Nr 4 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 4 ANDRA KAMMAREN 1969

5 februari

Debatter m. m.

Onsdagen den 5 februari fm.

Sid.

Meddelande ang. plenum onsdagen den 12 februari................ 3

Remissdebatt.............................................. 3

Onsdagen den 5 februari em.

Remissdebatt (forts.)....................................... 80

Meddelande om enkla frågor av:

fru Frsenkel (fp) ang. vaccinberedskapen...................... 132

herr Jonasson (ep) ang. publiceringen av lagsökningsansökning .. 132

herr Enskog (fp) ang. förflyttning av civil verkstadspersonal..... 132

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 5 februari em.

Val av ledamöter i styrelsen för riksdagens förvaltningskontor jämte

suppleanter.............................................. 13^

Val av suppleant för ledamot i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfond.............................................. j3j

1 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 4

‘f

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 28
nästlidne januari.

§ 2

Meddelande ang. plenum onsdagen
den 12 februari

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens arbetsplenum onsdagen
den 12 februari, som i den preliminära
planen utsatts till kl. 10.00 eller 14.00,
kommer att börja kl. 10.00.

§ 3

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj :ts å bordet vilande skrivelse
nr 3, med redogörelse för behandlingen
hos Kungl. Maj :t av riksdagens
skrivelser.

§ 4

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1018—1020.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Jadestig (s), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
de handikappades anställningsformer,
samt

herr Ekvall (s), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
den anställdes innestående lön

och semesterersättning vid företags konkurs.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Remissdebatt

Föredrogs för remiss till utskott den
å bordet vilande bilagan 1 (finansplanen)
till Kungl. Maj:ts proposition nr 1,
angående statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1969/70.

Därvid anförde:

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Hela Västeuropa synes
nu ha passerat vågdalen i den tämligen
långvariga lågkonjunkturen. Produktionen
stiger ganska raskt i flertalet länder,
och arbetslösheten är inte längre lika
allvarlig som tidigare. Men det finns
ändå osäkerhetsfaktorer som man bör
ta hänsyn till vid en framtidsbedömning.
Vi vet att det alltjämt finns risker
för allvarliga störningar i betalningssystemet.
Därtill kommer att det i Västeuropa
finns länder med mer eller
mindre allvarliga inre ekonomiska, politiska
och sociala problem, även om det
verkar som om de håller på att lösas.

Liksom tidigare kommer med all säkerhet
utvecklingen i Västeuropa att till
en del bero på vad som händer i Amerikas
förenta stater. Det mest näraliggande
antagandet är väl att president
Nixon i huvudsak kommer att fortsätta
den hittillsvarande politiken, men även
ganska små kursändringar i den amerikanska
politiken kan komma att med -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

föra icke obetydliga verkningar både
inom och utom Amerika genom den
tyngd som Förenta staterna har i västvärlden
inte bara politiskt utan även industriellt,
tekniskt och ekonomiskt.

Osäkerhet råder också om hur utvecklingen
i östblocket kommer att bli. Åtskilligt
talar för att åtminstone en del av
de spänningsförhållanden som bl. a. utlöste
den tjeckoslovakiska krisen kommer
att bestå under avsevärd tid. Även
om händelserna i Tjeckoslovakien på
nytt gav bevis för att stormakterna inte
är beredda på militär konfrontation
kvarstår ändå som ett illavarslande tecken
att rustningskostnaderna efter en
tids sänkning åter synes ha börjat stiga
både i öst och väst.

Spänningsförhållandena i krishärden
i Mellersta östern inger också oro,
kanske inte minst därför att parterna
nu får ökade möjligheter att ladda upp
genom att erhålla stöd från stormakterna.
Det finns tydligen just nu inte särskilt
stora utsikter till att de berörda
parterna skulle vara beredda att tona
ned sin aggressivitet.

Förhandlingarna om vapenstillestånd
i Vietnam har dragit ut på tiden, och
det var ju väntat. Om inte annat synes
emellertid positionerna ha klarnat något.
Det svenska diplomatiska erkännandet
av Nordvietnam torde knappast kunna
göras till föremål för berättigade invändningar.
Situationen hade utvecklat
sig så att det egentligen endast var fråga
om tidpunkten för ett erkännande.

I hela det världspolitiska skeendet
måste vi räkna med klyftan mellan fattiga
och rika länder och den bristande
jämlikheten i vår värld. I förhållande
härtill framstår vår u-hjälp trots ökningar
som ringa, men det gäller inte
bara oss utan det gäller industriländerna
över huvud taget. Vi borde verkligen
kunna ena oss om större insatser i lämplig
form — och ju förr dess hellre.

När EFTA kom till stånd förverkligades
indirekt en del av då föreliggande önskemål
om nordisk ekonomisk samver -

kan. På många håll har man väntat sig
att nästa steg på samverkans område
skulle bli geografiskt mera omfattande.
Det skulle då komma att gälla både EECländer
och EFTA-länder. Ett av EFTA:s
mål angavs ju just vara att medverka
till ett sådant samarbete. Även de som
i likhet med mig är optimister i fråga
om möjligheterna att ordna ett sådant
omfattande samarbete måste emellertid
medge, att saken i dag inte är aktuell.

Under sådana förhållanden är det
rimligt att undersöka möjligheterna för
en vidgad ekonomisk samverkan inom
Norden. Om viljan är god — och den
tycks vara det — bör man kunna nå rätt
långt särskilt om man inom de olika länderna
uppmärksamt iakttar, att man
inte ställer större krav på andra än på
sig själv och i möjligaste mån ordnar så
att de belastningar som uppkommer
läggs på samtliga medborgargrupper
och inte bara på speciella sådana.

En sak får väl anses vara ställd utom
all diskussion, nämligen att samarbetet
inte i något avseende får ordnas så att
vår utrikespolitiska huvudlinje, nämligen
neutraliteten, kan komma att äventyras.
Jag tror att det råder mycket stor
enighet härom i vårt land, något som
bl. a. vid upprepade tillfällen visat sig i
resonemang mittenpartierna emellan.

Vi ser alltså med förhoppningar fram
mot de fortsatta överläggningarna om
nordiskt samarbete. Det bör finnas möjligheter
att få till stånd ett sådant om,
såsom jag framhållit, viljan är god och
inte något land försöker att lägga bördor
på andra som inte motsvaras av vad
man själv är beredd att uppoffra. Totalt
måste —■ jag använder ordet måste
därför att jag är övertygad om det —
ett samarbete kunna ge betydande fördelar.
Då kan det inte vara nödvändigt
att någon skall behöva förlora på det,
utan man får försöka att på något sätt
dela upp vinsten mellan länderna.

Vad beträffar vårt eget lands ekonomi
är vi otvivelaktigt på väg in i en period
med ökad ekonomisk aktivitet, men

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

även hos oss finns det osäkra faktorer.
En dämpning av importen i England
och Förenta staterna kan komma att förta
en del av den stimulans som vårt näringsliv
för närvarande får genom den
internationella konjunkturuppgången.
Likaså kan naturligtvis den förefintliga,
ingalunda avklarade instabiliteten i det
internationella betalningssystemet komma
att vålla avbräck i vårt handelsutbyte.
I stort sett förefaller det emellertid
berättigat att ge uttryck för optimism
vad beträffar produktionsutvecklingen.

När det gäller sysselsättningen kvarstår
emellertid en allvarlig strukturarbetslöshet,
särskilt i de s. k. skogslänen.
Att lösa den sysselsättningsfrågan blir
en av de mera angelägna uppgifterna
under det kommande budgetåret.

Trots en hygglig balans mellan export
och import av varor försämras bytesbalansen.
Glädjande är däremot att man
— tvärtemot vad fallet var för bara några
månader sedan — tycks vänta att industriinvesteringarna
äntligen skall börja
öka. Det är en avgörande förutsättning
för att vi skall kunna bibehålla det
svenska näringslivets konkurrenskraft
gentemot utlandet och på längre sikt
upprätthålla full sysselsättning i vårt
land.

Våra outnyttjade resurser i anläggningar
och arbetskraft har i förening
med farhågor för bristande konkurrensförmåga
lett till att industrins investeringar
inte har ökat de senaste åren.
Det skulle vara en stor fördel om en del
väntade investeringar kunde tidigareläggas.
Därför förefaller det befogat att
ge investeringsverksamheten den stimulans
under den närmaste tiden som finansministern
aviserar. Stimulansen är
inte särskilt stor, men det blir dock en
stimulans.

Med begynnande konjunkturuppgång
uppkommer i stället andra problem —
framför allt prisstabilitetsproblemen,
frågan om prisstegringarna. Får vi en
mera markerad konjunkturuppgång
måste vi räkna med att pressen på pri -

Remissdebatt

serna ökar, och det gäller i en sådan situation
att kunna hålla igen. Väsentligt
synes vara att löneförhandlingarna faktiskt
har fått en i detta avseende gynnsam
upptakt och att tendenserna till en
ny kapplöpning mellan priser och löner
inte är fullt lika starka som vid många
tidigare tillfällen.

Nej, det hot mot prisstabiliteten som
skulle kunna uppkomma har i stället sin
grund i det statliga budgetunderskottet,
som kan visa sig bli för stort om det går
som vi önskar och hoppas, nämligen att
aktiviteten i det ekonomiska livet ökar
väsentligt. Den planerade upplåningen
kan då komma att verka ogynnsamt på
prisutvecklingen. Det gäller därför att
vara uppmärksam på utvecklingen och
ha en handlingsberedskap som gör att
vi snabbt kan gripa in, om utvecklingen
påkallar det.

Mot denna bakgrund har vi inom mittenpartierna
liksom finansministern inte
nu kunnat gå ut och lova några stora
reformer under det kommande budgetåret
— de får skjutas på framtiden. Centerpartiet
har i år — frånsett några i
budgetsammanhanget oväsentliga belopp
—■ inte kommit med sådana yrkanden
på budgetens utgiftssida som nödvändiggjort
en inkomstförstärkning. Skillnaden
mot förr är emellertid ganska
obetydlig. Tidigare har vi i motioner
framfört en hel del reformförslag. Somliga
har fordrat ingående undersökningar
och beräkningar innan de kunnat
beslutas av riksdagen, och yrkandena
har då helt naturligt inneburit en
begäran om utredning. Andra förslag
har varit rätt klara för omedelbara avgöranden
men ofta krävt så stora resurser
att vi icke ansett oss kunna föra
fram dem. Man har då i stället väckt
tanken att dessa reformer skall genomföras
inom en nära framtid men samtidigt
sagt ifrån att man borde invänta
den inkomstökning för staten, som autOr
matiskt följer av svenska folkets årliga
inkomsthöjningar. I somliga fall däremot,
där det gällt små utgifter, har vi

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

anvisat erforderliga medel och begärt
omedelbara beslut. Som regel har resultatet
blivit detsamma om vi följt den ena
eller andra linjen.

Så småningom har ett flertal av våra
förslag blivit genomförda. Det har dröjt
längre eller kortare tid. I år har vi därför
bestämt oss för att inte framlägga
förslag om omedelbara beslut annat än
i sådana fall, där utgiften är så blygsam
att man i budgetsammanhang kan bortse
från den. Vi har sagt oss, att i en budget
på styvt 40 miljarder kan några tiotal
miljoner inte ha någon egentlig betydelse.

Ett tilltalande drag i årets budget är
den nästan totala avsaknaden av skattehöjningar.
Nu får vi egentligen bara
ökad skatt på släpvagnar i biltrafiken
samt höjda telefonkostnader, i båda fallen
en skärpning som torde komma att
drabba de avlägsnare delarna av landet
och näringslivet där mer än på andra
ställen.

Skattebördan i dag känns tung för enskilda
personer och företag, och i och
för sig är detta tillräcklig anledning att
vara ytterligt försiktig med nya pålagor,
men ett annat skäl för att hålla
tillbaka på den här punkten är att större
delen av svenska folket ändå får finna
sig i en skattehöjning i år; både landsting
och kommuner har höjt skatterna
för att klara sina uppgifter. Den genomsnittliga
kommunala utdebiteringen i
vårt land är nu över 20 kronor per
skattekrona. Det är en ökning med mer
än 50 procent under en tioårsperiod.
Någon sänkning tycks inte vara i sikte,
utan med hänsyn till de ökade kraven
på kommunerna torde vi tvärtom kunna
emotse en ny 50-procentig höjning under
en kommande tioårsperiod. Det
finns faktiskt prognoser — vad nu dessa
kan vara värda ■— som pekar på 25
kronor i kommunal utdebitering i mitten
av 1970-talet och 30 kronor omkring
1980. Prognoser är emellertid alltid prognoser
— efterhandsbedömningar är litet
säkrare.

Det kommunala skattetrycket och frågan
om hur man på den kommunala sidan
skall klara utgifterna är faktiskt
problem av den allra största vikt inom
vår skattepolitik. En annan viktig fråga
är låginkomstgruppernas ställning. Det
finns ett mycket starkt samband mellan
dessa två problem. De kommunala
skatterna utgör merparten av den totala
skattebelastningen för de allra
flesta skattebetalare, och tyngst är de
för de lägre inkomsttagarna.

Låginkomstfrågan är ju ett ytterligt
komplicerat problem. Naturligtvis har
staten härvidlag ett ansvar som arbetsgivare.
Man måste också försöka få
fram en opinion för låginkomstgrupperna
i andra sammanhang, men man
får inte bortse från att dessa oftast är
sysselsatta just i företag med dålig lönsamhet
och att det därför kan vara
svårt att direkt åstadkomma den grad
av jämligliet som man måste eftersträva.

Under sådana förhållanden är det anledning
att noga överväga — särskilt
med tanke på låginkomstgrupperna ■—•
vilka kostnader företagen orkar med
för t. ex. miljövård. Åtgärder för en
förbättrad miljövård är välmotiverade
och nödvändiga, men de kan i vissa
fall betyda friställningar. Jag tror att
en undersökning skulle visa att en kompensation
för sådana åtgärder i ett antal
fall skulle bli en billig form av arbetsmarknadspolitik.
Man har nog skäl
att räkna efter hur det skulle falla ut.

Skattesystemet och därtill knutna
transfereringar eller inkomstöverföringar
bör emellertid vara ett särskilt
verksamt medel för att förbättra låginkomstgruppernas
ställning och åstadkomma
större jämlikhet. Man kan emellertid
knappast påstå att utvecklingen
har varit gynnsam i detta avseende för
de lägre inkomsttagarna. Det kan inte
anses att tillbörlig kompensation har utgått
till alla dem som undan för undan
drabbats av de höjda indirekta skatterna.
Som jag nyss nämnde har de stora
kommunalskattehöjningarna kommit

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

att bli särskilt betungande för låginkomsttagarna.
Det gäller att vända denna
utveckling.

Man måste söka sig fram till en målsättning,
och sedan får man väl — som
i så många andra avseenden — sträva
mot målet steg för steg. Olika tankar har
förts fram i sammanhanget. Ett uppslag
är att man skulle ha en garanterad minimiinkomst,
baserad på ett system av
beskattning och inkomstöverföringar.
Sedan en lämplig gräns för minimi- eller
grundtrygghetsinkomsten fastställts,
skulle inte inkomstskatt utgå förrän inkomsten
översteg denna gräns. Under
denna skulle det bli fråga om s. k. negativ
inkomstskatt. Man skulle få del av
inkomstöverföringen och bidrag i någon
form. En form är då att vad som inte
avdragsmässigt kan utnyttjas på statsskattesidan
i stället skulle kunna få
användas på kommunalskattesidan —
naturligtvis då med kompensation till
kommunerna från staten, annars får ju
kommunerna bara höja utdebiteringen.

Tanken är djärv, det medger jag. När
jag har läst om detta system har jag
också tyckt det, men allteftersom jag
har funderat på tanken har jag kommit
fram till den uppfattningen att det nog
ligger någon kärna av förnuft i det hela.
Om systemet blir förnuftigt eller inte
beror naturligtvis på utformningen: hur
högt upp man lägger grundtryggheten
o. s. v. Om ett system av denna typ kan
genomföras skulle det medföra den väsentliga
fördelen att vissa bidragstyper
— arbetslöshetshjälp och sådana familjepolitiska
insatser som bostadsstöd
och socialhjälp — helt eller delvis skulle
falla bort. Man slipper då undan en
massa administrativt krångel.

Men än en gång: Det är en djärv tanke
och problemet är svårlöst. Om det
blir till nytta sedan det genomförts beror
nog helt och hållet på hur man utformar
denna insats från samhällets
sida. Ett oeftergivligt krav är att alla
får en grundtrygghet och får möjlighet

Remissdebatt

att arbeta för sin egen försörjning så
långt deras förmåga räcker.

När man nu talar om nya skattesystem
med stora fria avdrag i botten — 15 000
—20 000 kronor som enligt det norska
systemet — har det sagts: Om man inte
gör något mer än ökar avdraget blir det
de stora inkomsttagarna som får de
väsentliga förmånerna av systemet, och
det är väl inte så vi vill utforma skattepolitiken
framöver. Det är riktigt resonerat,
men det finns många variationsmöjligheter.
Den andra ytterligheten kan
jag illustrera genom att säga: Titta efter
hur mycket en som tjänar 20 000 kronor

— jag tar den siffran eftersom jag tidigare
har nämnt den — får betala i
skatt! Är det 1 000 kronor eller 1 500
kronor? Låt honom i så fall dra av det
på skattesumman och låt alla göra detsamma!
Det är som sagt den andra ytterligheten,
men jag tror inte att man kan ta
den isolerad utan man måste kanske ha
en kombination mellan det nuvarande
systemet och ett nytt system — eventuellt
ett sådant som det jag har talat om
men med helt omarbetade skatteskalor
för att undvika att man når en icke
avsedd effekt.

Jag tror att man på detta sätt skulle
kunna bespara många människor besväret
att redovisa sina intäkter så ingående
som nu; svenska folket är ju inte

— och det är det väl inte ensamt om —
något skrivande och räknande folk som
sitter och plitar så mycket. Kunde man
genom ett skattefritt inkomstminimum
befria låt oss säga hälften av svenska
folket — och då kanske den halva som
har det besvärligast med att praktiskt
ordna sin redovisning — från skyldigheten
att redovisa sina inkomster, så
vore mycket vunnet.

över huvud taget måste emellertid den
kommunala ekonomin, kommunernas finansieringsmöjligheter
och kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
tas med i hela den skattepolitiska bedömningen.
Redan skatteutjämningskommittén
framhöll att frågan om kost -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

nadsfördelningen mellan stat och kommun
borde prövas från »allmänna skattepolitiska
synpunkter». Kommunförbunden
har vid upprepade tillfällen tagit
upp denna fråga; om jag inte är
fel underrättad gjorde Landstingsförbundet
det senast i fjol i en skrivelse
till regeringen.

Länsdemokratiutredningen har också
begärt att kommunernas ekonomiska
och finansiella problem skall tas upp
till bedömning. Man måste härvidlag
försöka komma fram till en helhetslösning
av hela beskattningsproblemet. .lag
tror inte att det i längden är lämpligt,
att staten ordnar med skatterna för sig
och kommunerna för sig utan något
väsentligt samband. Naturligtvis vill
kommunerna ha stor frihet att själva bestämma.
Men hela systemet med skatten
måste på något sätt samordnas, och
detta bör ske på sådant sätt att det så
litet som möjligt binder den kommunala
självstyrelsen. Det finns faktiskt
många icke oväsentliga områden där
den kommunala självstyrelsen nog är
en chimär. Staten har lagt uppgifter på
kommunerna, som dessa har mycket
svårt att lösa. Det är möjligt att administrativa
reformer — t. ex. reformer
som medför att länen får mer att säga till
om —- skulle kunna ändra på det förhållandet.

För några dagar sedan presenterades
förslag till en ändrad familjebeskattning,
varvid det också publicerades
nya skatteskalor. Gemensamt för dessa
förslag var att de förordade en särbeskattning.
Visst finns det skäl för en
sådan ordning. Men beträffande många
människor finns det också mycket starka
skäl emot en obligatorisk särbeskattning.
Jag syftar särskilt på de hemmafruar,
som vill bidra till familjens försörjning
men som bor på orter där det
inte finns något arbete att få. Om sådana
familjer går miste om den förmån
som det dubbla ortsavdraget nu utgör,
tror jag att det kommer att kännas som
något av en straffskatt. Sådana här

frågor måste lösas, innan man inför en
obligatorisk särbeskattning. I varje fall
tror jag att vi skulle få mycket svårt att
medverka till en särbeskattning om man
inte tar vederbörlig hänsyn till förhållanden
av denna art.

Bostadsbyggandet stod ju på en hög
nivå i fjol; man producerade minst
105 000 lägenheter och kanske litet
mer. Med hänsyn till den bostadsbrist
som vi alltjämt dras med var detta en
synnerligen glädjande företeelse. Ibland
har man litet schematiskt sagt att bostadsbyggandet
inte skall vara något
dragspel på arbetsmarknaden; man skall
inte reglera bostadsbyggandet med hänsyn
till tillgången på arbetskraft etc. Det
där har jag inte kunnat förstå. Jag har
sagt mig — och det gör väl många, kanske
de flesta — att om man har ledig arbetskraft
som kan bygga, så skall den
väl sättas in i bostadsbyggandet för att
där utföra nyttigt arbete intill dess man
får fram annan produktion där den kan
vara verksam. En ganska naturlig följd
är väl då att en del sedan går till andra
områden inom näringslivet, när man där
kräver mera folk. Detta måste helt säkert
vara en riktig metod. Jag undrar
därför om inte kritiken mot detta system
har avsett något annat än vad den
har förefallit att avse.

Det är en nyhet att man för de kommande
åren skall garantera ett bostadsbyggande
på 60 000 lägenheter och ha
en projektreserv på 50 000 för åren
1972—1973. Dessa garantier skall tydligen
fördelas på områden med klart expansivt
näringsliv. Det är givet att man
skall bygga där det behövs bostäder —
det är väl ingen som har någon annan
mening. Man skall inte bygga där det
finns överflöd av bostäder ■—• det tror
jag ingen har begärt. Men nog borde
väl planeringen gälla även sådana områden
utöver storstadscentra där man
kan vänta ett behov av bostäder. Annars
verkar det halvkväden visa. Man måste
ha någon hållpunkt för ett bedömande
av utvecklingen.

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

Småhusbyggandet har ju varit en debattfråga.
Somliga har krävt flera småhus.
Vi i centerpartiet hör till dem som
gör det, därför att vi tror att folk — i
varje fall folk i de arbetsföra åldrarna
och framför allt då barnfamiljerna —
helst skulle se att de fick bo i småhus,
i villor. När det gäller andelen småhus
i hela bostadsbeståndet ligger vi här i
landet om inte lägst så dock mycket
lågt. Jag tror att man har anledning att
skärskåda detta problem.

Den omläggning av bostadsstödet till
barnfamiljerna som nu har trätt i kraft
får väl till en del — jag stryker under
till en del —- ses som en följd av
att hyrorna i de nya bostäderna är så
höga. Vissa skäl talar för den bostadsanknytning
som detta stöd innebär,
men den är samtidigt orättvis, eftersom
det finns barnfamiljer som har behov
av att få en bostad, berättigad till det
maximala stödet, men som på grund
av situationen på bostadsmarknaden inte
kan få det.

För min personliga del kan jag mycket
väl iänka mig att en sådan bostadsanknytning
innebär fördelar, men endast
om det finns tillgång till »reglementsenliga»
bostäder som berättigar
till det höga stödet. Finns det inte sådana
bostäder, anser jag nog för min
del — jag vet dock att meningarna är
delade på många håll — att man är
skyldig barnen en anordning som innebär
att familjerna stimuleras att satsa
dessa pengar just på bostäder.

Ett litet inpass om det tillägg som
folkpensionärer som inte har s. k. tillläggspension
skall få! Här är man
väl överens på de allra flesta håll, och
då är det ju bara att glädja sig åt
vad som kommer på den punkten.

När det gäller pensioneringen har
vi ett rättvisekrav. För så där halva
folket är pensionsåldern 65 år, och för
den andra hälften, för dem som har
det tyngsta arbetet, är den 67 år. Det
rättviseproblemet löser man inte genom
att plocka ut vissa grupper och säga

Remissdebatt

att de skall få pension tidigare. För
vissa grupper, som har särskilt tungt
arbete, kan man gå ned ända till 60
år, men därmed löser man icke hela
problemet. Man löser det icke heller
genom att säga att de som är berättigade
till pension vid 65 år kan få ta
ut den tidigare, om de nöjer sig med
en lägre pension. Vi vet ju att halva
svenska folket får full pension vid 67
års ålder. Jag skulle vilja att man tänker
allvarligt på detta, och jag höll
nästan på att säga: Vare sig man tänker
eller inte, blir det så här. Det är
ett rättvisekrav som tränger sig på.

Efterkrigstiden har präglats av en
snabb frigörelse av arbetskraft från i
första hand glesbygdsnäringarna, d.v.s.
jordbruk och skogsbruk. Vid tillvaratagandet
av befolkningsströmmarna till
andra sektorer av samhället har vi
haft en unik möjlighet att forma vårt
samhälle — jag hade sånär sagt »idealsamhälle»;
men ett sådant kommer
aldrig att finnas, utan det kommer
ständigt att finnas anledning att göra
förbättringar här och var, och det uppstår
nya situationer undan för undan,
men här hade man en stor chans att
förbättra samhället.

Ingen av oss tror väl längre att vare
sig slumpen eller den s. k. osynliga
handen åstadkommer de bästa lösningarna
av problemen om näringslivets
struktur och lokalisering eller om människornas
arbetsförhållanden och miljö.
Inte ens en modern och s. k. upplyst
marknadsekonomi är till fyllest.
En målmedveten samhällsplanering och
samhällsstyrning, byggd på lösningar
som utarbetats i samförstånd mellan
samhälle och näringsliv, är såsom jag
ser det nödvändiga förutsättningar för
att vi skall få en lämplig regional fördelning,
i första hand av näringsliv och
befolkning.

Lokaliseringspolitiken har utgjort ett
positivt inslag i de senare årens strukturpolitik.
Vi måste nu i god tid klarlägga
hur vi bör fortsätta med lokali -

1* —Andra kammarens protokoll 1969. Nr 4

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

seringsinsatserna efter de här åren, som
väl kan betraktas som en försöksperiod.
Vi behöver inte tvista om vem
som började tala om lokaliseringspolitik
o. s. v., utan det gäller att se framåt
och bedöma vad som kan göras härefter.

Ett åskådningsexempel på hur lokaliseringspolitik
inle bör bedrivas har
vi erhållit genom det nyligen framlagda
förslaget om den statliga sjöfartspolitiken.
Där föreslås åtgärder som
skulle drabba just de landsändar där
man hittills har satt in större delen av
de lokaliseringspolitiska insatserna.
Man skall ta från den ena byxfickan
och lägga i den andra. Detta administrativa
förfarande kommer att kosta
pengar, och jag skulle tro att en och
annan kunde vara frestad —- jag är
del inte — att säga: Slopa bägge delarna
av insatser, så slipper ni hela
det administrativa krånglet med att
slussa in statens pengar på vissa håll
och ta igen dem på andra!

Om jag får yttra några ord om jordbruket,
vill jag säga att jordbrukarna
till alldeles övervägande delen tillhör
våra mest utpräglade låginkomstgrupper
bland de yrkesverksamma. Relativt
sett allt fler jordbrukare blir beroende
av arbetsinkomster vid sidan
av det egna företaget. Konjunkturförsämringen
har drabbat jordbrukarna
som grupp. Jag vet att en del jordbrukare
tack vare stora skördar under senare
år har fått en kompensation, men
för jordbrukarna i gemen framstår
alltjämt en allmän arbetslöshetsförsäkring
som en angelägen reform.

Jordbruksnäringen genomgår som vi
alla vet en snabb strukturrationalisering
och anpassningsprocess. Det är ett
rättvisekrav även när det gäller jordbrukarna
att detta kan ske utan att enskilda
människor kommer i kläm.
Från bl. a. den utgångspunkten är
det viktigt att det s. k. äldrestödet reformeras
så, att det blir till verklig
nytta även för småbrukarna. Om den

stegvisa uppbyggnaden av rationella
familjeföretag i jordbruket skall fortgå
i önskad takt, vilket utan tvivel är
till gagn för alla grupper i samhället,
är det nödvändigt att man försöker
åstadkomma lönsamhet för dem som nu
arbetar inom jordbruket.

Detta bör vara en utgångspunkt för
de överläggningar om priserna som
förs tid efter annan. I ett samhälle,
där så många talar om rättvisa och
jämlikhet, måste tankar om att genom
prispress utan speciella kompenserande
åtgärder försöka krympa jordbrukets
produktion avvisas.

På samhällsplaneringens område har
vi saknat mycket av de grundläggande
kunskaper som skulle kunna underlätta
en planering i rätt riktning. Vi har
inte haft klart för oss vilken omfattande
miljöexploatering som i verkligheten
har bedrivits och därför lämnat
den obeaktad. När vi talar om dessa
problem skall vi omedelbart komma
ihåg två saker, dels har miljöförsämrande
anläggningar och sådant ibland
varit avsides belägna, dels är det hela
en fråga om vad man har haft råd med
tidigare. Tänk på de enskilda familjerna,
som förr fick vara glada om de
hade kött i pannan och stekos i hela
lägenheten. Nu behöver de inte vara
nöjda med sådana förhållanden. Det
finns moderna fläktar och man har råd
att hålla sig med sådana, så att det
knappast är stekos ens i köket numera.

Liknande har situationen också varit
för industrin, och vi skall inte begära
att man i tider med blygsamma
resurser skall kunna göra allt. Men
nu är det annorlunda. Nu räcker resurserna
till för att ordna ett samhälle
med god miljö, och kunskaperna är så
stora på detta område, att vi vet en
hel del om vad som skall göras.

När man talar om miljövård, får man
ju inte begränsa sig till att undanröja
föroreningarna i luften och i vattnet
och förhindra störande buller av många -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

lianda slag. Inte minst gäller det vad
som med ett åtminstone enligt vår vokabulär
ganska betecknande namn kallas
»knallerterna», som kan ställa till
med värre buller ute på en gata än
vad tio fabriker kan åstadkomma. Det
är nödvändigt med effektiva skyddsanordningar
på fordonen, så att man
slipper det oväsendet.

Vidare är det frågan om inte en
utspridning av näringslivet — jag tänker
nu inte på näringsliv överallt —
har en viss välgörande effekt på möjligheterna
att ordna en tillfredsställande
miljö. Ingen av storstäderna på
olika håll ute i världen har väl lyckats
åstadkomma en god miljö för sina invånare
— utom möjligen för dem som
befinner sig på den högre delen av
inkomststegen och som kan kompensera
sig på olika sätt.

Även annat ingår i miljöpolitiken,
bl. a. boendemiljön, men jag skall inte
nu tala så mycket om den. Jag läste
i tidningarna att en kongress för ett
stort parti, det socialdemokratiska, hade
frågan uppe i somras och att man
där — jag skulle tro att det var riktigt
återgivet i tidningarna ■— kom fram
till att tiden var inne att börja intressera
sig också för denna fråga.

Vi måste också tänka på fritidsmiljön
som är en mycket angelägen sak
och även på arbetsmiljön.

Det har inte hittills varit något fel
på rörlighetspolitiken i fråga om arbetskraften,
men man har så att säga kunnat
skumma grädden av arbetsmarknaden.
Det är yngre, friska och välutbildade
människor som främst varit
gripbara för förflyttning, vilket innebär
en exploatering som kan ge en i
viss mån felaktig bild av det hela. Det
finns många som inte riktigt lika bra
som de yngre kan hänga med på arbetsmarknaden.
Gruppen är lågmäld,
men vi har ansvar för att tillse att även
de människor det här rör sig om erbjuds
en social grundtrygghet.

Jag har inånga ytterligare anteck -

Remissdebatt

ningar, men jag skall förkorta mitt anförande
något så att jag inte tröttar
kammarens ledamöter, som brukar sätta
värde på att man inte är för långrandig.
Därför lägger jag undan det
som jag kan ta upp en annan gång.

Att få känna sig fredad och trygg
på gator, torg och andra allmänna platser
är ett av de rimligare krav medborgarna
kan ställa på samhället. Den
oroande brottsutvecklingen och våldsmentaliteten
inom vissa gäng — sådana
som exempelvis håller till vid tunnelbanorna
här i Stockholm — upplever
många människor numera som en
mycket betydande otrygghetsfaktor.
Åtskilliga gamla — för övrigt även andra
— vågar sig helt enkelt inte ut vid
vissa tider och törs inte använda de
kommunikationsmedel som står till
buds. Vi vet alla att blotta närvaron
av en representant för ordningsmakten
skulle ha en välgörande effekt. Särskilt
i Stockholm men också på vissa
andra platser har stora polisstyrkor
måst användas för speciella uppgifter.
Det gäller inte bara brottslighet, överfall
och illegal handel med främst narkotika
utan även vakthållning vid demonstrationer,
ambassad- och trafikövervakningar
och dylikt.

Alla dessa insatser kräver betydande
personella resurser och därför har
centerpartiet och folkpartiet föreslagit
en ytterligare ökning utöver regeringsförslagets
400 tjänster till 600. Vi har
tänkt oss att man därigenom skulle
kunna få något av vad som brukar kallas
kvarterspolis, som känner befolkningen
och förhållandena.

När det gäller den fördärvbringan
de narkomanin är det naturligtvis
tillfredsställande att krafttag verkligen
börjar sättas in och det råder allmän
enighet om att sådana är nödvändiga.
Att det behövs en straffskärpning beträffande
langning är det väl inte heller
någon tvekan om, trots att straffsatserna
höjts så sent som någon gång
under förra året. Det rör sig här om

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

marodörer, som kallt och av snöd vinning
störtar medmänniskor i fördärvet

— i djupaste kroppsliga och andliga
misär.

Man skall emellertid inte tro att det
räcker med en straffskärpning. Det behövs
också en effektiv spaning — och
ökade vårdresurser! En narkoman är
en sjuk människa, och såvitt jag förstår
kommer man inte till rätta med en narkoman
genom straff, utan det krävs
vård. Därför behöver vi effektivare
vårdresurser.

Nästan överallt i världen förekommer
intermezzon bland ungdomar. Vad är
det egentligen som sker? När man läser
tidningarna är man ibland frestad att
fråga: Är tiden helt ur led? Men studerar
man förhållandena närmare skall
man mycket ofta finna att de bråkande
utgörs av en handfull aggressiva, som
inte representerar majoriteten av sina
kamrater. Man är kanske ute i det i och
för sig naturliga och ofrånkomliga syftet
att successivt omdana samhället,
men det ligger i ungdomens kynne att
gärna ersätta begreppet successivt med
»ganska fort».

Det är inte lätt att få ett riktigt begrepp
om vad ungdomarna egentligen
åsyftar, och när man inte vet det kan
man inte heller bedöma i vilken omfattning
det kan vara möjligt och rimligt
att tillmötesgå deras önskemål. I några
fall är det uppenbarligen fråga om oresonlig
aggressivitet, men många gånger

— kanske oftast — har man en bestämd
känsla av att ungdomen vill något positivt.
För min del tror jag det är mycket
viktigt att de ungdomar som har förslag
om samhällsförbättringar klart tar avstånd
från dem som av ena eller andra
anledningen bara är ute för att bråka.
Det fordras här en insats av ungdomen
själv, som dock inte behöver ta sig annat
uttryck än ett avståndstagande från
dem som enbart är ute för att bråka och
ställa till krakel. Sedan kan de progressiva
krafterna under hyfsade former
klargöra hur de vill ha samhället. Jag

är övertygad om att de inte skall behöva
tala för döva öron, om de för fram
sådant som är rimligt att beakta.

Samhällsingripanden mot aggressivitet
kan vara nödvändiga, om denna
övergår till våld, men detta löser inga
problem. Det är som sagt ungdomarna
själva som här skall skapa de lämpligaste
förutsättningarna för en lösning, alltså
ta avstånd från dem som vill bråka för
bråkets egen skull och sedan sansat
framlägga sina önskemål. Detta är ingenting
som kan kallas för en ungdomens
självuppgivelse, utan det utgör ett
handlande i klart demokratisk anda.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Denna debatt skall ju
väsentligen handla om de sociala och
ekonomiska problemen i den svenska
politiken. Vi kommer om någon tid att
få en utrikesdebatt, där vi mera utförligt
kan diskutera hur vårt land berörs
av den världspolitiska utvecklingen i
stort. Men det finns därvidlag ett problemkomplex
som ligger oss själva så
nära att det är befogat att säga några
ord om det här och nu, och det gäller
det nordiska ekonomiska samarbetet.

På det förhandlingsstadium som nu
påbörjats är det varken möjligt eller
lämpligt att diskutera olika konkreta
avsnitt och detaljer i det stora problemkomplexet.
Men det är inte bara möjligt
utan som jag tror också ytterst
lämpligt att vi från alla de demokratiska
partierna deklarerar vår beredskap
att se bortom de många näraliggande
svårigheter, som kan urskiljas, och framåt
mot de väsentliga och säkerligen för
alla de nordiska länderna fördelaktiga
målen.

Den nordiska ekonomiska unionen är
en vision som nu kommit så nära, att
vi inte får tveka att söka gripa tag i
den och förverkliga den. Den är ett
mål i sig själv, men den är ett mål också
därför att den enligt min mening
måste främja de nordiska ländernas
möjligheter att delta i en ekonomisk in -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

tegration någon gång i framtiden mellan
EFTA- och EEC-länderna över huvud
taget. Detta gäller även Nordens
möjligheter att förbättra handelsförbindelser
och ekonomiska förbindelser över
huvud med den östliga världen samt
slutligen och naturligtvis inte minst
Nordens möjligheter att bidra till den
tredje världens uppbyggnad.

Det finns en omständighet i detta
sammanhang som herr Hedlund redan
har understrukit betydelsen av och som
även jag vill säga ett par ord om. Den
nordiska ekonomiska union, som nu ligger
inom blickfältet, kan naturligtvis
under inga omständigheter ges ett innehåll
eller byggas upp under former, som
på något sätt enligt vart och ett av de
deltagande ländernas egen bedömning
riskerar deras möjligheter att fortsätta
att föra sin egen utrikespolitik. Något
sådant skulle varken ligga i vårt, i Finlands,
i Norges eller i Danmarks intresse.
Det skulle kompromettera hela
saken. Det finns alltså härvidlag bestämda
gränser som för intet av de nordiska
ländernas del kan överskridas. Men att
överskrida dem är heller inte nödvändigt
för att etablera en ekonomisk
union.

Jag vill i övrigt nu bara ge uttryck
för två synpunkter i detta sammanhang.
Jag hoppas för det första att varken
Sverige eller något av dess demokratiska
partier skall låta sig överträffas
av något annat land eller några andra
partier när det gäller att bortse från
kortsiktiga nationella eller partipolitiska
nackdelar och att gagna de långsiktiga
fördelarna.

För det andra hoppas jag att vi från
svensk sida skall visa oss beredda till
den generositet i uppläggningen av hela
förhandlingskomplexet, som är nödvändig
för att nå framgång. Jag utgår då
från att man inom alla partier är medveten
om att de uppoffringar på kort
sikt, som på grund härav kan komma
att krävas av oss, måste bäras solidariskt
av alla och inte får utkrävas av

Remissdebatt

endast den ena eller den andra befolkningsgruppen.
Jag anser detta vara
mycket viktigt, även om det förvisso
förhåller sig så, att vi alla på längre
sikt skulle få fördel av ett gott resultat.

Det kan kanske vara tillåtet, herr talman,
att i denna debatt något vidga
perspektivet utöver det nordiska. Vi har
med stor, om än i nuläget återhållsam,
förväntan hälsat de i Paris upptagna
förhandlingarna om vapenstillestånd
och fred i Vietnam — förhandlingar
som kan bli långa och besvärliga — och
med lika stor oro bevittnar vi nu skärpningen
av läget i Främre Orienten.

Under det förflutna årets sista dag
fick vi en ny erinran om hur farligt
läget är. I en parallell — i miniatyr •—
till sexdagarskrigets uppvisning av slagkraft
hävdade Israel, under klart ansvarstagande
från sin regerings sida,
ånyo på ett våldsamt sätt sin integritet
som svar på alla våldsamma angrepp
mot Israel självt. Och under de senaste
dagarna har vi fått bevittna en grov
brutalitet från arabisk sida mot judarna,
en brutalitet som till skillnad från
raiden mot Beirut inte tagit några hänsyn
till människoliv. Vi är nu mitt uppe
i en ovisshet som blir alltmer hotfull.

Jag har ett behov av att säga, herr
talman, att jag har förståelse för att
det måste vara svårt för ett folk som
Israels, vars okränkbarhet garanterats
av Förenta Nationerna, att varje dag
och natt finna beväpnade män som traktar
efter dess liv stryka kring husknutarna.
Jag tror det är att begära det
orimliga av människorna i dessa hem
att de med kallt blod skall vänta tills
våldsmännen kommer in i tamburen eller
börjar slå in fönsterrutorna och inte
förrän då få lov att försvara sig. — En
sak är under alla förhållanden klar:
den israeliska statens undergång skulle
innebära ett deprimerande moraliskt
nederlag för demokratin i världen, skulle
innebära ett förkrossande slag, tror
jag, för de demokratiska krafterna, som

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

kanske skulle vända hela världsutvecklingen
bort från de värden som dessa
krafter representerar.

Det finns i dag anledning för oss,
när vi talar om riskerna för demokratin,
att också minnas Eduardo Mondlane,
ledaren för frihetsrörelsen i Mozambique,
som dödades i förrgår.
Många av oss har råkat honom: en lugn
man med stark övertygelse och stor
andlig tyngd. — Det finns exempel i
historien på att en tyranns död lett till
slutet för det tyranniska välde han upprättat,
men jag tror inte att det finns
något exempel på att en frihetsledares
död lett till frihetskampens slut; det
kommer alltid någon annan i stället. Vi
har fått upplysningar som tyder på att
Mondlanes efterträdare blir en frikyrkopastor.
Det har också någonting att
säga om krafterna bakom hans rörelse.
Jag tror att inget tvivel kan råda om
dess slutliga framgång.

Herr talman! Får jag till sist i detta
avsnitt, eftersom det är en aktuell fråga,
beröra den svenska regeringens beslut
att ackreditera en ambassadör i
Hanoi. Vi har från folkpartiets sida redan
förklarat att vi inte har något behov
av att polemisera mot regeringen
i själva sakfrågan — när det gäller tidpunkten
kan olika meningar föreligga.
Det relevanta i sammanhanget är emellertid,
som jag ser det, att den svenska
regeringen tidigare har intagit en principiell
hållning till hur de delade staternas
olika regimer skulle diplomatiskt
behandlas från Sveriges sida. Det har
gällt Vietnam, det gäller Korea och det
gäller framför allt Tyskland. Jag har
fattat regeringens ställningstagande i
fråga om Vietnam så, att regeringen
själv inte anser att detta ställningstagande
har någon prejudicerande verkan
beträffande Korea och Tyskland.
Men jag tror att det skulle vara värdefullt
och ägnat att undanröja missuppfattningar,
om utrikesministern ville begagna
tillfället att under remissdebat -

ten definiera och klarlägga de skillnader
som finns mellan å ena sidan Vietnam
och å andra sidan Korea och framför
allt Tyskland.

Om jag så övergår till våra egna förhållanden
vill jag börja med att nämna
en omständighet som jag tror framåt
sett kommer att vara den mest betydelsefulla
på det inrikespolitiska planet
som 1969 års riksdag har att fatta beslut
om. Jag syftar på den definitiva
bekräftelsen av den grundlagsändring
som 1968 års riksdag beslöt: övergången
till enkammarsystem och konsekvenserna
därav samt det nya valsystemet. När
den bekräftelsen sker har enligt min
mening det viktigaste beslut fattats, som
över huvud taget kommer att fattas när
det gäller författningsfrågorna och den
svenska demokratins funktionssätt för
lång tid framåt. Även om åtskilliga angelägenheter
återstår till en senare
etapp, kan de i betydelse inte jämföras
med den stadfästelse av förra årets beslut
som denna riksdag ställs inför. Jag
vill i det sammanhanget klart säga att
frågan om en förändring av själva statschefens
funktion i vår konstitutionella
och parlamentariska demokrati, där
statschefen icke har politiska maktbefogenheter,
enligt en övervägande mening
inom folkpartiet och dess riksdagsgrupp
saknar all aktualitet.

Till de nästan obligatoriska inslagen
i de finansplaner som herr Sträng har
presenterat för oss under senare år hör
ju en hög betygssättning på den politik
som har förts. Så är det också i år. Den
ekonomiska politikens mål har i väsentlig
utsträckning infriats, heter det. Det
skall gärna erkännas att det omdömet
i en del avseenden har sitt berättigande.
Glädjande är t. ex. att konsumentpriserna
inte stigit i samma snabba takt
som tidigare, att bostadsbyggandet ökat
och att hushållens realinkomster har
stigit. Men det är också klart att andra
viktiga målsättningar inte har kunnat
infrias. Det gäller industriinvestering -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

arna, som inte ökat trots att regeringen
nu under flera år uppsatt detta som
ett viktigt mål.

Det gäller det växande underskottet i
utrikesbetalningarna, där vi enligt de
preliminära siffrorna har ett underskott
i handelsbalansen på en dryg miljard
och i bytesbalansen på bortåt en halv
miljard kronor. I nationalbudgeten påpekas
också att sedan 1963 har bytesbalansen
troligen försvagats med bortåt en
miljard kronor. Det är klart att en sådan
utveckling begränsar utrymmet för en
ekonomisk politik med syfte på en hög
och jämn sysselsättning.

Inte heller har det gått så bra för regeringen
under det år som ligger bakom
oss att tillfälligt motverka en omfattande
arbetslöshet. Den konjunkturbedömning
som gjordes för ett år sedan
var för optimistisk, vilket vi då också
påpekade. Det var mot den bakgrunden
som vi föreslog extra konjunkturstärkande
insatser. Till dem hörde förordet
för räntesänkning. En sådan företogs så
småningom när prestigekänslor av olika
slag hade hunnit svalna, men den kunde
ha kommit tidigare och blivit större.

I våra förslag för att främja sysselsättningen
ingick också selektiva åtgärder,
t. ex. i syfte att stimulera industriinvesteringarna.
Regeringen motsatte sig
detta och framställde den ökade upplåning
som skulle bli följden såsom höjden
av ansvarslöshet, ekonomiskt lättsinne
och annat i den stilen. Finansminister
Sträng förklarade när han i TV
kommenterade saken att man med folkpartiets
och centerpartiets förslag skulle
komma upp i ett totalt lånebehov på
nära 3,5 miljarder. »Och jag tvekar inte
ett ögonblick att säga», fortsatte han,
»att det inte är förenligt med en sund
ekonomisk politik, en politik som skall
karakteriseras utav stabilitet och slagkraft
på den internationella marknaden.
»

Hårda ord, herr Sträng, men det hade
nog ändå varit klokt att tveka en smula

Remissdebatt

inför den domen. Siffran nära 3,5 miljarder
stämmer nämligen exakt med den
faktiska upplåning som blivit följden av
den ekonomiska politik som regeringen
själv har fört. Vad som i januari 1968
var ekonomiskt lättsinne har nu blivit
en stor visdom. Man kan fråga vad resultatet
hade varit om regeringen verkligen
följt sitt eget recept från förra året
så här dags. Jo, det hade solklart blivit
en ännu större arbetslöshet.

Den konjunkturbedömning som i dag
kan göras måste framför allt präglas av
osäkerhet, inte minst på grund av den
labila valutapolitiska situationen och
oklarheten om utvecklingen i en del
andra länder, främst England, Förenta
staterna och Frankrike. Det finns emellertid
skäl att hysa en viss optimism;
konjunkturbarometrar och en del andra
faktorer pekar i den riktningen. Samtidigt
är sysselsättningsläget ännu långt
ifrån tillfredsställande; jag återkommer
till det. Jag vill gärna hålla med finansministern
om att det kommande årets
politik måste präglas av flexibilitet —
ett ord i bästa Strängska klass — och av
hög beredskap. De siffror för lånebehovet
som nu presenteras är naturligtvis
också i hög grad ovissa. Finansministern
har räknat generöst med inkomsterna,
bl. a. genom en mycket osäker bedömning
av intäkter från restskatten, men
han har räknat snålt på utgiftssidan, där
det t. ex. inte tagits hänsyn till effekter
av avtalsförhandlingarna. Sådana effekter
finns däremot inräknade på inkomstsidan.

Det är klart att budgeten inte innebär
— herr Hedlund var inne på den
saken — någon särskilt god beredskap
mot ett eventuellt på nytt förstärkt inflationstryck
under slutet av året. Men
dilemmat — och det är ett svårt dilemma
för oss alla — är att arbetslösheten
i Norrland och i skogslänen över huvud
taget snarast har skärpts. De regionala
olikheterna framträder i kraftigare
relief än tidigare, trots olika former av

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska
insatser.

I januari 1969 fanns bara i Norrbotten
5 500 registrerade arbetslösa, alldeles
oavsett dem som gick i beredskapsarbeten
eller på omskolningskurser, och det
är inte så mycket som tyder på en snar
förbättring av den situationen. Man kan
frukta att den fortsatta vintern kommer
att medföra ännu högre siffror. Det är
klart att detta motiverar omedelbara arbetsmarknadspolitiska
insatser och även
utläggningar av statliga beställningar
med anknytning till Norrlands industri.
Vi föreslår sådana åtgärder.

Det fordras emellertid också —• jag
vill gärna tillägga det •— genomtänkta
åtgärder på längre sikt. Vi har i en motion
angivit efter vilka riktlinjer ett näringspolitiskt
program för Norrland
skulle kunna läggas upp. Det centrala i
vårt resonemang är att man mer preciserat
än tidigare skall ange målen för
de olika insatserna. Det är nödvändigt
inte bara för att man med större effektivitet
skall kunna utnyttja de olika
medlen utan också därför att de nuvarande
problemen i Norrland och i andra
län med liknande läge ligger inte minst
på det psykologiska planet och gäller
människors antaganden om den framtida
utvecklingen.

Den norrlandsmotion jag här endast
antydningsvis har berört och vars innebörd
senare i debatten kommer att utvecklas
från vårt håll av herr Larsson i
Umeå ingår i en serie av mer framtidsinriktade
motioner som vi har väckt till
denna riksdag. Det är motioner som i
breda drag anger vår syn på angelägna
samhällsproblem och skisserar några
riktlinjer för lösningar. Innan jag något
går in på ett par av dessa vill jag
emellertid göra några mera allmänna
politiska kommentarer.

Den första berör vad man kan kalla
oppositionens ställning och ansvaret
för den faktiska politiken. Jag tror att
det är riktigt att säga att vi inom oppositionen
i alltför hög grad har känt oss

bundna att lägga fram ett förhållandevis
detaljerat alternativ till regeringens
årliga budget. Det är i och för sig en
uppgift som, om vi skulle fullgöra den
på samma sätt som regeringen, skulle
fordra mycket större resurser än de vi
har. Det skulle innebära att vi på grundval
av de olika ämbetsverkens anslagsäskanden
t. ex. gjorde prutningar, avvägningar
och prioriteringar av det slag
som arbetas fram under flera månader
av en väldig stab i kanslihuset. Det är
alldeles klart att det inte är möjligt för
oss. Därför har vi också tidigare år
tvingats att utgå från regeringens siffror,
trots att de är osäkra och trots att
de ofta är konsekvenser av en politik
som vi kritiserat.

När centerpartiet och vi i år inte presenterar
en s. k. skuggbudget innebär
det naturligtvis inte att vi avstår från
att granska regeringens förslag. Det innebär
inte heller att vi i alla delar accepterar
den politik som regeringen företräder.
Men det innebär att regeringens
politiska ansvar för utvecklingen,
det ofrånkomliga sambandet mellan
makten och ansvaret, klarare markeras.

Detta med regeringens ansvar är nu
en sak som man på den socialdemokratiska
sidan inte alltid är så förtjust i.
I stället har man utvecklat, inte utan en
viss skicklighet, ett resonemang där
man glatt och villigt påtar sig äran för
alla framsteg som skett. Men ansvaret
för bristerna erkänner man ogärna. Å
ena sidan talar regeringen om de väldiga
reformer som genomförts, å andra
sidan utvecklar den vältaligt samhällets
brister. Men det senare sker på ett sätt
som ofta är avsett att ge vid handen att
bristerna inte har något egentligt samband
med regeringens politik. Härvid är
man frikostig med att fördela ansvaret:
ibland är det den tekniska utvecklingen,
ibland den förkättrade kapitalismen och
ibland oppositionen som varit framme.

Det gjorde ett ganska dråpligt intryck
när statsrådet Myrdal i ett tal på den
socialdemokratiska kongressen tog bo -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

stadsbristen som exempel på »de orättvisor
som biandekonomin leder till».
Hon ställde också frågan om en socialdemokratisk
bostadspolitik »kan innebära
fortsatt lit till en marknadshushållning».
Sådana yttranden ger anledning
till förvåning. Att tala om marknadshushållningens
brister just på ett
område där staten i hög grad har ingripit
reglerande ■—• och i stor utsträckning
bort göra det, ehuru de socialdemokratiska
metoderna sannerligen inte varit
de bästa — och där regeringen så uppenbart
har ansvaret för bristerna, inte
minst på grund av bristande långsiktig
planering och felgrepp, det är sannerligen
att söka sig bort från verkligheten
och ansvaret.

Samma statsråd framhöll med emfas
att nu måste man verkligen sätta strålkastarljuset
på de ensamståendes situation
— precis som om det skulle varit
något som hindrat det socialdemokratiska
partiet att i denna kammare och
medkammaren bifalla de förslag i den
riktningen som folkpartiet tidigare har
lagt fram och nu åter lägger fram.

Exemplen kan mångfaldigas, och jag
vet att man på socialdemokratiskt håll
brukar försvara sig med argumentet: Vi
kan inte bara regera, vi ägnar oss också
åt självkritik. Vi blir aldrig nöjda. Nej,
all right. Men en självkritik som inte
grundas på en klar ansvarskänsla även
när det gäller områden där det går
mindre bra, som undviker att erkänna
felsatsningar och ägnar för litet intresse
åt en del problem, en sådan självkritik
tycker jag inte är mycket värd utan mer
har karaktären av färgad historieskrivning.

Jag talade en gång i liknande sammanhang
över ett tema som jag kallade
»Vid verkliga och inbillade frontlinjer».
Från socialdemokratisk sida märks ofta
ansträngningar att kasta en skugga inte
bara över vår förmåga utan också över
våra avsikter och att monopolisera
framstegsvilja och reformideal för egen
del. Vi hörde mycket av det i valrörel -

Remissdebatt

sen, och statsministern har varit inne
på temat många gånger. Häromdagen
läste jag i en socialdemokratisk broschyr
att socialdemokratin i polemik
med andra riktningar skulle hävda att
samhällets ansvar för att ge individerna
lika möjlighet till utveckling är lika
stort under människans hela livsperiod.
Det hette vidare att socialdemokratin
vänder sig mot den liberala synen, vars
önskemål anges vara att ge alla lika
start till ett trappstegs- och konkurrenssamhälle
som genom sin konstruktion
stöter ut de svagare.

Det är, herr talman, med förlov sagt
en karikatyr av den sociala liberalismen.
För oss är det en grunduppfattning
att rätten till personlig utveckling
måste hävdas och säkras genom insatser
från samhällets sida som tar sikte
på både självständighet och medmänsklighet,
på allas rätt till ekonomiskt oberoende,
social trygghet och andlig utveckling,
på förbättring av näringslivets
förutsättningar och på en rättvis fördelning
av produktionsresultatet, på hjälp
till de enskilda människorna mot de påfrestningar
som omvandling och förändring
skapar samt på -— att det kommer
sist i denna upprepning beror sannerligen
inte på att jag värderar det
minst — individens utbildningsmöjligheter.

De stora reformerna av ungdomsskolan,
som skett i principiell enighet mellan
oss och regeringspartiet, måste fullföljas
genom en motsvarande satsning
för de äldre. Annars skapas nya klyftor
i vårt samhälle. Vi vågar hävda — och
vi gör det med mycket gott samvete —
att vi beträffande dessa ting icke har
någon anledning att ge något försteg åt
socialdemokraterna när det gällt och
gäller att hävda den humana och sociala
ansvarskänslans krav. Här söker socialdemokraterna
dra upp en alldeles inbillad
frontlinje. Här har sannerligen initiativen
varit fördelade!

Jag skall nu peka på ett område, där
vi menar att regeringen visat brist på

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

initiativ. Det gäller skatterna. Fru Nettelbrandt
kommer senare att närmare
beröra denna fråga. Jag skall nu bara
understryka ett par principiella synpunkter.

Det är klart att ett modernt och rationellt
skattesystem måste utformas
med en hel rad olika hänsynstaganden.
Det skall i görligaste mån inte verka inflationsdrivande,
det måste lägga en god
grund för ett effektivt näringsliv och
därmed också ses i sitt internationella
sammanhang. Men det är naturligtvis
också — tillsammans med transfereringarna
— ett betydelsefullt fördelningspolitiskt
instrument. De senaste
årens utveckling har i allt högre grad
undergrävt det nuvarande skattesystemets
ändamålsenlighet. Kommunalskatten
har snabbt ökat — något som herr
Hedlund vältaligt skildrat — och detta
har i sin tur i stor utsträckning berott
på den socialdemokratiska regeringspolitiken.
Denna ökning har medfört större
påfrestningar särskilt för de lägre
inkomsttagarna. Den marginella inkomstskatten
har bl. a. därigenom fått
starkt ökad tyngd långt ner i inkomstskikten.
Ser man på fördelningen av det
ökade skattetrycket finner man att under
tioårsperioden 1958—1968 det direkta
skattetrycket för ensamstående
med inkomster på 20 000 kronor eller
strax därunder ökade med 25 å 26 procent,
medan motsvarande höjning för en
person med 50 000 kronors inkomst låg
på cirka 16 procent.

Skall vi kunna göra någonting åt detta
och skall vi nu börja ta bestämda steg
på vägen mot en individuell beskattning
-— eller särbeskattning, som man tidigare
sade — då måste skattesystemet
omprövas från grunden. En sådan övergång
till individuell beskattning måste
naturligtvis ske under en tid av avsevärd
längd och med hänsynstagande till
de människor — inte minst hemmakvinnor
— som anpassat sig till ett annat
skattesystem. Vi har skisserat riktlinjer
för en sådan omprövning. De innebär

satsningar på att sätta in lättnader av
den direkta skatten där dessa bäst behövs.
De innebär en förskjutning från
direkt till indirekt beskattning, och de
innehåller många element som är ägnade
att stimulera framstegstakten här i
landet. Men låt mig klart säga att de
också innebär -—• inom ramen för ett
oförändrat totalt skattetryck; att räkna
med en reduktion av det totala skattetrycket
är säkerligen inte realistiskt under
de närmaste åren — en förskjutning
av skattebördan från låga till höga inkomster.
Vi har också i en motion pekat
på möjligheten att i denna väldiga
ekvation införa begreppet negativ skatt,
något som herr Hedlund talade om. Jag
tror att här kan ligga ett stort framtidsperspektiv,
men jag tror inte att det
går att vänta med en stor skattereform
till dess detta framtidsperspektiv har
närmare klarnat.

Jag tror inte heller, herr talman, att
det är malplacerat att i detta sammanhang
vidga perspektivet. Det kan ske
med hjälp av ett par avsnitt ur de lysande
artiklar som Erik Hjalmar Linder
nyligen skrivit i Göteborgs-Posten. Han
gör en klar skillnad mellan den demokratiska
vänstern och den nymarxism
som »glömmer själva den demokratiska
uppfinningen eller upptäckten, samarbetets
princip» och som därför »löper
risk att kompromettera själva beteckningen
vänster som är ett behövligt, ett
nyttigt, ett effektivt ord, ett ord med lysande
aura».

Linder säger att det är i det humanitära,
det mänskliga, som den politiska
väckelsen börjar — åtminstone i denna
tid och i detta land, där väljarens egen
nöd ofta är föga påträngande. Men nog
finns det, och det framhåller Linder
också, folkgrupper hemma hos oss som
saknar eller känner sig sakna inflytande,
som lider nöd -—• och ordet nöd skall
då inte fattas i enbart materiell mening
— och som lätt faller offer för orättvisor.
Och vi vill engagera oss för att rätta
till detta här hemma. En sådan vilja är

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

det första steget för att vi skall kunna
vidga perspektivet till de globala förhållandena
och vinna förståelse hos våra
egna medborgare för hur oändligt mycket
större nödens och orättvisornas problem
är ute i världen än hemma hos oss.

