Nr 38 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:38)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 38 FÖRSTA KAMMAREN 1967

26—27 oktober

Debatter m. m.

Torsdagen den 26 oktober sjcj_

Svar på enkla frågor:

av herr Lidgard (h) om åtgärder för att begränsa disciplinproblemen
vid skolorna ................................ 3

av herr Hubinette (h) ang. ersättning till kommuner för utgifter
i samband med inrättande av vissa arvodestjänster .... 5

av fru Diesen (h) ang. vissa vidgade möjligheter till studielån 6

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. lyxtelegram .......... 7

av herr Nyman (fp) ang. normer för förbättrade bilsäkerhetsbälten
............................................... JO

av herr Tistad (fp) ang. inlärande av högerbeteende hos gångtrafikanter
............................................ j2

av herr Wallmark (h) ang. beläggning av vägar med svart asfalt 14
av herr Wallmark (h) ang. uttalande om ansvarslöshet hos företrädare
för svensk storindustri ........................ 15

Meddelande ang. enkel fråga av herr Wirtén (fp) ang. påvisad
försurning av mark och vattendrag ........................ 18

Fredagen den 27 oktober

Meddelande ang. enkel fråga av herr Lundberg (h) ang. viss befrielse
i efterhand från investeringsavgift .................. 21

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 38

Torsdagen den 26 oktober 1967

Nr 38

Torsdagen den 26 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhåller jag om tjänstledighet
från riksdagsuppdraget den 27 oktober—den
7 november 1967 för att
som inbjuden av Tunisiens regering
studera landets undervisningssystem.

Stockholm den 25/10 1967

Lisa Mattson

Den begärda ledigheten beviljades.

Om åtgärder för att begränsa disciplinproblemen
vid skolorna

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
PALME erhöll ordet
för att besvara herr Lidgards (h)
fråga om åtgärder för att begränsa
disciplinproblemen vid skolorna, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 17 oktober, och anförde:

Herr talman! Herr Lidgard har frågat
om man kan räkna med att från
berörda myndigheters sida effektivare
åtgärder kommer att vidtas för en begränsning
av disciplinproblemen i skolan.

Utbildningsmyndigheterna på alla
nivåer arbetar ständigt på att åstadkomma
förbättringar i skolväsendet,
vilka påverkar arbetsförhållanden och
arbetsformer.

Flera exempel härpå kan ges vad beträffar
det område herr Lidgard tar
upp: tillkomsten av samarbetsnämnder,
inrättande av skolpsykologtjänster, skolöverstyrelsens
studie om arbets-, trivsel-
och ordningsförhållanden i den obligatoriska
skolan. Jag räknar med att
såväl lokala som regionala och centrala
skolmyndigheter fortsätter att sträva
för en utveckling inom skolområdet,
som positivt påverkar det berörda problemets
lösning.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag tackar för det svar
som jag har fått. Jag är medveten om
att skolornas disciplinproblem, som jag
har tagit upp, kanske är väl stora för
att man skulle försöka tackla dem i
en enkel fråga. Att jag likväl vågat mig
på det sammanhänger med den aktualitet
som frågan fått i tidningsdebatten,
bl. a. på den allra senaste tiden.
Jag hade uppfattningen att ett snabbt,
ett positivt och ett auktoritativt besked
från ecklesiastikministern skulle kunna
bidra till att jämna ut och i någon
mån återställa ett rubbat förtroende.

Hade jag anat att ecklesiastikministern
skulle svara på det sätt som han
gjort, skulle jag ha avstått från att
fråga.

Svaret tillför inte debatten någonting
nytt. Det är i stort sett samma
svar som skolfolket har fått i 20 år
och som man har en mycket tveksam
erfarenhet av. Ändå hade herr Palme
kunnat svara så förfärligt mycket på
detta område, även om det är som han
sade till Dagens Nyheter i går, att han
inte hunnit tränga in i problemen. Han
kunde ha sagt att man numera är medveten
om och erkänner problemens existens
inom skolans område på ett helt

4 Nr 38 Torsdagen den 26 oktober 1967

Om åtgärder för att begränsa disciplinproblemen vid skolorna

annat sätt än tidigare. Redan därmed
skulle han kunnat lägga grunden till
ett ordentligt sätt att angripa dessa frågor.

Han skulle också ha kunnat säga att
man inte längre har uppfattningen att
disciplinproblemen enbart är lärarnas
fel utan att här finns en mängd samverkande
omständigheter. Han skulle
därmed ha skapat en öppenhet hos lärarna
som är nödvändig för att man
skall kunna komma åt problemen.

Det är bara några år sedan man
från en välskött sjukhusavdelning över
huvud taget inte fick tala om sjukhusinfektioner.
Det får man numera, och
man har också börjat komma till rätta
med detta problem.

Jag hoppas att vi genom att öppet
kunna resonera om dessa frågor också
skall kunna klara upp situationen i
skolorna.

I sitt svar åberopar herr Palme denna
utredning eller studie som skolöverstyrelsen
låtit göra angående arbetstids-
och ordningsförhållandena i den
obligatoriska skolan. Ja, det är i själva
verket en av orsakerna till att jag har
tagit upp denna fråga. Denna utredning
som tillsattes 1964 och kom till resultat
1965 utnyttjade vid tillsättning av en
studiegrupp en grupp som skulle rycka
ut som någon sorts brandkår för att
hjälpa till att utreda allvarliga problem
vid skolorna och komma med förslag.
Såvitt jag vet har denna grupp bara utnyttjats
vid något enstaka tillfälle. Det
är det som är anledningen till att jag
har formulerat min fråga så som jag
gjort. Jag har frågat efter effektivare
åtgärder. Jag tycker inte denna sak är
särskilt effektiv. Här finns utrymme för
ytterligare åtgärder.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! På en punkt är herr
Lidgard och jag helt överens, nämligen
att det är orimligt att inom ramen för
en enkel fråga ta upp detta stora och
komplicerade problem till en debatt

med något anspråk på att vara ingående.
Mitt svar präglas i icke ringa utsträckning
av insikten härom. Det innehåller
alltså bara några mycket korta
påpekanden. Dessa problem får vi diskutera
i andra sammanhang.

Sedan beklagar herr Lidgard, att jag
inte i svaret har upprepat vissa saker
som jag betraktar som rena självklarheter.
Jag tänker framför allt på talet
om att det skulle vara enbart lärarnas
fel att det råder disoiplinproblem i skolorna.
Lärarkåren är stor. Det är klart
att det i denna mycket stora kår finns
enskilda individer som bär svårt att
klara sin arbetssituation i skolan. Men
att av dessa enskilda fall göra några
generaliseringar om lärarkåren som
helhet skulle jag finna helt orimligt.
Det är en kår som i en efta svår situation
utför ett såvitt jag kan bedöma
utmärkt arbete.

Inte heller uttalade jag i svaret den
självklarheten att det finns disciplinproblem.
Visst finns det sådana problem,
och deras absoluta tal har väl
ökat i den mån som skolan ju har
kvantitativt blivit så ofantligt mycket
större än tidigare.

De här två sakerna som herr Lidgard
efterlyste betraktar jag alltså som
självklarheter i detta sammanhang.

