Nr 4 ANDRA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 4 ANDRA KAMMAREN 1966

21—26 januari

Debatter in. m.

Fredagen den 21 januari

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.)...............

Interpellation av herr Fridolfsson i Stockholm ang. bordsbön vid
barndaghem...............................................

Måndagen den 24 januari

Interpellation av herr Gustafsson i Skellefteå ang. glesbygdernas
speciella problem...........................................

Tisdagen den 25 januari

Svar på frågor av:

herr Sjöholm ang. befrielse från ränta å kvarstående skatt i visst fall
herr Werbro ang. bestämmelserna om uppsägning av svensk militär

FN-personal..............................................

herr Nilsson i Agnäs ang. stölderna av undervisningsmateriel och

skadegörelsen på skolornas inventarier......................

herr Nordgren ang. rätt för i USA frånskilda svenskar att ingå nytt

äktenskap i Sverige.......................................

herr Gustafsson i Borås ang. undanflykt från betalning av böter för

falskdeklaration...........................................

herr Lindström ang. handläggningen av besvärsärenden avseende

statligt bostadsstöd åt innehavare av jordbruksfastighet.......

herr Nihlfors ang. förstärkning av skyddet mot barnmisshandel och

herr Hedin ang. åtgärder mot barnmisshandel................

herr Rubin ang. de för flygtrafiken tillämpade flyghöjderna och herr

Gustafsson i Borås ang. vissa flygsäkerhetsåtgärder...........

1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 4

Nr 4

Innehåll

Interpellationer av:

herr Berglund ang. hälsokontrollen av invandrad utländsk arbetskraft 97

herr Löfgren ang. de nya sedlarnas format..................... tgg

herr Lindström ang. verkningarna av rationaliseringen inom postverket
................................. gg

Meddelande om enkla frågor av:

herr Johansson i Öckerö ang. försäljning av svenska fiskefångster i

norska hamnar............................ 1Q3

herr Nordstrandh ang. skolenheternas storlek inom gymnasiet..... 103

Onsdagen den 26 januari fm.

Interpellationer av:

herr Fridolfsson i Rödeby ang. förhållandena vid Karlskronavarvet 104
herr Fridolfsson i Rödeby ang. förläggning till Karlskrona av en

fabrik för tillverkning av elementhus........................ 105

herr Lorentzon ang. en tidsmässig planering av skeppningarna på
norrlandshamnarna............ . nc -

Fredagen den 21 januari 1966

Nr 4

Fredagen den 21 januari

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att den från gårdagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1,
angående statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1966/67, och nr 2,
angående utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1965/66, nu
komme att fortsättas; och lämnades
därvid i enlighet med förut gjord anteckning
ordet till

Herr BJÖRK i Göteborg (s), som yttrade
:

Herr talman! Vi är väl överens om
att demokratien inte bara är en yttre
form för ett samhälles styrelse utan också
måste innebära ett aktivt engagemang
av medborgarna i gemensamma
angelägenheter. Jag tycker det är beklagligt
att så litet av vår författningsdebatt
handlar om den aspekten på demokratien.
När direktiven skrevs för
den stora författningsutredningen var
kontakten mellan väljare och valda ett
av de problem som skulle utredas, men
numera har det temat kommit alltmer
i bakgrunden. I stället möter vi på olika
punkter problem i fråga om kontakt
och kommunikation mellan medborgarna,
partierna och statsmakterna, utan
att dessa problem behandlas utifrån en
gemensam synvinkel.

Man kanske kan tycka att det inte råder
någon brist på kontakt och kommunikation
i ett samhälle, där medbor -

garna ständigt är utsatta för appeller
av de mest skiftande slag. Men i själva
verket kan just mängden av appeller
göra det svårare för medborgarna att
orientera sig i frågor som är väsentliga
för deras ställningstaganden till samhällsangelägenheter
— kort sagt deras
politiska ställningstaganden. Inte minst
medverkar reklamens väldiga utveckling
till att olika appeller tenderar att
överrösta varandra. Det vore kanske
snart på tiden att analysera reklamens
roll i vårt samhälle såväl på det ekonomiska
planet, där den kan tänkas verka
både som en framstegsfaktor och som en
belastning, som på opinionsplanet, där
den färgar både värderingar och informationsurval.

Vi har nyligen fått ett drastiskt exempel
på hur reklamsamhällets utveckling
kan påverka pressens utveckling. Mot
den bakgrunden är det märkligt hur
lättsinnigt man på sina håll tar på frågan
om reklamintressenas möjligheter
att påverka också televisionens och radions
fortsatta utveckling. Här gäller
det två media som vid sidan av pressen
bär en utomordentligt viktig uppgift att
fylla i strävandena att skapa kontakt
och kommunikation i samhällsangelägenheter.

Om vi är överens om målsättningen,
att medborgarna i demokratien skall ges
bästa möjliga tillfälle att orientera sig
om olika åskådningar och åsikter i fråga
om samhällets utformning och samhällsproblemens
lösning, står det klart
att televisionen och radion måste hållas
under ständig observation just ur denna
synpunkt. Och man löser inte det
problemet genom att släppa fram reklamintressena
— tvärtom ökas riskerna
för slagsida i informationen.

I själva verket, herr talman, är ju

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

mycket av den politiska kampen en
kamp om kommunikationsvägarna till
medborgarna. Olika intressen kommer
härvidlag alltid att ha en benägenhet
att försöka täppa till motståndarnas
kommunikationsleder. När t. ex. socialdemokratien
har möjligheter att på olika
vägar kommunicera med fackföreningsrörelsens
medlemmar, bl. a. via
den form av fackligt ekonomiskt stöd i
kombination med medlemsrättigheter
som av tradition benämns kollektivanslutning,
utlöser det från borgerligt håll
frenetiska angrepp som nog inte alltid
bärs upp av en äkta indignation.

Varje parti som säger sig vara anhängare
av medborgarnas demokratiska
engagemang har anledning vaka över att
olika slags kommunikationsleder fungerar.
Det gäller naturligtvis inte bara
mellan partierna utan också inom partierna.
Varje benägenhet hos en partiledning
att fatta avgörande beslut utan
att så långt möjligt kommunicera med
partiets medlemmar innebär ett hot
mot demokratiens vitalitet.

På de demokratiska kommunikationernas
område finns det, tror jag, särskilt
anledning att misstro varje slag
av maktkoncentration — ekonomisk eller
personlig. Ur den synpunkten måste
man beklaga inte bara minskningen av
antalet tidningar utan också ägarkoncentrationen
bland de överlevande. Man
skall inte heller inbilla sig att det ur demokratisk
synpunkt är lika värdefullt
att ha en stor tidning som tio små, även
om den enda tidningen skulle ha lika
stor upplaga som de tio små tillsammans.

Det är självfallet mycket svårt att
upprätthålla ett stort antal små tidningar
i ett samhälle, som i så hög grad går
mot stordrift på näringslivets område.
Att det ibland också kan vara svårt att
bevara en stor tidning är en annan sak.
.ålen om man anser det angeläget att
upprätthålla många pressorgan — dagstidningar,
veckotidningar och månadstidskrifter
— med hänsyn till de demo -

kratiska kommunikationsbehoven, måste
slutsatsen bli att pressen inte får behandlas
som vilken näringsgren som
helst.

Benägenheten att hetrakta pressens
framtid nästan enbart som ett företagsekonomiskt
problem kom att i alltför
hög grad prägla pressutredningens arbete.
Att dess slutsatser präglades av
brist på konstruktiv fantasi kan till en
del förklaras av att utredningen tillsattes
långt senare än vad som hade varit
motiverat. Denna otillfredsställande utredningsprodukt
får inte bli sista ordet
i debatten om pressens framtid.

Visst kan det vara svårt att konstruera
statliga stödformer, som utan politisk
diskriminering effektivt bidrar till
att bevara ett tillräckligt antal pressorgan.
Det krävs kanske en nästan lika
komplicerad ordning för detta som för
våra jordbrukssubventioner eller bostadssubventioner.
Men om man vill lösa
uppgiften, bör den även kunna lösas.

Om eu av pressens säregenheter är
att den konkurrerar på två marknader
— upplagemarknaden och annonsmarknaden
— måste en uppgift rimligen vara
att systematiskt motverka den favorisering
av vissa tidningar, som denna sammankoppling
innebär.

Nu kom pressutredningens schematiska
stödförslag att i viss mån läggas till
grund för det partistöd, som vi beslutade
om i december föregående år. Det
innebar en betydelsefull hjälp i första
hand för de borgerliga partierna på
både kort och lång sikt och i andra
hand kanske också för en del socialdemokratiska
tidningar — på kort sikt. Så
radde det också allmän principiell enighet
om att staten borde stödja partierna
fastän högern hade föredragit indirekta
stödformer, som skulle ha varit mera till
gagn för det egna partiet.

Men vi bör nog inte inbilla oss att
problemet om partistödet är slutgiltigt
löst. Det finns anledning att efter några
ars erfarenheter uppta stödformerna
till förnyad prövning, inte minst med

Fredagen den 21 januari !!)(>(>

Nr 1

Vid

hänsyn till den onekligen komplicerade
avvägningen mellan å ena sidan kravet
att man inte skall uppmuntra utveckling
av småpartier, å andra sidan kravet
att nva och starka opinioner inte
får förkvävas.

Eu fortsatt debatt om villkoren för
allt slags politisk opinionsbildning är
så mycket mer nödvändig, som det på
åtskilliga håll tycks råda en hel del förvirring
beträffande vad som härvidlag
är önskvärt. Om man får tro professor
Tingsten och en del andra liberaler,
skulle det t. ex. vara en glädjande tendens
att pressen i allt mindre utsträckning
återspeglar och redovisar officiella
partiståndpunkter.

Jag vet för min del att det bjuder
många skribenter emot att konsekvent
försvara beslut av en partiledning, när
de själva inte deltagit i beslutsprocessen.
En viss distans mellan tidningar
och partiledningar är antagligen nödvändig
och naturlig. Men det bör samtidigt
slås fast att förekomsten av en
partibetonad press i vårt land väsentligt
har bidragit till demokratiens vitalitet.

Partierna behöver officiella språkrör
i pressen och därutöver behövs det
pressutrymme för alla slags avvikande
och kritiska synpunkter, som inte kan
identifieras med partiledningarnas. Att
skapa förutsättningar för en så pass
mångskiftande pressopinion är sannerligen
ingen enkel men ändå en väsentlig
uppgift.

Det finns verkligen ingen anledning
att håna de krafter, som genom en omfattande
subventionsverksamhet hittills
har gjort det möjligt att bevara en någorlunda
mångsidig press i vårt land.
Vad den svenska fackföreningsrörelsen
presterat på detta område är synnerligen
imponerande jämfört med vad som
förekommit i andra länder. Sedan är
det inget tvivel om att denna aktivitet
varit förbunden med misstag och felbedömningar.
Men under den inte alltför
avlägsna period när näringslivets

remiss av statsverkspropositionen m. ni.

män — som det heter — i stor omfattning
subventionerade höger- och folkpartitidningar
tycks vederbörande ha
gjort viil så många misstag i sin tidningspolitik
som Lö-ledningen i sin.

Man kan också undra om det inte
planeras nya misstag. När högern nu leker
med tanken på en ny kvällstidning
i Stockholm vittnar det inte bara om
en häpnadsväckande nonchalans mot
högerintressena i Göteborg och Västsverige
utan också om en säregen avvägning
av partiets hemliga resurser.
Jag vill förstås inte utesluta att de anonyma
finansiärerna bakom projektet
kan visa större uthållighet och få större
framgång än fackföreningsrörelsen, men
är man säker på att man på detta sätt
lämnar något väsentligt bidrag till de
demokratiska kommunikationsbehoven?

Kravet på kommunikationsleder både
för partierna och för dem som är kritiska
mot partierna gäller självfallet,
som jag redan har antytt, också för andra
massmedia än pressen. Inga gruppkonventioner
får tillåtas bestämma urvalet
av opinioner i TV och radio. Det
vore fara å färde om en politikers publika
framgång skulle bli beroende av
om han är tjänis med en eller annan
TV-producent. Också här behövs en
ständig, vaksam debatt. Televisionens
och radions folk måste finna sig i påtryckningar
utifrån, samtidigt som de
naturligtvis har rätt att kräva en rimlig
rörelsefrihet i sitt arbete.

Sist och slutligen, herr talman, färgas
väl synen på dessa problem av om
man anser det naturligt att de grupper
och intressen som har särskilt gott om
pengar också skall ha lättast att appellera
till och nå fram till medborgarna.
Som socialdemokrat måste jag finna ett
sådant tillstånd onaturligt, och jag anser
det självklart att man så långt möjligt
bör ge olika politiska, kulturella och
religiösa åskådningar tillfälle att konkurrera
på lika villkor.

Konkurrens på lika villkor är en liberal
princip, men om jag nu till slut skall

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lämna ett litet bidrag till riksdagens
ideologiska debatt förefaller det som om
det är socialisterna som här slår vakt
om det bästa i liberalismen.

Härefter anförde:

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag ber att få börja med
ett citat från ett inlägg i höstens remissdebatt:
»Vad hjälper det om vi bar moderna,
tekniskt fulländade vapen när
det saknas befäl som skall utbilda oss?»
Det var enligt detta inlägg i remissdebatten
en av förra årets repetitionssoldater
som utbrast detta. Jag citerar vidare: »Försvarsviljan

utvecklas sannerligen
inte i rätt riktning, om utbildningen och
övningarna blir bristfälligt genomförda
på grund av befälsbrist. Den mänskliga
faktorn är i dag det svenska försvarets
dilemma, och ur detta dilemma
kommer vi endast om vi snarast löser
försvarets personalfrågor.»

Herr talman! Om prutningarna på
försvarshuvudtiteln i årets statsverksproposition
skäll bli vägledande för
riksdagens framtida behandling av försvarsfrågorna,
finns det alla skäl för eu
grundlig debatt om vår försvarspolitiska
målsättning. Det är alltså med stort
intresse jag avvaktar försvarsutredningens
förslag.

Jag övergår nu till att anknyta till de
synpunkter på utbildningspolitiken som
herr Bohman framförde i början av
denna remissdebatt.

Har kammarens ledamöter tänkt på
att det då och då i uttalanden och remissinlägg
från skilda håll framgår att
det svenska folket förespeglas att grundskolan
är så’gott som genomförd? Vi
kan läsa i statsverkspropositionen att
grundskolan har införts i 765 kommuner
och att dessa kommuner omfattar
88 procent av landets folkmängd. Således
täcker grundskolan i det närmaste
hela landet. Men det är endast till namnet
— grundskola. Det skildrar med

andra ord förhållandena sådana de existerar
på papperet. Men hur förhåller
det sig i verkligheten, ute i klassrummen?
Det är många av landets föräldrar
som i dag frågar sig vad det blev av
alla vackra löften under tiotalet år före
grundskolebeslutet 1962.

Jag kan nämna att nyligen har avslutats
en enkätverksamhet inom Högerpartiets
kvinnoförbund. De olika lokalföreningarna
har försökt belysa den nuvarande
skolsituationen och har dessutom
uppmanats att framföra önskemål.
Man bör självfallet vara försiktig
när man tolkar svaren, men så mycket
kan ändå utläsas av dem att oro råder.

Det är många lärare som minns de
vackra talen. Inte minst kommer man
ihåg ecklesiastikministerns löfte i den
debatt i denna kammare som föregick
beslutet 1962 om grundskolan. Jag skall
be att få citera vad ecklesiastikministern
vid det tillfället bl. a. anförde:
»Det är därför av största vikt att lärarna
ges allt det stöd som är möjligt för att
underlätta övergången. Men framför allt
bör framhållas att den skola vi nu kommer
att få, utrustas med helt andra resurser
än vår nuvarande och att följaktligen
lärarnas situation och möjligheter
att förverkliga den nya skolan blir
helt andra än i dag.»

Nej, vi vet, att i praktiken regionala
och lokala skolmyndigheter är allvarligt
bekymrade. Skolledare och lärare
är lika bekymrade. Det framgick med
all önskvärd tydlighet vid skolveckan
i Malmö i början av detta år. Bristen på
utbildade lärare är som bekant ytterst
besvärande. Vad värre är, de lärare
som i dag tjänstgör — såväl de med reguljär
lärarutbildning som sådana utan
— har inte blivit tillräckligt utbildade i
den komplicerade undervisningsmetodik
som skall tillämpas i de s. k. sammanhållna
klasserna. Undervisningsmetoden
med krav på individualisering är
sannerligen ingen lätt metod. Undervisningsrådet
Nils Eric Svensson i skolöverstyrelsen
har uttryckt saken på föl -

Fredagen den 21 januari 1966

Nr 1

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

jande sätt: »Individualiseringen är något
av det svåraste en liirare kan ge sig
i kast med.» Vidare saknas det undervisningsmaterial,
såväl s. k. självinstruerande
som annat material liksom övriga
pedagogiska hjälpmedel.

Jag nämnde nyss skolveckan i Malmö.
Jag hade tyvärr inte tillfälle att delta i
den, men jag har tagit del av referaten.
Av Sydsvenska Dagbladets referat framgick
att ledamoten av denna kammare
herr Stellan Arvidson där nere i Malmö
varnade för »drunkningsdöd i materialflöden».
Jag måste säga att herr Arvidsons
uppfattning om nuvarande tillgång
på och behov av material är ägnad att
förvåna.

Därtill kan sägas att klasserna är för
stora för denna undervisningsmetod
med tanke på tillgången på material.
Skolbyggandet släpar efter.

Vem får då bära skulden för att
grundskolereformen hittills har utgjort
och under ytterligare många år tyvärr
måste utgöra en pappersreform? Jo, det
blir skolmyndigheterna i kommunerna
och på det regionala planet. Värre är att
lärarna beskylls för att vara ovilliga
och inkompetenta eller som en tidskrift
så älskvärt uttryckte det: »Sparka ut
alla lärare som saboterar skolreformens
idéer!» Jag undrar hur andra yrkeskategorier
skulle reagera om man uttalade
sig på det sättet om dem.

Vore det inte på sin plats att regeringen
påtar sig sitt ansvar, att den erkänner
att den dessvärre har räknat
fel och att skolreformen när det gäller
själva undervisningsmetodiken inte kan
genomföras än på många år. Ett sådant
ansvarstagande, inte bara av regeringen
utan också av riksdagen, skulle minska
den psykiska press som lärarna i dag
är utsatta för. I denna besvärliga undervisningssituation
skulle det vara välgörande
för lärarna att få arbetsro.

Låt mig få belysa den allvarliga situationen
med ett par exempel ur statsverkspropositionen.

De enskilda kommunerna framför si -

na önskemål beträffande skolbyggen för
att förverkliga de beslut som riksdagen
fattat på skolväsendets område. Länsskolnämnderna
prutar, skolöverstyrelsen
prutar, ecklesiastikdepartementet
prutar och slutligen prutar herr Sträng
kraftigt. Vad är då kvar av den bedömning
som den enskilda skolkommunen
tvingar oss att göra? Länsskolnämnderna
anser, att investeringsutrymmet för
alla angelägna skolbyggen — för grundskola,
gymnasium, fackskola och yrkesskola
— bör omfatta cirka en miljard.
Skolöverstyrelsen prutar och anser att
cirka 750 miljoner är lämpligt, och regeringen
föreslår nu riksdagen att 570
miljoner skall räcka. Enligt regeringens
förslag skall grundskolan ha merparten
av dessa 570 miljoner, vilket ändock innebär
en kraftig nedskärning.

Med all rätt kunde kammarens ledamöter
nu anta att jag är förespråkare
för en kraftig uppräkning eller att investeringsutrymmet
skulle vidgas. Det
är emellertid inte fallet. Jag anser, att
det samhällsekonomiska läget motiverar
prutningarna men däremot att det är
felaktigt att i dunkla ordalag förespegla
att grundskolereformen kan genomföras
planenligt. Varför kan man inte i
klartext uttala att detta är omöjligt ännu
på många år?

Därtill kommer att själva skolhuset är
den faktor som kanske minst bidrar till
reformens genomförande. Det avgörande
är väl ändå vad som sker i klassrummet.
Jag delar skolöverstyrelsens
uppfattning att fortbildningen av lärarna,
som ytterst skall förverkliga reformen,
är en ofrånkomlig förutsättning
för de stora investeringar som totalt göres
för att utbildningen skall få avsedd
effekt. Skolöverstyrelsen har begärt en
ökning av fortbildningsanslaget med
cirka 8 miljoner kronor. Regeringen föreslår
nu en ökning med cirka 1,5 miljon
kronor!

Jag kan ta ett annat exempel. Skolöverstyrelsen
anser, att skolforskningen
och det pedagogiska utvecklingsarbetet

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bör inriktas på själva det vardagliga
arbetet i klassrummet, d. v. s. produktionsprocessen.
Jag tycker att det är särskilt
intressant att se vad skolöverstyrelsen
framhåller beträffande produktionsprocessen.
Tidigare forskning bar
företrädesvis varit inriktad på produkten,
d. v. s. elevernas kunskaper, beteende
in. m., det som kan mätas i prov
och observationer. Men processen i
klassrummet är ett outforskat område,
som ligger mellan vissa faktiska förhållanden,
såsom t. ex. klassens storlek,
homogenitet och elevernas prestationer.

Det är också i detta sammanhang intressant
att ta del av hur skolöverstyrelsen
i sin motivering skildrar skolsituationen.
Skolöverstyrelsen säger
bl. a. att formerna för skolarbetet behåller
uråldrigt mönster, att de allmänt
tillämpade arbetssätten kan ifrågasättas,
att direkt lärarledd undervisning
inte behövs så mycket, att en stor del
av lärarnas nuvarande arbete kan ersättas
av studiematerial, att genom ökad
individualiserad undervisning kan lärarna
slippa vissa rutinuppgifter i inte
oväsentlig utsträckning.

Vi kan väl ge överstyrelsen rätt på
många punkter, men är inte uttrycket
»uråldrigt» väl starkt? Jag hoppas att
det ordvalet beror på tidsbrist vid författandet.
Det skulle vara intressant att
få veta om ecklesiastikministern och
riksdagspartiernas företrädare i skolfrågor
delar denna uppfattning om de
nuvarande formerna för skolarbetet.

Skolöverstyrelsen framhåller att ett
anslag på cirka 50 miljoner till detta
forsknings- och utvecklingsarbete vore
rimligt och egentligen nödvändigt. Jag
är beredd att säga att inte ens 50 miljoner
skulle räcka. Men så säger också
överstyrelsen — vilket ju är så riktigt
— att bristen på kvalificerade människor
som kan genomföra detta arbete
är ytterst besvärande. Därför anser skolöverstyrelsen
det i dagens läge realistiskt
att höja anslaget från 3 miljoner
till 5 miljoner. Regeringen begränsar

höjningen från 3 miljoner till 3,5 miljoner.

Jag skall be att få upprepa att prutningarna
med hänsyn till det samhällsekonomiska
läget och den ytterst besvärande
bristen på kvalificerad arbetskraft
är motiverade. Kanske bör man
gå ännu längre. Men jag tror att det
skulle vara välgörande om vi slutade
upp med talet om att planenligt genomföra
reformerna. Det är framför allt
allvarligt om vi inkompetensförklarar
lärarna när det går galet. Det vore välgörande
om regering och riksdag tog
ansvar för att planerna inte kan fullföljas
så som man hade hoppats.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Efterkrigstiden har varit
en gynnsam tid. Denna epok har
givit lönestegringar som allmänt sett varit
ungefär dubbelt så stora som prisstegringarna.
Socialpolitiskt har vi också
utvecklats i detta land. Om vi jämför
den summa pengar som nu totalt
satsas på socialpolitiken med vad som
satsades alldeles efter kriget, finner vi
att de socialpolitiska utgifterna ökat ungefär
tio gånger. Jämför vi den med
andelen av nationalinkomsten blir det
inte lika mycket, eftersom priserna också
stigit, men den andel som nu -— av
en större nationalinkomst — går till socialpolitiken
är ungefär tre gånger större
än den var i början av efterkrigstiden.

Detta betyder dels att reallönerna för
de aktiva grupperna förbättrats, dels att
de sociala förhållandena förbättrats,
framför allt för pensionärerna. På dem
inriktas ungefär två tredjedelar av vår
socialpolitik, direkt genom folkpensioner,
statliga och kommunala, och indirekt
genom sjukvården, som till en stor
del tyvärr ju är något som berör de
äldre grupperna mer än andra.

Vi har satsat mycket på att skapa
gynnsammare levnadsförhållanden för
människorna, för de aktiva och de icke
aktiva grupperna. Vi har haft goda ti -

Fredagen den 21 januari 1900

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

der, men goda tider skapar också förväntningar
om fortsatta goda tider. Sådana
förväntningar om goda tider är en
politisk realitet, det iir någonting som
bestämmer den politiska utvecklingen
mera än på vilken nivå levnadsstandarden
i landet befinner sig. Även om vi
alltjämt bär goda tider, måste vi intressera
oss för de svårigheter som börjar
uppstå inom en del branscher. Är de
tecken på att de goda åren nu börjar
ta slut?

Finansdepartementet har presenterat
en långtidsutredning. Vi ges gott hopp
om att utvecklingen skall bli något sä
när gynnsam, men klart är att vi av inrikes
skäl men framför allt av skäl som
ligger utanför våra gränser kommer att
få arbeta med betydligt snävare marginaler
i framtiden än hittills. Det är därför
en politisk nödvändighet för oss
att mer än tidigare satsa på de rätta
utbyggnaderna inom samhället och
inom näringslivet för att på det sättet
utveckla oss i en riktning, som gör det
möjligt att trygga den fortsatta fulla
sysselsättningen och den standardstegring
som vi vill ha fram. Vi vet att,
oberoende av hur mycket man skryter
med att Sverige skall vara ett föregångsland
i världen, åtskilliga skuggsidor
finns kvar. Vi måste lösa eftersatta stora
gruppers problem på ett betydligt
bättre sätt än vi hittills har förmått.
Det finns därför all anledning för oss att
inför dessa snävare marginaler med
ökad uppmärksamhet planera samhällets
och näringslivets utveckling på ett
mera väl förberett sätt än som nu sker.

Hittills har många företag klarat sig
tack vare inflationen, tack vare att den
investering de gjort det ena året visat
sig bra nästa år eller året därpå, eftersom
priserna ändå stigit. Hur skev eu
investering skulle ha varit vid oförändrade
priser visar sig aldrig. Här har de
sämsta företagarna fått åka snålskjuts
på inflationsutvecklingen. Det har »slitit»
på våra marginaler och förstört våra
möjligheter att förbättra för de efter -

satta grupperna och för de stora löntagargrupperna.

En del förståelse finns nog på löntagarhåll
för att vi nu kommit in i ett kärvare
liige. Det har fört med sig att möjligheterna
att öka reallönerna i framliden
måste vägas mot behovet av en förstärkning
av näringslivet på flera punkter.
Både finansplanen och långtidsutredningen
antyder en vägning mellan
reallöneförbättringar och näringslivets
förbättringar. Löntagarna är med i utbyggnaden
av samhället, genom sina arbetsinsats
först och främst men också
genom de skatter de betalar till samhället.
De är med om att bygga ut samhället
genom de ATP-pengar, som de
spar i ATP-fonderna, där stat, kommun
och bostadsbyggande lånar av löntagarnas
pensionspengar. Det är en samhällsutbyggnad
som behövs för att näringslivet
skall kunna utvecklas. Utan en
utbyggnad av samhället går det inte att
bygga ut industrien, handeln eller andra
delar av näringslivets verksamhet.

Men löntagarna är inte bara med om
att bidra till samhällsutbyggnaden, utan
de är också med om att bygga ut näringslivet
i sig självt, bl. a. genom de
pengar som de satsar i ATP. Där lånar
företagen pengar. Småföretagen har fått
särskilda fonder till sin utveckling, helt
donerade av ATP. Pengarna går till
jordbrukets utveckling, till handelns och
exportens utveckling, och stora summor
går också till industriutbyggnad. Det
betyder att löntagarna genom sitt pensionssparande
är med och bygger ut
samhället också inom näringslivets område
och är med och bidrar till den
förmögenhetsökning som nu pågår inom
näringslivet.

Om vi nu på grund av olika omständigheter
står i den politiska situationen
att näringslivet skall expandera snabbare
än reallönerna under de kommande
åren, betyder det rent politiskt att
vissa grupper skall hållas tillbaka för
att andra grupper skall få möjlighet att
förbättra sin ställning ekonomiskt sett.

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Detta är en betydelsefull politisk fråga.
Vem och vilka skall få rätten och
möjligheten att bli ägare till dessa nya
stora värden som skall skapas genom
att reallöneutvecklingen skall hållas tillbaka
detta år och under de kommande
åren enligt finansplanens och långtidsutredningens
antydningar? Har vi sådana
former här i samhället att de stora
löntagargrupperna, när de på detta sätt
hålles tillbaka, får vara med om att få
en ökning av sin förmögenhet och en
andel i den ökade samhällsförmögenhet
som håller på att byggas upp? Har
vi sådana förhållanden i vårt samhälle
att vår gemensamtägda del i näringslivet
nu, när vi håller tillbaka de stora
löntagargrupperna, får möjligheter att
utvecklas? Tyvärr är det inte så. Den
gemensamtägda statliga företagsgruppen
går tillbaka år för år — sedan 1960 på
ett mycket markerat sätt. De miljardbelopp
som ligger i ATP-fonderna ställs
till förfogande för utbyggnad av samhälle
och näringsliv. Löntagarna får visserligen
tillbaka sina pengar till ATPfonderna,
men till ett förminskat värde.
Enbart föregående års förlust på de
pengar som löntagarna sparat ihop i
ATP-fonderna uppgår till omkring 600
miljoner kronor. Det är mera än vad
man får in i räntor på ATP-fonderna.

Om löntagarna förlorar, finns det i
stället andra som tjänar. Den utredning
om löntagarnas pensionspengar som regeringen
utlovade i samband med ATPdiskussionerna
i slutet av 1950-talet borde
nu vara klar. Det är inte tillfredsställande
att löntagarnas pengar behöver
placeras på ett mindre säkert sätt
än de privata försäkringsbolagen har
möjlighet att göra med sina.

Meningen med ATP-fondspengarna är
att göra näringslivet modernare och effektivare
för att vi ur näringslivet skall
få fram mera varor för de aktiva och
för de icke längre aktiva grupperna.
Syftet är alltså att få fram mera varor
i stället för färre och dyrare sådana.
Åtminstone en viss del av den utbygg -

naden av näringslivet borde få ägas av
löntagarna, som satsar pengarna i den.
Vad blir annars följden av att reallönerna
nu skall hållas tillbaka och näringslivets
kapacitet byggas ut med 10
—14 procent?

Under 1930-talet fälldes den socialdemokratiska
regeringen bl. a. därför att
den ville ge folkpensionärerna något tiotal
miljoner kronor mer än de cirka 130
—140 miljoner kronor som folkpensionärerna
då årligen fick att dela av staten.
Nu har folkpensionärerna över
5 000 miljoner kronor till sitt förfogande
under ett enda år. Och pensionspengarna
växte här om året med över
500 miljoner kronor. De borgerliga attackerar
inte längre regeringen för folkpensionens
skull som de gjorde under
1930-talet. Det är angenämt att det skett
en omsvängning och att de borgerliga
anpassat sig till den socialdemokratiska
politiken på denna punkt. Det är en fördel
för samhällets utveckling att våra
motståndare gett upp sin gamla linje.

1930-talets politik syftade till förbättrad
social trygghet och en förnuftig arbetslöshetspolitik.
1940-talets och 1950-talets politik byggde vidare på de riktlinjerna
och åstadkom den fulla sysselsättningen
och en välutvecklad socialpolitik
vars kostnader jag just har antytt.
Sjukdom och ålderdom medför inte
längre samma ekonomiska bekymmer —
även om de för med sig andra bekymmer
— som tidigare. 1950-talets stora
politiska reform var den ytterligare ekonomiska
frihet på ålderdomen som då
började byggas ut genom att ATP-systemet
diskuterades och förverkligades
när 1950-talet hade kommit till sin
gräns.

Vilka är då de avgörande politiska
frågorna i den situation som vi nu befinner
oss i? Det är inte författningsfrågan
—• den rör inte många människor.
Den kanske berör oss i dessa kamrar
mer än människorna på andra håll. Vissa
smärre aspekter påförfattningsfrågan
har kanske en politisk betydelse.

Fredagen den 21 jununri 19(i(i

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Av central betydelse iir emellertid utvecklingen
i fråga om löner och priser,
frågan lnir människorna skall kunna
upprätthålla den levnadsstandard som
de hittills har byggt upp. För att få
fram det bättre förhållandet för människorna,
för att åstadkomma att deras
löner räcker för de utgifter som finns i
ett modernt samhälle, hjälper det inte
att trösta dem med att det finns mera i
det här landet än i Indien eller andra
länder. Det är inte efter sådana synpunkter
man reagerar politiskt. Vad
man vill ha besked om är vilken möjlighet
vi har att trygga en fördelaktig
utveckling också för framtiden av lönerna
i förhållande till priserna på olika
varor — livsmedel och hyror, för att
nämna ett par av de stora posterna.

För att lösa de problemen har man
två vägar att gå. Den ena är den väg
som representeras av korken på vågorna,
korken som driver dit vågorna och
vindarna vill. Det är liberalismens väg.
Man stöter sig'' inte med någon, och man
kommer ju fram, som det heter. Men
det är inte den vägen som jag menar att
vi skall gå. Politik betyder att påverka
samhällets och näringslivets utveckling.
Vi måste gå in för att påverka utvecklingen
så, att de enkla mänskliga behoven
i fråga om en gynnsam löne- och
prisutveckling kan uppfyllas.

Vi hyser förhoppningar om en fortsatt
standardstegring på alla håll. Inom
den fackliga rörelsen hoppas man att vi
inom de närmaste åren skall komma
fram till beslut om en kortare arbetsvecka.
Reformernas tid är inte förbi,
även om 1930-talets och 1940-talets svårare
sociala förhållanden kunnat ersättas
av ett gynnsammare klimat i samhället.

Den politik som vi nu måste bygga
upp för den närmaste framtiden måste
vara en politik som inriktar våra reella
resurser på att utveckla näringslivet så
att dessa angelägna behov först tillgodoses
och inte de som kanske lättast ekonomiskt
har möjlighet att göra sig gäl -

lande. Samhälleliga investeringar är eftersatta
på många punkter. Det är lätt
att klaga på skatterna och därmed hålla
tillbaka samhällsutvecklingen. Bilar har
vi i överflöd på gatorna och på uppsamlingsplatser
för försäljning. Eu
kvarts miljon bilar kunde säljas förra
året, flera väntade på att bli sålda. Resurser
fanns. Men när vi skall utveckla
värt eget samhälle, t. ex. på sjukhusens
och skolornas område, då fattas pengar.
Då spjärnar man emot på borgerligt
håll, då driver man inte på för att vi
skall bygga upp den samhälleliga insatsen
så att vi slipper köerna framför
sjukhusen, skolorna och bostäderna.

Det är glädjande att de borgerliga
partierna så smått börjar sluta sig samman
för att på demokratisk grund framlägga
ett alternativ till den socialdemokratiska
politiken, ett samlat alternativ,
ett realistiskt alternativ, där människorna
får möjlighet att välja. Men vi vet
också att folkpartiet och bondeförbundet—centerpartiet
tillsammans inte representerar
mer än ungefär 30 procent
av väljarna. Det räcker inte för att vara
ett realistiskt alternativ. Alla de tre borgerliga
partierna måste ena sig om en
gemensam linje, om det skall kunna bli
ett verkligt val för väljarna mellan olika
möjligheter. Då blir det ett realistiskt
val mellan en aktiv socialdemokratisk
politik och en liberal borgerlig politik.
Det betyder också att människor, som
kanske i och för sig uppskattar en del
av de argument som den kommunistiska
gruppen sprider, börjar tänka över problemen
och finner att den politiska
striden i samhället inte alls står på den
kant där de uppehåller sig, utan att
denna strid gäller hur vi i praktiken
skall utforma den svenska politiken. Det
är en strid där skiljelinjen går mellan
det socialdemokratiska partiet å ena sidan
och de borgerliga partierna å andra
sidan. De som ställer sig vid sidan
av den stora striden bidrar inte på ett
positivt sätt till utgången av den utvecklingen,
även om de tycker att de är duk -

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tigare och har mera renodlade, sekteristiska
erbjudanden att komma med.
Det är inom det socialdemokratiska partiet
som vi skall bygga upp den aktiva
politik som behövs för en fortsatt utveckling
i samhället, för att säkerställa
småfolkets sociala trygghet och skapa
rättvisa förhållanden i samhället.

Folkpartiet och centern har nu bjudit
ett småborgerligt mittenalternativ.
Detta har inte ens kunnat ena de borgerliga
ännu, och med ett så svagt underlag
som 30 procent av väljarna bakom
sig vore det odemokratisk att begära
att få regera över de återstående
70 procenten av väljarna. Men mittenalternativet
är ändå ett försök i, som
jag tycker, rätt riktning och vi får hoppas
att de får högerpartiet med sig.

Emellertid är det intressant att ta del
av vad de två småborgerliga partierna
kunnat ena sig om och vad de inte kunnat
ena sig om vid sina försök till samordning.
Om vi ser på det program som
partierna lagt fram, finner vi att ett område
som är av betydande intresse för
de stora löntagargrupperna inte bär blivit
belyst alls. Arbetsmarknadspolitiken
har folkpartiet och centern tydligen inte
kunnat ena sig om. På löntagarhåll kan
man inte tolka det på annat sätt än att
folkpartiet och centern inte ens efter
det Norgeval, som de hoppas på här i
landet, skulle komma att föra en realistisk
politik på arbetsmarknadens område.
Man skyler nu inom mittengruppen
nödtorftigt över de egna bristerna
vad beträffar arbetsmarknadspolitiken
genom att ställa upp krav på en rundabordskonferens.
Vid en sådan skulle det
kanske vara möjligt finna någon lösning,
som man inte nu behöver ta ställning
till.

Bakom allt detta ligger naturligtvis
det faktum att folkpartiet och centern
är en ganska egendomlig blandning av
olika intressen: gamla bondeförbundsintressen
och småföretagarintressen.
Något verkligt mittenalternativ är det
inte fråga om. Före valdagen borde lön -

tagarna få reda på vad som döljer sig
bakom skynket också på denna punkt.
Jag tror att det skulle vara nyttigt för
såväl löntagarna som för vår demokratiska
utveckling, som för de två partier
som är direkt berörda av deklarationen,
att de redogör för vad de verkligen menar.
Det kan vara nyttigt också för kommunistiska
sympatisörer att få veta att
om de driver fram ett Norgeval i detta
land, spelas makten i samhället över i
händerna på dem som inte har någon
realistisk politik att bjuda löntagarna.

Folkpartiet och centerpartiet vet tydligen
inte om de skall gå arbetsgivarnas
eller löntagarnas intressen till mötes,
och därför har de undvikit arbetsmarknadsfrågorna
i sin deklaration. De vet
tydligen inte heller, om de skall tillmötesgå
konsumenternas-löntagarnas eller
producenternas-jordbrukarnas intressen.
Det är en ganska lösaktig politik
som presenteras svenska folket såsom
alternativ till den i praktiskt arbete utformade
socialdemokratiska politiken
som väljarna väl känner till. Skall verkligen
denna odeciderade politiska konstellation
kunna fånga några större befolkningsgruppers
intresse? Det är möjligt
att en del element i högerpartiet kan
svänga över till folkpartiets och centerns
linje. Innan de borgerliga partierna
kan enas inbördes, kan man knappast
vänta sig, att det svenska folket
överlag skall få någon klar bild av vad
som döljer sig bakom de första stegen
till samverkan. Det är lättare att göra
en bedömning och ta ställning, när alla
tre borgerliga partierna har deklarerat
sin beredvillighet till samverkan, först
då vet vi vad det hela gäller.

Det är ett Norgeval de borgerliga liksom
också kommunisterna hoppas på.
Därigenom får det kommunistiska partiet
möjligheter att vara tungan på vågen,
att bli mittenpartiet i svensk politik.
Men hur skall det då gå med tanke
på det kärva internationella läget, den
ökade konkurrensen utifrån och den
press som vi har på oss i olika avseen -

Fredagen den 21 januari 1906

Nr 1

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den? Hur skall vi då klara sysselsättningen
och den fortsatta reallöneutvecklingen?
Det iir intressant att se t. ex.
skillnaden mellan löntagarnas och oppositionspartiernas
inställning på eu
punkt som aktualiserats i dagens debatt.
Bakom den import av arbetskraft som
nu har varit i gång ett år står olika intressen.
Kommunisterna deklarerar att
de i princip önskar en fri invandring
av arbetskraft, men att de kanske i praktiken
ville undvika en sådan invandring.
Att vilja två saker på en gång innebär
ett mycket svagt ställningstagande
i en praktisk fråga. Men det som är
intressant för löntagarna i detta avseende,
är att de har att välja mellan den
klara överenskommelse som finns på
den ena kanten, där regeringen, arbetsmarknadsstyrelsen
och de fackliga organen
medverkar och å andra kanten
det alternativet att utvecklingen skall
fortsätta, vilket den säkert skulle ha
gjort därest vi haft en borgerlig regering.
Centerpartiet, folkpartiet och industriintressena
har drivit fram en önskan
om friare import av arbetskraft.
Det är de fackliga organisationerna som
inverkat dämpande på samma sätt som
de fackliga organisationerna i Förenta
staterna eu gång dämpade immigrationen
där. Immigrationen i Förenta staterna
reglerades i mitten på 1920-talet
efter krav från fackligt håll i syfte att
hindra en utveckling som skulle medföra
skapandet av låglönegrupper, vilket
skulle gynna företagare som önskade
dra till sig billig arbetskraft. Man
införde då en kvot för invandringen av
arbetskraft, vilken skulle — om den
tillämpades med avseende på vår befolkning
— motsvara ungefär 7 500 invandrare
per år. Förra året var invandringen
till Sverige 33 000 personer,
d. v. s. fyra gånger mer än i Förenta
staterna proportionellt sett. 33 000 betyder
ett krav på 11 000 nya lägenheter
räknat efter normal boendetäthet. Samtidigt
som folkpartiet driver en valagitation
i en TV-film som är helt inriktad

på att det fattas bostäder, gör man också
propaganda i den stora gråtarvalsens
anda med hjälp av tidningarna, som
man nu behärskar mer än tidigare —
allt i syfte att importen av arbetskraft
skall släppas helt fri. Hur tänker man
då lösa bostadsfrågan? Herr Ohlin är ju
intresserad av att ställa frågor, kan han
inte själv också besvara några: Hur skall
man driva politiken på detta område?
Skall den drivas så som ni lägger upp
den i valagitationen i TV, att det fattas
bostäder, eller skall ni driva linjen
om eu friare invandring, som nu sker
på liberalt håll?

Var finns de där extra bostäderna som
då behövs? Till skillnad mot den nordiska
arbetskraften, för vilken vi har
en överenskommelse om fri marknad,
består det nya tillskottet av sådan arbetskraft
som hamnar på orter där det
saknas bostäder. Enligt vad arbetsmarknadsstyrelsens
chef meddelat, hamnar
den till 60 procent i de stora tätorterna
Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka
redan har svår bostadsbrist.

Jag förstår att det är mycket lockande
för folkpartiet att spela de två korten
på en gång, friare invandring—längre
bostadsköer. Men jag undrar om löntagarna
kommer att finna att det är en
klarsynt politik hos folkpartiet, som i
det fallet representerar mittenpolitiken.
Den agitation man där bedriver mot
löntagarintresset, mot möjligheterna för
löntagarna att klara upp låglöneproblemen
och bostadsköerna är ett dubbelspel
— som vanligt hos folkpartiet —
och det blir väl nu förstärkt genom inblandning
av jordbrukarintressena. Det
småborgerliga mittenalternativet hoppas
jag kommer att avvisas, när löntagarna
har fått tillfälle att litet mera
tränga in i vad det reellt sett betyder
med en sådan småborgerlig politik, jämfört
med den socialdemokratiska politiken.

De yttre förhållandena skärps. Detta
skärper kraven på vår politik och ger
inte möjligheter att driva en sådan lös,

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dubbelsidig politik som den mittenalternativet
representerar.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag ber att få knyta
några reflexioner till ett par avsnitt i
de tre senaste talarnas anföranden.

Herr Björk i Göteborg och jag har
en del gemensamt, bl. a. det att vi båda
har personlig och plågsam erfarenhet
av de misstag som under tidernas lopp
har begåtts av organisationer och personer
som subventionerat tidningar, i
vissa fall till döds. Men herr Björk vet
också, och det påpekade han i sitt anförande,
att för högerpressens — och
hela den borgerliga pressens del för
övrigt — är den tiden förbi och har
varit förbi några år. Det finns inga subventionspengar
i den pressen nu. Han
vet säkert också att tiden är förbi även
i den bemärkelsen att de subventionspengarna
aldrig kommer tillbaka.

Jag säger detta i anledning av herr
Björks farhågor för att det nu i Stockholm
aviserade kvällstidningsprojektet
skulle kunna bli ett nytt misstag av
samma slag. Det kan det aldrig bli, herr
Björk, ty den sortens pengar kommer
aldrig mer att stå till förfogande. Det
kanske startas en ny kvällstidning i
Stockholm, men det blir i så fall inte
någon partitidning. Högerpartiet kan
inte satsa några pengar — partiet har
inga pengar för det ändamålet; knappast
för några andra ändamål heller.
Några subventionspengar kommer heller
inte att stå till förfogande.

Om det blir en kvällstidning i Stockholm,
så är det under förutsättning att
det går att finansiera den på affärsmässiga
grunder. Hela projektet — i den
mån det är ett projekt — vilar på att det
skall visa sig vara möjligt att med tilllämpande
av nya tekniska och andra
förutsättningar få en tidning bärkraftig
och att man kan intressera finansiärer
på rent kommersiella grunder. Annars
blir det ingen tidning, herr Björk.

Även beträffande partistödet hade

herr Björk en synpunkt, som jag inte
vill låta stå oemotsagd. Han sade i förbigående
att det i höstas beslutade partistödet
är mest förmånligt för de borgerliga
partierna. Jag tänker inte ta upp
någon debatt om partistödet i princip,
men på den punkten måste jag protestera.
Det måste väl ändå förhålla sig
alldeles tvärtom. Det är känt att socialdemokratiska
partiet och samverkande
organisationer redan tidigare disponerar
ojämförligt större ekonomiska tillgångar
än något annat parti. Spänningen
ökas genom att socialdemokratien nu
ensam får lika många miljoner, runt
räknat, som övriga partier tillsammans.

En effekt av partistödet — vad det än
i övrigt kommer att ha för effekt — blir
utan ringaste tvekan att hela kostnadsnivån
för det politiska arbetet lyfts upp.
Det blir helt enkelt dyrare att driva politik
i fortsättningen. När då skillnaden
mellan tillgångarna ytterligare ökas,
måste detta rimligen vara till fördel för
dem som tidigare var rikast och nu blir
ännu rikare än de någonsin varit förut,
och inte för dem som förut hade ont om
pengar och nu relativt sett får ännu
mer ont om pengar.

Med herr Wennerfors skall jag givetvis
inte polemisera. Men när han talade
om grundskolereformens sammanbrott
eller i varje fall besvärande eftersläpning
— om vi skall uttrycka oss vänligare
— kom jag att tänka på ett uttalande
rörande fransk flygindustri som jag
för många år sedan hörde. Det sades
att Frankrike alltid har världens bästa
flygplan men bara i ett exemplar och
därmed skulle väl antydas att fransmännen
var mera framstående som konstruktörer
än som producenter.

Häromdagen letade jag för min tidnings
räkning — Medborgaren, en förträfflig
tidning — efter ett fotoobjekt,
en bild på en bra grundskoleklass. Vi
önskade finna en grundskola som var
ordentligt organiserad och väl utrustad
enligt planerna. När vi sökte tips om
var vi skulle hitta den, fick vi till slut

Fredagen den 21 januari 1966

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ett: statens försöksskola i Linköping;
diir finns allt det som skall finnas. Jag
vill inte säga att inte det iir fallet även
i någon annan skola, men ett gäng tränade
spårhundar, som journalister är,
hittade ingenting mer den gången.

Är det möjligen så att vi här i Sverige
håller på att skaffa oss, om inte världens
bästa skola så i varje fall en mycket
ambitiös skola, men bara i ett exemplar? Hela

eländet som lett till bland annat
detta beror naturligtvis på att vi bar
överansträngt oss. Vi försöker leva över
våra tillgångar, och det går inte. Det
samhällsekonomiska läge, vari vårt land
just nu befinner sig, är en drastisk påminnelse
om att det inte går att som
konsumtionsökning ta ut en standardhöjning,
lika stor som produktionsökningen.
Att försöka göra det är oklokt
med tanke på nödvändigheten att spara
och investera någonting som grund för
fortsatta framsteg, och det är dessutom
omöjligt. Vi vet nu av erfarenhet att om
vi försöker göra det slår hela det ekonomiska
systemet bakut och reagerar
med bland annat prisstegringar, som
ovanför en viss nivå leder till att vi
trots alla energiska försök inte konsumerar
mer utan bara betalar mer för
det vi konsumerar.

Därmed är inte sagt att det inte skulle
gå att ta ut en standardhöjning i takt
med produktionsökningen — det är bara
så att denna standardhöjning inte
helt kan få utgöras av en konsumtionsökning
utan att någon del måste tas ut
i form av förmögenhetsökning, av sparande.
Om detta är sant, så är de många
enskilda inkomsttagarnas val i dag inte
ett val mellan att själv konsumera mer
eller att själv spara mer, utan det är ett
val mellan att, sedan man har konsumerat
vad som konsumeras kan, antingen
själv spara och öka sin förmögenhet
eller se någon annan spara och
öka sin förmögenhet med det produktionstillskott
man annars själv kunde
ha tillgodogjort sig i form av förmö -

genhetsökning. Denne »någon annan»
iir naturligtvis inte en enskild person,
utan en grupp koncentrationer. Det är
staten, som kan öka sin förmögenhet,
och det är kommunen som kan öka sill
förmögenhet och förvisso gör det. Det
är också det tunna skiktet ägare av redan
förut mycket stora förmögenheter.
Dit går den förmögenhetsökning som
iir nödvändig såsom en del i välståndshöjningen,
om inte vi alla andra människor
vill ta hand om vår del av den
utan försöker att i stället konsumera
även denna del, vilket vi misslyckas
med.

Herr Sträng har i finansplanen i år
för ovanlighetens skull i förbigående
aktualiserat frågan om förmögenhetsbildningen
i samhället och kommit in
även på den fråga som herr Hagnell
tog upp — frågan om vem som skall äga
förmögenhetsökningen. Herr Sträng
konstaterar med andra ord detsamma
som jag sade nyss, att en förmögenhetsökning
är oundviklig — den kommer
så att säga av sig själv i ett samhälle
med hög investeringstakt, och den blir
stor. Han säger att det är både ekonomiskt
och socialt oacceptabelt att denna
förmögenhetstillväxt ytterligare ökar
de stora skillnaderna i förmögenhetsfördelningen.
Sedan skiljer sig emellertid
våra vägar, ty för herr Sträng liksom
uppenbarligen för herr Hagnell, är
problemet löst, om man bara kan se till
att förmögenheten stannar hos det allmänna,
hos stat och kommun, medan
det för mig mera är en fråga, om man
kan se till att så många enskilda människor
som möjligt får personlig del i
förmögenhetsökningen.

Nu menar jag att i själva detta förhållande
— om vi lyckas göra det klart för
svenska folket att välståndsökningen
delvis måste tas ut som förmögenhetsökning
och att frågan bara är vem som
skall äga det hela — ligger i och för
sig en mäktig sparstimulans. Om man
blir medveten om att det man inte sparar
blir man av med — man kan inte

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

konsumera det — ökas sparviljan kraftigt.

Det bör i dag om någonsin vara ett
gemensamt intresse för samhälle och
enskilda att sparandet hålles högt och
väsentligt ökas, i synnerhet jämfört med
fjolårets dåliga utfall. Högerpartiet har
under en rad av år framlagt och kommer
också i år att framlägga ett antal
förslag till s. k. sparfrämjande eller
sparstimulerande åtgärder. Jag vill om
förslagen säga att de skall tas för vad
de är — inte som någonting alltför
märkvärdigt och avgörande. Högerpartiet
har aldrig trott att man kan avgörande
påverka sparviljan, förmögenhetsfördelningen
eller inflytandet i det ekonomiska
livet med hjälp av sparstimulerande
åtgärder, framförda i och beslutade
av riksdagen. Våra förslag skall
betraktas som någonting mycket mer
odramatiskt, men de skall ses som ett
led i försök att på sikt vrida utvecklingen
därhän, att den del av välståndsutvecklingen,
som måste bli förmögenhetsökning,
i största möjliga utsträckning
stannar hos de många enskilda
människorna.

För att man skall kunna nå en verklig
förmögenhetsökning, ett sparande på enskilda
händer, krävs såvitt jag förstår att
tre förutsättningar är för handen. För
det första måste människorna beredas
ekonomiskt utrymme för sparande —
det måste finnas pengar att spara av.
För det andra måste vi ha lust och vilja
att spara. För det tredje behöver vi ha
fler och bättre möjligheter än de som i
dag står till buds för placering av sparslantar
— både värdesäkert, med god
avkastning, och på ett sätt som breddar
inflytandet i det ekonomiska livet.

Utrymmet är teoretiskt för handen
— det finns så att säga förutsättningar
för ett utrymme genom våra inkomstökningar.
Jag behöver bara nämna några
siffror.

Låt oss utgå från en årsinkomst i år
av 20 000 kronor och räkna med 4 procents
årlig förbättring 20 år framåt, så

blir vad man skulle kunna kalla de
ackumulerade inkomstökningarna för
den tiden — det vederbörande tjänat
mer under 20 år än om han eller hon
stått kvar på 20 000-kronorsnivån — i
runt tal 200 000 kronor och med ränta
på ränta en kvarts miljon. Det är ett
ganska stort utrymme att börja slåss om
fördelningen av. Men skall det bli ett
utrymme för sparande förutsätter det
att skatter, priser och ökad konsumtion
inte äter upp hela detta utrymme. Så är
i dag väsentligen fallet för de allra flesta
människor. Frågan om hur man skall
klara denna fördelning är sålunda nästan
helt av ekonomisk-politisk art.

