Nr 39 ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:39)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 39 ANDRA KAMMAREN 1968

21—27 november

Debatter m. m.

Torsdagen den 21 november

Svar på frågor av:

herr Sjöholm (fp) ang. felkrediteringar i skatteuppbörden efter övergången
till ADB-system vid länsstyrelserna.................

herr Johansson i Växjö (ep) ang. ersättning för trafikskada orsakad

av älg eller rådjur.........................................

herr Nordstrandh (h) ang. undantagande av böcker från mervärde beskattningen

............................................

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. befrielse för blinda personer

från erläggande av ljudradiolicens..........................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Jonasson (ep) ang. förbättrade vattenvägsförbindelser för

Vänerregionen............................................

herr Lorentzon (vpk) ang. klassindelningen i statens järnvägars

tågkupéer................................................

herr Hermansson (vpk) ang. svensk vapenexport till Latinamerika

herr Wikner (s) ang. rätten att fiska i vissa fjällsjöar.............

herr Josefson i Arrie (ep) ang. vissa utredningar rörande kostnader
för vägtrafik.............................................

Fredagen den 22 november

Interpellation av herr Hedin (h) ang. användandet av motorbåt vid

fågel jakt................................................... 10

Meddelande om enkla frågor av:

herr Andersson i Örebro (fp) ang. begärd utredning om kontroll av

kemiska substanser och preparat........................... 12

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. översyn av bestämmelserna om

statligt stöd till jordbrukets rationalisering m. m............. 12

1-—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 39

Sid.

Nr 39

Innehåll

Sid.

Tisdagen den 26 november

Interpellationer av:

herr Sjönell (ep) ang. den ambulerande skrivbyråverksamheten.. 13
herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. arbetsmarknadsutbildningen . 14

Meddelande om enkla frågor av:

herr Lindström (s) ang. vissa disciplinbrott av värnpliktiga...... 16

herr Svenning (s) ang. vanhävdslag för hyresfastigheter......... 16

Onsdagen den 27 november

Svar på interpellationer av:

herr Lorentzon (vpk) ang. rening av vattnet i Örnsköldsviksfjärden 17

herr Lindahl (s) ang. åtgärder för att öka trafiksäkerheten....... 18

Trondheim—Östersund-trafiken................................ 21

Åtgärder mot förorening i havet............................... 22

Forskningspolitiken........................................... 23

Supplementärt vederlag till vissa landsfiskaler................... 29

Skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m. m........... 29

Utredning ang. en konserveringsindustri för fisk på ostkusten...... 40

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Bästekille (h) ang. tilldelningen av medel för upprustning
av vägar......................................... 42

herr Henrikson (s) ang. antalet ledamöter i stads- och kommunalfullmäktigeförsamlingar
................................... 42

herr Werbro (fp) ang. användandet av blodgivarkort som identitetshandling
................................................. 42

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 38, om riksdagens informationsbehov
.................................................... 21

Statsutskottets utlåtande nr 166, ang. redogörelse från Nordiska rådets

svenska delegation......................................... 21

Bevillningsutskottets betänkande nr 58, ang. redogörelse från Nordiska

rådets sextonde session.................................... 22

Första lagutskottets utlåtande nr 46, ang. redogörelse från Nordiska

rådets svenska delegation.................................. 22

Andra lagutskottets utlåtande nr 62, ang. redogörelse från Nordiska

rådets svenska delegation .................................. 22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 65, ang. redogörelse från Nordiska

rådets svenska delegation .................................. 22

Innehåll

Nr 39 3

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 47, ang. redogörelse från Nordiska

rådets svenska delegation.................................. 22

Statsutskottets utlåtande nr 167, i anledning av riksdagens revisorers

berättelse över verkställd granskning av statsverket........... 23

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, med anledning av riksdagens

revisorers berättelse ang. granskning av statsverket m. m....... 23

Andra lagutskottets utlåtande nr 61, i anledning av § 5 i riksdagens

revisorers berättelse ang. verkställd granskning av statsverket.. 23
Jordbruksutskottets utlåtande nr 46, i anledning av riksdagens revisorers
berättelse ang. verkställd granskning av statsverket, m. m. 23
Statsutskottets utlåtande nr 168, ang. forskningspolitiken........... 23

— nr 169, ang. samordning av den statliga verksamheten avseende

kustområdena............................................. 28

— nr 170, om utredningar beträffande vissa åtgärder i syfte att främja

exporten.................................................. 28

— nr 171, ang. utredningar om effektivisering och rationalisering

inom statsförvaltningen.................................... 28

— nr 172, om pension åt förra byråföreståndaren vid Centralbyrån i
Lund för populärvetenskapliga föreläsningar Anna-Brita Pontén 28

— nr 173, om livränta åt f. d. lettiske löjtnanten Edwin Alksnis. . 29

— nr 174, ang. supplementärt vederlag till vissa landsfiskaler...... 29

nr 175, om effektivare utnyttjande av väganslagen............ 29

Första lagutskottets utlåtande nr 47, ang. lag med anledning av Sveriges
tillträde till konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran
på väg, m. m.................................... 29

Andra lagutskottets utlåtande nr 67, om skydd för arbetstagare mot

obefogad uppsägning m. m.................................. 29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66, ang. lag om erkännande av privat

jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag), m. m...... 40

Jordbruksutskottets utlåtande nr 41, ang. kronans fiskerätt i Torne älv 40

— nr 42, om utredning angående fiskerinäringens framtid........ 40

nr 43, om utredning angående en konserveringsindustri för fisk

på ostkusten.............................................. 40

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51, ang. studiehjälpen till

utländsk studerande....................................... 42

- nr 52, om kollektivt ägande av bostäder i flerfamiljsfastigheter,

m- m..................................................... 42

- nr 53, ang. ungdomens bostadsfråga samt om inrättande av en

ungdomens bostadsrättsorganisation......................... 42

— memorial nr 54, ang. överlämnande till statsutskottet av vissa

till allmänna beredningsutskottet remitterade motioner......... 42

— utlåtande nr 55, ang. statens järnvägars rabatter för studerande. . 42

1*—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 39

Torsdagen den 21 november 1968

Nr 39

Torsdagen den 21 november

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. felkrediteringar i
skatteuppbörden efter övergången till
ADB-system vid länsstyrelserna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig, om jag oroats av frekvensen av
felkrediteringar i skatteuppbörden efter
övergången till ADB-system vid länsstyrelserna
och vad jag i så fall ämnar vidta
för åtgärder.

Jag är medveten om att felaktiga krediteringar
av skatt skett och att krediteringar
i vissa fall dröjt för länge. Denna
situation har förelegat huvudsakligen i
storstadsregionerna och hänger samman
med ovana hos både arbetsgivare och
skatteuppbördsorgan vid de radikala
förändringar i rutinerna som övergången
till ADB-systemet inneburit. Centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden
har sin uppmärksamhet riktad på
förhållandet och har vidtagit åtgärder
i syfte att avhjälpa liknande brister för
framtiden.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret. Det var emellertid inte
något direkt svar på min fråga; det får
man mycket sällan.

Jag frågade om finansministern var
oroad av de felkrediteringar som förekommer.
Det har finansministern inte
givit något uttryck för i svaret, vilket
är synd. Detta är nämligen en mycket
allvarlig fråga. Felaktigheterna medför

att skattemyndigheterna ibland kräver
människor som har betalt sin skatt och
ibland betalat tillbaka pengar till andra
människor som inte betalt skatten. Felkrediteringarna
drabbar litet olika. 1
Hälsingborg krävde vi exempelvis stadens
högst uppsatte person på skatt fastän
den var betald. Det gjorde inte så
mycket den gången, eftersom vederbörande
förstod att ett fel hade begåtts.
Det är värre när man kräver människor
som inte inser att det föreligger något
fel utan som har betalt skatt och sedan
tror -— vilket de borde ha lov att göra
— att myndigheterna inte kräver människor
som har betalt sin skatt. En del
av de krävda betalar då skatt en gång
till, och det är verkligen högst otillfredsställande.
Människor litar på att myndigheterna
handlar rätt, och det är ju
mycket bra, men om felaktigheterna
fortsätter alltför länge kommer vi slutligen
i den situationen, att allmänheten
inte anser sig kunna lita på myndigheterna.

Jag tror man kan säga att vi har en
ganska usel skattemoral här i landet,
och den förbättras ju inte om den uppfattningen,
den alltmer riktiga uppfattningen,
sprider sig att myndigheterna
kräver skatt litet hur som helst och inte
har någon riktig ordning på sina papper.
Det är verkligen ett allvarligt problem,
herr finansminister!

Dessa felaktigheter har uppstått efter
ADB-systemets införande vid länsstyrelsernas
uppbördsavdelningar, och förhållandena
kan bli än värre. Vi står
nämligen nu i begrepp att införa databehandling
också vid de exekutiva myndigheterna.
Så har redan skett på näraliggande
håll, och resultatet är långt
ifrån tillfredsställande, snarare i hög

Nr 39

Torsdagen den 21 november 1968

Svar på fråga ang. felkrediteringar i skatteuppbörden efter övergången till ADBsystem
vid länsstyrelserna

grad motsatsen. Om vi får det systemet
infört vid de exekutiva myndigheterna
i hela landet blir tillståndet på detta
område med all säkerhet ännu sämre än
det är nu. Jag hoppas att finansministern
vill medverka till att förskona oss
från det elände som då skulle drabba
oss.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det lönar sig naturligtvis
inte mycket att gråta över spilld
mjölk, som man brukar säga. Här har vi
nu gjort en radikal förändring i och
med att vi gått över till ADB-systemet,
och att det i begynnelsen skulle medföra
vissa svårigheter var ingen överraskning
för mig. Nu har vi också kunnat
konstatera att jag har blivit sannspådd
på den punkten. Men då gäller det att
med ledning av de erfarenheter vi vunnit
rätta till felen, så att systemet fungerar
bättre i fortsättningen. Det är det
enda jag kan säga.

Om jag är oroad eller inte är ju närmast
en fråga om min personliga mentala
status, och jag kan inte se att den
spelar någon roll för själva sakfrågan.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tror det är svårt
att oroa finansministern, och det är naturligtvis
i och för sig bra. Jag menar
inte heller att oron skulle vara synlig
hos finansministern personligen utan
bara att den skulle ha kommit till uttryck
i svaret på min fråga.

Finansministern säger att man inte
skall gråta över spilld mjölk, och det
är ju lätt att säga för oss båda, eftersom
felen inte har drabbat oss utan de stackare
som fått betala skatt två gånger.
För dem är det ju litet värre.

Sedan kan man naturligtvis rent principiellt
fråga sig, om myndigheterna
skall få införa ett sådant här system
innan de verkligen vet att det klaffar
till alla delar. Det är inte riktigt rätt att

göra den skattebetalande allmänheten
till något slags försöksdjur i detta hänseende.
Vi får se hur det går — går det
illa måste vi rätta till det. Men under
tiden händer alla dessa olyckor. Jag
tycker att man skulle vara litet försiktigare
när man inför sådana här nymodigheter.
Just detta att finansministern
var förutseende och förutspådde svårigheterna
borde ha varit en speciell anledning
att ta det litet lugnare, så att
man verkligen innan man införde systemet
var säker på att det skulle fungera.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig säga ett par
ord för att det inte skall kvarstå några
missförstånd efter frågeställarens senaste
inlägg, där han talade om »de stackare
som fått betala skatt två gånger».
Sker det en felaktig debitering finns ju
alla möjligheter —- vilket herr Sjöholm
väl känner till — att få felen korrigerade,
och de kommer att korrigeras.

Vidare vill jag framhålla att denna
kammare och medkammaren i stor enighet
beslutat om övergången till ADBsystem.
Jag vet inte om herr Sjöholm
framförde några synpunkter vid det tillfället
— men det är ju möjligt att vi
inte hade nöjet att ha herr Sjöholm som
värderad ledamot av kammaren då. I
vart fall beslöt vi oss för att ta detta
steg med vad det innebär, och jag tror
att de svårigheter som här diskuterats
ändå är av övergående natur.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Vi skall ju inte hålla
på att diskutera alltför länge i anledning
av en enkel fråga. Men när finansministern
säger att misstagen kommer att rättas
till vill jag framhålla att jag inte
tror att detta sker i alla fall. Jag har
nämligen låtit mig berättas att datamaskinerna
ibland »hoppar» så att krediteringen
görs på fel rad. En person som
egentligen är skyldig skatt blir alltså

Torsdagen den 21 november 1968

Nr 39

Svar på fråga ang. ersättning för trafikskada orsakad
på fråga ang. undantagande av böcker från

i dylika fall inte sedermera debiterad,
medan den som står på nästa råd felaktigt
debiteras. Sådana fall har inträffat,
och där är det högst osannolikt att det
blir någon rättelse, om inte vederbörande
själv uppmärksammar saken. Och
som jag nyss sade tror den stora allmänheten
att om myndigheter kräver,
så är det rätt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. ersättning för trafikskada
orsakad av älg eller rådjur

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Johansson i Växjö
har frågat när jag avser att lägga fram
förslag med anledning av en av 1965 års
riksdag begärd utredning om ersättning
för trafikskada orsakad av älg eller rådjur.
Som svar vill jag meddela att jag
räknar med att förslag i ämnet skall
kunna underställas 1969 års riksdag.

Vidare anförde

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Svaret
var kort men klarläggande: vi kan
alltså vänta en proposition under år
1969 i detta ärende.

Jag hoppas att statsrådet skall lyckas
utforma regeringsförslaget på ett sätt
som tilltalar flertalet. Statsrådet vet liksom
jag att det finns olika meningar om
hur ersättningsförfarandet skall gå till
när det gäller trafikskador uppkomna
genom kollision med vilt och då främst
älg. Som exempel kan nämnas att en
kategori människor bestående av jägare
och viltvårdare menar att det är fel att
såsom nu sker ersättning lämnas från

av älg eller rådjur — Svar
mervärdebeskattningen

älgskadefonden, medan andra tycker att
detta är fullt riktigt. Samtidigt finns det
personer som hävdar att när samhället
accepterar en viss stam av älg och rådjur
bör det också vara statens uppgift
att ersätta person- och sakskada som
uppstår genom olyckshändelse förorsakad
av kollision med ifrågavarande
djur. Så har vi försäkringsbolagen som
i dag vid helförsäkring täcker sådana
skador och som säkerligen inte har något
emot att garantera ett skydd för alla
bilägare på basis av en premiehöjning.
— Men jag är alldeles övertygad om att
problematiken inte är av sådan art att
det skulle vara omöjligt att finna en lösning
som tillfredsställer de flesta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. undantagande av

böcker från mervärdebeskattningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat, om jag anser det vara lämpligt
att ge utredningen rörande litteraturstöd
m. m. i uppdrag att även ta upp
frågan om att undanta böcker från mervärdeskatt.

