Nr 38 ANDRA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1969:38)

PROTOKOLL

RIKSDAGENS

-''i-r—3 r

Nr 38 ANDRA KAMMAREN

25—28 november

1969

Debatter m. m.

Tisdagen den 25 november

Svar på interpellationer av: Sid.

herr Magnusson i Borås (m) ang. lättnader i kreditrestriktionerna,

m. m..................................................... 5

fru Ryding (vpk) ang. åtgärder för att förhindra byggande av fönsterlösa
verkstadslokaler.................................... 9

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. åtgärder för att trygga säkerheten
på allmänna platser, herr Ringaby (m) ang. åtgärder för
att trygga medborgarnas säkerhet till liv och lem samt herr Wer -

ner (m) ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten............... 12

Interpellationer av:

herr Lindberg (s) ang. lättnader i bestämmelserna om stöd åt skogsbruket
i Norrlands inland.................................. 30

herr Lothigius (m) ang. åtgärder mot skadliga biverkningar vid bekämpande
av oljeskador................................... 32

Meddelande om enkla frågor av:

fru Dahl (s) ang. fördelningen av barntillsynsplatserna............ 33

herr Wikner (s) ang. erfarenheterna av försöksverksamheten med
inlösen av egnahem....................................... 33

Onsdagen den 26 november fm.

Kommunalt partistöd.......................................... 34

Meddelande ang. nästa veckas plena............................. 59

Inrättande av kommundelsråd och andra åtgärder för att stärka den

kommunala självstyrelsens medborgerliga förankring............. 59

Överförande av värnpliktiga jordbrukare m. fl. till lokala försvars förband.

................................................... 61

1—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 38

Nr 38

Innehåll

Sid.

En statlig transportorganisation för inrikesflyget, m. m.............. 63

Det svenska allmänflyget, m. m................................. 67

Riktlinjer för omorganisation av den centrala skatteförvaltningen .... 72

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen........................ 76

Interpellation av herr Nilsson i Agnäs (m) ang. utbyggnad av vägnätet
i Norrland i sysselsättningsfrämjande syfte..................... 117

Onsdagen den 26 november em.

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.................... 118

En allmän översyn av lagen om allmän försäkring................. 149

Jourskyldighet för läkare...................................... 153

Användande av domänverkets vinstmedel för fritidsanläggningar..... 154

Skyddet för de svenska nationalparkerna......................... 156

Meddelande om enkla frågor av:

herr Glimnér (ep) ang. bostadsförbättringslån för utbyte av vissa

oljetankar................................................ 161

herr Werner (m) ang. stödet till det humanitära biståndet i Biafra... 161

Torsdagen den 27 november

Svar på frågor av:

herr Ahlmark (fp) ang. principerna för val av icke-permanenta medlemmar
av FN:s säkerhetsråd............................... 162

herr Wennerfors (m) ang. lokaliseringen av fredsförband........... 164

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. rätt för värnpliktiga att underlåta
att utkvittera permissionsuniformer..................... 165

herr Jonasson (ep) ang. ledighet från militärtjänst för deltagande i

röjningsarbete i stormskadad skog........................... 167

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. förmånerna inom den allmänna

försäkringen för låginkomsttagare m. fl....................... 168

herr Björck i Nässjö (m) ang. placering av flera ungdomar samtidigt

i samma fosterhem........................................ 169

fru Dahl (s) ang. studiehjälp åt studerande vid de tekniska aftonskolorna.
................................................ 171

herr Hedin (m) ang. traktorskattens inverkan på jordbruksförhandlingarna
våren 1969................................... 173

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. ökning av sysselsättningsmöjligheterna
i domänverkets skogar i Norrlands inland............. 176

herr Sjöholm (fp) ang. rättspraxis i fråga om den s.k. nödvärnsrätten 177
herr Clarkson (m) ang. TV 2-utrustning för Hälsingborg och nordvästra
Skåne............................................. 179

herr Werner (m) ang. åtgärder för upprätthållande av disciplinen i
skolorna................................................. 180

Innehåll

Nr 38

Sid.

Interpellation av herr Åsling (ep) ang. regeringens inställning till fortsatt
internationellt idrottsutbyte, m. m......................... 181

Fredagen den 28 november

Meddelande ang. 1970 års remissdebatt.......................... 184

Svar på interpellationer av:

herr Lundberg (s) ang. provning och upphandling av material inom

bl. a. dentalbranschen, m. m................................ 184

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. kommunernas uppsökande

verksamhet.............................................. 190

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. utformningen av utbildningsprogrammen
i radio och TV................................ 196

herr Sjöholm (fp) ang. förutsättningarna för amatörboxningens

tillåtlighet............................................... 196

herr Hedin (m) ang. vid statsministermötet i Oslo gjorda utfästelser
beträffande fiskepolitiken.................................. 196

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 26 november fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 36, om kommunalt partistöd...... 34

■— nr 37, ang. samhällsplaneringen i vad avser rätten att utbekomma

allmänna handlingar i stadsplaneärenden...................... 59

—• nr 38, om inrättande av kommundelsråd och andra åtgärder för att

stärka den kommunala självstyrelsens medborgerliga förankring... 59

Statsutskottets utlåtande nr 156, om överförande av värnpliktiga jordbrukare
m. fl. till lokala försvarsförband...................... 61

— nr 157, om åtgärder för att demokratisera försvaret............ 62

— nr 158, ang. möjligheterna att inom försvaret ersätta cykeltolkning

med andra transportsätt.................................... 62

— nr 159, om dels en statlig transportorganisation för inrikesflyget,

m. m., dels en översiktlig plan för inrikesflygets utbyggnad...... 63

— nr 160, rörande det svenska allmänflyget, m. m................. 67

— nr 161, om sjömansförmedlingen och sjömanshusen.............. 72

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, ang. riktlinjer för omorganisation
av den centrala skatteförvaltningen...................... 72

Bankoutskottets utlåtande nr 46, ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen
.................................................. 76

— nr 49, ang. omorganisation av riksdagens revisorers kansli........ 117

Onsdagen den 26 november em.

Första lagutskottets utlåtande nr 51, ang. lag om förbud mot professionell
boxning m. m........................................ 118

Nr 38

Innehåll

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 74, om en allmän översyn av lagen om

allmän försäkring.......................................... 149

— nr 77, om ersättning från den allmänna försäkringen för behandling
av missbildningar i ansiktet............................. 153

— nr 78, om jourskyldighet för läkare............................ 153

— nr 79, om differentierade avgifter vid ålderdomshem............ 154

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58, ang. ändring i lagen om förlängning

av tiden för vissa servitut .................................. 154

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39, ang. användande av domänverkets

vinstmedel för fritidsanläggningar............................ 154

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52, ang. naturvården inom

de svenska fjällområdena.................................... 156

— nr 53, ang. skyddet för de svenska nationalparkerna............. 156

Tisdagen den 25 november 1969

Nr 38

''5

Tisdagen den 25 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
november.

§ 2

Svar på interpellation ang. lättnader i
kreditrestriktionerna, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
har frågat mig om man inom kort kan
räkna med lättnader i kreditrestriktionerna
och, om så inte är förhållandet,
om jag är beredd att vidta åtgärder som
innebär en jämnare fördelning av de
bördor som enligt herr Magnusson uteslutande
drabbar det enskilda näringslivet.

Den internationella konjunkturen
har under år 1969 expanderat i snabb
takt och denna utveckling har självfallet
inte lämnat den svenska ekonomin
opåverkad. Det höga ränteläget på den
internationella valutamarknaden har
tvingat fram en anpassning av det
svenska diskontot. Hänsynen till betalningsbalansens
utveckling har också
nödvändiggjort andra kreditrestriktioner.
Den framtida konjunkturutvecklingen
är mycket svår att bedöma —
vissa tecken tyder på att vi får räkna
med högkonjunktur även under år 1970.
Det blir således konjunkturutvecklingen
såväl internationellt som nationellt
samt graden av effektivitet i övriga ekonomiskt-politiska
medel, som avgör
kreditpolitikens grad av stramhet. Naturligtvis
behålls inte restriktiviteten

längre än vad som från stabiliseringssynpunkt
är erforderligt.

Jag vill tillägga att de vidtagna åtgärderna
ingalunda uteslutande drabbar
det privata näringslivet. Både kooperativa
företag och statliga och kommunala
bolag samt kommuner och konsumenter
får vidkännas effekterna av
de allmänna kreditrestriktionerna. I
själva verket har åtstramningen, vari
jag inräknar också byggnadsregleringen,
utformats så, att den i största möjliga
utsträckning medger en fortsatt expansion
av industrins produktion och
investeringar.

Vidare anförde:

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
och chefen för finansdepartementet för
att jag fått svar på min interpellation.

Naturligtvis hade jag blivit glad, om
finansministern hade kunnat ge mig en
gnutta hopp om en lindring inom rimlig
tid av de nuvarande hårda kreditrestriktionerna.
Tidigare har vi inte
haft så kraftiga restriktioner på kreditpolitikens
område som nu är fallet. Jag
vill inte bestrida att dagens läge gör en
viss stramhet i kreditpolitiken nödvändig,
eftersom vi bör vara på vår vakt
när det gäller att bevara penningvärdet.
Men jag har väckt denna fråga därför
att jag tvivlar på att vi är inne på rätt
väg. Jag undrar om inte verkningarna
av den förda politiken kommer att visa
sig farliga i framtiden. Det är av allra
största vikt att vi bäddar för den framtida
tillväxttakten på bästa möjliga sätt.
En åtstramning av de näringspolitiska

Nr 38

Tisdagen den 25 november 1969

Svar på interpellation ang. lättnader i kreditrestriktionerna, m. m.

investeringarna — som den nuvarande
kreditpolitiken i längden måste leda till
— kan få konsekvenser i framtiden. Det
är säkerligen fel att tro att man härigenom
i första hand håller tillbaka de
mindre lönsamma företagen.

Den nuvarande politikens hårda ransoneringar
av krediter hämmar inte sällan
utvecklingen av många i och för
sig goda företag vilkas rörelsekapital är
för litet, men som skulle ha stor betydelse
för vårt framtida välstånd, och
det kan näppeligen vara ett intresse att
dessa företag försvinner. Det finns fortfarande
många både små och stora företag
med god likviditet, men även de
kan få det ganska besvärligt i längden,
när kreditknappheten gör att de vid
sina affärsuppgörelser pressas till medgivande
av långa krediter.

De företag som nu har de största
svårigheterna är de som är beroende
av de korta krediterna, d. v. s. i mycket
stor utsträckning de mindre, medelstora
och nya företagen. När det gått så
långt att sådana företag inte kan diskontera
fullt prima varuväxlar, då är
problemet stort för näringslivet. Dagligen
förekommer dylika fall som blir
stående samtalsämnen inom näringslivet.
Exempelvis de kreditgarantier som
småföretagen får genom företagarföreningarna
är egentligen värdelösa, när
det inte går att placera lånen i bankerna.

Stämningen blir självfallet irriterad
inom våra banker då de dagligen skall
säga nej till tidigare service på kreditområdet.
Stressen synes också öka.
Banktjänstemännen, bankerna och
bankstyrelserna får skulden för njuggheten.
Men är detta riktigt? Förvisso
inte. När riksbanken bestämt utlåningstaket
och kräver en så stor nedbantning
av krediterna som totalt 10 procent,
så har bankerna inte mycket annat
att göra än att säga nej. Det är helt
naturligt med den press bankerna har
på sig. De riskerar ju att få betala ända
upp till 360 procents ränta för över -

skridanden. Jag undrar vad finansministern
kallar en sådan ränta.

En illustration till hur lätt det är för
människorna att få felaktig uppfattning
om kreditpolitiken erhöll jag några dagar
efter det att jag framställt denna
interpellation. Jag träffade då en konfektionsarbetare
som vid sidan om sitt
arbete driver ett litet s. k. stödjordbruk.
Han hade observerat min interpellation,
och han sade, att det där är
kanske bra, men det berör naturligtvis
bara de riktigt stora företagen och inte
en så liten företagare som jag. Han berättade
att han för att driva sitt lilla
jordbruk måste dragas med ett par växlar
under vissa delar av året. Nu hade
emellertid banken sagt att detta inte
gick längre utan att amorteringarna
måste ökas. Efter det att jag redogjort
för meningen med min interpellation
fick han klart för sig sambandet mellan
riksbankens hårda restriktioner och
verkningarna ute i det praktiska livet.
Det är sålunda inte bankerna som pressas
av riksbanken, utan det blir i sista
hand de många små och stora företagen
som är beroende av sina krediter,
som får bära bördorna.

Man frågar sig nu, herr talman, om
det inte skall vara möjligt för oss att tillvarataga
de goda konjunkturerna utan
att riskera en inflationistisk utveckling.
Jag tror att det är ett bevis på att vi
använder våra resurser på ett felaktigt
sätt om vi inte kan göra detta. Det är
därför som jag vågar tro att man tagit
till för hårt med de nuvarande restriktionerna
— de slår också för ensidigt
mot det enskilda näringslivet. Därför
är det på tiden att åtgärderna omprövas.

Vad gäller exempelvis kommunerna
tycks likviditeten i varje fall för närvarande
vara rätt hygglig, och jag har
inte sett några uppgifter om att kommunerna
inte kunnat fullfölja de beslut
som deras budgeter inrymmer. Inte heller
staten har väl vidtagit några åtgärder
som innebär omprövning av hit -

Tisdagen den 25 november 1969

Nr 38

Svar på interpellation ang. lättnader i kreditrestriktionerna, m. m.

tills fattade beslut. Att så inte är fallet
visar även statens nuvarande lånebehov.

Om vi inte gör något för att förändra
trycket på det enskilda näringslivet, så
är det risk för att det uppstår en allt
gråare kreditmarknad och att mycket
kanaliseras vid sidan om det ordinarie
systemet. Det är ju en gammal regel att
restriktioner skapar knapphet, och den
regeln gäller i särskilt hög grad på kreditmarknaden.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG.-

Herr talman! Frågan är ju i och för
sig så viktig att det väl skulle verka
litet snopet om jag inte något kommenterade
mitt relativt korta interpellationssvar.
Vad herr Magnusson i Borås
anförde är på intet sätt nya argument
för mig. Det är riktigt att kunderna
blir avvisade vid bankkontoren, och det
är inte alls ovanligt att de därvid får
höra argumentet: »Vi har ingenting att
låna ut, och vi får inte låna ut för
Sträng.» Jag skall inte anklaga bankerna
för detta; i sista hand är det naturligtvis
finansministern och riksbankschefen
som är ansvariga för den
aktuella situationen. Men när folk möts
med den anvisningen låter de gärna
höra av sig hos finansministern, och
följaktligen får jag varje dag beskrivningar
av den situation som interpellanten
här närmare har redovisat. Trots
detta måste jag i dagens läge säga att
det just nu inte går att lätta på kreditrestriktionerna.
Själva anspänningen i
vår ekonomi är så påtaglig, att detta
vore en felaktig ekonomisk politik.

Vi har ett ganska stort underskott
i totalbudgeten för innevarande år:
cirka 3 miljarder kronor, kanske litet
mer. Det måste finansieras på lånemarknaden,
såvida vi skall expediera
de beslut som denna kammare och medkammaren
har fattat — i fullt samförstånd
med regeringen, låt mig gärna

säga det — i fråga om de statliga utgifterna.

Till detta kommer den mycket påtagliga
konjunkturuppgången och den
omständigheten att vi bl. a. håller bostadsbyggandet
på topp i ungefär samma
utsträckning som under de betydligt
lugnare åren 1966 och 1967. Vi gör
detta därför att vi anser skälen för
bostadsbyggandets fortgång så starka
att vi inte har velat reducera volymen.

En annan varningssignal är utvecklingen
av vår valutareserv. Jag följer
med spänd uppmärksamhet varje vecka
rapporterna, men jag måste konstatera
att även om utflödet tycks ha stannat
upp och situationen har stabiliserat
sig, har det ännu inte förnummits någon
nämnvärd återströmning av det
som vi kallade spekulationsutflödet före
den tyska revalveringen. Jag har därför
i något offentligt sammanhang tillåtit
mig säga att det är möjligt att man får
revidera sin uppfattning om betalningsströmmarna
som förklaring till valutaläget.
Det kan hända att vi har mer
av en permanent underskottssituation
eller — låt mig använda det uttrycket
— ett permanent efterfrågeövertryck,
som föranleder denna situation på valutafronten.

I ett sådan läge får vi utnyttja de
medel som står till vårt förfogande: det
är räntepolitiken, det är kreditpolitiken
och det är de direkta fysiska regleringarna,
t. ex. via byggnadstillståndsgivningen.
Jag kan försäkra interpellanten
att i det sistnämnda avseendet
håller regeringen hårt i regleringen.
Det släpps inte fram någonting extra.
Jag kan göra ett undantag för den produktiva
industrin, som vi inte lägger
några restriktioner på, men alla kommunala
investeringar av administrativ
karaktär, alla kontorshusbyggen, alla
varuhusbyggen och alla bankbyggen
granskas utomordentligt hårt för närvarande.
Varje ärende som kostar mer
än 3 miljoner kronor i investeringar
blir föremål för en prövning i regering -

Nr 38

Tisdagen den 25 november 1969

Svar på interpellation ang. lättnader i kreditrestriktionerna, m. m.

en. Jag tror inte att man kan dra åt
skruvarna nämnvärt hårdare därvidlag
heller.

Då återstår finanspolitiken. Jag kommer
väl igen, om jag lever och har
hälsan — och det mesta talar för det
hoppas jag — någon gång i början av
januari månad och presenterar mina
och regeringens överväganden just i
fråga om finanspolitikens hårdhet i den
framtid som vi går till mötes. Naturligtvis
kan man inte i oändlighet behålla
en kreditrestriktivitet av den hårda
natur som är för handen i dag. För
att vi skall uppnå bättre balans i det
hela måste finanspolitiken skärpas. Jag
räknar med att av alla dem som uttalar
sin olust över den hårda kreditpolitiken
få ett kraftfullt stöd i mina försök
att framöver skärpa finanspolitiken,
eftersom det gäller kommunicerande
kärl och vi ändå vill komma fram till
samma mål, d. v. s. vissa lättnader på
det kreditpolitiska området.

Interpellanten ställde frågan hur jag
såg på den straffränta som riksbanken
tillämpar. Om straffavgiften skall löpa
under alla årets 365 dagar blir den givetvis
besvärande. Nu har emellertid
naturen skött om att vi aldrig hamnat
i den situationen. Straffavgiften är så
frän att överträdelserna äger rum under
ett mycket kort tidsmoment, och det är
också meningen med avgiften. Helst bör
den vara sådan att man befrias från
alla övertramp; det gäller för kreditinstitutionerna
att hålla sig inom angivna
ramar.

Herr talman! Yarav hjärtat är fullt,
därav talar munnen. Jag skulle kunna
fortsätta tala rätt länge till, men jag har
närmast velat göra dessa kompletterande
kommentarer till interpellationssvaret,
som kanske var i kortaste laget.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag är tacksam för att
finansministern velat lämna ytterligare
vissa förtydliganden av sin politik.
Fortfarande vågar jag dock hävda att

de nuvarande kreditrestriktionerna är
för hårda. Även från sakkunnigt nationalekonomiskt
håll har gjorts gällande
att skruvarna dragits åt väl kraftigt.
Sålunda sade professor Erik Lundberg
i Dagens Nyheter i augusti i år: »Riksbanken
har slagit till bromsarna så att
det gnisslar och ryker i maskineriet;
man har inte nöjt sig med att ta till
hand- och fotbromsar, utan även för
säkerhets skull kastat in backväxeln för
att få stopp på den monetära framfarten
och hindra nedkörning i ett valutakrisdike.
»

Också jag menar att kreditrestriktionerna
inte hade behövt vara så hårda.
Riksbanken har krävt att utlåningstaket
skall sänkas med 10 procent detta år.
Om man hade stannat vid en något
mindre sänkning skulle det ha kunnat
innebära att mer pengar hade ställts
till de små företagens förfogande. Likaså
skulle väl finansministern, trots de
beslut som riksdagen säges ha fattat,
ha kunnat bromsa de statliga utgifterna.
Regeringen genomför onekligen
fortfarande en hel del köp av olika företag
trots att statens lånebehov ökar
och i dag ligger ungefär 500 miljoner
kronor högre än vad som hade beräknats
i finansplanen. Jag undrar därför
om inte finansministern hade haft makt
att något underlätta verkningarna av
kreditrestriktionerna för näringslivet.

Till slut tillåter jag mig att ge uttryck
åt förhoppningen att finansministern
inom den närmaste tiden skall vara
villig att försöka lossa på kreditskruvarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! För att inga missförstånd
skall kvarstå vill jag framhålla
att den aktivitet som regeringen har
visat på det näringspolitiska området
faktiskt inte till dags dato har utlöst
något medelsbehov, men den kommer
att göra det längre fram. Kreditrestriktionerna
har däremot varit en obehag -

Tisdagen den 25 november 1969 Nr 38

Svar på interpellation ang. åtgärder för att förhindra byggande av fönsterlösa
verkstadslokaler

lig verklighet sedan fyra eller fem månader
tillbaka. Situationen hade alltså
inte varit annorlunda med en annan
näringspolitik.

När man studerar export- och importsiffrorna
finner man att det onekligen
i stor utsträckning är industrins
investeringsvaror som driver upp våra
importsiffror så ovanligt starkt som
kunnat avläsas under de senaste månaderna.
Det visar att de industriella investeringarna
fortfarande har en speciellt
pådrivande kraft, som vi för 1969
uppskattar till 10 procent. Den kommer
att göra sig gällande även under
1970, även om den då inte kommer att
verka klart positivt på samma sätt.

Såsom interpellanten kanske lagt
märke till, slussas det ut ett och annat
obligationslån för industrins räkning
även under årets sista månader. Både
finansministern och riksbankschefen är
helt på det klara med vad som behövs
på detta område, men det måste ju alltid
göras en avvägning. Jag vill inte
hålla med om att näringslivet skulle
vara illa behandlat i förhållande till
andra sektorer under den tid av nödvändig
kreditåtstramning som för närvarande
råder.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att förhindra byggande av fönsterlösa
verkstadslokaler

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
om jag avser att ta några initiativ till
en sådan ändring av arbetarskyddslagens
bestämmelser att byggande av
fönsterlösa verkstadslokaler blir omöjligt
eller —■ där verkligt bärande skäl

anses föreligga — speciellt tillstånd i
varje enskilt fall först måste lämnas av
arbetarskyddsstyrelsen.

Bestämmelser om utförandet och beskaffenheten
av byggnader är i första
hand att söka i byggnadsstadgan och
anvisningar som meddelats med stöd av
denna. Arbetarskyddslagen upptar en
erinran härom i 8 §. I anvisningarna
till byggnadsstadgan framhålls att byggnadsnämnd
har att i behövlig omfattning
samråda med arbetarskyddsmyndigheterna.
Något förbud mot fönsterlösa
arbetslokaler finns inte i byggnadsförfattningarna.

Arbetarskyddslagen upptar en bestämmelse
om att arbete skall ske vid
tillräcklig och tjänlig belysning. Denna
bestämmelse jämte anslutande föreskrifter
i arbetarskyddskungörelsen innebär
enligt praxis att dagsbelysning i
arbetslokal i allmänhet skall eftersträvas
och att enbart annan belysning
skall godtas bara i fall där dagsbelysning
på grund av arbetets natur eller
annat särskilt förhållande inte kan
komma i fråga.

Problemet med fönsterlösa arbetslokaler
har under senare år blivit mer
framträdande än tidigare. Detta hänger
samman med att ventilationsanordningar
med förbättrad kapacitet kommit
fram. Enligt vad jag inhämtat från arbetarskyddsstyrelsen
har yrkesinspektionen
under de senaste två åren bara
i 14 fall godkänt arbetslokal utan fönster.
Som jämförelse kan nämnas att yrkesinspektörerna
under motsvarande
tid granskat ca 15 000 förslag till verkstäder
och andra arbetslokaler m. in.

Arbetarskyddsmyndigheterna är fullt
på det klara med att det hos en del personer
finns en instinktiv motvilja mot
att vistas i lokal utan dagsljus. Frågan
om de krav som måste ställas på arbetslokaler
för att arbetstagarnas hälsa
inte skall riskeras kommer att tas upp
under den översyn av arbetarskyddslagstiftningen
som förestår. Därvid

1*—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 38

Nr 38

Tisdagen den 25 november 1969

Svar på interpellation ang. åtgärder för att förhindra byggande av fönsterlösa
verkstadslokaler

skall också behandlas tillsynsorganens
möjligheter att i sådana spörsmål ingripa
redan på planeringsstadiet.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag vill först tacka socialministern
för svaret på min interpellation.

Jag beklagar att jag inte kan utläsa
någon som helst egen mening hos statsrådet
Aspling i denna fråga. Det framhålles
dock i svaret att arbetarskyddsmyndigheterna
»är fullt på det klara
med att det hos en del personer finns
en instinktiv motvilja mot att vistas i
lokal utan dagsljus», och detta uttalande
är alltid något att ta fasta på, om
man inte har alltför stora pretentioner.

Problemet med de fönsterlösa verkstadslokalerna
har, såsom socialministern
också anfört, blivit större under
senare år. Men jag är inte helt överens
om att detta enbart skulle bero på att
man har lyckats åstadkomma bättre och
modernare ventilationsanordningar och
förresten — var någonstans i arbetarskyddslagen
står det att arbetsgivarna
är skyldiga att hålla med moderna och
riktiga ventilationsanordningar? I § 20
talas om erforderlig mängd frisk luft
respektive erforderlig luftväxling, men
hur tolkas detta och vem tolkar detta?
De moderna bättre ventilationsanordningar
som finns inmonteras sannerligen
inte ens i de lokaler som har fönster.
Men det är bra att också den frågan
har kommit på tal i detta sammanhang.

