Nr 39 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:39)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 39 FÖRSTA KAMMAREN 1967

31 oktober—1 november
Debatter m. m.

Tisdagen den 31 oktober Sid.

Interpellation av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) ang. kontrollen

av att gällande hastighetsbegränsningar iakttages ............ 3

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) ang. dispositionen av fonder,

avsatta för skolformer som avvecklats .................. 5

av herr Svenungsson (h) ang. stöd i vissa fall till jordbrukare

som drabbats av skördeskador .......................... 5

av herr Isacson (h) ang. tidtabellen för expresståget Dalpilen 5
av herr Schött (h) ang. statsbidrag till lokaler för simundervisning
.............................................. 5

Onsdagen den 1 november

Om poströstning vid kriminalvårdsanstalter .................. 6

Om lekmannainflytande vid beslut om åtal i tryckfrihetsmål .... 12

Om användning av nedlagda järnvägar som cykelvägar ........ 15

Om ökad rättssäkerhet i skatteärenden ........................ 17

Beskattningen av enskilda och statliga vattenkraftverk ........ 20

Rätten till avdrag vid beskattningen för resor med egen bil till

arbetsplatsen ............................................ 21

Om inflationsskydd för försäkringssparande .................. 28

Om offentlig auktorisation av låssmeder ...................... 29

Förslag till patentlag ........................................ 35

Tobaksreklam .................. 38

Kommunalt bostadstillägg till folkpension .................... 45

Om åtgärder för att stimulera användandet av inhemskt bränsle 52

Om inrättande av en ungdomens bostadsrättsorganisation ...... 58

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Larfors (s) om ökning av antalet ledamöter i trafiknämnd
.............................................. (jo

av herr Skårman (fp) ang. de s. k. spärrlinjerna på gator och
allmänna vägar ........................................ 60

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 1 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 36, om användande av blindskrift
på valsedlar ...................................... 6

— nr 37, ang. poströstning för sjuka m. fl..................... 6

— nr 38, om underlättande av röstavlämning i vallokal........ 6

■— nr 39, om poströstning vid kriminalvårdsanstalter .......... 6

— nr 40, om stärkande av den kommunala demokratien ...... 12

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 39

2 Nr 39 Innehåll

Sid.

— nr 41, ang. ledighet för krigsmaktens personal för fullgörande

av kommunala uppdrag .................................. 42

— nr 42, om avskaffande av kyrkofullmäktige ................ 12

__ nr 43, om obligatorisk kommunal besvärsnämnd .......... 12

_ nr 44, ang. reglerna för omröstning i kommunalfullmäktige .. 12

__ nr 45, om skyldighet för kyrkoråd att återställa skändade

gravar ..................................................

— nr 46, om lekmannainflytande vid beslut om åtal i tryckfrihetsmål
................................................ 12

— nr 47, ang. utskottets rätt att erhålla tillgång till handlingar

för dechargearbetet ...................................... 1°

_ nr 48, ang. rätten att anhängiggöra ärenden i riksdagen ---- 15

— nr 49, ang. samråd med riksdagens lönedelegation i förhand lingsfrågor

.............................................. 1®

— nr 50, ang. utformningen av riksdagens lönedelegations årliga

redogörelse till riksdagen ................................ 15

— nr 51, ang. utskottsbehandlingen av riksdagens lönedelegations

årliga redogörelse till riksdagen .......................... 15

Statsutskottets utlåtande nr 130, ang. undervisningen i olycks fallsvård

................................................ 1®

_ nr 131, ang. den politiska informationen i grundskola och

1 5

gymnasium .............................................. 10

— nr 132, om statligt stöd till s. k. håltimmeverksamhet i skolorna
.................................................. 1**

— nr 133, om användning av nedlagda järnvägar som cykelvägar 15

— nr 134, ang. statlig medverkan vid fastställande av anställ nings-

eller arbetsvillkor för vissa arbetstagare hos kommun
eller annan allmän inrättning ............................ 17

Bevillningsutskottets betänkande nr 54, om ökad rättssäkerhet
i skatteärenden .......................................... 17

— nr 56, ang. beskattningen av enskilda och statliga vattenkraftverk
.................................................... 20

— nr 58, ang. rätten till avdrag vid beskattningen för resor med

egen bil till arbetsplatsen m. m........................... 21

Första lagutskottets utlåtande nr 46, om uppräkning av vissa skulder
vid inflation ........................................ 28

— nr 47, om inflationsskydd för försäkringssparande .......... 28

— nr 51, om offentlig auktorisation av låssmeder ............ 29

— nr 53, ang. förslag till patentlag m. m..................... 35

Andra lagutskottets utlåtande nr 51, ang. handläggningen av vissa

ärenden rörande omhändertagande av barn ................ 38

.—. nr 52, om begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. m. 38

— nr 53, ang. behörigheten att utöva tandläkaryrket .......... 45

.— nr 56, om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension
................................................ 45

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49, om inrättande av ett »kulturhistoriskt
servitut» ...................................... 52

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32, om kommunala naturvårds nämnder

................................................ 52

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 42, om en propagandakampanj
för en bättre förebyggande hälsovård .......... 52

— nr 43, om kartläggning av kostvanorna, m. m............... 52

— nr 44, om åtgärder för att stimulera användandet av inhemskt

bränsle ................................................ 52

— nr 45, om inrättande av en ungdomens bostadsrättsorganisa tion

.................................................... 58

— nr 46, om samhälleliga åtgärder för övervakande av reklamen 60

Tisdagen den 31 oktober 1967

Nr 39

Tisdagen den 31 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller om ledighet
från riksdagsarbetet för bevistande av
FN:s generalkonferens i New York från
och med tisdagen den 31 oktober tills
vidare.

Stockholm den 31 oktober 1967

Alva Myrdal

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder fru Myrdal
på grund av berörda uppdrag vore
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 324, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige
och Belgien för undvikande av dubbelbeskattning
och för reglering av vissa
andra frågor beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 148, angående lönegradsplaceringen
av vissa tjänster m. in.; och

nr 149, angående stiftelse för utgivning
av en informationstidskrift för invandrare.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 151, med förslag till lag med anledning
av sammanslagning av medicinalstyrelsen,
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedslcapsnämnd
och socialstyrelsen;
samt

nr 152, med förslag till lag angående
dels fortsatt giltighet av 1 § andra stycket
lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete,
dels ändrad lydelse av 3 § samma
lag.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 154, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt
och gåvoskatt.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
motionen nr 878.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 36—
51, statsutskottets utlåtanden nr 130—
134, bevillningsutskottets betänkanden
nr 54, 56 och 58, första lagutskottets
utlåtanden nr 46, 47, 51 och 53, andra
lagutskottets utlåtanden nr 51—53 och
56, tredje lagutskottets utlåtande nr 49,
jordbruksutskottets utlåtande nr 32 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 42—46.

Interpellation ang. kontrollen av att
gällande hastighetsbegränsningar
iakttages

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Trafikövervakningens
funktion och effekt på trafiksäkerheten

Nr 39

Tisdagen den 31 oktober 1967

Interpellation ang. kontrollen av att gällande hastighetsbegränsningar iakttages

har aktualiserats i och med övergången
till högertrafik. Som bekant insattes
under den mest betydelsefulla perioden
före och omedelbart efter övergången
bl. a. en ansenlig extra styrka
polispersonal på kontrollerande uppgifter
av skilda slag. Och resultatet synes
vara ganska tillfredsställande. Vid
jämförelse med augusti kunde september
månad i år uppvisa en nedgång vad
gäller antal vägtrafikolyckor med personskada
och antal i trafiken dödade
eller skadade, men å andra sidan en
uppgång av t. ex. antalet bilförare som
svårt eller lindrigt skadades vid olyckor
inom tättbebyggt område. Enligt
uppgift från rikspolisstyrelsen är den
kvantitativa trafikövervakningen nu
nere på en mera normal nivå igen och
engagerar ca 1 300 man. Även om sambandet
mellan trafikövervakning och
trafiksäkerhet rent allmänt är komplicerat
och svårt att bedöma, anser jag
det dock vara mycket olyckligt om detta
går ut över hastighetskontrollerna.
En noggrann uppsikt så att fartbegränsningarna
efterlevs torde vara det
riktiga för närvarande.

Övervakningens direkta inverkan på
trafiksäkerheten är som nämnts omstridd.
Att den skulle vara omedelbart
positiv är förvisso inte helt vetenskapligt
bevisat. Metodologiska brister vidlåder
de flesta av de undersökningar
härav som står till förfogande. Detta
gäller även om det uppmärksammade
s. k. Mälardalsförsöket 1965, som ju till
synes resulterade i en minskning med
22 procent av antalet olyckor med personskada,
samtidigt som den kvantitativa
övervakningen tredubblades. Och
säkert är det allmänna tal som finns i
vägtrafikförordningen § 39 om att vägtrafikanten
måste iakttaga omsorg och
varsamhet svårt att både efterleva och
kontrollera, då det ju inte stadgas om
något konkret beteende hos trafikanten.

Men det måste också fastslås att trafikregler
av typ hastighetsbegränsning
är ineffektiva om inte efterlevnaden av
dem övervakas. Högertrafikkommissio -

nens vetenskapliga grupp ansåg 1964
bl. a. följande: »Svåra olyckor, d. v. s.
sådana, som medför svåra personskador
eller dödsfall minskar relativt mest, vilket
gör hastighetsbegränsning till ett
verksamt medel att höja trafiksäkerheten.
Detta förefaller dock gälla endast
om hastighetsbegränsningen åtföljs av
övervakning.»

Trafikövervakning och konkreta trafikregler
kompletterar alltså varandra.
Utformad på lämpligt sätt blir trafikövervakning
i form av fartkontroller
ett sätt bland många att höja trafiksäkerheten.

Då nu regeringen har fastställt att vi
skall ha hastighetsbegränsningar under
ansenlig tid måste uppmärksamheten
inriktas på polisen och dess möjligheter
att rationellt och effektivt övervaka
dessa. Det är av stort intresse att få
klarlagt hur stor del av polisens personal
som rutinmässigt är engagerad i
kontroll att fartbegränsningarna efterlevs,
hur många radarapparater som
står till förfogande för detta ändamål,
vilken funktions- och nyttjandegrad
dessa har samt om man inom polisen
för närvarande utreder möjligheterna
att rationalisera trafikövervakningen,
t. ex. genom anställandet av icke-polispersonal.

Med anledning av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
under hösten och instundande vinter
vidtaga för att ge polisen möjligheter att
intensivare kontrollera att hastighetsbegränsningarna
på vägarna efterlevs?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

879, av fröken Stenberg in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

Tisdagen den 31 oktober 1967

Nr 39

nr 138, med förslag till lag om ändring
i föräldrabalken m. m.;

nr 880, av herr Jacobsson, Gösta, och
herr Sveningsson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 141, med förslag
till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom,
m. m.;

nr 881, av herrar Lundberg och
Enarsson, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 141, med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom, m. m.;

nr 882, av herr Werner, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 141,
med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast
egendom, m. m.; och

nr 883, av herr Blomquist in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 142, med förslag till lag angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
m. m.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Vilka åtgärder ämnar
Herr Statsrådet vidtaga i syfte att
skapa klarhet om hur de avvecklade
skolformernas fonder ska disponeras?»;

Meddelande ang. enkla frågor

av herr Svenungsson (h) till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet:
»Är Statsrådet beredd medverka
till att de jordbrukare i Väst-Sverige
som hårt drabbats av skördeskador
på grund av höstens ihållande regn
får möjlighet att för sin egen djurproduktion
inköpa foderspannmål till priser
som erhålles vid export?»;

av herr Isacson (h) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Har senareläggning av
expresståget Dalpilen med ankomsttid
10.24 till Stockholm föregåtts av någon
marknadsundersökning?»; samt

av herr Schött (h) till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Har Statsrådet uppmärksammat
att skolöverstyrelsen meddelat Roma
klosters kommun på Gotland att ett
redan beviljat statsbidrag till gymnastiklokaler
vid centralskolan i Roma
icke i stället kan få användas för en
simhall vid skolan och kan Statsrådet
meddela när proposition om samma
statsbidrag till simundervisningslokal
som till gymnastikundervisningslokal
— i vilket ämne riksdagen redan 1962
begärt utredning — är att förvänta?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Onsdagen den 1 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 24
nästlidne oktober.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
motionerna nr 879—883.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 36, i anledning av motioner om
användande av blindskrift på valsedlar;

nr 37, i anledning av motioner angående
poströstning för sjuka in. fl.;
och

nr 38, i anledning av motion om underlättande
av röstavlämning i vallokal.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om poströstning vid kriminalvårdsanstalter Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av motioner
om poströstning vid kriminalvårdsanstalter.

I de likalydande motionerna nr 188
i första kammaren av herr Dahlén in. fl.
och nr 242 i andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. hade yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag angående poströstning vid
fångvårdsanstalterna i valet 1968.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att motionerna I:
188 och 11:242 måtte anses besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört.

Utskottet —• som anslutit sig till önskemålet
att möjligheterna till valdelta -

gande för de intagna på kriminalvårdsoch
liknande anstalter skulle förbättras
— hade bland annat ansett, att den i
motionerna upptagna frågan borde bliva
föremål för fortsatt uppmärksamhet.
Det kunde enligt utskottet förväntas,
att den konune att prövas i samband
med pågående översyn av vallagstiftningen
dels genom 1965 års valtekniska
utredning, dels genom den år 1966 tillsatta
grundlagberedningen som ett led
i arbetet på en total författningsreform.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det finns några tusen
människor här i landet som har rösträtt
enligt grundlagen men samtidigt av samhället
hindras att utöva den rätten. Det
är de intagna på fångvårdsanstalterna.
De gifta internerna kan utöva sin rätt
genom äktamake-röstning. De som erhåller
permission på valdagen har också
en chans. Men alla de andra har ingen
möjlighet att delta i de allmänna valen
•—■ de kan ju inte lämna anstalten, och
någon poströstning på fångvårdsanstalterna
förekommer inte i dag.

Att detta är principiellt fel har många
insett och erkänt. Det har stått i ett par
betänkanden från statliga utredningar
under 1960-talet. Det har med skärpa
framförts av kriminalvårdsstyrelsen.
Kravet på reell rösträtt för interner har
de senaste åren rests med ökad styrka i
den allmänna debatten. Och under de
senaste dagarna har kravet åter framförts
på ledarplats i alla de fyra tidningarna
i Stockholm.

Men också partiledarna har tagit ställning.
I tidningen Expressen den 14 september
förra året — alltså ett par dagar
före valet — svarade alla partiledarna
på frågan: »Bör intagna på fångvårdsanstalt
ges möjlighet att rösta?» Svaren

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Om poströstning vid kriminalvårdsanstalter

var enstämmiga: saken måste ordnas.
Låt mig citera dem.

Tage Erlander sade så här: »I det pågående
reformarbetet (att underlätta
röstandet) har man ingalunda glömt
bort dem som är intagna på fångvårdsanstalt.
» Förslaget skall »upptas till
slutlig behandling när erfarenheter har
vunnits av det nya systemet för sjukas,
invaliders och åldringars rösträttsutövning,
vilket tillämpas för första gången
i årets val».

Bertil Ohlin: »Det är helt naturligt att
den som har rösträtt också skall beredas
tillfälle att delta i valen.» Troligen
behöver man »färre röstmottagningar på
sjukhusen när ombudsröstningen är genomförd,
varigenom det blir lättare att
tillgodose fångvårdsanstalterna. Denna
utväg bör prövas i positiv anda och utan
dröjsmål».

Gunnar Hedlund: En utredning »bör
kunna göras så skyndsamt att de medborgare
som av här ifrågavarande skäl
för närvarande inte kan utnyttja rösträtten
får möjlighet att gå till valurnorna
vid riksdagsmannavalet 1968».

Och slutligen Yngve Holmberg: »Att
även de på fångvårdsanstalt intagna bör
få möjlighet att rösta skall väl inte
behöva råda några delade meningar om.
Högerpartiet vill medverka till att erforderliga
lagändringar vidtas härför.»

Vid årets riksdag i januari förde folkpartiet
fram det krav som alla partiledarna
ställt sig bakom i valrörelsen. I
motionerna I: 188 och II: 242 krävde vi
att »riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära förslag angående
poströstning vid fångvårdsanstalterna i
valet 1968».

Nu har konstitutionsutskottet behandlat
motionen, och resultatet är inte särskilt
uppbyggligt. Undanflykterna vandrar
fram som på parad i utskottets utlåtande.
Det finns utredningar som funderar
på saken, det är oklart om postverket
kan klara ytterligare belastning, frågan
kommer att prövas i arbetet på den
nya författningen, det är omöjligt att
säga när reformen blir verklighet etc.,

etc. Det är tydligt att konstitutionsutskottet
inte tänker sig någon poströstning
på fångvårdsanstalterna år 1968.

Men för var och en som följt den här
frågan är det klart att vad som fattas är
knappast utredningar men väl politisk
vilja att genomföra reformen. Ville regering
och riksdag se till att postverket
ordnar poströstning på fångvårdsanstalterna
redan i nästa val, skulle det
troligen gå att ordna. Posten har omkring
3 200 postanstalter öppna på valdagen.
Man sköter också poströstningen
på omkring 400 sjukhus. Ingen skall få
mig att tro att det vore omöjligt att utsträcka
den servicen till ett 70-tal fångvårdsanstalter.

Vad det kommer an på är därför av
allt att döma ens egen värdering av den
här frågan. Anser man det orimligt att
beröva några tusen människor deras
mölighet att rösta, då kan nog problemet
lösas till 1968 års val. Tycker man
däremot att frågan är oviktig, är det
lätt att låta den dröja i utredningskvarnen.
Jag tillhör dem som tycker att det
är stötande att intagna på fångvårdsanstalter
inte får rösta och yrkar följaktligen
bifall till motionerna I: 188 och II:
242.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Herr Ahlmark glömde
att nämna en sak som är av den största
betydelse i detta sammanhang, nämligen
att valtekniska utredningen har kommit
med sitt betänkande efter det att de motioner
väcktes som vi här har haft att
behandla — detta är det fjärde ärendet
i samma paket.

I den valtekniska utredningen har
man också tagit upp frågan om förtida
röstning och i samband därmed också
röstningen för dem som är intagna på
kriminalvårdens anstalter. Remisstiden
utgick den 1 oktober. Ärendet är alltså
under behandling, och vi har att förvänta
att vi får en proposition beträffande
vallagstiffningen till nästkommande
års riksdag.

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Om poströstning vid kriminalvårdsanstalter

Det är inför detta som konstitutionsutskottet
har sagt att det inte finns någon
anledning att nu ta ett initiativ
från riksdagens sida i ett ärende som är
föremål för behandling. Vi har varken
avslagit eller tillstyrkt motionerna,
men vi har med denna upplysning ansett
att motionerna är besvarade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag hör till dem i konstitutionsutskottet
som har tagit ansvar
för motionsyrkandets avstyrkande. Det
betyder att jag icke har biträtt det motionsyrkande
som här föreligger. Jag
har ett behov av att i korthet redovisa
den syn som ligger bakom mitt ställningstagande.

Herr Ahlmark anförde att det här är
fråga om värdering: Hur värderar man
rätten för de på fångvårdsanstalt intagna
att vid allmänna val få utöva sin
rösträtt? Det finns från min och majoritetens
sida i konstitutionsutskottet
inte någon annan uppfattning än den
som herr Ahlmark här företräder. Det
har också i konstitutionsutskottets yttrande
betonats att utskottet ansluter sig
till önskemålet att möjligheterna till valdeltagande
förbättras för här ifrågavarande
väljare. Det är mig mycket angeläget
att slå fast den grundsynen. Det
är alltså fråga om hur det tekniskt och
praktiskt skall gå till att genomföra ett
önskemål som vi alla hyser.

Jag har här ställt mig något undrande,
då jag haft att ta ställning till fyra
motioner i ett paket, som alla berör en
revision av den nuvarande vallagen.
Det kan hävdas att det för de blinda
finns fysiska möjligheter att rösta —
den motion som berör de blinda i detta
avseende vill underlätta deras röstning.
Men den som något arbetat med
handikappade människor vet att samhället
ännu icke har kommit så långt
att det är möjligt för människor som
drabbats av ett handikapp att fullt ut -

nyttja sin rösträtt med de hjälpmedel
som vi ställer till förfogande.

Jag har alltså varit tvungen att värdera:
Hur skall jag ställa mig till de
fyra motioner som här föreligger? Även
om iag är medveten om att det är det
parti till vilket jag hör som står bakom
och fört fram de aktuella motionsyrkandet,
har jag sagt mig att det inte
kan vara riktigt att rycka ut en grupp
och säga att vi låter de andra vänta.
Det hade varit konsekvent av herr Ahlmark
att yrka bifall till samtliga de
fyra motionerna, vilka — såvitt jag
kan se — alla berörs av den valtekniska
utredningen. Det är verkligen inte
fråga om brist på politisk vilja, utan
det är en värdering som ligger bakom
mitt ställningstagande.

En av Stockholms morgontidningar
har i en underledare i dag behandlat
denna sak och med ganska kraftiga ord
förmanat riksdagens ledamöter liur de
bör förhålla sig. Där talas om kurage
hos riksdagens ledamöter att stå bakom
partiledarnas önskan. Där talas om att
riksdagsledamöterna hukar sig inför en
väsentlig fråga.

Om jag har kurage tillkommer inte
mig att bedöma, men hukar mig — det
gör jag då sannerligen inte inför denna
fråga.

Det är kanske något ovanligt att man
stiger upp och anmäler en annan mening
än en partikamrat företräder,
t. o. m. med några rader i en partimotion
— som dock inte berör bara denna
fråga utan hela kriminalvården som
sådan. Men då jag har tagit ett ansvar
i konstitutionsutskottet har jag behov
av att inför kammaren redogöra för den
bakgrund som var för handen då jag
gjorde mitt ställningstagande.

Situationen är alltså inte den att jag
saknar politisk vilja, att jag hukar mig
inför en viktig fråga, att jag icke är
intresserad av att den genomförs. Men
den bedömning som jag kom till då jag
hade dessa fyra motioner att begrunda
var: mest vinner vi här på att försöka
få en positiv, enig utskottsskrivning.

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Om poströstning vid kriminalvårdsanstalter

Huruvida den värderingen är riktig eller
inte bär jag ingen rätt att yttra mig
om, men jag har velat redovisa skälen
till mitt ställningstagande.

.lag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herr Tistad (fp).

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag har respekt för vad
herr Sörenson här säger. Jag har bara
en invändning att göra.

Under 60-talet har vi haft fullt av positiva
skrivningar och utredningar om
interners rösträtt. Men vad som saknas
är konkreta åtgärder för att göra det
möjligt för de intagna vid fångvårdsanstalterna
att rösta i nästa val. Därvidlag
har konstitutionsutskottet inte hjälpt
oss, tv det står i utskottets utlåtande att
frågan är föremål för översyn genom
valtekniska utredningen och genom
grundlagberedningen »som ett led i arbetet
på en total författningsreform».
Författningsreformen kommer 1970, och
1968 års val berörs tyvärr inte av den
saken.

När herr Sörenson sedan säger att
man här bryter ut en fråga bland flera
frågor, så kan jag inte riktigt följa honom.
Jag medger fullständigt att det
finns andra grupper som ännu inte har
löst sina problem på valdagen, t. ex. de
blinda. Jag hade också hoppats att man
skulle kunnat nå en lösning på t. ex.
problemet om blindskrift på valsedlar,
som man har motionerat om detta år.
Men, herr Sörenson, skall vi låta tekniska
svårigheter i en fråga som konstitutionsutskottet
ansett omöjlig att lösa
till 1968 års val förhindra en reform
i en annan fråga? Finns det någon anledning
att säga att vi måste ta alla
reformerna på en gång? Varför inte
göra som man brukar göra i riksdagen
och politiken, nämligen försöka gå
fram så snabbt som möjligt på varje
delområde, när delområdena inte är
konkurrerande? Varför skall det vara
så att de som är intagna på våra fång -

vårdsanstalter alltid kommer sist på
reformlistan?

