Nr 4 ANDRA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 4 ANDRA KAMMAREN 1962

24 januari

Debatter m. m.

Onsdagen den 24 januari fm.

Sid.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m. (forts.) ................. 3

Interpellationer av:

fru Kristensson i anledning av vidtagna åtgärder för rekryteringav
gymnasieingenjörer till särskild lärarutbildning vid de tekniska
högskolorna.................................................. 81

herr Eriksson i Bäckmora ang. beredskapsåtgärder för att trygga
elförsörjningen.................................................. 82

Onsdagen den 24 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.)................. 88

1 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 4

''•

wivt.S*

.. .

. ''

;

■ ''■ 0 Mij

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Onsdagen den 24 januari

Kl. 10.00

Förhandlingarna vi4 4etta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Gunnar
Helén p. g. a. sjukdom under tiden
15/1—10/2 1902 ej kan deltaga i riksdagsarbetet
utan rekommenderats vila
på annan ort.

Sture Helander

Herr Helén beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
15 innevarande januari till och med den
10 nästkommande februari.

§ 2

Ordet lämnades på begäran till

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp), som yttrade: Herr

talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts i går första
gången bordlagda proposition nr 10,
med förslag till brottsbalk, måtte med
hänsyn till ärendets omfattning utsträckas
till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från det
att propositionen kom kammaren till
handa.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 3

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN yttrade: Herr

talman! Av den till kammarens
ledamöter utdelade stencilerade för -

teckningen över sammanträdestider under
instundande februari månad framgår
bland annat, att plenum icke kommer
att anordnas fredagen den 9 februari.
Sista dagen för avlämnande av
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 10, med förslag till
brottsbalk, blir därför tisdagen den 13
februari.

§ 4

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att den från gårdagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1,
angående statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1962/63, och nr 2,
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1961/62, nu
komme att fortsättas; och lämnades därvid
i enlighet med förut gjord anteckning
ordet till

Herr NELANDER (fp), som yttrade:

Herr talman! Upptakten till denna
riksdagssession vgr små föregångare
exakt lik. Efter allt som skrivits och
pratats om ändringar i de yttre formerna
för riksdagens högtidliga öppnande
hade man väntat vissa omläggningar.
Men därav vart intet. Som vanligt
blev det sålunda för riksdagsledamöterna
en inmarsch i rikssalen med
ytterkläder och galoscher, trots att vissa
sonderingar gjordes före jul i partigrupperna
och olika alternativ förelädes.

öppningshögtidligheten visas ju också
i TV för kanske hälften av svenska

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

folket; antalet TV-licenser är för närvarande
uppe i 1,3 miljoner och beräknas
om ett år ha stigit till 1,7 miljoner,
vilket betyder att inemot 2/s av
svenska folket då kommer att ha tillgång
till TV-mottagare.

Inte ens hänsynen till de många TVtittarna
har således kunnat framtvinga
en reform. Men för dessa fjärran åskådare
betydde det kanske inte heller så
värst mycket, eftersom det enligt tidningarna
och åtskilliga direktrapporter
inte var många TV-sekunder som
ägnades riksdagen. En landsortstidning
skrev sålunda: »Var fanns riksdagen?
Genom TV:s försorg har det högtidliga
öppnandet blivit ett hela allmänhetens
evenemang. De tittare som bara fick se
kvällens sammandrag gick varken miste
om björnskinnsmössorna, de kungliga
damerna eller silvertronen. Men var
fanns riksdagen? Åt herrarna i rockar
och galoscher och med hatten i hand
ägnades ingen uppmärksamhet. Inte
ens talmännens hälsningsanföranden
kom med i TV:s sammandrag. Och dock
är detta riksdagens dag!»

En annan större tidning skrev: »Det
blev precis som vanligt: riksdagsledamöterna
i massiv och murrig vinterdräkt
och runt omkring dem ett lysande
uppbåd av guldsmidda uniformer
och kvinnlig gala i regnbågens alla
färger.»

Herr talman! Nog tycker man att en
så enkel reform som den att ledamöterna
skall kunna lägga av ytterkläderna
i exempelvis Bernadotte-våningen
och uppträda i en dräkt som är mer
passande till omgivningen vid denna
högtidlighet än galoscher och överrockar
skulle vara ganska lätt att genomföra;
klädseln må sedan bestämmas till
frack eller mörk kostym. Det förväntas
allmänt att kamrarnas presidier skall
försöka ordna den saken till nästa
gång.

Naturligtvis finns det de som menar
att hela denna ståt är onödig och att
vi skall slopa all högtidlighet vid riks -

dagens öppnande. Själv tycker jag att
vi har så mycken grå vardaglighet, att
det sannerligen kan behövas några högtidliga
ljuspunkter. Till sådana räknar
jag riksdagsöppnandet och likaså den
föregående gudstjänsten i Slottskapellet.
Varför kan för övrigt inte, herr talman,
predikan vid denna gudstjänst
också tas in i protokollet liksom talet
i rikssalen? Jag är övertygad om att
vi alla i vår ansvarsfulla gärning är i
behov av det som kan sammanfattas
i avslutningsorden i Konungens trontal:
»Nedkallande Guds välsignelse över
Eder och Edert arbete ...»

När det sedan gäller nådiga luntan
och dess huvudtitlar tycker jag att det
är på sin plats att uttrycka sin tillfredsställelse
över den koncentrerade
översikt som nu införts främst i respektive
huvudtitlar. Denna sammanfattning
av det väsentliga innehållet och de intressantare
nyheterna gör det lättare
att få ett samlat grepp om det hela.
Den mångtusensidiga budgeten är sannerligen
tillräckligt svårsmält ändå.
.lag finner det ävenledes vara en fördel
att kapitalbudgeten, som tidigare
utgivits separat, nu i ifrågakommande
del återfinns i respektive huvudtitel.
Kanske finns det möjligheter att komma
ännu längre när det gäller att göra
statsekonomien begripligare för folk i
allmänhet.

Efter dessa mera allmänna funderingar
ber jag att få beröra ett par speciella
spörsmål. Jag vill då först säga
några ord om trafikpolitiken.

1953 års trafikutredning har i sitt
under fjolåret avlämnade betänkande,
till vilket remissyttrandena nu inkommit,
lagt fram ett handlingsprogram
som för landets olika delar skulle trygga
en tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnad. Det
finns väl ingenting att invända mot utredningens
resonemang, att konkurrensen
mellan trafikmedlen direkt bör leda
trafikanten att välja det transportmedel
som tillgodoser transportbehovet

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

till lägsta samhälleliga kostnad. Och
därför måste konkurrensen drivas på
i möjligaste mån lika villkor. För järnvägens
del innebär detta bl. a. att vissa
historiskt betingade förpliktelser undanröjs.

Vad beträffar ekonomiska synpunkter
på järnvägsdriften, beräknar utredningen
att en rent affärsmässig motivering
på driften å olika linjer skulle
kunna innebära att inemot 50 procent
av järnvägsnätet med beräknade förluster
på sammanlagt ca 200 miljoner
per år skulle falla bort. I samband
därmed gör utredningen ett uttalande
som jag starkt vill understryka, nämligen
att »Samhällsekonomiska, sociala
och beredskapsmässiga hänsyn måste
emellertid begränsa järnvägsnedläggningens
omfattning».

Utredningen kommer fram till att statens
järnvägar för framtiden helt bör
kompenseras för trafikeringsplikten å
de trafiksvaga järnvägslinjerna med ett
till storleken årligen omprövat belopp
samt att förräntningen av nedlagt kapital
bör beräknas på den å det s. k.
affärsbanenätet (de bärkraftiga linjerna)
belöpande delen nedlagt kapital.
Detta är vad jag kan förstå en riktig
linje. Fordrar statsmakterna en affärsmässig
drift, så måste man vara beredd
att ge visst statligt bidrag till från samhälleliga
och sociala synpunkter uppehållen
annan drift. Att låta trafikanter
på de trafikstarka linjerna genom
högre taxeuttag än som varit motiverat
av kostnaderna för denna drift be,
ala förluster på andra delar kan från
trafikpolitisk synpunkt inte vara riktigt.

För nästa budgetår har kommunikationsministern
emellertid tagit upp ett
oförändrat sådant driftbidrag på SO
miljoner samt 50 miljoner för täckning
av underskott. Då hela frågekomplexet
inte är färdigberett, kan man
härvidlag förstå statsrådet. Problemet
bör emellertid snarast få en lösning,
så att SJ har möjlighet att föra en taxe -

politik som förbättrar driftresultatet å
affärsbanenätet.

Nedläggandet av järnvägslinjer möter
alltid protester, och det är inte svårt
att förstå. Ofta är det järnvägstillkomsten
som fört fram de olika samhällena,
och nedläggandet räknas som en tillbakagång.
Förhållandet är så även i
Skåne. Den befolkningsförflyttning som
här äger rum från de östra till de västra
delarna gör naturligtvis vissa bygder
än mer känsliga för eventuella försämringar
i fråga om kommunikationsmedel.
Man har förvisso rätt att på det
allmänna ställa kraven att där en järnvägslinje
måste nedläggas andra likvärdiga
kommunikationsmedel får ersätta
den och likaledes att tillfredsställande
upprustning och erforderlig rätning
av motsvarande vägar kommer till
stånd, innan en förändring vidtas. Tyvärr
har så inte alltid skett. Man får
emellertid inte glömma att en de! av
ansvaret också faller på andra parten.
Vill en bygd till allt pris behålla
en järnvägslinje, bör man rimligtvis
kunna förvänta att respektive kommuner
och där befintliga industrier i
möjligaste mån utnyttjar banan, liksom
att den stora allmänheten i fråga om
resor — och då inte minst å längre
sträckor — använder tåg.

Sedan kan man naturligtvis spekulera
om huruvida det inte från det allmännas
synpunkt i vissa fall vore bättre
att behålla en befintlig, visserligen
rätt trafiksvag linje med rationaliserad
och förbilligad drift och med ett visst
driftbidrag, än att inrätta en busslinje
som med den fortgående uttunningen
av befolkningen på landsbygden och
det snabbt ökande bilbeståndet snart
finner sitt trafikunderlag minskat och
bärigheten undergrävd. Det kommer
ändå alltid att finnas en hel del människor,
särskilt inom de lägre inkomstklasserna,
som har rätt att kräva att
allmänna kommunikationer upprätthålls,
så att de inte — mitt i vårt välfärds-
och överflödssamhälle — saknar

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss åt statsverkspropositionen in. m.

möjligheter att på ett hyggligt sätt och
till rimliga kostnader förflytta sig från
ort till ort.

I anslutning till trafikproblem och
kommunikationsmedel skulle jag vilja
ta upp en sak som rör postverket. Postverket
har i år ett 100-årsjubileum,
nämligen i fråga om lokalbrevbäringen.
Jubileet skall bl. a. celebreras med
utgivande av ett särskilt frimärke. Man
skulle i samband därmed vilja uttrycka
den förhoppningen att jubileet firas
med en förbättrad och inte en försämrad
service för den stora allmänheten.

Tyvärr kan man hysa vissa farhågor
härvidlag. Från postverkets håll här
det ifrågasatts att vrida klockan tillbaka
och på nytt införa bestämmelsen
att inte bära post högre än till första
våningen. Hur det då skulle komma
att se ut i entréhallen på ett 15- eller
20-våningars hus med där uppsatta
kanske hundratalet brevlådor, det kan
man ju föreställa sig! Postverket lär
också ha hotat med att slopa lokalbrevbäring
i s. k. villaområden (icke höghusområden
alltså) och där avlämna
post endast i vid tomtgräns uppsatt
brevlåda.

För cirka hundra år sedan lär postutdelningen
ha skett på det sättet, att
alla ankomna brev antecknades på listor,
som hängdes upp utanför postkontoret.
Dit fick man gå och läsa igenom
listan. Hittade man då sitt namn,
fick man knacka på expeditionsluekan
och efterfråga brevet. Det var då
det!

Jubileet för lokalbrevbäringen får
naturligtvis inte firas med införande
av en försämrad service vare sig i städer
och tätorter eller på landsbygden.
I vårt välfärdssamhälle bör väl ändå
ett statligt monopolföretag som postverket
ge rimlig service åt medborgarna.

Herr talman! Till sist ber jag att få
komma in på ett helt annat området
Jag har dert känslan att vi i allt vårt

arbete för att fä fram ett bättre samhälle,
i all vår strävan för att höja
den allmänna levnadsstandarden och
mitt i allt vårt tekniska kunnande ofta
glömmer människan själv. Det är ju
dock för människorna vi söker skapa
bättre förhållanden och åt dem vi vill
ge möjlighet till en tryggare tillvaro.

Det var för ett par år sedan som den
vänlige österrikaren kom fram till mig
vid en bensinmack nära italienska gränsen.
När han säg det svenska bilmärket,
sade han: »Sverige, ja, det måste
vara ett gott land, ni har ju en hög levnadsstandard
och ett allmänt välstånd.
» »Det stämmer nog», svarade
jag. »Ja, har ni inte också haft fred i
150 år?» »Det är också riktigt», genmälde
jag. »Vad ni ändå måtte vara
ett lyckligt folk!»

Det finns tillfällen, då man inte har
så mycket att säga, men då man tänker
Så mycket mer. Detta var ett sådant
tillfälle, och jag låter frågart gå
vidare: Är vi Svenskar verkligt lyckliga? Sann

lycka kan vi förvisso inte Skapa
fram génöm riksdagsbeslut, lagar
och förordningar. På sin höjd kan vi
ge de yttre förutsättningarna för lycka.
Men det är viktigt att vi städse har
i minne att människan inte bara är en
biologisk varelse; hon har både kropp,
själ och ande. Enligt Kristi lära utgör
dessa tre ett Sammantaget helt. Vi får
med andra ord inte försumma den andliga
vården, vare sig den skall ske på
sjukhus och vårdhem, i fängelser eller
vid militära förläggningar, i samband
med kristendomsundervisning i
skolorna eller i andra sammanhang.
Sann lycka måste vara grundad på inre
harmoni, harmoni människorna emellan
och harmoni med Gud.

Härefter anförde:

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Min avsikt är att i korthet
beröra tre frågor, nämligen först er -

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sättningen till tekniska hjälpmedel åt
handikappade medborgare, sedan rehabiliteringen
och slutligen den nyligen
tillsatta utredningen för översyn av
sjukförsäkringen.

Innan jag gör det vill jag emellertid
till protokollet få antecknat några allmänna
reflexioner kring det ämne vi
hu diskuterar, nämligen statsverkspropositionen.
Det bär varit ovanligt intressant
att studera hur pressen och de
personer, som gör anspråk på att begripa
de samhällsekonomiska sammanhangen,
har bedömt statsverkspropositionen.
Enligt dessa mycket varierande
bedömningar är den både stark och
svag, och samtidigt som den är anmärkningsvärt
försiktig, är den lättsinnigt
djärv. En del tidningar har sagt ungefär
»javars» men efterlyser de djärva
greppen.

När man nu som hastigast har hunnit
bläddra genom de olika huvudtitlarna
och de olika aktstycken, som hamnat
på riksdagens bord, kan man bedöma
recensionerna. Till dem som saknar
de djärva greppen bör man nog
säga, att den som vill ha en rättvisande
bild av den politiska aktiviteten inte
bara skall läsa finansplanen och de olika
huvudtitlarna. En lika viktig lektyr
är det där lilla häftet över vad sig i riket
tilldragit haver. Ett studium av det
aktstycket har visserligen vissa nackdelar,
kan man säga, eftersom uppgifterna
där berövar den enskilde riksdagsmannen
vissa motionsuppslag. Men
inte desto mindre anbefalls detta aktstycke
till ett noggrant studium. Fråga
är om inte en komprimerad sammanfattning
av de viktigaste utredningar
som nu pågår borde redovisas också
under de olika huvudtitlarna.

Det kan nu enligt min mening sägas,
att de olika huvudtitlarna och de olika
departementschefernas utredningsdirektiv
i år har befriat oss från en del
motionsmödor. Det är klart att en del
av oss tycker sig ha blivit berövade vissa
motionsuppslag, och jag är nu inne,

herr talman, på det jag främst ämnar
uppehålla mig vid.

Jag har under några år motionsledes
gett uttryck för mitt missnöje över att
de medborgare, som på grund av ett
oblitt öde tvingas att använda olika slag
av tekniska hjälpmedel för att kunna
funktionera, själva skall behöva bära
en så dryg del av kostnaderna härför.
Utgifterna för dessa av naturen påtvingade
hjälpmedel kan kännas synnerligen
påfrestande för den enskilde. Man behöver
bara som exempel nämna kostnaderna
för en rullstol.

Nu håller inrikesministern frågan om
statsbidrag till de tekniska hjälpmedlen
öppen i avbidan på ett slutligt förslag.
Jag vågar tolka detta så att mart
förbereder en förbättring. Min förhoppning
är att inrikesministern infriar de
förväntningar man hyser inom den rélativt
stora grupp det är fråga om. Det
måste väl ändå anses rimligt att vi alla
gemensamt bär dessa kostnader. När nu
stat och kommun på ett år anslår cirkä
8 000 miljoner kronor till den sociala
ömvårdnaden, tycker jag inte att man
behöver vara småsnål på denna punkt.
De utgifter samhället får vidkännas om
staten tar på sig totalkostnaden för
hjälpmedlen blir förhållandevis blygsamma,
medan lättnaden för den enskilde
kommer att bli betydande. Jag här
här en känsla av att man inte behöver
motionera när inrikesministern i sinorrt
tid lägger fram sitt förslag i ämnet.

Så vill jag något beröra det Vi numera
kallar rehabilitering. Denna fråga
har diskuterats mycket livligt de senaste
åren både av fackmän och av lekmän.
Verksamheten kan givetvis betecknas
som tämligen livlig. Det går
emellertid inte att frigöra Sig från intrycket
att verksamheten i vårt land är
alltför splittrad. Att detta är till nackdel
för rehabiliteringsverksamheten är
väl alldeles uppenbart. Den beredning
socialministern nyligen tillsatt hälsas
fördenskull med största tillfredsställelse.
Fältet är stort och i många avse -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

enden fortfarande obearbetat. Den tillsatta
beredningen har nu att åstadkomma
en enhet av delarna, försöka samordna
den splittrade verksamheten.

Alla har säkert givit akt på att i rehabiliteringens
föregångsländer man har
kommit fram till att en förutsättning för
att rehabiliteringen av en enskild medborgare
skall lyckas är att det hela sker
genom vad man kallar team-work. Det
är ytterst viktigt att medarbetarna i
detta lagarbete inte bara består av medicinsk
expertis och av arbetsvårdande
personal samt socialarbetare. Det allra
viktigaste är att själva huvudpersonen,
den som skall rehabiliteras, kommer
med i laget. Nu vet jag, att ordföranden
i den tillsatta beredningen helt delar
min mening på denna punkt. Det är av
vikt att beredningen tillvaratar den stora
erfarenhet de partiellt arbetsföras
medlemsorganisationer skaffat sig på
området. Rikskommittén för partiellt
arbetsföra kan utan tvivel ställa experter
till förfogande, varigenom kommitténs
arbete tillförs värdefullt tillskott
av synpunkter baserade på rika erfarenheter
från de handikappades svårigheter
i näringslivet och på arbetsmarknaden.

Den vunna erfarenheten pa rehabiliteringens
område visar tydligt att rehabilitering
lönar sig. Att det lönar sig för
den enskilde som blir rehabiliterad behöver
inte bevisas, men det är lika klart
att det även lönar sig för samhället.

Den sista punkt jag skulle vilja kommentera
är alltså den tillsatta utredningen
om sjukförsäkringen. Sjukförsäkringen
har under de senaste åren stimulerat
många motionärer. Vi får snart från socialministern
ett förslag till omfattande
förbättringar på både sjukförsäkringens
och moderskapsförsäkringens
områden. De förbättringar som förbereds
tillfredsställer högt ställda krav.
Nu är det emellertid inte hara de väntade
förbättringarna av sjukförsäkringen
som har intresse i detta sammanhang.
Av större intresse är faktiskt den

utredning angående sjukförsäkringen
som socialministern nyligen tillkallat.
För egen del ställde jag mig i fjol bakom
ett motionskrav om att sjukförsäkringen
borde vara med och betala vid
s. k. hälsokontroll. Detta önskemål
framstår nu såsom generande blygsamt,
om man ställer det i relation till de
uppgifter den tillsatta kommittén bär
på detta område. Man skall bl. a. låta
sjukförsäkringens resurser sättas in i
den sjukdomsförebyggande verksamheten.
Denna viktiga utredning utsågs
omedelbart innan statsverkspropositionen
lämnades och har måhända inte
uppmärksammats av alla. Den förtjänar
därför en kommentar. Jag vill inom parentes
sagt först fästa uppmärksamheten
vid och uttala min glädje över inrikesministerns
förslag om en försöksvis
anordnad allmän hälsokontroll.

Det mest påtagliga när en person blir
sjuk är att han förlorar sin arbetsförtjänst.
Det är givetvis därför helt naturligt,
att man i första hand menar att socialförsäkringen
skall gottgöra den enskilde
för dessa förluster. Den inkomstförlust
som den enskilde medborgaren
får vidkännas kan ju exakt beräknas.
Däremot ställer det sig svårare, ja praktiskt
taget omöjligt, att i konkreta siffror
fastställa totalförlusten vid sjukdom,
d. v. s. den samhällsekonomiska förlusten.
Att sjukförsäkringen drar en kostnad
på cirka 1 400 miljoner kronor ser
vi tydligt, men hur stor samhällsekonomisk
förlust sjukdom åstadkommer ser
vi inte. Mänga tycker givetvis att kostnaden
för sjukförsäkringen börjar oroa
och menar att man bör spara. Det är
inte alla som inser att sparandet måste
gä till på det sättet att man i stället ger
sjukförsäkringen större anslag. Vi bör
redan nu göra oss förtrogna med tanken
på att spara genom att öka utgifterna
för denna försäkring.

Enligt nu gällande bestämmelser får
sjukförsäkringen inte lämna ersättning,
om inte sjukdom föreligger. Det föreligger
alltså ett lagförbud för sjukförsäk -

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ringen att finansiera sjukdomsförebyggande
åtgärder. Här kommer vi alltså
att i sinom tid få ett förslag som tillåter
sådant engagemang för sjukförsäkringen.
Det är ett djärvt grepp som
medför ökade utgifter, men kostnaderna
kan utan tvivel leda till stora vinster.
I detta sammanhang finns det anledning
att uttala glädje över att kommittén
också fått i uppdrag att utarbeta
förslag till ersättning vid tandvård.
Effektiv tandvård ger säkert stora vinster
för den enskilde och samhället.

Till slut vill jag, herr talman, uttala
den förhoppningen att de igångsatta
utredningarna snarast skall slutföras
och riksdagen få förslag i ämnet.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Först vill jag i korthet
beröra frågan om högertrafikens införande.
Jag skall inte gå in på den Hallska
utredningen — jag konstaterar bara
att denna fått ett gynnsamt mottagande
beträffande själva reformen.

Det är väl alldeles klart att den snabba
ökningen av antalet fordon, som varje
år passerar våra gränser, gör att frågan
inte gäller om utan når övergång
till högertrafik skall ske. 1952 passerade
0,8 miljoner fordon våra gränser; 1960
— 8 år senare — var motsvarande siffra
3,7 miljoner. Inte på något annat område
kan en sådan utveckling visas. Antalet
personer som passerar våra gränser
var 1960 inte mindre än 27 miljoner.
Man väntar att dessa siffror skall
tredubblas under 1960-talet.

Mot bakgrunden av dessa fakta och
med hänsyn till att vi ansökt om anslutning
till den gemensamma marknaden
framstår det som självklart att reformen
bör påskyndas. Då återstår att
lösa finansieringsfrågan. Enligt utredningsmannens
beräkning skulle kostnaderna
täckas genom höjda drivmedelsskatter
under fem år. Reformen är dyr
och blir dyrare för varje dag som den
uppskjuts. Och den måste betalas. Det
är emellertid osäkert om det finns klara

skäl att lägga kostnaderna uteslutande
på bilismen. Den frågan måste ägnas ett
mer ingående studium än som hittills
skett. Man kan således icke ta såsom
ett axiom att bilismen skall stå för kostnaderna.
Tvärtom — reformen är allmän,
den berör hela samhället. Det kan
visserligen hävdas — dock endast till
viss grad — att den ökade trafiken har
skärpt behovet av en omläggning. Det
är hela samhällsutvecklingen och utvidgandet
av de internationella kontakterna
som nödvändiggör för Europa enhetliga
bestämmelser. Orsakerna kan sålunda
inte läggas helt på bilismen.

Vem kommer att få nytta av reformen?
Man kan inte säga att bilismen
ensam får skörda frukterna av den, utan
man räknar med positiva verkningar
för hela samhället. Ändå anses det på
vissa håll självklart att bilismen belastas
med kostnaderna. Jag kan, herr talman,
inte finna att detta är logiskt. När
orsakerna till reformen inte kan hänföras
enbart till bilismens ökning utan
måste anses ligga i hela samhällsutvecklingen
och när därtill reformen anses
bli till nytta för samhället i dess helhet
borde också kostnaderna drabba
samhället i dess helhet. De borde med
andra ord belasta den allmänna budgeten,
vars finansiering bilismen också
deltar i — kanske i högre grad än andra
grupper.

Sedan bensin- och brännoljeskatterna
genom riksdagsbeslutet i december 1961
höjts, är det ännu orimligare att för
detta ändamål föreslå skatteskärpning.
Genom de höjda drivmedelsskatterna
ökas statens inkomster av bilismen avsevärt.
Trots de ökade väganslagen i
årets statsverksproposition beräknas
sålunda bilskatterna för nästa budgetår
ge ett överskott av 187 miljoner kronor.
Även om bilskattemedlen under kommande
budgetår lielt skulle tas i anspråk
av väganslaget tillför bilismen
statskassan på annat sätt ökade skattemedel
— genom den särskilda omsättningsskatten
på personbilar och genom

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. nt.

energiskatten. Den växande bilismen
lämnar således redan nu tillräckligt bidrag
till finansieringen av den aktuella
reformen. Herr talman, såväl principiella
som praktiska skäl talar sålunda
för att omläggningen till högertrafik bör
bekostas över den allmänna budgeten.
Jag reagerar på det bestämdaste emot
att man nu igen försöker klämma åt
bilismen. Jag vädjar också till kommunikationsministern
att påskynda ärendet,
så att det kan behandlas vid årets
riksdag.

Herr talman, näringslivet hyser eu
stark positiv önskan om anslutning till
Europamarknaden. Hur anslutningen
skall utformas, behöver jag inte orda
om här. Den saken har redan bestämts
av de kontraherande länderna i 1950-talets tristaste förening. Om herr Hedlund
anser att 60-talets modefärg skall
bil gammalrosa, är det hans bekymmer.
I gär fick kammaren bevittna hur herr
Sträng här betygade herr Hedlund sin
vördnad för att denne i allt väsentligt
följt den socialdemokratiska politiken.
I går kväll fick svenska folket genom
statsminister Erlanders anförande i
första kammaren fastslaget, att oppositionspartierna
i vårt land är högern och
folkpartiet — centerpartiet bör alltså
rätteligen heta vänsterpartiet.

Jag vill bara, herr talman, understryka
betydelsen av att nu allt görs
för att inom den gemensamma marknaden
stärka vårt eget näringslivs konkurrenskraft.
På vår förmåga att behålla
och utvidga våra positioner beror
så mycket. Glädjande nog har statsrådet
Lange visat en positiv vilja. Det
är möjligt att man efter en närmare
granskning av statsverkspropositionen
anser sig böra framlägga kompletterande
förslag, och om så sker är det min
förhoppning att de blir behandlade i
den positiva anda som präglar handelsdepartementets
huvudtitel i dessa frågor.

»De resurser som från andra länders
sida avdelas för dessa ändamål är ofta

av imponerande storlek», skriver departementschefen
i årets huvudtitel.
»Det gäller därför för oss att inte komma
på efterkälken.»

Ja, förvisso är detta sant. Särskilt
stora är riskerna för att den mindre
och medelstora industrien kommer på
efterkälken. Anledningarna härtill är
många. Vi företagare har reagerat och
kommer att reagera mot den enligt vår
åsikt orättvisa omsättningsskatten på
förbruknings- och investeringsvaror på
flera hundra miljoner kronor. Vidare
anser vi att energiskatten och den för
någon månad sedan ytterligare höjda
drivinedelsskatten är ett slag mot företagarnas
exportmöjligheter.

Vi har väl alla — såväl regeringen
som svenska folket i övrigt —- vid det
här laget gjort klart för oss att vår export
är nödvändig för att vi skall kunna
upprätthålla vår höga standard. De senaste
åren har det glädjande nog gått
upp även för regeringen att de mindre
och medelstora företagen har eu stor
funktion att fylla på exportmarknaden.
Här är det verkligen från företagarhåll
berättigat med en fråga och en vädjan
till de ansvariga statsmakterna: Bör
inte dessa företagarkategoriers kapitalförsörjning
uppmärksammas mer än
hittills? Om så ej sker spricker herr
Strängs beräkningar att vi under 1962
kommer att få eu sexprocentig exportökning.

Ärade kammarledamöter! Tänk er in
i följande situation! Ett mindre eller
medelstort företag kommer på önskat
sätt in på en exportmarknad. Konkurrensen
gör minst tre, kanske sex månaders
kredit nödvändig. Den epok är
förbi då man kunde sälja och få betalt
mot rembours eller dokument. Då det
tar tid för varorna att komma till utlandet
och för pengarna att komma hem
till Sverige, blir den effektiva kredittiden
fyra respektive sju månader. Företagets
fordringar i utlandet blir större
och större. En allt större del av dess
rörelse- och aktiekapital blir låst i ut -

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

landet och dess likviditet försämras.
Företaget kan tvingas stoppa sin export
eller minska leveranserna i sådan omfattning
att importlandets kunder vänder
sig till andra leverantörer för sina
köp. Någon rekommenderar då måhända
företaget att söka exportkreditgaranti.
Men en sådan är ju bara till för
att täcka kreditförluster; den löser ej
finansieringsproblem. Vi företagare begär
inga subventioner utan endast att
bankerna skulle beredas möjlighet att
exempelvis belåna exportkreditgarantier
eller på något annat sätt ges möjlighet
att lämna något slag av exportkreditiv.

Jag vädjar därför till regeringen att
på nytt låta pröva frågan om kortfristiga
krediter för att stärka de mindre
och medelstora företagens likviditet och
konkurrensförmåga. Dessa företags betydelse
när det gäller att skaffa valutor
till vårt land kan inte nog betonas. En
ökning av exporten betyder att Sverige
bättre kan hävda sig på de alltmer
hårdnande marknaderna. En ökning av
exporten betyder också att valutareserven
kan ökas. Finansminister Sträng
bekräftar i statsverkspropositionen att
vi får räkna med dels lägre exportpriser
1962 och dels betydligt ökade löner.
Därtill kommer som bekant ökade ATPavgifter
och andra sociala förmåner
förutom vad jag redan nämnt om omsättningsskatt,
energiskatt och kreditransonering.

Jag skulle faktiskt våga föreslå att
finansminister Sträng något år finge
det delikata uppdraget att förvalta och
ansvara för ett exportföretag av den
mindre storleksordningen, som har alla
de svårigheter jag här tidigare pekat
på. Som den skicklige karl herr Sträng
ostridigt är — han kommer som bekant
alltid ned på fotterna -— skulle han säkert,
klara sig en kortare tid. Men för
att experimentet skulle bli verklighetsbetonat
måste man tänka bort alla speciella
relationer mellan företagare
Sträng och finansminister Sträng. På

banken skulle man säga till herr Sträng:
Ja, bästa herr Sträng, vi har kreditransonering
i detta land och investeringsfonderna
har slukat så mycket av våra
kunders kapital. Detta kapital är ej tillgängligt
för utlåning utan spärrat i riksbanken.
Vi har full förståelse för Edra
svårigheter, men tyvärr, herr Sträng,
kan vi inte låna Er några pengar.

Jag är övertygad om att herr Sträng
efter en sådan sejour skulle ha fått helt
annan förståelse för de här berörda
problemen, och jag är också övertygad
om att herr Sträng efter något år som
företagsledare under de av mig skisserade
förhållandena ville återgå till sin
befattning som chef för landets kassakista.

Jag vill än en gång återkomma till de
av mig berörda företagargruppernas
kapitalförsörjning. Det är med tillfredsställelse
som jag konstaterar den Wickmanska
utredningens resultat. I utredningen
påpekas att de mindre företagert
när det gäller kreditförsörjningen har
en svagare ställning än de större och att
de mindre företagen till följd av uppkomna
finansieringssvårigheter i högre
grad än de större fått revidera sina utbvggnadsplaner
och ratiönaliseringsplaner.

Mot bakgrunden av dessa fakta och
inför företagens nödvändighet att rationalisera
för att orka med den nya marknadens
konkurrens måste jag säga att
det är hög tid att vi i riksdagen får ta
ställning till förslag om konstruktiva
lösningar, särskilt som herr Sträng i
remissdebatten bl. a. yttrat: Jag är tveksam
huruvida industrien i år kan öka
sitt företagssparande. Det är möjligt att
industrien får större kostnader i år för
löner in. m. Det är vidare möjligt att
industrien i större utsträckning måste
gå Ut på lånemarknaden. Det blir säkerligen
en utpräglad efterfrågan på pengar
i år.

Ja, det är säkerligen alldeles riktigt.
Men hur har herr Sträng tänkt sig att
företagarna skall lösa ett sådant ökat

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lånebehov med nuvarande kreditrestriktioner?
Skall de gå ut på den grå
lånemarknaden och låna pengar till
betydligt högre ränta? Eller skall jag
tyda herr Strängs uttalande så, att herr
Sträng och regeringen avser att lätta
utlåningsmöjligheterna? I så fall måste
jag på företagarnas vägnar på förhand
tacka herr Sträng.

Jag vill vidare något beröra ur företagarnas
synpunkt konstruktiva lösningar
med en allt större flora av kreditinstitut
av statlig eller halvstatlig
karaktär. Jag tänker därvid på företagarföreningarnas
och kommerskollegiums
utlåningsmöjligheter samt på AB
Industrikredit och på det nu föreslagna
AB Företagskredit. Jag vill först och
främst slå fast att jag givetvis inte är
motståndare till dessa kreditinstitut.
Särskilt företagarföreningarna har gjort
stor nytta här i landet.

Vad jag däremot vill poängtera är
följande. Först dras bromsarna åt för
bankernas utlåningsmöjligheter så att
de mindre företagen kommer i stora
svårigheter. Då dessa så högljutt protesterar
tillkommer ett nytt penningutlånande
institut som företagarna måste
anlita. Jag frågar då: Tillför alla dessa
penninginstitut landet ökat eller nytt
kapital? Svaret måste bli nej. Vid en
opartisk bedömning av läget synes det
mig som om staten på detta sätt och
tyvärr med företagarnas medverkan får
en för varje år ökad makt över företagen
och deras utveckling, enär staten
kominer att kunna bestämma vem som
skall låna och när.

Slutligen några ord om räntan. Jag
ser givetvis gärna att räntan sänks, men
endast under den uttryckliga förutsättningen
att penningskruven ej ytterligare
dragés åt mot företagarna. Hellre betalar
vi dagens ränta än en låg ränta med
ytterligare begränsning av lånemöjligheterna
som följd.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det har i tidningspres -

sen på sista tiden förts en livlig och
ofta ganska häftig debatt om den lokaliseringspolitik,
som med samhällets
medverkan eller påverkan bedrives här
i landet, och även om hur den med tanke
på framtiden borde bedrivas.

På uppdrag av Kooperativa förbundet
gjorde docent Gulbrandsen vid lantbrukshögskolan
för ett par år sedan
några prognoser över den sannolika
befolkningsutvecklingen inom olika
områden av vårt land. Han påvisade att
strömmen av människor hittills under
hundra år gått från landsbygden in till
städer och tätorter men att vi nu står
inför ett nytt skede i denna befolkningsutveckling,
nämligen att flykten
från landsbygden nu torde i det närmaste
ha nått sitt slut och att de smärre
tätorterna och småstäderna nu står i
tur att tömmas på folk. De ekonomiska
krafter, som här verkar, är av accelererande
natur och främjar en ännu intensivare
koncentration av befolkningen
till rikets största städer. Man talar
ju redan om örestad och Mälarstad, där
hela den kringliggande landsbygden
undan för undan utvecklas till väldiga
industriområden dit vårt näringsliv i
en hittills oanad utsträckning kommer
att koncentreras.

De senaste befolkningssiffrorna utvisar
också med all önskvärd tydlighet
att denna utveckling pågår för fullt.
Man har följaktligen endast att konstatera
att så är fallet. Sedan återstår att
diskutera, om denna utveckling sedd ur
samhällets synpunkt är önskvärd och
nyttig eller om den bör motarbetas eller
ledas in på andra banor.

Det är på dessa väsentliga punkter,
som meningarna är mycket delade. Ny
fart på debatten blev det, sedan LOekonomerna
vid den senaste LO-kongressen
lade fram sin skrift om »Samordnad
näringspolitik» — för övrigt ett
mycket intressant och värdefullt inlägg
i samhällsdebatten.

Jag hoppas att jag inte blir — för att
tala med herr Meidner — beskylld för

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. nt.

en allmänt känslobetonad storstadsfientlighet,
som enligt honom skall vara
särskilt utmärkande för centerpartister,
om jag, trots att jag är från det bebådade
Mälarstadsområdet, ändå hyser en
viss förståelse för att representanterna
för glesbygderna känner sig både oroade
och olustiga inför utvecklingen. Men
det må i första hand vara deras bekymmer.
Det som i detta sammanhang alldeles
särskilt intresserar mig är, hur vi
på vettigaste och bästa sätt skall kunna
få en samverkan till stånd mellan statliga
och kommunala myndigheter och
privata företagare i fråga om lokaliseringspolitiken
inom detta område, medan
ännu tider är och medan ännu inte
alltför svåra missgrepp och felbedömningar
hunnit göras. Det är i Storstockholmsområdet
som befolkningskoncentrationen
är starkast och samhällsexpansionen
våldsammast. Det är i ett
sådant läge, som myndigheter och samhälle
tvingas att handla, oavsett vad
man tycker om den iråkade situationen
eller om utvecklingen i och för sig.

Har man inom detta område i någon
mån träffat på en del av alla de problem,
som sammanhänger med denna
befolkningskoncentration, kommer man
nog förr eller senare till samma slutsats
som LO-ekonomerna, nämligen att
det behövs inte mindre utan mer planering
från samhällets, men enligt min
uppfattning även från den privata sektorns
sida, om vi skall kunna få en jämnare
fördelad spridning av företag och
näringsliv med en ökad trivsel för människorna
och en höjd effektivitet i produktionen
som resultat.

Samhället kan och bör genom olika
åtgärder bidra härtill. En förbättring
av kommunikationerna till lands och
vatten, bättre hamnar, bättre skol- och
yrkesutbildning, nya bostäder och välplancrade
tätortsområden underlättar
en lokalisering dit, där den ur effektivitetssynpunkt
är mest önskvärd. Det
borde vara möjligt för samhället att i
samverkan med de privata företagarna

så påverka befolkningsomflyttning och
utbyggnad av näringslivet inom dessa
storstadsregioner, att vi får en bättre
och jämnare spridning inom denna
region. Detta är önskvärt inte bara ur
effektivitetssynpunkt utan även med
tanke på människornas trevnad och
trivsel. Möjligheterna för familjerna att
snabbt och utan onödigt dyra resekostnader
komma ut i skog och mark, ut
till sina sportstugor och friluftsområden,
underlättas om befolkningskonc.
entrationen inte är alltför stor. Ju
jämnare och större spridningen av företag
och bebyggelse blir inom dessa storstadsregioner
desto lättare bör det bli
att undvika den olidliga trängsel i trafiken
på våra gator och utfartsleder,
som nu är så utmärkande för våra storstäder.
Samhällsintresset består ju inte
bara i ekonomi och allt är inte standardhöjning,
som förefaller att öka vår
konkurrenskraft.

Genom en förnuftig lokaliseringspolitik
bör det vara möjligt att ge människorna
ökade chanser att själva välja bostadsort
och bostadsform enligt sina egna önskemål.
Det är inte nödvändigt att i vårt vidsträckta
land tvinga in onödigt många
människor i storstadens uniformitet och
grå tristess. En viss koncentration av vårt
näringsliv är väl ur konkurrenssynpunkt
oundviklig, men den behöver helt säkert
inte leda till en bebyggelsekoncentration
som blir mer eller mindre outhärdlig för
människorna med vantrivsel och sociala
missförhållanden som följd. Det är väl
inte utan orsak som samhällets socialutgifter
i Stockholm är nära dubbelt så
höga som genomsnittet för landet i övrigt.

Målsättningen för lokaliseringspolitiken
inom Storstockholmsräjongen borde
vara att sprida ut bostadsbebyggelsen
kring ett flertal välplacerade och välplanerade
industriorter över hela Mälarbäckenet
och utefter kusten till orter, där
goda hamnar finns tillgängliga. Men för
att detta skall bli möjligt måste ett bättre
samarbete mellan berörda områden
åstadkommas. Som det nu är, slår varje

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kommunal myndighet i varje ort, stor eller
liten, ängsligt vakt om sina intressen,
ofta till förfång för en förnuftig och vettig
lösning av lokaliseringsfrågorna. Hur
detta samarbete skall organiseras och
hur samarbetsfrågorna skall lösas lämnar
jag i detta sammanhang därhän. Men
så mycket kan väl sägas att frågan om en
rationell administrativ indelning av denna
mälarregion blir allt aktuellare för
var dag som går.

Beträffande möjligheterna att i ännu
högre grad än vad som nu är fallet sprida
ut lokaliseringen inom detta område måste
frågan om att förbättra inloppen till
Mälaren tilldelas eu framskjuten plats.
Sedan Stockholms stad kortsynt nog genom
tunnelbanebygget mer eller mindre
korkade till farleden genom Liljeholmskanalen
återstår för sjöfarten på Mälaren
endast vägen genom Södertälje kanal. Det
är hög tid att ett avgörande av frågan
om en ombyggnad av Södertälje kanal
snabbt kommer till stånd, så att den planerade
nya klaffbron för landsvägstrafiken
över kanalen kan så konstrueras att
den efter en breddning och fördjupning
av kanalen kan tillåta att större fartyg
än vad nu är fallet kan släppas genom
kanalen. Begränsningen ligger nu vid
4 000 ton. Det kan i detta sammanhang
förtjäna nämnas, att det om farlederna i
Mälaren ombygges och fördjupas blir
möjligt att angöra en del av hamnarna i
Mälaren med fartyg på upp till 10 000—
15 000 tons dödvikt och kanske ännu
större.

I detta sammanhang kan det förtjäna
framhållas, att stödet till den mindre
skeppsfarten borde behandlas mindre
njuggt än vad som varit fallet. Den mindre
skeppsfarten är ett typexempel på eu
serviceverksamhet som av ekonomiska
skäl är oumbärlig för storindustrien och
inte minst för exportindustrien. Det skulle
finnas mycket att tillägga om denna lokaliseringspolitik
i Mälarregionen utifrån
företagsekonomiska utgångspunkter, men
jag skall inte trötta med det.

Jag vill i all korthet i stället ta upp

några andra frågor, som sammanhänger
med den pågående befolkningskoneentrationen,
nämligen några frågor som berör
människornas trivselproblem och som är
högaktuella i Storstockholmsområdet.

Det är för det första vattenvården och
allt vad därmed sammanhänger. I en motion
har jag och några medmotionärer
föreslagit riksdagen att begära, att en
parlamentarisk utredning med det snaraste
tillsättes för att utreda hela det
komplex av frågor, som sammanhänger
med en rationell vattenvård i ett kultursamhälle.
Organisationsfrågor, utredningsförfarande,
utbildningens ordnande,
kostnadsfördelning mellan berörda
parter, naturskyddssynpunkter, riskerna
för föroreningar m. m. måste med det
snaraste klaras upp, om inte lortvattnet
bokstavligen skall stiga oss över huvudet.

Fn annan fråga som också är högaktuell
är. hur vi medan det ännu är tid
skall kunna rädda vissa områden inom
vår skärgård från att fullständigt vandaliseras
och förflackas. Dessa områden
borde på ett eller annat sätt läggas under
samhällets kontroll antingen genom
köp eller arrendeavtal för att på så sätt
skyddas för en hänsynslös exploatering
och för att ställas till friluftsfolkets förfogande
för rekreation och avkoppling —
något som en stressad befolkning i den
bebådade Mälarstaden helt säkert kommer
att väl behöva. För att bevara det
som ännu finns kvar av en relativt orörd
skärgårdsnatur behövs både ekonomiska
resurser och lagändringar. Vågar man
hoppas på att regeringen kommer att
framlägga förslag härom?

Till slut några ord i en fråga som har
ett visst sammanhang med de problem,
som jag nu varit inne på och som herr
Gustafsson i Stockholm med lätt hand berörde
i går. Herr Gustafsson sade att han
var beredd diskutera vissa frågor som
står i samband med en effektivisering av
vårt näringsliv, bl. a. frågan om att ytterligare
driva på den yttre rationaliseringen
inom jordbruket för att på så sätt

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverksprepositionen m. m.

öka tillgången på arbetskraft inom de expanderande
näringarna.

Jag skulle vilja säga herr Gustafsson —
och jag har erfarenhet från en lantbruksnämnd
som sannerligen vet vad det innebär
att ha en storstad inpå knutarna —
att det inte finns flera människor i den
mest arbetsföra åldern vid småbruk och
bondgårdar än som behövs för arbetet
där. Såvitt det inte gäller barnungar eller
människor i 60—70-årsåldern finns det
ingen ledig arbetskraft att hämta från
jordbruket. Men låt åldringarna do i frid
på sina gårdar! På många av dem — jag
höll på att säga alltför många — kommer
det ändå ingen ny brukare efter den nuvarande,
och då har ju den yttre rationaliseringen
nått så långt den kan komma.
Det gäller bara att en liten tid beväpna
sig med tålamod. Sedan får vi nog ge oss
i kast med frågan om hur vi skall kunna
skaffa arbetskraft till skogar, vägar, anläggningsarbeten
och andra tunga jobb,
en arbetskraft som hittills rekryterats
från landsbygden. Men framtidens riksdagsmän
måste väl också ha några bekymmer
att brottas med.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Först skulle jag till talman
Thapper såsom ordförande i den
kommande försvarsutredningen vilja rikta
den vädjan, att han försöker se till att
det museala inslaget — jag hoppas att
riksdagen har tagit ut värdet av inträdesbiljetten
—- inte kommer att dominera arbetet
med riktlinjerna för vårt framtida
försvar. Jag skulle också vilja vädja till
utredningen att främst ta sikte på kvaliteten
och inte på kvantiteten. I vårt nuvarande
samhälle kan vi inte offra flera
miljoner på försvaret än som för närvarande
sker, och vi måste ordna det så,
att allt större del av den arbetskraft som
nu sysselsattes inom försvaret kan frigöras
för andra ändamål. Det må vara
förståeligt, om ÖB har en stor önskelista,
ty han lever kanske såsom många
andra kvar i det förgångna. I framtiden
kommer den svenska industriens möjlig -

heter att fungera att utgöra en av de
största källorna till vårt lands försvarskraft.
Vi får därför hoppas att talman
Thapper såsom utredningens ordförande
skall försöka hålla både militärer och en
del andra på jorden.

Man har här ur olika synpunkter bekänt
sin tro på europamarknaden. Jag
har fått ett allt starkare intryck av att
europamarknaden mer har en politisk än
en handelspolitisk uppgift att fylla. Det
verkar också som om man utgick ifrån,
att det utan vidare går att klara frågan
om en anslutning till europamarknaden.
Men även om det inte visas så stor respekt
för grundlagen i olika sammanhang
— riksdagen har själv fått en allvarlig
påminnelse om det betänkliga däri —
finns det grundlagsenligt inte någon möjlighet
att göra avkall på den svenska suveräniteten
förrän tidigast efter år 1965.
Enligt vad jag kan förstå är de synpunkter
som docent Petrén framfört i Svenska
Dagbladet så bärande, att vi bör akta oss
för att genom nyval eller på annat sätt
påskynda en utveckling som inte kan
vara vettig.

Vi skall komma ihåg, att genom det avtal
som här prisats på olika sätt skulle vi
riskera att beslutanderätten om vårt
lands förhållanden överlåtes till stater,
som icke kan beskyllas för att vara demokratiska
och som har en annan syn på
människan och frihetsbegreppet än vi
har. Den svenska riksdagen har därför
anledning se till, att man inte i detta
sammanhang förhastar sig, utan att ställningstagandet
grundas på noggranna och
kalla beräkningar. Om den vidgade marknaden
endast skulle få till följd, att det
kommer in en mängd utländskt spekulationskapital
i vårt land och att äganderätten
till svensk industri in. m. så att
säga överföres till främmande makt, så
skulle det i längden, med vår syn på människans
rätt till arbete och frihet, kunna
få i allra högsta grad olyckliga konsekvenser.
Jag tror att det är av väsentlig
betydelse att man har detta förhållande
klart för sig.

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Man har här i diskussionen tagit upp
olika problem. Från den s. k. oppositionen
har det kommit ganska omfattande
önskelistor. Man har sagt att det skall
byggas 100 000 lägenheter, man har talat
om åldringsvård och om socialvård och
sjukvård över huvud taget. Men, mina damer
och herrar, samtidigt som man kommit
med denna önskelista har man krävt
att skatterna skall ned. Vad är det för
prat? Är inte riksdagens ledamöter ändå
så ekonomiskt kunniga, att de vet att om
vi vill ha en utbyggd sjukvård för både
åldringar och andra duger det inte bara
att prata om det? Vi måste ha pengar och
vi måste ha arbetskraft för att förverkliga
det hela. Därför tycker jag faktiskt
att herr Ohlin även om det är val i år bör
se efter hur hans meningsfränder i de beslutande
församlingarna förhåller sig i
olika sammanhang.

Det har sagts här att skatterna skall
ned, men tidningen Expressen och en del
nykterhetsvänner vill att en skatt skall
upp, nämligen spritskatten. Om vi inte
kan komma till rätta med spritproblemet
på annan väg än genom att höja spritpriserna
ytterligare, då är det lika gott att
nykterhetsrörelsen — som jag har tillhört
sedan jag var sju—åtta år — erkänner
att den har misslyckats och att den
har felbedömt läget. Här måste man göra
ingrepp av en annan karaktär.

Det kan inte heller vara vettigt att
säga: »Försvarets pengar skall vi ta frän
spriten och tobaken. Barnbidragen skall
vi ta från sprit och tobak.» Man borde litet
närmare sätta sig in i de frågeställningar
som här möter. Som gammal absolutist
skulle jag vilja vädja till finansministern
att hålla huvudet kallt på den
här fronten, ty vi skadar våra syften från
både nykterhetssynpunkt och andra synpunkter
genom att ensidigt övervältra
problemen på grupper som vi säger oss
vilja hjälpa.

Vidare har det talats om att vi skall ta
krafttag för att förbättra lönerna för olika
grupper. Det är nog riktigt i och för
sig. Jag skulle vilja vädja till statsrådet

Lindholm att han beaktar, att när man i
fortsättningen skall bedöma hur arbetskraft
skall betalas, skall man försöka betala
efter prestation och inte som för närvarande
efter den lediga löneklassen,
d. v. s. efter principen att först när någon
så att säga lämnar plats för en annan
skall vederbörande få en viss lön.
Det borde ändå vara på tiden nu att både
staten, landstingen och kommunerna tänker
om och betalar efter prestation. Riksdagen
själv borde exempelvis tänka på
vaktmästarna. Vi har sådana som gått
och väntat i tretton år på att få en ordinarie
befattning. Riksdagen borde kunna
ordna denna fråga på ett vettigare sätt.

Om nu de borgerliga menar allvar med
att vi skall ge väsentliga löneförbättringar
åt de stats- och landstingsanställda,
hoppas jag att de även förstår att våra
skatter inte kan gå nedåt utan måste
höjas, i varje fall när det gäller landsting
och kommuner. När samhället åtar sig
fler och fler uppgifter av t. ex. försäkringsnatur
för den enskilde medborgarens
räkning är det angeläget att understryka
att skatterna visserligen i kronor
och procent räknat kan synas stiga men
att utvecklingen reellt går åt det andra
hållet.

Herr talman! Detta var egentligen inte
huvudmotivet till att jag begärde ordet.
Vi har jo presenterats en proposition i
tre delar om en ny brottsbalk. Det hör
inte till vardagsarbetet för riksdagen att
diskutera rättsfrågor. Man debatterar
hellre författningsfrågor m. m. och glömmer
bort att rättsväsendet — lag och rätt
samt deras praktiska tillämpning — för
en demokrati är ytterst väsentliga och
viktiga spörsmål. Även om jag är principiell
anhängare av republik måste jag
säga, att den saken kommer i andra hand
i förhållande till frågan om lag och rätt.

Här skall nu en hundraårig brottsbalk
bytas ut. Efter vad jag kan se är det
huvudsakligen fråga om en redaktionell
uppsnyggning, dock med skärpningar
på vissa områden. Men om man ser närmare
på frågan om rätt och brott, fin -

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ner man att de största brotten ofta är
fullt lagliga och att det är de mindre
som blir mest uppmärksammade. Jag
vill erinra om vad den föregående ärade
talaren sade om spekulationen i markvärdestegringar
runt våra kuster.

Kan det, för att här ta ett exempel,
vara rimligt att en hungrig person som
tar sig in i en sommarstuga och tillgriper
en smörgås skall betraktas som en
grov brottsling, som polisanmäles och
ådömes strängt straff, men att den som
företräder ett bolag i Stockholm, som
arrenderar ut en sommarstugetomt billigt
under fem år och efter den tidens
utgång ställer sådana villkor att den
som hyrt tomten i god tro tvingas lämna
sin stuga i bolagets händer, går straffri,
ty han har begått ett »lagligt brott».

Är det rimligt, att justitiedepartementet
inte gör något åt frågan om en tidsenlig
jordvärdestegringslag? Är det inte
skandal att vi ger hjälp åt människor
som behöver bostad men att andra tar
pengarna? Eller lät mig ta ett exempel
från min egen hemstad. En man där
köpte en gång i sin ungdom en fastighet
för mellan 12 000 och 20 000 kronor. Nu
har han sålt den för mellan 800 000 och
1 000 000 kronor. Är det inte på tiden
att vi börjar tänka om i frågan vad som
är rätt och vad som är brottsligt?

