseringen
komma till större
nytta, om de i stället användes för att
förbättra kulturjordarnas torrläggning.
Helt visst skulle stora summor kunna inbesparas
på utgifterna för skördeskadebidrag,
om jordarna bleve ordentligt dränerade.

I fråga om kulturjordarnas kalktillstånd
är läget i dag ur flera synpunkter

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. m.
mycket allvarligt. En mycket stor del
av den svenska åkerjorden innehåller
inte kalk i tillräcklig mängd för en optimal
utveckling av våra kulturväxter.
Den kalkmängd som nu tillföres per år
är inte på långt när tillräcklig ens för
att ersätta de årliga förlusterna genom
skördarna och uttvättningen genom nederbörden.
Enligt en av hushållningssällskapen
år 1953 publicerad utredning
skulle det då för grundförbättring, d. v. s.
grundkalkning, ha behövts 2,25 miljoner
ton kalk och därutöver en årlig underhållskalkning
av 560 000 ton. Vid den
tidpunkten var den årliga förbrukningen
endast omkring 180 000 ton. Tidigare
hade den varit betydligt större. Utredningen
medförde emellertid inte någon
ökning av kalkförbrukningen, utan tvärtom
fortsatte denna att minska, så att
den nu är nere i omkring 80 000 ton per
år. Anledningen är väl dels att statens
anslag till grundkalkning upphörde år
1958, dels att statsmakterna understödde
en intensiv propaganda mot kalkningen.
Jordbrukarna torde härav ha bibragts
den uppfattningen att kalkningen måhända
ej var så nödvändig som jordbruksforskarna
menade, då statsmakterna
drog in anslaget och samtidigt understödde
propaganda emot kalkning. Man
kan då ej förtänka dem att de drog sig
för en så pass kostnadskrävande åtgärd
som denna.

En av hushållningssällskapen under
senare år gjord utredning visar också
att situationen nu är allvarligare än den
var år 1953. Om vi verkligen vill att
den svenska jorden skall ge mesta möjliga
avkastning, måste vi se till att jordarnas
kulturtillstånd blir sådant att kulturväxterna
kan nå en optimal utveckling.
Bland sådana åtgärder för den inre
rationaliseringen, som främjas genom
statsbidrag, måste vi då åter ta upp
kalkningen. Ett statligt stöd för denna
kan lämnas antingen i form av kalkfraktbidrag
•— sådana utbetalades under
åren 1935/36—1947/48 — eller också
såsom bidrag till grundkalkning — sådana
utgick under åren 1948/49—1957/
58.

Det kan inte råda någon tvekan om
att den pågående försämringen av de
svenska åkerjordarnas kalktillstånd är
en av de viktigaste anledningarna till
att avkastningen från den svenska jorden
icke stigit nämnvärt trots en kraftig
ökning av gödselanvändningen och
en fortsatt förbättring av odlingsmaterialet.

En annan faktor som verkat i samma
riktning är att bristen på spårämnen,
d. v. s. näringsämnen av vilka det endast
behövs mycket små mängder, börjar
bli allt allvarligare, såsom nyligen
företagna inventeringar i några Norrlandslän
visat. Åtgärder i syfte att avhjälpa
denna brist borde också inrymmas
bland rationaliseringsåtgärderna.

Även om gödselanvändningen ökat
kraftigt under senare tid, är den ingalunda
så stor som den borde vara. Detta
är också en av anledningarna till att
Sverige i fråga om avkastning per ytenhet
sackat efter i jämförelse med andra
länder. Under åren närmast före andra
världskriget låg Sverige i fråga om
de flesta kulturväxter som odlas i många
länder på fjärde plats, med Belgien, Nederländerna
och Danmark före. Nu har
vi åkt ned till någonstans mellan tionde
och femtonde plats. Anledningen härtill
ligger i öppen dag: vi har inte tillräckligt
intensivt arbetat på att öka avkastningen
utan i stället inriktat oss på att
storleksrationalisera, att minska åkerarealen,
ja, till och med på att i en del
fall hålla produktionen tillbaka.

Ett resultat av denna politik har också
blivit att vi spritt missmod i vida
jordbrukarkretsar, och det är sannerligen
inte den rätta grundvalen för att
åstadkomma ett ur ekonomisk synpunkt
gynnsamt resultat. Säkerligen har vi här
att söka en av anledningarna till att
den s. k. inkomstklyftan ökat under senare
år.

Men, invändes det, om vi ökar produktionen
får vi ett överskott av livsmedel,
som vi inte kan vinna lönande avsättning
för genom export. Härtill är först
och främst att säga att vi genom en viss
omläggning av växtodlingen skulle kun -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

na producera vissa varor som vi nu importerar
och därigenom undvika eller i
varje fall minska överskottet.

Men även bortsett från denna möjlighet
skulle jag vilja göra gällande att invändningen,
talet om överproduktion,
grundar sig på att man anlägger ett alltför
kortsiktigt perspektiv på problemet.

Redan vid slutet av detta årtusende
kan jordens befolkning antas vara dubbelt
så stor som i dag. Om alla dessa
människor skall kunna få tillräckligt
med föda och föda av tillräckligt god beskaffenhet,
måste jordens totala livsmedelsproduktion
år 2000 vara tre gånger
så stor som den nuvarande. Situationen
är som bekant redan uu den att
mellan hälften och två tredjedelar av
jordens befolkning inte har tillräckligt
att äta. Det är, menar jag, under sådana
omständigheter orimligt att tala om
överproduktion. De överskott som finns
i vissa länder kan komma till en förnuftig
användning i många av de underutvecklade
länderna.

För övrigt kommer även i vårt land
folkmängden att öka så att vi, om vi
vill vara självförsörjande, kommer att
behöva en väsentligt större livsmedelsproduktion
än den vi nu har.

Beträffande de nu föreliggande livsmedelsöverskotten
— även våra egna —
skulle jag vilja framhålla att dessa kan
finna en god användning för att sätta
i gång utvecklingsförloppen i många
länder. Efter flera års förarbeten har det
nu inom FAO utarbetats planer för ett
projekt som fått namnet »Development
through food», utveckling genom föda.
Därvid bör inom detta projekt även de
i internationellt sammanhang små överskotten
från svenskt jordbruk kunna
komma till användning och sålunda icke
behöva trycka den internationella marknaden.

Om vi ser vår jordbruksproduktion i
det internationella sammanhanget, måste
vi enligt min mening komma till följande
slutsats: Vi bör snabbt rationalisera
vårt jordbruk, inte bara i fråga om
brukningsdelarnas storlek, mekanisering
och ekonomisk planering in. m.,
utan också och framför allt genom att

Statsverkspropositionen in. m.
höja våra jordars kulturtillstånd genom
bättre torrläggning, kalkning, allsidig
och riklig näringstillförsel, kamp mot
sjukdomar, skadedjur, ogräs m. in., förädling
av kulturväxtmaterialet o. s. v.
Jag tror att det skulle vara välbetänkt
om chefen för jordbruksdepartementet
uppdroge åt en grupp forskare, t. ex.
vid lantbrukshögskolan, att utforma ett
program för statliga åtgärder i nu antytt
syfte.

I anslutning till vad som nyss sagts
om det framtida behovet av livsmedel
skulle jag vilja ifrågasätta, om det inte
vore befogat att de medel, som nu under
punkt 95 i nionde huvudtiteln anvisas
för skogsodling på sämre jordbruksmark
i främsta rummet komme till
användning som stöd till skogsodling
på andra markslag. Det är, som skogsstyrelsen
framhållit, »mycket betydande
arealer som behöver sättas i stånd och
där förutsättningen för krav härpå från
det allmännas sida är att skogsägaren
erhåller statsbidrag. I vissa landsdelar,
särskilt Tornedalen, har starkt betonats
nödvändigheten av att skogliga restaureringsarbeten
snabbt kommer till utförande
i betydligt ökad omfattning».
Det finns visserligen ganska stora arealer
odlad mark, som inte lämpar sig för
jordbruk, det är jag fullt på det klara
med, men mycket som nu betecknas
som sämre jordbruksmark skulle måhända
i eu nära framtid och med relativt
enkla medel kunna överföras till
god betesmark.

Vi vet för närvarande ingenting om
vilka priser skogens produkter kan komma
att betinga i en avlägsen framtid,
då nu planterade skogar blir mogna för
avverkning och då kanske skogsproduktionen
i tropikerna kommit i full gång.
Ej heller vet vi om inte den odlade jorden
kan komma att behövas i en nära
framtid. Under sådana förhållanden
skulle det vara riktigast att de under
denna rubrik anvisade medlen i främsta
rummet användes som stöd till skogsodling
på andra marker än jordbruksmark.
Jag skulle vilja uttala den förhoppningen
att Kungl. Maj:t utnyttjar
sin rätt att jämka fördelningen av be -

Nr 4

Onsdagen den 23 .januari 1963

Statsverkspropositionen m. m.
loppen till olika ändamål under denna
punkt i enlighet med här antydda riktlinjer.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Yi fick i går en mycket
personligt färgad redogörelse för
statsministerns besök i Frankrike. Jag
skall inte så här dagen efter söka med
ledning av den redogörelsen kommentera
den utrikespolitiska eller internationella
effekt som till äventyrs samtalen
mellan general de Gaulle och statsministern
kan ha haft. I själva verket var
det inte den delen av statsministerns tal
som mest intresserade. Det var i stället
kombinationen av å ena sidan vad som
i år anmälts i statsverkspropositionen
om en utbyggnad av regeringens planeringsmöjligheter
och å andra sidan den
personliga beundran som man kunde utläsa
av statsministerns anförande om
den franska ekonomiska planeringen.
Statsministern var märkbart imponerad
av den franska plankommissionen och
dess arbete och gladdes uppenbarligen
också över att man i Frankrike kunde
visa upp en betydligt större nationaliserad
sektor av näringslivet än vad man
hittills kan i Sverige.

Om jag förstår regeringen rätt, och
det framgår även av statsverkspropositionen,
är den också ganska stolt över
vad som genomförts på planområdet i
Sverige. Det är många nyheter som åberopas,
ändrad fördelning av arbetsuppgifter
i departementen, koncentrationen
av arbetsmarknadsfrågor, lokaliseringsfrågor
och bostadsfrågor till inrikesdepartementet,
planrådet och handelsdepartementets
nya industriavdelning.

Ännu vet vi inte hur dessa planeringssträvanden
kommer att slå ut. Framför
allt vet vi inte hur det ekonomiska planeringsrådet
— detta helt vid sidan av
författningsutredningens arbete om första
kammarens bibehållande eller avskaffande
genomförda korporativa inslag i
svenskt statsskick —- kommer att fungera.
Men det finns stor anledning för
oppositionen, och för övrigt för alla
dem som vill slå vakt om en demokra -

tisk ordning, att se till att denna planering
inte leder till en ytterligare förskjutning
av makten till kanslihuset. Vi
måste ju se till att riksdagens, och särskilt
då den borgerliga oppositionens,
möjligheter att öva inflytande på samhällsutvecklingen
inte definitivt undanryckes
genom regeringens ansträngningar
att ge harpsundsdemokratien fast institutionell
form.

När denna fråga i all korthet diskuterades
i höstas vid remissdebatten, kände
sig i denna kammare finansminister
Sträng ganska trängd och förklarade då
att det ekonomiska rådet fattar inga beslut,
träffar inga uppgörelser, presenterar
inga färdiga överenskommelser inför
riksdagen. Endast regeringen, och
regeringen ensam framlägger förslag inför
riksdagen.

Ja, herr talman, det är möjligt att det
teoretiskt kan tänkas gå till på det sättet.
Men i praktiken kan de näringsoch
samhällsekonomiska frågorna, alltså
planeringen av den svenska ekonomien,
i framtiden alltmer komma att
avgöras av regeringen tillsammans med
de mäktiga organisationerna i samhället
över huvudet på riksdagen. Dessutom —
vilket naturligtvis inte är helt betydelselöst
för regeringen — kan näringslivet
komma att bindas vid den målsättning
för den ekonomiska politiken som regeringen
omfattar.

Det kan nu sägas att det vore bättre
att vänta och se. Ännu har vi nämligen
inte sett något resultat av denna verksamhet,
vilket också herr Geijer påpekade
i går. Men, herr talman, den socialdemokratiska
regeringen arbetar naturligtvis
på lång sikt även när det
gäller socialiseringen. Varför skulle den
inte göra det, då den ju i alla andra
hänseenden säger sig försöka långtidsplanera.
I det här längre perspektivet
kommer statsministerns uttalande om att
vi har mycket att lära av Frankrike på
planeringsområdet in i bilden.

Jag skulle förmoda att det finns åtskilliga
i kammaren som inte är helt
på det klara med hur det ekonomiska
planeringssystemet fungerar i Frankrike.
Redan nu kan man se vissa paralleller.

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

När man 1940 började med planeringen
i Franrike var man från den dåvarande
regeringens sida mycket angelägen
att understryka att det endast var
fråga om rådslag eller samstämmighet
mellan regeringen och näringslivet. Planeringen
var, förklarade man, en klart
demokratisk uppgift och planeringen
hade endast en påvisande och icke befallande
uppgift. Men utvecklingen har
uppenbarligen inte gått i den riktning
som man åtminstone offentligt räknade
med från början. Det har visat sig
att myndigheterna i Frankrike långt
ifrån är maktlösa då det gäller att styra
och att realisera de uppgjorda planerna.
Det har också visat sig att det franska
planeringssystemet är en utomordentligt
stor och omfattande apparat. Under
den stora planeringskommissionen, Le
Commissariat générale de plan — eftersom
det nu har blivit så populärt att tala
franska i denna kammare — sorterar
en hel mängd olika planeringsinstitutioner.
Bara vid utarbetandet av den
s. k. fjärde planen bestod en av kommissionerna
av 980 personer, funktionärer
oräknade. Man har uppskattat att
med alla delkommissioner som arbetade
med planeringsuppgifterna deltog mellan
3 000 och 4 000 personer i utarbetandet
av den sista planen.

Nu är det naturligtvis inte något skäl
i och för sig emot planering att det
är så många människor som deltar i
den. Vad som är intressant är vilken
effekt planeringen haft, och vilken relation
det har funnits mellan de instanser
som upprättat planeringen och parlamentet.
Det visar sig då att från början
underställdes över huvud taget inte
alls resultatet av planeringsorganens
arbete det franska parlamentet. Men så
småningom kom man fram till att det
kanske såg alltför illa ut att helt utelämna
parlamentet. Vid den andra planens
framläggande fick därför det
franska parlamentet ta ställning till en
kort lagtext i tre artiklar, vartil planen
var fogad som bilaga. Men i realiteten
hade parlamentet ingen möjlighet
att öva något inflytande på planläggningen
— allt var redan bundet. Man

Statsverkspropositionen m. m.
hade bara att anta eller att förkasta
planen.

Nu skall man akta sig för att göra
för långtgående generella jämförelser
mellan det franska systemet och det
svenska, men eftersom en jämförelse
har aktualiserats bör man emellertid
också se på vilket inflytande som den
franska regeringen har på den franska
ekonomiska planeringen. Då finner man
att det egentligen är regeringen som helt
och hållet har avgörandet i sin hand
när det gäller både att uprätta och att
realisera planerna. Regeringen har det
därför att den råder över administrationen
och över en så stor del av investeringsverksamheten.
Den gör det på två
olika sätt. En stor del av investeringarna
är i Frankrike liksom här hemma
offentliga, och en betydande del, inte
mindre än en tredjedel, hänför sig till
investeringar i förstatligade industrier.
Dessutom har regeringen ett så fast
grepp över kreditväsendet att den därigenom
helt och hållet behärskar utvecklingen
inom det enskilda näringslivet.

Ja, herr talman, om det franska systemet
på något sätt skulle vara en förebild
för svensk socialdemokratisk planeringslusta
är uppenbarligen farhågorna
för en ytterligare koncentration av
makten till regeringen allvarliga. Om
planeringen kommer att användas för
att än mer än hittills ställa riksdagen
inför fullbordade fakta är diskussionen
bär i dag, i går och i framtiden endast
ett spegelfäkteri. Om de Gaulles starka
regeringsställning skulle vara en förebild
för den svenska regeringens önskan
om vad man brukar kalla för en stark
regeringsmakt är också demokratien i
fara.

Jag har med dessa uttalanden inte alls
velat förringa behovet av en planering
utan endast velat peka på den attitydförändring
från regeringens sida till
problemen som kan utläsas av de uttalanden
som gjorts under den korta tiden
mellan höstens remissdebatt och dagens.
Ur den synpunkten är det med stort
intresse som vi ser fram mot de praktiska
resultaten av den utbyggda harp -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. m.

sundsdemokratien i vilken inte minst
näringslivets representanter kan komma
att spela en roll när det gäller att förlänga
och förstärka socialdemokratiens
ställning.

Skall demokratien fungera och skall
oppositionspartierna kunna fungera som
en balans mot regeringen och kunna
omöjliggöra alltför grova övergrepp, då
måste den planeringsdrive från regeringens
sida som nu satts i gång nogsamt
följas av riksdagen. Riksdagen
måste då på ett mer intensivt sätt få
kontinuerliga informationer om vad som
egentligen sker bakom planeringsrådets
fasad och bakom de övriga organ som
nu är upprättade för att ta hand om utvecklingen.

Herr talman! Jag har med detta bara
velat fästa uppmärksamheten på ett viktigt
problem som man kan utläsa direkt
ur den framlagda statsverkspropositionen.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Göran Karlsson belyste
såsom förste talare i dag en del
problem för de handikappade. Det var
ett anförande som jag emotsåg med stor
spänning och lyssnade till med intresse.
Jag kan till väsentliga delar instämma i
det — de politiska slängarna var väl
med för syns skull och för att så vara
skall.

Genast herr Karlsson gick upp här i
talarstolen gjorde jag samma reflexion
som han senare gjorde, att han skulle
bli den förste som i denna remissdebatt
talade om socialvård i bemärkelsen människovärd.
Många har redan talat om
socialpolitik, arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik
och familjepolitik. För min
del skiljer jag mellan socialvård och
socialpolitik, naturligtvis utan att gradera
deras inbördes vikt. När det är så
många som engagerar sig för socialpolitik,
finner jag det nödvändigt att några
engagerar sig för socialvården och i
kammaren säger vad de har på hjärtat.

Att inrikesministern är i kammaren
just nu finner jag tursamt eftersom min
avsikt är att kommentera regeringens

prutning på arbetsmarknadsverkets begäran
om utökning av arbetsvårdspersonalen.
AMS har äskat 105 tjänster, men
departementschefen föreslår 50. Jag anser
att det är ett misstag att pruta inte
mindre än 55 tjänster.

I pensionsdelegationerna har man ännu
inte fått in den stora strömmen av
sjukbidrags- och förtidspensionsansökningar
enligt vad som har uppgivits av
föredragande, men redan nu tar jag mig
som ledamot av en delegation och som
f. d. arbetsförmedlare om huvudet och
frågar, hur arbetsförmedlingens arbetsvårdsavdelningar
skall hinna med all
den rådgivning, allt det personliga omhändertagande
och all den planering
som krävs av dem för det tidsödande,
tålamodsprövande och sårbara stora nya
klientel som de har fått. Jag tvekar inte
att säga att det för mig i dag synes vara
omöjligt. Jag är rädd att det blir ett
kaos av vårt stolta och varma hopp om
en sammankopling av försäkringen och
rehabiliteringen. Det är ju ett faktum att
de flesta fall som över huvud går att
rehabilitera måste passera arbetsförmedlingens
arbetsvärd — det är den som
utgör den sammankopplande länken mellan
försäkringen och rehabiliteringen.

Hur verkligheten har sett ut och ännu
ser ut för de långtidssjuka, som får sitt
sjukintyg av läkaren och sina pengar
av försäkringen, utan att hela den odelbara
människan tas om hand, kan kammarens
ledamöter läsa om i betänkandet
17/1958 Socialförsäkring och rehabilitering.
Det är ett litet betänkande som inom
sina 87 sidor ger oss åtskilligt att
tänka på.

Vi som bär ansvar för andra människor,
antingen vi gör det i politisk
verksamhet eller i vår yrkesutövning, behöver
veta den nakna sanningen, och
vi måste bli upprörda — ibland måste
vi för övrigt bli mycket upprörda. Jag
tror det är missriktad sparsamhet att
inte arbetsmarknadsstyrelsen får de begärda
tjänsterna. Jag "tror också att det
är fel att pruta på tjänsterna för yrkesvägledningen.
Det är svårt att dra en
gräns mellan yrkesvägledning och arbetsvärd.

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vi inom folkpartiet kommer att avge
en motion om de handikappade — den
är kanske redan avlämnad — där vi tar
upp en rad problem som måste lösas.
Handikappvård och rehabilitering måste
enligt mitt förmenande få kosta vad det
kostar. Vi som är friska har, så länge vi
är friska, den enkla mänskliga skyldigheten
att stå för kostnaderna.

Jag är ense med herr Göran Karlsson
om att de handikappade inte får bli en
buffert på arbetsmarknaden. Jag tycker
också att vi borde vara eniga om att rensa
ut ordet »arbetskraftsreserv» ur vårt
språkbruk. De handikappade kan vara
ett arbetskraftstillskott men bör inte kallas
arbetskraftsreserv. Det brukar ju talas
om ordets makt över tanken, och
»reserv» innebär någonting som man kan
ta till och lägga bort allteftersom det
passar en.

I kritiken av samhällsplaneringen instämmer
jag gärna. En av de första saker
jag gjorde i denna kammare var att
avlämna en motion, där jag begärde att
man skulle ta hänsyn till gamla människor
och handikappade vid anläggning
av allmänna byggnader och trafikleder.
Man gjorde en fördelaktig skrivning, och
byggnadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen
uppmanades att ta hänsyn till mina propåer
i sin planläggning och vid ombyggnader.
Jag tror den motionen har gjort
sin lilla nytta, även om naturligtvis
många andra krafter har verkat i samma
syfte. Men ännu är oerhört mycket
ogjort.