En diskussion om hela frågekomplexet
går inte att föra inom ramen för
en enkel fråga. Det är för all del riktigt
att jag sagt att jag behöver tid för
att studera och överväga problemet,
men jag är övertygad om att vi kommer
att få rika tillfällen, i denna kammare
och på andra håll, att diskutera
problemet.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Ecklesiastikministern
tycker att jag talar om självklarheter.
Det kan man kanske säga, men det är
faktiskt inte så förfärligt länge sedan
som man liksom icke ville erkänna att
det existerade disciplinproblem av det
slag vi nu har. För övrigt kan man ju

Torsdagen den 26 oktober 1967

Nr 38

Ang. ersättning till kommuner för utgifter i samband med inrättande av vissa

arvodestjänster

beskylla herr Palme också för att tala
om självklarheter. Slutet på hans svar
är väl ingenting annat än en upprepning
av ett antal existerande faktorer
som vi alla känner till. Herr Palme slutar
med att säga: »Jag räknar med att
såväl lokala som regionala och centrala
skolmyndigheter fortsätter att sträva för
en utveckling inom skolområdet, som
positivt påverkar det berörda problemets
lösning.» Jag får hoppas att herr
Palme behärskar de fyra räknesätten
i det här sammanhanget, så att det
verkligen blir ett resultat och att de
elever som arbetar i skolan får vänja
sig vid ett sätt att arbeta som är nödvändigt
för dem, när de kommer ut i
arbetslivet med dess krav på ordning
och disciplin, att de elever som verkligen
vill lära sig någonting också får
göra det samt inte minst att lärarna
får arbeta under något så när normala
och rimliga arbetsförhållanden.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. ersättning till kommuner för utgifter
i samband med inrättande av vissa
arvodestjänster

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
PALME erhöll ordet
för att besvara herr Hiibinettes (h)
fråga angående ersättning till kommuner
för utgifter i samband med inrättande
av vissa arvodestjänster, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 20 oktober, och yttrade:

Herr talman! Herr Hubinette har frågat
om jag avser att vidta några åtgärder
för att gottgöra kommuner de
utgifter som åsamkats dem i samband
med inrättandet av arvodestjänster enligt
SFS 1967:271 om ändring i skolstadgan
av den 6 juni 1962.

Svaret är ja.

lf Första kammarens protokoll 1967. Nr 38

Herr HUBINETTE (h):

Herr talman! Jag är naturligtvis tacksam,
framför allt på kommunernas vägnar,
att statsrådet med det här svaret
har sagt sig ämna tillrättalägga följderna
av det åläggande som Kungl, Maj :t
ger kommunerna. Det är trots allt påtagligt
hur irrationellt och med vilken
ringa förtänksamhet många av regeringens
beslut tillkommer. I det fall
som frågan åsyftar ålägger Kungl. Maj:t
skoldistrikten att införa nya arvodestjänster,
naturligtvis i ett vällovligt
syfte, men åläggandet är tvingande ■—
långt innan riksdagen får ta ställning
till statsbidragsfrågan.

Jag förstår att herr Palme tänker
framlägga förslag om det här i statsverkspropositionen
för 1968/69, men
då har dessa tjänster redan varit inrättade
relativt länge. Jag tycker att
man skulle ta sakerna i rätt ordning
och verkligen se till att kommunerna
i samband med åläggandet också får
besked om hur det hela skall likvideras.
Det tycker jag är en praxis som
borde kunna följas.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Beslutet om dessa huvudlärare
för grundskolan fattades på
grundval av den s. k. lärarutbildningspropositionen.
Avsikten har självfallet
varit att ge kommunerna statsbidrag;
tjänsterna skall ingå i bidragsunderlaget.
Till följd av själva bidragskonstruktionen
—- det är fråga om ett efterskottsbidrag
— är det inte nödvändigt
att besluta om bidraget i riksdagen
förrän våren 1968. Ärendet avses,
som herr Hubinette mycket riktigt
anar, bli anmält i statsverkspropositionen
1968. Vi kan väl vara nöjda
med att det råder absolut klarhet på
denna punkt och att kommunerna kommer
att få sina pengar.

Herr HUBINETTE (h):

Herr talman! Jag kan, om så behövs,
dra fram flera exempel på hur efter -

Nr 38

Torsdagen den 26 oktober 1967

Ang. vissa vidgade möjligheter till studielån

släpningen sker för kommunernas vidkommande.
Jag kan nämna rektorslönerna,
för vilka man förhandlingsmässigt
kommit fram till att de skall utbetalas
efter ortsgrupp 5. Riksgäldskontorets
utbetalningar görs däremot
efter den ortsgrupp där tjänsterna är
placerade. Det finns också andra saker
som släpar efter i Kungl. Maj:ts
kansli.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag tror att man måste
skilja på det materiella innehållet
i besluten och det bidragstekniska förverkligandet
av dem. Eftersom statsbidraget
är en efterskottsbetalning, får
det den här bidragstekniska funktionen.
Det är möjligt att man kan hitta
på listigare statsbidragsteknik i olika
avseenden -— anknytning till lärarlöner
har bl. a. diskuterats — men det
materiella innehållet i statsbidragen
står alldeles klart. Vi kan väl gemensamt
sprida upplysning bland våra utmärkta
skolmyndigheter på det lokala
planet om detta förhållande.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. vissa vidgade möjligheter till
studielån

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet
för att besvara fru Diesens (h) fråga
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående vissa
vidgade möjligheter till studielån, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 18 oktober, och anförde:

Herr talman! Fru Diesen har frågat
chefen för ecklesiastikdepartementet
om planer föreligger att utvidga möjligheten
att erhålla studiemedel till dem
som fyllt 40 år. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att
besvara frågan.

Enligt gällande bestämmelser kan

studiemedel redan nu utgå till personer
över 40 år efter särskild prövning.
Centrala studiehjälpsnämnden har utfärdat
anvisningar till denna regel. De
innebär att särskilda skäl kan anses
föreligga, om en studerande behöver
ytterligare någon termin för att nå
examen, om det gäller mycket tidskrävande
utbildning, exempelvis för
uppnående av licentiatexamen eller
doktorsgrad, om den studerande börjat
utbildning vid relativt hög ålder, om
en studerande avbrutit sin utbildning
för äktenskap och familjebildning och
senare önskar fullfölja utbildningen
eller om studierna avser komplettering
av examen. Studiemedel beviljas emellertid
i princip inte, om det kan beräknias,
att utbildningen inte kommer
att vara avslutad förrän efter det år
den studerande fyller 50 år.

Denna fråga har behandlats även
under vårriksdagen. Riksdagen godkände
därvid enhälligt ett uttalande av
andra lagutskottet att några beaktansvärda
olägenheter med nuvarande regler
inte påvisats. Jag delar utskottets
uppfattning.

Fru DIESEN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret på min
fråga.

Statsrådet har här lämnat en redogörelse
för de särskilda skäl som föreligger
för att studiemedel skall beviljas
någon som är över 40 år. Vad
beträffar principen att studiemedel i
regel inte beviljas om utbildningen icke
kommer att vara avslutad förrän efter
det den studerande fyller 50 år, så finner
jag detta fullt godtagbart. De särskilda
skäl som gör att en studerande
kan få studiemedel ter sig på papperet
inte alltför oan tagbara, men jag tror
att de tillämpas alltför restriktivt.

Jag är medveten om att denna fråga
behandlades under vårriksdagen och ^tt
man därvid uttalade att några speciella
olägenheter inte hade påvisats. Jag var

Torsdagen den 26 oktober 1967

Nr 38

inte heller vid den tidpunkten medveten
om att detta erbjöd några större
problem, men jag har sedan dess träffat
många — i huvudsak kvinnor -—
som klagat över dessa bestämmelser
och som råkat i kläm på grund av dem.
Man har t. ex. vid socialpedagogiska
seminariet haft elever som måst avbryta
en påbörjad utbildning därför att
de fyllt 40 år under tiden och studiemedlen
alltså inte längre utgått. Detta
har gällt personer med utpräglad fallenhet
för den bana de valt, och i sådana
fall blir det ju en direkt förlust framför
allt för samhället.

Denna åldersbegränsning drabbar,
tror jag, i första hand kvinnorna. Det
är många kvinnor som i unga år går
ut i förvärvsarbetet med en lägre utbildning
men som sedan finner att de
för att avancera behöver skaffa sig en
akademisk examen eller liknande. Kvinnor
behöver kanske också i regel längre
tid för att våga tro på sina möjligheter
— den inre balansen och mognaden
kommer ofta inte förrän upp i
40-årsåldern; och där har vi även en
stor grupp frånskilda kvinnor som
plötsligt tvingas skaffa sig en yrkesutbildning.