Det är mot bakgrunden av dessa två
led i ett här kort antytt resonemang som
vi inom den liberala folkrörelsen väntar
och förväntar att en ny idealitet skall
växa fram i vårt samhälle, som gör det
möjligt att samla en överväldigande majoritet
kring en politik av djupare engagemang
och mer långsiktig bedömning i
de avseenden jag nu talat om än den vi
hittills haft, låt vara att den gjort några
goda ansatser. Och vi väntar och förväntar
att även de välsituerade grupper
som icke får några direkta fördelar av
den linje vi skisserat men som har en
större bärkraft än andra skall visa sig
beredda att gripas av eller åtminstone
acceptera de krav en sådan idealitet
ställer. Det är därför som vi, när det
gäller u-landsstödets tillväxt, försvaret
— i båda dessa frågor har vi och centerpartiet
gemensamma motioner ■—- och
finansieringsfrågor är beredda att diskutera
om metoder och utvägar med alla
som har målsättningar som ligger åt
samma håll som våra.

Jag kommer nu till en frontlinje som
till skillnad från den jag tidigare nämnde
kan visa sig vara en verklig frontlinje
mellan oss och socialdemokraterna.
Den gäller synen på hur marknaden
bör fungera, på konsumenternas valfrihet
och på den enskilda företagsamhetens
ställning. Jag säger med avsikt »kan
visa sig vara» eftersom det i dag är svårt
att få klarhet i vart socialdemokratin
syftar. Den valtaktiska aspekten finns
naturligtvis med i bilden —• man vill
inte gärna mista stöd från mer renodlat
socialistiska grupper. Den socialdemokratiska
tveksamheten möter oss i tal
och skrift: ibland våldsamma angrepp
på marknadshushållning och företag,
ibland bekännelser till sund konkurrens
och fritt konsumtionsval.

Remissdebatt

Ibland uppsätts konkurrens eller samverkan
som ett absolut motsatspar. Så är
det inte. Det vi måste sträva efter är
konkurrens och samverkan; se till å ena
sidan att ramarna för marknaden regleras
så att konkurrensen får spelrum
och å den andra att samverkan mellan
samhälle och företag, mellan löntagare
och företagsledningar, mellan enskilda
människor främjas. Det är ju för att skapa
förutsättningar för en sådan fruktbar
samverkan som vi vill bygga ut en liberal
ramplanering som skall ange riktlinjer
för den offentliga verksamheten
till stöd för enskilda, organisationer och
företag i deras inbördes samspel och
strävanden.

Sedd från den enskilde konsumentens
utgångspunkter har givetvis den
moderna marknadens utveckling skapat
klara fördelar. Det enormt ökade varuutbytet
har möjliggjort individuella variationer.
På ett sätt som herr Hedlund
nyss beskrev så vältaligt, att jag avstår
från att upprepa det, har konsumentkapitalvaror,
från att tidigare ha varit
förbehållna en liten överklass, nu fått
en väldig spridning, och distributionskanalerna
har förbättrats.

Samtidigt skall man inte blunda för
svårigheterna och nackdelarna, t. ex. i
form av försämrad service här och var,
bristande konkurrens på en del sektorer,
svårigheter att göra rationella köp.
Folkpartiet har i riksdagen under de
år jag kan minnas — och det är 20 år
jag varit i riksdagen — arbetat för att
förbättra marknadens funktioner och
konsumenternas ställning på marknaden.
Herr Gustafson i Göteborg kommer
att ta upp detta problem närmare.

Jag vill nu bara slå fast, herr talman,
att vi sätter denna konsumentekonomi i
motsats till en förmyndarekonomi av
den modell som föresvävar olika mer
doktrinärt socialistiska debattörer. De
anger som mål att statsmakterna skall
hårdhänt söka reglera efterfrågan även
inom utrymmet för privat konsumtion.
Bakom den inställningen ligger säkert

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

ofta en beskyddartanke av från början
aktningsvärt slag, men överallt där man
försökt tillämpa denna tanke i praktiken
har det skett i diktatoriska former.
Det är därför som vi känner en så stark
misstänksamhet mot alla dem som utgår
från en låg uppfattning om människors
förmåga att genom utbildning och eget
omdöme uttrycka förnuftiga önskemål
och skapa sig en självständig livsform
under samverkan med andra i ett demokratiskt
samhälle.

Alltsedan höstriksdagens remissdebatt
och genom en därefter fortsatt diskussion
i pressen har jag försökt få någon
klarhet i var statsminister Erlander befinner
sig i dessa sammanhang. Befinner
han sig på samma linje som Gunnar
Sträng, som häromdagen i Göteborg
talade om »den gamla hederliga socialdemokratiska
politiken»? Karakteristiken
är ju inte fullständig eller alldeles
uttömmande, men vi förstår alla vad
Gunnar Sträng menar. Eller är herr Erlander
benägen att ge en hand åt den
förkunnelse som månad efter månad,
snart sagt vecka efter vecka, predikas av
nymarxisterna i Aftonbladet och av deras
anhängare, av dem som säger att det
inte är så noga om man följer det demokratiska
samhällets regler och lagar eller
inte gör det, av dem som talar om
att slå i spillror marknadshushållningens
organisation och ersätta den med
någon annan ordning, där de makthavande
politikerna och deras administratörer
skall avgöra vad som är medborgarnas
verkliga behov? Var står den
svenska socialdemokratin i förhållande
till dem? Det är enligt min mening
en mycket rimlig begäran att regeringen
och dess parti här ger klarare
signaler. Man har länge nog lyckats
driva ett skickligt spel och på en gång
förkunnat sin anslutning till demokratins
regler och strukit nymarxisterna
medhårs. Jag tror det blir omöjligt att
fortsätta det spelet när vi väl riktat in
strålkastarljuset mot det.

Jag skulle i detta sammanhang vilja

understryka hur viktigt det är att Sveriges
Radio vinnlägger sig om en allsidig
och objektiv bevakning. För en monopolinstitution,
etablerad inom ett
massmedium med radions och televisionens
oerhörda slagkraft, måste objektivitetskravet
— vid sidan av försvaret
av demokratin själv — vara det främsta
av alla krav. Vid många tillfällen har jag
framhållit att objektivitetskravet för en
sådan institution måste ta över strävanden
till rykande aktualitet och häftiga
engagemang när och om en kollision inträffar.
I vår bedömning av radions och
televisionens prestationer är vi alla subjektiva.

Ändå vill jag säga att min uppfattning
är att Sveriges Radio nu befinner
sig i någonting som börjar bli en
förtroendekris när det gäller dess förhållande
till stora grupper av medborgare.
Det finns goda skäl för ledningen
för Sveriges Radio/TV och dess styrelse
att beakta detta och att skärpa
vakthållningen kring objektivitetskravet.

Det förefaller som om en del producenter
och programledare inte alls har
Sveriges Radios särställning inom massmedia
klar för sig. De betraktar det som
mer eller mindre en rättighet att använda
detta medium med dess kolossala
effekt för att framföra eller få
framförda sina egna meningar. De tror
tydligen att de i detta fall har eller bör
ha samma frihet som medarbetare på
t. ex. tidningarnas kultursidor. Men det
varken kan eller bör de ha. Strängheten
när det gäller att upprätthålla objektivitetskravet
i Sveriges Radio/TV
är inte för stor — den är för liten. Det
är av den anledningen som en förtroendekris
börjat uppstå. Det är klart att
regeringen har sin andel i ansvaret för
detta på grund av att styrelsens och i
synnerhet dess arbetsutskotts sammansättning
inte har varit väl ägnad att
sörja för att upprätthålla objektivitetskravet.
Det går lättare att tillgodose kravet
på en strikt objektivitet, om de le -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

dande personernas uppfattningar såväl
i styrelsen som i de olika kanalernas
toppar återspeglar hela det demokratiska
spektrum och inte präglas av ensidighet
i sammansättningen.

Jag har tidigare och senast vid höstens
remissdebatt talat om vikten av
att förstärka människors inflytande och
delaktighet i sitt eget samhälle. Det kan
bara ske i ett samhälle där man ger
tyngd åt strävandena till decentralisering
och maktfördelning såväl i det ekonomiska
livet som i det politiska. En
socialt och kulturellt ansvarsmedveten
blandekonomi skapar förutsättningar
för sådana strävanden, men det fordras
då insikt och vilja att ständigt främja
en sådan utveckling.

Det gäller t. ex. medinflytande för
den enskilde i företagen och på den
.egna arbetsplatsen. Det gäller bl. a. också
hans inflytande över sin egen miljö.
Hettan och intensiteten i miljödebatten
visar hur angeläget det är att finna
nya former för allmän delaktighet och
påverkan. Det är ett svårt problem. I
första hand gäller det •— tror jag — att
vidga handlingsfriheten för de förtroendevalda,
att ställa dem inför olika konkreta
alternativ som kan offentligt diskuteras,
t. ex. när det gäller bebyggelseplanering,
och först därefter inför ställningstaganden.

En annan aspekt på inflytandefrågor
gäller vård i det ordets vidaste mening.
Vi har ju kommit en bra bit på väg
bort från gamla tiders förnedrande syn
på och förakt för många sjuka, missanpassade
och avvikande, men de enorma
medicinska framstegen har ändå inte
motsvarats av en lika snabb utveckling
av individuella kontakter och samarbete
mellan vårdade och dem som
lämnar vården. Stordriften och de nödvändiga
effektivitetssträvandena på
sjukhusen skapar lätt en känsla av utlämning
hos den sjuke, av att vara ett
nummer i en stor apparat. Detta är också
ett oerhört svårlöst problem, inte
minst på grund av den väldiga arbets -

Remissdebatt

börda som genom personalbristen läggs
på personalen vid våra vårdanstalter.
Men det måste uppmärksammas i den
helhetssyn på samhällets vårdinsatser
som vi diskuterar i en av våra motioner
i år. Det första steget tror jag är att
genom en vidgad utbildning och genom
en bättre ansvarsfördelning mellan
olika personalkategorier få det moln
av trötthet, som ligger lågt över så
många som har ansvariga vårduppgifter,
att driva bort.

Får jag i detta sammanhang tillägga
ett par ord om ålderspensionerna. Vi
har här i själva verket tre frågor av
stor betydelse. Den första gäller det
tillskott som skall lämnas i första hand
till dem som har låga pensioner över
huvud taget. Huvudfrågan är inte, om
det finns ATP-pension eller inte -— det
kan finnas en liten ATP-pension — utan
om vederbörande har låg pension över
huvud taget. Det är mycket angeläget
att ge dessa personer ett tillskott. Det
andra som vi sedan många år tagit upp
från vår sida är frågan om en lägre
pensionsålder för dem som bäst behöver
det. Men det är klart att herr Hedlund
har alldeles rätt i att sedan kvarstår
ytterligare ett problem, nämligen
problemet om en allmän sänkning av
vad man skulle kunna kalla för normalpensionsåldern.
Jag tror att det är
angeläget att vi här gör klart för oss
att alla tre sakerna kräver betydande
finansiella insatser, att alla tre sakerna
är angelägna men att man skall börja
med det som är mest angeläget.

Till sist, herr talman: Jag har tidigare
här i kammaren framhållit att om
ett samhälle skall vara ett i ordets bästa
mening humant och demokratiskt
samhälle, präglat av hänsynstagande
och medmänsklighet, då krävs det samlevnadsregler
som respekteras och erkännes.
Det står inte i strid med individens
frihet. Det betyder att i varje
fall det alldeles övervägande flertalet
individer inser att friheten blir större
i ett samhälle där ordning i det väsent -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

liga skapas genom en sådan frivilligt
iakttagen respekt än i ett samhälle där
de styrandes hot och tvång tillgrips,
Ett samhälle som vårt vilar i mycket
stor utsträckning på en sådan insikt.
Men det vilar också på rätten att i demokratins
former — och några andra
former behövs inte här — verka för
ändring av lagar och samlevnadsregler.

Det är den fria laglydiga människans
samhälle, som Bertil Ohlin en
gång nämnde det, där man ständigt är
vaksam mot maktmissbruk, där en medveten
bevakning sker av individens rätt
och rörelsefrihet, men där man också
är på sin vakt mot de antiliberala krafter
som under förmenta frihetsbaner
undergräver demokratins syften och
verksamhetsformer. Liberalismen utgår
ifrån, om jag ännu en gång får återvända
till Erik Hjalmar Linders stimulerande
artiklar, en syn på individen
som vaken, delaktig, ansvarig, uppkäftig,
med rätt att lägga sig i -— men
också från insikten att ett samhälle som
vårt bör förändras på reformismens väg
och aldrig under uppoffrande av omedelbara
individuella livsförutsättningar.
För den sociala liberalismen i Sverige
är det med Linders ord »självklart
att politik skall grundas på humanitet
och att humaniteten inte får förlora sin
omedelbara kontakt med livet». Det är
vår utgångspunkt i samhällsarbetet.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! I början av januari detta
år hade högerpartiet sin partistämma
och beslöt dä ändra namn till moderata
samlingspartiet. Motiven för detta beslut
har redovisats i den politiska debatten
redan tidigare. Språkbruket,
massmedias benägenhet till generaliserande
förenklingar och även de politiska
motståndarnas medvetna sätt att
missbruka ordet höger hade utvecklats
så, att vi ansåg det nödvändigt att finna
ett namn som bättre motsvarar den politik
vi står för.

Namnbytet innebär emellertid naturligtvis
inte att vi bytt till en helt ny
politik. De väsentligaste grundsatserna,
principerna, värderingarna och idealen,
som högerpartiet byggt sin praktiska
politik på, är självfallet fortfarande desamma.
Det innebär med andra ord att
den politik, som högerpartiets väljare
gett oss förtroendet att föra, kommer att
fullföljas av moderata samlingspartiet.
Man skulle kunna sammanfatta detta i
formuleringen, att vi kommer att föra
denna politik med en klart uttalad självständighet
i vårt handlande, förenad
med eu ständig beredskap till konstruktivt
samarbete de borgerliga partierna
emellan.

Jag vill stanna vid ordet »samarbete»,
eftersom jag har en känsla av att framför
allt vad folkpartiledaren Sven Wedén
sagt i dagens debatt kanske ger
samarbetsdebatten en något annan dimension
än vad den tidigare haft. Redan
för en vecka sedan uppmärksammades
att det inom folkpartiet hade börjat höjas
röster för en annan form av samverkan
än den som vi diskuterat och
strävat efter på den borgerliga sidan,
nämligen en samverkan mellan folkpartiet
och socialdemokraterna.

Folkpartiledaren har nu i dagens inlägg
närmare utvecklat vad det är för
ideologiskt grundläggande bedömningar
som lett fram till den diskussionen.
Det finns visserligen vissa politiska frågor
som är så viktiga — och jag hoppas
att de förblir det även i framtiden
— att de skall lyftas över partierna. En
sådan fråga är försvaret och en annan
kravet på vår neutralitetspolitik. Men
det är också lika klart att i den praktiska
politiska debatten skiljelinjen mellan
de tre oppositionspartiernas uppfattning
och socialdemokraternas legat
mycket klar beträffande de ekonomiska
spörsmålen och det ekonomiska delproblem
— ehuru ett viktigt sådant —-som skattefrågan utgör. När det gäller
u-landsfrågan är emellertid också klart
att det här gått en skiljelinje mellan

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

mittenpartierna och socialdemokraterna.

När vi i dag får höra att folkpartiet är
berett att med socialdemokraterna ta
upp skattepolitiken, u-hjälpen, finansieringsfrågorna
och även försvaret — som
emellertid kan betraktas på annat sätt
— är detta uppenbarligen ett ställningstagande
som fordrar ett klarare samt ett
mera praktiskt och entydigt uttalande
från folkpartiledarens sida än hänvisningarna
till Erik Hjalmar Linder och
den ideologiska bakgrund som han kan
ha haft för diskussionen i sina artiklar
i Göteborgs-Posten.

.lag frågar alltså herr Wedén direkt,
om han är beredd att ge ett klarare och
entydigare besked då det gäller den
form av samverkan vänsterut som nu
tagits upp till debatt. Samtidigt vill jag
understryka att vi inom moderata samlingspartiet
ingalunda har för avsikt
att överge utan tvärtom betona behovet
av en kraftsamling på den borgerliga
sidan. Vi gör det också i medvetande
om att en sådan kraftsamling kan bilda
det förhandlings- och diskussionsunderlag
som fordras för att vi i viktiga
frågor gemensamt med regeringspartiet
skall kunna finna lösningar som
är av godo för hela landet, inte minst
när det gäller försvarsfrågan.

Men låt mig återgå till ordet »samlingspartiet».
Jag vill understryka att
ordet »samlingspartiet» är ett försök
att betona att vi inte är ett parti som
ensidigt vill slåss för gruppintressen,
utan att vi i vårt politiska arbete vill
se över de ibland verkliga men ofta
tyvärr konstlade murar som byggts upp
mellan olika grupper i samhället. Ordet
»moderat» å sin sida markerar att
vi tar avstånd från de extrema yttringar
i samhället som på senare tid
manifesterats av framför allt vänstersocialistiska
grupper. Samlingspartiet
har all anledning att göra detta i en
lid då odemokratiska inslag vunnit burskap
i den politiska debatten. Som
Gunnar Hedlund nämnde för två tim -

Remissdebatt

mar sedan har våld och utomparlamentariska
metoder dess värre inte varit
främmande för ytterlighetsgruppernas
verksamhet. Förakt för demokratin
som styrelseform och en — åtminstone
i mindre och hätskare grupper — tydligen
växande förståelse för samhällsomstörtande
verksamhet kan inte något
demokratiskt parti tolerera.

En sak som jag i det sammanhanget
gärna vill understryka —• och som också
betecknar en frontlinje mellan samlingspartiet
och regeringspartiet — är
vårt sätt att se på sambandet mellan
ekonomisk frihet och vårt demokratiska
samhällssystem. Vi menar inom samlingspartiet
att ekonomisk frihet och
jämlikhet bäst garanteras i en fri marknadshushållning
och att demokratin
som styrelseform på det sättet bäst tillgodoses.
Möjligheterna att välja sysselsättning,
arbetsgivare, varor, boendeformer,
utbildningsvägar, fritidsmiljö
och liknande förutsätter ett ekonomiskt
system av den grundläggande natur
som vi hittills har arbetat praktiskt
med. Därför avvisar vi inte bara det
statssocialistiska systemet utan även en
blandekonomi där staten i växande grad
blir dominerande och bestämmande.

Detta innebär självfallet inte att vi
är omedvetna om att den fortgående
strukturförändringen i näringslivet
ställer nya och delvis ökade krav på
både samhälle och företag. Dessa krav
får emellertid inte tas som intäkt för
anspråk på ökad statlig dirigering av
näringslivet. Vi har tyvärr under flera
år haft något som vi måste rubricera
som en sysselsättningskris och som vi
ännu inte har kommit ut ur.

T. o. m. denna kris har av regeringen
förklarats till stor del bero på att
vårt näringsliv står inför ett nytt omställningsskede.
Detta ensidiga sätt att
betona endast en faktor förvillar begreppen.
Det avgörande skälet till våra
svårigheter på arbetsmarknaden är
att regeringens ekonomiska politik har
skapat ett sådant kostnadsläge för fö -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

retagen, att anpassningen till de framväxande
nya och förändrade betingelserna
blivit svår för näringsliv och företagsamhet.

Detta förhållande kan också avläsas
i årets statsverksproposition. Nationalinkomsten
ligger mer än 5 miljarder
kronor under den nivå som den senaste
långtidsutredningen förutsatte. Industriinvesteringarna
är fortfarande låga
— de minskade 1968 med 4 procent
— och dess värre förväntas de ligga
kvar på samma låga nivå under innevarande
år. Jag är medveten om att utvecklingen
i viss grad påverkats av
den internationella konjunkturavmattningen,
men denna kan inte tillskrivas
skulden för alla de svårigheter som vi
nu brottas med. Också vårt höga kostnadsläge
har i detta fall påverkat utvecklingen
negativt.

Låt mig så mycket kort ta upp frågan
om konjunkturen. Jag tror liksom
herr Hedlund att vi är på väg in i en
bättre konjunktur. Det finns många
tecken som tyder på detta. Å andra sidan
vill jag också understryka de varningar,
som har framförts tidigare här
i dag, för det vanskliga och äventyrliga
i att förlita sig på att en osäker
konjunkturutveckling helt skall lösa
våra problem. Hur stor är varaktigheten
och styrkan i den uppgång som
vi nu kan se? Jag såg häromdagen att
finansminister Sträng i tidningen Arbetet
etablerat sig som professionell
optimist, men jag undrar om det inte
är stor risk förenad med att inte ständigt
ha i tankarna vad man skall göra
för den händelse att optimismen om
konjunkturen inte visar sig slå in.

Det finns också faktorer som är negativa.
Den importstimulans från Västtyskland
som man räknar med kan exempelvis
förtas av konkurrens från
EEC-länderna, och den kan även minska
genom den nu i Västtyskland införda
exportavgiften. Det förekommer
dessutom importrestriktioner både i
Storbritannien och i USA. Frankrike

försöker på olika sätt genom en stram
ekonomisk politik slå vakt om sin valuta.
Slutligen har vi att räkna med den
fara som de ständiga påfrestningarna
på det internationella betalningssystemet
innebär. Om dessa påfrestningar
blir för stora kan bilden snabbt och
radikalt förändras.

Vi har därför när vi gjort vår konjunkturbedömning
inte uteslutit risken
för en förändring till det sämre, även
om vi tror oss ha anledning att just nu
vara optimistiska. Det krävs en beredskap
även för ett sämre läge. På samma
sätt som vi exempelvis genom en rörlig
räntepolitik och genom arbetsmarknadspolitiska
beredskapsåtgärder
kunnat anpassa oss till nya lägen menar
jag, att finansminister Sträng borde
se över beredskapen på finanspolitikens
område.

Vi förde detta resonemang redan föregående
år. Vi reste såsom ett led i
beredskapssträvandena motstånd mot
den nya löneskattens omedelbara ikraftträdande.
I konsekvens därmed
har vi i år föreslagit att regeringen
skall utarbeta en beredskapsplan för
att med finanspolitiska medel möta påfrestande
lägen — naturligtvis en plan
som inte skall ses som en engångsföreteelse
utan som kan tänkas som ett permanent
instrument i den finanspolitiska
arsenalen.

Vi har från vår sida pekat på två olika
möjligheter, men det finns säkerligen
flera. Vi har dels tagit upp möjligheten
att utnyttja de reservationsmedelsbehållningar
som faller på försvaret,
dels med tanke på de låga industriinvesteringarna
pekat på möjligheten
att stimulera dessa investeringar genom
att vidga avskrivningsmöjligheterna till
förslagsvis 110 procent av avskrivningsvärdet.
Jag är övertygad om att i en
sådan beredskapsplan borde regeringen
kunna ta upp även andra förslag.

I den näringspolitiska debatten finns
det naturligtvis många andra centrala
frågor. Jag tänker på arbetstryggheten

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr'' 4

och på samhällets möjligheter att genom
en lokaliserings- och glesbygdspolitik
skapa mer bestående sysselsättning
för människorna i Norrland och
i andra delar av landet, som blivit hårt
drabbade av företagsnedläggningar och
omflyttningar. Det är därför vår förhoppning
att KSA-utredningen verkligen
skall påskynda sitt arbete, så att
ett arbetsmarknadspolitiskt trygghetspaket
kan läggas fram till nästa år.

Det finns många frågor som nu kräver
sin lösning. Fortfarande är frågan
om den allmänna arbetslöshetsförsäkringen
olöst, fortfarande är det alltför
många som saknar avgångsvederlag och
det ekonomiska skydd som detta ger,
fortfarande har vi inte löst frågan om
pensionsåldern eller — som jag gärna
skulle vilja uttrycka det —- differentieringen
av pensionsåldern, alltså möjligheten
att ta ut förtida pension utan
att folkpensionen reduceras då vederbörande
inträder i folkpensionsåldern.
Detta sammanhänger med behovet av
speciella åtgärder för den äldre arbetskraften.

Både herr Hedlund och herr Wedén
har varit inne på differentieringen av
pensionsåldern, och jag är gärna beredd
att instämma i deras allmänna
resonemang. Jag vill också peka på
den möjlighet som ligger i att i större
utsträckning utnyttja en flexibel arbetstid
för äldre människor, som gärna
vill fortsätta arbetet tills de blir pensionerade
men som inte har möjlighet att,
kanske inte orkar, fullgöra åttatimmarsdag
eller hela den kortare arbetstid som
är föreskriven. Det är ett problem som
naturligtvis i första hand arbetsmarknadens
parter sysslar med men som
därför inte bör vara enbart deras angelägenhet.
Vi har också anledning att
ta upp problemet på den politiska sidan
då vi behandlar frågan om pensionsåldern.

Även lokaliserings- och glesbygdspolitiken
måste ses över. Vi kan i moderata
samlingspartiet inte längre godta -

Remissdebatt

ga de väldiga — jag måste tyärr använda
ordet väldiga — massomflyttningar
som skett under de senaste åren. Jag
tror också att det går att undvika dem
genom ett omtänkande när det gäller
de lokaliseringspolitiska insatserna. För
vår del har vi i ett tiopunktsprogram
till årets riksdag skisserat den väg som
bör beträdas just för att människorna
i skogs- och norrlandslänen skall kunna
garanteras en trygg framtid. Låt mig
bara nämna några av punkterna.

Huvudmålinriktningen måste vara att
lokaliseringspolitiken och glesbygdspolitiken
skiljs från varandra. Lokaliseringspolitiken
skall bidraga til att skapa
självbärande och allsidiga regionala
arbetsmarknader. På glesbygdspolitiken
kan man inte uppställa samma lönsamhetskriterier
som man gör när det
gäller att skapa en självbärande arbetsmarknad.
När man nu ser över lokaliseringspolitiken,
måste också lokaliseringsstödet
ges en annan utformning.
Där är det viktigt att det verkliga nyföretagandet,
de nya produkterna, på
ett annat sätt än hittills stimuleras.
Man skulle också kunna lämna stöd till
vad vi har kallat idéföretag, alltså företag
som utvecklat eller står i begrepp
att utveckla helt nya produkter eller
tjänster.

När vi talar om lokaliseringspolitik,
rör vi oss inom vårt eget land, men
även det internationella ekonomiska
samarbetet och framför allt det nordiska
samarbetet har en lokaliseringspolitisk
aspekt.

Under förra veckoskiftet uppmärksammades
de viktiga överläggningar
som fördes här i Stockholm om möjligheterna
att utvidga det nordiska ekonomiska
samarbetet.

Jag tror att enigheten mellan de nordiska
länderna om behovet av att ytterligare
förstärka det ekonomiska samarbetet
i dag uppenbarligen är långt
större än den varit tidigare. Det finns
betydande tekniska svårigheter som
alla inser. Men alla tycks vara med -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fin.

Remissdebatt

vetna om att kraven på ett enigt uppträdande
från Nordens sida i en splittrad
värld och i ett delat Europa vuxit
sig allt starkare.

Motiven för samarbetet skiftar för
olika partier, grupper och intressen. En
del anser att tillväxten i den nordiska
samhandeln nu har minskat och att
företagen helt har börjat att uttömma
de expansionsmöjligheter som de fick
vid tillkomsten av EFTA genom att
kunna sälja mera till grannländerna.
Man menar därför att ansträngningarna
i större utsträckning skall inriktas på
ett företagssamarbete över de nordiska
gränserna inte bara i fråga om att
sälja utan även i fråga om produktion
och marknadsföring.

Det är säkert riktigt att det inte minst
för svensk industri och avancerad
norsk, finsk och dansk industri är ett
mycket bärande skäl. Jag tror bl. a. att
vi inte får betrakta sammansmältningen
av de enskilda nordiska marknaderna
till en enhet som ett i och för sig
tillräckligt mål. Ett fastare organisatoriskt
nordiskt samarbete på handelns
område får främst ses som ett steg på
vägen mot en anslutning till ett integrerat
Europa, till EEC.

Det finns tyvärr inga tecken på att
en utvidgning av EEC inom överskådlig
tid kommer till stånd. Dörrarna
tycks vara stängda till den gemensamma
marknaden. Å andra sidan är det
uppenbart att ett handelspolitiskt samarbete
i Norden skulle främja de nordiska
ländernas möjligheter att komma
till tals med EEC och EEC-länderna.
Norden är näst efter USA EEC:s största
kund, och vi är handelspolitiskt
och ekonomiskt en faktor av betydande
styrka. Det är ur denna synpunkt
som en nordisk gemenskap erbjuder
utomordentligt stora fördelar. Jag vill
inte dölja att tillkomsten av en nordisk
tullunion kommer att medföra
problem för varje nordiskt land — även
vi i Sverige har våra problem och
speciella intressen att bevaka, och des -

sa betonas mer eller mindre. Men vi
måste ta ömsesidig hänsyn.

I Sverige är livsmedelsförsörjningen
och jordbruket det största problemet.
Vi får inte glömma bort att det svenska
jordbrukets syfte är att garantera en
tillfredsställande livsmedelsförsörjning
i en krigssituation. Jordbruksfrågan
måste därför behandlas på ett sådant
sätt att vi inte rycker undan förutsättningarna
för en inhemsk produktion,
att vi inte skapar nya och skärpta problem
för de människor som livnär sig
på jordbruket och som redan i dag har
ekonomiska bekymmer.

Man har diskuterat olika möjligheter
att komma till rätta med problemen
på kort och på lång sikt. Det är naturligt
att vi i första hand sysslar med den
kortsiktiga lösningen för att inte behöva
skjuta upp ett beslut i fråga om Nordek.
Vi är också på det klara med att det är
utomordentligt svårt att omedelbart öka
importen av danska jordbruksvaror.

Jag har därför tagit upp ett förslag,
som verkligen är kortsiktigt men som
skulle kunna förtjäna att övervägas,
nämligen att inom ramen för World
Food Program — den institution som
söker reglera tillförseln av jordbruksprodukter
till underutvecklade länder
— bygga ut vissa kompletterande åtgärder.
WFP har fastställt en ram för
i år på 200 miljoner dollar. Det har
emellertid visat sig att de bidragsgivande
länderna — de som lämnar både
pengar och naturaprodukter — inte har
gjort motsvarande åtaganden. Det finns
alltså möjligheter att öka jordbruksexporten
från Norden inom denna ram.
Det är inte fråga bara om kontanta bidrag
utan även om leveranser av jordbruksprodukter
såsom torrmjölk, korn,
vete o. s. v. Möjligheterna borde undersökas
■— inte minst därför att ett sådant
bidrag inte behöver vara bundet
t. ex. till svenska jordbruksprodukter —
för oss att åtaga oss att betala vad det
kostar att exportera danska jordbruksprodukter
till u-länderna inom ramen

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

för WFP. På det sättet skulle vi samtidigt
öka vår hjälp till u-länderna. Det
är min förhoppning att statsminister
Erlander, som ju på ett utomordentligt
skickligt och framgångsrikt sätt har
skött förhandlingarna från svensk sida
under senare tid, skall vara beredd att
medverka till att detta bidrag till en
kortsiktig lösning av den jordbrukspolitiska
frågan verkligen prövas.

Herr talman! Det har under många
år funnits en bred opinion för en genomgripande
modernisering och omläggning
av skattesystemet, men regeringen
har stretat emot och år från år
skärpt skattetrycket. I år har inte något
konkret förslag om höjning av de
direkta statsskatterna framlagts, men
ändå drabbas vi av en automatisk skatteskärpning
på minst 5 procent för de
närmaste två åren.

Vårt krav på en rimligare skattepolitik
brukar alltid mötas med påståendet
att samhället ställs inför ökade anspråk
och måste ha pengar för att tillgodose
dessa. Det är riktigt att det ställs
stora krav på samhället i dag och åren
framöver. Det är tidigare försummelser
på många områden som nu måste
betalas. Försummelser på miljöpolitikens
område kommer att medföra betydande
utgifter, och anspråken på utbildning,
på arbetsmarknadspolitiska
insatser och på social omvårdnad kräver
naturligtvis också sin tribut. Vi
skall vidare ha ökade resurser för att
komma till rätta med den tilltagande
kriminaliteten och narkotikamissbruket.
Mot denna bakgrund är det naturligtvis
både sant och riktigt att samhället
behöver mera pengar. Men vad blir
då slutsatsen? Jo, då om någonsin är
det nödvändigt att skattepolitiken utformas
så att den blir resursskapande
och ger ökade inkomster i samhället,
ty det leder till att samhället självt
och även den enskilde får ökade resurser.

Lika viktigt som det är att ständigt
se till att våra totala resurser ökar, lika

Remissdebatt

viktigt är det att göra någonting åt problemet
med de alltför snabba utgiftsökningarna
på den offentliga sidan.
Här möter oss både dystra och dyra
framtidsperspektiv. Herr Hedlund gav
en långtidsprognos; jag kan komplettera
den. Om man hämtar material ur
långtidsutredningen och den avstämning
som gjordes i fjol visar det sig,
att om utgifterna tillåts att stiga med
G procent fram till år 1975 får vi en
ökning av statsskatten till 1975 med
cirka 30 procent. Det kommunala skatteuttaget,
som i år är cirka 20 kronor,
är 1975 25 kronor, och herr Hedlund
har räknat upp det till 30 kronor år
1980. Jag tror emellertid att det är nödvändigt
att vi i första hand inriktar oss
på att klara situationen 1975.

Det är mot denna bakgrund som moderata
samlingspartiet fullföljer sina
krav på återhållsamhet i de offentliga
utgiftsökningarna och på lägre och rättvisare
skatter.

En ny skattepolitik och ett nytt skattesystem
måste medverka till att befordra
den samhällsekonomiska balansen, stärka
svenskt näringsliv, motverka penningvärdeförsämring
och medverka till
att det lönar sig att arbeta och spara.
Skattepolitiken måste också innefatta ett
rejält konkret bidrag till lösningen av
låginkomstgruppernas problem.

Det har under de senaste åren talats
mycket om låginkomstgrupperna. Men
varje gång man kommer in på skattesystemet
som ett medel att verkligen
hjälpa till med att lösa dessa gruppers
problem har regeringen stegrat sig, och
det har för övrigt även andra politiska
partier gjort.

Från moderata samlingspartiet har vi
därför i år inriktat oss på att framlägga
en modell för ett helt nytt skattesystem.
Vi är på det klara med att
detta system närmare måste utredas. Vi
vet dock att de grundläggande teser
som ligger bakom detta system redan
är utredda, eftersom det i stort påminner
om det skatteförslag som det i Nor -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

ge rått politisk enighet om. Den modell
som vi har föreslagit är

att statsskatten skall slopas för alla
gifta inkomsttagare med mindre än
20 000 kronor i årsinkomst,

att skatterna skall bli proportionella
i inkomstlägena 20 000—30 000 kronor
och att vi sedan skall ha en lugnare
progressivitet än den vi nu tillämpar.

Detta kostar självfallet pengar. För att
finansiera en sådan omläggning måste
man göra en överflyttning från direkt
till indirekt skatt — alltså höja den indirekta
skatten. Det medför automatiskt
krav som måste tillgodoses, nämligen
kompensation till barnfamiljer och pensionärer
för de prishöjningar som denna
skattereform medför; den indirekta
skatten drabbar främst dessa grupper.

Vi tror att ett sådant skattesystem
skulle ha betydande fördelar. Det skulle
framför allt bli resursskapande, men
det skulle också kunna medverka till
att minska löneklyftorna i samhället.

Vi har inte nöjt oss med detta förslag,
utan vi har också sagt, att till dess
ett sådant skatteförslag kunnat förverkligas,
vill vi se till att det nuvarande
skattesystemet inte medför ytterligare
skadeverkningar. Det är bakgrunden
till att vi föreslår en partiell 5-procentig
skattelättnad. Vad betyder detta? I
realiteten betyder det ett skattestopp,
d. v. s. vi ser till att de automatiska
skattestegringar som följer av systemet
och av penningvärdeförsämringen uteblir
för de närmaste åren.

I detta sammanhang bör också ett annat
konkret skattesänkningsförslag omnämnas,
ett förslag som berör folkpensionärerna.
Vi anser att höjda ortsavdrag
för folkpensionärerna är ett led
i strävandena att tillgodose kravet på
att göra folkpensionen helt skattefri.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid den traditionella skattefrågan. I
stället vill jag betona att vårt skatteförslag
aktualiserar en annan principiellt
viktig fråga. Det har många gånger
framhållits att de höga marginalskat -

terna lett till en övervältring av direkt
skatt från löntagare på arbetsgivare och
slutligen på konsumenterna. I början
var det bara personer med speciella
kvalifikationer som vid löneförhandlingarna
kunde ställa krav på nettolön
efter skatt, krav som motsvarade deras
önskemål. Efter hand har denna tendens
spritt sig i allt vidare kretsar.
Resultatet har blivit å ena sidan formellt
mycket stora skillnader mellan
högavlönade och lågavlönade och å andra
sidan ett högt kostnadsläge för stat
och kommun.

Vi anser visserligen att staten inte
bör blanda sig i pågående löneförhandlingar.
Men vi måste vara realistiska.
Vid en realistisk bedömning kommer
man på samma sätt som det norska arbetarpartiets
ordförande Bratteli fram
till att det finns ett samband mellan löne-
och skattepolitik. Det är därför vi
menar att en så genomgripande
ändring av skattesystemet, som vi
föreslår, måste komma att påverka
arbetsmarknadens parter. Vi tror
alltså att en samordning av löne- och
skattepolitiken i samband med övergången
till ett nytt skattesystem är nödvändig
— framför allt som engångsföreteelse.
En sådan samordning kommer
att ha positiva verkningar över
hela fältet. Anspråken -— inte minst
från de högavlönade i samhället, d. v. s.
från dem som formellt sett har höga löner
—- kommer att minska. Vi kan —
det är jag övertygad om —- räkna med
minskade löneklyftor och minskade
kostnader, inte minst för stat och kommun,
om vi verkligen ger oss in på att
på detta sätt stöpa om det socialdemokratiska
högskattesystemet.

Herr talman! Vid en bedömning av
regeringens politik är det också nödvändigt
att ta upp två andra ämnesområden,
försvars- och utrikespolitik. Detta
är desto mera angeläget som regeringen
numera i dessa frågor avvikit
från vad vi tidigare varit vana vid.

På försvarspolitikens område är den

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

nya kursinriktningen från regeringens
sida väl dokumenterad. Den försvarsnedskärning
som regeringen genomdrivit
behöver jag inte gå närmare in på.
Jag tror också att regeringen i själ och
hjärta inser att våra möjligheter att stå
neutrala i en krissituation minskat genom
nedskärningarna av försvaret. Nu
är det emellertid nödvändigt att göra
det bästa möjliga av tillgängliga försvarsanslag.
Jag är övertygad om att
man från militärt håll arbetar efter denna
linje. Det är därför så mycket allvarligare
att detta arbete försvåras genom
de systematiska angreppen mot vårt
försvar och vår allmänna värnplikt,
som vissa radikala vänstergrupper har
excellerat i. Den »vägravärnpliktskampanj»
som nu bedrivits är ett av de
många inslagen i nyvänsterns offensiv
mot det s. k. etablerade samhället. Men
kampanjens genomslagskraft har förstärkts
av att den fått ett indirekt stöd
genom regeringens beslut att till varje
pris pressa ned försvarsutgifterna och
därigenom försvaga försvarets relativa
effekt.

Jag betvivlar inte alls äktheten i den
oro försvarsministern i dagarna givit
uttryck för inför »vägravärnpliktskampanjen».
Jag ifrågasätter inte heller att
det inom socialdemokratin i stort finns
en fast försvarsvilja. Men det är likafullt
odiskutabelt att de signaler regeringen
gav redan i samband med sitt
försvarsutspel för tre år sedan kunnat
utnyttjas av de radikala och försvarsnegativa
elementen i samhället. Kampanjen
mot värnplikten i dag uppleves
av många som en naturlig fortsättning
på en av socialdemokratin inledd försvarspolitisk
kursändring.

Jag utgår ifrån att regeringen både
i försvars- och utrikespolitiken ser ett
stort värde i ett enhetligt demokratiskt
uppträdande. Jag vill därför fråga om
regeringen är beredd att ånyo söka finna
en samlande lösning i försvarsfrågan.
År regeringen beredd att skjuta
undan den diskussion som har förts

Remissdebatt

under de senaste åren och i stället inrikta
sig på en ny demokratisk uppgörelse
i försvarsfrågan?

Jag har ännu inte talat lika länge
som Gunnar Hedlund, och jag vill gärna
underskrida hans rekord. Därför
tror jag inte att jag skall gå närmare in
på samlingspartiets krav beträffande
kriminalvården, på narkotikafrågorna
eller på behovet att öka fångvårdens
och polisens resurser både kvantitativt
och kvalitativt. Dessa frågor kommer
under dagarnas lopp att belysas av andra
talare från samlingspartiet.

Herr talman! Varje år blir oppositionen
av den socialdemokratiska regeringen
och den socialdemokratiska
pressen beskylld för att vara svag och
kraftlös. Vi påstås sakna initiativförmåga
— endast den socialdemokratiska regeringen
själv utmålas som stark och
målmedveten. Det är bara regeringen
som sitter inne med svaret på framtidens
frågor. Jag är övertygad om att
finansminister Sträng kommer att lägga
på precis samma skiva under den närmaste
timmen. Detta tycks nu höra till
spelets regler.

Men att det finns alternativ och att
det behövs alternativ har vi från moderata
samlingspartiet visat. Vi har under
januari månad väckt en serie partimotioner
— 20 stycken — där vi konkret
på område efter område redovisat
vår syn, och några av dessa har jag
berört i detta anförande.

Jag vill sluta med att säga att det viktigaste
i dag är försvaret och utbyggnaden
av demokratin, en vilja att gå
vidare och verkligen skapa ökat demokratiskt
inflytande för de många människorna.
Samtidigt måste våra demokratiska
institutioner fås att fungera på
ett effektivare och mer demokratiskt
sätt. På den punkten bör inte finnas någon
skillnad i grundåskådning mellan
några demokratiska politiska partier.
Å andra sidan finns den när det gäller
vissa traditionella värderingar i vårt
samhälle. Inom moderata samlingspar -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

tiet är vi inte rädda för att föra fram
traditionella värderingar som har anknytning
till liemmet, anknytning till
familjen, anknytning till de kristna värderingarna
och till respekt för lag och
ordning. Här håller det på att växa
fram en frontlinje mellan de politiska
partierna och mellan olika grupper i
samhället. Moderata samlingspartiets
ställning i de här avseendena är helt
klar: vi tar på dessa punkter klar ställning
för de traditionella värderingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det hör ju till det karakteristiska
för remissdebatten att
partiledare och andra riksdagsmän har
rätt att spela över ett vidsträckt fält.
Av naturliga skäl kommer jag här att
uppehålla mig vid det som jag närmast
har ansvaret för, d. v. s. budget,
ekonomi och skatter. Det ligger väl närmare
till hands att handelsministern
respektive utrikesministern litet längre
fram kommenterar synpunkterna på
den nordiska unionen och de utrikespolitiska
utblickar som herr Wedén
gjorde.

Jag skall överraska mina värderade
debattmotståndare med att vara artig
så här inledningsvis. Då vill jag gärna
hälsa den nye oppositionsledaren, herr
Gunnar Hedlund, välkommen i hans
egenskap av oppositionsledare vid årets
remissdebatt. Jag hoppas att hans tid
skall medge honom att flitigt och som
vanligt energiskt och engagerat och på
det finurliga sätt, som vi alla i kammaren
har lärt oss sätta värde på, leda
den något vilsna oppositionen i en något
oviss och besvärlig framtid.

Låt mig också hälsa herr Yngve
Holmberg välkommen i hans egenskap
av ledare för sitt i varje fall med avseende
på benämningen helt nya parti
här i andra kammaren vid dess remissdebatt.
Jag lägger också in den
förhoppningen, att herr Holmberg så
snart som möjligt skall växa in i herr

Bohmans kläder och med samma goda
humör och intellektuella briljans delta
i våra ekonomiska diskussioner.

Det är ingen särskild oartighet om
jag inte speciellt apostroferar herr Wedén.
Han debuterade ju för ett år sedan
i remissdebatten som partiledare
och kommer nu — visserligen något
mindre segeromsusad — tillbaka i samma
egenskap.

Vad jag säger om herr Wedén gäller
självfallet också herr Hermansson.

Herr talman! Jag tillåter mig att efter
denna lilla prestation av förödande
artighet gå över till vad jag egentligen
ville säga.

När jag i olika sammanhang har
kommenterat statsverkspropositionen,
har jag sagt att enligt våra prognoser
bör 1969 bli ett gott år i de allra flesta
avseenden.

Visserligen har herr Holmberg sagt
att herr Sträng envisas med att spela
sina gamla skivor — det är möjligt att
det förhåller sig på det sättet och att
jag inte har precis samma variationer
att komma med som herr Holmberg —
men det är ju så, när man skall kommentera
en budget, att den inte är riktigt
likadan varje år, och därför måste
jag kanske också, även om principerna
för budgeten är desamma, ändå
fresta herr Holmbergs tålamod med en
liten inledande beskrivning.

Vi vågar gissa på att år 1969 skal!
ge oss en ekonomisk tillväxtökning på
4 procent. Jag tycker — om det slår
in, och det bör det göra — att det är
ett ganska gott resultat. Vidare har vi
vågat ställa prognosen på en industriell
produktionsökning om 6 procent, en
personlig standardökning om 3 procent
och en investeringsuppgång hos näringslivet
om totalt sett 4 procent. Vi håller
vårt bostadsbyggande i fortsättningen på
topp med 103 000 lägenheter i ny igångsättning,
och detta gör vi i ett läge där
vi för närvarande har 115 000 lägenheter
under produktion.

Vi kan avläsa en ökad kommunal

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

aktivitet på investeringsfronten — en
uppgång med 8—9 procent — och vad
som väl är det viktigaste och mest
glädjande i detta sammanhang är att vi
räknar med att kunna hålla exporten
uppe med 7 procents ökning; importen
följer samma ökningstakt. Detta visar
väl om något, att vår utrikeshandel
fortfarande är den mest expansiva faktorn
i vår ekonomi och att vår konkurrenskraft
på världsmarknaden fortfarande
är obruten.

Att vi bibehåller en god balans i vår
externa ekonomi och en betryggande
valutareserv är också värt att erinra om.

Om vi sätter denna lilla snabbredovisning
emot att vi allesammans tycks vara
ganska eniga om att vi nu går in i en
konjunkturförbättring, kan väl detta inledande
konstaterande om 1969 som ett
hyggligt år ändå gälla.

Att vi befinner oss i en lugnare och
mera stabiliserad utveckling verifieras
bl. a. av att den redovisade prisstegringen
för 1968 endast är 2 procent,
och vi tror att den skall kunna hållas
på samma nivå under 1969. Emellertid
är detta en utveckling som inte är
alldeles speciell för vårt land. Jag tycker
mig ha funnit detta när jag har studerat
internationella ekonomiska data.
Man vårdar sig nu mera om bytesbalansfrågor
och valutareserver och prisstabilitet
än vad man kanske har gjort
tidigare i den internationella ekonomin.
Så beroende som vi är av den
är det klart att detta reflekteras även
i vår egen ekonomi.

Jag kanske också, eftersom de valutaoroligheter
som vi har sett i vår omvärld
har berörts i debatten, skulle
våga säga, att även om det går sakta
framåt på detta område, har ändå vissa
internationella överenskommelser
träffats för att garantera en bättre och
mera tillfredsställande stabilitet på den
rent monetära fronten, vilket medfört
vissa framsteg och vissa framgångar.

Efter ett par år av påfrestningar kan
vi nu skönja en bestämd utveckling

Remissdebatt

till det bättre i fråga om sysselsättningen
i vårt land. Enligt den allra senaste
jämförelsen, som är från den 15
januari 1969, redovisas officiellt 11 500
flera lediga platser och 8 500 färre arbetslösa
än den 15 januari 1968. Man
skulle således kunna säga att situationen
är 20 000 platser bättre nu än vad
den var för ett år sedan.

Sedd emot denna uppgång i ekonomin,
bör den ytterligare satsning på
sysselsättning och arbetsmarknad, som
det nya budgetförslaget innebär, logiskt
leda fram till en nedgång i de
arbetslöshetssiffror som under de senaste
årens konjunktursvacka har oroat
oss.

Varje budget är av naturliga skäl en
produkt av prioriteringar och ekonomiska
avvägningar. Denna budgets prioriteringar
för i första rangen upp sysselsättningsfrågorna,
vidare en enorm
satsning fortsättningsvis på undervisning
och forskning, en satsning för
gamla, sjuka och handikappade, det solidariska
stödet till de svaga och fattiga
kommunerna och ett fullföljande
av det näringspolitiska stöd och den
utbyggnad som bl. a. Investeringsbanken
är ett av elementen i.

Vad som väl kanske är nytt i år,
i varje fall mera markerat än tidigare,
är den miljöpolitiska satsningen av stor
omfattning — jag har uppfattat saken
så att på den punkten ingen har någon
annan uppfattning än regeringen.

Det finns en vilja att stimulera för
att få utvecklingen i rätt riktning vad
beträffar den industriella utbyggnaden.
Det sista är kanhända den punkt beträffande
vilken jag begriper att man
är litet tveksam — det har framkommit
i de tidigare inläggen. Det gäller framför
allt investeringsutvecklingen på industrins
område. Förslag om nya avskrivningsregler
för industriella anläggningar
är aviserat i finansplanen. Vi
arbetar med det i departementet för
närvarande.

Om jag vidare erinrar om att den

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

nya mervärdeskatten är investeringsvänlig
för industrin och att det nya
miljöstödet också liar en investeringsaspekt
kontra industrin, tror jag att
man kan säga att man har gjort vad
som i dagens läge kan göras för den
stimulans och den uppmuntran som
kan vara erforderlig därvidlag.

Finansplanen skrevs på grundval av
den konjunkturrapport som konjunkturinstitutet
avlämnar på hösten. Sedan
denna plan framlämnades, har vi
för några veckor sedan fått en ny rapport,
daterande sig från december månad.
Jag brukar ju karakteriseras såsom
den oförbätterlige optimisten vad
beträffar de konjunkturpolitiska övervägandena,
vilket har framförts från
talarstolen här även i dag. Men jag är
faktiskt beredd att säga att när jag
läste decemberrapporten från konjunkturinstitutet,
fann jag där en så optimistisk
anda att t. o. m. jag nog vill säga
att man har tagit till litet för kraftigt.
Emellertid stöder det min uppfattning
om att vi även på den industriella
investeringssidan bör ha utsikter att
räkna med en förbättring.

Jag skall inte tala om börsutvecklingen
som någon barometer på konjunkturen.
Det är en faktor som går
sina egna vägar mången gång, och det
har väl förekommit en del panik på
sista tiden som är svårförklarlig. Men
alldeles utan betydelse är väl inte trenden.
Den tycks i varje fall ge vid handen
att man tror på det svenska näringslivets
framtid.

Andra skäl som gör att jag nog för
min egen del vågar revidera upp investeringsplanerna
för industrin är att
industrins ekonomiska resultat, såsom
de framgår av taxeringsundersökningar
och offentliggjorda berättelser, är påtagligt
bättre 1968 än 1967. Ordersituationen
är bättre än för ett år sedan
och likviditeten är också bättre.

Utöver denna snabba redovisning
kan jag också tillåta mig att säga att
debatten i den alltid ömtåliga frågan

om avtalsförhandlingarna — även det
har berörts här i dag — hitintills har
präglats av stort lugn och stor sans.
Det finns väl ingenting som talar emot
att man kan sätta det betyget även i
fortsättningen. Yad som förefaller alldeles
särskilt intressant i år är att parterna
tycks ha bestämt sig för att försöka
klara avtalsrörelserna själva, och
det är möjligt att detta utgör en reaktion
mot alla snusförnuftiga råd och erbjudanden
från utomstående att rycka in
med beskäftiga anvisningar och ta hand
om avtalsrörelserna.

Årets remissdebatt skiljer sig från tidigare
i ett intressant avseende. Förr
har vi aldrig vetat vad oppositionen
önskat, eftersom den bara diskuterat regeringens
budgetförslag och lämnat
kammarens ledamöter i ovisshet om hur
den själv ser på frågorna. I år har vi
partimotionerna presenterade, och jag
skall ett ögonblick uppehålla mig vid
dem. Jag tycker de är mera innehållsrika,
utförliga och intressanta — detta
sagt med all respekt för partiledarnas
inlägg — än de anföranden vi hört här
i dag.

Jag tillåter mig att återge valda stycken
ur det moderata samlingspartiets
motion. Det heter bl. a.: Vi har den
högsta levnadsstandarden och vi har de
högsta lönerna i Europa. Våra löner är
50 procent högre än genomsnittet för
Europa. Vårt näringsliv är tekniskt
avancerat. Vi har inget sjukt näringsliv
i vårt land.

Jag skall inte bestrida det moderata
samlingspartiets definition av vårt allmänna
ekonomiska läge. Efter 38 år av
socialdemokratisk ledning av detta samhälle
bör det se ut som moderata samlingspartiet
beskriver i motionen. Naturligtvis
har det sina behag att få ett
sådant ärligt erkännande av ett oppositionsparti.
Det vore självfallet ännu mera
tillfredsställande om uppfattningen
också höll i de tätt återkommande valdebatterna
här i landet. Som alla känner
till brukar det då inte vara någon

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

måtta på det ekonomiska elände som
socialdemokratin i regeringsställning
har åstadkommit — framför allt beträffande
näringslivet men även för landet
över huvud taget.

Det moderata samlingspartiet vore
emellertid inte det parti det är om det
inte efter ett mycket kort ögonblick av
besinning återigen stampar av för en
ny skrämselkampanj. Nu är det den statliga
näringspolitiken som broderas ut
som den aktivitet som snabbt för oss
tillbaka till jämmer och elände. Den
statliga företagsamheten och kollektivets
insyn skall göra att allting blir
sämre, misstagen kommer att öka, konsekvensen
blir allvarlig. Den statliga företagsamheten
är under alla förhållanden
sämre. De statliga kreditorganen
kommer i sitt handlande att negativt
påverka resursfördelningen. Så heter det
och för att rädda vad som räddas kan
samlar sig då herr Holmberg och hans
partivänner till en kraftansträngning
och yrkar avslag på budgetens förslag
om 300 miljoner till Investeringsbanken.

Nu har Investeringsbanken — jag passar
på tillfället att säga det — gjort vissa
insatser som ändå är värda att omnämnas.
För närvarande har banken skrivit
kontrakt på cirka 550 miljoner kronor
som tillförs det produktiva näringslivet,
och under behandling finns framställningar
avseende ytterligare ett par
hundra miljoner. Investeringsbanken
har lovat att finansiera — och kommer
också att göra det — en del av den föreningsägda
bondekooperationens utbyggnader
av sina industrianläggningar
— bl. a. nere i norra Halland. Det rör
sig om ungefär en kvarts miljard. Investeringsbanken
har en funktion att
fylla i den industriella uppbyggnad som
vi allesammans är så angelägna om. Det
går inte att föra ett dubbeltydigt resonemang
som går ut på att man skall
vägra att förstärka denna kapitalkälla,
som har litet större möjligheter att lämna
krediter än de hittills auktoriserade
reglementsenliga kapitalinstituten, me2
— Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Remissdebatt

dan man samtidigt talar om att det föreligger
ett hot mot näringslivet.

Beträffande den aktuella problemställningen
gör moderata samlingspartiet
ett påstående om den långsamma
tillväxten i landets ekonomi. För min
del har jag alltid värjt mig mot att låta
ett enskilt år representera en utvecklingstrend,
och låt mig därför erinra
om att den svenska nationalprodukten
under åren 1960—1968 steg med drvgt
4 procent per år. Det är en ökningstakt
som jag som sagt tror att vi behåller under
1969. Under de nämnda åtta åren
har industriproduktionen ökat med i
medeltal 6 procent om året och exporten
med 7 procent. Det är i och för sig
respektabla siffror, som verifierar sanningshalten
i vad moderata samlingspartiet
inledningsvis påpekar, nämligen
att vi har ett friskt näringsliv som ger
oss den högsta levnadsstandarden och
de högsta lönerna i Europa. Vi räknar
som sagt med att kunna fortsätta i den
utvecklingstakten när det gäller både industriproduktion
och exportens uppgång.

Min vägran att rycka ut ett enskilt år
som representativt för utvecklingstakten
gäller även industriinvesteringarna.
Av naturliga skäl går investeringstakten
där i vågor. Vi hade en frappant investeringsvilja
hos den svenska industrin
åren 1957—1961. Vi hade en ny investeringsdrive
— delvis med hjälp av statliga
åtgärder — under åren 1965—1966,
och när jag läser den senaste konjunkturrapporten
tillåter jag mig tro på en
uppgång av industriinvesteringarna
inom den närmaste framtiden.

Den beskrivning som moderata samlingspartiet
ger i sin partimotion om en
nedgång under 1968 med 4 procent är
felaktig, men det är förlåtligt om man
läser fel på partikansliet, och jag skall
därför inte anklaga er för det. Nedgången
var en halv procent, och vi räknar
med att ta tillbaka den under 1969.
Den beräkningen är emellertid baserad
på den något dystrare prognos som
i

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

höstkonjunkturrapporten gav oss anledning
utgå från, och jag tror som sagt att
resultatet blir bättre.

Av intresse är vidare att ta del av
moderata samlingspartiets rekommendationer
för att på ett elegant sätt klara
av konjunkturutvecklingens variationer.
Herr Holmberg menar att vi skall satsa
mera pengar på försvaret; det är ett av de
uppslag han framförde i sitt inlägg. Man
skall använda reservationsmedel, sade
han. Så särdeles nytt är ju inte det tillvägagångssättet
i och för sig. I den praktiska
konjunkturutjämnande politiken
tillämpar vi sedan åtskilliga år bl. a. försvarets
investeringar som en utjämnande
faktor. Vi lägger ut förhandsbeställningar
på försvarsmateriel i den svenska
industrin, och jag vill säga att i det
avseendet är man i försvaret mycket
prisvärd i sin planering. Vi brukar inte
behöva vänta, när vi från försvaret infordrar
besked om vad man där har i
sina beredskapsplaner.

Ett annat förslag som herr Holmberg
här presenterade som ett konjunkturutjämnande
ekonomiskt medel var att
investeringarna skulle få skrivas av med
110 procent under en lågkonjunktur, en
tanke som är närmare utvecklad i partimotionen.
Den regeln gäller emellertid
sedan början av 1950-talet i samband
med att investeringsfonderna frisläpptes
för konjunkturstimulerande ändamål.
På något underligt sätt har detta
undgått herr Holmberg ■— och herr
Bohman, tänkte jag säga, eftersom han
väl inte är helt ur spelet — varför man
nu med stor upptäckariver talar för att
regeringen bör lägga fram förslag för
riksdagen om att få fortsätta på samma
sätt som hittills under de senaste 15
åren. Att slå in öppna dörrar är förslås
också en sport som till skillnad från
många andra aktiviteter är tämligen
ofarlig, och följaktligen skall jag inte
kritisera dem som ägnar sig häråt.

Högerns långsiktiga krav innebär att
samhället skall vidtaga åtgärder för att
stärka företagens lönsamhet och självfi -

nansieringsförmåga. Som motiv för detta
anför nu samlingspartiet att de svenska
företagen i vissa avseenden är sämre
ställda än konkurrenterna i utlandet.
Ordet »vissa» måste i detta sammanhang,
om man visar någon känsla för
språkets valörer, tolkas så att de svenska
företagen underförstått i andra avseenden
är bättre ställda. Det intressanta är
naturligtvis om företagen totalt sett är
väl eller illa behandlade skattemässigt
och i andra avseenden. Jag tror mig
kunna säga att den svenska företagsamheten
med den justering av avskrivningsreglerna
för byggnader och anläggningar,
vilken nu är aviserad, på det hela
taget är mycket väl behandlad, även i
jämförelse med länder med vilka man
konkurrerar både här hemma och på
den internationella marknaden.

I partimotionerna aktualiseras vidare
kraven på de fria kapitalrörelserna. Med
viss möda har vi kämpat oss tillbaka till
en rimlig balans i våra affärer med omvärlden
efter det något riskabla läge vi
befann oss i år 1965. I fråga om själva
varuutbytet är resultatet ganska tillfredsställande.
I avseende på turistnettot
och kapitaltransfereringarna är resultatet
mindre tillfredsställande. Jag
har emellertid för egen del vägrat att bli
orolig i den situation som föreligger för
dagen, och jag tycker att balansläget är
hyggligt. Jag tror dock att vi allesammans
skulle ha anledning att oroa oss,
om vi följde högerns yrkande på helt
fria kapitalrörelser även när det gäller
portföljinvesteringarna. I valet mellan
ett tillmötesgående av enskilda personers
vinstintressen — det är ju det det
är frågan om •— och nödvändigheten av
att slå vakt om bytesbalans och valutareserv
tvekar regeringen inte ett ögonblick
inför vilket alternativ som är det
enda tänkbara.