Innan förslagen till ny brottsbalk och
ny jordabalk tas upp till behandling
borde man på justitiedepartementet rensa
ut sådant som svenska folket inte kan
förstå det brottsliga i. Om ecklesiastikministern
vore närvarande nu, skulle
jag vilja framhålla för honom, att så
länge som vi i vårt rättsväsende och
rättstänkande har kvar de gamla romerska
rättsprinciperna, vilka utformades
i ett klassamhälle och efter ett tänkesätt
enligt vilket diktatur var förmer
än demokrati — och så länge de som
avgör om en handling är straffbar eller
inte är bundna av ett gammalt tänkesätt
som bygger på helt andra förutsättningar
än våra —- kommer vi inte till

rätta med de problem på rättsväsendets
område som vi alla så ofta talar om. ;

På allt flera områden — i ämbetsverk,
länsstyrelser, kommuner och industrier
o. s. v. — tvingas man i dag
att i allt större utsträckning engagera
jurister, vilkas utbildning baserar sig
på ett gammalt och fördomsfullt klasssamhälles
rättsväsende. Då är det självklart
att dessa jurister, även om de inte
existerar som parti, är den mäktigaste
faktorn i svensk politik i dag.

Man har sagt, att Frankrikes problem
ytterst bottnar i att juristerna där har
tagit hand om det politiska livet och nu
styr landet. Här i Sverige har vi en
mängd fullmaktslagar som militären kan
utnyttja, och vi har också lagar, som
träder i funktion i kritiska situationer
och som kan utnyttjas av juristerna.
Men i en demokrati måste man alltid
ge akt på att utbildningen — och framför
allt lagstiftningen och lagtillämpningen
— är vettig ur olika synpunkter.

Det talas om brottslighet, och visst
får vi statistiskt fram stor brottslighet
i värt land. Men är det inte, ärade kammarledamöter,
en statistisk förvillelse?
Ingen trodde väl i vår ungdom, att man
skulle få 300 kronor i böter för att man
tog två wienerbröd utan att betala och
att kamraten, som fick det ena wienerbrödet,
skulle stämmas för häleri. Vi
kunde väl aldrig tänka oss, att man
skulle få en stämning på halsen om man
nyttjade en skogsväg. Vi får i det nuva,-rande samhället bevittna att en hel råd
olika bagatellbrott beivras. Man har en
känsla av att om de möjligheter lagen
ger skulle utnyttjas konsekvent, skulle
huvuddelen, ja, kanske 85—90 procent
av svenska folket vara brottslingar. Om
vi bedömer som brott sädana bagateller
att ingen av oss kan undgå att begå
brott, då frågar man sig, ärade kammarledamöter,
hur en demokratisk stat skall
kunna fungera.

Det måste vära angeläget att våra
åklagare får en bättre utbildning. Men

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 4

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det bör även inskärpas att om brottet
är av så ringa omfattning att skada inte
uppstår, skall man akta sig för att vidta
rättsliga åtgärder. Det skulle vara intressant
att pröva samtliga riksdagsmän
och se hur många som skulle klara sig
om en åklagare sökte få dem fällda. Det
skulle kanske inte vara någon. Om man
nu har sådana anspråk på rätt och brott

— det finns väl inte heller någon jurist
med sådana kvalifikationer, att hans
bedömning inte kan sättas i tvivelsmål

— då frågar man sig: Hur skall denna
utveckling kunna fortsätta utan att vi
går mot en anarki?

Herr talman! Jag har velat understryka
dessa frågor därför att riksdagen
i fortsättningen bör ägna dem större
uppmärksamhet än för närvarande. För
en demokrati är det självklart, att en
författning spelar stor roll. Det är riktigt
att en demokrati blir handlingsduglig
och arbetsduglig. Men det bör också
vara angeläget att funktionerna inom
rättsväsendet blir sådana, att samhället
kan betraktas som ett verkligt rättssamhälle.

När man skall tala om rättsläget i
vårt land drar man alltid fram ungdomen
för att klanka på den. Jag tror att
de största brottslingarna -— i varje fall
i moraliskt avseende — tillhör de äldre
grupperna. Det är de äldre med fast
rot i ett förgånget klassamhälle som
tänker, som skriver och tillämpar lag.
Det borde därför vara angeläget att något
göres, och justitiedepartementet borde
se till att juristerna i större omfattning
kunde blandas upp med samhällsvetare
och att demokratien också kunde
beredas större utrymme på juridikens
område.

Herr talman! Med detta vill jag ha
sagt, att även om brottsbalken skulle så
att säga innebära en rationalisering, anser
jag att det hade varit lämpligare och
nyttigare ur det svenska samhällets synpunkt,
om man hade skjutit på dess
framläggande inför riksdagen till dess

man hade tänkt igenom vad som är rätt
och vad man skall beteckna som brott.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är väl klart att man
i sin politiska aktivitet och bedömning
kommer till ett något annat resultat
rörande behov och åtgärder, insatser
och reformer, om man tar till utgångspunkt
medborgarna som ett kollektiv
och sätter generellt verkande metoder
att förändra deras förhållanden främst,
än om man utgår från den enskilde och
frågar sig vad som fattas den enskilde,
vad som är en tillfredsställande utveckling
hos den enskilda individen och hur
en sådan utveckling på olika sätt skall
kunna främjas.

Jag medger gärna, att det långa .stycken
i praktiken och i fråga om slutresultatet
kan röra sig om skillnader, som
bara innebär nyanser och betoningar,
men det är trots detta inte oviktigt med
sådana skillnader. Ett starkt och ensidigt
hävdande av samhällsintresset leder
nämligen i sina extrema former till
diktatur och därmed till skada för den
enskilde och hans individuella utveckling
och lycka. Det behövs därför en
ständig bevakning och fortgående avvägning
av dessa både intressen mot
varandra. Det är ju detta som resulterar
i det politiska arbetet i en demokrati.

Det parti som jag företräder har som
en följd av sin politiska grundsyn ägnat
de mänskliga rättigheterna och den enskildes
rättssäkerhet stor och oavlåtlig
uppmärksamhet. Jag ber därför, herr
talman, att sedan de stora, mera partipolitiskt
betonade dagsfrågorna i går
behandlats få först beröra en särskild
rättsfråga.

Som bekant stiger sedan några år
tillbaka antalet intagna på kriminalvårdens
anstalter. Kanske detta till en del
beror på det som herr Lundberg nämnde,
nämligen att flera gärningar än förr
är brott och att man rent statistiskt kan
ge bättre besked nu än förr. Ett faktum
är alltså att antalet intagna på fång -

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vårdsanstalterna stigit. Man kan även
vänta sig att ökningen av de intagna
skali fortsätta. Enligt en under andra
huvudtiteln åberopad prognos skulle det
nästa år röra sig om eu ökning till 5 800
eller med 20 procent.

En väsentlig utökning av anstaltsorganisationen
bedöms därför såsom
nödvändig. Även om starka krafter i
samhällsutvecklingen själva främjar kriminaliteten,
såsom t. ex. urbaniseringen
eller bristen på fostran till demokrati,
hänsyn, ansvar och gemenskap — frågor
som jag inte skall gå närmare in
på här — hoppas vi genom en ständig
utbyggnad och reformering av de kriminalprofylaktiskt
verkande samhällsåtgärderna
i form av förebyggande barna-
och ungdomsvård, frivilliga organisationers
ungdomsfostran, nykterhetsyården
och mentalsjukvården på längre
sikt kunna stoppa ökningen av och
tränga tillbaka kriminaliteten och därmed
minska behovet av nya anstaltsplatser.

En viktig åtgärd med syfte bl. a. att
i varje fall på längre sikt minska platsbehovet
är justitieministerns förslag
detta år om en vida snabbare utbyggnad
av frivårdens resurser än som ursprungligen
avsetts, en förutseende åtgärd av
den allra största betydelse inför den
reform av sättet för lagöverträdares behandling,
som upptagits som förslag i
den särskilda propositionen om brottsbalken.
Jag tror att många, som på ett
eller annat sätt sysslar med kriminalvård
och kriminalprofylax, hälsar detta
förslag med stor tillfredsställelse. En
effektivare frivård är en av de viktigaste
metoderna att reducera behovet
av kriminalvårdsanstalter.

Det finns dock en åtgärd, som i viss
utsträckning skulle kunna hjälpa upp
kriminalvårdens beträngda läge, även
om den till sin typ inte i och för sig
skulle kunna väntas ha en minskande
effekt på kriminaliteten. Jag tänker på
förvaringen av de för brott häktade.
Är det, frågar jag mig, principiellt rik -

tigt, att häktade placeras på anstalter
för straffverkställighet? Jag har berört
denna fråga tidigare bär i kammaren
och ber att fä ta upp den igen.

Ingen skall behandlas som om han
vore ådömd straff förrän hans sak slutprövats
av domstol och domen vunnit
laga kraft. I den nutida straffprocessen
intar domaren en neutral ställning mellan
två parter: den tilltalade och åklagaren.
Denna neutralitet i sakfrågan före
domen borde enligt min mening ta sig
uttryck även i formen för den anklagades
omhändertagande i de fall häktning
kan ifrågakomina. Den häktade
borde som det uttryckts vara »domarens
fånge», inte åklagarens och inte heller
de straffverkställande organens. Han
kan ju vara oskyldig till det brott han
anklagas för, och hans fall är i varje
fall inte ännu avgjort.

Självfallet skulle eu praktisk tillämpning
av principen om den häktade som
domarens fånge fordra särskilda anordningar
för de häktades omhändertagande.
Rom de emellertid bort från
fångvårdens anstalter, kunde dessa
anstalter avlastas åtminstone en kategori
intagna.

Det finns emellertid även en rad andra
grupper, där frihetsberövande åtgärd
vidtagits i avvaktan på ett slutligt avgörande.
Lämpligheten av formen för
deras förvaring —- denna sker vanligen
i polislokaler — kan också rent principiellt
ifrågasättas, alldeles bortsett
från många sådana lokalers kvarstående
bristfälligheter. Det gäller t. ex. de av
polis tillfälligt omhändertagna utlänningarna,
alkoholmissbrukarna, mentalsjuka,
villkorligt dömda och villkorligt
frigivna, som misskött sig o. s. v.

Den här av mig upptagna principfrågan
fordrar självfallet ingående överväganden
av de praktiska konsekvenserna,
men det förefaller som om den ur
de mänskliga rättigheternas synpunkt
så småningom måste lösas efter linjer,
som ungefär överensstämmer med dem
som jag här skisserat, alltså genom en

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

särskild, kriminalvården och polis- och
åklagarmyndigheterna sidoordnad organisation.

Jag vill, herr talman, nu övergå till
femte huvudtiteln och då endast rikta
uppmärksamheten på en felskrivning i
den redovisning, som där ges av nykterhetsvårdsutredningens
nyligen avgivna
betänkande. Jag kan inte uppfatta
det som något annat än en felskrivning.
Denna utredning har inte, som det anföres
under femte huvudtiteln, formligen
föreslagit att länsnykterhetsnämnderna
skall avskaffas. Utredningen har
endast anfört vissa skäl för detta och
påyrkat att frågan skall prövas i annat
sammanhang. Till denna skrivning i betänkandet
är för övrigt fogade bestämda
invändningar i form av reservationer
och särskilda yttranden.

Vad gäller nykterhétsförhållandena i
samhället kan man inte undgå att känna
en viss tvekan inför de väldiga belopp,
som de alkoholskadades vård numera
slukar, och de i jämförelse därmed
relativt små belopp, som anslås till
speciell profylax mot alkoholism i form
av medel till nykterlietsupplysning och
nykterhetsundervisning. Liksom ett par
talare i går vill jag uttala min glädje
över statsrådet Edenmans uppräkning
av vissa anslag för detta ändamål i
årets statsverksproposition. Jag tror att
en ytterligare stimulans från statligt håll
av nykterhetsrörelsens verksamhet skul3e
ganska snabbt leda till vissa gynnsamma
och avläsbara resultat. Därmed har
jag inte sagt att inte nykterhetsvården
behöver anslag. Den behöver till och
med ökade anslag för att — vilket är
mycket angeläget — vårdens kvalitet
skall kunna höjas.

Men den massiva alkoholism vi nu
kan konstatera — ökad till sin faktiska
omfattning eller endast i ökad grad
känd av de nykterhetsvårdande organen
genom nykterhetsvårdsreformen ocli
dessa organs effektivisering — måste väl
komma oss att fråga, om inte andra och
kraftigare nykterhetspolitiska åtgärder

måste till. Jag tänker på t. ex. prisets
betydelse för alkoholkonsumtionen och
alkoholskadorna — herr Lundberg berörde
denna fråga alldeles nyss. Diskussionen
i pressen och här i riksdagen
om priset har rätt mycket utmärkts av
trosföreställningar. En del tror eller
är övertygade om att höjda alkoholpriser
kan pressa ned alkoholkonsumtionen
och därför verka gynnsamt på nykterhetstillståndet,
både aktuellt —• den
alkoholiserade kan ju köpa mindre alkohol
— men framför allt på längre
sikt genom att alkoholbrukarna påverkas
till mindre konsumtion. Rekryteringen
av alkoholisterna måste därigenom
komma att bromsas på längre sikt,
ty det är från alkoholbrukarna som
missbrukarna rekryteras.

Jag tillhör dem som har övertygelsen,
att ett ökat pris av antydda skäl kan och
bör användas som ett nykterhetsfrämjande
medel. Nyligen har vi fått en redogörelse
för en undersökning i provinsen
Ontario i Kanada av sambandet mellan
alkoholpris och leverskador, som jag
skall be att få referera som ett av stöden
för denna övertygelse.

Undersökningen gällde sammanhanget
mellan alkoholpriser och frekvensen
av dödsfall i levercirrhos (en av de vanligaste
mätarna på alkoholismens utbredning
inom ett visst område eller en viss
befolkningssektor). Denna undersökning
ingår i de forskningar, som bedrivs av
Alcoholism and Drug Addiction
Research Foundation of Ontario, en institution
för alkoholforskning med högt
internationellt anseende. Mäter man alkoholismens
utbredning i frekvens av
dödsfall i levercirrhos, har denna undersökning
visat, att från 1933 som
toppår för alkoholpriserna till 1958 som
bottenår för dessa har alkoholkonsumtionen
ökats i takt med den relativa
sänkningen av alkoholpriserna och antalet
dödsfall i levercirrhos också gått
uppåt i proportion till ökningen av alkoholkonsumtionen.
-— En rimlig slutsats
av dessa resultat är att priset i

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

större grad synes påverka alkoholförbrukningen
(och därmed alkoholismen)
än andra, traditionella instrument, såsom
inskränkning av antalet försäljningsställen,
försäljningstider eller restriktionssystem.

Detta uttalar Ontario-institutionens ledare
sedan starten 1950, H. David Archibald.
Ledare för själva forskningsavdelningen
är John Seeley, och han uttrycker
saken så, att undersökningen visar
att »levercirrhosdödsfallen (och kanske
alkoholismen) helt enkelt är så direkt
knutna till priserna på alkohol, att
en stor del av problemet kanske kunde
bli löst genom skattepolitiken». Ytterligare
undersökningar torde med visshet
kunna avgöra, om en lämplig ökning av
alkoholpriserna genast skulle reducera
dödligheten på grund av alkoholism
och ge staten ökade skatteinkomster
trots lägre förbrukning. —- Så långt
denna undersökning.

Nu säger andra, att de inte tror på
att alkoholpriset verkar på andra än de
skötsamma — herr Lundberg var inne
på detta nyss. Men då vill jag för min
del säga: Låt oss då söka genom en
verklig specialundersökning få en analys
av hur det verkligen förhåller sig
med denna sak, alltså hur alkoholpriset
verkar på olika konsumentgrupper och
inkomstskikt. Från några enskilda motionärer
har detta påyrkats redan vid
årets riksdag. Undersökningen kan gärna
omfatta hela den principiella frågan
om höjden av olika alkoholdryckers beskattning
och principerna för en sådan
beskattning.

Jag vill tillfoga, att den ökade köpkraft,
som tydligen till dels använts till
alkoholinköp, eftersom alkoholförsäljningen
visar tendens att öka, uppenbarligen
genom aviserade lönehöjningar
kan komma att ytterligare stiga. Att en
justering av alkoholpriserna under sådana
förhållanden är nödvändig, torde vara
uppenbart för den som anser alkoholfrågan
vara en allvarlig samhällsfråga.
Att alkoholpriset skulle lämnas utan -

för när det allmänna prisläget höjs för
andra varor är väl ändå inte rimligt.

Jag kan, herr talman, inte sluta detta
anförande utan att kort beröra ytterligare
ett par frågor.

Jag tillhör dem, som finner det önskvärt
med organisatorisk samordning på
departementsplanet av de nykterlietspolitiska
spörsmålen. Minst fem departement
är, som jag redan vid ett tidigare
tillfälle har påpekat, inkopplade
på nykiterhetspolitiska frågor. Saken
ställdes i blixtbelysning häromdagen.
För närvarande pågår viss lovvärd specialundervisning
i trafiknykterhetsfrågor
för körkortsaspiranter genom vederbörande
kommunala nykterhetsnämnd
i en del större städer. Medel till denna
undervisning kommer som bidrag ur de
statsmedel, som Centralförbundet för
nykterhetsundervisning förfogar över,
d. v. s. anslag under åttonde huvudtiteln.
Men de organ som bedriver undervisningen,
nykterhetsnämnderna, hör
till femte huvudtitelns område, och
själva uppgiften att ge körkortsaspiranter
fullgod undervisning i en viktig trafiksäkerhetsfråga
är en angelägenhet,
som hör in under kommunikationsdepartementet,
d. v. s. sjätte huvudtiteln.
Denna viktiga undervisning — som
gärna kan bedrivas av nykterhetsnämnderna
och som jag absolut inte vill vända
mig emot — förtjänar att prövas, bl. a.
från kostnadssynpunkter, i samband
med den utredning av körkortsutbildningen,
som kommunikationsministern
har aviserat. Jag vädjar därför till statsrådet
Skoglund att han uppmärksammar
denna fråga i samband med den
definitiva utformningen av den utredningens
direktiv.

Den fråga jag till sist vill beröra gäller
riksdagsmännens arbetsvillkor. Vi
måste nog be om lite bättre utrymme
inom riksdagshuset för vårt arbete och
om ökade resurser för den upplysnings-
och utredningsservice åt riksdagsmännen,
som redan nu i princip
står till förfogande och som många av

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

oss trots personalbristen och de trånga
utrymmena för verksamheten har haft
god hjälp av.

Vad gäller lokalfrågan i stort måste
nog hela riksdagens lokalproblem snarast
tas upp till behandling i en utredning,
detta alldeles oavsett om man inför
enkammarsystem eller inte. I det
sammanhanget borde nog också frågan
om en lokal för statens representation
tas upp, en lokal som kunde utnyttjas
för större arrangemang vid olika representationstillfällen.
Faktum är att mycket
av denna statliga representation nu
sköts i stadshuset av de kommunala
myndigheterna och även betalas med
kommunala medel. Skulle en större,
lämpligt utformad statlig lokal för representationsändamål
kunna komma till
stånd, finge man också andra yttre förutsättningar
för riksdagens egna högtidliga
tillfällen, t. ex. dess högtidiga
öppnande, som alltfort ur riksdagens
synpunkt måste anses äga rum under
icke acceptabla former. Fn förutsättningslös
utredning av hela frågekomplexet
måste nog komma till stånd ganska
snart, utan att partiella reformer och
förbättringar, t. ex. av riksdagsbibliotekets
upplysningstjänst, fördenskull får
uteslutas.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hälsar givetvis med
tillfredsställelse, att herr Wiklund kommer
att kämpa för de mänskliga fri- och
rättigheterna — det var ett tillfälle då
jag speciellt skulle ha önskat att han
inom folkpartiet hade företrätt en sådan
ståndpunkt.

Herr Wiklund tillägger också, att
hans syften är att utbygga fångvårdsanstalterna,
låt vara bl. a. för frivård.
Men i den nya brottsbalken hänger mycket
kvar av det gamla vedergällningssystemet,
som är oerhört brutalt och
omänskligt. Fråga är om vi som stiftar

lag inte dömer hårdare än vad brottet
föranleder. Det behövs verkligen litet
mera humanitet i det sammanhanget.

Vad spriten beträffar menar jag inte
att vi skall höja spritpriserna. Däremot
bör vi ägna mera uppmärksamhet åt de
förebyggande åtgärderna, och för dessa
ändamål behövs det mera pengar från
staten. Det är det som är det väsentliga.

Skrumplevern talades det om i nykterhetspropaganden
i gångna tider. Men
när man skall bedöma dessa problem
måste man nog se alkoholen i sammanhang
med narkotika över huvud taget.
Då kanske många iakttagelser får en annan
förklaring. Saken kan vara lika beklaglig
ändå.

Vi skall också komma ihåg, att motorismen
i vårt land varit till stor välsignelse
ur nykterhetssynpunkt.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! I fråga om behovet av
förebyggande åtgärder för att bekämpa
alkoholismen är herr Lundberg och jag
alldeles överens. Jag har i varje fall
indirekt betonat detta behov i mitt
första anförande.

I frågan om alkoholpriserna har jag
för dagen nöjt mig med att deklarera en
uppfattning men har därtill lagt, att hela
denna fråga borde bli föremål för en
förutsättningslös utredning, så att vi
bättre kan bedöma frågan och inte förfaller
till påståenden, som bygger på
trosföreställningar, vilket nu enligt min
uppfattning i mycket stor utsträckning
förekommer.

Till vad herr Lundberg sade om att de
straff som utdöms för många brott är
hämndåtgärder vill jag säga, att jag över
huvud taget inte var inne på den frågan.
Jag sade att jag ansåg det vara utomordentligt
värdefullt med en snabb utbyggnad
av frivården. Det var alltså
inte fråga om anstalter utan om vård i
frihet av villkorligt dömda och villkor I

fråga om alkoholpriserna har jag
ligt frigivna människor, vilket kan be -

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gränsa ogynnsamma effekter av det traditionella
frihetsstraffet genom att dettas
användning kan minskas.

I det avseendet tror jag att herr Lundberg
och jag har samma uppfattning.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Sveriges insats att ställa
truppförband till Förenta Nationernas
förfogande i Kongokonflikten har
väckt en livlig diskussion om därmed
sammanhängande problem i synnerhet
och om FN i allmänhet, såväl utom
som inom landet.

Hans excellens utrikesministern bär
i går redogjort för regeringens inställning
till vad som hitintills förevarit.
Med hänsyn till den bakgrund som
fanns vid aktionens igångsättande torde
ingen vilja bestrida att inte det svenska
tillmötesgåendet mot FN bl. a. i
form av militär hjälp varit ett offer i
fredens och FN :s intresse, därmed även
i vårt eget.

Reaktionen utomlands har, som hans
excellens underströk, varit skiftande,
och det är nu angeläget att i fortsättningen
varje tillfälle tillvaratages för
att utåt klargöra vår principiella inställning,
till undanröjande av beklagliga
men ej helt oförståeliga motsatsförhållanden
vari vi tyvärr råkat på
vissa håll.

Vi måste emellertid uppmärksamt följa
FN:s fortsatta aktioner och utveckling.
Å ena sidan är det, såsom herr
Heckscher i går sagt, klart att vi inte
•nu kan bryta vår lojalitet mot FN. Organisationen
kan för småstater som
Sverige vara eller kanske rättare sagt
bli ett värn, som är av den betydelse
att man i enstaka fall kan nödgas acceptera
övertramp eller passivitet.

Å andra sidan kan vi inte gärna slå
oss till ro i övertygelsen om att sedan
vi en gång väl accepterat vad jag skulle
vilja kalla en »Hammarskjöldsk» FNpolitik,
vi inte längre har något ansvar
för den vidare utvecklingen eller

förlita oss på att den flyter vidare i
samma spår.

Hans excellens utrikesministern hade
förvisso rätt i att det inte är Sverige
som haft det direkta ansvaret för
vad FN uträttat med den trupp och de
förnödenheter som står under dess befäl.
Tvärtom har vi all anledning önska
en kraftfull central ledning utan
inblandning av diverse särintressen.

Yi har däremot del i ett oerhört mycket
större ansvar: ansvaret för att FN
lever och verkar i överensstämmelse
med sin stadga och sina höga principer.

Den verksamheten leddes under förre
generalsekreteraren på ett sätt som
ingav respekt för FN och förtröstan på
dess grundsatser. Den var för oss naturlig.

Granskar man däremot den senaste
internationella utvecklingen, till den
del den berör FN:s verksamhet, finner
man vissa oroande faktorer som
tyder på en viss glidning i bedömanden
och handlande. Kongoaktionen
sattes i gång i avsikt att hindra allmänt
kaos eller inblandning av främmande
makter. I dag har emellertid
en icke onaturlig händelseutveckling
förlett FN till rent inrikespolitiska
ställningstaganden i Kongo. Vad man
än anser därom är det berättigat och
angeläget att ställa frågan: Har FN:s
medlemmar nu knäsatt en princip, som
medger framtida inblandning i inrikespolitiska
omvälvningar även på andra
håll i världen, eller bör Kongo betraktas
som en undantagssituation av nödfall
eller nödvärn?

I sistnämnda fall bör detta sägas
klart ifrån till undvikande av upprepning.
I motsatt fall tvingas vi att ställa
oss frågan, om detta är det FN, vartill
vi en gång anslöt oss — om detta är
ett FN, som vi fortfarande reservationslöst
kan hålla fast vid.

Kongofrågan är dock inte — hur aktuell
den än kan synas —• det största
frågetecknet. Goa-affärens behandling

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är principiellt väsentligen allvarligare
till sin innebörd. Efter att tålmodigt
vänt både den ena och andra kinden
till för kinesiska kindpustar anammade
förre frcdsfursten av Indien innebörden
av att »var och en är herre
över sin stackare» och marscherade resolut
in i de portugisiska enklaverna.
Det berättigade i eller motiven för handlingssättet
skall inte här diskuteras, endast
reaktionen i FN. Där resulterade
Överfallet icke i någon som helst praktisk
åtgärd!

Hur världen tolkar FN:s passivitet
i fråga om detta överfall är ännu oklart,
men i varje fall president Sukarno i
Indonesien tycks ha uppfattat utgången
i Goa som att världen nu kapitulerat
för nävrätten. Han har fått stöd för
en beramad aktion mot Guinea trots
motpartens klart visade förhandlingsvilja.
De närmast berörda, papuanerna
därstädes, tycks inte ha blivit tillfrågade
vare sig av den ene eller den
andre, och från FN:s sida har hittills
ingen åtgärd vidtagits. Här om någonstans
är plats för initiativ.

Inför dessa händelser har vi anledning
att betänka vårt ansvar som medlem
av världsorganisationen. Accepterar
vi utan protester att rätten sättes
i spjutstångs ände, att FN sviker sina
grundsatser, tvingas vi att allvarligt
överväga vår ställning gentemot omvärlden.
Det vore en olycklig och djupt
beklaglig situation. Alternativet är att
vi, så långt vår förmåga och vad vi
har av internationellt anseende förslår,
inriktar våra krafter på att i och utanför
FN verka så att dess höga grundsatser
och ideal åter tas till heders. Förutsättningen
för vårt fortsatta engagemang
måste vara världsorganisationens
respekt för internationell lag och ordning
och inte minst dess vilja att hävda
den.

Jag är, herr talman, angelägen om
att understryka att jag med detta anförande
inte velat diskutera våra hittillsvarande
förbindelser och uppoff -

ringar. Jag är däremot ytterst tveksam
inför den nuvarande utvecklingen. Mina
frågeställningar grundas på önskan;
om en fördomsfri debatt om vårt engagemang
i FN inför ett skeende, där lagens
röst drunknar i stridslarmet, inte
på grund av bristande resurser utan på
grund av flathet och undfallenhet.

I detta anförande instämde herr Staxäng
(h).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag skall tillåta mig att
helt kort framlägga några allmänna
synpunkter i denna debatt. Årets statsverksproposition
är helt säkert beträffande
många av de områden, där samhället
har att ta ansvar för utvecklingen,
en av de bästa vi har haft. Det har
varit möjligt att uppräkna anslag som
enligt min mening varit för knappt tilltagna
tidigare, och det har också varit
möjligt att fortsätta att utbygga det
reformarbete, som syftar till att göra
det drägligare för de enskilda människor,
vilka i ett eller annat avseende
måste lita till solidaritet människorna
emellan.

Man brukar beskriva den situation
vi nu befinner oss i genom benämningen
välståndssamhället, en beskrivning
som väl är riktig men som också
ställer detta samhälle i vad jag skulle
vilja kalla ansvarsställning gentemot de
människor eller grupper av människor,
som mitt i detta välståndssamhälle är
sårbara och försvarslösa. Det finns de
som ibland i den allmänna diskussionen
litet tanklöst hävdar, att välståndsutvecklingen
ger anledning till uppfattningen,
att de människor, som i
dag har svårigheter, själva bär skulden
till dem genom eget förvållande. Detta
sägs ibland om t. ex. de alkoholskadade.
Visst spelar väl vanligt mänskligt
slarv in i något skede av alkoholskadornas
uppkomst. Det kan göra det mer
eller mindre, men jag tror att vi måste
vara överens om att detta är alldeles

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för enkelt som enda förklaring till denna
komplicerade sjukdom.

Det moderna samhället, även i välståndets
utformning, kommer inte att
befria oss från bekymmer för de enskilda
människor, som inte lyckats lotsa
sig helskinnade genom svårigheterna,
svårigheter som bottnar i hets och
oro, för att. nu endast nämna ett par
orsaker.

Det är min förhoppning att vi skall
komma fram till möjligheter att effektivt
bereda de alkoholskadade ökad
hjälp och vård. Samhället gör mycket
redan, men vi måste fortsätta att bygga
ut de resurser som kan ge än bättre
resultat. Forskning och nya medicinska
vårdformer behöver ökat stöd,
och vi måste visa ett stort intresse för
utbyggnaden av de former som kan
ifrågakomma för fortsatt hjälp, exempelvis
efter anstaltsvistelse, för att ge
de alkoholskadade möjlighet att anpassa
sig på nytt i samhället.

I detta sammanhang vill jag uttrycka
min tillfredsställelse över att länkorganisationerna
föreslås skola få ett
med 100 000 kronor förhöjt anslag. Jag
tror att länkorganisationernas arbete
är så betydelsefullt och så välsignelsebringande
för enskilda människor och
deras familjer, att det väl förtjänar ökat
stöd från samhällets sida.

När jag nu gjort ett par reflexioner
rörande de behov av stöd från samhället
som vi har anledning att i olika
sammanhang beakta, kan jag inte underlåta
att också säga något om de senare
årens politiskt sett mest brännbara
fråga, nämligen den skattediskussion
som bär förts. Man kan fråga sig
hur våra möjligheter egentligen skulle
ha varit att bedriva ett socialt framstegsarbete,
om de förslag till skattesänkningar,
som gång på gång framförts
av oppositionspartierna, verkligen
hade genomförts. Ibland har dessa
skattesänkningsförslag varit sammanfogade
med besparingar på olika punkter,
besparingsförslag som varit myc -

ket vittsyftande beträffande det sociala
program som riksdagens majoritet anslutit
sig till. Under gårdagens remissdebatt
aviserade högerledaren herr
Heckscher förslag om skattesänkning
som går längre än regeringens förslag.
En ytterligare skattesänkning blir enligt
herr Heckscher möjlig genom samtidiga
besparingsförslag. På vilka punkter
nedprutningar av de föreslagna utgifterna
skulle ske nämndes inte, men
var dessa än träffar betyder de minskade
möjligheter till en aktiv politik på
det ifrågavarande området. Det är klart
att högern gentemot vad jag här har
sagt kan invända att vi således är tvungna
att ständigt öka utgifterna. Ja, jag
skulle vilja säga att ett progressivt samhälle
alltid kommer att känna trycket
av de många behov och önskningar på
olika områden som växer fram. Arbetsuppgifterna
blir tydligen inte mindre
för samhället i och med att de enskilda
människorna får det allt bättre.

Jag vill till slut uttrycka min tillfredsställelse
över den anslagshöjning
som föreslås till ungdoms- och nykterhetsverksamhet.
Även om jag inte är
beredd att till alla delar förklara mig
nöjd, tycker jag ändå att det finns anledning
att uttala ett erkännande för
det föreslagna ökade stödet.

Situationen på detta område är också
enligt min mening så allvarlig, att
man med skäl kan säga att det är val
använda pengar när det allmänna satsar
mera på den förebyggande verksamhet
som ungdomsorganisationerna
och nykterhetsrörelsen utför. Jag är
övertygad om att det är en god investering
för framtiden.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Statsverkspropositionen
präglas av landets växande välstånd.
När näringslivet blomstrar, ökar
även ramen för samhällets insatser på
skilda områden. Det vore emellertid
orealistiskt att stanna inför statsbudgetens
bild av ökade resurser utan att

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

samtidigt peka på bristerna, som kanske
just mot bakgrund av expansionen
framstår i särskilt klar dager. Expansionen
i vårt lands näringsliv är koncentrerad
till vissa regioner, medan
andra regioner drabbas av undersysselsättning
och avfolkning. Samhället
har hittills allt för passivt sett på dessa
tendenser, vilket haft till följd att utvecklingen
i vissa av våra avfolkningsregioner
nu kommit till ett stadium,
där effekten av utflyttningen blir allvarliga
funktionsstörningar på samhällslivets
skilda områden.

Jämtlands län, vars förhållanden jag
naturligt nog bäst känner, var 1961
föremål för en nettoutflyttning om ca
2 200 personer. 1900 uppgick nettoutflyttningen
till närmare 1 500 personer.
Mot bakgrund av att det här rör
sig om ett län med eu samlad befolkning
enligt 1960 års folkräkning av cirka
138 000 personer, måste denna nettoutflyttning
betraktas som anmärkningsvärt
omfattande, för att nu inte säga
katastrofal. Inget annat län i vårt land
torde under senare år ha kunnat uppvisa
en relativt sett så stark utflyttning.
Bakom dessa siffror döljer sig
dock en utveckling, som egentligen är
ännu mer skrämmande än siffrorna låter
ana. Från länet flyttar de yngre
årsklasserna, och tyngdpunkten i befolkningens
åldersklassfördelning förskjutes
följaktligen genom utflyttningen
upp till allt högre åldrar.

Denna utveckling har under flera år
varit en källa till allvarlig oro bland
kommunalmännen i länet. Konsekvensen
härav blir nämligen att skatteunderlaget
stagnerar eller sjunker samtidigt
som anspråken på kommunerna,
t. ex. när det gäller folkpensionskostnaderna,
stiger. Så kan inte utvecklingen
få fortsätta. Situationen blir under
dylika förhållanden svårbemästrad.
Frågan om en effektiv utjämning av
de kommunalekonomiska konsekvenserna
av denna utveckling är följaktligen
i hög grad aktuell.

Samhällets åtgärder för anpassning
till utvecklingen, d. v. s. befolkningsomflyttningen,
är givetvis av den allra
största betydelse. Inte minst kommunernas
möjligheter till fortbestånd och
möjligheter till utveckling bör tillvaratagas.
På lång sikt är detta emellertid
icke tillräckligt. Målsättningen måste
vara att tillvarataga även avfolkningsbygdernas
egna resurser av arbetskraft
och råvaror. I detta läge med en fortgående
utflyttning från vissa län är det
alltså motiverat att extraordinära åtgärder
kommer till stånd med statens
medverkan för att bryta den negativa
befolkningstendensen och föra utvecklingen
in i nya banor. På lång sikt måste
det vara bättre ekonomi att tillvarataga
avfolkningsregionernas inneboende
resurser än att låta nuvarande utveckling
fortlöpa och göra dessa bygders
fortbestånd som funktionsdugliga
samhälleliga enheter beroende av ett
successivt utbyggt statligt stöd i skilda
former. Inte minst av psykologiska
skäl behöver avfolkningsbygderna en
positiv chans till differentiering av näringslivet
och till utveckling av de redan
dominerande näringarna.

De näringslivsutredningar, som kommit
till stånd länsvis och som redan
slutförts i något län, bör i detta sammanhang
kunna ge värdefulla synpunkter
på vad som i varje särskilt fall brister
och var åtgärderna bör sättas in.
Det jämtländska skogsbruket har varit
föremål för en särskild dylik utredning.
Den omständigheten att skogsbruket
behandlades fristående och med
särskild skyndsamhet motiverades med
dess betydelsefulla ställning i länets
ekonomi. Det nu föreliggande betänkandet
ger en rad betydelsefulla anvisningar
om var åtgärder bör sättas in.
Utan att avvakta vilka åtgärder i stort
som den jämtländska skogsutredningen
kan leda till har en motion väckts
vid denna riksdag med påpekande att
länets aktuella befolkningsmässiga situation
motiverar skyndsamma åtgär -

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4-

27''

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

der för skogsvägnätets utbyggnad, vilket
är en nyckelfråga i sammanhanget.
Förutsättningarna för att det skall bli
möjligt att vidta andra åtgärder för
näringslivets upprustning, rekryteringen
av arbetskraft m. m. är starkt beroende
därav.

Det bör, herr talman, i detta läge
finnas plats för extraordinära åtgärder
i avfolkningsbygderna. Det vore oförsvarligt
att låta dessa frågor vila i avvaktan
på lokaliseringspolitikens långsiktiga
och principiella utformning,
som är föremål för särskild utredning.
Talesättet att »medan gräset gror, dör
kon» kan tyvärr få en påtaglig giltighet
i detta sammanhang.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! När man studerar årets
statsverksproposition kan man lätt konstatera
att finansministern räknar med
att disponera avsevärt högre statsinkomster
än tidigare år. Dessa inkomster
delar finansministern ut relativt frikostigt
till olika ändamål. Med tillfredsställelse
kan vi notera att hantverk, industri
och yrkesutbildning också blivit
ihågkomna; det är av naturliga skäl i
första hand med tanke på denna sektor
av samhället som jag studerar budgeten.

Den motion vid fjolårets riksdag, i
vilken jag och några andra underströk
värdet och betydelsen av att satsa mer
på den hos hantverksmästarna bedrivna
yrkesutbildningen såsom en utomordentligt
god och för samhället billig utbildningsform,
har helt vunnit ecklesiastikministerns
och finansministerns förståelse,
och de önskemål som framfördes
i motionen har i årets statsverksproposition
tillgodosetts. Jag tackar för
detta och för det förtroende som därigenom
visats företagarna inom denna
sektor. Jag är övertygad om att det är
väl använda pengar, som kommer att
tillföra våra yrken många ur statens
synpunkt billigt utbildade, kvalificerade
ungdomar. Helst ser jag att det blir så

många, att ecklesiastikministern snart
skall finna anledning att satsa ännu mer
på denna utbildningsform, som jag för
övrigt av personlig erfarenhet inom åtminstone
ett par yrken vet betyder mycket
för de ungdomar som kommer i åtnjutande
av den.

På ännu en punkt har jag anledning
att till ecklesiastikministern uttala min
tillfredsställelse. Det gäller anslaget för
granskning av utförda gesällprov. Här
har departementschefen föreslagit, att
ett schablonmässigt beräknat belopp
ställs till Sveriges hantverks- och industriorganisations
förfogande för nästa
budgetår. Jag ber att på organisationens
och egna vägnar få uttala ett tack härför
och för det förtroende som visats
oss.

I detta sammanhang vill jag emellertid
ställa en fråga. Detta anslag gäller
nästa budgetår, men för innevarande
budgetår uppstår en brist på åtskilliga
tusen kronor. Det är pengar som enskilda
granskningsmän eller länsdistrikt
för närvarande delvis ligger ute med.
Den 20 januari 1962 uppgick denna
brist till 6 869 kronor, och den beräknas
vid budgetårets slut uppgå till 15 000
kronor. Detta är inga stora belopp i en
statsbudget, men för enskilda människor
kan de ha avsevärd betydelse. Granskningsmännen
utför uppdrag åt staten
eller ett av dess organ, och de har utlovats
rese- och traktamentsersättning
för detta. Vi mindre företagare är visserligen
vana att utföra vissa uppdrag
utan ersättning, men i detta fall, där ersättning
är utlovad och fastställd, synes
det mig vara statens moraliska skyldighet
att stå för kostnaderna, i all synnerhet
som de ingår som ett led i finansieringen
av en effektiv men för staten’
billig yrkesutbildning. Vid fjolårets
riksdag begärdes i en motion en anslagshöjning
enligt KÖY:s beräkning för
detta ändamål. Motionen avslogs, och i
dag ser vi resultatet av denna missriktade
sparsamhet: på staten besvikna

granskningsmän.

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

; Anser departementschefen att vederbörande
skall förlora de pengar som de
lagt ut, eller har de att i någon form
motse rättelse? Hur anser departementschefen
att denna brist skall täckas?

Jag vill beröra en annan fråga som
har nära anknytning till detta. Vid fjolårets
riksdag pekade herr Magnusson i
Borås och jag i denna kammare och
herr Stefanson i första kammaren på att
kostnaderna för ombudsmannainstitutionen
syntes alltför höga i förhållande
till institutionens nuvarande arbetsformer
och värde för utbildningen. Vi begärde
en utredning. Statsutskottet delade
vår uppfattning som framgår av dess
utlåtande 1961:8, punkt 57. Kungl.
Maj:t anbefallde genom beslut den 2
juni 1961 översyn av institutionen. I
årets statsverksproposition meddelas att
KöY inte haft möjlighet att verkställa utredningen
utan vill återkomma till budgetåret
1963/64. Det finns anledning att
beklaga att eu anbefalld översyn, som
inte har större omfattning än denna
men som siktar till att åstadkomma effektivare
åtgärder för samma eller kanske
t o. in. lägre kostnader, skall behöva
ta en sådan tid. Är anledningen underbemanning
hos KÖY så finns det kanske
större anledning att göra en personalförstärkning
där än på vissa andra
områden.

Herr talman! Hittills har detta anförande
andats en viss tillfredsställelse
över att regeringen tillmötesgått oss på
en del punkter. Det är naturligt att ge
uttryck åt denna tillfredsställelse. Exemplet
visar dessutom, att det trots allt
är värt att arbeta i oppositionen.

Betyder nu detta att allt är gott och
väl här, sett ur den synvinkel varur jag
studerar statsverkspropositionen? Nej,
herr talman, det är åtskilligt som måste
förbättras. Jag skall peka på några
saker.

: Men innan jag gör det, vill jag erinra
om att den sektor av näringslivet, vars
företag visserligen betecknas som mindre
— hantverk, småindustri, servicefö -

retag, fiske, jordbruk etc. — dock livnär
cirka IVa miljon människor. Ett
samhälle som vårt ■— med stigande levnadsstandard
— präglas bland annat av
ökad efterfrågan på de varor och tjänster
just sådana företag kan erbjuda. Jag
behöver bara nämna den montering, installation,
reparation och tillsyn som
erfordras för att industriens serietillverkade
produkter skall fungera tillfredsställande
hos konsumenten-allmänheten.
Efterfrågan på individuellt tillverkade,
för den enskilde värdefulla
varor har också ökat. Jag vill dessutom
framhålla dessa företags stora betydelse
som underleverantörer till exporterande
större företag.

Trots detta och trots att regeringen
ofta erkänner dessa företags betydelse
har vi alltjämt att kämpa mot vissa för
oss speciella svårigheter.

Kvalificerad yrkesutbildad arbetskraft
är förutsättningen för fortsatt utveckling
och ökad konkurrenskraft. Detta
gäller för övrigt hela näringslivet.
Ofta ser sig företag nödsakade att skaffa
utländsk kvalificerad arbetskraft. Dett»
medför svårigheter, inte bara beträffande
språk och bostäder; de kan på sikt
även medföra andra problem.

Mot den bakgrunden synes det mig
anmärkningsvärt att departementschefen
motsatt sig den anslagshöjning som
KÖY begärt för verksamheten vid lokala
yrkesskolor. Denna höjning var huvudsakligen
avsedd att täcka de automatiska
utgiftsökningarna, men medlen skulle
även användas för verksamhetens utbyggnad
och för inbyggda skolor för
handeln och det husliga området. Med
tanke på den brist som föreligger på
kvalificerad arbetskraft borde denna anslagshöjning
kunna beviljas. Då vi för
närvarande har praktiskt taget full sysselsättning
och finansministern anser
att så skall bli fallet även i fortsättningen,
borde motsvarande begränsning
kunna göras av den stora höjningen av
anslaget under femte huvudtiteln till så
kallade omskolningskurser.

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det är beklagligt att den enda högborg
för fortbildning, utveckling, rådgivning
och forskning, som vi har inom
denna sektor av näringslivet, nämligen
statens hantverksinstitut, inte heller i år
får den begärda förstärkningen av sin
informations- och rådgivningsverksamhet
och inte den synnerligen välbehövliga
upprustningen och nyanskaffningen
av för länge sedan utgången, försliten
materiel. Ett statens hantverksinstitut
måste kunna följa med i utvecklingen
minst lika snabbt som allmänheten
och den hårdnande konkurrensen kräver
av företagaren. Institutet skall helst
ligga före och omedelbart kunna vidarebefordra
nya rön till vederbörande företagare.
Det kan institutet inte göra
med gammal, försliten utrustning. Jag
kan som exempel bara nämna att den
svetsomformare som används vid undervisningen
är 36 år gammal och följaktligen
av en konstruktion som inte på
länge har använts inom näringslivet.
Kostnaden för en ny maskin är cirka
20 000 kronor. Maskinen för verktygsslipning
är 20 år gammal och den enda
som finns på institutet. Nyanskaffningskostnaden
är även här cirka 20 000 kronor.
Maskinerna på ett flertal avdelningar
inom institutet är mellan 20 och
35 år gamla. Det är inte rimligt, herr
talman, att undervisning skall ske med
sådana maskiner, som eleverna sannolikt
inte ens kommer i kontakt med i
sitt arbete — möjligen vid besök på något
tekniskt museum.

Orsakerna till de nuvarande missförhållandena
är helt enkelt att anslagen
tidigare varit så små, att de inte medgivit
någon nyanskaffning. För att undervisningen
inte skall bli förfelad, är
det nödvändigt att en upprustning nu
sker.

I detta sammanhang bör också uppmärksammas
de ökade krav på rationaliserade
produktionsmetoder som de
nya marknadsförhållandena innebär
även för den mindre industrien. När
man ute i näringslivet, med teoretiskt

och i vissa fall praktiskt stöd från statsmakterna,
går in för rationalisering, är
det minst sagt ologiskt att utbildningen
måste ske med hjälp av antikverade ma*
skiner.

Vid 1961 års riksdag väcktes motioner
om en ingående översyn av upprustningsbehovet
för institutet. Vid behandlingen
av frågan uttalade statsutskottet
att hantverksinstitutet borde företa
en närmare översyn av föreliggande
upprustningsbehov och därefter till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag. I
sitt utlåtande framhöll utskottet bl. a.
följande: »Det är givetvis angeläget, att
hantverksinstitutet med hänsyn till sin
undervisnings- och instruktionsverksamhet
förfogar över en utrustning, som
motsvarar utvecklingens krav och som
kan ge den undervisning som meddelas
en även i tekniskt hänseende förebildlig
karaktär.» Utskottet underströk vidare
att på en del områden råder en eftersläpning,
som är till olägenhet för verksamheten.

Enligt departementschefens yttrande
i statsverkspropositionen bestyrker den
verkställda utredningen, att institutets
uppsättning av apparater, instrument
och maskiner behöver förnyas och moderniseras.

Vad beträffar kursverksamheten innebär
departementschefens förslag, att
institutet med oförändrad verksamhetsnivå
icke erhåller tillräcklig kompensation
för de senaste årens allmänna lö*
nekostnadsökning och icke heller torde
komma att erhålla procentuell täckning
för den lönekostnadsstegring, som kan
förutses komma att inträffa under år
1962 i samband med lönerörelserna.
Varje procent lönestegring skulle för
institutet innebära en kostnadsökning
med 13 000 kronor för år.

Det betyder att det statliga stödet för
kursverksamheten minskar relativt sett.
Samtliga områden erhåller ett proportionsvis
mindre stöd från det allmänna
än tidigare. Till de aktuella nyplanerade
verksamhetsuppgifter, som angives i

Nr 4

Onsdagen den 24 jänuari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m»

institutets riksdagspetita och av vilka
behov otvivelaktigt föreligger i dagens
tekniska och ekonomiska situation, tages
i statsverkspropositionen ej heller
någon hänsyn.

Beträffande kursverksamheten kan
vidare även nämnas, att den tekniska
utvecklingen medfört, att kurserna blivit
väsentligt mera avancerade än tidigare
och i många fall grundligare. Kostnaderna
för lärare och föreläsare, undervisningsmateriel,
administration
m. m. har härigenom relativt ökat. Den
ambulerande kursverksamheten ute i
landet uppvisar en fortsatt ökning, vilket
även medfört högre kostnader, närmast
rese-, transport- och traktamentskostnader.
Verksamhetsökningen har
givetvis också tillfört institutet ökade
inkomster, kan man säga. Det är sant,
men kostnadsstegringen är så väsentlig,
att institutets förutsättningar att
kunna upprätthålla och utveckla sin
verksamhet allvarligt försämrats. I detta
sammanhang kan noteras, att institutets
kursavgifter torde vara de högsta
som förekommer inom ett offentligt
undervisningsorgan, även om hänsyn
tages till att kurserna är av sådan art
att i regel mycket kvalificerad teknisk
och dyrbar specialexpertis måste utnyttjas
och kostbar undervisningsmateriel
komma i fråga.

Då genom statliga initiativ på många
andra håll inom samhällslivet åtgärder
syftande till ökade utbildnings- och fortbildningsmöjligheter
till rimliga och i
många fall obetydliga kostnader för den
enskilde vidtagits, synes det icke vara
rätt och tillbörligt att främst den mindre
företagsamhetens representanter —
företagare och andra yrkesmän — skall
särskilt hårt belastas i detta avseende.
Ett medelkurspris av 125—175 kronor
för vecka är avgjort för högt. Klagomål
har i många fall redan förekommit över
institutets kursavgifter, varför vid en
eventuell ytterligare höjning av dessa
institutets verksamhet allvarligt kan
äventyras till följd av minskat deltagar -

antal. Inför den kostnadsstegring, som
redan nu kan förutses inträffa under
budgetåret 1962/63, måste, då kursavgifterna
inom så gott som alla kurstyperna
redan är i högsta laget, en avsevärd
höjning av institutets anslag för
kursverksamheten komma till stånd,
därest kursverksamheten skall kunnå
bibehållas på samma nivå.

Lika oförstående har departementschefen
visat sig för den föreslagna blygsamma
höjningen med 38 000 kronor
till resestipendium för bland annat yrkespedagogiska
kurser i syfte att göra
vederbörande bättre skickade att fungera
som handledare för anställda, elever
och lärlingar. Det finns givetvis
mycket mer på yrkesutbildningsområdet
att påpeka, men det sagda får räcka.
Det gäller här inte heller några stora
kostnader i förhållande till den produktionsfrämjande
effekten, varför jag
vågar hoppas att riksdagen kommer att
behandla motionerna i berörda frågor
välvilligt.

Så till slut några synpunkter på det
ekonomiska området.

I fråga om den av regeringen och
centerpartiet föreslagna och av riksdagen
beslutade 50-procentiga höjningen
av omsen skall jag åter be att få påpeka
några i högsta grad angelägna justeringar.

Det är inte rimligt att t. ex. investeringsvaror,
de s. k. krångelvarorna
fiskredskap, begagnade traktorer o. s. v.,
är belagda med omsättningsskatt — och
det är än orimligare, att vissa varor
skall belastas dels med oms å 6,4 procent,
dels med en ytterligare 20-procentig
försäljningsskatt. Lika orättvist
synes det mig vara att denna grupp företagare
som underleverantörer skall
belastas med oms. Dessa förhållanden
innebär strukturella förskjutningar inom
näringslivet på så sätt att de större företagen
minskar sina beställningar hos
de mindre företagen av underleveranser.
Dessa mindre företag drabbas sålunda
i dubbel mening av omsen. Det

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

är väl en konsekvens, som jag vågar tro
att regeringen inte avsåg, när omsen genomfördes,
och vi hoppas därför på rättelse
i detta avseende.

När finansministern i går talade om
omsättningsskatten sade han bl. a. att
den var »konsekvent och rättvis». Med
anledning av detta yttrande kan jag
inte underlåta att erinra om att i förordningen
om allmän varuskatt undantages
vissa tjänsteprestationer av s. k.
ringa omfattning samt vissa tjänsteprestationer
med avseende å kläder eller
andra textilvaror från omsättningsskatt.

Syftet med paragrafen är enligt departementschefens
kommentar i fjol att
underlätta skattens handhavande. Men
departementschefen framhöll även att
sådant undantagande skall ske på så
sätt att därmed icke följer konkurrensmässiga
eller andra olägenheter samt
att befrielsen från skattskyldighet icke
framstår som orättvis.

Vi finner det i och för sig ganska motiverat,
att man av praktiska skäl på
detta sätt sökt begränsa antalet skattskyldiga,
inte minst med tanke på det
besvär som omsättningsskatten förorsakar.
Häremot får emellertid vägas det
förhållandet, att en dylik gränsdragning
inte kan undgå att medföra konkurrensmässiga
olägenheter och orättvisa,
då vissa näringsidkare blir skattskyldiga
och andra icke. Frågan får
särskild aktualitet genom det förhållandet
att man under senare år kunnat
konstatera en stark ökning av antalet
personer, som vid sidan av sin ordinarie
avlönade anställning bedriver reparations-
eller annan serviceverksamhet
på fritid. Bestämmelserna medverkar
till att från den reguljära företagsamheten
överföra ytterligare verksamhet
till irreguljära företag, ofta utan
ordnad bokföring och utan registrering
för inbetalning av såväl varuskatt som
övriga skatter.

Bestämmelserna i den berörda paragrafen
premierar alltså på ett omotiverat
sätt vissa företagare, medan andra

företagare inom branschen har att debitera
och inbetala omsättningsskatt.
Genom den av 1961 års riksdag beslutade
50-proc.entiga höjningen av omsättningsskatten
framstår dessa orättvisor
än tydligare. Nettovinsten torde i många
mindre företag inte belöpa sig till så
mycket mer än 6—7 procent på omsättningen,
eller ungefär samma belopp
som den lojale företagaren skall inleverera
i omsättningsskatt. Det synes
mig stridande mot all rättvisa att i en
av Sveriges riksdag antagen lag skydda
och premiera irreguljära skatteskolkande
företagare på den lojale skattebetalande
företagarens bekostnad och därigenom
ytterligare försvåra den senares
och dennes anställdas möjligheter till
sysselsättning.

Det synes mig av dessa och ytterligare
skäl, som jag tror mig veta att
riksskattenämnden kan bekräfta, finnas
anledning till att en översyn av förordningen
snarast vidtages.