Jag vill inte bli beskylld för att kräva
statligt eller kommunalt utgiftsstopp, en
nedrustning av välfärdssamhället. Det
har aldrig varit fråga om något sådant,
och den bästa illustrationen därtill har
vi väl i det senaste högeralternativet
till regeringens budget. Som alla minns
ville regeringen förra året öka omsättningen
— utgifter och inkomster —
med i runt tal 4 miljarder kronor. Att
döma av det ståhej, som följde på högerpartiets
presentation av sitt alternativ,
kunde man ha trott att detta avsåg
en nedprutning med minst lika mycket,
alltså en minskning med omkring 4 miljarder
kronor. Som bekant var det inte
så, utan högerförslaget gick ut på en
ökning med 3 miljarder, vilket också är
en väsentlig ökning men innebär en
något långsammare ökningstakt, som
bl. a. skulle ge utrymme för människorna
att, om de så vill, spara.

Jag skall inte fördjupa mig ytterligare
i denna mekanism. När det gäller viljan
att spara vet vi att denna under det senaste
året har varit svagare än tidigare,
och den var redan tidigare inte särskilt
stark. Som bekant ökade vi förra året
vår konsumtion mera än våra inkomster,
och den sannolikaste förklaringen
till detta — vilken också anförs av konjunkturinstitutet
— är att vi tärt på
sparkapitalet i stället för att öka det.

Det fanns en gång ett tvångssparande

Fredagen den 21 januari 19(50

Nr 4

Vid

av eu annan art än det som förre finansminister
Sköld en gång i tiden uppfann.
Det var ett riktigt tvångssparande, som
innebar att människor sparade helt enkelt
därför att de måste göra det om de
inte ville svälta ihjäl på gamla dagar.

Vi är alla hjärtligt glada för att denna
sparstimulans inte finns i dag. Men vi
har också att konstatera att den, om
vi vill ha ett sparande, måste ersättas
med något annat.

Högerpartiet tror att det finns en latent
sparvilja, att viljan att bygga något
bestående för sig själv, för familjen och
för sina efterkommande är ganska naturlig
men att den har gått i stå och att
det behövs en startstimulans för att
komma i gång. I det enkla perspektivet
skall man i första hand se de sparstimulerande
åtgärderna — såsom ett slags pedagogiska
hjälpmedel i en startperiod.
Högerpartiet återkommer än en gång
med krav på sådana åtgärder.

Jag övergår så till placeringsfrågan.
Det är besvärligt för småsparare i dag
att placera sina sparpengar på ett sådant
sätt att de behåller och ökar sitt
värde, vilket sparade medel bör göra.
Herr Hagnell upplyste oss om att inte
ens den största spararen av alla —
ATP-fonden — går i land med denna
uppgift, utan förlorar hundratals miljoner
kronor på inflationen varje år.

Det finns alldeles säkert en del att
göra på detta område. Det bör kunna
skapas nya sparformer. Det bör kunna
öppnas tillgång för fler människogrupper
än nu till sparformer som redan
finns och som i vissa avseenden är säkrare
och bättre än andra sparformer. Vi
vill att man skall se fördomsfritt på
dessa frågor och utan förutfattade meningar
fundera över vad som kan göras.

Herr Hagnell — liksom finansminister
Sträng och uppenbarligen alla hans
meningsfränder — har en helt annan
syn på frågan om vem som skall äga
och vilka åtgärder som behövs för att
åstadkomma den ägandefördelning man
kan önska. Herr Hagnell ser det som en
2 — Andra kammarens protokoll 196C>. å

remiss av statsverkspropositionen m. m.

demokratisering av ekonomien, om löntagarna
blir ägare av nya eller utvidgade
företag genom att ATP-medel satsas
direkt i dessa företag såsom riskbärande
kapital. Jag är helt överens
med herr Hagnell om att det kan vara
hög tid att vi får en översyn av placeringsreglerna
bl. a. för ATP-fonderna
och att det är en försummelse att denna
översyn inte redan är genomförd.

Jag är även helt överens med honom
om att det är en angelägen fråga att se
till att, om nu så mycket pengar skall
finnas hopade på ett ställe, de också
kan placeras så att de inte krymper i
stället för att växa. De lär väl inte växa
särskilt fort, om ATP-fondsstyrelserna
— för att åter använda herr Hagnells
ord — börjar donera bort dem. Han
hävdade ju att styrelserna har donerat
pengar till fonder för småföretagsamheten.

Kammaren är, hoppas jag, medveten
om att detta ordval inte är riktigt adekvat.
Även om herr Hagnell ju sitter i
en fondstyrelse har han väl inte makt
att skänka bort ATP-fondens pengar och
har mig veterligt inte gjort det. På hårda
villkor, med kraftiga räntor och med
alla möjliga besvär går det att få låna
pengar, men man måste ju betala tillbaka
dem och någon donation är det
inte fråga om.

Talet om ägandet måste jag uppriktigt
erkänna att jag inte förstår. Ingen har
mer emfatiskt än herr Hans Hagnell förklarat
att det inte innebär någon spridning
av ägandet och det ekonomiska inflytandet
om vanliga småsparare köper
aktier, tv vad har man för inflytande i
bolaget därför att man äger några aktier
när någon annan äger så oändligt
många fler? All riglit! Jag är med på
det; högerpartiet dagdrömmer inte i sådana
fall. Vi har inte ett ögonblick trott
att man kan skapa någon avgörande omfördelning
av den ekonomiska makten
genom aktiesparande.

Jag tror emellertid ännu mindre att
man kan skapa en sådan omfördelning
r 4

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

genom att löntagarnas pengar, ATP-fonderna,
används direkt för investering,
ty det direkta, personliga inflytande
som löntagaren får den vägen måste
rimligen vara ännu mer obetydligt än
det han kan få som delägare i ett företag
i aktieägarform eller på annat sätt.
Det är att på något sätt vilseleda opinionen
att över huvud taget ställa dessa
ting samman.

Frågan om egendomsfördelningen är
enligt mitt sätt att se utomordentligt
intressant och mycket angelägen, och
det är med viss glädje man finner att
finansministern åtminstone snuddar vid
den i finansplanen; det är man inte bortskämd
med. Det har ju visats förvånansvärt
litet intresse genom åren från
socialdemokratiskt håll för egendomsfördelningen.
Inkomstfördelningen har
man varit starkt intresserad av, men
inte av egendomsfördelningen i den meningen
att man verkligen har gjort några
insatser för att bredda det väsentliga
ägandet. I själva verket är väl det
antal människor som i dag äger och bestämmer
över den mycket väsentliga
egendomen relativt sett mindre än vid
socialdemokratiens maktövertagande.
Det är några grupper av politiker och
stora förmögenhetsägare; någon spridning
har det inte blivit. En annan sak
är att vi allesammans i genomsnitt äger
mer egendom av en annan sort: bilar,
frysboxar, sommarstugor, en liten slant
på postbanken o. s. v. Jag menar inte
alls att folket har blivit fattigare, tvärtom,
men spridningen av det ägande som
medför inflytande har vi inte sett någonting
av.

•lag kan inte låta bli att tro att det i
och för sig är ett socialistiskt intresse
att även det privata ägandet koncentreras
på få händer, helt enkelt därför att
nutida socialistisk metod att styra och
bestämma inte är att i gammaldags,
brutal socialistisk mening förstatliga.
Det är herr Hermanssons metod men
inte herr Hagnells att till samhället
överföra den direkta äganderätten. Man

har funnit att förfoganderätten att bestämma,
är viktigare än den. Skall man
utan formell äganderätt bestämma och
styra är det lättast, om de som man
skall styra inte är för många — helst
bör de inte vara fler än att de får plats
på Harpsund på en gång.

Detta måste vara en nutida socialistisk
framgångsmetod, och jag tillåter
mig tro, tills något annat är bevisat, att
den är avsiktlig. Hur kommer det sig
annars att man genom åren skattemässigt
och på annat sätt har diskriminerat
den finansieringsform inom företagandet
som verkligen ger personligt delägarskap,
emissionsfinansieringen, till
förmån för de i och för sig förträffliga
finansieringsmetoderna låne- eller självfinansiering,
vilka dock har det gemensamt
att ägandet till den nyskapade
realegendomen till sist stannar hos dem
som ägde den gamla egendomen, medan
långivarna är borta ur bilden så
fort de fått sina pengar tillbaka med
ränta? Det är ju ändå så, att emissionsfinansieringen
har gjorts dyrare, mycket
dyrare än de andra formerna och
detta kan väl inte ha skett utan avsikt.

Herr talman! Det är risk att jag talar
för länge — jag har snart hållit på lika
länge som herr Hagnell — och jag skall
därför strax sluta. Jag har bara velat
anlägga några ganska personliga synpunkter
på ett problem, som under tiden
framöver säkerligen blir en mycket
väsentlig och för många mycket intressant
fråga. I denna fråga tror jag att,
oavsett vem som för ögonblicket har
makten i samhället, dess intresse och
de många enskilda inkomsttagarnas intresse
verkligen sammanfaller, både på
kort och lång sikt.

För samhället är det en nödvändighet
att få till stånd ett omfattande sparande,
både för den samhällsekonomiska
balansens skull och för investeringsbehovets
skull. För den enskilde bör det
vara ett önskemål att ta del av detta
sparande, delvis därför att det egentligen
finns en latent sparvilja hos med -

Nr \

Fredagen den 21 januari 19(50

Vid

borgarna, eu vilja att bygga upp något,
men också diirför att detta är enda sättet,
att »till sista öret» tillgodogöra sig
själv den möjliga välståndsökningen
som — för att återgå till början — icke
helt kan tas ut som konsumtionsökning
utan till en del måste tas ut i förmögenhetsökning
hos mig eller hos någon
annan. För den enskilde inkomsttagaren
torde det vara naturligt att säga:
Det är klart att denna förmögenhetsökning
skall stanna hos mig.

Om vi tillsammans utan alltför mycket
gräl kunde försöka finna former för
både stimulansen och förverkligandet
av ett sådant sparande skulle vi nog
göra både samhällsekonomien och den
privata ekonomien i vårt land den största
tjänsten.

I detta anförande instämde herrar
Ringaby och Nordgren, fröken Wetterström
samt herrar Fridolfsson i Stockholm,
Edlund och Söderström (samtliliga
h).

Herr BJÖRK i Göteborg (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag lyssnade med ett
visst intresse till herr Carlshamres upplysningar
om högerns planer på en
kvällstidning i Stockholm, upplysningar
som i någon mån tycktes vara präglade
av eftertankens kranka blekhet.

Det är ju orimligt när herr Carlshamre
försäkrar att det här inte kan
bli fråga om några subventionsmedel.
Herr Carlshamre vet precis lika väl som
jag att det krävs stora pengar för att i
dagens svenska samhälle starta nya tidningar
som siktar på någon mer omfattande
upplaga. De som ger sig in på ett
sådant projekt kan aldrig ha garantier
för att de får igen sina investeringspengar.
Jag bortser då givetvis från det eventuella
alternativet att vederbörande är
försäkrade om långsiktiga maskerade
annonssubventioner, men i så fall blir
talet om att det inte är fråga om subvention
i än högre grad nonsens.

Herr Carlshamre protesterar också

remiss av statsverkspropositionen m. m.

mot att jag i förbigående nämnde att det
beslutade partistödet i första hand gagnar
de borgerliga partierna. Men det
är alldeles uppenbart — det vet vi båda
två — att de borgerliga partierna har
en mycket stor dominans inom pressen
och att socialdemokratien sannolikt
tvingas att använda en icke oväsentlig
del av sitt partistöd för att i någon
ringa mån rätta till balansen på pressområdet.
Det betyder att de borgerliga
partierna mer obeskuret kan till direkta
partiändamål utnyttja de pengar de får.

Vidare är herr Carlshamre upprörd
över att socialdemokratien som parti
erhåller ett större anslag än vart och
ett av de borgerliga partierna. Men rätta
förhållandet är ju att de två huvudparterna
får praktiskt taget lika mycket.
I den mån folkpartiet och centern samarbetar
— vilket de säger att de skall
göra — behöver de ju inte ha alltför
stora bekymmer för fördelningen. Och
även herr Carlshamre syftar ju till en
borgerlig samling.

Partistödet är så utformat att det, som
jag redan sagt, i första hand gagnar de
borgerliga partierna. Det är verkligen
en generös politik mot oppositionen.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Om herr Björk menar
att all investering, som inte är förenad
med garantier för att investeraren får
sina pengar tillbaka och avkastning på
dem, är subvention, då håller jag med
om att det inte går att starta någon tidning
annat än med subventioner, lika
litet som det då går att starta något som
helst annat företag — inom den fria sektorn
i varje fall — utan subvention. Ty
då blir ju varje startande av ett nytt
företag, som innebär ett risktagande, en
start med hjälp av subventionspengar.
Men den definitionen har jag aldrig
hört tidigare.

Vad jag har sagt är, att om kalkylerna
för ett tidningsföretag inte visar rimliga
riskmoment, så att man efter kom -

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

mersiella värderingar vågar satsa pengarna,
då blir det inget företag.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Debatten går nu på sin
tredje dag. För vårt folk mer eller mindre
viktiga problem har behandlats. Jag
har inte närmast haft för avsikt att bemöta
någon av de tidigare talarna, men
när jag ändå har ordet skulle jag vilja
helt kort anknyta till herr Lundbergs
anförande.

Vad han säger avviker något från det
man är van att höra av talare från regeringspartiet.
Jag delar en del av hans
synpunkter, bland annat när det gäller
frågan om låglönegruppernas problem,
det problem som jag i första hand hade
tänkt uppehålla mig vid senare under
an förandet.

Herr Lundberg visar nästan alltid i
sina inlägg missnöje med de flesta företeelser
i vårt samhälle, men hans anförande
i denna remissdebatt måste nog
betecknas som den bittraste tänkbara
anklagelsen mot regeringen. Herr Lundberg
påvisade att regeringen långt ifrån
hunnit lösa de viktigaste problemen för
män niskorna.

Herr talman! Jag har alltså begärt
ordet för att tala om låglönegruppernas
problem.

Den 15 december förra året fick jag
av herr Sträng svar på en interpellation.
Herr Sträng uppmanade mig att
komma tillbaka i remissdebatten — då
skulle jag få en närmare redogörelse
för de problem jag aktualiserat; vid interpellationsdebatten
var det tydligen
tidsnöd.

Jag skall återge vad finansministern
sade så att kammarens ledamöter får
en uppfattning om vad det gällde. Finansministern
yttrade: »Herr Franzén
i Träkumla har frågat mig dels om jag
anser att barnfamiljer med låga inkomster
bar blivit fullt kompenserade för
den höjning av omsättningsskatten som
genomfördes den 1 juli i år, dels om jag
uppmärksammat den stora fördyring

omsättningsskatten innebär på ett i förhållande
till innehållet allt kostsammare
förpackningsmaterial för livsmedel,
dels om jag är villig medverka till att
den indirekta beskattningen i framtiden
får en sådan utformning att den medverkar
till att ge låginkomstgrupperna
en skälig del av den allmänna standardhöjningen.
» Vidare sade finansministern
:

»De av intcrpellanten framställda frågorna
gäller dels barnfamiljerna och de
låga inkomsttagarnas ekonomiska situation,
dels skattepolitikens utformning
nu och framdeles. Då dessa frågor med
jämna mellanrum återkommer i riksdagens
allmänekonomiska debatter och
skattedebatter kan jag för dagen endast
hänvisa till de argument jag framfört
senast i höstens ekonomiska debatt samtidigt
som jag hälsar herr Franzén välkommen
som deltagare i nästa remissdebatt
den 19 januari 1966, där frågor
av denna karaktär enligt min mening
får sin bästa och mest fullständiga belysning.
»

Nu bar vi fått det ekonomiska läget
i någon mån belyst, men just denna detalj
har här Sträng inte lämnat så utförliga
upplysningar om. Han är ju inte
här i dag heller, så att något rejält svar
får jag väl inte. Men jag vill ändå delge
kammarens ledamöter mina synpunkter
på problemet.

\ad jag syftade till med min interpellation
var att man skulle befria de mindre
inkomsttagarna från den belastning
som omsättningsskatten på de varor,
som är alldeles nödvändiga för livets
uppehälle, innebär. Sådana undantag
har man gjort för vissa andra varor i
våra grannländer. I Danmark är livsmedlen
för närvarande befriade från
omsättningsskatt. I Finland uttas ingen
omsättningsskatt på avgifter för vatten,
elektricitet och tidningar.

Jag kan erkänna att det är svårt att
finna en form för att befria vissa varor
från omsättningsskatt. Men är det inte
nödvändigt att man försöker lösa detta

Fredagen den 21 januari 1 !)(><>

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

problem? Levnadskostnaderna och bosfadskostnaderna
blir ju allt högre, och
det finns så inånga små inkomsttagare
i vårt land.

Jag har tagit reda pä inkomstfördelningen
enligt 19U5 års taxering, och det
visade sig att inte mindre ån 1 900 000
inkomsttagare har under 10 000 kronor
om året i inkomst; 987 000 har under

0 000 kronor i inkomst och 937 000 har
mellan 5 000 och 10 000 kronor. 1 dessa
inkomstgrupper ingår t. ex. pensionärerna.

Vissa varor förpackas också på ett
sådant sätt, att omsättningsskatten blir
orimligt hög för en liten varumängd,
vilket givetvis i hög grad drabbar just
de mindre inkomsttagarna.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig mer vid detta problem utan skall
övergå till att anföra några synpunkter
på problem av mer lokal karaktär. De
gäller oss gotlänningar.

Vi har åtskilliga gånger framfört krav
på att vi skulle flyttas från dyrortsgrupp
3 till dyrortsgrupp 5. Detta krav
har alltid tillbakavisats av utskott, civilministern
och riksdagen med argumentet
att det pågår en prisutredning på
detta område och att man måste avvakta
dess resultat. Nu har prisutredningens
betänkande kommit, och däri visas
att det är dyrare att bo på Gotland än

1 t. ex. Stockholm. Nu bör det väl alltså
inte finnas något hinder för att vi
flyttas upp i dyrortsgrupp 5. Jag hoppas
att denna fråga skall kunna avgöras
under årets riksdag.

En fråga som åtskilliga gånger behandlats
i riksdagens båda kamrar är
kommunikationerna till Gotland. Det
behöver ju inte särskilt påpekas för någon
i denna kammare, att det är sjö
mellan Gotland och det övriga Sverige.
Båt- och flygtrafiken kan alltså inte få
konkurrens från tåg- eller biltrafik.
Det finns en utredning som pågått sedan
1945, men fram till dagens datum
har i stort sett inte så mycket skett. Nu
meddelas från regeringen, att den ut -

redningsman, som sysslat med dessa
spörsmål, skall bli klar med sitt arbete
under detta är. .lag hoppas att sä bl ii''
fallet. Men resultatet är ingalunda klart
i och med att eu utredning blir färdig,
utan det brukar dröja länge innan de t
slutgiltiga resultatet föreligger.

Staten tar ut flygplatsavgifter vid
landning och start, och de gotländska
varorna drabbas av hamnavgifter på såväl
ö-sidan som fastlandet. Om staterr
övertoge samtliga de kostnader som hittills
åvilat de gotländska kommunerna,:
och de kostnader som belästar varorna,:
skulle vi komma en god bit på väg. Vi
anser det dessutom vara cn rättvisesak.
För att genomföra detta behöver man
inte vänta på en utredning. Om man
allvarligt går in för sakén, finns det
inga hinder i vägen utan det skulle kunna
gå snabbt att genomföra.

Anläggandet av en bro mellan Öland
och fastlandet skall påbörjas nästa år.
Gotlänningarna är tacksamma för detta,
eftersom den blir till fördel även för
Gotland. Sjöresorna blir därigenom
kortare och man får snabbare förbindelse
från södra Sverige till Gotland.
Resan över sjön tar då endast några
timmar. Men tyvärr har anslaget till
länsvägarna inte höjts utan står kvar
vid det gamla, vilket är långt ifrån tillräckligt.
Samtidigt kommer turisternas
antal till Gotland att ökas tack vare den
längre fritiden och de kortare resorna.
Vägnätet kommer att bli mera nedslitet.
Det anslag Gotland i fjol fick till vägar
räckte bara till att bygga en mil nya vägar,
men enligt vägmyndigheternas beräkningar
behöver vi hundra mil nya
vägar. Underhållet av vägarna är också
eftersatt.

Jag hoppas att statsmakterna tar hänsyn
till dessa synpunkter redan i år, så
att vägarna är bättre när bron blir färdig.
Tv då behöver vi bättre vägar även
för de turister som besöker Gotland.

En annan viktig sak för Gotland iii
den ändring som vidtagits i socialde;
partementets huvudtitel. När Gotlands

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

läns landsting byggde ut lasarettet, beslöt
riksdagen år 1957, att landstinget
skulle få ett såväl ränte- som amorteringsfritt
lån upp till en viss summa.
Jag skall inte trötta kammaren med att
läsa upp alla detaljer. De återfinns i socialdepartementets
huvudtitel.

Nu har landstinget, för att kunna
slutföra utbyggnaden, anhållit om ett
lån. Framställningen har inte helt tillstyrkts.
Lånebeloppet har sålunda reducerats
till 1 miljon. Ränta och amortering
på lånet skall erläggas från och
med den 1 januari 1967. Departementschefen
åberopar som skäl för sitt ställningstagande
att en ändring har skett
i fråga om skatteutjämningsbidraget till
kommunerna. Han räknar med att landstinget
skall få mera pengar den vägen.

Det är angeläget att understryka att
sjukvårdskostnaderna, om sjukvården
skall vara effektiv och i det hänseendet
kunna hävda sig vid jämförelse med utvecklingen
i andra delar av vårt land,
blir särskilt betungande för Gotlands
befolkning. Befolkningsunderlaget är för
litet för att man själv skall kunna satsa
de belopp som erfordras för att kunna
tillhandahålla en sjukvård i nivå med
tidens krav. Under sommaren, då befolkningen
fördubblas, blir det också
större press på lasarettets sjukvårdsresurser.
Det är angeläget att socialministern
uppmärksammar dessa förhållanden,
så att vi inte kommer i ett sämre
läge genom det nya statsbidraget iin
tidigare.

Jag vill så, herr talman, uppehålla mig
någon minut vid den viktigaste frågan
för Gotland, nämligen jordbrukets framtid.
Jordbruket är huvudnäringen på
Gotland och sysselsätter där de flesta
människorna. Mot bakgrunden av de
synpunkter soin framförts av 1960 års
jordbruksutredning om utvecklingen efter
den 1 september 1967, dä de provisoriska
avtalen går ut, ser det dystert ut
för det gotländska jordbruket i framtiden.
Det är att Hoppas att den extrema
linje i dfennä fråga som framförts i re -

geringspartiet inte skall bli verklighet.
Förslag har redan framlagts om nedläggning
av ett hampberedningsverk på
Gotland. Sockerbetsodlingen torde också
enligt det extrema förslaget komma att
krympas. När jordbruket i övrigt skall
krympas ned till 70 å 80 procent av den
nuvarande kapaciteten förstår man att
Roma sockerbruk också kommer i farozonen.
Det skulle vara en olycklig utveckling
ur sysselsättningssynpunkt för
Gotlands del.

Om nu jordbruket på Gotland kan
lämna mer arbetskraft ifrån sig i framtiden
är det angeläget att man under tiden
fram till dess ser till att lokaliseringen
av andra näringsgrenar till Gotland
sker på ett snabbare sätt än hittills,
så att Gotland får behålla befolkningen
i aktiv ålder på ön. Det är nödvändigt
med en effektivare lokalisering
så att människorna som tvingas lämna
jordbruket — i den män detta nu kan
släppa ifrån sig ytterligare arbetskraft
— får sysselsättning på Gotland.

Jag skall nu lämna de egentliga gotlandsproblemen
och ta upp en annan
fråga som har diskuterats här tidigare.
Det samarbete i politiska frågor som
har inletts mellan folkpartiet och centerpartiet
har diskuterats i pressen och
berörts av åtskilliga talare från regeringspartiet.
Att kommentarerna till
programmet har varit syrliga är väl
inte att undra på. Jag har tagit med mig
en tidning från Gotland som refererar
ett anförande som kommunikationsministern
hållit på Gotland, varvid han
har berört denna mittensamverkan. Han
sade följande: »Ni på Gotland känner
mittenpolitiken. För oss blev det ett
chockprogram.»

Hur kan det komma sig att regeringens
representanter är så oerhört irriterade
för att centerpartiet och folkpartiet
under de senaste riksdagarna på väsentliga
punkter följt samma linje? Vad
är det på Gotland som har irriterat det
socialdemokratiska partiet beträffande
mittenpolitiken? De flesta gotlänning -

Fredagen den 21 januari 196G

Nr 4

Vid

amu röstade på inittenpolitiken — eller
mellanpartierna. Vad år orsaken till att
regeringen inte öppet accepterar att oppositionen
blir mera enig? I ett demokratiskt
land är det väl ändå en oerhörd
styrka att oppositionen blir så samlad,
att den kan kontrollera vem som har regeringsmakten.
Varför är man då så
oerhört sur i detta fall? Vi hörde samma
tongångar från herr Hagnell i dag.

Man säger att programmet är dåligt,
att det är en ren avskrift. Men kommunikationsminister
Palme tar ändå priset.
Han sade i sitt anförande på Gotland:
»Mittenalliansen har som ''alternativ’
presenterat norra Europas plattaste
dokument...» Jag önskar att han hade
befunnit sig här i dag.

Vidare talar man, vilket även herr
Hagnell gjorde, om centerpartiet och
bönderna. Man tror att man därmed
skall kunna skrämma det andra partiet
som har ett annat underlag. Det underliga
är att belackarna ännu inte har fått
klart för sig att centerpartiet egentligen
fortfarande har en hel del av det program
som det gamla bondeförbundet
hade — och det var inte något dåligt
program. Men böndernas antal blir allt
färre och ändå skrämmer man med bonden.
Det väsentliga är emellertid att under
den tid som landsbygden har avfolkats,
brukningsdelar slagits samman och
bönderna blivit färre har centerpartiet
ökat sitt röstetal till nästan det dubbla
och sin representation här i kammaren
likaledes med nästan det dubbla. Jag
tycker därför att man skall sluta upp
med att försöka skrämma folk på det
sättet.

Jag skulle vilja fråga herr Palme vad
han har för möjligheter att bedöma dokumenten
i norra Europa, vad han har
för möjligheter att bedöma om mittenpartiernas
program är det sämsta dokumentet.
Att ett statsråd har kunnat
uttala sig på det sättet är beklämmande.
Herr Palme sade vidare att vårt folk,
som uppgår till 7 miljoner, lever som
om vi var 17 miljoner. Vi har gått för

remiss av statsverkspropositionen m. m.

fort fram, när vi genomfört reformer på
alla områden. Jag kom att tänka på det
i går, när herr Bengtsson i Varberg, socialdemokraternas
gruppledare här i
kammaren, sade att vi är på väg mot
djärvare mål. Hur kan vi vara på väg
mot djärvare mål, när vi lever som
om landet med en folkmängd på ungefär
7 miljoner lever som om folkmängden
var 17 miljoner? Då har vi väl redan
levt för högt och gått fram för fort.
Men ändå säger herr Bengtsson att vi
skall skynda mot djärvare mål. Det får
väl vara någon logik i resonemangen.
Jag tror det är riktigt att göra som oppositionen
har sagt, nämligen att vi
skall sätta oss ned och resonera om hur
fort vi skall gå fram med reformarbetet
och verkligen komma till tals med varandra,
så att vi inte fortsätter att leva
för högt.

Herr talman! Jag skall inte hålla på
längre. Men jag hoppas att åtminstone
någon eller några av de frågor som jag
berört och som gäller Gotland kommer
att lösas under de närmaste riksdagarna.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag skall en liten stund
syna i sömmarna finansministerns försök
att få budgeten att gå ihop. Herr Sträng
håller ju ständigt en högre ökningstakt
inom den offentliga sektorn än inom
den enskilda, och då blir följden att han
varje år måste ta ett nytt grepp för att
skaffa nya skatter.

Förra året räddade sig finansministern
genom en höjning av omsättningsskatten,
och i år har han följt minsta
motståndet lag och gett sig på områden
där det kan förutsättas att han inte
kommer att möta alltför stort motstånd.
Förvisso har finansministern förklarat
att budgeten skall rent allmänt sett vara
neutral i samhällsekonomiskt avseende,
men gentemot bilismen är föreliggande
förslag en ren utmaning för att inte
säga näst intill en krigsförklaring. Han
motiverar den med angelägenheten av

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att nedbringa statens upplåningsbeliov
och dämpa den privata efterfrågan. Därför
lägger han ytterligare en femöring
på skatten på bensin och motorbränslen.
Han anför inte ett ord av beklagande
av att han måste lägga nya pålagor
på bilisterna utan han betraktar bilen
som endast och allenast en god inkomstkälla.

Till råga på allt skall pengarna inte
gå in i bilskattemedelsfonden som tidigare
bensinskatter. Man måste vara medveten
om att det inte bara är de 200
miljonerna för detta år som med denna
manöver undandras bilismen och vägviisendet.
Att herr Sträng lyckas få en
ny rubrik i budgeten, »särskild skatt på
motorbränslen, bevillning», kommer att
leda till att den rubriken kommer att
fyllas med nya siffror i varje ny budget.
Om några år kommer man inte att
tänka på hur denna post kom till.

Hur rimmar egentligen en sådan pålaga
med de regler för den statliga trafikpolitiken
som riksdagen antog för
några år sedan? För att få till stånd en
sund konkurrens beslöts då att varje
transportgren skulle betala sina egna
kostnader. Vill herr Sträng nu göra gällande,
att en dylik belastning på lång
sikt inte kommer att försämra bilismens
kostnadsläge och därmed dess konkurrenskraft?
Hur stämmer detta med den
utredning som tillsatts för att utreda
bilismens kostnadsansvar? Är detta inte
att gå händelserna i förväg?

Om vi fortsätter att studera finansplanen
ser vi att herr Sträng ökar bilaccisen
med 150 miljoner kronor till
sammanlagt 530 miljoner kronor med,
som termen lyder, »speciell hänsyn till
behovet av att minska importökningen».
(Det bör beaktas att dessa 530 miljoner
kronor, i likhet med de cirka 250 miljoner
kronor som i form av energiskatt
belastar bilismen, inte tillförs bilskattemedlen.
)

Nu får alltså bilismen bli den egentliga
regulatorn och, såvitt jag kan förstå,
en av de få som herr Sträng anvisar

för att återföra utrikeshandel och bytesbalans
till sunda banor. Det bör emellertid
hållas i minnet att vi här i landet
också har en bilexport, och att våra bilexporterande
industrier kan vara nog så
beroende av att få stöd genom en normal
avsättning på hemmamarknaden.
När de nu med kort varsel får besked
om att bilköpen skall inskränkas genom
en ökning av bilaccisen kan de ställas
inför svårigheter som på längre sikt
minskar deras export och således leder
till att finansministerns åtgärd blir
en bumerang.

Herr talman! Det är tydligen fullt avsiktligt
som herr Sträng skärper beskattningen
på bilismen. Det ser ut som om
herr Sträng i sin finansplan ger bilismen
skulden till den nuvarande höga
ekonomiska temperaturen i landet. »Den
snabba ökningen av bilbeståndet utövar
en allt starkare press på de ekonomiska
resurserna såväl inom den offentliga
---- som inom den privata sektorn.»

Finns det fog för denna inställning?
Finansministern bortser då helt från att
bilismen i det moderna samhället är en
produktiv faktor som själv mer än väl
betalar sina kostnader och därutöver
ger en god förräntning. Nej, herr Sträng
får nog söka syndabockarna bakom den
överhettade konjunkturen på andra ställen,
men det är ju allmänt bekant att
finansministern anser bilen vara ett
problembarn i samhället. I stället borde
alla vara överens om att bilen i dag är
en nödvändig ingrediens i samhället.
Bilen ombesörjer en allt större del av
våra transporter och ersätter mer och
mer järnväg, inrikes sjöfart och flottleder.
Den är det billigaste, bekvämaste
och smidigaste transportmedlet. Tack
vare bilen kan många människor bo
kvar och få sin bärgning på landsbygden,
varför bilen i realiteten är ett verksamt
medel i en sund lokaliseringspolitik.
Genom de ökade möjligheter till
rekreation och resor som bilen ger har
vår prestationsförmåga i hög grad förbättrats.
Bilen är också ungdomens red -

Fredagen den 21 januari 1900

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skap, ocli den unga familjen liar upptäckt
att bilen i mycket hög grad inbarn-
och familjevänlig.

Ser vi på vad bilismen presterat i ekonomiskt
avseende finner vi att den iir
orsak till och grund för den omvandling
av handeln som samhället tjänat
miljarder på. Här har bilismen varit
ett led i urbaniseringsprocesscn — det
mest utmärkande för dagens effektiva
samhälle. Men trots detta och mycket
därtill kallar herr Sträng bilen ett problembarn.

Det är emellertid inte bara de ökade
pålagorna som träffar bilismen hårt. Bilisterna
kan också konstatera att det
inte blir någon ökning av anslagen till
vägbyggande i år. Det är tydligt att den
nye kommunikationsministern har lika
liten förståelse för bilismens villkor och
behov som finansministern — trots att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sina
petita begärt en sammanlagd höjning av
vägbyggnadsanslagen med 130 miljoner
kronor.

Då man har att ta ställning till en sådan
prutning som den kommunikationsministern
nu föreslår måste man betänka
att den får verkningar långt in i
framtiden. Ett kommande år är det
nämligen föga troligt att man kommer
att föreslå en höjning som är dubbelt så
stor som vad då skulle vara normalt.
Man kan därför förutse att den eftersläpning,
som, om den i dag kan uppskattas
till 100 miljoner kronor, om
fem år säkert är fem gånger så stor,
d. v. s. bortåt en halv miljard, och att
den blir bestående. Detta är en högst
allvarlig sak för bilismen och därmed
också för trafiksäkerheten.

Kommunikationsministern motiverar
sin prutning med att trafikomläggningen
kommer att medföra större kostnader
än vad man har räknat med. Men, herr
kommunikationsminister, på fyra år har
det i trafikomläggningsskatt influtit 390
miljoner kronor, och lika mycket har
anslagits för omläggningen. Där häftar
sålunda bilisterna inte i skuld med ett
enda öre. Det är tydligen också me -

ningen att bilisterna skall betala trafikundervisningen
i skolorna med löpande
bilskatter. Där har man väl ändå varit
en aning för nitisk i sina krav!

Herr talman! I dag finns det åtminstone
sex fullgoda skäl för att höja anslaget
till vägbyggande och att alltså
göra en omfördelning inom den offentliga
sektorn. Det främsta skälet iir den
obestridliga eftersläpningen i 1957 års
vägplan. Varje år bemödar sig kommunikationsministern
att redovisa att investeringarna
i vägar ligger i nivå med
vad som fastställdes 1957, men dä bortser
han helt ifrån att penningvärdet stadigt
har försämrats år från år. Vi får
hoppas att den vägplan som nu är under
arbete kommer att uttryckas i antal vägkilometer,
inte i antal kronor. Men det
ligger kanske inte i regeringens intresse.

Ett fasthållande av fjolårets anslagsnivå
på totalt 900 miljoner kronor betyder
en minskning av volymen vägbyggande.
Eftersom det vägkostnadsindex
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
arbetar med har stigit med 5 procent
på ett år, kommer följaktligen antalet
vägkilometer som skall byggas att reduceras
med samma procenttal. Om man
således tar hänsyn till penningvärdets
fall, blir eftersläpningen under de år
som vägplanen varit i gång drygt en
miljard kronor. I belysning av de ökade
pålagorna på bilismen tror jag det blir
mycket svårt att övertyga människorna
om att regeringen driver en modern
och framåtsyftande vägpolitik.

Statsrådet skyller sin oförmåga på
trafikomläggningen — som om inte just
kraven på en bättre trafiksäkerhet gör
sig särskilt starkt gällande i samband
med omläggningen till högertrafik. När
vi här i kammaren talade om den reformen,
hoppades vi på en verklig väckelse
i vad gäller säkerheten på våra
vägar, en väckelse som skulle rädda
många liv undan trafikdöden. Med den
samtidigt ökande trafikintensiteten går
det helt enkelt inte att minska på vägbyggandet.

För något år sedan diskuterade vi den

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

statliga trafikpolitiken, och då utlovade
statsmakterna en kollektiv biljett till SJ
som kompensation för det icke lönsamma
järnvägsnätet. Nu har herr Palme
prutat på det beloppet och således indirekt
krävt nedläggning — vilket i och
för sig inte är så mycket att säga om.
Men vi får inte glömma att riksdagen
bestämt sade ifrån, att då en järnväg
lägges ned skall bygden åtnjuta annan
liknande trafikservice. Det innebär således
att vägnätet samtidigt skall förstärkas
och upprustas. Och då hade det
väl varit ett blygsamt krav att de pengar
som prutades på SJ i stället hade
lagts på vägbyggen.

Ytterligare skäl kan emellertid anföras.
Statsrådet kan inte gärna ha undgått
att observera att riksdagen i fjol beslöt
om statsbidrag till tunnelbanor. Om jag
inte missminner mig sades det att det
bidraget skulle inrymmas i en eljest
normal ökning av vägbyggnadsanslaget.
Detta uttryck har varit föremål för mycken
spekulation, och det har tolkats på
många sätt. Men jag måste bekänna att
jag i dag är ganska nyfiken på hur herr
Palme tolkar uttrycket »eljest normal
ökning av vägbyggnadsanslaget». Detta
är en synnerligen allvarlig fråga för
storstadsregionen.

För två år sedan lade herr Skoglund
fram en brett upplagd redovisning i
mycket positiv anda över trafikledsbyggen
som pågick. Därefter ökade vägförvaltningar
och städer sina ansträngningar,
eftersom dessa byggen är en
förutsättning för fortsatt bostadsbyggande,
och man beslutade om vad som
skulle byggas. Men redan efter ett år
måste väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sina petita konstatera att pengarna
inte räcker. Projekt efter projekt måste
senareläggas. Jag skall inte här gå in
på någon uppräkning, herr talman. Det
rör sig om bortåt ett 20-tal stora sådana
projekt.

När nu väg och vatten begär 130 miljoner
för ökat vägbyggande säger herr
Palme nej och dekreterar att volymen

vägbyggen i stället skall minska med 5
procent. Jag tror inte det håller, herr
kommunikationsminister. I sanningens
namn tror jag inte ens att det kommer
att hålla vid riksdagsbehandlingen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill inte på detta
stadium av remissdebatten dra i gång
någon längre debatt om vare sig kommunikationerna
och vägarna eller det
angrepp som herr Franzén i Träkumla
lär ha riktat mot mig. Bara i all korthet
två observationer.

Herr Bengtson i Solna klagade över
att vägbyggandet inte hade ökat i den
takt som i och för sig kunde vara önskvärd.
Han underlät att nämna att vi —
vilket naturligtvis var en samhällsekonomisk
bedömning — i ett trängt samhällsekonomiskt
läge har satsat i första
hand på vägunderhållet, dels därför att
det är nödvändigt för att bevara beståndet,
dels därför att oljegrusbeläggning
och annat har ett högt produktivitetsvärde.
Han underlät också att nämna
den betydande anspänning som vägtrafikomläggningen
innebär.

Vi kommer i sinom tid att få diskutera
detta i detalj — jag kan inte ta upp
alla detaljfrågor nu. Men det är en sak
som jag tycker är intressant. Från högerns
sida har krävts att man skall
minska ökningen av statsutgifterna. Högerledaren
sade att statsutgifterna har
ökat med 10 procent, och de borde
inte få öka med mer än 4 procent, d. v. s.
i takt med nationalproduktens ökning.
Det betyder alltså en ganska kraftig
nedprutning av den offentliga sektorn
i jämförelse med de i och för sig hårt
prövade förslag som föreligger. Jag förmodar
att herr Bengtson delar denna
högerns allmänna uppfattning.

Dessutom lägger herr Bentgson fram
krav på en ytterligare omläggning av de
offentliga utgifterna till vägbyggandets
förmån. Jag undrar hur det skall gå till

Fredagen den 21 januari 1906

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att få den ekvationen att gå ihop, och
jag tror att vi kan ha en meningsfull
debatt om detta först när vi sett hur
herr Bengtson sjiilv tänker lösa avvägni
ngsproblemet.

Till herr Franzén vill jag säga att jag
inte har läst det referat som han åberopar.
Enligt det skulle jag ha sagt att
vi är ett folk på 7 miljoner som försöker
leva som 17. Jag tror att jag därvidlag
citerade direktören i Svenska arbetsgivarföreningen
Folke Haldén, som
jag tror var den som först gjorde detta
uttalande. Jag använde det bara som en
enkel illustration till det faktum, att
vårt stora expansionsproblem under de
närmaste åren blir bristen på arbetskraft.
Därvidlag riskerar vi hela tiden
i vår vällovliga amhition att överanstränga
resurserna.

Herr Franzén sade att jag sagt att
mittendeklarationen framstod som norra
Europas plattaste dokument. Jag måste
på sätt och vis blygt erkänna att kritiken
är berättigad, ty jag har bevisligen
inte kunnat läsa alla norra Europas
dokument. Men har herr Franzén
sett något plattare?

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med statsrådet
om att vi inte nu bör ta upp någon
större debatt i dessa frågor — vi
får säkerligen tillfälle att återkomma
till dem.

Men inom högerpartiet respekterar
vi de planer riksdagen antagit och de
beslut riksdagen fattat. Jag har i mitt
anförande pekat på tre olika punkter
där herr Palme — jag vet inte om jag
vågar säga direkt går ifrån, men i alla
fall går omkring fattade beslut.

För det första gäller det vägplanen,
vilken så länge den löper förutsätter
en ökning av byggnadsanslagen, vilken
tidigare legat på 90 miljoner om året.

För det andra gäller det bidragen till
tunnelbanorna. Även därvidlag förutsatte
vi väl ett ökat vägbyggande.

För det tredje gäller det forcerad
nedläggning av järnvägar — det är ju
detta som herr Palme påyrkar. Det har
ovillkorligen sagts, att trafikservicen i
ifrågavarande bygder skall vara densamma,
och det kan, såvitt jag förstår,
knappast ske utan att motsvarande medel
ställs till förfogande för byggande
av vägar.

Vi i högerpartiet kommer att föreslå
den omfördelning inom den offentliga
sektorn som vi anser påkallad. Jag är
säker på att jag kommer att ha mycket
gott samvete när vi senare skall diskutera
dessa frågor. Men jag skulle gärna,
herr Palme, vilja ha svar när det gäller
de tre punkter jag nämnt.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag må ju vara tacksam
mot statsrådet Palme för att han haft
sina vägar förbi statsrådsbänken, så att
jag kunde få fråga honom om en sak
som var aktuell för mig. Den fråga jag
ställde var: Vad har herr statsrådet
emot mittenpolitiken såsom vi bedrivit
den på Gotland och så som den bedrivits
över huvud taget?

Beträffande uttalandet att vi är 7
miljoner invånare men lever som om
vi vore 17 miljoner — att det alltså går
för snabbt — säger herr statsrådet att
det var en direktör i Arbetsgivareföreningen
som gjort uttalandet. Men jag
har inget referat av ett yttrande av en
direktör i Arbetsgivareföreningen, utan
i de handlingar jag läst står det att
statsrådet Palme yttrat sig på detta
sätt.

Herr statsrådet förklarade vidare att
han inte haft alla dokument i norra
Europa att jämföra med och därför inte
kan säga att mittendeklarationen absolut
var det plattaste dokumentet. Men
herr statsrådet frågade mig om jag sett
något plattare dokument. Jag tycker för
min del att herr statsrådet fått ett jämförelsematerial
i mittenprogrammet och
sitt eget anförande i Visby.

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Franzén hade inte
tillfälle att höra mig tala i Visby, men
jag skall inbjuda honom nästa gång, så
att han kan anställa jämförelser.

.lag har erkänt att jag gjorde mig
skyldig till en retorisk överdrift så till
vida att jag omöjligen kan ha läst samtliga
dokument i norra Europa. Men jag
har inte sett något plattare dokument
— det var det jag sade.

Jag har ingenting emot mittenpolitiken
i så måtto att jag tror, att det om
tvä partier slås ihop sker en strukturrationalisering,
som det kan finnas skäl
för. Jag har vid många tillfällen talat
om att det finns goda skäl för en enad
borgerlighet. Men om ni nu skall enas,
vore det trevligt om ni hade något konkret
och konstruktivt att enas om, så
att vi kunde få något mer att ta på än
dokument av denna typ.

Beträffande yttrandet om de 17 miljonerna
skall jag gärna ta ansvaret. Det
var bara så att jag tyckte det var ganska
kvickt sagt och jag ville inte frånta
herr Franzén äran av det. Jag tycker
inte bara att det var ganska kvickt
utan att det även ligger en viss sanning
i det. Det är på arbetskraftssidan, som
vi i våra ambitioner att bygga ut över
hela fältet har löpt och löper en risk
för att överanstränga oss. Det är därför
man i hög grad måste ge en rationalisering
en viss inriktning.

Till herr Bengtson vill jag framhålla,
att jag visserligen inte har dokumenten
tillgängliga just nu men att man, när
vägplanen antogs av riksdagen, klart
sade ifrån att ett genomförande får bli
beroende av de samhällsekonomiska
och statsfinansiella förutsättningarna
varje enskilt år. Detta är klart utsagt.
Vidare är det klart att liksom hittills
frågan om ersättningstrafiken och trafikservicen
vid varje ärende om järnvägsnedläggning
kommer att prövas
med yttersta omsorg.

För övrigt tyckte jag att det var en

ganska intressant upplysning som herr
Bengtson i Solna lämnade om han —
såsom han ville göra gällande — talade
å sitt partis vägnar, nämligen att
högern, som totalt sett eftersträvar en
mycket kraftig nedskärning av den offentliga
sektorns anspråk på vår samhällsekonomi,
vill göra denna nedskärning
men likväl vill öka vägbyggandet.
Jag kan inte fatta honom på annat sätt.
Det skall bli mycket intressant att se
hur detta i konkreta termer presenteras.

De konkurrenter som vägbyggandet
har är bostadspolitiken, skolorna och
sjukhusen. Det är vidare den kommunala
utbyggnaden och näringslivets investeringar.
Det är denna typ av stora investeringar,
som närmast konkurrerar
om ett tillgängligt utrymme. Även vi
som har primära intressen på vägbyggandets
område måste ägna oss åt bostäderna,
barnens skolgång och allt det
andra.

Men om jag fattade herr Bengtson
rätt avser högern att lägga fram ett
överbud — ett större bud — på hela
väganslagets område samtidigt som
man skär ned anslagen inte bara i motsvarande
grad utan kraftigt därutöver
på flertalet andra områden. Det skall
bli intressant att se hur denna ekvation
ser ut.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Palme talar i
samma andedrag om nedskärningar och
överbud från vår sida. Men när det
gäller väganslaget, herr Palme, behövs
det inte på något sätt överbud för att
jämka en minskning, som herr Palme
i realiteten föreslagit.

Jag sade att om man räknar med att
vägbyggnadsindex gått upp med 5 procent
innebär herr Palmes förslag till
riksdagen en minskning av antalet vägkilometer
i nybyggnad med 5 procent.
Det är en sådan ryckighet i planeringen
— tv detta måste bli följden efter -

Fredagen den 21 januari 1960

Nr \

som det är långtidsarbeten på både två,
tre och fyra år som påverkas av herr
Palmes förslag — som man inte kan
undgå att påtala.

Vägplanen skall dock på tio år vara
uppfylld. Om vi nu ligger drygt eu
miljard efter, skulle jag vilja se herr
Palme reparera denna skada nästa år.

Hur högerns linje kommer att utformas
får vi väl se när motionstiden utgått.
Det är inte nu meningen att diskutera
alternativa förslag utan det gäller
att framföra kritik mot regeringens
förslag.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill upplysa herr
Bengtson i Solna om att planeringen
av vägbyggandet följer de s. k. flerårsplanerna
och inte berörs direkt och påtagligt
av anslagstilldelningen. Planeringen
skall herr Bengtson alltså inte
vara orolig för.

Jag konstaterar också att herr Bengtson
nu var avsevärt mycket mindre
käck. Förra varvet var det klart att
högern kräver mera vägbyggande samtidigt
som den skär ned överallt. När
jag frågade herr Bengtson, om detta
var vad han verkligen menade, svarade
han emellertid, att han nog behöver
tänka litet mer. Ibland kan den kranka
blekheten infinna sig vådligt snabbt.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Med hänsyn till att det
är tredje dagen remissdebatten pågår,
att besättningen i kammaren är, jag höll
på att säga klen men jag menar fåtalig,
och att jag åtminstone till huvuddelen
har skrivit vad jag tänker säga har jag
full förståelse för om talmannen, när
jag har börjat mitt anförande skulle
överväldigas av lusten att slå klubban
i bordet och fråga: »Medgiver kammaren
att återstoden icke behöver uppläsas?» Förra

året trädde en ny brottsbalk i
funktion. Under höstriksdagen tog vi

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i, ställning till en ändring av denna som
r i stort sett innebar en ökning av möjn
ligheterna till villkorlig frigivning. Allt
detta skedde i överensstämmelse med
a vår strävan att ingreppen mot lagöver n

trädare i första hand skall syfta till att

r återinpassa dem hland våra laglydiga

medborgare, men det medför ökade
krav på den verksamhet som har dessa
[- viktiga arbetsuppgifter på sin lott.

i- Första lagutskottet skrev i sitt betänI-
kande nr 37 vid höstriksdagen 1965 vid
s behandlingen av lagen om ökad villkorlig
frigivning följande:

Utskottet vill »framhålla vikten av att
■- tillräcklig och kvalificerad personal

finns på anstalterna för att förbereda
r utskrivning av de dömda samt att er[i
forderliga åtgärder vidtas så att vederbörande
organ inom frivården får personella
och ekonomiska resurser att möta
den ökade arbetsbelastning som den
e nya ordningen kan komma att medföra.
»

Så långt första lagutskottet,
e Det är förklarligt att det var med viss
t spänning man slog upp statsverkspropositionen
för att se hur detta första lagr
utskottets önskemål hade burit frukt,

a Resultatet är följande: Kriminalvårds e

styrelsens förslag om upprustning av

r skyddsskolekonsulentorganisationen är

a kraftigt beskuret. Ett förslag om för dubbling

av anslaget för ersättning till
övervakare är helt avstyrkt. Ersättningen
till övervakarna för deras många
t gånger otacksamma, besvärliga och

mycket påkostande uppgifter är skan[
dalöst låg, men deras insatser är — det

;; vet vi alla —■ mycket väsentliga. Depar ,

tementschefens motivering för att inte

a gå med på dessa höjningar är ett väl r

känt tema i årets statsverksproposition:

j »Det statsfinansiella läget» och »Utred !

ning pågår».

En mycket stark nedskärning av antalet
föreslagna polistjänster är en annan
sak som framstår som mycket allvarlig
i mot bakgrunden av de brottsrapporter

i från föregående år som nu strömmar

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

in. Brottsligheten har ökat starkt i både
antal och våldsamhet. När det gäller
att slå vakt om medborgarnas säkerhet
till liv och egendom har vi ett stort
ansvar, som vi inte kan komma ifrån.

Herr talman! Jag beklagar att jag måste
komma något in på kommunikationsdepartementets
område. Jag skall dock
försöka uppehålla mig vid en annan
fråga än den som hittills har diskuterats
så flitigt.

Varje år — det har tidigare nämnts
från talarstolen under denna debatt —
dödas ett stort antal människor i trafiken,
och många lemlästas och förstörs
för livet.

Hur skall man komma till rätta med
denna samhälleliga farsot? Här som på
de flesta andra områden finns det säkerligen
inget universalmedel. Man kan
dock göra gällande att det finns tre faktorer
att angripa: människan, fordonet,
vägen.

Det är med tillfredsställelse som man
konstaterar att anslaget till trafiksäkerlietsforskningen
har höjts. Den vetenskapliga
forskning som bedrivs genom
statens trafiksäkerhetsråd är värdefull.
Genom studiet av olycksorsakerna och
genom statistisk bearbetning av materialet
får man så småningom underlag
för hur den förebyggande verksamheten
skall sättas in.

Det arbete som haverikommissionen
bedriver för att vetenskapligt analysera
olyckorna är ett led i denna strävan.
För att öka och bredda denna verksamhet
kunde man kanske tänka sig att
inom varje länstrafikområde inrätta en
motsvarande organisation — låt os kalla
även den för haverikommission —
som på anmodan av länstrafikchefen
kunde analysera sådana olyckor, vilkas
orsaker den polistekniska utredningen
icke kunnat nöjaktigt klarlägga. I en
sådan kommission, som vid behov finge
tas i anspråk, skulle ingå lokal trafikteknisk,
motorteknisk och medicinsk expertis.
Denna lokala haverikommission
skulle med sin mer ingående analys ut -

göra ett värdefullt komplement när det
gäller att utreda komplicerade olyckor,
vid sidan av den rutinmässiga undersökning
och utredning som sker genom
polisens tekniska avdelning.

Kommunikationsministern tycks ha
gått ut ur kammaren igen, men jag vill
ändå påtala att för nästa budgetår föreslagits
oförändrade anslag till det statliga,
kommunala och enskilda vägbyggandet.
På grund av kostnadsökningen
innebär detta i realiteten en nedskärning
med cirka 5 procent. Trafiken ökar
däremot i allt snabbare takt. En snabbare
utbyggnad av våra riksvägar än
den som nu pågår är, som tidigare talare
framhållit, nödvändig, hur vi än
skall finansiera den. Huruvida det skall
ske genom avgiftsfinansiering av särskilt
kostnadskrävande och därför lämpliga
objekt eller genom att ta sådana
medel i anspråk, som i ökad omfattning
tas ut i form av höjd bilaccis och höjda
bensinpriser, kan diskuteras, men
utbyggnadstakten måste ökas om vi inte
obönhörligt skall bli efter på detta område.
Det är nödvändigt inte bara ur
trafiksynpunkt utan, skulle jag vilja säga,
i ännu högre grad ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Jag har haft tillfälle att i någon mån
studera olycksfallsfrekvensen på E 6 genom
Halland. Jag vill här peka på ett
par erfarenheter, inte därför att de på
något sätt varit överraskande eller
märkvärdiga utan därför att jag tycker
att de tydligt klargör nödvändigheten
av en stark aktivitet för att bygga ut
våra större trafikstråk i syfte att minska
förlusterna i döda och skadade människor.
På de sträckor där vägen är
krokig — det är E 6 fortfarande i betydande
omfattning — och där sikten
är skymd av kurvor eller krön, ligger
de svarta olycksbrickorna i ett tätt
mönster och på vissa platser i högar.
Låt mig också peka på en positiv sak.
På en sträcka som börjar söder om
Halmstad och slutar söder om Laholm
har E 6 motorvägskaraktär och öppna -

Fredagen den 21 januari 19G(»

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

des för trafik för ett och ett halvt är
sedan. Där liar antalet olyckor kunnat
nedbringas påtagligt. 1903, då den gamla
vägen användes under hela året, inträffade
103 olyckor, och 1905, då motorvägen
tagits i bruk, var antalet olyckor
för den gamla E 0 och den nya motorvägen
tillsammans 47, detta trots att
trafiken har ökat. Dessa siffror tycker
jag talar sitt tydliga språk om vad förbättrade
vägar betyder när det gäller
att öka trafiksäkerheten.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis
beröra en annan sak, nämligen försvaret.
På försvarsbudgeten har departementschefen
föreslagit en besparing på
sammanlagt 350 miljoner kronor. Det
har visserligen sagts att dessa medel
skall kunna tas igen i en kommande
budget. Men, det vågar jag påstå, detta
får nog betraktas som löften utan reell
innebörd. Om så verkligen bleve fallet,
skulle det innebära att man i nästa års
budgetförslag först räknade upp anslaget
med de besparingar som görs nu.
Därtill skulle komma motsvarande summa
för det då aktuella budgetåret —
båda dessa belopp ligger över en kvarts
miljard kronor. Lägger vi därtill den
automatiska kostnadsökningen på nära
nog samma belopp, kommer vi upp i
en merkostnad i förhållande till vad
som förutsatts i årets budgetförslag på
ca 1 miljard. Det måste nog betraktas
som en illusion, att vi skulle få en sådan
uppräkning av anslaget i nästa budgetförslag.