Jag är besviken över att högerpartiet,
som i dag framträder som ett modest
och moderat samlingsparti, inte har
klart för sig vad dessa förslag ytterst
kan leda fram till — eller måhända är

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

det så att man är medveten om just detta,
och då är det ännu mer beklagligt.

Högern är det enda oppositionsparti
som i dagens budget- och konjunkturläge
oförskräckt marscherar fram med
ett konkret skattesänkningsprogram.
Detta kostar 500 miljoner kronor på ett
år, en budgetförsämring som emellertid
modifieras — det erkänner jag villigt —
genom att man säger nej till 300 miljoner
kronor till Investeringsbanken. I
detta framtidsprogram utan angivande
av tid för ikraftträdandet finner vi
många och yviga önskemål. Vi skall ha
ett nytt skattesystem som befordrar samhällsekonomisk
balans. Enligt alla vedertagna
finanspolitiska teorier skall
detta innebära skattehöjningar när konjunkturuppgången
tenderar till överslag
och skattesänkningar när efterfrågan behöver
stimuleras. Just nu torde kanske
det första alternativet ligga något närmare
i blickfältet än det senare, vilket
dock inte innebär någon anvisning från
min sida om nya skattehöjningar.

Från denna utgångspunkt är det förstås
klokt av högern att man inte tagit
upp almanackan och fastställt den dag
när detta nya långsiktiga skatteprogram
skall träda i kraft. Det är ju inte så svårt
att fästa lätta tankar på papperet om
man inte behöver bestämma sig för tidpunkten
för deras realiserande.

Moderata samlingspartiets nu föreslagna
nya skattesystem som skall befordra
samhällsekonomisk balans, stärka
näringslivet, motverka penningvärdeförsämringen,
stimulera till ökade
insatser och till sparande verkar ju mycket
bra. Det skall därutöver vara rättvist
och så konstruerat att det lönar sig
för människorna att arbeta och att spara.
Det skall inte lägga hårda bördor
på mellanskiktet, det skall ta speciell
hänsyn till lågavlönade, det skall innebära
lättnader för folkpensionärer och
det skall reducera skatten för de högavlönade
genom justeringar av den progressiva
skatteskalan. I denna botanisering
är sannerligen ingen glömd; med

Remissdebatt

ett sådant skatteprogram bör man kunna
framstå som alla goda gåvors givare,
och jag förstår herr Holmberg om
han just nu har ett behov av att ta på
sig den klädnaden.

Men jag skall gärna också ge högerpartiet
ett erkännande — rätt skall vara
rätt — och det gäller att partiet satt på
pränt att förutsättningarna för att klara
detta program är att mervärdeskatten
höjs från 10 till 16 procent. Då framstår
genast de praktiska svårigheterna i hela
operationen mera trist och vardagligt.
En sådan höjning av den indirekta skatten
kan vi ju snabbt avläsa i en prisstegring
— det går att med matematisk
exakthet omsätta detta till en prisstegring
på 4,5 procent. Med en vid sidan om
skatten tämligen ofrånkomlig normal
prisstegring om 2 eller 3 procent kommer
detta att innebära en uppflyttning
av prisnivån eller — för att använda
herr Holmbergs uttryck — kostnadsnivån
med 7 procent.

Även om man kompenserar barnfamiljerna
via barnbidragen — nu är det
i runt tal bara hälften av familjerna som
håller sig med barn i bidragsberättigad
ålder — och även om folkpensionärerna
får sin kompensation är naturligtvis
inte alla de praktiska problemen ur
världen. Det gäller att övertyga arbetsmarknadsorganisationerna
om att dessa
4,5 procent i levnadskostnadsstegring,
som är en följd av höjningen av den
indirekta beskattningen, inte får utgöra
motiv för någon lönekompensation, då
ju kompensationen skulle komma på den
direkta skatten. — Naturligtvis bör man
här försiktigtvis också göra den mycket
realistiska reservationen att skattesänkningen
direkt för den enskilde endast
blir märkbar under den förutsättningen
att kommuner och landsting ligger
stilla på sin skattefront.

Det är ett hårt och besvärligt upplysningsarbete
som högerpartiet tar på sig.
Men det är ju möjligt att man helt enkelt
resonerar som så, att det där är någonting
som Sträng får klara av.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

Centerpartiet och folkpartiet går fram
med gemensam partimotion och olika
enskilda motioner. De båda partierna
har mobiliserat min personlige vän, den
socialdemokratiske professorn Assar
Lindbeck, som kronvittne i sin kritik
mot den finanspolitik som fördes 1964
och 1965, och de kritiserar såvitt jag
förstår också frisläppet av investeringsfondmedel.
Det är ju bl. a. detta som
Assar Lindbeck har talat om och som
ordagrant citeras i mittenpartiernas gemensamma
motion.

Men frisläppet av investeringsfondmedlen
som Assar Lindbeck kritiserar
— på ett så effektfullt sätt att han nu
alltså blivit något slags ekonomiskt orakel
för mittenpartierna — innebär
egentligen ingenting annat än att vi
under den aktuella tiden släppte fram
investeringsfondmedel till stora och väletablerade
svenska industriföretag på
det enda villkoret att de etablerade sig
också i delar av landet där det var av
intresse att få en aktivisering på den
industriella fronten, i huvudsak i Norrland
och i glesbygderna. Jag går så
långt att jag säger att jag om något tiotal
år kommer att bli sannspådd när jag
nu hävdar att det är dessa etableringar
som har största möjligheten att hålla
för eventuella framtida påfrestningar.
Möjligheterna är större därför att man
vid andra etableringar, som företas via
den direkta lokaliseringspolitiken, inte
kan göra samma ekonomiska bedömning
vid starten och inte har samma
ekonomiska ryggrad som de väletablerade
industriella företagen i vårt land.

Denna politik enligt vilken man använder
investeringsfonderna till lokalisering
har kritiserats av professor
Lindbeck, och hans kritik har överförts
i mittenpartiernas motioner. Den har
dock givit en industriell investering på
i runt tal 250 miljoner kronor under
dessa båda år. Det rör sig om investeringar
i Fredriksfors, Delsbo, Bengtsfors,
Arvika, Norrsundet, Sollefteå, Pi -

teå, Hudiksvall, Kramfors, Sundsvall,
Lycksele, Iggesund och Kalix.

Att centerpartiet har följt med i den
här kritiken är jag överraskad över.
Jag skall väl inte kritisera Gunnar Hedlund
för detta, ty jag tror att han åkt
med av bara farten. Jag begriper — jag
ger gärna det erkännandet — att det är
ett heldagsverke att sköta skogsägarnas
industriella angelägenheter. Även
om jag är medveten om Gunnar Hedlunds
arbetskapacitet är det litet för
mycket begärt att han på de som jag
förutskickar mycket korta mellanstunderna
skall hinna med att korrigera allt
som hans partikansli totar ihop.

I den här dubbelmotionen hittar jag
vidare en för vårt vidkommande nedklassande
jämförelse i avseende på den
ekonomiska tillväxten i Sverige i jämförelse
med Norge. Även här gör man
sig skyldig till tillrättalagda jämförelser
med andra länder under speciella år,
någonting som jag ständigt har varnat
för. Norge har en starkare tillväxt
än vad vi hade 1967. Under 1968 var det
likvärdigt. Enligt prognoserna torde vår
tillväxt 1969 ha utsikter att bli snabbare
än Norges. Om jag går tio år tillbaka
i tiden ligger Norge något före, går
jag femton år tillbaka i tiden ligger Sverige
före. Men kanske man också i det
bär sammanhanget skall erinra om att
vår tillväxtprocent ständigt skall tas
ut ifrån en högre nivå, och då är det som
alla känner till litet besvärligare.

Jag har med detta bara velat säga
ifrån liksom jag gjort många gånger tidigare
att det egentligen inte ger mycket
i utbyte i en allvarlig debatt att rycka
ut något år och göra jämförelser med
ett annat land. Man får se det i större
sammanhang.

Då man i år rent förståndsmässigt och
inför perspektivet att inte ha ett allmänt
politiskt val omedelbart inpå sig nu från
mittenpartiernas sida hamnar på regeringens
linje att den erforderliga stimulansen
i vår ekonomi bör ha en

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

punktinriktad och selektiv verkan, är
detta bra i och för sig. Men så måste
man ändå, som framkommer i motionen,
skaffa sig ett försvarsargument för att
man så sent som för ett halvår sedan
var livlig anhängare av den s. k. generella
stimulansen.

Från dessa utgångspunkter söker man
nu i efterhand sak med regeringen. Samtidigt
ifrågasätter man om regeringens
stabliseringspolitiska åtgärder är tillräckliga.
Min kommentar till denna förunderliga
argumentering blir kort och
gott att om regeringen skulle ha fallit
undan för de med valtaktiska synpunkter
framförda argumenten om generell
stimulans 1968, skulle regeringens stabiliseringspolitiska
åtgärder i dag vara
helt otillräckliga. Då vi nu inte följde
edra dåliga råd, kan politiken föras
med lugnare ingrepp just nu, vilket jag
betraktar som en alldeles avgjord fördel.

I dubbelmotionen tar man på nytt upp
frågan om de värdefasta obligationslånen.
Jag har ett minne av att det här
var någonting som folkpartiet var ensamt
om förr i tiden, och det får väl
betraktas som en eftergift i försöken att
hålla ihop en med tiden allt klenare
mittensamverkan att centerpartiet nu
följer med i denna fråga.

Vad är det då som hänt på detta område
under senare år? De länder som
tillämpat systemet är Israel och Finland.
Jag har kunnat följa Finland. Där
har man gjort sig fri från det systemet,
därför att det icke var förenligt med
den stabiliseringspolitik som nationen
tvingades in på för att klara läget i november
1967 i samband med devalveringen.

Fn framåtsyftande dubbelpartimotion
skall väl vara visionär, om det skall
ligga någonting av rim och reson i kritiken
mot regeringen. Vi beskylls ju för
att presentera en konventionell och traditionell
och intetsägande budget. Det
är riktigt; så mycket av jungfruliga
uppslag innehåller den nog inte. Men

Remissdebatt

om jag ser på oppositionens partimotioner
saknar jag också där allting av
jungfruliga, nya uppslag eller -— för att
erinra om professor Ohlins standaruttryck
— djärva grepp. Mittenpartierna
vill ha en budget i arbetskraftstermer,
de vill ha en parlamentarisk besparingsutredning,
de vill ha ett ekonomiskt
och socialt råd och de vill ha en
rundabordskonferens. Om icke mitt
minne alldeles sviker mig — jag tror
inte att det gör det på den punkten —
har jag en bestämd känsla av att vi har
hört allt detta någon gång tidigare; det
har upprepats med monoton ihärdighet
och utan nyanser under hela 1960-talet.
Det talas om dynamik i mittenpartiernas
motionsskrivande. Jag tror att vi
kan vara ense om att inte gnistrar och
sprakar det så särdeles av storvulna
och lysande uppslag i den politiska idégivningen
från det hållet. Men förklaringen
kanske är rätt enkel: motionerna
är ett uttryck för mittenpartiernas
intellektuella prestationsförmåga, och
från den utgångspunkten skall ingen
klaga på konsekvens och samstämmighet.

I den gemensamma motionen från
centern och folkpartiet — den motion
som, om man skall leka med tanken på
ett alternativ till regeringspolitiken, väl
närmast skall göra anspråk på att vara
det — finner jag få Och skrala gemensamma
politiska tankegångar. Kommer
vi sedan över på de mera intressanta
konkreta frågorna kan vi hitta samstämmighet
på vissa punkter, men klyftan
mellan de båda mittenpartierna gapar
enligt min mening vidare och mera
svåröverstiglig än vad vi har observerat
under de senaste åren. Det är
egentligen bara på två punkter man har
hamnat på en gemensam linje. Man är
överens om att yrka på ytterligare 200
poliser. Detta behov har ju utvecklats
vältaligt här, och på regeringssidan är
vi medvetna om att det föreligger. Förslaget
om 500 nya tjänster inom polisorganisationen
är en väsentligt krafti -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

gare förstärkning än någonsin tidigare.
Man är utöver detta i dessa konkreta
ting ense om att yrka på ytterligare 23
miljoner kronor till försvaret, d. v. s.
som påslag på de 5 300 miljonerna.

På skattesidan har man såvitt jag kan
finna hållit sig helt passiv för nästa
budgetår, och det är en klok politik
som helt överensstämmer med regeringens
uppfattning. Naturligtvis har
man även i detta sammanhang vissa
synpunkter på den långsiktiga politiken.
Folkpartiet roar sig med att tala
om hur många bostäder man vill bygga
under perioden 1970—1973. Beträffande
det år vi riu talar om är man överens
med regeringen. Centerpartiet avstår
på den punkten från att skissera
framtidsplanerna; man har väl den i
och för sig sunda ståndpunkten att kan
man öka bostadsbyggandets takt, kan
det vara klokt att bestämma den vid
varje tillfälle när man har möjlighet
att bedöma förutsättningarna. Å andra
sidan tar centerpartiet revansch när
det gäller vägbyggandet. Man vill öka
anslaget med 6 miljoner kronor; som
kammarens ledamöter känner till lägger
vi nu ned ungefär 2 000 miljoner
kronor om året på vägbyggande och
vägunderhåll.

I dessa långsiktiga planer skisserar
båda partierna en del intressanta skatteförslag.
Centerpartiet gör i sin partimotion
en del tänkvärda konstateranden.
Man beskriver svenska folket som
rikt och privilegierat, man använder
uttryck som högstandardsamhälle och
man menar att utvecklingsnivån i vårt
land är hög samt att vi har en snabb
tillväxt i ekonomin. På det hela taget
instämmer jag häri, även om jag inte vill
använda fullt så entusiastiska uttryck
när jag beskriver den svenska ekonomiska
situationen.

Med detta som bakgrund lanserar
centerpartiet sin filosofi om jämlikheten
och anser att om denna inte kan
klaras på lönemarknaden bör lönerörelserna
korrigeras med finanspolitiska

åtgärder. Här är man, ärade kammarledamöter,
inne på utomordentligt intressanta
utflykter, överläggningar skall
hållas, menar centerpartiet, mellan
statsmakterna — det måste då innebära
regering och riksdag — och arbetsmarknadens
organisationer om lönebetalningsförmågan
mellan olika branscher,
om inkomstfördelningen mellan
olika grupper, om skattepolitik och reformpolitik
och om avtalsförhandlingarnas
institutionella frågor. Dessutom
skall förhandlingarna vara klara på hösten
så att man vet vad lönerna kostar
då budgeten görs upp. Till tiden skall
uppgörelserna samordnas. Det är ingenting
att invända mot det i och för sig,
men om parterna tycker något annat,
hur har centerpartiet då tänkt sig lösningen?
Skulle vi ha vägrat industritjänstemän
och arbetsledare att göra
upp, vilket skett innevarande år?

Vidare kritiserar man hittills träffade
uppgörelser under 1950- och 1960-talen och deras — som man säger i
motionen —- inslag av procentlinjen i
stället för öreslinjen. Vad som har skett
under 1950- och 1960-talen har auktoriserats
av de avtalsslutande parterna.
1 den mån uppgörelserna inte varit tillfredsställande
försöker man korrigera
dem vid nästa avtalsrörelse. Jag är inte
beredd att utan vidare ställa mig i kritikernas
led — som gammal fackföreningsmän
brukar jag säga att om man
tar en uppgörelse har man också tagit
ansvaret för den.

Man har krav på att lönemässigt avskaffa
dyrortsgrupperingen — en viss
utveckling i den riktningen är på gång.
Vidare vill man ha en annan kostnadsfördelning
mellan stat och kommun så
att kommunerna skall ha möjlighet att
utan skattehöjningar höja lönerna för
de kommunalanställda. Det är faktiskt
ett nytt, intressant uppslag, det erkänner
jag, men det väcker onekligen vissa
betänkligheter — jag kommer in på
det litet längre fram.

När man läser alla dessa på parti -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

kansliet utarbetade djärva konstruktioner
ställer man sig kanske de enkla frågorna:
Vad blir det sedan kvar för de
direkt berörda avtalsparterna att fundera
ut? Vad blir det kvar för riksdagen
i fråga om egna synpunkter på
skattepolitik och reformpolitik?

I den fantasins lätta tankeflykt som
präglat herr Hedlunds medarbetare vid
motionsskrivningen finner man också
synpunkter på utbildningsproblemet.
Centern betraktar det som ett allvarligt
problem att barn från familjer utan
utbildningstradition väljer föräldrarnas
yrke. Ja, då vi alla känner till att barn
från familjer med utbildningstradition
har en viss benägenhet att välja yrken
som kräver utbildning, ställer centerpartiet
onekligen en fråga på dagordningen
som har sin både arbetsmarknadsmässiga,
sociala och sociologiska
betydelse. I varje fall skulle det svenska
jordbruket, gruvorna, järnverken, verkstäderna,
byggnadsbranschen, hamnoch
kommunalarbetet — för att nu nämna
några exempel — konfronteras med
i dag oanade problem, om sönerna skulle
ta centerpartiet alltför bokstavligt
och betrakta en fortsättning av föräldrarnas
yrke som ett allvarligt samhälleligt
problem. Med vår utbildningspolitik
får vi en bättre omskiktning,
men att det skulle vara ett problem
om sönerna väljer samma yrke som fadern
är, Gunnar Hedlund, en betydande
överdrift.

Även folkpartiet har framlagt sina
politiska tankar i en separat partimotion
vid sidan om de mycket tunna
gemensamma framgångslinjerna. Det föreligger
i den vissa intressanta statistiska
sammanställningar över de kommunala
utgifterna under perioden 1962
—1966. I samma meningar görs påståendet,
att kommunerna icke erhöll ökat
utrymme på lånemarknaden under samma
period, varför den kommunala skatteökningen
däri har sin förklaring. Denna
redovisning är inte riktig. I början
av 1960-talet fick Sveriges kommuner

Remissdebatt

in corpore möjlighet att realisera en
upplåning på kapitalmarknaden med
800 å 900 miljoner kronor. Under de
senaste åren har sådan möjlighet förelegat
till 2,5 miljarder.

Jag har observerat att man i de kommunala
församlingar, som nu är borgerligt
styrda och som måste skaffa sig
en förklaring till signalerade skattehöjningar,
gör gällande att det egentligen
är finansministerns fel att vi får kommunala
skattehöjningar, eftersom kapitalmarknadens
resurser på grund av fi*
nansministerns dirigeringslusta kon-1
sumeras för andra ändamål och på andra
avsnitt.

Jag skall villigt ta på mig ansvaret
för att vi i en tid av sjunkande självfinansiering
på den industriella fronten
har givit näringslivet större möjligheter
än under 1950-talet att få tillträde
till kapitalmarknaden. Jag skall också
ta på mig ansvaret för att jag medverkat
till en snabb uppgång i fråga om
bostadsbyggandets volym under 1960-talet med åtföljande anspråk på kapitalmarknadens
resurser. Jag brukar
kunna berömma mig av ett ganska hyggligt
minne, men hur jag än rannsakar
mitt minne för de gångna åren kan
jag inte finna att folkpartiet någon gång
har ansett att bostadsbyggandets expansion
har gått för fort eller att näringslivet
haft för bekväma vägar till
och för stora preferenser när det gäller
kapitalmarknadens resurser. Kvar
står följaktligen problemet, huruvida
det är staten som konsumerat för stor
del genom en under 1960-talet för hög
upplåning. Man må ha vilken som helst
uppfattning härom, men som ett ovedersägligt
faktum kvarstår, att under
alla de år som folkpartiet exercerat med
sin skuggbudget som alternativ till regeringens
så har denna regelmässigt
slutat på ett saldo, som inte inneburit
någon neddämpning av den statliga
upplåningen, utan snarare tvärtom.

Det finns inget underlag för detta
försök att göra sig fri från de skatte -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

politiska konsekvenserna genom att
skylla på finansministern — en sport
som jag inom parentes sagt tycker är
litet för enkel för att praktiseras av
vuxet folk som fått förtroendet att föra
kommunalpolitik i vårt land.

I motionen yrkas på en parlamentarisk
utredning med uppgift att framlägga
ett principiellt program för den
framtida ansvars- och kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Naturligtvis
har vi allesammans i det fortlöpande
politiska arbetet ständigt ställts
inför dessa frågor. Jag behöver bara
erinra om sådana ting som kommunaliseringen
av mentalsjukvården, varvid
frågan om kostnadsfördelningen efter
förhandlingar mellan parterna löstes
genom ett långfristigt avtal. Jag kan
också erinra om gymnasiernas och polisens
förstatligande; även vid dessa
tillfällen löstes frågan om kostnadsfördelningen
genom förhandlingar mellan
representanter för stat och kommun.
Jag kan vidare erinra om den i dagarna
träffade uppgörelsen mellan staten
och landstingskommunerna om väsentliga
reformer på sjuk- och läkarvårdens
område. På punkt efter punkt konfronteras
vi ständigt i det fortlöpande
arbetet med detta problem, och det har
förts diskussioner mellan representanter
för båda parterna, varvid man i
allmänhet har löst problemet förhandlingsvägen.

Jag har litet svårt att tänka mig att
en parlamentarisk utredning skulle
kunna nalkas detta problem utifrån
några nya och okända utgångspunkter,
såvida man inte inom folkpartiet går
havande med de tankegångarna, att staten
helt enkelt skall ta över en del av
vad som i dag är kommunernas kostnader,
för att vi på det sättet skulle
undvika en fortlöpande ökning av det
kommunala skattetrycket.

Nu är emellertid den kalla och råa
verkligheten den, att om vad som i dag
är kommunala utskylder flyttas över
på staten, så måste ju utskylderna ändå

betalas. Problemet är enkelt uttryckt
detta: som skattebetalare måste vi för
de tjänster som den offentliga sektorn
offererar betala i form av kommunalskatt
eller i form av ökad indirekt beskattning
av vår dagliga konsumtion.

I båda fallen drabbar det oss som
skattebetalare i stort sett lika hårt. Vilken
väg man vill välja kan vara en smaksak,
och detta även om sociala koncessioner
ges med hänsyn till den indirekta
skattens utbyggnad. Men man vill inte
bara flytta över kommunala utskylder
på mervärdeskatten utan anser också
— det framgår klart och tydligt av oppositionens
skattemotioner att så är fallet
-—■ att även önskvärda lindringar i
den direkta statsskatten skall kompenseras
med ökningar av mervärdeskatten.
Konsekvenserna av detta på priser och
levnadskostnader skulle bli sådana att
vem som helst som gör sig besvär att
tänka igenom problemet har anledning
att bli betänksam.

Man kan ha olika uppfattningar om
vilken offentlig aktivitet som skall bekostas
via statsskatt respektive via kommunalskatt.
På en punkt tror jag emellertid
att det är nödvändigt att man
strävar efter klara linjer: den som betalar
kalaset skall också ha ansvaret och
beslutanderätten på det området. Man
kan enligt min mening inte gärna lägga
kostnader och betalningsansvar på eu
instans och beslutanderätten på en annan.

Folkpartiets reformförslag när det gäller
skatterna — ett reformförslag som
i likhet med de övriga oppositionspartiernas
förslag är anvisningar för vad
som skall hända någon gång i en framtid
utan närmare tidsbestämning — innebär
inte något nytt i en gammal och
känd debatt. Det är emellertid värt att
påpeka att folkpartiet i sina skattepolitiska
ambitioner ligger närmare högern
än centerpartiet. Med den kännedom
man har om folkpartiets benägenhet
att låta föremålet för sitt intresse
skifta frågar man sig naturligtvis om

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

folkpartiet nu tenderar att gå tillbaka
till 1950-talets samvetsäktenskap med
den gamla slitstarka högern, som det då
kallades. I och för sig är en sådan reflexion
befogad. Vi har väl alla under
de senaste åren bevittnat hur svårflirtad
Gunnar Hedlund är, och det alldeles
oavsett om det är Bertil Ohlin eller
Sven Wedén som är ute på giljarfärd.
Någon gång kan väl också den mest
enträgna friares tålamod ta slut.

Förslagen mynnar således ut i att man
skall lätta skattetrycket för dem som
har låga inkomster och för dem som
har höga inkomster. Marginalskattesänkningen
får en speciell punkt i folkpartiets
program — men jag har inte
kunnat finna att man i centerpartiets
program talar om någon sådan — och
man säger att operationen skall finansieras
via den indirekta statsbeskattningen
men utan att exponera sig lika
exakt som moderata samlingspartiet gör.

Rent allmänt bör jag väl också kommentera
det nya inslaget i oppositionens
utspel, nämligen avsaknaden av
de tidigare obligatoriska skuggbudgeterna.
Jag är medveten om att man tidigare
lagt ned mycken flit och möda för
att åstadkomma dessa så kallade alternativ.
Men så följsam som oppositionen
varit i år har ni aldrig varit i era
försök till skuggbudgeter, och det är väl
i och för sig logiskt; har man ingen
egen budget så måste man ju se till att
man hamnar inom ramen för finansministerns
budget.

En andra sammanfattande reflexion
jag vill göra är den, att den gemensamma
nämnaren på den borgerliga sidan
i det politiska utspelet kontra regeringen
aldrig varit så obetydlig som den
är i år. Som jag nyss sade har inte ens
mitten kunnat prestera förslag som kan
göra anspråk på att ha något nämnvärt
gemensamt. Det är så mycket mera
överraskande som vi alla bara för ett
halvår sedan uppbyggdes med friska
och djärva löften om att om svenska
folket bara ville rösta borgerligt, så var
2*—Andra kammarens protokoll 1969.

Remissdebatt

den omständigheten att det icke fanns
ett borgerligt regeringsprogram en ganska
ovidkommande sak. Herrar Holmberg,
Wedén och Hedlund åtog sig att
inom en tidrymd av — om jag minns
rätt — två dagar effektuera det nya regeringsprogrammet.
Här liksom i andra
fall har man lovat för mycket. Man har
nu haft åtskilliga månader på sig, och
det har inte blivit något som helst resultat.

Det kan vara värdefullt för framtiden
att få verifierat, att det gemensamma
borgerliga regeringsprogrammet är en
önskedröm, som brutalt nöts ned och
förintas, och att de egna partitaktiska
synpunkterna fortfarande är avgörande
för de tre partiernas politiska handlande.
Det är bra att vi har fått reda
på den saken. En kommande valdebatt
blir under sådana förhållanden mer ärlig
och mer renhårig i fråga om oppositionens
löften till väljarna om ett s. k.
borgerligt regeringsprogram. Det är och
tycks förbli en hägring, väl förenlig med
de 38 års politisk ökenvandring som
oppositionen har bakom sig.

När jag har refererat motionerna har
jag väl också, ärade kammarledamöter,
i allt väsentligt svarat på de inlägg som
partiledarna har gjort.

Herr Hedlund efterlyste stimulans för
industriinvesteringar. Jag har redovisat
vad regeringen därvidlag kommer
med.

Herr Hedlund är litet rädd för prisstegringar
och vill ha en beredskapsplan.
Regeringen har alltid lagt sig vinn
om att hålla erforderlig beredskap åt
båda hållen.

Herr Hedlund konstaterar att hans
parti accepterar budgeten och bara föreslår
små förändringar. Det är en riktig
beskrivning.

I fråga om bostäderna tycker herr
Hedlund att han inte kommer ifrån att
kräva — någonting har väl den andra
parten i mittsamverkan att säga till om
— att det skall byggas fler bostäder i
storstadsområdena, men — säger herr
Nr 4

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

Hedlund — man skall planera för ökat
byggande också i de andra områdena.

Pensionsåldern bör vara 65 år enligt
Gunnar Hedlund, och han säger att det
blir på det sättet oavsett vad vi tycker
och tänker. Det är ju roligt med folk
som definitivt har klart för sig hur
utvecklingen kommer att gå.

Det finns ingen som har något emot
att människor blir pensionerade vid 65
års ålder, men detta är en fråga om
prioritering och avvägning. För närvarande
ser vi en utveckling som innebär
att människor som tidigare haft lägre
pensionsålder än 65 år gradvis flyttar
upp pensionsåldern mot 65 år. Också
från den andra kanten krymper marginalen.

Nu är detta naturligtvis också en ekonomisk
fråga. Jag vill minnas att socialministern
för en tid sedan deklarerade
att det skulle kosta mellan 800 och 1 000
miljoner kronor att sänka pensionsåldern
till 65 år. Man kan då ställa frågan,
vilket som är det riktigaste: att satsa
de pengarna, om de finns, på den
saken eller på att åstadkomma en förbättring
för dem som redan har pensioner
och är över 67 år. Över huvud
taget kan man inte bedöma frågan med
mindre än att man hela tiden beaktar
kostnadsaspekten.

Herr Hedlund har en partivän som
sitter som statsminister i vårt västra
grannland, Norge. Där diskuterar man
för närvarande om man har råd att
sänka folkpensionsåldern från 70 år till
67 år.

Jag ser detta såsom ett uttryck för
att man alltid stöter på ekonomiska
konsekvenser, vilka prioriteringar och
värderingar man än vill göra. På den
punkten har för all del herr Hedlund
sin uppfattning klar, men jag tror inte
kammaren i övrigt utan vidare är på
det klara med vad som skall skjutas undan,
om den reformen skall träda i
kraft.

Sedan tog herr Hedlund upp en fråga
i anknytning till sina lokaliseringspoli -

tiska funderingar. Kammaren fick kanske
det intrycket, att något slags attentat
mot Norrland var på gång i samband
med förändringar som hör till sjöfartsverket.

Det ligger så till, att sjöfartsverket
i förra veckan lade fram ett förslag
som för närvarande är ute på remissbehandling
— regeringen har således
ännu inte tagit ställning i ärendet. De
sakkunniga konstaterar i förslaget att
skattebetalarna för närvarande satsar
i medeltal 20 miljoner kronor om året
på den isbrytning som av naturliga
skäl är mest angelägen för våra norrländska
industrier, och de sakkunniga
ifrågasätter huruvida man inte skulle
kunna ta ut 5 av dessa 20 skattemiljoner
i form av direkta avgifter. Det är
detta förslag som nu är ute på remissbehandling,
och så småningom skall regeringen
granska det. När så har skett
kan vi diskutera saken, men det är för
tidigt att dra några slutsatser redan i
dag.

Herr Wedén anförde utöver kommentarerna
till sina partimotioner ett par
synpunkter som jag vill beröra som hastigast.

Herr Wedén hade ett behov av att
på nytt förklara varför man för ett
halvt år sedan yrkade på generella stimulanser.
Han sade att det i själva verket
var ett riktigt yrkande — så småningom
fick ju regeringen och riksbanken
gå med på en räntesänkning. Ja,
den räntesänkningen hade sin alldeles
speciella historia. Vi hade tidigare ett
normalläge, som var anpassat till situationen
före november 1967, men vi
tvingades höja räntan från det läget, eftersom
vi fick en spekulationsunge emot
oss i samband med devalveringarna i en
del länder. När den spekulationsvågen
hade flutit förbi kunde vi sänka räntan
och återgå till vad som var normalläget
i den speciella ekonomiska situationen.

Jag tycker därför att det exemplet
var mindre talande än vad herr Wedén
ansåg.

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

Sedan sade herr Wedén att jag för ett
år sedan hade framhållit, att om riksdagen
accepterade folkpartiets förslag
skulle vi tvingas låna 3,5 miljarder och
att det inte var rimligt. Nu i efterhand
kan vi konstatera att upplåningen uppgår
till 3,5 miljarder.

Det finns emellertid en väsentlig nyans
som herr Wedén glömmer. Jag diskuterade
vid det tillfället utifrån den
marginella säkerhet som en finansminister
alltid behöver ha. Den filosofi
som ligger i botten för denna är följande:
går det sämre än beräknat, är
det den lättaste sak i världen att stimulera
ekonomin, och vi har också en
ständig beredskap för detta. Däremot
är det mycket svårare att göra de åtdragningar
som kan bli erforderliga,
om det visar sig att ekonomin ger anledning
till åtstramningar.

Dessutom ville herr Wedén för ett
år sedan säga nej till arbetsgivaravgiften,
och han föreslog högre utgifter till
försvaret. Om vi hade följt herr Wedéns
linje, skulle vi nu ha suttit fast i stora
utgifter, och skulle vi därutöver ha stimulerat
ekonomin med hänsyn till arbetsmarknadsläget,
skulle upplåningen
icke ha stannat vid 3,5 miljarder utan
ha uppgått till 4 eller kanske 4,5 miljarder,
och det är inget tvivel om att vi
i så fall skulle ha haft en svår situation
just nu.

Herr Wedén tog upp någonting som
han kallade för frontlinjen mellan folkpartiet
och socialdemokratin och förde
en i och för sig intressant ideologisk
utläggning om konkurrenssamhället och
samarbetslinjen i konkurrenssamhället.
Så länge herr Wedén nöjde sig med att
säga att vi skall ha ett konkurrenssamhälle
med samarbete mellan de enskilda
människorna och statsmakterna, så är
jag överens med honom. Det är väl
ingen här som räknar med att torpedera
den nuvarande samhällsordningen, som
av flera skäl kan presenteras såsom ett
s. k. konkurrenssamhälle. Frågan är
vad man lägger in i begreppet samar -

Remissdebatt

bete, var gränserna för samarbetet går
samt hur långt man bör sträcka sig i
samarbetet. Vi kan börja med att analysera
detta; det är väl egentligen där
som våra uppfattningar skiljer sig. Men
problemet är inte antingen svart eller
vitt, såsom jag tyckte framgick av herr
Wedéns inlägg.

Jag kunde inte frigöra mig från den
känslan att herr Wedén ångade på i
hårdare takt än vad som var erforderligt.
Jag tror det var herr Wedén som
försökte skapa vissa motsatsförhållanden
mellan statsministern och mig. Det
finns inte några sådana motsatsförhållanden.
Eftersom det parti som vi representerar
har regerat i 38 år och har
ansvaret för hur detta samhälle har utvecklats,
kan vi inte sätta det fruktansvärda
underbetyget på samhället av i
dag som det skulle innebära att vända
på hela kuttingen igen — det begriper
varje normal människa.

Inget samhälle blir emellertid någonsin
färdigt. Samhället kan ju alltid byggas
på, och idéer om hur detta skall
ske bör släppas fram. Men ingen behöver
tvivla på att socialdemokratins
grundläggande tanke om den reformistiska
samhällsutvecklingen som hitintills
har gällt och som givit de resultat
vi nu ser också kommer att vara den
bärande tanken i fortsättningen.

Det är ganska meningslöst att måla
upp sådana skräckbilder som underförstått
låg bakom Iierr Wedéns inlägg.
Vi hörde dessa tongångar 1946, när jag
hade ett år bakom mig i regeringen och
hela PHM-kampanjen startades. Vi hörde
dem under en intensiv valrörelse
1948 och under hela 1950-talet. De kulminerade
1960 i samband med ATP, och
sedan kom ett ryck på nytt för något år
sedan när regeringen framlade förslaget
om Investeringsbanken.

Men livet går vidare. Herr Wedén anpassar
sig snabbt och utan några som
helst besvärligheter just till det samhälle
som enligt herr Wedéns uppfattning
står inför revolutionerande om -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

läggningar med risker för tvång och
dirigering och allt vad det innebär. Herr
Wedén kommer alltid traskande efter.
Om herr Wedén också inte är så entusiastisk,
så finner han det i dag mycket
angeläget att säga, att det är klart att
vi skall ha ATP och att den kapitalbildning
som där sker är till nytta för
samhället. Herr Wedén har också följt
med i fråga om Investeringsbanken och
herr Wedén kommer att följa med i varje
ny diskussion. Men det tar litet tid
därför att publiken tydligen skall skrämmas
ett tag först. Eller jag kanske har
fel därvidlag. Det är möjligt att herr
Wedén är rädd av sig. Men då är det
rätt betryggande att veta, att svenska
folket inte delar herr Wedéns rädsla.

Till slut, herr talman — jag har ju
varit föredömligt kortfattad här i dag

— vill jag säga några ord till herr Holmberg.
När man sitter i statsrådsbänken
är det naturligtvis med illa dold förtjusning
man hör familjeträtorna mellan
herr Holmberg och herr Wedén.
Dessa är ju inte något nytt för dagen,
men det skall bli intressant att höra
hur det hela utvecklar sig. Herr Wedéns
samarbetsargument, som jag har
försökt tolka från mina utgångspunkter,
är även för herr Holmberg dimhöljda,
och herr Holmberg har därför efterlyst
förklaringar, som vi nu allesammans
med stor spänning väntar på.
Skall folkpartiet vara ett borgerligt parti
eller skall folkpartiet inte vara det

— det var väl i klartext ungefär vad
herr Holmberg ville ha reda på.

Även herr Holmberg var inne på det
här talet om skyttegravsgrävande och
frontställning mellan samlingspartiet
och socialdemokratin och sade att hans
parti håller på det samhällssystem som
hitintills funnits. Ja, jag redovisade i
början av mitt inlägg alla de prisvärda
resultat som enligt herr Holmbergs partimotion
detta system har medfört. Men
socialdemokratin är ju inte, herr Holmberg,
alldeles oskyldig till detta system,
som får så superlativa lovord i herr

Holmbergs partimotion. Vi kommer också
— det kan herr Holmberg lita på —
att fortsätta med att göra systemet bättre
och bättre, så att herr Holmberg med
tryggt samvete kan komma tillbaka år
efter år och entusiastiskt beskriva socialdemokratin.
Men min egen blygsamhet
förbjuder mig att följa med i dessa
tongångar.

Regeringens ekonomiska politik har
enligt herr Holmberg skapat ett allvarligt
kostnadsläge. Denna beskyllning
dementeras enkelt och radikalt av den
svenska industrins förmåga att hävda
sig på en hård internationell marknad.
Exportuppgången uppgick till ungefär
9 procent 1968, och vi räknar med att
exporten skall stiga med ytterligare 7
procent under 1969. Varav bestäms nu
industrins kostnadsläge, som jag förut
talat om vid flera tillfällen? Jo, enkelt
uttryckt av tre faktorer: räntor, skatter
och arbetslöner. Den långa kapitalräntan,
som är den som betyder någonting,
har sannerligen inte varit högre
hos oss än i konkurrentländerna, snarare
är motsatsen fallet. Skatterna har
inte heller varit högre.

Jag hade för någon vecka sedan tillfälle
att tala om de här frågorna med
350—400 företagare från Göteborg. På
en punkt fick jag ett oförblommerat erkännande,
nämligen då det framhölls
att regeringens skattepolitik vid en internationell
jämförelse måste betecknas
som vänlig gentemot företagarna. Den
är det därför att de svenska företagen
skall kunna betala de löner som utgår.
Jag vill inte ge herr Holmberg rätt
i att lönerna är 50 procent högre än i
andra länder, men jag kan sträcka mig
så långt att jag säger att det rör sig om
30 procent. När man alltså inte av de
tre nyss nämnda komponenterna kan
attackera räntans höjd eller skattebelastningen
relativt sett återstår det endast
att angripa lönerna. Följaktligen
får vi väl förvänta att herr Holmberg
i sitt nästa inlägg beklagar de höga lönerna
här i landet. Om han inte gör det

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

finns det inte alls något bärande argument
för hans ståndpunkt.

Herr talman! Jag skulle kunna tala
ungefär lika länge ytterligare om vad
som i övrigt har yttrats men jag skall
inte plåga kammarens ledamöter härmed.
Allra sist vill jag emellertid framhålla
att den här nya metoden att förlägga
remissdebatten så sent att oppositionen
får tillfälle att tala om vad
den verkligen vill — även om den inte
vill någonting och inte har någonting
att komma med — enligt min mening
har fördelar framför den gamla, och
jag hoppas vi skall kunna fortsätta på
den inslagna vägen.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! I allt väsentligt kan jag
instämma i den beskrivning av de ekonomiska
förhållandena som herr Holmberg
givit här i kammaren och som finansministern
understrukit, men naturligtvis
finns det som alltid tillfälle att
droppa litet malört i bägaren, om man
så vill.

Häromdagen fann jag av en OECDstatistik
att Norge under åren 1965—
1968 ökat produktionen med 40 procent
mer än Sverige under motsvarande tid.
Jag skall villigt medge att prisstegringarna
i stället har varit högre i Norge.
Det kan emellertid vara intressant att
även andra något positivt från ett land
med borgerligt styre.

Finansministern ansåg att mittenpartierna
ensamma skulle ha upphöjt professor
Assar Lindbeck till något slags
kronvittne. Det känner jag inte till. Men
i den mån professor Lindbeck säger något
som verkar förnuftigt tar vi fasta på
det. Och han har gjort gällande att den
ekonomiska politiken vid vissa tillfällen
har varit något i otakt med den ekonomiska
utvecklingen och därvid bl. a.
nämnt att under högkonjunkturen 1964
frisläpptes betydande belopp i investeringsfonderna.
Finansministern var tydligen
på det klara med att det var en
sak som kunde diskuteras, men han

Remissdebatt

framhöll samtidigt att ett villkor i det
sammanhanget var att en del av pengarna
användes i glesbygderna. Det vet jag,
men det var en mycket blygsam del av
de frisläppta beloppen som gick dit.

År 1968 lade vi fram vissa förslag,
främst rörande beredskapsåtgärder för
andra halvåret, för den händelse konjunkturen
inte skulle vända utan föret
bli ganska trögt och kärvt även i fortsättningen.
Det var fråga dels om förhandsbeställningar
och en rättvisare utformning
av stimulansen till näringslivets
investeringar — jag tog mig den
gången friheten säga, att när det regnar
välling har den fattige ingen sked, och
att vi ville ha bort denna orättvisa —
dels ett temporärt borttagande av energiskatten,
som skulle kunna upphöra
månad för månad och införas när man
tyckte att det behövdes. Vi sade emellertid
bestämt ifrån att inte heller vi
hade någon klar uppfattning om hur
andra halvåret 1968 kunde komma att
gestalta sig, och att man därför fick vara
försiktig i det fallet.

Vad den allmänna pensionsåldern beträffar
har jag sagt att den skall vara
lika för alla, och jag har också försökt
att exemplifiera vad jag menar med att
hänvisa till den ordning som gäller för
statstjänstemannen. Den som vill gå i
pension vid 65 års ålder skall kunna
göra det, och den som vill stanna till
66 eller 67 års ålder skall få göra det.
Jag önskar alltså få till stånd likhet därvidlag
i stället för den orättvisa som vi
nu har och som består i att de tyngst
arbetande får vänta på pension till 67
års ålder. Vill de ha pension tidigare,
blir pensionsbeloppet reducerat. Det är
väl inte så märkvärdigt att jag är envis
på den punkten.

Finansministern säger att ett genomförande
av detta förslag kostar mycket
pengar, och visst blir det fallet. Enligt
vad vi har inhämtat kostar en sänkning
av pensionsåldern med ett år 250 miljoner
kronor för statskassan. Men varför
skjuts i förgrunden just de pengar som

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

annars skulle gå till dem som är 67 år
och därutöver? Är det därför att det är
ett så känsligt kapitel?

Vad sedan isbrytarförslaget angår vet
jag att regeringen inte har tagit ställning
till saken. Jag hoppas att man inte
godkänner förslaget, men jag tyckte det
var lämpligt att redan nu framföra mina
synpunkter. Det är inte så lätt att få
gehör för synpunkter som framföres för
sent. Nu verkar det emellertid som om
de kom för tidigt.

Finansministern ansåg att våra motioner
bara upptar gamla krav, och det
kan för all del vara riktigt. Men vi tycker
att kraven bör tillgodoses även om
vi inte har fått igenom dem ännu, och
därför får vi finna oss i obehaget att
fortsätta med att motionera och driva
på i förhoppning att förslagen blir genomförda.
Dess värre har vi hittills talat
för döva öron.

Jag skulle kunna fortsätta denna upprepning,
herr talman, men tiden medger
tyvärr inte detta.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HOLMBERG (in) kort genmäle:

Herr talman! Något som slog mig under
finansminister Strängs anförande
var att finansministern huvudsakligen
uppehöll sig vid oppositionens motioner,
d. v. s. våra alternativ, och mindre
försvarade den av regeringen framlagda
finansplanen som nu skall remitteras.
Jag har inget emot detta tillvägagångssätt.
Det innebär att det blir en god balans
i den politiska debatten. Jag är
också glad över det direkta erkännande
som detta innebär av att oppositionen
har presterat ett alternativ i de motioner
som väcktes under januari månad.

Låt mig därefter gå över till några
påståenden som inte bör stå obemötta.
Vi hade i vår näringspolitiska motion
tagit upp frågan om tillväxttakten i det
ekonomiska livet i samhället och vi vidhåller
fortfarande att denna borde ha

kunnat vara högre. Nu säger finansminister
Sträng att bruttonationalprodukten
under åren 1960—1968 växte med i
genomsnitt drygt 4 procent per år. Det
är riktigt, men det har såsom en målsättning
för OECD-länderna, vilken finansministern
själv varit med om att
upprätta, angivits en ökningstakt på 5
procent per år. Den har Sverige inte
uppnått. Gör vi jämförelser under de senaste
tre åren finner vi, att vårt land
ligger lägre än OECD-länderna betraktade
som grupp.

Jag säger detta för att påvisa att man,
precis som finansminister Sträng sade,
inte kan bryta ut en enda uppgift eller
ett enda citat för att därigenom bevisa
något.

Finansministern riktade som vanligt
klander mot oss för att vi hade motsatt
oss det ökade anslaget till Investeringsbanken.
Finansministern sade att Investeringsbanken
har skrivit kontrakt om
lån på 450 miljoner kronor till industrin.
Det är bra. Men vi skall för det
första komma ihåg att dessa 450 miljoner
skall betalas ut under loppet av
flera år. Hela summan betalas inte ut i
ar. För det andra skulle jag vilja ha svar
på frågan, om inte denna utlåning hade
kunnat genomföras i andra former, därest
Investeringsbanken inte hade funnits.
Hade de låntagare som fått sina
pengar från detta håll nu inte kunnat
få sina önskemål tillgodosedda om ej
Investeringsbanken funnits. Vi anser inom
moderata samlingspartiet att det inte
finns någon anledning att i år höja
Investeringsbankens eget kapital med
300 miljoner kronor till 1 miljard kronor.

Finansministern ironiserade vidare
över att vi inte ens skulle ha vetat att
vissa företag får möjlighet till ökad avskrivning
för investeringar när de tar
pengar ur investeringsfonderna. Vi känner
visst till detta, men alla företag har
inte investeringsfonder, och det borde
finansministern veta. Vi menar alltså
att man skall kunna använda denna me -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

tod över hela fältet och inte prioritera
just de företag som haft sådana förhållanden
att de kunnat göra avsättningar
till sina investeringsfonder.

Slutligen vill jag ta upp skattefrågan.
Finansministern karakteriserade vårt
förslag till nytt skattesystem som »lätta
tankar på papperet». Det var verkligen
lättfärdigt uttryckt, inte minst med tanke
på grannsämjan mellan de nordiska
länderna. Vad vi skisserat i vår motion
är en till svenska förhållanden överförd
tillämpning av det nya norska skattesystemet.
Det är riktigt att detta skattesystem
är nytt, det leder också till att
inkomsttagare med en inkomst under
20 000 kronor skall befrias från statsskatt.
Vi tror att detta är den enda praktiska
möjligheten att verkligen lämna ett
bidrag till den låglöneinkomstdiskussion
som för närvarande förs. Vi kan
medelst skatterna hjälpa till att klara
också det problemet.

Finansministern sade vidare att vi
hade så många önskemål då det gällde
det nya skattesystemet: vi ville befordra
den samhällsekonomiska balansen, vi
ville motverka penningvärdeförsämringen,
vi ville se till att det var lönande att
arbeta och spara, vi ville inte lägga
tunga bördor på exempelvis folkpensionärer
och andra låginkomsttagare. Ja,
herr finansminister, det vi föreslagit är
precis motsatsen till resultaten av finansministerns
egen skattepolitik, som
har lett till penningvärdeförsämring,
som har motverkat ett ökat sparande
och ökade arbetsinsatser och som har
belastat inte minst låginkomsttagarna
pensionärerna.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste, fastän tiden
är knapp, först säga några ord till herr
Holmberg.

I mitt inledande anförande försökte
jag för det första riva ned en konstlad
skiljemur som man på socialdemokratisk
sida försöker bygga upp mellan
oss och socialdemokraterna när det gäl -

Remissdebatt

ler den sociala och humanitära ansvarskänslan.
För det andra drog jag upp en
klar skiljelinje mellan den sociala liberalismens
syn på det ekonomiska samhällslivet
och den ambivalens mellan
tveksamhet inför biandekonomin och
lockelse att närma sig nymarxismen
som präglar socialdemokratin.

Jag har vidare sagt att när det gäller
frågor som u-hjälp och försvar är vi
beredda att med regeringspartiet diskutera
lämpliga former för att lösa finansieringsproblemen,
om det över huvud
taget finns något intresse där för
att närma sig våra målsättningar. Hur
skulle herr Holmberg egentligen bära
sig åt om han ville göra något försök
att närma sig sina längre bort liggande
målsättningar på t. ex. försvarsområdet?

Nej, herr talman, jag måste säga att
jag tycker att det skulle ha varit en
bättre start för moderata samlingspartiets
ledare här i kammaren om han redan
inledningsvis koncentrerat sig på
att förklara sin egen politik och icke
börjat med ett angrepp på folkpartiet.

Jag vill tillägga, att om herr Holmberg
på allvar önskar studera Erik Hjalmar
Linders artiklar, så återfinner han
dem inte i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning
utan i Göteborgs-Posten.

Men sedan — och det är ju det väsentliga
— måste jag övergå till herr Strängs
inlägg. Får jag då bara fullständiga herr
Hedlunds resonemang på en punkt!

Det är klart att vi har varit anhängare
av systemet med investeringsfonder och
—■ om än med tvekan —- ansett att de
delvis skulle kunna användas i lokaliseringssyfte.
Herr Hedlund talade ju
om att man fått så litet på de håll där
det verkligen funnits lokaliseringsändamål.
Det är riktigt. Frågan bör också
ställas om tidpunkten för att sätta in
åtgärderna blev den rätta, när finansministern
gjorde sitt val. Det kunde ha
funnits lämpligare tidpunkter. Och utan
att vilja försvåra diskussionen mellan
herr Sträng och herr Erlander rörande
meningsskiljaktigheter dem emellan vill

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

jag nämna att statsministern, enligt vad
jag blivit underrättad om, i första kammaren
medgivit — även om det skedde
med något slags gliring åt folkpartiet —-att den budget som herr Sträng anser
vara fullständigt felfri men som Assar
Lindbeck kritiserat inte är så bra.

Vidare tycker jag att herr Sträng tar
upp ett ganska hopplöst försvar när han
vill argumentera mot vad jag sagt om
den hållning vi intog när det gällde
den statliga aktivitet som var nödvändig
under 1968 för att undvika en större
arbetslöshet. Finansministerns position
härvidlag är svag. Det är inte bara
vi som framhållit vad jag för ett par
timmar sedan återgivit från denna talarstol.
Så sent som för några dagar sedan
förde man från Landsorganisationen
fram samma argument. Man sade att
här hade också behövts generellt stimulerande
medel. Vi talade inte enbart om
sådana, ty vi talade såväl om selektiva
som om generellt stimulerande medel,
i vilka räntesänkningen, som kom för
sent och inte gick tillräckligt långt, låg
i blickfältet. I synnerhet mot bakgrunden
av att man möjligen kan vänta sig
ett nytt inflationstryck hade det väl,
herr Sträng, varit bra att även när det
gäller räntevapnet, som skall vara rörligt,
kunna starta från en något lägre
nivå om så skulle bli erforderligt än den
nivå som vi nu har.

Situationen i skogslänen är fortfarande
besvärlig. Vad finns det då för
anledning att finansministern har i
kammaren för en argumentation som
bryter staven även över våra nu aktuella
förslag, förslag som verkligen kan späda
på sysselsättningsmöjligheterna i skogslänen
om man fattar snabba beslut. Varför
skall han späda på sin argumentation
med en upprepning av föregående års
felaktiga argumentation?

Får jag sedan säga några ord om
skatterna. Om jag skalar bort de älskvärt
framsagda invektiv som finansministern
i rätt stor utsträckning rörde sig
med och endast ser till substansen, vill

jag säga att det var bl. a. en sak som
finansministern yttrade som måste bero
på misstag eller på att han helt enkelt
inte läst den skattemotion som folkpartiet
framlagt och som han kritiserade.
Där heter det lika klart som jag
för övrigt uttryckte det i mitt första anförande,
att vi vill genomföra detta program,
steg för steg men inom ramen för
en samlad bild av vart man vill nå, när
det gäller de lägre inkomsttagarna, när
det gäller den kommunala skattens behandling
— vårt förslag innebär faktiskt
att vi visar på en möjlighet att flytta en
inte så stor men i alla fall märkbar del
av kostnadstrycket från kommunerna
till staten. Och vi vill också efter en
övergångstid av tillräcklig längd genomföra
den individuella beskattningen. Om
man då har ett oförändrat skattetryck
att röra sig med, vilket jag tror är fallet
under de närmaste åren, då klarar man
inte — vilket vi heller aldrig har påstått
att vi skall göra -— detta under
någon annan förutsättning än att det blir
en viss förskjutning av skattetrycket
från låga till höga inkomster.

Till sist, herr finansminister! Var hai
framtidsblickarna egentligen funnits i
motioner och förslag när det gällt bostäderna,
miljöpolitiken och vårdpolitiken?
Jag vill inte säga att de i allo varit
gott utformade i våra motioner, men
liksom den här debatten i huvudsak rört
sig om oppositionens förslag finns framtidsblickarna
i de motioner jag nyss
nämnde och inte i regeringens förslag.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Regeringen i herr
Strängs skepnad har här gisslat de borgerliga
oppositionspartierna för att de
inte kan hålla ihop, men framför allt för
deras brist på stora initiativ och på en
klar stridslinje i politiken. Det finns
säkert mycket i den kritiken. Men man
måste också ställa frågan: Varpå beror
denna avsaknad av en klar borgerlig
oppositionslinje? Man får naturligtvis

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

inte, herr Sträng, gyckla bort denna fråga
och t. ex. svara att de borgerliga har
dåliga kanslier eller dåliga partiledare.

I varje fall håller de långa tal, det har
vi hört här i dag, nästan lika långa som
herr Sträng. Det är partier med stora
kadrer och betydande andra resurser.
Det är heller ingen tvekan om att det är
rent borgerliga partier. Är då kanske
förklaringen till denna avsaknad av en
klar oppositionslinje att det i grundläggande
frågor inte finns så stor skillnad
numera mellan socialdemokratin och
de borgerliga partierna?

Denna tanke befästes när man häromkvällen
lyssnade till de nordiska statsministrarna
i TV. Självfallet finns det
skillnader mellan socialdemokratisk och
borgerlig regeringsutövning och ganska
viktiga sådana. Men hur är det i de
grundläggande ekonomiska frågorna?
Ingendera parten går in för några djupgående
förändringar av den ekonomiska
samhällsorganisationen. De är bägge
inställda på samverkan mellan stat och
privat näringsliv, på förvaltning av en
blandekonomi. Jag tror att det är av
betydelse för den politiska debatten att
vi får ett klart besked om hur de borgerliga
partierna ser på detta problem
och om orsaken till att det inte finns
någon klar borgerlig stridslinje. Delar
herrar Hedlund, Wedén och Holmberg
den åsikt som statsministrarna Borten
och Baunsgaard framförde i TV häromkvällen?
Herr Wedéns löjliga attack mot
vad han kallar nymarxismen tyder på
det.

Ett annat problem som behöver klaras
ut är det nordiska ekonomiska
samarbetets verkliga syften. Jag vill
först betona att vårt parti är anhängare
av en nordisk marknad med fri rörlighet
för såväl industri- som jordbruksvaror.
Vi är också anhängare av en gemensam
utrikeshandelspolitik, vilken
måste präglas bl. a. av strävan till ökad
handel med u-länderna och de socialistiska
staterna. Förhållandet till EEG, den
västeuropeiska ekonomiska gemenska -

Remissdebatt

pen, måste enligt vår mening regleras
genom handelsavtal.

I de diskussioner som nu förs är emellertid
ett viktigt argument för utvidgat
nordiskt ekonomiskt samarbete att detta
kan underlätta de nordiska ländernas
inlemmande i EEC. I ämbetsmannarapporten
talas det om att samarbetet inom
Norden måste »ges en sådan inriktning
och sådana former att det underlättar
strävandena till en utvidgad europeisk
ekonomisk integration». Möjligen kan
uttrycket »utvidgad europeisk ekonomisk
integration» uppfattas på olika
sätt. Det är utomordentligt viktigt att regeringen
klart deklarerar hur den tolkar
dessa ord. Om därmed skulle avses
att det nordiska ekonomiska samarbetet
skall kopplas ihop med inträde i EEC
eller, som herr Holmberg ännu tydligare
uttryckte det tidigare i dag, att
nordiskt samarbete endast får ses som
ett steg till EEC, då kan vi inte vara
med. Vi anser det mycket olyckligt att
man gör denna sammankoppling. Därmed
försvårar man i själva verket genomförandet
av ett utvidgat ekonomiskt
samarbete i Norden. Detta kan mycket
väl bli herr Holmbergs insats.

Herr talman! Det finns ytterligare en
fråga som det enligt min mening är
viktigt att regeringen besvarar. I valrörelsen
talade alla partier om jämlikhet
och solidaritet. Vi har alla ett ansvar
för att dessa löften blir omsatta i
handling. Men regeringen har makt och
därmed ett speciellt ansvar. Det förekommer
olika värderingar av årets budget
också på socialdemokratiskt håll.
Entusiasmen är ju ingenstans stor, men
på sina håll överväger de kritiska synpunkterna.
En fackförbundstidning,
Statsanställd, satte rubriken »Västgötaklimax
tills vidare» över den ledare
som handlade om herr Strängs nya budget.
Tidningen ville betrakta årets statsverksproposition
som ett mellanspel
och skrev: »Som tecken på förnyelse är
den i magraste laget.»

Kritiken mot budgeten har framför

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

allt gällt att den mot bakgrunden av de
ekonomiska förändringarna inte skapar
ett större mått av jämlikhet i samhället.
På fondbörsen gör en liten grupp
fantastiska kapitalvinster. Många storbolag
redovisar starka vinstökningar.
Inkomst- och förmögenhetsklyftorna har
skärpts. Vilket är egentligen finansministerns
skäl att inte använda skattepolitiken
för att i högre grad motverka
denna utveckling? Varför inte skärpa
beskattningen av stora förmögenheter,
stora arv, aktievinster, vinster på markvärdestegring?
En sådan skärpning är
desto mera nödvändig som statskassan
behöver medel för att i stället lindra
beskattningen för de lägre inkomsttagarna.
Dessa har drabbats mycket hårt
av ökningen av den indirekta beskattningen
och av de kommunala skatterna.

Jag vill påpeka att vårt parti i motion
har framlagt konkreta förslag om
skattelindring för just dessa grupper.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Hedlund hade behov
av att så att säga försvara Norge.
Om jag fattade honom rätt undrade han
varför man inte kan säga något positivt
om Norge. .Tåg har inte sagt något
negativt om detta land — det är jag
mycket angelägen att understryka. Jag
tillät mig att säga att när man talar
om ekonomisk tillväxt och Norge tas
fram som ett förebildligt exempel är
det fel att bara hänvisa till ett enda år.
För att citera vad jag en gång tidigare
sagt så hade Norge bättre ekonomisk
tillväxt än Sverige 1967, under 1968 var
den likvärdig och för 1969 visar prognoserna
att vår tillväxt kommer att bli
något snabbare. Jämför jag utvecklingen
i Norge och Sverige under den senaste
1 O-årsperioden har den varit något
bättre i Norge men under den senaste
15-årsperioden har den varit något
bättre i Sverige.

Jag tror att man kan sammanfatta
detta så att tillväxttakten har varit ungefär
likvärdig i de båda länderna men
att den svenska har startat från en
högre nivå. Det är således inte fråga
om någon kritik mot Norge, och om
herr Hedlund fick den uppfattningen
beror det på en missuppfattning.