Herr Karlsson berättade om en stad
där sjukkassan låg en trappa upp i ett
hus. Jag skulle kunna berätta om en stor
fin stad — inga namn — där sjukkassekontoret
i en stadsdel som är sex, sju år
gammal ligger en trappa upp och där
det finns ett sjukkassekontor, som ligger
två trappor upp i ett hus med hiss, men
där hissen aldrig går, det senare i en
nybyggd mönsterstadsdel.

Jag blir ganska förskräckt var gång
jag hör resonemang om nya stadsplaner,
där man krasst räknar med starkt koncentrerade
affärscentra, tydligen i tanke
att alla människor skall vara bilburna.
Hur skall äldre människor och rörelse -

Statsverkspropositionen m. m.
hämmade kunna leva i samhällen som
är uppbyggda på det sättet?

Enligt vad som erfarits blir socialpolitiska
kommittén färdig med ett viktigt
avsnitt av sin utredning om åldringsvården
i vår, och jag hoppas att man där
kommer att ta radikalare tag än 1952
års åldringsvårdsutredning, som egentligen
bara gjorde en kartläggning och
synes ha varit så angelägen om att få
en enig skrivning aft man tappade profilen.
Utredningens betänkande, som avgavs
1956 och låg till grund för ett principbeslut
av riksdagen strax efteråt —
1957 om jag inte minns fel — är också
redan föråldrat.

Det utredningsmaterial som socialpolitiska
kommittén nu skickat ut till kommunerna
lämnar ingenting övrigt att
önska i fråga om grundlighei — man
bara undrar över att det inte väckt mer
opposition, så pass arbetskrävande som
det har varit både för kommuner och
för landsting att besvara enkäterna. Det
var ren orättvisa att kommittén förra
året i andra kammaren beskylldes för
bristande grundlighet.

Nu återstår dock att se om kommittén
skall förmå ta nya friska initiativ och
vi bör lugna ner oss litet i avvaktan härpå.
Jag hyser dock en varm förhoppning
om att kommittén inte bara skall
tänka på dem som behöver vård och
passning— detta är naturligtvis det allra
viktigaste —• utan också framlägger förslag
om service för de gamla, så att vi,
när den tiden kommer, kan köpa oss
inte bara de varor utan också de tjänster,
som en förbättrad ekonomisk situation
kan sätta oss i stånd att köpa. Jag
tänker exempelvis på tillskapandet av
servicehus i stil med SPP:s familjehotell
på Lidingö och Thulebolagets anläggning
i Lund; det förekommer ju eu hel
del anläggningar av samma typ för pensionerade,
drivna av olika personalorganisationer.

För 20—30 år sedan var åldringsvård
detsamma som vården av gamla och fattiga,
i dag är den vård av de gamla, och
i morgon är den vården av oss, när vi
blivit gamla.

regeringens förslag om ökning av hem -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. m.
vårdarinneutbildningen med ytterligare
100 hemvårdarinnor per år kom som
en skänk från ovan. Socialstyrelsen hade
inte föreslagit någon utökning, efter årtiondens
erfarenheter av prutningar och
prutningsförslag. Jag hoppas nu bara
att styrelsen får personal som kan utföra
det merarbete denna utbildning innebär
— den sköter sig inte själv.

Låt mig slutligen göra den reflexionen,
att socialstyrelsen just nu över huvud
taget arbetar under knapphetens kalla
stjärna. Det finns inte tillräckligt med
tjänster — man avvaktar en utredning
som tycks ta flera år -— och till vakanser
finns det dåligt med sökande både på
tjänstemannasidan och på biträdessidan.
Eftersom vi förmodligen får flera tillfällen
i vår att återkomma till frågan om
rekryteringen till statstjänst och till utbildningen
av socialvårdare skall jag
inte nu förlänga debatten med reflexioner
om dessa spörsmål.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! I årets finansplan uttalar
finansministern bl. a. angående
konjunkturutvecklingen under 1962, att
vissa branscher mött eu dämpad efterfrågan
och långsammare produktionsökning
jämfört med 1961. Inom skogsbruket
har avverkningen direkt minskat,
sägs det, men för 1963 kan man förvänta
en icke oväsentlig produktionsåterhämtning
inom massaindustrien, som dock
trots detta beräknas få ett relativt lågt
kapacitetsutnyttjande. — Så långt finansministern.

Försöker man blicka in i framtiden
när det gäller skogsbruket och dess lönsamhet
möter man åtminstone för de
närmaste åren en ganska dyster bild.

Under nästan hela den senare delen
av 1950-talet och hittills under 1960-talet
har skogsägarna fått vidkännas sjunkande
rotvärden. Detta är ett resultat
av verkningar från olika håll, sjunkande
virkespriser, stegrade avverkningskostnader
o. s. v. Redan nu har på sina håll
det läget inträtt, att mindre väl belägna
skogar saknar rotvärde. Förhållandena
är ungefär likartade i varje fall inom
stora delar av landet, men då de är starkt

markerade i min egen landsända och jag
nästan dagligen möter dessa problem,
har jag velat begagna detta tillfäile att
peka på en del framträdande svårigheter
som råder när det gäller denna näringsgren.

Många frågar sig helt naturligt i dagens
läge: Yad kan då göras för att
åstadkomma en ändring till det bättre
av dessa otillfredsställande förhållanden?

Att här ange någon utväg som medför
ett sådant resultat är naturligtvis mycket
vanskligt att försöka sig på. En av
huvudkomponenterna är givetvis prissättningen
på skogsindustriens produkter
på världsmarknaden. Vårt lands inflytande
därvidlag är av kända skäl,
man kan väl säga, mycket begränsat. Ett
annat led, som möjligen något lättare
kan angripas, är kostnadssidan. Mekanisering
m. fl. åtgärder har redan medfört
vissa, om än otillräckliga resultat.

Utan att ropa på det allmännas bistånd
åt näringen, torde det finnas vissa
åtgärder som samhället har i sin hand,
vilka kan medföra en gynnsam effekt
för höjande av lönsamheten.

Ett område, på vilket kan pekas i detta
sammanhang är formerna för skogsbrukets
beskattning, vilka utan tvekan
är i behov av revidering och anpassning
till utvecklingen. Jag kan t. ex.
nämna kostnaderna för anläggande av
skogsbilvägar, omläggning av åkermark
till skogsmark o. s. v. Gällande bestämmelser
är alltför stelbenta, och ett inordnande
av dessa kostnader i sin helhet
bland avdragsgilla driftkostnader,
där de med hänsyn till den vidgade ram
för driftkostnadsbegreppet som utvecklingen
skapat rätteligen hör hemma, är
viktiga faktorer för bättre lönsamhet inom
skogsbruket.

Ett annat område, där samhället bär
sina givna förpliktelser, är allmänna
vägnätets utbyggnad och underhåll. I
skogsbygderna är det ofta fråga om ur
persontrafiksynpunkt mindre trafikerade
vägar, som dock många gånger spelar
en dominerande roll för ett rationellt
ordnat transportväsen för skogsprodukterna,
och därigenom är av stor betydelse
i sammanhanget.

Onsdagen den 23 januari 196£

Nr 4

I anslutning till vad jag här har sagt
om kommunikationernas betydelse för
näringslivet vill jag också säga några ord
om en angelägenhet av rätt stor lokal
betydelse för mitt eget landskap. Denna
angelägenhet finns omnämnd i statsverkspropositionen
under finansdepartementets
medelsäskanden till tullverket.

I samband med förslaget att sammanföra
svenska och norska tull- och järnvägstekniska
gränsgöromål på de olika
järnvägslinjerna till en och samma ort
har det räknats med att på linjen Göteborg—Ed—Kornsjö—Oslo
den gemensamma
tull- och järnvägsanstalten skall
förläggas till Kornsjö på norska sidan
och den nu befintliga tullstationen på
svenska sidan i Ed nedläggas.

Yad som närmast väcker oro inom de
berörda bygderna är att det från lokalt
håll har uttalats farhågor för att snälltågen
genom denna anordning inte kommer
att stanna i Ed, alltså på den svenska
sidan, för av- och påstigningar. Detta
uttalande har inte heller jävats av berörda
myndigheter, varför man får utgå
från att antagandet är riktigt. Detta sistnämnda
är givetvis en fråga som järnvägsstyrelsen
beslutar om, men frågan
är i varje fall till viss del avhängig av
tullanstaltens förläggningsort, och jag
har därför här velat framhålla denna
sak.

Betydelsen för en ort att ha tillgång
till förbindelser med den snabbgående
tågtrafiken till och från utlandet torde
vara uppenbar, och än viktigare är detta
då det som här är fallet gäller ett så vidsträckt
område. Det kan synas vara en
liten sak i det större sammanhanget,
men sett mot bakgrunden av att ett genomförande
av förslaget skulle medföra
försvårande konsekvenser för ett landskap,
som fått vidkännas mycket kännbara
befolkningsförluster och som genom
en ogynnsam industriell utveckling
kämpar med avsevärt försämrade försörjningsmöjligheter
har spörsmålet ett
något vidare perspektiv.

Generaltullstyrelsen och järnvägsstyrelsen
har i sin gemensamma framställning
anfört bl. a., att de ekonomiska
synpunkterna måste vara avgörande sam -

Statsverkspropositionen in. in.
tidigt som man eftersträvar att uppnå
balans mellan kvarvarande tullanstalter
på den svenska och den norska sidan.
Av ämbetsverkens kostnadskalkyler är
det svårt att bedöma om någon verklig
ekonomisk vinning följer med förslaget.
Vid studium av i ärendet tillgängligt material
får man en känsla av att den eftersträvade
balansen mellan svenska och
norska tullanstalter tillmätts alltför stor
roll vid bedömningen av på ärendet inverkande
faktorer.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför i
sitt remissyttrande, att ämbetsverkens
argumentering för sitt stånd spunktstagande
inte övertygat länsstyrelsen om
att en förläggning av tullanstalten till
Kornsjö på norska sidan innebär den
från ekonomisk synpunkt mest tillfredsställande
lösningen. Flera andra synpunkter
anföres även i detta remissyttrande,
ett yttrande som i sin helhet bör
tillmätas vederbörligt beaktande vid frågans
prövning.

Jag vill, herr talman, poängtera att
vad jag här sagt inte får uppfattas som
någon kritik mot finansministerns och
ämbetsverkens strävan att rationalisera
tullväsendet vid svensk-norska gränsen,
utan tvärtom är alla försök härutinnan
givetvis värda erkännande.

Mitt syfte är att fästa uppmärksamheten
på rådande förhållanden omkring
detta speciella förläggningsproblem, som
jag här har berört, och därigenom försöka
bidraga till en så grundlig och saklig
prövning som möjligt innan riksdagen
fattar beslut i ärendet.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag förstår att det vid
denna åtminstone relativt sena tidpunkt
väl inte är värt att fresta de kvarvarande
ledamöternas tålamod med några längre
utläggningar vare sig om nådiga luntan,
den s. k. EEC-krisen eller andra mera
betydande ting. Jag ber alltså att få begränsa
mitt anförande till att omfatta
bara en enda fråga, som jag emellertid
betraktar såsom varande av stor betydelse.

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 19G3

Statsverkspropositionen m. in.

Jag har fastnat för uttrycket »rörlighetsstimulerande
åtgärder» och för de
kommentarer som bl. a. herrarna Arne
Geijer och Torsten Andersson i går gjorde
med nära anknytning till detta begrepp.

Uttrycket »rörlighetsstimulerande åtgärder»
har ju inte så värst många år på
nacken, men i herr Strängs finansplan
ges väl detta uttryck numera total auktorisation.
Varje gång något nytt uttryck
myntas i den vokabulär, som kallas politisk,
finns det anledning att söka tränga
in i den verklighet som uttrycket eventuellt
döljer. Det visar sig då ofta att det
i praktiken har ett helt annat innehåll än
vad man vid en hastig överblick kunde
förutse. Vi vet t. ex. att »friställd» numera
betyder »arbetslös» och att »justerade
taxor» är detsamma som »höjda taxor».
Även »rörlighetsfrämjande» innesluter
en verklighet, inte minst för landsbygdens
vidkommande, som många gånger
är mycket bistrare än vad uttrycket ger
intryck av. Med rörlighetsstimulerande
åtgärder menas nämligen inte bara att
arbetskraft skatt förmås att gå över till
annat och för ögonblicket aktuellare yrke.
Det innebär också framför allt —
och det är till det som jag speciellt vill
anknyta mina reflexioner — att folk skall
dra upp sina bopålar från sin egen hembygd
och flytta till de landområden, där
kapitalisterna av snåla och snäva hänsyn
har behagat etablera sina industrianläggningar.

Det är ju inte länge sedan det formligen
drevs en kampanj mot en företeelse
som kallades för »hoppjerkeri». Nu har
Hopp-Jerka under vissa bestämda omständigheter
tvärtom blivit en idealfigur
och nära på nationalhjälte. Men oftast
är det så att han verkligen inte hoppj
erkar frivilligt utan genom direkt och
indirekt tvång. De människor som har
lärt sig att tycka om sin hembygd kan
verkligen inte vara glada över att tvingas
att lämna den för att bosätta sig i en helt
annan och för dem helt okänd miljö.
Den utveckling som har aktualiserat rörlighetsstimulerandet
har verkligen lagt
stora områden i vårt land till hälften öde
— döende landsbygdsområden — och

detta är en synnerligen tragisk process.
Man kan tillägga att den på både kort
och lång sikt tillika samhällsekonomiskt
sett är oerhört skadlig.

Jag ber att kammarens ärade ledamöter
inte skall missförstå vad jag nyss har
yttrat. Jag menar inte alls att nödvändiga
strukturella förändringar skall motverkas
eller försummas i det svenska samhället.
Jag anser inte heller att en stark
industriell och kommersiell koncentration
till ett antal dominerande rikscentra
i och för sig behöver vara någonting av
ondo. Allt beror nämligen på hur det
görs och vilket ändamålet och målsättningen
är med denna starka koncentration
till vissa centra, i synnerhet industricentra.

Som ledamot av Göteborgs stadskollegium
har jag själv många gånger varit
med om att medverka till en ytterligare
utbyggnad av den staden. Bevekelsegrunden
har varit att staden ligger mycket
väl till i fråga om sjöfart, landkommunikationer
och kulturella anläggningar
och mycket annat. Jag tycker alltså det
kan vara i sin ordning. Det finns dock
så många negativa företeelser i detta avseende.
Hotar inte skutan Sverige att
segla med mycket stark slagsida i sjön,
om jag får använda mig av detta bildspråk?
Koncentrationen av industriella
och kommersiella företag är oerhört
stark i vissa landsdelar och mycket svag
eller i vissa fall helt obefintlig i andra
delar av vårt land. Jag talar inte om byar,
utan om delar av vårt land.

Herr Hagberg yttrade i går, att man
måste ha arbetsställen att flytta arbetskraften
till. Så tycker nog de som herr
Hagberg här allra främst företräder politiskt.
Men borde man inte i stället skapa
arbetsställen där människorna redan
finns, så att dessa människor slipper att
låta sig flyttas ifrån ett område som är
dem kärt?

Statsministern sade i går, att vi med
statliga investeringar fyller det tomrum
som har uppstått där de privata har
sviktat. Gör vi, för det första, verkligen
det? Bör man, för det andra, inte fylla
det tomrum som har uppstått geografiskt
i vidaste bemärkelse genom något, som

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

jag vill kalla privatkapitalismens vanhävd
och rovdrift?

Det tomrummet kan fyllas endast genom
att samhället ombesörjer industrialiseringen.
På något annat sätt kan det uppenbarligen
inte gå till. Det är på tiden
att man äntligen försöker att på allvar
avskaffa orsakerna till den mycket omfattande
och tvångsmässiga emigrationen
av människor från den ena landsdelen
till den andra. Detta är av vikt inte
bara med hänsyn till de aktuella sysselsättningsfrågor,
som så livligt ventilerades
här i går, utan också med tanke på
morgondagen för vårt land och för de
arbetande människorna i detta land.

När jag förra gången var ledamot av
riksdagen hade jag nöjet att vara med om
utarbetandet av en programatisk motion
med rubriken »Landsplanering». Det var
år 1945, som den kommunistiska riksdagsgruppen
framlade den motionen. Nu
talar många här i hög grad enligt de linjer
som vi den gången drog upp men som
avvisades av riksdagen för 17 år sedan.
Vi tror att mycket skulle ha kunnat ske
i detta avseende därest dessa linjer den
gången hade accepterats.

Det är mycket lätt att inse att jag här
egentligen borde åberopa förhållandena
i vissa norrländska områden. Jag håller
mig emellertid till det som vi sörlänningar
och västkustbor har mitt framför
näsan på oss i vårt dagliga liv. Vi kan ju
se lite grand exempelvis på norra Bohuslän
— jag talar alltså inte om den södra
utan om den norra länsdelen. Sedan decennier
tillbaka håller denna länsdel på
att helt enkelt do. De unga människorna
måste flytta bort och åldringarna är kvar.
Jag höll på att säga att taken över husen
rasar ner, ty det bor inga människor i
många av husen. De unga har alltså ingenting
att leva av. Kommunikationerna
släpar efter. Kulturarrangemang lyser i
fatal grad med sin frånvaro. Så har det
pågått decennium efter decennium. Utvecklingen
är ungefär likadan i Dalsland
och östra Småland. Även vissa andra områden
stryps plågsamt och stryps skenbart
metodiskt, men det är självfallet
ingen metodik i detta, utan det är frågan

3 Första kammaren:; protokoll 1963. Nr 4

Statsverkspropositionen in. in.
om något som närmare kan karakteriseras
som anarki.

För egen del har jag låtit mig födas på
landsbygden fastän jag sedermera har
blivit storstadsbo. Jag vill emellertid i
sammanhanget ha sagt, att man verkligen
inte behöver vara någon landsbygdsromantiker,
som ju herr Torsten Andersson
enligt min mening med någon orätt beskylldes
av herr Geijer i går för att vara,
för att iaktta denna utveckling med inte
bara sorg utan även — så att säga med
ett »aktivare» uttryck — med harm.

När jag talar för statliga åtgärder för
att hindra att så stora landområden också
i fortsättningen skall prisges, vill jag
gärna ta död på alla påståenden om verklighetsflykt
och om landsbygdsromantik,
som har blivit ett skällsord, genom att
understryka att vi kommunister inte finner
någonting anmärkningsvärt i att invånareantalet
på rena landsbygden procentuellt
minskar i förhållande till tätorternas.
Vi hyser inte illusionen att varje
torpställe skulle kunna räddas, att varje
småbruk skulle kunna fortbestå eller
att varje liten by skulle förses med industriell
eller likartad verksamhet. Sådana
illusioner hyser vi inte. Men det gäller
ju att rädda det som till äventyrs fortfarande
skulle kunna kallas torparen, eller
småbrukaren, hans person och hans
familj och dess möjlighet att leva, att ge
alla på landsbygden boende en chans i
deras eget hörn av landet.

Det kan göras endast genom att skapa
starka industriella centralorter. Den
nya kommunindelningen — när den en
gång kommer — löser inte automatiskt
sådana frågor som dessa. Ingenting talar
för att ett antal mer eller mindre konkursmässiga
kommuner blir mera solventa
om de slår sin fattigdom samman.

Det som krävs är alltså en verklig
landsplanering. Att inte privatkapitalismen
ordnar en sådan kan vi våga
ta gift på. Det bör enligt vår uppfattning
vara slut på att storkapitalisterna
på grundval av sina privata och mycket
snäva intressen skall få vispa omkring
med arbetskraften efter behag på det

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. m.

sätt som sker. Därmed har vi icke tagit
ett definitivt avstånd från rörlighetsstimulerande
åtgärder, utan vi har menat
att man måste vidta sådana åtgärder
att rörelsestimulans inte blir så nödvändig
som den numera är.

Herr Geijer undrade i går vad det
statliga planeringsorganet skall göra.
Han varnade för en ny torsdagsklubb
och talade för att industri- och näringsfrågorna
bör samlas i ett enda departement.
Det är ingen oviktig fråga som
herr Geijer tog upp, men viktigast är
väl själva innehållet i den näringspolitik
som detta departement skall handlägga.
Målsättningen härför antyddes
också av herr Geijer i hans anförande.
Vi vet att med ett privatkapitalistiskt
näringsliv är det inte lätt att genomföra
en landsplanering'' som grundas på
landets och folkets djupaste intressen
och behov, men också inom denna
trånga ram bör det finnas möjligheter
att åtminstone i någon mån genomföra
den landsplanering som vi kommunister
motionerade om 1945 och som jag
nyss har erinrat om.

Men då krävs det säkerligen ett mera
positivt och klart uttryckt intresse för
saken än vad som kan utläsas av följande
ord i herr Strängs finansplan: »Utvecklingen
får visa i vad mån det kan
bli möjligt att genom en aktiv lokaliseringspolitik,
som inte uppger kravet på
samhällsekonomisk effektivitet, i ökad
utsträckning bereda arbetskraft en stadigvarande
sysselsättning inom nuvarande
överskottsområden.»

Det bör väl för det första vara möjligt
att genomföra detta, och för det
andra måste det bedömas som en absolut
tvingande nödvändighet, om inte
alltför stor tragik skall drabba alltför
stora delar av Sveriges folk, de arbetande
människorna. Det kan tilläggas att
kravet på samhällsekonomisk effektivitet
inte bör få drivas ända fram till
vanliga, enkla räntabilitetsbedömningar
— och allra minst till privatbolagens
snäva räntabilitetssynpunkter.

Jag skall be att få avsluta detta anförande
med att understryka, att det
dock är människorna det gäller i främs -

ta rummet. Det gäller folket i de nu avdöende
landsdelarna och landshörnen
och därmed också folket i varje by och
inte ett rörlighetsfrämjande som är avsett
att bara tjäna en kortfristig privat
profitnytta.

