Nr 4 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 4 ANDRA KAMMAREN 1967

21—26 januari

Debatter m. m.

Lördagen den 21 januari

Sid.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.)............... 3

Interpellationer av:

herr Ullsten ang. samordningen av bostadsbyggandet och kommu nikationsförsörj

ningen inom storstockholmsregionen........... 58

herr Bengtson i Solna ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. m. 59
Meddelande om enkel fråga av fru Löfqvist ang. ändringar i ensittarlagen.
..................................................... 61

Tisdagen den 24 januari

Interpellationer av:

fru Renström-Ingenäs ang. kontrollen av den svenska atomenergi -

verksamheten............................................. 63

fru Kristensson ang. avdragsrätt för kostnader för fortbildning och
facklitteratur............................................. 64

Onsdagen den 25 januari

Svar på interpellation av herr Öhvall ang. transport av renar till gynnsammare
betesområden, m. m................................. 68

Interpellation av fru Jäderberg ang. u tbetalningen av studiemedel enligt

studiehjälpsreglementet...................................... 69

Meddelande om enkel fråga av herr Björkman ang. förhandlingar i syfte
att undvika dubbelbeskattning på arvsbeskattningens område..... 75

Torsdagen den 26 januari fm.

Meddelande ang. arbetsplenum.................................. 75

Svar på frågor av:

herr Dickson ang. åtgärder för att främja tillkomsten av el-drivna

fordon....................................................... 75

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr i

Nr 4

Innehåll

Sid.

herr Ekström i Iggesund ang. skattskyldigheten för ersättningar och

tävlingspriser till utövare av amatöridrott.................... 76

herr Turesson ang. förläggning av myntverket till Kopparbergs län 77
fru Thunvall ang. ökad information om den nya s. k. ordningsbotens

tillämpning vid trafikförseelser.............................. 78

herr Dickson ang. det relativa betygsättningssystemet............ 79

herr Bengtson i Solna ang. åtgärder för att underlätta för fotgängare
att passera med trafiksignaler utrustade övergångsställen SO

herr Dickson ang. lagskyddet mot oljeutsläpp från fartyg i öppen sjö 82
herr Börjesson i Falköping ang. den senaste taxehöjningens inverkan

på statens järnvägars konkurrenskraft....................... 83

herr Nilsson i Gävle ang. fullgörandet av statens järnvägars skade ståndsskyldighet

gentemot enskilda personer vid olycksfall...... 85

herr Eriksson i Bäckmora ang. åtgärder för att nedbringa olycksfalls frekvensen

på vägarna..................................... 86

herr Nordstrandh ang. en översyn av den nya förhandlingsordningen

för statsanställda.......................................... 88

fru Kristensson ang. en översyn av arbetsgivarpartens organisation

på den statliga sidan....................................... 90

Svar på interpellation av herr Hermansson ang. de amerikanska bombangreppen
mot Nordvietnam.................................. 92

Interpellationer av:

herr Larsson i Luttra ang. generell befrielse från stämpelskatt vid
sammanslagning av kommunala bostadsföretag i samband med

kommunsammanläggning................................... 96

herr Dahlgren ang. domänverkets förvärv av jordbruks- och skogs fastigheter.

............................................... 97

fru Johansson ang. utbetalandet av sjukpenning................. 98

Meddelande om enkel fråga av herr Nordstrandh ang. den s. k.
sommarskolpraktiken........................................ 102

Torsdagen den 26 januari em.

Meddelande om enkla frågor av:

herr Jansson ang. rabatt på statens järnvägar för förtidspensionärer 111

herr Björk ang. militära övningar i stark kyla................... 111

fru Torbrink ang. skyldigheten att anordna skyddsrum i samband

med byggande av barnstuga................................ 111

herr Turesson ang. skyltar för statliga institutioner.............. 111

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Lördagen den 21 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 13 innevarande
januari.

§ 2

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. in. (forts.)

Herr talmannen tillkännagav, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl. Maj :ts
propositioner nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1967/68, och nr 2, angående utgifter
på tilläggsstat II -till riksstaten
för budgetåret 1966/67, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid i enlighet
med förut gjord anteckning ordet
till

Herr JOHANSSON i Växjö (ep), som
yttrade:

Herr talman! Vi börjar nu den tredje
debattdagen om årets statsverksproposition.
Detta är väl i och för sig inte
så egendomligt. Det konstiga är att tredje
dagen är en lördag. För en riksdagsman
är väl inte lördagen alltid ledig
dag, då han är fri helt och hållet. Många
gånger deltar han då i konferenser och
sammanträden på sin hemort. Och därför
anser jag det vara olämpligt att planera
remissdebatten så, att överläggningarnas
sista dag infaller på en lördag.

Jag är säker på att det var anledningen
till att så många ledamöter i går
kväll strök sitt namn från talarlistan.
I annat fall skulle man inte ha hunnit
hem till de sammanträden man planerat
på hemorten. Jag anser det felaktigt
att strypa debatten på det sättet och

vädjar därför till partiledningarna att
förfara på annat sätt ett kommande år
och att om så behövs låta remissdebatten
börja en dag tidigare.

Herr talman! Alla är intresserade av
att vår ungdom får eu sådan utbildning
och fostran, att den i framtiden väl kan
rykta sitt värv. Ingen kan heller förneka
att det satsas stora belopp på ungdomens
utbildning och fritidssysselsättning.
Glädjen häröver delas av alla.

Mycket bjudes ungdomen i dag, och
det är mycket som lockar. Kom till oss,
så skall ni få era intressen tillgodosedda!
Nej, kom till oss, så skall ni få det
i än högre grad! Så kallar ungdomsorganisationer,
studieförbund och nöjesarrangörer.
Det verkar som om ungdomen
bara liar att ta för sig. Bordet
dukas på varierande sätt. Och visst har
ungdomen stora möjligheter att använda
sin fritid så att den blir meningsfylld.
Som väl är tar också en stor procent
av våra ungdomar tillfället i akt
och ägnar sig åt positiv ungdomsverksamhet.
Många ungdomar lägger i föreningslivet
ned mycket arbete för att
göra det trevligt för sina kamrater, samtidigt
som de gör sig själva en stor
tjänst genom att skaffa sig kunskaper
och erfarenheter. Det är ungdomar som
ägnar sig åt studier, hobbies, idrott
o. s. v. I många fall gör de också storartade
insatser för sina föräldrar vid
sidan av sitt dagliga arbete. Man kan
anföra många exempel på mönstergilla
ungdomar i detta land. Det bör också
understrykas att till denna kategori hör
den allra största delen ungdomar. Jag
skulle önska att tidningar, radio och
TV gjorde fler reportage om vår fina
och ambitiösa ungdom. Det händer inte
så ofta att dessa ungdomar får några

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stora rubriker i tidningarna eller blir
särskilt mycket uppmärksammade i radio
eller TV.

Jag vill inte fördenskull påstå, att
allt är väl ställt med vår svenska ungdom.
Vi har tyvärr ungdom i detta land
som är allt annat än lyckad. Vi får
dagligen genom massmedia klart för oss
detta. Det verkar som om andelen grova
brott ökar för varje år. Det gäller
för alla goda krafter i samhället att se
till att ungdomen fångas upp i ett meningsfullt
ungdomsarbete och att förebyggande
åtgärder vidtas innan ungdomen
kommit för långt på glid.

Fångvårdsmyndigheterna har gett oss
eu skrämmande prognos, i vilken det
sägs att platserna på våra fångvårdsanstalter
fram till år 1980 måste mer än
fördubblas. Allt bör göras för att förebygga
en sådan utveckling. Vi gör inte
den ungdom, som hamnat på samhällets
bakgård, den minsta nytta genom
att bara ropa: Se, en sådan dålig ungdom!
Nej, vi måste se om vårt hus och
försöka finna orsakerna. Vi vet t. ex.
att nöjesindustrien lockar ungdomen
till sig, i vissa fall på ett tvivelaktigt
sätt. Då är det kanske inte så lätt för
de unga att alltid hamna på rätt sida
om rågången.

•lag vill så ta upp en annan sak som
berör ungdomen, nämligen samhörigheten
inom familjen. Under långa tider
har ju familjen varit en av hörnstenarna
i vårt samhälle. Men ett av dragen i
nutidsdebatten i vårt land är att unga
arga män och kvinnor driver propaganda
mot familjen och nedvärderar familjebandets
betydelse. Vi kan också
konstatera att de når ett visst resultat
med sin propaganda. Jag tror inte att
detta helt beror på propagartdamakarnas
drive — bl. a. är det nog en följd
även av hela samhällsutvecklingen de
senaste årtiondena. I äldre tider hölls
familjen samman som en produktionsoch
konsumtionsenhet. De banden finns
inte numera i samma omfattning. Vidare
kan man peka på kvinnans inlemmande

i förvärvslivet, skiftesarbetet, de ökade
fritidsmöjligheterna och annat sådant,
som medför att den tid familjens medlemmar
tillbringar tillsammans blir
mindre. Denna samhällsutveckling har
många positiva drag, men det är ett
stort fel om den skall gå ut över familjelivet.

Jag kan förstå att det inte alltid är
så lätt för föräldrar med förvärvsarbete
att på kvällen ägna krafter eller tid åt
att sysselsätta sina ungdomar — många
gånger kan det kännas lättare för föräldrarna,
när ungdomarna ger sig ut på
egen hand. Ofta är de unga icke föreningsanslutna,
och då blir de lätt ett
byte för icke önskvärda sysselsättningar.
Det är av allra största vikt att barn
och ungdom får känna samhörighet med
sina föräldrar. Uppfostran i hemmets
hägn har varit en tillgång för vårt folk
genom alla tider. Men vi skall naturligtvis
inte blunda för de problem samhällsutvecklingen
vållar familjerna. Att
de flesta av oss vill motverka de krafter
som uppluckrar familjebandet är en sak,
men samtidigt måste vi se till att familjepolitiken
skapar bättre förutsättningar
för familjerna. Härvidlag kommer
inte bara de ekonomiska problemen
in i bilden utan även de rent miljöpolitiska.
Vi får hoppas att bl. a. familjepolitiska
kommittén kommer att
presentera förslag som löser åtskilliga
av de problem som jag här har talat om.

Jag vill sedan något beröra frågan
om ungdomsorganisationernas betydelse
för våra ungdomar och för vårt samhälle.
Få länder i världen har så starka
ungdomsorganisationer som Sverige.
Dessa organisationer har på ett lyckligt
sätt bidragit till en demokratisk
och lugn utveckling i vårt land. Ett
stort antal personer har skolats genom
ungdomsorganisationerna. Att denna
skolning har varit värdefull är allmänt
erkänt. Ungdomsorganisationernas betydelse
för ungdomens beteendemönster
är säkerligen stor. Organisationernas
alternativa erbjudande till ungdomen

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om en mera meningsfull sysselsättning
och en demokratisk fostran får anses
som ett värdefullt komplement i dagens
samhälle.

Att den omfattande ungdomsverksamheten
är kostnadskrävande är helt givet.
Föreningarnas ekonomiska möjligheter
är i allmänhet små. Hundratusentals
föreningsfunktionärer utför för närvarande
ett oavlönat arbete till gagn
för organisation och samhälle. Som vi
känner till utgår numera centrala anslag
även till politiska ungdomsorganisationer.
Detta hälsar vi med tillfredsställelse
men också som något fullt naturligt
med anledning av den samhällsfostrande
gärning som dessa organisationer
bedriver. Anslagen har räknats
upp något under åren, men enligt min
mening tyvärr inte tillräckligt. Även
när statsmakterna befinner sig i ett
stramt ekonomiskt läge tror jag att det
är felaktigt att åtstramningen för mycket
träffar anslagen till den ungdomsfostrande
verksamheten.

Det finns starka argument för ökade
anslag. Det ökade behovet beror bl. a.
på att omsättningen av funktionärer är
större än tidigare. Utbildning av och information
till nya funktionärer måste
ske mycket snabbt. Den omständigheten
att medlemmar och därmed också funktionärer
är mera rörliga än tidigare
kräver större personella resurser centralt
och regionalt. Samtidigt med dessa
ökade krav har en kärvare ekonomisk
situation inträtt för organisationerna.

Såväl landsting som kommuner beviljar
numera anslag till ungdomsorganisationerna.
Landstingsförbundet har rekommenderat
landstingen en kraftig
upptrappning av bidragen till dessa organisationer.
Det finns anledning att
ge landstingen beröm för att man så
snabbt har justerat sina bidragssystem
till att i stort sett överensstämma med
Landstingsförbundets förslag.

Anslagen från kommunerna är det nya
inslaget från samhällets sida när det
gäller att stödja ungdomsorganisatio -

nerna. Läget i dag är väl att få kommuner
har gjort någonting åt anslagen. En
del kommuner har börjat gå in för statens
ungdomsråds förslag, men övriga
måste snabbt komma efter. Det är inte
nödvändigt att vänta på kommunblockssammanslagningen,
eftersom anslagsgivningen
kan klaras i samarbetsnämnderna.

Vad som också är viktigt för ungdomsorganisationerna,
såväl de politiska
som andra, är att skolorna står
öppna för presentation av organisationerna.
1962 års skoldirektiv sade klart
ifrån, att ungdomsorganisationerna •—
och det underströks särskilt att detta
även gäller de politiska — har hemortsrätt
inom skolan. Man har i många fall
goda erfarenheter av dessa kontakter,
men tyvärr är det inte alltid så att skolledningen
är positiv till ett sådant initiativ.

Jag vill till sist beröra ett område
som väckt uppmärksamhet den senaste
tiden, nämligen beskattning av idrottspriser.
Det verkar som om taxeringsmyndigheternas
tolkning av bestämmelserna
varierar i olika landsdelar. Några
klara direktiv beträffande denna form
av beskattning har inte funnits. Priser
av nämnvärd ekonomisk betydelse förekommer
i regel endast vid större idrottsarrangemang
med deltagande av elitidrottsman.
Vi är väl alla överens om att
elitidrottsmännen verkar som en sporre
för ungdomarna. Dessa vill gärna idka
den idrott som idrottsstjärnan utövar,
och därmed får man en större bredd på
idrotten. Det är fullt förståeligt, om det
inträffade har väckt indignation inom
idrottskretsar. Jag hoppas att frågan
skall kunna lösas och att det blir mera
generösa bestämmelser för beskattningen
av idrottspriser.

Härefter anförde:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Vi skulle vid denna tidpunkt
ha haft ett förslag från försvars -

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

utredningen till en ny försvarsordning.
Det kanske är värt att uppmärksamma
att utredningen i fråga om tempot egentligen
inte följt de direktiv som den fick
vid tillsättandet. Dröjsmålet liar sagts
bero på oenighet inom försvarsutredningen.
Jag skulle bara helt kort vilja
framföra den synpunkten, att frågan om
enighet eller oenighet inom försvarsutredningen
är ointressant i detta sammanhang.
Utredningens majoritet bör
lägga fram de förslag som den kan samlas
kring. Om eu del av ledamöterna
i utredningen har en annan mening, får
det ju bli som i alla andra utredningar,
att reservationer fogas till de förslag
som framläggs.

För min del anser jag att de direktiv
som departementschefen givit den nu
sittande försvarsutredningen redan från
början var tillräckliga för att förslag
till en ny försvarsordning skulle kunna
framläggas. Jag skall inte uppta tiden
med att citera de avsnitt som stöder
denna min åsikt, men det sägs bl. a. i direktiven
att det skall utarbetas ett sådant
förslag till utformning av vårt försvar,
att Sverige snabbt kan anpassa sig
till en eventuell internationell nedrustning.
Jag tycker att just den sidan av
direktiven liksom ger motiven till att
det måste bli förslag till en helt ny försvarsordning
som läggs fram. Jag har en
känsla av att försvarsutredningen har
ägnat ganska lång tid åt meditation över
det internationella läget. Det förefaller
så att döma av en del av det material
man har lämnat ifrån sig. Därmed har
jag inte alls velat kritisera och skall inte
gå in i detalj på denna meditation,
ty jag tror att många iakttagelser där är
mycket riktiga medan det finns anledning
att kritiskt bedöma ett och annat.

Nu har nya direktiv givits till den
sittande utredningen, och utredningsarbetet
skall fortsätta. Jag skall inte resa
invändningar mot det, men jag vill
ytterligare understryka att departementschefen
inte har begärt en försvarsuppgörelse
av den gamla typen där par -

tierna kommer överens om att så skall
man ha det, utan vad som nu begärts
är utredningar som riksdagen skall ta
ställning till och där partierna inte behöver
låsa sig i förväg.

Sedan några ord om bostadsfrågan.
För några dagar sedan inbjöds riksdagsmännen
i Stockholm och Stockholms
län till en information om läget
i Storstockholm, bland annat när det
gäller bostadsförsörjningen. Det var de
ansvariga kommunalmännen i Storstockholm
som stod för denna inbjudan.
Det betonades vid sammankonmsten att
huvudstadsregionen fortsätter att växa
i oförminskad takt med i genomsnitt
20 000 personer om året, med andra
ord ett antal som motsvarar en medelstor
svensk stad. 40 procent av den totala
folkökningen har under de senaste
åren kommit på denna region. Det
finns i dag över 1,2 miljon människor
i storstockholmsområdet, och i den
framlagda skissen till regionplan förutsätts
att folkmängden år 2 000 kommer
att uppgå till 2,2 miljoner.

Inrikesministern vidrörde i sitt tal
här i kammaren bostadsproblemet i
glesbygderna, bl. a. bostäder för pensionärerna
i dessa områden. Det är ett
mycket angeläget problem, och försummelsen
på detta område måste rättas
till. Men jag vill — jag tror utan risk
att bli motsagd — föra in i debatten frågan
om den prioritering som bostadsförsörjningen
i storstadsregionerna och
då främst i huvudstadsregionen måste
få. Bostadsbristen i Storstockholm är
nu så omfattande, att den kan uppskattas
till ungefär fem års produktion
av nuvarande storlek. För 1965 hade
storstockholmskommunerna planerat
en igångsättning av 18 000 lägenheter
men slutresultatet blev genom den statliga
låneramen och genom kreditsvårigheter
15 850 lägenheter.

För 1966 tog kommunernas gemensamma
bostadsförsörjningsprogram sikte
på 20 000 lägenheter, en orimligt låg
siffra om vi jämför med hefolkningsut -

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vecklingen. Den bostadskvot som fastställdes
var emellertid 16 200 lägenheter.
Men kapitalförsörjningen klickade,
och igångsättningen för 1966 blev bara
15 161 lägenheter. Då skall uppmärksammas,
att igångsättningen under det sista
kvartalet gällde inte mindre än 8100
lägenheter. Alltså igångsattes under sista
kvartalet 1966 drygt hälften av hela
årsantalet.

Jag tillåter mig att sammanfatta situationen
på följande sätt: programmet för
huvudstadsregionens bostadsförsörjning
bröt samman, inte på grund av brist på
arbetskraft eller material eller eftersläpning
i projekteringsarbetet utan på
grund av att man i bankernas direktionsrum
korrigerade det beslut om bostadsbyggandets
lokalisering och omfattning,
som riksdagen efter långa debatter och
noggranna överväganden enats om.

Den region, som har 40 procent av
landets befolkningsökning och som har
40 procent av landets samlade bostadskö,
har under den hittillsvarande delen
av 1960-talet fått endast 16 procent av
den totala bostadsproduktionen. Det beror
bl. a. på den ovanliga åtgärden att
exempelvis 1966 låna ut 1 000 lägenheter
av kvoten till Göteborg och den ännu
mera bostadssocialt upprörande åtgärden
att under 1966 temporärt upphäva
förbudet mot byggandet av lyxvillor för
att undvika arbetslöshet bland Stockholms
byggnadsarbetare. De tre storstadsregionernas
andel av den totala bostadsproduktionen
i landet är oförändrad,
men den inbördes relationen mellan
dessa regioner är den att Storgöteborg
och Malmö—Lund ökat sin andel,
medan Storstockholm minskat sin andel
av det samlade bostadsbyggandet.

Att det av riksdagen beslutade minimiprogrammet
överskridits, som inrikesministern
i går påpekade, är gott och
väl. Men vi bör också göra en bedömning
av bostadsbyggandets lokalisering.
Därvid måste konstateras att utvecklingen
är ohållbar och bakvänd. Produktionsökningen
faller på de delar av

landet där ingen egentlig bostadsbrist
förekommer, medan byggandet stagnerat
där bostadsbristen är störst. Det kan inte
längre fortgå på det sättet. Storstadsområdena
måste ges förtur i bostadsbyggandet
i överensstämmelse med vad
den befolkningsmässiga utvecklingen
pockar på.

Bostadsbyggandet i huvudstadsregionen
har, om man bedömer det ur de
kommunala myndigheternas synpunkt,
misslyckats. Om man ser det ur statsmakternas
och riksbankens synpunkt kan
man kanske inte tala om misslyckande
utan känner sig mera benägen att instämma
med professor Alf Johansson somför
några år sedan skrev: »Man har inte
misslyckats med att bygga bort bostadsbristen.
Man kan inte misslyckas med
det man inte företar sig. Man har inte
företagit sig att bygga bort bostadsbristen.
»

Från regeringens sida har sagts att
ett samlat mark- och bostadspolitiskt
program kommer att läggas fram under
våren. Det hade naturligtvis varit önskvärt
att vi hade haft det programmet
redan i dag, så att vi hade kunnat bedöma
det i denna remissdebatt. Regeringen
bör inte glömma att de borgerliga
partierna satte in huvudangreppet
på bostadsfrågan i det senaste valet. Angreppet
blev inte utan resultat trots att
de borgerliga inte hade något alternativ
som ger fler bostäder. De sociala följdverkningarna
av bostadsbristen i storstadsregionerna
går det inte att blunda
för — spekulation, svart marknad, ökad
brottslighet och mycket annat.

Dagen innan remissdebatten började
meddelades i pressen, att en längre tids
förhandlingar mellan bankerna och finansdepartementet
hade gett till resultat,
att affärsbankerna förklarat sig villiga
atl öka sin andel i bostadsfinansieringen.
Vilken betydelse vi skall tillmäta
den överenskommelse som regeringen
gjort med affärsbankerna är kanske litet
svår att bedöma. Personligen betvivlar
jag inte att överenskommelsen kan

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

få betydelse för att klara de 90 000 lägenheterna
under 1967. Men är det en
lösning på längre sikt, som man vågar
lita på? Kan vi låta de uppgjorda bostadsprogrammens
genomförande ligga
så att säga i en frivillig överenskommelse
med affärsbankerna? Upphör riskerna
för planlöshet? Enligt min mening
gör de inte det.

Vi tror för vår del att en statlig totalfinansiering
av bostadsbyggande är det
enda möjliga alternativet gentemot den
ryckighet och planlöshet som präglar
nuvarande kreditpolitik. Vi har en statlig
kreditgivning som är av stor betydelse,
men så länge bankerna har sitt
stora inflytande över bostadsförsörjningen
går det ändå inte bra. Vi har
därför från kommunistiskt håll vid årets
riksdag väckt en motion, i vilken vi föreslår
en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet,
med andra ord upprättande
av en statlig bostadsbank. Om vi
fick en statlig totalfinansiering, alltså
en enhetlig finansieringsform »från
grunden till taket», ett enda bostadslån
med en enda räntesats och en enda
amorteringsplan, skulle det ge väsentliga
fördelar för dem som sysslar med
bostadsbyggandet.

Jag vill erinra om att den bostadspolitiska
kommittén, som förra året avlämnade
sitt betänkande, anförde en
råd skäl för en statlig totalfinansiering,
även om den inte ansåg att det ingick
i dess direktiv att framlägga ett direkt
förslag till en sådan.

Jag vill också i detta sammanhang
säga ett par ord med anledning av frågan
om markpolitiken. De förslag som
framlagts av markutredningen om kommunal
förköpsrätt till mark representerar
en betydande framgång i förhållande
till det tillstånd vi haft under
mänga år och alltjämt har, men det är
otillräckligt. Förköpsrätten blir värdelös
om kommunerna inte har några
pengar att köpa för. Det behövs därför
nya förslag, nya alternativ till en lagstiftning
som ger verklig hjälp till kom -

munerna. Vi vill därför och kommer
motionsvägen att lägga fram förslag om
att all obebyggd mark, som nu och
framdeles enligt uppgjorda stads- och
regionplaner erfordras för bostadsbebyggelse,
enligt lag endast skall kunna
förvärvas av stat, kommun eller jämförlig
samfällighet. Det skall inte vara en
ständig konkurrens med det privata kapitalet
på detta område. Det vore också
på tiden att riksdagen fastställde maximipriser
för all statlig markförsäljning,
så att vi inte mer behöver uppleva sådana
exempel som Järvafältet, där staten
själv deltagit i en ohöljd markspekulation.

När det gäller bostadsförsörjningen i
övrigt skulle jag vilja framföra den synpunkten,
att till dess att en ny länsindelning
har kommit till stånd bör statsmakterna
på ett helt annat sätt än vad
som hittills varit fallet vara med och
ta ansvaret för bostadsförsörjningen i
Storstockholm, Storgöteborg och öresundsområdet.
Staten bör också på ett
helt annat sätt än hittills verka för att
vi kommer över till ett byggande, där
stordriftens fördelar på ett bättre sätt
än hittills kan utnyttjas. Vi måste ganska
snabbt komma fram till ett industriellt
byggande, till en satsning på serieproduktion
av alla typer av bostäder, inbegripet
ungdoms- och studentbostäder,
villor områdesvis, daghem, skollokaler
och allt annat.

Det är också nödvändigt att efter
hand på flera områden än vad som hittills
har skett aktualisera bl. a. generell
förtur vid lägenhetstilldelning för ungdomar
som skall gifta sig. Några kommuner
har dristat sig att göra det, och
erfarenheterna förefaller mycket positiva.
Det är också nödvändigt att ta
djärvare grepp för att lösa de rörelsehindrades
bostadsfråga, och det vore
kanske rimligt att före 1960-talets slut
uppföra 10 000 s. k. invalidbostäder för
att på det sättet bringa en reell hjälp
till de handikappade.

Det är på tiden att när det gäller

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hyrornas storlek komma fram till den
ordningen att hyreshusägare, så länge
det finns privata sådana, efter avslutat
räkenskapsår förelägger hyresgästerna
ett bokslut. Det är nödvändigt att vi behåller
hyresregleringslagen där den ännu
består till dess vi funnit andra former
mot oskäliga hyreshöjningar och
garantier för hyresgästernas besittningsskydd.

Herr talman! Jag har velat uppehålla
mig vid dessa spörsmål därför att jag
anser att bostadsfrågan är en av de frågor
som måste ha absolut prioritet när
det gäller de samhälleliga resursernas
utnyttjande under fortsättningen av
1960-talet och under 1970-talet.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill här ge en replik
med anledning av vad herr Jansson sade
i början av sitt anförande då han berörde
försvarsutredningens arbete. Jag
anser att hans yttrande där inte bör
stå oemotsagt då han påstår att förseningen
inom försvarsutredningen
skulle bero på oenighet och att ingen hade
begärt att enighet måste uppnås. Som
en av ledamöterna i försvarsutredningen
vill jag endast säga att oenighet i
egentlig mening inom utredningen uppstod
först den 12 oktober, när regeringssidans
representanter i utredningen
gjorde sitt utspel med ett kostnadsramsförslag
som inte var utrett i fråga
om sina konsekvenser och som de dittills
förda resonemangen och det dittills
föreliggande underlaget för utredningen
inte alls berört. När sedan regeringen
på ett, som vi nu förstår, tidigt
stadium i höstas bröt ut frågan om försvarsanslaget
för budgetåret 1967/68
uppstod den kris som alla observerat
och som innebär att regeringsrepresentanterna
i utredningen inte hade fått
tillstånd att uppta förhandlingar inom
utredningen om det budgetår som nu
ligger framför oss.

Så till vida har alltså herr Jansson
fått sin önskan uppfylld, att utredning1*
— Andra kammarens protokoll 1967.

ens majoritet beträffande det första
året via regeringen lagt fram ett förslag
i försvarsfrågan. Om vi tar del av
statsverkspropositionen finner vi att
nästan en hel sida i denna proposition
i vad den avser försvaret upptar eu
uppräkning av de anslagsposter, till vilka
regeringen ännu inte har tagit ställning.
Det tyder på att man inom försvarsdepartementet
inte har hunnit med
att utreda konsekvenserna ännu i denna
dag.

Enligt herr Jansson skulle direktiven
för utredningen bl. a. innebära att Sveriges
försvar snabbt borde anpassa sig
till en internationell nedrustning. Låt
mig bara erinra om att vi tyvärr inte
kan se någon tendens till allmän nedrustning
i världen.

Jag vill bara nämna ett markant exempel.
Sovjet ökar sina försvarsbördor
just nu. De stående styrkorna i Europa
är mycket stora. Direktiven säger följande:
»Utredningen bör vid sina överväganden
av krigsmaktens sammansättning
beakta de internationella förhandlingarna
om nedrustning. För vårt lands
vidkommande är det, vid sidan om andra
relevanta krav, angeläget att eftersträva
en sådan uppbyggnad av krigsmakten
att Sveriges möjlighet att snabbt
medverka i en allmän internationell
nedrustning underlättas.»

Jag tror detta citat visar att vårt arbete
inom utredningen är lagt så att det
skall syfta inte till en nedrustning utan
bara till en anpassning av försvarsorganisationen,
om en sådan lycklig
utveckling skulle kunna skönjas.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag håller med herr
Jansson om byggnadsverksamhetens vikt
och är därför angelägen att i detta sammanhang
redovisa, att jag för ungefär
fjorton dagar sedan på en konferens i
Schweiz träffade en schweizisk byggmästare,
som bygger inemot 20 procent
billigare än någon annan, beroende på
— efter vad han själv säger — att han
Nr 4

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och alla hans anställda som motiv för
sin verksamhet har inte att de skall
tjäna så mycket pengar som möjligt
utan att de skall åstadkomma så många
bostäder åt människor som möjligt. Det
råder större effektivitet och större arbetsglädje
i hans företag än troligen i
något annat. Där sker ingen maskning
någonstans.

Kunde vi få in den andan och — jag
understryker det •— det motivet i verksamheten
litet varstans, skulle byggnadsproblemet
ganska snart lösas även
här.

Herr HENRIKSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Varken dagen eller tidpunkten
är väl lämpliga för någon debatt
i denna fråga. Jag fann emellertid
att herr Janssons inlägg i hög grad
präglades av en ensidighet som knappast
är på sin plats när det gäller att
diskutera en så allvarlig fråga som bostadsbyggandet.

De tre storstadsregionernas problem
på detta område är väl kända, och jag
delar herr Janssons uppfattning om
angelägenheten av att de beaktas. När
han hävdar att staten skall ta ett särskilt
ansvar för — som han uttrycker
sig — Storstockholm, Storgöteborg och
öresundsregionen är jag dock inte med
längre. Jag menar att staten måste ta
samma ansvar även för övriga delar av
landet. Fördelningen av samhällets resurser
är en fråga som gäller inte endast
de tre storstadsregionerna utan
hela landet. Vi skall också se saken
i ett större sammanhang och tänka på
de kommunala investeringar som krävs
för de allmänna anordningar som är
nödvändiga för att samhället skall vara
funktionsdugligt.

För inte så länge sedan redovisades
i TV Norrköpings situation med avseende
på bostadsbeståndet, och enligt
den redovisningen dras denna stad med
den största bostadsslummen i våra städer,
relativt sett. Norrköping brukar
som bekant inte räknas till någon av de

tre storstadsregionerna men ligger inom
ett område som präglas av hög expansionstakt.
Här har tidigare under remissdebatten
diskuterats angelägenheten
av att ge industrien vad den behöver
för att öka effektiviteten, och jag tillät
mig säga i går att man i detta sammanhang
bör tänka på att bostadsbyggandet
bör ske så att industriens personalbehov
tillgodoses.

Jag har känt ett behov av att göra
detta uttalande, eftersom det inte är
första gången som man har att avlyssna
en förträdare för de s. k. storstadsregionernas
inställning i bostadsfrågan. Än
en gång vill jag framhålla att statens
ansvar i detta sammanhang skall gälla
hela vårt land.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag har litet svårt att
fatta att herr Henrikson blev upprörd
över att jag sade att statsmakterna måste
ha ett alldeles särskilt ansvar för bostadsbyggandet
i storstadsregionerna.

Under en femtonårsperiod har Storgöteborgs
andel av det totala bostadsbyggandet
ökat från 7 till 9 procent
och Malmö-Lunds från 5 till 7 procent,
medan andelen för Storstockholm förändrats
från 20 % 1951 till 16 % 1965.
Det har sagts av de flesta här i kammaren
tidigare att man måste bygga
mest där bostadsbristen är störst. Är
vi överens om denna enkla formel,
finns det ju ingenting att tvista om.
Bostadskön i Storstockholm omfattar
nu ungefär 180 000 sökande. Jag sade
förut att det motsvarar ungefär fem årsproduktioner
av nuvarande storlek, och
det är för mig oförklarligt att vi skall
behöva tvista om den synpunkt som
jag framförde. Oberoende av var vi bor
i landet måste vi väl kunna vara ense om
att detta icke på något sätt innebär att
Norrköping och andra städer inte skall
ha sin del av bostadsbyggandet.

Till herr Nihlfors skulle jag vilja säga
att jag avsåg just den passus i försvarsutredningens
direktiv, där departe -

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mentschefen säger att »det är angeläget
att eftersträva en sådan uppbyggnad
av krigsmakten att Sveriges möjligheter
att snabbt medverka till en allmän
internationell avrustning underlättas».
Jag anser att den nuvarande uppbyggnaden
av den svenska krigsmakten
inte ger möjligheter att snabbt medverka
därtill. Vi ser ju hur svårt det är.
Det behöver bara komma ut ett rykte
om att man skall pruta någon krona,
så blir det en oerhörd affekt i generalstaben
och bland övriga ledande militärer.
Det blir dessutom lika stor affekt
hos den privata krigsindustrien, som så
fort den nås av ett meddelande av detta
slag börjar släppa ut rykten om att
en mängd folk säkert snart måste avskedas
vid Bofors och SAAB och andra
stora industrier. Jag anser att just denna
formulering i departementschefens
uttalande motiverar en helt ny försvarsordning.

Herr HENRIKSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Jansson i detta
korta inlägg var betydligt mer nyanserad
än han var i sitt första anförande.
Herr Jansson vågade nämna en av de
städer som ligger utanför de tre s. k.
storstadsregionerna. Utifrån frågan om
bostadsbristen och de långa bostadsköerna
diskuterar han bostadsbyggandets
lokalisering, vilket är ett sätt att diskutera
som jag vet är modernt. Jag menar
emellertid att frågan om bostadsköerna
och deras storlek i hög grad är en fråga
om hur dessa köer redovisas. Jag har
för mig att det pågår en undersökning
rörande detta problem och den dubbelredovisning,
för att inte säga den flerdubbelredovisning,
sonn lär förekomma
i en del av storstadsregionerna. Undersökningen
kanske kommer att ge en något
annan bild än den som vi vanligen
möter i dessa sammanhang.

Herr RIMMERPORS (fp):

Herr talman! Ibland har jag tänkt på

hur det skulle kännas att staka i mål i
Vasaloppets sista timma fram emot söndagskvällen,
när skymningen faller över
de vackra skogarna i ett vintervitt Mora.
Jag tror att det vid den tiden har
sänkt sig en viss frid över det sönderkörda
spåret. Det är inte längre någon
idé att försöka tävla med tätmännen.
Man kan rent av hinna filosofera en del,
och man hinner ägna en vänlig uppmärksamhet
åt sina medtävlande. Något
liknande känner jag i dag: det är
inte söndagskväll, men det är lördagsmorgon
och veckohelgen har brutit in.

Låt mig i denna anda få kommentera
ett par tre av de ärenden som berörts i
årets remissdebatt. Jag hoppas på herr
måldomarens tålamod när han ändå
bär offrat sin lördagsfrid för oss som
är senkomlingar på talarlistan.

Herr Ståhl tog vi halv ett-tiden i går
natt upp en viktig fråga, och han gjorde
det på ett synnerligen engagerat sätt.
Han ställde mot varandra den fullkomligt
skakande utvecklingen på kriminalitetens
område och polissituationen
i landet. Han krävde — och jag instämmer
i detta krav — effektivare åtgärder
mot vapenstölderna och ett långt
mera helhjärtat stöd åt poliskåren.

Jag vill mot samma bakgrund erinra
om ett annat sammanhang. Jag gör
detta med anledning av den föreslagna
straffskatten på bl. a. ungdomlokaler,
vilken tidigare har berörts av herr
Källstad och av en rad andra talare.
Jag behöver inte gå in i detalj. I ett
läge, herr talman, där vi mer än någonsin
behöver bekämpa de nedbrytande
tendenserna inom ungdomsvärlden,
vilket man bäst gör med positiva
och preventiva åtgärder, kommer detta
dråpslag mot de fria och idéella organisationerna.

Folkpartiets kristet-söciala råd har i
ett uttalande protesterat mot den föreslagna
investeringsavgiften på 25 procent
under viss tid för s. k. oprioriterade
byggen. Vi har anfört att den allvarligt
skulle hämma de ideella orga -

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nisafionernas arbetsmöjligheter; den
drabbar de kristna kyrkornas, nykterhetsrörelsens,
arbetarrörelsens och
idrottsorganisationernas verksamhet. Jag
kan inte se annat än att det är ett mycket
olyckligt förslag, och jag hoppas att
det kommer att tillbakavisas. Det står
visserligen i Skriften att man inte skall
låta den högra handen veta vad den
vänstra gör, men i detta fall horde man
faktiskt tänka litet mer på orsak och
verkan; det finns uppenbarligen ett
samband mellan brottsligheten och den
andliga utarmningen av vårt folk.

Herr Hansson i Skegrie tog tidigare
under remissdebatten på ett ingående
och varmhjärtat sätt upp u-landsbiståndet.
Han kommenterade samtidigt det
svenska biståndets administration och
menade att planeringen i fortsättningen
inte bör ske efter samma ovissa linjer
som nu. Vi saknar planmässighet, sade
herr Hansson i Skegrie. Just på grund
av att jag delar herr Hanssons positiva
grundsyn på u-landshjälpen vill jag något
ifrågasätta riktigheten av hans bedömning
av planeringen. Om denna anmärkning
mot administrationen hade
framställts för ett eller två år sedan
skulle jag lättare ha kunnat förstå den.
Nu ligger det ju, som alla vet, till på
det sättet att biståndsorganet har utbyggts
ungefär till den kapacitet som
motsvarar de krav som regering och
riksdag ställt och de utfästelser vi gjort.
Den som på nära håll sett och ser detta
ämbetsverk i funktion måste nog erkänna
att det tillgodoser alla rimliga krav
på effektivitet och planmässighet och
dessutom ger ett intryck av en skapande
öppenhet inför framtida uppgifter.
Därmed är inte sagt att allt är fullkomligt,
men apparaten är upptrimmad och
väntar på resurser för att kunna utföra
en maximal insats på u-landshjälpens
område. I detta läge görs nu en uppbromsning.
Jag måste erkänna, herr talman,
att den kommer mycket olägligt.

En av mina styrelsekamrater i SIDA,
direktör Nils Thedin, skriver i denna

veckas nummer av tidskriften Vi något
som är värt att beakta. Det heter där:
»Detta SIDA:s dilemma ställer ett av
u-landsbiståndets svåra problem i blixtbelysning.
Meningsfulla projekt kräver
lång förberedelsetid, och denna förberedelse
kan inte ske utan kontakt med
myndigheterna i mottagarlandet, en
kontakt som i sin tur måste väcka förhoppningar
om bistånd. När projekten
väl sätts i gång är det i regel fråga om
en verksamhet på mycket lång sikt.»

Personalen var från början underdimensionerad,
och detta med avsikt. Det
sades också här i riksdagen att vi inte
skulle skära till en alltför stor kostym
från början utan låta utvecklingen bestämma
personalbehovet. Det är därför
som SIDA i år begär en förhållandevis
stor personalförstärkning, så stor att
jag personligen i början var tveksam
inför storleksordningen. Nu vet jag
bättre. SIDA har med otillräcklig personal
genomfört en upptrimning av
verksamheten som motsvarar mycket
höga krav. Detta har skett genom övertidsarbete
och på bekostnad i vissa fall
av personalens hälsa. Jag betraktar därför
personalfrågan som en nyckelfråga
i årets u-landsproposition.

Visst är jag medveten om att årets
budget är hårt ansträngd och att det är
finansministerns sak att försöka begränsa
statens utgifter. Men det är riksdagens
sak att för sin del ompröva
Kungl. Maj:ts förslag och som representanter
för det svenska folket säga
om vi vill arbeta vidare i den takt, som
hittills t. o. m. kritiserats som alltför
låg, eller bromsa upp våra insatser.
Även om det ekonomiska klimatet är
kärvare än i fjol skulle vi väl ändå
knappast ha mod att gå ut till de svältande
och misslottade folken och säga:
»Sverige har visserligen en levnadsstandard
som hör till de högsta i världen,
men för att inte på minsta sätt
äventyra den har vi inte råd att avstå
mer än högst en fjärdedels procent av
vår nationalinkomst.»

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Jag har inte mod att säga det.

Men, säger då någon, Kungl. Maj :t föreslår
i alla fall en betydlig ökning av
anslagen. Detta är riktigt. Vi har några
plusposter. Men vi skall också komma
ihåg att SIDA:s medelsförbrukning under
det senaste budgetåret har legat väsentligt
högre än årsanslaget och att
detta varit möjligt tack vare från tidigare
budgetår reserverade medel. Regeringen
har varit medveten om det, och
SIDA har haft rätt att utvidga sitt arbete.

Ser vi på fältverksamheten, så har
SIDA:s åtagandevolym i u-länderna
femdubblats under det senaste budgetåret.
En sådan utveckling kräver naturligtvis
en fortsättning i enlighet med de
tankar som herr Thedin gav uttryck åt
i tidskriften Vi. Därför har vi begärt
att för fältverksamheten få disponera
de 164 000 kronorna. Kungl. Maj:t har
förklarat att vi inte har råd med mer
än 99 000 kronor. Vad gör man då? Jo,
man skickar återbud, prioriterar om,
uppskjuter i och för sig nödvändiga åtgärder,
beskär anslagen till frivilligorganisationerna,
med vilka SIDA har ett
fruktbart samarbete, och inleder något
av ett sabbatsår. Och detta i en tid då
varje nytt år är ett nödår.

Finns det, ärade kammarkamrater,
sakliga skäl för ett sådant handlingssätt
just nu? Står vi verkligen så på
gränsen till statsfinansiell ruin? Jag vet
att det finns behövande i vårt eget
land. Dem skall vi också hjälpa. Men
jämmern över u-landshjälpen kommer
i regel inte från dem. De fattiga förstår
varann både inom och utom landet. Det
är vi, vi som har råd att avstå något litet
mer av vår standardökning, det är vi
som klagar och jämrar oss och ber om
ett år av lättnad. Ty naturligtvis skall
denna uppbromsning vara endast ett
år — om det då inte är för sent att
göra en hel del av det som behöver
göras nu omedelbart i u-länderna.

Jag vill inte driva skrämselpropaganda,
men det är en samvetssak för mig

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att säga åtminstone så mycket som jag
i- har sagt hittills, efter vad jag sett i ett
v tiotal av våra fattigaste u-länder. Jag
a kommer att känna det som en tung dag
a om den svenska riksdagen någon gång
l- fram i vår beslutar att följa regeringens
i- uppbromsningsförslag. Det är min för:t
hoppning att så inte kommer att ske.
i- Oppositionspartierna kan inte gärna

svika u-landsarbetet, och jag vet att det
b finns liknande ansvarstaganden inom

regeringspartiet. Ett positivt beslut,
med de ekonomiska omdisponeringar
r som blir nödvändiga, kommer säkert

a att hälsas med lättnad även av regering t-

en. Jag tror inte ett ögonblick att Gun nar

Sträng och Torsten Nilsson ömmar
e mindre för de fattiga folken än exem it

pelvis Ulla Lindström och jag; de har

t bara fallit offer för en felbedömning,

a Nu gäller det att vi gemensamt sätter

r skuldran till ocli beslutar oss att hjäl r

pas åt.

b Det har framhållits här i debatten,
b bl. a. av herr Svensson i Kungälv, herr

t" Nelander och andra, att uppbromsning en

naturligtvis också kommer att gå ut
över samarbetet med de enskilda organisationerna.
Jag har själv i ett intera
vjuuttalande i Dagens Nyheter i onsdags
närmare motiverat dessa farhågor — de
r, finns, de är reella. SIDA har ett för >-

troendefullt samarbete med missions å

sällskapen och de humanitära hjälpor :t

ganisationerna, och det råder nog bara

:t en mening om värdet av detta samarbete,

n som för övrigt är direkt anbefallt av

r regering och riksdag. Trots all god vilja

r måste också stödet till dem reduceras,

it om statsanslaget skrivs ner med 65 mil i-

joner. Kungl. Maj :t har ju dessutom

i själv prioriterat familjeplaneringen,

n Bortfallet av dessa pengar, som i SIDA:s

11 petita upptar ett belopp av 6 miljoner,

tt rubbar naturligtvis inte de enskilda or tt

ganisationernas allmänna ekonomi, men

r det har två andra följdverkningar. Det

begränsar SIDA:s möjlighet att hjälpa
i- och det minskar missionernas möjlighet

g att bygga och utrusta sina yrkesskolor

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1907

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och sjukhus på ett sätt som även därute
motsvarar nutidens krav.

Låt mig sedan få beröra ytterligare
en fråga — Vietnamfrågan. Jag är oerhört
tacksam för de klara deklarationer
från mittenpartiernas sida som har avgivits
av herrar Ohlin, Hedlund m. fl.
Man behöver sannerligen inte misstänkas
för antiamerikansk propaganda om
man i dagens läge tar avstånd från
bombningarna i Nordvietnam och förordar
en villkorslös, ömsesidig vilja att
gå till förhandlingsbordet för att göra
slut på ett av vår generations mest meningslösa
och omoraliska krig — om
det nu någonsin har funnits moraliska
krig!

Inställningen till Vietnamkriget kan
naturligtvis uppvisa nyansskillnader,
men det kvarstår i alla fall en gemensam
svensk oro för detta verkligt ödestunga
och riskfyllda utrikespolitiska
problem.

Sverige har också i FN :s generalförsamling
upprepade gånger givit uttryck
för denna oro och förklarat sig vilja
stödja generalsekreterare U Thants outtröttliga
försök att åstadkomma fred,
att driva parterna till förhandlingsbordet
och att få till stånd en återgång till
Genéveöverenskommelsen. Senast under
den gångna hösten anförde Sveriges
utrikesminister i FN :s generalförsamling
en synpunkt som jag tycker förtjänar
att understrykas på nytt, även
om detta inte är någon utrikesdebatt.
Utrikesministern sade den gången: »Den
onda cirkeln av misstroende måste brytas.
Vad beträffar de konkreta villkoren
för att över huvud få till stånd en situation,
där förhandlingar kan bli möjliga,
delar vi de synpunkter som vid
upprepade tillfällen framförts av generalsekreteraren.
Först av allt måste
bombningen av Nordvietnam upphöra.
För det andra måste en utvidgning av
kriget i dess helhet undvikas och en
gradvis minskning av krigsaktiviteten
påbörjas. Förenta staterna har erbjudit
sig att dra tillbaka sina styrkor, när de

andra drar tillbaka sina. Detta är ett erbjudande,
som av alla bör allvarligt övervägas.
Vi har länge ansett att man på något
stadium måste påbörja en militär
nedtrappning såsom inledning eller ackompanjemang
till en meningsfull dialog
mellan parterna. Med hänsyn till
detta krigs särskilda natur skall erkännas,
att svårigheterna är oerhörda om
krav ställs på exakt symmetri i fråga om
tidpunkt och antal.»

Och så kommer den svenske utrikesministerns
fråga, som verkligen är värd
att uppmärksammas, inte minst i en situation
som är så hopplöst låst som den
nuvarande. Han säger: »Är det orimligt
att ifrågasätta, att den sida som förfogar
över en klar numerär överlägsenhet
tar första steget? Är det i så fall
orimligt att ifrågasätta att ett gensvar
möter från den andra sidan?»

Låt oss utgå från, herr talman, att
båda parterna vill fred men att ingen
vågar börja. För Vietnam, både i norr
och i söder, gäller det liv och död, utrotning
av civilbefolkningen, skördens
och själva jordmånens systematiska förstöring,
brända och förgiftade barn,
oändliga lidanden och offer i stupade
och lemlästade soldater. Även om livsviljan
och försvarsviljan är fantastisk,
för att inte säga fanatisk, måste det ju
finnas en gräns också där.