När herr Pettersson säger att valtekniska
utredningen har ansett att det är
svårt att klara den här saken med postverkets
resurser, skulle jag bara vilja
upplysa honom om att jag i går var i
kontakt med postverket. Man förklarade
där att det inte finns någon aktuell
utredning som visar att det skulle vara
omöjligt att ha poströstning på fångvårdsanstalterna
vid 1968 års val. Jag
drar av det slutsatsen att om man kan
klara 3 200 postanstalter och 400 sjukhus,
bör man kunna öka det med någon
enda procent och klara också ett
70-tal fångvårdsanstalter.

Herr talman! Det finns också en annan
aspekt på den här frågan. En avsikt
med kriminalvården är att söka
anpassa den intagne till ett normalt
samhällsliv. År det då rimligt att avstänga
internerna från den handling
som kanske mest av alla innebär och
symboliserar delaktighet i samhällets
angelägenheter, nämligen valhandlingen?
Nej, det är icke rimligt, sade fångvårdsstyrelsen
redan 1961 i ett remisssvar:
»Ur resocialiseringssynpunkt skulle
det också vara av värde om de intagnas
samhällsintresse kunde väckas
genom att de får tillfälle att följa valkampanjerna
och själva rösta. Särskilda
åtgärder bör därför vidtagas för att
underlätta de intagnas röstning.» Så
sade fångvårdsstyrelsen för sex år sedan.

Det har varit tre allmänna val sedan
dess, och varje gång har några tusen
interner avstängts från sin grundlagsenliga
rätt att rösta. Nu är det nog med
fördröjning av frågan. 1968 bör bli det
år och det val då de intagna vid fångvårdsanstalter
får rösträtt — inte bara
i grundlagen utan också i verkligheten.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):
Herr talman! Jag förstår inte herr
Ahlmark. När han angriper på det sätt
som han gör innebär det att han läst

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Om poströstning vid kriminalvårdsanstalter

dåligt innantill eller också att han inte
förstår vad som står i utlåtandet.

Valtekniska utredningen har behandlat
frågan och funnit, såsom också angivits
av utskottet att det är avhängigt
av postverkets resurser om man kan
anordna poströstning vid kriminalvårdens
anstalter. Man har inte sagt någonting
om årtalet. Det kan mycket väl
tänkas att det blir 1968. Vi tycker nog
att när frågan är under prövning behöver
riksdagen inte nu ta någon ställning.
Det får man göra när förslaget
till vallagstiftning kommer.

Då herr Ahlmark talar om att man
skall avvakta den totala författningsreformen
beror det också på att han har
läst galet. Det står »som ett led i arbetet
på en total författningsreform», och
vi kommer att få ett led i denna totala
författningsreform till prövning redan
vid 1968 års riksdag. Detta hindrar alltså
inte att dessa frågor kommer att behandlas
under tiden fram till den totala
författningsreformen. Jag har, herr talman,
en känsla av att man här försöker
slå in öppna dörrar.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Herr Ahlmark talar om
att posten säkert kan ordna den här
saken. Det är mycket möjligt. Men vad
anser kammaren att en ledamot i ett utskott
skall göra? Skall han vara suverän
över alla utredningar som har ägt
rum i vårt samhälle? Jag beklagar att
jag inte kände till posten tillräckligt.
Jag ringde inte postens ledning — det
borde jag väl ha gjort —■ för att fråga
varför man hade denna uppfattning. Jag
läste innantill vad som stod i papperen,
nämligen att postverkets resurser
inte medger anordnande av poströstning
vid kriminalvårdsanstalterna annat
än om antalet röstningsställen vid
sjukhusen samtidigt skulle kunna minskas.

Nu förklarar herr Ahlmark att det är

fel. Man har från posten meddelat att
man kan klara saken. Det var alltså en
brist och en svaghet i min energi, men
många av oss som sitter i utskotten har
att använda det material som sätts oss
i händerna. Alla har vi inte tid och
kraft att i alla avseenden kontrollera att
det stämmer med den verklighet i vilken
vi lever.

Det är också utomordentligt angeläget
att framhålla att jag alls icke diskuterat
den moraliska aspekten, som herr
Ahlmark här tog upp. Jag har inte yttrat
mig om rätten för de på fångvårdsanstalterna
intagna att rösta. Vi tar
över huvud taget inte upp den aspekten
i utskottsutlåtandet. Skall jag bekänna
min personliga ställning, har jag anslutit
mig till den uppfattning som utskottet
också anslutit sig till, nämligen
att man önskar att full möjlighet skall
beredas för dessa människor att delta i
samhällets utformning. Det finns alltså
inte skymten av moralisk värdering i
vad jag har sagt. Då jag vet hur känsliga
sådana saker som denna kan vara, är
det mig angeläget att klart fastslå detta.
Men jag vill framhålla än en gång att
jag helt delar herr Ahlmarks uppfattning,
att det måste vara riktigt att de
som intagits på fångvårdsanstalter får
ta del i skeendet i samhället.

Men precis samma sak gäller de som
är blinda, de som är sjuka och de som
på annat sätt är ställda åt sidan. Jag har
redan sagt att jag är medveten om det
principiellt angelägna i att människor
i vårt samhälle, som enligt lag har rätt
att rösta, också har sådana anordningar
till sitt förfogande att de verkligen
kan rösta. En blind eller en sjuk kan
i bästa fall få hjälp med röstningen.
Men de som vet något om de blindas
och de sjukas situation i vårt samhälle,
vet också att, hur värdefull samhällets
hjälp i detta avseende än är, så är det
ändå många av dessa människor som
icke har möjlighet att praktiskt använda
sig av sin rösträtt.

Jag har väldigt svårt att säga att
beträffande de andra frågorna får vi väl

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Om poströstning vid kriminalvårdsanstalter

vänta och se och hoppas, att man så
småningom skall komma till rätta med
dem, men de på fångvårdsanstalterna intagna
klarar vi av nu. Skall vi söka komma
till rätta med fångarnas situation,
bör vi i samma andetag vara positivt
inställda till de övriga möjligheterna,
de som gäller de blinda och sjuka.

Jag bedömde det så att dessa problem
måste lösas. Men utredningar pågår. Det
är planer på att någonting skall ske.
Därför är det riktigt att vi låter saken
bero tills ett samlat förslag föreligger.

Detta är ett vittnesbörd snarare än en
argumentation, men jag anser att man
åtminstone bör visa respekt för en sådan
hållning som den jag här intar.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Nej, herr Sörenson, jag
tycker inte att vi skall låta allt bero på
det förslag som kanske kommer att föreläggas
riksdagen nästa år. Vill man att
de i vårt land, som är intagna på fångvårdsanstalter,
äntligen skall få utöva
sin grundlagsenliga rätt att rösta i valet
1968, då skall riksdagen säga ifrån i dag,
att vi vill ha detta förslag på riksdagens
bord 1968.

Med utskottets förslag säger man ingenting
åt det hållet. Man har bara en
allmän skrivning som leder in tankarna
på 1970. Mitt yrkande däremot, om det
bifalles, innebär att vi får rösträtt för
de intagna vid nästa års val.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Ja, herr Ahlmark, det
är riktigt. Vill vi i dag, kan vi ordna
det så att de på fångvårdsanstalterna intagna
får möjlighet att rösta. Vill vi
kan vi också ordna det så att de blinda
och sjuka får ökad hjälp. Det är frågan
om den politiska viljan i det ena såväl
som i det andra fallet.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag tycker att svårigheter
vid en reform inte skall förhindra

en annan angelägen reform. Nu har vi
att diskutera och besluta om rösträtten
för de intagna vid fångvårdsanstalterna.
Varför försvåra och försena den reformen
genom att hänvisa till en annan
fråga?

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Just därför att man i ett
enda paket har att resonera om och ta
ställning till flera frågor, kan man inte
om man sitter ansvarig i ett utskott
rycka ut en detalj.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag vill bara kort
meddela att jag inte delar herr Sörensons
uppfattning, som tydligen går ut
på att om man inte kan hjälpa alla skall
man avstå från att hjälpa några. Jag
kommer att rösta för bifall till herr Ahlmarks
yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ahlmark begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Om lekmannainflytande vid beslut om åtal i tryckfrihetsmål

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ahlmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 22.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 40, i anledning av väckt motion
om stärkande av den kommunala demokratien; nr

41, i anledning av motioner angående
ledighet för krigsmaktens personal
för fullgörande av kommunala uppdrag; nr

42, i anledning av motioner om
avskaffande av kyrkofullmäktige;

nr 43, i anledning av motioner om
obligatorisk kommunal bcsvärsnämnd;

nr 44, i anledning av motion angående
reglerna för omröstning i kommunalfullmäktige;
och

nr 45, i anledning av motioner om
skyldighet för kyrkoråd att återställa
skändade gravar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Om lekmannainflytande vid beslut om
åtal i tryckfrihetsmål

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av motioner
om lekmannainflytande vid beslut
om åtal i tryckfrihetsmål.

I de likalydande motionerna nr 673
i första kammaren av herrar Schött
och Enarsson samt nr 479 i andra kam -

maren av herr Åkerlind m. fl. hade
hemställts,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att vad i motionerna
anförts om inkoppling av ett lekmannainflytande
på bedömningen av
åtalsärenden enligt tryckfrihetsförordningen
måtte beaktas vid den pågående
översynen av yttrandefrihetsrätten;

2) att riksdagen måtte besluta att
omedelbart inrätta en rådgivande
nämnd att biträda justitieministern vid
bedömningen av åtalsärenden enligt
tryckfrihetsförordningen; samt

3) att vederbörande utskott måtte
uppgöra förslag rörande nämndens
storlek och tillsättning samt förslag till
instruktion för nämnden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:673 och 11:479
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Svenungsson (h), Ilamrin i Jönköping
(fp), Boo (ep) och Werner (h), vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att motionerna 1:673
och 11:479 måtte överlämnas till kommittén
för lagstiftningen om vitrandeoch
tryckfrihet.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Den reservation som är
fogad till detta utskottsutlåtande är
mycket kortfattad, och det kan vara
motiverat att med några ord kommentera
reservanternas ställningstagande.

De förevarande motionerna syftar
till ett visst lekmannainflytande vid beslut
om åtal i tryckfrihetsmål — eller
kanske rättare sagt vid bedömningen
av sådana åtalsfrågor. Motionärerna
begär ett omedelbart initiativ från riksdagens
sida. Så långt har inte reservanterna
sträckt sig, utan stannat vid
yrkandet att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att motio -

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Om lekmannainflytande vid beslut om åtal i tryckfrihetsmål

nerna överlämnas till kommittén för
lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet.

Enligt tryckfrihetsförordningen ligger
åtalsmakten i tryckfrihetsmål hos
justitieministern och justitiekanslern.
Det har utbildats praxis, att initiativet
kommer från chefen för justitiedepartementet
och att han personligen handlägger
åtalsärenden rörande skrifter
som kan förmodas strida mot tryckfrihetsförordningens
förbud att utge skrifter
som sårar tukt och sedlighet eller
bryter trosfrid. Vi vet att en uppsjö av
sådana skrifter håller på att spränga de
fördämningar som samhället har som
skyddsvärn.

Det brukar inte vara vanligt att ett
utlåtande från konstitutionsutskottet ger
anledning till någon moraldebatt, och
detta föresvävar varken motionärer eller
reservanter i detta sammanhang. Det
moraliska problemet beröres också bara
i förbigående i motionerna, där man
konstaterar att här pågår en mycket
ymnig utgivning av pornografiska skrifter.
Utan att ytterligare fördjupa sig i
detta ämne måste man ändå säga att
företeelser på detta område inger den
djupaste olust och oro. Att det blivit
en högst lönande bransch är ingenting
mindre än en skandal. Författare och
förläggare tänker bara på egen profit.
Här pågår ett ekonomiskt utnyttjande
av sadistiska och förvridna böjelser.
Även utskottsmajoriteten fastslår att vissa
företeelser under senare år är ägnade
att inge berättigad oro.

Motionärerna anför att justitieministern
tvingats ta befattning med ett stigande
antal ärenden av denna art och
ifrågasätter om justitieministerns arbetsbörda
inte skulle kunna lättas om
en rådgivande nämnd tillsattes av riksdagen.

Herr talman! Jag måste bekänna att
det inte har varit omtanken om en arbetstyngd
justitieminister som dikterat
mitt ställningstagande, utan jag är av
den uppfattningen att justitieministern
genom kollegiala överläggningar skulle

få en förstärkt kontakt med olika opinioner
i samhället.

Justitieministern har i en tidigare
riksdagsdebatt hävdat den meningen,
att brottsbalkens och tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om brott, som
här åsyftas, vilar på värderingar i samhället,
som undergår förskjutningar från
tid till annan. Det finns inga normer att
gå efter. Bedömningen får ske med utgångspunkt
från rådande uppfattning i
samhället — och ett sekulariserat samhälle
har knappast några normer alls.
Men rådande uppfattning i samhället
kan väl inte tillämpas när det gäller all
lagstiftning. Under senare år har likväl
både lagstiftning och rättspraxis
gått i riktning mot allt större generositet
och tolerans. Men, grundlagens andemening
är klar och entydig. Man behöver
inte skärpa lagstiftningen — man
behöver bara tillämpa lagarna. Statsmakterna
har ett ansvar, inte minst genom
lagstiftning och rättsvård, när det
gäller att skapa sunda förhållanden i
samhället.

Tyvärr är det så, att stora och ofta
högröstade opinionsorgan ger ett sken
av värderingar i samhället, som egentligen
inte finns eller som i varje fall
inte är allmän egendom. Det finns stora
folkgrupper, mycket stora grupper, som
med beldämning iakttar den passivitet,
som visas från statsmakternas sida, och
som efterlyser verklig renhållning på
detta område. Det är verkligen ingen
liten efterbliven grupp som reagerar.
Pressens rådgivande nämnd har genom
Pressbyrån varnat förläggarna för den
litteratur, som har ett alltmera rått och
stötande innehåll. I Pressens rådgivande
nämnd ingår inte bara representanter
för Svenska tidningsutgivareföreningen
och Publicistklubben utan
också för Målsmännens riksförbund.

Då utskottets majoritet avstyrker motionerna
anföres som skäl härför bl. a.
att ett lekmannainflytande redan förekommer
på det aktuella området genom
juryinstitutionen och i viss mån genom
tryckfrihetsombuden. I det förra fallet

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Om lekmannainflytande vid beslut om åtal i tryckfrihetsmål

är ju dock åtal redan väckt, och i det
sistnämnda rör det sig bara om ett visst
anmälningsförfarande. Den föreslagna
rådgivande nämnden skulle fungera under
ett helt annat skede, vid själva åtalsbedömningen.

Att frågan, inte minst ur samhällsmoralisk
synpunkt, bör ägnas stor uppmärksamhet
framgår av direktiven till
kommittén för lagstiftningen om yttrande-
och tryckfrihet, som nu arbetar.
Det heter i dessa direktiv, »att vid utredningen
bör uppmärksammas frågan
om skydd för barn och ungdom mot
framställningar, som kan verka förråande
eller eljest medföra allvarlig fara
för de ungas sedliga fostran». Det är
justitieministern som anför detta.

Då det slutliga avgörandet alltjämt
skulle ligga hos justitieministern, äventyras
inte på något sätt den granskning
av justitieministerns handläggning av
ifrågavarande ärenden som konstitutionsutskottet
utför i samband med sitt
dechargearbete. Det är alltså inte fråga
om någon ansvarsfördelning.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Herr Svenungsson började
sitt anförande med att konstatera
att reservanterna inte hade kunnat följa
motionärernas förslag. Reservanterna
har stannat vid att föreslå, att motionerna
överlämnas till kommittén för
lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet.
Jag är därför litet förvånad över
den senare pläderingen, som inte står
i överensstämmelse med reservationen.
Men man får väl betrakta pläderingen
här som en nullitet, alltså något av en
vältalighet som egentligen ligger litet
vid sidan om det vi har att pröva.

Utskottet har funnit att man inte bör
överlämna motionen till kommittén för
lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet.
Innan man tar ställning till den
fråga, som motionärerna väckt, bör man
ha vetskap om det straffbud man kan
komma fram till. Först därefter kan

man börja med det yttre förfarandet
när det gäller åtalsprövning i sådana
här mål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de därunder framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall til! utskottets hemställan,
sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svenungsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Svenungsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —95;

Nej —21..

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Om användning av nedlagda järnvägar som cykelvägar

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 47, i anledning av motioner angående
utskottets rätt att erhålla tillgång
till handlingar för dechargearbetet;

nr 48, i anledning av motioner angående
rätten att anhängiggöra ärenden
i riksdagen;

nr 49, i anledning av motioner angående
samråd med riksdagens lönedelegation
i förhandlingsfrågor;

nr 50, i anledning av motion angående
utformningen av riksdagens lönedelegations
årliga redogörelse till riksdagen
; och

nr 51, i anledning av motioner angående
utskottsbehandlingen av riksdagens
lönedelegations årliga redogörelse
till riksdagen.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

130, i anledning av motioner angående
undervisningen i olycksfallsvård; nr

131, i anledning av motion angående
den politiska informationen i
grundskola och gymnasium; samt

nr 132, i anledning av motion om
statligt stöd till s. k. håltimmeverksamhet
i skolorna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om användning av nedlagda järnvägar
som cykelvägar

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 133, i anledning av motioner
om användning av nedlagda järnvägar
som cykelvägar.

I de likalydande motionerna 1:293,
av herr Hjorth, och II: 378, av herr Lindahl,
hade hemställts, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t måtte begära, att frågan
om nedlagda järnvägslinjers framtida

användning som cykelvägar finge bliva
föremål för utredning.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen icke måtte bifalla
motionerna 1:293 och 11:378.

Reservation hade anmälts, utom av
annan, av herr Hjorth (s), som dock ej
antytt sin mening.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Såsom motionär må det
kanske tillåtas mig att säga några ord
i denna fråga. Statsutskottet hänvisar
till att vägplaneutredningen har spörsmålet
under övervägande och avstyrker
således bifall till motionerna.

Många tycker måhända att det problem
som motionärerna har berört är
litet och obetydligt. Om man sätter in
det i sammanhang med ökade möjligheter
till rekreation och motion för allt
större grupper av svenska folket samt
för en bättre folkhälsa i vår stressade
tid, får det dock genast större proportioner.
Behovet och nyttan av en bättre
kondition genom regelbunden motion i
olika former såsom ett medel mot
stress, för mycket stillasittande och en
del överflödiga kilon är numera omvittnade
av alla.

Inte minst här i riksdagen har det under
senare år tagits flera initiativ i den
vägen för att höja riksdagsledamöternas
allmänna välbefinnande. Visserligen
är det på grund av riksdagsarbetets art
och andra sammanhängande uppgifter
svårt för många att få tid för motionerandet,
men å andra sidan kan motionstiden
utsträckas över hela året.
Man är inte bunden till viss motionstid
när det gäller den fysiska träningen.
Inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen
är sedan fem år tillbaka ett
trettiotal medlemmar i livlig gymnastisk
verksamhet varje onsdagsmorgon i Folksams
motionshall under landslagstränaren
och massören Knutte Hallbergs ledning.
De s-märkta Helgeandspojkarna
försäkrar nu samstämmigt, att de inte

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Om användning av nedlagda järnvägar som cykelvägar

kan vara utan dessa regelbundna övningar.

Jag vill kanske inte direkt påstå, att
det enbart är gymnastikens förtjänst att
ett statsråd och en landshövding har
rekryterats ur gruppen, men nog befordrar
gymnastiken även den andliga
spänsten. En förbättrad kondition gör
att man bättre kan tåla de psykiska påfrestningarna
och att man kan bättre
och effektivare utnyttja tiden både i
arbetet och på fritiden. I dagarna har
även de borgerliga partierna i riksdagen
startat med motionsgymnastik
— vem vet, kanske också de med en
förbättrad kondition förväntar sig vissa
utnämningar. Jag kan även erinra
om Riksdagsspelen på Bosön, om stafettmästerskapet
på Gärdet, om simning i
Eriksdalsbadet, om tillkomsten av den
uppskattade motionshallen här i huset,
o. s. v. — allt glädjande och uppiggande
avkopplingar i det ensidiga och tröttsamma
riksdagsarbetet.

Mot bakgrunden av detta hade man
väntat sig en större förståelse från statsutskottet
när det gäller frågan om användandet
av gamla banvallar såsom
cykelstigar. Inte heller remissinstanserna
visade någon översvallande entusiasm.
Bara Cykel- och Mopedfrämjandet
var direkt positiva till förslaget. SJ,
som har hunnit avyttra de flesta av de
aktuella nedlagda järnvägarna, motsätter
sig visserligen inte direkt förslaget
men anser möjligheterna vara av ringa
omfattning. Trafiken på de omnämnda
54 industrispåren kommer åtminstone
delvis att upphöra nästa år, och förmodligen
blir det i framtiden ytterligare
järnvägsnedläggningar, så nog torde
det finnas underlag för cykelvägar.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen talar
om en minskning av cykeltrafiken
och redovisar några siffror till stöd
för detta. Uppgiften om att moped- och
cykeltrafiken skulle ha minskat med i
genomsnitt hela 47 procent från 1958 till
1965 förefaller föga realistisk, när man
vet att cykelförsäljningen ökat från
123 000 cyklar år 1958 till beräknade

275 000 i år. Nu köper väl inte folk cyklar
som en statussymbol, utan de använder
sig säkert av dem. Sanningen är
nog den att cyklisterna på grund av den
ökande trafiken mer och mer undviker
riks- och länsvägar. De söker sig till
småvägar och stigar, dit de flesta av
trafikräkningarna inte når.

Vägverket talar också om en begränsning
av en eventuell utredning om cykelvägar
till att avse bandelar där ett
behov av cykelväg redan nu är uppenbart
och kan påvisas. Jag tycker att det
kraftigt ökade antalet cykelägare, uppskattningsvis
två miljoner, är bevis nog.
Sedan får man inte heller glömma nyttan
av att samhället stimulerar svenska
folket till ökad cykelåkning och bereder
möjligheter till detta på vägar där
trafikrisken är liten. Att det också är
väldigt roligt att cykla kan de tio riksdagsmän
intyga, vilka i somras tillsammans
med över tusen andra cyklade
de 30 milen runt Vättern. Det ges inte
så många möjligheter för särskilt medelålders
människor att motionera ute
i det fria. Cykling är en utmärkt form
av motion, men ökade samhällsinsatser
behövs för att bereda möjligheter till
friluftsaktivitet i form av cykling.
Exempelvis borde speciella utfarter
från tätorterna ordnas i större utsträckning
för de cyklande.

Jag hoppas nu att vägplaneutredningen
noggrant tittar på alla aspekter av
det här problemet, men att även länsmyndigheter,
städer, kommuner och frivilliga
organisationer beaktar dessa frågor
och tillsammans med planeringsexperterna
gör vad de kan. Det är inte
bortkastade insatser och medel — det är
enligt min mening nödvändiga åtgärder
till folkhälsans fromma.

Herr RÖNNBERG (s):

Herr talman! Utskottet har ju tillgodosett
motionärernas framställning i
och med att motionen överlämnats till
vägplaneutredningen. Med hänvisning
till vad utskottet sålunda anfört ber jag

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 134, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
statlig medverkan vid fastställande av
anställnings- eller arbetsvillkor för vissa
arbetstagare hos kommun eller annan
allmän inrättning, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om ökad rättssäkerhet i skatteärenden

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 54, i anledning av väckta
motioner om ökad rättssäkerhet i
skatteärenden.