Nej, jag tror att någonting annat är
på gång i dessa fall, och det måste myndigheterna
i tid sätta stopp för. Vad
som är på gång illustreras mycket bjärt
av ett ledarstick i tidningen Metallarbetaren
nr 35, där man ifrågasätter om
inte någon utövar otillbörliga påtryckningar
på arbetarskyddsstyrelsen, vårt

kungl. verk för bl. a. bättre arbetsmiljö.
I detta fall gällde det personalrum och
anvisningar för dessa. Även i de fönsterlösa
lokaler som finns har de anställda
tidigare åtminstone under rasterna
haft rätt till utsikt och dagsljus.
Men nu har det kommit nya anvisningar,
som skall beröva arbetarna också
den rätten.

I den förra upplagan från juni 1958
gällande »Anvisningar angående anordning,
beskaffenhet och inredning av
personalrum m. m.» står nämligen att
»Personalrum skall vara försett med
lämpligt anordnad och tillräcklig artificiell
belysning samt, såvitt gäller mat-,
överliggnings- och väntrum, ha dagsbelysning.
» Nu har ett reviderat häfte
med dylika anvisningar kommit, och
där heter det i stället att lokaler av detta
slag »skall om möjligt ha dagsbelysning».
Denna mjukare bestämmelse gör
det alltså möjligt för arkitekter och företag
att fortsätta på den väg som de
har slagit in på, nämligen att bygga
fabriker och verkstäder helt utan fönster.
Medan man tidigare måste sätta in
åtminstone ljusgluggar i matsalen, blir
inte ens detta nödvändigt i fortsättningen.

Metallarbetaren slutar sin artikel med
följande fråga, som jag helt instämmer
i: »Vi vägrar att tro att arbetarskyddsstyrelsen
av eget initiativ reviderat sina
anvisningar i denna riktning. Alltså
återstår frågan: Vem är det som har utövat
påtryckning?» Kanske kan socialministern
ge något besked om detta.

Det torde inte vara statsrådet Aspling
obekant, att det i dag finns flera
nya fina verkstadslokaler byggda utan
fönster, trots att statsrådet Aspling i sitt
svar säger att yrkesinspektionen under
de senaste två åren har godkänt dylika
bara i 14 fall. I dessa 14 fall har för
övrigt inte de arbetare tillfrågats som
skulle arbeta i lokalerna, ty då hade
siffran med säkerhet blivit noll. Här har

Tisdagen den 25 november 1969 Nr 38

Svar på interpellation ang. åtgärder för att förhindra byggande av fönsterlösa
verkstadslokaler

väl om någonstans den s. k. företagsdemokratin
fungerat helt undermåligt.

Ett exempel på nya fina men fönsterlösa
lokaler finns hos Nordverk i Uddevalla,
där arbetarna tvingas att tillbringa
sin arbetsdag bakom solida betongväggar
utan fönster. Här har det
uppstått en situation, som har blivit en
ond cirkel. Folk flyr från denna nya
fina verkstad, som är fönsterlös. Brist
på arbetskraft uppstår. De arbetare som
ännu är kvar får beskuren rörelsefrihet
och utsätts för större jäkt och hets
i sitt arbete. Ännu flera flyttar också
av dessa skäl, o. s. v.

Ett annat uttalande, som jag vill hänvisa
till, har gjorts av direktör Bahrke,
nyutnämnd direktör i Uddcomb. Han
säger: »Redan nu torde vi kunna lova
de Uddcomb-anställda en sak: Den nya
verkstaden skall inte byggas utan fönster.
Personligen tror jag fönster på en
arbetsplats betyder oerhört mycket för
trivseln. Jag har själv arbetat någon
månad i en fönsterlös lokal. Det var
mycket deprimerande.»

Är det kanske nödvändigt att herrar
direktörer och statsråd först arbetar i
fönsterlösa lokaler någon längre tid, innan
det kan ske en rättelse av den nuvarande
ordningen?

Herr talman! I dessa dagar, då det
talas så oerhört mycket om betydelsen
av en god arbetsmiljö — med betoning
på miljö — finns det inget som helst
försvar för att myndigheterna annat än
i allra yttersta nödfall tillåter att eu
byggnation av det slag vi diskuterar får
planeras eller utföras.

Nu säger socialministern i sitt svar —
också denna vecka — att en översyn
av arbetarskyddslagen förestår. Härvid
skall frågan tas upp om de krav som
måste ställas på arbetslokaler för att arbetarens
hälsa inte skall riskeras. Tillsynsorganens
möjligheter att i sådana
spörsmål ingripa redan på planeringsstadiet
skall också behandlas.

Detta föranleder i och för sig ingen

annan anmärkning än: Vad gör man
under tiden? Nya lokaler planeras och
byggs sannerligen inte på någon vecka
eller någon månad. Här är det fråga
om åratals planeringar. Borde det därför
inte vara på sin plats att redan i dag
— givetvis under förutsättning att man
är motståndare till att arbetare under
hela dagen skall finna sig i en mullvadstillvaro
— låta vederbörande planerande
människor förstå att det för
framtiden inte längre är någon idé, att
det är bortkastade pengar, tid och möda
att i fortsättningen försöka få lov att
bygga dylika bunkers som arbetslokaler?
Ett ställningstagande eller åtminstone
en meningsyttring från socialministerns
sida vore därför mycket värdefullt.

Slutligen en sak till, herr talman!
Jämlikhet och utplånande av klasskillnader
är ju dagens stora slagord, och
de används många gånger till leda i olika
sammanhang. Men, statsrådet Aspling,
fanns det bland dessa 14 arbetslokaler
utan fönster, som enligt interpellationssvaret
under de senaste två
åren godkänts av yrkesinspektionen,
någon enda som skulle användas som
kontorslokal av tjänstemän och direktörer? Chefen

för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är endast på en
punkt jag vill göra en kommentar. Fru
Ryding beskyller mig för bristande intresse
för dessa frågor. Jag har åtminstone
i två interpellationsdebatter med
fru Ryding under senare tid haft tillfälle
att ganska ingående berätta om det
arbete som den fackliga och den politiska
arbetarrörelsen nu håller på med
för att utforma ett handlingsprogram
för arbetsmiljön. Och i mitt svar i dag
har jag sagt att arbetarskyddslagen
skall bli föremål för en översyn och att
därvid även skall behandlas tillsynsorganens
möjligheter att i sådana här

12 Nr 38 Tisdagen den 25 november 1969

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga säkerheten på allmänna
platser, m m.

spörsmål ingripa redan på planeringsstadiet.
Något av det viktigaste för
framtiden är nämligen att dessa organ
får tillfälle att vara med vid planeringen
av arbetslokalernas utformning.

Kom därför icke, fru Ryding, och beskyll
mig för att sakna intresse för dessa
frågor! Jag har varit djupt engagerad
i dem under lång tid.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! I dag har jag faktiskt
inte beskyllt socialministern för bristande
intresse. Det var en annan vecka.

Vad jag ville med min interpellation
var att socialministern skulle uttrycka
en mening i dessa frågor. Det senaste
anförandet som statsrådet Aspling höll
kanske jag får tolka på det sättet, att
statsrådet är negativt inställd till att
man även i fortsättningen ger tillstånd
till sådan byggnation som förekommer
i dag, och då har jag nått mitt syfte. Jag
hoppas också att socialministern kommer
att bevaka dessa frågor vid pågående
utredningar.

Det värsta är att det tar så lång tid
att nå ett resultat. Därför är det, som
socialministern också sade, viktigt att
ingripa på planeringsstadiet. Jag är
helt överens med statsrådet Aspling om
det, vilket ju också framgår av mitt förra
anförande. Om det skall bli en bättre
tingens ordning när vad som nu planeras
är verklighet, så krävs det emellertid
åtgärder redan nu. Det är därför
jag är angelägen om att efterlysa
en mening från socialministern.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellationer ang. åtgärder
för att trygga säkerheten på allmänna
platser, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jusitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund har frågat
mig, dels om jag anser att en tillräckligt
stor del av polisens resurser
är avdelad för att snabbt lämna medborgarna
på allmänna platser erforderligt
bistånd, dels om jag anser att det är
möjligt att genom ytterligare förbättrad
teknisk upprustning ge polisen möjlighet
att snabbare bistå allmänheten och
vilken art av åtgärder som i så fall är
aktuell. Herr Ringaby har frågat mig
om jag snarast avser att vidta åtgärder
i syfte att öka inte minst äldre och försvarslösa
människors trygghet till liv
och lem. Herr Werner har frågat mig
vilka åtgärder jag avser att vidta för
att komma till rätta med den grövre
ungdomsbrottsligheten. Jag ber att få
besvara interpellationerna i ett sammanhang.

Brottsligheten i landet har enligt statistiken
över brott som har kommit till
polisens kännedom i genomsnitt ökat
med ca 6 procent under vart och ett av
åren 1961—1967. Enligt den preliminära
statistiken för år 1968 uppgick antalet
brottsbalksbrott till omkring 456 000,
d. v. s. en ökning med över 50 000 i förhållande
till motsvarande antal för år
1967.

För att möta denna ogynnsamma utveckling
och inte minst för att skapa
ökad säkerhet och ökat skydd för den
enskilde medborgaren pågår alltsedan
förstatligandet av polisväsendet den 1
januari 1965 en kraftig upprustning av
polisväsendet såväl personellt som materiellt.
Efter förstatligandet har polisväsendet
således hittills tillförts omkring
1 600 nya tjänster och ny materiel
för cirka 120 miljoner kronor. Stora ansträngningar
görs för att resurserna
skall kunna utnyttjas så rationellt och
effektivt som möjligt. Bl. a. strävar man
efter att överflytta vissa arbetsuppgifter
till biträdespersonal för att därigenom
bättre kunna utnyttja den polisutbildade
personalen för direkt brottsbekämpning.

Tisdagen den 25 november 1969 Nr 38

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga säkerheten på allmänna
platser, m m.

Brottsstatistiken för de tre första
kvartalen år 1969 utvisar glädjande nog
en minskning av antalet till polisens
kännedom komna brott med omkring
8 000. Det är framför allt tillgrepps- och
bedrägeribrotten som har minskat. Det
som främst har bidragit till den nedåtgående
trenden i brottsutvecklingen
torde vara polisens ökade yttre spaningsinsats
i anslutning till den landsomfattande
aktionen mot narkotikabrottsligheten.
Ett stort antal narkotikabrottslingar
har gripits och lagförts,
vilket har motverkat ytterligare spridning
av narkotikamissbruket. Vissa
brottstyper, som har direkt samband
med narkotikabrott och narkotikamissbruk,
har minskat. Polisen avser att utvidga
spaningsverksamheten till att omfatta
även annan brottslighet. De intensifierade
polisinsatserna ute på fältet
bör ha en påtaglig brottsförebyggande
inverkan även beträffande ordningen
på allmänna platser.

Beträffande den tekniska upprustningen
vill jag nämna uppbyggnaden
av ett nytt radiosystem som avsevärt
underlättar sambandsverksamheten.
För Stockholmspolisen håller på att
byggas upp en ny ledningscentral, som
ger avsevärda effektivitets- och rationaliseringsvinster.
Till detta kommer en
fortsatt upprustning av fordonsparken
och tillförandet av tekniska hjälpmedel
vid brottsutredningar.

Vad särskilt beträffar våldsbrotten
har en viss ökning skett under 1960-talet. Detta gäller även sådana som har
begåtts av ungdomar. Uppklaringsprocenten
beträffande våldsbrotten är hög,
den ligger vid omkring 80 procent. Av
uppgifter som jag har låtit inhämta
från Stockholmspolisen framgår inte
att — såsom herr Werner gör gällande
— grövre våldsbrott av ungdomar mot
äldre personer har ökat under senare
tid. Jag vill inte för ett ögonblick förneka
att ungdomsbrottsligheten utgör
ett allvarligt samhällsproblem i vårt

land liksom i andra jämförbara industriländer,
men talet om en under senare
år tilltagande våldsmentalitet bland
ungdomen har inte något stöd i brottsstatistiken.

För att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten
krävs, utöver den
rent brottsförebyggande verksamhet
som en effektiv polisövervakning utgör,
åtgärder på ett allmänt förebyggande
plan för att skapa generellt gynnsammare
betingelser för barn, ungdom och
föräldrar i samhällsmiljön i dess helhet
och i uppfostringsmiljön i hem och
skola. Socialvårdens uppsökande verksamhet,
ökade insatser för elevvården
i skolorna, bättre ekonomiskt stöd till
barnfamiljerna, utbyggnad av förskolan
m. m. är exempel på insatser varmed
man kan hoppas komma till rätta
med de emotionellt och socialt störda
uppfostringsmiljöer varifrån ungdomsbrottslingarna
kommer.

Det förebyggande arbetet inriktas
också på grupper av barn och ungdom
som kan antas vara speciellt utsatta för
risk att glida in i kriminalitet och asocialitet,
t. ex. genom speciella insatser
för fritidssysselsättning, genom fältverksamhet
av barnavårdsorgan och polis,
genom ökad uppmärksamhet från
skolpersonalens sida. Av betydelse är
vidare ökad kunskap om vilka behandlingsmetoder
som kan vara ägnade att
förhindra återfall och fortsatt bristande
anpassning hos ungdomar som redan
blivit föremål för samhällsingripande
i någon form.

Uppräkningen skulle kunna fortsätta
mycket länge. Ett stort antal samhällsorgan
berörs och ett kontinuerligt reformarbete
pågår inom skilda sektorer.
Flera utredningar arbetar eller har arbetat
med hithörande frågor, och det
pågår vetenskapliga undersökningar
som kan väntas förbättra våra kunskaper
på området.

Vissa förbättringar bör också kunna
uppnås bl. a. genom de strävanden till

Nr 38

Tisdagen den 25 november 1969

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga säkerheten på allmänna

platser, m m.

integration och samverkan av insatserna
från de många skilda myndigheter
och organ som berörs av frågor om
motverkande av barns och ungdoms anpassningsstörningar.
Socialutredningen
har bl. a. dessa frågor till behandling.
Samarbetsorganet för åtgärder mot
ungdomsbrottsligheten har i år lagt
fram förslag som syftar till organiserat
och effektiviserat samarbete i större
städer och tätorter mellan de lokala
myndigheter och organ som har att arbeta
med alla de skilda aspekterna på
barns och ungdoms personliga utveckling,
fostran och samhällsansvar. Detta
förslag är föremål för Kungl. Maj :ts
prövning.

Sammanfattningsvis vill jag säga följande
om de olika spörsmål som aktualiserats
genom interpellationerna. Polisinsatser
är givetvis väsentliga i allt
arbete på att hålla brottsligheten inom
snäva gränser. Polisen har också, som
framgått av min redogörelse här, fått
kraftiga förstärkningar i personal och
utrustning under senare år, och utbyggnaden
av polisorganisationen kommer
att fortsätta i den takt som samhällets
resurser medger. Men man skall ha
klart för sig att bestående vinster kan
göras endast genom en kombination av
en mångfald samhällsåtgärder på vitt
skilda områden. På lång sikt är det enbart
genom ett brett upplagt socialt reformarbete
med sikte på att skapa en
god uppväxtmiljö och goda levnadsvillkor
för alla som man kan nå verkligt
väsentliga och varaktiga resultat i kampen
mot ungdomsbrottsligheten och
brottsligheten över huvud taget.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):
Herr talman! Jag ber först att få tacka
för svaret på min interpellation.

I våra debatter om polisens anslagsfrågor
brukar vi inte ha tid att närmare
diskutera polisverksamheten. Jag skall
därför tillåta mig att vid detta tillfälle
lägga en del allmänna synpunkter på
denna verksamhets läge och behov.

Bekymmersamt är att brottskurvans
vändning nedåt — en glädjande iakttagelse,
som dock bygger enbart på siffror
rörande anmäld eller känd brottslighet
under tre kvartal i år —- inte gäller
alla brott. Misshandel, brott mot frihet
och frid (4 kap. Br. B) samt skadegörelse-
och trafikonykterhetsbrott visar
påtaglig tendens till fortsatt ökning
även under första halvåret och kanske
även tredje kvartalet i år.

Det rör sig alltså främst om brottstyper,
som innebär angrepp mot den
personliga integriteten eller utgör hot
mot trygghet och .säkerhet för den enskilde.
Ökningen av dessa brott är det
som föranlett min interpellation, vilken
också tillkom under intryck av två upprörande
överfall i höstas, begångna av
ungdomar mot åldringar på två orter
i västra Sverige och båda med dödlig
utgång. Jag vill här referera till ytterligare
ett aktuellt exempel. En natt helt
nyligen slogs en 55-årig städerska blodig
av ett par 16-åringar, som också rånade
henne och i övrigt grovt förgrep
sig på henne. Detta skedde på en Tbanestation
i märkligt nog ett av Stockholms
ytterområden. Polisen kommenterade
händelsen med att konstatera
att våld mot gamla personer på öppen
gata blir allt vanligare i Stockholm.
Detta uttalande är tydligen, av interpellationssvaret
att döma, inte statistiskt
belagt men kan likväl spegla verkligheten.

Som jag konstaterade i min interpellation
är bekämpandet av brott, som
innebär hot mot eller fullbordat våldförande
av enskilda personer på allmänna
platser liksom i samhället i övrigt,
en fråga om personaltillgång men
också om disposition av befintliga per -

Tisdagen den 25 november 1969 Nr 38

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga säkerheten på allmänna
platser, m m.

sonalresurser. Klart är att ökade ansträngningar
av även en rad andra samhällsorgan
än polisen är viktiga inslag
i samhällets åtgärder mot brott. Detta
har också framhållits i svaret. Men säkerligen
skulle mycket stå att vinna
med väsentligt större personalinsatser
av polisen mot den av många påtagligt
upplevda osäkerheten på allmänna platser,
något som närmast är en fråga om
personaldisposition eller -— om denna
fråga inte kan lösas på grund av raden
av anspråk på andra polisinsatser —
en fråga om ökade personalresurser.
Mot bakgrund av den nuvarande uppklaringsprocenten,
som i rikspolisstyrelsens
petita lakoniskt redovisas som
»oförändrat låg» och som sedan 1958
har legat vid genomsnittligt endast 34
procent för den totala anmälda eller
kända brottsligheten, vore det kanske
rent av samhällsekonomiskt lönande att
satsa på ytterligare upprustning av polisen,
personellt och materiellt. Jag tänker
då främst på den brottsavhållande
effekten, särskilt vad gäller impuls- och
okynnesbrott, av själva närvaron av polis,
men även på vikten av att redan
begångna brott i långt större omfattning
än för närvarande snabbt klaras
upp. Delta är en angelägenhet av stor
kriminalprofylaktisk betydelse, kanske
t. o. in. viktigare än de påföljder, som
inte sällan långt om länge ådöms den
del av lagöverträdarna, som verkligen
kommer inför domstol.

I detta sammanhang vill jag peka på
hur även lagöverträdare, som begår sina
brott på offentliga platser på grund
av otillräcklig polisbevakning endast
undantagsvis gripes i omedelbart sammanhang
med brottet — i varje fall är
detta mitt intryck — och hur de därför
i många fall hinner dra på sig eller
kanske just av antydd anledning liksom
av bara farten belastar sig med omfattande
brottslighet, innan man hinner
anträffa och lagfora dem. Nämnda förhållande,
alltså att lagöverträdare får

ett tidsmässigt stort försprång, leder uppenbarligen
till behov av mycket personalkrävande
spaningsarbete och även
till ökade svårigheter i själva utredningsarbetet,
som också kräver större
personalinsatser än om ett gripande
kunde ske genast. Härtill kommer att
polisens preventiva uppgifter eftersättes
i samma mån som den yttre bevakningen
eftersättes.

Brist på yttre polisbevakning måste
rimligen medföra större skador på egendom
och gentemot enskilda av brottslig
verksamhet än vad som vore fallet vid
en tillräcklig eller i varje fall bättre sådan
bevakning. Kostnadsökningar som
följd av ökad vikt vid förebyggande
verksamhet från polisens sida skulle
med sannolikhet på längre sikt vägas
upp av besparingar och minskade förluster
för folkhushållet genom lägre kriminalitetsfrekvens,
minskat antal trafikbrott,
minskade kostnader för sjukvård
åt misshandlade och trafikskadade
personer, minskade egendomsskador
o. s. v. Det vore säkerligen ett betydelsefullt
bidrag till diskussionen om hithörande
ting med en verklig analys av
här endast antydda ekonomiska sammanhang.
Därför vill jag fråga, om justitieministern
skulle vilja medverka till
att eu sådan analys kommer till stånd.

Utan att bortse från den stora vikten
av även andra samhällsåtgärder har
rikspolischefen i ett anförande så sent
som den 3 oktober i år i följande ord
utvecklat sin syn på betydelsen av en
effektiv polisverksamhet:

»Nyligen har frågan ställts: Behöver
vi flera poliser? Från vår sida har vi
svarat obetingat ja, därför att vi ser
att det finns möjligheter att skapa ökad
säkerhet, skapa ökat skydd för den enskilda
människan, att det finns möjligheter
att minska antalet trafikoffer, att
minska mänskligt lidande och därjämte
■— vilket kanske är en andrahandsfråga
— att minska samhällets kostnader på
en rad andra områden såsom t. ex. i

16 Nr 38 Tisdagen den 25 november 1969

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga säkerheten på allmänna
platser, m m.

fråga om rättsväsende och kriminalvård,
sjukvård, rehabiliteringsvård osv.

Behövs det fler poliser? Ja, skall det
vara möjligt att ge människor tillfredsställande
trygghet på gator och torg,
i hemmet, ute på vägarna, då krävs
det också flera poliser. Kraven på sådan
ökad trygghet blir allt starkare inte
bara från dem som bär ansvaret för
polisens verksamhet utan i allt högre
grad från allt fler kommuner över hela
landet. Det är de förtroendevalda representanterna
ute i våra kommuner som
hyser allt större oro, det är de som möter
de enskilda människornas problem,
det är de som med allt större kraft säger
ifrån.»

Så långt rikspolischefen.

Nu säger justitieministern med största
rätt att polisen har upprustats. Det
rör sig av interpellationssvaret att döma
om en ökning med cirka 1 600 man under
budgetåren efter polisens förstatligande.
Allmänheten har kanske inte
märkt så mycket av denna ökning utan
anser väl fortfarande — i vissa fall
kanske av bitter erfarenhet men i andra
mera oövertänkt och därför orättvist
— att det gamla talesättet alltjämt
gäller: När polisen bäst behövs är den
inte närvarande.

Om personalökningarna just inte
märkts utåt, bör man erinra sig att samhället
befinner sig i mycket snabb förvandling
genom ökad tätortsbebyggelse
och därmed ökade konfliktanledningar
och nya friktioner. Härtill kommer den
växande trafiken, där kraven på polisiär
verksamhet — kanske särskilt just
bevakningsverksamhet — ständigt ökar.
En betydande del av personalökningen
eller cirka 600 man har också så att
säga »ätits upp» av arbetstidsförkortningen.
Denna del av personalökningen
medför alltså inga ökade arbetsinsatser.
Ambassadbevakningen har som bekant
också tagit en hel del personal i
anspråk -— cirka 175 man. Även om
bevakningsbolaget tar över denna be -

vakning, torde polisens medverkan inte
kunna helt slopas. Detsamma gäller det
i och för sig värdefulla framsteget med
det snart färdiga systemet för TV-bevakning
av vissa större T-banestationer
i Stockholm; i varje fall tills vidare rör
det sig endast om några av de större
av dessa stationer. Det behövs alltjämt,
även med TV-bevakning, en inte obetydlig
och på grund av bannätets tillväxt
kanske t. o. in. ökad grupp polispersonal
för den direkta övervakningen
av förhållandena på T-banestationerna
och f. ö. även i T-banetågen, som ingen
TV-kamera kan nå.

Termen »bevakning» för mig naturligen
över till att litet ytterligare utveckla
en här förut något berörd, mera
principiell aspekt på den problematik
jag dragit upp i interpellationen. Jag
tänker på den preventiva sidan av polisverksamheten.
Hur skall medborgarnas
känsla av ett fortlöpande skydd
kring sina rimliga och högst legitima
intressen kunna upprätthållas? I varje
fall bör väl detta skydd lämnas i väntan
på det nya samhälle, där — som
vissa bedömare påstått —■ intressekonflikterna
är få eller rent av definitivt
borta. Några deltagare i en debatt nyligen,
anordnad av Svenska polisförbundet,
pekade nämligen just på detta
konfliktfria framtidssamhälle och menade
att även polisen borde vara en
mycket verksam part i arbetet på att
skapa detta lyckorike -— hur det nu
skall gå till!

Statsrådet Lidbom är ju mera realistisk
och formulerade vid samma debatt
polisens uppgift i det moderna demokratiska
samhället på följande sätt:
»Vår polis är en medborgerlig serviceorganisation,
integrerad i det svenska
samhällsmaskineriet och med huvuduppgift
att förebygga brott och att
avlägsna konfliktrisker medborgarna
emellan.» Jag utgår från att detta pressreferat
är korrekt. Jag kan också helt
ansluta mig till denna formulering av

Tisdagen den 25 november 1969

Nr 38

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga säkerheten på allmänna

platser, m m.

polisverksamhetens karaktär och uppgift.

Men det är nog tyvärr så, att tyngdpunkten
i polisens arbete i stort sett
inte ligger på de preventiva insatserna:
att förebygga brott. Det är som ett polisbefäl
sagt — jag har visst citerat honom
en gång tidigare här i kammaren:
»Vi är inte längre polis, det är allmänheten.
Vi hinner inte med att klara upp
ens det som vi får underrättelse om.»
Det är det här antydda förhållandet
som skapar känslan av otrygghet hos
en del — kanske en växande del — av
allmänheten.

