Nr 38 FÖRSTA KAMMAREN 1965 (Riksdagens protokoll 1965:38)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 38 FÖRSTA KAMMAREN 1965

26 november—1 december

Debatter m. m.

Fredagen den 26 november Sid.

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Carlsson, Eric, ang. en sänkning av den allmänna pensionsåldern
............................................ 6

av herr Hubinette om åtgärder för ökad kännedom om förmånerna
för handikappade ................................ 6

av fru Segerstedt Wiberg ang. export av krigsmateriel till Portugal
m. fl. länder................. 6

Tisdagen den 30 november

Svar på enkla frågor:

av fru Segerstedt Wiberg ang. export av krigsmateriel till Por -

tugal m. fl. länder...................................... 8

av herr Arvidson om skördeskadeersättning i vissa fall...... 9

av herr Carlsson, Eric, ang. en sänkning av den allmänna pensionsåldern
.......................................... 10

av herr Hubinette om åtgärder för ökad kännedom om förmånerna
för handikappade ................................ 13

av herr Petersson, Erik Filip, om åtgärder för snabbare behandling
av ärenden i försäkringsdomstolen .................. 14

Svar på interpellation av herr Hedlund ang. lokaliseringspolitiken 15

Svar på enkel fråga av herr Risberg ang. lokaliseringsstödet för
norra Bohuslän .......................................... 19

Svar på interpellation av herr Magnusson ang. lokaliseringsstödet
för Dalsland, Värmland och norra Bohuslän.................. 19

Interpellation av herr Virgin ang. beslutat beställningsstopp för
krigsmateriel ............................................ 25

1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 38

Nr 38

Innehåll

Onsdagen den 1 december sid.

Svar på interpellationer:

av herr Wallmark ang. förverkligandet av de utbildningspoli tiska

målsättningarna .................................. 27

av herr Lundström om ökad utbildning av tandvårdspersonal. . 32

av herr Jacobsson, Gösta, ang. importen av utländsk arbetskraft 39
av herr Olsson, Johan, ang. utredning om störstadsproblem och
samhällsstruktur ...................................... 46

Om statsbidrag till riksdagspartiernas kostnader för gruppkanslier 50

Maximibeloppet för enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet
enligt kollektivavtalslagen.................................. 56

Möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten
att köpa virke från domänverket............................ 60

Om överförande av kronoskog till allmänning .................. 74

Om utbildning och fortbildning av företagare.................. 75

Interpellation av herr Kristiansson, Axel, ang. kompensationen för
kostnadsstegringarna i jordbruksproduktionen .............. 78

Meddelande ang. enkel fråga av herr Risberg om upprustning av
Torslanda flygplats.......... 79

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 1 december

Statsutskottets utlåtande nr 178, ang. anslag på tilläggsstat I: Förvärv
av viss fastighet inom stadsdelen Lilla Essingen i Stockholm
.................................................... 50

— nr 163, ang. ny organisation av försvarets fabriksstyrelse, m. m. 50

— nr 164, ang. ökad läkarutbildning i Göteborg m. m........... 50

— nr 165, ang. bidragsunderlaget för statliga lån till kommuner

vid ny- eller tillbyggnad av permanenta skollokaler.......... 50

— nr 166, ang. eftergift av den rätt staten kan ha på grund av s. k.

garantiförbindelser som avgetts i ärenden om visering...... 50

— nr 167, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv...................... 50

Bevillningsutskottets betänkande nr 48, om avskaffande av skatten
på teknisk sprit.......................................... 50

— nr 51, ang. ändringar i det allmänna tull- och handelsavtalet

(GATT) ................................................ 50

Bankoutskottets utlåtande nr 54, om statsbidrag till riksdagspartiernas
kostnader för gruppkanslier........................ 50

— memorial nr 56, ang. överlämnande till konstitutionsutskottet

av vissa till bankoutskottet hänvisade motioner.............. 55

Innehåll

Nr 38

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 35, ang. fortsatt giltighet av lagen
med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret ............................................ 55

— nr 36, ang. särskilt forum vid talan om ämbetsbrott.......... 55

Bankoutskottets utlåtande nr 55, ang. särskilt forum vid talan om
ämbetsbrott.............................................. 55

Första lagutskottets utlåtande nr 37, ang. ändring i brottsbalken
m. .................................................... 55

Andra lagutskottets utlåtande nr 73, ang. kostnaderna för skolskjutsar
i vissa fall ...................................... 55

— nr 74, ang. vissa författningsändringar m. m. som sammanhänger
med förhandlingsrättsreformen .................... 56

Statsutskottets utlåtande nr 168, ang. vissa författningsändringar
m. m. som sammanhänger med förhandlingsrättsreformen .... 56

Andra lagutskottets utlåtande nr 77, ang. vattenvård, luftvård och
bullerfrågor ............................................ 56

— nr 78, ang. maximibeloppet för enskild arbetstagares skade ståndsskyldighet

enligt kollektivavtalslagen ................ 56

Jordbruksutskottets utlåtande nr 26, ang. möjligheterna för inlandssågverken
i Norrbotten och Västerbotten att köpa virke
från domänverket........................................ 60

— nr 27, om överförande av kronoskog till allmänning.......... 74

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 49, ang. disponerandet
av Kullaberg som fritidsområde............................ 75

— nr 50, om utbildning och fortbildning av företagare.......... 75

■1‘:‘ > . r Ii -

■'') ! • •

■■ i

, ■:> , ■: ■

''■fc :'' ■ -> i ■ ■ r

■ . (ur '' ; vtwfotä ■i.

• 1: li!,;-t .ä ■

vt v ‘jfiar.m-k

■ ‘

iW ! A>~i !''!■'' :in • . js i s ’ • . .''o *''i

-■mim* •* ''»fl>• .j•’ . . >. • v; ■

I >!k-x '' tulU1’''

tf:

■ ■ i» - it :

»T .‘ivi

fi *1».. 1. '' ;''i•“

»axt-;/''rtrtfb /•; • •

• • • ''h\li : i in ;fc y '';vn«

• ■ Ii

i * u ’. .• f

Fredagen den 26 november 1965

Nr 38

Fredagen den 26 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
tjänstledighet från riksdagsarbetet för
tiden den 29 november—den 4 december
för att i egenskap av ordförande i
fredsforskningsutredningen deltaga i
konsultationer i Moskva.

Stockholm den 26 november 1965

Alva Myrdal

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 360,
till Konungen angående val av ordförande
i riksgäldsfullmäktige med suppleant; dels

ock till riksdagens förordnanden
:

nr 361, för herr Albin Lars Gerhard
Lindmark att vara ordförande i riksgäldsfullmäktige;
och

nr 362, för herr Erik Selmer Johan
Adamsson att vara suppleant för ordföranden
i riksgäldsfullmäktige.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in., jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),
m. in.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:
nr 163, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående ny organisation
av försvarets fabriksstyrelse
in. m., dels riksdagens år 1964 församlade
revisorers berättelse angående
statsverket, i vad berättelsen avser det
ekonomiska utfallet av driften vid försvarets
fabriksverks tvätt- och reparation
sanstalt er, jämte i ämnet väckta motioner; nr

164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad läkarutbildning
i Göteborg m. m.;

nr 165, i anledning av väckta motioner
angående bidragsunderlaget för
statliga lån till kommuner vid ny- eller
tillbyggnad av permanenta skollokaler;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergift av den
rätt staten kan ha på grund av s. k. garantiförbindelser
som avgetts i ärenden
om visering jämte i ämnet väckta motioner; nr

167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv; samt
nr 168, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa författningsändringar
in. in. som sammanhänger
med förhandlingsrättsreformen, såvitt
propositionen hänvisats till statsutskottet; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 48, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av skatten på teknisk
sprit; samt

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
ändringar i det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT);

Nr 38

Fredagen den 20 november 1965

Meddelande ang. enkla frågor

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 54, i anledning av motioner om
statsbidrag till riksdagspartiernas kostnader
för gruppkanslier;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om ändring i reglerna angående
särskilt forum vid talan om ämbetsbrott;
samt

nr 56, angående överlämnande till
konstitutionsutskottet av vissa till bankoutskottet
hänvisade motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret;

nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition om ändring i reglerna
angående särskilt forum vid talan
om ämbetsbrott, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock Kungl.
Maj :ts proposition om upphävande av
reglerna i konkurrensbegränsningslagen
angående särskilt forum vid talan om
ämbetsbrott; samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i brottsbalken m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 73, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående
kostnaderna för skolskjutsar i vissa
fall;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa författningsändringar
m. m. som sammanhänger
med förhandlingsrättsreformen, i vad
propositionen hänvisats till lagutskott;

nr 77, i anledning av väckta motioner
angående vattenvård, luftvård och
bullerfrågor; samt

nr 78, i anledning av väckta motioner
angående maximibeloppet för enskild
arbetstagares skadeståndsskyldighet
enligt kollektivavtalslagen;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av väckta motioner
angående möjligheterna för inlandssåg -

verken i Norrbotten och Västerbotten
att köpa virke från domänverket; samt
nr 27, i anledning av väckta motioner
om överförande av kronoskog till
allmänning; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

49, i anledning av väckt motion
angående disponerandet av Kullaberg
som fritidsområde; samt

nr 50, i anledning av väckta motioner
om utbildning och fortbildning av företagare.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor framställts, nämligen

den 24 november av herr Carlsson,
Eric, (ep) till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet: »Har Statsrådet
för avsikt att genom ytterligare
tilläggsdirektiv till pensionsförsäkringskommittén
låta utreda frågan om en
sänkt allmän pensionsålder?»;

den 25 november av herr Hubinette
(h) till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet: »Avser Herr Statsrådet
att vidtaga några åtgärder för
att bland socialrådgivare, läkare, sjuksköterskor
etc. sprida kännedom om
vilka statliga förmåner handikappade är
berättigade till?»; samt

den 25 november av fru Segerstedt
Wiberg (fp) till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet: »Har
på senare tid licens givits för export av
krigsmateriel till Portugal, Angola eller
Mozambique?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 30 november 1965

Nr 38

Tisdagen den 30 november

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollen för den 23
och den 24 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Kling för tiden den 1 och
den 2 december för utrikes tjänsteresa.

Upplästes följande inkomna läkarintyg: Till

riksdagens första kammare

På begäran av riksdagsman Gustaf
Elofsson från Vä intygas härmed, att
han på grund av nyupptäckt blodbrist
icke kan deltaga i riksdagsarbetet från
och med den 30/11 1965, och att han
beräknas behöva vara borta ytterligare
minst två veckor från dagens datum
räknat.

Centrallasarettet, Kristianstad, den 29
november 1965

Henning Lindholm
Överläkare, med. doktor

Kammaren beviljade herr Elofsson
ledighet från riksdagsgöromålen för
den tid, varunder han på grund av den
i läkarintyget omförmälda sjukdomen
vore oförmögen till arbete.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 357,
till Konungen angående val av en fullmäktig
i riksbanken med suppleant;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

358, för herr Erik Gunnar VVärnberg
att vara fullmäktig i riksbanken;
samt

nr 359, för herr Villiam Björk att vara
suppleant för en fullmäktig i riksbanken.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 368, i anledning av väckta motioner
om höjd övre gräns för lån ur kronotorparnas
inventarielånefond; och
nr 369, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för att förhindra
olaga trålfiske i Öresund.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 381, till Konungen i anledning av
motioner angående olje- och bensinhandelns
organisation.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 383, i anledning av väckta motioner
angående värdebeständig placering
av arbetslöshetskassornas fondmedel;
och

nr 384, i anledning av väckta motioner
om sjukförsäkringsförmånerna för
utlandssvenskar.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 385, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av
kronan tillhörig mark; och

nr 386, i anledning av väckta motioner
angående de partiellt arbetsföras
pensionsriitt in. in.

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Ang. export av krigsmateriel till
Portugal m. fl. länder

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE erhöll ordet
för att besvara fru Segerstedt Wibergs
fråga angående export av krigsmateriel
till Portugal in. fl. länder, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
26 november, och anförde:

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
har frågat mig, om det på senare tid
getts licens för export av krigsmateriel
till Portugal, Angola eller Mozambique.

Med anledning härav får jag meddela
att det efter år 1961 inte lämnats något
utförseltillstånd för krigsmateriel till
Portugal eller angivna områden med
undantag för mindre partier av röksvagt
krut för hagelpatroner och av råvaror
för tillverkning av sprängämnen
för civilt bruk. Hagelpatroner är inte
krigsmateriel enligt utförselkungörelsen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det snabba svaret.

Min fråga ställdes i samband med
säkerhetsrådets uppmaning förra veckan
till FN :s medlemsstater att inte leverera
vapen eller utrustning för vapentillverkning
till Portugal. Liknande uppmaningar
har som bekant tidigare gjorts
av säkerhetsrådet och generalförsamlingen.
Alla vet liurudant läget är i de
portugisiska områdena. Där förekommer
ett ohyggligt förtryck mot de färgade.
Jag tror inte de har någon garanti
för att inte jaktgevär kommer till
användning även under den pågående
terrorn.

Jag tycker mig av svaret förstå, att
statsrådet Lange egentligen anser att
min fråga inte är värd stor uppmärksamhet.
Endast för mindre kvantiteter
har exportlicens givits, och då för
röksvagt krut och för råvaror till
sprängämnen för civilt bruk. Men vilka
garantier har statsrådet för att inte

dessa små kvantiteter kommer till användning
i jakten på människor eller
för tillverkning i militärt syfte? Krut
liar ju år efter år exporterats till Portugal
och dess besittningar. Hagelpatroner
är enligt utförselkungörelsen inte
krigsmateriel, säger statsrådet. Men nog
krävs det exportlicens för utförsel? Och
varför vägras inte licens i dessa diskutabla
fall?

Det tycks mig som om en vägran
bättre skulle överensstämma med talet
om den positiva neutraliteten och våra
förpliktelser mot FN. Och om jag fattade
statsrådet Lange rätt i TV-debatten
nyligen, håller Sverige i fråga om
all vapenexport på att man skall följa
säkerhetsrådets rekommendationer till
punkt och pricka.

Här är det fråga om vapen som kan
användas i jakten på människor. Det
är ju allmänt bekant att den portugisiska
regimen möter krav på social
rättvisa mera med våld och med militära
maktmedel än med maningar och
lugn eftertänksamhet.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Hade jag ansett fru Segerstedt
Wibergs fråga inte vara värd
någon uppmärksamhet, kanske jag hade
kunnat nöja mig med ett enkelt nej på
frågan.

Någon krigsmaterielexport har av naturliga
skäl inte förekommit under senare
år till dessa områden och knappast,
såvitt jag erinrar mig, dessförinnan
heller. Jag har här visat litet utförligare
— jag ansåg att jag kunde redovisa
det — att smärre partier av hagelgevär
och röksvagt krut och sprängämnen
för civilt bruk gått ut till dessa
områden. Vid de undersökningar som
gjorts bar ingenting framkommit som
tyder på att dessa sprängämnen användes
för militärt ändamål, och de kvantiteter
det rört sig om har som sagt
varit rätt små.

Vad beträffar hagelgevär och röksvagt
krut är enligt de flesta länders bestämmelser
ammunition för jakt och

Tisdagen den 30 november 1965

Nr 38

sport inte krigsmateriel. Vi kräver ända
iicens, men det är att observera att ammunition
för jakt- och sportvapen normalt
inte går att använda i militära vapen.
Jag tror inte att det är så stor
risk att man vare sig från det ena eller
andra hållet börjar jaga människor med
hagelbössor.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag tror kanske inte, att
det är så stor åsiktsskillnad mellan
statsrådet och mig, men jag vädjar till
statsrådet att han stoppar även den export
som förekommer, eftersom det är
diskutabelt hur materielen kan användas.

Konstitutionsutskottet hade redan
1961 tvivel i fråga om exporten av jaktgevär.
Jag tycker att det skulle stå i
bättre överensstämmelse med vårt anseende
och med våra ansträngningar i
andra avseenden, om vi stoppade denna
export. Någon ekonomisk betydelse
för landet kan den ju inte gärna ha.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Om det kan vara fru
Segerstedt Wiberg till någon tröst, vill
jag upplysa att ingen export förekommit
sedan 1964, om jag undantar ett
litet parti röksvagt krut.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! .lag hoppas att det hädanefter
inte blir export ens av ett litet
parti röksvagt krut och tackar därmed
för upplysningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om skördeskadeersättning i vissa fall

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Arvidsons
fråga om skördeskadeersättning i vissa

Om skördeskadeersättning i vissa fall
fall, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 24 november, och
yttrade:

Herr talman! Herr Arvidson har frågat
om jag avser att medverka till att
de rotfruktsodlare, som genom den tidiga
vintern fått sin rotfruktsodling
spolierad, får inkomma med försenad
anmälan för skördeskada.

Inledningsvis vill jag erinra om att
det bland rotfrukterna endast är sockerbetor,
som ingår i det permanenta
skördeskadeskyddet. Sockerbetsskörden
pågår normalt under november månad
och är i regel inte avslutad förrän i
mitten av december månad. Anmälan
för skördeskada skall däremot i allmänhet
avges före den 1 oktober. Med hänsyn
till att sockerbetsodlarna i regel
inte när anmälningstiden går ut kan
avgöra hur förutsättningarna för betskörden
kommer att bli, är det naturligt
att dessa regelmässigt lämnar in
skördeskadeanmälan för att försäkra
sig om skyddet. Jag vill vidare erinra
om att i informationen till jordbrukarna
har framhållits att alla, som har en
betydande del av sin skörd obärgad då
anmälningstiden går ut, bör göra anmälan.
Med hänsyn härtill anser jag att
skäl till den av herr Arvidson åsyftade
förlängningen av tiden för anmälan av
skördeskada ej finns.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min enkla fråga. När jag ställde
den, var det 14 minusgrader i betfälten
i Skåne, men i dag är det 4 plusgrader.
Det betyder att tjälen har lossnat
och att det skånska lugnet är återställt.

Jordbruksministern säger nu, att vi
skall lämna in skadeanmälan före den
1 oktober; det är vi rekommenderade
att göra under alla förhållanden. Men
det betyder, att om vi alltid skall göra
det i fråga om sockerbetor, kan man

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Ang. en sänkning av den allmänna pensionsåldern

i 99 fall på 100 genast sortera bort alla
sådana anmälningar. Ty det är så sällan
det händer, endast under så olyckliga
omständigheter som i år kan det
bli aktuellt. Dels uppsköt sockerbolaget
välvilligt betkampanjen eu vecka, varigenom
odlarna naturligtvis påbörjade
arbetet en vecka senare, och dels kom
vintern fjorton dagar för tidigt. Enligt
min mening rådde det då ett sådant
förhållande, att det borde vara berättigat
att få göra ett undantag. Jag hade
därför räknat med att statsrådet skulle
vara positiv på denna punkt.

Men nu går betmaskinerna för fullt!
I lördags tog jag en sockerbeta, tvättade
den ren, blastade av den och lade
den på ett värmeelement, och i morse,
innan jag reste hit, skar jag den mitt av
med en brödkniv och fann att den var
oskadad.

Alltså är allting bra, och det är inteaktuellt
att komma med någon skadeanmälan.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kände mig också
lugn, när herr Arvidson här så lugnt
talade om att de skånska bönderna vid
detta laget är lugna!

Jag vill säga honom, att normalt brukar
större delen av sockerbetorna vara
ur jorden vid denna tidpunkt. Det finns
naturligtvis ingen anledning för dem
som levererat sina betor att komma in
med någon anmälan, utan det gäller
bara dem som inte kunnat ta upp betorna.
Det är nog en normal företeelse
att man då gör anmälan så att säga ur
säkerhetssynpunkt.

Om man tillmötesginge herr Arvidsons
önskemål skulle det leda till en
allmän fördröjning med utbetalningen
av ersättningarna till dem som drabbats
av skördeskada. Det är anledningen
till att vi inte velat göra något undantag.

Men nu är ju saken ur världen, och
vi kan, som sagt, känna oss till freds.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. en sänkning av den allmänna
pensionsåldern

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Eric Carlssons fråga
angående en sänkning av den allmänna
pensionsåldern, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
26 november, och anförde:

Herr talman! Herr Eric Carlsson har
frågat om jag avser att genom ytterligare
tilläggsdirektiv till pensionsförsäkringskommittén
låta utreda frågan om
en sänkt allmän pensionsålder.

Svaret är nej.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret. Det var
ju kort och kärnfullt men innehöll inte
vad jag hade väntat och hoppats på.
Jag hade faktiskt trott att jag skulle få
ett mera positivt svar på denna fråga
än detta bleklagda nej från statsrådet
Aspling.

Vår nuvarande allmänna pensionsålder
har varit gällande ända sedan 1914.
När nu pensionsförsäkringskommittén
fått i uppdrag att utreda frågor i samband
med framtida standardhöjningar
för folkpensionärer — närmast gäller
det tiden efter 1968 —- hade det varit
angeläget att också frågan om en sänkning
av den allmänna pensionsåldern
blivit prövad.

Det har skett avsevärda förbättringar
på en rad områden inom samhället under
dessa 50 år, men den allmänna pensionsåldern
har varit 67 år hela tiden
— där har det inte skett någon ändring.
Grupp efter grupp, främst inom de s. k.
intellektuella yrkena eller manschettyrkena,
har fått en pensionsålder som
i regel inte ligger högre än 65 år, men

Tisdagen den 30 november 1963

Nr 38

1 1

Ang. en sänkning av den allmänna pensionsåldern

när det är fråga om den allmänna pensionsåldern
råder en viss diskriminering
av kroppsarbetare i jämförelse med
andra grupper.

Skulle man här göra en bedömning
med hänsyn till förslitningen under
arbetet, talar många skäl för att de som
går i hårt kroppsarbete borde ha en
lägre allmän pensionsålder än de som
har en mera stillasittande sysselsättning.
Det finns inga skäl som talar för
att »vanligt folk» — dem som någon
har kallat »de valkiga nävarnas och blåblusarnas
folk» —- och husmödrarna
skall ha högre pensionsålder än övriga
grupper i samhället.

När det gäller frågan, var de framtida
standardhöjningarna skall läggas,
måste en sänkning av den allmänna
pensionsåldern tillmätas stor betydelse.
Jag hoppas att socialministern vill ta
sig ytterligare en funderare på detta
och genom tilläggsdirektiv till pensionsförsäkringskommittén
låta utreda
dessa frågor. Det är en angelägen reform
för stora grupper av vårt folk, eu
reform som väntar på sin lösning.

Jag ber, herr statsråd, att ännu en
gång få tacka för svaret.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Carlsson har inte
bara fått nej av mig i dag på denna
fråga, utan också denna kammare gav
herr Carlsson ett mycket eftertryckligt
nej den 24 mars i år när saken diskuterades.
Det var en mycket omfattande
och ingående debatt, som jag inte nu
skall förlänga under denna korta frågestund,
men låt mig, herr talman, ändå
göra ett par kommentarer!

Herr Carlsson tar upp denna fråga i
en tid när vi diskuterar en annan och
ytterst angelägen sak, nämligen den
framtida arbetskraftstillgången i detta
land. Jag antar att herr Carlsson är
medveten om att detta är en av våra
verkligt stora frågor, som i hög grad
avgör våra möjligheter att öka produktionen
och att fortsätta reformarbetet.

Jag vet att det måhända föreligger
många önskemål beträffande pensionsåldern,
men jag är inte alls säker på att
herr Carlsson är i takt med tiden i detta
avseende. Många människor som är
vitala och friska önskar fortsätta sitt
arbete, och arbetsmarknaden skall naturligtvis
vara öppen även för dem.

Därtill vill jag säga till herr Carlsson,
att vi inte kan bortse från vad jag skulle
vilja kalla den centrala frågan i detta
sammanhang. En sänkning av folkpensionsåldern
till 65 år kan beräknas kosta
525 miljoner kronor per år. Det är
en betydande summa. Vi har ungefär
en miljon folkpensionärer, och denna
summa skulle alltså kunna räcka till
ungefär 500 kronor i tillägg till folkpensionen.
Det är en avvägningsfråga,
om man vill förbättra folkpensionen eller
sänka pensionsåldern.

Herr Carlsson bör observera att det
i tilläggsdirektiven till pensionsförsäkringskommittén
i somras särskilt underströks,
att kommittén skulle undersöka
möjligheterna till en särskild förbättring
för de pensionärsgrupper som
i huvudsak endast har folkpensionen
att lita till för sin försörjning. Detta är
en mycket viktig fråga för framtiden.
Jag är övertygad om att folkpensionärerna
själva är mycket intresserade av
hur utvecklingen kommer att gå i fortsättningen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det var värdefullt att
statsrådet blev mer utförlig i sin replik,
så att vi fick en bakgrund till herr statsrådets
snäva svar nyss.

Det är riktigt att kammaren gav ett
nej den 24 mars i år. Men när tilläggsdirektiven
till pensionsförsäkringskoinmittén
gavs hoppades jag att statsrådet,
som har som slagord att man skall »gå
mot nya djärva mål», verkligen skulle
ta ett ordentligt initiativ för att vi skulle
få en utredning om sänkt folkpensionsålder.

Det är inte okänt för mig att vi går

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Ang. en sänkning av den allmänna pensionsåldern

mot en tid med sinande arbetskraftstillgångar.
Det diskuteras i dag om fortsatta
reformer i vårt samhälle, där vi
har anledning att pröva, om vi skall
ta ut den framtida standardhöjningen
i form av sänkt pensionsålder eller i
form av en sänkning av arbetstiden inte
bara ner till 42 timmar, utan kanske
också från 42 till 40 timmar. När man
kommer in på den diskussionen finns
det anledning, menar jag, att också pröva
frågan om en sänkt folkpensionsålder
och i ett sammanhang ta ställning
till om man skall sänka arbetstiden ytterligare
från 42 timmar, som arbetstidsutredningen
ganska säkert kommer
att föreslå —- eller om man skall sänka
folkpensionsåldern.

Vilka grupper gäller detta? Jo, det
gäller de stora grupper av kroppsarbetare
som i stor utsträckning lagt grunden
till det högstandardsamhälle vi har
i dag. Jag frågar, om det inte är rimligt
att vi låter dessa grupper få del
av standardhöjningen genom att pröva
möjligheterna att sänka folkpensionsåldern
för dem.

Sedan vill jag säga till statsrådet, att
vi visserligen har brist på arbetskraft,
men att det finns områden där det är
ganska svårt för den som nått 45 års
ålder att komma in på ett nytt arbete.
Kvinnor över 50 år har, särskilt i de
lägre inkomstgrupperna, svårt att få ny
sysselsättning och ordinarieanställning.
Och vilka möjligheter på arbetsmarknaden
har de människor som nått 60 eller
65 års ålder? Statsrådet har anledning
att fundera på detta. Gör han det, kommer
han nog att fråga sig, om inte
folkpensionsåldern bör sänkas.

Det högt uppdrivna tempot i arbetslivet
i dag sliter också ner människorna.
Jag tycker att de bör få njuta sitt
otium innan de blivit nedslitna, om de
skall få någon behållning av sin pensionstid.
Det kan vara intressant för
statsrådet att höra att många skogsarbetare
har sagt till mig att deras pensionstid
skulle ha sett annorlunda ut
om folkpensionsåldern varit satt till 65

år — det är åren mellan 65 och 67 som
slitit ned dem.

Det är dessa aspekter, herr statsråd,
som har gjort att jag har kommit igen
i denna fråga om en sänkt pensionsålder.
Med hänsyn till det snäva svar jag
nyss fick tror jag vi får anledning att
diskutera den saken flera gånger i denna
kammare.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Carlsson tar här
upp många frågor som jag tycker inte
hänger särskilt väl ihop.

Han pekar på att vissa grupper i 50-årsåldern och även andra har svårt att
komma ut på arbetsmarknaden och få
arbetsuppgifter. Ja, men då får man
väl angripa just det problemet. Han
talar också om grupper som blir slitna
i ett hårt arbete. Jag är väl införstådd
med detta, herr Carlsson, men
då är väl arbetstidsförkortningen en
viktig fråga.

Utan att vilja förlänga debatten, herr
talman, ber jag få ställa en fråga: Sätter
herr Carlsson önskemålet om en
sänkt pensionsålder före önskemålen
om en höjning av folkpensionerna och
en förkortning av arbetstiden?

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Får jag först säga om
arbetstiden, att vi förmodligen får ett
förslag om en sänkning av arbetsveckan
till 42 timmar. Det anser jag
vara riktigt med hänsyn till det höga
tempot i arbetslivet i dag. Om man
sedan skall sänka den ytterligare till
40 timmar eller hellre sänka folkpensionsåldern
är en avvägningsfråga, som
jag menar att en utredning bör pröva.

Herr statsrådet frågar, vilket jag sätter
främst: En standardhöjning för folkpensionärerna
eller en sänkning av
folkpensionsåldern.

Får jag svara, herr statsråd, att de
människor som har gått ut i arbetslivet
i 15—16—17-årsåldern och arbetat tills

Tisdagen den 30 november 19G5

Nr 38

Om åtgärder för ökad kännedom om förmånerna för handikappade

de blivit 65 år har gjort en arbetsinsats
av sådan storleksordning, att den
ger utrymme både för en sänkning av
den allmänna pensionsåldern och för
en ordentlig standardhöjning. Om vi
skall väga olika gruppers arbetsinsatser
mot varandra, kommer vi säkerligen
att finna att dessa människors arbetsinsatser
är av sådan omfattning att
den kan bära upp båda sakerna.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Bara en kort replik!

Jag anser att det är ytterst angeläget
att vi får ekonomiska möjligheter att
förbättra folkpensionen just för de
grupper som behöver en förbättring.
Då krävs det emellertid också en fortsatt
produktionshöjning och en fortsatt
aktiv utveckling på arbetsmarknaden,
herr Carlsson.

Det är kärnfrågan i det fortsatta reformarbetet.
Inte heller på den punkten
håller herr Carlssons argumentation.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om åtgärder för ökad kännedom om förmånerna
för handikappade

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Hubinettes fråga
om åtgärder för ökad kännedom om förmånerna
för handikappade, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 26 november, och yttrade:

Herr talman! Herr Hiibinette har
frågat, om jag avser att vddtaga några
åtgärder för att bland socialrådgivare,
läkare, sjuksköterskor etc. sprida kännedom
om vilka statliga förmåner de
handikappade är berättigade till.

Samhällets åtgärder för de handikappade
spänner numera över en råd
olika verksamhetsområden -— förtids -

pensioner och speciella invalidförmåner
inom den allmänna pensioneringen,
arbetsvärd och rehabilitering, hemhjälp,
tekniska hjälpmedel osv. Genom
olika medel söker berörda myndigheter
att göra dessa förmåner kända för
de handikappade, och givetvis informeras
de befattningshavare som har att
handlägga hithörande ärenden. Såväl
riksförsäkringsverket som arbetsmarknadsstyrelsen
ger i skrifter och broschyrer
besked om förmåner inom sina
verksamhetsområden, och försäkringskassor,
arbetsvårdsexpeditioner och arbetsförmedlingen
tjänar som upplysningsorgan
gentemot allmänheten. Jag
vill i sammanhanget också erinra om
den skrift, Din rätt till trygghet, som
under våren har utsänts till alla hushåll
i landet genom socialdepartementets
försorg.

När det gäller de tekniska hjälpmedlen
för handikappade bär en ny statsbidragskungörelse
nyligen utfärdats.
Den innebär bl. a. att ordinationsrätten
för sådana hjälpmedel har väsentligt
utvidgats. Kungörelsen jämte tillämpningsföreskrifter
kommer att genom
medicinalstyrelsens försorg utsändas
till berörda institutioner, läkare, distriktssjuksköterskor
m. fl. Medicinalstyrelsens
hjälpmedelsnämnd torde
vara väl medveten om informationsbehovet,
och jag förutsätter att nämnden
tar de initiativ som från nämndens sida
kan vara lämpliga i detta avseende. Det
bör också nämnas, att Svenska centralkommittén
för rehabilitering utger en
skriftserie om hjälpmedelsförmånerna,
som bl. a. tillställs befattningshavare på
sjukhus och andra inrättningar och som
också finns tillgänglig hos socialnämnderna.

Genom att samhällsåtgärderna för de
handikappade är av så mångskiftande
art är informationsbehovet givetvis
stort. Denna fråga har berörts i direktiven
till den under året tillsatta handikapputredningen,
och upplysningsverksamheten
tillhör de frågor som kommittén
fått i uppdrag att särskilt pröva.

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Om åtgärder för snabbare behandling av ärenden i försakringsdomstolen

Herr HttBINETTE (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för det utförliga och
delvis positiva svar, som jag har fått på
min framställda fråga.

Jag är fullt medveten om att samhällets
åtgärder för de handikappade spänner
över en rad olika verksamhetsområden,
och att det ges ut skrifter och
broschyrer för denna verksamhet. Också
det framgår av svaret.

Men det hjälper liksom inte. Ty det
visar sig ute i bygderna att både socialrådgivare
och sjuksköterskor, t. o.
m. läkare, ofta inte känner till de olika
förmånerna för handikappade. Jag anser
därför att det måste bli en intensifierad
upplysningskampanj om dessa
saker.

Nu säger statsrådet Aspling i sitt
svar, att medicinalstyrelsens hjälpmedelsnämnd
kommer att bli det organ
som skall ha hand om denna information.
Jag får hoppas att statsrådet håller
ett litet vakande öga över detta organ,
så att verkligen den typ av information
som behövs kommer fram. Det
behövs faktiskt lättfattlig information.
Jag vet att medicinalstyrelsens författningssamlingar
inte hör till de mest
lättlästa, framför allt inte för människor
som hårt ansträngda efter en arbetsdag
kommer hem för att sätta sig ned att
läsa dem.

Något som kanske också skall beaktas
i detta sammanhang är de tekniska
hjälpmedlen. I statsrådets svar står att
det har utkommit en ny statsbidragskungörelse.
Det har sagts mig, att det
kanske skulle ha kunnat ske litet snabbare
och att den hade kommit ut tidigare.
Det är dock bra att den nu finns.

Jag vill slutligen säga att det också
gäller att samordna dessa saker, tv det
finns olika huvudmän för sjukvården,
samtliga våra landsting. Det behövs enhetliga
bestämmelser och enhetliga upplysningar,
så att effekten verkligen blir
god när de skall tillämpas i praktiken.

