Nr 38 FÖRSTA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:38)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 38 FÖRSTA KAMMAREN 1966

12—13 december

Debatter m. m.

Måndagen den 12 december Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Andersson, Torsten, ang. en översiktlig planering i

kommuner och län .................................... 3

av fröken Ranmark ang. principerna för fördelning av bostads byggnadskvot

inom kommunblock ...................... 15

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. tillämpningen av den nya
jordförvärvslagen ...................................... 15

Tisdagen den 13 december

Svar på interpellationer:

av herr Sörenson ang. förebyggande åtgärder mot självmord .. 22

av herr Lundström om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser
................................................ 26

av herr Åkerlund ang. löneförmånerna för lektor med doktors
grad .................................................. 53

Beskattningen av villafastigheter ............................ 58

Vissa geinensamhetsanläggningar m. ........................ 78

Tidpunkten för ikraftträdandet av lagen om vad som är fast egendom
m. .................................................. 92

Affärstidslag................................................ 95

1 Första hammarens protokoll 1966. Nr 38

Nr 38

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 13 december gjj

Utrikesutskottets utlåtande nr It, ang. erkännande och verkställighet
av skiljedomar i vissa internationella investeringstvister,

m- m................................................... 57

— nr 12, ang. vissa bestämmelser om immunitet och privilegier

m- m................................................... 57

Statsutskottets memorial nr 156, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden ........................................ 5g

utlåtande nr 157, ang. utgifter på tilläggsstat I: försvarsdepartementet
............................................ 5g

nr 158, ang. utgifter på tilläggsstat I: socialdepartementet .... 58

nr 159, ang. utgifter på tilläggsstat I: finansdepartementet .... 58

nr 160, ang. utgifter på tilläggsstat I: ecklesiastikdepartementet 58

— nr 161, ang. utgifter på tilläggsstat I: handelsdepartementet .. 58

nr 162, ang. utgifter på tilläggsstat I: inrikesdepartementet .. 58

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, ang. ändring i kommunalskattelagen
.............................................. 5g

— nr 63, ang. ändring i tulltaxan ............................ 77

Bankoutskottets utlåtande nr 53, om krediter för investeringar i
vägmaskiner m. m....................................... 77

— memorial nr 55, ang. Riksdagens författningssamling m. m. .. 77

— nr 56, ang. uppskov med behandlingen av visst till bankoutskottet
hänvisat ärende .................................. 77

Första lagutskottets memorial nr 43, ang. uppskov med vissa ärenden
................................................... 77

— utlåtande nr 45, ang. ändring av vissa underhållsbidrag____ 77

— nr 46, ang. ändrad lydelse av 2 § 16:o) och 17:o) lagen om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt................................ 77

Andra lagutskottets memorial nr 78, ang. kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om förhandlingsrätt för pensionärer.......... 78

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57, ang. vissa gemensamhetsanläggningar
m. m......................................... 78

— nr 61, ang. ändrad lydelse av punkterna 1 och 2 i bestämmelserna
om införande av lagen om vad som är fast egendom,

m- m................................................... 92

Bankoutskottets utlåtande nr 54, ang. vissa gemensamhetsanläggningar
m. m............................................. 94

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58, ang. förslag till affärstidslag 95

— nr 59, ang. ändring i lagen om flottning i allmän flottled____ 103

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, om åtgärder för att främja
fisket i Torne älv........................................ 103

— nr 30, ang. utgifter på tilläggsstat I: jordbruksärenden...... 103

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

Måndagen den 12 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Enär förfall inträffat för såväl herr
talmannen som båda herrar vice talmän
utsågs enligt § 33 mom. 4 riksdagsordningen
fröken Ranmark att tjänstgöra
såsom talman till dess förfallet
upphörde.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet den 13 december
för deltagande i Europarådets
ministermöte i Paris.

Stockholm den 8 decemher 1966

Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. en översiktlig planering i kommuner
och län

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Torsten Anderssons interpellation angående
en översiktlig planering i kommuner
och län, erhöll ordet och anförde: Fröken

talman! Herr Torsten Andersson
har frågat mig om jag avser att vid
utvidgning av den översiktliga planeringen
i länen vidta åtgärder i syfte
att bevara och om möjligt stärka den
kommunala självstyrelsen. Han har vi -

dare frågat om jag ämnar låta riksdagen
genom beslut uttala sig om riktlinjerna
för en översiktlig planering
i kommuner och län.

Låt mig först ta fasta på interpellantens
uttalanden om angelägenheten av
att den översiktliga och långsiktiga
planeringen i vårt samhälle förbättras
och om vikten för kommunerna och länen
av en förbättrad planering. Dessa
uttalanden visar att vi har en gemensam
grundinställning till dessa frågor.

Det är därför knappast nödvändigt
att i detta sammanhang gå närmare in
på alla de omständigheter som gett dessa
frågor en allt större aktualitet. Låt
mig bara erinra om den strukturutveckling
inom näringslivet som vi nästan
dagligen får påtagliga belägg för, om
den fortgående befolkningsomflyttningen
med följande glesbygds- och urbaniseringsproblem
och om den allt starkare
konkurrrensen mellan skilda regioner
och orter om samhällsresurser
av olika slag. De regionala problemen
spelar en allt större roll i vårt samhälle,
och olika slag av regionala fördelningsaspekter
blir allt viktigare.
Denna problematik måste vi möta genom
att arbeta fram en regional politik
och ett administrativt system för att
genomföra den.

Ett första led i detta arbete är den
översyn av kommunindelningen som
pågår enligt de av 1962 års riksdag antagna
riktlinjerna.

Genom samarbete i kommunblock
och kommunsammanläggningar vidgas
kommunernas ansvar för samhällsplanering
och resursfördelning utöver de
nuvarande kommungränserna till den
näringsgeografiska region, som ett kommunblock
i regel utgör. Detta bör ge
möjligheter till en bättre avvägd resursfördelning
på det lokala planet

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Ang. en översiktlig planering i kommuner och län

samtidigt som den kommunala planeringen
får ökad betydelse.

Genom 1964 års riksdagsbeslut om
riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
togs ytterligare ett steg för att utveckla
den regionala planeringen. I
dessa riktlinjer betonas mycket starkt
att en effektiv och förutseende samhällsplanering
är en av grundförutsättningarna
för att det mål som angetts
för den lokaliseringspolitiska verksamheten
skall kunna nås. Det finns ett
ofrånkomligt samband mellan ställningstaganden
rörande näringslivets lokalisering
och åtgärder med lokaliserande
effekt i fråga om t. ex. bebyggelse,
kommunikationer, utbildning och
annan serviceverksamhet. Därför är det
enligt riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
utomordentligt betydelsefullt
med en samordning i tid och rum av
lokaliseringsverksamheten med arbetet
inom övriga grenar av samhällsplaneringen
så att insatserna på olika områden
kan ge en samlad effekt för en orts
eller bygds utveckling.

Därför betonas även i de lokaliseringspolitiska
riktlinjerna vikten av en
effektiv kommunal planering. Men det
framhålls också att flertalet lokaliseringspolitiska
åtgärder fordrar en vidare
överblick och ett bredare underlag
för övervägandena än vad som kan
erhållas inom kommuner och kommunblock.
En tyngdpunkt i utredningsoch
planeringsfunktionen inklusive
samordningsfunktionen inom den lokaliseringspolitiska
verksamheten har
därför lagts till länen. Där bör enligt
riksdagens beslut en utvidgad utrednings-
och planeringsverksamhet komma
till stånd. Om verksamheten anfördes
följande i propositionen (1964:
185).

»Denna bör för det första omfatta
sammanställning och analys av olika
data rörande befolknings- och näringslivsförhållanden
in. m. samt uppgörande
av prognoser och annan bedömning
av utvecklingstendenser till ledning för
handlandet. Sådana data behövs för pla -

neringen i kommuner och landsting likaväl
som inom olika statliga organ.
Redan den omständigheten att man för
de olika planeringsgrenarna utnyttjar
ett gemensamt utredningsmaterial torde
ha en icke oväsentlig samordningseffekt.
På grundval av sådant utredningsmaterial
bör vidare i länen utarbetas
planer rörande olika åtgärder, som kan
påverka lokaliseringsbetingelserna i enlighet
med lokaliseringspolitikens mål.
Särskilt bör därvid beaktas den kommunala
planeringen och kommunala åtgärder
i övrigt för näringslivets främjande.
En avvägning bör eftersträvas
av olika regionala intressen i frågor
om samhälleliga serviceanordningar och
andra offentliga verksamheter. Planeringen,
som givetvis ständigt måste hållas
aktuell, bör utmynna i konkreta
förslag och handlingsprogram.»

De samordningsåtgärder som sålunda
förutsatts komma till stånd i länen under
planeringsrådens och länsstyrelsens
ledning bör enligt de lokaliseringspolitiska
riktlinjerna fullföljas på riksplanet.
I syfte att underlätta denna samordning,
för vilken regeringen måste
ha ansvaret, inrättades lokaliseringsberedningen.
Vid riksdagsbehandlingen
förutsatte bankoutskottet, mot bakgrund
av motioner om en genomgripande
översyn av samhällsplaneringen, att
den centrala planeringen skulle bli föremål
för en betydande uppmärksamhet
från lokaliseringsberedningen. För
planeringen på det regionala planet
borde planeringsråden fylla en motsvarande
funktion.

När vi nu börjat använda uttrycket
regional utvecklingsplanering som ett
sammanfattande begrepp för det vi här
syftar till avses inte därmed något nytt
planinstitut. Det är mera en fråga om
att finna ett system för samordning av
arbetet hos olika planerande organ och
ge ökat utrymme åt regionalpolitiska
värderingar i planeringsprocessen och
beslutsfattandet på skilda nivåer, allt
enligt de lokaliseringspolitiska riktlinjerna.

Måndagen den 12 december 196G Nr 38 5

Ang. en översiktlig planering i kommuner och län

Beträffande den kommunala planeringen
är avsikten att söka stimulera
kommunerna till en snabb vidareutveckling
av de planeringsformer som
många kommuner redan arbetar med.
Vad man inom kommunerna bör sträva
efter är bl. a. en god anknytning
mellan fysisk och ekonomisk planering.
Den kommunala långtidsbudgeteringen
har man, inte minst från kommunförbundens
sida, lagt ned ett förtjänstfullt
arbete på att utveckla. Jag tror att dessa
strävanden bör uppmuntras. Jag
skulle vilja ange fyra olika moment
som bör ingå i en god kommunal planeringsberedskap,
nämligen markpolitiskt
program, översiktlig fysisk planering,
allmänt investeringsprogram och
långtidsbudget. De allmänna investeringsprogrammen
bör lämpligen kunna
komma till stånd som en vidgning av de
kommunala bostadsbyggnadsprogrammen.
Dessa program har ju blivit väl
mottagna och visat sig vara värdefulla
planeringsinstrument. De inrymmer redan
nu även andra investeringar än bostäder.
För att det skall bli möjligt att
göra en så harmonisk utbyggnad som
möjligt med utgångspunkt från de vid
olika tillfällen tillgängliga resurserna
är det emellertid nödvändigt att olika
investeringsprojekt särredovisas i dessa
program och att det inbördes beroendet
klarläggs. De kommunala investeringarna
bör därför redovisas med avseende
på deras inbördes samband,
t. ex. bostadsinvesteringar och investeringar
som rent tekniskt hänger samman
med bostadsbyggandet såsom investeringar
i gator och vatten och avlopp,
funktionellt betingade följdinvesteringar
i skolor daghem, etc. Sådana
investeringsprogram kan bli av stort
värde inte bara för de kommunala organens
arbete utan också för den resurstilldelning
från statliga organ, som
i många fall är en förutsättning för den
kommunala utbyggnaden. Av stort värde
skulle givetvis vara om man i dessa investeringsprogram
kunde få in även näringslivets
investeringar. Ett samarbe -

te i detta syfte borde vara möjligt att
åstadkomma och därmed ge ett väsentligt
vidgat underlag för programmen.

Kommunala planer av nämnt slag bör
nämligen utgöra byggstenar för den integrerade
planering på länsplanet, som
enligt de lokaliseringspolitiska riktlinjerna
är avsedd att utvecklas. Ett fortlöpande
samarbete måste därvid ske
mellan kommunerna och länsorganen.
Det statistiska material och de prognoser
som länsorganisationen förväntas
ställa till kommunens förfogande som
underlag för dess planering blir naturligtvis
inte bindande för kommunen
men måste ändå vara av stort värde eftersom
många kommuner har svårigheter
att bedöma sina utvecklingsmöjligheter
i ett vidare perspektiv. Huvuduppgiften
i den egentliga länsplaneringen
blir att avväga olika regionala intressen
och resursanspråk och därmed
utforma handlingsprogram bl. a. för de
olika länsorganens beslutsfattande.

Jag vill understryka att det jag nu
sagt inte förutsätter några nya befogenheter
för de statliga organen. Det nya är
att den resursfördelning som redan nu
ankommer på dessa organ, t. ex. i fråga
om bostads-, väg- och skolbyggande,
grundas på en enhetlig uppfattning om
den mest ändamålsenliga regionala utvecklingen.

Det är just för ställningstaganden av
det slaget som planeringsråden inrättats.
Därmed kommer företrädare för
landsting, kommuner och näringsliv att
delta i arbetet. Eftersom herr Andersson
tycks anse att uppgiften borde ankomma
på ett kommunalt organ, vill
jag påpeka att vi här måste utgå från
den organisation som riksdagen nyligen
beslutat. Sedan olika utredningar berörande
länsförvaltningen är färdiga
blir det tillfälle att pröva om frågan.
Men jag vill erinra om att riksdagen så
sent som i våras godkände ett utlåtande
av bankoutskottet diir det heter att
riksdagsbeslutet om lokaliseringspolitiken
jämte de föreskrifter rörande planeringsråden
som Kung], Maj:t utfär -

6 Nr 38 Måndagen den 12 december 1966

Ang. en översiktlig planering i kommuner och län

dat ger planeringsrådet goda möjligheter
att på ett avgörande sätt påverka
planeringen och genomförandet av lokaliseringspolitiska
åtgärder inom länet.

Svaret på herr Anderssons fråga huruvida
jag i det här sammanhanget avser
att vidta åtgärder i syfte att bevara
och om möjligt stärka den kommunala
självstyrelsen ligger i det jag nu sagt.
Det planeringssystem jag redogjort för
innefattar en strävan till utbyggd och
förbättrad kommunal planering och bör
därför leda till en förstärkning av kommunernas
ställning. Detta motsägs inte
av att det i framtiden liksom hittills
självfallet är en statlig uppgift att svara
för samhällsekonomien i stort och
därmed också att i viss utsträckning
ange ramar för skilda investeringsområden,
även sådana som berör den kommunala
verksamheten.

Även svaret på herr Anderssons andra
fråga, huruvida jag ämnar låta riksdagen
genom beslut uttala sig om riktlinjerna
för planeringsverksamheten
ligger i det föregående. Regeringen
handlar i denna fråga enligt det beslut
om riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik,
som antogs av 1964 års riksdag.
Den enda ändring beträffande
planinstrumenten som övervägs i detta
sammanhang är viss utbyggnad av de
kommunala bostadsbyggnadsprograminen.

Herr talmannen infann sig nu och
övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet framför
jag mitt tack för svaret.

Departementet har till synes nedlagt
mycket arbete på svaret som är omfattande,
men ändå har jag en känsla
av besvikelse, ty inte ens en mycket
intensiv läsning av svaret bär kunnat
ge mig det besked som jag ändå
hade väntat och framför allt önskat.

Statsrådet har inte kunnat ge mig
några försäkringar att hans angelägna
strävan skall vara att slå vakt om
den kommunala självstyrelsen.

Vad som föranledde min interpellation
var rädslan för att denna kommunala
självstyrelse, som för alla kommunalmän
är så dyrbar, skulle komma
i kläm vid den nya giv som en
riksplanering tydligen enligt socialdemokratisk
mening skulle innebära. Då
vi från vårt håll pläderat för en riksplanering
har vi menat att man skulle
företa en inventering av befintliga resurser
och en fördelning av dessa efter
deras lämplighet att tas i anspråk för
olika ändamål. Men vi har aldrig avsett
att statens organ sedan skulle inte
endast fördela dessa resurser utan
även kontrollera deras rätta användning.
När herr statsrådet tar bostadsbyggandet
som exempel på vad staten
kommer att blanda sig i är det enligt
min mening ett mycket dåligt exempel
han väljer. Därvid tar han som prov
på vad kommunerna kan åstadkomma
de av dem upprättade bostadsförsörjningsplanerna.
Så långt är exemplet
bra, men sedan blir det ganska värdelöst
då man granskar resultaten. Detta
är dock inte kommunernas fel, utan
det dåliga resultatet kommer av att
staten, genom att så fördela byggnadstillstånden
att ingenting blir över för
de flesta mindre kommuner, rycker
undan varje förutsättning för att kommunerna
skall kunna genomföra sina
program. Kommuner som planerat för
en kraftigare utveckling, en planering
som har myndigheternas goda minne
och stöd, råkar plötsligt i en situation
där varje ansträngning blir förgäves.
Därmed har statsmakten satt den kommunala
självstyrelsen ur spel.

Med det diffusa besked som herr
statsrådet lämnat på interpellationens
spörsmål har man anledning frukta att
han vid riksplaneringen vill ge staten
ett avgörande inflytande och en lika
avgörande kontrollställning. Då kommer
tyvärr den kommunala självstyrei -

Måndagen den 12 december 1966 Nr 38 7

Ang. en översiktlig planering i kommuner och län

sen i kläm. Det blir en god sak på ett
papper men värdelöst i praktiken.

Det kan vara riktigt att inrikesministern
och jag har en gemensam
grundinställning till dessa frågor — så
långt det gäller kravet på en förbättrad
översikts- och långtidsplanering.
Detta krav har vi från oppositionens
sida under lång tid sökt vinna gehör
för.

Men frågan är om inrikesministern
och jag har en gemensam inställning
också när det gäller den kommunala
självstyrelsen. Interpellationssvaret är
sannerligen inte någon klartext på den
punkten. Jag är rädd att jag måste tolka
svaret så att inrikesministern ser annorlunda
på den kommunala självstyrelsen.

Det är naturligtvis, såsom inrikesministern
säger, bra för kommunerna
med en förbättrad ekonomisk planering.
På den punkten är vi helt ense.
Men det är enligt min mening långt
ifrån bra om bestämmanderätten i
ökad utsträckning flyttas över till statliga
organ.

I inrikesdepartementets promemoria
heter det ju att med utgångspunkt från
det kommunala planeringsmaterialet
»skulle den prioritering som länsmyndigheterna
vill ge olika investeringar,
sett i ett större regionalt sammanhang,
kunna anges». Det måste rimligtvis betyda
ökat inflytande för de statliga
länsstyrelserna över de kommunala investeringarna.
Interpellationssvaret är
som sagt inte någon klartext — men
även det tycks peka i samma riktning.
Det heter nämligen att de kommunala
investeringsprogrammen skall bli till
nytta för »den resurstilldelning från
statliga organ, som i många fall är en
förutsättning för den kommunala utbyggnaden».
Sedan kan man ju också
tänka sig, såsom jag framhöll i min
interpellation, att regeringen kan använda
den kommunala planeringen
som underlag för en detaljreglering
med den nya byggnadsregleringen som

instrument. Om den saken har statsrådet
inte sagt någonting i sitt svar -—■ i
varje fall inte någonting av lugnande
karaktär.

Det är, såsom jag framhållit i min
interpellation, i och för sig självklart
att statsmakterna skall ange ramarna
för kommunernas verksamhet. Detta
måste givetvis även innefatta uppgiften
att hålla kommuninvesteringarna
inom ramen för det samhällsekonomiskt
möjliga. Men denna uppgift bör inte
lösas genom fysisk detaljreglering, utan
i stället genom åtgärder av generell
natur och i samråd med kommunförbunden.

Den väsentligaste frågan i hela detta
sammanhang är vem som skall ha
hand om den regionala utvecklingsplaneringen.
Det är riktigt att jag anser
att denna uppgift bör ankomma på ett
länskommunalt organ. Jag vill hävda
att detta är av allra största betydelse
för den kommunala självstyrelsen. Såsom
jag framhöll i min interpellation
har Uinsdemokratiutredningen i sitt
betänkande förra hösten ställt i utsikt
att den skall komma med ett sådant
förslag. Och det förslaget skulle alltså
kunna komma mycket snart — kanske
om ett par månader. Inrikesministern
försöker smyga förbi detta problem
med att man naturligtvis måste utgå
från den organisation, som riksdagen
så nyligen beslutat — d. v. s. planeringsrådet
enligt 1964 års riksdagsbeslut.
Jag skall inte alls bestrida att
planeringsrådens tillkomst är ett framsteg.
Men de är inte slutmålet. Om
länsdemokratiutredningen om ett par
månader kommer med förslag om att
den regionala utvecklingsplaneringen
skall handhas av ett länskommunalt
organ, så kan i varje fall inte jag finna
det .särskilt rationellt att inrikesministern
under några månader laborerar
med ett provisorium, som ur den
kommunala självstyrelsens synpunkt
kan framstå som äventyrligt. Det skulle
ha varit välgörande, om inrikesmi -

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Ang. en översiktlig planering i kommuner och län

nistern kunnat lämna litet klarare besked
beträffande sina planer för den
kommunala självstyrelsen.

Jag hade i min interpellation också
frågat om herr statsrådet ville låta riksdagen
uttala sig om riktlinjerna för den
översiktliga planeringen i kommunerna
och länen. Det framgår av interpellationssvaret
att riksdagen inte kommer
att få detta tillfälle. Regeringen handlar
enligt riksdagens beslut 1964 angående
riktlinjerna för en aktiv lokaliseringspolitik,
säger inrikesministern.
Ja, det var ett principbeslut. Naturligtvis
bestrider jag inte regeringens konstitutionella
rätt att klara av det här
genom administrativa förordningar.
Men jag tror att det hade varit till fördel
om riksdagen fått uttala sig också
beträffande den konkreta utformningen.
Det är tydligen redan för sent den
här gången. Det har ju skett en viss
utbyggnad i länsstyrelserna för den regionala
utvecklingsplaneringen. Men
inte heller detta har inrikesministern
redovisat i sitt svar.

Varför är inrikesministern så hemlighetsfull?
Det kan väl inte bero på
att vi befinner oss så nära den hemlighetsfulla
julen?

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Beträffande den sista
frågan, om de riktlinjer för planeringsverksamheten
som vi har talat om och
som herr Andersson berörde, kommer
att underställas riksdagen, skulle jag
vilja säga att i den mån den försöksverksamhet
som ligger i planeringsrådens
arbete ger anledning till en personalförstärkning
— och det håller jag
inte för uteslutet — kommer detta att
underställas riksdagen med de motiveringar
som kan krävas för ett ökat personalbehov
i den organisation vi håller
på att bygga upp. Därmed blir riksdagen
på nytt i tillfälle att diskutera hela
verksamheten. Vi kommer inte att på
något sätt undanhålla någonting av det
sakmaterial som vi har anledning att

i det sammanhanget presentera. Jag förmodar
att alla de som har intresse för
detta område kommer att beakta det
och ta vara på det vid detta tillfälle.

Jag har emellertid tydligen en annan
uppfattning än herr Torsten Andersson
beträffande planeringsråden. Det
är riktigt att planeringsråden är ett försök
att skapa det nödvändiga samordningsorganet
på länsplanet, och där
trodde jag att jag var ganska överens
med herr Andersson om nödvändigheten
av en längre gående regional planering.
Denna måste innefatta en samordning
av alla de uppgifter som ligger
på skilda länsorgan. Vår tanke var redan
från början att man här skulle få
in ett lekmannainflytande, ett inflytande
från landsting, kommuner och näringslivsrepresentanter.
Men eftersom
vi har en länsförvaltningsutredning på
gång, kunde vi ju inte begära av riksdagen
att ändra på de förutsättningar
under vilka våra länsmyndigheter arbetar.
Därför fick vi hitta på denna form,
varigenom det blev ett rådgivande organ
som i och för sig inte deltar i besluten
men som i vissa sammanhang
har möjlighet att avge reservationer
vilka kan komnaa att uppmärksammas
vid frågornas vidare handläggning.
Däremot förutsatte vi — och på den
punkten tror jag vi kommer att få rätt
—■ att man i den pågående länsförvaltningsutredningen
nogsamt skulle uppmärksamma
de erfarenheter som gjorts
i planeringsrådens arbete och även ta
upp frågan om man skall ge dessa planeringsråd
en annan ställning än den
som de har i dag. Jag kan inte säga
nu till vilket resultat utredningen kommit.
Det blir en utredning som min
kollega statsrådet Lundkvist få ta emot,
och jag vet inte om han känner till något
om utredningens arbete i detta hänseende.

Det brukar ju inte avslöjas innan betänkandena
kommit, men man kan ändå
våga hysa den uppfattningen att utredningen
mycket nogsamt kommer att behandla
planeringsråden och deras sta -

Måndagen den 12 december 196G Nr 38 9

Ang. en översiktlig planering i kommuner och län

tus, dels sådan den hittills varit och
dels sådan de anser att den bör vara
om råden skall bevaras för framtiden.

För min del har jag den uppfattningen
att de bör vara väl lämpade organ
att ges en förstärkt ställning i framtiden.
Men därvidlag kan vi ha olika
uppfattningar. Jag vet inte, men vi får
väl diskutera denna fråga närmare när
utredningen är klar.

Jag tror inte, herr Torsten Andersson,
att vi så grundväsentligt skiljer oss
åt då det gäller uppfattningen om den
kommunala självstyrelsen. Jag skall inte
fördjupa mig i den frågan nu, men jag
tycker att det är rimligt att min kollega
statsrådet Lundkvist deltar i denna debatt
och anger sin syn på den kommunala
självstyrelsen, eftersom han handlägger
dessa uppgifter. Däremot vill jag
gärna avge en personlig deklaration att
jag är en stark tillskyndare av den kommunala
självstyrelsen, att jag vill en
vakthållning omkring den, att jag ser
den som en av grundstenarna i vår demokrati
men att min uppfattning om
den kommunala självstyrelsens möjligheter
för framtiden är att den kan göras
så effektiv att människorna verkligen
känner dess värde. En självstyrelse
som inte är effektiv kommer att ha svårt
att hävda sig. Detta var den grundläggande
uppfattning som vi presenterade
när vi lade fram förslaget om en ny
kommunindelning. I nya kommuner
med förutsättningar att klara de önskemål
som medborgarna ställer ligger
också möjligheterna för den kommunala
självstyrelsen att leva vidare.

Jag skall gå över till ett par frågor
till som herr Torsten Andersson tog
upp. Han var litet bekymrad över de
kommunala bostadsbyggnadsplanerna.
Jag kan ge honom rätt i att de naturligtvis
inte har samma tyngd om vi inte
kan följa upp dem med statsmakternas
åtaganden vid fastställandet av våra bostadsbyggnadsprogram,
d. v. s. en ekonomisk
uppföljning. Däremot delar jag
inte hans uppfattning att fördelningen
mellan kommunerna på något sätt kan

vara ett kriterium på vad dessa investeringsplaner
har för möjligheter i ett
läge —- och det gäller hela investeringsplaneringen
— då vi inte har outtömliga
resurser. Om vi hade det vore det
inga stora problem, och då behövde vi
ingen avvägning mellan kommuner eller
mellan olika investeringsuppgifter.
Men när vi inte har dessa resurser är
det hela tiden en avvägningsfråga mellan
investeringsområden såsom bostäder,
sjukhus, ålderdomshem och andra
investeringsuppgifter och även en avvägningsfråga
med hänsyn till kommunernas
skilda behov och förutsättningar.

Där kan vi ha delade meningar. Vi
kritiseras från storstadsregionerna därför
att man anser att vi ger för liten
tilldelning åt dessa regioner där bostadsbristen
är störst. Vi kritiseras nu
av landsbygdskommunerna som anser
att vi inte tillräckligt uppmärksammar
deras intressen och säger att om man
får mera framför allt i kranskommunerna
till storstadsregionerna kommer
trycket mot storstadsregionerna att
minskas eller avlastas. Detta är i och
för sig en acceptabel tanke, men den
bör ingå i den allmänna avvägningen.

Vad jag vill komma fram till, herr
Torsten Andersson, är att vi på det ekonomiska
området står inför avvägningen
mellan skilda intresseområden, bostäderna
och alla följdinvesteringar, om
vi vill sammanfatta det så. Kapitalmarknadens
förutsättningar måste bedömas
med hänsyn till alla de anspråk
som vi ställer, och där måste vi göra en
avvägning av de olika områdenas möjligheter
och behov. Det är just för att
åstadkomma en sådan rimlig avvägning
som hela denna planeringsuppläggning
är tilltänkt med kommunblocken som
bas. Vi ingriper inte. Ingen myndighet
kan säga till en kommun: Ni får inte
planera det, och ni får inte planera
det. Sedan kommunen har angivit sina
investeringsplaner som samlas på liinsplanet
till sammanfattande regionalplaner,
vilka i sin tur samlas på den cen -

Nr 38

Måndagen den 12 december 19C6

Ang. en översiktlig planering i kommuner och län

trala nivån för en bedömning av de
totala investeringsönskemålen, får dessa
totala investeringsönskemål vägas
mot de resurser som vi bedömer föreligga
för det närmaste året eller kanske
för en två- eller treårsperiod framåt.
När regering och riksdag behandlat detta
bör beskeden gå från det centrala
planet ned till det regionala planet och
vidare ut till det kommunala.

Om då det investeringsutrymme som
står till förfogande för ett län inte möjliggör
att bygga alla de simhallar, skolor,
bostäder o. s. v. som kommunerna
uttryckt önskemål om, uppstår alltså
frågan om på vilken nivå det skall avgöras
i vilken kommun skolan, simhallen
och andra investeringsobjekt
skall byggas. Det är där vi menar att
länsorganen, som vi hoppas kommer att
få också ett kommunalt inflytande, skall
ta på sig den i och för sig obehagliga
uPPgiften att göra en avvägning. Jag
skulle vilja fråga herr Torsten Andersson,
om inte han innerst inne är av
samma mening, nämligen att vi borde
göra den avvägningen på det regionala
planet och inte så, att det blir en konkurrens
mellan kommunerna, där kommunernas
ekonomiska förutsättningar
slutligen fäller avgörandet i konkurrensen
dem emellan — då tror jag nämligen
att vi råkar in i en mycket besvärlig
utveckling.

Herr talman! Vi har ju, som herr
Torsten Andersson sade i sitt anförande
och som han har uttalat i sin interpellation,
sökt att i någon mån närma
oss detta problem genom den fysiska
reglering som har gjorts, prioritetslagstiftningen.
Där ingick redan tidigare
bostäderna, och där har vi nu
fått lägga in även sjukvården. Efter
överläggningar med Landstingsförbundet
och storstäderna såsom huvudmän
för storstädernas sjukvård har vi kommit
fram till en kvoteringsplan som i
huvudsak och i princip har accepterats
av huvudmännen. Vi har kunnat gå vidare
då det gäller ålderdomshemmen
för att där inom bostadskvotens ram

fastställa det antal ålderdomshemsplatser
som vi anser att det kan vara rimligt
att bygga varje år. Fråga är om
man inte kan gå ännu längre och försöka
fånga in nya områden och göra
detta så tidigt som möjligt för att kunnat
lämna kommunerna besked. Jag
tror att de tidiga beskeden till kommunerna
i dessa frågor skulle spara mycket
pengar för vissa projekteringar som
i dag kanske görs onödigt ingående och
på sina håll storleksmässigt alldeles
överflödigt. Det måste också ligga i
kommunernas intresse att tidigt få kännedom
om vilka investeringar som kan
te sig möjliga för den närmaste framtiden.

Det är väl ändå detta som är eftersträvansvärt.
Så uppfattade jag herr
Torsten Anderssons interpellation, och
av den anledningen ville jag anslå just
den tonen i inledningen och betona att
vi behöver ha en gemensam grundinställning
till stora delar av detta problem.
Jag hoppas att herr Torsten Anderssons
tidigare anförande inte skulle
uppfattas så, att han nu vill skilja sig
från oss. Är det så farligt att ha oss i
sällskap, herr Torsten Andersson?

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Nej, herr talman, jag är inte rädd
för sällskapet, men det är klart att
man vill hyfsa sällskapet litet ibland,
det är alldeles uppenbart.

Jag hoppas att mitt inlägg inte skall
tolkas som ett avståndstagande; jag
tyckte tvärtom att jag var konciliant.
Det liksom passar mig inte att, som
det heter, stormskälla vare sig i det
ena eller det andra sammanhanget, och
det fanns dessutom ingen anledning
till det här.

Låt mig säga ett par saker i anledning
av inrikesministerns repliker till
mig och stanna ett ögonblick vid planeringsråden.

Jag vill understryka att jag är fullt
på det klara med att planeringsråden
är ett väsentligt inslag i det som vi

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

Ang. en översiktlig planering i kommuner och län

har kallat för länsdemokrati och som
vi i centerpartiet i olika sammanhang
har krävt. Men, herr talman, planeringsråden
har i dag en väsentlig brist. Det
är dock inte så att de inte skulle kunna
vara organ för de opinioner som det
här är fråga om; tvärtom. Där sitter
prominenta industrimän, där sitter prominenta
kommunalmän, där sitter representanter
för andra intressen i samhället.
Alla dessa kom, när råden bildades,
dit i den förväntansfulla uppfattningen
att de nu skulle få spela
med i de avgörande frågorna och få
lägga sina mer eller mindre tungt vägande
ord i sammanhanget. Det har de
också fått, såvitt jag kan bedöma, från
mitt eget planeringsråd, men när man
kommer till en viss punkt på föredragningslistan
i diskussionen konstaterar
herr ordföranden att rådet som bekant
bara är rådgivande och att länsstyrelsen
nu fattar beslut. Där sitter alltså
länsstyrelsen i landshövdingens person,
och han klubbar sitt eget beslut
vid bordet. Jag vill säga till herr statsrådet
att jag betraktar detta nästan
som en parodi på organ med i varje
fall inflytande. Jag hoppas verkligen
att det förslag som så småningom
skall framläggas av länsdemokratiutredningen
skall få ett annat innehåll,
så att de som sitter i planeringsrådet
och inte minst offrar tid för denna
angelägenhet får en känsla av att de
verkligen betyder något i sammanhanget.
Jag tror att det är den rätta
platsen att diskutera just dessa problem
och dessa spörsmål.

Jag ber att till herr statsrådet få
framföra ett alldeles särskilt tack för
lians klarläggande deklaration om den
kommunala självstyrelsen. Hans ord om
att den är en grundpelare i demokratien
rimmar utomordentligt väl med
min och många andras uppfattning om
den roll som en aktiv kommunalpolitik
måste spela i vårt samhälle. Men när
han säger att fördelningen av bostadsbyten
inte har någonting att göra

med den kommunala självstyrelsen,
måste jag reagera. Han talar också
mycket riktigt om den roll som kommunblocken
skulle spela när det gäller
denna fördelning, men då har jag avskräckande
exempel, herr statsråd.

I ett av våra kommunblock i närheten
av Borås hade man i blocket beslutat
att tillstyrka en viss fördelning
av bostäder — man var ense om den
fördelningen — och jag vill starkt
ifrågasätta om några andra kan ha
en bättre inblick i dessa problem än
ledamöterna i blocknämnden. Men det
passade inte vederbörande myndighet,
utan när förslaget fastställdes var det
helt omgjort. Jag menar att detta innebär
att en statlig myndighet sätter sig
på den kommunala självstyrelsen —
varken mer eller mindre. Nästa gång
blir resultatet att när nämnden får ett
sådant där förslag till prövning, konstaterar
man: »Vad skall detta tjäna
till? Här har vi en uppfattning, och när
den kommer till den statliga myndighetens
kännedom är den inte värd ett
vitten.» Det är sådant, herr talman,
som jag betraktar som risker för den
kommunala självstyrelsen, ty man tappar
också den s. k. sugen. Det är inte
bara det, att den statliga myndigheten
går emot den uppfattning man har —
såsom i det föreliggande fallet — utan
de kommunala förtroendemännen bibringas
den uppfattningen att det inte
tjänar någonting till vilken uppfattning
man bar i detta sammanhang.

Jag får kanske också säga några ord
om herr statsrådets påstående att skilda
behov och förutsättningar avgöres av
staten i många avseenden liksom följdinvesteringar
av olika slag. Detta stämmer
väl inte heller, ty det förhåller sig
ju oftast så att det är på följdinvesteringarna
som man liksom får en näsbränna.
Jag kan ta ett exempel från min
egen kommun, där man har planlagt
ett viktigt bostadsområde som av exploatören
redan i förväg har försetts
med vatten och avlopp och med gator.

12 Nr 38 Måndagen den 12 december 1966

Ang. en översiktlig planering i kommuner och län

Där investeras mycket pengar i den
fasta tron att tillstånd att bygga de
erforderliga bostäderna sedan skulle
lämnas, men tillstånden lämnades inte.
I ett sådant fall skulle det kanske vara
angeläget att lägga även detta på det
regionala planet — jag håller med herr
statsrådet om detta — så att man således
skulle kunna föra en mer intensiv
debatt och ett mer intensivt resonemang
om vad som skulle vara angeläget
och icke angeläget.

Här sades någonting om tidiga besked,
och det vore sannerligen en nåd
att stilla bedja om att man finge tidiga
besked i det kommunala arbetet. Vi
planerar så mycket vi kan. Vi lägger
faktiskt manken till för att planera på
ett sådant sätt att det skall passa de
flesta intressen i sammanhanget. Men
oftast är det detta att få tidiga besked
som är svårigheten. Jag har varit sysselsatt
med att regionplanera i den s. k.
Sjuhäradsbygden i södra Älvsborgs län
under ett femtontal år. Vi har försökt
att röja undan alla hinder för de kommunala
myndigheterna i våra tätorter
att planlägga dispositionen av inarkutrymmen
för olika ändamål. I nästan
varje enskilt fall har den planeringen
strandat på att det inte har varit möjligt
att få besked från myndigheterna,
exempelvis vägmyndigheterna, om blivande
vägars sträckning. Skall vägarna
gå utanför samhället, eller skall de
fortfarande gå genom samhället, det är
ju den stora frågan. Markutrymmen
har varit reserverade för båda alternativen
i flera år, men något slutgiltigt
besked har inte stått att få. Detta har
praktiskt taget helt stoppat upp detaljplaneringen
på vederbörande platser.
Det är, herr statsråd, inte bara besvärligt,
det är dessutom penningödande i
mycket hög grad.

Om sådana problem skulle kunna
lösas med en ökad regional insyn i dessa
frågor vore det någonting att stilla
bedja om.

Jag ber att än en gång få tacka statsrådet
för den oförbehållsamma dekla -

rationen om den kommunala självstyrelsen.
Jag stärks väsentligt i mitt arbete
att försöka bevara den så långt
det går.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall bara ytterligare
en gång beröra frågan om planeringsråden.
Jag upprepar att de är försöksorgan.
Låt mig då påminna herr
Torsten Andersson om att när den näslundska
utredningen, i vilken herr Torsten
Andersson deltog, lade fram sitt
betänkande, föreslog den ett rent tjänstemannaorgan
för samordningen inom
länen. Utredningen tänkte sig att chefstjänstemännen
på länsplanet i de olika
funktionerna — länsarbetsnämnden,
länsvägnämnden, länsbostadsnämnden
o. s. v. — skulle sitta med i de organ
som skulle svara för samordningen. I
vårt beredningsarbete i departementet
och i regeringen föreslog vi ett lekmannaorgan,
alltså ett lekmannainflytande.
Vi kunde dock inte ge det en
annan status, och naturligtvis är herr
Anderssons kritik på den punkten berättigad.

Vederbörande organ har ingen beslutsfunktion.
Men detta gäller tills vidare
i avvaktan på länsförvaltningsutredningen.
Låt oss gemensamt avvakta
detta förslag och sedan diskutera planeringsrådens
framtida status och bestämma
deras framtida funktion.

Beträffande fördelningen på länen
av bostadskvoten har en av kammarens
ledamöter ställt en fråga. Det är möjligt
att jag tvingas be herr talmannen
om att min kollega, statsrådet Lundkvist,
får svara, eftersom jag har en
debatt också i andra kammaren. Låt
mig bara säga som min personliga
uppfattning att jag hade hoppats på att
länsbostadsnämnderna i huvudsak skulle
ha kunnat följa kommunblockens
förslag i den mån man var enig inom
kommunblocken. Vi har dock givit den
slutgiltiga bestämmanderätten åt länsbostadsnämnderna.
Det här är ju också

Måndagen den 12 december 1966 Nr 38 13

Ang. en översiktlig planering i kommuner och län

en försöksverksamhet, och vi får nu se
vilka erfarenheter vi kan få av de olika
länsorganens handläggning av dessa
frågor och hur vi skall gå vidare på
den punkten. Jag ville gärna säga det så
här tidigt, eftersom jag kanske inte hinner
lämna något svar senare i dag.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Med hänsyn till att de
frågor som diskuteras i den här interpellationen
också berör den verksamhet
som jag har ansvar för inom regeringen,
vill jag gärna begagna tillfället
att lämna några personliga synpunkter
på den mycket viktiga frågan om den
kommunala självstyrelsens roll inom ramen
för den regionala utvecklingsplaneringen.

Vi vill alla slå vakt om den kommunala
självstyrelsen. Det har både inrikesministern
och herr Torsten Andersson
betygat, och jag kan naturligtvis
helt och fullt ansluta mig till deras uppfattning.
Jag behöver inte utveckla skälen
till att vi är så eniga på den punkten.
Men vi kan väl ändå säga oss att
hur hårt vi än håller på den kommunala
självstyrelsen, måste planeringen
också på det kommunala planet ske mot
bakgrunden av våra gemensamma resurser
och behov och mot bakgrunden
av att vi skall kunna tillvarata olika
landsdelars naturliga förutsättningar
för utveckling. Om kommunerna planerar
var för sig utan hänsyn till varandra
eller till samhällsresurserna i deras
helhet, kommer planerna — det vet
vi av erfarenhet — att sträcka sig långt
utöver vad resurserna medger. Olika
sammanställningar i skilda sammanhang
av de enskilda kommunernas önskemål
att få utveckla och expandera visar
att vi på denna punkt då löper risken
att bl. a. planera för ett invånarantal
som inte på långa vägar kommer att
kunna uppnås inom den tid som planerna
avser. Vi tar då i anspråk dyrbar
och knapp arbetskraft för en planering
som är orealistisk, vars resultat sålun -

da till stora delar inte kan genomföras
i verkligheten. Vi löper risken att feldimensionera
våra investeringar. Vi
medverkar därmed till att onödigt skärpa
anspråken på samhällsresurserna
med förseningar av nödvändiga investeringar,
kostnadsökningar och svikna
förväntningar som konsekvens. Vill vi
råda bot för sådana missförhållanden,
måste vi finna metoder för en bättre
samordning i planeringen kommunerna
emellan och mellan stat och kommun
i enlighet med de beslut som riksdagen
ju redan har fattat och som inrikesministern
här hänvisar till. Vi behöver
metoder för ett samspel mellan
stat och kommun, ett samspel som blir
allt angelägnare om vi vill främja en
gynnsam utveckling av samhället i dess
helhet.

Jag ser i den regionala utvecklingsplanering,
som inrikesministern här
har redovisat, en möjlighet att — inte
minst i kommunernas intresse — få en
bättre ordning till stånd när det gäller
fördelningen av våra resurser för olika
investeringsändamål och möjligheter
att åstadkomma ett mera harmoniskt
samhällsbyggande. Jag ser därför inte
den regionala utvecklingsplaneringen
som ett angrepp mot den kommunala
självstyrelsen utan som ett stöd för
denna. Den kommunala självstyrelsen
är som jag ser den en fråga om en vettig
arbetsfördelning mellan stat och
kommun. Den regionala utvecklingsplanering
som vi nu diskuterar förskjuter
inte kompetensförhållandet i och
för sig mellan stat och kommun, när
det gäller kommunernas ansvar för den
kommunala planeringen. Den kommunala
självstyrelsen blir inte mindre
därför att vi ute i kommunerna får
möjligheter att planera för medborgarnas
önskemål mot bakgrunden av mera
realistiska förutsättningar. Vi får en
bättre garanti för att de resurser som
planerna kräver också finns tillgängliga,
när planerna skall genomföras. Den
kommunala självstyrelsen blir ju inte
sämre, om vi får bättre möjligheter att

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Ang. en översiktlig planering i kommuner och län

se våra planer förverkligade. En kommunal
självstyrelse som — på grund
av bl. a. otillräckligt samspel mellan
stat och kommun i planeringen — resulterar
i att vi gör upp planer i det
blå kommer av naturliga skäl att förlora
i betydelse. Den kommunala självstyrelsen
lever — det har upprepats
många gånger, och jag tror att det behöver
sägas ofta — i kraft av sin effektivitet,
sin förmåga att lösa problemen
för medborgarna. Den regionala utvecklingsplanering
som inrikesministern
har redovisat kommer därför, som
jag ser den, att ge ett mera reellt innehåll
åt begreppet kommunal självstyrelse.