Vad motsidan beträffar torde ingen i
dagens läge ha mer att förlora på ett
långt utdraget, penningslukande och
blodigt krig i Sydostasien än just Förenta
staterna. Utom förlusten av de
7 000 stupade soldaterna och mångdubbelt
fler krigsskadade har Amerikas
folk att bära en orimligt tung ekonomisk
börda, som redan bromsat upp
kriget mot fattigdomen och den hittills
framgångsrika sociala upprustningen.
Därtill kommer en prestigeförlust som
i det långa loppet går ut inte enbart
över Förenta staterna utan över hela
den demokratiska västvärlden. USA har
länge — och med rätta — betraktats
som en exponent för den frihetstradi -

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

tion och den respekt för människovärdet
som hör samman med västerländsk
demokrati när den är som bäst. Man
kan inte blunda för att detta förtroendekapital
håller på att förbrukas runt
om i världen och vändas i sin motsats.
Inte minst är detta fallet i de afrikanska
och asiatiska stater som nyss vunnit
sin självständighet.

För den som — i likhet med mig —
inte ett ögonblick tvekar i valet mellan
västerländsk demokrati och världskommunism
är dagens situation bekymmersam.
Jag har ingenting emot att Sovjetunionen
blir betraktad som en fredens
ängel när den verkligen är det, men
medaljens baksida är att man runt om
i världen samtidigt beskyller USA för
krigshets, aggressivitet och brott mot
Genéveöverenskommelsen. Det ligger
inte i vårt intresse — men väl i kommunistvärldens
— att USA får nöta ut
sina krafter i Vietnam och förlora sitt
anseende ute i världen.

Det måste, herr talman, finnas en väg
ut. Den starkaste måste vara stark nog
att våga göra ett fredserbjudande för
att åtminstone se vad som händer.
Världsopinionen och den samlade FNopinionen
kan bli ett moraliskt stöd
när det gäller att finna vägarna till förhandlingsbordet.
Jag vet att den allt
starkare opinionen i Amerika emot kriget
i Vietnam räknar den utländska
fredsopinionen som ett stöd, även om
det känns förödmjukande att ta emot
det. Och det länder USA till ovansklig
heder att detta inre motstånd så klart
får artikuleras i amerikansk press, i radio
och TV och från tusental av talarstolar
och predikstolar. Det skulle knappast
kunna ske i något annat land.

Kyrkornas reaktion i det stycket är
betydelsefull, inte minst med tanke på
den roll som kyrkorna spelar i ett land
där omkring 50 procent av befolkningen
besöker kyrkan minst en gång i veckan.

Kväkarna, vännernas samfund, började
tidigast av alla. Redan 1954 var -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nade man regeringen för att engagera
k sig i Vietnam. Man skrev den gången
n till regeringen och avrådde från milil-
tär intervention. Det hette bl. a.: »På
it grundvalen av kväkarnas mångåriga ers.
farenhet i internationella sammanhang
a är vi övertygade om att ingenting anit
nät än olyckor ligger framför oss på
denna väg. Det moderna krigets öde_
läggelse kan endast utlösa hat, även
n bland dem för vars rätt vi avser att
v kämpa. På hatet kan ingen frihet och
c- ingen demokrati byggas.»
t- De andra kyrkorna har följt upp varis
ningarna. Det nationella rådet för de
n protestantiska kyrkorna i Amerika gjorm
de vid sin konferens i Miami Beach i
ir december ett ytterst allvarligt uttalande
åt mot USA:s Vietnampolitik. Kyrkornas
3r världsråds centralkommitté har gjort
a- detsamma. Metodistkyrkan, som har 40
åt miljoner medlemmar världen över, har
tt anslutit sig till världskyrkorådets vädjan
och givit sitt helhjärtade stöd åt
ig U Thants och FN:s fredsmission.
ig Jag tror också att den svenska opi5r
nionen, som så klart kommit till uttryck
r. i remissdebatten i år, kan betyda något
Sf- i detta sammanhang. Vi gör det väl allra
id bäst genom att ständigt ge vårt upprikr-
tiga stöd åt U Thants fredsoffensiv.
[It Kanske det olyckliga som nu sker i
•i- Vietnam — och tyvärr också på andra
ca håll i världen, som vi inte hinner tala
m om — har det goda med sig att kriget
ot självt, som instrument för lösandet av
ig mellanfolkliga konflikter, bryter ryggen
rt av sig.

•a- Världen, vår lilla värld, borde vid det
ir- bär laget vara mogen för ett annat sätt
p- att leva tillsammans, ett sätt som en
dag skall förverkliga de gamla profetär
orden som möter oss på en mäktig
på väggyta mitt emot ingången till Förenta
ad Nationernas byggnad i New York: »De
ig- skola smida sina svärd till plogbillar
ic- och sina spjut till vingårdsknivar. Nation
skall inte mer resa sig mot nation,
5r- och ingen skall mer lära sig att strida.»
ir- Låt mig bara tillägga ett enda litet

16 Nr 4 Lördagen den

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ord, herr talman, eu erfarenhet från
1959 års generalförsamling. Chrusjtjov
hade deltagit i den, och när han reste
hem begärde den ryska delegationen
att som gåva till FN få överlämna ett
konstverk som nu står på den vackra
planen mellan huvudbyggnaden och
East River. Det är en mer än manshög
gestalt, en man som med utomordentlig
kraft böjer samman ett svärd till eu
plog, och på sockeln har ryssarna graverat
in bibelordet från Jesajabokens
andra kapitel som jag läste nyss. Men
de har skrivit om det, och jag vill inte
bli missförstådd om jag säger att de har
förbättrat det! Det står nämligen: »Vi
skola smida våra svärd till pogbillar
och våra spjut till vingårdslcnivar.»

Om den målsättningen blir allmänt
accepterad, finns det, herr talman och
ärade kammarkamrater, hopp för vår
gamla värld.

I detta anförande instämde herrar
Wiklund i Stockholm och Westberri (båda
fp).

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! När man ser på den
statsverksproposition som här debatterats,
kan man klart konstatera att den
präglas av återhållsamhet. Det är också
en tvingande nödvändighet med tanke
på de rent automatiska höjningar av
statens utgifter som sker.

Men även om resurserna i år inte tilllåter
några större utsvävningar, kan
man ändå fråga sig om inte vissa grupper
hårdare än andra får känna på de
påfrestningar som ett kärvare ekonomiskt
klimat åstadkommer. Jag tänker
här alldeles speciellt på barnfamiljerna,
vilka trots de pålagor som en höjning
av omsättningsskatten medför inte får
den minsta kompensation för den utgiftsökning
som dessa skattepålagor
kommer att medföra. Barnfamiljerna
är den grupp i samhället som drabbas
hårdast av indirekta skatter därför att
de är stora konsumenter av nödvändighetsartiklar.
Med hänsyn till den ök -

21 januari 1967

ning som här föreslagits beträffande
den indirekta beskattningen borde man
ha givit barnfamiljerna en viss kompensation.
Så har emellertid inte skett,
och däremot har man anledning att
reagera.

Centerpartiet har under flera år lagt
fram ett familjepolitiskt program, med
hjälp av vilket man har velat ge ett
ökat stöd åt barnfamiljerna. Vi är väl
medvetna om att det inte går att genomföra
ett sådant program med en gång,
men det går att genomföra det etappvis,
och programmet är en målsättningför
den framtida fainiljepolitiken. Man
kan genom en viss omläggning av bostadsrabatterna
och genom införande
av ett inkomstprövat barntillägg sätta
in stödet där behovet är störst.

Förra året fattades beslut som väsentligt
ökade samhällets insatser på barnstugeverksamhetens
område. De ökade
bidragen till såväl byggnation som
driftkostnader har starkt stimulerat
kommunerna till ökade insatser på detta
område.

Däremot har riksdagen varit mindre
intresserad av att ge stöd åt fainiljebarndaghemmen.
Det är beklagligt, eftersom
dessa inte minst utanför de stora
tätorterna har sin stora uppgift att
fylla. Detsamma gäller för- och lekskolan,
en skolform som också visat
sig ha en betydande uppgift. Denna
verksamhet har genom förra årets riksdagsbeslut
ställts utanför möjligheterna
att erhålla statsbidrag, såvida den inte
bedrives som en integrerad del av en
barnstuga. Även denna verksamhet borde
ha fått ekonomiskt stöd.

År 1967 kan på sitt sätt bli ett ödesdigert
år. Detta gäller alldeles speciellt
september månad. Den 3 september genomföres
övergången till högertrafik,
och två dagar dessförinnan, den 1 september,
träder ett nytt jordbruksavtal i
kraft. Dessa båda frågor är av den
allra största betydelse; de berör oss
alla och kommer utan tvekan att bli
märkbara under lång tid framåt.

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Beslutet om övergång till högertrafik
fattades för flera år sedan, och förberedelserna
för övergången har pågått under
lång tid. Man rustar sig nu för att
möta de många problem som uppstår
just vid övergången den 3 september. I
denna situation hoppas jag att man från
alla håll, från myndigheter och enskilda,
skall mana till största möjliga mått
av lugn och hänsyn. Det är här fråga
om en trafikomläggning som kräver en
synnerligen stor uppmärksamhet och
försiktighet — det krävs ju alltid i trafiken,
men det krävs i ännu högre grad
i en situation som denna.

I riksdagen i höstas har liksom i
tidningarna under den senaste tiden
diskuterats frågan om fartens betydelse,
d. v. s. vad hastighetsgränserna betyder.
Vi har diskuterat fartgränser på
30 eller 50 km/tim., 40 eller 60 km/tim.
Vad resultatet blir betyder mindre —
det väsentliga är att vi själva ställer det
omutliga kravet på hänsyn, uppmärksamhet
och försiktighet, alldeles speciellt
under de dagar då övergången
sker. Den hastighetsgräns som är fastställd
gäller den maximihastighet, som
inte får överskridas, och man borde
väl våga hoppas på att alla — enskilda
såväl som organisationer, press och övrig
propaganda — enigt skall mana till
respekt för en dylik gräns.

Hastigheten är och kommer förmodligen
att bli en av de främsta orsakerna
till de trafikolyckor som redovisas i
den hemska statistik som finns på detta
område. Tusentalet människor dödas
varje år i trafikolyckor, och det gäller
här för oss och för samhället att göra
allt vad som kan göras för att bringa
ned antalet trafikolyckor som återspeglas
i denna hemska olycksfallsstatistik.

Jag blir något betänksam, när jag finner
att departementschefen har prutat av
på det begärda anslaget till trafiksäkerhetsforskning.
Trots den prutning som
har skett i äskandet höjes ändå anslaget
något, och jag får väl hoppas att detta
skall innebära att man får något bättre

möjligheter att komma till rätta med
detta mycket allvarliga problem.

Press, radio och TV både bör och kan
göra en mycket stor insats för information
i dessa frågor, men det är också
angeläget att det ställs resurser till förfogande,
så att man verkligen kan följa
upp och kontrollera att givna regler
och fattade beslut efterlevs för att på
så sätt både under övergångstiden och
därefter kunna skapa trafiksäkra förhållanden
på våra vägar.

Som jag nämnde beräknas ett nytt
jordbruksavtal träda i kraft den 1 september
i år. Jag har också redan tidigare
sagt, att detta har sin speciella
betydelse, framför allt därför att en
siffra om hur stor del av livsmedelsbehovet,
som skall produceras inom
landet, troligen kommer att fastställas.

Man har ganska svårt att förstå hur
denna fråga kan föranleda så mycken
debatt, när man just nu i stora delar
av världen diskuterar om vad man kallar
för framtidens största problem — alt
få livsmedlen att räcka till, ja, att lindra
världssvälten. I den situationen diskuterar
vi att köpa livsmedel från u-länderna,
länder där stora delar av befolkningen
svälter. Vore det inte mer angeläget
att satsa på att dessa länders livsmedelsproduktion
inriktas på att täcka
deras egna behov av livsmedel?

Förslaget om riktlinjer för den framtida
jordbrukspolitiken skall ju framläggas
i en särskild proposition senare
i år, och vi får anledning att då återkomma
till diskussionen därom. Jag vill
dock nämna några ord av det som står
i finansplanen, bland annat att jordbrukarnas
inkomster från jordbruket
av jordbruksnämnden beräknas ha
minskat starkt åren 1965—1966. Siffran
beräknas utgöra 18—19 procent. Medverkande
till denna minskning var dels
avsevärt sämre skörd, dels en fortsatt
kraftig stegring av produktionskostnaderna.
Det namnes vidare, att beträffande
skogsbruket beräknas utvecklingen ha
varit mindre gynnsam, varför jordbru -

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

kets sammanlagda inkomster beräknas
ha minskat med 11,5 procent från 1965
till 1966. För 1967 väntas en svag uppgång
av jordbrukarnas sammanlagda inkomster,
men ändå beräknas inkomsterna
av jordbruket sjunka med 6 procent.
Däremot skulle skogsbruket ge en ökning
med 9 procent.

Jag tycker dessa siffror talar ett tydligt
språk, och de står i bjärt kontrast
till det resonemang som stundom förts
om utsikterna till lägre priser på livsmedel.
Vill vi inom landet skapa garantier
för att själva kunna producera huvudparten
av livsmedel, då måste vi
också skapa sådana riktlinjer för den
framtida jordbrukspolitiken att jordbruket
och dess anställda beredes ett
inkomstförhållande som är likvärdigt
med andra gruppers.

Betydelsen av lantbruksnämndernas
verksamhet har ofta mycket starkt betonats,
och jag vill inte på något sätt
bestrida vikten därav. Också på detta
område kommer senare i år att framläggas
en särskild proposition. Jag förväntar
mig att man kommer att lägga
fram förslag om förstärkta resurser för
lantbruksnämnderna. Det är nödvändigt
om de skall fylla den betydelsefulla
uppgift som de har i dag — detta inte
minst därför att man kan konstatera
att åtminstone på en lantbruksnämnd
tar det för närvarande två år efter det
att ansökan inlämnats innan man kan
ta i tu med en så enkel sak som att
upprätta en täckdikningskarta. Det är
bedrövligt att förhållandena är sådana
i en tid, då så stora krav ställes på
jordbrukets intensitet ocli produktionskraft.

Till sist ett par ord om den proposition
som Kungl. Maj :t framlagt angående
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten.
I propositionen föreslås
att den, som under tiden från den 1
mars 1967 till den 30 september 1968
sätter i gång med vissa byggnadsarbeten,
skall betala en investeringsavgift
motsvarande 25 procent av byggnadskostnaden.

Utan tvekan finns i dag många byggnadsarbeten
planerade och projekterade
för snar igångsättning. Men så helt
plötsligt ställs man inför ett ultimatum:
antingen vänta till i oktober 1968 eller
också betala 25 procent till staten.

I den situationen kan man fråga: Vad
kommer framtiden att innebära? Hur
mycket kommer byggnadskostnaderna
att stiga, om jag väntar? Hur mycket
förlorar jag på att vänta?

Syftet med denna nya investeringsavgift
är väl inte att skapa en ny inkomstkälla
för staten; syftet skall väl vara,
om jag rätt uppfattat det — och det tror
jag att jag har gjort — att med denna
investeringsavgift dämpa ner intresset
för investeringar på det område som
föreslagits skall beläggas med denna avgift.
Skulle man då inte ha kunnat
åstadkomma denna dämpning av investeringarna
på ett annat och mera
sympatiskt sätt, på ett sätt som tagit
större hänsyn till de verkliga förhållandena
i de enskilda fallen?

Speciellt reagerar jag emot att man
föreslår införande av förbud för byggande
av kyrkliga samlingslokaler. Jag
säger förbud för det verkar närmast
som ett sådant. Vi är ju ett folk som
har krävt och även beslutat om religionsfrihet.
Detta beslut har jag bedömt
på det sättet, att det är ett beslut som
ger frihet för religiösa sammanslutningar
att arbeta i vårt land och inte, som
man kanske ibland vill tyda det, ett
beslut om frihet från religion. Det är
alltså ett beslut som innebär frihet för
religiösa sammanslutningar att arbeta
fritt i vårt land. Jag blir därför betänksam
och reagerar starkt emot att man
här tycks vilja belägga byggandet av
lokaler för detta ändamål med en investeringsavgift
på 25 procent.

Alldeles speciellt skrämmande ter sig
detta förslag när man tänker på de
stora bostadsområden som bebyggs omkring
våra storstäder. Där får inte, om
detta förslag vinner riksdagens bifall,
några kyrkliga lokaler byggas förrän
om drygt ett och ett halvt år, såvida

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte investeringsavgift skall behöva erläggas
för dessa.

Med det beslut om religionsfrihet
som föreligger bör enligt min uppfattning
riksdagen inte genom åtgärder som
denna förhindra eller försvåra kyrkans
och de religiösa samfundens verksamhet.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Det är ett problem som
vi här i landet i stort sett har varit befriade
från i en lång följd av år men
som nu tyvärr återkommit och oroar
flertalet medborgare, i första hand kanske
anställda och företagare. Jag syftar
på driftsinskränkningarna och företagsnedläggelserna.
De har på senare tid
ökat avsevärt. Det skapar självfallet oro
och bekymmer i berörda trakter, framför
allt om det inte finns andra näringsgrenar
som snabbt kan absorbera den
friställda arbetskraften.

De senaste åren har det talats mycket
om att arbetskraften bör styras mot
expansiva näringsgrenar, men marknaden
skiftar snabbt. Branscher som för
några år sedan ansågs starkt expansiva
har i dag att kämpa mot betydande
svårigheter för att hävda sin marknadsandel.
Våra basindustrier t. ex. bedömer
i dag framtidsutsikterna väsentligt
mera pessimistiskt än för bara några år
sedan. Dagsläget inom nästan varje
bransch skiftar snabbare än förr, och
man bör vara försiktig då det gäller att
bedöma om den ena eller andra näringsgruppen
har speciellt goda eller dåliga
framtidsutsikter.

Jag säger detta därför att det på senare
år har blivit något av en modesak
att undervärdera vissa delar av det
svenska näringslivet. De mindre och
medelstora företagen inom industri,
handel, hantverk och service har därvid
kommit i skottgluggen.

Min uppfattning är att man i debatten
påtagligt har övervärderat betydelsen av
en snabb utveckling mot större enheter
över hela linjen. Inom åtskilliga

branscher är det visserligen klart att
teknik och konkurrens tvingar fram
stora företagsenheter, t. ex. inom cellulosa-
och varvsindustrien, men samtidigt
som även våra stora enheter på detta
område nu tydligen behöver bli allt
större, arbetar emellertid en betydande
del av svenskt näringsliv inom andra
områden i företag av begränsad storlek.
Ett faktum är att man just inom småindustrien
på senaste år kunnat konstatera
en snabb ökning av effektivitet per
anställd, vilket betyder att rationalisering
och mekanisering utnyttjas effektivt
även inom dessa företagsgrupper.

De mindre företagens andel av industriens
totala maskininvesteringar beräknas
år 1966 uppgå till 15 procent, vilket
innebär en nedgång med hela 6
procentenheter jämfört med föregående
år. Dessa siffror skall jämföras med utvecklingen
under perioden 1962—1965,
då småindustriens andel av maskininvesteringarna
steg från 15 till 21 procent.

Utvecklingen är naturligtvis inte entydig,
men av allt att döma föreligger
här ett starkt tecken på hur hårt de
mindre företagen drabbas av ett kärvt
läge på kreditmarknaden. Småindustrien,
handeln, hantverket är, när det gäller
att täcka sitt kreditbehov, huvudsakligen
hänvisade till bankerna eftersom affärsbankerna
svarar för omkring tre
fjärdedelar av den mindre industriens
kreditförsörjning. Det är då uppenbart
att en åtstramning inom denna sektor
blir betydligt kännbar.

Det är självklart att strukturomvandlingen
gör sig gällande även inom hantverk
och mindre industri. Yi får här i
fortsättningen och säkert i ökad takt se
sammanläggningar, fusioner och andra
former av samarbete på samma sätt som
inom storindustrien. Detta behöver dock
inte ändra dessa företags karaktär av
individuellt ägda och drivna enskilda
företag. Statistiken visar också att den
mindre och medelstora industrien under
de senaste tio åren visat mycket stör -

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

re anpassningsförmåga och motståndskraft
än kritikerna haft reda på. Småföretagens
motståndskraft vid en konjunkturnedgång
har tidigare dokumenterats,
och myndigheterna bör vara glada
över den i ett läge där framtidskonjunkturen
är så oviss som just nu. Det
finns ingen anledning att nedvärdera
eller nonchalera deras insatser. Småföretagen
utgör en del av näringslivet
som har förmåga att följa utvecklingen
och öka sin produktivitet, om de får
arbeta under något så när ostörda förhållanden
och bereds tillfälle till konkurrens
på exakt samma villkor som
andra företag i t. ex. statlig eller kommunal
regi då det gäller såväl erhållande
av krediter som avsättning till investeringar,
erläggande av omsättningsskatt
och möjligheter att inlämna anbud
och få dessa rättvist bedömda.

I stället för att medverka till att underlätta
och stimulera ökad produktion
inom denna sektor av näringslivet föreslår
regeringen åtgärder som enligt
min uppfattning kommer att försvåra
utvecklingen. Den allmänna varuskatten
liöjes därför att, som det heter på sidan
19 i finansplanen, »det är en angelägenhet
för både näringslivet och samhället
att underlätta den pågående
strukturomvandlingen och att verka för
att den sker i en takt och i former som
tar hänsyn både till den långsiktiga
ekonomiska effektiviteten och till de
sociala problemen». Mot denna bakgrund
föreslås inrättande av en s. k.
näringspolitisk fond på 500 miljoner
kronor »för finansiellt stöd till rationaliserings-
och utvecklingsprojekt av sådan
omfattning eller art att projekten
inte i sin helhet kan finansieras på
marknaden eller med egna medel».

Även om det vidare meddelas att
lämpliga åtgärder kommer att övervägas
i samråd med näringslivet, synes det
enligt samma finansplan, och likaså att
döma av statssekreterare Wickmans uttalande
i TV och de ord som fälldes i
gårdagens debatt av bl. a. herr Hag -

nell, helt klart alt den del av näringslivet
•—- handel, hantverk, mindre industrier,
serviceföretag m. fl. — som
skall driva in dessa pengar, kommer att
ställas helt utanför möjligheten att påverka
fondens förvaltning liksom att
eventuellt få något finansiellt stöd från
densamma. I den mån den används till
finansiellt stöd till vissa utvalda, i första
hand statliga och kooperativa, företag
hotar den att ytterligare snedvrida konkurrensen,
och under alla förhållanden
innebär dess inrättande, att 500
miljoner kronor undandras den reguljära
kreditmarknaden, vilket i sin tur
försvårar kreditmöjligheterna just för
den sektor av näringslivet som jag här
berört och som jag personligen representerar.

Finansministern hoppas på en allmän
anslutning till förslaget. Herr talman,
det är alltför mycket begärt — i varje
fall av oss i det sista distributionsledet
— att glatt medverka till en åtgärd som
ytterligare försvårar våra konkurrensoch
utvecklingsmöjligheter. Jag tror för
övrigt inte att konsumenterna blir så
särdeles glada över dessa nya pålagor,
som per familj med normalinkomst sannolikt
kommer att uppgå till åtskilligt
över 1 000 kronor om året i kostnadsökning.

Så några ord om den allmänna varuskatten.
Då den infördes uppgick den
till endast några få procent. När vi då
från högerpartiets sida påpekade att
omsen med tiden kunde väntas bli lika
hög som i Norge, då 11 procent, väckte
detta enbart löje inom regeringen. Det
skulle inte kunna inträffa här. Nu är vi
redan där! Enligt finansministerns förslag
måste vi, som har den äran att av
konsumenterna inkassera, ansvara för
och till statsverket inleverera dessa omsmiljarder,
lägga på cirka 11,11 procent
på varans utförsäljningspris. Detta plus
höjda pensions- och försäkringsavgifter,
högre bilskatter samt dyrare porto- och
transportkostnader kommer att ytterligare
driva upp priserna, framför allt på

Lördagen den 21 januari 1987

Nr 4

våra inhemska varor. Dessutom genomförs
en del andra åtgärder som ofördelaktigt
drabbar vissa speciella branscher
i en tid när vår handelsbalans enligt
finansministerns egen bedömning i
finansplanen är helt otillfredsställande
och t. o. m. av finansministern måste
uppfattas såsom en varningssignal som
ingen statsledning får nonchalera. Samtidigt
kan vi nästan dagligen läsa om
ytterligare företagsnedläggelser och permitteringar
bl. a. på grund av att kostnadsläget
stigit för hastigt och att vi
inte längre är tillräckligt konkurrenskraftiga
på vare sig den utländska marknaden
eller den inhemska i förhållande
till importerade varor. Detta kan enligt
min mening inte vara ägnat att slå
vakt om det svenska näringslivet, som
är källan till vårt välstånd och den fulla
sysselsättningen.

Sedan vill jag anföra några andra synpunkter
på omsättningsskatten. När den
kommer upp i så höga siffror som 10—
11 procent medför den enligt nu gällande
förordning allvarliga konkurrenshämmande
verkningar. Grundläggande
för all beskattning är och bör vara att
den skall vara rättvis och slå lika. Det
gör den inte för närvarande, och det
gör naturligtvis inte heller punktskatterna.
Vi vet att vissa branscher drabbas
särskilt hårt av omsättningsskatt jämte
punktskatter ända upp till 35 procent.
Jag skall dock inte trötta kammarens
och regeringens ledamöter med att ge
exempel på aktuella skatteärenden. Låt
mig bara erinra om att ett textilföretag
i Hässleholm hos JO hemställt om utredning
av vissa statliga upphandlingar,
vid vilka högre anbud, inlämnade av
statliga verk, antagits. De senare är ju
dessutom befriade från omsättningsskatt,
ett förhållande som enligt min
mening iir direkt konkurrenshämmande.
Skall det vara oms på varor och
tjänster skall denna utgå lika, oavsett
vem som levererar, eller också skall leveranserna
till stat och kommun vara
fria från oms för samtliga leverantörer.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i- Ärendet utreds av statsrevisorerna, och
det skall bli intressant att se resultatet,
i- En annan sak som gör den här höji-
ningen av omsättningsskatten ytterst
i vansklig, sett ur vår synpunkt, och som
e det finns all anledning för finansmie
nistern och finansdepartementet att
n uppmärksamma, är det förhållandet att
i- omsen nu är upp i en så hög procentu
sats att allt fler och fler mindre nogräknade
konsumenter söker ordna sina
:- inköp på ett sådant sätt att de icke an 1

ser sig skyldiga att erlägga denna skatt.
I några fall är det t. o. m. enligt gällande
bestämmelser oantastligt t. ex. i fråga

e om guldköp på flygplan eller varor för
t utförsel. Även i branscher med vida störå
re omslutning praktiseras olika metoder
a för att undgå de 10—11 procenten,
a Jag skall inte gå närmare in på dessa
metoder, men naturligtvis hoppas vi
som lojalt följer förordningarna att dena
na handel stoppas, och enklaste sättet
är sannolikt att införa någon form av
produktionsskatt eller varuskatt. En enhällig
utredning har ju också framlagt
e ett förslag om en dylik,
t Bara två saker till, herr talman! En
t rätt stor del av vårt svenska näringsliv
t är lokaliserad till Norrland, och den delen
liar en avsevärd betydelse för lans
det. I fjol drabbades det norrländska
e näringslivet av ytterligt besvärande trafikproblem
på grund av rådande väs
derleksförhållanden. Det är risk att nå 2

got liknande händer även i år med tanke
t på hl. a. den rikliga snömängd som rel
dan fallit i Norrland. Det vore önskvärt

att man övervägde någon form av be,
redskapsplan för den händelse att liknande
naturkatastrofer med ty åtföljani
de trafikkaos åter skulle inträffa. Det
var beklämmande att se hur det var uppe
i i Norrland föregående vinter, och det
är bekymmersamt även denna vinter
när man inte kan få fram råvaror eller
andra varor till respektive avnämare.

Till slut, herr talman, bara en enda
sak till. Jag har tidigare vid olika tillfällen
här i riksdagen tagit upp mörker -

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

olyckorna på våra vägar, som tyvärr
alltjämt skördar det ena oskyldiga offret
efter det andra.

Den förutvarande kommunikationsministern
försäkrade mig att pågående
utredningar ägnade sig åt dessa problem
och bedrev undersökningar. Mig veterligt
har ännu inga effektiva förslag framlagts
som är ägnade att minska dessa
olyckors frekvens.

Jag ber därför att nu få fråga vår nuvarande
kommunikationsminister, som
tyvärr inte är närvarande i kammaren,
om han är beredd att lämna några besked
om hur långt man kommit med
nämnda försök, och — om detta inte är
möjligt — om man i varje fall är villig
att påskynda denna utredning och de
utlovade försöken?

I detta anförande instämde herr Wennerfors
(h).

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Herr Nordgren har liksom
många andra talare från högerpartiet
framfört åtskilliga kritiska synpunkter
på olika förslag i årets statsverksproposition,
kanske inte minst när
det gäller finansministerns framställning
om bildandet av en utvecklingsfond
för näringslivet. I anslutning till
denna fråga kommer jag att säga några
ord om lokaliserings- och näringsfrågorna
och avslutningsvis också något
om huvudmannaskapet för vissa vårdområden.

Lokaliseringspolitiken i dess nuvarande
form är ju av mycket sent datum.
Erfarenheterna av denna verksamhet
är kanske ännu inte fullt tillräckliga
för att man skall kunna göra en säker
bedömning av de vidtagna åtgärderna.
Men när man tar de! av inrikesministerns
redogörelse för resultatet av de
gångna årens verksamhet kan man notera
en mycket positiv utveckling i det
norra stödområdet. Från 1963 fram till
utgången av november 1966 har genom
olika ekonomiska insatser skapats omkring
20 000 nya arbetstillfällen. Den

allra största delen av lokaliseringspengarna
har satsats på Norrland, främst de
norrländska kustområdena. I de norrländska
länen äger fortfarande en omfattande
befolkningsomflyttning rum,
men numera sker denna på så sätt att
människorna flyttar från inlandet till
tätorter och industriområden vid kusten.
Dessa områden har redan tidigare
haft ett någorlunda differentierat och
expansivt näringsliv. I sin nuvarande
form kommer lokaliseringsstödet att
påskynda befolkningskoncentrationen
till ett fåtal expansiva regioner vid kusten.
En sådan utveckling är säkerligen
nödvändig för att lägga en så säker
grund som möjligt för näringslivets
framtida verksamhet i norrlandslänen.
Men samtidigt försämras livsvillkoren
alltmer för den kvarvarande befolkningen
i glesbygderna. Många gånger
blir människorna där ställda inför valet
att antingen acceptera långa och obekväma
resor till arbetet och de serviceanordningar
de vill anlita eller att lämna
hembygden och den invanda miljön.

Sedan 1965, då riksdagen fattade beslut
om den nya lokaliseringspolitiken,
har tusentals människor i Syd- och Mellansverige
friställts och varit tvungna
att flytta till andra orter med bättre
arbetsmöjligheter. Under en lång följd
av år, inte minst under 1966, har landets
dyrbaraste produktionsfaktor, den
mänskliga arbetskraften, utsatts för
mycket stora påfrestningar. Så har skett
även i mitt hemlän. Där har t. ex. ett
flertal kommuner med ensidigt näringsliv
under 1966 drabbats av många svåra
industrinedläggningar, främst inom
textilbranschen. Till detta kommer sedan
att ett stort företag inom metallindustrien
successivt skall lägga ned
sin tillverkning och friställa omkring
450 personer.

Eftersom länet ligger utanför stödområdet
och arbetsmarknadsstyrelsen
inte har ansett sig kunna bevilja lokaliseringsstöd
till intresserade företag,
har länsarbetsnämnden på alla sätt för -

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sökt lösa de uppkomna sysselsättningssvårigheterna,
främst genom omskolning,
utbildning, beredskapsarbeten
och sysselsättning i skyddade verkstäder.

Liksom i andra län med liknande
problem har många av dessa människor
blivit starkt bundna till sin hemort.
I många fall kanske ett uppbrott
varit omöjligt med hänsyn till äldre anhöriga,
bostadsförhållanden och annat.
Många av de friställda har dock fått
flytta till helt nya arbetsområden och
till orter som varit dem helt främmande.

Jag är fullt medveten om att bl. a.
den internationella konkurrensen skärper
kravet på allt större och rationellare
enheter. Med hänsyn härtill måste
naturligtvis lokaliseringspolitiken genomföras
med sikte på framtiden. Men
den måste samtidigt vara en praktisk
sysselsättningspolitik. I särskilt svåra
situationer kan det därför vara befogat
att arbetsmarknadsstyrelsen gör s. k.
brandkårsutryckningar både inom och
utom stödområdena, inte minst med tanke
på den äldre arbetskraften. För en
stor del av dessa människor innebär
omställningsperioden betydande svårigheter.

Herr talman! Med anledning av de
problem vi i detta sammanhang har
ute i vårt land, vill jag framföra ett
tack till inrikesministern för hans mycket
betydelsefulla arbete när det gällt
att skapa en aktiv arbetsmarknadspolitik,
något som i dagens läge är av allra
största betydelse. Trots ett mycket bekymmersamt
ekonomiskt läge har regeringen
även i år lagt fram många viktiga
förslag till ökade insatser för att
bevara sysselsättningen och säkra tryggheten
för de enskilda människorna. Den
föreslagna utvecklingsfonden för näringslivet
kommer säkerligen att stödjas
av största delen av landets löntagare.
Tack vare denna samverkan mellan
staten, samhället och näringslivet
ökas möjligheterna att få fram nödvän -

diga investeringsobjekt inom viktiga industrigrenar.
Men genom denna utveckling
kommer samhället också i allt större
utsträckning att med skattemedel finansiera
näringslivets strukturomvandling.
Härtill kommer att samhället och
den enskilde får bära en rad andra
kostnader för denna strukturomvandling,
såsom investeringar i kommunikationer
och olika slag av serviceinrättningar
— de kostnaderna ligger ju
helt utanför industriernas kalkyler, inom
dessa områden tar näringslivet inga
risker för felinvesteringar. Här kanske
man ändå borde ställa större krav på
näringslivet. Det bör väl inte vara orimligt
att även det mera direkt deltar i
samhällets olika kostnader för näringslivets
lokalisering och strukturomvandling.

Till sist bara några ord om olika
vårdområden, herr talman. Under senare
år har omfattande reformer och
samhälleliga insatser kunnat förverkligas
på skilda vårdområden. Jag skulle
här vilja peka på landstingens övertagande
av statens mentalsjukvård och
provinsialläkarväsendet. Genom dessa
reformer har vi lyckats skapa en enhetlig
organisation och ledning för sjukvården,
och jag tror att en fortsatt samordning
av olika vårdområden vore
ytterst värdefull för samhället. Huvudmannaskapen
inom viktiga vårdområden
— såsom den slutna åldringsvården,
vården av långvarigt kroppssjuka,
nykterhetsvården och barnavården —
är i dag mycket splittrade och det skapar
betydande svårigheter för såväl
de vårdsökande som huvudmännen. Jag
skulle kunna ge en rad exempel på detta
men avstår. För min del anser jag
dock att vi så snart som möjligt bör
genomföra en längre gående samordning
än vad vi för närvarande har inom
våra vårdområden.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep);

Herr talman! Jag har vid åtskilliga
tillfällen från denna talarstol redogjort

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

för de problem och svårigheter som industrien
i Skaraborgs län brottas med,
speciellt då textilindustrien. Jag vill
understryka vad min länskollega herr
Blomkvist anförde beträffande de svårigheter
som den friställda arbetskraften
och industriföretagen har speciellt
inom Skaraborgs län. Det är angeläget
att myndigheterna i allt större utsträckning
ägnar uppmärksamhet åt dessa
problem. Frågan är om det inte borde
ges möjligheter att släppa investeringsfonderna
fria när det gäller Skaraborgs
län, och i viss mån kanske det också
vore motiverat med ett lokaliseringsstöd.

Jag har, herr talman, begärt ordet
för att beröra en fråga som för mig är
nära nog en hjärtesak. Med tanke på
det nordiska samarbetet som vi alla
uppfattar som en självklar grundsten
i svensk utrikespolitik — och där vi
inte får glömma att Island är med som
visserligen geografiskt och ekonomiskt
mindre men dock likvärdig partner
-—- vill jag vända mig mot vad jag
uppfattar som en diskriminering som
den svenske kommunikationsministern
tydligen i samförstånd med sin danske
ministerkollega beslutat i fråga om Island
och det isländska flygbolaget Loftleidir.
Islänningarna har genom sitt
friska initiativ velat medverka till att
skapa en sund konkurrens på flygtransportområdet,
där det — enligt min
mening — alltför länge varit för mycket
av osunt prisbildande monopol. Om
vi i Sverige bekämpar islänningarnas
i många stycken vällovliga strävanden
att genom en speciell trafik med turbojetplan
högst väsentligt förbilliga flygresorna
från Skandinavien till USA och
vice versa, har vi illa lönat Islands
strävan att effektivt medverka i ett
praktiskt ekonomiskt nordiskt samarbete.
Jag hör till dem som i detta fall
vill dra en lans för Islands sak, till gagn
för Loftleidir och dess lufttrafik, och
därför ställer jag mig helt negativ till
kommunikationsministerns politik på

denna punkt. Jag vill instämma med
den norske statsministern Per Borten,
som vid sitt besök nyligen i Sverige
sade sig finna det ovärdigt att ett problem
som detta ej kan lösas i en progressiv
nordisk anda. Den svenske kommunikationsministern
har all anledning
att tänka över sin hittillsvarande ståndpunkt
i denna fråga, som har så stor
principiell betydelse för det nordiska
samarbetets framtid.

För det andra: I en rad länder, framför
allt i Sydeuropa, har man på goda
grunder kommit att reagera mot den
verksamhet som bedrivs av en rad
svenska resebyråer. Av och till inträffar
upprörande skandaler där äventyrliga
och insolventa resebyråer inte bara
åsamkar godtrogna svenska resenärer
dyrköpta besvikelser, utan också allvarligt
försämrar vårt lands förtroende och
ekonomiska anseende i en rad främmande
länder.

Det senaste exemplet är bara någon
vecka gannnalt. Ett hundratal resenärer
förlorade alla sina reseinsatser i en
resebyrå i Malmö, där det enligt Dagens
Nyheter visade sig att skulderna
uppgick till 84 000 kronor och tillgångarna
till 5 000 kronor. Detta är bara
ett fall av många. Under de senaste åren
har pågått en högst tvivelaktig utveckling
på resebyråmarknaden, vilket har
framgått inte minst av tidningsuppgifter
om den ena resebyråskandalen efter
den andra.

Det är enligt min mening uppenbart
att vi behöver ett slags resebyrålag,
som möjliggör en sanering i denna
snabbt växande bransch och skapar ett
helt nytt auktorisationssystem. Jag har
talat med många människor som känner
sig grovt bedragna av resebyråer, vilka
i sina prospekt förklarat sig erbjuda
helt andra tjänster än de sedan i praktiken
kunnat stå för. Särskilt då det
gäller sjuka, handikappade och pensionärer,
som ofta för en rekreation
utomlands satsar knappa besparingar,
kan rådande missförhållanden med ofta

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förekommande bedrägerier leda till
verkligt tragiska situationer. Det är
nödvändigt att skapa trygghet för resenärerna
genom ett nytt auktorisationssystem
samt lämplig övervakning av
resebyråerna, deras prissystem och soliditet.
Ingripanden på detta område
i syfte att förhindra rent geschäft krävs
också med hänsyn till destinationsländerna.
Frågan om resebyråverksamheten
kommer för övrigt att tagas upp i
samband med riksdagens behandling av
propositionen angående resebyråverksamheten,
vilken proposition beräknas
komma på riksdagens bord någon gång
under mars månad i år. Man har därför
all anledning att räkna med att
kommande lagstiftning medverkar till
en sanering av resebyråverksamheten.
Därmed undvikes i framtiden nya resebyråskandaler.

Så vill jag, herr talman, övergå till
en utomordentligt allvarlig inhemsk fråga:
de tilltagande våldsbrotten och de
åtgärder från regeringens sida som dessa
snarast bör ge anledning till.

Polismorden i Handen, som upprört
hela vårt folk och som — tillsammans
med de s. k. nyköpingsmorden och
träskmorden i Stockholm i höstas ■—
vittnar om en kuslig tendens till allt
grövre kriminalitet och uppfordrar till
allvarlig eftertanke i fråga om både lagstiftningen
och polis- och vaktväsendets
resurser för att stävja sådana företeelser.

Det har uppgivits att kriminella element
varje år begår närmare ett hundratal
inbrott i obevakade militära förråd,
där man nu förvarar eldhandvapen,
både pistoler och kulsprutepistoler,
jämte ammunition till dessa vapen.
Ett par hundra vapen — d. v. s. tillräcklig
beväpning för ett helt kompani
— försvinner varje år på detta sätt ur
våra militära beredskapsförråd. Enligt
rikspolischefen stals enbart under 1966
ett 60-tal kulsprutepistoler och närmare
200 pistoler ur sådana förråd. Härtill
kommer stölder i skytteföreningarnas

vapenförråd, vanliga gevärsstölder. Det
är dessa stulna vapen som används vid
rån och överfall samt dråp och mord
på vaktmän och poliser.

Hela det nuvarande systemet för förrådering
av vapen är enligt min mening
otidsenligt och oförsvarligt ur säkerhetssynpunkt.
De tusentals isolerade
vapenförråden över hela vårt land är
obevakade och i regel i avsaknad av
betryggande larmsystem. Visserligen
finns en organisation av s. k. tillsynsmän,
som mot en närmast symbolisk
ersättning skall se till förråden då och
då, kanske någon gång i veckan, men
tillsynsmannen har endast att konstatera
faktum då ett inbrott redan ägt
rum. En och samma tillsynsman har
att svara för ett 50-tal vapenförråd, utspridda
på över ett 20-tal mil.

Effekten av ett sådant system kan
naturligtvis inte bli annat än undermålig.
Det är nödvändigt att regeringen
nu på allvar tar itu med hela denna
fråga och genom en skyndsamt tillsatt
utredning överväger en radikal omläggning
till skydd inte blott mot yttre utan
också mot inre fiender mot vår trygghet.
Det nuvarande låt-gå-systemet är
oförsvarligt. Om en utspridning av vapenförråden
anses ofrånkomlig ur beredskapssynpunkt
— jag tror att påståendena
härom är berättigade — bör
man vid en utredning inte förbise möjligheterna
att på ett helt annat sätt än
för närvarande använda sig av den bofasta
befolkningens tjänster, exempelvis
lantbrukare, mot skälig ersättning
och eventuellt i samordning med hemvärnets
verksamhet.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Här har snart i dagarna
tre talats om mer eller mindre stora
problem i belysning av den ekonomiska
situation som det föreliggande budgetförslaget
avspeglar.

Jag vill ta upp ett problem som sammanhänger
med den strukturförändring

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som många här bär talat om och av
vars följder många i vårt land lider.

Herr Johansson i Trollhättan framhöll
så riktigt i sitt anförande, att vi
måste acceptera den dynamik som den
snabba förändringen av vår ekonomiska
situation medför. Själv har jag i vardagslivets
hårda realitet kommit att uppleva
följderna av denna dynamik, sådana
dessa följder visar sig på det speciella
område, inom vilket jag arbetar
utanför riksdagen. Jag åsyftar den äldre
och utrationaliserade arbetskraftens situation.

Strukturrationaliseringen är nödvändig
för framtiden och urbaniseringen är
ofrånkomlig, men lika nödvändigt och
lika ofrånkomligt är att vi måste mobilisera
resurser för att förhindra de
mänskliga tragedier som kan följa i
deras spår.

De gångna årens arbetsmarknadspolitik
vittnar också om att problemen
uppmärksammats. Ingen kan bättre än
en arbetsförmedlingstjänsteman vittna
om vilka kolossala förändringar vår arbetsmarknadspolitik
undergått under de
senaste 10—15 åren och om den ökning
av service och hjälpmöjligheter som
skett. Det är fascinerande att på nära
håll följa den kraftiga utbyggnaden av
arbetsmarknadspolitiken. Knappast på
något annat område i vårt samhälle har
det blivit ett sådant nytänkande som på
arbetsmarknadspolitikens område. Arbetsmarknadsverket
med dess många
förgreningar både lokalmässigt och vad
gäller arbetsuppgifter är ett välskött
och jag tror också att jag vågar säga
väldokumenterat instrument med förtroende
inom alla grupper i vårt arbetsliv.
I propositionen nr 152/1966 underströk
inrikesministern också med all
önskvärd tydlighet den nyckelposition
som arbetsförmedling, arbetsvärd och
rehabilitering har i den omvandlingsprocess
som vi alla nu så starkt upplever.

I årets statsverksproposition får vi
också glädjande bevis på att regeringen

följer upp växlingarna på arbetsmarknaden,
inte minst när det gäller offren
för den strävan efter välfärd och framåtskridande
som ständigt måste pågå
i en värld präglad av konkurrens och
automation. Dessa människor skulle
jag vilja beteckna som biprodukten av
teknikernas och ekonomernas jakt
mot högre standard. Det är de mest sårbara,
de minst motståndskraftiga, de
handikappade och de i arbetslivet utslitna
människorna. Det är arbetaren
som i många år utfört en viss bestämd
arbetsuppgift kanske i ett och samma
företag men eu arbetsuppgift som inte
längre ger företagaren önskat resultat.
Det är kanske en människa som ersättes
av en maskin eller passas in i nya arbetsmoment
i ett alltmer uppskruvat arbetstempo,
där endast de fysiskt friskaste
och psykiskt hårdföraste är inkalkylerade.

De kommer till arbetsvårdsexpeditionerna
antingen genom remiss av läkaren
eller sända av företagaren-arbetsgivaren.
Det är inte alls ovanligt att
företrädare för näringslivet kontaktar
arbetsvårdsexpeditionerna och talar om
att de har arbetskraft som man inte
längre har arbetsuppgifter till — det
gäller gamla och utslitna människor
som det anses att arbetsvärden bör försöka
omplacera eller omskola. Det finns
arbetsgivare som resonerar som så att
de inte längre har socialt ansvar för dessa
»utrationaliserade» människor, ty de
anser att eftersom de betalar höga avgifter
till samhället bör det vara samhällets
uppgift att sköta den sociala servicen
och omvårdnaden. Många av dessa
människor kommer ofta alltmer på
eget initiativ, drivna av osäkerheten i
sin tillvaro och av den begynnande
känslan av att inte orka hänga med i
den hårt uppdrivna arbetstakten. Den
skaran växer och växer.

Den apparat, som sätts i gång när dessa
människor kommer till arbetsvärden
och en omedelbar omplacering inte kan
ske, är arbetskrävande, och liksom alla

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

andra utredningar kan den ta tid. Trots
de senaste årens kraftiga utökning av
antalet tjänstemän inom arbetsvärden,
är arbetsbördan så stor att smånga arbetsvårdsexpeditioner
måste ha tidsbeställning
med långa väntetider. Det är
inte alltid så roligt för tjänstemannen att
känna detta tryck av att veta att det är
många människor som behöver hjälp
som man inte omedelbart kan hjälpa.

Tack och lov för alla de hjälpmedel
vi har fått, men de är ändå otillräckliga
och måste förstärkas — och det
kostar pengar. Det är läkarexpertis, de
psykotekniska anlagsproven, arbetsprövning,
provanställningar, träningsverkstäder,
omskolning, beredskapsarbete
och hel- eller halvskyddad sysselsättning.
Det är fråga om ett lagarbete
mellan arbetstjänstemän, läkare, kuratorer
och mellan samhällets olika organ.
Det är ett arbete som gör underverk
i många fall, men som också många
gånger misslyckas. Varje dag upplever
vi som är ute på fältet att resurserna
ändå är för små och kommer att bli än
mer otillräckliga, allteftersom kravet på
större samhällsengagemang tränger sig
på. De åldersgrupper växer, för vilka
man inte längre kan tala om valfrihet
på arbetsmarknaden.