Vi företagare vill inte undandra oss
några skyldigheter, men vi vill ha chansen
att arbeta på lika villkor i såväl detta
som alla andra avseenden, t. ex. vad
gäller statlig och kommunal upphandling,
byggnadsproduktion o. s. v. Vi
vill framför allt syssla med produktiv
verksamhet och så litet som möjligt med
de tids- och kostnadskrävande uppgifter
stat och kommun för närvarande
ålägger företagarna i egenskap av uppbördsmän
och uppgiftslämnare.

Det har under det förflutna året diskuterats
åtskilligt om näringslivets kreditförsörjning,
särskilt när det gäller
de mindre företagen. Åtstramningen av
kreditgivningen har varit ytterst kännbar.
Vi är på det klara med att samhällsekonomiska
överväganden ligger bakom
dessa åtgärder, men jag vill ändå
göra finansministern uppmärksam på
att situationen i detta avseende måste
följas med stor uppmärksamhet. De tecken
på en konjunkturavmattning, som
visat sig de senaste månaderna, måste
följas så att lättnader kan ske så snart

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

detta över huvud taget kan bedömas
som lämpligt. För företagens del är det
nuvarande låsta läget olyckligt. En förutsättning
för att företagen skall kunna
hävda sig i den växande konkurrensen
utifrån är att de kan ordna sin kapitalförsörjning
och därmed får säker grund
för behövliga rationaliserings- och omställningsåtgärder.
Det får icke glömmas,
att affärsbankerna och sparbankerna
är framför allt de mindre företagens
främsta långivare. Det är ju väl
känt och har understrukits i olika sammanhang
de senaste åren.

I detta sammanhang vill jag emellertid
uttala min uppskattning av att 1960
års företagskreditutredning nu lagt
fram förslag till ett nytt hypoteksinstitut,
som rätt utformat och med rimliga
lånevillkor borde kunna fylla en viktig
uppgift som förmedlare av pengar från
kapitalmarknaden, som annars är stängd
för mindre och medelstora företag. Det
nya institutet bör därför på ett verksamt
sätt kunna komplettera de möjligheter
till långivning som finns via AB
Industrikredit och företagarföreningarna.

En sak som berör de här problemen
är de s. k. förtroendekrediterna. Numera
har ju affärsbankerna möjlighet att bevilja
sådana krediter. Men, herr talman,
regleringen av kreditmarknaden har i
detta fall medfört att denna låneform
kunnat utnyttjas i mycket ringa utsträckning.
Vid en fri kapital- och kreditmarknad
torde vi ha anledning räkna
med att dessa kreditmöjligheter skall
bli vad de varit avsedda att vara, nämligen
en hjälp till mindre företagare
utan tillgång till s. k. tillfredsställande
banksäkerheter.

Vi måste vara medvetna om att dessa
statliga och halvstatliga kreditinstitut
för den mindre företagsamheten i stor
utsträckning har framtvingats av kreditmarknadsregleringen.

Oavsett hur stormarknadsplanerna utvecklas
för Sveriges del under de närmaste
åren, kommer det utan tvivel att

krävas en hög beredskap hos företagen
inom näringslivet. Denna beredskap behöver
man för att kunna möta ofrånkomliga
krav på omställning av produktion
och försäljning, och den måste därför
grundas på en tillfredsställande betalningsberedskap
och likviditet. Detta i
sin tur kräver både bättre självfinansiering
och en smidigt fungerande kreditmarknad.
Vi borde här i landet kunna
skaffa oss bättre resurser och större
slagkraft i dessa avseenden än flertalet
andra länder.

Herr talman! Detta var några av den
mindre företagsamhetens synpunkter på
statsverkspropositionen. Många fler
skulle kunna anföras, men det sagda får
vara nog. Jag vill sluta med att understryka
att ett beaktande av dessa synpunkter
skulle gagna inte bara de 1,5
miljon människor som livnär sig på den
mindre företagsamheten utan hela samhället.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! När man läser årets
statsverksproposition blir man gång på
gång glatt överraskad av att finna att
många nya anslagsbehov i år har tillgodosetts.
Det gäller både önskemål som
framförts i motioner under gångna år
och sådana önskemål som man själv haft
men inte velat föra ut till en vidare
krets, eftersom man insett att det inte
funnits möjligheter att effektuera dem.

Det har sagts att årets budget är en
stark budget, som är totalbalanserad,
ja, t. o. m. överbalanserad ännu så länge.
Jag skulle vilja anlägga en annan måttstock
på budgeten och ställa frågan: I
vad mån hjälper årets budget oss att
bli riktiga människor och lyckliga medborgare,
ja, kanske rent av bättre medmänniskor?
Mätt med den måttstocken
är årets budget bättre än många tidigare,
men den är dock inte särskilt imponerande
inför framtidsperspektiven. Det
förefaller utopiskt att tala om ytterligare
skattesänkning när så många behov
anmäler sig. Det finns så många

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

luckor i välståndet och materiella brister
som hindrar människor från att orka
med sina rent personliga svårigheter.

Såsom fru Eriksson i Stockholm tidigare
under denna debatt framhållit
behövs det bättre stödåtgärder med hänsyn
till de dubbelarbetande kvinnorna,
de ofullständiga familjerna och de mycket
unga familjerna. Men jämsides därmed
— det är en lika viktig sak — höidet
ske en utbyggnad av rådgivningsverksamheten.
Vi behöver flera familjerådgivningsbyråer,
och den personella
utrustningen måste förbättras. Våra kuratorer
klagar över att tid och krafter
inte räcker till för att följa upp de fall
som man träffar på exempelvis vid sjukhusens
gynekologiska kliniker. Att nödgas
släppa kontakten med en abortsökande
så snart hennes akuta nödsituation
har på det ena eller andra sättet
klarats upp är mycket otillfredsställande.
Man har inte annat än i undantagsfall
kunnat hjälpa en sådan kvinna att
komma till rätta med hela hennes livssituation,
där det ofta möter helt andra
svårigheter än vad som utgör den närmaste
anledningen till det akuta hjälpbehovet.

Jag vet att landstingens skyldigheter
beträffande rådgivningsverksamheten
ligger i öppen dag, men frågan är om
den stimulans som statsbidraget innebär
är tillräcklig eller om man på andra
vägar bör söka åstadkomma eu bättre
utveckling av verksamheten.

Man skulle också vilja ställa frågan:
Hur stora ansträngningar har vi gjort
för alt förebygga de påfrestningar på de
dubbelarbetande kvinnorna som kanske
leder till att äktenskapet upplöses och
hemmet splittras? Det är ett alltför enkelt
resonemang när man säger: »Låt
bli att förvärvsarbeta och sköt bara
hemmet, så håller familjebanden. Eller
ta ett förvärvsarbete och lämna barnen
på daghem.» Det skulle behövas en arbetsgrupp
inom eller utom departementet
som gjorde en fortlöpande kartläggning
av förhållandena på det familjepo3
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr

Etiska området. Dessa förhållanden
ändras så snabbt att utredningsresultaten
i vissa delar hinner bli föråldrade
innan de kommer i praktisk tillämpning.
I en sådan arbetsberedning eller
arbetsgrupp skulle de mycket unga familjernas
situation såväl som de frånskilda
kvinnornas förhållanden — de
kämpar ofta mot ren fattigdom på grund
av både för låg lön och för lågt underhållsbidrag
— kunna tas upp till undersökning.
Man skulle önska att allt
detta skedde från den utgångspunkten
att människan ställs i centrum och att
hennes personliga utveckling och ansvarskänsla
fick det bästa tänkbara stöd.

Det finns flera områden där man i det
dagliga livet träffar på förhållanden som
skulle kunna rättas till med ett litet
materiellt handtag och en stor portion
sund medmänsklig hjälpsamhet. Vi har
satsat på generella åtgärder som hjälper
en stor grupp på en gång, och detta
har varit nödvändigt. Skulle vi inte nu
ha råd att inrikta oss på åtgärder som
siktar direkt på den enskilda människan?
Det är angeläget att detta kommer
med i bilden när vi talar om standardhöjning.
Av en produktionsstegring som
medger en offentlig konsumtionsökning
med 6 procent under år 1962 borde vi
kunna satsa åtminstone en halv procent
för att befrämja den medmänskliga
attityden människor emellan.

En höjd levnadsstandard bör också
innebära en bättre förmåga att välja. Vi
hävdar ju att konsumtionsvalet skall
vara fritt, men nog skulle det behövas
en vägledning som lärde oss åtminstone
att välja ting som inte är till direkt skada
för både oss själva och vår omgivning.

I går framhöll högerns partiledare,
herr Heckscher, att vi i vårt land borde
inrikta oss på en målforskning som förbereder
tillverkning av kärnvapen. Vi
behövde därför inte skaffa oss dem;
det är en fråga som vi skulle ta upp till
avgörande senare. Stora grupper inom
vårt folk är emellertid bestämda mot4 -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ståndare till att vårt lands försvar utrustas
med kärnvapen. För en stor skara
kvinnor har Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund varit språkrör när
det gällt att resa motstånd mot anskaffande
av atomvapen. Förbundet fasthåller
alltjämt vid denna ståndpunkt. Inom
de ideella organisationerna finns också
många -— såväl män som kvinnor —
som har samma uppfattning. Man har all
anledning att ta hänsyn till denna opinion
när man skall bestämma sig för
hur vårt försvar skall utrustas.

Kvinnorna ryser och bävar inför de
verkningar som det andra världskrigets
atombomber åstadkom såväl som för de
kärnvapenprov som utförs i olika delar
av världen. Kanske beror det på att vi
kvinnor.ibland har fått vara beredda att
offra vårt liv för att ge liv, att vi är så
dödsförskräckta för sådant som kan
.skada kommande generationer. Vi är
övertygade om faran, och därför är vi
också redo att med alla medel förhindra
och bekämpa den. Jag vet att man betecknar
ett sådant argument som känslotänkande,
men känslan är också en del
av människan, och den bör ha rätt att
komma till tals någon gång även i denna
debatt.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Mot bakgrunden av den
väldiga bostadsbrist som vi har i landet
och som vi alla känner till ter sig
regeringens giv beträffande bostadsbyggandet
föga nydanande. Uppjusteringen
i'' fråga om bostadsbyggandets omfattning
från cirka 70 000 lägenheter till
75 000 lägenheter för nästa budgetår kan
man kanske tolka som en framgång, om
än en mycket liten sådan. Det har skett
ett litet framsteg till på det här området,
nämligen höjningen av innevarande
års produktionsnivå med 3 000 nya
lägenheter.

Här skulle vi alltså enligt regeringens
bedömningar ha nått den maximala
omfattning av bostadsbyggandet som

de samhälleliga resurserna kan medge.
Jag tillåter mig, herr talman, betvivla
detta, men skulle det verkligen vara på
det sättet, då är det mycket synd om de
bostadssökande i vårt land. Det innebär
nämligen att vi icke har förmåga att
bygga oss igenom bostadsköerna, att bostadsbristen
konserveras i ytterligare
många år, för att inte säga årtionden.
Det innebär vidare att hundratusentals
människor alltjämt skall trängas i bostadsköerna.
De bostadslösas problem
är och förblir ett problem för överskådlig
tid framöver.

Denna sanna men föga vackra bild
från välfärdssamhället — regeringen
önskar ju kalla vårt land vid det namnet
— trodde vi kommunister skulle föranleda
regeringen att äntligen komma
med förslag om verkliga krafttag, ja,
med något av en revolution i synsätt,
inriktning och åtgärder. Jag noterar att
vi väntat förgäves. Detta är kanske inte
märkligt.

Det skulle emellertid vara märkligt,
om inte snart tillräckligt många människor
upptäckt att äganderätten till
flerfamiljshusen med 60 procent av lägenhetsbeståndet
ligger i privata händer.
Till detta faktum måste fogas att
även om statens och kommunernas samt
kooperationens andel av lägenhetsbeståndet
i flerfamiljshusen ökat, är det
de privata byggmästarna som svarar för
den största delen av såväl kommunernas
som kooperationens byggande. Oavsett
äganderätten till lägenheterna svarar
de privata byggmästarna för produktionen
av nya lägenheter.

Till detta kommer så äganderätten till
byggnadsmaterialproduktionen. Även
här — och i än större omfattning — är
det enskilda bolag, truster och karteller
som svarar för, och därmed också prissätter,
det mesta av byggnadsmaterialet.

Förändringar i byggnadssätt, användandet
av andra byggnadsmaterial, rationaliseringar
och mekaniseringar —
som givit till resultat att 27 byggnadsarbetare
nu bygger 100 lägenheter lika

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

snabbt som 41 arbetare gjorde för endast
några år sedan — tycks hittills inte
nämnvärt ha påverkat bostadskostnaderna.
Som exempel på förändringar kan
anföras följande: om husets fasta kostnader,
d. v. s. stomme och andra delar
med lång livslängd, år 1900 tog 88 procent,
så tog de år 1960 endast 38 procent.
Installationer och inredningar tog
12 procent år 1900, medan motsvarande
kostnader 1960 uppgick till 62 procent.
Här har verkligen en revolution inträffat.

År 1920 svarade teglet för nära 100
procent av väggmaterialet i stenhus. Numera
svarar det för knappt 60 procent.
Det dominerande byggnadsmaterialet är
nu betong och lättbetong.

Mot denna bakgrund inställer sig frågan
om alla dessa förändringar i byggnadssätt
och byggnadsstil samt rationaliseringar
och mekaniseringar verkligen
inte skulle kunna leda till lägre bostadskostnader.
Om husens livslängd ökar
från 30 å 40 till 50 å 60 år eller mera,
leder inte det till avskrivningar av kapitalskulderna
under längre tid och
därmed till lägre hyror?

Nej, det gör det inte. I en artikel i
Skandinaviska bankens tidskrift i november
1960 anger professor Johansson
hyreshöjningarna under 1950-talet
till 65 procent i nyproduktionen och
40 procent i hus som byggts tidigare
än 1942. För oss är det uppenbart att
vinstmarginalerna för de privata byggnadsmaterialproducenterna
och fastighetsförvaltningarna
ligger på sådan höjd
att de hindrar en sänkning av bostadskostnaderna.

Vidare har vi tomtkostnaderna. Otaliga
exempel på oskäliga mark- och
tomtkostnader kan anföras. Jag kan här
nöja mig med att hänvisa till borgarrådet
Frank i Stockholms stad. Han
kunde i Dagens Nyheter häromdagen
meddela uppseendeväckande förhållanden
när det gäller markköp. Vid köp av
mark i det s. k. Sätraområdet uppskattade
staden markvärdet till 11,3 miljo -

ner kronor. Ägarna ansåg för sin del
området värt 57,8 miljoner kronor. Vid
förlikning träffades uppgörelse om 30
miljoner kronor, alltså en tredubbling
av stadens uppskattade pris. Det blev
eu liknande uppgörelse i Brännkyrka.
Kommerskollegii värderingsmän uppskattade
värdet till 923 000 kronor. Ägarna
ansåg drygt 3 miljoner kronor vara
ett skäligt pris, och slutresultatet av förhandlingarna
gav en köpesumma på
1 800 000 kronor.

Man frågar sig onekligen hur värderingarna
egentligen går till. Hur kan
det komma sig att olika värderingsmän
kommer till sä helt olika värderingsresultat? Jag

skall emellertid inte syssla med
den saken. Socialministern har ju lovat
att se över här påtalade värderingsmetoder.
I stället vill jag fråga, om det
inte är på tiden att vi får en sådan ordning
att den mark som behövs för bostadsbyggande
verkligen kan ställas till
disposition för sitt ändamål, utan att
privata vinstintressen skall trissa upp
priserna på här anfört sätt. Det är givet
att tomtkostnader av detta slag måste
höja bostadskostnaderna långt utöver
vad som kan anses skäligt.

Vår mening är att kommunerna och
alla samliällsnyttiga bostadsföretag skall
erhålla prioritet vid mark- och tomtköp.
En marklånefond bör upprättas,
där kommunerna då egna likvida tillgångar
saknas kan erhålla förmånliga
lån för inköp av nödvändig mark för
sitt bostadsbyggande. Sådana åtgärder
skulle märkbart minska byggnadskostnaderna
och därmed också bostadskostnaderna.

En fråga som har nära samband med
byggnads- och bostadskostnaderna är
räntepolitiken. Regeringens och riksbanksledningens
starka tro på en hög
ränta delas inte av bostadskonsumenternas
organisationer i vårt land. Hyresgäströrelsens
senaste kongress antog
också ett uttalande med krav på
sänkt ränta. Kommunistiska partiets

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

riksdagsgrupp har upprepade gånger
fört fram kraven om räntesänkning, ocli
vi upprepar vårt krav i dag med särskild
hänvisning till räntans betydelse
för byggkostnaderna men också med
tanke på de dryga kostnader som en
hög ränta för med sig för alla mindre
företagare.

.lag skall inte här upprepa alla kända
argument om hur räntan inverkar
på byggnadskostnaderna. Men jag vill
upprepa vårt gamla krav att bostadsbyggandet
måste få eu ännu mer vidgad
prioritet på den långa kapitalmarknaden.
Bostadsbyggandet har en viss
prioritet, men erfarenheterna gör kravet
på en ännu starkare förmånsställning
berättigat. Denna prioritet måste
dock kompletteras med bestämmelser
om att långa lån till nedsatt ränta skall
tillförsäkras alla kommunala, kooperativa
och andra samhällsnyttiga bostadsbyggnadsföretag.
Denna väg torde emellertid
inte vara framkomlig med mindre
än en lagstiftning kommer till stånd,
som ålägger alla banker samt hypoteksoch
andra kreditinrättningar att solidariskt
ställa långa lån till bostadsbyggandets
förfogande, förslagsvis till 3
procents ränta.

Om denna väg inte skulle visa sig
framkomlig, anser vi kommunister en
ändring av placeringsbestämmelserna
beträffande ATP-fonderna påkallad.
Dessa ständigt växande fonder, som för
nästa budgetår beräknas till 1 250 miljoner
kronor, bör enligt vår mening —
i varje fall till dess jämvikt åstadkommits
på bostadsmarknaden — ställas
till förfogande för att finansiera byggandet
av bostäder. Tänkbart är också
att en kombination av dessa båda
vägar säkrar framgången på vägen till
målet: ökat bostadsbygge och minskade
bostadskostnader.

Det skulle vara en lucka i mitt resonemang
om jag inte sade ett par ord
om arbetskraftstillgången. Jag är angelägen
att i detta avseende poängtera att
vi inte kan godtaga att bostadsbyggan -

det skall utgöra något slags regulator i
konjunktursvängningarna. Bostaden är
en primär rättighet för varje medborgare.
Arbetsplatser utan bostäder eller
bostäder utan arbetsplatser innebär samma
fördömelse. Här gäller det en avvägningsfråga,
där tyvärr avvägningen
hittills gynnat industri och näringsliv
med alltför många överslag till industriens
och näringslivets fördel. .Tåg behöver
bara hänvisa till den svåra bostadsbrist
som råder i Stockholm och
andra större städer och tätorter. Jag är
helt medveten om svårigheterna vid
denna avvägning, men resultatet hittills
är ju mer än skrämmande för bostadssidan.
Bostädernas andel i bruttoinvesteringarna
ger samma utslag vid
bedömningarna.

Man brukar säga: För att inte ta fel
i politiken skall man akta sig för att
låsa sig fast vid ståndpunkter. Regeringen,
enkannerligen finansministern,
har nogsamt sett till att man inte låst
sig fast vid fixa ståndpunkter. Det tillhör
inte de lättaste uppgifterna att finna
regeringsståndpunkterna. Vad gäller
prognoserna för det närmaste årets
— eller de närmaste årens — ekonomiska
bedömningar tror jag mig dock
ha funnit den ståndpunkten, att regeringen
är tämligen övertygad om att
industriinvesteringarna gällande byggnader
och anläggningar kommer att
minska. Kommerskollegium tror för sin
del på en minskning.

Till den prognosen kan fogas några
siffror. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens
statistik för arbetslösheten den 11 december
1961 hade vi i landet 19 409
anmälda arbetslösa. Av dessa var 7 705
byggnadsarbetare, och av dessa byggnadsarbetare
1 492 träarbetare, 152 rörarbetare,
5 027 grovarbetare och 1 034
murare. 125 elektriker och 834 målare
var arbetslösa.

I mitt hemlän, Gävleborgs län, hade
vi den 15 januari i år 844 arbetslösa
byggnadsarbetare. Enbart i Gävle stad
har vi 195 arbetslösa byggnadsarbetare,

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

men det står 4 400 sökande i bostadskön.

Dessa exempel, kommerskollegii prognos
och arbetslösheten, ger vid handen
att bristen på arbetskraft för bostadsbyggande
i varje fall lättar, och
det tycks ha kommit till uttryck i regeringens
plan för nästa år, där man
ökat antalet nya bostäder från 70 000
till 75 000.

Jag tror emellertid att man kan fä
ännu mera arbetskraft. En utväg som
för oss inte är främmande är att minska
rekrytutbildningstiden med låt oss
säga två månader — inte för att försvarets
slagkraft skall minska utan så att
vi skall säkra eu effektivare utbildning
på kortare tid. Slöseriet med den mänskliga
faktorn i militärlivet är så ofta
omvittnad att förslaget bör tas upp till
allvarlig prövning. Många arbetstimmar
skulle därmed ställas till disposition för
bostadsbyggandet.

Om sålunda viljan finns för att bygga
bort bostadsbristen, har man reala
möjligheter härtill. Det handlar helt enkelt
om takten i tillvaratagandet av de
möjligheter som finns. Det gäller allvaret
i de många deklarationer som avges,
d. v. s. viljan att verkligen bygga
bort bostadsbristen.

Regeringen sitter nu med alla kort
på hand. Att öka bostadsbyggandet från
70 000 till 100 000 lägenheter per år
fordrar framför allt långsiktig planering.
Sådan långsiktig planering har
ännu inte kommit till stånd, men den
kommer enligt socialministern, och det
är bra. Siffrau 100 000 lägenheter per
år i dagens läge, utan långsiktig planering,
är eu orealistisk siffra. Den
skulle dock inte ha varit orealistisk om
planeringen kommit till stånd tidigare,
om arbetskraften också givits arbete
vintertid. Vi anser emellertid att bostadsbyggnadsutredningens
och regeringens
målsättning för nästa budgetår
— 75 000 lägenheter —- är alltför
pessimistisk. Vi anser det fullt möjligt
att för nästa budgetår bygga minst

80 000 lägenheter och dessutom, med
hänvisning till våra förslag, till betydligt
lägre kostnader.

I detta sammanhang kanske till synes
smärre, men för bostadskonsumenter
och för folk i bostadsköerna icke
oväsentliga frågor är kravet på obligatorisk
bostadsförmedling, kravet på
bättre planering av lägenheterna, främst
med tanke på husens livslängd, och ett
framtida ökat behov av större lägenheter.
I sammanhang med den senare frågan
bör man utreda behovet av fritidsbostäder
för i första hand bostadskonsumenterna
i storstäderna. Ökad fritid
och tilltagande motorism ändrar snabbt
bostadskonsumenternas önskningar beträffande
bostaden.

Avslutningsvis och som en sammanfattning
vill jag säga: Beträffande omfattningen
av bostadsbyggandet, strävan
att bygga billigare, kardinalfrågorna
i bostadspolitiken, saknar regeringen
enligt vår mening perspektiv. Vad däremot
gäller lånebestämmelser, ränteeftergifter
och familjebostadsrabatter signalerar
socialministern en utredning
som vi är mycket intresserade av. Vi
önskar socialministern framgång i det
arbetet och hoppas bara att utredningen
skall kunna slutföras inom rimlig tid.

Andra förbättringar .......- gynnsammare

regler för bestämmande av högsta belåningsvärden,
förenklade och gynnsammare
regler för den statliga bostadslånegivningen,
höjning av inkomststrecken
för erhållande av familjebostadsrabatter
— ger vi vår anslutning till.
Emellertid, herr talman, i kardinalfrågorna,
flera bostäder, lägre bostadskostnader,
där saknas den handlingskraft
som vi skulle ha önskat.

Allra sist en fråga: Om man inte i tider
av hög sysselsättning, överfyllda
statliga kassakistor och med en högt
tekniskt utbildad arbetskraft kan bygga
bort den för tiotusentals människor
katastrofala bostadsbristen, när kan man
i så fall bygga bort den?

■Nr’ 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag skall här med några
få ord ta upp en fråga — jag vet inte
säkert om den hör hemma i denna debatt,
men då jag tror att den inte har
nämnts och förmodligen inte heller
kommer att nämnas i denna debatt,
dristar jag mig ändå att ta kammarens
tid i anspråk under ett par minuter.
Det gäller de militära förläggningarna,
kasernernas standard.

Vid en konferens som hölls förra
året satt jag med i en arbetsgrupp, i
vilken trivseln i det militära livet diskuterades.
Där påtalades mycket kraftigt
hur omoderna och förslitna förläggningarna
ofta är. För att själv se
hur förhållandena var, gjorde jag ett
besök på en förläggning inte så långt
härifrån. Jag skall i ärlighetens namn
säga att den var under reparation, vilken
hade påbörjats i den undre våningen.
Jag stod dock frågande till varför
en förläggning skulle behöva förslitas
så till den grad som hade skett
innan några åtgärder vidtogs.

De inkallade kommer i regel från
hem med någorlunda moderna och goda
bostäder. Min mening är inte att en förläggning
behöver ha någon lyxbetonad
miljö eller inredning. Men jag anser
dock att den skall verka trivsam. Den
skall inte på något sätt behöva vara
deprimerande. Man fordrar att det skall
finnas ett ordentligt logement. Jag tänker
härvid inte på sängar och madrasser,
något som visst nämnts tidigare i
denna kammare för någon tid sedan.
Jag tänker på inredningen -— ett tvättrum
med någorlunda bekvämligheter,
ett logement som inte är förslitet och
ett dagrum där det går att vistas och
känna litet trivsel. Eftersläpningen härvidlag
är, tycker jag, för stor. Soldathemmen,
som ofta ligger i närheten av
förläggningarna, blir tillflyktsort för en
del av de värnpliktiga, men de avhjälper
inte och ursäktar inte missförhållandena.

Försvarskostnaderna, som vi varit

överens om, uppgår för nästa budgetår
till mer än 3 200 miljoner kronor. Däri
inryms givetvis vissa ombyggnads- och
moderniseringsarbeten, och det lär finnas
en plan, enligt vilken utbyggnaden
och moderniseringen skall ske under
60-talet. Jag tycker inte det är orimligt
att begära, att det inom ramen för dessa
belopp skall finnas utrymme för förbättringar
som skapar ökad trivsel. Det
behöver inte bli så kostsamt. Jag vill
vädja till försvarsministern att moderniseringen
sker i raskare takt och att
man vid utbyggnaden tänker litet mera
på förläggningarnas klass. I en tid, då
vi moderniserar och gör förbättringar
på så många olika områden, är det inte
ur vägen att de militära anläggningarna
får en make up.

De frågor, som jag nu kortfattat berört,
är nog så viktiga för våra pojkars
trivsel inom försvaret — det gäller givetvis
inte bara de värnpliktiga utan
även befälet.

Herr BJÖRKMAN (It):

Herr talman! Den formella anledningen
till den debatt vi nu har i kammaren
är remissen till utskotten av
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 angående
statsverkets tillstånd och behov under
nästa budgetår — därav namnet
remissdebatt. Jag konstaterar med beklagande,
eftersom detta är regeringens
mest omfattande proposition, att ingen
ledamot av regeringen uppenbarligen
anser det värt att lyssna till debatten
om regeringens förslag. Statsråden anser
sig väl ha fyllt sin uppgift efter debatten
med partiledarna. Vi begär naturligtvis
inte att statsrådsbänkarna
skall vara överfyllda eller ens väl besatta,
men någon regeringsledamot kunde
kanske avdelas för att följa debatten
—• även under lunchtid -—• när vi har
så många statsråd. Det är ju inte alltid
man kan få svar av andra här i kammaren,
utan man vill ha svar av statsråden
direkt. Det är inte bara »överbefälhavarna»
som har något på hjär -

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr ''4

Vid remiss av .statsverkspropositionen m. m.

tat. Även vi »meniga» i ledet, kan vilja
ställa en eller annan fråga till statsråden.

I årets statsverksproposition meddelade
civilministern helt kort att frågan
om statstjänstemannens förhandlingsrätt
var under beredning inom departementet,
att överläggningar under året
hållits med statstjänstemannens huvudorganisationer
men att något förslag ej
kunde föreläggas årets riksdag. Knapphändigare
kunde denna viktiga och
omfattande fråga näppeligen registreras.
Det lät föga hoppingivande. Men
med hänsyn till vad som senare inträffat
är det något lättare att förstå denna
civilministerns ordknapphet. Inför en
avgörande förhandlingsomgång har civilministern
inte velat lätta på slöjan.
Att statstjänstemannens huvudorganisationer
och civilministern slutligen lyckats
nå enighet om riktlinjerna för den
fortsatta behandlingen av denna fråga
hälsar jag med tillfredsställelse. Det får
väl tolkas så att man även kommit fram
till principiell enighet i huvudfrågorna.
Men vägen till en slutlig lösning är alltjämt
lång. Det har varit många svåra
nötter att knäcka; frågan har diskuterats
och utretts i snart trettio år. Då
dess lösning är beroende av vissa
grundlagsändringar, kan ett definitivt
beslut fattas först vid 1965 års riksdag,
alltså efter andrakammarvalet 1964.
Parterna har sålunda ännu åtskillig tid
på sig att penetrera och förhandla om
förhandlingsrättens många problem.

Inte minst bör den församling, i vilken
vi nu befinner oss, vara intresserad
av frågans lösning. Vilken roll skal!
riksdagen — som har att fatta beslut
om statsutgifterna — spela i sammanhanget?
Skall dess roll såsom hittills
inskränkas till ett konfirmerande eller
ratificerande av förhandlingsöverenskommelser
utanför riksdagens murar,
bildligt talat — ibland kommer ju uppgörelserna
till här i huset — eller skall
riksdagen ges möjlighet att i fortsättningen
få ökad insyn i Överläggningar -

na eller eventuellt deltaga i förhandlingarna
genom särskilda delegerade?
Kommer i så fall professor Håstads
gamla tanke på ett riksdagens löneråd
att förverkligas?

Lösningen av frågan om förhandlingsrätt
för statstjänstemännen och
kommunaltjänstemännen är ett problem
som berör icke bara de i offentlig tjänst
anställda utan i lika hög grad riksdagen.
.lag förutsätter att inrikesministern
senare i år i propositionen om
lönerna för de statsanställda kommer
att lämna en utförlig redogörelse för
innebörden av det förhandlingsresultat
som uppnåddes i förra veckan.

I socialministerns del av statsverkspropositionen
finns ett kapitel som jag
skall beröra något. Efter en framställning
från TCO 1960 tillsattes en utredning
om åtgärder för att effektivisera
arbetsförmedlingen för tjänstemän. I
utredningen var arbetsmarknadsstyrelsen,
Arbetsgivareföreningen, DO, TCO,
SACO och SR representerade. I det betänkande
som utredningen framlade i
september 1961 lämnades en ingående
redogörelse för Utvecklingen på arbetsmarknaden,
särskilt beträffande det stigande
antalet tjänstemän, vilket sammanhänger
med omskiktningen av befolkningen.
Förmedlingsarbetet inom
denna sektor har ökat starkt. Det gäller
lärare med akademisk utbildning, folkoch
småskollärare, facklärare, universitetsstuderande
och elevpraktikanter
inom bl. a. de tekniska områdena.
Många skäl talar för att förmedlingsarbetet
kommer att öka ytterligare under
60-talet.

Ökningen av arbetet har emellertid
inte sin motsvarighet i en ökning av
personalresurserna. Då arbetsförmedlingen
förstatligades den 1 januari 1948
fanns på tjänstemannaförmedlingen 89
befattningshavare. Den 1 januari 1961
var antalet 91, alltså en ökning med två
under de gångna 13 åren, trots den
starka ökningen av arbetsvolymen.

Utredningen — i vilken arbetsmark -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nådens parter som jag tidigare nämnt
var representerade — föreslog enhälligt
en förstärkning med 59 tjänster.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i allt väsentligt
anslutit sig till utredningens
uppfattning och i sina petita föreslagit
55 nya tjänster. Socialministern föreslår
i år en väsentlig ökning, dock icke så
stor som arbetsmarknadsstyrelsen ville
ha, på arbetsförmedlingarna, sammanlagt
205 extra ordinarie tjänster. Därav
ligger emellertid 100 på den allmänna
förmedlingen och på ungdomsförmedlingen.
Tjänstemannaförmedlingen får
hälften av vad utredningen enhälligt
föreslagit.

Socialministern anser att, genom de
åtgärder han föreslår, de av utredningen
påyrkade förbättringarna i fråga om
tjänstemannaförmedlingen torde »väsentligen
kunna åstadkommas». I detta
ord »väsentligen» kan man naturligtvis
inlägga olika tolkningar. Man kan fråga
hur mycket som kan åstadkommas med
halva den ökning som utredningen föreslagit.

Fördelningen av ökningen på de olika
avsnitten kan starkt ifrågasättas. Socialministern
borde i överensstämmelse
med det enhälliga utredningsförslaget
ha lagt mer på tjänstemannaförmedlingen,
eller kan det möjligen vara så
att han tänker utnyttja det ytterligare
anslag han begärt på 3,6 miljoner till
extra tjänster som en reserv för att tillmötesgå
utredningens förslag?

Så till sist några ord om finansministerns
budget. Den uppvisar ett överskott
på driftbudgeten på drygt 1,5 miljarder.
Men den är som ett isberg: eu
stor del ligger under ytan i form av
väntade nya utgifter för bl. a. invalidpensioneringen,
höjningen av statstjänstemännens
löner och bidraget till
skattetyngda kommuner. Dessa underliggande
delar kommer senare att tinas
upp i vårsolens glans. Ingen vet i dag
hur mycket som blir synligt ovanför
ytan.

Finansministern verkar aldrig riktigt

glad när skattesänkningar kommer på
tal. Hans natur är sådan att skattehöjningar
för honom är något av ett livselixir,
för att vara litet elak. Med det
förslag han lade fram i höstas anser han
uppenbarligen all rättfärdighet vara
uppfylld. Den sänkning han då föreslog
var emellertid mycket blygsam. Det
rörde sig om netto 55 miljoner kronor.
1 finansplanen talar nu finansministern
om den ytterligare statsfinansiella »belastning»
som förslaget kommer att innebära
framöver. Redan i ordet ligger
något negativt.

Riksdagsbeslutet i december var enligt
vår uppfattning endast ett blygsamt
steg på skattesänkningens törnbeströdda
stig. Vi kommer inte att förtröttas i
vår uppgift som pådrivare för att få till
stånd en verklig sänkning, även för dem
som fick litet eller intet, bl. a. de som
bor i ortsgrupp V, d. v. s. övre Norrland
och Storstockholm. Beslutet innebar
en skärpning av progressiviteten,
icke en lindring. Vi kommer att fortsätta
vårt arbete för att få till stånd en
väsentlig lindring i det skatteonda som
marginalskatten utgör.

Sannolikt kommer herr Sträng att
vara som ett isberg för våra framstötar,
men erfarenheten lär oss att man med
tålamod och envis argumentering till
sist kan smälta ned även det hårdaste
isberg. Det visar resultatet i december.
Vi kommer att fortsätta på den linjen.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! I vår politiska debatt
återkommer regelbundet ett ämne som
alltför ofta avfärdas lättvindigt och
understundom utnyttjas i sammanhang
där det knappast hör hemma. Jag syftar
på frågan om religion och politik.
Frågan kan ibland formuleras helt enkelt
så här: Är det berättigat att hävda
kristna principer eller åtminstone
synpunkter på samhällsverksamheten?

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 1

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det har ibland gjorts gällande, afl
allt tal om idéer är missbruk av ord
när det gäller politik, såsom vi upplever
den i vårt samhälle. Gränserna
mellan partierna sägs vara en fråga
om nyansskillnader, och nyanserna gäller
praktisk-tekniska ting, vid vilkas avgörande
hänsynen till intressegrupper
och smålurig taktik fäller avgöranden.
Idéerna hänvisas till historien och jubileumstalen.

Om detta gäller i allmänhet, så möter
påståendet med särskild skärpa när
det gäller kristna idéer. Det sker vanligen
i den formen att man hävdar kristendomen
som en personlig sak. Försök
att finna tillämpning av kristna
principer på praktisk-politiska frågor
blir då en kompromettering av kristendomen
som sådan. För några månader
sedan hänvisade en av våra större borgerliga
tidningar, då denna fråga diskuterades,
till två avskräckande exempel,
nämligen till Broderskapsrörelsens
inställning i ATP-frågan och till att
frän samma rörelses sida »den fiskaliska
skattepolitiken förses med klart
kristen etikett».

Givetvis kan inte ett visst skattesystem,
vissa kombinationer av skatter
eller ett visst skatteuttag förklaras sakrosankt.
Men det kan bedömas som en
strävan att så långt möjligt fördela
bördor efter bärkraft. Avgörande för
bedömningen blir sedan om man vill
de utgifter som skall betalas. Broderskapsrörelsen
företräder den meningen,
att även detta års budget i sina huvuddrag
tjänar en utveckling mot en
större ekonomisk, social och kulturell
likställighet mellan medborgarna. På
en rad punkter sker genom de föreslagna
utgifterna eu förbättring av anslag
som kommer tidigare eftersatta grupper
till gagn. I vissa avseenden hade
många av oss gärna sett ytterligare
höjningar. För att nämna ett exempel
bland flera finns det anledning önska
en än brantare stegring av anslagen
till u-landshjälpen. Man har måhända

rätt att förmoda, att när det nyinrättade
ämbetsverket för dessa frågor
kommit i verksamhet en flerdubbling
av anslagen skall betraktas som behövlig
för att möjliggöra väl undersökta
projekt.

Men jag återkommer till frågan om
en politik över huvud i denna skröpliga
värld på något område kan anses
vara uttryck för kristna idéer, ens om
man bortser från de tekniska formerna
och håller sig till huvudlinjerna.
Och om man gör det, är man då inte
ute för att döma motståndare som mindre
kristna?

Under kristendomens långa historia
har det funnits enskilda och riktningar
som velat förlägga religionen helt
till ett inre plan. Unga väckelserörelser
liksom ibland gamla kyrkor har
ivrigt predikat en sådan koncentration
till den egna verksamheten eller liturgien,
att denna jord och dess samhälle
blivit något om inte likgiltigt så dock
liggande utanför ens ansvarsområde.
Man har riktigt sett det personliga religiösa
livet som centrum, men man
har icke sett nästan, som i varje fal)
kristendomen ständigt vill sända en till.
Och har man sett nästan, har man ofta
glömt att den personliga hjälpen kan
vara behövlig men att hjälpen i kollektiva
former är oundgänglig i vårt samhälle.
Genom hela den kristna historien
har det dock också gått en annan
linje, en den aktiva nästans — omsorgens,
en omsorg som tagit sig uttryck i
vilja till insats i samhället. Det är värt
att understryka att denna senare linje
alltmer vinner anslutning i den kristna
världen också i vårt land. Gång på
gång har t. ex. Kyrkornas Världsråd
gjort mycket distinkta uttalanden i rasfrågan.
Senast i New Dehli gavs ett
klart uttalande, där man krävde full
jämställdhet mellan raserna och krävde
utdrivande av varje fördom på detta
område från alla kyrkor. Det viktigaste
ekumeniska dokumentet härvidlag
är från föregående världskyrko -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

konferensen i Evanston. Den sektion
som sysslade med det kristna samhället,
konstaterade bl. a.: »Rättvisa inbegriper
ständig strävan att övervinna de
ogynnsamma ekonomiska förhållanden
som är en tryckande börda för människorna
och som är oförenliga med
lika möjligheter för dem att utveckla
sin förmåga.» En kristen socialism säger
ja till detta och menar alltså att
en strävan till utjämning är en strävan
som för deras del bygger på en kristen
inspiration. För egen del tror jag
att ett dylikt synsätt hör framtiden till
inom kyrkorna. Det innesluter risker
för misstag. Men den största risken är
om kristen tro över huvud ej får vägleda
till ställningstagande i samhällsfrågorna.

Med det nu anförda har icke sagts,
att icke andra kristna kan komma till
en annan slutsats, också efter en noggrann
prövning. Något monopolanspråk
kan ingen resa. Det är till sist en samvetsfråga,
hur jag läser min Bibel och
vilka svar jag där kan finna.

Den infektion som misstänkliggöranden
på denna punkt utgör, bör kunna
avlägsnas. De kristet övertygade i vårt
land finns dessbättre företrädda i alla
partier. Kanske skall den dag också
komma då de kristet aktiva gemensamt
skall kunna överlägga om och nå enhet
kring någon stor ekonomisk eller
social fråga. Tills vidare har vi möjligheten
att samarbeta i en rad andra frågor,
t. ex. de folkmoraliska, de som gäller
kristendomsundervisningen — en
av de stora denna vår -—• och kanske
också i fråga om samhällets jämte skolan
viktigaste opinionsorgan, radio—
TV, och i frågan samhällets förhållande
till samfunden.

På detta senaste område finns som
bekant skiljaktigheter. Så har t. ex. under
en rad riksdagar väckts förslag om
skatteavdrag på gåvor till ideella ändamål.
Bland dessa skulle givetvis frikyrkosamfundens
verksamhet inräknas.
Av skäl som ingående redovisats se -

nast vid debatten förra årets riksdag
i denna fråga har representanter för
de kristna socialdemokraterna ej kunnat
vara med på denna linje. Vi har
ansett vägen felaktig men målet riktigt.
Samhället bör på andra vägar stödja
ideella organisationer. Vad trossamfunden
angår kan den frågan ställas,
om någon folkrörelse i vårt land utövar
en så omfattande och djupt ingripande
verksamhet bland barn och ungdom
som de religiösa organisationerna tillsammantagna
gör. Jag skulle tro att
denna verksamhet i dagens läge värderas
högt även av många som inte är
kristna. I stor utsträckning ger, som
framgår av årets statsverksproposition,
stat och kommun redan betydande
hjälp i många former också till den
av religiösa organisationer bedrivna
barn-, ungdoms- och studieverksamheten.
En viss ökning av anslagen finner
man i årets förslag. Det är dock
beklagligt, att kritiken mot den Elvingska
utredningen blivit till hinder
för en ordentlig förstärkning av de anslag
som berörs av utredningen. Det
ifinns trängande behov av ökade resurser
på detta viktiga område särskilt
när det gäller studieförbunden. De höjningar
som nu skett svarar endast mot
verksamhetens ökade omfattning.

Men inte ens när höjningarna — som
vi hoppas nästa år — på allvar sätter
in löser de dock trossamfundens eller
övriga ideella organisationers framtidsproblem.
De frikyrkliga samfunden
står t. ex. inför behovet av betydande
investeringar i lokaler under 1960-talet.
Med den väldiga folkomflyttningen
i vårt land, som av allt att döma
kommer att accelerera under detta årtionde,
blir kapitalproblemet för nya
byggnader mycket stort. En undersökning,
som bostadsstyrelsen offentliggjorde
i går, gav vid handen att flyttningsberedskapen
är mycket hög i vårt
land och att det därför finns goda skäl
att tro på en sådan ökning av flyttningen.

Onsdagen den 24 januari 1962 fra.

Nr 4

Vid

Redan nu är vi uppe i en enorm omflyttning.
Det rör sig, om man även
inräknar flyttningarna inom kommunerna,
om något kring 900 000 människor
per år. Här befinner sig den
svenska kyrkan tack vare den kyrkokommunala
beskattningen och upplåningsmöjligheterna
i ett betydligt gynnsammare
läge ■—- också om det här bör
understrykas, att ett antal av svenska
kyrkans nya byggnader, församlingslokaler
och kyrkor, delvis eller helt
har tillkommit genom enskildas gåvor.

Inom Broderskapsrörelsen menar vi
att det är ett religionsfrihetskrav att
de fria samfunden i denna folkvandringstid
skall ges möjligheter att följa
upp sin byggnadsverksamhet och att
samhället finner några former att medverka
därtill. Metoderna att ge denna
hjälp utan att samfundens frihet begränsas
kan visa sig svåra att finna,
men problemet är säkerligen inte olösligt.
Måhända visar det sig vid en sådan
prövning, att också andra organisationer
av ideell art skulle önska att
få sina problem av motsvarande typ
belysta. Det förefaller inte vara obilligt,
att frågor av denna art kommer
under debatt och utredning i en framtidsplanering,
som berör allt fler områden
av vårt folks liv.

Herr ANTONSSÖN (ep):

Herr talman! Jag föreställer mig att
kammarens ledamöter ganska allmänt
ansåg att den debatt, som fördes här
i går kring EEC-frågan, inte var så särskilt
upplyftande och framför allt att
den inte var någon vägvisare mot framtiden.
Jag är därför angelägen om att
inte nu föra debatten i samma sterila
form, men jag kan inte undgå att knyta
några reflexioner till vad som förekom
vid meningsutbytet mellan partiledarna
och företrädare för regeringen.

Jag tycker att man kan kosta på sig
generositeten att räcka en blomma när
detta är motiverat över partigränser -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

na. Jag syftar i det fallet på det anförande,
som herr Sven Gustafson i Göteborg
höll inför Europarådets församling
och som jag läste med mycket stor
tillfredsställelse. Det var ett anförande,
som vittnade om en realistisk bedömning
av läget. Jag tror att det bidrog
till att inför de västeuropeiska politikerna
skingra en del missförstånd eller
att i varje fall ytterligare understryka
den ståndpunkt, som vi i vårt land intar.

Jag är ledsen över att inte kunna
utsträcka den generositeten till att omfatta
även de debattinlägg, som gjordes
av herrar Ohlin och Heckscher.
Jag fick ett intryck av att de med sina
inlägg syftade till att skapa en atmosfär,
avsedd att ge intrycket att den
kärvheten, som vi nu får kännas vid när
det gäller Sveriges position i denna
fråga, skulle varit mindre om vi hade
valt det andra alternativet för anslutning,
nämligen ansökan om medlemskap
med vissa undantagsbestämmelser.

Nu är inte vare sig herr Ohlin eller
herr Heckscher närvarande i kammaren.
Jag skall därför inte gå in på någon
alltför hård polemik men vill framhålla
att en sådan konklusion väl ändå
måste vara i grunden felaktig. Vi skall
nämligen komma ihåg, att vad de kritiska
rösterna från Amerika, företrädda
av exempelvis den amerikanske
vice utrikesministern, och vad de kritiska
rösterna inom EEC vänder sig
mot är inte anslutningsformen utan
vår neutrala status som sådan. Man
har sagt: — och speciellt har detta
gjorts gällande av den amerikanske
vice utrikesministern •— att man inte
önskar få de neutrala staterna som
medlemmar och över huvud taget inte
önskar någon anslutning från deras
sida. Det skulle tunna ut EEC:s politiska
innehåll, och de stater, menar
man, som inte vill ta på sig det fulla
politiska ansvaret, bör inte accepteras.
Vi vet att herrar Ohlins och Heckschers

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ståndpunkt har varit den, att vi skulle
söka fullt medlemskap men trygga neutraliteten
och alliansfriheten genom
vissa särprotokoll. Motivet för att de
intagit denna ståndpunkt har bland annat
varit, att vi därigenom skulle vinna
ett större direkt inflytande i EEC:s
olika organ och bli representerade där.

När vi nu konstaterar att det är vår
neutrala status över huvud taget som
kritikerna vänder sig mot måste jag
fråga, om det är någon som tror att
EEC-makterna skulle ha varit villiga
att tunna ut det politiska innehållet i
sexniaktsunionen, ge oss inflytande genom
representation, när vi i samma
ögonblick säger att vi vill mäla oss ut
ur det politiska ansvarstagande, som
egentligen är EEC:s viktigaste ideologiska
grundval? .lag tycker att kritikernas
inställning närmast talar för
att associationstanken har vunnit ytterligare
i styrka. Jag skall inte närmare
utveckla den sidan av saken.

För min egen del är jag inte alls överraskad
över att läget har kärvat till. När
vi hade höstriksdagens remissdebatt tillät
jag mig säga, att jag visserligen mycket
markant står på associationslinjen, men
man skall inte föreställa sig att den ena
anslutningsformen ur förhandlingssynpunkt
är överlägsen den andra. Det
kommer säkert, sade jag den gången, att
bli mycket hårda bandage i det fallet. Jag
tror fortfarande att det är en realitet att
räkna med det.

När man talar om upplysningsverksamheten
tror jag att det är ganska viktigt att
vi betonar att den svenska alliansfriheten
måste betraktas som ett västeuropeiskt
intresse och att den inte är betingad av
svensk egoism. Jag trodde faktiskt att den
uppfattningen hade spritt sig under efterkrigstidens
senare del. Vi vet att man
inte var så särskilt förtjust den gången
vi Valde att inte gå in i Atlantpakten,
men vår ståndpunkt har tillvunnit sig
respekt undan för undan. Det måste väl
ändå vara en avspännande faktor som
man inte kan undervärdera att man i

nordvästra Europa har Sverige med ett
eget relativt starkt försvar som alliansfri
stat och vidare att man där också har
Finland, d. v. s. ett geografiskt område
som innebär att skärningslinjen mellan
de två maktblocken inte går låt oss säga
vid Torne älv — en gränslinje som i annat
fall hade varit en realitet.

Får jag efter dessa funderingar komma
med en kritisk reflexion, som jag
närmast vill adressera till finansministern.
Under gårdagens debatt apostroferades
att finansministern för några
dagar sedan traditionsenligt varit gäst
hos Nationalekonomiska föreningen för
att presentera statsverkspropositionen.
Kammarens ledamöter har säkert i tidningspressen
läst att ett par ekonomer
av facket då ställde den enligt min
uppfattning mycket berättigade frågan,
om det nu inte var dags att börja fundera
över en lättnad i penningpolitiken
i form av sänkning av räntan.
Motivet därtill var de tecken på begynnande
avmattning i konjunkturutvecklingen
som här diskuterats och som
vi kan iakttaga. Finansministern svarade
då på samma sätt som han gjorde i debatten
här i går. Han sade att han ville
ha mera markerade bevis på en verklig
konjunkturnedgång innan han började
att lätta på penningpolitiken. Men finansministern
sade också ungefär följande —
inte i debatten här i går men på Nationalekonomiska
föreningen enligt tidningsreferaten:
Herrarna har väl märkt den
kraftiga uppladdning av krav inför årets
lönerörelse som har ägt rum. Om nu denna
lönerörelse skulle resultera i att löntagarna
i sina avlöningskuvert får ett par
procent — jag tror att det i referatet stod
några procent — mer än som är samhällsekonomiskt
motiverat, skulle detta innebära
mycket starka påkänningar för vår
ekonomi. Finansministern torde därmed
ha avsett ett par procent mer än vad
samhällsekonomien rätteligen kunde tåla.
Då ansåg finansministern att det, som
det hette i referaten, skulle vara i högsta
grad olyckligt om statsmakterna skaffade

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bränsle till detta bål genom att presentera
lättnader i penningpolitiken.

Ja, det är ett intressant resonemang finansministern
här för. Jag vill inte bestrida
att detta resonemang kan vara teoretiskt
oantastligt, men jag vill fråga vad
det innebär i praktiken. Såvitt jag förstår
måste det innebära att om lönerörelsen
resulterar i större inkomstökningar än
vad som är samhällsekonomiskt försvarbart,
får alla de företagare som arbetar
med lånat kapital för det första betala
dessa ökade löner och för det andra får
de betala högre räntor på sitt produktionskapital
än som annars skulle varit
motiverat. Vi skall observera att i dessa
företagarkategorier inryms stora delar av
den mindre och medelstora företagsamheten,
hantverkare, jordbrukare och speciellt
yngre och nystartade företagare.
Dessa tvingas alltså indirekt till en inflationsbekämpande
insats, som får företagsekonomiskt
negativa utslag. Till detta
bör vi observera att det gäller företagsenheter
med en struktur och ett konkurrensläge
som är mycket känsligt för kostnadsförskjutningar
i negativ riktning,
inte minst därför att de arbetar med lånat
kapital i ett högt ränteläge.

Jag skall ta ett annat exempel som visar
hur företagarna honoreras positivt
för sin medverkan i kampen mot inflationen.
De som i riksbanken sätter in
pengar till investeringsfonder i konjunkturutjämnande
syfte befrias från skatt på
detta kapital vid insättningstillfället. Om
kapitalet står inne ett visst antal år och
därefter används för investeringsändamål,
får vederbörande en påtaglig skattefavör.
Uppskattningsvis blir räntan för
sådant kapital i genomsnitt 10—12 procent.

Om nu finansministern vill ta reda på
vilka företagare som utnyttjar investeringsfonderna,
skall han finna att av det
ganska stora belopp, cirka 1,3 miljard,
som är insatt, ett mycket litet antal företagare
—• jag tror att det är ett sjuttiotal
— svarar för omkring 1 miljard. Det är
alltså stora företagare med många an -

ställda, som kan utnyttja de goda konjunkturerna
och som är i hög grad självförsörjande
i fråga om kapital. De mindre
företagen med ett fåtal anställda är
mycket sparsamt företrädda här. Jag hoppas
att ingen av detta resonemang drar
den förenklade slutsatsen att jag skulle
ha ett horn i sidan till den större företagsamheten
eller anse att investeringsfonderna
för konjunktur utjämning är felaktig
konjunkturpolitik. Tvärtom. Vi är
väl alla ense om det tillfredsställande i
att vi har stora företagsenheter, vilka hittills
har varit konjunkturstabila och kunnat
utnyttja den goda exportkonjunkturen.
Detta har inneburit höjning av den
allmänna levnadsstandarden och har
stärkt vår betalningsbalans.

Nej, jag ställer dessa två exempel mot
varandra för att visa att vi i dagens läge
har alltför stora och orimliga skillnader
i villkoren för olika företagsformer. De
nämnda exemplen belyser klart att vi helt
enkelt måste ställa kapital till den mindre
företagsamhetens förfogande på rimliga
räntevillkor. Vi måste medvetet
sträva efter att så avväga de inflationsbekämpande
åtgärderna, att icke förhållandet
mellan företag av olika form
och struktur snedvrides beträffande
konkurrensvillkoren.

Låt mig återknyta till finansministerns
resonemang om diskontot och möjligheterna
till en eventuell räntesänkning. Man
kan ha olika åsikter om en allmän räntesänkning.
Men jag är övertygad om att
man kan krympa marginalerna mellan inoch
utlåningsräntorna genom att sänka
den senare. Motivet till att de stora räntemarginalerna
infördes var bl. a. att man
hade en mycket låg förräntning på den
del av bankernas kassareserver som var
placerade i skattkammarväxlar. Jag vill
minnas att räntan den gången var omkring
3 procent. Vidare ville man dämpa
inflationshotet från den industriella investeringsexpansionen.
Man ville locka
bankerna att placera medel i långa statspapper
och på det sättet undandra den
aktuella marknaden kapital.