Vad är det då som gjort att departementschefen
kunnat föreslå en så kraftig
beskärning? Har någonting inträffat
som gör att svenska folket inte behöver
den garanti för fred och frihet
som vi tidigare varit överens om i våra
försvarsöverenskommelser, även den senaste?
Har vår fred eller frihet blivit
mindre värd, eftersom vi anser oss kunna
minska försäkringspremierna? Ty
det torde väl inte vara lämpligt att anslaget
till försvaret används som konjunkturpolitiskt
instrument.

Läget i världen har inte undergått någon
sådan förändring, att vi på grund
därav kan anse oss ha rätt att ta detta
steg. Ingenting har skett som berättigar
oss till att på detta sätt minska vår
försvarskraft. Läget i världen är tvärtom
oroligt. Vi kan peka på Vietnam
och flera andra platser som utgör farliga
oroshärdar. Och nya oroshärdar
uppstår nästan dagligen. De stående
styrkorna i vår egen världsdel är i dag
bättre upprustade, såväl tekniskt som
personellt, än de någonsin varit. Detta
är ingenting som vi kan påverka, utan
vi kan endast konstatera faktum. Denna
upprustning är resultatet av stormakternas
bedömningar och beslut och icke
vad vi tycker.

Det är i denna situation som vi står i
begrepp att minska våra egna säkerhetsgarantier.
Det kan icke vara tillrådligt.

Den säkerhet och stabilitet i den långsiktiga
planeringen, som var försvarsöverenskommelsens
stora och värdefulla
resultat, är man nu tydligen beredd
att bryta sönder. Detta är till stor nackdel
för försvaret. Anslaget till materielanskaffning
för den långsiktiga planeringen
beskärs med 250 miljoner kronor.
Detta kommer att påverka möjligheterna
att lägga ut beställningar på
lång sikt och får därigenom betydligt
större verkningar än vad summan anger.

På kapitalsidan beskärs anslaget för
nybyggnader och renoveringar av kaserner,
ekonomianläggningar in. m. med
100 miljoner kronor. Även härigenom
förrycks planeringen på lång sikt.

Jag skall inte uppehålla mig vid begränsningen
av materielanslaget, även
om den är allvarligast, eftersom den direkt
påverkar vår försvarskraft på lång
sikt. Jag skall däremot något beröra de
konsekvenser jag anser blir följden av
prutningen på 100 miljoner kronor av
anslaget till byggnation. Kammarens ledamöter
torde vara väl medvetna om
att förläggningsförhållandena för våra

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

värnpliktiga lämnar mycket övrigt att
önska. Jag skall inte gå in på detaljer
men påstår bestämt, att stora brister
vidlåder de militära förläggningarna —
matsalar, badinrättningar, mässar m. m.
Man hade på militärt håll hoppats på
att få möjligheter att rätta till dessa
brister. Men dessa förhoppningar kommer
nu att stäckas; i varje fall kommer
erforderliga nybyggnads- och renoveringsarbeten
att fördröjas avsevärt.

Jag skall som sagt inte gå in på detaljer,
men jag kan inte underlåta att
berätta vad jag häromdagen kom i kontakt
med. Ett av våra förband på västkusten
— KA 4 i Göteborg — med en
beläggning på i genomsnitt 700 man under
större delen av året saknar så väsentliga
— som jag ser det — anläggningar
för hälsa och hygien som gymnastiksal
och bastu. Jag skulle kunna
nämna många fler exempel på den undermåliga
standarden på många håll
inom vårt försvar. Men låt mig i stället
i detta sammanhang endast i korthet
beröra förhållandena på ett annat
område när det gäller planeringen och
därmed sammanhängande investeringsbehov
inom vår försvarsmakt, som gör
att man blir mycket betänksam över
tongångarna i det föreliggande budgetförslaget.
Inom våra förband pågår kontinuerlig
planering på lång sikt. Detta
gäller såväl byggnationer som markbehov.
Här stöter man på många och svårlösta
problem. Flera av våra förband,
för att inte säga samtliga ligger inom
våra mest expansiva områden. Inom
dessa pågår en mycket intensiv och ambitiös
kommunal och regional planering.
Anspråken på mark för nya bostadsområden,
områden för fritidsbebyggelse
och ströv- och fritidsområden är stora.
För de militära förbanden är det redan
på många platser trångt, och man
har stora besvär med att tillgodose förbandens
behov av mark.

Problemen uppstår beträffande markområdenas
både läge och storlek. Kraven
på större övningsområden växer

ständigt. Detta betingas av den tekniska
utvecklingen både på det transporttekniska
och på det vapentekniska området.
Våra förband får en ökad rörlighet
genom att de i allt högre grad motoriseras.
Vid övningar med stridsladdad
ammunition med våra moderna vapen
krävs ur säkerhetssynpunkt större
områden än tidigare. Detta gör att de
övningsområden som nu står till buds
i många fall icke fyller måttet.

Det är angeläget att åstadkomma en
långsiktsplanering och en hög grad av
aktivitet när det gäller förvärv av lämpliga
markområden. Om så inte sker kommer
de militära intressena att eftersättas
i den aktiva regionala planering som
pågår inom stora delar av landet, mest
påtagligt, som jag tidigare sagt, i de
mest expansiva delarna av landet där
också våra förband ligger.

I detta sammanhang vill jag påpeka
att det säkert finns anledning att granska
huruvida vissa förbands förläggningsorter
är de mest lämpliga. Det är
hög tid att en generalplanering av förbandens
lokalisering i stort och på lång
sikt snarast kommer i gång.

Den stora betydelse för vårt lands
värnkraft som de frivilliga försvarsorganisationerna
har är känd och har omvittnats
av våra ledande statsmän både
från denna talarstol och från andra talarstolar
runt om i vårt land. De svårigheter
med vilka de frivilliga försvarsorganisationerna
brottas tror jag också
är bekanta för flertalet av oss. En
av dessa svårigheter vill jag här fästa
uppmärksamheten på.

Flera av organisationerna har stora
rekryteringsproblem när det gäller att
förse totalförsvaret med den personal
som krävs. Detta är för organisationerna
i mycket en arbetsfråga; man behöver
förvärva frivilliga som både inom
de centrala och regionala organen kan
ägna sig åt rekryteringsarbetet. För att
förbättra arbetsförhållandena för rörelsernas
aktiva funktionärer och för att
i någon ringa mån ersätta dem för de -

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1906

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ras omkostnader och utlägg i samband
med arbetsuppgifterna inom förbund,
föreningar, kårer och områden, hade
små men för dessa organisationer mycket
betydelsefulla höjningar av anslagen
begärts. ÖB har också ställt sig bakom
dessa framställningar och tillstyrkt
dem inom kostnadsramen. Departementschefen
har emellertid åstadkommit
prutningar. Ofta gäller det mycket
små belopp, men det hade för dessa organisationer
varit en mycket stor stimulans
om de erhållit beloppen, vilka
de så väl behövde och hade varit värda.

Herr talman! Jag är medveten om att
det är lätt att vara kritisk och att framställa
önskemål. Jag är också medveten
om det pressade samhällsekonomiska
läget och om vårt arbetskraftsproblem.
Jag är fullt införstådd med att vi måste
begränsa våra offentliga utgifter. Men,
herr talman, det finns områden där begränsningar
och besparingar direkt kan
komma att medföra förluster som är
många gånger större än besparingarna.
Jag har velat peka på tre områden, där
besparingar kan få ödesdigra följder i
form av förlust av säkerhet till liv, lem
och egendom för samhällets medborgare
och förlust av frihet och oberoende
för vårt land och vårt folk.

Herr talman! För övrigt anser jag att
vi skall bibehålla vår monarki.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag skall inte hålla det
tal som jag från början hade tänkt.

I debatten om finansplanen, där det
på många områden konstaterats att vi
liar mycket ont om resurser till bl. a.
åldringsvård, familjepolitik och u-landshjälp
hade jag tänkt att säga några ord
om reformer som ingenting skulle kosta
utan i stället ge samhället ökade resurser.
I och för sig tycker jag det kunde
ge uppslag till en konstruktiv debatt, så
att denna inte hela tiden låste sig kring
problemställningen: Har vi råd eller har
vi inte råd? Det finns nämligen oändligt
mycket som skulle kunna bidra till
3 — Andra kammarens protokoll 1966.

att öka samhällets resurser, som kunde
göras utan direkta ekonomiska insatser
och åtaganden ifrån samhällets sida.
Det handlar om åtgärder som fördjupar
demokratien och skapar större social
rättvisa. Det handlar om att samhället
mera handlingskraftigt än vad som nu
är fallet måste ingripa emot destruktiva
tendenser i den samhälleliga utvecklingen.

Jag skulle kunna exemplifiera detta
på många områden. Exempelvis skulle
en reform som gjorde slut på det nuvarande
könsrollsmönstret inte behöva
kosta så mycket, men den skulle ge
samhället oändligt mycket mera. Det
handlar djupast om demokratiens innehåll
på olika områden, ökad demokrati
inom utbildningen, att göra slut på det
nuvarande könsrollsmönstret inom arbetslivet,
inom lönepolitiken, att göra
slut på det nuvarande könsrollsmönstret
inom det offentliga politiska livet och
göra slut på det även inom familjen,
där samhället ännu inte gör allt vad som
är möjligt för att avlägsna förlegade
traditioner.

Det skulle göras mer för att ändra på
de normer, som för närvarande finns i
samhället och som baseras på individens
kön, och inrikta bedömningen i
stället på anlag och förutsättningar. Får
jag erinra om att endast 30 procent av
de gifta kvinnorna är förvärvsarbetande,
att 70 procent befinner sig i hemmen.
Det satsas för litet på åtgärder
som skulle bidraga till att de stora arbetskraftsresurser
som här finns skulle
tillgodogöras samhället och bidra till
att utveckla de produktiva resurserna.

LO-ekonomen Per Holmberg har beräknat,
att vårt nuvarande könsrollsmönster,
effekten av outnyttjad arbetskraft,
effekten av rådande diskriminering
gentemot den kvinnliga arbetskraften,
effekten av en dålig arbetsfördelning,
effekten av konsumtionsmönstret
o. s. v. gör att vi lever på hälften av
den standard vi skulle kunna ha, om allt
detta undanröjdes. Jag vill inte till 100

r ''f

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m

procent gå i god för Per Holmbergs
prognos, men jag tror att det finns rätt
mycket sakligt material som underlag
för denna.

Men även om Holmberg tar till i överkant
och vi bara låt oss säga till 50 procent
skulle kunna höja vår standard på
de vägar han anvisar vore detta inte
att förakta.

Var kunde dessa åtgärder sättas in?
De kunde sättas in i grundskolans läroböcker
som borde göras mindre föråldrade
och ge en bättre bild av könens
roll. Skulle det kosta någonting om
våra läroböcker var bättre skrivna än
vad de nu är i det avseendet? Nej, inte
nämnvärt.

Arne Geijer konstaterade häromdagen
att utvecklingen i fråga om kvinnolönerna
från 1960, då vi spikade principen
om lika lön, inte varit särskilt
imponerande. De kvinnliga lönerna har
ökat från 70 till 77 procent av de manliga
lönerna. Kvinnorna är alltjämt generellt
sett placerade i låglöneyrken.

Jag skulle kunna exemplifiera det
sagda också genom att hänvisa till ett
annat område, nämligen massmedia. Det
är ingen överdrift att påstå att massmedias
roll ofta konserverar det könsrollsmönster
vi nu har. Kanhända att
det blir bättre sedan det kommit en
ung departementschef på det området.
Kanske är han beredd att medverka till
att också massmedia gör en insats i
detta avseende.

Andra åtgärder och reformer som
inte skulle kosta något kunde t. ex. bestå
i att göra slut på hajarnas marknad
när det gäller bostäder, göra slut på
utlämnandet av ungdomen, som är hänvisad
till de möblerade rummen, till en
fullständigt tygellös spekulation. Det
skulle inte heller kosta så mycket om
myndigheterna kanske något mer handlingskraftigt
satte stopp för den rivning
av relativt goda hus som pågår överallt
i tätorterna. Det skulle inte kosta så
mycket om man drog in allmänheten —
jag räknar här bara med vad allmän -

. m.

heten själv kan göra — i en kampanj
för att göra slut på nedsmutsningen av
luften. Vissa åtgärder kunde vidtas mot
luftföroreningar utan att detta tarvade
så särskilt stora ekonomiska insatser.

Det är klart att det inte skulle bli en
utgift för staten om man gjorde resoluta
ingripanden mot markspekulationen.
Detta skulle i stället medföra en
betydande inkomst.

Nu har regeringen signalerat att det
i god tid före valkampanjen skall komma
besked om vilka åtgärder man tänkt
sig på detta område. Det är i och för
sig bara att hälsa med tillfredsställelse,
även om inriktningen på dessa områden
borde vara mera påfallande även
när vi inte står omedelbart inför ett val.

Jag skall inte utveckla dessa tankegångar
vidare då det inte är min avsikt
att nämnvärt förlänga debatten. Jag
skall därför begränsa mig till ett par
anmärkningar i anslutning till uttalanden
här i debatten, då närmast det inlägg
som herr Hagnell gjorde för en
stund sedan.

Herr Hagnell sade att kommunisterna
står vid sidan om den stora politiska
stridslinjen, som går mellan det socialdemokratiska
partiet och borgerligheten.
Jag tycker inte att herr Hagnell har
helt rätt häri. Den stora politiska stridslinjen
går mellan demokrati och reaktion
i den svenska politiken, mellan de
demokratiska krafterna till vilka vi
framför allt måste räkna arbetarrörelsens
partier, och de reaktionära krafterna,
där man måste betrakta högern som
den yttersta polen men där betydande
delar av övrig borgerlighet är att finna.
Kanske vore det emellertid litet förenklat
att dra gränsen enbart mellan
arbetarrörelse och borgerlighet, ty vi
kan inte blunda för att det inom de
borgerliga partierna också träder fram
progressiva tendenser och att dessa gör
sig starkare gällande i dag än för exempelvis
10 eller 20 år sedan.

Problemet är nog så aktuellt och bör
betraktas i samband med strävandena

Nr 4

Fredagen den 21
Vid

till mittensamverkan mellan de borgerliga
partierna. Vad är denna iver till
mittensamverkan om inte ett försök att
möta en tendens som tar sig uttryck i
ökade svårigheter att i dag hälla ihop
de borgerliga partierna? Det visar sig
också hiir i kammaren vid voteringar
att borgerliga partier är delade i sina
ståndpunkter: i .sociala frågor, i handelspolitiska
frågor, i utrikespolitiska
frågor och på många andra områden.

När herr Hagnell säger att kommunisterna
står vid sidan om den stora politiska
stridslinjen skulle jag vilja erinra
om det program som herr Hermansson
presenterade i början av remissdebatten.
Det innehöll kommunisternas
aktuella ståndpunkter i nuläget,
de politiska uppgifter som kommunisterna
ställer för sitt parti och för hela
arbetarrörelsen. Kanske herr Hagnell
inte var inne då, men om han hade lyssnat
eller läst protokollet borde han ha
insett att han hade mycket liten anledning
till det yttrande som han gjorde
för en stund sedan. Jag tror att jag med
rätta vågar säga att de punkter som återfanns
i herr Hermanssons tal innehåller
just de frågor varom den politiska striden
går i svensk politik i dag och under
det närmaste årtiondet.

Jag skall inte ge mig tid till att erinra
om de punkter — jag tror det var

18_som rörde den svenska politikens

huvudfrågor. Jag tror för övrigt att herr
Hagnell är ganska ensam om uppfattningen
att kommunisterna skulle stå
vid sidan om den politiska striden. Andra
talare i riksdagen — även om jag inte
alls skall åberopa dem som sanningsvittnen
— har tillmätt kommunisterna
eu mycket stor roll i nuläget, inte minst
beträffande de förslag som regeringen
har framlagt. Herr Bohman framhöll
att den planerade aktievinstbeskattningen
kommit till enbart för att behaga
herr Hermansson, likaså den förebådade
given på markpolitikens område.
Jag menar inte alls att detta är den
enda bakgrunden härtill — långt därifrån.

januari 190(5

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr Turesson talade om att de utlovade
åtgärderna på markpolitikens
område, som han inom parentes var
motståndare till, var »ett köttben som
regeringen kastar till vänsterkrafterna».
Jag vill inte heller ansluta mig till den
värderingen. Jag menar att det måste
vara mycket starkare drivkrafter, när
regeringen ser sig föranledd att lägga
fram ett program för åtgärder på markoch
bostadspolitikens område.

Men det är klart att det kommunistiska
partiet och en del grupper av
radikala socialdemokrater spelar eu
kanske inte så liten roll för att påverka
eller stimulera regeringen till de förebådade
åtgärderna på dessa områden.
Med citaten vill jag inte alls ha ursäktat
vare sig herr Bohman eller herr Turesson
för den utomordentliga förenkling
som de tillåter sig, när de talar i dessa
frågor.

För att ge belägg för att herr Hagnell
har fel vill jag göra några erinringar.
Låt mig ta upp bara ett par frågor. Jag
tar först frågan om försvaret och militärutgifterna.
När militärfrågorna behandlades
i riksdagen här förra året,
föreslog kommunisterna utgiftsstopp.
Det var tystnad i kammaren, det blev
ingen debatt, jag erinrar om att jag var
ensam talare i den frågan. I år har regeringen
accepterat det förslag till utgiftsstopp
på det militära området som
vi föreslog 1964 och 1965. Vi tycker
det är alldeles riktigt. Men om regeringen
efter ett års funderingar har
kommit fram till vår ståndpunkt, är det
väl en överdrift att säga, herr Hagnell,
att vi står helt vid sidan om den
politiska stridslinjen och att våra synpunkter
inte skulle ha någon relevans
i det politiska livet.

Får jag ta upp en annan fråga som
herr Hagnell är ganska insatt i, nämligen
prisfrågan. 1 det senaste valet tog
vårt parti upp prisfrågan, och det blev
en mycket omfattande diskussion i den
frågan. Också andra partier trädde
fram och sade att det var ett angeläget
samhällsintresse att stoppa prisstegring -

Nr 4

3 (i

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ar och fortsatt penningvärdeförsämring
och att man borde försöka säkra en fortsatt
höjning av reallöner och levnadsstandard.
Jag skall inte erinra om alla
de förslag till åtgärder som kommunistiska
partiet lade fram. Vi föreslog att
man skulle undersöka möjligheterna att
använda prisregleringslagen, och vi föreslog
att man borde skapa ett förhandlingsförfarande
på prispolitikens område,
där bl. a. LO och TCO och näringslivets
organisationer skulle delta, vi
föreslog ett system för att prishöjningar
i förväg måste anmälas till prisövervakande
organ och en rad andra liknande
åtgärder. Vi gjorde det från den
utgångspunkten att vi inte accepterar
tanken att full sysselsättning med nödvändighet
skall leda till prishöjningar.

Vi accepterar inte invändningen att
man inte kan skapa förhandlingsorgan
mellan producenter och konsumenter
i prisfrågan på samma sätt som i lönefrågan.

Vad beträffar hyrorna har vi ju hyresgästernas
riksförbund som förhandlingspart.
Vi har sagt att man kunde
exempelvis låta motororganisationerna
vara förhandlingspart i fråga om t. ex.
bilimport och dylikt. Vi vägrar att resignera
inför prisstegringarna med hänvisning
till den fulla sysselsättningen,
goda konjunkturer och för vissa grupper
betydligt stigande reallöner.

När vi tog upp denna fråga resulterade
det bl. a. i att det tillsattes en statlig
kommitté med herr Hagnell som
ordförande. Även om resultaten ännu
inte har varit så storartade, måste man
väl ändå säga att något har väl gjorts
och något mer vågar man väl vänta.

Får jag bara ta ytterligare ett exempel.
VT har i riksdagen lagt fram en
mängd förslag, jag skulle vilja säga ett
helt komplex av förslag, om antimonopolistiska
åtgärder — bl. a. om fortsatt
förstatligande av försäkringsväsendet,
oljehandeln och läkemedelsindustrien.

Vi har förslagit ett ökat samhälleligt
inflytande över näringslivet i dess hel -

in.

het, en kontroll över kapitalinvesteringarna
och utrikeshandeln, en övergång
till lokaliseringspolitik och ekonomisk
planering som mer bestäms av samhällets
demokratiskt valda organ än av
monopolen. Vi har föreslagit kontroll
av produktionskostnader och prissättning
och framfört tanken att marken
skall vara i samhällets ägo, och vidare
har vi hävdat att vi måste åstadkomma
företagsdemokrati.

Detta är väl väsentliga frågor — ja,
huvudfrågor — i den svenska politiken.
Det är dessa frågor det kommer att röra
sig om under de närmaste årtiondena.
Och jag vill framhålla för herr Hagnell
att eftersom arbetarrörelsen i stort
sett är enig om åtgärder på dessa områden,
även om vi har delade meningar
om tempot för vidtagande av dem, är
det en överdrift att påstå att kommunisterna
står vid sidan av den stora politiska
striden.

Herr talman! Jag vill sluta med att
tillägga att arbetarrörelsens partier behöver
en större ömsesidigliet, en viss
samverkan och ett visst stöd. Det är
säkert inte herr Hagnell obekant att vi
här i kammaren ofta röstar på samma
sätt. Ibland blir det en ytterst knapp
majoritet men den är tillräcklig för genomförandet
av betydande reformer.
Varför inte se läget som det är, eftersom
ändå alla ser hur det ligger till?
Då är det inte heller någon mening
med att förneka det i en debatt som
denna. Allt talar för att arbetarrörelsens
folk bör hålla samman, men det uppstår
ett stort och komplicerat problem
om man ställer parollen om enpartisystem
inom arbetarrörelsen. I varje
fall tror jag inte att det är detta som i
första hand måste eftersträvas, även om
det är möjligt att det ur ett ökat ömsesidigt
förtroende så småningom kan
växa fram ett sådant resultat, men i
alla händelser måste det föregås av
andra och bättre uttryck för förtroende,
samverkan och ömsesidighet än den
herr Hagnell gav exempel på i debatten.

Fredagen den 21 januari 1966

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Den borgerliga samordningen inbjuder
till en annan frågeställning än herr
Hagnells. .lag erinrade om att alla dessa
borgerliga ansträngningar för mittensamverkan
m. m. är uttryck för ökade
svårigheter att hålla samman borgerliga
partier. Denna tendens kommer att bli
allt starkare, liksom det över huvud
taget blir svårare för borgerliga partier
att i det moderna politiska livet framträda
med konstruktiva, hållbara ståndpunkter.
Jag vill alltså inte överdriva
faran av tendenser till borgerlig samverkan,
men jag vill å andra sidan ha
sagt att de borgerliga försöken till samordning
är ett varsel för arbetarrörelsens
folk att inte splittra sina krafter.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi ser ju vad det i praktiken
betyder i en sådan politisk situation
som den vi har här i landet om
kommunisterna går fram. Vi har ett
praktiskt exempel på det från Norge.
De borgerliga partierna hoppas få ett
Norgeval också här i landet. De vet att
de inte har någon chans att de får majoritet
här i Sverige med mittenpartiet
ens om man lägger högerns stöd därtill.
Deras enda och stora förhoppning
är att de skall vinna genom den splittring
som det kommunistiska partiet representerar.
Oberoende av det »samarbete»
inom arbetarrörelsen som herr
Jansson här talat om är det som han
i praktiken åstadkommer ett samarbete
»modell Norge», d. v. s. en hjälp åt
de borgerliga att uppnå majoritet här
i landet — inflytande över socialpolitiken,
arbetstidsförkortningen, den ekonomiska
politiken och allt det andra.
Det är i realiteten en samverkan med
de borgerliga, ett sätt att spela över
bollen till de borgerliga.

Vad blir det för resultat när kommunisterna
går fram på egen hand och
bygger upp en egen »demokrati», som
de gör reklam för här i Sverige? Ja,
den demokrati som är mest utvecklad

i något kommunistiskt land är väl den
som finns i Jugoslavien, men det är ju
den misslyckade ekonomiska politiken
diir som ligger bakom emigrationen
från det landet till oss i Sverige. När
människor får välja mellan vårt system
och det kommunistiska, emigrerar
de från det kommunistiska systemet —
på samma sätt som de emigrerade
från det borgerliga system vi hade här
i landet före första världskriget. Där
har vi en samarbetspunkt mellan de
borgerliga och kommunisterna, och
emigranterna visar hur de uppskattar
den politiken.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill långt ifrån ta
upp någon träta med herr Hagncll, eftersom
många av de ståndpunkter han
intar i den politiska debatten är sådana
att jag helt kan instämma i dem.
Men får jag ändå säga att herr Hagnells
påstående, att om kommunisterna går
fram här i Sverige så får vi ett Norgeval,
enligt min mening är helt felaktigt.
Jag tror inte på något Norgeval
i Sverige. Vid nästa och vid kommande
val tror jag att framför allt två partier
kommer att gå framåt, nämligen mitt
eget och det som herr Hagnell tillhör.
Jag är mycket övertygad om det, även
om jag inte har någon rätt att svara för
andra partier än det som jag själv tillhör.

Utgångspunkten för herr Hagnells resonemang
är att om vi går fram, så
måste de ytterligare anhängare vi får
komma från hans parti. Det är möjligt
att det blir så, ty det är inte vanligt
att människor så att säga hoppar
tresteg i politiken. Men jag skulle tänka
mig att herr Hagnells parti kommer
att dra till sig åtskilliga anhängare
från andra partier som är representerade
i denna kammare. Därför behöver
man troligen inte befara en sådan utveckling
som herr Hagnell siade om.

Får jag sedan bara beträffande Jugo -

Nr 4

Fredagen den 21 januari 196ö

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

slavien säga att det är mycket svårt
att diskutera den ekonomiska politiken
i agrarländer, speciellt om de varit så
krigshärjade som Jugoslavien. Och i
varje fall finns det ingen anledning att
ta upp någon stor debatt om den saken
här. Jag svarar inte för något annat
parti än det jag tillhör. Hur man gör
i andra länder kan i och för sig vara
intressant att diskutera, men det kan
ju inte på något sätt vara avgörande
för de åtgärder som vi skall vidta i vårt
eget land.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Styrkan i den kommunistiska
politiken här i landet i dag ar
att den är så flexibel — för att tala herr
Strängs språk. Man är inte ansvarig för
någonting. Det gamla kommunistiska
partiets politik här i landet fram till för
några år sedan har man nu ingenting
med att göra.

Vad ryssarna gör i Ryssland — det
är inte sådan kommunism vi vill ha.
Östtyskland — nej, det är inte sådan
kommunism vi vill ha. Jugoslavien —
nej, det är inte sådan. Ni för alltså
en alldeles egenartad kommunistisk politik.
Ni är inte ansvariga för någonting.
Ni har den förmånen nu när ni
har en färsk partiledare som inte ännu
är bunden av någonting. Men så kan
man ju aldrig föra politik i längden.
Någon gång måste ni visa var ni hör
hemma, och någon gång måste ni visa
era sympatier. Ni kan inte bara glida
omkring här och vara oansvariga för
allting.

Herr Jansson säger: »Nej, vi är inte
ansvariga för det här heller.» Emigrationen
från Jugoslavien är ett annat
exempel på hur det går när man försöker
tillämpa den kommunistiska teorien
i praktiken, den fungerar inte.
Gentemot detta har vi det praktiska
svenska socialdemokratiska samhället,
som står på den nivån att vi har svårt
att hålla gränserna stängda för folk
som vill hit. Trängseln härifrån till

Jugoslavien är inte särskilt stor. Men
vad det beror på vill herr Jansson inte
diskutera — det är naturligtvis inte
resultatet av en kommunistisk politik
under 20 år efter kriget. Det har gått
20 år också sedan kriget slutade i Tyskland,
och det har varit krigshärjningar
också där. Märk väl att även om det är
agrar politik i ett land brukar industriarbetarna
kunna ha full sysselsättning.
De brukar kunna ha hyggliga förhållanden,
även om man inte hunnit utveckla
jordbruket. Men det är förutom
bönder ju också industriarbetare, som
utvandrar hit. Hur kommer det sig?
Inte ens de industriarbetare som har
arbetat i sitt yrke i många år i Jugoslavien
kan kommunisterna där ta vara
på. Detta är en misslyckad kommunistisk
politik, och sådant kan ni väl inte
begära att vi skall samarbeta med er
om?

På samma sätt är det med prisfrågan.
Jag tar ett praktiskt exempel, eftersom
herr Jansson sade att jag hade
sysslat med den frågan. Ni vill att man
skall ha en förhandlingsorganisation
för priser. Det betyder att vi skall driva
ihop oljebolagen till ett enda stort monopol,
med vilket motororganisationerna
kan förhandla. Vi vill göra vad vi
kan för att hindra dem från att utveckla
det monopol som er politik skulle driva
dem till. Man kan ju inte sitta och förhandla
i bensinprisfrågan utan att bolagen
gör upp en egen linje och motororganisationerna
en annan linje. Er politik
motverkar alltså det syfte som ni
själva har anfört: att bekämpa monopolet.
Det skulle ju tvinga fram ett monopol
på detta område. Därför gick inte
er rekommendation att använda. Men
några som har läst igenom den som
hastigast blir kanske begeistrade och
råkar rösta med ert parti. Det är till de
stackarna som jag säger: Går ni den
vägen så förstör ni möjligheterna att
göra det som är praktiskt möjligt genom
socialdemokratisk politik för att
fortsätta samhällsutvecklingen.

Fredagen den 21 januari 1900

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! .lag skall i det sista skedet
av remissdebatten bara mycket kort
uppehålla mig vid eu enda fråga, som
av en ren slump bar att göra med vad
som avhandlades här på slutet mellan
herrar Hagnell och Jansson.

Det gäller vår utlänningspolitik, som
tidigare flera talare har avhandlat under
remissdebatten. Jag hörde med
stort intresse på herr Heléns synpunkter.
Det var emellertid fråga om ett mer
långsiktigt och vittgående perspektiv
på de frågor som vi kommer att ställas
inför i en framtid med frihet för människor
att färdas över gränserna. Stimulerande
och stora problem dyker
upp i det sammanhanget, men vad jag
nu tänkte ta upp är mera nuets bekymmer,
som ur mänsklig synpunkt måste
bringas ur världen.

Jag är fullt på det klara med att det
här är en opinionsfråga som vi måste
tänka på, men jag vill påpeka att vi
alla och envar har vårt ansvar för att
opinionen blir förberedd på denna större
frihet att färdas över gränserna.

Det är med tillfredsställelse jag har
hört att en arbetsgrupp inom inrikesdepartementet
redan har tagit itu med
de bekymmer vi ställts inför när det
gäller den ökade invandringen till vårt
land. Jag har tagit till orda endast för
att anlägga några synpunkter på och
uttala en förhoppning rörande de resultat
gruppens arbete kan resultera i.

Vi har vid flera tillfällen — alltså
inte bara under remissdebatten — på
senare tid diskuterat dessa problem.
Jag tillät mig i en interpellationsdebatt
för några dagar sedan påpeka, att det
under inga förhållanden får vara så
att pengarna avgör huruvida exempelvis
jugoslaver — det är väl i första hand
den gruppen det gällt — skall få komma
in i Sverige och erhålla arbetstillstånd
eller skall avvisas. Följer man med
denna fråga märker man att människor
som reser första klass och kommer i
sovvagn samt har reskassa släpps in,

under det att andra får det mycket besvärligt
vid ankomsten till vårt land.
Detta kan inte vara rimligt. Jag tycker
att den nämnda arbetsgruppen främst
skall klara ut vad pengarna betyder i
detta sammanhang.

Det tycks vara så att de jugoslaviska
myndigheterna tillåter endast en ringa
reskassa — jag har sett siffran 20 dollar
— vid utresan. Om Sverige samtidigt
fordrar en betydligt större reskassa vid
invandringen uppstår en mycket effektiv
spärr, som jag finner synnerligen
otrevlig. Ytterligare en sådan spärr
uppkommer om de jugoslaviska myndigheterna
endast tillåter outbildad arbetskraft
att utvandra, medan Sverige
helst ser att det är kvalificerad yrkesutbildad
arbetskraft som kommer hit.

Jag har tidigare framhållit att jag
anser att vi har skyldighet att ta emot
utlänningar och ge dem den vidareutbildning
de kan behöva för att träda
in i vårt näringsliv. Jag tycker att en
sådan synpunkt bör beaktas av arbetsgruppen.
Det är enligt min mening
självfallet att vi skall försöka ta hand
om utlänningarna, sedan de kommit hit
till Sverige, på ett sådant sätt att de finner
sig till rätta.

Vad de kulturella frågorna i detta
sammanhang beträffar åhörde jag i går
med stort intresse en TV-intervju med
ärkebiskopen. Jag förutsätter att vår
statskyrka och även våra frikyrkor försöker
hjälpa till så att utlänningarna
här i Sverige kan utöva sin religion,
även om den inte överensstämmer med
vår egen statsreligion eller vår frikyrkliga
förkunnelse. Hur man skall gå till
väga är jag inte mannen att tala om,
men jag tycker att kyrkor och samfund
har ett ansvar härvidlag.

Arbetsgruppens verksamhet måste
också inrikta sig på problemet vad vi
skall göra med de turister som kommer
hit och söker arbetstillstånd. Den
frågan tycks vara obesvarad. Är man
klädd på ett hyggligt sätt och har man
en reskassa som räcker till, släpps man

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen nt. m.

in som turist, men myndigheterna tycks
ännu inte vara på det klara med hur
de skall bete sig om vederbörande söker
arbetstillstånd. Arbetsgruppen får
ganska snart försöka att komma fram
till en lösning på detta spörsmål.

Jag tycker över huvud taget att vi i
denna fråga har hamnat i ett groteskt
läge. De demokratiska staterna —• till
vilka jag, herr Jansson, inte räknar stater
med den ideologi som herr Jansson
representerar, bland vilka det finns åtskilliga
totalitära regimer — har länge
och med rätta kritiserat de totalitära
staterna för att de för en politik, som
isolerar och omgärdar människor och
medborgare med murar, både andliga
och sådana som är mycket väl synliga
i sinnevärlden.

Skall vi då nu — när tydligen i varje
fall vissa totalitära stater är beredda
att lätta på människors möjligheter att
färdas över sina egna gränser — i Sverige,
som tillhör dessa demokratiska
stater, på nytt liva upp den gamla
svenska igelkotten, som reste sina taggar
under de svåra åren 1939—1945
mot utlänningar, vilka försökte komma
hit i helt andra syften än de som nu
önskar invandra till vårt land?

Jag finner, herr talman, att detta helt
enkelt inte får ske.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Om det hade varit formellt
möjligt, skulle jag ha begärt en
replik i anslutning till herrar Hagnells
och Janssons meningsutbyte nyss. När
jag i stället fått ordet för ett anförande,
lovar jag att inte för den skull bli
mångordigare.

Det är bara en liten men viktig definitionsfråga
som jag skulle vilja ställa.
I detta meningsutbyte mellan en kommunist
och en socialdemokrat återkom
en term, som vi ständigt hört ända sedan
det senaste valet i Norge, nämligen
ordet »Norgeval». Detta ord tycks ha
en speciell innebörd. Jag har ofta sett
det användas så, att socialdemokrater -

na med Norgeval menar att kommunisterna
får en röstökning, som dock icke
är tillräckligt stor för att ge mandatutdelning
men som med tanke på valsytemets
utformning kan leda till att
ett eller annat riksdagsmandat skulle
— såsom det brukar lieta — spelas över
till något borgerligt parti.

Såvitt jag förstår finns det tre tänkbara
utgångar ur kommunistsynvinkel
vid nästa val i Sverige. Antingen går
det som herr Jansson hoppas och säger
sig tro, att kommunisterna får en ordentlig
valframgång. Det kan också gå
så att kommunisterna får en viss röstökning
men ingen mandatvinst, medan
möjligen något borgerligt parti får en
mandatvinst. Slutligen kan det också
gå så, som samtliga utanför herr Janssons
grupp är ense om skulle vara det
bästa, nämligen att kommunisterna varken
får några nya röster eller nya
mandat.

Om inte det bästa av dessa fall inträffar,
skulle jag vilja veta vilket exempelvis
herr Hagnell föredrar. Är ett
Norgeval i den meningen, att det blir en
eller annan borgerlig riksdagsledamot
mer än tidigare, en värre utgång från
herr Hagnells synpunkt än att det blir
en eller annan kommunist ytterligare i
denna kammare?

Detta är faktiskt en synnerligen viktig
fråga. Om det nämligen är så att
den gamla satsen »Hellre en kommunist
än en högerinan», utvidgad till att
nu gälla »Hellre en kommunist än en
borgerlig» alltjämt gäller, måste det
även innebära att socialdemokratien är
beredd att eventuellt i en eller annan
form räkna in den kommunistiska gruppen
i sitt regeringsunderlag.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom jag blivit ombedd
av herr Carlshamre att hjälpa till
med en definitionsfråga vill jag förklara
att jag med ett Norgeval menar ett
val i vilket kommunisterna hjälper de
borgerliga att få tag i makten. Formellt

Fredagen den 21 januari 1900

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

går det enligt »modell Norge» till på
det sättet att kommunisterna ställer upp
också i valkretsar där de inte har skuggan
av en chans att få något mandat
men där de kan vädja till vissa marginella
väljargrupper, med resultat att
arbetarpartiet icke kan få det mandatantal
det annars skulle ha fått. På den
borgerliga kanten å andra sidan samspelar
partierna och lägger fram och
drar undan sina listor på ett sådant sått
att de valtaktiskt tar ut vad de kan.

Herr Carlshamre frågar också om det
är bättre med en borgerlig än en kommunist
o.s.v. Jag ser saken från en annan
utgångspunkt: det är bättre med två
socialdemokrater än med en borgerlig
och en kommunist.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Vi fick bara en liten
utläggning om hur valsystemet kan fungera
med olika former av manipulationer,
men på den enkla frågan om vilket
man i ett läge, där så att säga den
bästa lösningen har gått oss förbi, föredrar
att kommunisterna vinner inte
bara röster utan också mandat eller att
det stannar vid en röstvinst och den
eventuella mandatöverflyttningen —
dess värre från socialdemokratisk synpunkt
— går till något borgerligt parti,
fick vi inte något svar. Vi vet alltså inte
ännu om socialdemokratien föredrar en
kommunist framför en borgerlig eller
tvärtom.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Utgångspunkten för herr
Carlshamres funderingar över definitionen
av ett Norgeval är de aktuella
händelserna i Norge förra året. Med
denna utgångspunkt har jag förklarat
att för mig är ett Norgeval ett sådant
val där kommunisterna går fram och
därmed också spelar fram de borgerliga.
Resultatet av ett Norgeval i Sverige
skulle kunna bli att vi får en kommunist
plus en borgerlig i stället för två social -

demokrater. Det praktiska alternativet
för att undvika ett Norgeval är alltså
två socialdemokrater i stället för en
kommunist och eu borgerlig.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Under debatten i förrgår
framgick det att statsminister Erlander
önskade diskutera en hel rad
långtgående spörsmål. Bland annat var
själva den bärande tanken i hans anförande
att den socialdemokratiska utopien
hade varit vägledande för hans
parti och att detta hade lyckats att till
— som jag fattade det — den mest väsentliga
delen förverkliga den, även om
naturligtvis mycket ännu var ogjort.

Innan jag går in på detta spörsmål
och ett par andra skulle jag, eftersom
det dock är en remissdebatt, helt kort
och utan några tekniska analyser vilja
beröra två frågor, på vilka jag gärna
skulle se att regeringschefen kunde ge
antingen ett kort svar eller ett så långt
svar som han önskar.

Den första frågan är denna: Vi har
ett nytt utgångsläge för en ekonomiskpolitisk
debatt i år därför att betalningsbalansen
är svag. Alla erkänner att
detta reser många allvarliga problem.
I England har man haft en sådan problematik
flera gånger tidigare, inte
minst i förfjol. Labourregeringen har
förklarat att ansvaret för denna krissituation
vilar på den föregående konservativa
regeringen.

I England med dess parlamentariska
betraktelsesätt har man väl rätt allmänt
accepterat uppfattningen att den förra
regeringen till övervägande del bär ansvaret
för att landet råkat i ett sådant
läge, medan labourregeringen nu får
pröva sina krafter och se om den kan
rätta till förhållandena. Nu vill jag fråga
statsminister Erlander: Erkänner

statsministern att det är regeringen som
har ansvaret för att Sveriges ekonomi
har kommit i detta ganska allvarliga
och riskabla läge, eller vill han fortsätta
på den melodi som vi under så

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

många år har hört, när han säger: Ja,
ja, oppositionen har ju lika stort ansvar
som regeringen. Det är tydligen
bara när något går bra som det är regeringens
ansvar, men om det inte är
så bra, är det allas fel. Gäller en annan
ansvarsfördelning i Sverige än i
England?

Jag tror att inte bara labourregeringen
i England utan även statsminister
Erlander vid något tillfälle har uttalat
sig om den föregående, konservativa
engelska regeringens ansvar. Gäller motsvarande
uttalande också i Sverige?

Nästa fråga är följande: Medger statsministern
att budgetplanen är till bl. a.
för att inför folket och dess representanter
i riksdagen framlägga de skatteförslag
regeringen anser nödvändiga
med hänsyn till utgifter och andra relevanta
omständigheter, naturligtvis om
ingenting oförutsett och viktigt skulle
inträffa? Eller är principen för socialdemokratisk
budgetpolitik den, att Sveriges
folk och den svenska riksdagen
egentligen inte har fått något besked
alls om skattepolitiken under kommande
finansår och måste vara beredda på
att det kan bli ytterligare väsentliga
skattehöjningar efter valet? Detta har
ju hänt någon gång förr, så frågan är
inte helt teoretisk, utan jag tror att den
i dagens läge är naturlig och måste ställas
till regeringschefen, eftersom finansminister
Sträng svarade så undanglidande
som han gjorde.

Herr talman! Den socialdemokratiske
partichefen Tage Erlander var, som vi
alla märkte, ganska irriterad när han
kom in på frågan om mittenpartiernas
handlingslinjer, d. v. s. den början till
sådana som har offentliggjorts. De avsåg
närmast fyra specialområden — en
ganska ringa del av det antal som finns
— och kommer, hoppas jag, att kompletteras
inom en nära framtid. Statsministern
har kommenterat saken i
pressen genom att säga att det egentligen
mest var en grinig kritik av regeringspolitiken.
Får jag då bara helt kort

meddela följande fakta. Någon gång
kan man ju få belysa arten av herr Erlanders
polemik, t. ex. när det gäller ett
politiskt dokument som jag tror så småningom
kommer att visa sig vara av
ett icke ringa intresse.

Om jag för det första tar den sju sidor
långa, detaljerade handlingen, så
kan jag inte finna att den innehåller
någon annan kritik av regeringen än
påpekandet att dess politik har präglats
av dålig planering samt av otillräckligt
och ryckigt bostadsbyggande. Det är
onekligen mycket stor känslighet en partiledare
visar, när han finner anledning
att beklaga sig över en sådan sak.

Vidare vill jag beröra sammanfattningen
av de angivna specialområdena
och ett par andra områden. Den innehåller
några rader, där det konstateras
att man inte vill ha en socialistisk samhällsomdaning
och maktkoncentration.
Det konstateras att regeringspolitiken
misslyckats på väsentliga områden.
»Detta gäller inte minst försvaret av
penningvärdet», heter det. Vidare konstaterar
man att regeringens »accepterande
av stora och årliga prishöjningar
har medverkat till att såväl löntagare
som övriga inkomsttagare förlorat förtroendet
för dess möjligheter att få bukt
med inflationen».

Det är i varje fall inte mer än 5 procent
av texten i denna deklaration som
innehåller ett konstaterande av vad som
är ett för alla uppenbart misslyckande.
Men herr Erlander hade i sitt offentliga
uttalande ingen annan kommentar än
att det vi åstadkommit just inte är någonting
annat än en grinig kritik av regeringspolitiken.

Det brukar ibland framhållas som en
förtjänst hos herr Erlander — det har
jag faktiskt själv gjort emellanåt — att
man kan kritisera honom för mycket
men att han länge visat en aktningsvärd
förmåga att inte låta sina personliga
reaktioner påverkas av att han
länge varit regeringschef. Men när han
börjar reagera på detta sätt inför en de -

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1906

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

klaration, som redovisar en miingd sakliga
ståndpunkter, så stämmer nog inte
det omdömet längre. Man frågar sig vad
anledningen kan vara till att han reagerar
på detta överraskande sätt. I varje
fall är hans påstående fullständigt
osakligt och ogrundat.

Vidare sade herr Erlander — och det
var kanske mer intressant — att det verkade
som om en hel del punkter hade
skrivits av från det socialdemokratiska
programmet — det föreföll som om han
menade att det gällde det allra mesta.
Det skulle innebära att herr Erlander i
förväg hade godkänt dessa propåer.

Får jag herr talman i största korthet
peka på några punkter i deklarationen:

— »En nationalbudget i arbetskraftstermer
— en bedömning av det samlade
folkhushållets tillgång och behov
av olika slag av arbetskraft — uppgöres.
» Märk alltså att vi säger »olika slag
av arbetskraft» och inte någonting mera
allmänt.

— Vi säger att sparandet bör stimuleras
av värdesäkra sparformer. Jag har
inte märkt att regeringen framlagt några
förslag om sådana sparformer.

— »Konkurrensens värde för rationalisering,
effektivitet och sänkta kostnader
inom produktionen, inte minst byggnadsverksamheten,
tillvaratas konse:
kvent.» Vi vet ju att socialdemokratien
talar om att konkurrensen skall trängas
tillbaka i det fina samhälle de vill bygga.

— Vi föreslår att en rundabordskonferens
skall sammankallas. Herr Sträng
har tillbakavisat det förslaget och sagt
att det bara skulle vara fråga om att
komma samman och tycka lika. Han
har inte alls gått in på problemet med
garantien för att en grupp, som är återhållsam,
därmed inte förlorar någon
möjlighet att hävda sina reella intressen.

— »En författningsreform med enkammarriksdag,
vald direkt vid ett och
samma tillfälle enligt en rättvis, proportionell
valmetod, bör beslutas 1968
och bekräftas 1969.» Jag har inte märkt

att herr Erlander har godkänt ett sådant
förslag.

— »Statens insatser för internationell
biståndsverksamhet bör planmässigt
ökas till 1 7c av bruttonationalprodukten.
» När lade regeringen fram eu sådan
plan?

— »Nordiska rådets befogenheter bör
utvidgas.» Jag brukar inte ta någon strid
när det gäller den nordiska politiken,
men på denna punkt måste jag konstatera
att regeringen absolut inte tagit
ställning för en sådan utvidgning.

— Vi säger att en framstegsvänlig
skattereform måste genomföras och att
den förutsätter en mer rationell indirekt
beskattning av mervärdeskattens
typ. Herr Sträng har på den punkten
vikit undan, men han lär vid något tillfälle
ha sagt något om saken i någon
annan församling än denna.

— »Lägre marginalskatter än för närvarande»
föreslås. Det har jag inte
märkt att regeringen godkänt. Tala om
vad vi har »skrivit av» under den punkten
!

— »Regler bör införas som gör att inflationen
inte medför en automatisk höjning
av inkomstskatternas reella tyngd»,
lyder ett annat krav. Det är något som
vi från olika oppositionspartier motionerat
om många gånger, men det förslaget
har avvisats.

— »Övergång till särbeskattning bör
förberedas», står det vidare i deklarationen.
Jag kan inte påminna mig att regeringen
har lovat det heller, men på
den punkten pågår, hoppas jag, åtminstone
utredningsarbete.

— Ökad forskning är ett annat krav
som ställs. Detta är ett område där vi tidigare
år efter år försökt driva på.

— Införande av resultatutjämningskonton
är ett förslag som har förkastats
många gånger.

— »Ett livskraftigt och effektivt jordbruk
i vilket familjejordbruken utgör
kärnan» är en annan punkt. Jag har fattat
jordbruksminister Holmqvist så att
han ville satsa på tvåfamiljsjordbruket.

44 Nr 4 Fredagen den

Vid remiss av statsverkspropositionen m

Har regeringen på den punkten ändrat
mening?

— Vi vill tillgodose »den enskildes
krav på valmöjligheter i fråga om bostadsort,
arbetsplats, utbildning och miljö»,
så att samhällets resurser kan utnyttjas
så effektivt som möjligt. Det gäller
inte minst kravet på arbetstillfällen
för den kvinnliga arbetskraften. Detta
är uttryck för en målmedveten lokaliseringspolitik
som väl ändå alla vet har
drivits mest energiskt av centerpartiet
men också av folkpartiet, medan regeringen
på den punkten släpat efter.

— »Särskilt småhusbyggandet bör
ökas väsentligt», har vi skrivit. Detta
är någonting som vi förordat i flera år.

— »Hyresregleringen bör avvecklas i
snabbare takt an hittills» är ett annat
krav som vi framfört utan att vinna gehör
för det. Men statsministern tycker
att detta är att skriva av regeringens
program.

— »Kommunala markmonopol bör
undvikas», fastslås det i vår gemensamma
deklaration. Det är en princip som
åtminstone inte jag sett att regeringen
vill fastlägga.

— »Vårdnadsbidrag till familjer med
småbarn samt extra barnbidrag till familjer
med låga inkomster bör prövas.»
Här anges alltså inte när finansieringsmöjligheterna
kommer att föreligga,
men det är ett uttryck för ett positivt
intresse för t. ex. en sådan konstruktion.
Såvitt jag vet förordas det inte i något
socialdemokratiskt program.

— »Särskild standardförbättring bör
ges de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna»,
säger vi. Regeringen bar tillsatt
en utredning, men långt innan det
skedde framfördes denna tanke från
vår sida.

Herr talman! .lag har nu läst upp mer
än ett tjog punkter. Det kan ju hända att
regeringen på någon av dessa punkter
kan leta upp ett uttalande där socialdemokraterna
förordat något liknande.
Men då uppkommer ändå svårigheten

21 januari 1966

. m.

att påvisa att vi inte föreslagit det tidigare.

Utöver dessa punkter ställs i det mer
preciserade papperet ytterligare en hel
del förslag som regeringen ingalunda
bar godkänt, men av hänsyn till kammarens
tid skall jag inte gå in på det.

Hur har herr Erlander nu här i kammaren
i onsdags karakteriserat detta
politiska grepp? Han bar sagt så här:
»Att efteråt ansluta sig till ståndpunkter
som var aktuella för 5, 10 eller 15 år
sedan ger ingen vägledning för bur
man skall handla i nuet.» Vad skall
man säga om detta sätt att föra en
seriös politisk debatt? Jag har här räknat
upp ett tjogtal punkter, och statsministern
påstår att det gäller sådant
som bara var aktuellt för 5, 10 och 15
år sedan. Då talar han på ett sätt som
jag avstår från att karakterisera.

Det är klart att vi när det gäller möjligheterna
att förverkliga den ena eller
den andra reformen, i år, nästa år eller
litet längre fram, måste liksom alla
andra och såsom socialdemokraterna i
viss mån gör i sitt handlingsprogram
ta hänsyn till att det skall ske med
hänsyn till resursernas tillväxt. Jag ber
den socialdemokrat som tvivlar på att
detsamma gäller även för socialdemokratiens
del att titta på skriften »Resultat
och reformer» från 1964 som partiet
självt har givit ut. Men kanske borde
jag här ändå göra några jämförelser
därför att det ligger nära till hands, låt
vara att socialdemokratiska partiets
handlingslinjer naturligtvis måste vara
underverk av precision jämfört med
mittenpartiernas ännu mycket ofullständiga
deklaration.

Om jag tar detta dokument från maj
1964, finner jag att det där heter —
och att »vi» är socialdemokraterna
framgår på olika sätt —: »Vem skulle i
början på 40-talet haft mod att förutsäga
att vi på 20 år skulle mångdubbla
den andel av våra ungdomar som får
en fortsatt utbildning etc.

Vidare talas det i vi-form om utveck -

Fredagen den 21 januari 19(i(i

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ling och standardhöjning. I själva verket
beror standardhöjningen i landet
på den bättre tekniken, på kapitalbildningen
och på alla de arbetande människornas
samlade insatser. Skall man
bedöma regeringens handläggning av
sitt värv — jag tröttnar inte på att upprepa
detta — bör man se hur regeringen
har utnyttjat dessa växande resurser.
— Jag vill för övrigt passa på att
påpeka att även om reallönerna i stort
sett brukar följa produktionsstegringen
per huvud — jag nämner detta endast
som en liten tankeställare; vi kan måhända
återkomma till den diskussionen
någon gång — är 1930-talet, då vi till
större delen hade en socialdemokratisk
regering, den enda period under de senaste
60—70 åren, under vilken jag har
kunnat finna att industriarbetarnas reallön
steg väsentligt långsammare än nationalinkomsten
per huvud. Det kan
kanske ge anledning till några reflexioner
rörande den socialdemokratiska regimens
möjligheter att påverka den
reella löneutvecklingen.

Jag skall be att få läsa upp vad som
säges på ett annat ställe i skriften: »Om
någon på 40-talet sagt, att bil, utlandsresor,
fvraveckors semester och femdagars
arbetsvecka skulle ligga inom
räckhåll för de allra flesta i 60-talets
Sverige — så skulle hans spådom bedömts
som en utopi. I dag tar vi det
för givet — i varje fall håller vi det
för oeftergivligt — att vi skall ha trygghet,
arbete, bostad och utbildning.» Jag
undrar om det där med bostaden är så
givet. —

Längre fram heter det: »Samhällsinsatserna
har revolutionerat bostadsstandarden.
» Det är tydligen dessa samhällsinsatser
som har skapat trygghet
för bostaden.