1 de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 319, av herr Nils-Eric
Gustafsson in. fl., och II: 402, av fru
Frsenkel m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning och förslag till
riksdagen om åtgärder syftande till att
förbättra den enskildes rättssäkerhet i
skatteärenden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna
1:319, av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl., och II: 402, av fru Freenkel m. fl.,
om ökad rättssäkerhet i skatteärenden,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Yngve Nilsson (h), Gösta Jacobsson (la),
Lundström (fp), Ahlmark (fp), Magnusson
i Borås (h), fru Nettelbrandt
(fp) och herr Sterne (fp), vilka ansett,
alt utskottet hort hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
1:319, av herr Nils-Eric Gus 2

Första kammarens protokoll 1967. Nr 39

Om ökad rättssäkerhet i skatteärenden
tafsson in. fi„ och II: 402, av fru Frsenkel
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag
till åtgärder syftande till att förbättra
den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Detta ärende tillhör de
årligen återkommande — vi har vid en
rad tillfällen dryftat de olika detaljer
som berörs i motionerna. Jag skall därför
inte återigen prestera någon utförlig
argumentation, då jag förutsätter
att kammaren erinrar sig vad som förekommit.
Men jag vill i alla fall säga ett
par ord om den princip det här gäller.

Detta är en gammal och viktig fråga:
Har inte skattemyndigheterna redan nu
skyldighet att även tillvarata de skattskyldigas
intressen, inte bara det allmännas?
Jo, det råder ingen tvekan om
att skattemyndigheterna har en rätt,
och kanske i viss mån en skyldighet, att
så göra. Men det är delade meningar om
i vilken utsträckning denna skyldighet
tillvaratas av skattemyndigheterna.

Majoriteten av utskottets ledamöter
är tillfredsställd i detta ärende. Man
räknar upp en mängd olika åtgärder
som under årens lopp vidtagits; bestämmelser
om kommunicering med den
skattskyldige i vissa frågor, eftergranskning
av självdeklarationer i syfte att
uppnå en rättvis och likformig taxering,
inrättandet av riksskattenämnden och
betänkandet »Lag om förvaltningsförfarandet»,
som Kungl. Maj:t för närvarande
prövar. Där finns förslag som
kan komma att beröra det nu aktuella
spörsmålet, säger man. Majoriteten är
alltså till freds med vad som gjorts och
vad som kan komma att göras genom
Kungl. Maj :ts försorg.

De skattskyldiga däremot torde i stor
utsträckning ha en annan inställning
och är inte lika tillfredsställda. Man
har en stark känsla av att taxeringsmyndigheterna
och kanske speciellt
taxeringsintendenterna tillvaratar var -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Om ökad rättssäkerhet i skatteärenden
je teoretisk och praktisk chans att pressa
ut varje möjligt öre av de skattskyldiga.
Jag tror inte att någon ärlig människa
vill resa invändningar mot sättet
att fullgöra uppgiften i den delen. Men
allmänheten tycker sig ha gjort den erfarenheten
att taxeringsmyndigheternas
intresse är ytterst obetydligt när det
gäller att tillgodose taxeringsobjektets
bästa. Det är onekligen en allmän uppfattning
att taxeringsmyndigheterna och
speciellt kanske taxeringsintendenterna,
som ju fullföljer ärenden av olika
slag, ägnar sin kraft huvudsakligen åt
att bevaka det allmännas intressen, medan
synpunkter som tillgodoser även de
skattskyldigas intressen får komma i
efterhand.

Det har anförts tidigare och jag vill
ännu en gång upprepa, att i vanliga
brottmål har åklagaren till uppgift att
också ta hänsyn till och tillgodose den
åtalades intressen. Ändå tillerkänns den
åtalade en försvarsadvokat på det allmännas
bekostnad i stor utsträckning.
Jag undrar vad det kan finnas för skillnad
i sådana fall och då det, som här,
gäller att pröva ett stort antal ärenden
— hela svenska folkets och alla företags
skattskyldighet? Med den invecklade
procedur, som deklarationen är, så är
det inte lätt för alla människor att hitta
rätt och förstå när de har gjort fel och
att bevaka möjligheten till rättelse.

Därför ligger det såvitt jag förstår
mycket i det yrkande som har framförts
i motioner, både nu och tidigare, om
att man skall tillsätta en särskild befattningshavare
som har till uppgift att
bevaka den enskildes rätt i skatteärenden.
Den huvudsynpunkten och även
vissa andra olägenheter, som den nuvarande
situationen medför och som
har angivits i motionerna, gör att reservanterna
i utskottet anser det naturligt
att begära utredning och förslag
till åtgärder som syftar till att förbättra
den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden.

Jag ber att få yrka bifall till reservationsyrkandet.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! På en punkt kan jag
hålla med herr Lundström redan från
början, nämligen att detta är en gammal
bekant och att vi känner igen alla
skälen för och emot sedan föregående
år och många år tillbaka i tiden. Jag
tyckte också att jag kände igen de skäl,
som herr Lundström ansåg vara nya, så
det var nog gamla skäl det också. Det
finns liksom inte mycket nytt att komma
med.

Utskottsmajoriteten är, som herr
Lundström sade, tämligen belåten med
rådande förhållanden. Det har under
årens lopp genomförts en serie ändringar
till den skattskyldiges förmån
— herr Lundström räknade själv upp
dem — och fortfarande försiggår ett
stort reformarbete på detta område. Om
jag inte har räknat fel är det inte
mindre än fyra utredningar, som har
betydelse för den här frågan, vilka antingen
är avslutade eller pågår. Jag
tycker att innan man sätter till en ny
utredning som skall samordna de fyra
som redan finns — det kanske är fler
än fyra — bör man avvakta vilket resultat
de utredningar som har pågått
och som pågår leder till.

Jag ber också få påpeka att taxeringsintendenten
har en särskild föreskrift
i taxeringsförordningen att följa;
förutom att han skall verka för en rättvis
beskattning skall han även kunna
anföra besvär till den skattskyldiges
förmån. Detta sker, tror jag, i betydligt
större omfattning än herr Lundström
ville göra gällande. Herr Lundström
ville nämligen göra gällande att det är
i ytterst liten skala som taxeringsintendenten
gör någon ansträngning till
den skattskyldiges förmån. Jag skulle
gärna vilja fråga, på vilken erfarenhet
herr Lundström grundar detta uttalande,
ty jag har inte lyckats statistiskt
på något sätt belägga att det ligger till
på det sättet. Jag tror nämligen att
många av de besvär —• kanske hälften
av fallen — som taxeringsintendenten
prövar har tagits upp till den skatt -

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

skyldiges förmån. Därför tror jag att
det är svårt att bevisa att taxeringsintendenten
inte har tagit hänsyn till den
skattskyldiges intresse.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till bevillningsutskottets betänkande
i dess helhet.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är riktigt att det
pågår en mängd utredningar, men jag
vill — jag vet inte för vilken gång i
ordningen — understryka den uppfattning
som jag har givit uttryck åt tidigare,
nämligen att en mängd utredningar
som hakar in i varandra och som
gäller olika detaljer men delvis samma
ämne gör det alldeles omöjligt att under
överskådlig tid komma till något
resultat.

Här begärs alltså en utredning med
ett speciellt syfte, och jag har betonat
just den delen av frågan i mitt anförande
i dag, nämligen att man skall
kunna få en särskild person, som har
till uppgift att bevaka just de skattskyldigas
intressen. Jag tror att om
man skall få någon slutlig lösning på
problemet, så bör man bryta ut denna
fråga och ta den för sig. Det är detta
som ligger bakom yrkandet.

Vad beträffar taxeringsintendenternas
arbete torde deras arbetsbörda vara
så betydande när det gäller att tillgodose
det allmännas intresse, att jag
inte är alldeles säker på att ens tiden
räcker till för att ägna likvärdig uppmärksamhet
åt den andra delen av deras
uppgift.

Jag har dessutom inte menat, att taxeringsintendenterna
endast obetydligt
tillgodoser de skattskyldigas intressen
utan att detta är den allmänna uppfattningen.
Alla de människor som jag har
talat med styrker mig i den tron, att
det här föreligger en allmän uppfattning
att taxeringsintendentens uppgifter
är så stora i fråga om bevakningen
av det allmännas intresse att han inte
har möjligheter att ägna samma upp -

Om ökad rättssäkerhet i skatteärenden
märksamhet åt den enskildes rättssäkerhet.

Jag finner därför inte något skäl att
frånträda det yrkande som jag nyss har

ställt.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Det var en liten glidning
i herr Lundströms anförande, men
fortfarande vidhåller han att taxeringsintendenten
har så mycket att göra, att
han endast hinner med att tillvarata
samhällets intressen. Jag tror dock att
det är fel att säga, att han så har missbrukat
sina anvisningar att han, när
han har ont om tid, fördelar sin tid
endast till förmån för den ena parten.
Jag tror att båda parter blir lidande
om han har ont om tid. Herr Lundström
hade inga bevis för någonting,
utan det var bara en »allmän uppfattning»
som folk hade. Ja, folk har alltid
en allmän uppfattning att man är missgynnad
i skattemål! Det kommer man
att ha även om det blir ett ombud för
de skattskyldiga. Han kommer inte att
hinna med tiondelen av skattemålen.

Herr Lundströms påstående att taxeringsintendenten
inte tar hänsyn till de
skattskyldigas intressen är alltså grundat
på hörsägner och såvitt jag förstår
inte bevisat genom statistik eller på annat
sätt.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Såvitt jag kan förstå
är min uppfattning om vad allmänheten
anser i detta fall lika fast grundad
som herr Wärnbergs. Herr Wärnbergs
mening grundar sig inte heller, som
han sade i sitt första anförande, på några
statistiska uppgifter.

Om man skulle få en särskild ombudsman
som motionärerna begärt är
det möjligt att inte heller denne skulle
hinna med alla de uppgifter som krävs.
Men att allmänheten skulle få större
förtroende för bevakningen av sina intressen,
det är jag övertygad om. Bara
det vore ju värt rätt mycket.

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Ang. beskattningen av enskilda och statliga vattenkraftverk

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevilllningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 57.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. beskattningen av enskilda och
statliga vattenkraftverk

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 56, i anledning av väckta
motioner angående beskattningen av
enskilda och statliga vattenkraftverk.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1: 585, av herr Strandberg
m. fl., och II: 732, av herr Petersson
fn. fl., hade anhållits, att riksdagen
måtte begära, att Kungl. Maj:t måtte
överlämna motionerna till affärsverksutredningen
för handläggning vad beträffade
överensstämmelse vid beskattning
i produktionskommunerna av enskilda
och statliga vattenkraftverk.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:585,
av herr Strandberg m. fl., och II: 732,
av herr Petersson m. fl., angående beskattningen
av enskilda och statliga vattenkraftverk,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Som motionär har jag
med intresse läst bevillningsutskottets
betänkande nr 56. Frågan berör ju en
omprövning av statens gäldränteavdrag
i vad avser vattenfallsverket. Nu tillämpad
princip för ränteberäkning och
vinstredovisning innebär för det första
ett starkt missgynnande av de kommuner,
i vilka de statliga kraftverks- och
regleringsanläggningarna är belägna.
För det andra innebär systemet att
ekonomisk jämställdhet icke råder mellan
konkurrerande statliga och privata
kraftverksföretag, då de statliga befinner
sig i förmånsklass.

Frågan, som har den största betydelse
för norrlandskommunerna, är ingalunda
ny, vilket väl framgår av utskottets
skrivning: »Konkreta förslag till
begränsning av statens gäldränteavdrag
har framlagts av särskilda sakkunniga
år 1929, av 1944 års skattesakkunniga
och av en särskild sektion inom 1950
års skattelagssakkunniga. Förslagen har
ännu inte föranlett åtgärder från Kungl.
Maj:ts sida.»

Jag vet, herr talman, att situationen
delvis ändrats under årens lopp, men
osökt frågar man sig, om Kungl. Maj:t

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för resor med egen bil till arbetsplatsen

skulle underlåtit att handla om förhållandena
varit omvända, d. v. s. om de
enskilda kraftverksföretagen varit i förmånsställning.
Då hade det säkerligen
inte dröjt hela 40 år innan åtgärder
vidtagits.

Jag är glad över bevillningsutskottets
positiva skrivning, särskilt som utskottet
anslutit sig till syftet med motionerna.
Bevillningsutskottet hänvisar slutligen
till att affärsverksutredningen
skall pröva frågan och att förslag torde
avlämnas våren 1968.

Låt mig, herr talman, hoppas att så
kommer att ske! Låt mig också uttala
förhoppningen att Kungl. Maj:t denna
gång skall handla snabbt och att förslagen
i princip skall överensstämma
med syftet med min motion!

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen

för resor med egen bil till arbetsplatsen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 58, i anledning av väckta
motioner angående rätten till avdrag
vid beskattningen för resor med egen
bil till arbetsplatsen in. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:315,
av herr Karl-Erik Eriksson, och II:
396, av herr Andersson i Örebro, vari
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära åtgärder i

syfte att förbättra avdragsmöjligheterna
vid inkomstbeskattningen i vad gällde
avdrag för bilkostnader i samband
med resor mellan bostad och arbetsplats,
så att avdraget bättre motsvarade
de faktiska kostnaderna;

2) de likalydande motionerna I: 333,
av fröken Ranmark m. fl., och 11:401,
av herr Eskel m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam utredning
och förslag om lämpliga åtgärder för
att underlätta för glesbygdens arbetstagare
att vid arbete på annan ort bo
kvar i hemorten;

3) de likalydande motionerna I: 573,
av fru Elvy Olsson och herr Svanström,
samt II: 731, av herr Persson i Heden
och herr Sundkvist, vari yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam prövning
av grunderna för avdrag vid inkomsttaxeringen
för resor till och från arbetsplatsen
med bil för utformande av
sådana bestämmelser, att ett mera rättvisande
avdrag kunde medgivas för de
verkliga bilkostnaderna i enlighet med
motionernas syfte;

4) motionen II: 403, av herr Gustafsson
i Stenkyrka och herr Franzén i
Träkumla, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam prövning av grunderna
för avdrag vid inkomsttaxeringen
för resor till och från arbetsplatsen
med bil för utformande av sådana bestämmelser,
att ett mera rättvisande
avdrag kunde medgivas för de verkliga
bilkostnaderna i enlighet med motionens
syfte; ävensom

5) motionen II: 744, av herrar Åkerlind
och Hedin, vari föreslagits, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om sådan ändring av anvisningarna
till 33 § kommunalskattelagen,
att skattskyldig ägde rätt att från
intäkt av tjänst avdraga skälig kostnad
för resor till och från arbetsplatsen
med maximalt belopp, även i de fall
då antalet körda mil per år överstege
1 000 mil.

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen — dels med bifall
till de likalydande motionerna I:
315, av herr Karl-Erik Eriksson, och
II: 396, av herr Andersson i Örebro, de
likalydande motionerna I: 573, av fru
Elvy Olsson och herr Svanström, samt
IT: 731, av herr Persson i Heden och
herr Sundkvist, ävensom motionen II:
403, av herr Gustafsson i Stenkyrka
och herr Franzén i Träkumla, dels i
anledning av de likalydande motionerna
I: 333, av fröken Ranmark m. fl., och
11:401, av herr Eskel m. fl., samt motionen
11:744, av herrar Åkerlind och
Hedin, — måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning i syfte att åstadkomma
sådana regler om avdrag för
kostnader för bilresor mellan bostad
och arbetsplats, att ett mera rättvisande
avdrag kunde medgivas för de verkliga
bilkostnaderna.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Wärnberg (s), Tage
Johansson (s), Paul Jansson (s), Allard
(s), Asp (s), Andersson i Essvik (s),
Kristenson (s) och Carlsson i Västerås
(s), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:315,
av herr Karl-Erik Eriksson, och II: 396,
av herr Andersson i Örebro, angående
rätten till avdrag vid beskattningen för
resor med egen bil till arbetsplats,

2) de likalydande motionerna 1:333,
av fröken Ranmark m. fl., och 11:401,
av herr Eskel m. fl., om underlättande
för glesbygdens arbetstagare att vid arbete
på annan ort bo kvar i hemorten,

3) de likalydande motionerna 1:573,
av fru Elvy Olsson och herr Svanström,
samt 11:731, av herr Persson i Heden
och herr Sundkvist, angående rätten
till avdrag vid beskattningen för resa
med bil till arbetsplats,

för resor med egen bil till arbetsplatsen

4) motionen 11:403, av herr Gustafsson
i Stenkyrka och herr Franzén i
Träkumla, angående rätten till avdrag
vid beskattningen för resor med egen
bil till arbetsplatsen, ävensom

5) motionen II: 744, av herrar Åkerlind
och Hedin, angående rätten till
avdrag vid beskattningen för resor till
arbetsplats,

måtte — i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
i betänkandet anfört — av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 58 behandlar fem motionspar
som alla har ett gemensamt
drag, nämligen att motionärerna önskar
att riksdagen skall skriva till Kungl.
Maj:t och begära gynnsammare avdragsregler
vid beskattningen av dem som
använder egen bil till och från arbetet.

Motionerna har resulterat i att bevillningsutskottets
majoritet beslutat föreslå
riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning i syfte att åstadkomma
liberalare avdragsregler för
ifrågavarande resor till och från arbetsplatsen.
Det lagrum som reglerar reseavdraget
finns i § 33 i kommunalskattelagen.
Enligt anvisningarna till
denna paragraf äger skattskyldig rätt
till avdrag för »skälig kostnad». För att
få en någorlunda enhetlig taxering, kunna
precisera denna skäliga kostnad och
få en enhetlig taxering i hela landet,
har riksskattenämnden utfärdat anvisningar
att tillämpas under normala förhållanden.

Enligt dessa anvisningar som nu är
två år gamla äger skattskyldig rätt till
avdrag med 2 kronor per mil för de
först körda tusen milen och med 1 krona
och 20 öre för mil därutöver. Reduktionen
är motiverad med att bilkostnaderna
ej skall vara oproportionerligt
höga i förhållande till tjänsteinkomstens
storlek. Tidigare, när denna
reduktion inte fanns, fanns bara be -

Onsdagen den 1 november 1907

Nr 39

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för resor med egen bil till arbetsplatsen

stämmelsen att kostnaderna inte fick
vara oproportionerligt stora i förhållande
till inkomstens storlek. Riksskattenämndens
anvisningar är alltså motiverade
med att man automatiskt skulle
reglera denna sak.

Motionärerna är missbelåtna med
riksskattenämndens anvisningar, speciellt
då med den nämnda reduktionen
efter körda tusen mil. Även reservanterna
är missbelåtna med de avdragsregler
som gäller, även om taxeringsmyndigheterna
inte är slaviskt bundna
av riksskattenämndens anvisningar utan
i enskilda fall bör göra avvikelser från
schablonen, när schablonen inte passar
in. Jag tror därför inte att det i sak
råder någon skillnad mellan utskottsmajoritetens
uppfattning och reservanternas
ståndpunkt. Reservanterna anser,
att det finns anledning att ompröva såväl
grundbeloppet 2 kronor som reduktionens
storlek och den gräns vid 1 000
mil vid vilken reduktionen börjar. Skälet
härför är inte bara den ökning av
bilkostnaderna, som skett under senare
tid, utan också den omvandling av samhället
som med hänsyn till den pågående
urbaniseringsprocessen har ägt
rum under senare tid.

Vad som skiljer reservanterna från
utskottsmajoriteten är sättet att nå det
resultat som önskas. Utskottsmajoriteten
vill att Kungl. Maj :t skall sätta till en
utredning, under det att reservanterna
vill gå den vanliga vägen med utfärdandet
av nya anvisningar från riksskattenämnden.
Vid utfärdandet av anvisningarna
skall hänsyn tas till bevillningsutskottets
och riksdagens uttalade
önskemål.

Reservanterna hävdar att riksskattenämnden
ständigt skall följa denna aktuella
fråga. Det är helt enkelt riksskattenämndens
uppgift att utarbeta sådana
här schabloner i enlighet med de
önskemål som riksdagen har gett uttryck
åt. Att följa majoritetens förslag
skulle enligt mitt förmenande, med hänsyn
till de erfarenheter vi har om utredningar
och tidsåtgång, innebära att

ändringarna i anvisningarna skulle bli
ett eller annat år försenade.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av mig m. fl.
vid betänkandet fogade reservationen.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Såsom en av motionärerna
i denna fråga ber jag att helt kort
få motivera min ståndpunkt.

I min motion har jag framhållit vilken
kännbar utgift resekostnaderna innebär
— speciellt för dem som har
långa avstånd mellan bostad och arbetsplats.
Genom järnvägsnedläggningar och
indragningar av busslinjer blir allt fler
människor hänvisade till bilen som det
enda fortskaffningsmedlet från hemmet
till arbetsplatsen. Det senaste varslet
om rationaliseringar från SJ:s sida
skulle, om planerna genomföres, beröva
ytterligare ett stort antal människor
möjlighet att utnyttja allmänna kommunikationsmedel
för sina dagliga resor
till arbetsplatsen. Jag anser att det
är fullt motiverat att man av Kungl.
Maj :t begär åtgärder så att dessa personer,
som har långa avstånd och är
hänvisade till bilåkning till arbetet, erhåller
skatteavdrag i sådan omfattning
att det motsvarar de faktiska kostnaderna
— som jag har uttryckt det i min
motion. Detta skulle — som utskottet
uttrycker det i sin skrivning — ge ekonomiska
möjligheter för många att utnyttja
sin bostad i hemorten och att
leva kvar i sin gamla miljö, med andra
ord: de skulle få råd att bo kvar i
den bygd där de trivs.

Jag hävdar också att ett skäligt reseavdrag
skulle verka gynnsamt när det
gäller att komma till rätta med såväl
avfolkningsproblemen som trycket på
bostadsmarknaden i tätorterna.

Att det nuvarande avdraget enligt
riksskattenämndens anvisningar inte
motsvarar de verkliga kostnaderna, är
tydligen alla, således också reservanterna,
ense om — det framgick ju också
av herr Wärnbergs anförande här nyligen.

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för resor med egen bil till arbetsplatsen

Jag skall inte så mycket gå in på reservanternas
skrivning. Låt mig bara
peka på en sak. Reservanterna säger,
att riksskattenämndens anvisningar inte
är bindande för taxeringsmyndigheterna,
något som också herr Wärnberg berörde.
Jag vill nog säga, att man inte
behöver ha så stor kännedom om taxeringsarbete
för att veta att om riksskattenämnden
gett sina anvisningar
och länsstyrelsen tagit in dessa anvisningar
i länskungörelsen, blir det nog
inte några avvikelser gjorda av taxeringsnämnderna.

Reservanterna åberopar att frågan
om reseavdragen nu är föremål för
prövning inom riksskattenämnden. Jag
har undersökt detta och jag har fått till
svar, att det här gäller den varje år
återkommande rutinprövningen för anvisningar
av denna typ. Det är således
inte här — som framgår av de avslutande
meningarna i reservationen —-fråga om någon särskild prövning utan
endast om den varje år återkommande
rutinprövningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka biball
till utskottets hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Wärnberg sade, att det i sakfrågan,
dvs. om gällande avdragsregler är
tillfredsställande för närvarande eller
ej, inte råder några delade meningar
mellan reservanterna och utskottets majoritet.
Båda är ense om att detta är ett
spörsmål som bör justeras. Skillnaden
i uppfattningarna är att reservanterna
anser att riksskattenämnden bör göra
justeringarna och att det kan vara tillräckligt
med det. Utskottets majoritet
däremot anser, att det kan finnas anledning
till en grundligare prövning av
hela detta problem.