Jag vill ännu en gång tacka statsrådet
Aspling för svaret på min fråga.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om åtgärder för snabbare behandling av
ärenden i försäkringsdomstolen

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet för
att besvara herr Erik Filip Peterssons
fråga om åtgärder för snabbare behandling
av ärenden i försäkringsdomstolen,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 24 november, och anförde: Herr

talman! Herr Erik Filip Petersson
har frågat om jag avser att vidta
åtgärder för att ärendena i försäkringsdomstolen
skall kunna få en snabbare
behandling än vad nu är fallet.

När försäkringsdomstolen inrättades
för fyra år sedan hade domstolen fem
lagfarna domare och åtta lekmannaledamöter
samt två föredragande. Vid
mitten av förra året utökades den dömande
personalen till sex lagfarna domare
och tolv lekmannaledamöter. Antalet
föredragande har successivt utökats
till sex, och nyligen har en sjunde
föredragande förordnats. Sammanlagt
har alltså antalet domare och föredragande
ökats från 15 till 25, d. v. s.
med två tredjedelar.

Dessa förstärkningar har medfört en
betydande ökning av domstolens arbetskapacitet.
Åren 1962 och 1963 avgjordes
i genomsnitt mellan 50 och 60 mål per
månad. I år har domstolen avgjort närmare
100 mål per månad. Därigenom
har också arbetsbalansen i domstolen
kunnat nedbringas under innevarande
år. Den tid som förflyter från det att
målen kommer in till domstolen och
till dess de avgörs har alltså minskats,
och denna tid kan genom de redan
vidtagna åtgärderna väntas minska ytterligare.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdeparte -

Tisdagen den 30 november 1965

Nr 38

mentet för svaret, som jag finner positivt.
Det framgår att försäkringsdomstolarna
har fått en synbarligen ökad arbetsbörda.
Det är därför intressant att
konstatera att personalen har utökats.
Av uppgifter att döma är det emellertid
angeläget att ytterligare förkorta den
tid ärendena ligger i domstolen. Det är
ju här fråga om människor, vilka i
högsta grad för sin försörjning är beroende
av de belopp ärendena rör sig
om, exempelvis en förtidspension.

Domstolarna har under det första
halvåret i år avgjort en rad ärenden
som legat för prövning sedan början avår
1963, eller mer än två år. Det får
väl betecknas som en alldeles för lång
tid med hänsyn till ärendenas speciella
art. Av svaret att döma får man hoppas
på en förbättring.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill gärna hålla
med herr Petersson om att det är angeläget
att förkorta dessa tider, men jag
vill också påpeka, att med förtur avgöres
bl. a. de mål, där den som har
begärt förmåner är beroende av dessa
för sin försörjning. Den ordningen tilllämpas
i dag.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. lokaliseringspolitiken

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Hedlunds interpellation
angående lokaliseringspolitiken, och
yttrade:

Herr talman! Herr Hedlund har frågat
mig om beviljande av lokaliseringsstöd
föregås av prövning jämväl av frågan
huruvida svårigheter av näringspolitisk
art kan uppkomma på en ort
varifrån ett företag flyttar. Om så är

Ang. lokaliseringspolitiken
fallet vill han veta, hur länsarbetsnämnden
i Västmanlands län bedömt ett av
arbetsmarknadsstyrelsen nyligen avgjort
ärende. Om så inte är fallet frågar
han, huruvida jag är beredd medverka
till att sådan prövning i framtiden kommer
att ske.

Det bör till en början understrykas
att valet av lokaliseringsort ankommer
på vederbörande företag. Vad lokaliseringsorganen
i här avsedda ärenden har
att ta ställning till är huruvida det vid
den lokalisering företaget ämnar göra
skall utgå lokaliseringsstöd eller ej.

Som allmän förutsättning för att lokaliseringsstöd
skall utgå gäller enligt
1 § kungörelsen om statligt lokaliseringsstöd
att man därigenom skall
främja en samhällsekonomiskt och i övrigt
lämplig lokalisering av näringslivet.
Detta innebär enligt min mening
att man vid bedömning av frågan om
stöd vid en omlokalisering måste ta
hänsyn även till förhållandena i den region
varifrån företaget avser att flytta.
Emellertid är det därvid inte endast
sysselsättningsläget utan också ett flertal
andra samhällsekonomiska faktorer
som måste beaktas. Härtill kommer att
de företagsekonomiska betingelserna,
som regelmässigt är avgörande för företagets
egen önskan att flytta, måste
tillmätas stor betydelse. Från marknadsföringssynpunkt
kan t. ex. den nya
lokaliseringsorten erbjuda så stora fördelar
att företagets möjligheter till tillfredsställande
lönsamhet och därmed
till att ge de anställda varaktig sysselsättning
blir väsentligt förbättrade genom
omlokaliseringen. En avvägning
måste därför göras från fall till fall av
föreliggande samhällsekonomiska, företagsekonomiska
och sociala skäl innan
ställning tas till om samhället skall
stödja omlokaliseringen. Enligt min
uppfattning bör det därvid inte vara
uteslutet, att förutsättningar för lokaliseringsstöd
bedöms föreligga även om
företaget flyttar från eu region där det
i och för sig skulle vara önskvärt att
i stället stärka näringslivet.

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Ang. lokaliseringspolitiken

En bedömning av delta slag, där bl. a.
olika regionala intressen får vägas mot
varandra, erfordras i praktiskt taget
alla lokaliseringspolitiska ställningstaganden.
För detta måste självfallet en
central instans ta ansvaret. Inhämtande
av uppgifter och yttranden från regionala
organ bör inte påfordras i större
utsträckning än vad som behövs för att
tillräcklig information om sakläget
skall föreligga. Däremot är det naturligtvis
önskvärt att de lokala arbetsmarknadsorganen
så snart som möjligt
får kännedom om varje väntad förändring
i sysselsättningsläget. Från arbetsmarknadsstyrelsens
sida bär meddelats,
att man i fortsättningen ämnar underrätta
länsarbetsnämnden i vederbörande
län när ett företag som sökt lokaliseringsstöd
avser att flytta från länet.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation,
som jag finner positivt till
en del men i viss mån negativt till en
del.

Till det positiva och glädjande i svaret
får jag hänföra, att inrikesministern
icke bestrider motiveringen för interpellationen,
att östra Västmanland är ett
område, där det skulle vara motiverat
med en utbyggnad av näringslivet. Det
må vara mig tillåtet att därav dra den
slutsatsen, att det i princip inte är något
som hindrar att lokaliseringsstöd
skulle kunna utgå till företag som vill
lokalisera sig till detta område.

Efter detta konstaterande finner jag
dessutom, att vi också är överens när
det gäller själva sakfrågan, nämligen
att man vid bedömningen av frågan om
stöd vid en omlokalisering av ett företag
måste ta hänsyn även till förhållandena
i den region, varifrån ett företag
skall flytta.

Däremot är jag inte riktigt ense med
inrikesministern om tillvägagångssättet
vid denna prövning.

Statsrådet Johansson tycks enligt sva -

ret nöja sig med arbetsmarknadsstyrelsens
besked, att de i fortsättningen ämnar
underrätta länsarbetsnämnden i
vederbörande län när ett företag, som
sökt lokaliseringsbidrag, avser att flytta
från länet — alltså ett besked i efterhand.
Statsrådet accepterar således
i praktiken, att såväl länets planeringsråd
som länsarbetsnämnden kan komma
att ställas inför fullbordat faktum.
Eventuellt kan de enligt svaret undantagsvis
få yttra sig i en lokaliseringsfråga
som kanske i mycket hög grad
kan påverka utvecklingen av näringslivet
inom den region, där planeringsrådet
är verksamt.

Statsrådet menar tydligen, att vad ett
länsorgan säger inte skall tillmätas så
stor betydelse. Skälet därför skulle då
vara, att olika regionala organ kan
komma att stå emot varandra och att en
central instans därvidlag måste ta ansvaret
för beslutet.

Jag bestrider inte att det i sista hand
måste vara en central instans, som har
att ta slutgiltig ställning, men att helt
utesluta planeringsrådens inflytande
över frågorna, det är väl ändå att gå
för långt. Det kunde aldrig vara riksdagens
mening år 1964, att planeringsråden
i de olika länen i vårt land skulle
få så liten betydelse. Jag har tvärtom
fattat dem som ii högsta grad verksamma
planeringsorgan och anser, att mycket
stor hänsyn bör tas till deras bedömning.
Jag anser helt enkelt nödvändigt
att så blir fallet, om deras funktion
som planeringsorgan skall kunna
fullgöras och deras arbete få något
verkligt innehåll.

Utan att på något sätt vilja påstå att
arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsbyrå
har handlat felaktigt i det fall,
som aktualiserat min interpellation —
jag känner naturligt nog inte till alla
detaljer i bakgrunden för beslutet —
har jag ändock kunnat konstatera, att
såväl samhällsekonomiska som sociala
skäl starkt talade för att företaget icke
flyttade från Sala. Företaget har inte
heller anmält vare sig arbetskraftsbrist

Tisdagen den 30 november 1965

Nr 38

eller bostadsproblem till de lokala myndigheterna.

Ur företagsekonomisk synpunkt synes
skälet för en omlokalisering ha varit,
att företaget genom en sådan åtgärd
kunde komma i åtnjutande av ett statligt
bidrag på nära en halv miljon kronor
och ett statligt billigt lån till ett
belopp av cirka 700 000 kronor för att
finansiera en beräknad expansion. Skulle
samma stöd ha kunnat utgå vid en
expansion i Sala, hade företaget troligen
inte flyttat. Det fanns sålunda från
företagets sida icke några andra skäl
att söka lokaliseringsbidrag än att få
hjälp med finansieringen av en expansion.
Detta tyder på att det här kan
föreligga risker för att omlokaliseringsbeslut
kan komma till mera beroende
av finansieringssvårigheter för en expansiv
industri än av samhällsekonomiska
och sociala skäl. Det är därför
jag menar att länens planeringsråd bör
få ett större inflytande över beslut om
lokaliseringsbidrag.

Jag ber ännu en gång att få tacka herr
statsrådet Johansson för svaret på min
interpellation.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Utan att ytterligare vilja
utvidga debatten på det principiella
planet skulle jag ändock vilja säga, att
man i princip bör vara överens om att
försöka undvika att flytta besvärligheterna
från en region till en annan. Däri
ligger ju ett uttalande, att den lokalisering
som sker — framför allt den omlokalisering
som sker — bör så långt
som möjligt ta sikte på att flytta ut
företagen från regioner med ett ansträngt
läge, med brist på arbetskraft
o. s. v. Men om företagen själva anmäler
sig som intresserade av en omlokalisering,
har vederbörande myndigheter
att pröva det i den ordning som jag
här angett i svaret.

Herr Hedlund betraktar det såsom
något negativt i mitt svar, att arbetsmarknadsstyrelsen
bär för avsikt att

2 Första kammarens protokoll l''Jf>5. Nr 38

Ang. lokaliseringspolitiken
underrätta länsarbetsnämnden i vederbörande
län, när ett företag, som sökt
lokaliseringsbidrag, avser att flytta från
länet.

Jag vill fråga: Varför skall detta tolkas
sä att det sker i efterhand? Man kan
kanske också tolka det så, att arbetsmarknadsstyrelsen
kommer att ta kontakt
med vederbörande länsarbetsnämnd
eller planeringsråd i det län,
från vilket företaget tänker flytta, om
företaget har för avsikt att flytta, och
att frågan därvid kan tas upp till diskussion
redan på ett tidigare stadium
— det är ju detta som herr Hedlund har
efterlyst. Men detta är naturligtvis mycket
ömtåligt, tv vi kan ju riskera att vi
då uppammar till en konkurrens mellan
kommunerna — något som under
inga omständigheter kan uteslutas.

Jag delar alltså arbetsmarknadsstyrelsens
uppfattning att man i länsorganen
bör få besked om vad som är på gång,
så att det på ett tidigt stadium kan tas
upp en diskussion om eventuella åtgärder
för att lokalisera något nytt företag,
få en ersättningsindustri, om det
skulle visa sig vara möjligt. Det är ju
här inte bara fråga om länsarbetsnämnderna
utan också om planeringsråden,
som enligt vad jag sade på ett
tidigt stadium bör komma med i den
diskussionen.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Eftersom jag i någon
mån känner till det ärende, som här
har åberopats i interpellationen, vill jag
ta mig friheten att säga några ord i detta
sammanhang.

Det förvånar mig i högsta grad att en
fråga av detta slag tagits upp i en interpellation
på det sätt som här har
skett, ty Västmanlands län är ju — som
inrikesministern här sagt — ett område
med en mycket stor sysselsättning. Jag
vill meddela att jag bara för ett par
veckor sedan av en inflytelserik person
i länet fick höra talas om att lokaliseringspolitiken
i Norrland var felaktig,

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Ang. lokaliseringspolitiken
eftersom plan inte längre fick något folk
från Norrland ner till Västmanland utan
i stället måste importera utländsk arbetskraft.
Det är kanske också detta
skäl som ligger bakom en interpellation
av det här slaget.

I själva sakfrågan vill jag säga att
det företag det här gäller tidigare började
sin verksamhet i Östervåla i Uppsala
län, men flyttade våren 1964 därifrån
och öppnade en filial i Sala för
att slutligen överflytta hela verksamheten
dit under hösten 1964. Jag frågar
mig, varför inte herr Hedlund då —
alltså när man flyttade företaget från
en mindre ort till en stad — framställde
en interpellation. Det är ju först nu,
då företaget flyttat från den egna staden,
som man vaknat upp i detta sammanhang.

Det förhåller sig så, att företagaren
har varit i kontakt med myndigheterna
både i Sala och annorstädes när det
gällde lokalbehovet, och eftersom han
tog upp diskussionen redan år 1964 om
att flytta därifrån på grund av lokalsvårigheter
och på grund av att han
inte hade möjligheter att få till stånd
en utvidgning, så hade de nya bestämmelserna
om lokaliseringsbidrag och
lån ännu inte trätt i kraft. Därför drog
förhandlingarna i det avseendet rätt
långt ut på tiden.

I det här fallet, herr Hedlund, har vi
från länet där uppe varit i personlig
kontakt med företagareföreningen och
begärt upplysningar, så ovetande om
flyttningen kan man inte ha varit —
vare sig inom myndigheterna i Sala
eller i företagareföreningen.

Jag har velat säga detta, herr talman,
för att man skall ha klarhet om att det
inte är på det sättet, att man här har
försökt att flytta någon industri från
den ena eller andra kommunen, utan
här har företagaren själv begärt om
hjälp för att få en större lokal och möjligheter
till utvidgning och ökad sysselsättning.
Och det är detta som vi har
försökt att hjälpa honom med.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Jag ber först att få rätta
till några felaktigheter i den siste
ärade talarens anförande.

Det är så att Östervåla, varifrån firma
Nordmekano flyttade till Sala, ligger
inom Västmanlands län, icke inom
Uppsala län, och dessutom tillhör samma
region som Sala. Det fanns därför
ingen anledning för de kommunala
myndigheterna att lägga sig i den flyttning
som skedde så sent som för två år
sedan.

Dessutom kan jag inte av herr statsrådets
anförande läsa ut någonstans, att
han skulle ha talat om att motivet för
att bevilja dessa omflyttningsbidrag
skulle vara brist på arbetskraft inom
ifrågavarande region. Tvärtom kan man
mellan raderna i svaret läsa, vilket jag
också gjorde, att denna region är en
region där det råder ett visst överskott
på arbetskraft och där det pågår en
strukturrationalisering med minskad
tillgång på arbetstillfällen.

Detta var de felaktigheter jag i hastigheten
lade märke till.

Det förhåller sig vidare så, herr Nilsson,
att det här företaget har försökt
att få lokaler och mark för att expandera
i salaorten. Man har haft förhandlingar
med en grannkommun till
Sala stad, som också ingår i salablocket,
och man har animerat kommunen
att anskaffa industrimark och medverka
till att så småningom uppföra en
industribyggnad. Det visade sig emellertid
att det förmodligen skulle bli
ganska kostsamt för företaget. Man vände
sig då till företagareföreningen och
undersökte vilka möjligheter det fanns
att den vägen ge företaget hjälp med
finansiering av ett industribygge. Det
visade sig emellertid att det förelåg stora
svårigheter att få så mycket hjälp
som företaget ansåg sig behöva. Och
vad gjorde företaget då? Jo, det vände
sig till arbetsmarknadsstyrelsen och sade
att det hade för avsikt att flytta till
Västernorrlands län och undrade om

Tisdagen den 30 november 1965

Nr 38

Ang. lokaliseringsstödet för
det med anledning av denna omlokalisering
gick att få lokaliseringshjälp.

Här har alltså skett någonting helt
annat än vad herr statsrådet och herr
Nilsson ville låta påskina, nämligen att
företaget haft behov av att flytta från
Västmanland till Västernorrlands län.
Så är icke fallet, skulle jag vilja påstå,
utan förhållandet är det omvända, nämligen
att man funnit att man icke kunnat
finansiera sin expansion på den ort
där företaget befann sig, och därför
behövde flytta för att säkra denna finansiering.

Jag ber att få tacka herr statsrådet
för kompletteringen av svaret. Det var
en mycket mer positiv tolkning av arbetsmarknadsstyrelsens
uttalande än
vad som framgick av statsrådets första
inlägg. Jag är mycket tacksam för det
och har klart för mig, att sådana här
frågor i fortsättningen kommer att avgöras
i samråd mellan arbetsmarknadsstyrelsens
lokaliseringsbyrå och de lokala
planeringsorganen och länsarbetsnämnderna.

Därmed har jag vunnit syftet med
min interpellation och ber än en gång
att få tacka för svaret.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det vore nog önskvärt
att undvika att debattera det enskilda
fallet. Det är principerna det gäller.

Jag bär givit besked och jag har
också sagt, att i fortsättningen kommer
man att underrätta länsarbetsnämnderna
om eventuellt avsedda förflyttningar.
Därmed har interpellanten fått det
besked som han väl närmast var ute
efter.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

AnR. lokaliseringsstödet för Dalsland,
Värmland och norra Bohuslän

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt

Dalsland, Värmland och norra Bohuslän
att vid detta sammanträde besvara dels
herr Risbergs fråga angående lokaliseringsstödet
för norra Bohuslän, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 16 november, dels ock herr
Magnussons interpellation angående lokaliseringsstödet
för Dalsland, Värmland
och norra Bohuslän, erhöll ånyo
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Nils Magnusson
har frågat mig om jag har tillfälle att
för kammaren redovisa de i enlighet
med lokaliseringsstödskungörelsen den
23 april detta år vidtagna åtgärderna
inom Dalsland och de delar av Värmland
och norra Bohuslän vilka ingår i
kungörelsens tillämpningsområde, effekten
av dessa åtgärder samt utsikterna
för en varaktig arbetsmarknadsbalans
inom de nämnda områdena.

Vidare har herr Risberg frågat hur
jag ställer mig till arbetsmarknadsstyrelsens
förslag till avveckling av det av
riksdagen beslutade lokaliseringsstödet
för norra Bohuslän.

Då frågorna har visst samband med
varandra ber jag att få besvara dem i
ett sammanhang.

Den hemställan arbetsmarknadsstyrelsen
gjort om ändring av 2 § i kungörelsen
om lokaliseringsstöd — innebärande
att från stödområdet skulle
avskiljas norra Bohuslän, Dalsland och
viss del av Värmlands län — är f. n.
på remiss hos vederbörande länsstyrelser.
Regeringen har därför ännu inte
prövat ärendet. Ett ställningstagande
ämnar jag redovisa i nästa års statsverksproposition
och frågan kommer
därigenom att underställas riksdagens
prövning.

Självfallet kommer till grund för regeringens
prövning att läggas en ingående
bedömning av effekten av hittills
vidtagna åtgärder och utsikterna att
vidmakthålla arbetsmarknadsbalans i
de berörda områdena.

I sin skrivelse anför arbetsmarknadsstyrelsen
att den lokaliseringsverksamhet
som bedrivits försöksvis från våren
1963 fram till den 1 juli i år och enligt

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1905

Ang. lokaliseringsstödet för Dalsland, Värmland och norra Bohuslän

lokaliseringsstödskungörelsen för tiden
därefter bär resulterat i ett flertal nvoch
omlokaliseringar resp. företagsutbyggnader
.i området.

Enligt styrelsens redovisning har
styrelsen fr. o. m. den 1 juli i år beviljat
eller tillstyrkt lokaliseringsstöd
åt sammanlagt 11 företag inom det aktuella
området. Den totala investeringskostnaden
som utgör stödunderlag har
beräknats till i runt tal 27,6 miljoner
kronor. Stödet utgör drygt 5,8 miljoner
kronor i lokaliseringsbidrag och drygt
7,1 miljoner kronor i lokaliseringslån.
Dessa företag bär uppgivit att de avser
utöka personalstyrkan med totalt 539
personer till följd av investeringarna.
Sju av företagen finns inom Älvsborgs
län, tre i Värmlands län och ett i Göteborgs
och Bohus län. Vid tidpunkten
för styrelsens hemställan, d. v. s. den
19 november, fanns dessutom ansökningar
inneliggande hos styrelsen från
9 företag i området medan 12 ansökningar
fanns hos länsstyrelserna. Den
totala investeringskostnaden i de sistnämnda
sammanlagt 21 projekten beräknades
till 30,8 miljoner kronor. För
dessa investeringar ansöker företagen
om bidrag med 7,6 miljoner kronor och
om lån med 13,5 miljoner kronor. Enligt
ansökningarna skulle investeringarna
resultera i en sysselsättningsökning
med 269 man.

Enligt vad jag inhämtat från arbetsmarknadsstyrelsen
har ytterligare fem
stödärenden inom berörda områden avgjorts
efter den 19 november. Därvid
har bidrag och lån om sammanlagt 2,8
miljoner kronor beviljats.

I detta sammanhang bör också beaktas
de lokaliseringspolitiska insatser
som i annan ordning kommit dessa
områden till godo. Genom tillstånd under
tiden den 1 juli 1963—den 30 juni
1965 att ta i anspråk investeringsfondsmedel
har staten medverkat till investeringar
på totalt 12,4 miljoner kronor
inom området. Vidare har arbetsmarknadsstyrelsen
under samma tid beviljat
bidrag med c:a 2,9 miljoner kronor för

uppförande av industrilokaler i form
av statskommunala beredskapsarbeten,
vilket beräknats medföra investeringar
på totalt 9,4 miljoner kronor. En sysselsättningsökning
på 556 personer
skulle enligt de av företagen lämnade
uppgifterna bli resultatet av de här
nämnda lokaliseringspolitiska åtgärderna
i området före den 1 juli 1965.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet vill jag
framföra ett tack för det snabba svaret
på min interpellation om de lokaliseringspolitiska
åtgärder som har vidtagits
inom Dalsland och de delar av
Värmland och Bohuslän som ingår i det
av riksdagen beslutade lokaliseringsstödområdet.

Interpellationen framställdes med
anledning av — vilket också framgår
av inrikesministerns svar — att arbetsmarknadsstyrelsen
gjort en hemställan
om ändring av 2 § i kungörelsen
om lokaliseringsstöd, vilket skulle innebära
att från stödområdet skulle avskiljas
norra Bohuslän, Dalsland och viss
del av Värmlands län. Helt naturligt
blev oron stor bland befolkningen i
de berörda orterna som helhjärtat hade
satt sin tilltro till effekten av lokaliseringsstödet.

Jag har väl knappast någon anledning
att inför denna kammare påminna
om det beslut vi har fattat angående lokaliseringsstödet
och de förhoppningar
som både lokaliseringsutredningen,
inrikesministern och inte minst riksdagen
ställde på detta stöd. När endast
fyra månader har gått av de fem år, som
stödet enligt beslutet skall verka, kommer
från arbetsmarknadsstyrelsen en
begäran om att stödet skall indras för
stora delar av stödområdet. Denna begäran
väckte en allmän förstämning och
undran över vad som egentligen hade
inträffat som kunde motivera en sådan
framställning. Enligt uppgift i tidningspressen
skulle framställningen från

Tisdagen den 30 november 1905

Kr 38

Ang. lokaliseringsstödet för Dalsland, Värmland och norra Bohuslän

AMS grunda sig på att arbetsbalans har
uppnåtts i de berörda områdena.

Av det svar som inrikesministern nu
har lämnat har åtminstone jag och alla
de, som har handlagt lokaliseringsfrågor
i kommunerna och på länsplanet,
blivit styrkta i vår uppfattning att framställningen
är alldeles för tidigt gjord.
De fem år som riksdagen har beslutat
att stödet skall kunna lämnas till företagare,
som är intresserade av att lokalisera
sin verksamhet till någon del
av stödområdet, är utan tvekan den tid
som behövs för att få en ordentlig effekt
av stödåtgärderna. Av svaret framgår
vidare, att vid tidpunkten för arbetsmarknadsstyrelsens
hemställan (len
19 november hade elva företag beviljats
stöd inom det aktuella området,
därav endast ett inom Göteborgs och
Bohus län.

Jag skulle kunna hänvisa till en rad
citat ur såväl proposition nr 185 år
1964 som bankoutskottets utlåtande i
anslutning till propositionen och till
en rad uttalanden av inrikesministern,
som klart och tydligt framhåller värdet
av att det genomföres en aktiv lokaliseringspolitik.
Jag skall avstå från citaten
i dag. Statsrådet har i sitt svar framhållit,
att regeringen skall pröva och
göra en ingående bedömning av effekten
av hittills vidtagna åtgärder och utsikterna
att vidmakthålla arbetsbalans
i de berörda områdena. Om denna bedömning
sker med utgång från att lokaliseringsstödet
skall få tillfälle att
verkligen hjälpa de kommuner, som
utan tvekan behöver det stöd som staten
bör kunna ge, så tolkar jag inrikesministerns
svar såsom mycket positivt.
Jag kan försäkra att riksdagsmännen
irån de berörda orterna också kommer
att följa denna fråga och kämpa för
att stödet bibehålies enligt det beslut
som riksdagen har fattat.

Med detta ber jag än en gång att få
facka för svaret.

Herr RISBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min enkla
fråga rörande statsrådets ställning
till förslaget om avveckling av lokaliseringsstödet
för norra Bohuslän.

Jag vill först och främst deklarera,
att min fråga inte på något sätt har
tillkommit för att öva kritik mot herr
statsrådet. Jag tror mig veta, att herr
statsrådet innerst inne är vänligt stämd
även mot norra Bohuslän. Frågan har
fastmer tillkommit för att i någon mån
vidarebefordra några upplysningar om
de faktiska förhållandena i länsdelen.

Låt oss då först och främst slå fast,
att kungl. arbetsmarknadsstyrelsen, som
jag i det följande kommer att kalla för
AMS, har misstolkat riksdagens beslut
angående Kungl. Maj:ts fullmakt att
företaga förändringar av stödområdets
gränser. Bankoutskottet har i själva
verket inte diskuterat en inskränkning
av stödområdets gränser utan har tvärtom
tänkt sig möjligheten för Kungl.
Maj:t att låta lokaliseringsstödet gå över
gränsen. 1 egenskap av utskottsledamot
har jag medverkat till utskottets skrivning
och har alltså kännedom om diskussionerna
inom utskottet. Jag tillåter
mig att citera följande ur utskottets
utlåtande nr 48 år 1964, sid. 22: »Beträffande
norra stödområdets gränser
tillstyrker utskottet att dessa nu fastställes
i enlighet med departementschefens
förslag. Utskottet, som tidigare betonat
de nu föreslagna lokaliseringsåtgärdernas
karaktär av försöksverksamhet,
finner det emellertid naturligt att
man särskilt söker följa utvecklingstendenserna
i de områden som gränsar till
norra stödområdet. Enligt utskottets
mening bör Kungl. Maj:t under försöksperioden
äga att företaga mindre förändringar
av norra stödområdets gränser
i den mån sådana visar sig påkallade.
»

Så langt citerar jag alltså bankoutskottet.

För Bohusläns del skulle det snarare
vara befogat att utöka stödet till bl. a.

Nr 3S

Tisdagen den 30 november 1965

Ang. lokaliseringsstödet för Dalsland, Värmland och norra Bohuslän

det s. k. Stångenäset, i vars spets den
livligt frekventerade badorten Lysekil
ligger, än att plötsligt stoppa den nyligen
påbörjade försöksverksamheten.
Det mest uppseendeväckande i AMS’
skrivelse till Kungl. Maj :t är enligt min
mening, att man tydligen anser sig så
självtillräcklig i sitt vetande, att man
inte behöver yttrande från länsmyndigheterna.
Man har tydligen glömt de av
riksdagen beslutade planeringsråden
vid länsstyrelserna. Detta är i sanning
ett vackert exempel på länsdemokrati!

I sin skrivelse anhåller AMS, att stödåtgärderna
måtte upphöra efter det att
under handläggning varande ärenden
har slutbehandlats. En sammanställning
av ärendena för Bohusläns del visar att
— förutom ett avgjort ärende, som skall
tillföra Munkedal ca 200 arbetstillfällen
— ansökningar förelåg från sju företag
motsvarande 151 arbetstillfällen,
och av dessa berör endast fem företag
och 114 arbetstillfällen de två nordligaste
kommunblocken. Att AMS i sin
redovisning av investeringsfondsärenden
behagar redovisa Bengtsfors i Dalsland
under Göteborgs och Bohus län
ger onekligen en tankeställare.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall inte heller
i den här frågan ta upp någon vidlyftigare
debatt. När länsmyndigheten har
yttrat sig och när regeringen har tagit
ståndpunkt, kommer ju frågan upp i
statsverkspropositionen. Herrar riksdagsmän
får tillfälle att följa upp ärendet,
och det kommer de ju att göra, enligt
herr Magnusson. Och det är det,
höll jag på att säga, er skyldighet att
göra!

Vad som kanske är ändå viktigare är
att riksdagen får tillfälle till en ordentlig
principiell debatt kring avvägningsspörsmålet:
Var skall insatserna göras
och var skall de göras mest aktivt? Vi
kan inte komma ifrån att i landets olika
delar är förhållandena kolossalt olika.
Visserligen är det besvärligt i Dals -

land, och det är besvärligt också i norra
Bohuslän, vilket ju framgår av att dessa
landsdelar har placerats inom stödområdet,
men besvärligheterna är långt
större i de nordligaste delarna av vårt
land.

Därtill kommer vissa andra ting, som
vi har anledning att diskutera. De lokaliseringsbidrag
som vi lämnar kan i
viss omfattning betraktas såsom ett försök
att eliminera merkostnadsfaktorer.
Det kostar mera att bygga i Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens
län, och det finns andra omständigheter
som gör att det kostar mera för ett
företag, om det väljer en lokalisering
där i stället för i mellersta eller södra
Sverige. Vi har genom insatser från statens
sida velat ta bort denna merkostnad
för att göra de nordligaste länen
jämställda med övriga delar av landet.
Det var ju den tankegången som låg
bakom lokaliseringsutredningens förslag,
och jag tycker att den tanken är
riktig.

Jag kan nämna att det i ett par falt
har gjorts specialutredningar tillsammans
med företagen om hur stor merkostnaden
kan vara för deras lokalisering
exempelvis i Västerbotten i förhållande
till lokalisering i Mellansverige.
Av en sådan utredning framgick
att ett företag vars investeringar uppgick
till 8 miljoner kronor skulle få vidkännas
en merkostnad — om man i beräkningen
involverade vissa utbildningskostnader
— på ungefär 3 miljoner
kronor. Vi kom överens med företaget
att dela denna merkostnad. Statsbidrag
utgår sålunda med 1,5 miljon
kronor —- alltså i form av rent bidrag
— och den andra delen betalar företaget
självt.

Nu är naturligtvis frågan: Kan man
på samma sätt räkna med en merkostnadsfaktor
i Bohuslän? Jag tror inte
att det blir dyrare att bygga vare sig
i norra Bohuslän eller i Dalsland. Detta
är en faktor som skal! in i diskussionen.
Andra faktorer skall också vara
med. Självfallet måste vi räkna med

Tisdagen den 30 november 1965

Nr 38

Ang. lokaliseringsstödet för
sådana företeelser som brist på sysselsättning,
brist på differentierat näringsliv
o. s. v.

Jag anser att det är önskvärt att vi
får tillfälle att diskutera detta och att
riksdagen får uttala sig i frågan om
man kan tänka sig att minska ned
stödområdet allteftersom man skulle
vinna effekt med de bidrag som lämnas.
Av de redovisningar som gjorts
framgår det mycket klart, att det är lättare
att åstadkomma en lokalisering i
de södra delarna av stödområdet. Det
är sålunda svårare ju längre norrut man
kommer, och det är allra svårast i
Norrbotten. Det är klart att detta är en
sak som vi måste ta under övervägande.

Jag tror därför att man bör ha klart
för sig, att vad arbetsmarknadsstyrelsen
har velat är inte att åstadkomma
någon chockverkan vare sig i Bohuslän
eller i Dalsland. Arbetsmarknadsstyrelsen
har velat resa det principiella
problemet, helt införstådd med att regeringen
inte är beredd att omedelbart
ta ställning utan kommer att redovisa
problemet för riksdagen. Och därmed
har vi ju vunnit en betydande respittid,
under vilken vi får se hur utvecklingen
går vidare medan vi i lugn och
ro får tillfälle att diskutera dessa frågor.

Jag har velat lämna dessa besked.
Ni behöver inte känna er oroliga! Ni
får tillfälle att diskutera detta spörsmål
på nytt mot bakgrunden av de principiella
ställningstaganden som riksdagen
kan komma att göra.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Jag kan ingalunda påstå
att jag blev lugnad av det senaste anförandet.
Det ingav snarare en viss känsla
av att farhågor, som vi haft i den här
frågan, delvis blir besannade. Jag förmodar
att om arbetsmarknadsstyrelsens
framställning skulle lämnas utan avseende
av regeringen, så behöver det inte
redovisas i statsverkspropositionen. Ge -

Dalsland, Värmland och norra Bohuslän

nom att frågan över huvud tas upp i
statsverkspropositionen, har man också
debatten i gång: Skall vissa delar
försvinna från lokaliseringsstödsområdet? Jag

vill erinra om att det var inrikesministern
själv som i sin proposition
föreslog att bland annat Dalsland och
norra Bohuslän skulle ingå i stödområdet,
och det förslaget är man tacksam
för i dessa bygder. Vi har satt en viss
tilltro till detta. Ingenting har hänt ute
i kommunerna som märkbart har förbättrat
kommunernas ekonomiska möjligheter
att leva vidare. Avfolkningen
fortsätter, och man kämpar för att
åstadkomma en balans i befolkningshänseende
som gör det möjligt att klara
de uppgifter som kan åvila kommunerna
i framtiden. Norra Bohusläns folkmängd
har minskat med 7 000 personer,
och det är klart att det återverkar
på det kommunala livet. Kommunerna
måste kämpa hårt för att klara sina
uppgifter.