Herr Torsten Andersson sade i sitt
inlägg att den kommunala självstyrelsen
inte får vara »en god sak på papperet
men värdelös i praktiken». Jag
delar helt hans uppfattning och menar
att med denna planering blir den inte
bara en god sak på papperet utan den
blir också värdefull i praktiken.

Jag skall också passa på tillfället att
säga att en mycket avgörande del av
denna diskussion naturligtvis kommer
i anslutning till de förslag som vi nu
ganska snart får från länsutredningarna.
Vi räknar med att någon gång efter
nyår få både länsförvaltningsutredningens,
landskontorsutredningens och länsindelningsutredningens
förslag. Länsdemokratiutredningens
förslag räknar
vi med att få någon gång på försommaren.
I dessa sammanhang kommer vi att
få anledning att diskutera om hur det
regionala organet skall vara utformat
och hur man skall skapa garantier för
det kommunala inflytande som vi diskuterar
när det gäller utvecklingen på
det regionala planet.

Jag skall be att få sluta med att
säga att vi har, som kanske alla vet, en
arbetsgrupp med representanter från
inrikesdepartementet och ifrån kommunförbunden,
där vi med uppmärksamhet
följer de frågor som gäller den
kommunala självstyrelsen och den kommunala
demokratien i en utveckling

med stora förändringar på hela det
kommunala fältet. I denna arbetsgrupp
har vi diskuterat även frågan om den
regionala utvecklingsplaneringen och
den kommunala självstyrelsen. Alla var
där överens om att vi måste ha metoder
för en planering av detta slag. Samtidigt
var det naturligt att man från kommunförbundens
sida med uppmärksamhet
ville följa utvecklingen för att garantera
det kommunala inflytandet i planeringen.
Jag är övertygad om och hoppas
på att vi skall finna former för
ett sådant samspel mellan stat och
kommun som kan ge oss bättre förutsättningar
att få både en god samhällsplanering
och en stark kommunal självstyrelse.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill gärna till statsrådet
Lundkvist få framföra ett tack
för de synpunkter han här givit till
känna. Jag har emellertid en liten invändning
att göra. Jag tycker nog att
han slog in öppna dörrar när han försäkrade
att vad han nämnde var sådant
som man hade anledning att önska sig.
Det är alldeles uppenbart. Visst skulle
vi önska att få hela denna goda fina cigarr.
Vi skulle få så stora resurser och
så mycken frihet o. s. v., men på den
punkten är jag dock något misstänksam.
Man kan ha de bästa meningar
och förutsättningar, men vi misstänker
att när det kommer till kritan och byråkratien
får en chans att göra sig bred,
när åtgärder skall prövas och framför
allt när de skall kontrolleras, så blir
man misstänksam mot resultatet av det
hela. Jag vill dock gärna understryka
detta, att de regionala resurserna bör
få en bättre fördelning, och det är väl
närmast där som skon klämmer.

När herr statsrådet säger att denna
planering skulle utgöra ett stöd för den
kommunala självstyrelsen får man livligt
hoppas att den får en sådan utformning
att kommunen blir den som
bestämmer.

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

Ang. principerna för fördelning av bostadsbyggnadskvot inom kommunblock

Det sägs att läget inte kan bli sämre
för kommunerna därför att de får ökade
resurser. Nej, det är naturligtvis en
sanning som inte går att bestrida, nota
bene om de får resurserna på ett sådant
sätt, att det inte alltid ligger bakom
ett krav om att förverkliga åtgärden
på ett visst bestämt vis och att
det, om så inte sker, kommer surt efter.
Jag är övertygad om att de debatter
som kommer att följa på de förslag som
skall läggas fram skall bli av mycket
stort intresse.

Jag ber, om jag inte får ordet flera
gånger i denna debatt, vilket är ovisst,
att till herrar statsråd få framföra mitt
tack för det intresse som har visats för
denna debatt i anledning av min interpellation,
och jag hoppas att vi kan
fullfölja debatten när, som sagt, vi får
mera stoff på bordet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. principerna för fördelning av bostadsbyggnadskvot
inom kommunblock

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
även fröken Ranmarks interpellation
angående principerna för fördelning
av bostadsbyggnadskvot inom kommunblock,
och nu yttrade:

Herr talman! Fröken Ranmark har
frågat om jag anser det förenligt med
de allmänna principerna för fördelning
av bostadsbyggnadskvoterna inom
ett kommunblock att största möjliga
hänsyn av länsarbetsnämnd tages till
önskemål som samfällt manifesterats
av de i kommunblocket ingående kommunerna.
Av motiveringen till interpellationen
framgår att interpellanten
avser länsbostadsnämndernas fördelning
av bostadslånemedel.

I anslutning till att bostadsfrågorna

behandlades i 1966 års statsverksproposition
anförde jag att man borde
pröva möjligheterna låta kommunblocken
tjäna som lokala enheter för
bostadslånemedlens fördelning i stället
för de enskilda kommunerna. Förslagets
huvudsyfte var att främja en planering
av bostadsbyggandet i större
enheter och längre produktionsserier
för att därigenom befordra en bättre
hushållning med samhällets resurser.
Riksdagen anslöt sig till förslaget.

Enligt anvisningar som bostadsstyrelsen
har utfärdat i anslutning till
statsmakternas beslut skall kommunblockens
samarbetsnämnder beredas
tillfälle att medverka vid fördelningen
av lägenheter mellan de i blocket ingående
kommunerna. Sådan medverkan
kan äga rum i den formen att samarbetsnämnden
inger ett fördelningsförslag
till länsbostadsnämnden eller —
om den inte önskar lämna ett sådant
förslag — på så sätt att den avger yttrande
över ett av länsbostadsnämnden
upprättat förslag till fördelning. I båda
fallen avgörs fördelningen slutgiltigt av
länsbostadsnämnden.

Enligt min mening bör man i regel
kunna räkna med att samarbetsnämnden
bedömer fördelningsfrågan på sådant
sätt att några skäl till erinringar
från de statliga myndigheternas sida
inte föreligger. Om de i blocket ingående
kommunerna har en samstämmig
uppfattning i saken, måste detta helt
naturligt tillmätas stor vikt när länsbostadsnämnden
skall fatta sitt beslut.
I sammanhanget måste dock beaktas att
länsbostadsnämnden har ansvar för att
bostadslånemedlen fördelas på ett sätt
som gagnar en ändamålsenlig bebyggelseutveckling
i länet och som stämmer
överens med de riktlinjer statsmakterna
har dragit upp. Länsbostadsnämnden
bör därför inte vara ovillkorligt
bunden till den fördelning som de
i ett kommunblock ingående kommunerna
kan ha uttalat sig för.

Jag vill slutligen erinra om att en

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Ang. tillämpningen av den nya jordförvärvslagen

kommun, som anser sig ha skäl till
missnöje med länsbostadsnämndens beslut
i fråga om lägenhetsfördelningen,
har möjlighet att överklaga detta beslut
genom besvär hos bostadsstyrelsen.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation.

Av svaret framgår att samarbetsnämnden
skall beredas tillfälle att medverka
vid fördelningen av bostadsbyggnadskvoter
mellan de i kommunblocket
ingående delkommunerna. Detta
finner jag också lämpligt, eftersom
samarbetsnämnderna bäst torde känna
till behovet av bostäder inom de olika
delkommunerna. Av den anledningen
anser jag även att länsbostadsnämnderna
vid slutgiltigt fastställande av bostadsbyggnadskvoter
för de i blocket
ingående delkommunerna bör ta största
möjliga hänsyn till förslag eller yttranden
från samarbetsnämnden. Jag
förstår inte varför samarbetsnämnderna
eljest skall ha möjlighet att till länsbostadsnämnden
lämna förslag eller
yttra sig över förslag beträffande bostadsfördelningen
inom kommunblocket,
om det inte skulle i någon mån
påverka det kommande beslutet.

År samarbetsnämndens förslag enhälligt,
anser jag att synnerligen starka
skäl skall finnas för att länsbostadsnämnden
skall frångå samarbetsnämndens
förslag.

Jag tolkar herr statsrådets svar såsom
positivt till mina synpunkter, nämligen
att samarbetsnämndens mening vid fördelningen
av bostadsbyggnadskvoterna
inom kommunblock bör tillmätas stor
vikt och inte utan starka skäl underkännas.

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag gick händelserna
något i förväg då jag räknade med att

jag kanske inte skulle kunna yttra mig
vidare i denna debatt, eftersom jag inte
räknade med att pågående interpellationsdebatt
i medkammaren skulle ta
så lång tid utan att jag hade måst rycka
in där vid det här laget. Nu har
emellertid så blivit fallet, och därför
har jag möjlighet att ge fröken Ranmark
ett svar även efter hennes anförande.
Jag kan göra det mycket kort.

När fröken Ranmark säger, att största
möjliga hänsyn skall tas till samarbetsnämndens
yttrande och att det, om
förslaget i samarbetsnämnden är enhälligt,
måste vara synnerliga skäl för
att frångå detta förslag, så vill jag kort
och gott instämma i detta.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. tillämpningen av den nya jordförvärvslagen Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Ferdinand Nilssons
interpellation angående tillämpningen
av den nya jordförvärvslagen, fick nu
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat om jag anser att normerna
för lantbruksstyrelsens beslut i ett
ärende som berörts i interpellationen
bör läggas till allmän grund för jordförvärvslagens
tillämpning i fråga om
kombinerade jord- och skogsbruk i
uppländska jordbruksbygder.

Det av herr Nilsson åsyftade ärendet
är beroende av Kungl. Maj:ts prövning,
och jag kan därför inte gå in på
någon diskussion av ärendet här. Jag
vill dock rent allmänt framhålla att
ärenden av ifrågavarande slag måste
prövas med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet. Det är inte
möjligt att innan någon mera bestämd
praxis hunnit utbildas ange några allmänna
grunder för tillämpningen ut -

Måndagen den 12 december 1966 Nr 38 17

Ang. tillämpningen av den nya jordförvärvslagen

över dem som finns i jordförvärvslagen
och dess förarbeten.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för att han har besvarat interpellationen.
Det var hans rätt att avgöra, om
han ville göra det eller inte. Min rätt
att fråga beror av kammarens medgivande
att ställa frågan.

Att jag interpellerade föranleddes av
tvenne skäl. Dels var jag som ledamot
och huvudsekreterare i 1951 års jord bruksrationaliseringsutredning,

som

gjorde förberedelserna till 1955 års
jordförvärvslag, intresserad av tilllämpningen
av den nu gällande lagen,
dels har jag som motionär i ringa mån
bidragit till vad riksdagen då avsåg som
en förstärkning av lekmannainflytandet
i fråga om lagens tillämpning.

Interpellationssvaret — men inte interpellationen
— kan möjligen ge näring
åt missförståndet att jag skulle ha
varit förmäten att vilja påverka avgörandet
av det av mig berörda typfallet.
Jag försäkrar att jag på intet sätt vill
ha ansvaret eller någon del därav för
vad regeringen kan komma att besluta.
Däremot gäller min interpellation de
normer som kan ligga till grund för
lantbruksnämndens i Uppsala län och
lantbruksstyrelsens handläggning och
den praxis som därav kan komma att
utvecklas. Det är en fråga av mycket
stor spännvidd för de uppländska bygder,
som jag talat om i interpellationen,
och kanske även för andra stora delar
av vårt land.

Jag berörde riksdagens beslut beträffande
lekmannainflytandet på jordförvärvslagens
handhavande. I lantbruksnämnden
i Uppsala län uttalade samtliga
nämndens jordbruket närstående
ledamöter en uppfattning, medan ett
par tjänstemän jämte en icke jordbrukskunnig
lekman reserverade sig
och drog ärendet inför lantbruksstyrclsen.
I denna fattades beslutet av gene 2

Första kammarens protokoll i906. Nr 38

raldirektören, överdirektören och en
byråagronom, medan jordbruksrepresentanterna
reserverade sig.

Skall det gå till på det sättet? Och
hur kan det komma sig? Har de anställda
fått särskilda anvisningar att
följa, och är dessa avsedda endast för
det fall det gällde eller har de generell
innebörd?

Inom jordbruksrationaliseringsutredningen
fäste vi särskild uppmärksamhet
vid den typ av bäriga jordbruk som
bygger på kombination av jord och
skog i tillräcklig omfattning. Beträffande
den nu gällande lagen är att märka,
att i dess allmänna motivering ingår
att det »måste vara en grundsats för
lagstiftningen att förvärvshinder uppställs
endast om och i den mån det behövs
med hänsyn till ett samhällsintresse
av betydande styrka». Det förhåller
sig även så att de kombinerade
jordbruken, d. v. s. sådana som innehåller
både jord och skog, hör till den
grupp som den yrkesutövande jordoch
skogsbrukaren inte annat än med
tillämpning av 5 § må hindras förvärva.
Förvärvstillstånd må enligt denna
paragraf vägras, om egendomen finnes
böra tagas i anspråk för att underlätta
bildande av bruksenheter med ändamålsenlig
storlek och ägoanordning.

I detta fall föreligger en promemoria
inom lantbruksnämnden beträffande de
åtgärder i rationaliseringssyfte, som anses
motivera avslaget och statens eventuella
förvärv av fastigheten, alltså för
den händelse vederbörande föredrar att
välja att staten skall lösa det. Syftet är
att sammanföra egendomens efter upplandsförhållanden
stora skogstillgångar
— 440 tunnland —- med ett skifte
tillhörande länets kanske största jordmagnat.
I stället skulle denne lämna
förstärkning åt i huvudsak ett stort
gods i södra Uppland — med 48 tunnland
åker och 28 tunnland skog — och
åt ett annat i Olandsbygden med cirka
120 tunnland åker och 240 tunnland
skog. Den för siaktning avsedda går -

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Ang. tillämpningen av den nya jordförvärvslagen

dens åkerareal, 66 tunnland, skulle i
brist på aktuella spekulanter tillföras
den s. k. rationaliseringsreserven.

Bortsett från att den avsedde storuppköparen
— det är universitetet —
gott kan avvara lämpliga delar av sina
omfattande domäner utan att därför
äventyra rationaliseringsgraden beträffande
sitt övriga innehav —- den blev
väl ungefär oförändrad som den är —
konstateras att även de gods det gäller
borde kunna klara sig utan förstärkningen.
Man söker förgäves efter det
»samhällsintresse av betydande styrka»
som borde vara grundsatsen för tilllämpning
av förvärvshinder; detta enligt
såväl 1955 års proposition som
tredje lagutskottets yttrande däröver.
Det gäller ett jordbruk av en typ som
enligt den enhälliga uppfattningen
bland jordbrukets erfarna företrädare i
lantbruksnämnd och lantbruksstyrelse
har förutsättningar att bestå som självständig
enhet och även skulle kunna
påräkna skydd av uttalandet, att redan
rationella enheter icke bör göras till
bytesobjekt.

Jordförvärvslagen är ett organ för
den yttre rationaliseringen, det ligger i
dess natur. Om exempelvis anmärkningar
kan riktas mot en fastighets bostad,
så är detta förvisso inte det enda
fallet av bostadsproblem i det här landet.
Men en jord- och skogsfastighet av
ifrågavarande typ — med god skogstillgång
och avsevärd åkerareal —- borde
enligt en samstämmig uppfattning
bland Upplands jordbrukare vara livsduglig.
Dess byggnadsbestånd borde
kunna förbättras, och denna fastighet
bör även i stället för att göras till slaktoffer
för universitet och andra stora
jordägare kunna bli underlag för eventuellt
erforderlig förstärkning.

Det är inte enbart detta enskilda fall
som väckt uppmärksamhet — här gäller
det framför allt konsekvenserna för
många andra uppländska jordbruk. Kan
inte ett sådant jordbruk betraktas som
värt att utvecklas och bestå, vem kan
då känna sig trygg? I våra bygder har

jordbrukarnas organisationer också redan
genom att tillsätta en föreningsnämndens
fastighetskommitté beslutat
ta upp en ojämn kamp för bondejordbrukens
bestånd.

Det var min förhoppning att statsrådet
i sitt svar skulle kunnat anföra
allmänna grunder, som hade gett någon
trygghet åt många som nu känner sig
hotade. I stället får vi veta att det i dag
inte är möjligt att ange några allmänna
grunder för tillämpningen, några grunder
som kunde ha kompletterat vad
jordförvärvslagen säger.

Vi får också veta att ärendena »prövas
med hänsyn till omständigheterna».
Man hade hoppats på i varje fall något
klarare grunder. Det är djupt beklagligt
att så inte ansetts böra ske, utan att
sådant skall kunna inträffa som nu händer
i Uppland.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Först vill jag säga till
herr Nilsson, att ärendet ännu inte har
föredragits för mig; det är inte färdigt
för en föredragning och ett avgörande.
Köparen har beretts tillfälle att inkomma
med påminnelser, och man får lov
att beakta den för påminnelserna utsatta
tiden. Att jag i dag inte har några
möjligheter att svara herr Nilsson är
således inte något uttryck för ointresse
att debattera eller någon form av undanflykter.

Men på en punkt kan jag lugna herr
Nilsson. Om han möjligen nu efteråt
har fått samvetsförebråelser för att
hans fråga eventuellt skulle påverka
beslutet, så kan jag försäkra honom att
han kan interpellera många gånger om
utan att jag speciellt kommer att ta intryck
därav vid handläggningen av
detta eller andra ärenden. Varje sådan
fråga måste bedömas utifrån det material
som föreligger, oavsett hur diskussionen
går här. Man får ju söka träffa
avgörandena då alla fakta ligger på
bordet, oberoende av om herr Nilsson
interpellerar och oberoende av vad
som möjligen skrivs i tidningarna.

Måndagen den 12 december 1966 Nr 38 19

Ang. tillämpningen av den nya jordförvärvslagen

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill rätta ett missförstånd.
Det var endast vad statsrådet
sade i sitt interpellationssvar, där han
hänvisade till att ärendet är under behandling
och att han därför inte ville
ingå på någon bedömning av det, som
gjorde att jag var så angelägen att understryka
att jag inte alls hade så högtflygande
planer att jag ville söka påverka
regeringsavgöranden — jag hade
inte ens lust att göra det.

Vad som för mig framstod som värdefullt
var att få kännedom om de allmänna
normerna. Skall ett jordbruk,
vilket av jordbrukets företrädare i
lantbruksnämnd och lantbruksstyrelsen
— jag talar inte enbart om det här
aktuella fallet •— omvittnas vara av
den arten att det kan bestå, med hänsyn
till sin struktur och tillgången på
åker och skog, göras till rationaliseringsobjekt
för att tillgodose godsuppköpare
av typen universitet eller andra
stora jordägare i Uppland med jord?

Det är det som är problemet. Det är
detta som skapar oro bland många
andra, som vet med sig att de har dåliga
ekonomibyggnader och en bostadsfråga
som kanske inte är bättre löst än
i Stockholm, där det som vi alla vet
råder en skriande nöd i det avseendet.
Dessa människor anser, att det dock
går att utveckla ett jordbruk som har
jord och åker och en riklig skogstillgång.

Nu visar det sig — utan att något
bärande allmänintresse kunnat anföras
— att de som kanske har den intimaste
kontakten uppåt inom lantbruksnämnden
och även inom lantbruksstyrelsen
går på en linje och de praktiska jordbrukarna
på en annan. Då undrar jag:
Har de fått några anvisningar hur de
skall handla i sådana fall? Jag tänker
fortfarande inte på det här fallet —
det talar vi inte om — utan på likartade
fall. Hur kan det komma sig att det
finns en så bestämd åsiktsskillnad mellan
reservanterna i en lantbruksnämnd
och i lantbruksstyrelsen och de andra?

Det är detta som är ägnat väcka oro.
Det bör väl finnas någon princip bakom
det hela. Det var den jag efterlyste.
Principen kan ju ändå inte bara bestå
däri att »fallen skall prövas efter omständigheterna».
Det får väl sägas vara
en relativt allmänt hållen grundval,
som jag förmodar tillämpas överallt och
som inte i detta fall ger någon anvisning.
Hur kommer det sig att vi fick
en reservation i lantbruksnämnden i
Uppsala län av dem, som så att säga
står utanför jordbruket, och att vi fick
en majoritet i lantbruksstyrelsen bestående
av de ledande tjänstemännen
inom vårt jordbruksrationaliseringsverk
— jag nämnde dem nyss?

Det är detta som gör att jag undrade
om vi inte möjligen kunde få veta, om
detta är ett specialfall eller om tillämpningen
kommer att bli densamma i
andra liknande fall. Det är det intressanta.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har kanske en
aning svårt att tolka vad herr Nilsson
menade med sitt litet grumliga uttalande.
Det förefaller mig som om han
ville antyda att det skulle finnas någon
ordergivning, låt mig säga från departementet
eller från socialdemokratiska
partiet eller från något annat håll, om
hur lantbruksstyrelsen eller lantbruksnämnden
skall handla vid bedömning
av olika ärenden.

Om herr Nilsson har menat något
sådant, antar jag att han vid närmare
eftertanke kommer underfund med att
det är en fullständigt orimlig misstanke.
Jag kan påminna honom att riksdagen
har uttalat sig om jordförvärvslagen
och dess tillämpning. Vi har en
lagtext, och det är klart att det i många
avseenden kan vara svårt att ta ställning
till ett ärende efter en ny lag. Det
gäller för många av de ärenden som
tas upp, kanske inte minst dem som
skall prövas i lantbruksstyrelsen och
av regeringen, att det är komplicerade

20 Nr 38 Måndagen den 12 december 1966

Ang. tillämpningen av den nya jordförvärvslagen

frågor. Det kan finnas saker som talar
för en förvärvsansökan och saker som
talar emot den, och då måste man väga
och försöka komma fram till ett riktigt
avgörande.

Jag vill bara ha sagt detta därför att
jag undrade över vad herr Nilsson
egentligen menade med att ta upp de
sista antydningarna i denna debatt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har inte annat att
gå efter i detta fall än »omständigheterna».
I lantbruksnämnden stod lantbruksdirektören
jämte en hög ämbetsman
och en icke lantbrukskunnig ledamot
av nämnden på ena sidan och alla
jordbrukarrepresentanterna på den
andra. När vi kom till lantbruksstyrelsen,
stod generaldirektören, överdirektören
och byråagronomen på en sida
och jordbrukarna på den andra. Det
är en uppdelning som med skäl har
väckt uppmärksamhet.

Men i och för sig är ju detta bara
ett enstaka fall. Vad som intresserar
mig är att få veta, om det är ett generellt
bedömande av förhållandena som
gör att man kan räkna med att ett så
pass bärigt jordbruk som det som det
här är fråga om -— så pass utvecklingsdugligt
som ett jordbruk måste
vara efter upplandsförhållandena med
66 tunnland bra åker och en skogtillgång
på 440 tunnland, vilket är mycket
i Uppland — döms att icke vara värt
att satsa på för utvecklingen utan skall
slaktas ut.

Det är det som väckt pinsam uppmärksamhet.
Man undrar: Vem sitter
då säker?

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 11 samt 12,
statsutskottets memorial och utlåtanden
nr 156—162, bevillningsutskottets betänkanden
nr 62 samt 63, bankoutskot -

tets utlåtanden och memorial nr 53, 55
samt 56, första lagutskottets memorial
och utlåtanden nr 43, 45 samt 46, andra
lagutskottets memorial nr 78, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 57—59 ävensom
jordbruksutskottets utlåtanden nr 23
samt 30.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr
46, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

sammansatt konstitutions- och första
lagutskotts utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till radioansvarighetslag, dels
ock i ämnet väckta motioner;

sammansatt konstitutions- och tredje
lagutskotts utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till radiolag jämte i ämnet väckta
motioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

163, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående rundradions fortsatta
verksamhet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 164, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1966/67;

bankoutskottets utlåtande nr 54, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
m. m. jämte motioner
i ämnet;

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., m. in. jämte i ämnet väckta motioner; nr

61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av punkterna 1 och
2 i bestämmelserna om införande av

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om vad
som är fast egendom, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 62, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av tredje
lagutskottets utlåtande i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
trafikstopp och trafikförbud i samband
med övergången till högertrafik m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; ävensom jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om vissa intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slaktdjursavgif -

ter, in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde tredje lagutskottets
utlåtande nr 61 och bankoutskottets
utlåtande nr 54, vilka ärenden
i dag första gången bordlagts, skulle
i nu angiven ordning uppföras näst
efter tredje lagutskottets utlåtande nr
57.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 17.28.

In fidem
Solveig Gemert

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Tisdagen den 13 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Ang. förebyggande åtgärder mot
självmord

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Sörensons
interpellation angående förebyggande
åtgärder mot självmord, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Sörenson har ställt
vissa frågor till mig om forskning beträffande
självmord.

Enligt tillgänglig statistik var antalet
självmord i Sverige i början av 1900-talet 15,1 per 100 000 invånare. Under
de fem senaste åren, 1960—1964, var
motsvarande tal lägst 16,9 och högst
19,8. En internationell jämförelse av
självmordsfrekvensen visar stora variationer
länderna emellan. Detta torde i
viss mån sammanhänga med olika principer
för den statistiska redovisningen.

Sedan länge pågår överallt i världen
en intensiv forskningsverksamhet rörande
problematiken kring självmorden,
främst självmordsorsakerna och
möjligheterna att förebygga självmord.

Självmordsförebyggande är målsättningen
för s. k. preventive centers,
d. v. s. akutmottagningar med lämpliga
medicinska behandlingsresurser, där
patienter med psykiska problem, inklusive
självmordstankar, kan få omedelbar
sakkunnig hjälp. En viss motsvarighet
härtill finns i vårt land vid olika
psykiatriska mottagningar, framför allt
vid de psykiatriska lasarettsklinikernas
allmänna mottagningar och jourmot -

tagningar. En liknande verksamhet bedrivs
också vid de specialmottagningar
av mera socialpsykiatrisk karaktär,
som på många håll är anordnade för familjerådgivning,
poliklinisk behandling
av alkoholskadade, abortrådgivning

o. d.

Även i Sverige har sj älvmordsproblemen
studerats ur vetenskaplig synpunkt
av flera forskare och forskargrupper.
Vid Södersjukhuset pågår f. n. ett omfattande
forskningarbete på detta område.
År 1964 inleddes där en försöksverksamhet
för förebyggande av självmord.
Verksamheten som bedrivs av
psykiatriska kliniken i samarbete med
intoxikationsavdelningen beräknas
sträcka sig över flera år. Antalet behandlade
personer var år 1964 ca 220
och år 1965 ca 250. Denna verksamhet
fyller ett stort behov. Varken i Sverige
eller utomlands torde man dock hitintills
ha kommit fram till några så allmängiltiga
slutsatser att de kan komma
till praktisk användning i det profylaktiska
arbetet.

Några planer att ytterligare utvidga
den verksamhet som pågår i vårt land
föreligger inte f. n. Resultatet av försöksverksamheten
vid Södersjukhuset
torde först böra avvaktas.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Vi befinner oss i en
något paradoxal situation då vi på Luciadagens
förmiddag talar om en så
tragisk livsföreteelse som självmorden.
Luciamorgonen har ju i vårt land utvecklats
till en livsglädjens och gemenskapens
morgon. I skolor och på företag
kommer man varandra en liten smula
närmare under några timmar och gör
det kanske därigenom litet lättare att
leva. Samtidigt finns det människor i
vårt land som inte upplever det som
är Luciamorgonens signum. Tvärtom,

Tisdagen den 13 december 196G

Nr 38

Ang. förebyggande åtgärder mot självmord

livet är för dem utan all glädje och
utan mening. Den livssituation som är
deras står de helt enkelt inte längre ut
med, den är outhärdlig, och därför tar
de sitt liv.

Låt oss säga att Lucia har blivit en
myt, en livsmyt, en symbol att hämta
livsmod och livskraft ur. Den som tar
sitt liv har på något sätt förlorat eller
aldrig vunnit en myt att leva av, en
livsmening. Han eller hon har ingen
gemenskap att ty sig till då »glädjen
vänds i nöd», som Erik Axel Karlfeldt
skriver. Tillvaron är alltför svår, man
orkar inte med den.

Orsaken till att jag ställde denna interpellation
var att jag önskade lyfta
fram detta problem i ljuset. Jag tackar
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
för den uppmärksamhet
som han ägnat frågan och för det svar
han givit. Vad kan man nu utläsa ur
svaret?

Jo, att en intensiv forskningsverksamhet
pågår över hela världen och
att man därvid koncentrerar sig på
självmordsorsakerna och vad som kan
göras i förebyggande syfte. Detta är
utomordentligt tacknämligt.

Man kan vidare utläsa att något görs
i Sverige. Psykiatriska mottagningar
landet runt ägnar uppmärksamhet åt
denna fråga. Det finns specialmottagningar
och akutmottagningar där hjälp
ges till presumtiva självmördare, och
vid Södersjukhuset pågår ett omfattande
forskningsarbete, vilket är mycket
tacknämligt. Man ser med stort intresse
fram mot resultatet. Men, säger statsrådet,
vi vet ännu alldeles för litet.
Några allmänna slutsatser att bygga
praktiska insatser på utöver vad som
nu görs har inte vunnits varken internationellt
eller i vårt land.

Svaret är alltså inte särskilt upplyftande.
Det finns inga planer på en utvidgning
av vad vi nu gör i vårt land.

Det förefaller mig som om vi inte
riktigt i vårt samhälle har fattat vad
denna sak gäller. Självmord är inget
obetydligt mänskligt problem; självmor -

den har en omfattning av väldiga dimensioner.
Det sägs att i vår värld tar
per dag mer än 1 000 personer livet
av sig. Det skulle per år bli cirka
365 000 och på tio år i hela vår värld
3 650 000 personer ungefär.

Någon som har ägnat sig åt denna
problematik har sagt: »Endast den moderna
trafiken kan som blodig lieman
mäta sig med självmordens sjukdom.»

Det problem som jag här har velat
aktualisera är alltså inget litet problem
—■ det har en väldig omfattning, och
med den internationella utblick och det
internationella ansvar som vi alla upplever
såsom väsentliga står det klart att
vi inte kan isolera oss till våra egna
relativt låga siffror. Det är inte stor
mening med att resonera om siffror och
jämföra siffrorna från de olika länderna,
men det kan kanske ändå vara av
intresse att notera att i vårt land enligt
statistiken mellan 4 och 5 personer
per dag inte orkar leva längre. Det betyder
att per år — om jag nu räknat
rätt, och det hoppas jag att jag har gjort
— är det mellan 1 500 och 1 600 människor
som säger: »Det får vara slut på
mitt liv; jag står inte ut längre!» Och
så tar de sitt liv.

Att studera var Sverige ligger i världsstatistiken
har ingen mening, tycker jag.
Det räcker — och det är ett uppfordrande
och anklagande faktum — att vi
har en ganska stor grupp människor
som inte orkar klara sin tillvaro. Och
vi kan inte stå likgiltiga.

Man kan säga: Ja, men det är ju deras
eget fel. Det är ju de själva som gör
det. Det kan väl inte samhället ta något
ansvar för! — Någon sanning ligger
det väl i detta, men på något sätt
upplever jag en sådan attityd som en
falsk undanflykt. Varken då vi människor
föds eller då vi dör förfogar
vi över livet. Vi blir inte tillfrågade
om vår önskan, över liv och död bestämmer
vi inte, och inte heller — och
detta är den centrala punkten — har
vi i de flesta fall något inflytande då
det gäller självmordet.

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. förebyggande åtgärder mot självmord

Varför begår människor självmord?
Herr statsrådet har anfört, att vi vet
alldeles för litet om detta. Jag delar
hans syn. Vi kan tala om ensamhet, ekonomiska
bekymmer, personliga konflikter
av skilda slag som människorna inte
reder upp, oförmåga att klara svåra
krissituationer av inre och yttre art,
det moderna livets allför stora krav på
vår prestationsförmåga, vi duckar för
kraven —- och dukar under. Vi vet
för litet om den faktiska kraften i detta
dynamiska spel. Fältet är föga bearbetat.

Det har berättats för mig att det
finns en internationell organisation -—
fyra eller fem år gammal —■ som arbetar
med dessa frågor på en rent vetenskaplig
basis, nämligen International
Association for Suicide Prevention.
Där arbetar man med frågan om att
få en bättre förståelse av orsakerna till
självmorden. Man har ställt sig före
sådana uppgifter som att söka utforska
vad natur, kulturmiljö, religion, de
mänskliga relationerna i uppväxtåren
och liknande betyder för självmordsfrekvensen.
Men en kardinalpunkt synes
vara: vi vet inte tillräckligt mycket.
Visste vi något mer, kunde vi kanske
göra något mer. Jag menar att samhället
inte kan stå likgiltigt inför detta,
och jag anser att vi bör se detta
problem på ett djupare sätt än vi hittills
har gjort och göra mera än vad
vi hittills har gjort.

Jag undrar emellertid om vi ändå
inte vet något för att göra något. Nu
har denna interpellation inte berört
frågor om initiativ från samhällets sida.
Självfallet kan det inte nu bli fråga
om en diskussion om detta. Jag skall
därför naturligtvis inte säga så mycket
därom, men några få ord i all korthet
till slut må väl ändå tillåtas mig.

Då vi vet att ensamheten är en svår
och nästan outhärdlig livssituation, särskilt
för de livströtta människorna vilkas
inre försvar liksom brutit samman
inför de destruktiva krafterna — vilka
de nu är — måste frågan om att hjälpa

presumtiva självmördare i deras ensamhet
vara verkligt central. Jag läste nyligen
en mycket intressant artikel i Socialmedicinsk
Tidskrift, där en socialläkare
i Stockholm, doktor Jacobson, diskuterar
aktuella psykiatriska och socialmedicinska
problem. Jag vill citera
något av vad han säger som står i
relation till det vi här behandlar. Han
säger följande: »De flesta friska människor
har möjligheter att vända sig
till anhöriga, goda vänner, arbetskamrater
eller liknande när de på något vis
råkat ur gängorna. De psykiskt sjuka är
emellertid ofta isolerade och har inte
dessa möjligheter. De är ofta mer ensamstående
än andra. Det finns en speciellt
hög frekvens psykiskt sjuka bland
änklingar och frånskilda t. ex. Självmordsfrekvensen
är också högst bland
dem. Den psykiska sjukdomen i sig
själv har en tendens att isolera människorna
från varandra.»

Ensamheten är alltså uppenbarligen
ett huvudskäl till självmorden ■— det
vet vi. Vi vet också att en relation består
mellan självmord och narkotikamissbruk,
mellan alkoholskador och
självmord, mellan missbrukad sexualitet
och självmord, mellan brist på trygghet
och självmord. Men villken är denna
relation? Vad är det som händer
hos dessa människor som på ett eller
annat sätt har misslyckats med tillvaron?
Varför tar de sitt liv? Är det för
övrigt inte ett allvarligt memento för oss
att av de studenter som dör i vårt land
dör en av tre på grund av självmord?

Vi vet alltså något för att göra något
redan nu.

Nu är det ju en ganska dyster sak
att allt vad samhället gör kostar pengar.
Sitter man i riksdagen ett tag lär man
sig att de ekonomiska resurserna är begränsade
och att de liksom de personella
resurserna inte räcker till. Man
grips lätt av en viss vanmakt inför de
kalla realiteter vi har att arbeta med.

Å andra sidan tror jag inte att självmordsproblematiken
är av mindre betydelse
än andra sociala problem. Vi

Tisdagen den 13 december 1960

Nr 38

Ang. förebyggande åtgärder mot självmord

bör därför satsa väl så hårt på den problematiken
som på andra samhällsproblem.
Jag vill uppmana till att stödja
International Association for Suicide
Prevention. Jag har låtit mig berätta
att denna internationella organisation
håller sin nästa världskongress i Förenta
Staterna. Vi borde vara representerade
där, kanske genom någon som är
anknuten till socialmedicinskt arbete i
vårt land, kanske genom någon frivillig
kraft som arbetar inom vårt folk.

Jag känner också stark sympati för
dem som vill ta okonventionella initiativ
för att hjälpa de människor som
är ensamma i samhället. Självmordspastorn
gjorde det, somliga skrattade åt
honom, andra fördömde honom, men
han kände spontant och blev till stor
hjälp, har jag förstått.

Ensamma människor kan inte vänta
på att en psykiatrisk klinik öppnas. En
människa som frestas hoppa ner från
Katarinahissen tänker inte: I morgon
går jag till Södersjukhuset. Man måste
ha någon att tämligen omgående få lätta
sin inre spänning hos. Doktor Jacobson,
som jag nyss citerade, säger: »Jag
tror att det finns så många isolerade
och olyckliga människor i vårt samhälle
att det därför är nödvändigt att man
inrättar någon sorts nya tjänster för
att dessa människor över huvud taget
skall kunna få mänskliga kontakter,
stöd och hjälp».

Det är troligen inte opportunt att säga
det, men jag ser det så här. Vi behöver
inte nödvändigtvis tänka i sjukhus,
läkare och sjuksköterskor så fort
vi nalkas de psykiska problemen i vårt
folk. Vi kan också tänka i människor
som kan och vill söka leva de nödställda
människorna nära.

Jag har inget uppslag om bur det
skall ske. Jag bara känner starkt att
det finns ett intensivt behov i vårt samhälle
av människor som på ett eller annat
sätt står till förfogande för dem
som i sin ensamhet inte mäktar och orkar
med livet. Hur denna hjälp skall
utformas borde vi ägna uppmärksamhet

åt. Jag tror att vi därigenom i viss mån
skulle dämpa självmordsfrekvensen. Jag
tror också att sådana okonventionella
initiativ som jag här omnämnt är värda
vårt stöd och att vi lär oss mycket
genom sådana initiativ. Man lär mycket
när man lever nära de människor
som är i nöd. Då tror jag också att vi
blir i stånd att bättre hjälpa.

Jag tackar än en gång herr statsrådet
för hans intresse. Låt mig också uttrycka
den förhoppningen att vidgade
initiativ skall tas i vårt land, ty det är
verkligen en angelägen fråga som jag
har velat aktualisera.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! I remissdebatten 1959
vågade jag också aktualisera detta problem,
vilket jag anser vara ett mycket
stort och viktigt problem i vårt land.
Det finns vissa förhållanden beträffande
självmordsfrekvensen som är påfallande
och som kanske kan leda till
tankar på vilka åtgärder man skall vidta.
Ett förhållande är att tre gånger så
många män som kvinnor tar livet av
sig. I åldersgruppen 40—50 år är enligt
statistiken död genom självmord en
av de allra största grupperna, till och
med större än den grupp som avlider av
elakartade sjukdomar. Vi vet också,
som herr Sörenson påpekade, vilken
betydelse alkoholmissbruket har i detta
sammanhang. Jag erinrade för något
år sedan om den undersökning,
som doktor Otterland gjort beträffande
dödsorsaken bland sjömän, där han
redovisade hur stor frekvensen av alkoholmissbrukare
var bland det förhållandevis
mycket stora antal sjömän
som själva hade berövat sig livet.

En annan sak som också är påfallande
är att, beräknat i procenttal av
befolkningsantalet inom olika åldrar,
frekvensen av självmord ökar med stigande
ålder. Det är, som herr Sörenson
sade, naturligtvis den ensamhet de gamla
ofta känner som därvid spelar en stor
roll.

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

Ett annat också mycket intressant förhållande
var att frekvensen av självmord
i vårt land visade en viss sänkning
under det andra världskrigets påfrestningar.

Allt detta gjorde att jag, när jag
diskuterade denna fråga 1959, vågade
säga att jag trodde, att det i vår materialistiska
tid fanns många som helt och
hållet hade tappat en idé att tro på.
Jag ansåg att den idén redan fanns och
att det gällde för oss att försöka få människor
att återvända från det materialistiska
betraktelsesättet och söka sig
tillbaka till den idén.

Att forskning beträffande orsakerna
till självmordens höga frekvens hos oss
är av stor betydelse, det vill jag understryka.
Jag hoppas liksom herr Sörenson,
att man skall kunna finna nya
vägar —- gärna okonventionella —• som
kan leda fram till en bättre situation
inom detta område.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om åtgärder för att öka samhällets
vårdresurser

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
även herr Lundströms interpellation
om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Lundström har
frågat mig vilka åtgärder man avser att
vidta från regeringens sida för att förbättra
vad han kallar »det nuvarande
krisläget» inom vårdsektorn.

Interpellantens uppfattning om läget
inom vårdsektorn baserar han på en
skildring härav, som inte innehåller något
positivt drag, utan enbart negativa
uppgifter om den svenska sjukvården.
Interpellanten undrar vilka åtgärder
till förbättringar regeringen ämnar vidta
— men nämner inte själv och frågar

inte heller efter åtgärder som redan
har vidtagits.

Låt mig först beröra läget och utvecklingen
på några viktiga punkter
inom vårdområdet och i samband därmed
kommentera vissa uppgifter i interpellationen.

Kort uttryckt kan läkarsituationen
beskrivas så, att vi har personal på
19 läkartjänster av 20. På 17 av 20
finns fullt utbildade läkare, på 2 finns
medicine kandidater eller utländska
läkare, som ännu inte hunnit förvärva
legitimation men som likväl har ett
sådant mått av medicinskt kunnande
att de uppfyller medicinalstyrelsens
krav för förordnande.

Med hänsyn till vakanssituationen
skulle vi nu behöva ca 400 läkare ytterligare,
därav drygt 200 vid kroppssjukhusen
och 75—100 på vardera provinsialläkartjänster
och mentalsjukhus.
Jag vill dock inte underlåta att påpeka
att behovet är större.

Under de närmaste tre åren kommer
vi enligt medicinalstyrelsens uppskattningar
att få ett nettotillskott av drygt
1 000 heltidstjänstgörande läkare. Därefter
bör verkningarna av den kraftigt
ökade läkarutbildningen göra sig än
mera gällande. Denna utbildning fördubblas
successivt under 1960-talet —
mot ett årligt intag av medicinare på
ca 450 vid decenniets början svarar
drygt 900 om några år.

I nettotillskottet av drygt 1 000 läkare
under de närmaste åren ingår
sammanlagt ca 200 utländska läkare.
Åtgärder har vidtagits och andra förbereds
för att öka detta antal genom att
i ännu större omfattning ta emot läkare
med utländsk examen.

Läkarnas fördelning på olika grenar
av sjukvården är naturligtvis av stor
betydelse. Kroppssjukhusen har relativt
sett det minsta antalet vakanser, trots
att över 1 100 nya läkartjänster inrättats
vid dessa sjukhus sedan 1960. I fråga
om provinsialläkarna finns personal
på 18 tjänster av 20, vid mentalsjukhusen
är relationen 16 av 20. Här vill jag

Tisdagen den 13 december 1966 Nr 38 27

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

erinra om det utredningsuppdrag rörande
specialistbehörighet m. m. som
regeringen för ett år sedan lämnade
åt medicinalstyrelsen och universitetskanslersämbetet.
I direktiven till detta
uppdrag har bl. a. angetts, att det
bör prövas i vad mån den allmänna
utbildningsperiod, som skall krävas för
erhållande av specialistkompetens, obligatoriskt
bör innefatta viss tids tjänstgöring
dels i öppen vård och dels inom
mentalsjukvård. Om en sådan ordning
realiseras — för vilken vägande sakliga
motiv kan anföras — skulle effekten
otvivelaktigt kunna bli, utom en
förbättrad utbildning, en ökad tillgång
på läkare inom de angivna områdena
och ett ökat intresse bland de nyblivna
läkarna att välja dessa banor. Särskilt
för rekryteringen av psykiatrer
torde vidare utformningen av ersättningsreglerna
i läkarvårdstaxan ha en
viss betydelse. I båda dessa hänseenden
väntas utredningsförslag under första
halvåret 1967.

Ett exempel på dåligt resursutnyttjande
är enligt interpellanten att »antalet
icke yrkesverksamma sjuksköterskor
uppgick till 11 000 i fjol». Det har
sitt intresse att närmare studera sammansättningen
av denna grupp. Drygt
1 700 är ogifta sjuksköterskor. Däri ingår
pensionärer samt sjuksköterskor,
som går på kurser, som vistas utomlands
för arbete, studier och missionsverksamhet
eller som övergått till annan
sysselsättning. Någon nämnvärd
arbetskraftsreserv torde inte de ogifta
sjuksköterskorna representera.

Också bland de gifta icke yrkesverksamma
sjuksköterskorna, som utgör ca
9 300, finns pensionärer etc. som man
knappast lär kunna räkna med i någon
större utsträckning. Huvuddelen är
emellertid sjuksköterskor som har barn
under skolåldern. När man skall försöka
bedöma möjligheterna att få ut
dessa sjuksköterskor i förvärvsarbete
måste det ske mot bakgrunden av den
totala yrkesintensiteten bland gifta
sjuksköterskor med småbarn. Denna är

redan påfallande hög — av ca 11 600
sjuksköterskor med barn under 7 års
ålder ägnar sig ca 6 300 åt sitt yrke
helt eller delvis. Härtill har för övrigt
inrättandet av daghem vid eller i anslutning
till sjukhusen säkerligen medverkat.
F. n. finns sådana daghem vid
ett 70-tal lasarett. Enligt min mening
finns det fog för påståendet att vi redan
i dag har åtskilligt fler sjuksköterskor
i arbete än vi skulle ha haft, om
yrkesintensiteten hos den nu nämnda
kategorien legat på en nivå som är
mera vanlig.