Det har talats mycket om lokaliseringspolitik,
och så var även fallet under
gårdagens debatt här i första kammaren,
men bättre vore väl att sätta
i gång med denna lokaliseringspolitik
och göra det på bred front och målmedvetet,
så att avdöende landsdelar kan få
leva upp igen, så att törnrosasömnen
äntligen tar slut.

Men jag vet att då måste man nog
sluta upp med att ängsligt stanna utanför
storkapitalismens tröskel. Det är inte
torsdagsklubbar vi behöver, utan det
är en av samhället ledd och målmedvetet
genomförd landsplanering. Det är
önskemålet om att detta skulle komma
att genomföras som har föranlett min
djärvhet att här begära ordet.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! I slutminuten av »tredje
perioden» av matchen mellan regering
och opposition skulle jag vilja säga
något om fritidsfrågorna. Regeringens
budgetförslag speglar den snabba ekonomiska
tillväxt som präglat utvecklingen
i vårt land under de senaste
åren. Med en beräknad produktionsökning
av 3,5 procent även under år 1963
kommer 1960-talets tre första år att
medföra en produktionstillväxt på mellan
13 och 14 procent — eller en något
högre takt i ökningen än vad man förutsåg
som genomsnitt för perioden 1960
—65 i den senaste långtidsutredningen.
Målsättningen ansågs då som väl optimitisk
men tycks nu kunna vara på
god väg att infrias.

Själva förutsättningarna för att denna
utvecklingstakt skall kunna hållas
har många talare förut uppehållit sig
vid i denna debatt. Ingen har kunnat
sia om så stora förändringar att utvecklingen
skulle vända. Alldeles bortsett
från de samlade åtgärderna att fördela
välståndsökningen som under de senas -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

te åren skett bl. a. genom beslut om
bättre utbildningsmöjligheter, familjepolitiska
åtgärder, riktade främst till barnfamiljerna
eller ökad trygghet vid ålderdom
och sjukdom, pågår inom samhället
en utveckling som förtjänar att uppmärksammas
mer än vad som tidigare
skett.

Mitt uppe i en process med betydande
förändringar av näringslivets struktur
och lokalisering upplever vi hur
medborgarna vill ta ut en allt större
del av sin andel av produktionstillväxten
i form av ökad fritid. När arbetstiden
genom lagstiftning förkortades från
48 till 45 timmar betydde det i och för
sig ett ökat tillskott av ledig tid. I dag
vet vi att utvecklingen mycket snabbt
gått mot en förläggning av denna kortare
arbetstid till 5 arbetsdagar per
vecka inom alla branscher där det var
möjligt. Därmed har arbetstidsförkortningen
lett fram till att vi fått två arbetsfria
dagar per vecka.

Till årets riksdag kommer att presenteras
ett förslag om förlängning av den
lagstadgade semestern från 3 till 4 veckor
med betydande förbättringar i semesterrätten,
framför allt för korttidsanställda.
Det finns ingen anledning
att tro att riksdagen skall förkasta detta
förslag. .lag är övertygad om att reformens
ekonomiska verkningar kommer
att kunna avräknas mot produktionstillväxten
inom näringslivet utan
att den ekonomiska utvecklingen i samhället
av den anledningen störs.

Även detta förslag om fyra veckors
lagstadgad semester innebär att vi valt
att ta ut en betydande del av standardökningen
genom vidgad fritid. Därmed
kan man förutsätta att vi också är beredda
att acceptera de påfrestningar i
form av ökade krav på arbetstagarens
prestanda som kan uppstå genom att
rationaliseringstakten inom näringslivet
ytterligare måste drivas upp för att produktionen
under en förkortad arbetstid
inte bara skall upprätthållas vid sin tidigare
nivå utan även stiga. Sett på
längre sikt finns det av denna anledning
orsak att ta med utredningskravet
om 40 timmars arbetsvecka, om vilket

Statsverkspropositionen m. m.
det motionerats vid årets riksdag, som
ett inslag i debatten om hur stor de!
av dygnet som skall användas till arbete
och hur stor del till fritid.

En statsbudget som den föreliggande,
omfattande 20 miljarder och koordinerad
med landstingens och kommunernas
totala budgetomslutning på drygt halva
beloppet, utgör utan tvekan ett instrument
i samhällets hand med betydande
förutsättningar att påverka såväl den
enskildes som gruppers konsumtionsval
i olika avseenden. Det är därför viktigt
att de långsiktiga centrala planeringsåtgärderna
intensifieras i avsikt att undvika
störningar i den ekonomiska utvecklingen
liksom att vi på ett rationellt
och effektivt sätt skall ha möjligheter
att tillvarata de gemensamma resurserna.

Den samhällsekonomiska planeringen
liksom forskningen har fått möjligheter
att tillgodose detta långsiktiga planeringsbehov
genom de rådgivande organ
som inrättas. Då det gäller samhällets
insatser i planeringen och utformningen
av politiken till stöd för fritidens utnyttjande
saknas denna samordning.

Det vare mig fjärran att vilja tala för
att vi skulle genom någon form av samhällsåtgärder
söka dirigera hur vi skall
använda vår fritid, men skall fritiden
bli vad vi vili att den skall vara för den
enskilda människan — möjligheter till
kunskapsförnyelse, rekreation och återhämtning
av krafter, stimulans till fördjupade
intressen och möjligheter att
vidga de egna vyerna — då kommer
samhället förvisso icke undan ansvaret
för planering och samordning av åtgärderna.

Jag tror att här som annorstädes gäller
den regeln att ett ökat välstånd, som
tar sig uttryck i människornas möjligheter
att fritt välja, för med sig ökat behov
av insatser från samhällets sida i
form av planering, service och kollektiva
insatser. Den ökade fritiden lockar
ut tätortens invånare till fritidsområden
kring sjöar och kuster, ut till våra
skogar, oftast mot glesbygder, där förutsättningarna
för att utnyttja fritiden
på ett riktigt sätt föreligger. Men det
finns vissa bestämda förutsättningar,

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. in.

nämligen bl. a. framkomliga vägar för
våra allt flera bilar, möjligheter till fritidsbebyggelse,
service i form av sanitära
anläggningar, tillgång till badplatser,
vandringsleder och skidspår, för
att ta några exempel på de åtgärder som
kräver samlade insatser.

På problematiken om hur vi från samhällets
sida skall planera så att den enskilde
medborgaren bäst skall kunna utnyttja
sin fritid finns självklart andra
aspekter än de nu berörda.

En ständig debatt om fritidsfrågorna
förs med anknytning till ungdomens attityd.
I detta avseende har samhället
gått längre i sitt engagemang. Den nya
barnavårdslagen föreskriver att kommunerna
skall bära ansvaret för att man
tillgodoser behovet av vad som kallas
allmänt förebyggande åtgärder bland
barn och ungdom. Därmed skall man förstå,
att det är bland annat en kommunernas
uppgift att stödja ungdomens
egna organisationer så att de har kraft
nog att verka attraktiva på ungdomarna,
liksom att man på andra sätt skall sörja
för att tillgång till fritidssysselsättning
finns i tillräcklig omfattning. Kommunernas
initiativ får ganska självklart inte
gripa in i det frivilliga föreningslivets
verksamhet på annat sätt än genom att
indirekt verka kvalitetsfrämjande.

Mera klara målsättningar för de kommunala
initiativen på detta område innehåller
en programskrift »Kommunal
framtid», livligt läst och citerad under
förra årets valrörelse, dock inte i de
avsnitt där det talas om att »ungdomens
speciella behov och intressen i det nutida
samhället beaktas» och »kommunen
medverkar till att den ökade fritiden
bättre kan utnyttjas för rekreation och
friluftsliv».

Det finns knappast någon anledning
för mig att nu närmare gå in på innebörden
av kommunernas åtgärder för att
underlätta fritidsverksamheten för ungdomarna.
Det räcker med att peka på
att det vid barnavårdslagens tillkomst
fanns i cirka 300 kommuner särskilda
av fullmäktige eller på annat sätt tillsatta
organ för att sköta dessa uppgifter.

Inte bara de vuxnas fritid har ökat,
utan även ungdomarnas. Vi har i dag en
ungdom som i allt yngre år vill ta del
av de fritidsanordningar som finns och
som ibland tidigare var stängda för dem.

Ett gott bevis härpå är den explosionsartade
utveckling som fritidsgrupperna
fått. Denna form av planerad ungdomsverksamhet
tillkom som bekant för att
motverka en trolig och, som vi nu vet
utlöst, negativ reaktion bland ungdomen
vid avskaffandet av motboken. För budgetåret
1961/62 redovisas 73 131 avslutade
fritidsgrupper med 1 165 377 deltagare
i åldrarna 12—25 år, vilket faktiskt
rent statistiskt innebär att av 15 ungdomar
i de aktuella åldrarna deltog under
nämnda år 11 i någon fritidsgrupp.
Den absolut övervägande delen av denna
verksamhet finns organiserad inom
föreningslivet, som trots statsbidragen
och på sina håll generösa kommunala
tillägg till dessa ändå får bära ganska
stora kostnader för fritidsgrupperna.
Med hänsyn till den utveckling mot eu
allt tidigare aktivitet inom de yngre åldersgrupperna
är det att beklaga att regeringsförslaget
inte heller i år innehåller
förslag om sänkning av åldern för
deltagande i fritidsgrupper till 10 år,
något som har diskuterats länge.

Idrottsrörelsen är en annan betydelsefull
faktor för fritidens utnyttjande. Jag
tänker därvid inte på den, som i egenskap
av passiv åskådare ser på idrott
framför TV eller från åskådarplats på
våra många arenor, utan på den roll
som idrotten spelar för den aktive utövaren.
Och de aktiva blir allt fler, vilka
inser idrottens betydelse såväl ur
konditions- och motions- som avkopplingssynpunkt
för den jäktade nutidsmänniskan.

Idrotten i alla dess former kan inte
heller vara utan samhällets stöd. Det
behövs förutom de direkta ekonomiska
bidragen översiktliga planeringar liksom
inventeringar med syfte att ta reda
på behovet av olika anläggningar, råd
och anvisningar hur de skall utformas
och dessutom stöd från kommun och
stat vid dessa anläggningars uppförande.
Det är enligt min mening angeläget,

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

att den långsiktiga planeringen härvidlag
inte låter sig förleda av kortsiktiga
önskemål om anläggningar, som stimulerats
genom olika moderiktningar,
vilka även är företrädda inom såväl
idrotten som friluftslivet. Om tävlingsoch
träningsbanor och lokaler behövs
för att de, som vill, skall kunna utnyttja
sin fritid till idrottslig verksamhet
av något slag, är behovet av tak över
huvudet angeläget i minst samma utsträckning
för den fritidsverksamhet,
som bedrives inom det frivilliga bildningsarbetet
och den övriga ungdomsverksamheten.

Det är glädjande att se hur det frivilliga
bildningsarbetet kunnat hävda sig
i den ökade konkurrensen om fritidens
utnyttjande och gjort det genom att presentera
en verksamhet, som dels pekar
mot eu breddning av de olika ämnesområdena
men dels också innebär en
förändring av ämnesinriktningen mot
ökad kvalitet. I dagsläget vet vi att det
skall komma en särskild proposition om
stödet till folkbildningen. Vad den kommer
att innehålla är mera obestämt. Får
jag skicka med en önskan, är det den
att det är angeläget att ge bildningsorganisationerna
möjlighet att genom någon
form av »blockanslag» arbeta något
mera obundet än som nu sker vid
uppläggningen av kurser och föreläsningsserier
till uppföljandet av andra
aktiviteter.

Sammanfattningsvis vill jag anföra
följande. Takten i vår standardutveckling
förefaller orubbad, även jämförd
med optimistiska prognoser. En betydande
del av den standardökning, som
ägt rum, har tagits ut i form av ökad
fritid. En fortsatt utveckling i samma
riktning är att vänta. Detta medför ökat
tryck på stat och kommuner att ställa
ökade resurser till förfogande för att
den ökade fritiden skall kunna utnyttjas
av den enskilda människan för berikande
av sitt liv. Samhället kan i det
läget inte längre dela upp fritidsfrågorna
så att man fäster stort avseende vid
åtgärder, som syftar till att tillgodose
ungdomens behov, och mindre avseende
vid övriga åldersgruppers behov av

Statsverkspropositionen m. m.

att få berika sin fritid. Samhällets åtgärder
måste vara inriktade på att vidga
valfriheten för fritidens utnyttjande
med stöd av de resurser, som finns tillgängliga.
Planeringsåtgärderna är viktiga.

I dagsläget finner vi hur det inom
olika områden råder en febril aktivitet
inom fritidsverksamheten i olika former.
Den kan lokaliseras till alla åldrar,
samhällsgrupper och områden. För
många betyder det studie- och bildningsverksamhet,
ungdomsarbete i föreningslivet,
idrott eller friluftsliv, för
andra återigen betyder det verksamhet
med den egna sommarstugan, båten eller
bilen, ute i skärgårds- eller skogsmiljöer
som bryter av mot vardagens.
Det finns snart sagt inte något område,
som inte berörs.

Jag har snuddat vid samhällets hittillsvarande
åtaganden för att underlätta
eller stödja denna verksamhet. Betydande
anslag utgår också från den
presenterade 20-miljardersbudgeten för
detta ändamål. I vissa fall har ökningar
föreslagits, och i andra fall har sådana
signalerats. Idrottsanslagen ökar,
jordbruksministern föreslår ökade bidrag
till ungdomsverksamheten inom
sin huvudtitel, folkbildningen skall få
det bättre. Men på andra områden har
tydligen pengarna inte räckt till. Där
utgår anslagen med oförändrat belopp
trots att lika väl motiverade anslagshöjningar
som de, vilka bifallits inom ett
annat departement, föreslagits.

Det är enligt min mening helt enkelt
omöjligt att säga, om de lämnade anslagen
totalt sett är tillräckliga eller
vilket som är viktigast vid en riktig avvägning.
Någon annan avvägning än den
som sker vid prövningen av de olika
anslagsposterna inom varje huvudtitel,
kan väl svårligen ha ägt rum, och i varje
fall saknas en avvägning med en klar
målsättning ijisikite. Man kan faktiskt
gå från huvudtitel till huvudtitel och
finna anslagspunkter som griper in på
dessa frågor. Är anslagsgivningen spridd
över de flesta departementen, är planeringen
i övrigt även den lagd på många
händer. Statens ungdomsråd gör sitt i

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. m.
form av undersökningar och analyser,
utredningar har tillsatts med begränsade
direktiv o. s. v.

Det har talats om att en departementsreform
har genomförts för att vinna de
fördelar, som finns i möjligheterna till
överskådlighet. En sådan reform rakt
igenom går det självfallet inte att genomföra
på en gång, men fritidsfrågorna,
vilka får allt större betydelse för
oss, har inte fått någon del av den genomförda
reformen. En gång läste vi
i pressen — det kanske var för ett
par år sedan — att statsrådet af Geijerstam
kallades ungdomsminister. I dag
vet vi att han har fått hand om kyrkofrågorna.
Barnavårdslagen utformades
av familjeministern, socialministern behåller
inom sitt departement arvsfondsansiagen,
stödet till samlingslokalerna
går över till inrikesdepartementet, handelsministern
sköter idrotten och ecklesiastikministern
sköter kultursidan med
undantag för de värnpliktigas bibliotek
som han lämnat över till försvarsministern.
Jordbruksministern har också sin
del i denna verksamhet — som jag nyss
nämnt.

Herr talman! Jag har velat säga att
det är angeläget att möta de enskilda
människornas alltmer ökade efterfrågan
på fritidsanläggningar och behov
att berika sin fritid genom väl planerade
och samordnade åtgärder. Samhällets
insatser måste i mycket stanna vid att
bli samordnande och rådgivande, och
detta förhållande har också uppmärksammats
i motioner vid årets riksdag.

I dag är initiativen på detta område alltför
mycket splittrade. Jag vill inte påstå
att det är dags att inrätta något
särskilt departement för dessa frågor
— kanske inte ens att tillsätta en ungdoms-
eller fritidsminister — men för
den fortsatta utvecklingen skulle det
komma att betyda mycket, om det åtminstone
kunde bli eu av ett statsråds
arbetsuppgifter.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):
Herr talman! Det kan kanske i slutet
av remissdebatten anses vara en över -

loppsgärning att ta upp några av de frågor,
som har diskuterats tidigare. När
man begär ordet i en remissdebatt, vet
man emellertid inte vad som kommer att
sägas av andra talare. De två frågor, som
jag tänkte beröra, har tagits upp av så
många talare tidigare, att jag bara mer
summariskt skall försöka ge några synpunkter
på dem.

Om man företräder ett län, som haft ett
praktiskt taget oförändrat befolkningstal
årtionde efter årtionde och haft stora
svårigheter att följa med befolkningsutvecklingen
i landet, är man naturligtvis
orolig inte bara för dagen utan även för
framtiden. Jag tillhör inte dem, som i
detta sammanhang på något sätt vill förebrå
regeringen för att den inte har vidtagit
de åtgärder som kanhända kunde
ha befordrat utvecklingen i en annan
riktning, men vad jag vill ha sagt är, att
om det är möjligt att göra någonting för
dessa områden, så bör man inte försumma
att ta tillfället i akt.

Jag vet att inrikesministern har en positiv
syn på de frågor som redovisats i
vårt län. Vi har hälsat med stor tillfredsställelse
att inrikesministern hyser den
uppfattningen, att man i tid skall försöka
möta en utveckling, som kan komma
att bli så bekymmersam att samhället
måste vidta drastiska åtgärder.

Vilka åtgärder kan man då vidtaga för
att hjälpa de områden, som haft en
ogynnsam befolkningsutveckling eller
har en arbetskraftsreserv, som väntar på
sysselsättningsmöjligheter? Jag skall inte
här på något sätt försöka ge någon
analys av alla de möjligheter som finns.
Om vi har den rätta förståelsen för problemen
och vill se dem i det sammanhang,
vari de måste ses, måste vi inse
att det gäller att förebygga en utveckling,
som för samhället på litet längre
sikt kan bli alltmer svårbemästrad.

Vi var i går överens om att näringslivet
utgöres inte bara av ett antal företagare,
utan av alla dem som deltar i produktionen.
Vi vet av erfarenhet att för
näringslivet inom en region spelar kommunikationerna
en mycket stor roll.
Herr Jonasson har i dag varit inne på
frågan om en bättre kanalled mellan

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Västerhavet och vår största insjö, Vänern.
En sådan kanalled skulle enligt
min mening utgöra en betydelsefull injektion
för näringslivet inom de till Vänern
gränsande områdena, av vilka inte
något har en särskilt gynnsam befolkningsutveckling.

Järnvägsfrågan är också högaktuell inte
minst inom vårt län. Länets centrala
delar har levat i ovisshet om möjligheterna
att i varje fall få en normalspårig
järnväg. Jag vill vädja till kommunikationsministern,
som har varit mycket förstående
för denna fråga, att inte dröja
alltför länge med ställningstagandet till
järnvägsfrågan i Skaraborgs läns centrala
delar. I dag föreligger ett mycket
stort behov av en normalspårig järnväg.

När det gäller vägarna är det väl en
kamp mellan landets olika delar om vem
som skall få del av väganslaget. Man får
naturligtvis ha förståelse för att det här
gäller ett fördelningsproblem, som kan
vara nog så svårt att lösa. En sak borde
dock enligt min mening vara ganska klar,
nämligen att områden, som i dag har
en vägstandard som ligger under medelstandarden
i landet, i första hand bör
komma i fråga, i all synnerhet om det inom
samma områden ur samhällets synpunkt
är önskvärt att på allt sätt befordra
det samlade näringslivet.

Om man företräder ett län, där den
jordbrukande befolkningen uppgår till en
fjärdedel av hela befolkningen, har man
klart för sig, att jordbruksfrågan inte
bara är en central fråga för yrkesutövarna
själva utan också en fråga, som inte
betyder så litet för länet i dess helhet.
Det finns de som menar, att län med en
så stor andel jordbrukande befolkning
tillhör de underutvecklade områdena. En
sådan jämförelse tror jag emellertid vara
alldeles felaktig, ty en riktig jämförelse
måste väl göras mellan områden,
som har naturliga förutsättningar för
jordbruksdrift och andra.

.Tåg lyssnade med intresse till herr
Osvalds anförande här i dag. Det gav
enligt min mening i någon mån belägg
för vad jag syftar till, nämligen att vi inte
bör försumma de områden, där man
har naturliga förutsättningar för en jord -

Statsverkspropositionen in. m.
bruksproduktion, som inte minst för
framtiden kan få betydelse inte bara för
vårt eget folkhushåll utan kanske också
för världshushållet.

Jag skall inte gå in på jordbrukets aktuella
inkomstläge i någon nämnvärd grad,
det är bara en sak som jag vilt framhålla.
Skulle regeringen ställa sig alldeles oförstående
för den situation, som jordbruket
nu har hamnat i, tror jag detta skulle vara
inte minst ur psykologisk synpunkt
mycket betänkligt. Hundratusentals jordbrukare
går i dag och väntar med stor
spänning på hur landets regering kommer
att ställa sig till de överläggningar,
som skall hållas mellan jordbrukets representanter
och regeringen. Av det jag
känner till om stämningen bland jordbrukarna
förstår jag, att det i det trängda
läge, som jordbrukarna nu befinner
sig i, skulle vara ett mycket hårt slag om
oförståelse skulle visas för de aktuella
problemen. En förståelse i dagens läge
kanske också kan undanröja något av den
oro, som jordbruksnäringen i dag onekligen
känner inför den skymda sikten för
framtiden på grund av den nya marknaden
och de stora frågor, som därmed har
sammanhang, vilka inte bara måste ses
ur jordbrukets synpunkt, utan som naturligtvis
får ses ur vårt samlade samhälles
synpunkt.

Min vädjan till jordbruksministern,
finansministern och till de andra regeringsledamöter
som är närvarande är:
Var inte oförstående i dag för jordbrukets
problem! De är så stora att man lätt
genom oförståelse för de människor, som
är i ett trängt läge, kan göra någonting
som för framtiden kan ha starkt menlig
inverkan, inte minst ur det samlade samhällets
synpunkt sett.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! 4 M är namnet på en
landsomfattande kampanj som startade
i oktober 1962 och som tar sikte på
människans anpassning på arbetsplatsen.
Eller vi kan vända på satsen och säga:
arbetsplatsens anpassning till människan.