En av anledningarna till uttunningen
av polispersonal för direkt bevakningsoch
skyddstjänst, d. v. s. brottspreventiva
funktioner, måste väl till viss de!
hänga samman med aktionen mot narkotikabrottsligheten?
Personal till denna
ytterst angelägna aktion skaffades
inte genom nya tjänster utan huvudsakligen
genom omdisponering av personal
på mellan 600 och 700 man, en i
och för sig fullt riktig åtgärd i det
trängda läge som det var och alltjämt
är fråga om. Men denna åtgärd måste
väl ha haft den avigsidan med sig att
andra, enligt min bedömning viktiga
polisuppgifter —- t. ex. just den yttre
bevakningen — måste ges en lägre prioritet
eller till viss del eftersättas? Då
narkotikakriminaliteten inte tycks visa
någon verkligt stabil minskning och
anspråken på bättre yttre polisbevakning
på längre sikt inte torde kunna
avvisas, måste tydligen redan av antydda
skäl en inte oväsentlig personalökning
ske.

För personalökning talar också det
visserligen minskade men alltjämt omfattande
övertidsarbetet, som rimligen
måste bringas att ytterligare minska.
Jag tror att justitieministern så som tidigare
verksam inom TCO har särskilda
förutsättningar att fullt ut förstå hur
betänkligt det ändå är ur personalvårdssynpunkt
med ett omfattande och

ihållande övertidsarbete inom en stor
personalgrupp med ömtåliga uppgifter
i direkt kontakt med allmänheten. På
längre sikt får det väl anses vara direkt
olämpligt med en övertid på som t. ex.
för år 1968, över 2 miljoner arbetstimmar,
även om insatserna bakom dessa
timmar i och för sig är värda all uppskattning
av oss övriga medborgare.

Det kan väl knappast mot denna bakgrund
finnas riktigt samma förutsättningar
som tidigare år för att vi skall
få se en upprepning av den kraftiga
reduktionen i tre steg av polisens anslagsäskanden:
först väl övervägda anspråk
av polischefer och länsstyrelser
i storleksordningen 2 300—2 500 nya
tjänster, sedan en väsentlig minskning
av vad som sålunda begärts och ofta
vitsordats såsom fullt rimliga behov
t. o. m. i rikspolisstyrelsens äskanden
och slutligen en ytterligare kraftig
minskning inom departementet av antalet
begärda nya tjänster. I år begär
länsstyrelserna 2 258 nya tjänster, medan
rikspolisstyrelsen anser sig nödsakad
att stanna vid 777 polismanstjänster
och 200 tjänster för kontorspersonal.
Liknande stora prutningar förekommer
väl knappast på andra områden
inom den statliga verksamheten.

Jag är övertygad om, herr talman, att
justitieministern helt allmänt delar min
uppfattning om behovet av bättre polisiärt
bistånd åt medborgarna genom
bättre bevakning av allmänna platser
av olika slag; jag tolkar en passus i
interpellationssvaret om ökad spaning
på det sättet. Om andra viktiga polisuppgifter
hindrar omdisponering av befintlig
personal för att tillgodose behovet
av bättre yttre bevakning än för
närvarande, är statsrådet då villig att
väga in hela detta behov, då frågan om
polisens personalresurser för nästa
budgetår nu skall prövas?

Jag är fullt på det klara med att det
i år i motsats till förra året vid en ökning
av antalet polistjänster föreligger

Nr 38

Tisdagen den 25 november 1969

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga säkerheten på allmänna

platser, m m.

ett visst rekryteringsproblem. Detta
tycks dock främst gälla högre befälstjänster.
Utbildningsproblemen synes i
varje fall vara möjliga att tillfredsställande
lösa vid en personalökning enligt
rikspolisstyrelsens förslag.

Slutligen skulle jag gärna vilja veta
luir långt de förnyade och i svaret berörda
ansträngningarna fortskridit i
syfte att föra över uppgifter av ickepolisiär
karaktär att lösas av annan
personal än polispersonal. Enligt uppgift
skulle det finnas utsikt att på denna
väg frigöra inte mindre än omkring
600 man, som skulle kunna sättas in i
polisiär verksamhet i egentlig mening.

Kompletteringar med ytterligare teknisk
utrustning är givetvis välkomna.
Vissa apparater — bilar, båtar, helikoptrar
— sköter sig dock inte själva.
Man får för övrigt inte överskatta tekniska
utrustningars betydelse, då det
gäller att få till stånd en mer preventiv
inriktning av polisverksamheten genom
starkare närbevakning av gator, torg
och andra offentliga platser.

Jag skulle sätta stort värde på att få
höra hur justitieministern mera konkret
än vad som framgått av svaret ser
på möjligheterna att frigöra — och
eventuellt öka — polispersonal att sättas
in på förstärkning av den enskildes
skydd och ökning av medborgarnas
känsla av säkerhet, speciellt på offentliga
platser i de större städerna. Jag
avser då givetvis inte att justitieministern
nu skulle redovisa någonting från
budgetbehandlingen rörande polisens
äskanden.

Herr RINGABY (m):

Herr tahnan! Även jag vill på övligt
sätt tacka justitieministern för svaret.

Jag är, herr justitieminister, den förste
att erkänna att brottsligheten är ett
svårt och komplicerat problem som
man brottas med i många länder. Vi
kan i dag läsa i pressen om den oroande
uvecklingen i USA, där en utred -

ning visar att folk i framtiden kanske
får bo i skottsäkra hus för att skydda
sig mot brottslingar. Men även här i
Sverige börjar människorna, särskilt
äldre personer som känner sin säkerhet
hotad, att försvara sig själva med batonger
och t. o. in. med vapen, vilket
häromdagen hände med dödlig utgång.
En utveckling mot ökat och hårdare
självförsvar skulle vara tragisk och farlig;
samhället måste skärpa sig för att
kunna ge medborgarna bättre skydd
mot våldet.

Det är naturligtvis också oroande att
70—80 procent av alla brottslingar kan
räkna med att inte bli ertappade och
lagförda — på den punkten måste det
bli en förbättring. Vi vet för litet om
brottsorsakerna, sägs det från många
håll. Ja, vad vet vi om bakgrunden till
den tonårsliga som stal 75 bilar och
brände upp 7 bara för att det var trist
i förorten och för att försäkringsbolaget
ändå betalade skadorna? Vad vet
vi om de ungdomars bakgrund som
utan orsak misshandlade en för dem
helt obekant blind man och dennes
handikappade hustru? Vad vet vi om
dessa marodörers bevekelsegrunder?
Men framför allt, vad gör man för att
försöka återanpassa dem till ett normalt
liv? Blir de bättre efter en vistelse i
ödsliga fängelsekorridorer eller på en
öppen anstalt bland likasinnade utan
egentlig undervisning och behandling i
återanpassande syfte? Frågorna kan
ställas.

Jag tror att det på detta område finns
ett hav av outnyttjade möjligheter att
ösa ur. Den nuvarande kriminalvården
har kanske stelnat i gamla former. Nya
vägar måste prövas, men jag vill starkt
understryka att jag inte tror på KRUM:s
verksamhet. KRUM talar nästan enbart
om humanisering, men det är viktigare
med en effektiv behandling och undervisning
i frågor som gäller mänskligt
hänsynstagande, lojalitet m. m. Samhällets
korrektiv kan med fördel för de

Tisdagen den 25 november 1969 Nr 38

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga säkerheten på allmänna
platser, m m.

unga förstagångsförbrytarna bestå i
lcorttidsarrest eller arbete som ett medel
att till någon del ersätta skador som
åstadkommits. För allmänfarliga förbrytare
måste alltid finnas säkra fängelser.

Får jag, herr statsråd, i vår strävan
att finna orsakerna till brottsligheten
nämna några saker som enligt min
mening har stor betydelse och som
alltför sällan debatteras. Jag skall göra
det med anledning av herr Geijers
svar, vari det heter att utom rent polisiära
åtgärder måste man också vidta
allmänt förebyggande åtgärder, skapa
gynnsammare betingelser för barn, ungdom
och föräldrar i samhällsmiljön, i
uppfostringsmiljön i hemmen och i
skolan.

Jag delar helt statsrådets uppfattning,
men vi får inte glömma en i detta
sammanhang oerhört viktig räcka av
faktorer. Jag skulle vilja sammanfatta
dessa påverkande brottsfaktorer under
rubriken »den allmänna samhällsattityden».

Vi liar utan tvivel kommit in i en
period av dekadans och normlöshet
på många områden, ett slags anpassning
till och accepterande av avvikande
beteenden i stället för motåtgärder.
Butiksstölder legaliseras mer eller mindre
öppet i en stor del av massmedierna
medan affärsinnehavaren i stället föreslås
bli åtalad, eftersom hans varor
frestar folk att stjäla — alltså ett slags
perverterat åtalsförfarande.

Butikssnattare har ofta kvällspressens
sympatier. I TV har, såsom vi vet,
en kvinnlig juridikstuderande förklarat
att den yngling som inte har någon bil
bara borde gå ut på gatan och ta en.
Fn rektor som sitter på en uppmärksammad
post i samhället och som har en
hög akademisk examen har på bästa
TV-tid förklarat, att tjuvarna är samhällsnyttiga
och borde få pension av
skattebetalarna efter väl utförda stölder.

Man kan rycka på axlarna åt sådana

företeelser, men det vore fel. Personer
med labila karaktärsegenskaper eller
dåliga anlag blir helt visst påverkade
i fel riktning av sådana uttalanden,
som direkt saboterar ansvarskännande
människors arbete för laglydnad. Här
nämnda exempel är bara några av numera
mycket vanliga angrepp som vi
upplever i demokratins hjärtpunkt.
Unga människor har, herr justitieminister,
sannerligen redan förut tillräckligt
många frestelser i vårt samhälle
utan att också behöva direkt animeras
till våld och brott i olika sammanhang.
Kvällspressen har härvidlag med sin
stora spridning ett oerhört ansvar.

Vi måste alla följa vissa demokratiska
spelregler, om samlevnaden människor
emellan över huvud taget skall
bli uthärdlig. Skribenten Allan Fagerström
har i Aftonbladet utvecklat sina
tankar om våra demokratiska spelregler
på följande sätt: »Varför inte ifrågasätta
dem? Är det så rysligt fel när folk
mördar en professor med illegala vapen
i en film? Jag menar nog att det är
tillåtet. Jag menar faktiskt att det kan
etiskt motiveras att politiker och finansmän,
d. v. s. det obeskrivliga byke som
formar våra mänskliga liv, bör attackeras
under bältet. Följer vi spelreglerna,
så trillar de aldrig dit på en knock out.»
Slut på citatet i Aftonbladet — eller
kanske rättare med hänsyn till citatets
innehåll »Skymningsbladet».

Detta är en våldsmentalitet, herr
statsråd, som har sitt ursprung i Tredje
riket. Vilket byke av politiker och finansmän,
som formar våra liv, avses
i citatet? Är det finansminister Sträng
och justitieminister Geijer eller är det
några andra? Klarare argument för våld
kan över huvud taget inte presteras.

Även idrotten har problem med spelreglerna.
Jag citerar i detta sammanhang
Torsten Tegnér i Idrottsbladet,
som där skrivit följande: »I dag framstår
våldet för att inte säga övervåldet,
busigheten, sluggerfasonerna, misshan -

20 Nr 38 Tisdagen den 25 november 1969

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga säkerheten på allmänna
platser, m m.

deln, kriminaliteten som tidens kanske
allra största onda.» I fortsättningen omtalar
han att idrottsrörelsen skärpt
straffen mot våldsmentaliteten på ishockeybanorna
och fotbollsplanerna
med påtagligt gott resulat. Har herr
Geijer övervägt några liknande åtgärder
mot våldsmentaliteten i parker och
på tunnelbanestationer? Forskare vid
Karolinska sjukhuset skall nu försöka
utröna hur barn påverkas av våldet i
TV. Somliga uppmanar till våld och
brottslighet medan andra får försöka
klara konsekvenserna av detta.

Jag vill här åter anknyta till den del
av justitieministerns svar, där han talar
om strävandena till »integration och
samverkan av insatserna från de många
skilda myndigheter och organ som berörs
av frågor om motverkande av barns
och ungdoms anpassningsstörningar».
Härmed avses alltså att vi skall agera
över hela fältet. Anser statsrådet i likhet
med mig att alla krafter i samhället
i denna fråga måste arbeta entydigt i
samma riktning för att vi skall kunna
nå resultat?

Det finns gott om våld och många
brottsförsvarare i våra dagar, och om
inte ungdomens sinnen avtrubbades
eller negativt påverkades av detta vore
de inte fråga om människor utan om
robotar.

Många undrar också varför Aktuellt
i TV nästan bara består av våld, krig
och olyckor. Nog finns det väl några
roliga saker ibland att visa? Förvisso
är världen fylld av brutalitet, men man
har en känsla av att glada nyheter får
stå tillbaka för våldsamma. Samma sak
är det många gånger med teater, film
och böcker. De innehåller mest våld,
pornografi och svordomar. Jag såg
häromdagen teaterstycket »Stjäl litet
mindre». I sin svenska översättning hade
det fått ungefär 20 svordomar i minuten
upprabblade bland likkistor. Jag
var uttröttad efter första akten. Det vi
ser, hör och läser påverkar självklart

allt vårt handlande. Vi har läst i pressen
att televerket har blivit av med
200 000 dialogtelefoner, men ingen av
berörda parter har reagerat eller krävt
åtgärder. Jag menar att allt detta blir
en »dragning» mot brott, som inte kan
motverkas enbart med ändringar i
brottsbalken.

Herr talman! Till slut skall jag liksom
brottslingen återvända till utgångspunkten
och upprepa att detta är ett
svårt och komplicerat problem. Men
det finns mycket att göra, och det föreligger
stora brister — för att inte säga
egendomligheter — i samhällets egen
attityd till brottsligheten, vilket jag här
har försökt exemplifiera. Jag tror inte
att något parti ensamt kan komma till
rätta med dessa problem. Därför vill
jag avsluta mitt anförande med att hänvisa
till onsdagens stora debatt om
brottsligheten och än en gång beklaga,
att regeringen i denna opolitiska fråga
tillbakavisar ett samarbete med hela
den borgerliga oppositionen i syfte att
förbättra laglydnaden. Jag beklagar detta,
som sagt, herr talman. Jag tackar
återigen för svaret på min interpellation.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Också jag vill inleda
mitt anförande med att tacka statsrådet
för interpellationssvaret.

Justitieministern uppehåller sig vid
brottsstatistiken och nämner siffran 6
procent per år såsom ett mått på brottslighetens
ogynnsamma utveckling under
en serie år från 1961 till 1967. Men
utvecklingen blir ju ännu ogynnsammare
om år 1968 tas med. Mellan 1967
och detta år ökade antalet kända brott
med drygt 12,5 procent.

En jämförelse av den preliminära
statistiken mellan de första halvåren
1968 och 1969 ger en något annan bild
— en något ljusare bild, om man så vill,
vilket tidigare har påpekats av herr

Tisdagen den 25 november 1969 Nr 38

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga säkerheten på allmänna
platser, m m.

Wiklund — även om brottsligheten har
en skrämmande omfattning i alla fall.

En minskning av brottsligheten med
drygt 6 procent kan noteras. Orsaken
till denna minskning tolkas av rikspolisstyrelsen
i årets petita på det av
justitieministern antydda sättet, nämligen
att de ingripanden som har gjorts
mot langarna och andra narkotikabrottslingar
såsom bieffekt har medfört
en minskning även av de s. k. narkotikasmittade
brotten. Det är således
alldeles riktigt att den samlade brottsligheten
statistiskt sett har minskat,
vilket säkert speglar utvecklingen så
långt på ett riktigt sätt. Bryter man
emellertid ut den grövre brottsligheten
— sådana brott som kränker den personliga
integriteten på ett vådligt sätt
—- finner man att antalet sådana brott
inte har minskat. Statistiskt sett har
detta verkat återhållande på den i övrigt
glädjande utvecklingen.

Om vi ser till den av mig nyss nämnda
preliminärstatistiken, finner vi att
antalet misshandelsbrott har ökat från
första halvåret 1968 till första halvåret
1969 med 798 fall, eller från 6 951 till

7 749. Det motsvarar en ökning med
11,5 procent, med andra ord en kraftig
avvikelse från den samlade tendensen.
De grova brott som har upptäckts har
till antalet fördubblats på tio år, från

8 000 till 16 000. Det gäller mord, dråp
och misshandel. Att dessa brott fortsätter
att öka i omfattning ger, som
nämnts, anledning till bekymmer.

Justitieministern anför att jag gjort
gällande att grövre våldsbrott av ungdomar
mot äldre har ökat — underförstått
att jag därmed har försyndat mig
medelst slarvig tolkning av brottsstatistiken.
På den punkten har justitieministern
tydligen inte förstått innebörden
av interpellationen. Poängen i
min fråga var nu inte huruvida ungdomsbrottslighet,
riktad mot äldre personer
ökat eller minskat med något tiotal
fall, utan frågan gällde hur man

skall komma till rätta med den allt
grövre anda som präglar ungdomsbrottsligheten.
I det sammanhanget har
säkert inte bara Stockholmspolisen
utan också Göteborgspolisen och
Malmöpolisen en hel del att berätta och
förresten också många andra polisdistrikt
i landet.

Tidningarna ger, som tidigare
nämnts, dagligen belägg för den tilltagande
brutaliseringen av våldsbrotten.
Cynismen kommer särskilt till uttryck
när våldsmetoderna riktar sig mot
värnlösa varelser. Några tidningsrubriker
från oktober: »Berusade 18-åringar
slog ihjäl åldring», »Yngling dräpte åldring
med skiftnyckel», »Dödade pensionär
med kvast». »Lördagskvällens åldringsöverfall
det fjärde på kort tid»,
skriver en Göteborgstidning.

Det är inte bara det att många av
misshandelsbrotten begås av unga människor
mot gamla och försvarslösa. Man
brukar ju söka efter ett motiv när ett
brott har begåtts. I dessa fall är motiven
så lättvindiga att offren tydligen
inte betraktas som mänskliga varelser
eller ens som djur. Att »slå ner en gubbe
för att visa att man vågar» är ett motiv
som för inte så länge sedan anfördes
av ett par unga pojkar i samband med
att de slagit ihjäl en fredligt promenerande
åldring. Irritation över att inte
oemotsagda få okväda en pensionerad
man ledde ett annat par ynglingar till
att bestialiskt slå ihjäl denne man. Han
försökte nämligen vänligt tillrättavisa
dem men fick bittert sona sitt tilltag.

Att gamla ensamma människor rånas
av ungdomar och därvid misshandlas
på ett enligt mitt förmenande fruktansvärt
sätt är något så pass alldagligt att
t. ex. radio och TV inte så ofta tar upp
sådana saker numera. De har inte så
stort nyhetsvärde längre. Ett sådant
faktum är talande. Det tyder alldeles
klart på att den förråade brottsligheten
alltmer griper omkring sig, inte
minst bland ungdomen.

Nr 38

Tisdagen den 25 november 1969

Svar på interpellationer ang. åtgärder för

platser, m m.

Det är inte nog med att den grova
brottsligheten utvecklas på ett uppseendeväckande
sätt. Därtill kommer att
lagen inte alltid ger skydd till den som
vill försvara sig. Det ligger nära till
hands att här ta det aktuella exemplet
med sjukpensionären, 65 åringen som
värjde sig med en ölflaska mot en inbrottstjuv
och fick en månad ovillkorligt
för misshandel, under det att tjuven
gick fri därför att han till följd av smällen
med flaskan förhindrades att ta något.

Jag kan försäkra att de gamla plågas
av ett par besvärande omständigheter,
nämligen dels ensamheten, dels rädslan.
De gör vad de kan för att klara sig.

Jag talade med en järnhandlare i
Malmö häromdagen, och han sade att
han nu säljer säkerhetskedjor »på löpande
band». I första hand är det handikappade
och åldringar som förser
sig, omtalade han vidare.

Det är svårt att bestrida att de äldre
ur många synpunkter är en eftersatt
och undervärderad grupp i vårt moderna
samhälle. När nu dessa äldre,
som ju arbetat mest, har fått minst av
välfärdskakan — ty så är det ju — borde
samhället i varje fall kunna ge dem
skydd, så att de får behålla liv och lem
och den lilla egendom de till äventyrs
har kvar. De måste få räkna med myndigheternas
aktiva och osparade stöd
åtminstone i detta avseende. För att de
skall få detta stöd krävs resurser.

Justitieministern framhåller att det
sedan den 1 januari 1965 har skett en
kraftig upprustning av polisväsendet
med 1 600 nya tjänster och materiel för
120 miljoner kronor. Jag tror inte polisväsendet
självt delar justitieministerns
uppfattning om hur förträfflig anslagstilldelningen
är. Den borgerliga oppositionen
gör det definitivt inte.

I förra årets petita begärdes till den
lokala polisorganisationen ytterligare
238,6 miljoner kronor för att klara förvaltningskostnaderna.
Regeringen pru -

att trygga säkerheten på allmänna

tade ner äskandet med hela 27 miljoner
kronor, d. v. s. drygt 11 procent. Till
utrustning begärde man vidare 17,3
miljoner kronor; regeringen prutade
ner med 3,6 miljoner kronor till 13,7,
d. v. s. 21 procent. Låt oss se på polisens
äskanden om medel till inköp, underhåll
och drift av fordon. Där begärde
man 53,8 miljoner kronor men fick 36,8;
regeringen prutade 17 miljoner, d. v. s.
en nedskärning med nära 32 procent.

Vad gäller personalen vill jag repetera
det som tidigare nämnts. Beträffande
anslaget till personal vid den lokala
polisorganisationen tog regeringen
i ordentligt. Där prutade regeringen
bort mer än 50 procent, 51,5 procent
närmare bestämt, av den äskade styrkan
på 970 personer — det blev 470
tjänster kvar. Trots detta menar justitieministern
att polisen fått »kraftiga
förstärkningar» i personal och utrustning
under senare år. Inom den borgerliga
oppositionen ställer vi oss som sagt
tveksamma till de antydda »kraftiga
förstärkningarna». I januari begärde vi
ytterligare 210 tjänster och ytterligare
10 miljoner kronor, men den socialistiska
majoriteten i riksdagen var mer
intresserad av att blint rätta sig efter
sina systrar och bröder i regeringen än
att ge bl. a. äldre människor ett bättre
polisskydd. Mot bakgrund av justitieministerns
klara överskattning av omfattningen
av de polisiära resursförstärkningarna
har man all anledning
att hysa en viss fruktan för framtiden.

Det är vidare anmärkningsvärt att justitieministern
i sitt svar här i dag säger
att polisen avser att utvidga spaningsverksamheten
till att omfatta även
annan brottslighet än narkotikabrottslighet.
Detta framföres utan vidare
kommentar. Att polisen gör vad på den
ankommer — ja, mycket mer än vad
den mänskligt att döma borde orka med
— är ingen hemlighet. Jag skulle vilja
uppmana justitieministern att se till att
polisen får ekonomiska möjligheter att

Tisdagen den 25 november 1969 Nr 38

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga säkerheten på allmänna
platser, m m.

verkligen utvidga sin spaningsverksamhet.
Det är ju det som är den springande
punkten.

I det sammanhanget vill jag erinra
om att polisens specialaktion mot narkotikabrottsligheten
skedde på polisens
eget initiativ, vilket togs redan tidigt
hösten 1968. Det var polismyndigheterna
som långt om länge i slutet av föregående
år lyckades få upp regeringens
ögon. Det är också värt att påpeka att
hela denna narkotikaaktion, som polisen
skött så föredömligt, endast kunnat
ske genom radikala omfördelningar
av resurserna. Därigenom har naturligt
nog en del annan polisiär verksamhet
blivit eftersatt. Det är nu regeringen
som har ansvaret för att denna verksamhet
kan återupptas i normal omfattning
under bibehållande av den organisation
som satts in mot narkotikabrottsligheten.

Justitieministern tar i sitt svar upp
frågan hur man skall komma till rätta
med ungdomsbrottsligheten och talar
om förebyggande åtgärder eller ordagrant
»åtgärder på ett allmänt förebyggande
plan för att skapa generellt gynnsammare
betingelser för barn, ungdom
och föräldrar i samhällsmiljön i sin
helhet och i uppfostringsmiljön i hem
och skola». När det gäller skolmiljön
vill jag nämna att den nya skoldemokratidriven
tycks ha medfört att många
elever betraktar det som alltmer självklart
att man skall kunna tilltala en
lärare med det målande uttrycket
»gubbjävel», för att ta ett exempel. Vilken
uppfattning får man, när man synar
SECO:s indoktrineringskampanj i
sömmarna? Jag är säker på att det finns
andra medlemmar av denna kammare
som vill ta upp den frågan och jag lämnar
den därför.

Jag menar självfallet att skolan kan
bli ett viktigt instrument när det gäller
profylax i dessa sammanhang, men
då måste skolan också få rätt att bedriva
den sociala fostran som dess mål -

sättning anger. När alla normer skall
sättas i fråga är det emellertid inte lätt
att inplanta ens de mest elementära
demokratiska värderingar -— hänsyn
till andra, hänsyn särskilt till de värnlösa.

Massmedia har ett visst ansvar när
det gäller samhällsmiljön. De brutala
yttringar som förekommer i vissa televisionsprogram
kan inte sägas vara direkt
gynnsamma för samhällsmiljön,
inte heller exponerandet av omåttlig
spritförtäring. Whisky och våld har blivit
ett begrepp.

I rättvisans namn skall dock erkännas
att TV under senare år tonat ner
våldet en aning. Där avviker min mening
något från herr Ringabys.

Men, lierr justitieminister, slå upp
en kvällstidning och läs biografannonserna!
Ta gärna en Stockholmstidning!
Ta en film i högen -— »Fixaren» eller
»Den djävulska hämnaren» eller varför
inte »Det vilda gänget» — den verkar
rätt ofarlig! Gå och se den! Det är ett
grovt orgiastiskt mördande från början
till slut.

Filmskaparna frossar i att återge de
mest brutala scenerna i s. k. slow motion,
så att man i ultrarapid skall få
se hur gevärskulor och kulsprutekulor
går in på ena sidan av kroppen och
ut på den andra, så att en blodkaskad
sprutar fram. Ultrarapid! Man skall
kunna se och avnjuta allt. Sådana filmer
ses huvudsakligen av ungdomar.