Man kommer fram till att den egentliga
arbetskraftsreserven på detta område
i viss mån kan finnas bland övriga
gifta icke yrkesverksamma sjuksköterskor,
troligen mellan 2 000 och 3 000,
av vilka många naturligtvis har barn
i skolåldern. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att ca 1 100 sjuksköterskor
redan har deltagit i de s. k. reaktiveringskurser
som arbetsmarknadsstyrelsen
anordnat på senare år.

När interpellanten helt allmänt talar
om en »reaktivering av 1/3» av de
11 000 icke yrkesverksamma sjuksköterskorna,
skulle jag vilja beteckna interpellantens
till synes anspråkslösa
målsättning som orealistisk. Ett visst ytterligare
tillskott denna väg borde det
dock vara möjligt att åstadkomma.

Interpellanten förordar såväl bättre
anställningsvillkor för vårdpersonalen
som »åtgärder på skatteområdet för
att stimulera den redan utbildade personalen
till ökade förvärvsinsatser».
Jag skall inte gå in på anställningsvillkoren
—• som bör vara en sak mellan
sjukvårdshuvudmännen och deras anställda
— men jag vill erinra om den
möjlighet till frivillig särbeskattning
som införts fr. o. in. nästa års taxering
och skall belysa detta med ett exempel.

En avdelningssköterska i ortsgrupp 3
har en begynnelselön på ca 25 000 kronor
om året (däri ingår vanlig ersättning
för tjänstgöring på obekväm arbetstid
men inte ersättning för jour -

28 Nr 38 Tisdagen den 13 december 1966

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

och beredskapstjänst eller övertidsersättning)
. Anta att hon är gift och mannen
tjänar lika mycket. Begär makarna
särbeskattning, blir skatten ca 700—800
kronor lägre än vid sambeskattning.
Genom hustruns förvärvsarbete ökar familjens
nettoinkomst -—- d. v. s. inkomsten
efter skatt — med ca 13 900
kronor om det inte finns barn och
annars med ca 15 200 kronor.

Ett sådant tillskott till familjeinkomsten
borde inte vara oväsentligt, även
om naturligtvis omkostnaderna också
ökar med belopp som varierar i olika
fall. Som jämförelse kan nämnas, att en
industriarbetare i ortsgrupp 3 tjänar
ca 19 300 kronor om året i genomsnitt.
Om hustrun inte har förvärvsarbete är
industriarbetarfamiljens hela inkomst
efter skatt ca 14 800 kronor.

Jag utgår från att interpellanten delar
min uppfattning att samma skatteregler
bör gälla för sjuksköterskor m. fl.
som för andra medborgare.

Interpellanten uppger, att »sjuksköterskebristens
omfattning har i stort sett
varit konstant sedan 1960-talets början».
Antalet sjuksköterskor som arbetar
i sitt yrke helt eller delvis har ökat
från mindre än 20 000 till över 25 000
mellan 1960 och 1965. I år examineras
ca 2 400 sjuksköterskor. En uppfattning
om intensiteten i vårdyrkesutbildningen
får man genom uppgiften att landstingen
och storstäderna läsåret 1965/66
utbildade över 10 000 sjuksköterskor, assistenter,
undersköterskor och sjukvårdsbiträden.
En fortsatt utbyggnad
av utbildningsplatserna planeras.

Ytterligare ett tusental sjuksköterskor
skulle nu behövas med hänsyn till vakansläget.
Medicinalstyrelsen uppskattar
nettotillskottet under de närmaste
tre åren till ca 3 700 lieltidsarbetande
vid oförändrad yrkesintensitet. I styrelsens
kalkyl räknar man med ett relativt
obetydligt tillskott av utländska
sjuksköterskor. Onekligen finns det
skäl som talar för att man prövar möjligheterna
att under den närmaste tiden
ta emot väl utbildade sjuksköter -

skor från utlandet i större utsträckning.

Vårdresurserna »utnyttjas dåligt»,
menar interpellanten, vilket han i huvudsak
anser bero på personalbrist.
Som ett exempel på detta anförs, att antalet
outnyttjade vårdplatser inom
kroppssjukvården sedan 1955 ökat från
1,4 procent i medeltal till över 6 procent.
Jag skall inte gå in på sådana
skiljaktigheter i statistiken som att
t. ex. tidigare fristående sanatorier och
epidemisjukhus numera införlivats med
lasaretten. Vad jag vill understryka är,
att enligt senast tillgängliga uppgifter
ungefär hälften av de »stängda» vårdplatserna
inte kan utnyttjas på grund
av reparationer, ombyggnader eller
andra omständigheter som inte har
med personaltillgången att göra. Självfallet
måste vi i första hand underhålla
de sjukhus som vi redan har —■
det anser jag vara raka motsatsen till
»bristande hushållning med tillgängliga
resurser». Om man — som man
rimligen skall göra — bortser från reparationer,
ombyggnader o. d., är mellan
96 och 97 procent av alla vårdsplatser
inom kroppssjukvården tillgängliga
för beläggning.

Eftersom interpellanten ändå har
uppehållit sig vid vårdplatsutvecklingen
för kroppssjukhusen mellan 1955 och
1965, vill jag gärna komplettera hans
framställning med uppgiften att antalet
tillgängliga vårdplatser under tidsperioden
har ökat med över 10 000.

Om mentalsjukvården säger interpellanten
bl. a.: »Uppenbart råder det brist
på sjukvårdsplatser och köerna är
långa.» Jag kan här hänvisa till den
redogörelse för läget i fråga om såväl
personal som vårdplatser och patienter
som lämnats i propositionen nr 64 till
årets riksdag. Låt mig endast erinra om
att överbeläggning på mentalsjukhusen
numera hör till undantagen och att antalet
exspektanter genomsnittligt sett
motsvarar patientintagningarna under
några veckor. Vårdtiderna har på tio år
minskats till hälften främst tack vare

Tisdagen den 13 december 1966 Nr 38 29

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

nya mediciner och behandlingsmetoder.

Sedan 1960 har antalet yrkesverksamma
tandläkare ökat med ca 1 000
till ca 6 100. Under samma tid har
antalet tjänstgörande tandläkare i folktandvården
— som i många år utgjort
ca 1/3 av samtliga tandläkare — ökat
med ca 300. Tillgången på tandläkare
inom folktandvården är ändock otillräcklig.
Regeringen har beslutat tillsätta
en utredning om folktandvårdens
ställning och organisation m. m. Avsikten
är att utredningen också skall undersöka
olika vägar att motverka omotiverade
arvodeshöjningar inom privattandvården
i samband med införandet
av en tandvårdsförsäkring.

Med hänsyn till åldringsvårdens stora
och växande betydelse vill jag lämna
en kort översikt av åtgärderna på
detta fält. De senast årens utveckling
inom åldringsvården har präglats av
det reformprogram som regeringen läde
fram vid 1964 års riksdag. Detta inriktades
på att få till stånd ökade resurser
för social hemhjälp, en forcerad bostadsförbättringsverksamhet
och en
snabb utbyggnad av sjukhem för långvarigt
sjuka åldringar.

Denna reform med syfte att öka åldringsvårdens
resurser håller nu på att
genomföras. Inom den sociala hemhjälpen
har antalet hemsamariter fördubblats
på fyra år —- från 15 000 till
30 000. Den snabba ökningen av antalet
hemsamariter har gjort det möjligt
att i år bereda hemhjälp åt betydligt
över 150 000 åldringar mot ca
90 000 för fyra år sedan. Flertalet kommuner
bedömer det som möjligt att ytterligare
öka liemhjälpsverksamheten.
Statligt stöd i form av räntefria förbättringslån
— som ligger utanför det
övriga bostadsbyggnadsprogrammet —
har under budgetåret 1964/65 ocli 1965/
66 beviljats till omkring 30 000 åldringsbostäder.
Denna omfattande upprustning
av åldringarnas bostäder fortsätter
i oförminskad takt. Åldringsvårdsreforinen
innebar också en kraftig satsning
på långtidssjukvården, och ett

statligt lånestöd infördes för byggande
av sjukhem. Detta initiativ har mött ett
starkt gensvar från landstingen och
storstäderna. Redan finns planer på
att under de närmaste åren öka platsantalet
med 11 000—12 000. Det betyder
en ökning av långtidssjukvårdens
resurser med inemot 50 procent. Indirekt
innebär det också en förstärkning
av akutsjukvården. Sjukhem för långtidsvård
har fått förtur inom sjukhusbyggandet.
Landstingens och storstädernas
investeringar i byggen inom
långtidssjukvården var år 1965 c:a 115
miljoner kronor. För de båda åren 1966
och 1967 tillsammans beräknas motsvarande
investeringar till närmare 400
miljoner kronor. Det innebär att sjukhemsbvggandet
i år och nästa år kommer
att ligga på en nivå som är nästan
dubbelt så hög som år 1965.

På ålderdomshemmen fanns ca
42 300 platser 1960. Motsvarande siffra
1965 var 48 400. Vid det senaste årsskiftet
pågick ålderdomshemsbvggen som
omfattade ca 6 600 vårdplatser. Åtskilliga
nya hem ersätter äldre, varför endast
en del av de nya platserna utgör
ett nettotillskott. Man torde kunna räkna
med att vi på ålderdomshemmen inom
kort har ca 10 000 vårdplatser mer
än 1960. Självfallet bör vården på ålderdomshem
inte ses isolerad från vare
sig den öppna åldringsvården eller långtidsvården
vid sjukhemmen.

Interpellanten uppehåller sig något
vid planeringsfrågorna och menar att
en samordning av olika skäl bör ske i
socialdepartementet. Det skulle föra för
långt att här gå in på ansvarsfördelningen
mellan staten och de kommunala
huvudmännen för sjukvård och
socialvård beträffande planeringsfrågor.
Jag skall endast anföra några synpunkter
på planeringen.

För utbyggnaden av den svenska
sjukvården på olika områden bär det
funnits och finns noggrant utarbetade
planer. De utredningar som härvid ligger
till grund är i första hand regionvårdsutredningens
plan, mental -

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

sjukvårdsdelegationens respektive mentalsjukvårdsberedningens
planer för
mentalsjukvårdens olika sektorer, öppnavårdsutredningens
och läkarprognosutredningens
plan för sjukvårdens och
särskilt långtidsvårdens utbyggande
fram till 1970. Under senare år har
verkställts offentliga utredningar med
planer för speciella vårdområden, såsom
exempelvis rehabilitering, företagshälsovård
och arbetsmedicin. Medicinalstyrelsen
bedriver kontinuerligt
utredningar som bl. a. syftar till att belysa
utvecklingen av det s. k. sjukdomspanoramat.
Genom dessa utredningar
liålls också regionvårdsplanen aktuell.
Utredningar om den medicinska njursjukvården,
om intensivvård, allergivård,
vård av reumatiskt sjuka, extremitetskirurgi
och handkirurgi är för närvarande
föremål för remissbehandling.
Lungsjukvård, klinisk neurofysiologi
m. fl. områden bearbetas f. n. inom medicinalstyrelsen.
För utbyggnaden av
framför allt åldringsvården har socialpolitiska
kommitténs utredningar haft
stor betydelse.

Genom de båda huvudmannaskapsreformerna
beträffande provinsialläkarväsendet
och mentalsjukvården — som
ju innebär att det närmaste ansvaret för
dessa vårdgrenar överflyttas från staten
till landstingen — skapas förutsättningar
för en totalplanering av sjukvården
inom varje sjukvårdsområde.
Det är då också angeläget att kunna
få en helhetsbedömning av sjukvårdsplaneringen
i landet. I fjol tillsattes socialdepartementets
sjukvårdsdelegation
med uppdrag att »följa utbyggnaden av
sjukvårdsresurserna i landet och verka
för en samordning av sjukvårdsplaneringen».
I delegationen finns företrädare
både för de kommunala sjukvårdshuvudmännen
och för statliga myndigheter
som har ansvar för sjukvård, arbetsmarknad,
utbildning och samhällsekonomi.

Samtliga sjukvårdshuvudmän har mer
eller mindre långtgående planer på utbyggnad
av sin hälso- och sjukvård. So -

cialdepartementets sjukvårdsdelegation
har funnit det önskvärt att registrera
den pågående planeringen efter enhetliga
normer för att möjliggöra jämförelser
mellan olika sjukvårdsområden
och en summering för landet som helhet
av sjukvårdsresurserna och deras
utveckling.

Enligt delegationens beslut kommer
en omfattande planeringsenkät att
verkställas. Denna ansluter sig till de
två syften som angetts i sjukvårdsdelegationens
uppdrag. Dels avser man att
skaffa aktuella informationer om sjukvårdsresursernas
utbyggnad. Dels avser
man att såvitt möjligt söka utforma
enkätformulären så, att de kan läggas
till grund för en fortlöpande årlig registrering
av förefintliga sjukvårdsplaner.
Då landstingen och storstäderna
i fortsättningen svarar för praktiskt
taget alla grenar av sjukvården, är det
meningen att enkäten skall omfatta såväl
öppen hälso- och sjukvård som sluten
kroppssjukvård och psykiatrisk
vård.

Enkäten skall i första hand belysa
befintlig och åsyftad vårdkapacitet, personalbehov
och möjligheterna att —
bl. a. genom huvudmännens egen utbildningsverksamhet
— tillgodose personalbehoven.
Investeringssidan torde bli
föremål för en separat undersökning.
Avsikten är emellertid att lägga upp
denna undersökning så, att också den
sedermera kan fogas in i uppgiftsinsamlingen
rörande sjukvårdsplanerna såvitt
angår byggnadssidan.

Jag vill erinra om att socialdepartementets
sjukvårdsdelegation anförtrotts
att verkställa prioriteringen av byggnadsinvesteringarna
inom sjukvårdssektorns
olika delar, vilket är en synnerligen
betydelsefull planeringsuppgift.

Slutligen vill jag nämna ett utredningsförslag
som kan komma att få betydelse
bl. a. för planeringen inom
sjukvården och socialvården, nämligen
förslaget om sammanläggning av socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen.

Tisdagen den 13 december 1966 Nr 38 31

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

Däri behandlas även rationaliseringsfrågor.
Detta förslag prövas f. n. i socialdepartementet.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för socialdepartementet vill jag
framföra ett tack för hans utförliga
översikt av situationen sådan han ser
den, liksom av det som gjorts och vad
pågående utredningar beräknas ge. Vi
har fått en intressant redogörelse för
hur regeringen bedömer det problemkomplex
som min interpellation gäller
— jag vill kanske tillägga: både när
statsrådet vidrör saker som står i interpellationen
och när han går litet utöver
den. Det torde bli tillfälle att senare
granska uppgifterna mer ingående,
t. ex. inför den kommande motionsperioden.
Nu måste jag nöja mig
med några fragmentariska kommentarer,
därtill tvingad inte minst av den
olyckliga omständigheten att jag på
grund av resa kunde först efter klockan
12 i natt ta del av det långa och
detaljrika interpellationssvaret.

Låt mig då till en början säga att
det måste råda något missförstånd om
statsrådet tror, att jag har framställt
interpellationen för att peka på allt
som är bra inom vårdområdet. Min avsikt
var ju att ganska kortfattat peka
på vad jag finner otillfredsställande.
Det som är bra behöver naturligtvis
inte botas, utan jag har tänkt på det
som fattas eller gjorts ofullständigt och
som lett till det jag i interpellationens
kläm har kallat en kris, med andra ord
att behovet av vård inte kunnat tillfredsställas
i den omfattning som är
önskvärd.

Om uppgifterna beträffande vad som
har gjorts och planerats fattas i min
interpellation så är ju den bristen nu
till fullo avhjälpt av statsrådet Aspling
som huvudsakligen i sitt svar har uppehållit
sig vid den sidan.

Jag bär till största delen hållit mig
till personalfrågorna som har synts mig

vara en utomordentligt viktig faktor,
jag skulle vilja säga huvudorsaken till
den situation som råder. Sjukhusbyggandet
har ju tagit en betydande fart
men har inte kunnat fullföljas i den
utsträckning som man har önskat, beroende
på omständigheter som vi alla
känner till. Statsrådet medger visserligen
att det nog vore bra, om vi kunde
få ytterligare något hundratal läkare
och sjuksköterskor. Jag läser emellertid
interpellationssvaret i känslan av
att statsrådets medgivande på den punkten
nästan sker i resignationens tecken,
liksom ville statsrådet säga att det
nog inte tjänar mycket till att ta extra
krafttag utöver vad som redan görs.
Jag beklagar denna halvhjärtade tro på
framgång i arbetet. Hur skall man med
den utgångspunkten kunna ta några
krafttag om det skulle behövas?

För att visa hur oväsentlig bristen
på personalsidan egentligen är begagnar
sig statsrådet av en säregen statistisk
metod genom att säga att det finns
personal på 19 läkartjänster av 20, på
17 av 20 finns det fullt utbildade läkare
o. s. v. Med dessa låga siffror låter det
ju inte så illa. Jag skulle därför, herr
talman, vilja lämna något klarare siffror
som visar hur det verkligen ligger
till, siffror som är litet mer begripliga.

Det totala antalet lasarettsplatser uppgick
för ett år sedan — jag har inte
siffran för i dag — till 49 586. Av dessa
utnyttjades bara 46 292. Alltså stod
3 294 sängar tomma. Det har tidigare
diskuterats vad detta ekonomiskt innebär.
Det är klart att man kan ha delade
meningar om hur bortfallet av dessa
vårdplatser skall värderas. Men enligt
sjukvårdsberedningens beräkning är investeringskostnaden
för en vårdplats
inom kroppssjukvården mellan 50 000
och 150 000 kronor. Räknar man med
en genomsnittlig kostnad av 90 000 kronor
innebär alltså det faktum att 3 300
sängar står tomma att ett investerat kapital
av cirka 300 miljoner kronor inte
är utnyttjat under en längre eller kortare
tid.

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

Antalet stängda vårdplatser i procent
av fastställda antalet platser inom
kroppssjukvården var i medeltal 1,4
procent år 1955, 4,8 procent år 1959,
6,3 procent år 1963 och 6,6 procent år
1965. Antalet outnyttjade platser har således
stigit under hela perioden. Under
sommarmånaderna är läget mer ansträngt.
I Stockholm har vi ju alldeles
särskilt känning av detta. I fjol var antalet
stängda platser vid stockholmssjukhusen
23 procent av det totala antalet
platser, och vid vissa kirurgiska
kliniker uppgick stängningsfrekvensen
till cirka 40 procent.

Läkarvakanserna kan jag redovisa i
andra siffror än statsrådets. Den 1 april
i år — några senare uppgifter har jag
inte — var antalet läkartjänster 5 446.
Antalet vakanta läkartjänster utan vikarie
var 361 = 6,6 procent. Antalet läkartjänster
som inte uppehälles av legitimerad
läkare var 877 = 16,1 procent.
Vi vet ju alla att särskilt i norra
Sverige är bristen på provinsialläkare
kännbar. I Norrbotten har vi haft tråkiga
exempel på den saken, och jag
tror inte att förhållandet har ändrats
så mycket sedan i fjol.

När jag här ser hur antalet stängda
avdelningar och därmed antalet sjukhusplatser
som inte tas i anspråk ökat
från år till år, undrar jag om det verkligen
kan bero på att man helt plötsligt
har fått så stort reparationsbehov. Jag
har sagt att sjuksköterskebristens omfattning
bär i stort sett varit konstant.
Då räknar jag alltså bristen i förhållande
till antalet sjukhusplatser, och
detta antal har, som statsrådet självt
sagt, avsevärt ökat under senare år.

För att något fortsätta beträffande
läkartjänsterna kan jag också säga att
den 1 april 1966 var antalet läkartjänster
vid mentalsjukhus 428, antalet vakanta
läkartjänster utan vikarie 76 =
17,8 procent och antalet läkartjänster
som icke uppehälles av legitimerad läkare
124 = 29,0 procent.

Vi har för inte så länge sedan diskuterat
tandvården, och jag skall inte ta

upp någon debatt om den. Jag vill bara
notera att tandläkarbehovet år 1970 beräknas
av tandläkarprognosdelegationen
till 7 000. Delegationen beräknar
också att antalet tandläkare som är i
tjänst år 1970 skulle vara 5 600. På de
siffrorna har jag byggt den uppfattningen
att här föreligger en bristsituation.

Som statsrådet anmärkte har jag i
min interpellation gjort det tankeexperimentet,
att man kanske kunde aktivera
en tredjedel av de för närvarande
icke yrkesverksamma sjuksköterskorna.
Statsrådet finner det orealistiskt, dock
inte mer än att han några rader tidigare
i sitt interpellationssvar noterar att här
finns en arbetskraftsreserv på mellan
en femtedel och en tredjedel av det
totala antalet, vilken kunde tänkas vara
möjlig att aktivera. Jag var kanske därför
inte så långt ifrån vad som kan
vara realistiskt. Om statsrådet kan finna
vägen till denna reservs hjärtan,
så har han inte bara min välsignelse
—■ vilken han kanske inte bryr sig så
mycket om — men säkerligen tusentals
patienters tacksamhet för möjligheten
att hålla en del stängda avdelningar
öppna.

När statsrådet påpekar att hälften av
de stängda avdelningarna inte stängts
på grund av personalbrist utan på
grund av reparationer, ombyggnader
och andra omständigheter — vilka de
nu kan vara — som inte har med personaltillgången
att göra, så vill jag helt
kort notera att vi har hört den ursäkten
ganska länge. Att offentligt tala om
att det fattas personal så till den grad
att man måste stänga flera avdelningar
på ett sjukhus, det är det farligaste som
finns, har man sagt mig i läkarkretsar.
Ty om man gör det skräms eventuella
arbetssökande bort. De är rädda för att
de skall nödgas halvt arbeta ihjäl sig
på det sjukhuset, och därför undviker
de det. Min personliga erfarenhet, som
jag har fått när jag tidigare sysslat med
dessa problem, är att det knappast finns
någonting som sjukhuscheferna är så

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

rädda för som att tala om att det finns
svår personalbrist på deras sjukhus. Då
är det ofarligare att tala om reparationer
och vädring månad efter månad,
även om detta i realiteten är så att säga
en biprodukt till personalbristen.

Statsrådet säger att enligt senaste tillgängliga
uppgifter skulle stängningen i
hälften av fallen bero på andra orsaker
än personalbristen. En undersökning
som gjordes 1965 —- om jag inte
minns fel —- visade emellertid att i fråga
om drygt två tredjedelar av det totala
antalet stängda lasarettsplatser hade
stängningen sin huvudsakliga orsak
i sjuksköterskebristen. Där har vi alltså
tydligen delade meningar ännu så länge.

I interpellationen har jag nämnt vårdplatserna
på ett speciellt område, nämligen
åldringssjukvårdens. De uppgifter
som statsrådet lämnat är intressanta,
men jag undrar ändå om jag inte har
anledning vidhålla min uppfattning att
platssituationen där är svår och kommer
att bli än kännbarare om vi inte
kan åstadkomma relativt snabba förbättringar.
Antalet åldringar växer nämligen
ganska fort. Man räknar med att
ökningen är ungefär 20 000—25 000 om
året, alltså människor som fyllt 67 år.
Eftersom sjukvårdsbehovet är olika i
olika åldersgrupper och mycket större
i högre åldersgrupper, så kommer den
stora ökningen av antalet äldre att få
mycket betydande återverkningar på
åldringssjukvården. Läkarprognosutredningen
har beräknat att sjukvårdsbehovet
hos en 70-åring är ungefär fyra
gånger så stort som i åldrarna under
30 år. Det är därför som jag tror att
det behövs särskilda ansträngningar
även på detta område för att kunna
svara mot framtida behov.

I interpellationen hade jag framfört
ett antal punkter rörande åtgärder som
kunde bidra till att — i kombination
med varandra — medföra förbättringar.
Med anledning av detta har statsrådet i
senare delen av sitt svar omvittnat hur
väl samordnad och fast planerad utvecklingen
är på vårdområdena. Jag vill

3 Första kammarens protokoll 1960. Nr

instämma i socialministerns förhoppning
att de åtgärder han nämner skall
ge resultat, men jag är kanske inte lika
säker på att det blir tillfredsställande
resultat och att planering och samordning
är tillräckligt bra.

Jag skall inte trötta statsrådet med
ytterligare argumentation utan nöja mig
med att läsa upp några meningar ur en
starkt kritisk artikel om hälso- och
sjukvårdens planering som sjukvårdsdirektören
Gunnar Demitz-Helin nyligen
skrivit i Landstingens tidskrift. Han
skriver där bl. a.: »Hittills har utvecklingen
inom hälso- och sjukvården i
alltför stor utsträckning präglats av en
kortsiktig planering för att tillfredsställa
i dubbel mening röststarka, lokala
intressen. Detta har medfört att
sjukhus och specialkliniker anordnats
på orter eller vid sjukhus där de inte
kunnat utnyttjas på ett rationellt sätt.
Splittringen av resurserna har medfört
att andra viktiga områden av hälso- och
sjukvården inte har kunnat tillgodoses.»
Jag tycker inte att det uttalandet vittnar
om att det är så tillfredsställande
planerat och samordnat som man får
intryck av när man hör statsrådets svar.

Till yttermera visso säger författaren
litet längre fram: »Från statens sida saknas
den överblick som skulle möjliggöra
en rationell utbyggnad av landets
hälso- och sjukvårdsorganisation i konkurrens
med andra samhällelliga intressen.
» Mot slutet för han ett resonemang
om hur man skall kunna komma
till rätta med dessa problem och noterar
där bl. a. att knappast läkarna kan
beta av »de ständigt växande sjukvårdsköerna».
Andra utredningar och samordningar
måste till.

»De ständigt växande sjukvårdsköerna»,
talar sjukvårdsdirektören om, och
han torde onekligen också ha en viss
erfarenhet av sjukvården. Det stämmer
inte riktigt med statsrådets uppfattning
att det mesta är bra på området. Samma
dag som jag framställde min interpellation
talade statsrådet Aspling i
Malmö om att det inte finns någon kris

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

inom sjukvården. Jag förmodar att
hundratusentals människor reagerade
inför denna försäkran. Tillräckligt
många har haft personliga erfarenheter
av svårigheterna att få vårdplats, att
tillräckligt många har haft anhöriga
som de har sett vänta och försämras
före intagningen. Det finns tillräckligt
många vittnen med egna erfarenheter
för att en bevisning av läget skall anses
fullt betryggad. De kan vittna om den
kris som statsrådet Aspling förnekar.

Endast några veckor efter detta uttalande
sände TV en serie interiörer från
mentalsjukvården, bilder som tagits på
olika sjukhus i landet, intervjuer med
läkare, sjukvårdspersonal och patienter.
Alla vittnade med en mun om den hemska
situationen att den som en gång blivit
patient får gå där i sin andliga isolering
utan närmare kontakt med dem
som skulle göra honom frisk. Såväl läkare
som sköterskor beklagade detta
och erkände att den personliga kontakten
med patienterna, lyssnandet,
samtalen — denna utomordentliga terapi
vid sidan av den medicinska behandlingen
— hade de inte tid att ge patienterna.
Varför? Jo, därför att det
fanns för få läkare och för få sköterskor.
Det var alltså brist på personal.
Det var ett upprörande vittnesbörd,
tyckte jag när jag såg det, om en situation
som innebär en kris för de patienter
som kommer in på sjukhus, en
kris för de patienter som måste stå på
väntelistan under långa perioder därför
att de inte kan komma in, samt
en kris för den personal som skall
tjänstgöra i denna situation. Med bästa
vilja, herr statsråd, kan jag inte finna
något reellt samband mellan statsrådets
ord i Malmö, att det inte finns
någon kris på vårdområdet, och det
vittnesbörd som televisionen i denna
fråga har lämnat Sveriges folk.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja belysa
det problem som vi behandlar med

några siffror, som visar, hur vi har det
inom det sjukvårdsområde, där jag själv
sitter med i sjukvårdsstyrelsen, nämligen
i Malmöhus läns landsting.

Vi har det besvärligt och har haft
det besvärligt i många år på de perifera
lasaretten, särskilt på Ystads lasarett
och Hörby lasarett, men även på
hemmen för långtidssjuka. Där har vi
långa tider varit tvingade att hålla flera
avdelningar stängda på grund av personalbrist,
främst då brist på sjuksköterskor.
Under den senaste tiden har
vi haft det synnerligen svårt — vi har
helt enkelt inte vetat var vi skulle göra
av de långtidssjuka på de avdelningar
som vi måst stänga. Vid Hörby lasarett
har det länge varit särskilt bekymmersamt,
en medverkande orsak till att vi
beslutat att lägga ner lasarettet som sådant.

Men trots dessa svårigheter, har det
ändock varit ännu värre vid regionsjukhuset,
alltså vid Lunds lasarett.
Kammaren minns kanske att vi i början
på 1960-talet hade betydande besvärligheter.
Tyvärr blev lasarettet då misskänt
i landet på grund av dessa svårigheter.
Sedan byggdes emellertid en
rad nya personalbostäder där, vilket
förbättrade situationen väsentligt. Det
t. o. m. förbättrade situationen så väsentligt
alt år 1963 enligt direktionens
årsberättelee en så hög siffra som 79
procent av totalantalet vårdplatser enligt
medicinalstyrelsens officiella statistik
kunde beläggas, räknat genomsnittligt
under året.

Emellertid sjönk denna siffra 1964
till 74 procent och 1965, enligt direktionens
årsberättelse, till 69 procent.
Blott ett år tidigare, i början av 1960-talet — jag tror det var 1961 — hade
vi haft en lika låg beläggningssiffra.

Detta är ju långt ifrån tillfredsställande.
Det betyder att genomsnittligt
under år 1965 på detta lasarett mer än
500 platser varit stängda och inte kunnat
användas, väsentligen till följd av
personalbrist. Just sjuksköterskebristen
var allra värst. Vi hade också brist på

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

undersköterskor men inte i samma utsträckning
som på sjuksköterskor.

Vi har försökt göra vad vi kunnat
för att förbättra bostäderna och andra
villkor för sjuksköterskorna, såsom arbetstider,
barndaghem m. m., men det
är ett grundväsentligt fel som förorsakar
det bekymmersamma läget. Detta
är att vi fortfarande utbildar alldeles
för få sjuksköterskor i landet. Redan
omkring år 1960 fastställdes av en undersökning
att minst cirka 4 000 sjuksköterskor
borde nyutbildas om året
inom landet för att vi efter 15 år skulle
kunna nöjaktigt eliminera sjuksköterskebristen
— detta med tanke på att
man dessutom även skulle utbilda radioterapiassistenter,
operationsassistenter,
laboratriser och alla dessa andra
nya yrkeskategorier som skulle hjälpa
till att avlasta en mängd arbete från
sjuksköterskorna. Skulle vi inte göra
så, skulle ännu fler behöva utbildas.

Nu utbildas årligen, som vi vet, ungefär
2 500 sköterskor — i år utexamineras
2 400, om jag inte misstar mig. Vi
har fortfarande en alldeles för liten
intagningskapacitet på våra sjuksköterskeskolor.
Det intressanta är att det är
storstäderna som syndar mest i detta
avseende. Storsynderskan heter Stockholm.
Detta gör att vi får det besvärligt,
även i många landsting, som utbildar
mer personal än de behöver, som
man gör i Norrland. Men när storstäderna
syndar på detta sätt och söker
dra till sig sjuksköterskor, som utbildas
på annat håll, kan resultatet inte bli
annat än otillfredsställande.

Vi måste söka få bukt med dessa svårigheter,
helt enkelt därför att behovet
av sjukvård ökar — herr Lundström
har redan berört detta. Vi får en alltmer
förändrad ålderssammansättning av
befolkningen, och vi vet att de gamla
över 70 år inte bara behöver tre och
fyra gånger så mycket sjukvård som de
som är i 15—20-årsåldern, utan de behöver
nästan tio gånger så mycket sluten
sjukvård som de unga. Detta gör att
sjukvårdsbehovskurvan genom den för -

ändrade befolkningspyramiden stiger.
Bara för tio år sedan räknade vi med
att cirka 44 promille av antalet personer
över 70 år skulle behöva ha långtidsvård.
I dag bär vi kommit till högre
siffror, och en del räknar med en
siffra på ända upp till 84 promille —
jag tror att det är Stockholm som räknar
med denna siffra. Detta beror helt
enkelt på att vi har fått många fler
mycket gamla — och dessa behöver
sjukvård i än större utsträckning. Det
är därför ännu mer angeläget att ytterligare
åtgärder vidtas, ty situationen
försämras. Den får inte försämras, vi
måste tvärtom på något sätt söka få den
förbättrad.

Vi har nyligen i mitt landsting gjort
en utredning över behovet av långtidsvård
i landstinget, och vi har där kommit
fram till rent skrämmande siffror.
Vi behöver bygga ut vården till det
dubbla under de närmaste tio åren.
Varifrån skall vi då ta all personal?
Om två år, år 1968, skall vi ta inom
regionsjukhuset i Lund det nya blocket
i anspråk. Direktionen har här först
begärt för detta ca 400 nya tjänster
av sjuksköterskor, undersköterskor, assistenter
och biträden av olika slag. Sedan
har direktionen fått lov att pruta
på sina anspråk, men det rör sig dock
om ett par hundra nya tjänster. Varifrån
skall vi få den personalen? Hur
skall vi kunna öppna det nya blocket
1968? När vi skulle öppna den första
delen av detta block i början av 1960-talet, blev vi försinkade tre kvarts år,
då vi inte hade någon personal. Det är
synnerligen viktigt, att allt sjukhusbyggande
planeras parallellt med planering
av personalbehovet, ty personal skapas
inte på en dag. När vi planerar våra
stora sjukhusbyggen, måste vi samtidigt
tänka på att när byggnaderna står
färdiga skall personalen finnas färdigutbildad.
.lag har utomlands på flera
ställen upplevt att det första man
gör, när man bygger ett stort sjukhus,
är att bygga en sjuksköterskeskola. Man
beräknar att först då denna varit fär -

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

dig i tre år, skall sjukhusbygget också
vara färdigt — det är det rätta sättet.
Man skall inte börja tänka på sjuksköterskeskolan
först när sjukhusbygget
blivit färdigt.

Jag vill gärna ha sagt dessa ord som
maning till eftertanke, ty det är ett
synnerligen besvärligt problem som det
här är fråga om. Vi får hjälpas åt allesammans.
Det allra viktigaste är god
samordning mellan utbyggnaden av våra
sjukhus och utbyggnaden av personalutbildningen.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! En kort kommentar till
herr Edström! Han målade egentligen
en mörk bild av läget i Malmöhus län.
Jag skulle kanske ha känt större tillfredsställelse
om han hade sagt att han
för tio år sedan varnat för denna situation
— det hade varit intressant att
få veta om herr Edström vid den tidpunkten
såg så här pessimistiskt på
det hela, ty när man resonerar om planering,
måste det vara fråga om planering
på sikt, för framtiden. Man kan
ju inte ha hamnat i denna svåra situation,
enligt herr Edström, utan att ändå
i förväg kunnat veta något om utvecklingen.
Jag skulle vilja göra det tillägget
att det nog hade varit intressant att
få litet mer vetskap dels om hur läget
har varit och dels om vilka konkreta
planer som föreligger i Malmöhus län.
Såvitt jag förstår är aktiviteten där
utomordentligt stor. Men jag skall inte
ta upp detta. Det är sjukvårdshuvudmannen
i Malmöhus län som har ansvaret,
och såvitt jag förstår är aktiviteten
på alla dessa avsnitt utomordentligt
stor.

Herr talman! Till herr Lundström vill
jag säga att jag beklagar att han fick
mitt svar så sent i går. Han har haft
kort tid att läsa på. Jag fick en känsla
av detta när jag lyssnade på honom.
Jag gjorde stora ansträngningar att finna
herr Lundström i går för att han så
snabbt som möjligt skulle få svaret. Efter
denna debatt kan kanske herr Lund -

ström få tillfälle att läsa svaret mera
grundligt, och vi kan måhända återkomma
till dessa frågor.

Herr talman! Jag vill ändå göra en
del kommentarer till herr Lundströms
inlägg utan att därmed trötta kammaren
alltför mycket.

Jag observerade att herr Lundström
gjorde gällande att jag i mitt anförande
på något sätt med resignation hade talat
om planeringen av utbildningens
utbyggnad. Jag vet inte om mitt tonläge
möjligen kan ha varit för lågt, så att
herr Lundström inte hörde vad jag
sade. Jag vill gärna till protokollet läsa
in följande:

»Under de närmaste tre åren kommer
vi enligt medicinalstyrelsens uppskattningar
att få ett nettotillskott av
drygt 1 000 heltidstjänstgörande läkare.
Därefter bör verkningarna av den
kraftigt ökade läkarutbildningen göra
sig än mera gällande. Denna utbildning
fördubblas successivt under 1960-talet
-— mot ett årligt intag av medicinare
på cirka 450 vid decenniets början svarar
drygt 900 om några år.

I nettotillskottet av drygt 1 000 läkare
under de närmaste åren ingår sammanlagt
cirka 200 utländska läkare.
Åtgärder har vidtagits och andra förbereds
för att öka detta antal genom
att i ännu större omfattning ta emot
läkare med utländsk examen.» Detta
om läkarna.

Jag pekade på att »antalet sjuksköterskor
som arbetar i sitt yrke helt
eller delvis har ökat från mindre än
20 000 till över 25 000 mellan 1960 och
1965. I år examineras cirka 2 400 sjuksköterskor.
En uppfattning om intensiteten
i vårdyrkesutbildningen får man
genom uppgiften att landstingen och
storstäderna läsåret 1965/66 utbildade
över 10 000 sjuksköterskor, assistenter,
undersköterskor och sjukvårdsbiträden.
En fortsatt utbyggnad av utbildningsplatserna
planeras.»

Jag tilläde att medicinalstyrelsen
uppskattar nettotillskottet sjuksköterskor
under de närmaste tre åren till

Tisdagen den 13 december 1966 Nr 38 37

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

cirka 3 700 heltidsarbetande vid oförändrad
yrkesintensitet.

Detta var bara ett upprepande av
några av de många statistiska data jag
hade i mitt svar om utbildningen

Herr Lundström tog upp ett för honom
tydligen kärt ämne, nämligen de
s. k. stängda platserna på sjukhusen.
Jag hänvisar här till vad jag sade förut
att »enligt senast tillgängliga uppgifter
ungefär hälften av de ''stängda’ vårdplatserna
inte kan utnyttjas på grund
av reparationer, ombyggnader eller
andra omständigheter som inte har med
personaltillgången att göra.»

Om man, som man rimligen skall göra,
bortser från reparationer, ombyggnader
o. dyl., är mellan 96 och 97 procent
av alla vårdplatser inom kroppssjukvården
tillgängliga för beläggning.
Det var typiskt för herr Lundströms
sätt att argumentera, när han berörde
den utomordentligt viktiga åldringsvården
och sade att vi på detta område
verkligen måste ta krafttag. Jag håller
med honom om detta, det är ju vad vi
gör. Herr Lundström såg väldigt pessimistiskt
på situationen och sade att
om man inte kan åstadkomma en relativt
snabb förbättring är läget oroande.
I mitt interpellationssvar, herr talman,
har jag ägnat flera sidor åt just de insatser
som i dag göres på detta viktiga
område.

Det är klart att man alltid kan diskutera
graden av våra gemensamma
ansträngningar, men jag vill fästa uppmärksamheten
på att den i fjol tillsatta
sjukvårdsdelegationen inom socialdepartementet
har tagit upp utomordentligt
väsentliga frågor. Detta finns redovisat
i mitt svar.

Sin första insats av verklig betydelse
för sjukvårdens utveckling gjorde
socialdepartementets sjukvårdsdelegation
i våras i samband med att sjukvårdsinrättningar
innefattades i byggnadsregleringen.
Delegationen fick då i
uppdrag av regeringen att verkställa
en prioritering av byggandet inom
sjukvårdens område. I maj fastställde

delegationen de principer som medicinalstyrelsen
skall följa, när den bedömer
ansökningar om igångsättningstillstånd
för nya sjukvårdsanstalter. Delegationens
beslut var enhälligt och innebar
att det fortsatta byggandet för sjukvård
i första hand skall omfatta anläggningar
för långtidsvård och kliniker
för läkarutbildning. Resultatet av
detta ställningstagande kan nu avläsas.

På grund av uppgifter från sjukvårdens
huvudmän har medicinalstyrelsen
gjort upp förteckningar på de byggen
som med tillämpning av sjukvårdsdelegationens
riktlinjer skall startas under
tiden fram till utgången av 1967. Inom
kroppssjukvården består investeringarna
till cirka 60 procent av nya sjukhem
m. m. för långtidsvård, cirka 25 procent
av nya kliniker o. dyl. vid universitetssjukhusen,
medan cirka 15 procent gäller
lasarett och andra sjukvårdsbyggen.

Jag har till denna debatt velat foga
även detta påpekande för att visa hur
direkt ansträngningarna sätts in på
åldringsvården och åldringssjukvårdens
utbyggande.

Herr Lundström läste ju upp ett citat
ur en artikel av herr Demitz-Helin, men
jag vill hänvisa till en replik som följde
i ett påföljande nummer — om jag inte
minns fel — av landstingsdirektören
L. Gotliard Nilsson. Man kan ha olika
värderingar i denna fråga. Herr Lundström
tog upp en serie televisionsprogram
angående vår mentalsjukvåd. Jag
skall inte diskutera televisionens sätt
att presentera olika delar av svensk
sjukvård. I den avslutande debatten
fäste jag mig vid att landstingsdirektören
Bengt Olsson gjorde ett påpekande,
som nog var motiverat —- att man kan
skildra saker på olika sätt. Man kan
stanna enbart vid den mörka sidan, så
att säga koncentrera uppmärksamheten
dit. Då blir bilden mörk och man utesluter
helt enkelt det som är positivt
och ljusare. Men, herr talman, att jag
nämner detta beror på att även jag
anser, att visst kan man önska mycket
mera på detta viktiga område.

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

Vi skall inte glömma bort att på få
områden inom svensk sjukvård har så
mycket av förnyelse ägt rum som inom
mentalsjukvården. Jag hade, herr talman,
anledning att i proposition nr 64
göra ett påpekande beträffande personalsituationen.
Jag ber att få citera:
»De senare åren har tillkommit sammanlagt
cirka 3 900 nya vårdplatser,
varav drygt hälften som ersättning för
äldre vårdplatser. Totalt finns cirka
22 700 vårdplatser vid 24 sjukhus.

På personalsidan har avsevärda förstärkningar
ägt rum i fråga om all slags
vårdpersonal. Under de fem senaste
åren har sålunda antalet tjänster ökat
med cirka 2 100 till cirka 13 000. Läkartjänsterna
har sedan år 1961 ökat med
61 till 343, vilket innebär en ökning
med cirka 20 procent. Samtidigt har
vakanserna ökat med cirka 5 procent.
Antalet verksamma läkare vid mentalsjukhusen
har således stigit. I oktober
1965 var 143 av 150 tjänster som överläkare
och biträdande överläkare besatta
med ordinarie innehavare eller vikarie.
Av övriga 193 läkartjänster —
främst underläkartjänster — var 117
besatta. I sammanhanget kan nämnas
att storstädernas mentalsjukhus i oktober
1965 hade totalt 105 läkartjänster,
av vilka 104 uppehölls. Huvudparten
av den övriga vårdpersonalen utgörs
av skötare. För denna personalgrupp
finns sedan 1956 en i det närmaste
tvåårig grundutbildning med en årlig
utbildningskapacitet av cirka 600
elever. För att erhålla tjänst som överskötare
eller förste skötare krävs numera
i princip sjuksköterskeutbildning
med specialutbildning i mentalsjukvård.
Av cirka 8 900 tjänster för skötarpersonal
var cirka 96 procent besatta i
oktober 1965.»

Herr talman! Jag skall stanna här.
Jag skall göra det med att stryka under
ett par ord i herr Lundströms anförande.
Han pekade på att om en direkt
akut brist på personal uppstår på en
avdelning kan det skapa bekymmer när
det gäller rekryteringen, om jag förstod

honom rätt, tv det kan skapa oro och
ängslan för att arbetsbördan blir för
stor.

Herr Lundström anklagade väl på sitt
sätt mig för att jag skulle ha sagt att
allt är bra inom svensk sjukvård. Jag
har uppehållit mig vid dessa frågor i
några tal under hösten. Jag gjorde det
vid invigningen av medicinbyggnaden
vid Malmö allmänna sjukhus i oktober.
Jag sade där: »I diskussionen och debatten
om svensk sjukvård möter vi
ibland ordet ’vårdkris’. Detta kan lätt
leda till den föreställningen att den
svenska sjukvården befinner sig i ett
mer eller mindre krisartat tillstånd.
Självfallet finns det många lokala svårigheter
inom vår sjukvård, och problemen
kan på sina håll vara stora,
men det finns enligt min mening inget
underlag för talet om vårdkris som en
beteckning på den svenska sjukvårdens
läge i dag.»