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

I dag är inget av dessa argument bärande.
Om jag minns rätt är räntan på
skattkammarväxlarna nu mellan 5 och 6
procent i stället för 3 procent den gång
denna marginal ändrades. Finansministern
säger också — och alla är ense med
honom därom — att det i dag inte förefinnes
något inflationshot från industriens
investeringar. Jag hoppas därför
att riksbanksledningen kommer att ta
upp överläggningar med bankerna och
träffa en ny överenskommelse om räntemarginaler
som är mera anpassade till
den nuvarande situationen.

Jag tror samtidigt att det finns utrymme
för en sänkning av diskontot. Jag
skulle i det sammanhanget vilja knyta
några principiella reflexioner till frågan
om räntan som konjunkturstyrande faktor.
Jag vill vända mig med några ord till
professor Heckscher, inte därför att jag
har någon lust att åstadkomma trätor
mellan opositionspartierna — det försöker
jag oftast avhålla mig från — men
därför att jag tycker att vi väl kan ha
rätt att låta åsikterna bryta sig mot varandra
om vi gör det med gott humör.

Herr Heckscher sade i går att räntan i
en högkonjunktur är ett bra medel att
återställa den samhällsekonomiska balansen.
Är det säkert att det är på det sättet?
Vi skall komma ihåg att vi i det moderna
samhället har infört en rad korrektiv
som minskar räntans genomslagskraft.
Det är därför jag menar att man
ofta övervärderar räntan som konjunkturstyrande
faktor. Jag vill inte säga att
vi från vårt håll helt bortser från att den
har en effekt när det gäller att styra konjunkturen,
men jag tycker som sagt att
man ofta övervärderar den. För egen del
resonerar jag så här.

I det gamla samhällets ekonomiska politik,
alltså innan vi började föra den s. k.
aktiva konjunkturpolitiken, var räntevapnet
praktiskt taget det enda medel vi
kände för att styra konjunkturen. Räntevapnets
syfte i dess klassiska utformning
var att minska investeringarna och åstadkomma
minskad sysselsättning. Men det

gamla samhället var konsekvent i sin
tillämpning av räntevapnet. Man accepterade
dess yttersta följdverkan — den
minskade sysselsättningen. Man använde
sysselsättningen som en regulator i konjunkturutvecklingen.

I dagens läge ser samhället på dessa
ting på ett helt annat sätt. Vi använder
räntevapnet, men vi är helt naturligt inte
beredda att på detta område acceptera
dess verkningar. Först och främst är vi
alla ense om att den fulla sysselsättningen
är konjunkturpolitikens yttersta mål
och syfte. Om den höga räntenivån på
vissa partiella områden leder till minskad
sysselsättning, är det helt naturligt att
samhällets organ inriktar sig på att placera
om arbetskraften i annan produktion.
Vi är således inte beredda att acceptera
räntans primära verkan, eftersom vi
har tillägnat oss en helt ny och social
syn på sysselsättningsfrågan.

Från dessa utgångspunkter ifrågasätter
jag för min del — det kan vara en lekmannamässig
reflexion, som kan motsägas
— om man inte i vissa lägen får en
investeringsvolym som inte nämnvärt påverkas
av räntehöjningen, men kapitalströmmen
söker sig andra fåror. Det blir
de stora, konjunkturstabila företagen
och de som är självfinansierande och relativt
oberoende av räntans höjning, som
investerar. Man gallrar bort från investeringsmarknaden
de företag som arbetar
med lånat kapital och de unga, nystartade
företagarna.

Andra korrektiv har också införts. När
hyrorna stiger till följd av en räntehöjning,
eliminerar statsmakterna via subventioner
på det bostadspolitiska området
räntans verkningar. Samhället är vidare
i dag genomorganiserat, och det
finns ett mycket starkt utvecklat kompensationstänkande.
Om varorna fördyras
till följd av ökade priser på kapital,
är ju löntagarorganisationerna genast inställda
på att lönevägen kompensera
sina medlemmar för denna stegring. Det
kan hända, att någon säger att det är
dessa stegringar vi vill hindra genom

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att använda räntevapnet. Jag är inte så
övertygad om att inte en räntehöjning
i vissa lägen kan verka kostnadsfördyrande.
Det beror helt på vilka faktorer
i det aktuella konjunkturläget som har
den starkaste genomslagskraften.

Enligt min mening har vissa gamla föreställningar
om den funktion räntevapnet
hade i gången tid dröjt sig kvar alltför
länge. Det är på tiden att vi reviderar
vår uppfattning på detta område. Vi bör
inte övervärdera räntans betydelse som
konjunkturstyrande faktor.

Jag skall inte närmare diskutera statsverkspropositionen.
Jag anser inte att det
är fel att finansministern i detta läge har
balanserat totalbudgeten. Det kan komma
att inträffa mycket snabba kastningar
i det västeuropeiska samarbetets utveckling,
som lika gärna kan leda till en
snabbt ökad expansionsvilja som till försiktig
återhållsamhet inom vårt inhemska
näringsliv. Jag behöver inte apostrofera
de ökade anspråken i fråga om statstjänarlönerna
och övriga ting som vi alla
känner till och som, vilket redan framhållits
många gånger i debatten, kommer
att innebära att totalbalansen förbyts i
underbalansering.

Den stora frågan är om finansministern
har underbedömt budgeten på inkomstsidan
på samma, jag vill gärna
säga uppseendeväckande sätt som han
gjort under ett par tidigare år. I så fall
kunde man med skäl hävda att budgeten
borde ha haft ett annat utseende. Men
är man ense om att konjunkturbilden
uppvisar en splittring och har många
variationer, så tycker jag att det är
ganska svårt att hävda, att budgetens
uppläggning skulle ha radikalt ändrats.
Det är ju ändå konjunkturutvecklingen
och de bedömningar man gör av den
som är det avgörande när det gäller att
lägga upp driftbudgeten.

Från centerpartiet kommer vi inte att
ställa upp i någon tävlan i att sänka den
direkta skatten utöver den sänkning
som genomfördes i höstas. Detta beror
på ett flertal faktorer, jag skall bara

nämna ett par. Den viktigaste är att vi
vill skapa utrymme för genomgripande
reformer på det kommunalekonomiska
området. En kommunal skatteutjämning
är i dag en första rangens angelägenhet
om kommunerna över huvud taget skall
få möjlighet att fullfölja sin del av reformarbetet
i samhället. Vi vill vidare
överflytta på staten de folkpensionskostnader
som nu åvilar kommunerna.
Dessa reformer kostar stora pengar.
Men de påverkar inte den samhällsekonomiska
balansen. De betyder en omfördelning
av den totala skattebördan
efter regional bärkraft.

Jag anser att dessa reformer har en
mycket hög prioritet. Om vi inte ganska
snart griper oss an med att ge kommunerna
mer likvärdiga ekonomiska förutsättningar,
kommer vi nämligen mycket
snabbt, inom några år, att få ännu
mer markerade skillnader i social standard
och kommunal service än vad som
nu är fallet. Frågan gäller helt enkelt
om det moderna samhället uppfattar det
som rimligt att vissa medborgare skall
betala det dubbla eller mångdubbla beloppet
för vissa primära samliällsnyttigheter
såsom skolor, åldringsvård och
pensioner, därför att de råkar bo på orter
som har låg skattekraft. Vi vet att
det kommunala skatteunderlaget varierar
i stort mellan 20 och 80 kronor per
invånare och att utdebiteringen varierar
mellan 10 och 20 kronor. Det innebär
att om man exempelvis lägger samman
kostnaderna för skolor, folkpensioner
och åldringsvård utdebiteringen kan variera
mellan 1,50 och 6 kronor per skattekrona.

Vi eftersträvar att skapa ett solidaritetssamhälle,
och vår sociallagstiftning
bär utan tvekan mycket starka drag av
detta solidaritetstänkande. Men jag anser
att den största solidaritetsreform
som nu återstår utan tvekan är att skapa
så långt möjligt likvärdiga ekonomiska
förutsättningar för kommunerna
att driva en expansiv och framåtsyftande
politik. Detta är inget sockenpolitiskt

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tänkande, det ligger stor ideologisk
underbyggnad och rättviselidelse i våra
åsikter på det området. Principen måste
vara att så långt möjligt skapa likvärdig
kommunal standard för samma kommunala
skatteuttag.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Det är två frågor som
jag i samband med den allmänna debatten
och Kungl. Maj:ts budgetförslag för
året med några ord ville beröra. Den
ena gäller trafiken och i samband därmed
utbyggnaden av vårt vägnät, den
andra frågan om sjukvårdspersonal.
Flera talare i denna debatt bär före
mig berört dessa frågor.

Kanske någon av kammarens ärade
ledamöter tycker att trafikfrågan är tillräckligt
omtuggad vid det här laget.
Och det kan så tyckas. Men det råkar
nu en gång vara så att det är en fråga
som berör oss medborgare i gemen i
så hög grad att den dagligen tränger
oss in på livet. Antalet bilar ökar i accelererande
takt varje år. Redan under
femårsperioden 1953—1958 fördubblades
bilantalet och vägtrafiken i vårt
land. Under de år som gått sedan dess
har förhållandet varit likartat. Mer och
mer är inkomsttagarna beroende av bilen
som kommunikationsmedel. Större
och större del av arbetstagarnas inkomster
tages också i anspråk av bilen.
Med hänsyn till den del av bilkostnaderna
som går till statsverket förstår man
att bilägarna ibland känner sig som den
verkliga strykpojken.

Jag vill gärna ge kommunikationsministern
ett erkännande för hans i viss
män välvilliga budgetförslag under sjätte
huvudtiteln i år, men utöver detta
finns ändå önskemål, vilka med de oerhört
stigande inkomsterna från bilarna
bör kunna tillmötesgås. Jag tror för
min del inte att motståndet mot den
ökade bensinskatten skulle bli så stor,
om dessa pengar i första hand ginge till
utbyggnad av vägarna. De ansvariga
myndigheterna på området — jag av -

ser nu i första hand väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— kan inte lastas för
vad som sker och för utvecklingen på
området. Gång på gång har de påvisat
nödvändigheten av att fastställd vägplan
följes och att utbyggnadstakten
ökar i jämbredd med trafikökningen.
Även svenska vägföreningen som ingående
följer upp alla vägfrågor gör varje
år återkommande allvarliga erinringar
beträffande vägbyggandet. Men det synes
vara svårt att vinna gehör för dessa
frågor.

Beträffande trafikfrågor synes det
mig vara högertrafikfrågan som med
tvingande nödvändighet bör föranleda
kommunikationsministern att snarast
komma med förslag. Det råder väl vid
det här laget ingen tvekan om att kostnaderna
såväl som olycksfrekvensen bara
ökar ju längre vi dröjer med beslutet
om övergång till högertrafik. Fler och
fler bilister och trafikanter gör väl också
klart för sig att förr eller senare
tvingas vi att ta steget över till högerkörning.
Frågan gäller nu bara: När
kommer förslaget?

Beträffande utbyggnaden av vägarna,
framför allt av motorvägarna, blir slutsatsen
också att ju längre vi dröjer ju
dyrare blir det. Och detta gäller inte
bara själva byggkostnaden. Även trafikkostnaderna
berörs mycket ingående av
utbyggandet av motorvägar. ''Vagförkortningen
och en jämnare körhastighet
medför klart minskade utgifter för drivmedel,
olja, gummi, service, reparationer
jämte avskrivning av fordonskostnad.
Till detta kommer den minskade
olycksfrekvensen.

I det län där jag bor har vi eu daglig
påminnelse om hur det på ett motorvägsbygge
plötsligt blir alldeles stopp
och detta mitt ute på ett fält. Inga tillfartsvägar
ger några möjligheter att utnyttja
de vägsträckor där stora värden
redan investerats. Den biten bara ligger
där liksom en allmän provbit på hur
den riktiga vägen en gång i framtiden
delvis skall komma att se ut. Jag säger

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

delvis därför att det bara är en tvåfilig
väg som färdigställts, trots att kostnaderna
för marklösen m. m. för en
fyrfilig väg är utbetalda. Man skall inte
undra över att många trafikanter frågar
sig om detta är vettigt. Rikstvåan
genom Halland är landets trafiktätaste
väg enligt av trafikutredningen nyss
avgiven redovisning med ej mindre än
6 000 fordon per dygn året om. Så länge
som den tunga trafiken i ständigt ökad
takt givetvis måste finnas på dessa våra
riksvägar och automatiskt bromsar upp
den lätta trafiken utan att det finns tillgång
till omkörningsfiler som på motorvägar,
blir trafiken på dessa vägar ett
riksintresse av första rang att snarast
söka klara av. Svenska trafikanter har
rätt åt! fordra detta.

Den andra frågan jag tänkte med
några ord beröra i denna debatt är även
den en till leda under de senaste åren
omdiskuterad fråga, sjukvårdspersonalfrågan.
Det är inte bara sjuksköterskor
det råder brist på. I gårdagens debatt
påtalades den stora sjukgymnastbristen.
Det föreligger också svårighet att få
vårdpersonal på kronikerhem och ålderdomshem.
Vad tjänar det nu till att
vi bygger alla dessa dyrbara moderna
sjukhus, pensionärshem, ålderdomshem
och kronikerhem när det inte finns
vårdpersonal som tar hand om klientelet
som skall vårdas där? Visst var det
tacknämligt med Kungl. Maj :ts förslag
till förra årets riksdag angående utbildning
av läkare, vilket förslag riksdagen
också var fullkomligt ense om att antaga,
men hela förslaget haltar betänkligt
när det inte finns vårdpersonal till
alla dessa av de nyutbildade läkarna
behandlade patienterna. Det går ju inte
att operera en människa och senare lägga
in henne på ett sjukrum eller en sal
där ingen ser till henne. Då man tänker
på alla de sjuksalar, som för mycket
stora kostnader uppförts under senare
år och av vilka många ännu inte kunnat
till fyllest utnyttjas på grund av brist
på vårdpersonal, blir man uppriktigt

ledsen. Man säger sig också att det
måste vara något allvarligt fel i organisation
eller utbildning på detta område.

Jag vet mycket väl att departementschefen
säger att det pågår utredningar
och att man gör allt för att söka klara
upp problemet. Jag frågar: Gör man
verkligen det? När tänker inrikesministern
komma med förslag till en verklig
lösning av bekymren? Blir det vid
innevarande års riksdag eller till hösten
eller till nästa års riksdag? Jag vet
också att statsrådet säger att det inte
bara är staten som måste klara upp
problemet, det är också landstingen och
landstingsförbunden som företrädare
för huvudmannaskapet, som bör komma
med förslag och själva söka lösa problemet.
Det synes mig även här vara någon
sorts hälftenbruk som är olyckligt
och där man liksom skjuter över skulden
på varandra.

I årets statsverksproposition säger
herr statsrådet följande tänkvärda och
riktiga ord: »På hela sjukvårdsområdet
har personalbristen varit besvärande
och försvårat en angelägen utbyggnad
och upprustning. Med hänsyn bland annat
till den betydande utbildningskapaciteten
för såväl läkare och sjuksköterskor
som övrig sjukhuspersonal vilken
beslutats eller planerats är det min
förhoppning att situationen efter hand
på detta område skall kunna förbättras.
Bland annat beräknas att förslag om ytterligare
en statlig sjuksköterskeskola
skall kunna föreläggas årets riksdag.»

Ja, det är vackra förhoppningar. Men,
herr talman, det är en krissituation som
råder, och det går tyvärr inte att nöja
sig med bara vackra förhoppningar. Om
man vill lösa detta besvärliga problem,
vilket är absolut nödvändigt, bör man
undersöka alla möjligheter i vad gäller
arbetstid — även i form av deltid — avlöningsförmåner
och måhända inte
minst skattefrågor som berör inom området
anställda. Det får inte dröja med
dessa överväganden och undersökning -

4 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 4

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ar. Måhända är tiden mogen för att betydligt
mera manlig arbetskraft än för
närvarande såväl utbildas som i skolor
och annorstädes intresseras för att gå in
på detta område. Men, herr talman, det
som skall ske bör ske snarast!

Herr andre vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det spörsmål jag vill
beröra tillhör absolut inte de politiska
stridsfrågorna, men jag anser likväl att
det kan försvara sin plats i denna debatt.
Jag vill uppehålla mig vid trafiksäkerheten
och propagandan omkring
densamma.

Under det senaste året har denna fråga
haft en mycket framskjuten plats i
såväl press som radio och TV och den
har bland allmänheten rönt mycket livligt
intresse. Att så är fallet är inte ägnat
att förvåna, om vi konstaterar att
över 1 000 personer varje år mister livet
i trafiken. Därtill kommer alla de
söm visserligen överlever olyckorna
men som i många fall ådrar sig svår invaliditet
eller i lindrigare fall sjukhusvistelse
av varierande längd. Jag skall
inte heller gå in på de psykiska, fysiska
eller ekonomiska verkningarna av dessa
olyckor, eftersom de alla är mycket väl
kända för oss.

Statsmakterna har visat stort intresse
för trafiksäkerheten bl. a. genom experimenten
med tillfälliga hastighetsbegränsningar,
vilka i och för sig inte föranleder
detta anförande. Däremot kan
det finnas åtskilligt att andra om den
propaganda som förekommit i samband
med hastighetsbegränsningarna. Den
har enligt mitt förmenande fått en sådan
utformning att den i hög grad motverkar
sitt vällovliga syfte. Jag stöder
denna uppfattning därpå att resultatet s
visst inte kan sägas ha blivit tillfreds-i
ställande. Det kan däremot med skäl i
hävdas att förhållandet blivit sådant,''
att kravet på trafikanternas behärsk-1

ning och körskicldighet ökat i betydande
grad. Man har i propagandan med
en ensidighet som förvånar riktat sig
mot hastigheten och framför allt mot
omkörningarna, under det att man
glömt bort andra detaljer som i varje
fall enligt min mening är mycket mera
betydelsefulla när det gäller att uppnå
säker trafik.

Man har lyckats — men det innebär
snarare ett misslyckande — att få fram
en mycket starkt koncentrerad trafikform,
vilken inte befrämjar trafiksäkerheten.
Det är möjligt för envar som befar
våra riksvägar att konstatera att trafiken
i dag i högre grad än tidigare flyter
fram i vågor eller grupper av fordon.
I regel består täten i en sådan
grupp av en eller två långtradare eller
en ensam buss. I kön följer kanske bara
två eller tre men kanske också kilometerlånga
rader av vanliga personbilar.
Såväl före som efter en sådan grupp
ligger vägen ofta fri flera kilometer.
Denna bild av dagens trafik på våra
landsvägar är ingen konstruktion; den
har säkert konstaterats av många, men
den har kanske inte begrundats, ej heller
har man sökt dess orsak. Situationen
är emellertid, herr talman, ett fullt
naturligt resultat av den propaganda
som ideligen talar om omkörningarnas
stora risker.

Den första bilen som når långtradaren
eller bussen har naturligtvis hållit
högre fart än denna, och den borde så
snart ske kan köra om för att fortsätta
med den hastighet den hade före hindret.
Därmed skulle den underlätta för
alla de andra bilisterna att komma fram.
Föraren hade kanske tänkt göra så, men
som en följd av den våldsamma propagandan
om omkörningarnas farlighet
funderar han över denna och slår sig
till ro med den lägre hastigheten. Snart
kommer en ny bil och sluter sig till kön,

; och redan den har svårare än den förra
rätt företa en riskfri omkörning. För
Evarje fordon som tillkommer blir svågrigheterna
allt större. Då kortegen kom -

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mit upp till tio å femton fordon innebär
en omkörning — om den inte helt har
omöjliggjorts — i varje fall ett betydande
faromoment. Det var väl inte
detta man ville åstadkomma med propagandan.
Man avsåg naturligtvis att
minska riskerna i trafiken och inte att
skapa än större sådana. Dylik propaganda
kan endast få betyget underkänd.
Man har tydligen i många fall
lyckats att inpränta en sådan skräck
för omkörningar att även fullt riskfria
sådana inte företas. Naturligtvis har
inte alla omkörningar försvunnit, men
den rädsla för dem som åstadkommits
har gjort trafiken mycket farligare än
vad den behövde vara.

Nu förekommer det ofta att en kortege
sådan som den jag här beskrivit lugnt
rullar fram kilometer efter kilometer,
men plötsligt finner man i kön att farten
sänkts, och man undrar över anledningen.
Den hårt lastade långtradaren,
som tidigare höll 65—70 kilometer i
timmen kommer fram till en stigning
som är så stark att den inte kan forceras
med bibehållen hastighet. Föraren
måste växla ned, kanske inte bara ett
steg, nej, manövern får kanhända upprepas
flera gånger, tills långtradaren
slutligen färdas fram med en hastighet
om bara 30 kilometer i timmen. De som
ligger långt tillbaka i kön har ännu inte
märkt backen och undrar därför vad
det är fråga om. Samtidigt sker på grund
av det ledande fordonets minskade fart
— som inte kunnat beräknas i tid — en
sammankrympning av hela kortegen, så
att det inbördes avståndet mellan fordonen
sjunker till några få meter under
den successiva nedgången av farten.

Om samtidigt den mötande fordonsströmmen
den senaste minuten varit liten,
kanske beroende på att trafiken i
den riktningen företer samma bild som
jag här beskrivit, så ligger det nära till
hands att en livsfarlig situation uppstår.
Hur ofta händer det inte att någon
förare finner det påfrestande med
denna hastighet av 30 km i timmen och

så företar en omkörning som verkligen
är livsfarlig. För att det skall finnas någon
chans för den omkörande att klara
sig måste han hålla hög hastighet.
Om då ett mötande fordon uppenbarar
sig, finns det kanske inte någon lucka i
kön dit han kan söka sig tillbaka, eftersom
de avstånd som tidigare förekommit
när hastigheten var hög har
minskat till nära nog intet. Det är säkerligen
av denna orsak som många
olyckor inträffar just vid backkrön.

Den som företar en omkörning i en
sådan situation blir betraktad som en
mycket vårdslös förare. Men låt oss
göra det tankeexperimentet att den omkörande
föraren, som kanske befann sig
mitt i kön, inte visste var denna började
eller slutade. Då han bryter sig ut
ur kön, kommer han underfund med att
det ligger en lång rad bilar framför honom,
men om han försöker vända tillbaka
i kön, finner han att platsen redan
är upptagen. Han har därför ingen
annan chans än att fortsätta omkörningen.

Det är givetvis betydande faromoment
förbundna med ett sådant handlingssätt,
men jag anser att det största felet
ligger hos föraren av den första bilen
i kön, som inte körde om långtradaren
så fort han hade möjlighet därtill.

Inom vissa delar av vårt vägnät finns
det vid svårare backar särskilda omkörningsfiler
eller, såsom det kallas,
långtradarfiler, men dessa är ännu mycket
sällsynta. Det skulle behöva inrättas
åtskilligt med filer av detta slag.

Man kan verkligen undra, varför det
föres en så kraftig propaganda just mot
omkörningar. Det kan ju inte undvikas
att omkörningar förekommer, och
i sig själv innebär inte en omkörning
något faromoment, under den bestämda
förutsättningen att sikten är fri. Det kan
inte vara riktigt att ideligen propagera
mot omkörningar, utan propagandan
borde i stället inriktas på de sikthinder
som i stor utsträckning finns vid våra
landsvägar. Här måste ett helt annat

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tänkande till. Omkörningar är inte farliga
om sikten är fri, utan faromomentet
uppkommer när sikten skymmes genom
buskage som absolut inte har vid vägen
att göra. Det är vanligen inte alls fråga
om prydnadsbuskar eller träd, utan om
fullständigt värdelöst bråte som endast
hindrar en fri sikt.

Det verkar också ibland som om vägkassans
folk lider av någonting som kan
kallas för hemmablindhet. Till en början
är kanske de buskar som finns vid
vägkanten så låga, att sikten inte skymmes.
Men buskarna växer sakta undan
för undan, och den som har förhållandena
under uppsikt märker kanske inte
att de så småningom utgör ett betydande
sikthinder.

Man påträffar också vid våra landsvägar
andra farliga passager, som helt
enkelt har uppkommit därigenom att
vägmyndigheterna har velat förbättra
vägförhållandena och därvid kommit
att vidta åtgärder som inte varit så
lyckade. Jag tänker t. ex. på områden
som är starkt kuperade. Där har ibland
vägkassan funnit det lämpligt att kapa
av de värsta topparna på de backar som
finns på en väg, och man har därvid
grävt ned vägen en eller en och en halv
meter. Om då en mindre byväg möter
den större vägen just på backkrönet,
sänker man kanske även denna väg till
samma nivå som den större vägen. Följden
är att man får liksom två skyttegravar
som möts. I sådana fall räcker
det inte med hastighetsbegränsning för
att undvika kollisionsrisker. Det räcker
inte heller med att skylla på vårdslösa
bilister. Frågan om siktens betydelse för
trafiksäkerheten har enligt mitt förmenande
nonchalerats på ett ödesdigert
sätt.

En annan olycksfaktor är de s. k. feldoserade
kurvor som förekommer litet
varstans. Särskilt vintertid läser man
ofta i tidningarnas olycksreferat om
sådana kurvor, men snart är saken bortglömd
igen. Vill man veta var de feldoserade
kurvorna finns, är det enklast

att fråga chaufförerna på den lokala
taxi- eller busstationen. De lämnar i regel
exakta upplysningar därom men
brukar tillägga att det inte är så farligt
med dessa kurvor; om man bara känner
till dem, klarar man dem rätt bra. Det
är riktigt att den som befinner sig så
att säga på hemmaplan inte löper så
stora risker, men för den bilist som är
obekant med förhållandena utgör dessa
feldoserade kurvor många gånger en
dödsfälla. Alltför ofta framkommer det
att trafikanterna saknar ett kontaktorgan
med vägmyndigheterna. Om det skapades
regionala sådana organ, skulle
säkert mycket vara att vinna för trafiksäkerheten.
Det får inte vara så att
trafikanterna inom en viss räjong väl
känner till de farliga fällorna, under det
att dessa är fullständigt okända för vägmyndigheterna
på orten.

Jag bär tidigare varit inne på de tillfälliga
hastighetsbegränsningarna, och
efter vad som sagts de senaste dagarna
skall dessa fortsätta under 1962. Om
detta beslut med högsta hastigheter om
90 respektive 100 km samt fri fart på
våra motorvägar vill jag gärna ha sagt
att bestämmelserna går i rätt riktning.
Man kan inte komma ifrån att hastighetsbegränsningen
på våra vägar innebär
ett steg tillbaka, men som ett experiment
bör de helt naturligt respekteras
och efterlevas. Men fortfarande anser
jag den vägtrafikförordningens paragraf,
som säger att hastigheten skall anpassas
så att man kan stanna sitt fordon
på en tredjedel av den överskådliga
vägsträckan, vara den rätta hastighetsbegränsningen.

Men här kommer naturligtvis kravet
på att sikten inte onödigtvis hindras
att stärkas ytterligare. Som ett bevis
för hållfastheten i denna teori vill jag
påminna om den hastighetsbegränsning
som ägde rum under senaste jul- och
nyårshelgen. Den var fastställd till SO
km, men väglaget var för många av de
dagar begränsningen berörde sådant,
att det inte var möjligt att färdas ens

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med denna hastighet —• den fick sättas
betydligt lägre. Men trots den relativt
låga farten inträffade många svåra olyckor
under denna tid. Om hastigheten
hade bestämts till 80, 90 eller 100 km/
timmen, hade trafikanterna ändå tvingats
anpassa farten till vad väglaget
krävde. Att det inträffade så många
olyckor beror enligt min mening på att
halkigt väglag ställer än större krav på
sikten.

I ett väglag där bromspedalen bör betraktas
som obefintlig, om man vill undvika
sladd, och där nedväxling är det
lämpligaste för att sänka farten, ökas
den s. k. bromssträckan så betydligt att
tredjedelen av den överskådliga vägsträckan
ofta felbedömes av förarna.
Till detta medverkar naturligtvis de
starka variationer i väggreppet som kan
förekomma på den överskådliga vägbiten.
Men ju tidigare sikten tillåter föraren
att se hindret, desto större möjligheter
har han att stanna fordonet i tid.
Jag upprepar att sikten är A och O för
trafiksäkerheten.

I det sammanhanget kan jag inte underlåta
att påtala vägmyndigheternas
njugghet med grusning i halkigt väglag.
Här syndas otillbörligt vid många
tillfällen. Jag vill ha sagt detta utan att
därför ge några exempel. Det vore emellertid
inte svårt att göra det.

Helt nyligen har ett förslag om kortare
körtider och längre sammanhängande
vila för yrkeschaufförer framförts.
Det är min livliga förhoppning att
det förslaget skall vinna beaktande och
lag härom utfärdas snarast. Det förekommer
alltför ofta olyckor, där långtradarchaufförer
somnat vid ratten, och
detta ger klart belägg för att en ändring
är påkallad.

Jag vill också uttala förhoppningen
att frågan om höger- eller vänstertrafik
snarast måtte bringas till avgörande. För
många av våra samhällen är denna
fråga, så länge den inte är avgjord, ett
betydande hinder för den utbyggnad
av trafiklederna som utvecklingen dag -

ligen ropar efter. Som representant för
landets största utfartsport mot kontinenten,
nämligen Hälsingborg, är jag
för egen del beredd att, i denna fråga,
ta ett steg till höger.

Trafiken kräver som sagt varje år betydande
offer. Men vid internationella
jämförelser ligger vi dock avgjort på
den bättre halvan. Flera av länderna i
Europa har högre olyckssiffror än vi.
Men detta förhållande får inte hindra oss
att göra allt som är möjligt för att skapa
större trafiktrygghet i vårt land. Samtidigt
måste vi dock komma ihåg — och
det vill jag understryka — att våra kommunikationer
är näringslivets och hela
landets blodomlopp och att vi inte utan
tvingande nödvändighet själva bör förorsaka
kärlkramp i detta blodomlopp.
På många håll ber man om bättre och
bredare vägar för näringslivets skull,
bl. a. flera motorvägar som kostar omkring
2 miljoner kronor per km. Ja,
visst vill vi bejaka detta. Men man kan
fråga, om vi inte borde minska något på
den takten under ett eller annat år och
använda tillgängliga medel i större omfattning
än som nu sker till siktförbättringar
i kurvor och vägkryss och omläggningar
av ett stort antal felaktiga
kurvor. Om så sker, är jag övertygad
om att många liv skulle sparas och
många skador förhindras.

Om vi samtidigt kan åstadkomma en
förbättrad körutbildning vid våra bilskolor,
tror jag att vi därmed skulle göra
en investering som vi skulle finna vara
mycket god. Det måste väl också vara
viktigare att lära sig köra bil på ett hyfsat
sätt på landsbygden än att lära sig
parkera i ficka efter tumstock.

Om vi dessutom kunde göra klart för
fotgängarna hur svåra de är att upptäcka
efter mörkrets inbrott på våra
oupplysta landsvägar — särskilt då de
gående är klädda i mörka kläder — så
skulle många mörkerolyckor förhindras.
De i handeln förekommande reflexbanden
borde komma till större användning
än vad som nu är fallet. De har sä -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kerligen redan under den tid de funnits
räddat åtskilliga till livet. Om inget annat
finns till hands, kan en vit näsduk
som anbringas på kläderna eller bäres i
handen vara tillräckligt för att tilldra sig
den lilla uppmärksamhet som behövs.

Om en bilist vid färd i mörker kör
med halvljus och kör på en fotgängare,
så dömes han för vårdslöshet, kanske
också för vållande till annans död. Men
en fotgängare som går på vägens vänstra
sida i mörker och utan reflexer av något
slag är minst lika skyldig och bör
bedömas som vårdslös. Här är plats för
propaganda och kanske även för lag.
Att fotgängarna färdas mot trafiken, inte
med, är ett befogat krav, att de skall
vara försedda med reflexer är ett annat.

Jag har tidigare efterlyst kontakt mellan
vägmyndigheter och trafikanter.
Den enda kontakt trafikanterna nu har
med våra officiella myndigheter är med
polis- och rättsväsendet. Den kontakten
räcker inte, ty de myndigheterna svarar
inte för vägarnas tillstånd och utformning.
Det skulle vara i hög grad
tacknämligt om det funnes ett organ med
funktion att vara kontaktorgan inom en
viss region och samtidigt ha till uppgift
att sammanställa den erfarenhet som trafikanterna
och polisen har av trafikfällor,
olyckor och olycksplatser. Om ett
sådant organ skapades, är jag övertygad
om att mycket betydelsefulla rön kunde
ställas till våra vägmyndigheters förfogande,
och detta skulle säkerligen resultera
i eu avsevärd förbättring i trafikolycksfrekvensen
samt väl försvara de
kostnader det skulle kräva.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag skall tillåta mig att
göra några små randanmärkningar med
rent politisk bakgrund. Det är nog ganska
många väljare runt om i landet som i dag
frågar sig, om splittringen för all framtid
skall vara oppositionens öde.

Får jag i detta sammanhang ge våra socialdemokrater
en eloge för i varje fall
en sak, nämligen den blick de alltid

haft för vikten av att en politisk rörelse
förstår och också faktiskt odlar samarbetets
och sammanhållningens konst.
Detta kan sägas med allt beaktande av
den risk som här lätt uppstår, att sammanhållningen
kan — jag säger inte
att så har skett — köpas till ett för högt
pris, nämligen tillspillogivandet av den
öppna och fria debatten, av den personliga
rörelsefriheten. Om så sker, är
det definitivt inte bra. Men en splittring
som blir till skada, är som sagt
heller inte något lyckligt tillstånd.

Har man den uppfattningen att i ett demokratiskt-parlamentariskt
system en
stark opposition utgör ett lika nödvändigt
element som en funktionsduglig regeringsmakt,
och har man vidare den
uppfattningen att en opposition aldrig
kan bli tillräckligt stark, om den inte förstår
att stå hyggligt samlad, så leds man
också med nödvändighet fram till slutsatsen,
att det måste vara hög tid att någonting
snarast sker som kan ge borgerligt
sinnade människor — jag använder
här ett inadekvat och förbrukat ord, i
brist på bättre — en känsla av att det
verkligen existerar ett politiskt kraftfält
utanför den socialdemokratiska sfären,
ett kraftfält av tillräcklig styrka för att
kunna åstadkomma en förnyelse av regeringsmakten.

Låt mig säga här — den synpunkten
kommer kanske alltför mycket i skymundan
både här i huset och i den allmänna
debatten — att en sådan politik naturligtvis
inte behöver och heller inte får
bli liktydig med en kampsignal, en signal
till oförsonlighet och arrogans i förhållande
till riktningar eller folkgrupper
som under alla förhållanden måste ha en
självklar rätt till ett mycket betydande
inflytande, liksom den naturligtvis inte
heller får bli liktydig med ett utplånande
av den ena eller andra partibildningens
egenart.

Jag vågar bestämt hävda att för de
medborgarskikt, som i så väsentlig grad
bär upp den frisinnade och liberala politiken
här i landet, är påpekanden av

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4 55

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

detta slag självklara. Man har fötts och
fostrats och fått sin förankring i en specifik
folkrörelsemiljö, och när man i
denna miljö, i dessa folkrörelser, satt in
sin kraft, har det aldrig i första hand
varit fråga om att se till det som skiljer,
att börja gräva skyttegravar, men väl har
det gällt att gemensamt bygga upp någonting
av bestående värde.

Mot den bakgrunden bör det också stå
fullt klart att en maktväxling, som det i
ett demokratiskt-parlamentariskt system
är både en rättighet och en förpliktelse
att verka för, i varje fall med dessa folkgruppers
goda minne aldrig kan få utmynna
i några bittra stridsparoller eller
missbrukas för syften, om vilka med fog
kunde sägas att de stode i strid med god
demokratisk samarbetsvilja.

Men detta är en sak. En annan är, att
det för de demokratiska riktningar som
står utanför regeringsinflytandet, borde
vara mera angeläget än det tyvärr tycks
vara att finna vägar till samverkan. Och
låt mig här säga: Kan inte tre partier bär
hitta rätt, få väl de två återstående söka
göra det. Det är en enkel matematik, men
den är i sak, som jag ser det, invändningsfri.

Att jag, i trots av den långa talarlistan,
fullföljer min avsikt att något litet besvära
kammaren, beror också på att jag
skulle vilja ytterligare ge luft åt den förvåning
man måste känna över att landets
finansminister, eljest så intresserad, för
att inte säga fascinerad, av alla tänkbara
former av skatteuttag, visar sådan tveksamhet,
när det gäller ett speciellt skatteobjekt,
nämligen alkoholen. Det tycks ju
ändå förhålla sig så — åtminstone har
det framskymtat — att man i varje fall
på något håll inom regeringen verkligen
hyser ett aktivt intresse av att begagna
skatteinstrumentet också för nykterhetspolitiska
syften. Man kan då bara beklaga,
att det goda uppsåtet skall på ett så
olyckligt sätt vingklippas just i ett läge,
då handling är högeligen av nöden.

Det är klart, att det finns alternativ till
den politik som jag här efterlyser — allt -

så en aktiv, konstruktiv nykterhetspolitik
— men det är alternativ som väl ändå
alla borde kunna vara överens om att
söka undvika. Faktum är, att lyckas man
inte på detta område bringa utvecklingen
under kontroll eller vända strömmen, så
återstår, såvitt jag förstår, ingenting annat
än att inställa sig på en oavlåtlig,
fortsatt utbyggnad av vår alkoholistvård,
av våra fängelser, av vårt anstaltsväsende
över huvud taget, men också av våra
psykiatriska kliniker och våra mentalsjukhus.
Detta är faktiskt alternativet.

På motsvarande sätt skulle, med hänsyn
till det samband som råder mellan
spritmissbruk och kriminalitet, svensk
fångvård i dag kunna krympas till en
bråkdel, om alkoholen upphörde att vara
ett problem eller om alkoholproblemet
åtminstone kunde effektivt dimensioneras
ned.

Låt mig här bara påminna om att av
alla våldsbrott som begås i vårt land, har
i 75 procent av fallen brotten förövats
under rusets inflytande. När det gäller
ungdom under 21 år, är brottsligheten i
80 procent av fallen förenad med alkoholförtäring.
Rattfylleriet leder till en belastning
av fångvården med 4 000 fängelsekunder
per år och av alla rattfyllerister
som grips är över 1 000 under 25 år. Om
jag därtill lägger, att cirka 70 procent av
klientelet vid fångvårdens centralanstalter
har alkoholproblem, är väl tillräckligt
sagt om allvaret i denna situation.

Man pekar med all rätt — det gjorde
den närmast föregående talaren ■— med
oro och förfäran på utvecklingen i fråga
om trafikolyckorna och noterar som ett
djupt nedslående faktum, att varje år
mellan 500 och 600 svenska medborgare
i de produktiva åldrarna går förlorade i
vägkrockar och dikeskörningar. Men varför
talar man med så jämförelsevis små
bokstäver om det faktum, att ett mångdubbelt
större antal människor årligen
går förlorade för det produktiva livet på
grund av alkoholmissbruk? Jag tycker
nog, allmänt talat, att man här i landet
alltför mycket slår vakt om medborgar -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nas privilegium att mer eller mindre
supa sig fördärvade.

Kanske måste det en gång i framtiden
en samlingsregering till för att man skall
våga sig på ingripanden på detta område
av tillräckligt radikal natur för att lösa
detta så tragiskt olösta sociala och humanitära
problem.

Får jag bara så allra sist ge en liten
erkännsam notis, som närmast berör
statsrådet och chefen för socialdepartementet.
Det gäller anslaget till länkrörelsen
och det okonventionella men högeffektiva
arbete som länkorganisationerna
utför i vårt land. Anslaget har i år skrivits
upp med 100 000 kronor och är nu
fixerat till 300 000 kronor. Det finns —
låt mig slå fast det — enligt min uppfattning
ingen investering på detta område
som är mera lönsam och angelägen än
den som göres just till länkrörelsen.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Några talare har under
den senaste timmen behandlat trafiksäkerheten,
våra vägar och vår vägbyggnadspolitik.
Jag tänker fortsätta på det
ämnet, eftersom jag tycker att den investeringssektorn
är så betydelsefull, att
man har rätt att kosta på sig till och med
vissa upprepningar. Det finns dessutom
ett särskilt skäl att ta upp detta ämne
just nu, eftersom den redovisning för
vägbyggandet som regeringen lämnar i
statsverkspropositionen icke är helt rättvisande.

Jag vill inte påstå att de faktiska sifferuppgifterna
är felaktiga, ty så är inte fallet.
Men presentationen av dem görs på
ett sådant sätt, att en okritisk läsare lätt
kan få den uppfattningen, att vår vägbyggnadspolitik
är föredömlig, att vi har
lagt ned mera pengar på planmässigt
vägbyggande än vad t. o. m. vägplanen
förutsätter och att vi till och med i vårt
vägbyggande ligger före trafikutvecklingen.

En sådan beskrivning är inte bara
missvisande utan den är också i sak felaktig.
Visst har vi — det erkännes gärna

— i absoluta tal investerat stora belopp
på vägarna under de senaste åren. Men
väginvesteringarna skall och får inte
bara mätas i absoluta tal.

De måste ställas i relation till den
växande motorismen, till den ökande belastningen
på våra vägar och till de inkomster
som inflyter genom motorismen.
Dessutom måste man slutligen ta hänsyn
till hur pengarna användes, huruvida de
utnyttjas så att varje krona ger full tilldelning
i effektiva vägmeter och huruvida
de läggs ner just på de ställen där
de bäst behövs med hänsyn till trafiksäkerheten
och till den mera direkta räntabiliteten.

Om man gör en sådan mera relativ och
riktig bedömning, blir bilden långt ifrån
så ljus som kommunikationsministern
velat måla den i statsverkspropositionen.
Det finns tvärtom skäl för åtskilliga
kritiska synpunkter.

Om vi först betraktar trafikutvecklingen,
kan vi konstatera att denna i runt tal
sexdubblades under 1950-talet. Även väginvesteringarna
har ökat under samma
tid långt ifrån oväsentligt, men takten i
utvecklingen var avsevärt lägre. Även om
man tar full hänsyn till den stora tilldelning
av beredskapsmedel under denna
tid — något som man egentligen inte
skall göra — har väginvesteringarna bara
fyrdubblats under den tid då trafikutvecklingen
har sexdubblats. I själva verket
är skillnaden mellan vägstandard
och trafikbehov större i dag än 1950.
Man kan alltså inte med fog påstå, att
vi har lyckats bygga ifatt trafiken.

Vad sedan gäller bilinkomsterna kan
vi konstatera, att de pengar, som flyter
in i bilskattemedel och som enligt bilismens
specialdestination skall reserveras
för av bilismen orsakade kostnader,
räcker väl till för att täcka väginvesteringarna.
Bilskattefonden utvisar i dag
ett överskott som ligger inte långt från
en miljard kronor. Då finansministern
gör gällande — han gjorde det senast i
går — att det är höstens höjning av
bensin- och brännoljeskatten som möj -

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

liggjort årets ökning av väganslagen
med 140 miljoner, har det påståendet i
varje fall inte siffermässig täckning.
Enligt finansministerns egna beräkningar
skulle nämligen inkomsterna av
bilskattemedlen för det kommande budgetåret
överstiga de beräknade utgifterna
med i runt tal 187 miljoner kronor.
Även utan höjningen av motorbränsleskatten
skulle vi alltså ha kunnat höja
väginvesteringarna med mer än de 140
miljoner som nu föreslagits och skulle
ändå fått en bra slant över.

Men vad som är särskilt väsentligt i
vägbyggnadspolitiken är — det har vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen varje år
understrukit — att de anvisade pengarna
kan disponeras planmässigt och målmedvetet.
Genom riksdagens godkännande
av vägplanen för tre år sedan
fick vi en grund för en sådan planmässig
vägbyggnadspolitik. Men, herr talman,
planen har inte följts. Varje år har
en nedprutning skett, och förra året var
nedskrivningen av de ordinarie medlen
i förhållande till vägplanen inte mindre
än 100 miljoner kronor.

Men beredskapsmedlen då? Ja, det är
förvisso riktigt, att stora belopp härigenom
kommit vägbyggandet till godo.
Det är på grund av tillskotten av beredskapsmedel
som kommunikationsministern
i dag kan göra gällande, att vi
inte bara följt vägplanen utan också, i
varje fall då det gäller vägarna på landsbygden,
ligger något före planens investeringsserie.
Går man djupare in i
saken finner man emellertid, att kommunikationsministerns
påstående bara
formellt är riktigt — materiellt stämmer
det inte. Då det gäller effektiv vägbyggnadsverksamhet
— som kommer till uttryck
i färdigställande av största möjliga
antalet meter modern väg ■— ligger
vi nämligen snarast efter vägplanen.
Detta påstående grundar jag på följande
fakta.

1) Ett hundratal miljoner av de beredskapspengar
kommunikationsministern
redovisar för vägbyggande har gått

till förbättrings- och förstärkningsarbeten
— alltså inte till egentlig vägbyggnadsverksamhet.

2) Beredskapsmedel ger inte lika effektivt
utbyte som ordinarie medel. I
varje fall före den 1 januari 1961 tillläts
inte full mekanisering av vägbyggnadsarbeten
bekostade med beredskapsanslag.
I stor utsträckning sker dessa
arbeten på vintern. Totalt sett ger alltså
sådana arbeten mindre effekt.

3) Beredskapsmedel kommer inte till
användning där de bäst behövs ur kommunikationssynpunkt.
Även om arbetena
avser objekt som omfattas av de s. k.
flerårsplanerna åstadkommes på sätt
och vis en snedvridning av planläggningen.
Arbeten som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gett prioritet har
måst avbrytas, därför att de ordinarie
medlen skurits ned. Vissa vägsträckor
har bara delvis utförts, och de färdiga
delarna har inte kunnat användas utan
legat oräntabla. Jag tror att herr Nilsson
i Göingegården nyss var inne just
på den saken. Svårigheten att planera
har gjort vägarna dyrare.

4) Vägplanens siffror är räknade i
1956 års penningvärde. Räknar man
upp siffrorna efter dagens värde, blir
bilden av följsamhet efter vägplanen
ännu mörkare. Om man studerar 1953
års trafikutrednings betänkande, kan
man därav dra den slutsatsen, att en
anslagshöjning med betydligt mer än
100 miljoner om året skulle ha behövts
för budgetåren 1961/62 och 1962/63 om
vägplanens investeringsserie skulle följas.

5) Slutligen bör påvisas, att de av
kommunikationsministern gjorda investeringsjämförelserna
över huvud icke
omfattar år 1963. Om vi försöker göra
ett bokslut för 1963 — vilket vi har anledning
göra, eftersom propositionen
avser anslag till just 1963 års byggande
•— så finner vi att föreslaget anslag, 440
miljoner kronor, ligger betydligt under
vägplanens belopp. Även om vi får vissa
beredskapsarbeten 1963, så kommer vi

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det året att snabbt förlora större delen
av det formella siffermässiga försprånget.
Att vi då det gäller städerna
även siffermässigt redan ligger efter
planen vitsordar t. o. m. kommunikationsministern
i den tabell jag har talat
om.

Slutsatsen av den här analysen är
alltså, att vi inte har anledning att ge
regeringens vägbyggnadspolitik det
överbetyg regeringen ofta försöker göra
gällande att den förtjänar.

Och, herr talman, just därför är det
angeläget att de medel som nu ställs
till förfogande användes så, att de ger
största möjliga utbyte. Detta är ett gemensamt
intresse för oss alla. Och det
kräver i sin tur att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
får möjlighet att planera
sin verksamhet för en längre tid än ett
år och att sedan också fullfölja planerna.

Värdet av en sådan långsiktig vägbyggnadspolitik
har riksdagen själv understrukit
vid upprepade tillfällen. Vi
behöver -— har riksdagen sagt — »en
fast investeringspolitik, som ger möjligheter
till en mera långsiktig arbetsplanering
utan ändringar år från år».
Men när nu väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begär godkännande av en sådan
fast investeringsserie för tre år, då går
departementschefen emot denna.

Motivet är det vanliga: statsmakterna
»kan icke frånhända sig möjligheterna
att ta hänsyn till samhällsekonomiens
och arbetsmarknadslägets framtida utveckling».
Men något sådant har ingen
begärt. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
investeringsserie avsiktligt lagts på
en väsentligt lägre nivå än vägplanens.
Utgångspunkten har varit förra årets
med 100 miljoner nedprutade ordinarie
anslag. Det är på denna lägre nivå med
viss årlig uppräkning som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
menar att de ordinarie
anslagen skall ligga. De pengar
som skulle komma därutöver — och sådana
tillskott måste komma om man

inte helt skall släppa kontakten med
vägplanen — de skulle, menar väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, kunna variera
efter konjunkturläget och arbetsmarknadsläget.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
naturligtvis rätt. Om de utan tvivel stora
pengar vi lägger ned på våra vägar
skall få en effektiv användning, måste
vi äntligen få underlag för en fastare
planering än den vi haft under de senaste
åren. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
måste få några garantier för att
vissa bestämda belopp under en viss period
kontinuerligt tillföres vägbyggandets
ordinarie medel.

Jag vill också peka på att departementschefen
även i annat hänseende
försvårat det planmässiga arbetet. Jag
åsyftar den ur såväl principiell som
saklig synvinkel anmärkningsvärda åtgärden
att förse inte mindre än 40 miljoner
av de pengar som tillförts de ordinarie
arbetena med en särskild »etikett»,
ett slags specialdestination inom
den stora specialdestinationen. Trots
att det är fråga om ordinarie medel för
vägbyggande skulle väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
alltså inte få använda
dem enligt sina planer. Genom en sådan
prioritering av vissa objekt inom
de ordinarie medlens ram har departementschefen
desavuerat den särskilda
sakkunniga myndigheten, som bär ansvaret
för vår vägbyggnadspolitik. Av
motiveringen för prioriteringen framgår
dessutom, att det i realiteten är fråga
om beredskaps- och icke om ordinarie
anslag. Uppräkningen av de ordinarie
anslagen för vägbyggande är alltså
i realiteten icke de 60 miljoner kronorna
utan bara 20 miljoner kronor.

Detta förfaringssätt får icke bli prejudicerande
för framtiden. Vad tjänar
det till att acceptera en vägplan, att
upprätta flerårsplaner grundade på en
noggrann angelägenhetsgradering av
olika objekt, att försöka föra en effektiv
och målmedveten vägbyggnadspolitik,
om regeringen — som nu skett —-

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

plockar ut det ena eller andra objektet
och själv prioriterar detta?

Herr talman! Det finns faktiskt goda
skäl att uttrycka en förhoppning om att
riksdagen vid sin behandling av sjätte
huvudtiteln rättar till dessa saker,
d. v. s. dels godtar väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
investeringsserie för en
treårsperiod och dels tar avstånd från
departementschefens egen prioritering
av vissa vägarbeten.

Herr talman! Får jag till sist i anslutning
till herr Nilssons i Göingegården
anförande uttrycka ytterligare en
förhoppning på trafikområdet. Det önskemålet
vill jag rikta till departementschefen.
Det gäller högertrafikfrågan.

Remissbehandlingen av utredningen
om kostnaderna för en övergång till högertrafik
är nu avslutad. Remissvaren
behandlas i departementet. Opinionen
bland remissinstanserna för en övergång
till högertrafik förefaller nästan
enhällig. Vi har väl också tillräckligt
material för i varje fall ett ställningstagande
i princip till övergångsfrågan.
Den osäkerhet som råder på olika områden
och de felinvesteringar och kostnader
detta för med sig gör att ett sådant
principbeslut är angeläget och
brådskande. Ett beslut borde kunna fattas
vid årets riksdag. Emellertid är frågan
inte upptagen på den förteckning
över väntade propositioner som ligger
på våra bord. Jag vill därför rikta en
vädjan till departementschefen att föra
fram principfrågan till en positiv lösning
redan vid vårriksdagen i år.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skall börja med det
som herr Bohman uppehöll sig vid i den
senare delen av sitt anförande, där han
med skärpa vände sig mot anvisningarna
i statsverkspropositionen om användningen
av en del av de äskade
medlen för en utbyggnad av vägnätet i
Norrland. Jag är överraskad över att
en representant för svenskt näringsliv

kan göra ett uttalande med sådant innehåll.
Jag trodde att man inom näringslivet
var medveten om det utomordentligt
starka behovet av att inte minst i
den landsdelen få ett väl utbyggt vägnät
som kan bära den tunga trafik, vilken
blir nödvändig för att framför allt
vår skogsindustri skall få sina transporter
utförda till så låg kostnad som möjligt.
Skogsindustrien är en av de tre
största exportindustrierna, och den bidrar
i mycket hög grad till den standardhöjning
som ägt rum och äger rum
i vårt land. För att den industrien skall
kunna bibehålla och öka sin konkurrenskraft,
något som blir än mer angeläget
vid en fri europeisk marknad,
gäller det att nedbringa produktionskostnaderna.
Det är egentligen endast
transportfaktorn, som man har möjlighet
att med någon större framgång angripa
i detta avseende. Det är därför
som vi från departementets sida har funnit
det angeläget och riktigt att man förstärker
vägnätet i den del av landet, där
vi har de stora tillgångarna i form av
råvaror för svensk skogsindustri. Där
råder heller ingen brist på arbetskraft.
Minskningen av kraftverksbyggandet
frigör nämligen arbetskraft i dessa delar
av landet, och den friställda arbetskraften
kan utnyttjas för ökat vägbyggande.

Jag trodde, ärade kammarledamöter,
att herr Bohman och jag i varje fall på
den punkten skulle kunna mötas och
förstå varandra. Att herr Bohman har
en annan uppfattning om var vi befinner
oss i vägplanen är en sak, men i
fråga om intresset att stödja näringslivet
trodde jag ändå att herr Bohman
och jag skulle förstå varandra, men
livet är fullt av besvikelser.

Herr Bohman erkände, att vi i absoluta
tal har fått en höjning av vägbudgeten.
Vid tidigare tillfällen har herr
Bohman alltid talat om vägplanen men
i dag passar det inte med den som rikslikare.
I dag talar han om någonting
helt annat, nämligen att öka vägbyggan -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det i takt med ökningen av antalet bilar
i landet. Det är en ny beräkningsgrund
som herr Bohman nu fört in i vägdebatten.
Jag förstår att den väl passar på
hans tunga i dag, ty det är ändå obestridligen
på det sättet, att vi ligger före
vägplanen med ungefär 400 miljoner
kronor. Uppgifterna i statsverkspropositionen
är riktiga.