Jag tycker att det vore angeläget att
uppmärksamma även den sidan av samhällsmiljön.
Skulle justitieministern vilja
åta sig det otacksamma uppdraget att
plöja i den djungeln?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Först vill jag säga några
ord till herr Wiklund i Stockholm.
Han uppehöll sig dels vid behovet av
ökade personella insatser från polisens

24 Nr 38 Tisdagen den 25 november 1969

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga säkerheten på allmänna
platser, m m.

sida och dels vid behovet av ökade materiella
insatser.

Som herr Wiklund själv nämnde är
det knappast möjligt att i detta sammanhang
ange vad som kan tänkas bli
resultatet av de framställningar som
gjorts för nästa budgetår från rikspolisstyrelsens
sida.

När det gäller de ökade materiella
insatserna tycker jag att man skall ta
fasta på att mycket kraftiga insatser
på detta område indirekt har den betydelsen,
att de i viss utsträckning ersätter
behovet av ökade personella insatser.

Jag vill exemplifiera detta. För närvarande
pågår uppbyggnad av ett radiosystem,
system 70, som kommer att ge
polisen ett radiosambandssystem av
mycket hög klass. Riksdagen har hittills
beviljat 20 miljoner kronor för detta
ändamål. För att systemet skall kunna
byggas ut enligt rikspolisstyrelsens
planer föreligger behov av ytterligare
medel för de två närmaste budgetåren.
Fullt utbyggt kommer system 70 att omfatta
210 basstationer, 3 500 bil-, motorcykel-,
båt- och helikopterburna stationer
samt mer än 3 000 bärbara stationer.
En målsättning är att varje polisman
på fältet skall stå i radiokontakt
med sin ledning. Utbyggnaden av radiosystemet
kommer att ske successivt. Delar
kan tas i bruk hösten 1970 och
systemet beräknas vara fullt utbyggt
under år 1972.

I förening med det omfattande datasystem
som är under uppbyggnad kommer
system 70 att avsevärt förbättra polisens
möjligheter till snabba ingripanden
och till bättre service åt allmänheten.

Ett annat tekniskt hjälpmedel som
gör det möjligt att utnyttja tillgängliga
resurser på bästa sätt är den information
om tid och plats inom ett distrikt
för vissa typer av brott, som kan erhållas
ur ett datasystem som nyligen
har tagits i bruk. Vidare har jag i mitt

första anförande nämnt att en ledningscentral
för Stockholmspolisen är under
uppbyggnad. Hittills bär för detta ändamål
anvisats 500 000 kronor, och rikspolisstyrelsen
begär i sina anslagsäskanden
medel för fortsatt upprustning
bl. a. av ledningscentralen i Stockholm.
Inflyttning i den nya ledningscentralen
beräknas ske under nästa år. Denna
central kommer att skapa bättre kommunikationer
för polisen och medföra
snabbare ingripanden vid behov och således
effektivare metoder för bekämpningen
av brottsligheten.

Sedan ställde herr Wiklund i Stockholm
en direkt fråga till mig. Han frågade
om jag var intresserad av att verka
för en bättre analys av sammanhangen
mellan, förmodar jag, ungdomsbrottsligheten
och de problem vi här diskuterar.
Den saken är vi givetvis alla intresserade
av. Jag kan också hålla med
herr Wiklund om att vi fortfarande vet
alltför litet om brottslighetens orsaker
och att här finns utrymme för betydande
forskningsinsatser. Men det är
helt säkert inte ett arbete på kort sikt
att där komma fram till några resultat
som kan ge oss den ledning vi i det
fallet behöver. Vi har ju inte heller tidigare
saknat vetenskapliga undersökningar
och försök till analyser.

Både herr Ringaby och herr Wiklund
i Stockholm har framhållit som ett beklagligt
faktum att våldsbrotten har
ökat även under innevarande år. Då
kan man emellertid peka på —- och
där vänder jag mig särskilt till herr
Ringaby -—- att uppklaringsprocenten,
som enligt herr Ringaby allmänt sett
vore låg, i varje fall när det gäller våldsbrotten
är hög. Jag nämnde i mitt första
anförande att den ligger vid 80 procent.
Det är ju ändå värdefullt och
glädjande att vi när det gäller den typ
av brott som riktar sig mot person tydligen
har större möjligheter och resurser
att klara upp de brotten.

Sedan noterade jag också att herr

Tisdagen den 25 november 1969

Nr 38

Svar på interpellationer ang. åtgärder
platser, in m.

Ringaby liksom jag framhöll att det
inte räcker med brottsbalkens bestämmelser.
Där är vi tydligen eniga. Men
när det gäller analysen av hur vi skall
kunna med andra åtgärder komma till
rätta med ungdomsbrottsligheten tror
jag inte att vi är särskilt ense. Det är
möjligt att vi har olika grundvärderingar
beträffande ungdomens attityder i
dag. Jag anser att vi inte får döma efter
enstaka överilade uttryck och enskilda
fall, som kan tyda på asocialitet
och råhet. Enligt min uppfattning
kan vi ändå räkna med att det hos ungdomen
i grunden finns en starkt positiv
inställning till samhället liksom även
hos ungdomsorganisationerna. Den inställningen
tror jag finns i en utsträckning
som gör att vi med större tillförsikt
än herr Ringaby här givit uttryck
åt kan se framtiden an. Vi bör, menar
jag, ta fasta på de möjligheter som finns
att i dessa frågor knyta an till ungdomsorganisationerna.

När det sedan gäller frågan om andra
åtgärder än de direkt brottsbekämpande
vänder jag mig till herr Werner.
Det är möjligt att jag i mitt svar inte
direkt knöt an till herr Werners påstående
att det skulle föreligga en allt
grövre anda i ungdomsbrottsligheten.
Men det beror i så fall på att jag inte
vet varpå herr Werner grundar sin
uppfattning — jag vet inte om herr
Werner har gjort några undersökningar
och studier och jämfört dagens förhållanden
i vårt land med de tidigare
förhållandena. För min egen del har
jag fått den uppfattningen, när jag läst
om förhållandena här i Sverige i gångna
tider, alt uttrycken för råhet och brutalitet
var sådana, att åtminstone den som
mera allmänintresserat studerar saken
inte kan säga att det generellt sett skulle
vara sämre ställt i dag. Detta innebär
naturligtvis inte att jag på något
sätt vill förringa eller underskatta de
fall av ungdomsbrottslighet av mycket
beklämmande art som förekommer.

för att trygga säkerheten på allmänna

Men generellt sett tror jag att herr
Werner går alldeles för långt. Jag undrar
om det inte rent av kan vara farligt
att skrämma upp våra åldringar och
handikappade genom att måla en så
svart bild av dagens situation som herr
Werner gör. Kanske gör herr Werner
detta under intryck av en viss journalistik
i vissa tidningar, och det är rätt
farligt. Herr Werner råkade också ganska
illa ut när han tog upp ett fall som''
det nyligen skrivits om i en tidning
och där en sjukpensionär skulle i nödvärn
ha slagit en inbrottstjuv i huvudet
med en flaska. Detta verkade ju
vara en mycket tråkig historia, ocli vi
i departementet lät faktiskt göra en undersökning
av hur det hela gått till.
Det visade sig att verkligheten var långtifrån
den som hade beskrivits i tidningen.
Det var inte fråga om någon
nödvärnssituation; det förelåg ett helt
annat läge, och fallet kom i en helt annan
dager vid domstolarnas behandling
av målet.

Herr Werner säger att han, av det
enkla skälet att hans parti yrkat på ännu
mera pengar, inte ger mycket för
mitt påstående att polisen fått kraftiga
förstärkningar. Men de förstärkningar
som polisen har fått och som kan rubriceras
som kraftiga blir väl inte mindre,
herr Werner, därför att det på vissa
håll yrkats på ännu kraftigare förstärkningar.
Att det på detta område liksom
på så många andra finns synnerligen
stora önskemål och behov är helt klart,
men vi har ju också alla klart för oss
att samtliga önskemål och behov inte
kan tillgodoses inom ramen för vår samhällsekonomi.

Herr talman! Mot denna bakgrund
vågar jag påstå att användningen av
personalresurserna och av de medel vi
anslår innebär att vi verkligen på effektivaste
möjliga sätt söker att inom
ramen för våra resurser komma till rätta
med de företeelser som här har behandlats.

26 Nr 38 Tisdagen den 25 november 1969

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga säkerheten på allmänna
platser, m m.

Herr BJÖRCK i Nässjö (in):

Herr talman! Frågan om brottsligheten
berör ju i högsta grad ungdomen,
och jag skall därför — helt kort — belysa
frågan ur denna aspekt.

Ett utomordentligt gott exempel har
vi i narkotikabrottsligheten. Justitieministern
säger i sitt interpellationssvar
att den landsomfattande aktionen mot
narkotikabrottsligheten har givit resultat.
Det är säkerligen riktigt och i och
för sig glädjande, men bakgrunden är
inte lika ljus. Låt mig belysa detta med
några siffror.

År 1965 greps 189 personer som misstänkta
för narkotikabrott; förra året
var det betydligt över 1 000 personer
som greps av samma anledning. År 1965
beslagtog polisen 0,3 kilo haschisch;
förra året beslagtogs över 100 kilo. Siffrorna
talar sitt klara språk, och det
råder inget som helst tvivel om att det
är ungdomen som i första hand drabbats.
Statsmakternas ingripande när det
gäller narkotika kom ju i absolut sista
sekunden, sedan bl. a. en rad frivilliga
organisationer — ungdomsorganisationer
inte minst — hade slagit larm och
krävt åtgärder. Då först handlade regeringen.

Jag skall inte vidare gå in på narkotikaproblematiken.
Jag bär nämligen i
en interpellation till socialministern aktualiserat
frågan och får väl därför återkomma
vid ett senare tillfälle. Däremot
kan jag inte underlåta att beröra det
som justitieministern har sagt om den
förebyggande verksamheten beträffande
ungdomsbrottsligheten. Han nämner
i detta sammanhang att det krävs »åtgärder
på ett allmänt förebyggande
plan» för att skapa gynnsammare betingelser
för uppfostringsmiljön i hem
och skola. Han talar vidare om ökade
insatser för elevvården i skolorna. Det
sistnämnda intresserar mig mycket;
herr statsrådet preciserar nämligen inte
alls hur det skall gå till. Då man med
allmänna fraser knappast löser några

problem är det angeläget att vi här får
besked om vilka åtgärder inom skolans
ram som åsyftas.

Herr Werner anknöt till detta sammanhang
och påpekade att bl. a. SECO
i den s. k. indoktrineringskampanjen
bär behandlat dessa frågor. SECO har
ju under en lång rad år erhållit ett kraftigt
stöd för sin verksamhet. Den elevvård
i skolorna som herr statsrådet talar
om har i stort sett påverkats och
utformats av önskemålen från elevorganisationen.
Just nu bedriver SECO, som
herr Werner nämnde, en landsomfattande
indoktrineringskampanj, vars mål
är att få bort alla former av indoktrinering
i skolorna, vad nu detta kan
syfta på. I stället rekommenderar man
eleverna att vända blicken mot tänkare
som Marx, Lin Piao, Mao Tsetung och
C. H. Hermansson. Den ena formen av
indoktrinering skulle alltså i praktiken
utbytas mot den andra. Kampanjen
är statsunderstödd. Kampanjer av detta
slag, där revolution rekommenderas
som en metod att förbättra samhället,
kan väl knappast bidra till att genom
skolan skapa respekt för vårt rättssamhälle.

Herr talman! Jag tror inte att man
kommer till rätta med den ökade brottsligheten
bara genom att i alla lägen ropa
på polis, men jag vänder mig bestämt
mot de människor — och de är
många bl. a. inom herr statsrådets parti
— som hånfullt beskyller vederbörande
för att vara reaktionär etc., om
han vill ge polisen erforderliga resurser
att klara sina uppgifter. Det glöms
alltför ofta bort i debatten om brottsligheten
att det finns en annan part
utöver brottslingen som drabbas, nämligen
målsägaren. En stor del av den
kriminalvårdsdebatt som vi har haft
i vårt land har ensidigt koncentrerats
på brottslingens egen situation, men det
kalla faktum är att brottsligheten i dag
drabbar de små och utsatta i samhället:
äldre och sjuka, människor som tvingas

Tisdagen den 25 november 1969 Nr 38 27

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga säkerheten på allmänna
platser, m m.

anlita offentliga kommunikationer för
att komma hem eller till sitt arbete efter
mörkrets inbrott o. s. v. Vad värre
är är att detta inte längre är ett utpräglat
storstadsproblem utan någonting som
drabbar människor i samhällen runt om
i landet, även i ganska små sådana. Det
finns inånga vittnesbörd om detta.

Nu säger herr statsrådet att polisen
har fått kraftiga förstärkningar av sin
personal under senare år. Det är utan
tvivel riktigt, men det intressanta är
hur dessa förstärkningar har kunnat
sättas in i brottsbekämpningen. Det kan
omnämnas att det förra året gick åt
125 heltidstjänster i Stockholm bara för
att klara av bevakningen av främmande
ambassader. Kostnaden för samhället
blev 4,5 miljoner kronor. Man kan
lätt föreställa sig vad det hade inneburit
om dessa resurser hade kunnat
satsas på narkotikabekämpningen. Den
1 december i fjol låg över 6 000 spaningstips
om narkotikalangare obearbetade
hos polisen enbart därför att
denna saknade personella resurser.

Herr talman! Jag delar justitieministerns
uppfattning att den bästa vägen
att komma till rätta med brottsligheten
är en kombination av olika samhällsreformer
på skilda områden. Men med
den metoden tar det tyvärr lång tid
och vi kan inte med .säkerhet uttala
oss om resultaten. De internationella
erfarenheterna på detta område är också
ganska likartade; de visar, som justitieministern
också säger i sitt interpellationssvar,
att det är en i stort sett
likformig ökning i alla industriländer.
Talet om samhällsåtgärder på sikt får
därför inte leda till att vi glömmer bort
den aktuella situationen. De skador som
kriminalitet i yngre åldersgrupper tillfogar
ungdomen kan ödelägga framtiden
för många individer.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Med anledning av justitieministerns
andra anförande, i vilket

han kompletterade sitt svar, vill jag
först uttala min uppskattning av de
rent tekniska förbättringar, som nu håller
på att byggas upp. Det nya radiosystemet
är verkligen av mycket stort
intresse. Jag har inget behov av
att nedvärdera betydelsen av denna
tekniska upprustning — även jag tror
att den kan komma att spela en stor
roll för att effektivisera polisen. Men
för att sköta den nya tekniska apparaturen
behövs naturligtvis personal, fast
jag gärna medger att tekniken kan bidra
till att minska behovet av personal, i
detta fall polispersonal på gatan —
snabbare kommunikationer är självfallet
på detta område liksom på alla andra
av stort värde. Jag lyssnade därför
med största intresse på de upplysningar
som justitieministern lämnade om den
fortsatta tekniska upprustningen.

Jag begärde egentligen ordet för att
söka klargöra vad jag menade med min
önskan om en analys av de ekonomiska
sammanhangen. Jag skulle nämligen
önska att man försökte tränga in i
sammanhanget mellan å ena sidan kostnaderna
för polisverksamheten och å
andra sidan kostnaderna för skador,
som åstadkommes genom brottsligheten.
Det är alltså en särskild del av det
kriminalpolitiska sammanhanget som
jag skulle vilja få belyst vid något lämpligt
tillfälle. Jag medger att detta kan
bli en forskningsuppgift. Jag tror att
det är viktigt att kunna visa att det
direkt lönar sig att ha en effektiv polisverksamhet.
En sådan undersökning
skulle — tror jag alltså —- kunna visa
att brottsligheten minskar med en sådan
verksamhet. Därmed måste de kostnader,
som brottsligheten drar med sig,
även minska. Undersökningen skulle
kunna visa detta och sedan kunna vidgas
till att omfatta trafikskador etc.,
som också är föremål för den polisiära
verksamheten, över huvud taget skulle
förluster som uppstår på grund av avvikelser
från de levnadsmönster, som

28 Nr 38 Tisdagen den 25 november 1969

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga säkerheten på allmänna
platser, m m.

finns i lagstiftningen, säkerligen kunna
mätbart minskas, om man har en effektiv
polisverksamhet, och jag skulle misstänka
att man t. o. m. kunde få fram
ett slagt nettovinst. Det lönar sig, menar
jag, att hålla sig med en effektiv polisverksamhet.
Självfallet skall man dock
inte ta detta för givet utan man bör få
problemet ordentligt genomlyst, gärna
alltså genom en rent vetenskaplig bearbetning.

Det har, herr talman, sina sidor att
komma in i en interpellationsdebatt
tillsammans med flera andra interpellanter
här i kammaren. Jag hade för min
del noga begränsat mig till de rent polisiära
problemen i sammanhanget.

Jag vill gärna nu säga att jag, om
jag skulle ta upp kriminalitetsfrågan i
dess helhet, inte skulle uttrycka mig på
det sätt som mina medinterpellanter
gjort. Jag tycker att de resonemang
som de fört delvis varit förenklade.
Jag skulle för min del t. ex. inte, såsom
herr Ringaby gjorde, plädera för korttidsarrest.
Denna behandlingsform har
jag redan i tidigare sammanhang gått
emot. Inte heller i övrigt skulle jag, som
sagt, använda sådana formuleringar som
förekommit under denna debatt. Men
jag skal! som sagt inte gå in på hela
frågan om kriminalitetens bekämpande.
Det är ett så pass stort ämne, att jag
i varje fall inte i dag skall delta i debatten
härom.

Herr RINGABY (in):

Herr talman! Det är kanske inte så
särskilt mycket att tillägga till vad som
sagts. Till herr Wiklund i Stockholm
vill jag bara säga att en korttidsarrest
inte på något sätt är en inhuman åtgärd.
Den har provats på andra håll.
När vi ser att vi i viss utsträckning har
misslyckats i arbetet med ungdomsbrottsligheten
får vi ju försöka gå andra
vägar. Varför inte göra ett prov
också på detta område? Det kan sannerligen
inte vara någon särskilt all -

varlig åtgärd. Jag tror att det är betydligt
mera inhumant mot den unge förstagångsförbrytaren
att låta honom gå
månad efter månad utan straffpåföljd
och därvid löpa stor risk för att göra
fler brott än att genast ta hand om honom
och klargöra att han handlat fel.

Herr statsrådet trodde vidare att min
grundsyn på ungdomen skulle skilja
sig från hans. Jag hoppas verkligen att
det inte är på det sättet, ty min grundsyn
på ungdomen är positiv. Jag är
medveten om att vi har kanske mer av
fin, vaken och ambitiös ungdom än vi
någonsin tidigare haft. Den stora mängden
ungdomar är det sannerligen inget
fel på. Vad som oroar många människor
i dag är emellertid just de tendenser
som berörts i denna debatt och som
vi måste vara vakna mot och försöka
stävja. Jag tror inte att man löser problemen
genom stöd till barnfamiljer
o. s. v. Sådant är bra i och för sig, men
vi måste tackla dessa problem på ett
något annorlunda sätt.

Låt oss t. ex. se på narkotikan och
rattonykterheten, två områden där man
under senare år betydligt skärpt straffsatserna.
Vi är väl alla överens om att
detta lett till mycket goda resultat. Man
kan leka med tanken hur det t. ex. skulle
ha sett ut på våra vägar, om vi under
en följd av år hade liberaliserat straffpåföljden
för rattonykterhet. Jag tror
att vi är överens om att förhållandena
förbättrats betydligt tack vare vår ganska
fasta och hårdhänta politik beträffande
påföljderna inom detta liksom
inom narkotikans område.

Vi får nu det beskedet att statsrådet
i sin översyn av brottsbalken kommer
att nypa falskdeklaranterna hårdare i
örat. Jag har i och för sig inget mot
detta, men min princip är att man skall
försöka förebygga i sådana avseenden.
Vi bör hellre konstruera ett skattesystem
som omöjliggör falskdeklarationer.
Det är en bättre väg. Vi bör hellre förebygga
ungdomsbrott än bestraffa dem

Tisdagen den 25 november 1969 Nr 38

Svar på interpellationer ang. åtgärder

platser, m m.

hårt. Man bör särskilt ge förstagångsförbrytare
en ärlig chans till återanpassning.

Detta är min syn på dessa frågor.
Herr Wiklund i Stockholm har mest talat
om att det behövs fler poliser. Självfallet
vill väl ingen av oss ha polisvälde,
men jag menar att det måste finnas
fler poliser i avskräckande syfte. Inte
minst gäller detta ute på våra vägar.
Bara det förhållandet att det finns poliser
där gör att folk uppträder lugnare
i trafiken.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Man löper alltid risken
att bli betraktad såsom en mörkman
när man tar upp frågor om ungdomsbrottsligheten.
Då anföres gärna de synpunkter
som också justitieministern
har kommit med, nämligen att det finns
så många bra och duktiga ungdomar.
Det är vi väl alla överens om, så vi har
verkligen inte olika grundsyn. Men det
är ju inte dessa skötsamma ungdomar
som vi i dag diskuterar utan de andra.

Justitieministern var vänlig nog att
varna mig för att skrämma åldringar.
Jag tackar för rådet. Jag skall förvisso
följa det, viket innebär att jag fortsätter
såsom hittills. Jag talar inte så här från
predikstolen i Malmö, men jag tänkte
att jag här skulle få säga hur det är
utan att skrämma någon i kammaren.
Här finns för resten inte så många att
skrämma och inte heller några åldringar.
Men man måste få säga som det
är. Det som verkligen lugnar våra åldringar
runt om i Sverige — det är sant
att många är både ensamma och ängsliga
— är allvarliga och intensiva åtgärder
från regeringens sida när det
gäller att trygga deras skydd så att de
kan våga sig ut även efter mörkrets
inbrott.

Justitieministern talade om de kraftiga
förstärkningarna. Jag uppfattade
det så att han raljerade med moderata
samlingspartiets utbud, som naturligt -

för att trygga säkerheten på allmänna

vis av justitieministern kan betraktas
som »överbud». Men jag ställer inte dessa
s. k. kraftiga förstärkningar i förhållande
till vårt bud utan i förhållande
till rikspolisstyrelsens äskanden. När
regeringen har prutat på rikspolisstyrelsens
äskanden med 51,5 procent,
kan man väl inte tala om kraftiga förstärkningar
längre. Det innebär ju en
minskning från 970 tjänster till 470.
Rikspolisstyrelsen vet ju ändå rätt väl
vad den talar om. Att den skulle skjuta
så skyhögt över målet, anser vi inom
oppositionen måste vara fel.

Det är värt att lägga märke till att det
är polisens egen förtjänst att den nu vidgar
spaningsverksamheten. Inga nya resurser
föreligger lika litet som det förelåg
några när polisen satte i gång narkotikakampanjen.
Den var polisens egen
förtjänst. Den omdisponerade sina tillgångar.

Jag tackar för tillrättaläggandet beträffande
sjukpensionären, men det förvånar
mig verkligen att alla tidningar i
detta land kan ha tolkat ett rättsfall på
samma sätt och med samma fel.

Det var skada att vi inte fick höra något
om skolans möjligheter och samhällsmiljöns
betydelse, vilket skulle ha
intresserat mig mycket. Men man kan
ju inte hinna med allt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Beträffande vad herr
Werner sade angående sjukpensionären
vill jag framhålla att det kanske inte
var en felaktig tolkning av domstolsbeslutet,
utan tidningarna innehöll intervjuer
med den som hade dömts i målet,
och det var väl hans uppgifter som hade
legat till grund för tidningarnas uppgifter.

Herr Björck i Nässjö frågade vilka åtgärder
som avsågs med uppgiften i interpellationssvaret
om ökade insatser
för bl. a. elevvården i skolorna. Jag vill
bara hänvisa herr Björck till vad som

30 Nr 38 Tisdagen den 25 november 1969

Interpellation ang. lättnader i bestämmelserna om stöd åt skogsbruket i Norrlands
inland

står i interpellationssvaret om det samarbetsorgan
för åtgärder mot ungdomsbrottslighet
som har lagt fram ett förslag,
vilket för närvarande är föremål
för prövning inom departementet och
innehåller åtgärder i dessa avseenden.
Det är alltså för tidigt att komma med
några preciseringar, innan vi har fått
tillfälle att närmare se på detta förslag.

Beträffande bevakningen vid ambassaderna
utgår jag ifrån att herr Björck
väl känner till att den skall ersättas och
delvis redan har ersatts med annan bevakningspersonal.
De 125 poliser — eller
hur många det nu kan ha varit —
som sysslat med denna bevakning kommer
således inom kort att kunna tas i
anspråk för andra uppgifter.

I övrigt skulle jag bara vilja säga till
herr Wiklund i Stockholm att de nya
tekniska hjälpmedlen, de sambandscentraler
som byggs o. s. v. i ganska stor utsträckning
kommer att betjänas av
kvinnlig personal. Också där finns alltså
en möjlighet att frigöra polispersonal
för annan verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 36—38,
statsutskottets utlåtanden nr 156—161,
bevillningsutskottets betänkande nr 63,
bankoutskottets utlåtanden nr 46 och
49, första lagutskottets utlåtande nr 51,
andra lagutskottets utlåtanden nr 74 och
77—79, tredje lagutskottets utlåtande nr
58, jordbruksutskottets utlåtande nr 39
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 52 och 53.

§ 6

Föredrogs den av herr Sjönell (ep)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för so -

cialdepartementet angående bristen på
psykoterapeuter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation ang. lättnader i bestämmelserna
om stöd åt skogsbruket i
Norrlands inland

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Med stor tillfredsställelse
har man kunnat notera statsmakternas
intresse för det norrländska inlandsskogsbrukets
problem. Särskilt
gäller detta det nu beslutade speciella
skogliga inlandsstödet med det tvåfaldiga
syftet att försöka skapa ökade sysselsättningstillfällen
för den äldre, svårplacerade
arbetskraften och stimulera
till ökade avverkningar.