Jag har, herr talman, ingen anledning
att försöka framställa den svenska sjukvården
bättre än den är, men jag reagerar
när herr Lundström och det parti
han företräder försöker framställa den
sämre än den är.

Jag har sagt, och jag upprepar, att
lokala svårigheter förekommer och att
de kan vara mycket stora på sina håll.
De kan dock inte berättiga folkpartiet
att misstänkliggöra vår sjukvård i dess
helhet. Folkpartiet försöker ju få människor
att tro att vår sjukvård egentligen
är ett försummat för att inte säga
ett försumpat område.

Jag skulle här vilja knyta an till
vad herr Lundström förut sade om riskerna
då det gäller människors uppfattning
om och inställning till sjukvård.
Förstår man inte inom folkpartiet att
man begår orättvisor mot kommunalmän
i hundratal för att inte säga tusental, vilka
energiskt och hängivet ägnar tid och
krafter åt att bygga ut sjukvården, var
och en inom sitt område. Man begår
inom folkpartiet enligt mitt sätt att se
orättvisor även mot sjukvårdspersonalen,
våra mer än 100 000 anställda inom

Tisdagen den 13 december 196G

Nr 38

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

sjukvården, vilka skickligt och många
gånger utan tanke på egen bekvämlighet
gör stora insatser.

Med den verksamhet som folkpartiet
här bedriver, herr Lundström, försvåras
möjligheterna att rekrytera personal
till sjukvården. Herr Lundström har
på sitt sätt i dag indirekt bekräftat
detta. Han försöker utnyttja problem
och svårigheter på detta mycket stora
fält till en svartmålning av hela den
svenska sjukvården, vilket skapar ängslan
och oro hos många människor. Jag
har bekämpat folkpartiets ohöljda försök
att framställa vår sjukvård såsom
en permanent krisföreteelse och, herr
talman, det kommer jag att fortsätta
med.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet, när
statsrådet frågade mig varför jag inte
kom med dessa varnande ord för tio år
sedan. Jag vill då nämna för statsrådet
att jag redan år 1955 tillsammans med
landstingsmannen Torsten Andrée var
uppe hos medicinalstyrelsen och begärde
en väsentlig utbyggnad av vår sjuksköterskeskola
där nere, ty vi fruktade
att det skulle bli på det här sättet. Vi
fick emellertid avslag. Det ansågs då
ej behövligt att genomföra den begärda
utbyggnaden av vår skola.

Redan i slutet av 1950-talet nämnde
jag om dessa saker här i riksdagen. På
Socialinstitutet i Lund hade vi då gjort
en utredning som resulterade i att vi,
om sjuksköterskebristen skulle kunna
avskaffas till år 1975, årligen på våra
sjuksköterskeskolor i landet behövde
ta in åtminstone 4 000 elever. Så har ej
skett. Intagningen har emellertid ökats.
Problemet behandlades då i en debatt
med statsrådet Rune Johansson. På den
tiden utexaminerades bara 1 600—1 700
sjuksköterskor årligen, medan siffran
nu är 2 400. Det är en väsentlig förbättring,
men utbyggnaden har dock gått
alldeles för långsamt. Vi kan emellertid
inte skylla på varandra, vi har gemensamt
ansvar.

Jag har något litet talat om förhållandena
i Malmöhus län, ty dem känner
jag väl till. Jag vill dock inte att
kammaren skall fatta det så att förhållandena
där skulle vara särskilt besvärliga;
de är säkerligen minst lika besvärliga
på många andra håll inom landet.
I våra storstäder, inte minst Stockholm,
är enligt min uppfattning det
allra sämst.

Jag vill även understryka att vi har
åstadkommit många aktiviteter inom
Malmöhus läns landsting för att förbättra
situationen. Vi har gjort vad vi
har kunnat för att bygga ut våra skolor,
vi har ökat intagningen betydligt.
Sjuksköterskorna är dock inte livegna.
De som utbildas på det ena hållet kan
ju sedan söka tjänster över hela landet.
Det är inte en fråga bara för de lokala
huvudmännen. Skall frågan kunna lösas
måste man åstadkomma en samordning,
som medför en ökad intagning
och bättre utbildning överallt inom landet,
vilket också är skälet till att ärendet
är uppe i riksdagen.

Jag står tvivlande till de statistiska
uppgifterna att 96—97 procent av de
tillgängliga vårdplatserna nyligen verkligen
skulle vara utnyttjade, så att storleken
av de avdelningar som är stängda
på grund av sjuksköterskebrist inte
skulle vara större. Jag är mycket skeptisk.
Statistik kan användas på många
olika sätt. Även vi har fått höra siffror
från Malmöhus län, vilka direkt,
om man bara får veta vad siffrorna
gäller, kan desavueras — även om de
kommer från kungliga medicinalstyrelsen.

Jag vill understryka att jag visst inte
betvivlar statsrådets intresse. Tvärtom,
jag tror att statsrådet har ett mycket levande
intresse för detta, och det är vi
mycket tacksamma för. De ord jag här
har yttrat är inte menade som någon
kritik, utan meningen iir att mana till
eftertanke. Vi behöver stimulera till
nya tag, och det går helt enkelt inte
utan en mera utökad utbildning av sjukvårdspersonal.

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

Jag bär sett mycket sjukvård i många
länder, och jag vet att den svenska
sjukvården står mycket högt. Jag anser
emellertid att när vi bär lagt ner så
kolossala insatser i sjukhusbyggnader,
så får inte en stor del av dessa nya fina
kliniker stå stängda på grund av sjuksköterskebrist.
Jag påminner om att
thoraxkliniken i Stockholm, som blev
färdig i mitten av 1950-talet, ännu inte
kunnat fullt utnyttjas av denna orsak.
Det har gällt i över ett årtionde.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! I en replik till herr Edström
ställde statsrådet frågan om vad
som hade sagts för tio år sedan och vilka
varningar som då hade framställts.
Jag har nu fått ett betyg på att folkpartiet
med sina anmärkningar bara vill
skada sjukvården, vilket jag noterar,
dock icke som något särskilt hövligt
omdöme. Folkpartiet har ju de senaste
tio å femton åren i olika sammanhang
velat arbeta för en kraftigare satsning
på samhällets vårdtjänst. Redan 1951

— det är alltså inte bara tio år sedan

— föreslogs från folkpartihåll att regeringen
skulle framlägga eu tioårsplan
för upprustning av eftersatta sociala
vårdområden. Statsutskottet fann då
att samtliga vårdområden som berördes
i motionen, t. ex. mentalsjukvården, var
under utredning och att man därför
inte behövde beakta motionen. Åtta år
senare räknades emellertid alla de i
motionen berörda områdena fortfarande
till de eftersatta, och då återkom
folkpartiet med en motion, där man
begärde en plan för den fortsatta reformpolitiken
i fråga om dessa eftersatta
krav.

Så har det varit hela tiden. Vi kan
inte rå för att vi anser det nödvändigt
att understryka att det finns sådant
som inte är tillfredsställande och som
är nödvändigt att försöka få dem som
makten har att inse att det kanske ändå
behövs extra åtgärder utöver dem
som är i gång.

Jag skall inte uppehålla mig vid de
många detaljer som jag skulle ha önskat
beröra, ty den här debatten har dragit
nog långt ut på tiden ändå, men jag vill
säga att det ju är på de »mörka» områdena,
de som inte är tillfredsställande,
som man vill åstadkomma förbättringar.
Jag protesterar bestämt mot det
patetiska försöket från statsrådets sida
att spela ut vårdpersonal, kommunalmän
o. s. v. mot dem som gör sådana
anmärkningar och påpekanden. De som
arbetar i sjukvården — ofta på underbemannade
tjänster — gör ett arbete
som är utomordentligt, och ingen skulle
kanske hellre än de se att här kunde
åstadkommas personalförstärkningar.
Det är inte heller mot kommunalmännen
som jag har riktat kritik. Vad jag
har kritiserat är den statliga ledningen
och samordningen på olika områden,
som jag tycker har varit otillfredsställande.

Jag tycker inte att det är oriktigt att
kritisera utan att samtidigt räkna upp
också de ljusa sidorna, som alla är
till freds med. Jag instämmer med herr
Edströms och statsrådets eget uttalande
om att den svenska sjukvården är utomordentlig
i och för sig. Men den uppvisar
också brister, och den som har
den uppfattningen och är riksdagsman
har väl i alla fall skyldighet att föra
dessa problem på tal. Detta bör inte
mötas av beskyllningar för att man skadar
sjukvården utan möjligen med uppgiften
att man från statsmaktens sida
har gjort vad man tror har varit möjligt
och en försäkran, att kan man göra
mera, skall man göra detta i samverkan
mellan olika parter.

Nu menar alltså herr Aspling att man
inte skall göra sådana påpekanden här
i riksdagen — det skulle skada! Hysch,
hysch är tydligen ett slags ledstjärna
för honom — följs den slipper man ju
kritik. Man slipper också ifrån att
strålkastareljuset då och då riktas mot
de försummelser eller den långhalning
som under årens lopp har bidragit till
att det uppstått sjukvårdsköer.

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

Herr talman! Jag finner därför att vi
har all anledning att hålla på vår rätt
och skyldighet att göra dessa påpekanden
utan att därmed behöva bli beskyllda
för att vilja komma åt den svenska
sjukvården.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Ja, herr Lundström, det
är nog ingen som önskar någon form av
hysch-hysch på detta område, men jag
måste helt och hållet instämma med
statsrådet Aspling när han säger att det
som nu gjorts från folkpartiets sida
härvidlag har i allra högsta grad bidragit
till att skada sjukvården. Jag behöver
bara erinra om den skrift som man
skickade ut under valrörelsen — »Medicin
mot vårdkrisen» —- och de affischer
som sattes upp i det sammanhanget
för att visa hur man från folkpartiets
sida bara av rent partitaktiskt
nit har försökt måla en skrämmande
bild av vår sjukvård.

Jag tänker ingalunda säga att allting
är gott och väl inom sjukvården. Självklart
har vi utomordentligt stora svårigheter
att brottas med i många sammanhang.
Men när man läser »Medicin
mot vårdkrisen» —• där fyra läkare,
några rätt framstående, medarbetar:
andra kammarens förste vice talman
Bertil von Friesen, docent Bengt Jonsson
vid Danderyds sjukhus, överläkare
Nils-Brage Nordlander vid Ulleråkers
sjukhus och med. kand. Gösta Ahlmark,
Stockholm — finner man att den i och
för sig inte är något annat än en kartläggning
över de aktuella problemen,
så som här har sagts. Och det som väl
skall vara rekommendationer för folkpartiets
framtida handlande är helt enkelt
ett uppkok på allt man har aktualiserat
från landstingshåll och redan är
i färd med att ordna.

Jag tycker liksom herr statsrådet att
herr Lundström i övrigt på ett mycket
bra sätt gjorde klart vilken skada det
vållar när man på detta sätt ger en
vrångbild av sjukvården. Och härvidlag
har våra massmedia, såväl tidningar

som TV och radio, försökt att bidra på
olika sätt. Vi behöver bara tänka på
de s. k. sommarstängningarna, hur det
slås upp som någonting alldeles märkvärdigt
när ett sjukhus stänger vissa
avdelningar på sommaren. Tidningsmän
brukar säga att om en hund biter
en karl så är det ingen nyhet, men om
karlen biter en hund så är det en verklig
nyhet. Jag vill vända på detta och
säga, när man finner dessa sommarstängningar
så märkvärdiga, att det i
vissa sammanhang skulle vara betydligt
större skäl att påtala om stängningar
inte förekom. När man använder
statistik så som herr Lundström
här gjorde, då känner man inte alls till
förhållandena; det går inte att utnyttja
statistiken på ett sådant sätt.

På våra kvinnokliniker finns det exempelvis
under vissa tider en överbeläggning
på upp till 110 å 120 procent.
Vad beror det på? Jo, helt enkelt på att
»midsommarbarnen» av naturliga skäl
råkar komma under mars och april månader
och att det till följd därav blir
ett extra tillflöde till våra kvinnokliniker.
För att ta ett exempel från mitt
eget län så skulle det väl vara mycket
underligt om vi på centrallasarettet i
Västerås under den tid då hela den
västmanländska industrien, som ju har
en mycket betydande omfattning, har
slagit igen ■— alltså under praktiskt taget
hela juli månad då folk befinner sig
i förskingringen på andra platser i landet
eller i utlandet — bara för att herr
Lundström skulle få en i hans tycke
tillfredsställande statistik skulle hålla
avdelningarna öppna till fullo. Det vore
ju rena rama vanvettet att förfara på
det sättet. Nu har vi kommit i en situation
då förhållandet är detsamma under
jultiden. Inte är det väl några
människor — om det inte är absolut
nödvändigt — som vill vistas på sjukhuset
under tiden från jul och fram
till trettondagen. Därför har vi omfattande
stängningar också under den tiden,
vilket iir alldeles riktigt. Tendensen
börjar bli densamma även under

42 Nr 38 Tisdagen den 13 december 1960

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

påskledigheten. Allt fler och fler människor
tar ut sin semester under påskledigheten,
och det blir därför naturligt
att stänga även under den tiden.
Vi vet att det finns säsongvariationer
inom sjukvården, och därför blir det
toppar vid vissa tillfällen och vågdalar
vid andra tillfällen.

Herr Lundström talar om den situation
som har uppkommit och säger att
folkpartiet har varit så utomordentligt
förutseende att man redan år 1951 påtalade
dessa förhållanden. Jag måste
säga att man inom folkpartiet visar en
underbar visionär förmåga att se framåt
när det gäller sjukvårdens utveckling.
Det är väl på få områden som utvecklingen
har varit så utomordentligt
dynamisk som inom vår sjukvård. Av
naturliga skäl vill jag ta ännu ett exempel
från Västmanlands län. År 1945
fanns vid det lasarett som hade byggts
år 1928 i Västerås icke några specialavdelningar.
Det fanns en invärtes medicinsk
avdelning, en kirurgisk klinik
och en röntgenavdelning. År 1946 tillkom
den första specialiteten, nämligen
ögonläkartjänst. I dag finns det 16 olika
specialiteter, och utvecklingen har
naturligtvis varit densamma inom alla
landstingsområden; det är inte någon
skillnad i det avseendet.

År det möjligt att man inom folkpartiet
redan år 1951 hade klart för sig att
det år 1966 skulle vara möjligt att utföra
operationer som man genom medicinska
framsteg nu kan åstadkomma,
låt mig säga thoraxkirurgiska operationer
i hjärtat eller plastikoperationer?
Alla dessa operationer är oerhört personalkrävande.
Jag behöver bara erinra
om den operation som utfördes av professor
Skoog i Uppsala för några år sedan
då han försökte att rädda handen
på en arbetare från norra Uppland genom
att sy fast den igen och försöka inpassa
alla nervtrådar o. s. v. Det meddelades
då i tidningar och i TV att fem läkare
arbetat praktiskt taget hela dagen
med den operationen, förutom naturligtvis
en mängd annan personal. Detta in -

nebär givetvis oerhört starka krav på
personalen. Det är självfallet i allra
högsta grad önskvärt att försök av detta
slag görs för att hjälpa människor i olika
avseenden. Men det är klart att med
de resurser som vi har kan det hända
att andra, också viktiga, saker får lov
att stå tillbaka i detta sammanhang.

När det nu talas om personalfrågorna
här tycker jag att herr Edström har
mycket fördelaktigt skilt sig från herr
Lundström. Denne har i sitt anförande
praktiskt taget inte kommit med något
av värde, medan herr Edström verkligen
försökt sätta fingret på någon om
punkt. Det gäller framför allt sjuksköterskeutbildningen.
Jag vill säga till
herr Lundström att hela kritiken från
folkpartihåll har fått en fullständigt felaktig
inriktning. Det är inte riktigt att
angripa statsrådet, regeringen och statsmakterna
i övrigt när det gäller dessa
saker, ty en hel del av dessa försummelser
ligger på det lokala planet, hos
sjukvårdshuvudmännen, det skall vi
inte bestrida.

Herr Edström säger också att framför
allt Stockholms stad har underlåtit
att göra något för sjukvårdsutbildningen.
Varför har man gjort det? Helt enkelt
av det skälet att det inte för dem
varit några besvärligheter tidigare.
Landsorten har haft vänligheten att
utbilda sjuksköterskor, och så har dessa
tagit tjänst i Stockholm. Därför har
man inte ansett sig behöva göra någonting
i Stockholm. Och tyvärr, herr
Edström, fortsätter man i viss mån att
trampa i de hjulspåren än i dag. Går vi
till sjuksköterskeskolan i Danderyd eller
till Akademiska sjukhusets sjuksköterskeskola
i Uppsala, som mer än fördubblat
sin kapacitet, hittar vi anslag
från Stockholms stads sjukvårdsstyrelse,
där man säger att man skall ge 1 000
kronor i premier till dem som kommer
till Stockholm. Jag tycker att herr
Lundström skall ta ett allvarligt samtal
med sina partivänner i Stockholm och
fråga om man verkligen skall förfara
på det sättet.

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

Det finns också anledning, herr Lundström,
att se på andra landstingsområden
som sitter med en verkligt stark
borgerlig majoritet och undersöka om
de verkligen gjort vad de borde göra i
det här avseendet. Örebro läns landsting
gjorde för några år sedan en utredning
som klart och tydligt visade
att insatserna från landstingshuvudmännen
i fråga om sjuksköterskeutbildningen
var högst varierande, men där
naturligtvis Stockholms stad låg absolut
sämst till — den saken är klar.

Det gäller här alltså att utnyttja alla
våra resurser, men vi måste också komma
ihåg en annan sak. När herr Lundström
i sin interpellation och man i denna
skrift »Medicin mot vårdkrisen» talar
om att man årligen avvisar en hel del
unga kvinnor som vill få sjuksköterskeutbildning,
vill jag säga att det inte beror
på brist på intresse att ge dem denna
utbildning. Men för dem som sysslar
med dessa saker förhåller det sig,
som herr Lundström mycket väl förstår,
på det sättet att man måste ha tillräcklig
tillgång till praktikplatser för
att utbildningen skall kunna verkställas,
och det är inte möjligt att i alltför
stor utsträckning begära att våra avdelningssköterskor
skall ha elever av olika
slag samtidigt som de har hand om
vården av de sjuka. Därför är det angeläget
att alla de sjukhus i landet som
nu kan användas för sådan praktikundervisning
också kommer att användas
härför och att sjukvårdshuvudmännen
gör sin insats på detta fält.

Man tar också här upp frågan om särbeskattningen.
Det är en fullständigt
felaktig propaganda från den borgerliga
sidan när det heter att människorna
nu har förlorat så mycket på sambeskattningen.
Yi hade ett sammanträde
med tretton icke yrkesverksamma
sjuksköterskor i Västerås för att höra
vad som var orsaken till att de inte
ville komma tillbaka till sitt arbete. Da
var det en av dem som talade om att
hon för sin del bara arbetade så mycket
att hon tjänade 2 500 kronor om

året. Hon är gift. Hon sade att dessa
2 500 kronor var skattefria, men det är
de givetvis inte, eftersom de läggs tillsammans
med makens inkomst. Men på
det sättet har den borgerliga propagandan
om sambeskattningen också varit
ett hinder för att vi skulle få våra sjuksköterskor
yrkesverksamma i fortsättningen.

Vi måste också komma ihåg att denna
personalbrist har mycket olika karaktär
i olika län. Jag hörde från regionsjukvårdsnämnden
i Uppsala att
man vid Akademiska sjukhuset i och
för sig inte har någon väsentlig brist
på läkare eller sjuksköterskor, men
man har desto svårare att få undersköterskor
och sjukvårdsbiträden. För oss
i andra landsting är det tvärtom så att
vi inte har några större svårigheter att
få undersköterskor och sjukvårdsbiträden,
men vi har brist på läkare och på
sjuksköterskor.

När man från herr Lundströms och
folkpartiets sida talar om bättre anställningsvillkor
för denna personal, så är
det riktigt som statsrådet säger att det
inte är statsmakternas sak att fastställa
lönerna. Men, mina vänner, kan vi om
vi ser på medelinkomsten här i landet
påstå att en nyutexaminerad sjuksköterska,
som har en lön på 18 000 kronor,
kan betraktas såsom tillhörande
ett låglöneyrke? Eller har vi rätt att
säga att sjuksköterskor som under föregående
år haft en medelinkomst på
mellan 22 000 och 25 000 kronor —
och som efter den senaste löneuppgörelsen
sannolikt kommer att ligga mellan
25 000 och 30 000 kronor, varvid
jag gärna och villigt erkänner att då
ingår ersättning för obekväm arbetstid
o. dyl. i denna lön — har en lön som
på något sätt skulle vara avskräckande?

Nej, problemet ligger förvisso inte på
det planet, utan det är helt enkelt så
att vi borde —- och jag beklagar att
årets avtalsförhandlingar inte lyckats
lösa den frågan — ha fått möjlighet till
en differentierad lönesättning, där vi
skulle haft möjlighet att ge sjuksköters -

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

kor inom svårrekryterade områden såsom
sköterskor för långtidssjukvård,
narkossköterskor och operationssköterskor
en högre lön. Men det har hittills
personalorganisationen, Sjuksköterskeförbundet,
satt sig emot. Förbundet menar
att det uteslutande är utbildningen
som skall vara avgörande för lönesättningen.
Då hjälper det inte hur vi höjer
lönerna, ty det är fullt mänskligt
och naturligt att då kommer sjuksköterskorna
att söka sig till de jobb som
inte har de besvärligheter som just
dessa grupper har.

Herr Edström borde också ha kunnat
hitta en annan grupp och en annan orsak
som gör att vi har besvärligheter,
och det är hans egen kår, alltså läkarkåren.
Vi har ju en besvärlig läkarbrist,
framför allt på de mindre lasaretten
och främst på de odelade lasaretten,
men också på vissa normallasarett som
ligger ute i periferien. I och för sig
är det väl också rätt mänskligt, ty läkarna
gifter sig relativt tidigt. Deras
hustrur har en utbildning som också
gör att de vill ha en arbetsuppgift, och
det är inte lätt att finna en sådan som
passar dem i den mindre stad eller ort
som maken skulle få plats på. Därför
liar vi en klar och tydlig tendens till
att våra yngre läkare inte gärna vill
flytta från de orter där undervisningssjukhusen
är belägna. Därför har vi
självfallet svårigheter i fråga om underläkarrekryteringen.
Om det sedan
skall lösas genom någon form av tjänsteplikt,
vilket jag är absolut motståndare
till, måste vi på något sätt hitta en
utväg.

Man blir ytterst beklämd när man efter
statsrådet Asplings tal i Malmö finner
en ledare i Svensk läkartidning, där
man går till häftigt angrepp mot statsrådet
för hans anförande och totalt
glömmer bort det läkarförbund man är
officiellt huvudorgan för och vilken inverkan
detta haft på läkarkrisen. Man
brukar säga, att ett mannaminne inte
räcker längre än ett halvt år, och det
är tydligen detta man här försöker ri -

da på. Man är införstådd med att människorna
glömmer så lätt och därför
kan man nu göra på detta sätt.

Det är otvivelaktigt så att när vi diskuterat
läkarutbildningen här i landet
har Sveriges läkarförbund ständigt varit
»Motvalls käring» och envist försökt
hindra en utökning. Vi behöver bara
erinra oss den tilltänkta importen av
ett femtiotal österrikiska läkare, där
Sveriges läkarförbund avstyrkte, och
jag tror t. o. m. att man vid något tillfälle
hänvisade till att det fanns risk
för ett läkarproletariat här i landet om
man skulle öka utbildningen alltför
mycket eller importera utländska läkare.
Det är denna mycket tvivelaktiga
attityd som är bakgrunden till att vi i
dag har alltför liten tillgång till läkare.
Nu har statsmakterna beslutat om
en väsentlig utökning, men det tar 6—7
år att utbilda en läkare och därför dröjer
det länge innan det blir klart.

Men, herr Edström, finns det inte
också anledning att i Sveriges läkarförbund
ta upp en allvarlig diskussion om
en solidarisk lönepolitik? Vi har i dag
väsentliga svårigheter att få läkare till
mentalsjukvården och att få narkosläkare,
som är absolut nödvändiga för
att vi skall kunna använda oss av de
möjligheter som de medicinska framstegen
ger.

Vad är det som gör att vi inte kan
få rekrytering till de tjänsterna? Det är
uteslutande den mycket underliga form
av ersättning till läkarna, som vi har
här i landet. Den är säkerligen historiskt
betingad, herr Edström, därför att
de gamla, snåla kommunalmännen sannolikt
tyckte att det var väldigt bra att
ge läkaren på lasarettet en liten slant
som fast lön och sedan fick han skaffa
sig den övriga försörjningen genom
patienterna. På så sätt har säkert detta
lönesystem tillskapats. Men i dag medför
det denna utomordentligt stora
snedvridning när det gäller rekrytering
inom läkarvården, och det uppstår
flaskhalsar som gör att verksamheten
i sin helhet har lätt för att stanna upp.

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

Därvidlag måste vi få en förbättring
till stånd. Dessa stora avvikelser i inkomsterna
kan inte vara naturliga. Exempelvis
kan en ganska nybliven underläkare
tjäna ungefär 100 000 kronor
om han råkat hamna på en disciplin
som ger god inkomst. Här är också att
märka, att den något underliga diskussion
som förekommit i press, radio och
TV beträffande medicinalstyrelsens ersättning
till sin generaldirektör och medicinalråden
bottnar i dessa förhållanden.
Det är väl rätt naturligt att det
måste vara ytterst svårt att från ett lasarett
få en välkvalificerad läkare som
medicinalråd eller generaldirektör i
medicinalstyrelsen, om han skall sitta
med en avlöning på 70 000—80 000 kronor,
medan hans egen underläkare kanske
har en inkomst på cirka 100 000
kronor om året. Därför är det väl alldeles
klart, att skall vi över huvud taget
kunna få någon rätsida på detta problem,
så måste vi få till stånd en förändring
av ersättningsvillkoren som gör
att det blir en jämnare utveckling av
läkarnas inkomster, så att rekryteringen
av läkare inte hindras på detta sätt.

Herr talman! Detta var i stort sett
vad jag vid detta tillfälle ville säga. Därutöver
vill jag mycket varmt instämma
i det sista, som herr Edström sade i
sitt första anförande, att det här gäller
för oss att försöka hjälpas åt. Framför
allt måste sjukvårdshuvudmännen
göra det ute i länen. Jag skulle gärna
vilja ge herr Lundström det goda rådet
att han tar och ser på de län där
hans parti och övriga borgerliga partier
har en mycket stark majoritet och
tar reda på vad man gör där för att
åstadkomma några resultat. Det förhåller
sig inte på det sättet, att socialministern
eller regeringen eller riksdagen
förhindrar initiativ från huvudmännens
sida.

Jag skall bara ta ett enda exempel,
herr Lundström, för att visa hur olika
det kan vara och hur det kan variera i
olika län.

Folkpartiet — och för all del även

centerpartiet — brukar varje år excellera
i motioner som talar till förmån
för hjälp åt handikappade människor.
Det är inte någonting ont att säga om
det; tvärtom finns det all anledning
för oss att söka ge dem den hjälp de
behöver. Men varför försöker man inte
omsätta detta i praktiken? Man talar
om vårdkris och om skyddade verkstäder,
men hur ser den faktiska bilden
ut i dag? Om vi tittar i Landstingsförbundets
årsbok för 1966, så finner
vi att driftkostnaderna för arbetsverkstäder
och våra skyddade arbetsträningsverkstäder
och skyddade verkstäder
uppgått till 12 726 000 kronor. Av
detta betalar det län som jag representerar
en fjärdedel, alltså 3 225 000 kronor.
Men om vi ser på siffrorna för ett
län, som i så hög grad har borgerlig
majoritet som Skaraborgs län, vad blir
driftkostnaderna för detta landsting?
Det finns, som Nils Ferlin säger, »icke
en råd i Clarté» om den saken — det
finns icke en enda rad i årsboken heller.
Det finns bara ett streck och så
en hänvisning, som meddelar att bidrag
utgår ur anslaget till utbildningsbidrag
m. m. Om man ser efter hur
stort detta utbildningsbidrag är, finner
man att det är 50 000 kronor.

Herr Lundström har en stor uppgift
som missionär! Gå ut till folkpartigrupperna
i de landsting som har en stark
borgerlig majoritet och missionera i
fortsättningen! Det rådet skulle jag vilja
ge lierr Lundström.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Blott en kort replik till
herr Söderberg!

Han påstår att Sveriges läkarförbund
ha motsatt sig en utökning av läkarutbildningen
här i landet.

Det är minst 20 År sedan det förekom
någonting sådant. Tvärtom har läkarförbundet
alltid tillstyrkt de förslag till
utökning av läkarutbildningen som har
framkommit från myndigheterna under
de senaste 20 åren.

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

Vidare påstår herr Söderberg att lönesystemet
för läkarna skulle bero på
läkarna själva. Men i alla löneförhandlingar
finns det alltid två parter — här
å ena sidan läkarna, å andra sidan
landstingen eller sjukvårdshuvudmännen.
Man skall inte säga, om man anser
att ett lönesystem är felaktigt, att detta
beror enbart på den ena parten. Herr
Söderberg vet lika väl som jag, att det
är svårt att ändra ett lönesystem, som
en gång börjat tillämpas i landet, därför
att löntagarna och även arbetsgivarna
inte är så pigga på den saken.

Man kan aldrig säga, att inte även
arbetsgivarna har sin andel i ansvaret
för att systemet är som det är.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Edström säga att arbetsgivarna, i detta
fall sjukvårdshuvudmännen, alltid är
benägna att ändra det oefterrättliga lönesystem,
som här gäller, men det är
inte så lätt att få läkarna med på den
saken som herr Edström vill påskina.

Vidare är det inte riktigt, herr Edström,
att läkarna har varit på alerten
när det varit fråga om utökning av läkarutbildningen.
Det är väl inte mer än
några år sedan som Sveriges läkarförbund
avgav sitt yttrande om de österrikiska
läkarna, och förbundet var då
absolut negativt till en sådan import.

Det är därför felaktigt att påstå, att
man från det hållet varit så pigg på
att få denna utökning av läkarkåren.
Tvärtom ansågs det då, att det fanns
risk för att vi skulle få alltför många
läkare här i landet.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Läkarna är inte några
änglar — de är som folk är mest. Jag
tror att de som arbetstagare reagerar
ungefär som arbetstagare av annan art,
exempelvis byggnadsarbetare eller murare.
Det är ju här fråga om löneförhandlingar;
vid dessa förhandlingar

kan det bli litet hårdare tag från arbetstagarsidan
än från arbetsgivarsidan -—
det är vanligt i vårt land och mänskligt,
läkarna är också människor.

Vad de österrikiska läkarna beträffar
har Sveriges läkarförbund motsatt sig
import av läkare av sådan utbildning,
att de inte är lämpliga för den svenska
sjukvårdens höga standard.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan ju inte gå in
på alla de tillvitelser som här har riktats
mot mig och mot folkpartiet. Låt
mig bara säga, herr Söderberg, att vi
inte har den uppfattningen i folkpartiet,
att vi behöver tillfråga regeringen
eller det socialdemokratiska partiet eller
herr Söderberg om vilka synpunkter
vi bör anlägga på dessa frågor — vi
bildar oss en uppfattning själva. Sedan
är det klart att herr Söderberg har rätt
att anse, att vi har en felaktig mening.
Men vi håller på vår uppfattning. Herr
Söderberg erkänner ju att det inte var
så dumt att vi för tio eller femton år
sedan väckte motioner i vilka yrkades
på förbättringar på olika vårdområden.

Jag vet inte vad jag i övrigt skall
säga — jag kan ju inte ta upp alla de
detaljer som herr Söderberg dragit
fram. Jag fäste mig emellertid särskilt
vid en sak. Herr Söderberg säger att
han har frågat ett antal icke verksamma
sjuksköterskor om vad som skulle
behövas för att de skulle gå ut i verksamhet
inom sitt område. För några år
sedan deltog jag i en mycket stor undersökning
som arbetade på detta sätt.
Jag måste medge att jag, när den var
färdig, måste fråga mig vad som var
den väsentliga orsaken till det negativa
resultatet. Ett sjukhus skrev till ett
stort antal icke verksamma sköterskor
inom sjukhusområdet och frågade, om
de ville komma tillbaka i tjänst, och
man redogjorde för alla förmåner som
detta skulle medföra och för hur man
hade planerat inrättande av barndaghem
o. s. v. I vissa avseenden var sva -

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

ret klart: det hela berodde på ekonomiska
frågor; sjuksköterskorna tyckte
att skatten tog för mycket. Vid den tiden
var inte frågan om frivillig särbeskattning
aktuell, men jag förmodar att
de ekonomiska synpunkterna även i dag
spelar en stor roll — det är ju många
som inte kan tillgodogöra sig förmånerna
av en frivillig särbeskattning. Spörsmålet
om det s. k. förvärvsavdraget har
däremot flera gånger varit uppe. Det
bär påpekats att en ökning av detta avdrag
skulle ha särskilt stor betydelse
för sjuksköterskorna, och jag tror att
det är riktigt.

Men i övrigt visade undersökningen
att man inte fick någon klar bild av
opinionen bland de gifta sköterskorna.
En del lovade att komma i tjänst, men
meddelade om någon tid att det blev
svårigheter därför att de hade småbarn.
Då svarade sjukhusledningen, att barnen
kunde beredas plats på barndaghem
och att vederbörande skulle få
fria resor till arbetsplatsen o. s. v. Så
kom efter någon tid ett nej i alla fall,
där sköterskorna hänvisade till andra
omständigheter.

Min slutsats av detta var då — och
det tror jag att jag motionerade om —
att man skulle göra en stor sociologisk
undersökning på detta område för att
verkligen penetrera problemet som ju
är mycket intressant. Jag är alltså inte
beredd att säga exakt vad oviljan att
gå i tjänst beror på, men jag tror att det
finns alla skäl att verkligen försöka
analysera hur man skall komma till
rätta med detta problem, som vi dock
alla är ense om existerar.

Liksom herr Söderberg tror jag också
att det i nuvarande läge är nödvändigt
med en viss stängning av sjukhusavdelningar,
just därför att det inte
finns personal. Men jag tycker inte att
det är bra att man måste företa stängningar,
och där skiljer sig tydligen min
och herr Söderbergs uppfattning.

För övrigt må bara noteras, att när
jag hörde herr Söderbergs långa och detaljrika
anförande, kom jag till den slut -

satsen att han bekräftade att det förekommer
brister. Det är det vi i folkpartiet
har velat peka på! Vi ber inte om
ursäkt för att vi inte har skaffat oss
tillstånd av herr Söderberg eller av regeringen
att göra detta.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Edström nämnde
att Läkarförbundets tidigare restriktiva
inställning till intagning av medicine
kandidater och import av utländska läkare
låg långt tillbaka i tiden. Jag vill
gärna säga, att Läkarförbundets nuvarande
inställning till utbildning och till
insatser över huvud taget för att stärka
resurserna, så långt min erfarenhet och
mina kontakter sträcker sig, är positiv.

Men det finns ett förflutet, herr Edström,
och man behöver inte gå 20 år
tillbaka i tiden. Jag skall bara nämna
att läkarprognosutredningen i sitt betänkande
år 1961 — det är inte så länge
sedan — föreslog att intagningen av
medicine studerande vid svenska läroanstalter
snarast borde öka till högsta
möjliga utan avkall på kvalitet och att
möjligheterna att organisera utbildning
av svenska studerande vid utländska
universitet skyndsamt borde undersökas.

Läkarförbundet avstyrkte i sitt remissyttrande
år 1961 att ett beslut skulle
fattas om ökad intagning av medicine
studerande på grundval av utredningens
beräkningar. Svenska läkarsällskapet
avvisade förslaget att utbilda
svenska studenter vid utländska medicinska
läroanstalter och var i övrigt
synnerligen kritiskt mot väsentliga delar
av utredningens betänkande.

Läkarsällskapet framhöll, att Sverige
hade ett större antal vårdplatser inom
den slutna vården och sannolikt också
större sjukvårdspersonal i förhållande
till antalet invånare än flertalet andra
länder, och ansåg att den standard utredningen
genom sitt utvecklingsprogram
avsåg att nå år 1970 respektive
1980 borde kunna ernås genom ett icke
oväsentligt lägre antal läkare.

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

Det var då, herr Edström. Jag noterar
att man i dag möter en progressiv
inställning från Läkarförbundet till dessa
och andra liknande frågor.

Även folkpartiets förflutna är ju intressant.
Herr Lundström nämnde att
man mycket tidigt var ute med förslag
etc. Ilan nämnde årtalet 1951, då man
begärde att regeringen skulle lägga fram
en tioårsplan för upprustning av eftersatta
sociala vårdområden. Bortsett från
att förslaget — så långt jag har kunnat
finna — faktiskt inte alls tog upp
kroppssjukvården men däremot innefattade
fångvården, så kan man väl
säga att folkpartiet åtminstone till en
del fick sin önskan uppfylld. År 1955
framlade nämligen arbetskraftsutredningen
ett betänkande, som bl. a. rörde
personalbehovet inom sjukvården. Betänkandet,
som undertecknades av bl. a.
folkpartiets sekreterare vid den tiden,
herr Dahlén, angav i sin tioårsprognos
ett läkarbehov för år 1965, som vi i dag
i det närmaste har fyllt.

Beträffande sjuksköterskorna ansåg
herr Dahlén och de övriga utredarna
att vi, med den utbildningskapacitet
som gällde 1955, skulle ha ett överskott
i dag på över 2 000 sjuksköterskor. Det
är väl att anta att denna bedömning
påverkade intagningen under de närmaste
åren, till dess utvecklingen och
verkligheten korrigerade prognoserna.

Det kan också — jag vill gärna säga
som en kuriositet -— erinras om att Läkarförbundet
i sitt remissyttrande på
arbetskraftsutredningens betänkande
gjorde en egen långtidsprognos, som
föranledde Läkarförbundet att begära
en omedelbar minskning av intagningen
till de medicinska utbildningsanstalterna.

Ja, det lönar sig naturligtvis inte
mycket att diskutera det som har varit.
Det gäller här naturligtvis i hög grad
dagens problem och dagens uppgifter.
Och jag vill gärna säga, att jag tycker
herr Söderberg har gett en utomordentligt
intressant och levande beskrivning
av de problem som i dag möter en an -

svarig, aktiv ledamot av ett landsting,
d. v. s. en huvudman på sjukvårdens
område. Jag vill gärna ha noterat detta.
Jag tror att det för många av oss
var av stort värde att här få lyssna
på en skildring, som rörde sig i den
verklighet där vi befinner oss.

Herr Lundström — och jag skall stanna
med det, herr talman — anmälde
stark irritation över att jag bokstavligen
skulle ha nekat honom att kritisera.

Nej, herr Lundström! Vi lever i ett
gammalt demokratiskt, parlamentariskt
samhälle. Att kritisera är oppositionens
uppgift. Men man kan väl ändå,
herr Lundström, få ha en personlig
uppfattning hur en opposition bedriver
denna sin kritiska granskning och analys.

Jag har sagt —• och det står jag för
— att folkpartiets skildring av den
svenska sjukvården i dag är en ensidig
svartmålning, som bär den konsekvens
jag redan har påpekat och som herr
Söderberg har understrukit, nämligen
att man också skrämmer folk för de
viktiga uppgifter och insatser, som den
svenska sjukvården gör i dag. Detta menar
jag är orättvist. Visst har herr
Lundström rätt att göra påpekanden
här, och det antar jag att han kommer
att göra också i fortsättningen. Men jag
tycker, herr talman, att värdet av den
mycket långa debatt, som vi haft i dag,
har varit att vi har kunnat bli i tillfälle
att även skildra andra sidor av
svensk sjukvård, utan den ensidighet
som i hög grad har präglat folkpartiets
skildring av sjukvården —■ naturligtvis
mest utanför de här väggarna.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundström har
en sådan argumentnöd att han tvingas
tillgripa sådana klyschor som att han
inte tänker »tillfråga regeringen» och
inte heller »be om ursäkt» för att han
inte bett om att få ett sådant tillstånd.
Jag vill bara säga herr Lundström, att

Tisdagen den 13 december 196G

Nr 38

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

man ändå måste kräva av en opposition
att den har så stark känsla av ansvar,
att den inte med sin opposition vållar
skada för medborgarna och i detta fall
framför allt sjuka människor.

Den sociologiska undersökning, som
herr Lundström efterlyste, har Landstingsförbundet
redan rekommenderat
landstingen att göra. I den s. k. personalvårdsutredningen
har föreslagits,
att det skall ske s. k. avskedsintervjuer
när sjuksköterskor av olika anledningar
slutar.

Så ett ord till herr Edström. Han talar
om att orsaken till att Läkarförbundet
på sin tid avvisade de österrikiska
läkarna var att de inte hade den standard,
som man kräver av svenska läkare.
Herr Edström vet precis lika väl
som jag, att när vi tar hit utländska läkare
och även sjuksköterskor, så lagar
vi också att de får den kompletterande
undervisning som behövs för att de
skall kunna motsvara de svenska kraven.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara helt kort
understryka, att jag här inte har uttalat
mig om den behandling som ges
inom kroppssjukvården och mentalsjukvården
i annat avseende än att jag
pekat på de brister som föreligger när
det gäller personaltillgången. Jag diskuterade
inte vårdsituationen över huvud
taget, och allra minst skulle det falla
mig in att påstå att vården är dålig.
Jag förstår inte herr Söderbergs resonemang
om läkarvetenskapens framsteg,
om alla nya mediciner och sådant. Det
är klart att allt detta är bra, även om
vi inte här kan göra så mycket till eller
från när det gäller att framställa
bättre mediciner.

När det däremot gäller förbättring av
läget i fråga om arbetskraften inom
sjukvården tror jag att vi kan göra någonting.
Det var i den förhoppningen
som denna interpellation väcktes —
den präglas av en uppenbar inriktning
just på detta.

4 Första kammarens protokoll 10GG. Nr

Sedan må tilläggas, att jag inte tror
att folk skräms upp genom att man påpekar
vad som inte är tillfredsställande
och försöker att stimulera till att bristerna
avhjälps. Däremot skrämmer man
folk om man håller tyst och om rykten
får spridas att det på somliga sjukhus
är sådan brist på folk, att man får arbeta
alltför mycket. Hemlighetsmakeri
har aldrig varit till fördel för någonting,
och det tror jag inte heller att det
är i detta fall.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill fråga herr
Lundström: Är det någon i denna debatt
som har krävt att man skall hålla
tyst om problem som föreligger? Vad
jag har sagt och vad herr Söderberg
har sagt är att folkpartiets ensidiga beskrivning
av läget inom svensk sjukvård
inte är rättvis. Det är ganska typiskt
att den interpellation, som herr
Lundström har väckt, slutar med följande
rad: »Vilka åtgärder avser man
från regeringens sida vidta för att förbättra
det nuvarande krisläget inom
vårdsektorn?»

Det är alltså den frågan herr Lundström
har ställt till mig. Och jag tycker
att det svar han har fått och de
inlägg, som här har gjorts, borde ge
folkpartiet anledning att i fortsättningen
närmare begrunda den upplysningsverksamhet
-—• om man nu inte helst
bör sätta det ordet inom citationstecken
— som folkpartiet bedriver på detta
område.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte dra någon
annan slutsats av detta resonemang, än
att sådana här saker över huvud taget
inte kan tas upp i riksdagen. Om man
säger, att jag genom att påpeka de brister
som föreligger faktiskt skadar sjukvården,
så måste det väl innebära att
man tycker att det är bättre att hålla
tyst! Det är den enda slutsatsen jag kan
komma till.

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Diskussionen har blivit
lång under denna fridens förmiddag,
men det är ju också ett mycket väsentligt
problem vi diskuterar, och jag tror
att det finns stor anledning för oss att
ägna tid och uppmärksamhet åt att få
problemet belyst från olika sidor. Samtidigt
tror jag att vi i dag inte är betjänta
av att i alltför hög grad föröda
våra krafter på att anklaga varandra.
Det angelägnaste är väl nu att vi försöker
resonera oss fram till lösningar
på de problem, som vi brottas med,
och ett avhjälpande av den kris som jag
nog ändå för min del vill göra gällande
råder på väsentliga områden inom
sjukvården.

Det innebär inte att jag tror att det
egentligen ligger något fel i att försöka
hålla diskussionen levande. Jag kan väl
förstå att det kan vara irriterande, när
denna diskussion mer eller mindre tar
sig uttryck i form av kritik mot regeringens
åtgärder på olika områden och
denna kritik upprepas år från år under
en lång tid, men jag tror att kritiken är
nödvändig för att vi alla skall ha fullt
klart för oss vikten av att spänna våra
krafter till det yttersta för att åstadkomma
tillfredsställande lösningar.