.Tåg skulle därför vilja be statsrådet
att rekommendera en generös tillämpning
av nu gällande regler, att överväga
en höjning av åldersgränsen och
att tills vidare se till att de särskilda
regler som nu gäller också kunde tas
in i den upplysningsbroschyr beträffande
studiemedel som utges av centrala
studiemedelsnämnden. Det kan nämligen
tänkas att en del människor, som
skulle kunna komma i åtnjutande av
studiemedel, avskräcks av det mycket
kortfattade meddelandet i broschyren,
där det heter: »Om inte särskilda skäl
föreligger, utgår studiemedel ej heller
för termin efter det den studerande
fyllt 40 år.»

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Denna fråga är en principiellt
sett väsentlig fråga, och när

Ang. lyxtelegram
den behandlades i propositionen om
studiemedel, uppmärksammades den
där, och det står mycket klart i propositionen
att man vid tillämpningen av
den särskilda prövningen bör vara så
generös som det över huvud taget är
möjligt. Även utskottet strök under detta,
och de informationer vi fått rörande
tillämpningen ute på fältet går ut
på att man gör en efter förhållandena
generös tillämpning.

Det är klart att det alltid går att
hitta enstaka fall som är behjärtansvärda
och som man inte lyckats klara på
detta sätt. Det är en fråga som alltid
dyker upp i varje regelsystem. Jag tror
inte det finns anledning, herr talman,
att nu göra något ytterligare utöver det
som redan är gjort, framför allt i riksdagens
eget uttalande när propositionen
i denna fråga antogs.

Fru DIESEN (h):

Herr talman! Jag vill tacka för att
statsrådet i alla fall visar en generös
inställning till en generös tillämpning
av dessa bestämmelser, men jag tror
ändå att man inte skall låta sig nöja
med diet beslut som eu gång är fattat
utan att man skall återkomma till detta,
och då kanske ännu flera människor i
vårt land skulle våga tro på maximen
att »Life begins åt forty».

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. lyxtelegram

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Ferdinand
Nilssons (ep) fråga angående lyxtelegram,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 18 oktober,
och yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson har frågat
mig, om jag vill skydda de s. k.
lyxtelegranimem mot befarat socialism -

Nr 38

Torsdagen den 26 oktober 1967

Ang. lyxtelegram

ringshot och låta allmänheten behålla
telegrammen samt låta behållningen i
oförändrad omfattning gå till bekämpande
av hjärt- och lungsjukdomar.

Som tidigare framhållits i samband
med besvarandet av en interpellation
i ämnet är avvecklingen av televerkets
på lyxfelegramavgiften baserade bidrag
till Nationalföreningen mot hjärt- och
lungsjukdomar att se mot bakgrund
bl. a. av förhållandet, att verkets telegramrörelse
sedan åtskilliga år uppvisar
ett relativt sett betydande underskott.
Det gäller såväl rörelsen totalt
som den speciella lyxtelegramrörelsen.

Utifrån förutsättningen att inflytande
teleavgifter totalt sett skall täcka televerkets
driftkostnader innebär ett underskott
i telegramrörelsen, att andra
rörelsegrenar inom televerket i motsvarande
mån får lämna ett större överskott.
Under sådana förhållanden blir
det ännu svårare att upprätthålla fiktionen
av lyxtelegramrörelsen som en
insamlingsverksamhet. I själva verket
är det fråga om statsbidragsgivning i
televerkets regi till förmån för bl. a.
viss medicinsk forskning. En sådan bidragsgivning
bär en naturligare anknytning
till den verksamhet, som exempelvis
medicinska forskningsrådet
bedriver och som medger en bedömning
av de ifrågavarande bidnagsobjekten i
ett vidare medicinskt forskningssammanhang.

För övrigt vill jag framhålla, att frågan
huruvida lyxtelegramblanketten
skall bibehållas är oberoende av det
förhållandet att angivna statsbidragsgivning
avvecklas. Televerket avser att
bibehålla lyxtelegrammen, som en service
för allmänheten.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet för att han
svarat på min fråga. Han säger där —
och det hade jag någorlunda klart för
mig — att han vill se det hela mot bakgrunden
av den förlustbringande verk -

samhet som teletrafiken har haft och
som den — det har jag förvissat mig
om — haft under ett antal år. Det är
således en innovation när man längre
fram i svaret säger att man utgår från
förutsättningen att inflytande teleavgifter
totalt sett skall täcka televerkets
kostnader. Det är en sensationell nyhet,
om det innebär att man accepterat
detta, och jag fäster mig vid det.

Sedan säger herr statsrådet att den
speciella lyxtelegramrörelsen har gått
med förlust. Man kan räkna på många
sätt. Jag har förvissat mig om att man
har en uträkning, enligt vilken förlusten
på denna verksamhet skulle vara
tio miljoner kronor. Jag har svårt att
förstå att tryckningen och utskrivandet
av dessa vackra blanketter skulle
kunna medföra sådana förskräckliga
förluster. Jag vet att statsverkets upphandling
av blanketter och dylikt kan
lämna ett och annat övrigt att önska
och jag förstår att maskinskrivning
m. m. är kostsamt. Men jag har mycket
svårt att förstå att det kan gå till så
stora belopp. Jag vet att utrikestelegrammen
går med eu förlust som utgör
ungefär 40 procent av de 20 miljoner
som man räknar med att televerkets förlust
är. Jag konstaterar att vad som är
konstitutivt för lyxtelegramverksamheten
— det som skiljer den från andra
telegram — är blanketten och dess utskrivning.

Jag vet också att man har framför
den teorin — det var i andra kammar
ren där några stadsbor resonerade om
saken — att hemsändandet av dessa
lyxtelegram var väldigt dyrt. Nu är det
så, att vi som bor på landet aldrig får
telegram hemsända annat än med post.
Vi orsakar alltså inte televerket någon
särskild kostnad i det fallet. Dessutom
har jag tagit reda på att televerket i
Stockholm på begäran sänder hem dem
till adressaten, oavsett om det är lyxtelegram
eller inte.

Dessa kostnader har således inte ett
dugg med lyxtelegramverksamhet att
göra. Jag går i någon mån in på detal -

Torsdagen den 2G oktober 1967

Nr 38

jerna. Jag blev chockerad när jag hörde
att det skulle röra sig om 10 miljoner
kronors förlust. Då en lyxblankett kostade
kronor 1: 50, så tillfördes Nationalföreningen
mot hjärt- och lungsjukdomar
under 1965/66 ungefär två miljoner
kronor. I augusti förra året höjdes
telegramavgiften, och jag föreställde
mig därför att det då är risk för att
ännu mer pengar går denna förening
förbi, och det gjorde mig litet bedrövad.
Jag tyckte därför att saken kunde
vara värd att tas upp.

Enligt det avtal som hittills har gällt
och som nu är uppsagt, går 44 procent
av bruttointäkten till Nationalföreningen
mot hjärt- och lungsjukdomar. Det
innebär att föreningen på den tiden
blanketten kostade kronor 1: 50, fick
66 öre och televerket alldeles extra 84
öre — som verket inte hade fått om
man skickat ett vanligt telegram. Det
drar precis samma omkostnader som
andra telegram så när som på själva
blanketten och det faktum att lyxtelegram
skall skrivas ut på maskin. Så ligger
saken i verkligheten till.

När sedan avgifterna höjdes till kronor
2: 50 respektive kronor 3:50 — den
sista avgiften gäller fyrsidiga telegram
—- så innebar det, om jag bara räknar
med kronor 2: 50, att minst kronor 1: 10
tillfaller de hjärt- och lungsjuka och
att televerket fick ett extra tillskott på
kronor 1: 40 för att betala blanketten
och maskinskrivningen med. Hur det
kan bli 10 miljoner förlust, det förstår
jag inte.