Kritiken mot mittenpartidokumentet
har bl. a. gått ut på att deklarationen i
en del avseenden var litet allmänt hållen.
Jag slog därför upp vad den socialdemokratiska
deklarationen säger om
exempelvis budgetpolitiken, som nu är

aktuell, det kan ju vara bra att veta.
Här har vi handlingslinjerna för budgetpolitiken.

»Budgetpolitikens huvuduppgift är att
skapa de samhällsekonomiska förutsättningarna
för att de offentliga och de enskilda
utgiftsbesluten skall kunna förverkligas
utan prisstegringar.»

Jag har hört finansminister Sträng
säga någonting helt annat om prisstegringar,
och jag måste därför fråga: Har
ni redan övergett dessa handlingslinjer,
eller tänker partichefen Erlander
ta herr Gunnar Sträng i örat och säga:
»Hör Du! Du skall minsann rätta Dig
efter våra handlingslinjer, annars blir
de bara till grin.» Det verkar emellertid
som om herr Sträng inte var van vid att
bli tagen i örat. De interna förhållandena
inom regeringskretsen kan jag inte
bedöma, men vad jag vet är att herr
Strängs deklarationer innebär någonting
helt annat än vad som framgår av
dessa handlingslinjer. Får man utforma
handlingslinjer enbart med tanke
på att de skall låta bra och sedan föra
en helt annan politik är det naturligtvis
lätt att skriva handlingsprogram.

Jag tänkte emellertid att jag skulle
titta på någon mer sak, t. ex. transportväsendet.
Vi har ju fått en ny kommunikationsminister,
och det kan vara bra
att veta vilka riktlinjer han skall förverkliga
för att vi skall få bevittna de
stordåd som herr Erlander så gärna
vill att herr Palme skall utföra. På denna
punkt måste det väl därför föreligga
ett konkret program med en helt
annan grad av precisering än den som
finns i mittenpartiernas uttalande.

I fråga om transportväsendet heter det
i socialdemokraternas handlingslinjer:
»Ett oavbrutet förbättrat transportväsende
ger förutsättningar för en fortsatt
industriell expansion. Upprustningen
av vårt lands vägnät underlättar differentieringen
och strukturrationaliseringen
inom näringslivet. Den har möjliggjort
ökad exploatering av exempelvis
våra skogstillgångar.» — Tänk, det

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

var ingen som visste det förstås! ■—
»Långtidsprogram för investeringar i
vägar, broar, hamnar, järnvägar och
flygplatser siktar till en samhällsekonomiskt
riktig fördelning av olika tnansportuppgifter
på skilda trafikmedel.»

Kan man tänka sig en mera koncentrerad
samling plattityder än detta?
Men det är efter att ha satt sitt namn
under ett sådant dokument som statsministern
kommer och säger till oss att
han tycker inte vi är nog precisa i våra
uttalanden — som ju ännu så länge
bara täcker vissa områden.

Man kan vända ytterligare ett blad
i den socialdemokratiska skriften och se
efter vad socialdemokraterna exempelvis
säger om utrikeshandeln. Den behandlas,
herr talman, på en halv sida.
Kanske kammarens ledamöter tror mig
utan att jag läser upp innehållet —
vilket jag dock gärna senare skall göra
om man så önskar — när jag säger att
inte heller denna halva sida innehåller
annat än plattityder. Det talas om att
man skall eftersträva största möjliga
avkastning av våra naturreserver och
vår teknik, man skall verka för en internationell
arbetsfördelning, man skall
fullfölja insatserna för utvecklingsländerna
och främja konkurrens och utvecklingsvilja
inom vårt näringsliv. Vidare
heter det att man eftersträvar en
expanderande svensk export, fri världshandel
och allt möjligt annat.

Den som anser sig bli klokare av detta
skulle jag vilja träffa; det är ju f. ö.
fråga om saker, varom fullständig och
allmän enighet råder. Utöver den politik
som det svenska samhället fört länge
— och som inom parentes sagt är en liberal
politik och inte den socialistiska
handelspolitik som 27-punktsprogrammet
förordade — finns såvitt jag kan
se inte något nytt. Den enda fördelen
med denna deklaration är att den ytterligare
befäster den 100-procentiga reträtt
socialdemokratien gjort från sitt
27-punktsprogram.

Herr talman! lag kanske nu tillräckligt
har belyst det socialdemokratiska

handlingsprogrammet och går över till
den andra delen av mitt anförande.

Herr Erlander talar om den socialdemokratiska
visionen av samhället, hur
den har förverkligats i motsats till liberalismens
vision. Tillåt en kommentar.
Jag tycker att någon gång kan vi här i
kammaren få gå in på detta längre perspektiv.

Vilken var den socialdemokratiska
utopien mot slutet av 1800-talet och de
första årtiondena av detta århundrade?
Ja, socialdemokratien var då, som den
kanske fortfarande är i dessa frågor,
delad. Det fanns en starkt radikal grupp
som förordade att proletariatet skulle
överta makten genom revolution, medan
andra förordade demokratiska vägar.
Även de mera moderata var emellertid
anhängare av att de viktigaste
produktionsmedlen till mycket väsentlig
del skulle överföras i samhällets ägo.
Förstatligande av de centrala delarna
av näringslivet var den dominerande
idén i socialdemokratiens ekonomiska
system på den tiden. Vinstmotiv och
konkurrens skulle trängas undan. Man
talade om profit, d. v. s. vinst, som man
inte alls ansåg som något rimligt. Man
skulle ersätta profiten med andra slag
av vägledning för den ekonomiska verksamheten.

När äntligen socialdemokraterna för
första gången bildade en egen regering,
på våren 1920, fick socialiseringsnämnden
en instruktion som bl. a. innefattade
att den skulle »själv verkställa
samt låta verkställa utredning angående
lämpligheten av och betingelserna
för ett överförande i samhällets ägo
eller under samhällelig kontroll av naturtillgångar
och produktionsmedel som
äro för landets ekonomi och landets välstånd
av större vikt eller som eljest
böra omhänderhavas av samhälleliga
organ» — alltså alla som är av större
vikt och dessutom de som behöver omhänderlias
av samhälleliga organ av
andra skäl. Det säger en hel del om
betraktelsesättet.

Ännu år 1956 fanns i det socialde -

Fredagen den 21 januari 19(i(i

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mokratiska principprogrammet sådana
yttranden som att man skall ha en samordning
under samhällets ledning av
den ekonomiska verksamheten. Det hette
vidare att »med de arbetandes gemensamma
bestämmanderätt följer deras
gemensamma ansvar, varje medborgares
skyldighet att åtaga sig det arbete och
fullgöra de uppgifter som kräves för en
effektiv organisation av produktionen»
— alltså varje medborgares skyldighet
att åta sig det arbete som krävdes för
en effektiv organisation av produktionen
sådan denna bedömdes av samhällets
organ. Om detta uttalande skall tolkas
som det står måste det innebära ett
potentiellt hot mot arbetsmarknadens
frihet och den enskildes frihet att välja
arbete och den ort där han vill arbeta.

Man kan väl tillägga att socialdemokratiens
försvarsintresse var mycket
ljumt under den epok jag nämnde, de
första årtiondena av 1900-talet. Ståndpunkten
till de internationella frågorna
präglades av att man starkt kände
intressegemenskapen med arbetarklassen
i olika länder och därför hade en
något ambivalent inställning till samarbetet
mellan staterna.

Vilken var den liberala utopien under
denna period, t. ex. under Karl Staaffs
tid? Det var principer som den liberala
folkrörelsen i huvudsak har hållit
fast vid även om de nu tillämpas under
helt andra förhållanden än då. Genom
liberalismen går som en röd tråd och
en ledande tanke frihetskravet, kravet
på individens rätt till personlighetsutveckling.
Det innebär religionsfrihet,
yttrandefrihet, församlingsfrihet, i stort
sett konsumtionsfrihet, fritt yrkesval,
näringsfrihet, frihet att välja bostadsort
och privatlivets helgd.

Man ville ha ett samhälle på äganderättens
grund men under socialt ansvar
och man ville bygga på prisbildning
och konkurrens på lika villkor.
Man ville ha en långtgående socialpolitik
som skulle utbyggas. Jag kanske
senare kan få citera vad en ung social -

demokratisk ekonom i en recension
säger om det liberala intresset för socialpolitiken.
Uppenbart för alla är
att den Staaffska regimen var mycket
intresserad av socialförsäkringsidén
och ville bygga ut socialförsäkringen
väsentligt, även om det vid den tiden
saknades resurser för att höja förmånerna
till en nivå som vi nu finner alldeles
självklar. Man kan säga att socialdemokratien
vid den tiden var ganska
skeptisk mot att socialpolitiken skulle
kunna medföra någon avgörande hjälp
vid bekämpandet av fattigdomen och
ökandet av den sociala tryggheten.

Låt mig bara helt kort få erinra om
vad som var karakteristiskt för Karl
Staaffs liberalism. Folkstyrelsen var ju
självklar, inte ett problem att diskutera
som för socialdemokratien. Att kvinnorna
skulle ha full medborgarrätt var
lika självklart, och kravet härpå drev
liberalerna mycket mera energiskt än
socialdemokraterna. Lika rätt inför lagen
var en hjärtesak för Karl Staaff.
Att man skulle motarbeta förekomsten
av två nationer, som det kallades då,
d. v. s. klasskillnaderna, underströk han
ofta. Bildningsidealet var centralt för
den liberala tankevärlden. Gemensam
grundskola för alla skulle skapas; det
hävdade alltså Karl Staaff för mer än
60 år sedan. Till försvaret var hans inställning,
som man vet, positiv, även
om det blev en konflikt med högern
på den punkten. På det internationella
området ställde sig liberalismen helt
positiv till internationella fredsbevarande
organisationer, till skiljedomstanken
och till nationell självbestämmanderätt.

Herr talman! Jag har nämnt detta för
att kunna framställa följande fråga:
Vilken utopi, den socialistiska eller den
liberala, har utvecklingen i Sverige —
och för övrigt även i Västeuropa i
slort — mest förverkligat? Är det den
socialistiska utopien, ett helt nytt ekonomiskt
system, där- man till stor del
för åt sidan äganderätten, konkurren -

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sen, vinstmotivet, prisbildningen, eller
är det den sociala liberalismens bärande
idéer?

Det är väl uppenbart för alla att socialismen
har fått göra reträtt. Den centrala
tanken på förstatligandet har man,
som jag nämnt, släppt. Inställningen till
prisbildningen är visserligen halvhjärtad,
men allt fortfarande gäller att man
inte vågar skjuta den åt sidan, utan till
och med nu överväger att tillgripa mer
prisbildning vad beträffar offentliga
tjänster.

Vi fick en kollektivavtalslag och arbetsdomstol
i slutet av 20-talet genom
en liberal regerings försorg, med stöd
av de nuvarande oppositionspartiernas
motsvarigheter men under intensivt socialdemokratiskt
motstånd. Det hela förklarades
vara ett angrepp på de fackliga
organisationernas nödvändiga rörelsefrihet
och allt möjligt annat. Denna
lagstiftning om arbetsdomstol har visat
sig vara ett av de bärande fundament
på vilka det svenska samhällets
sociala utveckling vilar. För den liberala
tankevärlden var den ett naturligt
uttryck för känslan att det i en rättsstat
skall finnas lika rätt för alla och
att avtal skall hållas. Socialdemokraterna
bekämpade principen bakom en arbetsdomstol
och en lagstiftning av detta
slag, låt vara att man sade att annat
kunde godtas — jag hinner inte nu gå
in på några detaljer.

Ännu i 27-punktsprogrammet år 1944
fanns en hel del socialistiska inslag.
Man ville centraldirigera och detaljreglera
utrikeshandeln, förbereda förstatligande
av försäkringsväsendet. Man
ville också utreda frågan om oljemonopol,
som man på den tiden var mera
intresserad av än vad herr Hagnell i
dag visade sig vara. Vidare önskade man
utredningar om t. ex. skogs-, sten- och
möbelindustriens framtida organisation;
på dessa områden borde staten träda till
och se efter att det blev ordning på det
hela.

Statsminister Erlander hade år 1948

en diskussion med förre kommunistledaren
Linderot om dessa problem. Linderot
förebrådde herr Erlander att denne
inte hade fullföljt programmet. Vad
svarade då herr Erlander? Jo, han sade:
»Strukturundersökningar pågår inom
elektricitetsindustrien. Det är inte sant
när han säger, att vi helt enkelt inte
har vågat oss på en undersökning på
de områden där ett stort företag dirigerar
produktionen. Undersökning pågår
alltså om elektricitetsindustrien, om
skoindustrien, glasindustrien, försäkringsväsendet,
bankväsendet, bvggnadsämnesindustrierna,
fiskeindustrien. Omfattande
utredningar med förslag till åtgärder
har framlagts för bl. a. möbelindustrien.
Så ser det ut med vårt svek
av socialiseringskravet.»

Vad har det då blivit av detta? Kan
herr Erlander upplysa om hur löftena
infriats? Nej, det har blivit en fullständig
reträtt. Då var den liberala skriften
»Efterkrigstidens samhälle» som kom
ut två månader före 27-punktsprogrammet
betydligt mera realistisk.

Herr talman! Jag skall gå förbi frågan
om konjunkturpolitiken och bara
göra ett enda kort påpekande. Efter
första världskriget hade vi en depression.
Alla inser nu att den politik som
fördes av den socialdemokratiska regeringen
1921—1923 var ägnad att skärpa
denna. Socialdemokraterna tvingades
inte därtill av någon borgerlig majoritet,
utan det var fråga om deras egna
förslag. Från socialdemokratiskt håll
är man så förtjust över att tala om vad
som skedde i början av 30-talet — en
period som också jag gärna kan diskutera
— men man går alltid förbi början
av 20-talet. Får jag konstatera att den
.svenska socialdemokratien då förde en
politik, som innebar att man genom att
dra in på utgifterna skärpte depressionen
och ökade arbetslösheten.

Herr talman! Den liberala framryckningen
1948 gjorde slut på skördetiden
och talet om socialisering enligt 27-punktsprogrammet — det har ju konsta -

Nr 4

Fredagen den 21
Vid

terats många gånger. Når detta påpekas
säger herr Erlander ofta: »Varför är ni
då så missnöjda om vi inte längre vågar
föra någon socialistisk politik?» Jo,
först och främst är er politik i viss mån
präglad av socialistiska tankegångar
och det är ett av skälen till att ni begår
så många misstag — och dessutom har
regeringen handlat felaktigt av andra
orsaker. Man har haft gynnsamma förutsättningar
i Sverige. Jämför bara med
Danmark: smörexporten dåligt betald,
massaexporten från Sverige välbetald.
Hur regeringen har utnyttjat dessa möjligheter
har jag förut vidrört. Bostadspolitiken,
undervisningsväsendets köer,
väntetiderna utanför sjukvårds- och de
högre utbildningsanstalterna, allt detta
talar sitt tydliga språk.

Regeringen har inte velat ha konkurrens
på lika villkor. Där har vi ett socialistiskt
inslag med privilegier åt statlig
företagsamhet. Man har inte tillräckligt
insett konkurrensförmågans produktionshöjande
effekt. Man har inte
fäst vikt vid sparandets betydelse. Privatkapital
var ju från början något
misstänkt. Man har inte haft tillräckligt
sinne för den orättvisa mot spararna
som inflationen utgör och som man
åtminstone kunde mildra genom tillfälle
till värdefasta placeringar. Man har haft
alltför stor lust till statlig maktkoncentration
i stället för decentralisering och
varit alltför benägen att vid olika tillfällen
tillgripa regleringar. Och när det
gäller kollektivanslutningen, som näppeligen
kan anses stå i god överensstämmelse
med varje medborgares rätt
i en demokrati att själv avgöra om han
vill tillhöra ett parti och i så fall vilket,
har socialdemokratien på grund av
bindning vid gamla idéer inte velat veta
av någon frigörelse.

Herr talman! Jag skall avstå från att
denna gång diskutera vissa andra avsnitt
i statsministerns yttrande och i
stället sluta med att säga att det liberala
samhälle som vi eftersträvar är ett samhälle,
där både människorna och sam4
— Andra kammarens protokoll 1966. A

januari 19(i(>

remiss av statsverkspropositionen m. m.

hållet känner ett socialt ansvar men där
man inte har den maktkoncentration,
det regleringsystem och den byråkratisering
som socialdemokratien fortfarande
eftersträvar. Vi tror att vårt folk får
en snabbare standardhöjning på den vägen,
att alltför mycket makt på ett ställe
verkar skadligt och i längden fördummande,
att människornas självständighet
och oberoende blir större i ett
liberalt samhälle som ger dem mera utrymme
för egna insatser av skapande
art, att rätten blir tryggare i ett samhälle
som inte har så många regleringar
— de får även i bästa fall ett betydande
inslag av godtycke — samt att demokratien
i längden utvecklas bättre, om det
inte finns någon stor statlig maktkoncentration.

Detta är några drag i det öppna, liberala
samhälle — för att använda herr
Heléns och herr Wedéns ord — som vi
anser har vida bättre än det socialistiska
samhället bestått erfarenhetens
prov under det sista halva århundradet
och som enligt vår övertygelse också för
framtiden kan bättre lösa de samhällsproblem
som är centrala för vårt folk.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag är uppriktigt glad
över att herr Ohlin velat ha en överläggning
av en något förtroligare karaktär
än vi hade i onsdags, då vi ju
hade glädjen att få tala inför en något
större publik än vi har lyckats engagera
i dag.

Herr Ohlin ställde två frågor i början
av sitt anförande. Han frågade först, om
inte regeringen bär ansvaret för den
ekonomiska politiken. Självklart gör vi
det. Medan den engelska högerregeringens
politik ledde England till en ekonomisk
katastrof så anser jag att den
.svenska regeringens politik har fört

r 4

-Nr 4

Fredagen den
Vid remiss av statsverkspropositionen m

fram den svenska välståndsutvecklingen
till en av de främsta i världen. Självfallet
tar vi ansvaret för detta liksom
för de svårigheter som den alltför snabba
expansionen kan dra med sig. Därvidlag
är alltså herr Ohlin och jag helt
överens.

Den andra frågan gällde, om inte regeringen
skulle kunna säga någonting
om kommande skatter. På det vill jag
bara svara, att vi har lagt fram ett
budgetförslag som vi anser vara tillräckligt
för att klara den bristande budgetbalans
som nu hotar. Vi har följaktligen
ingen anledning att ta ställning
till vad som skulle bli följden, om man
mot förmodan skulle späda på den ekonomiska
aktiviteten exempelvis genom
kraftiga ökningar av utgifterna medelst
riksdagsbeslut eller på annat sätt. Vi
tror att den budget som framlagts är avpassad
till den ekonomiska situation
som nu kan förutses. Någon möjlighet
att ta upp en diskussion om vad som
skulle komma att hända om någonting
annat inträffade — om man t. ex. skulle
möta en mycket kraftig utgiftsökning i
den svenska riksdagen — har vi inte för
närvarande. Samma fråga har ställts
inför varje valrörelse, och samma svar
har givits, nämligen att något sådant
som skattefrågorna inte kan bedömas
annat än i den situation som blir aktuell.

Herr Ohlin hade en hel del att anföra
om min karaktäristik av mittenprogrammet.
Jag har ingenting att ta
tillhaka av vad jag tillät mig att säga
om detta dokument. Han ansträngde
sig att visa att mittenprogrammet är
ungefär lika platt som vad vi presterat
i motsvarande sammanhang. Det
kanske är ett försvar att herr Ohlin
även på denna punkt försöker kopiera
socialdemokratien. Men det är inte riktigt
fråga om samma sak. »Resultat och
reformer» innehöll två ting. Först och
främst gjordes en analys av situationen,
och där kunde vi inte komma med
något nytt; det är bara en redogörelse

21 januari 1966
. m.

för vad som har beslutats. Reformförslagen
anknyter sig sedan till den historiska
redogörelsen på det sättet att vi
vill visa att det finns en kontinuitet i
socialdemokratiens samhällsomdaningsarbete.

Den programskrift från mittenpartierna,
som vi nu diskuterar, publicerades
under otroligt kraftiga trumpetstötar,
som avsåg att förkunna att det var fråga
om ett förnyelsens dokument, om någonting
nytt som kom fram. Då tillät
jag mig, herr talman, säga att det som
finns i programmet är bl. a. en grinig
och sur kritik av regeringen. Och det
kan väl inte vara något nytt; det är
precis vad folkpartiet presterat de senaste
20 åren.

Detta sade jag bara för att påvisa att
det inte var någonting nytt. Jag har
ingenting emot att vi kritiseras. Vi hyser
inga som helst anspråk på ofelbarhet
— utan jag tror att det är mycket
lämpligt att oppositionen kritiserar regeringen.

Mitt kriterium var alltså: Finns någonting
nytt i detta dokument? Som
första punkt tog jag som sagt upp grinigheten
mot regeringen. Den finns där
och den kanske är nyttig — men det är
ingenting nytt. Sedan gick jag in på de
övriga tingen och påpekade, att det inte
heller där fanns något nytt mer än på
de punkter där folkpartiet gör en försiktig,
trevande och litet villsam anknytning
till socialdemokratiens reformprogram.

Mitt uttalande om programmet skall
sålunda inte ses som en uttömmande
kritik av dess innehåll, utan som ett
svar på anspråken att här presterats ett
förnyelsens dokument. Och då kan jag
inte finna annat än att min karaktäristik
är fullkomligt riktig. Kritiken mot
socialdemokratien är ingenting nytt.
Programpunkterna kan man måhända
dela upp, när man har mera tid på sig
än vad jag hade i ett TT-uttalande som
jag skulle göra någon halvtimme efter
det att jag läst programmet. Men jag be -

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tonar än eu gång: Jag har ingenting att Ohlins sätt att läsa skulle det exempel -

ta tillbaka.

Jag hade emellertid liksom anat vad
som komma skulle, så jag blev inte helt
överraskad. Och sedan jag nu haft mera
tid till att gå igenom programmet
punkt för punkt, skall jag gärna när
som helst ta upp en diskussion för att
visa riktigheten i vad jag tillät mig säga.

De huvudgrupper som programpunkterna
kan delas upp i är enligt min mening
tre.

För det första är deklarationen en avskrift
av det socialdemokratiska programmet
— vill herr Ohlin ha exempel
skall jag gärna anföra sådana. Då
kan man naturligtvis säga: Är ert program
platt, så är vårt program platt.
All right, vi får väl då ta varandra i
hand när det gäller plattityder.

För det andra finns i programmet
några allmänna uttalanden som jag föreställer
mig att både högern och vi
och kanske även herr Hermansson kan
instämma i. Men någon sådan där förnyelsens
vind blåser väl inte, när man
säger saker som alla är överens om.

För det tredje finns några mycket
intressanta ting i programmet. Det är
kompromissuttalanden, där det märks
att försök gjorts att konkretisera och
skriva någonting. Då har det blivit en
kompromiss mellan herrar Ohlin och
Hedlund — och herr Hedlund är skicklig,
det vill jag inte bestrida!

Så ligger det till. Vill ni ha en närmare
redogörelse skall jag gärna lämna
en sådan.

Herr Ohlin sade att vi socialdemokrater
var så pretentiösa i vårt program
och använde ordet »vi»: »vi» gör så
mycket, »vi» skall fördubbla o. s. v. »Vi»
måste ju avse socialdemokraterna, menade
herr Ohlin.

Så pretentiösa är emellertid inte vi
— nu menar jag med »vi» socialdemokraterna.
Det finns en mängd uttalanden
som blir groteska, om ordet »socialdemokraterna»
sätts in i stället för
»vi», som herr Ohlin gör. Med herr

vis komma att stå: »Socialdemokraterna
exporterar för närvarande en fjärdedel
av sin produktion.» Det är ungefär
lika klyftigt som påståendet att »vi»
skall fördubbla antalet elever i skolorna
— så duktiga är vi inte.

Ja, det är frestande att skämta om
detta. Men jag är eu mycket allvarlig
man, så jag skall strax lämna den genren.

Att jag var irriterad i onsdags medger
jag villigt. Men det fanns i denna
irritation icke ett spår av ledsnad över
att ni har ett mittenprogram. Det är
utmärkt — all rationalisering och bortrationalisering
av »onödiga jordbruk»
är naturligtvis en fördel. Om ni har
samma uppfattningar iir det bara bra
att ni går samman — remissdebatterna
kommer säkerligen att vinna på det.
Jag tycker att det är bra med en sammanslagning
och jag hälsar den med
tillfredsställelse.

Att jag var irriterad berodde på att
herr Ohlin började med ungefär tre
minuters klagan över det ofina i att jag
klockan åtta på kvällen, då han ännu
inte hade begärt ordet för sitt nästa anförande,
tillät mig att lägga fram några
ideologiska synpunkter. Detta tycker
jag var att ha pretentioner som
överstiger alla gränser, och jag tillät
mig åt! bli en smula irriterad. Det fanns
i min irritation i onsdags kväll inte ett
spår av något annat än en känsla av
att herr Ohlin uppträdde en aning förmätet.
Men nu har vi god tid på oss
och behöver inte vara irriterade av denna
anledning.

Jag skulle kunna medge, att herr
Ohlin i dag gentemot mig använder en
mycket skicklig debattmetod. Han dämpar
mycket av min kritik genom att
förlägga debatten till ett förflutet. Han
tar upp en debatt om Hjalmar Branting
och Karl Staaff, och det är självfallet
intressant. Men dessa män levde under
andra förhållanden, som de försökte att
påverka. När Branting kritiseras måste

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

man ha reda på om de citat som anförs
är hämtade exempelvis från hans
stora programtal i slutet av 1880-talet,
som alldeles riktigt sedan blev något av
en katekes för socialdemokraterna, alltså
det s. k. Gävletalet, eller om det är
hämtat från Brantings tal i Lund år
1901, där han bryter med sin marxistiska
ideologi och övergår till den Bernsteinska
revisionismen. Det är alltså
omöjligt för mig att försvara den store
Branting mot de anklagelser som riktas
mot honom för att han inte var verklighetstrogen,
när jag inte vet, om man
avser den mycket unge mannen eller
den man, som själv bröt med väsentliga
delar av sin ideologi i Gävletalet.

Det är riktigt att Gävletalet hade stor
betydelse. Dess påverkan gjorde sig gällande
mycket länge, även sedan Branting
själv blivit tveksam om dess teser.
Det är så med stora andar att de sätter
i gång en tankeprocess hos andra, vilken
de sedan inte kan avbryta. Tankarna
lever kvar även sedan upphovsmannen
ställt sig tveksam till deras relevans.

Det är som sagt en intressant debattmetod
som herr Ohlin valt, men det var
inte just detta som fångade mig. Det
var i stället det faktum att herr Ohlin
gick in för att framställa Karl Staaff
som skaparen av den liberala ideologien
och den liberala rörelsen. Detta är mycket
skickligt gjort. Herr Ohlin och kanske
snart även många andra vet — eftersom
jag har upprepat det så ofta —

jag anser Karl Staaff vara en av de
stora gestalterna i svensk politik genom
tiderna.

Men jag vill fästa herr Ohlins uppmärksamhet
på att det var Karl Staaff
som — oavsett intermezzot med storstrejken
— drog upp riktlinjerna för en
fruktbärande samverkan icke med högern
utan med socialdemokraterna. Det
var Karl Staaff som på punkt efter
punkt — medvetet eller icke medvetet
— På grund av sin sociala rättfärdighetslidelse
och på grund av sin kamp

för friheten fann det naturligt att söka
kontakt med den framväxande arbetarrörelsen.

Till dem som talar om Karl Staaff
vill jag därför säga, att de som förvaltar
arvet från skaparen av den fruktbärande
samverkan mellan de liberala
framstegskrafterna och arbetarrörelsen
inte skall nämna Karl Staaffs namn utan
att besinna ansvaret för att det i dag
inte finns en sådan fruktbärande samverkan
mellan folkparti och arbetarparti.

Ltan Karl Staaffs insatser, både under
hans regeringstid 1911—1914 och
i övrigt under 1910-talet, skulle det
demokratiska genombrottet helt naturligt
icke ha kommit att präglas av en
koalition i regeringsställning mellan
Edén och Branting. Detta är en anledning
till att jag betraktar Karl Staaff som
en av de stora människorna som kunde
upptäcka vad som rörde sig i tiden men
naturligtvis också utnyttja det för de
syften som han ansåg vara väsentliga
att befrämja. Som sagt är det emellertid
ett skickligt grepp att här föra in Karl
Staaffs bild för att dämpa litet av aggressiviteten
mot det nuvarande folkpartiet
och erinra om att det i alla fall
har ett förflutet som det har anledning
att vara stolt över.

Kanske jag nu får gå in på det som
jag trodde skulle bli överläggningsämnet.
Även om vi inte lyckats hålla kammarledamöternas
intresse vid makt så
att de kommer hit till denna debatt, har
det enligt min mening varit en trevlig
och rolig remissdebatt i år. Jag delar

absolut inte omdömena på vissa håll_

där man själv aldrig lyckas formulera
en sats — att det var en ytterligt tråkig
debatt, att det inte kom fram något
nytt o. s. v. Då följer man inte med vad
som har hänt. Det har varit en intressant
debatt, och jag skall visa vari jaganser
att det verkligt intressanta ligger.

Herr Holmberg — jag vågar knappast
efter onsdagens felsägningar nämna
herr Bohmans namn — har lagt fram

Fredagen den 21 januari lillili

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

något som otvivelaktigt är ett konkret
handlingsprogram i en aktuell situation.
Det innebär bl. a. följande.

Han kritiserar skarpt reduktionen av
försvarsbeställningarna. Vi får väl se
om han väcker någon motion, men man
kunde inte få något annat intryck än
att han ville ha en höjning på denna
punkt. — I dag har vi lyssnat till talare
som mycket kraftigt krävt en upprustning
av vägbyggandet. — Men herr
Holmberg och andra har samtidigt uppehållit
sig mycket vid att regeringen
tillåter statsutgifterna att stiga med It)
procent. Medgåve tiden, skulle jag kanske
kunna visa att mycket av detta är
transfereringar och att det alltså inte
är fråga om 10 procent, men det är högertalarens
sätt att tala jag refererar.
Nationalprodukten stiger emellertid bara
med 4 procent; det blir en spänning
på 6 procent menar de. Var och en kan
räkna ut hur mycket vi skulle behöva
spara bort för att komma i jämvikt, om
herr Holmbergs siffror vore riktiga. Det
räcker inte med bara några hundra miljoner
kronor.

Lägg nu märke till att högern har
föreslagit en ökning av försvarsutgifterna,
såvitt den menar någonting med sina
ord. Andra talare från partiet har krävt
en kraftig upprustning av vägarna. Högerns
talesmän vill göra allt detta och
samtidigt sänka statsutgifterna, sannolikt
ned till en summa som motsvarar en
ökning med ungefär 4 procent. På samma
gång begär de en väsentlig justering
av skatteskalorna för de högre inkomsttagarna
o. s. v. De vill ha en snabb avveckling
av hyresregleringen — på två
år ungefär. De har kritiserat markpolitiken
i sådana ordalag att man får intrycket
att de tar avstånd från en ordentlig
reform; det får vi ju se.

Detta är alltså högerns program i den
aktuella situationen, i dag framlagt för
Sveriges riksdag — inte konkret; det
konkreta får vi se när motionerna kommer.

Mittenpartierna går, såvitt man får

döma av denna remissdebatt, emot högern
på alla dessa punkter. På alla de
punkter, som är av väsentlig betydelse
för bedömningen av den ekonomiska
situationen och den ekonomiska politiken,
säger mittenpartierna att de inte
kan acceptera högerns förslag. Likväl
råder borgfred! Nästan alla borgerliga
tidningar är så förtjusta över denna
borgfred och säger: Det är duktiga gossar
de där, de slogs inte inför öppen
ridå. Men tror ni att det i längden går
att upprätthålla borgfred när det beträffande
praktiskt taget alla de väsentliga
ting, som vi diskuterar i årets ekonomiska
debatt, råder djupgående motsättningar,
som icke lär kunna utjämnas.
Inte går det att göra som herr Ullsten
gjorde i sitt anförande i kammaren,
vilket jag antar att många lyssnade på,
och säga att »det skall nog gå bra, vi
skall nog komma överens med högern».
Först sade han att högern »får finna
sig i vad vi bestämmer», men sedan
ändrade han sig och sade att »vi skall
nog komma överens». Hur skall det gå
till då? Genom borgfred?

Det måste, herr talman, finnas någonting
som gör att man är överens, någonting
som är viktigare än den ekonomiska
politiken, viktigare än allt det som
statsverkspropositionen innehåller: det
är kampen mot socialdemokratien. Den
enda punkt i mittendeklarationen soin
har stort intresse är att det gäller att
bryta den socialistiska utvecklingen.
Jag är inte säker på att jag ordagrant
använder deklarationens formulering,
men innebörden var denna. Det är det
som är det viktiga. Den enighet som
uppstått mellan högern och mittenpartierna
är alltså framkallad av att del
fanns någonting som var mycket mer
väsentligt än det krafs som regeringen
sysslar med, t. ex. statsverkspropositionen
och de förslag som där framläggs.

Det gäller att bryta den socialistiska
utvecklingen och den samhällsomdaning
som pågår. Då, herr Ohlin, är det

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

väl ganska naturligt att — såsom jag,
irriterad eller icke irriterad, tillät mig
göra i onsdags — fråga vad det är i
denna socialistiska utveckling som är så
farligt för medborgarna, att det är viktigare
för det borgerliga blocket att hålla
ihop och hindra denna utveckling än
att ta en strid om de ekonomiska frågor
som jag nyss har redogjort för?
Det var den frågan som jag ställde. Vad
är det i den hittills förda politiken som
det gäller att till varje pris sätta stopp
för? Varför är kravet på att sätta stopp
för den politiken så viktigt, att man
kan stryka ett streck över de betydande
meningsskiljaktigheten som i övrigt förefinns?
Finns det alltså en socialistisk
ideologi som man måste hindra från att
prägla samhällsomdaningen? Finns det
en borgerlig ideologi, gemensam för höger,
centerparti och folkparti, som är så
avskild från den ideologi som socialdemokratien
företräder, att det är livsviktigt
att socialdemokratien blir tillbakaträngd
och att den andra ideologien får
göra sig gällande?

Det är mycket intressant, herr Ohlin,
att vi för denna diskussion här i dag.
En gemensam partivän, Herbert Tingsten
— han har ju varit partivän med
både herr Ohlin och mig vid olika tidpunkter
— har just i dag framlagt sin
uppfattning att det egentligen inte finns
några ideologier. Det är lika grått alltihop.
Herr Ohlin är lika tråkig som herr
Erlander, och herr Erlander är lika
tråkig som Ohlin — i stort sett alltså;
det kan finnas nyanser. Herr Ohlin och
jag utsätts för samma fördömelse i detta
angrepp från den intellektuella världen.

Jag skall något uppehålla mig vid den
inställning som Tingsten presenterar i
sin bok — lysande som vanligt naturligtvis;
han är alltid lysande — oberoende
av åsikterna — han var lysande
även när han inte tyckte om mig. Jag
tror jag kan belysa att han har i grunden
fel med att hänvisa till en artikel
som herr Ohlin skrev, inte under Brantings
tid — jag ber om ursäkt att jag

kommer så förfärligt nära nuet, när nu
herr Ohlin fört diskussionen tillbaka till
sekelskiftet — utan 1956, alltså rena
fräsande dagsaktualiteten i jämförelse
med herr Ohlins exempel.

1956 led vi ett valnederlag. Folkpartiet
gjorde varken förluster eller vinster.
Centern förlorade en massa platser.
Högern vann, både våra fyra platser
och de platser centern förlorade.

Högersegern betydde att vi kom i
minoritet. Då skrev herr Ohlin en artikel
i Vecko-Journalen som är mycket
intressant, så intressant att den borde
läsas upp i sin helhet, men det finns
ju gränser för kammarledamöternas tålamod.
Men huvudtemat är, att nu har
socialdemokratien trängts tillbaka —
den kan kanske göra något enstaka gott
val i fortsättningen, men den har ändå
definitivt trängts tillbaka. Vad beror
det på? frågar herr Ohlin. Jo, säger han,
det beror på att samhällets struktur är
i grunden förändrad. Det finns inte
längre en massa fattiga människor. Det
har blivit ett stort inslag av tjänstemän,
som inte känner någon solidaritet med
arbetarrörelsen. Dessa människor är
inga proletärer, utan de går till borgerligheten.
Allt fler löntagare är och känner
sig som tjänstemän. Vi får alla femdagarsvecka,
och klassgränserna försvinner.
Och därmed, menar herr Ohlin,
är det slut på socialdemokratiens möjligheter
att ta ledningen — ett stort
parti kommer vi alltid att vara, men
ett stort minoritetsparti.

Det här är intressant. Det är ju ett
fantastiskt marxistiskt betraktelsesätt,
att det inte är någonting annat än inkomsterna
som bestämmer hur folk tänker.
Men jag är inte marxist längre.
Herr Ohlin har kanske också bytt ståndpunkt
och gått över till marxismen, men
det bryr jag mig inte om. Men det är enligt
min mening att överdriva de ekonomiska
faktorernas betydelse när det
gäller åsiktsbildningen. Men även om vi
ett ögonblick accepterar denna marxistiska-Ohlinska
tes, så är Ohlins påstå -

Fredagen den 21 januari 1966

Nr 4

enden ändå i grunden felaktiga, bl. a.
därför att det inte iir sant att vi 1956
hade utplånat inkomstskillnaderna här
i landet. Det är lika orimligt när Tingsten
nu kommer med samma påstående
tio är senare. Han måste leva i ett fullkomligt
lufttomt rum när han tror, att
alla människor nu har det hyggligt och
hra och att det därför inte finns några
minoriteter att kämpa för: låglönegrupper,
gamla, sjuka, bostadslösa o. s. v.
Det finns ju massor av minoriteter, och
var och en av oss tillhör väl någon gång
en minoritet som har det besvärligt,
vare sig det sker när vi studerar, när
vi bildar familj, när vi blir sjuka eller
när vi blir gamla.

Det första grundläggande felet i både
herr Ohlins och herr Tingstens resonemang
är att de tror att vi har uppnått
en sådan utjämning, att småfolkens samling
kring en viss ideologi inte längre
är aktuell. Det andra och avgörande
misstaget är att man tror att när människorna
får det bättre — och det har
ju lyckligtvis de flesta av oss fått — så
skulle vi inte längre ha behov av engagemang
från samhällets sida. Det förhåller
sig tvärtom.

När jobbaren får sin lön höjd, när
han får en tryggad anställning, så är
inte det första resultatet att han minskar
sina anspråk på den offentliga sektorn.
Vad som händer är att han inriktar sina
drömmar på och sätter sina förhoppningar
och förväntningar till samhällets
ingripande på olika områden. Vad som
sker då välståndet stiger är inte något
söndersprängande i atomer av ideologierna.
Drömmarna och förhoppningarna
hos arbetaren, som fått en tryggad
ställning och stigande inkomster, gör
att han börjar efterfråga ting som han
själv som enskild människa inte kan
skaffa sig. Han efterfrågar utbildning
för barnen, han efterfrågar en bostad,
han efterfrågar stora, tunga, kapitalkrävande
ting, som det fordras en kollektiv
ansträngning för. I takt med den
stigande standarden kommer män -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

i. niskornas krav på ett kollektivistiskt
6 samhällssystem att växa. Det kommer
ir alt gå antingen så, att socialdemokrat-
tien tar ledningen i land efter land, eller
e så att liberalismen i enlighet med de
T stolta traditioner jag nyss erinrade om
tt förskjuts till någonting som påminner
li om eu socialistisk riktning. Det ena ela
ler det andra är oundgängligt. Den of)-
fentliga sektorn kommer följaktligen
i’. inte att minska i betydelse. Den komh
mer att öka i snabbare takt än välstång
det. Allt tal om att begränsa den offentt,
liga sektorn till precis 4 procent är felir
aktigt. Det går inte, och det kommer
■r all erfarenhet att visa; det framgår också
av utvecklingen under efterkrigsle
tiden.

3- Striden mellan ideologierna finns där.
tt Folkpartiet måste ha varit fånget i en
i- liberal ideologis tvångsföreställningar
•e när det under 1950-talet tog strid om
le dessa ting och ville följa högern — de
i- förlorade naturligtvis — när det gällde
tr en nedskärning av ökningstakten på den
;å offentliga sektorn. Ja, jag är ledsen, men
i- jag har en hel bunt med citat av vad
r- som sades från liberalt håll under hela
1950-talet. Detta måste varit ett resul[r
tat av tron att välståndet självt skapar
ir en förutsättning för en liberalisering av
ir samhället. Detta felslut måste bero på
att man inte tänkt igenom den problea
matik som det här är fråga om.
j- Nej, herr talman, ideologierna är inte
ts döda. De ideologiska motsättningarna
n finns där, men de är ju inte på långt
)t när så stora som de var tidigare -— det
> är klart att en utjämning har skett,
r- På en punkt har det skett en mycket
d avgörande förändring. När Marx, Adam
ir Smith och John Stuart Mill och andra
n skrev sina tankesystem, så var det nog
n inget fel på deras metodik; de gick —
g framför allt gäller detta Karl Marx men
1, det gäller även de stora liberalerna —
1- till verkligheten och studerade den och
1- försökte bilda sig en uppfattning om de
n tendenser som fanns i denna verklighet,
i- De försökte sedan avgöra vilka tenden -

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ser man borde befrämja och vilka tendenser
man borde gå emot. Det var inget
fel, men det som var fel var att de trodde
att världen var mycket enkel. Liberalerna
trodde exempelvis att prisbildningsmekanismen
skulle klara alla samordningsproblem.
Vi tycker nu att det
var barnsligt tänkt av dem ty vi vet,
oavsett om vi är liberaler eller socialdemokrater,
att det måste till styrningar.
Men det var inget fel i deras försök
att skapa en bild av världen. Felet var
att de tyckte att världen var så enkel att
den kunde fångas in i ett enhetligt uppbyggt
tankesystem.

Både herr Ohlin och jag är mycket
mer försiktiga. Vi tror inte att världen
är enkel utan att den är otroligt komplicerad.
Vi vet att en aktivitet från vår
sida utlöser en motaktivitet från den
andra sidan. Vi vet att det föreligger ett
komplicerat samspel, där vår roll är att
handla precis som de gamla liberalerna
och Marx gjorde: studera verkligheten
och dra slutsatser ur denna verklighet.
Men observera att det är en komplicerad
materia, och man kan inte komma
fram på det enkla sätt som de trodde,
dvs. medelst ett tankesystem. Tankesystemen
är alltså föråldrade. Tanken
på möjligheten av att fånga in verkligheten
i en teologisk analys är föråldrad.

I dagens situation har vi alltjämt ett
lika stort behov av idéer och ideologier
som någonsin 1800-talet hade. Vi kan
inte bygga upp ett tankesystem och
säga: precis så här är det. Det försökte
kommunisterna göra under Lenins och
Stalins tid. Fn av anledningarna till att
det inte gick så bra är naturligtvis försöken
att på 1920-talets komplicerade
ekonomiska förhållanden tillämpa systembyggandets
metodik. Något sådant
går inte. Däremot tror vi att så länge
som vi har våldsamma intressemotsättningar
mellan försummade minoriteter
och oss andra, mellan låglönegrupper
och oss andra, mellan avfolkningsbygdernas
människor och oss andra, finns
det ett behov även av belysning av sam -

hällsförhållandena mot bakgrunden av
en uppfattning, en ideologi.

Den ideologi som vi företräder skulle
jag, om tiden medgivit det, gärna ha
velat illustrera med några exempel. Jag
avstår därifrån även om det är mycket
lockande. Jag inskränker mig till att rekommendera
kammarens ledamöter att
studera en av de stora Kennedybiografier
som kommit ut på senaste tiden.
Jag tror att det är Sörensens, men jag
har även läst Sclilesingers och kanske
syftar jag på den; jag har ju litet svårt
för namn! Författaren skildrar vad som
hände med Kennedy, som uppenbarligen
var fostrad i en rent liberal ideologi,
när han tvingades att ta upp en
valkampanj i Västvirginia och upptäckte
att de stora tekniska framstegen,
vilka bl. a. betytt att man bytt ut kolet
mot oljan, visserligen medfört oerhörda
vinster och stora framsteg för den amerikanske
medborgaren i allmänhet men
för en förhållandevis liten grupp av
människor, några hundratusen kolgruvearbetare,
betytt att de kastats ut i
arbetslöshet, fattigdom och elände. Han
fick en handfast lektion i att det fordrades
någonting mer än ett uppmuntrande
av den privata konkurrenskraften.
Det fordrades att man kände solidaritet
tvärs igenom alla statsgränser,
tvärs igenom alla klassgränser.

Det är något av den lektionen som jag
skulle önska att dagens liberala parti i
Sverige skulle få. Människorna skall
inte bara hjälpas. Det är inte bara fråga
om en humanitär räddningsaktion, utan
hela samhällsuppfattningen måste genomsyras
av en känsla av ansvar för
oss alla, en känsla av solidaritet. Jag
tror att detta i grunden är den avgörande
skillnaden mellan socialdemokratiens
ideologiska uppfattning och den
andra. Jag tror att det är det som skapar
de besvärligheter och den förvirring
som råder på den borgerliga sidan
såsom Olof Lagercrantz för en tid<sedan
skrev i Dagens Nyheter. Det är detta
som ger oss den inbördes styrkan, vet -

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1900

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skapen om att vi visserligen inte har
något recept på allting, icke har en teologi
och inte har byggt upp ett system,
men att vi har en vilja att försöka genomsyra
vårt samhälle med solidaritetens
och samverkans principer.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill först uttala min
tillfredsställelse över att statsministern
här har tagit upp ett principiellt resonemang,
som gäller relevanta frågeställningar.
För att inte trötta kammaren
skall jag avstå från att läsa upp det
citat, som visar hur liberalismen på ett
tidigt stadium var socialpolitiskt inställd
och har så förblivit. Jag skall i
stället be att helt kort få foga några
reflexioner till statsministerns yttrande.

Beträffande England försökte herr Erlander
komma undan frågeställningen
genom att säga att vi har en hög levnadsstandard
i Sverige — och det vill
man gärna ta ansvaret för. Jag har redan
kommenterat detta. Men när vi i
Sverige har goda ekonomiska förutsättningar,
är det en regeringens uppgift
att hålla samhällsekonomisk balans. Det
står till och med i Ert handlingsprogram
av 1964, herr statsminister. Skall inte
bara herr Sträng utan även Ni börja att
göra något helt annat? Läs på! Ert program
är bara ett och ett halvt år gammalt.

Det måste alltså vara en regeringens
uppgift att hålla både inre och yttre
ekonomisk balans. Och då konstaterar
jag att herr Erlander inte kan bestrida
att regeringen har ansvaret för att vi nu
har kommit i ett läge med mycket svag
betalningsbalans med risker för vår valutareserv.

Beträffande skattefrågan konstaterar
jag bara att de reservationer som gjordes
visserligen var något annorlunda
än herr Strängs men att innebörden är
densamma. Folk vet ingenting om vad
regeringen kan ha för planer på att höja
skatterna efter valet.

Jag behöver inte längre gå in på frå -

gan om statsministerns tidigare påstående,
att mittenpartierna bara har skrivit
av gamla saker från socialdemokraternas
program, ty herr Erlander avstod
visligen från att kommentera det
tjogtal punkter som jag pekade på. Statsministern
har näppeligen vare sig i dag
eller tidigare accepterat flertalet av
dessa punkter. Det var alltså bara ett
yttrande gripet ur luften för att reducera
värdet av mittenpartiuttalandet.

Jag skall kanske även underlåta att
säga något om användningen av ordet
»vi», trots att det är mycket frestande
att citera dokumentet, som bl. a. är så
finurligt formulerat att man får intrycket
att konsumtionen här i landet
på 13 år skall ha långt mer än fördubblats.
Jag skall emellertid avstå även
härifrån, herr talman.

Statsministern talade sedan om ideologierna
vid sekelskiftet. Det som jag
sade gällde inte Branting före eller efter
en viss tid utan det gällde den svenska
socialdemokratien sådan den framstod
under detta sekels första årtionden i de
upprepade programskrivningar, som
måste tillmätas, tror jag, till och med
större vikt än tal av Branting. Jag konstaterade
förstatligandeidéns dominerande
plats och alla de andra frågor
där socialdemokratien nu såvitt jag förstår
har övergivit sina gamla ståndpunkter.

Det gladde mig naturligtvis att höra
vad herr Erlander sade om Karl Staaff.
Han tilläde att Staaff drog upp riktlinjerna
för en samverkan med socialdemokratien
för att genomföra demokratien.
Jag gör först bara en liten utvikning.
Jag skulle gärna samverka med
herr Erlander i strävandena att verkligen
göra den svenska demokratien
mera fullödig och avskaffa de privilegier,
de orättvisor, som förefaller ha
tillvunnit sig ett mycket stort intresse
hos regeringspartiet. Men vi får inte
glömma att under Karl Staaffs tid var
socialdemokratien ett minoritetsparti.
Vid en tidpunkt då socialdemokraterna

Nr 4

Fredagen den 21 januari 19G6

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

med hjälp av kommunisterna sedan
länge har majoritet i riksdagen tror jag
att jag kan säga, att Karl Staaff med
sin parlamentariska inställning skulle
ha hävdat att det är sunt och naturligt
med en växling vid makten. Tror inte,
allvarligt talat, herr Erlander också det?
De skönhetsfläckar som ännu vidlåder
demokratien hoppas vi nu att få bort,
ehuru jag ännu ställer mig tvekande till
vad herr Erlanders besked verkligen innehåller.
Jag är inte optimistisk. I en
i huvusak genomförd demokrati med
en socialistisk-kommunistisk majoritet
sedan länge, tror jag som sagt inte det
kan råda någon tvekan om att Karl
Staaff skulle ha hävdat en parlamentarisk
tanke om det sunda i en växling
vid makten.

Statsministerns reflexion beträffande
högerns politik och program framöver
är det kanske bäst att högerns talesmän
kommenterar. Jag har inte dragit den
slutsats, som herr Erlander drog av
högeryttrandena under remissdebatten,
att det skulle vara fråga om ett så radikalt
brott mot tanken att läget motiverar
en stark budget — eller att man i
varje fall inte bör försvaga budgeten.
Jag har alltid uttryckt den meningen,
att borgfred mellan partierna förutsätter
att ingen av de deltagande parterna
gör några extrema utspel, ty då går det
naturligtvis inte.

Herr Erlander ställde emellertid en
fråga som jag tycker det är rimligt att
han får svar på. Han sade: Vad är det
i den socialdemokratiska politiken som
är så farligt att ni i hela oppositionen
tycks vara sams om att ni vill ha en
växling vid makten? Det trodde jag att
jag hade svarat på. Det är bristerna och
misstagen, köerna, bostadsbristen, utestängandet
av unga människor från undervisning,
väntelistorna vid sjukhusen,
bristande planering av utbildning av
nödvändiga experter, sympatien för reglering,
förkärlek för en finansiell maktkoncentration
som indirekt ger en kontroll
över näringslivet och som kanske

en dag kan föras fram till att bli någonting
som inte är så mycket mindre än
det gamla ideal som socialdemokraterna
tänkte sig uppnå genom förstatligande.

Det är uppenbart att en del av dessa
misstag är betingade av inslag av socialism
i er tankevärld. En annan del
är väl bara resultat av att en regering
som har suttit länge vid makten blir
litet trött och förbrukad och misslyckas
allt emellanåt. Under sådana förhållanden
finner jag det vara naturligt med
en växling vid makten. Hem Erlander
brukar ju skryta med att säga att han
har samma mening, att det är sunt i en
demokrati att få växling vid makten.
Men han brukar tillägga att han ju inte
gärna kan hjälpa oss i våra strävanden
därvidlag. Jag skall i detta sammanhang
vara generös och överse med att han,
när han kommit i minoritet, bildat koalition
för att slippa växling vid makten.

Nog har jag väl här angivit en lång
rad skäl för att vi finner det väsentligt
att få till stånd en växling vid makten.
Jag finner det alldeles uppenbart, att
om det blir en växling vid makten kommer
den politik som stödes av de nuvarande
tre oppositionspartierna icke
att vara någon högerpolitik. Mittenpartisamarbetet
har bl. a. den fördelen,
att det klargör för folk att tyngdpunkten
i fråga om den politik som skulle föras
av en ny regim måste ligga åt mitten.
Det gör den för övrigt alltid. Till och
med i England med dess stora konservativa
parti försköts tyngdpunkten åt
mitten, därför att det är grupperna i
mitten som avgör var majoriteten skall
hamna i nästa val. Men det är klart att
för oss som ar liberaler, progressiva och
reformvänliga, är skälet för att driva en
sådan politik framför allt att vi anser
att den är den bästa och lyckligaste.
Men det kan finnas andra, som hellre
skulle vilja föra en annan politik men
som är tillräckligt goda verklighetsbedömare
för att inse att det inte går med
någon annan politisk huvudlinje.

Att nu, herr talman, diskutera pro -

Fredagen den 21 januari 1960

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fessor Tingstens teorier tillåter tyviirr
inte tiden. Jag gör bara den lilla reflexionen,
att professor Tingsten är
briljant i många avseenden, men han
utmärks, som herr Erlander väl vet, av
en egenskap: han har aldrig haft det bittersta
intresse för samhällsekonomi och
kommer aldrig att få det. De problem
som gäller samhällets ekonomiska konstruktion
ligger så att säga utanför hans
synfält. Hans synfält är mycket vidsträckt
i andra avseenden och han gör,
tycker jag, mycket imponerande analyser
som väl förtjänar övervägas av oss
alla. Men hos honom finns liksom en vit
fläck just inom det område där skillnaden
mellan socialismen och liberalismen
framträder tydligast, nämligen i
fråga om den ekonomiska strukturen i
samhällslivet.