Jag skulle också vilja säga — kanske
främst till herr Söderberg — att man
inte har behövt vara utrustad med någon
större profetisk begåvning för att
förutse ungefär hur utvecklingen skulle
bli inom sjukvårdens olika sektorer.
Det har inte varit så svårt att förutse
vart den medicinska och den övriga
vetenskapliga forskningen skulle komma
att leda oss och vad sjukkassereformerna
skulle komma att betyda då det
gäller anspråken på sjukvården i olika
avseenden. Det hade väl inte heller behövts
någon större visionär förmåga
för att förutse de förändringar i befolkningspyramiden
som skulle komma att
inträffa i det här landet och de ökade
anspråk som detta i sin tur skulle komma
att innebära. Herr Edström har tidigare
under debatten påpekat hur beho -

ven inom åldringsvården ständigt har
ökat och att man på det området har
att göra med ett klientel som kräver
mångdubbelt större insatser både av
materiella och personella resurser än
på andra områden inom sjukvården.

Det är klart att om det statistiska
materialet behandlas på det sätt socialministern
har gjort — och det är väl i
och för sig inte direkt något fel i detta
sätt att se på det —- ter sig situationen
kanske inte alltför avskräckande, men
jag skulle vilja göra gällande att detta
inte ger hela sanningen. Vi har här att
göra med i varje fall lokala svårigheter
som är mycket allvarliga.

Jag ber att få peka på ett fall som jag
väl känner till och som jag tycker kan
vara rätt belysande för den situation
som råder på många håll. Jag är ordförande
i direktionen för ett sanatorium,
där det också finns 50 å 60 platser
för långtidssjuka. Läkarvården för
dessa långtidssjuka skall sedan lång tid
tillbaka tillgodoses genom besök ett par
timmar två gånger i veckan av en läkare
som bor åtta mil från sjukhuset.
Detta är den läkarvård som vi efter
mycket stora ansträngningar har lyckats
åstadkomma. Jag vill framhålla att
det här inte är fråga om någon ödemark.
Jag tror även att dessa svårigheter
ingalunda är ovanliga. Det är
inte något enastående exempel, som
jag här anför. Även om vederbörande
läkare gör allt vad som rimligtvis kan
begäras och kanske åtskilligt därutöver,
finns det under sådana förhållanden
givetvis inga möjligheter att erbjuda
en verklig vård, aktivisering och rehabilitering;
ännu mindre att kunna tillgodogöra
sig den geriatriska forskningens
resultat i olika avseenden.

Jag vill påstå att det är svårt att bli
gammal i detta välfärdssamhälle. Även
om statistiken kanske inte ter sig alltför
avskräckande om man ser på helhetsbilden,
bör vi inte glömma att det
råder en snedbelastning på detta område,
som är mycket allvarlig och som
vi verkligen har anledning att ta itu

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

med. Här är det ingen överdrift att säga,
att det är fråga om en katastrof. Vi
kan bygga sjukhus och vi kan bygga
nya vårdplatser. Det har vi tekniska
möjligheter till i den mån som det är
ekonomiskt möjligt. Det räcker dock inte
alls med att vi kan erbjuda en säng
att ligga i eller en bekväm stol att sitta
i och vänta på slutet. Det svåra och det
stora problemet just nu är hur vi skall
kunna erbjuda verklig vård, framför
allt när det gäller åldringsvården.

Jag har velat säga detta, och utan att
egentligen anklaga någon vill jag påstå,
att vi befinner oss i ett katastrofläge.
Att bestrida detta är att ge en felaktig
bild av läget i dag.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Det var närmast herr
Söderberg som uppfordrade mig genom
att säga, att man i Skaraborgs län
inte bedriver någon verksamhet i skyddade
verkstäder. Påståendet är felaktigt,
ty i mitten på 1950-talet kom vi
överens med primärkommunerna — vi
hade även samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
— om att pröva huruvida
man inte i primärkommunal regi skulle
kunna anordna dessa skyddade verkstäder.
I fem av länets städer finns
skyddade verkstäder.

Om herr Söderberg tror, att Skaraborgs
läns landsting bortser ifrån de
mycket väsentliga frågor det här gäller,
nämligen rehabilitering, kan jag nämna
att landstinget har beslutat investera
6 miljoner kronor i ett arbetsträningsinstitut
i Skövde. Driftkostnaden är
beräknad till 1 miljon kronor. Detta
har dock ännu inte redovisats i landstingets
årsbok.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tvivlar ju inte ett
ögonblick på att även Skaraborgs län
bär vaknat på detta område, men hittills
har ingenting gjorts. Även om det
nu finns beslut om en investering på 6

miljoner kronor, dröjer det innan resultaten
visar sig i praktiken.

Detta borde man ha tänkt på tidigare.
Man kan inte bara sitta här i riksdagen
och kräva att statsmakterna skall
vidtaga åtgärder. Vi är ju ändå inte så
förskräckligt påpassade av staten, att vi
inte får göra vad vi vill. Tvärtom har
vi mycket stora möjligheter att åstadkomma
en hel del bara vi vill och bara
vi inte alltför hårt sneglar på landstingsskatten
och försöker pruta bort
en tjugofemöring då och en då.

Beträffande kommunerna vill jag säga,
att herr Harald Pettersson ganska
snart väl kommer underfund med att
en sådan verksamhet som de skyddade
verkstäderna helt enkelt inte går att
genomföra på det primärkommunala
planet. Där kräves nämligen en ordentlig
och väsentlig samordning, något
som inte kan ske annat än i landstingsregi.

Till herr Per Jacobsson vill jag säga,
att det inte är fråga om att försöka
hindra någon kritik mot regering och
riksdag. Det är en underlig uppfattning
man har inom folkpartiet; det gäller
både herr Lundström och herr Jacobsson.
Vad vi har begärt här är ju att
kritiken skall vara av sådan form, att
den leder till positiva åtgärder, vilket
ju inte är fallet.

Sedan måste jag uttala min mycket
stora beundran för herr Jacobsson och
folkpartiet i övrigt när det gäller deras
visionära förmåga. Han säger, att
man inte behöver ha någon »större profetisk
gåva» för att se hur utvecklingen
på sjukvårdens område skulle gå.

Men låt mig ta några exempel -— jag
tänker på rehabiliteringsverksamheten.
År 1955 började vi planera ett nytt centrallasarett
i Västerås; det är nu under
uppförande och kostar ungefär 100
miljoner kronor. Då vi var i stort sett
färdiga med programmeringen kom genealdirektör
Engel hem från ett besök i
England där han studerat rehabiliteringsverksamheten.
Det är rätt naturligt
att de krigförande länderna varit före

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Om åtgärder för att öka samhällets vårdresurser

oss på det området. Vi fick omedelbart
ta under övervägande om vi inte också
skulle ha en rehabiliteringsklinik. Ständigt
är någonting nytt på gång — medan
man håller på att planera kommer
det nyheter som man måste ta hänsyn
till. Det vore väldigt bra om jag skulle
kunna få veta av herr Jacobsson vad
som kommer att ske under t. ex. de
närmaste tio åren, så att vi kan ta hänsyn
till det i vår planering. Jag skall
med glädje vända mig till herr Jacobsson
i det fallet.

Så säger herr Jacobsson att det inte
är någonting märkvärdigt att förutse
befolkningspyramiderna. Detta är ett
lika underligt påstående. I Västmanlands
län lade vi 1954 fram ett betänkande
om sjukvårdens utbyggnad. Tillgängliga
befolkningsprognoser innebar
att en viss ökning skulle ske, men redan
när betänkandet trycktes hade
prognosens siffror överskridits. Nu håller
vi på med en precis likadan utredning
för att komma underfund med
vad som skall hända framåt år 1980
och år 2000, men det finns över huvud
taget inga möjligheter att få fram tillförlitliga
befolkningsprognoser. Förut
använde man uteslutande födelse- och
dödssiffrorna och tog ingen hänsyn till
omflyttningarna i samhället. Nu försöker
man beakta omflyttningarna, men
det sker så att man räknar med en viss
trend. Har befolkningssiffrorna i en
kommun börjat sjunka, kan man med
denna statistiska metod räkna ut att om
ett visst antal år finns inte en enda
människa kvar i den kommunen. Så
är det med statistiken i detta sammanhang,
herr Jacobsson.

Men jag tror att jag skall föreslå, att
vi anställer herr Jacobsson som sakkunnig
visionär då det gäller dessa
problem.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det förefaller mig som
om herr Söderberg söker göra det väl

lätt för sig. Jag har sannerligen inte
här diskuterat några prognoser i detalj,
utan vad jag har sagt är att det inte
borde vara alltför svårt att förutse den
allmänna tendens anspråken på våra
sjukvårdsinrättningar skulle komma att
få; och i det avseendet tror jag fortfarande
att jag vågar vidhålla mitt påstående.

Herr Söderberg pekar på att man
tidigare lagt fram prognoser som inte
visat sig hållbara. Nej, såvitt jag förstår
har de visat sig vara för optimistiska
— verkligheten har korrigerat
dem, utvecklingen har blivit ännu
ogynnsammare än prognoserna förutsett.

Det är som sagt de allmänna tendenserna
jag har diskuterat, och jag vill
alltjämt hävda att det inte varit alltför
svårt att i stora drag förutse dem.

Jag skall gärna, i den mån jag kan,
ställa mina begränsade möjligheter till
förfogande och söka hjälpa herr Söderberg
och det landsting där han arbetar,
när de planerar sin fortsatta verksamhet.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det har redan varit en
lång debatt i denna viktiga fråga, och
jag skall bara be att få tillägga några
ord.

Enligt min mening har herr Per Jacobsson
sagt några väsentliga ord i den
här debatten: Vi skall inte bara anklaga
och kritisera varandra utan vi
skall i stället försöka samarbeta och
söka nå gemensamma lösningar på de
problem som finns. Och dessa problem
är minsann inte så lätta att lösa.

Jag kommer från ett län där vi för
närvarande inte har några stängda avdelningar,
men för den skull är inte
vår personalsituation bra. Den är inte
sådan som vi skulle önska att den vore.
Vi skulle gärna vilja ha den bättre. I
centrum och på sådana avdelningar där
arbetet är omväxlande och där det kan
vara meriterande att arbeta är det inga

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Ang. löneförmånerna för lektor med doktors grad

svårigheter att få doktorer. I periferien
där arbetet är mera enformigt,
kanske mera bundet, och ger mindre
meriter är det svårare att få doktorer.
Det gäller också i viss mån om annan
personal.

Jag skall inte här ta upp läkarnas
ställning när det gäller dessa frågor.
Jag kanske bara kan få erinra om det
förhållandet att antalet läkare har fördubblats
mellan åren 1925 och 1945,
och detsamma är förhållandet mellan
åren 1945 och 1965. En betydande ökning
har sålunda i alla fall skett.

Vad gör vi då i allmänhet för att förbättra
situationen? Ja, det görs ju inom
samhället en mängd saker som är uttryck
för att vi höjer standarden. Alla
vill vi ju vara med om att höja standarden.
Vi förlänger semestern och vi
kortar av arbetstiden. Det har vi gjort
genom gemensamma beslut. Vi har kunnat
tala om att detta medför ökade svårigheter,
men vi har gjort det genom
gemensamma beslut.

Vi skall emellertid komma ihåg att
både förkortningen av arbetstiden och
förlängningen av semestern obestridligen
medför ökade svårigheter inom
sjukvården.

Sjukvården innefattar ofta ett tungt
och i många avseenden också obehagligt
arbete. Vår höga standard har medfört
att folk ogärna vill ägna sig åt
sådant arbete som är tungt och dessutom
obehagligt. Professor Gunnar
Biörck erinrade i en artikel för någon
vecka sedan om det förhållandet att
man har tagit bort allt som sedan gammalt
har kallats för kall och för plikt;
det är sådana där i vår tid helt opassande
termer. När man gjort det blir
det svårare att få människor som vill
ta hand om just de tunga och de obehagliga
arbetsuppgifterna inom samhället.

Så är det inom sjukvården liksom inom
andra delar av samhällslivet.

Man vill inte heller söka sig bort till
platser som ligger långt avlägset när
man lika liitt kan få ungefär samma in -

komststandard i centrum. Där har man
möjlighet att få vara tillsammans med
sina barn som går i skolan. Man har
möjligheter till en — för att använda
ett vanligt uttryck — samhällsservice
som är betydligt mera utvecklad än den
som förekommer i periferien. Det kommer
alltid, om man inte ger särskilda
förmåner, att vara svårt att rekrytera
folk till besvärliga befattningar — till
befattningar som skall skötas under förhållanden
som är mindre gynnsamma
än på andra ställen.

Vi kan inte klara sjukvårdsproblemen
genom några trollkonster. Det gäller
för oss alla att samarbeta och söka finna
nya lösningar inom alla möjliga områden
och att försöka utnyttja alla de
möjligheter som kan komma att erbjuda
sig. Det gäller arbetstidens förläggning,
det gäller deltidstjänster, det gäller
barntillsyn, det gäller utbildningsförhållandena
och det gäller beskattningsförhållandena;
om vi nu inte kan
tala om sambeskattning så kan vi väl
tala om progressiv beskattning och om
förvärvsavdrag, det sista något som säkerligen
har en stor betydelse. Men vi
måste också påminna oss om att vissa
allmänna åtgärder, som vidtagits i vårt
samhälle och som vi anser vara ett uttryck
för vår höjda standard, också
medfört ökade svårigheter inom vårdområdena.

Herr talman! Med dessa ord har jag
framför allt velat påpeka betydelsen av
att vi samarbetar och försöker finna
nya lösningar, inte bara anklagar varandra,
inte bara kritiserar varandra.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. löneförmånerna för lektor med
doktors grad

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
GUSTAFSSON, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Åkerlunds interpellation

Nr 38

Tisdagen den 13 december 196G

Ang. löneförmånerna för lektor med doktors grad

angående löneförmånerna för lektor
med doktors grad, fick nu ordet och
anförde:

Herr talman! Herr Åkerlund har
ställt följande frågor till mig om löneförmånerna
för lektor med doktorsgrad.

Han har sålunda frågat mig om utredning
har gjorts och om den i så fall
visar att nuvarande doktorslektorer blivit
fullt eller skäligt kompenserade genom
hittills varande högre lön för sina
ekonomiska kostnader för förvärv av
lektorskompetens.

Han liar vidare frågat mig om jag
vill lämna kammaren en redogörelse för
de principer som ligger till grund för
att i fortsättningen icke på lärarbanan
kompensera nuvarande doktorslektorer
för deras avhandlingsinsatser i den vetenskapliga
forskningen.

Han har slutligen frågat mig om jag
överväger att i annan form än lönegradsmässigt
kompensera nuvarande
doktorslektorer.

Med anledning av herr Åkerlunds frågor
får jag anföra följande.

Beträffande anställnings- och arbetsvillkor
för lektorer liksom för andra
lärare gäller enligt stats- och kommunaltjänstemannalagarna
vad som är bestämt
i avtal. Löneförmånerna till lektor
med doktorsgrad är därför beroende
av vad som avtalas mellan statens
avtalsverk och berörda personalorganisationer.
De utredningar som behövs
innan avtalsverket lämnar förhandlingsbud
görs inom verket. Det är också avtalsverket
som står bakom de principer
som ligger till grund för förslag
till lönesättning av vissa tjänster eller
grupper av tjänster. Preliminärt avtal
har nyligen träffats om lönegradsplacering
in. m. för tjänstemän inom undervisningsväsendet.
Enligt detta avtal
placeras lektor, disputerad eller odisputerad,
i U 20. Enligt en övergångsbestämmelse
till avtalet får bl. a. disputerad
lektor, som den 30 juni 1966 innehade
ordinarie lektorstjänst i Ao 27,
åtnjuta lön enligt en löneklass högre än

den han är placerad i om han övergår
till motsvarande tjänst i Uu 20.

Jag vill i sammanhanget erinra om
att en av grundtankarna bakom förhandlingsrättsreformen
var, att riksdagens
insyn i förhandlingsarbetet skulle öka.
Därför inrättades riksdagens lönedelegation.
Den skulle på ett mera ingående
sätt bli i tillfälle att följa löneförhandlingarna
än vad riksdagen tidigare kunnat
göra. Frågor om en lönerörelse och
dess detaljer bör således behandlas av
riksdagens lönedelegation. Jag anser
därför att jag med det sagda kan förbigå
herr Åkerlunds två första frågor.

I de kollektivavtal som träffats mellan
statens avtalsverk och personalens
huvudorganisationer är lönerna angivna
till fasta belopp, s. k. normallöner.
Avsteg från normallönen i kollektivavtal
måste bestämmas genom nytt kollektivavtal
mellan avtalsverket och berörda
personalorganisationer. Några
överväganden från regeringens sida i
den riktning som herr Åkerlund syftar
på i sin sista fråga är inte aktuella.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för civildepartementet för
svaret på mina frågor så långt som svaret
nu går — det är ju litet knapphändigt.

Ärendet gäller som sagt kompensation
i lön eller på annat sätt för ett
statligt kompetenskrav som tidigare
funnits för doktorslektorer. Detta kompetenskrav
är numera avskaffat, och
för doktorslektorerna föreligger en
överkompetens. Men det har kostat
mycket pengar för doktorslektorerna
att skaffa sig denna kompetens, och det
har för deras del varit ett tvång att
lägga sig till med den. Det blir en förlust
som doktorslektorerna förutsättes
skola ta, om det är så att de inte på
något sätt kompenseras för sina penninginsatser
i detta hänseende. När avtalsverket
lämnade sitt bud var inte någon
kompensation för denna kompetens

Tisdagen den 13 december 1966 Nr 38 55

Ang. löneförmånerna för lektor med doktors grad

medtagen, utan doktorslektorerna och
licentiatlektorerna jämställdes. Till nu
har det emellertid varit en löneskillnad
på inte mindre än två lönegrader.

Detta är alltså dels en kompetensfråga,
dels och framför allt en lönefråga.
Statsrådet säger i sitt svar att frågor om
en lönerörelse och dess detaljer hör behandlas
av riksdagens lönedelegation.
Det är en uppfattning som jag helt instämmer
i. Vid lönedelegationens sammanträde
den 18 oktober i år tog jag
upp detta ärende och begärde att få
svar på frågor av det slag som finns i
interpellationen. Men då blev det tyst
i lönedelegationen. Det blev tyst som
i Egyptens gravkamrar. I det läget bestämde
jag mig för att interpellera. Men
samtidigt som jag interpellerade i kammaren
-—• eller kanske någon timme tidigare
— dagen därpå, den 19 oktober,
kom det ett bud från medlingskommissionen
om att doktorslektorerna som
en övergångsföreteelse skulle få en löneklass
extra.

Detta är som jag ser det ett principiellt
erkännande av kompensationstanken
för den av staten påtvingade
kompetensen, och det tycker jag i och
för sig är bra.

Det är jag alltså tacksam för. Men
sedan blir frågan närmast en skälighetsfråga.
Det gäller om det är skäligt att
företa en prutning från två till numera
en löneklass. Inför det läget står väl
frågan kvar om det gjorts en ordentlig
utredning av lektorernas skuldbörda.
Det säges nu i svaret att de utredningar
som behövs innan avtalsverket lämnar
förhandlingsbud göres inom verket.
Det där med »som behövs» ställer frågan
om man möjligen inte kan ha ansett
att det inte behövs någon utredning när
det gäller dessa lektorer. Har man å
andra sidan gjort en utredning, kunde
det väl vara rimligt att vi finge veta resultatet.

Civilministern förbigår detta, och det
tycker jag verkar litet sjukt.

Niir det gäller min tredje fråga, om
man kunde tänka sig någon annan form

än lönemässigt att kompensera doktorslektorerna
blev svaret klart negativt,
och det är ett besked som man helt
enkelt bara får konstatera. Det blir
ingenting. Men kvar står nu att staten
tvingat ett antal studerande en gång i
tiden att ta på sig rätt betydande skulder
för att staten skulle få en önskad
standard på undervisningen i gymnasierna
och även för att få bidrag till
forskningen. Man lämnar alltså till en
början en viss hjälp till förräntning
och amortering av dessa skulder i form
av en lönekompensation, men sedan
dragés den antingen bara in eller reduceras.
Detta tillvägagångssätt är principiellt,
tycker jag, en fråga av visst
intresse. Man kan väl inte heller komma
ifrån att villkoren för forskningen
kommer att försämras om denna inställning
mera allmänt skulle slå igenom
på forskningsfältet.

Jag är för min del i denna fråga inte
nöjd med en princip som innebär en
nedvärdering av doktorslektorerna för
deras ofta mycket förnämliga insats i
yngre år. Enligt min mening bör en
utredning om doktorslektorernas skuldbörda
och deras ekonomiska ställning
göras och den bör självfallet redovisas,
och därefter bör lönekompensationen
avvägas på basis av ett sakligt material.
Självfallet bör vi inte krypa bakom
löntagarorganisationerna. Riksdagens
lönedelegation skall handlägga
även en sådan sak som denna. Det är
emellertid statens sak att fastställa kompetenser.
I fråga om kompensationen
för kompetenser må det bli en förhandlingsfråga
mellan de olika parterna på
arbetsmarknaden.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret, som jag dock anser inte helt tillfredsställande.

Herr statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Man kan resonera länge
om kompensation för högre kompetens.
Jag föreställer mig att många anser att
utfallet av årets lönerörelse på liirar -

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. löneförmånerna för lektor med doktors grad

området kan vara kompensation nog
även för dem som råkar vara doktorerade
lektorer.

Sedan beklagar jag att herr Åkerlund
icke fick något svar den 18 oktober vid
lönedelegationens sammanträde. Det berodde
helt och hållet på att jag glömde
bort frågan, och herr Åkerlund kom
inte heller tillbaka och påminde om
just denna fråga bland en del andra
som framfördes.

Jag tror emellertid inte att herr Åkerlund
skall tolka mitt uttalande och inte
heller den uppgörelse som nyligen träffats
som ett principiellt erkännande av
att man skall ge särskild kompensation
till de doktorerade lektorerna. För mig
är i varje fall den avgörande principen
att man betalar lön för det arbete som
utföres och inte för den kompetens som
vederbörande arbetstagare eventuellt råkar
ha. Man har varit mycket angelägen
om att i så stor utsträckning som
möjligt tillämpa ungefär samma principer
på det offentliga området som på
den enskilda marknaden. Om vi tar det
exemplet att en person söker ett arbete
som svarvare på en verkstad och vederbörande
råkar ha en teknisk examen
får han inte därför mer betalt än vilken
annan svarvare som helst på samma
verkstad.

Sedan finns det beträffande de doktorerade
lektorerna en hel del befordringsmöjligheter
för dem både vid universitet
och högskolor och även inom
lärarutbildningen. Jag tror att man kan
säga att de befordringsmöjligheterna är
goda och att det är en tillräcklig stimulans
för att disputera. När det gäller
gymnasierna har vi inget annat behörighetskrav
än fil. lic.-examen, vilket
helt sakligt är tillräckligt på den nivån.
Det kan givetvis vara en värdefull merit
ibland att en lektor har doktorerat.
I de allra flesta fall finns det nu möjligheter
för dessa lektorer att få befordringstjänster.
Då placeras de också
i en högre lönegrad än vad de andra
lektorerna har.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag godtar givetvis
statsrådet Gustafssons beklagande av att
frågan inte besvarades i lönedelegationen.
Jag hoppas att vi i framtiden skall
kunna fortsätta med diskussioner både
om frågor av detta slag och om andra
lönefrågor.

Jag reagerar emellertid mot vad statsrådet
sade nu senast, att betalning skall
ges för arbete men inte för kompetens.
Det uttalandet öppnar ganska vidsträckta
perspektiv. Det är ju staten
som fastställer kompetensvillkor, och de
tillämpas i praktiken strängt inom hela
undervisningsväsendet. Enligt min mening
är det riktigt att kompetens är en
grund inte bara för befordran utan
också för bättre ersättning. Kompetensen
avser nämligen att säga att det är
skillnader i arbetet ■—- allt arbete är
inte likadant inom undervisningsväsendet.
Jag undrar om civilministern verkligen
kan upprätthålla sin princip i
fortsättningen.

När det gäller den speciella frågan
om doktorslektorernas ställning får vi
inte glömma att för dem var det inte
något fritt val när de hade att ta ställning
till om de skulle disputera och
skaffa sig denna kompetens eller inte.
Staten ställde detta krav för att de över
huvud taget skulle kunna ifrågakomma
som lektorer. De har uppfyllt den delen
av avtalet mellan sig själva och arbetsgivaren-staten
när de har skaffat sig
kompetensen. Under sådana förhållanden
tycker jag att det är rimligt att de
kompenseras även lönemässigt, eller,
om detta inte går, på annat sätt.

Statsrådet säger också att det finns
goda befordringsmöjligheter för doktorslektorerna
inom universitetsväsendet.
Det är ju tänkbart att det i och
med den nya universitetsorganisationen
med universitetsfilialer och dylikt kan
öppnas vissa möjligheter för doktorslektorer
att gå över och bli universitetslektorer,
men för de allra flesta av
dem torde denna möjlighet inte vara
någonting att räkna med. De är redan

Tisdagen den 13 december 1966 Nr 38 57

Ang. löneförmånerna för lektor med doktors grad

fast rotade i sin gamla verksamhet. innan de kunde bli lektorer. Att man nu
Möjligheten för dem att hoppa över till har sänkt kompetenskravet och satt det
andra tjänster är nog inte fullt så stor lika för alla lektorer kan inte vara ett
som civilministern här tycks förutsätta. tillräckligt skäl för att göra den högre

kompetensen helt värdelös.

Herr statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Bara ett par ord till
herr Åkerlund! Han tycks ha fått den
missuppfattningen, att jag menade att
man skulle kräva samma kompetens för
alla kategorier över hela undervisningsområdet.
Det har jag givetvis vare sig
sagt eller menat.

Men när det gäller just den grupp
som vi nu diskuterar, så finns det inget
annat kompetenskrav än fil. lic.-examen.
Det räcker med det. Här är det
fråga om en undervisningstjänst och
det är den vi skall diskutera. Om det
då är någon som har skaffat sig en fil.
doktorsgrad, som han egentligen inte
har någon praktisk användning av i
sin undervisningstjänst, uppstår ju den
principiella frågan: Skall man i ett
sådant fall betala mera för en kompetens
som arbetsgivaren i detta fall inte
har något behov av i den befattning
som vederbörande har och i det arbete
han skall utföra?

Herr Åkerlund kommer tillbaka med
kravet att denna högre kompetens skall
kompenseras — om det inte går lönegradsmässigt,
säger han, bör det kunna
kompenseras på något annat sätt. Ja,
men nu har vi ju accepterat en ordning
som säger att ersättning för utfört arbete
förhandlar man om, och detta görs
mellan organisationerna och statens avtalsverk.
Skall vi då åter föra bestämmandet
av ersättningen för utfört arbete
till den här församlingen igen, får
väl herr Åkerlund komma med ett förslag
i den riktningen.

Herr ÅKERLUND (h):

Bara en kort anmärkning, herr talman,
nämligen att det vi nu talar om
är doktorslektorerna och att de var
tvungna att skaffa sig denna kompetens

Herr statsrådet GUSTAFSSON:

Men detta är väl ändå en sak som
man får ta upp i förhandlingssammanhang
och klara av där. Man har också
tagit upp denna sak i det avtal som nyligen
träffats. Där har man för dem
som befinner sig i den situation som
herr Åkerlund beskrivit gått med på
att doktorslektorerna får åtnjuta lön
enligt en löneklass högre än övriga
lektorer.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 46,
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1, sammansatta
konstitutions- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtande nr 163 och memorial nr 164,
tredje lagutskottets utlåtande nr 60 och
memorial nr 62 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 28 och 29.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden
:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om erkännande
och verkställighet av skiljedomar
i vissa internationella investeringstvister,
m. in.; samt

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om immunitet och
privilegier in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. beskattningen av villafastigheter

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial
och utlåtanden:

nr 156, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

161, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

varvid utlåtandena nr 157, 158 och
159 företogos punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. beskattningen av villafastigheter

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 62, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 4 november 1966 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 151, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

I propositionen hade föreslagits, att
procentsatsen för beräkning av intäkt
enligt villaschablonen skulle differentieras.
För närvarande bestämdes intäkten
för alla villor till ett belopp,
som motsvarade 2 % av taxeringsvärdet.
I propositionen hade förordats, att denna
beräkningsgrund skulle bibehållas
för villor med taxeringsvärde upp till
100 000 kronor. För villor med högre
taxeringsvärde skulle 2 % tillämpas i
botten och 4 % för den del av taxeringsvärdet,
som låge mellan 100 000
och 200 000 kronor samt 8 % för den
del av taxeringsvärdet som låge däröver.
Förslaget beräknades medföra
ökade skatteintäkter med cirka 8 miljoner
kronor per år, varav 6 miljoner
kronor för staten och 2 miljoner kronor
för kommunerna.

I propositionen hade vidare bland
annat föreslagits, att s. k. garageföreningar
och liknande företag skulle beskattas
efter samma schablonmetod, som
tillämpades för bostadsföretag.

De nya bestämmelserna vore avsedda
att träda i kraft den 1 januari 1967
och tillämpas från och med 1968 års
taxering.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) motionen 1:800, av herrar Gösta
Jacobsson och Wallmark, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta följande
ändringar av de i propositionen
föreslagna bestämmelserna, nämligen
att vid schablonbeskattningen för enfamiljsfastigheter
och därmed jämförli -

Tisdagen den

ga villafastigheter skulle upptagas som
intäkt ett belopp motsvarande två procent
av fastighetens taxerade markvärde
och den del av det taxerade byggnadsvärdet,
som icke överstege 125 000
kronor, tre procent av den del av det
taxerade byggnadsvärdet, som överstege
125 000 kronor men icke 200 000 kronor,
samt sju procent av den del av det
taxerade byggnadsvärdet, som överstege
200 000 kronor,

samt att de nya bestämmelserna skulle
träda i kraft den 1 januari 1968 men
tillämpas först från och med 1969 års
taxering;

2) de likalydande motionerna 1:801,
av herr Sundin m. fl., och 11:976, av
herr Larsson i Umeå m. fl., vari anhållits,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 151 måtte besluta
antaga den av villabeskattningsutredningen
föreslagna inkomstberäkningen
i fråga om villafastigheter, innebärande
att intäktsprocenten 2 skulle gälla
upp till ett taxeringsvärde av 125 000
kronor i stället för i propositionen
föreslagna 100 000 kronor;

3) de likalydande motionerna I: 802,
av herr Åkerlund m. fl., och II: 975, av
herr Björkman m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle antaga det vid propositionen
nr 151 fogade förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) med
den ändring av 24 § 2 mom., som framginge
av i motionerna angiven lydelse,
vilket förslag avsåg, att den nuvarande
villaschablonen skulle bibehållas för
villafastigheter med taxeringsvärde upp
till 125 000 kronor och att den konventionella
metoden för inkomstberäkningen
skulle tillämpas för villafastigheter
med taxeringsvärde däröver;

4) motionen II: 977, av herr Sjöholm
m. fl., vari yrkats, att riksdagen skulle
besluta att avslå propositionen nr 151
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928.

13 december 1966 Nr 38 59

Ang. beskattningen av villafastigheter
Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med bifall till
Ivungl. Maj ds förevarande proposition
nr 151 och med avslag på de likalydande
motionerna 1:801, av herr Sundin
m. fl., och II: 976, av herr Larsson
i Umeå in. fl., I: 802, av herr Åkerlund
in. fl., och 11:975, av herr Björkman
m. fl., ävensom motionen I: 800, av
herrar Gösta Jacobsson och Wallmark,
samt motionen 11:977, av herr Sjöholm
m. fl., — måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:801,
av herr Sundin m. fl., och II: 976, av
herr Larsson i Umeå m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:802,
av herr Åkerlund m. fl., och II: 975, av
herr Björkman m. fl.,

3) motionen 1:800, av herrar Gösta
Jacobsson och Wallmark, ävensom

4) motionen II: 977, av herr Sjöholm
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen — i
anledning av Kungl. Maj ds förevarande
proposition nr 151 och med bifall till
de likalydande motionerna 1:802, av
herr Åkerlund in. fl., och 11:975, av
herr Björkman in. fl., — måtte antaga
dels i reservationen infört förslag
till ändrad lydelse av 24 § 2 mom.
kommunalskattelagen,

dels ock de i propositionen föreslagna
ändrade lydelserna av punkterna 3
och 6 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
samt punkt 3 av anvisningarna
till 39 § samma lag;

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. beskattningen av villafastigheter

II) av herrar Skärman, Mattsson och
Tistad, fru Nettelbrandt samt herrar
Eriksson i Bäckmora, Boo och Sterne,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
— med bifall till de likalydande motionerna
1:801, av herr Sundin m. fl.,
och II: 976, av herr Larsson i Umeå
m. fl., — måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med den ändringen,
att 24 § 2 mom. erhölle i reservationen
angiven lydelse;

III) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka under
åberopande av vad i motionen I:
800 anförts rörande ikraftträdandebestämmelserna
ansett, att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen med
bifall till motionen 1:800, av herrar
Gösta Jacobsson och Wallmark, i
nämnda del, måtte antaga följande
ikraftträdandebestämmelser till de föreslagna
ändringarna i kommunalskattelagen:
»Denna lag träder i kraft den
1 januari 1968. Äldre bestämmelser
gälla dock fortfarande i fråga om 1968
års taxering och eftertaxering för år
1968 eller tidigare år.»;

IV) av herrar Skärman, Mattsson och
Tistad, fru Nettelbrandt samt herrar
Eriksson i Bäckmora, Boo och Sterne
beträffande ikraftträdandebestämmelserna,
dock utan angiven mening.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 62 behandlar det nya
förslaget till villabeskattning, vilket innefattar
ungefär följande. Den lägsta
gränsen sättes vid 100 000 kronor taxeringsvärde
och med ett uttag av 2 procent.
För villor med högre taxeringsvärde
tillämpas 2 procent i botten och
4 procent för den del av taxeringsvärdet
som ligger mellan 100 000 kronor
och 200 000 kronor samt 8 procent för

den del av taxeringsvärdet som ligger
däröver.

Före år 1953 har den avkastning som
ägaren fått ut av en fastighet i form av
hyra eller förmån av fri bostad ansetts
böra bli föremål för beskattning. Även
villorna beskattades således på detta
sätt. Det rådde då ingen tvekan om att
det var nettointäkten av fastigheten
som skulle beskattas. Detta förhållande
gällde både flerfamiljsfastigheter och
villor.

Så kom schablonmetoden år 1953 och
innebar i förhållande till tidigare metod
en betydande förenkling av taxeringsarbetet,
vilket också var ett av de
starkare motiven för reformens genomförande.
Vid detta tillfälle framhöll både
de sakkunniga och departementschefen
att det genomsnittliga utfallet
skulle bli ungefär detsamma som tidigare.

Nu verkar det emellertid som om finansministern
då det gäller de större
eller värdefullare villorna anser det vara
motiverat att den inkomst som skall
beskattas skulle motsvara en skälig förräntning,
inte blott av det taxerade
värdet, utan därutöver av det dolda kapital
som fastigheten representerar, medan
andra principer skulle gälla för
övriga villor. Vidare skulle en person
som äger en tvåfamiljsvilla bli hårdare
beskattad än den person som äger två
villor, vilka tillsammans representerar
samma värde som tvåfamiljsvillan. En
sådan ordning strider mot vad som annars
tillämpas inom skattelagstiftningen.
Det skulle med andra ord komma
att innebära att räntan på detta område
blir beskattad, trots att den inte uppburits.
Ett sådant förhållande måste ju
vara lika befängt som om man skulle
beskatta en människas arbetsinkomst
efter vad vederbörande borde haft i
inkomst, om han arbetat mera eller
haft ett mera lönande arbete, och inte
efter den verkliga inkomsten.

Vidare bör det vara uppenbart att
den som vill skaffa sig en bostad räknar
med de betingelser som råder vid

Tisdagen den 13 december 19GG

Nr 38

tillfället i fråga, d. v. s. vederbörandes
inkomst och kapital i förhållande till de
utfästelser han måste ikläda sig vid
förvärvet. Häri inbegripes givetvis även
den långsiktiga planeringen. Om belastningen
på fastigheten genom lagstiftning
väsentligen förändras kan det leda
till en hård belastning på vederbörandes
budget, vilket kan resultera i ekonomiska
svårigheter.

Det är naturligtvis inte heller riktigt
att skapa olikformighet vid beskattningen
genom att skärpa densamma för
en grupp villaägare. Det förslag som
nu föreligger innebär i realiteten att en
ny form av progressivitet införes vid
beskattningen.

Enligt den uppfattning som motionärerna
och reservanterna företräder bör
beskattningen av fastigheter utformas
på ett sådant sätt, att det blir nettovinsten
som beskattas. Principen bör
därvid vara att såsom intäkt skall tas
upp hyresvärdet för ägaren enligt ortens
pris och från denna avdrag göras
för kostnaderna för intäktens förvärvande.

Vi är emellertid medvetna om att ett
visst merarbete härvid skulle uppstå
för taxeringsmyndigheterna. Därför har
vi valt att förorda schablonen för villor
upp till ett taxeringsvärde av
125 000 kronor och ett tvåprocentigt
uttag till inkomstbeskattning. Om man
begränsar schablonen till dessa villor,
återstår cirka 12 000 villor för vilka vi
förordar en återgång till den konventionella
metoden. Vi tror inte att merarbetet
vid taxeringen kommer att bli
särskilt betungande — detta merarbete
har väl för övrigt mindre betydelse om
man kan få större likformighet med
hänsyn till inkomstbeskattningen. Det
i propositionen utformade förslaget
kommer säkerligen också att medföra
merarbete, och det är väl inte lätt att
i dag avgöra vilket av dessa två förslag
som kräver mest merarbete.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till reservation I.

Då det gäller ikraftträdandet anser

Ang. beskattningen av villafastigheter
vi att rimlig hänsyn till de drabbade
skattskyldiga motiverar att de får nödigt
rådrum, åtminstone under ett år,
att anpassa sin ekonomi till det nya
läge som kan komma att uppstå, om
reformen genomföres. Särskilt angeläget
är detta för pensionärer och andra med
begränsade inkomster. De sitter fastlåsta
i gamla villor och blir orimligt
hårt drabbade, därför att de ofta saknar
möjligheter att skaffa sig någon
annan bostad. Att de nya skattereglerna
träder i kraft först den 1 januari
1968 synes mig vara ett rimligt krav.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall även till reservation III.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Liksom samhället i sin
helhet mår bäst av en klok planläggning
och en jämn och konsekvent utveckling
enligt denna planläggning måste
detsamma gälla även för den enskilde
individen. För att han skall kunna planlägga
sin tillvaro och ekonomi fordras
att levnadsbetingelserna förblir någorlunda
konstanta eller åtminstone att
samhällets krav på honom inte utsättes
för alltför stor inkonsekvens och ryckighet.
En grupp samhällsmedborgare,
som har anledning att begrunda hur
samhället i det hänseendet handlar, är
villaägarna.

När 19G5 års allmänna fastighetstaxering
som en konsekvens av den rullande
inflationen visade en tendens att
rätt avsevärt höja fastighetsvärdena,
var man 1965 beredd att mildra konsekvensen
därav genom att sänka intäktsprocenten
för en- och tvåfamiljsfastigheter
från 2,5 till 2 procent av
taxeringsvärdet. Samtidigt därmed tillsatte
man villabeskattningsutredningcn
för att överse reglerna för inkomstberäkningen
av egnahem och vissa andra
fastigheter. Nu 1966 är man beredd
att för vissa villor införa en avsevärd
skärpning av den beskattning man året
dessförinnan sänkte.

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. beskattningen av villafastigheter

Att denna skärpning inte bör drabba
en- och tvåfamiljsfastigheter av typen
vanliga egnahem är vi alla ense om
—- hur skulle det för övrigt vara om vi
med ena handen stöder bildandet av
egnahem genom fördelaktiga lån och
med andra handen tar tillbaka stödet
genom att skärpa beskattningen. Emellertid
har genom de s. k. underskottsavdragen
många villabyggare lockats
att bygga mycket påkostade villor av
ibland ren lyxklass. Det har betytt att
sådana skattskyldiga i höga inkomstlagen
kunnat skaffa sig omotiverade
bostadssubventioner skattevägen. En sådan
ordning är enligt den mening som
centern och folkpartiet framfört i motionerna
1:801 och 11:976 icke rättvis.
Den gynnar även byggande av onödigt
dyra villor, vilket i dagens bostadsläge
inte är försvarbart. Vi är därför
beredda att i denna del gå med på
förslagen i proposition nr 151.

En annan sak är gränsdragningen för
den skärpta beskattningen. Villabeskattningsutredningen
har där satt gränsen
vid 125 000 kronor, vilket vi finner
skäligt. Departementschefen har dock
utifrån rent allmänna resonemang sänkt
gränsen till 100 000 kronor. Alla vet vi
att byggnadskostnaderna under de senaste
åren stegrats så avsevärt att man
för ett ganska normalt egnahem ofta
kommer åtskilligt över den genomsnittliga
produktionskostnaden, som statens
institut för byggnadsforskning år 1964
fått fram till att vara 127 300 kronor.
Departementschefens resonemang härom
kan vara värt att anföra. Jag citerar
ur propositionen:

»Den favör som villaägarna åtnjuter
genom att ett visst kapital i villan inte
blir räntebeskattat anser jag vara tillräckligt
redan om gränsen dras vid ett
taxeringsvärde av 100 000 kr. Jag förordar
därför att den nedre gränsen för
skärpt beskattning sänks i förhållande
till utredningens förslag med 25 000 kr.
till 100 000 kr. Härmed vinner man
även att en del mer påkostade villor

utanför storstadsregionerna träffas av
den skärpta beskattningen, låt vara i
mycket begränsad utsträckning. Å andra
sidan grundar jag inte detta mitt ställningstagande
på uppfattningen att villor
i Stockholm med taxeringsvärde
strax över 100 000 kr. är av lyxkaraktär.
Som jag nyss nämnde är grunden
i stället att finna i den omständigheten
att ett i kronor räknat alltför stort kapital
blir obeskattat redan ovanför denna
nivå. Härtill kommer olika praktiska
fördelar med en gräns just vid
100 000 kr.»

Vad menas för övrigt med olika praktiska
fördelar? Det har jag aldrig fått
någon förklaring på. Är det månne lättheten
att subtrahera med 100 000 kronor?
Det är väl ett för enkelt motiv i
så fall. Mitt citat visar också att inga
sakliga skäl anförts för att gå ifrån de
sakkunnigas förslag. Endast ett allmänt
tyckande av typen »här går gränsen
för vårt folk», som finansministern undslapp
sig vid en TV-debatt för ett par
år sedan, får motivera ändringen.

Herr talman! Med dessa ord och den
motivering i övrigt som anförts i motionerna
ber jag att få tillstyrka reservation
II till bevillningsutskottets betänkande.

När det gäller ikraftträdandet står
mitt namn under en blank reservation.
Vi har under utskottsbehandlingen uttalat
vår sympati för förslaget i herr
Jacobssons motion, att den skärpta villabeskattningen
inte skulle träda i kraft
förrän den 1 januari 1968. Vi är fullt
medvetna om att ett stort antal egnahemsägare
på grund av bostadsbristen
blivit tvingade att för sig och sin familj
engagera sig i villaköp och byggen,
som för dem betytt att deras ekonomi
blivit hårt pressad. Vi finner det
skäligt att de beredes en viss övergångstid
för att ställa om sina åtaganden,
och jag vill deklarera att jag, om
kammaren icke bifaller reservation II,
kommer att stödja reservation III av
herr Yngve Nilsson m. fl.

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Till att börja med vill
jag göra två uttalanden av principiell
art. För det första anser jag det felaktigt
att man, på sätt som skett under
de senaste riksdagarna, gör dellösningar
i fråga om kapital- och förmögenhetsbeskattningen.
Det hände under
vårriksdagen, och det har även hänt
tidigare. Det borde ha funnits en gemensam
lösning av dessa frågor, så att
man kunnat se orsakssammanhanget
och komma fram till ett riktigt resultat.
Emellertid har så inte skett, utan delförslag
har presenterats, till vilka riksdagen
blivit mer eller mindre tvingad
att ta ställning.

För det andra vill jag säga, när vi
nu ställts inför detta fullbordade faktum,
att jag och vårt parti inte på något
sätt anser det orättvist att man beskattar
de villor av lyxkaraktär som
finns i vårt land. Den utredning som
sysslat med denna fråga och där jag
har suttit med var också enhällig i
denna uppfattning. Av det insamlade
material som stod till utredningens förfogande
framgick med all tydlighet att
här fanns enskilda personer som via
lån på sina s. k. lyxvillor kunde dra
undan vissa belopp från beskattning,
ett förfaringssätt som enligt utredningens
mening icke är med rättvisan överensstämmande.