Nog tycker jag att det finns sakliga
skäl för utskottsmajoritetens ståndpunkt.
Med den nuvarande rörligheten på arbetsmarknaden,
som tydligen i ökad
omfattning kommer att gälla under

lång tid, betyder bilen så oändligt
mycket. Dess betydelse förstärks dessutom
av järnvägsindragningarna, som
föregående talare berörde, liksom av
bristen på bostäder på många håll. Det
är ofta svårt att få bostad i närheten av
en ny arbetsplats, även om denna är belägen
bara några mil från ens nuvarande
bostad. Människor måste ofta behålla
sin bostad och ta sig till och från
den avlägsna arbetsplatsen på lämpligt
sätt. Detta gör att bilen blir ett allt betydelsefullare
kommunikationsmedel för
arbetstagaren även i hans yrke.

Beträffande den schablonregel som
det talas om bär, så instämmer jag i
uppfattningen att schablonisering av
skatteregler kan vara önskvärd. Men
schabloner medför alltid gränsfall som
kan vara mycket besvärande. Att så är
fallet i denna fråga medges även av reservanterna.
Bör inte detta viktiga
spörsmål prövas av en objektiv offentlig
utredning? Den är ju så enormt väsentlig
för tiotusentals arbetstagare.

Nu säger reservanterna, att om man
valde den vägen skulle hela frågan försenas
ett eller annat år. Jag tror inte
det utan delar den uppfattning som
även herr Wärnberg gav uttryck åt, att
riksskattenämnden kontinuerligt skall
följa denna fråga. Det framgår även av
reservationen, att spörsmålet om reseersättningen
dryftas i riksskattenämnden.
Jag förutsätter därför att de justeringar
som riksskattenämnden anser
erforderliga sker under hand, alldeles
oavsett en offentlig utredning. Denna
skall gälla de principiella spörsmålen
— den stora betydelse som frågan har
för alla arbetstagare vilka är beroende
av sin bil, vilka generella schabloniseringsregler
som skall gälla o. s. v.

Därför tror jag att värdet av en offentlig
utredning icke skall underskattas.
Och av det skälet anser majoriteten
i utskottet att man bör begära en
sådan utredning som syftar till förbättringar
i nuvarande förhållanden
och helst också till sådana regler som
kan gälla under ganska lång tid fram -

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för resor med

över. Justeringar i detaljer, t. ex. i fråga
om beloppens storlek m. m., skall naturligtvis
göras under hand allteftersom
kostnaderna förändras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Den stora utflyttning
som nu sker från våra glesbygder hänger
i första hand samman med svårigheten
att få arbete på hemorten. Genom
rationaliseringar inom skogsbruket och
jordbruket har arbetsmöjligheterna
minskat. Den friställda arbetskraften
har då måst söka sig arbete på annan
ort, oftast på långt avstånd från hemorten
och familjen.

Under sådana förhållanden blir resekostnaderna
en mycket kännbar utgift.
Nuvarande schablonavdrag, 2 kronor
per mil för de första tusen milen och
1: 20 per mil för följande sträckor är
alltför otillräckliga. Sedan avdragen justerades
1965 har utgifterna stigit väsentligt,
bl. a. genom den höjda bilaccisen,
genom höjningen av försäkringspremien,
liksom även höjningen av skatten
och priset på bensin. Nu gällande
avdrag torde inte på något sätt motsvara
de verkliga kostnaderna.

Som jag nämnt är avstånden stora från
glesbygden till arbetsplatsen i tätorten.
Det är inte ovanligt med upp till tio
mil, ja mer, varför arbetstagaren ofta
nödgas bo borta från hemmet hela veckan.
I Norges glesbygdsområde har
man samma problem — svårigheten att
få arbete i hemorten. Det har från Norge
upplysts mig, att arbetstagare, som ej
kan få arbete i hemorten utan måst
söka sig till annan ort, har rätt att göra
ett visst avdrag per arbetsdag vid inkomsttaxeringen.
Som exempel kan
jag nämna följande. Den som är bosatt
i Kongsvinger och arbetar i Oslo ■—
vägen mellan Kongsvinger och Oslo är
ungefär tio mil — måste i regel bo i
Oslo under veckan. För varje arbetsdag
får han göra ett avdrag vid inkomst -

egen bil till arbetsplatsen
taxeringen på tio kronor. Det blir efter
280 arbetsdagar per år 2 800 kronor.
Arbetar han i någon annan stad blir avdraget
nio kronor per arbetsdag, och
arbetar han på landsbygden blir avdraget
åtta kronor per dag. I samtliga fall
utgår även avdrag för en hemresa i veckan,
räknat efter billigaste färdsättet.
Detta gäller gift arbetstagare. Ogift arbetstagare
som är bosatt i Kongsvinger
och arbetar i Oslo får 700 kronor i avdrag
per år, men inget särskilt avdrag
för hemresor.

Det har sagts mig från Norge att denna
anordning uppfattas som rättvis och
riktig och att den ger möjlighet för arbetstagaren
att även då arbetsplatsen
ligger så långt från hemorten, att han
inte kan resa hem varje dag, bo kvar i
hemorten och ha kontakt med familj
och anhöriga.

Vi som undertecknat motionerna I:
333 och 11:401 är inte främmande för
tanken, att en arbetstagare, som till
följd av rationaliseringar eller företagsnedläggelser
och liknande måst söka sig
arbete utanför hemorten och på grund
av långt avstånd till den nya arbetsplatsen
nödgas bo borta från familjen
hela veckan, skulle vara betjänt av att i
viss likhet med vad som tillämpas i Norge
få ett kontant bidrag per arbetsdag
direkt från arbetsmarknadsmyndigheterna
samt få göra avdrag för en hemresa
per vecka enligt billigaste färdsättet.
Ur både den enskildes och samhällets
synpunkt finner jag det angeläget,
att allt görs för att underlätta situationen
särskilt för glesbygdens arbetstagare,
så att det blir möjligt för
den som så önskar att bo kvar i sin invanda
miljö och ändå ha sin utkomst
tryggad.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag
om utredning i syfte att åstadkomma
sådana regler om avdrag för kostnader
för bilresor mellan bostad och arbetsplats,
att de avdrag som kan medges
mera närmar sig de verkliga bilkostnaderna.
Största möjliga hänsyn bör då tas
till glesbygdens arbetstagare för att göra

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för resor med egen bil till arbetsplatsen

det möjligt för dem att vid arbete på annan
ort kunna bo kvar i hemorten.

I detta anförande instämde herr Lokander
(s).

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag skall inte göra mig
skyldig till en upprepning av de argument
som redan framförts. Jag vill på
den punkten inskränka mig till att i det
stora hela instämma med herr Lundström.

Jag vill också ta fasta på vad herr
Wärnberg säger om att utskottsmajoriteten
och reservanterna är eniga i själva
sakfrågan. Vi skiljer oss åt när det gäller
medlen att få en rättelse till stånd.
Reservanterna menar att man skall överlåta
åt riksskattenämnden att klara av
dessa problem. Men, herr Wärnberg,
riksskattenämnden har sysslat med
dessa ting ända sedan 1958, och ändå
har vi inte fått en tillfredsställande lösning.
Utskottsmajoriteten anser nu att
det är nödvändigt med en utredning, i
all synnerhet som bestämmelserna i
denna angelägenhet vilar på en lag, som
utfärdades redan 1928.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Alla talare som varit uppe
har slagit in öppna dörrar. Jag kan
instämma också däri att det är bra att
det finns möjlighet att åka från glesbygd
till tätort. Och t. ex. för en skogsarbetare
borde det finnas bättre möjligheter
till bilavdrag. Ingen har ju bestridit
detta. Vad vi i dag diskuterar är
enbart sättet att nå det resultat, som vi
alla vill nå — även reservanterna.

Herr Eriksson sade att riksskattenämnden
ändå måste pröva dessa ting;
det är alltså inte bara fråga om en ändring
i lagen. Eller vill herr Eriksson ha
in en ändring i lagen? Skall man sätta
in kilometerantal och uppgift om ett antal
öre i lagen, kommer man emellertid

in i ganska ohållbara situationer. Man
kan väl i all rimlighets namn inte lagstadga
om annat än att en »skälig kostnad»
skall få avdragas. Sedan måste
riksskattenämnden få utfärda behövliga
anvisningar.

Herr Lundström medgav, hade jag en
känsla av, att riksskattenämnden i alla
fall i sista hand måste titta på detta och
göra justeringar i kronor och ören. Är
det någon som tror att rikssskattenämnden
stoppar ner ärendet i en byrålåda
och inte bryr sig om det, om riksdagen
i dag uttalar sig för reservanternas
linje? Riksskattenämnden kan inte utan
vidare nonchalera en klart uttalad vilja
från riksdagen på de tre punkter vi
här har talat om: krontalet per mil,
reduktionens storlek och reduktionen
per mil. Tror någon att riksskattenämnden
utan vidare kan nonchalera denna
riksdagens viljeyttring? Jag hävdar alltså
att de tiotusentals skattebetalare, som
herr Lundström ömmade för, kommer
att göras en björntjänst om utskottets
förslag segrar. Det kommer nämligen att
ta riksskattenämnden två, tre år, kanske
mera, innan de anvisningar blir utfärdade
som grundar sig på den utredningens
resultat. Om vi i dag framför våra
önskemål till riksskattenämnden — jag
är absolut bergsäker på att nämnden läser
bevillningsutskottets och riksdagens
uttalanden — kommer riksskattenämnden
att ta hänsyn till dessa önskemål
och göra de justeringar som nämnden
anser nödvändiga. Då når vi ett snabbt
resultat, vilket inte blir fallet om förslaget
hamnar i den stora utredningskvarnen.

Jag fastnade för ett par saker i fröken
Ranmarks anförande. Hon talade
om att en arbetare i Norge, som bodde i
en glesbygd och arbetade i en stad 10
mil därifrån, skulle kunna få 10 kronor
i ersättning. Vi har ju redan mycket
gynnsammare regler i Sverige! Det
skulle enligt min uppfattning vara underligt
om de svenska skattebetalarna
vore nöjda med ett så litet traktamente
som 10 kronor för att bo på en plats

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för resor med egen bil till arbetsplatsen

och arbeta på en annan plats på stort
avstånd. Enbart en reseersättning på
20 öre per kilometer innebär större favörer
än vad som är fallet i Norge. Efter
vad jag kan förstå är deras system
ingenting att eftersträva, eftersom vårt
system måste vara på alla sätt gynnsammare
än det system som tillämpas i
Norge.

Om vi vill gagna saken och få en
snabb ändring till stånd till förmån för
de personer som använder bil till och
från sitt arbete, tror jag det är klokast
att följa reservationen, och jag ber fortfarande,
herr talman, att få yrka bifall
till densamma.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Utan att närmare fästa
mig vid detaljerna i det exempel, som
fröken Ranmark åberopade, kan jag inte
komma ifrån att hon dock visade på
vidden av den fråga det här gäller. Det
kan nämligen tänkas att man vid en
utredning i detta spörsmål kan komma
in på andra och bättre linjer eller på
linjer kompletterande dem som redan
finns. Vid en speciell utredning är man
inte piskad att uppehålla sig vid enbart
de metoder, som för närvarande
tillämpas.

Att riksskattenämnden inte skulle
lägga ned sin ordinarie verksamhet och
sin ordinarie prövning av spörsmålet
— sådan den för närvarande pågår •—
om riksdagen bifaller utskottets förslag,
tar jag för givet. Riksskattenämnden
får väl fortsätta att göra de reduktioner
och förändringar, som nämnden
anser rimliga. Att fördenskull underlåta
den utredning, som här förordas,
tycker jag dock vore oklokt.

Nu är jag fullt medveten om —- vilket
jag även är säker på torde vara fallet
med herr Wärnberg — att detta är ett
område, där risken för missbruk är
ganska stor. Jag kan därför förstå, om
riksskattenämnden är försiktig med att
vidga möjligheterna till avdrag, såvida
det skulle innebära också vidgade möj -

ligheter till missbruk. Den rädslan får
dock inte vara så stor att den återverkar
i ogynnsam riktning på dem
som verkligen är berättigade till avdrag.
Det syfte som skall eftersträvas
är alltså att ge berättigade avdrag, samtidigt
som man försöker finna medel
för att hindra missbruk.

Jag tycker att icke minst debatten
har visat att det faktiskt föreligger ett
behov av en utredning. Samtidigt finns
givetvis en önskan om att riksskattenämnden
inte upphör med det arbete,
som nu pågår med att undan för undan
justera ersättningen i förhållande till
kostnadsutvecklingen, utan att detta
fortsätter i vanlig ordning.

Jag ber att än en gång få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Jag undrar om inte
herr Wärnberg har missuppfattat mig.
Jag har i mitt exempel från Norge inte
talat om dagtraktamente utan om ett
speciellt avdrag. Vad beträffar dagtraktamente,
i de fall sådant utgår i Norge,
så har jag inte undersökt den saken.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Var det bara fråga om
avdrag för resorna, så vill jag säga att
tio kronor är ett litet belopp i jämförelse
med vad som medges i Sverige
redan i dag.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Herr Wärnberg sade,
att det bär är fråga om en viljeyttring
från riksdagens sida och att riksskattenämnden
inte kan nonchalera en klar
sådan. Jag håller med om det. Men jag
bedömer det så, att den starkaste och
mest positiva viljeyttringen från riksdagens
sida skulle vara ett bifall till
utskottets hemställan, som också innebär
bifall till raden av motioner.

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Om inflationsskydd för försäkringssparande

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den av herr Wärnberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wärnberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Wärnberg m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wärnberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 63.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 46, i anledning
av väckta motioner om uppräkning
av vissa skulder vid inflation, bi -

fölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om inflationsskydd för försäkringssparande Föredrogs

ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 47, i anledning av väckta
motioner om inflationsskydd för försäkringssparande.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 343 i första
kammaren av herr Axel Kristiansson
m. fl. och nr 433 i andra kammaren av
herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om sådan
ändring i gällande bestämmelser, att
försäkringstagarna, utan onödigt risktagande,
kunde tillförsäkras ett bättre
inflationsskydd för försäkringssparandet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:343 och
II: 433, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag har alldeles klart
för mig det öde som kommer att drabba
motionen när talmannens klubba
om en stund faller, men jag dristar mig
i alla fall att säga några ord i egenskap
av motionär.

Det gäller här frågan om att i större
utsträckning än hittills göra försäkringssparande!
värdebeständigt, och jag
anser att man på goda grunder kan
säga att den frågan är mycket betydelsefull.
Försäkringssparandet har ju nått
stor bredd i vårt land. Jag skulle tro
att inget annat sparande har den omfattningen.
Det betyder väl att detta
sparande och värdesäkringen härav är
något av en hela folkets angelägenhet.

Men det är inte bara ett intresse för

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

den enskilde försäkringstagaren att
hans sparande i framtiden blir värdebeständigt
— jag tror att man på goda
grunder kan säga att det också är ett
samhällsintresse, eftersom försäkringssparandet
är en väsentlig del av det totala
sparandet i landet. Försäkringssparande!
har givetvis här sin stora betydelse,
och jag tror att samhället i det
långa loppet inte kan begränsa sig till
att bara njuta frukterna av detta sparande
— man får också se till att de
som svarar för sparandet får sin beskärda
del av frukterna. Om inte en
ändring sker kan det befaras att försäkringssparandet
kommer att minska.
Det finns nämligen inte samma motiv
till försäkringssparande nu som förr.
Tidigare var ju motivet att man genom
försäkringssparande skulle i någon mån
trygga sin ålderdom — det motivet är
nu borta i och med att vi har den kollektiva
tryggheten att falla tillbaka på.
Från dessa utgångspunkter kan man
förmoda att om inte inflationsskyddet
blir bättre kommer intresset för detta
sparande att avtaga, kanske mycket
starkt.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att polemisera mot utskottet. Man
delar synpunkterna i motionen men
hänvisar till att en viss förbättring skett
1966 och till att kreditinstitututredningen
beräknas vara färdig innevarande
år.

Självfallet har jag inget yrkande, herr
talman, utan vill endast uttala förhoppningen
att de i motionen framförda
synpunkterna skall bli beaktade i den
sittande utredningen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om offentlig auktorisation av
låssmeder

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av väckta

Om offentlig auktorisation av låssmeder
motioner om offentlig auktorisation av
låssmeder.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 117 i första
kammaren av herr Stefanson in. fl.
samt nr 152 i andra kammaren av herr
Andersson i Örebro och herr Nordgren.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
förslag i syfte att bereda ökade möjligheter
till noggrann prövning och auktorisation
av yrkesutövare inom låssmedsyrket.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, I: 117 och
II: 152, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Gärde
Widemar (fp) samt herrar Ernulf
(fp), Svanström, (ep), Schött (h), Gösta
Jacobsson (h), Svensson i Vä (ep),
Keijer (fp) och Oskarson (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av förevarande motioner, 1:117
och II: 152, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en utredning rörande det
allmännas medverkan vid kontroll av
låssmeder och deras anställda.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Frågan om offentlig
auktorisation av låssmeder hör väl
egentligen inte till de politiskt mera
kontroversiella frågorna, även om utskottet
delat sig i en lottmajoritet som
består av samtliga socialdemokratiska
ledamöter och en lottminoritet bestående
av de ledamöter som tillhör oppositionen.

Alla är vi väl överens om att man inte
utan starka skäl skall tillgripa metoder
som offentlig auktorisation inom
näringslivet, eftersom det ju alltid in -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Om offentlig auktorisation av låssmeder
nebär ett visst ingrepp i den fria konkurrensen.
Någon anledning att misstänkliggöra
låssmederna som kår betraktade
finns naturligtvis inte heller.
Men å andra sidan kan man knappast
blunda för att de möjligheter till legalt
innehav av inbrottsverktyg som en låssmed
har och de möjligheter han har
att bryta sig in i en lägenhet utan att
väcka misstankar kan locka ohederliga
personer att etablera sig som låssmeder
och under denna täckmantel arbeta som
tjuvar.

Rikspolisstyrelsen framhåller också i
sitt remissyttrande över motionerna att
någon brottslighet av mera betydande
omfattning som kunnat sättas i samband
med opålitliga låssmeder inte har
förekommit men att med hänsyn till
brottslighetens utveckling mot allt större
förslagenhet det kan förväntas att
kriminaliteten kommer att beröra även
det området.

Jag vill understryka den risk som
rikspolisstyrelsen här har påpekat.
Brottsligheten i vårt land har under senare
år visat tecken till att i stor utsträckning
bli organiserad i ligor. Den
ena välorganiserade stöldligan efter den
andra har upptäckts. Yi har sett ligamedlemmar
uppträda exempelvis som
nattvakter för att lättare kunna operera
utan att väcka uppmärksamhet. Det
finns uppenbarligen risk för att vi också
kan få stöldligor som opererar under
sken av att vara låssmeder som hjälper
en person att komma in i hans lägenhet
men som i själva verket är ute i helt
andra syften.

Det är också påfallande att samtliga
remissinstanser tillstyrker motionärernas
förslag eller i vart fall förordar en
utredning, nämligen kriminalvårdsstyrelsen,
överståthållarämbetet, rikspolisstyrelsen,
polismästaren i Stockholm,
Sveriges hantverks- och industriorganisation
och Stockholms handelskammare.
Jag tycker inte man kan blunda
för en så enhällig remissopinion.

Enligt reservanternas mening finns
det alltså vissa skäl för att införa en

auktorisation av låssmeder som bl. a.
ger möjlighet att pröva vederbörandes
vandel innan han tillätes att verka som
låssmed.

Nu är emellertid frågan litet komplicerad,
framför allt därför att denna
prövning av vandeln förutsätter mer
eller mindre att man tar del av kriminalregister,
polisregister och sådant,
och dessa register är med rätta omgivna
av ganska starka sekretessregler.

Reservanterna har därför inte tagit
någon definitiv ställning till motionärernas
yrkande om auktorisation, utan
vi har ansett att det är lämpligast att
man företar en förutsättningslös utredning
rörande det allmännas medverkan
vid kontroll av låssmeder och deras
anställda, och det är detta som reservationen
går ut på.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Vi har ju i vårt land sedan
lång tid en mycket vidsträckt näringsfrihet,
innebärande att flertalet
yrken och sysselsättningar inom handel,
industri och hantverk kan utövas
utan hinder av restriktioner. Denna näringsfrihet
slår vi ju vakt om, och det
är inte den som vi motionärer vänder
oss emot.

Det finns emellertid undantag från
denna väsentliga grundprincip om näringsfrihet.
Sådana undantag har stadgats
där samhällets och medborgarnas
intressen bedöms kräva särskilda garantier
i fråga om näringsidkarens utbildning,
kvaliteten på de tillhandahållna
varorna och tjänsterna, offentlig kontroll
och insyn i verksamheten o. s. v.
På vissa områden har vi krav på behörighet
för utövande av yrket. Sådan
behörighet krävs när det gäller läkare,
sjukgymnaster och andra. Vi har dessutom
olika former av auktorisation eller
legitimation av vissa yrkesutövare,
bl. a. på det medicinska området.

Elinstallationsbranschen har sina

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

behörighetskrav. I fråga om värme, sanitet
och vatten förekommer ibland
viss kommunal behörighetsprövning. I
fråga om skydd för förmögenhet och
egendom har vi också auktorisation av
bevakningsföretagen.

För låssmedsyrket, som i viss mån
kan visa samma motiv för auktorisation
som bevakningsföretagen, finns inga
restriktioner av detta slag, utan vem
som helst kan för närvarande etablera
företag inom branschen. I låssmedernas
arbetsuppgifter ingår ju installation av
lås och låsanordningar i lägenheter och
fastigheter, reparation av lås och låsstycken,
nyckeltillverkning, rådgivning
till allmänheten i lås- och skyddsfrågor
o. s. v. För detta erfordras goda tekniska
kunskaper — men det är naturligtvis
också angeläget med en garanti
att inte yrkeskunnandet användes i
brottsligt syfte.

Låssmedernas branschorganisation
säger att det har förekommit att personer
i låssmedsföretag missbrukat allmänhetens
förtroende och utnyttjat
nyckelkopior och huvudnycklar för inbrott
och annan brottslig verksamhet.
Det finns, menar motionärerna, starka
skäl för att medborgarnas intressen i
förevarande sammanhang tas till vara
genom någon form av kontroll av företagare
inom detta yrke.

Nu har branschen själv, dvs. Sveriges
låssmedsmästares riksförbund, som bildades
för över tio år sedan, krävt av
sina medlemmar att de förutom yrkesskicklighet
skall kunna dokumentera att
de är redbara och pålitliga. Det har tidigare
gått att kräva intyg på god vandel
för medlemskap i förbundet. Nu innebär
emellertid nya bestämmelser för
den allmänna brottsregistreringen att
vandelsintyg inte får utlämnas i samma
omfattning som tidigare. I samarbete
med Sveriges hantverks- och industriorganisation
har man också diskuterat
vissa former för kontroll, och man har
tillsatt en auktorisationsnämnd. Denna
har vänt sig till Kungl. Maj:t med hemställan
om att sökanden vid ansökning

Om offentlig auktorisation av låssmeder
om auktorisation skall kunna få vandelsintyg
från polisregistret eller kriminalregistret.
Men denna hemställan avvisades
trots att vissa remissinstanser
tillstyrkte den. Det är i detta läge som
motionärerna nu föreslår en auktorisation
av låssmeder.

Som herr Ernulf nyligen har sagt har
samtliga remissorgan som yttrat sig över
motionerna tillstyrkt en utredning om
en auktorisation. Det har t. ex. kriminalvårdsstyrelsen
gjort. Styrelsen har tidigare
i sitt yttrande över framställningen
att få använda polisregistret för
denna angelägenhet anfört att ett bifall
borde ge auktorisationsnämnden för
låssmeder tillfredsställande garantier
för — utom tekniskt kunnande — även
pålitlighet.