Därför satte vi stor tilltro till lokaliseringsstödet,
och vi hoppas att den
fortsatta debatten också skall leda till
att vi även i fortsättningen får lita till
lokaliseringsstöd åt företag som söker
sig till våra bygder.

Herr RISBERG (h):

Herr talman! Inrikesministern förklarar
att AMS inte avsett att utsätta
bohuslänningarna för någon chock,
men jag måste säga att när kommunikén
kom ut blev verkligen bohuslänningarna
chockerade. Skrivelsen från
AMS kan väl inte heller fattas på annat
sätt än att styrelsen avser att Kungl.
Maj: t omedelbart skall i stort sett upphöra
med lokaliseringsåtgärderna för
norra Bohuslän. Styrelsen skriver ju
att sedan under handläggning varande
lokaliseringsärenden gällande dessa
kommunblock slutbehandlats, skulle
Kungl. Maj:t undantaga dem från åtgärder.

f norra Bohuslän har man all anled -

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Ang. lokaliseringsstödet för Dalsland, Värmland och norra Bohuslän

ning att hysa stora farhågor för den
närmaste tiden. Enligt statistiska centralbyråns
prognos för de två nordligaste
kommunblocken — jag håller mig
till dem eftersom de största svårigheterna
föreligger där — skulle befolkningsminskningen
under den närmaste tioårsperioden
uppgå till cirka 3 200 personer.
Om den prognosen håller streck
står ju dessa kommunblock inför mycket
hårda tider, och det är risk för stora
förändringar i nuvarande service,
såsom herr Magnusson också har berört,
vad gäller kommunikationer, varutillförsel,
utbildning, åldringsvård
m. m. Och det är självklart att de kvarvarande
får bereda sig på höjda skatter.

AMS säger ju i sin uppseendeväckande
kommuniké att det inom kort skulle
vara balans på arbetsmarknaden i dessa
områden. Dessa påståenden upprepas
visserligen inte i skrivelsen till
Kungl. Maj:t, men om utflyttningen
fortgår enligt prognosen blir det givetvis
balans så till vida att man inte
längre har några arbetslösa i området.
Det blir naturligtvis balans om man
till slut bara bär en gammal gubbe och
en gammal gumma kvar, säger man i
norra Bohuslän, men var skall då den
stackars gubben kunna köpa sitt snus?
Det lär nämligen icke finnas någon
handelsbod inom många mils avstånd
för honom.

Det är inte så vi vill ha vårt Bohuslän.
Svenska folket kan inte bara använda
länet som en badbalja under semestertiden,
utan det fordras en levande
bygd för att ge service även åt sommarens
badgäster; och då behövs ett
fast befolkningsunderlag även vintertid.
Inte heller de nu till Bohuslän lokaliserade
företagen är betjänta av att
avfolkningsprognosen blir en verklighet.
Våra företag önskar tvärtom få tillbaka
alla de bohuslänningar som lämnade
länet under stenkrisen; då utvandrade
ju bohuslänningar även till Norrland.
Jag tror att om riksdagens intentioner
fullföljes så skall vi också i

norra Bohuslän få ett sjudande näringsliv,
och vi kommer att vara nöjda och
tacksamma. Då skulle vi kanske till och
med kunna få uppleva att norra Bohuslän
erhåller sitt eftertraktade gymnasium.

När AMS nu efter fyra månaders lokaliseringsverksamhet
kommer med avvecklingsförslaget,
vittnar det enligt
min mening om en skrämmande brist
på kännedom om hur näringslivet arbetar.
Styrelsen föreställer sig tydligen
att företag med mycket kort varsel kan
flytta och sätta i gång sin verksamhet
på annan ort — man tänker inte på att
ordentliga undersökningar måste göras
beträffande läge, tomtmark, krediter,
bostäder m. m. Jag skulle vilja spetsa
till det och säga, att AMS tydligen behöver
komma ner från Olympens molninfattade
höjder till Bohusläns karga
verklighet.

Herr talman! Jag vill sluta mitt anförande
med ett tack till herr statsrådet
för att han låtit skrivelsen gå på remiss
till berörda länsmyndigheter.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag erkänner att det är
ett mycket väsentligt problem hur den
där gubben skall få sitt snus, men jag
kan inte ge någon bestämd anvisning
i det här fallet. Frågan om hur dessa
problem skall lösas får väl ingå som
ett led i den glesbygdsutredning som
har påbörjats. Kommer vi i en sådan
situation att det bara finns ett fåtal
människor kvar i bygden som inte kan
bära upp någon handel, då ställs vi inför
sociala problem av en betydande
räckvidd som jag inte pa något sätt vill
nonchalera; det är just sådana problem
som gett oss anledning, som jag sade,
att påbörja en utredning om vad som
i särskild ordning skall göras.

Jag har väl inte sagt att AMS inte velat
åstadkomma en chockverkan. Jag
tror inte det, har jag sagt, ty man måste
även i arbetsmarknadsstyrelsen vara
medveten om att regeringen inte kan

Tisdagen den 30 november 1965

Nr 38

Interpellation ang. beslutat beställningsstopp för krigsmateriel

fatta ett sadant beslut utan att det föregåtts
av en utredning. Jag vill betona
att vi anser det viktigt att riksdagen får
ta ställning till det principiella problemet
om en minskning av stödområdet.

Jag tror vidare att det vore olyckligt
om man avbröt lokaliseringsåtgärderna
i delar av ett stödområde där man har
påbörjat en uppbyggnad av servicen i
kommunerna, där man gjort er. planering
och skaffat mark för bostadsbebyggelse
och över huvud taget skapat
en tillfredsställande serviceorganisation.
Detta är en av de viktigaste lokaliseringsfaktorerna.
Om det dessutom
finns arbetskraft tillgänglig är ju det
ett ytterligare plus. Dessa båda faktorer
tillsammans är i de lokaliseringspolitiska
sammanhangen av mycket stor betydelse.
I en stor del av vårt land, under
alla omständigheter den som har
merparten av vår befolkning, måste de
lokaliseringspolitiska ansträngningarna
inriktas på att genom uppbyggnad av
kommunal service och genom upplysningar
om att arbetskraft finns tillgänglig
söka förmå företagen att söka sig
till dessa områden. Jag tror att det finns
ett allmänt intresse av att de bygder,
där man har känt en besvärande stämning
därför att inga företag har etablerats
där men dit nu företag lokaliseras,
så småningom med egen kraft skall
kunna fortsätta en uppbyggnad av den
kommunala verksamheten och samtidigt
locka till sig nya företag, och då även
utan lokaliseringsbistånd. Det måste vara
försöksverksamhetens mening att
pröva om inte detta är möjligt. Jag är
övertygad om att det är möjligt. Därmed
har jag inte tagit ställning till frågan
om vid vilken tidpunkt man eventuellt
skall minska stödområdet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 163—168, bevillningsutskottets
betänkanden nr 48
och 51, bankoutskottets utlåtanden nr

54 och 55 samt memorial nr 56, första
lagutskottets utlåtanden nr 35—37, andra
lagutskottets utlåtanden nr 73, 74,
77 och 78, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 26 och 27 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 49 och
50.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens föredragningslista
uppföres dels statsutskottets
utlåtande nr 168 näst efter
andra lagutskottets utlåtande nr 74, dels
bankoutskottets utlåtande nr 55 näst
efter första lagutskottets utlåtande nr
36.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning,
m. m.; samt

nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ställföreträdare
för kommun vid vissa avtalsförhandlingar
m. m.

Interpellation ang. beslutat beställningsstopp
för krigsmateriel

Herr VIRGIN <h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den 25 november i år
har Kungl. Maj:t beslutat om beställningsstopp
för material under försvarets
tre stora materialanslag. Beslutet
innebär att de bemyndiganden som lämnades
för bara några månader sedan
t ill de centrala förvaltningsmyndigheterna
nu återtages. Såvitt jag kan förstå
måste denna anmärkningsvärda åtgärd
antingen vara betingad av förhållanden
som inte är kända för riksda -

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Interpellation ang. beslutat beställningsstopp för krigsmateriel

gen eller vara vidtagen för att möjliggöra
drastiska åtgärder i konjunkturdämpande
syfte.

Med anledning härav anhåller jag om
kammarens tillstånd att till hans excellens
herr statsministern få ställa följande
frågor:

1. Vad har inträffat som har föranlett
regeringen att just nu tillgripa denna
åtgärd?

2. Under hur lång tid och efter vilka
bedömningsgrunder avser regeringen
att hålla tillbaka beställningarna?

3. Vilka åtgärder i konjunkturdämpande
syfte avser regeringen att vidtaga
inom övriga delar av statsförvaltningen
eller är avsikten att endast utnyttja
försvarets huvudtitel?

4. Anser ers excellens att nu vidtagna
inskränkningar i försvarets beställningsverksamhet
kan göras utan att
äventyra den militärpolitiska målsättning
som innefattades i 1962 års försvarsöverenskommelse
?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

dels nr 812, av herr Andersson, Birger,
och herr Ericsson, John, i anledning
av skrivelse från talmanskonferensen
med överlämnande av en från riksdagens
organisationsutredning inkommen
utredning med vissa förslag rörande
effektivisering av riksdagsarbetet;

nr 813, av herrar Eskilsson och Åkerlund,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 155, angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1965/66; samt

nr 814, av herr Olsson, Johan, och
herr Wikberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 170, med förslag
till förordning om ändrad lydelse av
67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648);

dels ock nr 815, av herrar Adolfsson
och Werner,

nr 816, av herr Andersson, Torsten,
m. fl.,

nr 817, av herr Holmberg ni. fl.,
nr 818, av herr Lundström m. fl.,
samt

nr 819, av fru Segerstedt Wiberg,

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 174, angående statsbidrag til!
politiska partier.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtande nr 178, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1965/66 till Förvärv av viss fastighet
inom stadsdelen Lilla Essingen
i Stockholm.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.28.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Onsdagen den 1 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Till kammaren hade överlämnats
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 178, angående
förordnande av statsrådsledamöter
att uppläsa Kungl. Maj :ts öppna brev
till riksdagen angående vissa grundlagsfrågor.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj:t förordnat hans excellens
herr statsministern Erlander att i första
kammaren uppläsa Kungl. Maj :ts ifrågavarande
öppna brev.

Med anledning härav lämnades ordet
till hans excellens herr statsministern
Erlander, som i enlighet med det
honom givna uppdraget uppläste Kungl.
Maj:ts öppna brev, nr 179, angående
vissa grundlagsfrågor.

Uppläsningen av berörda öppna
brev åhördes av kammarens ledamöter
stående.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
och öppna brev skulle läggas till handlingarna.

Ang. förverkligandet av de utbildningspolitiska
målsättningarna

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Wallmarks interpellation angående förverkligandet
av de utbildningspolitiska
målsättningarna, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Herr \Vallmark har fråga!,
dels om jag anser att de målsättningar
för det utbildningspolitiska området
som riksdagen godkänt kan för -

verkligas inom planerade tidsramar i
beaktande av de arbetsmarknadspolitiska
betingelser som enligt beräkningar
i 1965 års långtidsbudget kommer att
råda under nästkommande 5-årsperiod,
dels hur jag bedömer möjligheterna att
tillgodose även de reformkrav som kan
komma att aktualiseras på bl. a. yrkesutbildningens
och vuxenutbildningens
område.

Möjligheterna till realistisk planering
är inom utbildningsområdet i vissa
hänseenden bättre än inom andra delar
av den offentliga verksamheten. De krav
på resurser som kvantitativa och kvalitativa
förändringar i utbildningsorganisationen
medför kan beräknas med
förhållandevis stor noggrannhet. Större
svårigheter uppstår när dessa behov
skall vägas mot övriga krav på samhällets
samlade resurser. Herr Wallmarks
båda frågor koncentrerar sig också till
denna punkt.

Under senare år har riksdagen fattat
beslut bl. a. om reformering av den obligatoriska
skolan och av den gymnasiala
utbildningen samt om allmänna
riktlinjer för universitets- och högskoleutbyggnaden.
I sistnämnda fråga har
f. ö. nyligen framlagts proposition med
mer specificerade förslag. Samtliga dessa
reformer och förslag har utformats
under hänsynstagande till kraven på
materiella och personella resurser inom
samhället i övrigt. Jag vill här endast i
korthet exemplifiera detta. I propositionen
om grundskolan ansåg jag mig sålunda
inte kunna förorda den avsevärt
snabbare genomförandetakt som från
många håll bedömdes önskvärd. Programmet
för utbyggnad av gymnasium
och fackskola under den närmaste 5-årsperioden grundas, som jag vid flera
tillfällen framhållit, på en bedömning
av möjligheterna att tillgodose bl. a. lnrarbehovet.
Liknande skäl har i hög

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Ang. förverkligandet av de utbildningspolitiska malsattningarna

grad påverkat det nyligen framlagda
förslaget om universitetens och högskolornas
utbyggnad, i vilket jag inte ansett
mig väsentligen kunna frångå 1963
års ramtal för antalet studerande, ehuru
flera remissinstanser påvisat att tillströmningstendenserna
pekar högre.

Den långtidsplanering, vars betydelse
interpellanten med rätta understryker,
har således i hög grad präglat reformarbetet.
Kraven på resurser har
emellertid tenderat att bli större än vad
man vid planeringen räknat med. Åtgärder
för att öka produktiviteten inom
utbildningsväsendet har vidtagits och
denna verksamhet kommer att ytterligare
intensifieras. Utifrån dagens bedömning
blir mitt svar på interpellantens
första fråga att det utbildningspolitiska
program som fastställts bör kunna
genomföras.

Herr Wallmarks andra fråga avsåg
möjligheten att utöver nyssnämnda målsättningar
kunna tillgodose även väntade
reformkrav på yrkesutbildningens
och vuxenutbildningens områden. Jag
vill då betona att det här inte blir fråga
om några fristående reformer, som ställer
utbildningspolitiken och dess resurskrav
i ett helt nytt läge. De på senare
år företagna väsentliga förändringarna
i utbildningssystemet har gjorts
med blicken öppen för kraven på yrkesutbildning
och vuxenutbildning.
Fackskolan har enligt 1964 års beslut
en särskild intagningskvot för vuxna. 1
förslagen om gymnasie- och fackskolereformerna
har vidare yrkesskolans
plats och betydelse kraftigt understrukits
och dess ungefärliga volym uppskattats.
Yrkesutbildningens närmare
utformning utreds f. n. av yrkesutbildningsberedningen.
Utvecklingsarbetet i
fråga om vuxenutbildning pågår sedan
flera år. Inom gymnasiets och fackskolans
område är därvid utgångspunkten
1962 och 1963 års beslut på grundval
av studiesociala utredningens förslag.
Gymnasieutredningens betänkande som
nyligen avlämnats avser främst en anpassning
av denna del av vuxenutbild -

ningen till den nya utformningen av
ungdomsutbildningen. Genom en utredning
om kompetens- och meritvärderingsfrågorna
som nyligen tillsatts kommer
att klarläggas på vad sätt studiemöjligheterna
skall kunna förbättras
även för dem som längre fram i livet
efterfrågar utbildning på universitetsstudiet.
Mycket stor omfattning har den
del av vuxenutbildningen som främst är
arbetsmarknadspolitisk! betingad och
som rymmer den betydelsefulla omskolningsverksamheten.
Denna utbildnings
mål och utformning övervägs f. n. inom
inrikesdepartementet med utgångspunkt
främst i arbetsmarknadsutredningens
betänkande. Jag vill framhålla att yrkesutbildningen
och de närmast liggande
delarna av vuxenutbildningen konkurrerar
med utbildningsväsendet i övrigt
om resurserna i mindre grad än
vad man kanske föreställer sig. Sålunda
används inom vuxenutbildningen ofta
ungdomsutbildningens lokaler och utrustning.
Lärarna inom yrkes- och
vuxenutbildningen kommer huvudsakligen
att rekryteras ur andra källor än
de för övrig utbildning aktuella. Yrkesutbildningen
och den arbetsmarknadspolitisk!
betingade vuxenutbildningen
kommer vidare av allt att döma i ökad
utsträckning att ske i form av utbildning
inom näringslivet.

Jag vill slutligen understryka utbildningens
produktivitetsfrämjande betydelse.
Inte minst gäller detta yrkesutbildningen
och omskolningsverksamheten.
På herr Wallmarks andra fråga
vil! jag därför svara, att jag anser det
angeläget att genomföra även den del
av den fortsatta utbyggnaden inom utbildningsområdet
som utgörs av yrkesoch
vuxenutbildning. I vilken takt detta
bör ske kan emellertid inte bedömas
förriin pågående utredningsarbete avslutats
och en avvägning gjorts med
hänsyn till de övriga krav på samhällsresurserna
som kan komma att framställas
från olika håll, således även från
ungdomsutbildningen.

Onsdagen den 1 december 19(>5

Nr 38

Ang. förverkligandet av de utbildningspolitiska målsättningarna

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag ber att till chefen
för ecklesiastikdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.

När jag skulle framställa denna interpellation
var jag något tveksam om
till vem jag skulle rikta den. Interpellationen
avser ju frågan om fördelning
av samhällets samtliga resurser. När jag
ställde den till herr Edenman, var det
inte bara till honom i hans egenskap av
fackminister, utan också som medlem
av regeringen, med sitt ansvar i den
samlade bedömning som regeringen är
skyldig göra i detta sammanhang.

Jag vill för att det inte skall föreligga
något missförstånd först understryka,
att jag har varit och är enig med herr
Edenman om huvuddragen i de stora
reformprogram som har genomförts eller
kommer att genomföras. Jag tänker
på grundskolereformen, reformen rörande
det gymnasiala stadiet och den
nya universitets- och högskolereformen.
Enskildheter kan det råda delade
meningar om — och kanske i många
fall viktiga sådana. Jag vill också i detta
sammanhang framhålla att herr
Edenmans insatser varit betydande ocli
av bestående värde. Det finns ingen anledning
att sticka under stol med det.
Vi är båda lika angelägna om möjligheterna
att genomföra dessa reformer
inom önskad tid.

Interpellationer! avser huvudfrågan
om möjligheterna att förverkliga dessa
målsättningar. Det gäller framför allt
den personella sidan; jag har icke för
avsikt att beröra den ekonomiska.

Det torde vara lättare att bedöma de
faktiska resurser som står till förfogande
på den personella sidan. Man har
också i långtidsbudgeten gjort ett allvarligt
försök att samla kunskaper på
detta område. Det visar sig härvid eu
markant skillnad mellan den gångna delen
av decenniet och den kommande.
Man räknar med att vi har förfogat över
ungefär 50 001) nyutbildade personer
under den gångna femårsperioden, men

för den kommande står endast ungefär
15 000 till förfogande per år. Man har
också konstaterat att de krav som den
offentliga sektorn ställer uppgår till
hela denna summa.

Finansministern har gjort den bedömningen,
att det inte är möjligt att tillfredsställa
dessa krav. Han har också i
sin bedömning skurit ned kraven till i
stort sett hälften. Därefter har han gjort
ett försök till bedömning mellan de
olika sektorerna inom den offentliga
sektorn. Han säger visserligen att detta
inte är något regeringens ställningstagande,
men det är alldeles uppenbart
att det är herr Strängs eget ställningstagande.
Det framgår ganska klart avolika
uttalanden som han har gjort i
olika sammanhang. Han konstaterar
emellertid samtidigt inledningsvis i
denna långtidsbudget, att »av långtidsbudgeten
framgår att de i princip fastlagda
utgiftsplanerna i vissa fall kan
ställa krav på större resurser än vad
som bedöms komma att stå till förfogande».

Jag vill som en motpol till detta citera
vad herr Edenman säger i sitt svar
i dag till mig: »Samtliga dessa reformer
och förslag har utformats under
hänsynstagande till kraven på materiella
och personella resurser inom samhället
i övrigt.»

Det är alltså två uttalanden, som faktiskt
inte går ihop. Någon har fel.

Sakmaterialet i långtidsbudgeten pekar,
som jag kan se det, på att herr
Sträng har rätt i sin bedömning. Även
om man alltså önskar att reformerna på
skolväsendets område skall kunna förverkligas,
är det också nödvändigt att
andra delar av samhällslivet får sitt till
förfogande. Jag kan givetvis inte göra
annat än att önska herr Edenman lycka
till i den interna kampen inom regeringen
för att få så stora resurser som
möjligt för sitt eget område till sitt förfogande.
Men en realistisk bedömning
måste dock innebära, att även andra
sektorer måste få någonting. När vi
exempelvis ser kriminalitetens utveck -

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Ang. förverkligandet av de utbildningspolitiska målsättningarna

ling och samtidigt konstaterar, att långtidsbudgeten
i princip inte räknar med
att polisväsendet skall få öka med en
enda man, blir man kanske litet betänksam.
Jag nämner detta som ett exempel
på svårigheten att göra avvägningen.

Över huvud taget saknar man definitivt
möjligheter att sakligt bedöma
förutsättningarna för att genomföra olika
reformer, eftersom vi aldrig har fått
någon inledning med en samlad bedömning
av de reella möjligheterna att genomföra
dem. Det torde vara alldeles
obestridligt att de olika fackministrarna
har räknat med samma personer när
de framlagt sina reformförslag.

När herr Edenman talar om att lärarbehovet
måste tillgodoses genom en
ökad utbildning, är vi helt överens. Jag
bara ställer frågan: Varifrån tar vi
dem? De måste tas någonstans. Varje
person som tillförs utbildningsväsendet
har en alternativanvändning på något
annat område, och därför måste vi veta
varifrån vi skall få dessa personer och
vilka sektorer som blir lidande.

När budgetavdelningen inom finansdepartementet
har gjort sitt försök till
avvägning beträffande utbildningsväsendet
har man trots mycket välvillig
behandling ansett sig nödsakad att skära
bort cirka en tredjedel av det behov
som redovisats.

När herr Edenman talar om att han
inte har möjligheter att gå längre med
universitets- och högskolereformen än
vad 1963 års beslut egentligen medger,
delar jag hans uppfattning. Om jag
skall vara riktigt ärlig måste jag säga,
att jag inte ens tror att vi kommer att
ha möjligheter att genomföra det programmet.

Men vad gör vi av de övriga studieintresserade?
Det talas om »annan postgymnasial
utbildning», men även den
kräver resurser i form av lärare, biträdespersonal
o. s. v. Detta gör att den
kritik som ligger under interpellationen
kvarstår i alla sina delar. Tyvärr har
vi inte vid något tillfälle fått någon bedömning
från regeringen av hur mycket

man önskar ta för sig av den samlade
personalkakan här i landet, hur mycket
man är beredd att fördela mellan de
olika sektorerna och hur mycket man
är beredd att ge utbildningssektorn.

Den enda rörliga faktorn i personalbilden
är importen av arbetskraft. Jag
tillhör nu dem som vill mana till en
viss försiktighet med import av utländsk
arbetskraft. Om vi ökar den alltför
mycket, riskerar vi svårigheter på
arbetsmarknaden och ute i samhällena
som motverkar den ökade arbetskraftimportens
insatser.

När herr Edenman sedan skall besvara
min andra fråga, om möjligheterna
att tillgodose ytterligare utbildningsreformkrav
som ligger latenta i samhället
— närmast yrkesutbildningen och vuxenutbildningen
— är svaret självfallet
mycket försiktigare. Han understryker
en stark vilja att tillgodose dem, och jag
hyser samma vilja. Han vill emellertid
avstå från att yttra sig om takten intill
dess att vi fått se utredningen.

Jag har inte mycket att tillägga på den
punkten. Det är möjligt att vi någon
gång får tillfälle till en samlad debatt
om de totala resursernas användning
på detta område. Jag skulle vilja uttrycka
den önskan att vi, när herr
Edenman i nästa vecka förmodligen
skall inleda debatten om universitetsocli
högskolereformen, om inte tiden
då är för knapp får en information om
herr Edenmans egen bedömning av de
reella möjligheterna, belyst med de siffror
som kan komma fram och uppgifter
om de personalresurser som regeringen
är beredd att ställa till det samlade utbildningsväsendets
förfogande.

Min slutsats, herr talman, är alltså att
det dessvärre inte är möjligt att godta
det svar som herr Edenman har givit
mig, nämligen att de utbildningspolitiska
programmen skall kunna genomföras
i den takt som riksdagen en gång
har beslutat. Min rekommendation måste
alltså bli att herr Edenman ville ge
oss en mer realistisk bedömning —
kanske den inte kommer förrän i stats -

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Ang. förverkligandet av
verkspropositionen — så att vi får tillfälle
att mera sakligt behandla denna
fråga.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon polemik med herr Wallmark. Det
är en mycket allvarlig interpellation
han har framställt.

Jag vill bara stryka under en sak,
nämligen att det inte går till så i regeringen,
att de olika fackdepartementscheferna
agerar för sig. Finansministern
är väl underkunnig om detta svar.
Herr Wallmarks interpellation tillhör
de interpellationer som vi har ägnat
stort intresse, eftersom den berör en i
allra högsta grad allmänpolitisk fråga.
Jag skall inte alls bedriva någon exegetisk
forskning här och jämföra vad finansministern
har sagt vid andra tillfällen
med vad jag nu har sagt, men
jag vill säga att också finansministern
har godkänt denna mening i svaret:
»Samtliga dessa reformer och förslag
har utarbetats under hänsynstagande
till kraven på materiella och personella
resurser inom samhället.»

Den debatt som herr Wallmark här
tar upp hälsar jag självfallet med stor
tillfredsställelse. Tyvärr har oppositionen
tidigare fört fram andra krav, som
vi ibland har påstått vara överbud. Det
gäller t. ex. högerns ständigt återkommande
krav på en ytterligare sänkning
av elevantalet i skolklasserna. Jag har
varje gång svarat, att resurserna inte
räcker till. Varje gång man velat ytterligare
öka gymnasieintagningen har
svaret blivit detsamma. Varje gång man
pekat på att ramtalen för universitetsexpansionen
är för låga med hänsyn till
prognoserna har svaret blivit detsamma.

Kontentan av mitt svar till herr Wallmark,
som jag vet att han har förstått,
är alltså att resursbegränsningarna bar
framtvingat denna medvetenhet om att
det finns gränser också för utbildningsexpansionen.

de utbildningspolitiska målsättningarna

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag vill först instämma
i vad herr Edenman säger beträffande
överbudspolitik. Jag tycker att riksdagsmännen
många gånger sätter sig i
en förnedrande position genom att
ställa krav bara för att de ligger högre.

Men vad beror detta på? Det beror
på att man icke får en samlad bild av
de totala resurserna. Jag har i en annan
debatt uttryckt det så, att lika väl
som herr Sträng säger, att den som föreslår
en utgift också måste tala om
varifrån pengarna skall tas, så menar
jag att den som ställer krav på ökade
personalresurser också måste tala om,
varifrån människorna skall tas. Men för
att vi skall få fram ett underlag för en
sådan saklig debatt krävs det en redovisning,
ungefär i stil med den som
finansministern har lagt fram, men
kanske betydligt utförligare. En sådan
redovisning har i stort sett saknats i
den politiska debatten, och det tror jag
kan vara förklaringen till att det ställs
så höga krav.

Sedan vill jag säga att kravet exempelvis
på sänkt elevantal bygger på en
samlad bedömning av vad vi kan kalla
produktiviteten eller effektiviteten. Vi
lider av en brist på lärare som påstås
uppgå till drygt 7 000 för närvarande.
Det har sagts från ett av landets större
skoldistrikt, att det är fel att påstå att
det saknas lärare — »det finns ju en
person i varje kateder».

Ja, det är riktigt. Det finns t. o. in.
många som kommit så långt att de tagit
studentexamen, men jag känner till fall
där vikarier undervisar i klassen under
den där de själva har slutat. Visst finns
det möjligheter att sätta en person i en
kateder, men det är fråga om vilken
total undervisningseffekt vi får ut per
elev. Denna bedömning är bakgrunden
till kraven på sänkt elevantal.

Gymnasiefrekvensen, som herr Edenman
nämnde, är i och för sig en intressant
fråga. Om jag minns rätt föreslog
det särskilda utskottet förra året
att gymnasiefrekvensen skulle vara

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Om ökad utbildning av tandvårdspersonal
minst 30 procent. Det var ett kompromissbud,
men av tidningsuttalanden att
döma har skolöverstyrelsen tolkat detta
som »högst 30». Dessutom vill man —
fortfarande enligt tidningsuttalanden —•
åstadkomma detta resultat genom sänkning
av gymnasiefrekvensen på vissa
orter och höjning på andra.

Såvitt jag förstår var det aldrig riksdagens
och i varje fall inte särskilda
utskottets mening att det skulle gå till
på det viset, men det är väl ett resursresonemang
som ligger bakom. I varje
fall innebär det en glidning i förhållande
till det beslut som här fattats.

Vi har inom högerpartiet gjort ett
försök till en samlad bedömning, och
om herr Edenman haft tillfälle att läsa
högerns partimotion i universitets- och
högskolefrågan, har han funnit att vi
t. o. m. uttrycker tvivel, om det finns
resurser att förverkliga denna målsättning.
Bakgrunden till att vi har gjort
ett försök till en sådan realistisk bedömning
är att vi har blivit serverade ett
underlagsmaterial. Ju mer sådant underlagsmaterial,
som ställs till förfogande,
desto mer realistisk torde debatten
kunna bli i fortsättningen. Jag skall
gärna bidra till att vi håller oss på ett
sakligt plan och kan slippa diskussioner
om överbud från den ena eller andra
parten, men det betyder inte att vi är
beredda att i alla delar godta vad regeringen
föreslår. Vi förbehåller oss givetvis
rätten att göra en egen värdering
och en egen angelägenhetsgradering.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag skall bara anföra
en synpunkt i den här debatten.

När man diskuterar avvägningen av
våra resurser måste man självfallet ta
alla möjliga hänsyn, eftersom denna avvägning
är grunden till hela vår verksamhet.
Jag vill stanna för ett viktigt avsnitt
och då peka på angelägenheten av
att tidsplanen för grundskolans genomförande
kan hållas. Det har i debatten i
något sammanhang skymtat fram att

man eventuellt kan få skjuta på genomförandet
av grundskolan med hänsyn
till att våra resurser är knappa. Jag delar
icke den uppfattningen, och jag vet
att ecklesiastikministern heller icke gör
det. Jag hoppas att han också vinner gehör
för sitt krav på att tidsplanen för
grundskolans införande skall hållas. Det
är utomordentligt viktigt.

Vi kommer ganska snart i en sådan
situation, att grundskoleutbildning är
en förutsättning för att man över huvud
taget skall kunna få någon påbyggnad
av utbildningen. Den som inte har
genomgått grundskolan kommer att ha
ett handikapp om han vill delta i vuxenutbildning
och annan påbyggnad. Vi
märker det redan i dag på viss utbildning
som våra industrier anordnar -—
många människor måste sätta sig ned
och inhämta det kunskapsstoff som
skoleleverna lär sig mellan sjätte och
nionde eller sjunde och nionde året.

Det är från dessa utgångspunkter som
jag vill betona, att vi så snart som möjligt
måste ge alla tillfälle att åtminstone
få genomgå den nioåriga grundskolan.
Att behovet av utbildning finns ser
vi i dag av att minst mellan 70 och 80
procent av våra ungdomar går ett eller
flera år frivilligt i skolan.

Herr talman! Jag har velat betona
angelägenheten av att vi håller tidsplanen
för grundskolans genomförande,
därmed givande ungdomar möjlighet att
i en framtid bygga vidare på fortbildning
och vuxenutbildning.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om ökad utbildning av tandvårdspersonal Ordet

lämnades härefter ånyo till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Lundströms
interpellation om ökad utbild -

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

ning av tandvårdspersonal, och nu yttrade: Herr

talman! I en interpellation har
herr Birger Lundström frågat vilka åtgärder
jag ämnar vidtaga för att snarast
möjligt förbättra tillgången på tandläkare
och annan tandvårdspersonal i
syfte att förhindra att genomförandet
av en effektivt fungerande allmän tandvårdsförsäkring
fördröjs.

Det torde vara på sin plats att i korthet
erinra om de åtgärder som under
de senaste åren vidtagits för att öka tillgången
på tandläkare. För tio år sedan
höjdes sålunda intagningskapaciteten
vid tandläkarhögskolorna från 180 till
240 platser per år. Detta möjliggjordes
främst genom inrättandet av en odontologisk
läroanstalt i Umeå. Därefter
liar platsantalet höjts till 260 per år.

I enlighet med beslut av 1964 års riksdag
(prop. 1964: 161, SU 183, rskr 634)
är planeringen nu inriktad på att åstadkomma
en ny odontologisk läroanstalt i
Göteborg med en årlig intagning av 100
studerande fr. o. m. nästa läsår. Detta
innebär att antalet nyintagna tandläkarstuderande
per år kommit att fördubblas
inom loppet av ungefär ett decennium.

Det bör i sammanhanget nämnas att
vid remissbehandlingen av de förslag
om ökad tandläkarutbildning, som legat
till grund för regeringens åtgärder vid
olika tillfällen, flera av de närmast berörda
instanserna varnat för en framtida
överproduktion av tandläkare.

För att på kortare sikt söka tillgodose
behovet av tandläkare har regeringen
medverkat till inplacering av utländska
tandläkare i folktandvårdsorganisationen.
Enligt uppgifter är av totalt
1 956 tjänster inom folktandvården 219
besatta med utländska tandläkare. F. n.
torde rekryteringen av sådana tandläkare
kunna ske från främst öst- och
Sydeuropa. Redan nu finns inom landet
eu dylik grupp, vilken erhållit
kompletterande utbildning i Sverige.
Även för nytillkommande grupper torde
viss svensk tilläggsutbildning erfordras.

3 Första kammarens protokoll It)(i5. Nr :}$

Om ökad utbildning av tandvårdspersonal
Som ett led i strävan att på längre
sikt tillföra svensk tandvård välutbildad
arbetskraft har regeringen vidare
medverkat till att placera svenska studerande
vid odontologiska utbildningsanstalter
i Förbundsrepubliken Tyskland.
Sedan hösten 1962 har i genomsnitt
60 studerande per år antagits till
sådan tandläkarutbildning. De första
antagna beräknas återvända med examen
hösten 1967. Samtliga dessa studerande
skall avsluta sin utbildning med
en termins studier vid svensk odontologisk
fakultet.