Yad beträffar propositionen kan man
väl säga att finansministern tar utredningens
förslag i dess helhet utom på
en enda punkt, den inte minst väsentliga,
nämligen i fråga om gränsen där
progressiviteten skall sätta in. Finansministern
sänker denna gräns från av
utredningen föreslagna 125 000 till
100 000 kronor. Av utredningens material,
som även presenterats i motion nr
801 i denna kammare, framgår att produktionsvärdet
exempelvis i de »heta»
regionerna år 1964 uppgick till mer än
127 000 kronor. Det är inte minst från
den synpunkten som man tycker att
det är underligt att finansministern nu
föreslår en sänkning till 100 000 kro -

Ang. beskattningen av villafastigheter
nor. Det är också betänkligt att bevillningsutskottets
majoritet i det här sammanhanget
följer finansministern. Det
finns ju en tumregel som säger att skillnaden
mellan produktionsvärdet och
taxeringsvärdet är 20 procent. Med 1964
års siffror, som återfinnes i betänkandet
från den av mig omtalade utredningen,
innebär det att vanliga villaägare
kommer att drabbas av progressionen.

Jag har roat mig med att se hur produktionskostnaderna
har utvecklats
från år 1964 till juli månad år 1966.
Siffrorna kommer från byggnadsforskningsinstitutet;
samma källa som utredningen
har hänvisat till. Produktionskostnaderna
under tiden januari
—juli år 1966 belöper sig till 139 400
kronor. Om vi från detta belopp drar
20 procent kommer vi fram till ett taxeringsvärde
på 111 520 kronor. Då progressionen
—• de fyra procenten — enligt
propositionens och bevillningsutskottets
förslag inträder vid 100 000
kronor, skulle detta innebära att denne
villaägare får en merbelastning av inte
mindre än 460 kronor.

I proposition nr 30 år 1965 med
riktlinjer för fastighetstaxeringen säger
departementschefen, att den nu föreslagna
skatteskärpningen inte borde
drabba en- och tvåfamiljsfastigheter av
det slag som i dagligt tal innefattas i
begreppet egnahem.

Med denna siffermässiga redogörelse
har jag, herr talman, klart visat att departementschefen
i den nu framlagda
propositionen frångått det som han ansåg
vara naturligt år 1965, nämligen
att skatten inte skall drabba egnahem.
Detsamma är även fallet med bevillningsutskottets
majoritet.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservation
II i detta utskottsbetänkande.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Först vill jag instämma
i vad herr Sundin sade beträffande det

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. beskattningen av villafastigheter
olämpliga med dellösningar i skattefrågor.

Om en stund kommer nu ånyo ett dåligt
skatteförslag att klubbas igenom.

Vid den traditionella budgetdiskussionen
på handelshögskolan talade en
professor i nationalekonomi varmt för
en form av lyxvillabeskattning — jag
minns inte riktigt om det var i år eller
i fjol. Jag undrar just vad denne professor
i dag säger om det misslyckade
resultatet av hans propå till finansministern.

Förutom den kritik som redan har
framförts av herr Yngve Nilsson och
i vilken jag instämmer, vill jag tillägga
ett par saker.

Denna skatt blir en utpräglad storstadsbeskattning.
Det kan inte vara
riktigt att en villa i t. ex. Enskede,
Kungälv eller Limhamn kommer att
representera en högre beskattningsbar
inkomst än exakt samma villa i t. ex.
Eneryda eller Kumla. Det kan röra sig
om skillnader på 50 000 kronor eller
mer, och särskilt för äldre villafastigheter
med stor tomtareal, svårskötta
byggnader och höga underhållskostnader
blir beskattningen orimligt hård. De
flesta villor som drabbas av den nya
beskattningen ligger i de tre storstadsområdena.
Effekten blir alltså, om man
ett ögonblick tänker geografiskt, till
dessa områdens utpräglade nackdel
som så många gånger förr i andra avseenden.
Man skall inte ett ögonblick
tala om rättvisa i detta sammanhang,
särskilt inte sedan man genom sänkning
av gränsen till 100 000 kronor
kommit att inkludera många människor
i storstädernas ytterområden med tämligen
moderata familjebostäder i gruppen
av s. k. lyxvillaägare. Jag kan framför
mig se en tjänsteman med hustru
och fyra barn — en familj med behov
av relativt goda utrymmen —- som med
uppoffring av annat skaffat sig just en
sådan bostad och som nu med förvåning
och ilska finner sig straffbeskattad
för denna goda planering.

Visst har det förekommit missbruk

till följd av de nuvarande bestämmelsernas
utformning. Men kom ihåg att
det är den socialdemokratiska skatteocli
bostadspolitiken i kombination,
och den framreglerade bostadsbristen i
förening med det höga ränteläget, som
ytterst har lett till att gällande schablonregler
på villabeskattningens område
blivit olämpliga.

När jag hörde den ursprungliga diskussionen
på handelshögskolan — som
i det avseendet leddes av den nyss åsyftade
professorn — fick jag det intrycket
att man tänkte arbeta fram någonting
som skulle kunna vara en stimulans,
ett incitament till raskare amorteringar
på fastighetslånen. Det vore ju
någonting positivt och nyttigt. Men nu
föreliggande förslag verkar snarare i
rakt motsatt riktning.

Enligt min mening borde förslaget
haft en helt annan konstruktion, eller
också borde man skattetekniskt ha ordnat
en bakdörr som gjorde det möjligt
för de villaägare, som drabbas av progressionen,
att komma ur denna genom
att bringa ned sina lån. När skattebelastningen
enbart är beroende av taxeringsvärdet,
som i det föreliggande förslaget,
finns absolut icke denna sparstimulerande
effekt.

Så bråttom ur statsfinansiell synpunkt
är det väl knappast med ett skatteförslag
som beräknas ge 8 miljoner,
att man skall behöva forcera fram en i
skattelagstiftningen helt ny och klart
felaktig princip som dubbelprogressionen.
Ingen berättigad protest hade enligt
min åsikt kunnat framföras — jag
vet att man inte är helt enig i det fallet
på den borgerliga kanten — om man
försökt komma åt verkligt missbruk av
gäldavdraget för lyxvillor och samtidigt
åstadkommit en stimulans till god
ekonomisk planering för familjens boende.

Det föreliggande majoritetsförslaget
är dåligt. Reservation I försöker göra
det bästa av situationen -— utan att resultatet
blir helt tillfredsställande —
och i avvaktan på ytterligare förslag till

Nr 38

Tisdagen den

ändringar får jag yrka bifall till denna
reservation.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Till grund för Kungl.
Maj:ts proposition nr 151 — som i sin
tur ligger till grund för bevillningsutskottets
betänkande nr 62 — har bl. a.
lagts den s. k. villabeskattningsutredningens
förslag. Man resonerar i den
utredningen ur principiell synpunkt om
schablonmetoden och gör en sammanfattning
i tre punkter. För det första
säger utredningen, att man har eftersträvat
en enkel metod för villabeskattningen
i stället för den konventionella,
som orsakat mycket besvär i samband
med taxeringen både för villaägarna
och taxeringsmyndigheterna och fört
med sig många processer. För det andra
kunde villafastigheterna inte betraktas
som förvärvskällor i vanlig mening,
eftersom ändamålet i allmänhet är att
tillgodose ägarnas bostadsbehov. Slutligen
ansåg man sig, trots det bristande
förvärvssyftet hos villaägarna, inte kunna
bortse från att dessa så gott som
alltid lagt ner visst kapital i fastigheten;
räntan på det kapitalet borde av
rättviseskäl beskattas. —• Det är sålunda
utredningens utsago som jag här refererar.

Bevillningsutskottet har vid sin behandling
av föreliggande frågor även
tagit ställning till från vårt håll väckta
motioner, I: 802 och II: 975. I dessa
motioner har vi framlagt förslag —
herr Yngve Nilsson redogjorde nyss för
dessa förslag — som innebär att vi till
nöds kan godta schablonmetoden för
fastigheter med taxeringsvärden upp
till 125 000 kronor. Beträffande fastigheter
med taxeringsvärden över detta
belopp vill vi ha en återgång till den
konventionella metod som tillämpades
före år 1953.

Utskottsmajoriteten avfärdar motionerna
genom att säga att utskottet för
sin del inte kan dela de principiella
betänkligheter, som motionärerna hyser
mot schablonmetoden. Utskottet sä -

13 december 1966

Ang. beskattningen av villafastigheter

ger vidare att det föreligger en markant
skillnad mellan förvärvskällor i
allmänhet och sådana fastigheter, som
huvudsakligen förvärvats för att tillgodose
det egna behovet av bostad eller,
som fallet är med sommarvillor
o. d., behovet av rekreation. Eftersom
den skattskyldiges levnadskostnader
enligt praxis inte ansetts böra påverka
den skattemässiga inkomstberäkningen,
kan det enligt utskottets mening inte
anses strida mot principerna för beskattningen
att villafastigheterna är undantagna
från inkomstbeskattningen enligt
vanliga grunder.

De principer som vi har fört fram
och som utskottsmajoriteten inte vill
acceptera är inga märkvärdiga saker,
utan kända sedan gammalt. Enligt vår
mening bör beskattning av fastigheter
—- det må gälla hyresfastigheter tillhörande
olika kategorier av ägare — utformas
på sådant sätt att beskattningen
träffar nettointäkten. Det är sålunda
den allmänt vedertagna principen som
gäller vid beräkning av all inkomst.
Man tar upp bruttointäkten av en förvärvskälla
och får göra avdrag för omkostnader
enligt bestämmelserna i våra
skattelagar, och man får slutligen fram
en nettointäkt som skall beskattas.

Om schablonmetoden skall tillämpas
över lag utgår man från en genomsnittligt
beräknad nettointäkt som utgör viss
procent av taxeringsvärdet. Då blir beskattningen
av ungefär samma storlek
år från år, oavsett om man har haft
stora utgifter under ett år för reparationer
och underhåll men inte några
sådana utgifter under ett annat år. Detta
kan inte vara riktigt. Vi anser att den
som haft avdragsgilla kostnader bör få
göra avdrag för dessa de år som de har
utgivits och varit för den skattskyldige
kännbara. Under de år som han inte
har haft några kostnader har han helt
naturligt större möjligheter att betala
skatten. Då har han ju tillgång till de
pengar som inte behövt gå till reparationer
o. d. och kan disponera dessa
för den väntade höga beskattningen.

5 Första kammarens protokoll 1966. Nr 38

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. beskattningen av villafastigheter

Jag ställer mig i högsta grad frågande
till den skatteprincip som utskottsmajoriteten
tillstyrker. Den innebär
att en eventuell intäkt, eller en beräknad
intäkt, skall göras till föremål för
en starkt progressiv beskattning, först
vid framräknandet av själva intäktsbeloppet
och sedan ytterligare i skatteskalan
som bestämmer skattebeloppets
storlek.

Vilken form man än väljer — vare
sig man vill kalla det förvärvskälla
eller inte förvärvskälla •— måste man
ha någon grund för beskattningen. Kalla
inkomsten vad man vill! Låt oss säga
att det är beskattning av kapitalinkomst
— där gör man ju ingalunda på
det sätt som nu föreslås. När det gäller
inkomst av bankräntor, aktieutdelningar
och liknande lindrar man beskattningen
genom generella avdrag som
kanske tillkommit för att stimulera
sparandet. Men då tycker jag att det
inte kan vara riktigt att här göra precis
tvärtom och skärpa beskattningen
på detta sätt. Det kan ju även förekomma
sparande i den egna fastigheten,
och det i betydande omfattning. Detta
sparande är kanske väl så värdefullt
som det som avser andra objekt.

Nu är det ingenting ovanligt att vi i
detta hus har olika meningar om utformningen
av beskattningen. Men jag
tycker att det är ganska betänkligt att
vid höstriksdagens avslutning — de
sista dagarna — besluta ändrade författningar
som skall gälla redan från
och med 1967 och som får så vittgående
konsekvenser för en stor grupp medborgare.

Det är helt naturligt inte så lätt, allra
minst i dagens läge, att helt plötsligt
anpassa sin livsföring till väsentligt
ändrade förhållanden i familjebudgeten.
Kammarrättens majoritet har också
pekat på detta i sitt remissyttrande
som refereras i propositionen. Jag skall
inte dra hela yttrandet. Jag vill bara
erinra om att kammarrättens majoritet
understryker att verkningarna av utredningens
förslag kan bli mycket känn -

bara för dem som för att lösa sin bostadsfråga
på ett från deras synpunkt
tillfredsställande sätt funnit sig nödsakade
att köpa en fastighet med högt
taxeringsvärde och hög anskaffningskostnad
och därvid i sin ekonomiska
kalkyl utgått från det procenttal och
det taxeringsvärde som gällde vid upprättandet
av kalkylen. Höjningen på
intäktssidan och därmed höjningen av
boendekostnaden blir betydande. Kammarrätten
ifrågasätter om detta är förenligt
med den allmänna hyrespolitiken
i dag och med vad som kan komma
att gälla även sedan hyrespolitiken
framdeles kan ha getts ett annat innehåll.

Jag vill alldeles särskilt understryka
detta remissyttrande. Jag återkommer
strax även till vad presidenten i kammarrätten
sagt. Han har visserligen
formellt inte gått på avslagslinjen, men
har gjort vissa påpekanden av principiell
natur som är värda att noga begrundas
i detta sammanhang.

Det finns sedan gammalt en grundläggande
bestämmelse i våra skattelagar
som säger att vid tillämpningen av
författningarna skall vederbörande
taxeringsmyndigheter bl. a. tillse att
taxeringarna står i överensstämmelse
med skatteförfattningarna och vara »i
möjligaste måtto likformiga och rättvisa».
Presidenten i kammarrätten har
den uppfattningen att förslaget inte skapar
jämlikhet mellan de berörda skattebetalarna.
Jag skall referera hans
uppfattning, därför att jag som jag nyss
sade finner värt att — i varje fall från
min synpunkt — beakta uttalandet från
presidenten i kammarrätten.

»Presidenten i kammarrätten har
uppfattningen att procenttalet för intäktsberäkningen
bort höjas i anslutning
till höjningen av det allmänna diskontot.
Med denna utgångspunkt finner
kammarrättspresidenten det svårt
att avstyrka ett förslag» — jag ber nu
de närvarande vara vänliga att lyssna
— »som visserligen enligt hans mening
ingalunda tillfredsställer kravet på jäm -

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

likhet i beskattningen villaägarna emellan
men som å andra sidan innebär sett
ur en vidare synvinkel en viss anpassning
till en mer jämlik beskattning.»

Med kännedom om den ofantligt stora
erfarenhet som kammarrätten fått
under åren i alla besvärsmål som där
passerar, så skapar detta en alldeles
speciell förmåga att kritiskt bedöma
föreliggande fakta utifrån de jämlikhetssynpunkter
som alla beskattningsdomstolar
trycker mycket hårt på. Det
uttalande som kammarrättspresidenten
gör vill jag alldeles särskilt stryka under.
Det utmynnar visserligen formellt
i en tillstyrkan, men det motiv som ligger
bakom tolkar jag så, att här har
vederbörande myndighet velat fästa
uppmärksamheten på en synnerligen
allvarlig brist hos detta förslag, ehuru
det med vissa jämkningar från hans
synpunkt dock till sist kan accepteras.

När jag övervägt de olika förslagen
och de inkomna remissvaren har det
lett mig fram till slutsatsen att vi inte
nu bör gå in för en för många medborgare
så skärpande skattemetod som detta
förslag innebär. Om det förslag som
högerpartiet lagt fram och där jag ingår
bland reservanterna antages, innebär
det att vi får en schablontaxering
för fastigheter på upp till 125 000 kronors
taxeringsvärde, men för de stora
fastigheterna där en schablon slår mycket
sämre, vare sig det är åt ena eller
andra hållet, får vi en riktigare taxering
enligt vårt förslag. Om man tar
upp hyresvärdet enligt ortens pris och
den skattskyldige får avdrag för sina
verkliga kostnader, reparationer, underhåll
och allt vad det kan vara, kommer
man fram till en slutlig nettointäkt.
Detta måste i varje fall ur jämlikhetssynpunkt
vara vida överlägset det förslag
som utskottsmajoriteten förordar.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få instämma i herr Yngve
Nilssons yrkande.

Ang. beskattningen av villafastigheter

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Även om antalet företrädare
för reservanterna och motionärerna
är stort, så tror jag inte att de
kan initiera någon större debatt i detta
ämne, eftersom mittenpartierna i princip
ansluter sig till det förslag som här
läggs fram. Det är endast beträffande
gränsen för progressiviteten som man
inte är ense. Mina företrädare i debatten
har också dessbättre befriat mig
från att redogöra för propositionens
förslag till den ändrade villabeskattningen,
och de har även redogjort för
effekten av den nuvarande schablonbeskattningen
av villafastigheter.

Herr Yngve Nilsson, som inledde debatten,
gav en antydan om förhistorien
till införandet av schablonbeskattningen,
och de som då befann sig i denna
kammare erinrar sig säkert att det rådde
något delade meningar om den reformen.
En på den tiden mycket prominent
och uppskattad ledamot av denna
kammare framförde stora betänkligheter
mot reformen ur den synpunkten
att man med denna schablonmetod
skulle ge ganska betydande skattepreferenser
just åt villaägarna. Otvivelaktigt
var det redan i inledningsskedet
på det sättet, och utvecklingen har visat
att den ledamoten blev sannspådd
i litet för hög grad, ty det förslag som
nu föreligger går ju ut på att försöka
mildra den skattepreferens som själva
villabeskattningen innebär.

Den motion och den reservation som
herr Yngve Nilsson och nu senast herr
Enarsson pläderade för ansluter sig
inte till den principiella uppfattningen
i propositionen och majoritetsförslaget.
Man avser att för villor med taxeringsvärde
över 125 000 kronor återgå till
den konventionella metoden eller anknyta
inkomsttaxeringen av fastigheten
till vad som gäller för annan fastighet.
Det skulle i och för sig innebära ett
motsatt syfte mot vad finansministern
och utskottsmajoriteten eftersträvar.
Införandet av den konventionella metoden
för villafastigheter, alldeles oavsett

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. beskattningen av villafastigheter
vilka gränsskikt de befinner sig i, kan
leda till ett direkt motsatt resultat därför
att själva nettobeskattningen blir
högre och följaktligen även ränteavdraget.
Utskottet har därför inte heller
ansett sig kunna gå med på den typen
av reformering.

Den motion som väckts av herr Sundin
m. fl. i denna kammare och herr
Larsson i Umeå m. fl. i andra kammaren
anknyter däremot i princip till den
reform som nu föreslås. Då är frågan
var man skall stanna när det gäller taxeringsvärdet.
Det har uttalats ett ganska
hårt omdöme om finansministern för
att han frångått utredningens förslag
om en gräns på 125 000 kronor och i
stället föreslagit eu gräns på 100 000
kronor. Man har, som herr Skärman,
efterlyst motivet till att finansministern
frångått utredningsförslaget på den
punkten.

Herr talman! När det gäller sådana
avvägningar är det väl ganska svårt
att exakt bedöma vilken gräns som kan
ge den riktiga effekten, lika väl som
det är svårt att exakt bedöma vilka procentsatser
man skall använda i detta
trappstegsformade förslag. I det senare
fallet har finansministern sagt, vilket
utskottsmajoriteten understrukit, att det
synes nödvändigt att i den högsta värdeklassen
välja ett så pass högt procenttal
att man därmed kan angripa
en tämligen högt beräknad avkastning.

Jag skall försöka belysa mitt ställningstagande
till 100 000-kronorsgränsen
genom ett konkret exempel. Jag har
i min hand en ganska nyutkommen
broschyr från ett småvillaföretag som
gör reklam för sin vara. Där beskrivs
ett hus vars produktionskostnad kommer
att uppgå till bortåt 110 000 kronor
inklusive tomt. Denna villa kommer
att hamna i ett taxeringsvärde under
de 100 000 kronorna. Villan är så
utformad, både i fråga om storlek och
kostnad, att den kan bli föremål för
statlig belåning, och den finansieringskalkyl
som presenteras i broschyren
tar också upp effekterna av en statlig

belåning. Det innebär en räntekostnad
på 6 800 kronor, som emellertid tack
vare räntebidragen reduceras med 2 400
kronor — en direkt statlig subvention.
Dessutom tillkommer —- vilket den här
finanskalkylen inte redovisar ■— den
förhållandevis låga ränta som ligger i
det statliga bostadslånet, här framräknat
till 19 600 kronor.

Skulle man göra en annan kalkyl och
räkna fram vad denna villa egentligen
räntesubventionéras med, så skulle man
finna ett belopp som skulle ligga på
ungefär 30 procent. Det är väl också
ungefär den effekten man har räknat
med när man har konstruerat såväl
räntebidragen som räntorna för de statliga
bostadslånen. Man kommer då för
driftkostnader inklusive amortering
fram till en summa av 9 280 kronor.

Sedan kommer det en särskild rad
i broschyren som effektivt sänker kostnaden,
nämligen om skatteåterbäring.
Skatteåterbäringen blir för en person
med 30 000 kronors årlig inkomst 2 100
kronor -— där har vi ytterligare en
sänkt bostadskostnad med ungefär 23
procent.

Denna kalkyl visar helt enkelt att
även för en villa med ett taxeringsvärde
icke överstigande 100 000 kronor en
innehavare med en inkomst icke överstigande
30 000 kronor får en bostadssubvention
på inte mindre än 53 procent.
Detta är väl ett tillräckligt argument
— jag höll på att säga för att sälja
villan till er, som nu lyssnar, men jag
är ju inte ute i det ärendet. Det är emellertid
ett försäljningsargument som
måste vara mycket starkt. Även utifrån
de synpunkter som vi diskuterar här i
dag är exemplet ett starkt underbyggt
argument för förslaget om att stanna
vid en taxeringsgräns på 100 000 kronor.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
säga några ord till herr Lundberg innan
jag berör ikraftträdandet. Herr
Lundberg betecknade propositionen
som ett mycket dåligt förslag. -— Jag
undrar hur man skulle reagera i kam -

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

maren, om finansministern verkligen
skulle lägga fram en skatteproposition
om vilken herr Lundberg skulle stiga
upp och säga, att det här var ju ett
verkligt bra förslag! Det är herr Lundberg
alldeles säkert ur stånd att göra,
av den enkla anledningen att vi har så
stora skillnader i värderingar när det
gäller skatternas utformning.

Herr Enarsson ville gärna understryka
-— han underbyggde det med att
hänvisa till vissa remissutlåtanden —
att man i skattelagstiftningen bör eftersträva
att få jämlikhet och rättvisa i beskattningen.
Det är svårt att få jämlikhet
och rättvisa i beskattningen, eftersom
vi har så väsentligt skilda värderingar
när det gäller dessa frågor. Vi
kommer därför aldrig att kunna tillfredsställa
vare sig herr Lundberg eller
herr Enarsson, eftersom deras uppfattning
om jämlikhet och rättvisa så väsentligt
skiljer sig från den uppfattning
som jag företräder.

När det gäller ikraftträdandet av de
föreslagna bestämmelserna anförde herr
Enarsson, att vi nu befinner oss i slutet
av höstsessionen och att det föreslås
en betydande skattereform som
kommer att påverka många människors
levnadsvillkor för de påföljande åren.
Jag är inte så alldeles säker på den
punkten. Det sägs i den motion det här
gäller att det finns många äldre människor,
framför allt pensionärer, som
har begränsade inkomster och som sitter
fastlåsta i gamla villor, där reparationskostnaderna
är höga. Men detta
har inte med saken att göra. Det är
otvivelaktigt på det sättet, att äldre
villor drar högre underhållskostnader
än nya villor, men den frågan kommer
inte in i denna bild annat än om man
skulle godkänna högerreservationen och
tillämpa en konventionell skattemetod.
Snarare är det väl på det sättet, att
äldre villor — och det bekräftade också
herr Skårman vid utskottsbehandlingen
—- skall ha en synnerligen god
utrustningsstandard för att ens komma
upp i ett taxeringsvärde av 100 000 kro -

Ang. beskattningen av villafastigheter
nor. Jag vet inte om herr Skårman är
så sakkunnig på den punkten, men jag
litar på hans uttalande och tröstar mitt
samvete med att vi i varje fall inte
kommer att våldföra oss på den grupp
av människor som här speciellt har berörts
när det gäller motivet för att ta
ett annat datum för ikraftträdandet.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Herr Einar Eriksson
har gentemot den konventionella skattemetod
som vi har föreslagit i vår
motion och vår reservation framhållit
att man inte kan acceptera en sådan
metod, eftersom vi därigenom skulle
nå ett motsatt syfte, gentemot förslaget
i propositionen, nämligen en lägre beskattning.
Jag tror inte att vårt förslag
kommer att få ett sådant resultat. Det
blir i stället en mera likformig beskattning.
Flertalet villor med höga taxeringsvärden
är dessutom nybyggda, och
om jag förstår saken rätt innebär detta
att det för dessa villor inte nu blir
några reparationer att tala om, och på
så sätt skulle inte de resultat uppstå
som herr Eriksson i Uppsala har talat
om.

Vad sedan gäller våra skatteskalor
känner ju alla till att beskattningen
är starkt progressiv. Om denna proposition
bifalles blir resultatet att vi får
en progressivitet även i villabeskattningen.
När det gäller just de villor
som drabbas av denna progressivitet
blir resultatet en dubbel progressiv beskattning
— och det är en sak som vi
inte kan acceptera.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Allra först vill jag bara
säga några få ord om gäldräntan.

Jag tror att det var herr Yngve Nilsson
som nämnde att man när det gäller
villor med ett taxeringsvärde över -

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. beskattningen av villafastigheter
stigande 125 000 kronor borde finna någon
norm för ett riktigt gäldränteavdrag
—om jag fattade honom rätt. Men
jag är glad om jag skulle ha fattat fel,
ty vi hyste ju inom utredningen stora
betänkligheter mot att över huvud taget
ändra på principen om avdrag för
gäldränta. Dessutom var schablonmetoden
det absolut enklaste. Skulle vi välja
ett annat system skalle vi komma tillbaka
till det krångel som rådde innan
vi fick schablonmetoden.

Till herr Einar Eriksson vill jag säga
att vi i princip har anslutit oss till
propositionens förslag. På en av de
mest väsentliga punkterna har vi en
avvikande mening, nämligen när det
gäller skillnaden mellan de 100 000 och
125 000 kronorna. Inledningsvis har jag
klart framhållit det oriktiga i att regeringen
när det gäller kapital- och förmögenhetsskatt
sönderdelar de olika
objekten så att vi över huvud taget inte
får en enhetlig beskattning. Herr Einar
Eriksson säger att finansministerns
motiv — nu finns ju statsrådet själv
här i bänken — torde vara att man
måste göra en bedömning och dra gränsen
någonstans. Nu råkade gränsen
dras vid 100 000 kronor.

Herr Einar Eriksson har själv en
annan bedömning, nämligen när han
med hjälp av en broschyr visar vilka
avdrag man får göra skattemiissigt på
grund av räntesubventioner osv. Men,
herr Eriksson, var inte dessa förhållanden
rådande när vi behandlade proposition
nr 30 år 1965, i vilken departementschefen
klart säger ifrån att reglerna
inte skall utformas så att de ger
högre beskattning för dem han kallar
egnahemsägarna. Utöver detta har vår
vördade finansminister vid näst föregående
val, om jag minns rätt, sagt:
»Egnahemsägarna det är mitt folk.»
Om han i stället sade »vårt folk» med
hänsyftning på socialdemokratien spelar
ingen roll, tankegången var densamma.
När man ser hur produktionskostnaderna
har ökat under detta år
kan man fråga sig om finansministern

har glömt bort vilka som är hans folk
i detta sammanhang.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja påminna
herr Einar Eriksson om att det
är finansministern — som nu sitter i
kammaren — som har frångått sina
tidigare motiv, i vilka han klart uttalat
att denna skattehöjning inte skulle
drabba ägare av normala egnahem. Vi
har visat att genom byggnadskostnadernas
ökning drabbas just dessa egnahemsägare
av beskattningen genom att
gränsen har sänkts från 125 000 till
100 000 kronor. Det exempel som herr
Einar Eriksson tog upp — jag måste
erkänna att jag inte hann följa med
riktigt — förändrar inte situationen,
och situationen är den att de bostadslösa,
som nu tvingas att bygga eller
köpa nybyggda hus, får lägga ner ett
mycket stort kapital och således får
stora hyreskostnader. Det är de som
till råga på allt dessutom nu drabbas
av en extra skatt.

Jag vill fortfarande vidhålla mitt
tillstyrkande till reservation II och
därjämte III så att ägarna får möjlighet
att avveckla sina fastighetsaffärer
under en övergångstid, för det fall
att propositionen i övrigt blir antagen.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Herr Einar Eriksson
sade nyss bl. a. att en återgång till den
konventionella metoden för taxering,
som vi föreslagit i våra motioner och
i högerns reservation, skulle stå i motsättning
till syftet i finansministerns
förslag. Jag är litet bekymrad över herr
Erikssons tankegångar på den punkten.
Jag talade förut mycket om vilket
avseende jag fäster vid likformigheten
i beskattningen. För mig är det oacceptabelt
att komma fram till ett visst resultat,
om vägarna dit icke följer likformighetens
princip. Det vill jag mycket
kraftigt understryka.

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Man kan dra en parallell i det här
fallet: Fastighetsägaren får, om han råkar
ha en något större villa, en skärpning
av själva inkomstbeloppet, vare
sig det är beräknat eller det är verkligt.
En inkomsttagare som har 100 000
kronor om året råkar ut för en mycket
kraftig progressiv beskattning, men
märk väl endast i skatteskalan! Man
tillskapar inte någon form att för honom
räkna upp även den taxeringsmässiga
inkomsten och sålunda slå till honom
på två olika sätt, utan där nöjer
man sig med — och det är enligt vårt
sätt att se mer än tillräckligt — den
skala vi har för att ta ut progressiv
statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt,
den senare inte att förglömma.

Även för de olika fastighetsobjekt
som skall beskattas föreligger väsentliga
skillnader. Det finns ett inte så litet
bestånd av villafastigheter som är
byggda av trä. De kan vara i någorlunda
gott skick, men alla vet att de kräver
ett ganska stort underhåll. De skall
målas, rötskador skall lagas o. s. v.
Jag ifrågasätter mycket starkt om en
sådan fastighetsägare — om han har
ett någorlunda stort tomtområde till
sin träfastighet och då drabbas av denna
skärpta beskattning på taxeringsvärdet
— blir beskattad på samma sätt
som ägaren till en nybyggd modern
fasadtegelvilla, som ju praktiskt taget
är underhållsfri. För min del anser
jag att här föreligger en skillnad som
jag icke kan acceptera. Schablonmetodens
utformning är inte rättvis. I det
av mig anförda exemplet skulle den
konventionella metoden ge ett riktigare
resultat av den avkastning man får —
det kan jag inte komma ifrån. Hur man
än beräknar — vare sig man säger att
det är en förvärvskälla eller inte —
så måste väl ändå beskattningen stå i
rimlig proportion till de inkomster
man rör sig med. Enligt mitt sätt att se
leder förslaget om skärpt schablonberäkning
till oriktiga konsekvenser. De
som drabbas hårdast av den skärpta
beskattningen är sådana personer som

Ang. beskattningen av villafastigheter
kanske under ett hårt skattetryck har
försökt att på allt sätt betala sin villa
för att de efterlevande skall slippa ifrån
skulder. Det finns faktiskt ännu kvar
sådana människor. I dessa fall kommer
inte det stora ränteavdrag som medför
underskott att till någon del verka, utan
där blir fastighetsägaren beskattad på
ett mycket hårt sätt för det i fastigheten
nedlagda kapitalet, om vi accepterar
den föreslagna metodiken. Det är
inte nog med att han får den dubbla
progressiviteten på den beräknade inkomsten.
Även på förmögenhetssidan
råkar han ut för den progressiva skalan.
För min del har jag mycket svårt
att se någon jämlikhet eller rättvisa i
en sådan beskattning.

Herr Einar Eriksson sade att vi aldrig
skulle kunna mötas när det gäller
att avgöra vad som är rättvis beskattning.
Men det tror jag nog vi skall kunna
göra, om vi bara söker någon gemensam
nämnare, där det går att förena
sig. I de fall jag här berört kan
jag inte — det får herr Eriksson förlåta
mig — inse att det finns vare sig
likformighet eller rättvisa.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Efter herr Enarssons
anförande har jag ingenting att tillägga
i sak, men vill säga till herr Einar
Eriksson, som påstår att det är stor
skillnad mellan våra värderingar, att
det är möjligt att så är fallet. Hur stor
den är har jag ingen aning om, eftersom
herr Eriksson inte i sitt anförande,
vad jag kunde höra, i sak på något sätt
tog upp de punkter som jag hade behandlat.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Till herr Lundberg vill
jag säga att det skulle vara ganska onödigt
att från den här talarstolen redovisa
skillnaderna i våra värderingar,
eftersom dessa ligger på det ideologis -

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. beskattningen av villafastigheter
ka planet, och sådana övningar har vi
ju inte just nu.

Jag vill också passa på att svara på
herr Lundbergs fråga som löd: Vad säger
i dag den professor i nationalekonomi,
som i en debatt med finansministern
för någon tid sedan tog upp
villabeskattningen, om det här förslaget?
Jo, professor Muténs reaktion på
detta förslag står att läsa i den tidskrift
som finns ute i tamburen och
som heter Veckans Affärer. Jag kan
bara säga att han accepterar inte förslaget.

Jag vidhåller, herr Enarsson, att det
förslag som högermotionärerna och nu
även herr Enarsson pläderar för kan
leda till att det blir en större nettoförlust
på fastigheten. Det kanske inte blir
det varje år, men i alla fall blir det förlust
det år villan blir föremål för underhåll.
Gäller det gamla villor så kan
sådana underhåll bli nödvändiga rätt
ofta, kanske varje år.

Jag vill ställa den frågan till herr
Enarsson: Om man nu vill ha likformighet
i beskattningen, varför kommer
man då inte med ett förslag om att
slopa schablontaxeringen för alla villafastigheter?
Nog går det väl röta och
husbock även i hus som har ett taxeringsvärde
under 100 000 kronor. Följaktligen
bör de väl också få den här
förmånen. Nu håller man sig till fastigheter
under 125 000 kronor där man
kan förutsätta att de ägs av just sådana
människor som har behållning av att
kunna få redovisa ett stort underskott
på sina fastigheter.

Till herr Skärman kan jag säga att
de prisuppgifter som jag lämnade beträffande
villorna gäller per den 1 oktober
1966 och alltså är rätt färska.
Man får då de effekter som jag redovisade.
I det sammanhanget vill jag
säga till herr Sundin, att jag inte ser
det här förslaget — och det gör inte
departementschefen heller — bara ur
skattemässiga utan även ur bostadspolitiska
synpunkter, när det gäller att bedöma
effekten.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Utan att förlänga en
debatt, som är i sitt definitiva avslutningsskede,
kanske jag skall börja med
att säga någonting om min värderade
debattmotståndare professor Mutén.
Jag mötte honom i en diskussion på
Nationalekonomiska föreningen, där
han mycket starkt kritiserade mig för
att vi hade genomfört en beskattning
av villorna vilken, som han uttryckte
det, var alldeles orimligt välvillig mot
dem som var innehavare av dyrbara
villafastigheter. Han reagerade utomordentligt
starkt emot detta utifrån
rättvisesynpunkter. Jag minns att jag
sade, att jag skulle ta honom på orden.
Jag skall lova professorn att inom den
närmaste tiden försöka prestera ett förslag
för riksdagen i vilket en del av
denna skattefavorisering elimineras,
sade jag.

För kanske ett par månader sedan
hade jag tillfälle att på nytt träffa honom
vid en diskussion på handelskammaren
i Gävle. Då hade förslaget presenterats
och han hade vissa kritiska
synpunkter på detaljer i det. Jag fattade
honom emellertid på det sättet att
han fortfarande ansåg att man välvilligt
behandlat innehavarna av de dyrbara
villorna även här.

Jag skall inte bestrida detta. Jag har
emellertid fattat det så att den fullständiga
rättvisan på detta område är
omöjlig att åstadkomma men att förslaget
ändå är ett steg i rätt riktning.
Det råder väl ingen tvekan om att vi
allesammans har läst uttalanden i raljanta
former, där det sagts att man har
råd med sin villa helt enkelt därför att
— som det populärt brukar heta -—
Sträng ju betalar en sådan avgjord del
av ens kostnader för villan.

Att vi på detta område under de senaste
decennierna har haft en utveckling,
som man kan bli socialt indignerad
över, är väl också alldeles uppenbart.
I en tid med utpräglad bostadsbrist
för människor som har ont om
pengar, för gamla människor och för

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

ungdomar som behöver något litet
krypin, produceras det omkring denna
stad med den längsta bostadskön och
den största officiella bostadsbristen
lyxvillor i detta ords egentliga bemärkelse
på löpande band. De har under
den senaste tiden haft vissa svårigheter
att bli placerade. Slår ni upp en
dagstidning, kan ni finna annonsen:
»50 villor från Långsjöhöjden till Mälaren
till salu. Lägsta pris 275 000 kronor.
» Man måste då göra den enkla
reflexionen att det ju har gått åt i
sämsta fall — eller i bästa fall kanske
jag från mina utgångspunkter skall
säga — 275 000 kronor för att här producera
en bostad åt en familj. Normalt
har kanske satsats 300 000—
350 000 kronor på en hel del av dessa
villor. Det finns här i Stockholms omgivningar
villor, som i produktionskostnad
har legat närmare miljonen.
Jag har haft möjligheter att i det konkreta
fallet övertyga mig om detta. Genom
en sådan produktion har man
slösat bort kapital och arbetskraft på
ett sätt som en ansvarsmedveten medborgare
inte kan försvara. Tre bostadslösa
familjer skulle ju ha kunnat beredas
bostad för den reella insats av arbetskraft
och kapital som nu har gått
åt för att ge en familj en bostad.

Något måste ju göras på detta område,
och det är också vad jag har försökt
med detta förslag. Till min glädje
har jag även funnit att i stora drag väl
också riksdagen har ansett skälen tillräckligt
starka för att här genomföra
en ny ordning. Naturligtvis kan ett sådant
bär nytt utspel aldrig fylla alla
anspråk på den fullständiga rättvisan,
och självfallet har jag tagit emot en
flod av brev under de senaste månaderna,
där man i vältaliga ordalag utvecklat
hur orättvist denna beskattning
skulle slå. Man bar tagit upp frågan
om en gammal och stor villa. Här
anfördes från talarstolen skillnaden
mellan eu villa med träpanel och en
villa med fasadtcgel. Man har tagit upp
diskussion om den lilla villan på den

Ang. beskattningen av viliafastigheter
stora tomten och motsatsen och gjort
alla erforderliga och möjliga jämförelser.
Men så länge man arbetar med en
schablonlösning, och denna även i
skärpt form fortfarande är en favorisering
av villaägarna, ligger det ju i
schablonens egen natur att den aldrig
kan åstadkomma den fullständiga rättvisan.
Man får ta inadvertenserna och
olikheterna, om man skall vinna schablonen,
och på det hela taget är schablonlösningen
ändå en favör.

Från talarstolen anfördes nyss argumentet
att det inte tas hänsyn till de
snabbt stigande produktionskostnaderna.
Byggnadskostnadsstegringen gör ju
att det av utredningen föreslagna beloppet
125 000 kronor rätteligen borde
ha varit någonting närmare 140 000
kronor — det sades kanske 139 000 —-men vad är det som är avgörande, ärade
kammarledamöter? Jo, det är vad
fastigheten hade för byggnadsvärde
den 31 december 1864. Sedan spelar
det ingen roll vad det blir för produktionskostnadsökning
under tiden fram
till nästa fastighetstaxering, som väl
kommer att ske 1969 eller 1970. Finner
man då på grund av saluvärdena att
det är rimligt att räkna upp fastighetstaxeringsvärdena
rent allmänt med 25
procent eller någonting sådant, står vi
i den situationen att vi får ta under
övervägande om gränsen mellan två
och fyra procent bör förändras från
100 000 till 125 000 kronor eller någonting
där i närheten med hänsyn till
den allmänna uppräkningen av taxeringsvärdena.
Hela den diskussionen,
som då och då införts i debatten, har
emellertid sin aktualitet da och inte
nu. Nu får vi hålla oss till de taxeringsvärden
som sattes vid den senaste fastighetstaxeringen.

Eftersom jag tyvärr, herr talman,
kom in litet för sent i debatten här vet
jag inte huruvida vad jag nu tänker
säga redan är anfört. När schablontaxeringen
initierades 1953 var den
normala räntan 3 procent, ocli man
satte schablonen till 3 procent. I dag

Nr 38

Tisdagen den 13 december 196G

Ang. beskattningen av villafastigheter

kan ju den som placerar sina pengar
på en sparobligation få ut 8 procent på
pengarna, och han får taxera för en
8-procentig avkastning på sina pengar.
Den som i dag behagar sätta sina besparingar
på en 12 månaders kapitalräkning
på en affärsbank eller sparbank
får, om jag minns rätt, G 3/4 procent
på sina pengar och får skatta för
den avkastningen. Men den som sätter
in sina besparingar i ett eget hem kommer
undan med 2 procent under
100 000 kronor och 4 procent mellan
100 000 och 200 000 kronor.

I den här debatten har man fört in
talet: Anser finansministern att en

villa som är taxerad för 105 000,
110 000 eller 120 000 kronor är en lyxvilla?
Jag kan säga att jag inte anser
det, men jag anser att den är väl behandlad
skattemässigt. Även om en
villa är fastighetstaxerad till 200 000
kronor och rimligtvis bör ha ett saluvärde
på 250 000 och i vissa fall 300 000
kronor, så är ju räntan enligt regeringsförslaget
3 procent — 2 procent
upp till 100 000 kronor och 4 procent
mellan 100 000 och 200 000 kronor —
och detta i ett ränteläge, när vem som
helst kan placera sina besparingar till
en avsevärt högre ränta. Stiger taxeringsvärdet
över 200 000 kronor, ja, då
har jag den uppfattningen att det gäller
ett villabestånd av lyxkaraktär. Man
får gå ända till ett taxeringsvärde på
500 000 kronor, försiktigtvis med ett
antaget saluvärde av 600 000 å 700 000
kronor, utan att avkastningen på den
egna insatsen beskattas högre än med
6 procent. Det är i dagens marknadsläge
ingen hög utan i stället en låg
siffra.

Jag har sagt detta för att verifiera
att villaägarna är favoriserade även
enligt det här förslaget. Och naturligtvis
skall de ha en liten favör eftersom
schablonen inte medger att man som
tidigare gör avdrag för renhållning,
sotning, reparationer och allt annat
som hörde till den gamla konventionella
beskattningsformen. Men även

med beaktande av det står favoriseringen
kvar. Och under de senaste åren
har jag oändligt många gånger fått
höra att det inte är riktigt att behålla
det gamla systemet, utifrån synpunkten
att medborgarna skall bära skattebördan
något så när solidariskt.

Det är, herr talman, inte fråga om
någon förföljelse av en speciell grupp
utan en strävan och ett försök att
åstadkomma en riktigare och rimligare
ordning med utgångspunkt från principen
att skattebördan skall bäras solidariskt
och fördelas så rättvist som
möjligt.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Herr Einar Eriksson
ställde en direkt fråga till mig, varför
vi inte har velat tillämpa konventionell
metod ända från botten. Vi säger
i motionen att detta vore principiellt
riktigt, och jag har själv från denna talarstol
i en debatt med herr Eriksson
för ett par, tre år sedan i samma fråga
förklarat att det skulle vara bättre
att återgå till konventionell metod. Nu
är det emellertid en liten skillnad här.
Bottenskiktet drabbas ju inte av den
extra progressivitet som vi anmärker
på, och detta har bidragit till att vi i
reservationen säger att vi till nöds
kan acceptera att det lägsta skiktet
schablontaxeras. Det gäller ett stort antal
villaägare, det rör sig inte heller
penningmässigt om så stora belopp
och variationer och det innebär en förenkling
i taxeringen. Detta har vi aldrig
bestritt. Men i de högre klasserna
ger den nya metoden enligt vår uppfattning
ett oriktigt utslag, och det är
då vi säger att man får ge avkall på önskemålet
om förenklat taxeringsförfarande
för att uppnå ett riktigare resultat
vid den slutliga beskattningen av
denna typ av fastigheter.