Jag skall, innan jag slutar, säga två saker
till. Statsministern kom med påståendet
att jag i mitten av 1950-talet med
hänvisning till standardhöjningen tycktes
vilja reducera betydelsen av motsättningarna
mellan olika folkgrupper. Han
sade att det finns ju ändå många grupper,
många fattiga, många eftersatta
grupper etc. Vi skall inte tro att deras
problem inte kommer att tränga sig
fram och förbli centrala och viktiga för
samhället. Får jag läsa upp, herr statsminister,
ett stycke ur en motion som
vi väckte 1958. Det lyder på följande
sätt:

»Vi måste således konstatera, att samtidigt
som samhället satsar stora summor
för att åstadkomma en standardhöjning
hos befolkningsgrupper som redan
lever på en acceptabel nivå, har vi
i vårt land en rad grupper som på grund
av otillräckliga insatser från samhällets
sida lider uppenbar nöd eller lever under
förhållanden som inte kan accepteras.
Den omständigheten att det här
rör sig om minoritetsgrupper är inte
något skäl varför de skulle ägnas mindre
uppmärksamhet. Problemet är för varje
individ ändå lika stort och svårbemästrat.

Det är nödvändigt, att socialpolitiken
under den närmaste framtiden inriktas
på att lösa svårigheterna för de grupper
som av skilda anledningar befinner sig
på livets skuggsida. Dit hör mentalt sjuka,
vissa långvarigt sjuka, alkoholsjuka,
ungdomsbrottslingar, handikappade
barn m. fl., för vilka samhället fortfarande
saknar vårdresurser i tillräcklig
omfattning. Men det finns även grupper
av friska människor som blivit mer eller
mindre bortglömda i våra .sociala välfärdssträvanden.
Här kan t. ex. nämnas
en del äldre människor före pensionsåldern,
som inte är nog arbetsoförmögna
för att erhålla viss invalidpension
men inte heller tillräckligt arbetsföra
för att kunna skaffa sig en tillfredsställande
försörjning. Här kan också nämnas
de ensamstående mödrarna, kvinnor
som tvingas avstå från förvärvsarbete
för att ta hand om sjuka anhöriga
in. fl. Vi har i vårt land f. n. ca 80 000
ogifta mödrar. Många av dem lever under
mycket små ekonomiska omständigheter
men har svårt att presentera sådana
motiv för sitt hjälpbehov som passar
in på vår sociallagstiftning. Uppmärksamhet
bör också ägnas den ensamma
moderns möjlighet att ta hand
om sitt barn. Samtidigt som det från
sakkunnigt håll förkunnas hur viktigt
det är att barnet får växa upp tillsammans
med modern, tvingas de allra
flesta ogifta mödrar att för sin försörjning
ha heltids förvärvsarbete och lämna
bort sina barn under dagen. Bättre
möjligheter till deltidsarbete för kvinnor
och dessutom en mer rationellt ordnad
daghemsvård är några av de föga
kostnadskrävande åtgärder som skulle
vara mycket betydelsefulla i detta sammanhang.
»

Jag ber kammarens ledamöter observera,
att detta är ett program för en expansiv
socialpolitik på områden som vi
vid det här laget, åtta år efteråt, är ense
om borde ha givits större utrymme i vår
sociala omvårdnad än vad som skett. Vi
är väl också ense om att dessa frågor nu

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

skall ägnas större uppmärksamhet. Herr
Erlander, det var inget lufttomt rum
som den befann sig i som skrev dessa
ord på folkpartiets vägnar.

Och så till sist, herr talman! Statsministern
säger att liberalismen menar
att människorna inte skulle vara intresserade
av samhällets insatser när de får
det bättre. Han invänder att drömmen
och förväntningarna på samhället då
framträder på ett nytt sätt, kraven på
kollektivet närmast växer. Liberalismen
har aldrig hävdat att behovet av samhällsåtgärder
skulle minskas med stigande
levnadsstandard, men den har
ansett att behovet därav ändrar karaktär.
Med stigande standard kan det behövas
mindre av t. ex. vissa generella
subventioner, medan det kan uppenbarligen
vara nödvändigt med mera undervisning
och sjukvård. Den offentliga
sektorn ändrar alltså karaktär. — Det är
dessutom klart att många poster i den
offentliga sektorn är sådant som ökar
produktiviteten i samhället och därför
leder till en större nationalinkomst.
Även om den offentliga sektorn således
växer i miljoner kronor räknat behöver
den inte därför växa med avseende på
den procentuella andelen av nationalinkomsten.
Herr Erlander och alla andra
socialdemokrater förväxlar alltid det
absoluta och det relativa.

Jag tror emellertid att det vid stigande
levnadsstandard finns en tendens
inte bara till saker som framställes i
samhällets regi. Det blir också ökade
möjligheter för människorna att göra
resor — även långa resor med flyg —
att köpa böcker, skaffa radio- och TVapparater,
köks- och hushållsmaskiner
samt många andra ting som tidigare var
utom räckhåll för många av dem. Men,
herr statsminister, jag är inte så mycket
marxist som Ni kanske tror, därför att
jag tillmäter de ekonomiska förhållandena
en viss betydelse. Nej, det är mycket
annat som också inverkar. Med stigande
levnadsstandard och bildning sker det
en förändring i samhällslivet som koin -

mer att visa sig ogynnsam för socialdemokratiens
försök att bevara sin
maktställning. Med stigande standard
och stigande bildning släpper myten att
det är det socialdemokratiska partiet,
som har givit folket dess välstånd, illusionen
att om inte det partiet sitter vid
makten, så hotar fattigdom och arbetslöshet.
Det är en mytbildning som socialdemokratien
under valkampanjerna
gör sitt bästa för att uppehålla men som
herr Erlander i denna mera seriösa debatt
väl ändå inte vill försvara. Med stigande
standard och stigande bildning
växer också sympatierna för det liberala,
öppna samhället.

Statsministern talade om Kennedy
och sade att denne såg att det behövdes
något mera. Ja, Kennedy var uppvuxen
i en liberalism som var mindre socialt
präglad än den svenska. Och vad Kennedy
lärde sig var inte att det behövdes
ett socialistiskt system i Förenta staterna.
Man kan mycket mera rättvist
karakterisera det så att Kennedy lärde
sig att det behövdes en social liberalism
med socialt ansvar såväl hos samhället
som hos företagen och de enskilda människorna.
Därför är jag mycket glad för
att herr Erlander talade om Kennedy.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
störa denna duett i remissdebattens
sista akt, men både statsministern och
herr Ohlin kom så småningom in på så
konkreta ämnen att jag anser mig ha
skäl att framföra några synpunkter.

Jag vill då först bemöta statsministern
när han plockar ut några lämpligt
utvalda punkter ur det program som
herr Holmberg i första kammaren och
jag i denna kammare redovisade. Statsministern
kopplade ihop punkterna på
det sätt som han fann passa sina syften
och drog slutsatser om jag anser vara
helt felaktiga.

Bakgrunden till punkterna och den
kritik vi riktat mot regeringspolitiken
under denna remissdebatt är, att vi just

Fredagen den 21 januari 196(5

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nu iir på väg in i eu kris för vär utrikeshandel
som kan fä allvarliga konsekvenser
för vår välstAndsutveckling. Om
det vin sig illa, kan vi om ett År befinna
oss i samma situation som England
befinner sig i nu. Och när vi diskuterar
vilket recept vi skall ordinera
för att klara av den befarade krisen,
spelar de offentliga utgifternas andel av
samhällsekonomien en betydelsefull roll.
För nästa År räknar man med en utgiftsstegring
på bortåt 10 procent, om kostnaderna
för statstjänstemännens höjda
löner inräknas, och när vi då vet att vår
produktivitetstillväxt kommer att ligga
någonstans i närheten av 4 procent, vet
vi också att däri ligger en av de viktigaste
orsakerna till den störning som
kommer till uttryck i betalningsbalansen.

Det är självfallet inte möjligt att under
ett budgetår skära ned ökningen
från 10 till 4 procent, vilket i och för
sig skulle vara önskvärt. Den nuvarande
politiken har drivits så länge att det
inte går att vidta sådana drastiska åtgärder.
Så orealistiska är vi naturligtvis
inte. Men vi menar att det måste
vara en riktpunkt för den framtida utvecklingen
i vårt land att försöka hålla
den statliga utgiftsexpansionen, den offentliga
sektorns tillväxt, inom ramen
för de resurser som vi själva skapar.

Statsministern tog upp försvaret —
vi har en punkt därom i vårt program
— och han tog upp vägbyggandet, som
inte var med bland våra punkter. Men
både försvaret och vägbyggandet har ju
det gemensamt, att tillväxttakten har
varit på i stort sett samma nivå under
de senaste åren som utvecklingen av
bruttonationalprodukten. Tillväxten har
alltså i stort sett motsvarat det recept
som jag har försökt ordinera för statsutgifterna
i övrigt.

Försvaret intar ju en alldeles speciell
ställning, och det hoppas jag att statsministern
kommer att vara villig att erkänna
när statsministern om en stund
går upp här i talarstolen. Vi har gemen -

samt med de andra demokratiska partierna
bestämt oss för en minimiram
som vi anser motsvara den målsättning
som vårt lands försvar skall uppfylla.
Vad vi har sagt i vår programpunkt —
den punkt som statsministern nu nämnde
— var att den målsättning vi kom
överens om 1962 skall upprätthållas. Vi
har inte sagt någonting annat än att den
målsättningen skall upprätthållas. Nu
säger statsministern att vår programpunkt
innebär en höjning av försvarsutgifterna.
Det måste alltså indirekt betyda
ett erkiinnande från .statsministern
att den prutning som nu har föreslagits
innebär att målsättningen inte längre
kan uppnås, och det är ett allvarligt
erkännande.

Statsministern tog vidare upp frågan
om hyresregleringen. Vi har inte sagt
uttryckligen att hyresregleringen skulle
avskaffas inom två år. Vi har sagt att de
generella subventionerna skall avskaffas
inom två år och att i anslutning därtill
hyresregleringen skall avskaffas. Det
är en betydelsefull nyansskillnad. Vi har
den uppfattningen att det är alldeles
ofrånkomligt att man på nytt skapar
fri prisbildning på bostadsmarknaden.
Jag drog den kanske felaktiga slutsatsen
av finansplanen, att regeringen äntligen
har kommit till samma riktiga uppfattning:
att vi inte kan klara bostadsproblemet
om vi inte återinför prisbildning
inom den sektorn. Jag trodde
att vi hade kommit så långt att det rådde
så gott som allmän förståelse för att
roten och upphovet till mycket av de
samhällsekonomiska svårigheter vi har
i dag är att söka just inom bostadssektorn.
Kombinationen hyresreglering och
generella subventioner har skapat en
mängd av de samhällsekonomiska problem
som vi har att brottas med. Det
är inom denna sektor som lönestegringarna
sker snabbare än på andra håll.
Det finns inte fri konkurrens, och där
drivs priserna upp. Byggnadsindustriens
arbetare är löneledare inom den
svenska marknaden. Man har skapat en

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

överkonsumtion genom att de generella
subventionerna ger ett intryck hos konsumenterna
av att hyrorna är väsentligt
lägre än vad de i själva verket är
och genom att en stor del av hyrorna,
bortåt 30 procent i de nybyggda husen,
betalas via skattsedeln och inte på vanligt
sätt på hyresblanketten.

Den konsumtionspåspädning som äger
rum genom hyressubventionerna är en
av anledningarna till den balansrubbning
som vi har i samhället. När man
nu eftersträvar en åtstramning för att
åstadkomma balans, är det naturligt att
man angriper i första hand bostadssektorn.
Det är tillfredsställande att regeringen
själv har förklarat sig villig att
göra det genom sitt förslag att väsentligt
reducera de generella subventionerna.
Vi vill göra det i snabbare takt än
regeringen, men i princip föreligger uppenbarligen
på den punkten inte någon
olikhet.

Beträffande skatterna trodde jag att vi
alla var överens om att vi har ett otidsenligt,
omodernt skattesystem och att
vi verkligen behöver en skattereform.
Skatteberedningen kom till den slutsatsen.
I skatteberedningen satt företrädare
för det parti som statsministern representerar.

Att vi nu särskilt angriper marginalskatterna
beror på att den progressiva
beskattningen verkar pris- och kostnadsuppdrivande,
att i själva systemet
ligger inbyggda risker för inflation och
att systemet skapar faror för vår konkurrenskraft.
Skall vi återställa förtroendet
för penningvärdet, skall vi garantera
konkurrenskraften och våra möjligheter
att sälja på utlandsmarknaderna,
är den progressiva beskattningen ett
av de områden som måste tas med i kalkylen.

Det är framför allt därför som vi redan
i år velat aktualisera frågan om en
reform av den progressiva beskattningen.
Men statsministern kan känna
sig alldeles övertygad om att vi inte
kommer att föreslå någon skattesänk -

ning som innebär en reell försvagning
av den samhällsekonomiska balansen.

Låt mig så kortfattat beröra den ideologiska
eller halvideologiska debatt som
förts mellan statsministern och herr
Ohlin.

Jag delar deras uppfattning som menar
att det moderna samhället kommer
att kräva ökade insatser av det allmänna.
Den offentliga sektorn måste
komma att växa — det är för mig en
helt ofrånkomlig slutsats av vad som
händer i vårt land och runtom i världen.
Men det behöver inte innebära att
den offentliga sektorn skall öka snabbare
än produktivitetstillväxten.

»Jobbarens drömmar, förhoppningar
och förväntningar» talade statsministern
om. Men de är nog inte inriktade
på att betala skatt, att avstå en allt större
andel av vad man förtjänar till statsmakterna.
När den jobbare som herr
Erlander apostroferade får det rätta
sammanhanget fullt klart för sig är
hans drömmar inte inriktade åt det håll
som statsministern förmodar.

Det går inte, sade statsministern, att
begränsa den offentliga sektorns tillväxt
till 4 procent, det går inte att låta den
växa i samma takt som våra resurser.
Jag för min del tror att det går mycket
bra. Och jag vill erinra om vad jag
anförde under debatten i förrgår, att
samma problematik som vi har — prisstegringsproblematiken,
möjligheten av
ökat välstånd — diskuteras över hela
världen. Det sker bl. a. i EEC-staterna,
och EEC-kommissionen har rekommenderat
medlemsstaterna att låta den offentliga
sektorn växa i takt med produktionsökningen.
5 procent var den
rekommendation som gavs år 1964, och
det procenttalet var baserat på den genomsnittliga
ökningen av bruttonationalprodukten
i EEC-staterna under 60-talet.

Nu kan statsministern naturligtvis säga,
att EEC-rekommendationen beror på
att flertalet av EEC-staterna inte är socialdemokratiskt
styrda. Men jag tror

Fredagen den 21 januari 19G6

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte att det ligger sii till. Rekommendationen
utarbetades av EEC-kommissionen,
som i detta sammanhang torde
arbeta på ungefär samma sätt som vår
långtidsutredning —• den försöker objektivt
analysera vad som kan vara förnuftigt.

Jag tror att det — av två skäl —
kommer att gå mycket bra att begränsa
den offetliga sektorns tillväxt på det
sätt som jag här angivit.

Det första skälet är tvånget att utnyttja
de begränsade resurser som kommer
att stå till vårt förfogande — resurser
av arbetskraft och kapital. Och
man utnyttjar bäst resurserna om man
bygger på de enskilda människornas
insatser. Det gäller att stimulera människorna
till att arbeta ■—- stimulera
dem genom att de får behålla en större
andel av vad de arbetar in och själva
får bestämma hur de skall disponera
över resultatet av sina arbetsinsatser.
Det andra skälet är att jag tycker att
det bakom statsministerns syn på den
offentliga sektorns tillväxt ligger ett underkännande
av individen, av den enskilda
människans behov av och vilja
att ta ansvar och att göra en insats.

Långtidsutredningen har i sin bedömning
av åren fram emot 1970-talet diskuterat
dessa avvägningsproblem och
kommit fram till att prisbildning inom
den offentliga sektorn i större utsträckning
än tidigare måste föras in i resonemanget,
så att vi kan skapa en god
räntabilitet och en behovsgradering av
vad vi disponerar över.

Jag tror att ett sådant system med
avgiftsfinansiering i betydligt större utsträckning,
vilket till min glädje även
finansministern skisserat i finansplanen,
kan komma att leda till en delegering
av uppgifter i betydligt större utsträckning
från den allmänna sektorn
till den enskilda. Uppgifter som det i
dag tett sig fullt naturligt för den offentliga
sektorn att ta hand om såsom
ett samhällsmonopol skulle då på nytt
komma att överlämnas till den enskilda

sektorn för att vi skall få ett riktigt utnyttjande
av våra resurser.

Vi har, herr statsminister, faktiskt behov
av idéer och ideologier. Om det
skall föreligga några motsättningar mellan
de borgerliga partierna — och sådana
kom glädjande nog inte till uttryck
under remissdebatten — är det
egentligen bara på en punkt som jag
har en annan mening än den som framförts
av min gode vän i centerpartiet,
nämligen Lars Eliasson, som påstod att
idéernas och ideologiernas tid i stort
sett skulle vara förbi.

Jag tror inte alls att det är så. Jag
tror att vi i hög grad har behov av
ideologier. Dessa omformas naturligtvis
med en förändrad samhällsutveckling
och vi ser annorlunda på problemen
i dag än tidigare, men vi måste ha
idéer och ideologier att slåss för, annars
kan vi inte strida med gott samvete.

Till min ideologi hör en tro på den
enskilda människans förmåga att ta ansvar
och att göra insatser. Personligen
är jag övertygad om att det med växande
välstånd, med en högre grad av utbildning
och med den utveckling, som
vi ser framför oss, kommer att skapas
större — inte mindre — rörelsefrihet
för de enskilda människorna. Detta är
det för mig kanske mest glädjande och
väsentliga i den utveckling, som vi skönjer
för tiden framöver.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag tror inte att jag med
herr Ohlin vill beklaga att Herbert Tingsten
inte hade en professur i nationalekonomi,
men jag skall inte gå vidare
in på detta delikata spörsmål. Jag vill
emellertid på en annan punkt försvara
Tingsten, nämligen när det gäller dennes
nyutkomna bok, som här har apostroferats.
Jag kan göra detta utan att
några speciella misstankar faller vare
sig på mig eller på Tingsten, eftersom
jag väl är den enda i debatten i dag, som

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

inte kan beteckna Tingsten som »vår
gemensamme partivän»!

Statsministern och även herr Ohlin
referar Tingsten fel på en viktig punkt.
Det är inte riktigt att professor Tingsten
i sina nya bok skriver att utjämningen
i samhället har gått så långt att
vi inte har några klasskillnader o. s. v.
Tvärtom refererar Tingsten mycket utförligt
den kritik som från vänster riktas
mot de låt mig säga extrema teorierna
om välfärdssamhället. Han uttalar
uttryckligen på s. 66, att välfärdsstaten
inte har »realiserat den jämlikhet,
som anses ingå i en effektiv utjämning».

Han skriver vidare »att fördelningen
av inkomster och förmögenhet förblivit
ytterligt ojämn. Riktigheten av detta allmänna
påstående kan inte gärna bestridas.
» Och han refererar till och med

— som det förefaller mig med instämmande
— ett påstående som annars
skulle betecknas såsom marxistiskt:

»Några få procent av befolkningen
äger huvuddelen av produktionsmedlen.
Man kan med nära nog lika stor
rätt som under marxismens glansperiod
tala om besittande och egendomslösa.»

Detta är visserligen i huvudsak referat
av kritik mot denna teori om välfärdsstaten,
men det finns en tydlig underton
av instämmande i denna kritik.
Detta är det verkligt intressanta i Tingstens
nya bok.

På en annan punkt är jag emellertid
helt överens med statsminister Erlander.
Jag tror att Tingstens grundläggande
tes att ideologierna är döda är felaktig.
Den kunde möjligen ha litet större
berättigande för femton år sedan, när
han först lade fram dessa synpunkter

— då fanns sådana tendenser till utslätning
och utjämning i debatten och
de gick ganska långt — men det har
lyckligtvis skett en förändring under
de senaste åren. När nu frågan om monarkien
genom fru Erikssons behjärtansvärda
ingripande har blivit aktuell
kanske man får travestera ett gammalt

talesätt: »Ideologierna är döda, leve

ideologierna!» De är inte döda. De förnyas
och uppstår på nytt, och den ideologiska
kampen börjar bli mera intensiv.

Även på ytterligare en punkt tror jag
att statsminister Erlander har rätt i
denna debatt, nämligen när han gentemot
herr Ohlin påpekar att människornas
krav på ett kollektivistiskt samhällssystem
kommer att öka med den växande
välfärden och den höjda levnadsstandarden,
över huvud taget med den
utveckling som det moderna samhället
undergår. Jag tror att professor Ohlin
och herr Bohman på ett grundläggande
sätt tar fel i de synpunkter de har framfört
här. Det gäller nämligen inte bara
frågan om den offentliga sektorns andel
av nationalinkomsten — beträffande
vilken de också har fel — utan även en
del andra problem, exempelvis den avgörande
frågan om företagsdemokratien,
om att de anställda, både arbetare
och tjänstemän, skall få ett verkligt inflytande
över de företag där de utför
det produktiva arbetet. Denna fråga
kommer att bli allt aktuellare.

Det är inte riktigt, som professor
Ohlin påstår, att socialismen fått slå
till reträtt. Man kan bara peka på en så
enkel sak som att de borgerliga partierna
numera utan vidare diskussion
anammar de resonemang som förekommer
exempelvis i finansplanen, där man
utgår från en nationalbudget, dvs. från
synpunkten att man om möjligt bör ha
en gemensam folkhushållning, och sedan
sätter in statens verksamhet i denna
allmänna plan. För 10—20 år sedan
skulle de borgerliga partierna mycket
bestämt ha vänt sig mot att riksdag
och regering på detta sätt skulle försöka
påverka hela samhällsekonomien. Härvidlag
har de på ett betydelsefullt sätt
tvingats ändra sig på grund av den faktiska
utveckling som har försiggått.

Det kan naturligtvis ligga något i herr
Ohlins påstående att det har förts en
liberal politik i vissa avseenden. Om
man med detta får förstå att det har ta -

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gits alltför stor hänsyn till spekulation,
konkurrenskrav o. s. v., kan jag delvis
instämma i detta omdöme. Enligt min
mening har felet med regeringens politik
varit just att den tagit alltför stor
hänsyn till spekulationsmoment, till
vissa små grupper i samhället som har
berikat sig genom den utveckling som
de borgerliga partierna sedan demagogiskt
kritiserar.

Orsaken till att vi har fått en kraftig
prisstegring och inflation är just de
lagbundenheter som finns i den kapitalistiska
ekonomien och som regeringen
icke tillräckligt starkt har velat motverka.
Anledningen till att vi fortfarande
dras med bostadskris och markkris
är att man icke tillräckligt har ingripit
på dessa områden.

I dessa sammanhang framför alltså
de borgerliga partierna en demagogisk
kritik, eftersom de åtgärder som är nödvändiga
måste vidtas i strid rakt mot
deras ideologi och praktiska förslag
här i riksdagen.

Herr Ohlin ställde frågan om liberal
eller socialistisk ideologi. Det har väl
redan påpekats i debatten att det inte
på alla punkter råder en absolut motsättning
mellan dessa bägge ideologier.

Herr Ohlin nämnde, att Karl Staaff
förde fram kravet om en grundskola för
alla medborgare, såsom ett bevis för
att man inom den liberala tankeriktningen
hade varit långt före sin tid. Jag
vill erinra herr Ohlin om att Karl
Marx, när han 1847 skrev Kommunistiska
manifestet, i det tiopunktsprogram
som där finns utvecklat också förde
fram kravet på grundskola för alla medborgare.
Jag vill inte påstå att herr
Staaff sedan tagit upp det kravet, men
det är inte uppfunnet av den liberala
borgerligheten — med all respekt för
Staaffs insatser.

Ideologierna är alltså inte döda. De
håller på att förnyas. Det finns avgörande
tecken på det.

Herr Erlander ansåg att det hade ägt
rum en avgörande förändring jämfört
5 — Andra kammarens protokoll 19GG. I

med förra århundradet. Han menade att
Marx och Adam Smith studerade verkligheten
och försökte analysera de tendenser,
som då kunde förmärkas, men
att de gjorde ett avgörande fel, de trodde
att världen var mycket enkel. Det
omdömet är nog alltför allmänt. Varken
i Adam Smiths analys eller i Karl
Marx’ analys finns det en sådan oerhört
enkel teoribyggnad. Vad båda försöker
göra — det gäller framför allt
Marx — är att analysera de olika tendenser
som finns, de motsättningar som
är i verksamhet. Inte för intet talar ju
Marx om dialektiken i utvecklingen, utvecklingen
genom motsättningar emot
en ny enhet. Det var ingen enkel världsbild
som där uppmålades, utan det var
en mycket komplicerad världsbild, där
vissa tendenser kunde blottläggas men
där man inte med säkerhet konkret
kunde förutsäga den närmaste utvecklingen.

Men det är riktigt på en punkt nämligen
att Marx ansåg att utvecklingen
obönhörligen gick mot ett socialistiskt
samhälle, där samhället skulle komma
att äga de avgörande produktionsmedlen.

Jag sade förut att Tingsten i viss mån
kanske hade rätt för femton år sedan,
när han först formade sina teser. Men
i dag har han det absolut inte. Vi behöver,
som egentligen alla talare i denna
debatt har framhållit, mer än någonsin
idéer och ideologier. Det är en rad
avgörande frågor, en rad nya frågor som
har rests för oss och som på ett mycket
viktigt sätt berikar och utvecklar partiernas
och rörelsernas idéer.

Jag vill peka på kärnvapenfrågan,
som har förändrat hela inställningen till
krig och fred och de förutsättningar
under vilka fredskämpen kan föras, och
som — vilket Tingsten också framhåller
— gjort ett totalt avståndstagande från
kriget nödvändigt.

Jag vill peka på den nya solidaritetskänsla
för folken i de fattiga länderna,
som under efterkrigstiden har utveck r

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lats och fått fotfäste hos allmänheten
och som på ett avgörande sätt måste påverka
politiken.

Herr Erlander har själv nämnt låglönegruppernas
problem. Jag vill ytterligare
peka på frågan om bristen på demokrati
i företagen, den finansiella
maktkoncentration som vi fortfarande
har och som spelar en så viktig roll
Inom betydelsefulla delar av samhällsekonomien.
Jag tror att det är helt riktigt
när herr Erlander sammanfattar
socialismens ideologi i ordet solidaritet.

Jag tror att det går en avgörande
skillnad mellan borgerlig och socialistisk
ideologi utifrån solidaritetstanken,
som måste omfatta inte bara den egna
gruppen, den egna klassen, det egna
folket, utan hela världen. Jag tror det
är utifrån solidaritetstanken som vi
måste ta ställning till de aktuella problem
som vi möter.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte i detta
sena skede av remissdebatten säga allt
det som de tre senaste anförandena
skulle motivera. Framför allt ber jag
kammarens ledamöter ursäkta mig om
jag inte på nytt drar upp en diskussion
med representanten för högerpartiet.
Den problematik han skildrade har varit
ett av huvudämnena i den tre dagar
långa debatten. Jag tog upp högerns inställning
bara för att visa, att vi befinner
oss i ett egendomligt politiskt läge,
där vi har en höger som på alla de
punkter vi har anledning att diskutera
intagit en annan ståndpunkt än den mittenpartierna
säger sig representera.
När nu högern bär en helt annan uppfattning
om allt som rör den aktuella
politiken och som skulle kunna vara
kontroversiellt med oss och man ändå
enar sig under förebärande av att det
är så viktigt att det socialistiska väldet
bryts, då är det väl naturligt att jag
frågar: Vad är det som gör att man med
ett enda tag kan skjuta undan alla dags -

aktuella frågor och försöka ge allmänheten
uppfattningen att viktigare än
allt det som vi diskuterat under dessa
tre dagar är kampen mot en socialistisk
tendens i Sverige? Det är också
naturligt att jag frågar: Vad är det i
denna tendens som visat sig vara så
olyckligt för medborgarna, att man
utan vidare kan skjuta bort allt det andra
för att koncenterara sig på kampen
mot socialdemokratien?

Det var av den anledningen herr
Bohman, som jag tog upp dessa ting
och inte för att återigen få en sakdiskussion
i de frågor som vi hela tiden diskuterat
under dessa tre dagar.

Herr Hermansson stödde mig på
många punkter, och jag skall därför
inte ta upp någon längre diskussion
med honom heller. Herr Hermansson
har rätt när det gäller detaljerna i Tingstens
bok; det är alldeles riktigt att
Tingsten skildrar utvecklingen så att
vissa grupper skulle ha blivit efterlämnade.
Jag uppfattade det så, att vad
lian skrev i detta avseende mera var en
hänvisning till engelska förhållanden
— det framträder därmed ännu kraftigare
— men det är möjligt att man skall
fatta det som om det gällde svenska förhållanden.

Men det var inte det som var poängen
i min kritik. Vad jag ville kritisera var
Tingstens uppfattning, att alla flyttats
upp på en så hög nivå, att ingen kan gå
omkring och vara proletär; det anser
tydligen Tingsten vara en förutsättning
för att man skall ha en ideologi. Jag
vidhåller min kritik av Tingstens uppfattning,
att det numera inte skulle finnas
utrymme för några ideologier därför
att standarden höjts. Att det sedan
finns nivåskillnader i standardhöjningen
är naturligtvis en riktig iakttagelse.

Herr Ohlin har huvudsakligast resonerat
om hur socialdemokratien såg ut
under Brantings tid. Vi är stolta över
vårt förflutna och vill gärna diskutera
det. Herr Hermansson som jag föreställer
mig är litet radikalare, tog steget

Fredagen den 21 januari 1966

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tillbaka till 1847 och det Kommunistiska
manifestet för att visa, att det inte
var Karl Staaff som hittat på grundskolan.
Ja, herr Hermansson, skall också
vi nu börja rota i 1800-talet, vill jag påpeka
att Sveriges riksdag — visserligen
under motstånd av en del av de lysande
representanter som satt dår, exempelvis
biskopen Esaias Tegnér, men med
livligt stöd av en annan föregångsman,
nämligen Geijer — redan 1842 beslöt
att svenska folket skulle få en gemensam
grundskola. Skall vi alltså börja konkurrera
med Marx, så står vi oss ganska bra.

Jag skulle också vilja påpeka — om
vi nu skall förvandla den lilla grupp
som är församlad här till en studiecirkel
i socialism — att felet med Marx,
som jag sagt förut, inte var att han studerade
verkligheten, tendenser och allt
sådant som både herr Hermansson och
jag talat om. Felet var att han var
fången i en hegelsk dialektisk ideologi.
Hans sätt att tänka följde alltså detta
mönster: tes — antites, framryckning —
tillbakagång.

Herr Hermansson är även i sin praktiska
politik en god marxist; han rycker
för närvarande åt alla möjliga håll.
Felet med Marx var alltså inte att han
studerade verkligheten utan att han
trodde att utvecklingen gick i väldiga
stötar. Han var inte ensam om det —
Darwin hade precis samma bedömning,
många trodde på den tiden att det förhöll
sig så.

Den moderna socialdemokratien har
en helt annan uppfattning: Vi tror på
kontinuiteten, vi tror att man när man
gör en reform måste ta lika mycket
hänsyn till det som har varit som till
den aktuella situationen. Annars kan
det hända att man vidtar åtgärder som
visar sig vara fullkomligt omöjliga i
framtiden. Vi tror på en kontinuerlig
utveckling, och det är väl däri den
grundläggande skillnaden mellan marxismen
och socialdemokratien består.
Marx trodde alltså att denna dialektiska
utveckling skulle komma att koncentre -

ras till kampen mellan klasserna. På den
punkten har vi en annan bedömning
av vad som är essentiellt och vad som
lämnar den siikraste vägledningen för
bedömningen av historien.

När man kritiserar den nuvarande regeringens
politik säger man bl. a. att
avskaffandet av bristerna inte gått tillräckligt
fort. Men en av våra grundläggande
principer har varit att se till
att vi har möjligheter att genomföra de
reformer vi har velat genomföra. Vi har
alltså hela tiden byggt på teorien att
man bör expandera i den takt som resurserna
möjliggör. Det misstag herr
Ohlin kritiserar oss för är att vi har
låtit utvecklingen gå för fort genom att
vi har överansträngt resurserna. Kritiken
från båda hållen kan vara berättigad;
köbildningen och allt det andra
som kritiseras finns. Den ena teorien
vill alltså att vi skulle gått fram snabbare,
och den andra vill att vi ännu
noggrannare skall undersöka de tekniska
och ekonomiska förutsättningarna
för framåtskridandet, d. v. s. planlägga.
Båda dessa åsikter kan det ligga någonting
i. Herr Ohlin säger att han om någon
väl varit pigg på kraftiga ingripanden
för minoritetsgrupperna, och det
är riktigt. Men han har fel på en avgörande
punkt: Han har icke — jag skulle
kunna anföra massor av citat •— velat
medverka till en så snabb utbyggnad
av den offentliga sektorn som skulle
ha möjliggjort för oss att avskaffa
dessa brister.

I debatten om omsättningsskatten förekom
just denna problematik. Vill man
avskaffa köerna, vill man lätta på trycket
på utbildningsfronten och vill man
ha nya tandläkarinstitut — allt detta
är ting som är mycket viktiga — så
måste man vara beredd att ge samhället
de resurser som behövs för att åstadkomma
detta. Kritiken blir meningslös
om man inte samtidigt kan påstå att
man varit beredd att slåss för t. ex. omsättningsskatt,
att man varit beredd att
ställa medel till förfogande. Det räcker

G 8

Nr 4

Fredagen den 21 januari 196G

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte med att säga att man gärna vill
vara med om alla dessa reformer. Man
måste samtidigt förbereda väljarna på
att det kostar pengar. Man kan inte
samtidigt som man ställer krav på ökade
resurser för samhället tala om skattesänkningar.

Det där har vi ju rättat till nu, men
herr Ohlin har själv fört debatten tio
år tillbaka i tiden. »Växling vid makten»
hette det. Tänk, jag tror inte på
teorien att Karl Staaff skulle ha varit
så förhäxad av tanken på växlingen vid
makten att han avstod från att realisera
ting som han ansåg vara viktiga att genomföra,
bara för att han tyckte att
det bör förekomma växling vid makten.
Jag tror att Staaff, när han tog
sina kontakter med socialdemokratien,
tänkte sig ett mycket långvarigt engagemang.
Han dog mitt uppe i detta, 1915,
så vi kan inte säkert veta det, men jag
kan aldrig tänka mig att han ville driva
den engelska parlamentarismens teori
så in absurdum att han resonerade så
här: »Vi har visserligen mycket framför
oss som vi vill göra, men nu är det tid
för en växling vid makten.» Aldrig! Han
var en alltför utpräglad viljemänniska,
när det gällde att genomföra sina
idéer och låta dem sätta sin prägel på
samhället, för att han skulle låta sig
hejda av den tanken att man skulle
bryta kontinuiteten. Nej, det tror jag
inte på.

.lag har naturligtvis gjort vad jag har
kunnat för att förhindra herrarna från
att ta regeringsmakten. Det vill jag inte
bestrida. Jag kommer att göra det i
fortsättningen också — så länge det
behövs, höll jag på att säga. Men jag
kommer aldrig att säga: »Nu är det
verkligen tid för en växling vid makten.
Nu gäller det att förpassa sig bort
härifrån för att andra skall få komma
till.» Men jag kommer ständigt att fråga
er: »Vad skall ni ha makten till? Vad
är det ni vill göra? Inte är det någon
idé att växla vid makten om ni inte
vet hur makten skall användas.» Mitt

huvudanförande har präglats av denna
inställning.

Jag sade i onsdags: Mittenprogrammet
är ett program, varigenom man försöker
att avsocialisera samhället genom
att på punkt efter punkt kräva ytterligare
samhällsingripanden. Man tar
upp en kamp mot samhällsingripanden
och för den kampen i termer, som tyder
på att man vill ha ökade samhällsingripanden.

Som bundsförvant i denna kamp för
ökade samhällsingripanden har ni högern,
som vill ha minskade samhällsingripanden.
Detta är ert dilemma. Där
sitter ni i — det är en så vänlig dag i
dag så jag vill inte säga vad jag tänkte
på — men ni sitter fast och kan inte
komma ur dilemmat att ni å ena sidan
vill ha ökade samhällsingripanden på
de konkreta punkterna men ni anför i
er ideologi krav på minskade samhälleliga
engagemang på det sättet att ni talar
om maktkoncentration och risker.
Det är dessa ting som förlamar er handlingskraft
och som skapar tvehågsenhet
och villrådighet i varje situation.
Om ni är tvehågsna och villrådiga nu
när ni sitter i den bekväma oppositionsställningen,
hur tror ni då att det
kommer att se ut om ni med högerns
hjälp erövrar makten?

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Även om vi här i studiecirkeln
ägnar oss åt ideologisk debatt,
vilket jag tycker är ovanligt trevligt,
skall jag naturligtvis inte hålla någon
längre föreläsning om hur jag uppfattar
den marxistiska teorien, ehuru
statsministern har tagit upp vissa viktiga
element av densamma i sitt anförande.

Jag vill bara mycket kort peka på att
när han ställer en dialektisk samhällssyn
i motsättning till kontinuitet i politiken,
tror jag att han har fel. Dessa
bägge saker går väl att förena. Man
kan ha en dialektisk metod när det gäller
att analysera den faktiska samhälls -

Fredagen den 21 januari 196(5

Nr 4

(i!)

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utvecklingen, som ofta försiggår i termerna
tes och antites o. s. v., och samtidigt
föra en mycket kontinuerlig politik,
som präglas av trohet mot idealen
jämsides med att formerna för politiken
kan växla efter olika samhällsförhållanden.
.lag vill också göra det
tillägget att jämte idéer och ideologier,
d. v. s. sammanfattning av de värderingar
som är nödvändiga för en politisk
rörelse, behöver rörelsen också en
metod för analys av verkligheten. Jag
tror fortfarande att marxismens metod
trots bristfälligheter är den bästa
när det gäller att analysera den faktiska
utveckling som försiggår framför
våra ögon.

Herr Erlander refererade i ett tidigare
anförande till Hjalmar Branting
och sade att denne bröt med marxismen
år 1901 och övergick till den Bernsteinska
revisionismen.

Jag vill erinra om att en avgörande
tvistefråga vid den tidpunkten var frågan
huruvida koncentrationsteorien var
riktig. Detta betvivlades av många. Våra
mera kända ekonomiska historiker,
t. ex. professor Heckscher m. fl., har
också skrivit artiklar och vetenskapliga
arbeten kring detta tema. Men i dag är
det väl ingen som vill förneka att koncentrationsteorien,
tendenserna till finansiell
maktkoncentration, monopol,
sammanslagningar etc., i mycket hög
grad präglar vårt ekonomiska liv.

Herr statsminister! Jag får naturligtvis
i fråga om grundskolan låta Marx
stryka på foten för den svenska riksdagen.
Men jag vill erinra om att det
finns ytterligare några punkter i det
aktuella program som Marx skisserade,
det Kommunistiska manifestet. På en av
dessa punkter har han fortfarande ett
visst företräde. Han kräver där bl. a. en
radikal jordreform. Vi får väl i alla fall
erkänna att vi inte före 1847 genomförde
någon sådan, men jag hoppas att
det skall kunna ske snart, om det än är
något sent.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! .lag skall inte förlänga
debatten siirskilt mycket. Låt mig bara
siiga några ord till herr Hermansson.

Jag tror att lian misstar sig när han
säger att vi för 15 år sedan skulle ha
motsatt oss tanken på att använda statsfinanserna
för att uppnå samhällsutveckling
och samhällsbalans. Jag var i
alla fall, om jag får nämna mig själv ett
ögonblick, med i den krets av ekonomer
som diskuterade förutsättningarna
för en politik av den typen redan på
1930-talet. Den har utvecklats något senare
men är i princip fortfarande densamma.
.lag har alltid vänt mig mot
tron på att prisbildningsmekanismen
automatiskt åstadkommer samhällsekonomisk
balans. Det gör den inte. Prisbildningsmekanismen
kan göra mycket,
men inte detta. Det är därför som vi behöver
konjunkturpolitik. Och eftersom
konjunkturpolitiken är litet för snäv,
måste vi vidga den på det sätt som
gjorts till behandling av det inkomstbildningsproblem
som ligger bakom den
fulla sysselsättningen.

Det som Wigforss och jag diskuterade
på sin tid behandlade vi utifrån en positiv
inställning på båda håll till en sådan
politik. Möjligtvis ville Wigforss ha
ett tillägg i form av litet detaljregleringar
här och där, något som jag ställde
mig skeptisk till på samma sätt som
denna politiks grundläggare i England,
Keynes och Beveridge, i stort sett gjorde.

Statsministern kommer tillbaka till
frågan om ett regimskifte och frågar:
Vad är det som ni vill uppnå inom oppositionen
med en växling vid makten
som är viktigare än skillnaderna mellan
regering och opposition i fråga om olika
punkter i budgeten? Ja, ännu så
länge vet inte statsministern hur olika
meningarna är när det gäller budgeten.
Jag hoppas att man inom högerpartiet
inte föreslår några överraskande åtgärder.
Det får vi i så fall återkomma till.
Men den saken är ändå inte relevant, tv
om det blir en växling vid makten kom -

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mer högerpartiet inte att kunna driva
någon extrem politik. Det måste bli en
politik som så att säga har tyngdpunkten
åt mitten. Mittenpartiernas samverkan
i ett första program har framkallat
oro på socialdemokratiskt håll. Man är
rädd för att det skall bli klart för Sveriges
folk att det inte blir någon högerpolitik
av detta.

I Norge predikade även det liberala
partiet och centerpartiet denna sak för
folket i senaste valrörelsen och sade att
det inte kan bli fråga om någon högerpolitik.
Man kan inte gärna begära att
högern skall tycka så särskilt mycket
om att höra det, men man förstår att det
kan vara nödvändigt att det säges ut.
Vad ni socialdemokrater försöker, herr
statsminister, är att ge ett annat intryck,
därför att ni tror att det skulle gagna
era möjligheter att bevara makten om
ni kunde skrämma folket med att ett regimskifte
betyder starka inslag av en
extrein högerpolitik. Men den manövern
är för genomskinlig och alldeles
fjärran från verkligheten.

Vad jag här säger betyder naturligtvis
inte i och för sig att de som företräder
högerpartiet skulle sakna allt inflytande,
, men det betyder att de politiska
huvudlinjerna måste vara mittenpolitikens
— precis som man framhållit
i Norge och som väl alla människor
inser. Men jag förstår att ni tycker det
är tråkigt att bli av med detta argument,
som ni använt i årtionden, att skrämma
allmänheten med högerinflytandet. Jag
bar märkt bur statsministern, särskilt i
första kammaren, har försökt spela på
de strängarna.

Det föreligger ett avgörande misstag i
herr Erlanders argumentering. Han säger
att »herr Ohlin och folkpartiet inte
bär velat medverka till en utbyggnad av
den offentliga sektorn, ni har inte velat
ställa medel till förfogande för utgifterna».
Vi har ställt till förfogande mer
pengar än som har behövts för alla dessa
utgifter. Däremot har det varit en
strid, om liur stor del av sparandet i

landet som skulle åstadkommas genom
budgetöverskott — och därvid gäller det
överskott på driftbudgeten — och hur
stor del av sparandet som i stället skulle
åstadkommas genom uppmuntran av frivilligt
sparande. Beträffande den frågan
har vi haft olika meningar. På den punkten
kan jag inte finna annat än att både
centerpartiet och högerpartiet har samma
åsikt som vi. Vi vill uppmuntra det
enskilda sparandet, så att det spelar en
större roll, medan ni vill ha mera av en
skattepolitik som inte beaktar det enskilda
sparandet utan lägger vikten vid
det statliga budgetöverskottssparandet.

Ni kan kritisera vår ståndpunkt för
att vi driver det enskilda sparandet
kontra det offentliga sparandet, men ni
kan inte säga att vi inte ställt till förfogande
mer än nog medel för att täcka
samtliga statliga utgifter. Detta har vi
gjort genom våra röstningar. Jag förstår
emellertid att det låter bättre att i
tysthet utgå från att ni bara tar ut precis
vad som behövs till utgifterna och
alt vi vissa år velat ge mindre. Så förhåller
det sig emellertid inte. Vi har
båda tillhandahållit mer medel än vad
som behövs för att täcka utgifterna.

Vi kan väl inte fortsätta att spekulera
över hur Karl Staaff skulle ha handlat om
han hade levat i vår tid. Hade han gjort
det hade han haft en annan bakgrund,
varit en annan människa. Jag kan inte
riktigt föreställa mig Tage Erlander
för femtio år sedan — i varje fall inte
sojn en vuxen politiker. Han är i så
hög grad ett barn av vår tid, att jag inte
kan se honom som motpol till Karl
Staaff. Herr Erlander sade: »Jag kan,
inte tro att Karl Staaff skulle ha varit
så angelägen om en växling vid makten
att han skulle ha avstått från att realisera
viktiga ting som han önskade genomföra.
»

Nej, vem skulle göra det? Det skulle
inte vi heller göra. Vi ser växling vid
makten som en metod för att genomföra
frågor som vi anser väsentliga för land
och folk. Men om det hade varit en so -

Fredagen den 21 januari 19(>(>

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

cialdcmokratisk-konmuinistisk majoritet
i riksdagen under ganska lång tid,
tror jag att Karl Staaffs parlamentariska
inställning skulle ha lett honom till att
inta en annan hållning mot socialdemokratien
än den han hade när socialdemokratien
var ett demokratiskt minoritetsparti,
som verkligen var angeläget
om att medverka till en demokratisering
av det svenska samhället. Man kan
inte säga att den nuvarande regeringen
visat något intresse för eu författningsreform,
som skulle underlätta för folkmajoriteten
att på en gång få avgöra
rikets styrelse.

Glöm inte, herr statsminister, att 1957
var situationen den, att oppositionen företrädde
majoriteten bland folket och
majoriteten i andra kammaren, men ni
kunde med hjälp av en något större socialdemokratisk-kommunistisk
majoritet
i första kammaren, byggd på eftersläpning
och överrepresentation, förhindra
oppositionspartierna att få majoritet
vid gemensamma omröstningar
om skatter och dylikt och därigenom
förhindra en växling vid makten. Med
anledning av herr Erlanders tal om att
vi inte kan begära att han skall verka
för en växling vid makten vill jag framhålla
att det inte är fråga om det, utan
att han tydligen med näbbar och klor
försvarar én sådan anordning i den
svenska riksdagen — det må nu bli enkanunar-
eller tvåkammarsystem — att
den skall medge en socialdemokratisk
överrepresentation och ha ytterligare
vissa egenskaper som kan tjänstgöra som
skyddsnät för en regering som han tydligen
fruktar skall kunna bli hotad till
sin existens ganska snart.

Statsministern upprepar att mittenpartierna
har ett fruktansvärt dilemma.
De vill bekämpa samhällsingripanden,
som socialdemokraterna företräder, genom
en politik där de begär mera samhällsingripanden
än vad vi har för närvarande.
Det är ju ett försök att tillämpa
samma logik som när man i min
barndom sade, att livet är en strid, stri -

den är en kamp, kampen är en häst,
alltså är livet en häst. Ni använder ordet
»samhällsingripanden» i minst två
bemärkelser.

Vi är för samhällsåtgärder som ger
oss bättre undervisningsväsende, mera
bostäder, bättre bostadsmarknad, mera
sjukvård, bättre utbildning av läkare
och sjuksköterskor i relation till tillgången
på sjukhus etc. Ni kan kalla det
för samhällsingripanden om Ni vill.
Men vi är emot det socialistiska slaget
av samhällsingripanden, som innebär
ständig preferens att öka den politiska
makten hos regeringen och staten, sympatier
för reglering i fråga om kapitalmarknad,
byggnadsverksamhet och andra
ting, privilegier åt statliga företag
och många andra sådana ting. Skulle
det vara någon motsättning mellan att
man å ena sidan är emot dessa socialistiska
inslag och för ett mera liberalt
ekonomiskt system och å andra sidan
vill medverka till den utvidgning av vårt
undervisningsväsende som är ett Självklart
krav i vårt svenska samhälle och
som vi minst lika mycket som någon annan
begärt sedan mycket länge?

Herr BOHMAN (h):

Herr talman och herr statsminister!
Jag var inte heller inställd på att ta
upp en samhällsekonomisk debatt med
statsministern. I och för sig skulle jag
gärna vilja göra det, eftersom jag gick
miste om den möjligheten tidigare under
remissdebatten. Att jag tog upp den
handduk som statsministern slängde in
beror på den missvisande redovisning
av våra programpunkter som statsministern
gjorde och den missvisande redovisning
av slutsatser som han också
gjorde och även på att när vi talar om
den offentliga sektorn — det har vi nu
gjort en god stund — vi inte kan bortse
ifrån frågan om samhällsekonomiska
konsekvenser.

Den offentliga sektorns tillväxt är
inte bara ett ideologisk-politiskt problem
utan även ett samhällsekonomiskt

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

problem. Om vi skall kunna klara vårt
välstånd här i Sverige, kan vi inte låta
den offentliga sektorn växa på det sätt
som statsministern tydligen anser att
den av ideologiska skäl bör växa. Vi
kan väl se hur det ser ut runt omkring
oss i Välståndssverige i dag: köer på
bostadsområdet, köer på vårdområdet,
köer på utbildningsområdet och nya
s. k. reformer — jag säger »så kallade»
därför att reformer som inte är förverkligade
är inga reformer — aviseras.

Vi har brist på arbetskraft och på
kapital och vår bytesbalans är verkligen
oroande. Borde inte utvecklingen
fram till i dag ändå ge statsministern en
tankeställare, borde han inte börja
grubbla över om det inte kan vara något
fel, och om det inte kan finnas anledning
att Sverige, liksom andra länder
där den offentliga sektorn inte har
växt lika snabbt, tänker om och tar
det litet försiktigare, angriper problemet
och håller igen några ar och ser
vilket resultat det blir?

Jag skall sedan ta upp frågan om växling
vid makten. Personligen tror jag att
de politiska partier som bara går in för
alt åstadkomma växling vid makten inte
når det eftersträvade resultatet — härvidlag
tror jag statsministern och jag
är överens. Man måste komma med
idéer och program, man måste liksom
bära på ett plakat när man skall samla
sina skaror för att åstadkomma växling
vid makten. Men jag tycker att
statsministern i alla fall bagatelliserar
frågan om maktväxlingen alltför mycket.

Det har snart blivit så betydelsefullt
att i Sverige åstadkomma en sådan växling
att det är nästan ett självändamål.
Att ett och samma parti har suttit så
länge som fallet är med det socialdemokratiska
skapar risk för maktfullkomlighet
och maktmissbruk. Även med
de bästa avsikter är det risk för ett
parti och med ett parti som sitter sä
länge i samma ställning. Och vi ser i
dag på många områden, inom den cen -

trala förvaltningen och ute i landet,
tendenser till missbruk. Statsministern
kan inte vara okunnig om det förhållandet.

Bara den omständigheten att nära
hälften av det svenska folket är utestängt
från att medverka i regeringspolitik,
och därmed också utestängt
från den verkliga makten, medför utomordentligt
otillfredsställande konsekvenser
i många hänseenden. Det är
alltför många unga, begåvade intellektuella
människor inom denna halva av
det svenska folket som tappar lusten att
engagera sig politiskt och som förlorar
intresset för politik.

Jag tror att det bristande intresset
för politik som blir en följd av ett alltför
långt regeringsinnehav är allvarligt
för demokratien. Jag fick en känsla av
att statsministern var omedveten om
dessa risker, som jag tror finns och
som jag bedömer som allvarliga. Jag har
fördenskull inte begärt att statsministern
skall hoppa av och ställa regeringens
platser till förfogande — långt därifrån.
Det vore högst besynnerligt. Men
jag tycker att man skall vara medveten
om de risker som ändå föreligger och
inte halvt ironisera över situationen.
Jag kanske missförstod statsministern,
men jag fick en känsla av att det var
ironi bakom vissa av de synpunkter
som framfördes. Är det så har man suttit
för länge vid makten.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag beundrar talmannens
tålamod då han låter oss fortsätta
så här, men det är verkligen en intressant
diskussion — i varje fall för dem
som deltar i den. Vi kunde kanske träffas
privatim och diskutera dessa problem,
ty vi kommer nog aldrig att sluta
om det kommer an på oss. Jag skall
emellertid försöka vara så kortfattad
som möjligt, även om formuleringarna
då kanske retar till ytterligare debattin -

Fredagen den 21 januari 1906

Nr 1

7.''i

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

lägg, så att man i alla fall inte vinner
sä mycket på idén.

Herr Bohman! Jag förstår mycket väl
att det kan finnas unga intellektuella
människor som känner ledsnad över
att de inte får utlopp för sin skaparkraft,
därför att ett och samma parti,
som de tycker, monopoliserar den verkliga
politiska makten, men det finns
bara ett recept, nämligen att skaffa sig
ett program som är attraktivt för de
unga.

Jag kan försäkra att när de socialdemokratiska
ungdomarna bröt fram
som en stor rörelse, så skedde det inte
därför att de sade att det måste bli ett
slut på den högerregim vi hade fram
till 1917. Den var ju gammal — om man
bortser från det lilla avbrott som den
Staaffska regimen innebar. Nej, det
skedde därför att det hade utarbetats
ett program som kunde entusiasmera
ungdomarna. Det finns ingen annan
metod, jag försäkrar det. Att försöka
framställa det taktiska spelet som någonting
som kan engagera medborgarna
kommer inte att gå. Det framskymtade
också delvis i första delen av herr
Bohmans anförande, när han sade att
det får inte ske att människorna får det
intrycket att oppositionen kämpar bara
för att få makten, utan det måste också
finnas en vilja att utöva denna makt
på ett bestämt sätt.

Sedan vill jag säga till herr Bohman
att vi begär inte av ideologiska skäl en
utvidgning av den offentliga sektorn.
Den ideologi vi företräder motsvarar
människornas förhoppningar om hur
framtiden skall gestalta sig. Och i dessa
framtidsförhoppningar ingår en rad
ting som inte kan ordnas på annat sätt
än med kollektiva anordningar, vidtagna
genom samhällets försorg. Att visa
på en enda reform som vi genomfört
av ideologiska skäl, för att tillfredsställa
vår ideologiska girighet eller liknande,
skulle vara oerhört svårt. Den ideologi
vi företräder försöker att i varje
situation motsvara vad människorna be -

höver. Därför har det blivit som det blivit.

Vidare vill jag säga till herr Ohlin,
att när han nu har fått besked om att
vi kanske kan överväga att avskaffa
första kammaren, så skall herr Ohlin
väl inte motverka det genom att stå
här och göra första kammaren så populär
som han gjorde nyss, när han sade
att hade inte första kammaren funnits,
så skulle vi haft en borgerlig regering
redan 1957. Då säger man naturligtvis
från vårt håll att det var ju väl att
första kammaren fanns då, tv annars
hade vi inte haft den regering som lade
fram förslaget om tjänstepensionering
och var ansvarig för hela reformperioden.
Nu när vi är överens om att vi
skall ha en enkammarriksdag, förstör
då inte det hela, herr Ohlin, genom att
höja första kammarens anseende sä högt
att jag aldrig i livet får folk med på att
avskaffa den!