Herr Lundström tar i sin interpellation
upp en tidigare förd diskussion om
möjligheterna att öka intagningskapaciteten
vid de befintliga läroanstalterna.
Vid remissbehandlingen av en inom
ecklesiastikdepartementet år 1962 upprättad
promemoria om det högre utbildningsväsendets
fortsatta utbyggnad
framhöll lärarkollegierna vid dåvarande
tandläkarhögskolorna i Stockholm
och Malmö, att en ökning av intagningskapaciteten
vid dessa läroanstalter inte
skulle kunna ske inom enbart befintliga
lokaler.

Frågan har senare berörts av bl. a.
1963 års universitets- och högskolekommitté,
som i sitt huvudbetänkande (SOU
1965:11) utgått från att den odontologiska
fakulteten i Stockholm skall erhålla
nya lokaler i anslutning till det
planerade undervisningssjukhuset i
Huddinge. Under en övergångsperiod
skulle detta enligt kommittén möjliggöra
en dubblering av intagningskapaciteten
till tandläkarutbildning i Stockholm
genom parallellt utnyttjande av
gamla och nya lokaler. Såsom framgått
av den nyligen överlämnade propositionen
angående utbyggnaden av universitet
och högskolor m. m. (prop.
1965: 141 s. 140) har jag funnit detta
uppslag heaktansvärt. Jag avser, såsom
framgår av propositionen, att föreslå
Kungl. Maj:t att låta utreda frågan närmare.
Detta är den åtgärd jag närmast
avser att vidta för att förbättra tillgången
på tandläkare.

Onsdagen den 1 december 1965

34 Nr 38

Om ökad utbildning av tandvårdspersonal
I fråga om utbildningen av tandtekniker
och tandsköterskor har — liksom
beträffande tandläkarutbildningen —
under senare är en betydande kapacitetsökning
ägt rum. En ny tandteknikerskola
med en årlig intagning av 20 elever
har sålunda varit i verksamhet i
Umeå sedan budgetåret 1963/64, varigenom
den totala intagningskapaciteten
nått upp till mer än 100 om året. Vidare
har i den av riksdagen godkända prop.
1964: 161 föreslagits, att en ny tandteknikerskola
skall inrättas i Göteborg
fr. o. m. budgetåret 1967/68.

Tandsköterskeutbildning bedrivs under
såväl statligt som kommunalt huvudmannaskap.
Intagningskapaciteten,
som under de senaste åren byggts ut
successivt, motsvarar innevarande budgetår
ca 400 platser, varav 280 vid statliga
skolor. I samband med riksdagens
nyssnämnda beslut om tandläkarutbildning
i Göteborg fastslogs att en ny tandsköterskeskola
med en årlig intagning
av 80 elever borde anordnas i anslutning
till den odontologiska läroanstalten
fr. o. in. budgetåret 1968/69. En
fortsatt utbyggnad av utbildningskapaciteten
på detta område planeras av medicinalstyrelsen
i samråd med vissa
landsting. Inom de närmaste två åren
kan ett sjuttiotal intagningsplatser beräknas
tillkomma vid skolor under kommunalt
huvudmannaskap. Någon ytterligare
åtgärd från min sida är därför inte
erforderlig.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till ecklesiastikministern
ber jag att få framföra mitt tack
för svaret. Även om de uppgifter han
anför i stort sett är känt material, utgör
de dock en sammanfattande och översiktlig
framställning om vissa i sammanhanget
betydelsefulla frågor. Tyvärr
är dock en del uppgifter uteslutna,
som man inte kan bortse från.

Utgångspunkten för interpellationen
var att kunna få tandvårdsförsäkringen
snarast genomförd. 1961 års sjukförsäk -

ringsutredning föreslog i sitt betänkande
om tandvårdsförsäkring att den skulle
genomföras den 1 januari 1968. Det
är klart att många hinder härför måste
övervinnas, men det viktigaste av dessa
torde dock vara det min fråga gäller:
Finns det erforderlig personal vid den
tidpunkten för att kunna genomföra reformen?
Det är spörsmålets kärnpunkt,
och på den frågan anser jag mig inte ha
fått något klart svar.

Av de uppgifter i interpellationssvaret
som lämnats om vad som gjorts, kommer
att göras och eventuellt planeras,
får man ingen uppfattning om åtgärdernas
tillräcklighet för det uppställda
målet. Sjukförsäkringsutredningen beräknar
bristen på tandläkare år 1970
till mellan 350 och 400. Man kan på goda
grunder anta att åtskilliga förhållanden
gör denna siffra till den lägsta
tänkbara. Intagningen av kvinnliga studenter
till tandläkarhögskolorna är numera
påtaglig. På grund av lägre s. k.
förvärvsintensitet hos kvinnorna krävs
utexaminering av tre kvinnor för att
produktionsmässigt per år motsvara två
manliga tandläkare. Fortsätter den utvecklingen
räcker inte den utbildningskapacitet
till — såvitt jag kan förstå —
som man räknar med. Ett genomförande
av tandvårdsförsäkringen kommer
med säkerhet att innebära en så stark
patienttillströmning, att det är svårt att
exakt beräkna de krav på personal som
kommer att ställas. Att nyssnämnda siffra
är för låg är ett antagande som ter
sig minst lika sannolikt som att den
verkligen skulle motsvara det exakta
behovet.

Låt mig i det sammanhanget helt kort
påpeka, att beträffande möjligheterna
att bygga något hopp på undervisningssjukliuset
i Huddinge, är jag rädd för
att man inte skall ha alltför stora förhoppningar.
Särskilt efter sistlidna fredag,
då finansministern kungjorde sin
mening för Landstingsförbundet om
sjukhusbyggandet, förefaller det mig
som om man kanske kunde få någon
glädje av den till Huddinge sjukhus för -

Onsdagen den 1 december 19(55

lagda utbildningen först avsevärd tid
efter år 1968, kanske först på andra
sidan om år 1970.

Vad beträffar utbildningen vid den
nya tandläkarhögskolan i Göteborg så
är det bara 75 av de 100 intagningsplatserna,
som besätts av svenska studenter.
Här ställs 25 platser till förfogande
för norska studenter.

Om tandläkarbristen år 1970 är 350
eller 400, hur kan man då tänka sig en
tandvårdsförsäkring införd 1968 eller
ens 1970 eller 1971? Svaret måste bli,
att det kommer att vara ytterligt svårt.
Jag tillåter mig därför upprepa min
fråga till ecklesiastikministern: Kommer
tillgången på tandläkare att med
hänsyn till den utbildning som planeras
vara tillräcklig för att inte försena tandvårdsförsäkringens
effektiva genomförande? Om

det föreligger en prognos för
tandläkarna, så saknar jag en sådan för
annan tandvårdspersonal, och den personalen
är sannerligen inte heller betydelselös.
Jag är inte ensam om att kräva
en sådan prognos, det kravet förekommer
också pa andra håll i vissa remissyttranden.
Tandläkarorganisationerna
har understrukit vikten av upprepade
prognoser om behovet av tandläkare, och
de har därtill i sitt remissvar på förslaget
om tandvårdsförsäkring krävt att en
ökad utbildning av kvalificerade tandsköterskor
och tandtekniker omgående
startas. Det är för att bedöma detta behov,
som en prognos över tillgång och
behov för den närmaste framtiden är
av värde.

När tandläkarorganisationerna så bestämt
uttalar sig för en ökad utbildning
omedelbart av tandsköterskor och tandtekniker,
så får de inte särskilt starkt
stöd av ecklesiastikministern. Han erinrar
om att en ny tandteknikerskola
skall inrättas i Göteborg fr. o. in. budgetåret
1967 till 1968. Men statsrådet
erinrar inte om att man i fjol beslöt att
den gamla tandteknikerskolan i Göteborg
skall nedläggas. Nytillskottet blir
därför, såvitt jag förstår, ganska litet.

Nr 38 35

Om ökad utbildning av tandvårdspersonal
När det gäller tandsköterskorna erinrar
statsrådet vidare om att en ny tandsköterskeskola
skall starta i '' Göteborg
fr. o. m. budgetåret 1968 till 1969, men
statsrådet talar inte om det bortfall som
samtidigt inträffar genom att den gamla
tandsköterskeskolan läggs ned.

Av intresse är uppgiften att medicinalstyrelsen
i samråd med vissa landsting
skall undersöka möjligheterna till
en fortsatt utbyggnad av utbildningskapaciteten
och att detta, enligt ecklesiastikministerns
svar, skulle innebära
bl. a. att ett 70-tal intagningsplatser beräknas
tillkomma de närmaste två åren
under kommunalt huvudmannaskap.
Någon ytterligare åtgärd från ecklesiastikministerns
sida anser han inte erforderlig.
Jag skall då be att få fråga: Innebär
detta att statsrådet har en prognos
som visar, att med de nyssnämnda åtgärderna
behovet skulle vara fyllt för
att få en effektivt fungerande tandvårdsförsäkring
inom utsatt tid, och
kan den hållas vid en acceptabel storlek? Jag

noterar att de redovisade nya åtgärderna
i varje fall inte är sådana att
de kan ge några resultat till den 1 januari
1968, då försäkringen enligt sakkunnigeförslaget
skulle träda i kraft.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Denna fråga är mycket
lämplig att se mot bakgrunden av
den diskussion jag hade med herr Wallmark
för en stund sedan om tillgången
på personella resurser i samhället.

Men, herr Lundström, när det gäller
dessa ting är det omöjligt att i dag, eller
över huvud taget, svara på frågan om
vi kommer att kunna täcka behovet av
tandvård. Jag vill påpeka att enligt vad
som framgår av tillgänglig statistik
finns det inget land i världen, som har
så hög tandläkartäthet i relation till
antalet invånare som Sverige. Vi har
med andra ord ett högre tal än i England,
diir en försäkringsreform redan
har genomförts.

Onsdagen den 1 december 1965

36 Nr 38

Om ökad utbildning av tandvårdspersonal
För att kunna svara på herr Lundströms
fråga skulle man alltså kunna
förutse, hur många människor som
skulle komma att efterfråga tandvård,
vilken typ av tandvård som skulle efterfrågas
och vilket standardkrav som
ligger bakom. Det är inte bara fråga om
att laga tänder, utan också hur de skall
lagas.

Regering och riksdag har alltså att
mot bakgrunden av vad vi kan överblicka
i fråga om utbildningskapaciteten
taga ställning till detta. Min uppgift
är — och det har jag försökt göra
i dag — att avgöra huru mycket vi kan
åstadkomma. Om detta sedan är tillräckligt
mätt med olika mått från olika
människors sida är, herr Lundström,
omöjligt att svara på. Den allmänna
standard på detta område som vi har
i vårt land är emellertid — jag upprepar
det — så pass hög att vi borde ha
stora och i varje fall lika goda förutsättningar
som England att klara detta.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vet inte vilka förutsättningarna
var för genomförandet
av den engelska försäkringen. Det är
möjligt att utgångsläget beträffande
tandvården där var ett annat än i Sverige
sedan åtskilliga år. Det finns som
bekant hundratusenden, för att inte
säga miljoner människor i vårt land,
som av fattigdom eller av okunnighet
om betydelsen av tandvård i rätt tid fått
lov att sätta in en sådan tandvård så
sent att det medfört svåra skador för
hela deras återstående livstid.

Det är alltså i det läget som vi skall
se genomförandet av en allmän tandvårdsförsäkring,
och jag tycker att man
därför har alldeles särskild anledning
att efterlysa så klara prognoser som
möjligt över vilka behov som kan föreligga.
Tandläkarbristen avspeglar sig
framför allt inom folktandvården. De
siffror som redovisas där under de senaste
åren i fråga om tandläkartillgången
är djupt nedslående. År 1960 var antalet
vakanser 246, och den bristen har

sedan ökat år från år så att den i fjol
var uppe i 401. Jag vågar tippa att siffran
inte är bättre för i år.

Från olika håll krävs att den bristen
skall avhjälpas, för att inte tala om vilka
behov som kan förekomma i framtiden.
Jag tror nämligen, liksom åtskilliga
remissmyndigheter, att det är av
mycket stor betydelse att folktandvården
utbyggs. Många människor kommer
att besöka den, och det finns också
anledning att stimulera därtill. Med
den tandläkarbrist som nu råder är
dock intresset för tjänstgöring inom
folktandvården så svagt, att man tydligen
behöver diskutera särskilda rekryteringsbefrämjande
åtgärder för att
försöka nå en bättre ordning. Jag tror
dock inte att dylika åtgärder betyder
så mycket så länge som det är en sådan
brist på tandläkare som det är i
dag.

Det är mot den bakgrunden man får
se vad som sagts i olika remissyttranden
om möjligheten att genomföra eu
tandvårdsförsäkring 1968. Flera av remissinstanserna
kräver att personalfrågan
skall vara löst innan man sätter
i gång. Jag erinrar om att t. ex. Svenska
kommunaltjänstemannaförbundet har
betonat betydelsen också av annan
tandvårdspersonal än tandläkare och
påpekat en mängd faktorer, som gör
att man tror att just det behovet skall
öka alldeles speciellt. Tandläkarorganisationerna
är inne på att reformen bör
uppskjutas till 1971 av personalskäl.
Medicinalstyrelsen framlägger tre olika
alternativ. Det första är att göra en
successiv utbyggnad av tandförsäkringsreformen;
man börjar med vissa
åldersgrupper och bygger på undan för
undan allteftersom tillgången på personal
växer. Ett annat alternativ är att
man skjuter upp hela reformen tills
man får personal. Det tredje alternativet
är att sätta försäkringsåterbäringen på
vårdkostnaden så låg, att den egna kostnadens
höjd skall verka återhållande.
Inget av dessa alternativ är särskilt
uppmuntrande.

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Jag måste säga, att mot bakgrunden
av detta förmodar jag att ecklesiastikministern
mera som ett kuriosum apostroferade
ett uttalande från en del organ
— vilka det nu kunde vara — som
innebar att man måste varna för en alltför
hög tandläkarproduktion. Det kan ju
inte vara så, att ecklesiastikministern
delar den meningen?

Jag skall inte fortsätta debatten. Jag
skall bara tillägga, att jag beklagar att
det skall vara så svårt att i dag få svar
på frågan om personaltillgången vid den
tidpunkt, som har ifrågasatts, kan vara
tillräcklig för att komma i gång med
tandvårdsförsäkringen. Det var ju detta
jag frågade om.

Det skulle ha varit bra mycket mer
tillfredsställande om ecklesiastikministern
hade slutat sitt anförande med att
säga, att här skall göras allt som är
rimligt och möjligt, att det inte skall
saknas vilja och initiativ. I stället slutar
han med meddelandet angående
tandsköterskeutbildningen, att några ytterligare
åtgärder från hans sida icke
är erforderliga.

Till sist vill jag säga, att statsrådet
fäster sig vid att jag i mitt svar har
tagit upp en tidigare förd diskussion
om utbildningskapaciteten för tandläkare.
Jag tror att det mot bakgrunden
av rådande förhållanden och utsikterna
för de närmaste tio åren kommer
att behövas, att vi ofta tar upp den
diskussionen. Inte minst när man sett
med vilken snigelfart tandläkarhögskolan
i Göteborg har kommit till, tycker
jag nog att inte heller den enkle riksdagsmannen
bör slå sig till ro i förtröstan
på vår nådiga regerings förmåga
att fatta allvisa beslut och ha
tillräcklig initiativkraft på detta område.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har i hög grad
svarat på herr Lundströms fråga och
redogjort från fält till fält, från punkt
till punkt för vad som gjorts och kom -

Om ökad utbildning av tandvårdspersonal

mer att göras. Det är detta som är
svaret på frågan.

Sedan har jag sagt, att det inte går
att säga hur många tandläkare som behövs
för att klara en reform vid den
tidpunkt som har nämnts — och jag
föreställer mig att inte heller herr
Lundström kan ha någon uppfattning
därom.

Var och en måste begripa, att det är
mot bakgrunden av att vi skall genomföra
den planerade reformen som jag
har lämnat detta svar. Men, herr talman,
får jag ställa den frågan till hem
Lundström: År detta inlägg från herr
Lundströms sida att tolka som en varning
till regeringen att inte vara fullt
så optimistisk? Är det så att herr Lundström
själv anser, att tandläkartätheten
i vårt land är så otillräcklig, att det är
en äventyrlig politik att hålla fast vid
målsättningen att genomföra reformen
1968?

Herr LUNDSTRÖM (fp);

Herr talman! Min interpellation och
mina inlägg är att betrakta som en varning
till regeringen för att fastna i den
sista satsen som statsrådet anförde i
sitt svar, att någon ytterligare åtgärd
från statsrådets sida icke är erforderlig.
Om man icke med tillräcklig kraft försöker
för det första att analysera situationen
bättre och för det andra att finna
ytterligare vägar till utbildning av
personal, både av tandläkare och annan
tandvårdspersonal, kommer vi sannolikt
att tvingas att skjuta på denna reform.
Det skulle jag betrakta som mycket
beklagligt. Jag önskar att den kan
genomföras. Om den kan genomföras
beror i icke ringa grad på den initiativkraft
som från regeringens sida läggs
i dagen för att ytterligare stimulera
och öka utbildningen av olika slag av
tandvårdspersonal.

Det är ju riktigt att jag inte kan bedöma
hur stort behovet blir. Jag besitter
inte regeringens resurser och det utredningsmaterial
som regeringen kan

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Om ökad utbildning av tandvårdspersonal
ha till förfogande. Men om jag fattat
statsrådet rätt, föreligger inte ens någon
prognos i fråga om tandtekniker
och tandsköterskor. Finns det en sådan
prognos, kunde man väl åtminstone få
veta om den utbildningskapacitet, som
nu är beslutad eller eventuellt beslutas,
kommer att svara mot det beräknade
behovet.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag protesterar mot att
herr Lundström vill ha som ett slags
slutvinjett i denna debatt, att jag skulle
ha sagt att några ytterligare åtgärder
från min sida inte är erforderliga. Det
påståendet gäller uteslutande tandsköterskeutbildningen
mot bakgrunden av
att en fortsatt utbyggnad av utbildningskapaciteten
på detta område planeras
av medicinalstyrelsen i samråd
med vissa landsting. Redan enligt kungl.
brev 1948 har medicinalstyrelsen som
ett ämbetsåliggande att med uppmärksamhet
följa behovet av tandtekniker
och tandsköterskor samt ta de initiativ,
vilka medicinalstyrelsen i anslutning
därtill finner påkallade.

Jag framhåller alltså, herr Lundström,
att medicinalstyrelsen är i full gång
med detta, och jag tillägger sedan att
några ytterligare åtgärder från min sida
därför inte är erforderliga.

Jag upprepar, herr talman, att jag
anser, att herr Lundström kommer att
misslyckas när han påstår, att den sats
som han citerat skulle vara svaret på
frågan om tandläkarutbildningen här
i landet.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är medveten om
att herr ecklesiastikministerns sista sats
i svaret gäller tandsköterskorna. Detta
har jag också påpekat två gånger, tror
jag, under mina inlägg. Vad jag avsåg
att säga var att detta inte bör få vara
kännetecknande för inställningen i fråga
om utbildning av tandvårdspersonal
över huvud taget.

Om vi alltså skulle vara ense i fråga
om tandläkarna, hoppas jag att även resurserna
i fråga om tandsköterskor och
tandtekniker skall visa sig tillfredsställande
— fastän jag måste ju säga att
jag har mina dubier!

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Alla åtgärder för att
förbättra tandvården hälsas med stor
tillfredsställelse, men det är en åtgärd,
som inte alls har blivit berörd i denna
debatt. Det har talats om att utbilda
tandläkare, men jag skulle gärna vilja
säga, att det är bättre att syfta till att
avskaffa dem genom att intensifiera den
profylaktiska verksamheten på ett betydligt
bättre sätt än hittills har skett.

Denna fråga har tagits upp också av
den beredning som sysslat med tandvårdsförsäkringen.
Den räknar med en
nedgång i kariesfrekvens genom bättre
profylaktisk verksamhet. Utan tvekan
skulle även åtgärder i detta avseende
kunna vidtagas för att på ett avsevärt
sätt förbättra tandvården. Jag tror att
man där skulle kunna göra mycket.
Jag vädjar till ecklesiastikministern att
i någon mån — vi har tidigare talat om
fackministrar — titta på vad som försiggår
i ett annat departement då det
gäller möjligheterna att tillföra dricksvattnet
fluor.

Statsrådet Johansson befinner sig just
nu i kammaren och jag erinrar då om
att han någon gång har lovat, att försöken
med fluor skulle tas upp av regeringen.
Ett par städer här i Sverige vill
gärna genomföra sådana försök och
Norrköping vill fortsätta med sina försök,
men vi har inte hört ett dugg om
denna fråga. Intresset är stort ute i
bygderna då det gäller att tillsätta fluor
till vattnet. Det har redovisats utomordentligt
goda resultat, vilket jag tycker
bör komma in i bilden. Det är
möjligt att man då kan klara problemet
med tandläkarutbildningen på ett bättre
sätt.

När det gäller tandteknikerna tror
jag inte att det är någon större fara för

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

närvarande. I vissa delar av landet
finns personella resurser som räcker
väl till. Inom landstingen fortgår också
en strävan att inrätta skolor för utbildning
av tandsköterskor.

Jag skulle alltså vilja vädja till regeringen
att intensifiera den profylaktiska
verksamheten — för att »avskaffa»
tandläkarna.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. importen av utländsk arbetskraft

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Johansson hade förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Gösta Jacobssons interpellation
angående importen av utländsk
arbetskraft. Svaret, vilket omedelbart
före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
finnes såsom bilaga fogat vid detta
protokoll. Herr statsrådet JOHANSSON
fick nu ordet och lämnade följande
sammanfattning av svaret:

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
bär frågat mig om jag är beredd att
lämna en redogörelse för den uppkomna
aktuella situationen i fråga om invandringen
och vad som av myndigheterna
åtgjorts för bemötande av densamma.

Den 1 oktober 1965 fanns 155 000 arbetsanmälda
utlänningar i Sverige. Av
dessa var närmare 2/3 nordbor. Inslaget
av sydeuropeer var inte anmärkningsvärt
stort. Den spontana invandringen
från framför allt Jugoslavien och
Grekland har på sista tiden börjat ta
allt större proportioner. Enbart under
tiden 21—25 november anlände över
600 jugoslaver till Trelleborg.

På grund av det stora antalet utlänningar
som strömmat in i landet denna
höst och då flertalet av dessa saknat
medel för sitt uppehälle har en besvärlig
situation uppkommit. Polismyndigheterna
har därför fått direktiv att un -

Ang. importen av utländsk arbetskraft
der tiden 2—25 november i samråd
med vederbörande länsarbetsnämnd bevilja
viseringsfri utlänning med hemlandspass
provisoriskt arbetstillstånd
för högst två månader.

Vid de länsarbetsnämnder som är
speciellt belastade av invandringen har
inrättats särskilda utlänningsavdelningar.
Länsarbetsnämnderna hjälper också
till med att ordna provisorisk inkvartering
samt svarar för kostnaderna för
kost och logi. Styrelsen kan även mot
återbetalningsskyldighet bekosta resor
i samband med arbetsplacering av utlänningarna
och lämna dem viss starthjälp.

Efter överläggningar, som jag har
haft med arbetsmarknadens parter, har
arbetsmarknadsstyrelsen fått bemyndigande
att efter överenskommelse med
berörda svenska arbetsgivare- och arbetstagarorganisationer
överföra arbetskraft
till Sverige. Kostnaderna för
resorna till Sverige kan förskotteras av
arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsen
skall vidare medverka till
att den utländska arbetskraften på
lämpligt sätt introduceras på arbetsplatsen.

Meningen är att denna ordnade invandring
när det gäller arbetskraft från
andra än de nordiska länderna skall ersätta
den ordning som innebär att viseringsfria
utlänningar söker anställning
och arbetstillstånd först sedan de
kommit hit. I och med att en ordnad
invandring kommer till stånd finns
inte längre behov av de nuvarande dispenserna
från arbetstillståndskravet för
arbete i framför allt restaurangbranschen.

En förutsättning för att utlänningarna
skall kunna anpassa sig är att de
åtminstone hjälpligt förstår och talar
svenska. 3 milj. kr. har därför anslagits
för språkundervisning åt utlänningar.

En handbok för myndigheter och enskilda
om utlänningens rättigheter och
skyldigheter under vistelse i Sverige har
utarbetats. Informationsskrifter kommer
vidare att ges ut på olika språk.

Onsdagen den 1 december 1965

40 Nr 38

Ang. importen av utländsk arbetskraft

Genom att ordna konferenser m. in.
verkar länsarbetsnämnderna för att lösa
utlänningarnas anpassningsproblem.
Medel bär anvisats för att arbetsmarknadsverket
skall kunna anordna kurser
om dessa problem.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, <h>:

Herr talman! Jag ber att till lierr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt hjärtliga tack
för interpellationssvaret. Jag hade möjligen
hoppats att herr statsrådet skulle
ha begagnat tillfället till ett klarläggande
redan nu av regeringens allmänna
syn på den utländska arbetskraftens roll
i det svenska produktionslivet och uppdraga
riktlinjerna för invandringspolitiken
i hela dess vidd. I det aktuella
läget skulle en sådan redogörelse rörande
de stora perspektiven säkerligen
ha hälsats med intresse i vida kretsar.

Herr statsrådet har i stället valt att
svara på de frågor, som direkt ställts i
interpellation en, och har lämnat en redogörelse
för den senaste tidens utveckling,
särskilt då för den ordning, som
nyligen träffats för den administrativa
behandlingen av invandringsärendena.
Jag respekterar detta. Det är förvisso
värdefullt att riksdagen får tillfälle att
diskutera de åtgärder som har vidtagits
i olika hänseenden. I princip kan jag
utan egentliga reservationer ansluta
mig till herr statsrådets synpunkter på
frågan, möjligen med någon nyansskillnad
i bedömningen i vissa punkter.

Innan jag går vidare i texten i den
delen, skulle jag vilja slå fast, att den
utländska arbetskraften spelar en väsentlig
roll i dagens arbetsmarknad och
lämnar sin mycket värdefulla medverkan
till den produktionsstegring, som
under de senaste åren har ägt rum i
vårt land. De utländska arbetarnas roll
i sammanhanget kommer sannolikt att
ytterligare öka under de närmaste åren
med hänsyn till de ökade anspråk på
arbetskraften som på olika håll ställts.

Det har i olika sammanhang talats

om att vi enligt uppgjorda prognoser
skulle ha att vänta ett arbetskraftsunderskott
under de närmaste fem åren
på cirka 150 000—200 000 personer. För
den fortsatta produktivitets- och standardstegringen
är vi helt enkelt beroende
av den arbetsmarknadsreserv
som kan mobiliseras på olika områden.
Vi behöver ett arbetskraftstillskott från
utlandet. Det finns ju företag som redan
har 30 procent utlänningar bland de
anställda. Det är därför av största vikt
att den arbetskraftspolitik som bedrivs
har ögonen öppna för denna problemställning.

Sverige har blivit ett invandringsland,
och vi måste rätta oss därefter.
Några nämnvärda meningsskiljaktigheter
torde dess bättre inte föreligga om
dessa förhållanden. Alla parter ställer
sig ju positiva. Jag tycker att fackföreningsrörelsen
är värd ett särskilt erkännande
för dess i allmänhet positiva
inställning, något olika i olika sektorer.

Att invandringen måste ske i sådana
former att det inte skapas svårigheter
på den svenska arbets- och bostadsmarknaden,
därom är jag fullt ense
med inrikesministern. En viss återhållsamhet
är förvisso på sin plats, då eljest
friktioner lätt kan uppstå. Invandringstempot
får nog i fortsättningen tas
någorlunda piano. Sedd ur angivna synpunkter
måste självfallet den organiserade
invandring av arbetskraft som med
statsmakternas bemyndigande ägt rum
sedan något år tillbaka hälsas med
största tillfredsställelse, och de nu vidtagna
åtgärderna för en effektivisering
av denna organisation är säkerligen
lämpliga och välbetänkta. Den senaste
tidens s. k. spontana invandring från
Jugoslavien, Grekland och Turkiet har
i viss mån rubbat myndigheternas cirklar
och föranlett tillfälliga eftergifter.
Arbetsmarknadsstyrelsen och dess olika
organ har gjort en mycket stor insats
för att bemästra de uppkomna problemen.

Fr. o. m. den 25 november har emellertid
kraven på arbetstillstånd skärpts.

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Fattade jag inrikesministern rätt, så är
det meningen att sätta stopp för den
hittillsvarande mycket liberala ordningen
som inneburit att även individuellt
inresande viseringsfria utlänningar kan
skaffa sig arbete och arbetstillstånd
först sedan de kommit hit, och de får
inte längre dispens för restaurantarbete
under första tiden, vilket tidigare har
förekommit.

Jag delar åsikten att vårt land inte
kan öppna dörrarna på vid gavel för
en spontan invandring utan måste iaktta
vad vi kan kalla för en viss sovring
i den mån så är förenligt med den liberala
syn på arbetskraftens flyttning
över gränserna som är för handen och
som har knäsatts i olika internationella
avtal, till vilka vi har anslutit oss. Här
skulle jag dock vilja stryka under att
tack vare den s. k. spontana invandringen
så har under de gångna åren arbetsmarknaden
faktiskt fått ett mycket
värdefullt tillskott av yrkesutbildat folk.
Jag hoppas därför att denna spontana
invandring inte helt förhindras utan
att vi nöjer oss med att den modereras.
Jag tänker framför allt på de fall —
de är inte så ovanliga — då först enstaka
utländska specialarbetare kommer
hit och dessa sedan i sin tur animerar
släktingar och arbetskamrater
hemma att komma efteråt, ofta utan föregående
arbetstillstånd. Den spontana
invandringen är en alltför värdefull
rekryteringsbas för att den skall helt
försvinna.

Jag skulle emellertid vilja ställa frågan
till inrikesministern hur han tror
att detta nya system kommer att fungera
i praktiken. Hur skall det gå för den
arbetskraft, som faktiskt kommer hit
utan att ha fått arbetstillstånd i förväg?
Skall dessa personer skickas hem burdust
eller skall de placeras i upptagningsläger
i avvaktan på att få tillstånd?
Kommer inte detta nya system
att skapa ett fortsatt trassel i likhet med
vad som uppstod i oktober, då den nya
invandringsvågen från medelhavsländerna
började sätta in? Och hur kom -

Ang. importen av utländsk arbetskraft
mer det att bli med kommunerna? Kommer
de att belastas med socialhjälp för
det här klientelet?

Till sist skulle jag vilja stryka under
nödvändigheten av att invandrarna
mottas på allra bästa sätt, så att de kan
acklimatisera sig och på allt sätt beredas
möjlighet att sätta sig in i svenska
samhällsförhållanden. Mycket har gjorts
för detta. På vissa språk finns värdefulla
broschyrer, men sådana saknas tydligen
för exempelvis jugoslaver och
turkar. Utgivandet av handböcker även
för dessa invandrare måste uppenbarligen
forceras. I den mån som utlänningarna
har familjer med barn i skolåldern
undrar jag om inte särskilda hjälpklasser
om möjligt bör inrättas där så låter
sig göra med språkkunniga lärare. Att
utan vidare — vilket förekommer —
sätta turkiska småbarn i vanlig svensk
skolklass tror jag inte ger nämnvärt
resultat.

Frågan om sjukkasseersättningen är
tydligen ett problem i det här sammanhanget.
Vissa företag har löst detta
problem genom att teckna särskild försäkring
för den första tiden fram till
mantalsskrivningen och det har slagit
mycket väl ut.

Herr talman! Jag tackar än en gång
herr inrikesministern för svaret.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Jacobsson hade
gärna önskat en annan uppläggning av
mitt svar. Jag har försökt att svara på
hans frågor och i anslutning till dessa
lämnat ett svar som ryms på de fem sidor
som är utdelade; det är således en
relativt vidlyftig redovisning.

Herr Jacobssons fråga hur vi i allmänhet
ser på den utländska arbetskraften
kan jag kort besvara genom att
säga att vi är välvilligt inställda till en
invandring av arbetskraft från andra
länder. Det har vi varit och det är vi
dels därför att vi har ett behov på den
svenska arbetsmarknaden av utländsk
arbetskraft och dels därför att vi i

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Ang. importen av utländsk arbetskraft
vissa sammanhang har möjligheter att
göra en humanitär insats —- jag tänker
då på flyktingproblemet. Vi har kunnat
tillmötesgå den internationella flyktingorganisationens
framställningar om att
ta emot ett visst antal människor från
flyktinglägren i Grekland och andra
länder. Det har rört sig om mellan 800
och 1 000 flyktingar varje år under en
lång tidsperiod.

Men arbetskraftssidan är naturligtvis
den väsentligaste. Vi har under krigstiden
och fram till nu tagit emot ungefär
300 000 utlänningar. Av dem har väl
i runt tal 150 000 så småningom blivit
naturaliserade och är nu svenska medborgare.
Av mitt svar framgår att ungefär
155 000 hade arbetstillstånd den 1
oktober i år.

Om vi ser på den närmaste framtiden
är det riktigt som herr Jacobsson nyss
sade, att de prognoser som har gjorts
upp i fråga om behovet av arbetskraft
inom industrien, inom serviceyrkena
och på andra områden visar att vi även
med en årlig immigration av cirka 10 000
och med en ökad sysselsättningsgrad
bland de gifta kvinnorna, vilket man
bör skapa förutsättningar för, kommer
att ha en brist på ungefär 135 000 å
150 000 personer år 1970.

Vårt stora problem är alltså om vi i
någon mån kan klara den svåra situationen
genom att få arbetskraft från
andra länder.