Herr finansministern gjorde en jämförelse
i procent med avkastningen på
bankmedel, obligationer och liknande.
Han slutade med att säga att skatten

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

bara blir 6 procent för en villa eller
fastighet som är taxerad till 500 000
kronor. Men detta är väl inte riktigt
jämförbart. På pengar i bank eller i
obligationer får jag räntan utan avdrag
och dessutom, om jag är gift, schablonavdraget
med 800 kronor — här beskattas
jag för ett nettobelopp efter alla
mina utgifter för fastigheten. Och
ingen av oss i denna sal kan säga hur
stora utgifterna för en fastighet av denna
typ blir. Det kan mycket väl hända
att en mycket hög procentuell avkastning
i själva verket är fiktiv men beskattas
enligt reglerna för villabeskattningen.
Därför tycker jag att man i
varje fall inte helt kan dra en parallell
och anse att kapitalavkastningen är
likvärdig med villabeskattningen i detta
avseende.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman, ärade kammarledamöter!
Vi har nu av finansministern fått
höra anledningen dels till att en utredning
tillsattes och dels till att detta förslag
har framlagts. Efter den förklaringen
får vi väl under kommande år vända
oss exempelvis till professor Mutén och
be honom framföra sin mening om den
eller den utredningen till finansministern.
Då kommer det måhända ett förslag
till riksdagen. Det är kanske en
genare väg än de utredningar som vi
ibland begär av regeringen.

Jag har i ett tidigare anförande —•
när finansministern inte var närvarande
i kammaren — sagt att jag principiellt
inte har någonting att invända
mot förslaget i annan mening än den
jag tidigare har deklarerat och som jag
inte skall upprepa.

Jag ser inte skatteinkomsterna, herr
Einar Eriksson, som det viktigaste i
detta sammanhang, eftersom det här
rör sig om tämligen små belopp. Den
stora frågan är i stället hur rättvisa
skall kunna skapas. Vi har inom utredningen
och även inom mittenpartierna
haft den uppfattningen att gränsen vid

Ang. beskattningen av villafastigheter
125 000 kronor med hänsyn till nuvarande
produktionskostnader är lågt tilltagen.

Förlåt mig herr finansminister, men
är det riktigt att säga till kammarens
ledamöter att det i stort sett inte har
någon beydelse hur stora de nuvarande
produktionskostnaderna är — de
ligger i genomsnitt vid 139 400 kronor
— eftersom vi ändock skall utgå från
1964 års fastighetstaxering? Rent
praktiskt och kommunalpolitiskt, herr
finansminister, åsätts ju en villa som
byggs nästa år ett taxeringsvärde som
står i förhållande till de produktionskostnader
som villaägaren har åsamkats.
Då kommer man ju in på den
problematik som jag här har dragit
upp.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Professorer har ju
ibland så lika namn. Det var Erik
Dahmén jag åsyftade. Men jag vill nu
ta chansen att låta Leif Mutén med ett
litet citat få komma in i protokollet.

I den tidigare omtalade tidningen
Veckans Affärer skriver Mutén följande:
»Den höga 8-procentsschablonen
----är närmast en straffskatt. Mycket
talar för att den kommer att drabba
ojämnt och hårt. Vill man stoppa
lyxbyggen kan det ske med enklare medel,
t. ex. gällande byggreglering.» Jagvar
angelägen om att det sista skulle
komma med.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner beträffande
utskottets förevarande betänkande
komme att framställas först särskilt
beträffande punkten A utom i fråga
om ikraftträdandebestämmelserna,
därefter särskilt rörande punkten A såvitt
avsåge ikraftträdandebestämmelserna
samt vidare siirskilt i vad gällde
punkten B.

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. beskattningen av villafastigheter

Med avseende å punkten A utom i
fråga om ikraftträdandebestämmelserna,
fortsatte herr förste vice talmannen, hade
yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Nilsson, Yngve, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Skärman, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom m. fl. vid
betänkandet anförda, med II betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav herr förste vice
talmannen upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Skärmans yrkande.

Herr Nilsson, Yngve, äskade emellertid
votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 62 punkten A
utom i fråga om ikraftträdandebestämmelserna
antager godkännande av det
förslag, som innefattas i den av herr
Skårman m. fl. vid betänkandet avgivna,
med II betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
I, av herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nii
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 37;

Nej —30.

Därjämte hade 66 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en cmröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
62 punkten A utom i fråga om ikraftträdandebestämmelserna,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Skårman m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Skårman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Ja —74;

Nej — 46.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten A såvitt avsåge
ikraftträdandebestämmelserna, anförde
nu herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle
bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med III betecknade
reservationen.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
62 punkten A såvitt avser ikraftträdandebestämmelserna,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
III betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej — 54.

Ang. beskattningen av villafastigheter
Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten B gjorda hemställan.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 63, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i tulltaxan den 12 september 1958 (nr
475), bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande
och memorial:

nr 53, i anledning av motioner om
krediter för investeringar i vägmaskiner
m. m.;

nr 55, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
med förslag till bestämmelser angående
Riksdagens författningssamling
m. m.; och

nr 56, angående uppskov med behandlingen
av visst till bankoutskottet
hänvisat ärende.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
memorial och utlåtanden:

nr 43, angående uppskov med vissa
ärenden;

nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring av vissa underhållsbidrag,
dels ock i ämnet väckt motion; samt
nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 16 :o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.
3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Nr 3S

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. vissa gemensamhetsanläggningar m.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
andra lagutskottets memorial
nr 78, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
väckta motioner om förhandlingsrätt
för pensionärer.

Ang. vissa gemensamhetsanläggningar
m. rn.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 57, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om vissa gemensamhetsanläggningar
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 30 september 1966 dagtecknad
proposition, nr 128, vilken såvitt
avsåge lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om förmånsrätt
för fordringar enligt samma lag hänvisats
till lagutskott och i övrigt till
bankoutskottet, hade Kungl. Maj :1 föreslagit
riksdagen, såvitt nu vore i fråga,
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och

2) lag om förmånsrätt för fordringar
enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

I propositionen hade framlagts förslag
till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
med syfte att reglera frågor
om samverkan mellan fastigheter för
utförande, underhåll och drift av anläggningar,
som vore av stadigvarande
betydelse för fastigheterna. Som exempel
hade i förslaget angivits parkeringsanläggningar,
förbindelseleder, gårdsutrymmen,
lekplatser, anordningar till
skydd mot grundvatten, ledningar, värmeanläggningar
och tvättstugor.

Meningen vore, att det skulle bliva
möjligt att skapa ett i princip oupplös -

ligt samband mellan anläggningen och
de anslutna fastigheterna. En sådan fastighet
skulle alltså icke få överlåtas eller
ens säljas exekutivt utan att delaktigheten
i anläggningen följde med. I
första hand avså ges, att ett frivilligt
samgående skulle få starkare rättsverkningar
än för närvarande. I vissa fall
skulle fastighet dock kunna anslutas
även utan ägarens samtycke. Utrymme
för anläggningen skulle också under
vissa förutsättningar kunna tagas i anspråk
tvångsvis. Förslaget innehöll vidare
närmare bestämmelser om de berörda
fastighetsägarnas inbördes rättigheter
och skyldigheter i övrigt.

För prövning av att förutsättningarna
för att inrätta en gemensamhetsanläggning
förelåge, hade föreslagits en förrättningsform,
som i åtskilliga hänseenden
påminde om förrättningar enligt
lagstiftningen om fastighetsbildning och
om enskilda vägar. Byggnadsnämnden
skulle få ett avgörande inflytande på
frågan om anläggningen skulle komma
till stånd.

Nar det gällde bedrivandet av den gemensamma
verksamheten skulle fastighetsägarna
organiseras i en samfällighet.
Reglerna för den hade utformats
efter mönster av de bestämmelser, som
gällde liknande sammanslutningar enligt
t. ex. vattenlagen och lagen om
enskilda vägar. Flera betydelsefulla förenklingar
hade emellertid föreslagits.

För att få medel till verksamheten
skulle samfälligheten hava rätt att taxera
ut bidrag från delägarna. Samfälligheten
skulle i viss omfattning äga åtnjuta
förmånsrätt för fordran på bidrag
före inteckningar i delägarnas fastigheter.
Reglerna härom vore sammanförda
i en särskild förmånsrättslag.

Genom 17 § förslaget till lag om vissa
gemensamhetsanläggningar hade
byggnadsnämnden tillagts befogenhet
att med bindande verkan för förrättningsmannen
bestämma, att gemensamhetsanläggning
icke finge inrättas. Som
förutsättning för denna byggnadsnämn -

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Ang. vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

dens vetorätt gällde, att nämnden funne,
att anläggningen strede mot fastställd
plan eller bestämmelser för markens
bebyggande eller att ändamålsenlig
bebyggelse eller lämplig planläggning
försvårades. Mötte ej hinder mot
anläggningen i berörda hänseenden,
skulle nämnden lämna sitt medgivande
till anläggningen. Sådant medgivande
finge också lämnas när särskilda skäl
förelåge och nämnden ägde medgiva avvikelse
från planen eller bestämmelserna
enligt vad som i allmänhet gällde.

I 19 § förslaget till lag om vissa
gemensamhetsanläggningar återfunnes
regler om i vilka fall sakägarna skulle
svara för förrättninyskostnad. Motsättningsvis
följde av dessa bestämmelser,
att sakägare icke vore berättigad till
ersättning för sådana kostnader, som
han själv haft för utredning eller arbete
med talans väckande eller utförande.
Detta gällde såväl för fastighetsägare,
som deltog i anläggningen, som för
ägare till helt utomstående fastighet,
vars mark ianspråktoges för anläggningen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 766,
av herr Alexanderson in. fl., och II: 940,
av herr Tobé m. fl., i vilka motioner
hemställts,

I. att riksdagen måtte i anledning av
propositionen nr 128 för sin del besluta,

A. att 1 § första stycket, andra punkten,
i lagförslaget skulle erhålla lydelsen:
»Lagen gäller dock ej anläggning,
vars inrättande gemensamt för två eller
flera fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser
prövas av domstol eller annan
myndighet»,

B. alt 17 § i lagförslaget skulle utfor mas

i enlighet med 17 § i lagrådets
förslag samt att i följd härav även bestämmelserna
i 21 § om byggnads -

nämndens talerätt skulle utformas i enlighet
med lagrådets förslag till 21 §,
samt

C. att i 19 § skulle intagas en bestämmelse
i enlighet med 19 § andra stycket
i lagrådets förslag om rätt till kostnadsersättning
för sakägare mot vilken
riktades anspråk om upplåtelse av utrymme
för anläggning;

II. att vederbörande utskott måtte
utarbeta erforderlig författningstext,
däribland erforderlig redaktionell justering
i 18 § och eventuellt även andra
lagrum; samt

III. att riksdagen måtte understryka
behovet av kompetent och välutbildad
förrättningspersonal samt uttala, att en
snar översyn av7 lagen vore önskvärd;

2) de likalydande motionerna I: 767,
av herr Jansson, Erik, och II: 938, av
herr Hammarberg;

3) de likalydande motionerna I: 768,
av herr Åkerlund m. fl., och II: 939, av
herr Ringaby in. fl., i vilka motioner
anhållits, att riksdagen, med avslag å
Kungl. Maj:ts proposition nr 128, i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte uttala, att
nytt förslag till lag om gemensamhetsanläggningar
borde, med beaktande av
de i motionerna framförda synpunkterna,
framläggas i samband med kommande
förslag om ny jordabalk.

De i motionerna 1:766 och 11:940
framlagda förslagen avsågo

beträffande byggnadsnämnds befogenheter
(17 §), att nämnden icke skulle
avgiva ett särskilt beslut utan i stället
ett yttrande i fråga om den planpolitiska
prövningen,

beträffande ersättning till sakägare
för nedlagda kostnader vid förrättning
(19 §), att lagförslaget skulle kompletteras
med en regel av innebörd, att
sakägare, mot vilken riktades anspråk
på upplåtelse av utrymme för anläggning,
skulle vara -— i den mån ej annat
föranleddes av stadgandena i rättegångsbalken
18 kap. 6 och 8 § § •—■ berättigad
till ersättning för sina kostnader
i anledning härav.

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 768 och II: 939, såvitt däri yrkats
avslag på förevarande förslag till
lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om förmånsrätt för fordringar
enligt samma lag;

B. att riksdagen, med förklaring att
förevarande proposition, såvitt nu vore
i fråga, icke kunnat oförändrad bifallas,
måtte med avslag å motionerna

a) I: 766 och II: 940 samt

b) I: 767 och II: 938,

såvitt däri yrkats ändring i lagen om
gemensamhetsanläggningar, för sin del
antaga de genom propositionen framlagda
förslagen till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om förmånsrätt
för fordringar enligt samma
lag med den ändringen, att 9 § i förstnämnda
lag erhölle i utlåtandet angiven
lydelse;

C. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 766 och II: 940 i skrivelse
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört i fråga om de mindre
vatten- och avloppsanläggningarna;
samt

D. att följande motioner, nämligen

1. I: 766 och II: 940,

2. I: 767 och II: 938 samt

3. I: 768 och II: 939, såvitt nu vore i
fråga,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Den av utskottet föreslagna ändringen
i 9 § förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
vore av redaktionell
natur.

Reservationer hade anförts
vid A i utskottets hemställan

I. av herr Lidgard och herr Bengtson
i Solna, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydel -

se, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I:
768 och II: 939 och med avslag på propositionen
nr 128, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att nytt förslag till lag om gemensamhetsanläggningar
m. m. måtte,
med beaktande av vad reservanterna
anfört, framläggas på sätt i reservationen
närmare berörts i anslutning till
kommande förslag om ny jordabalk;

vid B i utskottets hemställan

II. av herrar Alexanderson, Ernulf
och Tohé, vilka i fråga om byggnadsnämndens
befogenheter (17 §), m. m.,
ansett, att utskottets yttrande bort lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 766 och
II: 940, såvitt nu vore i fråga, måtte för
sin del antaga förslaget till lag om
vissa gemensamhetsanläggningar med
sådana ändringar, att i reservationen
angivna paragrafer erhölle den lydelse,
denna reservation visade;

III. av herrar Alexanderson, Ernulf,
Ferdinand Nilsson, Grebäck och Tobé
samt -—- i andra hand — av herr Lidgard
och herr Bengtson i Solna, vilka i
fråga om ersättning till sakägare för
nedlagda kostnader vid förrättningen
(19 §) ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava i reservationen angiven
lydelse samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 766 och II: 940 i denna del
måtte för sin del antaga förslaget till lag
om vissa gemensamhetsanläggningar
med sådan ändring, att 19 § erhölle den
lydelse, som i reservationen angivits;

IV. av herr Ferdinand Nilsson och
herr Grebäck, vilka i fråga om ikraftträdandebestämmelser
för de lagförslag
varom här vore fråga ansett, att utskottet
bort på anförda skäl hemställa,
att riksdagen måtte för sin del — vid
bifall till förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om
förmånsrätt för fordringar enligt sam -

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Ang. vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

ma lag — vidtaga sådan ändring, att
ikraftträdandebestämmelsen för vardera
lagen finge följande lydelse: »Denna
lag träder i kraft den 1 januari
1967 och gäller till och med den 30
juni 1970.»

De i reservationen II förordade ändringarna
i Kungl. Maj :ts förslag såvitt
gällde byggnadsnämnds befogenheter
innebure, att frågan om anläggningars
tillåtlighet från plansynpunkt skulle
prövas av det organ, som handhade
prövningen i övrigt av frågan om anläggningens
inrättande, d. v. s. i detta
fall förrättningsmannen; byggnadsnämnden
skulle underrättas om första sammanträdet
och förrättningsmannen hade
att före ärendets avgörande inhämta
yttrande från nämnden.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Det behövs väl egentligen
inte någon längre tids erfarenhet
av de problem som kan möta en högst
vanlig byggnadsnämnd när den skall
försöka få olika fastighetsägare inom
samma kvarter att samsas om gemensamma
anläggningar. Frågan om gemensamhetsanläggningar
är tydligen
inte något särskilt lätt problem. Den
har varit föremål för diskussioner och
utredningar under de senaste femton—
sexton åren, och först nu har man kommit
fram till ett första förslag om lösning
av denna fråga.

Det är naturligtvis en fråga som
framför allt berör de större städerna,
där saneringsbehov i rask takt anmäler
sig i innerstadsområdena, där kvartersmarken
ofta är splittrad på ett flertal
fastighetsägare och mera sällan samlad
i kommunens ägo. I de fall där kommunen
varit ägare till tomtmarken har
man i viss utsträckning kunnat bemästra
problemen genom vissa villkor i
samband med tomträttsupplåtelser. Här
i Stockholm har förhållandena närmast
varit aktuella i den centrala staden,
där man genom Norrmalmsregleringen
har tvingats till omfattande expropria 6

Första kammarens protokoll 1966. Nr .3.9

tioner. Tunnelbanebygget har också
medfört en hel del sådant, men där
har man tills vidare i viss utsträckning
kunnat kringgå problemen. Allt
eftersom nya stadsdelar blir saneringsmogna
kommer man naturligtvis att
finna att samordningsbehoven växer
även där.

Det råder alltså inget tvivel om att
det behövs en lagstiftning som reglerar
tillkomsten och skötseln av sådana för
flera fastigheter gemensamma anläggningar,
antingen det, för att ta ett exempel,
är fråga om ett stort underjordiskt
garage i ett nybygge, som skall
vara tillgängligt inte bara för den fastighet
som inrymmer garaget utan också
för de andra fastighetsägarna, eller
en så enkel anordning som ett gemensamt
gårdsutrymme med en samordnad
planering och en gemensam renhållning.

Detta ärende är alltså i sak synnerligen
angeläget både för fastigheternas
ägare och för dem som bebor och brukar
fastigheterna. Även för den kommunala
samfälligheten föreligger betydande
intressen att bevaka.

Hur kan i ett sådant läge vi reservanter
motivera, hur kan vi förklara
och försvara, att vi likväl har ställt oss
bakom ett yrkande som går ut på att
propositionen skall avslås och att riksdagen
hos Kungl. Maj :t skall hemställa
om ett nytt förslag i ärendet?

Problemet har ju varit aktuellt sedan
början på 1950-talet, varför det alldeles
uppenbart är angeläget att lagstiftningen
kommer till stånd utan ytterligare
tidsutdräkt.

Ja, man kan kanske säga att utskottets
majoritet själv tillhandahåller en
del av den argumentation som ligger
till grund för mitt ställningstagande i
ärendet. Man skulle naturligtvis kunna
gå ännu djupare och gräva fram de
tveksamma remissinstanser som finns,
de som av olika skäl menat att föreliggande
förslag inte borde upphöjas till
lag.

Nu skall jag emellertid inte göra det,

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. vissa gemensamhetsanläggningar m
utan jag skall nöja mig med några citat
ur utlåtandet för att försöka ge en bild
av vad som föranlett mitt ställningstagande.

Utskottet säger, att propositionsförslaget
är »svårtillgängligt och sannolikt
kommer att bereda vissa svårigheter i
tillämpningen». Det förra — svårtillgängligheten
-— är illa nog, men den
får man kanske med hänsyn till ärendets
svårighetsgrad ändå i viss utsträckning
tolerera. Det senare däremot, att
vi redan från början förutser att lagstiftningen
kommer att bereda svårigheter
i tillämpningen, förefaller mig
vara nästan otillåtligt. Det betyder ju
att vi med öppna ögon medverkar till
en lagstiftning som kan skapa rättsosäkerhet,
som i sig själv innehåller
ett frö till tvister och motsättningar och
som åsamkar de berörda onödiga kostnader
och utgifter för att få sin rätt
utredd, bevakad och tillgodosedd.

Utskottsmajoriteten känner sig uppenbarligen
själv en smula osäker inför
den lagstiftning som den tillstyrker.
Utskottet understryker att den
framtida tillämpningen av lagen måste
noga uppmärksammas, och i fråga om
förmånsrättslagstiftningen säger utskottet
redan nu, att det inte anser sig ha
blivit övertygat om att lagen fått den
lämpligaste utformningen. Med hänsyn
härtill rekommenderar utskottet, att utvecklingen
på området skall följas med
uppmärksamhet och vid behov leda till
revidering.

Med den återhållsamhet, som brukar
prägla officiellt svenskt språkbruk, innebär
dessa ord väl egentligen ingenting
annat än en sorts underkännande
av lagförslaget med avseende på en av
dess hörnstenar. Det är för mig ganska
svårförståeligt att den omedelbara nyttan
av till synes otillfredsställande regler
på området anses mera angelägen
än att regelsystemet göres lättillgängligt,
överskådligt och, inte minst, att
det samordnas med annat besläktat lagstiftningsarbete.
Detta senare hör också
till det som vissa remissorgan, med än -

knytning till både lagstiftning och lagtillämpning,
har efterlyst.

Med den vikt, som ägandet av fast
egendom har här i landet, förefaller det
särskilt angeläget att man inte tillskapar
en lagstiftning som blir alltför vacklande.
Det kan absolut inte vara bra,
om man om några år finner att den förmånsrättsordning,
som man nu vill fastställa,
mot bakgrunden av en senare bedömning
kanske måste kastas om. Detta
om något är ägnat att framkalla rättsosäkerhet
och kan naturligtvis också i
viss utsträckning åstadkomma svårigheter
att utnyttja fastigheterna som kreditobjekt.

Men låt mig, herr talman, gå över
från dessa mera allmänna synpunkter
till några principfrågor, beträffande vilka
vi reservanter har haft invändningar.
Det har sagts att ett huvuddrag i lagförslaget
är dess privaträttsliga karaktär.
Med en sådan beskrivning vill man
väl gärna förknippa en viss valfrihet, i
varje fall en valfrihet på så sätt, att
den som inte vill begagna sig av det institut
som lagen reglerar också skall
slippa att göra det. Nu går det kanske
inte att i detta sammanhang acceptera
en fullständig sådan valfrihet, utan vi
får väl finna oss i vissa begränsningar
och vissa inskränkningar. Men frågan
är bara var en sådan gräns skall dras.
Enligt det föreliggande förslaget kan en
enda fastighetsägare i ett kanske rätt
stort kvarter genomdriva —- om förutsättningar
i övrigt är för handen — tillkomsten
av en gemensamhetsanläggning.

Jag förvaltar en vanlig fastighet i ett
vanligt kvarter i en gammal stadsdel här
i Stockholm. Jag har försökt att sätta
mig in i vad som skulle hända i det kvarteret,
om någon fastighetsägare skulle
komma på den idén att man i detta kvarter,
där det över huvud taget inte finns
några garageanläggningar, skulle ha en
gemensamhetsanläggning. Jag kan nästan
utgå ifrån att av de tretton fastighetsägare
som det nu är fråga om — det
gäller också lika många fastigheter —

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Ang. vissa gemensamhetsanläggningar m. in.

skulle några säga att det var en god idé.
Några skulle vara tämligen likgiltiga för
denna tanke — det kan vara fråga om
folk som har gamla fastigheter och som
enligt vad jag vet planerar att göra sig
av med dem inom en nära framtid —
och det kan vara ytterligare någon eller
några, som skulle känna sig stå inför
någonting som kanske med en viss
överdrift skulle kunna betecknas som
eu ekonomisk katastrof, eftersom de
över huvud taget inte har några medel
att satsa i en sådan här gemensamhetsanläggning.
De må ha rätt eller fel i
sin uppfattning när det gäller den sista
frågan, men ett faktum är att de skulle
känna det på det sättet.

Vi reservanter har föreställt oss att
man skulle kunna nå en viss uppmjukning
i det föreliggande förslaget, om
man kom fram till att en majoritet av
de fastighetsägare, som skulle kunna
bli berörda av ett sådant här förslag,
skulle ansluta sig till förslaget. Det är
alldeles självklart att majoritetsbeslut
naturligtvis inte skulle kunna ändra på
någonting, som skulle innebära en ekonomisk
katastrof för den ene eller den
andre fastighetsägaren, men det skulle
väl ändå kännas som om man hade fått
ytterligare någon liten garanti för att
ärendet i fortsättningen skall bli objektivt
behandlat och objektivt bedömt.

I övrigt har tvångsbestämmelserna
kommit till uttryck i 3 § av lagförslaget.
Det verkar kanske inte så egendomligt
och farligt i början, när vi läser den
paragrafen, men paragrafen utmynnar
dock i en skyldighet för en fastighetsägare
att finna sig i — även om hans
fastighet åsamkas en betydande olägenhet
— att fastigheten tas i anspråk
för en gemensamhetsanläggning.

Jag skulle vilja anknyta till detta ett
ögonblick. Det är väl alldeles naturligt,
att om en fastighetsägare känner att
han håller på att fångas in i den senare
delen av paragrafen och blir
tvungen att upplåta sin fastighet och
inte vill göra det, kommer han att göra
vad lian kan för att skydda sin egen -

dom. Han kommer att engagera både
advokater och tekniker för att få till
stånd en bevisning för att anläggningen
kanske kan utföras på något annat
sätt, som inte är kostnadsfördyrande,
och att hans fastighet på det sättet skall
gå fri.

Det förefaller mig vara tämligen obilligt
att en fastighetsägare, som på det
sättet engagerar sig till skydd för sina
egna intressen, inte skall kunna påräkna
någon ersättning för de kostnader
som han åsamkas. Lika obilligt tycker
jag det är, om han till slut förlorar
målet och fastigheten tas i anspråk i
sådan utsträckning att han inte kan
använda den alls eller kanske kan utnyttja
den i mycket liten utsträckning
i fortsättningen för det ändamål, som
den från början har varit avsedd, att
han inte i det läget skall ha rätt att
göra anspråk på inlösen av fastigheten.
Det är ju alldeles uppenbart att ingen
vill köpa fastigheten, som har blivit
tämligen värdelös, och fastighetsägaren
har bara bekymmer och besvär av att
ha den kvar i sin ägo. Det vore rimligt
att de som har tagit initiativet till den
gemensamma nyttigheten också finge
ta kostnaderna för hela fastigheten och
inte betala enbart för det ekonomiska
intrånget.

Herr talman! Mot bakgrund av det
anförda hemställer jag om bifall till
den reservation som herr Bengtson i
Solna och jag har framfört.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! De problem, som det
här föreliggande lagstiftningskomplexet
är avsett att lösa, har som redan påpekats
varit aktuella under en mycket
lång tid, och de är mycket viktiga inte
minst för åstadkommande av en så god
bostadsmiljö som möjligt både i nybebyggelse
och i äldre bostadsområden.

Egentligen skulle jag väl inte efter
den vältaliga framställning om angelägenheten
av denna frågas lösning, som

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. vissa gemensamhetsanläggningar m,
herr Lidgard redan lämnat, gå vidare
in på detta, men jag skall ändå tillägga
något.

Som exempel på anläggningar som här
avses nämns i lagtexten parkeringsanläggningar,
förbindelseled, gårdsutrymme,
lekplats, anordning till skydd för
grundvatten, ledning, värmeanläggning
och tvättstuga. Allt detta — och det är
ändå bara exempel — är anordningar
som kan vara av stor betydelse för de
boende och som mycket ofta löses mest
rationellt och ekonomiskt genom samverkan
genom flera, ofta ett stort antal
fastigheters ägare. I en del fall kan sådana
behov tillfredsställas genom åtgärder
av det allmänna, vanligen kommunen,
men i andra fall löses problemen
bäst genom samverkan av de enskilda
fastighetsägarna. Det är dessa
fall som avses i den nu föreliggande
lagstiftningen.

Vissa möjligheter finns redan med
nuvarande lagstiftning att träffa frivilliga
uppgörelser om sådana anordningar,
men dels kan det vara svårt —- särskilt
när det gäller många intressenter
— att uppnå överenskommelse med
alla, som rationellt sett bör vara med,
och dels är de nu befintliga juridiska
instrumenten inte tillfredsställande,
framför allt när det gäller anordningar
som kräver kontinuerlig skötsel eller
avsevärda underhållskostnader.

På ett område, nämligen när det
gäller vägar, har motsvarande synpunkter
redan för länge sedan gjort sig
så starkt gällande, att man stiftat en
särskild lag av i princip samma innebörd
som den nu ifrågavarande.

Det är väl i och för sig riktigt att
den nu föreslagna lagstiftningen rymmer
åtskilliga både juridiska och praktiska
problem, vilkas lösning kan diskuteras
från olika synpunkter. Emellertid
synes det mig vara helt klart att
den samfällighetsrätt som föreslagits
av lagberedningen bara i begränsad
omfattning kan fylla det behov som
här har gjort sig starkt gällande. Framför
allt tillfredsställer detta institut

inte önskemålet att man med en samlad
bedömning bör kunna avgöra för
vilka en gemensamhetsanläggning
lämpligast bör utföras och med ledning
därav fördela kostnaderna på
dessa fastigheter i förhållande till nyttan.

På grund härav och med hänsyn till
att det torde dröja åtskilliga år ännu
innan den nya jordabalken kan träda
i kraft har utskottet i likhet med departementschefen
funnit, att en särskild
lagstiftning om gemensamhetsanläggningar
nu bör genomföras. Utskottet
har till och med ansett det i och
för sig önskvärt att lagen göres tilllämplig
även på ett slag av anläggningar,
som undantagits i propositionen,
nämligen vatten- och avloppsanläggningar
av mindre omfattning. Med
hänsyn till att alla konsekvenser härav
ännu inte kan överblickas har utskottet
emellertid i detta avseende hemställt
att Kungl. Maj :t snarast möjligt
studerar utredningen i fråga.

Man får sålunda ta de olägenheter
som kan följa av att det kan tänkas
uppstå problem vilka hellre hade bort
lösas på ett annat sätt. Man får räkna
med att kanske efter ett par års erfarenheter
vidta en eller annan ändring
i lagen.

Beträffande de av herr Lidgard i reservationen
särskilt framförda synpunkterna
vill jag tillägga följande.
Vad först beträffar kravet att man borde
ha en majoritet av fastighetsägarna
för att ett sådant här tvångsbeslut skall
kunna fattas vill jag erinra om att precis
samma ståndpunkt, som härvidlag
intages, också finns i lagen om enskilda
vägar. Men man kräver ju att det
skall vara av synnerlig vikt för fastigheternas
utnyttjande, att en gemensamhetsanläggning
skall komma till
stånd. Det har också visat sig vid tilllämpning
av lagstiftningen om enskilda
vägar att om det inte finns ett stort
intresse för saken bland dem, som närmast
är intressenter, så blir det inte
heller något beslut.

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Ang. vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

Jag tror något liknandp kommer att
bli resultatet här. Det kommer troligen
inte att genomföras några större anläggningar
på krav från en mindre del
av de berörda fastighetsägarna. Jag
tror att bedömningen av huruvida den
anläggningen är av synnerlig vikt kommer
att influeras ganska starkt av det
intresse som visas från de berörda
fastighetsägarna.

Att även en fastighet, som inte har
nytta av anläggningen, kan åläggas att
upplåta mark är inte heller en nyhet
för det nu framlagda lagförslaget. Detsamma
gäller också för lagen om enskilda
vägar, och vissa bestämmelser
i byggnadslagen ger också rätt för enskilda
fastighetsägare att i vissa fall
inlösa annan tillhörig egendom.

Vad beträffar kravet på att ägaren,
om fastigheten genom intrånget blir
praktiskt taget oanvändbar, bör ha rätt
att påfordra inlösen vill jag framhålla,
att ersättning enligt lagen skall utgå
för all skada som förorsakats. Lagens
konstruktion är emellertid sådan, att
dess tillämpning inte medför ändring
i fastighetsindelningen eller äganderättsförhållandena,
och därför har den
inte utrymme för någon inlösensrätt.
Om fastigheten blir värdelös, får emellertid
ägaren ersättning för fulla värdet,
och det bör då inte lända honom
till skada att han kvarstår som formell
ägare till en restfastighet.

Vad beträffar byggnadsnämndens
initiativrätt är det att märka, att byggnadsnämnden
bara har rätt att påkalla
att förrättning inledes. Däremot kräves
det yrkande från en eller flera fastighetsägare
för att det skall bli något
positivt beslut.

Beträffande den särskilda förmånsrätten
uppstår uppenbarligen svåra juridiska
problem. Men man får utgå
ifrån att en fastighet, som belastas med
.särskild förmånsrätt enligt lagen, även
tillföres värdeökning till motsvarande
belopp. På grund härav och eftersom
de belopp som besvärar fastigheten
kommer att framgå av gravationsbevis

synes några risker för efterföljande
kreditgivare inte uppstå.

Det är visserligen beklagligt att den
nu ifrågavarande lagstiftningen inte
kan anstå till dess att lagstiftningen
om förmånsrätt i fast egendom kunnat
överses. Jag anser dock inte att det bör
erbjuda alltför stora svårigheter att
anpassa den nu föreslagna lagen till en
reformerad förmånsrättslagstiftning.

Med hänvisning till det anförda vill
jag i princip tillstyrka bifall till propositionen.
Dock anser jag att i vissa
detaljer jämkningar bör vidtas.

Till att börja med vill jag uppta den
fråga som behandlas i reservation II
vid utskottsutlåtandet. Det gäller här
byggnadsnämndens ställning i det tilltänkta
förfarandet. Enligt förslaget
skall förrättningsmannen, sedan förutsättningarna
för den ifrågavarande anläggningen
utretts, underställa byggnadsnämnden
frågan om anläggningen
från planpolitiska synpunkter bör komma
till stånd. Om byggnadsnämnden
avslår eller förser sitt medgivande med
särskilda villkor kan detta särskilt
överklagas genom förvaltningsbesvär,
d. v. s. till länsstyrelsen, och eventuellt
vidare till Kungl. Maj:t. Även det slutliga
förrättningsbeslutet kan överklagas,
i detta fall till ägodelningsrätt
eventuellt hovrätt och högsta domstolen.

Enligt lagrådets mening är denna
ordning onödigt omständlig och inte
överensstämmande med vad som är
vanligt i liknande sammanhang. Det
vore lämpligare att avgörandet fattades
av förrättningsmännen efter byggnadsnämndens
hörande och att endast
förrättningsbeslutet kunde överklagas.
Det är att märka att i de flesta fall —-i varje fall om det gäller anläggningar
i tätort — byggnadsnämnden skall i
vanlig ordning bevilja byggnadslov innan
anläggningen kan komma till utförande.
Det är självklart att förriittningsmännen
inte kommer att fatta beslut
om en anläggning som byggnadsnämnden
sagt sig inte kunna meddela

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. vissa gemensamhetsanläggningar m. ni.

byggnadslov till. Med anledning härav
anser reservanterna att den enklare
förrättningsgång som lagrådet föreslagit
bör genomföras.

Slutligen vill jag också i anslutning
till reservationen III påtala den oformlighet,
som vidlåter den föreslagna lagtexten
i fråga om kostnader som sakägare
haft vid själva förrättningen. Enligt
förslaget skall sakägare inte ha
någon som helst rätt till ersättning för
dylika kostnader. I vad det gäller kostnader
för sakägare i egenskap av intressenter
i gemensamhetsanläggningen
är ingenting att erinra häremot. I den
mån däremot en sakägare ålägges att
upplåta utrymme för anläggningen eller
eljest lider skada av den, är det rimligt
att ersättning utgår för de kostnader
som kan ha varit erforderliga för att
klarlägga skadans storlek. Denna ersättning
bör då givetvis gäldas på samma
sätt som anläggningskostnaderna i
övrigt. Även i detta avseende ansluter
sig reservanternas yrkande till en anmärkning
och ett lagförslag av lagrådet.

Med åberopande av det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
II och III samt i övrigt till utskottets
utlåtande.

Herr KRISTIANSSON, SVANTE, (s):

Herr talman! Såväl herr Lidgard
som tredje lagutskottets ordförande
herr Alexanderson har ingående redogjort
för väsentliga delar av propositionen,
varför jag inte tänker uppehålla
mig vid den. Herr Alexanderson har
också yrkat bifall till propositionen,
med undantag av de delar som behandlas
i reservationerna II och III. Jag
skall därför i någon mån uppehålla mig
vid dessa reservationer.

I reservation II har invändningar
framförts mot byggnadsnämnds befogenhet.
I detta avsnitt framhåller tredje
lagutskottet i likhet med departementschefen
det angelägna i att byggnadsnämnderna
i sin egenskap av företrä -

dare för kommunernas bebyggelsepolitiska
strävanden får ett starkt inflytande
på prövningen av hithörande ärenden.
Det kan inte anses vara till fyllest
med en rätt för nämnden att endast
framföra synpunkter vid förrättningen
eller att avge yttrande till förrättningsmannen.
Eftersom förrättningsmannen
kan vara en hos byggnadsnämnden anställd
tjänsteman, är det ur principiell
synpunkt betänkligt att denne skall
vara med och pröva nämndens ställningstagande
i yttrandet för att sedan
ändock kunna känna sig obunden härav.
Om däremot nämnden fattar beslut
i frågan, uppstår icke detta förhållande.

Det bör vidare framhållas som angeläget
att nämnden avger ett besked i
sådana former att någorlunda säker
garanti erhålles för att nämnden vid
den efterföljande prövningen av byggnadslov
ställer sig positiv till företaget
beträffande de förhållanden som prövats.
Detta får betraktas som varande
av avsevärd betydelse för den enskilde
fastighetsägaren.

Den av reservanterna påtalade kompetenskonflikten
mellan förrättningsmannen
och byggnadsnämnden behöver
knappast befaras, eftersom de vardera
har ett avgörande inflytande inom
sitt område. Den påtalade risken för
överklagande bör inte tillmätas alltför
stor vikt, då besvärsrätten i princip begränsas
till de fall då nämnden vägrat
medgivande till anläggningen.

Vad beträffar reservation III är det
ju riktigt, som det har framhållits, att
vissa skäl kan tala för reservanternas
uppfattning. Vid ett första påseende
kan det förefalla egendomligt att sakägare,
vars utrymme inte skall anslutas
till anläggningen, icke får ersättning
för nedlagda kostnader. Om man
emellertid tar del av kommitténs förslag
och departementschefens uttalande
i anslutning till frågan, finner man
att det skulle innebära ett felaktigt
ställningstagande att ansluta sig till reservationens
förslag. Departementsche -

Tisdagen den 13 december 196G

Nr 38

Ang. vissa gemensamhetsanläggningar m. in.

fen uttalar i anslutning härtill, att man
bör följa den allmänna principen i förrättningssammanhang
och tillägger att
när det är fråga om tvångsförvärv av
rätt till mark har sakägare inte rätt till
ersättning för sina kostnader. Således
förekommer likartade förhållanden på
andra områden.

I denna del gör kommittén ett uttalande,
som är betydelsefullt: »Behovet
av en regel om rätt till sådan ersättning
blir mindre framträdande med
hänsyn till att erforderliga utredningar
enligt förslaget skall verkställas genom
förrättningsmannens försorg.»

En bestämmelse av detta slag skulle
för övrigt kunna medföra frestelse för
sakägarna att i alltför stor omfattning
själva föranstalta om utredningar, vilket
skulle medföra risk för en kraftig
stegring av förrättningskostnaderna.
Utskottet gör gällande, liksom departementschefen,
att det skulle vara inkonsekvent
om en sakägare, som representerar
fastighet i vilken utrymme
önskas upplåtet men som inte skall anslutas
till anläggningen, vore berättigad
till ersättning för nedlagda kostnader
men däremot inte den som
tvångsanslutes till anläggningen.

Med det sagda anser jag att det inte
finns motivering för ett bifall till vare
sig reservation II eller reservation III
och yrkar därför avslag på dessa, vilket
innebär ett bifall till tredje lagutskottets
hemställan och därmed ett bifall
till propositionen.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Det lagförslag som nu
föreligger i proposition nr 128 och som
jag hoppas riksdagen kommer att antaga
innebär en efterlängtad åtgärd.
Säkert kommer man inom våra städer
och olika samhällen då att kunna lösa
en rad frågor, som är aktuella men som
inte nu har kunnat lösas genom att ett
instrument härför saknats, och där
våra byggnadsplaner ofta har utformats
för helt andra krav än dem som

nuet och framtiden ställer. Till detta
kommer att äganderätten till mark och
fastigheter är uppdelad på ett flertal
personer, vilka även om viljan har
funnits ofta har haft svårigheter att
erhålla en utformning av våra innergårdar
på ett sådant sätt att goda lösningar
för biluppställningsplatser, lekplatser
m. m. kunnat erhållas.

De gemensamhetsanläggningar som
lagen avser att främja kommer säkerligen
att medföra, att ett flertal fastighetsägare
nu intresserat kommer att
engagera sig för att nå fram till lösningar
av aktuella parkeringsbehov, förbindelseleder
och bättre gårdsutrymmen,
vilka möjliggör skapandet av lekplatser
för barnen, men som även kan ge
en lösning till skydd mot grundvatten
när det gäller värmeanläggning eller
tvättstuga. Redan när diskussionen om
nödvändigheten av en genomgripande
sanering av våra städer och tätorter
aktualiserades, var avsikten ej bara att
få en lösning av problemet med den
bostadsslum som förefanns och som
alltjämt förekommer. Även bristen på
anläggningar, som gav utrymme för en
växande bilism, liksom ett ökat krav
på en bättre hygien gjorde, att man
måste påskynda saneringen. De gamla
affärs- och bostadskvarteren saknade
ofta alla de gemensamhetsanläggningar
eller den utrustning i form av lekplatser
m. m. som man har avsett att nå
fram till genom föreliggande lagförslag.

Om man långt tidigare hade varit
medveten om att våra bostäder och affärer
även måste utrustas med erforderliga
utrymmen för människornas
trivsel, hade säkert flera av de fastigheter
som nu har blivit nedrivna i stället
kunnat bli föremål för en upprustning,
som i dagens bostadsbrist utgjort
en tillgång. En bidragande orsak till
en påskyndad sanering har varit att
våra innergårdar och bostadsområden
har varit så hårt exploaterade, att man
inte har beaktat de olika behov som
människorna har haft på skilda områ -

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. vissa gemensamhetsanläggningar m
den. Våra nya stadsplaner eller byggnadsplaner
har med sin utformning för
den nu pågående byggnationen liksom
den framtida bebyggelsen i stor utsträckning
beaktat nu aktuella behov
av parkeringsplatser, lekplatser liksom
övriga anordningar som är nödvändiga
för att de boende skall känna den trivsel
som en modern bostad bör skänka.

Lagen synes i första band komma
att bli ett värdefullt instrument för att
lösa den redan befintliga bebyggelsens
problem, främst den som helt eller delvis
saknar de nu aktuella anläggningarna.
Men även för den bebyggelse som
planeras bör lagen fylla en stor uppgift.
Även om fastigheter rivs, kvarstår
ofta de många små äganderätterna till
olika tomter, och äganderättsförhållandena
kan vara sådana — även om man
eftersträvar att genom inköp sammanföra
tomter och staten skapat instrument
för att underlätta sådana sammanslagningar,
bland annat genom expropriationslagen
— att flera ägare
med fördel kan gemensamt lösa vissa
frågor och klara angelägenheter till
exempel av den art som anges i lagförslaget.
Diskussionen om luftföroreningarna
tilltar i styrka, och vi är alla
medvetna om att luftföroreningarna
blir allt svårare. I samband med den
planerade bebyggelsen är det angeläget
att framhålla önskvärdheten av att värmecentralerna
sammanföres i större
enheter och att man om möjligt kommer
bort från den ordningen att varje
fastighet inom ett kvarter skall ha sin
egen värmeanläggning.

Det är sådana problem och synpunkter
som varit avgörande för mig vid
ställningstagandet till en av de frågor
som är kontroversiella i denna diskussion,
nämligen byggnadsnämndernas
ställning. Jag anser det naturligt, att
byggnadsnämnderna erhåller ett starkt
inflytande på de många frågor som berörs
i lagförslaget. Byggnadsnämnderna
har att svara för planeringen, och
när nya initiativ tas — som i berörda
fall genom förrättningsman — är det

angeläget att de förslag som denne
kommer fram till skall underställas
byggnadsnämnden. I reservationen sägs
att risk för konflikter mellan förrättningsmannen
och byggnadsnämnden
kan uppstå. Rent allmänt måste man
väl ändå utgå från att byggnadsnämnderna
till sitt förfogande har folk som
kan mäta sig med förrättningsmännen
när det gäller kvalifikationer. Därtill
kommer att byggnadsnämnden som
planeringsmyndighet har en bättre
överblick av planfrågorna och därmed
också synes ha bättre förutsättningar
att bedöma lämpligheten av att gemensamhetsanläggningar
av ena eller andra
slaget utföres. Om förrättningsman,
såsom framhållits i debatten, kan utses
bland den tekniska personal som
sorterar under byggnadsnämnd, synes
det också mera naturligt att ärendena
underställes byggnadsnämnden än att,
såsom reservanterna förordar, endast
yttrande skall inhämtas från byggnadsnämnd.

Med det anförda och då herr Kristiansson
redan tidigare motiverat den
ståndpunkt som tredje lagutskottets
majoritet intagit ber jag, her talman,
att få yrka bifall till tredje lagutskottets
förslag i detta ärende, ett förslag
som överensstämmer med propositionens.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Föreliggande förslag
måste ur många synpunkter hälsas med
stor tillfredsställelse. Man kan vara glad
över att en lagstiftning utformas som
ger möjligheter att komma till rätta
med problem vilka är betydelsefulla för
både större och mindre tätorter vid nyexploatering
och även vid sanering av
gammal bebyggelse. Utifrån sådana rent
allmänna synpunkter har jag ställt mig
positiv till förslaget. När det gäller detaljfrågorna
har jag endast anslutit mig
till reservation III av herr Alexanderson
m. fl. Enligt min mening talar rimliga
skäl för att den kostnadsersättning,

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Ang. vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

som ifrågavarande reservation syftar
till, också skall utgå.