Under en femårsperiod har antalet
placerade i skyddad verksamhet fördubblats.
Allt klarare tycks det framstå
krav på att vi måste komma fram
till en annan lösning — ett komplement
till den halvskyddade och skyddade sysselsättningen.
Med samhället som arbetsgivare.
Vi måste på ett eller annat sätt
skapa verksamheter, där vi kan placera
biprodukten av rationaliseringsprocessen.
Det är också en fråga om ett ackumulerat
behov. Så länge som konkurrensen
från världen utanför inte hade
den genomslagskraft som den har i dag
och då det under tidigare år var ett konstant
underskott på arbetskraft, tog arbetsgivaren
emot folk även med mindre
goda arbetsegenskaper och hade större
överseende med arbetskraft av mera

ambulerande karaktär. Så länge kartellbildningarna
gav de orationella och
kanske ibland mindre välskötta företagen
chansen att hänga med — man fick
ju i realiteten samma pris för sin vara
även om man tillverkade den under
orationella produktionsförhållanden -—
skapade detta i sin tur en lönesättning
som baserades på mindre bärkraftiga företags
likviditet. På så sätt laddades den
dynamik upp som ger oss bekymmer i
dag. Ett enda exempel är tillräckligt:
1966 hade vi fortfarande 200, 300 människor
som inte kunnat placeras i Älvsborgs
län, där textil- och beklädnadskrisen
gått fram. I alla län upplever vi
denna problematik mer eller mindre.
15 procent av alla långtidsarbetslösa är
offer för den dynamiken. Människor
som är för gamla att omskolas, som
är bundna vid bostadsorten och inte
kan förflyttas till annan plats — deras
problem löses inte annat än temporärt
av beredskapsarbete. Deras problem
måste lösas på lång sikt genom eu företagsform
som kan ge trygghet intill den
dag då pensionsåldern inträder.

Den nya formen för att stimulera
företagen till anordnande av halvskyddad
sysselsättning som departementschefen
föreslår i årets statsverksproposition
måste givetvis hälsas med den
allra största tillfredsställelse mot bakgrunden
av vad jag här har anfört. Försöksvis
skall under en tid av två år
ett garanterat bidragsbelopp per plats
och halvår med 2 500 kronor kunna utgå
till arbetsgivare som anordnar sådana
arbetsplatser, med villkor att platserna
står till arbetsförmedlingens förfogande
och att lön utgår enligt gällande
kollektivavtal samt att platserna inrättas
i samråd med den fackliga organisationen
på platsen.

Denna stimulans från samhället kan
träda in även när det gäller mindre företag
som endast kan ställa enstaka
platser till förfogande. Detta senare vill
jag särskilt uttrycka min tillfredsställelse
över, eftersom jag anser det vara be -

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tvdelsefullt att kunna placera in dessa
människor i arbetslivet på ett sådant
sätt, att deras arbetsplatser undgår att
alltför mycket få prägeln av välgörenhetsinrättningar.

Jag vill i detta sammanhang understryka
att det ändå hitintills är den
privata sektorn som vi har och har haft
att lita till när det gäller omplaceringen
av sådan arbetskraft. Industrien svarar
också för 85 procent av arbetsuppgifterna
på de skyddade verkstäderna i
landet. Att kunna placera en mindre
arbetsför person i statlig eller kommunal
verksamhet är fortfarande något av
ett underverk. Omställningen inom jordbruk
och skogsbruk, tätorternas expansion
med allt hårdare krav på arbetskraftens
kapacitet, gruppackorden med
tävlingsmomentet, som bryter ner den
psykiskt mjukare människotypen -— allt
detta är standardjaktens avigsida, som
kommer att bli ett av de närmaste årens
största samhällsproblem. Det gäller inte
längre bara vad man kallar manuell arbetskraft,
alltså människor som stått i
industrien eller i grovarbete ute i samhället,
utan varje år ökas skaran av utrationaliserade
tjänstemän. Det kommer
där in ett ännu starkare tryck av den
sociala anpassningssvårigheten, något
som kan skapa nevroser, alkoholbruk
etc., allt faktorer som också på sitt sätt
bidrar till att det blir allt svårare att
omplacera dessa människor.

Den vidgade ram för hjälpåtgärder
som föreslås och den speciella uppmärksamhet
som ägnas den äldre och i
övrigt svårplacerade arbetskraften är
stora plussidor i årets budget som jag
vill uttala min glädje över.

Under budgetåret skall bl. a. inrättas
35 tjänster. Dessa tjänstemän skall bilda
s. k. samarbetsgrupper som skall kunna
bli ambulerande, man kan kalla det för
ett slags brandkårsutryckning, det blir
ett team av tjänstemän, yrkesvägledare,
arbetsförmedlare, arbetsvårdare etc.
som skall kunna placeras ut på orter,
där snabb hjälp är av nöden. Denna nya

form av gruppering av tjänstemän vill
jag beteckna som en mycket stor förstärkning
i vår arbetsmarknadspolitik.

Arbetsmarknadsverket har naturligtvis
inte fått det antal tjänster det velat
ha, men om man jämför det antal tjänster
som kommer att inrättas i detta verk
med många andra äskanden inom andra
verks områden, så måste man ändå
säga att vi kan vara glada över att statsrådet
har föreslagit sammanlagt 70 nya
tjänster inom arbetsmarknadsverkets
område.

Jag tror att det ändå så småningom
måste inrättas verksamheter av den typ
som föregående år startades i Norrköping,
där arbetsmarknadsstyrelsen
svarar för industriverksamhet. Det är
säkert en väg som vi måste pröva i
större utsträckning i framtiden.

Lika väl som vi hyr maskiner till vägarbeten,
som användes som beredskapsarbeten,
lika väl bör vi kunna hyra maskiner
och inrätta industrilokaler för att
skaffa människor en mera varaktig försörjningsmöjlighet,
liksom vi nu börjar
inrätta arkivarbetscentraler och förvandlar
arkivarbetet till fast försörjningsobjekt
och alltmer går ifrån det
tidigare betraktelsesättet, att just arkivarbetet
är ett mera tillfälligt beredskapsarbete.

Det gäller den enskilda människan,
hennes trivsel och hennes rätt till trygghet.
Det är eu människa här, två eller
tre där, som kommit i kläm i den omställningsprocess
som vi litet var medverkar
till och som alla bör känna ansvar
för. Det behöver inte vara fråga om
fysiskt eller psykiskt handikapp, utan
det kanske endast är beroende av vilken
ort man bor på eller årtalet i prästbetyget.
Jag föreställer mig att inte
minst riksdagsmännen bör ha tillräcklig
fantasi för att kunna förstå hur det
känns att plötsligt bli utkastad från en
fast anställning och försöka börja om i
nya försörjningsområden vid 55—60
års ålder.

Fru Sundberg talade i går kväll något

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om arbetsmarknadsfrågor. Hon är inte
här i dag, och jag skall därför inte närmare
bemöta hennes inlägg, men jag vill
uttala förhoppningen att vi vid annat
tillfälle skall kunna diskutera dessa problem.
Jag hoppas också att fru Sundberg
så småningom skall lära sig något
om samhällsekonomi och arbetsmarknadspolitik.

Människovärd, arbetsvärd, rehabilitering,
eller vad vi vill kalla det, är den
enskilda människans problem, men
dessa problem kan inte lösas utan en
känsla av ansvar hos alla oss som är
privilegierade, som har arbete och inkomster,
som har erövrat vad herr Hedlund
under första dagens debatt kallade
»allas rätt till arbete».

Under dessa dagar har så många
framfört önskemål om utbyggnader på
olika områden i vårt samhälle, inte
minst på vårdområdena. Att samtidigt
tala om skattesänkningar rimmar emellertid
ganska illa, i varje fall när man,
soin man ofta har gjort, klagar över
de höga marginalskatterna, som ju drabbar
de större inkomsttagarna. Det synes
mig riktigt att de grupper, som är
lyckliga nog att ha en fast anställning
på arbetsområden med trygghet och
också ganska höga inkomster, bör vara
intresserade av och glada över att få
offra något för att hjälpa de människor
som kommer i kläm vid den pågående
omställningsprocessen.

EU faktum är ju att det vid förra årets
lönerörelse tagits ut mera än vad totalproduktionen
medgav, och när nu finansministern
efteråt måste göra en
korrigering är det väl också helt naturligt,
att de löntagargrupper som genom
löneförhandlingarnas automatik får
procentuellt sett större löneökningar —
ja, som kanske får en större löneökning
i månaden än låglönegrupperna
under ett helt år — skall vara med om
att korrigera den överlöpningen och avstå
något för att återvinna ekonomisk
balans.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! I år liksom förra året
har nedskärningen av anslaget till polisen
varit anmärkningsvärd. Där liksom
på många andra områden har
uppenbarligen låtgåsystemet varit vägledande.
Samtidigt som man anser sig
ha råd med t. ex. partistöd och en kraftig
utbyggnad av radio och TV, skär
man ned, även där ett tillgodoseende av
varje del av det yrkade anslaget skulle
på sikt innebära en direkt besparing.

Det är ju uppenbart att en förstärkning
av poliskåren, inte minst för övervakning,
har en starkt brottshämmande
effekt. I dagens läge med en fortsatt
ökning av brottsligheten — nu särskilt
av grövre och mera svårutredda brott —
är det alltså av utomordentlig vikt att
vi satsar på en förstärkning av poliskåren
och dess tekniska resurser. Det
blir anledning att senare i år återkomma
till den frågan.

Ett annat problem som jag i detta
sammanhang inte kan underlåta att beröra
är frågan hur allmänheten och
då särskilt ungdomen ser på polisen.
Vilken ställning har egentligen polisen
i vårt svenska rättssamhälle? Det som
skedde ute i Handen natten efter nyårsdagen
1967 ger en kuslig bild av hur
vårdslöst den frågan har behandlats på
sistone. Detta att någon kommer på
idén att skjuta en polisman med kulsprutepistol
— ger det oss inte anledning
att tänka om?

Därtill kommer denna gång att mördaren
eller mördarna, när de skall avhämta
tidigare ihopsamlat tjuvgods, tar
med sig ett sådant vapen för att kunna
döda den polisman eller nattvakt som
skulle kunna hindra deras arbete. Varje
risk i form av överlevandes vittnesmål
måste också elimineras. Det gäller att
skjuta tills alla säkert är döda.

Här kan ingen komma och tala om
panikreaktion. Inte ens den som blir
överraskad vid första besöket på en
brottsplats och då använder vapen kan

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1907

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

anses handla i panik. Han har ju tagit
med sig vapnet i tanke att använda det
i händelse av upptäckt. Än mindre kan
den anses handla i panik som återvänder
till eu brottsplats för att hämta
kvarlämnat gods och därvid brukar vapen.

Kort efter det som skedde i Handen
försökte en femtonåring i södra Sverige
skjuta en polis. Det kan invändas att
det är enstaka, missanpassade personer
som handlar så. Så enkelt är problemet
dess värre inte. Handlingar utförda av
någon eller några kan vara symptom
på ett allmännare tänkesätt. Det som
nu hänt och det som förra året hände
i Furuvik och Nyköping visar att det
skett en avtrubbning av respektkänslan
för rättssamhället och dess väktare.
Detta är något som icke kan tolereras.
Den som ger sig på en polisman ger
sig på rättssamhället. Kanske har den
osmakliga uppmärksamheten med snudd
på glorifiering av en för mord på polis
misstänkt i viss press i somras bidragit
till av avtrubba andra.

Faktum är att inställningen till polisen
undergått en påtaglig förändring till
det sämre, och eu mer negativ inställning
till polisen är i själva verket detsamma
som en mer negativ inställning
till rättssamhället. Polisen är den del
av rättssamhället som närmast har att
svara för och skall vara en garant
för den enskilde medborgarens säkerhet.
Den enskilde polismannen skulle
egentligen inte ens behöva bli utsatt
för hot. Blir eu brottsling överraskad
då har brottslingen, inte polisen, förlorat
spelet. Det är spelets regler.

Något måste göras och det måste göras
nu. Här är det inte fråga om vedergällning.
Det som är gjort är gjort. De
familjeband och kamratband som nu
senast i Handen så brutalt slitits kan
ingen regering återknyta. Vad det nu
gäller är att vi får tillbaka respekten
för lag och rätt, respekten för liv och
i detta sammanhang respekten för dens
liv som har till uppgift att själv oskyd -

dad skydda oss andra till liv och egendom.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Den statsverksproposition
som i år lagts på riksdagens bord
kännetecknas onekligen av en viss kärvhet,
och i så måtto kan man väl säga att
den harmonierar ganska bra med den
ansvarige utgivaren. Det skall väl också
sägas att det inte är så lätt att åstadkomma
enbart positiva aktstycken i en
konjunktur som vår, som är så oenhetlig
och uppvisar så många, ofta varandra
motsägande yttringar.

Man har under denna debatt karakteriserat
konjunkturen som en högkonjunktur
för många branscher med brist
på arbetskraft och behov av utbyggnad,
men med starka inslag på andra håll
av friställelser och omstruktureringar;
situationen kan för vissa branscher och
områden sägas vara krisartad.

Skaraborgs län avviker ingalunda
från detta mönster; i varje fall finns
omställningsproblemen med i bilden.
Länet har under senare år undergått en
klart positiv utveckling, även om utvecklingskurvan
inte gått speciellt
brant uppåt. Det fenomen som man ofta
kallar strukturrationalisering har medfört
att även negativa krafter påverkar
utvecklingskurvan — som vi hoppas
utan att lyckas vända den nedåt. Sålunda
har det under fjolåret varslats om
friställelse av 1 800 anställda. Hälften
av dessa friställdes under 1966, och
cirka 900 beräknas friställas under
1967. Arbetet med att skaffa dem nya
anställningar pågår och kan väl sägas
hittills ha givit ett relativt hyggligt resultat.
Men ännu återstår mycket att
göra. Vad jag speciellt skulle vilja påpeka
är att länet har cirka 500 byggnadsarbetare
som för närvarande inte
arbetar inom facket. Ett hundratal av
dessa sysselsätts med beredskapsarbeten,
men det vore onekligen värdefullare
om denna arbetskraft finge bygga
bostäder och därmed utföra ett me -

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ningsfullt arbete i det yrke som är
deras eget.

Vi kan konstatera att den tilldelning
av bostadskvoten som länet får fortfarande
är otillräcklig och att länets
andel av bostadskvoten inte är proportionell
mot länets andel av vår befolkning.
Den del av bostadskvoten som tilldelats
Skaraborgs län är klart otillräcklig.
Jag skall belysa detta med några
siffror.

I den kvot som anges med ramar för
1967 fördelas 80 000 lägenheter. Folkmängden
i riket är 7,8 miljoner. Storstadsområdena,
med en befolkning som
motsvarar 28,9 procent, får en kvottilldelning
inom ramen på 37,5 procent.
Kvottilldelningen i förhållande till folkmängdsandelen
blir då 1,29. Där är
alltså ett positivt förhållande mellan de
två procenttalen, uttryckt i tilldelning
av lägenheter i förhållande till procenttal
av folkmängden.

Jag skall nu inte trötta kammarens
ledamöter med att referera hur samma
relation ställer sig för samtliga län utan
tar enbart Skaraborgs län. Där är motsvarande
siffror 2,3 procent av lägenhetstilldelningen
inom ramen, medan
folkmängdsandelen är 3,2 procent. Förhållandet
mellan lägenhetstilldelning
och folkmängdsandel är alltså här 0,72
mot storstadsområdenas 1,29. Det säger
ju en del om variationerna i tilldelningen.

Jag har inte för avsikt att kverulera
här gentemot storstadsområdena, men
det är intressant att ställa siffrorna i
relation till varandra.

I eu del områden väger relations- och
procenttalen i stort sett jämnt. Ur jämförelsesynpunkt
vore det kanske riktigast
att utgå från dessa tal. Jag vill därvidlag
endast nämna alt endast två län
har sämre relationssiffror än Skaraborgs
län och att fyra län delar positionen
för Skaraborgs län i närheten av
hotten på förmånstabellen — om man
nu kan kalla den så. Och då skall man
lägga märke till att våra två nordligaste

län, som brukar betraktas som speciellt
känsliga i detta avseende, ligger klart
bättre till.

Nå, vad är då att göra? Vi kan inte
minska byggtakten i storstadsregionerna.
Det är självklart, och det är inte
heller min mening. Helst skall vi öka
den även där. Men jag anser det felaktigt
att människor som har till yrke
att bygga hus inte skall få göra det, när
vi behöver bostäder, utan dels skall
sysselsättas i beredskapsarbeten och
dels friställas — eller, som ofta sker,
arbeta på byggen som mycket väl kan
anstå ett tag. Att så skett finns det som
känt exempel på. Det har visat sig att
det ofta även skulle ha gått att ordna
kapitalfrågan genom lokala ansträngningar
och med god vilja, så att man
med ett friare system skulle ha kunnat
öka den viktiga bostadsproduktionen i
icke oväsentlig grad.

F.n annan sak, som skulle underlätta
ett smidigare och ökat byggande, är om
man räknade givna ramar i kronor, tusentals
eller miljoner kronor, alltså i
produktionskostnad i stället för i antal
lägenheter. De sistnämnda kan ju variera
avsevärt i storlek och byggkostnad.
Man skulle då få till stånd en automatisk
strävan att bygga fler och billigare
bostäder inom givna kostnadsramar,
och alla är väl överens om att fler bostäder
och billigare bostäder, det är
vad vi i dag behöver.

Jag skulle så vilja anknyta till inrikesministerns
positiva svar i höstas på
min fråga om lokaliseringsstöd i händelse
av allvarliga störningar i sysselsättningen
i Skaraborgs län. Hittills
har man inte bedömt friställelserna
vara så allvarliga, att man vill lämna
sådant stöd från statsmakternas sida.
Man har väl räknat med att näringslivet
självt, med det stöd länets egna organ
kan prestera, skall kunna lösa det mesta
av problemen, och vi hoppas att så skall
kunna ske.

Jag tillät mig i höstas i samband med
nyss nämnda svar från statsrådet Rune

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Johansson att påpeka, att investeringsfondernas
frisläppande betyder en avsevärd
hjälp för de aktuella företagen
att erbjuda fler arbetstillfällen. Det borde
därför i dagens läge, med det stora
antalet friställelser på vissa orter, vara
angeläget att man omprövar några negativa
beslut om användande av investeringsfonder
för företag i Skaraborgs
län; följden skulle i en del fall kunna
bli väsentligt ökad export samtidigt
som arbetstillfällena ökar. Jag hoppas
på en positiv behandling, om det kommer
nya ansökningar.

I detta sammanhang vill jag peka på
de svårigheter som vissa svenska företag
kämpar med då de vid export har
mottagarlandets skyddstullar att övervinna
samtidigt som motsvarande tullskydd
inte finns på vår egen hemmamarknad
vid import av samma artiklar
från det andra landet. Dessa tullmurar
rör sig om 10—15 procent, i några fall
20 procent. Jag tycker att det innebär
ett gott betyg åt det svenska företagets
effektivitet och rationalisering, när man
trots en sådan tullmur kan framgångsrikt
konkurrera med företag på exempelvis
den tyska marknaden som kopierat
och tillverkar samma artiklar.
Vad ett slopande av dessa tullmurar
skulle betyda för våra exportmöjligheter
säger sig självt, och jag vill understryka
vikten av att vi snart kommer
in i en större marknadsgemenskap, såsom
vi eftersträvar. I varje fall borde
samma villkor gälla ömsesidigt i handeln
mellan två länder. Handelsministern
gav tidigare i debatten uttryck åt
liknande synpunkter, och jag vill hoppas
att han skall få snar framgång i
dessa strävanden.

Utrikesministern yttrade tidigare i
debatten beträffande u-landshjälpen, att
han delade den uppfattningen, att missionens
erfarenhet och offervilja bör
utnyttjas för ett effektivt utslussande
av u-landshjälpen; han hade också förvissat
sig om att SIDA har en positiv
inställning i det fallet. Jag noterade

detta med tillfredsställelse och konsta»
terar, att man nu har en mer realistisk
syn på hur vår u-hjälp bäst skall användas.
Det är ju u-landet och inte vår
svenska administration som skall få
den avgjort största delen av de tillgängliga
medlen.

Herr Rimmerfors har tidigare i dag
berört denna fråga, varför jag inte skall
gå djupare in på den. Jag vill emellertid
ytterligare understryka det orimliga
i att den ideella verksamhet inom
landet — som även här på hemmaplan
fyller en stor uppgift genom sitt arbete
för ungdomen och för en harmonisk
och allmänmänskligt positiv livsföring
och som bär upp den frivilliga u-hjälpen
och missionen — till stor del just
i sitt arbete här hemma skall drabbas
av den föreslagna orimliga 25-procentiga
avgiften för investeringar i kyrkbyggen.

Jag vill instämma i de föregående talarnas
protest mot att människors frivilliga
gåvor till detta högst angelägna
ändamål skall straffbeskattas av staten
som samtidigt säger sig vilja stödja
syftet med den verksamhet som bedrives.

Herr talman! Jag vill åter anknyta
till utrikesministerns anförande där
han talade om solidaritet även över landets
gränser. Jag vill instämma däri
och uttala förhoppningen, att denna
solidaritet skall kunna bli märkbar såväl
inom vårt land som ut över dess
gränser — märkbar och mätbar i praktisk
handling — och ge synbara resultat.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Eftersom jag står som
94 :e man på talarlistan, och en del
statsråd har begagnat sin rätt att deltaga
i debatten, borde de frågor man
kan ta upp till diskussion i många
variationer redan vara avklarade. Det
är emellertid åtminstone två frågor som
jag ändå skulle vilja närmare beröra.
Dessförinnan skall jag dock säga några

Lördagen den 21 januari 19C7

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m

ord med anledning av herr Börjessons

1 Falköping stora glädje över att det
skall bli en resebyrålag för att förhindra
den spekulation som svenska resenärer
utsattes för av mindre nogräknade
resebyråer.

■lag delar lians glädje över att frågan
tas upp på riksdagsplanet. Den har varit
här förr, och den är välkommen
åter. Den är välkommen också därför
att den kommer att hyfsa debatten om
resebyråverksamheten. Det faktum att
det hittills inte varit någon enda
auktoriserad resebyrå eller medlem av
Svenska resebyråföreningen som genomfört
en s. k. skandalresa vittnar om
eu snedvridning av diskussionen rörande
reserbyråverksamheten. Jag hoppas
att riksdagsdebatten, när vi får tillfälle
att ta del av kommunikationsministerns
proposition under vårriksdagen,
skall rensa upp härvidlag.

En av de frågor som jag helt kortfattat
vill beröra är den som har anknytning
till utnämningen av fru Alva
Myrdal till ledamot av den svenska regeringen.
Hon har under flera år spelat
en uppmärksammad roll vid internationella
fredsförhandlingar och hon
fortsätter därigenom Sveriges goda traditioner,
som har givit vårt land ett
mycket gott anseende i praktiskt taget
hela världen. Jag tänker på Sveriges
skiftande insatser i FN, krönta av den
framgång som den s. k. Undénplanen
rönte i FN:s generalförsamling 1961.
Jag kan också påminna om fredsförhandlingarna
i Geneve och om våra insatser
för u-länderna, som trots sin
otillräcklighet ändå har givit uttryck
för ordentliga ambitioner. Jag tror att
jag tolkar meningen hos många av dem
som är starkt engagerade i fredsarbetet,
när jag säger att det råder glädje
och tillfredsställelse över att den svenska
regeringen — i likhet med den brittiska
regeringen — ansett nedrustningsfrågorna
så angelägna, att den som
handlägger dessa frågor fått status av
regeringsledamot. Det är utan tvekan en

2 — Andra kammarens protokoll 1967. A

av de mera glädjande händelserna i
vårt land på senare tid.

En annan fråga som jag skall beröra
är några synpunkter på försvarets kostnadsram.
Vi fick en liten försmak av
den debatten redan 1964, då 31 socialdemokrater
i andra kammaren motionerade
om en översyn av försvarskostnaderna.
Motiveringen för denna begäran
om översyn var det påtagligt avspända
internationella läge, som rådde redan
då och som ytterligare har förbättrats
sedan den diskussionen. Givetvis kan
man ha olika uppfattningar om ett internationellt
läge ur militär och även
ur politisk synpunkt. Men jag tror att
det vore olyckligt om vi i hela vårt
perspektiv — beträffande vår utrikespolitik,
vår neutralitet och vårt försvar
— skulle anslå så pessimistiska tongångar,
att vi inte skulle våga beakta
den fullt skönjbara ljusning som nu
finns i varje fall i det övriga Europa,
som vi väl närmast har att ta hänsyn
till.

Jag vill ha detta sagt, ty diskussionen
gäller inte endast ett försvar som skall
ha en viss utrustning och organisation.
Det är inte endast fråga om att skapa
underlag för en fast neutralitet, utan
det är också mycket angeläget att betona
att kostnaderna för försvaret skall
integreras i samhällsekonomien.

Det har under remissdebatten framförts
många önskemål om ökade statsutgifter.
Man har pekat på bostadsfrågan,
på familjepolitiken, på eftersläpande
bostadsrabatter och på vårdområdet,
och fru Heurlin tog upp diskussionen
om anslagen till polisen. Bakom alla
dessa påpekanden ligger önskemål om
att åstadkomma snara förbättringar, en
uppfattning som vi från socialdemokratiskt
håll givetvis hälsar med utomordentligt
stor tillfredsställelse. Men
där har vi att erkänna begränsningarna
av våra resurser — att vi måste hålla
upp av ekonomiska skäl, att en tidtabell
måste förlängas därför att vi inte
kan skaka fram de resurser som behövs
r 4

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

för att på kortast möjliga tid klara av
hela den problematik vi har att brottas
med på skilda områden. Jag menar att
det skulle vara fullkomligt orealistiskt
att plocka ut försvaret ur denna diskussion
och tro att försvaret är en stat
i staten som inte får röras, att försvarets
kostnadsutveckling är automatiserad
så till vida att den är oberoende av
samhällsekonomien och att försvaret,
oberoende av det internationella lägets
förändringar, skall ha en given del av
den kaka som vi skall använda i samhällets
och nationens intresse.

Det har under årens lopp varit så
och är alltjämt så att alla de som fullgör
sin värnplikt eller gör beredskapstjänst
egentligen gör enorma uppoffringar
för Sveriges försvar. Det vore eu
överdrift att säga att dessa unga män
åker in till sin militärtjänst, fyllda av
entusiasm, ty många av dem har kanske
en annan mening om försvarets utformning,
en annan mening om den
kostnadsram som bör stå till försvarets
disposition. Men just för att ge ett lojalitetsuttryck
för en svensk neutralitet,
för den svenska utrikespolitiken, har
man gjort dessa enorma personliga och
ekonomiska uppoffringar. Många har
fått avbryta sina studier och sin utbildning.
De har gjort månader i försvarets
tjänst och sålunda hjälpt till
att skapa helheten kring det som har
bildat underlaget för den svenska neutraliteten.

Det skulle vara en stor orättvisa mot
alla dessa hundratusentals män, om vi
inte i ett läge som det nuvarande skulle
kunna åstadkomma en mera normaliserad
kostnadsram för försvaret, där förändringarna
är motiverade av just en
lättnad i det internationella läget och
med hänsyn till samhällsekonomien.

Jag har, herr talman, velat understryka
detta i anslutning till den diskussion
som förts, inte minst i det brev
som överbefälhavaren skickat till regeringen,
där han målar upp en fruktansvärd
bild av vad som kan ske om inte

försvaret får mera pengar och där det
uppenbarligen är en klart skiljaktig uppfattning
mellan militärledningen och
den politiska ledningen. I denna diskussion
har också frågan om neutralitetsskyddet
kommit in. Eftersom resonemanget
förts mycket öppenhjärtigt
är det väl förklarligt om det finns de
som har fått uppfattningen att om försvaret
inte får vad det begär innebär
detta att vi inte längre kan upprätthålla
den svenska neutraliteten.

Det är inte militärledningen som är
den högste väktaren av den svenska
neutraliteten, utan det är regering och
riksdag. Det är eu politisk bedömning.
Jag vill understryka vikten av att man
i detta läge inte förledes till att ge större
ramar åt försvaret än vad som utrikespolitiskt
och samhällsekonomiskt
är motiverat. Som framgått av de senaste
dagarnas pressdebatter har ett
underlag för samverkan åstadkommits
mellan socialdemokratien och de båda
mittenpartierna. Det vore lyckligt om
man härvid kunde uppnå ett resultat,
men jag vill framhålla att det måste
åstadkommas med respekt för samhällsekonomien.
Vårt mål måste vara att slå
vakt om och säkra neutraliteten. En
förutsättning är dock att kostnaderna
för försvaret integreras i den svenska
samhällsekonomien.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Sedan jag haft tillfälle
att ta del av den debatt som fördes i
första kammaren i förrgår och sedan
jag uppmärksammat att vissa missförstånd
uppstått i press och andra massmedia
beträffande försvarsfrågan, finner
jag det nödvändigt att här göra två
klarlägganden. Jag skall emellertid börja
med eu något mera principiell inledning
— det är så sällan som vi har tillfälle
att föra en principiell debatt. Herr
Erlander ville, märkvärdigt nog, att vi
skulle ha en sådan under de tjugo minuter
som stod till förfogande för varje
talare före pausen i den sista TV-de -

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

batten före valet, då vi dessutom skulle
belysa alla frågor. Någon gång borde vi
dock ha tillfälle att här i riksdagen föra
eu sådan debatt. Jag skall emellertid
med hänsyn till tiden försöka fatta mig
relativt kort och hoppas på en fortsättning
av denna typ av debatt längre fram.

Vad jag här syftar på är skillnaden
mellan en liberalt och en socialistiskt
färgad trygghetspolitik i fråga om sysselsättningen.
Även om här inte finns
några skarpa gränser, tror jag att man
kan säga att tyngdpunkterna är olika förlagda.
För den sociala liberalismen är
det naturligt att fästa mycket stor vikt
vid att ha smidigt fungerande marknader
i folkhushållet, även om speciella
ingripanden inte kan undvikas.

Mot denna bakgrund framstår det som
en huvuduppgift att undvika akuta bristfenomen,
sådana som under krig och
avspärrningstider är oundvikliga, ty då
kommer reglerings- och ransoneringsåtgärder
som ett brev på posten.

Ta t. ex. kapitalmarknaden! Har man
fört en sådan ekonomisk politik, att det
föreligger en skriande brist på kapital,
då blir det svårt att undgå åtgärder
som styckar sönder kapitalmarknaden
och inför en rad regleringar. Detta gäller
särskilt om man har en socialistisk
benägenhet för sådana ting. Därför har
vi i folkpartiet år efter år betonat vikten
av att den ekonomiska politiken
skall sträva efter att sörja för eu rikligare
tillgång på kapital, ty det är under
denna förutsättning som marknaden
fungerar bäst. Den mängd av åtgärder
som föreslagits behöver jag väl
här inte upprepa. Jag vill betona att
om man har en rimlig kapitaltillgång
kan marknaden fungera utan förekomsten
av skyhöga räntor. Man får också
mindre uppdelning av densamma i olika
delmarknader med skiftande grader av
prioritering och politiska beslut. Att
inflationen, som regeringen enligt vår
mening kunnat effektivare bekämpa,
snedvrider själva planeringen inom ekonomien,
är uppenbart. Att den också

minskar människornas sparande, är lika
klart. Den misshandel av spararna,
som inflationen innebär, kan inte undgå
att få konsekvenser. På denna punkt
har vi krävt större rättvisa.

När det gäller utländska kapitalrörelser,
som i vissa lägen kan öka tillgången
på kapital i Sverige, har vi begärt en
mindre restriktiv politik än regeringens.
Jag erinrar här om ett litet exempel
som visserligen är rätt gammalt men
ändå nog så belysande. När det stora
automobilföretaget Volvo ville ta utländska
krediter för att kunna öka produktionen
och därmed exporten till utlandet,
uttalade handelsminister Lange
en utomordentlig stor skepsis mot tanken
på att man skulle kunna få någon
nämnvärd svensk automobilexport. Denna
bedömning ingick som ett inslag
i regeringens mycket kallsinniga attityd
till upplåning i utlandet.

Med socialdemokratisk kapitalmarknadspolitik
och regleringspolitik har
det visat sig att bostadsbyggandet följer
en mycket ojämn kurva. Det blir,
kort sagt, mycket ryckigt, delvis beroende
på att riksbankens ingripanden på
kapitalmarknaden inte bar samordnats
med bostadsbyggandet och dess planering,
delvis av andra skäl. Det är klart
att detta medför risker för en viss
otrygghet i sysselsättningen för en hel
del människor. En mer energisk kamp
mot inflationen är alltså enligt liberal
mening eu central förutsättning för att
det ekonomiska systemet skall fungera
så smidigt att riskerna och otryggheten
för människorna beträffande sysselsättningen
blir så små som möjligt.

Från socialdemokratiskt håll har man
ofta sagt, att det gäller att välja mellan
inflation och full sysselsättning. Jag
tror att herr Gustafson i Göteborg kritiskt
belyste den saken för inte så länge
sedan. Det är en felaktig frågeställning.
I själva verket medför eu stor del av
den inflation vi har risker för sysselsättningen.
Den medför risker för en
försvagad konkurrensförmåga, för eu

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

alltför liten export, för svårigheter när
det gäller betalningsbalansen och alltså
för en ojämn sysselsättning; kanske rent
av för företagsnedläggelser eller korttidsarbete,
som eljest kunnat undvikas.
Vi har varnat för detta och sagt, att ni
felbcdömer denna fråga, när ni ställer
ett bättre skyddat penningvärde som
alternativ till den fulla sysselsättningen.

Ta England som ett exempel! Där har
man fört en politik som medfört att
kostnadsnivån har kommit för högt upp,
där betalningsbalansen har blivit svag,
där arbetarregeringen har tvingats tillgripa
en restriktiv politik, som direkt
framkallar arbetslöshet och som också
leder till en mycket ringa produktionsökning.
Finansminister Sträng sade för
sin de! att han inte ville kritisera den
engelska regeringens politik. All right,
■men den är till stor del en följd av den
utveckling beträffande kostnadsnivåer
och konkurrensförmåga, som vi så ofta
har berört. Den frågeställningen är i
viss mån och kan bli ännu mer aktuell
för vårt land de närmaste åren.

Enligt vår mening, som här så ofta har
understrukits, är det en grundläggande
uppgift för den ekonomiska politiken
att sörja för att de relativa kostnadsnivåerna
utvecklas på ett någorlunda tillfredsställande
sätt. Eljest uppstår risker
för minskad sysselsättning. Att regeringen
har skjutit den saken åt sidan och
därigenom försvårat eller omöjliggjort
en planmässig ekonomisk politik, måste
jag således än en gång konstatera, utan
att därför upprepa debatten om hela
vårt mångsidiga program för ett bättre
skydd åt penningvärdet.

En annan sak som också inverkar på
tryggheten i sysselsättningen, är såsom
också framhållits, att väl konsoliderade
företag har större möjlighet att stå emot
de svårigheter som uppkommer av och
till av hänsyn till konjunkturerna eller
av andra skäl. Vi har därför sagt att det
iir ett allmänt intresse också för löntagarna
att man tillåter en viss konsolidering
av företagen. Det blir större trygg -

het för de anställda på det sättet och
därigenom större möjligheter att, såsom
vi också har förordat, på olika vägar
direkt öka anställningstryggheten.

Statsminister Erlander har i första
kammaren uttryckt den meningen, att
det inte är regeringens politik som gör
att finansieringsgraden inom det svenska
näringslivet har minskat, alltså att
företagen är mindre väl konsoliderade
och därför mindre väl kan motstå svårigheterna,
varigenom riskerna för en
tryggad sysselsättning har ökat.

Jo, herr statsminister, detta är till betydande
del ett regeringsansvar, bl. a.
därför att ni genom det sätt, på vilket
ni har genomfört bestämmelser om enskilda
företags pensionsfonder och genom
det sätt, på vilket ni har reglerat
mycket knappa möjligheter att göra avskrivningar
på byggnader, faktiskt har
bidragit till att likviditeten inom och
konsolideringen av företagen är svagare
än den behövde vara. Ni har förmodligen
ursäktat er med att säga, att om man
konsoliderar företagen kan det medföra
fördelar inte bara för de anställda, vilket
ju är uppenbart, utan också för
företagens ägare. Men nu ser vi att landet
har bragts i ett sådant läge, att nu
kommer regeringen till skattebetalarna
och säger att nu skall ni betala 500
miljoner kronor extra som skall användas
på ett eller annat, inte närmare
angivet sätt till stöd för företagen. Hela
denna tankegång, att man skall skilja så
starkt på de olika gruppernas intressen,
tror jag i längden leder till en återvändsgränd.
Det finns mycket mera av parallella
intressen när det gäller väl konsoliderade
företag som kan ge tryggad
sysselsättning än vad man på socialistiskt
håll brukar erkänna.

Jag förbigår, herr talman, betydelsen
av den stora skattereform som vi så
ofta har talat om och som bl. a. helt enkelt
innebär ett försök att rationalisera
skattesystemet så att näringslivet på det
sättet kan arbeta smidigare. Detta skulle
också utgöra ett bidrag till att skapa me -

Lördagen den 21 januari 19G7

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ra likartade konkurrensförhållanden
mellan svenskt näringsliv och utländska
företag ute i Europa.

Kort sagt, herr talman, enligt liberal
mening gäller det att skapa sådana förutsättningar
för det ekonomiska maskineriet,
att man kan förebygga uppkomsten
av sådana »bristande balansproblem»
som leder till otrygghet i sysselsättningen.
Helt kan detta naturligtvis
inte ske, men som jag här helt kort
antytt bör det kunna ske i högre grad
än som hittills varit fallet.

På socialdemokratiskt håll tycks man
inte rikligt vilja inse betydelsen av att
förutsättningar skapas för en effektiv
marknadshushållning. Detta är en orsak
till att vi nu hamnat i det läge där vi nu
befinner oss och där regeringen ständigt
föreslår mera omfattande ingripanden.

Låt mig säga att det är klart att här
behövs en energisk arbetslöshets- och
sysselsättningspolitik. På den punkten
har det, såvitt jag vet, inte rått några
väsentliga meningsskiljaktigheter på
mycket länge. Betydelsen av rörlighet
för arbetskraften, omskolning, utbildning
och allt detta är problem som kunnat
lösas i stort sett i enighet, .lag har
såsom ledamot av arbetsmarknadsutredningen
faktiskt på vissa punkter gått
med på mera långtgående åtgärder, som
jag hoppas att det så småningom skall
skapas förutsättningar att genomföra.

Investeringsfonderna ger vissa möjligheter.
De användes från början huvudsakligen
med tillämpande av generella
regler för ökad sysselsättning inom
vissa områden, när konjunkturerna försvagades.
Sedan har det kanske blivit
eu tendens att använda dem genom direkta
regeringsbeslut för enstaka företag.
En problematik som jag tror behöver
tas upp till övervägande är i vad
mån man kan komma längre med generella
åtgärder och mindre behöver tillgripa
sådana punktbeslut av politisk
karaktär.

Beträffande lokaliseringspolitiken vill
jag säga att vi på vårt håll när det gäller

resursernas storlek velat gå något längre
än regeringspartiet, .lag skall inte här
närmare diskutera den saken.

Om strukturrationaliseringen, som
statsministern hänvisade till, vill jag
bara säga att jag gick in på frågan i
mitt anförande i förrgår. Jag gjorde
däri klart att det kan uppkomma situationer,
där den aktiva sysselsättningspolitiken
behöver en viss komplettering
för att uppnå lösningar av de stora omställningsproblem
som blir aktuella,
lösningar som är samhällsekonomiskt
och socialt berättigade på lång sikt.
Själva problemställningen är vi, såvitt
jag förstår, inte oeniga om.

Emellertid kom statsministern här
med en del mycket förbluffande uttalanden.
Han tycktes vilja göra gällande
att de reflexioner, som hade förts fram
inte bara från högerpartiets utan också
från mittenpartiernas sida rörande den
s. k. fonden, på något sätt skulle innebära
att man inte ville ställa resurser
till samhällets förfogande för erforderliga
åtgärder. Jag ber därför att få påpeka,
herr talman, att det gjordes fullt
klart, inte bara av mig utan även av
andra talare här när vi uttalade oss om
budgeten, att vi var med om att ställa
erforderliga resurser till förfogande. Den
fråga som vi diskuterade — diskuterade
preliminärt eftersom regeringen inte
har kommit med detaljerade förslag —
var med vilka metoder man bäst kan
använda dessa resurser. Att här ge intrycket
av att vi liksom säger nej till
att här kan behövas resurser för strukturrationalisering
är, kort sagt, att direkt
vanställa vad som har uttryckts i
en råd yttranden.

Att vi i folkpartiet skyndsamt vill uttrycka
en viss oro i fråga om de metoder
som kan komma att användas när
staten skall slussa detta kapitel över till
näringslivet torde få betraktas som helt
naturligt. Vi önskar såvitt möjligt ha
för det första en viss decentralisering,
för det andra sådana metoder som inte
i onödan leder till att politikerna skall

Nr 4

Lördagen den 21 januari 19C7

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sitta och fatta de avgörande besluten i
enskilda fall. Likväl säger statsminister
Erlander i första kammaren på tal om
fonden att oppositionen för några år
sedan fick en läxa. »Ni kommer att få
en till nu när vi försöker att göra gällande
att medborgarnas krav på trygghet
i föränderlighetens samhälle, kravet
på att strukturrationaliseringen
skall på en gång både stödjas av samhället
och göras på ett sådant sätt, att
man kan säkra den enskilda människans
trygghet.»

Vem är det herr Erlander vänder sig
emot? Vad han kritiserar har ingen, jag
betonar ingen förbindelse med de .ståndpunkter
som folkpartiet har intagit och
redovisat i debatten under timmarna
före, och det gäller både första och
andra kammaren. Varför skall statsministern
försöka måla en sådan här bild
i stället för att diskutera den fråga som
saken gällde, nämligen vilka former
man kan finna för att undgå olägenheterna
av en onödig politisering av själva
handhavandet av dessa kapitalresurser.

Det är klart att här uppkommer
många problem, som vi får återkomma
till när regeringen har kommit med
mera detaljerade förslag, men vi har
varit med om förut att regeringen, låt
vara utan att erkänna det, tar hänsyn
till kritik som framföres från oppositionen.
Det är naturligt att vi bl. a. av
detta skäl inte ville helt avvakta framläggandet
av propositionen innan vi
kommer med offentligt framförda synpunkter
på själva administrationen.

Jag skall inte gä in på statsministerns
historiska paralleller, ty det har redovisats
i pressen hur föga relevanta de
var. Jag vill bara erinra om att han
nämner Dals Långed och Ådalen som
exempel på områden där ett speciellt
samhällsintresse är naturligt. Vem har
bestritt det? Detta är emellertid till
stor del en fråga för den lokaliseringspolitik
som regeringen kanske var något
trög att gå med på och i vilken den

in.

i varje fall inte har spelat någon ledande
roll.

Herr talman! Jag vill alltså konstatera
att statsministern, i stället för att
hålla sig till frågan om lämpliga metoder
för att få ett så gott resultat som
möjligt av kapitaltillförseln till näringslivet
med hänsyn till bl. a. strukturrationaliseringsproblemet,
hela tiden
har sökt tala om något annat och ge
intrycket att vi inte skulle vara villiga
att i tillräckligt hög grad ställa resurser
till förfogande för detta problems
lösning. Det är att fullständigt snedvrida
hela debatten om detta viktiga spörsmål.
Jag hoppades verkligen att regeringen
skulle vara intresserad av att
försöka skapa en så god konstruktion
som möjligt — det har man sagt att
man är — men statsministerns uttalande
är inte av den arten.

Sammanfattningsvis vill jag, herr talman,
framhålla att en politik, som ger
människorna trygghet för sysselsättningen,
ur liberal synvinkel framstår
såsom i grunden väsentlig och avgörande
för ett gott samhälle. Det gäller att
befria människorna från det beroende
och den otrygghet som de utsätts för
ifall icke detta problem löses. Detta är
alltså inte bara en ekonomisk effektivitetsfråga
utan en fråga som får ses
från andra, både humanitära och frihetsmässiga
aspekter. Det är klart att
man skall försöka lösa dessa problem
på ett så effektivt sätt och med så gott
resultat och så måttliga kostnader som
möjligt och söka undvika en onödig politisk
maktkoncentration, som inte bidrar
till effektiviteten och som i längden
kan medföra risker för demokratien.

Av dessa skäl finner vi det nödvändigt
att i varje enskilt fall söka finna
lösningar som så mycket som möjligt
minskar de fall då politiska statsråd
skall överta funktioner med kapitaltilldelning
— funktioner som de faktiskt
inte passar för. Men de ekonomiska resurserna
som behövs och därför skall

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skapas vill vi ställa till förfogande för
lösning av en så central uppgift som
den här berörda.

Herr talman! Det bär uppstått vissa
missförstånd beträffande försvarsfrågans
aktuella läge vilka jag helt kort
vill söka undanröja. Som ledamoten av
utredningen herr Ståhl uttalade i kammaren
sent i går kväll har vi inom
folkpartiet — och jag tror detta även
gäller centerpartiet — varit med om att
en reduktion av försvarskostnaderna är
ofrånkomlig, jämfört med vad som
skulle bli följden vid ett bibehållande
av nuvarande grunder. Något annat politiskt
ställningstagande än att en väsentlig
reduktion är ofrånkomlig, jämfört
med nuvarande grunder, har vi
inte varit med om.

Nu har frågan varit vilka utredningar
som skulle sättas i gång inom försvarsutredningen
för att få problemet
belyst, och då gäller det naturligtvis att
få olika alternativ undersökta, så att
man därefter kan ta ställning till hur
försvaret skall ordnas i framtiden. Det
gäller att få en bild av hur man —• om
jag får uttrycka mig litet populärt —
skall kunna på längre sikt få så mycket
försvar och så effektivt försvar som
möjligt för varje miljon i anslag. Det är
ju nödvändigt att få detta utrett och
belyst innan man tar ställning. På denna
punkt tror jag väl att försvarsministern
och jag är överens, ty annars
skulle vi ju inhibera utredningen.

Tidpunkten för det politiska ställningstagandet
kommer alltså efter utredningarnas
utförande och inte före.
För att markera detta användes i höstas
uttrycket »ett räkneexempel»; jag
tycker inte att denna term är så lyckad
och vill inte upprepa den, men den
anger i alla fall att det inte är fråga om
ett politiskt ställningstagande. Jag vill
därför, herr talman, konstatera att inga
förhandlingar har ägt rum om en fixering
av den framtida kostnadsnivån för
försvaret. I varje fall har folkpartiet
inte deltagit i sådana förhandlingar.

Däremot har vi diskuterat hur utredningsarbetet
skulle tillrättaläggas, så
att man skulle få så gott material som
möjligt för att sedan kunna ta politisk
ställning. Liksom ledamoten av utredningen
herr Nihlfors hoppas jag att förutsättningar
skall kunna skapas, så att
inom utredningen förhandlingar skall
komma till stånd, när materialet föreligger,
varvid man bör eftersträva att
fullfölja den gamla svenska politiken
om allmän demokratisk enighet om det
svenska försvaret.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Jag hälsar naturligtvis
med glädje och entusiasm det tillfälle
som jag fått att nu, klockan halv två på
lördagen, ta upp en principiell diskussion
med herr Ohlin! Min hänsyn till
kammarens tid hade gjort att jag, eftersom
kammaren verkligen har penetrerat
dessa ting så noggrant, inte hade
tänkt besvära kammaren mer, men
självfallet är jag tacksam för det här
tillfället som herr Ohlin har givit mig.

Och varför ger han mig det? Såvitt
jag förstår är det väl helt enkelt så att
han, sedan han börjat fundera på sina
partikamraters inlägg i första kammaren,
har funnit det nödvändigt att ro
bort från högern. Det är en undanmanöver
för att markera att han med
tiden kommer i närheten av herr Hedlund,
och det hälsar jag naturligtvis
med stor tillfredställelse, ty herr Hedlund
är onekligen bättre än herr Ohlin.

Det är alltså den lilla undanmanövreringen
från tidigare uttalanden, som
gör att vi nu får stanna kvar här och
diskutera. Den historiska analysen får
emellertid vara vad den vill. Jag skall
ta upp de synpunkter som herr Ohlin
har fört fram.

Den otillräckliga kapitalmarknaden
är det, som man skall skylla på att vi
nu har besvärligheter inom den stora
omställningsprocess, som alla är överens
om kommer inom den svenska in -

Nr 4

Lördagen den 21 januari 19G7

Vid remiss av statsverkspropositionen in.

dustrien. Det var säkert många lyssnare
— om det nu fanns många lyssnare
här — som fick den föreställningen
att vi befinner oss i en ytterligt ansträngd
situation, eftersom vi investerar
mycket litet i Sverige. I själva verket
beror ju det ansträngda läget på
kapitalmarknaden därpå, att investeringsverksamheten
i Sverige är fantastiskt
hög. Detta känner naturligtvis
herr Ohlin till, men det kan ju finnas
någon av mina åhörare som inte vet
det och som av herr Ohlin fick den
uppfattningen att här rådde en mycket
katastrofal situation.