Om vi ser på från vilka länder vi under
de gångna åren i huvudsak har fått
arbetskraft så dominerar klart de nordiska
grannländerna. Av de 155 000
kommer cirka 107 000 från Finland,
Danmark och Norge. Bland de nordiska
länderna dominerar Finland med ungefär
67 000. De kontakter som vi har haft
med de finska myndigheterna visar att
man i Finland räknar med att om några
år dessa strömmar kommer att sina.
Finland är på väg att bygga upp ett
eget näringsliv. Jag hade i somras tillfälle
att se på en del av den industri
som nu växer fram i Finland och som
kommer att dra till sig arbetskraft och

som förmodligen också kommer att bli
mera konkurrenskraftig i fråga om lönesättningen.
Om den uppgift som jag
har fått är riktig, nämligen att löneläget
i Finland i dag ligger 40 procent
under vårt, är det självklart att det inte
minst för ungdomen är lockande att
resa över för att här tjäna pengar och få
en utbildning, i den mån man inte har
fått den tidigare. Nu tycks finländarna i
allmänhet vara av den uppfattningen att
de vill resa tillbaka. Det är mycket typiskt
att det är svårt att få dem med i
språkundervisningen. De kurser som nu
anordnas på skilda håll i landet besöks
flitigt av exempelvis jugoslaver och greker,
men det går mycket trögt när det
gäller den finska arbetskraften. Detta
visar nog deras inställning att efter
några månader, eller kanske efter något
år, resa tillbaka till sitt land. Företagen
har härvidlag något olika erfarenheter.
En del företagare säger att finländarna
stannar i allmänhet sex å sju månader,
andra säger att genomsnittstiden är upp
till två år. Om vi därför kan se fram
emot att man i Finland kommer att bli
mindre benägen att rekrytera vår arbetsmarknad
får vi finna oss i det. Frågan
är om vi här i landet har några år på
oss för en omställning eller anpassning.
Jag tror att vi har det. Den finske arbetsministern
sade vid sitt besök att
Finland i slutet av 1960-talet eller i
början på 1970-talet kommer att ha behov
av den arbetskraft man har inom
landet, men att vi under de närmaste
åren har anledning räkna med att kunna
få ett betydande tillskott.

Då återstår frågan vilka andra länder
vi kan rekrytera arbetskraft ifrån, och
här kommer självfallet kontaktverksamheten
in i bilden och de erfarenheter vi
kan göra. Den tillströmning som vi kan
räkna med från Jugoslavien, från Grekland
och delvis från Österrike och Turkiet
är väl till viss del spontan och tillfällig,
men förmodligen bygger den också
på växande besvärligheter i hemlandet,
och detta framför allt när det gäller
Jugoslavien. Den jugoslaviske social -

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

ministern har vid ett besök i Stockholm
och överläggningar här i dessa frågor
klart deklarerat att det finns ett mycket
positivt intresse från Jugoslaviens
sida att bistå i den rekryteringsverksamhet
som vi vill bedriva; han liar
också klart uttalat att det i hans land
finns ett betydande arbetskraftsöverskott
och att man räknar med att ha ett
sådant också under de närmaste åren
framöver.

Jag anser därför att våra möjligheter
är ganska stora att rekrytera 10 000
å 20 000 personer; skulle vi vilja anstränga
oss för att komma upp till ungefärligen
20 000 om året tror jag att vi
kan nå det resultatet.

Självfallet kommer då anpassningsproblemen
in i bilden. Vi kan väl säga
att den arbetskraft, som kommer hit, i
stort sett har kunnat anpassa sig hyggligt.
Att störningar inträffat här och var
skall inte undanskymmas, och vi skall
heller inte bortse från att många utlänningar
har känt det svårt. Vi har kanske
gjort för litet i syfte att åstadkomma
en snabbare och bättre anpassning.
Men sedan något år tillbaka pågår ansträngningar
att ordna språkundervisning
för utlänningarna, och jag tror
att de kurser, som folkbildningsorganisationerna
påbörjat i höst och som står
under skolöverstyrelsens överinseende,
kommer att bli av utomordentligt stort
värde. Myndigheterna begärde 3 miljoner
kronor till sådan undervisning, och
det anslaget har regeringen beviljat. Vi
får nu se vilken omfattning denna undervisning
kan ta. Men det gäller ju
också att följa upp undervisningen —
de familjer som kommer hit gör självfallet
anspråk på undervisning i svenska
språket för sina barn. Skolorna
har här en uppgift i att skaffa fram lärare
och ordna en bättre undervisning
i detta hänseende.

Men anpassningen på arbetsplatsen
är också ett problem. Därvidlag hälsar
vi med tillfredsställelse de uttalanden
som gjorts vid våra överläggningar, både
från Arbetsgivareföreningen och från

Ang. importen av utländsk arbetskraft
fackföreningshåll, om att man är beredd
till gemensamma ansträngningar
för att åstadkomma en hygglig anpassning
av arbetskraften. Vidare är det meningen
att utge en skrift, såsom jag
redan har meddelat. I första omgången
blir det närmast en handledning som
kommer att heta »Ny i Sverige». Den
är praktiskt taget färdig och ger en
allmän beskrivning av vårt samhällsoch
arbetsliv. Meningen är att följa upp
den handledningen med en mera lätttillgänglig
skrift, som kommer att tryckas
på en rad språk för att utdelas till
den arbetskraft som kommer till oss.

Jag tror alltså att här finns mycket
att göra, och åtskilligt är redan på gång
som kommer att underlätta den angelägna
anpassningen och göra att vi kan
räkna med att utifrån få ett tillskott av
den omfattning som kommer att befinnas
erforderligt för den svenska arbetsmarknaden.

Herr Jacobsson har frågat hur det
nya system kommer att fungera, som
består i att arbetsmarknadsstyrelsen har
fått bemyndigande att överföra arbetskraft
efter överenskommelse mellan arbetsgivarorganisationen
eller företaget
och den fackliga organisationen. Ja, avsikten
är ju att öppna speciella rekrvteringskontor
i vissa länder. Redan nu
har ett provisoriskt sådant upprättats
i Belgrad, och vi har representanter
för arbetsmarknadsstyrelsen ute i Grekland,
Turkiet och andra länder för att
orientera sig om situationen. Meningen
är att de personer, som vill resa till
Sverige, skall anmäla sig till dessa kontor
eller till våra beskickningar, där de
uppföres på listor. Dessa utlänningar
blir alltså arbetssökande i samma bemärkelse
som man är det om man vänder
sig till ett arbetsförmedlingskontor
i vårt eget land.

Om ett företag begär att få rekrytera
arbetskraft från andra länder skall framställning
härom göras. Den går närmast
till arbetsmarknadsstyrelsen som tar upp
överläggningar också med den fackliga
organisationen. Sedan överenskommelse

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Ang. importen av utländsk arbetskraft

nåtts om antalet utlänningar och vilket
eller vilka företag som i huvudsak skall
få arbetskraften, företar man rekryteringsaktionen.
Den kan komma att tillgå
på det sättet att någon tjänsteman i
AMS, någon representant för företaget
eller företagen jämte någon från den
fackliga organisationen tillsammans
med en person från utlänningskommissionen
— som skall ordna viseringshandlingar
och andra papper som respektive
utlänningar behöver —- reser ned
och tar ut den grupp som skall rekryteras.
Det blir då också möjligt att välja
folk med hänsyn till deras yrkeskunskap
och lämplighet för de speciella
uppgifter som väntar här i Sverige.

Vi hoppas att denna form för organiserad
arbetskraftsrekrytering och därmed
immigration skall onödiggöra den
spontana invandringen till vårt land,
som under de senaste månaderna har
ställt oss inför betydande problem i
och med att den blivit så att säga alldeles
okontrollerad och strömmen blivit
så strid att våra mottagningsresurser
har utnyttjats till bristningsgränsen;
för att inte säga att strömmen i
vissa fall satt oss ur stånd att klara
problemen på ett hyggligt sätt. Jag erinrar
om att vi, såsom framgår av svaret,
nu har fått öppna de mottagningsläger
vi hade omedelbart efter kriget
och i anslutning till Ungern-krisen. För
närvarande vistas mellan 800 och 1 000
utlänningar i dessa läger, och vi kan i
dag inte säga hur snabbt det blir möjligt
att arbetsplacera dem. Från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida tror man
att det kommer att ta flera månader,
därför att en viss mättnad redan har
visat sig, framför allt i södra Sverige.
Det kan ha samband med att vi i våra
prognoser visserligen räknar med en
brist på arbetskraft eller en betydande
efterfrågan, men att man när arbetskraften
plötsligt kommer i stora mängder
inte är mogen för att ta emot den.
Jag tror att detta är en ganska rimlig
förklaring till det som vi just nu upplever.

Vi hoppas alltså att vår organisation
skall kunna fungera och att man därmed
också skall ha möjlighet att förbereda
den rekryterade arbetskraftens
ankomst. Det gäller ju bl. a. att ordna
bostadsfrågan, antingen i form av bostäder
på den ordinarie bostadsmarknaden
eller såsom på vissa orter barackläger
eller dylikt som övergångsbostäder.

Jag vill gärna säga att vi skall ha
klart för oss, att vi inte bara skall betrakta
den utländska arbetskraften som
välkomna producenter i vårt arbetsliv.
De är också konsumenter och har rätt
att få en behandling som är likvärdig
med svenska medborgares. Det ligger
därför vikt uppå att vi verkligen försöker
skapa en organisation som möjliggör
en så smidig arbetskraftsrekrytering
som möjligt.

Vi skall också ha klart för oss att man
inom de fackliga kretsarna inte ställer
sig avvisande men självfallet ändå är
betänksam i viss omfattning, framför
allt om denna arbetskraft skulle komma
att kanaliseras över till en rad låglöneföretag
som endast genom denna
form av arbetskraftsrekrytering kan
fortsätta sin verksamhet. Jag tror att
den målsättning som vi i allmänhet har
för vår samhällspolitik, det vill säga full
sysselsättning — men att denna fulla
sysselsättning bör ordnas i så lönsamma
uppgifter som möjligt — inte får
äventyras genom att man på andra vägar
kanaliserar över strömmar av inkommande
arbetskraft som kan komma
att bilda en särskild grupp av lågavlönade
utlänningar på vår arbetsmarknad.

Herr Jacobsson frågar ytterligare om
de utlänningar som i fortsättningen
spontant reser hit kommer att avvisas
och skickas hem eller om de kommer
att tas upp i speciella upptagningsläger
för att sedan flyttas ut på arbetsmarknaden
i den mån så är möjligt. Detta
är en betydande fråga. Jag har sagt
att i den mån som den nya formen
för arbetskraftsrekrytering onödiggör

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

den spontana invandringen, är detta
vad vi hoppas skall komma att ske. Det
utesluter väl inte att vi under den närmaste
tiden får räkna med att det kan
komina en och annan utlänning resande
hit ändå utan att vederbörande först
har ordnat sitt arbetstillstånd i hemlandet.
För den närmaste framtiden blir
det nödvändigt att man försöker klara
även dessa människors problem. Kanske
fär man göra som herr Jacobsson
nämnde i en av sina frågor, nämligen
hålla ett par upptagningsläger, där man
tar in de spontant invandrande för att
sedan söka arbetsplacera dem. Men det
är också möjligt att man måste göra
klart för myndigheterna, att de som
kommer från länder dar vi har arbetskraftsrekryteringskontor
får anvisas att
söka arbetstillstånd i dessa kontor innan
de kommer hit. Det betyder en viss
skärpning av våra myndigheters praxis
i fråga om mottagandet av utlänningar.

Detta berör självfallet inte de problem
som har samband med att politiska
flyktingar kommer hit, utan detta
gäller arbetskraftsrekryteringen. Man
måste ha klart för sig att den fackliga
rörelsens anslutning till en organiserad
arbetskraftsrekrytering bygger på att vi
skall kunna undvika den hittillsvarande
spontana och okontrollerade invandringen.
Det är därför ett intresse från
vår sida att Arbetsgivareföreningen och
fackföreningsrörelsen i samverkan söker
göra så mycket som möjligt av den
form för arbetskraftsrekryteringen som
vi nu har bestämt oss för.

.lag har redan nämnt om introduktionsproblemet.
Vi ser det som viktigt.
Företagens och fackföreningarnas uppgift
i sammanhanget är mycket stor.

De sociala problemen har vi också
diskuterat. En del kommuner, inte
minst gäller detta Malmö, har gjort betydande
insatser framför allt under
denna höst. Vid ett besök där nere uppgavs
det för mig att man i Malmö betalat
ut ungefär 100 000 kronor i år i
socialvårdskostnader för omhändertagande
av en del av dem som kommit

Ang. importen av utländsk arbetskraft
hit och varit alldeles utblottade, råkat
ut för sjukdom eller något liknande. Vi
får diskutera frågan om i vilken omfattning
man eventuellt skall ersätta de
kommunala myndigheterna för de utgifter
som de har tagit på sig i annan
ordning än vad som stadgas i vår socialförfattning.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för de kompletterande
upplysningarna. Jag är mycket tillfredsställd
med svaret. Särskilt är jag
tacksam för att man avser att tala
med kommunerna om vem som skall
betala de sociala utgifterna ute i landet
för ivandrarnas omhändertagande för
det fall att de kommit hit utan föregående
arbetstillstånd.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag skall bara med några
ord beröra dessa frågor, eftersom
de intresserar mig i mycket hög grad.

När statsrådet talar om angelägenheten
av att man i samarbete med arbetsgivarna
och fackföreningarna skall söka
få till stånd en hygglig anpassning
på arbetsplatsen, har jag ingenting att
invända mot det. Det är ett besvärligt
problem, som kanske kan lösas. Men det
finns en rad arbetsplatser, där man inte
kan tala om organiserad import av arbetskraft,
men där man ändå använder
utländsk arbetskraft i stor omfattning.
Jag skulle vilja föreslå att det skall vi
säga minimiprogram som man kommit
fram till när det gäller introduktionen
av utlänningar görs mera allmänt tillgängligt,
så att det kan tillämpas även
hos dessa mindre och medelstora företag
som i lika hög grad har detta problem.
Jag tror det vore mycket värdefullt.

Sedan vill jag göra en liten kommentar
till en fråga som statsrådet berörde,
när han talade om att vi i anslutning till
vår fulla sysselsättning vill sätta arbets -

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Ang. utredning om storstadsproblem och

kraften på så lönsamma uppgifter som
möjligt. Därom råder väl inga delade
meningar. Men när statsrådet säger att
man inte skall kanalisera arbetskraften
till låglöneföretag och därmed konservera
dem, vill jag sätta ett frågetecken.
Jag kanske har rätt att göra det, eftersom
jag själv inte tillhör ett låglöneföretag.
Det är väl inte meningen att arbetsmarknadsmyndigheterna
skall frångå
sin neutrala ställning på arbetsmarknaden
och medvetet kanalisera arbetskraft
i den ena eller andra riktningen?
Då är vi inne på farliga vägar. Låglönebegreppet
är för övrigt inte ett entydigt
begrepp. Det är inte bara bruttolönerna
man skall diskutera. Problemen är betydligt
mera invecklade. Jag hoppas få
svar från inrikesministern om arbetsmarknadsmyndigheternas
neutralitet i
denna fråga.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är ingen tvekan om
arbetsmarknadsmyndighetens neutralitet.

Det bemyndigande som lämnats till
arbetsmarknadsstyrelsen byrgger på att
en överenskommelse träffas mellan arbetsgivarparten
och arbetstagarparten
om den arbetskraftsrekrytering som
skall ske för företaget. Man kan därför
säga att denna bevakningsuppgift ligger
på den fackliga sidan, där man
alltså får in diskussionen. Det är inte
så att arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer,
vilka företag som skall få arbetskraft
eller inte. Företaget begär att få
rekrytera arbetskraft. Som jag sade i
mitt besked till herr Jacobsson tar arbetsmarknadsstyrelsen
då upp överläggningar
med företaget och den fackliga
organisationen, och så bestämmer man
sig om möjligt för det antal utländska
arbetare som kan komma i fråga. Däri
vn vetorätt för båda parterna.
Arbetsmarknadsstyrelsen har bara att
leda överläggningarna och sedan verkställa
den administrativa anordningen.
Därmed är det alldeles klart att arbets -

samhällsstruktur

marknadsstyu-elsen är en neutral part i
detta sammanhang.

På ett område har man redan tagit
upp förhandlingar. Det gäller restaurangbranschen,
där det har funnits ett
undantag i den gällande författningen
och det ifrågasatts om man inte bör
häva det. Jag har den mycket bestämda
uppfattningen att man bör göra det. Där
har arbetsmarknadsstyrelsen tagit upp
förhandlingar med dels personalförbundet,
dels företagarorganisationerna, om
man skall bestämma en viss kvot för
utländsk diskpersonal. Det anser jag
att man bör göra eftersom dessa parter
avtalat en kvot för den kvalificerade
personalen inom restaurangbranschen.
Man har bestämt ett ungefärligt antal
som varje år mellan — om jag minns
rätt — den 15 april och 15 oktober skall
rekryteras för dessa uppgifter. Det har
gått utmärkt. Då räknar man med att
man också kan ange hur mycket folk
man behöver för disknings- och andra
uppgifter som inte betraktas som så
kvalificerade. På det sättet kan man ta
upp överläggningar och komma fram
till ett resultat. Här gäller det parternas
positiva inställning till själva den organisationsform
för arbetskraftsrekrytering
som vi har.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. utredning om storstadsproblem
och samhällsstruktur

Ordet gavs därefter åter till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara även herr Johan Olssons
interpellation angående utredning om
storstadsproblem och samhällsstruktur,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Johan Olsson har
frågat mig om jag har för avsikt att tillsätta
den av riksdagen begärda utredningen
om storstadsproblemen och om

Onsdagen den 1 december 1965 Nr 38 4/

Ang. utredning om storstadsproblem och samhällsstruktur

jag är beredd att ge utredningen ett
vidare syfte så att jämväl frågan om den
för vårt land lämpligaste och mest önskvärda
samhällsstrukturen kan prövas.

I prop. 1964:185 angående riktlinjer
för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.
uttalade jag att de problem som är
förknippade med storstädernas tillväxt
borde ingående undersökas till ledning
för lokaliseringspolitikens fortsatta utformning.
Riksdagen fann en sådan
undersökning angelägen och förutsatte
att den så snart som möjligt skulle komma
till stånd.

Som svar på första delen av interpellantens
fråga får jag meddela att
detta utredningsarbete redan påbörjats
inom ramen för den lokaliseringspolitiska
organisation, som byggts upp
fr. o. m. den 1 juli i år.

Innan jag går närmare in på formerna
för och uppläggningen av detta arbete
vill jag något beröra omfattningen
av problemkomplexet.

Inom begreppet storstadsproblematiken
kan inrymmas en rad var för sig
omfattande delproblem. En grundläggande
fråga är, vilka faktorer det är
som ger upphov till och vidmakthåller
storstadstillväxten. Ett annat undersökningsområde
är de nuvarande utvecklingstendenserna
i olika avseenden
och de framtidssituationer som kan
förutses. Interpellanten har själv lämnat
exempel från några samhällssektorer,
där utvecklingens konsekvenser
och krav måste belysas. Först mot bakgrund
av ökade kunskaper bl. a. om de
nu antydda frågorna torde möjligheter
föreligga att göra bedömningar
om önskvärdheten av och möjligheterna
till att styra utvecklingen i viss riktning.

Problemen är visserligen stora och
mångsidiga men samtidigt gäller också
att utredningsarbetet inte rör ett forsknings-
och utredningsmässigt obearbetat
fält. Storstadsproblemen har ur olika
aspekter sedan länge varit föremål
för studium och är så alltjämt i hög
grad såväl internationellt som i vårt

eget land. Av vad som pågår i Sverige
vill jag erinra om revideringen av regionplanen
för Storstockholm, som innefattar
analyser av många här relevanta
problem. Utredning och forskning
pågår också i andra sammanhang
inte bara beträffande huvudstadsregionen
utan också beträffande Göteborgsoch
Malmö-områdena. Flera av de problem
som interpellanten givit exempel
på behandlas dessutom i särskild
ordning i anslutning till respektive
fackorgan på skilda nivåer.

Redan denna korta översikt antyder
att en första huvuduppgift i utredningsarbetet
måste bli att samla informationer
från redan pågående verksamhet
och att därefter försöka samordna och
komplettera vad som redan pågår.

Mot denna bakgrund har det bedömts
lämpligt att en första vidareutveckling
av utredningsarbetet om storstadsproblematiken
sker på expertplanet.
I anslutning till lokaliseringsberedningen
har inom inrikesdepartementet
tillsatts en expertgrupp för regional utredningsverksamhet.
Denna expertgrupp
har utarbetat ett arbetsprogram,
som sedan behandlats inom lokaliseringsberedningen.
En av punkterna på
detta program är just storstadsproblematiken.
Till gruppen har överlämnats
de analyser om tillväxtproblemen i storstäderna
som startats inom finansdepartementet
i anslutning till långtidsutredningen.
En annan arbetsuppgift
som expertgruppen redan tagit upp är
en bedömning av möjligheterna att i orter
eller kanske snarare regioner av olika
storlek erbjuda invånarna valmöjligheter
i fråga om utbildning, miljö och
service av olika slag samt en differentierad
arbetsmarknad.

Utan att gå närmare in på den ekonomiska
och strukturella bakgrunden
till storstadsproblemen vill jag instämma
med interpellanten i den bedömningen,
att dessa problem inte kan ses
isolerade från övriga regionala samhällsproblem.
Dels är storstadsproblemen
på många sätt förbundna med sin

48 Nr 38 Onsdagen den 1 december 1965

Ang. utredning om storstadsproblem och samhällsstruktur

direkta mötsats, glesbygdsfrågorna.
Dels torde utvecklingen komina att leda
till uppkomsten av stadsregioner av olika
storlek och struktur, som kanske kan
komma att utgöra alternativ till våra
nuvarande storstäder. Även storstäderna
kommer förmodligen att alltmera utvecklas
i den riktningen, och det gäller
då att finna lämpliga former för
en god planering av denna utveckling.

Analyser av storstadsproblemen bör
alltså enligt min mening sättas in i ett
större regionalpolitiskt sammanhang,
där man eftersträvar en avvägning mellan
olika bebyggelsetyper som tar hänsyn
till både ekonomisk effektivitet
samt sociala och miljömässiga aspekter.
Även detta ställningstagande leder
enligt min mening till slutsatsen att
det nu inledda utredningsarbetet tills
vidare bör bedrivas på expertplanet
inom den ram som jag tidigare nämnt.
Detta ger möjlighet till samordning med
övriga pågående arbeten bl. a. avseende
glesbygden. Först när en ytterligare
utveckling av utredningsarbetet på
expertplanet ägt rum och problemen
kan överblickas bättre torde det bli meningsfullt
att ge utredningsarbetet,
eventuellt uppdelat på delfrågor, en
parlamentarisk anknytning.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på interpellationen.

Det besked som lämnades, att visst
utredningsarbete redan är på gång, är
glädjande. Jag vill särskilt uttala min
tillfredsställelse över att inrikesministern
klart uttalat, att »analyser av
storstadsproblemen bör sättas in i ett
större regionalpolitiskt sammanhang,
där man eftersträvar en avvägning mellan
olika bebyggelsetyper som tar hänsyn
till både ekonomisk effektivitet
samt sociala och miljömässiga aspekter».

Jag vill gärna konstatera att vi i dag

kan se ett betydande intresse från olika
håll — inte minst från samhällets
sida — för de lokaliseringspolitiska
frågorna och för de problem som en
alltför hastig strukturomvandling för
med sig i form av stark koncentration
eller långt gående utglesning av befolkningen.
Man måste emellertid allvarligt
beklaga att inte detta intresse
kom till uttryck i åtgärder redan för
tio, femton år sedan, då ju många röster
höjdes i den riktningen. Då hade
det varit lättare att komma till rätta
med många av de betydande olägenheter
vi i dag ser som en följd av denna
strukturomvandling, och kostnaden för
samhället hade varit mindre än vad
som i dag erfordras.

Det är rätt anmärkningsvärt att vi i
dag ser en utveckling där rikets totala
folkökning, som i storleksordning under
ett år kan jämföras med en medelstor
svensk landsortsstad, så gott som
helt sugs upp av de tre s. k. storstadsområdena
utan att vi har utrett vilka
konsekvenser denna koncentration för
med sig, konsekvenser i fråga om produktionsresultat,
samhällskostnader,
försvarsmöjligheter, socialproblem, hygien-
och hälsoproblem, medicinska
problem, människornas fritidsfrågor
och önskemål om en sund bostadsmiljö,
kommunikationer; kort sagt: vi har
inte klart för oss vilka bebyggelsetyper
som passar vårt lands förutsättningar
eller som människorna vill ha.

Det är heller inte utrett vad som ger
upphov till och vidmakthåller t. ex.
storstadstillväxten. Är den resultatet
av en sund ekonomisk samhällsutveckling
med hög produktivitet, eller är det
mera en slumpmässig utveckling, där
människorna så att säga följer med
flyttningsströmmen, eller är det kanske
krassa ekonomiska spekulationer
som ligger bakom, där de som har någonting
att placera i form av kapital,
arbetskraft eller andra resurser, kallt
räknar på var dessa resurser kommer
att stiga mest i värde, så att man söker
de orter som bara växer och där man

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Ang. utredning om storstadsproblem och samhällsstruktur

vet att realvärdena kommer att stiga?
De! är risk för att sistnämnda faktor,
den spekulativa faktorn, är en betydande
drivkraft i detta sammanhang. Den
faktorn är inte lätt att komma till rätta
med, och det torde bli svårare ju
längre utvecklingen pågår.

Det märkliga är ju att varken storstädernas
invånare eller landsortsbefolkningen
önskar denna hastiga omvandling.
Den skapar svårigheter för
alla parter. Det mest riskabla i sammanhanget
anser jag vara att samhällsplanerarna
och de, som sysslar med
prognoser och skall ge hållpunkter för
våra beslut i fortsättningen, lätt frestas
att med ledning av den trend som
de senaste åren bär visat finna denna
utveckling vara orubblig och opåverkbar,
någonting ödesbestämt som vi liksom
bara måste rätta oss efter. Man
kan skönja sådana slutsatser på olika
håll i dag, och jag tror att detta är en
av de allra värsta stötestenarna för
kommunalmän och planeringsråd ute i
landet i det planeringsarbete som pågår.
Det är i hög grad angeläget att
dessa frågeställningar tas upp till
snabba utredningar.

Andra frågeställningar som bör tas
UPP i dessa resonemang äT huruvida
storstadsregionerna skapar ett onormalt
ekonomiskt övertryck, vilket verkar
inflationsdrivande och skapar
konstlade löne- och nivåskillnader i
vårt samhälle. En av de intressantaste
uppgifterna för utredarna bör vara
att komma fram till lösningar som
tillgodoser sådana relativt nya yttringar
som vad bilen, den ökade fritiden
och kravet på en bättre bostadsmiljö
representerar. Jag är också angelägen
om att vi försöker finna sådana samhällsformer
att vårt avlånga lands förutsättningar
och resurser i fråga om
naturtillgångar, arbetskraftsresurser och
samhällsfunktioner tas till vara på det
mest effektiva sättet.

Om jag nu gärna uttalar, att svaret
synes vara positivt till de frågor jag
påtalat i interpellationen, måste jag

4 Första kammarens protokoll 1965. Nr .38

ändå ställa frågan: Varför endast en
expertutredning? Jag föreställer mig
att även en utredning där parlamentarikerna
är med måste anlita erforderlig
expertis. En parlamentarisk utredning
med ett starkt inslag av experter
har väl alla utsikter att snabbare finna
möjliga handlingslinjer och komma
fram till resultat än om vi först låter
experterna arbeta och sedan sätter in
parlamentarikerna — då kanske riksdagsmännen
får ta ställning till ett expertmaterial
som redan är förlegat.

Jag vill ånyo framföra mitt tack för
svaret.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det som här delar oss
är ju egentligen bara tidpunkten för
parlamentarikernas inträde i arbetet.
Jag har sett det såsom väsenltigt att
man först låter experterna samla materialet
och göra vissa specialundersökningar.
Detta kartläggningsarbete
är redan i gång. Inte minst herr Olssons
anförande visar vilken råd av
problem man ställs inför.

När detta arbete har pågått en tid,
så att området kartlagts och man börjat
få in en del material, anser jag tiden
vara inne för att vidga arbetet och
låta även en parlamentarisk grupp delta.
Den kommer självfallet att ha möjlighet
att påkalla ytterligare utredningsoch
forskningsarbete, om den finner
detta erforderligt. Någon tidsförlust
ligger det inte i detta. Tvärtom skulle
jag vilja säga att man gör tidsvinster
genom det förfaringssätt som vi nu
tillämpar.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 812 till konstitutionsutskottet,

motionen nr 813 till statsutskottet och
motionen nr 814 till lagutskott.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Om statsbidrag till riksdagspartiernas kostnader för gruppkanslier

Vid föredragning av motionen nr 815
hänvisades densamma till konstitutionsutskottet,
utom i vad avsåge anvisande
av anslag, i vilket hänseende motionen
hänvisades till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
motionen nr 816.

Vid föredragning av motionerna nr
817—819 hänvisades motionerna till
konstitutionsutskottet, utom i vad de
avsåge anvisande av anslag, i vilket
hänseende motionerna hänvisades till
statsutskottet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
178, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag på tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1965/66 till
Förvärv av viss fastighet inom stadsdelen
Lilla Essingen i Stockholm.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

163, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående ny organisation
av försvarets fabriksstyrelse
in. m., dels riksdagens år 1964 församlade
revisorers berättelse angående
statsverket, i vad berättelsen avser det
ekonomiska utfallet av driften vid försvarets
fabriksverks tvätt- och reparationsanstalter,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad läkarutbildning
i Göteborg m. in.;

nr 165, i anledning av väckta motioner
angående bidragsunderlaget för
statliga lån till kommuner vid ny- eller
tillbyggnad av permanenta skollokaler;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående eftergift av den
rätt staten kan ha på grund av s. k.
garantiförbindelser som avgetts i ärenden
om visering jämte i ämnet viickta
motioner; och

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 48, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av skatten på teknisk
sprit; samt

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
ändringar i det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT).

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om statsbidrag till riksdagspartiernas
kostnader för gruppkanslier

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av motioner
om statsbidrag till riksdagspartiernas
kostnader för gruppkanslier.

I två till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 489 i första
kammaren av herr Näsström m. fl. och
nr 600 i andra kammaren av herr Ohlin
in. fl., hade bland annat hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att statsbidrag
från och med budgetåret 1965/66 skulle
utgå till de i riksdagens utskott representerade
partiernas kostnader för
gruppkanslier.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Om statsbidrag till riksdagspartiernas kostnader för gruppkanslier

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 489 och It: 600, såvitt nu vore i fråga,
måtte

a) godkänna de av utskottet i utlåtandet
förordade grunderna för statsbidrag
till riksdagspartiernas kostnader
för gruppkanslier,

b) på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1965/66 under fjortonde huvudtiteln
anvisa till Riksdagen: Bidrag
till riksdagspartiernas kostnader för
gruppkanslier ett förslagsanslag av
720 000 kronor.

Utskottets förslag innebar bland annat,
att statsbidrag skulle utgå till varje
partigrupp i riksdagen med 3 000 kronor
per medlem och år, därest gruppen
var företrädd i regeringen, och eljest
med 4 500 kronor per medlem och år.

Reservation hade anmälts av herr
Åkerlund, som dock ej antytt sin mening.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag har vid detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation.
till vars motivering jag skall be att
få anföra några ord. Jag vill säga något
om den principiella innebörden av hela
den frågeställning, varav detta utlåtande
om statsbidrag till riksdagspartiernas
kostnader för gruppkanslier utgör
en del.

Sedan någon tid tillbaka har frågan
om riksdagsledamöternas arbetsförhållanden
blivit föremål för ökad uppmärksamhet,
som det står i utskottsutlåtandet.
Därvid har det gällt sådana
praktiska frågor som arbetsrum och
skrivhjälp åt de enskilda ledamöterna.
Detta är ett önskemål som är så rimligt
att helt säkert eu bred opinion bland
.svenska folket är villig att bifalla detta
önskemål utan vidare omständigheter.

Med utskottets förslag om statsbidrag
till de politiska riksdagspartierna för
deras kostnader för gruppkanslier är
riksdagen nu i färd med att gå ett steg
längre iin enhart att ge sina enskilda
ledamöter bättre förutsättningar att var

4f Första kammarens protokoll 1965. Nr 38

och en för sig utföra sitt arbete. Det
är nu partierna som skall bli hjälpmottagare
bidragsvägen till skillnad från
de enskilda ledamöterna. Enligt min
mening är detta principiellt en sådan
nyhet att det motiverar dessa mina synpunkter
just i detta speciella sammanhang.
Det är nämligen alls inte så säkert
att svenska folket har samma förstående
inställning till frågan om statsbidrag
till partierna som till arbetsrum
och skrivhjälp åt ledamöterna, sina egna
representanter. I varje fall är detta
inte utrönt.

När det genom förberedelsearbetet
för detta statsbidrag börjat stå klart,
att ett partistöd i någon form skulle
komma att införas och en ny princip
därigenom godtagas, har möjlighet givetvis
öppnats att gå ett steg längre.
Förslag till ett allmänt partistöd ligger
som bekant följdriktigt redan på riksdagens
bord.

Därest man vid lämnande av penningstöd
till politiskt arbete velat någonstans
draga en gräns för stödet, hade
denna på ett naturligt sätt kunnat läggas
så, att gränsen gått mellan de enskilda
ledamöterna och partierna. I så
fall hade ledamöterna erhållit statsbidraget,
inte partierna. Detta är exempelvis
fallet — om jag är rätt underrättad
—- i Förenta staterna, för vars system,
inom parentes sagt, ingen redogörelse
lämnas. Inte desto mindre uträknas
kanslistödet lika väl som det allmänna
partistödet som ett bidrag per ledamot
eller per mandat, att utgå inte åt
ledamoten eller mandatets innehavare
utan åt partierna. Steget över till att
göra partierna som sådana till bidragsberättigade
tages med andra ord med
föreliggande utskottsförslag. Det allmänna
partistödet är endast en uppföljning
av den knäsatta principen.

Man kan fråga sig hur det kommit sig
att vi hamnat i ett sådant läge. Som
framhålles i reciten till utskottets utlåtande
var den ursprungliga avsikten
med kanslistödet att ge ledamöterna
sekreterarhjälp för utredningar in. in.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Om statsbidrag till riksdagspartiernas kostnader för gruppkanslier

Men som författningsutredningen framhöll
kunde sekreterarna komma att tas
i anspråk även för allmänt partiarbete,
och utskottet vitsordar självt att så också
regelbundet numera är fallet. Härigenom
är dubbelställningen hos sekreterarhjälpen
att dels bistå ledamöterna,
dels partierna fastslagen. Den fullständiga
brytningen med tanken på den
av mig här redovisade gränsdragningen
mellan ledamöter och parti kom med
de fyrpartimotioner, som väcktes i våras,
nr 600 i andra kammaren och nr
489 i första kammaren. 1 dessa motioner
sägs nämligen som invändning mot författningsutredningens
framhållande av
sekreterarnas dubbelställning som tjänare
åt två herrar, att grupperna har
behov av inte bara en utan flera sekreterare
och att behovet inte kommer att
minska. Att det finns behov av sekreterarhjälp
skall inte bestridas men ligger
enligt min mening helt vid sidan av
frågan vems tjänare sekreterarna skall
vara, vilket var författningsutredningens
huvudbry. Detta problem sköts helt
enkelt behändigt åt sidan i motionerna.