Herr Bohman får nu försöka göra vad
han kan för att bestrida deras riktighet,
men han kommer ändå inte ifrån dem.
När han skall försöka göra gällande att
de är felaktiga kommer han in på det
gamla talesättet, att vägar som man
bygger med beredskapspengar egentligen
inte borde få räknas in i dessa
sammanhang; de skall på något underligt
sätt deklasseras. Jag är alldeles
övertygad om att det inte finns någon
bilist, som känner det genant att åka
fram på en väg, som är byggd för beredskapspengar.
För bilisten, näringslivet
och den som har ett behov av att
få transporter utförda är det väsentliga,
att en väg blir byggd.

Till detta säger herr Bohman, att
standarden på beredskapsvägarna är
sämre än standarden på de vägar, som
är byggda för medel, anvisade över vägbudgeten.
Ja, det resonemanget kunde
möjligen vara riktigt för några år sedan
men gäller inte numera. I många
fall överlåter nämligen arbetsmarknadsstyrelsen
vägbyggandet åt vägförvaltningen,
och i den mån så inte sker ställer
vägförvaltningen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sin tekniska personal
till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande.
Ofta användes också vägförvaltningarnas
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
maskiner eller likvärdiga
maskiner. Därför blir det närmast en
tvist om påvens skägg, när man i diskussionen
försöker att avgöra, huruvida
standarden på dessa »beredskapsvägar»
är sämre eller inte.

Ett andra argument, som herr Bohman
vädrade på nytt, när han skulle
deklassera beredskapsvägarna, var att

man inte hade byggt de mest aktuella
vägarna, eftersom det gällde beredskapsarbeten.
Man måste, menade han,
i dessa fall sätta in vägbyggen, som inte
fanns upptagna i gällande 5-årsplan,
med hänsyn till att det här var fråga
om att sysselsätta arbetskraft. Ja, delvis
kan detta vara riktigt, men gjorda
undersökningar har visat, att flertalet
av de vägar, som vi har byggt för beredskapspengar,
antingen har rymts
inom den aktuella 5-årsplanen eller varit
på väg att tas med i denna vid närmast
kommande översyn. Jag tycker
inte det finns någon anledning för herr
Bohman att använda dessa i och för
sig ganska mossbelupna argument. Han
bör i stället försöka friska upp diskussionen
med några andra skäl, som talar
emot ett byggande av beredskapsvägar.

Herr Bohman menade vidare, att inte
regeringen, och allra minst kommunikationsministern,
var förtjänt av något som
helst erkännande för den lyftning av
väganslaget som skett i år. Det tidningarna
har skrivit är alltså överord och
felaktigheter. Jag skall inte ge uttryck
för någon uppfattning därom. Jag ber
bara att få rekommendera herr Bohman
att läsa Svensk Motortidning. Den
representerar KAK. En sådan läsning
kan i detta sammanhang vara nyttig
för herr Bohman. Jag har aldrig i en
motortidning sett en så positiv recension
av en vägbudget som den, vilken
återfinns i det nummer av Svensk Motortidning,
vars ledarsida jag just nu
»fladdrar» med.

Herr Bohman riktade en vädjan till
kammaren att se till, att det inte blev
den föreslagna användningen av pengarna
till de vägar, som skall gagna näringslivets
transporter. Han sade det
visserligen inte, men jag förstår att han
menade, att man i stället skall använda
merparten av pengarna till motorvägar.
Ja, jag hoppas å min sida, att kammarens
ledamöter inte skall falla för de
bohmanska locktonerna, inte ens om
det är så att dessa lockelser också un -

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

derstöds och förstärks av herr Nilsson
i Göingegården.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Livet är fyllt av besvikelser,
sade kommunikationsministern.
Jag får kanske då lov att göra kommunikationsministern
glad igen genom att
säga, att när det gäller intresset för näringslivets
vägbyggande är vi fullständigt
ense. Jag har vid upprepade tillfällen
här i kammaren efterlyst ett
vägbyggande, som ger möjligheter för
näringslivet till ökad produktivitet. På
den punkten råder inte några delade
meningar. Det är inte heller där, som jag
har satt in min kritik mot den »specialdestination»,
som hem Skoglund har
föreslagit.

Det är alldeles klart att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
när den upprättar
sina planer, vid varje särskilt tillfälle
gör en angelägenhetsgradering mellan
olika vägbyggen. Den tar därvid hänsyn
till näringslivets transportbehov, till de
trafikrisker som föreligger och över
huvud till vilka vägbyggen som ger den
största räntabiliteten och som är viktigast
och värdefullast ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Det är denna angelägenhetsgradering,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gör och skall göra. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har också
uttryckligen sagt ifrån i sina petita, att
den för det kommande året kommer att
ta särskild hänsyn till vägbyggandet för
skogsindustrien och till vägbyggandet
uppe i Norrland. Men den avvägningen
av olika behov, som måste göras, skall
göras av den ansvariga vägmyndigheten
på detta område, den myndighet som
gör upp planerna; avvägningen skall
inte göras i departementen.

Jag kan alltså instämma med herr
Skoglund, när han så starkt apostroferar
näringslivets intresse. Men jag är inte
mannen att påstå, att dessa intressen
skall tillmätas prioritet framför trafiksäkerhetsintressena.
Om man ser saken
helt krasst och bortser från alla lidan -

den som följer i trafikolyckornas spår,
betyder olyckorna på vägarna med dödade
och skadade människor som följd
också ekonomiska förluster. Avvägningen
mellan de olika objekten, de
olika intressena måste dock ske hos vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Det är det
jag velat hävda, och det är det jag kommer
att hävda också i fortsättningen.

Vi ligger före vägplanen, sade kommunikationsministern.
Ja, har jag sagt,
vi ligger före vägplanen siffermässigt
sett, i pengar räknat. Men om vi räknar
om dessa pengar i vägmeter, blir resultatet
inte detsamma. När man gör den
evalveringen av pengar i vägmeter, måste
man ta hänsyn till vad vi får för beredskapspengarna.
Beredskapspengarna
betyder inte lika mycket i vägmeter och
i effektivt vägbyggande som ordinarie
medel. Jag citerar här ett stycke ur
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens petita
för i år:

»Som regel uppnår man icke samma
effektivitet vid utförande av beredskapsarbeten
som vid arbeten bekostade
med ordinarie medel. Anledningen härtill
är bl. a. den lägre grad av mekanisering
som tillämpas vid dessa arbeten.»

Dessutom läggs beredskapsarbetena
ut främst i områden, där de behövs av
sysselsättningspolitiska skäl. De läggs
alltså inte i första hand ut i de områden,
där de behövs av trafikskäl och
av vägbyggnadsskäl.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Om vi nu skall hålla oss
till matematiken, kan det konstateras att
vi har byggt beredskapsvägar för 857
miljoner kronor. Men jag skall vara generös,
herr Bohman, och dra av 10 procent
som vägkronan anses vara värd,
och vi kommer ändå att ligga mer än
350 milj. kr. över vägplanen. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har också i ett
yttrande till departementet givit uttryck
för att den accepterar att det kan

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

föreligga en 10-procentig försämring i
standarden.

Beträffande frågan om huruvida vägarna
ligger i vägplanen eller inte är att
konstatera — också detta är belagt med
papper som vi fått från vägmyndigheterna
— att praktiskt taget 100 procent
av beredskapsvägarna ligger inom den
nu gällande femårsplanen. Jag förstår
inte, herr Bohman, vad det då finns för
anledning att resonera om denna sak
på detta sätt.

Sedan säger herr Bohman, att det är
en sak att bygga vägar för näringslivet,
men att man också skall bygga vägar
med hänsyn till trafiksäkerheten. Just
det! Men menar då herr Bohman att
man inte kan kombinera dessa två saker?
Menar herr Bohman, att om vi
bygger nya vägar eller bygger om de
gamla med beredskapsmedel, så blir
inte dessa ur trafiksäkerhetssynpunkt
lika acceptabla som de vilka byggs med
medel över vägbudgeten? Eller skulle
det vara så, att de vägar, som man avser
att bygga i Norrland huvudsakligen
för näringslivets del, inte skulle vara
lika värdefulla med hänsyn till trafiksäkerhetens
krav?

Med anledning av vad herr Bohman
sade i sitt första anförande angående
städerna vill jag bara göra ett litet påpekande.
Vi har haft ett omfattande
vägbyggande under de senaste åren, men
vi har kommit att släpa efter i fråga om
gator och vägar i städerna. Vi är nu
uppe i 185 miljoner kronor. Det är det
belopp som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har äskat och själv anser ligga i
paritet med vägplanen. Jag tror, herr
Bohman, att även detta skall tas med i
det här sammanhanget.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Kommunikationsministern
frågade, om man inte kunde kombinera
trafiksäkerhetssynpunkter och ett
effektivt vägbyggande och sade: År det
inte lika värdefullt ur trafiksäkerhetssynpunkt
att bygga beredskapsvägar som

att bygga andra vägar? Ja, även här är
det fråga om en avvägning. Det är klart,
att det ur trafiksäkerhetssynpunkt är värdefullt
att rusta upp även glest trafikerade
vägar, men det säger sig självt, att det
är mera betydelsefullt att rusta upp en
väg som trafikeras av låt mig säga 200
bilar i minuten än en väg som trafikeras
av 2 bilar i minuten. Det är väl odiskutabelt.

Sedan fladdrade, tror jag uttrycket var,
herr Skoglund med en recension. Jag tycker
inte att vi skall åberopa recensioner
i den här debatten. Gör vi det finns det
emellertid andra tidningsorgan som varit
betydligt mer kritiska än det som herr
Skoglund apostroferade. Jag kan hänvisa
till Göteborgs Handels- och SjöfartsTidning.

Slutligen ansåg herr Skoglund, att man
skulle avvisa den vädjan som jag här riktade
till riksdagen, och frågade mig om
jag menade, att det var mindre betydelsefullt
att man tillgodosåg näringslivets
transportbehov än att man byggde motorvägar.
Jag vill inte och är inte kapabel
att själv göra den avvägningen. Jag vill
bara slå fast, att vi skall bygga vägar där
de bäst behövs och att det organ som
skall avgöra vad de bäst behövs är vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att när herr Bohman fick hålla på en
stund kom han över på min linje.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag skall börja mitt anförande
med att citera ett par av socialministerns
uttalanden under femte huvudtiteln.
Det gäller bostadsbyggandet.
Statsrådet säger bl. a.: »Jag anser det viktigt,
att en effektiv kontroll över markprisernas
utveckling alltjämt upprätthålles
vid långivningen. Det primära ansvaret
för markkostnadsutvecklingen bör
ankomma på kommunerna.»

Längre fram säger statsrådet: »Jag vill

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i detta sammanhang betona---be tydelsen

av en aktiv kommunal markpolitik.
Det är angeläget, att kommunerna
i god tid skaffar sig tillgång till tomtmark,
som på skäliga villkor kan tillhandahållas
för erforderlig bostadsproduktion.
»

Vi vet att ansvaret för bostadsförsörjningen
numera åvilar kommunerna. De
skall se till att det blir bostäder i tillräckligt
antal och att det finns mark till skäligt
pris för denna bebyggelse. Detta är
en ny uppgift för kommunen. Men en
följd av denna nya uppgift blir att dess
hittillsvarande skyldigheter ökas.

Kommunerna skall svara för att det
växer fram nya bostadsområden och att
dessa förses med vägar och gator, vatten
och avlopp, skolor och samlingslokaler
samt övriga allmänna inrättningar.
Många kommuner har funnit det sista
ledet i uppgiften vara den mest betungande.
Kommunalkontor och kommunalmän
måste offra mycken tid på att
skaffa fram lån för bostadsbyggandet,
men det är ändå mycket svårare att sedan
få tillstånd och lån till följ dinvesteringarna.

Täby är en av de kommuner som under
senare år har byggt de flesta bostäderna.
Det påstås att hyresgästerna i 12-våningshus
där förra sommaren fick traska ned
på gården och hämta vatten i hinkar, därför
att kommunen icke fått tillstånd att
anlägga vatten och avlopp, innan området
blev färdigt för inflyttning.

Huddinge kommun slog larm nyligen
och förklarade sig nödsakad att helt inställa
bostadsbyggandet, därför att man
icke beretts möjlighet att bygga de skolor
som behövs för de nya bostadsområdena.

Det är alltså många och svårlösta problem
som här möter kommunerna. Kräver
vi mycket av kommunerna, får vi
också se till att de får möjligheter att
uppfylla dessa krav.

Jag återgår nu till tomtpriserna. Kommunen
har ansvaret för att markpriserna
hålls nere och att det finns tillräckligt

med mark. Den blir i sista hand ofta
tvungen att expropriera mark. För allmänna
byggnader har den alltid haft rätt
att göra detta. På senare tid har kommunerna
även fått rätt att expropriera
mark för bostadsbebyggelse. Men det är
en mycket omständlig och dyrbar procedur.
Kommunerna tillgriper den endast i
yttersta nödfall. När utbyggandet av ett
samhälle är i gång, kan man inte alltid
vänta flera år på att få köpa ett markområde.
Därtill kommer, att man med
hänsyn till de dryga expropriationskostnaderna
ofta finner att man gör både
kommunen och de blivande bostadsinnehavarna
den största tjänsten genom att
betala ett visst överpris för marken för
att slippa det tidsödande expropriationsförfarandet.

Men då möter en annan svårighet. Jag
citerar fortfarande femte huvudtiteln i
statsverkspropositionen där det heter:
»Till grund för bedömningen skall ligga
ortens pris på råmark. Detta pris bestämmes
efter yttrande av kommunen på
grundval av en utredning angående de
priser, som under enahanda förutsättningar
har betalats för likartade fastigheter
i orten.»

Har alltså kommunen — därtill nödd
och tvungen — betalat överpris för ett
markområde, blir detta ortens pris i fortsättningen.
Vare sig kommunen eller någon
annan skall köpa mark för bostadsbebyggelse,
kommer det höjda priset att
tillämpas med resultatet att boendekostnaderna
ytterligare stiger.

Dessutom blir det mycket svårt att fastställa
ortens pris. Jag skall anföra ytterligare
ett exempel från Täby. Denna kommun
har under de fem senaste åren köpt
in stora markområden. Det kan härvidlag
bara bli tal om större markområden
— priset för en liten saneringseller
restfastighet kan inte ligga till
grund för ortens pris. Vilket är då ortens
pris i Täby? Täby har under en
femårsperiod betalat mellan 50 öre och
7 kr 10 öre pr m2 vid stora markköp.

Om kommunen ser sig nödsakad att ex -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

propriera, blir det expropriationsdomstolen
som skall göra avvägandena. Den
skall tillämpa ortens pris, vilket kan vara
mycket svårt — det framgår ju av det
nyss anförda exemplet. Herr Mellqvist
framförde strax före jul en interpellation
som just gällde expropriationspriser. En
kommun hade dömts att betala ett så
högt markpris, att man var rädd att bostadsbyggandet
inte skulle kunna fullföljas.

Jag skall ta ett annat exempel. Först
vill jag påpeka, herr talman, att jag icke
har för avsikt att kvälja dom, ty jag tror
att domstolen har dömt i enlighet med expropriationslagen.
Utformningen av
denna är vi här i huset ansvariga för —
och om oss själva får vi ju säga vad vi
vill. Det är alltså expropriationslagens
utformning jag önskar kritisera och inte
det sätt som domstolarna tillämpar den
på. För övrigt har domstolen själv i detta
fall understrukit, att den saknat klara linjer
att gå efter och att det varit mycket
svårt att avgöra vad som skulle anses vara
skäligt pris.

Det gäller min egen kommun, österåker.
Den var ända fram till 1950 en ren
landskommun. Detta år byggde kommunen
ortens första flerfamiljshus. Centralskolan,
en av landets första enhetsskolor,
hade byggts året innan. Åkersberga järnvägsstation
var naturligt centrum för en
blivande tätort. Söder om järnvägen låg
ett redan fullbebyggt villaområde. I norr
låg Berga gård, som med sina 70 hektar
nådda ända till järnvägen. Skolan byggdes
på mark som köptes från Berga.

I det sammanhanget, redan 1948, försökte
kommunen komma över ett större
sammanhängande markområde för bostadsbebyggelse,
men det visade sig omöjligt
att nå en uppgörelse med markägaren.
Man fick nöja sig med skoltomten.
Sedan köpte kommunen ett litet villaområde
strax intill och byggde där de första
flerfamiljshusen. Hela tiden sökte man
komma till en uppgörelse med innehavaren
av Berga gård, som emellertid ansåg
att han tjänade mest på att vänta •— han

plöjde sin åker och var inte intresserad
av att sälja.

Under tiden har stora fastigheter runt
gården sålts, huvudsakligen för egnahemsbebyggelse.
I flera fall är det kommunen
som köpt, i andra fall enskilda.
Runt Berga gård ligger alltså en ring av
egnahemsområden, delvis redan bebyggda,
delvis ännu inte exploaterade. Det sista
som skedde var vi själva med om, nämligen
att staten sålde Runö gård, från
början avsedd för en fängelsebyggnad,
till en byggmästare som har för avsikt att
där uppföra 600 egnahem. Här är det inte
lika svårt att fastställa ortens pris som
när det gäller Täby, ty alla dessa stora
gårdar runt om ligger inom ett mera enhetligt
prisområde. De har kostat mellan
34 och 85 öre per m2. Runö kostade 65
öre per in2.

1956 fann kommunen att inget annat
var att göra än att expropriera Berga
gård, då det inte gick att få den på annat
sätt. Den nyare bebyggelsen runt
Stockholm har kritiserats starkt därför
att kommunerna byggt så många höghus.
Det gäller inte minst Täby. Det har sagts
att när bebyggelsen skall flyttas ut ur staden
så skall man åtminstone ge den en
lantligare karaktär. Man har frågat sig
varför man skall dra ihop folk på detta
sätt. Vi har naturligtvis råkat ut för samma
kritik i Åkersberga: »Bygg inte som i
Täby, utan låt oss få en annan form av
bebyggelse!» Framför allt har man klagat
på att de första flerfamiljshusen som
byggdes har för liten tillgång till lekplatser,
och affärsmännen har klagat på att
det inte finns parkeringsplatser; Åkersberga
har blivit ett affärscentrum för en
mycket stor landsbygd.

Hela tiden har vi tröstat oss med att
Berga gård förr eller senare måste komma
in i bebyggelsen. Där skulle vi inte
exploatera så hårt. Där ligger redan en
skola och kommunalhuset på mark som
är avstyckad från Berga. Vi planerade ytterligare
att bygga centralskola, medborgarhus
och ålderdomshem, och vi skulle
avsätta tillräcklig mark till parkerings -

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

platser, inte bara för dagens behov utan
även för framtiden. Där skulle bl. a. även
reserveras tomt för ett gymnasium, vars
förverkligande än så länge ligger mycket
långt fram i tiden men som vi dock räknar
med att småningom få. Vi skulle alltså
vara framsynta, som man alltid säger
att kommunerna skall vara, och inte bara
planera för dagen utan tänka på framtiden
och att standarden stiger och att de
efterkommande kommer att ha större
krav på allmänna inrättningar, fritidsområden
o. s. v.

Detta var alltså kommunens tanke med
Berga. Vi hade åtminstone goda ambitioner.
I vad mån dessa sedan skulle ha
gått att fullfölja vet man inte. När det
gällde expropriationen ansåg markägarens
företrädare, att man inte skulle gå
på ortens pris på marken utan bedöma
priset efter avkastningsvärdet sedan
området var utbyggt. Han begärde därför
3:30 kronor per ml Kommunens
talesman däremot ansåg att man skulle
rätta sig helt efter ortens pris. På grundval
av de priser som gällde på gårdarna
runt omkring kom han fram till 52 öre
per m2. Det var alltså detta som domstolen
hade att ta ställning till.

Domstolen fastställde först, att det inte
fanns några möjligheter att få fram ett
riktpris grundat på ortens pris, ty på de
omkringliggande fastigheterna fanns inga
flerfamiljshus, varför förhållandena inte
var jämförliga. Den aktuella marken hade
också ett mera central läge, vilket
även det skulle ändra värdet. Domstolen
fann också att priserna i andra kommuner
varierade så starkt, att det inte gick
att fastställa något ortens pris. Man fick i
stället lov att gå på avkastningsvärdet.
Domstolen tillfrågade därför parterna
hur de tänkte sig exploateringen.

Det finns ingen byggnadsplan, men
kommunen hade 1952 upprättat ett förslag
till en sådan. Förslaget är emellertid
nu föråldrat, varför det inte är riktigt att
ta hänsyn till det. Det enda som bestämts
i princip är att området är med i den
1960 fastställda regionplanen. Enligt den5
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr

na skall det användas för flerfamiljshus,
men några detaljplaner finns naturligtvis
inte. Vad kommunen tänkt använda området
till har jag redan talat om. På den
mark som inte behövs för allmänna ändamål
har man tänkt sig tre- och fyravånings
punkthus, tvåvånings radhus och
eventuellt någon mindre villabebyggelse.

Detta tyckte emellertid inte markägaren
var någon riktig användning av
hans mark, om han skulle tvingas avstå
från den. Han har låtit en arkitekt
på kommunens bekostnad — vilket han
har rätt till enligt lagen — göra en
byggnadsplan. På den upptas ett tiotal
sjuvånings lamellhus och tre sjuvånings
punkthus samt en rad trevåningslängor
och tvåvånings radhus.

Med hänvisning till den bebyggelse
som ägt rum i förorterna har domstolen
ansett sig böra godta denna plan. Den
enda modifikation domstolen gjort är
att den »med hänsyn till kommunens
rätt att avgöra bebyggelsens karaktär»
prutat tio procent, så att kommunen i
stället för att bygga tretton sjuvåningshus
skulle kunna slippa undan med elva
eller tolv. Man har utgått från att detta
är den sannolika användningen av marken.
Vid fastställande av råmarkspriset
har man gått på bostadsstyrelsens tomtkoefficient
som är 45 kronor per kvadratmeter
våningsyta. Det skall alltså vara
råmarkspriset plus exploateringskostnaden.
Sedan räknar man så att säga baklänges
från detta pris och kommer då
fram till att inom detta pris bör kunna
rymmas ett markpris av 2:30 kronor.
Det ligger alltså betydligt närmare markägarens
än kommunens utgångspris.
Kommunen är naturligtvis inte ålagd att
bygga dessa sjuvåningshus, men markpriset
är beräknat med utgångspunkt
från att dessa sjuvåningshus skall byggas.
Det blir under sådana förhållanden
inte lätt för kommunen att fullfölja sina
ursprungliga planer beträffande området.
Därtill kommer att alla sådana här
domar blir prejudicerande för markpriserna
på många andra håll. Beträf4 -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fande flera markförsäljningar i Stockholms
närhet har man avvaktat denna
dom. Stockholms läns landsting nödgades
häromdagen betala högre pris för inlösen
av en sjukhustomt som landstinget
höll på att ackordera om, med hänvisning
till denna dom. Naturligtvis har
marknadspriserna i österåkers kommun
stigit åtskilligt efter detta.

För att inte bostadskostnaderna skall
fortsätta att stiga är det nödvändigt att
expropriationslagen får en sådan utformning
att kommunerna kan fullgöra
sin skyldighet att skaffa mark till rimliga
priser. Med anledning av en interpellation
i höstas av herr Mellqvist framhöll
justitieministern att den utredning
som pågår har till uppgift att granska
de domar som har fällts enligt den nu
gällande lagen och undersöka konsekvenserna
av dessa domar. Jag hoppas
liksom herr Mellqvist att denna utredning
snart skall vara färdig och ha
knäckt den ingalunda lätta frågan hur
man skall skriva lagen så att domstolarna
verkligen skall kunna hjälpa kommunerna
och även andra som behöver
mark att få den till rimligt pris.

Jag skulle vidare, herr talman, vilja
ta upp en annan sak som har ett visst
samband med denna fråga, nämligen
statsrevisorernas utlåtande i år. De har
uppmärksammat förhållandena i Stockholms
skärgård. De framhåller att där
sker en våldsam fritidsbebyggelse. En
sådan bebyggelse förekommer naturligtvis
på flera andra håll i landet, framför
allt på västkusten, men den är allra
mest utpräglad just i Stockholms skärgård.
Där finns regionplaner, men det
finns inte detaljplaner för mer än 5 procent
av hela landarealen i skärgården.
Statsrevisorerna säger att det mot bakgrunden
av fritidsbebyggelsens oerhörda
tillväxt och storleken av det område
det här gäller är i hög grad angeläget
att arbetet med planering kan bedrivas
i snabbare takt än hittills, om inte obotliga
skador skall uppstå för framtiden.
De påpekar också att det här gäller så

stora problem att det kan bli nödvändigt
med ett samhällsingripande. Statsrevisorerna
har också med hänsyn till
den betydelse Stockholms skärgård har
för stora delar av vårt folk velat peka
på några frågor, vilkas lösning måste
anses vara av särskild betydelse för att
denna skärgård för framtiden skall kunna
bevaras och utvecklas till glädje för
såväl en tillräckligt stor bofast befolkning
som en allt större mängd rekreationssökande
människor.

Det är här egentligen fråga om två
problem, men de hänger ihop. För att
detta stora område verkligen skall bli
till glädje för de rekreationssökande
människorna måste det finnas kvar en
bofast befolkning. Det gäller att se till
dels att marken inte splittras och
läggs ut till sportstugeområden, dels att
den bofasta befolkningen får möjlighet
att leva vidare där. Så långt instämmer
jag helt och fullt med statsrevisorerna.

Emellertid säger statsrevisorerna något
i detta sammanhang som jag tycker
visar en alltför stor optimism. De säger
nämligen att dessa kommuner i allmänhet
är små och svaga kommuner
med ringa skatteunderlag men att det
finns anledning att anta att den kommunreform
som nu förbereds kommer
att underlätta en tillfredsställande kommunal
utveckling även på detta område.
Det är inte måtta på allt vad kommunsammanslagningen
skall uträtta. Utan
tvivel kan den i vissa fall verkligen leda
till vad man tänker sig. Man kan tänka
sig att en storkommun skall ta hand om
en liten kommun och rusta upp den så
att det blir bättre till bådas gagn. Men
om man slår ihop tre små fattiga kommuner,
får man en stor fattig kommun
och då är ingenting vunnet med det. Det
har vi exempel på i det nu aktuella skärgårdsområdet,
där Roslags-Kulla, Riala
och Länna kommuner slagits ihop till
Roslags-Länna storkommun. Det blev
en till arealen stor kommun, som emellertid
inte haft det ett dugg bättre än
småkommunerna hade det förut. Man

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

har vid den nu tilltänkta kommunindelningsreformen
uppmärksammat att
det måste finnas en centralort med utvecklingsmöjligheter,
annars blir det
inte någon livskraftig kommunal enhet.
De centralorter som är tänkbara för
hela Roslagen är Åkersberga i söder och
Norrtälje i norr. Däremellan finns ingen
central ort. Man är redan nu på det klara
med att hela detta område i skolhänseende
måste föras till antingen Norrtälje
eller Åkersberga. För att få en verklig
kommunsammanslagning måste man
sålunda bilda oerhört långsträckta kommuner.
Därtill kommer att Åkersberga
och Norrtälje visserligen båda är framåtgående
samhällen, men de är åtminstone
ur befolkningssynpunkt små kommuner.
Åkersberga har 6 000 och Norrtälje
omkring 9 000 invånare.

Om man lägger en liten och fattig
kommun med ett par tusen invånare till
en stad eller tätort med 20 000 invånare
går det bra. Men lägger man en utfattig
kommun med ett par tusen invånare
till en i och för sig bärkraftig och
utvecklingsbar kommun med 5 000—
6 000 invånare, drar man ned den större
kommunens bärkraft utan att hjälpa
den lilla kommunen. I och för sig är det
därför ingen patentlösning att bilda
större kommuner. En sådan åtgärd löser
inte problemet för den bofasta befolkningen.

Beträffande frågan att stoppa sportstugebebyggelsen
och rädda tillräckliga
fritidsområden kan ansvaret inte heller
läggas enbart på kommunerna. Det finns
ett dagsfärskt exempel härpå, österåkers
kommun ligger väl till för sportstugebebyggelse.
Där finns också en mängd
sportstugeområden, och fler blir det för
varje år. Den kommunen och grannkommunerna
är Stockholms friluftsfolks
gamla marker. Hundratals svampplockare,
skidåkare, orienterare och vandrare
är ute i dessa marker så snart de har
möjlighet därtill. Men deras marker har
nu börjat naggas avsevärt i kanterna.
Det är hög tid att rädda vad som finns

kvar. Vad det framför allt gäller är att
se till att området inte hackas sönder
utan förblir ett sammanhängande helt.
Nu har emellertid en tomtexploatör begärt
att få köpa sex—sju små ställen
vid Idsätravik och Marsätra — de ligger
åt samma håll som statens oljeupplag.
Det inköpta området ämnar han
sedan stycka till sportstugetomter. Trakten
är utomordentligt vacker. Några små
holmar hör till området, som har mycket
goda förbindelser. Bussar går ända
ut till området, och den nya Norrtäljevägen,
som torde bli en av landets vackraste
vägar, kommer att stryka igenom
området. Detta ärende ligger nu hos lantbruksnämnden.
Kommunen har haft det
till yttrande och kommunalnämnden har
avstyrkt. Men om man vägrar ägarna,
som alltså har köpare och vill sälja, att
göra detta, måste marken lösas in. Kommunen
föreslår därför att alla dessa
små ställen skall läggas samman till en
skogs- och jordbruksfastighet, och kommunen
har förklarat sig intresserad att
eventuellt förvärva denna fastighet. Den
skulle i så fall tills vidare vara en jordbruksfastighet
och i framtiden användas
för allmännyttiga ändamål, framför
allt som fritidsområde. Det skall bli
mycket spanande att höra vad lantbruksnämnden
säger härom.

En sådan åtgärd hjälper emellertid
endast för ett mindre område. Kommunerna
kan inte ingripa på det sättet i
sådan utsträckning som skulle behövas.
I det nu berörda fallet finns en annan
utväg, som kanske skulle erbjuda en
ännu bättre lösning, österåkers kronopark
ligger i nära anslutning till det
nämnda området. Den är egentligen för
liten som brukningsenhet, och man skulle
därför kunna tänka sig att området
i stället lades till kronoparken. Vi har
redan Bogesund, som alltmer visar sig
vara en tillgång för fritidsändamål, och
ytterligare några små kronoparker. Den
bästa och billigaste lösningen på problemet
kanske vore att efter hand som områdena
kommer ut i marknaden lägga

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

samman dem till större enheter som domänstyrelsen
får ta hand om. Då kan de
lämna en viss avkastning och samtidigt
bli tillgängliga för friluftsmänniskor.
En sådan åtgärd förutsätter givetvis att
domänstyrelsen får göra dessa inköp
utan att man i varje särskilt fall kräver
att marken i full utsträckning skall förränta
sig. Å andra sidan kan man inte
heller begära att vare sig kommunerna
eller domänstyrelsen skall betala det pris
som en tomtexploatör är villig att betala.

Här finns sålunda många problem,
och de måste lösas inom de närmaste
åren. För varje år som går exploateras
allt större områden. Ett ingripande från
samhället behövs, och jag hoppas att
statsrevisorernas yttrande skall bli upptakten
till ett livligt intresse från statsmakternas
sida för detta problem.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Det har sagts åtskilliga
gånger under denna remissdebatt att regeringen
har accepterat och genomfört
en rad av de krav som framställts från
de olika oppositionspartiernas sida. Det
ligger naturligtvis mycket i de påståendena.
Det förhåller sig lyckligtvis på det
sättet att vi i många avseenden har tämligen
ensartade politiska värderingar
och gärna vill göra saker som vi anser
vara gagneliga för inte bara den grupp,
som vi närmast representerar, utan också
för landet. Och som sagt, lyckligtvis
kan vi ofta enas om vad som är gagneligt.

Socialdemokratien hälsar t. ex. med
tillfredsställelse herr Heckschers deklaration
om krafttag på åldringsvårdens
område. Jag tror inte att det skall finnas
några delade meningar på den
punkten. Såsom jag i går tillät mig säga
i första kammaren skall vi nog också
anstränga oss att komma upp i närheten
av den målsättning för bostadsbyggandet
som kom till uttryck i herr
Ohlins och kanske framför allt i herr

Wedéns anförande. Men det finns en
mycket bestämd skillnad. Ett regeringsparti
kan inte nöja sig med att framställa
önskemål, utan måste samtidigt
anvisa vägar varpå dessa önskemål kan
förverkligas. Jag upprepar vad jag sade
i gårdagens debatt: hur gärna vi än
skulle ha velat göra dessa saker som vi
nu får beröm för, skulle vi inte ha lyckats
därmed, om vi inte tagit risken av
den storpolitiska striden om omsättningsskatten.

Man tycks ju på folkpartihåll anse
det önskvärt med fortsatta reformer.
Herr Ohlin räknade upp punkt för
punkt, där vi fått ge vika för, såsom
han sade, folkpartiets press — det förvånar
mig bara att han samtidigt framhöll
att regeringen var så oerhört konservativ.
Och det var väl ett uttryck
för samma tankegång, när den aktade
ledamoten från Eskilstuna i går räknade
upp alla saker som man ville göra
och antydde att det kunde uppstå en gemensam
front. Jag kan bara svara att
vi hälsar detta med största tillfredsställelse
under förutsättning att folkpartiet
menar så mycket allvar med sin önskelista,
att man är beredd att ta de politiska
risker som det otvivelaktigt innebär
att vara med om att skaffa fram
pengarna. Jag upprepar ännu en gång
att vi haft vår probersten: utan omsättningsskatten
skulle det icke ha varit
möjligt att resonera om ett tillgodoseende
av de olika önskemålen.

Folkpartiets talesman i första kammaren
var i går så entusiastisk över det
samhälle, som håller på att skapas under
socialdemokratisk ledning, att han
karakteriserade detta samhälle — och
det var förmodligen avsett som ett vackert
beröm — såsom ett dynamiskt liberalt
samhälle. När jag i dag på morgonen
slog på min bandspelare och lyssnade
till bl. a. herr Heckschers anförande
i gårdagens debatt, möttes jag av
helt andra tongångar. Herr Heckscher
framhöll att det måste göras klart att
det finns en bestämd gränslinje mellan

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

socialdemokratien å ena sidan och borgerligheten
å andra sidan, och han gick
så långt att han sade att den som inte
bidrar till att hos väljarna inskärpa
denna skiljelinje tillhör inte borgerligheten.

Jag tycker knappast att man behövt
ta till så hårda ord därför att folkpartiets
gruppledare i första kammaren råkade
kalla vår politik för liberal, men
det får väl herrarna göra upp inbördes.
Det kan emellertid vara mycket värdefullt
att ibland erinra om skiljelinjerna
mellan olika politiska partier och ideologier.
Vi sysslar så mycket med vardagslivets
förhållanden och med partitaktiska
problem att de avgörande skiljelinjerna
lätt kommer i skymundan. Å
andra sidan skall man akta sig för att
dra upp några konstlade skiljelinjer —
därvidlag delar jag också herr Heckschers
mening. Det skulle kunna göras
upp långa listor på frågor, där värderingarna
inte bara är likartade utan
identiska. Jag vill begagna tillfället att
säga att det har varit och alltjämt är
en utomordentlig tillgång att den svenska
neutralitetspolitiken har på det sätt
som skett under 1961 fördjupats och
fastare förankrats. Uppriktigt sagt har
det inte varit så små påfrestningar på
denna neutralitetspolitik som vi fått
uppleva. Finland har här nämnts. Vi
har vidare kunnat samlas kring ett engagemang
i Kongo, som kanske för något
år sedan kunde ha föranlett en
djupgående splittring av nationen men
som nu företagits under praktiskt taget
full enighet, åtminstone bär i riksdagen.
Man kan också leta upp andra
områden, där vi har blivit ense, och
då bör det som sagt inte dras upp några
konstlade skiljelinjer.

När herr Heckscher försökte ange var
skiljelinjen går mellan borgerligheten
och socialdemokratien, tog han upp frågan
om underbalansering eller totalbalansering
av budgeten och framhöll såsom
en illustration till denna skiljelinje
att socialdemokraterna ville ha ett

tvångssparande för att överföra egendom
i statens hand, under det att de
borgerliga ville ha ett sparande som
vilar hos den enskilde. Jag undrar, om
det inte är riskabelt att dra upp en sådan
skiljelinje. Vi har inte fått mer än
spridda glimtar av högerns budgetalternativ,
men man försöker bagatellisera
skillnaden och säga att den är så
obetydlig att den inte kan påverka vår
ekonomi. Det kan kanske bli fråga om
några hundra miljoner kronor, men jag
känner inte till den exakta siffran, eftersom
man inom högern inte vill ha
denna sak diskuterad i samband med
statsverkspropositionen. Men om nu
denna skillnad enligt er mening är mycket
obetydlig, hur kan då denna obetydliga
skillnad göras till den stora
gränslinjen mellan å ena sidan socialdemokratien
och å andra sidan borgerligheten?
Är det inte över huvud taget
mycket farligt att tillmäta budgetpolitiken
-— som vi numera betraktar
som ett instrument i konjunkturpolitiken
— en så kolossal, partiskiljande betydelse?
Har herr Heckscher rätt, skulle
det t. ex. betyda att när representanter
för högern reste omkring och angrep
oss för att statsskulden steg så
oerhört mycket, var det högern som
företrädde socialismen under det att vi
ville ta ut så litet av skattebetalarna att
vi tvingades låna av enskilda personer.
Det blir så virrigt om man på detta sätt
försöker dra skiljelinjen efter budgetpolitiken.
Jag tror att det är riskabelt
också från andra synpunkter.

Just nu skulle väl — om skiljelinjen
gick där herr Heckscher vill lägga den
— praktiskt taget alla ekonomer tillhöra
socialdemokratien, och nära nog
hela vårt näringsliv skulle betrakta socialdemokratien
som sitt naturliga hemvist.
Det är klart att vi är tacksamma
för dessa landvinningar som herr Heckscher
vill ge oss, men jag nämner detta
bara för att visa hur orimlig tanken
egentligen är att skiljelinjen mellan
socialdemokratien och borgerlighe -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ten skulle gå precis vid det 100-miljonersstreck
som man av konjunkturpolitiska
skäl sätter för den statliga upplåningen.
Är det inte rimligare att bedöma
dessa frågor rent praktiskt som
vi är vana vid? En del människor anser
att vi har ett läge där man kan öka
den statliga upplåningen. Dit hör till
min stora överraskning nu högern. Folkpartiet
har alltid företrätt en mera lättsinnig
budgetpolitik, så dess hållning
är ingen överraskning. Att göra budgetpolitiken
till den stora skiljelinjen är
att till skiljelinje göra en praktisk bedömningsfråga.

Men — och nu kommer jag till något
som kan ha ett visst intresse — ligger
det inte bakom herr Heckschers
formulering ändå en annan tanke än
denna till synes egendomliga? Är ändå
inte motståndet mot en kraftig överbalansering
av driftbudgeten innerst inne
ett uttryck för samma tankegång
som den som präglade både högern och
folkpartiet före 1960 års val, nämligen
att det gäller att se till att den statliga
sektorn icke utvidgas? Är icke denna
tankegång den djupare liggande motiveringen
till att herr Heckscher kan
komma på den idén att man skulle
kunna dra skiljelinjen på detta sätt?

Då blir det hela begripligt, ty jag
föreställer mig givetvis att vi alltjämt
har olika meningar om vad samhället
skall och måste göra för att ge ett större
spelrum åt den enskilde individen
och hjälpa honom att forma sin livsföring
och för att hjälpa det enskilda
näringslivet att fungera tillfredsställande.
Vi kan alltså konstatera att här otvivelaktigt
finns skiljaktigheter mellan en
socialistisk och en borgerlig åskådning.
Vi får emellertid en redigare och klarare
bild om vi går tillbaka till den
frontställning som präglade borgerligheten
och socialdemokratien under valrörelserna
fram till år 1960.

Det har utan tvivel under denna remissdebatt
— åtminstone så långt jag
haft tillfälle att lyssna till den — fun -

nits en ökad förståelse för den tankegång
som socialdemokratien kämpade
för före 1960 års val, nämligen att det
kan föreligga ett behov även i vårt högt
utvecklade samhälle för den enskilde
och för det enskilda näringslivet, icke
att reducera den statliga sektorn utan
i stället att bygga ut den vidare. Det
är stor skillnad på den punkten mellan
denna remissdebatt och de tidigare.
Det finns ökad förståelse, men den
har inte slagit igenom fullständigt. Högerledaren
har gjort ett uttalande om
den offentliga arbetsförmedlingens utbyggnad.
Däri säger han att det är
ganska magstarkt att man i en sådan
situation som vi har nu skall öka antalet
tjänster på det sätt vi gör.

Herr talman! Har vi då inte kvar litet
av samma motsättning mellan oss,
mellan den gamla konservativa högern
och dem som anser att den statliga sektorn
har så stora och betydelsefulla
uppgifter just för den enskilda människans
skull att vi få ta på oss kostnaderna
för en utbyggnad?

Jag undrar om inte högern ganska
snart kommer att finna att t. ex. arbetsmarknadsorganisationen
är ett nästan
lika betydelsefullt led i konjunkturpolitiken
som finanspolitiken och
kreditpolitiken. Det tog lång tid innan
de konservativa krafterna insåg vad
exempelvis Bertil Ohlin, Ernst Wigforss
och andra såg på ett tidigt stadium,
nämligen att kreditpolitiken icke är tillräcklig
som instrument i konjunkturpolitiken
utan att man därtill behöver
finanspolitiken. Det har man nu börjat
acceptera mer eller mindre helhjärtat
även på högersidan. Jag är övertygad
att högern om 10 eller 15 år kommer
att förstå att den del av den offentliga
sektorn, som utgöres av arbetsmarknadsorganisationen,
är ett tredje instrument
i konjunkturpolitiken, ett instrument
som kanske kommer att visa sig
lika betydelsefullt som finans- och kreditpolitiken.
Men återigen är man a
priori inställd på att vara ytterligt ne -

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gativ inför tanken på en utbyggnad av
den offentliga sektorn, även när fördelarna
av dess utbyggnad är så uppenbara
som här.

Jag skulle vilja göra ytterligare ett
påpekande till den nye högerledaren.
Vi har gemensamt uttalat oss i en tidning
till nyåret, och det är mycket intressant
att läsa framför allt högerledarens
uttalande. Han säger att felet
med regeringen är att den inbillar medborgarna
att de skall vänta på julklappar
från regeringen i stället för att själva
arbeta fram vad de vill ha. Detta
vore allvarligt ur två synpunkter. Den
ena är att det berövar oss sympatier
utomlands. Är det verkligen så att i denna
charmoffensiv, som herr Heckscher
nu vill starta för att visa hur duktiga
vi är, ingår också social nedrustning
som ett instrument? Är det sådana sympatier
vi skall förvärva? Jag tror att
högern blir mycket ensam, om man av
hänsyn till vad torykretsar i England
tycker om den svenska politiken skulle
acceptera nedrustning av socialpolitiken.
Det är i alla fall en mycket farlig
och föga — om jag får begagna ordet
— patriotisk motivering. Den andra synpunkten,
fortsätter herr Heckscher, är
att regeringens linje leder till att vi
minskar vår motståndskraft om vi verkligen
blir utsatta för allvarliga påfrestningar.

Nu vill jag fråga: Går det inte här en
ännu tydligare skiljelinje mellan högern
och socialdemokratien eller dem
som vill samarbeta med socialdemokratien
för att öka den sociala välfärden
i landet? Det är inte bara den allmänna
sektorn som högerledaren är kritisk
mot, utan här bedriver tydligen regeringen
en viss form av julklappsutdelning,
som är riskabel för vårt anseende
utomlands och som dessutom
berövar oss viljan att klara oss, att stå
på egna ben, för att citera en aktad före
detta högerledare.

Vad är det man vill åt? Vad ligger i
julklappspaketet? Är det barnbidraget

igen, är det sjukförsäkringen? Det kan
inte vara åldringsvården. Vad är det,
herr Heckscher, i vår socialpolitik som
är så oerhört farligt för vårt anseende
utomlands, och vad är det som vi måste
ta bort för att vi skall kunna klara
oss i kritiska situationer?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern frågade
hur jag kan säga att regeringen ger
vika för liberal påtryckning men ändå
talar om »den konservativa regeringen».
Ack, herr statsminister, detta är ju
alldeles karakteristiskt för en konservativ
riktning! Den ger endast vika för
påtryckning från liberalt progressiva
riktningar. Det har vi kunnat konstatera
under årtionden, och vi är inte överraskade
därför att det fortsätter. Vi är
glada när det fortsätter och att regeringen
inte står kvar på en konservativ
ståndpunkt. Ännu bättre vore ju
om regeringen vågade vara litet mer
progressiv på åtminstone några av de
punkter jag i mitt anförande i går vidrörde.

Beträffande omsättningsskatten vill
jag säga herr statsministern, att vi hade
ett förslag som innebar vissa andra bördor
för folket — det har vi aldrig dolt
— men våra förslag skulle ingalunda
försämrat budgeten med omsättningsskattens
belopp. Man kan sedan diskutera
finesser i balanseringen, men det
skall vi väl inte göra här.

Det som statsministern nu bygger
sina anföranden på, både i går och i
dag, är att man skall ha resurser för
att klara t. ex. de offentliga investeringarna.
Men är det då så oerhört
svårt att förstå att man kan ha en uppläggning
av politiken — vi talar nu inte
om ett visst år utan på längre sikt —
som innehåller något mindre av offentligt
sparande än med regeringens linje,
men som är sådant att man får större
enskilt sparande, alltså en ekonomisk politik
som uppmuntrar till både individuellt
sparande och företagssparande.

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Då blir de tillgängliga resurserna inte
mindre än, med regeringens politik,
och den samhällsekonomiska balansen
blir inte heller sämre. Man kan alltid
räkna med vissa övergångssvårigheter
-— det behöver vi inte diskutera — men
utvecklingen framåt, dynamiken, blir
snabbare om man för en politik som
främjar enskilt sparande.

Den principiella skillnaden ligger
alltså inte där statsministern söker den.
Den är inte budgetpolitisk i snäv mening,
utan frågan är om man vill lägga
större tonvikt på en centraliserad styrelse
eller om man i viss utsträckning
vill ha mera decentraliserade organisationsformer.
Vi har ju aldrig på vår
sida talat om att hindra den offentliga
sektorn från att växa. Jag måste säga
att när jag hörde statsministern i går i
televisionen blev jag upprörd. Det är
sällan det händer — inte ens herr
Strängs uppträdande i går, som jag avstår
från att karakterisera, kan göra mig
indignerad. Statsministern antydde inför
Sveriges folk att forskning, utbildning,
vägbyggande, kraftverk, atomkraft
etc. möttes av surmulenhet från den borgerliga
sidan före 1960-talet. Sedan sade
statsministern ordagrant: »Då gav de
borgerliga partierna ut paroller, där
man sade att man måste hindra den
statliga sektorns tillväxt.» Detta, herr
statsminister, har vi diskuterat förut i
denna kammare. Jag ber statsministern
läsa riksdagsprotokollet från 1960. Vi
har från vår sida sagt ifrån att detta
är ett från början till slut osant och
ogrundat tal. Jag hinner inte att nu på
mina sex minuter läsa upp hur herr
Svensson i Ljungskile och jag i en rad
yttranden då slog fast att vi faktiskt
inte hade den inställningen. Jag citerar
bara ett litet stycke: »Herr Svensson
i Ljungskile belyste redan i går det
orimliga i statsministerns uttalande, att
oppositionen givit socialdemokraterna
möjlighet att säga att de ensamma står
för den offentliga sektorns tillväxt, en
tillväxt som oppositionen kallar för

socialism och bekämpar. Statsministern
påstår alltså att folkpartiet vill motarbeta
byggandet av sjukhus och skolor
samt ett ökat bostadsbyggande såsom
varande socialism. Sanningen är tvärtom
den, att vi verkat för en expansion
inom undervisningen och sjukvården
och för en expansion av bostadsbyggandet.
Jag klargjorde i mitt anförande,
som hölls bara en timme före statsministerns,
att vi räknar med att den
offentliga sektorn kommer att fortsätta
att växa.»

Detta återkommer sedan i en serie
yttranden. Men inte desto mindre uppträder
landets statsminister nu, två år
senare, och förklarar inför hela landets
befolkning att de borgerliga partierna
skickade ut paroller om att man måste
hindra den offentliga sektorns tillväxt.
Vi har inte velat hindra anslagen till
forskning, utbildning, kraftverk, vägbyggande
och atomverk.

Om vi skall ha en seriös debatt omkring
dessa problem, herr statsminister
— och det är väl angeläget att den
får fortsätta en gång när vi kan ägna
kanske en hel dag åt den — så är väl
det minsta man kan begära att man
inte från regeringssidan kommer med
en sådan karikatyr, en så alltigenom
vilseledande bild av vår ståndpunkt,
som statsministern gjorde i går och
som han i dag har snuddat vid om
också i mera försiktiga ordalag.

Vad saken här gäller är en viss avvägning
av i vilken utsträckning vi vill
lita till centraliserade avgöranden och
beslut och hur mycket decentralisering
vi vill ha — och den saken kan inte
diskuteras, om man använder sådana
schabloner som statsministern här har
tillgripit.

Herr talman! Jag ser att min repliktid
snart är slut. Får jag därför till
sist bara ange folkpartiets inställning
till de sociala problemen. Jag vill då
understryka vårt intresse av att fortsätta
att stärka den sociala tryggheten i
detta land, eftersom vi ju ingalunda är

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

framme vid vad som kan anses för tillfredsställande
förhållanden. Denna vår
inställning har belysts många gånger.
Jag vill här bara hänvisa till det anförande
som Sven Wedén höll här i går
och som jag vet uppskattades livligt av
folkpartiets riksdagsgrupp såsom ett
uttryck för den syni på de sociala
problemen som är och förblir den sociala
liberalismens.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
de citat statsministern gjorde från debatten
i går. Jag konstaterade bara att
hans bandspelare tydligen är behäftad
med ett mycket egendomligt fel, som
gör att citaten alltid i någon detalj blir
annorlunda än de ursprungliga anförandena.
Denna gång var dock skillnaderna
inte så stora att det finns anledning
ta upp dem till debatt. Därför
nöjer jag mig med att bara konstatera
faktum. Det är inte första gången det
händer.

Sedan drog emellertid statsministern
upp en fråga som anknyter till ett uttalande
av mig angående den s. k. julklappsutdelningen,
och då frågade
statsministern: Vad är det som visar
att subventionsmentaliteten eller julklappsmentaliteten
skulle vara stötande?
Jag skall där ta ett exempel, som
jag tycker är ganska belysande. Det
ligger på bostadspolitikens område.

Här bär vi nu under äldre tider
byggt upp ett system för bostadssubventioner,
vilket var väl motiverat när det
en gång kom till — i varje fall i väsentliga
delar. Då gick nämligen en
mycket betydande del av människornas
inkomster till hyrorna. Folk hade
svårt att skaffa sig bostäder av den typ
de behövde. Men sedan har man hela
tiden i ailt väsentligt behållit det systemet,
och då har efter hand den ordningen
uppstått att subventionerna utgått
till allt fler. Detta har gjort att
man börjat betrakta det som naturligt
att en del av hyran skall betalas av det

allmänna, oberoende av om det föreligger
sociala skäl härför eller inte.
Detta blir desto mer orimligt som det
är stora skillnader mellan äldre och
nyare fastigheter. I de äldre fastigheterna
ligger bostadssubventionerna delvis
kvar och håller hyran vid en hyresnivå,
som är väsentligt lägre än vad
som svarar mot hyran i likvärdiga nya
fastigheter. I stället borde man inrikta
sig på att hyrorna — frånsett sådana
fall där det föreligger ett verkligt socialt
behov av rabattering, t. ex. i fråga
om familjebostadsrabatterna — skall
svara mot de faktiska kostnaderna för
bostäderna. Då skulle man finna att
även med de ökade inkomster som
människorna nu har skulle en mindre
del av inkomsterna behöva gå till hyran
än vad som var fallet tidigare. Jag
tror att det exemplet kan belysa inställningen
bättre än de flesta andra.

Vi har inom högerpartiet haft anledning
att under låt mig säga de senaste
20 åren oavbrutet diskutera just frågan
om socialpolitiken sedd ur högerpartiets
synpunkt. På den socialdemokratiska
sidan tror man det kanske inte,
men det finns knappast någon frågeställning
som diskuterats så ingående
inom olika högerorganisationer som
den socialpolitiska frågeställningen.
Och vi lever kvar i den gammaldags
uppfattningen — jag skall erkänna att
vi i det fallet är ganska reaktionära —
att socialpolitikens uppgift är att undanröja
och lindra nöd, icke att åstadkomma
någon omfördelning mellan
människor som är i stånd att klara sina
levnadsförhållanden någorlunda rimligt
genom egna ansträngningar.

Det är här jag tror det finns en principiell
meningsskiljaktighet, och den
skulle man möjligen kunna diskutera i
olika sammanhang. Just en sådan sak
som åldringsvården framstår för oss såsom
en central uppgift, ty där är det
fråga om att lindra nöd och lidande.
Men det avgörande på åldringsvårdens
område är inte hur stora bidrag man

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kan betala ut, utan om det över huvud
taget går för folk att med eller utan
egen betalning få den vård vederbörande
behöver.

Vad beträffar statsministerns yttrande
rörande den offentliga sektorn är
det självklart att varken vi eller någon
annan vill avskaffa denna sektor. Men
jag skall gärna erkänna, att så till vida
är vi negativa att vi genomgående anser
att bevisbördan åligger dem som
yrkar på en utvidgning av den offentliga
sektorn respektive på en överflyttning
av uppgifter från den enskilda sektorn
till den offentliga.

Statsministern talar om arbetsmarknadsverket
och den utbyggnad som
därvidlag plötsligt förordas. Jag vill
inte ett ögonblick förneka att jag tycker
det förefaller vara en anmärkningsvärt
stor utbyggnad som nu föreslås —
en såvitt man vid första påseendet kan
finna orimlig utbyggnad med tanke
på den situation vi befinner oss i. Men
därav får statsministern inte dra slutsatsen
att vi skulle anse att arbetsmarknadsverket
skall avskaffas eller
över huvud taget att arbetsförmedlingen
inte skall vara ett instrument för
den offentliga politiken eller att vi rent
av inte skulle finna en viss utbyggnad
rimlig. Den utbyggnad som föreslås
står enligt vår mening knappast i proportion
till vad som i dagens läge är
rimligt, men detta får inte misstolkas
så, att vi skulle anse hela frågeställningen
betydelselös.