Bruttoinvesteringarna i Sverige per
invånare uppgick under exempelvis år
1965 till 590 dollar. Det är en mycket
hög siffra, som i Europa endast överträffas
av Schweiz. Andra länder, t. ex.
det efter mera liberala principer styrda
Västtyskland, ligger på 500 dollar per
invånare, alltså ungefär 500 kronor
lägre då det gäller investeringarna. Och
vi skall inte tala om England, som i
tretton år har haft glädjen av att ha en
högerregering och där bruttoinvesteringarna
år 1965 uppgick till 320 dollar
per invånare, alltså något mer än
hälften av de svenska investeringarna.

Så snart man resonerar om ekonomi,
måste man ha klart för sig, att de svenska
industri- och bostadsinvesteringarna
samt de allmänna investeringarna
ligger på eu mycket hög nivå — en så
hög nivå att det för att skaffa fram det
kapital som behövs har varit nödvändigt
att vidtaga extraordinära åtgärder.
En av dessa åtgärder har varit att staten
i så liten utsträckning som möjligt
har gått ut på kapitalmarknaden. Detta
är viktigt, herr Ohlin, att nu erinra sig.
Vår strävan att överbalansera budgeten

— eller i varje fall totalbalansera den

— under hela 1950-talet möttes ju av
en hårdhänt kritik från herr Ohlin.
Plan påstod gång på gång från kammarens
talarstol, att det är orimligt att
skattebetalarna skall finansiera bostadsbyggandet.
Hade vi icke lyckats slå till -

in.

haka herrar Iljalmarsons och Ohlins gemensamma
ansträngningar att förstöra
det kapitalsparande, som då skedde, så
skulle vi under 1950-talet inte ha fått
den betydande investeringsverksamhet
inom industrien som möjliggjordes av
den socialdemokratiska regeringens —
till en början koalitionsregeringens —
envisa krav på att staten så litet som
möjligt skulle störa kapitalmarknaden.

Det verkliga förhållandet är alltså, att
herr Ohlins eget parti och herr Ohlins
egen ekonomiska politik skulle ha omöjliggjort
den användning av kapitalresurserna,
som ledde till en ännu högre
investeringsverksamhet i slutet av 1950-talet och som medförde den starka produktionsökningen
inom svensk industri.

Det brukar påstås, att jag har anlag
för att vara skrytsam — det är fel; jag
bara talar om hur det är. Jag vågar
konstatera, att utan den av socialdemokratien
i huvudsak styrda och av bondeförbundet
stödda politiken under
1950-talets senare del med de starka
budgetförslag, vi då lade fram, skulle
vi icke ha fått uppleva den välståndsökning
som vi nu har haft. Herr Ohlin
kan aldrig komma förbi att folkpartiets
politik under dessa kritiska år innebar
ett direkt hot mot den kapitalmarknadslätthet
som han nu talar om.

Låt oss sedan fortsätta, herr Ohlin,
och tala om eu annan åtgärd, beträffande
vilken jag dock dess värre inte
hade något stöd av bondeförbundet.
Denna andra åtgärd, som medfört ett
så omfattande kollektivt sparande att
det fanns en chans att lägga fram så väldiga
investeringsplaner, är tillkomsten
av pensionsfonderna — en väsentlig
del av den svenska kapitalmarknaden
har åstadkommits genom det sparande
som gått till ATP-fonderna.

När jag i torsdags erinrade om ert förflutna
tillät jag mig att säga följande: Ni
kommer att lida samma nederlag när ni
nu av doktrinära skiil motsätter er den
»maktkoncentration», som ni anser att

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det skulle innebära om man genom en
höjning av omsättningsskatten med 1
procent får en möjlighet att disponera
denna del av det offentliga sparandet
genom den näringslivets fond det här
är tal om.

Vi skall ha klart för oss vad saken
gäller. Fonden skulle — det är alldeles
riktigt — icke behövas för industriens
kapitalförsörjning i och för sig, om det
verkligen vore så att vi hade en kapitalmarknad
som vore så »lätt» som herr
Ohlin påstår att den är. Men i själva
verket är kapitalmarknaden på grund
av vår höga investeringsnivå utomordentligt
ansträngd.

Har vi möjligheter att sänka denna
investeringsnivå? Det har vi inte! Vi
kan inte pressa ned investeringsnivån;
bostadsbyggandet pressar på, de kommunala
investeringarna är betydelsefulla
och vi står inför en strukturomdaning
inom svensk industri.

Det ledsamma med herr Ohlins anförande
var att han förde ett så statiskt
resonemang. Han tycktes tänka:
svårigheterna går alltid att klara med
arbetslöshetsmedel. Ådalens problem
i dag kan man naturligtvis lösa med
hjälp av arbetslöshetsmedel och lokaliseringsmedel.
Men tror herr Ohlin verkligen
att det går att med lokaliseringsmedel
finansiera de väldiga strukturförändringar
inom svensk cellulosaindustri,
som vi måste genomföra om vi
skall ha en möjlighet att hävda oss
på den internationella marknaden? Tror
vidare herr Ohlin t. ex. att det på vår
kapitalmarknad, som redan nu är hårt
ansträngd, kommer att bli lätt att mobilisera
kapital för de strukturrationaliseringar
som sannolikt måste göras
inom stål- och varvsindustrierna?

Det är bra att herr Ohlin nu har givit
upp allt motstånd mot en positiv arbetsmarknadspolitik.
Han hade inte exakt
samma inställning för några år sedan.
Men det är bra att han nu har gjort det
och vi skall då inte tala mer om det.
Men det är ett hopplöst föråldrat och

statiskt resonemang man för, när man
förfäktar att de strukturomdaningar
som svenskt näringsliv i dag står inför
kan klaras med arbetslöshets-, arbetsmarknads-
och lokaliseringsbidrag.

Då är frågan: Varifrån skall pengarna
tagas? År det möjligt att på den vanliga
kapitalmarknaden göra en inbrytning
av denna väldiga storleksordning?

Vi har sagt, att det är det inte. Den
vanliga kapitalmarknaden är redan nu
på grund av våra ambitioner — som
jag hoppas att herr Ohlin delar — så
hårt ansträngd, att extraordinära åtgärder
måste till. Och den extraordinära
åtgärd vi nu föreslagit är att öka konsumtionsbeskattningen
och använda
medlen för detta ändamål. Det är sålunda
ett direkt sparande.

Den enda invändning som rests häremot
är att den »ökar vår makt». Men
det är ju ett löjligt resonemang! Ni
förde precis samma tal i ATP-diskussionerna,
då vi förde fram frågan om
människornas trygghet. Då sade ni att
de väldiga fonderna kommer att betyda
ökad makt för samhället. Men det
är ju ett sekundärt resultat! I det anförande
som jag vände mig emot i första
kammaren var det emellertid inget
sekundärt resonemang. Herr Dahlén
slog där helt enkelt fast att detta var
typiskt socialdemokratisk politik, avsedd
att öka vår makt.

Det var detta resonemang som jag
vände mig emot och sade, att om ni spelar
ut människornas krav på trygghet
och inte vill vara med om att se framtiden
i ögonen — med de väldiga kapitalanspråk
som kommer att ställas —
och under hänvisning till att ni hellre
vill låta makten över dessa kapitaltillgångar
ligga i bankernas händer än i
händerna på Sveriges riksdag, då kommer
ni att riva upp en strid, som ni
förlorar, därför att detta krav på trygghet
är så enkelt och självklart. Det var
helt enkelt ett utslag av min vänlighet
att tala om för folkpartiet, att det kommer
att gå så om partiet envisas med att

2*— Andra kammarens protokoll 1967. Nr 4

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen in.

av doktrinära skäl försöka rida spärr
mot utvecklingen.

Detta var vad jag sade, och jag tar
inte tillbaka en enda sak. Kanske skulle
jag inte yttra mig så här kraftigt, eftersom
ju herr Ohlin är på full flykt från
högerns ståndpunkt beträffande denna
fond. Det är klart att jag hoppas att
han under välvillig ledning av herr
Hedlund kommer på rätt sida när avgörandet
skall fattas!

Det är alldeles riktigt, herr Ohlin, att
det är viktigt att hantera fonden på
rätt sätt. Innan vi tog striden i ATPfrågorna
frågade jag gång på gång alla
de borgerliga partierna: Finns det

inget intresse hos er att försöka lösa
problemet om den makt, som fonderna
otvivelaktigt innebär? Nej, det fanns
inget intresse för detta vid den tidpunkten.
De borgerliga partierna var
då övertygade om att de skulle kunna
slå oss och förhindra tillkomsten av
ATP-fonderna.

Nu vill jag säga, att vi naturligtvis
är intresserade av att få en så bred
samling som möjligt kring den näringspolitiska
fonden. Trygghetsproblemet
är det väsentliga. Att fä med högern har
jag inget som helst hopp om, men det
är självklart att jag hälsar med tillfredsställelse
om vi i övrigt kan resonera
oss fram till en lösning, som innebär
att människorna i den väldiga omställningsprocess,
som vi går att möta, kan
känna att samhället står som garant för
att svensk industri skall få den kapitalförsörjning
som är nödvändig för att
den skall kunna hävda sig på den internationella
marknaden.

Hela mitt tal var alltså eu vädjan:
försök att släppa doktrinerna — ta upp
denna fråga som en praktisk angelägenhet!
Jag tror att jag ordagrant skulle
kunna hänvisa till vad jag sade innan
ATP-striden började: Släpp den doktrinära
inställningen, låt oss resonera om
de allvarliga problem som svenskt näringsliv
står inför, även om man på
industrihåll låtsas än så länge inte förstå
vad det gäller. Jag är övertygad om

att när vi väl har lagt fram vårt förslag
om den näringspolitiska fonden, så kommer
man att finna att det innehåller så
mycket av sunt förnuft, att det blir väldigt
svårt att gå emot förslaget av doktrinära
skäl; skäl som inte har med de
reella förhållandena att göra. Och framför
allt varnar jag än en gång: Låt inte
skräcken för att öka samhällets — riksdagens
och regeringens — makt hindra
er från att vidta de dispositioner som
människorna kräver i trygghetens intresse.

Ja, herr talman, jag skulle verkligen
haft lust att ta upp ett allmänt resonemang
omkring de problem som här möter
— jag tror nämligen att de för närvarande
är väsentliga i svensk politik.
Om det utrikespolitiska lugnet får fortsätta,
räknar jag med att näringspolitiken
blir det problem som vi — och
kanske våra efterträdare under 1970-talet! — får ägna större uppmärksamhet
än några andra frågor.

I den diskussionen har vi hittills haft
ytterst liten glädje av de inlägg som
gjorts från den borgerliga sidan i årets
remissdebatt. Jag antar att det sammanhänger
med den allmänna inaktivitet
som har präglat den borgerliga sidan,
sedan de partierna vunnit den för dem
själva tydligen helt överraskande framgången
vid kommunalvalet.

Det blir kanske bättre när motionerna
kommer! Jag har ytterligt sällan glädjen
att kunna instämma med Expressen,
men jag vill göra det helhjärtat i dag
när tidningen säger, att det ju ändå är
bedrövligt att inte oppositionen har lagt
fram sina motioner så att man kan få
diskutera dem på en gång. Jag har
aldrig förstått varför oppositionen har
valt att ständigt vara i underläge. Man
är tydligen så van vid detta att man
trivs med det, men annars vore det väl
naturligt att på en gång få diskutera
regeringens alternativ och oppositionens
alternativ. Framför allt vore det
intressant detta år, då vi står inför så
många nya och intressanta synpunkter.

Den politiska diskussionen har emel -

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid

lertid inte haft mycket att ge när det
gäller dessa frågor. Däremot tror jag
att man kan säga, att våra författare
på ett utomordentligt sätt har belyst
mycket av den problematik som här
möter oss. Jag tror faktiskt att det
skulle vara nyttigt om politikerna tog
sig en funderare exempelvis på frågeställningarna
i boken »Insändarna»
med dess kritik av Skånska Cements
sätt att behandla en del av Gotland,
eller ett studium av Fagerbergs »Det
vitmålade hjärtat».

Jag tror nu inte att det recept, som
Fagerberg har att ge, egentligen har
någon betydelse, därför att jag inte ett
ögonblick tror på att vi skall kunna
minska takten i produktionsstegringarna.

Det kan emellertid vara mycket värdefullt
att vi politiker och även industrimänniskorna
då och då frågar: Vad
är det vi kämpar för? Varför är vi så
ivriga att produktionsresultatet skall
stiga? Ja, det är väl inte så som Fagerberg
säger — därför att avfallskvantiteterna
skall bli större, så att vi skali
få större och större möjligheter att förgifta
atmosfären och det skall bli smutsigare
både i vattnet ocli på våra gator.
Det är inte heller för att trängseln och
köerna skall öka.

Men otvivelaktigt kan det förhållandet
vilseleda oss, att vi inte tänker på
mycket annat än produktionsstegringen.
Visst skall vi slåss för produktionsstegringen;
vårt förslag till näringslivsfonden
är ett uttryck för vår vilja att
medverka till att produktionen kommer
att stiga även i fortsättningen. Det skadar
dock inte, om vi ibland funderar
över varför vi gör allt detta — inte
därför att vi skall vägledas av en teknisk
pessimism, som jag tycker mig
märka hos Fagerberg, utan därför att
vi skall komma ihåg att det ändå ytterst
är människorna det gäller.

Efter det enligt min mening utmärkta
anförande, som Viola Sandell höll för
någon timme sedan, är det kanske onö -

remiss av statsverkspropositionen in. in.

digt att ytterligare fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på problematiken:
Ilur skall vi göra för att snabbast
möjligt få en så stark produktionsstegring,
att vi kan skapa om miljön för
människorna? Och hur skall vi göra för
att med bibehållande av högkonjunkturens
tendenser ändå kunna förhindra
att lönesplittringarna blir alltför våldsamma? Det

hade varit mycket intressant,
herr talman, att ta upp dessa problem.
Jag tror att dessa frågor är väsentligare
för 1970-talets politik än resonemanget
om att vi måste vara så rädda för överflyttning
av makten till samhället, till
riksdagen och regeringen, att vi inte
vågar handla när det gäller Sveriges
medborgares trygghet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Erlander talade nu
om vikten av en snabb produktionsstegring,
som kunde skapa resurser för tryggare
och i olika avseenden bättre förhållanden
för människorna. Jag hälsar
herr Erlander välkommen — han tycks
nu vara beredd att ansluta sig till den
politik som centerpartiet och folkpartiet
sedan länge förordar och som just lägger
sin tyngdpunkt på att en snabbare
tillväxt av resurserna ger möjlighet att
lösa problemen och inte minst att i ordets
mest generella bemärkelse skapa
eu bättre miljö för människorna.

Får jag, herr talman, bara påpeka, att
statsministern helt förbigick att kapitaltillgången
blir summan av enskilt och
offentligt sparande.

När vi från folkpartiets sida föreslog
en större pensionsfond enligt vårt ATPsystem
än regeringen, så fick vi kritik
för det, därför att det hade vissa konsekvenser.
Nu har statsministerns minne
svikit honom, så att han har glömt
bort detta. Men får jag erinra om att
medlen från dessa fonder ju går till kapitalmarknaden
på vanliga vägar och
alltså inte används på det sätt som statsministern
nu talar om.

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Herr talman! Vad jag vill understryka
är följande.

Statsministern talar visserligen av och
till som om vi inte ville ställa resurser
till förfogande för en energisk politik
när det gäller strukturrationaliseringen.
Men statsministern tvingas i alla fall att
medge — han sade det uttryckligen en
gång — att den enda invändning som
framförts har inte gällt resurserna, själva
pengarna, utan metoden att använda
dem — där vi har önskemål. Då kan
det alltså konstateras att diskussionen
här gäller vilken metod som samhället
skall använda för att befrämja utveckling
och strukturrationalisering.

Vad säger då herr Erlander om denna
metod, när vi framfört vissa principiella
synpunkter? Jo, han säger — och
herr Sträng sade det också — att metoden
får vi närmare diskutera längre
fram. Men inte desto mindre avger herr
Erlander nu högtravande förklaringar
om att vi en gång kommer att finna att
vi gör oss skyldiga till misstag av väldig
räckvidd.

Diskussionen gäller alltså inte resurserna
— den gäller i stället den inte
närmare specifierade metod, som föreslås
av regeringssidan, och den heller
inte närmare specificerade metod, som
vi anlagt vissa synpunkter på. Och så
kommer statsministern med dessa varningar
för stora, oerhörda nederlag. Det
skedde mot bakgrunden av att han i
andra delar av sitt yttrande liksom i
första kammaren ville ge intrycket att
vi inte ville ställa erforderliga resurser
till förfogande.

Men nu säger han också: Låt oss resonera!
Ja, herr statsminister, låt oss
resonera om metodfrågan, och låt oss
i så fall i riksdagen behandla också de
andra sidorna av en politik som behövs
för att få en val fungerande kapitalmarknad.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag måste verkligen rätta
till här!

Det enda skäl som här har anförts var
alltså rädslan för maktkoncentrationen.
Men tänk, herr Ohlin, om detta enda
skäl är tillräckligt för att ni skall inta
samma negativa inställning som ni gjorde
till tjänstepensioneringen? Det kanske
behövs bara ett enda skäl för att ta
en negativ ställning?

Det var detta jag reagerade mot. Det
stora och intressanta som hänt nu är ju
att herr Ohlin avlägsnar sig från den
ståndpunkten — givetvis är det så. Han
är villig att resonera också om formerna,
även om det skulle finnas en risk för
att samhället, riksdag och regering,
skulle få en aning större makt genom
fonden.

Men det var inte vad som sades i första
kammaren när vi diskuterade dessa
ting, utan då anfördes maktkoncentrationen
hos de politiska organen som en
allvarlig belastning. Vad jag sade var:
Låt er nu inte lockas av era en aning
statiska doktriner till att inta en negativ
hållning!

Detta enda skäl som anfördes var
alltså det skäl som i stor utsträckning
anfördes mot ATP-fonderna.

Herr Ohlin säger nu att det hade blivit
större fonder med hans ATP-förslag.
Ja, det har vi diskuterat så många gånger,
herr Ohlin, att vi inte skall trötta
kammaren med det nu. Faran med era
fonder var kanske mest att det inte
skulle bli några alls, eftersom medborgarna
hade rättighet att gå ut ur försäkringen!
Det var den obligatoriska försäkringens
styrka som var avgörande,
och därför vet vi nu inte om era fonder
hade blivit 100 miljoner kronor, 2 eller
4 miljarder kronor. Det enda man visste
var att det skulle bli eu nära nog
hopplös röra på arbetsmarknaden med
ett av era förslag, det förslag som för
närvarande tycks locka herr Ohlin mest.
Det fanns icke en arbetsmarknadsorganisation,
som icke avstyrkte detta förslag,
som otvivelaktigt skulle ha kommit
att innebära mycket stora belastningar
på enhetligheten inom svensk arbetsmarknad.

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Som sagt, lämna er doktrinära inställning,
resonera praktiskt och var
inte rädd för samhället.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Två saker har framgått
med önskvärd tydlighet av statsverkspropositionen
och av den debatt som
pågått kring densamma under dessa dagar.
Regeringen är helt ense med dem
som säger, att våra ekonomiska bekymmer
beror på att vi har levt litet för fort.
Vi har intecknat litet av kommande inkomster
och alltså vandrat för raskt
fram. På den andra punkten är man
också tydligen överens med dem som
säger, att den ekonomiska politiken fått
en föga lycklig utformning. Finanspolitiken
har varit för svag, och kreditpolitiken
har varit för hård. Vi har fått en
kolossalt hård kreditåtstramning. Jag
vill säga att från alla håll inom näringslivet
hör man klagomål över hur svårt
det är att få fram erforderliga krediter.

Vid ett tillfälle var jag uppe hos en
bankman i en angelägenhet — det gällde
inte något lån, så det var inte alls det
som det var fråga om — och det var lustigt
att se en skylt på hans bord, vänd
mot den besökande. Texten var engelsk
och löd i översättning: Du måste säga
nej! Det var här i Stockholm.

Vi har, som sagt, fått en hård kreditåtstramning,
och vi har fått en skyhög
låneränta. Till statsministern vill jag
säga att i den mån han tyckt sig finna
bristande aktivitet hos oppositionen beror
detta säkerligen på just det förhållandet
att pengarna redan är konsumerade
för rätt lång tid framöver. Sedan
finansministern gjort upp sin utgiftssida
finns inte mera att ta. Att sedan
vara aktiv i fråga om utgiftspolitiken
är knappast försvarligt.

Nu hoppas vi att kreditåtstramningen
mildras, och vi hoppas på en snabb ränteändring.
Därvidlag har vi, om jag så
får kalla det, fått assistans i våra krav
av personer som står regeringen tämli -

gen nära. Jag läste i tidningarna i morse
att en av LO:s ekonomer sagt: Sänk räntan
och gör det snart, så mildras friställningarna
av arbetskraft. Motiveringen
var ungefär så, och yrkandet gällde i
varje fall en snabb räntesänkning.

I fråga om näringspolitiska fonden,
som varit föremål för så mycken diskussion,
har jag för min del framhållit att
näringslivet behöver pengar och mycket
pengar och att man står inför en stor
rationaliseringsprocedur. Vi måste kunna
vidareutveckla våra produkter till
högvärdigare varor, varigenom vi kan
få in mera pengar för att kunna klara
oss ur de svårigheter vi har i vår handel
med utlandet. Vi skall också motverka
de friställningar av arbetskraft som
förekommer, visserligen sporadiskt här
och var men ändå i ganska oroande omfattning.

Jag är naturligtvis överens med herr
Ohlin om att om man har i övrigt oförändrade
inkomster i budgeten, om man
alltså har de pengar som omsättningsskatten
ger, och stryker fonden kan staten
nöja sig med att låna upp 500 miljoner
kronor mindre på marknaden, och
då blir det 500 miljoner kronor mer till
de enskilda. Det är ren matematik som
man knappast kan diskutera. Men jag
har sagt mig: Vad finns det egentligen
för garantier för att dessa 500 miljoner
kronor i så fall går till den strukturrationalisering
av näringslivet som nu är
så angelägen? Jag kan inte se att det
finns någon sådan garanti. Därför är
jag positivt inställd till fonden. Jag har
emellertid framhållit att den definitiva
ställningen till förslaget kommer att tas
från vårt håll när vi får se om det är
några speciella villkor knutna till denna.
Är det inte det, kommer jag att rösta
för den. Jag har lyssnat mycket noga
på vad herr Ohlin har sagt i debatten
i denna fråga — vi har inte precis resonerat
internt härom — och jag har fått
den uppfattningen att även för honom
är det väsentliga i sammanhanget att
det inte ställs några villkor som skulle

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen in.

innebära en bindning för näringslivet
i den ena eller andra riktningen.

Ekonomisk välfärd är viktig. Alla
människor måste ha rätt till arbete. Alla
måste ha rätt till trygghet. Men vi skall
komma ihåg att det bara är den ena
sidan av välfärden. Det är mycket annat
som är väsentligt för oss människor —
mycket som inte kommer in i nationalproduktskalkylen
— av både positiv och
negativ art. På den negativa sidan kan
man nämna miljöförstöringar, luft- och
vattenföroreningar, som egentligen är
avgående poster från det positiva vi
räknar fram i nationalprodukten. Det
är saker som vi, när vi får råd, måste
försöka komma till rätta med, även om
det kostar en del och även om det visar
sig påverka nationalproduktsiffrorna i
en något negativ riktning.

Nationalprodukten är alltså ett bristfälligt
mått på just välfärdsökningen, eftersom
inte alla poster kommer med och
stora negativa poster helt enkelt saknas.
En sak är i alla fall klar, nämligen att
den stegrade produktionen är grundläggande
för att vi också skall kunna
komma till rätta med problemen i övrigt.

Det är glädjande att konstatera ett
ökat intresse inom den allmänna opinionen
för människan i den strukturomvandlingsprocess
som nu pågår. Det är
inte alls många år sedan man bara talade
om att hela detta problem skulle kunna
lösas genom att flytta folk. Nu framstår
det allt klarare att vi måste ha ett
samspel mellan rörlighet på människor
och rörlighet på arbetsplatser. Forskningen
kring avflyttandets problem och
de kvarboendes villkor måste kraftigt
stödjas. En stor respekt för människornas
trygghetsbehov i vidaste mening är
vi skyldiga att visa. Hela miljöforskningen
— om jag får använda detta uttryck
som sammanfattningsord — måste
stödjas. Hälsovårdens företrädare måste
få medverka på områden där nu bara
tekniker och ekonomer är verksamma,
familje- och äktenskapsrådgivningen

bör ökas och åldrandets problem måste
bättre undersökas. Vi måste samordna
resurerna på samhällsplaneringens område.
Vi måste också forska när det
gäller ett så allvarligt och betydelsefullt
problem som stressen.

En annan viktig sida av välfärden är
hur vi skall utnyttja fritiden så bra som
möjligt. Om vi planerar samhällena så
att resorna mellan bostad och arbetsplats
tar flera timmar om dagen, blir
det mindre tid över för ledighet. Vi bör
undvika alltför stora koncentrationer av
arbetsplatser på ett ställe. Det är helt
säkert en olycklig väg vi är inne på,
om vi vill ha fram tre kraftiga befolkningscentra
i landet kring de tre största
städerna och sedan anser det vara bra
i övrigt. Jag tror att vi i detta avseende
får försöka att tänka om.

Vi måste slutligen föra en politik, som
tar hänsyn till såväl den ekonomiska
som den psykiska tryggheten och trivseln
— en politik som inte lämnar den
enskilda människan i sticket i det alltmer
komplicerade samhället. Vi måste
anpassa den tekniska utvecklingen, som
det har sagts, till vår biologiska förmåga
och inte tvärtom. Men just för att
kunna åstadkomma detta behöver vi nu
en utgiftspaus, och vi behöver kraftfulla
insatser för att öka produktionen i vårt
samhälle.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! I sitt behjärtansvärda
försök att gjuta nytt liv i en debatt,
som inte bara är dagen efter utan ytterligare
en dag gammal, anförde herr
Ohlin att det är regeringens politik
som åstadkommit de nuvarande svårigheterna.
Det finns naturligtvis en riktig
kärna i det påståendet, men det är i
så fall därför att regeringen i alltför
hög grad har följt herr Ohlins recept
och herr Ohlins åsikter. Man har stannat
i biandekonomiens system, och därför
har man fått hela det utvecklingsmönster
som är kännetecknande för
vad man kan kalla neokapitalism med

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sysselsättningskriser, med begynnande
arbetslöshet och med ökade klyftor när
det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelningen
i samhället. Tendenserna
till sysselsättningssvårigheter kan man
naturligtvis motverka med räntesänkning,
som herr Hedlund har varit inne
på. Jag vill för övrigt nämna att den
kommunistiska riksdagsgruppen i en
motion har begärt att riksdagen skall
uttala sig för en sådan räntesänkning.
Men sådana delåtgärder löser naturligtvis
inte problemen.

Herr Ohlin vände sig mot vad han
kallade en tilltagande maktkoncentration
inom samhället. Det är nog alldeles
riktigt att maktkoncentrationen är
nyckeln til! en del av de problem som
herrar Ohlin och Erlander här har börjat
att diskutera. Men jag vill påpeka
att vårt samhälle för närvarande när
det gäller maktkoncentration kännetecknas
framför allt av en sådan inom
det ekonomiska livet, inom näringslivet.
Det är den maktkoncentrationen
som måste brytas för att man skall kunna
komma över till en bättre politik.

I sin roman »Det vitmålade hjärtat»,
som statsministern här åberopade, kritiserar
Sven Fagerberg storfinansens
maktställning, den makt som de femton
mäktigaste familjerna har i vårt samhälle.
Det är den som man måste attackera.
Vad Fagerberg kallar Rasmus
Rud och hans gäng förgiftar nämligen
inte bara den fysiska miljön, utan de
förgiftar enligt hans uppfattning hela
samhället — det är kvintessensen av
hans bok.

Jag är glad att herr Erlander har läst
den, och jag hoppas att den också ger
utslag i regeringens politik. Samförstånd
med det s. k. privata näringslivet,
samförstånd med storfinansen är nämligen
inte en hållbar grundval. Det möjliggör
inte genomförandet av en progressiv
linje i politiken.

Herr Ohlin vände sig också mot reglering
och planering, men jag tror
statsministerns konstaterande är allde -

les riktigt, att herr Ohlin har stannat
i ett statiskt betraktelsesätt. Frågeställningarna
har nämligen förskjutits i oerhört
hög grad sedan 1930-, 1940- och
även 1950-talet. Vad diskussionen nu
gäller i alla västeuropeiska stater är
ju inte om man skall ha planering och
reglering, utan den gäller vilka som
skall utöva denna planering och reglering,
i vilka former den skall utövas och
vilket syfte den skall tjäna, och oavsett
om man är liberal, socialist, kommunist
eller högerman är det den frågan som
är den aktuella och som man måste
diskutera.

Man har beträffande förslaget till näringspolitisk
fond sagt att det är felaktigt
om politikerna skulle få ökat inflytande
över näringslivet. Man har
ställt politikernas makt och inflytande
mot en automatiskt verkande kapitalmarknad.
Men sanningen är ju den att
vi inte har någon sådan automatiskt verkande
kapitalmarknad. Den frågeställning
det här gäller är ju — om man personifierar
de agerande såsom de borgerliga
debattörerna har gjort — huruvida
herr Sträng eller det nya statsrådet herr
Wickinan skall ha ett visst inflytande
såsom representanter för regeringen,
samhällsorganen och riksdagen, eller
om Marcus Wallenberg skall ha det helt
avgörande inflytandet när det gäller
vilka investeringar som skall göras.
Några personer, några maktgrupper,
några centra måste ha detta inflytande
och träffa de avgörande besluten. Frågan
är som sagt om det är samhällsorganen
eller om det är de stora affärsbankerna
som skall ha ett avgörande
inflytande när det gäller väsentliga delar
av näringslivets utbyggnad och fortsatta
funktion. Det är denna fråga
som man måste ta ställning till.

Den nya näringspolitiska fonden är
ju i och för sig ingen märklig sak. Det
bör kanske observeras att man i alla
västeuropeiska stater söker att med olika
medel påverka investeringarna och
investeringspolitiken. Jag kan hänvisa

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

till det internationella seminarium om
dessa frågor som hölls i fjol sommar
och till den OEGD-rapport som snart
kommer ut och som ger ett utförligt
material om dessa frågor. Det är alltså
ingen märklig sak. Vi har ställt oss
positiva till denna form därför att vi
har den åsikten att kollektivt kapital
i ökad utsträckning bör komma till användning
när det gäller utbyggnaden av
näringslivet. Vi anser att även de medel
som finns i de allmänna pensionsfonderna
bör användas i detta syfte för
att utvidga samhällets och löntagarnas
inflytande och för att skapa ett mera
rationellt näringsliv.

Jag ställde i förgår en fråga till finansminister
Sträng. Jag frågade om
samhället kommer att få inflytande i
någon form över de näringsgrenar och
företag som kommer att få medel från
denna nya fond. Han ville inte lämna
något besked. Han hänvisade till kommande
överläggningar bl. a. med representanter
för näringslivet. Det är beklagligt
att regeringen, när den för ut
sitt förslag om en näringspolitisk fond
till debatt, inte bestämt förklarar att
denna skall förenas med ett inflytande
för samhället. På den punkten vill jag
helt instämma i den kritik som riktats
mot regeringen också i det senaste numret
av tidskriften Fackföreningsrörelsen.
Jag tror alt det hade varit lyckligt
om man bestämt sagt ifrån på den
punkten. Det är inte uteslutet att vi kan
dryfta i vilka former som detta inflytande
skall utövas, men den principiella
målsättningen borde ha varit
klart utsagd. Det är annars mycket
svårt att diskutera hela detta spörsmål
eftersom målsättningen för fonden på
väsentliga punkter icke har utsagts av
regeringen.

Herr talman! Jag skall bara säga
några få ord om en fråga som herr
Ohlin också tog upp men som har förbigåtts
av de övriga talarna i den här
lilla avslutande remissdebatten. Herr
Ohlin tog upp försvarsfrågan och ville

ge den bestämda deklarationen att mellanpartierna
icke hade kommit till något
samförstånd med regeringen, med
socialdemokratien när det gällde eu
lösning av försvarspolitiken. Det var
å andra sidan mycket tydligt att herr
Ohlin gärna ville komma till ett sådant
samförstånd, och då kan jag uppriktigt
sagt inte förstå vilket syfte hans deklaration
här tjänade.

Samförstånd och enighet när det gäller
försvarspolitiken är säkerligen mycket
viktiga, men de kan inte få vara
helt avgörande. Vi har länge haft s. k.
samförstånd om riktlinjerna för försvarspolitiken
men det bär varit kring
en linje som nu allmänt börjar kritiseras.
Det avgörande måste ju vara
att få fram en riktig linje för försvarspolitiken,
inte i och för sig att man får
ett s. k. samförstånd omkring den ena
eller andra ståndpunkten. Jag vill här
bara uttala den meningen att den försvarspolitiska
debatt, som vi har fått
under det senaste året och som fortsätter
efter många år av tystnad omkring
dessa mycket viktiga militärproblem,
är odelat positiv och bra, och jag
tror att vi bör hälsa dess fortsättning
med glädje.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Våra remissdebatter
börjar verkligen bli alltmer besynnerliga.
Här sitter vi i tre dagar, och den
ena talaren efter den andra för fram
sina, för honom själv och för den berörda
kretsen, intressanta synpunkter
inför en kammare som är nästan tom.
Statsråden lyser med sin frånvaro utom
under de första fem hektiska timmarna
den första dagen. Så flammar det i elfte
timmen — eller snarare fem minuter
före tolv — upp en debatt med inte
mindre än sex statsråd, ett före detta
statsråd och tre partiledare närvarande;
hur många blivande statsråd här är
skall jag naturligtvis inte yttra mig om.

Det är någonting galet med detta,
och det finns sannerligen anledning

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. nu

för oss alla att diskutera hur vi skall
göra remissdebatterna innehållsrika. En
debatt som den i dag skulle ha hållits
inför ett fulltaligt auditorium och inte
på en lördag, då de flesta givit sig i
väg hem.

Detta aktualiserar en fråga som statsministern
till min glädje tog upp och
som vi parentetiskt berörde häromdagen,
nämligen frågan om vår budgetbehandling.
Vi borde försöka skilja ut debatten
om de stora frågorna kring budgeten
till en dag och behandla alla de
andra, i och för sig intressanta spörsmålen
vid något annat tillfälle. Vi borde
låta riksdagen ägna budgeten en
grundlig behandling för att på detta sätt
— det är den enda pnkt på vilken jag
håller med statsministern — på en
gång få en presentation av oppositionssidans
alternativ och ge utrymme för
ett sakligt meningsutbyte.

När jag har fört fram propåer i denna
riktning har det framför allt från
det parti som regeringen företräder
rests motstånd. Om jag får ta statsministerns
uttalande i dag som ett löfte
om en föirutsättningslös diskussion
kring en bättre tingens ordning, har vi
i varje fall vunnit något denna eftermiddagstimme
sent en lördag.

Vad själva den stora och betydelsefulla
frågan beträffar talar statsministern
som vanligt i djupa brösttoner om
strukturförändringar som om de vore
någonting alldeles nytt, som om inte
strukturförändringar alltid hade karakteriserat
det svenska näringslivet. Nu
för han fram de »väldiga behov» som
måste tillgodoses för att vi över huvud
taget skall kunna klara våra trygglietsfrågor
och lösa våra välståndsproblem i
framtiden. Det är »väldiga» problem
och »väldiga» behov, säger statsministern
och åker omedelbart hiss upp till
femte våningen för att sedan åka ner
igen till botten och påminna om att
fonden som skall klara allt detta innehåller
500 miljoner kronor, d. v. s. ungefär
lika mycket som det behövs för att

uppföra knappt en och en halv massafabrik.
Detta belopp skulle alltså räcka
till för att möta alla de »väldiga» behov
som vårt samhälle skall tillgodose.

Jag sade i går i en debatt med inrikesministern
att man inom det svenska
näringslivet, liksom inom andra länders
näringsliv, har den uppfattningen
att stillastående betyder tillbakagång,
att det måste pågå ett ständigt utvecklingsarbete
för att skapa nya produktionsresurser
och för att alla vårt lands
möjligheter skall tillvaratas för att öka
välståndet. Kapital är bara en av de
faktorer som därvid utnyttjas. Tekniskt
kunnande, initiativ, företagsamhet och
kunskaper över huvud taget måste komma
till användning. Det enda som regeringen
kan påverka är kapitalförhållandena,
medan näringslivet, i fortsättningen
liksom hittills, självt kommer att svara
för de andra.

Vem är det som bär ansvaret för den
politik som har lett till de svårigheter
som vi nu börjar skönja för framtiden?
Det är regeringen som fört politiken,
som hållit tillbaka de investeringar som
näringslivet ropade på mot slutet av
1950-talet och i början av 1960-talet,
som byggt ut den offentliga sektorn och
som överansträngt våra resurser. Det
är klart att inte statsministern tror på
mig, men det räcker väl att åberopa
finansministerns deklarationer att vi
överansträngt resurserna och »levt över
tillgångarna» — och den som har haft
ansvaret för den politik som lett till
detta är den socialdemokratiska regeringen.
De bekymmer som vi nu börjar
se framför oss beror bl. a. på det
höga kostnadsläge som den överansträngande
politiken och inflationen har
skapat. Först nu upptäcker alltså statsministern
vad strukturförändringar
egentligen innebär och vad de kräver
inom näringslivet. Då kommer dessa
våldsamma deklarationer, fyllda av patos,
som vi nyss kunde lyssna till.

Det är klart att socialdemokraterna
från sina utgångspunkter kan kritisera

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

högerpartiet. Vi sätter värde på det.
Det betraktar vi många gånger som
beröm. Men då det gäller omtanken om
det svenska näringslivet, om vår industri
och möjligheterna att öka produktiviteten
och våra insatser, då kan
man verkligen inte kritisera vårt parti.
Om det är något parti som har försökt
hävda sådana synpunkter och som har
försökt göra klart för väljarna, att det
är i näringslivet som vårt välstånd och
vår trygghet skapas, så är det vårt parti.
Det har dröjt länge, innan socialdemokraterna
kommit underfund med att de
välståndsskapande krafterna finns i
det svenska näringslivet. Jag behöver
inte gå tillbaka ända till debatterna och
striderna under tiden närmast efter kriget,
det räcker med ett par år för att
få bekräftelse.

Makten »ligger i bankernas händer»,
sade statsministern. Det skulle vara förklaringen
till att vi nu behöver göra
dessa nya insatser. Strax efteråt förklarade
statsministern att vi skall släppa
vår »doktrinära» inställning. Är det inte
uttryck för en ålderdomlig doktrin att
göra gällande att det svenska näringslivet
och dess utveckling ligger i bankernas
händer? Är det inte ett uttryck
för den enklaste form av torgpropaganda?
Och det skall man höra från landets
statsminister i nådens år 1967!

Det förefaller som om för statsministern
den enda möjligheten att lösa
strukturomvandlingens problem vore att
staten skaffade en fond och satte in
pengarna däri. Genom tvångssparande
skulle vi alltså bygga upp fonden. Är
det alldeles otänkbart att det sparande
i samhället som vi behöver i ökad utsträckning
skulle kunna ske genom insatser
från de enskilda medborgarna
själva?

För att verkligen stryka under hur
det nu förhåller sig i det svenska näringslivet
med dess »oerhörda» maktkoncentration
åberopar statsministern
såsom källa Fagerbergs mycket besynnerliga
bok. Är den boken verkligen

den källa som landets regering öser ur
när den skall berika en debatt med sakliga
argument? Har statsministern inte
några andra kunskapskällor, vore det
verkligen beklagligt.

Låt oss resonera, säger statsministern.
Ja, men har regeringen resonerat i denna
viktiga fråga? Betydelsen av att tillse
att vi i vårt land har tillräckliga resurser
för att kunna följa med i den
strukturomvandling som pågår och kommer
att pågå snabbare än vad den har
gjort tidigare är vi helt överens om.
Det är metoderna vi kritiserar, det av
metoderna som vi hört talas om i den
knapphändiga redovisning som vi har
fått. Om regeringen var ute efter att lösa
detta betydelsefulla problem i samförstånd
med olika grupper i samhället och
i näringslivet, varför tog regeringen då
inte upp en förutsättningslös diskussion
och försökte klarlägga vilka vägar som
till äventyrs skulle följas för den händelse
det skulle visa sig att vi inte kommer
att ha tillräckliga resurser för omvandlingen? Tillräckliga

resurser, sade jag. Yi får
ju inte ökade resurser genom att bygga
upp en fond som kanaliserar pengar
via staten. De resurser som det är fråga
om är de som finns tillgängliga och som
skapas i näringslivet i hela det svenska
samhället. För regeringen är det inte
fråga om att skapa nya resurser, utan
att fördela dem på olika ändamål efter
sina egna bedömningar.

Vi tror inte på förslaget om en näringspolitisk
fond sådant det nu har belysts
i debatten och i finansplanen. Vi
tror inte på det av flera skäl. För det
första skapar förslaget, som jag nyss
sade, inte mera pengar. I nuvarande
situation med ett lånebehov på bortåt
1 000 miljoner kronor innebär förslaget
bara att man för över pengar från kreditmarknaden
till en specialdestinerad
fond. För det andra har vi kritiserat
förslaget därför att vi anser att dessa
frågor inte skall avgöras av regeringen.
Härvidlag har vi kanske varit ute i

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Öl

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ogjort väder; när propositionen ligger
på riksdagens bord kommer det kanhända
att visa sig, att det inte är regeringen
som skall styra fonden. Så mycket
bättre vore det, men vi har ju en
del erfarenhet att bygga på och vi vet
hur det brukar gå till.

Det är inte något misstroende mot
»statsmakterna» i och för sig som dikterat
vår inställning; till statsmakterna
hör ju även riksdagen. Jag själv och
flera andra talare i denna kammare har
understrukit, att de stödaktioner som
kan bli nödvändiga — behov av sådana
har funnits tidigare och kommer
säkert att finnas även i framtiden —
bör åstadkommas på vanligt sätt genom
att regeringen när en stödaktion
behövs framlägger förslag för riksdagen,
där vi kan få en ordentlig diskussion
om hur vi bör gå till väga. Detta är
bättre än att frågan avgörs bakom mer
eller mindre lyckta dörrar i kanslihuset
eller i någon mindre krets, med vilken
man utökat kanslihusets personal.

»Svensk industri förstår inte sitt eget
bästa», säger man vidare. Inom det
svenska näringslivet och den svenska
industrien skulle man alltså vara så
fången — det framgick väl indirekt av
statsministerns uttalande — av något
slags »doktrinär» inställning, att man
inte begrep vad som behövdes i form
av resurser för den pågående och väntade
strukturomvandlingen. Det är naturligtvis
en helt felaktig — jag skulle
nästan vilja säga illvillig bild — av situationen
i det svenska näringslivet som
statsministern målar när han vill göra
gällande att det skulle vara sådana
doktrinära synpunkter som ligger bakom
näringslivets samlade attityd. Vi är
framför allt rädda för — på goda grunder,
tycker jag — att den prövning av
olika behov som i dag sker ute på kreditmarknaden,
varvid man verkligen
väger räntabilitet och andra skäl mot
varandra, skall ersättas av en rent politisk
prioritering. Jag hoppas att statsministern,
om han går upp i talarstolen

igen, dementerar detta; det vore i så
fall utomordentligt värdefullt.

Den form av prioritering som vi är
rädda för skulle inte minst gå ut över
vårt lands småindustri som utgör och
kommer att utgöra ett värdefullt komplement
till de stora företag som väl förmodligen
kommer att bli ryggraden i
det framtida samhället. Det kan tyckas
vara en paradox att småföretagen, den
kompletterande småindustrien, får allt
större arbetsuppgifter och blir alltmer
betydelsefull samtidigt som det sker en
koncentration mot stora företag. Skulle
man nu skapa en fond som prioriterade
de stora företagen och därmed berövade
de mindre företagen deras möjligheter
att få tillgång till motsvarande belopp
på kapitalmarknaden, så vore det en
olycka.

Herr talman! Med anledning av de
synpunkter på försvaret som herr Ohlin
framförde skulle jag sedan bara vilja
säga att det gläder mig om det förhåller
sig så — och jag hoppas att herr Ohlin
menar allvar —- att det utredningsalternativ,
som folkpartiets representanter i
försvarsutredningen lade fram häromdagen,
inte medför att folkpartiet och
centerpartiet är bundna i denna för landet
utomordentligt viktiga fråga. Vi var
oroliga —• det vill jag gärna medge —
över att man hade så bråttom att man
fattade beslut i frågan på en dag då enligt
försvarsutredningens egna premisser
inga beslut skulle fattas.

I detta anförande instämde herr Nordgren
(h).

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Bara några korta repliker.

Jag vill säga till herr Erlander att
statsministerns argument att Sverige —
som har en relativt hög nationalinkomst
per huvud —- också kan investera ganska
stora belopp inte utgör något försvar
för det rådandet läget. De bostadslösa
kan inte bo i herr Erlanders statistik! -

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Beträffande internationella jämförelser
noterar jag att man i regeringen nu
är ointresserad av de jämförelser som
man vid vissa tillfällen tidigare har varit
road av och som visar att inom den
grupp av stater som vi brukar jämföra
oss med ligger Sverige i dag i toppen
när det gäller prisstegringar och nära
botten när det gäller produktionsökningar.

Vad totalbalanseringen angår har jag
argumenterat mot uppfattningen att det
skulle vara en princip att av löpande
inkomster ta ut precis det överskott på
driftbudgeten som motsvarar vissa statliga
lån, och annat, alltså inte bara statens
egna affärsinvesteringar. Den principen
har också finansministern gått
ifrån. Han har erkänt att överskottet på
driftbudgeten, den totalsumma som det
är naturligt att ta ut, måste variera med
konjunkturerna.

Frågan har varit hur stort överskott
på driftbudgeten man bör ha av hänsyn
till det ekonomiska läget. Det är den
saken man diskuterar. Och det problemet
löses inte lättare om man förvillar
allmänheten med uttalanden om att vi
alltid har underskott.

Jag kan tala om för statsministern att
jag för inte så länge sedan träffade en
person som var mycket förvånad över
uppgiften att staten blev rikare och rikare.
Det kan väl inte vara sant? frågade
han. Budgeten visar ju ständigt
underskott.

Jo, sade jag, det är sant. Staten skaffar
sig räntabla fordringar i växande mängder,
den ena miljarden efter den andra.

Och vi skattebetalare får betala? frågade
han.

Ja, sade jag, så är det.

Ilan tyckte det var överraskande att
man kan bli rikare och rikare genom att
att ha väldiga underskott.

Men nog om detta problem för i dag.

Viktigare är att herr Erlander ingalunda
tycks komma ihåg att det är summan
av offentligt och enskilt sparande
som bestämmer kapitaltillgången och

att det, om vi t. ex. föreslår ändrade
varulagervärderingsregler för att möjliggöra
en viss konsolidering av företagen,
är orimligt att i en samhällsekonomisk
debatt räkna detta som en belastning
på folkpartiets förslag.

Herr talman! Jag förbigår också herr
lirlanders egendomliga uttalande om att
det inte skulle ha blivit några fonder
med folkpartiets pensionsförslag för
några år sedan. Det kan han inte gärna
vidhålla, ty det skulle innebära att han
menar att Sveriges folk inte vill ha några
pensioner.

Intressantare än detta sista, herr talman,
är att statsministern påstår att vi
har framfört eu kritik som endast är
baserad på vår rädsla för statlig maktkoncentration.
Nej, det är inte bara det.
Vi bär också framfört den kritiken att
vi vill ha så effektiv användning av
pengarna som möjligt. Effektiv med avseende
att befrämja rationaliseringen
och öka produktionen, men effektiv
också ur den synpunkten att söka bereda
människorna trygghet. Detta, lika
väl som maktkoncentrationsproblemet,
är viktiga ting, herr statsminister. Vill
Ni verkligen bestrida att problemet gäller
en större eller mindre statlig maktkoncentration
och att själva samhällstypen
påverkas av det? Herr Hermansson
är tydligen väl medveten om det,
vilket inte förvånar mig. Även en del
socialdemokratiska vänsterriktningar
driver målmedvetet en politik mot ökad
statlig makt, därför att de vill påverka
hela samhället i socialistisk riktning.

Att vi betonar att en långt gående
maktkoncentration gör människorna
mer beroende av staten och medför vissa
risker för deras frihet och därför
också en sämre miljö för demokratien,
är naturligt, men det är ingalunda den
enda synpunkt vi anlägger.