Initiativtagare till 4 M-kampanjen är

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. m.

Folksams hälsoråd, Svenska korporationsidrottsförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen,
och bakom den står också stödjande 32
andra riksorganisationer, institutioner
och myndigheter.

Herr talman! Jag vill låna de 4 M-en
som rubriker för vad jag önskar säga
om arbetsplatsens människor och miljö,
maskiner och betydelsen av motion —
ja, inte i den mening som vi just nu kanske
tänker oss i dessa motionstider.

Två av M-en handlar om människan
och miljön. Människan på arbetsplatsen
har ibland med någon överdrift kallats
för »den glömda faktorn». Intresset har
tidigare i hög grad varit mer inriktat på
de rent materiella och ekonomiska faktorerna
i arbetslivet och mindre på de
immateriella, till vilka kan räknas åtskilliga
av människans förhållanden och
villkor i arbetslivet.

Arbetsplatsens förhållanden har först
under de senaste årtiondena blivit föremål
för mera vetenskapligt intresse. Man
får se det uppvaknande intresset för
människan sasom en följd av den fulla
sysselsättningspolitiken i förening med
goda konjunkturer. Jag tror också att
socialpolitiken har ökat företagsledningens
sociala tänkande och ansvar för de
anställda. Demokratiseringsprocessen i
arbetslivet genom nämndverksamhet och
det fackliga organisationsväsendets tillväxt
har också haft ett mycket stort inflytande
på intresset för människan.

Det är många faktorer som påverkar
anpassningen mellan individen, arbetet
och arbetssituationen. Ofta krävs en helhetssyn
på dessa förhållanden för att
man skall kunna göra en riktig bedömning
som leder till effektiva åtgärder.
Tag t. ex. de faktorer som på arbetsplatsen
påverkar de anställdas arbetsvilja
och arbetsförmåga. Det kan vara sådana
faktorer som ålder, kön, intelligens och
andra personlighetsfaktorer. Det är olika
fysiologiska påfrestningar såsom arbetets
tyngd, värme, buller, det kan gälla
arbetstidens längd. Icke minst viktiga
ar de psykiska faktorerna och deras
inverkan på arbetslust etc.

Det bör i detta sammanhang framhål -

las, att arbetsförhållandena avsevärt förbättrats
enbart under det senaste decenniet
på de flesta arbetsplatser. Framför
allt gäller förbättringen den fysiskt-tekniska
miljön. Förebyggande av olycksfall,
icke minst genom bättre uppföljning
av olycksfallen och tillbuden, sker
också kontinuerligt på åtminstone de
större företagen. Tekniska förbättringar
av maskiner och lyftorgan etc. gör
arbetet mindre tungt och påfrestande.
Men samtidigt tycks människan ställas
inför ökade psykiska påfrestningar, som
skapat problem icke nxinst för arbetsledande
personal. Psykosomatiska sjukdomar,
stress och nervösa åkommor
tycks öka i omfattning ganska oroväckande.

Frågan är hur mycket som beror på
arbetsplatsförhållandena och hur mycket
som beror på samhällsmiljön i övrigt.
Jag tror, att dessa frågor behöver
bli föremål för ökad uppmärksamhet.
Det behövs en bättre följsamhet av samhället,
och jag vill tillägga av näringslivet,
med hänsyn till individens fysiska
och psykiska förmåga för att de materiella
förhållandena skall skapa en miljö
som befordrar individens psykiska
hälsa. Mycket skulle kunna åstadkommas
genom en fördjupad gemenskap mellan
människorna i arbets- och samhällsliv.
Mentalhygien är troligen något vi ännu
icke tillräckligt beaktat.

Herr talman! Jag har haft anledning
att tidigare från denna talarstol taga
upp frågan om behovet av samordnad
arbetsvetenskaplig forskning i samband
med att allmänna beredningsutskottet
framhållit, att en utredning icke skulle
i dagens läge väsentligen befrämja en
sådan forskning. I dag kan jag konstatera,
att ecklesiastikministern tillsatt en
utredning av den psykotekniska verksamhetens
organisation och vissa sammanhängande
frågor. Därmed har en bit
av arbetsvetenskapens frågor beaktats.
En annan bit är tillsättande av en utredning
om samordnad social forskning,
som allmänna beredningen däremot fann
mycket önskvärd på förslag av herrar
Tage Johansson och Lars Larson i motion
I: 35, 1962. Jag betraktar arbetsplat -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

sens frågor som en del av den sociala
forskningen. Gör nu subkommittén för
medicinsk yrkesforskning sin bit av samordningsproblemet,
är jag och mina kolleger
i folkpartiet nöjda i sak, men vi
frågar oss varför icke greppet på den
arbetsvetenskapliga forskningen kunde
ha tagits på en gång.

Under det sista årtiondet har kravet
på modern industrihälsovård gjort sig
alltmer gällande inom svensk storindustri.
Detta krav motiveras av ett ökat
behov av biologisk expertis för arbetsplatsens
utformning, liksom av en intensifierad
hälsokontroll framför allt av
personal, som sysselsätts i högkvalificerade
automatiska utrustningar, där den
enskilda individen är så dyrbar för företaget
och svår att ersätta. Detsamma gäller
också ökade problem i samband med
förgubbningen i näringslivet och svårigheten
att sysselsätta partiellt arbetsföra
samt den ökade stressen. Expertisen
tror, att stressen svarar för kanske en
tredjedel av de cirka 60 miljoner sjukdagarna
per år i arbetslivet.

En annan fråga av intresse för arbetsplatsen
är företagsnämndsverksamheten.
Jag tror den kan bli ännu bättre än den
är för närvarande. Vad som vunnits hitintills
kan helt kortfattat sägas vara, att
arbetsgivarna fått en ökad förståelse för
informationsgivandets betydelse och värdet
av samråd. Arbetstagarna har å sin
sida fått ökad förståeelse för produktionsfrågorna.
Såväl inom LO som SAF
arbetas nu som bäst med att pröva formerna
med nämndverksamheten, och jag
tror vi gör bäst i att låta frågorna avgöras
och riktlinjerna dragas upp av
arbetsmarknadens parter.

Andan på arbetsplatsen betyder mycket
för arbetsglädjen och effektiviteten.
Den sammanhänger med hur överordnade
och underordnade samverkar,
hur befordringssystemet tillämpas, om
informationsgivande och samråd sker i
tillräcklig omfattning och i rätt tid. Sist
men inte minst är det en fråga om ett
förtroende mellan företagsledning och
anställda, som det tar lång tid att bygga
upp och kort tid att riva ned. I det sammanhanget
tänker jag på vad som nu

Statsverkspropositionen m. in.
diskuteras speciellt inom de större företagen:
en noggrannare uppföljning av
de anställdas arbetsinsatser ur kostnadssynpunkt.

Anställning av personal har riktigt nog
börjat alltmer betraktas som en stor investering
för ett företag. Tjänstemannastabens
starka utökning som följd av den
produktivitetsökning, som kännetecknat
de senaste årens mängdkonjunktur, har
i samband med att inkomsterna icke stigit
i samma takt som kostnaderna aktualiserat
frågan om tjänstemännens effektivare
utnyttjande. Det ligger i allas intresse,
icke minst i tjänstemännens, att
fortgående rationalisering, sparande och
effektivisering sker inom ett företag,
dock utan att de anställda blir lidande
genom överansträngning, stress, minskade
inkomster och försämrade arbetsförhållanden
över huvud taget. En sådan
rationalisering bör helst ske kontinuerligt
och — om allvarligare omläggningar
behövs — helst på tillräckligt
lång sikt för att inte andan och arbetsglädjen
skall bli lidande och det som
tycktes företaget vara en vinst efteråt
skall visa sig vara en förlust.

En effektivisering av personalens arbete
bör ske inom all företagsverksamhet,
inte minst inom statliga företag
och statlig förvaltning. Det finns säkerligen
mycket att vinna ekonomiskt
genom god planering och administration,
där kanske ändå den privata företagsamheten
kommit längst. Det är
säkerligen ingen avundsvärd lott att som
ansvarig företagsledare angripa dessa
svåra problem. Där det sker i positiv
och förstående anda är det så mycket
mera hedervärt.

Det tredje M-et står för produktionsfaktorn
maskinen, eller kapitalet. Den
snabba tekniska utvecklingen har gjort
det möjligt att konstruera maskiner som
kan ställa allt för stora krav på den
mänskliga organismen. Som exempel
kan nämnas flygplan. Det har därför
varit aktuellt — och är det fortfarande
— att anpassa maskinen och arbetet till
människan, t. ex. beträffande arbetsställningar,
arbetsrörelser och arbetsmiljö.
Detta kallas för bioteknologi och i ut -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. m.
landet ergonomi, som glädjande nog diskuterats
som ett särskilt ämne i läroplanerna
för det tekniska gymnasiet.

Herr talman! Jag vill i detta sammanhang
något komma in på kapitalets
makt i produktionsökningen, liksom jag
tidigare berört den mänskliga arbetsinsatsens
och miljöns betydelse.

Professor Erik Lundberg har gjort en
mycket intressant utredning om den relativa
betydelsen av kapitalinsatsen för
den svenska industriens produktionsökning
under perioden 1946—1957. Han
har kommit fram till att kapitalets vikt
i fråga om den svenska produktionsökningen
uppgår till cirka 43 procent och
personalens till cirka 23 procent. Vid
sidan av kapital- och personalinsatser
kommer s. k. »ren produktivitet», d. v. s.
effekten av teknisk utveckling, rationalisering,
utbildning, organisation etc.,
som har en vikt av inte mindre än 34
procent. Man får givetvis ta dessa vikter
med en viss reservation, men jag
tycker att tendensen ändå visar, att de
mänskliga insatserna har en större betydelse
än vad vi kanske ibland tror.
Vi har ibland kanske inom näringslivet
eu tendens att överdriva kapitalinsatsens
vikt vid produktionsökning. Pengar
betyder med andra ord inte allt, ens
då det gäller så materiella ting som
produktivitetsökning.

Företagens behov av kapital för investeringar
som ett led i den tekniska
utvecklingen och ständiga strukturrationaliseringen
har ständigt ökat, även om
ert viss avmattning i investeringstakten
under år 1962 kunnat iakttagas. En klassisk
företagsekonomisk regel säger, att
finansieringen av ett företag är sund
när ägaren riskerar mera pengar än
kreditgivarna. Även om möjligheterna
att få lån på kapitalmarknaden lättat,
så är det mycket som talar för att företagens
självfinansieringsmöjligheter icke
bör begränsas hur mycket som helst.
För detta talar bl. a. att varornas modekänslighet
tenderar att bii större, vilket
ökar riskerna för inkurans och andra
varulagerförluster, att ökad utländsk
konkurrens på såväl hemmamarknaden

som exportmarknaden uppstått, samt
nödvändigheten av att satsa på forsknings-
och utvecklingsarbete för att bevara
och ständigt öka konkurrenskraften.

Dessa synpunkter talar för värdet
av att företagens självfinansieringsmöjligheter
inte alltför mycket begränsas.
Det måste nämligen alltid finnas utrymme
för en viss självfinansieringsgrad
för att industrien skall våga besluta
sig för riskbetonade investeringar,
som kan ge goda vinstchanser.

En annan viktig faktor är utnyttj andegraden
av maskiner, som är en betydelsefull
fråga ur ekonomisk synpunkt.
Bankdirektör Jan Wallander har här
publicerat en intressant undersökning.
Det finns en påtaglig tendens att de
dyrare maskinerna utnyttjas hårdare,
vilket är ganska naturligt. Frapperande
är emellertid att även de dyraste och
yngsta maskinerna endast till en sjättedel
körs periodiskt. Det torde i inte
ringa utsträckning sammanhänga med
strukturen på den svenska verkstadsindustriens
produktion. Man arbetar med
»beställningsskrädderi» och korta serier.
En viss maskin kan då vara avställd
i långa perioder. Det sammanhänger
också med att de flesta företag kör
endast i dagskift, vilket starkt ifrågasatts
vara ekonomiskt.

En annan faktor av betydelse för produktionsstegringen
är exploateringen av
tekniska forskningsresultat och uppfinningar
etc., vilka i tider som gått betytt
så mycket för svensk industri. Tyvärr
minskar antalet innovationer, som
möjliggör utveckling av produkter. Här
har staten och näringslivet stora intressen
att bevaka. Vi behöver förmodligen
veta mera om de tekniska forskningsbetingelserna,
och vi behöver förbättrade
möjligheter att till det praktiska
livets män översätta de tekniska forskningsresultaten.
Kanske vi rent av behöver
en ny forskningspolitik i landet.

Så kommer jag, her talman, till det
sista M-et, som är begynnelsebokstaven
i ordet motion som medel till att skaffa
sig en god kondition. Det mekaniserade

Onsdagen den 23 januari 19G3

Nr 4

arbetslivet, den motoriserade fritiden
och det TV-tittande hemlivet är föga
konditionsbefrämjande och inverkar
därför nedsättande på vår arbetsinsats.
Motion i förening med riktiga arbetsställningar
och en god arbetsteknik motverkar
onödig förslitning av människan
både fysiskt och psykiskt. Tänk bara på
alla ryggbesvär, som i dag nästan kan
betecknas som en folksjukdom och som
delvis är en följd av för litet motion.
Hur skulle det vara om riksdagsledamöterna
föregick svenska folket med
gott exempel då det gäller motion och
inte bara motioner?

Den ökade fritiden genom arbetstidsförkortning,
lediga lördagar och eventuellt
fyra veckors semester medverkar
jämte den höga levnadsstandarden och
de förbättrade förhållandena på arbetsplatsen
till att omskapa vår tillvaro.
Förr var tyngdpunkten av dagen koncentrerad
på arbetstiden, som var lång
och tung för många. Nu blir fritiden
den alltmer tongivande delen, och det
är bara bra. Arbetstid och fritid behöver
emellertid komplettera varandra, om
det skall bli balans och harmoni i vår
tillvaro. Om fritiden tar bort arbetsglädjen
och hindrar eu effektiv arbetsinsats,
då är den fel använd. Herr Larsson
var i sitt anförande inne på en
del av de fritidsfrågor som kan uppstå
genom arbetstidsförkortningen. Om vi
tar ut den högre levnadsstandarden i
form av ökad fritid finns det emellertid
eu viss fara för att utvecklingen här i
Sverige kan komma att gå i samma
riktning som i Amerika, där folk ofta
skaffar sig dubbla arbeten. Då använder
man ju inte fritiden på det sätt som kanske
avsikten är när man vill bereda
människorna ökad fritid.

Vi talar ibland i arbetslivet om yrkesmannaskap
och menar därmed en
god yrkesskicklighet och god arbetskaraktär.
I det senare ingår ansvarskänsla,
pålitlighet, goda arbetsvanor, positiv
inställning till arbete och företag etc.
De fyra M-en, människan, maskinen,
miljön och motionen, är rubriker för
några av de faktorer som i dag har särskilt
uppmärksammats inom arbetslivet.

Statsverkspropositionen in. m.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! I går publicerades en
departementspromemoria från jordbruksdepartementet,
som är daterad den 8 januari,
och den har givit mig anledning
att begära ordet här. Det är inte själva
departementspromemorian och vad som
där sägs som främst ger mig anledning
att säga några ord, utan snarare en del
kommentarer som redan har gjorts till
promemorian.

Vi kunde i Aftonbladet i går läsa bl. a.
följande: »En negativ arbetsinkomst lär
många av de jordbrukare som ingår i den
jordbruksekonomiska undersökningen
ha, enligt en expertpromemoria. Det betyder
att inkomstklyftan gentemot industriarbetarna
för dessa jordbrukare inte
är futtiga 7 000 kronor, utan över 14 000
kronor. Fenomenet kan bara förklaras
på två sätt. Antingen är bönderna så till
den milda grad fängslade av sina arbetsuppgifter,
att de snällt fullföljer dem
fastän de får betala för det. De har alltså
gått ett steg längre än gumman som
struntade i om korna mjölkade, bara de
var snälla. Eller också är den jordbruksekonomiska
undersökningen så bristfällig,
att det inte går att fästa något avseende
vid den.»

Sedan har man på en annan sida en
rubrik där det står: »De flesta jordbrukare
tjänar mer än industriarbetarna. Påsken
för höjda matpriser minskar.»

Nu är det ju ett fåtal människor i det
här landet som över huvud taget bryr
sig om att försöka studera en departementspromemoria,
men många läser Aftonbladet,
och många tror vad som står
där.

Man ger också ett gott råd till jordbruksministern
och säger: »Analysen har
minskat risken för höjda matpriser. Vi
bör under alla förhållanden ge jordbruksministern
råg i ryggen inför de förhandlingar
som förr eller senare lär
komma till stånd mellan regering och
jordbruk.»

Jag tror att Aftonbladet känner jordbruksministern
illa. Han har nog mer
råg i ryggen än man här befarar — i
varje fall hoppas jag det.

Men jag tar mig också friheten, herr

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. m.
talman, att bläddra litet i departementspromemorian.
Det är ingenting speciellt
nytt och sensationellt som där kommer
fram. Man redovisar på vilka grunder
beräkningarna är gjorda inom den jordbruksekonomiska
undersökningen och
hur avskrivning sker på byggnader och
maskiner. Man konstaterar bl. a. att årskostnaden
för byggnader är beräknad
till 2,5 procent, varav 1 procent räknas
som avskrivning på ett reducerat byggnadsvärde,
sedan man tagit hänsyn till
byggnadernas verkliga betydelse för
jordbruket. Vad jordbruket får räkna
med är 1 procent av byggnadernas återanskaffningsvärde.
Det innebär med den
starka teknisk-ekonomiska utveckling vi
har, att det kommer att ta mycket lång
tid innan byggnadsbeståndet kan förnyas.

Jag bläddrar vidare och ser att bland
kapitalinkomsterna inräknas sådana rena
inflationsvinster som är föranledda av
uppskrivning av fastighetsvärdena på
grund av de vid taxering och försäljningar
beräknade värdena. Dessa kapitalinkomster
är ju för den enskilde jordbrukaren
ganska ointressanta utom vid
realisation — han kan inte gärna komma
åt dem.

Men det finns andra saker i det här
sammanhanget som kanske är mera intressanta
och som har givit anledning
till den kommentar som Aftonbladet gjorde,
exempelvis spridningen av inkomsterna.
Det är här man ironiskt påpekar
att så många jordbrukare arbetar utan att
få någon som helst inkomst.

Vi kan här till en början konstatera,
att man i resonemanget ofta blandar ihop
familjeinkomst och brukarinkomst. Vi
bör ändå ha klart för oss att det i målsättningen
för jordbrukspolitiken är
fråga om en brukarinkomst. Om jordbrukarens
hustru arbetar med i jordbruksföretaget,
kan det inte vara rimligt att
den tid hon lägger ned på arbetet skall
räknas med i hans inkomst. Vilken industriarbetare
skulle tillåta att hans
hustrus inkomster läggs ihop med hans
egna vid en jämförelse? Dessa inkomster
varierar starkt från fall till fall. I ett
jordbruk deltar hustrun mycket i arbe -

tet; i ett annat kanske hon på grund av
att hon har många barn inte orkar eller
hinner med att arbeta i jordbruket.

När man talar om familjeinkomst har
man här också räknat med barnens inkomster.
Jag har själv barn som deltar i
jordbruksarbetet under sommartiden,
och de skall naturligtvis ha en ersättning
för det arbetet. I undersökningen har
man räknat om barnens insatser till reducerade
manstimmar.

Vad man måste jämföra är brukarens
arbetsinkomst, och då kommer man till
det resultatet, att det endast är i ett
mycket litet fåtal fall som brukaren
har kunnat uppnå en arbetsinkomst som
ligger i linje med industriarbetarens inkomst
på 14 000 kronor. Sedan förekommer
mycket stora variationer nedåt ända
till minusposter. Man kan naturligtvis
ironisera över detta och säga att det är
orimligt. Ja, att det är orimligt kanske
man kan hävda under förutsättning att
man inte själv har upplevt eller känner
till den bistra verkligheten.

Jag har själv varit jordbrukare i 16
år, och under den tiden har jag fått
uppleva både det ena och det andra
typåret. Jag har varit med om år då jag
haft ett mycket väsentligt underskott,
beroende på att skördeutfallet såsom vi
vet kan variera starkt. Jag kan nämna
sådana torkår som 1955 och 1959. Trots
att kanske ingen vill påstå att jag är
en alldeles oduglig jordbrukare har jag
på en del jordar haft skördar på mellan
500 och 600 kilo per hektar, medan jag
på andra jordar kommit upp i mer än
4 000 kilo. Dessa variationer i fråga om
areal, jordbeskaffenhet o. s. v. betyder
kolossalt mycket också när man jämför
spridningen av inkomsterna för olika
jordbrukare.

Vi kan tänka på ett annat år — 1957,
när mycket av grödan regnade bort.
Även då blev det stora variationer olika
jordbruk emellan på grund av att de
drabbades olika hårt i skilda avseenden.

Det är ingenting egendomligt i att
ett jordbruk har stor spridning av inkomsterna
olika år. Det är inte heller
egendomligt att olika jordbrukare kan
ha spridning på sina inkomster samma

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

år. Pin väldig mängd faktorer inverkar
nämligen på utfallet, och departementspromemorian
har inte tagit upp dessa
frågor till analys; för övrigt är det säkert
mycket svårt att åstadkomma en
analys av dessa faktorers betydelse. Men
vid alla dessa jämförelser skall vi ha
klart för oss att det finns många jordbrukare
som är sjuka eller gamla, och
jag tror att en inte ringa del av spridningen
kan härledas från detta. Det är
väl också klart att många jordbruk inte
sköts som de borde skötas — vi kan
gott konstatera att det finns både dåliga
jordbrukare och bättre jordbrukare.
Men alldeles uppenbart är att det
stora flertalet jordbrukare är mycket
duktiga, och trots det har utfallet i arbetsinkomst
för dem inte blivit större
än att de i allra bästa fall uppnått samma
inkomst som industriarbetare.