Sedan säger herr Hedlund: »Att professor
Assar Lindbeck skulle vara något
kronvittne i vår politik känner jag
inte till.» Det var precis vad jag anade,
och jag framhöll också i mitt första
inlägg att detta känner nog inte
Gunnar Hedlund till. Professor Lindbeck
citeras annars på första sidan i er
gemensamma motion just i fråga om
de saker och ting som jag berörde i
mitt första inlägg.

Herr Hedlund kommer också tillbaka
till pensionsgränsen 65 år och frågar:
Varför skall man behöva ta pengarna
från dem som är 67 år eller därutöver?
Det måste vara fråga om en
tillfällig blackout i herr Hedlunds vanligen
så klara hjärna. De som skall betala
är ju skattebetalarna, och det rör
sig här om en extra utgift som uppskattas
till mellan 800 miljoner kronor och
1 miljard kronor. Jag kan inte på rak
arm säga att det finns något annat område
där jag skulle kunna pruta ned
statsutgifterna med 1 miljard, och det
går inte heller herr Hedlund i land
med. Däremot kan man alltid diskutera
att ta ut dessa 800—900 miljoner
kronor av skattebetalarna. I det läget
kan man ställa frågan: Vilket är den
bästa användningen av pengarna, att
föra in två nya årsgrupper bland folkpensionärerna
eller att höja folkpensionerna
för den miljon människor som
redan har folkpension?

Det är således en fråga om prioriteringar
och avvägningar, där i varje fall
jag inte har tagit någon ståndpunkt.
Jag ville bara belysa hur problemen
hänger ihop. Det är de aktiva, de som
erlägger skatt, som får betala; man tar
inte pengarna, som herr Hedlund ut -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

tryckte det, från 67-åringarna och de
ännu äldre.

Herr Holmberg tog upp frågan om
den ekonomiska tillväxttakten i vårt
land och framhöll att den i varje fall
internationellt sett är låg. Jag har med
mig OECD:s statistik, även om jag med
åren har blivit alltmer tveksam i fråga
om nyttan av att göra statistiska jämförelser
från denna talarstol. Denna
statistik visar att beträffande volymtillväxten
av bruttonationalprodukten under
de senaste tio åren befinner sig
Sverige exakt i mitten; sex av nationerna
har haft en något snabbare tillväxt,
sex har haft en något klenare tillväxt.
Det går alltså inte att säga att vi ligger
illa till vid en internationell jämförelse.

Herr Holmberg sade vidare: Det där
med Investeringsbanken var ju intressant,
men om den inte hade funnits
hade dessa pengar väl ändå lånats ut
av något annat kreditinstitut. Nej. Det
är inte alldeles säkert. .Tåg tror inte att
de som lånat pengarna har haft någon
speciell förkärlek för Investeringsbanken;
förmodligen har de haft sina
bankförbindelser med de reguljära affärsbankerna.
Men eftersom Investeringsbanken
har vissa andra möjligheter
att bedöma kreditobjekten än vad
gällande lagar och förordningar medger
affärsbankerna med det ansvar som
de har för sina insättare — Investeringsbanken
har ju inga insättare —
har det här funnits vissa områden som
är mer »skräddarsydda» för Investeringsbanken
än för de reguljära kreditinstituten.
Därför är det inte säkert
att krediterna — som jag förmodar
kommer att göra god verkan där de är
placerade — utan vidare skulle ha beviljats
av andra institut.

Herr Holmberg ansåg att jag med
hänsyn till grannsämjan mellan Norge
och Sverige borde vara försiktigare
när jag kritiserade högerns skattemotioner,
eftersom dessa är kopierade på
den norska regeringens förslag. Jag
vill minnas att herr Holmberg i sitt

Remissdebatt

första inlägg åberopade herr Bratteli
som någon speciell supporter för detta
förslag. Bratteli har under det senaste
halvåret omvärderat sina uppfattningar
i fråga om skattepolitiken och
ganska kritiskt granskat den norska regeringens
skattepolitik. Dessutom tror
jag inte att vi är mogna för en uniform
skattepolitik; skattepolitiken präglas av
den politiska idéinriktning som företräds
av det parti som har regeringsansvaret,
och den norska regeringen
har en annan idéinriktning än den
svenska regeringen. Det var emellertid
en sak i denna kopiering av det norska
förslaget som herr Holmberg glömde.
I det norska skatteförslaget sätter
man definitivt ett lock på den kommunala
utdebiteringen; man stryker ett
streck över kommunernas suveränitet
när det gäller att bestämma skatteuttaget.
Försiktigtvis har herr Holmberg
inte tagit med den saken, och det är
möjligt att detta inte är gångbart i denna
församling. Men när man talar om
det skatteförslag som har signalerats
av min — jag säger det ärligt — gode
vän Myrvoll, så borde väl för fullständighetens
skull även detta mycket väsentliga
element ha redovisats.

Herr Wedén tyckte sig finna ett motsatsförhållande
mellan mig och statsministern.
Statsministern lär i första
kammaren ha sagt, att budgeten för
1964/65 inte var bra. Jag har nog aldrig
sagt någonting sådant. Skall den
budgeten kritiseras, så skall den kritiseras
för att den inte var tillräckligt
hård, frän och åtstramande. Men jag
tycker knappast att de företrädare för
oppositionen som under hela denna tid
excellerade i överbud är de rätta magistrarna
att mästra mig för budgetpolitiken
1964/65. Dessutom hade vi
under åren 1963 och 1964 haft en bra
balans i vår utrikeshandel och valutareserven
var hygglig. Att det sedan
blommade ut i en överansträngning internationellt
och nationellt fick vi själva
ta ansvaret för och korrigera med

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

ganska hårda ingrepp på både kreditpolitikens
och skattepolitikens områden
under 1965 och 1966.

Läget i skogslänen är besvärligt, säger
herr Holmberg i sitt något disparata
senaste inlägg. Det har det varit under
hela denna konjunktursvacka. Just
därför att det regionalt har varit besvärligt
för vissa branscher har vi vägrat
att vara med om generella påslag och
i stället arbetat med punktinsatser där
sådana har behövts.

Förlåt mig, herr talman, jag står här
och polemiserar i bara farten mot herr
Holmberg. Men det var herr Wedén
som tog upp frågan om läget i skogslänen.
Jag ber att på den punkten få
korrigera mig, men jag korrigerar mig
inte så till vida, att jag anser att en
annan politik hade varit riktig. Det är
den punktinsatta, selektiva politiken
som var den riktiga just med hänsyn
till utvecklingen.

Herr Wedén hörde kanske inte tillräckligt
uppmärksamt på mig i mitt
långa första inlägg — det är mänskligt
och förklarligt. Jag sade nämligen
klart och tydligt, att även folkpartiet
säger ifrån att förutsättningen för att
dess skatteförslag skall kunna realiseras
är att man i stället tar in mera
pengar genom den indirekta beskattningen.
Men folkpartiet exponerar sig
inte — så föll mina ord — på samma
sätt klart och koncist som man gör hos
det moderata samlingspartiet, ty där
fixerar man sig vid en sextonprocentig
mervärdeskatt, medan folkpartiet
sin vana trogen är mycket försiktigare
och har formuleringar som »omvärderingar
av skattebelastningen mellan direkt
och indirekt skatt».

Herr Hermansson frågade: Varför
skärper man inte skatten i vissa avseenden?
Ja, sådana åtgärder improviserar
man inte så där utan vidare. När det
gäller börsen riskerar man, som jag
tillät mig att säga, många gånger en panikartad
utveckling åt det ena eller
andra hållet. Jag tillhör väl ändå det

fåtal finansministrar som har signerat
förslag om realisationsvinstbeskattning
av större format, såväl på börspapper
som på markförsäljningar. Vid båda tillfällena
sade jag att skatten är oprövad
och att man därför kommer att få överse
den sedan man fått några års erfarenhet.
Jag erinrar herr Hermansson om
att alla börskurser gjorde en väldig
djupdykning när skatten infördes. Tyvärr
drabbade väl detta åtskilliga människor
i små förhållanden som köpt
papperen då de var som dyrast. Sedan
kom skatten och sedan kom en konjunktursvacka
och generalindex för aktiekurserna
sjönk med cirka 30 procent.
I dag är detta återtaget och litet till.
Det är möjligt att också nu människor
med små besparingar tror att de genom
att köpa aktier skall kunna skaffa sig
inkomster på ett lätt sätt och på nytt
går och köper för att kanske litet längre
fram få vara med om en ny djupdykning.
Det är som att spela på Solvalla,
som att få in en V 5:a på Täby eller
var det än må vara. Det är få förunnat
att kunna betrakta detta som en stabil
inkomstkälla. Men jag är medveten om
att de nuvarande beskattningsreglerna
både när det gäller börspapperen och
när det gäller markvinsterna behöver
ses över. De kommer att ses över -—• det
har jag lovat riksdagen och det skall
jag om jag lever och har hälsan fullgöra
när vi får litet erfarenhet av verkningarna.

När det gäller förmögenhetsbeskattningen
och arvsbeskattningen vill jag
säga att den frågan behandlas av en
kommitté med parlamentariskt inslag
från alla de politiska partierna. Jag hade
för bara en vecka sedan ett samtal med
dess ordförande för att informera mig
om i vilken takt utredningsarbetet framskrider.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag delar finansminister
Strängs uppfattning att vi inte skall dra
långa statistiska serier från talarstolen

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

för att belysa den ekonomiska utvecklingen.
Nu har vi emellertid fått veta att
Sverige ligger i mitten då det gäller produktionsutvecklingen:
vi har sex över
oss och sex under oss. Herr Sträng är
löjd. Jag är inte nöjd. Jag tycker att vi
skulle ha ställt större krav på det svenska
samhället och de arbetande krafterna
och legat längre upp. Men detta är en
fråga om var man vill befinna sig i det
ekonomiska livet eller i det politiska
livet.

Jag vill ta upp skattefrågan igen. Det
är alldeles riktigt att vi inte refererar
till det norska förslaget att sätta stopp
för skattehöjningar när det gäller kommuner.
Men det hindrar inte att problemet,
finansminister Sträng, är lika aktuellt
och lika svårt för finansminister
Sträng och oss andra som belastas av
ständigt stigande kommunalskatter som
för norrmännen. Därför hade vi väntat
oss att finansminister Sträng i finansplanen
skulle anvisa någon väg för att
få bukt med de ständigt stigande kommunalskatterna.
Förr eller senare har
inkomsttagarna inte längre råd att betala
de växande skatterna både på statsoch
kommunalsidan.

Låt mig sluta detta anförande med att
ställa en fråga till finansminister Sträng.
Det har ryktats att t. o. in. finansministern
är inne på tanken på vissa skaltelindringar.
Låt mig travestera en tidigare
av den borgerliga oppositionen
ofta ställd fråga: Vilka skattesänkningar
kommer finansminister Sträng att tvingas
genomföra nästa år?

Slutligen bara en fråga som jag inte
besvarade tidigare — det gäller vad jag
sade om att kostnadsläget hade försvårat
situationen för den svenska industrin
och företagsamheten.

Nu förklarar finansministern, att det
är räntorna, lönerna och skatterna som
driver upp kostnadsläget, och han förväntar
sig att jag skall säga: Låt oss då
sänka lönerna! Nej, finansminister
Sträng, jag tror inte alls att man kan
sänka lönerna. Man kan absolut inte

Remissdebatt

sänka lönerna om finansminister
Strängs skattesystem bibehålls. Vad vi
behöver i dag är högre löner för att få
råd att betala de allt högre skatterna.
Först när vi får bukt med de höga skatterna
kan vi få en verkligt ökad realinkomst.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig till en början
påpeka, att vi i de motioner från cenlerpartihåll
som finansministern har åberopat
faktiskt har strukit under, att avtalsfrihet
måste gälla även i fortsättningen
på arbetsmarknaden.

Sedan bara ett par ord i all korthet
om pensionerna. Om man ständigt utgår
ifrån att en sänkning av pensionsåldern
måste innebära att de som är över 67 år
på ett eller annat sätt går miste om den
höjning av sina pensioner som de räknar
med, så blir det aldrig någon sänkning
av pensionsåldern. Vi brukar emellertid
rätt ofta tala om att de samhälleliga
resurserna ökar från det ena året
till det andra. Om jag inte minns fel har
finansministern detta år 2,5 miljarder
mer att röra sig med än i fjol, och ungefär
10 procent av det beloppet skulle
räcka till en sänkning av pensionsåldern
med ett år.

Nu vet jag att de pengarna var intecknade
i förväg och att det inte var mycket
att göra åt den saken. Därför har vi
inte heller föreslagit någon sådan åtgärd
i år, men jag tycker att man inte kan
godkänna argumentet, eftersom pensionsåldern
aldrig skulle kunna sänkas,
om man förde ett sådant resonemang.

Ett skattepolitiskt reformprogram i
den stil vi har skisserat, med betydande
lättnader för låginkomstgrupperna och
över huvud taget för dem som befinner
sig låt oss säga på den nedre halvan av
inkomststegen, kostar pengar, men vi
har också anvisat vägar som vi kan tänka
oss gå för att täcka de belopp som
fordras. Jag vill inte sticka under stol
med att vi i det fallet har tänkt på momsen.
Vi ser nu de här åtgärderna isole -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

rade, och jag kan inte yttra mig om huruvida
man kan tänka sig skattelättnader
i framtiden, men vi har utgått från
att dessa åtgärder skall vidtas inom ramen
för ett oförändrat samlat skatteuttag.

Samtidigt vet vi att samhällets inkomster
ökar under hand, och en del av
den ökningen kan mycket väl tänkas bli
använd för att underlätta en reformering
av skattesystemet. Det är beroende
på vilka utgifter för angelägna reformkrav
vi har att ställa emot. Ingår bland
dessa en sänkning av pensionsåldern,
tycker jag vi bör ta den saken först.

Vi är också beredda att acceptera en
förskjutning från direkt till indirekt beskattning,
men under ett villkor, nämligen
att utjämningseffekten för låginkomstgrupperna
inte kommer bort på
vägen. Det innebär att de som främst
drabbas av en tyngdpunktsförskjutning
i skattesystemet måste kompenseras.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Folkpensionsproblemet
är utomordentligt viktigt och intressant
och vore i och för sig värt en särskild
debatt. Jag vill nu bara uttrycka den
uppfattningen, att vi, vad vi än gör på
det området, inte bör använda en metod
som gör det svårt eller omöjligt för oss
att höja pensionerna för dem som redan
är folkpensionärer. Jag hoppas att inte
heller herr Hedlund glömmer den saken.

Jag hörde mycket väl det avsnitt ur
det förra anförandet han höll som herr
Sträng nyss återgav, men det var inte
det jag syftade på utan det var det avsnitt
där herr Sträng sade -— det var väl
i det sammanhanget han kom in på närmandet
till högern — att folkpartiet ville
lätta skattebördan för de höga inkomsttagarna.

Om herr Sträng går till vår motion
och ser till den sammanlagda effekten
av de åtgärder som däri föreslås, finner
han att resultatet tvärtom blir en förskjutning
av den totala skattebördan

från de låga till de höga inkomsttagarna.
Han har gjort ett misstag och då är
det väl inte nödvändigt att förvandla
misstaget till ett demagogiskt knep på
det sätt som jag tycker att herr Sträng
har försökt att göra.

Det vore bra om finansministern på
samma gång ville medge, att det han
sade om folkpartiet och investeringsbanken
och vad han sade om folkpartiet
och arbetsgivaravgiften var föga bättre.
Vi accepterade bägge sakerna, ehuru vi
när det gällde arbetsgivaravgiften gjorde
ikraftträdandet beroende av konjunkturläget
— det var det hela. Är det då
nödvändigt att i en seriös debatt göra
missvisande framställningar av detta
slag?

Får jag sedan bara säga ett par ord
— jag hinner inte mer — om den ideologiska
debatt som herr Sträng började.

Herr Sträng frågade, om jag är rädd.
Nej, jag är inte rädd. Herr Sträng gjorde
själv — även om det fanns en del
krusiduller med -— en klar bekännelse
till vad som i huvudsak måste kallas en
blandekonomiprincip. Därmed tog herr
Sträng klart avstånd inte bara från dem
som härjar i Aftonbladets spalter, ulan
även från en del krafter i hans eget
parti, som i motsats till herr Sträng vill
göra tabula rasa och vända upp och ner
på allting. Det tycker jag är ett intréssant
klarläggande. Herr Sträng borde
emellertid vara rädd för att krafter av
motsatt slag mot vad han själv tydligen
representerar vinner ökat insteg i hans
parti.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Jag tror inte riktigt på
den parallell som herr Sträng gjorde
mellan Solvalla och fondbörsen. På Solvalla
är det småspelarna som dominerar,
medan innehaven på aktiemarknaden
är utomordentligt starkt koncentrerade.

Det är nödvändigt att översynen av
beskattningen på olika spekulationsvins -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

ter kommer så snart som möjligt. Just
nu pågår en utomordentligt snabb förmögenhets-
och kapitalkoncentration
som leder till ännu större klyftor i samhället
än tidigare, eftersom ökade kapitalvinster
också innebär en ökning av
de höga inkomsterna. Det är nu man
måste ingripa, och det borde vara möjligt
att göra det med hänsyn till sammansättningen
av riksdagen. Om regeringen
inte vill det, bedömer den dåligt
de stämningar som finns ute bland allmänheten.

Det är två viktiga krav som står i förgrunden.

Det ena kravet är större jämlikhet,
inte bara i fråga om inkomster utan
också när det gäller arbetstid, pensionsålder,
pension, arbetsmiljö och över huvud
taget samhälleliga förhållanden. Jag
är mycket glad över att herr Hedlund
tog upp kravet på en minimiinkomst,
en grundtrygghet. Vårt parti förde fram
det i sitt valprogram. Det var kanske,
som herr Hedlund sade, en djärv tanke.
Möjligen blir den mindre djärv efter
herr Hedlunds anslutning.

Det andra viktiga kravet gäller bestämmanderätten
för löntagarna över
sina egna arbetsvillkor, över de omständigheter
under vilka de utför det
arbete som bygger upp samhället, inflytande
över arbetsplatsen och över företaget.

Ett viktigt jämlikhetskrav är också
det som några har snuddat vid i debatten,
nämligen rätt till arbete och inkomst
även om man råkar vara bosatt i
ett av norrlandslänen. Det är orimligt
att arbetslösheten i Norrbotten skall vara
så hög som den är. Denna — jag tvekar
inte att säga det — skandalösa försumlighet
från samhällets sida kan man
inte vifta bort, som ett statsråd gjorde
här förra veckan med att riksdagen nyligen
har haft debatter om frågan. Sedan
dess har ju förhållandena försämrats.
Vad har regeringen för program för att
bereda människorna i skogslänen sysselsättning?
Inget svar har lämnats här.

Remissdebatt

Enligt min mening måste statsmakterna
också känna skyldighet att ingripa
på ett annat utomordentligt viktigt område.
Det gäller hela frågan om förgiftningen
av luften i våra stadssamhällen,
där bl. a. som vi vet bilarnas avgaser
spelar en stor roll. Det räcker inte att
säga att trafikfrågorna är kommunala
angelägenheter. För att få till stånd de
stora förändringar som är nödvändiga,
bl. a. en kraftig begränsning av biltrafiken
i de centrala stadsområdena, krävs
det tydligen initiativ från statsmakterna.
Jag vill från denna talarstol vädja
till regeringen att tillsätta en speciell
kommission med tillräckliga resurser
för att snabbt framlägga förslag till effektiva
lösningar. Kalla det gärna en
nödkommission ■— det gäller en livsfråga.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara ett par ord. När
herr Holmberg inte kunde vidhålla, att
vi är sämre än länderna i OECD, anklagade
han oss för att vi inte är på den
övre hälften. Ser man litet närmare på
denna statistik —- jag ber om ursäkt
för att jag tjatar om det —- finner man
att under de senaste tio åren USA, Canada
och Schweiz haft en lägre ökningstakt
i tillväxten än vad Sverige haft. Alla
de tre länderna är länder med en
mycket hög nationalprodukt. Jag har
därför vågat hävda, att utgångsläget spelar
en icke oväsentlig roll.

Vidare frågar herr Holmberg: Vad
tänker finansministern göra för att sätta
stopp för de kommunala skattehöjningarna?
Det finns inga radikalmedel för
det. Kommunerna är suveräna i sin
skattepolitik, suveräna i sin utgiftspolitik
och suveräna i sin expansionspolitik.
Enligt det norska förslag som herr
Holmberg har förälskat sig i har man
satt ett lock för de kommunala skattehöjningarna,
och det är ett radikalt
medel. Om herr Holmberg är entusias -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

tisk för den linjen kan det ha sitt värde
att få ett besked på den punkten av herr
Holmberg, om inte just nu så kanske
vid något annat tillfälle, när han tänkt
över det litet närmare. Jag erkänner
att det politiskt är en fråga som man
bör tänka på innan man utan vidare
svarar.

Vidare frågar herr Holmberg: Vilka
skattesänkningar funderar finansministern
på till nästa år? Enligt herr Holmbergs
inlägg har han hört talas om något
sådant. Det går många rykten, herr
Holmberg skall inte tro på rykten i onödan.
Skulle situationen bli den, att det
finns förutsättningar för skattesänkningar
och den konjunkturpolitiska utvecklingen
skulle medge något sådant,
kan jag bara avge den enkla förklaringen,
att om jag skall handlägga frågan
— och det finns det vissa förutsättningar
för — kommer det att bli en
skattesänkning där jag tar hänsyn till
att de som bäst behöver skattesänkningen
får en sådan.

Herr Hedlund säger att man får ju
räkna med att resurserna ökar varje år
och påpekar att finansministern fått
ökade resurser i år. Emellertid är ju
herr Hedlund väl medveten om att vi
i denna kammare och i medkammaren
har fattat beslut, som intecknar kommande
ökningar i utomordentlig omfattning,
i fråga om löneutvecklingen
för de statsanställda, i fråga om försvaret,
i fråga om standardhöjningar till
folkpensionärerna, i fråga om hela den
väldiga utbildningsrevolution som rullar
vidare och som i år kostar 1 000 miljoner
kronor mer än föregående budgetår
utan att det egentligen händer så särdeles
mycket nytt på det området. Slutsatsen
blir, herr Hedlund, att det tyvärr
även i framtiden kommer att finnas inteckningar
i kommande ökningar av resurserna
och detta i sådan utsträckning,
att det extra utrymmet blir relativt obetydligt.
Vill man göra de radikala ingrepp
som föresvävar herr Hedlund får
man ge sig på skattebetalarna och ta ut

vad som behövs genom extra skattehöjningar.
Det är den hårda sanningen.

När jag läste herr Wedéns egen motion
fann jag formuleringar som jag
inte återfann i centerpartiets motion.
Det framhålles t. ex. i det skattepolitiska
programmet uttryckligen att det
gäller att åstadkomma lättnader i marginalbeskattningen.
Detta innebär i
första hand att se om dem som har det
litet bättre ställt, ty vilka lättnader man
än genomför beträffande marginalbeskattningen
måste de gynna de bäst betalda
inkomsttagarna. Där skiljer sig
herr Wedén från herr Hedlund, ty den
punkten finns inte i den senares skattemotion.
Detta var anledningen till mitt
antagande att en viss orientering till den
gamla slitstarka högern var på gång.

(Herr Wedén (fp): Förslag om sänkning
av marginalskatten finns ju också
i herr finansministerns eget skatteprograin.
)

Vilket skatteprogram? Jag har ännu
inte framlagt något skatteprogram, det
är bara herr Wedén som hör rykten
härom. Det är nog klokast att herr Wedén
lugnar sig tills jag framlagt ett sådant
program.

Allra sist vill jag svara herr Hermansson
på hans fråga vilket program regeringen
har för glesbygden. Det skulle
bli en lång utläggning om jag skulle
lämna alla förklaringar. Enklast är nog
att hänvisa till den politik som förts under
de senaste åren med inslag av lokaliseringspolitik,
omskolning och arbetsmarknadspolitik
samt dirigering av
investeringar via investeringsfonderna.
Allt detta har varit en politik för glesbygden
och den har skett i den utsträckning
vi ansett riktig. Den är väl
inte färdig ännu och vissa förslag presenteras
också i årets budget. Kommunikationsministern
lämnar vissa förslag
och jag vill minnas att även inrikesministern
har några. Jag kan bara hänvisa
till vad som gjorts och vad som föreslås
— detta är det enkla svaret.

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag tar till orda därför
att herr Wedén i sitt anförande ställde
en direkt fråga till mig.

Han slog från början fast att denna
debatt inte skulle komma att röra sig
om utrikespolitiken eftersom vi skall ha
en särskild utrikesdebatt. Jag kan helt
instämma med honom härvidlag. Men
med utgångspunkt i erkännandet av
Hanoiregeringen, mot vilket han inte
har något att erinra i sak även om han
var tveksam med avseende på tidpunkten,
frågade han huruvida detta erkännande
skulle ha en prejudicerande verkan
då det gäller andra delade stater.
Han tänkte då i första hand på Östtyskland
och Nordkorea.

Härpå vill jag svara att Tysklands delning
är en följd av det andra världskriget.
Alltsedan 1945 har de segrande makterna
burit ansvaret för att i samförstånd
med det tyska folket upprätta ett
enat Tyskland med vilket en fredstraktat
kunde slutas. Till följd av det kalla
kriget konsoliderades emellertid uppdelningen
av Tyskland i en västlig och
en östlig del, varigenom två statsbildningar
uppstått. I Tysklandsfrågan liksom
i vissa andra frågor som har sin
grund i det andra världskriget, i vilket
Sverige var neutralt, iakttar regeringen
därför återhållsamhet. Enligt vårt förmenande
vilar ansvaret fortfarande på
de segrande makterna och på det tyska
folket då det gäller att i samförstånd
finna en lösning. Några tecken på samförstånd
mellan stormakterna i denna
fråga kan tyvärr inte skönjas. Den befinner
sig alltjämt i skärningspunkten
mellan motstridiga stormaktsintressen.
Som herr Wedén vet har inte heller den
senaste tidens händelser i Östeuropa
bidragit till att föra frågan närmare sin
lösning.

Med hänsyn till den tyska frågans
känsliga karaktär i förhållandet mellan
stormakterna är det enligt mitt förmenande
inte motiverat att för närvarande

Remissdebatt

erkänna Östtyskland. Ett separat svenskt
utspel skulle inte förbättra förutsättningarna
för en lösning av den tyska
frågan. På lång sikt kan Sverige bäst
bidra till att skapa sådana förutsättningar
genom att delta i och främja
ett utvidgat samarbete och praktiska
kontakter på olika områden med länderna
i Östeuropa och därmed öka det
ömsesidiga förtroendet mellan väst och
öst samt måhända i en framtid skapa
förutsättningar för en lösning också av
den tyska frågan.

Beträffande Nordkorea vill jag understryka
att Sverige i enlighet med det
koreanska vapenstilleståndsavtalet är ett
av de neutrala länder som deltar i övervakningskommissionen
tillsammans med
Schweiz. Polen och Tjeckoslovakien tillhör
den andra sidan. Vi företräder sålunda
FN-sidan tillsammans med
Schweiz, medan Polen och Tjeckoslovakien
företräder en annan gruppering.
En ändring av den svenska ståndpunkten
i erkännandefrågan skulle enligt min
mening kunna rubba grundvalen för
vårt deltagande i kommissionen och därigenom
leda till att kommissionens ställning
kompliceras. De politiska incidenterna
i Korea i början av 1968 har bekräftat
betydelsen av övervakningskommissionens
fortsatta existens för stilleståndsavtalets
upprätthållande.

Herr talman! Min slutsats är att ett
eventuellt svenskt erkännande inte skulle
vara ägnat att bidra till en minskning
av den internationella spänning
som fortfarande råder kring Korea.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Detta skall inte bli något
genmäle. Jag vill bara säga att utrikesministerns
uttalande innebär att
vårt beslut att ackreditera en ambassadör
i Hanoi inte har någon prejudicerande
verkan för Korea och Östtyskland
enligt regeringens mening. Jag anser
detta vara ett tillfredsställande besked.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

Ilen- HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Jag delar inte utrikesministerns
uppfattning i denna fråga.
Tvärtom anser jag det vara angeläget att
vårt land går vidare och i konsekvens
med erkännandet av Nordvietnam även
upprättar diplomatiska förbindelser
med Nordkorea och DDR.

Utrikesministerns resonemang skulle
möjligen ha en viss relevans, om vi inte
hade erkänt någon av de båda statsbildningar
som finns inom dessa två delade
stater. Men nu är ju förhållandet att vi
i båda fallen har erkänt en av statsdelarna;
vi har diplomatiska förbindelser
med Västtyskland och Sydkorea. Jag
har mycket svårt att förstå varför en sådan
förändring, att vi för en konsekvent
politik och erkänner inte bara den ena
delen av en delad stat utan båda delarna,
skulle kunna leda till att vi försvårade
en normalisering.

Utrikesministern sade när det gällde
förhållandet till DDR, att han tyckte
att vi skulle arbeta på att upprätta intimare
kontakter mellan västvärlden och
staterna i Östeuropa. Då tycker jag man
måste tillägga att ett utomordentligt gott
sätt att öka de kontakterna är att upprätta
fulla diplomatiska förbindelser
med DDR och att inrätta en handelskammare
i Östtyskland, såsom föreslogs
i en fempartimotion i fjol.

Jag har också mycket svårt att förstå
varför ett erkännande av Nordkorea
på något sätt skulle försvåra ansträngningarna
att skapa fredliga förhållanden
i denna del av världen. Tvärtom
försvårar vår vägran att erkänna Nordkorea
och DDR en normalisering av
förhållandena, och det måste vi ha för
ögonen.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig forma min uppfattning
om erkännandet av Nordvietnam
mera som en deklaration. Av diskussionen
har framgått att några större
skiljaktigheter mellan utrikesministern

och frågeställaren, fokpartiledaren herr
Wedén, uppenbarligen inte finns. För
egen del måste jag säga att tidpunkten
och metoden för erkännandet av Nordvietnam
var sällsynt illa valda. Saken
borde ha fått anstå tills förhandlingarna
i Paris verkligen lett till ett positivt
resultat. De nordiska grannländerna
borde i första hand ha underrättats och
överläggningar borde ha upptagits med
dem för att hålla dem informerade.
Jag tror också att det hade varit både
nyttigt och politiskt riktigt att i denna
ömtåliga och besvärliga fråga utrikesnämnden
hade hörts innan regeringen
formellt beslutade.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! I anledning av herr
Holmbergs inlägg vill jag påpeka att vi
inte vid någon tidigare tidpunkt har
konsulterat vare sig de nordiska länderna
eller utrikesnämnden i fråga om
erkännandet av ett visst land. Jag kan
göra det erkännandet, att alldeles särskilda
förhållanden har förelegat beträffande
Nordvietnam. Men å andra sidan
har jag fått det intrycket att beträffande
den amerikanska politiken i
Nordvietnam under senare tid inte rått
någon oenighet mellan de demokratiska
partierna, som alla har varit kritiskt
inställda till denna.

Jag uttalade vidare i november i
riksdagen att tidpunkten för ett erkännande
av Nordvietnam närmade sig, och
det var såvitt jag vet ingen som hade
någon erinran att göra mot detta uttalande.

Därtill kommer att man naturligtvis
alltid kan ha olika uppfattningar om
den riktiga tidpunkten för ett erkännande.
För att t. ex. ta upp jämförelsen med
Östtyskland vill väl herr Holmberg ändå
inte förneka att ett mått av samförstånd
har uppnåtts mellan de direkt berörda
parterna och stormakterna i Vietnamfrågan,
vilket lett till direkta förhandlingar
mellan dessa och hopp om

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

en lösning, medan däremot Tysklandsfrågan
alltjämt befinner sig i skärningspunkten
mellan motstridiga stormaktsintressen.
Det var detta faktum som påverkade
regeringens handlande.

Herr Hermansson talade om konsekvens
i utrikespolitiken — och det skall
just han göra! Han anser nu att vi skall
förbättra kontakterna med öststaterna,
vilket -— såsom han uttryckte det —
borde vara ett argument för att vi skulle
erkänna Östtyskland. Om jag inte
missminner mig rekommenderade herr
Hermansson i samband med händelserna
i Tjeckoslovakien regeringen att frysa
ner förbindelserna med Sovjetunionen
på grund av dess åtgärder mot
Tjeckoslovakien. Jag följde inte herr
Hermanssons politiska råd då, och det
tänker jag inte heller göra den här
gången. Han ville med andra ord att vi
skulle nedtrappa förbindelserna med
Sovjetunionen; det skulle vara tjänligt
för att åstadkomma att det blev en mindre
spänning mellan öst och väst. Och
nu föreslår herr Hermansson att vi skall
trappa upp förbindelserna med Östtyskland,
som är en annan av ockupanterna
i Tjeckoslovakien!

Om detta skall kallas för konsekvens
vet jag inte hur jag är skapt. Jag kan
nämligen inte inse konsekvensen i herr
Hermanssons rådgivning.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Herr Torsten Nilsson
har ju alltid utmärkts av en eminent
förmåga — även innan han började på
den diplomatiska banan — att tala om
någonting annat när en fråga diskuteras.
Det försökte han göra också i detta
fall.

Jag vill påpeka att det var herr Torsten
Nilsson som i sitt tidigare anförande
sade att vi borde verka för att förbättra
kontakterna mellan västvärlden
och öststaterna. Det var i anslutning till
detta hans önskemål som jag frågade,
om han inte skulle vara litet konsekvent

Remissdebatt

i politiken. — Min förmåga att vara
konsekvent eller inkonsekvent kan vi
diskutera en annan gång; den är kanske
mindre viktig än förmågan härvidlag
hos utrikesministern och regeringen,
som har ansvaret för den svenska utrikespolitiken.
Jag tycker att om man har
den önskan som herr Torsten Nilsson
gav uttryck åt, så borde det just vara
konsekvent att skapa förbindelser som
möjliggör förbättrade kontakter. Herr
Torsten Nilsson polemiserar alltså mot
den utgångspunkt som han själv hade
för resonemanget.

Med anledning av utrikesministerns
storvulna löfte att aldrig lyda råd av
mig i debatten vill jag i all blygsamhet
erinra om att jag många gånger tidigare
här i riksdagen har tagit upp frågan
om erkännande av tre stater som vi icke
haft förbindelser med, nämligen Nordvietnam,
Nordkorea och DDR. Utrikesministern
har då sagt nej med olika
motiveringar. Nu har regeringen kommit
så långt — och det tycker jag är
mycket glädjande — att den erkänt en
av dessa tre stater. Och jag hyser full
förtröstan om att utvecklingen kommer
att gå vidare i den riktningen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Nej, herr Hermansson,
det är inte jag som talar om någonting
annat än det debatten rör. I mitt första
svar till herr Wedén underströk jag att
bl. a. på grund av att Östtyskland ligger
i skärningspunkten mellan stormakternas
intressen och dessutom är ett resultat
av andra världskriget, så tillkommer
det främst stormakterna och det
tyska folket att avgöra landets framtida
öde. Jag anser det därför vara oriktigt
att Sverige nu träder in på scenen.
-— Jag vet exempelvis inte hur östtyskarna
skulle ställa sig, om de 22 ryska
divisionerna drogs tillbaka från landet.
Det är inte säkert att detta östtyska folk
då skulle komma till det resultat som
herr Hermansson nu anser.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

Därtill underströk jag att vi förvisso
vill ha kontakter och vill bidra till att
motsättningarna minskar mellan öst och
väst i Europa. Men jag anser inte ■—■
och det vill jag än en gång framhålla
■—• att ett erkännande av Östtyskland
vore det rätta medlet. För det första
skulle åtskilliga stater i väst inte förstå
en sådan åtgärd och för det andra skulle
majoriteten av det Östtyska folket måhända
inte heller förstå den.

När herr Hermansson i somras rekommenderade
att regeringen skulle
frysa ned förbindelserna med Sovjetunionen
på grund av ockupationen av
Tjeckoslovakien följde jag honom inte.
Jag anser det fortfarande vara inkonsekvent
att å ena sidan rekommendera
denna åtgärd, när det gällde en av ockupanterna,
och å andra sidan rekommendera
en upptrappning av förbindelserna
med en annan av ockupanterna.
Börjar herr Hermansson kanske att äntligen
förstå vem som representerar inkonsekvensen? När

det sedan gäller förhållandet till
Nordvietnam har jag gång efter annan,
sedan det hela avslöjats, förklarat att det
icke skulle ha legat i Nordvietnams intresse,
om vi under den tid, då vi utgjorde
en kanal mellan den nordvietnamesiska
regeringen å ena sidan och
den amerikanska å den andra för att få
till stånd fredsförhandlingar, hade erkänt
Nordvietnam. Om vi skulle ha gjort
detta hade det förmodligen inneburit
att vi inte längre kunde användas för
detta ändamål. Det var därför jag motsatte
mig en sådan åtgärd.

När man nu kommit in i ett läge, då
parterna —- möjligen alla tre eller fyra
parterna men i varje fall Nordvietnam
och Förenta staterna — verkligen tycks
vara inställda på att få till stånd fred
och då Förenta staterna sätter sig vid
samma förhandlingsbord som Nordvietnam
och sålunda de facto erkänner landet,
anser jag att tidpunkten var kommen
att göra ett sådant erkännande.
Förstår herr Hermansson nu politiken?

Om vi i en framtid skulle komma i
en situation då problemet Tyskland inte
längre utgjorde en skärningspunkt mellan
stormakterna, om vi dessutom skulle
komma i ett läge då vi hade garantier
för att det tyska folket kunde få ge uttryck
åt sin egen innersta uppfattning,
ja, då betyder det att hela problemet
Tyskland har förändrats. Men då befinner
vi oss i en annan utrikespolitisk situation
i Europa.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det kanske mest glädjande
som inträffat under förra året,
vilket som alla vet var ett spännande
valår, var den intensiva jämlikhetsdebatt
som präglade vårt svenska samhälle.
Man kan visserligen ha sina funderingar
huruvida den överallt var ärligt
menad. Kanske det var detta som Yngve
Holmberg tänkte på när han på det
nya partiets kongress beklagade sig över
att han fått delta i en agitationsverksamhet
som han själv inte kände igen.
Han talade om att han varken kände
igen sig själv eller argumentationen.

Trots detta är det kanske något av
en sensation för den som under årtionden
fått höra raden av motargument
mot jämlikhetssträvandena. Som ung socialdemokrat
fick man sig från borgerlig
sida till livs teorin om att den högre
utbildningen var en ekonomisk investering
som skulle och måste ge en framtida
vinst i form av överlön. En annan
populär teori var den att en utjämning
av inkomsterna vore olycklig därför att
en sådan skulle ta bort all arbetslust
för den duktige, den uppfinningsrike,
den välutbildade, han som verkligen
kunde föra samhället framåt genom sina
insatser; underförstått: allt detta till
nytta för det gemensamma samhället.

En tredje teori, som nu kanske förefaller
litet antik men som även framfördes
med styrka och kraft, var den
att de stora inkomstskillnaderna borde

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

upprätthållas, eftersom det endast tack
vare de högre inkomsttagarnas sparande
var möjligt att förse samhället med
den kapitalbildning, som var nödvändig
för en fortsatt ekonomisk utveckling.
Särskilt framhöll man att behovet
av riskvilligt kapital för en ny företagsamhet
var mycket stort och att bara
människor som lätt förtjänade höga belopp
kunde vara villiga till riskfyllda
satsningar.

Kanske någon invänder att jag sparkar
in öppna dörrar, eftersom detta inte
är dagens politiska argumentation. Jag
vill dock anmärka att det även i dag
finns borgerliga röster mot utjämningssträvandena.
I SACO-tidningens januarinummer
säger man exempelvis: »En
av de förbluffande sakerna i den aktuella
debatten om löner och löneskillnader
är att lönebildningens och lönedifferentieringens
funktion över huvud
taget inte behandlas. Man diskuterar
som om man kunde göra vad som helst
med löner och löneskillnader i enlighet
med politiska och ideologiska värderingar,
som om löneskillnaderna inte
fyllde en viktig eller nödvändig uppgift
i ekonomi och på arbetsmarknad.»

Man riktigt ser den osynliga handens
välsignelsebringande medverkan i detta
uttalande.

Ännu mer utmanande är dock den
uppläggning som SACO redovisar vid
vissa, i pressen refererade lönekonferenser.
Låglönearbetarnas problem kan
endast lösas, sägs det, med att arbetaren
genom utbildning förkovrar sig så
att han blir mera produktiv — underförstått
lika produktiv som en läkare,
en civilingenjör eller en jurist. Men
vem kan egentligen mäta produktiviteten?
Någon måste sopa verkstadsgolvet,
även om vi gör den ene efter den andre
av diversearbetarna till verkstadsingenjör.

Nu anmärker kanske någon, att detta
inte är några representativa borgerliga
uttalanden. Jag kan ändå inte tänka
mig att den person som har gjort dem

Remissdebatt

hör hemma i det socialdemokratiska
lägret.

Emellertid finns det kanske också inom
arbetarrörelsen skäl för en viss
självrannsakan. Vi har haft en ganska
utvecklingsoptimistisk syn, och många
av oss har kanske ansett att kan vi
bara göra kakan större, löser sig även
andra problem.

I Leif Lewins bok »Planhushållningsdebatten»
som kom ut förra året —
en bok som inom parentes sagt har fått
stor betydelse för arbetarrörelsens strävanden
och kanske också när det gällt
att verkligen klargöra politiken för dess
medlemmar — skildras debatten på
kongressen 1960 om den bekanta passus
i partiprogrammet beträffande jämlikhetsfrågan
som lyder: »Socialdemokratin
vänder sig mot — inkomstskillnader,
som betingas av sociala och ekonomiska
privilegier och maktpositioner
medan den godtar en differentiering
som grundas på skillnader i arbetsinsats,
yrkesskicklighet, ansvar eller
initiativkraft.» Men vem kan mäta ansvaret
och vem kan mäta initiativkraften?
Denna formulering blev kongressens
beslut, trots att en del yngre deltagare
opponerade sig. Den rationella
lönestrukturen har inte blivit någon automatisk
följd av den aktiva näringspolitiken.
Med en stor rörlighet hos
produktionsfaktorerna följer inte automatiskt
en utjämning av löneklyftorna.
1960 års tänkande bör vara en utmaning
till den stora, avsevärt föryngrade
socialdemokratiska grupp, som nu
finns i denna kammare.

Samtidigt finns det kanske anledning
att varna för vissa vulgära inslag i jämlikhetsdebatten.
Ett sådant är att man
i pressen och den allmänna debatten
ställer de råa inkomstsiffrorna mot varandra
utan att tala om vad inkomstskatten
betyder — denna inkomstskatt
som man i varje fall från borgerligt
håll ofta beskriver som oerhört pressande
och betungande och därmed förkvävande
arbetslust och initiativ. Men

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

vill man betona de stora skillnaderna
finns det uppenbarligen inte anledning
att nämna den.

Ett annat inslag är när kvällstidningarna
närmast som en detektivbragd
trumpetar ut att man sent omsider upptäckt
att statstjänstemän som är riksdagsledamöter
har vissa förmåner från
sin arbetsgivare. Jag vill inte bli betraktad
som en stor detektiv men jag
känner faktiskt till att en del ledamöter
har betydande inkomster från enskilda
arbetsgivare, fackliga organisationer
samt företag och jordbruksfastigheter
som de själva äger. Det har vi väl alla
känt till under många år.

Det finns många brister i vårt land
i fråga om jämlikheten och vi bör inte
på något sätt försöka bagatellisera dem.
Men det är ändå en tröst, även om det
är tröst för ett tigerhjärta, att motsättningarna
utanför vårt lands gränser är
ännu större i länder som är borgerligt
styrda. I t. ex. de Gaulles Frankrike är
skillnaderna märkbara, både direkt när
man ser på siffrorna för transfereringar
o. d. och även när man ser på hela
den inställning, som människor visar
mot andra yrkesgrupper. Speciellt lägger
man märke till den syn man har
på exempelvis gästarbetare — främlingar
som kommer för att söka sin utkomst
inom landets gränser.

En engelsman, Anthony Sampson, har
i sin bok »De nya européerna» behandlat
dessa frågor och lämnar en genrebild
från förhållandena i Paris och
klassmotsättningarna mellan olika grupper
av medborgare. Han skriver:

»I Paris är kontrasten ännu skarpare.
Bara några minuter med bil från
Bois de Boulogne, i förorten Nanterre,
kan man plötsligt köra rätt in i ett
kvarter som en het dag är en ren kopia
av afrikansk slum. Bostäderna är små
bungalows byggda av slaggblock, dörrstycken
eller gamla reklamplakat med
plåttak som hålls på plats av gamla
motorer eller spisar — man kan gå
mellan dem och runt oväntade hörn lik -

som mitt inne i kashban, längs smala
steniga gränder som stinker av avslaget
Öl och urin.»

»Mitt i alltsammans är illusionen av
Afrika fullständig — bortsett från en
horisontlinje av höga nya parisiska hyreshus
som höjer sig över arabtaken,
liksom om de hörde till en filminspelning
i ateljén intill.» Där kan man verkligen
uppleva den stora bristen på jämlikhet.

Är nu den budget som den svenska
regeringen har lagt fram något inlägg
i denna debatt om jämlikheten? För
min personliga del har jag kanske anledning
att vara missnöjd med ett och
annat. Reformen om rättegångshjälp,
som skulle göra det möjligt för alla
grupper att söka sin rätt vid rikets
domstolar, har än en gång lagts på is.
Jag tycker att man varit mindre generös
när det gäller de medel som skall
stå till skyddskonsulenters och skyddsassistenters
förfogande för utbetalning
till de frigivna vid våra fångvårdsanstalter.
Men vi har dock ganska starka
jämlikhetsinslag: satsningen på arbetsmarknadsverket
och på lokaliseringspolitiken,
förbättringen av pensionärernas
förhållanden och andra inslag i budgeten.

Jag tror definitivt inte att man,
som oppositionen har gjort, kan gå vägen
över skatterna. Folkpartiledaren talade
om den stackars ensamstående
som bara hade 20 000 kronor om året.
Låginkomstutredningen visar ändå, att
hälften av de heltidsarbetande har
mindre än 21 000 kronor om året. Det
är förmodligen inte dessa grupper som
man i första hand bör hjälpa. Jag tror
att det skulle finnas större anledning
att sätta in de resurser vi kan ha på
de handikappade, på socialgrupp 0, på
dem som lever på en absolut minimistandard.
Min verksamhet i en handikapporganisation
har givit mig den alldeles
bestämda uppfattningen, att vi —-innan vi kan börja göra någonting för
dem som har årsinkomster på mellan

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

20 000 och 30 000 kronor, d. v. s. för
dem som ibland kallas för låglönegrupper
— har en väldig sump i botten att
ta itu med, samtidigt som vi naturligtvis
har anledning att hjälpa de grupper
som har årsinkomster på mellan
10 000 och 20 000 kronor.

I sin bok »Den ofärdiga välfärden»
beskriver Gunnar Inghe hur situationen
ter sig för en förtidspensionär, en understödstagare.
Han skriver:

»Understödstagaren, förtidspensionären,
den som lever på existensminimum,
svälter inte ihjäl. Man får troligen
tillräckligt med mat. Men man får avstå
från mycket. Man får avstå från mera
differentierad och omväxlande kost.
Man får dra in på klädkontot. Man får
låta bli att förnya och upprusta hemmet.
Man får finna sig i att allt blir förslitet,
nedgånget och förfallet. Man får
ofta avstå från resor, rekreation, landsvistelser
— såvida inte förhållandena
är särskilt gynnsamma med släkt på
landet eller dylikt. Barnen kanske kan
få komma till en sommarkoloni. Man
får också dra in på kulturen. Att prenumerera
på tidningar och tidskrifter
blir för dyrt, att köpa böcker är praktiskt
taget uteslutet.»

Jag tror att det är från det hållet vi
har att angripa våra jämlikhetsproblem,
i den mån resurser i en framtid kommer
att finnas.

Någonting som också har varit utmärkande
för det gångna året är att
krav framställts från allt fler grupper
av medborgare på ett ökat inflytande
över de olika processer, som styr samhällsutvecklingen.
Man vill ha möjlighet
att mera påtagligt säga sin mening om
vilka konkreta reformer och förslag
som bör genomföras. Förra höstens val
gav ett klart besked på den punkten.
I en omfattning som aldrig tidigare
gick väljarna fram och gav genom sina
valsedlar besked om sin uppfattning.
Det ur demokratisk synpunkt så glädjande
höga valdeltagandet hade säkert
flera orsaker. En sak torde dock alla

Remissdebatt

vara överens om; det stora valdeltagandet
var följden av att väljarna i så stor
utsträckning upplevde att det vid detta
val fanns ett alternativ. Frågan om vem
som skulle ha regeringsmakten blev
central i valrörelsen. Partierna fullgjorde
sin uppgift i det demokratiska spelet
genom att deklarera sina uppfattningar
i de flesta politiska frågor. Det
är på det sättet som vår demokrati skall
fungera.

Under valrörelsen växte det fram en
medvetenhet både inom partierna och
bland medborgarna om flera väsentliga
problem för framtiden. Som jag tidigare
nämnt kom jämlikhetsproblemen att
ställas i centrum. Det upplevde vi inom
arbetarrörelsen som något mycket tillfredsställande.
Den socialdemokratiska
partikongressen hade tillsatt den stora
arbetsgrupp, som skulle ta upp jämlikhetsfrågorna
och göra en genomlysning
av de många frågeställningarna. Vi hoppades
på en fortsatt debatt med konkreta
förslag som kunde föra utvecklingen
på detta område vidare.

Borgerlighetens förklaringar under
valrörelsen att man efter valet skulle få
den tid man inte hade under den hektiska
valkampen att föra fram genomarbetade
gemensamma förslag och krav
på sådant man ville se genomfört gav
oss socialdemokrater uppfattningen att
vi under denna riksdag skulle få en livlig
och mera konkret politisk debatt.
Det var väl också vad väljarna väntade
sig. Det hade också varit väsentligt för
att ytterligare engagera medborgarna
i samhällsdebatten, att föra fram människorna
till ett ännu aktivare deltagande
i samhällsarbetet. Det borde enligt
vår syn ha lett till en ännu bredare
demokratisk förankring av den förda
politiken. Nu i början av det nya riksdagsåret
har vi emellertid måst konstatera
att denna förhoppning om en livligare
diskussion om de praktiska problemen
inte slagit in.

Skallet från den borgerliga sidan om
en närkamp med socialdemokratin har

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

tystnat. Drevjakten på den socialdemokratiska
björnen som man satte i gång
under valrörelsen fick ett brått slut på
valnatten. De borgerliga partierna käbblade
sinsemellan under hösten om vem
som bar ansvaret för misslyckandet. En
blygsamhet, som möjligen skulle ha varit
klädsam om den hade visats tidigare,
präglar nu de borgerliga partiledarna.
Men hur är det med denna blygsamhet?
Är den kanske ett led i en taktisk handlingslinje?
Den uppfattningen fick man
när man efter valet läste en artikel av
det dåvarande högerpartiets partisekreterare,
där han framförde meningen att
man inom borgerligheten borde tänka
på att inte alltför mycket visa väljarna
att ett regimskifte kunde komma till
stånd. Det skulle enligt honom vara de
borgerliga partiernas chans att komma
till makten i 1970 års val. I klartext
innebär väl detta att man försöker dämpa
den livliga politiska debatten och
förringa stridsfrågornas betydelse för
att om möjligt komma igen i en annan
situation.

Man har nu officiellt förklarat att
man kommer att avstå från att lägga
fram någon skuggbudget. Herr Wedén
har förklarat att man skulle behöva oerhört
stora resurser för att fullfölja det
arbetet. Men petitaskrivelserna finns ju
tillgängliga för de borgerliga partierna,
och de borgerliga kanslierna i detta hus
är ju inte alldeles obetydliga. Men man
bryr sig inte om att göra en skuggbudget
utan vill i stället framlägga principiella,
mera allmänna förslag. Det gäller
tydligen att inte oroa väljarna före 1970
års val. Före valrörelsen ansåg man,
att det var nödvändigt att de borgerliga
programmen blev förverkligade så snart
som möjligt för att förhindra det svenska
samhällets totala kollaps. Nu har
man sänkt ambitionsnivån, uppenbarligen
bara av taktiska skäl. Men jag tror
inte att det socialdemokratiska partiet
ämnar trampa i den fälla som här har
gillrats. Oavsett hur man kommer att
agera från borgerligt håll, kommer vi

att gå ut till de enskilda människorna,
försöka få dem med i en intensiv rådslagsverksamhet,
försöka utröna deras
åsikter och meningar om olika förslag,
försöka locka fram en positiv vilja till
medverkan från alla berörda. Jag tror
också att den linjen skall ha större
framgång än den taktiska linje som borgerligheten
nu har redovisat i upptakten
till detta års riksdag.

. Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! När jag i ett tidigare anförande
ställde frågan till herr Sträng,
vilken politik regeringen hade för att
skapa en bättre sysselsättning i skogslänen,
svarade han med att hänvisa till
den politik som regeringen hade fört
i glesbygderna. Men den politiken är
verkligen inget tillfredsställande svar
till befolkningen i dessa län. Vad har
den lett till? Exempelvis i Norrbotten
redovisas nu att det i januari månad
fanns 5 501 personer anmälda som arbetslösa
vid länets arbetsförmedlingar.
Det är den högsta siffra som har noterats
sedan 1959. Det innebär en ökning
sedan december i fjol med 1 180 personer
och jämfört med januari i fjol en
ökning med 610 personer. Länsarbetsnämnden
säger, när den redovisar dessa
siffror, att inga speciella klimatiska svårigheter
har påverkat arbetslösheten.

Mot den bakgrunden tycker jag det
är nödvändigt för regeringen att ta initiativ
av en helt annan storleksordning.
Det är helt orimligt att de som bor i detta
län liksom i en del andra skogslän
skall behöva acceptera ett läge med
denna stora arbetslöshet.

För vår del tror vi att man måste planera
på lång sikt. Vi har länge anvisat
byggande av stora statsägda basindustrier
som det avgörande medlet för att
lösa sysselsättningssvårigheterna i Norrland,
och vi tror att man måste gå vidare
på den vägen.

Också en annan fråga som jag tog upp
tidigare vill jag ställa in i ett större

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

sammanhang, nämligen biltrafiken i
stadscentra. Den frågan är ett exempel
på den nya typ av problem som måste
lösas genom samhälleliga beslut men
som alltför sällan diskuteras i riksdagen.
Det finns massvis med sådana frågor
som hänger samman med den tekniska,
ekonomiska och samhälleliga utvecklingen.
För att lösa dem måste man
diskutera både prioritet — eller företräde,
med ett svenskt ord -— och kostnader
samt deras fördelning. Regeringens
finansplaner ägnar mycket liten uppmärksamhet
åt sådana frågor, och det
gäller också i år.

Vad som med skäl kan begäras av regeringen
är emellertid att den lägger
tyngdpunkten i sin redovisning inför
riksdagen och allmänheten just vid frågor
som gäller planering och prioritering.
Frågor om statens inkomster och
utgifter blir sedan en mindre del av det
hela.

Vårt parti anser att åt sådana viktiga
gemensamma ändamål som ren luft och
rent vatten, en levande stadsmiljö men
också en levande landsbygdsmiljö, tillräckligt
med daghem, en god åldringsvård
och åtgärder för att skapa gemenskap
också för de ensamstående måste
ges företräde framför många sätt att använda
samhällstillgångarna som nu förekommer.
Stora utgifter för reklam och
PR, höga militärkostnader, väldiga kostnader
för kommersiella nyheter som på
inget sätt har med människors behov
att göra står däremot lågt på vår lista.

Vi måste få en både geografisk och
ekonomisk planering som grundas på
värderingar som är kollektiva, gemensamma
för samhällsmedborgarna. Det
betyder att privatkapitalistiska intressen,
d. v. s. profithänsyn, inte längre
skall tillåtas bestämma var det skall
finnas företag och var det inte skall
finnas företag, var människor skall kunna
göra en arbetsinsats och var de skall
tvingas gå arbetslösa.

Dessa begränsade och trångsynta intressen
skall heller inte längre tillåtas
3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Remissdebatt

bestämma vad som skall produceras
och vad som skall försummas. Vi måste
komma bort från det monopolens förmyndarsamhälle
som herr Wedén och
andra försvarar.

För att en riktig prioritering skall
kunna göras måste man på ett bättre
sätt kunna beräkna vad som är de verkliga
kostnaderna för olika åtgärder liksom
för brist på åtgärder. Vilka är
exempelvis de totala nödvändiga investeringskostnaderna
för samhället när
ett företag nyanläggs eller utvidgas?
Vad kostar det samhället när ett företag
läggs ned? Vilka är kostnaderna för att
åstadkomma miljöförhållanden i städerna,
i gruvorna och i verkstäderna som
inte leder till hälsoskador? Hur stora
kostnader måste medborgarna och samhället
för närvarande betala därför att
hälsoriskerna är mycket stora? Alla
dessa och liknande frågor måste vi ha
ett svar på.

Vi kan inte acceptera förhållanden
där s. k. kapitalistisk lönsamhet, d. v. s.
profithänsyn, får vara det avgörande
eller t. o. m. det enda svaret på de frågorna.
Vi anser det heller inte riktigt
när man vill lösa olika prioriteringsproblem
genom att ta ut priser, genom
att ta betalt för olika tjänster. Det är
ingen lösning att t. ex. ta några tusen
kronor betalt för en bilparkering i centrala
Stockholm. Det kan vissa mindre
grupper betala, inte den stora allmänheten,
och det blir en ransonering efter
plånboken. Att ta betalt för utnyttjande
av broar och vägar är lika felaktigt.
Däremot bör företag och enskilda som
smutsar ned vatten och luft bära de
kostnader som är förenade med att hålla
rent.

Beslut av samhällsorganen borde ha
ett avgörande inflytande på den allmänna
fördelningen, hur varje års tillgångar
skall användas: för omedelbar
förbrukning eller för utbyggnad av produktionsapparaten.
Det borde också ingå
i en central ekonomisk planering,
inom vilka produktionsgrenar och inom

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

vilka geografiska områden en utbyggnad
skall ske.

I den pågående avtalsrörelsen anger
arbetsgivarna som ett argument — och
även LO-ledningen har anammat det,
att döma av dess uttalanden när avtalsrörelsen
började — att löntagarna måste
vara återhållsamma i sina lönekrav för
att kapitalinvesteringarna skall kunna
öka. Konjunkturinstitutet har visat, att
frågan inte kan ställas på det viset i det
aktuella läget, Om industrins investeringar
inte ökar i det tempo man önskar,
beror det inte på att det fattas kapital
för företagen. Orsaken är i stället
att de fortfarande har en outnyttjad
produktionskapacitet. De kan öka sin
produktion utan nya stora investeringar,
men förutsättningen är givetvis
att efterfrågan på deras produkter ökar.
Varifrån kommer efterfrågan? Till stor
del från löneinkomster.

Detta illustrerar den motsättning som
alltid präglar den kapitalistiska ekonomin.
Man försöker upprätthålla en hög
profitkvot genom att sänka de relativa
lönekostnaderna, d. v. s. öka den kapitalistiska
utsugningen, men just genom
dessa åtgärder skär man ned efterfrågan
och försvårar avsättningen. Den
ekonomiska krisen är en tillfällig och
ofullständig lösning på denna motsättning.
Nu fyller den kapitalistiska s. k.
strukturrationaliseringen delvis samma
funktion.

Om man vill öka investeringarna i näringslivet,
måste man öka efterfrågan
på olika varor. Regeringen borde alltså
uppmana löntagarna att flytta fram sina
positioner, att öka sin andel av produktionsresultatet,
att genomföra en offensiv
avtalsrörelse. Finansministern har
gjort tvärtom och varnat löntagarna för
att begära för mycket.

Regeringens varningar borde enligt
vår mening i stället riktas till spekulanterna
på fondbörsen och till storföretag
som nu redovisar rekordvinster. Att spekulanter
tillåts lägga beslag på en ökad
andel av förmögenheter och inkomster

i samhället kan verkligen inte bidra till
något slags stabilitet i ekonomin, och
denna utveckling vidgar klassklyftorna
och ökar orättvisorna i fördelningen.

Den samhällskontroll över investeringarna
som vi talar för måste också
inbegripa kapitalrörelser över gränserna.
Den starka ökningen av storfinansens
investeringar utomlands kan inte
vara ett allmänt intresse. Den är ett led
i vad man måste kalla en imperialistisk
politik för utnyttjande av råvarukällor,
arbetskraft och marknader i främmande
länder i syfte att vinna så höga profiter
som möjligt. Av särskilt stor vikt är en
sådan kontroll och direkt förbud när
det handlar om investeringar som i realiteten
blir ett stöd för det förtryck som
utövas av koloniala regimer och därmed
ett slag mot de nationella och sociala
befrielserörelserna.