Utredningen rörande litteraturstöd
m. m. tillsattes efter det att proposition
lagts fram för riksdagen om mervärdeskatt.
Litteraturutredningen har till
uppgift att undersöka bokmarknadens
problem, bl. a. med avseende på behovet
av stöd för kulturellt värdefull litteratur,
samt att lägga fram de förslag till
åtgärder som utredningen kan ge anledning
till. Den har däremot inte till uppgift
att fungera som skatteutredning eller
att ompröva nyligen fastlagda principer
för beskattning.

Vidare anförde:
2* —Andra kammarens protokoll 1968. Nr 39

Nr 39

Torsdagen den 21 november 1968

Svar på fråga ang. befrielse för blinda personer från erläggande av ljudradiohcens

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret, men jag
behöver kanske inte säga honom att jag
är litet ledsen över hans uttalande. Därutöver
står jag också en smula häpen
inför formuleringen i svarets sista mening.
Givetvis skall litteraturutredningen
inte fungera som skatteutredning eller
som ett institut för omprövning av
skatteprinciper, men det är inte fråga
om detta. Den slutliga prövningen torde
få ligga kvar hos finansministern och i
någon mån hos riksdagen. Litteraturutredningen
har bara att lägga fram förslag,
om den nu skulle vilja göra det.

Saken är den, att övergången till förbud
mot bruttopriser kan leda till dels
dyrare böcker — möjligen med undantag
exempelvis för bestsellers —, dels
färre utgivna titlar. Det hade därför varit
naturligt att litteraturutredningen
även skulle komma att syssla med bokpriserna,
en fråga som mer än någon
annan måste påverka bokhandelns funktion
och litteraturens möjlighet att vinna
spridning bland människorna.

Inte minst från författarhåll har ordningen
med omsättningsskatt och mervärdeskatt
betecknats som olycklig.
Denna beskattning kan enligt min mening
anses utgöra en belastning på den
svenska bokproduktionen. Man har sagt,
att en satsning på skattefrihet för litteratur
skulle kunna leda till konsumtionsvänligare
prisnivå och gynna den litterära
utvecklingen. Det var just detta
sista som jag tänkte mig att litteraturutredningen
skulle få överväga och bedöma
för att eventuellt lägga fram ett
förslag —- inte att den skulle vara något
slags skatteinstitut.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Denna utredning skall
naturligtvis överväga om bokpriserna,
men den skall inte överväga om skatteåtgärder
eller särbehandlingar i skattefrågor.
Det är den enkla distinktion

som vi har fått göra i många andra
sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. befrielse för blinda
personer från erläggande av ljudradiolicens Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat, om jag vill medverka
till att blinda personer erhåller befrielse
från erläggandet av ljudradiolicens
utan företeende av intyg angående medellöshet.

Enligt vad jag inhämtat överväger
televerket att i fortsättningen inte uppehålla
krav på någon viss ordning för
styrkandet av medellöshet i detta sammanhang.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Tillåt mig att uttrycka
min glädje över det positiva svar som utbildningsminister
Palme har lämnat på
min enkla fråga.

Jag är övertygad om att de blinda i
vårt land är glada, om de slipper att för
att bli befriade från ljudradiolicens behöva
styrka att de är medellösa. Det är
för många ganska genant att komma och
begära ett dylikt intyg.

Än en gång ber jag att få uttala mitt
hjärtliga tack.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Justerades protokollen för den 13 innevarande
november.

Torsdagen den 21 november 1968

Nr 39

§ 6

Föredrogs den av herr Nilsson i Agnäs
(h) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående prästs
skyldighet att förrätta vigsel.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från konstitutionsutskottet:
nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar (i viss del) jämte följdmotion;
och

från tredje lagutskottet:
nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 20 juni
1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast
egendom, m. m.

§ 8

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förbättrade vattenvägsförbindelser
för Vänerregionen,
herr Lorentzon (vpk), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående klassindelningen
i statens järnvägars tågkupéer,
herr Hermansson (vpk), till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående svensk vapenexport
till Latinamerika,

herr Wikner (s), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående rätten att fiska i vissa fjällsjöar,
och

herr Josef son i Arrie (ep), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående vissa utredningar
rörande kostnader för vägtrafik.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.46.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 39

Fredagen den 22 november 1968

Fredagen den 22 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 14
innevarande november.

§ 2

Interpellation ang. användandet av motorbåt
vid fågeljakt

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDIN (la), som yttrade:

Herr talman! I jaktstadgan av den 3
juni 1938 med de ändringar som genomfördes
i december 1967 jämlikt SFS nr
769 återfinnes i 3 § följande bestämmelse.
»Jakt får ej bedrivas så, att villebrådet
onödigtvis tillfogas lidande. Har
villebråd sårats eller skadats, är den jagande
skyldig att utan dröjsmål vidtaga
de åtgärder som behövas för att djuret
skall kunna uppspåras och avlivas.» I
11 § 1 mom. heter det: »Jakt med skjutvapen
får ej ske från luftfarkost, motordrivet
fordon, båt försedd med inbyggd
eller löstagbar motor, eller från annat
motordrivet fortskaffningsmedel eller
från släpfordon eller farkost som bogseras
av sådant fortskaffningsmedel. Motordrivet
fortskaffningsmedel får ej heller
användas för att söka efter vilt eller
för att spåra, förfölja, genskjuta eller
hinna upp villebråd eller på annat
sätt hindra det att undkomma. Den jagande
får dock före eller efter jakten
eller under avbrott i denna färdas med
sådant fortskaffningsmedel inom jaktområdet
till eller från jaktpass.

Utan hinder av första stycket får den
som enligt särskilda bestämmelser äger
rätt att jaga eller döda säl därvid färdas
i motorbåt.

Naturvårdsverket får medge undantag

från första stycket, om det behövs för
att tillgodose jaktvårds- eller naturvårdsintresse
eller motverka viltskador.
»

Bestämmelserna i 3 och 11 §§ har i
praktiken visat sig vara svåra att tolka,
och olika experter har ej kunnat ge entydiga
svar på hur bestämmelserna skall
tillämpas. Detta gäller i synnerhet sjöfågeljakten.
Delade meningar råder t. ex.
om huruvida från land eller eljest legalt
skjuten fågel får upphämtas med användande
av motorbåt, vare sig denna
framförs med rodd eller med motors
hjälp. Normalt bör det givetvis kunna
ske med rodd, men vid hård vind kan
det ibland av praktiska skäl vara lämpligt
att använda motor.

En del experter menar att man vid
upphämtning av fågel ej får använda
annan båt än roddbåt och ej ens får ha
en aktersnurra nedlagd i båten. Samma
experter anser emellertid att man i
enlighet med 3 § närmast är skyldig att
om någon fågel blir skadeskjuten utnyttja
motorbåt för att så snabbt som möjligt
försöka avliva fågeln. Yissa tillsyningsmän
anser emellertid att man ej
har rätt att i sådant sammanhang medföra
vapen.

Det synes mig vara angeläget att så
långt möjligt skingra de oklarheter som
för närvarande råder beträffande tilllämpningen
av 3 och 11 §§ jaktstadgan,
och i avsaknad av tillämpningsföreskrifter
vore därför ett uttalande av berörda
statsråd av värde.

Med stöd av vad jag här anfört anhålles
om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser statsrådet att det är förenligt
med bestämmelserna i jaktstadgan

Fredagen den 22 november 1968

Nr 39

Interpellation ang. användandet av motorbåt vid fågeljakt

att vid upphämtning av legalt skjuten
fågel använda motorbåt, vare sig denna
framdrives med motorkraft eller rodd?

2. Anser statsrådet att bestämmelserna
i jaktstadgans 3 § innebär att den jagande
har rätt att använda motorbåt för
att från den så snabbt som möjligt med
sitt vapen avliva skadskjuten fågel?

Denna anhållan bordlädes.

§ 3

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
38, i anledning av motioner om riksdagens
informationsbehov;
statsutskottets utlåtanden:
nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till statsutskottet, jämte motioner,
nr 167, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers berättelse
över verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner,

nr 168, i anledning av motioner angående
forskningspolitiken,

nr 169, i anledning av motion angående
samordning av den statliga verksamheten
avseende kustområdena,
nr 170, i anledning av motioner om
utredningar beträffande vissa åtgärder
i syfte att främja exporten,

nr 171, i anledning av motioner angående
utredningar om effektivisering och
rationalisering inom statsförvaltningen,
nr 172, i anledning av motioner om
pension åt förra byråföreståndaren vid
Centralbyrån i Lund för populärvetenskapliga
föreläsningar Anna-Brita Pontén,

nr 173, i anledning av motion om livränta
åt f. d. lettiske löjtnanten Edwin
Alksnis,

nr 174, i anledning av motion angående
supplementärt vederlag till vissa
landsfiskaler, och

nr 175, i anledning av motioner om
effektivare utnyttjande av väganslagen;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 57, med anledning av riksdagens
år 1967 församlade revisorers berättelse
angående granskning av statsverket
m. m., såvitt berättelsen hänvisats till
bevillningsutskottet, och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse från Nordiska
rådets sextonde session, såvitt
skrivelsen hänvisats till bevillningsutskottet; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och tilldelats första lagutskottet,
och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med anledning
av Sveriges tillträde till konventionen
den 19 maj 1956 om fraktavtalet
vid internationell godsbefordran
på väg, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 61, i anledning av § 5 i riksdagens
år 1967 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket,

nr 62, i anledning av Kungl. Maj;ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet,
och

nr 67, i anledning av motioner om
skydd för arbetstagare mot obefogad
uppsägning m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 39

Fredagen den 22 november 1968

proposition med förslag till lag om erkännande
av privat jorddelning som
fastighetsbildning (legaliseringslag),
m. m. jämte motioner i ämnet;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av motioner angående
kronans fiskerätt i Torne älv,
nr 42, i anledning av motioner om utredning
angående fiskerinäringens
framtid,

nr 43, i anledning av motioner om
utredning angående en konserveringsindustri
för fisk på ostkusten,

nr 46, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
m. m., såvitt berättelsen hänvisats
till jordbruksutskottet, och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till jordbruksutskottet, jämte motion;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 51, i anledning av motioner angående
studiehjälpen till utländsk studerande,

nr 52, i anledning av motion om kollektivt
ägande av bostäder i flerfamiljsfastigheter,
m. m.,

nr 53, i anledning av särskilda motioner
angående ungdomens bostadsfråga
samt motioner om inrättande av en
ungdomens bostadsrättsorganisation,
nr 54, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner,
och

nr 55, i anledning av motioner angående
statens järnvägars rabatter för
studerande.

§ 4

Anmäldes följande motioner:

nr 1299, av herr Hermansson m. fl.,
i anledning av styrelsens för riksdagens
förvaltningskontor framställning
angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande,
och

nr 1300, av herr Werbro, likaledes i
anledning av nämnda framställning.

Dessa motioner bordlädes.

§ 5

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Andersson i Örebro (fp), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående begärd utredning
om kontroll av kemiska substanser
och preparat, samt

herr Eriksson i Bäckmora (ep), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående översyn
av bestämmelserna om statligt stöd till
jordbrukets rationalisering m. m.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 26 november 1968

Nr 39

Tisdagen den 26 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 15 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till konstitutionsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 1299 och
1300.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 38,
statsutskottets utlåtanden nr 166—175,
bevillningsutskottets betänkanden nr 57
och 58, första lagutskottets utlåtanden
nr 46 och 47, andra lagutskottets utlåtanden
nr 61, 62 och 67, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 65 och 66, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 41—43,
46 och 47 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden och memorial nr
51—55.

§ 4

Föredrogs den av herr Hedin (h) vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående användandet av
motorbåt vid fågeljakt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens

föredragningslista uppföres dels bevillningsutskottets
betänkande nr 58, första
lagutskottets utlåtande nr 46, andra
lagutskottets utlåtande nr 62, tredje
lagutskottets utlåtande nr 65 och
jordbruksutskottets utlåtande nr 47 i nu
nämnd ordning närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 166, dels bevillningsutskottets
betänkande nr 57, andra
lagutskottets utlåtande nr 61 och
jordbruksutskottets utlåtande nr 46 i
nämnd ordning närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 167.

Denna hemställan bifölls.

§ 6

Interpellation ang. den ambulerande
skrivbyråverksamheten

Ordet lämnades på begäran till

Herr SJÖNELL (ep), som yttrade:

Herr talman! De ambulerande skrivbyråernas
situation har under senare
tid ånyo aktualiserats. Byråernas verksamhet
begränsas av lagen om arbetsförmedling
av år 1935. Denna lag stöder
sig på ILO:s konvention nr 34/1933
och en reviderad konvention, nr 96/
1949. En mängd andra länder, som i
likhet med Sverige har ratificerat
nämnda konvention, tolkar den på annat
sätt än vad som sker i Sverige.
Sverige är det enda land i Västeuropa
som förbjuder ambulerande skrivbyråverksamhet.

År 1965 tillsatte Kungl. Maj:t en utredning
för översyn av arbetsförmedlingslagen.
Denna utredning fick även
i uppdrag att med särskild förtur behandla
frågan om de ambulerande
skrivbyråerna och avgav en promemo -

Nr 39

Tisdagen den 26 november 1968

Interpellation ang. arbetsmarknadsutbildningen

ria i ämnet i oktober 1966. I nämnda
promemoria heter det bl. a. följande:

»Utredningen finner att skrivbyråer
som bedriver ambulerande verksamhet
fyller en värdefull funktion genom
att på ett effektivt sätt förmedla personal
för korttids- och vikariatstjänstgöring
inom kontorsbranschen. Visserligen
bedriver de offentliga arbetsförmedlingsorganen
en motsvarande verksamhet.
Arbetsförmedling i form av ambulerande
skrivbyråverksamhet har
emellertid vissa fördelar för både arbetsgivare
och arbetstagare jämfört med
den offentliga arbetsförmedlingen. Sålunda
kan bl. a. byråer som bedriver
ambulerande skrivbyråverksamhet genom
att personalen är anställd hos byrån
lämna en särskild service som den
offentliga arbetsförmedlingen inte kan
erbjuda. Såvitt kan bedömas behöver
några skadeverkningar av den ambulerande
skrivbyråverksamheten inte befaras
om den bedrivs under offentlig
kontroll. Det skulle vidare bli förenat
med svårigheter att, om verksamheten
bringades att upphöra, fullt ut ersätta
den med en likvärdig arbetsförmedling.
Detta skulle också medföra ökade
kostnader för det allmänna.

Enligt utredningens mening finns
alltså starka skäl för att den ambulerande
skrivbyråverksamheten bör undantas
från det generella förbudet mot
arbetsförmedling i förvärvssyfte.