Får jag sedan med anledning av statsministerns
och herr Bohmans yttranden
om debatten säga, att den springande
punkten i statsministerns uppläggning
— jag vet inte om herr Bohman obser -

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

verade det — är att herr Erlander vill
komma ifrån den rena budgetdebatten
som sysslar med regeringens förslag.
Jag bär flera gånger erbjudit statsministern
en debatt som jämför regeringens
förslag med oppositionens, så tidigt som
möjligt sedan regeringen lagt fram sina
förslag. Men då skall det inte vara vita
fläckar på viktiga punkter i propositionen
— det läget omöjliggör en verklig
debatt. Men låt oss få debatten så snart
regeringen lagt fram sina förslag och
oppositionen sina och man hunnit studera
dem på ömse håll; debatten kan
komma i mars, i april, kanske även i
maj, fastän det är något sent. Men se,
då är statsministern inte intresserad.
Nej, han vill komma ifrån denna budgetdebatt
som förs åtminstone i alla
länder jag känner till och som innebär
att folkrepresentationen verkligen får
diskutera den ansvariga regeringens
förslag. Jag har fattat herr Bohman så,
att även han i och för sig vill ha en
sådan budgetdebatt •— jag hoppas att
jag inte missförstått honom. Det ena
goda utesluter inte det andra.

Men observera att det passar regeringschefen
att smita undan denna budgetdebatt
och säga: »Vi skall ju jämföra
med motionerna —- visserligen har
regeringen inte lagt fram hela sitt förslag»
o. s. v. På det sättet skall han —
som dessutom får tala hur länge som
helst — ha sina opponenter i det läget
att de använder sina repliker på sex
plus tre minuter inte till att kritiskt belysa
regeringens statsverksproposition
utan till att försvara sig mot herr Erlanders
angrepp på oppositionen. Och
det får jag säga, att någon ledande
svensk politiker med mindre talang att
rättvist referera oppositionens förslag
än Tage Erlander har vi inte haft i den
.svenska riksdagen på många årtionden.

Det är en omöjlighet att på sex plus
tre minuter tillrättalägga herr Erlanders
missförstånd. Men låt oss för all
del ordna en debatt där vi jämför regeringens
och oppositionens förslag, och

låt oss också skapa en sådan form för
den att oppositionen kan få rimlig tid
att svara på regeringens kritik. Är statsministern
villig att till ett snabbt avgörande
ta upp frågan om en ordentlig
möjlighet för oppositionen att yttra
sig? Det förhållandet att sådana möjligheter
saknas förklarar varför man i
vissa fall är nödsakad vänta till slutet
av en mycket lång debatt för att få tillfälle
till åtminstone någon diskussion
på någorlunda lika villkor.

Herr talman! Jag vill sedan endast
säga att herr Hedlund underströk samma
synpunkt som har framförts från
folkpartiet, att det inte räcker att ta
in ett hundratal miljoner och säga att
dessa pengar flyter ut på kapitalmarknaden.
Man måste vidtaga andra åtgärder.
Man måste ha trygghet för att de
problem man diskuterar blir lösta. Herr
Hedlund berörde handläggningen av
dessa resurser. Jag vet inte hur långt
herr Hedlund går därvidlag, men det
är samma grepp som vårt så till vida att
även vi vill diskutera metoder och villkor
när det gäller dispositionen av dessa
resurser.

Beträffande herr Hermansson vill jag
säga att han har en egendomlig uppfattning
om vad decentraliseringen i
det svenska samhället innebär. Han
tycks tro att det finns endast staten och
en enda företrädare för näringslivet.
Men det är ju ett stort misstag.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag
understryka att på skäl som vi har anfört
gäller nu diskussionen att finna
lämpliga metoder. Då är det egendomligt
att herr Erlander kan säga att den,
som vill ställa resurser till förfogande i
samma utsträckning som regeringen för
närvarande men som inte vill i förväg
acceptera regeringens ännu inte närmare
angivna metoder utan anger vissa
principiella riktlinjer i metodfrågan,
gör sig skyldig till ett misstag av historisk
räckvidd, som kommer att leda till
ett avgörande nederlag. — Förlåt, herr
statsminister, men skulle Ni inte kunna

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

vänta med dessa tongångar tills Ni lagt
fram ett eget förslag om metoderna, så
att vi kan föra en närmare diskussion
om de lämpliga åtgärderna?

Vilken är då förklaringen till detta
herr Erlanders beteende? Jo, den är
att han i första kammaren och i någon
mån här, fastän han fått göra en viss
reträtt, sökt suggerera fram intrycket
att man inte inom hela oppositionen
vill ställa resurser till förfogande. Det
är detta försök att skapa ett vilseledande
intryck — vilket också gick ut över
televisionen till Sveriges folk — som
gjort att jag, herr talman, velat konstatera
att sådant är icke läget. Problemet
är ett annat, och det får vi återkomma
till när regeringens förslag äntligen
föreligger.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Hade inte herr Ohlin
haft så bråttom med att deklarera eu
mening om fonden på ett tidigt stadium,
skulle ju denna diskussion ha varit
komplett onödig. Vad jag sade i
första kammaren — och jag ber herr
Ohlin läsa protokollet en gång till, ty
herr Ohlin har tydligen även i det fallet
haft för bråttom — var ingenting
annat än att människornas trygghetsproblem
skall lösas utan att man av
doktriner låter sig hindras att välja de
bästa och mest praktiska lösningarna.

Ni gjorde ett misstag därvidlag en
gång — jag erinrar om detta — och det
gick inte så bra. Ni är i färd med att
göra samma misstag en gång till, och
då vill jag bara varna för det.

Om herr Ohlin däremot tidigare hade
sagt vad han sade i sitt senaste anförande
hade denna diskussion självfallet
aldrig uppkommit. Jag hälsar med
tillfredsställelse att herr Ohlin nu flyr
från den ståndpunkt som föreföll vara
hans — herr Ohlin säger att han skall
pröva saken när propositionen en gång
framlägges. Därmed är väl kontrover -

sen mellan oss ur världen skulle jag tro.
Jag litar i det fallet på den analys av
läget som herr Hedlund gav nyss och
till vilken jag i alla delar kan ansluta
mig. Det finns ingenting där som inte
motsvarar de intentioner jag haft med
denna fond.

Min värderade vän högerledaren säger
att vi upptäckt dessa förhållanden
nu. Det intressanta är att beträffande
det anförande som jag höll när jag presenterade
de här tankarna i början på
året har en av mina vänner inom mitt
eget parti påpekat att det inte var helt
nya ting, eftersom jag'' nästan ordagrant
sade detsamma 1964 på våren. Men vi
skall väl i fortsättningen bättre komma
ihåg vad vi gör.

Läget är följande, herr Bohman. Mellan
1964 och 1965 — nu citerar jag ur
minnet och det kan tänkas att mina
uppgifter inte är helt korrekta — steg
den svenska industriens intrång, kan
man säga, på kapitalmarknaden med
över en och eu halv miljard kronor.
Det var bl. a. detta som gjorde att vi
hade svårigheter med bostadsförsörjningen.
Vad gjorde då regeringen? Jo,
vi hälsade detta »intrång» med den
största tillfredsställelse. Vi sade att det
är utmärkt, ty det betyder sannolikt att
svensk industri driver en mycket intensiv
rationaliseringsverksamhet, och det
behövs. Denna stegring fortsatte i fjol,
och vi har nu på den svenska kapitalmarknaden
ett engagemang ifrån den
svenska industriens sida på ungefär två
miljarder kronor mer än vi hade för
två år sedan. Det är i och för sig utmärkt.
Det är fortfarande en fördel att
vi på det viset får en högrationaliserad
industri. Men det är väl inte konstigt
om vi säger oss följande: Vi har klarat
kapitalförsörjningen nöjaktigt, låt vara
med stora ansträngningar både för bostadsbyggande
och kommuninvesteringar.
Vi bär klarat det trots att det fanns
så många andra ting som är viktiga.
Men om vi ser framför oss att
de kapitalinvesteringar som vi hittills

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

med nöd och näppe har klarat blir större
och kommer att bli mycket svårare
att klara i fortsättningen, är det då
inte ett problem att fundera över? Varför
skall man då ögonblickligen när vi
börjar fundera på detta problem ta upp
maktproblemet? Varför skall man vara
så doktrinär att man inte kan säga: All
right, vi förstår att en växande investeringsverksamhet
hos den svenska
industrien är glädjande, men den ställer
kapitalmarknaden inför sådana problem
att det på ett helt annat sätt än tidigare
blir en samhällelig angelägenhet.

Vidare, herr Bohman: Det är väldigt
lätt att säga att vi kan överlåta det hela
åt det privata näringslivet. Men vi kommer
inte ifrån vårt ansvar, att det är
vi i denna kammare och i kammaren
bredvid som har att bestämma hur mycket
av den svenska kapitalmarknadens
tillgångar som skall gå till bostadsbyggandet.
Visserligen höll vi löftena i fjol,
men vi har för första gången tvingats
till en lägre målsättning än vi hade i
fjol. Vi höll löftet om de 92 000 lägenheterna
i fjol, mot alla påståenden under
valrörelsen, men vi tvingas till
sänkning nu. Varför? Jo, vi kan inte
komma förbi ansvaret för avvägningen
mellan industriens investeringar, bostadsbyggandet
och kommunernas investeringar.

Det ansvaret kommer ingen i denna
kammare ifrån. Är det då inte rimligt
att säga: Vi kommer inte ifrån fördelningsproblematiken.
Vi kommer inte
ifrån att ta upp hela kapitalförsörjningsproblemet.
Vi kommer inte ifrån
att vi har tvingats att kanske som vi
gör i år genom en konsumtionsbeskattning
tillföra kapitalmarknaden ett visst
belopp. Det är ju inte bara höjningen
av omsättningsskatten, herr Bohman,
utan det är en hel rad andra ting som
belastar konsumtionen. Jag hinner inte
bemöta herr Bohmans missuppfattningar,
men jag kan låtsas ett ögonblick att
jag tror på vad han säger. Det är alltså
många andra ting som vi också belastar

konsumtionen med. Räkna även med
dem, så blir det orimliga i herr Bohmans
uttalande klarlagt.

Vi har tvingats i denna kammare och
i regeringen att fråga oss: I vilken utsträckning
kan vi hjälpa kapitalmarknaden
till en vettig försörjning inför
problem som är illustrerade med de
två miljardernas ökning på två år —
vilket är bara början. Då säger man:
Det där skall vi inte bry oss om att
syssla med, tv vi kan klara oss med
socialpolitik, arbetsmarknadspolitik och
lappverk. Jag tror att man bör fundera
på detta en gång till.

Mina informationer om svenskt näringsliv
kommer icke bara från herr
Fagerberg — det var synd att liögerledaren
återigen inte lyssnade på vad
jag sade. Jag tog upp en polemik med
herr Fagerberg på den punkt som herr
Bohman nu kritiserade mig för. Jag
framhöll att jag inte tror på att produktionsökningen
inte skall fullföljas.
Men vad jag menade var en tankeställare
för alla politiker — t. o. in. för högerns
— det är: Vart tar den enskilda
människan vägen i detta? På den punkten
gladde det mig mycket att både
herr Ohlin och herr Hedlund hade mera
förståelse för den synpunkten än vad
högerns talesman hade. Det var det
som jag sade, och det kommer nog att
framgå av protokollet.

De är mycket jag här skulle kunna säga,
men egentligen skulle jag för länge
sedan ha befunnit mig på annan ort,
och jag förstår att herrarna hade tänkt
detsamma. Men det skall väl bli så så
småningom.

I fråga om debatterna begriper jag
fortfarande inte varför oppositionen
frivilligt placerar sig i ett sådant underläge
som ni gör. Jag förstår inte att
ni inte har några budgetalternativ klara,
vilket medför ett klart underläge.
Men ännu en gång säger jag att herrarna
tycks trivas med att befinna sig i
underläge, och vi skall göra vårt bästa
för att ni skall få fortsätta med det.

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

uti

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Men jag skulle inte vilja lia det så ur
debattsynpunkt.

Herr Ohlin säger att jag slingrar mig
undan debatt. Det är första gången under
mina, jag höll på att säga 65 år —
ja, under de första åren minns jag inte
hur det var — då någon har påstått
att jag har försökt slingra mig undan
en debatt.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag skall bara ge två
korta repliker till herrar Ohlin och
Bohman.

Herr Ohlin sade att jag liksom även
en del socialdemokrater vill driva frågan
om ökad statlig maktkoncentration
och att jag inte ser de problem som är
förenade med en sådan.

Jo, herr Ohlin, jag är mycket klart
medveten om att där finns mycket svåra
problem. Herr Ohlins beskrivning av
min position var inte helt riktig. Vad
jag vill ha fram är ett ökat inflytande
för samhället och löntagarna. Felet med
den hittillsvarande utvecklingen, där
staten har fått ökad makt, är att denna
makt väsentligen har legat hos en byråkrati,
medan löntagarna, de vanliga
människorna, har haft mycket litet att
säga till om.

Men om jag erkänner att detta är ett
problem, tycker jag att herr Ohlin å
andra sidan kunde erkänna att den ekonomiska
maktkoncentrationen inom näringslivet
är ett problem. Men något
sådant erkännande har han, såvitt jag
vet, aldrig gjort här i kammaren. Men
den sidan av saken är i alla fall ett större
problem när vi diskuterar maktkoncentration
och liknande frågor.

Jag har heller inte den uppfattningen
att staten bara skulle stå emot en enda
enskild representant för näringslivet,
exempelvis herr Wallenberg. Näringslivet
ägs fortfarande av något fler personer,
även om vi har en stark utveckling
mot koncentration. Jag reagerade emellertid
mot herr Ohlins tal när vi startade
remissdebatten. Han beskrev då

demokratien och det demokratiska systemet,
regeringens och riksdagens
makt, på det sättet att det var herr
Sträng som träffade alla avgöranden.
Jag ställde då frågan om det vore bättre
att herr Wallenberg träffade dem. I själva
verket var detta, som jag sade, en
personifiering av samhället kontra det
privata näringslivet eller storfinansen.
Båda fenomenen är något mer nyanserade,
och jag är glad över att herr Ohlin
nu erkänner detta.

Herr Bohman vill inte alls höra talas
om den ekonomiska koncentrationen
inom näringslivet. Han avvisar sådana
påståenden och betecknar dem som
»torgpropaganda». Jag skulle snarast
vilja beteckna herr Bohmans uppfattning
som brist på realism. Den som är
direktör i Stockholms handelskammare
vet naturligtvis mycket väl att de stora
affärsbankerna har en betydande makt
inom näringslivet. Varför bygger de annars
nya stora skrytpalats för att manifestera
denna makt? Det är inte maktlöshet
som lyser emot en från de nya
kolosser som vi har fått runt Sergels
torg. Fortfarande har vi ett stort problem
med denna privata maktkoncentration
inom samhällslivet. Så länge högern
inte accepterar detta helt grundläggande
faktum i vårt nuvarande samhälle
kan den självfallet inte lägga fram
realistiska förslag beträffande politiken.

Herr Bohman var glad över att man
inom arbetarrörelsen nu hade nått fram
till en bättre förståelse för vad han kallade
de välstån dsskap an de krafterna. Jag
vill erinra herr Bohman om att en full
förståelse för de välståndsskapande
krafternas betydelse växte fram inom
arbetarrörelsen samtidigt som denna
skapades. Vad är det för krafter som
skapar det grundläggande välståndet i
vårt samhälle? Jag trodde att det var arbetsinsatserna,
och jag tror att det i alla
samhällen kommer att vara insatserna av
den mänskliga arbetskraften. Vi ser
nu samhällen utan kapitalister. De ver -

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

ö/

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. in.

kar att fungera bra. Samhällen utan arbetare
och tjänstemän liar vi däremot
inte upplevt ännu och kommer heller
inte att få göra det. Det är dessa grupper
som är de verkligt välståndsskapande
krafterna.

Slutligen bara ett ord beträffande frågan
om politisk prioritering eller ej när
det gäller hela det ekonomiska livet.
Herr Bohman vände sig mot kravet på
en sådan. Det innebär i själva verket att
det är andra krafter som skall sitta och
träffa de avgörande besluten. Jag vill
för min del mycket bestämt tala för en
politisk prioritering, nämligen att regering
och riksdag skall träffa de avgörande
besluten i de stora frågor som rör
samhällsekonomien. Sådana beslut kan
inte längre få träffas i direktörsrum och
i bankpalatsen, utan det skall ske här i
Sveriges riksdag och i kanslihuset. Sedan
kan man kritisera och säga att politikerna
får alltför stor makt. I själva
verket får de inte större makt än samhällsmedborgarna
ger dem. Jag har en
bestämd känsla av att samhällsmedborgarna
nu vill att de själva liksom deras
ombud, som väljs i en demokratisk ordning,
skall få ökad makt, en makt som
kommer att stå emot deras som har tillsatt
sig själva eller fått sin positioner
enbart i kraft av arv.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag beklagar att jag skall
behöva rätta till ett så påfallande missförstånd
som herr Hermansson gjorde
sig skyldig till. Det är självfallet att jag,
när jag talar om det svenska näringslivet,
menar företagare, tjänstemän, arbetare,
hantverkare och alla de människor,
som över huvud taget arbetar
och tillsammans skapar det svenska
välståndet.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Efter vad herr Bohman
nu sagt har jag svårt att förstå, varför
herr Bohman över huvud taget utsäger
sådana banaliteter som han här förut

gjorde, då han tackade den svenska arbetarrörelsen
för att den har börjat begripa
att välståndet skapas i näringslivet,
som består av alla dessa komponenter.
Jag menar att detta är en självklarhet,
som väl alla människor har varit
medvetna om så länge vi har haft en
medveten historia i detta land.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner na hänvisades till statsutskottet,
varjämte de i nedan angivna
delar remitterades till följande utskott,
nämligen

propositionen nr 1, i vad den angick
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1967 skulle utgå, till bevillningsutskottet,
i vad den berörde utgifterna
för riksdagen och dess verk
m. in., till bankoutskottet, och i vad
propositionen avsåg jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet; samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna yttrandena.

§3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 108—110;

till statsutskottet motionerna nr 111—
127;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 128—137;

till bankoutskottet motionerna nr
138—141;

till lagutskott motionerna nr 142—
153;

till jordbruksutskottet motionerna nr
154 och 155; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 156—159.

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Interpellation ang. samordningen av bostadsbyggandet och kommunikationsförsörj -

ningen inom storstockholmsregionen

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens sammanträde på förmiddagen
den 19 innevarande januari gjorda
men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Svenning, till lierr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
förhållandena på hyres- och bostadsmarknaden
för ensamstående bostadssökande,

herr Hngosson, till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående regionala förråd för eldhandvapen
och ammunition,

herr Andersson i Storfors, till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående åtgärder mot vapenstölder
ur miltära förråd, samt

herr Källstad, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående uppbyggnaden av arbetsterapeut-
och sjukgymnastutbildningen.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§5

F''öredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till utrikesutskottet motion nr 160;
till konstitutionsutskottet motionerna
nr 161—164; och

till statsutskottet motionerna nr 165—
170.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 171, angående
vuxenutbildningen, hänvisades motionen,
såvitt avsåg vuxenutbildningsbidrag
till korrespondensstuderande, till
lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 172—
187;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 188-203;

till bankoutskottet motionerna nr
201—209;

till lagutskott motionerna nr 210—
223;

till jordbruksutskottet motionerna
nr 224—226; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 227 och 228.

I 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda men då
bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Holmberg, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående ersättningen till trafikföretag
som driver icke lönsamma busslinjer,
och

fru Eriksson i Stockholm, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående barnsjukvården.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§7

Interpellation ang. samordningen av bostadsbyggandet
och kommunikationsförsörjningen
inom storstockholmsregionen

Ordet lämnades på begäran till

Herr ULLSTEN (fp), som yttrade:

Herr talman! Det regionala samarbetet
för utbyggandet och driften av den
kollektiva närtrafiken i Storstockholm
sker genom det nyligen bildade Kommunalförbundet
för Stockholms stads och
läns regionala frågor (KSL), bestående
av Stockholms stad och landstinget.

Det grundläggande beslutet för detta
omfattande regionala samarbete var den
principöverenskommelse som i slutet av
år 1964 träffades under förutsättning att
statsbidrag utgår med 95 procent av

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Interpellation ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. in.

kostnaderna för underbyggnad för i
överenskommelsen angivna nya tunnelbanor
inberäknat kostnaderna för marklösen.

Detta villkor har också i princip godkänts
av riksdagen, som dock förutsatte
att de i överenskommelsen angivna
statsbidragen skall rymmas inom ramen
för en eljest normal ökning av gatu- och
väganslagen till regionen.

Som riktpunkt i principöverenskommelsen
—- vilken träffades under medverkan
av en av regeringen utsedd utrednings-
och förhandlingsman — angavs
bl. a. att tunnelbanorna till Järvafältet,
Täby och Botkyrka skulle vara
färdiga före 1975 och till Nacka under
senare hälften av 1970-talet. Sammanlagt
torde dessa utbyggnader kräva investeringar
på uppskattningsvis inemot
1 :''U miljard kronor under en knapp
15-årsperiod.

För 5-årsperioden 1907—1971 beräknas
Kommunalförbundets investeringsbehov
till drygt 750 miljoner kronor
exkl. marklösenkostnader, vari även ingår
vissa investeringar som ligger utanför
tunnelbanebyggandet som exempelvis
bussinköp. Mer än hälften av nämnda
belopp eller drygt 425 miljoner har
beräknats kunna täckas genom statsbidrag.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
nyss fattade beslut om tilldelning av
.statsbidrag till Järva-, Täby- och Botkyrkabanorna
för perioden 1967—1971
innebär att endast 165 miljoner kronor
anvisas. För år 1967 är skillnaden mellan
begärt och beslutat statsbidrag måttlig
men växer starkt under perioden såvitt
ingen revidering sker. Med nu föreliggande
beslut skulle skillnaden för
året 1971 uppgå till över 100 miljoner
kronor mot drygt 5 för innevarande år.

En begränsning av statsbidragen på
detta sätt kommer troligen att försena
tunnelbanornas färdigställande åtskilliga
är — Järvabanan med ca 10 år •—
med kostnadskrävande och för de boende
mycket besvärliga provisoriska
transportarrangemang som följd.

Järvabanan och Botkvrkabanan skall

enligt planerna möjliggöra byggandet av
minst 150 000 rumsenheter på Järvafältet
resp. 80 000 rumsenheter i Huddinge
och Botkyrka före 1975. Täbybanan är
också den av stor betydelse för bostadsförsörjningen.
Ca 60 000 rumsenheter
beräknas enligt utbyggnadsplanerna
komma att byggas inom detta område
under den närmaste 10-årsperioden.

Givetvis måste vid samhällsutbyggnaden
— och särskilt i fråga om projekt
av här nämnd storleksordning — de
olika investeringar i bostäder, centrumanläggningar,
serviceanordningar,
kommunikationer etc. samordnas på ett
ekonomiskt rimligt och riktigt sätt. Härigenom
kan provisoriska arrangemang
undvikas som förutom att de är mycket
kostnadskrävande ofta är besvärliga och
påfrestande för de boende. I fråga om
exploateringen av här aktuella områden
och dessas kommunikationsförsörjning
synes utbyggnaderna ha samordnats på
ett fullt tillfredsställande sätt. Dock innebär
de nu fattade besluten om statsbidrag
till tunnelbaneutbyggnaden inom
Storstockholm för perioden 1967—1971
en avsevärd risk för att samhällsutbyggnaden
måste ske på ett sätt som ej är
samhällsekonomiskt försvarbart. Dessutom
kan det för storstockholmsregionen
erforderliga bostadsbyggandet komma
att ytterligare äventyras.

Med hänvisning härtill får jag hemställa
att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet rikta
följande fråga:

Vill statsrådet lämna kammaren en redogörelse
för regeringens syn på samordningen
av bostadsbyggandet och
kommunikationsförsörj ningen inom
Storstockholm?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang framkomligheten i
storstadstrafiken, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BENGTSON i Solna (h), som
yttrade:

Nr 4

Lördagen den 21 januari 1967

Interpellation ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. m.

Herr talman! Investeringarna i vägar
och gator och andra kommunikationsleder
är utomordentligt långsiktiga och
tidskrävande företag. De fordrar oftast
en minutiös och omsorgsfull planering
förutom annat förberedelsearbete. Projekteringen
tar med nuvarande effektiva
metoder ofta lika mycket tid i anspråk
som det egentliga vägbyggandet.
Gjorda lönsamhetsberäkningar visar
ofta mycket hög räntabilitet, när man
i sina kalkyler väger in näringslivets
behov beträffande bärighet, trafikens
framkomstmöjligheter och trafikanternas
tidsvinster.

En modern storstad är helt en funktion
av goda kommunikationer, dessa
då tagna i vidaste bemärkelse. För att
den mångsidiga och välutvecklade arbetsmarknad
som är storstadens kännetecken
skall kunna fungera, till nytta
för de inom produktionslivet engagerade,
fordras ett differentierat och väl
utbyggt kommunikationssystem. Det blir
allt vanligare att familjeförsörjaren har
två olika anställningar, en på dagen och
en på kvällen, för att kunna ge de sina
en god bärgning. 1 allt fler hem måste
de nödvändiga inkomsterna anskaffas
genom att två eller flera familjemedlemmar
ger sig ut i förvärvslivet. I dagens
svenska storstad, där bostadskrisen
är en omild följeslagare, har inte ens
den ensamme familjeförsörjaren någon
möjlighet att skaffa sig bostad intill sin
arbetsplats, vilket också ställer krav på
snabba och attraktiva kommunikationer.

Storstockholmstrafiken är i dag eu
källa till ständig irritation för alla trafikanter,
eu anledning till en svårartad
tidsspillan för dem och en orsak till
stora ekonomiska förluster. Vi upplever
nu resultatet av 1950-talets försummelser
och oförmåga att planera för kommunikationsrevolutionen.
Än olidligare
kommer emellertid framtiden att bli
med den politik som statsmakterna vill
gå i spetsen för. Man tar inte hänsyn till
förlusterna av de dag för dag upprepade
bil- och bussköerna, som dessutom

är hälsovådliga genom de luftföroreningar
de förorsakar.

I England lades för några år sedan
fram en rapport om vad de ständiga
köerna på vägar och gator kostade de
enskilda och samhället. Resultatet av
en sådan undersökning skulle säkerligen
föranleda ett förändrat synsätt på
hur nödvändiga investeringar i kommunikationerna
är och hur slentrianmässigt
och fördomsfullt man på ansvarigt
håll i dag ser på dem.

Även med begränsade resurser finns
det nämligen åtskilligt som kan göras
för framkomligheten i trafiken. Denna
går hand i hand med trafiksäkerheten.
En flytande trafik med lugna och avspända
förare skulle verksamt bidra till
trafikens säkerhet. Att engelsmännen
gjort sig kända som hänsynsfulla i trafiken
torde snarare vara en fråga om
trafikmiljö än en fråga om kynne och
läggning.

För framkomligheten och trafiksäkerheten
har lagstiftningen en stor betydelse.
Det är ännu för tidigt att yttra
sig om hur de förordningar som trädde
i kraft vid sistlidna årsskifte verkat.
Men det finns många anledningar att observera
resultatet, samtidigt som man
har uppmärksamheten riktad på företeelser
av andra slag, såsom den s. k.
dubbelparkeringen ocli trafiken i gatukors.

Ett alldeles speciellt problem visar
infarts- och utlartslederna till den inre
staden upp, särskilt de där olika väghållare
delar på ansvaret. På flera ställen
ser man hur vägar med motorvägsstandard
övergår i vägar och gator med
betydligt sämre kapacitet, när man närmar
sig staden. Åtskilliga åtgärder
skulle kunna vidtas för att råda bot på
de svåraste missförhållandena. Sålunda
skulle ett system med kollektivfiler för
bussar, utryckningsfordon och taxihilar
ges prioritet. Vidare skulle ett förtursbyggande
av planskilda korsningar lösa
många problem, och i särskilt beträngda
lägen gives även möjligheten att
växla filer, så atl i rusningstid fler

Lördagen den 21 januari 1967

Nr 4

Interpellation ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. m.

filer används i ena riktningen än i dén
andra.

De administrativa gränserna i Storstockholm
med därav beroende olika
väghållare har varit ett stort hinder för
•eu rationell lösning av storstockholmstrafiken.
Det mest besvärande härvidlag
har varit T-banornas snedvridna utbyggnad.
De södra och västra förorterna
har därvidlag blivit väl tillgodosedda,
medan de norra och östra förorterna
icke har några T-banor. Detta
var den väsentliga anledningen till att
representanter för Stockholms läns
landsting medverkade vid en uppgörelse
om byggande av tunnelbanor i
Storstockholm. Denna gick ut på att om
landstinget förband sig att stå för underskottet
för SJ :s s. k. pendeltrafik
ställdes i utsikt statsbidrag för byggande
av tunnelbanor. I uppgörelsen som
gjordes under ledning av en av regeringen
utsedd förhandlingsman ingick
ett preciserat och tidsangivet utbyggnadsprogram
för vissa bangrenar.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

Vill statsrådet medverka till en undersökning
av vad trafikköerna i förslagsvis
Storstockholm betyder i kostnad
för den enskilde och samhället?

Ilar statsrådet observerat att framkomligheten
inom storstadstrafiken är
begränsad och, om så är fallet, vilka åtgärder
avser statsrådet att vidta för att
öka densamma?

Vill statsrådet medverka till att den
uppgörelse som gjorts om Storstockholms
tunnelbaneutbyggnad kan förverkligas? Denna

anhållan bordlädes.

§9

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 229, av herrar Hyltander och WHeland
i Stockholm, angående besvarandet
av interpellationer,

nr 230, av herr Göransson, om innefattande
av Växjö och Östersund i 1966
års verkstadsutredning,

nr 231, av herrar Hedlund och Ohlin,
angående narkotikaproblemet,

nr 232, av herrar Rubin och Sjöholm,
om avslag å lvungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till politiska partier,

nr 233, av herr Rubin, om förbättring
av möjligheterna att i Finland tillgodogöra
sig svenska radio- och televisionsprogram,

nr 234, av herr Rubin in. fl., om en
storflygplats i öresundsregionen,

nr 235, av herr Antonsson m. fl., om
avdrag vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande,

nr 236, av herrar Nordgren och
Lothigius, angående beskattningen av
realisationsvinst vid försäljning av aktier,

nr 237, av herrar Rubin och Sjöholm,
om ersättning åt enskild för kostnad
i förvaltningsförfarande, samt

nr 238, av herrar Börjesson i Falköping
och Rimmerfors, om en propagandakampanj
för en bättre förebyggande
hälsovård.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 23—
28 januari för deltagande i sammanträde
med Europarådets rådgivande församling
i Strasbourg.

Stockholm den 21 januari 1967

Sven Gustafson

Kammaren biföll denna ansökan.

Nr 4

Tisdagen den 24 januari 1967

§ 11

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av fru Löfqvist
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående ändringar i
ensittarlagen.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.09.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 24 januari

Kl. 16.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Dahlgren, som vid kammarens sammanträde
den 10 innevarande januari med
läkarintyg styrkt sig från och med samma
dag tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Persson i Skänninge enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 23—den 30 innevarande
januari.

Herr Persson i Skänninge beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr
229; och

till statsutskottet motionen nr 230.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 231, angående narkotikaproblemet,
hänvisades motionen,
såvitt avsåg anvisande av anslag, till
statsutskottet och i övrigt till lagutskott.

Vidare föredrogs den å bordet vilande
motionen nr 232, om avslag å Kungl.
Maj :ts framställning om anslag till Bidrag
till politiska partier, m. m.; och
hänvisades motionen, såvitt avsåg anslagsfrågan,
till statsutskottet och i övrigt
till konstitutionsutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna nr 233
och 234;

till bevillningsutskottet motionerna nr
235 och 236;

till lagutskott motionen nr 237; samt

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 238.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Ullsten, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående samordningen av bostadsbyggandet
och kommunikationsförsörjningen
inom storstockholmsregionen,
samt

herr Bengtson i Solna, till herr statsrådet
och chefen för kommunikations -

Tisdagen den 24 januari 1967

Nr 4

Interpellation ang. kontrollen

departementet angående framkomligheten
i storstadstrafiken, m. m.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Interpellation ang. kontrollen av den
svenska atomenergiverksamheten

Ordet lämnades på begäran till

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s), som
yttrade:

Herr talman! Handeln med atombränsle
är föremål för olika restriktioner;
någon fri marknad på detta område
existerar ej.

Vid import av anrikat uran från USA
och Storbritannien har Sverige genom
avtal fått förbinda sig att allt inköpt material
endast skulle användas för civilt
och fredligt ändamål. Säljarländerna
har även förbehållit sig rätten att utöva
kontroll över den svenska verksamheten.

Som följd av den planerade atomkraftutbyggnaden
i vårt land väntas behovet
av anrikat uran komma att öka.
Då USA samtidigt har en växande produktion,
som möjliggör ökad export av
varan, förhandlade de två länderna under
våren 1966 om ett nytt avtal rörande
samarbete om atomenergiens användning
för civila ändamål. Överenskommelsen,
som slöts den 29 juni 1966, har
nu trätt i kraft. Den gäller 30 år.

Sverige har i detta avtal fått förbinda
sig att material, som erhållits inom ramen
för avtalet, inte kommer att användas
för militära syften och inte heller
utan särskilt medgivande överföres till
tredje land. Vidare tillförsäkras Förenta
staternas regering ånyo inspektionsrättigheter
i Sverige. I avtalet förutsättes
emellertid att det till FN anknutna Internationella
atomenergiorganet IAEA
skall övertaga ansvaret för inspektionen.

Detta hälsas av handelsministern i
årets statsverksproposition med till -

av den svenska atomenergiverksamheten

fredsställelse såsom helt »i överensstämmelse
med Sveriges allmänna strävanden
att få till stånd en vidgad internationell
kontroll av klyvbart material».

Numera har ett 25-tal länder tillsammans
ställt mer än 50 kärnenergianläggningar
under IAEA-kontroll. Trots att
ett icke-spridningsavtal ej kunnat ernås
har kontrollen härigenom blivit så omfattande
att man erhållit en betydande
icke-spridningseffekt, vars värde ej bör
underskattas.

Det är av största betydelse att kontrollåtgärder
på atomverksamhetsområdet
utformas så att alla världens stater
övertygas om deras absoluta tillförlitlighet.
Detta förutsätter att ett enhetligt
kontrollsystem kommer till användning.
Det enda universella system som finns
är det, som tillhandahålles av Internationella
atomenergiorganet i Wien.

Från nedrustningssynpunkt är det således
angeläget dels att IAEA-kontroll
utnyttjas i samband med nya kontrollobjekt
och dels att redan existerande
bilaterala och regionala arrangemang
snarast ersättes med IAEA-systemet.

Den svenska atomenergiverksamheten
har nu nått så långt att vi är beredda
exportera reaktorer och bränsleelement.
Vi har hittills uppställt IAEA-kontroll
som försäljningsvillkor enligt ett uttalande
av handelsministern i riksdagen
den 16 mars 1966.

EEC-länderna har emellertid upprättat
ett eget regionalt kontrollorgan,
Euratom, och vägrar att underkasta sig
IAEA-kontroll. Om Sverige ej underställer
sin export den regionala Euratomkontrollen,
kan detta eventuellt medföra
att vi avstängs från EEC-marknaden och
även från användandet av Eurochemicanläggningen
för reaktivering av redan
använda bränsleelement.

Ett fasthållande vid det FN-anknutna
internationella kontrollorganet i vad
det gäller svensk export skulle stärka de
politiska krafter i världen, som kräver
uteslutande IAEA-kontroll, och i någon
mån även påskynda Euratoms harmoni -

64 Nr 4 Tisdagen den 24 januari 1967

Interpellation ang. avdragsrätt för kostnader för fortbildning och facklitteratur

senng med det internationella kontrollorganet.
Ett motsatt handlande skulle
däremot uppfattas som att vi principiellt
godtager upprättandet av regionala
kontrollorgan även i andra delar av
världen, kontrollorgan som icke kunde
ge samma trygghet och tillförlitlighet
som IAEA.

Vår handel med omvärlden är oerhört
betydelsefull för oss alla och bör på allt
sätt underlättas.

Då det här gäller export av strategiska
varor kan dock ej vanliga kommersiella
bedömningsgrunder helt tillämpas. Inkomstbortfall
på grund av ett politiskt
ställningstagande i kontrollfrågan får
ses som en försvarskostnad med de konsekvenser
som följer därav.

Sverige bör därför enligt min mening
förkasta Euratomkontrollen i princip.
Om man nödgas kompromissa i ett sådant
fall då detta är enda möjligheten
till försäljning skulle måhända någon
form av dispens kunna tillämpas.

Då detta är problem av stor räckvidd
skulle det vara värdefullt att riksdagen
underrättades om regeringens ställningstagande.
Jag anhåller därför om
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande fråga:

Avser herr statsrådet att konsekvent
fasthålla vid Sveriges hittillsvarande
sätt att handla och således ställa vår
atomenergiverksamhet •— export däri
inbegripen — endast under IAEA:s kontroll? Denna

anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. avdragsrätt för kostnader
för fortbildning och facklitteratur

Ordet lämnades på begäran till

Fru KRISTENSSON (h), som yttrade:

Herr talman! Den snabba utvecklingen
bl. a. på det tekniska området ställer
många yrkesverksamma medborgare inför
kravet att inte bara vidmakthålla

sina en gång förvärvade kunskaper utan
även söka anpassa dem efter denna utveckling.
Det måste anses vara ett samhällsintresse
att sådan fortbildning äger
rum. Nuvarande beskattningsregler när
det gäller kostnader för t. ex. facklitteratur,
deltagande i kurser och konferenser,
studieresor etc, är emellertid mycket
restriktiva. De är dessutom mera
ogynnsamma för anställda än för egna
företagare.

I ett betänkande, avgivet den 23 juni
1965, föreslog lönebeskattningsutredningen
att kostnader för sådan utbildning,
som är erforderlig för att vidmakthålla
redan förvärvade kunskaper och
färdigheter eller för att den skattskyldige
eljest på ett tillfredsställande sätt
skall kunna fullgöra sina åligganden,
borde vara avdragsgilla från inkomst av
tjänst. I betänkandet framhölls, att en
på detta sätt utformad rätt till avdrag
för fortbildningskostnader i huvudsak
skulle överensstämma med vad som gäller
i andra nordiska länder.

Utredningen föreslog även delvis ändrade
regler avseende rätten till avdrag
för kostnader för facklitteratur. Facklitteratur
skulle betraktas som nödvändig
för tjänstens fullgörande, därest den
ej kan antas ha anskaffats för den skattskyldiges
personliga behov eller för
dennes grundläggande utbildning. Frågan
huruvida litteraturen fanns tillgänglig
på arbetsplatsen borde ej tillmätas
någon betydelse.

Utredningens förslag tillstyrktes av
samtliga remissinstanser med undantag
för någon länsstyrelse. Arbetsmarknadsorganisationerna
uttalade sig mycket
positivt. Proposition i ärendet väntades
till 1966 års riksdag. Någon sådan proposition
avlämnades emellertid aldrig.
Frågan berörs inte heller i årets statsverksproposition.

Skattebortfallet vid ett genomförande
av lönebeskattningsutredningens förslag
rörande kostnader för fortbildning och
facklitteratur skulle bli mycket obetydligt,
varför det statsfinansiella läget ej

Tisdagen den 24 januari 1967 Nr 4

Interpellation ang. avdragsrätt för kostnader för fortbildning och facklitteratur

får anses utgöra hinder för att förslaget
snarast genomföres. Det är angeläget att
beskattningen i detta avseende görs mera
tidsenlig och mera likformig för olika
samhällsgrupper.

Med hänvisning till ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

När kan förslag angående avdragsrätt
för kostnader för fortbildning och för
facklitteratur förväntas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 4, angående reformerad lärarutbildning,
och

nr 13, med förslag till lag om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 239, av herr Hermansson in. fl.,
om upprättande av diplomatiska förbindelser
med Demokratiska Republiken
Vietnam,

nr 240, av herr Rimås, om upprättande
av diplomatiska förbindelser med
Vatikanstaten,

nr 241, av herrar Larsson i Luttra och
Roo, om stärkande av den kommunala
demokratien,

nr 242, av herr Ohlin m. fl., om poströstning
vid fångvårdsanstalter,

nr 243, av herrar Ullsten och Gustavsson
i Alvesta, om offentliga förhör i
riksdagens utskott,

nr 244, av herr Gustafsson i Kårby
in. fl., om säkrare förvaring av militära
handeldvapen,

nr 245, av herr Josefsson i Halmstad,
om förläggning av skjutfältet i Ringenäs
till annan plats,

nr 246, av herr Helander in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till bilateralt tekniskt och humanitärt
bistånd: Fältverksamhet,
nr 247, av herrar Hamrin i Jönköping
och Ståhl, om statsbidrag till Rernadottemuseets
verksamhet,

nr 248, av herr Bergman m. fl., om
inrättande vid Göteborgs universitet av
en personlig professur i plastikkirurgi
för docenten Rengt Johansson,

nr 249, av herr Bohman in. fl., angående
undervisningen inom det obligatoriska
skolväsendet,

nr 250, av herr Eskel m. fl., om statsbidrag
till Målsmännens Riksförbund,
nr 251, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Johansson i Växjö, om statligt stöd
till s. k. håltimmeverksamhet i skolorna,
nr 252, av fru Gärde Widemar och
herr Regnéll, om inrättande vid Lunds
universitet av en professur i internationell
rätt,

nr 253, av herr Helander in. fl., om
statsbidrag till Religionspedagogiska
Institutet,

nr 254, av herr Hilsson i Agnäs m. fl.,
angående tjänsten som nomadskoleinspektör,

nr 255, av herr Hilsson i Östersund
m. fl., om inrättande av ett statligt korrespondensinstitut,

nr 256, av herr Hordstrandh, om inrättande
av ytterligare en juridisk fakultet,

nr 257, av herr Ohlin in. fl., om en
plan för den kriminologiska forskningens
utbyggnad,

nr 258, av fru Ryding m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Lärares fortbildning m. in.,
nr 259, av herr Börjesson i Glömminge
in. fl., om lokaliseringspolitiskt stöd till
sysselsättningssvaga områden i östra
Götaland,

nr 260, av herrar Hedlund och Ohlin,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till bidrag till driften av
familjedaghem, in. m.,

Andra kammarens protokoll 1967. Hr 4

Nr 4

Tisdagen den 24 januari 1967

nr 261, av herrar Ohlin och Hedlund,
om stöd åt handikappade,

nr 262, av herrar Ohlin och Hedlund,
om inrättande av ytterligare tjänster
som inspektörer inom arbetsvärden,
in. m.,

nr 263, av herr Ohlin in. fl., om upprustning
av kriminalvården,

nr 264, av herr Ohlin in. fl., om inrättande
av ytterligare tjänster inom kriminalvården,

nr 265, av herr Ohlin in. fl., om förstärkning
av polisens resurser,

nr 266, av herr Lundmark in. fl., angående
möjligheten att erhålla garantieller
industrilån samt lokaliseringsstöd,
nr 267, av herr Berndtsson in. fl., om
statsbidrag till anordnande av parkeringsplatser
i vissa fall,

nr 268, av herr Johansson i Trollhättan
in. fl., om en plan över storflygfällen
i Sverige,

nr 269, av herr Edlund in. fl., angående
personalutbildningen inom den
statliga förvaltningen,

nr 270, av herr Björkman och fru
Kristensson, om slopande av statsbidraget
till politiska ungdomsorganisationer,
nr 271, av herr Björkman och fru
Kristensson, om slopande av statsbidraget
till utbildning av ungdomsledare för
politiska organisationer,

nr 272, av herr Hermansson in. fl.,
om ytterligare anslag till Internationella
utvecklingsfonden att användas till multilateralt
finansiellt bistånd,

nr 273, av herr Magnusson i Borås
in. fl., om ändrad ordning för vissa
anslags uppförande i statsbudgeten,
nr 274, av herr Nihlfors och fru
Fnenkel, om inrättande av lokala konsumentkommittéer,

nr 275, av herr Nordstrandh, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Bidrag till studieförbund,
nr 276, av herrar Ohlin och Hedlund,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet,

nr 277, av herr Wentierfors, om prioritering
av Penningby slott vid bedöm -

ningen av uppgifterna inom byggnadsminnesvården,

nr 278, av herr Bohman m. fl., om
vissa sparstimulerande åtgärder,

nr 279, av herr Börjesson i Falköping,
om beredande av viss tid för avveckling
av skogskonto i dödsbo med en delägare,

nr 280, av herr Carlshamre, om rätt
för fiskare att göra avsättning till resultatutjämningsfond,
in. in.,

nr 281, av herrar Fridolfsson i Stockholm
och Bengtson i Solna, om höjning
av det skattefria beloppet till förmånstagare
vid arvsbeskattningen,

nr 282, av fru Kristensson och herr
Björkman, om rätt till avdrag vid beskattningen
för barntillsyn in. in.,
nr 283, av fru Kristensson och herr
Nordgren, om rätt för den soin biträder
make i rörelse eller jordbruk att deklarera
för inkomst därav,

nr 284, av fru Nettelbrandt in. fl., angående
marginalbeskattningen av folkpensionärers
extrainkomster,

nr 285, av herr Persson i Heden, om
avslag å Kungl. Maj :ts proposition nr
10, med förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten,
in. in.,

nr 286, av herr Ringaby, om avdragsrätt
för arbetsunderlättande åtgärder i
småbarnsfamiljer,

nr 287, av herrar Ringaby och Berglund,
om uppskov med beskattning av
sparbelopp,

nr 288, av herr Ringaby och fröken
Ljungberg, om sänkning av skatten för
ensamstående,

nr 289, av herr Werbro in. fl., angående
tidpunkten för kommuns besvär
över taxering till kommunal inkomstskatt,

nr 290, av herr Jonasson in. fl., om
begränsning av valutatilldelningen vid
utrikes resor,

nr 291, av herr Lundberg, angående
tid för tillhandahållande av riksdagsbibliotekets
samlingar,

nr 292, av herrar Ringaby och Berglund,
om tillstånd för Svenska spar -

Tisdagen den 24 januari 1967

Nr 4

banksföreningen att anordna ett sparlotteri,

nr 293, av herrar Gustafsson i Kårby
och Dahlgren, angående tillsättandet av
ledamöter i styrelse för offentlig rättshjälpsanstalt,

nr 294, av fru Kristensson, om regler
för fastställande av tidpunkt då en person
skall anses som död, m. m.,

nr 295, av herr Nilsson i Lönsboda
in. fl., angående tillsättandet av ledamöter
i domkapitel,

nr 296, av herr Norrby, angående
omhändertagande av skrotbilar,

nr 297, av herrar Johansson i Skärstad
och Lindberg, om en allmän grupplivförsäkring,

nr 298, av herrar Ohlin och Hedlund,
om invaliditetsersättning och invaliditetstillägg
för döva,

nr 299, av herr Antby, om viss ändring
i lagen om sammanföring av samfälld
vägmark ocli av järnvägsmark
med angränsande fastighet m. in.,

nr 300, av herr Börjesson i Falköping,
angående handeln med småfågelungar
och fågelägg,

nr 301, av herrar Ekström i Björkvik
och Lindström, angående tillstånd för
vissa släktingar att förvärva fast egendom,

nr 302, av herr förste vice talmannen
von Friesen, om tillägg till livräntor åt
pensionärer från Svenska tobaksmonopolet,

nr 303, av herr Gustafsson i Borås,
om skydd för fastighetsägare mot skadeverkningar
av långvarigt provisoriskt
byggnadsförbud,

nr 304, av herr Nilsson i Gävle in. fl.,
om samhälleligt ägande av mark som
förutsättning för stadsplaneläggning,
nr 305, av herr Ekström i Björkvik
m. fl., angående bildandet av rationella
brukningsenheter genom tillskottsarrenden,

nr 306, av herr Johansson i Växjö
m. fl., om kommunala naturvårdsnämnder,

nr 307, av herrar Larsson i Norderön

och Jonasson, i anledning av Kungi,
Maj :ts framställning om anslag till Lindring
i mindre bemedlades kostnader för
djursjukvård,

nr 308, av herr Andersson i Örebro
m. fl., angående rationaliseringen av
eldistributionen,

nr 309, av herr Bohman m. fl., om
åtgärder för att öka trafiksäkerheten,
nr 310, av herr Enskog, om kartläggning
av kostvanorna, m. in.,

nr 311, av herr Eriksson i Bäckmora,
om utredning angående orsakerna till
den ökade ungdomskriminaliteten,
nr 312, av herr Hermansson m. fl.,
om kartläggning av problemen inom
filmskapandets område, in. m.,

nr 313, av herr Johansson i Skärstad,
angående rätten till frimärken å vissa
postförsändelser,

nr 314, av herr Larsson i Borrby,
angående föroreningen av vattendrag
genom vissa tvättmedel, in. m.,

nr 315, av herr Mattsson och fru
Gärde Widemar, om utredning angående
samhällets kulturpolitiska uppgifter,

nr 316, av herr Mundebo och fru Nettelbrandt,
om utredning angående social
forskning,

nr 317, av herr Nililfors m.fl., om en
allmän identitetshandling,

nr 318, av herrar Ohlin ocli Hedlund,
angående ungdomsvården,

nr 319, av herr Ohlin m. fl., om en
upplysningskampanj angående straffades
problem vid sökande av arbete, samt
nr 320, av herr Öhvall, om utvidgning
av statens järnvägars rabattresor för
folkpensionärer till att gälla även vid
resa i första klass.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.10.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 4

Onsdagen den 25 januari 1967

Onsdagen den 25 januari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 17
innevarande januari.