När statsrådet till sist säger att televerket
avser att bibehålla lyxtelegram
som service åt allmänheten, då först
fattar jag det fullständigt. Hela reformen
går ut på att staten tar hand om
de pengar som hittills de hjärt- och
lungsjukas förening fått.

Det är det jag kallar sooialiseringshotet
gentemot bidraget till de hjärtoch
lungsjukas förening. Jag bär av
statsrådets svar fått bekräftat att detta
tycks vara meningen.

Ang. lyxtelegram

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är två principer
som vi kanske måste diskutera i detta
sammanhang. Den ena är huruvida vi
skall eftersträva att televerkets rörelse
bedrivs på ett sådant sätt att inkomsterna
täcker de kostnader man har för
verksamheten. På den punkten föreställer
jag mig att herr Ferdinand Nilsson
och jag ändå i princip är överens. Den
principen bär diskuterats tidigare i
riksdagen, och vi har vid skilda tillfällen
varit överens om den.

Herr Ferdinand Nilsson gör gällande
att den extra avgiften för lyxtelegrammen
borde räcka till för den merkostnad
som uppstår. Emellertid ger ju telegramverksamheten
i sin helhet, som
herr Ferdinand Nilsson själv sade, ett
betydande underskott, för vilket televerket
alltså har att eftersträva täckning.
Skall man ta ut full kostnadstäckning
och ovanpå den stapla också en avgift
som ograverad skall gå till Nationalföreningen
mot hjärt- och lungsjukdomar,
så blir det utomordentligt dyra telegram.
Nu har det funnits ett avtal rörande
bidragsverksamheten, och det är
inte meningen att den skall avbrytas
abrupt. Man bär gjort upp på det sättet
att för 1967/68 utgår oförändrat belopp,
1968/69 kommer hälften av det
belopp som tidigare inbetalats att överlämnas,
och den 1/7 1969 upphör denna
form av bidragsgivning från televerket.

För att tala om den andra principen,
så anser vi det rimligt att en sådan
verksamhet som bedrivs av Nationalföreningen
mot hjärt- och lungsjukdomar
inte skall bestridas av ett statsbidrag
som förmedlas via televerket. I den
män man finner det angeläget med statligt
stöd, bör medel ställas till förfogande
från det medicinska forskningsrådet,
som har annan kompetens än
televerket att bedöma angelägenhetsgradem
av de insatser som görs.

Nr 38

Torsdagen den 26 oktober 1967

Ang. normer för förbättrade bilsäkerhetsbälten

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag avser inte att ingå
på frågan huruvida telegramtrafiken är
en serviceverksamhet för allmänheten
eller en uppgift av det slag som normalt
åligger ett affänsdrivande verk. Om
det senare betraktelsesättet är det riktiga,
så bär den här verksamheten skötts
mycket illa, ty förlusterna har under
ett antal år varit mycket stora. Jag trodde
att man barmhärtigtvis borde betrakta
lyxtelegramverksamheten som en
serviceanordning, som televerket medvetet
tog en viss förlust på. Jag tycker
därför att det kom litet hastigt på, när
man plötsligt bestämde sig för att förbättra
lönsamheten genom att ta de
pengar som går till bekämpandet av
hjärt- och lungsjukdomar. Det där chockerade
mig på något vis.

Jag vet mycket väl att 40 procent av
20-miljonersförlusten hänför sig till utlands,
trafiken, och kostnaden härför berörs
inte alls av att man »socialiserar»
lyxblanketten. Om det inte är meningen
att lägga om hela telegramtaxan,
blir den enda effekten att man drar
in det belopp som annars skulle ha
gått till bekämpande av sjukdomen.

Jag har sett en utredning från televerket
enligt vilken förlusten på ett telegram
— även med tillägget på 2 kronor
och 50 öre per blankett — skulle uppgå
till 4 kronor. Det betyder att förlusten
på ett utlandstelegram av samma
längd o. s. v. såvitt jag förstår skulle
vara 6 kronor och 50 öre. Jag vet inte
om den matematiken är riktig, men om
förlusten är 4 kronor på ett lyxtelegram
i Sverige, så blir den väl större, när
man inte kan tillgodogöra sig den extra
avgiften för lyxblankett. Som jag tidigare
berört, ger det nuvarande lyxblankettsystemet
eu förstärkning till televerkets
kassa. Förut fick verket 84 öre
och nu får det 1 krona ocli 40 öre, vilket
utgör en förbättring av lönsamheten.
Jag förstår inte att man kan tala
om 10 miljoner kronors förlust.

Det finns ju i alla fall så mycket tråkigt
i tillvaron. Naturligtvis kan man

säga: raka led, raka led1 o. s. v. — vi
skall på vanligt sätt klara de här sjukdomarna
genom anslag av stat och
landsting. Men skall idealet verkligen
vara att likrikta och tråka till allting?
Det är två roliga moment i ett flertal
lyxtelegram — dels att få skicka en
vänlig hälsning i trevlig och bekväm
form, dels att därmed inte bara ha visat
mottagaren en vänlighet utan också
ha gjort en, låt vara liten, god gärning.
Skall det vara nödvändigt att tråka
till detta?

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Låt mig bara först understryka
att vi här inte har diskuterat
huruvida och i vilken omfattning
stöd i fortsättningen skall utgå till föreningens
verksamhet.

För det andra vill jag säga att vad
vi diskuterar är ju i vilken mån det
skall vara möjligt för människor att
även i fortsättningen till någorlunda
rimliga priser önska vänner och bekanta
lycka till på deras födelsedagar.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Detta innebär helt enkelt
att den lyxblankett, som tilkom
för att gagna de hjärt- och lungsjuka,
socialiseras och pengarna dras in till
statsverket. Människorna får skicka
dessa telegram till fromma för statskassan
utan att hjälpa sjuka människor.

Skall detta verkligen vara nödvändigt? Överläggningen

förklarades härmed
slutad.

Ang. normer för förbättrade bilsäkerhetsbälten Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Nymans
(fp) fråga angående normer för

Torsdagen den 26 oktober 1967

Nr 38

Ang. normer för förbättrade bilsäkerhetsbälten

förbättrade bilsäkerhetsbälten, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 17 oktober, och anförde:

Herr talman! Herr Nyman har frågat
mig om jag är beredd att påskynda
ärendet med utarbetandet av normer
för ett förbättrat bilsäkerhetsbälte med
automatrulle och när besked om normerna
kan väntas.

Det har numera genom flera undersökningar
kunnat konstateras att säkerhetsbälte
erbjuder ett mycket gott skydd
mot personskador vid de flesta typer av
bilolyckor. Sedan flera år tillbaka provas
och godkänns i vårt land säkerhetsbälten
enligt enhetliga bestämmelser,
utfärdade av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Till grund för godkännanden
ligger av Sveriges standardiseringskommission
utfärdad standard.

De mest förekommande bältestyperna
har den nackdelen, att det är rätt
svårt att anpassa bältena efter bärarens
kroppsstorlek m. m. och att de i
viss mån är hindrande. Dessa olägenheter
kan undvikas genom att bältet
förses med ett automatiskt upprullningsdon,
som tillåter att bäraren rör sig
ganska fritt i bilsätet men som låses i
händelse av kraftig retardation i nåi
gon riktning.

Frågan om normer för upprullningsdon
har sedan några år varit under
diskussion bl. a. inom det internationella
standardiseringsorganet ISO.
Härvid har vissa huvuddrag för en
internationell rekommendation dragits
upp. Man är dock tveksam bl. a. angående
möjligheten att säkerställa upprullningsdonets
funktionsduglighet efter
en längre tids användning.