Utredningen föreslår alltså att arbetsförmedlingslagen
ändras så att den ambulerande
skrivbyråverksamheten undantas
från förbudet mot förvärvssyftande
arbetsförmedling och att därvid
de villkor som konventionen ställer upp
för avsteg från förbudet iakttas.»

För ett år sedan, i november 1967,
ställdes här i kammaren en enkel fråga
om skrivbyråerna till statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet och
svaret blev då, att promemorian hade
remissbehandlats och att överväganden
pågick inom departementet.

Den verksamhet som det här är frå -

ga om betraktas av många företag och
myndigheter som i högsta grad samhällsnyttig.
Detta visar bland annat de
många positiva remissvaren. Det är också
ett faktum att statliga verk och
myndigheter har använt sig av byråernas
tjänster.

Med hänvisning till det anförda
hemställes om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

När avser statsrådet framlägga förslag
om liberalisering av lagstiftningen
angående den ambulerande skrivbyråverksamheten? Denna

anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. arbetsmarknadsutbildningen Ordet

lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Enligt uppgifter från
arbetsmarknadsstyrelsen angående sysselsättningsläget
i mitten av november
är 39 500 registrerade som arbetslösa,
medan 33 000 för närvarande är sysselsatta
i arbetsmarknadsutbildning eller
s. k. omskolning. Det finns tyvärr anledning
räkna med att arbetslöshetssiffrorna
kommer att stiga ytterligare under
vintern liksom under motsvarande tid
för ett år sedan.

Det är således synnerligen angeläget,
att samhället ingriper med kraft i syfte
att så långt möjligt hävda den fulla sysselsättningen.
Det kan ske genom en
rad olika åtgärder, t. ex. inom den ekonomiska
politiken, näringspolitiken och
arbetsmarknadspolitiken. I det här sammanhanget
skall endast den senare beröras
i ett begränsat avseende, nämligen
arbetsmarknadsutbildningen.

Omskolningsverksamheten har under
de senaste åren ökat starkt i omfattning
och mer än fördubblats under de se -

Tisdagen den 26 november 1968

Nr 39

Interpellation ang. arbetsmarknadsutbildningen

naste fyra åren. Det är en riktig utveckling,
inte minst under nuvarande allmänna
konjunktur. Vid jämförelser
mellan siffrorna för registrerad arbetslöshet
vid olika tidpunkter och inom
olika områden måste denna expansion
observeras. Naturligtvis har arbetsmarknadsutbildningens
geografiska rekrytering
också sitt stora intresse. Frågan
är t. ex. hur stor del av skogslänens
friställningar, som ryms bland
dem som undergår omskolning. Den
uppsökande verksamhet som inletts på
något håll i landet från arbetsmarknadsstyrelsens
sida har också betydelse
för omskolningsverksamhetens framtida
utveckling.

För att kunna satsa på rätt utbildning
och en verksamhet som ger bästa
möjliga resultat måste efterundersökningar
göras bl. a. beträffande de
omskolades möjligheter att få det arbete
de utbildats för och i vilken omfattning
det nya arbetet är förenat med
högre lön och bättre arbetsförhållanden
i övrigt. Denna typ av efterkontroll
av arbetsmarknadsutbildningens resultat
är självklart särskilt angelägen under
ett expansivt uppbyggnadsskede.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få ställa följande
frågor:

1) Från vilka geografiska områden
har deltagarna i arbetsmarknadsutbildningen
rekryterats under 1967 och hittills
under 1968?

2) Vilket intresse för omskolning har
kunnat avläsas i anslutning till den
uppsökande verksamhet som förekommit
i vissa fall från arbetsmarknadsstyrelsens
sida och kan några slutsatser
dragas därav för den framtida utvecklingen
av arbetsmarknadsutbildningen?

3) I vilken omfattning har de omskolades
situation efter utbildningen
undersökts — t. ex. för dem som slutfört
utbildning under perioden 1/7 1967
—30/6 1968 — och har i så fall erhål -

lits några uppgifter om deras möjligheter
att få avsett arbete och i vad
mån det nya arbetet varit förenat med
bättre lön och arbetsförhållanden i övrigt? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 345, i anledning av motioner om
rätt för borgerlig primärkommun och
landstingskommun att bevilja anslag
till politiskt parti för viss informationsverksamhet;
och

nr 346, i anledning av motion angående
landstingskommuns upptagande
av statliga lån.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m. jämte
motioner; och

nr 348, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till godkännande
av tilläggsprotokoll mellan Sverige
samt Storbritannien och Nordirland
rörande ändring i det i London
den 28 juli 1960 undertecknade avtalet
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter, i dess ändrade
lydelse enligt det protokoll som undertecknats
i London den 25 mars 1966;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 344, i anledning av motioner angående
skogsvårdslån.

§ 9

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

3* —Andra kammarens protokoll 1968. Nr 39

Nr 39

Tisdagen den 26 november 1968

tion nr 154, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. in., motionen
nr 1301, av herr Lothigius;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 158, med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april
1954 (nr 193), in. in., motionen nr 1302,
av herr Lorentzon in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 161, med förslag till lag om
förskott vid upplåtelse av bostadsrätt,
m. in., motionerna:

nr 1303, av herr Bengtson i Solna
in. fl., samt

nr 1304, av herrar Lindkvist och
Lundberg;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 165, angående bestridande av
kostnader för ett nyinrättat statsdepartement,
m. in., motionerna:

nr 1305, av herrar Bohman och Magnusson
i Borås, samt
nr 1306, av herr Ståhl;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 169, angående godkännande av
ett konsortialavtal mellan staten och
ASEA om samarbete på atomkraftområdet,
m. m., motionen nr 1307, av herrar
Ståhl och Ohlin;

i anledning av styrelsens för riksdagens
förvaltningskontor framställning
angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande,
motionerna:

nr 1308, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Jonasson,

nr 1309, av herrar Johansson i Skärstad
och Eriksson i Bäckmora,
nr 1310, av herr Sjöholm, och
nr 1311, av fru Sjövall m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 158, med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april
1954 (nr 193), m. m., motionen nr
1312, av herr Ringaby och fröken
Ljungberg.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Lindström (s), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående vissa disciplinbrott av
värnpliktiga, och

herr Svenning (s), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
vanhävdslag för hyresfastigheter.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Onsdagen den 27 november

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 19 innevarande
november.

§ 2

Svar på interpellation ang. rening
av vattnet i örnsköldsviksfjärden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Lorentzon har frågat
om jag vill låta undersöka möjligheterna
att bygga en vattentub mellan
Bäckfjärden och örnsköldsviksfjärden
för att förse den senare med friskare
och mera syrerikt vatten och för att
skapa arbetstillfällen i en bygd med stora
sysselsättningssvårigheter.

Som interpellanten framhållit är vattnet
i örnsköldsviksfjärden synnerligen
förorenat. Stora mängder såväl kommunalt
som industriellt avloppsvatten
släpps ut i fjärden. Utbyggnad av reningsverk
för det kommunala avloppsvattnet
pågår emellertid och beräknas
vara avslutad inom något år.

Naturvårdsverket har nyligen tagit
upp problemen med föroreningarna från
cellulosafabrikerna i Örnsköldsvik. Från
industrins sida har man utfäst sig att
vidta åtgärder för att förbättra vattenförhållandena
i fjärden. Bland annat avser
man att minska utsläppet av lut.
Möjligheterna att ytterligare minska föroreningsmängderna
i avloppsvattnet
kommer vidare att utredas. Härvid kommer
naturvårdsverket också att — i samråd
med kommunerna och industrin —
undersöka möjligheten att bygga en vat -

tentub från Bäckfjärden för att tillföra
örnsköldsviksfjärden friskt vatten. Om
undersökningen visar att projektet är
lämpligt och genomförbart är det i och
för sig möjligt att utföra anläggningen
som beredskapsarbete.

Vidare anförde

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag vill framföra ett
tack till jordbruksministern för svaret
på min interpellation och tillägga att
jag är synnerligen tillfredsställd med
svaret, som är så positivt man har anledning
att önska.

Vid tidigare tillfällen har jag använt
riksdagens frågeinstitut för att genom
interpellationer aktualisera frågan om
åtgärder mot örnsköldsviksfjärdens
starkt förorenade vatten. Det är därför
med tillfredsställelse jag noterar att naturvårdsverket
har tagit upp problemen
med föroreningarna från cellulosafabrikerna
i Örnsköldsvik samt att man från
industrins sida har utfäst sig att vidta
åtgärder för att förbättra vattenförhållandena
i fjärden.

Som framgår av jordbruksministerns
svar på den i dag aktuella interpellationen
har jag frågat, om jordbruksministern
vill undersöka möjligheterna att
bygga en vattentub mellan Bäckfjärden
och örnsköldsviksfjärden för att förse
den senare med friskare och mera syrerikt
vatten. Arbetstillfällen skulle då
även skapas i en bygd med stora sysselsättningssvårigheter.
På detta har jordbruksministern
svarat att saken skall
undersökas, och om projektet visar sig
lämpligt och genomförbart det bör vara
möjligt att utföra anläggningen som beredskapsarbete.

Nr 39

Onsdagen den 27 november 19G8

Svar på interpellation ang. åtgärder för att öka trafiksäkerheten

Jag tackar ännu en gång jordbruksministern
för svaret och uttalar samtidigt
den förhoppningen att de aktuella
undersökningarna inte dröjer alltför
länge samt att de kommer att ge positivt
resultat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder
för att öka trafiksäkerheten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Lindahl har frågat
mig, om jag kan meddela de erfarenheter
man hittills har av det differentierade
hastighetssystemet. Han har också
frågat, om det är möjligt att få en rapport
om effekterna av den intensiva trafikövervakning
som pågick under ett
veckoslut i augusti i år, och önskat upplysning
om vilka åtgärder som planeras
i syfte att öka trafiksäkerheten under
vinterhalvåret.

Försöken med differentierade hastighetsbegränsningar
har ännu inte pågått
tillräckligt länge för att närmare slutsatser
skall kunna dras om effekten. De
började den 8 maj i år och återupptogs
i begränsad skala i september efter ett
avbrott under sommaren.

Trafiksäkerhetsverket har uppdragit
åt statens väginstitut att studera olycksutvecklingen
på vägar med en högsta
tillåten hastighet av 110 eller 130 km i
timmen och på vägar av motsvarande
standard och trafikbelastning som har
en högsta tillåten hastighet av 90 km i
timmen. Dessutom följer man inom verket
dagligen rapporter om inträffade
dödsolyckor i trafiken för att, om
olycksläget när det gäller 110- och 130
km-sträckorna skulle försämras, snabbt
kunna besluta om sänkning av dessa
hastighetsgränser. Trafiksäkerhetsver -

ket ägnar särskild uppmärksamhet åt
frågan om en sänkning av de högre hastighetsgränserna
över jul-, nyårs- och
trettondagshelgerna.

Det är givetvis väsentligt för trafiksäkerheten
att trafikanterna inte missförstår
hastighetssiffrorna på vägmärkena
som en rekommendation att hålla
angiven hastighet utan uppfattar dem
på rätt sätt, d. v. s. som maximihastigheter
som inte får överskridas. Likaså
är det nödvändigt att påminna förarna
om att de, oavsett hastighetsgränserna,
vid varje tillfälle är skyldiga att köra
med lägre hastighet, om trafiksäkerheten
och andra omständigheter kräver
det. Trafiksäkerhetsverket betonar detta
i sin informationsverksamhet via TV,
radio, annonser och affischer. Också
NTF har lagt särskild vikt vid information
i detta avseende i sin upplysningsverksamhet.

När det i övrigt gäller särskilda åtgärder
för att öka trafiksäkerheten under
vinterperioden inriktar sig trafiksäkerhetsverket
enligt den plan som gjorts
upp bl. a. på att öka förarnas kunskaper
om vinter- och mörkerkörning och på
information om nödvändigheten av att
bilägarna ser om sina fordon så att de
blir säkrare i trafiken. Informationsinslagen
i radio och TV anpassas kontinuerligt
till rådande väderleksförhållanden.

Den förstärkta trafikövervakning herr
Lindahl syftar på pågick under tiden
fredagen den 2 augusti t. o. m. söndagen
den 4 augusti i år på Europaväg 4. Huvudsyftet
var att, under den veckohelg
som var den sista under semestern för
ett stort antal människor, trafiksäkerheten
och framkomligheten skulle ökas.
Samtidigt ville man i större skala pröva
samspelet mellan ett antal helikoptrar
och ett förhållandevis stort antal markpatruller,
främst motorcyklar.

Enligt vad rikspolisstyrelsen meddelat
som sin uppfattning hade övervakningsaktionen
en utomordentligt gynnsam
inverkan på trafiksäkerheten och

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Svar på interpellation

framkomligheten. Under de dagar aktionen
pågick inträffade på den aktuella
vägsträckan inte någon trafikolycka
med dödlig utgång eller svår kroppsskada.
Trafikrytmen bedömdes vara
jämnare och mindre hetsig än vanligt.
Förhållandevis få förare överskred
högsta tillåten hastighet, och de som
färdades med låg hastighet underlättade
omkörning. Utbrytningar ur bilköer var
sällsynta. Förarna visade god respekt
för trafikreglerna. I fråga om de beteenden
som ägnades särskild uppmärksamhet
rapporterades 4 förare för vårdslöshet
i trafik, 9 för att de inte stannat vid
huvudled, 20 för att de överskridit heldragen
vit linje, 32 för omkörning på
förbudssträcka och 38 för överträdelse
av hastighetsbestämmelserna. Dessa siffror
bedömdes som små i förhållande till
trafikmängden. Övriga felhandlingar
föranledde emellertid många ingripanden.
Bl. a. konstaterades anmärkningsvärt
många överträdelser av bestämmelserna
för motorväg. Ett flertal gångtrafikanter
och mopedförare anträffades
på motorväg, och flera bilar hade stannat
på motorvägarna, många gånger i
samband med att liftare steg ur eller i
bilen.

Aktionen gav givetvis värdefulla erfarenheter
för den trafikövervakning
som pågår och enligt senast fastställda
program är planerad och samordnad
för tiden t. o. m. februari 1969. I den inriktning
på speciella felbeteenden som
förekommer beaktas givetvis de under
vintermånaderna rådande väglags- och
mörkerförhållandena, som gör vissa felhandlingar
särskilt farliga. För närvarande
pågår en kontroll som avser
fordonens däck och belysning.

Genom trafiksäkerhetsverket sker en
samordning av de trafiksäkerhetsåtgärder
som vidtas i polisens, trafiksäkerhetsverkets
och NTF:s verksamhet.

Vidare anförde:

ang. åtgärder för att öka trafiksäkerheten

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet
herr Lundkvist för svaret på min
interpellation angående åtgärder för
att öka trafiksäkerheten. Jag ställde mina
frågor för sex veckor sedan, på höstriksdagens
första dag. Vid denna tidpunkt,
i mitten av oktober, kände jag i
likhet med många andra stark oro inför
den höga olycksfrekvensen. Enligt
statistiska centralbyråns beräkningar
trafikdödades under september månad
i år 114 personer.