Det är alldeles riktigt att vi inte skall
gräla om det förflutna. Det har jag inte
heller försökt göra. Jag har hållit mig
till tiden innan jag var född, för att
undvika att vi här slår varandra i huvudet
med gamla citat. Men när herr
Ohlin med stort patos talar om att han
minsann har varit med om att ställa
krav på samhället och även skaffat
pengar för att uppfylla kraven, så är
det ganska frestande att läsa upp en del
citat från diskussionerna om omsättningsskatten.
Jag har dem här, men
jag skall bara läsa upp ett enda. Herr
Ohlin sade den 28 oktober 1959 bl. a.
följande:

»Det vore bättre att låta bli att införa
omsättningsskatt och i stället gå in
för att beskära statliga utgifter och lägga
om den statliga politiken i andra
hänseenden, så att man kan balansera
budgeten nästa finansår utan omsättningsskatt.
»

Man kan naturligtvis säga att man vill
avskaffa fattigdomen och mycket annat,
men för att göra det måste man ha
pengar. Och var hade vi stått i dag,

Nr 4

Fredagen den 21 januari 19GG

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om vi inte hade infört omsättningsskatten? Slutligen

vill jag säga att vi behöver
egentligen inte några frihandsteckningar
om det borgerliga blocket. De tre
borgerliga partierna har ju varit mycket
eniga under denna remissdebatt.
Vi har ett borgerligt block emot oss.
Högern är det enda parti som har lagt
fram ett konkret förslag. Och det kan
jag säga, herr Ohlin, att om man förhandlar
med en part som vet vad den
vill, så går det inte bra för den som
inte vill någonting.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Utan att nu gå in i något
citatkrig vill jag bara konstatera en
sak. Statsministern använder metoden
att låtsas glömma att vi röstade emot
omsen av skäl som var giltiga då med
betonande av att vi inte var principiellt
mot en höjning av den indirekta beskattningen
med en sänkning av den direkta.
Sedan vill han för alla år därefter
säga: »Jaha, de ville inte ha oms
och därför blir de årligen av med så
och så många tusen miljoner.» Men
ett faktum är ju att vi har röstat för
skatter som här givit väsentligt mer
pengar än vad de statliga utgifterna har
krävt. Det kan statsministern inte bestrida.
Skillnaden är den att ni velat
ha ett ännu större sparande genom statliga
överskott, medan vi velat ha en politik
som skulle leda till större enskilt
sparande därför att vi tror att det är
bättre på olika sätt, som alla vet.

Jag tror att statsministern underskattar
sitt eget partis anhängare om han
menar att de inte känner någonting till
om tvåkammärsystemets roll. Men statsministern
har ju möjlighet att själv litet
mera aktivt verka för att vi får ett sådant
system att om Sveriges folk säger
ifrån på en valdag att man vill ha en ny
regering, så blir det också så. Tyvärr
har statsministern inte velat göra detta.

Det finns väl ingen i denna kammare
som inte vet att skall man vinna resultat

är det därför att man har ett. program
som folket vill ha. Men inte är det någon
motsättning mellan detta och vårt krav,
när vi säger att vi dessutom vill konstatera
att när en regering har suttit länge
vid makten så finns det ett extra skäl
för växling. Det är både därför att vi
tror att vi kan föra en bättre politik
på grundval av ett bättre program och
därför att vi menar att de som har regerat
länge kan behöva bytas ut.

Statsministerns råd kan vara bra, men
jag tror att han inte behöver ge oss råd
på den punkten, även om vi annars naturligtvis
är tacksamma för att han med
sin långa erfarenhet är villig att ge oss
råd. Vad vi nu väntar på är dock mera
handling än råd.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositionerna hänvisades till statsutskottet,
varjämte de i nedan angivna
delar remitterades till följande utskott,
nämligen

propositionen nr 1, i vad den rörde
dels riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnaderna för riksdagens
hus och riksdagens verk, dels kreditmarknadsfrågor
avseende bostadsproduktionen,
till bankoutskottet, såvitt1
propositionen angick det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för år 1966
skulle utgå, till bevillningsutskottet och,
i vad propositionen avsåg jordbruksiirenden,
till jordbruksutskottet; samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 20, angående ändrade
bestämmelser om ersättning av allmänna
medel till vittnen, m. m.

Fredagen den 21 januari 1966,

Nr 4

Interpellation ang. bordsbön vid barndaghem

$ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr
87

till statsutskottet motionerna nr 88—
91;

till bevillningsutskottet motionerna nr
92—97;

till lagutskott motionerna nr 98—
103;

till jordbruksutskottet motionen nr
104;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 105;

till statsutskottet motionerna nr 106
—121;

till bevillningsutskottet motionerna nr
122—124;

till bankoutskottet motionen nr 125;

till lagutskott motionerna nr 126—
132;

till statsutskottet motionen nr 133;

till lagutskott motionerna nr 134
och 135;

till jordbruksutskottet motionerna nr
136—140; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 141—148.

§4

Interpellation ang. bordsbön vid barndaghem Ordet

lämnades på begäran till

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h),
som yttrade:

Herr talman! Efter framstötar från
radikalt håll och en viss offentlig debatt
har barnavårdsdirektören i Stockholm
i en PM uttalat att bordsbönen vid barndaghemmen
i Stockholm efter hand bör
avvecklas och vid behov ersättas med
samling i annan form.

Ett faktiskt förbud mot bordsbön strider
enligt min mening mot religionsfrihetens
principer. »Samling i annan
form», d. v. s. någon på kristet innehåll

blottad ceremoni, skulle för barn vana
vid bordsbön te sig minst lika främmande
som bordsbönen möjligen kan göra
för barn från hem där bordsbön ej förekommer.
Själva den form som valts för
aktualiserande av frågan i Stockholm
finner jag anmärkningsvärd: En tjänsteman
ingriper i administrationsordningen
för att ändra ett existerande förhållande
som för många människor har
väsentlig och principiell betydelse.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ställa följande frågor:

Anser statsrådet ett faktiskt förbud mot
bordsbön i barndaghem vara förenligt
med religionsfrihetens principer?

Vill statsrådet inför kammaren redovisa
sin uppfattning om formen för aktualiserande
av frågor av denna art?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen angående val
av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

§ 6

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 149, av herrar Nilsson i Agnäs och
Petersson, om en teologisk fakultet i
Umeå, m. in.,

nr 150, av herr Nordstrandh, angående
tilldelningen av tjänster vid de teologiska
fakulteterna,

nr 151, av fru Gärde Widemar, om inrättande
vid Stockholms universitet av
en professur i komparativ rätt,

nr 152, av herr Holmberg m. fl., om
anslag för en statlig verkstadsindustri
i det norra stödområdet,

nr 153, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om

Nr 4

Fredagen den 21 januari 1966

anslag till Viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården,

nr 154, av herr Wiklund in. fl., om
förstärkning av polispersonalen,

nr 155, av herrar Bengtson i Solna
och Oskarson, om avskaffande av bilradiolicensen,

nr 156, av herrar Franzén i Träkumla
och Gustafsson i Stenkyrka, om Gotlands
placering i ortsgruppshänseende,
nr 157, av herr Oskarson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Vård och underhåll av
fornlämningar och byggnadsminnesmärken,

nr 158, av herrar Rimmerfors och
Anderson i Sundsvall, om höjt anslag
till De Blindas Förenings biblioteksverksamhet,

nr 159, av fru Ryding m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets
område,

nr 160, av herr öhvall, angående ränta
å restituerad skatt,

nr 161, av herr Öhvall in. fl., angående
visst undantag för stat och kommun
från den allmänna varubeskattningen,
nr 162, av herr Holmberg in. fl., om
viss utvidgning av den statliga lokaliseringspolitiken,

nr 163, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
om tillskapande av ett allmänägt byggnadsföretag,

nr 164, av herr Wiklund, om utredning
angående häktades ställning och
rättssäkerhet,

nr 165, av herr Lothigius, om rapporteringsskyldighet
till hemkommun
beträffande vissa elever,

nr 166, av herr Regnéll m. fl., angående
behovsprövningen vid studiesocialt
stöd,

nr 167, av herr Wiklund m. fl., om
obligatorisk avgasrenare på motorfordon,

nr 168, av herr Ohlin m. fl., om åtgärder
mot narkotikamissbruket,

nr 169, av herr Oskarson m. fl., om
viss instruktion för åtgärder vid trafikolyckor,

nr 170, av fru Renström-Ingenäs m. fl.,
om reserabatter åt studerande, samt
nr 171, av fru Sundberg och herr
Nordstrandh, om reserabatt åt handikappade.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.32.

In fidem

Sune K. Johansson

Måndagen den 24 januari 1966

Nr 4

Måndagen den 24 januari

Kl. 1G.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
januari.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 149—
159;

till bevillningsutskottet motionerna nr
1G0 och 161;

till bankoutskottet motionerna nr 162
och 163;

till lagutskott motionerna nr 164—
167; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 168—171.

§ 3

Föredrogs den av herr Fridolfsson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående
bordsbön vid barndaghem.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Interpellation ang. glesbygdernas
speciella problem

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp),
som yttrade:

Herr talman! I samband med beslutet

om den statliga lokaliseringspolitiken
aktualiserades också frågan om glesbygdernas
speciella problem. Kommittén
för näringslivets lokalisering angrep
frågan främst med utgångspunkt från
skogsindustriens behov av arbetskraft i
dessa områden. Kommittén menade att
tillvaratagandet av den naturtillgång
skogen utgör kräver — även efter en
intensiv rationaliseringsprocess — ett
visst mått av arbetskraft, som måste vara
bosatt inom området. Det är numera
inte realistiskt att räkna med att skogsarbetarna
är villiga att bo i förläggningar
i direkt anslutning till arbetsplatserna,
menade kommittén. Man får
i stället utgå ifrån att de vill övernatta
i hemmet.

Skogsarbetarna och deras familjer
torde i allt högre grad vilja bosätta sig
i samhällen, som kan erbjuda viss service,
som i princip inte är underlägsen
den som tätortsbefolkningen kan erhålla.
Om sådan service inte står till
buds, föreligger risk för att skogsbruket
icke kan erhålla den arbetskraft det behöver.
Kommittén föreslog, att förhöjda
statsbidrag skulle utgå i syfte att åstadkomma
en rimlig samhällelig service
i vissa tätorter i Norrlands inland och
nordvästra Svealand. För att ett mera
fullständigt utnyttjande av skogstillgångarna
skall bli möjligt måste arbetskraft
kunna repliera på ett betydligt
större antal tätorter än centralorterna.
Även dessa tätorter bör kunna erbjuda
en rimlig standard i fråga om samhällelig
service. Som exempel på angelägna
serviceanordningar i sådana mindre tätorter
nämnde kommittén skola, närhetsbutik,
vissa fritidsanläggningar samt
kollektiva anläggningar för vatten och
avlopp jämte serviceverkstad.

I en promemoria som regeringen

Nr 4

Måndagen den 24 januari 1966

Interpellation ang. glesbygdernas speciella problem

offentliggjorde före valet 1964 fanns en
formulering som antydde att inrikesministern
hade vissa planer på åtgärder
i den riktning kommittén föreslog. Han
anförde nämligen följande: »Även glesbygdsbefolkningen
måste emellertid tillförsäkras
en rimlig social service. I dessa
områden kan lokaliseringspolitiska
insatser som regel inte förväntas bli
aktuella. Det torde i stället bli fråga om
åtgärder av socialpolitisk art, där hela
samhället solidariskt bär ett socialt ansvar.
»

I proposition nr 185/1964 framhöll
departementschefen följande angående
glesbygdernas problem: »För stora delar
av glesbygderna och åtskilliga små tätorter
inom det norra stödområdet måste
man realistiskt räkna med en fortsatt
successiv utflyttning och därmed ytterligare
försämrade förutsättningar att
tillhandahålla den kvarvarande befolkningen
en samhällelig service som motsvarar
tidens krav. Även i de områden,
där lokaliseringspolitiska åtgärder inte
blir möjliga, måste enligt min mening
samhället bära ansvaret för att befolkningen
tillförsäkras en rimlig servicestandard,
varvid åtgärder av annan art
får övervägas.»

Frågan om glesbygdernas problem
togs upp i flera motioner, vari föreslogs
åtgärder för att befolkningen i landets
glesbygder skulle erbjudas en mera tillfredsställande
social och kulturell service,
trots att de inte förmår bära en
sådan på grundvalen av det egna näringslivet.

Bankoutskottet framhöll med anledning
av dessa motioner i sitt utlåtande
nr 48/1964, att det måste betraktas som
realistiskt att en fortsatt successiv utflyttning
kommer att ske från glesbygder
och åtskilliga små tätorter inom
norra stödområdet. »Därmed försämras
ytterligare förutsättningarna för att upprätthålla
en tillfredsställande servicestandard
för den kvarvarande befolkningen.
Även i områden där lokaliseringspolitiska
insatser inte blir möjliga,

måste», uttalar departementschefen,
»samhället bära ansvaret för att befolkningen
tillförsäkras en rimlig servicestandard;
för ändamålet får övervägas
åtgärder av annan art.»

Under debatten i andra kammaren
ställdes en fråga till inrikesministern
om glesbygdernas problem. Han svarade:
»Här är det närmast skatteutjämning
och socialpolitiska åtgärder som
kan komma i fråga. På vilket sätt och
efter vilka vägar vi där skall gå fram
får vi överväga närmare, sedan erfarenhet
vunnits framför allt av en kommunal
skatteutjämning och sedan vi sett vad
de åtgärder socialpolitiska kommittén
föreslagit kan ge för resultat. Det kan
också visa sig nödvändigt gå längre, och
då får vi överväga på vad sätt det ska
ske.»

Det vore förhastat påstå, att lokaliseringsåtgärderna
icke kan bli aktuella i
Norrlands inland. Centralorterna i inlandet
kan mycket väl visa sig vara lämpliga
förläggningsorter för en del industrier,
som inte är alltför känsliga för
fraktkostnader. Ett starkt motiv för dylik
lokalisering är en strävan att ge husmödrarna
i dessa orter möjlighet att
välja att arbeta utanför hemmet. Det är
emellertid inte troligt att företagslokalisering
kan komma till stånd i sådan
omfattning, att befolkningsunderlaget
annat än i undantagsfall blir tillräckligt
för att bära upp en hygglig service. Det
är enligt min mening hög tid att nu infria
de mer eller mindre klart uttalade
löften om speciella åtgärder för glesbygderna,
som från olika håll gjordes
under riksdagsbehandlingen av lokaliseringspolitiken.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att nu upptaga
glesbygdernas speciella problem
till behandling samt efter företagen
snabbutredning för riksdagen framlägga
förslag till åtgärder, avsedda att ge

Måndagen den 24 januari 1900

Nr 4

Interpellation ang. glesbygdernas speciella problem

glesbygdernas befolkning tillgång till en
godtagbar samhällelig service?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 21, angående ytterligare avsättning
av viss del av statens vinst från

l. uossavaara-Kiirunavaana aktiebolag till
Norrlandsfonden och Malmfonden för
forsknings- och utvecklingsarbete, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 6

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
andre vice talmannen:

nr 172, av herr Helén, om inrättande
av professur i geriatrik,

nr 173, av herr Regnéll, om inrättande
vid universitetet i Lund av tjänster
i musikforskning och musikteori,

nr 174, av herr Bohman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Polisverket: Inköp av motorfordon
m. m.,

nr 175, av herr Lorentzon m. fl., om
upprustning av arbetarskyddsverket,
nr 176, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
angående bostadsbyggandets omfattning,
m. in.,

nr 177, av herrar Ohlin och Hedlund,
angående det statliga stödet till de handikappade,

nr 178, av herrar Rimmerfors och
Gomér, i (anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
Hörselfrämjandets riksförbund,

nr 179, av herr Larsson i Hedenäset

m. fl., angående televerkets taxesättning,

nr 180, av herr Hedlund m. fl., angående
kapitalförsörjningen inom lastbilstrafikbranschen,

nr 181, av herr Jansson, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Ersättning åt författare m. fl.

för utlåning av deras verk genom bibliotek
in. in.,

nr 182, av herr Nihlfors och fröken
Elrnén, om förbättrad konsumentupplysning,

nr 183, av herrar Ohlin och Hedlund,
angående det statliga stödet till de handikappade,

nr 184, av fru Renström-Ingenäs m. fl.,
angående det svenska atomenergiprognammet,

nr 185, av herrar Börjesson i Falköping
och Sundkvist, om rätt till avdrag
vid beskattningen för lagfartskostnader,
nr 186, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., angående tillhandahållande av
riksdagstryck till bibliotek,

nr 187, av herr Börjesson i Falköping,
om befrielse från skyldigheten
att inge bouppteckning i vissa fall,
nr 188, av herr Regnéll, om utredning
rörande permutation,

nr 189, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Johansson i Växjö, angående frivillig
tilläggssjukpenning vid barnsbörd
i vissa fall,

nr 190, av herr Hedlund m. fl., om
ett nytt arbetslöshetsförsäkringssystem,
nr 191, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., om kontroll över rulettspelverksamhet,

nr 192, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., om samplanering av det allmänna
och det enskilda vägväsendet,

nr 193, av herr Hermansson m. fl.,
om inflytande för de anställda inom
offentlig verksamhet, samt

nr 194, av herr Sjönell, angående bestämmelserna
om kungörelseannonsering,
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 4

Tisdagen den 25 januari 1966

Tisdagen den 25 januari

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. befrielse från ränta
å kvarstående skatt i visst fall

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig, om jag anser den nuvarande ordningen
beträffande äkta makars rätt att
få befrielse från ränta på kvarstående
skatt riktig.

Såsom herr Sjöholm framhåller förutsätts
för närvarande för befrielse att
ansökan inges till länsstyrelsen. Inom
finansdepartementet upprättades för något
år sedan en promemoria med förslag
innebärande att myndigheten skulle
befria från ränta utan ansökan av de
skattskyldiga. Vid remissbehandlingen
utsattes förslaget emellertid för så stark
kritik, att jag inte ansåg mig kunna
föreslå genomförande därav.

Frågan kommer emellertid i ett annat
läge i samband med den planerade
övergången till automatisk databehandling
av skatteberäkningen. Jag utgår
ifrån att centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden prövar möjligheterna
till en reform vid fullgörandet av sitt
uppdrag att överarbeta uppbördsförordningen
i anledning av övergången till
ADB-system.

Vidare anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret. Det är det bästa svar
jag fått av finansministern — det säger
kanske i och för sig inte så mycket, men
jag är glad och tacksam i alla fall.

Detta problem gäller äkta makar, som
båda har inkomst. Om exempelvis man -

nen får en mycket hög kvarskatt och
alltså får betala ränta på den, medan
hustrun har betalt in för mycket skatt
och får skatteåterbäring, kan mannen
bli befriad från räntan efter ansökan
hos länsstyrelsen.

En förutsättning härför är alltså att
man skriver till länsstyrelsen. Men alla
känner inte till denna bestämmelse.
Myndigheterna har visserligen för att
hjälpa allmänheten givit ut denna broschyr,
som finansministern och jag utbytte
så vänliga tankar om före jul.
Men just beträffande denna sak har
skrivningen blivit alldeles kolossalt
missvisande. Det talas nämligen i broschyren
om »en femtedel av inkomsten»;
det skall i stället vara »en femtedel
av den slutliga skatten».

Den upplysning som allmänheten får
på denna punkt är alltså fullständigt
obegriplig. Jag vill inte lägga skulden
härför på finansministern, men han
måste nog tillstå att detta är ett stort
fel som gör att broschyren i detta avsnitt
blir alldeles missvisande. Många
människor, som alltså skulle ha kunnat
få denna räntebefrielse, har gått miste
om den dels därför att de inte känt till
denna möjlighet, dels därför att de blivit
fullständigt konfysa av denna broschyr.

Det sker ingen prövning av dessa ansökningar
i länsstyrelsen, utan i alla
de fall, där de förhållanden föreligger
som förutsätts i författningen, skall de
skattskyldiga befrias från denna ränta.
Jag anser att det då inte skulle behövas
någon ansökan, utan att de lokala
skattemyndigheterna borde kunna reglera
detta. De nuvarande bestämmelserna
skapar bara extra krångel och orättvisa
på grund av den ojämna rättstilllämpning
som blir följden.

Tisdagen den 25 januari 19(iti

Nr 4

Svar på fråga ang. bestämmelserna om u

Det är emellertid tydligt att även finansministern
uppfattar detta som en
felaktighet och en orättvisa. Om det hchövs
en datamaskin för att klara detta
problem, så låt gå för det — bara det går
fort! Finansministern säger i svaret
att han utgår från att man bör kunna
ordna denna fråga. Jag hade hellre sett
att finansministern lovar att se till att
det blir så, helst före nästa riksdagsmannaval.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. bestämmelserna om
uppsägning av svensk militär FN-personal Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Werbro har frågat
mig, om jag uppmärksammat att nu
gällande bestämmelser i avlöningskontrakten
för svensk militär FN-personal
medger att uppsägning av personalen
sker utan uppsägningstid bl. a. när en
kontingent inskränks, vilket skulle kunna
få obilliga följder t. ex. genom att
ifrågavarande personal står utan arbete
vid återkomsten till hemlandet, samt om
jag är villig att företa åtgärder för att
motverka sådana följder.

Den personal som skall ingå i svensk
FN-bataljon tecknar anställningsavtal
med chefen för armén. Enligt dessa avtal
kan arméchefen häva anställningen
utan uppsägningstid om kontingenten
avlöses, upplöses eller inskränks eller
om ändrad organisation av kontingenten
anbefalls. Sådan avtalsuppsägning
blev nödvändig i samband med att den
svenska militära kontingenten på Cypern
på begäran av FN reducerades
med 200 man vid mitten av januari.

Jag vill erinra om att numera ingen
kan skiljas från sin civila anställning
på grund av tjänstgöring i svensk FN0
— Andra kammarens protokoll 1966. 1

ppsägning av svensk militär FN-personal

styrka. De som inte lämnat sin anställning
i Sverige kunde således omedelbart
återgå till denna. Detta var fallet
med huvuddelen av personalen. För att
underlätta civilanställning av personalen
i övrigt kontaktade militära myndigheter
länsarbetsnämnder för att söka
uppnå förtur vid anställning. Vid I 4
anställdes socialkuratorer för att under
avrustningsperioden hjälpa enskilda befattningshavare
att lösa ekonomiska,
sociala och medicinska problem som
uppstod i samband med uppsägningen
från FN-tjänsten. Det visade sig att sammanlagt
ett 20-tal man behövde hjälp.
Enligt uppgift från arméstabens FNavdelning
har dessa förklarat sig nöjda
med de åtgärder som vidtogs.

Eventuella personalproblem i samband
med att Gaza-bataljonen avvecklas
med början omkring den 15 februari i
år kommer att behandlas på samma sätt
som vid minskningen av Cypern-bataljonen.

Vidare anförde:

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag är väl medveten om
att de gällande bestämmelserna — vilka
återfinns i kungl. brev av den 14 december
1963 — ger chefen för armén
möjlighet att utan uppsägningstid uppsäga
personalen i ett sådant fall som
vid minskningen av Cypern-bataljonen.
Jag anser dock att dessa bestämmelser
inte är skäliga. Den som antagits som
frivillig till tjänstgöring vid en FNbataljon
räknar med att tjänstgöringstiden
skall ha en varaktighet av minst
sex månader, vilket han också bundit
sig för. Det stora flertalet av dem som
tagit denna anställning har ordnat sina
anställnings- och arbetsförhållanden här
hemma med hänsyn till detta.

Vid en ordinarie bataljons avlösning
erhåller personalen ungefär två månader
före hemresan besked om tiden för
anställningens upphörande. Denna frist
torde vara nödvändig för att personalen
r 4

Nr 4

Tisdagen den 25 januari 1966

Svar på fråga ang. bestämmelserna om

skall hinna dels ordna sina anställningsförhålladen
i Sverige, dels avveckla sitt
arbete på tjänstgöringsorten.

Den beslutade inskränkningen av Cypern-bataljonen
kom mycket oväntat
för personalen därnere; vilka som skulle
åka hem blev enligt uppgift inte bestämt
förrän dagen före julafton, och
de som var förlagda längst bort på bataljonens
område fick besked först efter
jul. Tiden för avresan var vid denna
tidpunkt inte bestämd, men alla skulle
redan denlö januari vara klara för hemresa.

Jag har velat redovisa detta för att
visa vilken kort tid personalen hade till
sitt förfogande. Det torde också föreligga
stora svårigheter att så långt från
hemlandet och på den korta tid som
stod till buds ordna anställningsförhållanden
i Sverige — förbindelserna är ju
inte de bästa i samband med en högtid,
och det förekom många helgdagar mellan
tiden för beskedet och tiden för avresan.

Det har visat sig — vilket också försvarsministern
nämnde — att ett tjugotal
behövde hjälp för att skaffa arbete,
De som tar anställning vid FN-bataljonerna
under vintertid kommer i stor
utsträckning från Norrland, där arbetstillgången
då är sämre än i övriga landet.
De kommer nu hem under den
sämsta tiden på året och får svårt atl
skaffa en skälig inkomst. Jag anser därför
att den tid som stod till buds var
för kort; man borde tagit mer hänsyn
till den skrivelse som chefen för kontingenten
på Cypern den 7 januari sände
till chefen för armén och i vilken han
hemställde att en månadslön måtte utbetalas
till personalen efter kontraktstidens
utgång såsom uppsägningslön.
Denna skrivelse lämnades helt utan avseende.
Jag anser att den borde ha behandlats
något mer välvilligt.

Herr talman! Jag har velat ta upp
detta för att få uttrycka en förhoppning
om nya bestämmelser, som ger större
möjlighet för personalen att söka sig en

uppsägning av svensk militär FN-personal

anställning och komma hem under ordnade
förhållanden. Jag tror att det också
för den framtida rekryteringen av
FN-kontingenterna skulle vara av mycket
stor betydelse att sådana förmånligare
bestämmelser åstadkoms.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Endast några få ord.
Denna inskränkning av personalstyrkan,
som naturligtvis kom mycket olägligt
för personalen, var beordrad av FN
och sammanhängde med Förenta Nationernas
dåliga finanser. Det är klart
att vi försöker göra avvecklingskostnaderna
så låga som möjligt, eftersom
det är FN som skall betala dem. Vi har
inte ansett oss ha någon rätt att utbetala
månadslöner sedan tjänsten har
upphört. I praktiken har det så långt
jag vet, som väl är, visat sig att i nästan
samtliga fall — undantagna är ett
eller två —- har det kunnat gå att klara
upp såväl frågan om anställningen som
de många andra problem som uppstått.
När Gaza-bataljonen nu kommer hem
i mitten på februari, har den haft en
längre tid på sig, och vi kommer att
vidta samma åtgärder eller kanske om
möjligt ännu effektivare åtgärder sedan
vi nu har fått erfarenhet av hur en sådan
avveckling skall gå till.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för försvarsministerns senaste inlägg,
i vilket han omtalar att man nu gett
personal längre uppsägningstid. Om
man inte kunde betala ut en månadslön,
borde man i alla fall ha efterskänkt
det traktamente som personalen
tvingades återbetala vid hemkomsten.
Enligt bestämmelserna utbetalas traktamente
i förskott till personalen där
nere, och när denna sedan kom hem
till Sverige fick den avdrag på lönen
för det traktamente som hade utbetalats.
Enligt uppgift var det vissa som
när de lämnade sin tjänst endast fick

Nr 4

«:$

Tisdagen den 25 januari 1960

stölderna av undervisningsmateriel och skadegörelsen på skolor -

Svar på fråga ang.
nas inventarier

behålla 7 kronor efter verkställt avdrag
för det traktamente som tidigare hade
utbetalats.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. stölderna av undervisningsmateriel
och skadegörelsen på
skolornas inventarier.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat chefen för justitiedepartementet,
om han anser att stölderna
av undervisningsmateriel och den årligen
för staten allt kostsammare skadegörelsen
på våra skolors inventarier
som utförs av vissa elever kan få fortgå
utan att de skyldiga på något sätt
tillrättavisas.

Eftersom frågan avser skolväsendet,
ankommer det på mig att besvara den.

Elev som har begått någon gärning
av det slag som herr Nilsson nämnt
skall enligt gällande regler bli föremål
för ingripande från samhäliets sida.
Jag vill hänvisa till bestämmelserna
i skolstadgan om åtgärder för elevs
tillrättaförande och till barnavårdslagen.
I fråga om elev som fyllt 15 år
kan även brottsbalkens bestämmelser
om påföljder bli tillämpliga.

I den utsträckning det klarläggs vem
som begått en viss gärning tillämpas
självfallet de regler som jag här hänvisat
till.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Edenman för svaret på min fråga, som
jag hade riktat till justitieministern,
eftersom den delvis berörde tjuvnad
och dess påföljd eller bestraffning. Men

eftersom det rör förseelser som sker i
skolan, förstår jag det riktiga i att frågan
besvaras av ecklesiastikministern.

I anledning av svaret vill jag nämna
att jag något känner till gällande regler
och att jag kan läsa skolstadgan
och barnavårdslagen om elevs tillrättaförande.
Jag undrar dock om reglerna
kan tillämpas och om det är nog.

Vad gäller anledningen till min fråga
hänvisar jag till de uppgifter, som
återkommer allt oftare i pressen om
skadegörelser i skolorna. Man skriver
om vandalism — och det torde vara
riktigt enligt ordets hävdvunna betydelse.
Men jag tycker att det vore dags
att lägga bort det ordet, eftersom vandalerna
enligt många historiker visst inte
var värre än andra folk eller moderna
stater när de under sina härtåg utförde
förstörelser. De hade en mening med
sina ingrepp, men det som i växande
utsträckning förekommer i svenska
skolor är något som ter sig helt meningslöst.
Vilken vinst eller glädje kan
det ligga i att slå sönder toaletter,
fönster och bänkar, att bryta ned väggar
och skända konstverk?

Därtill kommer uppgifter om enligt
min mening grova stölder i skolorna.
Ett enda läroverk uppges sålunda ha
fått köpa nya bandspelare för 38 000
kronor. Det sägs att det är populärt
»att lägga sig till med» audiovisuell
materiel. Vad innebär då uttrycket
»att lägga sig till med»? Tydligen är
det detsamma som i den gamla, jag höll
på att säga, onda tiden kallades att
stjäla.

En skola »har blivit av med» musikinstrument
för 2 250 kronor, läser jag.
Det innebär tydligen att musikinstrumenten
blivit stulna, att man inte sett
dem mer på skolan. Kanske ljuder gitarrerna
i stället i något gnälligt popband.
Man stjäl också kameror, dyrbara
projektorer och konstverk.

Jag frågar: Uppspåras de skyldiga?
Kan de föras till rätta? År det fråga

84 Nr 4 Tisdagen den 25 januari 1966

Svar på fråga ang. rätt för i USA frånskilda svenskar att ingå nytt äktenskap
i Sverige

om några notoriska kriminella element
bland eleverna eller är det många elever
som gör sig skyldiga till sådana
stölder? Hur blir det med påföljderna?
Kan denna brottslighet undvikas? Om
svaret är ja: varför fortsätter den att
öka? Och vem betalar värdet av det
stulna?

Då det gäller den direkta skadegörelsen
i olika former påstås det att man
känner till att denna för 1965 skulle
förorsaka kostnader på en halv miljon
kronor. Samtidigt som detta sker
måste vi säga nej till en utbyggnad av
skolan därför att vi inte har pengar.
Man måste fråga sig, om vi har råd att
bygga nya toalettrum i de sönderslagnas
ställe och låta dem sönderslås på
nytt eller om det inte måste bli fråga
om en ändring. Det är ju ändå skattebetalarna
som får svara för dessa kostnader
och de bör ha rätt att säga sitt
ord i denna sak. Jag tror att ersättningsskyldigheten
borde betonas mera
än vad som nu är fallet.

Den fråga vi här diskuterar gäller
till slut mycket mer än pengar, nämligen
trivseln i skolan — trivseln för
dem som vill leva ordentligt. Den gäller
lärarnas nerver och arbetsro, skolans
möjlighet att fungera och fylla sin
uppgift. Frågan gäller också hela vårt
samhälles fortbestånd. Hur skall det gå
om vågen av brott i skolan tillätes stiga?
Det är ännu inte någon lavin; jag
vet att de flesta ungdomar är ordentliga,
men jag vet också att svårigheterna
är störst i tätorterna och att befolkningsströmmen
går dit. Morgondagens
barn skall alltså i större utsträckning
än nu gå i skola i de miljöer där
laviner kan väntas.

Hur skall vi kunna skapa respekt
för lagen och förvänta oss att lagen efterlevs
av vuxna människor, om de
unga inte kan visas till rätta och om
tjuvnad i skolan inte leder till påföljder
som gör att den inte upprepas?

En talare i remissdebatten — ty -

värr inte på TV-tid — herr Gustafsson
i Borås, sade: »Vilken medicin har
regeringen för att hejda den stigande
brottslighetskurvan?» Det ligger samma
undran bakom min enkla fråga. Jag
tror att ecklesiastikministern har samma
uppfattning som många av oss
andra medborgare, nämligen att krafttag
behövs, men det skulle också ha
varit av intresse att höra justitieministerns
uppfattning. Det är ju ändå han
som främst svarar för rättsvården och
rättslagstiftningen i Sverige.

Det är framför allt inte min mening
att klaga på ungdomen. Den är nog
inte sämre nu än förr. Avsikten är att
än en gång rikta uppmärksamheten på
att det måste vara något fel med vår
samhällsplanering när det mitt i välfärden
kan finnas ett växande antal
människor som är så olyckliga att de
stjäl »gymnastiksalsinredningar» i skolan
och slår sönder bänkar och dörrar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. rätt för i USA frånskilda
svenskar att ingå nytt äktenskap
i Sverige

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har frågat
mig, om jag har för avsikt att, som
han uttrycker sig, »justera den brist i
giftermålsbalken som föranleder att
svensk man, som varit gift i USA och
där erhållit skilsmässa, inte äger rätt
att ingå nytt äktenskap i Sverige, detta
trots att hans f. d. fru är omgift».

Vad herr Nordgren tydligen avser
hänför sig till våra internationellträttsliga
bestämmelser på området. I lagen
om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap
och adoption uppställs vissa villkor för

Tisdagen den 25 januari 19(5(5

Nr 4

Svar på fråga ang. undanflykt från betalning av böter för falskdeklaration

att en dom på äktenskapsskillnad som
har meddelats utomlands skall vinna
erkännande i Sverige. Dessa bestämmelser
är liksom vår internationella
familjerättslagstiftning i övrigt föremål
för översyn av familjerättskommittén.
Frågor av det slag som nu har berörts
har också uppmärksammats av kommittén.
Bl. a. skedde år 1964 på kommitténs
förslag en viss utvidgning av möjligheterna
att erkänna utländsk dom på äktenskapsskillnad
genom den då antagna
lagen om svensk domstols prövning av
äktenskapsmål i vissa fall. Förslag till
ytterligare ändringar i samma riktning
kan väntas. Jag kan också tillägga, att
Sverige deltar i internationellt arbete
på en konvention om erkännande av
utländska domar på hem- och äktenskapsskillnad.

Vidare anförde

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min fråga.

Frågan är, som framgår av dess formulering,
föranledd av det märkliga
förhållandet att en svensk man, som
varit gift i Amerika och där erhållit
skilsmässa, förvägrats att få gifta om
sig sedan han flyttat tillbaka till Sverige,
trots att hans f. d. hustru redan
är omgift i Amerika. Det märkliga förhållandet
synes även föreligga att om
det hade gällt den kvinnliga kontrahenten
hade enligt svensk lag intet hinder
förelegat. Om vederbörande man tar sin
nuvarande fästmö med sig över till Amerika
och gifter sig därstädes, godkännes
hans skilsmässa här i Sverige. Vederbörande
kan emellertid i det fallet åtalas
och bestraffas för bigami.

Detta och en del andra förhållanden
i den svenska lagstiftningen på dessa
områden, som kan sätta den svenske
mannen i en egendomlig, diskriminerande
särställning, gör —- speciellt nu
när kontakterna över gränserna bär

ökat — att 1904 års lag och även vissa
efter den tidpunkten tillkomna lagar
beträffande äktenskap,skilsmässor m.m.
synes behöva eu grundlig översyn. Detta
är exakt vad statsrådet har utlovat
i svaret. Statsrådet har dessutom meddelat
att den kommitté som arbetar med
dessa frågor har uppmärksammat problemen
och att förslag i den riktningen
kan väntas.

Jag ber därför att än en gång få tacka
statsrådet för det positiva svaret och
hoppas att förslag snart kommer på
riksdagens bord.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. undanflykt från betalning
av böter för falskdeklaration

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig vilka åtgärder jag vill
vidtaga för att komma till rätta med
falskdeklaranter, som håller sig undan
till dess preskriptionstiden utgått för
att därigenom undgå att betala ådömda
böter. Som svar får jag anföra följande.

I princip bör de som har dömts för
falskdeklaration i verkställighetshänseende
behandlas på samma sätt som andra
lagöverträdare. Herr Gustafsson har
särskilt tagit upp frågan om preskription
av ådömda böter. Jag vill då hänvisa
till att i direktiven för skattestrafflagsutredningen
preskriptionsfrågorsärskilt
har nämnts bland de frågor som
bör uppmärksammas under utredningsarbetet.
I detta sammanhang vill jag erinra
om att önskemålet om smidiga och
effektiva exekutiva åtgärder var en vägledande
synpunkt vid förstatligandet
av exekutionsväsendet. Jag räknar med
att denna reform skall komma att ge
goda resultat i framtiden, bl. a. i form
av en effektivare bötesindrivning.

Nr 4

Tisdagen den 25 januari 1966

Svar på fråga ang. undanflykt från betalning av böter för falskdeklaration

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att den fråga jag har fört på tal är
mycket svår att komma till rätta med,
men den borde inte vara oövervinnelig.

Om en person anträffas före ett bestämt
klockslag kan han få böta avsevärda
belopp för falskdeklaration enligt
domstolsutslag, men om han kan
hålla sig dold till efter det klockslaget,
så att delgivning av stämning inte kunnat
ske, kan han faktiskt utan vidare
skratta polis och myndigheter i ansiktet.
Hans förseelse är preskriberad.

Så är förhållandet med ett nu aktuellt
fall, som är refererat i Sydsvenska Dagbladet
denna månad. En gång tidigare
har samme person lyckats med samma
sak. Han dök då upp dagen efter det att
preskriptionstiden för brottet utgick.
Kan mannen nu klara sig till den 9 februari,
slipper han undan böter på mellan
60 000 och 70 000 kronor.

Jag har svårt att tänka mig att det
inte skall vara möjligt att få till stånd
en sådan ordning, att stämning med laga
verkan skall kunna delges en sådan person,
även om han håller sig undan. Det
är —om jag får uttrycka mig så — ganska
snopet att polisen skall jaga personer
i flera månader för att till sist få
konstatera att man inte lyckats få tag i
vederbörande förrän det är för sent,
alltså med andra ord när han själv vill.

Det är inte min sak att presentera
förslag till framkomliga vägar för att
komma till rätta med detta problem
som är nog så omfattande. Men jag har
med utgångspunkt från detta konkreta
fall velat påvisa det för rättskänslan
otillfredsställande i att falskdeklaranter
gång efter annan skall kunna gäcka
samhället och de myndigheter som har
att övervaka en rättvis beskattning. Att
den som är skattskyldig enligt lag skall
betala skatt är väl en ordning som vi
alla vill och måste värna om. Undan -

tag från regeln kan endast motiveras
med nedsatt skatteförmåga.

Jag tackar statsrådet och chefen för
justitiedepartementet för svaret som
jag tycker är ganska tillfredsställande.
Det visar att en lösning tydligen kommer
att genomföras.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag ber att få rikta
kammarens uppmärksamhet på att herr
Gustafsson i Borås i sitt anförande nyss
berörde en helt annan sak än den han
tagit upp i den till mig ställda frågan.
Denna fråga gällde preskription av
ådömda böter. Nu talar herr Gustafsson
enbart om preskription av åtal. Det
är en helt annan sak. Den som har blivit
dömd till böter kan inte gärna undgå
påföljderna, om han har tillgångar i
landet. I det aktuella fallet var det tydligen
fråga om någon som ännu inte
var dömd. Hur vet då herr Gustafsson
att det kan bli fråga om det belopp som
herr Gustafsson angav? Det räcker ju
inte med att herr Gustafsson dömer i
saken.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! I det aktuella fall som
jag åberopat här får man veta, att det
gäller en person som har stora chanser
att slippa betala böter på 60 000—70 000
kronor för falskdeklaration. Den 9 februari
är tiden ute. Om polisen inte innan
dess lyckats få tag i honom går
han fri.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Herr talmannen meddelade, att herr
Nilssons i Östersund fråga angående
fördelningen av lokaliseringsstödet mellan
olika län inom norra stödområdet
icke komme att besvaras vid dagens
sammanträde.

Tisdagen den 25 januari 1905

Nr 4

8 7

Svar på fråga ang. handläggningen av
besvärsärenden avseende statligt bostadsstöd
åt innehavare av jordbruksfastighet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindström har
frågat, om det sker något samråd mellan
inrikes- och jordbruksdepartementen
vid handläggning av besvärsärenden angående
statligt stöd till nybyggnad eller
förbättring av bostad åt innehavare av
jordbruksfastighet.

Ärende som faller inom två eller flera
departements verksamhetsområden skall
enligt departementsstadgan handläggas
inom det departement, till vilket ärendet
huvudsakligen hör, och beredas i
samråd med cheferna för det eller de
övriga departementen.

Besvärsärenden angående bostadslån
eller förbättringslån handläggs inom
inrikesdepartementet. Avser ärendet
byggnad på jordbruksfastighet bereds
det gemensamt med chefen för jordbruksdepartementet
om jordbrukspolitiska
bedömningar kan inverka på avgörandet.
I sådana ärenden har yttranden
inhämtats av lantbruksnämnd och
ofta även av lantbruksstyrelsen.

Vidare anförde

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Efter den stora inventeringen
av åldringsbostäder i detta
land har åtminstone lantbruksnämnden
i mitt hemlän drabbats av en formlig
syndaflod av bostadsremisser från
länsbostadsnämnden, vilka remisser vi
skall bedöma ur synpunkten av jordbrukets
rationalisering. Det är klart
att detta har ställt oss inför problemet
att tjäna praktiskt taget två herrar.
Detta skall ju enligt skriften inte vara
lätt, och det är det sannerligen inte
heller.

Anledningen till att jag framställt

denna fråga nu iir att vi visste att det
för närvarande ligger några besvärsärenden
hos Kungl. Maj :t, till vilka
lantbruksnämnden har tagit ställning
och i vilka den har fått stöd av lantbruksstyrelsen.

Beträffande de fastigheter, som det
i de allra flesta fall är fråga om, finns
det mer eller mindre jord och skog,
som jordbruket skulle behöva för sin
rationalisering. Till övervägande del
gäller det äldre människor som inte
har kunnat sköta jorden, och vi har
därför ansett att det vore bra om de
kunde få besked om att ifall de låter
avstycka hus och tomt och ställer jord
och skog till disposition för jordbrukets
rationalisering, så finns det inte
något som hindrar en upprustning. Vi
har kallat detta för tredje graden. Jag
vet inte om det kan tänkas strida mot
lag och förordning, men vi har funnit
att det är en framkomlig väg.

Det är emellertid klart att det uppstår
mycket missnöje. I ett fall hade de
gamla inte skött sin jord på flera år.
Själva var de villiga att avstå från
jorden, men vid nästa besök hos de
gamla visade det sig att deras barn
hade sagt, att de inte borde avhända
sig den. Då bad lantbruksnämndens
representanter dem att låta avstycka
några fritidstomter, men de var inte
nöjda med detta utan önskade använda
alltihop som strövområde. Hur skall
det se ut här i landet när befolkningen
uppgår till 8—9 miljoner, om alla skall
ha 40—50 ha till strövområde? Då
finns det inte mycket kvar av vårt avlånga
land. Jag tackar statsrådet för
svaret, ty det inger åtminstone ett
visst lugn.

Herr talman! Låt mig ta upp ytterligare
en fråga som i någon mån sammanhänger
med den nyss berörda,
nämligen det fall då människor som
innehar små jordbruk har fått fast
anställning och inte kan sköta jordbruket
och därför uppsöker lantbruksnämnden
och erbjuder sig att sälja jord
och skog för att nämnden skall kunna

Nr 4

Tisdagen den 25 januari 1966

Svar på frågor ang. åtgärder mot barnmisshandel

komplettera andra jordbruk. Ibland
har dessa människor, som ofta är i
sina bästa år, byggt eller förbättrat
så att de har en riktigt bra bostad. Men
när lantbruksnämnden hos länsbostadsnämnden
begär relaxering för den skuld
på jord och skog som åvilar fastigheten
går det inte. Åtminstone gäller detta
några besvärliga fall som vi i vår
nämnd hade att brottas med, där skuldbördan
var rätt blygsam i förhållande
till den nya bostadens fastighetsvärde.
Vi har fått vänta länge för att få besked
härom. Först efter rätt hård påtryckning
har länsbostadsnämnden till
sist medgivit relaxering. Jag känner
emellertid till ett fall där vederbörande
hade bekostat barnens utbildning och
därför inte kunnat göra amorteringar
på sin skuld. Vederbörande framhöll då
för lantbruksnämndens tjänstemän, att
när det låg till på det sättet var det lika
bra att han behöll jorden. Han skulle
därmed ha satt in en sprängkil i det
rationaliseringsarbete som vi var mitt
uppe i.

Jag tror att det skulle vara tacknämligt
om vi kunde få någon sorts tumskruv
på de bokstavsträlar och paragrafryttare,
som bromsar i dylika frågor.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på frågor ang. åtgärder mot barnmisshandel Ordet

lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

Nihlfors har frågat socialministern,
om han kan ge besked om möjligheterna
att förstärka skyddet för barn
mot misshandel från föräldrarnas sida
genom lagstiftning eller på annat sätt
och om han i så fall ämnar vidtaga
åtgärder i detta hänseende. Vidare har

herr Hedin frågat socialministern när
förslag om åtgärder mot barnmisshandel
kan beräknas från den utredning
som tillsatts i anledning av motioner
vid förra årets riksdag.

Enligt fastställd fördelning av ärendena
inom socialdepartementet ankommer
det på mig att besvara frågorna.

Lagbestämmelser till skydd för barnen
finns bl. a. i föräldrabalken, barnavårdslagen
och brottsbalken.

I anledning av motioner till 1965 års
riksdag om åtgärder för att förhindra
barnmisshandel yttrade allmänna beredningsutskottet
i sitt utlåtande nr
26, som riksdagen godkände, att en
undersökning med anlitande av bl. a.
medicinsk, psykologisk och sociologisk
expertis bör granska de fall av
barnmisshandel som är kända och att
de psykologiska faktorernas och miljöfaktorernas
roll i detta sammanhang
bör utredas för att ge fastare underlag
åt praktiska åtgärder av olika slag.
Utskottet berörde även möjligheten av
ett utökat sekretesskydd för dem som
anmäler misstanke om barnmisshandel,
erinrade om att frågan om en allmän
anmälningsplikt i likhet med den man
har i Danmark har studerats inom justitiedepartementet
och ansåg att jämväl
frågan om en omprövning av rätten att
aga skulle kunna komma att aktualiseras
av den förordade undersökningen.

Sedan någon tid pågår inom justitiedepartementet
en översyn av vissa
paragrafer i föräldrabalken. Såsom anges
i propositionsförteckningen kommer
proposition med ändringar i balken
att föreläggas vårriksdagen. Ett
förslag till ändring av 6 kap. 3 §, som
handlar om föräldrars tillrättavisande
av sina barn och uppfostringsmedel
därvidlag, håller på att utarbetas.

I samband härmed övervägs att införa
en bestämmelse om allmän anmälningsplikt
i barnavårdslagen.

Vidare har Kungl. Maj:t den 1 oktober
1965 givit medicinalstyrelsen i
uppdrag att verkställa en undersök -

1''isdagen den 25 januari 19(i(i

Nr 4

K!)

Svar på frågor ang. åtgärder mot barnmisshandel

ning beträffande barnmisshandel med
beaktande av vad allmänna beredningsutskottet
förordat i sitt nyssnämnda
utlåtande. Medicinalstyrelsen har därefter
genom sin försöksverksamhet
med patientstatistik i den s. k. Uppsalaregionen
och i Malmö stad registrerat
antalet barnolycksfall som
kommit under sjukhusbehandling år
1964 och konstaterat möjligheten av
att med specialbearbetning av diagnoserna
få fram närmare data, att användas
i arbetet på att inringa förekomsten
av barnmisshandel. För detta
ändamål jämte övriga utredningsuppgifter
i sammanhanget har medicinalstyrelsen
tillkallat sex sakkunniga under
ordförandeskap av professor Rolf
Zetterström. När resultatet av deras
arbete kan väntas är det för tidigt att
yttra sig om.

Till sist kan nämnas att socialstyrelsen
utarbetat en publikation, som inom
kort utkommer, med råd och anvisningar
för hur de barnavårdande myndigheterna
skall kunna upptäcka och
ingripa mot barnmisshandel.

Sammantagna är dessa åtgärder ett
uttryck för hur allvarligt regeringen
ser på fallen av barnmisshandel och
hur inställd den är på att angripa denna
upprörande företeelse på bred front.

Vidare anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet fru Lindström för det svar,
som hon här lämnat och som gäller en
fråga som mycket har upprört stora
delar av svenska folket.

Det är inte första gången som vi haft
att göra med fall av barnmisshandel av
grövsta slag. Det har via läkare och
sjukhus — kanske också på andra sätt
— titt och tätt kommit rapporter om
otäcka misshandelsfall, vilka ibland
t. o. m. har fått dödlig utgång. Tyvärr
har vi också kunnat konstatera att vår
lagstiftning på området sådan den nu

är utformad inte ger tillräckliga möjligheter
att ingripa.

Som statsrådet nämnde var denna
fråga före i våras. Jag liar tagit reda
på att det var den 6 april som riksdagen
i enighetens tecken och utan ett ord
till debatt beslöt att hos Kungl. Maj:t
begära en utredning angående barnmisshandel.
Tyvärr har den dröjt, och
fråga är om den inte förrän först nu
kan anses vara i gång på fullt allvar.
Jag skall inte gå närmare in på problemet
med denna fördröjning — jag vet
att herr Hedin som tidigare motionär
kommer att ta upp den saken. Jag vill
bara stryka under att min personliga
uppfattning är att den rättsenliga agan
inte längre kan tolereras. Med hjälp av
de nuvarande rättsreglerna kan mycken
misshandel juridiskt inte bevisas vara
annat än aga, som alltså skulle vara tilllåten.

Kammarens ledamöter kanske erinrar
sig den brutala misshandeln av en
liten pojke för några år sedan. Han
stängdes in i en potatislår, och hans
fingrar blev fördärvade under den misshandel
som han utsattes för. I rätten
förekom sedan en lång diskussion huruvida
inte denna misshandel i alla fall
var att betrakta som aga, som alltså
kunde tolereras därför att den skedde
inom hemmet. Sådana exempel visar att
denna fråga måste angripas med största
skyndsamhet.

Den undersökning, som SIFO nyligen
verkställt och som publicerats i dag,
kanske för många är uppseendeväckande,
därför att det verkar som om en
majoritet av svenska folket i alla fall
tycker — trots vad som skrivs i pressen
— att aga skall vara tillåten. Men
jag tror att folk i allmänhet uppfattar
inte ordet aga på det sätt som vi gör,
när vi följer denna fråga litet närmare
i dess detaljer, såsom när vi konfronteras
med otäcka intriörer, t. ex. misshandel
av spädbarn, vilkas armar och
ben kan brytas mycket lätt av oförståndiga
och brutala föräldrar.

Nr 4

Tisdagen den 25 januari 1906

Svar på frågor ang. åtgärder mot barnmisshandel

En fråga, som i svaret beröres helt
kort men som var föremål för diskussion
här i kammaren redan hösten 1964,
gällde möjligheterna att skydda den
som anser sig absolut nödsakad att anmäla
att misshandel av ett litet barn
pågår i ett hem. Genom sitt ingripande,
som får sägas vara tacknämligt, kan anmälaren
komma att utsättas för repressalier
från misshandlaren, som nog är
en person som också kan tänkas vilja
skada den som anmäler honom. I svaret
talas om en allmän anmälningsplikt,
och det är möjligt att man i det sammanhanget
kan få bestämmelser som
ger skydd för den som anmäler. Jag
vore tacksam om därvidlag ett besked
kunde lämnas av statsrådet.

Den broschyr, som har annonserats
i tidningarna helt nyligen, tror jag blir
till nytta — det vore väl underligt annars
— men den kommer naturligtvis
inte i händerna på de människor som
vid tillfälle brutalt kan misshandla sina
barn. Jag tror därför att vi måste försöka
få alla massmedia att hjälpa oss
i vår strävan att komma till rätta med
dessa problem. Dagspressen har ju på
senare tid verkligen ägnat sig åt att belysa
dem, liksom radio och TV — TV
kanske inte minst i kväll, då man enligt
uppgift kommer att ge ett reportage som
berör misshandel av barn. Jag hoppas
att detta TV-reportage kommer att ses
av så många som möjligt, som kanske då
får sig en allvarlig tankeställare.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Också jag ber att få
tacka statsrådet fru Lindström för svaret.

Det är egentligen ofattbart att misshandel
av små barn över huvud taget
kan förekomma. Men tyvärr har det ju
visat sig att sådan misshandel inte är
så ovanlig, och det var anledningen till
att frågan togs upp förra året i olika
motioner, bl. a. i en av fru Hultell i
första kammaren och mig här i andra
kammaren. Motionerna i sin tur föran -

ledde riksdagen att begära en utredning
av det slag som statsrådet berörde i sitt
svar.

Som herr Nihlfors påpekade var det
den 6 april 1965 som riksdagen behandlade
frågan om utredningen. Inte förrän
den 1 oktober vände sig regeringen till
medicinalstyrelsen och gav denna i uppdrag
att verkställa utredningen, och
först den 19 januari i år, efter det upprörande
fall som togs upp i pressen den
16 januari, synes utredningen ha tillsatts
och vara beredd att sätta i gång
att arbeta.

Tycker inte statsrådet som jag att
statens kvarnar i detta fall malt ovanligt
sakta, i en så viktig fråga? Det rimmar
inte riktigt med slutet av statsrådets
svar, där det heter att regeringen ser så
ytterst allvarligt på frågan.