Departementspromemorian har — originellt
nog, kanske — också redovisat
ett arbete som pågår inom 1960 års
jordbruksutredning, där man just har
diskuterat dessa spörsmål. Det kan ju
förefalla egendomligt att ett arbete inom
utredningen publiceras på detta sätt,
innan det ens blivit anmält för hela
utredningen. Jag känner mig emellertid
därför oförhindrad att under dessa förhållanden
också utnyttja det materialet
för att något kommentera de här frågorna.

Vi har i den nämnda arbetsgruppen,
där jag själv sitter med, kommit fram
til! att inkomsten kan bli relativt hygglig
vid räkenskapsgårdar av den storlek
det bär gäller, om jordbrukaren utnyttjar
den i dagens situation tekniskt bästa
tänkbara inriktningen av jordbruksproduktionen
— vi har kallat den »teknik
60» — för att ta ut optimala skördar,
optimal avkastning från djuren o. s. v.
Men trots detta kommer man endast i
undantagsfall upp till industriarbetarlöner,
och i de flesta fall håller man
sig avsevärt under industriarbetarlönen.
Det visar sig nämligen att räkenskapsgårdarna
i mycket stor utsträckning har
för liten areal.

När man räknar fram siffrorna och
gör jämförelser, har man i alla fall

Statsverkspropositionen m. in.
sagt sig att jordbrukarna kan komma
ganska högt upp på inkomststegen. Då
skall man emellertid ha klart för sig
att de siffror vi har arbetat med är i
mycket hög grad teoretiska. Skördeuppskattningarna
grundar sig ju på optimala
förhållanden och ingenting annat,
men i verkligheten varierar utfallet
starkt från det ena året till det andra,
och faktum är att många av de senaste
åren givit mycket dåliga skördar — i en
del fall har resultaten varit nära botten.
Sådana omständigheter måste man komma
ihåg när det gäller att applicera siffrorna
på verkligheten. Ett teoretiskt siffermaterial
är i själva verket väldigt
farligt att handskas med när man vill
få en bild av den bistra verkligheten.

Vi vet att senaste året fick jordbrukarna
t. ex. i Mellansverige rätt hyggliga
spannmålsskördar i kg räknat — men
90 procent av brödsäden i området
måste säljas som fodersäd. Prisfallet rörde
sig om 4 ä 5 öre. I en sådan här kalkyl
inom en utredning räknar man vidare
med normala torkningskostnader,
men det fanns i fjol jordbruk som måste
vidkännas torkningskostnader på mellan
5 och 10 öre. Sådana förhållanden
måste givetvis i mycket hög grad påverka
det ekonomiska utfailet.

Ingen teoretisk beräkning i världen
kan ta hänsyn till alla dessa omständigheter.
Jordbruket är sådant att utfallet
växlar mycket starkt från det ena året
till det andra, från den ena gården till
den andra. Ett år kan resultatet vara
s&dant att situationen ter sig hopplös,
men jordbrukaren kan inte bara kasta
yxan i sjön och överge sitt yrke. Plan
får leva på hoppet att ett gott år skall
kompensera de dåiiga. Jag är själv jordbrukare
och vet hur det är. Jordbrukaren
kan inte som en industriarbetare
hoppa ifrån sitt jobb och säga: »Jag
struntar i det.» Jordbrukaren måste arbeta
vidare, tro på en bättring i framtiden
och anstränga sig intensivt för att
nå godtagbara resultat. Han har kanske
från början gjort en felkalkyi och
tvingas lägga om produktionen, kanske
övergå från kreaturslös drift till mjölkproduktion.
Detta kräver då kanske tio

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. in.

år, innan man med de resurser man
har och kan låna upp har hunnit ändra
produktionen och därmed kan utnyttja
gårdens förutsättningar riktigt. Sådant
skapar oerhörda svårigheter för dessa
jordbruk.

Arbetsgruppen har också sagt — det
redovisas i departementspromemorian
—- att endast om jordbruken göres större
arealmässigt och när det gäller antalet
djur kan det bli möjligt att uppnå
eu inkomst som är likvärdig med
industriarbetarlönen eller högre. Vi har
funnit att jordbruk med två arbetande i
vissa fall kan ge mycket goda inkomster
— men när man investerar stora pengar
i ett jordbruk kan en enda sak, en reducering
av utbytet på grund av försämrat
skördeutfall med 10 procent eller
en prissänkning på 10 procent eller
höjda kostnader leda til! att inkomsten
sjunker med 50 procent. Detta kommer
också att bli uppenbart så småningom
när redovisningen blir klar inom utredningen.
Jag tror att dessa frågor är så
oerhört komplicerade och så svåra att
i dag ta ställning till, att man på alla
håll bör undvika att dra alltför snara
slutsatser. Det har man inte heller gjort
i departementspromemorian, och därför
finns det i det avseendet ingen anledning
att gå till någon aktion mot densamma.

Jag har velat redovisa dessa synpunkter
därför att jag anser att det inom
jordbruket är nödvändigt att åstadkomma
en storleksrationalisering för att
jordbrukarna mera intensivt skall kunna
utnyttja de tekniska resurserna, arbetskraften
m. m. Det måste alltså i
framtiden göras en rationalisering mot
större jordbruksfastigheter. Till det resultatet
kommer nog också 1960 års
jordbruksutredning — det är ingen tvekan
om den saken. Man måste emellertid
vara klar över en sak, nämligen att
jordbruket för att kunna lösa dessa
problem kommer att kräva mycket stora
kapitalinvesteringar. För tvåfamiljsjordbruk
kommer det kanske att krävas
investeringar på mellan en kvarts och
en halv miljon kronor. Det är mycket
stora pengar. Hur många jordbrukare

har i dag dessa pengar? Jag tror att
den yngre generationen har tillgång till
ett mycket litet eget kapital att sätta
in för sådana investeringar och därför
i stor utsträckning måste lita till upplånat
kapital. Detta upplånade kapital
skall förräntas och amorteras, och med
nuvarande lånemöjligheter är det mycket
svårt att göra några stora amorteringar
utan att samtidigt tvinga fram
inkomster som gör att man råkar in i
en mycket besvärande skatteprogression.
Men om man över huvud taget
skal! låna pengar, måste man amortera
stora belopp och på något sätt skaffa
fram dessa inkomster, som blir föremål
för en så hård beskattning.

Dessa frågor är inte diskuterade, men
jag har velat fästa uppmärksamheten på
dem därför att de kommer att vara livsavgörande
för om jordbruket skall kunna
rationaliseras. Det måste finnas tillgång
till krediter, som är mycket långsiktiga
och jag skulle tro också sådana,
att de som kan beviljas i fastighet inte
behöver amorteras.

Dessa problem är stora och svåra,
men jag bär velat peka på dem. Om vi
tänker oss att ett jordbruk med ett
mycket stort lånat kapital under ett
par år i följd skulle råka ut för stora
skördebortfall eller det skulle bli betydande
prisfall på marknaden, så kommer
detta jordbruk i en likviditetssituation,
som blir praktiskt taget omöjlig
att bemästra, åtminstone på nuvarande
grunder. Detta är en framtidsvision, som
inte är särskilt angenäm men som vi
säkert mycket snart och rätt ingående
kommer att få diskutera och som vi
bär anledning att i alla sammanhang
observera.

Skattefrågorna och avskrivningsmöjligheterna
kommer här också in i bilden.
Så länge samhället inte har givit särskilt
stora möjligheter i det avseendet tycker
jag inte att man från samhällets sida
heller kan kräva att jordbruket skall
kunna börja rationalisera och sätta in
hur stora resurser som helst, tv det är
praktiskt taget ogörligt att klara en sådan
situation för den som måste skuldsätta
sig mycket hårt.

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr i

Jag har, herr talman, velat framhålla
dessa synpunkter därför att jag tror att
de är mycket väsentliga. Jag vågar också
hoppas och tro att denna departementspromemoria
skall bli föremål för
en vederhäftigare behandling i fortsättningen
än den har fått i Aftonbladet.
Andra tidningar har försiktigtvis, efter
vad jag kan se, inte kommenterat denna
sak. Att dra de slutsatser, som man har
gjort från Aftonbladets sida, visar en
skrämmande okunnighet om hur den
bistra verkligheten ser ut.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Den departementspromemoria,
som herr Isacson har talat om,
är daterad den 18 januari och icke den
8, som det föreföll mig att lian sade.
Den kom oss till handa i departementet
vid det senaste veckoskiftet, och därför
har jag — det vill jag gärna säga — inte
ännu haft möjligheter att i detalj penetrera
de frågor, som promemorian avhandlar.

Herr Isacson säger att han för sin del
inte är överraskad över resultatet. Jag
måste deklarera, att jag är av direkt motsatt
uppfattning. Jag hade inte föreställt
mig att spridningen skulle vara så stor
i de olika grupperna som den i verkligheten
är. Det konstateras i promemorian
att en tredjedel av dessa gårdar — om
vi väljer gårdar i södra Sveriges slättbygder
eller i Mellansverige, kommer
vi till ungefär samma resultat — har
gått med underskott. Brukaren har inte
fått någon som helst ersättning för sitt
arbete; han har fått finna sig i att i
sämsta fall till och med skjuta till upp
till 5 000 ä 6 000 kronor för att rörelsen
skall gå ihop. Jag är visst inte främmande
för att det kan vara betydande växlingar
från det ena året till det andra,
men jag är dock inte utan vidare böjd
att acceptera herr Isacsons förklaring
som helt till fyllest när det gäller det
material som kommit fram.

Jag tror också att det kan finnas
många frågetecken kvar sedan man har
läst denna promemoria och att det är
nödvändigt att vi närmare analyserar en

Statsverkspropositionen m. in.
del av materialet, vilket också är avsikten.
Jag kan betyga att vi från departementets
sida gärna skall leverera allt det
material som kommer fram och tillföra
detta den offentliga debatten för att vi
på det sättet till sist skall kunna åstadkomma
en rimlig avvägning. Detta är
således inget slutligt material, utan jag
hoppas att det skall framkomma mera
sådant.

Herr Isacson har läst vad en tidning
har skrivit i denna fråga och även citerat
vad som där har sagts. Jag tror att jag
skulle kunna plocka fram många tidningsuttalanden,
som kanske har fört en
motsatt argumentering mot den som Aftonbladet
har fört, och med kanske ännu
större rätt kunna säga att detta är
ett ovederhäftigt resonemang. Vi kan
inte här i riksdagen enbart hålla oss till
vad tidningarna skriver och diskussionen
i pressen.

Det är dock alldeles uppenbart att det
i denna diskussion måste uppkomma delade
meningar. En tidning som företräder
konsumentintresset anser jag bör ha
rätt att hävda synpunkter av det slag
som framkommit i Aftonbladet. Även
jag är liksom herr Isacson kritisk mot
statistik. Jag tror inte man kommer
fram till hela sanningen, hur man än
försöker ta upp dessa problem till statistisk
behandling. Vad som över huvud
taget föranlett att vi tillsatt en expertgrupp
var att vi i vår prispolitiska målsättning
avser förhållanden vid rationellt
skötta gårdar i mellersta och södra
Sveriges slättbygder. Däremot har ju den
jordbruksekonomiska undersökning, som
legat till grund för både doktor Holmströms
promemoria, som presenterades i
Ronneby i somras, och det fortsatta arbetet
inom jordbruksnämndens expertgrupp,
varit baserad på ett genomsnitt
av jordbruk. Det står tydligt i anvisningarna,
när det gällde valet av de
brukningenheter som skulle vara med i
jämförelserna, att det skulle vara brukningsdelar
med olika driftinriktning
och olikartade förutsättningar med hänsyn
till ägoslagsfördelningen och produktionsapparaten
och att även olika
grader av god skötsel borde medtagas i

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. in.
såvitt möjligt samma proportion som
de förekom inom området. Det förhållandet
föranledde att vi frågade oss, hur
vi skulle kunna ur detta material plocka
fram resultat som motsvarar de rationellt
skötta gårdarna. Vi lämnade då i
uppdrag åt expertgruppen att försöka
analysera materialet, och denna har delat
upp brukningsenheterna inom de olika
områdena i tre grupper, nämligen
en bästa grupp, en mellangrupp och en
grupp som gav det sämsta resultatet. Det
är på så sätt dessa siffror kommit till.
Avsikten var att vi över huvud skulle
kunna nå fram till någonting som kunde
ge vägledning, när det gällde att bestämma
utbytet på rationellt skötta gårdar.
Jag är för min del inte säker på att vi
nu fått ett svar på den frågan, men det
har varit ett försök i den riktningen, och
vi har all anledning att gå vidare.

Jag har inte för avsikt att i detta
sammanhang ta upp någon längre debatt
om dessa frågor. Av naturliga skäl
är läget sådant, att varken jag eller någon
annan i regeringen nu kan ge något
besked om hur regeringen kommer att
ställa sig till förhandlingskraven. Vi
kommer emellertid redan denna vecka
att få uträkningarna från jordbruksnämnden,
vilka avser år 1961. De har
utlovats till fredag. Vi hoppas att det
skall finnas möjligheter för oss att penetrera
frågorna närmare, när vi får även
detta material.

Anledningen till att jag tog till orda
nu var att herr Isacson framträdde med
så stor säkerhet och valde ett röstläge,
som inte har kännetecknat de tidigare
inläggen i denna remissdebatt, där man
har föredragit att ställa sig en smula
avvaktande till de uppgifter som förekommit.

Till sist vill jag i anslutning till herr
Harald Petterssons anförande säga, att
det inte är fråga om enbart god vilja,
hur regeringen ställer sig och hur jordbruksministern,
finansministern och
andra känner för jordbrukarna. Vi måste
se till att vi har ett underlag för vårt
handlande, som är så objektivt och riktigt
som möjligt. Det är från den ut -

gångspunkten vi måste handla och ingalunda
av rent känslomässiga skäl.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Statsministern yttrade i
går här i kammaren en del saker som
kunde inbjuda till diskussion. Han berättade
bland annat vilka krafttag som
regeringen har tagit på olika områden
även i detta års statsverksproposition.
Han nämnde därvid bland annat siffran
643 nya tjänster inom mentalsjukvården,
men han nämnde inte att medicinalstyrelsen
i sina petita begärt 1 011 tjänster.
Han talade inte heller om att, av tjänster
som gällde upprustnng av vården vid
redan befintliga vårdplatser, medicinalstyrelsen
hade begärt 439 och regeringen
föreslagit 119 tjänster. Det är väl
inte så mycket att komma med, när man
tillgodoser bara en fjärdedel av de tjänster,
som den ansvariga myndigheten ansett
erforderliga för fullföljande av den
upprustning av den statliga mentalsjukvården
som är i gång och som varit i
gång sedan flera år tillbaka men som
ändå alltjämt och under åtskilliga år
framåt kommer att kräva fortsatta åtgärder.
Även om man ser på andra delar
av det parti av socialhuvudtiteln som
överförts från inrikeshuvudtiteln, skall
man finna en rad analoga företeelser.
Många önskvärda, viktiga och betydelsefulla
tjänster samt anslag som begärts
har över huvud taget inte diskuterats.
Det är ju helt naturligt att det bär gäller
avvägningsfrågor, som kan vara svåra
att avgöra, och det är möjligt att
den avvägning regeringen gjort är den
riktiga, men när man vill tala om hur
bra man gjort saker och ting, kan man
också i det rättvisa bedömandets intresse
tala om vad man inte kunnat tillfredsställa.

Statsministern sade också att regeringen
ingalunda skönmålat situationen
till den grad att den glömt bort att tala
om bristerna i samhället. Men, sade han,
»det avgörande och vad vi fått slåss om
är pengarna. Så enkelt är det». Han fortsatte
med att säga någonting om att utan

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr !

pengar kommer man inte långt: så krass
år verkligheten.

Jag har inte anmält mig i förväg till
denna remissdebatt, men bland annat
detta statsministerns yttrande har för
mig varit ett incitament till att säga
några ord. För mig gäller det nämligen
inte bara pengar. Så krass är ändå inte
verkligheten.

När herr Nils Elowsson i går sade att
det för socialdemokratien har gällt att
avlägsna fattigdomen i Sverige, stannade
han också vid bara en del av problemen.
Det är så mycket som man måste ha men
som är så svårt att skaffa för pengar. Så
är bl. a. fallet inom olika vårdområden.

Med den utveckling som samhället undergår
har ändå pengarna mer och mer
kommit att stå i förgrunden. Ideella
uppgifter, ideellt arbete över huvud taget,
vill knappast någon numera göra
utan ersättning. Se t. ex. på ersättningen
för förtroendeuppdrag som undan för
undan ökats och som vi varit med om
att besluta om föregående år! Den ideella
insatsen får många gånger inte heller
den uppskattning i den allmänna
opinionen som den är värd. Sådana uppgifter
som tidigare i större eller mindre
grad hade prägeln av kall har i vår materialiserade
tid övergått till yrken med
noggrant fastställd ledighet och noggrant
begränsad arbetstid. Den utvecklingen
har gjort det svårare att bemästra
vissa problem i samhället, och särskilt
vissa grupper har fått sitta emellan. Jag
tänker då i första rummet på barn som
måste vistas på anstalt och på åldringar.
Den personliga vård som är väsentlig —
om också på olika sätt -— för de båda kategorierna
har blivit allt svårare att
åstadkomma. Den utvecklingen förekommer
inte bara i Sverige, utan den torde
förekomma överallt där man har ett
överflödets samhälle. Man kunde kanske
tycka att i överflödets samhälle, där alla
har det så pass bra, skulle känslan öka
för i det dagliga livet uppkommande behov
av personliga uppoffringar till hjälp
för medmänniskor. Nog skänks det
pengar, helst vid stora och med stor reklam
omgivna insamlingskampanjer. Det
är visst inte så svårt att få av det över 4

Första kammarens protokoll 1963. Xr4

Statsverkspropositionen in. m.
flöd som många har. Men det är betydligt
svårare att få en personlig uppoffring,
personligt omak. Omaket vill man
i stället lasta över på samhället.

Samhället skall överta alla besvärligheter;
det är dess skyldighet. För den
enskilde blir det alltmer angeläget att
den frihet som fritiden bereder kan utnyttjas
på mest effektiva sätt och på den
bör inte — i varje fall inte utan ersättning
— några än så behjärtansvärda
vårdnadsplikter — inte ens sådana inom
den egna familjen — få inkräkta. De
vårdnadsplikterna skall samhället överta.

Vad är då samhället, eller vem är samhället?
En skarpsinnig skribent med sinne
för snärtiga formuleringar gav för
någon tid sedan svaret på den frågan
när det gällde vårdnadsproblemen med
orden: Någon annan.

Den här tendensen går igen bland alla
kategorier inom vårdyrkena, även bland
läkarna. Arbetsuppgifter och befattningar
utan jourtjänst och med fria lördagar
blir alltmera eftertraktade. Det mer eller
mindre fullständiga inställandet av annan
sjukvårdande verksamhet än den
absolut nödvändiga akuta sjukvården inte
bara på söndagar utan också på lördagar
betyder att den vårdsökande kön
skall trängas ihop på fem dagar i stället
för sex. Det brytande av kontinuiteten i
vården som skett genom införandet av
lediga dagar för läkarna vid sjukhusen
— om också i vida mindre grad än för
annan personal — och som man kom
överens om i det senaste avtalet är enligt
min övertygelse ett steg bakåt ur vårdsvnpunkt.

Nu säger man, att med den samhällsutveckling
som nu är för handen — den
skyller man ju alltid på — så måste läkarna
ha samma arbetstidsförhållanden
som andra, det är förutsättningen bland
annat för att man skall få en god läkarrekrytering.
Det ligger mycket av sanning
i detta, men det betyder också att
man har slängt över bord åtminstone en
del av de ideella motiv som trots allt
fanns med vid läkarens yrkesval ännu
för några årtionden sedan.

Analoga förhållanden föreligger inom

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Statsverkspropositionen m. m.
andra områden och inom andra personalgrupper
också. Jag skall inte gå närmare
in på det.

Herr talman! De här reflexionerna
skulle ju kunna utsträckas också till
andra håll, men jag har bara velat peka
på det förhållandet att det ökade utnyttjandet
av fritiden, som bl. a. herr Lars
Larsson talade om för en stund sedan,
för med sig olägenheter inom vissa områden
av samhällets verksamhet, områden
där det onekligen blir allt svårare
att tillgodose enskilda människors synnerligen
kännbara behov. Jag har ingen
patenterad metod för att lösa konflikten
mellan de antydda motstridiga men ändå
helt berättigade önskemålen från de olika
enskilda människornas sida, men jag
har velat peka på problemen, hur samtidigt
med den förbättrade ekonomien
hos folk i allmänhet lusten för ideellt arbete
utan ekonomisk ersättning minskat
och hur den ökade fritiden och det ökade
kravet på fullständigt utnyttjande av
denna fört med sig ökade svårigheter att
på ett fullt tillfredsställande sätt fullgöra
vissa vårduppgifter. Som vanligt kan
man konstatera att man inte får något
gott utan att det för någonting ont med
sig. Jag tycker att det är ensidigt att bara
titta på det goda som utvecklingen
har fört med sig utan att ägna någon
tanke även åt de mindre lyckliga förhållanden
som kommit samtidigt med framstegen,
och jag har därför velat fästa
uppmärksamheten en smula även på
avigsidorna.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig i
grälet nyss mellan herr Isacson och jordbruksministern
— jag tycker att den frågan
bör bli föremål för en diskussion vid
ett senare tillfälle, när dessa frågor kommer
att sakbehandlas — men jag vill
ändå göra några reflexioner i denna
fråga.