Det finns viktiga områden inom den
offentliga verksamheten som är av stor
betydelse för att den produktiva verksamheten
även inom den enskilda sektorn
skall kunna fortsätta. Statsministern
har talat om atomkraften, och herr
Ohlin talar också om atomkraftens användning.
Det har riktats invändningar
från vår sida mot Aktiebolaget Atomenergi,
men det var helt enkelt under
den tid då vi hade den uppfattning som
under en längre period föreföll vara
rimlig, att anslagen var större än vad

som kunde förbrukas. Men statsanslag
där den offentliga verksamheten ligger
till grund för verksamhet inom den
enskilda sektorn är rimliga och har alltid
haft vårt stöd.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte protestera
mot statsministern i den mån hans
uttalande kunde ha innefattat att centerpartiet
hade varit emot en ansvällning
av den offentliga sektorn, ty det
har vi varit. Det beror på vad det gäller.
Gäller det en ansvällning via näringslivet
är vi mycket restriktiva och
kritiska och vill göra en synnerligen
noggrann granskning. Men på många
andra områden är vi progressiva. Det
skall för resten bli intressant att se förverkligandet
av högerns insats i fråga
om åldringsvården — om man är villig
att följa med oss när det gäller det
förslag vi skisserat upp, att varje åldring
skall ha ett eget rum att bo i och att
en hemsyster någon stund på dagen
skall komma till vederbörande. Men
det får vi alltså se längre fram.

Självfallet kan man säga att det var
ett djärvt grepp av socialdemokraterna
att gå in för omsättningsskatten.
Likaledes kan man hålla med om att
de pengar som flyter in den vägen skapat
vissa möjligheter till framsteg —
det är intet tvivel om den saken. Men
jag vill påpeka att centerpartiet hade
alternativ — punktskatter och en tillfällig
skatt av ungefär den storlek som
skattesänkningen i fjol innebar.

Nåja, detta är inte mycket att diskutera
i dag. Jag vill bara påpeka att
vår ståndpunkt inte förtjänar beteckningen
negativ.

Vilka påtryckningar regeringen varit
känsligast för och vilka partier som
haft lättast att genom resonemang skapa
kompromisser och gemensamma linjer
med regeringen skall jag inte tvista
med herr Ohlin om. Jag vill emellertid,
liksom de närmast föregående ta -

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

larna, säga några ord om partiernas
förhållande till varandra.

Efter vad det berättades mig i går
skulle herr Heckscher i en replik till
statsrådet Lange ha sagt, att nu har
t. o. m. statsrådet Lange medgivit att
det finns bara två oppositionspartier.

Jag skulle inte fäst avseende vid detta
om det inte på sätt och vis hade
varit belysande för en viss metodik
— jag skall inte gå så långt att jag säger
det är ett sätt att söka sak med
centerpartiet. Förhållandet var följande:
Man debatterade EEC-frågan, och
herr Lange angav då högern och folkpartiet
som oppositionspartier. Det var
ganska naturligt, eftersom socialdemokraterna
har samma uppfattning som
centerpartiet, eller om man vill vända
på saken: centern har samma uppfattning
i frågan som socialdemokraterna.
Att vi då inte kan betraktas som
oppositionsparti i den frågan är väl
ganska naturligt.

Vi kan väl inte rimligen börja ta
upp kammarens tid och dra ner riksdagens
anseende genom att söka gräla
i frågor där vi är överens. I varje fall
skall jag be att få slippa vara med
om det.

När jag nu är inne på partiernas förhållande
till varandra skulle jag som
min mening vilja framhålla att likheterna
förefaller vara ganska stora mellan
ett par partier i vårt land. Jag behöver
knappast säga namnen — högern
och folkpartiet. Jag nämner dem
bara för fullständighetens skull. De är
så pass lika att man snart kan börja
ifrågasätta om det är ett eller två partier.
Om man i så fall skall tala om
att vi har två varianter av högerpartiet
eller två varianter av folkpartiet,
det kan vi diskutera senare.

När man talar om att det endast
finns två oppositionspartier kanske
man har mer rätt än man i förstone
är beredd att inse. I så fall skulle centerpartiet
vara det ena oppositionspartiet
och högern—folkpartiet det andra.

Om man nu vill kalla oss för oppositionsparti
eller för något annat, står
det alla fritt. Det kommer oss inte ett
dugg vid, det skall vi ha klart för oss
på förhand. Det har ingen betydelse.
Centerpartiet betraktar sig verkligen
som ett centerparti, som kan samarbeta
med andra partier, allteftersom vi
finner överensstämmelse i uppfattningarna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag kan dela herr Ohlins
mening på en punkt nämligen i så
måtto att man egentligen skulle ha mer
tid till sitt förfogande, när nu herr
Ohlin tar i så kolossalt hårt för mina
som jag tycker alldeles självklara påpekanden
i går. Herr Ohlin har väl
ändå inte fullkomligt glömt br rt att
folkpartiet inför valet 1960 gav ut en
skrift där flera av partiets ledande personligheter
drog upp riktlinjerna för
folkpartiets politik under 1960-talet.
Det finns många intressanta citat att
hämta ur denna skrift.

En av författarna sitter omedelbart
bakom herr Ohlin, så det går lätt att
konstatera att det finns citat som belyser
precis vad jag nyss sade. Man
framställde efterkrigstidens ökade
statsutgifter som en hotande tendens.
En utökning av den offentliga sektorn
framställdes som allvarlig. Vi befunne
oss nära en gräns där en fri marknad
hotades av statlig dirigism. Det vore
nödvändigt att inta en klar frontställning
mot denna dirigism. Ja, någon
entusiasm för arbetet på den offentliga
sektorns utbyggande kunde säkert
inte någon väljare utläsa ur denna programskrift.

Det är ett obestridligt faktum att herr
Ohlin här i riksdagen sagt att det är
alldeles nödvändigt att bygga ut den
offentliga verksamheten på vissa punkter
såsom skolor, vägar o. s. v., men
misstänksamheten mot den offentliga
sektorn var så stor att man ville sätta

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ett tak för denna utbyggnad, vilket
man skulle lia som en allmän riktpunkt
för den offentliga verksamheten utanför
pensioneringen. Vi hade att hushålla
inom ramen för en oförändrad
andel av nationalinkomsten.

Detta betyder alltså att man frivilligt
avstår från att pröva möjligheterna
till offentligt ingripande om det
t. ex. uppstår ett stort behov, som man
inte tänkt på tidigare eller som kan ha
aktualiserats av händelser vilka varit
okända när riktlinjerna drogs upp för
den offentliga sektorns storlek. När
man gjorde detta under år 1960, skulle
man varit så misstänksam mot den offentliga
sektorn att man måste ha en
på förhand skisserad ram för dess storlek.
Man kan inte lita på riksdagen;
man måste ha en ram precis som vissa
försvarsviinner vill ha en ram för försvarets
kostnader i procent av nationalinkomsten.

Jag tror att båda dessa resonemang
är felaktiga. Man kan inte i en dynamisk
ekonomi arbeta med en så utpräglad
misstänksamhet mot den allmänna
sektorn som dessa uttalanden
vittnar om.

Detta är som sagt en stor och intressant
fråga. Om detta nu är en total
helomvändning, om man nu inom folkpartiet
vill dra ett streck över denna
skrift från år 1960 och avskaffa den
bär nämnda gränsdragningen, är jag
självfallet gärna villig -— och det sade
jag också i går — att deklarera att folkpartiet
och vi när det gäller den offentliga
sektorn har ungefär samma
ståndpunkt.

Herr Ohlin säger att vi inte har någon
förståelse för att det enskilda sparandet
skulle växa om man sänker skatterna,
vilket skulle vara bättre än ett
offentligt sparande. Det kan ligga någonting
i det. Men herr Ohlin vågar
väl ändå inte göra gällande att en
sänkning av skatterna skulle komma
att motsvaras av en lika stor ökning av
det enskilda sparandet? Vi kan ju för

närvarande glädja oss åt en mycket
snabb ökning av det enskilda sparandet,
och det är möjligt att sparandet
skulle öka ännu snabbare om folks inkomster
ökade. All right jag kan gå
med på det! Det kan hända att sparkvoten
skulle stiga från 20 till 25 procent.
Och det vore väldigt fint! Men
huvudparten av löneökningar och skattesänkningar
måste ju ändå, när människorna
har så många viktiga behov
att tillfredsställa, gå till en ökning av
konsumtionen. Därför är det ett lättsinningt
försök att komma förbi ett invecklat
ekonomiskt sammanhang när
man säger, att om vi sänker skatterna
så ökar man sparandet. Javisst, men
man ökar inte sparandet med mer än
en bråkdel av det staten avstår från i
form av skattesänkning.

Till herr Heckscher vill jag säga att
om han har några sakliga erinringar
mot mitt referat av lians framställning
i går, så tala då om vad det är för
erinringar, och kom inte med insinuationer
om att jag förfalskar herr Heckschers
framställning. »Men det är vi
vana vid!» Jag har en stenografisk utskrift
här, och det finns möjligheter
att jämföra. Jag gjorde naturligtvis här
en förkortning. Men jag vill fråga om
det är en värdig debattmetod att utan
skymten av bevis försöka göra gällande
inför kammaren att mitt referat skulle
vara vilseledande. Visa då det!

Det andra jag skulle vilja säga till
herr Heckscher är följande. Vi har för
närvarande bostadssubventioner. Det
är riktigt. De generella bostadssubventionerna
är föremål för en kontinuerlig
reducering. Eftersom läget på bostadsmarknaden
förbättrats, är vi överens
om att de skall minskas. Då är det
alltså detta som herr Heckscher avser
när han säger att regeringen uppmuntrar
folk genom julklappar som förstör
deras moral i den utsträckning att om
det verkligen skulle bli en påfrestning
så är deras motståndskraft nedsatt. Det
skulle alltså gälla några av de ännu

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

icke avvecklade generella bostadssubventionerna!
Ja, jag måste säga att detta
verkligen är att ta till i överkant.
Alldeles kolossalt för mycket tar man
väl till om man säger att dessa generella
bostadssubventioner berövar vår
goodwill i utlandet. Det skulle vara
intressant att få reda på vad det är för
utlänning som följer den politiska debatten
i den utsträckningen att han säger:
De där svenskarna är egendomliga
varelser, de har generella bostadssubventioner,
och därför är det ett
osympatiskt folk. Nej, det måste vara
något annat hem Heckscher syftar på
än dessa under avveckling stadda subventioner.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den snäva gräns som
hem Heckscher drog upp för socialpolitiken
kan jag för min del inte acceptera.
Socialförsäkringen har en mycket
vidsträcktare uppgift enligt liberalt
sätt att se. Trygghetsproblemet är
mycket större. Det gäller bl. a. att skydda
mot inkomstbortfall, vilket är en
mycket viktig sida.

Statsministern talade bär om att man
inte kunde väsentligt öka sparandet genom
att sänka skatterna. Men det är ju
inte fråga om att öka sparandet enbart
genom skattesänkning. Det gäller hela
den ekonomiska politiken som sätts in
för att främja enskild kapitalbildning.
Reglering av kapitalmarknaden och
mycket annat som vi fäster vikt vid skall
anpassas i dynamisk riktning. Statsministern
erkände nyss att det enskilda
sparandet kan ökas. Varför då inte satsa
så mycket mera på det?

Statsministern säger vidare att vi uttalat
skepsis mot en ökning av den offentliga
sektorn. Jag hinner inte själv ta
upp denna skrift — det kommer sedan!
Men, herr statsminister, det är alldeles
fel att vi skulle ha bundit oss vid en
precis siffra. Vi angav en allmän riktpunkt,
och jag kan hänvisa till ett ytt -

rande av herr Svensson i Ljungskile,
som jag instämde i, att en sådan allmän
riktpunkt inte får vara direkt bindande.
Det kan tänkas situationer, där det kan
vara motiverat med litet mer, och andra
där det kan vara litet mindre.

Men, herr statsminister, det går inte
att komma bort från det vilseledande
yttrandet i går, detta påstående, att vi
har som paroll att hindra den statliga
sektorns tillväxt. När vi i denna kammare
många gånger — senast i en debatt
i december 1960 — klargjort att
vi icke har denna åsikt, kommer ändå
landets statsminister och påstår att vi
vill hindra den statliga sektorns tillväxt.
Jag förstår inte att statsministern
efter detta inför kammaren vågar tala
om korrekta referat.

Statsministern gladde mig genom att
ansluta sig till tanken om hundratusen
bostäder årligen mot slutet av 60-talet.
Men jag ser att det socialdemokratiska
huvudorganet i dag kallar det »röstfiskande
överdrifter». Partiet bär tydligen
ännu inte hunnit med inför vår
progressiva påtryckning. Jag hoppas
att statsministern skall hjälpa oss i
folkpartiet att få det socialdemokratiska
partiet med på en progressiv politik
bort från det mera statiska tänkande,
som vi finner exempel på i StockholmsTidningen
i dag.

Får jag till herr Hedlund säga en
enda sak! Folkpartiet och högern har
uppenbarligen en egenskap gemensam,
som vi inte delar med centerpartiet:
vi står i opposition till regeringen, men
herr Hedlund råkar ut för olyckan att
bli berömd inte bara av herr Lange.
Även av herr Sträng får han det amplaste
erkännande. Och statsministern
sade i går i första kammaren i ett mycket
allmänt sammanhang, att han räknade
folkpartiet och högern till oppositionen.
Det är roligt att få beröm, men
kan det inte bli för mycket av beröm när
det kommer från regeringsbänken och
avser en oppositionsledare — om man
vill gälla för en sådan?

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Hedlund i fråga
efter fråga föredrar att associera sig
med herr Sträng och herr Erlander
hellre än med herr Ohlin och mig, är
detta givetvis hans sak. Jag förstår bara
inte varför han skall behöva ha svårt
att medge det. Det är väl ingenting att
skämmas för i så fall.

Endast några ord till herr statsministern
beträffande citaten — han kallar
det för referat nu, förut var det citat.
I går sade jag: »Oppositionspartierna
har ett gemensamt ansvar att se till, att
socialismen inte får framstå som det
enda realistiska alternativet i svensk
politik. Den som försummar den uppgiften
tillhör inte oppositionen utan
regeringens stödtrupper.» Vill statsministern
vara vänlig och jämföra detta
med utskriften av det anförande där
han citerar mig.

Vad beträffar bostadssubventionerna
fick vi en mycket intressant upplysning
när statsministern talade om den »kontinuerliga
reduktionen av bostadssubventionerna»,
trots att kostnaderna för
dessa stiger. Han talade om de kvarstående
delarna av bostadssubventioneringen
alltså, som om det hade varit
någon obetydlig sak. Eftersom jag inte
har texten till herr statsministerns anförande
här skall jag inte tala om citat
utan kalla det för referat, men jag tror
bestämt att det var detta han sade. Jag
vill gärna veta: betyder detta nu alltså
att systemet med bostadssubventioner
är under avveckling eller betyder det
inte att det är det. I så fall: Vad betyder
det?

Frågan om förhållandet mellan den
offentliga och den privata sektorn har
redan berörts av herr Ohlin, och jag
vill bara tillägga att det ju måste finnas
ett samband mellan utvecklingen av
dessa två sektorer, i varje fall på kort
sikt, och det är ju här det budgetpolitiska
resonemanget kommer in. Tillgångarna,
de ett eller ett par år framåt
tillgängliga resurserna, måste fördelas

mellan den offentliga och privata konsumtionen
och på den offentliga och
enskilda investeringen. En ökning på
den offentliga sidan svarar mot en
minskning på den enskilda sidan.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern försöker
nu förklara den missvisande skildring
han gav i går av vår inställning med en
hänvisning till en programskrift, om
jag nu skall kalla den så, där jag har
varit en av författarna. Jag har inte
haft tillfälle att titta på alla formuleringar,
och det är möjligt att det kan
finnas någon formulering som kan pressas.
Men den centrala fråga som ställdes
i den skriften var denna: Inträffar
det inte någonting som -—• även för
statsministern — kan te sig problematisk
och värt att överväga, om den offentliga
sektorn fortsätter att växa över
alla gränser? Kan inte statsministern
medge att det finns ett problem där?
Jag vill minnas att jag anförde ett exempel
och frågade: Vad uppstår för
problem om den statliga sektorn tillväxer
till en andel av hela nettonationalinkomsten
som är ytterligare 10 procent
högre av denna?

Därför är jag, herr statsminister, förvånad
över att ni inte heller i dag med
ett enda ord berört det problem som
jag betraktar som det mest väsentliga
i det sammanhang som vi nu diskuterar,
ett problem som statsministern vid
något tillfälle har medgivit existensen
av men nu inte alls låtsas om. Det är
detta: Vilken politisk metodik, centralistisk
eller decentraliserande, påverkar
tillväxten av de totala resurserna på
mest gynnsamt sätt? Jag försökte i går,
herr statsminister, utveckla skälen för
min uppfattning att ni i alltför stor utsträckning
blundar för själva existensen
av detta problem. Ni kan visserligen
säga att ni tror att era metoder ger den
snabbaste framstegstakten i samhället,
men andra människor kan ha en annan
uppfattning och ha mycket goda skäl

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för sin uppfattning. Kan man öka framstegstakten
av de totala resurserna, så
kan — detta gick hela mitt anförande
i går ut på att visa — även de offentliga
insatserna fortsätta att växa utan
att medborgarna fördenskull åläggs
oskäliga bördor.

Det skulle vara intressant om statsministern
ville ta upp det problemet
till behandling ur synvinkeln av vilken
politisk metodik som ger de bästa förutsättningarna
för de totala resursernas
tillväxttakt.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Om jag skulle inlåta
mig på något slags bedömning av debatten,
vore det genom att konstatera
att herr Wedén tycks föra debatten på
ett annat plan än somliga andra. Det
må vara nog sagt.

Om jag får beröm eller kritik spelar
i och för sig ingen roll. Däremot är jag
naturligtvis lyhörd för de fakta som
eventuellt kan dras fram, de fakta kritiken
eller berömmet byggs på. Av dem
kan man dra en hel del lärdomar, kanske
ännu mera av kritik än av beröm.

Herr Heckscher säger: Ja, men det är
väl ingenting att skämmas för om herr
Hedlund vill samarbete i åtskilliga frågor
med socialdemokraterna. Nej, men
vem har i all rimlighets namn givit
herr Heckscher anledning att tro att vi
skulle skämmas för det? Jag skäms inte
heller för att samarbeta med herr Heckscher.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Liksom herr Hedlund
tycker nog också jag att herr Wedén
förde in diskussionen på andra banor,
men i motsats till herr Hedlund — om
jag uppfattade honom rätt — vill jag
inte kritisera den bibanan, ty det är
klart att herr Wedén berört ett väsentligt
problem. Det är ett problem som jag
många gånger har tagit upp till diskussion.
Som min uppfattning vill jag häv -

da att man inte skall falla för den gottköpsagitation,
som gör gällande att det
föreligger ett motsatsförhållande mellan
individens, det enskilda näringslivets
och samhällets intressen, utan att
det ofta är fråga om identiska intressen.
Såsom vi för vår politik här vågar jag
påstå, att de allra flesta beslut som har
inneburit en utvidgning av den offentliga
sektorn just var ett exempel på
områden, där utbyggandet har varit till
stöd för det enskilda näringslivet, som
behöver yrkesutbildning, skolor, teknik,
kraftverk, vägar och allt detta
andra, medan ett försök att försvåra
utbyggandet genom att icke ställa tillräckliga
medel till förfogande har varit
en klart näringsfientlig politik och en
politik som gått emot de enskilda medborgarnas
intressen.

Jag har också många gånger i denna
kammare tillåtit mig säga, att det självfallet
här är fråga om ett avvägningsproblem.
Om det inte vore någonting
annat än att understryka den av mig
många gånger uttalade satsen, att det
gäller att i varje situation avväga vad
vi har råd till att göra och vad vi har
råd till att låta den offentliga sektorn
svälla ut till, vore det rätt onödigt att
ge ut en skrift så fylld av bestämda uttalanden
som de jag nyss läste upp.
Man skall alltid erinra sig att politik
inte kan bedrivas, om man inte försöker
att skapa en folkopinion för den;
man måste motivera sina åtgärder, och
ju mera demokratien förankras, desto
viktigare är det att man gör det. För
socialdemokratien har det varit en
mycket viktig, låt mig gärna kalla det
uppfostrande uppgift, att klargöra att
det inte finns något motsatsförhållande
mellan den offentliga sektorn och
individen och inte heller mellan näringslivet
och den offentliga sektorns
utbyggnad. Det har varit lika viktigt att
klargöra att utbyggandet icke är en
fråga om principer i så stor utsträckning
som man vill göra gällande från
antisocialistiskt håll, utan en fråga om

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att lösa ett praktiskt avvägningsproblem.
I den fostrande verksamheten att
klargöra dessa sammanhang, vilket herr
Wedén nu säger var hans avsikt att
göra vid 1960 års val, har vi haft förfärligt
liten hjälp av folkpartiet och
absolut alls ingen hjälp av högern. Högern
men icke folkpartiet har hela tiden
försökt bygga upp den föreställningen
att utbyggandet av det allmännas resurser
är ett uttryck för viljan att centraldirigera
näringslivet och det enskilda
samhället. Det framskymtade ett ögonblick
i herr Ohlins anförande i dag att
det skulle finnas en sådan grund. Men
om vi kan reducera resonemanget på
det glädjande sätt som herr Wedén nu
har gjort —• jag tror att jag kan visa
åtminstone tre, fyra inlägg i denna
kammare av mig som påvisar dessa
problem — ja, då kan vi resonera på
ett helt annat sätt och då kanske vi kan
hjälpas åt med den upplysningsverksamhet
som jag tror är nödvändig, om
vi skall kunna slå tillbaka teorierna om
att en skattesänkning alltid är att föredraga
framför en utbyggnad av den offentliga
sektorn.

Jag anser att det var det intressantaste
inlägget, och jag har därför också
koncentrerat mig j>å det. Tiden är långt
framskriden och jag skall inte fortsätta
länge till. I största korthet vill jag bara
än en gång konstatera, herr Ohlin, att
om man befinner sig i ett läge med stora
investeringsuppgifter på den offentliga
sektorn framför sig och då genomför en
skattesänkning, får man en ökning på
det frivilliga enskilda sparandet — ja
visst får man det! — men inte en ökning
så stor att den tillnärmelsevis motsvarar
förlusten. Om man sedan har
den uppfattningen att det i det långa
loppet går att få ett ökat enskilt sparande,
räddar oss inte detta från den
aktuella situation som man står inför
när beslutet fattas. Därför har jag ingenting
att ändra på den punkten.

Beträffande bostadssubventionen måste
jag säga att det inte kan vara herr

Heckscher obekant att vi sedan 1950-talet undan för undan har avvecklat
exempelvis Koreasubventionerna. Det
är klart att jag fortfarande efterlyser
om det verkligen kan vara dessa subventioner
i bostadsfrågan, som kan föranleda
så kraftiga uttalanden som de
herr Heckscher gjorde.

Vad felcitatet beträffar vill jag ännu
en gång påpeka att jag inte kan inse
skillnaden mellan den redogörelse som
jag lämnade och den redogörelse som
herr Heckscher lämnade, men den frågan
får vi överlåta till den historiska
forskningen att klara ut.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nu förmodar jag att
även statsministern vill vara med om
att det skall vara slut på dessa anklagelser
mot oss för att vilja hålla tillbaka
insatserna från den offentliga sektorn
på ett sådant sätt, som statsministern
tidigare skildrat.

Jag vill gärna fortsätta diskussionen
i den anda, som kännetecknade statsministerns
senaste anförande, dock med
en viss reservation på en punkt.

Statsministern talade om gottköpsagitation
när det gällde att skildra förhållandet
mellan den enskilde individen
och staten. Jag skall gärna hålla
med om att det naturligtvis har förekommit
gottköpsagitation i detta sammanhang.
Kanhända har jag själv ibland
gjort mig skyldig till sådan, det vill jag
inte förneka. Men jag måste säga att
statsministern gör sig verkligen skyldig
till ett mycket betydande mått av gottköpsagitation
i sitt senaste anförande
här liksom i många tidigare anföranden,
där hela hans bevisföring gått ut
på att försöka framställa problemen om
förhållandet mellan staten och den enskilde
som över huvud taget inte existerande
i sådana här sammanhang.

Jag nämnde bara som exempel i min
förra replik — statsministern tog inte
alls upp den saken — att här ändå finns
en problematik, nämligen denna att om

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Interpellation i anledning av vidtagna åtgärder för rekrytering av gymnasieingen jörer

till särskild lärarutbildning vid de tekniska högskolorna

nu den offentliga sektorns andel av hela
nettonationalinkomsten skulle fortsätta
att växa till hälften eller mera av det
hela, anser då statsministern fortfarande
att det inte här finns någon problematik
att diskutera? Jag fick närmast
det intrycket av hans föregående anförande,
att han inte anser så vara fallet.

Då gör han sig själv skyldig till en gottköpsagitation.
Men om vi båda avstår
från sådana metoder, herr statsminister,
finns det säkerligen möjligheter att
föra en fruktbar diskussion, som vi naturligtvis
kommer att föra från våra
liberala utgångspunkter och statsministern
och hans vänner från sina utgångspunkter,
en diskussion där man i så fall
kan vara på det klara med att inte någondera
parten kommer att ge sig in på
en gottköpsagitation.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag kan inte riktigt förstå
herr Wedéns senaste inlägg. Han vill
göra gällande att jag inte har observerat,
att det bär finns ett problem att diskutera.
Jag har hela tiden sagt, att det är
ett avvägningsproblem, det gäller att avgöra
vad vi har råd till och vad vi vill
göra. Det är självfallet att man, om man
har den synen på saken, anser att det är
ett problem och ett problem, värt att
diskutera.

Vad jag efterlyst i många remissdebatter
och många ekonomiska debatter
är just ett svar på frågan, varför det
skall behöva vara så mycken affekt inblandad
i en diskussion om individen
och samhället. Jag förutsätter att det är
ett tecken på att jag förstår att det är
problem, väl värt att diskutera, när jag
inbjuder till ett förnuftigt resonemang
om lösandet av denna avvägningsfråga.

Jag sade uttryckligen i ett av mina anföranden
i dag att det är klart att vi
inte har resurser till allt det vi önskar
utföra. Vad är det annat än uttryck för
att det i dagens situation finns mängder
6 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 4

av ting, som vi är överens om vore bra
att kunna utföra genom utbyggnad av
den offentliga sektorn, men ting som vi
inte har resurser till.

Jag kommer här, herr Wedén, till det
som tyvärr i dag kommer att bli en slutreplik,
fastän jag hoppas att vi får upprepa
diskussionen senare under ungefärligen
likartade former. När jag har
talat om försöken att hindra — jag medger
villigt att det är ett för starkt ord
— eller försvåra utbyggnaden av den
offentliga sektorn, måste väl ändå herr
Wedén medge att jag haft rätt i att förutsättningen
för att detta avvägningsproblem
skall kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt är att man är beredd
att skaffa pengarna. I det ögonblick man
är beredd att inför väljarna ta ansvar
och säga, att »vi har varit med om allt
det här och med anledning av det är vi
beredda att också tillstyrka den och den
skattehöjningen», då har man varit med
inte bara om det som är populärt utan
också om det som vi måste engagera
medborgarna att förstå vikten av. Det
är på den punkten som jag för min del
tycker, att jag har fått ett föga uttömmande
svar ifrån folkpartiets sida. Om
folkpartiet här har gjort en helomvändning
och är berett att ta de ekonomiska
konsekvenserna härav, ja, då är det
klart att denna diskussion har varit
välgörande och upplysande.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr andre vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 5

Interpellation i anledning av vidtagna åtgärder
för rekrytering av gymnasieingenjörer
till särskild lärarutbildning vid de
tekniska högskolorna

Ordet lämnades på begäran till

Fru KRISTENSSON (h), som yttrade:

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Interpellation ang. beredskapsåtgärder för

Herr talman! På åttonde huvudtiteln
finns under punkten Utbildning av lärare
vid yrkesundervisningen upptaget
ett förslag till utbildning av gymnasieingenjörer
vid de tekniska läroverken.
Förslaget har väckt stark kritik från
flera håll. Bland annat har en arbetsmarknadsorganisation
aviserat blockad,
vilken emellertid uteblir, då uppgörelse
kommit till stånd mellan denna organisation
och statsmakterna.

I Kungl. Maj :ts förslag ingår vissa avsnitt
som berör utbildningsvillkoren.

De studerande skall utbildas under tiden
1 februari 1962—14 augusti 1963.
Under tiden utgår ersättning med 1 300
kronor i månaden varav 650 kronor är
amorteringsfria om vederbörande ingenjör
binder sig för fem år som lärare vid
tekniskt läroverk. Dessutom utgår dagtraktamente
i vissa fall. För denna utbildning
äskar nu Kungl. Maj:t 1 378 000
kronor. Hur riksdagen ställer sig till
detta förslag torde givetvis inte kunna
sägas på förhand.

Men i anledning av förslaget infördes
i Stockholmspressen den 11 december
1961 och i landsortspressen påföljande
dag annonser i vilka samtliga ovan
nämnda villkor uppräknades med det
undantaget, att man inte omnämnde att
tjänstgöringsvillkor vore förknippade
med avskrivningsrätten av studielånen.
Vidare angavs i annonsen vilka anställningsvillkor
som skulle vara förknippade
med lärartjänstgöringen. Dessutom
nämndes att KÖY hos SAF och Industriförbundet
anhållit om förkortad uppsägningstid
för antagna elever. Ansökan
till kurserna skulle vara KÖY till handa
senast den 20 december 1961.

I annonserna gjordes dock den reservationen,
att kursen förutsatte Kungl.

Maj :ts och riksdagens beslut.

Därefter ansökte enligt uppgift omkring
700 gymnasieingenjörer om deltagande
i utbildningen av vilka omkring
90 gymnasieingenjörer antogs. Då enligt
såväl annonserna som enligt Kungl.
Maj:ts förslag kurserna skall börja om

att trygga elförsörjningen

drygt en vecka får man förutsätta, att
dessa 90 ingenjörer i dagens läge både
uppsagt sina anställningar och ordnat
sina bostadsförhållanden under studietiden.

Det synes emellertid principiellt felaktigt
att Kungl. Maj :t vidtager åtgärder
som förutsätter riksdagens beslut, innan
ett sådant beslut kommit till stånd. Denna
uppfattning förstärks av att de i det
här fallet berörda gymnasieingenjörerna
råkar i en allvarlig situation om riksdagen
avslår Kungl. Maj:ts förslag.

Under åberopande av det här sagda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få rikta följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet att av Kungl.
Maj:t vidtagna åtgärder för rekrytering
av gymnasieingenjörer till särskild lärarutbildning
vid de tekniska högskolorna,
innan riksdagen tagit ställning
i frågan, är förenliga med riksdagens
fria prövningsrätt?

2. Vilka åtgärder avser herr statsrådet
att vidtaga för att — för den händelse
riksdagen avslår Kungl. Maj:ts förenämnda
förslag — hålla de gymnasieingenjörer
skadeslösa, som på oriktiga
premisser ansökt att få deltaga i och
sedermera antagits för nämnda utbildning? Denna

anhållan bordlädes.

S 6

Interpellation ang. beredskapsåtgärder
för att trygga elförsörjningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep),
som yttrade:

Herr talman! Med den stora användbarhet
och betydelse som den elektriska
energien har för hela vår folkförsörjning
och samhällsliv måste stora krav
ställas på driftsäkerheten i bl. a. elnät
och transformatorstationer. Trots detta
inträffar emellanåt störande avbrott i

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

Interpellation ang. beredskapsåtgärder för att trygga elförsörjningen

eldistributionen, som i de fall de blir
av längre varaktighet förorsakar abonnenter
och förbrukare besvär och ekonomiska
förluster.

Nu senast har detta inträffat i Södertälje,
där en sekundärstation exploderat
med påföljd att staden med omgivningar
ställdes utan elkraft och -ljus under
halvtannat dygn. Självfallet vållade detta
avbrott betydande svårigheter och
ekonomiska förluster för sjukhus, näringsliv
och serviceorgan inom det
drabbade området, liksom för alla privata
hushåll med oljeeldade hus o. d.
Sannolikt kan man inte gardera sig mot
att olyckor av detta slag inträffar eller
att störande avbrott i eldistributionen
av andra omständigheter kan inträffa.
Desto angelägnare bör det då vara att
beredskapsåtgärder vidtages för att i
största möjliga utsträckning säkra elkraftsdistributionen.
I åtskilliga fall
skulle avbrottens tidslängd kunna nedbringas
genom en bättre reparationsberedskap
hos kraftverken. Inom landsbygdsdistributionen
finns det exempel
på hur dylika strömavbrott varat upp
till två veckor på grund av att reservtransformatorer
saknas.

Sådana omständigheter synes icke ha
förelegat i det nu aktuella fallet. Men
det som nu inträffat i Södertälje visar
att elkraftförsörjningen även i städer
och samhällen icke med betryggande
säkerhet kan baseras på en enda större
sekundärstation (transformatorstation).
Fråga är om man inte för att uppnå
större säkerhet och såsom en beredskapsåtgärd
mot opåkallade driftavbrott
borde basera elförsörjningen på
en kombination av flera lokalt åtskilda
stationer eller att andra betryggande åtgärder
vidtoges så att lika långa strömavbrott
som nu i fallet Södertälje icke
behövde inträffa.

Med anledning av vad som ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

Är statsrådet villig att för kammaren
lämna en redogörelse för de närmare
omständigheterna kring explosionsolyckan
i Södertälje och vem som har
att svara för de ekonomiska förluster
som därigenom uppstod för abonnenterna? anser

statsrådet det inträffade påkalla
några beredskapsåtgärder för att trygga
elförsörjningen ?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 120, av herr Braconier, angående
de svenska territorial- och fiskevattensgränsernas
sträckning,

nr 121, av herr Ekström i Iggesund
in. fl., angående kommunernas skyldighet
att underställa Kungi. Maj:t sina
beslut om upptagande av bottenlån
i statsbelånade bostadshus,

nr 122, av herr von Friesen, om reglering
i riksdagsstadgan av riksdagstjänstemännens
avlöningsförhållanden,
nr 123, av herr Allard m. fl., om pension
av statsmedel till förre kassören
Pontus Hanson,

nr 124, av herrar Braconier och
Adamsson, om anslag till fördjupning
av Flintrännan,

nr 125, av herr Carlsson i Göteborg
in. fl., om utbildning av radiotelegrafister,

nr 126, av herr Fredriksson m. fl.,
angående sprängämnesinspektionens
organisation,

nr 127, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., angående befattningen som stabspastor
vid försvarsstabens personalvårdsbyrå,

nr 128, av herr Hansson i önnarp,
angående kärnvapenfrågan,

nr 129, av herr Johansson i öckerö
in. fl., om anslag till säkerhetsutrustning
på lotsbåtar,

nr 130, av herrar Antby och Nilsson

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

i Svalöv, om inrättande vid Uppsala
universitet av en laboratorsbefattning i
sedimentpetrografi,

nr 131, av herr Carlsson i Huskvarna
in. fl., om statsbidrag till de kommunala
musikskolorna,
nr 132, av herr Ekström i Björkvik
m. fl., angående statsbidraget till korrespondensrealskolan
i Björkvik,

nr 133, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., om anslag till Sveriges Finlandsföreningars
Riksförbund-Fadderortsrörclsen,

nr 134, av herr Grebäck m. fl., om
statsbidrag till Ekebyliolmsskolan i Rimbo,

nr 135, av herr Hammar m. fl., i anledning
av Ivungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till driften av
folkhögskolor,

nr 136, av herr Hammarberg m. fl.,
om höjning av anslaget till vandringsbiblioteksverksamhet
m. m. vid stiftsoch
landsbiblioteken,

nr 137, av herr Hedlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till Bidrag för anordnande
av skolmåltider, m. m.,

nr 138, av herr Helén in. fl., om inrättande
vid karolinska institutet av en
personlig professur för professorn G.
Bertani,

nr 139, av herr Jacobsson i Sala m. fl.,
om höjning av statsbidraget till inbyggda
företagsskolor och enskilda företagsskolor,

nr 140, av lierr Jacobsson i Sala
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till driften
av folkhögskolor,

nr 141, av herr Johansson i Södertälje
in. fl., angående statsbidrag till
handelsgymnasier,

nr 142, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., om statsbidrag för TVmottagare
för skolbruk,

nr 143, av fröken Karlsson m. fl., om
statsbidrag till uppförande av simanläggningar
vid skolor,

nr 144, av herr Kellgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bokinköp och bokbind -

ning vid statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek,

nr 145, av herr Kellgren in. fl., om
inrättande vid Stockholms universitet
av en professur i företagsekonomi, särskilt
företagsorganisation och administration,

nr 146, av herr Källstad in. fl., om
visst anslag till Religionspedagogiska
institutet,

nr 147, av herr Lindström m. fl., om
förläggning av en mätningsteknisk fackskolelinje
till tekniska läroverket i Östersund,

nr 148, av herr Lindström in. fl., om
inrättande av ett korrespondensgymnasium
i Sveg,

nr 149, av herr Lundmark m. fl., angående
översyn av bestämmelserna om
statsbidrag till skolskjutsar och inackordering
av skolelever,

nr 150, av herr Mattsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag för studieförbund,
nr 151, av herr Mattsson m. fl., om
anslag till friplatser vid Restenässkolan,

nr 152, av herr Munktell in. fl., om
inrättande vid Uppsala universitet av
en personlig professur i allmän och
jämförande etnografi för docenten R.
S. Lagercrantz,

nr 153, av herr Munktell m. fl., angående
en professur i internationell rätt
vid Uppsala universitet,

nr 154, av fru Nettelbrandt m. fl., om
inordnande av förskolorna i det allmänna
skolväsendet, m. in.,

nr 155, av herr Nordgren m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Resestipendier för
yrkesutbildning,

nr 156, av herrar Nordgren och Magnusson
i Borås, om ökad upplåtelse av
militära verkstäder för civil yrkesskoleutbildning,

nr 157, av herr Sköld m. fl., om inrättande
vid Svenska ortnamnsarkivet
av en befattning som förste arkivarie,
nr 158, av herr Svanberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

angående bidrag till ungdomens fritidsverksamhet,

nr 159, av lierr Svanberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Utbildning av ungdomsledare,

nr 160, av herr Svanberg in. fl., om
statsbidrag för främjande av ungdomsorganisationernas
upplysningsverksamhet,

nr 161, av herr Svanberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer,

nr 162, av herr Svensson i Kungälv
m. fl., om visst anslag till Inomeuropeisk
Mission,

nr 163, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
driften vid folkhögskolor,

nr 164, av fröken Andersson i Strängnäs
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Arbetsmarknadsstyrelsen
med dithörande verksamhet:
Omskolning in. in.,

nr 165, av herr Dahlgren in. fl., om
höjning av anslaget till kariesprofylaktisk
verksamhet, m. in.,

nr 166, av herr Fredriksson m. fl.,
angående åtgärder mot silikos,

nr 167, av fru Gunne, om viss förstärkning
av den dömande personalen
i göteborgsdomsagorna,

nr 168, av herr Jacobsson i Sala
in. fl., angående statsbidrag till icke
statliga undervisningssjukhus,

nr 169, av herr Jacobsson i Sala
in. fl., angående statsbidrag till vanföra
för inköp av motorfordon,

nr 170, av herr Johansson i Norrköping
m. fl., om höjning av maximiinkomsten
för erhållande av familjebostadsbidrag,

nr 171, av herr Johanson i Västervik
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till verkstäder för
handikappade,

nr 172, av herr Kårrlander m. fl., om
inrättande av en sluten avdelning vid
Vemyra skolhem i Sollefteå,

nr 173, av herr Rask, i anledning av

Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område,
nr 174, av herrar Wiklund i Stockholm
och Rimmerfors, angående dispositionen
av personal för arbetsförmedlingarnas
arbetsvärd,

nr 175, av herr Bohman, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar om anslag
till statens biltrafiknämnd,

nr 176, av herr Darlin, angående uppgiftsskyldighet
beträffande motorredskap
m. m.,

nr 177, av herr Edlund m. fl., om
anslag till vissa flygsäkerhetsfrämjande
åtgärder,

nr 178, av herr Hamilton m. fl., om
förhöjning av fondkapitalet i kulturfonden
för Sverige-Finland,

nr 179, av herr Hamrin i Jönköping,
angående väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
organisation,

nr 180, av herr Hamrin i Kalmar
m. fl., om avslag å Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till viss
busstrafik m. in.,

nr 181, av herr Holmberg m. fl., om
utredning av frågan om en avveckling
av systemet med radio- och TV-licenser,

nr 182, av fru Hörnlund in. fl., om
anslag till påbörjande av projekterat
flygfält vid Viared i Borås,

nr 183, av herr Nordgren m. fl., om
utredning angående kommersiell TV i
Sverige,

nr 184, av herr Sundelin in. fl., angående
program för de tre närmaste
budgetårens statliga ordinarie vägbyggnadsarbeten,

nr 185, av herr Hamrin i Jönköping
m. fl., om förbud mot professionella
boxningstävlingar, m. m.,

nr 186, av herrar Börjesson i Falköping
och Elmwall, om betalning av
kvarskatten i fyra terminer,

nr 187, av herrar Carlsson i Huskvarna
och Carlsson i Tibro, om särskilt
bottenavdrag vid beskattningen för folkpensionär,

nr 188, av herrar Darlin och Nordgren,
om undantag från den allmänna

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

varuskatten för vissa förbrukningsvaror
m. in.,

nr 189, av herrar Dickson och Hammar,
angående beskattningen av viss inkomst,
förvärvad av gift kvinnlig sjukvårdspersonal,

nr 190, av fröken Elmén m. fl., angående
beskattningen av ensamstående
skattskyldig med hemmavarande barn
under 19 år,

nr 191, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., angående energiskatten på detaljdistribuerad
kraft,

nr 192, av fru Gunne och herr Antonsson,
om införande i skatteförfattningarna
av beteckningen grundavdrag,
nr 193, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., om undantag från den allmänna
varuskatten för vissa periodiska publikationer,

nr 194, av herr Hamrin i Jönköping
m. fl., om alkoholbeskattningens betydelse
i nykterhetspolitiskt hänseende,
nr 195, av herr Hamrin i Kalmar
m. fl., om restitution av fordonsskatt för
bussar,

nr 196, av herr Hedin m. fl., om undantag
från den allmänna varuskatten
för begagnade traktorer och lantbruksmaskiner,

nr 197, av herr Jansson i Benestad
m. fl., om sänkning av bensinskatten,
nr 198, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., om skattepremiering av
enskilt sparande,

nr 199, av herr Nordgren m. fl., om
rätt till avdrag vid beskattningen för
avsättning till självfinansieringsfond,
nr 200, av herrar Nyberg och Jönsson
i Ingemarsgården, om ändrade bestämmelser
beträffande uppbörd av bensinskatt,

nr 201, av herr Östlund och fru Boman,
om en utjämning av bensinpriset i
olika delar av landet genom differentiering
av bensinskatten,
nr 202, av herr von Friesen, om underlättande
av rekryteringen av sekreterarpersonal
till riksdagen och dess
organ,

nr 203, av herr von Friesen, angående
bestridandet av semesterkostnader
för riksdagens personal,

nr 204, av herr Nordgren rn. fl., om
vidgad rätt för sparbank att mottaga
inlåning å annan räkning än sparbanksräkning,

nr 205, av herr Wiklund i Stockholm
m. fl., om personalförstärkning vid riksdagsbibliotekets
upplysningstjänst,
nr 206, av herr Carlsson i Göteborg
in. fl., om jämställande i visst hänseende
av fartygsinteckning med inteckning
i fast egendom,

nr 207, av herr Kristenson i Göteborg
m. fl., om förbud mot flerårsavtal
vid försäkring,

nr 208, av herrar Carlsson i Huskvarna
och Nilsson i Lönsboda, om vidgad
rätt till ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för tandvård,
nr 209, av fröken Elmén m. fl., om
arbetstidslag för hembiträden, m. m.,
nr 210, av fröken Elmén m. fl., om
samhällets åtgärder mot personer som
anträffas berusade på allmän plats,
nr 211, av herrar Grebäck och Wahrendorff,
om vissa ändrade bestämmelser
angående avgift till den allmänna
tjänstepensionen,

nr 212, av herrar Gustafson i Göteborg
och Johansson i öckerö, om ersättning
av statsmedel vid ingripanden enligt
karantänskungörelsen,

nr 213, av herr Hamilton, angående
upphävande av värnpliktslagens regler
om reservofficersaspirants tjänstgöringstid,

nr 214, av herr Henningsson m. fl.,
om arbetarskyddet inom TV-hanteringen,

nr 215, av fru Jäderberg och fru
Svensson, om rätt till ersättning från
den allmänna sjukkassan för resa i samband
med utbyte av ortopediskt hjälpmedel,

nr 216, av fröken Karlsson och fru
Kristensson, angående pension till änkling,

nr 217, av herr Munktell m. fl., om
ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för kostnad för sjukgymnastik
eller därmed jämförlig behandling,
nr 218, av herr Wiklund i Stockholm
in. fl., om ersättning från den allmän -

Onsdagen den 24 januari 1962 fm.

Nr 4

na sjukförsäkringen vid behandling av
gomdefekter hos barn,

nr 219, av herr Bengtsson i Landskrona
m. fl., angående översyn av bestämmelser
om arbetstid för förare i
yrkesmässig automobiltrafik,

nr 220, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl., om viss inskränkning i
rätten att arrendera strandområde,
nr 221, av herr Carlsson i Huskvarna,
om ersättning för markintrång vid
framdragande av telefonledning,

nr 222, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Eriksson i Bäckmora, om tidpunkten
för utbetalande av ersättning vid
expropriation av vägmark,

nr 223, av herrar Magnusson i Tumhult
och Hedin, om höjning av maximihastigheten
för tyngre lastbilar och
bussar,

nr 224, av herr Ekström i Iggesund
m. fl., om åtgärder till skydd av djurlivet
i samband med skogshyggesbränning,

nr 225, av herr Eliasson i Moholm
m. fl., angående brödsädesprisernas anpassning
till förskjutningar på utlandsmarknaden,

nr 226, av herr Elmwall m. fl., angående
beredskaps- och utjämningslagring
av fodersäd,

nr 227, av herr Hamrin i Kalmar,
om anslag för arkivfotografering vid
länslantmäterikontoren,

nr 228, av herr Hamrin i Kalmar
m. fl., om viss vidgad användning av
anslag till naturskydd,

nr 229, av herr Hedin in. fl., angående
hushållningssällskapens gillesverksamhet,
m. in.,

nr 230, av herr Hedin m. fl., om viss
komplettering av fiskeristyrelsens instruktion,

nr 231, av herr Hedlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Vägbyggnader å skogar
i enskild ägo,

nr 232, av herr Johansson i öckerö
in. fl., i anledning av Kungl. Majtts framställning
om anslag till Statlig garanti
för befrämjande av fiske å avlägsna
fiskevatten, om. m.,

nr 233, av herr Larsson i Norderön
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo,

nr 234, av herrar Helander och Stiernstedt,
om personalförstärkningar och
löneregleringar vid statens centrala frökontrollanstalt,

nr 235, av herr Tobé m. fl., om inrättande
vid lantbrukshögskolan av en
tjänst som biblioteksbiträde,

nr 236, av herr Wahrendorff m. fl.,
om anslag till Värmlands och Örebro
läns skogsskola i Gammelkroppa,

nr 237, av herr Wiklund i öjebyn
m. fl., angående förläggningen av husdjurs-
och trädgårdsförsöksstationerna
för norra försöksdistriktet,

nr 238, av herr Blomkvist, om formerna
för en intensifierad och planmässig
social forskning,

nr 239, av herrar Börjesson i Falköping
och Gustavsson i Alvesta, om åtgärder
mot personalbristen inom sjukvården,

nr 240, av herrar Grehåck och Wahlund,
angående tillfartslederna till Mälaren,

nr 241, av herr Hedlund m. fl., om
stimulerande av gåvor till religiösa
m. fl. ändamål,

nr 242, av fru Holmquist m. fl., om
underlättande av kvinnors återinträde
på arbetsmarknaden,

nr 243, av herr Jönsson i Ingemarsgården,
angående landsbygdens avfolkning,

nr 244, av fru Benström-Ingenäs m.fl.,
om vidgning av statens järnvägars reserabatter
för studerande,

nr 245, av herr Ståhl m. fl., om utredning
angående forskning avseende
behandlingen av alkoholskadade,

nr 246, av herr Svenning m. fl., om
utredning angående bostadsförmedlingens
organisation och principer.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.32.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Onsdagen den 24 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande Kungl. Maj:ts propositioner
nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1962/63, och nr 2, angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid enligt förut gjord
anteckning ordet till

Herr NILSSON i Bästekille (h), som
yttrade:

Herr talman! När man ser ut över
kammaren och märker den frid som
har lägrat sig över hela församlingen
kan man förstå det efter den långa debatt
som har förts här. Men det var
egentligen inte det som jag skulle tala
om.

Det har under dessa dagar talats
mycket från denna plats. Man har
resonerat om utrikespolitik, europamarknad,
nykterhetspolitik och mycket
annat. Vad beträffar nykterhetspolitiken
skall jag inte säga något om den i
kväll, ty så sent som den 12 december
förra året framförde jag från denna
plats mina synpunkter på den frågan,
och jag har inte ändrat ståndpunkt
sedan dess. Därför anser jag onödigt att
upprepa vad jag då sade.

Om europamarknaden har det förts
en lång debatt i går. Den har berörts
också i dag fast kanske inte fullt så
mycket som i går. Man har därvid
framfört olika argument. .lag tror för
min personliga del att de som har sagt

att vi har svåra förhandlingar att vänta
har rätt. Jag sade redan i höstas att
jag hade svårt att förstå de människor
här hemma som bara talade om vilka
villkor vi över huvud taget skulle kunna
vara med på. Det var då ingen människa
som kunde sätta sig in i den
situationen att man från EEC:s sida
skulle säga att vi inte skulle få vara
med. Nu är vi i den situationen. Det
har vi alla märkt. Det är ingen som
säger: Välkomna allesammans så fort
som möjligt. Tvärtom. I nyheterna både
i går och i dag har vi fått veta att
man avser att sträcka ut kalla handen
och säga: Vi bryr oss inte om er i detta
sammanhang.

Emellertid tror jag att vi skall ta det
lugnt. Trots dessa som jag tycker överdrifter
från den sidan är svenskarna
ett folk med ganska god köpkraft, och
Sverige har en marknad som även sexstaterna
har intresse av. Jag tror inte
det skadar att i detta sammanhang
erinra om att vi har ett importöverskott
på EEC:s marknad på över I 100
miljoner kronor, medan vi vad beträffar
EFTA har ett exportöverskott på något
över 1 000 miljoner kronor. Därför
tror jag att det trots den kyla som
möter oss inte är utsiktslöst att kunna
nå en något så när hygglig överenskommelse.
De andra länderna behöver
ta hänsyn till vår marknad, även om de
kan tycka att Sverige är ett litet land.

I detta sammanhang skulle jag vilja
erinra om vad jag sagt tidigare, nämligen
att när vi skall förhandla i denna
fråga, så skall vi göra det med sans
och måtta. Det får ges skäl och det får
tas skäl. En sak vill jag på nytt understryka,
nämligen att de små näringarna
i vårt land inte ensidigt bör offras till
förmån för andra näringar. I europa -

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

marknadsdebatten i oktober 1961 pekade
jag på två sådana viktiga näringar
som trädgårdsodlingen och fiskerinäringen.
Dessa två näringar har onekligen
mycket dystra utsikter, om man
ser det på kort sikt. Det är klart som
dagen att människorna inom dessa näringar
säger: Vi vill inte ensidigt offras.
Vi är villiga att ta vår del av bördan
men inte att bära den ensamma.
Jag vill understryka detta, även om det
inte finns någon på regeringsbänken
och inte heller på statssekreterarbänken
som skulle kunna förmedla vad jag
säger till regeringens ledamöter.

I fråga om fiskerinäringen har jag
många gånger här i kammaren försökt
slå ett slag för den, ty jag vet att den
har många besvärligheter att kämpa
emot. Vi har resonerat om utbyggnad
av hamnar, förbättrade kustradiomöjligheter,
försäkring av fiskeredskap
m. m. Jag vill klart säga ifrån att jag
hälsar med tillfredsställelse den proposition
som framlagts i frågan om
fiskeredskapsförsäkring, även om jag
inte vill dölja min besvikelse över att
de som befinner sig i den sämsta ekonomiska
situationen egentligen skulle
få det sämre enligt det nya förslaget
än de har i dag. Det är emellertid en
skönhetsfläck i förslaget som kanske
kan arbetas bort vid utskottets behandling
och i samband med riksdagens beslut
i frågan. Det skulle vara en fördel.

Vad beträffar hamnarna har vi
många gånger sagt att det inte räcker
med dem som vi nu har. Vi tror att det
måste byggas nya. Man blir därför litet
missräknad, när man av den nya femårsplanen
för hamnbyggnader finner
att en stor del av de hamnar som ligger
vid mitt eget läns ost- och sydkust
inte kunnat medtagas. Det hade varit
synnerligen önskvärt att en del av dem
blivit upprustade. Man säger att Simrishamn
har fått en ny stor hamn.
Emellertid bär denna hamn enligt dem
som utövar fiskeyrket redan visat sig
vara för liten. Det är beklagligt ty den

har kostat flera miljoner kronor. Vi
får nöja oss med detta för tillfället,
men vi kommer att aktualisera dessa
frågor gång på gång tills det blir en
tillfredsställande lösning av dem.

I fråga om kustradion för de svenska
fiskarna har jag mer än en gång motionsvägen
framhållit att de kustradiostationer
som finns inte fungerar tillfredsställande.
Det är inte möjligt att
från havet nå förbindelse med kustradiostationerna.
Man bär försökt förneka
det här i kammaren så sent som 1960.
Nu har jag tillfälle att tala om att man
för kort tid sedan återigen prövat saken
och konstaterat att förbindelse inte
gick att uppnå. Jag har hittills inte
väckt någon motion i denna fråga,
men jag vill klart säga ifrån att sedan
1960 har man gjort ett nytt försök att
från havet nå förbindelse med kustradion
och ånyo misslyckats. Det är ett
klart krav från fiskarkåren att fiskarna
skall ha möjlighet att nå förbindelse
med kustradion inte bara på papperet
utan även i verkligheten. Låt oss vidare
erinra om att Malmö kustradiostation
stängs klockan 23 och inte öppnas
förrän klockan 7. Det borde därför
vara förbjudet för olyckor att inträffa
under den tiden. Under hela denna tid
har man ingen möjlighet att nå den
kontakt som behövs. Jag anser att vi
borde försöka komma fram till en bättre
sakernas ordning på detta område
och inte nöja oss med halvmesyrer.