I samma månad föregående år, omläggningsmånaden
september, var motsvarande
siffra 59. Bättre blir jämförelsegrunden
om vi ser på år 1966.
Även då var det i september 114 personer
som trafikdödades.

Inför hösten med kyla, mörker och
betydande risker för halka var oron
stor på många håll i vårt land, men
oktobersiffrorna för olycksfrekvensen
blev inte så oroväckande som man tidigare
under hösten haft anledning befara.
Under oktober i år trafikdödades
nämligen enligt preliminära uppgifter
som jag har tillgång till 103 personer.
Det är i och för sig en fruktansvärd
siffra, men bortsett från 1967, då antalet
dödade var 90, får man ändå gå
tillbaka till 1956 för att hitta en lägre
siffra.

Enligt uppgifter i pressen har antalet
dödade och skadade fotgängare och
cyklister ökat. Finns någon statistik tillgänglig
på detta område? Jag har som
sagt bara tillgång till pressuppgifter.
Om dessa stämmer, så är utvecklingen
inte särskilt överraskande — fotgängare
och cyklister är ju mera oskyddade än
andra trafikanter, ökad varsamhet från
övriga trafikanters sida är därför nödvändig.

Mot denna bakgrund har gårdagens
besked att vi inom kort kan få en ny
typ av polariserat bländfritt fordonsljus
utomordentligt glädjande. Vid möte i
mörker kan siktsträckan genom användande
av sådant ljus tredubblas, vilket

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder för

vore ett utomordentligt framsteg. Forskarnas
besked härvidlag är, tycker jag,
eu verklig ljusglimt.

Årets trafikfarligaste helger står nu
för dörren. Av statsrådets svar framgår
att vi kan emotse beslut om sänkning
av hastighetsgränserna över jul-, nyårsoch
trettondagshelgerna — ett besked
som förvisso hälsas med tillfredsställelse.

Jag återkommer ett ögonblick till frågan
om billjuset. Jag tror att det är en
mycket viktig sak som vi har anledning
tänka på framför allt vid denna
tid på året. Enligt en aktuell försäkringsstatistik
ökar antalet skador även
under vanliga nederbördsdagar, oavsett
vilken tid av året det gäller. Det
finns starka motiv för att bedriva forskning
och inventera de möjligheter som
står till buds för att höja säkerheten
vid nedsatt sikt.

Jag hälsar också med tillfredsställelse
den samordning av olika trafiksäkerhetsåtgärder
som nu sker genom trafiksäkerhetsverket.

Statsrådets redogörelse för effekten
av den intensifierade trafikövervakningen
under tiden 2—4 augusti i år
på Europaväg 4 är nästan sensationell,
tycker jag. Att det inte inträffade någon
trafikolycka med dödlig utgång under
den aktuella övervakningsperioden
bestyrker att bästa sättet att åstadkomma
lugn, sans och måttfullhet i trafiken
är att öka trafikövervakningen så
mycket som möjligt. Jag hoppas att sådana
aktioner — väl samordnade och
med stor genomslagskraft — skall bli
ett ofta återkommande inslag i trafiksäkerhetsarbetet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Som herr Lindahl understrukit
pågår ett arbete på bred
front för att i olika avseenden skapa
bättre underlag för trafiksäkerhetsbefrämjande
åtgärder. Herr Lindahl ställde
nu en fråga till mig på en speciell

att öka trafiksäkerheten

punkt — om det fanns statistik på antalet
dödade och skadade fotgängare
och cyklister. Det finns naturligtvis statistik
också på detta område, men jag
vill rent allmänt framhålla att beträffande
statistikfrågorna är vi helt på det
klara med att det måste skapas bättre
metoder för både insamlingen och bearbetningen
av statistiken än vi har i
dag.

Av denna anledning höll vi för bara
några veckor sedan en överläggning
med en rad statliga myndigheter som
är intresserade i detta sammanhang,
däribland givetvis trafiksäkerhetsverket,
med representanter för forskningen
på området, för organisationer, försäkringsföretag
och bilindustrin, för att
undersöka vad som kan göras för att
åvägabringa en bättre statistik när det
gäller dessa viktiga frågor. Till denna
överläggning hade vi fått in ett mycket
omfattande material, som belyser
nödvändigheten av att vidta åtgärder
för att åstadkomma samordning härvidlag,
och departementet håller nu på att
utarbeta direktiv för en förutsättningslös
statlig utredning i syfte att få till
stånd bättre förhållanden just när det
gäller inhämtandet och bearbetningen av
trafiksäkerhetsstatistik.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
1301;

till lagutskott motionerna nr 1302—
1304;

till statsutskottet motionerna nr 1305
—1307;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 1308—1311; och

till lagutskott motionen nr 1312.

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Sjönell (ep), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
den ambulerande skrivbyråverksamheten,
och

herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående arbetsmarknadsutbildningen.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av motioner
om riksdagens informationsbehov.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Trondheim—östersund-trafiken

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
166, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Trondheim—östersund-trafiken

Sedan punkten föredragits anförde

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Vid den här punkten
i utskottsutlåtandet behandlas motion
II: 1228, som jag har väckt och i vilken
jag hemställer dels om en under -

Trondheim—östersund-trafiken

sökning avseende möjligheterna att öka
oljetransiteringen över Muruvikshamnen,
dels att från svensk sida initiativ
tages till överläggningar med Norge om
ändring av 1956 års avtal så att transitering
av torrgods blir tillåten under
vintrar med besvärliga isförhållanden.

Denna motion har behandlats av utskottet,
som instämmer med mig och
skriver att det är »önskvärt att den i
motionen berörda undersökningen jämte
överläggningar mellan Sverige och
Norge kommer till stånd». Dessutom
anför utskottet att regeringarna i dessa
båda länder redan av Nordiska rådet
har rekommenderats att medverka till
att diskussioner inleds rörande möjligheterna
att utvidga transittrafiken över
trondheimsleden och att träffa avtal
om muruviksanläggningens utnyttjande
som reservhamn för transittrafiken med
torrgods. Härigenom, anför utskottet,
är motionärens önskemål tillgodosedda.

Detta är kanske riktigt på sätt och
vis. Jag önskade nämligen att överläggningar
skulle komma till stånd. Nordiska
rådets uttalande är en rekommendation
till regeringarna, och dylika
ärenden brukar väl behandlas på det
sättet. Med mitt anförande vill jag bara
vädja till regeringen att snarast tillse
att dessa förhandlingar kommer till
stånd — vilket utskottet också har tillstyrkt
— och att diskussionerna skall
föras med kraft och snabbhet så att de
leder till ett positivt resultat i enlighet
med vad jag önskat i min motion.

Vi från vårt län uppträder ofta med
önskemål om åtgärder som skall främja
våra möjligheter att effektivt utbygga
näringslivet.

Då förklarar vanligen regeringen att
den är positivt inställd och gärna vill
åstadkomma något. Ibland brukar inrikesministern
säga: »Bara vi får konkreta
förslag är vi beredda att genomföra
dem.» Här har man nu en konkret
åtgärd, som verkligen har stor betydelse
för vårt län och skulle kunna verka
stimulerande på många sätt inte bara

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Åtgärder mot förorening i havet

för näringslivet utan för alla som är
bosatta inom området. Därför understryker
jag att detta är viktigt och vädjar
till regeringen att snarast föra förslaget
vidare till ett positivt resultat.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten i

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
58, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med redogörelse från Nordiska rådets
sextonde session, såvitt skrivelsen hänvisats
till bevillningsutskottet;

första lagutskottets utlåtande nr 46,
i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation, i
vad skrivelsen hänvisats till lagutskott
och tilldelats första lagutskottet; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 62,
i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation, i
vad skrivelsen hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 9

Åtgärder mot förorening i havet

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje

lagutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! När man tar del av
tredje lagutskottets utlåtande i anledning
av den motion, som jag har väckt
om en särskild internationell domstol
för beivrande av överträdelser av förbud
mot oljeutsläpp, finner man att det
inte står i överensstämmelse med det
svar, som statsrådet Lundkvist lämnade
på en enkel fråga av herr Björk i
denna kammare den 7 november. Statsrådet
upplyste i detta svar om att det
för närvarande pågår en forskning för
att genom användande av isotoper fastställa
från vilka oljelaster olja har
släppts ut.

Jag skall inte ingå på den rent tekniska
frågan men vill gärna påpeka
att det inte är alldeles riktigt när utskottet
säger: »Att fastställa från vilket
fartyg utsläppet härrör möter i detta
läge avsevärda svårigheter.» Efter vad
som framgått av statsrådets svar synes
man nu ha möjligheter att ganska effektivt
komma till rätta med detta problem,
om man följer de rekommendationer
som forskarna har gjort.

Herr talman! Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på detta. Med hänsyn
till att frågan blir föremål för behandling
av Nordiska rådet har jag inte något
yrkande i det föreliggande läget.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till jordbruksutskottet, jämte motion.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 167, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers berättelse
över verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen hänvisats till
statsutskottet, jämte motioner.

Punkterna 1, 2, 5, 5, 7, 9 och 11—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 3, 6, S och 10

Lades till handlingarna.

§ 12

Föredrogs vart för sig och lades till
handlingarna

bevillningsutskottets betänkande nr
57, med anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers berättelse
angående granskning av statsverket
in. m., såvitt berättelsen hänvisats till
bevillningsutskottet; och

andra lagutskottets utlåtande nr 61, i
anledning av § 5 i riksdagens år 1967
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket.

§ 13

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
m. m., såvitt berättelsen hänvisats
till jordbruksutskottet.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14

Forskningspolitiken

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 168, i anledning av motioner angående
forskningspolitiken.

Forskningspolitiken

I de likalydande motionerna 1:556
av herr Wallmark m. fl. och II: 687 av
herr Nordstrandh m. fl. hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om att en utredning snarast
tillsattes med uppgift att utreda
dels de grundläggande principerna för
en nationell forskningspolitik, dels de
riktlinjer och villkor efter vilka stöd
till forskning och utveckling skulle utgå
och vilken omfattning och vilka former
detta stöd borde få, dels metoder och
medel för omsättning av forskningspolitiken
i praktiken, dels nyttiggörande av
resultaten av forskningen och utvecklingen,
dels ock de organisatoriska former
under vilka de forskningspolitiska
och forskningsfrämjande organen borde
arbeta.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:546 och
II: 687.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark,
Bohman och Turesson (samtliga
h), som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:546 och 11:687 hos Kungl.
Maj:t hemställa om tillsättande av en
utredning med de uppgifter reservanterna
angivit;

2. av herr Nyman (fp), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Det har blivit så, att de
forskningsprogram som rör sådana problem,
som det krävs stora ansträngningar
för att kunna lösa, är så omfattande
och krävande med avseende på arbetsinsatser
av kvalificerad personal och medel
till anskaffande av dyrbar och komplicerad
utrustning, att det blivit nödvändigt
för samhället, d. v. s. staten, att dels
engagera sig i forskningsverksamheten i
stigande grad, dels välja mellan de olika

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Forskningspolitiken

forskningsprojekten. Det kan gälla medicinska
eller tekniska problem av
grundläggande betydelse eller det kan
gälla samhällsvetenskapliga frågor vilkas
lösning kräver mångåriga och dyrbara
utredningar, det kan röra sig om
sådant som utspridningen av gifter i
naturen eller utforskandet av rymden.
Gränsen mellan renodlad forskning och
mera politiskt betingade synpunkter på
forskningen kan också ibland vara svår
att dra.

Regeringens utredande och rådgivande
organ för den långsiktiga planeringen
av den svenska forskningspolitiken
är ju forskningsberedningen. Sedan har
vi forskningsråden, som administrerar
stödet till forskningen, samt vidare den
forskning som bedrivs vid universitetens
och högskolornas institutioner.

Det har ibland påtalats att det råder
en viss oklarhet beträffande de olika
forskningsorganens ansvarsområden och
befogenheter. Senast har i yttranden till
statsutskottet med anledning av de motioner
som behandlas i detta utlåtande
både universitetskanslersämbetet och
Ingeniörsvetenskapsakademien gjort uttalanden
som styrker dessa förmodanden.
En översyn av de forskningsadministrativa
organens verksamhet bör därför
komma till stånd. Detta påyrkas både
i motionerna och i en reservation till
statsutskottets utlåtande.

Denna reservation har biträtts av utskottets
samtliga högerledamöter, men
jag vill betona att det inte är fråga om
något exklusivt högerönskemål. Jag vill
därvid erinra om den liknande motion
rörande forskningspolitikens framtida
inriktning, organisation och administration
som fru Sjövall väckte för ett par
år sedan och som föranledde en mycket
stor debatt här i kammaren. Majoriteten
av kammarens ledamöter röstade den
gången för bifall till den utredning som
begärdes i motionen, under det att denna
åsikt inte lyckats få majoritet i medkammaren.

Det vore därför inte något uppseende -

väckande om dagens reservation till
stasutskottets utlåtande nr 168 skulle
vinna kammarens bifall, trots att reservationen
bara är undertecknad av utskottets
högerledamöter. Snarare vore
det sensationellt, om kammaren i dag
två år efter den föregående stora forskningsdebatten
skulle inta en annan
ståndpunkt än kammarens majoritet då
gjorde.

Jag skall inte ge mig in på någon
större debatt om forskningspolitiken
som sådan, eftersom det skulle bli en
upprepning av den debatt som fördes
för två år sedan, utan jag inskränker
mig, herr talman, till att yrka bifall till
reservationen^.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Som framgår både av herr
Turessons yttrande och av den debatt
som vi hade här för ett par år sedan och
som han åberopade råder det i sak inga
delade meningar mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Vi är fullt
överens om forskningens stora betydelse
i vårt samhälle och om nödvändigheten
av att tid efter annan göra en översyn
av de olika organ som handhar den, av
arbetsfördelningen mella dessa organ,
deras kompetensområden o. s. v. Vad
som skiljer oss åt är bara att utskottsmajoriteten
inte tror att man vinner något
väsentligt med att tillsätta den av
motionärerna begärda utredningen.

Vi är också överens om att de slutliga
avgörandena beträffande forskningens
långsiktiga inriktning och prioriteringen
mellan de olika forskningsområdena
är en politisk bedömningsfråga oöh att
dessa avgöranden måste ligga hos regering
och riksdag. Åsikterna skiljer sig
närmast om hur regering och riksdag
skall få underlag för sina beslut. Utskottsmajoriteten
anser att de organ
som finns räcker till. Alla nödvändiga
utredningar och förslag kan enligt vår
åsikt komma från dessa organ, eventuellt
på initiativ av regeringen eller
forskningsberedningen.