§ 2

Svar på interpellation ang. transport

av renar till gynnsammare betesområden,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Ölivall har frågat
mig om jag ämnar medverka till att
länsstyrelserna i berörda län erhåller
resurser för ökad hjälp till nödutfodring
och transport av renar till gynnsammare
betesområden och om jag är
beredd att göra framställning till försvarsdepartementet
om hjälp från t. ex.
skidbataljon i Kiruna och försvarets
helikopterorganisation i Boden för att
rädda de lidande djuren och nedbringa
skadeförlusterna för renägarna.

Under senare delen av 1966 har jag
på olika sätt informerats om svårigheterna
för vissa renägare i Norrbotten
att finna bete för sina djur. Med anledning
av framställning från länsstyrelsen
i Norrbottens län ställde Kungl.
Maj:t den 30 december 1966 ett belopp
av 400 000 kronor till förfogande för inköp
av renfoder m. m. Kungl. Maj :t uppdrog
samtidigt åt Jantbruksstyrelsen
och länsstyrelserna att följa frågans utveckling
och skyndsamt inkomma med
de förslag, som kunde befinnas påkalla -

de. Länsstyrelsen i Norrbottens län och
lantbruksstyrelsen har också i förra
veckan inkommit med sådana förslag.
Med anledning av dessa har Kungl.
Maj:t den 20 januari i år bemyndigat
länsstyrelsen i Norrbotten att inom ramen
av det tidigare anvisade beloppet
400 000 kronor även anordna transport
av renar till lämpliga naturliga beten
och företaga andra liknande positiva
åtgärder. Av det stöd som utgår ur det
anvisade beloppet utgör 75 procent bidrag
och 25 procent lån.

Länsstyrelsen i Norrbotten har anmält
att försvarsmakten biträtt med att
köra upp spår för att underlätta renarnas
flyttningar. De militära myndigheterna
har även förklarat sig villiga till
ytterligare hjälp.

Vidare har överläggningar mellan
länsstyrelsen och arbetsmarknadsmyndigheterna
lett till insatser av beredskapsarbeten
i syfte att minska verkningarna
för renägarna av den svåra
betesvintern. Beträffande renar som befunnit
sig på isen i Letsi-området har
vattenfallsverket, länsstyrelsen och statens
renforskning gjort särskilda insatser.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas
att de åtgärder som hitintills rimligen
kunnat komma i fråga också vidtagits.
Utvecklingen följs dock med den största
uppmärksamhet, och om situationen förvärras
får ytterligare åtgärder övervägas.

Vidare anförde

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för det positiva svaret
på min interpellation.

Onsdagen den 25 januari 1967

Nr 4

Interpellation ang. utbetalningen av studiemedel enligt studiehjälpsreglementet

Det är ingenting mindre än en tragedi
som har förekommit i fjällvärlden. Cirka
40 000 renar befinner sig i en katastrofsituation,
och 140 samefamiljers
försörjning är hotad.

När jag den 12 januari i år lämnade
in min interpellation syntes tveksamhet
föreligga huruvida samerna skulle våga
satsa på nödfoder, trots det bidrag de
kunde erhålla från staten. Samerna hade
inte heller tillräckligt med folk för att
kunna hålla samman de svältande renhjordarna.
De menade att om katastrofen
var oundviklig, så hade de ändå
ingen möjlighet att klara foderkostnaderna.
Renarna i de spillror som var
kvar av stammarna skulle inte kunna
återhämta sig på lång tid.

Nu framgår det av intepellationssvaret
att sedan förra veckan, närmare bestämt
den 20 januari, har länsstyrelsen
i Norrbotten bemyndigande att av anvisade
400 000 kronor även anordna
transporter av renar till lämpliga naturliga
beten och för bekostande av
andra liknande positiva åtgärder.

Försvarsmakten har trätt in med
hjälp liksom arbetsmarknadsmyndigheterna
och vattenfallsverket. Länsstyrelsen
och statens renforskning har också
gjort särskilda insatser. Jag är därför
nöjd med svaret och ber även att få
tacka för att svaret kom snabbt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 4,
angående reformerad lärarutbildning;
och

till lagutskott propositionen nr 13,
med förslag till lag om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bor -

det vilande motioner; och hänvisades
därvid

till utrikesutskottet motionerna nr
239 och 240;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 241—243;

till statsutskottet motionerna nr 244
—258;

till bankoutskottet motionen nr 259;

till statsutskottet motionerna nr 260
—265;

till bankoutskottet motionen nr 266;

till statsutskottet motionerna nr 267
—277;

till bevillningsutskottet motionerna nr
278—289;

till bankoutskottet motionerna nr 290
—292;

till lagutskott motionerna nr 293—
304;

till jordbruksutskottet motionerna nr
305—307; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 308—320.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Renström-Ingenäs, till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående kontrollen av den
svenska atomenergiverksamheten, samt

fru Kristensson, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
avdragsrätt för kostnader för
fortbildning och facklitteratur.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Interpellation ang. utbetalningen av
studiemedel enligt studiehjälpsreglementet Ordet

lämnades på begäran till

Nr 4

Onsdagen den 25 januari 1967

Interpellation ang. utbetalningen av studiemedel enligt studiehjälpsreglementet

Fru JÄDERBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Enligt tillämpningsbestämmelserna
för studiehjälpsreglementet
skall annan studiehjälp än studielån
utbetalas minst en gång per termin eller
kurs och i övrigt i god tid före studiernas
avslutande. Vid kurs som löper över
årsskiftet skall dock studiehjälp utbetalas
vid minst två tillfällen.

Denna bestämmelse gäller elever på
gymnasienivå.

Enligt studiemedelskungörelsen, som
avser postgymnasiala studier, skall studiemedel
utbetalas för högst en termin
i sänder. Utbetalning sker på anfordran.

Från studiehjälpsnämnden har vid
flera tillfällen framhållits det önskvärda
i att studiemedel till gymnasister och
motsvarande utbetalas så snart som
möjligt. Men erfarenheterna visar att
eleverna ofta får vänta långt in på terminerna
för att få sina pengar. Anledningen
härtill har uppgetts vara att de
utredningar som måste göras för det
behovsprövade studiestödet ibland kan
ta ganska lång tid att genomföra och att
man därför inte kan utbetala studiemedlen
så snabbt som önskvärt. Det är
enligt min mening inte en tillräcklig
motivering till varför inte de icke behovsprövade
studiemedlen skulle kunna
utbetalas tidigare.

Det torde för övrigt kunna ifrågasättas
om inte de smidigare bestämmelser
som gäller studerande vid postgymnasiala
skolor också i någon mån kunde
överföras att gälla även de gymnasiala
skolorna.

Med åberopande av det anförda ber
jag få framföra följande fråga till ecklesiastikministern
:

Anser statsrådet det möjligt att införa
bestämmelser om utbetalning av
studiemedel enligt studiehjälpsreglementet
som dels medför snabbare utbetalningar
än nu och dels också innebär
en anpassning till de bestämmelser som
gäller elever vid postgymnasiala skolor?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
andre vice talmannen:

nr 321, av herr Björkman, angående
samarbetet mellan de nordiska länderna,

nr 322, av herr Bohman m. fl., om
kvinnlig tronföljd,

nr 323, av herr Forsberg in. fl., angående
sammansättningen av vissa kommunala
styrelser,

nr 324, av herr Göransson m. fl., om
avskaffande av kyrkofullmäktige,
nr 325, av herr Hamrin i Jönköping,
angående rätten att anhängiggöra ärende
i riksdagen,

nr 326, av herr Hamrin i Jönköping,
angående konstitutionsutskottets rätt att
erhålla tillgång till handlingar för dechargearbetet,

nr 327, av herrar Hyltander och Berglund,
angående riksdagens högtidliga
öppnande,

nr 328, av herr Larsson i Borrby
m. fl., angående rätten att utbekomma
allmänna handlingar,

ur 329, av herr Nililfors, angående utformningen
av riksdagens lönedelegations
årsredogörelse,

nr 330, av herr Nihlfors in. fl., angående
samråd mellan riksdagens lönedelegation
och vederbörande statsråd,
nr 331, av herr Nihlfors m. fl., om
ledighet för krigsmaktens personal för
fullgörande av kommunala uppdrag,
nr 332, av herr Nyberg, om underlättande
av röstavlämning i vallokal,

nr 333, av herrar Oskarson och Petersson,
om en kommunal besvärsnämnd,

nr 334, av herrar Rubin och Sjöholm,
angående valmetoden vid 1968 års val
till riksdagens andra kammare,

nr 335, av fru Skantz m. fl., om ändrad
dag för 1968 års val till riksdagens
andra kammare,

nr 336, av fru Thunvall och herr
Lundmark, om lunchrast vid arbetsplenum
i riksdagen,

Onsdagen den 25 januari 1967

Nr 4

nr 337, av herr Wennerfors, om stärkande
av den kommunala demokratien,
nr 338, av herrar Wennerfors och
Nordgren, om sänkning av rösträttsåldern,

nr 339, av herr Werbro, angående
ordningen för upprättande av röstlängd,
nr 340, av herr Rubin in. fl., om vissa
åtgärder för att öka intresset för bistånd
till u-länderna,

nr 341, av herr Bohman in. fl., om
en tidsplan för de beslutade skolreformernas
genomförande,

nr 342, av herr Bohman in. fl., om
främjande av den tekniska forskningen
in. in.,

nr 343, av fru Frsenkel och herr
Nordslrandh, om statsbidrag till Göteborgs
högre samskola,

nr 344, av herr Källstad in. fl., om
inrättande vid Uppsala universitet av
en personlig professur i religionspsykologi
för docenten Hjalmar Sundén,
nr 345, av herrar Larsson i Borrby
och Boo, om statsbidrag till Sveriges
Folkhögskoleelevers Förbund,

nr 346, av herr Larsson i Umeå m. fl.,
om inrättande vid universitetet i Umeå
av en forskardocentur i arkeologi,
nr 347, av herr Mattsson, om tillbyggnad
av Göteborgs universitetsbibliotek,
nr 348, av herr Nilsson i Agnäs in. fl.,
om statsbidrag till Solviks folkhögskola,
nr 349, av herr Nilsson i Bästekille
in. fl., om inrättande av ett gymnasium
i Simrishamn,

nr 350, av herrar Regnéll och Rubin,
om inrättande vid Lunds universitet av
ett universitetslektorat i musikforskning,

nr 351, av herrar Ullsten och Muiidcbo,
om skoldemokrati,

nr 352, av herr Wennerfors m. fl., om
utnyttjande av radio och television för
akademisk utbildning,

nr 353, av herrar Åkerlind och Nordgren,
om vidgad möjlighet att erhålla
befrielse från åttonde och nionde skolåret
i grundskolan,

nr 354, av herr Almgren in. fl., om
utredning angående statliga liyressubventioner
åt handikappade,

nr 355, av herr Andersson i Örebro
in. fl., om statsbidrag till nämndemannaföreningarnas
studieverksamhet,

nr 356, av herr Bengtsson i Landskrona
m. fl., angående ersättningen åt
nämndemän,

nr 357, av herr Bohman in. fl., angående
handikappvården,

nr 358, av herr förste vice talmannen
von Friesen in. fl., angående den framtida
vården av alkoholskadade,

nr 359, av fru Holmberg och fru
.läderberg, om kontinuerlig planering av
bostäder för handikappade,

nr 360, av herr Kellgren m. fl., om
införande av en inkomstgarantiförsäkring
för friställd arbetskraft, m. m.

nr 361, av herr Krönmark och fru
Kristensson, om avslag å Kungl. Maj ds
framställning om medelsanvisning till
statens ungdomsråd,

nr 362, av herr Larsson i Öskeviksby
in. fl., om samordning mellan kommunernas
.sociala nämnder, m. m.,

nr 363, av herr Larsson i öskeviksby
in. fl., om samordning mellan landstingens
sjukvårdande verksamhet och
primärkommunernas åldringsvård,
nr 364, av fru Lindskog in. fl., om
undervisning i hemvård och hushållsarbete
för manliga pensionärer,

nr 365, av herr Norrby m. fl., om
böjt anslag till tandhälsovård,

nr 366, av herr Ohlin in. fl., angående
bostadspolitiken,

nr 367, av herr Ohlin m. fl., angående
arbetsmarknadspolitiska åtgärder i samband
med driftsinskränkningar m. ro.,
nr 368, av fröken Olsson m. fl., angående
kosthållet vid statliga anstalter,
nr 369, av fru Ryding m. fl., om höjt
anslag till Allmänna barnbidrag,

nr 370, av fru Skantz in. fl., om samhällets
stöd vid bosättning,

nr 371, av herr Wennerfors in. fl.,
om en översyn av indelningen i polisdistrikt,

nr 372, av herr Werbro in. fl., angående
rekryteringen till länsstyrelsernas
socialsektioner,

nr 373, av herrar Bengtson i Solna

Nr 4

Onsdagen den 25 januari 1967

och Hedin, angående vägväsendets
framtida finansiering,

nr 374, av herrar Bengtson i Solna
och Åkerlind, angående spridandet av
salt på vägarna,

nr 375, av herrar Gustafsson i Stenkyrka
och Franzén i Träkumla, om det
enskilda vägunderhållets samordning
med den statliga vägförvaltningen,
nr 376, av herrar Hedin och Bengtson
i Solna, om ökad användning av ljus beläggning
på vägar,

nr 377, av herr Hedin m. fl., i anledning
av Kungl. Majrts framställning om
anslag till Driftbidrag till luftfartsverket,

nr 378, av herr Lindahl, om användning
av nedlagda järnvägar som cykelvägar,

nr 379, av herr Andersson i Örebro
in. fl., om inrättande av en tjänst som
assistent vid kungl. bibliotekets nationalfonotek,

nr 380, av herr Gustavsson i Alvesta,
om höjt anslag till Bidrag till studieförbund,

nr 381, av herr Hedin m. fl., om anslag
för chartring av svenskt tonnage
för spannmålstransporter till Indien,
nr 382, av herr Hermansson in. fl.,
om inrättande av ett departement för
statsföretagen och ett näringslivsdepartement,

nr 383, av herr Kellgren, om vidgning
av det nordiska tjänstemannautbytet,
nr 384, av herr Krönmark, om överlåtelse
av AB Tipstjänst till Sveriges
riksidrottsförbund,

nr 385, av herrar Larsson i Borrby
och Boo, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Bidrag till
nykterhetsorganisationer m. in.,

nr 386, av herr Magnusson i Borås
m. fl., om försäljning till allmänheten
av aktier i statliga företag,

nr 387, av herr Magnusson i Borås
in. fl., om försäljning till allmänheten
av aktier i LKAB,

nr 388, av herr Magnusson i Borås
in. fl., om statsbidrag för eu estnisk
ungdomsinstruktör,

nr 389, av herr Kelander m. fl., an -

gående personalutbildningen inom den
statliga förvaltningen,

nr 390, av herr Nelander m. fl., om
statsbidrag till Frikyrkliga Studentrörelsen
och Frikyrkliga Gymnasiströrelsen,

nr 391, av herr Ståhl, angående utgivningen
av historiska urkundssamlingar,

nr 392, av herr Sundkvist m. fl., om
anordnande av ett riksomfattande
idrottslotteri,

nr 393, av herr Svanberg m. fl., om
ökad verksamhet vid de statliga företagen
i Norrbotten,

nr 394, av fru Thunvall och fru Lindskog,
om tryckning av beskrivningar
över fornminnen,

nr 395, av herr Öhvall m. fl., om
sänkning av vattenfallsstyrelsens eltariffer
i Norrland,

nr 396, av herr Andersson i Örebro,
angående rätten till avdrag vid beskattningen
för resor med egen bil till arbetsplatsen,

nr 397, av herrar Bengtson i Solna
och Ringaby, angående föreslagen höjning
av bilskatten,

nr 398, av herr Bergman, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 10, med
förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten,
nr 399, av herr Bohman in. fl., angående
rätten till avdrag vid beskattningen
för forskningskostnader,

nr 400, av herrar Ekström i Iggesund
och Asp, om översyn av bestämmelserna
angående kommuns skattskyldighet,
nr 401, av herr Eskel m. fl., om underlättande
för glesbygdens arbetstagare
att vid arbete på annan ort bo kvar
i hemorten,

nr 402, av fru Frsenkel m. fl., om
ökad rättssäkerhet i skatteärenden,
nr 403, av herrar Gustafsson i Stenkyrka
och Franzén i Träkumla, angående
rätten till avdrag vid beskattningen
för resor med egen bil till arbetsplatsen,
nr 404, av fru Gärde Widemar m. fl..
angående den särskilda varuskatten på
tekniska preparat,

nr 405, av herrar Ilenningsson och

Onsdagen den 25 januari 1967

Nr 4

Eskcl, angående den allmänna varuskatten
å vissa installationsenheter i byggnader,

nr 406, av fru Holmquist in. fl., om
förvärvsavdrag för änkling,

nr 407, av herr Jansson in. fl., om
extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
vid inkomst utöver folkpension,

nr 408, av herr Johansson i Växjö
in. fl., angående beskattningen av
idrottspriser,

nr 409, av herr Johansson i Skärstad
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 10, med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten,

nr 410, av herr Jonasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 7, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
in. in.,

nr 411, av herr Josef son i Arrie m. fl.,
om rätt till avdrag vid beskattningen
för vattenvårdande åtgärder på jordbruksfastighet,

nr 412, av herr Josef son i Arrie in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 10, med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten,

nr 413, av herr Josefsson i Halmstad
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 10, med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten,

nr 414, av herr Kellgren, om undantag
från allmän varuskatt för konst som
försäljes på utställning,

nr 415, av herrar Krönmark och Hedin,
om undantagande från beskattning
som naturaförmån av bränsle från
egen fastighet,

nr 416, av herr Lothigius in. fl., angående
rätten till avdrag vid beskattningen
för anläggning av reningsverk
för avloppsvatten,

nr 417, av herr Nilsson i Bästekille
och fru Heurlin, angående rätten för yrkesfruktodlare
till avdrag vid beskattningen
för omplantering av fruktträd,
nr 418, av herr Nilsson i Tvärålund
3*—Andra kammarens protokoll 1967.

in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 10, med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten,

nr 419, av herr Nyström m. fl., om
en särskild kommunal beskattning av
fritidshus,

nr 420, av herr Petersson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 7, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
m. m.,

nr 421, av herrar Regnéll och Rubin,
om differentiering av hundskatten,
nr 422, av herrar Ringaby och Hedin,
angående rätten till avdrag vid beskattningen
för dikning i skogsmark,

nr 423, av herr Svenning och fru
Skantz, om undantag från allmän varuskatt
för emballage för sopuppsamling,
nr 424, av herrar Thylén och Nordgren,
om vidgad dispens beträffande
skaiteuppbörd under semesterperiod,
nr 425, av herr Werbro, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 7, med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
in. m.,

nr 426, av herr Westberg m. fl., om
differentiering av skatten på bensin
och olja,

nr 427, av herr Hermansson m. fl.,
om samhällelig kontroll av investeringsutvecklingen,
m. m.,

nr 428, av fru Thunvall och herr
Lundmark, om införande av barservering
i riksdagsrestaurangen,

nr 429, av herr Bengtsson i Landskrona,
om gemensam beteckning för
chefsdomare i underrätt,

nr 430, av herr Bengtsson i Landskrona
in. fl., angående vittnesersättningens
storlek,

nr 431, av herr Carlsson i Göteborg
in. fl., angående minimibesättning å
fartyg,

nr 432, av herrar Fridolfsson i Stockholm
och Nilsson i Agnäs, om vidgad
befogenhet för vigselförrättare inom anNr
''t

Nr 4

Onsdagen den 25 januari 1967

nät kristet trossamfund än svenska kyrkan,

nr 433, av herr Gustafsson i Stenkyrka
in. fl., om inflationsskydd för
försäkringssparande,

nr 434, av herrar Kellgren och Martinsson,
om uppräkning av vissa skulder
vid inflation,

nr 435, av herr Almgren in. fl., om
erläggande av skatt som villkor för
erhållande av tilläggspension från den
allmänna försäkringen,

nr 436, av herr Blomkvist in. fl., om
förtidspensionering inom den allmänna
försäkringen för friställd äldre arbetskraft,

nr 437, av herr Dahlgren in. fl., om
höjning av studiebidrag, m. in.,

nr 438, av herr Gustavsson i Alvesta,
om sänkt folkpensionsålder,

nr 439, av fru Heurlin in. fl., angående
möjligheterna till ingripande mot
underårig narkotikamissbrukare,

nr 440, av herr Larsson i Öskeviksby
in. fl., angående ett statligt grundbelopp
i bostadstillägg till folkpensionär,
nr 441, av herr Lindahl, om vissa
kontrollåtgärder beträffande kemiska
preparat,

nr 442, av lierr Lindström, om en
ändring av vissa helgdagars placering,
nr 443, av herrar Nilsson i Bästekille
och Hedin, om ersättning till arbetsgivare
för anmälan till allmän försäkringskassa,

nr 444, av herr Nordstrandh in. fl., om
översyn av reglerna för förhandlingsoch
avtalsrätten för tjänstemän i offentlig
förvaltning,

nr 445, av herrar Norrbg och Ståhl,
om reducering av den negativa marginaleffekten
av vissa sociala förmåner,
nr 446, av herr Ohlin in. fl., om förtidspension
inom den allmänna försäkringen
i vissa fall,

nr 447, av herr Rubin in. fl., om studiesociala
förmåner vid svensk skola
i u-land,

nr 448, av fru Rgding in. fl., om höjning
av de allmänna barnbidragen,
nr 449, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Antonsson, om rätt att upp -

föra mindre egnahem utan byggnadstillstånd,

nr 450, av herr Larsson i Borrby
in. fl., angående den enskildes rättsskydd
vid bebyggelseplanering,

nr 451, av herr Rubin, om ett särskilt
rättsinstitut för upplåtelse av jord till
skogsbruk,

nr 452, av herr Rubin, om uppskov
med övergången till högertrafik,
nr 453, av herr Wennerfors, om inrättande
av ett »kulturhistoriskt servitut»,

nr 454, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Gustafsson i Stenkyrka, angående
prövningen av ansökan om bostads- eller
förbättringslån beträffande jordbruksfastighet,

nr 455, av herr Lorentzon in. fl., om
samordning och utveckling av skogsnäringens
forskningsarbete,

nr 456, av herr Lothigius, om höjt
anslag till Naturvård: Bidrag till naturvårdsupplysningen
m. in.,

nr 457, av herr Nilsson i Bästekille
in. fl., om åtgärder mot spridning av
dynt,

nr 458, av herr Nilsson i Bästekille
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Befrämjande
av fiskefartygs förseende med radiotelegraf-
eller radiotelefonstation,
nr 459, av herr Petersson in. fl., om
utnyttjande av skog ovan skogsodlingsgränsen,

nr 460, av herr Andersson i Storfors
in. fl., om obligatorisk läkarundersökning
av invandrade utländska arbetstagare
och deras familjemedlemmar,
nr 461, av herr Carlshamre in. fl., om
åtgärder för att främja produktionen av
elektriska bilar,

nr 462, av herr Eliasson i Sundborn
in. fl., om anläggande av pipelines,
nr 463, av herrar Gustafsson i Stenkyrka
och Persson i Heden, om angivande
av blodgrupp på körkort,

nr 464, av fru Gärde Widemar och
fru Netlelbrandt, om utbildning av borgerliga
medlare,

nr 465, av herrar Hedlund och Ohlin,
om en förbättrad miljövård,

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Nr 4

nr 466, av herr Lindahl och fru
Skantz, angående informationen om
samhällets verksamhet,

nr 467, av herr Lothigius m. fl., om
eu fullständigare rening av avloppsvatten,

nr 468, av herr Mundebo in. fl., om
ökad social informationsverksamhet,
nr 469, av herrar Nyström och Trana,
om reserabatter å busslinjer som ersatt
nedlagda järnvägslinjer,

nr 470, av herr Rubin, om utredning
angående den personliga servicen i samhället,

nr 471, av herr Svensson i Kungälv
in. fl., om inrättande av ett statligt institut
för den psykiska folkhälsan,

nr 472, av fröken Wetterström in. fl.,
om rabatt på statens järnvägar för förtidspensionärer,
in. in., samt

nr 473, av fröken Wetterström och
fröken Ljungberg, om identitetskort för

befattningshavare som besöker åldringv
ar in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Björkman
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående förhandlingar
i syfte att undvika dubbelbeskattning
på arvsbeskattningens område.

§ 9

.1 usterades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.23.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 26 januari

Kl. 10.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Meddelande ang. arbetsplenum

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Kammarens plenum onsdagen den 22
februari, som i den preliminära planen
utsatts till kl. 10.00 eller 14.00, kommer
att börja kl. 10.00. Därvid behandlas
bl. a. bevillningsutskottets betänkanden
angående de förslag till skattepolitiska
åtgärder som förutskickats i finansplanen
och angående investeringsavgift för
vissa byggnadsarbeten.

§2

Svar på fråga ang. åtgärder för att främja
tillkomsten av el-drivna fordon

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Dickson har frågat,
om kommunikationsministern uppmärksammat
att el-drivna fordon kan
förväntas snart nå praktiskt acceptabel
användbarhet och om kommunikationsministern
i så fall överväger att befrämja
utvecklingsverksamheten beträffande
sådana fordon genom initiallättnader
i form av t. ex. reducerad fordonsskatt.

Nr 4

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Svar på fråga ang. skattskyldigheten för ersättningar
av amatöridrott

Då ärenden om fordonsskatten hör
under finansdepartementet har frågan
överlämnats till mig för besvarande.

Vägtrafikbeskattningen och därmed
sammanhängande frågor övervägs f. n.
av bilskatteutredningen. Enligt direktiven
bör utredningen passa in även
andra drivmedel än de nu gängse i
skattesystemet, om det bedöms som
sannolikt att sådana drivmedel kommer
till användning. Enligt vad jag inhämtat
är frågan om beskattning av eldrivna
fordon under utredningens uppmärksamhet.
Då jag inte anser mig böra
föregripa utredningens ställningstagande
i frågan, kan jag nu bara hänvisa
till det kommande utredningsresultatet.

Vidare anförde

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för lians välbetänkta
svar. Jag har sett efter vad det är för
personer som sitter i den utredning
finansministern hänvisar till, och då
jag finner att det är människor med vidsyn
och perspektiv tror jag vi kan se
fram emot en lycklig lösning på den
av mig ställda frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

och tävlingspriser till utövare

tävlingspriser till utövare av amatöridrott,
att dessa anvisningar bättre än
de nu gällande överensstämmer med
amatöridrottens villkor.

Riksskattenämnden utfärdade år 1964
anvisningar om idrottsmännens skyldighet
att ta upp ersättningar och priser
som inkomst vid beskattningen. Som
jag framhållit en gång tidigare i en liknande
debatt anser jag att gällande regler
ger skattemyndigheterna utrymme
för tolerans vid beskattningen av
idrottsmännens priser och att prövningen
därför inte behöver bli alltför
detaljbetonad. Detta betyder inte att
generell skattefrihet skall gälla. Riksskattenämndens
anvisningar kan självfallet
inte strida mot gällande skattelagstiftning
sådan den beslutats av riksdagen.

Enligt vad jag inhämtat pågår sedan
slutet av förra året vissa undersökningar
inom nämnden för att utröna om det
är möjligt att utfärda anvisningar även
beträffande idrottsmännens rätt till avdrag
för särskilda kostnader som är
förenade med deras tävlingsverksamhet.
Samråd med företrädare för idrottsrörelsen
har inletts i denna fråga.

Vidare anförde

§3

Svar på fråga ang. skattskyldigheten för
ersättningar och tävlingspriser till utövare
av amatöridrott

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Ekström i Iggesund
har frågat, om jag är beredd att
medverka till att överläggningar kommer
till stånd mellan berörda myndigheter
och idrottens organisationer beträffande
sådana anvisningar angående
skattskyldighet för ersättningar och

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret.

Det är mig angeläget framhålla att
även om jag står idrottsrörelsen nära
har jag den bestämda uppfattningen
att om en elitidrottsman bar verkliga
inkomster av sitt idrottsutövande och
det kvarstår •— sedan han beviljats rättmätiga
avdrag för intäktens förvärvande
— en beskattningsbar inkomst, så
skall denna inkomst beskattas. Att man
skulle skapa någon form av generell
skattebefrielse i sådana fall, är en mening
som jag absolut inte delar.

Jag betonar att det skall vara verkliga
inkomster och inte konstruerade eller

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Nr 4

Svar på fråga ang. förläggning av myntverket till Kopparbergs län

fiktiva belopp, och de av riksskattenämnden
år 1964 utfärdade anvisningarna
är tyvärr i dessa avseenden icke
tillfredsställande. Det skulle givetvis
vara av intresse att i detalj gå igenom
bestämmelserna, men tiden tillåter det
inte.

Enligt anvisningarna skall två tredjedelar
av försäljningsvärdet i detaljaffär
betraktas såsom skattepliktig inkomst
när det gäller nyttopriser. Detta förklaras
i anvisningarna bero på att det
inte går att vid en försäljning under
hand få ut ersättning för fulla värdet.

Jag tycker att detta är orimligt och
att saken måste rättas till. En idrottsman
som vill följa gällande amatörregler
är förhindrad att sälja sina priser
— gör han det blir han professionell.
Och kan det över huvud taget anses
föreligga ett saluvärde för någonting
som inte kan försäljas?

Innan jag ställde min fråga funderade
jag över huruvida jag skulle fråga finansministern,
om han vore beredd att
låta 1965 års idrottsutredning se närmare
på saken, men efter det svar som
finansministern nu lämnat kan kanske
problemet lösas ändå. Jag har emellertid
den meningen att det kunde vara av
värde om idrottsutredningen också
finge något granska den penningcirkulation
som i dag förekommer inom vår
amatöridrott. Denna frågeställning kanske
är intressantare än exempelvis beskattningen
av motorsågar och TVapparater.
Yi vet alla att i dag mycket
pengar är i omlopp på detta område
och att det t. ex. är imponerande summor
som växlar ägare när en klubb
»överlämnar» en elitidrottsman till en
annan klubb — det är ju inom vissa
lagsporter som detta system praktiseras.

De otidsenliga amalörreglerna är
sannerligen mogna för en grundlig översyn.
För närvarande är idrottsrörelsen
mycket av ett isberg — det mesta rör
sig under ytan. Därför finns det kanske
ändå anledning att låta 1965 års idrottsutredning
se på saken.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§4

Svar på fråga ang. förläggning av myntverket
till Kopparbergs län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Turesson har frågat
mig, om jag vill låta utreda lämpligheten
av att vid eventuell förflyttning
från Stockholm helt eller delvis förlägga
myntverket till Kopparbergs län.

Som svar vill jag meddela följande.

Vid en utredning om eventuell utflyttning
av myntverket blir lämplighetsfrågan
sett ur verkets synpunkt avgörande.
Alt ett speciellt län skulle ha
påtagliga fördelar framför andra län
med samma förutsättningar torde ej
kunna hävdas. Den utredning som f. n.
arbetar med frågan om mynt- och justeringsverkets
lokaliseringsfrågor bör fä
fullfölja sitt arbete förutsättningslöst.

Vidare anförde

Herr TURESSON (h):

Herr talman! .lag ber att få tacka finansministern
för svaret.

Jag vill inte påstå vare sig att jag
är nöjd eller missnöjd med svaret. Jag
erkänner emellertid gärna att det väl
inte var mycket annat att säga än det
finansministern sagt. Men det är ganska
klart, att om verket kan peka på alternativa
likvärdiga förläggningsorter, så
ligger det nära till hands att låta även
en statlig lokalisering påverkas av s. k.
lokaliseringspolitiska synpunkter. Detta
innebär att utredningen i och för sig
kanske inte är förutsättningslös, vilket
den helst bör vara, men vi har dock
sett exempel på att just utredningar om
lokalisering av statliga institutioner
inte varit förutsättningslösa. Jag erinrar

Nr 4

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Svar på fråga ang. ökad information om den nya s. k. ordningsbotens tillämpning
vid trafikförseelser

endast om att riksdagen för ett år sedan
fattade beslut om förläggning av den
nya gymnastikhögskolan och den nya
socialhögskolan till Örebro. Det var
resultatet av ett beställningsarbete, varvid
det för utredningsmannen, en ledamot
av denna kammare, påpekats att
det just med hänsyn till avbalanseringen
mellan länen — staten ville så att
säga fördela gracerna -- var lämpligt
med en förläggning till Örebro. Man
kan naturligtvis anlägga precis samma
synpunkter på den fråga det här gäller.

Härmed var överläggningen slutad.

§5

Svar på fråga ang. ökad information
om den nya s. k. ordningsbotens
tillämpning vid trafikförseelser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Tliunvall har frågat,
om jag vill medverka till ökad information
om den nya ordningsbotens
tillämpning vid trafikförseelser för att
förhindra att exempelvis falska poliser
kan utkräva penningbelopp på grund
av allmänhetens okunnighet om hur del
nya systemet fungerar.

Jag vill först erinra om att det nya
ordningsbotssystemet inte innebär att
böter skall betalas till de polismän som
utfärdar föreläggandena. Betalningen
skall i regel ske över postgiro. Betalning
till särskilt böteskontor eller särskild
kassa kan också tänkas bli aktuell
i en del specialfall.

Ordningsbotssystemet prövas f. n. i
begränsad omfattning. Det har hittills
satts i kraft bara i Stockholms stad och
i Västmanlands län. Innan systemet
startades i dessa områden den 1 januari
1967 ombesörjde rikspolisstyrelsen en
effektiv pressinformation. Presskonferenser
hölls både i Stockholm och i
Västerås. Vidare distribuerades en redo -

görelse för systemets huvuddrag genom
TT till samtliga tidningar. I press, TV
och radio gavs saken ganska stort utrymme.

Som en ytterligare informationsåtgärd
överväger rikspolisstyrelsen att
utge eu kortfattad broschyr angående
ordningsbotssystemet.

Vidare anförde

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! .lag tackar statsrådet
och chefen för justitiedepartementet för
svaret på min fråga.

Dessa nya trafikregler, till vilka.stoppplikten
för gående och ordningsbotssystemet
hör, har endast varit i kraft
sedan nyår. Jag läste om ett par fall som
inträffat ute i landet där försöksverksamheten
ännu inte har kommit i gång
— och inte skulle göra det ännu. Oärliga
människor, falska poliser hade redan
lyckats lura av andra människor
penningböter, när vederbörande ertappats
med att gå mot rött ljus. Jag var
angelägen att strålkastarna snabbt och
effektivt skulle inriktas på denna företeelse,
och det var därför jag ställde
min fråga.

Själv är jag väl medveten om hur det
hela skall gå till, men jag ansåg att allmänheten
skulle få reda på det rätta
förfarandet. Polisen skall alltså inte ha
några pengar »på stubben», som man
brukar säga. Polisen skall använda speciella
blanketter för ändamålet, och jag
tycker att dessa skulle kunna visas i
TV, så att folk fick se dem. Den felande
skall vidare inbetala bötesbeloppen via
postgirot, alltsammans så som statsrådet
här talat om. Det förefaller som om
många inte haft reda på det, eftersom
man så lätt kunnat förmås att betala
när någon påvisat att man begått ett
fel.

I en tidningsintervju, som jag läst,
lämnade en polisman från mina hemtrakter
en utmärkt information. Han

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Nr 4

Svar på fråga ang. det relativa betygsättmngssystemet

betonade att polisens uppgift också är
att upplysa folk och inte bara att sätta
fast de felande, .lust nu, sade han, kan
det vara svårt, i våra trakter åtminstone,
att se de obevakade övergångsställena
på grund av snön och de höga snövallarna,
och man måste ta hänsyn till
detta.

Men också på platser utanför de för
dagen aktuella polisdistrikten har tidningarna
skrivit om »böter på stubben»
och »hårda tag». Sådant kan oroa människorna
och få dem att handla felaktigt.
Det står i tidningarna att »som
bekant blir en hel del förseelser nu inte
dragna inför domstol utan skall betalas
''på stubben’ i form av penningböter».
Då kan man ju tro att böterna skall
betalas omedelbart sedan man gjort felet.

Det är kanske ändå nödvändigare
med upplysning om vad lagen säger om
obevakade övergångsställen. Många fotgängare
tror att de har absolut företräde
också där. Det har hänt att folk
gått ut på vägen vid ett övergångsställe
strax framför en bil som panikbromsar
och har svårt att stanna med så kort
varsel, inte minst i rådande väglag.
Men det finns också bilister som kör alldeles
för fort och inte visar hänsyn
därför att de anser sig ha förkörsrätt.
Hör i min hand har jag en skrivelse
från en person som menar att de nya
reglerna vid övergångsställena bara
gynnar bilisterna.

Själv är jag förvånad över att allmänheten
i alla fall så snabbt har fattat vad
saken gäller och anpassat sig. Det beror
naturligtvis på den upplysning som
gavs i anslutning till de nya bestämmelserna
i de aktuella polisdistrikten.
•lag skulle önska att denna information
utsträcktes, så att man också i det övriga
landet finge veta vad man har att
rätta sig efter. Felen och misstagen
kan enligt min mening rättas till med
ytterligare upplysning, så att de nya
trafikreglerna blir det skydd för olika
vägtrafikanter som avsikten var att de

skulle bli och som vi måste ha inför
övergången till högertrafik.

Herr statsråd! Jag ber än en gång att
få tacka för svaret på min fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. det relativa betygsättningssystemet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Dickson har frågat,
om jag finner anledning föreligga
att överge det relativa betygsättningssystemet.

Det är med hänsyn till den tid som
det relativa betygsättningssystemet tilllämpats
ännu för tidigt att ta ställning
till om några modifikationer av detta
bör ske. Jag vill dock tillägga att hittills
inte något framkommit som ger mig
anledning att frångå den bedömning av
.systemet som kom till uttryck i samband
med besluten om dess införande.
.Tåg vill också framhålla att ett allt bättre
och mer omfattande underlag för betygsättningen
utarbetas inom skolöverstyrelsen.

Vidare anförde:

Herr DICKSON (li):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret, som
jag inte är så glad åt.

Enligt min mening är det inte alls för
tidigt att fundera över denna fråga.
Tydligen är inte heller skolöverstyrelsen
alldeles nöjd, eftersom den håller
på att utarbeta — som ecklesiastikministern
säger •— ett »bättre och mer
omfattande underlag för betygsättningen».
Detta är ett högst orakelmässigt uttalande.
Om ett betyg verkligen skall
vara ett betyg, måste väl dess underlag
vara elevens kunskaper, och de kan, såvitt
jag begriper, inte påverkas av skolöverstyrelsen.

80 Nr 4 Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Svar på fråga ang. åtgärder för att underlätta för fotgängare att passera med trafik -

signaler utrustade övergångsställen

Jag kan förstå tankegången bakom det
relativa betygsättningssystemet, men
man kan aldrig därigenom neutralisera
det faktum att vi människor inbördes
begåvats med olika talanger och färdigheter.
Vad som måste göras är att få
in i det allmänna medvetandet att människovärdet
inte är beroende av kvaliteten
på ens intellektuella gåvor. Detta
sker inte på det här sättet.

Jag har sett att SECO vill ta bort betygsättningen
helt och hållet och har
ibland frågat mig om det kanske inte
vore ännu bättre än det nuvarande
systemet, som inte är en betygsättning
och som i mycket hög grad förvirrar
eleverna, då de klassificeras jämsides
med kamrater i sin omedelbara närhet,
vilkas studieresultat är alldeles uppenbart
olika.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Jag skall i samband med
en enkel fråga inte gå in på hela detta
problem om en absolut eller en relativ
betygsättning. Vi har, herr Dickson,
haft många och långa diskussioner om
den saken här i kamrarna, även mellan
kamrarnas experter.

Jag vill bara upplysa herr Dickson
om att vad jag menar när jag säger att
skolöverstyrelsen håller på att utarbeta
ett bättre och mer omfattande underlag
för betygsättningen inte är någonting
annat än att man håller på att göra
standardproven till ett ännu bättre och
mer exakt instrument. När den relativa
betygsättningen infördes, byggde den
på dessa standardprov. Det är alltså
grundvalen för det nya systemet som
man håller på att finslipa.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag är ledsen att jag
inte utformade min enkla fråga till en
interpellation, ty det är att snedvrida
frågeinstitutets karaktär om vi har diskussioner
om enkla frågor.

Även ett standardprov enligt det relativa
betygsättningssystemet leder tydligen
fram till att mycket låg kunskapsgrad
inom en klass kan medföra höga
relativa betyg, eftersom en viss proportion
av klassen skall ha högre betyg, en
annan proportion skall ha mellanbetyg
och de sämsta lägre betyg. Eller har
jag missuppfattat saken helt och hållet?
Så fungerar i varje fall systemet i de
fall som har relaterats för mig.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
konstatera alt herr Dickson fullständigt
har missförstått hela frågan om den
relativa betygsättningen. Det är just för
att komma ifrån sådana felaktigheter,
som herr Dickson gav exempel på, som
vi har infört den relativa betygsskalan.
Det fanns tidigare exempel på att elever
trots ringa kunskaper i ett ämne kunde
få höga betyg. Den relativa betygsättningen
är till för att ge en jämförelse
över hela landet. I och för sig är det
ingenting som hindrar att om man har
enbart genier i eu klass, kan alla få
femmor. Om man bara har allsidigt
obegåvade elever, kan alla i klassen
få ettor.

Detta är emellertid en invecklad sak
och det går inte att gå till grunden med
den i en enkel fråga och ett enkelt svar.

Herr DICKSON (li):

Herr talman! Jag konstaterar bara att
ecklesiastikministern talar om idealtillståndet,
medan jag talar om verkligheten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. åtgärder för att underlätta
för fotgängare att passera med
trafiksignaler utrustade övergångsställen

Ordet lämnades på begäran till

Torsdagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 4

Svar på fråga ang. åtgärder för att underlätta för fotgängare att passera med trafiksignaler
utrustade övergångsställen

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Bengtson i Solna
liar frågat mig, om jag vill upplysa
kammaren om huruvida några åtgärder
vidtagits eller planeras för att nattetid
eller eljest vid ringa trafik underlätta
för fotgängare att passera övergångsställen,
som är utrustade med trafiksignaler.

Som jag meddelade i ett svar på eu
liknande fråga här i kammaren före
jul utsände väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i november 1966 en skrivelse
till samtliga väghållare där man bl. a.
påpekade behovet av en anpassning av
trafiksignalernas växlingstider så att
grönt sken visas för de gående så ofta
som möjligt under hänsynstagande till
trafiksäkerheten. Styrelsen påpekade
också behovet av att anpassa de tidsstyrda
signalanläggningarna till de varierande
trafikintensiteter som förekommer
under olika tider på dygnet och
under olika dagar i veckan.

En reform av trafikreglerna, som
kräver så stora omställningsåtgärder,
kan naturligtvis inte genomföras utan
vissa svårigheter. Det har också visat
sig att eu del signalanordningar ännu
inte uppfyller kraven på rimlig fördelning
av grönt sken för olika trafikantkategorier.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sände därför för fjorton dagar sedan
ut en skrivelse till samtliga väghållare,
städernas gatukontor och polismästarna
med ett påpekande att styrelsen
inte har något att erinra mot att signalerna
under lågtrafik ställs om till att
visa blinkande gult sken i sådana signalanläggningar,
där särskilda svårigheter
föreligger att anpassa signalväxlingen
med hänsyn till trafikvolymens växling.
Detta innebär att onödigt långa väntetider
undviks. Det förutsätts också i
skrivelsen att detta sker i samråd mellan
väghållarna och polismyndigheten.

I skrivelsen framhåller styrelsen också
vikten av att samtliga anläggningar
till dagen H anpassas så, att de kan användas
på vanligt sätt under kontinuerlig
drift dygnet om med rimlig avvägning
mellan olika trafikantkategorier
och trafikriktningar.

Vidare anförde

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret.

Statsrådet säger att han redan före
jul här i kammaren gav besked om vilka
åtgärder som hade vidtagits. Efter vad
som nu framgår av hans svar var de
åtgärder som då vidtogs inte till fyllest.
Kommunikationsministern meddelar
nämligen att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för ett par veckor sedan
sände ut en skrivelse till samtliga väghållare,
vari påpekades att signalerna i
viss omfattning borde ställas om till
blinkande gult sken. Detta var alltså
inte förberett tidigare, men jag tycker
att man skulle ganska lätt ha kunnat
räkna ut att det var lämpligt att ordna
det på det sättet.

Herr Palme säger vidare att en genomgripande
förändring av detta slag
självfallet inte går att genomföra utan
svårigheter. Det kan man hålla med
om. Nu får vi emellertid se hur den
i dagarna genomförda förbättringen
med gult trafikljus på nätterna tas emot.
Det gäller givetvis att anpassa signalerna
efter trafikrytmen. Herr Palmes
röda gubbar, som nu i stor utsträckning
uppträder i trafiken, får inte fungera
så att de blir mera impopulära än
de rimligtvis bör vara. Det är väsentligt
för hela trafiksystemet att trafikanterna
inte irriteras i onödan.

När riksdagen tog ställning till dessa
frågor förra året betonade lagutskottet
vikten av att trafikreglerna utformas så,
att de verkligen efterleves i praktiken
och respekten för gällande regler upp -

Nr 4

Torsdagen den 2G januari 1967 fm.

Svar på fråga ang. lagskyddet mot oljeutsläpp från fartyg i öppen sjo

rätthålles. Detta får inte försvåras av att
vidtagna åtgärder är osmidiga.

Härmed var överläggningen slutad.

§8

Svar på fråga ang. lagskyddet mot oljeutsläpp
från fartyg i öppen sjö

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Dickson har frågat
statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
om han betraktar lagskyddet
mot oljeutsläpp från fartyg i öppen sjö
såsom varande utformat på ett betryggande
sätt. Frågan har överlämnats till
mig.

År 1954 antogs en internationell konvention
till förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja. Redan mer
än lVs år innan konventionen trädde i
kraft genomfördes för svenska fartyg
den lagstiftning som föranleddes av
konventionen. Lagstiftningen förbjudei
uttömning av olja från alla svenska
fartyg inom svenskt territorium och
föreskriver att oljeutflöde där skall i
görligaste mån förhindras. I s. k. förbjudna
zoner utom svenskt territorium
får svenska fartyg med en bruttodräktighet
om minst 500 ton inte heller tömma
olja.

Förbudet utvidgades genom de ändringar
i konventionen som antogs år
1962. Bl. a. utvidgades de förbjudna
zonerna och sänktes gränsen för tankfartyg,
som faller utanför förbudet,
från 500 till 150 ton. Vår oljeskyddslag
har ändrats i överensstämmelse med de
nya konventionsbestämmelserna. Lagändringarna
och kompletterande bestämmelser
avses att sättas i kraft senast
när konventionsändringarna träder
i kraft, d. v. s. den 18 maj 1967.

I ett hänseende har Sverige redan
satt i kraft bestämmelserna i 1962 års
konvention. För svenska fartyg om

minst 500 bruttoton gäller nämligen sedan
den 1 juli 1966 förbud mot oljeutsläpp
i hela Nordsjön och hela Östersjön.

Det svenska lagskyddet mot oljeutsläpp
får anses fylla internationellt sett
höga anspråk. Man måste emellertid
vara medveten om att skyddet mot oljeutsläpp
inte kan bli betryggande så
länge andra sjöfartsländer står utanför
oljeskyddskonventionen och inte har
motsvarande nationella regler. Sverige
försöker påverka berörda länder att
medverka till att oljeutsläpp i havet
förhindras. Diplomatiska kontakter har
gett bl. a. det beskedet, att Sovjetunionen
vidtagit åtgärder för att dess fartyg
inte skall tömma olja i havet.

Vidare anförde:

Herr DICKSON (li):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för det uttömmande och
glädjande svaret.