Samtidigt som jag sålunda finner att
här föreligger ett påtagligt behov kan
jag inte dölja att lagförslaget är behäftat
med åtskilliga brister. Jag konstaterar
att det tycker också lagberedningen
och lagrådet. Utskottet har likaledes
sagt ganska beska saker angående möjligheterna
av att tillämpa det föreliggande
förslaget. Utskottet säger bl. a.
att förslaget är oklart och att det möter
svårigheter att praktiskt tillämpa det,
vilket inte är någon rekommendation
för en lag. Det har också sagts av utskottet
att det hade varit lämpligt om
lagen hade kunnat komma till i samband
med utformningen av jordabalken
och annan lagstiftning som därmed
sammanhänger. Det är alldeles klart att
detta hade varit önskvärt, men enligt
vår uppfattning har dessa synpunkter
inte varit så tungt vägande att vi vill
avstå från de praktiska vinsterna av att
få en lagstiftning på detta område.

Jag har av den anledningen nöjt mig
med att till utlåtandet anteckna en reservation,
i vilken jag utifrån de utgångspunkter
jag anfört konstaterar att
det i grund och botten ligger i linje
med utskottsutlåtandet att betrakta detta
förslag som någonting ofullbordat,
någonting som behöver kompletteras.

Jag har i andra sammanhang deltagit
i utformandet av förarbeten för jordlagstiftning,
för bestämmelser i fråga
om en lagstiftning som likaledes har
avsett en viss varaktighet. Det har i
dessa sammanhang ansetts vara riktigt
att innan man fann den fasta formen
tidsbegränsa lagens tillämpning.
En sådan tidsbegränsning har också i
detta fall förefallit mig vara riktig, och
från den utgångspunkten bar jag velat
bestämma en lämplig tidpunkt. Vi har
under hand inhämtat att den nya jordabalken
kan beräknas vara klar om cirka
tre år. Detta har så att säga blivit
den tidrymd som ansetts att vi borde
kunna avvakta.

På grund av de anförda skälen har

jag tillsammans med herr Grebäck yrkat,
att vid bifall till förslaget till lag
om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om förmånsrätt för fordringar
enligt samma lag sådan ändring bör
vidtagas, att ikraftträdandebestämmelsen
för vardera lagen får följande lydelse:
»Denna lag träder i kraft den
1 januari 1967 och gäller till och med
den 30 juni 1970.» Jag vet inte om jordabalken
föreligger klar just då. Jag
har emellertid varit med om att dylika
tidsbegränsningar har skett, och när
det har visat sig att den utredning och
det förslag som man velat avvakta inte
har hunnit framläggas så har man förlängt
den tid under vilken lagen har
avsetts att vara i kraft och gjort justeringar
på den punkten.

Nu kan om det som berörts sägas att
det här är fråga om åtgärder av en avsevärd
räckvidd, att åtgärder i enlighet
med det föreliggande lagförslaget är sådana
som kommer att bestå framöver.
Det kan vara en smula besvärande om
åtgärderna har vidtagits efter de föreslagna
principerna och man sedan, såsom
utskottets ärade ordförande sade,
måste modifiera och förändra ett och
annat för att få samstämmighet av det
nya med övrig lagstiftning och med
hänsyn tagen till gjorda erfarenheter.

Utskottet påpekar ju att lagens tilllämpning
bör följas med särskild uppmärksamhet
i syfte att justeringar skall
kunna åstadkommas. Det är riktigt. Om
man emellertid har den uppfattningen
att modifikationer bör ske blir ju förhållandet
detsamma, oavsett om lagen
tidsställs eller inte. En del förrättningar
kommer till stånd enligt de nuvarande
bestämmelserna, andra när ändringarna
skett. Vinsten med att tidsställa de båda
lagarna är att man på det viset får en
direkt anledning att i samband med det
kommande lagstiftningsarbetet upptaga
denna lag till behandling och därigenom
erhålla en systematisk, eu bättre
avvägd och en på erfarenheterna under
tiden grundad lagstiftning.

Jag anser detta lagstiftningsområde

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. vissa gemensamhetsanläggningar m,
vara så viktigt att jag ber att få yrka
bifall till Kungl. Maj:ts proposition med
undantag av yrkandet i reservation III
av herr Alexanderson m. fl. och det yrkande
som framställts i reservation
IV av mig och herr Grebäck, till vilka
reservationer jag således ber att få yrka
bifall.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Nilssons anförande säga, att
jag i princip kan ansluta mig till vad
han framhöll att det är önskvärt att lagen
blir föremål för omprövning och
eventuellt ändringar inom en relativt
kort tid, kanske ungefär den tid som
har angetts som provisorisk giltighetstid.

Men jag tror att detta tekniskt sett
inte gärna kan komma till uttryck på
det sätt som herr Nilsson föreslår. Man
måste även besluta regler, som reglerar
de förhållanden som skulle råda efter
det att lagstiftningen upphört att gälla.
Det kan vara förrättningar som påbörjats
och inte hunnit avslutas eller som
är föremål för prövning i högre instans.
Det kan också vara anläggningar som
är utförda och där det gäller att klara
ut hur skötsel och bidrag till underhåll
i fortsättningen skall ske o. s. v.

Jag tror därför att man måste gå den
väg som är föreslagen i utskottets utlåtande,
att man uttalar önskemålet att
lagstiftningen blir föremål för omprövning
och överväganden inom en relativt
snar framtid.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep) :

Herr talman! Jag konstaterar att det
råder en principiell överensstämmelse
mellan vad jag tidigare anfört och vad
herr Alexanderson nu säger. Jag vill
erinra om hur professor Lundstedt i
Uppsala uttryckte saken så vid en stor
diskussion: »En fördömd princip är
den som det inte går att tillämpa i praktiken.
»

Jag konstaterar också att de praktiska
svårigheter som herr Alexanderson
pekar på — förrättningar på gång och
ändrade bestämmelser då vi har sett
lagens verkningar o. s. v. — uppträder
även om man reviderar lagen i dess
olika detaljer. De uppträder inte oftare
i det ena fallet än i det andra.

Så praktiskt skulle jag vilja bedöma
det, men det kanske man inte kan göra
ur den högre juridikens synpunkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets förevarande
utlåtande komme att framställas
först särskilt angående punkten A,
därefter särskilt rörande punkten B
såvitt avsåge byggnadsnämnds befogenheter,
m. in., vidare särskilt i fråga om
punkten B i vad gällde ersättning till
sakägare för nedlagda kostnader vid
förrättning, ytterligare särskilt i avseende
å punkten B såvitt gällde ikraftträdandebestämmelser,
härpå särskilt
angående punkten B i övrigt samt slutligen
särskilt beträffande utskottets
hemställan under punkterna C och D.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Lidgard och herr
Bengtson i Solna vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57
punkten A, röstar

Ja;

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Ang. vissa gemensamhetsanläggmngar m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lidgard och
herr Bengtson i Solna vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—102;

Nej— 24.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande punkten B i vad avsåge
byggnadsnämnds befogenheter, m. m.,
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Alexanderson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med II betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57
punkten B såvitt avser byggnadsnämnds
befogenheter, m. m., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson

m. fl. vid utlåtandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 25.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende å punkten B såvitt gällde
ersättning till sakägare för nedlagda
kostnader vid förrättning, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57
punkten B såvitt avser ersättning till
sakägare för nedlagda kostnader vid
förrättning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson

92 Nr 38 Tisdagen den 13 december 1966

Ang. tidpunkten för ikraftträdandet av lagen om vad som är fast egendom m. m,

m. il. vid utlåtandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 73;

Nej — 59.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten B i vad anginge
ikraftträdandebestämmelser gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ferdinand Nilsson
och herr Grebäck vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57
punkten B såvitt gäller ikraftträdandebestämmelser,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ferdinand
Nilsson och herr Grebäck vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 38.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt hemställt i punkten
B.

Slutligen bifölls vad utskottet i
punkterna C och D hemställt.

Ang. tidpunkten för ikraftträdandet av
lagen om vad som är fast egendom m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av punkterna
1 och 2 i bestämmelserna om införande
av lagen den 29 juli 1966 (nr 453)
om vad som är fast egendom, m. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 november 1966
dagtecknad proposition, nr 158, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
punkterna 1 och 2 i bestämmelserna
om införande av lagen den 29 juli 1966
(nr 453) om vad som är fast egendom;

2) lag angående ändrad lydelse av
punkt 1 i bestämmelserna om införande
av lagen den 29 juli 1966 (nr 454)
om företagsinteckning;

3) lag angående ändrad lydelse av
bestämmelserna om införande av lagen
den 29 juli 1966 (nr 456) om ändrad
lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken;

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Ang. tidpunkten för ikraftträdandet av

4) lag angående ändrad lydelse av
bestämmelsen om införande av lagen
den 29 juli 1966 (nr 457) om ändring
i förordningen den 20 november 1845
(nr 50 s. 1) i avseende på handel om
lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva;

5) lag om ändrad lydelse av bestämmelsen
om införande av lagen den 29
juli 1966 (nr 458) angående ändrad
lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8
april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen
handling;

6) lag angående ändrad lydelse av
bestämmelsen om införande av lagen
den 13 maj 1966 (nr 136) om ändrad
lydelse av 4 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

I propositionen hade föreslagits, att
tidpunkten för ikraftträdandet av lagen
om vad som är fast egendom och lagen
om företagsinteckning samt vissa lagar,
som anknöte till dessa lagar, skulle
ändras från den 1 januari 1967 till den
1 juli samma år.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat de i anledning av
densamma väckta likalydande motionerna
I: 807, av herrar Blomquist och
Dalilén, samt II: 981, av herr Regnéll
m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att lagen om vad som är
fast egendom och lagen om företagsinteckning
jämte övriga i propositionen
nr 158 omnämnda lagar skulle träda
i kraft den 1 april 1967.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med avslag på motionerna
I: 807 och II: 981 måtte bifalla
förevarande proposition, nr 158.

Därjämte hade utskottet hemställt,
att förevarande ärende måtte företagas
till avgörande efter allenast en bordläggning.

Reservation hade avgivits av herrar
Ebbe Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Hedin,
Tobé och Elmstedt, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven

lagen om vad som är fast egendom m. m.
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med förklaring att förevarande
proposition, nr 158, icke kunnat
oförändrad bifallas, måtte i anledning
av motionerna 1:807 och 11:981
för sin del besluta, dels att de i propositionen
avsedda lagarna skulle träda
i kraft den dag Konungen bestämde,
dels att punkterna 1 och 2 i bestämmelserna
om införande av lagen den
29 juli 1966 (nr 453) om vad som är
fast egendom skulle erhålla i reservationen
angiven lydelse.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende skulle nu
företagas till avgörande.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Tidpunkten för ikraftträdandet
av lagen om vad som är fast
egendom samt lagen om företagsinteckning,
fastställdes tidigare i år till
den 1 januari 1967. Departementschefen
har nu föreslagit att tidpunkten
framflyttas med sex månader till den
1 juli 1967, vilken tidpunkt utskottet
har godtagit. Reservanterna är medvetna
om att det har uppstått svårigheter
att följa den uppgjorda tidsplanen
och att ett uppskov är motiverat.
Men en ändring i tidsplanen kommer
givetvis också att vålla kreditinstituten
svårigheter och kredittagarna besvikelser.
Ur den synpunkten bör man
inte göra uppskovet längre än vad som
är oundgängligen nödvändigt.

Vi har i likhet med motionärerna
uttryckt den förhoppningen att ikraftträdandet
kunde ske den 1 april 1967.
Utskottet har underrättats om och även
uttalat i utlåtandet att vissa möjligheter
torde finnas att lagen kan träda i
kraft vid nämnda tidpunkt, enär propositionen
om ändring i utsökningslagen
beräknas föreligga redan vid
vårriksdagens början. Reservanterna
är som nämnts medvetna om att tidsmarginalen
är snäv, och det kan vara
svårt att fastlägga ett tidigare datum.

94 Nr 38 Tisdagen den 13 december 1966

Ang. tidpunkten för ikraftträdandet av lagen om vad som är fast egendom in. m.

Om man nu lyckas få det hela klart
kan också en tidigareläggning vara möjlig
genom att det överlämnas åt Kungl.
Maj :t att med hänsyn till omständigheterna
bestämma dagen härför.

Vi hemställer om detta i vår reservation,
till vilken jag yrkar bifall.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det är beklagligt att
det har blivit nödvändigt att ändra tidpunkten
för ikraftträdandet av dessa
så sent som i våras antagna lagar. Av
vissa skäl har detta emellertid blivit
nödvändigt.

Nu gäller frågan hur lång tid framflyttningen
av ikraftträdandet skall avse.
Det är givetvis en omdömesfråga.

När utskottet har tillstyrkt bifall till
Kungl. Maj :ts proposition, som innebär
att lagbestämmelserna skall träda i
kraft först den 1 juli 1967, har vi lagt
huvudvikten vid den synpunkten, att
det är angeläget att allmänheten och
de som berörs av dessa bestämmelser
i god tid får veta vid vilken tidpunkt
bestämmelserna träder i kraft. Vissa
förberedelser krävs nämligen både på
det administrativa området och för
kreditinstituten. Av den anledningen
har vi ansett att det knappast finns
möjlighet att låta lagarna träda i kraft
tidigare än som här har föreslagits.

Jag får därför yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 61,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 46.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om vissa
gemensamhetsanläggningar m. m. jämte
motioner i ämnet.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Ang. affärstidslag

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 58, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till
affärstidslag jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 oktober 1966 dagtecknad
proposition, nr 144, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogat förslag till affärstidslag.

I propositionen hade föreslagits, att
den nuvarande butikstängningslagen
skulle upphävas och ersättas med en
väsentligt enklare och friare reglering
av affärstiderna i en affärstidslag. Den
vanliga affärstiden skulle utsträckas
till kl. 20 på vardagar. Huvuddelen av
den handel som för närvarande efter
dispens finge ske på annan tid än vanlig
affärstid — bland annat hela kioskhandeln
— skulle undantagas från regleringen.
Kommun skulle för särskilt
fall medgiva längre affärstid än den
vanliga affärstiden, om det vore påkallat
med hänsyn till allmänhetens
intresse.

Det hade föreslagits, att affärstidslagen
skulle träda i kraft den 1 januari
1967 och gälla till och med den 31 december
1971.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

de likalydande motionerna I: 772, av
herr Tistacl in. fl., och 11:945, av herr
Werbro in. fl.,

de likalydande motionerna 1:788, av
herr Larsson, Thorsten, och herr Svanström,
samt II: 963, av herr Mattsson
och herr Nilsson i Tvärålund,

de likalydande motionerna I: 789, av
herr Nilsson, Ferdinand, och herr

Carlsson, Eric, samt 11:965, av herr
Persson i Heden och herr Dockered,

de likalydande motionerna 1:790, av
fru Olsson, Elvy, och herr Wikberg,
samt 11:962, av herr Larsson i Öskeviksby
och herr Johansson i Skärstad,

de likalydande motionerna I: 791, av
herr Wallmark och herr Hansson, Gustaf
Henry, samt II: 966, av fröken Wetterström
m. fl., ävensom

de likalydande motionerna I: 792, av
herr Wirtén m. fl., och II: 964, av herr
Mundebo m. fl.

I motionerna I: 789 och II: 965 hade
hemställts, dels att dispensgivningen
för öppethållande av de stora företagens
butiker enligt affärstidslagens § 2
måtte handhavas restriktivt för tillgodoseende
till någon del av synpunkter
anförda av affärsanställdas förbund,
dels att försäljningen från s. k. familjebutiker
med ingen eller endast ringa
anställd arbetskraft utöver familjemedlemmar
måtte undantagas från bestämmelser
om affärstid.

I motionerna I: 790 och II: 962, I: 791
och II: 966 samt I: 792 och II: 964 hade
anhållits, att riksdagen med avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 måtte
besluta, att butikstängningslagen den 21
juli 1948 (nr 608) skulle upphävas från
och med den 1 januari 1967.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1. I: 790 och II: 902,

2. 1:791 ocli 11:966 samt

3. I: 792 och II: 964;

B. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 789 och II: 965 måtte bifalla
förevarande proposition, nr 144; samt

C. att motionerna 1:772 och 11:945
samt I: 788 och II: 963 i vad de ej kunde
anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet anfört och hemställt icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. affärstidslag

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Affärstidsutredningen
har i sitt betänkande Affärstiderna redovisat
en rad skäl för att 1948 års
butikstängningslag inte längre motsvarar
kraven i ett modernt servicesamhälle.
Den motsvarar inte konsumenternas
önskemål i fråga om affärstider,
kanske främst beroende på att
de gifta kvinnorna i ökad utsträckning
ägnar sig åt förvärvsarbete. Lagen är
vidare till sin natur konkurrensbegränsande
och står därför inte i överensstämmelse
med 1953 års lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Som
exempel på det kan nämnas kioskhandelns
uppsving, då den haft en privilegierad
ställning i butikstängningslagen.
Kommunala avvikelser är också
ur konkurrenssynpunkt högst diskutabla.
Den nuvarande lagen är dessutom
svår att tillämpa för de många
myndigheter som har att besluta efter
den, vilket leder till orimligt mycket
arbete och krångel.

Affärstidsutredningen finner i sin
sammanfattning flera skäl, som talar
för att butikstängningslagen bör upphävas
utan att ersättas med någon ny
lagstiftning, men redovisar också synpunkter
för fortsatt lagstiftning och
föreslår att en ny lag utfärdas med
karaktär av ramlagstiftning, som ger
större utrymme åt detaljhandeln att
själv bestämma över affärstiden. Utredningen
anser att man med stöd av
erfarenheterna av denna nya lag senare
får avgöra om man bör ta steget
fullt ut och helt avstå från en lagfäst
reglering.

Remissinstanserna kan indelas i tre
grupper. Den största gruppen biträder
utan reservationer utredningens förslag.
En annan grupp tillstyrker förslaget,
men stryker starkare under att
ramlagstiftningen skall ses som en
etapp på vägen mot ett helt nytt system.
En tredje och relativt stor grupp med
bl. a. ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor
uttalar sig för en

omedelbar övergång till ett fritt system.

Föredragande statsrådets slutsats är
att flera omständigheter kan anföras
till stöd för ett antagande att man med
beaktande av konsumenternas och de
affärsanställdas intressen bör kunna
avvara lagstiftning, åtminstone på
längre sikt. Trots övertygelsen om fördelarna
med ett fritt system viker
statsrådet, liksom tredje lagutskottet,
undan och följer utredningens förslag
om en liberaliserad affärstidslag under
en femårsperiod. Anledningen till denna
försiktighet är att ett omedelbart
införande av ett fritt system antas medföra
betydande olägenheter i vissa avseenden.

Enighet råder således om att lagstiftningen
på det här området är onödig
och att till och med begränsningar
i affärsmännens rätt att på vanliga
företagsekonomiska grunder avgöra,
när butikerna skall vara öppna, har
oförmånliga verkningar. Huvudfrågan
är således inte för eller emot lagstiftning,
utan när det fria systemet skall
införas.

Många motionärer i såväl denna
kammare som medkammaren har inte
blivit övertygade om de påstådda olägenheterna
med ett omedelbart införande
av ett fritt system och har därför
yrkat avslag på propositionen.

Jag vill, herr talman, med några ord
bemöta de tre huvudinvändningar som
framförts mot ett fritt system.

För det första befaras höjda priser
på grund av de ökade personalkostnader
som ett vidgat kvällsöppethållande
medför. Utredningen har diskuterat
denna fråga och säger: »Personalkostnaderna
kommer visserligen säkert att
bli högre om obekväm arbetstid tas ut
i större utsträckning. Kostnadsökningen
måste därvid slås ut på konsumenterna.
Emellertid vet man inte säkert
om detaljhandeln kommer att utnyttja
möjligheten till kvällsöppet i sådan
utsträckning att personalkostnaderna
blir ett större problem än nu. De som
kommer att utnyttja möjligheten kan

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

tankas motverka ökade lönekostnader
genom att i större utsträckning än f. n.
tillämpa självbetjänings- eller självvalssystem
och genom att hålla stängt under
tider när kundfrekvensen är låg,
t. ex. eu eller annan förmiddag. Utredningen
finner det svårt att förutsäga
om varupriserna kommer att stiga men
anser det i vart fall inte säkert att så
blir fallet. Skulle det bli en prisstegring
torde den bli obetydlig, åtminstone
om den slås ut på alla konsumenter.
» Jag delar utredningens synpunkter
i denna fråga.

För det andra har den invändningen
gjorts att vissa olägenheter för de affärsanställda
skulle bli följden. Det är
i detta sammanhang viktigt att erinra
om att de affärsanställdas arbetstid
regleras — liksom andra löntagares —
av arbetstidslagstiftningen och att de
fackliga organisationerna naturligtvis
pa sedvanligt sätt, d. v. s. förhandlingsvägen,
kommer att bevaka sina
medlemmars intressen.

För det tredje har farhågor uttalats
för att affärsinnehavare, som driver sina
företag utan anställda eller med endast
någon enstaka medhjälpare, skulle
fä särskilda svårigheter. Det gäller således
i hög grad den affärsgrupp som
också kan benämnas närlietsbutiker,
antingen de är förlagda ute på landsbygden
eller i städernas förorter. Det
gar inte att bestrida att urbaniseringsprocessen
och handelns strukturomvandling
drabbat denna grupp särskilt
hårt under senare år och att affärer
av den typen därför minskat kraftigt i
antal. Utvecklingen har säkert inte stannat
i det avseendet utan kommer att
fortsätta, antingen man inför ramlagstiftningen
såsom den nu föreslås, eller
ett helt fritt system beslutas. Det kan
emellertid starkt ifrågasättas om inte
just närhetsbutikerna skulle erbålla en
betydligt bättre chans, om de fick möjlighet
att använda konkurrensmedlet att
siilja på »rätt tid», d. v. s. välja öppethållande
efter vad som ur ekonomisk
synpunkt är mest lönsamt och inte hind 7

Första kammarens protokoll 1966. Nr 38

Ang. affärstidslag
ras av lagstiftningen. Mycket av det
som dessa affärers kundkrets nu köper
i exempelvis kiosker skulle med rätt
till kvällsöppethållande för närbutikerna
försäljas där i stället. Mycket talar
för att en fri utveckling skulle leda till
en affärstyp som kan betecknas som
en kombination av kiosken och närhetsbutiken;
en affärstyp som säkert
skulle ge konsumenten en förbättrad
service.

Jag har, herr talman, med detta velat
stryka under att vi snarast bör komma
fram till ett fritt system beträffande
affärernas öppethållande. Skälen för
detta är mycket starka, medan det som
anförts emot förefaller vara grundat på
synnerligen osäkra premisser.

Jag ber att få yrka bifall till motionerna
I: 792 och II: 964, I: 791 och
II: 966 samt I: 790 och II: 962, vilket innebär
avslag på Kungl. Maj ds proposition
nr 144 och att butikstängningslagen
av den 21 juli 1948 upphävs fr. o. m.
den 1 januari 1967.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få anknyta
till vad den föregående talaren sade angående
den stora nedläggningen av butiker
som skett och kommer att ske.

År 1963 upphörde netto enbart inom
livsmedelsbranschen 1 600 butiker. En
prognos för tiden 1964—1970 från Detaljhandelns
utredningsinstitut visar en
minskning av butikernas antal med
18 200, varav ungefär hälften enbart
livsmedelsbutiker. Mer än hälften av
hela nedgången avser familjebutiker.
Det är småföretagen som har svårt att
klara konkurrensen med de stora varuhusen.
Jag har sett exempel på hur det
går till i det fallet i min hemtrakt. Där
har den stora affären, Konsum, placerat
ut sina filialer litet varstans i socknarna
och samvetsgrant slagit ihjäl småbutikerna.
När detta var utfört drogs
filialerna in och handeln koncentrerades
på tätorterna. Denna utveckling är
mycket betänklig för människorna där.
Man måste också göra klart för sig att

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. affärstidslag

detta inte bara är ett glesorternas problem
utan i lika hög grad ett problem
i förorterna till de stora befolkningscentra
där butikerna numera är mycket
sällsynta och där butiksdöden har gått
fram hårt.

Jag ber att få konstatera vad det innebär
rent miljöpolitiskt när en liten
affär försvinner. För de människor,
som haft nära till affären och där kunnat
göra sina inköp, träffa bekanta, resonera
med affärsinnehavaren o. s. v.,
är det en miljöförlust, bygden blir fattigare
när dessa affärer upphör.

Jag är betänksam redan mot det förslag
som föreligger om att utöka affärstiden,
då jag vet vad det innebär ur
dessa konsumenters synpunkt. Man förstår
lätt vad det kan betyda för de ensamma
och för de gamla människorna
att behöva resa lång väg och sedan
stå i snabbköpsbutikernas kassaköer i
stället för att kunna få en pratstund i
affären i närheten. Människor som rör
sig mycket ute kan skämta om detta,
men för dessa gamla och ensamma människor
är det ett problem.

Jag vill också påpeka en annan sak.
Vad betyder detta för de affärsanställda?
De affärsanställdas förbund säger
själva att deras fackliga organisation är
svag. De räknar med endast 55 procents
anslutning och de har svårt att klara
sig. De som däremot är väl organiserade
är arbetsgivarna på området. Vad
hjälper det med en arbetstidslagstiftning
om övertid om det inte finns möjlighet
att få ut en skälig ersättning? Jag
har uppfattningen att det är olyckligt
att på det viset gynna de stora affärssaminanslutningarna
så att de får möjlighet
att slå ut närbutikerna. Men fördärvar
möjligheterna för många människor
att göra sina inköp på nära håll.
Jag konstaterar också att man på det
sättet bereder svårigheter för en grupp
av anställda som har betydande hinder
i sin fackliga verksamhet: en stark
motpart och en svag egen organisation.
Man kan inte komma ifrån att detta
problem är någonting som betyder väl -

digt mycket i alla glesbutiksbygderna,
således inte bara i glesbygderna utan
även i förorterna till de stora befolkningscentra.

Ur dessa synpunkter har jag och
mina medmotionärer kommit till den
uppfattningen att det inte kan vara
rimligt och riktigt att dels genom ett
dispenssystem ytterligare försvåra möjligheterna
för de anställda, dels införa
en arbetstidsbegränsning för människor
som inte har anställda, således i fall
där de fackliga problemen inte existerar.
Skulle man inte kunna gå så långt i
generositet att den som har ett eget
företag, som han sköter med hjälp av
sin familj och kanske någon halvtidsanställd
eller liknande, skall få ha öppet
när han vill och slå igen butiken
när han vill.

Utredningen har antytt att det är
svårt att tillämpa en butikstängningslag.
Javisst, det förstår var och en när
det gäller så att säga bekantsskapskretsen
kring den lilla affären. Varför skulle
man inte kunna rätta till detta genom
att säga att dessa små familjeföretag
som icke bereder sociala olägenheter
för affärsanställda skulle kunna få ha
en större frihet? Utifrån dessa utgångspunkter
önskar vi motionärer att § 2 i
förslaget till affärstidslag skall få lydelsen: »Vanlig

affärstid är vardagar mellan
klockan 8 och 20.

Om det för särskilt fall är påkallat
med hänsyn till allmänhetens intresse
skall kommunens styrelse eller nämnd
som utses av fullmäktige i kommunen
medge affärstid utöver den vanliga
dock att beträffande försäljning från
större affärsföretag med hänsyn till de
affärsanställda sådan dispens må meddelas
endast restriktivt.»

Vidare har vi föreslagit att i § 3 som
ett nionde moment tillägges, att försäljning
som handhaves av affärsinnehavare
huvudsakligen med hjälp av egna
familjemedlemmar och med biträde endast
i ringa omfattning av annan anställd
personal undantages från lagen.

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

Det talas i utredningens betänkande
om att kioskbutikerna har en favör i
förhållande till andra affärsföretag.
Skulle inte familjeföretagen, som hotas
av den butiksdöd jag siffermässigt berörde
en smula i början, kunna få chansen
att konkurrera på samma villkor
som kioskerna? Det uppstår därvidlag
inga sociala problem för någon personal,
utan innehavarna skulle kunna ha
öppet när de vill och stänga när de
vill, och det ligger någonting rimligt
och riktigt i det.

•lag ber att få yrka bifall till det förslag
till lagtext som fogats till motion
nr 789 i denna kammare och som återfinnes
även i motion nr 965 i andra
kammaren.

Herr KRISTIANSSON, SVANTE, (s):

Herr talman! I propositionen föreslås
att den nuvarande butikstängningslagen
upphävs och ersättes med
en affärstidslag med väsentligt enklare
och friare reglering av affärstiderna.

Av det av 1962 års affärstidsutredning
avgivna betänkandet framgår, att
överväganden har förelegat huruvida
den nuvarande butikstängningslagen
borde upphävas utan att ersättas med
ny lagstiftning. Efter gjorda överväganden
har man emellertid ansett det inte
vara tillrådligt att utan vidare upphäva
butikstängningslagen och förordar därför
att en ny lag utfärdas. Departementschefen
har följt utredningens förslag
och föreslår att nuvarande butikstängningslag
uppliäves och ersättes
med en affärstidslag som är enklare och
friare till sin utformning.

Genom att affärstiden utsträcks till
kl. 20.00 ges eu möjlighet för affärsidkare
alt bättre kunna betjäna sina
kunder. Viss försäljning är fritagen från
lagens tillämpning, bl. a. kioskrörelse.
I de fall det kan anses angeläget med
avvikelse från lagstadgad affärstid, kan
dispens ges härför. Det skulle enligt
förslaget ankomma på kommunerna att
besluta härom, motiverat med att dessa
bäst känner till de lokala behoven.

Ang. affärstidslag

Även om eu del av remissinstanserna
har uttalat sig för ett upphävande av
butikstängningslagen och föreslår fullständig
frihet beträffande öppethållandet,
har departementschefen i likhet
med utredningen ansett att detta skulle
kunna leda till vissa konsekvenser i
synnerhet för de anställda och för de
affärsidkare som driver sin rörelse utan
anställd arbetskraft. Lagen har föreslagits
gälla en begränsad tid, nämligen
t. o. m. den 31 december 1971. Man får
då erfarenhet för att ompröva ett nytt
ställningstagande.

Tredje lagutskottet tillstyrker enhälligt
förslaget. Som framgår av utskottsutlåtandet
förelåg visserligen ganska
många motioner, men det var dock inte
någon ledamot som tillstyrkte dessa. De
flesta motionerna motiveras med att
man vill slå vakt om småbutikerna, vilket
väl i och för sig är riktigt. Jag tror
dock man har missförstått det hela när
man försöker nå sina mål genom att
yrka avslag på butikstängningslagen
och kräva ett fritt öppethållande. Detta
skulle ju innebära att de som blir värst
utsatta är just småbutikerna för den
händelse man får ett fritt öppethållande.
Alla bör väl ha klart för sig att det
för de stora affärerna och varuhusen
inte är någon svårighet att hålla öppet
strängt taget när som helst, ty de har
ju ekonomiska resurser att ha antingen
heltidsanställd eller deltidsanställd personal.
För de butiksinnehavare som
själva driver sin affär kan det väl inte
vara rimligt att kräva ett öppethållande
efter kl. 20.00. Man måste räkna med
att alla affärsmän som själva driver sin
rörelse även har någonting för butikens
vidkommande att syssla med efter kl.
20.00, vilket naturligtvis skulle bli en
orimlig arbetsuppgift. Jag tror att motionärerna
i sitt nit har missförstått vilka
konsekvenserna skulle bli för småbutikerna
om öppethållandet släpptes
fritt.

Herr Ferdinand Nilsson har tillställt
kammaren ett yrkande. Jag skall gärna
medge att i lians yrkande beträffande

100 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. affärstidslag

§ 2 ligger en tanke, då han vill slå vakt
om familjebutikerna. Denna paragraf
innebär restriktivitet beträffande öppethållandet
med möjlighet till dispenser
för de stora affärerna och varuhusen.
Förslaget innehåller dessutom att kommunerna
skall bestämma i sådana frågor,
och de bör ju vara kapabla att bedöma
i vilken mån dispenser skall ges.
Därför kan man enligt min mening
knappast göra gällande att det ligger
någon fara i vad som föreslås enligt § 2.

Yrkandet beträffande § 3 gäller försäljning
som handhaves av affärsinnehavare
huvudsakligen med hjälp av
egna familjemedlemmar och med biträde
endast i ringa omfattning av annan
anställd personal. Jag har väldigt svårt
att förstå liur man skall kunna utfärda
någon bestämmelse i anslutning till det
förslaget. Att precisera antalet familjemedlemmar
i sådana fall är en uppgift
som, förefaller det mig, gränsar strängt
taget till det omöjliga. Likaså är det
mycket svårt att precisera innebörden
i uttrycket »biträde endast i ringa omfattning».

För min del anser jag alltså att det
saknas förutsättningar att åstadkomma
några bestämmelser, och därför är det
inte möjligt att biträda herr Ferdinand
Nilssons yrkande.

Med dessa ord yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Först vill jag understryka att när jag
önskade ge familjebutikerna möjlighet
att hålla öppet avsåg jag inte någon
skyldighet att hålla öppet dygnet runt.
Min mening var helt enkelt att eftersom
de inte har något problem med
anställda och inte behöver någon arbetstidslagstiftning
skulle de kunna hålla
öppet när detta anses motiverat och
sedan stänga.

Hur många medlemmar det sedan
skall vara i familjen —- ja, förlåt mig,
det överlåter jag till familjeplaneringen
så att säga, det är inte min detalj! Den
saken lämnar jag fullständigt därhän.

Då det gäller uttrycket med hjälp endast
i »ringa omfattning» vill jag understryka
att detta begrepp finns i en
hel del andra lagar, exempelvis när
man från omsättningsskatt undantar
försäljning som bedrivs »i ringa omfattning».
Begreppet »ringa omfattning»
är ingen nyhet i svensk lag, och vi behöver
därför inte vara så rädda för det.
Om man använder praktiskt förstånd
och inte bara försöker resonera bort
saken går det nog att klara detta. Så
pass mycket är jag övertygad om att
man kan borta i kanslihuset, att vi
skulle kunna få en förordning som det
gick att tillämpa ganska hyggligt — det
är ju så många andra förordningar man
kan åstadkomma.

Jag har en bestämd känsla av att om
vi kan bidra till att bevara en mängd
närbutiker och andra små företag gör
vi en stor tjänst åt många, många av
de konsumenter som det här väsentligen
är frågan om. Konsumenterna har
ganska nära till butiken i en storstads
centrum och i en större tätort, men
alla de människor som bor ute i bygderna
och i förorterna har problemet
på ett helt annat sätt. Tänk litet på dem
också, när ni talar om konsumentintresset! Det

sägs att kommunerna skulle vara
kapabla att sköta dispensfrågorna utan
den där hänvisningen. Men i alla fall
är det bra att ha någonting att hålla
sig till, att veta om man skall vara restriktiv
eller generös. Den synpunkten
tycker jag att man inte alldeles skall
bortresonera.

Och det måste jag säga, att släpper
ni lagen fullkomligt fri tar ni död på
den lilla företagsamheten generellt.
Kanske är det ett önskemål på sina
håll, men nog tror jag att den utvecklingen
vore till skada för miljön och
för alla de människor som verkligen
behöver dessa småaffärer och som har
trevnad och trivsel av att sådana affärer
finns, så att de kan klara sig utan
att behöva trängas i varuhusen och
snabbköpsbutikerna.

Tisdagen den 13 december 1966

Nr 38

101

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Ett enhälligt utskott
har avvisat alla motionärernas yrkanden.
Utskottets talesman har redovisat
skälen härför, och jag tänker därför
inte förlänga den här debatten genom
att ta upp motionärernas argument till
förnyad granskning. Låt mig emellertid
sammanfattningsvis få säga, att motionärernas
kritik av propositionen ger en
god bild av vilka skiftande intressen
som gör sig gällande i diskussionen
kring affärstiderna — och kanske också
i någon mån av de överdrifter som
understundom förekommer i denna debatt.
Det är verkligen spännvidd mellan
de yrkanden som förekommer i
vissa motioner, att all lagstiftning på
det här området i frihetens namn borde
upphävas, och yrkanden i andra
motioner, att lagstiftningen borde utformas
så att den gynnade en speciell
typ av affärsföretag. Och när det gäller
bedömningen av vilka konsekvenser
den föreslagna lagstiftningen kommer
att medföra skiftar motionärernas
uppfattningar mellan synpunkter som
gör gällande, att den föreslagna lagstiftningen
hänsynslöst går på en linje
som till sina verkningar uppenbarligen
gynnar varuhusen och storkedjeföretagen,
och synpunkten att de speciella
problem som uppstår för småbutiksinnehavaren
inte bör överbetonas och
att man betraktar den föreslagna lagen
som en konkurrens- och utveeklingshämmande
faktor.

Det är mot bakgrunden av denna intressesplittring
och de olika uppfattningar
som motionärerna gett uttryck
åt om hur samhället bör ställa sig till
dessa intressemotsättningar angeläget
att framhålla att propositionen i allt
väsentligt bygger på affärstidsutredningens
enhälliga förslag. I utredningen
var alla de borgerliga partierna företrädda,
och där satt också representanter
för handeln och de affärsanstiillda.

Vid den avvägning mellan olika intressen
som utredningen av naturliga

Ang. affärstidslag
skäl måste göra kom man fram till att
inte förorda en avveckling av affärstidsregleringen.
Man ansåg nämligen
att risken för negativa verkningar av
en övergång till ett helt fritt system såväl
ur konsumenternas som de handelsanställdas
och handelsidkarnas synpunkt
övervägde de fördelar som kunde
vara att vinna därmed.

Jag skall gärna medge att utredningen
i betydande grad fått stödja sig på
antaganden när det gäller de konsekvenser
som ett slopande av lagstiftningen
på detta område skulle komma
att medföra. Jag tror emellertid att
man skall tänka på att vi här har haft
en lagreglering som stora grupper har
anpassat sig till under en lång tid. I
sina huvuddrag daterar sig regleringen
från år 1939, och då hade vi redan i
trettio år haft lagstiftning om affärstiden.
Det kan såvitt jag förstår inte
vara klok politik att bortse från de farhågor
som utredningen och även ett
mycket stort antal remissinstanser har
anfört och tvärt avskaffa en sådan
reglering. Det finns så mycket mindre
anledning härtill som allt talar för att
konsumentintressena, som i de här
sammanhangen naturligtvis måste tillmätas
mycket stark prioritet, för närvarande
inte påkallar en fullständig avveckling
av regleringen.

Utredningen och en bred remissopinion
— bakom vilken bl. a. står LO
och TCO som i dessa sammanhang också
liar konsumentsynpunkter att bevaka
— anser att allmänhetens intresse
i fråga om affärstidens längd och förläggning
i allt väsentligt kan tillgodoses
inom ramen för en fortsatt men
friare lagstiftning av affärstiden. Denna
bedömning bygger på ett synnerligen
omfattande utredningsmaterial,
nämligen resultatet av ett stort antal
mycket grundliga konsumentundersökningar
som redovisas i andra delen av
utredningens betänkande. Med hänsyn
till resultatet av dessa undersökningar
menar jag att man inte med fog kan
göra gällande alt konsumenternas press

102 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

Ang. affärstidslag

pa handeln, åt! hålla öppet längre och
under andra tider än för närvarande,
ännu så länge är större än att dessa
önskemål kan tillmötesgås inom ramen
för denna nya affärstidslag. Ett genomgående
drag i den föreslagna lagen är
att den ger en väsentligt större frihet
åt handeln än den nuvarande butikstängningslagen
gör att anpassa sig
efter konsumenternas önskemål. Den
innebär också en avsevärd förenkling.

Såsom framgår av vad jag sagt har
den ökade friheten och förenklingen
tillkommit med utgångspunkt från konsumenternas
intressen. Regeringen har
emellertid i sin bedömning av de här
frågorna varit starkt medveten om att
utvecklingen snabbt kan komma att förändra
såväl konsumenternas anspråk
som handelns förutsättningar att anpassa
sig till nya förhållanden. Fördenskull
har också föreslagits att lagen
bara skall gälla i fem år. Tidsbegränsningen
är regeringens förslag och har
ingen motsvarighet i utredningsförslaget.
Vid utgången av denna femårsperiod
får man på nytt pröva frågan
om affärstidsregleringen skall slopas
helt. Erfarenheterna av den friare reglering
som den nya lagen innebär och
den utveckling som torde komma att
ske inom ramen för denna lag bör då
kunna ge oss eu bättre vägledning för
prövningen om och i vilken mån vi behöver
en lagstiftning på detta område
i fortsättningen.

Med anledning av det yrkande som
ställts här av herr Ferdinand Nilsson
''ill jag bara säga, att det ändå är rätt
orimligt att man skulle knyta an frågan
om öppethållande för affärerna till
fragan om affärsverksamhetens ägandeförhållande.
Om det är familjeföretag
med någon enstaka anställd skall man
ha en speciell lagstiftning, och om det
är fråga om andra företagsformer
skall man ha en annan lagstiftning. Jag
delar utskottsrepresentantens åsikt på
denna punkt, att man inte kan utforma
en lag på det sättet.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber först att få
slå fast vilka det är som talar för de
stora och vilka det är som talar för de
små.

Sedan vill jag säga att jag inte riktigt
kunde fatta att herr statsrådet ansåg
det vara så konstigt att ha en lagstiftning
för en affärsform där det fanns
anställda i större utsträckning och en
för företag där de anställdas problem
inte spelade samma roll. Jag tycker att
det är en naturlig uppdelning att man
gör en tidsbegränsning som skyddar
dessa människor som har en svag facklig
organisation och en motpart som är
mycket starkt fackligt organiserad —-tv det är handelns arbetsgivare. Jag
trodde att det var god politik i detta
land att försöka slå vakt om den svagare
parten. Jag har en bestämd känsla
av att vi inom centern — det nya arbetarpartiet
— har en uppgift där.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Bara ett par ord i anslutning
till det sista som herr Ferdinand
Nilsson sade om att vi genom diskussionen
kring denna fråga fått klart
vem som slår vakt om de små.

Jag skall då kort säga att det fanns
en remissinstans — möjligen var det
någon mer — som inte ville ha någon
ändring när det gäller butikstängningslagen
eller som i varje fall var
tveksam. Det var centerns kvinnoförbund.
Herr Ferdinand Nilsson vill ha
en annan utformning av lagstiftningen,
och fru Elvy Olsson, centerns enda
kvinnliga representant i kammaren, vill
avskaffa lagstiftningen. Jag tycker nog
att det är väldigt svårt att med utgångspunkt
från dessa skilda ställningstaganden
få klarhet i på vilket sätt centern
i detta sammanhang anser sig vara den
speciella företrädaren för de små företagen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yr -

Tisdagen den 13 december 196G

Nr 38

103

kats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

dels att utskottets hemställan skulle
bifallas,

dels ock att kammaren skulle bifalla
de i punkten angivna motionerna, vilket
förslag innebure avslag å Kungl.
Maj:ts förevarande proposition samt
upphävande av butikstängningslagen
från och med den 1 januari 1967.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i punkten angivna
motionerna samt avslås alltså
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och upphäves butikstängningslagen
fr. o. in. den 1 januari 1967.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 13.

Ang. affärstidslag

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till herr
Ferdinand Nilssons under överläggningen
framställda yrkande; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

På gjord proposition bifölls härpå
utskottets i punkten C gjorda hemställan.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 59, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning
i allmän flottled, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att främja fisket i Torne
älv; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden,

varvid utlåtandet nr 30 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets
utlåtande nr 163, sammansatta
konstitutions- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1 ävensom sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 1 i nu nämnd ordning

104 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966

skulle uppföras näst efter konstitutionsutskottets
memorial nr 46.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om erkännande
och verkställighet av skiljedomar
i vissa internationella investeringstvister,
m. in.; samt

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om immunitet och
privilegier, m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial:
nr 44, angående viss utredning rörande
registrering av partibeteckningar;
och

nr 45, med förslag till vissa ändringar
i riksdagsstadgan; samt

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

57, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående anvisande av anslag för partiell
flyttning av riksdagsbiblioteket;

nr 58, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
ordinariesättning av vissa tjänster vid
riksbanken m. in.;

nr 59, angående ordinariesättning av
en tjänst vid riksdagens förvaltningskontor; nr

60, med förslag till ändringar i
bankoreglementet, reglementet för riksgäldskontoret
och reglementet för riksdagsbiblioteket; nr

61, angående instruktion för bankoutskottet; nr

62, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående iordningställande av
ledamotsrum i riksdagshuset; och

nr 63, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motioner om
arbetsrum för riksdagens ledamöter
m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.34.

In fidem
K.-G. Lindelöiw

KUNGL. BOKTR. STHLM IM