Exempel härpå är ASEA:s deltagande
i Cabora Bassa-projektet i Mozambique.
Befrielserörelsen i detta land, vars ledare,
doktor Eduardo Mondlane, för
några dagar sedan föll offer för ett
smutsigt attentat, har mycket bestämt
vänt sig mot detta projekt. Den solidaritet
vi måste känna med Frelimo och
med den mördade doktor Mondlanes frihetskamp
gör det ännu mera tvingande
att söka alla medel för att förhindra
svenskt stöd åt den fascistiska, krigförande
kolonialregimen i Portugal.

Den särskilda utrikesdebatt som kommer
senare ger tillfälle att mera utförligt
ta upp de internationella frågorna.
Redan nu vill jag emellertid framhålla
att en grundläggande omprövning av
hela u-landspolitiken enligt vår uppfattning
är nödvändig. Därvid måste
framför allt beaktas de krav som från
u-ländernas sida har framförts beträffande
handelspolitiken, frågan om en
avskrivning av dessa länders stora skulder,
de nationella och sociala befrielserörelsernas
behov av stöd samt frågan
om det svenska biståndets inriktning
på olika länder.

Vi noterar naturligtvis med stor gläd -

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

je regeringens beslut att uppta diplomatiska
förbindelser med Demokratiska republiken
Vietnam. Men åtgärden framstår
som mindre tapper när den motiveras
på det sätt utrikesministern gjorde
här i debatten, nämligen med att
Sverige kunde erkänna Nordvietnam
först när USA gått med på att sätta
sig vid förhandlingsbordet med FNL.
Det var alltså inte Sveriges egen bedömning,
dess åstundan att ge ett stöd till
kampen mot de amerikanska angriparna,
som var avgörande, utan det avgörande
skulle enligt utrikesministern ha
varit förändringen i Förenta staternas
inställning.

Nu måste enligt vår mening följa officiella
förbindelser också med Sydvietnams
nationella befrielsefront, FNL,
som obestridligen behärskar områden
med en stor majoritet av Sydvietnams
befolkning. Materiellt stöd till folket i
Nordvietnam och i FNL-områdena bör
ges omedelbart, inte först efter krigets
slut.

Erkännandet av Nordvietnam bör,
som jag redan framhållit, följas av att
vårt land också upptar diplomatiska förbindelser
med Nordkorea och med DDR
eller Östtyskland. Det finns inget skäl
varför Sverige skulle sakna officiella
förbindelser med just dessa två av alla
de många staterna i världen. I ett inlägg
här tidigare gjorde utrikesministern
gällande att jag inte skulle ha rätt
att ställa detta krav, därför att jag reagerade
mycket starkt, när de fem Warszawapaktsstaterna
invaderade Tjeckoslovakien
i augusti. Han må nu efter
sitt samvete söka utnyttja denna min
starka reaktion. Jag kan öppenhjärtigt
medge att just det krav jag ställde den
22 augusti om nedtrappning av de officiella
förbindelserna med den största
invasionsmakten, Sovjetunionen, vållade
missuppfattningar och också kan utnyttjas
av politiska motståndare som herr
Nilsson här har försökt att göra. Det
ställdes i en akut krissituation. Jag tror
att det i dag är riktigare att verka för

Remissdebatt

Tjeckoslovakiens frihet med andra medel.
Vi tror för vår del att ett erkännande
av DDR också blir ett bidrag till
mera normala förhållanden i Centraleuropa,
vilket är ett förstahandsintresse
även för det svenska folket. Därigenom
lämnar vi också bidrag till en uL
veckling som måste leda till att Tjeckoslovakien
och andra länder blir fria
från främmande trupper, de må nu härröra
från den ena eller den andra av
supermakterna.

Herr ELIASSON i Sundbörn (ep):-

Herr talman! Vi har under de senaste
åren kunnat notera en större politisk
aktivitet. Debatten har i större utsträckning
än tidigare kommit att engagera
människor utanför de parlamentariska
församlingarna. Det gäller främst ungdomen
som också visat prov på stort
kunnande, engagemang och initiativförmåga.
Ibland har emellertid debatten
liksom även agerandet i övrigt tagit sig
uttryck som det finns anledning reagera
mot, men det är samtidigt angeläget
betona att det härvidlag gäller ganska
små — för att inte säga mycket små —
grupper som spelar ut sina aggressioner
utan hämningar. I massmedia tycks man
ju ibland tro att aggressivitet i politisk
förklädnad har ett överlägset nyhetsvärde,
tv annars är det svårt att förklara
de tätt återkommande inslagen av ofta
mycket begränsade gruppers aktioner.
Denna slagsida i nyhetsbevakningen ger
naturligtvis ett intryck av att dessa små
grupper har ett stort och väsentligt inflytande.
Däremot ser man sällan inslag
från de stora ungdomsorganisationerna,
politiska eller andra, eller från politiska
aktiviteter över huvud taget som
stöds av tiotusentals ungdomar, och
det är väl detta förhållande som försvarsministern
häromdagen ville peka
på. Det är på tiden att det sägs ut att
denna slagsida rimmar dåligt med kraven
på en opartisk nyhetsbevakning.

Det är angeläget att få en balans som

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

bättre avspeglar det verkliga opinionsläget.
Det är inte fråga om att dämpa
den politiska debatten utanför de parlamentariska
församlingarna, men det
gäller att också ge dem möjligheter att
göra sig hörda som använder sig av
mindre uppseendeväckande former och
inte uppträder på Sergels torg eller
Norrbro som plakatbärare. Det är ju inte
säkert att en sådan plakatbärare har
ett väsentligt politiskt budskap, inte ens
om det råkar omfattas av 15 personer.
Det är dock så att det ständiga arbetet i
de stora folkrörelserna har en långt större
och mera långsiktig politisk betydelse.
Massmedia har ett betydande ansvar
för att den debatt, som förs exempelvis
inom de fackliga organisationerna, i de
politiska ungdomsförbunden och i kristna
och ideella organisationer av olika
slag, också kommer till allmänhetens
kännedom, även om den inte har så dramatisk
förpackning.

Jag skall, herr talman, inte fördjupa
mig i den långsiktiga ekonomiska politiken
och inte heller ta upp så särskilt
många synpunkter när det gäller budgeten
utan bara beröra ett par saker
som enligt min mening tillhör de mera
påtagliga inslagen i den nuvarande situationen.

Det är en aning överdrivet när det i
årets finansplan framhålles att den ekonomiska
politikens mål i väsentlig utsträckning
kunde uppnås under 1968.
Vi kan dock konstatera att vi inte har
haft full sysselsättning. 1 stället hade
vi under 1968 det högsta årsmedeltalet
under tio år i fråga om arbetslöshet. I
genomsnitt var drygt 40 000 arbetslösa
under 1968, vilket innebär en försämring
med 5 000 jämfört med 1967. Att
vi mot slutet av året fick en mera positiv
utveckling förändrar ju inte totalbilden.

Det finns, herr talman, inte heller någonting
som talar för att det blev en
jämnare inkomstfördelning under förra
året. Möjligen har den tidigare utvecklingen
mot ökande inkomstklyftor hål -

lits tillbaka genom den långsammare inflationstakten,
men någon utjämning
har det knappast varit fråga om.

Herr Martinsson, som ju intresserade
sig för lönepolitiken och inkomstutvecklingen,
anförde synpunkter som
jag delvis kan instämma i. Eftersom han
talade ganska kritiskt om SACO, vill jag
erinra om vad som hände 1966, när treårsavtalet
gjordes upp. Då handlade avtalsverket
och civilministern lönefrågorna
för vissa akademikergrupper på
sådant sätt att stora grupper här i landet
och även jag själv reagerade. Den
uppgörelse som då träffades var av den
karaktären att den stämde dåligt överens
med de uppgörelser som andra och
långt större grupper hade träffat på ett
tidigare stadium det året. Alldeles utan
inflytande har regeringen sålunda inte
varit och är inte heller.

Vidare kan vi konstatera att kommunalskatterna
har fortsatt att stiga mycket
kraftigt samt att vi under budgetåret
1967/68 har haft en ökning av de
indirekta skatterna i förhållande till de
direkta. Om det nu efter valrörelsen på
flera håll finns ett ökat intresse för en
bättre jämlikhetspolilik, så har vi anledning
hälsa det med tillfredsställelse,
och jag hoppas att det intresset skall
komma att prägla kommande skattereformer,
socialpolitik och näringspolitik.

Inom centern hoppas vi naturligtvis
på ett mera aktivt agerande av staten
i egenskap av arbetsgivare i syfte att
åstadkomma en bättre inkomstutjämning
och äntligen få bort dyrortsgrupperingen.
Man måste göra något åt de
tunga kommunalskatterna, som för 90
procent av svenska folket betyder mer
än den statliga skatten. Vi har under
flera år föreslagit reformer, som skulle
lätta skattebördan för i första hand
låginkomstgrupperna, och vi återkommer
även i år och anger riktlinjer för
dylika reformer.

Likaså har vi förordat att den allmänna
pensionsåldern sänkes från 67 till

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

65 år. Det är ju en viktig jämlikhetsfråga,
och vi har uppställt den som en
angelägen reform. Eftersom herr Hedlund
uppehöll sig ganska utförligt vid
den frågan skall jag här inte orda mer
om den.

I en replik påpekade herr Wedén
emellertid att man inte skall glömma
— jag förmodar att han menade på centerhåll
—• vikten av att förbättra pensionerna
för dem som nu uppbär folkpension.
Jag vill då erinra om att centern
var det parti som först av alla
krävde förbättringar av folkpensionerna
efter 1968 i takt med standardstegringen.
Vi har också förordat extra tillskott
till dem som har ingen eller ringa
ATP. Vi har givit klart besked om att
det inte får vara ett antingen-eller utan
ett både-och.

Herr talman! Efter detta skall jag ta
upp några synpunkter på arbetsmarknads-,
lokaliserings- och näringspolitiken.
Vi har alltjämt en mycket stor arbetslöshet,
även om situationen på arbetsmarknaden
nu har förbättrats något.
I januari hade vi sålunda 56 000
arbetslösa och därtill många tusen sysselsatta
i beredskapsarbeten, i omskolningsverksamhet
o. s. v. Detta är en hög
siffra även i betraktande av att januari
säsongsmässigt är den svåraste tiden
på året. Men vad jag framför allt vill
peka på är den ogynnsamma regionala
utvecklingen. Av ökningen om cirka
8 700 lediga platser under de senaste
tolv månaderna kommer närmare 40
procent på storstadslänen och 50 procent
på övriga län i södra och mellersta
Sverige, och endast något tusental av
ökningen i antalet lediga platser kommer
på de hårt drabbade skogslänen,
Värmlands och Kopparbergs län samt
norrlandslänen.

Arbetslösheten är oerhört ojämnt fördelad
över landet. Jag vet att det även
på andra håll än i skogslänen finns problem,
men de är ändå mest utpräglade
i dessa län. I norrlandslänen låg arbetslösheten
i januari 1 800 personer över

Remissdebatt

motsvarande siffra under januari 1968.
Arbetskraftsundersökningar har visat
att arbetslösheten i skogslänen i november
uppgick till 4 procent mot 2 procent
i hela riket. Samma undersökning visar
också att det i första hand är den äldre
arbetskraften som har det svårt. Hela
45 procent av de arbetslösa var i novemberundersökningen
över 55 år.

Norrlandslänen och skogslänen i övrigt
har något som jag tycker kan liknas
vid en permanent lågkonjunktur. Man
får inte förundra sig över att pessimism
och en känsla av otrygghet sprider sig
i en sådan situation. Det är ju främst
ungdomar som flyttar bort, varigenom
åldersfördelningen blir skev och serviceunderlaget
tunnas ut — det gäller
både den service som samhället skall
svara för och den kommersiella servicen.
Denna utveckling kommer, om den
inte hejdas, att vålla stora problem både
i skogslänen och i storstadsregionerna.
Det vore allvarligt om man inte skulle
inse detta. Här är ett problem, som måste
tillmätas den allra största betydelse
i jämlikhetsdebatten och jämlikhetssträvandena.

Det är lätt för centern att konstatera
att de lokaliseringspolitiska åtgärderna
har satts in alltför sent — de kunde ha
kommit tio år tidigare — och att de tilldelats
alltför begränsade resurser. Detta
är lätt att säga för ett parti som under
mer än ett årtionde fört fram kraven
på åtgärder på detta område. Ser man
nu på resultaten finner man att cirka
400 företag fått lokaliseringsstöd, för en
sammanlagd summa av ungefär 680 miljoner
kronor, varav 130 utgått som bidrag.
För lokaliseringsmedlen har man
vidtagit åtgärder som gett totalt cirka
12 500 personer sysselsättning, varav
8 300 inom det s. k. norra stödområdet.

Jag vill gärna erkänna att det nåtts
betydelsefulla resultat genom de lokaliseringspolitiska
åtgärderna men vill
också understryka, att det krävs väsentligt
ökade insatser och att dessa
brådskar. Genom den nuvarande ut -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

Vécklingen har allt större områden av
landet kommit att beröras av folkomflyttningen.
Detta gäller inte alls bara
i våra glesbygder utan också i åtskilliga
mindre städer och tätorter, där serviceunderlaget
försvagas och investeringsviljan
avtar.

Om man inte inom de allra närmaste
åren — jag vill understryka detta —
börjar en radikalt utbyggd närings- och
lokaliseringspolitik, vi kan också kalla
det regionpolitik, kommer situationen
såvitt jag kan förstå att bli ohållbar i
stora delar av landet. Samtidigt kommer
allt större problem att uppstå i storstadsregionerna.
Vi kan redan nu se hur
svårartade de börjar bli i t. ex. Stockholm.

Inom skogslänen är det främst de redan
tidigare etablerade mindre och medelstora
företagen som visat intresse
för att via lokaliseringspolitiken medverka
till att skapa ökad sysselsättning.
Detta är i och för sig mycket bra. Erkännas
skall också att en del större företag
har gjort insatser — de har bl. a. utnyttjat
investeringsfonderna. Mert tyvärr
måste det sägas, att det är en alltför
ringa del av de totala investeringsmedlen
som kommit skogslänen till de],
och man kan fråga sig om den politik
regeringen fört på området varit särskilt
framsynt.

Det måste vidare ifrågasättas — och
det är detta problem jag speciellt skulle
vilja ta upp — om det i storindustrins
direktionsrum här i landet allmänt sett
finns ett tillräckligt intresse för lokaliseringspolitiska
insatser. Jag utgår från
att man i dessa direktionsrum inte är
okunnig'' om alternativet ifall samhället
av sociala skäl, jämlikhetsskäl, miljöpolitiska
skäl etc. inte kan acceptera en
fortsatt stark koncentration av näringsliv
och befolkning främst till ett fåtal
större regioner. Ty vill samhället inte
utan vidare acceptera denna utveckling
och visar det enskilda näringslivet inte
tillräckligt intresse, så kommer det bara
att finnas ett alternativ, nämligen fler

statliga företag. Jag tycker att de stora
industriföretagen borde kunna visa ett
större intresse än hittills för att utveckla
företagsamheten inom skogslänen.

Självfallet är jag medveten om att
fraktkostnaderna spelar sin roll i de företagsekonomiska
övervägandena. Men
i åtskilliga branscher kan fraktkostnaderna
inte alls jämföras med de betydande
kostnader som ett företag har
om det är lokaliserat till en ekonomiskt
överhettad region med stark överrörlighet
hos arbetskraften. Det skall naturligtvis
finnas företagsekonomiska
förutsättningar om en industrietablering
skall slå väl ut i längden •— man
kan inte driva ett företag med bortseende
från ekonomiska realiteter. Men
samhället å sin sida kan inte bortse från
de stora investeringar som samhället har
gjort och måste göra för att ge människor
i olika delar av landet en service
som tillgodoser kraven på jämlikhet.

Detta samband mellan företagsekonomiska
och samhällsekonomiska synpunkter,
som vi på centerhåll så ofta
talat om, är mycket påtagligt. Ofta är
de samhälleliga investeringarna per anställd
betydligt större än företagens investeringar.
Det är då orimligt att bortse
från sambandet mellan samhällets
och företagens investeringar. Samhället
kan inte ta på sitt ansvar att lämna
stora delar landet åt sitt öde, eftersom
detta får allvarliga konsekvenser ur miljö-
och jämlikhetssynpunkt och därtill
ofta leder till en betydande kapitalförstöring
och dåligt utnyttjande av områdets
resurser.

Jag är inte någon vän av dirigering
och inte heller av statsdirigering. Vad
jag vill understryka är att vi på detta
område lika väl som på andra områden
måste ha en samverkan och en vidgad
samverkan mellan samhälle och näringsliv.
Detta har varit en obruten linje i
centerpolitiken sedan krisåren på 1930-talet. För att åstadkomma en balanserad
utveckling i stora delar av vårt land
krävs nu en vidgad samverkan mellan

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

samhälle och näringsliv om problemen
skall klaras.

Det förefaller mig alltså, herr talman,
som om tiden nu är mogen för regeringen
att ta upp överläggningar med näringslivet,
framför allt med de stora företagen,
för att diskutera om deras medverkan
i den nödvändiga regionala utvecklingspolitiken
och för att få del av
företagens synpunkter. Talet om ett förtroendefullt
samarbete mellan samhälle
och näringsliv får inte bara bli ett
tomt prat.

Jag skall gärna erkänna att det från
socialdemokratiskt håll, speciellt under
valrörelsen, förekommit uttalanden som
väl har motiverat en undran, huruvida
vi är på väg mot en ny s. k. socialistisk
skördetid och mot ökad dirigering. Men
efter valet har det funnits en påtaglig
vilja både hos statsministern och hos
finansministern att tona ned denna förkunnelse.

Det borde alltså finnas möjligheter
för en överläggning om samarbetets inriktning,
dess former och om vilka åtgärder
som behöver vidtas från samhällets
sida. Jag vill rikta en direkt fråga
till statsrådet Wickman eller inrikesministern,
om regeringen är beredd att ta
initiativ till överläggningar med industrin,
inte minst den större industrin,
och dess organisationer i syfte att få
klarhet om huruvida man från företagarhåll
är beredd att i samverkan med
samhället göra en ökad insats för att
skapa sysselsättning i de av strukturomvandlingen
särskilt hårt drabbade
områdena i landet. Vi brukar i detta
land kunna lösa ofta ganska svåra problem
genom överläggningar och samverkan
utan dogmatisk bindning och
prestige. Det kan helt naturligt ha funnits
och kommer att finnas en rädsla
inom näringslivet för statlig dirigering,
men det finns också anledning att betänka
att man inte från samhällets sidä
kan stå likgiltig inför utvecklingen. Det
gäller att skapa en rimlig trygghet för
människor i olika delar av landet. De

Remissdebatt

uttalanden som gjorts under inrikesdepartementets
huvudtitel uppfattar jag
som ett tecken på att man inom regeringen
är beredd att sätta in större resurser
på att få till stånd en mera balanserad
utveckling av näringslivet och
bebyggelsen här i landet. I så fall har vi
från centerhåll anledning att hälsa detta
med tillfredsställelse.

Herr talman! Jag skall än en gång
från denna talarstol säga, att det många
gånger förvånat mig att de styrande varit
så benägna att flytta människor till
platser, där arbetstillfällen finns men
där bostäder saknas, medan viljan inte
varit lika påtaglig när det gällt att stimulera
kapital och företagsamhet att
söka sig till områden där arbetskraft och
bostäder finns. Det förefaller mig som
om man i det politiska tänkandet har
underskattat det tvång och den dirigering
som den enskilde utsätts för när
han bara har att välja mellan att hänga
nyckeln på spiken vid dörren och flytta
och att bo kvar på sin ort arbetslös.

Vidare, herr talman, några ord om
den nordiska tullunionen! Denna fråga
befinner sig ännu i ett förberedande
stadium, och den kräver många kompletterande
utredningar innan problemen
har fått en tillräcklig belysning. Det
finns därför inte anledning att ta upp
olika detaljer till diskussion här — så
mycket mer som vi väl får tillfälle att
diskutera handelspolitiken senare under
denna riksdag.

Det är självklart att ett vidgat ekonomiskt
samarbete kan medföra fördelar
för hela Norden, men det vore nog
framgångens främsta hinder om man
underskattade svårigheterna för vissa
näringar och folkgrupper vid en nordisk
tullunion. Viktigare än allt tal om fördelar
och generositet är väl att man gör
klart för sig och för de beslutande instanserna
och allmänheten vad en tullunion
skulle innebära för olika sektorer
av näringslivet både i fråga om möjligheter
till framsteg och i fråga om
svårigheter. Jag hoppas att regeringen

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

är beredd att medverka till att både
riksdag och allmänhet får en tillfredsställande
information om konsekvenserna
av en tullunion eller ett vidgat ekonomiskt
samarbete i annan form, särskilt
för industrin, jordbruket, fisket
och kapitalmarknaden.

Detta betyder inte att jag på något
sätt är motståndare till ett vidgat nordiskt
samarbete. Självfallet anser jag
ett sådant vara önskvärt, och det är inte
detta min invändning gäller utan att
man i dag talar ganska löst om att det
skall visas generositet. Det finns politiker
och tidningar som för närvarande
idkar sådant tal eller har gjort det under
de senaste veckorna. Enligt min
mening bör man först och främst klargöra
för sig på område efter område
vad planerna innebär. Det är väl inte
meningen att man skall resonera som
en inte obekant man i denna kammare
en gång gjorde i Nordiska rådet: Skall
man först utreda frågan om en tullunion
blir det aldrig någonting. Det är med
den som med äktenskapet; skall man utreda
först blir det ingenting av.

Jag skulle också vilja understryka att
ingen av oss är okunnig om de svårigheter
som jordbrukspolitiken vållar i
detta sammanhang. Danmark befinner
sig i en besvärlig situation och har
svårt att få avsättning för sin delvis på
billig kraftfoderimport baserade produktion.
Även om Norge, Finland och
Sverige skulle ge Danmark ökat utrymme
för export, skulle detta inte på något
sätt kunna lösa det danska jordbruksproblemet.
Norge står i en liknande situation
på fiskets område: ungefär 90
procent av fisken går på export.

Det har i många sammanhang —
även från våra grannländers sida —
omvittnats vad den svenska neutralitetspolitiken
och ett balanserat svenskt
totalförsvar betyder. Man har klart deklarerat
vad vi också brukar säga i
vårt land, att denna utrikespolitik och
denna försvarspolitik inte bara är ett
svenskt utan också ett nordiskt intres -

se. Därför bör vi inför kommande förhandlingar
klart säga ifrån att vi måste
upprätthålla en tillräcklig självförsörjningsgrad.
I en avspärrningssituation
kan vi inte lita till andra. För övrigt
innebär den nedskärning av självförsörjningsgraden
till SO procent, som
riksdagsmajoriteten häromåret beslöt,
enligt vissa experter att ungefär en tredjedel
av den totala åkerarealen i vårt
land — ungefär 1 miljon hektar -— skall
tas ur produktionen. Redan denna omställning
kommer att medföra allvarliga
sociala och miljömässiga problem.

Låt mig tillägga att utan en tillräcklig
självförsörjningsgrad kan det i varje
fall inte enligt min mening te sig lika
meningsfyllt att upprätthålla ett militärt
försvar som kostar fem—sex miljarder
kronor per år. Även det är en synpunkt
som bör beaktas i den fortsatta diskussionen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I år har vi för första
gången remissdebatten ett stycke in i
februari, och motiveringen härför har
varit att då föreligger oppositionens
motioner och att man därför har större
möjligheter att debattera frågorna. Ännu
är emellertid inte på långt när alla
oppositionens motioner tryckta, och
kammarens ledamöter har därför inte
haft någon möjlighet att sätta sig in
i oppositionens förslag. Till skillnad
från statsverkspropositionen som ligger
klar på riksdagens första dag finns alltså
inte oppositionens förslag tillgängliga.
Men statsverkspropositionen har
debatterats i över tre veckor nu — i
radio, i TV, i offentliga debatter och
på många andra sätt. Sveriges riksdag
har emellertid hållit tyst om den, och
jag tycker inte att detta experiment
manar till efterföljd. Det är av vikt för
den politiska debatten i landet att vi
i riksdagen diskuterar statsverkspropositionen
i anslutning till att den läggs
fram.

Ett argument är naturligtvis att man

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

bör vänta tills oppositionen lagt fram
sin alternativa finansplan och sin alternativa
statsverksproposition. Men det
skulle förutsätta, som herr Wedén redan
har påpekat, att oppositionen på
två veckor skulle framlägga ett fullständigt
alternativ till det som regeringen
med hjälp av hundratals tjänstemän har
arbetat fram under många månader.

Herr Martinsson — som jag för övrigt
vill lyckönska till debuten som
socialdemokratisk gruppledare; jag delar
inte alltid hans synpunkter, men jag
tycker att hans anförande var ett intressant
inlägg i debatten — tycktes
ha den uppfattningen att oppositionen
verkligen skulle kunna utarbeta en fullständig
alternativbudget. Han sade att
vi också har tillgång till petita från de
olika ämbetsverken, våra kanslier är
inte så små och därför borde vi ha den
möjligheten. Våra kanslier består av fyra,
fem personer, och det vore väl att
begära en övermänsklig prestation av
oss att vi på två veckor skulle kunna
utföra det som regeringen har hållit
på med i månader med hjälp av hundratals
tjänstemän.

Men det finns en tanke som jag har
fört fram tidigare från denna talarstol:
Vi kan ha två remissdebatter, en
i anslutning till att statsverkspropositionen
läggs fram och ytterligare en
när oppositionens förslag föreligger, då
motionerna är tryckta och då man har
möjlighet att diskutera huvudlinjerna
i oppositionspartiernas förslag.

Då vore det också lämpligt om regeringens
ledamöter för en gångs skull
frivilligt avstod från de privilegier som
de har i dessa debatter. Det vore bra
om för en gångs skull i denna andra
remissdebatt, då oppositionens huvudlinjer
skulle diskuteras och kritiseras
från regeringspartiets sida, statsråden
finge anmäla sig på talarlistan i vanlig
ordning, under det att oppositionens
huvudtalare — partiledarna — hade
möjligheten att ingripa i debatten när
som helst. Då skulle man undvika ett
3*—Andra kammarens protokoll 1969.

Remissdebatt

sådant intermezzo som vi nyss upplevde
i debatten mellan herr Sträng och
herr Wedén. Finansminister Sträng
tyckte att det var en nackdel att folkpartiet
i sin skattemotion hade tagit
upp frågan om marginalskatten. Det
hade centern inte gjort, och därför berömde
finansministern centerpartiet,
medan han klandrade folkpartiet för
att vi hade tagit upp frågan om marginalskatten.
Herr Wedén gjorde ett inpass
och sade: »Men ni har det ju i ert
program», varpå herr Sträng förklarade
att han dock inte lagt fram något
program ännu; »oppositionen får vänta
tills programmet kommer».

Nu kom jag mycket väl ihåg, att socialdemokratiska
partiet i det näringspolitiska
program som antogs av kongressen
förra året hade tagit upp frågan
om marginalskatten. Jag har detta
program, men jag har det inte här i
huset. Jag gick därför ned till upplysningstjänsten
för att få programmet.
Men det visade sig att det enda exemplar
av programmet som finns i huset
tillhör biblioteket, och detta exemplar
var utlånat. Jag vet inte om finansministern
hade hunnit före mig för att
läsa på vad socialdemokraterna verkligen
menar i skattefrågan. Men jag har
framför mig det förslag som förelåg
till kongressen, och jag är ganska säker
på att kongressen inte gjorde någon
ändring i det förslag som den näringspolitiska
kommittén hade utarbetat. I
detta förslag sägs det, att man skall sänka
skatterna för de låga inkomsttagarna.
Vidare heter det: »Dessutom bör
justeringar av skatteskalan göras med
sikte på att minska eller avskaffa progressiviteten
för lägre och medelstora
inkomster. Genom snabbt stigande penninginkomster
förs ett växande antal
inkomsttagare upp i det progressiva
skiktet. Att behålla ett progressivt skatteuttag
i normalinkomstlägena är ur
fördelningspolitisk synpunkt omotiverat.
» Man talar vidare om den aktualitet
som marginalskatten fått även i lägNr
4

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

re inkomstlagen på grund av kommunalskatternas
utveckling.

Det är ju så att marginalskatterna
inte bara drabbar de höga inkomsttagarna.
För en ensamstående blir det redan
vid ungefär 20 000 kronors inkomst
så att han, om han tjänar en hundralapp
extra, får ge 50 kronor av denna
i skatt. För gifta uppstår denna situation
vid en inkomst på något över 30 000
kronor. Det är klart att detta är ett
problem. Vi har uppmärksammat det.
Socialdemokraterna har uppmärksammat
det. De säger i sitt program att
man skall koncentrera skattelättnaderna
till de lägre inkomsttagarna, men de
är fullt på det klara med att man måste
göra någonting åt marginalskatterna
för de lägre och medelstora inkomsttagarna.

Vi har i vår skattemotion anvisat en
möjlighet att lätta inte minst den tunga
börda som kommunalskatten lägger på
de lägre inkomsttagarna genom ett avdrag
lika för alla på den sammanräknade
statliga eller kommunala skatten. Vi
föreslår därvidlag en metod som vi
anser bör prövas. I övrigt borde finansministern,
sedan han nu har fått
reda på att socialdemokraterna faktiskt
har ett program på denna punkt, liksom
folkpartiet vilja göra någonting åt
marginalskatterna.

Herr talman! Det skulle vara intressant
att utförligt kommentera herr Martinssons
inlägg, men tiden tillåter inte
det. Jag vill bara framhålla två saker.

För det första vill jag säga att jag
med stor tillfredsställelse noterade att
herr Martinsson lade en sådan vikt vid
hjälpen till de handikappade och påpekade
att vi när det gäller jämlikhetssträvandena
har ett första ansvar för
handikappade människor, de som har
det sämst ställt i vårt samhälle. För det
andra vill jag beröra det anfall herr
Martinsson gjorde på SACO. SACO är
ju en facklig organisation och inte en
politisk. I dess kansli och bland dess
medlemmar finns representanter för

alla de politiska partierna, också för
herr Martinssons parti, så jag tror inte
man kan göra en politisk vattendelare
mellan socialdemokratin å ena sidan
och SACO å den andra. Jag skulle för
övrigt bli förvånad om de ganska många
socialdemokrater som är SACO-medlemmar
skulle kunna acceptera det.

Herr talman! Jag tror att det är två
huvudfrågor som intresserar de vanliga
människorna under den närmaste
framtiden, och det är den enskilda människans
ställning och inflytande som
konsument och den enskilda människans
ställning och möjligheter till inflytande
i produktionen. Jag skall i detta sammanhang
bara ta upp frågan om konsumentens
ställning. Den har blivit så
brännande aktuell och förekommer nästan
dagligen i debatter.

Vi har ju ansett att marknadshushållningen
är den bästa metoden att distribuera
varor. Vi har sagt att genom ett
fritt konsumtionsval är det ytterst konsumenten
som dirigerar produktionen.
Vi har sagt att detta gäller under vissa
bestämda förutsättningar, nämligen att
det finns konkurrens i samhället, att
inte monopol och karteller håller priserna
uppe, att det inte finns för stora
inkomstskillnader i samhället — i så
fall snedvrids produktionen — och att
man har en ramhushållning där inte
minst miljöfrågorna spelar en stor roll.
Men nu kommer man med argument
mot marknadshushållningen. En hel del
av dessa argument, som visar vilka svårigheter
konsumenten har i dagens samhälle,
tycker jag är mycket vägande och
förtjänar att allvarligt diskuteras. Man
påpekar t. ex. att den tekniska utvecklingen
har gjort det mycket svårare för
konsumenten att skaffa sig det inflytande
som han eller hon bör ha för att
en ramhushållning skall kunna fungera
tillfredsställande. Man pekar på den
ökade företagskoncentrationen och det
förhållandet att varaktiga konsumtionsvaror
som bilar och hushållsmaskiner
blir så invecklade tekniskt att konst!-

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

menten har svårt att bedöma kvaliteten
och vad som kan vara ett skäligt pris.
Detta är frågor som bör tas upp till cn
allvarlig debatt.

Men så finns det vissa debattörer som
har förläst sig på den amerikanske ekonomen
Galbraith och som frankt förklarar
att konsumenten inte har någon
som helst valfrihet för närvarande. Man
är helt dirigerad av skumma företagsintressen.
Galbraith menar, säger man

— man överdriver hans framställning

— att det finns en liten grupp bestämmande
inom företagen, den s. k. teknostrukturen,
som har gjort sig oberoende
både av ägarna och av konsumenterna.
Att man har gjort sig oberoende
av ägarna är ju intressant ur socialistisk
synpunkt; enligt den uppfattningen
skulle det alltså göra detsamma om det
var staten eller enskilda som ägde företagen.
Men man har gjort sig oberoende
också av konsumenterna, säger dessa
debattörer, därför att man genom reklamen
och marknadsföringen har möjlighet
att bestämma vad konsumenten
skall efterfråga, och därmed faller ju
hela det fria konsumtionsvalet bort.

Om det vore sant att konsumenten är
ett maktlöst byte för en hård marknadsföring
från företagens sida så skulle
ju grundvalarna för hela marknadshushållningen
ha fallit bort; då skulle
man på allvar börja diskutera om inte
staten, när nu konsumenterna förlorat
sitt inflytande, borde överta produktionen,
dirigera den och bestämma vad
som skall tillverkas och till vilka priser
det skall göras. Men det visar sig ju att
det inte heller är någon särskilt bra
metod.

I Sovjetunionen, där man har försökt
den, går man nu steg för steg från denna,
eftersom det har visat sig att ett
socialistiskt system i den tappningen
inte kan fungera i ett samhälle och i en
ekonomi som har nått över en viss miniminivå
av industriell utveckling. Man
har upptäckt att man måste ha in vinstbegreppet
i den sovjetryska ekonomin,

Remissdebatt

eftersom det är den enda riktiga mätaren
på effektivitet.

Socialdemokraterna försökte under
valrörelsen ge det intrycket, att om det
nuvarande systemet har sina nackdelar
när det gäller konsumentens ställning
och när det gäller löntagarens ställning
och trygghet i arbetet, så skulle det hela
på något underligt sätt bli alldeles bra,
om bara staten fick ta hand om det hela.
Man fick ett intryck av att det enskilda
näringslivet hade misslyckats på vissa
punkter, och därför måste staten gripa
in; om staten gör det, går det bra — det
var före Durox’ tid.

Jag tror det är nyttigt att man gör
klart för sig att lösningen inte är så
enkel. Det finns två författare som flitigt
åberopas av socialdemokraterna
och som jag skulle vilja inkalla som
vittnen i detta fall. Den ene är Fagerberg,
vars bok »Dialog i det fria» är
mycket intressant, och den andre är
Servan-Schreiber, som har kommit att
framstå som regeringens specielle talesman
i sådana frågor. Både Fagerberg
och Servan-Schreiber varnar mot sådana
felslut, att socialisering eller ett
ökat statligt inflytande utan vidare skulle
lösa problemen.

Fagerberg säger på några sidor, som
för övrigt statsministern hänvisade till i
remissdebatten i höstas, att idealiteten
snart ebbar ut efter en socialistisk revolution
och ersätts med byråkrati och
tröghet. Han säger: »Ingen allvarlig
observatör har mig veterligen varit infogad
i vår största socialistiska organisation,
försvaret, utan att gripas av förakt
för den slapphet, ineffektivitet och
vanvård av människomaterialet han
möter. SJ och de andra statliga bolagen
har inte utmärkt sig för framsynthet,
uppslagsrikedom och effektivitet, och
inte heller de s. k. allmännyttiga företagen.
»

Herr talman! Det är herr Fagerberg
som får stå för de här omdömena.
De är inte mina.

Servan-Schreiber har också en hel

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

del att säga på detta område, och han
är inte mildare än Fagerberg, men jag
skall inte citera honom på denna punkt.
Han har däremot en hel del att säga
om effektiviteten i en marknadsekonomi
som fungerar inom en ramhushållning.
Han säger att en sådan marknadsekonomi
har sin givna begränsning,
men när det råder effektiv konkurrens,
kan marknaden ge tydligare utslag än
en väldig datamaskin som betjänas av
övermänniskor. Han fortsätter: »Marknaden
ger uttryck åt konsumenternas
behov, reglerar investeringarna i enlighet
med efterfrågan och produktionskostnaderna
och bestraffar de ineffektiva
affärsmännen och de onödiga produkterna.
»

Det senaste påståendet kan synas
överdrivet. Man kanske påminner sig
den stora tonårsmässan, där man tyckte
att det förekom en hel del onödiga
produkter. Men där kom ju också en
konsumentreaktion från de unga konsumenterna
själva, som sade ifrån att
de inte ville acceptera denna inriktning
av produktionen. Det var en sådan reaktion
som kom från det håll den skall
komma från, nämligen konsumenterna
själva.

Däremot tror vi inte att det finns några
samhälleliga organ som kan avgöra
vad som är nödvändiga och icke nödvändiga
produkter.

Jag skall här åter citera ServanSchreiber,
som skriver: »Många ''progressiva’
vänstermän drömmer ännu
om att upprätta ett samhälle i vilket allsmäktiga
byråkrater bestämmer konsumenternas
val — konsumenterna anses
inte känna sitt sanna väl.» Han fortsätter:
»Många äldre intellektuella

Mandrar konsumtionssamhället, men i
själva verket kritiserar de konsumentens
fria val — det låter som en återklang
av den upplysta despotismen. En
elit, som anser sig känna sanningen,
tror sig ha rätt att påtvinga alla sin
egen smak.»

Så långt Servan-Schreiber, som jag

tycker att man på socialistiskt håll skulle
ha en viss anledning att lyssna till.
Han säger också att Renaultkoncernen
kontrolleras av konkurrensen med Citroen
och Volkswagen oändligt mycket
mer effektivt än av »förmyndaren», ett
industridepartement.

Herr talman! Sådana här citat från
två av socialdemokraternas stora profeter
brukar man inte höra anföras av socialdemokrater.
Jag tycker därför att
vi kan få en viss balans i den politiska
diskussionen genom att inte bara ta
fram ensidiga uttalanden som kan användas
till försvar för den socialdemokratiska
regeringen, utan också dessa
utan tvivel mycket kritiska uttalanden.
Jag tror att en debatt i de här frågorna
mår väl av att båda sidorna kommer
fram.

Konsumentens ställning i ett högt industrialiserat
samhälle är en stor och
avgörande fråga, som kräver en seriös
diskussion. Statsminister Erlander har
efterlyst en sådan seriös diskussion i
en artikel i Affärsvärlden/Finanstidningen,
men han rycker i samma artikel
undan förutsättningarna för diskussionen
genom att påstå att de liberala
politiska dogmerna •— som han säger
— tycks gå ut på att förvandla hela
samhället till en gigantisk tonårsmässa.

Detta påstående av statsministern kan
knappast karakteriseras som en riktig
beskrivning av den socialliberala politiken
och kan inte göra anspråk på att
vara politisk konsumentupplysning av
någon särskilt hög kvalitet.

Herr Wedén har i olika sammanhang
bemött detta, men jag tror det är viktigt
att slå fast, att den liberala ramhushållningen
kräver ett aktivt samhälle,
som driver en god ekonomisk planering,
som för en ekonomisk politik som gagnar
full sysselsättning, ekonomisk tillväxt
och samhällsekonomisk balans, som
ger medborgarna social trygghet och
rättvisa, som demokratiserar utbildningen
och överbryggar ekonomiska klyftor.

Ett sådant liberalt samhälle kräver

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

också en övervakning av konkurrensbegränsningar,
och det kräver konsumentupplysning
och konsumentskydd. Något
som statsministern blundar för i sina
inlägg är att vi från liberalt håll i årtionden
har krävt dessa saker. Jag kommer
ihåg från början av min politiska
verksamhet här i kammaren för 20 år
sedan hur jag i samarbete med herr
Kollberg år efter år krävde ökade resurser
för monopolövervakning i vårt
land men fick nej av den socialdemokratiska
riksdagsmajoriteten.

Ett försök att stärka konsumentens
ställning måste innebära att man aktiverar
konsumenten. Nu sägs det att
marknadshushållningen kräver en upplyst
konsument som har gott om tid —
han skall hinna gå omkring i alla affärerna
och fråga efter priserna på alla
varor för att se om det är fem eller
tio öre billigare på det ena eller det
andra stället, och det har han ingen tid
med, menar man. Nej, det kan hända
att den enskilde konsumenten inte har
tid till det, och därför är det viktigt att
konsumenterna kan samverka för att
istadkomma den konsumentupplysning
>ch det skydd som de behöver. Vi har

en motion till årets riksdag föreslagit
ätt organ för samråd mellan näringslivet
och konsumenterna, och i detta samrådsorgan
skulle också representanter
för olika statliga och halvstatliga konsumentupplysningsorgan
delta. Då skulle
det kunna ges litet större publicitet
åt de ofta mycket värdefulla undersökningar
som görs av dessa institutioner,
undersökningar som nu begravs i en
liten tidskrift som heter Råd och Rön
och som inte alltför många husmödrar
lägger under huvudkudden på kvällen,
eftersom de flesta av dem över huvud
taget aldrig har sett den.

Det finns alltså anledning att ställa
ett absolut krav på vidgad konsumentupplysning.

Man skulle givetvis också kunna fråga
sig, om vi inte bör söka få till stånd
frivilliga konsumentorganisationer av

Remissdebatt

den typ som finns i USA och England.
Det är stora frivilliga organisationer av
konsumenter, som har forskningsinstitut
eller utnyttjar andra forskningsinstitut,
som ger ut meddelanden om kvaliteter
och priser och som i vissa fall
också rekommenderar den artikel som
de tycker är det bästa köpet under angivna
förutsättningar.

Det är inte säkert att vi här i landet
har förutsättningar för en sådan stor
frivillig konsumentorganisation, men
man bör undersöka saken. I varje fall
bör man på ett helt annat sätt än som
har kunnat ske hittills genom de konsumentkommittéer
som finns på vissa
platser och som har gjort intressanta insatser
aktivera folkrörelsernas medlemmar
i den viktiga uppgift som konsumentupplysning
och konsumentskydd
utgör. De existerande organen har alldeles
för små resurser. Under senare år
har till konsumentforskning och konsumentupplysning
lämnats ungefär 1 procent
av de samlade reklamkostnaderna
här i landet, vilket inte är den proportion
man skulle vilja ha.

Regeringen kommer givetvis att hänvisa
till att en utredning behandlar denna
fråga. Ja, det har konsumentutredningen
gjort i många år, och det är
ytterst viktigt att konsumentutredningen
snart framlämnar ett förslag. Det
gäller här en angelägenhet av utomordentlig
vikt.

Man bör givetvis också fortlöpande
granska och analysera reklamen. Det
föreligger behov av förbud mot viss
reklam. Det finns även andra möjligheter
att åstadkomma konsumentskydd.
Låt mig bara nämna en liten sak som
i alla fall många människor har upplevt.

Det kommer en ambulerande bokförsäljare
och knackar på dörren, när en
familjemedlem kanske är ensam hemma,
och utbjuder ett mycket dyrt bokverk,
som vederbörande egentligen inte
vill ha. Men försäljaren är mycket
slipad — han har gått i en ordentlig

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Remissdebatt

instruktionskurs, och vet precis hur
han skall framlägga sina argument —
och ofta händer det att man bara för
att bli av med honom skriver på ett avtal
som kan innebära att man för fyra,
fem år framåt skall betala 100 kronor i
månaden eller något mindre för ett
stort och kanske onödigt bokverk.

Vi har ju näringsfrihet här i landet,
och vem som helst får givetvis försöka
sälja böcker. Naturligtvis skall man också
kunna sluta avtal om sådant. Men
en konsument som på detta sätt inte frivilligt
har uppsökt något försäljningsställe
utan som är så att säga överfallen
i sitt eget hem och som inte från
början har haft något intresse av att
köpa en sak, borde äga möjlighet under
ett antal dagar, låt oss säga en vecka
efter det att avtalet blivit undertecknat,
att häva detsamma. I USA, som ju inte
alltid brukar betraktas som ett mönstersamhälle,
och i England finns ett sådant
konsumentskydd, som lämnar köparen
möjlighet att annullera ett avtal
inom en mycket kort tidsperiod.

Jag vet att det här i Sverige har
framlagts ett liknande förslag. Man vill
ha till stånd en nordisk samordning —•
det vet jag också. Men jag tycker att
man har gått alldeles för långsamt fram
vad beträffar konsumentskyddet, både
på detta och på andra områden.

Ilerr talman! Jag skall nu sluta med
att säga att vi från folkpartiets sida har
varit mycket restriktiva i fråga om utgiftsökningar.
Vi har i stället för en
skuggbudget velat lägga fram mera
framåtsyftande motioner, men frågan
om konsumentforskning, konsumentskydd
och konsumentupplysning har vi
ansett vara så viktig, att vi har begärt
direkta höjningar av anslaget till detta
ändamål.

Vi begär en halv miljon kronor mer
till statens institut för konsumentfrågor,
något över en och en halv miljon
ytterligare för konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning. Vi begär
också mer pengar till varudeklara -

tionsnämnden och statens pris- och kartellnämnd.
Beloppen är inte så särdeles
imponerande, men de visar att vi
ställer denna fråga i centrum, eftersom
vi anser det vara utomordentligt
viktigt att den enskilde konsumenten
ges möjlighet att fylla den funktion som
han eller hon måste fylla om vår blandekonomi
skall kunna fungera på ett
tillfredsställande sätt.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
angrep mig på ett par punkter.
Bl. a. anmärkte han på att jag skulle
ha argumenterat mot en facklig organisation
som inte har någon företrädare
här i kammaren och inom vars medlemskader
finns personer med olika politiska
åskådningar.

Jag vill bara påpeka att jag försökte
anlägga principiella synpunkter på denna
jämlikhetsdiskussion, och när jag
läst SACO-tidningen har jag funnit att
man även där på ledarplats gjort detta.
Eftersom dessa synpunkter avvek från
mina egna ansåg jag mig vara i min fulla
rätt att kritisera dem här i kammaren.
Jag tror därför inte att man skall
dra den slutsats som herr Gustafson
gjorde.

Tydligen har vi också blivit oense
beträffande frågan om skuggbudget.
Själv tycker jag att det varit ett värdefullt
inslag i den politiska debatten under
1960-talet att partierna redovisat
dels sådana utgifter som de föreslagit,
dels inkomstkällorna. Jag tror att detta
inneburit större möjligheter för väljarna
att bedöma de olika partiernas
syften. Det var sämre härvidlag på 1950-talet. Nu förklaras det att det inte längre
finns några praktiska möjligheter
att göra en skuggbudget eftersom kanslierna
är för små och arbetet med
skuggbudgeten ytterst betungande. Men
något bör man väl också uträtta själv
under detta jämlikhetens år. De folkpartistiska
riksdagsmännen borde rimligen
själva kunna göra en insats för

Onsdagen den 5 februari 1969 fm.

Nr 4

att utarbeta ett sådant förslag då nu
sekreterarna inte tycks vara fler än fyra
eller fem. Visserligen har den folkpartistiska
gruppen blivit avsevärt decimerad,
men det finns i alla fall en hel''
del ledamöter kvar och jag skulle vilja
upprepa: Kan ni inte göra arbetet själva? Herr

GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Martinsson kom
med ett utmärkt uppslag. Man skulle
ju kunna minska personalen i kanslihuset
med något hundratal, eftersom
de socialdemokratiska riksdagsmännen
själva kunde gå dit och hjälpa till med
arbetet på budgeten.

Detta med skuggbudget är någonting
ganska speciellt för Sverige. I andra
parlament har man nog klart för sig
att det bör finnas en viss arbetsfördelning
mellan regeringen å ena sidan och
oppositionen å den andra och att man
inte kan kräva av oppositionen att den
skall framlägga detaljerade förslag,
utan att den bör inrikta sig på mera
principiella ställningstaganden.

När nu våra motioner så småningom
blir tryckta och herr Martinsson har
tillfälle att studera dem ingående tror
jag att vi båda kommer att finna, att

Remissdebatt

det finns ett och annat av principiellt
intresse att diskutera i framtida debatter.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 19.30, då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 7

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed hemställa
om befrielse från uppdraget att vara ledamot
av talmanskonferensen.

Stockholm den 4 februari 1969

Ingemund Bengtsson

Kammaren biföll denna hemställan
och beslöt att i anledning därav vid
sammanträdet den 12 innevarande februari
företaga val efter herr Bengtsson
i Varberg av en ledamot i talmanskonferensen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.00.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Onsdagen den 5 februari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Remissdebatt (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande bilaga 1
(finansplanen) till Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, angående statsverkets tillstånd
och behov under budgetåret 1969/
70, nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid enligt förut gjord anteckning
ordet till

Herr BOHMAN (m), som yttrade:

Herr talman! Låt mig till en början
anknyta till några punkter i det anförande
som herr Gustafson i Göteborg
höll före middagsrasten.

Herr Gustafson var kritisk mot uppläggningen
av och tidpunkten för denna
remissdebatt. Och det är klart att i det
hänseendet kan det råda delade meningar.
Men när herr Gustafson gjorde
gällande att motivet för den sena tidpunkten
var att man skulle ge regeringen
tillfälle att studera oppositionens
motioner, så var det inte riktigt. Motivet
var faktiskt att vi under motionstiden
har så bråttom inom oppositionen,
så mycket att göra, att det därför
ansågs lämpligt att förskjuta remissdebatten
till efter motionstidens utgång.

Nu kan man naturligtvis diskutera
resultatet när man bedömer den del av
remissdebatten som hittills har förflutit.
Det har varit en högst moderat debatt,
men så mycket är väl klart att

oppositionens motioner hittills fått en
betydligt bättre — ehuruväl på vissa
punkter kritisk — belysning än vad de
skulle ha fått med en annan ordning.

Jag vill gärna tillägga, att då det gäller
remissdebatten som sådan delar jag
herr Gustafsons i Göteborg kritiska
uppfattning. Jag har nu i flera år försökt
få regeringen att gå med på en
annan ordning — ett system som skulle
innebära att vi finge, liksom man har i
andra parlament, en ordentlig budgetdebatt,
skild från remissdebatten i övrigt
och upplagd som en budgetdebatt
skall vara. Men det har regeringen hittills
inte velat vara med om. Jag hoppas
att regeringen någon gång skall tänka
om på den punkten — det skulle det
parlamentariska livet tjäna på.

Herr Gustafson i Göteborg tog också
upp en del av de synpunkter rörande
beskattningen som finansministern förde
fram. Finansministern lovade ju ——
likt Orsa kompani — ingenting bestämt,
men jag tror att åtskilliga av oss hade
en känsla av att finansministern höll
dörren öppen för en skattereform, som
vi kanske kan vänta nästa år. Å andra
sidan gjorde finansministern så negativa
kategoriska uttalanden mot en
sänkning av marginalskatterna, att man
måste dra slutsatsen att han antingen
helt ändrat uppfattning eller glömt bort
vilken uppfattning han tidigare har
hävdat. Och herr Custafson i Göteborg
erinrade med citat ur det program för
aktiv näringspolitik, som den socialdemokratiska
näringspolitiska kommittén
lade fram 1968, om att man där på allvar
diskuterat en sänkning av marginalskatterna
och en förskjutning av skattetrycket
över till en höjd indirekt be -

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

skattning. Och till detta kan läggas ett
citat ur herr Strängs egen fina valskrift
vid 1966 års val — jag sätter mycket
stort värde på mitt exemplar av skriften
eftersom jag har herr Strängs egen dedikation
i det. Där skriver finansministern
om de progressiva skatterna följande: »Det

torde emellertid vara riktigt att
räkna med att möjligheterna till skärpt
progressivitet lika litet som en relativ
förskjutning mot direkt beskattning
skulle vara någon framtidsmelodi inom
skattepolitikens ram.

Snarare kan vissa lindringar i progressiviteten
bli erforderliga på grund
av den automatiska skärpning som äger
rum genom en fortsatt ökning av de
nominella inkomsterna. Det är ingen ny
skattepolitik som här lanseras. Den
principen har tillämpats såväl 1960 som
1965 i samband med de då genomförda
skattereformerna.»

Så hette det 1966, och så borde det
heta i dag också.

I likhet med herr Gustafson i Göteborg
vill jag gratulera den nye socialdemokratiske
gruppledaren till ett elegant
anförande. Även om inte heller
jag kan ansluta mig till alla de synpunkter
herr Martinsson framförde, så
var det mycket tänkvärt i dem. Men
herr Martinsson ironiserade över den
bristande lusten inom oppositionen att
upprätta skuggbudgeter. Det är klart att
det kan råda delade meningar om hur
långt man skall gå. Vi har skilt oss
från mittenpartierna i det hänseendet
och gått längre, men en fullständig
skuggbudget kan en opposition aldrig
göra. En sådan skulle vara totalt meningslös.
Oppositionen är slagen till
slant i det hänseendet.

Vi ställs varje år inför ett fullbordat
faktum. Regeringen kan bedriva en målmedveten
planmässig politik, redovisa
sina ståndpunkter sammanfattade i
statsverksproposition och budget. Vi är
vare sig vi vill eller inte tvungna att
anpassa oss i argumentation och liand -

Remissdebatt

lande till den handling som har lagts på
vårt bord. Vi befinner oss varje år i en
ny situation, därför att våra förslag från
tidigare år då är avslagna och ute ur
bilden. Vi kan inte driva den långsiktiga
planering som regeringspartiet kan
bedriva.

Ett exempel som belyser våra svårigheter
är det bestämda krav som från
det parti jag representerar har förts
fram vid upprepade tillfällen, ett krav
som för övrigt överensstämmer med
vad som yrkats på åtskilliga håll ute
i Europa, nämligen att de offentliga utgifterna
i princip inte skall växa snabbare
än bruttonationalprodukten. Hade
vi tillämpat den principen, skulle vi
i dag ha haft ett helt annat kostnadsläge
i det svenska näringslivet. Vi skulle
ha haft en betydligt bättre konkurrenskraft.
Vi skulle säkerligen haft bättre
sysselsättningsmöjligheter, ett ökat enskilt
sparande, och resurserna skulle
förmodligen också ha ökat snabbare. Bara
detta exempel belyser hur omöjligt
det är för oppositionen att lägga fram
fullständiga skuggbudgeter.

Herr talman! Ute i näringslivet bland
arbetare, tjänstemän och företagare frågar
sig många i dag med oro vart
den socialdemokratiska näringspolitiken
egentligen syftar. Bristen på klar
målsättning är påfallande, och debatten
inom socialdemokratin är splittrad och
motsägelsefylld. Motsättningarna mellan
generationerna är alldeles påtagliga.

Men näringspolitikens innehåll och
utformning angår inte desto mindre oss
alla, och den kommer att påverka våra
möjligheter till fortsatt välståndsutveckling
och sysselsättning. Det är därför
verkligen inte utan fog som man kan
kräva att regeringen skall ge riksdagen
och oppositionen en klar redovisning
av sina intentioner på det näringspolitiska
fältet. I det hänseendet håller jag
helt och hållet med herr Wedén i hans
kritik mot regeringen i morse.

Årets statsverksproposition är, om
jag bortser från några expressiva me -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

ningar som omisskännligt präglas av
finansminister Gunnar Strängs realistiska
syn, mer än lovligt torftig.

»En politik för full sysselsättning, för
fortsatt utveckling av vårt samhälle,
mot ökad välfärd, valfrihet och jämlikhet
och för en aktiv och växande insats
i det internationella samarbetet förutsätter
ett expansivt och konkurrenskraftigt
näringsliv.» Dessa ord är inte
mina, men jag kan inte desto mindre
ställa mig helt bakom dem. Uttalandet
är hämtat ur direktiven till den så
kallade företagsdelegationen. De har
alltså industriminister Krister Wickman
som upphovsman.

Men det är som alla vet inte alltid
som regeringspartiets företrädare gör
så klara, entydiga och riktiga uttaladen
om vårt näringsliv. I den allmänna
debatten och inte minst under den senaste
valrörelsen var regeringspartiets
talesmän tvärtom angelägna att utnyttja
och att blåsa under historiskt och ideologiskt
betingade motsättningar mellan
samhälle och näringsliv. Man var klart
medveten om den starkt affekterade
och i stor utsträckning på okunnighet
grundade kritik mot kapitalismen, mot
fri företagsamhet, mot det så kallade
masskonsumtionssamhället, som gjort
sig gällande framför allt inom den unga
generationen, och man har inte bara
partitaktiskt velat fånga upp dessa opinioner
•— man har själv aktiverat dem.

Kampanjen har bedrivits efter två
linjer. Å ena sidan har man som Krister
Wickman i de här nyss återgivna direktiven
erkänt vårt näringslivs obestridliga
betydelse för fortsatt välståndsutveckling.
Å andra sidan har
man gjort gällande att den förändringens
vind som nu sveper över världen
är stark och krävande och att det
enskilda näringslivet inte är tillräckligt
framsynt och flexibelt och inte har nog
resurser att självt bemästra de många
problem som omvandlingen kommer att
föra med sig. Fördenskull, heter det,
krävs en aktiv samhällelig näringspo -

litik av annan art och av annan storlek
och styrka än den som tidigare har utövats.
Det starka samhällets möjligheter
måste ytterligare förstärkas, brukar
statsministern säga.

Aktiv näringspolitik har blivit ett
honnörsord. Men vad menas med aktiv
näringspolitik? Vilken målsättning har
den? Vad innebär den i konkreta termer?
Hur kommer den att påverka vår
hittillsvarande blandekonomi? Vilka biverkningar
kan befaras inträda? På dessa
frågor väntar vi svar.

Det diffusa näringspolitiska program
som socialdemokratin redovisade förra
våren i sin »röda bok» utgör sannerligen
inget underlag för konkreta slutsatser,
och det gör, som jag sade, inte
heller årets statsverksproposition. Visserligen
hänvisar man i denna till Investeringsbanken,
denna snabbskapelse
som haussades upp i syfte att ge intryck
av att kunna lösa snart sagt alla finansierings-
och sysselsättningsproblem.
Finansministern var emelletid försiktigare
när han i dag talade om Investeringsbanken.
Banken har, som han uppgav,
kontrakterat 550 miljoner kronor
för framtida lån, men om man frågar
om inte dessa pengar skulle kunna skaffas
även Investeringsbanken förutan,
svarar han att han »inte är säker på»
att lånen skulle ha kunnat realiseras
på annat sätt. Det är klart att banken
har vissa speciella funktioner och skall
ta risker som andra inte kan ta, men
dessa risker och dessa funktioner hade
mycket väl kunnat anförtros institut,
som hade uppbyggts på annat sätt än
Investeringsbanken och som inte hade
behövt vara statliga utan kunnat bli
befriade från politisk styrning.

Man ställer också stora framtidsförväntningar
på det statliga utvecklingsbolaget,
en företeelse som av naturliga
skäl i utvecklings- och innovationshänseende
måste komma att spela en försvinnande
blygsam roll i jämförelse
med motsvarande insatser inom det
enskilda näringslivet. Man talar om

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

samordning, man talar om planering
och man erinrar om det näringspolitiska
rådet och om de samarbets- och
utredningsorgan som tillsatts i olika näringsgrenar,
uppenbarligen för att tillföra
kanslihuset de kunskaper och informationer
från näringslivet som man
anser sig behöva för att över huvud
taget kunna fullfölja en näringspolitisk
aktivitet.

Men, herr talman, därutöver är tankarna
och resonemangen skäligen dunkla.
Man gör antydningar, men om hur
långt dessa i realiteten syftar lämnas
opposition, riksdag och näringsliv i beklaglig
ovisshet. Jag citerar på nytt:
»En aktiv statlig företagspolitik måste
utgöra en viktig del av den framtida
näringspolitiken.» — »De betydande
resurser» som finns inom de statliga
företagen »ger möjlighet till ökande
sysselsättning och expansion.» — »Målsättningen
för de statliga företagen kan
sammanfattas under rubrikerna expansion,
lönsamhet och effektiv konkurrens.
» Också dessa citat är hämtade ur
direktiven för företagsdelegationen, och
de är betecknande för bristen på konkretiserande
målsättning.