Det kan inte kosta så mycket pengar,
men jag anser att kan man göra
förbättringar som räddar människoliv
är kostnaderna för dessa väl använda
pengar.

Beträffande frågan om kommunikationerna
— jag ser att statsrådet Skoglund
nu kommit in i kammaren och
det gläder mig — är jag fullt på det
klara med att i vissa lägen en del järnvägar
måste läggas ner. Den saken är
vi överens om. Å andra sidan anser jag
att man bör gå försiktigt fram på detta
område. Det går inte att bara kallt eko -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nomiskt konstatera att en linje inte är
ekonomiskt bärkraftig och därför måste
läggas ner. Jag tror att vi alla måste
tänka om i denna fråga. Vissa järnvägsförbindelser
måste upprätthållas även
om de kostar extra pengar. I mitt eget
län har i tidningspressen åtminstone
tidvis diskuterats huruvida inte förbindelsen
Kristianstad—Ystad borde
upphöra. Det anser vi skulle vara fullständigt
horribelt. Vi skulle i så fall
komma att sakna förbindelse med residensstaden.

På Malmö—Simrishamns järnväg
gjorde man i fjol upp nya tidtabeller
och skar av en bit på järnvägen. Den
skulle inte få trafikeras på vanligt sätt,
utan människorna skulle få resa långa
omvägar för att komma till Malmö stad.
Från departementet har jag fått veta
att om man bara tar en bit åt gången
av en järnvägssträcka blir frågan aldrig
underställd departementet. Endast
om man tar hela järnvägssträckan får
departementet möjlighet att pröva frågan.
Om dessa uppgifter, som jag har
fått från en man i kommunikationsdepartementet,
verkligen är riktiga och
man alltså kan få ta en bit här och där
för att slutligen ställa människorna inför
fullbordat faktum, tror jag att järnvägsstyrelsen
borde berövas denna möjlighet.
Departementet bör alltid pröva
frågan huruvida en järnvägsindragning
är riktig eller inte.

Om den nämnda järnvägen skulle
upphöra innebär det att den förbindelse,
som Simrishamn haft med Bornholm
och som varit mycket livligt
frekventerad, i så fall skulle försvinna.
Simrishamn skulle mista det sista andningshålet
till havet. För min del anser
jag att kommunikationsministern i
god tid hör se till att dessa planer stoppas
så att inte allt försvinner från den
svenska landsbygden; vi måste ha någonting
kvar om vi skall kunna leva
vidare.

Det skulle finnas anledning att säga
mycket mera i denna fråga, men med

tanke på att det efter mig finns ganska
många talare kvar skall jag i någon
mån försöka skära ned det anförande
som jag ursprungligen hade tänkt hålla.

Beträffande frågan huruvida vi skall
lägga om vår trafik till högertrafik har
tre talare före middagspausen uttalat
sin förtjusning över alla remissinstansers
yttranden. De var till hundra procent
för en omläggning. Herr Henningsson
var till och med så glad i dag, att
han sade att i denna fråga var han
beredd att ta ett steg till höger. Det
vädjades till kommunikationsministern
att han skulle se till att vi får ett principiellt
beslut i frågan redan vid årets
riksdag.

Jag har en fullkomligt motsatt uppfattning.
Jag skulle vilja vädja till kommunikationsministern
att han i stället
tar hänsyn till svenska folkets majoritet.
Ingen i denna kammare vågar
säga att svenska folkets majoritet har
ändrat sig sedan 1955 och nu kräver
att få en omläggning till högertrafik.
Om trycket i fråga om att införa högertrafik
blir hårt vill jag vädja till kommunikationsministern,
att han innan
riksdagen fattar principbeslut låter
svenska folket än en gång få säga sin
ärliga mening härom. Jag vet visserligen
att högertrafikanhängarna säger att
detta förstår inte folket och att det inte
är lämpligt att låta dem rösta. Men
vi lever dock i en demokratisk stat,
där vi i val vartannat år uttalar oss i
en mångfald frågor, som knappast någon
behärskar i alla detaljer, och då
tror jag att svenska folket kan få rösta
i en fråga som de säkerligen förstår lika
bra som »filosoferna» bland högertrafikanhängarna.
Jag frågar alltså rakt
på sak: År kommunikationsministern
villig medverka till att innan frågan
om högertrafik kommer ui>p till behandling
den blir underställd folket
genom omröstning?

Sedan skulle jag vilja säga några ord
som gäller statsrådet Edenmans departement.
När jag gick i folkskolan fick

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jag lära mig att sparsamhet är en dygd.
Det tror jag fortfarande att den är.
Men när man läser att länsskolnämnden
skickar ut cirkulär till vederbörande
kommuner där det står att »med
anledning av Edert ärade . .. ombedes
Ni att ringa mig den och den dagen
och det och det klockslaget, då jag är
tillstädes», då är sparsamhet inte längre
en dygd utan en odygd av högsta
mått. Så mycket medel skall en statlig
myndighet ändå förfoga över, att vederbörande
tjänstemän kan ringa upp
skolmyndigheter ute i kommunerna
och tala med dem och inte behöva vädja
till dem att vara snälla och ringa på
en bestämd tid — underförstått »jag
har inte pengar att ringa för». Till eu
början trodde jag detta var ett spex i
tidningarna, men det är inte så. Det
stod nämligen i årsberättelsen.

I remissdebatten har även talats om
vissa andra frågor, åldringsvård, räntepolitik,
sparande etc. Vi är nog alla
i denna kammare överens om att sparande
är nödvändigt om vi skall få ett
ekonomiskt framåtskridande i den takt
vi räknat med under de senare åren.
Jag tror för min del att de favörer, som
givits personer som har kapital i bank

— de får en stor del av räntan skattefri

— varit mycket nyttiga för att inte
säga tacknämliga. Det har säkerligen
betytt att en hel del sparande kommit
till stånd. I samband med en interpellationsdebatt
i denna kammare har jag
tidigare uttalat önskemålet att de människor,
som har amorteringslån och
varje år avbetalar på dem, borde komma
i åtnjutande av samma förmåner
som de personer som kan spara direkt
i bank. Den som amorterar på lån sparar
lika väl som den som sätter in pengar
i banken och bör också få samma
favör. Den frågan anser jag att vi bör
försöka lösa, även om den är besvärlig.
Det är ett rättvisekrav som ingen kan
bestrida.

När man resonerar om räntepolitiken
i största allmänhet, huruvida räntan

har någon betydelse eller inte, står
åsikt mot åsikt. Knappast någon kan
säga att jag har alldeles rätt och den
andre har alldeles fel. Det är inte tal
om annat än att detta har en viss betydelse,
men jag tror också att orsaken
var det stora felgrepp som gjordes i
början av 50-talet då vi under flera
år hade en låst lågränta. Hade vi även
under den tiden haft en rörlig ränta,
är det åtminstone min personliga uppfattning
att ränteläget i dag varit lägre,
till fördel för alla låntagare.

Det viktigaste av allt är just detta att
penningvärdet kan något så när bevaras.
Med bevarat penningvärde har
4 procent ränta mycket större värde
för insättarna än en högre ränta under
en inflation. Då ätes räntegottgörelsen
fullkomligt upp av inflationen, såsom
skedde under 50-talets första hälft.

I vårt genomorganiserade Sverige
finns det fortfarande en stor grupp,
som ännu inte är organiserad, nämligen
småspararna. Om man sätter i gång och
organiserar den, skulle man säkerligen
från deras sida kunna få fram opinionsyttringar
som gör att de inte längre
bara ställs vid sidan och endast omnämnes
vid högtidligare tillfällen. Det
skulle vara rätt nyttigt, om även småspararna
fick ett ord med i laget.

När jag lyssnat till vad som här
sagts om åldringsvården har jag inte
kunnat undgå att göra vissa reflexioner.
Herr Hedlund framhöll både under
gårdagen och i dag att målsättningen
borde vara att varje åldring fick
ett eget rum. Jag vet inte, om vi alla är
beredda att skriva under på den saken.
Det finns dock ett stort antal åldrade
makar som hållit samman under ett
långt liv, och man bör väl inte skilja
dem åt. Men herr Hedlunds uttalande
var kanske mera tillkommet i en hast.

Med hänsyn till den långa talarlistan
skall jag nöja mig dem dessa korta
anmärkningar.

Därefter anförde:

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det gläder mig att herr
Nilsson i Bästekille betecknade mig som
en glad debattör — det är alltid en framgång.
Men det har kanske rätt naturliga
skäl att herr Nilsson och jag har kommit
till skilda uppfattningar när det gäller
frågan om högertrafik. Jag råkar bo
i Hälsingborg, där en av landets största
in- och utfartsleder går fram. Om herr
Nilsson hade haft tillfälle att följa den
mängd av olyckor och dödsfall som inträff
ar på tillfartsvägarna till Hälsingborg
på grund av att de bilister som kommer
från andra länder inte är inställda på
samma trafikregler som vi, så tror jag
att även herr Nilsson skulle inse att det
nuvarande tillståndet inte kan bibehållas.
Man behöver bara bevittna en enda
händelse av detta slag, när en tysk, dansk
eller norrman kör ut exempelvis från
en bensinstation och råkar ut för en
krock som gör att han själv mister livet.

En gång i somras när jag passerade
Åsljunga inträffade det en sådan olycka
där en främmande bilist var inblandad.
Han klarade sig själv, men hans hustru
miste livet och en dotter blev skadad.
Har man varit med om sådana episoder,
vill man nog inte ta på sitt ansvar att av
ren konservatism hävda att vi här i Sverige
skall fortsätta tillämpa vår egen linje,
när hela det övriga Europa, i varje
fall länderna på kontinenten, följer en
annan linje. För min del anser jag att vi
måste dra lärdom av vad vi ser och inte
av ren envishet hålla fast vid vår ståndpunkt,
om vi nu en gång valt fel sida.

Herr Nilsson gladde sig åt att jag i
detta stycke gick till höger. Jag kan tyvärr
inte glädja herr Nilsson med att
säga att jag ämnar upprepa det i andra
sammanhang.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
ställde mot slutet av sitt anförande till
mig en direkt fråga, om jag kunde lämna

någon uppgift om hur regeringen skulle
komma att behandla frågan om införandet
av högertrafik. Jag vill i korthet
säga att tiden för avlämnandet av remissyttranden
till kommunikationsdepartementet
utgick den 15 januari och
att några remissmyndigheter begärt uppskov
med sitt yttrande. Det gör att vi
ännu inte haft möjlighet att samordna
innehållet i inkomna yttranden och att
tiden inte är mogen för att lämna något
som helst besked av det slag som herr
Nilsson önskade.

När jag har ordet vill jag något beröra
en annan sak som herr Nilsson tog upp,
nämligen frågan om nedläggandet av
järnvägar. Jag har vid åtskilliga tillfällen
både här i kammaren och i medkammaren
redovisat den metodik som
därvid tillämpas, och jag kanske upprepar
mig och även tröttar kammarens
ledamöter genom att säga vad jag nu
ville anföra.

Vi måste givetvis eftersträva att skapa
balans i statens järnvägars ekonomi, och
såsom ett betydelsefullt led i dessa strävanden
ingår nedläggandet av trafiksvaga
bandelar. Men att lägga ned sådana
bandelar är inte något som man
kan göra i en handvändning. Jag hade
i går anledning att säga samma sak till
en av herr Nilssons partivänner i första
kammaren som menade att man skulle
kunna klara sådant genom en snabb
operation.

Jag har den uppfattningen att ett nedläggande
inte kan ske på annat sätt än
genom att man grundligt undersöker det
ekonomiska utfallet av trafiken på den
aktuella bandelen. Om man i departementet,
där avgörandet i sista hand ligger,
finner att man skall lägga ned antingen
persontrafiken eller både denna
och godstrafiken, måste man se till att
man kan ge de människor som bor i bygden
och som har haft järnvägen till sin
tjänst — även om de i många stycken
har övergivit järnvägen för bilen och
därigenom försatt den i denna besvärliga
situation — ett slags substitut som

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de kan utnyttja för sina kommunikationer
när det gäller både persontrafik och
godstrafik, inte minst styckegodstrafik.

I detta sammanhang har vi från departementets
sida en »hearing» med de
kommunala förtroendemännen i den
bygd som berörs av den aktuella diskussionen
om nedläggande av en järnväg.

I denna »hearing» deltar också representanter
för skolan och näringslivet
och för alla som över huvud taget har ett
intresse av kommunikationerna i trakten.
In i bilden kommer också frågan
om vilka vägförbättringar som måste
åstadkommas. Många gånger kan man
inte lägga ned järnvägen utan att samtidigt
eller i nära anslutning till nedläggningsbeslutet
genomföra en ombyggnad
av den väg som finns — eller kanske
till och med en nybyggnad — därför
att den inte på ett tillfredsställande sätt
kan ta emot den trafik som väntas. För
att kunna bygga nya vägar eller göra
om de gamla så att de blir trafikabla i
verklig mening har vi också genom att
riksdagen biträtt departementets förslag
årligen ett anslag på 20 miljoner kronor
som vi använder till s. k. ersättningsvägar.
På samma gång prövar vi vilka
kommunikationer som bör sättas in i
stället för den järnväg som försvinner.
Då blir busstrafiken aktuell. I den promemoria
som fogas till Kungl. Maj :ts
beslut om nedläggningen tar vi in inte
bara dessa anvisningar om pengar utan
också bestämmelser och föreskrifter om
vägar och om vilken ersättningstrafik
som skall sättas in, ja, till och med tidtabellen
för denna trafik.

Jag tror inte att man kan gå fram
alltför brådstörtat här. Man måste vidtaga
sådana åtgärder i samråd med kommunalmännen
och näringslivets folk i
bygden. Erfarenheterna har sagt mig att
om man sätter sig ned och resonerar
med dessa människor vinner man mycket
ofta förståelse för att denna operation
— om jag får använda uttrycket —
är nödvändig.

I de nedläggningsärenden som vi haft

under de senaste åren — de är inte så
få; under år 1960 lade vi ned 90 mil
järnväg — har inga protester avhörts,
även om vederbörande påpekat att de
nog också skulle ha önskat andra anordningar.
Vi har även i en del fall, när vi
upptäckt att det första beslutet kanske
innehöll en del brister, i efterhand försökt
att häva dessa. Genom en sådan
metodik tror jag att vi skall kunna successivt
nå fram till en bättre balans i
statens järnvägars affärer än den vi för
närvarande har. Denna bättre balans är
ju oundgänglig med hänsyn till önskvärdheten
av en upprustning av de delar
av järnbanenätet som är absolut
nödvändiga för våra stora godstransporter,
för persontrafiken på långlinjerna
o. s. v., så att de blir effektiva och ger
en god service.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet för att han var vänlig nog
att svara mig. Han nämnde att han kände
det litet obehagligt att upprepa vad
han yttrat tidigare, men jag tror att vi
alla är tacksamma för att han gjorde
det och underströk att innan vi vidtar
en massa åtgärder måste dessa vara väl
övertänkta. Särskilt tackar jag för att
han säger att man inte skall gå brådstörtat
fram, ty kan man sätta sig ned
och resonera, kan man nå vettiga resultat.
Det tror jag också.

Jag vill också tala om för statsrådet
att jag har för avsikt att tillsammans
med några andra ledamöter från min
bygd litet längre fram försöka ta statsrådets
tid i anspråk för att resonera om
vissa frågor som är av stor betydelse
för oss där nere. Jag tror att vi skall
kunna nå fram till resultat som är till
nytta för båda parter.

Statsrådet anför sedan att han med
hänsyn till att remisstiden gått ut så
nyligen och till att vissa myndigheter
ännu inte lämnat sina svar har svårt
att ge besked i dag. Det kan jag begripa.

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Ta god tid på sig, statsrådet, när det
gäller att titta på remissvaren! Det hastar
inte på den punkten, det är den
bestämda övertygelsen hos det svenska
folkets majoritet.

Herr Henningsson i Hälsingborg sade
att skillnaden mellan honom och mig
bottnade i att han bor i Hälsingborg
och har sett så många olyckor där.

Ja, när vi har diskuterat dessa ting
med högertrafikens förespråkare, har
det alltid förvånat mig att de plockat
fram vissa beklagliga olyckor som drabbat
utlänningar. Visst är de mycket beklagliga,
men det underliga är att högertrafikens
talesmän då utan vidare har
förfäktat att hela svenska folket bara
kunde dirigeras över på andra sidan
vägen. De blodsoffer detta skulle kräva
tycks vara av underordnad betydelse.

Vid folkomröstningen 1955 hörde vi
sägas att olyckorna skulle försvinna, om
vi körde på andra sidan vägen. Det vågar
man inte säga i dag, och det är ju
alltid ett framsteg.

Man har räknat ut att kostnaderna för
en omläggning skulle uppgå till 340
miljoner kronor, en summa som jag inte
tror kommer att förslå. Men använd de
pengarna i stället till att ta bort en
mängd svåra kurvor, förbättra vägarna,
undanröja trafikhinder och sådant som
skymmer sikt o. s. v.! Då kommer
pengarna till nytta! Sedan kan vi köra
lugnt och stilla.

Jag skulle vilja be herr Henningsson
att gå ned till tullen i Helsingör och be
vederbörande där att dela ut lappar till
de resenärer som kommer dit från den
danska sidan, lappar på vilka det står
»Kör till vänster».

Jag skulle vara tacksam om herr Henningsson
ville göra det — och Hälsingborg
ligger ju också närmare Helsingör
än vad Bästekille gör.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! I går argumenterade fru
Eriksson i Stockholm med vanlig frenesi
mot folkpartiet, och som vanligt

ville hon misstänkliggöra det ärliga uppsåtet
bakom folkpartiets förslag rörande
familjepolitiken. Fru Gärde Widemar
gick sedan punkt för punkt igenom folkpartiförslagen
och bemötte fru Erikssons
kritik, och jag kan helt instämma
i vad hon då anförde.

Vad vi vill göra är att skattevägen förbättra
förhållandena för de förvärvsarbetande
mödrarna och säkerställa
pensionen för sådana kvinnor, som vissa
lider är hemmaarbetande och vissa tider
är ute i förvärvslivet. Deras situation
är ju mycket osäker, och fru Eriksson i
Stockholm har också ansett det önskvärt
att de fick en egen pension. Hon
har dock ansett detta vara tekniskt
omöjligt att genomföra. Det tror emellertid
inte vi. Om en åtgärd är välmotiverad
och riktig, så anser vi också att den
skall kunna genomföras.

Både fru Eriksson i Stockholm och vi
är överens om att barnfamiljernas situation
måste förbättras. Jag anser att
den frågan inte kan angripas från bara
ett håll, utan man får gå fram på olika
vägar. Därför tycker jag att vi skall
diskutera dessa olika vägar, inte bara
avvisa dem. Nativiteten sjunker, och
fru Eriksson är allvarligt bekymrad för
befolkningssituationen. Jag delar hennes
bekymmer i det fallet. Hon talade
om att vi borde tillsätta en ny utredning,
och jag tycker nog också det vore
bra med mera forskning på det området.
Vi vet nämligen inte vad som orsakar
nedgången i nativitetskurvan. Jag tror
inte att det bara är en ekonomisk fråga
eller en fråga om ökade bidrag. Det
tycker jag att vi fick besked om när
förra befolkningskommissionens förslag
förverkligades. Det hade ingen verkan
i nativitetsökande riktning.

Jag håller med om att vi skall dela
barnfamiljernas kostnader, men jag tror
snarare det är andra orsaker som här
spelar in, bland annat den att vi aldrig
är beredda att ta emot ett ökat barnantal
i samhället. Så fort barnantalet har
ökat på senare år, har det uppstått

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

trängsel på olika områden. Som fru
Eriksson sade har familjer med flera
barn svårt att få en ordentlig bostad.
Det uppstår också trängsel på BB, det
blir ont om platser på daghem o. s. v.,
och om man vilt få in barnen i förskola,
måste man nära nog anmäla dem samma
dag som de födes — om det över
huvud taget finns någon förskola på
platsen. När barnen sedan blir något
större, får de trängas i stora klasser och
arbeta under hård poängjakt för att
komma in i olika skolor. För närvarande
råder också stor trängsel vid yrkesskolorna,
som inte kan bereda plats
för alla elever.

Om barnfamiljen sedan råkar i en
katastrofsituation med sjukdom e. d., så
finns det ofta ingen hjälp att få. Där är
det genomgående dåligt planerat, trots
att vi har en utomordentligt fin befolkningsstatistik
och skulle kunna följa
upp årskullarna i olika avseenden. Vi
är inte heller beredda att hjälpa upp
situationen med tillfälliga anordningar,
utan hela planeringen i samhället släpar
efter, under det att arbetslivet driver
fram utvecklingen i samhället i annan
riktning.

Situationen i dag är den att det råder
en oerhörd efterfrågan på platser i förskolorna,
och vi kan inte bygga ut dem
därför att vi inte har tillräckligt många
förskollärare. Trots att en hel rad utredningar
har visat på den bristsituation
som där föreligger, har vi ändå inte
byggt ut seminarierna.

Här trängs ungdomar vid portarna till
seminarierna, och kvalifikationskraven
drivs upp mer och mer. Bland dessa
ungdomar finns säkerligen många som
utomordentligt väl skulle passa till arbetet
men som inte kommer in. De får
kvalificera sig ytterligare för att senare
kunna komma in på seminariet. Förslag
är nu att vänta beträffande organisationen
av utbildningen på detta område,
och vi får hoppas — jag tror inte
utsikterna är så stora — att det blir
större tillgång på platser. Detta är en

viktig fråga för barnen i synnerhet i
tätorter och städer, där de inte kan få
samma sysselsättning som på landsbygden.

Samma sak gäller barnsköterskor,
som fullgör en viktig uppgift i samhället.
Ofta är det 200—300 sökande
till skolor med 12 elever, och det fordras
ganska höga kvalifikationer för att
de sökande skall komma in på dessa
kurser. Ofta skulle utbildade sköterskor
kunna hjälpa till med barnavården i familjer
där hustrun förvärvsarbetar.

Det är som sagt i stor utsträckning
den eftersläpande planeringen i samhället
som försvårar situationen för
barnfamiljerna och ungdomarna. Jag
vet inte vilken inställning till ökat barnantal
som dessa ungdomar, vilka varit
med om denna trängsel, kommer att ha
när de en gång skall gifta sig. Hela samhället
måste på ett annat sätt bli barnvänligt.

När man läser igenom femte huvudtiteln
noterar man med glädje en del
förbättringar på olika områden. Beträffande
arbetsmarknadsfrågorna bär
man ökat anslagen till omskolningsverksamheten,
som är oerhört viktig i dagens
samhälle.

Jag vill också peka på ett annat område
som är mycket viktigt, nämligen
arbetsvärden, där det gäller att på olika
vägar försöka utbilda och skaffa arbete
åt handikappade. Man föreslår där en
utbyggnad med 40 tjänster, vilket för
all del är bra, men jag tror att det är i
underkant och inte kan täcka den brist
på arbetskraft som råder på området.
Man har här arbetat med en mycket stor
balans, och många gånger har man inte
haft tid att utreda fallen på grund av
brist på folk. Man har fått expediera
människor i stället för att ta hand om
dem, pröva dem på olika områden och
placera dem där de bäst passar. Nu har
socialministern tillsatt en utredning om
rehabilitering, och där kommer naturligtvis
många av dessa frågor att behandlas.

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det viktiga i arbetsvärden är att kunna
få ut dessa människor i arbete. De är
inte para fysiskt utan ofta även psykiskt
handikappade. Den som en lång tid har
dragits med ett fysiskt handikapp blir
lätt också psykiskt handikappad. Många
gånger är det svårare att placera psykiskt
än fysiskt handikappade. En hel
del är socialt belastade. Det gäller att
få arbetsgivarna intresserade av att placera
dessa människor.

På grund av den rationalisering och
den tekniska utveckling som äger rum
krävs mera toppmänniskor, och fler
människor kommer att ställas utanför och
bli handikappade. Jag tror att det här
behövs ett närmare samarbete med
arbetslivet, med industrierna, för att
man skall kunna se vad man kan göra
för att reservera visst arbete för dessa
människor och få en utväxling mellan
de skyddade verkstäderna och arbetslivet.
De som är ute i arbetslivet och
inte kan hålla ut där bör kunna placeras
i skyddad verksamhet, under det
att de som är placerade i skyddad
verksamhet och blivit tränade i arbetet
kan placeras ut i det normala arbetslivet.

En stor grupp utgöres av de psykiskt
efterblivna — vi har också hjälpskoleklientelet.
De kommer inte in på vanliga
yrkesskolor utan måste beredas
särskild utbildning. Det är önskvärt att
man får fram en utbildning som är
differentierad efter deras läggning. I
stora städer som Stockholm och Göteborg
har man på de vanliga yrkesskolorna
kurser för dessa ungdomar. Svårare
är det för dem som är bosatta
på andra håll i landet. Arbetsmarknadsstyrelsen
har tagit upp utbildning
även för sådana ungdomar. Men jag
vet inte, som jag har framhållit förut,
om det är principiellt riktigt att arbetsmarknadsstyrelsen,
som skall sköta omskolning
av tillfälligt arbetslösa, även
skall se till att denna grupp, som återkommer
ständigt årgång efter årgång,
får utbildning och arbetsledning. Här

måste man inom den vanliga yrkesutbildningen
skapa möjligheter för dessa
ungdomar att få utbildning och skolning
avpassad efter deras förmåga.

Även för ungdomarna inom grundskolan
och för hjälpklassklientelet är
det mycket viktigt, när de kommer
upp i t. ex. 9 y, att de kan komma ut och
pröva möjligheterna till yrkesorientering.
Det skulle nog egentligen behövas
en förstärkning i skolöverstyrelsen för
att på olika håll, där det inte finns
hjälpklasskuratorer, hjälpa till med att
vägleda på olika arbetsområden och inventera
och se var man kan placera
ungdomarna.

Dessa psykiskt handikappade ungdomar
kan många gånger ha mycket god
arbetsmoral, och på vissa rutinarbeten
kan de utföra ett utomordentligt gott
arbete. Det visade sig i Göteborg, där
man följt upp fallen, att deras inkomst
i vissa fall ligger över medelinkomsten,
när de kommer på ett arbetsområde där
de verkligen passar.

Ett annat område inom femte huvudtiteln
som jag skulle vilja beröra är
ungdomsvårdsskolorna. Socialministern
konstaterar att platsbristen där är hävd
med de senaste årens utbyggnad av
ungdomsvårdsskolorna. Det är riktigt
i och för sig, men alltjämt fattas det
personal för de utbyggda platserna. Vi
har här i riksdagen beslutat att man
skall ha arbetstidsförkortning även på
dessa skolor, samtidigt som vi beslutat
att det på specialavdelningarna och
mottagningsavdelningarna skall vara
dubbel bemanning, så att t. ex. vårdarna
på avdelningarna inte riskerar överfall
nattetid. För att täcka arbetstidsförkortningen
med hänsyn till rena timantalet
som räknats fram har socialstyrelsen
begärt 38 tjänster och får 7. Likaså
har departementet föreslagit dubbelbemanning
på de nya mottagningsavdelningarna,
men på de gamla blir
det inga ytterligare tjänster, trots att
de behövs lika väl där.

Hur klarar man då arbetet ute på

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skolorna? Ja, förhållandet är det att
man har vissa vakanser, vissa obesatta
tjänster, där man får pengar över och
med tillgång till dessa medel får ta in
tillfällig personal. Det finns alltså ingen
tjänst att erbjuda utan man får för viss
tid anställa extrapersonal för arbetet.
Det kan inte vara tillfredsställande.

Arbetet är mycket påfrestande och
den personal som tar hand om dessa
ungdomar måste ha kunnighet och en
viss grad av rutin. Vi vet att det rätt
ofta förekommer överfall på avdelningarna,
och det har visat sig att de inte
sällan äger rum när man har orutinerad
personal i arbetet. Det måste, anser jag,
bli en bättre förstärkning på skolorna
för att man skall klara arbetsuppgifterna
i detta utomordentligt svåra arbete.

I fjol begärdes motionsledes viss personalförstärkning
för den yrkeshygieniska
avdelningen vid statens institut
för folkhälsan. Till denna avdelning
skickas olika prov in för analys — det
rör sig bl. a. om dammanalys och om
analys av gifter som kan tänkas medföra
risker ute i arbetslivet. Det tar
emellertid tre år att få analyserna gjorda
på grund av knapphet på personal.
Det händer att prov skickas till Norge
för att få dem snabbare utförda.

Den nyssnämnda motionen blev avslagen,
men utskottet förutsatte att
Kungl. Maj:t skulle följa frågan med
uppmärksamhet och pekade på att utvecklingen
inom industrien ställer ökade
krav på den yrkeshygieniska avdelningen.
Någon personalförstärkning har
emellertid inte skett på folkhälsoinstitutet
såvitt jag kan se av huvudtiteln.
Arbetarskyddsstyrelsen har däremot
fått 10 000 kronor för att kunna låta
utföra analyser på institutet. Med den
förtursrätt arbetarskyddsstyrelsen har
kommer andra att få vänta desto längre,
och jag vet inte om det kan anses tillfredsställande.

En fråga, där regeringen ställt sig
kallsinnig de gånger motioner väckts,
gäller forskningen på arbetslivets om -

råde. Vi väckte en motion för elva år
sedan. Den tillstyrktes enhälligt av utskottet
och bifölls likaledes enhälligt
av kamrarna. I motionen begärdes en
utredning för att få till stånd en samordning
och en förbättring av forskningen
på detta område — det gällde
såväl den psykologiska som den fysiologiska
forskningen. Regeringen verkställde
emellertid aldrig riksdagens beslut.

I första kammaren togs motionen upp
igen och tillstyrktes av de flesta remissinstanserna,
bl. a. LO och Arbetsgivareföreningen.
Men denna gång avstyrkte
en majoritet i utskottet motionen och
kamrarna avslog den.

I år har vid olika fackförbundskongresser
— bl. a. LO-kongressen och Metalls
kongress — framhållits att vi behöver
en utökad forskning på arbetslivets
område. Också i senaste numret av
Byggnadsindustrin, som utkommit denna
månad, behandlas arbetslivsforskningen
i några artiklar och det framhålls
att en utbyggnad av denna forskning
krävs.

Vi återkommer med motionen. Jag anser
detta nödvändigt, ty vi står alla famlande
när det gäller vad som skall göras
för att människorna bättre skall kunna
anpassas i arbetslivet och för att det
skall kunna skapas trivsel i arbetet, något
som har stor betydelse för människan
som samhällsvarelse. På Metalls
kongress framhölls, att fysiskt har arbetet
underlättats men psykiskt har det
blivit mycket mera tröttande. Vi möter
också i dagens samhälle ett ökat antal
neuroser vilka delvis torde bero på arbetsförhållandena.
Man har inom arbetslivet
alltför mycket tagit sikte på
den tekniska utvecklingen och fäst för
liten vikt vid människans anpassning
till arbetet. Utvecklingen går snabbt
och människan står inför kravet att
ständigt anpassa sig i arbetslivet.

Det är nödvändigt att de resultat
forskningen kommer fram till verkligen
förs ut och delges dem som skall

7 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 4

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

leda arbetet. Jag tänker främst på teknikerna,
som tyvärr får alltför litet av
detta i sin utbildning.

Jag talade för några dagar sedan med
en representant i Arbetsgivareföreningen
och han framhöll just att många av
ungdomarna blir specialiserade ända
från realskolestadiet och uppåt, till den
högre tekniska utbildningen. De har
kunnigheten för att arbeta med maskiner
o. s. v., men de har inte fått några
kunskaper i att arbeta med de människor
som skall utföra arbetet och anpassas
till arbetslivet. Jag tror att frågan
om människan ute i samhället, människans
trivsel och människan som samhällsvarelse
är väsentlig och angelägen.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag skall i likhet med
den föregående talaren begränsa mig
till några punkter på femte huvudtiteln,
framför allt några som berör arbetsmarknadspolitiken.

Det finns två principiella nyheter i
förslagen om arbetsmarknadspolitiken.
Den ena är att statsmakterna nu klart
säger ifrån att det inte längre är frågan
om att arbetsmarknadspolitiken
skall vara en gren av samhällets hjälpverksamhet
för arbetslösa utan ett instrument
för den ekonomiska politiken
i vid bemärkelse. Det gäller att ytterligare
öka produktiviteten inom näringslivet
med hjälp av en rationell och
ändamålsenlig arbetsmarknadspolitik.
Det är mycket tillfredsställande att detta
nu klart säges ifrån och att man sålunda
definitivt kan lämna 20- och 30-talets föreställningar om arbetsmarknadspolitiken
som i första hand ett medel
för att bekämpa arbetslösheten.
Den har ett vidare syfte än så.

Den andra stora och viktiga principiella
nyheten är att man för första
gången kan ge arbetsgivarna direkta
anslag, om de anställer personer på avdelningar
för skyddad sysselsättning,
något som fröken Elmén också var inne
på. Man skall nämligen om förslaget

går igenom kunna ge företagare, som
anställer minst tio stycken på en skyddad
avdelning, en ersättning med 1
krona per utförd arbetstimme.

Jag tror detta kommer att få utomordentlig
betydelse för att kunna inrätta
sådana avdelningar inom det vanliga
näringslivet. Självfallet kan man
inte begära att stat och kommun ensamma
skall åta sig uppgiften att sysselsätta
alla dem som på olika sätt är
svårplacerade, utan här måste det privata
näringslivet ta på sig sin del av
ansträngningarna.

Glädjande nog har en av högerrepresentanterna,
herr Björkman, i denna
debatt förklarat att de föreslagna personalförstärkningarna
vid arbetsförmedlingarna,
särskilt tjänstemannaförmedlingarna,
sannerligen inte är tillräckliga.
Han uttryckte sitt missnöje
med att man inte tillgodosett tjänstemannaorganisationernas
önskemål om
ytterligare förstärkning på detta område.
Fröken Elmén har varit inne på
samma linje när det gäller arbetsvärden,
och hon har säkert rätt i att personalförstärkningen
där inte kan anses
vara tillräcklig.

Man skall dock komma ihåg att det
inte bara är fråga om de tjänster som
är uppförda på extraordinarie stat utan
det har även beviljats mycket stora anslag
för att kunna anställa tillfällig personal.
Vidare kommer man att från
både den tillfälligt anställda personalen
och från den som en gång skall
uppföras på extraordinarie stat kunna
rekrytera personal till såväl tjänstemannaförmedlingarna
som arbetsvärden.

Jag vill bär betona att det föreligger
en bestämd motsättning mellan högermannen
Björkman och hans egen partiledare
i omdömet om personalbehovet
vid arbetsförmedlingarna. Högerledaren
tycks för sin del ha den uppfattningen
att de föreslagna personalförstärkningarna
är onödigt stora. Kanhända
kunde högerledaren ta ett sam -

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tal med herr Björkman för att närmare
diskutera detaljerna när det gäller personalbehovet
vid tjänstemannaförmedlingarna.

Man har inom högern och framför
allt i högerpressen söderut ondgjort sig
ganska kraftigt över dessa starka personalrekryteringar.
Därför skall jag,
herr talman, be att få göra en liten
jämförelse inom en annan del av vårt
näringsliv, vilken jag tror kan ha sin
betydelse i detta sammanhang. De föreslagna
förstärkningarna i fråga om personal
och annat inom arbetsmarknadens
administration innebär en sammanlagd
anslagshöjning om 10 miljoner
kronor. Arbetsmarknadsadministrationen
skulle om dessa förslag går igenom
ha till sitt förfogande 63 miljoner
kronor för personal och omkostnader
vid arbetsmarknadsstyrelsen, arbetsförmedlingarna
och länsarbetsnämnderna.

Detta är en försvarlig siffra, och man
kan kanske ställa frågan om dessa
pengar är berättigade. Jag tror att man
får en bättre förståelse för detta, om
man gör en jämförelse med vad t. ex.
administrationen inom penningväsendet
kostar. Hur stor är administrationskostnaden
för en stor affärsbank? Här
finns det en tillgänglig statistik inom
bank- och fondinspektionen, som anger
att enbart Skandinaviska banken
år 1960 i avlöningskostnader hade icke
mindre än 63 miljoner kronor. Hyror
och övriga kostnader tillkommer med
ytterligare 20 miljoner kronor. Administrationen
kostar alltså endast inom
denna affärsbank sammanlagt 83 miljoner
kronor, och då har jag ändå bortsett
från pensionskostnader.

Svenska Handelsbanken kostade år
1960 i administration 100 miljoner
kronor. Vid samma tid uppgick samtliga
affärsbankers administrativa kostnader
till 319 miljoner kronor.

Det är också intressant att se på utvecklingstendensen
för de administrativa
kostnaderna inom bankväsendet.
År 1956 uppgick affärsbankernas ad -

ministrativa utgifter till 218 miljoner
kronor och de har alltså på fem år stigit
med jämnt 101 miljoner kronor.

Jag vill sålunda betona, att enbart
lönekostnaderna för en enda stor affärsbank
är mer än administrationskostnaderna
inom hela arbetsmarknadsverket;
man bör härvid ta hänsyn
till att siffrorna för bankerna är hämtade
från statistiken för 1960, medan
anslaget till arbetsmarknadsverket avser
budgetåret 1962/63, och det skulle
inte förvåna mig om administrationskostnaderna
inom affärsbankerna under
de kommande två åren kommer att
stiga med 15 procent, vilka alltså bör
läggas till deras siffra för att jämförelsen
skall bli rättvis.

Om man lägger samman administrationskostnaderna
för affärsbanker, försäkringsbolag,
sparbanker, hypotekskassor,
jordbrukskassor och andra penninginrättningar
kommer man upp i
en siffra på i runt tal 600 å 650 miljoner
kronor. Det innebär att utgifterna
för samhällets verksamhet att fördela
tillgänglig arbetskraft inom näringslivet
inte uppgår till mer än Vio av de
utgifter, som bank och försäkringsväsendet
har för sitt arbete att förse näringslivet
med kapital och i övrigt se
till att penningväsendet fungerar.

Jag har velat göra denna jämförelse
för att vi skall få de rätta proportionerna
på arbetsmarknadens administrationskostnader.
Utgifterna för denna
verksamhet är blygsamma i jämförelse
med de utgifter man anser sig ha råd
till inom bank- och försäkringsväsendet.
Av detta framgår, att de anslag vi
beviljar för att näringslivet skall fungera
ur arbetskraftssynpunkt helt säkert
inte är för stora.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Remissdebatten rör sig
ju över ett mycket vitt område. Jag
skall för min del beröra en del frågor
på det kyrkliga fältet, som tidigare inte
diskuterats så mycket.

100 Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Den verkligt stora frågan för kyrkans
del under det gångna året och
nu är pastoratsregleringen. Jag skall
inte här ta upp någon debatt om hela
det frågekomplex som nyordningen innebär,
även om man redan nu skulle
kunna peka på många till synes meningslösa
organ isationsomläggningar,
som innebär försämring av den kyrkliga
servicen men ingen eller ringa besparing.
Det skulle också vara frestande
att tala om hur tomt det blir i de
församlingar som mister sin präst.
Trots att man tidigare i många avseenden
varit kritisk mot denna reform
finns det givetvis anledning att nu vänta
och se, innan man avger några definitiva
omdömen om effekten av regleringen.

Å andra sidan kan man peka på åtskilliga
detaljer, som är aktuella just
nu när den stora flyttningskarusellen
för prästerna och deras familjer är i
full gång. Man har tidigare beklagat
att omflyttningen förlagts till en så
olämplig tid som den 1 januari och det
finns all anledning att upprepa denna
kritik. Det hade utan tvivel varit möjligt
och lämpligare med en annan tidpunkt,
t. ex. den 1 juli även om reformen
principiellt genomförts från den
1 januari. Det tar nämligen flera månader
innan alla präster vet var de
slutgiltigt kommer att hamna. Många
som tidigare varit förordnade som kyrkoherdar
har i första hand hänvisats
till tidigare innehavda eller nya komministertjänster,
vilket inom parentes
sagt innebär en avsevärd lönesänkning.
Samtidigt söker många en eller flera
kyrkoherdetjänster inom eller utom
det egna stiftet. Varje förändring medför
så en kedjereaktion. Man frågar sig
om prästerna skall behöva flytta flera
gånger under ett halvår innan de kommer
till den slutliga tjänsten.

Domkapitlen har vissa möjligheter
att under kortare tid bevilja tjänstledighet.
Dessa möjligheter är dock icke
tillräckliga för att förebygga de i vissa

fall mycket besvärliga situationer som
prästfamiljerna råkar i. Därtill kommer
att församlingsvården blir lidande
t. ex. genom att pågående konfirmationsundervisning
inte kan fullföljas
såsom den planerats.

I samband med inrättande av nya
tjänster har det på en del håll visat sig
svårt eller omöjligt att erhålla bostäder
för tjänsteinnehavarna — samtidigt som
prästgårdar på landsbygden ställs tomma.
Pastoratsregleringen innebär ju
framför allt, att åtskilliga prästtjänster
dras in, medan nya tjänster inrättas
i nya eller utökade stadsförsamlingar.
Nog bör det väl ändå finnas möjlighet
att ordna de relativt få bostäder det
bär gäller, så att reformen inte blir en
reform på papperet. Enligt uppgift har
bostadsförmedlingen i Stockholm avslagit
en anhållan om förtursrätt för
bostäder till innehavarna av de nya
prästtjänsterna. Även om det ytterst är
regeringen som bär ansvaret för reformen,
borde enligt min mening de kommunala
organen göra allt för att den
glädjande och alldeles nödvändiga ökningen
av antalet prästtjänster i Storstockholm
skall bli en realitet. Jag
hoppas att man på ecklesiastikdepartementet
följer denna fråga med uppmärksamhet
och vidtar erforderliga åtgärder.

Bostadsbristen drabbar naturligtvis
alla hårt, och många får skaffa sig bostad
långt ifrån sin arbetsplats. Men
prästerna torde inta en särställning i
jämförelse med andra. Deras arbete —
detta gäller inte minst de yngre präster
det här är fråga om — sker sannerligen
inte på vanlig kontorstid. Det är
framför allt kvällarna som måste användas
för ungdomsarbete och själavård
av olika slag. Ofta är det naturligt
att hemmet utnyttjas för själavårdssamtal.
Allt detta gör det nära nog orimligt
att tänka sig en bostad långt utanför
församlingens gränser. Prästen bör, för
att inte säga måste, bo i församlingen.

I december har från kungl. kammar -

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Nr 4 101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kollegiet utsänts en PM till de församlingar
som ingår i pastorat, där tidigare
två eller flera församlingar utgjort
en total kyrklig samfällighet. Det innebär
att det i de enskilda församlingarna
varken finns kyrkofullmäktige, kyrkostämma
eller kyrkoråd. I denna PM
framhålles, att det skulle vara lämpligt
om alla församlingar i det nya pastoratet
kunde ingå i den tidigare bildade
samfälligheten. Om sådant önskemål
framkommer skall frågan underställas
Kungl. Maj:ts prövning, sägs det. Den
nya lagen om församlingsstyrelse, som
träder i kraft den 1 januari 1963, föreskriver
ingen ändring av tidigare bildade
samfälligheter, men å andra sidan
sägs det uttryckligen, att totala samfälligheter
inte längre kan bildas. Man frågar
sig med oro och förvåning, hur
kammarkollegiet kan föreslå en åtgärd,
som i realiteten innebär att man kringgår
bestämmelserna i den nya lagen.
Då det väl knappast är troligt att kammarkollegiet
tagit detta initiativ utan
kontakt med departementet, frågar man
sig om regeringen bakvägen önskar centralisera
administrationen inom det nya
pastoratet, så att församlingarna mister
sin självbestämmanderätt.

Hur det än förhåller sig med den saken
tror jag att det finns all anledning
att slå vakt om de enskilda församlingarnas
rätt att själva sköta sina angelägenheter.
Den nya församlingslagen
har ju för övrigt poängterat kyrkorådens
stora ansvar för församlingsvårdande
uppgifter. En effektiv församlingsvård
kräver en levande gemenskap
som knappast kan upprätthållas i större
sammanhang. Den gamla sockengemenskapen
är ingalunda enbart en historisk
företeelse. Kring sockenkyrkan samlas
alltjämt — i synnerhet på landsbygden
-—- flertalet församlingsbor, bl. a. vid
gudstjänstbesök, dop och konfirmation.
Jag tror för min del att sockengemenskapen
kan få ännu större betydelse i
framtiden. Om kommunerna blir större,
måste troligen den kommunala själv -

bestämmanderätten för att få något innehåll
decentraliseras och delegeras i
vissa frågor, t. ex. när det gäller barnavårdsärenden.
Det är mycket som talar
för att i så fall socknen med sina medeltida
anor har de största förutsättningarna
att utgöra ett lämpligt förvaltningsområde
under den stora enheten.

Behovet av själavård kommer med all
sannolikhet att öka efter hand som den
tekniska utvecklingen förvandlar människan
till slav under maskinen. Aldrig
förr har väl neuroserna varit så allmänt
förekommande och aldrig tidigare
har så många, framför allt unga människor
drivits till det desperata steget att
beröva sig livet — vart tredje självmord
lär begås av unga människor. Det tyder
på att andlig rotlöshet har blivit något
av en folksjukdom. Under det senaste
decenniet har läkarvetenskapen allt klarare
insett och poängterat den psykosomatiska
synen på människan —
kropp och själ utgör en helhet. Lika
viktig som sårsalvans kroppsligt läkande
effekt är, lika viktiga är olika medel
att uppnå psykisk balans. Själavårdaren
och psykologen kan i en läkningsprocess
vara lika viktiga som
kirurgens skarpa kniv eller penicillinpreparatet.

Mot bakgrunden av den utveckling
som skett på det här området är det
inte underligt, att ecklesiastikministerns
avslag förra året på ärkebiskopens begäran
om 40 000 kronor för utbildning
av sjukhuspräster gav anledning till
stor förvåning inom många kretsar.
Under hand erhöll man emellertid senare
10 000 kronor genom ecklesiastikdepartementet
som ett engångsanslag,
och genom att vissa medel erhölls från
annat håll har en utbildning kunnat påbörjas,
som för övrigt rönt mycket stort
intresse från prästernas sida.

Jag kommer att i denna fråga föra
fram förslag, som jag hoppas riksdagen
kommer att ställa sig välvillig till. En
utbildning av präster och predikanter
inom detta område tror jag skulle vara

102 Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mycket värdefull. Ett kontinuerligt
samarbete mellan präster, läkare och
psykologer — ett sådant samarbete sker
för övrigt på en del håll — skulle säkert
också ha mycket stort värde för
den moderna sjukvården.

Frågan om de 40 000 kronorna aktualiserar
förhållandet, att kyrkan har så
små möjligheter att utan Kungl. Maj:ts
hörande vidta lämpliga åtgärder av
intern karaktär. Förhållandet stat—■
kyrka i stort finns det ingen anledning
att aktualisera medan utredning pågår.
Men jag skulle ändå till sist, herr talman,
vilja framföra önskemålet, att man
på något sätt skapade större frihet för
kyrkan att själv inom en viss inte alltför
snäv ram besluta om och disponera
över medel för olika åtgärder, som
t. ex. utbildning av sjukhuspräster. Det
skulle väl inte behöva vara nödvändigt
att vända sig till riksdagen eller Kungl.
Maj:t beträffande en sådan sak.

Jag har, herr talman, velat belysa
några aktuella kyrkliga problem. Det
finns naturligtvis många andra också
rent allmänkristna frågor av betydelse
för såväl kyrka som frikyrka. Jag tror
att allt fler i vår tid börjar inse liur
viktigt det är för oss nutidsmänniskor,
inte minst för det uppväxande släktet,
att ha tillgång till ett andligt hem. Därför
är det också en fråga av stor vikt
att ge svenska kyrkan och de övriga
trossamfunden bästa möjliga förutsättningar
att verka bland vårt folk, främst
genom att predika Guds ord i lag och
evangelium.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag förstår, herr talman,
att jag står inför den föga avundsvärda
uppgiften att efter drygt 20 timmars
remissdebatt försöka fånga en del
av kammarledamöternas intresse omkring
några frågor, som har ganska begränsad
räckvidd. Jag begriper också,
att om jag skall lyckas i den uppgiften,
så fordrar det ett visst mått av koncentration.

Herr Kellgren har för en stund sedan
talat om arbetsmarknadspolitiken, och
jag kan i princip instämma i de synpunkter,
som herr Kellgren lade på problemen.
Det är alldeles naturligt, att
arbetsmarknadsstyrelsen måste få mera
pengar till omskolning av arbetskraft
och till omflyttning av arbetskraft från
överskottsområden till de delar av landet,
där arbetskraftsbrist föreligger.

De människor, som ger sig i väg från
en plats, där de inte kan finna sin utkomst,
eller från ett lågavlönat yrke,
får det i regel bättre rent materiellt sett
vid en omflyttning. De rörlighetsstimulerande
åtgärderna måste helt enkelt
finnas i en modern arbetsmarknadspolitik,
som räknar med hög sysselsättning,
ökad produktion och därmed högre
levnadsstandard för hela folket.

Men jag vill här inskjuta ett men. Om
det nämligen är riktigt att de människor
som flyttar får det bättre dit de
kommer, så finns det anledning att
ställa frågan: Hur blir det för dem, som
stannar kvar ute i glesbygderna? Det
blir i ganska stor utsträckning fråga om
äldre människor och mindre arbetsföra.
Orkar man med att ge även dessa
som stannar kvar en framtida inteckning
i den välståndsökning, som vi alla
räknar med skall komma till stånd?
Även dessa medborgare har ju rätt att
ställa samma krav på trygghet i tillvaron
som medborgarna i övrigt.

Jag är medveten om att man möter
avfolkningsproblemen litet varstans i
vårt land. De torde dock i allra största
utsträckning vara lokaliserade till de
norrländska bygderna. Om jag får anföra
några aktuella siffror gällande nettoutflyttningen
från Norrland, vill jag
peka på att nettoutflyttningen från denna
landsända under 10-årsperioden
1951—1960 uppgick till inte mindre än
41 871 personer. När jag vidare ser på
siffrorna för den senaste 20-årsperioden
för de fem norrlandslänen kommer jag
fram till en nettoutflyttningssiffra på
inte mindre än 99 548 personer. Vad

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Nr 4 103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gäller utflyttningssiffrorna för det län
som jag själv representerar bör det uppmärksammas,
att detta det befolkningsmässigt
minsta av norrlandslänen står
för inte mindre än drygt 1/4 av nettoutflyttningen
under 1 O-årsperioden
1951—1960.

Om det nu är på det sättet, att man
över huvud taget vill ha kvar några
människor i de norrländska glesbygderna,
måste alla ansträngningar inriktas
på att skapa fler arbetstillfällen där
uppe. En statlig utredning om skogstillgångarna
i Jämtlands län har nyligen
lämnat trycket, och jag hoppas att
man i första hand inom regeringen noga
studerar denna utredning och så småningom
lägger fram en proposition,
grundad på utredningens förslag. Utredningen
pekar bl. a. på behovet av
en ökad utbyggnad av transportnätet
inom länet.

Jag hörde herr Bohman under eftermiddagen
i denna kammare plädera för
att man kanske borde pröva principen
att fördela väganslagen med hänsyn till
trafiktätheten. Skulle man följa den
principen, ja, då blir det sannerligen
inte många kronor som kommer att gå
till de norrländska länen.

Jag vill påpeka att i den utredning,
som jag här har åberopat, understryks
mycket kraftigt betydelsen av en intensifierad
vägbyggnad inom länet. Det är
helt naturligt, att vi är mycket tacksamma
för det förslag som kommunikationsministern
har lagt fram om en
ökad medelstilldelning för Norrlands
vidkommande. Utredningen pekar på
att det är nödvändigt att bygga ut skogsbilvägarna
för att bättre kunna tillvarata
de skogstillgångar, som finns
outnyttjade inom länet. Det är väl också
uppenbart, även om det kanske inte
nämns i denna utredning, att man måste
inrikta sig på att ge ett ännu bättre
stöd till länets företagarförening, eftersom
vi har ett så ensidigt näringsliv
där uppe. Utredningen pekar vidare på
behovet av ökade skogsvårdsåtgärder i

allmänhet. Jag tror att vad som här i
första hand behövs är en hel serie av
statliga stödåtgärder som sammantagna
kan medföra en ökning av arbetstillfällena
och en tryggare utkomst just för
dessa människor, som föredrar att stanna
kvar ute i glesbygderna.

Utredningen har även kommit fram
till den slutsatsen att möjligheter bör
finnas att basera en industri på de outnyttjade
tillgångar på lövved och klenbarrvirke
som finns inom länet. Det
skulle då i första hand bli fråga om en
halvkemisk industri och möjligen också
om en wallboardfabrik. Om dessa investeringar
kommer till stånd, är jag
övertygad om att de direkt och indirekt
skall kunna ge sysselsättning åt några
hundratal man. Om det nu blir fråga om
investeringar av denna typ -—• och det
hoppas vi givetvis — är det oundgängligt
att även kapitalfrågan kommer in i
bilden. Jag hoppas att vi skall kunna
lösa även denna fråga, om så behövs
genom statsmakternas medverkan. Ett
skall man veta: Vi är inte rädda för ett
statligt engagemang i Norrland; man
må i den borgerliga propagandan kalla
det socialisering eller vad man vill. Jag
kan försäkra, att vi med största tillfredsställelse
allmänt skulle hälsa ett
ökat statligt ingripande välkommet i
våra bygder.

Herr talman! Jag vet att arbetsmarknadsstyrelsen
i många fall är ganska
restriktiv när det gäller att sätta i gång
beredskapsarbeten, och jag förstår väl i
stort sett motiven till detta. Många tecken
tyder emellertid på att vinteravverkningarna
kommer att slutföras
ganska tidigt under våren. Om det blir
på det sättet, betyder detta en onörmalt
stor belastning på arbetslöshetskassorna
och även på den kommunala socialhjälpen.
Det måste i en sådan situation väl
ändå vara riktigare och rättvisare att
man sätter i gång beredskapsarbeten under
våren, eftersom man knappast kan
flytta bort folk som senare behövs inom
skogsbruket. I grund och botten beror

104 Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den ojämna sysselsättningen i skogen
på en bristande planering från skogsarbetsgivarnas
sida, och egentligen borde
kostnaderna läggas på den parten,
men eftersom denna bättre planering
inte tycks komma till stånd, får det väl
i detta fall liksom i så många andra bli
på det sättet, att samhället får rycka in
där den privata företagsamheten sviker
sina självklara plikter gentemot arbetarparten.