Trots avsaknaden av normer för upprullningsdon
har ett antal konstruktioner
sedan någon tid förelegat färdiga
och i viss utsträckning redan förts
ut på den svenska marknaden. Beträffande
en del av dessa konstruktioner
råder tveksamhet om funktionssäkerheten
medan andra anses kvalitativt
mera tillfredsställande så långt det hittills
varit möjligt att bedöma.

För att förebygga att upprullningsdon
med undermåliga egenskaper saluförs
och för att främja tillverkningen
av kvalitetsmässigt mera tillfredsställande
produkter har statens vägverk
bedömt det som angeläget, att någon
form av godkännande för dessa upprullningsdon
åstadkommes. I samarbete
med bl. a. statens trafiksäkerhetsråd
och statens provningsanstalt har därför
ett förslag till provisoriska normer
utarbetats och tillställts myndigheter
och organisationer för yttrande. Remissyttranden
har inkommit och bearbetas
f. n. Yiss tveksamhet råder visserligen
om vilka provningsmetoder
som skall tillämpas för att man med
full säkerhet skall kunna utgå från att
bälte med automatiskt upprullningsdon
i kritiska situationer ger bäraren
samma skydd som ett fast bälte. Man
räkniar dock med att provisoriska
normer skall kunna utfärdas före årets
slut.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för det utförliga
svaret på min fråga.

En nyligen av Volvo publicerad undersökning
bekräftar statsrådets synpunkter
på värdet av säkerhetsbälten
som skydd mot personskador vid bilkörning.
Man kan sannerligen säga att
det är en god livförsäkring när bältena
används.

Nackdelarna med de mest förekommande
typerna har även påpekats och
är väl kända av oss alla som använder
bältena. En Sifo-undersökning har närmare
utrett skälen till att de flesta bilister
tycker att det är besvärligt att
ta på sig bältet. Detta är också orsaken
till att endast cirka 25 procent, en
fjärdedel av alla bilister, utnyttjar sådana
här bälten. Olägenheterna tycks
kunna undvikas genom att bältet förses
med automatiska upprullningsdon. En
svensk konstruktion som anses fylla
högt ställda anspråk finns. Statens väg -

12 Nr 38 Torsdagen den 26 oktober 1967

Ang. inlärande av högerbeteende hos gångtrafikanter

verk har sedan ett år tillbaka prövat
normerna för en sådan konstruktion,
och en representant för verket — det
hette då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— trodde för ett år sedan i en
TV-intervju att normerna för ett sådant
bälte skulle kunna ligga klara till nyåret
1966—1967. Flera företag har varit
intresserade av att få sätta i gång
tillverkning av sådana upprullningsdon,
men frågan har hela detta år förskjutits.

Statsrådet räknar nu med att provisoriska
normer skall kunna utfärdas
före årets slut. Jag tycker att det är litet
beklagligt att denna normfråga inte
har kunnat lösas snabbare. Nu är det
min förhoppning att kommunikationsministern
fyller upp frågan så att dessa
normer inte fördröjes längre än vad
som är absolut nödvändigt. Det gäller
ju människors säkerhet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. inlärande av högerbeteende hos
gångtrafikanter

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Tislads
(fp) fråga angående inlärande av
högerbeteende hos gångtrafikanter, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 18 oktober, och yttrade:

Herr talman! Herr Tistad har frågat
mig om jag anser att tillräckliga åtgärder
bär vidtagits för att inpränta högerbeteende
hos gångtrafikanterna.

Upplysning om reglerna för gångtrafiken
bär ingått som ett viktigt led
i informationsverksamheten kring övergången;
till högertrafik. Ämnet bär behandlats
bl. a. i den broschyr som delats
ut till alla hushåll, i skolans utvidgade
trafikundervisning, i annonser
och trycksaker av olika slag och inte
minst i radio och television. I den fortsatta
informationskampanj som nu för -

bereds kommer informationen till gångtrafikanterna
likaledes att beredas stort
utrymme.

Målet för den upplysningsverksamhet
som högertrafikkommissionen bedriver
är att ge alla trafikanter — alltså även
gångtrafikanterna — minst samma grad
av säkerhet i högertrafiken som tidigare
i vänstertrafiken.

Den statistiska uppföljningen av trafikomläggningen
för gångtrafikanternas
del visar att detta mål hittills i tillfredsställande
grad uppnåtts.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Det innehöll en
redogörelse för de åtgärder som vidtagits
i denna fråga, men jag lade märke
till att statsrådet däremot undvek att
besvara min fråga som gällde om statsrådet
ansåg att dessa åtgärder var tillräckliga.

Vi är väl alla överens om att det
gäller att hos alla trafikanter — fordonsförare
såväl som gångtrafikanter
— utbilda en högerinstinkt som ersätter
den vänsterinstinkt som v-i bär bibringats
genom uppfostran och lång
övning. Den upplysning och propaganda
som riktats till gångtrafikanterna i
samband med högeromläggningen har
nästan helt berört de gåendes förhållande
till fordonstrafiken. Det gäller att
se åt vänster när man går ut på körbanan
för att korsa en gata, i stället för
som tidigare åt höger, o. s. v.

Resultatet har i så måtto blivit gott
som gångtrafikanterna i allmänhet är
mycket uppmärksamma på fordonstrafiken
och beaktar högertrafiken när de
skall korsa gatan. Men gångtrafiken på
trottoarerna går fortfarande nästan helt
i vänstertrafikens tecken. Om man försöker
väja till höger vid möte löper
man tallvarlig kollisionsrisk, och man
möter inte alltid någon vänlig förståelse
hos den som man riskerar att kollidera
med. Följden är att alla trafikanter
drivs åt vänster. Man kan väl

Torsdagen den 26 oktober 1967

Nr 38

Ang. inlärande av högerbeteende hos gångtrafikante

säga att i stort sett tillämpar de gående
sinsemellan vänstertrafik. Det är inte
bra. Gångtrafikanterna består till mycket
stor del av bilförare som har stigit
ur sina fordon och vandrar på trottoairen
och av personer som kommer att
bli bilförare i en framtid. I varje fall
för den som nu är bilförare är det enligt
in i n uppfattning mycket farligt att
vara högertrafikant i bilen och vänstertrafikant
när man stiger ur bilen. För
oss som är belastade med år av vänstererfarenhet
är det nödvändigt att på
allt sätt underlätta uppövandet av högerinstinkten.
I det skede vi nu befinner
oss i, då vi tillämpar högertrafik
i våra bilar på en mycket hög medvetenhetsnivå
— ungefär så som vi körde
i utlandet tidigare — är denna växling
mellan höger- och vänsterbeteende en
allvarlig risk och ägnad att fördröja
inövningen av högerbeteendet.

Man förvånar sig över att högertrafikkommissionen
har förbisett detta.
Det är ju ändå en relativt enkel sak att
sätta upp plakat på lyktstolpar och på
andra ställen med uppmaning till de
gående att hålla till höger.

En mycket allvarlig sak i sammanhanget
här i Stockholm är tunnelbanan

— där allt fortfarande är vänsterinriktat.
Gångtrafiken där går hela tiden till
vänster genom dörrar, i rulltrappor
m. m. Här borde enligt min mening
en omläggning ha skett. När nu detta
bär försummats — och det måste jag
beteckna som en allvarlig försummelse

— är det angeläget att så snart som
möjligt få en ändring till stånd.