Att statliga företag bör eftersträva
lönsamhet är en truism. Om de fritt
konkurrerar med andra företag — vilket
som bekant i regel inte är fallet,
eftersom så gott som alla statliga företag,
möjligen med undantag av LKAB,
helt eller delvis är monopoliserade eller
har alldeles speciella förmåner —-bör de självfallet konkurrera effektivt.
Detta krav är alltså också en truism.
Däremot är det så långt ifrån en truism
att göra gällande att expansion skall
ingå i den statliga sektorns uppgifter,
att man verkligen med fog kan kräva
en precisering och en motivering till
att den statliga sektorn skall expandera.

Går man på nytt till företagsdelegationen,
vilken som bekant för knappt
en månad sedan framlade sitt första
delbetänkande, får man inget svar. Även
om utformningen av statsföretagens

Remissdebatt

målsättning är en angelägen uppgift,
säger delegationen i detta betänkande,
»måste dock denna uppgift temporärt
vika för kravet på en initiallösning
som ger en organisatorisk samordning
av redan existerande företag i den statliga
sektorn» -—■ en i sanning dråplig
argumentation. Man utgår alltså helt enkelt
från att statliga företag skall expandera,
men man redovisar inga motiv
härför och man är inte heller beredd att
ange målet för en sådan utveckling.
Nej, först vill man bygga upp en organisation,
men den skall givetvis anpassas
till det icke utredda och icke klarlagda
expansionsbehovet.

Jag tycker att företagsdelegationens
resonemang är belysande för hela argumentationen.
Man utgår från inte bara
att vi skall ha en statlig sektor i näringslivet
utan också att den skall utvidgas
och då oppositionens representanter
begär klarhet om mål och motiv
blir man svaret skyldig, trots att bevisbördan
bör ligga på den part som hävdar
att den nuvarande arbetsfördelningen
i samhället måste ändras. Jag bestrider
att så är fallet.

Vi vet, herr talman, vad den hittillsvarande
marknadshushållningen har
åstadkommit i vårt land. Finansministern
stod för några timmar sedan här
och citerade med njutning vissa uttalanden
i våra partimotioner om hur
bra det svenska näringslivet var. Det
var en beskrivning av vad det svenska
näringslivet hade åstadkommit. Jag är
beredd att upprepa den beskrivningen
här, inte därför att jag vill ge finansministern
möjlighet att räkna sig resultatet
av utvecklingen till godo utan
därför att beskrivningen ger en sann
bild av vad vårt nuvarande ekonomiska
system — inte Gunnar Sträng och inte
socialdemokraterna — har skapat i vårt
land. Det finns inte många länder som
kan peka på en utveckling som vår.
Naturligtvis har det spelat stor roll att
Sverige har stått utanför två världskrig
— det skall ingalunda bestridas — men

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

den ekonomiska och sociala revolution
som har lett till att ett fattigt bondesamhälle
under något mer än 50 år har
förvandlats till en av världens förnämsta
industrinationer har väsentligen sin
grund i vårt ekonomiska system och
i de krafter som har kunnat utvecklas
inom det.

Bättre än i flertalet andra länder har
vårt näringsliv anpassat sin struktur efter
ny teknik och ny utveckling. Yår
lågtullpolitik har gjort den internationella
konkurrensen till en levande och
krävande realitet, och till lågtullpolitiken
är det socialdemokratiska partiet
liksom de andra partierna positivt medansvarigt.
Vår fackföreningsrörelse —
ett beröm också åt det hållet — har tidigt
förstått det positiva värdet för både
arbetstagare och samhälle av fred på
arbetsmarknaden och en industriell anpassning
efter förändrade betingelser.
Relativt liberala avskrivnings- och värderingsregler
— blomman kan nu närmast
ges till herr Wigforss —- har varit
till stöd framför allt för expanderande
företag. En hög självfinansieringsgrad
har medgivit större risktagning
och bättre chanser för fortsatt utveckling.
Näringslivets vinster har
plöjts ned och omvandlats till rationaliserande
och på sikt för konkurrensen
nödvändiga investeringar. Vår tekniska
nivå har ofta varit överlägsen andra
länders; vi har kunnat specialisera oss
på högkvalitativa produkter, och inom
vissa sektorer har vi legat på toppen i
världsmarknaden.

Generellt sett har biandekonomins
politik tillämpats så att initiativ, rörelsefrihet
och flexibilitet inom företagsamheten
kunnat komma till sin rätt.
Trots att kostnadsläget till följd av ett
otidsenligt skattesystem, ökande sociala
avgifter och inflation stigit snabbare
i vårt land än i flertalet av våra konkurrentländer
har vi — i varje fall intill
de senaste åren — i stort sett kunnat
upprätthålla vår internationella
konkurrenskraft.

Det finns ingen anledning att ta tillbaka
något av detta. Det har åstadkommits
delvis med hjälp av en klok och
liberal ekonomisk politik för vilken socialdemokraterna
har haft ansvaret.
Man skulle kunna påstå att resultaten
har åstadkommits därför att den socialdemokratiska
regeringen har gjort
så få reglerande ingrepp i näringslivet,
inte därför att den gjort så mycket.
Man har fått vara i fred, man har kunnat
utvecklas fritt — där har vi förklaringen.

Herr talman! Dagens teknik och den
väntade snabba utvecklingen i morgondagens
samhälle kräver ingen förändring
av den struktur som på detta sätt
har utbildats i näringslivet. Omvandlingstakten
har accelererat, det är sant.
Klimatet är i dag kärvare, och kraven
på företagare, tekniker och anställda är
större. Men i princip skiljer ingenting
dagens omgestaltningsprocess från gårdagens.
Ingenting har alltså hittills kunnat
åberopas till stöd för tanken att
vårt lands näringspolitiska struktur
måste revideras och att en stark .statlig
produktions- och distributionssektor
måste byggas upp för att ersätta
eller komplettera de hittillsvarande.
Däremot kommer, hur konjunkturerna
än utvecklas — och vi väntar nu en
positiv utveckling — vårt näringsliv
även för åren framöver att präglas av
omställningar och därav föranledda svårigheter
och bekymmer för den enskilde.
Såväl på det näringspolitiska fältet
som i andra hänseenden kommer det
därför att föreligga behov — måhända
i ökande utsträckning — av insatser
från det allmännas sida. Men arten och
vidden av dessa insatser måste från fall
till fall bedömas med hänsyn till de
tekniska och ekonomiska behov som
vid varje tillfälle måste tillgodoses.

Det kan bli fråga om statliga åtaganden
på områden, där resurser eller initiativ
av speciella skäl icke föreligger
inom den enskilda sektorn. Det kan
gälla så betydande eller så riskfyllda

Onsdagen den 5 februari 1969 ein.

Nr 4

projekt, att det rimligen inte kan begäras
att de skall bäras av enskilda. De
kan vara av sådan betydelse för hela
samhällsekonomin, att riskerna måste
fördelas. De kan ha så starka socialpolitiska
eller lokaliseringspolitiska inslag
att en liknande riskspridning blir nödvändig.
I det hänseendet — alltså på
det lokaliseringspolitiska fältet — kan
ökande insatser i nya former vara tänkbara.

I det sammanhanget skulle jag, herr
talman, rent parentetiskt vilja opponera
mig mot herr Eliasson i Sundborn.
.lag tycker inte att man skall tala fullt
så föraktligt och generaliserande om
det bristande lokaliseringsintresse, som
han ansåg föreligga i företagens »direktionsrum»,
som han uttryckte det.
Det borde vara Lars Eliasson bekant
att det svenska, rikt differentierade näringslivet
är ett resultat av betydande
insatser, som skulle kunna kallas för
lokaliseringspolitiska i vidsträckt bemärkelse,
just från näringslivets sida.
Inte minst under de senaste åren har
en mycket stark aktivitet gjort sig gällande
i det hänseendet, i vissa fall påverkad
och stödd av investeringsfonder
och annat. Men att aktiviteten funnits
och att näringslivet visat ett positivt lokaliseringsintresse
är uppenbart. Många
av de bekymmer vi i dag har inom vår
skogsnäring beror just på det förhållandet,
att det i den brytningstid, som
skogsindustrin nu befinner sig i, har visat
sig att en alltför långt utspridd lokalisering
skapar svårigheter. Jag tycker
att man skall vara försiktig med sin
kritik på det området.

Den — om uttrycket tillätes mig —
pragmatiska näringspolitik som jag talat
om är väsenskild från den som utgår
från det rent ideologiska betraktelsesättet,
att statlig företagsamhet skall
vara ett självändamål. För en sådan
näringspolitik har inga sakliga motiv
hittills åberopats, och jag tror inte heller
att man kan åberopa några sådana.

Kan — frågar man sig — en central

Remissdebatt

politisk ledning bättre stimulera och
utveckla nya initiativ och idéer än den
decentraliserade marknaden? Har statsföretag
större möjligheter att vaska
fram skickliga tekniker och företagsledare
än den fria marknaden? Har allmänna
företag bättre förutsättningar att
driva kommersiell och industriell verksamhet?
År det sannolikt att de kan
åstadkomma ett bättre utnyttjande av
våra samlade tillgångar än vad som är
möjligt i en differentierad fri ekonomi?
Blir inte riskerna för felbedömningar
och misstag betydligt större? Har statsföretag
större möjligheter att konkurrera
på de internationella marknaderna,
att trygga välståndsutvecklingen och
den fulla sysselsättningen? Ger statsföretagen
sina arbetstagare mer av insyn
och medbestämmanderätt än enskilda
företag?

Svaret på alla dessa frågor blir nekande.
Och svaret har stöd av hittillsvarande
praktiska erfarenheter. Låt mig
— bara i förbigående — nämna ordet
Durox.

Herr talman! Staten representerar oss
alla. Staten skall vara neutral. Vi kräver
att samhället skall planera, styra
och samordna den ekonomiska utvecklingen.
Sådana funktioner förutsätter
förtroende för staten och dess representanter
från det näringslivs sida, som
har att underordna sig den statliga översiktliga
planeringen. Om staten blir på
en gång övervakare och ledare och
samtidigt konkurrent, brister grunden
för förtroende och samarbete.

Statens förmåga att konkurrera fritt
och på lika villkor — som det brukar
heta — har hittills icke kommit till uttryck
i praktiskt handlande. Statliga företag
har alltid i ett eller annat hänseende
givits en särställning. De har
kommit att fullfölja politiska syften.
Sannolikheten talar för att så även
framdeles kommer att bli fallet. I själva
verket har det just varit politiska
hänsyn som fått utgöra avgörande argument
för statlig drift.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

Sambandet mellan fri företagsamhet,
näringsfrihet, enskild rörelsefrihet och
yttranderätt är påtagligt. Med ökande
centralt ledd statlig företagsamhet minskar
utrymmet för den enskilde. Allteftersom
den statliga sektorn byggs ut
ligger i farans riktning risker för demokratin.
Den aspekten är man medveten
om i diktaturer och planekonomier
både i öst och väst. Debatten och
utvecklingen i Tjeckoslovakien har konkret
åskådliggjort detta. I den socialdemokratiska
debatten har denna sida
av problemet icke ägnats uppmärksamhet.

Herr talman! I diskussionen om statsdrift
och statsföretag har inte sällan
åberopats det omfattande planeringssystemet
i Frankrike och — vilket bl. a.
företagsdelegationen gör — verksamheten
i den italienska IRI-koncernen. Det
vattnas naturligtvis i munnen på våra
planeringsfantaster vid tanken på den
franska »planificationen» och på den
statliga koncentrationen inom IRI, där
tusentalet tjänstemän knåpar och påtar
med data, statistik och utredningar om
koncernens många företag. I själva verket
har vi här uppe inte så mycket att
lära av dessa exempel. Meningarna om
det italienska IRI:s verkliga betydelse
är inte entydiga. Det finns kloka bedömare,
som gör gällande att de företag
under IRI går bäst, vilkas verksamhet
och ansvar är mest delegerat. Man vänder
alltså på påståendet och hävdar,
att skickligt ledda företag under IRI går
bra, trots förekomsten av en byråkratisk
överorganisation.

Vid sådana jämförelser bör man inte
heller bortse från det starka inslag av
pragmatism som karakteriserar exempelvis
den franska planeringen. Den är
inte politisk på samma sätt som den
svenska. Det är inte av politiska skäl
i och för sig, som samhällsorgan griper
in för att styra och leda. På tekniska
och ekonomiska grunder söker man i
samråd och samförstånd nå de resultat
som företagsekonomiskt bedöms va -

ra bäst. Statsdrift och statspåverkan anses
inte vara självändamål.

Vid utländska paralleller glöms också
lätt bort, hur olika den näringsgeografiska
strukturen är i skilda länder. Sverige
är kanske det land, där näringsfriheten
är mest utpräglad i hela Europa.
Vi har byggt på andra och mer
liberala traditioner och värderingar än
man har gjort på kontinenten. Även
våra grannländer Norge och Danmark
är långt mer bundna än vad vi är. Vårt
näringsliv är starkt differentierat; stora,
medelstora och små företag kompletterar
varandra i ett nät, vars maskor
knutits under fri utveckling. Storföretagen
kan visserligen generellt sett väntas
komma att spela en större roll än
tidigare för vår konkurrenskraft och
sysselsättning. Gigantomani kommer
dock sannolikt inte att prägla det svenska
näringslivet i dess helhet. Och väl
vore det. Initiativen, de tekniska framstegen,
de lönsamma idéerna och innovationerna
över huvud taget, har varken
i vårt land eller i andra länder företrädesvis
sitt ursprung i de stora företagen.
Vår näringsstruktur borde i allt
väsentligt kunna bibehållas. Stark aktivitet
från statsmakternas sida för att
driva fram fusioner eller en ny typ av
företagsamhet, statsägd eller med statlig
dominans, innan tiden mognat, kan
leda till bakslag, som kan få förödande
konsekvenser för sysselsättningen
och den allmänna välståndsutvecklingen
i vårt land.

I den socialdemokratiska, näringspolitiska
aktiviteten tycker sig en kritiker
inte sällan kunna skönja påtagliga tendenser
till byråkratisering. Samordning,
planering och styrning av vårt näringsliv
anses böra ske på ämbetsmannanivå.
Sådana tendenser avspeglas i företagsdelegationens
betänkande. Det föreslagna
nya statliga förvaltningsbolaget verkar
förnuftigt ur vissa synvinklar, men
ur andra ter det sig som ett mål i och
för sig.

Det är inte bara verklighetsfrämman -

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

de utan också utomordentligt oroande
om för vår ekonomi och utveckling betydelsefulla
näringspolitiska ståndpunktstaganden
i framtiden koncentreras till
något som skulle motsvara dagens krets
av unga »näringspolitiska lejon» i kanslihuset.
Nya stimulerande och konkurrenskraftiga
tankar föds och förverkligas
inte på det sättet. Idéer, produktionsprocesser
och produkter växer
fram inne i företagen under medverkan
av en mängd olika individer och enheter,
och de avgörande besluten utgör
inte sällan en nästan självklar konfirmation
av ett komplicerat samspel på
en mängd nivåer mellan yrkeskunniga
arbetare, forskare och företagare.

Nej, herr talman, vi berikar inte morgondagens
näringsliv genom ytterligare
byråkratisering eller centralisering av
besluten till en begränsad krets »förmyndare»
i ledningen för nybildade
statliga förvaltningsbolag eller industrioch
näringsdepartement. För att fullfölja
och vidareutveckla våra näringspolitiska
traditioner i ett differentierat
konkurrens- och handlingskraftigt
svenskt näringsliv räcker det inte — om
jag får spetsa till argumentationen —
med studier av Galbraith, ServanSchreiber
eller Sven Fagerberg; det
fordras kunnighet och erfarenheter, förvärvade
i ett livslångt praktiskt arbete i
själva näringslivet. Vårt näringsliv måste
avideologiseras, inte politiseras. Ju
snabbare dagens makthavande socialdemokrater
begriper det, desto bättre är
det för landet och säkert också för dem
själva.

Därefter anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är en smula förvånad
över att herr Bohman har ansett sig
kunna tolka mitt uttalande om de större
industriernas intresse för lokaliseringspolitiska
insatser i skogslänen så, att jag
skulle ha uttryckt mig föraktfullt om

Remissdebatt

deras intresse. Vad har herr Bohman
för stöd för den tolkningen? Herr Bohman
kan kanske kolla i protokollet, att
vad jag uttalade min förvåning över var
att de inte har visat ett större intresse.
Det står jag för, och jag ändrar icke en
bokstav i detta uttalande. Jag kan ta
mitt eget län som exempel, och jag kan
ta andra län också.

Faktum är att det mest är mindre och
medelstora företag, som redan är etablerade,
som har visat detta intresse,
men däremot bara ett ganska begränsat
antal större företag — jag bortser naturligtvis
från skogsindustrier och liknande
företag som av naturliga skäl redan
är etablerade där och som vill bygga
ut verksamheten.

Annars frågar man sig, om det har
gjorts så mycket mer än att företagen
har utnyttjat investeringsfondsmedel.
Herr Bohman vet ju hur det ibland har
gått till: man har fått flera tiotal miljoner
frigjorda för investeringar i en ganska
het storstadsregion mot att man har
gjort en satsning på några miljoner på
något politiskt känsligt ställe uppe i
Norrland.

Så skall det inte vara. Också skogslänen
bör få någon del av den expansion
som vi har möjlighet till. Om samhället
icke accepterar att stora delar av landet
läggs öde -— det gäller i dag inte bara
glesbygd utan också mindre tätorter
och städer — är alternativet insatser
i samverkan mellan samhälle och näringsliv.
Det är för att undvika dirigering
och en stark ökning av den statliga
sektorn som det enskilda näringslivet,
och främst de stora företagen, enligt
min mening bör visa sitt intresse.

Jag tror, herr Bohman, att jag också
med fog kan säga att det finns personer
inom de större industriföretagen som
ligger närmare min uppfattning i denna
fråga än herr Bohman gör.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! När herr Eliasson i
Sundborn gick upp i talarstolen trodde

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

jag faktiskt att han skulle förklara, att
han hade uttryckt sig vårdslöst och
vara beredd att ta tillbaka. Men han
vidhöll sitt påstående, att de svenska
företagen visade bristande intresse för
lokaliseringspolitik. Det är ett påstående
som är utkastat i luften och som
inte stämmer med verkligheten.

Att ha intresse för lokaliseringspolitik
innebär, att man är beredd att utnyttja
varje möjlighet att, där det är
företagsekonomiskt motiverat och förenligt
med ansvaret för företagen och
de anställda på lång sikt, lokalisera ute
i Sverige. Det finns ett klart sådant intresse
hos svenska företag. En helt annan
sak är att ge sig ut, där dessa förutsättningar
inte finns. Där företaget inte
har betingelser att på lång sikt klara
sysselsättningen för de anställda vore
det nästan brottsligt av företaget att
etablera sig. Jag tycker att herr Eliasson
borde ha kostat på sig den nyanseringen.

Sedan är det en helt annan fråga, om
vi kan låta stora områden i vårt land
läggas öde. Det kan vi inte. Där får staten
träda in och hjälpa till. Där måste
vi i samförstånd finna någon lösning på
problemet. Men det är en helt annan
fråga än den som herr Eliasson och jag
började vår debatt med.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! I mitt anförande sade
jag att den första uppgiften var att ta
hand om de handikappade och att skattesänkningar
för mellangrupperna var
någonting som kunde vänta. Nu har det
uppstått en viss diskussion om vad som
är den socialdemokratiska linjen när
det gäller marginalskatten, och det har
gjorts gällande att den socialdemokratiska
partikongressen förra året i det
näringspolitiska programmet skulle ha
uttalat sig för en sänkning av marginalskatten.

Nu har vi letat fram detta dokument.
Den bild som herr Bohman och även
herr Sven Gustafson här har givit är

inte alldeles korrekt. Slutklämmen som
berör skattefrågan har följande innehåll: »Under

förutsättning att sänkningarna
av den direkta inkomstskatten koncentreras
till de lägre inkomstskikten
kan, såsom skett under 1960-talet, en
ökad tyngd ges åt den indirekta beskattningen.
En väg är då att öka konsumtionsbeskattningen
med mervärdeskatten
som bas. En annan är att bygga upp
ett system för arbetsgivaravgifter enligt
de principer som präglat förslaget om
den nya arbetsgivaravgiften i samband
med övergången till mervärdeskatt.»

Under 1960-talet har regeringen fördubblat
kommunalskatteavdraget och
på det sättet kunnat koncentrera skattesänkningen
till de lägsta inkomsttagarna.
Där har man fått effekter upp till
inkomstlägena 17 000—18 000 kronor
men det har inte blivit någon skattesänkning
ovanför denna inkomst. Högerpartiet
har däremot i det förslag
som avser det aktuella budgetåret slagit
in på precis samma väg som man har
förordat tidigare, nämligen att ge en liten
skärv åt dem som har begränsade
inkomster men en ganska hygglig slant
åt dem som har höga inkomster —• en
gift inkomsttagare i 20 000-kronorsklassen
får en femtiolapp i skattesänkning,
medan man måste förtjäna ungefär
80 000 kronor för att komma i åtnjutande
av den maximala skattesänkningen
på en tusenlapp. Det är alltså samma
modell som tidigare, även om konstruktionen
är en något annan. Effekten blir
den som vi vid olika tillfällen har tagit
avstånd från.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Att jag — samma sak
gäller förmodligen herr Custafson i Göteborg
— tog mig för att citera socialdemokratiska
partiets näringspolitiska
program och dessutom Gunnar Strängs
egen valbroschyr från 1966 berodde på
att finansministern under debatten
i förmiddags gav ett intryck av att han

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

var emot varje marginalskatteförändring,
var emot varje sänkning av progressiviteten.
I båda de av oss citerade
aktstyckena förordade man att man
skall »sänka progressiviteten» — jag
bara citerar. Man talar därjämte om att
man måste förändra skattetryckets belastning
ifrån den direkta sidan till den
indirekta.

Herr Martinsson berörde i sitt inlägg
årets mycket blygsamma konkreta skattesänkningsförslag
från vårt parti. Det
är tyvärr ett alltför blygsamt förslag.
Det innebär i realiteten i stort sett bara,
att den automatiska skattehöjning som
inträder på grund av de blygsamma löneförhöjningar
som arbetstagarna kommer
att kunna tillförsäkra sig i lönerörelsen
neutraliseras. I stort sett kommer
alltså dagens löntagare, om vårt förslag
genomförs, att få bibehålla sin nuvarande
nettoinkomst oförändrad. De
får ingen skattesänkning, de undgår
skattehöjning. I princip bör detta gälla
alla inkomsttagare. Men det är klart, att
man skulle ha kunnat lägga upp systemet
så, att man såge till att bara medeloch
låginkomsttagarna fick behålla inkomstnivån
oförändrad medan man lät
den nuvarande skattebelastningen för
de högre inkomsttagarna automatiskt
stiga. Vi har föreslagit en spärrgräns.
Men någon rim och reson skall det väl
i alla fall vara också i fråga om skatteprinciper.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Om jag fattade herr
Bohmans uttalande rätt, sade han att
jag skulle ha sagt att näringslivet saknade
intresse för lokaliseringspolitik.

Jag har betonat att de mindre och
medelstora företagen har visat sådant
intresse i hög grad, men att det är alltför
få storföretag som har gjort det. Om
herr Bohman ser på investeringsbenägenheten
och den som kan väntas även
framöver, kan man fråga sig, som jag
sade, om man i dessa storföretags direk -

Remissdebatt

tionsrum är medveten om att för stora
delar av landet blir frågan, om man
skall lägga dessa delar öde eller om man
skall göra en insats. För att tala klarspråk:
man kan inte, herr Bohman, kritisera
statlig verksamhet och ökad sådan
verksamhet och samtidigt kräva
att det skall beredas sysselsättning i de
områdena, om inte näringslivet och
även de stora företagen tar sin del av
ansvaret. Det är en ståndpunkt som jag
inte på något sätt vill ändra. Jag har
understrukit att det finns storföretag
som har visat sådant intresse, men jag
har menat att flera bör göra det i fortsättningen.

Vidare säger herr Bohman någonting
om att det självklart måste finnas förutsättningar.
Jag har pekat på det, och
jag underskattar inte heller behovet av
en god samhällelig service. Men det förhåller
sig så i dag, herr Bohman, att det
t. ex. finns städer med en ganska god
för att inte säga mycket god kommunal
service med goda skolförhållanden
o. s. v., som inte alls tycks vara attraktiva,
även om man från samhällets sida
är beredd att ge ett visst lokaliseringsstöd.
Under sådana förhållanden menar
jag att tiden bör vara inne att diskutera
detta mellan statsmakterna och näringslivet
och verkligen försöka få till stånd
en aktivisering på den punkten. Om intresse
finns, och jag hoppas verkligen
att det gör det, måste det också ta sig
uttryck i att man dokumenterar det och
är villig att diskutera vilka samhälleliga
åtgärder som behövs för att denna ökade
investeringsbenägenhet skall komma
till stånd.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BOHMAN (in), som yttrade:
Herr talman! Jag är tyvärr förhindrad
att ge herr Eliasson i Sundborn det
svar som han borde ha.

Vidare anförde:

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 eni.

Remissdebatt

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohmans senaste
yttrande visar ju under vilka svårigheter
oppositionspolitiker arbetar i detta
hus, när han inte hade tillfälle att ge en
replik.

Herr Martinsson har nu grävt fram
det socialdemokratiska näringspolitiska
programmet. Där har han ju kunnat se
att det står, att socialdemokratin vill
minska eller t. o. m. avskaffa, sägs det,
progressiviteten för lägre och medelstora
inkomster. Det kan han inte förneka,
eftersom det står där. Om man
inte längre står för det uttalandet, så
har det socialdemokratiska partiet ändrat
åsikt i denna fråga, och det skulle
ju vara mycket anmärkningsvärt.

Herr Martinsson menade att det inte
var riktigt korrekt återgivet, därför att
det i slutet av skatteavsnittet står att
skattesänkningarna skall koncentreras
till de lägre inkomsttagarna. Jag nämnde
ju detta uttryckligen i mitt anförande,
herr Martinsson, och sade också
att folkpartiets förslag om ett avdrag
som är lika för alla och som göres på
eu sammanräkning av den statliga och
kommunala skatten är en väg som bör
prövas.

För en ensamstående med cirka
20 000 kronor i inkomst går 50 kronor
av varje hundralapp bort i skatt, och
för en gift person som har ungefär
30 000 kronor i inkomst går lika mycket
av varje nytjänad hundralapp bort. Frågan
om marginalskatternas plats i ett
modernt skattesystem är verkligen aktuell
och bör tas upp, och jag tycker
inte att socialdemokratin skall ändra
den inställning som uttryckts i det näringspolitiska
programmet.

Herr EKSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vet inte om jag skall
nämna herr Bohmans namn ty det skulle
väl komma att utlösa flera repliker
från hans sida, men han hade vissa intressanta
synpunkter. Han talade om att

någon förfäktade en ideologi som säger
att all statlig företagsamhet skulle vara
självändamål. Såvitt jag förstår visar
detta två saker, nämligen för det första
att herr Bohman inte särskilt noggrant
läst vårt näringspolitiska program och
för det andra att han absolut inte har
läst vårt partiprogram.

Jag skall under årets remissdebatt liksom
under tidigare år ta upp vissa planeringsfrågor
och skall då huvudsakligen
uppehålla mig vid det aktuella läget
beträffande vissa statliga utredningar
som redan remissbehandlats eller som
nu befinner sig under remissbehandling.
Det är alldeles självklart att i ett
samhälle med växande offentlig sektor
måste uppmärksamheten ständigt vara
inriktad på att samhället arbetar effektivt
men att effektiviteten måste vägas
mot det behov av service som de enskilda
människorna behöver. Samhället är
till för människorna och inte tvärtom.
All rationalisering måste följaktligen
vägas mot de negativa följder som kan
uppstå. Det torde vara onödigt att särskilt
framhålla att den som har en socialistisk
samhällsuppfattning inser betydelsen
av en växande offentlig sektor,
eftersom vår ideologi ändå som en av sina
hörnpelare ser en samordning av de
enskilda individernas krafter i samhällsorganen
—- i stat, landsting eller
kommuner —• för att därmed åstadkomma
bästa möjliga bärgning och trygghet.
Men samhällsorganen måste ständigt
anpassas till näringslivets utveckling
och behov, och detta är inte minst
nödvändigt i tider då strukturförändringar
förekommer i en takt som kanske
aldrig förr. Det är inte någonting
som är utmärkande just för vårt land,
utan samma sak gäller alla industrialiserade
och utvecklade länder.

Vid tiden för fjolårets remissdebatt
förelåg de preliminära resultaten av
försöksverksamheten i fråga om regionalplanering
som fått beteckningen
Länsplanering 67, och det är med verkligt
stort intresse som inrikesdepartementets
huvudtitel nu mottagits. Depar -

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

tementschefen har redovisat sammandrag
av länens målsättningar m. in. och
bär uttalat att han i stort sett kan godta
dessa. Vidare måste det hälsas med tillfredsställelse
att den försöksplanering
som nu verkställts skall återkomma i
den fortsatta regionala planeringen. Det
är gott och väl men då inställer sig frågan:
Hur skall det bli möjligt att förverkliga
de olika länens målsättningar?
Det vore illa om dessa inte skulle bli
annat än önskedrömmar och sålunda
stanna på papperet. Jag är, herr talman,
angelägen framhålla att jag givetvis är
så realistisk att jag är helt medveten
om att det här gäller ett arbete på
tämligen lång sikt. Det är emellertid angeläget
att samhällets möjligheter att
styra utvecklingen snabbt förbättras.
Departementschefen har där framfört
synpunkter som jag helhjärtat vill instämma
i. Han har sagt att nödvändigheten
av att samhällets beslut om lokalisering
av offentliga inrättningar för
t. ex. utbildning, forskning, bostadsbyggande,
skolor, vägar, sjukhus och olika
serviceanordningar samordnas så att
effekten beträffande den regionala utvecklingen
harmonierar med samhällets
regionalpolitiska strävanden. Det uttalandet
hälsas också med tillfredsställelse.

Jag vill framhålla att departementschefen
här tydligt har givit sin mening
till känna angående betydelsen av att
vi så snabbt som möjligt skapar regioner
i landet som är administrativa enheter.
Om vi tidigare i samhällsdebatten
ofta har kunnat konstatera en motsättning
mellan stad och land har vi nu
kommit in i ett skede då det i stället pågår
en dragkamp mellan olika regioner.
Att regioner som inte samordnat sina resurser
för att kunna utvecklas och leva
vidare kommer i underläge borde vara
tämligen självklart. Mera skall jag inte
säga om den i dessa dagar så aktuella
frågan om kommunindelningsreformens
fullföljande. Jag vill endast tillägga att
departementschefens synpunkter an -

Remissdebatt

gående vissa livskraftiga stadsregioner
som alternativ till storstäderna torde
delas av de flesta här i landet. En motion
i den frågan har också väckts från
socialdemokratiskt håll.

De medel som där för närvarande står
till buds är givetvis av flera slag. Det
förhåller sig alldeles uppenbart så att
det statliga lokaliseringsstödet, bostadsbyggandets
fördelning samt den offentliga
verksamheten i största allmänhet
är de viktigaste elementen därvidlag.
När jag talar om offentlig verksamhet
inkluderar jag även statlig företagslokalisering.

Det har under senare tid varit intressant
att konstatera att även borgerliga
politiker numera tvivlar på det enskilda
näringslivets förmåga att klara
sysselsättningsproblemen. I varje fall
gäller det politiker i vissa delar av landet.
Deras ideologi har tidigare gått ut
på att samhället i goda konjunkturer
skall hålla fingrarna borta från näringslivet,
men när konjunkturerna viker
skall samhället rycka ut till undsättning.
Vid sådana tillfällen framställes
interpellationer och frågor till regeringen
med krav om hjälp till områden med
undersysselsättning. Ibland verkar det
som om vederbörande levde i den
oskuldsfulla tron att det i kanslihuset
finns ett kartotek över företag och företagare
som det ankommer på regeringen
att dirigera till olika delar av
landet. I andra sammanhang talar samma
riksdagsmän om att all lokaliseringspolitik
skall ske utan dirigering.

När vi från socialdemokratiskt håll
framhåller att det för närvarande råder
brist på presumtiva företag som är
beredda att lokalisera sig till dylika områden
och att den mest effektiva lösningen
förmodligen ganska snart är att
finna i statliga eller halvstatliga företag,
darrar oppositionen i regel på manschetten
och övergår till att i stället tala om
något fall där statlig företagsamhet varit
mindre framgångsrik. Jag skulle i detta
sammanhang, herr talman, vilja tillf o -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

ga att vi i Gävleborgs län för närvarande
med oro ser på utvecklingen. Efter några
år av en påtaglig stabilisering av befolkningsutvecklingen
har länet under
det sist gångna året minskat i folkmängd
med cirka 750 personer. Den ökning
som uppvisats i den södra länsdelen
har alltså inte tillnärmelsevis motverkat
minskningen i de norra delarna av länet.
Arbetslösheten är besvärande. Uppseendeväckande
är att i den senaste
räkningen hade t. o. m. Gävle stad 1 108
arbetslösa. Den relativt största arbetslösheten
redovisas dock i Liusdalsområdet.

Det är givet, såsom jag tidigare framhöll,
att den som representerar ett sådant
län med oro ser på denna utveckling.
Det privata näringslivet räcker
tydligen inte till, utan en statlig eller
halvstatlig företagslokalisering bör ske.
Jag har dock med mycket stort intresse
tagit del av en motion till årets riksdag,
11:385, som är en partimotion från
folkpartiet. Herr Wedén aviserade tidigare
under debatten i dag att herr Larsson
i Umeå närmare skulle kommentera
denna motion, som har den mycket
pretentiösa rubriken »ett näringspolitiskt
program för Norrland». Alla norrlänningar
har självfallet med intresse tagit
del av den. Motionen börjar på följande
sätt:

»I denna partimotion från folkpartiet
föreslår vi en regional planering för
Norrland som inte gör halt vid länsgränserna
samt att ett näringspolitiskt
program utarbetas på grundval av denna
utvecklingsplan.»

Denna motion är ett praktexempel på
hur folkpartiet agerar. Jag vill närmast
ställa några frågor till herr Larsson i
Umeå, eftersom denne senare kommer
att uppträda i debatten. Man skriver i
motionen om lokaliseringspolitiken och
framhåller att man numera är tveksam
inom folkpartiet om huruvida industriinvesteringar
är det effektivaste medlet
för att öka sysselsättningen i inlandet.
Man menar att det är möjligt att

ett stöd som i stället beräknas på grundval
av antalet anställda skulle ha givit
ett bättre resultat i fråga om sysselsättningen.
Det skulle vara mycket intressant
att få veta vad folkpartiet menar
med denna formulering.

När man sedan behandlar den statliga
företagsamheten framhåller motionärerna
i ett stycke behovet av statlig företagsamhet
men tar i det därpå följande
tillbaka vad man skrivit om detta. Man
börjar med att citera vad inrikesministern
skrivit i statsverkspropositionen
och säger att det kan ligga mycket i detta.
Ganska snart framhåller man emellertid
att statliga företag ändå brukar
misslyckas och att det inte skulle vara
särskilt lyckosamt för Norrland att få
statliga subventionerade företag, som
så småningom skulle gå omkull. Med
denna skrivning har man uttömt den
entusiasm för statlig företagsamhet, som
norrlänningarna kanske ändå trodde att
folkpartiet ville visa.

Längre fram i motionen skriver man
emellertid att det kanske i vissa fall
ändå kan tänkas att en lokalisering av
statliga företag är berättigad, nämligen
om statliga ämbetsverk eller kanske affärsdrivande
verk skulle förlägga sin
verksamhet till Norrland. Det skulle
man kunna gå med på.

Man tar vidare i motionen upp ett enhälligt
uttalande från bankoutskottet i
fjol, där utskottet skrev att det kanske
är nödvändigt med en statlig företagsamhet
i Norrland. Det var faktiskt fråga
om ett enhälligt uttalande från bankoutskottet,
och det hade gjorts med anledning
av socialdemokratiska motioner.
Trots detta avslutar man emellertid
skrivningen med formuleringen »I den
mån» — jag understryker detta —
»statliga företag skall startas i Norrland—--».
Det framgår alltså att

man fortfarande är tveksam beträffande
hur man vill ha det på denna punkt.
Motionen kommer givetvis att behandlas
med all respekt, men det är inte särskilt
mycket nytt i den. Man måste stäl -

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

la sig frågan huruvida folkpartiet med
denna partimotion, som är undertecknad
av en majoritet av norrlänningar eller
ledamöter med norrrländskt ursprung,
verkligen har berikat debatten.
Hur stämmer den egentligen, herr Larsson
i Umeå, överens med den ledare i
Dagens Nyheter i början av året, där
man bl. a. framhöll följande: »Ett växande
engagemang i en internationell arbetsfördelning
som framtvingar stora
enheter kan inte förenas med ambitioner
att upprätthålla ett finmaskigt nät
av lönsam konkurrenskraftig småindustri
över hela landet.» — »Utglesningen
av delar av det norrländska inlandet är
ofrånkomlig och försörjningen för de
kvarvarande blir en socialpolitisk, inte
näringspolitisk, uppgift.»

.lag undrar nu vad man skall hålla
sig till —• den synpunkt som Dagens
Nyheter framför, att man skall lämna
stora delar av glesbygden åt deras öde
och säga till befolkningen att den får
klara sig på socialvård, eller folkpartiets
motion, där man faktiskt också tar
upp frågan om den statliga företagsamheten.

Under föregående år hade vid denna
tidpunkt flera remissinstanser i landet
att avge yttrande över vissa då föreliggande
statliga utredningar. Det gällde
den statliga länsförvaltningen, ny
länsindelning, skatteförvaltningen samt
lag om skatterätt. Därefter har ytterligare
statliga utredningar slutförts rörande
den regionala förvaltningen. Jag
tänker då närmast på länsdemokratiutredningens
betänkande som nu är ute
på remiss. Remissinstanserna har ett
helt års betänketid. Vidare har under
föregående månad en promemoria om
kommunindelningsreformens fullföljande
varit föremål för behandling i bl. a.
landets samtliga primärkommuner.

Av denna uppräkning torde tydligt
framgå att samhällsförvaltningen på det
regionala planet för närvarande är föremål
för stor uppmärksamhet. Men det
måste likväl framhållas att alla dessa

Remissdebatt

utredningar kan få till följd att det
drar ut på tiden innan erforderliga beslut
fattas. En radikalt ändrad länsindelning
i enlighet med utredningens
förslag torde inte vara att förvänta.
Däremot borde partiella ändringar kunna
vidtagas med ikraftträdande om möjligt
1971. Det är min förhoppning att
man verkligen skall kunna få fram förslag
om dessa partiella ändringar.

Beträffande förvaltningen på länsplanet
föreligger länsförvaltningsutredningens
förslag enligt vilket länsstyrelsen
i framtiden skulle bli det ledande
och samordnande organet i den regionala
översiktliga samhällsplaneringen.
Därutöver skulle enligt denna utredning
länsstyrelsen handha sådana uppgifter
som berör förvaltningsrättsskipning
samt allmän ordning och säkerhet.
Medborgarnas inflytande skulle
stärkas på så sätt att en medborgerlig
representation infördes i länsstyrelsen.
Fyra ledamöter föreslogs bli utsedda av
Kungl. Maj :t och sex skulle väljas av
landstinget.

Länsförvaltningsutredningens förslag
har remissbehandlats men ännu inte
föranlett någon åtgärd, och nu föreligger
länsdemokratiutredningens betänkande,
i vilket som huvudprincip anförts att
landstingen bör bli länets »regering»
och länsstyrelsernas uppgifter i huvudsak
begränsas till att vara »länsrätt».
Enligt utredningen skall landstingen ta
hand om den regionala planeringen, naturvård
och barnavård, och vidare skall
till landstingen överflyttas länsskolnämnden,
länsarkitektorganisationen,
länsbostadsnämnden samt länsnykterhetsnämnden
liksom nykterhetsvårdskonsulentens,
nvkterhetsvårdsassistentens
och socialvårdskonsulentens funktioner.
Man har vidare anfört att landstinget
skulle kunna vara alternativ huvudman
för gymnasieskolan.

Det är alltså, herr talman, vitt skilda
uppfattningar som här framkommit,
och med hänsyn till den i och för sig
berättigade långa remisstiden för läns -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

demokratiutredningens betänkande
måste tyvärr osäkerhet fortfarande under
ganska lång tid råda rörande förvaltningen
på det regionala planet. Remissinstanserna
har redan för ett år
sedan avgivit sina utlåtanden över länsförvaltningsutredningens
betänkande.
Det kommer att dröja ytterligare ett år
innan remissutlåtandena över länsdemokratiutredningen
inkommer. Jag
måste säga att jag beklagar att vi fått
denna utredningsordning. Frågan om
kommunal självstyrelse på såväl det sekundära
som det lokala planet är viktiga
ting, men här har vi kommit i ett
läge där det sannerligen vore angeläget
att så snabbt som möjligt fatta beslut.
Vi befinner oss i en brytningstid,
då det i första hand gäller att organisera
samhällsapparaten så att den fungerar
effektivt i takt med utvecklingen.

Statsverkspropositionen har tidigare
under debatten kommenterats ur olika
synpunkter. Jag vill för min del endast
framhålla att trots avsevärda nedskärningar
av gjorda äskanden innebär budgeten
en personälökning med cirka
4 000 tjänster. Detta förklarar mycket
av ökningen av totalomslutningen för
det nu aktuella budgetåret, men det innebär
givetvis också ett ekonomiskt engagemang
för staten under därpå följande
år. Som jag inledningsvis framhöll
är det därför nödvändigt att myndigheter
och verk ständigt har uppmärksamheten
riktad på de rationaliseringsmöjligheter
som kan finnas.

Sucessivt börjar nu den s. k. programbudgeteringen
tillämpas på allt
flera områden. Även om man härav inte
kan vänta sig alltför stora omedelbara
resultat, är det ändå en utveckling i rätt
riktning. ADB-tekniken kommer alltmer
till användning och utvecklas ständigt.
Riksdagen har ställt sig välvillig
till de framställningar om anslag som
äskats för det ändamålet, och för det
kommande budgetåret föreslår nu departementschefen
att ett investerings -

anslag på 25 miljoner kronor tillföres
den centrala fonden för detta ändamål.

En ständigt pågående rationaliseringsverksamhet
har en central betydelse
för en långsiktig planering. Såvitt
jag har kunnat finna har det hittills
väckt liten uppmärksamhet att finansministern
i statsverkspropositionen anmält
att han har för avsikt att förelägga
riksdagen förslag om inrättande av
ett statlig företag för konsultverksamhet
inom rationaliseringområdet. Det
överensstämmer helt med det förslag
som statskontoret framlagt, och det
överensstämmer vidare med det näringspolitiska
program som den socialdemokratiska
partikongressen antog under
föregående år. Där anfördes följande:
»Verksamheten i den offentliga
sektorn skall effektiviseras så snabbt
som möjligt för att därmed frigöra personal
som flyttas över till nya områden.
Ett statligt konsultföretag inrättas för
rationaliseringsutredningar och andra
uppdrag på organisationsområdet. Programbudgetering
införs med sikte på
medveten planering, ökad kostnadskontroll
och bästa möjliga användning av
resurserna.»

Det skulle vara mycket att säga på
den här punkten. Det är utan tvekan så
att för kontorsarbete tas en ständigt
växande del av vår produktionsapparat
i anspråk. Ingeniörsvetenskapsakademien
har publicerat en rapport, av vilken
man kan utläsa att inom några år
uppgår de kontorskostnader som det
finns möjligheter att påverka genom administrativ
rationalisering till 30 miljarder
kronor. Detta belopp utgör faktiskt
ungefär en fjärdedel av hela vår
bruttonationalprodukt. Mer behöver väl
inte sägas om nödvändigheten av att vi
i en långsiktig planering med en fortsatt
expansiv verksamhet hushållar med
våra resurser.

När nu förslag framläggs om översyn
av statlig verksamhet, möts dessa tj’-värr ofta av en lika häftig som osaklig

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

kritik. Jag tänker då närmast på det
nyligen avgivna betänkandet »Arbetsmarknadsverket
och arbetsmarknadspolitiken».

Med hänsyn till samhällets alltmer
ökade engagemang i arbetsmarknadsoch
näringspolitiken har det varit naturligt
och nödvändigt att arbetsmarknadsverket
successivt måste anpassas
härtill vad gäller verksamhetens såväl
omfattning som inriktning. Detta har
lett till en kraftig ansvällning av verkets
resurser beträffande såväl personal
som pengar. För närvarande sysselsätter
verket närmare 4 700 personer
och omsätter 1,5 miljard kronor.

I statsverkspropositionen år 1964
framhöll finansministern behovet av en
översyn av verkets organisation och att
denna översyn borde omfatta verket i
dess helhet. Sedermera uppdrog Kungl.
Maj :t åt statskontoret att i samråd med
arbetsmarknadsstyrelsen verkställa den
beslutade översynen.

När sedan denna översyn efter ett
fyraårigt grundligt utredningsarbete
slutförts och presenterats, visade det sig
att man från håll, där man oftast med
frenesi kritiserat den offentliga sektorns
expansion, starkast kritiserar utredningens
innehåll. Man förbiser helt
att statskontoret betecknar rapporten
som ett ramförslag och att någon tidpunkt
då organisationsförändringen bör
igångsättas inte angivits, utan man har
endast framhållit att en fyraårig period
med en riktig planering av övergången
kan anses vara tillräcklig. Tidsschemat
och hur mycket av de förslag
som framförts som bör aktualiseras har
statskontoret inte haft någon mening
om.

Kritiken har främst riktats mot att
förslaget skulle innebära en kraftig centralisering
av arbetsmarknadsverket.
Förhållandet är det rakt motsatta. Det
primära i förslaget innebär en decentralisering
av arbetsmarknadsverket på
så sätt att man delegerar en hel del be -

Remissdebatt

slutsfunktioner från arbetsmarknadsstyrelsen
i Stockholm till ett antal regionala
arbetsmarknadsnämnder.

Vidare innebär förslaget att ett åttiotal
välutrustade distriktskontor inrättas.
Dessa kommer i flertalet fall att
vara såväl personellt som tekniskt bättre
utrustade än de nuvarande länsarbetsnämnderna.
I botten kommer fortfarande
att finnas möjligheter till upprättande
av lokalkontor samt ombud
och en uppsökande verksamhet. Fältorganisationen
kommer att öka med
över 500 årsarbetskrafter, och hela organisationen
föreslås bli genomsyrad
av den moderna teknik, som om något
decennium kommer att framstå som
fullständigt självklar.

Man måste verkligen beklaga att en
av de största tidningarna i landet kommenterar
utredningen med att påstå att
t. ex. en arbetslös i Kiruna skulle få
åka 90 mil till Sundsvall för att söka
arbete, för att nu ta ett av de mera horribla
påståenden som gjorts i pressdebatten.

Nåväl, allteftersom herrar ledarskribenter
fått tid att läsa utredningen har
även andra, mera nyanserade kommentarer
presterats. Det kan kanske också
vara på sin plats att i detta sammanhang
framhålla, att arbetsmarknadsverket
redan är i färd med att på flera
punkter genomföra förslag som ingår i
statskontorets utredning. Jag tänker
närmast på en minskning av antalet
lokalkontor samt användandet av ADBteknik
i större utsträckning än vad som
hittills varit fallet.

Det skulle givetvis vara av intresse
att redan nu i remissdebatten anföra
synpunkter rörande den alltid lika aktuella
bostadsfrågan. Jag skall emellertid
inte göra detta på annat sätt än
genom att framhålla, att oppositionen
för ett par år sedan ständigt betvivlade
regeringens möjligheter att genomföra
sitt bostadsbyggnadsprogram, nämligen
1 miljon nya lägenheter under en tio -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

årsperiod. Den hittillsvarande utvecklingen
visar tydligt att detta program
icke var någon utopi, utan att det med
ett bostadsbyggande av den omfattning
som detta haft under det senast förflutna
året och med det förslag som
statsverkspropositionen nu innehåller
är en realitet.

Fortfarande har vi emellertid de höga
bostadskostnaderna, även om under de
senaste åren en dämpning, ja, i viss
mån även en minskning av kostnaderna
kunnat inregistreras. Det skulle vara
frestande att redan i dag gå in på den
problematik som här föreligger, men vi
kommer ju sedermera under riksdagssessionen
att få en mera detaljrik debatt
om bostäderna när statsutskottets
utlåtande föreligger. Jag vill dock redan
nu uttala min stora tillfredsställelse
över att det även för år 1969 blivit möjligt
att träffa en överenskommelse mellan
staten och kreditinstituten om finansiering
av bostadsbyggandet, vilket
innebär att byggnadskreditiv säkerställs
för igångsättning av 103 000 nya bostäder
under året i enlighet med statsverkspropositionens
förslag. Vad som
är oroväckande i detta sammanhang är
den ökning av oavlyftade kreditiv som
konstaterats vid sistlidna årsskifte jämfört
med årsskiftet 1967/1968. Det är att
hoppas att detta förhållande är av temporär
karaktär, så att de långsiktiga
lånen kan sättas in för att minska kapitalkostnaderna.

Med detta har jag även velat ge till
känna att jag anser det vara välbetänkt
att för närvarande inte på allvar aktualisera
ett statligt bostadsfinansieringsinstitut.
Man bör i stället i nuvarande
skede inrikta alla ansträngningar på
att förmå affärsbanker och andra som
lämnar byggnadskreditiv att ompröva
frågan om kreditivavgiftens berättigande.
En särskild avgift för byggnadskreditiv
kunde vara motiverad i gångna
tider, då det givetvis innebar ett större
risktagande än nu att lämna byggnadskreditiv.
För närvarande står ju i över -

vägande antalet fall kommunerna i borgen
för byggnadskreditiven, varför det
huvudsakliga motivet för en särskild
avgift icke längre föreligger. Kan den
frågan lösas, minskar därmed också behovet
av en statlig totalfinansiering av
bostadsbyggandet. En beredskap måste
emellertid finnas, så att ett dylikt finansieringsinstitut
snabbt kan insättas,
därest förhållandena på kapitalmarknaden
skulle avsevärt förändras.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få biträda ett, som jag förmodar,
tidigare framfört yrkande om remiss av
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 till vederbörande
utskott.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill gärna uttala
min tillfredsställelse över att få se den
nye jordbruksministern på hans plats
här i kammaren — jag hoppas att vi
kommer att få en del stimulerande och
intressanta debatter framöver. Att statsrådet
med samma ambition som han
visat på det område som han nu har
lämnat — det sociala -— kommer att
ägna sig åt sitt nya arbetsfält är jag
fullt övertygad om.

Jag vill också passa på att tacka den
avgående jordbruksministern för de
meningsutbyten som vi har haft både
här i kammaren och utanför detta hus.
De har alltid varit stimulerande.
Ibland kanske de har varit litet hårda,
men såvitt jag har fattat det har de
alltid förts med en viss ömsesidig högaktning.
Jag tycker att de har varit
mycket uppfriskande och säkerligen
till gagn för oss båda. Jag ber att få
önska före detta jordbruksministern
lycka till på hans nya område.

Ja, herr talman, det var inte bara
detta jag tänkte säga. För en tid sedan
bebådade hans excellens statsministern
att riksdagen så småningom skulle få
en stor politisk debatt om den nordiska
ekonomiska marknaden. Detta hälsar
jag med tillfredsställelse eftersom
den frågan utan tvekan är en av de

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

allra viktigaste som vi har att handlägga
framöver. Eftersom förhandlingarna
fortsätter vill jag säga några ord
om vissa detaljer i den fortsatta förhandlingsomgången.

Jag tycker nog att man blir litet
förvånad när man märker vilka stora
förväntningar som ställs på den nya
marknaden. Det är egentligen bara
jordbrukets företrädare som visar en
försiktigare bedömning — och kanske
den mest realistiska bedömningen. Det
råder ingen tvekan om att ett närmare
nordiskt samarbete på vissa områden
skulle kunna åstadkomma en
hel del fördelar. Redan nu har ganska
mycket åstadkommits tack vare detta
samarbete. Fortsatta vinster må kunna
göras, men jag tycker nog att de vinster
som man syftar till måste bedömas
efter det pris som man får betala för
dem. Om de ritningar som man har gjort
upp fullföljes kan nämligen det inträffa
att ländernas suveränitet inskränkes.

Betraktar man näringslivets struktur
inom de nordiska länderna får
man närmast den uppfattningen att ett
ekonomiskt samarbete torde ge relativt
begränsat utbyte, åtminstone på
vissa områden. De viktigaste svenska
exportprodukterna som har skogen
som råvara, torde t. ex. inte ha så värst
mycket mer att vinna på denna marknad.

Det är mycket möjligt att den norska
industrins negativa inställning också
bottnar i denna uppfattning. Men det
är klart att det finns andra områden
— metall, järnindustri etc. — som kan
ha en del att vinna, det är ingen tvekan
om det.

Det framgår emellertid med all önskvärd
tydlighet i tal och skrift, att Danmarks
främsta, för att inte säga dominerande
intresse av denna marknad
är att få avsättning för så stor del som
möjligt av sitt betydande överskott
av livsmedel. Under samma tid som vi
här i Sverige har minskat vår produk -

Remissdebatt

tion av livsmedel med 5 procent har
det danska jordbruket ökat sin produktion
med 25 procent. Den danske
jordbruksministern sade för ett år sedan
här i Stockholm, att han för sin
del inte funderade på någon minskning
av den danska jordbruksproduktionen.
Huruvida han sedan ändrat
uppfattning har undgått min uppmärksamhet.

Vi bör också komma ihåg att Danmark
inte varit främmande för ett separat
inträde i EEG just med hänsyn
till sitt stora livsmedelsöverskott. I Danmark
vill man, såvitt jag förstår, även
inom en nordisk marknad hålla dörren
öppen för ett separat inträde på EECmarknaden.
Det har sagts att ett nordiskt
handelssamarbete skulle underlätta
ett inträde i och bli något slags
inkörsport till EEC. Såvitt jag begriper
är detta optimism i överkant. Det
var en styrka för oss att hålla ihop i
Kennedyrondens förhandlingar. Men
det är inte riktigt samma slag av förhandlingar
vi skall föra denna gång
och inte heller en gång framöver, som
jag hoppas, med EEC. Men så långt
kan väl detta uttalande ändå vara riktigt,
att det för Danmark möjligen skulle
kunna bli lättare att få ett separat
inträde i EEC, om man kan visa på att
åtminstone en viss del av landets jordbruksproduktion
kan avsättas inom Norden.
Det största hindret för Danmark
att komma med i EEC har nog varit
just det förhållandet att man haft ett
överskott av produkter, som även EECmarknaden
har överskott av.

När man från det svenska jordbrukets
sida har förklarat sig vara beredd
att ta upp en konkurrens med EECmarknaden,
så har det berott på att vi
har den uppfattningen, att omställningsproblemen
då sannolikt skulle bli
lättare och anpassningstiden betydligt
längre än vad fallet blir vid en nordisk
samhandel. Sannolikt kommer också
anpassningsprocessen inom det svenska
jordbruket att bli en helt annan

4 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 4

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

eller i varje fall till viss del en annan,
om den skall ske med EEC-länderna
som partners än om den skall ske med
enbart det danska jordbruket som partner.
Men det förhållandet att det svenska
jordbruket är positivt till EEG men
kritiskt till en nordisk marknad beror
också på att en nordisk marknad med
jordbruksprodukter skulle bli mer konkurrerande
än kompletterande.

En EEC-marknad skulle däremot för
oss bli mer kompletterande än konkurrerande.
Syftet med gemensamma marknader
är, som jag har fattat det, inte
minst att de skall ge möjligheter till
kompletteringar länderna och deras
näringsliv emellan. Betraktar man jordbruksförhållandena
inom EEC får man
intrycket att dessa, generellt sett åtminstone,
i viss mån överensstämmer
med de svenska i allmänhet. Produktionsförhållandena
inom jordbruket i
Danmark överensstämmer praktiskt taget
endast med de bästa svenska produktionsområdenas.
Det är därför som
en anpassning först till dansk marknad
och sedan, som vi hoppas, till EECmarknad
kan komma att bli en direkt
nackdel för det svenska jordbruket
och kanhända också för vårt lands
försörjning med livsmedel. Det är därför
jag har velat påpeka detta inför de
fortsatta förhandlingarna. Eventuella
fördelar, låt oss säga på vissa industriområden,
får icke köpas på jordbrukarnas
bekostnad. Jordbrukarna utgör
i dag en av vårt lands låginkomstgrupper.
Det bör, menar jag, inte bli
så att låginkomstgrupperna blir de
som främst får bära offer till den nordiska
marknadens altare.

Mot slutet av förra året framlade statens
jordbruksnämnd en utredning angående
vår beredskap i händelse av en
avspärrning eller en ännu allvarligare
situation. Det är en utredning som bör
stämma till eftertanke. De bekanta orden
från 1940 »vår beredskap är god»
gäller måhända än i dag vad beträffar
vår militära beredskap men torde knap -

past gälla för försörjningsberedskapen
på livsmedelsområdet. Svenska folket
lever emellertid i lycklig okunnighet
om hur besvärlig vår livsmedelsförsörjning
kan bli om importen av nödvändiga
produktionsmedel skulle komma
att störas. De inhemska produktionsbetingelserna,
vår förädlingsindustri
och våra lagringsmöjligheter har
tyvärr så allvarliga svagheter att man
kan säga att svenska folket inte har den
livförsäkring man skulle önska om
något skulle hända. Vem bär ansvaret
för det? Formellt är det naturligtvis
regeringen i ett land som bär ansvaret
för såväl den militära som den försörj
ningsmässiga beredskapen. Men regeringen
i vårt land kan när det gäller
vår materiella försörjning i varje fall
dela sitt ansvar med vissa andra parter.
Den för ett par år sedan hastigt bortgångna
jordbruksutredningens optimistiska
syn på vår beredskapssituation
vägledde tyvärr regeringen vid dess
utformning av de jordbrukspolitiska
riktlinjerna 1967. Utredningens olycksaliga
tidtabell för nedrustning av vår
inhemska livsmedelsproduktion till 80
procent av behovet inom en tioårsperiod
lades till grund för försörjningspolitiken
framöver.

För min egen del har jag aldrig trott
och vägrar fortfarande att tro på de
optimistiska bedömningar som har
gjorts både av den inhemska produktionens
tillräcklighet efter denna nedbantning
och framför allt av möjligheterna
till lagring, som är nödvändig vid
denna begränsade produktion. I den
motion som centerpartiet avlämnade
vid 1967 års riksdag i jordbruksfrågan
uttalade vi också sådana farhågor. Att
sedan dessa synpunkter så snart efteråt
stöttades upp av en utredning av
ett statligt verk torde visa att dessa
farhågor inte är helt ogrundade.

En eventuell nordisk marknad kan
komma att ytterligare aktualisera vår
beredskapssituation. I dessa trygghetsdebattens
tider torde det inte vara ur

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

vägen att påpeka, att av alla sådana
problem är tryggheten för den dagliga
försörjningen den viktigaste. Jag vill
därför uttala den förhoppningen, att
regeringspartiet trots sin nu vunna dominerande
ställning och trots eventuella
prestigehänsyn underkastar jordbruksnämndens
utredning ett noggrant
studium.

Som bekant skall vi i vårt land lägga
ned tredjedelen av den nu odlade åkerarealen.
Det betyder att av nuvarande
3 miljoner hektar skall det vara 2 miljoner
kvar. På den återstående åkerjorden
skall den 80-procentiga försörjningen
baseras. Jag förmodar att dessa
2 miljoner hektar återstående åker kommer
att återfinnas i våra bästa jordbruksområden.
Det är därför viktigt
att dessa våra bästa jordbruksområden
hålls intakta och i så stor omfattning
som möjligt bevaras för det ändamål
som de har avsetts till.

Avgörande betydelse för vår livsmedelsproduktion
och livsmedelsförsörjning
har utan tvivel våra södra slättby
gdsområden. Praktiskt taget hela vår
försörjning av ett så viktigt födoämne
som socker är baserat på dessa södra
slättbygdsområden. Det har växt upp
livsviktiga förädlingsindustrier som är
inriktade på dessa åkrars avkastning.

Nu skall emellertid enligt den prognos
som har gjorts upp 48 000 hektar
av jordbruksjorden i Malmöhus län läggas
ner, i Kristianstads län 50 000 hektar,
i Halland 40 000 hektar. Det beräknas
sannolikt komma att ske i skogsbygden.
I Kronobergs och Jönköpings
län skall 63 respektive 73 procent av
den nuvarande åkerarealen läggas ner.
Dessa län är evakueringsområden för
Malmö, Lund och andra sydliga städer.