Herr talman! Jag har sett det angeläget
att påvisa glidningen i tankegången
bakom den utveckling vi fått på partistödsområdet.
Jag har tagit kammarens
uppmärksamhet i anspråk för min
kanske något subtila presentation i avsikt
att få den inskriven i protokollet.
Jag har behov därav. Jag har nämligen
biträtt utskottets beslut. Jag kan inte
göra gällande att jag inte varit medveten
om den slingrande gången i handläggningen
av detta ärende och om motivförskjutningen.
Jag är helt medveten
om att faror lurar när man gått så
långt som jag gjort och medverkat till
att knäsätta principen om partistöd, låt
vara i dess speciella form.

En stor fara kan, som jag ser det,
ligga i det allmänna partistöd, som visserligen
inte tillhör dagens ärenden
men ändå är så förknippad med dagens
fråga, varför ett par ord är motiverade.
Faran med penningbidrag ligger i att
de ger upphov till beroendeställning,

att i detta fall folkets representanter
kan bli alltför beroende av staten. Exempel
från andra länder visar att fördomsfria
utövare av statsmakt kan använda
statens pengar som inkörsport
till fria partiers förvandling till statspartier.

Även med blicken öppen för att frivilliga
bidrag till partierna när de är
förknippade med villkor innebär påtryckningar
måste framhållas, att dessa
former för partistöd inte innebär så
stora faror, därför att de lättare kan
avböjas. Tillfredsställande är det förvisso
i alla händelser inte med villkor
fogade till bidrag, varifrån dessa än
kommer.

Vad som nu är aktuellt är emellertid
en förändring i själva systemet för stöd
åt partierna, som påtagligt ändrar förutsättningarna
för folkrepresentanternas
arbete. Detta är av så ingripande
natur att folkets mening i val eller på
annat sätt borde inhämtas, innan steget
definitivt tages över till ett nytt system
med dettas konsekvenser. Detta
görs varje gång vi ändrar grundlagen.
Som justitieministern framhåller i propositionen
om partistöd har även folkomröstningar
tillgripits före avgörande
av andra viktiga frågor än grundlagsfrågor,
exempelvis tjänstepensioneringen.
I sådana fall har penningbidrag utbetalats
till partierna för upplysningsverksamhet
om de olika ståndpunkterna
i dessa frågor.

Det nu aktuella stödet till partierna
kunde ges samma uppgift, att till 1966
års val användas för att presentera frågan
om partistöd till folkets avgörande,
därest en folkomröstning inte anses
kunna anordnas.

När jag för egen del biträtt det speciella
partistödet vill jag bli uppfattad
så att jag godtar saken som ett provisorium
för slutligt avgörande i 1966 års
val. Kanske framstår jag därmed som
en ropandes röst i öknen. Men jag vill
ändå ropa så högt att det hörs till medkannnare
och utskottssal att man med
hänsyn till systemförändringens stora

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Om statsbidrag till riksdagspartiernas kostnader för gruppkanslier

betydelse bör söka finna en form för
en ytterligare och noggrannare prövning
av hela denna fråga — det speciella
lika väl som det allmänna partistödet.
Därvid kan det kanske visa sig
att formerna för ett partistöd kan ha
sådan betydelse att folkrepresentanternas
oberoende ställning inte behöver
äventyras vid en riktig utformning av
stödet. Det kravet är enligt min mening
inte uppfyllt med nu föreslagna utformning.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Det är inte med någon
större entusiasm som jag yttrar mig i
denna fråga, men jag skall i alla fall be
att få knyta åtminstone några kommentarer
till det förslag som föreligger. Jag
gör det i anslutning till att den kommunistiska
riksdagsgruppen i denna fråga
uppvaktat bankoutskottet med eu skrivelse,
som utskottet har refererat men
på intet sätt kommenterat. Vi har menat
att skall det nu införas bidrag för
gruppkansliernas kostnader, så bör dessa
bidrag utmätas någorlunda rättvist.
Rättvist kan det verkligen inte bli om
bidragets storlek skall baseras på antalet
ledamöter i gruppen, såsom här
föreslås av bankoutskottet.

Man kunde här ställa en fråga, som i
förstone ter sig rent av dum: Får de
större riksdagsgrupperna t. ex. fler
Kungl. Maj:ts propositioner än de mindre
riksdagsgrupperna att genomarbeta
och ta ståndpunkt till? Enligt min uppfattning
får vi i den mindre gruppen
lika många. Det brukar ligga lika mycket
papper på min bänk som på närmaste
grannes bänk, för att ta elt konkret
exempel.

I utskottets utlåtande står följande:
»Partigruppernas möjligheter att grundligt
gripa sig an med olika politiska
problem är i hög grad beroende av
vilka möjligheter de har att skaffa fram
material, verkställa utredningar och
kontinuerligt ta del av samt från sina
utgångspunkter komplettera riksdagens
arbetsmaterial.»

Jag instämmer i dessa ord i utskottets
yttrande. Och frågan kvarstår: År det
sex gånger svårare för exempelvis högergruppen
än för den kommunistiska
gruppen att komplettera riksdagens arbetsmaterial?
Jag tar bara högergruppen
som ett exempel. Den skall ha sex
gånger större bidrag än vår grupp enligt
detta förslag. Är det verkligen sex
gånger svårare för högergruppen, eller
för en annan motsvarande grupp utanför
regeringspartiet, än för den kommunistiska
gruppen och dess kansli
att skaffa fram behövligt utredningsmaterial,
noggrant genomlysa regeringspropositioner
eller frambringa underlag
för motioner och allt det andra som
sammanhänger med arbetet i riksdagen?
För så vitt kapaciteten är någorlunda
likvärdig i de olika grupperna är
det naturligtvis inte så. Inte desto mindre
anser utskottet att bidragsgivningen
skall präglas av en sådan snedbelastning.

Jag talar nu inte bara för vår riksdagsgrupp,
utan jag talar i princip. Men
för vår riksdagsgrupp är arbetet till och
med svårare än för de övriga partigrupperna
i riksdagen. Med undantag
för i statsutskottet saknar vi ju utskottsrepresentation.
Detta komplicerar vårt
arbete eftersom vi inte är i tillfälle att
genom utskottsarbete få kontinuerlig
överblick av ärendenas gång och göra
en djuplodning av deras innehåll på ett
tidigare stadium.

Jag upprepar att jag inte särskilt talar
för vår grupps intressen i detta
sammanhang. Det skulle jag inte tycka
om att göra, måste jag säga, utan jag
talar för principen. Jag vill ändå påpeka
att bakom varje gruppledamot hos
oss står ett betydligt större antal väljare
än hos någon annan grupp i riksdagen.
Också med tanke på detta är det
djupt oriktigt alt knyta bidragen fixt
till antalet ledamöter i gruppen. Därför
har vi i skrivelse till bankoutskoltet
förordat ett system liknande det norska,
d. v. s. ett grundbelopp som är elt
minimum för att trygga ett gruppkan -

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Om statsbidrag till riksdagspartiernas kostnader för gruppkanslier

slis praktiska funktionerande, och
ovanpå detta grundbelopp ett tilläggsbelopp
per ledamot. Det anser vi vara
så nära rättvisa man kan komma i
detta sammanhang.

Vi för vår del överlever nog orättvisan
i den fördelningsmetod som utskottet
nu anvisar. Som hittills får vi väl,
om än i något mindre utsträckning än
nu, lita till ledamöternas egna avgifter
för att klara arbetsuppgifterna inom
kansliet. Jag tar mig ändå friheten att
här uttala åtminstone misshag mot den
mannamånsprincip som kommer att
knäsättas i och med det förslag som här
föreligger.

Eftersom frågan gäller ett långt vidlyftigare
värde än gruppernas ledamotsantal
just nu, som ju är föränderligt
med tidens gång, får vi säkerligen
anledning att ta upp ämnet till behandling
igen. Något härutöver känner jag
mig inte manad att yttra i denna fråga
för tillfället och, herr talman, jag avstår
även från att framställa något yrkande.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Då jag lyssnade på herr
Åkerlund, vars anförande slutade med
en begäran om en noggrannare prövning
av hela frågan — det var ganska
givet med hänsyn till hans blanka reservation
inom bankoutskottet — kunde
jag inte annat än göra vissa reflexioner.

Herr Åkerlund var inne på en fråga
som utskottet över huvud taget inte behandlat,
nämligen partistödet. Utskottet
påpekar att sedan Ivungl. Maj:t i
proposition nr 174 framlagt förslag om
statsbidrag till de politiska partierna
har utskottet inskränkt sig till att nu
uteslutande behandla frågan om bidrag
till partikanslierna. Vi skriver: »Utskottet
har för sin del vid beredningen av
motionerna 1:489 och 11:600 utgått
från att den där väckta frågan om statsbidrag
till riksdagspartiernas kostnader
för gruppkanslier kunnat behandlas

oberoende av frågan om ett allmänt
partistöd. Följaktligen har utskottet inte
ansett sig ha anledning att i detta utlåtande
ägna närmare uppmärksamhet åt
den allmänna diskussion som på senare
tid förekommit rörande statligt stöd till
de politiska partierna.»

Jag fick av herr Åkerlunds anförande
det intrycket att han utgick just från
bidraget till de politiska partierna. Han
sade att han i princip kunde godkänna
bidrag till den enskilde riksdagsmannen
men icke bidrag till partikanslierna,
såsom utskottet här föreslår. Jag anser
att utskottet här sett mera praktiskt
på frågan. Om vi skulle gått in för att
lämna bidrag till den enskilde riksdagsmannen
enligt de intentioner herr Åkerlund
talat för vore det säkerligen
svårt för den enskilde riksdagsmannen
att på ett vettigt sätt utnyttja anslaget.
Vi anser inom utskottet att om partigrupperna
får detta bidrag finns det
större möjligheter att på ett mera riktigt
sätt utnyttja detta, således att skaffa
sekreterare som står de enskilda ledamöterna
till tjänst och att bygga upp ett
kansli, där man enligt mitt sätt att se,
på ett bättre sätt än i dag kan bedriva
ett ordentligt politiskt arbete. Jag tycker
att herr Åkerlund, om jag får använda
det uttrycket, har huggit i sten
när han godkänner principen om bidrag
men endast vill ge detta till den
enskilde riksdagsmannen.

Till herr Adolfsson vill jag säga att
det inom utskottet inte varit lätt att
utforma en regel för fördelningen av
dessa pengar. Vi har haft en beredning,
en mindre delegation, som penetrerat
olika system för att på bästa möjliga
sätt få fram linjer för denna fördelning.
Herr Adolfsson sade att man borde ha
ett grundbidrag till varje parti. Jag vill
rikta en fråga till herr Adolfsson: Det
finns olika partikonstellationer här i
riksdagen. Vi har t. ex. MbS och dess
representant, herr Rubin. Menar herr
Adolfsson att herr Rubin, som alltså är
alldeles ensam, skulle ha samma grundbidrag
som exempelvis den grupp som

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Om statsbidrag till riksdagspartiernas kostnader för gruppkanslier

herr Adolfsson företräder? Jag tror att
det skulle bli mycket svåra bedömningar
om man skulle gå på den linjen.

Enligt den lösning, som vi blev eniga
om inom beredningen och som senare
accepterats av utskottet, har vi funnit
en linje som åtminstone enligt vår uppfattning
ger partigrupperna möjlighet
att på ett vettigt sätt bygga upp sina
kanslier, som skall stå den enskilde
riksdagsmannen till tjänst för att han
på bästa sätt skall kunna fullgöra sitt
arbete här i riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Herr Ståhle hänvisar
till att utskottet sagt, att det utgått ifrån
att den väckta frågan om statsbidrag
till partikanslierna kan behandlas oberoende
av frågan om ett allmänt partistöd.
Jag trodde att jag med mitt inlägg
tillräckligt klart angivit att man
enligt min uppfattning inte kan det, och
att det följaktligen är av detta skäl som
jag avgivit min blanka reservation, för
vilken jag just lämnat en redovisning.

Sedan har herr Ståhle missförstått
mig när det gäller bidrag till enskilda
riksdagsledamöter. Jag har inte uttalat
något godkännande av den tanken. Jag
hänvisade till att man, om jag är riktigt
underrättad, i Förenta staterna har ett
system som ligger åt det hållet, men ett
sådant system har utskottet inte undersökt.

Man måste enligt min mening göra en
gränsdragning mellan penningbidrag å
ena sidan och sådan hjälp å andra sidan
som kan utgå till riksdagsledamot
i form av arbetsrum, telefon, skrivhjälp
och sådant som normalt tillkommer
personer som utför sitt arbete på
en arbetsplats.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 56, angående
överlämnande till konstitutionsutskottet
av vissa till bankoutskottet hänvisade
motioner, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret; samt

nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition om ändring i reglerna
angående särskilt forum vid talan
om ämbetsbrott, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock Kungl.
Maj:ts proposition om upphävande av
reglerna i konkurrensbegränsningslagen
angående särskilt forum vid talan om
ämbetsbrott.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 55, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition om ändring
i reglerna angående särskilt forum
vid talan om ämbetsbrott, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i brottsbalken
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 73, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående
kostnaderna för skolskjutsar i vissa
fall; och

Onsdagen den 1 december 1965

56 Nr 38

Ang. maximibeloppet för enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt
kollektivavtalslagen

nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa författningsändringar
m. m. som sammanhänger
med förhandlingsrättsreformen,
i vad propositionen hänvisats till lagutskott.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 168, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa författningsändringar m. m. som
sammanhänger med förhandlingsrättsreformen,
såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 77, i anledning
av väckta motioner angående vattenvård,
luftvård och bullerfrågor, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. maximibeloppet för enskild arbetstagares
skadeståndsskyldighet enligt
kollektivavtalslagen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 78, i anledning av väckta
motioner angående maximibeloppet för
enskild arbetstagares skadeståndssk3rldighet
enligt kollektivavtalslagen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
128 i första kammaren av herr Jacobsson,
Gösta, och nr 168 i andra kammaren
av herr Löfgren.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om en förutsättningslös utredning rörande
den s. k. 200-kronors-regeln i kollektivavtalslagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motioner, 1:
128 och 11:168, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hiibinette och Ringaby, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:128 och II: 168, i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en
förutsättningslös utredning rörande den
s. k. 200-kronorsregeln i kollektivavtalslagen.

Herr HIIBINETTE (h):

Herr talman! Reservanterna i detta
ärende hävdar i likhet med motionärerna
att en revision av den s. k. 200-kronorsregeln
i kollektivavtalslagen bör
ske. Jag vill då med detsamma erinra
om att den här berörda kollektivavtalslagen
med 200-kronorsregeln kom till
redan år 1928. Jag tror visserligen inte
att man kan komma till rätta med olovliga
strejker enbart genom att kräva
skadestånd, men det är uppenbart att
den urholkning av skadeståndspåföljden
som har uppstått genom att 200-kronorsregeln varit oförändrad i snart
40 år har lett till pratiska problem.
Nackdelarna finns inte endast på arbetsgivarsidan
utan gör sig även gällande
för organisationerna på den fackliga
sidan. De senare har ju att i trassliga
situationer försöka komma till rätta
med befarade eller påbörjade olovliga
strejker.

Även för arbetsdomstolen måste rådande
förhållanden framstå såsom besvärande.
Domstolen har ju att gradera
olika avtalsbrott inom en maximerad
ram av 200 kronor, även för arbetstagare
med betydande inkomster. Under
sådana betingelser försvinner den
grundläggande respekten för domstolens
verksamhet, och därför bör en rimligare
ordning åstadkommas.

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Ang. maximibeloppet för enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt

kollektivavtalslagen

När utskottsmajoriteten följer vissa
remissinstanser och säger att det inte
är lämpligt att bryta ut en detalj ur regelsystemet,
har jag en annan uppfattning.
Man kan ju säga att en översyn
av 200-kronorsregeln endast söker skapa
den balans som rådde vid lagens tillkomst
men som nu är borta. För egen
del känner jag inte till att det skulle
föreligga något önskemål om en ändring
av kollektivavtalslagens övriga bestämmelser.
Även om så skulle vara fallet
kan det inte vara skäl att motsätta sig''
en ändring av 200-kronorsregeln, en
ändring som uteslutande tar sikte på en
anpassning till de ekonomiska förändringar
som har skett sedan år 1928.

Med detta, herr talman, skall jag be
att få yrka bifall till den vid andra lagutskottets
utlåtande nr 78 fogade reservationen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Mina år i riksdagen har
lärt mig den av någon konstaterade
sanningen, att det är lättare för en kamel
att gå igenom ett nålsöga än för
en enskild motionär att övertyga ett utskott
om det berättigade i hans förslag.
När jag framlade denna motion
trodde jag dock faktiskt i min oskuld
att jag fäste uppmärksamheten på en liten
detalj i samhällssystemet vilken
krävde en anpassning efter de ändrade
förhallandena. Jag trodde också i min
oskuld, att utskottet skulle säga: »Motionären
har rätt, låt oss enhälligt tillstyrka
hans förslag.» .lag trodde detta
särskilt som i motionen inte har begärts
annat än en förutsättningslös utredning.
Men, herr talman, jag bedrog
mig.

.lag är medveten om att respekten för
ingångna avtal ytterst beror på andra
förhållanden än om maximeringen av
skadeståndsregeln i kollektivavtalslagen
är den eller den. Efterlevnaden av kollektivavtalen
garanteras främst av de
avtalsslutande organisationernas mora -

liska auktoritet, inte minst hänger det
självfallet på arbetstagarpartens moraliska
auktoritet. När kollektivavtalslagen
kom till menade dock lagstiftaren
med rätta att det inte räckte med detta
utan uppställde dessutom kravet att den
som har vållat skada vid avtalsbrott —-observera, skada vid avtalsbrott — ålades
att ersätta denna skada. Denna skadeståndsregel
är ett utflöde av den allmänna
civilrättsliga skadeståndsregel
som gäller vid avtalsbrott. Av billighetsskäl
satte lagstiftaren dock här en gräns
vid 200 kronor.

När jag utgick ifrån att alla skulle
säga att motionären har rätt, gjorde jag
detta utifrån den utgångspunkten, att
ingen kunde väl förneka, att penningvärdeförsämringen
urholkat denna skadeståndsregel,
varigenom skadeståndet
förlorat en del av sitt förebyggande
syfte att hindra vilda strejker. 200 kronor
år 1965 har, som vi alla vet, ett annat
och mindre realvärde än motsvarande
belopp hade år 1928, när beloppet
fixerades. Standardstegringen behöver
vi inte tala om i detta sammanhang.

.lag trodde också att alla skulle vara
lika angelägna som jag att se till att
preventivregeln mot olovliga strejker
skulle återställas i sin ursprungliga
kraft. Inte minst måste det, trodde jag,
ligga i arbetstagarorganisationernas intresse
att kunna hänvisa den enskilde
medlemmen till dennes skadeståndsansvar
vid avtalsbrott. Att vissa kollektivavtal
innehåller en regel om ett annat
och högre skadestånd än vad lagen föreskriver
är ju ett högt betyg åt de avtalsslutande
parternas önskan om att
slå vakt om avtalets helgd. Men om dessa
avtal behöver inte talas. Det är de
andra avtalen, i vilka parterna inte lyckats
uppnå någon överenskommelse om
ett högre skadeståndsbelopp, som det är
fråga om.

Jag ser den föreslagna lagändringen
närmast som en beredskapsfråga. Vem
garanterar ett fortsatt lugn på arbetsmarknaden
med respekt för ingångna

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Ang. maximibeloppet för enskild arbetstagares skadeståndssk.vldighet enligt

kollektivavtalslagen

avtal? I en nära framtid kan vi lätt nog
komma in i ett tillstånd, där de avtalsslutande
parterna inte ensamma behärskar
situationen och oro råder i de djupa
leden och då kan skadeståndsregeln i
kollektivavtalslagen, anpassad till dagens
penningvärde, vara en värdefull
och återhållande faktor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Det är givetvis riktigt
som motionären framhåller att 200 kronor
i dag inte är detsamma som 200
kronor 1928. Därav behöver man naturligtvis
inte omedelbart dra den slutsatsen
att det skall vara erforderligt att
göra en ändring i lagen.

Motionären tycks utgå ifrån att skadeståndet
1928 sattes på en skälig nivå,
men det kan man kanske diskutera. Jag
vill inte direkt ifrågasätta det, men det
fastställdes dock till vad som då var en
månadslön. Det som emellertid är väsentligt
i den här frågan är väl om det
finns något behov av att göra eu ändring.

Om den fortskridande urholkningen
av bestämmelsen hade ägt rum samtidigt
med att antalet olovliga strejker
hade ökat här i landet, och om man
kunnat påvisa ett samband mellan dessa
båda omständigheter, då hade det naturligtvis
kunnat vara ett allvarligt skäl
för att nu ta upp frågan. Så är emellertid
ingalunda fallet, och det har heller
inte motionären påstått. Situationen är
väl snarast den motsatta, nämligen att
antalet vilda strejker i dag är färre än
de var på den tid då bestämmelsen kom
till.

När det i utskottsmajoritetens utlåtande
har påpekats att man inte utan direkt
anledning bör bryta ut en bestämmelse
i regelsystemet, så är det väl därför
att 200-kronorsregeln inte kan ses isolerad
utan måste ses i sitt sammanhang
med de övriga skadeståndsregler kollektivavtalslagen
innefattar.

När det gäller olovliga strejker ligger
ju tyngdpunkten i lagens regler för att
förhindra sådana strejker i de ovanliga
bestämmelser lagen har beträffande organisationens
skyldigheter — och inte
i skadeståndsbestämmelsen för den enskilde.
I vanliga fall kan, som herr Jacobsson
väl vet, passivitet inte föranleda
att man får betala skadestånd. Men
i kollektivavtalslagens 4 § har skrivits
in att en fackförening inte får förhålla
sig passiv om medlemmarna går ut i en
olovlig strejk. Det står att förening som
är bunden av kollektivavtal är pliktig
att söka hindra sina medlemmar att
vidta olovlig stridsåtgärd och att om
sådan redan vidtagits söka förmå dem
att häva den. Detta är inte bara någonting
som står i lagtexten, utan det är
någonting som arbetsdomstolen har tagit
allvarligt på. Det finns exempel på
att fackföreningar som inte tillräckligt
energiskt har sökt ingripa vid en olovlig
strejk har fått betala mycket höga
skadestånd. Då finns det ingen 200-kronorsgräns
som skydd. Det finns exempel
på att det har utdömts skadestånd
i sådana fall på både 20 000 och 25 000
kronor. Det är häri det väsentliga skyddet
ligger när det gäller arbetsfreden
och de olovliga strejkerna.

När det gäller andra fall av brott mot
kollektivavtalslagen kan jag inte instämma
i reservanternas påstående att
det inte genom avtal på arbetsmarknaden
synes ha varit möjligt att undanröja
dessa olägenheter — till vilka de räknar
bestämmelsens urholkning. När det på
någon punkt har kunnat påvisas brott
mot kollektivavtal från enskildas sida
i någon större utsträckning, har arbetstagarsidan
faktiskt försökt att tillmötesgå
ett rimligt anspråk från arbetsgivarsidan.
Särskilt gäller det i de mycket
vanliga fallen att någon bryter mot ett
kollektivavtal genom att sluta sin anställning
utan att iaktta uppsägningstid.

I sådana fall har man, i varje fall på
tjänstemannasidan, som jag känner väl
till, i kollektivavtal gått med på högre

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Ang. maximibeloppet för enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt

kollektivavtalslagen

skadeståndsbelopp och på så sätt tillgodosett
ett rimligt arbetsgivarintresse.

I reservationen framhålls som ytterligare
ett skäl att kollektivavtalsområdet
från och med den 1 januari 1966
kommer att vidgas till att också gälla
för statens och kommunernas tjänstemän
och således kommer att omfatta
stora grupper i delvis höga inkomstlägen.
Det är riktigt, men det är ingen
nyhet. Vi har ju redan på den privata
marknaden kollektivavtal för tjänstemän
som delvis befinner sig i höga inkomstlägen.
Det förhållandet har i vart
fall när det gäller den av motionärerna
påtalade frågan om de olovliga strejkerna
inte lett till några olägenheter på
arbetsmarknaden.

Med hänvisning till det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka hifall till
utskottets hemställan.

Herr HDBINETTE (h):

Herr talman! Jag kan inte hjälpa att
jag tycker att det är en något torftig
motivering som herr Geijer presterar
till försvar för bibehållandet av 200-kronorsreglen. Han säger precis vad
som står skrivet i utlåtandet, att antalet
vilda strejker inte bär ökat och att det
därför inte finns någon anledning
att rubba på regeln. Detta är en
rätt underlig motivering. I absoluta
tal har antalet kanske inte ökat, men
på vissa verksamhetsområden är dessa
strejker tillräckligt många för att det
skulle vara motiverat med ett mera
kännbart skadestånd. Jag tycker att det
är märkligt att man skall slå vakt om
de olovliga strejkerna, även om de är
relativt få. Det skulle väl vara bättre
att försöka justera beloppet och få till
stånd en bättring.

Herr Geijer kom tillbaka till resonemanget
att vi inte kan bryta lös denna
200-kronorsregel. Jag försökte klara
ut den saken nyss. Varför skall vi inte
kunna göra en justering på den här
punkten utan att bearbeta liela kollek -

tivavtalslagen, som mig veterligt inte
någon har aktualiserat en ändring av.
Jag tycker att det är ganska orimligt
att en så pass angelägen sak som denna
skall skjutas upp bara därför att det
sägs att lagen skall ses över i sin helhet.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Jag vill bara understryka
att jag i mitt anförande inte lade
tyngdpunkten vid att man skulle behöva
vänta tills hela lagen överses, utan
när jag talar om att man inte skall bryta
ut 200-kronorsregeln är det därför
att den måste ses i sitt större sammanhang
med övriga skadeståndsregler. Eftersom
dessa inte undergått någon urholkning
och de enligt min uppfattning
är det effektivaste i lagens skadeståndssystem
har jag kommit fram till att det
inte för dagen finns någon anledning
att göra en höjning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hiibinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 78,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Ang. möjligheterna för inlandssågverken
köpa virke från domänverket

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. möjligheterna för inlandssågverken
i Norrbotten och Västerbotten att köpa
virke från domänverket

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av väckta
motioner angående möjligheterna för
inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten
att köpa virke från domänverket.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:553, av herr
Mattsson m. fl., samt II: 678, av herr
Petersson m. fl., hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte uttala, att inlandssågverken i
Norrbotten och Västerbotten borde beredas
möjlighet att inköpa virke från
domänverket på med Aktiebolaget Statens
skogsindustrier (ASSI) likvärdiga
villkor.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 553 och
11:678 i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

I sitt yttrande över motionerna hade
utskottet anfört bland annat följande:

»Utskottet vill för sin del erinra om
att den år 1964 tillsatta s. k. virkesbalansutredningen
enligt sina direktiv har
att upprätta landsomfattande virkesbalanser,
vilka avses ingå som ett led i
olika undersökningar angående skogsbrukets
och skogsindustriens strukturella
problem. I direktiven har bl. a.

i Norrbotten och Västerbotten att

framhållits önskvärdheten av att en virkesbalans
för de norra delarna av landet
upprättas med förtur. Enligt utskottets
mening synes de av motionärerna
berörda spörsmålen vara av den arten
att de bör falla inom ramen för vad
virkesbalansutredningen sålunda har
att undersöka.»

Reservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Mossberger, Magnusson,
Manne Olsson, Wanhainen, Lindström,
Arweson, Johanson i Västervik, Trana
och Johansson i Simrishamn, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort hava den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte lämna
motionerna 1:553 och 11:678 utan åtgärd.

Enligt reservanternas förslag skulle
det nyss återgivna stycket av utskottets
motivering erhålla följande lydelse:

»Utskottet vill---med förtur.

Enligt utskottets mening synes de av
motionärerna berörda spörsmålen vara
av den arten att de faller inom ramen
för vad virkesbalansutredningen sålunda
har att undersöka. Någon särskild
åtgärd i anledning av motionerna synes
därför icke erforderlig från riksdagens
sida.»

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har fogats en reservation varav
framgår att vi reservanter inte ansett
det nödvändigt att, såsom utskottet föreslagit,
i skrivelse till Kungl. Maj:t
ge till känna vad utskottet anfört. Det
är således i själva klämmen som reservationen
skiljer sig från utskottets
utlåtande. Jag skall inte gå närmare in
på själva sakfrågan — det vet jag att
andra kommer att göra — utan vill
bara med några ord redovisa hur reservanterna
ser detta spörsmål.

Utskottet har haft att behandla två
likalydande motioner som i korthet går
ut på att man i skrivelse till Kungl.

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Ang. möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att

köpa virke från domänverket

Maj :t måtte uttala att inlandssågverken
i Norrbotten och Västerbotten bereds
möjlighet att inköpa virke från
domänverket på med Aktiebolaget Statens
skogsindustrier likvärdiga villkor.
Yttranden över dessa motioner bär avgivits
från domänstyrelsen och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund,
och dessutom har en skrivelse inkommit
från Svenska sågverksföreningars
riksförbund.

Domänstyrelsen har avstyrkt motionärernas
hemställan och bl. a. sagt:
»Vad slutligen beträffar önskemålen
att inlandssågarna skulle erbjudas virke
från domänverket på lika villkor
som ASSI finner domänstyrelsen med
hänsyn bl. a. till sina virkesförsäljningar
i stort det vara helt uteslutet.»
Styrelsen säger vidare att ett bifall till
motionerna skulle påverka försäljningen
även i övriga delar av landet på ett
för domänverket ogynnsamt sätt.

När det gäller yttrandet från Skogsägareföreningarnas
riksförbund kan
man väl säga att frågan är med »jaså»
besvarad. Förbundet har ansett att synpunkterna
i motionerna är värda beaktande.

Då utskottet behandlade ärendet upplystes
det om att år 1964 tillsattes en
utredning som har kallat sig virkesbalansutredningen.
I dess direktiv ingår
alt den skall upprätta landsomfattande
virkesbalanser, vilka avses ingå som ett
led i olika undersökningar angående
skogsbrukets och skogsindustriens
strukturella problem. En virkesbalans
för de norra delarna av landet bör
upprätthållas med förtur. Vi har i utskottet
varit överens om att de av motionärerna
berörda spörsmålen faller
inom ramen för vad denna utredning
har att undersöka, och reservanterna
har med hänsyn härtill ansett att någon
särskild skrivelse till Kungl. Maj:t
inte behövs.

Då frågan är under utredning har vi
reservanter yrkat att riksdagen måtte
lämna motionerna utan åtgärd, och jag

ber, herr talman, att med det anförda
få hemställa om bifall till reservationen.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Herr Mossberger framhöll
att reservanterna inte funnit det
nödvändigt att bringa vad utskottet anfört
till Kungl. Maj :ts kännedom. Det
bevisar kanske att reservanterna inte
tar läget i Norr- och Västerbotten fullt
så allvarligt som jag och antagligen
hela utskottsmajoriteten gör. Jag vill
redan nu understryka att vi inte skiljer
oss så mycket i sak, men. jag finner
att ärendet har så stor betydelse att
det är nödvändigt att ge en liten bakgrund
till det.

Jag skulle då först vilja något beröra
råvarusituationen i Norrbotten och Västerbotten.

Kammarens ledamöter vet säkert alla
att övre Norrlands skogar tidigare —
under 1800-talet och långt in på 1900-talet — har varit föremål för ett enbart
exploaterande skogsbruk. Man har
tillgodogjort sig de gamla urskogarnas
grövre och mera värdefulla virke, som
gav ett ekonomiskt gott utbyte, men
man har lämnat kvar klenare skog, som
man inte funnit värd att tillvarata, liksom
skadad skog. Det var på den tiden
inte tal om någon skogsvård, utan man
trasade sönder beståndet. Konjunkturerna
tillät då ännu en lönande sågverksdrift
även norr om Kvarken, alltså
där sågverksindustrierna senare har
lagts ned i stor utsträckning. Nedläggningen
beror på att skeppningsförhållandena
där är väsentligt ogynnsammare
än längre söderut i Bottniska viken
och i Östersjön.

Urskogsförrådet är numera i stort
sett förbrukat, och ny, yngre skog har
dragits upp i kusttrakterna, men i de
inre delarna av Norrbotten och Västerbotten
— vi kan i huvudsak säga Lappmarken
— är övergången från ett exploaterande
till ett producerande skogs -

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Ang. möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att

köpa virke från domänverket

bruk långt ifrån avslutad. Kvar står
där uppe ännu stora arealer med oväxtliga
restskogar av klena dimensioner,
som inte bär någon utvecklingsmöjlighet,
och som sagt också skadad skog.
Ungskogarna i Lappmarken har i allmänhet
ännu långt kvar till avsättningsbara
dimensioner.

Domänverket förvaltar 45 procent av
skogsmarken i denna del av landet.
Verket har under senare år, helt riktigt,
starkt forcerat omföringen av
restskogarna till nya, produktiva bestånd.
Det har givetvis dragit stora kostnader
och ofta resulterat i betydande
underskott på verksamheten inom de
nordligaste överjägmästardistrikten. Till
dessa underskott har bidragit försämrade
konjunkturer, ökade kostnader
o. s. v. Resultatet bär blivit att vi fått
ökade områden med s. k. O-zoner, där
virket i dag inte har något rotvärde.
Detta har gjort att man har måst revidera
de tidigare prognoserna — det
har kanske varit alltför optimistiska
beräkningar av råvarutillgången — i
fråga om Norrbotten och Västerbotten.
Det bekräftas ju av att domänstyrelsen
har måst minska sina avverkningar.

Jag vill, herr talman, hänvisa till sid.
3 i jordbruksutskottets utlåtande. Där
säger domänstyrelsen bl. a. att »höjningar
av avverkningarna från kronans
skogar» — det gäller Norrbotten och
Västerbotten — »kan enligt aktuella tillväxt-
och avverkningsräkningar inte
vidtas».