Den omständigheten att högeromläggningen
hittills har gått bra skall inte
förleda oss att tro att allt kommer att
gå lika bra i fortsättningen. Intill dess
att högerinstinkten bär blivit säkert befäst
hos alla trafikanter kan bakslag

— och allvarliga bakslag — befaras.
Det är därför viktigt att alla åtgärder
vidtas för att göra denna kritiska tid
så kort som möjligt.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag delar helt herr Tistads
uppfattning i den senare delen av
hans anförande, där han säger att det
inte finns anledning att tro att vi nu
skulle vara färdiga som högertrafikanter.
Vi måste fortsätta att verkligen
ägna dessa frågor mycket stor uppmärksamhet.
I den meningen är sålunda
åtgärderna hittills inte tillräckliga,
att vi nu skulle kunna avsluta informationsverksamheten.
Jag förstår det resonemang
som herr Tistad för när det
gäller gångtrafikanternas förhållande
till varandra. Jag delar också den meningen
att det är ett viktigt led i uppövningen
av beteendet i trafiken att
även uppmärksamma betydelsen av att
gångtrafikanterna övar sig i att hålla
till höger i gångtrafiken. Naturligtvis
skyndar man därmed på ett riktigt trafikbeteende.
Jag skulle emellertid vilja
säga att jag inte tror att högertrafikkommissionen
har förbisett den delen
i propagandan. Jag såg bara för någon
dag sedan ett populärprogram i TV, där
man just i själva programmet från högertrafikkommissionens
sida hade lagt
in inslag som uteslutande avsåg förhållandet
mellan gångtrafikanterna. Jag är
också övertygad om att högertrafikkommissionen
inser betydelsen av just
den här viktiga detaljen i hela propagandan
och kommer att ha uppmärksamheten
även på den.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Det gläder mig att statsrådet
Lundkvist och jag i stort sett är
överens i denna fråga. Men varför sätter
man då inte i gång en kort och intensiv
kampanj med det allra snaraste,
med annonsering och med affischering
för att skynda på denna sak?

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 38

Torsdagen den 26 oktober 1967

Ang. beläggning av vägar med svart
asfalt

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Wallmarks
(h) fråga angående beläggning
av vägar med svart asfalt, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
18 oktober, och anförde:

Herr talman! Herr Wallmark har frågat
mig om jag anser att den nya given
med beläggning av vägarna med
svart asfalt bidrar till att höja trafiksäkerh
eten.

Ända sedan man började förse vägarna
med beläggning har asfalt dominerat
som beläggningsmedel. Gatsten
och betong har av praktiska och ekonomiska
skäl inte kommit att användas
i någon större utsträckning. Det är
här alltså inte fråga om någon ny giv
från vägmyndigheternas sida.

I den beläggningsmassa som används
på vägar och gator uppblandas asfalten
med stenmaterial. Eftersom asfalten
är svart blir även stenmaterial till
en början svart. Efter en tid har emellertid
trafiken nött bort asfalthinnan
och det ljusa stenmaterialet framträder.

Vägverket har uppmärksamheten riktad
på olägenheterna med alltför mörka
vägar och använder därför så ljust
stenmaterial som möjligt i beläggningsmassan.
Försök pågår också med inblandning
av grövre sten i beläggningen
varigenom asfalthinnan bortnötes
snabbare. Dessutom underlättas siktförhållandena
väsentligt på de mörka vägarna
genom den linjemålning som
normalt utföres i samband med beläggningen.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för hans vänlighet att
svara på min enkla fråga. Kommunikationsministern
sade att det inte är
är fråga om någon ny giv från vägmyndigheternas
sida. Jag skall inte ta

upp någon färgdebatt, men att bilister
och tydligen flertalet motorskribenter
här i landet i växande omfattning har
den uppfattningen att den beläggning
som nu användes är alltför svart, kan
vi väl i alla fall konstatera.

Kommunikationsministern sade att
vägverket har uppmärksammat olägenheterna,
och det är man naturligtvis
tacksam för. Jag förutsätter dock att
även kommunikationsministern själv är
uppmärksam på dem. Min fråga, om
den svarta asfalten skulle bidra till att
höja trafiksäkerheten, har kommunikationsministern
i varje fall gått förbi.

Jag tycker att hela den teknik som
man nu tillämpar för att öka trafiksäkerheten
i landet är ganska märklig.
Vi har visserligen fått en oförändrad
vägbudget, Vilket är beklagligt,
men den uppgår totalt till cirka 2,3
miljarder kronor, om jag har sett rätt.
Det har upplysts mig om att merkostnaden
för en ljusare beläggning skulle
röra sig om ungefär 15 miljoner kronor
per år. Essingeleden har försetts
med en ljusare beläggning, och det är
vi trafikanter utomordentligt tacksamma
för. De som verkligen har upplevt
hur det är att köra på svarta vägar i
höstmörker och kanske i regn vet att
trafikanterna är utsatta för utomordentliga
påfrestningar och att det föreligger
betydande risker för kollisioner
och dikeskörningar, och de kan
inte finna att det sättet att hantera
vägbudgeten är ansvarsfullt, sett ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Jag är fullt medveten om att det pågår
en försöksverksamhet med ljus beläggning,
men jag skulle vilja säga att
den merkostnad som det medför att
mera generellt gå över till en beläggning
liknande den som nu finns på
Essingeleden innebär en mycket ringa
utgift för en väsentlig höjning av trafiksäkerheten.

Jag vet inte om jag skall tolka kommunikationsministerns
svar så att det
kan väntas en ytterligt snabb intensifiering
av en övergång till ljusare färg.
Får jag lov att göra det, så är jag belå -

Torsdagen den 26 oktober 1967

Nr 38

Ang. uttalande om ansvarslöshet hos företrädare för svensk storindustri

ten med svaret. I annat fall tror jag
att jag kan uttala icke endast mitt utan
även trafikanternas samlade missnöje
med det sätt på vilket den här frågan
handläggs för närvarande.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan börja med att
säga att även jag är bilförare och sålunda
uppmärksammar olägenheterna
med den svarta vägbanan.

Det är kanske en smula underligt att
ställa frågan: Har asfaltbeläggningen
kommit till därför att man, har avsett
att därigenom höja trafiksäkerheten?
Jag har ju i mitt svar ändå angett att
det är en svårighet man arbetar med.
Man har fått begagna sig av asfaltbeläggningen
som den ur andra synpunkter
bästa möjligheten att belägga vägarna,
men man eftersträvar att i möjligaste
mån komma bort från olägenheterna.
De gynnsamma effekter asfaltbeläggningen
förenar i sig — ekonomiska
o. s. v. — följs av ogynnsamma
effekter ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Det här är ett internationellt problem
som diskuteras världen runt, och enligt
föreliggande tekniska rön har man
hitintills i varje fall inte funnit något
beläggningsmaterial som i kvalitativt
hänseende kan ersätta asfalten. Då har
man alltså i stället diskuterat olika
metoder att åstadkomma inblandning
av färgämnen i beläggningsmassan för
att minska olägenheterna av helt svarta
vägar. Men även om man försöker lösa
problemet på det viset — vilket vägverket
går in för — kommer man inte
bort från olägenheten under övergångstiden,
d. v. s. att vi har den svarta
massan kvar på vägbanan tills den får
nötas ner.

Jag kan försäkra att vägverket ägnar
dessa frågor stor uppmärksamhet för
att steg för steg åstadkomma en så trafiksäker
vägbana som det över huvud
taget är möjligt, när man skall avväga
såväl de trafiksäkerhetsmässiga som de
ekonomiska frågorna.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Kommunikationsministerns
senaste inlägg kanske skall tolkas
så, att han är beredd att driva på
utvecklingen i den här frågan. Jag vill
än eu gång upprepa att problemet är
löst då det gäller Essingeleden — den
har en ljus beläggning som man är
fullt tillfredsställd! med.

Jag har klart för mig att dietta i huvudsak
är en ekonomisk fråga. Det får
bli en avvägning mellan att spara in
de pengar som man lagt ned extra på
Essingeleden eller att kosta på en ljusare
beläggning. Överallt där jag kört
i sommar — jag liar visserligen inte
farit på alla vägar här i Sverige •— har
man i huvudsak lagt på svart asfalt. Där
bär man sannerligen inte bidragit till
problemets lösning. Enligt min mening
är det bättre att bygga några kilometer
mindre vägar och göra i ordning
de vägar man bygger med ljus asfalt,
alltså på ett även ur trafiksäkerhetssynpunkt
tillfredsställande sätt.