Vi har ju skillnader i olika fack i fråga
om arbetsprestationerna och dylikt. Dessa
skillnader finns överallt på arbetsmarknaden.
De finns hos skogsarbetar -

na. Om vissa arbetare sålunda skulle bedömas
och ha ersättning i förhållande
till de absolut skarpaste inom sina respektive
fack, då skulle de absolut inte
kunna existera och försörja sina familjer.
Här får man väl ändå se till vad
genomsnittsmänniskan har möjlighet att
komma upp till och försöka bedöma därefter.

Vad jag dessutom särskilt vill poängtera
är att dessa bokföringsgårdar är utvalda
med största omsorg. Man har inom
hushållningssällskapen med utgångspunkt
från de riktlinjer som jordbruksministern
antydde försökt få fram gårdar
med olika god skötsel o. d. För min
del vill jag säga att jag av erfarenhet efter
att ha arbetat med denna kontroll i
15—20 år på 15—20 gårdar för hushållssällskaps
räkning vet att det är de gårdar,
vilkas innehavare har det största intresset
för jordbruk, som man fått med
i denna undersökning. Ur den synpunkten
tror jag att de ingalunda representerar
det sämsta klientelet.

Jag har gärna velat säga detta vid detta
tillfälle.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de i nedan
angivna delar remitterades till följande
utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen anginge
deit promilletal, varmed skogsvårdsavgift!
för år 1963 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen
avsåge jordbruksärenden, till jordbruksutskottet;
samt

propositionen nr 2, såvitt den anginge
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna yttrandena.

Onsdagen den 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 15,
angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 16, angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 17,
angående ersättning till Maj-Britt Nyström
m. fl.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 18, med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 21, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag inom
handelsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 23, angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 39—47 till statsutskottet,

motionerna nr 48—52 till bevillningsutskottet,

motionen nr 53 till bankoutskottet,
motionerna nr 54—57 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 58 och 59 till jordbruksutskottet
samt

motionerna nr 60—63 till allmänna beredningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 22, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt
och gåvoskatt.

1 januari 1963 Nr 4 51

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 64—86 till statsutskottet,

motionerna nr 87-—91 till bevillningsutskottet,

motionen nr 92 till bankoutskottet,
motionen nr 93 till behandling av lagutskott
och

motionerna nr 94—96 till jordbruksutskottet.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen, angående val av
ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse nr 16, till
Konungen, angående val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet;
dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 17, för herr Axel Strand att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 18, för herr Emil Ahlkvist att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 19, för herr Birger Andersson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 20, för herr Hugo Osvald att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 21, för herr Anselm Gillström att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 22, för fröken Ebon Andersson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 23, för herr Sven Sundin att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 24, för herr Nils Lundström att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 25, för herr talmannen Thapper att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 26, för herr Bertil Ohlin att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 27, för herr Einar Gustafsson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 28, för herr Ragnar Lassinantti att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 29, för fru Sigrid Ekendahl att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 30, för herr Hans Gustafsson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 31, för herr Leif Gassel att vara
medlem i Nordiska rådet;

4t Första kammarens protokoll 1963. Nr 4

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

nr 32, för herr Gunnar Helén att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 33, för herr Axel Johannes Andersson
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 34, för herr Eric Carlsson att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 35, för herr Georg Pettersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 36, för herr Arne Geijer att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 37, för fröken Dagmar Danmark att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 38, för fru Ingrid Segerstedt Wiberg
att vara suppleant i Nordiska rådet; nr

39, för herr Allan Hernelius att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 40, för herr Lars Larsson att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 41, för herr Jan-Ivan Nilsson j Tvärålund
att vara suppleant i Nordiska rådet; nr

42, för fru Ingrid Gärde Widemar
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 43, för herr Jean Braconier att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 44, för herr Sven Mellqvist att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 45, för herr Henning Gustafsson i
Skellefteå att vara suppleant i Nordiska
rådet;

nr 46, för herr Stig Alemyr att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 47, för herr Nils Kellgren att vara
suppleant i Nordiska rådet; och

nr 48, för herr Sven Hammarberg att
vara suppleant i Nordiska rådet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

19, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan;
och

nr 20, angående godkännande av vissa
avtal om överlåtelse av fastigheter inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 97, av herrar Adolfsson och Lager,
om slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen; nr

98, av herr Larsson, Thorsten, och
herr Olsson, Ernst, om slopande av kravet
att valsedel skall upptaga valbart
namn, m. m.;

nr 99, av herr Alexanderson m. fl., om
en plan för trafiken i Stockholms södra
skärgård;

nr 100, av herr Bengtson m. fl,, om inrättande
av heltidstjänst för stabspastorn
vid försvarsstabens personalvårdsbyrå;

nr 101, av herr Larsson, Lars, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Försvarets personalvård:
Avlöningar;

nr 102, av herr Olsson, Erik, in. fl., i
anledning av Kungl, Maj:ts framställning
om anslag till Sveriges geologiska undersökning; nr

103, av herr Söderberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Kungl. Maj:ts hovhållning, m. in.;

nr 104, av herr Augustsson m. fl., om
förstatligande av Mjölby kommunala
gymnasium;

nr 105, av herr Berg in. fl., om ändrade
grunder för statsbidragen till folkbiblioteken; nr

106, av herr Bergman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till musikkonservatoriet
i Göteborg, m. m.;

nr 107, av herr Edström, om inrättande
av en professur eller laboratur i oligofrenologi; nr

108, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Information om skolreformen; nr

109, av herr Hellebladh m. fl., om
anslag till vidareutbildning av präster
m. fl.;

nr 110, av herrar Hilding och Nyman,
om kostnadsfri undervisning vid korrespondensinstitutens
preparandkurser,
in. in.;

nr 111, av herr Jacobsson, Gösta, och
herr Edström, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Bidrag
till musikkonservatoriet i Malmö;

nr 112, av herr Jacobsson, Gösta, m. fl.,
om anslag till arvoden åt ledare av gym -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

nastik och idrott vid Lunds universitet;

nr 113, av herr Källqvist, om utredning
rörande en upprustning av forskningsbiblioteken; nr

114, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Grundskolor
m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar; nr

115, av herrar Lundström och Källqvist,
om statsbidrag till ytterligare tvä
folkhögskolor;

nr 116, av fröken Nordström m. fl., om
statsbidrag till gymnasiet vid Franska
skolan;

nr 117, av fröken Nordström m. fl., om
utbrytande av parodontologien till ett
självständigt ämnesområde vid tandläkarhögskolorna
i Stockholm och Malmö;

nr 118, av fröken Nordström in. fl., om
en decentralisering av undervisningen
för hörselskadade barn;

nr 119, av herr Nyman m. fl., om främjande
av vuxenutbildningen;

nr 120, av herr Nyström m. fl., om inrättande
av en preceptur i socialekologi
vid Stockholms universitet;

nr 121, av herr Nyström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer;

nr 122, av herr Nyström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet; nr

123, av herr Nyström in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Utbildning av ungdomsledare; nr

124, av herr Petersson, Erik Filip,
och herr Kronstrand, om anslag till Religionspedagogiska
institutet i Uppsala;

nr 125, av herr Petersson, Per, m. fl.,
om anslag till avlönande av finskspråkig
präst i Sundsvall;

nr 126, av herr Svanström, om utredning
rörande folkhögskolans framtida
ställning och uppgifter;

nr 127, av herr Svanström in. fl., om
inrättande av ytterligare en landsantikvarietjänst
i Kalmar län;

nr 128, av herr Sörlin m. fl., om förstatligande
av det kommunala gymnasiet
i Vilhelmina;

nr 129, av herr Widén, angående lärarnas
fortbildning;

nr 130, av herr Wirmark och herr
Larsson, Ake, om studiesociala förmåner
åt eleverna vid Örebro musikpedagogiska
institut;

nr 131, av herrar Adolfsson och Lager,
angående räntebidragen till bostadsbyggandet; nr

132, av herr Bengtson m. fl., om
ökat statsbidrag till instruktörsverksamheten
i alkoholfrågan;

nr 133, av herr Bergman m. fl., angående
vissa markpolitiska åtgärder;

nr 134, av herrar Boheman och Hilding,
angående byggande av servicehus;

nr 135, av herr Hellebladh m. fl., om
en utredning rörande den andliga vården
vid ungdomsvårdsskolorna;

nr 136, av herr Jacobsson, Per, m. fl.,
om anslag till S:t Lukasstiftelsen;

nr 137, av herr Karlsson, Göran, m. fl.,
angående näringshjälpsbidraget;

nr 138, av herr Nilsson, Hjalmar, och
herr Hedström, angående inbetalningen
av kommunernas andelar av folkpensionskostnaderna
;

nr 139, av fröken Nordström in. fl., om
en upplysningskampanj rörande alkoholbrukets
speciella risker för ungdom;

nr 140, av herr Peterson, Eric Gustaf,
om inrättande vid statliga mentalsjukhus
av kuratorstjänster för familjevård;

nr 141, av herr Pettersson, Gunnar, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående
utestående kapitalsubventioner till
flerfamiljshus och egna hem;

nr 142, av herr Svanström och fru
Svenson, om höjning av anslaget till förebyggande
verksamhet mot tandsjukdomar
;

nr 143, av herr Wärnberg m. fl., om
anslag till anskaffande av inventarier till
allmänna samlingslokaler;

nr 144, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., om specialdestinering till Dalsland
av väganslag;

nr 145, av herr Billman och herr Peterson,
Eric Gustaf, angående statens
järnvägars taxor för godstransporter;

nr 146, av herr Carlsson, Eric, m. fi„
om utredning rörande trafikförhållandena
inom vissa delar av Värmland och Dalarna; -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

nr 147, av herr Gorthon, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut;

nr 148, av herr Larsson, Herbert, m. fl.,
angående planeringen av kommunikationerna
i västra Dalsland;

nr 149, av herr Peterson, Eric Gustaf,
angående vägförvaltningarnas lagring av
sand för vinterbehov;

nr 150, av herr Svanström och herr
Gustafsson, Nils-Eric, om åtgärder i syfte
att öka trafiksäkerheten vid järnvägskorsningar; nr

151, av herr Hanson, Per-Olof, om
höjning av sjukpensionen för vissa statsanställda; nr

152, av fröken Nordström in. fl., om
en översyn av den statliga personalvården; nr

153, av herr Widén och herr Jacobsson,
Per, om en prisgeografisk undersökning; nr

154, av herr Hilding, om rätt till
avdrag vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande;

nr 155, av herrar Hilding och Nyman,
angående beskattningen av studerandes
ferieinkomst;

nr 156, av herrar Hubinette och Isacson,
angående rätten till avskrivning vid
täckdikning;

nr 157, av herr Karlsson, Göran, m. fl.,
om skattefrihet för näringshjälpsbidrag;

nr 158, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., angående värdeminskningsavdraget
för byggnad som ingår i rörelse;

nr 159, av herr Peterson, Eric Gustaf,
och herr Nyman, angående ändring av
reglerna för beskattning av realisationsvinst
vid försäljning av eget hem;

nr 160, av herrar Adolfsson och Lager,
om förstatligande av oljehandeln;

nr 161, av herr Geijer, Lennart, m. fl.,
om obligatoriskt civiläktenskap;

nr 162, av herr Hanson, Per-Olof, om
skriftlig form för anmälan av utträde ur
svenska kyrkan;

nr 163, av herr Hansson, Nils, om utredning
rörande statstjänstemans ersättningsskyldighet; nr

164, av herr Osvald, om lagstiftning
rörande det allmännas skadeståndsansvar; -

nr 165, av herrar Adolfsson och Lager,
om en allmän översyn av pris- och konkurrenslagstiftningen
;

nr 166, av herr Gorthon in. fl., om
statsbidrag till sjömans hemresa vid semester
m. m.;

nr 167, av fru Hamrin-Thorell och herr
Jacobsson, Per, om invaliditetsbedömningen
enligt lagen om allmän försäkring; nr

168, av herr Karlsson, Göran, in. fl.,
om vidgad rätt till reseersättning och
sjukpenning för personer med rörelseinvaliditet; nr

169, av herr Källqvist och herr Peterson,
Eric Gustaf, om viss översyn av
lagen om vapenfria värnpliktiga;

nr 170, av fröken Nordström m. fl., om
ersättning från sjukförsäkringen av kostnader
för viss psykologisk samtalsbehandling
och rådgivning;

nr 171, av herr Wärnberg in. fl., om
extra barnbidrag till vissa ensamstående
föräldrar;

nr 172, av herr Augustsson, om rätt för
domstol att i vissa fall besluta om indragning
av körkort;

nr 173, av herr Elowsson, Nils, om lagstiftning
rörande storlek och inredning
av hundkojor, m. in.;

nr 174, av herr Eriksson, Einar och
herr Svensson, Axel, om viss ändring av
tomträttsinstitutet i syfte att främja en
effektiv kommunal markpolitik, m. m.;

nr 175, av herr Andersson, Axel Johannes,
in. fl., om vissa förstärkningar
inom fiskeriadministrationen;

nr 176, av herr Eskilsson m. fl., angående
användningen av totalisatormedel
till premier för hästavel;

nr 177, av herr Eskilsson m. fl., om
vissa ändringar i bestämmelserna om
skördeskadeslcydd;

nr 178, av herr Hagberg m. fl., om förverkligande
av målsättningen i 1959 års
jordbruksavtal;

nr 179, av herr Isacson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Bidrag till produktionsfrämjande
åtgärder i Norrland m. in.;

nr 180, av herr Jonasson m. fl., om åtgärder
för främjande och effektivisering
av bygdekvarnarna;

nr 181, av herr Ohlsson, Ebbe, in. fl..

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om höjning av språngavgifterna för
halvblodshingstar vid statens hingstdepå
och stuteri i Flyinge;

nr 182, av herr Olsson, Erik, m. fl., angående
upprättandet av ekonomisk karta
för Jämtlands län;

nr 183, av herr Pettersson, Gunnar, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Befrämjande av husdjursaveln
m. m.;

nr 184, av herr Svanström, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Bidrag till byggnadsarbeten vid lantbrukets
yrkesskolor;

nr 185, av herr Andersson, Torsten och
herr Svanström, om effektivare åtgärder
mot ocker; samt

nr 186, av herr Billman, angående möjligheterna
att bereda åldringar ökad sysselsättning.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.39.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 4

Torsdagen den 24 januari 1963

Torsdagen den 24 januari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 19, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan;
och

nr 20, angående godkännande av vissa
avtal om överlåtelse av fastigheter inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 97 och 98 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 99—124 till statsutskottet,

motionen nr 125 till behandling av
lagutskott,

motionerna nr 126—137 till statsutskottet,

motionen nr 138 till behandling av lagutskott,

motionerna nr 139—153 till statsutskottet,

motionerna nr 154—159 till bevillningsutskottet,

motionen nr 160 till bankoutskottet
och

motionerna nr 161—173 till behandling
av lagutskott.

Vid föredragning av motionen nr 174
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
ändrade lagbestämmelser om tomträtt,
till behandling av lagutskott, och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 175—184 till jordbruksutskottet
samt

motionerna nr 185 och 186 till allmänna
beredningsutskottet.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 187, av herr Elmgren och herr Andersson,
Torsten, om stärkande av riksdagens
ombudsmäns ställning;

nr 188, av herrar Kristiansson och
Mossberger, angående ytterkuvert till äktamakeförsändelse; nr

189, av herrar Mossberger och Kristiansson,
om allmän flaggning å valdag;

nr 190, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Arvidson, om vidgning av kommunernas
bestämmanderätt över hamntaxorna; nr

191, av herr Jacobsson, Gösta, m. fl.,
angående ömsesidiga investeringsskyddsavtal
med utvecklingsländerna;

nr 192, av herr Jacobsson, Per, och
fröken Stenberg, om utredning angående
möjligheterna att utnyttja överskottsproduktion
av livsmedel för bistånd åt utvecklingsländerna; nr

193, av herr Svedberg, Lage, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till försvaret;

nr 194, av herr Anderson, Carl Albert,
in. fl., om förstatligande av de kommunala
gymnasierna, m. in.;

nr 195, av herrar Billman och Nordenson,
om inrättande av ytterligare en professur
i romanska språk vid Stockholms
universitet;

nr 196, av herr Boheman, om statsbidrag
till institutionsbyggnad vid Sigtuna
humanistiska läroverk;

nr 197, av herr Boman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar om
anslag till vissa privatskolor;

nr 198, av herr Carlsson, Eric, och
herr Svanström, angående vidareutbildningen
av lärare;

nr 199, av herr Carlsson, Eric, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till anordnande av
skolmåltider;

nr 200, av herr Dahlberg in. fl., angående
inrättande vid lärarhögskolan i

Torsdagen den 24 januari 1963

Nr 4

Stockholm av en professur i praktisk pedagogik
med särskild inriktning på ungdomsarbetets
metodik;

nr 201, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
m. fl., om ändrade grunder för statsbidrag
till folkbiblioteksverksamheten,
in. m.;

nr 202, av herr Hedström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Grundskolor m. in.: Folkundervisningens
främjande i rikets nordligaste
gränsorter m. m.;

nr 203, av herr Hilding, om anslag till
stöd för en nordisk bokmarknad;

nr 204, av herr Isacson, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Bidrag till verksamheten vid hemgårdar,
m. m.;

nr 205, av herr Jacobsson, Gösta, angående
viss lokalfråga vid Lunds universitet; nr

206, av herr Jacobsson, Gösta, och
herr Edström, om inrättande av professurer
i internationell rätt och internationell
ekonomi vid Lunds universitet,
in. m.;

nr 207, av herr Johansson, Ivar, m. fl.,
om förbättrad studiehjälp vid lärarhögskolor
och folkskoleseminarier;

nr 208, av herr Kaijser m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag om flyttning
av skolhemmet å Mogård;

nr 209, av herrar Kållqvist och Hilding,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Stipendier för
främjande av högre vetenskapliga studier; nr

210, av herrar Kållqvist och Widén,
angående vissa skoladministrativa åtgärder; nr

211, av herr Kållqvist och herr
Hanson, Per-Olof, om statliga åtgärder
för att stimulera kulturpolitiska insatser
från kommunernas sida;

nr 212, av herr Kållqvist m. fl., om anslag
till Sveriges elevers centralorganisation
(SECO);

nr 213, av fröken Ljungberg, om fortbildningskurser
för skolledare;

nr 214, av herr Lundström m. fl., angående
lärarnas arbetsbörda;

nr 215, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställ -

ning om anslag till Bidrag till avlöningar
inom landsantikvarieorganisationen;

nr 216, av fröken Nordström in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Seminarier för huslig
utbildning: Avlöningar;

nr 217, av herr Olsson, Erik, m. fl., om
höjning av driftbidraget till folkhögskolorna; nr

218, av herr Pettersson, Harald,
in. fl., om ett enhetligt system för stöd
vid högre studier;

nr 219, av fröken Ranmark m. fl., om
anslag till Målsmännens riksförbund;

nr 220, av herr Svanström, om översyn
av det allmänna studiehjälpsreglementet;

nr 221, av herr Svanström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till driften av lokala
yrkesskolor;

nr 222, av fru Svenson och herr Larsson,
Thorsten, om inrättande av ytterligare
ett seminarium för huslig utbildning; nr

223, av herr Widén och fru Hamrin-Thorell,
i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
anordnande av skolmåltider;

nr 224, av herr Widén m. fl., om förstatligande
av de kommunala gymnasierna
i Ström, Vilhelmina och Ljusdal,
in. in.;

nr 225, av herr Carlsson, Eric, om en
allmän hälsokontroll, m. m.;

nr 226, av herr Dahlberg in. fl., angående
utformningen av de sysselsättningspolitiska
åtgärderna i övre Norrland;

nr 227, av herrar Eslcilsson och Schött,
om översyn av bestämmelserna rörande
pensionärsbostadsbidrag;

nr 228, av herr Hilding m. fl., om anslag
till uppförande av en verkstadslokal
vid Glösbohemmet;

nr 229, av herr Johansson, Knut, m. fl.,
angående markpolitiken och samhällsplaneringen; nr

230, av herr Kaijser och herr Johansson,
Ivar, om inrättande av ett elektroakustiskt
laboratorium vid karolinska
institutet;

nr 231, av herr Larsson, Lars, och fröken
Mattson, om kurs- och informationsverksamhet
för nämndemän;

Nr 4

Torsdagen den 24 januari 1963

nr 232, av herr Lundström, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning
m. m.;

nr 233, av fröken Mattson och herr
Larsson, Lars, angående normerna för
erhållande av bosättningslån;

nr 234, av herr Nilsson, Hjalmar, och
herr Näsström, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Vissa
sysselsättningspolitiska åtgärder;

nr 235, av fröken Nordström m. fl., om
vidgad rätt till statsbidrag till barntandvård
;

nr 236, av herr Nyman m. fl., om utnyttjande
av frivilliga krafter i social
verksamhet, m. m.;

nr 237, av herr Petersson, Erik Filip,
om anslag för uppförande av verkstadslokal
vid vårdanstalten Ryds Brunn;

nr 238, av fru Svenson in. fl., om anslag
till en demonstrationsbuss för upplysningsverksamheten
rörande de handikappades
bostäder och hjälpmedel;

nr 239, av herr Sörlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet; nr

240, av herr Andersson, Torsten,
och herr Olsson, Ernst, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställningar om anslag
till enskilda vägar;

nr 241, av herr Hilding, om utredning
rörande centralhamnar på norrlandskusten; nr

242, av herr Johansson, Knut och
herr Eriksson, Einar, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställningar om anslag
till byggnadsstyrelsen;

nr 243, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:t framställning
om anslag till Bidrag till vatten-
och avloppsanläggningar;

nr 244, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Arvidson, om förbättring av postförbindelserna
i glesbygder;

nr 245, av herr Osvald, angående den
framtida exploateringen av vattenkraft
i Norrland;

nr 246, av herr Schött och herr Jacobsson,
Gösta, om utredning rörande
kungörelseförfarandet;

nr 247, av herr Svanström och herr

Olsson, Ernst, om utredning rörande
huvudmannaskapet för enskilda vägar;

nr 248, av herr Bengtson m. fl., om
avslag å Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Ersättning till städerna för
mistad tolag;

nr 249, av herr Enarsson, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag om indragning
av tullkammaren i Ed;

nr 250, av herr Widén, om statens
övertagande av kommunernas kostnader
för förtidspensioneringen;

nr 251, av herr Andersson, Birger, om
tullfrihet för ortopediska artiklar m. m.;

nr 252, av herr Arvidson m. fl., angående
värdeminskningsavdraget vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet: nr