När kan denna utredning då lämna
förslag till åtgärder? Det var min fråga.
Statsrådet säger att det är för tidigt att
yttra sig om den saken. Det har jag en
viss förståelse för, mot bakgrund av den
redovisade utvecklingen. Men jag vill
fråga: Har regeringen begärt att utredningen
skall ske i form av en snabbutredning?
Och om så inte är fallet, har
statsrådet för avsikt att tillse att utredningen
verkligen blir snabbt genomförd? När

det sedan gäller åtgärderna är
jag väl medveten om att det är mycket
svårt att säga, vilka åtgärder som det
kan anses klokt och riktigt att vidtaga,
och det är just därför som det är så
angeläget att en utredning görs. Jag vill
bara beröra ett par ting som statsrådet
nämner i sitt svar.

Det första är frågan om anmälningstvång.
Jag hoppas verkligen att anmälningstvång
inte kommer att genomföras
—■ jag tycker inte att ett sådant anmälningstvång
hör hemma i ett demokratiskt
rättssamhälle, även om jag vet
att man har det i Danmark. Det kan ge
anledning till ett angiverisystem som
blir mycket påfrestande för grannsämjan.

Tisdagen den 25 januari 1966

Nr 4

Svar på fråsor ang. åtgärder mot barnmisshandel

Det andra är agaparagrafen. Därvidlag
vill jag hänvisa till att barnavårdsnämnden
i Stockholm i remissyttrandet
över motionerna förra våren var
mycket tveksam huruvida det skulle
innebära ett effektivt skydd för barnen
att slopa agaparagrafen. Personligen
anser jag att måttlig aga och barnmisshandel
inte har ett dugg med varandra
att göra. Däremot är det möjligt att ett
tillrättaläggande av vad som menas med
den aga föräldrarna har rätt att ge kan
vara erforderligt. I övrigt anser jag
absolut att man inte skall ta bort möjligheten
för föräldrarna till aga i uppfostringssyfte.
Självfallet skall eventuell
aga ske på ett måttfullt sätt.

De åtgärder som jag för min del hoppas
att utredningen kan komma att föreslå
är framför allt av förebyggande art,
t. ex. genom mödravårdscentralerna.
Jag tror också på utbyggnad av institutionen
med barnavårdsmän; därvidlag
skulle man skånske kunna komma fram
till något förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! I svar på enkla frågor
är det ju inte möjligt att hinna ange
mer än konturerna av de problem och
åtgärder som det refererats till. Jag
kan därför inte nu gå in på alla de delfrågor
som herrar Nihlfors och Hedin
har rullat upp, utan jag skall bara göra
några få kommentarer.

Till lierr Nihlfors vill jag säga, när
han yttrade att lagstiftningen ju inte
ger helt tillräckliga möjligheter att ingripa,
att jag nog för egen del har den
uppfattningen, att nuvarande barnavårdslag
ger tillräckliga befogenheter
för barnavårdsnämnderna att ingripa
mot barnmisshandel, bara barnavårdsnämnderna
får kännedom om fallen.
Vad som krävs är skärpt uppmärksamhet
och en rask tillämpning av lagens
bestämmelser, något som också kommer
att framgå av socialstyrelsens kommande
handledning.

Herrar Nihlfors och Hedin menade
att »statens kvarnar mal långsamt» och
pekade på att det tyvärr dröjt med utredningen,
som först nu hade kommit
i gång. Jag vill med anledning därav
framhålla, att jag inte anser att vare
sig Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen
varit senfärdiga när det gällt att effektuera
riksdagens beställning om en utredning.
Att utredningen har tillsatts
först nu i januari, medan riksdagen beslutade
om en utredning i april i fjol,
beror på att man använt en annan metodik
än den som herrarna räknar med,
nämligen att först insamla visst tekniskt
material åt utredarna i stället för
att först utse utredare, som anskaffar
detta tekniska material. Jag syftar närmast
på statistiken över barnolycksfall
i Uppsala-regionen och i Malmö stad,
ett sjukvårdsområde, som omfattar sex
län, hela eller delar av, och som motsvarar
ungefär en femtedel av rikets
sjukhuspotential.

Jag vill även påpeka, att de lagändringar
vilka, såsom jag i förbigående
nämnt, håller på att aktualiseras ju
varit föremål för förberedelser en längre
tid. Jag vågar därför hoppas och tro,
att herrarna när ni hör denna katalog
av åtgärder räknas upp vill medge, att
det har arbetats på flera händer för att
öka möjligheterna att förhindra att barn
utsätts för misshandel.

Med anledning av de kommentarer,
som herr Hedin gjorde både till frågan
om en anmälningsskyldighet — jag föredrar
denna term framför »anmälningstvång»
— och till frågan om agaparagrafen,
vill jag framhålla, att vi naturligtvis
inte nu kan ta upp en remissdebatt
om ändringsförslag, som ännu
ingen av debattörerna sett. Detta måste
sparas till ett tillfälle, när dessa förslag
blivit framlagda.

Herr NIHLFORS (fp) :

Herr talman! Jag vill bara i all korthet
anföra, att jag tror att man ändå

Nr 4

Tisdagen den 25 januari 1966

på många håll har svårt att ingripa från
barnavårdsmyndigheternas sida. Att avgöra
vad som är »klara fall» kan nämligen
också vara svårt.

Avslutningsvis vill jag understryka,
att jag tycker att regeringen på ett tidigare
stadium kunde ha vänt sig till
pressen för att redogöra för sina utredningsplaner.
Trots allt vad som sagts
tror jag ändå att det blivit en hel del
brådska under de allra senaste dagarna
för att få fram något som visar att
något är på gång.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Statsrådet Lindström
försvarade förhållandet att utredningen
inte hade kommit i gång förrän så sent
som den 19 januari och framhöll att
förberedande arbete pågått vid sidan
om denna utredning. Men detta hade
inte hindrat att man tillsatt utredningen
långt tidigare samtidigt som material
insamlades. Utredningsmännen bör väl
också få påverka insamlandet av materialet.
Det är ändå de som skall ta
ställning till denna fråga.

Till slut vill jag, herr talman, bara
påpeka att jag tycker att man i dessa
fall kan se ett klart samband med trassliga
familjeförhållanden. Det figurerar
i misshan delsfallen inte sällan en fästman
eller man, som inte är far till
barnet. Jag anser för min del att det
på denna punkt föreligger ett klart indirekt
samband med översexualiseringen
i vår tid. Jag vet inte om statsrådet
delar min uppfattning på denna
punkt, men jag tror att detta är en
ganska allmän mening.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Herr talmannen meddelade, att herr
Wikners fråga angående persontrafiken
på järnvägslinjen Sveg—Östersund icke
komme att besvaras vid dagens sammanträde.

§ 10

Svar på frågor ang. vissa flygsäkerhetsåtgärder Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som
yttrade:

Herr talman! Jag anhåller att i ett
sammanhang få besvara herrar Rubins
och Gustafssons i Borås frågor om
olyckstillbud i den civila luftfarten.

Under år 1965 rapporterades till luftfartsverket
13 händelser, som ansetts
innebära risk för kollision mellan flygplan.
Under år 1966 har rapporterats
ett fall.

Jag vill — utan att på något sätt
förringa det allvarliga i vad som inträffat
— framhålla att det i flertalet rapporterade
fall inte förelegat kollisionsrisk.

För att förbättra flygsäkerheten har
genomförts och planeras betydande förstärkning
av flygtrafikledningen såväl
materiellt som personellt. Hösten 1965
togs en ny kontrollcentral vid Arlanda
i drift. Kontrollcentralen i Göteborg har
utrustats med nya tekniska hjälpmedel
och i Malmö pågår en omfattande upprustning
av kontrollcentralen. I årets
statsverksproposition föreslår regeringen
ytterligare åtgärder för att effektivisera
flygtrafikledningen.

Vissa problem vid flygtrafikledningen
är, framför allt i södra Sverige, f. n.
huvudsakligen föranledda av det begränsade
utrymmet i luften. Fr. o. m.
den 10 mars i år kommer därför
Malmö terminalområde att utökas österut.
Samtidigt kommer även Göteborgs
och Visby terminalområden att
utvidgas. En svensk-dansk arbetsgrupp,
den s. k. Sveda-gruppen, utreder frågan
om en mera långsiktig lösning av
luftrumsproblemen i Malmö—Köpenhamnsområdet.

För närvarande är det brist på utbildade
trafikledare. Förbättrade löneförmåner,
ändrade antagningsvillkor
och vidgad utbildningskapacitet torde

Tisdagen den 25 januari 1960

Nr 4

Svar på frågor ang. vissa flygsäkerhetsåtgärder

emellertid ha förbättrat möjligheterna
att rekrytera lämplig personal för trafikledarutbildning.
Luftfartsverket räknar
nu med att kunna besätta såväl tidigare
vakanta tjänster som de 18, vilka
föreslagits i årets statsverksproposition.
Under februari och maj i år kommer
dessutom sammanlagt 13 trafikledarelever
att ha genomgått utbildningen
vid trafikskolan och de kommer därefter
att tjänstgöra vid trafikledningarna.

Jag vill försäkra herrar Rubin och
Gustafsson att dessa frågor ägnas mycket
stor uppmärksamhet såväl inom
luftfartsverket som inom kommunikationsdepartementet.

Vidare anförde:

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på min fråga
— ett svar som som jag dock i vissa
stycken finner knapphändigt och inte
fullt tillfredsställande ur flygsäkerhetssynpunkt.
Allt fler av trafikflygets passagerare
ställer i dessa dagar frågan:
Vågar vi fortsätta flyga? Inte mindre
än fjorton allvarliga tillbud har inträffat
i luften sedan den 1 januari 1965.
Nu senast, i mitten av januari, var det
två SAS-plan av typen Gonvair Metropolitan
med sammanlagt 83 personer
ombord som höll på att kollidera i luftleden
mellan Malmö och Stockholm.
Ena planets förare berättar i en kvällstidning
att det berodde på en lycklig
tillfällighet att det inte blev en kollision,
när planen med en sammanlagd
hastighet av drygt 800 kilometer i timmen
svepte förbi varandra. »Hade vi
haft», uppger piloten, »exakt kontrakurs
hade inget av planen kunnat
väja. I själva verket hade vi knappast
kunnat registrera katastrofen förrän
den varit ett faktum.» Säkert minns
alla också det katastroftillbud som
inträffade i november 1964 — också i
luftrummet över Skåne — då en frakt -

maskin på norrgående kurs höll på att
kollidera med en DG 6 från Transair.
De strök förbi varandra på bara ungefär
300 meters håll.

Den 12 december 1964 skrev pilotföreningen
och trafikledareföreningen
till berörda myndigheter, dock utan
något större resultat. Vi kan således
ännu i dag tyvärr konstatera, som jag
förut nämnde, att ytterligare fjorton
olyckstillbud sedan dess inträffat i
luften.

Särskilt stora är olycksfallsriskerna
i luftrummet över Skåne, som numera
kan betraktas som en flaskhals för den
svenska flygtrafiken. Trafiken från det
övriga Sverige möter här trafiken från
Norge och Finland och inte att förglömma
en alltmer expanderande chartertrafik
sydifrån, och dessutom de
militära flygningarna, främst från
Ljungbyhed, vilka inte lämnat tillräckligt
stort utrymme åt den civila luftfarten.

Statsrådet Palme har delvis bekräftat
de uppgifter som varit synliga i
pressen att man från mitten av mars
skulle göra trafikleden Stockholm—
Malmö dubbelspårig från Småland och
nedåt och att Bulltoftas terminalområde
skall utökas österut. Den lösningen
måste enligt min mening betraktas som
synnerligen provisorisk. Det heter att
man skall »låna luftrum» från militären.
Hur kan man för resten låna luftrum?
År det flygvapnet som äger luftrummet
och därmed bestämmer? Enligt
det förslag som lagts fram skulle trafikflyget
få disponera ytterligare luftrum
före klockan 8 och efter klockan
16 vardagar och — hör och häpna så
frikostigt — alla lördagar och söndagar
under dygnets alla timmar. Vad innebär
det egentligen för en flygpassagerare?
Skall han behöva ringa till något
slags upplysningstjänst och fråga
om det bedrivs militära övningar eller
inte? Riskerna för olyckstillbud kommer
alltså att finnas kvar under vissa
tider även efter mars —■ det måste ju

Nr 4

Tisdagen den 25 januari 1966

Svar på frågor ang. vissa flygsäkerhetsåtgärder

konstateras. Detta är ingenting mindre
än en skandal.

Lika givet som det måste vara att
flygvapnet får flyga när det vill flyga,
lika givet måste det vara att den svenska
allmänheten betjänas av ett trafikflyg,
som är trafiksäkert, och inte utsätts
för faror som kan undvikas. Enda sättet
att nå detta mål i de olika flyginformationsregionerna
är att dessa förses
med ett — jag betonar ett — trafikledningsorgan
för all luftfart, d. v. s.
såväl civil som militär, precis som
statsrådet Palme påpekar har skett på
prov vid Arlanda.

Vidare anser jag att statsrådet Palme
som nybliven kommunikationsminister
bör ta initiativet till en utredning om
förutsättningarna att skapa en helt fristående
luftfartsinspektion för övervakning
och kontroll av flygsäkerheten.
Enligt min mening är det fullkomligt
vansinne att luftfartsverkets tjänstemän
utser en luftfartsinspektion, vars chef
är byråchef i luftfartsverket. Var förekommer
det för resten annars att ett
organ kontrollerar den egna verksamheten? Herr

GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! De åtgärder i syfte att
förebygga olyckor av ifrågavarande
slag, som statsrådet Palme här redovisat,
tycker jag är mycket tillfredsställande,
och jag ber att få tacka för det
beskedet.

Jag är fullt övertygad om att alla,
som har med flyget att göra, vill göra
allt för att öka säkerheten. Olyckor inträffar,
och det kommer man väl aldrig
ifrån. Den mänskliga faktorn gör
sig ju alltid gällande, och naturens krafter
är flyget kanske mer än någon annan
kommunikationsform utsatt för.

Det var bara en sak i svaret som gjorde
mig litet tveksam, om inte rent av
ängslig. Statsrådet sade att man i flertalet
av de fall som har rapporterats
inte kan säga att det har förelegat någon
kollisionsrisk. Jag är dock över -

tygad om att statsrådet inte har någon
matematik i tankarna. Ett enda fall är
ju ett för mycket. Det får inte hända,
och det bör kunna undvikas, vad som
inträffade den 11 denna månad och som
skildras av flygkapten Sven Bertilsson
i SAS: »Jag var på stigning ur en molnbank
när det andra planet svepte förbi»
—- som här har nämnts, med hög
hastighet. Piloten på det andra planet
var lika överraskad och visste lika litet.

Jag har ingen anledning att här repetera
herr Rubins inlägg, men jag hoppas
att SAS’ ledning tillsammans med
luftfartsstyrelsen och statsrådet Palme
finner utvägar att få dessa gång efter
annan uppdykande olyckstillbud att
upphöra. Det räcker, herr talman, om
vi »gå mot döden var vi gå, vår väg
bland dolda skiften», som det står i
psalmen 549. Låt oss så långt möjligt
slippa flyga mot den med en fart av
400 kilometer i timmen!

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Rubin klagade
över att mitt svar var för knapphändigt.
Nu skall, om man vill försöka
följa kammarens tankegångar, svaren
på enkla frågor vara knapphändiga.
Jag tycker snarast att mitt svar var
litet väl långt, men ämnets vikt gjorde
att det fick den längden. Jag är i alla
fall tvungen att ta upp ett par saker
som herr Rubin har berört.

För det första har man sedan rätt
länge ett särskilt formulär, på vilket
piloterna rapporterar händelser som
de anser kunna vara riskabla. Under
1950-talet rapporterades i genomsnitt
20 sådana händelser per år. I början
av 1960-talet gick antalet rapporter ned
till mellan 4 och 9. ökningen 1965
hänger samman med den ökade flygverksamheten.
Ingen kollision har under
de senaste tio åren inträffat mellan
civila motorflygplan, men 1963 inträffade
en kollision mellan två segelflygplan.

Tisdagen den 25 januari 1966

Nr 4

Svar på frågor ang. vissa flygsäkerhetsåtgärder

Det var inte alls för att förringa allvaret
i denna fråga som jag ville hävda
att det, så långt undersökningarna beträffande
dessa 14 fall framskridit, har
visat sig att det i flertalet av dem inte
varit någon verklig kollisionsrisk. Denna
upplysning behövs för att nyansera
bilden; man kan inte säga att det varit
14 mycket allvarliga tillbud.

Beträffande det senaste fallet, den 11
januari, är utredningen ännu inte slutförd,
och jag vill inte yttra mig förrän
sakkunnigrapporten föreligger.

Av dessa 14 fall hänför sig sju till
Stockholms, fem till Malmös och ett till
vardera av Göteborgs och Sundsvalls
flyginformationsregioner. Det är alltså
inte bara i Skåne som dessa fall inträffat.

Herr Rubin sade, att militären »lånat
ut» luftrum. Därefter krävde han å
ena sidan att militären skulle få flyga
när den ville och å andra sidan att det
civila flyget skulle få flyga när det ville.
Här lånas inte luftrum. Men vi måste
ha en civil flygförvaltning och en
militär flygförvaltning, och mellan
dem måste det förekomma en samordning.
Det är det problemet gäller.

Det militära flyget har vissa speciella
krav, vilket gör att det inte kan dirigeras
exakt lika som det civila flyget.
Tidigare förelåg det emellertid vissa
oklarheter när det gäller samordningen
av säkerhetsbestämmelserna för det
militära flyget och för det civila flyget.
Därför har det fastställts, att det
civila flyget inom militärt luftrum och
på militära flygfält från den 1 juli
1965 skall rätta sig efter de trafikledningsbestämmelser
som chefen för flygvapnet
meddelar i samråd med luftfartsstyrelsen.

Till sist, herr talman, vill jag säga
att jag helt delar herr Gustafssons i
Borås mening, att ett allvarligt tillbud
är ett tillhud för mycket. Därför har
man också försökt att systematiskt rusta
upp kontrollcentralerna och trafikledarutbildningen,
och man har även

vidtagit andra åtgärder som kan förbättra
säkerheten i luften. I årets budgetarbete
har åtgärder av den typen
tillmätts särskilt stor vikt, och jag kan
försäkra herrar Rubin och Gustafsson
i Borås, att kommunikationsdepartementet
och vederbörande myndigheter
målmedvetet kommer att fortsätta sina
strävanden att förbättra flygsäkerheten.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Kommunikationsministern
försöker på allt sätt, bagatellisera
denna fråga genom att säga att det inte
kunnat konstateras att det förelegat
någon kollisionsrisk. Jag vill påminna
statsrådet om att fyra fall fortfarande
ligger under utredning och att man
alltså eventuellt tänkt sig att åtala vederbörande
tjänstemän. Att det under
året innan man började med dessa
undersökningar kunde ha skett fler
olyckstillbud än nu gör väl saken ännu
mer beklämmande. Är det för övrigt
så säkert att alla olyckstillbud rapporterats?
Det är ju enskilda tjänstemän
som kan komma att få sitta emellan.

Vad jag bad statsrådet om var att
försöka verka för att civil och militär
flygtrafik samordnas i en och samma
luftledningscentral, precis som nu är
fallet i Stockholm.

Jag tillåter mig citera vad Svensk
pilotförenings ombudsman, Gösta Lindgren,
sade i ett uttalande för en tid
sedan:

»Trafikledningsorganisationen saknar
tillräckliga resurser såväl personellt
som materiellt. Oförmåga hos och motsättningar
mellan luftfartsstyrelsen och
flygvapnet har omöjliggjort en naturlig
och nödvändig samordning av trafikledningen
för all luftfart såväl civil
som militär. Luftrummet över södra delarna
av vårt land måste snarast i sin
helhet övervakas av ett trafikledningsorgan.
Aviserat ’lån av luftrum’ och
temporär breddning av Röd-ettan (som
det kallas på flygmilitärt språk) be -

Nr 4

Tisdagen den 25 januari 1966

Svar på frågor ang. vissa flygsäkerhetsåtgärder

traktar jag som ett lappverk, som inte
löser några problem. Statsmakterna
måste överväga — i säkerhetens intresse
— att snarast flytta flygvapnets utbildningscentrum
för piloter från
Ljungbyhed till ett mera ändamålsenligt
''luftrum’ i vårt land. Under år
1965 inträffade inom den internationella
luftfarten 4 kollisioner i luften mellan
flygplan, varvid 94 människor dödades.
Man kan förutse liknande allvarliga
olyckor i vårt land om icke snaba
och radikala åtgärder vidtas.»

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag tror att herr Rubin
är ute på farliga vägar när han säger
att man vill bagatellisera olycksriskerna
i luften; den enda strävan
jag har haft är att ge kammaren en
korrekt redovisning av vad som hänt.
Till denna korrekta redovisning hör
att i en del av dessa fall har det icke
— det har den verkställda utredningen
visat — förelegat någon kollisionsrisk;
det är allvarligt nog om en sådan
har förelegat i några fall, men vi skall
ha en korrekt redovisning av fakta.

Det är fyra fall som är under utredning.
Det är nog, herr Rubin, litet
riskabelt att säga att det talas om åtal
mot vissa tjänstemän, när utredningen
ännu pågår och den frågan alltså inte
har aktualiserats och inte kan aktualiseras
förrän utredningen är verkställd.

Slutligen vill jag säga att det hade
varit positivt om herr Rubin hade tagit
del av svaret. Då hade han kunnat
konstatera att en upprustning av trafikledarutbildningen
och av kontrollsystemet
pågår. I denna upprustning
ingår, som jag har sagt, en strävan till
en effektivare samordning av den civila
och militära luftfarten. Så länge
vi har ett försvar måste det ju finnas
en militär luftfart som måste ha möjlighet
att uppehålla sig i luften. Det
problem vi står inför är att åstadkomma
en sådan samordning av den civila

och militära luftfarten att vi undviker
olyckstillbud och naturligtvis också
olyckor. Arbetet på att lösa det problemet
pågår för närvarande, och jag tror
att vi steg för steg kommer att nå resultat;
en rad konkreta resultat har
redan uppnåtts.

Härmed var överläggningen slutad.

§ It

Justerades protokollen för den 19 innevarande
januari.

§ 12

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 21, angående ytterligare
avsättning av viss del av statens vinst
från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
till Norrlandsfonden och Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete.

§ 13

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet vilande
motionerna nr 172 och 173.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 174, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Polisverket: Inköp av motorfordon
m. m., hänvisades motionen, såvitt avsåg
anvisande av anslag, till statsutskottet
och i övrigt till allmänna beredningsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 175—
184;

till bevillningsutskottet motionen nr
185;

till bankoutskottet motionen nr 186;

till lagutskott motionerna nr 187—•
192; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 193 och 194.

Tisdagen den 25 januari 1966

Nr 4

Interpellation an^. hälsokontrollen av invandrad utländsk arbetskraft

§ 14

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Skellefteå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående glesbygdernas
speciella problem.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 15

Interpellation ang. hälsokontrollen av
invandrad utländsk arbetskraft

Ordet lämnades på begäran till

Herr BERGLUND (fp), som yttrade:

Herr talman! Den utländska arbetskraftens
ställning i vårt land har under
senaste tid diskuterats intensivt såväl
i riksdagen som i den allmänna offentliga
debatten. Man har berört ett stort
antal frågor bl. a. hur invandringen
skall ske, hur olika humanitära aspekter
skall kunna tillgodoses på bästa
sätt och hur man skall kunna hjälpa
den invandrade utländska arbetskraften
att anpassa sig i vårt samhälle.

En sak som däremot i detta sammanhang
inte kommit att beröras är
frågan om de invandrades hälsotillstånd.

Spörsmålet har aktualiserats bl. a. av
länsläkarorganisationen i Örebro län.
Efter att ha gjort en hygienisk inspektion
av de läger för jugoslaviska arbetssökande
— de allra flesta arbetssökande
— som finns anordnat i länet,
bär länsläkaren och länsveterinären tillrått,
att de arbetssökande, som vistas i
och kommer att passera detta, erbjudes,
nu och i framtiden, möjligheter till läkarundersökning
av viss omfattning.

Samtliga där inkvarterade arbetssökande
förklarade sig på förfrågan vara
villiga att delta i en sådan undersökning.

En undersökning kom också till
stånd. Därvid visade det sig att de flesta
undersökningsfallen var relativt
7 — Andra kammarens protokoll 1966. A

friska; 21,5 procent av de undersökta
(totalt undersöktes 143 personer) var
emellertid behäftade med olika, mer
eller mindre uttalade defekter eller sjukdomssymtom.
Bl. a. befanns 4 personer
vid lungröntgenundersökning ha sådana
förändringar att akuta tuberkulösa
förändringar inte kunde uteslutas.

Enligt min uppfattning är det synnerligen
angeläget att statsmakterna,
som ställt sig positiva till invandring
av arbetskraft och som ju även föranstaltat
om ifrågavarande uppsamlingsläger,
vidtar åtgärder för att hjälpa de
invandrade till hälsoundersökning och
— i förekommande fall — läkarvård.
De invandrade kommer ofta från länder
där hälso- och sjukvård inte står
på samma höga standard som i vårt
land. Det kan därför inte uteslutas att
en del av dem som kommer hit kan
vara behäftade med sjukdomar av olika
slag, t. ex. tuberkulos eller salmonellainfektion.
En systematiskt genomförd
läkarundersökning i samband med
att invandrande arbetssökande anländer
till Sverige måste ligga såväl i de
invandrandes eget som i samhällets
intresse. En sådan undersökning kan
också vara av väsentlig betydelse för
att avgöra i vilket slag av arbete som
en utlänning kan eller bör placeras.
I samband med invandringen bör också
enligt min mening föreligga möjlighet
för de invandrande att erhålla poliovaccinering,
i den mån de inte tidigare
erhållit sådan.

Vissa författningsstadganden finns beträffande
vilka ersättningar som skall
utgå till läkare som verkställer undersökning
och behandling av flyktingar.
Dessa taxor, som fastställts 1957, är
utomordentligt låga. Det kan därför
icke vara lämpligt att dessa analogt
tillämpas även beträffande utlänningar
som kommit hit som arbetssökande och
som vistas i särskilda för dem inrättade
läger.

I samband med den avsedda planmässiga
invandringen av arbetskraft till
r 4

Nr 4

Tisdagen den 25 januari 1966

Interpellation ang. de nya sedlarnas format

vårt land skall vårt land utomlands inrätta
särskilda invandringskontor, som
skall vara utlänningarna behjälpliga
med anskaffande av arbetstillstånd,
önskvärt vore att man redan i det
sammanhanget föranstaltade om hälsoundersökning.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor: 1.

Är socialministern medveten om
att den hälsoundersökning av den invandrade
utländska arbetskraften, som
är önskvärd såväl ur den enskilde utlänningens
som ur samhällets synvinkel,
för närvarande inte är tillfredsställande
ordnad?

2. Om så är fallet: Ämnar socialministern
vidtaga några åtgärder för att få
till stånd förbättrade möjligheter till sådan
hälsokontroll antingen här i Sverige
eller — i förekommande fall — i
vederbörandes hemland?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. de nya sedlarnas
format

Ordet lämnades på begäran till

Herr LöFGREN (fp), som yttrade:

Herr talman! Under senaste tiden har
en omgestaltning av de svenska sedeltyperna
genomförts. Det är fullt förståeligt
att en utformning av våra sedlar
kan vara angelägen ur olika synpunkter.
En anpassning till nyare och
rationellare framställningsmetoder måste
accepteras, och den tekniska utformning,
som enligt sakkunskapen kan motiveras
av säkerhetsskäl, får också godtagas,
även om olika meningar härvid
gör sig gällande. Den konstnärliga utformningen
är alltid en fråga om tycke
och smak, och denna sida kan i detta
sammanhang helt förbigås.

Från allmänhetens sida har en bety -

dande reaktion uppstått med anledning
av de storlekar, som användes för de
nya sedlarna, speciellt då av valörerna
50 kronor och 100 kronor. Mot dimensionerna
av valörerna 10 kronor och
5 kronor finns säkerligen inte samma
anledning till anmärkning.

Ganska snart efter det att de nya
sedlarna av valören 50 kronor utkom
kunde man iakttaga att dessa sedlar
mycket ofta var skadade och allmänt
sjaskiga, vilket säkerligen berott på det
ur allmän sedelstorlek ovanliga formatet
och eventuellt också på att papperskvalitén
ej är den bästa. Sedan
valören 100 kronor utkommit har allmänheten
mött nya formatproblem.
Sedlarna passar dåligt i gängse plånböcker
och börsar och en allmän olustkänsla
har kunnat konstateras.

Det är fullt förklarligt om det förefinnes
särskilda problem under den
övergångstid, då såväl de äldre sedeltyperna
som de nya användes, men
man kan i detta sammanhang bortse
från dessa bekymmer, eftersom de är
av övergående art.

Jag är fullt medveten om att de olika
nya sedelstorlekar, som kommit till
användning, uppges vara valda med
hänsyn till de blinda och personer med
starkt försvagad syn. Skulle så vara att
hänsynen till dessa medmänniskor ej
kan tillgodoses på annat sätt än som nu
skett, så skulle jag inte vilja ifrågasätta
de nya sedeltypernas lämplighet, men
efter samtal med företrädare även för
de blinda har jag erfarit att andra lösningar
mycket väl kunnat övervägas.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få rikta följande
frågor:

1) Delar herr statsrådet min uppfattning
om att formaten på de nya sedlarna
är ur allmänhetens synpunkt
olämpligt avvägda?

2) Finns det enligt herr statsrådets
uppfattning inga andra möjligheter att

Tisdagen den 25 januari 1900

Nr 4

Interpellation anp;. verkningarna av rationaliseringen inom postverket

tillgodose de synsvagas och blindas
intressen än att acceptera de ur allmänhetens
synpunkt olämpliga formaten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. verkningarna av rationaliseringen
inom postverket

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDSTRÖM (s), som yttrade:

Herr talman! Den omfattande rationalisering
som pågår inom postverket ställer
stora krav på den personal, som skall
planera och verkställa indragningen av
de många poststationerna och ersätta
dem med lantbrevbärare. Det smidiga
handlaget och åtminstone ett minimum
av hänsyn till de för den berörda allmänheten
högst berättigade kraven på
bibehållen servicestandard är tyvärr ej
alltid till finnandes.

Denna utan tvekan högst nödvändiga
rationalisering möts med allmän förståelse
om den sker i samförstånd med
ortsbefolkningen och därigenom får förnuftiga
lösningar, men om den genomförs
efter diktat av någon byråkratisk
tjänsteman blir missnöjet ofta stort. Det
finns skrämmande exempel på det senare
förfaringssättet.

Med hänvisning till förestående motivering
anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få framställa följande fråga:

Anser statsrådet att en betydande del
av rationaliseringsvinsterna inom postverket
skall ske till priset av en försämrad
service för den berörda allmänheten? Denna

anhållan bordlädes.

§ 18

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 195, av herr Bengtsson i Landskrona
in. fl., om kungörande av röstlängd,

nr 196, av herrar Gomér och Jonasson,
angående motionsrätten i landsting,

nr 197, av herr Hamrin i Jönköping,
angående statsrådens rätt att erhålla
ordet vid kamrarnas överläggningar,
nr 198, av herr Hermansson in. fl.,
om redovisningsskyldighet för bidrag
till politiska partier,

nr 199, av herr Larsson i Luttra m. fl.,
angående kommunal självstyrelse och
demokrati,

nr 200, av herr Magnusson i Tumhult,
angående rätten för ordförande och
vice ordförande i kommunal församling
att deltaga i förhandlingarna,

nr 201, av herr Mundebo m. fl., om
sänkning av rösträttsåldern,

nr 202, av herr Nyberg, angående
formerna för riksdagens högtidliga öppnande,

nr 203, av herrar Nyberg och Hamrin
i Jönköping, angående rätten att inge
förslag till landstingsmöte,

nr 204, av herr Bohman m. fl., om
höjt anslag till Informationsverksamhet
om Sverige i utlandet,

nr 205, av herr Bohman m. fl., angående
anslagen till försvarets anskaffnings-
och anläggningsverksamhet,
nr 206, av herrar Edlund och Oskarson,
angående kostnaderna för utflyttning
från Stockholm av vissa militära
förband,

nr 207, av herr Hermansson m. fl.,
angående de svenska insatserna för internationell
biståndsverksamhet,

nr 208, av herrar Nilsson i Gävle och
Heetor, om militär avrustning,

nr 209, av herr Regnéll m. fl., angående
undervisningen i allmänna läroämnen
vid försvarets skolor,

nr 210, av herrar Svensson i Kungälv
och Rimmerfors, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Upplysningsarbete rörande mellan -

100

Nr 4

Tisdagen den 25 januari 1966

folkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor,

nr 211, av herrar Edlund och Oskarson,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Yrkespedagogiska
institut,

nr 212, av herr Enskog m. fl., angående
medicinsk teknik,

nr 213, av herr Hamrin i Kalmar
in. fl., om bibehållande av professuren
i fotografi vid tekniska högskolan i
Stockholm,

nr 214, av herr Källstad, angående utbildning
genom radio och television,
nr 215, av herr Lothigius m. fl., om
statsbidrag till Grännaskolan,

nr 216, av herr Martinsson m. fl., om
inrättande vid karolinska institutet av
en laboratur i perifer kärlkirurgi,
nr 217, av herr Mundebo m. fl., om
undervisning i maskinskrivning i grundskolan,

nr 218, av herr Ohlin in. fl., angående
utbildningen av tandläkare,

nr 219, av herr Ohlin in. fl., om höjning
av vissa anslag till utbildning och
forskning,

nr 220, av herr Regnéll, om höjt anslag
till hälsovård för studenter vid
Lunds universitet,

nr 221, av herr Regnéll m. fl., om inrättande
vid Lunds universitet av en
professur i internationell rätt,

nr 222, av fru Sjövall, om inrättande
vid karolinska institutet av en professur
i fortplantningsendokrinologi,
nr 223, av fru Sjövall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Statens tekniska forskningsråd,

nr 224, av fru Sjövall in. fl., om statsanslag
till forskningsrådens samarbetsdelegation,

nr 225, av herr Almgren in. fl., om
räntefria förbättringslån för handikappades
bostäder,

nr 226, av herr Hector m. fl., om anslag
för bekämpande av narkotikamissbruket,

nr 227, av fru Heurlin in. fl., om höjda
anslag till ungdomsvårdsskolorna, in. m.,

nr 228, av herr Ohlin m. fl., om höjda
anslag till kriminalvården,

nr 229, av herr Rimmerfors m. fl.,
om anslag för studielitteratur till blinda,
nr 230, av fru Ryding in. fl., angående
reglerna för familjebostadsbidrag,
nr 231, av fru Ryding in. fl., om ändring
av bestämmelserna för de statliga
bosättningslånen,

nr 232, av fru Sjövall m. fl., om statsbidrag
för hälsokontroll av barn,

nr 233, av fru Skant: in. fl., om hyressubvention
för handikappbostäder,
nr 234, av fru Skant: in. fl., om psykisk
hälsokontroll av barn och ungdom,

nr 235, av herr Svenning m. fl., angående
reglerna för familjebostadsbidrag,
nr 236, av herr Bengtson i Solna m. fl.,
angående vägviisendets framtida finansiering,

nr 237, av herr Bohman in. fl., angående
Sveriges Radios verksamhet,
nr 238, av herr Hedin in. fl., om höjt
anslag till statens oljeskyddsråd,

nr 239, av herr Oskarson m. fl., om
höjt anslag till anskaffande av lotsbåtar,

nr 240, av herrar Werbro och Jönsson
i Ingemarsgården, angående flygtrafikledningens
organisation,

nr 241, av herr Adamsson in. fl., om
ett konst- och kulturhistoriskt regionmuseum
för övre Norrland,

nr 242, av herr Andersson i Örebro
in. fl., om höjt anslag till företagareföreningarnas
administrationskostnader,
nr 243, av herr Björkman och fru
Kristensson, angående statsbidraget till
utbildning av ungdomsledare i politiska
organisationer,

nr 244, av herr Carlshamre m. fl.,
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten,

nr 245, av herrar Hedlund och Ohlin,
om höjda anslag till konstnärsstipendier
in. m.,

nr 246, av herr Hedlund in. fl., angående
kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun,

nr 247, av herr Jonasson in. fl., om

Tisdagen den 25 januari 1960

Nr 4

101

avveckling av den statliga dyrortsgrupperingen,
in. in.,

nr 248, av herr Josefson i Arrie in. fl.,
angående skatteersiittningen till kyrkliga
kommuner,

nr 249, av herr Lorentzon in. fl., om
anslag till Aktiebolaget Atomenergi för
provborrningar i det s. k. Tåsjöområdet,

nr 250, av herr Magnusson i Borås
in. fl., om försäljning till allmänheten
av aktier i LKAB,

nr 251, av herr Magnusson i Borås
in. fl., om försäljning till allmänheten
av aktier i statliga företag,

nr 252, av fru Nettelbrandt in. fl., om
vissa personalförstärkningar vid riksantikvarieämbetet,

nr 253, av herr Nordstrandh, om visst
statsbidrag till föreläsningsverksamhet,
nr 254, av herr Nordstrandh, om höjt
anslag till Bidrag till föreläsningsverksamhet
m. m.,

nr 255, av herrar Petersson och
Öhvall, angående förläggningen av
LKAB:s huvudkontor,

nr 256, av fröken Sandell in. fl., om
utredning angående folkrörelsernas
arkiv,

nr 257, av herrar Sjönell och Börjesson
i Glömminge, om höjt anslag till
Bidrag till Svenska slöjdföreningen,
nr 258, av herr Sjönell m. fl., om
höjt anslag till statens hantverks- och
industrilånefond,

nr 259, av fru Sjövall m. fl., om höjt
anslag till statistiska centralbyrån,
nr 260, av fru Sjövall in. fl., om höjt
anslag till Ingeniörsvetenskapsakademien,

nr 261, av fru Sjövall m. fl., angående
det svenska kärnenergiarbetet,

nr 262, av herr Westberg m. fl., om
översyn av dvrortsgrupperingen,

nr 263, av herr Bohman m. fl., om
vissa sparstimulerande åtgärder,

nr 264, av herrar Dahlgren och Gzzstafsson
i Stenkyrka, angående tidpunkten
för inlämnande av självdeklaration,
m. m.,

nr 265, av herrar Franzén i Träkumla
och Gustafsson i Stenkyrka, om skat -

telindring för företagare på Gotland och
Öland, m. in.,

nr 266, av herr Johansson i Trollhättan
in. fl., om översyn av bestämmelserna
angående avdragsrätt vid taxering
till inkomst- och förmögenhetsskatt,

267, av herr Johansson i Trollhättan
in. fl., om översyn av arvs- och gåvobeskattningen,

nr 268, av herr Johansson i Trollhättan
in. fl., om åtgärder för att förhindra
kvarstående skatt för pensionärer,
nr 269, av herr Josefson i Arrie m. fl.,
om rätt till avdrag vid beskattningen
för vissa driftslån inom jordbruket,
nr 270, av herr Magnusson i Borås
in. fl., om rätt för arbetsgivare till skattefri
avsättning till pensionsfond,

nr 271, av fru Nettelbrandt m. fl., angående
beskattningen av utomlands
verksamma svenska forskare,

nr 272, av herr Nilsson i Bästekille
in. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för vissa kostnader för vattenvård,

nr 273, av herr Ringaby m. fl., angående
ersättningen till ledamot av prövningsnämnd,

nr 274, av herr Svenning och fru
Ekroth, om undantag från allmän varuskatt
för engångsemballage för sopor,
nr 275, av herr Svenning m. fl., angående
rätten för villaägare till avdrag
vid beskattningen för ränta å lån,
nr 276, av herr Bengtsson i Landskrona
in. fl., om en matrikel över riksdagens
ledamöter,

nr 277, av herr Börjesson i Glömminge
in. fl., om lokaliseringsstöd till
vissa delar av östra Götaland,

nr 278, av herr Hedlund m. fl., angående
samhällets service i det norrländska
inlandets glesbygder,

nr 279, av herr Jonasson, om inlemmande
i det norra stödområdet av vissa
kommunblock,

nr 280, av herr Larsson i Norderön
m. fl., om viss differentiering av drivmedelspriserna,

nr 281, av herr Lindström, om avskaffande
av ett- och tvåöringar,

nr 282, av herr Magnusson i Borås

102

Nr 4

Tisdagen den 25 januari 1966

in. fl., om begränsning av avsättningen
till allmänna pensionsfonden,

nr 283, av fru Sjövall m. fl., om anslag
till Sällskapet Riksdagsmän och forskare,

nr 284, av herr Ståhl, om avskaffande
av ett- och tvåöringar,

nr 285, av lierr Svensson i Va m. fl.,
angående planeringsråden för statlig
lokalisering,

nr 286, av herr Wedén, om utnyttjande
av automatisk databehandling i riksdagsarbetet,

nr 287, av fru Sjövall och herr Ståhl,
om översyn av lagstiftningen om förtal,
nr 288, av herr Ståhl, om införande
av beslutsmotivering i administrativa
utslag,

nr 289, av herr Gustafson i Göteborg
in. fl., om förhandlingsrätt för pensionärer,

nr 290, av herr Johansson i Skärstad
in. fl., om vissa ändringar av bestämmelserna
om semester,

nr 291, av herr Nihlfors m. fl., om
studiestöd under sommaren,

nr 292, av herr Nihlfors in. fl., angående
de sociala förmånerna för utlänningar,

nr 293, av herr Nordgren m. fl., om
undantagande av skrivbyråernas serviceverksamhet
från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde,

nr 294, av fröken Sandell m. fl., angående
rätten till änkepension inom den
allmänna tilläggspensioneringen,

nr 295, av herr Werner m. fl., om
ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för fotvård,

nr 296, av herr Westberg m. fl., om
en allmän sysselsättningsförsäkring,
nr 297, av herr Bohman m. fl., om
åtgärder mot luft- och vattenförorening
in. m.,

nr 298, av herr Bohman m. fl., om
rätt att fritt etablera radio- och televisionsanläggningar,
m. in.,

nr 299, av herr Löfgren m. fl., om
traktorsläpvagns utrustande med varningsskylt,

nr 300, av herr Antonsson m. fl., om
statligt stöd till odling av spånadslin,

nr 301, av herr Bohman in. fl., om
utredning angående landskapsvården,
nr 302, av herrar Carlshamre och
Johansson i öckerö, om anslag för
forskning angående räkfisket,

nr 303, av herr Johansson i öckerö
in. fl., angående maximeringen av lånegränsen
för fiskerilån,

nr 304, av herr Josef son i Arrie m. fl.,
angående den statliga kreditgarantien
för jordförvärvslån,

nr 305, av herr Persson i Heden
m. fl., angående utbildningen i mjölkning,

nr 306, av fru Sjövall m. fl., om skydd
för flyttfåglar,

nr 307, av herrar Sundkvist och Persson
i Heden, om förbättrade möjligheter
för arrendatorer att erhålla rationaliseringsbidrag,

nr 308, av herr Wikner m. fl., om
statsanslag till Jägarnas riksförbund,
nr 309, av herrar Andersson i Örebro
och Öhvall, angående statens järnvägars
rabattresor för värnpliktiga,

nr 310, av herrar Berglund och Jonsson,
angående huvudmannaskapet för
åldringsvården,

nr 311, av fröken Elmén m. fl., om
åtgärder mot psykiska störningstillstånd,

nr 312, av herr Ilector m. fl., om en
allsidig kulturutredning,

nr 313, av herr Keijer m. fl., om samhälleligt
stöd för körkortsutbildning av
rörelsehämmade,

nr 314, av herr Larsson i öskeviksby
in. fl., om samordning mellan landstingens
sjukvårdande verksamhet och den
primärkommunala åldringsvården,
nr 315, av fru Nettelbrandt m. fl., om
trafikproblemen i större tätorter,

nr 316, av herr Petersson m. fl., angående
glesbygdernas kommunikationsproblem,
samt

nr 317, av herr Werbro, angående
flygutbildningen m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Nr 4

103

Onsdagen den 26 januari 1966 fm.

§ 19

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Johansson i öckerö, till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående försäljning av
svenska fiskefångster i norska hamnar,
och

herr Nordstrandh, till herr statsrådet

och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående skolenheternas storlek inom
gymnasiet.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.48.

In fidein

Sune K. Johansson

Onsdagen den 26 januari fm.

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 20 innevarande
januari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herrar
Karlsson i Olofström och Johansson i
Dockered enligt till kammaren inkomna
läkarintyg vore sjukskrivna under tiden
den 21—den 29 innevarande januari
respektive från och med den 26
januari tills vidare.

Herrar Karlsson i Olofström och Johansson
i Dockered beviljades erforderlig
ledighet från riksdagsgöromålen.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 195—203; och

till statsutskottet motionerna nr 204
—246.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 247, om avveckling

av den statliga dyrortsgrupperingen,
m. m., hänvisades motionen, såvitt avsåg
avveckling av den statliga dyrortsgrupperingen,
till statsutskottet och i
övrigt till bankoutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 248
—262; och

till bevillningsutskottet motionerna
nr 263—270.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 271, angående beskattningen
av utomlands verksamma
svenska forskare, hänvisades motionen,
såvitt angick samstämmighet mellan
barnbidragslagens och skattelagarnas
bosättningsbegrepp, till lagutskott,
i vad avsåg bemyndigande för Kungl.
Miaj:t att överskrida anslag till forskningsråd,
till statsutskottet och i övrigt
till bevillningsutskottet.

Härefter föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

104 Nr 4

Onsdagen den 26 januari 1966 fm.

Interpellation ang. förhållandena vid Karlskronavarvet

till bevillningsutskottet motionerna
nr 272—275;

till bankoutskottet motionerna nr 276
— 286;

till lagutskott motionerna nr 287—
299;

till jordbruksutskottet motionerna nr
300—308; och

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 309—317.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Berglund, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
hälsokontrollen av invandrad utländsk
arbetskraft,

herr Löfgren, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
de nya sedlarnas format, och

herr Lindström, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående verkningarna av rationaliseringen
inom postverket.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Interpellation ang. förhållandena vid
Karlskronavarvet

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRIDOLFSSON i Rödeby (s),
som yttrade:

Herr talman! Förhållandena vid
Karlskronavarvet AB i Karlskrona ger
anledning till oro.

Sysselsättningen vid företaget är
ojämn. Den omläggning av företagets
verksamhet till ökande civil produktion
vid sidan av produktion för marinens
räkning, som avsågs skulle ske i samband
med att Marinverkstäderna ombil -

dades till bolag, har inte kunnat genomföras
i sådan omfattning och på sådant
sätt, att kontinuerlig, produktiv verksamhet
och sysselsättning kan upprätthållas.

Karlskronavarvet har ännu inte, fyra
år efter bolagsbildningen, någon egenproduktion
inom den civila sektorn av
nämnvärd omfattning och betydelse.
Till allra största delen är de arbeten,
som utförts inom den civila sektorn,
beställningsarbeten. Detta betyder osäkerhet
och otrygghet för de anställda
och ryckighet i produktionen och omöjliggör
en någorlunda säker kalkylering.
Produktionen blir under sådana förhållanden
orimligt kostnadskrävande, varigenom
stora konkurrenssvårigheter
uppkommer. Det vill också synas, som
om ytterligare rationaliseringar av teknisk
art och därmed följande investeringar
vore påkallade.

Sysselsättningssituationen vid varvet
är för närvarande så besvärlig, att bolagets
verkställande direktör vid sammanträde
med företagsnämnden i december
1965 fann sig föranlåten meddela,
att risk finns för permitteringar
av ett 100-tal man. En permittering av
denna omfattning skulle vara ett svårt
slag för Karlskrona stad, där sysselsättningssituationen
redan är besvärande
— mest till följd av den stora nedgången
av arbetstillfällen inom den statliga
(militära) sektorn efter kriget — vilket
understrykes av minskande befolkningssiffror
år från år under 1960-talet.

Under hänvisning till vad jag sålunda
härovan har anfört hemställer jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
rikta följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat
Karlskronavarvets och de vid varvet anställdas
besvärliga situation?

2. Därest så är fallet, är försvarsministern
beredd att vidta åtgärder för en
stabilisering av företaget och dess verksamhet? Denna

anhållan bordlädes.

Onsdagen den 26 januari 1906 fm.

Nr 4

105

Interpellation ang. förläggning till Karlskrona av en fabrik för tillverkning av ele<
menthus — Interpellation ang. en tidmässig planering av skeppningarna på norr
landshamnarna

§ 6

Interpellation ang. förläggning till Karlskrona
av en fabrik för tillverkning av
elementhus

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRIDOLFSSON i Rödeby (s),
som yttrade:

Herr talman! Enligt uppgifter bl. a. i
pressen synes utsikterna vara goda för
att den försökstillverkning av s. k. elementhus,
som bedrives vid Karlskronavarvet
AB, kommer att ge ett klart positivt
resultat. Man bör, sedan nödvändiga
efterjusteringar gjorts, kunna räkna
med fabrikstillverkning av husen om
ett par år.

Vissa pressuppgifter säger vidare, att
den eventuellt kommande fabriken för
tillverkning av de vid Karlskronavarvet
på uppdrag av handelsdepartementet
utexperimenterade husen troligen skall
uppföras någonstans i Småland.

Denna senare uppgift ter sig något
förvånande och det alldeles särskilt,
om man ser den mot bakgrunden av att
det är statsmakterna, som här har att
pröva och bestämma, och att lokaliseringspolitiska
överväganden, när det
gäller placeringen av den eventuella
fabriken för tillverkningen av elementhusen,
bör vara naturliga.

Det torde vara allmänt känt, att Karlskrona
stad har stora sysselsättningsbesvär.
Dessa har till största delen sin
orsak i minskningen av sysselsättningen
inom den statliga sektorn i staden, alltså
i statliga åtgärder. Under 20-årsperioden
1945—1964 har sålunda inom denna
sektor mellan 4 700 och 4 800 tjänster
indragits i Karlskrona. Den utbyggnad
som har skett av det privata näringslivet
har inte kunnat kompensera
bortfallet inom den statliga sektorn.

Med beaktande härav och samtidigt
med beaktande av att Karlskrona kan
erbjuda dels lämplig industrimark — på
industriområde iordningställt av Kungl.

arbetsmarknadsstyrelsen och Karlskrona
stad — dels arbetskraft, ter det sig
rimligt att statsmakterna allvarligt
överväger, om inte Karlskrona, där också
sakkunskapen från experimenttillverkningen
finns, är den lämpliga orten
för en eventuell elementhusfabrik.

Under hänvisning till vad jag sålunda
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet rikta följande frågor: 1.

Har från handelsdepartementets
sida några överväganden gjorts beträffande
en eventuell fabrik för tillverkning
av de vid Karlskronavarvet utexperimenterade
elementhusen, överväganden
som kan tänkas ligga till grund
för tidningsuppgiften om placeringen
av fabrik i Småland?

2. År det att påräkna, att före ett avgörande
om en eventuell fabrik möjligheten
att placera fabriken i Karlskrona
tas upp till allvarlig diskussion med
beaktande av bl. a. dels sysselsättningsläget
i Karlskrona, dels tillgången av
arbetskraft och industrimark i Karlskrona? Denna

anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. en tidsmässig planering
av skeppningarna på norrlandshamnarna Ordet

lämnades på begäran till

Herr LORENTZON (k), som yttrade:

Herr talman! Transportarbetarnas
fackföreningar i Norrland rapporterar
mycket låg sysselsättning för hamnarbetarna
under förra hösten. Det gäller
framför allt månaderna september, oktober
och november, trots att exempelvis
magasin och förvaringslokaler varit
välfyllda med pappersmassa och trävaror.
Förhållandena är i och för sig

106 Nr 4 Onsdagen den 26 januari 1966 fm.

Interpellation ang. en tidsmässig planering av skeppningarna på norrlandshamnarna

ingen nyhet. Från fackligt håll vitsordas
att samma förhållanden varit rådande
under en följd av år. Undan för
undan som isbrytarberedskapen ökats
har en stark förskjutning av utskeppningarna
ägt rum mot den allt olämpligare
årstiden, december, januari och
februari.

Hamnarbetarna i Norrland har den
bestämda uppfattningen att utskeppningarna
inte organiseras planmässigt.
Det kan nämligen inte vara förnuftigt
att låta hamnarbetarna i norrlandshamnarna
gå arbetslösa två, tre dagar i veckan
under september, oktober och november
månader, medan man i december,
då kylan och en kraftig isbildning
försvårar såväl lastning som utskeppning,
framställer krav på arbetarna om
övertids- och söndagsarbete. Därtill reses
krav på statsmakterna om snabb isbrvtarhjälp
för att klara utskeppningarna.

Självklart måste den svenska isbrytarberedskapen
utökas. Trots nybygget
av den moderna och starka isbrytaren
Tor är Sverige i ett klart underläge i
förhållande till övriga länder vid Östersjön.
Isbrytarflottan i Östersjön och
Bottenhavet består av 23 fartyg, varav
Sverige äger 4, inräknat Ymer som är
33 år gammal, Danmark 6 varav 2 nybyggen,
Finland 6 och Sovjet 7. Vårt
land befinner sig i ett klart underläge
trots dess i jämförelse med exempelvis
Danmark mer utsträckta kuster och klimatiskt
mer utsatta läge.

Även om hamnarnas antal i vårt land
kraftigt kommer att minskas till förmån
för centralhamnar måste en utvidgad
isberedskap skapas. Detta är inte endast
en angelägenhet för Norrland utan
av betydelse för hela vårt land. Vårt
land — eller stora delar därav — får
på inga villkor hamna bakom »isvallen».

Men minst lika viktigt som isbrytare
är att de fartyg, vilka skall användas
vid skeppningarna på Norrland, vintertid
är »isförstärkta» för att effektivt

kunna följa en isbrytare under svåra
isförhållanden.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställa
följande fråga:

Avser statsrådet att vidtaga åtgärder
så att skeppningarna på norrlandshamnarna
mera kontinuerligt kan utspridas
året runt i syfte att bl. a. skapa mera
regelbundna arbetstillfällen för hamnarbetarna
i Norrland?

Denna anhållan bordlädes.

§ B

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 16,
till Konungen angående val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet;

dels till riksdagens förordnanden, nr
17—32, för

herr Birger Andersson
» Yngve Holmberg
» Birger Lundström
fröken Dagmar Ranmark
herr Arne Geijer

» Georg Pettersson
» Sven Sundin
fru Ingrid Segerstedt Wiberg
herr talmannen Thapper

» andre vice talmannen Cassel
fru Sigrid Ekendahl
herr Bertil Ohlin
» Einar Gustafsson
» Gösta Skoglund
» Ragnvald Lassiniantti
fru Ingrid Gärde Widemar
att vara medlemmar i Nordiska rådet;

dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 33—48, för
herr Axel Andersson
» Allan Hernelius
» Lars Larsson
» Tage Johansson
» Eric Carlsson

Onsdagen den 2G januari 196G fm.