Anledningen till att jag ställde min
fråga var en tidningsuppgift, i vilken
man i samband med att olja släpps ut
talade om att det fanns en lucka i lagen

— så som det uttrycktes — som gjorde
att man inte kunde vidta åtgärder mot
fartyget. Nu är det alldeles uppenbart
att det i varje fall inte finns någon
lucka i den svenska lagen, utan att
det förelåg en felaktig formulering i tidningen.

Jag vill endast tillfoga att jag hoppas

— att jag vet — att kommunikationsministern
kommer att i sin mån medverka
till att de internationella konventionerna
kompletteras på ett sådant
sätt, att tragedier av det slag som vi
upplevt vid våra kuster under vintrarna
inte behöver upprepas.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill endast för herr
Dickson understryka, att jag upplever
denna sak som utomordentligt viktig.

Torsdagen den 20 januari 1967 fm. Nr 4

Svar på fråga ang. den senaste taxehiijningens inverkan på statens järnvägars kon
kurrenskraft

Vi gjorde ju i fjol en aktion för att så
att säga täppa till hälen åtminstone för
svensk del; för att få större tyngd i
våra hänvändelser till andra länder
satte vi konventionen i kraft för Sveriges
vidkommande, trots att den inte var
i kraft internationellt. Därigenom fick
vi bort den s. k. skamfläcken i Östersjön.

Lagen är bra, och vi håller på svensk
botten på att vidtaga åtgärder för att
förhindra oljeutsläpp, bl. a. genom att
förbättra anordningarna i hamnarna.
Vi kommer heller inte att förtröttas att
via internationella och diplomatiska
kontakter söka skapa en positiv inställning
på området hos alla sjöfartsländer.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. den senaste taxehöjningens
inverkan på statens järnvägars
konkurrenskraft

Ordet lämnades på begäran till

Ghefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag anser att
den senaste taxehöjningen inom statens
järnvägar möjliggör en god konkurrenskraft
hos företaget.

Avtalsuppgörelsen under föregående
år har inneburit att SJ, trots det omfattande
rationaliseringsarbete som pågår
inom företaget, fått vidkännas kraftigt
höjda löneutgifter. Lönekostnaderna
utgör cirka 75 procent av SJ:s sammanlagda
driftkostnader inklusive avskrivningar.
Det har inte bedömts möjligt
alt täcka utgifterna och upprätthålla
förräntningskravet utan taxejusteringar.

SJ söker naturligtvis på olika sätt
hävda sin konkurrenskraft även i det
ändrade kostnadsläget. Det sker främst
genom intensifierade rationaliserings -

och besparingsåtgärder samt ökad kommersiell
aktivitet. Genom de ökade ansträngningarna
har SJ enligt min mening
goda möjligheter att i överensstämmelse
med riktlinjerna för den statliga
trafikpolitiken hävda sig i konkurrensen
inom transportsektorn.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag är medveten om att
SJ liksom alla andra företag har att
vidkännas kostnadsfördyringar, inte
minst när det gäller löneutgifterna. Fråga
är emellertid om den senast beslutade
taxehöjningen, som verkställdes
den 1 januari i år, verkligen ger den
inkomstförstärkning som åsyftats. SJ
räknar med en inkomstförstärkning på
cirka 85 miljoner kronor, men som vi
alla vet har regeringen beslutat att gå
längre i fråga om taxehöjning än SJ
föreslagit.

Den senaste tidens taxehöjningar inger
en viss oro. De sammanlagda taxehöjningarna
på färdbiljetter sedan den
1 januari 1862 uppgår till cirka 39 procent,
medan konsumtionsprisindex under
samma tid stigit med 20 enheter.
De sammanlagda höjningarna av fraktgodstaxorna
under ifrågavarande period
uppgår till 50 procent.

i skrivelse till Konungen av den 11
november 1966 framhåller SJ följande:
»I nuvarande labila ekonomiska läge
och efter de två taxehöjningarna SJ genomfört
vid de senaste halvårsskiftena
måste frågan om ytterligare prishöjningar
kommersiellt bedömas med försiktighet.
Den genom liberaliseringen
ökade konkurrensen på godstrafiksidan
ger ytterligare anledning till varsamhet.
»

Med detta SJ:s yttrande som bakgrund
ställer man sig'' ytterligt tveksam
till huruvida den senaste taxehöjningen
ger vad den åsyftar, nämligen inkomstförstärkning
för statens järnvägar.

84 Nr 4 Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Svar på fråga ang. den senaste taxehöjningens inverkan på statens järnvägars konkurrenskraft -

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Vi har haft en relativt
utförlig debatt i första kammaren om
detta ämne tidigare i dag, och jag skall
därför söka fatta mig kort.

Statens järnvägar skall ju täcka sina
kostnader. Dessa kostnader har gått
upp kraftigt. Treårsuppgörelsen på lönesidan
innebär en kostnadsökning på
365 miljoner, eftersom lönekostnaden
är 75 procent av SJ :s totala kostnader.

Man kan inte rationalisera bort allting;
många anser ju att SJ redan rationaliserat
för hårt. Lönehöjningarna
måste därför till en del tas ut genom
ökade läxor. Generellt sett har SJ :s
taxor ungefär följt konsumentprisindex.
Vissa taxor har höjts mera, helt enkelt
därför att godstrafiken i viss utsträckning
har subventionerat persontrafiken
och därför att t. ex. fraktstyckegods’
taxan, som är mycket dyrbar i hantering,
blir särskilt kostsam för företaget.

I detta fall har SJ lagt fram förslag
om taxehöjningar, som enligt företagets
egen bedömning skulle ge ökade intäkter
på 85 miljoner kronor. Regeringen
har justerat upp höjningarna något
därför att det annars är så mycket som
fattas för att SJ skall kunna uppfylla
det förräntningskrav som riksdagen
står bakom och att man skulle riskera
en mycket kraftigare förlust under nästa
år.

Herr Börjesson i Falköping frågar
nu, om detta leder till några ökade intäkter.
Jag konstaterar att hans bedömning
därvidlag helt strider mot SJ :s
egen bedömning, som alltså innebar
ökade intäkter på 85 miljoner kronor.
Menar herr Börjesson på allvar att vi
skulle ha skaffat 85—100 miljoner genom
en motsvarande ökning av driftbidraget
till SJ? Det vore väl det enda
alternativet.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Jlerr talman! Fn enkel fråga ger ju

inte anledning till någon större debatt.
Men på statsrådets senaste fråga till
mig, om denna inkomstförstärkning för
SJ bör ske via statsbudgeten, vill jag
svara att jag hela tiden stöder mig på
vad SJ har föreslagit. Jag har varit i
kontakt med järnvägsstyrelsen och frågat,
huruvida den merhöjning som regeringen
har beslutat verkligen skall
ge någon inkomstförstärkning och i
så fall hur mycket. Det svarades då
att uppgifter om storleken därav inte
går att erhålla. Från järnvägsstyrelsens
sida påpekades också att transportutvecklingen
visat vikande tendenser,
speciellt i fråga om godstrafiken, malmtransporter
och transporter för konjunkturkänsliga
industrier. Den av
Kungl. Maj:t beslutade större taxeliöjningen
skulle alltså inte komma att innebära
en ytterligare inkomstökning
proportionellt mot den tidigare beräknade
ökningen.

Jag stannar där och konstaterar bara,
att framtiden får utvisa huruvida
höjningen verkligen ger den inkomstförstärkning
som kommunikationsministern
tror sig kunna räkna med.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag tror att det är nödvändigt
att besvära kammaren med en
enkel distinktion.

Herr Börjesson i Falköping nämnde
inkomsterna på malmtransporterna. Om
de blir större eller mindre än beräknat
är inte i första hand en taxefråga
utan beror främst på hur mycket malm
LKAB säljer ute i världen och hur mycket
man därför transporterar på malmbanan.
Sjunker försäljningen —- som
den nu gör -— blir ju transporterna
mindre omfattande och därmed inkomsterna
på malmbanan proportionellt
mindre. I och för sig har detta ingenting
med taxan att göra, men om taxan
varit lägre än nu, skulle inkomsterna
också ha ytterligare minskat.

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Nr 4

Svar på fråga ang. fullgörandet av statens järnvägars skadeståndsskyldighet gentemot
enskilda personer vid olycksfall

SJ:s inkomster beror sålunda icke
enbart på taxan utan också på den allmänna
konjunkturen. En sänkning av
konjunkturnivån drabbar alla transportmedel;
den har redan drabbat en
hel del företag inom lastbilsbranschen
o. s. v.

Den distinktionen tror jag att herr
Börjesson måste hålla i minnet för att
kunna driva en meningsfull diskussion
om järnvägstaxor.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag tackar för den senaste
undervisningen.

lag vill bara konstatera att taxehöjningen
kommer att återverka även på
andra transporter. Jag har här framför
mig ett uttalande av järnvägsmannaförbundets
ordförande Gustaf Kolare, som
säger: »Taxehöjningar är mycket allvarliga
för järnvägens framtid.»

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. fullgörandet av statens
järnvägars skadeståndsskyldighet
gentemot enskilda personer vid olycksfall Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Gävle
har frågat mig om jag anser gällande
riktlinjer och praxis vid statens järnvägar
tillfredsställande beträffande utbetalning
av ersättningar till enskilda
personer respektive anhöriga vid inträffade
dödsolyckor eller andra svårare
olycksfall där SJ:s skadeståndsskyldighet
är dokumenterad.

Vid reglering av skada till följd av
statens järnvägars verksamhet söker SJ
tillämpa den praxis som utvecklats vid
domstolar eller vid frivilliga uppgö -

relser, t. ex. med försäkringsbolag. SJ
har också lång egen erfarenhet av skadereglering
på skilda områden. Vid mera
komplicerade ersättningsyrkanden
brukar den ersättningsberättigade företrädas
av advokat. Skulle den ersättningsberättigade
sakna ombud förekommer
inte sällan att SJ uppmanar
honom att anlita advokat. Skäliga advokatkostnader
svarar SJ för utöver
skadeståndet.

Vid större olyckor brukar SJ meddela
anhöriga till omkomna hur ersättningsfrågorna
handläggs och vilka uppgifter
som erfordras för bedömning av
ersättningsanspråken. I samband härmed
upplyses också om att SJ svarar
för skäliga advokatkostnader.

Enligt min mening finns inget att erinra
mot den ordning som tillämpas för
handläggning av ifrågavarande ärenden.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på frågan.

Statsrådet säger sig inte ha någonting
att erinra mot rådande ordning
vid handläggningen av dessa ärenden.
Det tycker jag är ledsamt. Jag har här
en fotostatkopia som gäller handläggningen
av Holmsvedenolvckan den 25
april 1966. Där utdömdes 2 000 kronor
utöver de utgifter de efterlevande
specificerat och dokumenterat i samband
med dödsfallet.

Man måste i detta sammanhang uppmärksamma
också en annan sak, nämligen
ersättningen för kostnader för
sorgkläder, som enligt vederbörandes
uppgifter uppgått till cirka 1 800 kronor.
SJ :s rättssektion yttrade om detta
krav: »Med hänsyn till återstående

bruksvärde medges ersättning med
hälften av inköpspriset», alltså 900 kronor.

86 Nr 4 Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Svar på fråga ang. åtgärder för alt nedbringa olycksfalisfrekvensen på vägarna

Det är alldeles klart att ett visst
bruksvärde måste återstå, men å andra
sidan har de efterlevande tvingats betala
ut 1 800 kronor, vilket de ansåg
vara en nödvändig utgift i samband
med begravning av avliden make.

Summan 2 000 kronor blir alltså omedelbart
reducerad till cirka halva beloppet.
På mig verkar detta vara en
uppseendeväckande låg ekonomisk
kompensation vid en så allvarlig
olycka.

Jag har ingen anledning att förmoda
att just detta fall skulle betraktas
på något särskilt sätt utan antar att det
är fråga om ett genomgående betraktelsesätt.
Enligt mitt sätt att se skulle
därmed ersättningsbeloppen vara för
låga. Det hade varit tacknämligt, om
statsrådet velat studera saken litet närmare.
Jag tror nämligen att man måste
vara en aning generösare än detta speciella
fall utvisar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Med anledning av herr
Nilssons i Gävle fråga införskaffade vi
upplysningar om de former enligt vilka
SJ handlägger sådana fall. Dem fann
jag inte något fel på.

Sedan tar herr Nilsson upp ett enskilt
fall, i vilket ersättningsbeloppen
enligt hans mening har varit för låga.
Utan kännedom om detta fall saknar
jag givetvis varje möjlighet att gå in
på det.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag begär inte att statsrådet
skall känna till detta enskilda
fall, men vi måste väl ha klart för oss
att den ståndpunkt SJ intagit i detta
sammanhang också gäller i andra fall.
Den är alltså typisk för den restriktivitet
SJ visar vid bedömning av sådana
frågor.

Jag hade också formulerat min fråga
med utgångspunkt i detta fall. Naturligtvis
kunde jag ha tagit upp andra

fall, i vilka en omprövning av bedömningen
varit befogad.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag saknar fortfarande
möjlighet att uttala mig om i vad mån
omständigheterna i detta fall är typiska
för handläggningen. Alltså kan jag icke
med herr Nilsson i Gävle närmare diskutera
denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§11

Svar på fråga ang. åtgärder för att nedbringa
olycksfalisfrekvensen på vägarna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig, om jag avser att
vidtaga några åtgärder för att nedbringa
den höga döds- och olycksfalisfrekvensen
på våra vägar, exempelvis
genom att undanröja de värsta trafikfällorna.

I september 1962 fick väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i uppgift att till
kommunikationsdepartementet inkomma
med närmare redovisning av olycksfrekvensen
inom landsbygdens allmänna
vägnät och städernas infartsleder.
Genom styrelsens redovisning fick vi
ett samlat material rörande olyckornas
fördelning i landet i dess helhet.

Med trafikolycksmaterialet som underlag
har vidtagits och vidtas en rad
snabbt verkande trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder på våra mest olycksbelastade
vägsträckor. På de flesta av dessa
sträckor har härigenom en betydande
olyclcsreducering skett trots ökad
trafik. Vägförvaltningarna har också
ålagts att fortlöpande följa olycksutvecklingen
i respektive län för att vi
ständigt skall veta var olyckshindran -

Torsdagen den 26 januari 1967 fm. Nr 4

Svar på fråga ang. åtgärder för alt nedbringa olycksfallsfrekvensen på vägarna

de åtgärder är påkallade. Av denna anledning
skall vägförvaltningen bl. a.
föra särskilda trafikolyckskartor. Visar
sig en vägsträcka speciellt olycksbelastad,
görs regelmässigt en särskild undersökning
för att finna lämpliga åtgärder
att minska olycksriskerna.

Vid sidan av de mera kortsiktiga åtgärderna
för att eliminera trafikfällor
bedriver väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ett arbete för mer omfattande
och långsiktiga förbättringar av trafiksäkerheten
på våra vägar.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på min fråga.
Bakgrunden till min fråga är som
väl alla förstår det stora antalet dödsoffer
som trafiken på våra vägar kräver.
Ärligen dödas i trafiken inemot tusentalet
människor, och förra året var den
dystra siffran över 1 000 människoliv.
Vad jag frågat mig — och säkerligen
också många andra frågat — är om
vägmyndigheterna har uppmärksammat
det förhållandet, att ett stort antal av
dessa dödsolyckor inträffar på ett och
samma ställe. Det kan vara en kurva
på vägen, det kan vara en felaktig
dosering, det kan vara ett backkrön
eller dåliga siktförhållanden som är
den direkta orsaken till att många onödiga
dödsoffer under årens lopp krävs
på ett visst ställe.

En andra fråga är den i vad mån
vägmyndigheterna gjort och gör något
för att avlägsna dessa trafikfällor. Jag
har här en tidningsbild hämtad från
E4:an vid Norrala, av en kurva som
under årens lopp krävt minst 10 människoliv,
står det här, och man är förvånad
över att man inte har märkt att
vägmyndigheterna där vidtagit några
som helst åtgärder för att avlägsna de
värsta trafikriskerna. Förhållandena är
i stort sett desamma utefter våra länsvägar
och bygdevägar, jag föreställer

mig att det i många fall skulle gå att
undanröja dessa trafikfällor med relativt
enkla åtgärder och till relativt låga
kostnader.

Av statsrådets svar framgår att vägmyndigheterna
har ålagts att fortlöpande
följa ohxksutvecklingen i respektive
län. Jag är tacksam för det men jag
skulle också vilja tillägga att det inte
räcker med att bara följa utvecklingen,
utan man måste också vidtaga praktiska
och direkta åtgärder för att minska de
stora dödsriskerna.

Herr talman! Detta är en utomordentligt
allvarlig fråga. Icke minst inför den
förestående trafikomläggningen tror jag
att det är rätt angeläget att man från
vägmyndigheternas sida snarast fullföljer
dessa åtgärder och försöker avlägsna
de mest riskabla trafikhindren och trafikfällorna
för att nedbringa de alltför
höga dödssiffrorna i trafiken.

Med detta ber jag än en gång att få
tacka statsrådet för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är inte bara så att
vi följer denna fråga utan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
försöker vidta
just praktiska åtgärder så snabbt som
möjligt för att komma till rätta med
trafikfällorna. Jag fick senast i december
en lång lista där man just visade
hur man följt upp vissa särskilt olycksbelastade
vägar och trafikfällor och
försökt vidta praktiska åtgärder. Det
var många olika ting. I en del fall hade
man byggt om vägen till motorvägsstandard
så snabbt som möjligt. I en del
fall hade man infört hastighetsbegränsning,
t. ex. söder om Stockholm vid
Pershagen i Ytterjärna, tills den nya
motorvägen blir klar. I en del fall hade
man förbättrat signalanläggningarna vid
en spårvägskorsning. I några fall hade
man infört nya gångbanor. I ytterligare
några fall hade man försökt få bort
bropelare som trafikanter körde på.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redo -

88 Nr 4 Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Svar på fråga ang. en översyn av den nya förhandlingsordningen för statsanställda

visar regelbundet vilka åtgärder de vidtar
för att komma till rätta med trafikfällor.

Det exempel som herr Erikssson i
Bäckmora nämnde från Gävleborgs län
känner jag inte närmare till, men jag
är övertygad om att vägförvaltningen
bar sin uppmärksamhet riktad på saken.
Jag tycker det är bra att herr Eriksson
nämnde det. Vi har alla anledning att
intressera oss för dessa frågor och göra
myndigheterna uppmärksamma på vägsträckor
som kan anses vara särskilt
farliga.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag är tacksam för
den positiva inställning som statsrådet
Palme har i denna fråga — jag hade
naturligtvis inte väntat mig något annat.
Jag vet också att stora viigombyggnader
planeras och att en hel del förebyggande
åtgärder har vidtagits för att minska
trafikolyckorna. På många håll -— och i
vissa fall utefter länsvägarna — dröjer
det emellertid åtskilliga år innan man
kan påräkna någon direkt omläggning
och förbättring. I sådana fall borde man
kunna räta en del kurvor och rensa
vägkanterna från blocksten, som många
gånger har bidragit till att trafikoffer
har krävts. Jag är emellertid tacksam
för att propåer har sänts ut till vägmvndigheterna
och för att man är beredd
att praktiskt vidtaga de åtgärder
som statsrådet nämnde.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§12

Svar på fråga ang. en översyn av den
nya förhandlingsordningen för statsanställda Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat mig, om jag avser att ta initiativet
till en översyn av den nya förhandlingsordningen
för statsanställda på
grundval av de erfarenheter som vunnits
under den tilländalupna lärarkonflikten.

Förhandlingsordningen mellan staten
och statstjänstemännens huvudorganisationer
regleras i det huvudavtal som
träffats den 29 december 1965 mellan
statens avtalsverk och huvudorganisationerna.
Avtalet gäller tills vidare med
en uppsägningstid av sex månader. Om
förhandlingsordningen skall ändras,
måste detta därför ske genom att gällande
avtal sägs upp av någon av parterna.
Parterna får därefter träffa avtal
om ny förhandlingsordning. Jag avser
inte att ta något initiativ till en sådan
ändring.

Härutöver vill jag nämna följande.

När frågan om reform av de offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt underställdes
riksdagen, stod det klart att
vissa frågor som hade anknytning till
förhandlingsrätten borde utredas ytterligare.
Intresset av en snar reform ansågs
dock väga så tungt, att uppskov i
avvaktan på vidare utredningar inte
borde komma i fråga. Utredning pågår
redan av vissa särskilda frågor. Det
var vidare uppenbart att reformen hade
en så genomgripande innebörd, att anledning
till ytterligare överväganden
kunde uppkomma sedan reformen genomförts
i praktiken.

Jag kommer inom den närmaste tiden
att föreslå att en utredning tillkallas
med uppgift bl. a. att undersöka
hur de olika detaljerna i förhandlingsrättssystemet
fungerat i praktiken och
att lägga fram de eventuella förslag till
ändring i systemet som utredningen anser
behövas.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
civilministern för svaret, som i flera av -

8»

Torsdagen den 2(5

Svar på fråga ang. en översyn av den nya

seenden synes mig tillfredsställande.
Vissa särskilda frågor på förliandlingsrättsområdet
utredes redan, och civilministern
avser att tillkalla en utredning
för att undersöka även andra detaljer.
Detta anser jag positivt. Men
samtidigt utgör första delen av svaret
ett nytt exempel på civilministerns lek
med fiktionen av statens avtalsverk som
ett självständigt organ, som handlar
som om det icke hade någon kontakt
med eller tog någon hänsyn till vad en
civilminister kunde vilja tänka i olika
frågor. Det som i svaret sägs om att
parterna skall träffa nytt avtal, är formellt
riktigt; men den ena parten är
statens avtalsverk, och vad som måste
tas till förnyat övervägande — det illustreras
alltså i svaret — är fördelningen
av kompetens och ansvar mellan
de olika personer och organ som agerar
på den statliga sidan.

Organisationerna har formellt att förhandla
med statens avtalsverk, men i
bakgrunden skymtar med den äran civilministern
och givetvis med lika stor
ära även finansministern samt litet
längre bort, när det gäller lärarförhandlingar,
ecklesiastikministern.

Jag skulle bara vilja anföra en sak
till. När man nu skall tillkalla ifrågavarande
utredning, är det en mycket
allvarlig fråga som måste lösas — och
jag hoppas civilministern delar min
uppfattning därvidlag — nämligen möjligheten
att förhindra samhällsfarliga
konflikter utan — observera utan -— att
statstjänstemännens rätt därvid åsidosättes
eller hotas. Definitionen av begreppet
samhällsfara är i huvudavtalet
mycket vag och föga preciserad. Kan
en samhällsfarlig konflikt icke undvikas,
återstår ingenting annat än tjänstepliktslagstiftning.
Men en sådan löser
ju i och för sig inte de intressefrågor,
varom konflikt råder.

Finns det inte, herr civilminister, när
vi nu skall få denna utredning, bättre
vägar att gå? Tjänstepliktslagstiftning
innebär alltid ett hot om ensidig lösning
av problematiken.

januari 1967 fm. Nr 4

förhandlingsordningen för statsanställda

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat mig, om jag tänker ta initiativ
till en översyn av den nya förhandlingsordningen.
Jag vill understryka
ordet förhandlingsordning. Det är detta
som jag har svarat på. Förhandlingsordningen
är fastställd i ett avtal
mellan parterna.

Jag trodde ändå att herr Nordstrandh
som fackligt aktiv SACO-medlem använde
samma terminologi som vi på den
andra sidan, då det gäller fackliga angelägenheter.
Om herr Nordstrandh
frågar om förhandlingsordningen, talar
jag om hur den förhandlingsordningen
är konstruerad.

Sedan tar herr Nordstrandh upp frågan
om att förhindra samhällsfarliga
konflikter. Jag tror inte, herr talman,
att den frågan lämpar sig för en diskussion
inom ramen för frågeinstitutet.
Önskar herr Nordstrandh en utförligare
diskussion på den punkten, vill jag
uppmana honom att komma tillbaka
i interpellationsform. Jag hoppas att
vi då med talmannens medgivande får
tillräckligt utrymme att diskutera frågan.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Ja, herr civilminister,
jag skall gärna återkomma i interpellationsform,
om civilministern lovar att
ge mig svar på den interpellationen
inom rimlig tid, så att man inte behöver
stå här i slutet av maj och på talmannens
tysta uppmaning måste rusa
ner från talarstolen så fort som möjligt.

Beträffande begreppet förhandlingsordning
så vet jag faktiskt vad en sådan
är — jag har läst på — men vad frågan
här gäller, är alltså vad den ena parten
— avtalsverket — gör eller inte gör med
hänsyn till vad civilministern skulle
kunna vilja. Civilministern kan naturligtvis
inte formellt ta initiativ till en
ändring, men civilministern kan lyfta
på luren och ringa till någon av herrarna
i avtalsverket och säga att här är

90 Nr 4 Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Svar på fråga ang. en översyn av arbetsgivarpartens organisation på den statliga
sidan

en sak som ni bör överväga. Då kommer
vederbörande förmodligen inte att säga
upp avtalet man kommer åtminstone
att ta upp en diskussion om det; civilministern
har onekligen ett visst inflytande
i ett sådant sammanhang; annars
vore det bra dåligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§13

Svar på fråga ang. en översyn av arbetsgivarpartens
organisation på den statliga
sidan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har frågat
mig, om jag ämnar ta initiativ till en
av det gångna årets erfarenheter betingad
översyn av arbetsgivarpartens
organisation på den statliga sidan.

Enligt den proposition som låg till
grund för inrättande av statens avtalsverk
skulle verkets organisation överses
i samråd med statskontoret sedan
arbetet i verket kommit i gång. En sådan
översyn är för närvarande aktuell.

Som jag nyss nämnt i mitt svar på en
fråga av herr Nordstrandh avser jag
att föreslå att en utredning tillkallas
med uppgift att överväga vissa frågor
soin sammanhänger med förhandlingsrätten.
Denna utredning kommer att
vara oförhindrad att lägga fram förslag
till ändring i arbetsgivarpartens
organisation, om utredningen anser att
eu sådan ändring bör ske.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern
för att också jag fick svar
på min fråga.

Svaret är ganska tillfredsställande.
Riksdagens beslut att avtalsverkets organisation
skall överses i samarbete

med statskontoret, sedan arbetet i verket
kommer i gång, har jag emellertid
inte uppfattat så, att det syftade till en
så vittomfattande översyn av organisationen
som jag efterlyser utan mera
till en eventuell omorganisation av de
olika arbetsenheternas funktion. Nu
finner jag av civilministerns svar att
statsrådet anser den utredning som nu
är tillsatt vara oförhindrad att ompröva
arbetsgivarpartens organisation. Jag
tycker nog att ordet oförhindrad är litet
vagt. Jag hade hellre sett att statsrådet
givit uttryck för sin uppfattning
att en sådan översyn verkligen måste
komma till stånd.

Jag vill göra den personliga reflexionen
— som det gångna årets avtalsförhandlingar
väl ger anledning till — att
den konflikt vi då upplevde kanske var
onödig. Jag uppfattade saken så, att
statens avtalsverk med det sätt på vilket
förhandlingsrätten fungerade inte
var vad man menar med förhandlingskapabel,
eftersom det besked som avtalsverket
gav sedan inte blev bindande.
Därför menar jag att den översyn
som skall göras måste syfta till två saker,
antingen att verkligen ge statens
avtalsverk vidgade befogenheter eller
också att gå tillbaka till den gamla ordningen
och koppla in civilministern direkt
i förhandlingarna. Det är nämligen
fullständigt omöjligt för den, som
inte suttit som part under förhandlingarna,
att bilda sig en uppfattning om
de argument och motargument som där
framförts och att sedan ta ställning till
de många gånger väsentliga frågor det
gäller.

I detta sammanhang vill jag också
säga att även frågan om riksdagens lönedelegation
och dess ställning borde
tas upp till övervägande. Faktum är att
lönedelegationen vid höstens förhandlingar
inte bereddes tillfälle att följa
förhandlingarna på det sätt man tänkt
sig när riksdagen beslöt om lönedelegationens
funktion. Det beslutet inne -

Torsdagen den 26 januari 1967 fm. Nr 4

Svar på fråga ang. en översyn av arbetsgivarpartens organisation på den statliga
sidan

fattade ju att lönedelegationen skulle
hållas orienterad om pågående förhandlingar
och därigenom ha möjlighet att
uttala sig om de riktlinjer som den
statliga förhandlingsparten följer samt
deras tillämpning i olika förhandlingsskeden.
Jag har uppfattat det så, att
lönedelegationen inte beretts tillfälle
att följa förhandlingarna på det sätt
som avsågs.

Slutligen vill jag med åberopande av
statsrådets inlägg i remissdebatten om
att den statliga arbetsgivaren har en
relativt svag ställning säga att jag inte
delar den uppfattningen. Jag tycker
inte att den gångna avtalsrörelsen visat
att de båda parterna, den statliga arbetsgivaren
och statstjänstemannaorganisationen,
var i verklig mening jämställda,
vilket ju är grundtanken bakom
förhandlingsrättslagstiftningen. Vi skall
komma ihåg att det är staten som har
den ekonomiska makten och lagstiftningsmakten.

En annan faktor, som givetvis spelar
en viss roll, är vilken civilminister vi
bär. Det kan emellertid inte gärna vara
detta herr statsrådet syftade på med
sitt uttalande att den statliga arbetsgivarparten
för närvarande befinner sig
i underläge.

Herr talman! Jag vill till slut bara
framhålla att jag hoppas att den begärda
översynen kommer till stånd i så
god tid, att den kan leda till omorganisation
av avtalsverket före kommande
förhandlingar.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Även fru Kristensson
utvidgar diskussionen till en omfattning,
som inte faller inom ramen för
det enkla frågeinstitutet. Om jag skulle
ta upp alla de saker hon tog upp, finge
vi i realiteten en interpellationsdebatt.
Jag vill därför ge fru Kristensson samma
rekommendation, som jag nyss lämnade
herr Nordstrandh, att inte ta upp
dessa spörsmål när tiden är så begrän -

sad som i samband med besvarandet
av en enkel fråga.

Det måste vara fråga om en missuppfattning
när fru Kristensson hävdar att
avtalsverket inte är förhandlingskapabelt.
Det är ju avtalsverket som har
skött förhandlingarna och det har följt
den ordning som var förutsatt vid genomförandet
av reformen, nämligen att
avtalsverket skulle ha kontakter med
regeringen. Detta har avtalsverket haft
— såsom jag även tidigare framhållit —
och det är uppenbart att det måste
ha denna förbindelse med regeringen
om systemet skall fungera.

Det finns vidare en part i detta sammanhang,
vilken man inte skall glömma
bort. Den formella beslutanderätten
ligger i detta sammanhang inte alls
inom lönedelegationen och inte heller
hos tjänstemännen i avtalsverket utan
hos avtalsverkets styrelse. Det är denna
som har uppdraget att fatta beslut
om olika åtgärder i samband med en
förhandlingsomgång.

Låt mig till slut bara framhålla, att
jag trots allt vågar vidhålla mitt påstående
under remissdebatten, att den
offentliga arbetsgivaren i många avseenden
har en svagare och besvärligare
ställning i avtalssammanhang än vad
som gäller för den privata marknadens
arbetsgivare. Detta beror inte minst på
att det område det gäller — i varje
fall vid en generell jämförelse med den
privata marknaden — är betydligt
känsligare för konfliktåtgärder.

Jag vill därmed inte ha sagt att inte
också vissa områden på den privata sidan
kan vara mycket känsliga, kanske
lika känsliga för stridsåtgärder som den
offentliga sektorn. Generellt sett tror
jag ändå man vågar påstå, att den offentliga
verksamheten är mera känslig
för störningar i form av arbetskonflikter
än den privata sidan. Därmed följer
uppenbarligen också att den offentliga
arbetsgivaren också har en känsligare
ställning än vad som är fallet på
den privata sidan.

Nr 4

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Svar på interpellation ang. de amerikanska bombangreppen mot Nordvietnam

Fri! KRISTENSSON (h):

Herr talman! Om jag hade hyst den
förhoppningen att civilministern skulle
ha velat erkänna att erfarenheterna
av det gångna årets förhandlingar inte
varit helt tillfredsställande och har givit
vid handen att en översyn av arbetsgivarpartens
organisation vore motiverad,
har jag nu efter herr statsrådets
senaste inlägg blivit besviken på
denna punkt.

Jag efterlyste i mitt föregående inlägg,
om herr statsrådet aktivt ville
medverka till att denna utredning i
första hand skulle syssla med en omorganisation
av avtals verket. Jag fick
inget svar på denna fråga och jag tyckte
att herr statsrådets, såsom jag uppfattade
det, negativa attityd till detta
väsentliga problem inte var särskilt löftesrik.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag tror att fru Kristensson
kan dämpa sin besvikelse härvidlag,
ty jag är medveten om — vilket
jag framhöll i remissdebatten — att det
finns vissa saker i detta sammanhang
som kan föranleda funderingar om huruvida
förhållandena inte kunde ordnas
på ett bättre sätt. Och jag skulle
tro att de flesta av de propåer, som fru
Kristensson framförde i sitt första anförande,
tillhör den kategori som man
kan sätta sig ned och fundera över.
Däremot vill jag inte i dag säga vilket
resultatet av sådana funderingar kan
bli.

Jag tror inte heller att huvuduppgiften
för eu utredning eller beredning på
detta område skall anses vara avtalsverkets
interna organisation, ty den interna
organisationen för avtalsverket
skall — som jag framhållit i interpellationssvaret
— prövas i samråd med
statskontoret. Men det är alldeles uppenbart
att det kan finnas anledning
att ta upp frågan om relationerna på
arbetsgivarsidan, och avsikten är även

att i detta sammanhang göra en prövning
av hur det hela fungerat och om
vi kan få det att fungera på ett bättre
sätt.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det senaste inlägget, som jag tyckte i
alla fall var mera positivt än det tidigare.
— Jag kan också förstå att huvuduppgiften
för utredningen inte skall vara
avtalsverkets organisation, men jag
hävdar ändå att det är den mest brådskande
frågan och att man därför bör
starta med att söka lösa den.

Härmed var överläggningen slutad.

§14

Svar på interpellation ang. de amerikanska
bombangreppen mot Nordvietnam Ordet

lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat mig, om regeringen förbereder
nya initiativ för att kräva slut på de
amerikanska bombningarna av Nordvietnam
och tillbakadragande av de
amerikanska trupperna från Vietnam.
Han har vidare frågat, om regeringen
förbereder initiativ för humanitära insatser
i Nordvietnam.

Den svenska regeringen har vid
många tillfällen klargjort sin inställning
i Vietnam-konflikten. Vi har klart
uttalat att vi ansluter oss till den uppfattning,
som bl. a. framförts av FN:s
generalsekreterare U Thant, att ett
ovillkorligt inställande av bombningarna
i Nordvietnam är ett nödvändigt
första steg för att skapa en situation
som kan leda till förhandlingar mellan
de stridande parterna och till en gradvis
minskning av krigsaktiviteten på
ömse sidor. På amerikansk sida synes
man alltjämt, som en förutsättning för

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Nr 4

Svar på interpellation ang. de amerikanska bombangreppen mot Nordvietnam

ett nytt bombstopp i norr, kräva tydliga
tecken på att nordsidan är villig
besvara ett sådant steg genom att i någon
form »nedtrappa» sin egen militära
verksamhet. Ingenting tyder på att den
amerikanska regeringen skulle vara beredd
att frånfalla detta krav eller att
de uttalanden, som på senaste tiden
gjorts av representanter för Hanoi-regeringen,
skulle ha föranlett en ändrad
attityd hos ledningen i Washington.

Man befinner sig dess värre, förefaller
det mig, i ett ännu så länge oförändrat
dödläge.

Skall man — och jag vågar trots allt
tro att detta är vad alla parter önskar
— komma fram till en punkt där förhandlingsviljan
på ömse sidor leder
fram till verklig kontakt, så har jag
svårt att tro att det kan ske genom offentligt
framförda krav från den ena
eller andra regeringens sida eller genom
initiativ i världspublicitetens
rampljus. Man påverkar inte skeendet
i önskad riktning med sådana metoder.
I en så kritisk och ömtålig situation
som nu råder i Vietnam är ingen betjänt
av dylika utspel — allra minst de
människor som dagligen utsätts för krigets
ohyggliga påfrestningar.

Den svenska regeringen har ingen
lösning att föreslå i dag. Men jag är
övertygad om att inför de faror som
en fortsatt intensifiering av Vietnamkriget
innebär en väg till fred trots allt
skall kunna finnas. En allt starkare
opinion i världen, däribland den svenska,
kräver ett slut på kriget. I den mån
möjligheter kan yppa sig för Sverige
eller något annat i konflikten icke inblandat
land att göra en insats till förmån
för en förhandlingslösning blir det
nödvändigt att iaktta total diskretion.
Vi följer på svensk sida med all uppmärksamhet
utvecklingen. Skulle det
visa sig att vi kan på något sätt bidra
till strävandena att åstadkomma fred i
Vietnam, så kan herr Hermansson vara
övertygad om att vi inte skall tveka att
lämna ett sådant bidrag.

Med anledning av herr Hermanssons
andra fråga vill jag meddela följande.

Under de senaste åren har vid flera
tillfällen statliga medel ställts till förfogande
för humanitära insatser i Vietnam
genom svenska Röda Korsets förmedling.
Bidragen har varit avsedda
för såväl Sydvietnam som Nordvietnam
och FNL. För någon månad sedan har
vi instruerat det svenska sändebudet i
Peking att begära tillstånd att besöka
Hanoi. Han befinner sig där just nu för
att med representanter för Nordvietnams
regering och för FNL överlägga
om vad som från svensk sida kan göras
för att bidra till hjälp åt civilbefolkningen.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Det har länge förelegat
ett utförligt material om verkningarna
av den barbariska krigföring som de
amerikanska och med dem allierade
trupperna bedriver i Sydvietnam. .lag
vill erinra om den Svarta bok som
publicerats av Kommittén för avslöjande
av krigsförbrytelser och enligt vilken
under elva år av intervention och
angrepp dödats 170 000 människor och
sårats 800 000 människor. Även när det
gäller verkningarna av de amerikanska
flygbombardemangen mot Nordvietnam
finns talrika vittnesbörd, också av
svenska besökare såsom Sara Lidman
och Victor Vinde, om offren i människoliv
och om den materiella förstörelsen.

Kriget i Vietnam är avlägset bara
efter gamla mått. I kärnvapnens och
jetplanens tidsålder försiggår det inpå
våra gränser. Det är här och nu. Medan
vi åker till arbetet, gör vårt jobb, tittar
på TV, diskuterar här i riksdagen flyger
de amerikanska bombplanen ut på sina
räder. Industrianläggningar, kommunikationer,
skolor, sjukhus bombas sönder.
Människor mördas. De dränks i
brinnande napalm, slits sönder av de
amerikanska specialbombernas rak -

Nr 4

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Svar på interpellation ang. de amerikanska bombangreppen mot Nordvietnam

bladsvassa skärvor. I rummet bredvid
vårt bedrivs denna tortyr, denna utrotning
av människor. Om vi inte vore
nästan döva skulle vi varje minut höra
skriken och stönet.

Den amerikanske journalisten Harrison
Salisburys reportage var en nyttig
påminnelse om riktigheten i de nordvietnamesiska
myndigheternas egna
uppgifter. Amerikanska bombplan vräker
varje dygn ut sin bomblast över ett
land och ett folk, med vilket Förenta
staterna icke anser sig vara i krig. Medborgarna
i Nordvietnam — som ser sina
fabriker, boningshus, skolor och sjukhus
bombas sönder, som ser sina anförvanter
såras och dödas och själva svävar
i livsfara -— har förmodligen en
annan syn på frågan, om krig råder.
Ett faktum som alla erkänner är att
bombningarna åstadkommer stora skador.
De uppges ha större omfattning
än de mest intensiva flygbombardemangen
av Tyskland under det andra
världskriget och närmar sig effekten
av atombomben mot Hiroshima.

Hjälpbehovet måste under sådana förhållanden
vara enormt. Samtidigt som
jag tackar för utrikesministerns svar
på min interpellation vill jag speciellt
uttrycka min tillfredsställelse över hans
besked att det svenska sändebudet i
Peking just nu befinner sig i Hanoi för
att med representanter för Nordvietnams
regering och för FNL överlägga
om vad som från svensk sida kan göras
för att bidra till hjälp åt civilbefolkningen.
Svaret på denna min fråga är
alltså mycket positivt. .lag hoppas att
riksdagen skall underlätta ett fullföljande
av detta regeringens initiativ genom
att bevilja de i eu kommunistisk
motion begärda anslagen på sammanlagt
20 miljoner kronor för humanitär
hjälp åt Nordvietnam och FNL.

Den första delen av min fråga gällde
initiativ för att kräva slut på de amerikanska
bombningarna av Nordvietnam
och tillbakadragande av de amerikanska
trupperna från Vietnam. Utrikesmi -

nistern upprepar sin och regeringens
anslutning till generalsekreterare U
Thants uppfattning, att ett ovillkorligt
inställande av bombningarna i Nordvietnam
är ett nödvändigt första steg
för att få eu början till slut på kriget
i Vietnam.

Jag instämmer i denna uppfattning.
Tyvärr tyder ingenting på att den amerikanska
regeringen — som utrikesministern
också nämner ■—• skulle vara
beredd alt för närvarande tillmötesgå
detta krav. I pressen talas om att en
ytterligare intensifiering av bombningarna
tvärtom förberedes.

I detta läge tror jag att det är nödvändigt
att folk, partier, regeringar och
individer ännu klarare än tidigare uttalar
sin mening om det amerikanska
anfallskriget och den folkutrotning som
bedrives i Vietnam. De regeringar och
folk, som vill göra en insats för freden
i Vietnam, måste tillgripa skarpare ord
och konsekventa gärningar, om deras
inställning skall förstås av de makthavande
i Washington.

Utrikesministern erinrar själv om att
en allt starkare opion i världen, däribland
den svenska, kräver ett slut på
kriget. Denna starka och riktiga uppskattning
av opinionens roll tycks mig
stå i motsättning till vad som något
tidigare sägs i interpellationssvaret, där
offentligt framförda krav från den ena
eller andra regeringens sida inte sägs
leda till något resultat. Regeringarna
och folkrepresentationerna bör tvärtom
enligt min mening begagna varje tillfälle
att delta i opinionsrörelsen. Viktiga
krav som bör uttryckas är förutom
att de amerikanska bombningarna av
Nordvietnam måste upphöra, att de amerikanska
trupperna helt dras bort från
Vietnam och att nationella befrielsefronten
erkännes som företrädare för
Sydvietnam. Vad de människor som
dagligen utsättes för krigets ohyggligaste
påfrestningar framför allt begär av
oss är ett klart fördömande av det amerikanska
anfallskriget.

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Nr 4

Svar på interpellation ang. de amerikanska bombangreppen mot Nordvietnam

Herr talman! Jag vill i detta sammanhang
när vi diskuterar Vietnam beröra
ytterligare en fråga. I opinionsbildningen
är det viktigt att man inte tar ställning
på ett sätt som kan missbrukas av
krafter som man egentligen inte vill
gynna. Jag anser det beklagligt om statsminister
Erlander i ett svarstelegram till
Bertrand Russell uttryckt sig på ett sådant
sätt, att detta av exempelvis Svenska
Dagbladet kunde tolkas som ett ställningstagande
mot den s. k. tribunalen,
som avser alt objektivt undersöka uppgifterna
om amerikanska krigsförbrytelser.
Att vårt land skulle bevilja visum
för personer från Nord- och Sydvietnam,
som skulle delta i ett vittnesförhör
inom tribunalens ram, anser jag
självklart.

Hans excellens lierr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Såsom herr Hermansson
riktigt påpekade har den svenska
regeringen vid åtskilliga tillfällen givit
sin mening till känna beträffande den
amerikanska politiken i Vietnam. När
vi har skildrat krigets fasor, tycker jag
inte att vi har stått herr Hermansson
långt efter. Jag erinrar om att jag bl. a.
vid Förenta Nationernas senaste församling
yttrade mig på följande sätt:
»Det krig som nu rasar i Vietnam medför
omätliga lidanden och förstörelse
för landets befolkning. Byar läggs i
ruiner. Grus, spillror, aska, lemlästade
människor, flyende hemlösa kännetecknar
dess framfärd. Det innebär dessutom
ett hot mot freden i Asien och
kanske i hela världen.»

Vid ett annat tillfälle uttryckte jag
mig på följande sätt: »Det vietnamesiska
folkets lidanden bränner sig för
varje dag allt djupare in i vårt medvetande.
Att ett folk på detta sätt skall
utsättas för krigets gissel år efter år,
årtionde efter årtionde är en utmaning
mot all moral. Ingen nation i världen
kan ställa sig likgiltig till vad som sker
i Vietnam.»

Jag har sålunda samma uppfattning
som herr Hermansson om att vad som
sker i Vietnam •— även om det kan
synas avlägset från vårt eget lands gränser
— rör oss alla, och vi bör därför
alla reagera på det sätt som herr Hermansson
har gjort och som den svenska
regeringen också har gjort.

Då anser emellertid herr Hermansson
att vad som sägs i slutet av mitt interpellationssvar
skulle stå i motsättning
till vad som sägs där tidigare. När jag
talar om aktioner som verkställs i offentlighetens
rampljus, menar jag de
fredsaktioner som kommit till stånd i
olika sammanhang. Det är fredsaktioner,
initiativ, som tagits från åtskilliga
länder, och jag tror att herr Hermansson
mycket väl kan förstå att om man
försöker åstadkomma fred på det sätt
som skett kan det knappast leda till
några påtagliga resultat.

Jag har tvärtom understrukit att om
något skall göras, måste det ske med
den allra största diskretion, och jag kan
mycket väl förstå det läge som FNL eller
ledningen i Hanoi skulle försättas i,
därest man i offentlighetens ljus satte
sig vid ett förhandlingsbord med amerikanerna.
Herr Hermansson måste förstå
att det skulle vara synnerligen svårt
att förfara på det sättet. Vi vill från
svensk sida inte försätta den sidan av
de stridande i ett sådant läge.

Jag vill bara ge detta förtydligande
för att herr Hermansson inte skall missförstå
vad som säges i interpellationssvaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till utrikesutskottet motionen nr 321 ;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 322—339;

Nr 4

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Interpellation ang. generell befrielse från stämpelskatt vid sammanslagning av
kommunala bostadsföretag i samband med kommunsammanläggning

till statsutskottet motionerna nr 340—
363;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 364;

till statsutskottet motionerna nr 365—
383;

till bevillningsutskottet motionen nr
384;

till statsutskottet motionerna nr 385—
392;

till bankoutskottet motionen nr 393;

till statsutskottet motionerna nr 394
och 395; samt

till bevillningsutskottet motionerna
nr 396—419.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 420, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 7, med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 1 december 1959
(nr 507) om allmän varuskatt, in. m.,
hänvisades motionen, såvitt avsåg kungörelsen
om statsbidrag till viss linjetrafik
på landsbygden, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 421—426;

till bankoutskottet motionerna nr
427 och 428;

till lagutskott motionen nr 429;

till statsutskottet motionen nr 430;

till lagutskott motionerna nr 431—
449;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 450;

till lagutskott motionerna nr 451—
453;

till statsutskottet motionen nr 454;

till jordbruksutskottet motionerna nr
455—459; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 460—473.

§ 16

Föredrogs den av fru Jäderberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående utbetalningen
av studiemedel enligt studiehjälpsreglementet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 17

Interpellation ang. generell befrielse
från stämpelskatt vid sammanslagning
av kommunala bostadsföretag i samband
med kommunsammanläggning

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Luttra (ep), som
yttrade:

Herr talman! I samband med kommunsammanläggning
aktualiseras ofta
frågan om sammanläggning av de i den
nya kommunen befintliga kommunala
bostadsföretagen till ett företag. Emellertid
har den omständigheten, att stämpelskatt
kan uttagas vid överlåtelse av
den fasta egendomen i samband med
sammanläggning av kommunala bostadsföretag,
ofta utgjort ett hinder för
sådana sammanläggningar. Även om lagfartsstämpeln
i dylika fall icke utgår
med dubbelt belopp, kan den på grund
av storleken av fastighetsbeståndets värde
utgöra en betydande belastning för
företagen. Företag av denna typ kan
icke gärna täcka de därigenom uppkomna
ökade kostnaderna genom att uttaga
högre hyror. Visserligen kan mot
en befrielse från stämpelskatt i dylika
fall invändas att en gemensam förvaltning
i viss utsträckning kan anordnas
utan att en formell sammanläggning
sker. Det torde dock vara mest rationellt
att även en formell sammanläggning
sker.