År 1959 hade jag tillfälle att på särskild
inbjudan göra en resa med en
avdelning av statsutskottet och titta
på ASSI:s alla anläggningar. Jag redovisade
mina intryck i ett anförande här
i kammaren och underströk då särskilt
den tveksamhet man har om
prognoserna beträffande tillväxten av
skogarna i Norrbotten och Västerbotten.
Olika utredningar har i viss mån
motsagt varandra, och jag tror att jag
framhöll att vi inte kunde känna oss
säkra på denna punkt. Det kunde visa

sig att råvarutillgången inte blev den
som man optimistiskt räknat med.

Detta, herr talman, om råvarutillgången.

För industrisidan gäller som bekant
att sedan den privata företagsamheten
funnit att exportsågar och massafabriker
drives mera ekonomiskt söder om
Kvarken eller längre söder ut vid Bottenhavet
har staten genom ASSI trätt
till som relativt stor företagare vid
kusterna längst i norr. Sociala och försvarspolitiska
skäl gav ett visst berättigande
för dessa ASSI:s anläggningar.
Däremot har det, som framgår av vad
jag nyss sagt, visat sig att ett annat,
mycket diskuterat skäl som åberopades
1957 i samband med förslaget om
ASSI:s utbyggnader — nämligen att
tillförsäkra domänverket tryggad avsättning
av rundvirke — inte varit hållbart.
Vi har faktiskt nu råkat i den situationen
att det är svårt för domänverket
att leverera sågtimmer i erforderlig
utsträckning för driften av sågverken
längst i norr.

Det förefaller mig som om vi för övre
Norrlands del vore på väg in i ett
krisläge av ungefär samma typ som
det som redan bekymrar Finland. Vår
östra granne har byggt ut sin skogsindustri
med stora, förnämliga anläggningar
till en kapacitet som inte motsvaras
av råvarutillgångarna. Detta har
för finländarna orsakat en kritisk situation
som man hoppas i någon mån kunna
lindra genom bl. a. gödsling av skogarna
och starkt forcerad utdikning av
försumpade marker. För övrigt påverkar
läget i Finland vårt land på så sätt
att medan vi tidigare hade en viss import
av råvara från Finland har det
under senare år i stället varit finländarna
som uppträtt såsom köpare av
våra begränsade virkestillgångar i norr.

Såvitt jag förstår, herr talman, kan
man i korta och givetvis mycket ofullständiga
drag teckna läget på skogsfronten
i Norrbotten och Västerbotten
så som jag nu försökt göra.

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Ang. möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att

köpa virke från domänverket

Vad remissinstanserna uttalat kompletterar
bilden, och jag hänvisar till de
remissvar som är lämnade.

Med hänsyn till läget finner jag det
inte överraskande att motionerna har
väckts av riksdagsledamöter från vår
nordligaste landsdel, men motionerna
får sägas bara beröra en del av ett stort
problemkomplex som gäller Norrbotten
och Västerbotten.

Om jag något skulle behandla detta
komplex, som jag ser det, vill jag framhålla
att i Norrbotten och Västerbotten
producerar 220 inlandssågverk drygt
100 000 standards sågad vara per år,
ASSI:s fyra sågverk 68 000 standards,
skogsägareföreningarnas fyra sågverk
10 500 standards — alltså ungefär bara
10 procent av vad inlandssågarna producerar
— och de enskilda kustbolagens
sex sågverk 62 000 standards. Inlandssågarna
som är helt hänvisade till
att köpa sin råvara — de är i allmänhet
inte skogsägare själva och kallas
därför också köpsågverk — är alltså
tillsammantagna den största timmerförädlaren
av de fyra nämnda kategorierna
och tillfredsställer det lokala behovet
av sågad vara, främst då för de till
dem knutna trävarumanufakturtillverkningarna.

Men råvaran förefaller att ha börjat
tryta, som jag nämnde, och detta har
medfört ändringar i domänverkets virkesutbud.
Ändringarna har skett, som
domänstyrelsen redovisar överst på sidan
3 i utlåtandet, dels med hänsyn till
ASSI:s på grund av utbyggnader starkt
ökade massavedsbehov — efter Lövholmens
tillkomst är behovet fördubblat —■
samt bolagets stora timmerbehov, dels
på grund av det under senare tid minskade
timmerutbytet från domänverkets
avverkningar, en minskning, som
icke helt kunnat kompenseras genom
ökade avverkningar.

Domänstyrelsen hänvisar vidare ■—
kanske lite syrligt — till statsmakternas
beslut beträffande ASSI:s industriella
utbyggnader och därav föranledda di -

rektiv rörande upprättandet av långsiktiga
leveransavtal mellan styrelsen och
ASSI. I Norrbotten är bolaget till 90
procent beroende av leveranser från
domänverkets skogar. Läget synes, säger
domänstyrelsen, tvinga till en nedskärning
av ASSI:s sågrörelse i Norrbotten.
Styrelsen beklagar livligt om
minskad sysselsättning inom ortsindustrien
dessutom skulle uppkomma.

Sågverksföreningarnas riksförbund är
i sin tur givetvis oroat av utvecklingen.
Man framhåller att fem köpsågverk i
övre Norrland nedlagts under säsongen
1964—1965 på grund av bristande råvarutillgång,
att domänverkets utbud av
skog på rot minskat med 45 procent sedan
1960 och att inlandssågverken allmänt
lever i en tilltagande otrygghet.
Jag kan inte ansvara för siffrorna utan
citerar dem utan att ha kontrollerat att
de är riktiga. Detta om industrisidan.

Herr talman! Som representant för
en helt annan landsända än den som
vi nu sysselsätter oss med, anser jag
mig ha kunnat se helt oengagerat på
detta ärende. Jag har inte någon avsikt
eller anledning att nu diskutera eventuella
misstag i det förgångna utan vill
endast se problemen som de gestaltar
sig i dag och vad man bort vidta för
åtgärder.

När vi behandlade motionerna i utskottet
intog jag den ståndpunkten att
utskottet utan eget ställningstagande i
sak skulle hemställa att riksdagen måtte
överlämna motionerna till den arbetande
virkesbalansutredningen. Jag
trodde också att detta blev utskottets
beslut, men vid justeringen visade det
sig att så inte var fallet. Trots viss ändring
av utskottets skrivning i kompromissens
tecken föreligger ett yrkande
om avslag på motionerna som herr
Mossberger just talat om och motiverat.
Utskottet vill å sin sida bringa till Kungl.
Maj:ts kännedom vad de anfört i ärendet,
vilket reservanterna ansåg vara
överflödigt. Skillnaden mellan utskottet
och reservanterna är väl den att utslcot -

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Ang. möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att

köpa virke från domänverket

tet ser mera allvarligt på frågan än vad
reservanterna gör. Man kan enligt min
mening med fog ställa flera frågor till
reservanterna liksom givetvis till kammarens
ledamöter i övrigt och speciellt
då till dem som representerar Norrbotten
och Västerbotten. Man kan fråga
dem om de inte finner den konstaterade
råvarubristen utgöra ett mycket allvarligt
problem med hänsyn till den roll
som skogen spelar för näringslivet i
övre Norrland. Vidare kan man fråga
om inte utskottsutlåtandet har ett belysande
värde, väl värt att rikta Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på. Man kan vidare
fråga om inte allvarliga ansträngningar
bör göras snarast för att genom
lämpliga åtgärder råda bot i en hotande
krissituation. Det finns många alternativa
åtgärder att överväga, som jag
inte skall ta upp tiden med att ingå på
nu.

Utskottet har ansett att det ur lokaliseringssynpunkt
är ytterst angeläget
att inlandets träförädlingsindustrier
får fortleva även i övre Norrland.
De uppges bereda sysselsättning åt
1 600 man och ha en omsättning på
drygt 100 miljoner kronor per år.

Enligt min mening, herr talman, bör
riksdagen inte intresselöst lämna dessa
motioner utan åtgärd — läget är alltför
allvarligt för en sådan negativ inställning.
Riksdagen bör tvärtom, som jag
ser det, bringa till Kungl. Maj:ts kännedom
— hur mycket Kungl. Maj:t än
känner till förhållandena — sitt intresse
för positiva åtgärder i syfte att i
möjligaste mån lindra verkningarna av
den råvarubrist för skogsindustrierna
som vi tyvärr kan befara kommer att
råda lång tid framöver i Norr- och
Västerbotten. För övrigt tror jag att
länsstyrelserna och planeringsråden i
de berörda länen har goda möjligheter
att med virkesbalansutredningens hjälp
finna positiva lösningar på en hel del
av dessa problem och i varje fall dämpa
verkningarna i hög grad.

Herr talman! Detta är en kort moti -

vering för utskottets ställningstagande.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herrar
Isacson (h), Per Jacobsson (fp) och
Nils-Eric Gustafsson (ep).

Herr MOSSBERGER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Nils B. Hansson
ville framställa saken som om reservanterna
saknade intresse för denna fråga.
Det är alldeles felaktigt. Reservanterna
har liksom utskottet sagt att virkesbalansutredningen
har att pröva denna
fråga. Om Kungl. Maj:t redan känner
till detta, tycker vi reservanter att det
är onödigt att skriva till Kungl. Maj:t.
När utredningen är färdig kommer resultatet
så småningom till riksdagen,
och innan dess anser jag inte att vi bör
vidta någon åtgärd.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag kan inte förstå reservanterna
när de säger att denna fråga
är under utredning. För mitt eget
vidkommande kan jag inte tolka direktiven
till den sittande virkesbalansutredningen
så att de innehåller de synpunkter
som har anförts i motionen.
Det är väl ytterst sällan riksdagen behandlar
en fråga där endast ett enda
ord skiljer uppfattningarna åt, nämligen
ordet »bör».

Herr Hansson har redan talat om hur
domänverkets utbud i Norrbotten och
Västerbotten under perioden 1960—
1964 har minskat med i runt tal 200 000
skogskubikmeter — jag har fått samma
sifferuppgift — innebärande en sänkning
av utbudet med cirka 45 procent.
Denna minskning har särskilt hårt
drabbat företag utan tillgång till egen
skog, och alldeles speciellt uppe i Norrbotten.

Man kan inte bortse från att det

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Ang. möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att

köpa virke från domänverket

finns ett samband mellan lokaliseringspolitiken
å ena sidan och den statliga
skogspolitiken å den andra. Det har
även nämnts i debatten att de s. k. köpsågverken
bara i Norrbotten och Västerbotten
i dag sysselsätter 1 600 man
exklusive skogsarbetare. Det har också
nämnts att fem sågverk tvingats lägga
ned driften under den senaste säsongen,
1964/65, på grund av bristande råvarutillgång.
Nu var det de första fem som
försvann, men jag är övertygad om att
ytterligare ett flertal är på samma väg.
Så sent som för ett par dagar sedan
hade jag ett sammanträffande med ett
par ägare till sågverk i Norrbottens
inland. Dessa sågverk, som varit i drift
i drygt 20 års tid, har varit beroende
av utbud från domänverket till mellan
80 och 90 procent, i ett av sågverken
i fråga bär det investerats mellan
800 000 och 900 000 kronor. Ägaren till
det är nu ställd och kan icke beräknas
utan speciellt höga transportkostnader
få tåg i ny skog för sin produktion.
Jag kan gå i god för att det i de
bygder där dessa sågverk ligger icke
finns andra möjligheter för de människor
som i dag är sysselsatta i sågverken
att få utkomst.

Vidare har den underliga situationen
uppstått att arbetsmarknadsverket har
sökt intressera enskilda träindustriidkare
i övre Norrland till utbyggnad.
Några av dessa har också utrett sådana
projekt, och lokaliseringsstöd har beviljats.
Det har skett samtidigt som domänverket
tvingats genomföra sin starka
utbudsminskning. Kan detta vara
rimligt? Man kan nästan använda ordet
diskrimination. Att det inte kan
positivt gagna sysselsättningen i övre
Norrland är fullt klart även av det skälet
att Statens skogsindustrier till skillnad
från många mindre sågverk endast
säljer oförädlade trävaror.

Denna fråga har för övrigt också varit
föremål för starkt intresse över
partigränserna i våra inlandskommuner
i Norr- och Västerbotten. Om jag

inte är fel underrättad har även några
av våra statsråd uppvaktats i frågan.
Läser man vår egen press uppe i Norroch
Västerbotten ser man att det är en
samstämmig uppfattning att vi måste
få rätsida på detta problem.

Jag tillåter mig, herr talman, att citera
vad som sägs i vår motion: »Vad
den enskilda sågverks- och träförädlingsindustrien
begär är endast en möjlighet
att konkurrera om råvaruköpen
på samma villkor som staten ger den
egna industrien. Också i denna rimligare
konkurrens skulle troligen en
del enskilda inlandssågverk stämplas
ut, men de som överlever skulle bli
kvar, därför att de genom rationell
skötsel kunnat hävda sig. Det är sådan
industri samhällets alla parter är
betjänta av.»

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde fröken Stenberg (h).

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Denna fråga är givetvis
i och för sig en allvarlig fråga.
Herr Hansson förmenade att reservanterna
inte skulle ta den allvarligt, men
jag vill tillbakavisa ett sådant påstående.

Frågan om domänverkets skogsinnehav
och virkesutbud och även verkets
skogsinnehav contra ASSI samt de
tidigare historiska skeendena i Norrbottens
trävaruhantering hör givetvis
ihop. Jag skulle nästan vilja säga att
de motioner som behandlades i jordbruksutskottets
utlåtanden nr 26 och
27 egentligen skulle ha kunnat sammanföras,
eftersom det är en avgörande
fråga vem som äger och driver
skogen och vem som tar det sociala
ansvaret ute i skogsbygderna för
arbetstagarna där.

Det sociala ansvaret tog sig i 1920-talets Norrbotten det uttrycket att sågverken
utefter kusten lades ned. Cellulosabolaget
och andra bolag behöll

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Ang. möjligheterna för inlandssågverken

köpa virke från domänverket
sina skogar trots att de lade ned trävarurörelsen.
Domänverket började i
slutet av 1920- och början av 1930-talet
bygga ut dessa sågverk, beroende på
att verket saknade möjligheter att sälja
de då överåriga skogar som fanns inom
länet i riklig mängd. Det fanns helt
enkelt inte avsättning för skogen, och
detta var ett av motiven till att domänverket
satte i gång sågverksrörelser vid
den tiden, när ingen annan gjorde det.

I det läget växte det nuvarande ASSI
fram i Norrbotten. Det är uppenbart
att ASSI liksom domänverket har gjort
en värdefull social gärning. Jag känner
t. ex. mycket väl till från diskussioner
med skogsarbetare de mycket lösa
anställningsförhållanden som tidigare
var rådande hos andra arbetsgivare
och andra skogsägarkategorier och att
man var mycket tacksam över att det
fanns en stabil arbetsgivare, nämligen
domänverket, som kunde ge arbetskraften
en tryggare tillvaro.

Jag skall inte fortsätta att tala om
detta utan gå över till att något beröra
de saker som här har diskuterats
av motionärer och reservanter, och jag
vill då först beröra virkesfrågan litet
närmare.

Det förhåller sig inte så att Norrbotten
för närvarande skulle ha brist på
virke, utan i stället exporteras väsentliga
mängder virke från Norrbotten.
Jag skulle för att bemöta herr Hanssons
ifrågasättande av allvaret i råvarubristen
vilja referera en artikel i
Skogsindustriarbetaren om en utredning
som gjordes i våras av tidningen
och dess redaktör och som hittills inte
blivit motsagd av någon intressent på
detta område.

En hel del virke transporteras bort
från länet. Skogsägareföreningarna i
hela övre Norrland har omfattande avtal,
bl. a. med Mo och Domsjö AB, vilka
torde i hög grad begränsa köpmöjligheterna
för övriga industrier. Enligt
uppgift hämtade Mo och Domsjö i fjol
från sina fyra flottläggningsplatser i

i Norrbotten och Västerbotten att

Norrbotten 14 miljoner kubikfot, varav
cirka 3 miljoner kubikfot sågtimmer.
SCA:s fångst från tre flottläggningsplatser
i Norrbotten till industrierna
i härnösandsområdet uppskattas till
cirka 10 miljoner kubikfot, varav cirka
1,7 miljon kubikfot sågtimmer. Det beräknas
att Svanö AB, Kramfors, från
Norrbotten får ett virkcstillskott av cirka
2 miljoner kubikfot massaved och cirka
0,5 miljon kubikfot sågtimmer. Från
fem flottläggningsplatser i Västerbotten
hämtar Mo och Domsjö AB cirka 14
miljoner kubikfot, från två flottläggningsplatser
i länet havsflottas till
SCA:s industrier i härnösandsområdet
cirka 2 miljoner kubikfot, till Köpmanholmen
går cirka 5 miljoner kubikfot.
Sågtimmerandelen i dessa poster kan
uppskattas till drygt en femtedel. Med
det som havsflottas av smärre företag
kan den totala utförseln från Norroch
Västerbotten uppskattas till 40
miljoner kubikfot massaved och 10 miljoner
kubikfot sågtimmer. Detta motsvarar
cirka 200 000 ton slipmassa och
cellulosa och cirka 30 000 standards
sågat virke.

Dessa exempel belyser alltså att icke
på långa vägar all råvara som växer
och avverkas i Norrbotten och Västerbotten
förädlas inom länen. Trots att
dessa siffror är flera månader gamla
liar de fått stå oemotsagda. De är resultatet
av en noggrann utredning om
vart virket tar vägen från flottläggningsplatserna.

Frågan angående virket till inlandssågverken
har varit föremål för flera
uppvaktningar, även hos regeringen.
Dessa har delvis varit motstridiga. Sålunda
har sågverksarbetarna i Båtskärsnäs
gjort en uppvaktning, och inlandssågverkens
ägare har gjort en.
Jag vill i detta sammanhang nämna
att medelproduktionen för de 220 inlandssågverken
i Norrbotten och Västerbotten
för närvarande är c:a 473
standards per år och såg. Herr Nils
Hansson har tidigare redovisat siffror

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Ang. möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att

köpa virke från domänverket

rörande produktionen vid sågverk med
olika ägarkategorier, och dessa siffror
får väl anses vara riktiga.

Dessa 473 standards belyser ett självklart
förhållande. Företagarföreningarna
beräknar för närvarande att ett
inlandssågverk, om lokaliseringsbidrag
skall utgå, bör ha en årsproduktion av
minst 1 000 standards för att bära upp
det hela. Det har ändock hänt en hel
del på detta område. När t. ex. herr
Strandberg talar om en diskriminering,
så kan det framhållas att domänverket
har minskat utbuden till samtliga köparkategorier,
det liar minskat utbudet
till ASSI och till inlandssågverken.
Det är i och för sig beklagligt,
men deras råvaror har inte räckt till.
Det finns också planer på nedläggning
av sågverk hos ASSI. Anledningen till
detta är den råvarubrist eller utbudsbrist
som råder i Norrbotten.

En uppvaktning hos regeringen har
också företagits angående sågverket i
Båtskärsnäs. Den delegation som uppvaktade
regeringen från inlandssågverkens
sida sade att deras avsikt inte
var att ställa till det så att ASSI-sågverken
skuille behöva nedläggas, utan
man trodde ändå att råvarusidan skulle
klaras. Sker det ingen export från
Norrbotten och Västerbotten är det tydligt
att råvarusidan också klaras. Så
torde även lokaliseringsrådet, länsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen och regeringen
ha bedömt det, när de har
beviljat lokaliseringsmedel för ett sågverk
i Arvidsjaur, närmare bestämt i
Akkavaara. Det är ett sågverk, där investering
skulle ske till en kostnad av
drygt fem miljoner kronor. Jag har
fått uppgiften att Arvidsjaur sågverk
har fått vissa garantier på ca femtioprocentig
råvarutillgång från domänverket.
Huruvida den uppgiften är
riktig vågar jag inte vara säker på, men
det är ändå en uppgift lämnad av en
tjänsteman hos företagarföreningen.

Det är uppenbart att dessa ytterst
små sågverk i inlandet måste genom en

strukturrationalisering ändras till större
enheter, och det är kanske den vägen
man måste gå. Man måste sedan
givetvis också se till att de enskilda,
som för närvarande äger de bästa skogarna
i Norrbotten, också slår vakt om
inlandssågverken och levererar och säljer
virke till dessa.

Det är av mycket stor social vikt att
domänverket även i fortsättningen får
verka i dessa bygder, med tanke på kronotorpare
och skogsarbetare. Även
ASSI bör få verka i Norrbotten, och de
råvaror som finns där bör också komma
de norrbottniska sågverken ''till
godo.

Virkesbalansutredningen har enligt
mitt sätt att se det egentligen påskyndats
av diskussionerna angående inlandssågarnas
brist på råvaror, bristen
för ASSI och nedläggningshotet av Båtskärsnäs.
Därför tolkar jag det så, att
denna utredning har att göra med virkesfrågorna
för både inlandssågverken
och ASSI-sågverken.

Med dessa ord, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationerna.

Herr TÅGMARK (ep):

Herr talman! Jag skal! inte lägga mig
i denna lokaliseringspolitiska debatt,
som är hopkopplad med motionerna om
domänverkets försäljningspolitik. Det
är helt klart för varje företagarkategori
på detta område att självfallet inte alla
sågverk som finns i dag blir kvar i
framtiden. Detsamma är förhållandet
med mejerier och mycket annat. Också
inom jordbruket försvinner företag. Det
medför att varje kvarstående företag
producerar mer och att varje man producerar
mer. Det är den enda vägen
att på sikt kunna hävda sig i konkurrensen.

Anledningen till att jag dristade mig
att i någon mån delta i denna debatt,
trots att jag inte är lokaliserad till Norrbotten
eller Viisterbotten, är att jag hai
stiillt mig något undrande inför bå(k

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Anp. möjligheterna för inlandssågverken

köpa virke från domänverket

herrar reservanters och utskottets skrivning.
Utskottet säger i sitt utlåtande:
»Enligt utskottets mening synes de av
motionärerna berörda spörsmålen vara
av den arten att de bör falla inom ramen
för vad virkesbalansutredningen
salunda har att undersöka.» Reservationen
säger så här: »Enligt utskottets mening
synes de av motionärerna berörda
spörsmålen vara av den arten att de
faller inom ramen för vad virkesbalansutredningen
sålunda har att undersöka.
Någon särskild åtgärd i anledning av motionerna
synes därför icke erforderlig
från riksdagens sida.» Så långt är allt
gott och väl. Slår man sedan upp riksdagsberättelsen
för år 1965 sidan 323 och
låser vad statsrådet Holmqvist sade till
statsrådsprotokollet den 29 juni 1964,
skall man finna att han inte sagt ett ord
om denna sak.

Domänverkets försäljningspolitik ingår
alltså inte i denna utredning, och
det betyder, såvitt jag förstår, att både
utskott och reservanter här har enats
om någonting som utredningen inte
sysslar med. Då vill jag fråga, inte vem
det är som har mest rätt utan vem som
har mest fel, tv det är uppenbart att
skillnaden bara är att utskottet vill
skriva till Kungl. Maj :t, vilket reservanterna
inte vill. I vilket fall som helst
kan ingenting ske inom utredningen,
ifall inte utredningen får vidgade direktiv.
Eftersom jag är synnerligen grön
i denna kammare och aldrig kan bli
nagot annat heller, skulle jag vilja fråga
: Vem har herrarna tänkt sig skall ge
dessa vidgade direktiv, då ingen av
parterna syns föreslå någonting sådant?

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag vill bringa i erinran
att ASSI i Piteå har ett sågverk, en
v.''allboardfabrik och ett pappersbruk, i
Karlsborg ett sågverk och en massafabrik,
i Båtskärsnäs ett sågverk och i
Seskarö ett sågverk. Läggs sågverken
i Seskarö och Båtskärsnäs ner, kommer

i Norrbotten och Västerbotten att

det inte att finnas någon annan industri
på dessa orter som är isolerade.
Skulle man lägga ner sågverket i Karlsborg,
har det stor verkan på sysselsättningen
på den relativt isolerade orten,
och detta får en andrahandskonsekvens
därigenom att man inte får den
naturliga integration mellan sågförädling
och massaförädling som man nu
har. I Piteå har väl rätt nyligen detta
stora pappersbruk byggts bl. a. för att
ASSI skall kunna lösa sysselsättningsproblemen
på denna ort.

Detta problem, alltså råvarubristen
som för närvarande är mycket påtaglig
för ASSI, har väl närmast tre orsaker.
På massasidan har man i Piteå sugit
upp de reserver som fanns i detta område.
När det gäller sågverksindustrien
har det bedrivits eu ganska fortlöpande
rationalisering med ökad effekt utan att
mer folk kunnat sysselsättas. Slutligen
bär vi tidigare — vilket framgår av utskottets
redovisning — kunnat få betydande
virkeskvantiteter från Finland,
vilket numera är helt uteslutet.

ASSI står i dag i den situationen att
bolaget får arbeta aktivt, om det skall
kunna tillgodose massaindustrien däruppe
med råvara. Men när det gäller
sågverken har man ingen möjlighet att
skapa sysselsättning åt dem som nu vill
bli sysselsatta vid sågverken, än mindre
utnyttja den större kapacitet sågverken
har i förhållande till den produktion
som nu bedrivs där.

Därtill kommer, vilket herr Hansson
också snuddade vid, att skogsindustrien
världen över befinner sig i en våldsam
expansion, som bl. a. tar sig uttryck
i stora produktionsenheter. Alla här
uppe i Norden som sysslar med dessa
frågor vet att vi inte har någon väg
förbi den utvecklingen, om vi vill hävda
vår skogsnäring i konkurrensen på
världsmarknaden. Att lägga ner större
enheter för att hålla små enheter som
knappast kan ha framtiden för sig annat
än rent undantagsvis vid liv under
en tid, måste te sig orimligt.

Onsdagen den 1 december 19(55

Nr 38

Ang. möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att

köpa virke från domänverket

Vad jag tycker är utomordentligt väsentligt
i denna bild är att domänverket
har överavverkat i flera år och alltså
inte har några reserver att ta fram
någonstans. Vi får komma ihåg att domänverket
alltjämt levererar betydande
kvantiteter till den privata industrien
— den som nu i dag klagar — även
om en åtstramning skett under den allra
senaste tiden. Vad vi kan hoppas på är
att de enskilda skogarna har virkesreserver
som inte är utnyttjade. Jag tror
för min del att det förhåller sig på det
sättet, men detta får vi besked om när
virkesbalansutredningens resultat föreligger.
Det finns dock ingenting att
hämta i kronoskogarna, trots en osedvanligt
positiv skogsvård.

Om jag har förstått utskottsmajoriteten
rätt, vill den alltså i varje fall låta
virkesbalansutredningen pröva den nuvarande
politiken, som bl. a. är av den
innebörden att domänverket i allt väsentligt
svarar för virkesförsörjning till
ASSI:s industrier. Jag kan inte uppfatta
detta utlåtande på annat sätt än att
man är beredd att gå till angrepp mot
någon av ASSI:s industrier, d. v. s. reducera
verksamheten över hela linjen
eller göra ett radikalt grepp och lägga
ner verksamheten någonstans. Vi skall
komma ihåg att problemet med råvarubristen
för ASSI:s del innebär att man
redan anmält till Kungl. Maj :t att man
räknar med att snabbt få lägga ner ett
av sågverken, nämligen Båtskärsnäs,
även om det formella beslutet återstår.
Där har man fått välja mellan att så
att säga reducera möjligheterna att driva
med vinst och att lägga ned enheter
och kanalisera timret till de återstående.
Bolaget har som sagt närmast tänkt
sig att lägga ned sitt sågverk på en ort,
där annan industri inte finns och där
det kan bli svårt att få dit annan industri.
Var och en kan förstå, att innan
bolaget tar ett sådant steg finner
man sin situation utomordentligt
trängd. Det är helt enkelt en utväg som

5 Första kammarens protokoll (965. År 38

man tillgriper när det inte finns någon
annan utväg.

Vi hade länge hoppats att det skulle
visa sig att det fanns råvara i privata
skogar, så att ASSI skulle ha sluppit
göra den operationen, men med det besked
bolaget har fått under hand har
man inte haft annat att göra än att se
saken som den är — att vi inte kan fä
fram råvaror till företaget i erforderlig
utsträckning för att upprätthålla hittillsvarande
drift.

Om vi skickar detta uppdrag till utredningen
så måste väl den uppfatta
det så, att den skall överväga om domänverket
borde kanalisera mera virke
till privata företag, och då får man
också ta ställning till vilka ASSI-företag
som skall läggas ned.

Även om jag inte känner till förhållandena
alltför väl vid de privata företag,
som är missnöjda med domänverkets
försäljningspolitik, vågar jag ändå
påstå att det är knappast möjligt att
leta upp något privat företag i inlandet
som är i samma ställning som det företag
det här är fråga om. Konsekvenserna
för sågverksindustrien skulle bli lika
förödande vilket sågverk under ASSI
man än väljer. Det är alltså, som jag
ser det, otänkbart att vi skulle söka få
en sådan lösning.

Till detta vill jag även snudda något
vid vad herr Wanhainen var inne på
nyss. I årtionden har ASSI tvingats att
från domänverket ta emot massaved,
som man inte har användning för. Det
var priset för att få köpa timmer av
domänverket. Man har fått försöka rationalisera
och bygga ut för att ta vara
på den råvaran, och man har fått sälja
till andra företag. Nu skall man alltså
helt plötsligt överväga att bryta ett
samband, som varit utomordentligt påtagligt
och av stor ekonomisk räckvidd,
och därmed äventyra inte bara Seskarö
utan också andra sågverksföretag som
befinner sig på orter med utomordentligt
utsatt försörjningsläge.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Ang. möjligheterna för inlandssågverken
köpa virke från domänverket
Av dessa skäl röstar jag för reservationen.
Linjen kan inte bli den, att vi
går till angrepp mot bestående enheter
hos ASSI, och jag kan försäkra att det
ur företagsekonomisk synpunkt också är
orimligt att reducera råvirkesbasen. Vad
som skulle behövas är en ökad råvarubas
för att kunna utnyttja den merproduktionskraft
som finns inbyggd i företaget.
Typiskt är att i Seskarö har människorna
inga möjligheter att få försörjning
någon annanstans än vid ASSI:s
sågverk. Detta sågverk är så modernt
att man där kan höja produktionen med
50 procent och få betydligt högre lönsamhet,
men man kan inte få råvara i
tillräcklig mängd. Att då ytterligare angripa
ASSI:s råvarubas genom att dirigera
ytterligare timmer från domänverket
till de privata företagen ter sig
helt uteslutet.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Vad herr Strandberg
här anförde i själva sakfrågan har sedermera
bemötts av herrar Wanhainen
och Yngve Persson, så jag har ingen anledning
att gå närmare in på detta avsnitt.

Herr Strandberg nämnde också, att
denna utredning inte hade att syssla
med virkesbalansen i norra delarna
av landet. Det måste väl ändå vara fel.
I direktiven står det att virkesbalansutredningen
har att upprätta landsomfattande
virkesbalanser, vilka skall avses
ingå som ett led i olika undersökningar
angående skogsbrukets och
skogsindustriens strukturella problem,
och det har framhållits önskvärdheten
av att en virkesbalans för de norra delarna
av landet upprättas med förtur.

Det tycker jag ändå säger tillräckligt
i denna fråga.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! När herr Yngve Persson
tog upp frågan om konkurrensför -

i Norrbotten och Västerbotten att

hållandet mellan ASSI och de enskilda
sågverken, berörde han förvisso en
mycket viktig och principiellt intressant
frågeställning. Vi har inte i utskottet
behandlat den på det sätt han gjorde,
men vi är fullt medvetna om att
här föreligger en viss intressemotsättning.
Man kan se saken på olika sätt.
Jag tror att en av förutsättningarna för
att virkesbalansutredningen skall kunna
lösa denna problematik om på vilket
sätt virket bäst skall fördelas mellan
olika intressenter är att man tar upp
det hela till analys.

Nu säger emellertid herr Persson, att
man inte kan handla så att man skapar
svårigheter för de större företagen genom
att gynna de mindre företagen.
Han tar som exempel på de större företagen
Seskarö och Båtskärsnäs.

.lag är fullt medveten om att det sker
en stor omstrukturering inom hela denna
näringsgren. Givetvis kommer också
ASSI att få vara med och bidra,
kanske med nedläggning av eu del av
sina verk.

Frågan är emellertid, vilken betydelse
det har socialt och lokaliseringsmässigt
vilka av företagen det är som
försvinner. Man kan ju se saken så, att
de mindre sågverken i inlandet i dag
vidareförädlar en stor del av sin produktion.
Flera av dem har hyvlerier
och tillverkar färdiga trähus. De sysselsätter
ungefär 1 600 människor. De är
beroende av råvara. Minskar denna
råvara för starkt, kan de inte fortsätta
med sin produktion.

Hur vi än vrider och vänder på det
här, kan det uppstå svårigheter. Då är
frågan: Är det alltid så säkert att det
större företaget är det bästa i sammanhanget?
Ser vi på bokförin gsresultatet
för ASSI i denna landsända, för Båtskärsnäs
och Seskarö, så ser vi att de
lämnat mycket måttligt resultat av verksamheten
under senare år. Egentligen
är det endast piteåindustrien som har
lämnat ett plus. Även den saken måste
i så fall tas med i bilden. Intressant ä>-

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Ang. möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att

köpa virke från domänverket

emellertid, att domänverket de facto
sålt virke till ett lägre pris till ASSI
än vad man har kunnat ta ut när man
sålt till de enskilda sågverken. Det rör
sig om en skillnad på ca 20 procent
eller något mer, ungefär 50 öre per
kubikfot. Även den saken bör tas med i
bilden.

Hur jag än ser på denna fråga, herr
talman, kan jag inte säga annat än att
vi inte är klara med några ståndpunkter.
Vi kan inte fälla några domar,
varken över det ena eller det andra industriföretaget
i detta sammanhang. Utskottsmajoriteten
anser att denna fråga
bör speciellt studeras av virkesbalansutredningen.
Direktiven ger inte klara
besked om att denna fråga verkligen
kommer under beaktande. Det finns
all anledning för virkesbalansutredningen
att ta denna motion och detta
utskottsutlåtande liksom även diskussionen
här under övervägande. Vi kommer
inte ifrån problematiken.