Nr 4

107

herr Sture Palm
» Gunnar Edström
» Paul Jansson
» Sven Mellqvist
» Nils Kellgren
» Henning Gustafsson
» Sven Hammarberg
» Jan-Ivan Nilsson
» Rolf Eliasson
» Per Bergman
» Folke Björkman
att vara suppleanter i Nordiska rådet.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 49, till Konungen angående
val av ledamot och suppleanter i
riksdagens lönedelegation.

§ 9

Föredrogs var för sig och hänvisades
till bevillningsutskottet följande motioner: nr

318, av herrar Asp och Sundelin,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 10, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209)
om skatt på sprit och vin, m. in., samt
nr 319, av herr Bohman m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 10.

§ 10

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 320, av herr Boo m. fl., om suppleanter
för fullmäktige i primärkommuner,

nr 321, av herr Bohman m. fl., om
författningsreformen,

nr 322, av herrar Börjesson i Falköping
och From, om tidsbegränsning för
beredning och behandling av ärenden
hos kommunala fullmäktigeförsamlingar,

nr 323, av herr Carbell in. fl., om utredning
angående arvoden och traktamenten
för riksdagens ledamöter,
nr 324, av herr Gustafsson i Kårby

in. fl., om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 18, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 14 § landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319),

nr 325, av herrar Haglund och Hammarberg,
om viss utredning beträffande
partiernas inkomster och utgifter,

nr 326, av herr Sjöholm m. fl., om
beaktande av den enskildes intressen
vid utarbetande av en ny grundlag,
nr 327, av herr Björkman, om avslag
å Kungl. Maj:ts förslag om inrättande
av en fast representation i Sudan,
nr 328, av herr Bohman m. fl., angående
den fortsatta svenska biståndsverksamheten
i utvecklingsländerna,
nr 329, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., om höjt anslag till soldathemsverksamheten,

nr 330, av herr Hamrin i Jönköping
m. fl., om statsbidrag till Bernadottemuseets
verksamhet,

nr 331, av herr Neländer m. fl., om
bilateral hjälp till utvecklingsländerna
genom svenska frivilligorganisationer
och svensk mission,

nr 332, av herr Adamsson m. fl., om
anslag för skolmateriel angående vattenvård,

nr 333, av herr Bohman m. fl., om
utredning angående grundskolans högstadium,

nr 334, av herr Jansson m. fl., om
höjt anslag till Bidrag till Sveriges elevers
centralorganisation,

nr 335, av fröken Ljungberg m. fl.,
om inrättande vid Uppsala universitet
av en professur i historia, särskilt modern
politisk och social historia,

nr 336, av herr Lundberg, om inrättande
vid Uppsala universitet av en
professur i indiologi,

nr 337, av herr Nordgren, angående
utbildningen av yrkeslärare i klädsömnad,

nr 338, av herr Ohlin m. fl., om inrättande
vid Stockholms universitet av
en avdelning för behandlingsforskning
vid ungdomsvårdsskolorna,

nr 339, av herr Rimmerfors, angående
utbildningen av psykiatrer,

nr 340, av herr Tobé, om ett gemen -

108 Nr 4

Onsdagen den 26 januari 1966 fm.

samt nordiskt institut för vidareutbildning
av samhällsplanerare,

nr 341, av fru Torbrink in. fl., om
höjda statsbidrag till provisoriska skollokaler,

nr 342, av herr Thylén in. fl., om statsbidrag
till kurser i svensk samhällskunskap
för utländsk arbetskraft,

nr 343, av herrar Wennerfors och
Nordgren, om en informationsbroschyr
angående skolornas betygssystem,

nr 344, av herrar Wennerfors och
Nordgren, om uppflyttning i lönegrad
av skolpsykologtjänsten vid statens försöksskola
i Linköping,

nr 345, av herr Westberg in. fl., om
höjt anslag till Utbildning av ungdomsledare,

nr 346, av herr Bohman in. fl., om
avslag å Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till politiska partier,
nr 347, av herr Bohman m. fl., om
höjda arvoden till övervakare,

nr 348, av herr Bohman m. fl., angående
bostadspolitiken,

nr 349, av herr Fridolfsson i Stockholm
och fru Kristensson, om förstärkning
av polispersonalen,

nr 350, av herr Gustafsson i Stenkyrka
m. fl., om ändrad indelning i skattekraftområden
beträffande Gotland,
nr 351, av fru Gärde Widemar m. fl.,
om höjda arvoden till övervakare, m. m.,
nr 352, av herr Hamrin i Kalmar
in. fl., om ökad utbildning av tandhygienister,

nr 353, av herr Hedlund m. fl., om
förstärkning av lokaliseringsstödet för
budgetåret 1966/67,

nr 354, av herr Hedlund m. fl., om
förstärkning av lokaliseringsstödet för
budgetåret 1965/66,

nr 355, av fru Johansson m. fl., om
inrättande av ytterligare tjänster vid
statens rättskemiska laboratorium,
nr 356, av herr Enskog, angående inrättandet
av interna abonnentväxlar vid
statens anläggningar,

nr 357, av herr Enskog m. fl., om
höjda anslag för teleanläggningar,
nr 358, av herr Haglund m. fl., om
samordning av sjöräddningstjänsten.

nr 359, av herr Nyberg, om minskning
av anslaget till Kostnader för övergång
till högertrafik,

nr 360, av herrar Oskarson och Bengtson
i Solna, om samordning av de civila
och militära trafikledningssystemen,
in. m.,

nr 361, av herrar Oskarson och Bengtson
i Solna, angående ersättning till
statens järnvägar för drift av icke lönsamma
järnvägslinjer,

nr 362, av fru Ryding m. fl., om upptagande
av checklönerörelse i postbankens
verksamhet,

nr 363, av herr Söderström m. fl., om
sänkning av vissa anslag under sjätte
huvudtiteln,

nr 364, av herr Boo m. fl., om höjt
anslag till Utbildning av ungdomsledare,
nr 365, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Gustafsson i Stenkyrka, om avveckling
av dyrortsgrupperingen,

nr 366, av herr Nelander m. fl., om
anslag till Sveriges fria kristliga studentförening
och Fria kristliga gymnasiströrelsen,

nr 367, av herr Ståhl m. fl., angående
det Kungl. Maj :t lämnade bemyndigandet
att inrätta vissa tjänster,

nr 368, av herrar Söderström och
Björkman, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Statens institut
för konsumentfrågor: Omkostnader,

nr 369, av herr Söderström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar,

nr 370, av herr Bohman m. fl., om
införande av mervärdeskatt, m. m.,
nr 371, av herr From m. fl., om viss
utvidgning av rätten att göra avsättning
till investeringsfond för konjunkturutjämning,

nr 372, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Eriksson i Bäckmora, om viss ändring
av 22 § kommunalskattelagen,
nr 373, av herrar Henningsson och
Svenning, angående den allmänna varuskatten
å byggnadsmateriel,

nr 374, av herr Jonasson, om viss

Onsdagen den 26 januari 1966 fm.

Nr 4

109

höjning av det skattefria beloppet för
vinst i varu- eller tombolalotteri,

nr 375, av herrar Nilsson i Bästekille
och Ringaby, om rätt till avdrag vid
beskattningen för nyanläggning genom
skogsplantering,

nr 376, av herrar Nordgren och Andersson
i Örebro, angående maximeringen
av de direkta skatterna till stat
och kommun,

nr 377, av herr Nyberg, angående fördelningen
av kostnaderna för högertrafikens
genomförande mellan automobilskattemedel
och allmänna skattemedel,
nr 378, av herr Blomkvist m. fl., om
förläggning av viss statlig industri till
Skaraborgs län,

nr 379, av herr Bohman m. fl., angående
den ekonomiska politiken,

nr 380, av herr From, angående förbudet
mot pantsättning av aktier i vissa
bolag,

nr 381, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., angående tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar,
in. m.,

nr 382, av herr Lindahl m. fl., angående
kreditförsörjningen till kommuner
i storstadsområden,

nr 383, av herr Nilsson i Östersund
m. fl., om aktivisering av den statliga
företagsamheten inom det norra stödområdet,

nr 384, av herr Bohman m. fl., om
vissa åtgärder mot ökad brottslighet,
nr 385, av herr Holmberg m. fl., angående
bestämmelserna om förtida uttag
av ålderspension,

nr 386, av fru Holmquist m. fl., om
viss översyn av barnavårdslagen,

nr 387, av herrar Jonsson och Jönsson
i Ingemarsgården, angående fria
läkemedel till långvarigt mentalsjuka,
nr 388, av fru Lindberg m. fl., om lika
behandling av kvinnor och män i sjukförsäkringsfrågor,

nr 389, av fru Lindberg m. fl., om
höjd åldersgräns för bidragsförskott,
nr 390, av fru Lindberg och fru Svensson,
angående villkoren för utlännings
rätt till förmåner enligt lagen om allmän
försäkring,

nr 391, av fru Lindekvist in. fl., om
lika behandling inom den allmänna försäkringen
av alla pensionsberättigade
med familjeförsörjningsplikt,

nr 392, av fru Netlelbrandt in. fl.,
om allmän egenpension,

nr 393, av herr Persson i Heden
m. fl., om fri medicin till vuxna neurosedynskadade,

nr 394, av herr Trana m. fl., om
fördelningen mellan kommuner av skolkostnader
i vissa fall,

nr 395, av herr Gustafsson i Borås, om
rätt för polisen att genom stickprov
kontrollera bilisters nykterhet,

nr 396, av herrar Gustafsson i Borås
och Tobé, om ändring i lagen om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg nr

397, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
om en ny jaktlagstiftning,

nr 398, av herr Nyberg, om uppskov
med omläggningen till högertrafik,
nr 399, av herrar Nyberg och Tobé,
om bättre information till sakägare vid
vissa förordnanden enligt naturvårdslagen,

nr 400, av herr Trana m. fl., angående
formerna för beslut om jaktvårdsområde,

nr 401, av herr Blomkvist m. fl., om
inrättande av ett naturvårdsreservat i
Valle härad i Skaraborgs län,

nr 402, av herr Hedlund m. fl., om
ianspråktagande av domänverkets markfond
för fritidsändamål,

nr 403, av herr Johansson i Växjö
in. fl., om kommunala natur- och viltvårdsnämnder,

nr 404, av herrar Jonasson och Dahlgren,
om krediter till s. k. familjeskogsbruk,

nr 405, av herrar Larsson i Hedenäset
och Larsson i Norderön, om avskrivning
av kvarstående arbetarsmåbrukslån,

nr 406, av herr Wikner m. fl., om en
ny jaktorganisation,

nr 407, av herr Bengtson i Solna
in. fl., angående omhändertagandet av
övergivna bilvrak,

110 Nr 4

Onsdagen den 26 januari 1966 em.

nr 408, av fröken Bergegren m. fl.,
om utbildning av dagbarnvårdare,
nr 409, av herrar Boo och Larsson i
Borrby, om ökad trafikundervisning,
nr 410, av herr Boo m. fl., om forskning
angående ungdomens situation i
dagens samhälle,

nr 411, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Gomér, om lämpliga sysselsättningar
för handikappade,

nr 412, av herr Henningsson in. fl.,
om utredning angående kraftvärmeverk,
nr 413, iav herr Krönmark, angående
koncessionsgivningen för inrikes flygtrafik,

nr 414, av fröken Ljungberg in. fl., angående
radions och televisionens roll i
barns och ungdoms hemmiljö,

nr 415, av herrar Nilsson i Bästekille
och Björkman, om åtgärder mot nedskräpning,

nr 416, av herr Nyström m. fl., angående
eldistributionens funktion och organisation,
samt

nr 417, av fru Sundberg, om utgivande
av en svensk kulturtidskrift på främmande
språk.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.21.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 26 januari

Kl. 19.30

I anledning därav, att motionstiden
denna dag utgick, var kammarens ledamöter
kallade att jämväl nu sammanträda;
och leddes förhandlingarna därvid
av herr förste vice talmannen.

§ 1

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 22, angående försäljning av
viss staten tillhörig mark, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 2

Till bordläggning anmäldes riksdagens
lönedelegations redogörelse för
dess verksamhet under år 1965.

§ 3

Föredrogs var för sig och hänvisades
:ill bevillningsutskottet följande motio -

ner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 10, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 §
1 mom. förordningen den 24 maj 1957
(nr 209) om skatt på sprit och vin,
m. m., nämligen

nr 418, av herrar Gomér och Nihlfors,
nr 419, av herr Hamrin i Jönköping
m. fl.,

nr 420, av herr Hedlund in. fl.,
nr 421, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl.,

nr 422, av herr Nordgren m. fl.,
nr 423, av herr Ohlin m. fl.,
nr 424, av herr Ohlin m. fl.,
nr 425, av herr Ohlin m. fl., samt
nr 426, av herr Wiklund m. fl.

§ 4

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

Onsdagen den 20 januari 1900 cm.

Nr 4

111

nr 427, av herr Hermansson in. fl.,
om en allmän och total avrustning,
nr 428, av herr Ullsten m. fl., om officiell
svensk handelsbojkott av sydafrikanska
varor,

nr 429, av herr Björkman in. fl., om
rösträtt för utlandssvenskar,

nr 430, av herrar Bohman och Magnusson
i Borås, om kvinnlig tronföljd,
nr 431, av herr Dahlgren, om den
statliga annonseringen i dagspressen,
nr 432, av herr Dahlgren m. fl., angående
fördelningen av samhällsuppgifterna
på stat, landsting och primärkommun,

nr 433, av herr Eliasson i Sundborn,
om ökad samhällelig information genom
annonsering i pressen,

nr 434, av herr Henningsson, om ändrad
ordning för väckande av motioner,
nr 435, av herr Holmberg m. fl., om
rätt för kommun att bedriva vinstgivande
verksamhet,

nr 436, av fru Kristensson, om förbud
mot retroaktiv lagstiftning,

nr 437, av herr Larsson i Borrby
m. fl., om sänkning av rösträttsåldern,
nr 438, av herr Magnusson i Tumhult
in. fl., angående kommunala jävsregler,
nr 439, av herr Magnusson i Tumhult
m. fl., angående anhängiggörande av
kommunala ärenden,

nr 440, av herr Nihlfors, om en riksdagens
författningssamling,

nr 441, av herr Ståhl, om en översyn
av ceremoniel m. m. i det officiella
livet,

nr 442, av herr Wedén, om utredning
angående utformningen av ett partistöd,

nr 443, av herr Allard m. fl., om
flyttning av Villingsbergs skjutfält i
Kilsbergen,

nr 444, av herrar Björkman och Magnusson
i Borås, om viss minskning av
anslaget till Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA),

nr 445, av herr Dahlgren m. fl., om
ökade resurser för försvarets personalvård,

nr 446, av herr Hector m. fl., om viss
svensk humanitär hjälp till Vietnam,

nr 447, av herr Hgllander m. fl., om
viss ytterligare ersättning till förre värnpliktige
löjtnanten A. F. Abrahamson,
nr 448, av herr Larsson i Hedenäset
in. fl., om vissa militära markersättningsfrågor
i övre Norrland,

nr 449, av herr Larsson i Luttra m. fl.,
om inrättande av ytterligare en tjänst
vid försvarets personalvårdsbyrå,
nr 450, av herrar Ohlin och Hedlund,
angående hjälpen till utvecklingsländerna,

nr 451, av herrar Oskarson och Thylén,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om vissa anslag till hemvärnet,
nr 452, av herr Oskarson m. fl., om
förbättrade ekonomiska villkor för frivilligpersonal
inom försvaret,

nr 453, av herr Oskarson m. fl., om
utbildningspremie till visst värnpliktigt
befäl,

nr 454, av herr Oskarson in. fl., om
höjda anslag till den frivilliga försvarsverksamheten,

nr 455, av herrar Bimmerfors och
Ullsten, om upprättande av en svensk
beskickning i Zambia,

nr 456, av herr Rubin, om höjning av
anslaget till internationell biståndsverksamhet,

nr 457, av herr Rubin m. fl., om åtgärder
för att hos allmänheten väcka
intresse för biståndet till utvecklingsländerna,

nr 458, av herr Svensson i Vä m. fl.,
om höjda arvoden till visst befäl inom
hemvärnet,

nr 459, av herr Thylén m. fl., om
höjt anslag till sjövärnskåren,

nr 460, av herr Werbro, angående
uppsägningstiden för svensk militär
FN-personal,

nr 461, av herr Arvidson, om inrättande
av ett kvällsseminarium i Stockholm,

nr 462, av herr Bohman m. fl., om en
tidsplan för de beslutade skolreformernas
genomförande,

nr 463, av herr Boo in. fl., om sänkt
nedre åldersgräns för statsbidrag till
fritidsgrupper,

nr 464, av herrar Carlshamre och

112

Nr 4

Onsdagen den 26 januari 1966 em.

Nordgren, om akademisk undervisning
i radio och television,

nr 465, av herr Carlshamre m. fl.,
om inrättande av ett kvällsseminarium
i Stockholm,

nr 466, av herr Carlshamre m. fl., om
inrättande av en professur i rättsvetenskap
vid universitetet och socialhögskolan
i Umeå,

nr 467, av herr Carlsson i Tyresö
m. fl., om höjt anslag till Sveriges elevers
centralorganisation,

nr 468, av herrar Carlstein och Fagerlund,
om inrättande av en professur i
socialekologi,

nr 469, av herrar Carlstein och Fagerlund,
om inrättande av en professur
i praktisk pedagogik,

nr 470, av fru Ekroth in. fl., om höjt
statsbidrag till Mariannelundsskolan,
nr 471, av fröken Elmén m. fl., om
inrättande vid Umeå universitet av en
professur i gynekologisk radioterapi,
nr 472, av herr Gustafsson i Stenkyrka
in. fl., om underlättande för marinens
personal att erhålla kompetens
som befäl å handelsfartyg,

nr 473, av herrar Hedlund och Ohlin,
om inrättande av ytterligare professurer
i åldringsforskning,

nr 474, av herr Hedlund m. fl., om
linjedelningen på grundskolans högstadium,
m. m.,

nr 475, av herr Hedlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till byggnadsarbeten
inom skolväsendet m. m.,

nr 476, av herr Holmberg m. fl., om
studiehjälp m. in. vid de gymnasiala
skolorna,

nr 477, av fru Holmquist m. fl., om
bibehållande av textillärarlinjen vid lärarhögskolan
i Malmö,

nr 478, av herr Johansson i Växjö,
om uppeliållslokaler för elever å undervisningsfri
tid i skolan,

nr 479, av herrar Johansson i Skärstad
och Johansson i Växjö, angående
undervisningen i hemkunskap inom
grundskolan,

nr 480, av herr Larsson i Hedenäset
in. fl., om höjt anslag till Grundskolor

m. m.: Särskilt stöd åt undervisningen
i rikets nordligaste gränsorter in. m.,
nr 481, av herr Larsson i Borrby
in. fl., om höjt anslag till Bidrag till nykterhetsorganisationer
in. in.,

nr 482, av herr Larsson i Hedenäset
in. fl., om utbyggnad och effekti visering
av forskningsorganisationen,

nr 483, av herr Larsson i öskeviksby
in. fl., angående huvudmannaskapet för
de gymnasiala skolorna, m. in.,

nr 484, av herr Lassinantti m. fl., om
inrättande vid Uppsala universitet av
ett ordinarie lektorat i finska språket
och litteraturen,

nr 485, av fröken Ljungberg, angående
förlängning av docentförordnande,
nr 486, av fröken Ljungberg, om avslag
å Kungl. Maj:ts hemställan om bemyndigande
att besluta om ämnesbenämningar
å lärartjänster vid universitet
och högskolor,

nr 487, av herrar Mattson och Antonsson,
om anordnande av ett-betygslcurs
i pedagogik i radio och television,
nr 488, av fru Nettelbrandt m. fl., om
höjt anslag till Pedagogiskt utvecklingsarbete,

nr 489, av fru Nettelbrandt in. fl., angående
föreståndarbefattningarna vid
länsskolnämndernas hjälpmedelscentraler,

nr 490, av fru Nettelbrandt m. fl., angående
fördelningen av grundskolans
byggnadsanslag på permanenta och provisoriska
anläggningar,

nr 491, av herr Nihlfors, om inrättande
av professurer i parodontologi vid
karolinska institutet samt universiteten
i Lund och Umeå,

nr 492, av herr Nordgren m. fl., om
höjt anslag till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m.,
nr 493, av herrar Rubin och Sjöholm,
om inrättande vid Lunds universitet av
en professur i finsk-ugriska språk,
nr 494, av herr Sjönell m. fl., om inrättande
vid karolinska institutet av en
professur i klinisk forskning rörande
olika missbruksformer,

nr 495, av fru Sjövall m. fl., om språkutbildning
för vuxna,

Onsdagen den 26 januari 1906 em.

Nr 4

113

nr 49G, av fru Sundberg in. fl., om
upprustning av den reumatologiska undervisningen
och forskningen,

nr 497, av herr Tobé in. fl., om höjt
anslag till studenthälsovård och studentidrott
in. m.,

nr 498, av herr Tobé in. fl., om inrättande
vid Umeå universitet av en forskardocentur
i arkeologi,

nr 499, av herrar Westberg och Larsson
i Hedenäset, angående vuxenutbildningen,

nr 500, av fröken W etterström in. fl.,
om utbildning för instruktionssjukgymnaster,

nr 501, av herr Zetterberg in. fl., om
anslag till Sköndalsinstitutets praktikantutbildning,

nr 502, av herrar Börjesson i Glömminge
och Johansson i Skärstad, om
bostadslån för pensionärshemslägenheter,

nr 503, av herr Dahlgren, angående
fördelningen av lånemedel för bostadsbyggandet,

nr 504, av herrar Dahlgren och Gustafsson
i Stenkyrka, om höjt anslag till
Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning,

nr 505, av herr Gomér in. fl., angående
den sociala hemhjälpen,

nr 506, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Johansson i Växjö, om ökat byggande
av pensionärshem,

nr 507, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., angående industriellt och standardiserat
byggande,

nr 508, av herr Hedin m. fl., angående
handläggningen av låneärenden för bostäder
inom lantbruket,

nr 509, av herr Hedlund m. fl., angående
bostadspolitiken,

nr 510, av herr Hedlund m. fl., om
kompensation åt barnfamiljer för fördyrade
bostadskostnader,

nr 511, av fru Holmquist och herr
Lundmark, angående statsbidraget till
hörapparater för barn och skolungdom,
nr 512, av fru Hörnlund och herr
Carlstein, om lokaliseringspolitiska åtgärder
avseende södra delen av Älvsborgs
län,

8 — Andra kammarens protokoll 1966. N

nr 513, av herr Jonasson in. fl., om
en friare bostadsbebyggelse på landsbygden,

nr 514, av fru Kristensson, om rätt för
tandläkare inom folktandvården att utöva
enskild tandläkarpraktik,

nr 515, av fru Kristensson in. fl., om
ytterligare en ordinarie avdelning vid
Svea hovrätt,

nr 51G, av herr Larsson i öskeviksby
m. fl., om ett statligt grundbelopp i det
kommunala bostadstillägget,

nr 517, av herr Larsson i Umeå in. fl.,
om ett medicinskt centrum vid Umedalens
sjukhus,

nr 518, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om Bidrag till viss bostadsförbiittringsverksamhet,

nr 519, av herr Ohlin m. fl., om vissa
utgiftsminskningar på elfte huvudtiteln,
nr 520, av herr Ohlin in. fl., angående
bostadspolitiken,

nr 521, av herr Persson i Heden, om
ökad anskaffning av pensionärsbostäder,

nr 522, av herr Rimmerfors in. fl., om
avskaffande av invalidbostadsbidragets
maximering,

nr 523, av herr Rimmerfors m. fl.,
om höjning av vissa anslag för handikappade,
m. m.,

nr 524, av herr Tobé m. fl., om
planväsendets framtida organisation
in. in.,

nr 525, av herr Tobé m. fl., om höjt
anslag till Utredningar in. m. rörande
luftföroreningar,

nr 526, av herr Ullsten, om ersättning
för skada genom tandbehandling,
nr 527, av herr Ullsten m. fl., om ökat
anslag till Bidrag till Länkrörelsen
m. m.,

nr 528, av herrar Wennerfors och
Bengtson i Solna, om åtgärder mot kostnadsstegringar
inom byggnadsbranschen,

nr 529, av herr Zetterberg m. fl., om
statsbidrag till uppförande av ett nytt
ålderdomshem för svenskar i London,
nr 530, av herrar Bengtson i Solna
> 4

114

Nr 4

Onsdagen den 26 januari 1966 em.

och Nilsson i Agniis, om höjda väganslag,

nr 531, av herr Börjesson i Glömminge,
angående vissa kostnader i samband
med omläggningen till högertrafik,
nr 532, av herr Dahlgren in. fl., angående
den ifrågasatta nedläggningen av
järnvägslinjen Västervik—Hultsfred,
nr 533, av herr Dahlgren m. fl., angående
remissinstanser vid järnvägsnedläggningar,
m. in.,

nr 534, av herrar Franzén i Träkumla
och Gustafsson i Stenkyrka, om åtgärder
för att minska kostnaderna för
person- och godstrafik till Gotland,
nr 535, av herr Franzén i Träkumla
in. fl., om anskaffande av en ny statsisbrytare,

nr 536, av herrar From och Westberg,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till vattenoch
avloppsanläggningar,

nr 537, av herrar Gomér och Vigelsbo,
angående järnvägspolitiken,

nr 538, av herrar Hedin och Nordgren,
om tillsättande av haverikommission
vid båthaveri i lotsled,

nr 539, av herr Hedlund m. fl., om
vissa utgiftsminskningar på elfte huvudtiteln,

nr 540, av herr Hedlund m. fl., om
höjda väganslag,

nr 541, av herr Hedlund m. fl., om
höjt anslag till Bidrag till byggande av
enskilda vägar,

nr 542, av herrar Johansson i Växjö
och Gustavsson i Alvesta, om överförande
till staten av vinterväghållningen
på enskilda vägar,

nr 543, av herr Johansson i Växjö
m. fl., om höjt anslag till Bidrag till
vatten- och avloppsanläggningar,

nr 544, av herr Josef son i Arrie m. fl.,
om personalförstärkning vid Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut,

nr 545, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., om utredning rörande avgiftsbelagda
trafikanläggningar,

nr 546, av herrar Larsson i Norderön
och Jönsson i Ingemarsgården, om höjt

anslag för vägunderhållet i Jämtlands
län,

nr 547, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Börjesson i Falköping, angående utbyggnaden
av allmänflygfälten,

nr 548, av herr Ohlin m. fl., om vissa
utgiftsminskningar på sjätte huvudtiteln,

nr 549, av herrar Oskarson och Åkerlind,
om höjda väganslag,

nr 550, av herrar Bingaby och Magnusson
i Borås, angående kostnaderna
för övergång till högertrafik,

nr 551, av herr Ståhl in. fl., om reklamfinansierad
radio och television,

nr 552, av herr Ståhl m. fl., angående
den statliga trafikpolitiken,

nr 553, av herr Vigelsbo m. fl., om
ersättning ur automobilskattemedelsfonden
vid trafikolycksfall,

nr 554, av herr Andersson i Örebro
m. fl., om höjt anslag till Statens institut
för hantverk och industri: Bidrag
till kursverksamheten m. m.,

nr 555, av herr Björkman, angående
det statliga stödet till politiska ungdomsorganisationer,

nr 556, av herrar Björkman och Magnusson
i Borås, om statsbidrag för en
tjänst som estnisk ungdomsinstruktör,
nr 557, av herr Bohman m. fl., om
avslag å Kungl. Maj:ts framställning
om medel för statligt tidskriftsstöd,
nr 558, av herrar Boo och Antonsson,
om statligt stöd till ungdomsorganisationernas
internordiska verksamhet,
nr 559, av herrar Börjesson i Falköping
och Eriksson i Bäckmora, om kontinuerlig
mikrofilmning av svensk dagspress,

nr 560, av herrar Börjesson i Glömminge
och Sjönell, om utökning av styrelsen
för institutet för nyttiggörande
av forskningsresultat (INFOR),

nr 561, av herrar Carlshamre och
Magnusson i Borås, angående anslagen
till atomkraftstationen i Marviken och
uranverket i Ranstad,

nr 562, av herr Eriksson i Bäckmora,
om höjt statsbidrag till Befrämjande av
hemslöjden,

nr 563, av herrar Eriksson i Bäck -

Onsdagen den 2G januari 1966 em.

Nr 4

115

inom ocli Boo, om upprustning av landsbygdens
elnät,

nr 564, av fru Eriksson i Stockholm
in. fl., om den framtida anviindningen
av utrikesministerhotellet,

nr 565, av herr From in. fl., om anslag
till statens institut för hantverk och
industri för viss företagarutbildning,
nr 566, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Josef son i Arrie, om höjt anslag till
Bidrag till föreläsningsverksamhet
m. m.,

nr 567, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., om pension åt fiskmästare John
Jonasson,

nr 568, av herrar Gustafsson i Stenkyrka
och Franzén i Träkumla, om höjt
anslag till Riksantikvarieämbetet: Vård
och underhåll av fornlämningar och
byggnadsminnesmärken,

nr 569, av herr Hamrin i Jönköping,
angående inspektion och inventering av
statliga myndigheters bibliotek,

nr 570, av herr Hamrin i Kalmar
m. fl., om höjning av anslag till riksantikvarieämbetet
m. m.,

nr 571, av herr Hansson i Skegrie,
om höjt anslag till Internationella livsmedelsprogrammet,

nr 572, av herrar Hedlund och Ohlin,
om en femårsplan för statens utgifter
och inkomster, in. m.,

nr 573, av herr Johansson i Skärstad
m. fl., om statsbidrag till kommunala
musikskolor,

nr 574, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., om höjt anslag till Avsättning
till fonden för idrottens främjande,

nr 575, av herr Krönmark in. fl., om
statsbidrag till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd för viss upplysningsverksamhet,

nr 576, av herr Larsson i Borrby, om
en kontinuerlig trädgårdsstatistik,
nr 577, av herr Larsson i Hedenäset,
om sänkning av vattenfallsstyrelsens eltariffer
i Norrland,

nr 578, av herrar Larsson i Norderön
och Jönsson i Ingemarsgården, om visst
särskilt bidrag till företagareföreningar
i Jämtlands län,

nr 579, av herr Lorentzon in. fl., om
statsbidrag för ungdomsledarutbyte med
Island och Färöarna,

nr 580, av herr Lothigius m. fl., angående
bestämmelserna om skatteutjämning,

nr 581, av herrar Magnusson i Borås
och Björkman, om statsbidrag till Svenska
blå stjärnans ungdomskår,

nr 582, av herr Mattsson m. fl., om
höjt anslag till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet,

nr 583, av herr Nilsson i Lönsboda
in. fl., om höjt anslag till Föreningen
Fruktdrycker,

nr 584, av herr Nordgren m. fl., om
höjt anslag till Statens institut för hantverk
och industri: Utrustning och inredning,

nr 585, av herrar Ohlin och Hedlund,
om sänkt anslag till atomkraftstationen
i Marviken,

nr 586, av herr Ohlin m. fl., om vissa
utgiftsminskningar på sjunde huvudtiteln,

nr 587, av herr Rimmerfors m. fl., om
höjt anslag till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet,

nr 588, av herr Skoglösa m. fl., om
förläggande av en kostnärskoloni till
Broby i Skåne,

nr 589, av herrar Ståhl och Wedén,
angående de statliga insatserna på atomenergiens
område,

nr 590, av fru Sundberg och herr
Fridolfsson i Stockholm, om statsbidrag
till handikappade för korrespo.ndensstudier
på gymnasiestudiet,

nr 591, av herrar Sundkvist och Elmstedt,
om ökat statsbidrag för lokala
idrottsföreningar,

nr 592, av herr Svensson i Vä, angående
kostnadsfördelningen mellan stat,
landsting och primärkommun,

nr 593, av herr Ullsten in. fl., om höjda
anslag till Nordiska afrikainstitutet
i Uppsala,

nr 594, av herr Ullsten m. fl., angående
de ibero-amerikanska instituten i
Sverige,

nr 595, av fröken Wetterström, om

116

Nr 4

Onsdagen den 26 januari 1966 emj

ökat statligt stöd till De Blindas Förenings
biblioteksverksamhet,

nr 596, av fröken Wetterström, om
begränsning av överskridandena å avlöningsanslag,

nr 597, av herr Åkerlind m. fl., om
avveckling av den statliga dyrortsgrupperingen,

nr 598, av herr Bohman m. fl., om
vissa familjepolitiska åtgärder,
nr 599, av herr Hedlund m. fl., om
statligt stöd till familjedaghemsverksamheten,
m. m.,

nr 600, av herr Johansson i Skärstad
m. fl., om utbyggnad av barndaghem,
m. in.,

nr 601, av herr Johansson i Växjö
m. fl., om utredning angående barnaoch
ungdomsvården,

nr 602, av herr Ohlin in. fl., angående
familjepolitiken,

nr 603, av herrar Antby och Antonsson,
om premiering av sparande på särskilt
sparkonto och av målinriktat bostadssparande,

nr 604, av herrar Antonsson och Gustafsson
i Skellefteå, om höjning av förvärvsavdragen
vid beskattningen,
nr 605, av herr Antonsson m. fl., om
stimulans av personligt sparande,
nr 606, av herr Arvidson, om undantag
från allmän varuskatt för konstnärliga
verk utförda i textilt material,
nr 607, av herr Börjesson i Falköping,
angående förfarandet vid nedsättning
av stämpelskatt på inteckning i
fast egendom,

nr 608, av herr Börjesson i Falköping,
om en ny posttaxa,

nr 609, av herr Carbell in. fl., om
rätt till visst avdrag vid beskattningen
för värdeminskning å anordningar för
vatten- och luftvård,

nr 610, av fröken Elmén in. fl., om
ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor,

nr 611, av herr Engkvist m. fl., om
ändrade bestämmelser för statens lånefond
för alkoholfria restauranger,
nr 612, av herrar Enskog och Werbro,
om slopande av s. k. dragarpengar,

nr 613, av herr Eriksson i Bäckmora,
om höjda ortsavdrag vid beskattningen,
nr 614, av herrar Eriksson i Bäckmora
och Börjesson i Falköping, om restitution
av skatt å bensin för motorsågar,
nr 615, av herr Fridolfsson i Stockholm
m. fl., angående anstånd med inbetalning
av skatt,

nr 616, av herr Gustafsson i Borås
in. fl., om undantag från allmän varuskatt
för postorderhandelns kataloger,
nr 617, av herr Gustafsson i Skellefteå
m. fl., angående avskrivningen å
industribyggnader i vissa fall,

nr 618, av herr Iledin in. fl., om rätt
för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
till skatteavdrag för forskningskostnader,

nr 619, av herr Hedlund in. fl., om en
allmän skattereform,

nr 620, av herr Hedlund m. fl., om
användande av beskattningen i lokaliseringspolitiskt
syfte,

nr 621, av herr Hermansson in. fl.,
om vissa skattereformer,

nr 622, av herr Johansson i öckerö
in. fl., om rätt för fiskare att göra skattefri
avsättning till resultatutjämningskonto,

nr 623, av herr Sjönell in. fl., om rätt
för vuxenstuderande till avdrag vid beskattningen
för studiematerielkostnader,
nr 624, av herr Johansson i Skärstad
in. fl., om åtgärder för att stimulera gåvor
till allmännyttiga ändamål,

nr 625, av herr Johansson i Skärstad
in. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för lön till hembiträde,

nr 626, av herr Jonasson, om höjning
av beloppet för den skattefria kapitalinkomsten,

nr 627, av herr Jonasson, angående
tidpunkten för avlämnande av självdeklaration,

nr 628, av herr Jonsson m. fl., om
undantag från deklarationsplikt för folkpensionärer,

nr 629, av herr Jonsson m. fl., om
ändrade avskrivningsregler för byggnad
som ingår i rörelse eller jordbruk,
nr 630, av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Mundebo, om avdrag vid be -

Onsdagen den 2(S januari 19(i(S cm.

Nr 4

117

skattningen för periodiskt understöd
till studerande samt för amortering av
studieskuld,

nr 031, av herr Jönsson i Ingemarsgården
rn. fl., om lättnader i beskattningen
för personer med nedsatt skatteförmåga,

nr 632, av herr Kellgren, om undantag
från allmän varuskatt för konst som
försäljes vid utställning,

nr 633, av fru Kristensson in. fl., om
avdrag vid beskattningen för barntillsynskostnader,

nr 634, av fru Kristensson och fröken
W etterström, om extra avdrag vid beskattningen
av vissa hemmadöttrar,
nr 635, av fru Kristensson m. fl., om
avdrag vid beskattningen för återbetalade
studiemedel,

nr 636, av herr Larsson i Borrby
in. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för hemhjälpskostnader,

nr 637, av herr Larsson i Umeå m. fl.,
om rätt till avdrag vid beskattningen för
avsättning till förlustutjämningskonto,
nr 638, av herrar Magnusson i Borås
och Björkman, om vissa provisoriska
åtgärder i avvaktan på införande av en
mervärdeskatt,

nr 639, av herrar Mattsson och Persson
i Heden, om rätt till avdrag vid beskattningen
för kostnader i samband
med vård av handikappat barn,

nr 640, av herr Nihlfors m. fl., angående
rätten till avdrag vid beskattningen
vid tjänsteresa i enskild tjänst,
nr 641, av herr Nilsson i Bästekille och
fru Heurlin, angående rätten för yrkesfruktodlare
till avdrag vid beskattningen
för omplantering av fruktträd,

nr 642, av herrar Nordgren och Andersson
i Örebro, om undantag från
allmän varuskatt för proteser,

nr 643, av herr Nordgren m. fl., om
restitution av skatt på bensin för motorsågar,

nr 644, av herr Nordgren m. fl., om
översyn av arvsbeskattningen,

nr 645, av herr Ohlin m. fl., om en allmän
skattereform,

nr 646, av herr Oskarson, angående
beskattningen av reservbefälspremier,

nr 647, av herr Oskarson, om uppskov
med föreslagna tullättnader för vissa
tropiska varor,

nr 648, av herr Petersson, angående
kvarskatteräntan vid samtaxering av
makar,

nr 649, av herrar Ringaby och Petersson,
om vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen,

nr 650, av fru Ryding m. fl., angående
beskattningen av ensamstående föräldrar
med hemmavarande barn,

nr 651, av herr Svensson i Vä in. fl.,
angående rätten till avdrag vid beskattningen
för traktamenten in. m.,

nr 652, av herr Thylén m. fl., angående
rätten till avdrag vid beskattningen
för avskrivning å maskiner och inventarier,

nr 653, av herr Thylén in. fl., om rätt
till avdrag vid beskattningen för avsättning
till självfinansieringsfond,
nr 654, av herr Thylén m. fl., om
successiv avveckling av dubbelbeskattningen
för aktiebolag,

nr 655, av fröken Wetterström m. fl.,
om höjda ortsavdrag för folkpensionörer,

nr 656, av herrar Björkman och Magnusson
i Borås, angående inkomsten
från riksbanksfonden,

nr 657, av herr Carlshamre, om medverkan
av riksbanken vid nationalbudgetens
uppgörande,

nr 658, av herrar Carlshamre och
Regnéll, om åtgärder för att stabilisera
priser och löner,

nr 659, av fröken Elmén in. fl., om
inrättande vid justitieombudsmannens
expedition av en befattning som byråchef
för skatteärenden,

nr 660, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., angående kapitalförsörjningen
vid industriellt byggande,

nr 661, av herr Gustafsson i Skellefteå
m. fl., angående riktlinjerna för
lokaliseringspolitiken nl. m.,

nr 662, av herrar Gustafsson i Stenkyrka
och Franzén i Träkumla, om inrättande
av ett särskilt stödområde för
Gotland,

nr 663, av herr llaihrin i Jönköping

118 Nr 4

Onsdagen den 26 januari 1966 em.

fn. fl., angående rätten till återlån från
allmänna pensionsfonden,

nr 664, av herrar Hedlund och Ohlin,
angående stabiliseringspolitiken,

nr 665, av herr Jansson m. fl., om
överförande i statlig ägo av privatägd
krigsmaterielproduktion,

nr 666, av herr Krönmark, om statligt
lokaliseringsstöd för Gotland och
delar av Kalmar län,

nr 667, av herrar Larsson i Norderön
och Jönsson i Ingemarsgården, angående
det statliga lokaliseringsstödet i
Norrlands inland,

nr 668, av herrar Larsson i Norderön
och Larsson i Hedenäset, angående stabiliseringspolitiken,

nr 669, av herr Lassinantti m. fl., om
lokaliserings- och sysselsättningsproblem
i Norrbottens län,

nr 670, av herrar Magnusson i Borås
och Wennerfors, om utbyggnad av Stekenjokkgruvan,

nr 671, av herr Nilsson i Tvärålund,
om användande av den indirekta beskattningen
och avbetalningshandeln i
konjunkturpolitiskt syfte,

nr 672, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., angående garantilån och lokaliseringslån,

nr 673, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., angående de regionala organen
för lokaliseringspolitik och samhällsplanering,

nr 674, av herr Nordgren m. fl., om
utredning angående små och medelstora
företags kreditförsörjning m. m.,
nr 675, av herr Petersson m. fl., angående
samhällets service i landets glesbygder,

nr 676, av herr Sjönell, om krediter
för investeringar i vägmaskiner m. m.,
nr 677, av herr Sjönell m. fl., angående
kapitalförsörjningen för familjeföretag,

nr 678, av herr Sjönell m. fl., om
främjande av de mindre företagens exportmöjligheter,

nr 679, av herrar Wedén och Hyltander,
om ändrade grunder för bankernas
kreditbedömning,

nr 680, av herr Werbro, angående be -

räkningen av avgifter till statsverket
för tjänster till allmänheten,

nr 681, av herr Westberg, om malmletning
inom Ljusdalsregionen,

nr 682, av fröken Wetterström, om
avskaffande av ett- och tvåöringar,
nr 683, av herrar Börjesson i Falköping
och Sundkvist, om ökning av
möjligheterna att adoptera utländska
barn,

nr 684, av herr Carlsson i Tyresö
m. fl., om obligatoriskt civiläktenskap,
nr 685, av herr Dahlgren in. fl., om
återfående av överskjutande insatskapital
i ekonomisk förening,

nr 686, av herrar Gustafsson i Borås
och Nilsson i Lönsboda, angående det
allmännas skadeståndsansvar inom offentligrättslig
verksamhet,

nr 687, av herrar Johansson i Skärstad
och Börjesson i Falköping, angående
obligatorisk försäkring av tillgångar
som anförtros boutredningsmän
in. fl.,

nr 688, av fru Kristensson, om viss
kombination av påföljder för brott,
nr 689, av fru Kristensson och fröken
Wetterström, om en översyn av barnavårdsmannainstitutionen,

nr 690, av herrar Larsson i Luttra och
Jönsson i Ingemarsgården, angående
lagligt skydd för kommunala vapen,
nr 691, av fru Lewén-Eliasson och fru
Holmquist, om ökad rättssäkerhet för
barn i vårdnadsmål,

nr 692, av herr Sjönell, om obligatoriskt
stöldskydd på bilar,

nr 693, av herrar Sjönell och Gomér,
om anpassning för mindre företag av
aktiebolagslagstiftningen,

nr 694, av herrar Svensson i Vä och
Gustafsson i Stenkyrka, om effektivisering
av rättsvården,

nr 695, av fru Thunvall in. fl., om
eds ersättande med försäkran på heder
och samvete,

nr 696, av herr Ullsten, angående tilllämpningen
av svenska straffregler på
utomlands begångna gärningar,

nr 697, av herrar Anderson i Sundsvall
och Jönsson i Ingemarsgården, an -

Onsdagen den 2G januari 1966 em.

Nr 4

119

gående revisionen av allmän försäkringskassa,

nr (598, av herr liohman in. fl., om
vissa familjepolitiska åtgärder,

nr 099, av herrar Börjesson i Falköping
och Hamrin i Jönköping, angående
nykterhetsnämndernas befattning
med narkotikamissbrukare,

nr 700, av herrar Carlshamre och
Thylén, angående krigsförsäkringen för
sjömän,

nr 701, av fröken Elmén in. fl., om
viss översyn av barnavårdslagen,

nr 702, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., om sänkt folkpensionsålder,
nr 703, av herr Hedlund m. fl., om
höjning av de allmänna barnbidragen,
in. m.,

nr 704, av fru Heurlin, angående behandlingen
av narkotikamissbrukare,
nr 705, av herr Hyltander m. fl., om
samordning av pensionsutbetalning och
skattelikvid,

nr 706, av herrar Johansson i Skärstad,
och Larsson i Borrby, om vissa
förbättringar av det statliga studiestödet,

nr 707, av herr Johansson i Skärstad
in. fl., angående försäkringsskyddet för
hemmafruar m. fl.,

nr 708, av herrar Johansson i Växjö
och Josefson i Arrie, angående sjukförsäkringsavgiften
för värnpliktig,

nr 709, av herr Nihlfors m. fl., om
åtgärder mot rasdiskriminering,

nr 710, av herr Nilsson i Tvärålund,
om fria resor till hemorten för inackorderade
skolelever,

nr 711, av herr Bubin m. fl., om studiesociala
åtgärder i vissa fall,

nr 712, av fru Skantz m. fl., angående
rätten för utlänning till förmåner från
den allmänna sjukförsäkringen,

nr 713, av herr Svensson i Vä in. fl.,
angående socialförsäkringsskyddet för
företagare och fria yrkesutövare,

nr 714, av herr Ullsten m. fl., angående
abortförebyggande verksamhet,
nr 715, av herrar Ullsten och Mundebo,
angående föreningsrätten,

nr 716, av fröken Wetterström, angå -

ende avrundning av priset på läkemedel,

nr 717, av fröken Wetterström in. fl.,
om slopande av kravet på beställningsblankett
för erhållande av fria läkemedel,

nr 718, av fröken Wetterström in. fl.,
angående folkpensionärs rätt till sjukhjälp,

nr 719, av fröken Wetterström in. fl.,
angående vårdbidragen till handikappade
barn,

nr 720, av herr Wikner, om rätt till
änkepension för vissa sammanboende,
nr 721, av fröken Elmén och herr
Nihlfors, om slopande av kravet på särskild
ursprungsmärkning beträffande
varor framställda i nordiskt land,
nr 722, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., angående bestämmandet av expropriationsersättning,

nr 723, av herrar Gustafsson i Kårby
och Antonsson, angående trafikfria lekplatser,

nr 724, av herr Hedin, om skyldighet
att i vissa fall använda halvljus å motorfordon,

nr 725, av fru Heurlin och herr Oskarson,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 180/1965, med förslag till
ändringar i vägtrafikförordningen,
nr 726, av herr Jonasson m. fl., angående
juridisk persons förvärv av
mark,

nr 727, av herr Larsson i Umeå m. fl.,
angående prissättningen på bostadsrättslägenheter,

nr 728, av herr Larsson i Umeå, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 180/1965, med förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen,

nr 729, av herr Magnusson i Tumhult
in. fl., om utredning angående de kommunala
trafiknämndernas verksamhet
och organisation,

nr 730, av herr Nihlfors, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 180/
1965, med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen,

nr 731, av herrar Nordgren och Magnusson
i Borås, om avslag å Kungl.
Maj:ts proposition nr 13, med förslag

120

Nr 4

Onsdagen den 26 januari 1966 em.

till lag angående ändrad lydelse av 21
och 29 §§ lagen den 25 september 1953
(nr 603) om motverkande i vissa fall
av konkurrensbegränsning inom näringslivet,

nr 732, av herr Oskarson m. fl., om
rätt för polisen att flytta och omhändertaga
fordon i vissa fall,

nr 733, av herrar Ringaby och Magnusson
i Borås, om uppskov med övergången
till högertrafik,

nr 734, av herr Rubin, om uppskov
med övergången till högertrafik,

nr 735, av herr Sjönell m. fl., angående
ersättningen till markägare m. fl.
för värdeminskning å fastighet på grund
av planändring,

nr 736, av fru Thunvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
180/1965, med förslag till ändringar i
vägtrafikförordningen,

nr 737, av herrar Turesson och Björkman,
angående beslut om tillträde av
nya ägolotter vid laga skifte,

nr 738, av herr Thylén m. fl., angående
stopplikten vid huvudled,

nr 739, av herr Boo m. fl., om användning
av statens skogsförbättringsanslag
för upprättande av översiktliga markanvändningsplaner,

nr 740, av herr Dahlgren m. fl., om
utvidgning av de koncentrerade rationaliseringsinsatserna
på jordbrukets
område,

nr 741, av herr Dahlgren m. fl., angående
kvalitetsbestämmelserna vid inlösen
av brödsäd,

nr 742, av herr Franzén i Träkumla,
om stöd åt hampodlingen på Gotland,
nr 743, av herr Grebäck, om ett centralt
statligt planeringsorgan för naturvårdsfrågor
m. m.,

nr 744, av herrar Grebäck och Gustafsson
i Kårby, om utredning angående
anläggningar för konsttorkning av vallfoder,

nr 745, av herr Grebäck m. fl., om
fortsatt statligt stöd åt odlingen av spånadslin,

nr 746, av herr Grebäck m. fl., om
statsbidrag till Sveriges Allmänna Linodlingsförening,

nr 747, av herr Grebäck m. fl., om
statsbidrag för vattenvårdande åtgärder
vid icke bestående brukningsenheter,

nr 748, av herr Grebäck m. fl., om
decentralisering till de lokala frökontrollanstalterna
av vissa analysuppgifter,

nr 749, av herr Gustafsson i Kårby
m. fl., om visst statsbidrag till praktiskt
vetenskaplig växtförädling,

nr 750, av herr Gustafsson i Uddevalla
m. fl., om statlig kreditgaranti för
fiskare,

nr 751, av herrar Hedin och Eliasson
i Moholm, om obligatorisk skördeskadeanmälan,

nr 752, av herr Hedin m. fl., om utbildning
av mjölkningslärare,

nr 753, av herr Hedin m. fl., om statsbidrag
till befrämjande av vissa säkerhetsanordningar
på fiskefartyg,

nr 754, av herr Henningsson m. fl.,
om avgiftsfritt tillträde till Kullaberg,
nr 755, av herr Larsson i Borrby
in. fl., om höjt statsbidrag till föfädlingsverksamhet
på trädgårdsområdet,
nr 756, av herr Larsson i Hedenäset,
om åtgärder för att främja fisket i
Torne älv,

nr 757, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., angående veterinärstyrelsens
handläggning av frågor om ersättning
enligt epizootilagen,

nr 758, av herr Larsson i Norderön
m. fl., angående utnyttjandet av de allmänna
kartorna,

nr 759, av herr Larsson i Norderön
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bikets allmänna
kartverk: Kartarbeten m. m.,
nr 760, av fröken Ljungberg m. fl., om
dokumentära naturundersökningar,
m. m.,

nr 761, av herr Magnusson i Tumhult
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Bidrag till
produktionsbefrämjande åtgärder i
Norrland m. m.,

nr 762, av herr Magnusson i Tumhult
in. fl., angående dispositionen av domänverkets
markfond,

Onsdagen den 20 januari 1900 em.

Nr 4

121

nr 703, av herr Rimus m. fl., angående
finansieringen av samarbetsorganet
mellan fruktodlingens och handelns organisationer,

nr 704, av herrar Sundkvist och Gustavsson
i Alvesta, om förenkling av vissa
lantmäteriförrättningar,

nr 705, av herr Tobé in. fl., om en
långsiktig naturvårdsplanering,

nr 700, av herr Tobé in. fl., om höjt
anslag till Naturvård: Ersättningar till
markägare m. m.,

nr 707, av herr Andersson i Örebro
in. fl., om ökat samhälleligt stöd till
motorsport bland ungdom,

nr 708, av herr Antonsson in. fl., angående
taxitrafikens villkor och förutsättningar,

nr 709, av herr Bengtson i Solna och
fru Kristensson, om regionala samarbetsorgan
för vägfrågor,

nr 770, av herr Carlshamre m. fl., angående
vården av handikappade,

nr 771, av herrar Dahlgren och Boo,
om åtgärder för att främja gifta kvinnors
möjligheter till förvärvsarbete,
nr 772, av herr Eriksson i Bäckmora,
om utsträckt tid beträffande statens
järnvägars rabattresor för folkpensionärer,

nr 773, av herr Eriksson i Bäckmora,
om spridning av veckoledigheten,
nr 774, av herr Eriksson i Bäckmora,
om utredning angående familjevården,
nr 775, av herr Gustafsson i Kårby,
angående användningen av engångsförpackningar,

nr 770, av herr Gustafsson i Uddevalla,
angående behovet av allmänna kommunikationsmedel,

nr 777, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., om viss specialutbildning för
journalister,

nr 778, av herr Hedin, angående utbyggnaden
av Södertälje kanal, m. m.,
nr 779, av herr Hedlund in. fl., om
ett miljöpolitiskt handlingsprogram,
nr 780, av herr Johansson i Växjö,
angående hushållspraktik,

nr 781, av fru Jäderberg in. fl., om
förläggande av idrottsinstruktörsutbildning
till Kiruna,

nr 782, av herr Kellgren, om statligt
stöd till svensk grammofonskiveproduktion,

nr 783, av fru Leivén-Eliasson m. fl.,
angående arbetslösheten bland kvinnor,
nr 784, av herrar Mattsson och Antonsson,
om rådgivning i televisionen
angående vården av utvecklingsstörda,
nr 785, av herr Nordgren m. fl., angående
arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet,
m. in.,

nr 780, av herr Ringaby och fröken
Wetterström, angående vården av handikappade,

nr 787, av fru Ryding ni. fl., angående
könsrollerna,

nr 788, av herrar Sjönell och Eliasson
i Sundborn, om motverkande av rivning
av icke saneringsmogna bostadsfastigheter,
samt

nr 789, av fröken Wetterström in. fl.,
angående sysselsättning och arbetsvillkor
för den äldre arbetskraften.

Dessa motioner bordlädes.

§ 5

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Härmed begäres ledighet från riksdagsgöromål
för deltagande i Nordiska
rådets fjortonde session i Köpenhamn
för tiden 28 januari—2 februari 1900
för

fru Ekendahl
herr Ohlin
» Lassinantti

» Einar Gustafsson i Kårby
» Cassel
» Skoglund
fru Gärde Widemar och
för tiden 28 januari—1 februari 1900
för

herr Thapper.

Stockholm den 26 januari 1966

Gustaf Petrén
Kanslichef

Kammaren biföll denna ansökan.

122

Nr 4

Onsdagen den 26 januari 1966 em.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 20.17.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 66
614552