Vill man ha den: målsättningen framför
sig är jag alltså tacksam för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. uttalande om ansvarslöshet hos

företrädare för svensk storindustri

Statsrådet fru ODHNOFF erhöll ordet
för att besvara herr Wallmarks (h) fråga
angående uttalande om ansvarslöshet
hos företrädare för svensk storindustri,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 20 oktober, och yttrade: Herr

talman! Herr Wallmark har
frågat mig, om ett uttalande om ansvarslöshet
hos företrädare för svensk
storindustri är ägnat att skapa förståelse
för riksdags och regerings handlande
i tider av sysselsättningssvårigheter.

Om en företrädare för storföretagsamheten
visar amsvarslöshet bör detta

16 Nr 38 Torsdagen den 26 oktober 1967

Ang. uttalande om ansvarslöshet hos företrädare för svensk storindustri

självfallet påtalas vare sig sysselsättningen
är god eller dålig.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Om man i hastigheten
eller upphetsningen under en politisk
debatt råkar uttala någonting, som inte
är särskilt väl genomtänkt eller kanske
rent av fel formulerat, så tar man som
hederlig politiker tillbaka detta uttalande
eller modifierar det om man blir
uppmärksamgjord på det. Ju högre upp
en person befinner sig i den politiska
hierarkin, desto angelägnare är detta
givetvis — och när det gäller partiledare.
och regeringsledamöter anser jag
det vara ett oavvisligt krav att man
följer de reglerna.

Statsrådet Odhnoff har i dag haft
möjligheten att tillrättalägga vissa tidningsuppgifter
om uttalanden från
statsrådets sida beträffande storföretagsiamhetensi
ansvarslöshet gentemot
sina anställda. Statsrådet har inte utnyttjat
den möjligheten, och det kan
ju endast tolkas på ett sätt, nämligen
så, att det inte var fråga om en tillfällig
förlöpning utan om en medveten
anklagelse.

I tider då antalet arbetslösa är större
än någonsin efter andra världskrigets
slut och tenderar att stiga ytterligare,
är det väl mer angeläget än någonsin
att vi försöker komma till rätta med
svårigheterna genom ett förtroendesfullt
samarbete mellan alla berörda
parter. Det är sannerligen inte något
konstruktivt bidrag att utslunga felaktiga
och kränkande beskyllningar mot
storföretagen och deras företrädare.

Jag vågar påstå att de större företagen
är föredömliga i sin, ansvarskänsla
mot personalen och att de, när det blir
fråga om p rod''u kti on sinskr ä n kni ngar,
strävar efter att handlägga sådana ärenden
med all den omsorg och hänsyn
som kan, visas mot varje enskild anställd.
Det är därför inte så förvånansvärt,
om statsrådets uttalande mottages
med häpnad och indignation bland an -

ställda av alla kategorier ute hos våra
större företag.

Den vrångbild av våra företag och
deras ledare som statsrådet enligt tidningsuppgifterna
målar upp och ställer
upp till allmän bespottning har sannerligen
ingenting med dagens verklighet
att göra. Den har ingen som helst likhet
med den saltsjöbadsanda, som parterna
på den svenska arbetsmarknaden
tillämpar. Och en teknik, där en ledamot
av regeringen konstruerar motsättningar
mellan företagsledare och anställda,
är faktiskt inte något som vi
har behov av i dagens läge.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Jag kan gissa mig till
att herr Wallmark avser min diskussionsinledning
vid debatten mot högern
i Sundsvall. Visserligen handlade den
om ansvar och inte om ansvarslöshet,
men jag kanske för att göra ett förtydligande
får lov att till protokollet läsa
in den passus i mitt tal som jag gissar
att herr Wallmark avser:

»Han har ju själv siagt att han känner
ett sådant tungt ansvar, Wallenberg.
Mot dig, tror du. Där tar du fel
— hans ansvar riktar sig mot hans familj,
döda, levande och ofödda, mot
hans innersta krets, mot hans växande
kapital. Dig säljer han för en bråkdels
produktionsökning.

Nej, säger du, det är inte sant, visst
blev jag friställd förra hösten, men jag
blev ju omskolad, och nu bär jag ett
nytt jobb där jag faktiskt har det mycket
bättre. — Ja, det är sant, när storföretagsamheten
kastar ut dig, så mister
du varken taket över huvudet eller
maten och du behöver inte förtvivla
inför framtiden. Samhället tar emot dig
i sitt brandsegel och ger dig en ny
start.

Det brandseglet heter arbetsmarknadspolitik.
Alltsedan socialdemokraterna
fick regeringsansvar i början på
30-talet bär kampen för alla människors
rätt till arbete varit en hörnsten i vår

Nr 38

Torsdagen den 26 oktober 1967

Ang. uttalande om ansvarslöshet hos företrädare för svensk storindustri

politik. Yi gjorde rent hus med föreställningen
att det som fungerade något
så när i går också duger i dag, är det
bästa alternativet för framtiden. Det
fanns ingen naturlag som gav den rike
makt över den fattige, lika lite som
börd, kön eller hudfärg kunde motivera
några privilegier.»

Ordet ansvar är ett honnörsord. Det
innebär att vi alla bär ett behov av att
använda detta ord som beteckning för
vår inställning till de problem som vi
möter på samhällets olika områden.
Men för att detta ord skall få mening
och innehåll, måste man ställa frågan:
Ansvar mot vem?

Ägaren av storföretaget känner säkerligen
i de allra flesta fall ett starkt ansvar,
som emellertid i första band riktar
sig mot hans familj och hans förmögenhet.
Men vem känner ansvar för
arbetarnas och tjänstemännens trygghet?
Den bördan är de privata företagarna
i alltför stor utsträckning inställda
på att snabbt frånsäga sig i krissituationer.
Om ett företag inte vill fortsätta
driften, ja, då får samhället ta hand
om de arbetslösa.

Därför har löntagarna fått sätta en
allt större tillit till styrkan hos de fackliga
organisationerna och till samhällets
stigande beredskap att värna om
den enskildes ekonomiska och sociala
trygghet.

Lyckligtvis har solidariteten fått en
så djup förankring i vårt land, att en
majoritet varit beredd att gemensamt
via samhället hjälpa dem som drabbas.
Men det är viktigt att vi inser att olika
människor, olika grupper och olika
partier använder orden solidaritet och
ansvar inom olika ramar.

Är det solidaritet mellan de många
människorna, ansvar gentemot de svaga,
eller är det solidaritet mellan de privilegierade,
ansvar Inför kapitalet, som
vi i första hand syftar till?

Dessa frågor är det nödvändigt att
aktualisera i den politiska debatten.

Det är självklart för oss socialdemokrater
att aktualisera ansvaret för de

anställdas trygghet i den politiska debatten.
Detta gäller inte minst vid en
diskussion med högerpartiet.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag vet inte riktigt hur
jag skall agera i detta sammanhang. Den
replik som statsrådet ger är ju mera ett
valtal än ett inlägg i en enkel fråga
och har kanske redan passerat gränsen
för den konstitutionella möjligheten att
få yttra sig här i riksdagen. Men det
är tydligen fritt fram! Det kanske det
är för mig också, men jag bör nog i
alla fall ålägga mig eu viss behärskning.

Jag vill först säga att en lögn inte
blir mera sann därför att den upprepas
— inte ens av statsrådet Odhnoff. Hon
kan naturligtvis skylla på sin kompletta
okunnighet om hur det går till ute i
svenskt näringsliv, men det ger ingen
förlåtelse när man yttrar vissa saker
i riksdagen. Vi bär i alla fall nu fått
en offentlig bekräftelse på att statsrådet
bär gjort de uttalanden som finns
citerade. Jag bär tagit del av alla citat
som finns i svensk press, och jag har
även samirått med personer som varit
närvarande just vid den åberopade diskussionen.