Det har enligt min mening också tagits
ett klokt grepp på problemet att
styra insatserna till restskogsbetonade
områden där efter avverkning fordras
arbets- och kostnadskrävande återväxtåtgärder.
Stimulansen har fått den utformningen
att avverkningarna som regel
skall bedrivas som beredskapsarbeten
där den anvisade arbetskraften skall
betalas med ett biandackord för att få
ökade förutsättningar att uppnå en godtagbar
inkomst trots att den ej har fullgod
arbetskapacitet. Dessutom skall
skogsägaren oavsett ägarkategori erhålla
ett bidrag till återväxtåtgärderna
med 350 eller 250 kronor per ha beroende
på vissa förutsättningar.

De merkostnader som uppstår för
skogsägarna på grund av arbetets bedrivande
som beredskapsarbete skall
ersättas av statsverket genom medel
som ställts till AMS förfogande och utanordnas
sedan skogsägaren inkommit
med verifikation på uppkomna merkostnader
för varje arbetsobjekt. Kontroll

Tisdagen den 25 november 1969 Nr 38

Interpellation ang. lättnader i bestämmelserna om stöd åt skogsbruket i Norrlands
inland

och kontraktskrivning har uppdragits
åt skogsvårdsstyrelserna.

Så långt är allt bra. Emellertid har,
förmodligen för att statsmakterna skall
kunna ha kontroll över merkostnaderna,
vissa begränsningar gjorts. Således
ersätts inga merkostnader utöver 12
kronor per in3 sk för avverkningarna
och inga merkostnader för återväxtåtgärderna
utöver 200 kronor per ha.

Dessa begränsningar kan medföra att
syftet helt eller till stor del uteblir, emedan
vid en strikt tillämpning av dessa
bestämmelser förutsättningar i stort
sett saknas att klara sig under angiven
merkostnadsgräns, särskilt beträffande
avverkningsdelen. Anledningen är att
den hänvisade arbetskraften — i varje
fall i Jämtlands län — som regel har
en prestationsförmåga vida understigande
den »normala» arbetskraftens.
Utöver de merkostnader som härigenom
uppstår på grund av biandackordet blir
även kostnaden per m3 sk högre för diverse
gemensamma avverkningskostnader
såsom personalvagnar, transporter,
vägkostnader (t. ex. plogning), skyddsmateriel
m. m. samt arbetsledning och
administration. Skulle arbetena dessutom
bedrivas vintertid uppstår speciella
merkostnader på grund av snö,
kyla och mörker.

Det är dock troligt att enskilda skogsägare
kan godkännas att arbeta på egen
skog och därigenom bli berättigade till
bidraget till återväxtåtgärder. Effekten
härav får dock beräknas bli begränsad.

Det måste också konstateras att, trots
uppåtgående konjunkturer, det ekonomiska
klimatet är hårt för skogsnäringen.
Därför kan man ej vänta sig att en
skogsägare eller ett skogsföretag riskerar
merkostnader som kanske vida överstiger
bidraget.

En merkostnad för avverkningen på
20 kronor per in3 sk får ej anses orimlig.
Vid 60 m3 sk avverkning per ha blir
således skogsägarens merkostnad 60 x
8 (12 kronor merkostnad ersätts av sta -

ten) = 480 kronor per ha. Bidraget till
återväxtåtgärderna skulle sedan utgå
med 250 eller 350 kronor per ha. I bägge
fallen uppstår en extra utgift för
skogsägaren.

En fördyring på ca 20 kronor per in3
sk torde uppkomma då den anvisade arbetaren
presterar ca 40 procent av normalarbetarens
effektivitet. Denna prestation
kan som genomsnitt ingalunda
anses onormalt låg för den arbetskraft
som ej sugits upp i den öppna marknaden.
Många gånger är också för arbetskraften
alternativet till denna meningsfyllda
sysselsättning att gå hemma sysslolös.

Vid ovan angivna fördyring har, som
anges i tillämpningsföreskrifterna, beräknats
att skogsägaren svarar för alla
normala kostnader även om arbetet utförs
under vintern. Det är då ej rimligt
att tro att arbetena blir utförda vintertid.
De eftersökta arbetsobjekten är i
allmänhet typiska barmarksobjekt. Att
förlägga dem till högvintern åstadkommer
en fördyring med minst 2 å 3 kronor
per in3 sk, en fördyring som skogsägarna
enligt uppgift ingalunda är villiga
att ta på sig. Detta torde föra med
sig att dylika arbetsobjekt förläggs till
barmarksperioden och därmed inte får
den sysselsättningseffekt man räknat
med för vinterhalvåret.

Motsvarande resonemang som ovan
gäller återväxtarbeten som beredskapsarbete.
Dock bör där merkostnaden hålla
sig under 300 kronor per ha, d. v. s.
100 mer än vad statsmakterna ersätter.

Det är ett bestämt önskemål att inte
alltför stor press läggs på arbetsförmedlingarna
vid deras bedömning av arbetskraftens
prestationsförmåga. Det är
likaså nödvändigt att inte fresta arbetsgivarna
att mycket snabbt återvisa alla
utom de bästa med de stora personliga
olägenheter som därvid drabbar de avvisade.
För att sålunda över huvud taget
åstadkomma den åsyftade effekten att i
inte ringa omfattning öka sysselsätt -

32 Nr 38 Tisdagen den 25 november 1969

Interpellation ang. åtgärder mot skadliga biverkningar vid bekämpande av oljeskador -

ningstillfällena för den äldre, svårplacerade
arbetskraften och att stimulera
till ökade avverkningar är det önskvärt
att de satta merkostnadsgränserna slopas
eller väsentligt höjs. Ett alternativ
vore att de finge avse genomsnittskostnadsgränser
och ej varje objekt för sig.
I det senare fallet fordras ej lika stor
höjning som i det förstnämnda. Vidare
är det, för att möjliggöra vinterarbete,
önskvärt att bestämmelserna ändras så
att grundkostnaden avser barmarksperioden.

Med hänvisning till vad jag framfört,
ber jag att få ställa följande fråga till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet: Avser

statsrådet att vidtaga några
lättnader i bestämmelserna om kostnadsrestriktionerna
kring det skogliga
inlandsstödet så att högsta möjliga sysselsättningseffekt
kan ernås?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. åtgärder mot skadliga
biverkningar vid bekämpande av
oljeskador

Ordet lämnades på begäran till

Herr LOTHIGIUS (m), som yttrade:

Herr talman! Sverige har med anledning
av de oljekatastrofer som inträffat
i närheten av vårt lands kuster börjat
förbereda och utveckla en viss beredskap.
Vid tidigare interpellationer i ämnet
har denna beredskaps storlek redovisats
inför riksdagen.

Under senare tid har från vetenskapligt
håll framkommit misstanke om att
många av de åtgärder som vidtagits i
syfte att reducera oljeskadorna varit
direkt skadliga. Visserligen har man i
enskilda fall något så när kommit till
rätta med själva oljeskadorna. Vissa

medel som använts har emellertid betraktats
som än farligare för djur och
växtbeståndet i havsvattnet.

Det är ett sedan länge erkänt faktum
att många av de kemiska preparat som
framställts för att bekämpa olika djur-,
växt- och svampsjukdomar på vår växtlighet
antingen måste helt förbjudas eller
också användas på särskilda villkor
eller med särskilt tillstånd. Så har t. ex.
uppmärksamheten med anledning av
DDT:s skadeverkningar och den mycket
restriktiva tillåtna användningen av
detta föranlett såväl amerikanska som
ryska forskare att arbeta fram medel av
biologisk art som torde kunna delvis ersätta
DDT i kampen bl. a. mot snytbaggens
härjningar. Prov med dessa preparat
torde börja i Sverige inom kort.

Med anledning av vad som framhålles
i interpellationen anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet få
framställa följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat att
vissa av de kemiska medel som användes
för att bekämpa oljeskador är giftiga
för vårt djur- och växtbestånd?

Är statsrådet beredd att föranstalta
om en undersökning på detta område
så att endast medel i oljebekämpande
syfte i svenska farvatten användes som
bevisligen saknar dessa starkt negativa
effekter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 335, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om vissa
rättigheter för statslösa personer och
politiska flyktingar; och

nr 336, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i giftermålsbalken m. m.

Nr 38

Tisdagen den 25 november 1969

§ 10

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 167, med förslag till lag om
ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954: 521), överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 11

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 129, med förslag till ändring i
kommunallagen (1953:753) in. in., motionerna: nr

1279, av herr Hugosson,
nr 1280, av herr Larsson i Luttra
m. fl.,

nr 1281, av herr Larsson i Umeå
m. fl.,

nr 1282, av fröken Ljungberg och herr
Oskarson,

nr 1283, av fru Marklund m. fl., och
ur 1284, av fru Nettelbrandt m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 137, angående ökad läkarutbildning
i stockholmsområdet, motionerna:

nr 1285, av herr Johansson i Skärstad
och fru Jonäng,

nr 1286, av herr Strömberg m. fl., och
nr 1287, av fröken Wetterström;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 148, med förslag till ändring
i lagen (1920:796) om val till riksdagen,
m. in., motionerna:
nr 1288, av herr Hugosson,
nr 1289, av herr Oskarson m. fl.,
nr 1290, av herr Romanus,
nr 1291, av herr Svensson i Eskilstuna
ni. fl., och

nr 1292, av herr Wiklund i Stockholm

777. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 155, med förslag till kungörel -

se om ändring i förordningen (1940:
910) angående yrkesmässig automobiltrafik
in. m., motionerna:

nr 1293, av herr andre vice talmannen
Cassel m. fl.

nr 1294, av herr Hedlund m. fl., och

nr 1295, av herr Hovhammar in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 158, med förslag till lag om postbanken,
m. m., motionerna:

nr 1296, av herr Andersson i Örebro
in. fl., och

nr 1297, av herr Magnusson i Borås;
samt

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 161, med förslag till lag om ändring
i övergångsbestämmelserna till lagen
(1968:346) angående ändring i lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom, motionen
nr 1298, av herrar Lindkvist och
Svenning.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

fru Dahl (s), till statsrådet fru Odhnoff
angående fördelningen av barntillsynsplatserna,
och

herr Wikner (s), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
erfarenheterna av försöksverksamheten
med inlösen av egnahem.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.04.

In fidem

Sune K. Johansson

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 38

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Onsdagen den 26 november

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 167, med förslag
till lag om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521).

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 1279—1284;

till statsutskottet motionerna nr 1285
—1287;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 1288—1292;

till lagutskott motionerna nr 1293—-1295;

till bankoutskottet motionerna nr
1296 och 1297; samt

till lagutskott motionen nr 1298.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lindberg (s), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
lättnader i bestämmelserna om
stöd åt skogsbruket i Norrlands inland,
och

herr Lothigius (m), till herr statsrå -

det och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder mot skadliga biverkningar
vid bekämpande av oljeskador.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Kommunalt partistöd

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av proposition
om kommunalt partistöd.

I detta utlåtande behandlades Kungl.
Maj:ts proposition nr 126 med förslag
till lag om kommunalt partistöd.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att kommuner
och landstingskommuner genom en särskild
lag tilläggs befogenhet att lämna
ekonomiskt bidrag till politiskt parti,
som under den tid beslut om bidrag avser
är representerat i kommunens fullmäktige
resp. landstinget. Beslutet skall
enligt lagen innehålla att bidrag utgår
till varje sådant parti med samma belopp
för varje plats som partiet under
nämnda tid har i fullmäktige resp.
landstinget.

Lagen föreslås träda i kraft snarast
möjligt.

Följande motioner hade väckts i anledning
av propositionen:

1) 1:1064 av herrar Ferdinand Nilsson
och Mattsson samt 11:1227 av herrar
Johansson i Skärstad och Persson
i Heden;

2) I: 1076 av herrar Dahlén och NilsEric
Gustafsson samt II: 1245 av herrar
Hedlund och Wedén, vari hemställdes

»att riksdagen måtte besluta

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

1. alt bifalla propositionen nr 126
ang. kommunalt partistöd med den förändringen,
att 1/4 av anslaget belopp
skall fördelas lika mellan de partier,
som vid val erhållit representation i
fullmäktige respektive landstinget, samt
3/4 fördelas i proportion till partiernas
platsantal där; samt

2. att uppdra åt vederbörande utskott
att utarbeta vederbörlig lagtext.»;

3) 1:1077 av herr Strandberg m. fl.
och II: 1246 av herr Nordstrandh m. fl.;

4) 1:1078 av herr Werner och II:
12M av herr Hermansson m. fl., vari
hemställdes

»att riksdagen måtte med bifall till
förslaget i Kungl. Maj:ts proposition nr
126 år 1969 om rätt för kommun att
lämna ekonomiskt stöd till politiskt parti
antaga följande

Förslag

till

Lag om kommunalt partistöd

Härigenom förordnas som följer.

Kommun får lämna ekonomiskt bidrag
till politiskt parti, som under den
tid beslut om bidrag avser är representerat
i kommunens fullmäktige. Beslutet
skall innehålla att bidrag utgår till
varje sådant parti dels som grundbidrag
och dels med samma belopp för
varje plats som partiet vid nämnda tid
har i fullmäktige.

Vad som nu sagts äger motsvarande
tillämpning på landstingskommun och
landsting.»; samt

5) 11:1231 av herr Sjöholm.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1064 och II: 1227, 1:1077
och 11:1246, 1:1078 och 11:1244 samt
II: 1231 och i anledning av proposition
nr 126 och motionerna 1:1076 och II:
1245 för sin del anta det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
kommunalt partistöd med i utskottets

Kommunalt partistöd

hemställan angiven ändrad avfattning,
innebärande att grundbidragen skulle
utgöra en fjärdedel av det totala bidragsbeloppet.

Reservation hade avgivits av herrar
Georg Pettersson, Erik Olsson, Sörlin,
Sten Andersson, Ngquist, Adamsson och
Nilsson i Östersund, fru Thunvall samt
herrar Johansson i Trollhättan och
Andersson i Billingsfors (alla s), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 1064 och II: 1227, I: 1076
och 11:1245, 1:1077 och 11:1246, I:
1078 och 11:1244 samt 11:1231 bifalla
propositionen 126.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Vi hade i våras en
ganska ingående debatt om det statliga
partistödet, och då redovisades olika
bedömningar av partistödets konstruktion.
De bedömningarna återkommer nu
vid behandlingen av detta ärende.

Bakgrunden till förslaget om införande
av kommunalt partistöd är väl
känd för kammarens ledamöter. Konstitutionsutskottet
och kammaren har
som bekant hemställt om utredning och
förslag i frågan. Anledningen härtill är
den debatt som nu föres om behovet
av ökad kommunal information, ett
behov som blir större i och med att vi
efter kommunsammanslagningarna får
större kommunala enheter. Som framhållits
i debatten blir då avståndet mellan
de beslutande myndigheterna och
de enskilda medborgarna större.

Givetvis åligger det de kommunala
myndigheterna att lämna medborgarna
information, främst om vilka rättigheter
och möjligheter den enskilde medborgaren
har att vända sig till kommunen
i olika frågor. Däremot bör informationen
innebära mindre av upplysning
om de olika partiernas ställningstaganden
och bevekelsegrunder för olika

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Kommunalt partistöd

bedömningar i de ärenden som kommunerna
handlägger. Denna senare information
åvilar det närmast de politiska
organisationerna att meddela. Likaså
är det främst de politiska organisationernas
uppgift att se till att den kommunala
debatten tillföres stoff för diskussion
av olika frågor.

Föreliggande förslag om kommunalt
partistöd får ses som ett uttryck för
att man från samhällets sida gärna vill
medverka till att upplysa medborgarna
om de olika partiernas ställningstaganden
till och synsätt på kommunala
frågor. Jag tror att detta är av betydelse
också när det gäller att engagera medborgarna
i den kommunala debatten
och stimulera deras intresse för det
kommunala arbetet.

Det konmiunala partistödet får däremot
inte ses som ett bidrag för att lösa
partiorganisationernas ekonomi. Dess
stora uppgift är att ge organisationerna
möjligheter till ökad information till allmänheten,
och pengarna bör användas
för detta ändamål liksom naturligtvis
också till intern informationsverksamhet
inom partiorganisationerna.

När det gäller frågan om behovet av
ett kommunalt partistöd till partiorganisationernas
verksamhet i dessa avseenden
råder det, såsom de ärade
kammarledamöterna känner till, enighet
i utskottet. Den punkt där det råder
oenighet är närmast den som gäller formerna
för hur bidraget skall utbetalas
till partiorganisationerna. Därvidlag har
samtliga tre borgerliga partier gjort
samma ställningstagande som beträffande
det statliga partistödet, d. v. s. att
det bör utgå dels ett grundbidrag, dels
ett tilläggsbidrag. Man menar att kostnaderna
för de små partiorganisationerna
är lika höga som för de större.
Vi har funnit att argumentationen på
denna punkt är precis densamma som
när det gällde det statliga partistödet.
Jag finner därför i inledningen av denna
debatt ingen anledning att närmare
gå in på den.

Det förhållandet att vi socialdemokrater
hamnat som reservanter i utskottet
tycker jag på sitt sätt utgör en
åskådningsundervisning beträffande det
felaktiga i det tal om enpartivälde som
nu förekommer. Samtliga socialdemokrater
i utskottet har haft en enhetlig
uppfattning men har ändå till följd av
lottens utslag hamnat i minoritetsställning.
Det förhåller sig alltså icke så att
oppositionen inte har möjlighet att även
framföra sina förslag i majoritetsställning.

Vi reservanter har sagt oss att man
icke utan starka skäl bör göra avvikelser
från den utformning som givits det
statliga partistödet. Vi har inte funnit
något på det kommunala området som
skulle föranleda en annan konstruktion
än som gäller för det statliga partistödet.
Utskottsmajoriteten anför emellertid
att propositionens förslag och synpunkter
knappast är bärkraftiga när
det gäller den kommunala verksamheten.
Jag vet inte riktigt vad som döljer
sig bakom denna argumentation, men
det kommer kanhända fram i den fortsatta
debatten och jag får väl då återkomma
härtill.

Jag finner att utskottsmajoriteten varit
ytterst försiktig i sin argumentation.
Jag tror också att det finns anledning
för den att vara det. Det finns nämligen
material som visar att det resonemang
som den för till torgs inte håller inför
en kritisk granskning.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till reservationen,
i vilken hemställs om avslag på utskottets
förslag samt om bifall till propositionen
i oförändrat skick.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! När riksdagen 1965
fattade beslut om det statliga partistödet
var meningarna som bekant i ganska
stor utsträckning delade. Efter hand
har dock detta stöd vunnit mera allmän
anslutning bland riksdagspartierna. Det
anfördes i motiven för detta partistöd

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

att den svenska demokratin innebär
ett folkstyre genom partier. Genom partierna
påverkar väljarna politikens utformning.
En så rikt utformad opinionsbildning
som är nödvändig för att
demokratin skall kunna fungera tillfredsställande
kan inte åstadkommas
utan politiska partier som har god
kontakt med sina medlemmar och allmänheten.

Det är naturligt att medlemmarna i
ett politiskt parti genom avgifter och
på annat sätt stöder det egna partiets
verksamhet. Samtidigt är det ett samhällsintresse
att det finns partier som
har tillräckliga resurser för en omfattande
opinionsbildande verksamhet.

Så kom man då år 1965 till slutsatsen,
att eftersom denna opinionsbildning
blir alltmer kostnadskrävande borde
staten medverka genom att ge statsbidrag
till partierna. Som jag nämnde var
meningarna delade då förslaget genomfördes,
men nu råder enighet om att
partistödet behövs.

En liknande utveckling har skett beträffande
det kommunala partistödet.
När frågan väcktes vid fjolårets riksdag
var man inte enig ens om att begära
den utredning som det då gällde. I dag
kan vi notera praktiskt taget full enighet
i huvudfrågan — att kommunerna
skall få kompetens att bevilja partistöd.
Jag vet inte om detta kan bero på vad
man brukar kalla efter hand vunnen
bättre insikt. Det är då det gäller den
närmare utformningen av bestämmelserna
i kommunallagen som meningarna
är delade. Man kunde ju tänka sig
att inte ge några anvisningar. En allmän
regel skulle bäst stå i överensstämmelse
med vad som gäller för den
kommunala beslutanderätten på andra
områden.

I fråga om den bidragsgivning som
nu är aktuell finns det dock goda skäl
för bestämmelser som förhindrar att
det blir en alltför rik flora av olika
beslut i kommunerna. Om detta är utskottet
enigt. Däremot råder det inte

Kommunalt partistöd

enighet om hur bestämmelserna skall
vara utformade. I propositionen föreslås
att lika belopp per mandat i fullmäktige
och landsting skall vara det
enda tillåtna. Vi som står för utskottets
förslag menar att en sådan fördelningsgrund
alltför mycket gynnar det eller
de partier som har en stark representation.
Pengarna skall ju användas för
kommunal informationsverksamhet. Ett
parti som är väl representerat i fullmäktige
eller landsting har redan därigenom
bättre möjligheter än de mindre
partierna. Vissa kostnader är lika stora,
oavsett om partiet är stort eller litet.
Alla partier vill självfallet nå ut till alla
människor inom området med sin informationsverksamhet.

Enligt vår mening ■— och därvidlag
har vi ett kraftigt stöd av många remissinstanser
— utgör detta ett starkt
skäl för att bidraget skall utgå med ett
grundbidrag per partigrupp, oavsett
partigruppens storlek, och att resten av
bidraget skall fördelas per mandat. Vi
föreslår att en fjärdedel av stödet skall
fördelas per parti och tre fjärdedelar
per mandat.

Inom utskottet har också behandlats
motioner från moderata samlingspartiet
om annan fördelning mellan parti
och mandat samt en motion — i denna
kammare väckt av herrar Johansson i
Skärstad och Persson i Heden — vari
föreslås att parti som inte är representerat
men som blir representerat vid
ett val skall kunna få kommunalt partistöd
för valåret; detta stöd skulle då
alltså utgå i efterhand. I ett sådant fall
kan det kommunala partistödet litgå
redan året efter valet. Utskottet har
inte funnit tillräckliga skäl för ett bifall
till denna motion. En sådan bestämmelse
skrdle dessutom komplicera bidragsgivningen.

Utskottet har alltså inte kunnat följa
propositionens förslag, som alltför
mycket skulle gynna de partier vilka
redan har en stark ställning i kommunerna
utan föreslår, att viss del av det

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Kommunalt partistöd

bidrag kommunerna beslutar om skall
utgå som grundbidrag med lika fördelning
per parti och att återstoden skall
fördelas per mandat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade vice
ordförande kunde inte undgå att poängtera
enigheten utan att samtidigt
ge en liten spark åt sina borgerliga
partibröder. Han konstaterade att enighet
nu uppstått genom »en efter hand
vunnen bättre insikt». Jag finner att
jag har all anledning att instämma i
herr Larssons i Luttra yttrande i det
avseendet.

Sedan vill jag säga att jag är honom
tacksam för det sätt, på vilket han presenterade
meningsskilj aktigheterna mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna.
Han sade att reservanterna vill
ha ett partistöd som är lika stort per
mandat, oavsett om vederbörande mandat
tillhör ett stort eller ett litet parti.
Utskottsmajoriteten vill emellertid att
de mandat som representerar ett mindre
parti skall få ett större belopp än de
mandat som representerar ett större
parti. Detta är enligt min mening riktigt
uttryckt och utgör en bra exemplifiering
av vad förslaget med grundbelopp
innebär. Jag kan inte finna att det
ligger någon demokratisk rättvisa i att
fördela allmänna medel efter andra utgångspunkter
än att alla behandlas lika.

Herr Larsson i Luttra säger att också
kostnader för partiernas informationsverksamhet
är lika höga oavsett partiernas
storlek, och jag vill inte bestrida
detta. Däremot finns det andra kostnader
som inte är lika stora för partierna.
Herr Larsson i Luttra vill kanske inte
gärna att jag talar om vad som tilldragit
sig inom fyrstadskretsen, och det skall
jag heller inte göra. Men jag vill hänvisa
till att de tre oppositionspartierna
i fyrstadskretsen —• Malmö, Lund,
Landskrona och Hälsingborg — beslutat

att inför det val som kommer att äga
rum 1970 låta samdistribuera valsedlar.
I den kommuniké, som fanns återgiven
i Skånska Dagbladet i början av denna
månad, talar man om att varje parti
genom denna samdistribution sparar
mellan 10 000 och 15 000 kronor.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Adamsson hade
egentligen inte några starkare invändningar
att göra mot vad jag tidigare
sade. Jag utvecklade då mina skäl för
att man bör ha ett grundbidrag eftersom
vissa kostnader för partierna är
ungefär lika stora, oavsett om det gäller
ett stort eller ett litet parti.

Herr Adamsson drog sedan in de
trassliga politiska förhållandena i de
södra landsdelarna. Jag tror emellertid
inte att vi bör ta dessa som skäl för något
annat ställningstagande när det gäller
det kommunala partistödet.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Den nya lag som föreslås
i propositionen 126 och som behandlats
av konstitutionsutskottet i
dess utlåtande nr 36 vidgar primärkonnnunernas
och landstingskommunernas
kompetensområde till att kunna
lämna ekonomiskt bidrag till politiskt
parti. Villkoret är att partiet i fråga
skall under den tid bidragsbeslutet avser
vara representerat i kommunalfullmäktige
respektive landsting. Lagen är
ju en uppföljning av tidigare beslut
om allmänt statligt partistöd år 1965
liksom av beslutet år 1964 om statligt
bidrag till vissa valkostnader för de
politiska partierna.

Motiveringen för kommunalt och
landstingskommunalt partistöd är densamma
som för det statliga partistödet.
Demokratin behöver politiska partier
för information till väljarna, till förberedelsearbete
för allmänna val, för
att hålla debatten levande — ja, över
huvud taget för att kunna existera.

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

I stor utsträckning har hittills medlemmar
och sympatisörer genom frivilliga
bidrag stött partiarbetet — åtminstone
är det fallet i det parti som
jag representerar — och det måste väl
i viss omfattning förekomma också i
fortsättningen. Om dylika bidrag ges
utan någon som helst förpliktelse är väl
heller ingenting att säga därom. Allteftersom
kostnaderna stiger måste det
emellertid i längden bli ohållbart med
ett sådant system. I stort sett råder väl
också principiell enighet om behovet
av inte bara statligt utan parallellt därmed
också kommunalt och landstingskommunalt
stöd.