Man blir litet betänksam när man tar
del av de nu framlagda länsplanerna,
och då inte minst länsplanen för det
län jag själv kommer från, nämligen
Malmöhus län, och när man tar del av
de andra planer som gäller framtida

Remissdebatt

bebyggelse, vägsträckningar, flygfält
etc. Den s. k. Malmö—Lund-regionen
tycks komma att exploatera betydande
delar av den bördiga Lundaslätten, och
söderut kommer man att ta i anspråk
ganska stora områden av den lika bördiga
Söderslätt. Samma utveckling är
tydligen projekterad för slätterna kring
Landskrona och Hälsingborg och över
huvud taget för kustslätterna norrut
längs Sundet.

När jag ser dessa prognoser för bebyggelsens
utveckling i vårt lands förnämsta
jordbrukslän måste jag säga att
man anser sig ha råd att visa en förbluffande
ringaktning för den odlade åkermarken
i vårt land, som dock är underlaget
för vår framtida försörjning. I
vårt grannland Norge har man en rakt
motsatt bedömning. Där försöker man
såvitt det är möjligt skydda den odlingsbara
marken för bebyggelse, och
drar man fram vägar, försöker man dra
dem så att man skonar de odlingsbara
markerna.

Om man anser att vi behöver åtminstone
2 miljoner hektar för att trygga 80
procents försörjning, kan vi fråga oss,
vilken försörjningsgrad vi kommer att
få när om låt oss säga 10—15 år de
regioner i mitt län som jag här har pekat
på har byggts ut, men samma problem
som jag här har lokaliserat till
det sydligaste länet kan man vänta blir
aktuella även i andra län — låt mig säga
i Halland, Västergötland, Östergötland
och Västmanland.

Jag har den uppfattningen, att det är
hög tid att vi åstadkommer vad jag
skulle vilja kalla en riksplanering för
markens användning. Det är vårdslöst
att låta utvecklingen fortsätta som nu.
Det förefaller nämligen ibland som om
samhället hade tappat kontrollen över
hur marken bör användas. Det tycks
ibland som om stora byggföretag och
kapitalintressen inom industri och handel
bestämmer hur marken skall användas
i vårt land. Vi kommer framöver
att få debattera de frågorna, efter -

4* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 4

100

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

som centerpartiet har aktualiserat dem
i motioner till årets riksdag.

När vi fattade beslutet i jordbruksfrågan
1967 blev vi överens på vissa betydelsefulla
punkter. En sak som vi var
överens om var att underlätta bildandet
av bärkraftiga jordbruksenheter både
genom att underlätta köp och genom
att underlätta sidoarrenden. Genom att
jordpriserna i vårt land på många håll
överstiger avkastningsvärdet, ibland upp
till och över 100 procent är det många
jordbrukare, framför allt yngre, som inte
har kapitalresurser att köpa jord men
som har möjligheter att arrendera tillskottsjord.

Sidoarrendena är alltså väsentligt lättare
att tillgripa för att göra en ofullständig
brukningsdel fullständig. Detta
framhölls också av jordbruksutredningen,
och jag citerar därifrån följande:
»Det är önskvärt med en lagändring därhän,
att arrendator kan ges en tillräcklig
trygghet i fråga om dispositionen
av mark för att han skall kunna inrikta
sitt företag på rationell drift och även
göra investeringar i fasta anläggningar
såväl som i inventarier.»

Vad utredningen här har sagt i fråga
om tryggheten att disponera mark gäller
alltså i främsta rummet för just sidoarrenden.
Utredningen rekommenderade
därför på sin tid att arrendelagsutredningen
skulle få ta upp denna fråga
till behandling. I propositionen 1967
gjordes samma uttalande och riksdagen
biföll den enhälligt.

Nu har arrendelagsutredningen prövat
denna fråga och har också lagt
fram förslag i ämnet. Tyvärr har denna
utredning, måste jag säga, missuppfattat
frågans innebörd och vad som avsågs
av jordbruksutredningen och med
riksdagsbeslutet. Arrendelagsutredningen
ökar visserligen besittningstryggheten
i fråga om de gårdar där en arrendator
är bosatt. Det kallar man för
gårdsarrenden. Men utredningen vägrar
sådan besittningstrygghet i fråga om de

s. k. sidoarrendena genom att icke tilllåta
optionsrätt för dessa.

Som jag sade är det sidoarrendena
som är de viktigaste ur strukturrationaliseringssynpunkt,
d. v. s. såsom förstärkning
åt ofullständiga enheter. Om
det har lyckats brukaren av en ofullständig
egendom att genom ett sidoarrende
få en acceptabel brukningsenhet
borde han åtminstone ha samma besittningstrygghet
där som tillkommer den
jordbrukare som är bosatt på sin egendom.
Tyvärr har arrendelagsutredningen
gått en motsatt väg. Den målsättning
som avsågs i riksdagsbeslutet och av
jordbruksutredningen motarbetas av
denna utrednings förslag.

Jag skall illustrera det med några
exempel för att det skall stå klart hur
felaktigt detta förslag åtminstone enligt
min mening är. Om man tänker sig att
ägaren till en ofullständig egendom, låt
oss säga på 20 hektar, utarrenderar den
till eu person som bosätter sig på den
egendomen, får denne arrendator besittningsskydd
i fråga om den gården, och
därom är ingenting att säga. Det innebär
en förbättring. Men om denna gård
i stället utarrenderas till en granne som
kanske brukar en ofullständig egendom
av samma storlek, låt oss säga på 20
hektar, åstadkommer man därigenom
en anordning, som är fullt i överensstämmelse
med riksdagsbeslutet att man
skall försöka att av två mindre göra eu
fullständig egendom. Men vid den transaktionen
inträffar det märkliga enligt
arrendelagsutredningens förslag att arrendatorn
mister sin besittningsrätt eller
trygghet till den nyförvärvade gården.
Om någon har behov av besittningsskydd
så är det ju den som genom
ett sådant tillskottsarren de har förstärkt
och förstorat sin brukningsdel.
Han har då skaffat maskiner och investerat
och bör ha trygghet för att använda
dem.

Om den arrendator som tidigare har
en gård flyttar över från den tidigare
arrenderade gården till den nya, gör

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

101

lian den nya gården till ett gårdsarrende
och behåller då besittningstryggheten
till den, men då mister han besittningsrätten
till den han hade förut,
trots att han brukar bägge.

Äger han den första gården och arrenderar
en ny vid sidan om får han
ingen besittningsrätt på denna eftersom
det är ett sidoarrende. Men flyttar han
bort från sin egen gård och bosätter sig
på arrendegården blir det ett gårdsarrende
och han får besittningstrygghet.
Det är emellertid ganska sannolikt att
byggnaderna är bäst på den gård han
själv äger, men vill han ha besittningsskydd
får han lämna den.

Det är mig obegripligt att en utredning
kan komma fram till så märkvärdiga
förslag som från rationaliseringssynpunkt
är så helt felaktiga. De innebär ett
steg baklänges i den jordbrukspolitik
som beslutats. Därmed vill jag inte kritisera
arrendelagsutredningen i övrigt, tv
den har kommit med många bra förslag,
men när det gäller att använda arrendeinstitutionen
för att storleksrationalisera
har man enligt min mening helt felbedömt
uppgiften.

Vi brukar åtminstone inte i onödan
sätta vår tillit till regeringen, men beträffande
denna sak hoppas jag livligt
att regeringen visar en mera realistisk
och praktisk uppfattning än den utredningen
ådagalagt. Jag hoppas därför att
jordbruksministern, eller vilket statsråd
det än må bli som kommer att utforma
en ny arrendelag, följer den reservation
som lämnats till utredningen
och där det förordas optionsrätt även
för sidoarrendena. Detta är från rationaliseringssynpunkt
det enda riktiga
och det överensstämmer också med den
allmänna inriktning som vi enats om
för att åstadkomma bärkraftiga jordbruksenheter.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Vad som uppkallat mig
till talarstolen är vissa uttalanden av

Remissdebatt

herr Hansson i Skegrie i anslutning till
tanken att skapa ett vidgat och fördjupat
ekonomiskt samarbete i fastare former
mellan Nordens länder.

Han anförde en rad kritiska synpunkter
men, herr talman, jag vill redan nu
förutskicka att det inte är min mening
att mera ingående beröra dem, ty jag
föreställer mig att vi under vårens lopp
får rikligt med tillfällen att grundligt
diskutera sådana spörsmål. Vi skall ju
ha en utrikesdebatt någon gång i mars
och antingen i anslutning till den eller
vid ett annat tillfälle får handelsfrågorna
tas upp.

Herr Hanssons i Skegrie anförande
innehöll dock så många påståenden och
anklagelser att jag inte vid detta tillfälle
kan låta dem stå helt oemotsagda. Låt
mig bara framhålla att om man är så
kritisk inom centerpartiet som herr
Hansson nu visat sig vara, hade det funnits
alla skäl för centerpartiet att låta
sig vara representerat vid de överläggningar
som ägde rum sistlidna lördag
och söndag mellan ledamöterna i Nordiska
rådets presidium, inbjudna partiledare
och alla medlemmar av Nordiska
rådets ekonomiska kommitté. Jag vill
fästa kammarledamöternas uppmärksamhet
på att ingen av dem som ställer
sig mest skeptisk, för att inte säga rent
kritisk, mot det nordiska ekonomiska
samarbetet tog detta tillfälle i akt att låta
sig vara representerad. Jag beklagar detta
eftersom vissa av de missförstånd som
herr Hansson gjort sig skyldig till onekligen
hade kunnat undanröjas i de diskussioner
som där förekom.

Jag observerade att herr Hansson i
Skegrie hyser stark fruktan för att det
svenska jordbruket skall komma i kläm,
och det finns onekligen vissa skäl som
talar för att en av de största stötestenarna
i det nordiska samarbetet är att finna
just på jordbrukets område. Jag tror
emellertid inte att det problemet är
olösligt, men jag skall inte nu gå närmare
in på den saken. Det får vi som sagt
tillfälle att göra längre fram.

102

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

Herr Hansson i Skegrie presterade eu
ganska besynnerlig argumentation och
menade att om det nordiska samarbetet
över huvud taget är av något värde, så
är det i alla fall inte mycket att fästa sig
vid. Det är bra mycket bättre, menade
herr Hansson, om vi kan åstadkomma
en lösning på den stora integrationsfrågan
i Europa genom att övervinna marknadssplittringen
och få en utvidgning av
EEC till stånd. Om jag förstod herr
Hansson rätt menade han att han därvidlag
inte har några betänkligheter.
En av anledningarna till att frågan om
det nordiska samarbetet har fått så
stark aktualitet under det senaste året
är dock att ingen tror att det är realistiskt
att räkna med att vi kan nå en
överenskommelse i den stora europeiska
integrationsfrågan inom den närmaste
framtiden. Under dessa omständigheter
har man ansett det vara till fördel
om de nordiska länderna kunde svetsas
samman bättre, kanske rent av i en ekonomisk
union. Då kommer nämligen våra
förbindelser med yttervärlden i olika
sammanhang att kunna bevakas mycket
bättre, vilket skulle vara till vår egen
fördel.

Sedan skall man inte tro — vilket herr
Hansson i Skegrie uppenbarligen gör —
att det blir en lätt match att lösa de
svenska jordbruksproblemen när vi får
en utvidgad gemensam marknad i vår
del av världen. Som väl ingen har undgått
att observera brottas nämligen EEC
för närvarande med oerhört svåra överskottsproblem,
som man i dag inte vet
när man kan finna lösningen på. Där
räcker det inte med att hänvisa till den
engelska marknaden. Om EEC-länderna
kan finna ökade avsättningsmöjligheter
för sitt överskott på jordbruksprodukter
i England, så går detta kanske ut över
det danska jordbruket, och då skulle vi
alltjämt ha avsättningssvårigheterna
kvar här i Norden.

Vidare skall man observera att den
svenska prisnivån för närvarande ligger
något över prisnivån i EEC, man

har sagt mig 5 procent över. Det skulle
sålunda inte innebära någon reell lättnad
i det svenska jordbrukets bekymmer,
om dörrarna till EEC öppnades
för oss — vilket de inte gör. Och då
tror vi att man genom ett samgående
på det sätt som ämbetsmannarapporten
tar sikte på lättare skulle kunna komma
till rätta med våra strukturproblem, om
vi gemensamt anstränger oss att bygga
ut vårt näringsliv på ett rationellt sätt
och med en bättre arbetsfördelning. Detta
bör skapa möjligheter för företagen
i hela Norden att bättre än i dag hävda
sig i den allt hårdare konkurrensen.

Det är den ena fördelen. Kanske kommer
det resultatet att låta vänta på sig,
men för min del tror jag att redan när
det blir känt att Nordens länder går
samman kommer vi att accepteras som
en part vid förhandlingsbordet. Jag
tror att vi har mycket att vinna på varandras
medverkan i detta sammanhang.
Denna lärdom kan vi dra redan
av Kennedyförhandlingen. Även om det
inte nu är fråga om en Kennedyförhandling
— det är den enda punkt där jag
vill ge herr Hansson i Skegrie rätt —
har vi ändå gjort den erfarenheten att
det var till fördel att vi höll ihop. Jag
tror att nordisk sammanhållning kommer
att visa sig vara till fördel i alla
våra förbindelser med yttervärlden.

Jag vill också betona att ingen av
dem som satt sig in i denna problematik
har kunnat ungå att se att det finns
problem och svårigheter, som ingalunda
är övervunna. Utredningarna kommer
att kompletteras, och det material som
därvid framkommer skall på samma sätt
som den preliminära rapporten bli offentlig
och ge möjlighet till en saklig
diskussion. Med god vilja tror jag emellertid
att vi har utsikter att komma vidare.

Jag är medveten om att samarbetet i
initialskedet kan innebära vissa uppoffringar
inte bara för vårt land utan
lika väl för de tre grannländerna. Jag
tror dock att vi kan åstadkomma en

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

103

jämn fördelning av dessa uppoffringar
liksom också av fördelarna — utgångspunkten
har ju varit att samarbetet
skall kunna ordnas så att det blir till
fördel för alla de deltagande länderna.
Det är inte alltför svårt att visa att en
balanserad uppgörelse på detta sätt i
varje fall tycks ligga inom räckhåll,
om den politiska viljan finns.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet får ursäkta
att jag inte har så stort förtroende
för regeringen att jag skulle avstå ifrån
att uttala farhågor för de svårigheter
som kan bli aktuella för det svenska
jordbruket i en gemensam nordisk marknad.
För några dagar sedan gjordes en
enkät av Jordbrukarnas Föreningsblad,
där ordföranden för de danska jordbruksorganisationerna,
den danska motsvarigheten
till ordföranden i Sveriges
lantbruksförbund, bl. a. gjorde det uttalandet
att en nordisk marknad för
svenska jordbruksprodukter såsom den
är tänkt kunde bli förödande för de
övriga nordiska ländernas jordbruk.
Han ville därför inte biträda inrättandet
av en sådan marknad.

Herr statsrådet får därför förlåta mig
att jag inte kunde avstå från att här påpeka
att man inför de fortsatta förhandlingarna
måste observera jordbrukets
utsatta ställning. Herr statsrådet erkände
ju själv att jordbruksfrågorna är en
av de största stötestenarna i detta sammanhang.
Det är därför förbluffande
att herr statsrådet ville förmena mig att
över huvud taget framföra en sådan mening.

Bakgrunden till att jag nämnde att
jordbruket i vårt land inte fruktar EEG
är att denna marknad är mera lik den
svenska. Den danska jordbruksproduktionen
motsvaras endast av den bästa
svenska produktionen. Det är alltså bara
de skånska och halländska slätterna
som kan ta upp en fri konkurrens med

Remissdebatt

Danmark. Hur har statsrådet tänkt sig
att de övriga delarna av vårt jordbruk
skall klara denna konkurrens? Är herr
statsrådet beredd att låta det svenska
jordbrukets omfattning krympa under
den 80-procentiga självförsörjningsgrad
och de två miljoner hektar som vi tidigare
uttalat oss för?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har inte anklagat
herr Hansson i Skegrie för att han hyser
betänkligheter eller oro för det svenska
jordbrukets öde i samband med en nordisk
marknad. Jag har ju tvärtom sagt
att det är ett av de problem som vi har
att brottas med den närmaste tiden.
Möjligen kan jag tycka att herr Hansson
dragit litet för vittgående slutsatser när
han redan nu ställer sig nästan avvisande
till tanken på ett fastare och utvidgat
ekonomiskt samarbete, som naturligtvis
också kan inrymma vissa ting
på jordbruksområdet utöver det samarbete
som redan nu utvecklat sig inom
ramen för EFTA.

Men om herr Hansson i Skegrie har
så stora betänkligheter förstår jag inte
att han inte har övertygat sin partiledning
om att vid de överläggningar med
parlamentariker, som de samlade nordiska
regeringarna nu för, skall ni vara
representerade och kunna framföra era
betänkligheter. Det är en anklagelse,
herr Hansson i Sekgrie, som jag inte
riktar bara mot Er personligen utan
mot centerpartiet över huvud taget.

Jag vill bara än en gång framhålla att
det finns svårigheter även på andra områden.
Det bör emellertid uppmärksammas
att i ämbetsmannarapporten har
man -— alltså på det planet, utan att regeringarna
har tagit någon ställning till
sakmaterialet — lyckats resonera sig
fram till lösningar. Det finns flera frågor
som är lösta än som är olösta.

Och att man på kompromissens väg
även på de återstående, ännu öppna
områdena skall kunna nå fram till över -

104

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

enskommelser och kompromisser skall
vi väl ändå inte redan nu utesluta. Det
finns all anledning, oavsett vad som sägs
på danskt håll och på jordbruksliåll i
övrigt, att fortsätta att söka sig fram till
uppgörelser även på dessa områden.
Och jag kan nämna — min kollega
jordbruksministern är här — att jordbruksministern
har föranstaltat om ett
första sammanträffande med jordbrukets
organisationer redan nästa vecka.
Det är troligt att det blir flera sådana
överläggningar, och jag kan försäkra
herr Hansson i Skegrie att under utredningsarbetets
gång liksom i fortsättningen
kommer vi att använda tiden för att
hålla nära och fortlöpande kontakt med
alla näringsorganisationer. Det har vi
gjort och det kommer vi att göra.

Men jag lovade ju, herr talman, att
jag inte skulle tala länge, när vi ändå
får tillfälle att återkomma till problematiken.
Jag har nog sagt vad jag anser att
jag bör säga vid detta tillfälle.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill upplysa herr
statsrådet om att jag för egen del är positiv
till ett nordiskt ekonomiskt samarbete.
Jag har studerat en hel del av
det som hänt härvidlag och läst om vad
som avses hända. Jag har fullt klart för
mig att vi redan nu inom det nordiska
ekonomiska samarbetet på vissa punkter
har hunnit längre än vad man gjort
inom EEC, och kan vi fortsätta på detta
sätt, så gärna för mig.

Vad jag däremot varnat för är att vi
skulle försöka köpa fördelar för vissa
grupper i vårt land på låginkomstgruppernas
bekostnad. Och jordbrukarna
är i dag en av vårt lands låginkomstgrupper.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! I den mån vi behöver ta
på oss uppoffringar för det nordiska
samarbetet, så är det alldeles självfallet

att vi skall göra detta solidariskt. Det är
inte meningen att vältra över svårigheterna
på någon särskild grupp. Detta
är en del av den problematik som ryms
i de föreliggande planerna och som också
har betydelse för våra möjligheter
att nå en lösning av jordbruksproblemet
på detta område.

Jag blev rätt glad när jag hörde det
tonfall som herr Hansson i Skegrie nu
använde. Han sade att också han ställde
sig positiv till ett nordiskt ekonomiskt
samarbete, men han underströk ånyo
de stora farhågor som han hyste för
jordbrukets vidkommande. Därvidlag
kan jag förstå honom. Vad jag däremot
har svårt att förstå är att centerpartiet,
som med hänsyn till sin starka jordbruksförankring
har alldeles speciella
intressen att bevaka, var det enda demo-j
kratiska parti som inte deltog i de överläggningar
som hölls under lördagen
och söndagen.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Finansplaner är nästan
alltid intressanta aktstycken, inte bara
för vad som står i dem. Nästan alltid
finns det också intressanta och stundom
mycket avslöjande informationer genom
det som inte står i dem.

Jag skulle här vilja säga någonting
om skatterna. På det området är årets
finansplan inte någon särskilt spännande
informationskälla. Där finns ingenting
om vad man vill göra på det stora
skattefältet. Skatterna är i alla fall stora
problem för många människor, kanske
framför allt för dem som valdebatten i
så stor utsträckning handlade om —
låginkomsttagarna.

Att skattesystemet är ett fördelningspolitiskt
instrument kan inte förnekas,
men finansministern har uppenbarligen
inte kunnat använda det instrumentet
för att snabbt kunna hjälpa låginkomsttagarna.

Under förmiddagens debatt sade herr
Sträng att folkpartiet hade närmat sig

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

105

moderata samlingspartiet. Herr Holmberg
sade några minuter före — eller
efter — att vi hade närmat oss socialdemokraterna.
Därmed måste det med
andra ord vara ganska bra dokumenterat
att folkpartiet är det verkliga mittenpartiet.

Det hårda skattetrycket har förut
gällt framför allt den statliga skatten
och progressiviteten för denna. Men
verkligheten har förändrat sig. Nu är
det kommunalskatten, den som är proportionell,
som är verkligt oroande genom
att den stigit så snabbt i höjden
och så hårt drabbar just de lägre inkomsttagarna.

Avdragen räcker inte längre till, därför
att de ger alltför hög effekt för de
högre inkomsttagarna och därför kostar
för mycket. En negativ skatt som något
ytligt diskuterats här i dag är en
fråga som man har all anledning att
överväga. Men det är samtidigt ett så
stort komplex att man inte kan räkna
med att komma fram på den vägen inom
en mycket snar framtid utan närmare
penetrering. Det behövs verkligen
snabba åtgärder. En effektiv metod är
avdrag direkt på skatten som folkpartiet
i år föreslagit i sin motion. Den är
bra också därför att den inte minskar
skatteunderlaget för kommunerna, utan
man får på det sättet hjälp att med
statsmedel stödja både låginkomsttagarna
och de kommuner som har en stor
grupp av låginkomsttagare.

Enligt min mening är det verkligen
att ta alldeles för lätt på dessa frågor
om man säger — som någon gjorde
tidigare i dag — att det inte spelar
någon större roll om det blir staten eller
kommunerna som betalar dessa olika
utgifter som man i ett eller annat
forum har varit enig om, eftersom de
ändå skall betalas. Så mycket intresse
för de kommunala utgifterna tror jag i
alla fall att man behöver visa även i detta
hus att man utformar statsbidragsreglerna
på ett sådant sätt att de stimulerar
till sparsamhet med de kommu -

Remissdebatt

nala medlen i stället för tvärtom. Om
vi blickar tillbaka till den tid då vi har
haft en våldsam expansion på skolbyggnadsområdet
här i landet, kan vi konstatera
att staten har direkt stimulerat
till slöseri i stället för till motsatsen.
Det finns all anledning att överväga om
det finns möjligheter att just genom konstruktionen
åstadkomma en annan utveckling
än denna.

Om jag minns rätt sade herr Sträng i
dag — det gällde den punkt där folkpartiet
enligt hans åsikt hade närmat
sig moderata samlingspartiet — att man
skulle se upp med talet om marginalskatterna,
eftersom det gynnar de rika.
Om man behöver resonera så för att
visa att folkpartiet skulle ligga nära
moderata samlingspartiet, är det nog litet
klent beställt med bevisföringen.

Mellan 8 000 och 12 000 kronors inkomst
är marginalskatten 37 procent.
En person som har 25 000 kronor i inkomst
— det är verkligen en genomsnittsinkomsttagare
— har 44 procent
marginalskatt om han är gift och 51
procents om han är ensamstående. Det
är väl inte rika människor. Fråga de
stora organisationerna, som vet att detta
verkligen är ett problem!

Alldeles automatiskt har skattetrycket
under de senare åren skärpts utan
några beslut. Det har inflationen ordnat.
Bara på de senaste fyra åren har enbart
genom inflationen tagits ut ungefär 5,5
miljarder kronor extra i skatter. Det är
just på grund av inflationen som de allra
flesta människor nu finns i det progressiva
skiktet. När herr Sträng en dag
■— kanske mycket snart — kommer
att med allvar ta itu med dessa skatteproblem,
hoppas jag att han gör det
från den utgångspunkten att det är arbetande
människor, vilka ofta har det
svårt, som befinner sig i de inkomstskikt
där marginalskatten drabbar hårt.
Han kan dessutom tänka på vilka effekter
den får i alla de sammanhang
där det blir fråga om att ge sociala tilllägg
av olika slag. Folkpensionärernas

106

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

förhållanden är ett skrämmande exempel
på förödande marginaleffekter.

Det är en underlig sammanblandning,
om man tror att kritiken mot marginalskatterna
är detsamma som kritik mot
skattens absoluta höjd. Man kan naturligtvis
moralisera över användningen
av marginalskatten som ett löneförhandlingsargument,
men den fungerar i alla
fall så att den bidrar till att öka inkomstklyftorna
före skatt.

Herr Sträng ironiserade i dag i gammal
känd stil över att det inte finns så
värst många nyheter i oppositionens
motioner. Om det hade funnits många
nyheter hade han naturligtvis talat om
en vinglande opposition, antar jag. Vi
söker i allmänhet att i riksdagen med
motionsförslagen förverkliga de program
som vi har. Detta känns för oss
inom folkpartiet förpliktande. För socialdemokraterna
gäller kanske andra
regler; det känner jag inte till. Hur kravet
på republik programmatiskt är utformat
och hur det skall förverkligas,
kan vara ett exempel på att det möjligen
inte förhåller sig på samma sätt inom
det socialdemoraktiska partiet.

Vi har i vårt program som enda politiska
parti ett krav på individuell beskattning,
och det känns förpliktande.
Därför ämnar vi återkomma till den
punkten ända tills kravet är realiserat,
och det är möjligt att det hinner bli litet
tjatigt innan så har skett.

Vad herr Sträng vill i denna fråga
har varit svårt att utröna. För fyra år
sedan tillsatte han visserligen en utredning
med direkt beställning av tekniska
lösningar till särbeskattning, men
det har inte hindrat att ändringar med
sambeskattningskaraktär har gjorts därefter
som direkt har försvårat genomförandet
av det system som han själv
har beställt. Det är att rulla stenar i vägen
för det som man själv vill åstadkomma
•—- om man nu vill åstadkomma
något.

Jag skall inte ta upp något djupare
resonemang om den individuella be -

skattningen i dag — det blir tid att debattera
den när utredningsmaterialet
snart ligger på riksdagens bord — utan
skall endast nämna två ting.

Stödet till barnfamiljerna är i dag
klart otillräckligt. Sedan det 1965 bestämdes
att barnbidraget skulle vara
900 kronor har det inte ändrats ens så
mycket att det blivit kompensation för
penningvärdeförsämringen. 900 kronor
är inte mycket pengar med tanke på de
höga barnkostnaderna! Då är det mer
lönande att gifta sig — i varje fall om
man har 100 000 kronor i inkomst. Då
får man nämligen 4 051 kronor i skattefavör.
Men en låginkomsttagare får alltså
bara 900 kronor till barnet. Om en
ogift med barn är lycklig nog att också
ha 100 000 kronor i inkomst får han
5 933 kronor i extra skattefavör. Detta
tycker jag inte är de rätta proportionerna,
och det är det en individuell beskattning
handlar om.

Det har i dag sagts att det kan bli
mycket svårt att medverka vid en omläggning
till individuell beskattning om
man inte tar hänsyn till att det finns
människor som bor på orter där det inte
går att få jobb. Ja, naturligtvis måste
hänsyn tas härtill. Man måste också ta
hänsyn till att många saknar utbildning
för att kunna konkurrera med t. ex. de
yngre. Många har över huvud taget format
hela sin livssituation på ett sätt
som är mycket svårt att ändra, och det
kanske också skulle vara orimligt att
begära det. Det är därför som det behövs
mjuka övergångsanordningar. Men
det kan fördenskull inte vara motiverat
att konservera de avvita relationer i
samhällets stöd som jag nyss berörde.

De 5 500 miljoner kronor som de senaste
fyra årens inflation har inbringat
herr Sträng i extra inkomst hade varit
en fullt tillräcklig summa för att göra
eleganta övergångsanordningar för just
de grupper som man måste tänka på.
Det är svenska folkets urgamla rätt att
sig beskatta, och såvitt jag vet har det
inte i grundlagen skett något undantag

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

107

för folkpensionärerna. För nästan två
år sedan gjorde en enig riksdag en beställning
hos regeringen på en snabb
lösning av frågan om skatt på pensionärernas
extra inkomster, men ännu
har inga åtgärder vidtagits. Folkpensionärerna
är värda mer än en sådan nonchalans.
En enig riksdag bör man nog
också ta hänsyn till, om det skall vara
något kvar av det där med den urgamla
rätten.

Sista gången det gjordes stora förändringar
i vårt skattesystem var 1947.
Sedan dess har det genomförts 145 ändringar
bara i det avsnitt som rör inkomstskatten.
Det är inte konstigt att
det inte längre hänger ihop och att
verkningarna av det ena lätt elimineras
av det andra. Det är ett lapptäcke vi
har, och det bör vi snarast göra oss av
med. Ju högre skatterna blir, desto viktigare
blir det, att skattesystemet utformas
riktigt.

Enligt OECD:s nationalräkenskapsstatistik
ligger Sverige i topp bland
jämförda länder med 39 procent av
bruttonationalprodukten i skatt. Någon
kanske vill göra gällande, att detta beror
på vår höga sociala trygghet. Men
även om vi räknar bort transfereringarna
för den sociala tryggheten och den
sociala utjämningen, så ligger Sverige
i alla fall i topp bland de jämförda
länderna. Det är just detta som gör
kravet på ett rationellt och rättvist skattesystem
till en så angelägen fråga. För
att kunna genomföra ett sådant skattesystem
behövs indirekt beskattning, och
det greppet tycks det nu råda relativt
stor enighet om. Att en indirekt beskattning
samtidigt kan minska både .skatteflykt
och skattefusk är verkligen inget
minus.

Till sist vill jag säga att detta inte är
ett krav på något som skall hända i en
oviss framtid utan närmare bestämning,
som jag tror finansministern uttryckte
det i dag. Det finns så mycket skiftande
skatteutredningsmaterial, att jag är helt
övertygad om att man genom en sam -

Remissdebatt

ordnande snabbutredning skulle kunna
skapa underlag för ett förslag redan till
nästa års riksdag.

Herr talman! Här kommer det ytterst
an på den politiska viljan.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Får jag be kammaren
att några minuter följa mig från jordbruksfrågor,
näringspolitik och skatteresonemang
över till utbildnings- och
kulturpolitiken. Det kan kanske kännas
som en prövning, men frågor inom det
området hör också hemma i den bedömning
av den i vårt land förda politiken,
som görs i remissdebatten.

Årets utbildnings- och kulturbudget
för det folk på 8 miljoner som vi snart
utgör är rekordhög. Den belöper sig, om
man lägger samman drift- och kapitalanslagen,
till nära 8 miljarder kronor,
alltså 1 000 kronor per person. Det är
summor som både förpliktar och stämmer
till eftertanke. Endast socialdepartementet
har en högre driftbudget —
över 11 miljarder kronor.

Vad får vi då för stort och revolutionerande
nytt för dessa väldiga summor?
Tyvärr mycket litet utöver det vi
redan har. Av driftbudgetens ökning på
bortåt 800 miljoner kronor går det mesta
till automatiska ökningar eller till reformer
som redan är beslutade. För
skolväsendets del är det en helt ointressant
statsverksproposition som denna
gång lagts på riksdagens bord.

Största delen av ökningen på över
500 miljoner kronor till de allmänna
skolorna sväljs av den pågående utbyggnaden
av grundskolan och de gymnasiala
skolformerna. Något större utrymme
för reformer och anslagsökningar
för att underlätta det dagliga arbetet
för elever och lärare finns inte. Särskilt
allvarligt är att den trånga ramen
för skolbyggen permanentas. Läget på
skolbyggnadsfronten är på många håll
prekärt.

Vad beträffar den högre undervis -

108

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

ningen sprängs nu definitivt de s. k.
ramtalen för antalet studerande.

Detta skapar ett problem av nästan
oöverskådlig vidd från såväl universitets-
som arbetsmarknadssynpunkt, för
att inte tala om studiefinansieringsaspekten.
Det går inte —• som utbildningsdepartementet
förmodligen avser
att göra — att endast skjuta över upplösningen
av denna knut till 1968 års utbildningsutredning.

Vid 1970-talets början skulle enligt
tidigare beräkningar studerandeantalet
uppgå till 87 000. I verkligheten har
vi redan 105 000 studerande vid våra
universitet och högskolor. En följd av
denna överansträngning är, att universitetens
högstadium, forskarutbildningen
och forskningen, blivit eftersatt. De
ökade resurser som tillförs universiteten
har mest siktat på att hjälpligt hålla
i gång undervisningen på lågstadiet.

Nu berömmer sig regeringen av att
man föreslår inte mindre än 38 professurer
och laboraturer, om jag har
räknat rätt. Det är emellertid en sanning
som närmast är ett skämt. De flesta av
de s. k. nya tjänsterna innebär endast
förverkligande av gamla beslut eller
omvandling av redan existerande tjänster.
De i egentlig mening nya tjänsterna
kan nästan räknas på ena handens
fingrar. De är givetvis välkomna men
helt otillräckliga.

Ökningarna av anslagen till allmänkulturella
bildningsändamål är också
mycket obetydliga. Jag exemplifierar:
Anslaget till studiecirklar t. o. m. minskar
med ett par miljoner. Attityden till
studiecirkelverksamheten, som ju är en
utomordentligt viktig del av vuxenutbildningen,
är nästan nedslående, närmast
en utmaning mot folkbildningsvärlden.
Årets statsverksproposition
har på sina håll också inom oppositionen
betecknats som moderat. Det är
den emellertid definitivt icke, när det
gäller studieförbunden och studiecirklarna.
Närmast skär den här alltså ned

anslagen. Man måste be om en förnyelsens
och förståelsens vind inom utbildningsdepartementet
som når fram också
till finansen.

Helt kallsinnig ställer sig utbildningsministern,
för att plocka ut ytterligare
en kultursektor, exempelvis till att ge
författarna ett högre belopp för biblioteksutlåningen
än de får nu; alltså 6 öre
per lån. Kan man här, måste man fråga
sig, förvänta en kraftfull protest från
de socialdemokratiska kulturarbetarnas
förening som eljest prisar den socialistiska
kulturpolitiken i hängivna ordalag?
Eller skall det bli en uppgift enbart
för oppositionen?

Samtidigt har tillsatts ett statligt socialdemokratiskt
kulturråd på departementsnivå
under kulturchefen Pålsson.
Vad skall detta råd göra? Månne försvara
de uteblivna insatserna? Utbildningsministern
tog inga risker, när han
tillsatte sitt kulturråd, en permanent institution
motsvarande exempelvis forskningsrådet.
Förebilden har varit ommöbleringen
i radiostyrelsen, där arbetsutskottet
består av övervägande socialdemokrater
eller jämställda. Av kulturrådets
14 ledamöter är praktiskt taget
alla att beteckna och uppfatta som
socialdemokrater, vänstersocialister och
t. o. m. kommunister. Skall det vara exempel
på jämlikhet för skilda åsiktsriktningar
i ett statligt organ, representerande
också den icke socialistiska
halvan av vårt folk?

Man kan väl säga, att hade en borgerlig
regering lagt fram en utbildningsoch
kulturbudget som den vi fått i år,
skulle det ha blivit ett skall utan måtta
från socialistiska lärare av alla kategorier,
kulturskapare och kultur kändisar,
för att inte tala om socialdemokratiska
tidningsredaktörer. Nu tiger man still,
men det är inte hälsan som tiger.

Mycket mer skulle kunna sägas om
den utbildnings- och kulturpolitik, som
speglas i utbildningsdepartementets del
i statsverkspropositionen. Intresset för

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

109

den är emellertid i student- och universitetslärarkretsar
svalt, jämfört med det
kärlekshat som visats PUKAS-propositionen,
proposition nr 4 angående utbildningens
organisation vid filosofisk
fakultet.

Det talades gärna i samband med det
ursprungliga UKAS-förslaget för ungefär
ett år sedan om århundradets, för
att inte säga seklernas reform. Det är
att ta till överord. Det nu föreliggande
PUKAS-förslaget gäller endast en reform,
låt vara en mycket stor sådan,
inför 1970-talets utbildningspolitiska
seglats.

Vad 1968 års utbildningsutredning så
småningom kan komma fram med torde
få ännu större betydelse för framtidens
postgymnasiala studier, inte
minst med tanke på den allmänna målsättningsdebatt
med klara allmänpolitiska
inslag som utredningen just håller
på att initiera med ett snart av
trycket utkommande diskussionsunderlag.

Handläggningen av frågan om fasta
studiegångar är ett skolexempel på dåligt
regeringshandlag. Resultatet ser vi
i dag i den stora oron —- för att
använda ett milt ord — i studentvärlden
alltifrån vänsterstudenternas oförskämda
upptåg och ohyfsade vokabulär
till den seriösa och allvarligt menade
kritik som kommer från flertalet studerande.

Det började med 1965 års riksdagsbeslut
efter en proposition från dåvarande
ecklesiastikminister Edenman,
innehållande inte mycket annat än ett
naket förslag om fasta studiegångar
utan närmare angivande av vad dessa
skulle komma att innehålla. Socialdemokraterna
svalde det hela; oppositionens
invändningar beaktades inte.
Därefter skrev Kungl. Maj:t bindande
direktiv, och universitetskanslersämbetet
effektuerade det misslyckade UKAS,
som herrar Palme och Moberg sedan
under opinionstrycket förvandlade till

Remissdebatt

det nu föreliggande PUKAS. Det måste
alltså fastslås, att ansvaret för dagens
upprörda situation ligger hos triumviratet
Edenman—Palme—Moberg.

Vad denna seriösa student- och läraropinion
nu inför det slutliga avgörandets
ögonblick inriktar sig på är
dels att få yttra sig om förslaget, som
inte varit på remiss, dels att få antingen
något uppskov med beslutet eller ett
framskjutande av reformens ikraftträdande.

Allt talar, som jag ser det, för att marken
icke är beredd för ett riksdagsbeslut
redan i början av mars med ett
igångsättande av reformen från höstterminen
1969.

Herrar Palmes och Mobergs proposition
innebär — det skall faktiskt erkännas
—- i flera avseenden en förbättring,
framför allt under förutsättning
att de löften som meddelas i formen
att vissa ting bör, som terminologin
lyder, genomföras också verkligen
infrias. Kvar står dock under alla förhållanden
dels kravet att studentorganisationerna
och lärarna bereds reell
möjlighet att inkomma med synpunkter,
dels kravet på ett framskjutande av reformens
ikraftträdande.

Enligt mitt förmenande finns en möjlighet
— jag säger: en möjlighet — för
riksdagen att komma till samförstånd
med de studenter, vilka utgör det överväldigande
flertalet, som framför sina
önskemål och framlägger sina synpunkter
på ett konstruktivt sätt. Det måste
väl ändå fastslås, att reformen är till
för de studerande, och den bör alltså
inte genomföras i kamp och strid med
dem.

Begrepp om och erfarenhet av hur
man bör studera får väl våra studenter
och deras lärare anses besitta, t. o. m.
i stor utsträckning. Man kan fråga sig,
om utbildningsdepartementets skrivbordsstrateger
alltid vet bäst. Jag tror
det för min del alls icke. Jag upprepar,
att samförstånd, så långt sådant är möj -

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

ligt, utgör den idealiska lösningen, som
vi alltså i kammare och i utskott bör
försöka åstadkomma.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! »Arbete befordrar hälsa
och välstånd», fick vi lära oss på
den tiden jag gick i skolan och man
har väl sedermera insett att det ligger
en hel del sanning i den sentensen.

Särskilt under senare år har man åtskilliga
gånger kunnat konstatera vad
det betyder för människor att bli ställda
utanför möjligheterna att försörja sig.
När själva grunden för försörjningen
rycks undan, efter årtionden av full sysselsättning,
har det för många blivit
närmast en chock att plötsligt en dag
finna sig stå inför framtidsvyer som
de aldrig tidigare tänkt sig.

Jag tror att det är svårare för dagens
generation att möta arbetslöshet än det
var för den generation som fick bära
bördorna under arbetslöshetstiden på
1920- och 1930-talen.

Vi vet också att det är många samverkande
orsaker till de sysselsättningssvårigheter
som vi har haft och fortfarande
har, men en genomgående anledning
är de ökade kraven på effektivitet
och lönsamhet i vårt näringsliv och
i vårt samhällsliv. Vi ersätter människorna
med maskiner, och av dem som
sedan blir kvar i produktionen kräver
vi topprestationer, som automatiskt ställer
tusentals äldre människor utanför
arbetslivet.

Vi har ett fint ord för denna process:
rationalisering. Rationalisering

har blivit som en religion och datamaskinen
har blivit en gud. Tillämpar
man en sådan religion utan variationer
leder det till, som vi nu kunnat
konstatera, att en del människor får betala
förbättringarna och de ökade inkomstmöjligheterna
för andra grupper.
Särskilt svårt är det inom vissa sektorer,
nämligen inom de områden av vårt
samhällsliv där man av särskilda skäl
är tvungen att göra omstruktureringar.

Vi vet alla att särskilt skogslänen är
hårt utsatta.

I december 1968 var 45 procent av
de arbetslösa bosatta i skogslänen, eu
ökning med 5 procent från 1967. Den
tendensen kvarstår. Den rörelsestimulerande
arbetsmarknadspolitiken har ändå
räddat många, framför allt bland de
yngre, och gett dem möjligheter till nya
arbetsuppgifter.

Men i skogsbygderna har det varit
och är särskilt besvärligt, därför att
man där till stor del har äldre arbetskraft
som inte kan omflyttas och som
av olika skäl också är bunden vid sin
hemort. Detta har skapat speciella problem
för våra glesbygdskommuner. De
får ett mindre skatteunderlag, de har
endast äldre människor att bygga på,
de unga lämnar orten. De som sitter
i ledningen för kommunerna har små
utsikter att emotse någon expansion.
Men det är inte bara i de små kommunerna
som omstruktureringen har lett
till besvärligheter, utan även i stora
kommuner kan läget, som vi vet, te
sig katastrofalt på grund av industrinedläggelser
och driftinskränkningar.

Om vi ser på statistiken, finner vi
att under 1967 förlorade 151 000 personer
i detta land sina arbetstillfällen
på grund av nedläggelser eller driftinskränkningar
inom industrin. Men
vi kan med glädje konstatera att arbetsmarknadspolitiken
ändå i stort sett har
anpassat sig efter de nya kraven. Vi vet
alla att detta kostar mycket pengar och
att det även satts in ökade personalresurser
som har betytt en hel del. Omkring
55 000 av de 151 000 friställda
fick arbete omedelbart, 90 000 hade arbete
efter en månad efter friställningen.
Men de 9 000 som fanns kvar utgjordes
nästan uteslutande av äldre eller
handikappade, i mycket stor utsträckning
medelålders och äldre kvinnor.

För oss här är detta bara kalla siffror,
men vi får försöka tänka oss in
i att bakom dessa siffror finns det enskilda
människoöden som vi alla har

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

111

ansvar för. Det gäller de arbetslösa,
det gäller de kommunalt verksamma män
och kvinnor som måste försöka klara
upp situationen, och det gäller de människor
ute på arbetsförmedlingarna och
på länsarbetsnämnderna som har ansvaret
för att skaffa nya arbetsmöjligheter.

I strävandena att finna lösningar för
att omplacera och ge nytt hopp åt de
människor som är arbetslösa tror jag
att det bästa som har skett under senare
år är inrättandet av de s. k. omställningsgrupperna.
Dessa består av kvalificerade
arbetsförmedlare, som går ut
på fältet och sammanträffar med de anställda
innan arbetet ännu har upphört
och som på alla sätt försöker att
hjälpa dem att klara upp sin svåra situation.
I mitt eget hemlän har en grupp
på tre personer haft att göra med ett
stort antal friställda tjänstemän och
kollektivanställda; det har under det
senaste året varit fråga om 76 tjänstemän
och 88 kollektivanställda. Av tjänstemännen
har 51 fått nya arbetsanställningar,
medan 15 beretts tillfälle till
utbildning för nya arbetsuppgifter.
Bland de kollektivanställda har man
placerat 32, medan 10 genomgår utbildning.
Beträffande de övriga pågår utredning
om avgångsbidrag, arbetsvårdsåtgärder
etc.

Men nya bekymmer väntar. Det är
sammanlagt 560 anställda som kommer
att friställas under det närmaste året genom
redan varslade nedläggelser eller
indragningar inom industrin.

Av dem är ungefär 200 över 60 år
och mycket svåra att placera om. Framför
allt är det i de flesta fall omöjligt att
förflytta dem så långt bort, eftersom
de är bundna vid sin hemort.

Vid den senaste arbetslöshetsräkningen
i Värmland var 900 av närmare 3 000
arbetslösa över 60 år. I regel gäller det
människor som i hela sitt liv arbetat
hårt och inget högre önskar än att få
ett arbete på nytt, och jag tror inte att
vi löser deras problem genom en pen -

Remissdebatt

sionering. Jag skulle nästan vilja påstå
att det vore hjärtlöst att säga till dessa
människor att nu duger ni inte längre
någonting till, nu skall ni få pension.

Det omställningsbidrag som infördes
den 1 juli föregående år har betytt
oerhört mycket som en övergång till
pensionsåldern, ty det har givit de friställda
och även arbetsförmedlingarna
rådrum så att man under en tid kunnat
arbeta med att skaffa dessa människor
nya arbetstillfällen. Därigenom har
de ändå kunnat känna att de är en
verksam kugge i vårt arbetsliv.

Jag tror också att vi måste tänka om
när det gäller rationaliseringen — i varje
fall till en viss del. Rationaliseringen
får inte bli ett självändamål. Jag
vågar med mina erfarenheter av arbetsmarknaden
säga att de flesta företag
som friställt personal eller genomfört
nedläggningar och omstruktureringar
inte haft någon långtidsplanering. Man
har bestämt sig för att produktionen
skall ändras och vissa nya maskiner
köpas, men man har inte satt sig ned
och tänkt igenom vad som skall göras
med dem som blir utan arbete på grund
av denna omställning — det har
inte planerats för människan. Arbetsmarknadens
folk möter därför bittra
människor som anser sig nedvärderade,
tillbakasatta och utmanövrerade. De
som är över 50 år börjar få allt svårare
att erhålla en ny anställning och de
känner sig överflödiga i överflödssamhället.

Förra sommaren kom jag i kontakt
med en äldre man som under de senaste
åren i sin anställning tyckte sig ha
känt att han undan för undan pålades
ökade arbetsuppgifter, så att han så
småningom inte längre orkade utan var
tvungen att sluta anställningen. Jag kan
inte säga hur mycket sanning som låg
häri, men han hade åtminstone själv
det här intrycket. Det måste ändå vara
svårt för en åldrande människa, som
kanske under många år haft samma an -

112

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

ställning, att plötsligt känna sig ställd
utanför gemenskapen.

Lagackorden som mer och mer införs
är en obarmhärtig metod som slår
ut dem som inte är nog fysiskt eller
psykiskt starka att klara hetsen i arbetet.
Många gånger är också pressen
ifrån yngre och starkare arbetskamrater
mycket hård. Effektivitetssynpunkten
dominerar tänkandet helt. Jag skulle
vilja säga att erfarenheten visar, att
man rationaliserar av företagsekonomiska
skäl och utan tanke på de samhällsekonomiska
följderna. Företagarna
förbättrar sin ekonomiska slagkraft,
men det är en process som samhället får
dyrt betala.

Detta är väl på sätt och vis riktigt
men vi skall ha klart för oss att det
kostar mycket pengar. Det blir också
allt svårare att placera överåriga och
handikappade människor på den öppna
marknaden. Även om det är riktigt
som finansministern sade tidigare i dag
att det ljusnar på arbetsmarknaden —
vi ser på arbetsförmedlingarna hur man
efterfrågar arbetskraft mer och mer —
kommer det ändå att vara svårt att i
framtiden placera de människor som
börjar närma sig 60-årsåldern. Det är
ett bekymmer som vi kommer att ha
även framdeles.

År 1968 fanns det 87 000 arbetsvårdssökande,
och av dem var 35 000 förstagångssökande.
I november i fjol hade
man 8 558 platser vid de skyddade verkstäderna.
Där har det skett en utveckling
till det bättre och vi väntar oss
mycket av den utredning som nu pågår.
Men vi löser inte problemen för
den äldre och den handikappade arbetskraften
bara genom att gå den vägen.
Vi måste ständigt försöka finna
nya vägar. Det är därför glädjande att
i statsverkspropositionen läsa vad inrikesministern
framhåller i dessa frågor,
när det gäller utbyggnaden av arkivarbetena,
bildandet av arkivarbetscentraler
o. s. v. Det är början till ett förverk -

ligande av tanken att med statliga medel
starta industriella beredskapsarbeten.

Under 1967 tillsattes 22 432 platser
i skyddat arbete av olika slag, men vi
räknar med att den närmaste tiden behöva
minst 40 000 platser. I det sammanhanget
vill jag bemöta herr Ekström,
som tidigare talade om rationaliseringen
inom arbetsmarknadsverket.
Den centralisering av arbetsmarknadsverket
som statskontoret har linjerat
upp kan inte vara den riktiga lösningen.
I stället behöver vi en mera utbyggd
service med hänsyn tagen till
människans faktiska situation. Herr Ekström
gjorde sig till profet för den s. k.
rationaliseringen att indela landet i ett
fåtal regioner, där arbetsförmedlingsverksamheten
skötes från distriktskontor.
Naturligtvis kan man säga att mina
synpunkter i denna fråga är influerade
av att jag själv arbetar inom arbetsmarknadsverket,
men jag vet ingenting
som har upprört människorna i arbetslivet
så som statskontorets propåer i
detta fall. I de tider som nu råder känner
många människor, framför allt i
skogslänen, som det enda stödet att de
kan gå till ett arbetsförmedlingskontor
och resonera med någon om sin situation,
och de människorna ser inte med
glädje på det förslag statskontoret har
lagt fram.

Vidare tror jag att vi måste anlägga
mera långsiktande samhällsekonomiska
aspekter på vad vi gör. Vi får inte bara
se till de kortsiktigt effektiva åtgärderna.
Det är nödvändigt att regering och
riksdag funderar över om man inte
kan gå ifrån något av det rationella
tänkandet när det gäller lokaliseringsstödet
och inte bara anlägga företagsekonomiska
synpunkter och göra bärighetsbedömningar
då man ger lokaliseringsbidrag.

Vi bör överväga om vi inte även skall
anlägga en social aspekt. Startandet av
en mindre industri kan, även om denna

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

113

kanske inte klarar sig mer än några
år, ändå innebära en stråle av hopp för
de berörda människorna och familjerna.
Den kan för en tid ge dem en framtidstro.
Också detta bör vi ta hänsyn
till när vi diskuterar användandet av
lokaliseringsmedlen.

Många små kommuner kämpar i dag
för sitt liv, samtidigt som de som tänker
rationellt talar om storstadsregioner.
Riksdagsmännen tävlar om att
framhålla sina städer som de största
och bästa, dit man bör koncentrera arbetsmarknadens
funktioner. Men ägnar
vi en tanke åt de ansvariga i de små
skogskommuner som har det svårt och
får kämpa en resultatlös kamp för sin
existens? Vi måste förstå att de kommunalt
ansvariga även i en liten kommun
med små utvecklingsmöjligheter är
intresserade av att skapa något nytt
och försöka ge livskraft åt sin kommun.

Eftersom jag själv kommer från ett
skogslän känner jag till dessa förhållanden
kanske bättre än många som lever
i en annan miljö. Värmland har
haft en folkminskning på mer än 4 000
personer på ungefär sju år. Från 1966
till 1967 minskade antalet invånare med
400 personer. Trenden har pågått under
hela 1960-talet. Det är endast Karlstadsregionen
som har ökat sitt invånarantal.
Arvika har förlorat 392 personer
från 1966 till 1967, Sunne-Torsby
368 och Hagforsregionen 528 personer
under samma tid. Anledningen till
minskningen är inte i första hand minskade
födelsetal eller ökade dödstal utan
det är huvudsakligen fråga om en avflyttning
på grund av svårigheter med
arbetstillfällen. I Dalby i norra Värmland
avflyttade mellan 1966 och 1967
126 personer och i hela Finnskoga—
Dalby-regionen 226 personer.

Jag vet mycket väl att Värmland inte
är ensamt om att ha dessa besvärligheter,
men det är förhållandena i mitt
eget hemlän och mina erfarenheter
från länsarbetsnämndens verksamhet

Remissdebatt

där som närmast gjort, att jag fått anledning
att tänka igenom problemet
om människans ställning i effektivitetsjakten.

Min slutsats är, trots att mitt förnuft
säger mig att det är rationellt att se
samhället som en enhet och inte punktvis,
att vi måste ge även de mindre
orterna chansen att leva vidare. Vi
måste agera så att människorna i dessa
samhällen har hoppet kvar och inte
känner sig överflödiga. När kommunalmännen
på en liten ort vill satsa på
en liten industri tycker jag att vi inte
bara skall följa bärighetsprincipen utan
också skall se till de sociala aspekterna
och den psykologiska effekt det får
att människorna i fråga blir hjälpta.
Och det är nödvändigt att vi ger dem
hjälp. Jag tycker man får förutsätta att
kommunalmän, som lägger fram förslag
om att starta en industri, i varje fall
till 90 procent är övertygade om att
det är ett projekt som skall bära sig. De
måste ju vara det, ty det är de som
kommer att få ta ansvaret för ett misslyckande.

Jag vet att det är djärvt av mig att
mot vad man kallar sunt förnuft tala
emot storstadstänkande och ekonomisk
koncentration. Men jag ser i storstadsregionerna
inte bara fördelar utan också
större främlingskap och ökad brottslighet,
risk för maktkoncentration och
en mer eller mindre livshotande miljö.

För de stora vyerna får vi inte glömma
att människans livsmöjligheter inte
endast är grundade på ekonomisk framgång.
Och ibland bör vi nog hejda oss
litet och fundera, inte bara dra en linje
rakt fram utan också beakta vad som
händer under vägen. Vi måste sätta in
människornas reaktioner i det rationella
systemet -—- och människan är icke
rationell. Hon är den mest irrationella
faktorn i hela vårt samhällsliv. Det är
gott och väl att vi har experter och låter
oss ledas av dem, men vi bör också
ständigt minnas att det alltid är politi -

114

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

kerna som fär ta ansvaret den gång det
går illa.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Sandell är ju
anställd i arbetsmarknadsverket och
har givetvis praktisk erfarenhet av det
arbete som där bedrivs. Och fröken
Sandell har — det vet jag — i motsats
till många andra verkligen läst den utredning
som föreligger om arbetsmarknadsverkets
organisation. Hon har alltså
rätt att uttala sig i denna fråga med
stor bestämdhet så som hon här har
gjort.

Men jag skulle ändå vilja säga till
kammarens ledamöter, att det föreligger
en fullständig samstämmighet mellan
arbetsmarknadsverket och statskontoret
i väsentliga frågor. Det gäller
även det som fröken Sandell underströk,
nämligen att människan skall
vara i centrum. Men det vore orimligt
att inte göra en översyn av den nuvarande
organisationen med hänsyn till
de vidgade uppgifter som arbetsmarknadsverket
har fått. Vi sätter alla värde
på det arbete som verket har utfört och
uppskattar verkets flexibilitet, men en
översyn torde ändå inte vara omotiverad.

Och arbetsmarknadsverket sysslar ju
självt, fröken Sandell, med en minskning
av antalet kontor. Det låter kanske
litet illa, när man säger att antalet kontor
minskas. Men vad är det för sorts
kontor det gäller? Jo, det är i många
fall kontor med ett par anställda, som
i nuvarande arbetsmarknadsläge har
synnerligen svårt att klara uppgifterna.
I framtiden kommer ju också en annan
teknik med ADB in i bilden, och tjänstemän
skall inte längre på arbetsförmedlingar
och på andra ställen behöva
syssla med tidsödande kontorsarbete.
I stället skall man kunna ta sig an de

människor som uppsöker förmedlingarna.
Detta måste vi ha i minnet.

Vad regionerna beträffar kan det
vid första påseendet verka oroande om
man skulle genomföra en regionindelning
och därmed slopa länsarbetsnämnderna.
Men jag har tidigare i dag
framhållit att det kommer att finnas
distriktskontor som blir bättre utrustade
än länsarbetsnämnderna. Det sista
ordet har inte sagts om hur många regionsnämnder
man skall ha. Det kan
bli fem, sex, sju, åtta eller nio -—- vad
vet jag. Men fröken Sandell måste hålla
med mig om att det inte kan vara
riktigt att en mängd småärenden skall
gå till AMS i Stockholm. Det kan vara
fråga om småärenden som gäller projekteringsbidrag
till en kommun. Skall
ett sådant ärende handläggas här? Fröken
Sandell måste väl medge att det
ändå är en decentralisering om man
skapar ett antal regioner i landet.

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Ekström att jag inte underkänner hela
det förslag som statskontoret har lagt
fram. Herr Ekström pekade själv på
att arbetsmarknadsverket inom sig har
en fortlöpande verksamhet där man försöker
rationalisera. På grund av de erfarenheter
man har av arbetsmarknaden
gör man decentraliseringar. Statskontoret
har inte några sådana erfarenheter.

Herr Ekström säger att alla småärenden
måste gå till AMS, men så är inte
fallet. Mer och mer börjar det att bli
så, att många ärenden beslutsmässigt
läggs på länsarbetsnämnderna.

Herr Ekström säger nu att det är klart
att man kan tänka sig ett större antal
regioner än som här har föreslagits. När
vi får diskutera detta ordentligt vid ett
annat tillfälle och får jämka ihop arbetsmarknadsverkets
och statskontorets
synpunkter tror jag nog, herr Ekström,
att det hela kommer att bli bra.

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

115

Herr EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte sagt att alla
småärenden nu går till AMS. Jag har
sagt att det är alltför många småärenden
som i dag går till AMS. Det måste
innebära en decentralisering, om man i
stället skapar regioner ute i landet. Jag
har stöd för ett regiontänkande också i
en motion, som jag föreställer mig att
herr Larsson i Umeå kommer att tala om
senare. T denna sägs att när det gäller
regionplaneringen för Norrland skall
man inte göra halt vid länsgränserna
utan man skall tydligen se Norrland
som en enhet. .lag föreställer mig att
herr Larsson i Umeå, om han går in på
detta, kommer att ge mig rätt i att man
bör se det hela i större regioner än den
irrationella länsindelning som vi för
närvarande har.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag borde väl inte lägga
mig i den stillsamma träta som nyss
förevar här mellan fröken Sandell och
herr Ekström, men låt mig omedelbart
säga att det fanns åtskilliga tankar i
fröken Sandells anförande som jag hyser
stark sympati för.

Jag tillåter mig att påpeka för herr
Ekström, att fröken Sandell inte enbart
tog upp arbetsmarknadsverkets tänkta
omorganisation, utan i sitt första anförande
framhöll hon mycket starkt de
vådor av strukturrationaliseringen som
har blivit följden för stora regioner i
vårt land. Men jag vill starkt understryka
att detta har skett med regeringens
goda minne.

Jag hade, herr talman, tillfälle att
före middagspausen lyssna till ett anförande
av talman Strand i första kammaren.
Han refererade en journalist
från Dagens Nyheter som i kåserande
form behandlade förra årets remissdebatt.
Vederbörande kåsör kom till den
slutsatsen, att remissdebatten helt visst
är en form för tankeutbyte, men det
egendomliga var att remissdebatten
fortsatte långt efter det att alla tankar

Remissdebatt

tycktes vara utbytta. Vi alla som står
på talarlistan efter partiledare och
statsråd känner väl detta lika starkt som
denne journalist. Jag vill ändå gärna
framhålla att ett enskilt anförande sådant
som fröken Sandells, som inte helt
strikt går efter partilinjer, enligt min
mening är den enskilde folkrepresentantens
möjlighet att berika debatten.