Därför tycker jag det är fullt logiskt
riktigt att vi överlämnar denna sak till
virkesbalansutredningen. I utskottsutlåtandet
borde det helst ha stått »överlämnas
till virkesbalansutredningen»,
men vi ville vara försiktiga därför att vi
tänkte att vi skulle kunna få ett enigt
utskott, och därför gick vi inte så långt.
Nu sprack det ändå, och hade vi vetat
slutresultatet, så tror jag vi hade skrivit
rent ut att vi ville överlämna allt
detta till virkesbalansutredningen.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Yngve Persson sade, att utskottet
angriper ASSI. Jag vågar säga, att utskottet
inte har gjort så. I mitt första
anförande betonade jag tvärtom, att utskottet
inte ansåg sig kunna träffa några
avgöranden eller böra göra några uttalanden
i sak. Läget där uppe är så
allvarligt, att vi bör försöka ena oss
om att finna de bästa vägarna ut ur
krisläget. Vilka de är tvekar vi väl om.

Jag kan inte hålla med herr Yngve
Persson om att det står klart att kustindustrierna
till varje pris skall favoriseras
på inlandsindustriernas bekostnad.
Det måste väl bli mycket svårt att
finna några ersättare för de sågverk
och förädlingsindustrier, som finns i
inlandet i Norr- och Västerbotten —
kan det inte tänkas bli lättare att lokalisera
nya industrier till kustbygden,
om det nu måste bli inskränkningar
där? Jag lämnar frågan öppen, men jag
tror att man har att räkna med ett övervägande
av denna art.

Det är givet, att av de många sågverken
där uppe kan en hel del behöva
gallras ut vid de rationaliseringar som
är att räkna med. Det egendomliga med
inlandssågverken —- köpsågverken —
är emellertid att de försågar två tredjedelar
av allt timmer här i landet och
har hävdat sig väl i konkurrensen med
exportsågarna. I södra Sverige har vi
praktiskt taget bara sådana köpsågverk,
som även är exportörer.

Jag tar ingen ställning, utan vill bara
understryka detta förhållande. Jag tror
denna debatt är nyttig då den fäster
uppmärksamheten på en fråga, som för
övre Norrland måste betyda ofantligt
mycket.

Inrikesministern sade i går i en debatt
i andra kammaren, att av lokaliseringsstödet
har endast en obetydlig
del gått till dem som bäst behöver det.
Bara 9 procent har gått till Norrbotten,
som onekligen bäst behöver stöd, men
några nya industrier, som vill slå sig
ned där uppe, anmäler sig inte.

Jag kunde ha mer att säga, men jag
ber att få hänvisa herr Yngve Persson
och herr Tågmark med flera till ett anförande
som jag höll här i kammaren
den 27 maj 1959. Där har jag gått in på
en hel del av dessa frågor, bl. a. vad herr
Wanhainen sade om att Norrbottens
virke borde reserveras för länet. Det är
ett yrkande som kommer fram från flera
håll. Men det går inte att ha ett sådant
gränstänkande. Våra floder bör -

Onsdagen den 1 december 1965

72 Nr 38

Ang. möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att
köpa virke från domänverket

jar i ett landskap och går ned i ett annat.
Skall vi flotta timret måste vi ta
hand om det där det hamnar i Bottniska
viken. Därför är det självklart att
t. ex. Mo och Domsjö, som äger skogar
vid sin älv, måste köpa en hel del både
från Norrbotten och Västerbotten till
sina industrier. För övrigt annonserade
Mo och Domsjö redan år 1958 om att
företaget skulle bygga ut sina industrier;
man har i god tid sagt att man
behöver även den råvaran. Det kan vi
inte rikta någon anmärkning emot.

Hem talman! Jag vill vidhålla mitt
yrkande om bifall till utskottets hemställan.
Liksom herr Isacson beklagar
jag, att vi inte skrev att motionen borde
överlämnas till virkesbalansutredningen,
för här måste ju någonting göras.

En del av kammarens ledamöter
torde sitta i länsplaneringsråden. Detta
är en uppgift för dem i allra högsta
grad. Jag vill påpeka, att det står i en
PM, från inrikesdepartementet till planeringsråden,
att konkurrensförhållandet
mellan ett tillämnat lokaliseringsföretag
och redan befintlig industri
måste beaktas, så att stöd som ges till
ett företag inte medför allvarlig skada
för företag som redan är verksamma
inom området.

Det äger onekligen här en viss tilllämpning,
och inrikesministern sade
dessutom i går i andra kammaren, att
finner man sådan olämplig konkurrens
så skall man ingripa och försöka åstadkomma
en rättelse. En sådan rättelse
tror jag att man skall försöka eftersträva
i det här fallet, och jag vill understryka
vad herr Yngve Persson sade,
nämligen att det finns många tänkbara
åtgärder som kan verka tillrättaläggande,
bland annat att man i möjligaste
mån undviker korstransporter, och undersöker
i vilken mån enskilda skogsägare
i kustbygderna kan väntas förse
kustindustrierna med virke.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Isacson om att det behövs en sådan
ordentlig inventering av råvaruresurserna
som nu pågår. Men det räcker
inte med det. Sedan måste vi se till att
skogsägarna avverkar i enlighet med
skogsvårdens lagar, och det är ett av
våra största problem. Slutligen — det
är tydligen fråga om en trestegsraket
härvidlag — behöver vi anpassa produktionsapparaten
till råvaran. Helst
bör det också ordnas så, att råvaran
inte fraktas härs och tvärs mellan företag
utan att det blir så kort avstånd
som möjligt mellan råvarukällan och
förädlingsindustrien. Det kan vi alltså
vara överens om.

När jag har talat på det sätt jag nu
har gjort kring strukturfrågan, så har
jag inte talat i och för sig för eller emot
småföretag, för eller emot kustföretag,
utan jag har angivit vad jag tror är den
riktiga utvecklingslinjen, om svensk
skogsnäring skall klara sig i framtiden.
Den rådande tendensen gör sig gällande
överallt i världen, där man har skog
i någon omfattning, inte minst i vårt
östra grannland Finland, som sannerligen
har insett vad klockan är slagen.

Gentemot herr Hansson har jag kanske
inte så mycket att invända. Poängen
i mitt inlägg var ju, att i samma
ögonblick som man börjar överväga
att släppa mera råvara från domänverket
har man också bestämt sig för att
nu skall en ytterligare reducering av
produktionen på ASSI-sidan ske. Jag
försökte visa hur utomordentligt ömtålig
den saken är, både ur företagsekonomisk
synpunkt och ur sysselsättningssynpunkt
på dessa synnerligen utsatta
platser. Jag vill erinra herr Hansson
om att ASSI har haft en utpräglat
social roll i den landsända det här gäller.
Vore det inte rimligt att på alla
håll erkänna, att ASSI bör ha åtminstone
något av den fördel som andra
storföretag har som inte har denna utpräglat
sociala uppgift när det gäller

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Ang. möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att

köpa virke från domänverket

att hålla sysselsättningen i gång, nämligen
ett något så när vettigt samband
mellan råvara och förädling, alltså en
något så när vettigt tryggad försörjning
med råvara?

Att därför skjuta in sig på den politik,
enligt vilken domänverket i allt
väsentligt svarar för råvaruförsörjningen,
är egentligen att allvarligt skaka
grunden för det socialpolitiska inslag
som ligger i att vi envisas att hålla verken
på dessa platser vid liv, vilket sannerligen
ur företagssynpunkt inte är
särskilt lysande. Jag vill ändock rätta
herr Isacson litet med att säga, att det
finns få skogsindustriföretag som gjort
ett sådant resultat som ASSI gjorde under
fjolåret, men det beror på att företaget
inte har enbart illa utsatta enheter
utan också enheter med en rimlig
chans, och dit hör bl. a. Piteå.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket. De sociala synpunkter
som herr Yngve Persson var inne på
ger dock en känsla av att man i diskussionen
vill göra gällande, att endast
domänverket och ASSI har tagit
det sociala ansvaret på sina axlar.

Jag vill då bara ställa frågan: Har
inte inlandssågverken också ett socialt
ansvar och en social känsla? Det gäller
här i mycket hög grad en sysselsättningsfråga,
och det är ett problem där
även kommunerna är mycket engagerade.
Det är också en fråga om boplatser
för arbetarna. Alla dessa sociala aspekter
måste varje företagare i dag lägga
i sådana här sammanhang.

Jag tror inte att man i detta fall
kan säga, att ASSI bar tagit sitt ansvar
på ett sätt som gör ASSI berättigat
till några speciella favörer från
denna synpunkt. Det tror jag att vi helt
kan ta bort ur bilden. Vi bör försöka
renodla problemet på ett helt annat sätt.
Att domänverket sedan har drivit en
politik, som inneburit att verket kan -

ske har haft ett större socialt ansvar än
de flesta, skall jag gärna erkänna. Men
vi kan i detta sammanhang icke komma
ifrån att domänverket även har ett visst
socialt ansvar att hjälpa de inlandssågverk,
som bär framtiden för sig, att få
den råvara de behöver.

Vi måste ha klart för oss att domänverket
i Norrbotten äger 45 procent av
all skogsmark och i vissa områden, låt
oss säga Arvidsjaurs kommun, 75 procent.
Det är oerhört väsentligt att domänverket
i det fallet också känner sitt
sociala ansvar gentemot kommunen och
hemmaindustrien och inte bara kollektivt
betraktar sitt sociala ansvar.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Till herr Mossberger
vill jag bara säga, att jag har utredningsdirektiven
i min hand. Jag har
läst dem före denna debatt. Jag har heller
aldrig påstått, att de inte existerar.
Men direktiv i enlighet med vad vi i
motionen har påyrkat existerar inte,
enligt mitt förmenande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Om överförande av kronoskog till allmänning

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Hansson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 67.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om överförande av kronoskog till
allmänning

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av väckta
motioner om överförande av kronoskog
till allmänning.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
två inom riksdagen väckta, likalydande
motioner, nämligen I: 564, av
herr Sundin, och II: 669, av herr Larsson
i Hedenäset, i vilka motioner yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om utredning och
därav föranledda förslag till överförande
av kronoskog till allmänningar för
socknar eller andra lämpliga geografiska
områden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionerna
1:564 och 11:669 utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Lage Svedberg, Mossberger, Magnusson,
Manne Olsson, Wanhainen, Lindström,
Johanson i Västervik, Lundmark, Trana
och Johansson i Simrishamn, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Såsom kammaren vet
är det endast i fråga om motiveringen,
som reservanterna skiljer sig från utskottet.
Det är en strid om en enda rad,
som utskottet inte vill ha med.

Utskottet citerar: »Lantbruksstyrelsen
har i sammanhanget erinrat om att det
av motionärerna väckta spörsmålet är
av stor jordpolitisk räckvidd.» Där vill
utskottet sätta punkt. Reservanterna
vill att utskottet skall citera lantbruksstyrelsens
yttrande med ytterligare en
rad och tillägga: »och synes kunna föra
in på frågan om en avveckling av
statsskogsbruket helt eller delvis». Motiveringen
till att vi är överens om att
lämna dessa motioner utan åtgärd är
just, att frågan kan föra in på vad lantbruksstyrelsen
säger, nämligen »en avveckling
av statsskogsbruket helt eller
delvis».

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag, men med
den motivering som innefattas i den av
herr Lage Svedberg m. fl. avlämnade
reservationen.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Den här motionen är
verklighetsfrämmande, och jag vill bara
säga, att det är mig fullkomligt egalt
om utskottets eller reservanternas hemställan
bifalles.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att få instämma
med herr Hansson. Jag tycker att reservationen
inte är någonting annat än
ett uttryck för dåligt skämtlynne hos
reservanterna. För mig är det också
egalt vem som vinner — jag kommer
att avstå från att rösta.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är möjligt att avgörandet
är egalt. Men då kunde herrarna
i utskottsmajoriteten ha tänkt på
den saken redan under utskottsbehandlingen,
ty det var ju ni själva som
strök fortsättningen på lantbrukssty -

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Om utbildning och fortbildning av företagare

relsens yttrande i utskottets version. Vid förnyad föredragning av allmänJag
tycker att det är litet genant att nu na beredningsutskottets utlåtande nr 49,
komma och säga att det är egalt. Jag i anledning av väckt motion angående
förstår att ni skäms över ert ställnings- disponerandet av Kullaberg som fritagande
i denna fråga. tidsområde, bifölls vad utskottet i detta

utlåtande hemställt.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! När jag kom in i kammaren
hörde jag herr Hansson säga att
detta var verklighetsfrämmande, och
som motionär i frågan trodde jag att
någon av motionärerna — till min överraskning
— skulle betecknas som verklighetsfrämmande.
Det är av den anledningen,
herr talman, som jag nu står
i talarstolen. Nu gällde väl yttrandet reservationen,
och så till vida kan jag instämma
i vad som bär sades.

I övrigt vill jag bara helt kort anföra
några synpunkter beträffande motionen.

Man finner ganska snart att lönsamheten
är skyhögt större på de skogar,
som i vissa delar av vårt land tillhör
häradsallmänningar, sockenallmänningar
o. s. v., än på statens skogar. I anledning
därav ansåg vi motionärer det vara
befogat — på basis av ett allmänt
ekonomiskt tänkande och önskemålet
att få så hög produktivitet som möjligt
av våra skogar — att en utredning skulle
göras om möjligheterna att eventuellt
överföra skog från den ena ägarkategorien
till den andra.

Utskottet har inte velat biträda det
yrkandet, något som jag beklagar, herr
talman! Jag vet att bifall till motionen
yrkades i medkammaren och att det av
någon underlig malör råkade bli hela
51 röster för motionen, men denna kammare
är som bekant betydligt mera vaken
— en sådan malör skulle inte kunna
inträffa här! Och av den anledningen,
herr talman, har jag inget yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad bifölls utskottets hemställan
med den motivering, som förordats
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Om utbildning och fortbildning avföretagare Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 50, i anledning
av väckta motioner om utbildning och
fortbildning av företagare.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
588, av herrar Johan Olsson och Mattsson,
samt II: 708, av herrar Sjönell och
Jonasson, hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om en skyndsam och förutsättningslös
utredning av frågan under vilka
former en särskild utbildning och
fortbildning av företagare och likställda
skulle kunna ordnas, samt att de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda,
snarast möjligt måtte föreläggas
riksdagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:588
och II: 708 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Skoglösa, Eric Gustaf
Peterson och Hubinette, fru Olsson samt
herrar Rlomquist, Kilsnio, Börjesson i
Glömminge, Nilsson i Bästekille, Westberg,
Andersson i Örebro och Thglén.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Fråga om företagarutbildningen
var ju uppe även vid föregående
års riksdag, och anledningen
till att vi återkommit med vår begäran
om utredning är att man ute i näringslivet
finner det vara en ur produktiv
synpunkt angelägen åtgärd att före -

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Om utbildning och fortbildning av företagare

lagarutbildningen ordnas. Det rör sig
om en mycket lönsam investering.

Jag vill särskilt trycka på vad vi benämner
företagarnas fortbildning, då
och då återkommande kortare utbildningsperioder
för företagare och likställda,
som på grund av sitt arbete inte
har möjlighet att deltaga i någon längre,
reguljär utbildning. Kraven på ökat
kunnande skärps för varje dag, och vi
vet att ett mycket stort antal företagare
i synnerhet inom mindre och medelstor
industri, vilka startat sin företagarverksamhet
utan mer omfattande utbildning,
sedan inte haft tillfälle att
komplettera sina kunskaper på det administrativa
området så som dagens näringsliv
kräver. Vi motionärer anser att
det är en viktig samhällsuppgift att sörja
för kompletterande utbildning åt dessa
företagare till låg kostnad och under
sådana former att företagarna verkligen
kan fortbilda sig.

Av remissvaren i anledning av motionerna
kan man spåra ett starkt ökande
intresse för dessa utbildningsfrågor såväl
från näringslivet som från utbildningssidan.
Statens hantverksinstitut
har särskilt innevarande år ökat sin
försöksverksamhet på detta område.
Man har därvid funnit anledning att
fortsätta verksamheten och äskat ytterligare
anslag för nästa budgetår. Ett till
synes fruktbärande samarbete har också
inletts med arbetsmarknadsstyrelsen,
och vi önskar att det skall utvecklas
särskilt med hänsyn till behovet av kunniga
företagare framför allt i de så kallade
lokaliseringsområdena.

Herr talman! Jag tror att stora arbetsuppgifter
här väntar oss och att det
kunde ha varit befogat med en vägledande
utredning. Med anledning av vad
som hänt på området under motionernas
behandling anser jag emellertid att
vi kan avvakta vad som kommer att
ske. Jag uttalar den förhoppningen att
vi, när anslagsfrågorna inom kort kommer
på kammarens bord, kan påräkna
en positiv och välvillig behandling.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Även jag vill intyga att
behovet av utbildning av företagsledare
inom hantverket och den mindre industrien
är stort. Man har på senare tid
inom allt vidare kretsar fått upp ögonen
för detta. På en konferens som Sveriges
hantverks- och industriorganisation
anordnade förra veckan med statsrådet
Sträng som inledare och med diskussionsinlägg
från skilda håll, bl. a.
från företrädare för olika banker, betygades
också nödvändigheten av att företagarna
inom hantverket och den mindre
industrien bereddes möjlighet till
ökade kunskaper på detta område. Inte
minst efterlyste man mera utförliga analyser
från de mindre företagens sida
över deras ekonomiska ställning och
framtidsutsikter när de kommer till
bankerna och söker kredit för utvidgning
av verksamheten.

För att företagarna skall kunna presentera
sådana analyser för kreditinstituten
behövs emellertid kunskaper på
området. Dessa företagare har i regel
en god yrkesteknisk utbildning — de
behärskar den produktionstekniska sidan
av sitt företag, men i deras utbildning
har inte ingått sådana för dagens
företagsledare viktiga ämnen som t. ex.
företagsekonomi, bokföring, kalkylering,
marknadsanalysering, försäljningsteknik
eller utbildning i merkantila ämnen
över huvud taget. Det är kanske inte
alltid rationellt att varje mindre företagare
själv sysselsätter sig med sådana
arbetsuppgifter — de bör anlita specialister
när det gäller exempelvis bokföring
och skatteredovisning -— men de
bör ha så stora kunskaper att de kan
överblicka företagens ekonomiska ställning
och framtidsutsikter. Eu intensifierad
kursverksamhet på detta område
är därför en angelägen sak. Ökade kunskaper
i fråga om företagens ekonomifunktion
är dessutom nödvändiga i den
omvandlingsprocess som näringslivet
undergår. Utvecklingen inom näringslivet,
inte minst på den internationella
marknaden, kräver av företagarna vikti -

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

ga ekonomiska ställningstaganden för
en anpassning till produktionen och till
förändrade avsättningsmöjligheter.

Företagarutbildningen i vårt land har
dessutom blivit ett medel i den aktiva
lokaliseringspolitik som det allmänna
bedriver. Härvidlag har det varit ett gott
samarbete, vilket också framgår av utskottsutlåtandet,
mellan arbetsmarknadsstyrelsen,
statens institut för hantverk
och industri, Sveriges hantverksoch
industriorganisation och SAF. Dessa
fyra organ samarbetar på det här
området. Hantverksinstitutet har under
eu lång följd av år varit verksamt när
det gäller denna utbildning, och institutet
har i år utvidgat sin verksamhet
och gett den en mera fast organisation
genom att inrätta en särskild avdelning
för företagsledarutbildning. Institutet
har också tagit hänsyn härtill i sina petita
till regeringen under hösten.

Jag vill i likhet med den föregående
talaren understryka behovet av en vidgad
utbildningsverksamhet, och jag vill
även uttrycka den varma förhoppningen
att hänsyn tas till institutets äskanden
vid budgetbehandlingen.

Herr Olsson sade att institutet bedriver
en försöksverksamhet på detta område.
Det är väl inte nu längre fråga om
någon försöksverksamhet utan fråga om
en fast verksamhet som är avsedd att
ingå i institutets reguljära kursverksamhet.

Jag har intet annat yrkande än om bilall
till utskottets förslag.

Herr HELLEBLADH (s):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
delar motionärernas uppfattning
att fortbildning av företagare och
anställda inom industri och hantverk är
av mycket stor betydelse men anser sig
inte nu kunna tillstyrka i motionerna
begärd utredning, emedan frågan redan
ägnas stor uppmärksamhet, vilket framgår
av de remissyttranden som inkommit
till utskottet.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller i

utbildning och fortbildning; av företagare
sitt remissvar att försökskurser anordnas
i Norrland och att vuxenutbildningen
för närvarande utreds av bl. a.
yrkesutbildningsberedningen som även
har anledning att behandla företagsledarutbildning.
Skolöverstyrelsen framhåller
att den av motionärerna begärda
utredningen synes ankomma på yrkesutbildningsberedningen
och att någon
ytterligare utredning för närvarande
inte erfordras. Institutet för hantverk
och industri anför bl. a.: »Eftersom den
allmänna företagsledarutbildningen numera
kommit i gång efter en ingående
planering, i vilken samtliga berörda
parter deltagit, och någon påtaglig anledning
icke finnes att för närvarande
ändra institutets nuvarande verksamhetsformer
och inriktning, anser institutet
den föreslagna utredningen icke
erforderlig.» Svenska arbetsgivareföreningen,
som åberopas i det särskilda
yttrande som fogats till utskottets utlåtande,
har bl. a. anfört: »SAF vill inte
avstyrka en förutsättningslös utredning
men anser att det kan ifrågasättas om
inte de pågående utredningarna om yrkesutbildningen
samt vuxenutbildningen
på gymnasienivå och utbildningen
inom fackskolorna först bör få framlägga
sina förslag.»

Utskottet anser sålunda att motionärernas
önskemål redan är i väsentlig
grad tillgodosedda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Herr TALMANNEN anförde:

Beträffande plena i nästa vecka får
jag dels erinra om att bordläggningsplenum
hålles på tisdag och arbetsplena
på onsdag och torsdag, dels, efter
samråd med andra kammarens talman,
meddela, att på fredagen den 10/12
hålles endast bordläggningsplenum med
början kl. 14.00.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 367, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition om ändring i reglerna
angående särskilt forum vid talan
om ämbetsbrott, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock Kungl.
Maj ds proposition om upphävande av
reglerna i konkurrensbegränsningslagen
angående särskilt forum vid talan om
ämbetsbrott;

nr 377, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret; samt

nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i brottsbalken m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa författningsändringar
m. in. som sammanhänger
med förhandlingsrättsreformen, såvitt
propositionen hänvisats till statsutskottet;
och

nr 388, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1965/66
till Förvärv av viss fastighet inom
stadsdelen Lilla Essingen i Stockholm.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Interpellation ang. kompensationen för

kostnadsstegringarna i jordbruksproduktionen Herr

KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Efterkrigstidens debatt
i jordbrukspolitiska spörsmål har i stort
sett varit präglad av saklighet. I densamma
har åtskilliga gånger poängterats
värdet av att vi har och har haft
ett produktionskraftigt jordbruk med
förutsättningar för att trygga den
svenska livsmedelsförsörjningen. Målsättningen
och inriktningen i jordbrukspolitiken
har också varit att skapa
rimlig lönsamhet åt jordbruksnäringen
med anknytning till löneutvecklingen
inom industrien.

Som en intregerande del i den förda
jordbrukspolitiken har prispolitiken
spelat en avgörande roll. Mest konkret
och målinriktat har densamma fastlagts
i jordbrukets sexårsavtal för tiden 1959
—1965, vilket klart siktade till att åstadkomma
den åsyftade inkomstlikställigheten.
I dess konstruktion var inbyggt
tvenne spärr- och skyddsregler, dels
den s. k. treprocentregeln, som förutom
att korrigera för större fluktuationer i
världsmarknadspriserna också skulle
kompensera för vissa kostnadsstegringar
i jordbruksproduktionen, dels också
en löneregel vars syfte var att kompensera
lönekostnader och/eller ge de
egna jordbrukarna följsamhet i inkomsthänseende
med löneutvecklingen
inom industrien. Båda dessa regler har
således var för sig haft till uppgift att
kompensera olika delar av jordbrukets
kostnadssektor.

Dagens debatt om jordbruket präglas
tyvärr inte av samma objektivitet som
tidigare. Åtskilliga uttalanden har på senare
tid gjorts som varit direkt missvisande
och som gett en skev bild av
såväl jordbrukspolitiken och dess verkningar
som den svenska jordbruksnäringen
av i dag, prisstegringarna på
livsmedel etc. I tidskriften Tiden nr 8
1965 har i en artikel »Jordbrukspolitiska
perspektiv» detta skett på ett upp -

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

seendeväckande sätt. Direkt citerat återges
här följande.

»Under sexårsavtalet (1959—1965)
erhöll jordbruket kompensation för
kostnadsstegringarna genom den s. k.
treprocentregeln. Den ''konsumentgaranti’
som fanns inbakad i regeln sattes
vid ett tillfälle år 1963 ur spel varigenom
jordbruket överkompenserades
med drygt 400 milj. kr. för återstoden
av avtalsperioden. Därutöver kompenserades
jordbruket för industriarbetarnas
lönehöjning, genom den s. k. inkomstregeln.
Denna dubbla, eller om
man så vill tredubbla, kompensation är
det element i den nuvarande jordbrukspolitiken
som förorsakat den snabba
prisstegringen.»

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Tar statsrådet avstånd från det i den
nämnda artikeln i tidskriften Tiden
gjorda påståendet att jordbruket för
den aktuella tidsperioden erhållit en
dubbel eller tredubbel kompensation?

Meddelande ang. enkel fråga
Är statsrådet i så fall villig att förhinddra
dylika uttalanden från departementshåll? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr Risberg
(h) till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet: »Vill
Herr Statsrådet företaga en förutsättningslös
omprövning av frågan om upprustning
av Torslanda flygplats?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.35.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Bilaga till Första kammarens protokoll den 1 december 1965 (sid. 39)

Herr statsrådet Johanssons svar på
interpellation av herr Gösta Jacobsson
ang. importen av utländsk arbetskraft:

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
har frågat mig om jag är beredd att
lämna en redogörelse för den uppkomna
aktuella situationen i fråga om invandringen
och vad som av myndigheterna
åtgjorts för bemötande av densamma.

Såsom svar på interpellationen vill
jag lämna följande redogörelse.

Enligt utlänningskommissionens statistik
fanns den 1 oktober 1965 155 000
arbetsanmälda utlänningar i Sverige. Av
dessa var närmare 2/3 nordbor. Danskarna
uppgick till 19 000, norrmännen
till 12 000 och finländarna till 67 000.
Av de utomnordiska grupperna var tyskarna
den största med 17 000.

Inslaget av sydeuropéer var inte anmärkningsvärt
stort. Det fanns ca
5 000 italienare, 5 000 jugoslaver, 4 000
ungrare och 2 000 greker.

Huvudparten av jugoslaverna och
ungrarna har kommit i samband med
de flyktingöverföringar som Sverige i
humanitärt syfte bedrivit sedan 1950 i
samråd med bl. a. Förenta Nationernas
flyktingkommissarie.

Den utomnordiska invandringen kom
förr så gott som helt från tyskspråkiga
länder. Ännu för något år sedan var invandringen
från Sydeuropa förhållandevis
blygsam. Den aktuella arbetsmarknadssituationen
i Jugoslavien och
Grekland har emellertid medfört att
den spontana invandringen från framför
allt dessa länder på sista tiden börjat
ta allt större proportioner. Enligt utlänningskommissionens
beräkningar inreste
under tredje kvartalet i år 1 400
jugoslaver, 1 000 greker och 200 turkar.

I oktober ökade invandringen ytterligare
och tillströmningen har fortsatt under
november. Enbart under tiden 21—
25 november anlände över 600 jugoslaver
till Trelleborg.

Enligt den sedan 1954 gällande överenskommelsen
om gemensam nordisk
arbetsmarknad behöver medborgare i
de nordiska grannländerna inte ha arbetstillstånd
för att arbeta här i landet.
Sådant tillstånd fordras däremot för
alla övriga utlänningar. Flertalet arbetstagare
från utomnordiska länder som
kommer till Sverige har emellertid rest
hit helt på eget initiativ och utan att
på förhand ha försäkrat sig om arbete
och bostad. På grund av det stora antalet
utlänningar som strömmat in i
landet denna höst och då flertalet av
dessa saknat medel för sitt uppehälle
ens under kortare tid har en besvärlig
situation uppkommit. Det har under
dessa omständigheter varit erforderligt
att vidtaga särskilda åtgärder. Utlänningskommissionen
utfärdade därför på
förslag av arbetsmarknadsstyrelsen och
efter samråd med rikspolisstyrelsen den
2 november 1965 tillfälliga direktiv till
polismyndigheterna angående handläggningen
av arbetstillståndsärenden.
Enligt dessa kan polismyndighet i samråd
med vederbörande länsarbetsnämnd
bevilja viseringsfri utlänning
med hemlandspass provisoriskt arbetstillstånd
för högst två månader under
den tid utlänningen får vistas i Sverige
utan uppehållstillstånd. Fram till den
22 november hade ca 1 000 sådana tillstånd
beviljats. Denna provisoriska ordning
har utlänningskommissionen efter
framställning från arbetsmarknadsstyrelsen
beslutat upphäva med verkan
fr. o. m. den 25 november.

Vid de länsarbetsnämnder som är spe -

Onsdagen den

ciellt belastade av invandringen liar inrättats
särskilda utlänningsavdelningar
och redan befintliga har förstärkts.
Länsarbetsnämnderna skall i första
hand skaffa arbete åt utlänningarna,
men nämnderna måste också hjälpa till
med att ordna provisorisk inkvartering
och förläggning av nyanlända utlänningar,
i den mån de saknar bostad och
försörjningsmöjligheter och det inte
åligger annan myndighet att ta hand
om dem. Arbetsmarknadsstyrelsen svarar
i dessa fall för kostnaderna för kost
och logi. Den 25 november fanns närmare
800 utlänningar omhändertagna
i sådan provisorisk inkvartering. Styrelsen
kan även mot återbetalningsskyldighet
bekosta resor i samband med arbetsplacering
av utlänningarna och
lämna dem viss starthjälp. Viss språkundervisning
meddelas under vistelsen
i förläggningarna.

Det är angeläget att invandringen
sker i sådana former att den inte skapar
svårigheter på den svenska arbets- och
bostadsmarknaden. Arbetsmarknadsstyrelsen
begärde i fjol bemyndigande att
träffa överenskommelse med utländska
arbetsmarknadsmyndigheter om en organiserad
överföring av arbetskraft till
Sverige. Efter överläggningar, som jag
har haft med Arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation och vid vilka
även arbetsmarknadsstyrelsen och utlänningskommissionen
har varit representerade,
har arbetsmarknadsstyrelsen
genom konseljbeslut fått det begärda bemyndigandet.
Enligt detta beslut skall
innan överföring sker överenskommelse
ha träffats med berörda svenska arbetsgivar-
och arbetstagarorganisationer om
det antal arbetstagare som skall överföras
och om deras fördelning på olika
företag.

Kostnaderna för de utländska arbetstagarnas
samt deras anhörigas resor till
Sverige kan i överensstämmelse med beslut
vid 1964 års riksdag förskotteras
av arbetsmarknadsstyrelsen. Innan förskottet
beviljas skall styrelsen träffa
överenskommelse med vederbörande ar -

1 december 1965 Nr 38 81

betsgivare om att förskottet skall återbetalas
till statsverket inom två år.

Arbetsmarknadsstyrelsen skall vidare
i samarbete med vederbörande arbetsgivare
och berörd fackförening medverka
till att den utländska arbetskraften
på lämpligt sätt introduceras på
arbetsplatsen och får orientering om
den praxis och ordning som gäller på
svensk arbetsmarknad.

Meningen är att denna ordnade invandring
när det gäller arbetskraft från
andra än de nordiska länderna skall
ersätta den ordning som innebär att
viseringsfria utlänningar söker anställning
och arbetstillstånd först sedan de
kommit hit. Avsikten är alltså att även
individuellt inresande utlänningar som
avser att arbeta i Sverige skall ha skaffat
sig arbete och arbetstillstånd före
ankomsten hit. De svenska beskickningarna
och utlänningskontrollen förväntas
att så långt möjligt medverka till att
invandringen sker i dessa ordnade former.
I och med att en ordnad invandring
kommer till stånd finns inte längre
behov av de nuvarande dispenserna
från arbetstillståndskravet för arbete i
framför allt restaurangbranschen.

En förutsättning för att utlänningarna
skall kunna anpassa sig är att de åtminstone
hjälpligt förstår och talar
svenska. Efter framställning från arbetsmarknadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen
har regeringen tidigare i år anvisat
3 miljoner kronor för språkundervisning
åt utlänningar. Undervisningen
som handhas av studieförbunden har
mötts av stort intresse och fått betydande
omfattning.

Arbetsförmedlingen är oftast den
första institution utlänningen kommer
i kontakt med i Sverige. Han vänder sig
därför gärna till förmedlingen för att
få råd och hjälp även i frågor, som inte
direkt berör hans arbete. Härtill bidrar
också att arbetsförmedlingen i regel bär
tillgång till tolkar. Erån arbetsförmedlingens
sida vinnlägger man sig om att
hjälpa utlänningarna till rätta. Genom
inrättandet av utliinningsavdelningarna
har hjälpresurserna ökat.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Som ett första led i arbetet med att
förbättra den skriftliga informationen
till utlänningar har utarbetats en skrift
med titeln »Ny i Sverige», avsedd som
handbok för myndigheter och enskilda
om utlänningens rättigheter och skyldigheter
under vistelse i Sverige. Denna
skrift håller nu på att tryckas. Därefter
kommer informationsskrifter att
ges ut på olika språk för invandrande
arbetskraft av skilda nationaliteter. Den
finskspråkiga versionen torde blir klar
ganska snart.

Utlänningarnas anpassning beror i

hög grad på hur de mottas på arbetsplatserna,
hur kontakterna med arbetskamraterna
utvecklar sig och vilka möjligheter
de får till fritidssysselsättning
m. m. Genom att ordna konferenser och
ta kontakt med arbetsgivare, arbetstagarorganisationer,
kommuner, ideella
organisationer m. fl. verkar länsarbetsnämnderna
för att man på skilda områden
skall vidta aktiva åtgärder för
att lösa utlänningarnas anpassningsproblem.
Medel har anvisats för att arbetsmarknadsverket
skall kunna anordna
kurser om dessa problem.

KUNGl. BOKTFL STHLM 1965