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Motionärerna bar själva varit så tveksamma
att de tagit tillbaka hälften av
sin motion och bara ställt yrkande om
den sista hälften. Även beträffande denna
anser vi det emellertid tveksamt om
man kan vinna något med den begärda
utredningen, och därför yrkar jag, herr
talman, bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Som motionär känner
jag mig förpliktad att något kommentera
motionerna angående forskningspolitiken
—- speciellt som jag tycker mig
finna att såväl fröken Olsson, i ett sensationellt
kort anförande, som utskottsinajoriteten
i sin polemik mot motionernas
syfte inte gjort dem den rättvisa
de förtjänar.

De frågor, som aktualiserats genom
motionerna, kan indelas i huvudsakligen
två kategorier: forskningsplanering och
forskningsorganisation. Ett av de forskningsorganisatoriska
spörsmål, som tas
upp i motionerna, gäller effektiviteten
och samordningen i forskningsplaneringen
och möjligheterna att lösa dessa
funktioner tillfredsställande inom den
nuvarande organisationsformen.

Universitetskanslersämbetet har uttalat
sig till förmån för att forskningsplaneringen
på regeringsnivå lämpligen
bör omhänderhas av organ av den nuvarande
forskningsberedningens karaktär.
Därvid ifrågasätter universitetskanslern
dock, om forskningsberedningen,
där man har att väga forskningsområde
mot forskningsområde, är
det lämpligaste organet i sitt nuvarande
skick för en sådan planering.

Vad motionärerna önskar i linje med
den frågeställningen är bl. a., att forskningsberedningens
målsättning, arbetsformer
och status klarlägges. Vi delar
alltså inte utskottsmajoritetens uppfattning,
att allt är väl beställt, och ställer
oss, fröken Olsson, skeptiska till att beredningen,
som utskottet hoppas, mot
bakgrunden av gjorda erfarenheter suc -

Forskningspolitiken

cessivt skall ompröva sina former för
verksamheten.

Som det nu är, har alltså regeringen
till sitt förfogande en handplockad beredning.
Ledamöterna i den är utvalda,
får jag väl förmoda, efter rent personliga
kvalifikationer, bedömda av regeringen,
statsministern eller något
statsråd. Dessa ledamöter föreställes
vara, antar jag, objektiva, neutrala, politiskt
obundna och sakliga. När regeringen
vill få något besked av vetenskaplig
natur eller träffa ett prioriteringsavgörande
i vetenskapliga frågor
vänder man sig till beredningen, antar
jag. Det är i så fall bekvämt och ganska
rogivande för regeringen. Medvetet eller
omedvetet kan man alltså, när man tillfrågar
vetenskapsmän om vissa saker,
vända sig till dem som man hoppas
skall ge det svar man vill ha.

Systemet faller på att det inte finns
några helt objektiva vetenskapsmän. Vetenskapliga
prioriteringsavgöranden blir
till sist ofta — för att inte säga praktiskt
taget alltid — politiska avgöranden.

Slutsatsen skulle alltså bli, menar jag,
att forskningsberedningen, eller vilket
slags organ vi nu skall ha, även öppet
helt eller delvis politiserades -— för att
använda ett brutalt ord. Som fröken
Olsson själv sade, är det trots allt ett
politiskt avgörande man träffar när man
prioriterar ett område för forskning
framför ett annat. Den politiska bedömningen
kan sålunda börja och börjar
också åtskilligt tidigare än då regeringen
och riksdagen träffar sitt avgörande.

Politiseringen kan ske så, att den nuvarande
forskningsberedningen får inslag
av parlamentariker från alla partier,
som kanske helst är politiker och
vetenskapsmän i förening. Den kan
också ske så -— det är en tanke som
förts fram från bl. a. vetenskapligt håll
— att vi har två forskningsberedningar,
en tillsatt av regeringen och en av oppositionspartierna.
De båda beredningarna
skulle alltså få samma uppgifter — i

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

F orskningspolitiken

första hand vetenskapliga men också
politiskt betingade överväganden i frågor
med vetenskaplig anknytning.

Beredningarna borde, såsom det skisserats,
inte ha någon beslutanderätt,
men resultaten av deras diskussioner
skulle offentliggöras; den mycket viktiga
offentlighetsprincipen har inte på
något sätt upprätthållits, när det gäller
den nuvarande forskningsberedningen.
Riksdagen respektive regeringen skulle
sedan fatta sina beslut på grundval av
diskussionerna i de olika frågorna.

En utredning om och därmed en förnyad
ingående bedömning av forskningsberedningens
sammansättning, status
och befogenheter är alltså, som jag
ser det, mycket önskvärd. Intet tyder på
•—• därvidlag är jag oense med fröken
Olsson och utskottsmajoriteten — att beredningen
själv, som utskottet fromt
förutsätter, ständigt omprövar formerna
för sin verksamhet, långt mindre griper
sig an med det som är det viktiga i sammanhanget,
nämligen en principiell
prövning av grundvalarna för sitt arbete.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen!.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Under senare år har det
förts en alltmer intensiv diskussion om
forskningens betydelse för samhällsutvecklingen
både i vårt land och i andra
länder. Det har också rests ökade krav
på planering av verksamheten och ett
nyttiggörande av uppnådda resultat liksom
på större resurser för arbetet.

Forskningen är ju ett uttryck för
kultursträvandena, men den är också
i högsta grad en social aktivitet, med
vars hjälp vi söker uppnå vissa sociala,
d. v. s. samhälleliga, målsättningar. Den
insikten måste, anser jag, prägla ett
lands forskningsinsatser.

Man kan skilja mellan spontan forskning
och beställd forskning. Spontan
forskning har inget annat syfte än att
öka kunskapsmassan; den utgår från

vetenskapens nuvarande läge och försöker
lägga ytterligare en bit till vårt
vetande. Den beställda forskningen avser
att tillgodose ett speciellt syfte; det
kan vara att bota cancersjukdomar, det
kan vara fråga om att åstadkomma
bättre jetplan eller större atombomber.
Men både spontan forskning och beställd
forskning kan vara grundforskning;
spontan forskning är nästan alltid
grundforskning.

Samhället har, såvitt jag kan förstå,
på grund av sina kultursträvanden ett
klart intresse av att stödja den spontana
forskningen, bl. a. därför att spontana
forskningsinsatser är en förutsättning
för den beställda forskningen. Den
spontana forskningen sker vid universitet
och högskolor och vid en del statliga
forskningsinstitutioner. Den avlönas
via universitetens budget och via
forskningsråden eller andra anslagsgivande
organ. Fördelningen av anslagen
mellan olika vetenskapliga områden
måste alltid bli skäligen godtycklig. Politikerna
får göra en grov fördelning
på olika sektorer, och därefter måste
man i stor utsträckning överlåta åt
vetenskapsmännen att bestämma om
forskningsanslagens fördelning.

I vissa fall dirigerar emellertid politikerna
även den spontana forskningen
mycket detaljerat. Jag tänker på inrättandet
av akademiska tjänster, vilket
ju kan få en effekt också på forskningen.
I detta sammanhang kan man
tala om behov av en översiktlig politik,
som naturligtvis måste vara nära
sammanlänkad med den högre utbildningens
politik över huvud taget. Den
beställda forskningen, som naturligtvis
också i stor utsträckning sker vid universitet
och högskolor, bör ses i relation
till de sociala mål som den avser
att främja. Det kan inte vara rimligt
att fråga sig: Hur mycket skall vi satsa
på social forskning? Hur mycket skall
vi satsa på försvarsforskning? Den sociala
forskningen måste avvägas mot
andra insatser på den sociala sektorn,

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

t. ex. på kriminalvårdens område, och
försvarsforskningen gentemot försvarssträvandena.
Forskningen är ju ett medel
— ett effektivt medel, hoppas man
— att uppnå bestämda målsättningar.
Från den utgångspunkten är det väl
knappast ändamålsenligt att tala om en
nationell forskningspolitik.

Forskningen måste ses som en del av
de olika insatserna på skilda områden.
Detta innebär emellertid inte att man
inte i vissa sammanhang kan tänka sig
en större samordning, vilken i sin tur
kan kräva en ökad översikt som anger
vilka insatser som görs, inte minst inom
den enskilda sektorn. Gränsen mellan
spontan och beställd forskning är
aldrig så särskilt preciserad. Man skall
vara medveten om att det knappast är
möjligt att finna några kriterier för
fördelning av forskningsanslag mellan
skilda områden, lika litet som man kan
finna motsvarande kriterier för hur
mycket som bör satsas på t. ex. u-hjälp,
försvar eller vad det nu kan röra sig
om. Däremot kan man kanske finna
kriterier för hur mycket som skall satsas
på beställd forskning inom ett visst
område: av försvarskostnaderna så och
så många procent, av vårdkostnaderna
så och så många procent o. s. v. Några
fasta procenttal kan man väl aldrig
räkna med.

Universitetskanslersämbetet säger i
sitt yttrande att det har att ta ställning
till prioritering av forskningsområden
och forskningsprojekt. De erfarenheter
som universitetskanslersämbetet samlat
tycks inte ge stöd för tanken, att en
uppdelning av forskningen i grundforskning
och annan forskning i detta
sammanhang skulle te sig meningsfull.
Gränsen mellan den ena och den andra
typen av forskning är konstgjord och
när det gäller bestämda projekt i praktiken
ofta omöjlig att följa.

Jag skulle särskilt vilja understryka
en eller ett par saker som framgår av
ämbetets utlåtande. Det gäller t. ex. behovet
av ett intensivare samarbete mel -

Forskningspolitiken

lan universiteten och samhället i övrigt.
Det torde föreligga ett stort behov av
en sådan vidgad samverkan emellan
statlig, kommunal och enskild praktisk
verksamhet å ena sidan och universitetsforskningen
å den andra, en samverkan
som lämpligen kan utvecklas
genom skilda slag av uppdragsverksamhet.

Jag skulle också vilja understryka
en annan sak, och det gäller vad som
i yttrandet sägs om det internationella
samarbetet: »I det internationella samarbetet,
först och främst i biståndsverksamheten,
torde ett litet land som
Sverige — med sina jämförelsevis begränsade
resurser — kunna göra stora
insatser genom att bidra med speciellt
utbildad arbetskraft, experter,
forskningsresultat samt annan kunskapsförmedling.
»

Beträffande den motion som föreligger
kommer ämbetet till slutsatsen att
det inte finns skäl att utreda annat än
vissa frågor angående de forskningsadministrativa
organens uppbyggnad och
verksamhetsformer. Däremot finner ämbetet
det inte påkallat att låta frågor
angående forskningsplanering ingå i ett
sådant utredningsuppdrag. Det synes
alltså som om ämbetet på denna punkt
hyser en viss tveksamhet i fråga om
framtiden. En fråga som vi här i riksdagen
nu närmast har att bevaka är
forskningens framtid i vårt land.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Nordstrandhs anförande måste jag säga
några ord. Han gjorde en skissering av
två forskningsorgan, partipolitiskt sammansatta.
Det är klart att forskare lika
väl som alla andra medborgare har politiska
åsikter och har full rätt att visa
dem och naturligtvis också att i viss
mån låta dem påverka sin inställning
till vissa frågor, framför allt vad beträffar
prioriteringen i fråga om forskningen.
Men det är ju lyckligtvis så, att just i
fråga om forskningen har vi inom alla

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Forskningspolitiken

partier i så hög grad gemensamma intressen,
att det mycket sällan förekommer
meningsskiljaktigheter efter strikt
partipolitiska riktlinjer. Det är väl ändå
det lyckligaste vare sig man vill kalla
det att forskningspolitiken ligger över
partierna eller att den skär tvärsigenom
partilinjerna. Två sådana här partipolitiskt
utsedda organ skulle enligt min
mening i hög grad på ett icke lyckligt
sätt politisera forskningspolitiken. Jag
tror att det vore en stor olycka om vi
fick något sådant.

Herr Nordstrandhs anförande här har
ytterligare styrkt mig i min övertygelse,
att vi inte skall ha den utredning som
motionärerna föreslår.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag har inte, fröken Olsson,
rekommenderat två forskningsråd
utan framförde endast tanken härpå
som ett av de förslag som framkommit
i diskussionen. Fröken Olsson och jag
tycks dock vara överens om att avgörandena
i vetenskapliga prioritetsfrågor,
då ett stort vetenskaligt område
ställs mot ett annat, till sist onekligen
ändå blir så att säga politiska bedömanden.
Man kan inte säga, att det bara är
fråga om ett vetenskapligt bedömande,
ty i det ingår tvivelsutan den syn på
samhället som vederbörande har ■— vad
han vill att samhället skall omfatta, hur
det skall utvecklas, vad som är av betydelse
för det o. s. v.

Det återstår dock den andra möjligheten,
som skulle tas upp av en utredning,
nämligen att vidga den nuvarande
forskningsberedningen så, att den öppet
innefattar även forskare och politiker
av annan kulör och inriktning än
vad som nu synes mig vara vanligast.
Att försöka uppehålla en teori eller en
tanke om fullständig vetenskaplig objektivitet
är en chimär — alldeles som om
vederbörande gjorde sina bedömningar
sittande på en molntapp ovanför den
verklighet, där han själv är engagerad.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 168, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
172 ja och 28 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 171, i anledning av motioner angående
utredningar om effektivisering och
rationalisering inom statsförvaltningen,
nr 172, i anledning av motioner om

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Supplementärt vederlag till vissa landsfiskaler — Skydd för arbetstagare mot obefogad
uppsägning m. m.

pension åt förra byråföreståndaren vid
Centralbyrån i Lund för populärvetenskapliga
föreläsningar Anna-Brita Pontén,
samt

nr 173, i anledning av motion om livränta
åt f. d. lettiske löjtnanten Edwin
Alksnis.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Supplementärt vederlag till vissa
landsfiskaler

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
174, i anledning av motion angående
supplementärt vederlag till vissa landsfiskaler.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det här är ett mycket
invecklat ärende och jag kan inte säga
att jag begriper det helt och hållet. Jag
har dock fått en känsla av att det kan
ha begåtts ett formellt misstag i denna
fråga i början av 1940-talet. Jag har därför
medverkat till att föra fram detta
ärende för riksdagen, trots att riksdagen
torde ha behandlat det någon gång
tidigare. Dessutom har det varit uppe
hos Kungl. Maj:t. Resultatet blev emellertid
negativt.

Utskottet har nu vänt sig till statens
avtalsverk för att få ledning i frågan.
Avtalsverket började sin verksamhet
1965, och av naturliga skäl har man där
inte brytt sig om att forska i det förflutna
utan har bara avstyrkt motionen
såvitt på verket ankommer. Det kan jag
inte säga något om. Vidare har ytterligare
en instans tillfrågats, som likaledes
har avstyrkt.