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Nr 1

Interpellation ang. domänverkets förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter

Frågan har behandlats i ett par motioner
i riksdagen, vilka dock inte föranledde
några åtgärder. Bevillningsutskottet
och riksdagen synes dock icke
ha uttalat sig direkt angående den situation
som föreligger vid sammanslagningar
av kommunala bostadsföretag
i samband med kommunsammanläggningar.
Som även framgår av en
framställning till Kungl. Maj :t från
Svenska kommunförbundet framstår det
som synnerligen angeläget att det hinder
som stämpelskatten utgör för tillskapande
av en rationell förvaltning i
nu berörda fall undanröjes. Enligt 56 §
stämpelskatteförordningen kan Kungl.
Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t
förordnar, när synnerliga skäl är därtill,
medge befrielse från eller återbetalning
av stämpelskatt. Från kommunernas
synpunkt vore det därvid lämpligast
om generell befrielse från stämpelskatt
kunde medgivas i de fall sammanläggning
av kommunala bostadsföretag
sker i samband med kommunsammanläggningar.

Med åberopande av det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
fråga:

Avser statsrådet att vidtaga åtgärder
för generell befrielse från stämpelskatt
i de fall då kommunala bostadsföretag
sammanslås i samband med kommunsammanläggningar
?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. domänverkets förvärv
av jordbruks- och skogsfastigheter

Ordet lämnades på begäran till

Herr DAHLGREN (ep), som yttrade:

Herr talman! Lantbruksnämnden i
Östergötlands län har under åren 1958—
1965 omreglerat byn Ryd i Västra. Ny
socken. Av fyra fastigheter med dålig

arrondering bildades därigenom två
fastigheter med god arrondering, en på
415 hektar och en på 86 hektar, övervägande
delen skogsmark. Den större
fastigheten var till helt nyligen i lantbruksnämndens
ägo, och enligt nämndens
beslut i mars 1964 skulle av nämndens
innehav i Ryd bildas en bärkraftig,
kombinerad jord- och skogsbruksenhet
för en innehavare, bosatt på fastigheten.

Enligt beslut av lantbruksstyrelsen
har emellertid domänverket nu fått förvärva
fastigheten. Förvärvet föregicks
av anbudsgivning, varvid domänverket
avgav ett anbud som låg nästan hundra
procent över lantbruksnämndens värdering
av den nybildade fastigheten.
Nämnden hade värderat denna till
731 000 kronor, men domänverkets anbud
slutade på 1,4 miljon kronor. Därmed
hade givetvis enskilda anbudsgivare
ingen möjlighet att på allvar kunna
konkurrera om fastigheten.

Sedan ärendet överlämnats till lantbruksstyrelsen
blev resultatet genom en
bytestransaktion att 1) domänverket
fick förvärva den nya fastigheten i Ryd,

2) lantbruksnämnden i Kopparbergs
län fick från en enskild skogsägare
överta ett antal mindre fastigheter och

3) att denne skogsägare fick förvärva
kronoparken Alberga i Södermanland.

Detta fick sålunda till följd att lantbruksnämndens
i Östergötland planer
på att den nybildade stora fastigheten
i Ryd skulle övertas av en enskild person,
bosatt på fastigheten, inte kunde
förverkligas. Den mark som lantbruksnämnden
köpt ihop i rationaliseringssyfte
förblev i statens ägo. Mest anmärkningsvärt
är dock enligt min mening att
detta skedde som en följd av ett formligt
överbud från domänverkets sida.

Med hänvisning till den motivering
som jag anfört anhåller jag om andra
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
ställa följande fråga:

Anser statsrådet att domänverket bör
delta i anbudsgivning på jordbruks- och

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr i

Nr 4

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Interpellation ang. utbetalandet av sjukpenning

skogsfastigheter med anbud som kraftigt
överstiger av lantbruksnämnd företagen
aktuell och sakkunnig värdering
av fastigheterna? Vilka följder anser
statsrådet att detta kan få på 1) enskilda
personers möjligheter att kunna
konkurrera om de mest begärliga fastigheterna
och 2) den allmänna prisnivån
på jord- och skogsbruksfastigheter? Denna

anhållan bordlädes.

§ 19

Interpellation ang. utbetalandet av sjukpenning Ordet

lämnades på begäran till

Fru JOHANSSON (s), som yttrade:

Herr talman! Från och med den 1
januari 1967 inträdde vissa förändringar
beträffande reglerna för den allmänna
sjukförsäkringen. De nya reglerna
innebär för den sjukförsäkrade i flera
avseenden bättre förmåner: högre sjukpenningbelopp
och slopande av två av
de tre karensdagarna, moderskapspenningen
höjs o. s. v.

I och med dessa förbättringar samt
den skärpta kontrollen av sjukskrivna
kommer de lokala försäkringskassornas
arbetsuppgifter att i väsentlig grad öka
och i sin lur bidraga till högre administrativa
kostnader.

I 1965 års informationsmaterial, som
tillställts alla försäkringstagare, fanns
angivet på s. 20, »Hur sjukhjälp och
moderskapsförmåner utbetalas», att
sjukpenning utbetalas antingen kontant
vid besök på kassan eller på postgiro
högst en gång i veckan. Denna regel har
i stort sett tillämpats med undantag av
när särskilda, ömmande omständigheter
förelegat.

I de nya informationer som utsänts
för 1967 har denna information uteslutits,
vilket i praktiken innebär att den
sjukskrivne försäkringstagaren kan göra
anspråk på att varje dag få lyfta sin

sjukpenning och som följd härav förorsaka
försäkringskassorna en väsentligt
större arbetsbelastning, som ingalunda
gagnar den sjukförsäkrade i det
långa loppet.

Med undantag av särskilt ömmande
fall skulle en regel om utbetalning av
sjukpenning var 7 :e dag vara väl avpassad.
Under alla förhållanden borde
större klarhet beträffande tillämpningsföreskrifterna
utformas och delgivas
försäkringstagarna.

Under åberopande av vad jag sålunda
anfört anhåller jag'' om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få rikta följande
fråga:

Gäller regeln om sjukpenningens utbetalande
högst en gång i veckan även
enligt 1967 ars bestämmelser och — om
så är fallet — vill statsrådet medverka
till att allmänheten informeras härom?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

nr 474, av herr Bohman in, fl., om
rösträtt för utlandssvenskar vid 1968
års val till andra kammaren,

nr 475, av herr förste vice talmannen
von Friesen, om tidsbegränsning av anföranden
i frågedebatter,

nr 476, av herr Krönmark, om viss
offentlighet i arbetet inom riksdagens
utskott, in. in.,

nr 477, av herr Ohlin in. fl., om rösträtt
för utlandssvenskar vid 1968 års
val till andra kammaren,

nr 478, av herr Ringaby, om rätt att
ingiva motion till kammares kansli,
nr 479, av herr Åkerlind in. fl., om
lekmannainflytande vid beslut om åtal
i tryckfrihetsmål,

nr 480, av herr Bohman in. fl., om
höjda anslag till försvaret, m. m.,
nr 481, av herr Bohman in. fl., om
bättre bevakning av vapenförråd,

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Nr 4

nr 482, av lierr From, om centralisering
av vapen- och sprängämnesförråd,

nr 483, av herr Hansson i Skegrie, om
en global .samordning på biståndsverksamhetens
område,

nr 484, av herrar Hedlund och Ohlin,
angående det svenska biståndet till
u-länderna,

nr 485, av herrar Hedlund och Ohlin,
om skydd för svenska investeringar i
u-länderna,

nr 486, av herrar Nilsson i Agnas och
Hedin, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag till Information
om Sverige i utlandet,

nr 487, av herrar Nilsson i Gävle och
Lorentzon, om slopande av långresor
med örlogsfartyget Älvsnabben,

nr 488, av herr Nilsson i Gävle in. fl.,
om avbrytande av arbetet med Viggenprojektet,

nr 489, av herr Oskarson in. fl., om
höjda anslag till militära frivilligorganisationer,

nr 490, av herr Oskarson in. fl., angående
återkallande av förordnande för
värnpliktigt befäl,

nr 491, av herrar Stähl och Hansson
i Skegrie, om kontinuerlig redovisning
till statsutskottet av större försvarsanslags
återverkningar i vissa hänseenden,

nr 492, av fröken W etterström in. fl.,
om höjt anslag till Frivilliga djursjukvården
i krig,

nr 493, av fröken Wetterström in. fl.,
om höjt anslag till Vissa kostnader för
eivilförsvarsutbildning in. in.,

nr 494, av herr Börjesson i Glömminge
in. fl., angående intagningsprövningarna
till lärarhögskolor och seminarier,

nr 495, av herr Gustafsson i Skellefteå
in. fl., om förbättring av landsbygdsungdomens
möjligheter till skolundervisning,
in. in.,

nr 496, av herr Hedlund in. fl., om
försöksverksamhet med längre sammanhängande
arbetspass på gymnasiet och
grundskolans högstadium,

nr 497, av herrar Lindberg och Nilsson
i Agnäs, om inrättande vid universitetet
i Umeå av en professur eller
laboratur i gynekologisk radioterapi,
nr 498, av herr Ohlin in. fl., angående
skolväsendet samt den högre utbildningen
och forskningen,

nr 499, av herr Rimmerfors in. fl., angående
biblioteksverksamheten för hlinda,

nr 500, av herr Werner in. fl., om inrättande
vid Lunds universitet av en
professur i plastikkirurgi för docenten
Karl-Erik Hogeman,

nr 501, av herr
enhetligt huvudmannaskap för den samhälleliga
öppna sjukvården,

nr 502, av fröken Anderson i Lerum
och herr Blomkvist, om utredning rörande
privata vårdhem,

nr 503, av herr Bengtson i Solna
in. fl., om ett institut för sjukvårdens
rationalisering,

nr 504, av herr Bohman in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till den lokala polisorganisationen,
m. in.,

nr 505, av herrar Börjesson i Glömminge
och Gustavsson i Alvesta, om lån
för byggande av ytterligare pensionärsbostäder,

nr 506, av herrar Carlstein och Hammarsten,
om åtgärder till stöd åt handikappade,

nr 507, av herr Hedlund in. fl., om
ökat lokaliseringspolitiskt stöd åt företag,

nr 508, av herr Hedlund m. fl., angående
bostadsbyggandet,

nr 509, av fru Hörnlund, angående
den konstnärliga utsmyckningen av bostadsområden,

nr 510, av fröken Ljungberg och fröken
Wetterström, i anledning av Kungl.
Maj ds framställning om anslag till Bidrag
till vissa hjälpmedel för handikappade,

nr 511, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., angående arbetsmarknadspolitiska
flyttningsbidrag till kvalificerad arbetskraft,

100 Nr 4

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

nr 512, av herrar Ohlin och Hedlund,
angående tandvården,

nr 513, av herr Rimmerfors, angående
mopedbilar för handikappade,
nr 514, av herr Rimmerfors m. fl., om
åtgärder för att bereda lämpliga arbetsuppgifter
åt synskadade med kvalificerad
utbildning,

nr 515, av fri! Sundberg, om barnpsykologisk
forskning och utvecklingsverksamhet,

nr 516, av herr Bengtson i Solna, i
anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Ersättning till statens
järnvägar för drift av icke lönsamma
järnvägslinjer,

nr 517, av herr Gustafsson i Kårby
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag till Ersättning
till trafikföretag för drift av icke lönsamma
busslinjer,

nr 518, av herr Larsson i Umeå m. fl.,
om samordning av statens järnvägars
zontaxa med järnvägens och postverkets
busstaxor,

nr 519, av fru Nettelbrandt in. fl., angående
kommunikationsproblem inom
landsbygdens glesbygdsområden,

nr 520, av herrar Nilsson i Agnäs
och Hedin, om avslag på Kungl. Maj ds
framställning om anslag till Ersättning
för viss rundradioverksamhet, m. m.,
nr 521, av herr Börjesson i Glömminge
in. fl., om överförande på staten av kommuns
kostnader för antikvarisk undersökning
av fornlämning,

nr 522, av herr Lothigius, angående
reglerna för skatteutjämningsbidrag till
kommuner,

nr 523, av herr Nordstrandh och fru
Frsenkel, angående grunderna för anslaget
till stadsteatrar och därmed likställda
teatrar,

nr 524, av herr Ohlin m. fl., om höjt
anslag till Teknisk forskning,

nr 525, av herr Rimmerfors in. fl.,
angående fördelningen av det statliga
stödet till handikappidrotten,

nr 526, av fröken Sandell in. fl., angående
Dansmuseets lokal- och personalförhållanden,

nr 527, av herr Westberg in. fl., om
anslag för tryckning av riksantikvarieämbetets
fornlämningsregister,

nr 528, av herr Bohman in. fl., om
skattefrihet för folkpension,

nr 529, av herr Bohman m. fl., om
viss ändring av skatteskalorna, m. m.,
nr 530, av herrar Boo och Eliasson i
Sundborn, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 10, med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten,

nr 531, av herr Börjesson i Glömminge
in. fl., i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 10, med förslag
till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten,

nr 532, av herr Hamrin i Jönköping
in. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till u-länderna,

nr 533, av herrar Hedlund och Ohlin,
om avslag på Kungl. Maj ds proposition
nr 10, med förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten,

nr 534, av herr Hedlund m. fl., angående
den indirekta beskattningen av
byggnadsmaterial,

nr 535, av herr Hedlund in. fl., om
användning av beskattningen i lokaliseringspolitiskt
syfte,

nr 536, av herrar Johansson i Skärstad
och Boo, om åtgärder för att stimulera
gåvor till allmännyttiga ändamål,

nr 537, av herr Jonsson m. fl., om
undantagande av folkpensionärer från
deklarationsplikt,

nr 538, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 10, med
förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten,
nr 539, av herr Lundberg, om påföring
å debetsedel av en speciell
u-hjälpsavgift,

nr 540, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., om stimulans av personligt sparande,

nr 541, av fru Sundberg och herr
Werner, om höjt förvärvsavdrag för
gift kvinna m. fl.,

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

Nr 4

101

nr 542, av lierr Tobé m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 10,
med förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten,
nr 543, av lierr Bohman in. fl., om
vissa åtgärder på den ekonomiska politikens
område,

nr 544, av herr Franzén i Motala,
angående lönsparande,

nr 545, av herr Gustafsson i Skellefteå
m. fl., angående glesbygdernas problem,

nr 546, av herrar Gustavsson i Ängelholm
och Rask, angående placeringen
av lån med statlig kreditgaranti,

nr 547, av herr Hedlund m. fl., angående
statliga kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt
syfte,

nr 548, av herr Hedlund in. fl., angående
kommunernas investeringsbehov,
nr 549, av herr Jönsson i Ingemarsgården,
om åtgärder för att trygga sysselsättningen
i Ådalen,

nr 550, av fru Kristensson och herr
Edlund, angående riksdagsledamöters
utrikesresor, m. m.,

nr 551, av herr Nyberg in. fl., om inrättande
av ett särskilt stödområde
för östra och sydöstra Götaland,

nr 552, av herr Sterne, angående riksdagstrycket,

nr 553, av herr Bohman in. fl., om
vissa åtgärder till skydd för polisen,
nr 554, av fru Ekroth och herr Rask,
om översändande av pass genom postverket,

nr 555, av fru Kristensson och herr
Oskarson, angående domstols förordnande
att villkorlig dom skall avse
jämväl annat brott,

nr 556, av fru Svensson, om viss översyn
av medborgarskapslagstiftningen,
nr 557, av fru Ekendahl och herr
Hagnell, om översyn av socialförsäkringssystemet,

nr 558, av herr Fagerlund in. fl., angående
ersättningen för resor i samband
med läkarvård,

nr 559, av herr Franzén i Motala
in. fl., angående rätten till semester,
nr 560, av herr Gustafsson i Borås,

om receptbeläggning av injektionssprutor,

nr 561, av herrar Johansson i Skärstad
och Dockered, angående uttagningen
till specialundervisning av elev i
grundskolan,

nr 562, av herr Josef son i Arrie m. fl.,
angående socialförsäkringsförmåner till
trotjänare,

nr 563, av herrar Larsson i Norderön
och Dockered, angående angivandet av
de tjänstemän som är undantagna från
disciplinär bestraffning,

nr 564, av herr Larsson i Norderön
m. fl., angående ersättning från den
allmänna försäkringen för läkares reskostnad
vid sjukbesök,

nr 565, av herr Lindberg in. fl., om
förbättring av sjukpenningen för husmor
med hemmavarande minderåriga
barn,

nr 566, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
angående grunderna för beräkningen
av hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension,

nr 567, av herr Nordstrandh, om rätt
till ersättning frän den allmänna försäkringen
för bilresa till arbetsplats,

nr 568, av herr Wedén, angående läkemedelsförsörjningen,

nr 569, av herrar Werner och Oskarson,
om förbättring av bostadsbidraget
åt ensamstående värnpliktig,

nr 570, av herr Bengtson i Solna
in. fl., om skärpta krav för erhållande
och innehav av körkort,

nr 571, av herrar Bengtson i Solna
och Thylén, angående backspegel på
motorfordon,

nr 572, av herrar Börjesson i Falköping
och Svensson i Vä, angående registreringen
av motorfordon,

nr 573, av herr Nilsson i Agnäs in. fl.,
angående färg och belysning på motorfordon,

nr 574, av herr Persson i Heden, om
tillämpning av ensittarlagen på kronomark,

nr 575, av fru Sundberg m. fl., om
viss utvidgad tillämpning av lagen
med särskilda bestämmelser om makars
gemensamma bostad,

102

Nr 4

Torsdagen den 26 januari 1967 fm.

nr 576, av herr From in. fl., angående
vattenvårdsförbundets organisation,
nr 577, av herr Björk, om förbättrade
möjligheter för trädgårdsnäringen att
erhålla lån och statsbidrag,

nr 578, av herr Björk om inrättande
av ett företagsregister för trädgårdsnäringen,

nr 579, av herrar Nilsson i Bästekille
och Krönmark, om åtgärder för att
minska arbetsbalansen inom lantmäteriet,

nr 580, av herrar Nilsson i Bästekille
och Krönmark, om vissa ändrade grunder
för lån från fiskredskapslånefonden,
nr 581, av herr Bengtsson i Landskrona
m. fl., angående jourtjänst inom
den öppna läkarvården,

nr 582, av herr Bohman m. fl., angående
allmänhetens inställning till ordningsmakten,
m. in.,

nr 583, av herr Börjesson i Glömminge,
om åtgärder för att stimulera användandet
av inhemskt bränsle,

nr 584, av herr From m. fl., om utbyggnad
av ett underleverantörssystem
inom näringslivet,

nr 585, av herr Grebäck in. fl., angående
Vatten- och luftföroreningar, m. m.,
nr 586, av fru Kristensson m. fl., angående
arbetsvärderingen inom den
statliga sektorn,

nr 587, av herrar Larsson i Borrby
och Boo, om inrättande av en ungdomens
bostadsrättsorganisation,

nr 588, av herr Magnusson i Tumhult
in. fl., om rabatter å busslinjer för studerande
och värnpliktiga, samt

nr 589, av fru Ryding m. fl., om samhälleliga
åtgärder för övervakande av
reklamen.

Dessa motioner bordlädes.

| 21

Ordet lämnades på begäran till

Herr TURESSON (h), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 4,
angående reformerad lärarutbildning,
måtte med hänsyn till ärendets omfattning
utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton dagar
från det propositionen kom kammaren
till handa, d. v. s. första plenum efter
onsdagen den 8 nästkommande februari.

Denna hemställan bifölls.

§22

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Nordstrandh
till herr statsrådet och cljefen
för ecklesiastikdepartementet angående
den s. k. sommarskolpraktiken.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 26 januari 1967 em.

Nr 4

103

Torsdagen den 26 januari

Kl. 19.30

I anledning därav, att motionstiden
denna dag utgick, var kammarens ledamöter
kallade att jämväl nu sammanträda;
och leddes förhandlingarna därvid
av herr förste vice talmannen.

i 1

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 15, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,

nr 17, med förslag till förordning om
avdrag vid inkomsttaxeringen för viss
aktieutdelning, in. m.,

nr 18, med förslag till lag om klinisk
prövning av vissa medel för födelsekontroll,

nr 20, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 29 maj
1964 (nr 321) om kommunal trafikövervakning,

nr 21, angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. in., samt

nr 22, med förslag till lag om antalet
statsdepartement och statsråd utan departement.

Dessa propositioner bordlädes.

§2

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

nr 590, av herr Hector in. fl., om bistånd
åt befrielserörelsen i Mozambique,

nr 591, av herrar Larsson i Borrby
och Elmstedt, om Sveriges officiella inställning
till Nord-Vietnam,

nr 592, av fru Torbrink in. fl., om

normalisering av förbindelserna mellan
Sverige och Tyska demokratiska republiken,

nr 593, av herr Börjesson i Falköping
in. fl., om skyldighet för kyrkoråd att
återställa skändade gravar,

nr 594, av herrar Carlsson i Tyresö
och Svensson i Kungälv, om upprätthållandet
av pressetiska krav,

nr 595, av herrar Hedin och Åkerlind,
angående valsedels storlek,

nr 596, av herr Josefson i Arrie m. fl.,
om skydd mot illojalt utnyttjande av
partibeteckning,

nr 597, av herrar Larsson i Borrby
och Boo, om sänkning av valbarhetsåldern,

nr 598, av herr Nihlfors, om väckande
av motion genom ingivande till kammares
kansli,

nr 599, av herr Nyberg, angående
poströstning för sjuka m. fl.,

nr 600, av herr Sjöholm in. fl., om åtgärder
vid ärekränkning i massmedium,
nr 601, av herr Sjöholm m. fl., angående
ordningen vid allmän valförrättning,

nr 602, av herr Björkman in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA) : Omkostnader,
nr 603, av herr Bohman m. fl., angående
den svenska hjälpen till u-länderna,

nr 604, av herr Carlsson i Tyresö
in. fl., angående den svenska hjälpen
till u-länderna,

nr 605, av herrar Ekström i Iggesund
och Lindahl, angående den till u-länderna
riktade informationen om Sverige,

nr 606, av herr Jansson m. fl., om
sänkning av vissa försvarsanslag,

104 Nr 4

Torsdagen den 26

nr 607, av herrar Larsson i Borrby
och Mattsson, om samordning av de
nordiska ländernas hjälp till u-länderna,

nr 608, av herr Lorentzon, om medelsanvisning
för studie- och kontaktbesök
hos ungdomsorganisationer på
Island och Färöarna,

nr 609, av herr Nilsson i Gävle in. fl.,
om total avrustning,

nr 610, av herrar Nordgren och
Magnusson i Borås, angående verksamheten
vid försvarets fabriksverks centrala
beklädnadsverkstad i Karlskrona,
nr 611, av herr Oskarson m. fl., om
effektivisering av den militära utbildningen,
m. in.,

nr 612, av herr Rubin, om höjda anslag
till internationell hjälpverksamhet,
nr 613, av herr Turesson in. fl., om
särskilt anslag för det nordiska Tanganyikaproj
ektet,

nr 614, av herr Ullsten m. fl., om utbyggnad
av den svenska biståndsverksamheten
i Zambia,
nr 615, av herrar Antonsson och
Dahlgren, om utökad cancerforskning,
nr 616, av herr Björkman m. fl., om
statsbidrag för låg- och mellanstadierna
vid Höglandsskolan,

nr 617, av herr andre vice talmannen
Cassel och herr Magnusson i Borås, om
vuxenutbildningen genom radio och
television,

nr 618, av herrar Hedlund ocli Ohlin,
om sänkt skolålder,

nr 619, av herr Hedin in. fl., om sociologisk
forskning rörande sambandet
mellan inställning till etiska och religiösa
normer samt ungdomskriminalitet,

nr 620, av herrar Johansson i Skärstad
och Elmstedt, angående betygsättningen
i grundskolan in. in.,

nr 621, av fru Kristensson, i anledning
av Kungl Maj :ts framställning om
anslag till Barnmorskeläroanstalterna,
in. in.,

nr 622, av herrar Larsson i Borrby
och Elmstedt, om ökad undervisning
i hemkunskap in. m.,

januari 1967 em.

nr 623, av fru Lewén-Eliasson, angående
utbildning i Sverige av personal
för behandling av skelögda barn,
nr 624, av herrar Lindberg och Öhvall,
om ökad undervisning i finska
språket,

nr 625, av fröken Ljungberg, om förlängning
av förordnande som docent,
nr 626, av herr Lothigius m. fl., om
.statsbidrag till Grännaskolan,
nr 627, av herrar Mattsson och Nilsson
i Tvärålund, om inrättande av
gymnasiefilialer,

nr 628, av herr Mattsson m. fl., angående
möjligheten att vinna inträde i
fackskola,

nr 629, av herrar Nihlfors och Grebäck,
om inrättande av professurer i
parodontologi vid karolinska institutet
samt universiteten i Lund och Umeå,
nr 630, av herr Nordgren, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Bidrag till kostnader för
granskning av utförda gesällprov,
nr 631, av herr Nordgren, angående
utbildningen av yrkeslärare i klädsöinnad,

nr 632, av herr Nordgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare in. in.,
nr 633, av herr Nordstrandh, om höjt
anslag till Förskoleseminarierna,
nr 634, av herr Nordstrandh, om en
plan för forskningsorganisationen vid
universiteten,

nr 635, av herr Nordstrandh, om höjt
anslag till Lärares fortbildning,

nr 636, av herr Rubin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Utbildning av viss sjukvårdspersonal,

nr 637, av herr Skoglösa in. fl., om
översyn av folkhögskolestadgan,

nr 638, av fru Sundberg, om fullständig
lärarutbildning i Montessoripedagogik,

nr 639, av herr Tobé in. fl., om inrättande
vid Uppsala universitet av en personlig
professur i entomologi för laboratorn
Bertil Kullenberg,

Torsdagen den 26 januari 1967 em.

Nr 4

nr 640, av herr Mrahlund in. fl., om
inrättande vid tekniska högskolan i
Stockholm av en personlig professur
i biokemisk teknologi för docenten L.
Enebo,

nr 641, av herrar Antonsson och
Dahlgren, om särskild arbetsförmedling
för pensionärer,

nr 642, av herr Asp m. fl., om vidgad
rätt till statslån till sjukhem,

nr 643, av herr Dahlgren m. fl., angående
grunderna för bidrag till ferievistelse
för barn,

nr 644, av herrar Hedlund och Ohlin,
om viss minskning av anslag under
femte huvudtiteln,

nr 645, av herrar Hedlund och Ohlin,
om viss minskning av anslag under
elfte huvudtiteln, m. m.,

nr 646, av herrar Hedlund och Ohlin,
om viss minskning av anslag under
andra huvudtiteln, m. m.,

nr 647, av herr Jansson in. fl., om
utvidgad kollektiv service inom bostadsområden,

nr 648, av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Andersson i Örebro,
om varsel till underleverantörer vid
driftsinskränkning, in. m.,
nr 649, av herrar Larsson i Borrby
och Dockered, om ersättning till handikappade
för kostnader för läkarintyg,
nr 650, av fru Lewén-Eliasson in. fl.,
om beaktande av servicebehoven vid
samhällsplaneringen,

nr 651, av fru Lindekvist in. fl., om
inventering av dold arbetslöshet,
nr 652, av herrar Lindkvist och
lijörk, om åtgärder för att förbättra
relationerna mellan polisen och allmänheten,

nr 653, av herr Lindkvist in. fl., om
service och servicehus i bostadsområden,

nr 654, av herr Magnusson i Tumhult
in. fl., om fortlöpande analys av verkan
av arbetsmarknadspolitiska åtgärder,

nr 655, av herr Mattsson in. fl., om
inrättande av nämnder för regional
samhällsplanering,

105

nr 656, av fru Nettelbrandt m. fl., om
servicehus m. m.,

nr 657, av herr Nihlfors m. fl., angående
omplacering av friställda tjänstemän,

nr 658, av herr Nordgren, angående
rätten att tillsätta kommissarie- och
assistenttjänster inom polisväsendet,
nr 659, av herrar Ohlin och Wedén,
angående förbättringslån för ombyggnad
av bostäder,

nr 660, av fru Svensson m. fl., om
inrättande av en bostadslånefond,
nr 661, av herrar Turesson och Magnusson
i Borås, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Bidrag
till sjukförsäkringen,
nr 662, av herr Westberg, om effektivisering
av eftervården av alkoholskadade,

nr 663, av herr Westberg m. fl., angående
arbetsmiljön,

nr 664, av fröken Wetterström m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag för handikappvården,
nr 665, av herrar Bengtson i Solna
och Nilsson i Agnäs, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställningar om anslag
till vägväsendet,

nr 666, av herr Bengtson i Solna m. fl.,
angående utbyggnad av tunnelbanor och
vägar i Stockholmsregionen,

nr 667, av herr Björkman, om viss
minskning av anslag under sjätte huvudtiteln,

nr 668, av herr Bohman m. fl., om
uppskov tills vidare med ett andra TVprogram,

nr 669, av herr andre vice talmannen
Cassel m. fl., angående luftfartsförhållandena
i Öresundsområdet,

nr 670, av herrar Dickson och Fridolfsson
i Stockholm, angående granskning
av programverksamheten i radio
och television,

nr 671, av herrar Gustafsson i Kårby
och Dahlgren, om tillsättande av eu
parlamentarisk besparingskommitté,
nr 672, av herr Gustafsson i Kärby
in. fl., om ökat anslag till vägväsendet
för budgetåret 1968/69,

106

Nr 4

Torsdagen den 26 januari 1967 em.

nr 673, av herrar Hedlund och Ohlin,
om en femårsplan för statens utgifter
och inkomster, m. in.,

nr 674, av herr Hedlund in. fl., angående
planeringen av investeringarna
på trafik- och samfärdselområdet,
nr 675, av herr Larsson i Umeå m. fl.,
angående vägunderhållet i Norrland,
nr 676, av herr Levin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Byggande av fiskehamnar
m. m.,

nr 677, av herrar Ohlin och Hedlund,
om viss minskning av anslag under
sjätte huvudtiteln,

nr 678, av herr Petersson in. fl., om
en beredskapsplan för samordning av
transportresurserna i Norrland,

nr 679, av herr Ståhl in. fl., angående
tidpunkten för införande av färgtelevision,

nr 680, av herr Svensson i Vä m. fl-,
angående vägväsendet,

nr 681, av herr Andersson i Örebro
in. fl., om höjt anslag till Statens hantverks-
och industrilånefond,

nr 682, av herrar Björkman och Magnusson
i Borås, om anslag för ordnande
av estniska folkhögskolekurser,

nr 683, av herrar Börjesson i Falköping
och Gomér, om en fond för kulturella
aktiviteter bland finländare i
Sverige,

nr 684, av herr Gustavsson i Alvesta,
om vissa åtgärder för rationalisering
och besparing inom statlig verksamhet,
nr 685, av herrar Hedlund och Ohlin,

om viss minskning av anslag under

lionde huvudtiteln,

nr 686, av herrar Hedlund och Ohlin,
om viss minskning av anslag under

sjunde huvudtiteln,

nr 687, av herrar Hedlund och Ohlin,
om viss minskning av anslag under

sjunde huvudtiteln,

nr 688, av herrar Larsson i Norderön
och Jönsson i Ingemarsgården, om särskilt
statsbidrag till företagareföreningen
i Jämtlands län,

nr 689, av herrar Lindkvist och Arvidson,
om litterär uppläsningsverksam -

het i skolor och bildningsorganisationer,

nr 690, av herr Lothigius, angående
den kommunala skatteutjämningen,
nr 691, av herr Nordgren, om anslag
för forskning och utredning rörande
de mindre och medelstora hantverksoch
industriföretagen,

nr 692, av herrar Ohlin och Hedlund,
om sänkt anslag till Atomenergiverksamhet
inom Aktiebolaget Atomenergi,
nr 693, av herrar Ohlin och Hedlund,
om viss minskning av anslag under
tionde huvudtiteln,

nr 694, av fru Rgding in. fl., om sänkt
nedre åldersgräns för statsbidrag till
fritidsgrupp,

nr 695, av herrar Sterne och Larsson
i Umeå, angående de statliga exportkreditgarantierna,

nr 696, av herr Ståhl, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi,

nr 697, av fröken Wetterström m. florn
en parlamentarisk utredning angående
rationaliseringsåtgärder inom den
statliga förvaltningen,

nr 698, av herrar Andersson i Örebro
och Jönsson i Ingemarsgården, angående
rätten till resultatutjämning vid beskattningen,

nr 699, av herrar Asp och Hedin,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 7, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, m. in.,

nr 700, av herr Björkman, om befrielse
för Svenska litteratursällskapet i
Finland från skyldighet att utge viss
arvsskatt,

nr 701, av herrar Björkman och Magnusson
i Borås, om rätt till skattefri
avsättning av medel till egen pensionsfond,

nr 702, av herr Bohman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 10, med förslag till förordning om
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten,

Torsdagen den 26 januari 1967 em.

Nr 4

107

nr 703, av herrar Boo ocli Dahlgren,
om visst schablonavdrag vid taxering
till kommunal inkomstskatt,

nr 704, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., i anledning av Kungl Maj:ts proposition
nr 10, med förslag till förordning
om investeringsävgift för vissa
byggnadsarbeten,

nr 705, av herr Carlshamre m. fl., angående
beskattningen av vissa alkoholhaltiga
drycker,

nr 706, av herr Eriksson i Bäckmora,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 10, med förslag till förordning
om investeringsävgift för vissa byggnadsarbeten,

nr 707, av herr Hedin in. fl., angående
beskattningen av skördeskadeersättning,
m. m.,

nr 708, av herrar Hedlund och Ohlin,
om en allmän skattereform,

nr 709, av herr Hermansson m, fl.,
om omfördelning av vissa skatteuttag,
nr 710, av herr Hermansson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 10, med förslag till förordning
om investeringsävgift för vissa byggnadsarbeten,

nr 711, av herrar Johansson i Skärstad
och Börjesson i Falköping, om ändring
i beskattningen i syfte att främja
mindre företags utveckling,

nr 712, av herrar Jonasson och Dockered,
angående den allmänna varuskatten
på fasta maskiner och fasta inventarier
i jordbruk och skogsbruk,

nr 713, av herrar Jonasson och Dockered,
om försäljning av frimärken m. m.
till förmån för biståndet till u-länderna,
nr 714, av herrar Jonsson och Jönsson
i Ingemarsgården, angående avdraget
för nedsatt skatteförmåga,

nr 715, av herr Josef son i Arrie in. fl.,
angående rätten till resultatutjämning
vid beskattningen,

nr 716, av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Mundebo, om avdrag vid
beskattningen för periodiskt understöd
till studerande samt för amortering av
studieskulder,

nr 717, av herr Karlsson i Huddinge

m. fl., angående fördelningen av skattetrycket,

nr 718, av herr Larsson i Borrby
in. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för kostnad för hemhjälp,
nr 719, av fröken Ljungberg m. fl.,
angående de handikappades skatteproblem,

nr 720, av herr Lothigius, angående
transportkostnads inräknande i varans
försäljningspris vid beräkning av allmän
varuskatt,

nr 721, av herr Lolhigins, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 10, med
förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten,
nr 722, av herr Magnusson i Borås
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 7, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, m. m.,

nr 723, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för kostnader för undvikande av
luftföroreningar in. m.,

nr 724, av herr Nilsson i Bästekille
och fru Sundberg, om rätt till avdrag
vid beskattningen för nyanläggning genom
skogsplantering,

nr 725, av herrar Nilsson i Agnäs och
Larsson i Norderön, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 10, med
förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten,

nr 726, av herr Nordgren, om rätt till
avdrag vid beskattningen av inkomst av
hyresfastighet för avsättning till reparationsfond,

nr 727, av herr Nordgren in. fl., om
avveckling av försäljningsskatten på
guldsmedsvaror,

nr 728, av herr Nordgren in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
10, med förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten,

nr 729, av herr Nordgren in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
10, med förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten.

Torsdagen den 26 januari 1967 em.

108 Nr 4

nr 730, av herr Nordstrandh, om befrielse
för Svenska litteratursällskapet
i Finland från skyldighet att utge viss
arvsskatt,

nr 731, av herrar Persson i Heden
och Sundkvist, angående rätten till avdrag
vid beskattningen för resa med
bil till arbetsplats,

nr 732, av herr Petersson m. fl., angående
beskattningen av enskilda och
statliga vattenkraftverk,

nr 733, av herr Rubin, om ändring
av skatten på tobaksvaror,

nr 734, av herr Rubin, om viss ändring
av omsättningsskatten å motorfordon,

nr 735, av herr Rubin, om viss ändring
av den särskilda varuskatten,
nr 736, av herr Rubin, om försäljning
av frimärken till förmån för biståndet
till u-länderna,

nr 737, av herrar Rubin och Sjöholm,
om viss differentiering av den allmänna
varuskatten,

nr 738, av herr Sjöholm, om påskyndande
av översynen av skatteberedningens
förslag till mervärdeskatt,
nr 739, av herr Sjönell, om åtgärder
mot missbruk av teknisk sprit,

nr 740, av fru Sundberg m. fl., om
rätt för brukare av jordbruksfastighet
till avdrag vid beskattningen för arbetsersättning
till hustru,

nr 741, av herrar Thylén och Bengtson
i Solna, om befrielse för motorbåtar
från bensinskatt,

nr 742, av herr Tobé in. fl., om förbättrade
avskrivningsmöjligheter i fråga
om anordningar för vatten- och luftvård,

nr 743, av herr Westberg, om befrielse
för pensionärer från hundskatt,
nr 744, av herrar Åkerlind och Hedin,
angående rätten till avdrag vid beskattningen
för resor till arbetsplats,

nr 745, av herr Öhvall, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 10, med
förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten,

nr 746, av herrar Antbg och Ståhl,
angående inkomsten från riksbanksfonden,

nr 747, av herrar Björkman och Magnusson
i Borås, om begränsning av avsättningen
till den allmänna pensionsfonden,

nr 748, av herr Börjesson i Glömminge,
om ökade insatser för riksdagens
utåtriktade verksamhet,

nr 749, av herr Carlshamre, angående
inkomstutvecklingen och samhällsekonomien,

nr 750, av herrar Dockered och
Jonusson, angående kapitalförsörjningen
för lastbilstrafiken,

nr 751, av herrar Gomér och Gustavsson
i Alvesta, om konsumentupplysning
rörande försäkringar,

nr 752, av herr Jansson m. fl., om
förstatligande av läkemedelsindustrien,
nr 753, av herrar Larsson i Norderön
och Jönsson i Ingemarsgården, om ökade
statliga stödåtgärder i Norrlands
inland,

nr 754, av herr Larsson i Norderön
in. fl., om upprätthållande av en effektiv
varudistribution på landsbygden,
nr 755, av herr Larsson i Umeå in. fl.,
angående tilläggspensioneringens samhällsekonomiska
verkningar, m. m.,
nr 756, av herr Levin in. fl., om pension
åt förste kanslisten hos första kammaren
Wilhelm Stenwall,

nr 757, av herr Lorentzon in. fl., angående
den statliga lokaliseringspolitiken,

nr 758, av herr Magnusson i Borås
in. fl., angående inkomsten från riksbanksfonden,

nr 759, av herr Nilsson i Agnäs, om
anordnande i riksdagshuset av dagrum
för icke rökare,

nr 760, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., angående glesbygdernas problem,
nr 761, av herr Nordgren, angående
zonindelningen vid beräkningen av bilförsäkringspremier,

nr 762, av herrar Nordgren och Petersson,
angående fondbildningen inom
den allmänna försäkringen,

nr 763, av herr Nordgren in. fl., om
en allsidig utredning rörande förutsättningarna
för den mindre företagsamheten,

Torsdagen den 26 januari 1967 em.

Nr 4 109

nr 764, av herrar Ohlin och Hedlund,
angående stabiliseringspolitiken,

nr 765, av herr Petersson in. fl., angående
glesbygdernas problem,

nr 766, av herr Rubin, om ett statligt
obligationslån för bistånd till u-länderna,

nr 767, av herr Rubin, om återställande
av tidigare talmansbord i kamrarnas
plenisalar,

nr 768, av herr Sjönell in. fl., angående
kapitalanskaffningen för mindre
och medelstora företag,

nr 769, av herr Sterne, angående bidraget
till riksdagspartiernas kostnader
för gruppkanslier,

nr 770, av herrar Sundkvist och Dahlgren,
angående den regionala planeringen
och den samhällsekonomiska
målsättningen,

nr 771, av herr Ullsten m. fl., angående
tryckningen av likalydande motioner,

nr 772, av herr Wedén, angående formerna
för den offentliga upphandlingen,
Nr 773, av herr öhvall m. fl., om
möjlighet att i vissa fall erhålla såväl
lokaliserings- som garantilån för samma
investeringsprojekt,

nr 774, av herrar Börjesson i Falköping
och Gomér, om nya former för
konkursförvaltning,

nr 775, av fru Heurlin, om straff för
försök till frihetskränkande otukt,
nr 776, av herr Nihlfors och fru Nettelbrandt,
om underlättande för make
att antaga hustruns namn som ogift,
nr 777, av herr Sjöholm, om strafffrihet
för otukt med syskon och dispens
för äktenskap mellan syskon,

nr 778, av herrar Sjöholm och Rubin,
om inrättande av en socialdomstol,
nr 779, av herrar Sundkvist och
Josef sou i Arrie, om viss förmånsrätt
för lön,

nr 780, av fru Svensson och fru Renslröm-Ingenäs,
angående testamentsbevakning,

nr 781, av herr Westberg, om åtgärder
mot vapenstölder,

nr 782, av herrar Boo och Larsson

i Borrby, om förtidspension åt hemmadöttrar,
m. m.,

nr 783, av herr Carlsson i Tyresö
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 7, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt, m. in.,

nr 784, av herrar Elmstedt och Larsson
i Borrby, angående det studiesociala
stödet till korrespondensstuderande,

nr 785, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., om förtidspension åt hemmadöttrar,

nr 786, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Nihlfors, om offentligt biträde i vissa
intagnings- och utskrivningsärenden
enligt mentalsjukvårdslagen,

nr 787, av herr Hedin m. fl., om ersättning
av statsmedel vid förlust på
grund av ingripande enligt bekämpningsmedelsförordningen,

nr 788, av herr Hedlund in. fl., om
vissa familjepolitiska åtgärder,

nr 789, av fru Heurlin, angående förvaringen
av gift,

nr 790, av herr Johansson i Växjö
in. fl., om vissa sjukförmåner för hemmadöttrar,

nr 791, av fru Kristensson och herr
Åkerlind, om en allmän inkomstförsäkring,

nr 792, av fröken Ljungberg m. fl.,
om receptbeläggning av injektionssprutor,

nr 793, av herr Nilsson i Tvärålund,
angående prövningen av rätt till sjukförsäkring,

nr 794, av herrar Norrby och Börjesson
i Falköping, om nykterhetsnämnds
befogenhet vid bekämpande av narkotikamissbruk,

nr 795, av herr Ohlin in. fl., angående
familjepolitiken,

nr 796, av herr Persson i Heden m. fl.,
om höjda livräntor för yrkesskada,
nr 797, av herr Persson i Heden m. fl.,
om fria läkemedel till vuxna neurosedynskadade,

nr 798, av herr Rubin, angående vär -

Torsdagen den 26 januari 1967 em.

110 Nr 4

deringen inom socialförsäkringssystemet
av arbete i hemmet,

nr 799, av herr Rubin m. fl., angående
behörigheten att utöva tandläkarvrket,

nr 800, av herr Rubin in. fl., om indexreglering
av vissa livräntor,

nr 801, av herr Ster ne in. fl., angående
rätten till vårdbidrag i form av
invaliditetsersättning,

nr 802, av fru Sundberg, angående
socialförmåner till handikappad som
ingår äktenskap,

nr 803, av herrar Thylén och Nordgren,
angående utländsk studerandes
rätt till studiemedel,

nr 804, av herrar Turesson ocli Magnusson
i Borås, angående det statliga
bidraget till allmän försäkringskassa,
nr 805, av herr Åkerlind, angående
handläggningen av vissa ärenden rörande
omhändertagande av barn,

nr 806, av herr Bengtson i Solna, om
användande av varningstrianglar i trafiken,

nr 807, av herr Dahlgren in. fl., angående
åldersgränsen för rätt att föra
moped,

nr 808, av herr Hermansson in. fl.,
om förlängning av lagen om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete,
nr 809, av fru Heurlin, om ett centralt
register över körkort, m. m.,
nr 810, av herr Jönsson i lngemarsgården,
om vissa problem för handikappade
vid övergången till högertrafik,
in. in.,

nr 811, av herr Larsson i Borrby, angående
exploateringen av grustäkter,
nr 812, av herr Löfgren in. fl., om
varningsskylt å traktorsläp,

nr 813, av herr Nordgren, om åtgärder
för att motverka mörkerolyckor,
nr 814, av herr Tobé in. fl., angående
bildande av vattenvårdsförbund,

nr 815, av herr Ullsten in. fl., om
försök med differentierad permanent
hastighetsbegränsning,

nr 816, av herr Grebäck in. fl., om
statligt stöd åt trädgårdsrådgivning,
nr 817, av herrar Gustavsson i Alvesta

och Johansson i Växjö, angående ersättningen
för älgskada,

nr 818, av herrar Hedin och Petersson,
angående domänverkets markfond,
m. in.,

nr 819, av herr Hedin m. fl., om rätten
att fiska med fasta redskap i kronans
fiskevatten,

nr 820, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., om särskild styrelse för
lappfonden,

nr 821, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning om anslag till Befrämjande
av husdjursaveln m. in.,
nr 822, av herrar Larsson i Borrby
och Sundkvist, om upprättande av ett
företagareregister för trädgårdsnäringen,
in. in.,

nr 823, av herr Levin, angående användningen
av viss avgift enligt vattenlagen,

nr 824, av herr Levin in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Befrämjande i allmänhet av
fiskerinäringen,

nr 825, av herr Mundebo in. fl., om
utredning angående domänverkets organisation,

nr 826, av herr Nilsson i Bästekille
in. fl., angående skördeskadeskyddet,
nr 827, av fru Sundberg och herr
Hedin, om biologisk prövning av kemiska
bekämpningsmedel,

nr 828, av fru Sundberg och herr
Nilsson i Bästekille, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Statens viixtskyddsanstalt: Omkostnader,

nr 829, av fröken Wetterström in. fl.,
om höjt anslag till Bidrag till viss praktiskt
vetenskaplig växtförädling,

nr 830, av fröken Wetterström in. fl.,
angående rationaliseringen inom jordbruket
och trädgårdsnäringen,

nr 831, av herrar Bengtson i Solna
och Turesson, angående regionplaneringen,

nr 832, av herrar Boo och Larsson
i Borrby, angående ungdomens situation
i dagens samhälle,

Torsdagen den 26 januari 1967 em.

Nr 4

111

nr 833, av herr Ekström i Iggesund
m. fl., angående Vindelälvens utbyggnad,

nr 834, av herr Gustafsson i Borås, om
reserabatter för förtidspensionärer,
nr 835, av herr Gustafsson i Borås
in. fl., om åtgärder mot asocialt beteende,
m. m.,

nr 836, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Larsson i Norderön, om utredning
angående den äldre arbetskraften,
nr 837, av fru Heurlin, om obligatorisk
hälsokontroll av viss utländsk arbetskraft,

nr 838, av herr Jansson in. fl., angående
könsrollerna,

nr 839, av herr Johansson i Skärstad
in. fl., angående ungdomsvården,
nr 840, av herrar Johansson i Växjö
och Sundkvist, om företagsdemokrati,
nr 841, av fru Lewén-Eliasson och
herr Björk, angående skolungdomens
ferieresor,

nr 842, av herr Lindkvist och fru
Eriksson i Stockholm, om de eftersatta
gruppernas problem,

nr 843, av fru Nettelbrandt in. fl.,
angående formerna för den statliga
representationen,

nr 844, av herr Nilsson i Agnäs, om
utrustning av bil med förbandslåda,
nr 845, av herr Nilsson i Agnäs, angående
Vindelälvens utbyggnad,

nr 846, av herrar Ohlin och Hedlund,
angående trafiksäkerheten,

nr 847, av herr Oskarson in. fl., om
angivande på körkort av blodgrupp,

nr 848, av herr Rubin, om åtgärder
för att åstadkomma trafksäkrare bilar,
nr 849, av herrar Sjönell och Grebäck,
angående planeringen av bebyggelseområden,

nr 850, av fru Sundberg in. fl., angående
miljövården, samt

nr 851, av herr Wahlund in. fl., angående
utskottsbehandlingen av frågor
rörande hjälpen till u-länderna.

Dessa motioner bordlädes.

§ 3

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Jansson, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående rabatt på statens järnvägar
för förtidspensionärer,

herr Björk, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
militära övningar i stark kyla,
fru Torbrink, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
skyldigheten att anordna skyddsrum
i samband med byggande av barnstuga,
och

herr Turesson, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
skyltar för statliga institutioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 20.02.

In fidem

Sune K. Johansson