Lagen utökar således den kommunala
kompetensen. Men det överlåts naturligtvis
åt kommuner och landsting att
avgöra om bidrag skall ges och storleken
härav. I fråga om fördelningen
av dessa bidrag råder olika meningar.
Somliga anser — och den åsikten delar
jag ■— att partierna har vissa grundlcostnader
— det har också herr Larsson
i Luttra betonat — som är ganska lika
för dem alla; det torde vara ställt utom
varje tvivel.

I folkpartiets och centerpartiets gemensamma
motion II: 1245 föreslås att
en fjärdedel av anslaget belopp bör delas
lika mellan de partier som vid valet erhållit
representation i fullmäktige respektive
landsting och att de övriga
tre fjärdedelarna skall fördelas i proportion
till partiernas mandatantal. I
övervägande antalet fall torde ett sådant
system bli mest rättvisande. Den
genom lottdragning konstituerade utskottsmajoriteten
har biträtt detta fördelningsförslag,
medan socialdemokraterna
reserverat sig till förmån för propositionens
förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! I två motioner till 1968
års riksdag anhölls om en utredning
om rätt för kommuner att bevilja an -

Kommunalt partistöd

slag till politiskt parti för kommunal informationsverksamhet.
Konstitutionsutskottet
biträdde och riksdagens majoritet
biföll motionerna med fasthållande
av informationsaspekten. Statsrådet
Lundkvist, som är en taktiskt skicklig
man, har utnyttjat detta och sökt basera
sin proposition om kommunalt partistöd
på behovet av ökad information
om kommunal verksamhet, ett behov
som — det tror jag vi alla är ense om
— är starkt och inte tillfredsställande
tillgodosett.

Låt oss se litet närmare efter vad
denna information skulle innebära! Enligt
propositionen skall man sträva efter
bättre information om de kommunala
organens verksamhet och sprida
förståelse för och kännedom om den
kommunala verksamheten. Det låter för
mina öron som ett slags vuxenutbildning
i samhällskunskap.

Vi brukar försöka göra all undervisning
så objektiv som möjligt och undvika
politisk färgning av sakmaterialet.
Handlar det om ökad kommunal information,
handlar det om vuxenutbildning
i samhällskunskap, skall vi lösa
frågan på annat sätt än genom partistöd;
då kan man t. ex. ålägga kommunerna
att tillsätta en informationsnämnd
med klart angivna arbetsuppgifter. Det
finns för övrigt redan organisationer
som man kan ge ett generöst stöd, så
att de kan fylla uppgiften bättre än de
gör i dag. I detta sammanhang kan det
också finnas anledning att erinra om
den ännu inte slutförda informationsutredningen.

Det vore för övrigt upprörande att
såsom reservanterna vill utforma penningbidraget
så att ett parti, vilket det
än gäller, fick ett överläge i möjligheten
att bedriva information, om man
inte vill hävda att det största partiet
alltid är bäst i fråga om att informera.
Det argumentet har faktiskt framförts
att socialdemokraterna når fler människor
och alltså är effektivast när det
gäller att lämna information — det är

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Kommunalt partistöd

väl knappast möjligt att man står fast
vid ett sådant egendomligt påstående.
Nej, om information handlar det inte,
om vi inte skall döpa om politisk propaganda
— sådan är i och för sig en
legitim sysselsättning — eller presentation
av partiernas synsätt, som herr
Adamson uttryckte det — till information.

Utskottsmajoriteten, som avstyrker
motionerna, talar om vad det egentligen
gäller, nämligen ett allmänt partistöd.
Statsrådet Lundkvist har heller inte
kunnat klara att hela vägen hålla fast
vid att det endast skulle gälla information.
Redan titeln på propositionen talar
i klartext om vad det handlar om:
lag om partistöd. Enligt propositionen
vill man få till stånd en breddning och
fördjupning av medborgarnas medverkan
och insyn i den kommunala verksamheten,
vilket hittills varit liktydigt
med engagemang i en eller annan form
i partipolitisk verksamhet, och det är
väl detta vi vill stimulera.

Låt oss alltså även i denna kammare
tala rent ut om vad det är fråga om: ett
allmänt kommunalt partistöd, avsett att
användas fullständigt fritt av partierna.
Och låt oss också vara överens om
att detta partistöd införes för att demokratin
skall stärkas.

Utgångspunkten för att konstruera ett
sådant här partistöd bör då vara, som
det så riktigt påpekats i den socialdemokratiska
reservationen, att gagna väljarna,
inte partierna i och för sig. Ja,
låt oss utgå från väljarna! De har för
närvarande att välja mellan i huvudsak
fem partiers idéer om hur samhället
skall se ut. Dessa fem partier kämpar
om väljarnas stöd; det är en idéernas
kamp. Om man inte från början
vill klargöra för väljarna att det finns
en värdegradering mellan dessa fem
partiers samhällssyn — och det vill
man Väl ändå inte ens från socialdemokratiskt
håll — måste man se till att
kampen äger rum under fri konkurrens
på så likartade villkor som möjligt.

Även de som är motståndare till fri
konkurrens — och sådana finns det
faktiskt även i detta hus — måste väl,
om man inte vill förespråka statlig verksamhet
också på detta område, acceptera
den fria konkurrensen.

Jag skulle önska att någon företrädare
för reservanterna eller deras meningsfränder
ville ge oss ett klargörande
besked på denna punkt. Anser reservanterna
och deras meningsfränder
att den politiska kampen bör föras i
fri konkurrens och att man inte genom
åtgärder av olika slag får sätta den
konkurrensen ur spel om man kan undvika
det? Vi som anser detta frågar oss:
Hur åstadkommer man något så när
likartade villkor för de olika partierna
att nå ut till väljarna? Det gäller inte,
vilket man ibland kan tro av argumenteringen,
att bara vända sig till sina
väljare; alla partier vill vända sig till
samtliga väljare med information, av
naturliga skäl en något färgad information,
om vad de vill och står för.

Ett av sätten att arbeta är att ställa
en armé av medarbetare på fötter för
att gå ut i personlig kontakt med väljarna.
Där har det stora partiet självfallet
ett övertag, och det är ett acceptabelt
övertag — det tillhör spelets villkor.

Ett annat sätt är att gå ut med informationsmaterial:
affischer, broschyrer
och brev. Där kan det inte hävdas att
det lilla partiet har samma möjligheter
som det stora. Så länge inte partistöd
fanns fick man acceptera även dessa
spelregler. Men när man — med motiveringen
att man vill stärka demokratin,
d. v. s. öka väljarnas möjligheter att
göra ett medvetet val av parti på basis
av riklig information —- inför partistöd,
blir läget ett annat. Att det stora
partiet då skaffar sig också ekonomiskt
övertag —- samtidigt som man misstänkliggör
de små partiernas ansträngningar
att skaffa medel för att nå ut till väljarna
— kan inte accepteras. Det är
och förblir att tala med dubbla tungor.

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

Nu framför man ibland från regeringspartiet
följande argument.

Organisationskostnaderna stiger i det
större partiet. Det är så rätt så! Men
man har också fler medlemmar att taxera
ut avgifter från. Dessutom var det
ju inte fråga om att gagna partierna
i och för sig — det var väljarna som
skulle stå i förgrunden.

Jag har också hört det förvånande
argumentet, att de borgerliga kunde ta
sig orådet före att samarbeta och att
man i detta sammanhang egentligen
borde betrakta dem som ett parti. De
skulle få så förskräckligt mycket pengar
— lika mycket som eller kanske mer
iin socialdemokraterna. Dessutom kunde
de på pin kiv låta bli att gå samman
i ett parti. Här får man väl ändå på
regeringspartihåll bestämma sig. Anser
socialdemokraterna att borgerligheten
är enad eller inte? Upplysningsvis kan
meddelas att det fortfarande är fråga
om tre partier som vänder sig till väljarna.
Men dessutom finns ju också
kommunisterna, vilka vi väl inte vill
frånkänna elementära demokratiska rättigheter,
hur illa vi än tycker om deras
förkunnelse. Vad händer för resten
i de kommuner där samarbetet sker i
andra konstellationer? Sådant förekommer
som bekant. Om moderata samlingspartiet
och socialdemokraterna samarbetar
i en kommun, vilket lär ha hänt,
skall då dessa båda betraktas som ett
parti? Här finns utrymme för många intressanta
avvägningar. Argumenteringen
är helt ohållbar.

Det enda absolut rättvisa vore att ge
varje parti samma summa. Men som
så ofta annars får man här göra avsteg
från den absoluta rättvisan, eftersom
konsekvenserna annars skulle bli
orimliga. Utskottet har därför stannat
för att ta hänsyn dels till partierna,
dels till väljarna och har velat fördela
partistödet så, att ett grundbidrag utdelas
lika för alla partier — en fjärdedel
av det totala bidraget har föreslagits
— och att resten fördelas efter

Kommunalt partistöd

mandat. Detta grundbidrag blir närmast
en motsvarighet till det kanslistöd som
det statliga partistödet kompletterats
med. Detta kanslistöd är ju lika för
alla partier. Ett sådant komplement
finns inte med i propositionen. Det är
möjligt att det är bortglömt, men det
finns alltså skäl att se till att det kommer
med. Detta blir möjligt om riksdagen
följer utskottsmajoritetens förslag.

Ett val borde inte uppfattas som ett
spel om penningar och penningars värde.
Den konstruktion som utskottet föreslår
kan inte helt undvika detta. Men
den konstruktion som reservanterna för
fram, vilken är lika med propositionens,
är ohämmat cynisk i detta avseende.
Om ett parti går kraftigt tillbaka i ett
val, något som kan drabba vart och ett
av de fem partierna, skall det straffas
inte bara genom att förlora representanter
i de beslutande församlingarna
•— det tillhör spelreglerna — utan det
skall också mista en stor del av möjligheterna
att komma igen, att nå väljarna
med sina idéer och förslag.

Denna förvandling av valen till ett
lotteri, ett spel om pengar och konsekvenserna
av något sådant, ger mig anledning
att läsa en dikt i hopp om att
den skall vara lärorik för kammarens
ledamöter och bidra till en, låt mig säga
mindre partifärgad och mer saklig bedömning
av denna fråga. Dikten heter
Spela kula:

»Vi spelade kula på Torget en dag,

en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.

Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,

då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till
vår port,

och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans

kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för
det än,

när jag ser dem spela kula igen.

2*—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 38

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Kommunalt partistöd

Och jag ville ge, jag vet inte vad,

för att en gång få se den där pojken
glad.»

(Dra nu inte alltför vittgående paralleller!) »Men

nu är han säkert en stor grov
karl,

som släpar och sliter — jag vet inte
var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.

Man kan aldrig ändra det fula man
gjort.»

Dikten är av Sten Selander.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Mogård inbillar sig
visst att vi håller på att spela kula här.

Fru Mogård ställde en fråga som jag
tycker att jag har anledning att besvara,
nämligen om inte reservanterna hade
den uppfattningen att vi skulle konkurrera
på så lika villkor som möjligt. Jovisst.
Vi vill ha lika stort partistöd för
alla mandat. Majoriteten har icke den
meningen att stödet bör få samma utformning
som kanslistödet här i riksdagen
fått, d. v. s. att oppositionspartierna
bör få ett 50 procent högre bidrag
än det parti som är i majoritet. Det har
det aldrig talats om i utskottsbehandlingen.
Kanhända har fru Mogård svårt
att erinra sig att vi i en rad kommuner
har borgerlig majoritet. Principen om
lika stort partistöd för alla mandat har
utskottsmajoriteten över huvud taget inte
velat acceptera, utan man har ansett
att de meningsriktningar som delar upp
sig i småpartier skall ha större bidrag
än det stora partiet. Det tycker fru Mogård
är riktigare.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är förvånad över

vad fru Mogård har anfört. Oavsett om
vi ansluter oss till utskottets eller till
reservanternas mening är vi överens om
att vi skall med förtroende överlåta åt
partierna att använda dessa pengar på
det sätt som partierna finner för gott.
Man har uttalat beträffande det statliga
partistödet — och detta måste ju gälla
även det kommunala — att vi inte vill
vara med om någon kontroll av hur
pengarna används.

Vi är också ense om att den kommunalpolitiska
informationen är en nödvändighet
för att upprätthålla den kommunala
demokratin. Detta gäller, som
sagts här tidigare, inte minst i de stora
enheter som vi nu så småningom får.

När det gäller den samverkan mellan
socialdemokraterna och moderata samlingspartiet
som fru Mogård trodde skulle
kunna förekomma och som verkligen
på något håll har förekommit, är det
klart utsagt i propositionen att partistödet
vid en sådan samverkan mellan
partier skall fördelas på respektive partier.
Detta kommer självfallet att gälla
även med den utformning förslaget fått
i utskottets skrivning.

Jag sade tidigare att det faktum att
vi nu kunnat bli så pass ense skulle
vara ett resultat av efter hand vunnen
bättre insikt. Fru Mogårds omvändelse
förefaller emellertid inte särskilt helhjärtad.
Misstron mot den politiska
verksamheten finns kvar, och det är
beklagligt.

Fru MOGÅRD (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner mig frestad
att använda ett kvinnligt privilegium,
nämligen att fälla en tår och säga att
ingen förstår mig. Det var förskräckligt
hur jag blev missuppfattad. Jag
tyckte att jag hade lagt upp min framställning
så pedagogiskt och klart, men
det hade jag tydligen inte.

Jag vill säga till herr Larsson i Luttra
att jag talade med varm känsla för politiskt
arbete och för behovet av stöd
åt politiskt arbete — vi skall kalla det

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

för vad det är och inte kalla det för
kommunal information. Någon kontroll
av hur partierna skall använda partistödet
vill jag verkligen inte vara med
om. Det finns heller icke ett enda ord
om det i mitt anförande.

Herr Adamssons argumentering har
jag bemött redan i ett tidigare anförande,
så det finns ingen anledning att här
ta upp den till granskning, men det är
lustigt att han säger att jag tror att vi
spelar kula här. När jag läste upp dikten
gjorde jag det för att herr Adamsson
m. fl. skulle dra slutsatser och komma
att fundera och tänka. Jag har inte
den uppfattningen att vi spelar kula,
men det är någonting åt det hållet. Det
var detta jag ville säga.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! I motionerna nr 1077
i första kammaren och 1246 i andra
kammaren ansluter vi motionärer oss
i principfrågan helt till utskottsmajoritetens
uppfattning om det kommunala
partistödets uppdelning på dels grundbidrag,
dels tilläggsbidrag, men vi anmäler
en annan uppfattning om proportionen
mellan de båda bidragsdelarna.
Rimligt vore, menar motionärerna, att
kommun som väljer att införa kommunalt
partistöd borde låta detta utgå med
50 procent av beloppet som fast partistöd
till de i fullmäktige representerade
partierna och låta återstående 50 procent
fördelas som rörligt bidrag till partierna
efter deras mandatantal i fullmäktige.

Jag skulle i några punkter mycket
kort vilja sammanfatta argumenten för
det fasta bidraget:

För det första: alla partier har samma
grundkostnad för att föra ut sitt politiska
budskap.

För det andra: alla partier har liknande
behov av kanslistöd och kanslipersonal.

För det tredje: alla partier har ungefär
samma kostnad för politisk propa -

Kommunalt partistöd

ganda — eller politisk information, om
man föredrar att kalla det så.

För det fjärde: alla partier har betydande
kostnader, vilka inte växlar mycket
efter partiernas storlek, för kommunalp
olitisk utbildning.

Endast om man beaktar detta —- som
jag tycker är ganska uppenbart —, har
man en möjlighet att låta partierna arbeta
på någonting som åtminstone liknar
lika villkor.

Det torde knappast vara en överdrift
att påstå, att alla partier, stora eller
små, har en mycket stor pott av kostnader
som är i det närmaste oberoende av
partiernas numerär och mandat — allt
givetvis under förutsättning att de skall
ha en möjlighet att göra sig gällande
på lika villkor. Hur stor den iir kan
man ha olika uppfattningar om. Vi har
inte erfarenheter som är tillräckliga fölen
säker bedömning, men vi som står
bakom de motioner jag nyss nämnde
har efter diverse beräkningar kommit
till den åsikten, att grundkostnaderna
är större än vad utskottets majoritet
tycks utgå från och att det fasta partistödet
sålunda borde utgå med mer än
25 procent av det totala bidraget. Kanske
är 50 procent tilltaget i överkant,
men en andel av mer än 25 procent
synes vara rimlig.

Trots detta måste vi emellertid ansluta
oss till utskottsmajoriteten, avslående
från säryrkanden, och jag instämmer
alltså i hemställan om bifall till
utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s) :

Herr talman! När man lyssnade till
fru Mogård kunde man få det intrycket,
att här finns mycket stora skillnader.
Hon använde sådana ord som »upprörande»
och »ohämmat cynisk». Men
när fru Mogård kom till slutet av sitt
anförande yrkade hon bifall till utskottets
hemställan. Hon ondgjorde sig över
att andra hade talat om informationsverksamhet,
men i det utskottsutlåtande

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Kommunalt partistöd

hon sålunda yrkade bifall till står det
talat om informationsverksamhet.

I själva verket föreligger en betydande
enighet. Alla i konstitutionsutskottet
önskar att kommunerna skall tillerkännas
rätt att bevilja bidrag och att detta
skall begränsas till de i fullmäktige företrädda
partierna. Redan detta att det
råder enighet om att en kommun skall
ha rätt att lämna stöd åt de poltiska
partierna innebär en stark förändring
i förhållande till de ståndpunkter som
tidigare har intagits.

Men även i fråga om grunderna råder
betydande enighet, nämligen till 75
procent. Man vill nämligen på alla håll
att 75 procent av bidraget skall fördelas
med samma summa per mandat. Striden
gäller hur de återstående 25 procenten
skall fördelas. Under sådana förhållanden
måste vi väl konstatera att
enigheten är högst betydande även på
denna punkt.

För min del skulle jag, delvis i polemik
mot de föregående talarna, vilja
redovisa tre skäl för de grunder för fördelningen
som regeringen har föreslagit
och som utskottets reservanter tillstyrker.

För det första är det väl naturligt
att tillämpa samma grunder för det
kommunala partistödet som för det statliga.
Man har inte i debatten kunnat ange
några skäl för en avvikelse. Man talar
om en avvikelse, men man redovisar
inga argument för en sådan.

För det andra gäller även på det
kommunala området att en stor partisplittring
bör undvikas. I själva verket
är riskerna för partisplittring större på
det kommunala fältet än på det statliga.
Alla känner vi till att det lätt uppstår
kommunala intressegrupper. De kan
konstituera sig som politiska partier
och, om de blir företrädda i fullmäktige,
erhålla partistöd. En sådan fördelning
av partistödet, att även ett parti
som endast har en representant i fullmäktigeförsamlingen
får ett fast grundbelopp,
leder till en frestelse att kon -

stituera sig som politiska partier. Det
kan vara ett ortsintresse som manifesterar
sig på detta sätt, eller det kan vara
fråga om en annan intressegrupp. Resultatet
blir en uppsplittring. Om jag
får spetsa till det skulle jag vilja påstå
att ett parti som går fram med olika
listor faktiskt skulle kunna bilda ett
parti för varje lista, även om samtliga
utgör en gemensam grupp i fullmäktige,
och på det sättet erhålla ett ökat partistöd.
Det är inte lämpligt att ha en konstruktion
som kan få sådana konsekvenser.

Det tredje skälet ligger i själva syftet
med partistödet. På den punkten kommer
jag säkert att stöta mig med fru
Mogård. Enligt min mening är syftet
med detta bidrag till partierna att förstärka
de enskilda medborgarnas möjligheter
att få upplysningar om den
kommunala verksamheten. Det är naturligt
att man utnyttjar partierna för
detta. De har en utbyggd apparat för
ändamålet, och tack vare denna når
man ut till ett stort antal människor.
Inte minst sker detta genom de föreningar
som finns i olika delar av kommunerna.
Varför skall man inte utnyttja
denna väg?

Det är naturligt att denna information
får en partipolitisk färg. Det är ju
inte bara fråga om att upplysa om hur
de kommunala organen fungerar, vilka
beslut som fattas och sådant, utan också
att ange skälen för den ena eller andra
ståndpunkten. Det gäller framför allt
att via detta aktivisera medborgarna,
stimulera dem, inte bara ge dem upplysning
om vad som beslutas utan även
få synpunkter från dem, att alltså på
det sättet åstadkomma ett växelspel eller
— för att tala mer modern svenska
—- en dialog. Vilka organ passar bättre
för detta än de politiska partierna?

Det är här inte bara fråga om insatser
under pågående valrörelse utan -—-som jag ser det — i ännu högre grad
under mellanperioderna. Eljest skulle
man ju kunna konstruera ett partistöd

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

som var ett valstöd. Men nu menar man
att det skall vara en kontinuerlig partiverksamhet.
Med tillkomsten av större
kommuner och med alltmer komplicerade
kommunala angelägenheter växer
behovet av en sådan verksamhet som
jag här sökt antyda. Men då ligger i detta
även ett skäl för de grunder som utskottsreservanterna
förordar. Varje ledamot
bör ha möjlighet att genom sitt
parti medverka i denna information,
och då är det naturligt att bidraget utgår
med samma belopp per ledamot.

Fru Mogård frågade om man ville gradera
den politiska verksamheten. Självfallet
vill jag inte göra det. Men vill fru
Mogård gradera ledamöterna? Tillämpar
man ett grundslöd plus ett annat
stöd som beräknas per medlem kommer
man ju i den situationen alt om ett parti
bär en enda ledamot i fullmäktige, utgår
låt mig säga 10 000 kronor i grundbidrag.
Sedan lyckas denne ledamot
med hjälp av sina partivänner öka partiets
representation till två. Om det då
tillkommer ett stöd per ledamot av
1 000 kronor, blir konsekvensen av fru
Mogårds resonemang, att den förste ledamoten
taxeras till 10 000 kronor men
den andre bara till 1 000 kronor. Då
graderar man partistödet på det sättet
utifrån fru Mogårds sätt att resonera.
Detta måste vara felaktigt. Varje ledamot
bör, vare sig han är den förste eller
den andre eller den tjugofemte, ha
samma möjligheter att medverka till informationen
genom sitt parti, och det
får han genom att samma bidragsbelopp
lämnas för varje ledamot.

I debatten har dragits in frågan om
kanslistödet. Låt mig då få erinra om
vad vi alla känner till, nämligen att såväl
primärkommuner som landsting har
ett system med samregerande. Det betyder
att åtminstone de någorlunda stora
partierna är företrädda i kommunens
styrelser och nämnder. Det är därför
helt orimligt att säga att ett litet parti
skall ha ett stöd som är större för att
uppväga sin litenhet.

Kommunalt partistöd

Jag skall inte fullfölja dessa resonemang
vidare, utan jag ber med det
sagda helt enkelt att få yrka bifall till
reservationen vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 36.

Fru MOGÅRD (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
vet att jag inte hade möjlighet
att påverka utskottets skrivning, eftersom
jag inte deltog i behandlingen av
ärendet.

Helst skulle jag i likhet med motionärerna
från mitt eget parti ha sett att
det blivit ett 50-procentigt grundbidrag
och ett resten av bidraget beräknats per
mandat. Detta hade bättre överensstämt
med de principer jag talade om i mitt
första anförande. Men vi har alltså accepterat
en fjärdedels grundstöd. Det
har i alla fall en bestämd likhet med
det statliga partistödet som kompletterats
med kanslistöd.

Herr Johansson i Trollhättan tog upp
frågan om samregerande o. d. som egentligen
inte har med den här saken all
göra. Men om herr Johansson inte förstod
parallellen vill jag säga att vi sätter
termen kanslistöd inom citationstecken.

Det är alldeles riktigt att väljarna behöver
upplysningar om kommunen.
Herr Johansson sade att det då ligger
närmast till hands att vända sej till de
politiska partierna. Jag har ingenting
emot detta men då skall också samtliga
partier ha samma resurser att lämna information.
Menar herr Johansson verkligen
att det största partiet i en kommun,
vilket det än är, äger bättre förutsättningar
att ge information än ett
mindre parti? EU sådant resonemang
får orimliga konsekvenser.

Herr Johansson, som är en myckel
skicklig man, försökte göra gällande
att jag önskar en gradering av ledamöterna.
Nej, jag vill att partistödet skall
gå till partiet. Bestämmelsen om bidrag
per ledamot är bara en teknisk sak;
i realiteten lämnas stödet till partiet.

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Kommunalt partistöd

Ett partis ledamöter i en fullmäktigeförsamling
bildar ju tillsammans eu
grupp som tillhör partiet, och det är
alltså dit pengarna kommer att gå.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
anförde väsentligen två olika
skäl för propositionens förslag.

Det första var att det skulle te sig
naturligt att tillämpa samma grunder
för det kommunala partistödet som för
det statliga. I och för sig kan detta
varä riktigt, men går man till motiveringarna
för det statliga partistödet
skall man finna att förhållandena inte
är likartade. Det kan alltså föreligga
motiv till avvikelser beträffande kommunernas
befogenheter att besluta om
kommunalt partistöd.

Det andra skälet var risken för partisplittring
om man utgår från ett grundbidrag
per parti. Med den försiktiga
utformning av grundbidraget som utskottet
föreslagit finns det enligt min
mening knappast någon risk i detta
avseende. Vi skall ha klart för oss att
det inte bara är fråga om att splittra
upp sig i partier vid valet. Dessa partier
skall också vara fast organiserade
med stadgar m. in. Det går alltså inte
att skapa någonting i stil med »Kommunens
väl», d. v. s. ett parti med en
före valet hastigt uppgjord lista. Detta
parti skulle inte vara berättigat till
något stöd enligt propositionen.