Jag har egentligen bara för mitt samvetes
skull velat säga att jag har haft
vissa tvivel, och jag hoppas att utskottet

nu har kommit fram till ett riktigt och
rättvist resultat i denna fråga.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtande nr 175, i anledning
av motioner om effektivare
utnyttjande av väganslagen; och
första lagutskottets utlåtande nr 47,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med anledning
av Sveriges tillträde till konventionen
den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell
godsbefordran på väg, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 18

Skydd för arbetstagare mot obefogad
uppsägning m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 67, i anledning av motioner om
skydd för arbetstagare mot obefogad
uppsägning m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat nedanstående
fem till lagutskott hänvisade
motioner, som rörde frågor om anställningstrygghet.

1) Motionerna 1:80 av herr Werner
och 11:68 av herr Hermansson m. fl.,
vari yrkades, »att riksdagen i skrivelse
till regeringen begär skyndsam utredning
och förslag till lagstiftning om obligatorisk
uppsägningstid av minst sex
månader vid avskedanden».

2) Motionerna I: 680 av herr Dahlén
och fru Hamrin-Thorell och II: 877 av
fru Nettelbrandt m. fl., vari yrkades,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en utred -

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m. m.

ning om ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar och om
uppsägningsskydd samt att för riksdagen
framlägges de förslag vartill en dylik
utredning kan ge anledning».

3) Motionen II: 515 av herr Lorentzon
in. fl., vari yrkades, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en utredning av frågan om
att genom ett lagfäst skydd ge de äldre
och handikappade en tryggare arbetsanställning».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner

A. 1:80 och 11:68,

B. I: 680 och II: 877 samt

C. 11:515

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hamrin-Thorell
samt herrar Blom, Rimmerfors
och Jonsson (samtliga fp), vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

I) att riksdagen med bifall till motionerna
1:680 och 11:877 samt i anledning
av motionen 11:515 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en utredning angående behovet av lagstiftning
om ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar och om
uppsägningsskydd, samt

II) att motionerna 1:80 och 11:68
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! I förevarande utlåtande
från andra lagutskottet behandlas några
motioner som gäller tryggheten för anställda
samt frågan om skyddet vid obefogad
uppsägning från anställning. I
motionsparet 1:680 och 11:877 har
exempelvis hemställts att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära en utredning om ökat skydd för
arbetstagare mot obefogade uppsägningar.

Samtliga motioner har avstyrkts av utskottet
under den motiveringen att större
delen av arbetsmarknaden är reglerad
genom avtal mellan arbetsgivar- och
arbetstagarparterna, som har träffat
överenskommelser vilka reglerar en del
av de problem och frågor som kan uppkomma
vid friställning av arbetskraft.
Det skall också sägas att de avtal som
träffats i det fallet har inneburit förbättringar.

I nämnda motionspar framhålles att
man för vissa grupper inte har kommit
fram till en tillfredsställande ordning.
Detta gäller främst personal och anställda
som inte omfattas av de träffade överenskommelserna.
Eftersom en av motionärerna
senare kommer att tala utförligare
för motionerna skall jag nu bara
inskränka mig till att yrka bifall till den
reservation som fogats till utskottets utlåtande.
Vi säger i den reservationen att
det alltjämt finns en del brister i anställningstryggheten
och att det därför är
befogat att de frågor som tas upp i motionerna
I: 680 och II: 877 blir föremål
för en noggrann genomgång, varvid
man bör sikta på att angripa problemen
förutsättningslöst utan direkt inriktning
på lösning genom lagstiftning.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid andra lagutskottets
utlåtande fogade reservationen.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Denna fråga har återkommit
vid flera tillfällen. Trots att
det uppnåtts rätt väsentliga förbättringar
av sådant slag som önskats av de
avtalsslutande parterna har, inte minst
mot bakgrunden av det aktuella sysselsättningsläget,
tyngden i kraven på
åtgärder accentuerats. På flera stora
arbetsområden förekommer det en stor
oro, särskilt bland de äldre anställda.
Med äldre menar jag då inte bara gamla
utan också de icke längre helt unga.
Dessa kategorier blir lättast arbetslösa
och har det också svårast att få en anställning
igen.

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m. m.

Det är inte acceptabelt att åldern blir
en vanlig kassationsgrund på arbetsmarknaden.
Jag vet att man för närvarande
inom olika organisationer —
också på arbetsgivarsidan — fäster
stort avseende vid dessa problem och
att det på en del håll pågår ett internt
utredningsarbete. Trots att man framför
allt 1964 fick till stånd mycket
väsentliga förbättringar i avtalen när
det gäller trygghetsfrågorna, vet jag att
det finns många som förut enbart anslöt
sig till avtalslinjen men som nu
är benägna att ompröva sin ställning
och i stället till och med stödja kravet
på en lagstiftning. Det har nämligen visat
sig att de resultat man kunnat nå
avtalsvägen inte räckt till.

På det statliga området, som ju ofta
brukar åberopas såsom idealarbetsmarknaden,
gjorde TCO i början av detta
år en framställning till avtalsverket
om trygghetsfrågorna. Man pekade i
denna framställning på den mycket
klara tendens som förekommer att alltmer
utnyttja lösligare anställningsformer
än den ordinarie, vilket medfört
att anställningstryggheten i statstjänst
också formellt fått ett annat och mindre
fast innehåll än tidigare.

På t. ex. hela det stora skolområdet
har staten ännu inte löst frågan om
ordningsföljden vid de uppsägningar,
som med nödvändighet måste göras,
vilket medför att många lärare i vårt
land, som varit anställda kanske t.o.m.
ett decennium eller mer på samma
plats och verkligen rotat sig i tillvaron,
kan få leva i otrygghet och rädsla för
att plötsligt bara skickas i väg.

Det finns också udda fall av många
slag från många olika arbetsområden,
vilkas behandling förefaller djupt upprörande.
Jag skall tillåta mig att nämna
bara ett exempel, som jag tar från
journalistvärlden. En journalist från en
stor veckotidning blev efter elva års
arbete i ledande ställning på samma
tidning, med upplagestegringar, inkomstökningar
och andra direkta bevis

på framgång och uppskattning, uppsagd.
Det kom först från direktionen
ett lika vänligt som envist erbjudande
om ett sabbatsår som tack för fint arbete.
Efter mycken tvekan accepterades
detta sabbatsår. När halva året hade
gått kom en uppsägning från företagets
ledning.

Så här skriver den berörda journalisten
i ett brev: »Vad var det då
som hade hänt? Jag vet det inte. Och
jag vet inte ännu i denna dag varför
jag blev uppsagd. Faktum kvarstår dock
att i dagens Sverige kan ett företag
utan några som helst skäl säga upp
en anställd.» Och det är ju på principen
om den fria uppsägningsrätten som
vår rätt ännu vilar.

Har då inte alla uppsägningar ändå
ett objektivt skäl i grunden? Ja, låt
mig ta ett annat fall, som har blivit
prövat av arbetsdomstolen för ett par
år sedan och där man alltså med hjälp
av reglerna i avtalet kunnat se vad det
egentligen rörde sig om.

Det hade på fritiden blivit en dispyt
mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.
Arbetsgivaren var festplatschef och den
anställde tjänstgjorde som tombolakontrollant.
Dispyten gällde från början
ersättning för arbete på kvällen men
vidgades sedan till många andra ting,
och så kom uppsägningen. Arbetsdomstolens
behandling av ärendet ledde
fram till slutsatsen, att det i detta fall
inte förelåg godtagbara skäl för en uppsägning.

Det finns flera sådana fall som visar
att det kan vara för arbetet fullständigt
ovidkommande orsaker till att plötsligt
tryggheten för en person och hela hans
familj blir raserad. I det fall jag nyss
redogjorde för gick det ju att lösa problemet
på ett tillfredsställande sätt
tack vare avtalet, men alla människor
omfattas inte av något avtal. En del
tillhör inte någon organisation — och
det har de ju rätt till —, andra tillhör
en organisation utan trygghetsavtal.
Och inte heller hela LO-området om -

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m. m.

fattas av hela huvudavtalet, eftersom
Byggnadsarbetareförbundet, Transportarbetareförbundet
och de grafiska facken
inte undertecknat avtalet. I utskottsutlåtandet
görs också mycket riktigt
ett påpekande i detta avseende.
I en del fall kan det vidare vara så
att arbetsgivaren inte tillhör någon organisation.
Mönstret är alltså ganska
brokigt.

Men det finns många som står utanför
möjlighet till trygghet även om de
omfattas av gällande avtal. I augusti
i år gjorde TCO-ordföranden Otto Nordenskiöld
ett uttalande inför socialdemokratiska
partiets tjänstemannaråd
där han framhöll att skyddet mot obefogade
uppsägningar är relativt dåligt
utformat i vårt land. Problemet bör
angripas med större frigjordhet, menade
herr Nordenskiöld. Och utan att
direkt fordra lagstiftning, så menar
TCO att en offentlig utredning om denna
fråga är påkallad.

Det står många människor bakom
detta TCO-krav. Skall det verkligen år
efter år bara nonchaleras? Redan vid
remissbehandlingen av den motion i
ärendet som jag väckte 1962 uttalade
TCO att organisationen fann rättstillståndet
på området långtifrån tillfredsställande
och ansåg att det skulle vara
av synnerligt värde om ifrågavarande
problemkomplex blev föremål för en
allsidig utredning. Och trots de förbättringar,
som obestridligen har skett
sedan dess, står man alltså fast vid
att det finns behov av en utredning.

1 någon av de många debatter som
förts här i riksdagen om uppsägningsskyddet
har det sagts att det inte är
någon mening med att tänka på lagstiftning
då det föreligger ett avtal som
fungerat i huvudsak tillfredsställande
för LO:s medlemmar.

Men jag kan inte se annat än att vi
som riksdagsledamöter är skyldiga att
ta hänsyn till en vidare krets än en
organisations medlemmar, även om den
organisationen är stor. Enligt mitt sätt

att se är redan en enda människas
otrygghet tillräcklig motivering för att
gripa sig an problemet, och här gäller
det krav från många människor.

Tidsaspekten har också åberopats i
debatterna. Det sades t. ex. 1962 att en
utredning skulle ta ett par år och att
det sedan skulle ta ett eller ett par
år innan riksdagen fattat beslut. Vi
skulle alltså enligt det tidsschemat ha
varit färdiga ungefär 1966, och det
hade onekligen varit en styrka för alla
dem som i dag upplever otryggheten i
anställningen.

Andra lagutskottets motiveringar i
år för att avfärda frågan är varken
särskilt nya eller särskilt spännande.
Frågorna lämpar sig bäst för en reglering
avtalsvägen, anför utskottsmajoriteten.
Ja, men alla har inte avtal. Utvecklingen
har visat att man kunnat
skapa en ordning med betydande skydd,
framhåller utskottsmajoriteten vidare.
Ja, men skyddet är inte tillräckligt, och
det gäller inte alla. »Det är emellertid
inte utan vidare givet att lagstiftning
är den effektivaste metoden.» Nej, men
yrkandet gäller inte heller lagstiftning
utan utredning. Frivilliga överenskommelser
har sådana fördelar, att lagstiftning
inte bör aktualiseras förrän det
ådagalagts att man inte nått en godtagbar
lösning, säger utskottsmajoriteten.
År efter år har man kunnat konstatera
att tryggheten inte är realiserad för
alla. Hur länge skall man vänta innan
detta kan anses tillräckligt ådagalagt
för utskottet? Jag är ganska övertygad
om att man kan hålla på detta sekel ut
och säga att man först skall försöka
med förhandlingar och dessutom påvisa
att det har blivit bättre med förhandlingar.
Men lika fullt kommer det med
all säkerhet att finnas en restpost.

En utredning skulle kunna kartlägga
hur många personer som står utanför
trygghet genom avtal och varför de gör
det. Den skulle också kunna kartlägga
vad det är som kvarstår av trygghet
även med tillämpning av gällande avtal.

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m. m.

Den skulle kunna redovisa aktuella erfarenheter
från andra länder, där man
har hunnit betydligt längre än vi har
gjort i Sverige. Om en utredning efter
slutförandet av sitt arbete skulle förorda
en lagstiftning skulle denna självfallet
kunna vara av dispositiv karaktär.
Alla fördelar med frivilliga överenskommelser
skulle alltså kunna bevaras.

Det absolut vanligaste på svensk arbetsmarknad
är att gjorda uppsägningar
både är nödvändiga och har skötts
snyggt. Jag vill också tillfoga att det
självfallet inte ligger i någons intresse
att man har ett sådant statiskt betraktelsesätt
att man motsätter sig alla
förändringar för de anställda. Yissa
förändringar kan vara synnerligen nödvändiga
när det gäller att tillgodose
berättigade krav på effektivitet. Men
antalet direkt obefogade uppsägningar
är för stort för att man skall kunna
negligera frågan. Risken blir också,
som jag redan framhållit, accentuerad
i ett ovisst sysselsättningsläge som vi
har särskilt i år.

Herr talman! Av det anförda framgår
att jag anser det obegripligt att utskottsmajoriteten
inte vill förorda åtminstone
en sådan utredning som föreslås i reservationen.
Jag instämmer i herr Jonssons
yrkande om bifall till denna.

I detta anförande instämde herr
Nihlfors (fn).

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Bland de motioner som
behandlas i andra lagutskottets utlåtande
nr 67 återfinns också motioner från
vänsterpartiet kommunisterna, nämligen
motionsparet nr I: 80 och II: 68,
vari yrkas »att riksdagen i skrivelse
till regeringen begär skyndsam utredning
och förslag till lagstiftning om
obligatorisk uppsägningstid av minst
sex månader vid avskedanden», och
motion nr 11:515, vari yrkas »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om en utredning av frågan
om att genom ett lagfäst skydd ge de

äldre och handikappade en tryggare
arbetsanställning».

Motionerna är inspirerade framför
allt av det otrygghetstillstånd som är
rådande i anställningen. Trygghet har
numera blivit ett honnörsord, som på
senare år kommit till allt flitigare användning.
Ju oftare det används, desto
otryggare tycks förhållandena bli för
många av de anställda. Företag lägger
ned driften eller flyttar till utlandet.
Under rationaliseringens täckmantel
sker också massavskedanden. Det blir
samhällets uppgift att träda till för att
skapa någon form av trygghet för de
avskedade, då det privata näringslivet
inte längre tar något ansvar för de anställda.

Dessa missförhållanden är inte längre
enbart ett norrlandsproblem, även om
de är särskilt markerade i denna de! av
landet. Oryggheten i anställningen har
givetvis att göra med den närings- och
lokaliseringspolitik som bedrivs, men
ytterst är det ekonomiska systemet i
vårt land orsaken.