Rikspolisstyrelsen framhåller, som
herr Ernulf framhållit, att det inte förekommit
någon brottslighet av mera betydande
omfattning, som kunnat sättas
i samband med opålitliga låssmeder.
Detta använder sig nu utskottsmajoriteten
av. Det finns av denna anledning
ingen orsak, säger utskottet, att nu tillgripa
en auktorisation. Men jag vill
framhålla att det är mycket svårt att
bedöma hur många av de ouppklarade
inbrotten i bostadslägenheter och affärslokaler
som beror på att det är lätt att
få tillgång till nycklar till lägenheter.

Rikspolisstyrelsen säger: »Med hänsyn
till brottslighetens utveckling mot
allt större förslagenhet kan dock förväntas
att kriminaliteten kommer att
beröra även detta område.» Styrelsen
menar att en sådan utredning och en
auktorisation kan vara till gagn i preventivt
syfte.

Överståthållarämbetet tillstyrker en
utredning. Överståthållarämbetet säger
att allmänheten kan ställa befogade anspråk
på att för så ömtåliga uppdrag
som insättning och reparation av lås ha
tillgång till personer, vilkas pålitlighet
av myndighet prövats.

Polismästaren i Stockholm säger:
»För att undanröja nu rådande otillfredsställande
förhållande är det enligt

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Om offentlig auktorisation av låssmeder
mitt förmenande nödvändigt att författningsvägen
så reglera låssmedsyrket, att
allmänheten erhåller möjlighet att anlita
låssmeder, vilka av offentlig myndighet
konstaterats äga för yrket erforderlig
pålitlighet och yrkesskicklighet.
» Polismästaren instämmer också i
motionernas syfte och vill ha en utredning.

Sveriges hantverks- och industriorganisation
tillstyrker naturligtvis också
motionärernas förslag.

Stockholms handelskammare delar
motionärernas uppfattning att sådana
särskilda omständigheter föreligger inom
låssmedsyrket som motiverar ett
auktorisationsförfarande. Särskilda krav
på pålitlighet måste ställas på den som
utför låsarbeten, tillägger handelskammaren.

.Tåg vill till slut säga att motionärerna
till fullo inser att det är nödvändigt att
polisregistret användes mycket försiktigt
och med mycket stor urskillning.
Rent allmänt kan sägas att uppgifter
från polis- och kriminalregistret inte
bör försvåra för en tidigare straffad
att anpassa sig i samhället och komma
in i förvärvslivet igen. Men när det gäller
så ömtåliga uppdrag som låssmedernas
är det motiverat med ett undantag
från den principen. Jag tror att det är
till de straffades egen favör att de under
första skedet efter det att de avtjänat
sitt straff förhindras att gå in i
en yrkesverksamhet som för dem många
gånger kan medföra stora frestelser.

Jag ber alltså med det anförda att få
yrka bifall till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Ernulf inledde med
att säga att detta inte är någon politiskt
kontroversiell fråga, vilket man eventuellt
skulle kunna tro genom att utskottet
här delat sig i två hälfter så att man
måst tillgripa lotten för att få fram
vem som skulle svara för utskottet respektive
för reservanterna. Herr Ernulfs
deklaration i detta hänseende var
ganska betryggande.

Vi har ju också hört av herr Stefanson
att reservanternas mening inte får tolkas
som ett uttryck för ett principiellt ställningstagande
till hur näringspolitiken
i detta land bör utformas.

I övrigt har både herr Stefanson och
herr Ernulf redogjort för ärendet. Reservanterna
i utskottet hemställer om en
utredning rörande det allmännas medverkan
vid kontroll av låssmeder och
deras anställda. För att vinna dessa syften
har man tänkt sig en särskild auktorisationsnämnd
för låssmeder, vilken
då skulle kunna ha tillgång till utdrag
ur kriminal- och polisregister. Motionärerna
betecknar det som otillfredsställande
att den som önskar när som
helst kan etablera sig i denna bransch,
alltså i låssmedsyrket.

Om förslaget att erhålla utdrag ur
kriminal- och polisregister inte skulle
kunna genomföras bör någon form av
auktorisation anordnas genom överståthållarämbetet
och länsstyrelserna på
motsvarande sätt som gäller för enskilda
bevakningsföretag.

Av utskottets utlåtande framgår ju
också att frågan senast i juni månad i
år varit föremål för Kung''1. Maj:ts uppmärksamhet
efter framställning från
Sveriges låssmeders riksförbund. Denna
har inte föranlett någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.

Remissyttrandena, vilka som det sagts
här tillstyrker utredning, ger dock ett
ganska klart uttryck för att det råder
rätt delade meningar om hur ett auktorisationsförfarande
skulle fungera. Rikspolisstyrelsen
noterar att någon brottslighet
av mera betydande omfattning,
som skulle kunna sättas i samband med
opålitliga låssmeder, inte har förekommit.
Styrelsen anser sig av principiella
skäl inte kunna förorda att utövare
inom branschen skulle få rätt att erhålla
utdrag ur polisregister och kriminalregister.
Överståthållarämbetet kan i sin
tur ej förorda en auktorisation motsvarande
den som gäller för enskilda bevakningsföretag.
Bestämmelser därom
infördes 1951 och torde ha motiverats

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

av speciella skäl för bevakning av bland
annat anläggningar av betydelse för
försvar och folkförsörjning.

Yad som i första hand medverkat till
att utskottet avstyrker motionerna är
dock — förutom att frågan som nämnts
bara för några månader sedan inte föranlett
någon Kungl. Maj :ts åtgärd —
att kommerskollegium, näringsfrihetsrådet
och näringsfrihetsombudsmannen
i tidigare avlämnade yttranden varit
negativt inställda till en auktorisation
i låssmedsbranschen. Så säger t. ex.
kommerskollegium på tal om yrkesskickligheten
att denna ej är viktigare
här än inom andra hantverksyrken.
»Offentligt erkännande av yrkesskicklighet
erhålles genom mästarbrevsinstitutionen.
Auktorisation är ägnad att
leda till konkurrensbegränsning. Statsmakterna
strävar efter fri konkurrens
inom näringslivet.» Liknande synpunkter
framföres av näringsfrihetsrådet,
och näringsfrihetsombudsmannen anför
att auktorisation medför risker för
konkurrensbegränsande företeelser och
att förekommande prissamarbete kan
ytterligare förstärkas.

Vid sin bedömning av ärendet har utskottet
därför kommit till att motiv
överväger för att det för närvarande
icke är angeläget med åtgärder som
motionärerna och reservanterna föreslår.
I meningen närmast klämmen i utlåtandet
skriver dock utskottet att frågan
bör följas med uppmärksamhet och
att därest brottsutvecklingen skulle påkalla
det någon form av ingripande från
det allmänna torde få övervägas. För
min del är jag synnerligen förvånad
över att inte denna positiva skrivning i
detta fall som så många andra gånger
kunnat samla ett enigt första lagutskott.

Herr Stefanson var inne på de nya
bestämmelserna när det gäller att få utdrag
ur polisregister. Den tidigare möjligheten
att få vandelsintyg genom polisens
försorg borttogs 1965 i samband
med den nya lagstiftningen om polisregister.
Den begränsning som då infördes
hade kommit till av principiella skäl.

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 39

Om offentlig auktorisation av låssmeder
Möjligheten att erhålla vandelsintyg
kunde ha direkta negativa verkningar
när det gällde återanpassning till samhället
av personer som av någon anledning
råkat i konflikt med rättvisan. De
kriminalitetsupplysningar genom det
centrala polisregistret som i vissa fall
nu kan meddelas är förbehållna kvalificerade
fall, såsom vid anställning inom
försvars- och polisväsendet och inom
vårdyrkena.

Det framgår av motionernas text att
Sveriges låssmedsmästares riksförbund
verkar för upprätthållande av en yrkesskicklig
kår av låssmeder, väl ägnade
attt uppfylla allmänhetens berättigade
krav på redbarhet och pålitlighet. Sammanslutningen
räknar 50 företagare i
branschen, och lika många finns utanför
sammanslutningen. Man kan då göra
den reflexionen att denna organisation
bör väl utan detta auktorisationsförfarande
kunna klara dessa angelägenheter,
om det anses att det föreligger behov
av kontrollerande åtgärder. Det är
väl även möjligt, när det anställs folk,
att genom arbetsintyg, referenser och
personliga uppgifter få ett omdöme om
vederbörandes vandel.

Det citerades flera remissyttranden
här av de föregående ärade talarna. Jag
vill bara till sist erinra om vad länsstyrelsen
och landsfogden i Östergötlands
län anfört vid ett tidigare tillfälle, när
detta ärende var föremål för Kungl.
Maj :ts prövning och frågan var ute på
remiss — det var för några år sedan.
Det sades då att detta med auktorisation
inom yrket var ett storstadsproblem
och att man inte hade några negativa
erfarenheter av låssmeder i landsorten.
Det sades att den kontroll som kunde
anses erforderlig i storstäderna kunde
anordnas av vederbörande yrkesorganisation.
Jag tror för min del att det är
ett omdöme som vi kan hålla fast vid
även vid detta tillfälle.

Jag ber med hänvisning till skrivningen
i utskottets utlåtande att få yrka
bifall till första lagutskottets förslag.

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Om offentlig auktorisation av låssmeder

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
framhöll att utskottet har gjort en
välvillig skrivning. Jag tycker att utskottet
och även utskottets ärade talesman
har behandlat problemet på ett
välvilligt sätt. Men utskottet anför ju
i sin sista mening: »Frågan bör emellertid
följas med uppmärksamhet och
därest brottsutvecklingen skulle påkalla
det torde någon form av ingripande från
det allmänna få övervägas.» Nu är det
väl alldeles omöjligt att bedöma i hur
stor utsträckning inbrottsstölder i t. ex.
bostadslägenheter eller villor beror på
att inbrottstjuvarna liar haft lätt att
komma över nycklar till dessa lägenheter.

Föreliggande uppgifter visar en rätt
skrämmande bild. Antalet inbrottsstölder
i bostadslägenheter eller villor, anmälda
1966, var 8 163. Av dessa var
1 688 uppklarade, dvs. 20,68 procent.
Under år 1966 uppklarades totalt 2 099
inbrottsstölder i bostadslägenheter eller
villor. Denna siffra innefattar äveu sådana
brott som anmäldes före år 1966.
Möjligheterna att klara upp dessa inbrottsstölder
är således mycket små.
Det är också svårt att bedöma brottsutvecklingen
på detta område. Som
rikspolisstyrelsen uppger skulle troligen
en auktorisation ha preventiv verkan.
För min del tror jag dessutom att
inbrottsfrekvensen skulle minska. Jag
är glad åt att man här tror på näringslivsorganisationerna.

Låssmedernas riksförbund har gjort
allt för att klara dessa problem, men
dess möjligheter har minskat just på
grund av att de inte kunnat kräva utdrag
ur polisregistret vid ansökan om
medlemskap eller vid auktorisation.
Det förhindrar möjligheten att bedöma
vederbörandes vandel.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Stefanson redogör
för statistiken beträffande inbrott i lägenheter
och villor. Det kan dock ifrågasättas
om dessa inbrott har något di -

rekt samband med låssmederna. Det
finns som bekant även andra möjligheter
att ta sig in i våningar än genom
nycklar som tjuvarna fått genom låssmeders
försorg. Det finns dyrkar och
andra redskap.

Utskottet har tagit fasta på vad vissa
remissinstanser tidigare anfört beträffande
låssmeder och brottslighet. Kommerskollegium
har t. ex. sagt, att det
inte framkommit att låssmeder ägnat
sig åt brottslig verksamhet. Rikspolisstyrelsen
menar att ingen nämnvärd
brottslighet kan påvisas i samband med
låssmeder. Kriminalpolisintendenten i
Göteborg fastslår att i Göteborg har
ingen låssmed avslöjats som inbrottstjuv.
Dessa saker sedda i sitt sammanhang
gör att man nog får gå försiktigt
fram. Skulle det däremot visa sig att
det föreligger ett samband mellan låssmeders
tillverkning av nycklar och
ökat antal inbrott som skulle motivera
att samhället på något sätt måste ingripa,
så har utskottet även klart uttryckt
att det är samhällets skyldighet att vidta
åtgärder.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ernalf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 51,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 54.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. förslag till patentlag

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 53, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till patentlag in. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 11 februari 1966 dagtecknad
proposition, nr 40 år 1966, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av första lagutskottet, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
protokoll hållet i lagrådet, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) patentlag,

2) lag om ändring i lagen den 29
november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret,

3) lag om patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning,

4) lag om ändring i varumärkeslagen
den 2 december 1960 (nr 644),

3f Första kammarens protokoll 196''/. Nr 39

Ang. förslag till patentlag

5) lag om ändrad lydelse av 35 §
namnlagen den 11 oktober 1963 (nr
521),

6) lag om ändrad lydelse av 85 § utsökningslagen,

dels godkänna en i Strasbourg den 27
november 1963 undertecknad konvention
om förenhetligande av vissa delar
av patenträtten.

1 propositionen hade föreslagits en
total revision av den patenträttsliga lagstiftningen.
Förslaget hade tillkommit
på initiativ av Nordiska rådet och det
förberedande lagstiftningsarbetet på
området hade bedrivits i samverkan
med utredningar i Danmark, Finland
och Norge. Förslaget syftade till att allmänt
modernisera lagstiftningen och
tillgodoföra den resultaten av det internationella
konventionsarbetet på patentområdet.

Vidare hade föreslagits ett system
med s. k. nordiska patentansökningar.
Systemet innebar, att den som ville erhålla
patent i de nordiska länderna
skulle kunna vända sig med en patentansökan
till endast ett av de nordiska
patentverken, som i stort sett ensamt
behandlade ansökningen och meddelade
patent även för de övriga länderna.
Patent skulle därvid meddelas för varje
land för sig. Sådana patent skulle bliva
jämställda med patent som meddelades
efter vanlig nationell ansökan.
Systemets tillämpning vore beroende
av att särskild överenskommelse därom
träffades mellan de nordiska länderna.
Systemet förutsatte, att patentlagstiftningen
i de nordiska länderna förenhetligades.
De förslag till patentlagar
som samtidigt framlades i Danmark,
Finland, Norge och Sverige voro helt
överensstämmande i fråga om reglerna
rörande beviljande av patent. Även i
vad avsåge övriga civilrättsliga bestämmelser
voro förslagen i allt väsentligt
överensstämmande.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Ang. förslag till patentlag

dels följande vid vårsessionen 1966
väckta

likalydande motionerna 1:651, av
lierr Gösta Jacobsson, och 11:803, av
herr Wennerfors,

likalydande motionerna 1:652, av
herr Gösta Jacobsson m. fl., och II: 802,
av herr Löfgren m. fl.,

motionen II: 801, av herr Boo,
dels vid höstsessionen 1966 väckta
motionen I: 760, av fru Segerstedt Wiberg,

dels ock vid höstsessionen 1967 väckta
motionen 11:1069, av herr Löfgren.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen med förklaring att
förevarande proposition, nr 40, i vad
avsåge lagförslagen, icke kunnat oförändrad
bifallas, måtte med avslag å
följande motioner, nämligen

1:651 och 11:803, såvitt avsåge frågan
om uppfinnares namn skulle angivas
i patentansökningen,

1:651 och 11:803, såvitt avsåge patentering
av läkemedel,

I: 652 och II: 802 samt II: 801, såvitt
avsåge frågan om ännu ej offentliggjord
patentansökan skulle anses som nyhetshinder,

1:652 och 11:802, såvitt avsåge invändares
besvärsrätt (yrkande A 2),

I: 652 och II: 802, såvitt avsåge åtalsrätten
(yrkande A 3),

I: 652 och II: 802, såvitt avsåge prövning
av patents ogiltighet i intrångsprocessen
(yrkande A 4),

I: 760, såvitt avsåge patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning, samt
I: 760, såvitt avsåge fullföljden från
andra till tredje instans,

för sin del antaga de genom propositionen
framlagda lagförslagen med de
ändringar, att 2, 6 och 62 §§ i förslaget
till patentlag samt ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna i lagförslagen
erhölle av utskottet föreslagen lydelse;

B. att riksdagen måtte bifalla propositionens
förslag om godkännande av

den i Strasbourg den 27 november 1963
undertecknade konventionen om förenhetligande
av vissa delar av patenträtten; C.

att motionen 11:1069 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

D. att motionen 11:801, såvitt avsåge
utredning om tillfälligt och förenklat
skydd för uppfinningar, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det är synnerligen glädjande
att kunna konstatera att vi nu
står inför fullbordandet av det nära
20-åriga gemensamma nordiska arbetet
på en ny patentlagstiftning. På detta
betydelsefulla och samtidigt komplicerade
rättsområde har ett omfattande
och skickligt arbete bedrivits inom de
olika kommittéerna, av tjänstemännen
inom departementen i de olika länderna
och inom utskotten på det parlamentariska
planet. Resultatet har blivit
att man i de fyra länderna har enats
om en praktiskt taget helt likalydande
lagstiftning. Till de mindre ändringar
som föreslås i utskottets utlåtande kan
jag för min del ansluta mig.

Glädjen över det nordiska samförstånd
som har uppnåtts är emellertid
inte helt ogrumlad. Vid utskottsförhandlingarna
har det visat sig att man från
dansk sida har förbehållit sig att under
en övergångsperiod tillämpa nu
gällande regler om undantag från patenterbarhet
beträffande livsmedel. Den
danska avvikelsen från den nordiska
rättslikheten är beklaglig men torde i
praktiken inte betyda så mycket.

En enligt min mening viktigare fråga
är ikraftträdandet av bestämmelserna i
lagförslagets tredje kapitel om nordisk
patentansökan. De nordiska utskottsdelegerade
rekommenderar att överenskommelse
om ikraftträdandet av detta
kapitel snarast träffas mellan regeringarna.
Med hänsyn till de stora vinster
som uppnås i de nordiska länderna vid
genomförandet av systemet med nor -

Onsdagen den 1 november 1967

diska patentansökningar och den internationella
uppmärksamhet, som detta
projekt har rönt, delar jag de utskottsdelegerades
uppfattning att en
överenskommelse om att sätta tredje
kapitlet i kraft snarast bör träffas. Den
svenska regeringen kommer därför att
inbjuda till förhandlingar mellan de
nordiska regeringarna om ikraftträdandet
av reglerna om nordiska patentansökningar
så snart de nordiska kommittéerna
för en nordisk gemensam patentbesvärsinstans
har avlämnat sitt
betänkande, och det beräknas ske i början
av år 1968.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att ge uttryck åt samma tillfredsställelse
som den åt vilken justitieministern
nyss gav uttryck, nämligen över
att detta utomordentligt betydelsefulla
och omfattande lagverk kommit till
stånd, med en enhetlig och i det närmaste
exakt likalydande patentlag för
de fyra nordiska länderna. För näringslivet
är det utomordentligt värdefullt
att detta verk nu föreligger här till antagande.
Den enhetliga patentlagen
kommer att befrämja och underlätta
den gemensamma nordiska marknad,
som etablerats inom ramen för EFTA.
Det är ett viktigt monument över det
nordiska samarbetet och den nordiska
tanken, som nu har upprests på den
immateriella rättens område.

Det har föregåtts av en gemensam
varumärkeslag och kommer att efterföljas
av gemensamma lagar om otillbörlig
konkurrens och om firma.

Lagstiftningen innebär också en viss
anpassning till det internationella konventionsarbetet
på patentområdet.

Särskilt är att uppmärksamma att lagen
när den i dess helhet trätt i kraft
ger underlag för nordiska patentansökningar,
dvs. att en patentansökan som
görs i ett av de fyra nordiska länderna
får giltighet även för de övriga och
att ett och samma patent meddelas för

Nr 39 37

Ang. förslag till patentlag
samtliga de fyra länderna. Det är en
mycket viktig praktisk sak.

Jag tror att justitieministern, statsrådet
Kling, är värd ett erkännande för
en stor personlig insats i arbetet. Det
är mig ett nöje att överlämna denna
lilla blomma till justitieministern.

Lagarbetet måste nu följas upp med
en gemensam nordisk besvärsinstans,
varom vi snart kan vänta förslag. Jag
hälsar med glädje justitieministerns förklaring,
att han efter förhandlingar avser
att sätta tredje kapitlet i lagen, om
nordisk patentansökan, i kraft så snart
som betänkandet om den nordiska besvärsinstansen
framkommit. Jag är
övertygad om att den svenska industrin
inte har något att invända häremot.

En intressant företeelse är att lagutskotten
i de fyra nordiska ländernas
parlament samarbetat vid utskottsbehandlingen
och så gott som helt undanröjt
de differenser, som varit för handen
i de propositioner som förelegat
i de olika länderna. Det torde inte ha
varit så många gånger som ett sådant
samarbete på utskottsplanet har skett
-— det lär ha skett två, tre gånger förut.

Jag kan inte heller låta bli att i detta
sammanhang framföra ett erkännande
till vice ordföranden i första lagutskottet,
vår kammarkamrat Erik Svedberg,
som på ett utomordentligt förnämligt
sätt har lyckats sätta sig in i den mycket
svåra juridiska materia det här är
fråga om och som med den äran lett
den svenska delegationens arbete i de
andra nordiska huvudstäderna. Det har
inte varit så lätt att mjuka upp det
danska motståndet mot ett avskaffande
av de nuvarande undantagen från patenterbarhet
beträffande livs- och läkemedel
efter eu övergångstid, men jag
tror att vi i alla fall har fått danskarna
litet grand närmare. Därvid har det
nog varit av stort värde att kravet på
uppfinningshöjd har skärpts. Att så
skett tillgodoser ett industriellt intresse
lika väl som konsumenternas intresse.
Patenten kommer efter denna skärpning
av kravet på uppfinningshöjd san -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Ang. tobaksreklam

nolikt inte att omfatta vad danskarna
varit rädda för, nämligen vissa enklare
livsmedel och konserveringsmetoder
— man har ju som exempel talat
om utländska patent som hinder för
fabrikationen av de danska rullepdlserne.

Jag vill understryka utskottets uttalande
rörande lösningen av frågan om
begreppet nyhetshinder, då en sökande
inger ansökan om tilläggspatent.

Slutligen vill jag konstatera att första
lagutskottets utlåtande, trots vissa
meningsbrytningar vid utskottsarbetet,
till sist gått i enighetens tecken, och
jag vill också uttala förhoppningen att
danskarna så småningom — så fort
som möjligt, kanske jag skulle säga —
kommer att acceptera förslaget i den
form som det föreligger.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 51, i anledning
av väckt motion angående handläggningen
av vissa ärenden rörande
omhändertagande av barn, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. tobaksreklam

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 52, i anledning av väckta
motioner om begränsning av eller förbud
mot tobaksreklam, in. in.

Andra lagutskottet hade behandlat
tre inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 112,
av herr Jacobsson, Per, samt II: 151, av
herr Westberg och herr Börjesson i Falköping,
om begränsning av eller förbud
mot tobaksreklam, samt

2) motionen 11: 92, av herr Gustafsson
i Borås, om påskrift på cigarrettpaket
om rökningens hälsovådlighet.

I motionerna I: 112 och II: 151 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om utredning
och förslag till lagstiftning, som
begränsade eller förbjöde tobaksreklam.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att motionerna 1:112 och 11:151
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, samt

B. att motionen II: 92 icke heller måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I, vid utskottets hemställan under A,
av herrar Erik Filip Petersson (fp),
Kilsmo (fp), Rimmerfors (fp), Gomér
(ep) och Åkerlind (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:112 och TI: 151 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag till lagstiftning
om begränsning av eller förbud mot tobaksreklam; II,

vid utskottets hemställan under B,
av herrar Rimmerfors (fp) och Åkerlind
(h), vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP,
(fp):

Herr talman! Trots att jag är reservant
i förhållande till utskottet, är jag
helt överens med utskottsmajoriteten på
två väsentliga punkter.