Jag har alltid haft den uppfattningen,
att vi i Sverige har varit stolta över
vårt näringsliv, inte minst över storföretagen,
som ju har gått i spetsen
när det gällt att höja vår levnadsstandard.
Det kanske utan överdrift kan
påstås att det är de som har lagt grunden
till det välstånd som vi har. De
bär det tunga ansvaret för vår export.
Vi vet att ungefär 40 procent av allt
vad vi producerar inom landet säljs på
export. Det är inte minst detta som gör
det möjligt för oss att ha det så bra
som vi har det.

Vi har en unik position — vågar jag
påstå —• över hela världen i fråga om
samarbetsanda, samarbetsvilja och ansvarstagande
mellan de olika parterna.
Det gäller inte bara, som jag sade, salt -

Nr 38

Torsdagen den 26 oktober 1967

Meddelande ang. enkel fråga

sjöbadsandan, det är över huvud taget
fråga om vilja och förmåga att träffas
och resonera om de gemensamma problemen.
Jag tror att jag har möjlighet
att yttra mig med viss erfarenhet om
dessa saker, eftersom jag själv har arbetat
inom svenskt näringsliv ganska
många år.

Det är en ren och skär lögn, när man
vågar påstå att storföretagen inte känner
ett verkligt och djupt ansvar för
sina anställda. Det är med beklagande
man inom näringslivet ibland ser sig
tvungen att skära ned produktionen på
grund av att vi hamnat i ett kostnadsläge,
som regeringen i huvudsak bär
ansvaret för. Det är ingen idé att försöka
bortförklara dessa fakta genom
att beskylla enskilda människor eller
företagsgrupper för bristande ansvarskänsla
och försöka krypa från sitt eget
uteslutande ansvar.

Jag finner det, herr talman, märkligt
att ett statsråd får lov att citera vad
som här citerats, men jag är innerligt
tacksam för att hon har fått lov att läsa
in till protokollet detta utslag av en demogagi,
som jag inte trodde hörde
hemma i vår tidsålder.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
motionen nr 876.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Nyman avlämnad, av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 877, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 142,
med förslag till lag angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
m. in.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Wirtén (fp) till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet:
»Avser regeringen vidtaga någon
åtgärd för att få till stånd internationella
överläggningar och initiativ i syfte
att förhindra den påvisade försurningen
av mark och vattendrag?»

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.11.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 27 oktober 1967

Nr 38

Fredagen den 27 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 321, i anledning av väckt motion
om underrättelse i vissa fall till part
inför domstol om dom;

nr 322, i anledning av väckta motioner
om hävande av adoptivföjrhållande;
och

nr 323, i anledning av väckta motioner
angående tillsättandet av ledamöter
i domkapitel.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
motionen nr 877.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner
:

nr 148, angående lönegradsplaceringen
av vissa tjänster m. in.;

nr 149, angående stiftelse för utgivning
av en informationstidskrift för invandrare; nr

151, med förslag till lag med anledning
av sammanslagning av medicinalstyrelsen,
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
och socialstyrelsen; nr

152, med förslag till lag angående
dels fortsatt giltighet av 1 § andra stycket
lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete,
dels ändrad lydelse av 3 § samma
lag; samt

nr 154, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 36, i anledning av motioner om
användande av blindskrift på valsedlar; nr

37, i anledning av motioner angående
poströstning för sjuka m. fl.;

nr 38, i anledning av motion om underlättande
av röstavlämning i vallokal; nr

39, i anledning av motioner om
poströstning vid kriminalvårdsanstalter; nr

40, i anledning av väckt motion
om stärkande av den kommunala demokratien; nr

41, i anledning av motioner angående
ledighet för krigsmaktens personal
för fullgörande av kommunala uppdrag; nr

42, i anledning av motioner om
avskaffande av kyrkofullmäktige;

nr 43, i anledning av motioner om
obligatorisk kommunal besvärsnämnd;

nr 44, i anledning av motion angående
reglerna för omröstning i kommunalfullmäktige; nr

45, i anledning av motioner om
skyldighet för kyrkoråd att återställa
skändade gravar;

nr 46, i anledning av motioner om
lekmannainflytande vid beslut om åtal
i tryckfrihetsmål;

nr 47, i anledning av motioner angående
utskottets rätt att erhålla tillgång
till handlingar för dechargearbetet;

nr 48, i anledning av motioner angående
rätten att anhängiggöra ärenden
i riksdagen;

nr 49, i anledning av motioner angående
samråd med riksdagens lönedelegation
i förhandlingsfrågor;

nr 50, i anledning av motion angående
utformningen av riksdagens löne -

Nr 38

Fredagen den 27 oktober 1967

delegations årliga redogörelse till riksdagen;
samt

nr 51, i anledning av motioner angående
utskottsbehandlingen av riksdagens
lönedelegations årliga redogörelse
till riksdagen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 130, i anledning av motioner angående
undervisningen i olycksfallsvård; nr

131, i anledning av motion angående
den politiska informationen i
grundskola och gymnasium;

nr 132, i anledning av motion om
statligt stöd till s. k. håltimmeverksamhet
i skolorna;

nr 133, i anledning av motioner om
användning av nedlagda järnvägar som
cykelvägar; samt

nr 134, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statlig medverkan
vid fastställande av anställningseller
arbetsvillkor för vissa arbetstagare
hos kommun eller annan allmän inrättning; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 54, i anledning av väckta motioner
om ökad rättssäkerhet i skatteärenden; nr

56, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av enskilda
och statliga vattenkraftverk; samt

nr 58, i anledning av väckta motioner
angående rätten till avdrag vid beskattningen
för resor med egen bil till
arbetsplatsen m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av väckta motioner
om uppräkning av vissa skulder
vid inflation;

nr 47, i anledning av väckta motioner
om inflationsskydd för försäkringssparande; nr

51, i anledning av väckta motioner
om offentlig auktorisation av låssmeder;
samt

nr 53, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till patentlag
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 51, i anledning av väckt motion
angående handläggningen av vissa ärenden
rörande omhändertagande av barn;

nr 52, i anledning av väckta motioner
om begränsning av eller förbud
mot tobaksreklam, m. m.;

nr 53, i anledning av väckta motioner
angående behörigheten att utöva
tandläkaryrket; samt

nr 56, i anledning av väckta motioner
om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension;

tredje lagutskottets utlåtande nr 49,
i anledning av väckt motion om inrättande
av ett »kulturhistoriskt servitut»;

jordbruksutskottets utlåtande nr 32,
i anledning av väckt motion om kommunala
naturvårdsnämnder; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

42, i anledning av motion om en
propandakampanj för en bättre förebyggande
hälsovård;

nr 43, i anledning av motioner om
kartläggning av kostvanorna, m. in.;

nr 44, i anledning av motion om åtgärder
för att stimulera användandet
av inhemskt bränsle;

nr 45, i anledning av motion om inrättande
av en ungdomens bostadsrättsorganisation;
samt

nr 46, i anledning av motion om
samhälleliga åtgärder för övervakande
av reklamen.

Anmäldes och bordlädes en av fru
Ohlsson, Lilly, avlämnad motion, nr
878, i anledning av Kungl. Mai :ts proposition
nr 138, med förslag till lag
om ändring i föräldrabalken m. m.

Fredagen den 27 oktober 1967

Nr 38

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Lundberg (h) till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet: »Avser
Finansministern att i efterhand ge
befrielse från investeringsavgiften på
icke prioriterade byggnader som på
grund av angelägenhetsgraden eventu -

ellt redan igångsatts men som med de
nu aviserade dispensmöjligheterna skulle
ha fått dispens?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM l?67