Sammanfattningsvis vill jag alltså
säga, att även om vi förstår att en viss
omflyttning av människor måste ske i
ett samhälle med brist på arbetskraft,
kan vi ändå knappast tolerera, att ett
helt län töms på sin befolkning. Människorna
måste få en chans att själva
avgöra om de vill flytta. Väljer de detta
alternativ, bör arbetsmarknadsmyndigheterna
göra allt de kan för att underlätta
en förflyttning av arbetskraften.
Men följer de alternativet att stanna
kvar, bör dessa människor få veta, att
det finns ett arbete och en trygg utkomst
på hemorten, som ger dem en levnadsstandard
som är jämförlig med
andra gruppers. Men då måste också arbetsgivarna,
speciellt inom det svenska
skogsbruket, lära sig inse, att de måste
bjuda bättre anställningsvillkor och
bättre löner, om de skall kunna konkurrera
om den knappa arbetskraftstillgången
inom samhället. Gör de inte
detta, då kommer vi snart att stå inför
en omfattande arbetskraftsbrist inom
landets viktigaste exportnäring och
även inom en del andra låglöneområden,
där ändå hela folket har ett uppenbart
intresse av att produktionen hålls i
gång.

Det har under denna remissdebatt
från samtliga oppositionspartiledares
sida visats ett varmt intresse för en
utbyggnad av åldringsvården. Man har
talat mycket vackra ord om att vi bör
ta hand om våra gamla på ett bättre
sätt ute i kommunerna. Ja, det är inga
nyheter för oss socialdemokratiska
kommunalmän som praktiskt sysslar
med dessa uppgifter ute i kommunerna.

Avslutningsvis vill jag säga att jag
vore mycket tacksam, om de borgerliga
partiledarna ville förmedla dessa positiva
synpunkter till »sina» kommunalmän
ute i landet. Jag tror att detta är
en upplysning som de behöver i allra
högsta grad. Jag behöver inte säga mera
för att de flesta i kammaren skall begripa
vad jag menar.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! I förlitan på att vi vad
det lider också kommer att få en utrikesdebatt,
skall jag i denna omgång
försöka beröra mest inre svenska förhållanden
— men jag vill betona att en
klar distinktion är omöjlig att göra, därför
att vad som sker i Sverige har återverkningar
på världen i övrigt och vice
versa. Sverige är oupplösligen en del
av Europa och eu del av världen, vi
må sedan kalla oss neutrala och alliansfria
hur mycket som helst. Kommunalpolitikens
tid är definitivt förbi.

Först, herr talman, tre minnesord,
som jag åter vill upprepa — det sker
inte första gången här i kammaren:

1) Man kan inte vara ideologiskt neutral
— både herr Hedlund och herr
Heckscher har offentligen vitsordat detta.
Herr Heckscher gjorde det i höstas.
Nu väntar jag på herrar Erlander och
Ohlin. Herr Hagberg behöver jag inte
oroa mig för, ty han vet bäst av alla att
det förhåller sig så.

2) För att få en rättvisande bild av
sig själv och sin nation måste man se
till, att man alltid behåller världsperspektivet
som bakgrund.

3) I en allvarlig tid bör man ha samlingsreglering.
Vi lever nu i en allvarlig
tid.

Jag skall vidare anföra ett par synpunkter
på begreppet makt. Vi lär oss i
Bibeln, att de första skall vara de sista
och att tjänandet är den förnämsta sysslan.
Det är väl i allmänhet inte riktigt
så vi ser på saken i praktiken. Inte är
det tjänarna som sätts i högsätet; nej,
det är herrarna man vänder ut och in
på sig för, makten, de som makten hava

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Nr 4 105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vare sig det är politisk eller ekonomisk
makt, intelligensens eller den fysiska
styrkans eller skönhetens makt. Och så
är det pressens besynnerliga makt.
Tredje statsmakten. Den makten kan utövas
— och utövas — som en veritabel
terror, beroende på människors underderliga
och kritiklösa benägenhet att ta
intryck av allt som skrivs. Detta har
den indirekta verkan att en liten anonym
kloakråtta — det finns sådana —
i en tidning faktiskt kan dirigera viktiga
sektorer av vårt samhällsliv till
följd av den erbarmliga fegheten hos
många s. k. ledande män, som skälver i
knäna vid blotta tanken på att råka ut
för en tidnings misshag och få skylta i
spalterna. En stockholmschaufför, som
jag talade med häromdagen om detta,
menade att det nog är det sjuka samvetet
som är orsaken till denna fruktan.
Kanske kan det ligga något i det. I varje
fall är det en ful och ytterligt farlig
variant av utpressning och korruption,
detta.

Justitieministern har just lagt fram ett
voluminöst förslag till ny brottsbalk;
känner jag honom rätt, är det ett gediget
arbete han har lagt ned på att den skall
fylla sitt ändamål. Det är bara skada att
den över huvud taget skall behövas.
Men det är ju så, att den moraliska nivån
sjunker och sjunker; det är många
som inte märker detta, men jag tror mig
veta att justitieministern gör det.

Vi läser dagligen om våld och brott,
om håglös alkoholiserad ungdom utan
något att leva för. Oron för detta är allmän
och äkta, och skarpa hjärnor brys
för att finna en bot. Men som sagt, nivån
bara sjunker. Jag behöver inte här
gå in på detaljer.

Låt oss nu få det sagt, otvetydigt och
klart: När en nation glömmer Gud, är
dess undergång nära. När Gud försvinner
som absolut auktoritet i fråga om
rätt och orätt, och det mänskliga förnuftet
träder i stället som det högsta i
tillvaron, då blir gott och ont, rätt och
orätt, godtyckliga relativa begrepp, som
8—Andra kammarens protokoll 1962. Nr

kan anpassas efter allmänna opinionen
eller efter de för tillfället styrandes bekvämlighet.
Detta betyder att vägen ligger
öppen för anarki och upplösning.

Vi står här i landet — liksom människorna
i en stor del av det övriga västerlandet
—- vid en skiljeväg: skall vi
fortsätta den breda vägen utför mot en
förfäad materialism utan högre målsättning
än att tillfredsställa det egna jaget
med större bekvämlighet, mera njutningar
och mera nöjen som kan få tiden
att, utan att vi märker det, rinna
undan till den dag då begravningsentreprenören
väntar i farstun för att ledsaga
oss till det totala slutet på en tillvaro
utan mening. Eller skall vi orka
ta oss samman och besluta oss för att
vika av och i stället ödmjukt klättra
uppåt mot mänsklig storhet med en
målsättning långt bortom och utanför
oss själva för att nå vår verkliga bestämmelse
och få del i att bygga den
nya värld som alla i sitt innersta, om
än ofta omedvetet, ändå längtar efter.

Vad som mer och mer klarnar är att
en kamplinje håller på att dras, tvärsigenom
nationen, tvärsigenom partier
och partilinjer, ja, tvärsigenom oss alla
enskilt som människor: Gud eller antiGud,
absoluta moraliska normer eller
relativa normer? Vi i vår generation har
dock en gång fått den oskattbara förmånen
att i hem och skola få ett begrepp
om Gud och om kristendomen och
fått inpräntat, att det finns en skillnad
mellan rätt och orätt, och insett betydelsen
av fasta normer. Skall vi bli den
generation som förmenar den nästa
detta? Skall vi för våra barnbarn rycka
undan själva grundvalen för västerländskt
demokratiskt tänkande och
lämna dem välgödda och översexualiserade
till en vilsen och meningslös tillvaro
i en andlig ödemark, jagande det
ena irrblosset efter det andra? Energiska
och högröstade krafter vill få det
därhän.

Men jag vill deklarera: Det skall inte
gå därhän, över hela världen vaknar
4

100 Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

nu människor och förstår vart det bär,
människor fast beslutna att vända
strömmen och införa i bilden ett nytt
tänkande med nya motiv och målsättningar,
ideologiskt förankrade människor,
som sätter in allt på detta, som
inte låter muta sig av något och som kan
stå upprätt även när det blåser. Många
historiska händelser har detta redan
åstadkommit runtom i världen, de flesta
dock undanhållna det svenska folket genom
att pressen på få undantag när är
antingen för ideologiskt blind för att
förstå vad som sker eller för infiltrerad
för att vilja tillhandahålla positiva och
hoppingivande nyheter av detta slag.

Men krafter som dessa, idéer som
dessa, går inte att hejda, lika litet som
det går att hejda ett stigande tidvatten.
Dem kan man varken tiga ihjäl, skriva
ihjäl eller slå ihjäl. Timmen är sen, men
ännu intet för sen. Nu har Sverige sitt
historiska tillfälle. Nu är tillfället för
Konung, statsminister, regering och
riksdag tillika med hela resten av vårt
folk att i grundlig självrannsakan och i
ljuset av absolut ärlighet rätta till sina
egna fel och därmed också ta itu med
det augiasstall som vårt land har blivit,
rensa ut materialismens följdverkningar
som vi blivit så vana vid och ett
med, att vi knappast märker dem —-smutsen i tankar, ord och gärningar,
högmodet, själviskheten, snorkigheten,
cynismen, självupptagenheten, ytligheten,
korruptionen, fegheten, kryperiet
inför makten — och på så sätt
bygga upp ett folk som är kvalitativt
oantastligt, som lever inte för sig självt
men för att tjäna andra folk, en nation
som andra nationer kan se upp till och
ta som förebild. Ett sådant Sverige med
en ideologi byggd på absoluta moraliska
normer kan tala till både öst och
väst på ett språk som båda förstår. Jag
är säker på att i detta ligger vårt lands
kallelse. Vilka här i riksdagen är det
som vill besluta att vad det än må kosta
ta på sig ansvaret för att det programmet
förverkligas? Själv vill jag, med
Guds hjälp, göra det.

Till slut, herr talman, William Penns
ord: »Människorna måste välja att ledas
av Gud, annars dömer de sig själva till
att regeras av tyranner.» Som jag sade
nyss: Timmen är sen. Tyrannerna står
redan i förstugan.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Remissdebatten är de
dagar när riksdagens ledamöter äger
rätt att ta upp de mest mångskiftande
problem. Jag skall försöka att beröra
vad saken ändå gäller: statsverkspropositionen
och dess anknytning till
kommunerna.

Frågor rörande totalbudgeten, d. v. s.
summan av drift- och kapitalbudgeten,
»totalbalansering» och »överbalansering»
har under de senare åren ständigt
återkommit i den ekonomiska debatten
på riksplanet. Ibland har man
kanske uppfattat motsättningarna i den
diskussionen som om det endast skulle
röra sig om ett tekniskt problem, och
om så varit fallet, måste man väl ändå
säga, att det har offrats alltför mycken
tid på detta och att onödiga missuppfattningar
har uppstått.

Jag har tidigare här i kammaren
framhållit, att den rent budgetmässiga
redovisningen inte bereder några större
bekymmer ute i kommunerna. Den
allra minsta landskommun har väl i
dag ett budgetsystem som tillfredsställer
kommunallagens krav på ett nominellt
förmögenhetsskydd enligt 1953 års
lagstiftning. Det finns emellertid i det
statliga budgetresonemanget en terminologi
som man i kommunerna står
främmande för. Vad är överbalansering
t. ex.?

En kommunal budget balanserar, och
denna balans uppnår man genom att
det belopp som man anser sig behöva
för det kommande årets oförutsedda utgifter
är utjämningsposten. Vidare sker
en utjämning mellan driftbudget och
kapitalbudget genom vad vi i det kommunala
livet kallar överföringsposten,
d. v. s. det belopp som kommunerna beslutar
öka sitt stamkapital med under

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Nr 4 107

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

det kommande året. Om man i en kommun
ett år skattefinansierar mera av
sina investeringar än ett annat år, hör
man i den kommunala debatten mycket
sällan talas om att det är fråga om
ett tvångssparande. Sådana synpunkter
kan visserligen framföras, att det kan
vara riktigt att låta kommande generationer
vara med och betala vad man investerar.
De skall ju utnyttja anläggningarna
och byggnaderna i framtiden.
Man säger också emellanåt, att det kan
vara riktigt att spekulera i ett fallande
penningvärde. Båda dessa argument
är något som man vill gömma sig bakom
för att försöka komma ifrån oron
inför en ständigt växande låneskuld.
Nej, det förekommer nog mycket sakliga
överväganden i de flesta kommuner
när det gäller finansieringsfrågorna.
Detsamma kan även konstateras i
landstingen. Att sedan vissa kommuner
måste gå fram lånevägen kraftigare än
andra är ett annat problem, som vi väl
får anledning att närmare diskutera i
nästa månad, när propositionen rörande
en ändrad kommunindelning kommer
att behandlas.

Jag lyssnade mycket uppmärksamt på
vad centerpartiets ledare, herr Hedlund,
hade att säga på denna punkt. Han sade
att »visserligen föreligger det behov
av större kommunbildningar och
samarbete mellan kommunerna, men vi
vill inom centerpartiet inte vara med
om att det skall ske tvångsvis». Jag vet
inte om detta uttalande är att betrakta
som en löpsedel för de argument som
kommer att användas i den kommande
valrörelsen. I varje fall innehåller propositionen
ingenting om tvång men väl
en ändring av kommunindelningslagen
av år 1917. Inrikesministern säger att
man skall låta allt ske fullt fritt fram
till 1967 års riksdag och att man då
skall redovisa resultatet.

Herr Eriksson i Bäckmor a och jag är
bosatta i tvenne kommuner som gränsar
till varandra. Där kommer man
inom några dagar att besluta att göra

en framställning till kammarkollegiet
om frivillig sammanläggning. En starkare
part kommer då att ta hand om
den som har det sämre ställt i ekonomiskt
hänseende. Det är på de vägarna
man även i propositionen vill gå
fram. Kommunen får handla i frihet.

I Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen
»angående statsverkets tillstånd
och behov under budgetåret», som det
officiellt heter, är det inte bara fråga
om att föreslå utgifter och inkomster,
utan det gäller också, som framhållits
flera gånger under dessa dagar, budgetens
roll för hela samhällsekonomien.
Vi befinner oss nu i ett läge där via
statsbudgeten ungefär en fjärdedel av
hela vår bruttonationalprodukt passerar.
Budgeten har därigenom blivit inte
bara ett statförslag, liknande dem i
kommuner och landsting, utan även en
konjunkturreglerande faktor, något som
vi inte har i kommunerna i samma utsträckning.
Det är tråkigt att kommunerna
inte kan vara med och hjälpa till
att bemästra konjunkturerna, eftersom
nationalbudgeten ändå redovisar att
kommunernas investeringar nästa år beräknas
till 4 650 miljoner kronor —
vida mer än statens investeringar. Av
naturliga skäl finns emellertid inte samma
elasticitet i kommunernas verksamhet
som i statens. Den stora uppgift
som statsbudgeten nu har tycker jag
borde ge anledning till att talet om
drift- och kapitalbudget borde kunna
upphöra. Kostnadernas olika placering
när det gäller att bemästra konjunkturerna
spelar inte så stor roll.

Vad jag menar härmed är endast att
budgetpolitiken för det stora flertalet
av landets för samhällsfrågor intresserade
medborgare skulle bli mera lättbegriplig,
om man försökte föra debatten
på ett annat sätt. Det kan vara svårt
att förstå vad en överbalanserad budget
och annat kan innebära.

Är då budgeten överbalanserad? Ja,
det skall jag inte ge mig in på. Den frågan
har ältats till leda de här dagar -

108 Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

na. Det sades emellertid i debatten i
går, att varje procent som vi höjer de
statsanställdas löner med kommer att
betyda en utgiftsökning för staten med
55 miljoner kronor.

När herr Sträng hade presenterat
statsverkspropositionen framfördes synpunkten,
att budgeten inte skulle vara
särskilt »kommunvänlig». Högerledaren
herr Heckscher hade i en tidning intervjuats
härom. Jag förmodar att hans
utalande var riktigt återgivet. Han sade
att det i finansplanen fanns en cynisk
underton när kommunernas problem
behandlades. Bakom regeringsförslaget
skulle ligga en tydlig strävan
att överföra den socialdemokratiska
högskattepolitiken till kommunerna.
Kommunerna kommer i kläm, sade herr
Heckscher.

Låt mig tacka för den omsorg om
kommunerna och deras ekonomi, som
den nye högerledaren har gjort sig till
tolk för i detta de kommunala valens
år 1962. En sådan omsorg har inte visats
så många gånger tidigare. 1957 års
ortsavdragsreform innebar t. ex. att
kommunerna under tre år fick full ersättning
för minskat skatteunderlag.
Fram till 1965 skulle kommunerna fä
en etappvis avtagande ersättning för sitt
inkomstbortfall. Vad hände? Jo, från
högerns sida motionerades om att ersättningen
skulle minskas på så sätt,
att den skulle bindas till den utdebitering
som gällde 1957 och inte till den
aktuella utdebiteringen för varje år.
Som motivering anfördes att kommunerna
annars kunde tänkas slösa.

Jag hoppades och trodde på en omvändelse
inom högerpartiet på ett annat
område, men jag blev betänksam
vid 17-tiden i dag, när herr Heckscher
skulle ge en principförklaring på hur
han ser på socialpolitiken. Jag kände
då hur den gamla fattigvårdslagens iskalla
vind svepte in över kammaren
när herr Heckscher talade om att socialvården
syftar till att klara människor
i nöd. Jag trodde att den moderna

högern, särskilt nu sedan den fått en
ledare, som säges ha en mera »socialliberalistisk»
uppfattning än tidigare ledare,
hade accepterat inkomstbortfallsprincipen
i stället för att nöja sig med
existensminimum. Jag hoppas emellertid
att detta yttrande fälldes i stridens
hetta och att vi är överens i socialpolitiken
och att högern inte återfaller
till gamla tänkesätt.

Många fler exempel — skolmåltiderna
t. ex. — kan nämnas på att högern
inte visat en särskilt vänlig politik
gentemot kommunerna, men jag skall
inte uppehålla mig vidare med detta.

Nu har beslutats en ny höjning av
ortsavdragen, och kommunerna skall få
ersättning härför. Jag tycker att vi, innan
remissdebatten slutar, inte skall
glömma den siffra som herr Sträng i
går nämnde beträffande den del av de
kommunala utgifterna, som staten ändå
är med om att hjälpa till att finansiera.
Han nämnde att staten för närvarande
bidrar med 19 procent härtill.
1948 var det 12 procent. Som kommunalt
verksam vet jag att detta är en
schablon som kan slå mycket olika.
Men jag tror ändå att den visar att
den politik som förs inte är så kommunovänlig
som man vill göra gällande.

Vi väntar nu på resultatet av två stora
utredningar. 1958 års skatteutjämningskommitté
har en stor uppgift. Vidare
har vi 1960 års allmänna skatteberedning.
Vi avvaktar resultatet av dessa
utredningar. Det kan tänkas att det
redan vid denna riksdag kommer att
väckas motioner, där man anför synpunkter
på kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna,
d. v. s. de
inkomstprövade förmånerna. Polisväsendets
förstatligande är en annan viktig
sak som kommunerna väntar på. En
utredning om en allmän omfördelning
av uppgifterna mellan stat, landsting och
kommun skulle vara välkommen. En
sådan utredning är synnerligen behövlig,
men den får inte betraktas som något
alternativ till en ny kommunindel -

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Nr 4 109

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning, utan båda dessa reformer kommer
att behövas.

Jag hade, herr talman, även tänkt
säga något om kommunernas ställning
på lånemarknaden, men jag skall avstå
därifrån. Jag vill endast till sist
framhålla att en försvagning av budgeten,
vilket man kan misstänka kommer
att föreslås när de stora partimotionerna
kommer på fredag, skulle
tvinga staten ut på lånemarknaden i
större utsträckning än vad regeringen
förutsett och ha till följd att biståndet
till kommunerna skulle komma att minska.
Det bör kommunernas nya förespråkare
här i riksdagen besinna.

Det finns förvisso många ledamöter
här i kammaren, som på måndagarna
sitter i sina kommunala bestyr och
grubblar över kommunernas finanser
och kreditmarknadssituationen. Men
det märkliga är att det sker en imponerande
personlighetsklyvning under
den efterföljande natten i de sovkupéer
som från olika platser i landet
rullar in mot huvudstaden, där man
är beredd att i riksdagen föra en helt
annan politik än den man ansåg vara
den riktiga i hemkommunen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till ett
som jag förmodar tidigare framlagt förslag,
nämligen om remiss av Kungl.
Maj :ts proposition nr 1 till respektive
utskott.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Mitt tal i årets remissdebatt
är starkt nedskuret i förhållande
till vad jag ursprungligen tänkt mig.
Därför kanske innehållet kommer att
förefalla något ryckigt.

För varje år som går står det allt klarare,
att en nödvändig förutsättning för
framgång i den dubbla strävan att
förhindra krig och besegra nöden
är att Förenta Nationerna kan fungera
med pondus och styrka. Beklagligtvis

har några av FN:s tidigare pålitligaste
medlemsstater under föregående år
sviktat i sin uppslutning kring världsorganisationen.
Till viss del har detta
dock uppvägts av det ökade förtroende
som en rad av de unga staterna i världen
har visat. Mycket tyder på att FN
i väsentlig grad lyckats med sina uppgifter
i Kongo — en framgång på detta
viktiga avsnitt är i hög grad ägnad att
påtagligt stärka organisationens framtid.
Här i landet sluter folket med överväldigande
majoritet upp i tilltro till
Förenta Nationerna, och jag vill för min
del uttala min tillfredsställelse med det
sätt, på vilket vårt lands regering i olika
sammanhang gett uttryck för denna
inställning. Självfallet måste varje engagemang
noggrant prövas, men i princip
bör vi vara beredda till även tunga
insatser, om FN behöver vår hjälp och
om insatserna icke är ägnade att skapa
ovisshet angående vår alliansfria utrikespolitik.

Mot den internationella bakgrunden
är våra egna inrikespolitiska problem
utomordentligt små, även om de naturligtvis
för den enskilda människan
stundom kan synas överväldigande och
betydelsefulla. Och mot samma internationella
bakgrund framstår den materiella
standard, för vilken årets statsverksproposition
ger otvetydiga uttryck,
såsom tämligen fantastisk. Parallellt
med rask ökning av den enskildes konsumtion
lämnas utrymme för fortsatt
upprustning av de samhälleliga sektorerna.
I ett avseende kommer årets riksdag
att bli historisk. Den skall i vår föreläggas
förslag om genomförande av
grundskolan. När så småningom riksdagsbeslutet
förts ut i praktiken och det
långdragna utredningsarbetet blivit påtaglig
praktisk verklighet kommer detta
att dels innebära, att Sveriges ungdom
får förutsättningar att med ordentlig utbildning
träda in i det arbetsliv som
skall ge dem den väldiga ekonomiska
standardförbättring vi drömmer om,
dels skapa förutsättningar för en harmo -

Ilo Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nisk anpassning på de kulturella och
andliga områdena.

Skolans fostran till kulturell aktivitet
är av omistlig betydelse. Genom kontakterna
med litteraturen och musiken,
bildkonsten och livsåskådningsdebatten
får människan en nödvändig motvikt
till de risker för disharmoni och missanpassning
som ensidigt materiellt och
ekonomiskt tänkande utsätter henne för.
Tyvärr har vi inte alltid insett att dessa
risker existerar. I alla ekonomiskt avancerade
länder brottas man nu med väldiga
kriminalitets- och anpassningsproblem.
Hos oss har ungdomsfylleriet
visat skrämmande ökning, och även på
andra områden har vi känning av de
svårlösta problemen att skapa harmoni
mellan ekonomiska framsteg och socialanpassning.
Andra huvudtitelns uppgifter
om ökningen av antalet intagna i fångvårdsanstallerna
de senaste åren vittnar
om vårt välståndssamhälles bakgator.
Självfallet är detta inte enbart ett
kulturellt problem. Det rör sig i hög
grad om våra möjligheter att rättvist fördela
produktionsresultatet, så att alla
får del av standardhöjningen, och våra
möjligheter att hjälpa dem som av medicinska
skäl saknar förutsättningar att
ta vård om sig själva. Men utan tvivel
kommer en fostran till ökad kulturell
aktivitet att ge vår ungdom bättre förutsättningar
att inordna sig i det hårt
pressande samhälls- och produktionslivet.

Vid sidan om skolan har föreningslivet
och det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
sin stora betydelse. Frågan om
statens stöd till denna verksamhet är
föremål för debatt. Ecklesiastikministern
förebådar en utredning om stödet
till ungdomsorganisationerna, och inom
departementet arbetar man med de frågor
som gäller folkbildningsarbetets organisation
och statsstöd. I avvaktan på
resultatet av undersökningarna har anslagshöjningarna
blivit förhållandevis
måttliga, även om uppräkning av flera
poster föreslagits. Ett riktmärke för den

framtida utformningen av samhällets
medverkan på dessa områden bör vara
att söka aktivisera så många som möjligt.
Det passiva lyssnandet i föreläsningsföreningar
och motsvarande saknar
anklang i TV-åldern, men i studiecirklar
och fritidsgrupper sysselsätts
människor i meningsfyllda uppgifter,
och denna verksamhet är förtjänt av
en verkligt betydande ökning av insatserna
från samhällets sida.

Vad stödet till folkrörelserna beträffar
tror jag att man måste göra radikala
omvärderingar. De insatser som
inom skilda organisationer görs, inte
minst med tanke på att skapa aktivitet
bland ungdomen, är av så utomordentligt
stor betydelse, att sparsamhet knappast
är motiverad. Genom förebyggande arbete
inom nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen
och de politiska föreningarna
undanröjes mycket av riskerna för kriminalitet
och grövre missanpassning.
Det hör till undantagen att föreningsaktiv
ungdom blir kriminell. Genom
kontakten med föreningslivet möter
ungdomen organiserad samverkan och
upplever kollektivets betydelse och ansvar.
Om det vill sig väl kanske den
unga människan också får en ideologisk
kontakt, med allt vad det kan betyda
för intresseinriktning och medvetenhet.

Det omvittnas att det i dag inte är
svårt att få ungdomen med i föreningslivet.
Det är betydligt svårare att sysselsätta
dem som kommer. Organisationernas
ekonomiska resurser räcker inte
på långt när till för de insatser man
önskar göra. Man saknar ledare, och
antalet instruktörer är otillräckligt.
Skolöverstyrelsen har i år begärt ökade
anslag för att bl. a. tillsätta 29 nya instruktörsbefattningar
inom ungdomsorganisationerna.
Departementschefen har
inte nu ansett sig kunna tillstyrka beloppet.
Vad ungdomsledarutbildningen
beträffar har trots en ökning på 200 000
kronor skolöverstyrelsens begäran om
ytterligare en miljon inte kunnat bifal -

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Nr 4 111

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

las. Mot bakgrunden av beskedet att
hela frågekomplexet skall utredas kommer
jag inte i år att ställa något yrkande,
utan vill uttrycka förhoppningen
att de berättigade önskemålen från ungdomsorganisationernas
sida snarast skall
tillgodoses. Dessa organisationer utför
å samhällets vägnar en förebyggande
verksamhet, som svårligen kan uppskattas
till sitt rätta värde.

Herr talman! Det har varit min avsikt
att bland alla de frågor som under
en remissdebatt behandlas från kammarens
talarstol nämna några ord även om
det ofta förbisedda förhållandet mellan
å ena sidan förbättrade materialie villkor
och å andra sidan behovet av kulturell
aktivitel. Det är ur samspelet mellan
dessa faktorer som verklig standardstegring
spirar — om vi med standardstegring
menar en allsidig förbättring av
människornas villkor.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag hade också tänkt att
ta upp Kongoproblemet, men efter herr
Alemyrs anförande kan jag nöja mig
med att i stort sett ansluta mig till vad
han sagt. .Tåg vill bara erinra om att det
tagit hundratals år att bygga upp en
svenskt rättsordning. De som kastar sig
över Förenta Nationerna och framhåller
att allt inte är perfekt glömmer, att
det behövs lång tid innan man skapar
ett fullödigt internationellt rättssystem.

Såsom utrikesministern i går med all
rätt underströk i sitt kraftfulla försvar
för Förenta Nationerna, är det beklämmande
att se, hur man i kretsar, som
borde veta bättre och som borde ha lärt
av historiens erfarenheter, inte inser, att
det framför allt är de små nationerna
som blir lidande på om det inte finns
någon internationell trygghetsorganisation.
Det kan invändas att när t. o. m.
en så fredlig stat som Indien ockuperar
Goa, är det inte mycket bevänt med
rättsprinciperna, och kanske inte ens
heller med det goda samvete som herr
Diekson i sitt anförande talade om. Men

det finns kanske ingen anledning att
vara hånfull, om t. o. m. det Indien,
som skulle förverkliga Gandhis paroller,
går emot säkerhetsorganets intentioner.
Det visar hur svårt det är att
förverkliga rättsprinciper. Vi skall inte
glömma den mycket svåra uppgift, som
Förenta Nationerna åtagit sig i Kongo.

Det är inte, herr Diekson, något nytt
att man får kämpa för rätten — det har
människorna gjort från tidernas begynnelse.
Men vi behöver kanske inte alltid
ta till så stora ord — vi är alla fattiga
och syndiga människor. Bakom alla
ideologier finns det rättskaffens personer.
Det är bara det att ideologierna kan
vilseleda även de bästa människor i
deras handlande. Jag tror inte att man
skall misströsta om människorna. Däremot
är de villkor och det samhällssystem,
varunder de lever, ofta sådana
att de inte kan förverkliga sina tankar
om rätt och sanning.

Det gick en kall vind över världen
och inte minst över Norden, då den ryska
noten i fjol överlämnades i Novosibirsk.
Nu kan näppeligen Sovjetunionen
längre mot den högsta ledningen
i Finland — jag räknar med att president
Kekkonen skall omväljas — rikta
beskyllningar för att det föres en politik
som är fientlig mot vad som från Sovjetunionens
sida betraktas om en fredlig
samlevnad.

Den alliansfria politik, som vi alla
bekänner oss till, har ändå bevisat sin
skröplighet. Det råder intet tvivel om
att den makt, som enligt Östen Undéns
egna ord för sex år sedan representerar
aggressiviteten i det kalla kriget,
alltid finner skäl för att vi skall framstå
som både imperialister och usla kapitalister
i sovjetrysk mening. Härvidlag
är inte alliansfriheten någon garanti
för vår fred. Vad som krävs är militär
och icke minst psykologisk beredskap.

Herr talman! Jag skulle också ha berört
något av vad herr Alemyr talade
om i fråga om bildningen, men jag kan

112 Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

även på den punkten i stort sett avstå.
Jag vill bara framhålla att när man utbildar
så mycket folk i så snabbt tempo
— jag tänker inte minst på den mycket
forcerade medicinska utbildningen
som bär förkortats från åtta och ett
halvt till sex och ett halvt år för många
— är det risk för att man här får
visserligen mycket skickliga specialister
men kanske också dåliga vårdare
av människosjälen. Den gamle husdoktorn
hade dock en uppgift att fylla.

Vi talar så mycket om kulturens landvinningar,
men i massuggestionens tidevarv,
när till och med en debatt i
den svenska riksdagen inför televisionens
kameror hotar att bli ett pajasupptåg,
är det ofta inte mycket kvar
av det kritiska medborgarsinne som vi
förbinder med folkstyret och som utgör
en nödvändighet om demokratien
över huvud taget skall kunna bestå. Det
finns alltid makter som vill störta demokratien.

Med vår omskrutna bildning borde
också specialisterna kunna finna litet
av de perspektiv som herr Alemyr talar
om i sin betraktelse. Ernst Wigforss
har i anslutning till en mycket
omdebatterad engelsk skrift om de två
kulturerna betonat vikten av att humanisterna
lär känna naturvetenskapen
och tvärtom. Det är av största betydelse
att vi, när vi står inför ett upprustningsprogram
på utbildningsfronten,
icke glömmer att se till att också våra
vetenskapsmän och alla som går ut
från universiteten och bildningsanstalterna
över huvud inte bara får specialiserade
kunskaper utan också de kulturperspektiv
som ger livet mening och
innehåll i en tid då materialismens förbannelse
alltmer tyckes göra sig gällande.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Flera talare har i dag
varit inne på frågan om lokaliseringspolitiken.
Jag kommer att med utgångspunkt
i den debatt som pågår omkring

det s. k. örestadsprojektet framföra
några synpunkter.

Begreppet örestad har lett till många
missförstånd och har uppfattats olika
i olika kretsar. I första hand är det
väl planerna på fast förbindelse mellan
Skåne och Danmark som har inspirerat
debatten om den framtida bebyggelsen
kring Öresund. Det skall inte
förnekas att det i denna diskussion har
lekts med tanken på en svensk-dansk
storstad kring Öresund, men efter vad
jag vet har ingen ansvarig kommunalellcr
rikspolitiker framfört sådana tankegångar.
Främst är det tekniker och
reklammän som har myntat begreppet
Örestad. Jag läste sålunda för en tid
sedan i en tidning en helsidesannons
där det stod följande: »Mångmiljonstaden
vid Sundet har redan börjat ta
form på arkitekternas ritbord.» Detta
får snarast betecknas som rent fantasibetonade
spekulationer, vilka i varje
fall inte är ägnade att utgöra underlag
för en realistisk debatt om den framtida
bebyggelseplaneringen kring Öresund.
Ingen vill väl se den skånska
västkusten utbyggd till en kaka av
stadsbebyggelse. Myndigheternas planer
syftar här i stället till klart avgränsade
tätorter med mellanliggande rekreations-
och badplatser.

Även på danskt håll vill man hellre
diskutera praktiska och mera näraliggande
spörsmål än idén om en fullständig
sammansmältning av öresundsregionen.
Den danske trafikministern
Kai Lindberg gav klart uttryck häråt i
ett föredrag i Malmö för en tid sedan.

Det förhåller sig dock så •— och till
den frågan skall jag återkomma — att
vi har olika lagar, olika skattesystem,
avvikande egendomslagstiftning m. m.
Dessa spörsmål är emellertid icke aktuella
i dagens läge.

Även om begreppet örestad i sig rymmer
många diffusa framtidsvisioner,
om vilkas realism stor tvekan kan råda,
har det emellertid haft det goda med
sig att planeringsdebatten intensifie -

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Nr 4

113

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rats och att man tvingats att mera konkret
inventera de förutsättningar som
finns för en framtida expansion i öresundsregionen.

Icke minst synes planerna på en större
gemensam marknad påskynda den
folkförflyttning mot Öresund som pågår
på båda sidor om Sundet. Här möter
problem som visserligen inte är
nya men som till följd av befolkningsutvecklingen
fått ökad aktualitet.

Den väntade utvecklingen kommer
att ställa både de svenska och de danska
Öresunds-kommunerna inför mycket
svårbemästrade problem. Många av
dessa kan lösas endast genom en samverkan
mellan kommunerna på bägge
sidor om Öresund. Hit hör sundstrafiken
och den fortsatta utbyggnaden
av hamnarna liksom broförbindelserna
och vattenföroreringsproblemet. Av dessa
är broförbindelserna den mest uppmärksammade
om också icke den mest
brådskande frågan på trafikens område.

Känt är att danskarna först vill ha
till stånd en bro över Stora Bält. Vid
en sådan turordning — som synes mig
riktig — anmäler sig byggandet av en
fast förbindelse över Öresund först i
slutet av 1970-talet. Det är då andra
ting som anmäler sig i förtur. Hit hör
anpassningen av hamnarna till de stora
och djupgående fartyg som kommer
inom en nära framtid.

Vidare kommer också den frågan in
hur den framtida flygtrafiken skall lösas.
Den danska regeringen har, efter
vad som framgått av pressen, tillsatt
eller kommer att tillsätta en expertutredning
för att utreda frågan om anläggande
av en ny flygplats för Köpenhamn.
Om man därvid skulle välja
Saltholm, kommer detta troligen att
betyda att Bulltofta flygplats måste nedläggas,
och det är naturligtvis en fråga
som i hög grad intresserar malmöborna.

Beträffande broförbindelsen pågår
gemensamma utredningar, som väntas
bli offentliga inom den närmaste fram -

tiden. Lösningen på den frågan kommer
naturligtvis att ha mycket stor betydelse
för den framtida bebyggelseplaneringen
i både Skåne och Danmark.
över huvud taget kan de fasta
förbindelsernas lösning inte ses som
ett isolerat problem. Man måste också
ordna tillfartsvägarna på båda sidor
om sundet.

Även beträffande vattenföroreningarna
i Öresund pågår som bekant utredningar.
Här har också inletts ett intimt
samarbete mellan sundskommunerna.
Det är här ingen mening med
att man på den ena sidan Sundet bygger
dyrbara reningsanordningar, om
man inte vidtar samma åtgärder på
motsatta stranden.

Exempel på andra områden där man
bör kunna samarbeta är tryggandet av
färskvattenförsörjningen och områden
för fritidsbebyggelse och friluftsliv.
Här bör det vara möjligt att i samarbete
och samverkan lösa frågorna, liksom
när det gäller kraftförsörjningen,
där det sedan många år har pågått ett
mycket intimt samarbete mellan Skåne
och Danmark.

Gemensamt för dessa frågor är att
deras lösning inte endast är problem
för experterna. Det räcker inte med
att gemensamma expertgrupper samarbetar
på projekten. Inte minst viktigt
är att kommunalmännen beredes
möjligheter att fortlöpande följa de
olika expertgruppernas arbete och
följa upp utredningarna på det kommunalpolitiska
planet. De måste vara med
både i planläggningen och vid utformningen
av lösningarna.

När det gäller den konkreta planeringen
förhåller det sig nämligen så
att denna planering icke främst ankommer
på staten utan på de enskilda
kommunerna. Detta är fallet såväl i
Danmark som i Sverige.

Örestad är inte heller något begrep])
— som kommunalmännen ser det -—
vilket i en framtid skall bli en administrativ
enhet kring Öresund, örestad

114 Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är fastmera en samling självständiga
stadskommuner, som även om de ligger
i två länder bör kunna samarbeta
där projektens omfattning eller rationella
lösning kräver samverkan på båda
sidor om Sundet. Örestad är ett arbetsnamn
för denna samverkan, och
den bör kunna börja på aktuella, praktiska
områden. Initiativ härtill har nu
också tagits bland annat av socialdemokratiska
kommunalpolitiker i Skåne
och Själland, som samlats till konferenser
i Köpenhamn där problemen
dryftats. Man kan därför säga att begreppet
örestad har flyttats ner på det
mera realpolitiska planet. Man är överens
om att det bör vara möjligt att
samarbeta på en hel rad olika områden.
Jag skall emellertid inte närmare
ingå härpå med hänsyn till den sena
tidpunkten. Men jag vill gärna ha sagt
att detta samarbete för närvarande inte
påkallar någon ändring i den kommunala
lagstiftningen, åtminstone inte så
långt man nu kan se.

Herr talman! Att jag så länge uppehållit
mig vid den s. k. örestads-debatten
i årets remissdebatt sammanhänger
med det medlemsförslag om dansksvensk
planering av öresundsregionen
som väckts av två svenska och en dansk
riksdagsman och som skall behandlas
vid Nordiska rådets session i Helsingfors
i vår.

Det rör sig i första hand om alla de
politiska, ekonomiska och administrativa
problem som sammanhänger med
en framtida stadsbildning kring Öresund.
Då man emellertid inte kan begära
att delegaterna vid Nordiska rådet
mera ingående skall ha studerat
detta problem, vill jag redogöra för hur
öresundsstäderna ser på dessa frågor.

Jag vill helt allmänt ge delegaterna
rådet att studera såväl de danska som
de svenska remissyttrandena över det
väckta medlemsförslaget.

Det finns efter ett sådant studium
inte mycket utrymme kvar för nya statliga
initiativ på detta område, om ens

något. Framgångslinjen för en gemensam
utveckling av öresundsregionen —
och här vill jag understryka vad som
i remissyttrandena sagts av länsstyrelsen
i Kristianstads län och Skånes handelskammare
— är att varje fråga upptages
till behandling efter hand som
samarbetsbehovet aktualiseras av utvecklingen.
Det viktigaste i dagens läge
är att det åstadkommes en samplanering.
Här pågår utredningar på båda
sidor om Sundet.

1958 tillkom på socialdemokratiskt
initiativ Skånes regionplaneinstitut,
som redan hunnit göra vissa utredningar
rörande förhållandena på den svenska
sidan. Det har gjorts liknande undersökningar
på den danska sidan. För
den fortsatta regionplaneringen har givetvis
frågan om broförbindelsens förläggning
stor betydelse, men jag skall
inte ta upp den frågan nu.

Till slut vill jag endast slå fast, att
de omfattande frågekomplex som sammanhänger
med öresundsregionen får
ses ur vidare aspekter än dem som hänför
sig till strandområdet vid Öresund.
örestad skall inte skapas fram.
Det är de problem som skapas av utvecklingen
som skall lösas på det mest
tillfredsställande sättet, och det kan i
mycket stor utsträckning ske genom
samverkan mellan de berörda kommunerna,
bl. a. genom att man samordnar
planeringen av den framtida bebyggelsen
i området.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Vi har under de senaste
åren kunnat glädja oss åt en hög sysselsättning
på arbetsmarknaden. Men
det förhållandet får ändå inte skymma
blicken för att det finns vissa grupper
som det alltjämt är svårt att placera
på den öppna arbetsmarknaden.
Fn av de grupperna är arkivarbetarna.
Namnet är egentligen ganska missvisande,
eftersom endast 17 procent av
dem är sysselsatta med rent arkivarbete.

Onsdagen den 24 januari 1962 era.

Nr 4 115

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det gäller inte här någon liten grupp,
om man sätter den i relation till den
höga sysselsättning som i övrigt råder
på arbetsmarknaden. Den 30 juni
1961 hade vi t. ex. mellan 1 500 och
1 600 arkivarbetare, och gruppen har
under åren ständigt vuxit.

Arkivarbetarna utgör en i hög grad
svårplacerad, icke manuell arbetskraft,
som är i stort behov av skyddad sysselsättning.
De har mycket begränsade
möjligheter att göra sig gällande på den
öppna arbetsmarknaden av skilda skäl
såsom olika handikapp i kombination
med hög ålder. Medianåldern är ca 58
år. En undersökning, som arbetsmarknadsstyrelsen
gjorde förra året, visade
att inte mindre än två tredjedelar
av dem hade haft arkivarbete i mer än
ett och ett halvt år och 40 procent av
dem i mer än tre år.

Men detta betyder inte att dessa människor
inte gör en god insats där de
är placerade. Yi finner dem på universitetsinstitutioner,
statliga verk, museer,
bibliotek o. s. v., och de är sysselsatta
med uppgifter som ofta är avpassade
just med hänsyn till deras kvalifikationer
och prestationsförmåga. Det är
nog sant att de flesta av dem är sysselsatta
med enkla, rutinbetonade arbetsuppgifter,
men det finns dock en
mindre grupp som har mycket kvalificerade
uppgifter. De har ofta utbildning
från våra handelsskolor, tekniska
läroverk, universitet och högskolor.

Det är naturligtvis mycket svårt att
här åstadkomma en rättvis lönesättning
med hänsyn till att kvalifikationer och
prestationsförmåga växlar så starkt. Men
när man bedömer denna fråga bör man
nog, herr talman, hålla i minnet att
dessa arkivarbetare ofta utför ett nödvändigt
arbete. Om man inte hade haft
dem att tillgå, hade man väl i många
fall fått njranställa särskild arbetskraft
för samma nödvändiga arbete, och det
hade sannerligen inte blivit billigare.

Ända till för två år sedan behandlades
dessa arkivarbetare i lönehänseen -

de på samma sätt, och de fick samma
lön oberoende av kvalifikationer och
arbetsprestationer. Den gången tog socialministern
initiativ till en lönedifferentiering
på tre lönegrupper, och
denna differentiering var mycket välkommen.

Till i år har arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagit, att arkivarbetet som system
avskaffas och att beredskapsarbete med
tillämpning av den öppna arbetsmarknadens
löner anordnas. Detta beredskapsarbete
skulle utgöra såväl arbetslöshetshjälp
som skyddad sysselsättning
för svårplacerade handikappade.

Socialministern föreslår nu i anledning
av arbetsmarknadsstyrelsens framställning,
att ytterligare differentiering
skall göras på försök, och att lönerna
i dessa fall skall bestämmas av en särskild
delegation inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Samtidigt beräknar han medelsbehovet
i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens
förslag till 17 miljoner,
vilket innebär en ökning med ca 4 miljoner.

Allt detta är glädjande. Visserligen
använder statsrådet här andra formuleringar
än arbetsmarknadsstyrelsen
gjort, men jag utgår från att hans förslag
med en ökad differentiering i praktiken
skall ge arkivarbetarna samma
resultat som det arbetmarknadsstyrelsen
hade tänkt sig. Så får vi väl avvakta
vad arbetsmarknadsutredningen
kan komma att föreslå vid sin översyn
av hela arbetsmarknadspolitiken. Det
väsentliga är, att man här skapar trygghet
och hyggliga ekonomiska villkor
även för den grupp av människor som
jag nu talat om.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! I bilaga nr 14 till årets
statsverkproposition har civilministern
meddelat att något förslag rörande statstjänstemannens
förhandlingsrätt inte
kan väntas till 1962 års riksdag.

Statstjänstemännens förhandlingsrätt
bär varit föremål för både många och

116 Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

långa utredningar. Senast har frågan
utretts av 1948 års förhandlingsrättskommitté,
som någon gång i december
1951 framlade sitt betänkande. Kommitténs
förslag utsattes för stark kritik
vid den omfattande remissbehandlingen
och kunde inte läggas till grund för ändrad
lagstiftning på förhandlingsrättens
område.

Kommitténs betänkande och de avgivna
remissyttrandena underkastades
därefter en systematisk granskning av
en särskild expert, landshövding Olle
Ekblom, som sedermera erhöll Kungl.
Maj:ts uppdrag att fortsätta utredningen
med biträde av såväl juridisk expertis
som företrädare för staten-arbetsgivaren
och representanter för de
fyra huvudorganisationerna på arbetstagarsidan.
På grundval av denna utrednings
betänkande, vilket avlämnades
1960, har sedan förhandlingar förts
mellan civildepartementet och organisationerna
för att man skulle komma
fram till ett förslag, som slutgiltigt kunde
lösa denna fråga.

Dessa förhandlingar är ännu inte slutförda,
men man har enligt vad som
meddelats genom eu av parterna gemensamt
utfärdad kommuniké vunnit
principiell enighet om att inrikta sig
på en lösning, som ger statstjänstemännen
samma rätt som arbetstagare i enskild
tjänst att förhandla om och sluta
kollektivavtal samt att i intressetvister
tillgripa kollektiva stridsåtgärder.
Denna rätt förutsättes tillkomma statstjänstemännen
oberoende av anställningsform
och skulle alltså komma att
gälla även för de ordinarieanställda,
vilket i sin tur förutsätter en grundlagsändring,
som av för kammaren kända
skäl innebär en ytterligare fördröjning
av frågans lösning.

Att de ordinarieanställda skall få dessa
rättigheter är ett vitalt krav från organisationernas
sida, som utredningarna
icke kunnat anvisa någon acceptabel
lösning på men som nu civilministern
tillmötesgått vid förhandlingarna.

Att mot bakgrunden härav och med
hänvisning till den genom detta tillmötesgående
nödvändiga grundlagsändringen
framställa civilministern som
den, som nu försöker förhala en lösning
av frågan om förhandlingsrätten
förefaller minst sagt obefogat.

Jag tror tvärtom att det finns anledning
att uttala sin uppskattning av att
civilministern icke fastnat i någon av
de halvmesyrer, som under utredningarnas
gång kommit fram, utan allvarligt
eftersträvat att nå ett även ur de
anställdas synpunkt godtagbart resultat.
Jag tror att detta ur alla synpunkter
kommer att visa sig värdefullt för
umgänget mellan parterna på denna del
av arbetsmarknaden.

Att ett sådant resultat förutsätter eu
grundlagsändring och förorsakar ett ytterligare
dröjsmål med lösningen är
enligt min mening ett mindre ont än
vad ett snabbt resultat med en halvmesyr
som följd skulle vara, och jag tror
att statstjänstemännens organisationer
delar denna uppfattning.

Jag har velat säga detta, herr talman,
för att den grova okunnighet om
den reella anledningen till grundlagsändringen
som skymtat på sina håll i
pressen icke skulle få passera opåtald
här i kammaren.

Tillåt mig också, herr talman, att
säga några ord i en helt annan fråga,
som stöd för en motion angående vissa
utbildningsanstalter för tekniker. När
det gäller fördelningen av kostnaderna
mellan stat och kommun för den
offentliga verksamheten arbetar ju bl. a.
skatteutjämningskommittén med dessa
frågor, och jag förstår att det är svårt
att föreslå mera genomgripande generella
åtgärder på området innan kommittén
avslutat sitt arbete. Det borde
emellertid inte få hindra att någon utjämning
skulle kunna ske redan nu på
enstaka punkter, där förhållandena ter
sig särskilt oefterrättliga.

Vi har i vårt land i dag stor brist
på utbildningsmöjligheter för tekniker.

Onsdagen den 24 januari 1982 em.

Nr 4 117

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

Statens insatser på detta område förslår
inte. Men vi har å andra sidan
kommuner som lägger ned betydande
ansträngningar på att upprätthålla tekniska
skolor för elever från hela landet,
skolor som i dagens läge betraktas
såsom ovärderliga för vårt samhälle
men för vilka man icke funnit rättvisande
statsbidragsformer. Sålunda
drivs exempelvis Katrineholms och
Hässleholms tekniska skolor med betydande
uppoffringar från dessa städers
sida för ungdom som kommer från
hela vårt land och i mycket ringa omfattning
från dessa städer eller från de
län, där de är belägna. Det kan inte
vara rimligt att man så hårt skall belasta
just dessa två kommuner med kostnader
för en utbildning som hela landet
är i så stort behov av. Det borde
vara möjligt att, såsom föreslås i vår
motion och såsom föreslagits i yrkesöverstyrelsens
petita, ge dessa skolor
det stöd i ekonomiskt avseende som deras
huvudmän, respektive kommuner,
så väl förtjänat för sitt särskilda intresse
för denna form av utbildning.

Jag har, herr talman, velat säga detta
redan vid remissdebatten för att icke
denna vår framstöt skulle kunna avfärdas
som ett utslag av mera lokalbetonade
intressen. Det är nämligen, med
hänsyn till den mängd ingenjörer som
utbildas i Katrineholm och Hässleholm,
ett riksintresse att dessa skolors ekonomi
kan säkerställas utan att en orimlig
börda läggs på huvudmannakommunerna.

Till sist, herr talman, ett par ord
också om en tredje fråga. Min partivän
i första kammaren, Ture Dahlberg,
har kläckt en idé som jag motionsvägen
åtagit mig att frambära i
denna kammare. Vi föreslår sålunda att
man borde låta 1960 års radioutredning
pröva möjligheten att ersätta det
nuvarande systemet med radiolicenser
med någon förhöjning av energiskatten
på hushåll för att slippa ett omständligt
inbetalningssystem med licenskon -

troll och allt vad därtill hörer och för
att därigenom skapa de ökade resurser
för radions behov som Sveriges radio
och televerket framhållit som mycket
angelägna. Vi ifrågasätter om det inte
ur den enskilde radiolyssnarens synpunkt
— och till den kretsen kan vi
väl i dag räkna praktiskt taget hela
svenska folket — skulle vara till fördel
att slippa besväret med radiolicenserna
och via ett enklare inbetalningssystem
göra besparingar som kunde
komma såväl lyssnarna som radioverksamheten
till godo. Mot bakgrunden av
att det kostar cirka 3 miljoner kronor
att indriva licensavgifterna och upprätthålla
kontrollen borde frågan vara
förtjänt av att prövas.

Överläggningen var härmed slutad.
Propositionerna hänvisades till statsutskottet,
varjämte de i nedan angivna delar
remitterades till följande utskott,
nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1962 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen
avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet;
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Ivungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 25, angående fortsatt
disposition av visst äldre reservationsanslag
inom handelsdepartementets
verksamhetsområde.

118 Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 24 och 25;

till behandling av lagutskott motionen
nr 26;

till statsutskottet motionerna nr 27—
32;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 33;

till jordbruksutskottet motionen nr
34;

till statsutskottet motionerna nr 35—
38;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 39—45;

till bankoutskottet motionen nr 46;

till behandling av lagutskott motionen
nr 47;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 48;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 49—61;

till jordbruksutskottet motionen nr
62; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 63—67.

§ 4

Föredrogs den av fru Nettelbrandt
vid kammarens sammanträde den 17
innevarande januari gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för civildepartementet angående
deltidsarbete i statstjänst.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Eliasson i
Moholm vid kammarens sammanträde
den 17 innevarande januari gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet an -

gående den svenska jordbruksexportens
läge efter sexstaternas jordbruksöverenskommelse
i Bryssel.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Larsson i
Luttra vid kammarens sammanträde
den 17 innevarande januari gjorda,
men då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet angående
hyresvillkoren för genom pastoratsregleringen
tvångsförflyttade befattningshavare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till ber
handling av lagutskott Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 10, med
förslag till brottsbalk.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 12, med
förslag till brandlag och brandstadga
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
avsåg förslaget till lag om ändrad lydelse
av 79 § kommunallagen, till

konstitutionsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Majrts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 19, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.;

till utrikesutskottet propositionen nr
22, angående godkännande för Sveriges
del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 23, angående statligt stöd vid skada
på eller förlust av fiskredskap;

till behandling av lagutskott propositionerna: -

Onsdagen den 24 januari 1962 em.

Nr 4 119

nr 24, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen,
samt

nr 26, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 15 mars
1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma
sjukdomar hos bin;

till statsutskottet propositionen nr
27, angående godkännande av vissa avtal
om överlåtelse av fastigheter inom
kommunikationsdepartementets ämbetsområde
;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 28, angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa
värnpliktiga;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 29 med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om särskild varuskatt; till

statsutskottet propositionen nr
32, angående bestridande av kostnader
för svenska FN-styrkor m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 33, med förslag till viss ändring
av lagen om rätt till fiske; och
till statsutskottet propositionen nr
35, angående teckning av aktier i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier, m. in.

§ 8

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 68 och 69;

till statsutskottet motionerna nr 70 —
96;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 97—100;

till bankoutskottet motionen nr 101;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 102—105;

till statsutskottet motionen nr 106;

till behandling av lagutskott motionen
nr 107;

till jordbruksutskottet motionerna nr
108—112; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 113—119.

§ 9

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Härmed får jag — för privata angelägenheter
— anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden från och
med den 29 jan. till och med den 17
febr. 1962.

Stockholm den 25 jan. 1962

Evert Svensson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.14.

In fidem

Sune K. Johansson