För det första är vi ense om att vetenskapliga
undersökningar har konstaterat
att det råder ett samband mellan
tobaksrökning, speciellt cigarrettrökning,
och förekomsten av vissa sjukdomar
samt överdödlighet i dessa sjukdomar.
Det är som bekant inte en enstaka
vetenskaplig undersökning som

Onsdagen den 1 november 1967

har kommit till detta resultat utan det
är flera sådana, som har företagits i
olika länder.

För det andra vill jag instämma i
vad utskottet säger på sidan 7: »Med
hänsyn till det sammanhang som konstaterats
föreligga mellan tobaksrökning
och förekomsten av vissa sjukdomar
anser utskottet — i likhet med motionärerna
— att förbrukningen av tobak
måste hållas nere. Framför allt är
det angeläget att begränsa ungdomens
tobakskonsumtion och motverka att
rökvanor grundläggs vid alltför unga
år.» Med tanke på denna som jag tycker
ganska klara och kraftfulla skrivning
i ett angeläget ärende hade man
kanske väntat sig ett mera positivt ställningstagande
från utskottet i själva sakfrågan.

Vad beträffar konsumtionens ökning
kan jag erinra om att år 1950 konsumerades
i det här landet 4 300 miljoner
cigarretter och 1966 8 600 miljoner,
dvs. en fördubblad cigarrettkonsumtion
på dessa 16 år.

Ur internationell synvinkel uppfattas
det säkert såsom mycket lönande att
satsa på Sverige för att här få till stånd
en ännu större ökning av cigarrettkonsumtionen.
Reklamen inverkar utan
tvekan på konsumtionsvolymen. De företag
som satsar stora summor på annonskampanjer
här i landet har säkert
klart för sig att dessa pengar kommer
tillbaka till företagen genom en ökad
försäljning. De har givetvis till sitt förfogande
marknadsundersökningar, som
visar att det är på det sättet.

Jag ber därför, herr talman, att kort
och gott få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen I,
vari hemställes »att riksdagen med bifall
till motionerna 1:112 och 11:151
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag till lagstiftning
om begränsning av eller förbud
mot tobaksreklam».

Häri instämde herr Carlsson, Eric,
(ep).

Nr 39 39

Ang. tobaksreklam

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Inledningsvis kan jag
helt instämma i vad som här har anförts
av herr Erik Filip Petersson. Jag kan
efter hans anförande fatta mig kort.

Det är min bestämda uppfattning att
det är riksdagens oavvisliga plikt att nu,
sedan vetenskapliga undersökningar
klart har utvisat att det föreligger kausalsammanhang
mellan cigarrettrökning
och lungcancer jämte andra sjukdomar,
vidtaga åtgärder för en begränsning
av tobaksreklamen. Det kan inte
vara rimligt att även i fortsättningen
låta denna reklam ohämmat välla fram.
Speciellt för vår ungdom utgör den utan
tvekan en mycket stor fara.

Samtliga här i riksdagen har ju i dagarna
mottagit en skrivelse från NTS,
Nationalföreningen för upplysning om
tobakens skadeverkningar. Skrivelsen
återger föreningens framställning till
medicinalstyrelsen om statsbidrag för
budgetåret 1968/69. Den ger en god
bild av hur allvarligt tobaksproblemet
är. Jag vill redan nu uttala en förhoppning
om att NTS kommer att få tillräckliga
anslag för att effektivt kunna fortsätta
sin betydelsefulla verksamhet. För
dagen tycker jag endast att vi skall betänka,
att ju större frihet vi ger tobaksreklamen,
desto större anslag måste vi
årligen bevilja NTS för motpropaganda.

Utskottsmajoriteten påstår att tobaksreklamen
i huvudsak saknar betydelse
för valet mellan rökning och icke rökning.
Det påståendet tycker jag inte
skall få stå oemotsagt. Allmänt har vi
väl en helt annan uppfattning, nämligen
den att många pojkar och flickor just av
den mycket utstuderade och insmickrande
tobaksreklamen lockas att börja
röka. Många av dem blir så småningom
storrökare med de konsekvenser som
detta innebär.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I.

I detta anförande instämde herr Jacobsson,
Per, (fp).

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Ang. tobaksreklam

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Då vi ibland ställs inför
problem som är besvärliga och syns
nära nog olösliga är det lätt att kräva
förbud, men vi måste ständigt konstatera
att lyckade framstötar för förbud
leder till misslyckande.

Oftast är väl tankegångar om förbud
av ena eller andra slaget uttryck för
den oro man känner inför att man inte
skall kunna bemästra ett förändrat beteende
eller uppförande inom en del av
folket eller hela folket och att man
inte skall kunna leda över detta beteende
mot rimligare proportioner. Det
kan gälla disciplinfrågor, moralfrågor
eller som i detta fall en konsumtionsfråga.

Motionärerna, utskottet och reservanterna
är överens om det angelägna i att
söka åstadkomma en begränsning av tobakskonsumtionen;
detsamma gäller de
som talat före mig. När man vill åstadkomma
denna begränsning genom ett
förbud mot tobaksreklam är det, menar
jag, just ett uttryck för den oro vi känner
inför de ökade hälsorisker som rökningen
tillsammans med många andra
företeelser i vårt moderna samhälle utgör.
Den som tagit del av föreliggande
vetenskapliga rapporter om tobaksbrukets
skadeverkningar —- rapporter som
herr Petersson åberopade — kommer
fram till att hälsoriskerna är uppenbara;
på den punkten finns det heller
inga meningsskiljaktigheter.

Jag skall inte därför diskutera de
medicinska vådorna av tobaksbruket.
Jag vill bara peka på att i framställningen
från NTS om statsbidrag för sin
upplysningsverksamhet finns ett sammandrag
av forskningens hittillsvarande
slutsatser beträffande bl. a. tobakens
hälsorisker. De slutsatserna leder fram
till att samhället bör stimulera aktiviteter
som syftar till att belysa rökningens
risker, liksom även riskerna vid användning
av narkotika. Blir dessa risker
tillräckligt kända, kommer säkerligen
var och en att iaktta varsamhet

eller rent av avhållsamhet i fråga om
bruket av tobak och narkotika.

Nästa slutsats är då också given:
framställningen från NTS om anslag inom
medicinalstyrelsens ram bör behandlas
välvilligt vid departementsberedningen
och slutligen här i riksdagen,
trots det ansträngda statsfinansiella
läget.

Jag tror alltså inte, herr talman, på
möjligheten att via ett förbud mot reklam
nå någon avsevärd effekt beträffande
minskad tobaksrökning. Herr
Schött tillbakavisade utskottets påpekande
att reklamen närmast påverkar
valet av tobaks- och cigarrettsort, mindre
frågan om rökning eller icke-rökning.
Jag tror för min del att vad utskottet
säger om samvariationen mellan
rökvanor hos barn och deras föräldrar,
liksom hos ungdomar och deras
kamrater — ett förhållande som påvisats
i många undersökningar •—• har
minst lika stor betydelse i detta sammanhang,
om icke större.

Som en liten praktisk detalj i diskussionen
om hur man skall komma
till rätta med dessa problem vill jag
peka på den betydelse som det ökade
intresset för friluftsliv och idrott har.
Jag tror att man den vägen vinner
niera i praktiska resultat än genom ett
förbud mot reklam. Jag och herr Schött
har gemensamma idrottsliga intressen,
och därför kan jag säga att den som
motionsvis försöker sig på att simma
litet, snart finner att rökningen är ett
hinder för att kunna vara med fullt och
helt, och då brukar inte valet vara så
svårt; man försöker avstå från att röka.

Utskottet har sålunda kommit till den
slutsatsen, precis som vid tidigare prövningar
av krav på reklamförbud, att
man bäst främjar motionärernas önskemål
om man genom information och undervisning
försöker nedbringa förbrukningen
av tobak. Därvid bör man, säger
utskottet, särskilt sträva efter att förhindra
eller begränsa tobaksbruket
bland barn och uppväxande ungdom.

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Utskottet vill i det sammanhanget också
erinra om att tobaksindustrin genom
frivilliga örevenskommelser redan åtagit
sig att medverka härtill.

Det finns i detta sammanhang dessutom
några näringsrättsliga och tryckfrihetsmässiga
synpunkter, som har redovisats
i utskottsutlåtandet. Jag skall
inte nu ta upp eu diskussion på de
punkterna.

Varför har då, säger herr Petersson,
utskottet inte gjort ett objektivt ställningstagande.
Ja, herr Petersson, utskottets
ställningstagande grundar sig
på den uppfattningen att om man skall
nå ett verksamt resultat — och det vill
vi alla — och få till stånd en minskad
konsumtion av tobak främst bland barn
och ungdom vinner man ingenting genom
en utredning om förbud på ett enda
område, utan då får man sätta in
sina aktiviteter på upplysnings- och undervisningsområdena.

Jag vill slutligen understryka att
ingen skall tolka utskottets skrivning
så, att man från utskottets sida är beredd
att släppa lös en ohämmad reklam
för en ökad tobakskonsumtion.
Det finns en frivillig överenskommelse
från år 1965 mellan de berörda parterna
om en viss begränsning av reklamen.
Reklam för cigarretter får enligt
denna överenskommelse inte förekomma
i tidningar och tidskrifter som
framför allt ungdom anses läsa. Skulle
den signalerade kampanjen för ökad
konsumtion av utländska cigarrettmärken
bryta denna överenskommelse, menar
i varje fall jag att då torde man få
ompröva frågan utifrån den utgångspunkten
att här fordras ökade insatser
för upplysning, information och propaganda
i fråga om hälsorisken vid
tobaksbruk. Men då uppstår också frågan,
om denna överenskommelse skulle
brytas, vem som skall betala denna ökade
erforderliga verksamhet. Jag är inte
främmande för att i så fall tillverkarna
bör göra det.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Ang. tobaksreklam

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill än en gång säga
att jag tycker att det är orimligt att
samhället som har så ofantliga kostnader
för sjukvården inte skall försöka
stoppa upp tobaksmissbruk i tid.

Här har sagts att det redan finns en
överenskommelse om begränsning av
reklamen, men den tycks ju inte vara
effektiv. Vi bör därför inte bara avvakta
en ökad reklam för utländska
cigarrettmärken, utan vi bör i tid försöka
stoppa tobaksmissbruket.

Jag instämmer naturligtvis helt med
herr Lars Larsson att vi skall kosta på
mera när det gäller idrott och friluftsliv
för att den vägen söka förmå pojkar
och flickor att inse hur olyckligt det är
med bruk av tobak. Men det utesluter
inte vad som här har föreslagits, nämligen
en utredning om begränsning eller
förbud mot tobaksreklam. Det är ju inte
sagt att det skall vara förbud, utan det
gäller en utredning om en begränsning
eller ett förbud.

Herr talman! Jag tycker att detta är
en mycket rimlig begäran, och jag ber
än en gång att få yrka bifall till reservation
I.

Herr LARSSON, LARS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara gentemot
herr Schött säga att man ju inte med
ett bifall till reservationen kan vinna
någonting, därest man nu skulle få den
i någon tidning signalerade ökade annonskampanjen
för utländska cigarrettmärken.
Reservationen innebär utredning
om begränsning eller förbud. Därför
tillät jag mig säga att om man verkligen
här skall nå effektiva resultat, får
man försöka gå andra vägar och göra
klart att vi i riksdagen fäster stort värde
vid att den överenskommelse hålls,
som är träffad mellan parterna. Den innebär
ändå en begränsning av reklamen.
Sedan får vi, som jag också sade,
sätta in resurser via NTS och kanske
andra kanaler för att upplysa om ska -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Ang. tobaksreklam

deverkningarna. Jag tror att det är den
vägen man skall gå.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Det råder inget tvivel
om att det psykologiskt har mycket stor
betydelse att riksdagen här presterar en
rejäl viljeyttring och intar en stark
hållning mot tobaksmissbruket. Det gör
man, menar jag, genom att följa reservationen.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Balansgången mellan
det öppna samhället och det reglerade
samhället är ju alltid svår att gå. Vi
har ständigt här i riksdagen att söka
balansera så gott vi kan. Vi försöker
skapa ett öppnare samhälle och är medvetna
om att bakom detta måste ligga
ett ökat ansvar av såväl individuell som
kollektiv natur. Vi vill inte reglera.

Det behöver inte påpekas, men jag
vill ändå understryka att det ju här inte
är fråga om ett förbud mot tobaksrökning.
Det är fråga om hur man skall förfara
med den stimulans som ligger i att
tobaksrökning bjuds ut såsom en positiv
faktor till en stor grupp människor
bland vårt folk. Riksdagen synes ha tagit
en positiv ställning till problemet att
folkhälsan i somatiskt avseende är en
mycket väsentlig faktor. Annars skulle
vi inte ha inrättat statens institut för
folkhälsan.

Nu säger man att annonsering inte betyder
så mycket för att öka konsumtionen
av cigarretter och annat röktyg. Det
är tänkbart, men ingen tror att producenter
skulle spendera så betydande
penningsummor på annonsering som
de nu gör om de inte skulle få utbyte
därav. Annonseringen är alltså en viktig
del i försäljningen av rökverk av
olika slag.

Det kan väl inte vara orimligt att resonera
så här: Vi gör inga som helst
försök att begränsa försäljningen av tobak
i olika former, men vi är icke i
riksdagen beredda att ge möjligheter till

att stimulera konsumtionen genom annonsering.
Utskottet tycks mena att så
länge som vi i Sverige inte har förbud
mot rökning — och ett sådant förbud
vill jag inte medverka till — måste
man också ge möjlighet till annonsering.
Varför det? Jag tycker det är ett
ologiskt resonemang, och jag har mycket
svårt att se sambandet mellan dessa
två ting. Den skrift som vi har fått från
NTS påvisar att rökningen har fördubblats
på 16 år. Utskottet säger att det
inte är bra att svenska folket vidgar
sina rökvanor. Men mot den rökstimulans
som annonsering innebär har man
intet att erinra. Jag tycker att det är
inkonsekvent på något sätt.

Det är angeläget att här göra klart
för sig skillnaden mellan förbud och
förbud. Det är inte fråga om något förbud
mot rökning som sådan, utan vad
det gäller är att riksdagen skall säga:
Vi lämnar frihet för dem som anser att
rökning bör vara en del av livet, men
vi är inte beredda att ge möjlighet att
stimulera till tobaksbruk.

Det talas om upplysning. Det skall bli
mycket intressant att se reaktionen hos
kammaren när vi nästa år kommer att
behandla ansökan om statsbidrag från
NTS, den nationalförening som här
arbetar med upplysningsfrågorna. Jag
gissar att föreningen som alla andra
får finna sig i begränsade möjligheter
för sitt arbete. Även utskottet säger nu
att vi framför allt måste satsa på upplysning.
Vi har en möjlighet att ta konkret
ställning i den frågan nästa år.
Även om det kan vara en liten del i
sammanhanget synes det vara riktigt
att i dag göra vad som kan göras för
att begränsa reklamen. Satsa samtidigt
på upplysning!

Det kan inte ligga något oriktigt i att
stödja reservation I. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till denna.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag förmodar att kammaren
inte gärna ser att denna debatt

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

drar alltför långt ut på tiden. Men nog
vore det intressant att ta upp en diskussion
om de borgerliga ledamöternas
viljeyttringar vilka här enträget krävt
förbud i olika sammanhang för att, som
man tror, lösa denna fråga. Ingen har
gått in på vad jag inledningsvis anförde
om att man via förbud erfarenhetsmässigt
aldrig når det avsedda resultatet.
Vi får ta samhället och människorna
— inbegripet oss själva — sådana
som de är. Vi får försöka övertyga varandra,
både vuxna och ungdomar, med
förnuftsskäl. Det finns mycket av förnuftsskäl
i det material som framlagts
från NTS och som i dag finns om inte
på kammarledamöternas bänkar så i
varje fall i deras postfack. Bakom utskottets
tankegång att man skall gå vägen
via upplysning ligger att detta material
bör kunna föras ut till allmänheten
på ett populärt och begripligt sätt.

Jag skulle kunna exemplifiera hur
människor via upplysning kommit till
insikt om att tobaksbruket utgör en
hälsorisk.

Vi tillåter en fri konkurrens mellan
olika tobaksproducerande företag. Då
bör det också ur näringsfrihetssynpunkt
finnas en viss möjlighet för dem till
kommunicering mellan tillverkare, försäljare
och köpare — nu gled jag alltså
in på den näringsfrihetsmässiga delen
av denna diskussion som jag hade
tänkt undvika.

Även jag, herr Sörenson, är intresserad
av kammarens reaktion då det
blir fråga om att bevilja anslag till
NTS. Jag erinrar kammarens ledamöter
om att denna reaktion tar sig två
uttryck, dels en aktivitet då anslaget
skall beviljas, dels en aktivitet då medlen
skall tas fram — såväl i detta som
i många andra sammanhang.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag vill ännu en gång
betona att det inte är fråga om ett förbud
mot produktion och försäljning
som sådan. För ett speciellt fall som
detta är det riktigt att vi begränsar möj -

Ang. tobaksreklam
ligheterna till konsumtion genom att vi
icke tillåter annonsering. Det är ju det
saken gäller. Det är så lätt att beskylla
de s. k. borgerliga för att de skulle ha
något slags förbudsinställning. Jag vill
säga, herr Larsson, att jag känner mig
på intet sätt borgerlig när jag råkar
ha denna ståndpunkt. Jag skulle precis
lika lätt ha kunnat vara socialdemokrat
och ha denna ståndpunkt. Jag kan
inte se att det har med borgerlig eller
socialdemokratisk samhällsvärdering att
göra, utan i stället med andra faktorer
vilka jag tror går rätt igenom de politiska
partierna. Vi måste på något sätt

— tyvärr ligger situationen till så ■—
som ansvariga i samhället vara med
om begränsningar på vissa områden.

Jag tror inte att herr Larsson skulle
vara intresserad av att säga: »All right!
Fri annonsering för narkotika!» Det
betyder inte att jag vill säga att vi
skall förbjuda alltsammans. Jag delar
hans syn att man inte kommer till rätta
med problemet på det sättet, men det
kan tänkas att man skulle kunna bidra
till en viss begränsning av en icke önskad
utveckling av tobakslconsumtionen,
och en sådan utveckling har herr Larsson
också sagt att han är intresserad av.

Utskottet har anfört att det kan tänkas
att man skulle kunna bidra till att
hålla tillbaka tobakskonsumtionen genom
att begränsa möjligheterna till annonsering.
Jag har svårt att se att detta
är en politisk fråga borgerliga—socialdemokrater.
Den ligger på ett helt
annat plan. Det är en värdering av hur
man effektivast och på ett riktigt sätt

— utan att förfalla till ett slags negativ
förbudsmentalitet, vilket är mig främmande,
det vill jag gärna understryka

— skall kunna begränsa en utveckling
som man anser icke önskvärd.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservation
I.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Sörenson måste
ha missuppfattat mig, eller också har
jag uttryckt mig otydligt. Jag sade in -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Ang. tobaksreklam

te att det bär fanns en skiljelinje mellan
borgerlig och socialdemokratisk
åskådning, utan jag sade att jag var något
förvånad över att borgerliga ledamöter
hade uppträtt som envetna försvarare
av ett förbud för en mycket
liten del av marknadsföringssidan. Jag
tror att hela frågan om reklamens omfattning,
betydelse och inriktning är
nog så viktig. Minns jag inte fel, så pågår
någon form av statlig utredning för
att analysera hur vår reklam är utformad.
Det är ju möjligt att den så småningom
kan ge någon ledning för dem
som skall marknadsföra varor. Men
man kan inte, herr talman, liksom ta
bort en liten del av marknadsföringen
och säga, att här skall man ha ett speciellt
förbud. Skulle inte detta förbud i
sig kunna innebära en lika god reklam
för tobak och tobaksrökning som annonseringen
är? Jag ber kammarens ledamöter
att betänka även den detaljen
av problemet.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP,
(fp):

Herr talman! För att det inte skall
råda något missförstånd vill jag understryka
att vi reservanter ingalunda avsett
ett eventuellt förbud eller en inskränkning
av tobaksreklamen som det
enda kampmedlet för att komma till
rätta med detta problem. Vi betraktar
det endast som en del av hela problemet,
men vi har en bestämd uppfattning
att reklamen är konsumtionsökande,
och det torde väl vara ostridigt. De
företag som annonserar har säkert funnit
att annonsering lönar sig på detta
område. Det är såsom ett led i ett
större sammanhang som man får se den
aktion som vi har föreslagit.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
yttrade, att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas särskilt be -

träffande vardera punkten av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herr Erik Filip Petersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr andre vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Erik Filip
Petersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petersson, Erik
Filip, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 29.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Ang.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets i punkten B gjorda hemställan.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 53, i anledning
av väckta motioner angående behörigheten
att utöva tandläkaryrket, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. kommunalt bostadstillägg till
folkpension

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 56, i anledning av väckta
motioner om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:350,
av herr Carlsson, Eric, m. fl., och II:
440, av herr Larsson i öskeviksby
in. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:448,
av herr Werner, och II: 566, av herr
Nilsson i Gävle in. fl.

I motionerna 1: 350 och II: 440 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning
och förslag om ett statligt grundbelopp
i det kommunala bostadstillägget
om 400 kronor för ensamstående
pensionär och 600 kronor för två pensionsberättigade
makar tillsammans i
enlighet med vad i motionerna anförts.

I motionerna 1:448 och 11:566 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa om
att förslag måtte utarbetas att föreläggas
1967 års höstriksdag avseende sådan
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension, att
bestämmelserna om minskning av dessa
tillägg vid sidoinkomster enligt angivna
gränser omarbetades och att en kraf 4

Första kammarens protokoll 1967. Nr 39

kommunalt bostadstillägg till folkpension

tig höjning skedde av dessa inkomstgränser.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att motionerna 1:350 och 11:440
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, samt

B) att motionerna 1:448 och 11:566
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits, vid utskottets
hemställan under A,

I, av herr Eric Carlsson (ep) och
herr Larsson i öskeviksby (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna 1:350 och 11:440
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning och förslag om ett
statligt grundbelopp i det kommunala
bostadstillägget;

II, av fru Hamrin-Thorell (fp) samt
herrar Erik Filip Petersson (fp), Jönsson
i Ingemarsgården (fp) och Jonsson
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:350 och 11:440 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening giva
till känna vad reservanterna anfört.

Enligt den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. avgivna reservationen hade reservanterna
bland annat ansett, att sedan
frågan om en allmän förbättring
av folkpensionerna efter år 1968, som
för närvarande vore föremål för utredning,
blivit löst, spörsmålet om ett
eventuellt statligt bidrag till de kommunala
bostadstilläggen borde upptagas
till en förutsättningslös prövning.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Frågan om folkpensionernas
storlek är i princip en statlig
angelägenhet. Det måste dock framhål -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Ang. kommunalt bostadstillägg till folkpension

las att folkpensionerna bör vara av den
storleksordningen att pensionärerna
kan välja sin konsumtion. Till konsumtionsstandard
bör också bostaden räknas.
För närvarande räcker pensionerna
ofta inte till för att folkpensionärerna
skall kunna lösa bostadsfrågan på
ett tillfredsställande sätt. Det har därför
blivit nödvändigt med ett kommunalt
pensionstillskott, som är knutet till bostadskostnaden.