Utskottet hänvisar i sitt utlåtande till
de mycket begränsade lagregler som
gäller och menar att frivilliga överenskommelser
är den mest framkomliga vägen.
Om så är fallet, varför saknas då i
avtalen exempelvis stadganden om
minst sex månaders uppsägningstid?
Någon brist på intresse från fackföreningshåll
beror det i varje fall inte på.

En omfattande opinion har under senare
år drivit fram en förbättring och
tvingat företagen att inom en mer rimlig
tid än tidigare ge varsel om nedläggning
eller väsentlig driftinskränkning,
varvid överenskommelse om varseltider
träffats. Men det är inte därför
självklart att uppsägningstid stipuleras
vid alla företag. När det gäller mindre
företag och i fråga om begränsade avskedanden
känner den enskilde inte
den trygghet som ett lagstadgande skulle
medföra. Inte ens vid omfattande avskedanden
hos större företag tillämpas
någon längre varseltid än vad avtalen

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning ni. m.

stipulerar. Jag skulle i detta sammanhang
vilja hänvisa till de förhållanden
som råder för skogsarbetarna. På detta
område väcker massavskedanden inte
alls samma uppmärksamhet som då ett
företag nedlägger driften, trots att då
det gäller skogsarbetare antalet friställda
kan vara vida större.

I augusti i år avskedade exempelvis
Svenska cellulosaaktiebolaget 284 skogsarbetare
med endast åtta dagars uppsägningstid,
men detta väckte ingen
som helst uppmärksamhet i massmedia.
Under de senste fem åren har cirka

2 000 helårsanställda skogsarbetare blivit
friställda enbart i Yästernorrlands
län. SCA svarar för de flesta. Under
samma tid har ungefär lika många deltidsanställda
fått sluta sina anställningar.
I detta fall har de flesta varit småbrukare
med skogsarbete som nödvändig
inkomstkälla.

Cellulosakoncernen använder metoden
att invagga de anställda skogsarbetarna
i säkerhet för att sedan, relativt
kort tid efteråt, slå till så mycket kraftigare.
Det är beklämmande att konstatera
hur SCA:s egen tidning tio månader
innan dessa massavskedanden
ägde rum förklarade att det inte var
aktuellt med några som helst avskedanden.
De helårsanställda skogsarbetarna
skulle nämligen kunna räkna med
full sysselsättning i fortsättningen. Den
7 mars i år förklarade SCA-tidningen,
att det enligt den prognos som man gjort
upp för det framtida arbetskraftsbehovet
i skogen skulle vara 3 000 skogsarbetare
år 1975. Så kom massavskedandena
några månader senare, och i
dag — sju år innan den utsatta tiden
utgått —- är man vid SCA nere i de

3 000 skogsarbetare som företaget angav
i sin prognos för år 1975.

Herr talman! Jag har velat nämna
detta som ett exempel på att hade det
funnits en lagstiftning om minst sex
månaders obligatorisk uppsägning, skulle
säkerligen ledningen för SCA inte
ha uppträtt så nonchalant mot sina

skogsarbetare som i verkligheten skett.
En lagstiftning på detta område skulle
medföra större trygghet för den anställde
precis på samma sätt som då
det gäller värnpliktiga eller andra grupper
i liknande fall, då lagregler om
uppsägning finns.

Vari skulle olägenheterna med att
lagfästa en viss uppsägningstid bestå?
Den frågan är berättigad. Vi har ju
redan lagstiftning om semester och om
arbetstid. — Samhällsmedborgarna omgärdas
av inte så få lagbestämmelser
som tillvaratar deras intressen, men då
det gäller denna elementära trygghetsfråga
vill man inte vara med. Vi kan
för vår del inte finna några rimliga
skäl till att detta trygghetskrav inte
lagfästes.

Vår andra motion i detta sammanhang
— det gäller motionen nr 515 i
denna kammare — behandlar skyddet
av den äldre arbetskraften samt de handikappade.
Tillåt mig, herr talman, att
även i anslutning till denna motion
börja med exemplet skogsarbetarna.

För kort tid sedan hade skogsarbetarna
i östra Jämtland — det var avdelning
18 — representantskapsmöte. Därvid
konstaterades, att enbart under det
senaste året över 200 skogsarbetare
hade friställts, som det så vackert heter,
inom denna fackavdelnings verksamhetsområde.
Friställningarna hade
till stor del drabbat den äldre arbetskraften.
Detta styrkes av det faktum,
att av dessa avskedade skogsarbetare
mellan 80 och 90 kommer att få avgångsvederlag.
Otryggheten bland skogsarbetarna
är så stor, att man vid denna
sammankomst var överens om att
i avtalsrörelsen ge trygghetsfrågorna
prioritet och låta tidlönerna komma i
andra hand. Man fattade även beslut
om att tillställa avtalsrådet denna rekommendation.

Otryggheten måste vara synnerligen
stor, då skogsarbetarna med sitt låga
löneläge i förhållande till det verkliga
slit som en skogsarbetare måste utföra

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m. m.

ställer trygghetsfrågorna främst och lönevillkoren
först i andra hand.

Jag skulle gärna vilja anföra några
rader ur det uttalande, som denna fackliga
organisation beslutade om: »Lagstiftarna
måste finna former för att lagstifta
om skydd för den äldre arbetskraften
mot omotiverade friställningar
av äldre arbetskraft som sker i spekulativt
syfte.» Uttalandet är, såsom framgår
av det citerade, helt i linje med de
yrkanden som vår motion nr 515 ställer.

Införandet av permitteringslön har
medfört, att permitteringarna i skogen
bär upphört. Skogsbolagen avskedar
folk i stället, och då framför allt den
äldre arbetskraften. Avdelning efter avdelning
inom Skogsarbetareförbundet
ställer inför den nu aktuella avtalsrörelsen
frågan om trygghet i anställningen
främst. Skogsbolagen, och kanske
främst SCA, har uppträtt skandalöst
mot sin arbetarstam genom de omfattande
avskedanden som har företagits
under senare tid.

Den äldre arbetskraften drabbas hårt
oavsett inom vilket yrke avskedandena
sker. Jag har dock velat anföra skogsarbetarna
som exempel, då de tillhör
en grupp som i de flesta fall glöms bort.

Det har blivit alltmera klart, allteftersom
samhället byggt ut sina positioner
på arbetsmarknaden och inom lokaliseringspolitiken,
att de privata storföretagen
anser, att det inte alls är deras
uppgift att svara för sysselsättningen
av de avskedade, utan att det i stället
är samhället som skall klara av den
uppgiften då dessa företag ställer hundratals,
ja tusentals anställda utan arbete.
In i bilden kommer återigen
samhällets roll som hjälpgumma.

Den äldre och handikappade arbetskraften
har fått det synnerligen svårt
och otryggt på arbetsmarknaden. Undersökningar
som gjorts visar att många
företag i sin anställningspolitik inte tolererar
några som helst handikapp hos
den arbetssökande.

Storföretag kan uppträda nästan
egenmäktigt mot den äldre arbetskraften.
Jag vill i detta fall anföra SCA:s
handlande som ett skrämmande exempel.
Denna koncerns industrier Wifstavarv-östrand
tillställde för en tid sedan
ett hundratal äldre arbetare en skrivelse
med innebörden: Ta avgångsvederlag
och sluta nu — eller stanna ett
tag till och bli avskedad senare utan
vederlag! I AFA-bestämmelserna heter
det emellertid att förutsättningen för
att bidrag skall utgå är att »arbetstagaren
skall av arbetsgivaren ha uppsagts
på grund av driftsmässig förändring
och av denna anledning skilts från
sin anställning hos företaget utan eget
förvållande eller egen vilja». Uppmaningen
till de tillskrivna att söka avgångsvederlag
synes således till och
med strida mot ifrågavarande bestämmelser.

Herr talman! Jag skulle kunna anföra
en rad ytterligare exempel på den orimliga
anställningspolitik som företagen
använder gentemot den äldre och handikappade
arbetskraften, men det anförda
får räcka.

I den reservation som är bifogad utskottsutlåtandet
talas det även till förmån
för vår motion nr 515, men då
det i samma reservation i motiveringen
under punkt a) talas om »att problemen
skall angripas förutsättningslöst
utan direkt inriktning på lösning genom
lagstiftning» kan vi inte ge vårt stöd åt
reservationen i den delen utan yrkar
bifall till motionerna I: 80 och II: 68.
Däremot yrkar vi bifall till reservationens
yrkande under I.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! De motioner som behandlas
i detta utskottsutlåtande har
alla ett mycket vällovligt syfte, vilket
inte skall bestridas. Motionärerna vill
stärka tryggheten för de anställda.

I folkpartimotionen och i herr Lorentzons
motion värnas speciellt om de
äldre och de handikappade. Som fram -

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m. m.

går av utskottsutlåtandet är utskottet
helt ense med motionärerna när det
gäller önskemålet att skapa trygga anställningsförhållanden.
På den punkten
råder ingen tvekan.

Oenigheten gäller alltså inte målet
utan medlen, d. v. s. metoderna för att
stärka anställningstryggheten. Motionärerna
vill ha lagstiftning, medan utskottet
menar att man i första hand
bör söka komma till rätta med frågan
genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens
parter.

Det är intressant att konstatera att
det råder en viss skillnad mellan folkpartimotionen
och den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen. Motionen
synes vara inriktad på en lösning
genom lagstiftning, medan det i reservationen
sägs att problemen skall angripas
förutsättningslöst, d. v. s. utan
direkt inriktning på lagstiftning. Det
finns i reservationen alltså en glidning
mot utskottets ståndpunkt.

När utskottet förordar att frågan primärt
skall lösas genom avtal, bygger
det sitt ställningstagande på en värdefull
tradition inom den svenska arbetsmarknaden.
De stora organisationerna
i Sverige har på ett i världen enastående
sätt lyckats lösa sina inbördes
problem förhandlingsvägen. Frågan om
uppsägningsskydd utgör en god illustration
av hur man i den s. k. Saltsjöbadsandans
tecken i stort sett lyckats bemästra
ett problem som varit föremål
för stridigheter alltsedan fackföreningens
barndom.

Fru Nettelbrandt sade att man inte
skall vara så statisk att man inte kan gå
med på förändringar, och det är naturligtvis
riktigt. Men jag vill peka på det
förhållandet att den fria uppsägningsrätt,
som arbetsgivarna ursprungligen
hade, har undan för undan mjukats
upp. I dag gäller i praktiken inte fri
uppsägningsrätt för organiserad arbetskraft.
Det fordras ett godtagbart skäl
för att en uppsägning skall vara giltig,
och i sista hand kan tvist om sådant

skäl föras till särskild skiljenämnd.
Denna avgör då med bindande verkan
saken. Är uppsägning ogiltig utdömes
också skadestånd. Även för de offentligt
anställda gäller att endast objektivt
godtagbara skäl får anföras för uppsägning.
Det kan vara värt att notera som
ett bevis på parternas förmåga att förhandla
sig till lösningar i uppsägningsfrågor,
att sedan skiljenämnden skapades
år 1964 endast 10—15 fall förts
till nämndens prövning; i övrigt har
frågorna lösts förhandlingsvägen.

Med det sagda har jag velat visa att
allt inte är gott och väl i fråga om anställningstryggheten
i dag; mycket återstår
fortfarande att uträtta. De smidigaste
och för olika branscher bäst lämpade
lösningarna anser jag emellertid
att man når avtalsvägen. Lagstiftning
bör tillgripas — det har utskottet tidigare
uttalat, och man är fortfarande av
den uppfattningen — endast om avtalsvägen
visar sig oframkomlig. Vi kan
aldrig komma ifrån arbetsgivarnas rätt
att i vissa fall säga upp arbetskraft. Vid
arbetsbrist måste de kunna avskeda
folk; en motsatt regel skulle motverka
rationaliseringar och naturligtvis starkt
hämma näringslivet. Däremot kan vi
verka för att den anställdes rätt till inkomst
och arbete i möjligaste mån tillvaratas,
och här kommer åtgärder som
avgångsvederlag, omskolning, arbetslöshetsersättning
etc. in i bilden. På
dessa områden har samhället vid sidan
av organisationerna en stor uppgift att
fylla. Även reglerna om varselskyldighet
vid driftsinskränkningar är av betydelse,
och på det området finns sedan
i våras en överenskommelse om att
utsträcka varseltiden.

I sitt anförande nämnde fru Nettelbrandt
ett antal fall som skulle visa att
det är ganska illa ställt på detta område.
Jag har redan medgivit att tryggheten
inte är fullkomlig, men jag har också
pekat på att organisationerna har möjligheter
att förbättra denna. Jag är
övertygad om att för den händelse

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m. in.

Landsorganisationen anser lagstiftning
nödvändig kommer denna organisation
också att göra framställning därom.

Herr Lorentzon nämnde också exempel
på uppsägningar som han fann
orimliga. Visst finns det sådana fall,
det skall inte bestridas, men det är inte
säkert att en lagstiftning skulle vara
den smidigaste lösningen. Även här
uppkommer speciella problem som kan
vara svåra att bemästra för de domstolar
som skulle få pröva dessa frågor.

Herr Lorentzon frågar varför bestämmelse
om sex månaders uppsägningstid
saknas i avtalen. Det beror förmodligen
på att man på arbetstagarsidan
inte velat acceptera en så lång uppsägningstid
som sex månader; skall det
vara en stadgad uppsägningstid, utgår
jag ifrån att den måste vara ömsesidig,
och det har man på arbetarhåll inte
velat vara med om. Därför har uppsägningstiden
enligt bestämmelserna blivit
kortare.

Herr talman! Sammanfattningsvis
kan man alltså säga att anställningstryggheten
är en viktig sak — jag understryker
det — som förtjänar uppmärksamhet.
Det är svårt att uppnå
idealtillståndet, men jag betvivlar att
vi i detta land skulle ligga så långt efter
andra länder som fru Nettelbrandt påstår.

Utskottet anser att frågan om uppsägningsskydd
i första hand bör lösas
av arbetsmarknadens parter och att dessa
hittills inte ådagalagt en sådan bristande
förmåga att lösa dessa frågor att
det finns anledning att aktualisera en
lagstiftning. Jag upprepar än en gång,
att om Landsorganisationen anser en
lagstiftning befogad så är jag övertygad
om att den kommer att göra en
framställning härom.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: -

Herr talman! Herr Fredriksson ville
göra en viss distinktion mellan å ena
sidan reservationen och å andra sidan
motionen. Personligen är jag mycket
tillfredsställd med den skrivning som
reservationen fått; man begär där en
utredning utan direkt inriktning på lagstiftning.
Jag är inte främmande för en
lagstiftning, därest en sådan skulle visa
sig nödvändig. Men att utredningen direkt
skulle ta sikte härpå anser jag vara
felaktigt. Många människor har emellertid
missuppfattat motionsyrkandena,
som ingalunda innehåller ett krav på
utredning om lagstiftning, och om herr
Fredriksson läser motionen noga skall
han finna att den innehåller krav på en
utredning av hela denna problematik.
Jag är också mycket glad och tacksam
för att detta så klart kommit till uttryck
i reservationen, att det inte behöver
kvarstå något missförstånd på den
punkten.