253, av herr Bengtson m. fl., om
upphävande av nöjesskatten vid biografföreställning; nr

254, av herr Carlsson, Eric, angående
beskattningen av testamentslott till
fosterbarn in. fl.;

nr 255, av herr Hagberg in. fl., om
sänkning av progressiviteten vid beskattningen,
m. m.;

nr 256, av herr Hermansson m. fl., om
undantag från allmän varuskatt för fiskeredskap
;

nr 257, av herr Jacobsson, Per, och
herr Pettersson, Gunnar, om ökning av
avskrivningsunderlaget för skogsvägar
vid beskattningen;

nr 258, av herr Kronstrand in. fl., om
undantag från allmän varuskatt för biblar
och bibeldelar;

nr 259, av herr Larsson, Thorsten, och
herr Pettersson, Harald, om upphävande
av den särskilda varuskatten på socker
och sirap;

nr 260, av fröken Nordström m. fl., om
upphävande av den särskilda varuskatten
på tandkräm m. in.;

nr 261, av herr Pettersson, Harald, om
rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande;

nr 262, av herr Stefanson in. fl., om
rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning
inom familjebolag till pension;

nr 263, av herr Stefanson m. fl., angående
avdrag vid beskattningen för vissa
försäkringspremier;

Torsdagen den 24 januari 1963

Nr 4

nr 264, av herr Stefanson m. fl., angående
den allmänna varuskatten vid
tjänsteprestation m. m.;

nr 265, av herr Arvidson och herr Petersson,
Per, om utredning rörande bestämmelserna
om jäv för kommunala förtroendemän; nr

266, av herrar Arvidson och Ringaby,
om skärpning av vapenförordningens
bestämmelser om rätt att inneha luftvapen; nr

267, av herr Hanson, Per-Olof, om
inrättande av en tjänst som allmänt ombud
vid försäkringsdomstolen, m. m.;

nr 268, av herr Jacobsson, Gösta, om
lagstiftning angående skadestånd i offentlig
verksamhet;

nr 269, av herr Lundström m. fl., om
utredning rörande JO-ämbetets organisation
och personalbehov;

nr 270, av herr Lundström m. fl., om
ämbetsansvar vid kommunal och statlig
verksamhet i bolags-, stiftelse- eller föreningsform; nr

271, av herr Persson, Ragnar, och
herr Geijer, Lennart, om en översyn av
lagen om tillsyn av stiftelser, m. in.;

nr 272, av fröken Ranmark m. fl., om
en översyn av lagstiftningen rörande förmynderskapsförvaltningen; nr

273, av herrar Sundin och Jonasson,
om viss ändring av 96 § lagen om
ekonomiska föreningar;

nr 274, av herr Svanström, om ökat
lekmannainflytande vid domstolarna;

nr 275, av herr Svanström, om en översyn
av lagstiftningen rörande barn utom
äktenskap;

nr 276, av herr Sveningsson, angående
tillstånd för juridiska personer att inneha
skjutvapen;

nr 277, av herr Bengtson m. fl., om en
enhetlig socialvårdslagstiftning, in. in.;

nr 278, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
angående ersättning från moderskapsförsäkringen
för resor i samband med tandvård; nr

279, av herr Geijer, Lennart, och
fröken Ranmark om begränsning av konkurrensklausuler
i anställningsavtal;

nr 280, av herr Hanson, Per-Olof, om
utredning rörande ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar;

nr 281, av herr Jansson, Paul, m. fl.,
om obligatorisk dödsfallsförsäkring,
in. in.;

nr 282, av herr Mattsson in. fl., om
ändrade bestämmelser för återlån från
de allmänna pensionsfonderna;

nr 283, av herr Nilsson, Yngve, in. fl.,
om statens övertagande av kostnaderna
för förvaring och underhålla av viss civ
ilförsvar smateriel;

nr 284, av herr Jansson, Paul, om trafiksignaler
som kan uppfattas av färgblinda; nr

285, av herr Jansson, Paul, in. fl.,
angående vissa bestämmelser om framförande
av sparkstötting;

nr 286, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Eskilsson, angående livsmedelsstadgans
bestämmelser om försäljning av
färsk fisk, m. in.;

nr 287, av herr Osvald, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 10, med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen);

nr 288, av herr Petersson, Per, in. fl.,
om utredning rörande allemansrätten;

nr 289, av herr Sveningsson m. fl., om
åtgärder till befrämjande av jordbrukets
rationalisering;

nr 290, av herr Dahlberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningom
anslag till Jordfonden;

nr 291, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
i anledning av Kungl. Majrts framställning
om anslag till Åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland in. in.;

nr 292, av herr Isacson, om inrättande
av befattningar som ekonomikonsulenter
vid hushållningssällskapen;

nr 293, av herr Jonasson, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader;

nr 294, av herr Magnusson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till fiskerilånefonden;

nr 295, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., om placering av medel från skördeskadefonden
i jordbrukets egna kreditinrättningar; nr

296, av fröken Nordström och fru

Nr 4

Torsdagen den 24 januari 1963

Svenson, om anslag till Svenska blå
stjärnan;

nr 297, av herr Osvald, om inrättande
vid lantbrukshögskolan av en befattning
som specialrådgivare i växtodling;

nr 298, av herr Pettersson, Harald, och
herr Jonasson, angående skördeskadeskyddet; nr

299, av herr Svanström, om avveckling
av Skogssällskapet;

nr 300, av herr Svedberg, Lage, in. fl.,
om vissa stödåtgärder i samband med
skogsbrukets rationalisering;

nr 301, av herr Wikner m. fl., om obligatorisk
avsättning i samband med
skogsavverkning av medel för skogsvårdande
åtgärder;

nr 302, av fru Carlqvist och fröken
Ranmark, om kurativ verksamhet till
stöd åt ensamstående mödrar m. fl.;

nr 303, av herr Dahlberg in. fl., om utredning
rörande samhällets PR-verksamhet; nr

304, av herr Enarsson, om tillämpning
av upphandlingskungörelsen å kommuner
och allmännyttiga bostadsföretag;
samt

nr 305, av herr Hilding, om vidgad rätt
till fria resor för värnpliktiga.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.31.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 25 januari 1963

Nr 4

Fredagen den 25 januari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

I den preliminära planen för kammarens
plena har för onsdagen den 30/1
upptagits ett borläggningsplenum. Vid
detta plenum kommer dock att till behandling
upptagas bankoutskottets memorial
nr 1 och 2 med överlämnande av
fullmäktiges i riksbanken respektive fullmäktiges
i riksgäldskontoret till bankoutskottet
avlämnade berättelser.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 187—190 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 191—234 till statsutskottet,

motionen nr 235 till behandling av lagutskott,

motionerna nr 236—250 till statsutskottet,

motionerna nr 251—264 till bevillningsutskottet,

motionen nr 265 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 266—268 till behandling
av lagutskott,

motionen nr 269 till konstitutionsutskottet,

motionen nr 270 till behandling av lagutskott,

motionen nr 271 till bevillningsutskottet
och

motionerna nr 272—282 till behandling
av lagutskott.

Vid föredragning av motionen nr 283
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
medelsanvisning, till statsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 284—289 till behandling
av lagutskott,

5 Första kammarens protokoll 1963. Nr 4

motionerna nr 290—300 till jordbruksutskottet,

motionen nr 301 till behandling av
lagutskott och

motionerna nr 302—305 till allmänna
beredningsutskottet.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade
berättelse.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 306, av herr Arvidson m. fl., angående
JO-ämbetets organisation;

nr 307, av herr Carlsson, Georg, om
rätt till genmäle i tidningspressen;

nr 308, av herr Bengtson in. fl., om
främjande av den enskilda handelns utveckling
och rationaliseringssträvanden;

nr 309, av herr Bengtson m. fl., angående
kapitalförsörjningen för företag
inom lastbiltrafikbranschen;

nr 310, av herr Hagberg m. fl., om upprättande
av en särskild exportmarknadsberedning; nr

311, av herr Holmberg, om ändrade
övergångsbestämmelser för mariningenjörskadetter; nr

312, av herr Lundström m. fl., angående
Sveriges bistånd till utvecklingsländerna; nr

313, av herr Mattsson, om underlättande
av mindre och medelstora företags
avsättning på den internationella
marknaden;

nr 314, av herr Mattsson och herr Nilsson,
Ferdinand, angående behandlingen
av ärenden rörande statlig kreditgaranti;

Nr 4

Fredagen den 25 januari 1963

nr 315, av herr Petersson, Erik Filip,
och herr Hilding, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Bidrag
till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader; nr

316, av herr Petersson, Per, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till statens pris- och kartellnämnd; nr

317, av herr Petersson, Per, och
herr Ringaby, om hjälpsändningar av
överskottsfisk till utvecklingsländerna;

nr 318, av fröken Andersson, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
statsbidrag till privatskolor;

nr 319, av fröken Andersson in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till de teologiska fakulteterna; nr

320, av fröken Andersson in. fl., om
avslag å Kungl. Maj:ts framställningar
om statsbidrag till politiska organisationer; nr

321, av herr Andersson, Torsten,
och herr Larsson, Thorsten, angående
den akademiska undervisningens utbyggnad; nr

322, av herr Bengtson in. fl., angående
sänkning av delningstalen för elevantalet
inom grundskolan, m. m.;

nr 323, av herr Carlsson, Eric, in. fl.,
om översyn av bestämmelserna rörande
skolskjutsar;

nr 324, av herrar Dahl och Ringaby,
om anslag till friplatser vid Restenässkolan; nr

325, av herr Geijer, Arne, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Främjande av nordisktkulturellt
samarbete;

nr 326, av herr Hilding, om inrättande
av fem tjänster som idrottslärare vid universiteten; nr

327, av fröken Ljungberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Grundskolor m. m.: Bidrag
till pedagogisk utrustning m. m.;

nr 328, av fröken Ljungberg m. fl., angående
en professur i internationell rätt
vid Uppsala universitet;

nr 329, av fröken Ljungberg in. fl., om
inrättande av en professur i kriminologi
vid Stockholms universitet;

nr 330, av herr Lundström m. fl, om
ökad utbildning av läkare och tandläkare
in. fl.;

nr 331, av fru Myrdal, angående tilllämpning
av grundskolans principer på
utlandssvenska barn m. fl.;

nr 332, av fru Myrdal, om samverkan
mellan utredningar som behandlar gymnasiets
och fackskolornas problem;

nr 333, av fröken Nordström och herr
Alexanderson, om ett odontologiskt
forskningsinstitut;

nr 334, av herr Olsson, Ernst, m. fl.,
angående stödet åt ungdomsverksamheten; nr

335, av herr Osvald m. fl., om statsbidrag
till Katrineholms enskilda läroverk
;

nr 336, av herr Osvald m. fl., om särskilt
statsbidrag till de tekniska skolorna
i Katrineholm och Hässleholm;

nr 337, av herr Wallmark, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Pedagogiskt utvecklingsarbete inom
det allmänna skolväsendet;

nr 338, av herrar Wallmark och Stefanson,
om viss utvidgning av kretsen
av statsbidragsberättigade inbyggda skolor
och företagsskolor;

nr 339, av herrar Wallmark och Enarsson,
angående klassföreståndarnas omvårdnad
och vägledning av eleverna;

nr 340, av herr ''Wallmark m. fl., om
inrättande av statliga folkloristiska institut; nr

341, av herr Bengtson m. fl., angående
pensionärsbostadsbidragen m. m.;

nr 342, av herr Geijer, Lennart, om
förstärkning av bostadsstödet till barnfamiljer
med låga inkomster;

nr 343, av herr Hagberg m. fl., angående
pensionärsbostadsbidragen m. in.;

nr 344, av herr Hilding, om förbättrad
samordning av civil och militär ambulans-
och räddningsflygtjänst;

nr 345, av herr Johansson, Tage, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Omskolning m. m.;

nr 346, av herr Johansson, Tage, m. fl,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Arbetsförmedlingen:
Avlöningar;

Fredagen den 25 januari 1963

Nr 4

nr 347, av herr Lundström in. fl., angående
bostadspolitiken;

nr 348, av herr Lundström in. fl., angående
ökat stöd till handikappade;

nr 349, av herr Lundström m. fl., angående
utbildningen av viss sjukvårdspersonal; nr

350, av herr Lundström m. fl., angående
anslaget till Allmänna barnbidrag; nr

351, av herr Palm m. fl., om personalförstärkning
vid stockholmsdomsagorna; nr

352, av herr Sundin och herr Gustafsson,
Nils-Eric, angående beredskapsarbeten
för friställd arbetskraft i Norrland; nr

353, av herr Alexanderson, angående
utbyggnaden av vägsystemet inom
storstockholmsområdet, m. m.;

nr 354, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till gator och vägar;

nr 355, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till viss busstrafik
m. in.;

nr 356, av herr Hilding, angående storbroar
och färjförbindelser inom det allmänna
vägväsendet;

nr 357, av herr Isacson, om vissa flygsäkerhetsfrämjande
åtgärder;

nr 358, av herr Jonasson m. fl., om underhållsbidrag
till vissa skogsbilvägar;

nr 359, av herr Mattsson, om avslag å
Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
Svenska lastbilsaktiebolaget;

nr 360, av herr Widén m. fl., i anledning
av Kungl. Majrts framställning om
anslag till Vägunderhållet;

nr 361, av herr Schött och herr Petersson,
Per, angående redovisningen av
kommittékostnader;

nr 362, av herrar Sundin och Jonasson,
om avveckling av dyrortsgraderingen av
de statsanställdas löner, m. m.;

nr 363, av herr Eskilsson m. fl., angående
förlustutjämning, progressionsutjämning
och allmän öppen resultatutjämning; nr

364, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
in. fl., angående värdeminskningsavdraget
vid anläggning av skogsväg;

nr 365, av herr Hagberg m. fl., om höjda
ortsavdrag för barnfamiljer;

nr 366, av herr Hagberg m. fl., om höjda
ortsavdrag för ålders- och invalidpensionärer,
m. m.;

nr 367, av herr Mattsson, om stimulans
av det personliga sparandet;

nr 368, av herr Mattsson och herr Andersson,
Torsten, om vidgad rätt till avsättning
till investeringsfonder för konjunkturutjämning; nr

369, av herr Pettersson, Harald,
m. fl., angående viss rätt till avdrag vid
beskattningen för reparation och underhåll
av byggnad;

nr 370, av herr Schött in. fl., om ökat
rättsskydd för den enskilde i skatteärenden; nr

371, av herr Wallmark, om ändrad
förmögenhetsbeskattning;

nr 372, av herrar Arvidson och Isacson,
om ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för medicin i förebyggande
syfte;

nr 373, av fru Hamrin-Thorell och fröken
Nordström, om självständig pensionsrätt
för hemarbetande husmödrar;

nr 374, av fru Hamrin-Thorell och fröken
Nordström, om vidgad rätt till barntillägg
från den allmänna sjukförsäkringen; nr

375, av herr Lundström in. fl., om
höjning av de allmänna barnbidragen;

nr 376, av herr Petersson, Per, om vidgad
rätt till fria resor för värnpliktiga;

nr 377, av herr Holmberg, om lagstadgad
förhandlingsskyldighet vid ifrågasatt
expropriation;

nr 378, av herr Osvald, angående rättegångskostnader
vid ingrepp enligt gruvlagen; nr

379, av herr Osvald, om bevakande
av samernas intressen vid vattenutbyggnad
i Norge;

nr 380, av herr Pettersson, Harald,
in. fl., angående kontrollen av charkuterivaror; nr

381, av herr Sveningsson, om ändrade
bestämmelser rörande ersättning
vid skogsbrandsläckning;

nr 382, av herr Carlsson, Eric, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om

64 Nr 4 Fredagen den

anslag till Befrämjande av husdjursaveln
in. in.;

nr 383, av herr Hubinette m. fl., om
ändrade grunder för dispositionen av domänverkets
markfond;

nr 384, av herrar Isacson och Mossberger,
om utbildning av lantbruksjournalister; nr

385, av herr Isacson in. fl., i anledning
av Kungl. Majrts framställning om
anslag till Åtgärder för att förebygga
skördeskador;

nr 386, av herr Lundström m. fl., angående
Svenska reproduktions aktiebolagets
verksamhet;

nr 387, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, angående
skördeskadeskyddet;

nr 388, av herr Osvald, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Rådgivningsverksamhet för rennäringens
främjande;

nr 389, av herr Pettersson, Harald,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader;

nr 390, av herr Pettersson, Harald,

25 januari 1963

m. fl., om förlängd amorteringstid för
jordbrukslån med statlig kreditgaranti;

nr 391, av herr Petersson, Per och herr
Isacson, om viss ersättning till enskilda
skogsägare;

nr 392, av herr Andersson, Torsten,
om utredning rörande konkurrensförhållandena
inom byggnadsbranschen;

nr 393, av herr Hanson, Per-Olof, och
herr Carlsson, Harry, om främjande av
konsumtionen av alkoholfria drycker;

nr 394, av herr Osvald, om utredning
rörande en rationell användning av avfallsämnen;
samt

nr 395, av herr Osvald och herr Andersson,
Torsten, om utredning rörande
Södertälje kanal och anknytande farleder
i Mälaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.24.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Lördagen den 26 januari 1963 fm.

Nr 4

Lördagen den 26 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 306 och 307 till konstitutionsutskottet
samt motionerna nr 308
—342 till statsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 343
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
rabatterade resor på statens järnvägar,
till allmänna beredningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 344—347.

Vid föredragning av motionen nr 348
hänvisades densamma, såvitt d-en avsåge
punkterna 10 och 11 utom i vad
gällde medelsanvisning samt 12—14 i
motionens hemställan, till behandling
av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 349—357 till statsutskottet,

motionen nr 358 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 359—362 till statsutskottet,

motionerna nr 363—371 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 372—381 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 382—391 till jordbruksutskottet
och

motionerna nr 392—395 till allmänna
beredningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
memorial nr 1 och 2.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

12, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den
25 maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension,
m. m.; samt

nr 13, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr
579) om nykterhetsvård, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 396, av herr Johansson, Tage, och
herr Palm, om stöd åt utvecklingsländerna
genom handelspolitiska åtgärder;

nr 397, av herr Jonasson, angående
tidpunkten för repetitionsövningarna;

nr 398, av herrar Lager och Adolfsson,
angående ramen för det militära försvaret,
m. m.;

nr 399, av herr Stefanson m. fl, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Statens institut för hantverk
och industri: Bidrag till kursverksamheten
in. in.;

nr 400, av herrar Adolfsson och Lager,
om maximering av kommunernas utgifter
för det obligatoriska skolväsendet;

nr 401, av herr Andersson, Torsten,
och herr Enarsson, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till vård
och underhåll av fornlämningar och
byggnadsminnesmärken;

nr 402, av herr Bengtson in. fl., om
åtgärder för främjande av barnens psykiska
hälsa och utveckling;

nr 403, av herr Hagberg, om möjlighet
att i grundskolans nionde årskurs välja
ett tredje främmande språk;

nr 404, av herr Hanson, Per-Olof, om
statsbidrag till en instruktör för de estniska
ungdomsorganisationerna;

Nr 4

Lördagen den 26 januari 1963 fm.

nr 405, av herr Hernelius, om inrättande
vid Stockholms universitet av en
professur i sinologi;

nr 406, av herr Hernelius, angående
viss specialutbildning för journalister;

nr 407, av herrar Hilding och Holmberg,
angående lån till inventarier i studentbostäder; nr

408, av herrar Isacson och Sveningsson,
om examenspremier för vissa
studerande;

nr 409, av herrar Isacson och Sveningsson,
om upphävande av gällande
grunder för generell avskrivning av vissa
studielån;

nr 410, av herr Larsson, Thorsten, och
herr Andersson, Torsten, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om anslag
till Grundskolor in. in.: Bidrag till inackordering
av skolbarn i elevhem eller
enskilda hem;

nr 411, av fröken Nordström m. fl.,
om ändrat delningstal för elevantalet vid
undervisning i slöjd på grundskolans
låg- och mellanstadium;

nr 412, av herr Nyman in. fl., angående
yrkesskolväsendets anpassning till
grundskolan, m. m.;

nr 413, av herr Carlsson, Eric, och
herr Jonasson, om höjning av näringsbidraget
till handikappade;

nr 414, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
om åtgärder för avhjälpande av missförhållanden
inom inskrivningsväsendet;

nr 415, av fröken Nordström, om statsbidrag
till anskaffande av ledarhundar
för blinda;

nr 416, av herr Sandin, angående decentralisering
av statliga förvaltningsuppgifter
till länsplanet;

nr 417, av herr Sandin in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder;

nr 418, av herrar Sveningsson och
Ringaby, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder;

nr 419, av herr Boman in. fl., om höjning
av anslaget för byggande av riksvägar; nr

420, av herr Boman m. fl., om ett
minimiprogram för de tre närmaste årens
vägbyggnads verksamhet, in. m.;

nr 421, av herr Carlsson, Eric, och herr
Jonasson, om avskaffande av radiolicensen; nr

422, av herr Hermansson, om avslag
å Kungl. Maj:ts framställning rörande
statligt lån till Svenska lastbilsaktiebolaget,
m. m.;

nr 423, av herr Ringaby m. fl., angående
de statliga avgifterna för vissa inrikes
flyglinjer;

nr 424, av herrar Sveningsson och
Ringaby, angående omläggning från budgetår
till kalenderår av anslagsberäkningen
för vägunderhållet;

nr 425, av herrar Sveningsson och
Ringaby, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till statens
biltrafiknämnd;

nr 426, av herrar Sveningsson och
Ringaby, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag till byggande
av vägar och broar;

nr 427, av fru Hamrin-Thorell och
fröken Nordström, om likalönsprincipens
genomförande inom statsförvaltningen; nr

428, av herr Bengtson in. fl., om
ändring av bestämmelserna angående
förvärvsavdrag för gift kvinna;

nr 429, av herr Boheman, om en teknisk
omläggning av vissa delar av det
indirekta skattesystemet;

nr 430, av herr Hagberg in. fl., angående
den indirekta beskattningen av investeringsvaror,
m. m.;

nr 431, av herr Hagberg m. fl., om
successiv avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska
föreningar;

nr 432, av herr Hagberg m. fl., om vissa
sparstimulerande åtgärder;

nr 433, av herr Hagberg m. fl., om rätt
till avdrag vid beskattningen för avsättning
till självfinansieringsfond;

nr 434, av herr Hagberg m. fl., om rätt
till viss skattefri avsättning för utjämning
av pensionskostnad;

nr 435, av herr Hagberg m. fl., om avdrag
vid beskattningen för beräknad
framtida prisstegring å maskiner och
inventarier;

nr 436, av herr Hagberg m. fl., angående
lagervaruvärderingen vid inkomsttaxering; -

Lördagen den 26 januari 1963 fm.