De kommunala bostadstilläggen beslutas
i princip av kommunerna. De
kommunala bostadstilläggens storlek beror
av två faktorer, dels kommunernas
ekonomi och dels antalet pensionärer
i respektive kommun. Glesbygdskommuner
och utflyttningskommuner har
per skattekrona de största kostnaderna
för kommunalt bostadstillägg. Det beror
på att åldringarna stannar kvar när
ungdomarna flyttar ut. Det råder stor
skillnad beträffande de kommunala bostadstilläggen
för olika kommuner. I de
bäst ställda kommunerna kanske bara
var tjugonde invånare är folkpensionär
medan i andra var fjärde invånare
är folkpensionär. Om bara var
tjugonde invånare i en kommun är
folkpensionär blir kostnaden per aktiv
medborgare för det kommunala bostadstillägget
låg. Finns det många pensionärer
i en kommun blir kostnaden
mycket hög per aktiv medborgare. Med
andra ord: i de kommuner som bar
den svagaste skattekraften både totalt
och reellt sett, antingen man räknar
per skattekrona eller per skattedragare,
blir kostnaden för det kommunala bostadstillägget
betydligt större än i andra.
Man får betydligt högre pensionskostnader
per invånare i dessa kommuner
än i kommuner med en mera
normal ålderssammansättning — om
jag får använda det uttrycket.

Vi har under detta år i många sammanhang
fått höra talas om att man
skall vara solidarisk med människorna
i glesbygdskommunerna och att samhället
skall lätta bördan när det gäller
glesbygdernas service- och försörjnings -

möjligheter. Här finns tillfälle att göra
en insats i den vägen genom att bereda
större skatterättvisa åt invånarna i de
kommuner, där man har många åldringar
och där kostnaderna för de kommunala
bostadstilläggen följaktligen är
höga. Detta skulle också — vilket är betydelsefullt
i detta sammanhang — ge
en bättre rättvisa åt pensionärerna. I
de kommuner, som har många pensionärer
och där kostnaderna är höga,
finns det självfallet inte ekonomisk
möjlighet att ge pensionärerna de bostadstillägg
som man många gånger
skulle önska.

Ett statligt grundbidrag som föreslagits
i motioner från centerpartiet
skulle lindra det kommunala skattetrycket
i utflyttningskommunerna. Det
kommunala skattetrycket drabbar ju
framför allt de låga inkomsttagarna. Det
är också ett skäl till att riksdagen bör
följa det yrkande, som framförts i reservation
I vid andra lagutskottets utlåtande
nr 56.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation I vid detta utlåtande.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Ferdinand, (ep) och herr Wikberg
(ep).

Herr PETERSSON, ERIK FILIP,
(fp):

Herr talman! De kommunala bostadstilläggen
till våra pensionärer är av synnerligen
stort värde. De har ju möjliggjort
för många av dessa att få en bättre
och mer människovärdig bostad än vad
som eljest skulle ha varit fallet. Men
systemet har sina brister — brister som
man inte bör underlåta att syssla med.
Den största bristen i systemet är det att
de utgående beloppen är olika stora i
olika kommuner. Detta beror väl i sin
tur dels på att bostadskostnaderna är
olika i skilda kommuner, men dels också
på att kommunernas ekonomiska
bärkraft är mycket olika. Den saken
beror, som den föregående talaren

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Ang.

nämnde, mycket på antalet pensionärer
i kommunen i förhållande till hela folkmängden.
En redovisning som jag har
tagit del av visar att den procentuella
andelen folkpensionärer växlar från
lägst 3 procent upp till 31 procent av
folkmängden. Det är givet att det då
blir olika förutsättningar och möjligheter
att tillgodose behovet.

På sikt bör man, menar vi, pröva
olika vägar för att komma fram till ett
system som sett ur pensionärernas synpunkt
kan vara betydligt bättre än det
nuvarande. Vi vill emellertid inte såsom
i reservation I, redan nu begära medel
till nästa år för bestämda utgifter, utan
anser att denna fråga bör ses i ett större
sammanhang. Den är också beroende
av den förbättring av pensionsförmånerna
som väl är att vänta efter år
1968. Därför har vi föreslagit att frågan
skall bli föremål för en förutsättningslös
prövning.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till reservation II.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Den gamla och mycket
flitigt använda hänvisningen till pågående
utredning när man vill avvisa en
motion har kommit till gagn även i
detta fall.

Men gör sig inte utskottet — omedvetet
eller medvetet — skyldigt till en
förväxling av två skilda frågor? Pensionsförsäkringskommittén,
som man
hänvisar till i utskottsutlåtandet, håller
på att utreda frågan om den framtida
pensionsförbättringen efter 1968, det år
intill vilket en viss plan för standardhöjningen
följs. I det sammanhanget
skall kommittén också pröva huruvida
denna förbättring skall ske genom inkomstprövade
förmåner eller ej — men
det handlar fortfarande om grundpensionen.
Varför åberopar utskottet denna
utredning, när det enligt min mening
här gäller en motion i en annan fråga,
nämligen den om de vid det här laget
ålderstigna reduceringsreglerna skall bi -

kommunalt bostadstillägg till folkpension
behållas oförändrade i vad avser de
kommunala bostadstilläggen? De nu gällande
inkomstgränserna är ju så lågt
satta att det enligt min uppfattning är
oriktigt att reducera de kommunala
bostadstilläggen när dessa inkomstgränser
uppnås eller överskrids.

Det stora flertalet kommuner har under
opinionens tryck och även i klart
medvetande om det behjärtansvärda i
att underlätta för pensionärerna att
skaffa sig en bra bostad förbättrat de
kommunala bostadstilläggen. Men vad
blir följden om man sätter reduceringsreglerna
i kraft för så låga sidoinkomsler
som det här är fråga om? Jo, vad
ambitiösa kommuner har försökt förbättra,
raseras genom dessa reduceringsregler.
Statsmakterna motverkar
alltså vad kommunerna vill försöka rätta
till. När statsmakterna överlät till
kommunerna att själva bekosta de bostadstillägg
det här är fråga om och att
självständigt besluta om tilläggens storlek,
borde statsmakterna också, enligt
min mening, givit kommunerna en större
självständighetsram att hålla sig inom
när det gäller reduceringen av tilläggen
vid viss sidoinkomst.

Jag är klar över att man måste dra
gränsen någonstans — tilläggen kan
inte utgå generellt. I dagens läge är det
emellertid ett avvägningsspörsmål, eftersom
vi långt ifrån är framme vid
pensioner av sådan storlek att de kommunala
bostadstilläggen inte längre behövs
eller kan reduceras.

Jag hävdar därför att det i dag, med
hänsyn till penningvärdet och situationen
i övrigt när det gäller levnadskostnader
och prisnivå, finns anledning att
på ett bättre sätt än hittills anpassa reduceringsreglerna
för de kommunala
bostadstilläggen.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till motionsparet I: 448 och II: 566.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Förslaget om ett statligt
grundbidrag till de kommunala bostads -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Ang. kommunalt bostadstillägg till folkpension

tilläggen, som motionerna 1:350 och
11:440 innebär, skulle leda till dels en
omfördelning av pensionskostnaderna
mellan stat och kommun och dels till
förutsättningar för förbättrade tillägg
för vissa pensionärer.

Frågan är om man kan göra en sådan
förändring som motionärerna och reservation
I begär utan att ta andra hänsyn.
1965 års reform på detta område innebar
i princip sammma sak. Staten tog
då över alla pensionskostnader med
undantag av de här nämnda, och samtidigt
fattade vi beslut om en reform som
innebar en väsentlig skatteutjämning
mellan stat och kommun. Härigenom
uppnåddes just den effekt som motionsförslaget
nu vill åstadkomma.

Man uppnådde alltså en omfördelning
av pensionskostnaderna. Kvar hos kommunerna
blev endast de kommunala bostadstilläggen.
Samtidigt fick kommunerna
tillskott av statsmedel, om de
hade särskilt hög utdebitering och lågt
antal skattekronor per invånare.

Det framstår väl klart att kommuner,
som har många pensionärer, är
av den typen som får en hög utdebitering
om de vill ge ett gott bostadstilllägg.
De har ju också ett lågt antal
skattekronor, eftersom pensionärerna
inte är särskilt bärkraftiga ekonomiskt
sett.

Tittar man på resultatet av 1965 års
reform är det svårt att av utskottets material
dra någon mer bestämd slutsats.
Jag vill dock visa på, att från 1964 till
1967 — där 1965 års reform ligger —
minskade antalet kommuner med lägre
bostadstillägg än 1 000 kronor med inte
mindre än en tredjedel, samtidigt som
antalet kommuner med bostadstillägg
under 500 kronor blev åtta gånger färre.
Samtidigt har beloppen ökats. Det betyder
att i dag har flertalet pensionärer
rätt till bostadstillägg över 1 000 kronor.

När utskottet avvisar motionsförslaget,
så är detta inte ett uttryck för att
utskottsmajoriteten skulle vilja påstå att
pensionärernas standard nu nått sådan

höjd att allt skulle vara bra. Vad som
närmast föreligger är emellertid att förslag
väntas till förbättring av pensionsstandarden
efter 1968. Vi anser att den
här frågan bör prövas i det sammanhanget,
eftersom ett statligt grundbidrag
till det kommunala bostadstillägget i sig
naturligt måste medföra en rubbning
av balansen i den kostnadsfördelning
som 1965 års beslut innebar.

Nu kommer väl pensionsförsäkringskoinmittén
inom kort att framlägga förslag,
eftersom 1968 års eller i varje
fall 1969 års riksdag måste få ta ställning
till hur det skall bli sedan folkpensionen
kommit upp till 90 procent
av basbeloppet. Därför vill jag i det här
sammanhanget yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr Werner har pläderat för en motion
som han har väckt och som innebär
ändringar av inkomstgränserna för
reduceringen av det kommunala bostadstillägget.
Han förvånade sig över
hur utskottet lyckats hitta en utredning
som sysslar med detta, ty han trodde
inte att pensionsförsäkringskommittén
har det uppdraget. Emellertid framgår
det av recitdelen av utskottsutlåtandet
att kommittén enligt direktiven har till
uppgift att ta upp olika spörsmål som
står i samband med metodiken för inkomstprövning.
Så mycket har väl
sipprat ut i pressen att pensionsförsäkringskommittén
tänker sig en form av
inkomstprövning av pensionstillskotten,
och jag föreställer mig att man rent
praktiskt inte kan ha skilda inkomstprövningssystem.
Jag tror att herr Werner,
även om motionen avslås med hänvisning
till utredningen, kan känna sig
ganska nöjd. Riksdagen får ta ställning
till det förslag som kommer att framläggas
inom kort i det här avseendet.

Slutligen vill jag säga, herr talman,
att jag lyssnade med speciellt intresse
till herr Peterssons plädering för reservationen
nr II. Som jag uppfattade
det, vill folkpartiet inte riktigt lika mycket
som centerpartiet i det här sammanhanget.
Folkpartiet vill skriva till

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Ang. kommunalt bostadstillägg till folkpension

Kungl. Maj:t och ge sin mening till känna.
Vad är det då Kungl. Maj:t kommer
att få läsa i brevet från riksdagen? Jo,
säger folkpartiet, sedan frågan om folkpensionärernas
allmänna standardhöjning
efter 1968 blivit löst bör »spörsmålet
om ett eventuellt statligt bidrag till
de kommunala bostadstilläggen upptas
till prövning. Utan att i förväg acceptera
denna tanke vill utskottet alltså förorda
en förutsättningslös prövning. Denna
utskottets mening bör bringas till
Kungl. Maj:ts kännedom».

Herr talman! Det finns inte mycket
av substans i denna reservation. Jag
ber att få yrka avslag även på den.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Herr Larsson sade att
om man skulle ge ett statligt tillskott
till kommunerna för att täcka in ett
basbelopp för bostadstilläggen, så skulle
det medföra en omfördelning av pensionskostnaderna
mellan stat och kommun.
Jag vill bara säga till herr Larsson
att en omfördelning redan har skett
i och med den väldiga höjning som ägt
rum på kommunalskattesidan. Visst kan
man peka på att det finns ett system
med kommunal skatteutjämning som
ger pengar till kommunerna. Emellertid
är de glesbygdskommuner som får
skatteutjämningsbidrag i regel tvingade
att använda dessa tillskott för vissa
speciella ändamål. Glesbygdskommunerna
t. ex. måste med hänsyn till det stora
antalet åldringar använda dessa tillskott
just till kommunala bostadstillägg
och till skolskjutsar med hänsyn till
avstånden. Avsikten med skatteutjämningen
var väl dock inte från början
att dessa pengar enbart skulle gå till
dessa båda poster som nu kommit att
spela en så stor roll i den kommunala
ekonomin.

Herr Lars Larsson säger att kommunerna
får ersättning för hög utdebitering.
Det är riktigt, men det gäller då
ersättning för hög utdebitering på vilken
nivå som helst, enär den ersätt -

ningen är beroende av det genomsnittliga
skatteuttaget i riket. Det gör att
det kommunala skattetrycket kan fortsätta
att stiga, utan att kommuninvånnarna
egentligen får ersättning för de
höga kommunalskatter, som framför allt
drabbar just låglönegrupperna med den
konstruktion som kommunalskatten har.

Jag har, herr talman, den bestämda
principiella uppfattningen att staten
skall svara för pensionskostnaderna.
Det kan inte vara riktigt att kommunerna
skall ge kommunala pensionstillskott.
Dessutom, herr talman, tillkommer
här frågan om solidariteten med
glesbygdskommunernas människor som
drabbas speciellt svårt.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Herr Lars Larsson påstår
att det framgår av utskottsutlåtandet
att pensionsförsäkringskommittén
skall ha att behandla även denna fråga.
Det är möjligt att vi läser utskottsutlåtanden
på olika sätt, ty jag har inte läst
det som herr Lars Larsson påstår sig
ha förstått. Jag har sett frågan så, att
det problem som vi här har tagit upp
är ett problem som kan kopplas loss
från den övriga delen. För mig har frågan
varit om riksdagen genom ett bibehållande
av föråldrade inkomstgränser
skall medverka till att försämra en förmån
som landets primärkommuner bekostar.

Jag har emellertid ingen anledning
att misstro herr Lars Larsson på denna
punkt. Jag har ju även möjlighet att
återkomma, därest jag ser att jag får
rätt när kommittén avger sitt utlåtande.

Jag tackar dock för det svar som herr
Lars Larsson har antytt skall komma.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord. Jag fäste mig vid vad herr
Eric Carlsson framhöll i sin replik.
Han vill inte acceptera att ett statligt

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Ang. kommunalt bostadstillägg till folkpension

grandbidrag till de kommunala bostadstilläggen,
såsom motionärerna föreslår,
i och för sig skulle utgöra motiv för en
omfördelning av kostnaderna mellan
stat och kommun — lcostnadsbalansen
skulle ju då rubbas. Det är klart att vi
här från olika utgångslägen kan diskutera
vad som skett sedan det förslag
som antogs år 1965 har börjat tillämpas.
Någon väsentlig statlig övervältring
på kommunerna, såsom herr Eric
Carlsson påstod, av utgifter kan jag
inte förstå har skett sedan dess, i varje
fall om man talar om primärkommunerna.
Vad man möjligen skulle kunna
tänka sig att herr Carlsson har i tankarna
är aktiveringen av den öppna
åldringsvården — till vilken statsbidraget
är 35 procent eller någonting sådant
— men jag tror i alla fall att den
aktiveringen i sig har inneburit lägre
kostnader för åldringsvården.

Egentligen är det dock inte detta vi
skulle diskutera, utan frågan hur pensionärernas
situation skall kunna förbättras.
Jag har med hänvisning till det
föreliggande statistiska materialet sagt,
att 1965 års reform var ett steg i den
riktning vi alla önskade. Möjligen är
detta inte tillräckligt, men vill man ha
en totalökning av pensionskostnaderna
utan att den skall klaras av dem, som
betalar kommunalskatt, bör detta kanske
sägas ut av herr Carlsson. I så fall
är det ett helt annat förslag, som innebär
att man ställs i precis samma situation
som herr Sörenson och jag tidigare
diskuterade, nämligen att man dels
skall fatta beslut i en fråga och dels
besluta om var pengarna skall tas.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Får jag säga till herr
Larsson, att jag vidhåller att det har
skett en väsentlig övervältring av kostnader
på kommunerna. Herr Larsson
har själv redovisat detta med det material
som finns i utskottsutlåtandet,
där man talar om hur de kommunala
bostadstilläggen ökat kraftigt. Total -

kostnaden för de kommunala bostadstilläggen
redovisas också i utlåtandet
-— för närvarande kostar de kommunerna
580 miljoner kronor per år, en siffra
som jag skulle tro innebär nära nog
en fördubbling av kostnaderna för något
år sedan.

Detta betyder, herr Larsson, en ökad
belastning på den kommunala ekonomin,
som också avspeglas i den ökade
kommunala utdebiteringen under dessa
år.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Eric Carlsson gör det alldeles för lätt
för sig när han diskuterar dessa frågor.

Kommunerna har fått ett större statligt
bidrag, där man också inbakat den
del som tidigare gällde det kommunala
bostadstillägget.

Jag har en känsla av att herr Carlsson
försöker rättfärdiga centerns negativa
inställning till pensionärerna ute
på landsbygden genom att på nytt komma
till staten och säga: Den här saken
skall ni klara. Staten har ju gått ifrån
sina bidrag till de kommunala bostadstilläggen,
och det är väl rimligt att det
som kallas kommunala bostadstillägg
skall betalas av kommunerna.

Jag har som sagt absolut den känslan,
att här försöker man rättfärdiga
sin egen negativa inställning till de
gamla i glesbygderna och vältra över
kostnader på staten. Jag tycker inte
att det är en riktig ordning.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det är inte jag som
försöker göra det lätt för mig i diskussionen
— det är herr Göran Karlsson,
som här bara kastar ut ett påstående.

Jag hade samma uppfattning i skatteutjämningskommittén
som i den motion,
vilken ligger till grund för utskottets
utlåtande. Det iir alltså inte
fråga om någon ny syn för mitt vid -

Onsdagen den 1 november 19G7

Nr 39

Ang. kommunalt bostadstillägg till folkpension

kommande. Jag hävdade då även den
meningen, liksom jag gör i dag, att
pensionen är en statlig angelägenhet
och att pensionskostnaden i form av
kommunala bostadstillägg blir betydligt
större i kommuner med många åldringar
än i kommuner med ett litet antal
gamla. Det är där problematiken när
det gäller den kommunala ekonomin
kommer in. Pensionärerna drabbas faktiskt
genom att kommunerna många
gånger inte förmår betala bostadstilllägg''
av den storlek som vore önskvärd.

Jag skulle vilja rekommendera herr
Göran Karlsson att ta kontakt med kommunalmännen
i de områden där man
drabbas av den här problematiken —
då vore det hela kanske inte lika lätt
som herr Karlsson ville göra gällande
här.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag skulle bara i en
replik till herr Eric Carlsson vilja säga,
att det inte alltid beror bara på de ekonomiska
möjligheterna utan också på
viljan. Och det är den som gör det så
besvärligt för centerpartisterna.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det är riktigt att det
finns kommuner här i landet där även
herr Göran Karlssons partivänner har
en del att säga till om, men också där
har man i många fall låga bostadstilllägg.
Det kan bero på bristande vilja
ibland, men det är framför allt fråga
om de ekonomiska möjligheterna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats 1 :o)
att vad utskottet hemställt skulle bifal -

las; 2:o), av herr Carlsson, Eric, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom och herr Larsson
i öskeviksby vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr
Petersson, Erik Filip, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav herr andre vice
talmannen upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr andre vice talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Erik Filip Peterssons
yrkande.

Herr Carlsson, Eric, äskade emellertid
votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 56 punkten A antager
det förslag, som innefattas i den
av fru Hamrin-Thorell in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall
till den av herr Eric Carlsson och herr
Larsson i öskeviksby vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Om åtgärder för att stimulera användandet

Då emellertid herr Carlsson, Eric,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja— 27;

Nej —17.

Därjämte hade 75 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 56
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej —31.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i enlighet med
de rörande punkten B framkomna yr -

av inhemskt bränsle
kandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till motionerna 1:448 och II:
566; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 49, i anledning
av väckt motion om inrättande av
ett »kulturhistoriskt servitut», bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 32, i anledning
av väckt motion om kommunala
naturvårdsnämnder, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 42, i anledning av motion om en
propagandakampanj för en bättre förebyggande
hälsovård; och

nr 43, i anledning av motioner om
kartläggning av kostvanorna, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om åtgärder för att stimulera användandet
av inhemskt bränsle

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 44, i anledning
av motion om åtgärder för att stimulera
användandet av inhemskt bränsle.

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen II: 583, av herr
Börjesson i Glömminge, hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning angående
åtgärder för att stimulera användandet
av inhemskt bränsle, i synnerhet ved,
t. ex. genom ändring av skattelagstiftningen.

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Om åtgärder för att stimulera användandet av inhemskt bränsle

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att motionen II: 583 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns avgivet ett särskilt
yttrande av herr Axel Kristiansson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt
herr Larsson i Borrby (ep) och herr
Johansson i Växjö (ep).

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Det finns till detta utskottsutlåtande
fogat ett särskilt yttrande
av centerns utskottsrepresentanter.
Det kan måhända förefalla lite djärvt att
göra på det sättet i ett sammanhang,
där utskottet så kortfattat och kargt
har avslagit den motion som här föreligger.
Man har tydligen inte ens behövt
någon egentlig motivering härför. Man
tycks ha betraktat den som en gammal
bekant, som skall avslås — det är ju för
all del många motioners öde som den
därmed har delat.

Vi har ändå fört ett resonemang som
jag tycker i och för sig är ganska realistiskt.
Jag vill därför i någon mån
följa upp yttrandet i kammardebatten.

Vi har sagt oss ungefär så här. Vi
tror inte att det finns möjlighet till någon
renässans för vedeldningen. Det
finns därvidlag så många fakta, som är
så val kända att jag inte skall gå in på
dem. Men vi har också förmenat att det
kanhända finns anledning, inte minst i
nuvarande situation med hänsyn till
handelsbalansen, att se på vad som håller
på att ske. Vad som sker är faktiskt
att ved ligger och ruttnar i skogarna,
medan man importerar olja och
därmed i viss mån ytterligare försämrar
handelsbalansen.

Om det inte blir någon renässans för
vedeldningen, där den redan har förlorat
positionerna, menar vi att det
skulle finnas så mycket mera anledning
att se till att man där vedeldning
alltjämt förekommer inte forcerar takten
för att sluta med densamma. Man
kan i detta sammanhang konstatera, att

det sker en mycket snabb övergång härvidlag,
och det är kanhända inte så
märkvärdigt. Det kan emellertid inte
vara något samhällsintresse att så sker.
Vi har sagt oss att det finns anledning
att se på vad som förorsakar att man
övergår till oljeeldning i så stor utsträckning
till och med i skogsbygderna,
där man har vedbränsle. Därvid
kommer naturligtvis beskattningssynpunkterna
in i bilden, och vi har ansett
att det finns anledning att titta också
på dessa, men naturligtvis finns det
anledning att syna hela orsakssammanhanget.

Härvid bör beaktas också det faktum
som har blivit känt på senaste tiden,
nämligen att eldningen med olja
— åtminstone med visst slags olja —
medför vissa besvärligheter som det
kanhända kräver mycket pengar att
komma till rätta med framdeles.

Herr talman! Jag har självfallet inget
yrkande, men jag har velat till kammarens
protokoll foga dessa synpunkter.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag vill anknyta till det
allra sista som herr Kristiansson sade
beträffande det särskilda yttrandet —
att det i detta sammanhang kan pekas
på de luftföroreningar som vållas genom
svavelhaltig eldningsolja.