Jag skall inte foga någon annan kommentar
till den budgetdebatt som har
förts i dag än att jag har upplevt den
som ganska typisk för att visserligen
viktiga men dock alldagliga samhällsspöl-smål
kan engagera oss på ett sätt
som lätt ställer de mera långsiktiga perspektiven
på samhällets utformning i
skymundan. Det tycker jag är att beklaga.
För medborgarnas aktivitet och
för demokratins vitalitet är det nödvändigt
att vi oftare frågar oss: Hur vill
vi ha samhället utformat på lång sikt?
Hur ser vår framtidsbild av samhället
xit? Vilka ideologiska riktlinjer har vi
stakat ut i våra partier?

Efter fjolårets valutslag har vi inom
centerpartiet kanske särskild anledning
att söka svara på dessa frågor inför den
allmänna opinionen. Intresset för vårt
parti och vår politik är i dag mycket
starkt, naturligt nog sedan valet förde
partiet fram som det största oppositionspartiet.
Det var en folklig förtroendeyttring
för centern och dess alternativ.
Jag kan försäkra att vi inte yves över
framgången. Vi har genom åren haft så
många motgångar, att vi har lärt oss att
bära både medgång och motgång med
sans och måttfullhet. Men jag vill betona
att vi starkt känner att med ökat
förtroende följer ökat ansvar. Vi är beredda
att sätta in all den politiska kraft
som vi är mäktiga i det nuvarande parlamentariska
läget för att forma en
framstegs- och trygghetspolitik som kan
bli ett alternativ till den socialdemokratiska
regeringspolitiken. Låt mig här
antyda några områden och några linjer.

Den politiska debatten gäller nu
främst trygghets- och jämlikhetspoli -

116

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

tiken. Vidare gäller den näringspolitiken,
lokaliseringspolitiken, regionpolitiken
och miljöpolitiken. Allt detta är
frågor som centerpartiet genom åren
har försökt rikta uppmärksamheten på
såväl i riksdagen som i den allmänna
debatten och opinionsbildningen. Det
starkt ökade allmänna intresse som dessa
frågor nu har rönt hälsar vi därför
med tillfredsställelse. Det gäller inte
minst debatten om jämlikhetspolitiken.

I ett välfärdssamhälle bör det vara
självklart att sträva efter största möjliga
grad av jämlikhet. Man kan beklaga
att den på sistone livliga jämlikhetsdebatten
ofta varit konturlös och opreciserad.
Naturligtvis måste vi ha klart
för oss att någon matematisk, fullständig
jämlikhet aldrig kan uppnås i praktiken
—- det är en erfarenhet som man
fått göra i alla stater. I de socialistiska
samhällena är skillnaden mellan olika
grupper större än i vårt land. En jämlikhetspolitik
måste alltså inriktas på
största möjliga grad av jämlikhet.

Vi kanske kan formulera målsättningen
så, att vi skall driva utjämningen
så långt som det är möjligt utan att
hindra de framstegskrafter som skall ge
oss ökad standard. Om den principen
tycker jag att mittenpartierna och socialdemokratin
bör kunna vara eniga.

I det socialdemokratiska programmet
under 1940-talet var den solidariska
lönepolitiken ett huvudtema, men politiken
under efterkrigstiden har inte tillgodosett
kravet på jämlikhet. De stora
inkomstskillnaderna finns kvar, klyftorna
har ökat. Och det var detta som vi
från centern speciellt riktade uppmärksamheten
på under förra årets valrörelse.
Låginkomsttagarna omfattar mycket
stora medborgargrupper. En femtedel
av de helårsarbetande inkomsttagarna
hade 1966 en inkomst som understeg
15 000 kronor. Det gäller i mycket
stor utsträckning kvinnorna, och man
måste konstatera att de lönepolitiskt
sett har en missgynnad ställning på arbetsmarknaden.

Vi kan notera vissa förbättringar på
det socialpolitiska området: folkpensionerna
och åldringsvården har förbättrats.
Vi noterar det med tillfredsställelse,
inte minst därför att vi varit
pådrivande på detta område. Det har
vi också varit i fråga om bättre stöd till
barnfamiljerna, inte helt utan resultat.
Men stödet till barnfamiljerna släpar i
alla fall obestridligen efter.

Det har betonats i dag, och jag vill
ytterligare understryka, att speciellt utvecklingen
på det skattepolitiska området
är bekymmersam, i synnerhet vad
gäller kommunalskatterna som debatterats
här tidigare. De har stigit med 50
procent på tio år, har man sagt — och
jag skulle kunna tillägga: med cirka
100 procent från början av 1950-talet.
I år är kommunalskatten genomsnittligt
mer än 20 procent av det beskattningsbara
beloppet. Och den proportionella
kommunalskatten är i realiteten regressiv,
drabbar de lägre inkomsttagarna
hårdast. Särskilt gäller detta inom de
kommuner som på grund av sin struktur
har mycket stora ekonomiska bördor.
En del av dessa kommuner måste ta ut
en kommunalskatt som är ända upp till
50 procent högre än inom andra kommuner.
Kommunalskatten är den drygaste
bördan i dag för ungefär 90 procent av
svenska folket.

Jag menar att beskattningen måste
användas som ett instrument för den
jämlikhetspolitik som vi talar om. Men
utvecklingen har under den senaste tiden
närmast gått i motsatt riktning, så
att låginkomstgrupperna fått en relativt
sett ökad skattebörda.

Jag vill gärna här poängtera ännu en
gång att låginkomstgruppernas problem
inte längre kan förbigås. Här har vi en
av de absolut största frågorna för många
år framöver, och jag medger gärna
att det är en av de mest svårlösta frågorna.
En effektiv jämlikhetspolitik måste
självfallet innefatta samlade åtgärder
på en rad områden — inom socialpolitiken,
inom utbildningspolitiken, inte

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

117

minst när det gäller vuxenutbildningen,
inom arbetsmarknadspolitiken, inom näringspolitiken,
inom lokaliserings- och
miljöpolitiken. Men särskild vikt tror
jag att man måste tillmäta skattepolitiken
och naturligtvis löne- och inkomstbildningen.

Det ökade intresset för jämlikhetsfrågorna
skall som sagt hälsas med tillfredsställelse.
I årets finansplan har finansministern
en särskild avdelning om
fördelningspolitiken, vilket är en nyhet.
Men finansministerns ord om att »fördelningsproblemen
har alltjämt sin stora
aktualitet» tyder ändå inte på något
starkare engagemang. Efter den debatt
om jämlikhetsfrågorna som vi hade under
och efter valet tycker jag att det är
anmärkningsvärt att årets statsverksproposition
inte anger riktlinjer för ökad
jämlikhetspolitik. Man måste kanske erkänna
att vi saknar ekonomiska förutsättningar
för stora tag just nu. Men
det finns tyvärr inte heller några riktlinjer
angivna för framtiden.

Folkpensionerna har höjts, och det
noterar vi med tillfredsställelse. Det är
en fråga som drivits av mittenpartierna,
främst av centerpartiet. Men det mest
anmärkningsvärda anser jag vara att
man i årets statsverksproposition inte
kan hitta någon öppning för en skattereform
till förmån för låginkomstgrupperna.
Det är nödvändigt att inrikta en
väsentlig del av våra strävanden på att
förbättra förhållandena för dessa grupper.
Bland annat gäller detta, som jag
tidigare berört, stödet till barnfamiljerna
och situationen för de handikappade.
En sänkt pensionsålder har herr
Hedlund nu liksom tidigare pläderat
för. Det är ett viktigt jämlikhetskrav.
Detsamma gäller frågan om arbetslöshets-
och sysselsättningsförsäkringen.

En effektivare lokaliseringspolitik är
också nödvändig, om man skall kunna
skapa likvärdiga förhållanden för och
därmed jämlikhet mellan olika geografiska
områden i vårt land.

När det gäller skattepolitiken skall

Remissdebatt

jag inte gå in på några tekniska konstruktioner.
Vi har från centerhåll upprepade
gånger fört fram tanken på ett
slutskatteavdrag, eftersom det relativt
sett ger större lättnader för de mindre
inkomsttagarna. Det synes nu som om
denna tanke skulle vinna gehör, och det
ser vi naturligtvis med glädje.

Man kan givetvis inte komma ifrån
den betydelse som själva löne- och inkomstbildningen
har. Skillnaderna i arbetsersättning
måste helt enkelt minskas.
Men samtidigt är vi alla angelägna
om att bibehålla friheten på arbetsmarknaden.
Den politiska opinionsbildningen
har emellertid en mycket viktig
uPPgift att fylla, och staten är ju själv
en stor arbetsgivare, som bör kunna
föregå med gott exempel. Staten kan
minska inkomstklyftorna för sina anställda
— även här har inkomstklyftorna
ökat under det senaste decenniet.
Ett annat steg i den riktningen skulle
vara att avskaffa dyrortsgrupperingen
för de statsanställda. Det är enligt vår
mening angeläget.

Samhället måste alltså ta större ansvar
för en jämlikhetsutveckling. Som
ett mål ser jag att man skall kunna garantera
en viss standard för, som herr
Hedlund uttryckte det, alla människor
som verkligen vill arbeta så långt deras
förmåga räcker. Jag tänker då närmast
på de strävanden som ligger bakom
förslaget om s. k. negativ skatt.

När det gäller samhällets framtida
utformning är det för oss i centerpartiet
självklart, att fortskridande och framsteg
måste baseras på ett effektivt näringsliv
som kan ge både medborgarna
och samhället de erforderliga resurserna.
Det är uppenbart att det nu krävs
en mer aktiv näringspolitik. Vi måste
se till att upprätthålla och stärka — det
är ju en självklarhet — konkurrenskraften
i vårt näringsliv.

Om man ett ögonblick ser tillbaka på
vad som har hänt inom näringslivet kan
man väl säga att liberaliseringen av det

internationella handelsutbytet började
— Andra kammarens protokoll 1969. Nr 4

118

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 era.

Remissdebatt

för drygt ett decennium sedan. Automationen
och de långa seriernas produktion
började ta form, de stora marknaderna
växte fram. Detta bidrog självfallet till
att forcera strukturrationaliseringen inom
industrin. Jag menar för min del —
och jag tror att jag kan göra mig till
talesman för partiet — att vi i just det
läget hade behov av en långt mer aktiv
näringspolitik än den som fördes, eftersom
regeringen stod utan någon egentlig
handlingsberedskap i näringspolitiskt
avseende. Vi skulle ha behövt ett
näringspolitiskt beredskapsprogram av
helt annat omfattning än vi haft. Ett sådant
har centerpartiet ofta krävt. Vi
borde ha haft regionala utvecklingsprogram
för utbyggnad av nya företag och
ersättningsindustrier, speciellt för de
regioner där strukturrationaliseringen
slagit hårdast. Allt detta borde ha skett
i god samverkan mellan samhälle och
näringsliv.

Det kan konstateras med tillfredsställelse
att regeringen numera erkänner
behovet av en aktiv näringspolitik. Om
jag formulerar det mycket allmänt, skulle
jag vilja säga att vi i centerpartiet ser
på problematiken när det gäller produktionslivet
så, att de främsta drivkrafterna
för utveckling och framsteg
är de enskilda människornas vilja till
initiativ, verksamhet och ansvar. Denna
drivkraft bör vi gemensamt utnyttja till
bästa möjliga resultat för alla.

Samtidigt vill vi självfallet använda
samhället som vårt gemensamma instrument
för en förutsättningsskapande, en
ramplanerande politik, där en aktiv
näringspolitik ställs i centrum. Jag anser
att man helt enkelt måste kontrollera
marknadshushållningen. Från vårt
håll syftar vi till en ramplanerad samhällsekonomi.
Det bör samtidigt tillläggas
att institutionerna i vårt samhälle
med dess system av blandekonomi
är uppbyggda just för en sådan politik.

Man kan väl säga att regeringspolitiken
innebär ett tolererande av en kontrollerad
marknadsekonomi, men man

har inte satsat tillräckligt på de framstegsmöjligheter
som öppnas just genom
de enskilda människornas initiativ,
verksamhet och ansvar. Vårt näringsliv
är otvivelaktigt inriktat på effektivitet
men man borde åtminstone i vissa lägen
ha kunnat skapa ett bättre klimat för
näringslivet.

Finansministern framhöll att industriinvesteringarna
nu åter pekar uppåt,
men man får väl till detta lägga att de
under tre år stått stilla på samma nivå,
låt vara en relativt hög nivå, och det är
ett nog så allvarligt tecken.

När det gäller strukturomvandlingen
har vi också tecken på att även rationella
och väl utvecklingsbara företag fått
läggas ner. Då är det en fråga om felsatsning
i näringspolitiken. I stället för
ett positivt produktionsresultat i dessa
företag har vi fått ökade utgifter till
följd av sysselsättningsbristen i stora
regioner. Man kan inte komma ifrån
att vi behövt ha ett mera handlingskraftigt
program från regeringens sida
för en aktiv näringspolitik i detta hänseende.
Man har saknat det, och det är
enligt min uppfattning likadant nu,
när man talar om ökat förstatligande
utan att ge besked om det egentliga syftet
med förstatligandet.

På en punkt har regeringen nu emellertid
kommit med ett uttalande, som
jag vill hälsa med tillfredsställelse. Finansministern
har i finansplanen talat
om att vårt land på arbetsmarknaden
har samarbetstraditioner att bygga vidare
på, vilka är värdefulla. I samarbetet,
säger finansministern, ligger en
av förklaringarna till att vi i fråga om
medborgarnas trygghet och standard
kunnat uppnå internationellt sett så pass
goda resultat. Jag förmodar att finansministern
i sammanhanget tänker på
samarbetet mellan staten och det enskilda
näringslivet. Det har kanske på
senare tid inte varit så tillfredsställande
med detta, men jag tror att det ligger
något mycket betydelsefullt just i ett
sådant samarbete. Därför hälsar jag fi -

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

119

nansministerns ord på denna punkt med
glädje. Jag utgår självfallet från att finansminstern
samtidigt har klart för
sig, att det inte kan bli ett bra samarbete
med ett näringsliv som man endera
liotar att socialisera eller att detalj
dirigera. Jag vill slå fast, att samarbete
är någonting helt annat än statlig
detaljdirigering av produktionsprocesserna
i näringslivet.

Den aktiva näringspolitik som centern
finner nödvändig för ett effektivare
näringsliv och för snabbare framsteg
måste bestå av samlade åtgärder på
olika fält. Det behövs allvarliga insatser
för en mera stabil samhällsekonomi och
ett ökat frivilligt sparande. Samhället
måste mer aktivt medverka till kreditmöjligheter
för näringslivet, inte minst
för den mindre och medelstora företagsamheten,
bl. a. genom att man slussar
AP-medel ut till näringslivet även på
andra vägar än genom den statliga investeringsbanken.

Skattepolitiken och räntepolitiken
måste anpassas så, att de jämlikhetspolitiska
och tillväxtpolitiska synpunkterna
tillgodoses samtidigt på bästa möjliga
sätt. Inom konkurrens- och konsumentpolitiken
finns det väsentliga uppgifter
i syfte att främja en riktig avvägning
mellan konkurrens och samverkan. Inom
utbildningspolitiken och för forskning
och utvecklingsarbete måste samhället
åta sig ökade uppgifter. Det är
t. ex. viktigt att man ger företagen bättre
möjligheter att få råd i tekniska och
ekonomiska frågor. Det är omvittnat
att de mindre företagen utgör en grogrund
för ny teknik och nya uppfinningar,
och samhället bör stimulera
dessa företag till samarbete exempelvis
i fråga om försäljning, inköp och produktutveckling.

Vi är naturligtvis inom centern —
jag kanske skall tala som enskild ledamot
och inte göra mig till talesman för
partiet — inte främmande för att vi
kan komma att ställas i situationer där
vi får räkna med ökat behov av stat -

Remissdebatt

ligt engagemang direkt på företagsplanet.
Men det bör gälla då det finns sociala
motiv, då det föreligger lokaliseringspolitiska
skäl eller då det fordras
så stora kapitalinsatser i storföretagsamhetens
tidevarv, att de inte kan
etableras på annat sätt än genom att
staten träder till. Det kan bl. a. ske
i ett »hälftenbruk» av typ ASEA-ATOM.

Den aktiva lokaliseringspolitik som
vi inom centern förordar är angelägen
från de jämlighetspolitiska och näringspolitiska
synpunkter som jag här har
varit inne på. Lokaliseringspolitiken
kan ge områden med brist på sysselsättningsmöjligheter
ett förstärkt näringsliv,
så att flera livskraftiga tätorter
kan upprätthållas i olika delar av
landet. Samtidigt vet vi att en aktiv
regional- och lokaliseringspolitik väsentligt
kan lätta trycket inte minst på
bostadsmarknaden i storstadsområdena.
Den är också nödvändig för att den
kvinnliga arbetskraften och den äldre
arbetskraften skall kunna tas till vara
på ett riktigt sätt.

En grundtanke hos centerpartiet är
att största möjliga decentralisering av
samhället bör eftersträvas, inte minst
av miljöpolitiska skäl. Det gäller inte
endast lokaliseringspolitiken i vanlig
bemärkelse, utan det gäller hela den
politik som nu betecknas som regionalpolitik.

Vi kan säga att det har förts en aktiv
lokaliseringspolitik i vårt land sedan
1965 och att effekten har varit
förhållandevis god men att den inte
har varit tillräcklig. Den regionala
obalansen med tendenser till överhettning
i storstadsområdena och svåra
sysselsättningsproblem i glesbygderna
visar att man borde satsa kraftigare,
särskilt i skogslänen.

Jag är medveten om att vi måste
strukturrationalisera för att kunna hävda
oss i den internationella konkurrensen,
men samtidigt måste detta innebära
en skärpning av kravet på en
mer aktiv lokaliserings- och regional -

120

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

politik. Det är angeläget att medverka
till en strukturrationalisering som
kan ge näringslivet större effektivitet
och konkurrenskraft, men det är lika
väsentligt att den kan genomföras utan
att vissa orter och områden får betydande
sysselsättningssvårigheter och
riskerar att socialt utarmas. Strukturoch
lokaliseringspolitiken bör alltså
enligt min mening vara väl samordnade.
Det måste betyda att vi ställer ökade
resurser till förfogande för lokaliseringspolitiken.

Naturligtvis blir sådana avvägningar
som jag nu är inne på beroende av
vilken inställning man har till ett mer
decentraliserat eller mer koncentrerat
samhälle. Det råder enighet mellan
centerpartiet och socialdemokraterna
om sysselsättningspolitiken ur trygghetssynpunkt.
Vi anser emellertid att
regeringen har litat alltför mycket till
den s. k. geografiska rörlighetspolitiken,
d. v. s. på flyttning av arbetskraft från
områden med sysselsättningssvårigheter
till s. k. expansionsområden. Regeringen
har siktat mot ett förhållandevis
koncentrerat och centraliserat samhälle.
Vi har sagt oss att en aktiv
lokaliseringspolitik i första hand bör
utnyttjas i de sysselsättningssvaga områdena.
Om lokaliseringspolitiska åtgärder
inte hjälper eller inte bedöms möjliga
för orten, först då bör man tillgripa
flyttningspolitiken.

Vår decentraliseringspolitik syftar
till att ge individerna så goda valmöjligheter
som möjligt i fråga om både
arbete, bostad och miljö. En aktiv
lokaliseringspolitik förbättrar valmöjligheterna.
Målsättningen bör vara att
skapa regioner med ett differentierat
näringsliv, så att arbetskraften inte
skall behöva flytta mot sin vilja till
andra regioner. Detta har vi ofta sagt.
Det är svårt att komma ifrån att detta
var innebörden i riksdagsbeslutet 1966
om sysselsättningspolitiken. Den skulle
syfta till fritt vald sysselsättning, men

det är svårt att få den förda politiken
att stämma med denna målsättning,
eftersom man varit för ensidigt inriktad
på koncentrationsområdena. Den
politiken har dock inte varit särskilt
lyckosam. En mycket stor del av den
arbetskraft som flyttas bort återvänder
så snart tillfälle ges, och det är inte
precis något bevis för att man har uppfyllt
målsättningen om en fritt vald
sysselsättning. Det är helt visst bättre
att gå in för att flytta maskiner än att
flytta människor.

Jag vill gärna säga att man med tillfredsställelse
hälsar det ökade intresse
som i årets statsverksproposition
ägnats åt regionalpolitiken. En aktiv
samhällsplanering, som främst skulle
inriktas på att skapa en effektiv
samhällelig servicestruktur, angavs
som väsentlig när vi tog beslutet om
lokaliseringspolitiken 1964, men den
regionala samhällsplaneringen har hittills
knappast spelat den roll som då
avsågs. Detta är delvis bakgrunden till
länsplanering 1967, som enligt statsverkspropositionen
skall ge bättre regionalpolitiska
målsättningar.

Man kan hoppas att detta är riktigt,
men det är inte tillräckligt. Jag förmenar
att det fortfarande råder oklarhet
om målsättningen för regionalpolitiken,
helt enkelt därför att statsmakterna
inte har angivit någon klar målsättning.

För regeringspolitiken har, som jag
antytt, koncentration av företagsamhet
och bebyggelse till de tre storstadsområdena
varit en ganska naturlig företeelse.
Nu har emellertid förutvarande
inrikesministern Rune Johansson i
statsverkspropositionen gjort ett uttalande
som i viss mån bryter mot denna
inställning. Man bör, säger Rune
Johansson, inrikta sig på att något
dämpa den starka tillväxten i de tre
storstadsregionerna och fördela en del
av expansionen på växtkraftiga stadsregioner
på skilda håll i landet. Det
finns i statsverkspropositionen nu

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

121

t. o. m. ett visst förord för att åtgärder
skall vidtas för att flytta ut vissa verksamheter
från storstadsområdena.

Kanske kan detta betraktas som förutvarande
inrikesministerns politiska
testamente. Det är i varje fall enligt
mitt förmenande ett framsteg i jämförelse
med den tidigare inställningen.
Men något rejält handlingsprogram för
regionalpolitiken har man därmed inte
fått. Det blir inte meningsfyllt med
regionala utvecklingsprogram förrän
regering och riksdag på ett mera preciserat
sätt uttalar sig för ett regionalpolitisk!
handlingsprogram. Det bör,
som jag antytt, enligt vår mening vara
inriktat på ett så långt som möjligt
decentraliserat samhälle med så många
livskraftiga tätorter i olika delar av
landet som det är socialt försvarbart
att ha. Orter med fullständig serviceutrustning
— det är jag klart medveten
om — måste vara relativt stora,
men det får inte innebära, att man försummar
upprätthållandet av livskraftiga
orter med lägre serviceklass. Det
behövs ett sådant handlingsprogram
regionalt inte minst för samhällsplaneringen
i länen och därmed för lokaliseringen
av realkapital, näringsliv och
oebyggelse.

I den decentraliseringspolitik som vi
ull föra måste helt naturligt den komnunala
självstyrelsen tillmätas mycket
stor vikt. Det är angeläget att vi ger
den kommunala demokratin goda utvecklingsmöjligheter.
Det kan inte bestridas
att en storkommunreform från
vissa utgångspunkter inger bekymmer
i fråga om möjligheterna att upprätthålla
medborgaraktiviteten och förankra
den kommunala demokratin. Detta
är problem som vi måste ha uppmärksamheten
riktad på, och den parlamentariska
arbetsgrupp som riksdagen
begärde i samband med den första
etappen av författningsreformen har
här en mycket viktig uppgift. Det är
samtidigt väsentligt att förbättra exem -

Remissdebatt

pelvis informationen om kommunerna
och stimulera den kommunala debatten.
Det är lika viktigt att minska den
statliga detaljkontrollen över kommunerna.
Just nu har vi själfallet i tankarna
regeringens planer på eventuella
tvångsåtgärder för kommunblocksreformens
genomförande, men riksdagen
gav 1962 ett så klart besked om att
tvångsåtgärder inte skulle få förekomma,
att jag inte kan tänka mig annat
än att regeringen bör skrinlägga sina
tvångsplaner liksom den skrinlagt utredningen
om länsindelningen.

En tanke som diskuterats särskilt
mycket inom vårt parti gäller vidgad
länsdemokrati. Vi vill skapa en stark
kommunal självstyrelse på länsplanet,
d. v. s. vidga landstingens uppgifter
och inflytande väsentligt. I första hand
bör förvaltningsuppgifter överflyttas
från statens centrala verk till den kommunala
självstyrelseorganisationen. Jag
tror det är riktigt att placera ansvaret
för den regionala samhällsplaneringen
hos landstingen. Jag är övertygad
att landstingen på det planet
kan få ett effektivt och bra samarbete
med kommunerna. Nu har länsdemokratiutredningen
som alla vet kommit
med ett förslag som ganska väl stämmer
med dessa intentioner. Det är här
fråga om en mycket stor reform, och
jag hoppas att det finns intresse också
på regeringshåll för den saken.

Herr talman! Får jag säga några ord
avslutningsvis om miljöpolitiken. Vi talar
om vatten-, buller- och luftföroreningar.
Men vi har ägnat för litet intresse
åt människornas »interna» miljö.
Där står vi inför mycket brett upplagda
forskningsinsatser om människans
situation i olika livsmiljöer. Det
gäller miljöerna i arbetslivet, det gäller
spörsmålet hur människovänliga
boendemiljöer skall planeras, hur fritidsmiljöer
skall planeras, hur våra
tekniker skall forma maskintekniken
på arbetsplatserna och hur arbetsplat -

122

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

serna skall formas så att de anpassas
till människan, och inte tvärtom. Hur
påverkas människan av stressfaktorer?
Om allt detta måste vi veta mer, när
vi går att forma den framtida samhällsstrukturen
efter människans villkor,
och inte tvärtom.

Vissa samhällsplanerare säger att 90
procent av svenska folket kommer att
inom ett par decennier bo i städer och
stora städer. Om jag bortser från alla
andra konsekvenser, ställer jag frågan:
Vilka oerhörda miljöproblem kommer
inte detta att skapa för människan i
framtiden? .lag tror att vi på denna
punkt radikalt måste tänka om inför
1970-talet och i framtiden tillägna oss
ett nytt standardbegrepp som innebär
att hög materiell standard inte är nog.
Jag tycker att det vore bättre ur mänsklig
synpunkt, om man tog hänsyn till
produktion, till kulturyttringar, till utbildningsdemokrati,
till mänsklig trivsel
och till mänskligt välbefinnande —
det sista är inte minst viktigt. Vi lägger
ner stora summor på en ny produktionsteknik
— och det är bra — men vi spenderar
mycket litet på att ta reda på hur
människan fysiskt och psykiskt reagerar
i olika livsmiljöer. Jag anser att vi
bör offra mycket mer på att skapa vad
vi gemensamt kallar trivselmiljöer i
framtidens samhällsstruktur.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jämlikhetsdebatten
växer i styrka, och frågan om jämlikhet
framförs av allt större och större grupper
i vårt land. Inte minst ungdomen
har tagit upp denna fråga, och jag tycker
att detta bara är att hälsa med tillfredsställelse.
Vi har väl på en del håll
hunnit en bit på väg, men det är fortfarande
mycket som brister. I den
utveckling som vårt samhälle befinner
sig i skapas ständigt nya situationer
där jämlikhetsfrågan får aktualitet.
Förutsättningarna är för många grupper
av människor i vårt samhälle starkt
begränsade på grund av alltför små in -

komster, och vårt mångomtalade välstånd
är inte var mans egendom.

Låglönefrågan är ett av problemen
och en svår fråga att lösa. Man kan
dock konstatera att viljan att åstadkomma
en lösning blivit allt större, att
döma av uttalanden som gjorts från
skilda håll. Villigheten härvidlag har
i större omfattning än tidigare tagit sig
uttryck i de förhandlingar på arbetsmarknaden
som slutförts, där utrymmet
för löneökningar i första hand förbehålls
dem som haft den lägsta lönen.
Det är visserligen arbetsmarknadens
parter som har beslutat i denna fråga,
men det är glädjande att ett solidariskt
synsätt har kommit till uttryck såsom
skett, och det finns anledning att uppskatta
den saken.

Låglönefrågan måste angripas även
från andra håll. Statsmakterna har
möjligheter att bidra härvidlag, inte
minst på skatteområdet. Då det gäller
fördelning av skattebördan på medborgarna
har till följd av de ständigt stigande
kommunalskatterna en omfördelning
skett på så sätt att de som har
haft den sämsta skattekraften har fått
bära den största bördan.

Från folkpartihåll har vi understrukit
detta både i den partimotion som
väckts och i de inlägg som här gjorts
tidigare i dag av folkpartiets talesmän.
Folkpartiet har föreslagit åtgärder som
fördelar skattetrycket på ett mera rättvisande
sätt och som tar hänsyn till
låginkomsttagarna.

Av finansministerns inlägg i dag att
döma har han inte upptäckt den snedvridning
som blivit en följd av de höga
kommunalskatterna. Särskilt i norrlandsliinen
med den förhållandevis höga
kommunala utdebitering som där
förekommer har denna snedvridning
av skattetrycket blivit mycket betungande.

Den strukturomvandling som pågår
inom näringslivet och som med all sannolikhet
kommer att fortsätta i ännu
snabbare takt har för många männi -

Onsdagen den o februari 1969 em.

Nr 4

123

skor medfört arbetslöshet och skapat
ovisshet om framtiden. Det fordras särskilda
insatser från samhällets sida för
att de människor som där kommit i
kläm skall få den rätt de kan fordra
i ett samhälle där solidaritet bör råda.
Norrlandslänen har varit mest utsatta
i den omvandling som försiggått, och
problemen har därför blivit särskilt stora
och svåra där. I basnäringarna jordoch
skogsbruk som sysselsatt den största
delen av befolkningen har rationaliseringen
skapat svåra arbetslöshetsproblem.
Den kombinerade sysselsättning
som tidigare funnits — främst
i Norrlands inland med de förhållandevis
små jordbruk som där förekommer
— och där brukarna kombinerat
jordbruket med skogsarbete, finns inte
längre. Några andra arbetstillfällen har
inte heller kunnat erbjudas. Många
människor har blivit arbetslösa, främst
de som har haft skogsarbete som sin
huvudsakliga sysselsättning, och stora
grupper av dem som haft kombinerad
sysselsättning inom jord- och skogsbruk
har blivit undersysselsatta. Någon
annan sysselsättning har de inte kunnat
få på hemorten eller i dess närhet.
Dessutom är det ofta den äldre arbetskraften
som berörs, och den är mycket
svår att flytta. De människorna har
tidigare varit oumbärliga i produktionen,
när det gällt att förse förädlingsindustrin
med nödvändiga råvaror, och
basindustrierna i Norrland har ju varit
av stor betydelse för hela vår industriella
utveckling och har tillfört
vårt land välbehövlig valuta.

Basnäringarna i Norrland kommer
med all sannolikhet att även för framtiden
utgöra ett viktigt tillskott till vår
försörjning. Även om en viss utbyggnad
kan ske av förädlingsindustrin
kommer arbetskraftsåtgången för denna
näring troligen att minska genom
den mekanisering som försiggår inom
dessa branscher. De som genom den
inträffade utvecklingen förlorat möjlighet
att fortsätta i sina tidigare yr -

Remissdebatt

ken måste kompenseras på så sätt att
åt dem ges nya arbetstillfällen och ny
sysselsättning. Det måste alltså skapas
nya arbetstillfällen för att dessa människor
skall kunna försörja sig. Trygghet
för framtiden och ett arbete att
försörja sig på är ett par av de jämlikhetskrav
som de har rätt att ställa.

En samhällelig satsning på dessa områden
kommer säkerligen att tarva stora
investeringar, men dessa måste göras
på sådant sätt att de får verklig
effekt och sikta till att ge de människor
som kommit i kläm en rättvisare behandling
än vad de hittills fått. De bör
liksom alla andra medborgare ha rätt
till arbete och försörjning.

Det gäller ett jämlikhetskrav som
samhället bör ha skyldighet att tillgodose
med olika åtgärder. Den ovisshet
som råder om framtiden och den hopplöshet
den ofta skapar gör bördan många
gånger dubbelt tung för dem som
drabbats av arbetslöshet och en därmed
följande försämrad försörjning. Även
om satsningarna måste bli stora kan
de inte beräknas kunna klara alla problem
på en gång. Det måste finnas ett
bestämt program för de insatser som
skall göras, och dessa måste föregås av
eu ordentlig regional planering. Det
finns dock möjligheter att med begränsade,
kortsiktiga insatser klara en del
av de problem som finns.

Vi har i folkpartimotionen pekat på
sådana lösningar som snabbt skulle underlätta
situationen för befolkningen
i Norrland. Kortfristiga investeringar
får dock inte bli av sådan art att de
försvårar möjligheterna för framtiden.
En samlad lösning måste åstadkommas,
och folkpartiet har i sin partimotion
framlagt förslag till ett sådant grepp.
Vi begär en regional ekonomisk planering
med uppsatta mål för utvecklingen
i olika delregioner i Norrland. Planen
skall utgöra ett underlag för ett
näringspolitiskt långtidsprogram för
Norrland. Denna plan får dock inte
tas till intäkt för att skjuta upp hela

124

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

frågan på framtiden, utan omedelbara
åtgärder måste sättas in. Det finns underlag
för sådana genom de utredningar
inom vissa begränsade områden, som
redan finns.

I partimotionen begär man klara besked
om vilka orter som staten skall
garantera fortbestånd. En rationell lokaliseringspolitik
fordrar att man har
klara besked om vad som skall ske genom
samhällets insatser. Lokaliseringspolitiken
har varit till stor nytta för
Norrland och skapat många arbetstillfällen.
Verksamheten är ju av försökskaraktär,
många goda erfarenheter har
gjorts och fördelar vunnits för de norrländska
bygderna, då främst kustregionerna.
En viktig fördel som också vunnits
är att myten om svårigheterna att
driva lönsam industri i Norrland brutits.
Vanföreställningen att där endast
skulle kunna bedrivas industri som baseras
på den norrländska råvaran har
vederlagts. Visst har det förekommit en
del smärre misslyckanden hland lokaliseringsföretagen,
men inte i större utsträckning
än inom industrin i övrigt.

Folkpartiet har i partimotioner begärt
en planering av de insatser som
bör göras för att befolkningen i Norrland
och då framför allt dess inland
skall få besked om vilka insatser statsmakterna
är beredda till. Uttalanden
har visserligen gjorts och utredningar
pågår inom skilda områden, men befolkningen
lever i fullkomlig ovisshet
om vad framtiden bär i sitt sköte. Det
är orimliga förhållanden, och regeringen
har skyldighet och ansvar att lämna
ett besked om vad som är att vänta.
Det kan konstateras att förhållandena
bara blir sämre och sämre ju längre
tiden lider. Hittills insatta åtgärder har
varit klart otillfredsställande och inte
löst problemen, vilket de ständigt stigande
arbetslöshetssiffrorna visar. Lokaliseringspolitiken
har inte kunnat bemästra
sysselsättningsproblemen. Stödet
har i regel gått till kustregionerna
och där varit till nytta, men de områ -

den som haft största behovet av lokalisering
har inte fått något nämnvärt
nytillskott av industri. Därför måste
lokaliseringsstödets målsättning klarare
preciseras och åtgärderna sättas in
där de bäst behövs.

Den pågående uttunningen av befolkningen
i Norrlands inland skapar nya
stora problem som man i fortsättningen
inte kan blunda för. Många orter
har kommit i ett läge som inte längre
kan försvaras med hänvisning till pågående
utredningar — nu fordras det
konkreta åtgärder som återställer balansen.

Naturtillgångarna och det realkapital
som redan finns i form av bostäder
och kommunala anordningar bör kunna
tillvaratas på ett vettigt sätt, och
framför allt bör man använda den arbetskraft
som finns.

Vill man ha företag i inlandet för
att tillvarata arbetskraft och realvärden
måste de befintliga tätorterna kunna
ge rimlig service åt befolkningen.
Ett kraftigare stöd än vad som hittills
getts till lokaliseringsföretag i inlandet
är nödvändigt om inte befolkningen
skall uttunnas ytterligare på grund av
brist på sysselsättning och därav följande
utflyttning. Det uppstår ökade
sociala svårigheter för de kvarvarande
om kommunernas servicemöjligheter
ytterligare minskar. De befintliga tätarterna
i inlandet måste få ett besked
.rån statsmakterna om framtiden, så
att de vet vad de skall planera för och
.''ad de har att rätta sig efter. Även den
enskilda planeringen är avhängig av
/etskapen om framtiden, och nuvarande
ovissa förhållanden utgör en hämsko
på enskilda initiativ. Man vet inte om
en investering kan bli bestående, och
detta förhållande medverkar till att
många, som skulle kunna stanna kvar,
flyttar till andra orter och där gör
sina investeringar.

En alltför långt gående befolkningsminskning
i norrlandslänen tar bort
det underlag som behövs för den kom -

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

125

munala servicen. Samhället får sociala
kostnader som med säkerhet blir
mycket höga, och det finns starka skäl
som talar för att det skulle vara av
värde för framtiden om nu befintliga
orter av större storleksordning bibehölls
och utvecklades till bestående
centra för att kunna fungera som servicecentra
för större områden.

En förstärkning av företagslokaliseringen
till Norrlands inland skulle förbättra
kommunernas egna resurser och
minska anspråken på statliga stödåtgärder.
Är kostnaderna för kommunerna
för höga för att de skall kunna upprätthålla
en rimlig standard, bör statsmakterna
påta sig ansvaret för att de
människor som bor i dessa områden
i glesbygderna får nöjaktig service. Detta
är en rent social åtgärd och en jämlikhetsfråga.

Från folkpartiet har vi understrukit
att det gäller direkt stöd till industriell
lokalisering och att stödet bör knytas
till arbetskraften, eftersom det är ökad
sysselsättning man eftersträvar. Det är
en rad åtgärder som kan vidtas för att
stimulera näringslivet till etablering i
inlandet, men åtgärderna måste vara av
sådan natur att de verkligen lockar till
etablering och ger resultat. Anordningar
av servicekaraktär bör också kunna
inrymmas i lokaliseringsstödet, så att
sådana anordningar kan komma till
stånd där de behövs.

Det håller på att växa fram en misstro
mot statsmakterna att de inte vill
påtaga sig ansvaret för befolkningen
i glesbygderna. Detta är ganska naturligt
då man kan konstatera att befolkningsunderlag
och sysselsättning bara
minskar år från år och att framtiden
blir alltmer oviss.

Talet om jämlikhet måste skorra i
öronen på de människor som upplever
den bistra verkligheten. Vägar och kommunikationer
har stor betydelse — vägväsendet
måste upprustas och större
insatser göras om man vill skapa förutsättningar
för en framtida lokalise -

Remissdebatt

ring av företag. Insatser för en sådan
upprustning skulle under mellantiden,
tills man får företag att etablera sig,
ge god sysselsättning för många. Den
viktiga frågan om vägar och kommunikationer
spelar en betydande roll
när företagen gör sina bedömningar,
och den kommer automatiskt in i de
kalkyler som måste göras upp av företagare
som ämnar etablera sig i inlandet.
Fraktkostnaderna är betydande
i Norrland och direkt utslagsgivande
för lokaliseringen i en del fall, varför
en mera företagsvänlig fraktsättning
skulle vara av värde. Vi har påpekat
detta i vår partimotion. En sådan fraktsättning
kan också vara företagsekonomiskt
riktig genom det ökade underlag
som större godsmängder ger.

Det fordras klara besked från statsmakterna
och en planering som ger en
bas åt både kommuner och befolkning
för handlandet. Detta är det minsta som
man kan fordra i de trakter där man
har problem med undersysselsättning
och utflyttning.

Herr talman! Vill man göra något åt
förhållandena, så går det. Vi menar att
talet om jämlikhet bör få ett reellt innehåll
och inte bara vara vackra fraser.
De förslag som vi inom folkpartiet
fört fram innebär ett försök att komma
till rätta med problemen. Vi är inom
vårt parti beredda att påskynda lösningen
av ett samhällsproblem som vi
betraktar som allvarligt och frågan om
jämlikhet bör sättas i förgrunden.

Herr Ekström har ställt en del frågor
till mig tidigare i kväll. Först frågar
han om vad folkpartiet menar med att
lokaliseringsstödet i Norrlands inland
kan knytas till arbetskraften. Svaret är
att man i inlandet strävar efter att öka
sysselsättningen. Om i sådant fall stödet
premierar företag som har stor användning
av arbetskraft, når man med detta
en speciell effekt vad gäller sysselsättningen.
Vi vill att den pågående utredningen
uppmärksammar detta problem.

Vad gäller statliga företag säger vi att

126

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

det är lämpligt att förlägga vissa sådana
till Norrland. När statliga företag
kan förlägga sin tillverkning till Norrland
är detta bra enligt vår uppfattning.
Vi påpekar att exempelvis försvaret
med fördel kunde förlägga verkstäder
till Norrland, särskilt då det från det
hållet hävdats att en fortsatt avfolkning
av Norrland inverkar menligt på
försvaret. I vår motion heter det »enligt
vår mening bör man pröva om det inte
är möjligt att med generella medel och
lokaliseringspolitiska insatser av delvis
nytt slag stoppa den negativa utvecklingen
i vissa regioner innan man bestämmer
sig för statlig företagsamhet av
den omfattning departementschefen
ställer i utsikt. Förlustbringande statliga
företag utgör onekligen ett bräckligt
underlag för Norrlands framtida utveckling».

Statlig verksamhet kan vara erforderlig
när det av sociala skäl är motiverat,
och detta har vi från folkpartiets sida
ingenting emot, även om det skulle röra
sig om företag som måste subventioneras.
För övrigt kan sägas att statliga
företag bör få tävla på samma villkor
som det enskilda näringslivet, men det
finns ingen anledning att skapa statliga
företag på områden där det enskilda
näringslivet bättre klarar uppgifterna.
Erfarenheterna från Norrland visar att
den statliga företagsamheten i inlandet
skapat allvarliga sysselsättningsproblem
genom friställningar. Vi bör nog inte
säga »antingen—eller» utan i den allvarliga
situation som vi nu befinner oss i
får vi nog välja mellan de olika vägar
som är framkomliga när det gäller att
lösa arbetslöshetsproblemet i Norrland.
Jag hoppas att vi kan vinna enighet i
denna fråga. Inom folkpartiet är vi beredda
att stödja sådana förslag som kan
ge en lösning.

Herr Ekström frågade också hur jag
såg på frågan om regionerna och menade
att jag borde ha samma uppfattning
som han. Då det gäller just det
område som jag talade om delar jag

herr Ekströms åsikt att man inte
får tänka efter länsgränser. Beträffande
vad herr Ekström anförde om organisationen
av ett statligt verk kan jag
bara uttrycka den meningen, att kan
man få det effektivare och bättre, skall
man inte hesitera; man skall naturligtvis
söka åstadkomma den bästa och
effektivaste lösningen inom arbetsmarknadsområdet,
så att samhället ger
bästa möjliga stöd åt de mäniskor som
behöver det.

Herr Ekström undrade vidare om en
viss artikel i Dagens Nyheter är ett
uttryck för folkpartiets politik. Detta
både skrämmer och förvånar mig. Vad
Dagens Nyheter skriver står för dess
räkning. Folkpartiet har inget inflytande
över det; tidningen har givetvis
full frihet att framföra sina åsikter.
Vad folkpartiet vill redovisar vi t. ex.
i våra motioner i riksdagen.

Vad som skrämmer mig är att herr
Ekström kopplar samman ett tidningsorgans
uppfattning och ett partis politik.
Det måste betyda att vad Aftonbladet
för till torgs är socialdemokratins
politik; den tidningen har ju en
direkt intressegemenskap med det socialdemokratiska
partiet. Jag kommer
i fortsättningen, herr Ekström, att bättre
än tidigare följa Aftonbladets politiska
uppfattning. Att döma av vad jag hittills
har läst skulle den svenska socialdemokratin
ha flyttat sin position så
långt till vänster att herr Hermansson
kommer på fel sida om den.

Herr EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att herr Larsson i Umeå inte delar
Dagens Nyheters syn på befolkningsutvecklingen
i Norrland. Herr Larsson
säger att man skall sätta in ytterligare
lokaliseringspolitiska åtgärder. Jag delar
den meningen, men herr Larsson
vet lika väl som jag att det lokaliseringspolitiska
stödet redan är differentierat
så att den som lokaliserar sig
till inlandet får avsevärt högre bidrag

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

127

än den som lokaliserar sig till kusten.
Det förhållandet att man ändå hellre
lokaliserar sig till kusten visar att det
stöd som hittills har utgått i inlandet
inte varit tillräckligt. Som norrlänning
skall man inte se det som något negativt;
för norrlandsregionen måste det
vara av intresse att kunna behålla så
mycket som möjligt av befolkningen
inom regionen.

Vad jag polemiserade mot var
folkpartimotionen som å ena sidan andas
misstro gentemot statlig företagsamhet
men å andra sidan innehåller
krav på att staten skall garantera ett
antal stödjepunkter i Norrlands inland.
Jag vet inte vilka lokaliseringspolitiska
åtgärder staten skall kunna vidta för
att företagare skall lokalisera sig till
inlandet. Till sist torde vi komma i den
situationen att problemen måste lösas
genom statlig företagsamhet — det är
min bestämda uppfattning.

Det är intressant att höra att herr
Larsson i Umeå nu sätter sin tilltro till
staten. Strax efter det att den Näslundska
lokaliseringsutredningen 1963 hade
framlagt sitt betänkande gav folkpartiet
ut en skrift som man kallade »Lokalisering
utan dirigering».

De fria krafterna skulle alltså få
verka och staten skulle inte göra särskilt
mycket för att dirigera företagen.
Numera har man tydligen ändrat sig på
den punkten. Men, herr Larsson, kan
vi inte vara ense om att vi, om vi har
svårigheter med att få företagare att
lokalisera sig till inlandet — och jag
tror att dessa svårigheter kommer att
bestå — utan krumbukter kan vara
överens om att vi måste ta till statlig
företagsamhet? Det är detta »å ena sidan»
och »å andra sidan» i motionen
som jag argumenterar mot.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Ekström och jag
är tydligen helt överens i en punkt,
nämligen att den lokaliseringspolitik

Remissdebatt

som förs har medfört att företagen huvudsakligen
lokaliserats till kusten. Herr
Ekström säger att villkoren är bättre i
inlandet. Ja, men inte tillräckligt goda,
det är det som är felet. När företagen
valt mellan kusten och inlandet har
de naturligtvis tagit hänsyn till de bättre
bidragen i inlandet men ansett att de
ändå var för låga och förlagt verksamheten
till kusten.

Herr Ekström anser att vårt förslag
andas misstro mot statliga företag, och
det gör det i viss omfattning. Vi behöver
i första hand rationella företag, men
det bör vara en fri tävlan mellan statlig
och privat företagsamhet. De som
kan nå det bästa resultatet bör få chans
till det.

Vi har inte då det gäller statlig företagsamhet
i Norrland de bästa erfarenheter.
Detta gäller särskilt skogslänen.
Där har arbetstillfällena minskat utan
att staten ingripit. Man skall inte säga
antingen — eller, utan man bör pröva
båda vägarna och med fri konkurrens.
Statlig företagsamhet som är skyddad
och inte tvingas arbeta rationellt hjälper
oss ingalunda. Det är en princip
som vi bör kunna vara eniga om.

Vi behöver framför allt företag som
går bra och som kan betala hyggliga
löner, och vi behöver också pengar till
att underhålla företag som av sociala
skäl måste hållas i gång.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! När den amerikanske
chefsastronauten Borman i julas sände
sitt budskap från den fantastiska
månfärden lyssnade säkert miljoner
människor över hela världen med största
spänning. Det var första gången som
en människa meddelade sig från en position
långt utanför jordatmosfären och
dessutom direkt i både ord och bild.
Det kanske hade varit naturligt att
Borman vid det tillfället hade givit uttryck
för teknikens fantastiska framsteg
och vilka ökade möjligheter dessa

128

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

ger för människorna. Hade det varit
ryska astronauter, då kanske de liksom
tidigare hade raljerat med att säga:
»Ja, nu har vi också varit vid månen,
men inte ens där såg vi någon Gud.»

Borman nämnde ingenting som erinrade
om vare sig vetenskapsmännens
eller astronauternas tekniska och fysiska
bedrifter. Han valde att i ödmjukhet
läsa ur Första Mosebok skapelseberättelsens
ord: I begynnelsen
skapade Gud himmel och jord o. s. v.
Jag tycker att det var ett fascinerande
uttryck för vilken stor betydelse kristen
tro har också i vår moderna tid.
Behovet av andlig omvårdnad har kanske
aldrig varit så stort som i dag, och
sannolikt kommer det att bli än större
i framtiden.

Teknikens framsteg gör att våra materiella
förutsättningar förändras snabbare
än någonsin. Men människan har
svårt att liksom hinna med, att finna
sig till rätta i den krångliga tillvaron.
Stress i alla dess olika former har blivit
allt vanligare. Många känner sig andligen
hemlösa i vårt samhälle. Det ökande
missbruket av alkohol och narkotika,
inte minst bland ungdomen, är säkert i
stor utsträckning ett uttryck för en
form av verklighetsflykt. Denna markeras
än mer av att så många — det rör
sig om över tusen personer om året —
väljer den desperata utvägen att ta sitt
eget liv.

Nu kanske någon av de få kvarvarande
i kammaren undrar vad de här resonemangen
har att göra i remissdebatten
och i riksdagen över huvud taget.
Staten skall ju vara religiöst neutral;
kristen tro är någonting som angår var
och en personligen. Staten skall självfallet
vara religiöst neutral i den meningen,
att den inte påtvingar någon
en viss religiös uppfattning. Så långt
möjligt bör staten också förhålla sig
neutral gentemot olika trossamfund och
olika trosuppfattningar. Men staten kan
och bör inte vara neutral beträffande
de kristna grundprinciperna, utan bör

medverka till att dessa bevaras. Inom
moderata samlingspartiet anser vi att
detta är självklart, och det gav också
Yngve Holmberg uttryck för i sitt anförande
tidigare i dag. Vi fullföljer naturligtvis
den politik som högerpartiet
fört i alla frågor som har kristen etikett.

Vårt svenska samhälle har ändå i
mycket hög grad formats med den kristna
etiken som grund. Vår rättsordning
bygger på de moraliska principer som
vilar på just den grunden. Den kristna
etiken genomsyrar den fostrande, hjälpande
och vårdande verksamheten i
vårt samhälle. Detta borde också de
som själva inte har en personlig tro
erkänna, och det kanske flertalet också
gör.

Samhällsnyttan talar för att staten
bör se kristen fostran och kristen tro
som något i högsta grad positivt. De
betydande svårigheter som vi i dag
har med stora ungdomsgrupper är i
mycket ringa grad, om ens någon, frekventa
bland ungdom som fostras och
sysselsätts inom de olika kyrkosamfunden.
Omvänt är det väl alldeles uppenbart
att krisen i fråga om brottslighetsutvecklingen
har ett klart samband med
minskad respekt för kristna normer.

Mot denna bakgrund borde det vara
naturligt att staten har en positiv och
generös inställning till kristen fostran
i olika former, i skolan och hos de skilda
kyrkosamfunden. Skolans kristendomsundervisning
är naturligtvis i sammanhanget
mycket viktig. Den bör vara
engagerad och ge alla elever chansen
att lära känna kristendomens historia
och dess betydelse också i dagens
samhälle samt de kristna budorden,
giltiga för alla tider och framför
allt evangeliet om Kristi försoningsgärning.
Ett utmärkt tillfälle för klasslärare,
rektorer och andra att komma ungdomarna
in på livet och verkligen få
kontakt med dem är de s. k. gemensamma
samlingarna. Tyvärr har det visat
sig att de i allt större utsträckning för -

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

129

svunnit från skolschemat. Jag hoppas
att riksdagen kommer att bifalla en
motion som herr Arne Svenungsson i
första kammaren och jag i denna kammare
har väckt i syfte att ge skolan
ökade möjligheter att anordna gemensamma
samlingar med bl. a. etiskt, religiöst
och socialt innehåll.

Staten, regering och riksdag har också
stora förutsättningar att påverka arbetsförhållandena
för svenska kyrkan,
för andra kyrkosamfund och övriga
sammanslutningar som har till syfte att
i olika former ge människorna andlig
vård och omvårdnad. År efter år ställs
riksdagen inför olika förslag i den riktningen.
Tyvärr har de flesta avslagits
av riksdagsmajoriteten. Det gäller t. ex.
den inte minst för frikyrkorna viktiga
frågan om avdragsrätt för gåvor till
bl. a. religiösa ändamål.

Socialdemokraternas argumentation
■och motstånd i detta sammanhang anser
jag ha något av karaktären den obotfärdiges
förhinder över sig. Detsamma
kan sägas om motståndet mot att ge bidrag
till Religionspedagogiska institutet
och ökat bidrag till S:t Lukasstiftelsen.
Det var mycket nära att det lyckades
i fråga om S:t Lukasstiftelsen förra
året, kanske går det bättre i år. Båda
dessa organisationer har nämligen en
utomordentligt stor betydelse.

Statsmakterna har självfallet stora
förutsättningar att stödja kristen fostran
och andlig omvårdnad genom att
ge svenska kyrkan, till vilken ju 98 procent
av svenska folket hör, goda förhållanden
att arbeta under. Frågan är
i högsta grad aktuell genom den förra
året avslutade kyrka—stat-utredningen
och den nu pågående parlamentariska
utredningen.

Riksdagen kommer redan i år att få
!a ställning till en delfråga som på
intet sätt påverkar det framtida ställningstagandet
i relationsfrågan mellan
■kyrka och stat. Det gäller inrättande av
eu demokratiskt vald kyrklig centralstyrelse,
som bl. a. skall kunna utgöra

Remissdebatt

ett förhandlingsorgan för kyrkan vid
de överläggningar som måste komma till
stånd om några år för att diskutera förhållandet
mellan staten och kyrkan.
Motionsuppslaget bygger på kyrkomötets
framställning till Kungl. Maj:t om
lagstiftning för att möjliggöra tillsättande
av en förhandlingsduglig kyrkoorganisation.

I relationsfrågan har jag för min del
länge ansett att svenska kyrkan i dag är
alltför hårt bunden till staten. Jag reagerar
t. ex. emot att vi så gott som
varje år får besluta i frågor som har
ganska liten ekonomisk räckvidd. Det
kan gälla en ny sjömanspräst, en ny
stiftsadjunkt eller stiftsjägmästarassistent.
Det borde vara naturligt att kyrkan
själv fick klara sådana frågor med
hjälp av de medel som kan ställas till
dess förfogande. Det är också enligt
min mening fel att kyrkans egna och
inre angelägenheter, t. ex. fastställande
av bibel, psalmbok och andra handböcker
skall handläggas av Kungl. Maj :t.
Det tycker jag är att i onödan belasta
regeringen med frågor som den dessutom
knappast kan anses vara sakkunnig
i.

Jag anser alltså att det är angeläget
med reformer av skilda slag i syfte att
ge kyrkan större självbestämmanderätt
än nu, men under förutsättning att så
sker tycker jag inte det finns anledning
att gå längre. Det är naturligt att man
har ett visst samband mellan stat och
kyrka. Skulle man ta ett större steg,
d. v. s. skilja stat och kyrka åt, kan man
inte bortse från risken att kyrkan får
en annan karaktär än den folkkyrka
som den nu är.

En av de värdefullaste egenskaperna
hos svenska kyrkan är ändå att den är
öppen för alla, att även den som vill
vara anonym och inte direkt engagerar
sig i kyrkan ändå kan känna sig hemma
och välkommen där. Jag tycker alltså
inte att det finns något skäl att radikalt
bryta den historiskt givna kontakten
mellan kyrka och stat. Den förefaller

130

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Remissdebatt

naturlig, i synnerhet som nästan alla
medborgare tillhör svenska kyrkan.

När det gäller att slutligt ta ställning
till denna fråga borde det vara självklart
att kyrkans egna organ får ha ett
betydande inflytande. Såvitt man kan
bedöma i dag är kyrkans aktiva medlemmar
inte intresserade av en skilsmässa.
Frågan togs upp i kyrkomötet
i höstas, som med stor majoritet uttalade
sig för reformer men med bibehållet
samband. Svenska pastoratens riksförbund
tog i slutet av förra året in
remissvar från alla församlingar. Man
fick svar från 2 400, vilket utgjorde
ungefär 75 procent av alla. Det var bara
fem procent som önskade ha en fri
kyrka.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund
har i sitt remissvar också uttalat
sig för reformer men med fortsatt samband.
Det skulle, som jag ser det, innebära
bevarade arbetsmöjligheter för
kyrkan och bevarad arbetsro. Det skulle
ge bästa garanti för att vi får behålla
en öppen folkkyrka med samma möjligheter
att nå ut till alla medborgare,
både mer eller mindre engagerade
och blygt sökande — kanske de flesta
tillhör den senare gruppen.

Huvuduppgiften för kyrkan är att nå
alla med Guds evangelium. Jag tror alltså
att kyrkan bäst klarar den uppgiften
i ett läge med bevarat samband
med staten men med väsentliga reformer
som syftar till betydligt större
självständighet för svenska kyrkan än
för närvarande.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
talmannens förslag att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum.

§ 2

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bilaga 1 till statsverkspropositionen
1969 (finansplanen)

skulle uppföras sist å föredragningslistan
för kammarens nästkommande sammanträde.

§ 3

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen angående val av ledamöter
och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 16,
till Konungen angående val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet;

dels till riksdagens förordnanden, nr
17—32, för

fröken Ranmark (s)
herr Geijer, Arne (s)

» Larsson, Lars (s)

» Lundström (fp)

» Sundin (ep)

» Johansson, Tage (s)

fru Segerstedt Wiberg (fp)

herr andre vice talmannen Cassel
(m)

» Holmberg (m)

» Skoglund (s)

» Mellqvist (s)

» Hammarberg (s)

» Antonsson (ep)

» Ohlin (fp)

» Nilsson i Tvärålund (ep)

» Bergman (s)

att vara medlemmar i Nordiska rådet;

dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 33—48, för
herr Palm (s)

» Jansson, Paul (s)

» Wååg (s)

» Mundebo (fp)

» Carlsson, Eric (ep)

» Hernelius (m)

» Hedlund (s)

fru Hamrin-Thorell (fp)

herr Adamsson (s)

» Hammarsten (s)

fru Skantz (s)

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

Nr 4

131

herr Fälldin (ep)

» Wedén (fp)

» Eliasson i Moholm (m)

» Johansson i Norrköping (s)

» Sundman (ep)

att vara suppleanter i Nordiska rådet.

Slutligen anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 49, till Konungen angående
val av ledamöter och suppleanter
i riksdagens lönedelegation.

§ 4

Anmäldes motionen nr 1021, av herr
Regnéll, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 4, angående utbildningens
organisation vid filosofisk fakultet
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 5

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

dels en ledamot jämte suppleant i styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
för återstående del av valperioden 1966
—1969 efter herr Torsten Andersson,
som avgått ur riksdagen,

dels en ledamot jämte suppleant i
samma styrelse för återstående del av
valperioden 1968—1971 efter herr Gösta
Eric Waldemar Sterne, som lämnat
riksdagen; och befunnos efter valförrättningens
slut ha blivit utsedda till

ledamöter

för återstående del av valperioden 1966
—1969:

herr Larsson, Lars
Thorsten, ledamot av
första kammaren . . med 30 röster

för återstående del av valperioden 1968
—1971:

herr Tistad, Eskil
Göran Daniel, ledamot
av första kammaren
............ med 31 röster

suppleant för herr Larsson, L. T.:
herr Eriksson, John
Erik, ledamot av andra
kammaren ...... med 30 röster

suppleant för herr Tistad, E. G. D.:
herr Ullsten, Stig
Kjell Olof (Ola), ledamot
av andra kammaren
............ med 31 röster

Nils Odhe Fritz Börjesson

Ragnar Sveningsson Per Jacobsson

Protokollet lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till förordnanden för de
valda.

§ 6

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1969 den 5 februari sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i
uppdrag att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige, för anställande
av val av en suppleant för ledamoten
herr Per Olof (Olle) Dahlén i
styrelsen för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond,
för återstående del av valperioden
den 1 april 1968—den 31 mars
1971, efter herr Per Hilding som den 11
december 1968 erhållit befrielse från
uppdraget; och befanns efter valets slut
ha blivit utsedd till

132

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1969 em.

suppleant för herr Dahlén, P.O.:
herr Mundebo, Kurt Allan Ingemar,
ledamot av andra kammaren, med 32
röster.

Nils Odhe Fritz Börjesson
Ragnar Sveningsson Per Jacobsson

Protokollet lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnande för den valde,
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.

§ 7

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

fru Fr senkel (fp), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
vaccinberedskapen,

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående publiceringen av lagsökningsansökning,
och
herr Enskog (fp), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående förflyttning av civil verkstadspersonal.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.59.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 69
914038