Vidare sade herr Fredriksson, att det
i dag i praktiken inte finns någon fri
uppsägningsrätt. Jag skulle vilja rekommendera
herr Fredriksson att fråga
sin partikollega statsrådet Geijer om den
saken. När denna fråga förra gången
debatterades i riksdagen gjorde han ett
mycket klart uttalande på den punkten.
Trots alla de modifikationer som för
närvarande finns är detta dock svensk
rättsstån dpunkt i dag. Jag skall inte
upprepa vad jag tidigare utvecklat om
de fall där denna rättsgrundsats blivit
den gällande.

Herr Fredriksson betvivlade också
att vårt land skulle ligga så dåligt till i
denna fråga jämfört med andra länder.
Jag vill även på den punkten hänvisa
till statsrådet Geijer. Fråga honom om
den saken! Han har gjort många bra
uttalanden kring dessa frågor. Detta är
alltså inte bara mina slutsatser, utan de
går att finna på närmare håll.

Det var verkligen mycket belysande
när herr Fredriksson —- jag tror vid två
tillfällen — i sitt anförande sade, att
om Landsorganisationen anser en lag -

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m. m.

stiftning nödvändig så kommer den att
göra en framställning härom och — underförstått
— då kommer behandlingen
av hela denna fråga att bli en annan än
för dagen. Jag tycker att det är minst
sagt betänkligt om vi här i riksdagen
agerar som företrädare för vissa grupper
och nära nog, bokstavligt talat,
struntar i andra mycket betydande
gruppers krav. Jag vill återigen hänvisa
till vad herr Nordenskiöld sade på
det socialdemokratiska partiets tjänstemannakonferens.
Detta krav upprepades
av herr Nordenskiöld på TCO:s senaste
representantskap, och det väckte
ingen gensaga.

Herr LORENTZON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Det verkar på mig som
om herr Fredriksson hade fattat vår
motion och våra krav fel; vi anser att
en lagstiftning är bästa sättet att lösa
den fråga vi nu behandlar. Herr Fredriksson
sade att anledningen till att något
stadgande om sex månaders uppsägning
inte finns i kollektivavtalen är
att arbetarna själva inte velat ta in detta
i avtalet, därför att samma uppsägningstid
måste gälla vare sig uppsägningen
görs av arbetstagarna eller av arbetsgivarna.
Nej, så har vi aldrig skrivit i
vår motion. Den uppsägningstid vi nu
diskuterar gäller ju driftsnedläggningar,
då storföretagen och storfinansen bollar
med de anställda precis som de vill. Det
är här vi vill ha en lagstiftning, som
förbjuder arbetsgivarna att vidta dylika
åtgärder utan en längre uppsägningstid,
och vi föreslår att denna skall vara sex
månader. Jag har ju i mitt tidigare anförande
med en hel rad exempel visat
vilka resultat missförhållandena kan få
för bl. a. skogsarbetarna. Vi har inte alls
tänkt oss något kollektivavtal i detta
fall; vi vet att det inte går att få in sådana
bestämmelser i ett kollektivavtal.
Vi vill ha en lagstiftning som skyddar
den personal som avskedas vid driftsnedläggningar.
Jag är fullt medveten om

att denna fråga, som har så stor betydelse
för de anställda, inte är mogen för
en lösning i dag. Men vi tror att problemen
kommer att lösas. Hur snart det
kommer att ske beror på den opinion
som arbetarna själva underifrån kan
skapa.

Jag såg i dagens morgontidningar att
det utskott som behandlar vår motion
om lägre pensionsålder för gruvarbetarna
nu har beslutat villfara motionens
begäran och tillsätta en utredning. Jag
är övertygad om att motionen inte hade
fått den behandlingen om inte Sara Lidman
i sin bok »Gruvan» gjort sina verkligt
avskräckande avslöjanden, som givit
genljud i svenska massmedia och
som faktiskt skapat en omfattande opinion
bland gruvarbetarna. Jag har redan
tidigare hänvisat till att skogsarbetarnas
fackföreningar i dag kräver lagstiftning
helt i linje med den som föreslås
i vår motion. Även om herr Fredriksson
har svårt att i dag försvara utskottets
handlande kommer denna fråga
ändå till slut att få sin lösning.

Herr FREDRIKSSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Fru Nettelbrandt skall
väl inte försöka bestrida att det har skett
en glidning ifrån motionen till reservationen;
i motionen begär man ju en utredning
om uppsägningsskydd och ett
förslag till riksdagen, och skall man
framlägga ett förslag till riksdagen så
måste det väl ändå röra sig om lagstiftning
i någon form.

Fru Nettelbrandt sade att jag skulle
vända mig till statsrådet Geijer och fråga
honom om hans uppfattning. Nej,
fru Nettelbrandt, det behöver jag inte
alls göra. Herr Geijer sitter med i regeringen
och har full frihet att handla om
han anser det av behovet påkallat.

Till herr Lorentzon vill jag bara beträffande
Sara Lidmans bok säga att det
säkerligen inte är den som är anledningen
till att motionerna om sänkt pensionsålder
för gruvarbetarna tillstyrkts.

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m. m.

Anledningen till det beslutet ligger mycket
längre tillbaka i tiden. Det är på
grundval av fackligt och politiskt samarbete
som man kommit fram till denna
ståndpunkt. Jag tror inte det är lämpligt
att vid detta tillfälle diskutera Sara
Lidmans bok; den återger visserligen
förhållandena på en arbetsplats, i en
gruva — man kunde ha tagit vilken arbetsplats
som helst — men jag tror ändå
inte att den på ett sakligt riktigt sätt
speglar förhållandena i gruvan. För resten
kunde Sara Lidman bara ha gått till
protokollet från Gruvindustriarbetareförbundets
senaste kongress. Då skulle
hon ha fått en aning om hur gruvarbetarna
själva ser på sina arbetsförhållanden.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill gärna tillägga
att det inte är fråga om någon glidning
mellan yrkandet i motionen och yrkandet
i reservationen. Det är alldeles riktigt
att det, som herr Fredriksson påpekar,
begärs en utredning och att det
för riksdagen framläggs de förslag vartill
utredningen kan ge anledning.

Jag har, tror jag, i mitt senaste anförande
sagt att jag ingalunda är främmande
för en lagstiftning, därest en sådan
skulle vara nödvändig. Men utredningen
skall inte vara inriktad på detta,
utan den skall arbeta förutsättningslöst
och överväga andra tänkbara vägar. Den
utveckling som man har haft i andra
länder har ingalunda gått enbart lagstiftningsvägen
utan man har funnit
andra former, mera utvecklade än dem
som vi har tillämpat här i landet.

Herr FRIDOLFSSON i Rödeby (s):

Herr talman! Utskottet hänvisar i sitt
utlåtande till att en överenskommelse
träffats den 14 maj i år mellan arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund,
Landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation samt fram -

håller betydelsen av att arbetsmarknadsverket
i god tid underrättas om företagens
planer på personalinskränkningar.

Hur denna överenskommelse kommer
att medverka till tryggare anställningsförhållanden
är ännu för tidigt att bedöma.
Jag har dock den uppfattningen
att uppsägning och friställning av arbetskraft
i en del fall sker med mycket
kort varsel med åtföljande svåra problem
för såväl de friställda som arbetsmarknadsmyndigheterna
och berörda
kommuner. Om detta beror på den korta
tid som överenskommelsen varit i
kraft eller det fortfarande beror på bristande
intresse från en del arbetsgivares
sida låter jag vara osagt. Den närmaste
tiden får väl ge besked. Kvar står dock
de anställdas krav på trygghet i sin anställning,
ett krav som vi alla kan instämma
i. Ute på arbetsplatserna är kravet
på trygghet en mycket stor fråga
som många anser böra lösas på samma
sätt som semestern och ATP, d. v. s. genom
lagstiftning, om det inte går avtalsvägen.

För dagen är jag dock inte beredd att
gå så långt, utan vill vänta och se om
arbetsmarknadsparterna i de nu pågående
förhandlingarna kan komma till
rätta med problemet. Därför vill jag inte
för närvarande tillstyrka utredning eller
biträda kravet i reservationen.

Herr talman! Jag vill sluta med att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag skulle vilja hänvisa
herr Fredriksson till vår motion om
lägre pensionsålder för gruvarbetare.
Den bygger helt på uttalanden av gruvarbetarnas
kongress, så dem står jag inte
alls främmande för.

När det sedan gäller Sara Lidman och
påståendet att hon, om hon hade besökt
gruvarbetarna, hade fått klart för sig
deras inställning i pensionsfrågan skulle
jag vilja säga: Jag tror att Sara Lidman
har en mycket intim kontakt med gruvarbetarna
liksom med arbetare över hu -

Nr 39

Onsdagen den 27 noveniber 1968

Utredning ang. en konserveringsindustri för fisk på ostkusten

vud taget. Man bör nog ge Sara Lidman,
och alla de författare i vårt land, som
ställer de breda massornas krav i förgrunden,
allt det stöd som kan lämnas,
ty det är dessa människor arbetarklassen
behöver, om den erforderliga opinionen
skall kunna skapas för genomförandet
av de stora krav som i dag står
på dagordningen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till motionerna I: 80 och
II: 68; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. B och C

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till det i reservationen
under I) framställda yrkandet; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i momenten
B) och C) i utskottets utlåtande
nr 67, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det i reservationen av fru Hamrin-Thorell
m. fl. under I) framställda yrkandet.

sitionen. Fru Nettelbrandt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 152 ja och 48 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 19

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtande nr 66, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om erkännande av
privat jorddelning som fastighetsbildning
(legaliseringslag), m. m., jämte motioner
i ämnet; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av motioner angående
kronans fiskerätt i Törne älv,
och

nr 42, i anledning av motioner om
utredning angående fiskerinäringens
framtid.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 20

Utredning ang. en konserveringsindustri
för fisk på ostkusten

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av motioner
om utredning angående en konserveringsindustri
för fisk på ostkusten.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att här hålla något längre anförande,
men jag tycker att några ord bör sägas
i denna för fiskarna som yrkesgrupp
så oerhört viktiga fråga.

I de likalydande motionerna 1:713
och II: 914 har vi hemställt »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Utredning ang. en konserveringsindustri för fisk på ostkusten

om en förutsättningslös utredning beträffande
möjligheterna att anlägga en konserveringsindustri
för fisk på ostkusten».
Ärendet har varit på remiss i vanlig ordning,
och remissinstanserna har meddelat
hur de ser på frågan. Några har skrivit
att en utredning borde företas, medan
andra däremot har ställt sig negativa
till förslaget. Kommerskollegium
skriver att det för närvarande inte går
att göra något åt denna sak, medan handelskamrarna
i Norrköping, Visby, Gävle
och Sundsvall tillstyrker vår hemställan.
Fiskprisutredningen har för sin
del meddelat att vissa av de spörsmål
som nämnts i motionerna kommer att
behandlas av utredningen. Detta är bra,
och jag skall inte säga något illa om det.

Det torde vara väl bekant för alla att
yrkesfiskarna i dag brottas med mycket
stora svårigheter, som efta leder till personliga
tragedier. Man har hjälpt varandra
med borgenslån, och när någon
då inte har kunnat klara sina åligganden
har borgensmännen fått göra det i stället,
vilket har resulterat i att många som
tidigare haft en ordnad ekonomi har
ställts inför ekonomisk ruin. .Tåg anser
därför att man medan tid är borde göra
något för fiskarna, innan hela yrkeskåren
går under. .Tåg överdriver inte om
jag säger att fiskarna i dag är den yrkesgrupp
som har de största bekymren. De
måste ju ändå ha samma rätt som vi
andra till en ordentlig inkomst av sitt
arbete. Det får de inte i dag. Konkurrensen
utifrån är oerhört hård — för
att inte säga övermäktig — och det gör
att den ene fiskaren efter den andre dukar
under ekonomiskt.

Jag har kanske i något tidigare sammanhang
nämnt att jag under denna
höst har haft två kvinnor till hjälp vid
fruktplockningen. En av dem är fiskarhustru,
och hon sade för en tid sedan
ordagrant till mig: »Min man har varit
yrkesfiskare, men nu kan vi inte längre
existera på fisket. Han har fått gå till
sjöss, och jag får syssla med något arbete
i land.»

Det minsta man kan säga är att situationen
för fiskarna i dag är ytterst besvärande.

Herr talman! Vid den preliminära behandlingen
av denna fråga i utskottet
anmälde jag en blank reservation till utskottets
utlåtande, men på grund av annat
utskottsarbete hade jag inte tillfälle
att närvara när utlåtandet justerades.
Det är antagligen därför som min blanka
reservation har fallit bort. Med hänsyn
till frågans läge i dag skall jag emellertid
inte ställa något yrkande nu men
hoppas att fiskprisutredningen beaktar
denna för yrkesfiskarna så oerhört viktiga
fråga och ser till att något görs innan
det blir för sent.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill bara tillägga att
det väl i denna kammare inte råder
några delade meningar om det förhållandet
att fiskerinäringen just nu har
det mycket besvärligt. Den fråga som
herr Nilsson i Bästekille egentligen berörde
har vi emellertid behandlat redan
under föregående punkt på föredragningslistan,
jordbruksutskottets utlåtande
nr 42, om fiskerinäringens framtid.
Kammaren beslöt nyss att denna fråga
skulle överlämnas till fiskprisutredningen.

Det ärende som nu behandlas gäller
konserveringsindustrin, och vi har
i utlåtandet framhållit att vi förutsätter
att också detta spörsmål tas upp av fiskprisutredningen.
Herr Nilsson i Bästekille
och övriga ledamöter av denna
kammare har nog inga delade meningar
i denna fråga.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 21

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden och memorial
:

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

nr 51, i anledning av motioner angående
studiehjälpen till utländsk studerande,

nr 52, i anledning av motion om kollektivt
ägande av bostäder i flerfamiljsfastigheter,
m. m.,
nr 53, i anledning av särskilda motioner
angående ungdomens bostadsfråga
samt motioner om inrättande av en
ungdomens bostadsrättsorganisation,
nr 54, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner,
samt

nr 55, i anledning av motioner angående
statens järnvägars rabatter för
studerande.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 22

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkande nr 62, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 6 juni 1968
(nr 430) om mervärdeskatt jämte motioner.

§ 23

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Bästekille (h), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående tilldelningen
av medel för upprustning av vägar,
herr Henrikson (s), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående antalet ledamöter
i stads- och kommunalfullmäktigeförsamlingar,
samt

herr Werbro (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
användandet av blodgivarkort
som identitetshandling.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.10.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 68
814555