Men även om det finns risk för bildandet
av nya partier måste man tänka
på att inte utforma ett partistöd så,
vare sig ett statligt eller ett kommunalt,
att man nästan omöjliggör skapandet
av nya partier, ty då skadar man
•säkert demokratin.

: Vad utskottet här föreslagit är ett allvarligt
försök till avvägning mellan olika
synpunkter. Det är möjligt att man
yid den avvägningen har haft vissa förhoppningar
om att få även socialdemokraterna
med på förslaget, men det har

inte lyckats. Men jag tror som sagt att
utskottets förslag innebär en riktig avvägning.

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag blev verkligen överraskad,
när herr Johansson i Trollhättan
sade att varje fullmäktigeledamot
skall ha möjlighet att bidra till den politiska
propagandan och informationen
samt att bidraget därför bör utgå med
ett belopp enbart beräknat efter varje
ledamot. Detta måste vara ett tankefel
av något slag. Om jag bär bedömt
saken rätt, gäller det här inte att den
enskilde ledamoten på något sätt själv
skall kunna disponera beloppet.

Det är högst önskvärt att herr Johansson
i Trollhättan uttrycker sig litet tydligare
på den punkten. Som han nu uttalade
sig tvingas man dra den slutsatsen
som jag här gjort, och det var väl
ändå inte meningen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att fru Mogård inte tjänstgjorde vid
behandlingen av detta ärende i utskottet.
Men den polemik som fru Mogård
här förde riktade sig i lika hög grad
mot utskottet som mot reservanterna,
och med hennes argumentering förvånade
det mig att hon slutade med att
yrka bifall till utskottets hemställan.
När hon nu ändå gjorde det, kunde jag
inte dra annan slutsats än att även hon
i slutomgången till åtminstone 75 procent
var enig med oss andra.

På herr Nordstrandhs fråga vill jag
svara att jag aldrig har sagt att varje
ledamot skall få ett visst belopp. Pengarna
kommer givetvis att gå till partiets
lokalorganisation — eller distriktsorganisationen
när ett landsting beviljar
stöd. Men för mig har det tett sig
naturligt att varje ledamot i princip likställes
och att därigenom möjligheterna
till information från varje ledamot ge -

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

nom vederbörande parti blir lika stora.
Partiverksamheten fungerar väl på det
sättet att det huvudsakligen är fullmäktige-
och landstingsledamöterna som
svarar för informationen på det kommunala
planet.

När man vidare hävdar att ett större
parti inte bör få kraftigare stöd än ett
mindre, får man väl inte glömma att
ju fler ledamöter ett parti har i en kommun
och i en fullmäktigeförsamling,
desto större är partiets kontaktyta och
dess förutsättningar att komma i förbindelse
med medborgarna både vid
möten och genom personliga kontakter.

Fru Mogård ansåg att alla partier bör
ha samma resurser, men det bidrar inte
fru Mogård till genom att stödja det
förslag som hon talade för. Då borde
man inta den ståndpunkten att vilket
parti som än bildas skall detta ha samma
belopp som de andra. Men detta
vill ingen vara med om med hänsyn
till partisplittringen. Det måste finnas
vissa grunder att gå efter.

Nå, man kan ju fråga sig hur stor
partisplittringen på det kommunala området
skulle bli. Jag anknyter där till
det resonemang som herr Larsson i
Luttra utvecklade, där han bl. a. erinrade
om att det måste finnas stadgar
för ett parti. Men vad är det som hindrar
att både »Kommunens väl» och
»Kyrktuppens vänner» skaffar sig stadgar? Fru

MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag har inget att tilllägga
till de i propositionen anförda
skälen för ett införande av lag även om
kommunalt partistöd. Det understryks
ju allmänt, och det har också skett i dagens
debatt, hur betydelsefullt det är
att allmänheten informeras om och engageras
i samhällsarbete, medverkar till
utformningen av exempelvis boendemiljön,
en ändamålsenlig lösning av
servicefrågorna o. s. v. Naturligtvis kan
de kommunala institutionerna göra åtskilligt
för att genom lokalt remissför -

Kommunalt partistöd

farande konsumentopinionen skall kunna
göra sig hörd, men man kommer
inte förbi det ansvar och de arbetsuppgifter
som åvilar de politiska partierna.
Kostnaderna för deras verksamhet har
skjutit i höjden, och det är då i sin ordning
att partierna ges ökade resurser.
Jag vill emellertid i detta sammanhang
framhålla att det inom en nära framtid
kan bli diskussion om att också andra
grupper kan behöva resurser för att
sprida information om sin verksamhet.

Beträffande reglerna för fördelning
av det kommunala partistödet har det
både i propositionen och i reservationen
anförts en del argument som jag
finner en smula underliga. Reservanterna
har funnit ett nytt argument, nämligen
att man skall öka medborgarnas
möjlighet till information men inte i
och för sig gagna partierna. Men det
förra förutsätter väl det senare. Det
gäller bara att finna regler som inte
över hövan favoriserar ett visst parti
och som å andra sidan inte hindrar att
ett eller några andra partier ges möjlighet
att informera sina väljare ■— eller
väljarna över lag, eftersom det anses
ankomma på partierna att presentera
sina alternativ för allmänheten i
dess helhet.

Propositionens och reservanternas
ståndpunkt sägs vara avsedd att motverka
partisplittring, men tror man att
den enskilde medborgaren i sina överväganden
huruvida han skall engagera
sig för något annat än de s. k. etablerade
partierna fäster något som helst
avseende eller ens skänker en tanke åt
frågan om partistöd utgår eller inte?

Vi inom vänsterpartiet kommunisterna
har i motionsparet I: 1078 och II:
1244 hänvisat till att t. o. in. sådana
partier som anses stora i vissa kommuner
kan vara tämligen små, och
detta har också varit föremål för meningsutbyte
i dag. Kan det förhållandet
att ett sådant parti får en behandling
som någorlunda innebär jämlikhet i för -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Kommunalt partistöd

hållande till behandlingen av andra partier
— d. v. s. att det erhåller någorlunda
jämförbara resurser för att klara informationsuppgifterna
— på något sätt
anses motverka en partisplittring?

Det är mot denna bakgrund som vi
har ansett att det i botten skall ligga ett
grundbidrag och därutöver ett bidrag
som står i relation till antalet mandat.
Överraskande nog har emellertid de
motionärer som i sak är för en ordning
med ett grundbidrag ansett sig böra
yrka avslag på vpk-förslaget enbart därför
att vårt yrkande inte har förbundits
med en precisering av storleken av detta
grundbidrag. Vi har för vår del ansett
att man med förtroende kunde överlåta
åt kommunerna att fixera storleken
härav.

Jag anser mig av de skäl jag anfört,
lierr talman, föranlåten att yrka bifall
till motionsparet 1:1078 och 11:1244.
Om inte detta yrkande vinner kammarens
bifall, kommer jag att stödja utskottets
hemställan.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
avslutade sitt första anförande
med det för kammaren i och för sig
liugnesamma meddelandet att han inte
tänkte fullfölja sin argumentation. Det
var nog klokt, herr Johansson. Om man
skulle göra det, råkar man nämligen ut
för det otrevliga att tvingas driva saken
in absurdum.

Herr Johansson i Trollhättan har ett
väldigt konstigt sätt att räkna. Först
och främst mäter han enighet i procent.
Han tror att därför att utskottsmajoriteten
— som ju är en lottmajoritet
— i sin skrivning företräder samma
uppfattning som reservanterna om
hur 75 procent av stödet skall fördelas,
så är utskottsmajoriteten också till 75
procent enig med reservanterna. Det
är ett hugskott som i och för sig är
fängslande men utan någon som helst
relevans. Herr Johansson måste veta,
att i denna fråga finns det både i kam -

maren och i hela riksdagen liksom ute
i folket ett vitt spektrum av åsikter —
ifrån deras som önskar avskaffa hela
eländet eller som helst hade sett att det
aldrig hade införts någon form av offentligt
partistöd i vårt land till låt
mig säga den andra extremen, de som
avgivit reservationen till dagens utskottsutlåtande
och som är beredda att
finansiera en stor del av den politiska
verksamheten med offentliga medel och
därtill göra det på ett i grunden orättvist
sätt.

Den skenbara enigheten, herr Johansson,
är ju bara en följd av våra parlamentariska
arbetsformer. Vi måste få
fram ett litet antal förslag, som står
emot varandra, för att kunna avgöra
frågan här i riksdagen. Någon annan
grund för den enigheten finns inte.
Och herr Johansson, som är en noggrann
person och säkerligen läst både
utskottsutlåtandet och motionerna väl,
har nog klart för sig att redan i de motioner
som ligger till grund för utlåtandet
finns ett större spektrum av åsikter
företrädda än de som till slut framgår
av majoritetsutlåtandet och av reservationen.

Det är alltså en framtvingad enighet
— en på vanliga politiska vägar framtvingad
enighet, grundad på praktisktparlamentariska
skäl. Jag skall gärna
säga herr Johansson, att han kan omedelbart
få belägg för en mindre grad
av enighet, då jag alltjämt vidhåller att
hela eländet är just ett elände, som
man har blivit tvungen att acceptera
av olika skäl. Det är bara så att en sådan
här institution, införd i samhället,
kommer förr eller senare att trycka sig
på oss alla, och handlingsfriheten försvinner.
Därför blir man tvungen att
så långt det är möjligt åtminstone försöka
utforma stödet på ett sådant sätt
att det inte blir alltför uppenbart orimligt.
Men bra blir det aldrig.

Jag har sagt det en gång tidigare i
denna kammare — för något år sedan,
när vi behandlade motioner om det stat -

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

liga partistödet — att den enda effekt
man hittills kunnat se av partistödet är
att den politiska verksamheten i landet
har blivit totalt nästan exakt så mycket
dyrare som vad det offentliga stödet innebär.
Inget parti har sedan vi fick det
statliga partistödet ansett sig behöva
mindre pengar från annat håll, utan snarare
mer, eftersom relationerna ytterligare
förskjutits genom tillkomsten av
detta statliga stöd. Och partifinanser är
cn fråga om relationer, icke om absoluta
tal. Hur jag lyckas med min verksamhet
i ett politiskt parti beror inte på
hur mycket pengar jag själv har, utan
på hur mycket pengar jag har i relation
till andra. Ett stöd som lägger ett tjockt
och tungt belopp ovanpå förut mycket
betydande belopp, som disponeras av
ett stort parti, kan bara ytterligare förrycka
relationerna och göra situationen
alltmer ohållbar för dem som inte
är så rika som herr Johanssons välsituerade
parti.

Det kommunala stödet kommer att
fungera på samma sätt, och såvitt jag
förstår är det med berått mod man driver
igenom ett stöd som är avsett att
fungera på det viset. Man kan säga att
stödet fungerar bibliskt: »Var och en
som har, åt honom skall varda givet;
men den som icke har, från honom
skall tagas också det han har.»

Och vi behöver inte hymla med detta.
Det är fråga om inte så mycket åsikter
som intressen i denna fördelning.
Låt mig försöka styrka det genom att
något pröva herr Johanssons tre punkter.

Det skall gälla, säger herr Johansson,
samma grunder för kommunalt partistöd
som för statligt partistöd. Detta är
enligt herr Johansson naturligt. Naturligt
är alltså att om en orättvisa en
gång är etablerad skall alla följande beslut
också vara orättvisa. Det är en logik
som i varje fall jag inte är med på.

Och kom ihåg: Det finns icke någon
enighet om fördelningsmetoderna för
det statliga partistödet. Det går alltså

Kommunalt partistöd

inte att åberopa någon tidigare enighet
i denna fråga och säga, att har ni varit
med om det så får ni vara med om detta
också. Vi har inte varit med om det,
utan uppfattningen att det är ett orättfärdigt
sätt att fördela pengarna gäller
även det statliga stödet.

Detta kan alltså inte på något sätt
styrka de nu föreslagna grunderna för
ett kommunalt partistöd.

Skall man då undvika alltför stor
partisplittring? Vad har herr Johansson
emot »Kommunens väl»? Det är
på många ställen ett alldeles utmärkt
demokratiskt parti. Det råder heller
ingen enighet på den punkten. Det är
herr Johanssons förre partiledare som
hittat på det märkliga kommunala sambandet,
också med tämligen liten förankring
i den demokratiska verkligheten.
Det finns ingenting som säger att
någonting blir bättre av att vi hindrar
uppkomsten av partier av typ »Kommunens
väl». På många ställen fungerar
dessa utomordentligt bra och är ett
uttryck för den demokrati som man
i dag gärna kallar gräsrotsdemokrati.
För mig är det ett stort intresse att icke
hindra uppkomsten av den sortens partier.
Kan vi något frigöra den kommunala
demokratin från den statliga ganska
stelt partiuppdelade demokratin, så
är det för mig en fördel, inte en nackdel,
herr Johansson.

Själva syftet med stödet är alltså att
förbättra den enskilda medborgarens
möjlighet att få information. Informationen
skulle förbättras om 30 fullmäktigeledamöter,
som har en åsikt får tio
gånger så stora förutsättningar att upprepa
denna information för sina väljare
än det parti som har tre ledamöter
i fullmäktige. Men det är, herr Johansson,
två i och för sig ur demokratisk
synpunkt exakt lika intressanta informationer
det här gäller. Det är fråga
om att ge väljarna möjlighet att välja
mellan olika alternativ. Är det detta vi
vill? Vill vi åstadkomma bättre förutsättningar
för dem att träffa detta val

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Kommunalt partistöd

på goda grunder, då skall vi ge dem
likvärdig information om båda alternativen,
och det kostar lika mycket pengar
i det ena fallet som i det andra.

Här är det alltså tvärtom fråga om att
försämra informationen i samma riktning
som den redan är dålig på det
sättet, att det råder dålig balans mellan
dem som har god råd och kan ge
mycken information och dem som har
dålig råd och därför får ge mindre information.

Man tillgriper gärna, herr Johansson,
uttryck av typen »det är naturligt att»,
»det är självklart att», då man har dåliga
argument. Då identifierar man sig
med det naturliga, gärna med majoriteten.
Detta måste vara någonting som
alla människor inser, så tycker de flesta.
Det är den typiska insändartekniken
på våra tidningars insändarsidor, där
som bekant var och cn alltid företräder
ett naturligt, allmänt, självklart intresse
gentemot någon sorts förtryckare
som försöker pracka på folket andra
uppfattningar.

Nej, det naturliga är, herr Johansson
och alla andra, någonting helt annat.
Det naturliga är att enskilda människor,
gärna grupper av människor, arbetar
politiskt och stöder politiskt arbete.
Jag tycker att det någon gång bör
sägas från riksdagens talarstol — och
därför vill jag nu passa på tillfället att
understryka detta — att det är en samhällsnyttig
och mycket hedervärd insats
att ekonomiskt stödja politiskt arbete,
vem som än gör det. Det har under
de senaste åren spritts ett gift i vår
demokrati att det skulle vara någonting
skumt att ekonomiskt stödja politisk
verksamhet. Så har aldrig varit förhållandet,
utan detta är det finaste man
i en demokrati kan ägna sig åt.

Det är beklagligt att särskilt en ungdomsorganisation
som står herr Johansson
nära har ägnat sig åt denna giftspridning
i den svenska demokratin.
Jag vill gärna ha fastslaget att det enda
naturliga sättet att finansiera politisk

verksamhet är att genom bidrag från
människor som själva bestämmer skaffa
in vad som behövs för att partierna
skall kunna driva sitt arbete. Något annat
»naturligt» finns inte. Allt annat är
surrogat.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Carlshamre
vände sig direkt till mig i sitt
anförande, skall jag så långt det är möjligt
på denna korta stund ta upp något
av hans resonemang.

Låt mig konstatera att herr Carlshamre
tydligen är mycket irriterad över
att jag sagt att det förelåg en 75-procentig
enighet. Han ansåg att man inte
kunde räkna i procent när det gäller
detta. Sedan jag lyssnat till herr Carlshamres
anförande förstår jag detta. I
fråga om det förslag som utskottet har
lagt fram som ett alternativ till regeringens
proposition har man stannat
vid den fördelning på 75 procent som
regeringen föreslagit. Det kan man aldrig
komma ifrån.

Bakom utskottsutlåtandet står även
herr Carlshamre; sedan må han anse
att det är en parlamentarisk metod
o. s. v. att falla ifrån motioner och att
man går ifrån den mera nyanserade
bild som finns i motionen för att finna
två linjer. Det kan väl också uttryckas
så, att man vill ha en samlad linje mot
regeringen i detta fall. Men hur kan
herr Carlshamre göra detta när han använder
sådana ord som att det är ett
elände, att det är en orättfärdig, orättvis
ordning o. s. v.? Har man den uppfattningen,
förstår jag inte hur man
över huvud taget kan gå med på ett annat
stöd än efter den metoden att varje
parti — det må vara företrätt i en kommunal
församling eller inte — skall ha
lika stort belopp.

Jag har ingenting att erinra mot partier
av typen »Kommunens väl». Jag
betraktar dem på ungefär samma sätt
som jag betraktar det parti herr Carls -

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

hamre tillhör, nämligen så att jag i
kommunala sammanhang strider mot
dem när de har en annan uppfattning
än den som är min. Men jag kan aldrig
omfatta det idealet att man skall ha ett
partistöd som stimulerar uppkomsten
av partibildningar av denna typ. Jag
tror inte att effekten blir den av det
förslag som nu har lagts fram. Vill herr
Carlshamre genomföra ett förslag i den
riktningen, då råkar han, såvitt jag
förstår, också i motsättning till herr
Larsson i Luttra och de andra som står
bakom det utskottsförslag som han själv
har skrivit under.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skulle vilja be herr
Johansson i Trollhättan att vara litet
exaktare med anföringsverben. Han säger
att han har konstaterat en 75-proccntig
enighet. Konstaterar gör man någonting
faktiskt eller i varje fall någonting
ostridigt. Herr Johansson har påstått
att det finns en 75-procentig enighet,
och det är någonting helt annat.
Naurligtvis finns det inte någon sådan,
och den lilla enighet som föreligger —■
det försökte jag förklara för herr Johansson
för en stund sedan — är en
påtvingad enighet, som inte grundar sig
på den uppfattningen att det skulle
vara bra med det system som nu är föreslaget.

Jag har försökt göra klart att när man
väl en gång etablerar ett sådant system
i ett demokratiskt samhälle blir det efter
några år så, att det inte längre går att
komma ifrån det, även om aldrig så
många skulle önska att man kunde det
— och det finns många här i landet,
herr Johansson, som önskar det. Men
det är alltså inte möjligt, ty med själva
stödet som sådant har man framtvingat
en sorts ovillig enighet om att stödet
måste vara kvar. Då återstår bara det
vanliga: att med de medel som står oss
till buds försöka att åtminstone fila av
de värsta kanterna, få systemet någor -

Kommunalt partistöd

lunda drägligt, få det att komma i närheten
av någonting som är något rättvisare
än det annars skulle vara.

Det är detta frågan gäller, och att då
spekulera om att bakom utskottets förslag
skulle ligga en enighet, som kan
mätas i viss procent, är bara att tala
rakt ut i luften.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Carlshamre och
jag lär inte bli överens om vad som menas
med enighet, lika litet som vi kan
ena oss om vad som är goda och dåliga
argument. Herr Carlshamre betraktar
väl sina argument som goda och mina
som dåliga, och min syn på saken är
ungefär den omvända.

Jag vill, herr talman, ändå konstatera
att antingen råder det inte enighet
bland dem som står bakom utskottsmajoritetens
förslag eller också måste det
finnas en enighet bakom detta. Man har
avgivit ett gemensamt utlåtande, och det
tolkar jag faktiskt på det sättet att man
varit ense om vad som står i det. Efter
herr Carlshamres båda inlägg tvingas
jag emelertid dra en annan slutsats,
nämligen att man är högst oense om det
som man varit med om att föra fram
som utskottets mening i denna fråga.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle: Herr

talman! Det är bäst att vi klarar
ut den här frågan, herr Johansson i
Trollhättan.

De som har skrivit och undertecknat
utlåtandet är inte till 75 utan till 100
procent eniga om vilket förslag som i
dag skall underställas riksdagen för avgörande.
Exakt så långt sträcker sig
enigheten, och det är en mycket vanlig
form av enighet i en parlamentarisk
församling. Däremot sträcker den sig
varken till 75, 50 eller ens 25 procent
om man skall börja analysera dé bakomliggande
uppfattningarna om hur
ett partistöd skall utformas eller om vi

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Kommunalt partistöd

över huvud taget skall ha ett partistöd.
Men det var de frågorna som herr Johansson
i Trollhättan tog upp i sitt
första anförande, och de går långt utöver
vad som står att läsa i de korta
klämmarna i utlåtandet. Därför har vi
en stund ägnat oss åt att diskutera dem.
Där råder ingen enighet, men vi är som
sagt till 100 procent eniga om vilka förslag
som i dag skall underställas riksdagen
för prövning.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag tänkte inte delta i
denna debatt, eftersom jag tyckte att
reservanternas talesmän på ett utomordentligt
sätt redovisade de skäl som jag
har angivit i propositionen för den
lösning som föreslås. Men herr Carlshamres
uttalanden om demokratins arbetsformer
ger mig anledning till några
funderingar.

Låt mig först slå fast det glädjande
i att enighet råder om motiven för att
kommunerna skall ges möjligheter att
lämna detta kommunala partistöd. Under
hela debatten har jag emellertid
väntat på att av utskottsmajoritetens
talesmän få höra skälen till att man i
fråga om det kommunala partistödet
skall göra avvikelser från den princip
som har fastställts för det statliga partistödet.
De skälen anfördes inte förrän
herr Carlshamre kom upp i talarstolen.
Han sade: »Detta med partisplittring
tycker jag är ganska bra på det kommunala
planet. Jag tycker det är bra
att man främjar möjligheten för de
många små partierna att komma i gång
med kommunal verksamhet.»

Här har vi verkligen att göra med en
diskussion om demokratins arbetsformer.
Vi vill alla, föreställer jag mig,
stärka demokratins förutsättningar att
utvecklas, att lösa problemen för medborgarna,
att vara det system inom vilket
våra samhällsfrågor skall behandlas.
Jag hade den föreställningen att vi
trots allt var ganska överens om att en

långtgående partisplittring kan vara negativ
från demokratins egen synpunkt.
Erfarenheten från andra länder visar
att partisplittringen kan förlama demokratins
handlingskraft. Gäller då
inte samma förhållanden på det kommunala
fältet?

Länsdemokratiutredningen kunde i
sitt betänkande, som lades fram 1965,
påvisa att det vid 1962 års val fanns
216 direkt lokala partier inom 158
landskommuner och köpingar. Dessa
lokala partier samlade sammanlagt i andel
av väljarkåren 2,6 procent. Ligger
en stimulans till den typen av partisplittring
i linje med vår strävan att
stärka demokratin? Ja, om vi anser det
skall vi naturligtvis välja den argumentation
som herr Carlshamre har valt
och dra de slutsatser därav som herr
Carlshamre har gjort. Då skall vi säga
att även om man i en kommun bildar
ett parti för att tillvarata ett mycket
begränsat intresse för ett begränsat antal
medborgare är det rimligt att det
partiet, om det får ett mandat i fullmäktige,
får samma grundbidrag för sin
verksamhet som de övriga partierna
har vilka kanske intresserar sig för hela
den kommunala verksamheten, vilka
kanske inte bara sysslar med information
kring valrörelserna utan också bedriver
en seriös verksamhet mellan valen.

Jag vill gärna understryka vad herr
Johansson i Trollhättan tidigare framhållit,
nämligen att det inte minst är
fråga om att kontinuerligt lämna information
till väljarna och medborgarna
i syfte att fördjupa demokratin — det
är alltså inte bara fråga om att vid ett
val försöka erövra mandat.

När man lägger allt till allt undrar
jag ändå om det inte är ett intresse för
vår demokrati att motverka den typ av
partisplittring som skulle förlama förutsättningarna
att i vårt samhälle verka
med demokratiska arbetsformer. Är
man överens om att detta bör vara en
huvudlinje, borde de konsekvenser som

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

dessa motiveringar fick i fråga om det
statliga partistödet få slå igenom också
när det gäller det kommunala partistödet.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
måste ha slumrat till något litet ögonblick
tidigare under debatten. Han säger
sig under hela diskussionen ha suttit
och väntat på att få höra skälen till
att man vid utformningen av bestämmelserna
för det kommunala partistödet
skulle avvika från de bestämmelser
som gäller för det statliga partistödet.
Det viktigaste skäl som jag angav var,
att enligt min och många andras uppfattning
det statliga partistödet är utformat
på ett orättvist sätt och att vi
borde göra åtminstone det kommunala
partistödet rättvisare. Det är det viktiga
skälet för den föreslagna avvikelsen,
och det lade jag också den största vikten
vid i mitt anförande.

Resonemanget om partisplittringen är
mycket intressant. Jag tror att vi allesammans
har litet grand dåligt samvete
i dessa frågor; det må gälla utformningen
av en ny författning eller utformningen
av grunderna för ett offentligt
partistöd. Vi anser oss tvungna att tillgripa
någonting som man skulle kunna
kalla demokratins nödvärnsrätt.

Det finns ingen som tycker att det
är bra — jag vill gärna tro det — att
små partier skall hållas utanför. Jag
tycker inte att det är bra att man skall
vara tvungen att nå upp till en röstsiffra
av 4 procent av väljarkåren för
att i fortsättningen bli representerad
i riksdagen. Alla sådana spärrar upplevs
i bästa fall som ett nödvändigt
ont. Vi har i de flesta fall varit överens
om att det dess värre är nödvändigt
just med hänsyn till att demokratin
skall kunna fungera och för att verksamheten
inte skall brytas sönder i alltför
små enheter. Men jag är, herr statsråd,
icke övertygad om att dessa nödvärnsregler
måste vara lika stränga på

Kommunalt partistöd

det kommunala planet som på det statliga.