Nr 4

nr 437, av herr Hagberg m. fl., om
ändrade avskrivningsregler för byggnad
som ingår i rörelse eller jordbruk;

nr 438, av herr Hanson, Per-Olof, om
ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden; nr

439, av herr Hermansson och herr
Pettersson, Harald, angående förmögenhetsbeskattningens
utformning;

nr 440, av herrar Isacson och Sveningsson,
om rätt till avdrag vid beskattningen
för studiekostnad;

nr 441, av herr Jonasson, angående
rätten till avdrag för skogsdikningskostnad
vid beskattningen;

nr 442, av herr Larsson, Lars, om
sänkt vinstskatt vid varulotterier;

nr 443, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., om uttagande av den allmänna
varuskatten i partihandels- och produktionsledet,
m. m.;

nr 444, av herrar Schött och Ringaby,
angående rätten till avdrag vid beskattningen
för sjukförsäkringsavgifter;

nr 445, av herrar Stefanson och Nyman,
om utredning rörande punktskatterna; nr

446, av herr Stefanson in. fl., om
provisorisk nedsättning av den särskilda
försäljningsskatten på guldsmedsvaror;

nr 447, av herrar Lager och Adolfsson,
om utredning rörande ett ökat samhälleligt
inflytande över näringslivet;

nr 448, av herrar Lager och Adolfsson,
om eventuellt förstatligande av
Svenska cellulosaaktiebolaget;

nr 449, av herr Adolfsson, om helt
kostnadsfri sjukvård;

nr 450, av herr Bengtson och herr Pettersson,
Harald, om utredning rörande
verksskyddets finansiering;

nr 451, av fru Hamrin-Thorell och fröken
Nordström, om utredning rörande
allmänna vårdnadsbidrag;

nr 452, av herrar Lager och Adolfsson,
om lagstiftning rörande statliga företagsnämnder; nr

453, av herrar Stefanson och Sveningsson,
om lagstiftning rörande tillfällig
utförsäljning, m. m.;

nr 454, av herr Stefanson m. fl., angående
tilläggspensionsförsäkringen för
företagare och fria yrkesutövare;

nr 455, av herr Hanson, Per-Olof, om
anteckning i fastighetsbok angående fast
fornlämning;

nr 456, av herr Holmberg, om skyldighet
för bilförare att utsätta reflekterande
varningstrianglar på körbanan;

nr 457, av herr Ringaby, angående vissa
anspråk enligt vattenlagen;

nr 458, av herrar Ringaby och Sveningsson,
angående begreppet tjänstevikt
i vägtrafikförordningen;

nr 459, av herr Bengtson m. fl., angående
inkomstklyftan mellan industrien
och jordbruket;

nr 460, av herr Jonasson, om ökad
upplysningsverksamhet rörande jordbrukets
ekonomiska förhållanden;

nr 461, av herr Pettersson, Harald, och
herr Jonasson, angående statsbidragen
till torrläggningsföretag;

nr 462, av herr Hanson, Per-Olof, om
stöd till den estniska folkgruppen i vårt
land;

nr 463, av herrar Isacson och Wallmark,
om rabatter för studerande, militärer
och folkpensionärer vid resor på
statens järnvägars busslinjer;

nr 464, av herr Johansson, Tage, om
utredning rörande reklamens omfång
och kostnader;

nr 465, av herrar Lager och Adolfsson,
angående användning av rötslam
som gödsel- och jordförbättringsmedel;
samt

nr 466, av herr Nilsson, Ferdinand,
in. fl., angående underhållet av vissa enskilda
ulfartsvägar.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 10.24.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 4

Lördagen den 26 januari 1963 em.

Lördagen den 26 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Interpellation ang. skärpta bestämmelser

i fråga om fartygs bemanning, m. m.

Herr ADOLFSSON (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den senaste tidens svåra
sjöolyckor har aktualiserat frågorna om
fartygens bemanning och angelägenheten
av att isbrytarnämndens och iskontorens
anvisningar åtlydes. Thunrederiet
har som bekant på mindre än en vecka
förlorat inte mindre än tre fartyg, varvid
13 man fått sätta livet till. Beträffande
rederiets motorfartyg Vestanhav,
vilket förliste utanför polska kusten,
har fartygsbefälföreningens representanter
vid sjöförklaring inför Halmstads
rådhusrätt enligt pressuppgifterna förklarat
att fartyget var underbemannat.
Enligt dessa uttalanden var kaptenen
den ende ombord som innehade behörighetsbevis,
varjämte fartyget saknade
andre styrman.

Även om bestämda slutsatser om olyckornas
direkta orsak inte kan dragas
förrän de aviserade utredningarna slutförts,
är det angeläget att uppmärksamma
frågan om skärpta bestämmelser beträffande
fartygs bemanning. Särskilt
vintertid kräver väderleksförhållandena
vanligtvis ett stort merarbete av fartygens
besättningar. Under dylika förhållanden
borde fartygs avgång uppskjutas
tills att alla säkerhetskrav uppfyllts. Full
bemanning måste betraktas som ett elementärt
säkerhetskrav, och underlåtenhet
i detta avseende utgör ett hasardspel
med såväl besättningen som fartyget.

Den olycka som fredagen den 25 januari
hotade ytterligare ett av Thunbolagets
fartyg avslöjar vidare, att skärpta

krav måste resas i fråga om att åtlyda
isbrytarnämndens och iskontorens påpekanden.
Iskontoret i Göteborg bär de
senaste dagarna uttryckligen varnat
mindre fartyg från att försöka forcera
isen i Kattegatt. Thunrederiets fartyg
Thuntank I varnades likaså men avgick
trots detta. Som känt råkade fartyget
därigenom ut för ett mycket allvarligt
olyckstillbud. Att det hela trots allt avlöpte
relativt lyckligt sammanhängde
med att vindförhållandena var gynnsamma.
Svenska sjöfolksförbundets ordförande
Johan S. Thore betecknar i ett offentligt
uttalande det lilla fartygets försök
att forcera Kattegatts is som ansvarslöst
och häpnadsväckande.

Det inträffade aktualiserar således sådana
åtgärder att olyckor på grund av
underbemanning eller mer eller mindre
vågade försök att trotsa svåra sjöfartsförhållanden
kan förhindras.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
frågor:

Överväger statsrådet att i anledning
av den senaste tidens svåra fartygsolyckor
föreslå skärpta bestämmelser i fråga
om fartygs bemanning?

Har statsrådet för avsikt att medelst
lagstiftning eller andra åtgärder skapa
garantier för att isbrytarnämndens och
iskontorens varningar åtlydes?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Avlämnades till herr förste vice talmannen
följande motioner, vilka nu anmäldes
och lades på bordet:

nr 467, av herr Sundin m. fl., om förslag
till 1964 års riksdag angående förlängning
eller omläggning av den s. k.
allmänna motionstiden;

Lördagen den 26 januari 1963 em.

Nr 4

nr 468, av herr Andersson, Torsten,
om anordnande av skolmåltidsverksamhet
i utvecklingsländerna;

nr 469, av herrar Bengtson och Sandin,
angående anslag och exportkreditgarantier
för utvecklingsländerna;

nr 470, av herr Bengtson in. fl., om
höjning av anslaget till svenska FN-förbundet; nr

471, av herrar Holmberg och Åkerlund,
om anslag till beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar;

nr 472, av herrar Holmberg och Åkerland,
om representation för de demokratiska
partierna i försvarsrådet;

nr 473, av herr Landström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Avsättning till fonden för
idrottens främjande;

nr 474, av herr Nilsson, Ferdinand,
om samordning av konsumentupplysningsverksamheten
;

nr 475, av herr Osvald och herr Hanson,
Per-Olof, om stöd till utvecklingsländerna
genom utnyttjande av viss överkapacitet; nr

476, av herr ''Virgin, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning; nr

477, av herr Andersson, Axel Johannes,
och herr Hilding, angående de
statliga myndigheternas prövning av
skolbyggnadsärenden, m. in.;

nr 478, av herr Hanson, Per-Olof, m.
fl., om inrättande vid karolinska institutet
av en professur för professorn
Giuseppe Bertani;

nr 479, av herr Hanson, Per-Olof, m.
fl., om statsbidrag till Hillelskolan;

nr 480, av herr Hilding, om statsbidrag
till rektorslöner vid kommunala gymnasier; nr

481, av herrar Hilding och Nyman,
om åtgärder för ökning av tillgången på
arbetskraft med högre teknisk och ekonomisk
utbildning;

nr 482, av herrar Isacson och Sveningsson,
om vidgad rätt till statsgaranterade
studielån;

nr 483, av herr Lundström m. fl., angående
stödet till ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande arbete;

nr 484, av herr Nilsson, Ferdinand,
in. fl., angående fördelningen av skolkostnaderna
mellan stat och kommun;

nr 485, av fröken Nordström, om undervisning
i humanistiska ämnen vid de
tekniska högskolorna m. fl. läroanstalter;

nr 486, av herr Stefanson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till kostnader för
granskning av utförda gesällprov;

nr 487, av herrar Sundin och Jonasson,
angående idrottsinstruktörer i kommunerna; nr

488, av herr Adolfsson, om utbyggnad
av industrihälsovården;

nr 489, av herr Andersson, Torsten,
om främjande av den psykosomatiska
medicinska verksamheten;

nr 490, av herr Bengtson, angående
rehabiliteringsverksamheten;

nr 491, av herr Bengtson in. fl., angående
bostadspolitiken;

nr 492, av herr Bengtson in. fl., angående
bostadspolitiken;

nr 493, av herr Bengtson m. fl., angående
bostadspolitiken;

nr 494, av herr Hagberg m. fl., angående
bostadspolitiken;

nr 495, av herr Lundström in. fl., angående
ränte- och amorteringsfria delar
av egnahemslån, m. m.;

nr 496, av fröken Nordström, om anslag
till forskning rörande unga kvinnors
asocialitet;

nr 497, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Sveningsson, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar om anslag till arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsförmedlingen; nr

498, av herr Sundin, angående lån
från företagareföreningarna inom områden
med sysselsättningssvårigheter;

nr 499, av herr Sveningsson, i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t gjorda
framställningar om anslag under femte
huvudtiteln;

nr 500, av herr Sveningsson, om sänkning
av anslaget till Bidrag till sjukförsäkringen
;

nr 501, av herrar Sveningsson och
Ringaby, om vissa åtgärder till främjande
av trafiksäkerheten;

Nr 4

Lördagen den 26 januari 1963 em.

nr 502, av herrar Lundström och Virgin,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till statens trafiksäkerhetsråd; nr

503, av herr Nilsson, Ferdinand,
angående omorganisation av vägdistrikten; nr

504, av herr Palm och herr Jansson,
Erik, angående utvecklingen av
järnvägstrafiken inom stockholmsområdet; nr

505, av herrar Sveningsson och
Ringaby, om avslag å Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till viss
busstrafik m. in.;

nr 506, av herr Virgin, om avslag å
Kungl. Maj:ts framställningar om anslag
till Svenska lastbilsaktiebolaget, in. in.;

nr 507, av herr Hanson, Per-Olof, och
herr Holmberg, om försäljning till allmänheten
av statens aktier i LKAB,
in. in.;

nr 508, av herr Sveningsson, om ändrad
ordning för uppförande i statsbudgeten
av anslag till avlöningar;

nr 509, av herr Sveningsson, om ändrad
ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten, in. in.;

nr 510, av herr Adolfsson, angående
skattepolitiken in. in.;

nr 511, av herr Bengtson och herr
Hanson, Per-Olof, om höjning av skatten
på rusdrycker;

nr 512, av herr Bengtson, om obligatorisk
legitimation vid inköp av vin och
sprit;

nr 513, av herr Bengtson in. fl., om
upphävande av energiskatten å elektrisk
kraft;

nr 514, av herr Bengtson m. fl., om
skatteutjämning mellan landstingen;

nr 515, av herr Bengtson m. fl., om
höjning av ortsavdragen vid beskattningen,
m. in.;

nr 516, av herr Bengtson m. fl., om
upphävande av försäljningsskatten på
grammofoner in. m.;

nr 517, av herr Källqvist och herr
Hanson, Per-Olof, om undantag från den
allmänna varuskatten för konst, som
försäljes vid utställningar;

nr 518, av herr Lundström m. fl., om
ändrade skatteskalor för den statliga inkomstskatten
;

nr 519, av herr Lundström in. fl., om
ändrad lagstiftning angående stämpelavgifter; nr

520, av herr Lundström m. fl., angående
företagens kapitalförsörjning;

nr 521, av herr Sveningsson m. fl., om
sänkning av fastighetsskatten, in. in.;

nr 522, av herrar Sveningsson och
Ringaby, om sänkning av fordonsskatten
på bussar;

nr 523, av herr Sveningsson, om ändring
av reglerna för beskattning av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem; nr

524, av herrar Sveningsson och
Kaijser, angående förvärvsavdraget för
gift kvinna vid beskattningen;

nr 525, av herr Virgin m. fl., om sänkning
av brännoljeskatten;

nr 526, av herr Lundström och herr
Hanson, Per-Olof, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag rörande Inkomster av statens
kapitalfonder: Riksbanksfonden;

nr 527, av herr Lundström m. fl., angående
av kooperativa föreningar m. fl.
bedriven sparkasse- och lånerörelse;

nr 528, av herr Sundin och herr Gustafsson,
Nils-Eric, angående den samhälleliga
lokaliseringspolitiken;

nr 529, av herr Sundin, i anledning av
Kungl. Majrts förslag rörande Inkomster
av statens kapitalfonder: Riksfaanksfonden; nr

530, av herr Bengtson, om ersättning
av allmänna medel för skada genom
brott;

nr 531, av herr Hanson, Per-Olof, om
skyldighet för åklagare att i brottmål
föra talan för försäkringsgivare in. fl.;

nr 532, av herr Holmberg, om lagändringar
i syfte att öka åldringarnas trygghet
till liv och egendom;

nr 533, av herr Lundström, angående
sänkning av myndighetsåldern;

nr 534, av herr Nilsson, Ferdinand,
angående stadgande i vapenförordningen
om särskilt tillstånd för innehav av luftvapen
in. in.;

nr 535, av herr Sundin, om värnpliktigs
ersättningsskyldighet för skada vållad
under militärtjänstgöring;

nr 536, av herr Bengtson in. fl., om
en plan för årliga höjningar av folkpensionerna; -

Lördagen den 26 januari 1963 em.

Nr 4

nr 537, av herr Bengtson in. fl., om
höjning av de allmänna barnbidragen,
in. in.;

nr 538, av herr Bengtson m. fl., om
sänkning av pensionsåldern, m. in.;

nr 539, av herr Bengtson m. fl., om
överförande på staten av kommunernas
kostnader för förtidspensionering m. m.;

nr 540, av herr Hanson, Per-Olof, om
utredning rörande en allmän förkortning
av arbetstiden;

nr 541, av herr Hilding, om grupplivförsäkring
för värnpliktiga;

nr 542, av herr Jonasson och herr
Nilsson, Ferdinand, angående korttidsanställdas
och lågavlönades ATP-pensioner; nr

543, av herr Nilsson, Yngve, m. fl,
angående lagstiftningen om åldringsvård;

nr 544, av fröken Nordström, om åtgärder
i syfte att stärka skyddet för blivande
mödrar;

nr 545, av herr Palm och fröken Mattson,
om makes samtycke till utträde ur
den allmänna tilläggspensionsförsäkringen; nr

546, av herr Sundin, om barnbidrag
till ensamstående barnförsörjare;

nr 547, av herr Sveningsson, om sänkning
av statsbidraget till allmän försäkringskassa,
in. in.;

nr 548, av herr Virgin, om undantagande
av skrivbyråernas serviceverksamhet
från arbetsförmedlingens verksamhetsområde; nr

549, av herr Åkerlund, om vissa åtgärder
till stöd för barnfamiljer, m. in.;

nr 550, av herr Andersson, Torsten,
angående vissa rätts- och ersättningsfrågor
för markägare;

nr 551, av herr Holmberg, om ökad
rättssäkerhet inom byggnadslagstiftningens
område, in. in.;

nr 552, av herr Jonasson m. fl, om varudeklarationsplikt
i fråga om livsmedel; -

nr 553, av herr Nilsson, Ferdinand,
angående vissa fastighetsbildningsproblem
vid sammanslagning av landskommun
med stad;

nr 554, av herrar Adolfsson och Lager,
om ökat stöd åt det mindre jordbruket;

nr 555, av herr Andersson, Torsten,
och herr Pettersson, Harald, om personalförstärkningar
inom lantmäteristaten,
m. m.;

nr 556, av herr Bengtson, om inrättande
av två befattningar som byggnadskonsulent
vid lantbruksnämnderna;

nr 557, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
och herr Sundin, om inrättande av två
befattningar som specialrådgivare vid
Röbäcksdalens försöksgård;

nr 558, av herrar Jonasson och Bengtson,
om avslag å Kungl. Maj:ts förslag
rörande centralisering till skogsstyrelsen
av vissa av skogsvårdsstyrelsernas kamerala
arbetsuppgifter;

nr 559, av herr Sundin, angående domänverkets
medverkan vid jordbrnksrationaliseringen; nr

560, av herr Bengtson, om utredning
rörande arbetstid och fritid;

nr 561, av herr Bengtson m. fl, om
förbättring av personalvården och de
psykohygieniska betingelserna inom arbetslivet; nr

562, av herr Bengtson m. fl., om
stimulerande av gåvor till religiösa in. fl.
ändamål;

nr 563, av herr Bengtson, om utarbetande
av ett miljöpolitiskt handlingsprogram,
in. in.; och

nr 564, av herr Bengtson, om upprättande
av ett kulturpolitiskt handlingsprogram.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 19.58.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Nr 4

Onsdagen den 30 januari 1963

Onsdagen den SO januari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollen för den 22, 23
och 24 innevarande månad.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

12, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den
25 maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension,
m. m.; samt

nr 13, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård, m. m.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 396—427 till statsutskottet,

motionerna nr 428—446 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 447 och 448 till bankoutskottet,

motionerna nr 449—458 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 459—161 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 462—466 till allmänna
beredningsutskottet,

motionen nr 467 till konstitutionsutskottet
och

motionerna nr 468—509 till statsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 510
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
överförande av skolkostnaderna från
kommunerna till staten, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 511—525 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 526—529 till bankoutskottet
och

motionerna nr 530—536 til! behandling
av lagutskott.

Vid föredragning av motionen nr 537
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
ändring i lagen om allmänna barnbidrag,
till behandling av lagutskott och i
övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott motionerna nr
538—548.

Vid föredragning av motionen nr 549
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
punkterna 1 a och 1 c i motionens hemställan,
till behandling av lagutskott samt
i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 550—553 till behandling
av lagutskott och

motionen nr 554 till jordbruksutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 555
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
tekniska högskolan, till statsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 556—559 till jordbruksutskottet
och

motionerna nr 560—564 till allmänna
beredningsutskottet.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

Onsdagen den 30 januari 1963

Nr 4

Interpellation ang. åtgärder i anledning av

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 24, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Interpellation ang. åtgärder i anledning
av de strandade förhandlingarna om

medlemskap för Storbritannien i EEC

Herr HERNELIUS (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Att förhandlingarna i
Bryssel om Storbritanniens medlemskap
i EEC nu strandat måste uppenbarligen
medföra att Sveriges förhandlingar om
association med EEC i varje fall fördröjes.
I detta sammanhang uppkommer också
frågan om innebörden av EFTA-deklarationen
om solidaritet mellan undertecknarna
av EFTA-avtalet samt om samarbetet
mellan de nordiska staterna. I ett
större perspektiv uppstår också frågan
om intensifiering av arbetet inom OECD
och inom GATT, varvid icke minst Förenta
staternas medverkan kan bli av stor
betydelse i fråga om strävandena att
nedbringa handelshindren i form av
kontingenter eller tullar.

Att de svenska statsmakterna icke
passivt kan avvakta utvecklingen är
uppenbart. Vårt land med dess stora be -

de strandade förhandlingarna om medlemskap
för Storbritannien i EEC
roende av exporten —• som hr Geijer nyligen
underströk i denna kammare arbetar
inom den egentliga industrien ungefär
var fjärde löntagare för utlandets
räkning och mer än 20 procent av den
svenska nationalinkomsten är att hänföra
till vår handel med främmande länder
— måste i nuvarande läge ha det
största intresset av aktiva åtgärder för
handelshindrens slopande. Av vikt är
också att hithörande frågor i tid blir
belysta och diskuterade i Sveriges riksdag.

Under åberopande av det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern
få framställa följande interpellation:
Vill statsministern inför kammaren
redogöra för vilka åtgärder som regeringen
närmast avser att vidtaga med
anledning av de i Bryssel strandade förhandlingarna? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.09.

In fidem
K.-G. Lindelöw