Det har väckts interpellationer här i
kammaren, bl. a. av mig, i denna fråga,
och vi får väl en interpellationsdebatt
om just detta problem. Men detta problem
har vuxit så starkt nu, och det
omfattas med så stort intresse bland en
så bred opinion, att jag vill passa på
detta tillfälle att uttala en förhoppning
om att vi snart får den interpellationsdebatten
och att den må kunna leda
fram till en lösning av detta mycket
allvarliga problem.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Herr Kristiansson visade
en påfallande osäkerhet när han

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Om åtgärder för att stimulera användandet av inhemskt bränsle

skulle stiga upp och försvara det särskilda
yttrandet i denna fråga. Jag har
full förståelse för herr Kristiansson. Det
är nämligen så att riksdagen redan i
år prövat motioner som berör detta område.
De har behandlats av bevillningsutskottet
som har avstyrkt dem.

Inom utskottet har vi den uppfattningen
att den fråga, där skon egentligen
klämmer, gäller den skattelindring
som kan komma en grupp människor
till godo om motionsyrkandet
skulle bifallas. Utskottsmajoriteten har
den meningen, att man inte skall gå omvägar
på detta sätt för att klara vissa
problem, och det är anledningen till
utskottets ställningstagande. Frågan
om luftföroreningar och efterlysande
av interpellationsdebatter får väl komma
i annat sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Om jag måhända föreföll
osäker när jag gick upp i talarstolen
förra gången, så vill jag nu säga
inför kammaren att det var inte föranlett
av det faktum att jag skulle försvara
detta särskilda yttrande. Jag vet
emellertid mycket väl att om man skall
diskutera denna sak och försvara den
så är man, som herr Sörlin antydde, i
ett formellt underläge. Det är mycket
svårt att klara ut den saken. Men om
man skall komma någonstans med detta
problem, och jag tror att det vore
nyttigt för hela samhället om man kunde
det, så får man se praktiskt på frågan
och inte se så inbitet formalistiskt som
herr Sörlin tycks göra.

Att angripa frågan om beskattningen
av detta bränsle, som egentligen inte
har något alternativt värde och som
aldrig blir använt, är kanske den närmaste
vägen man kan komma för att
stimulera till vedeldning. Herr Sörlin
menar att den vägen kan man inte gå,
tv då favoriserar man en viss grupp i
skatteavseende och det är inte riktigt.

Jag håller med honom om att det kan
synas oriktigt, formellt sett, men jag
vill i detta sammanhang också ha sagt,
att det för stora grupper i detta land
sker något liknande då det utgår vissa
favörer som får uppgå till ett visst belopp
utan att man blir beskattad. Det
gäller egentligen ingenting annat än att
skapa en viss paritet. Därför bör det
inte vara så svårt att komma till rätta
också med den problematik det här är
fråga om.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att jag tror att utskottets majoritet
skulle behöva assistens i denna
fråga. Tvärtom visar ju den inställning,
som olika partikonstellationers företrädare
hade i utskottet, att man inser det
orimliga i denna motion. Men det har
fällts ett par yttranden här som motiverar,
tror jag, en kommentar, ehuru
jag helt delar herr Sörlins — utskottsföredragandens
— allmänna värdering.

Man har sagt att det här rör sig om
att skydda handelsbalansen, att sköta
våra skogar, att det gäller luftföroreningen
och kanske något annat också.
Herr Brundins korta och konkreta besked
var att vi skulle ge skogsägarna
en skattelindring, som inte någon annan
medborgargrupp har, för att de skulle
bidra till renare luft här i samhället.
År det någon som tror att ett bifall till
motionen skulle ha något som helst att
göra med bättre luft i det svenska samhället?
Det är här inte fråga om någonting
annat än att återigen hitta på en
utväg att ge bondeklassen i vårt samhälle
en skattelindring eller en förmån
som medborgarna i allmänhet inte erhållit.

Får jag kommentera det hela litet ytterligare.
Det fanns för 15—20 år sedan
ännu större behov av skogsvårdande åtgärder
än det finns i dag. På den tiden
var bönderna föregångsmän när det
gällde att införa oljeeldning och är det
nog än i dag. Samtidigt som de hade

Onsdagen den 1 november 1967 Nr 39 55

Om åtgärder för att stimulera användandet av inhemskt bränsle

skogen inpå knutarna, satte de in oljepannorna
i sina hus. Jag riktar ingen
anmärkning mot detta, lika litet som
utskottet, ty bakom detta låg ett rationellt
övervägande —• det är jag övertygad
om. Men samtidigt framförde man
för 13, 14 år sedan från böndernas sida
krav på att staten i sina offentliga anläggningar
skulle använda hackat skogsavfall
som bränsle, fastän man insåg att
det inte lönade sig ekonomiskt. Men böndernas
egna institutioner brydde sig
inte på någon enda plats i landet om att
pröva systemet! Det hela blev ordentligt
avklätt bl. a. i södra Sveriges skogsindustriutredning
så att saken dog rätt
snart.

Nu dyker det hela upp gång på gång,
och det framgår av reservationer att
man inser att man inte kan lösa skogsvårdsproblemet
på den väg som man
bär har talat om. Kvar står alltså bara
en enda sak, och det är att man nu
skulle låta en samhällsgrupp slippa undan
en skatt som andra medborgare har.
Och då är frågan: Är det något förnuft
i detta?

Det gäller här en annan fråga, herr
Kristiansson. Det har diskuterats skogspolitik
här i landet i årtionden. Ni har
då sagt från ert håll, att bonden är minst
lika god skogsvårdare som någon annan.
Av bl. a. det skälet har bonden en
privilegierad ställning även efter den
senaste reformen på detta område. Behöver
vi då ge bönderna som samhällsgrupp
en skatteförmån för att skogsvården
skall kunna fungera?

Nej, motivet till dagens krav är att
söka i att vi skall ge en samhällsgrupp
förmåner som andra inte har. Detta är
huvudmotivet till att jag försökt att belysa,
hur skröplig hela denna framställning
i grund och botten är.

Det finns här i landet en skogsvårdslag,
som ålägger skogsägare att sköta
skogen på ett riktigt sätt. Skall den
framställning som gjorts uppfattas som
en anmärkning mot skogsägarnas sätt
att sköta skogen, alltså som ett besked
om att man struntat i skogsvårdslagen?

Jag vet visserligen att man gör det, men
de som försvarar lagen och menar, att
den är ett tillräckligt instrument i detta
syfte, bör väl inte samtidigt tillgripa
sådana här åtgärder för att komma till
rätta med den centrala samhällsfråga
som det ändå rör sig om.

Herr Kristiansson sade att veden ruttnar
i skogen. Ja, det krävs nog helt
andra åtgärder för att lösa det problemet.
Bl. a. krävs att centerpartiet ändrar
hållning när det gäller de centrala
värderingarna om hur skogspolitiken
skall bedrivas här i landet.

Frågan om luftföroreningarna hör ju
praktiskt taget inte hemma i detta sammanhang,
men låt mig ändå säga, att
den väl är ett exempel på att man kan
hitta på precis vilken motivering som
helst — jag upprepar det — för att ge
en samhällsgrupp som är bortskämd
med förmåner i alla möjliga sammanhang
ytterligare en förmån. Skulle vi
inte vara vaksamma, är det risk för att
vi skulle kunna gå på en nit här i riksdagen.

Jag måste reagera mot sättet att i vått
och torrt vara ute och söka källor för
undantagsregler. Jag vill tillägga, att
skulle vi räkna ihop allt som jordbruket
och skogsbruket kostar oss på det negativa
planet tillsammans med de direkta
utgifterna, finge vi siffror som skulle
förskräcka denna kammare. Därför
måste vi vara vaksamma med nya åtgärder
på detta område.

Jag vill livligt tillstyrka utskottets
hemställan.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Detta var mycket av utslungade
beskyllningar och påståenden
som herr Yngve Persson nog borde definiera
litet närmare. Det skulle vara intressant
att veta vilka förmåner som den
kategori, som naturligtvis mest berörs
här, är bortskämd med. Det tycks vara
många, men herr Persson gjorde ett
mycket löst utkast utan någon som helst
definition. Det skulle också ha varit

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Om åtgärder för att stimulera användandet av inhemskt bränsle

intressant att få veta vad det är som behöver
ändras i centerpartiets politik
för att komma till rätta med skogsvårdsproblematiken.
Inte heller på denna
punkt lämnade han någon definition.

Herr Yngve Persson kunde vidare inte
finna annat än att bakom denna motion
låg det faktum, att vi ville få till
stånd ytterligare en skattelindring för
en viss grupp »utöver alla tidigare».
Det finns tydligen ingenting annat än
onda aningar hos herr Persson i detta
sammanhang! Han ville fullständigt
nonchalera det förhållandet, att denna
fråga hade betydelse för vår handelsbalans.
När det nu inte går att sälja det
som kan eldas upp måste väl herr Yngve
Persson ändå medge, att det har en viss
inverkan på handelsbalansen om vi måste
importera olja utan att kunna sälja
någonting i stället. En annan sak är om
vi kunde förädla dessa skogsprodukter.
Jag har tidigare framhållit och vidhåller
det också nu, att det i huvudsak gäller
sådana produkter som inte får någon
alternativ användning utan som ligger
och ruttnar bort i skogen.

Det rör sig om mycket små summor
på skattesidan. Det finns också paralleller
med andra yrkesgrupper. Ett faktum
är att de som inte äger skog mycket
väl kan få hämta bränsle gratis i
skogen utan att beskattas för detta.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det var herr Yngve
Perssons anförande som föranledde mig
att gå upp i talarstolen och säga några
ord. Jag blev förekommen av herr Axel
Kristiansson i fråga om den synpunkten
på herr Yngve Perssons anförande,
att det i mycket hög grad rörde sig om
saker som denne inte hade tänkt över
så noga utan som han sade från sina
speciella utgångspunkter. För honom
hör det tydligen till god ton att misstänkliggöra
en bestämd yrkesgrupp både
för det ena och för det andra. Jag
beklagar detta livligt.

Herr Yngve Perssons anförande in -

nehöll en hel del överdrifter. Bl. a.
nämnde han att ej ett enda jordbruksägt
företag eldade i sina anläggningar
med ved för tio till femton år sedan.
Jag är, herr Persson, ordförande i styrelsen
för ett sådant företag, som har
sin förläggning i Vimmerby och där
man eldar med ved. Inte ens i första
kammaren går det att komma med påståenden
av den art som herr Persson
gjorde utan att de kan vederläggas.

Han menade vidare att det här var ett
försök från en grupp att slippa ifrån
en skatt. Det är väl att gå litet väl långt,
herr Persson! Vi har sett denna fråga
praktiskt. Det gäller att finna användning
för en överskottsprodukt, som annars
inte utnyttjas, samt att stimulera
till någon form av användning.

Jag råkar själv vara skogsägare. Jag
har inte haft möjlighet att ta vara på
några överskottsprodukter. Däremot balett
flertal människor i det samhälle som
ligger intill min skog utnyttjat sin fritid
till att ta reda på sådan ved, och såvitt
jag kan förstå kommer de varken
att behöva betala någonting till mig eller
erlägga någon skatt för det, herr
Persson. När man tar till orda, bör man
ha något bättre underlag än en känsla
som är grundad på vissa bestämda och
förutfattade meningar. Man bör inte
kasta fram så lösa påståenden som herr
Persson nu har gjort.

.lag beklagar att herr Persson, som
jag betraktar som min personlige vän,
i detta sammanhang har gått till angrepp
mot en hel samhällsgrupp på detta
sätt.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Till den klassiska demagogin
hör ju, herr Svanström, att
när någon angriper en politik, som en
person eller en grupp för, så betecknas
detta som ett angrepp mot en grupp i
samhället, alltså en medborgargrupp.

Herr Kristiansson, jag skulle nog kunna
räkna upp åtskilliga kufiska förmåner,
som jordbrukarna har. Jag skall

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Om åtgärder för att stimulera användandet av inhemskt bränsle

inte trötta med det; det kanske vi får
göra någon annan gång. Skogspolitiska
utredningen framlägger ju sitt förslag
så småningom. Då kanske dessa
förmåner blir kartlagda. Herr Kristiansson
vet naturligtvis, att jag har alltför
god täckning för mitt påstående på denna
punkt.

Vidare har man talat om handelsbalansen
i denna debatt. När vi har diskuterat
skogsnäringens utformning, vad
har ni då visat för intresse för handelsbalansen?
Ni har inte ens visat något
intresse för de anställdas väl och
ve inom skogsnäringen. Och nu blåser
ni upp denna strunthistoria till en fråga
om vår handelsbalans. Jag ifrågasätter
om det är riktigt värdigt denna
kammare, när man bara är ute för att
kamma hem en förmån långt ute i marginalen
— en bland många, många andra
— där man söker med ljus och lykta
efter möjligheter. Det har inte riktats
något angrepp mot bondeklassen
— den är väl ganska oskyldig i det här
sammanhanget — utan mot dem som
driver den kritiserade politiken.

Vidare har herr Svanström beskyllt
mig för överdrifter. Jag kan stå för varje
ord som jag har sagt här. De är inte
uttryck för stundens inspiration. Jag
bestämde mig för att gå upp här, såsom
jag gjorde i utskottet, och redovisa
mina synpunkter — om man gick upp
och försvarade motionen, vilket man
har gjort. I annat fall hade det räckt
alltför väl med vad herr Sörlin anförde
i denna fråga.

Herr Svanström visste att ett företag
i Vimmerby eldade med avfall ■—- det
var väl hack misstänker jag. Jag berättade
att man under en utredning för
13—15 år sedan, nämligen södra Sveriges
skogsindustriutredning, kunde
konstatera att samtidigt som man skrev
till Kungl. Maj :t och begärde att staten
skulle använda skogsavfall — och sågverksavfall
också för den delen — för
uppvärmning av sina offentliga institutioner,
trots att man inte hade något
som helst bevis för att det var ekono -

miskt vettigt, struntade böndernas egna
ekonomiska företag blankt i att utnyttja
sådant avfall. Samtidigt som man
krävde att staten skulle använda skogsavfall
för eldning visade det sig att
bönder, som hade egen skog inpå knutarna,
fann det förenligt med sina intressen
att använda olja i stället för
skogsavfall. Man ställde anspråk på
samhället i övrigt, som man för egen
del inte ville underkasta sig.

Det var detta jag ville framhålla för
att visa att man gör om det gamla försöket
igen, fastän i en något annorlunda
beskaffad kapprock än den gången.
Om man i Vimmerby därefter har börjat
elda med avfall, kan jag inte veta,
men en sak vet jag: Det är i ytterst få
sammanhang som man försökt göra det,
särskilt att göra det med framgång.
Det var det jag ville framhålla.

Jag hyllar den allmänna politiska filosofin
att man bör vara mycket försiktig
med att strö ut specialförmåner
på olika samhällsgrupper. Förmånerna
skall ligga på en allmän medborgerlig
basis — så länge inte speciella förhållanden
motiverar något annat. Vad
har man anfört för sakskäl för att ge
skogsägaren en förmån på denna punkt?
Såvitt jag förstår inga alls, utan man
har försökt inbilla oss att det är ett
led i en vettig handelspolitik, att det
gäller skogsvård osv.

I stället borde man säga: Nu sköter
vi skogen ordentligt i framtiden, men
då krävs det helt andra grepp!

Till herr Svanström vill jag till slut
säga: I varje fall om det ankommer på
mig, är jag övertygad om att vi skall
vara goda vänner även i framtiden.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! I det sista vill jag instämma
med den föregående talaren!

Emellertid stod han alldeles nyss och
sade, att han kunde garantera att vartenda
ord var sant, trots att han i sitt
första anförande sade, att vi inte hade
en enda vedeldad anläggning. Just vid

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Om inrättande av en ungdomens bostadsrättsorganisation

den tiden hade vi vår anläggning klar
i Vimmerby, och den eldas med ved —
inte för att gynna någon viss grupp,
utan därför att det var ekonomiskt fördelaktigt.
Vi kör fortfarande denna anläggning
med avfall ifrån sågverken och
skogen, det är hackad bark och sågspån
i hlandning. Jag inbjuder herr
Persson till ett besök vid anläggningen
i fråga. Den är fortfarande i full gång.
Där kan vi också tala om vad det kan
bero på att den inte finns med i den
där förnämliga utredningen, som herr
Persson tillhörde.

Vad han i övrigt upprepade i sitt senaste
anförande har jag redan bemött i
mitt tidigare inlägg. Jag tror inte att
det skall lyckas för herr Persson eller
för någon annan att bevisa, att de enskilda
skogsägarna sköter sina skogar
sämre än andra eller att de utgör någon
ur skattesynpunkt särskilt gynnad
grupp.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag måste konstatera, att
herr Persson bygger sin framställning
på mycket undermålig och bräcklig statistik.
Han påstår t. ex. att bönderna
har gått före med oljeeldning, men det
har han säkerligen ingen statistik på.
Herr Persson måste också komma ihåg,
att inte alla bönder har skog. Det är
kanske inte så märkvärdigt om man i
Skåne eldar med olja och rent av gått
före med sådan eldning där. Självklart
är det annorlunda om man har en kombination
av jord och skog.

Sedan tycker jag att herr Persson
tog till storsläggan alldeles för mycket.
Hans bevisföring hur oekonomiskt det
var att elda med ved var ju närmast
till fördel för motionens syfte. Är det
nämligen privatekonomiskt inte försvarbart,
men samhällsekonomiskt vettigt
att elda med ett visst bränsle, så är
det ju inte orimligt att man kompenserar
den som vill göra uppoffringen
att elda med ved. Jag vill bara konstatera
detta.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Låt oss nu säga att det
fanns en anläggning i Vimmerby 1953
eller 1954, och att vi missade den —
kan vi ändå inte vara överens om att
en fluga inte gör någon sommar? Då
är ändå resonemanget på rätt plan.

Herr Kristiansson säger att inte alla
bönder har skog. Men jag har hela tiden
talat om dem som hav skog.

Vi skall inte ta upp någon skogsdebatt
nu. Men kan man inte begära att
det någon gång blir ordning på skogsdebatten,
så att man från fall till fall
tar precis de argument, som passar i
de stora samhällsekonomiska och näringspolitiska
frågorna, i stället för att
låta det ena slå ihjäl det andra från är
till år, från fråga till fråga? Kunde vi
inte satsa på en smula principiell och
logisk samordning av ståndpunkterna?

Fortfarande kommer jag till det resultatet,
att även om vi beviljar den här
förmånen, så händer det ingenting med
avseende på skogsvård, handelsbalans
eller någonting annat; det enda är att
bonden återigen har fått en undantagsförmån
förutom dem han redan har.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt.

Om inrättande av en ungdomens
bostadsrättsorganisation

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 45, i anledning
av motion om inrättande av en ungdomens
bostadsrättsorganisation.

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen II: 587, av herr
Larsson i Borrby och herr Boo, hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning angående inrättande av en
ungdomens bostadsrättsorganisation i
enlighet med vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hem -

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Om inrättande av en ungdomens bostadsrättsorganisation

ställt, att motionen 11:587 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Axel
Kristiansson (ep), fru Elvy Olsson (ep)
samt herr Larsson i Borrby (ep) och
herr Johansson i Växjö (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionen 11:587 måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning angående inrättande av en
ungdomens bostadsrättsorganisation i
enlighet med vad som i motionen anförts.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr Eric Gustaf
Peterson (fp), fru Dieseli (h) samt herrar
Blomquist (h), Hamrin i Kalmar
(fp), Hy Itänder (fp) och Nordgren
(h).

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Alla är vi väl medvetna
om den stora bristen på bostäder.
Vi har ju kommit i den betänkliga situationen,
att om en person eller en familj
skall få en bostad inom rimlig tid,
måste det finnas starka sociala skäl, och
väntetiden kan även då vara lång. Nu
finns det en del speciella bostadspolitiska
åtgärder för att vissa grupper lättare
skall kunna få en bostad — jag
tänker på studenterna, som i de flesta
fall kan få en studentbostad, och även
på de speciella åtgärderna för pensionärer
— men en grupp, som praktiskt
taget inte kan få en bostad på legal
väg, är den förvärvsarbetande ungdomen.

Dessa ungdomar önskar i regel en
liten lägenhet, en som är mindre lämpad
för en familj och som de, när de
sedan gifter sig, skulle kunna lämna
över till andra ungdomar. Jag är medveten
om att det kan vara svårt att välja
ut en särskild, grupp, som på något sätt
skulle prioriteras i bostadskön, men
som vi vet tjänar ungdomar som gått ut

i förvärvsarbete i regel rätt stora pengar.
Om vi kunde stimulera dessa ungdomar
till ett ökat sparande, som i sin
tur skulle leda till att de får en bostad,
skulle vi på det sättet kunna skapa
större resurser för ett ökat bostadsbyggande.
Vi reservanter tror att vi t. ex.
genom att inrätta en ungdomens bostadsrättsorganisation
skulle kunna bidraga
till ökat sparande, något som vore
önskvärt både ur samhällets och den
enskildes synpunkt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation som är fogad till allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 45.

Herr SöRLIN (s):

Herr talman! Det råder ingen tvekan
om att den fråga som har tagits upp i
denna motion är av mycket stor samhällelig
betydelse. Problemet med bostäder
åt människor — alldeles oavsett
om de är unga, medelålders eller gamla
— är en sak som tilldrar sig allas vårt
mycket stora och starka intresse.

Den motion som nu behandlas har i
sedvanlig ordning varit remitterad. Olika
organ har hörts om sin uppfattning
i denna fråga. Bostadsstyrelsen har för
sin del sagt, att det enligt dess mening
inte finns skäl att tillstyrka motionen
som sådan. Ett stort bostadsföretag,
nämligen Svenska Riksbyggen, har inte
funnit anledning att tillstyrka motionen.
Även HSB har instämt i dessa synpunkter
och finner inte skäl för den utredning
som har föreslagits.

Utskottet har för sin del kunnat hänvisa
till att det finns ett av lönsparkommittén
framlagt förslag, som nu prövas
i Kungl. Maj ds kansli. Enligt utskottets
mening finns det anledning att invänta
den prövningen.

Till sist vill jag framhålla, att folkpartiets
och högerns representanter har
ett särskilt yttrande fogat till utskottsutlåtandet.
Utskottsmajoriteten kan utan
tvekan instämma i de sista meningarna
i detta särskilda yttrande. Där står nämligen:
»De nuvarande formerna för bo -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Meddelande ang. enkla frågor
stadssparande ger goda möjligheter för
ungdomar som önskar spara till bostad.
Ungdomens lönsparande är ju också
en särskilt förmånlig form för ungdomens
målsparande.»

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 46,
i anledning av motion om samhälleliga
åtgärder för övervakande av reklamen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 325, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till patentlag m. m.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 150, med förslag till tulltaxa,
in. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Stefanson avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 884, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
141, med förslag till lag angående änd -

ring i vissa delar av lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom, in. m.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av lierr Larfors (s) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Är Statsrådet beredd

överväga att i anledning av förestående
kommunsammanläggningar föreslå
sådan ändring av lagen om trafiknämnder,
2 §, att antalet valda ledamöter
ökas från två till minst fyra?»; samt

av herr Skärman (fp) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
: »Vägtrafikförordning ens

bestämmelser i 45 § 1 mom. 3 stycket
innebär att det är straffbart att
föra ett fordon med något hjul till vänster
om längsgående, heldragen vit linje,
s. k. spärrlinje. Anser Herr Statsrådet
att utvecklingen på detta område är
tillfredsställande med hänsyn till att de
på gator och allmänna vägar uppdragna
spärrlinjerna på många ställen
tvingar bilisterna till straffbara lagöverträdelser?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.34.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHIM 1967