Jag håller med om att det troligen
skulle vara en olycka för vår demokrati,
om vi i riksdagen i stället för fem
partier hade femton små, på många sätt
ynkliga fraktioner som det skulle bli
svårt att handskas med och som t. o. in.
skulle få svårt att handskas med sig
själva. Därför har vi också i stor enighet
men med en tagg i samvetet gått
med på dessa spärrar av olika slag, vilka
skall hindra att det uppstår någonting
sådant.

Men är det verkligen lika nödvändigt
på det kommunala planet? Ja, det har
blivit det sedan förre statsministern Erlander
lanserade den fantastiska tanken
om det kommunala sambandet, att
allting måste vara likadant i kommunerna
som i staten. Men i övrigt tror
jag att det finns mycket liten sanning
i det påståendet. Vi kan med mycket
stor fördel enligt min uppfattning ha
ett helt annat partiväsen i en kommun
än vi har i staten. Ingenting skulle bli
sämre av det.

Vi talar i dag mycket om gräsrotsdemokrati.
Kan vi komma närmare
gräsrötterna än om vi ger möjlighet för
lokala opinioner att komma till uttryck
och påverka den lokala utvecklingen?
De må gärna göra det i partiets form.
Därmed har jag inte dragit slutsatsen
att man, så fort någonting som kallar
sig parti dyker upp, skall börja utbetala
en generös klump kommunala pengar
till det partiet.

Min uppfattning är —- och den har
jag givit klart uttryck åt tidigare — att
någorlunda lika villkor i konkurrensen
mellan de etablerade och de inte så väl
etablerade borde åstadkommas på det
andra sättet, nämligen genom att de
etablerade avstod från att skaffa sig
orättfärdiga fördelar som de andra inte
kan komma åt. Men nu är vi alltså där,
och det är utsiktslöst att propagera för
den tanken. Då driver mig den politiska
nödvändigheten till att försöka att åt -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Kommunalt partistöd

minstone i någon mån begränsa olyckorna,
och det är vad man vill göra när
man föreslår en annan fördelningsmetod.

Herr Johansson i Trollhättan sade att
han i stort sett ser alla partier — uppenbarligen
utom sitt eget — på samma
sätt: moderata samlingspartiet, folkpartiet,
centerpartiet, »Ivyrktuppens vänner»,
»Kommunens väl», vänsterpartiet
kommunisterna etc. Jag har länge anat
det, herr Johansson; vi uppfattas alla
som ett slags satelliter — litet större eller
litet mindre men egentligen små
allihop — som rör oss kring centrum,
d. v. s. det socialdemokratiska partiet.
Herr Johansson skär oss, moderata samlingspartiet
och »Kyrktuppens vänner»,
över en kam. Jag förstår tanken bakom
det. Det är en egocentrisk tanke, herr
Johansson. Man känner sig själv som
den tunga biten i mitten, som solen,
kring vilken de andra rör sig. Och jag
är säker på att det från solens utgångspunkt
inte är så stor skillnad mellan
Jupiter och Merkurius.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist efterlyste
motiveringen för att man skulle
följa en annan linje när det gäller utformningen
av det kommunala partistödet
än man gjort när det gäller det
statliga. Det finns utan tvivel skäl som
talar för att man inte nödvändigtvis
behöver kopiera det statliga systemet.
Rent allmänt har jag den uppfattningen,
att man också när det gäller det statliga
partistödet har förstorat upp risken för
splittring på småpartier. Jag tycker att
det är ganska förvånande att man så
starkt faller tillbaka på sådana argument
när vi egentligen aldrig har haft
några problem med småpartier här i
landet, varken före eller efter det att
vi genomförde det statliga partistödet.

Jag tror också att faran med att ha
mindre partier är väsentligt mindre
när det gäller den kommunala verksamheten
än när det gäller den statliga;

det spelar i allmänhet inte så stor roll
om man har med någon företrädare
för ett litet parti, kanske t. o. m. ett tillfälligt
tillkommet parti. Detta skall ställas
emot vad som blir resultatet om
man följer propositionens förslag. I en
kommun där ett parti har en mycket
stark ställning, en förkrossande majoritet
— det finns exempel på kommuner
där socialdemokraterna har en mycket
stark majoritet och det finns exempel
på kommuner där centerpartiet har
en mycket stark majoritet — kan resultatet
bli att fyra femtedelar av det
kommunala partistödet tillfaller ett parti
och den återstående femtedelen får
fördelas på de övriga partierna. .lag
kan inte komma ifrån att detta blir
en orättvis fördelning, en fördelning
som inte på långa vägar ger partierna
likställighet när det gäller möjligheterna
att bedriva information om den kommunala
och kommunalpolitiska verksamheten.
Det är därför man har försökt
göra en avvägning, varvid man
kommit till den ståndpunkt som utskottsmajoriteten
nu företräder.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag märkte att eftertankens
kranka blekhet ändå grep herr
Carlshamre när han började fundera
på demokratins arbetsformer. Han var
strax villig att medge att det trots allt
för att demokratin inte skall spåra ur
behövs vissa spärrar mot partisplittring
i rikspolitiken. Han var dock inte beredd
att acceptera att bestämmelserna
för ett partistöd på den statliga nivån
skulle ligga i linje med denna hans
argumentering, men det vore kanske att
begära litet för mycket.

Sedan frågade emellertid herr Carlshamre,
om vi behöver vara lika rädda
för partisplittring på det kommunala
planet. Kan vi inte när det gäller de
kommunala frågorna arbeta under litet
andra former med möjlighet för betyd -

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

ligt fler partier att driva verksamhet
och göra sig gällande?

Jag föreställer mig att vi allmänt är
överens om att den kommunala verksamheten
spelar en allt större roll i
samhällsutvecklingen. Jag skulle kunna
anföra en rad argument till förmån för
det kommunala sambandet, som herr
Carlshamre inte tycker om att jag redovisar,
men jag skall inte trötta kammaren
med det. Jag skall nöja mig med
att säga att vi finner det nödvändigt
och ändamålsenligt att bedriva den
kommunala verksamheten i större kommuner
för att på ett riktigt sätt kunna
tillvarata medborgarnas intressen och
att den betydelsefulla kommunala verksamheten
inte får nonchaleras genom
att man säger att de demokratiska arbetsformerna
på den kommunala nivån
är mindre viktiga än på den statliga
nivån. Jag tror vi alla kan vara helt
övertygade om att det också på det
kommunala området är viktigt i vilka
former vår demokrati arbetar.

Jag finner då att den inställning som
högern från första stund hade leder till
orimliga resultat. Man talade om 50 procent
i grundbidrag. Det skulle innebära
att vi skulle gå ännu längre när det gäller
att gynna den typ av småpartier,
som länsdemokratiutredningen har visat
att vi har ganska gott om i förhållande
till de mera seriöst och kontinuerligt
arbetande partierna, partier av
vilka vi förväntar oss att de genom sina
insatser skall stärka demokratin och
skapa ett riktigt underlag för den kommunala
verksamheten.

Jag tror att det till syvende og sidst
ligger till så här: Enligt förslaget i propositionen
kommer det kommunala partistödet,
när det sätts i funktion, att ge
det resultatet, att ungefär 50 procent
av partistödet hamnar där 50 procent
av väljarna finns. Vi får en fördelning
av 50 procent till det socialdemokratiska
partiet och 50 procent till de övriga
partierna, alltså i stort sett samma uppdelning
som bland väljarna. Enligt det

Kommunalt partistöd

förslag som oppositionen för fram skulle
det socialdemokratiska partiet, som
får ungefär 50 procent av rösterna, få
nöja sig med 43 procent av partistödet,
medan oppositionen med sina cirka 50
procent av väljarna, skulle få 57 procent
av partistödet — jag räknar här
med de fem partier som vanligtvis är
företrädda i våra kommunala församlingar.

Jag förstår att man på borgerligt håll
tycker att det ligger större rättvisa i att
föra över lilet mera medel på denna
väg till den borgerliga kanten från den
socialdemokratiska kanten. Märkvärdigare
än så är det inte, misstänker jag.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle
:

Herr talman! Det fanns en tid då socialdemokraterna
var lika talrikt företrädda
i denna riksdag som medborgerlig
samling i Malmö var under fyra år,
nämligen med en representant. Jag undrar
hur många socialdemokrater som
skulle ha ansett det rättvist att den
gången införa ett statligt partistöd och
fördela det så, att en treliundraåttiofemtedel
gått till det socialdemokratiska
partiet, medan väldiga belopp gått
till de stora etablerade partier som då
fanns.

Det kan väl inte vara ett demokratiskt
intresse att konservera exakt den
nuvarande partistrukturen. Ett stöd,
kommunalt eller statligt, som till sin
storlek är knutet till mandatantalet och
därmed indirekt till väljarantalet, kan
motiveras endast med en önskan att
konservera inte bara den nuvarande
partistrukturen utan också den nuvarande
röstfördelningen. Den som har
nått en viss position får medel för att
slippa riskera att förlora den positionen.
Detta är ett konserverande element.
Vi vet redan förut att socialdemokraterna
numera är starkt konservativa.
Att de är konservativa på så
sätt att de önskar bevara den nuvarande
maktfördelningen och röstfördel -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Kommunalt partistöd

ningen vid valen kan vi begripa, men
de borde åtminstone låta bli att maskera
denna önskan som en fin demokratisk
princip.

Fru MOGÅRD (m) kort genmäle:

Herr talman! Vad frågan rör sig om
är huruvida vi är eniga om att partierna
har ett behov av att nå alla väljare
och att väljaren för att kunna göra ett
medvetet val måste veta vilka de olika
partiernas alternativ är. Det är på detta
sätt man stimulerar väljare till aktivitet
och intresse också mellan valen. Vi
får då inte sätta något parti i efterhand,
om det är möjligt att undvika
det. Vi får heller inte bunta ihop partierna
på det ena eller andra sättet så
länge det existerar olika partier. Minst
av allt får man tro att man får slabba
på det område som vi diskuterar i dag,
nämligen det ekonomiska, när vi inte
tillåter att man slabbar med de demokratiska
spelreglerna i övrigt.

Jag tycker att utskottets förslag är
klart överlägset reservanternas med
hänsyn till de principer som vi borde
vara eniga om. Rädslan för partisplittring,
som förs fram ständigt och jämt,
måste vara överdriven. Vi har sett att
det är mycket svårt för nya partier att
slå sig fram. Framför allt måste väl
den rädslan vägas mot kravet på rättvisa
och på iakttagande av de demokratiska
spelreglerna.

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle
:

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
ville göra troligt eller åtminstone påstå,
att om mer än 25 procent av stödet
utgår som fast bidrag till partierna —
han nämnde 50 procent, som bl. a. jag
har föreslagit i en motion — skulle
uppkomsten av sådana småpartier, som
herr Lundkvist och andra är så rädda
för, underlättas.

Jag vill här understryka två saker.
För det första skall detta fasta stöd,
såsom klart framgår av motionen, gi -

vetvis inte utgå till partier som inte
är representerade i fullmäktige. För det
andra är beräkningarna om huruvida
det bör vara 25 procent eller mer fotade
på funderingar om och noga överväganden
av hur mycket som behövs för att
täcka de fasta kostnaderna. Jag tror
inte, att det finns någon uppenbar risk
för att en högre andel än 25 procent
skulle frammana ytterligare småpartier.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag tror visst att de beräkningar
som man har gjort inom moderata
samlingspartiet är fotade på vissa
funderingar. Jag har tidigare relaterat
min uppfattning om vilka funderingar
dessa beräkningar är fotade på.

Fru Mogård säger att det ideala tillståndet
är att ge alla partier lika mycket
i partistöd. Hon vågade emellertid
inte dra ut konsekvensen av detta ideala
tillstånd utan var omedelbart beredd
att dra sig tillbaka till en ståndpunkt
som utesluter en del partibildningar
och skapar ett gynnsammare läge för
de partibildningar som hon själv företräder.
Så ligger det till med idealiteten
bakom hela detta resonemang att vi
skulle skapa likhet för alla.

Vidare är det riktigt, herr Carlshamre,
att det har funnits en tid, då socialdemokratin
var företrädd med ett enda
mandat här i kammaren. Det var under
en tid, innan det över huvud taget kunde
sägas, att vi hade en demokrati här i
landet. Men det visade sig ändå, att det
var möjligt för ett parti att under så
vidriga omständigheter arbeta sig fram
till en position i landet som t. o. m. har
gjort det möjligt för det partiet att ta
ledningen av landets politik. Det berodde
förmodligen på att partiet företrädde
en sådan allmän samhällssyn att
den stämde överens med ett växande
antal medborgares sätt att uppleva situationen
i landet. Därigenom fick vi
också bakom detta parti en stark samling
av medborgarna.

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

Skulle vi hantera medborgarna på ett
sådant sätt som de makthavande gjorde
på den tiden socialdemokratin representerades
med ett enda mandat i riksdagen,
är jag övertygad om att vår demokrati
oberoende av hur vi utformar
vårt partistöd i dag kommer att fungera
så, att ett parti, även om det skulle
starta med ett enda mandat, så småningom
skulle komma i den majoritetsställning
som det socialdemokratiska
partiet har i dag.

Jag tror att vi ändå til syvende og
sidst kan säga, att vi har anledning att
både tänka gott och tro gott om den
svenska demokratins sätt att fungera.
Men jag tror också att vi skall vara
överens om att vi måste vara mycket
angelägna om att fundera allvarligt över
demokratins arbetsformer och att man
kanske inte kan hantera dessa frågor
hur som helst. Vi skall inte behandla
dem t. ex. ungefär på det sätt som jag
tyckte att herr Carlshamre var inne på,
när han menade att partisplittring kan
i och för sig vara någonting som kan
vara ganska skojigt och som kan vara
värt att främja. Herr Carlshamre tog
emellertid tillbaka det mesta av vad
han sade på den punkten, och jag föreställer
mig, att vi fortfarande är relativt
överens — de demokratiska partierna
emellan — att det finns många ting
i detta sammanhang, som vi måste hålla
fast vid, om vi verkligen vill vad vi
säger oss eftersträva, nämligen en fördjupad
och en stark demokrati.

Herr andré vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Fru MOGÅRD (m) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
ifrågasätter min idealitet. Jag hoppas att
jag inte har låtit alltför patetisk här
i kammaren. Jag har försökt att föra
en debatt söhi jag har uppfattat som
saklig. Jag vill inte beskylla statsrådet
Lundkvist för att ha slumrat till, men
faktum är att han inte kan ha riktigt

Kommunalt partistöd

hört på vad jag sade i mitt huvudanförande.
Däri sade jag nämligen, att
det enda absolut rättvisa vore att ge
varje parti en lika stor summa, men så
kom jag fram till en saklig reservation:
som så ofta annars får man göra avsteg
från den absoluta rättvisan, därför att
konsekvenserna skulle bli orimliga.

Jag vill emellertid tillägga att konsekvenserna
inte får utmålas så mörkt
att man gör ett alltför stort avsteg från
rättvisan. När det här i mörka färger
utmålas vad som skulle hända om man
införde den av utskottet föreslagna modellen,
måste man enligt min mening
misstänka att motiven för avstegen
från rättvisan inte nämnts i klarspråk.
Det måste föreligga något dunkelt intresse
av att utmåla varje kommunal
församling, som får partistöd enligt utskottets
modell, som splittrad i ett otal
små fraktioner som grälar på varandra
dagarna i ända. Denna beskrivning kan
inte vara rimlig.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Ju längre den här debatten
fortskrider, desto angelägnare
tycks de moderata vara att markera
skillnader i förhållande till det förslag
de ställt sig bakom i utskottet. Det som
herr Carlshamre anförde, och detta gäller
i viss mån även fru Mogård, innebär
ju ett angrepp inte bara på utskottets
reservanter utan också på utskottets
egna talesmän. Det finns en betydande
skillnad mellan de ståndpunkter
som herr Carlshamre nu intar och dem
som i debattens början framfördes av
herr Larsson i Luttra och herr Nelander.
I själva Verket ger sig herr Carlshamre
in på ett synnerligen märkligt
försök att framställa sig som en person
som står över alla politiska partier. Han
angriper mig därför att jag ser på frågan
från socialdemokratisk synpunkt.
Självfallet ser inte herr Carlshamre
spörsmålet från moderata samlingspartiets
utgångspunkt, utan har höjt sig
över detta och betraktar saken något

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Kommunalt partistöd

von oben som den politiskt intresserade
icke partibundne mannen, som dock
av någon anledning har hamnat här i
kammaren för att vid detta tillfälle biträda
förslaget om 75 procent fördelat
efter antalet ledamöter, vilket ju utskottets
förslag innebär.

När jag talade om »Kommunens väl»
och jämförde med moderata samlingspartiet
berodde detta inte alls på någon
underskattning av vare sig det ena eller
andra partiet. Jag markerade helt enkelt
att om ett parti har en annan uppfattning
än den jag företräder bemöter
jag den vare sig partiet heter moderata
samlingspartiet eller »Kommunens väl».
Men lägg märke till att med propositionens
system får även företrädare för
»Kommunens väl», och inte bara representanter
för moderata samlingspartiet,
kommunalt bidrag om kommunen så
beslutar, och det utgår med precis samma
belopp. Partierna jämställs i detta
fall.

Vidare försöker man sig på ett verkligt
konststycke när man i det ena andetaget
säger att det är rättvist att varje
parti får lika mycket, medan man i
nästa yrkar bifall till utskottets förslag
som uppenbarligen inte har denna innebörd.
Utskottet sätter egentligen en
ganska hög tröskel mellan de partier
som är representerade i fullmäktige och
dem som står utanför, och den tröskeln
blir högre än i regeringens förslag.
Grundbidraget kommer nämligen att innebära
en ganska hög tröskel mellan
ett parti som inte har något mandat
och ett parti som har ett mandat. Vid
ett mandat får partiet kanske 10 000
kronor i grundbidrag, men följer man
regeringens förslag blir det kanske bara
2 000 kronor som ett mandatbidrag —
ja, i småkommuner kanske ännu mindre.

Sedan kan man ha olika meningar om
betydelsen av en nyansering av partiverksamheten
m. in. på det lokala planet.
Men jag undrar om herr Carlshamre
verkligen menar att idealet är tio

partier inom en kommun och att vi
bör försöka få ett system som befrämjar
tillkomsten av en sådan ordning.
Trots allt tror jag nog att herr Carlshamre
är ganska angelägen om att sådana
partisplittringar inte sker inom
de grupperingar som normalt brukar
stödja det parti som han väl ändock
tillhör.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Debatten lider mot sitt
slut, och jag måste nu ta tillbaka något
av vad jag sade tidigare. I mitt inledningsanförande
konstaterade jag nämligen
att det på den borgerliga fronten
rådde enighet om majoritetens förslag.
Efter den förda debatten är det uppenbart
att någon sådan enighet inte föreligger.

Sedan vill jag ge fru Mogård det erkännandet
att hon i denna fråga har
visat ett mycket stort partinit. Det skall
vi inte underkänna. Det är också det
som har legat i botten på hela hennes
argumentation när det gällt fördelningen
av det kommunala partistödet.

Herr Carlshamre var här inne på frågan
om vår ställning till »medborgerlig
samling» och till den nuvarande
ordningen med tre partier, och han
undrade om vi skulle kunna tänka oss
att ge partistöd till »medborgerlig samling»
efter de principer som reservanterna
talar för. Ja, herr Carlshamre,
det skulle vi. Då hade vi i nuvarande
läge fått ungefär lika stora anslag på
den borgerliga som på den socialdemokratiska
sidan. Men med herr Carlsliamres
fördelning skulle den borgerliga
sidan vid en delning på tre partier
få ett väsentligt ekonomiskt övertag.
Det tycker herr Carlshamre är riktigt.

Där vill jag knyta an till det exempel
som utskottets ärade vice ordförande
tog, nämligen att tre fjärdedelar av
kommunens medborgare tillhör samma
parti och den återstående fjärdedelen
ett mindre parti. Herr Larsson i Luttra

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

Meddelande ang. nästa veckas plena — Inrättande av kommundelsråd och andra åt gärder

för att stärka den kommunala självstyrelsens medborgerliga förankring

menade att fördelningen då skulle vara
densamma, d. v. s. att anslaget till det
lilla partiet skulle delas lika med det
stora. Men det är inte innebörden av
majoritetens förslag. Det är möjligt att
jag missuppfattade herr Larsson i Luttra
på den punkten. Majoritetens förslag
innebär bara att grundbidragen
skall bli lika stora. I en kommun av
den antydda karaktären tror jag det
skulle bli oerhört svårt att hos medborgarna
vinna förståelse för att en sådan
fördelningsprincip skulle vara rättvis.
Säkerligen skulle man då ställa sig
mycket tveksam till att över huvud taget
anslå medel för denna verksamhet,
om fördelningen skulle göras efter de
linjer som utskottets majoritet talar för.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att ännu en gång få yrka bifall till
reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen;
samt 3:o) bifall till motionerna
1:1078 och 11:1244; och fann herr andre
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Adamsson begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Georg Pettersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
91 ja och 114 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Georg Pettersson in. fl.

§ 6

Meddelande ang. nästa veckas plena

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

I enlighet med vad som angivits i
den preliminära tidplanen hålles nästa
vecka bordläggningsplenum tisdagen
den 2 december kl. 16.00, arbetsplenum
onsdagen den 3 december kl. 10.00 och
frågestund och arbetsplenum torsdagen
den 4 december kl. 10.00. Kammarens
sammanträde fredagen den 5 december
blir ett bordläggningsplenum och tar
sin början kl. 14.00.

§ 7

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av motioner
angående samhällsplaneringen i den del
dessa avser rätten att utbekomma allmänna
handlingar i stadsplaneärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Inrättande av kommundelsråd och andra
åtgärder för att stärka den kommunala
självstyrelsens medborgerliga förankring

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av motioner

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Inrättande av kommundelsråd och andra åtgärder för att stärka den kommunala
självstyrelsens medborgerliga förankring

om inrättande av kommundelsråd och
andra åtgärder för att stärka den kommunala
självstyrelsens medborgerliga
förankring.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Den pågående kommunsammanslagningen
medför bl. a. att
ett stort antal medborgare, vilka som
förtroendemän bär deltagit i kommunernas
skötsel, nu kommer att få frånträda
sina befattningar. Antalet förtroendemän
kommer att minskas mycket
starkt. Vi hade i vårt land fram till
1959 cirka 200 000 verksamma förtroendevalda
kommunalmän. Detta antal
minskades redan med 1951 års reform,
och när storkommunsreformen blir genomförd
kommer vi att ha kvar kanske
40 000, möjligen upp till 50 000, förtroendemän
inom den kommunala självstyrelsen.

Denna utveckling är allvarlig på två
sätt. Dels blir det färre människor som
deltar i det kommunala arbetet och ett
mindre antal medborgare som får inflytande
över de kommunala besluten,
dels kommer nedskärningar att mycket
kännbart gå ut över glesbygdsrepresentationen.
Det kommer att finnas kommuner
med låga befolkningstal som inte
kommer att få någon eller bara mycket
liten representation i den blivande storkommunens
fullmäktige, styrelser och
nämnder. Denna förändring sker i en
tid när vi prövar alla vägar för att öka
medborgarnas inflytande på olika områden.

Detta är, herr talman, huvudmotivet
till att det har väckts flera motioner
i denna fråga, motioner som har till
syfte att man skall söka nya vägar för
att stärka den kommunala självstyrelsens
medborgerliga förankring. Vi har
bl. a. i deö motion som herr Jönsson i
Ingemarsgården och jag väckt i denna

kammare pekat på hur de förtroendevalda
varit kontaktmän mellan de kommunala
instanserna och invånarna i
kommunen.

Såsom en möjlighet att behålla kontakten
mellan medborgarna och de sIvrande
i kommunen bär vi aktualiserat
frågan om skapande av s. k. kommundelsråd
och föreslagit att det skall göras
en utredning om denna form för
breddande av den kommunala aktiviteten.
Utskottet betonar också att det inte
råder några skiljaktiga meningar om
angelägenheten av de frågor som aktualiserats
i motionerna men avstyrker ändock
dessa. Flera skäl åberopas för avstyrkandet.
Det pekas bl. a. på att kommunerna
redan nu har en viss rätt att
inrätta lokala opinionsorgan. För min
del tycker jag inte att det skälet är särskilt
starkt. Några klara bestämmelser
för hur dessa organ skall tillsättas eller
vilka arbetsuppgifter de skall ha
finns inte. Kommunalrättskommittén
har också påpekat att en lagstiftning
skulle på ett helt annat sätt fästa uppmärksamheten
på möjligheterna att inrätta
opinionsorgan.

Ett annat skäl som utskottet anför
för sitt ställningstagande och för att
riksdagen för närvarande inte skall fatta
beslut om några åtgärder på området
är — det medger jag -— något starkare.
Det pekas på att departementschefen
kallat företrädare för de politiska
partierna och representanter för de
kommunala förbunden in. fl. till överläggningar
där bl. a. frågan om den
kommunala självstyrelsens lokala förankring
skall aktualiseras. Jag vet inte
i vilken män den tillsatta arbetsgruppen
har klara direktiv att ta upp dessa
frågor, men om arbetsgruppen har
möjligheter att behandla frågan tycker
jag att det kan finnas skäl att inte nu
bifalla motionerna. Jag skulle för egen
del ha önskat ställa ett yrkande om bifall
till dem, men jag avstår från att
göra det och böjer mig för utskottets

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

överförande av värnpliktiga jordbrukare m. fl. till lokala försvarsförband

skrivning. Låt mig emellertid uttrycka
förhoppningen ■— och jag skulle gärna
ha sett att statsrådet Lundkvist varit
kvar i kammaren och fått ta emot önskemålet
-— att dessa frågor måtte få en
snabb behandling och en bra lösning.
Det är nämligen mycket viktiga frågor
för den kommunala demokratin, inte
minst när det gäller kontakten med glesbygderna
i framtiden.

I detta anförande instämde herrar
Wiklund i Stockholm, Jönsson i Ingemarsgården,
Sellgren och Antby (samtliga
fp).

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Som en av motionärerna
redan sagt råder det inte några delade
meningar om betydelsen av de frågor
som här aktualiserats. Att utskottet
föreslår att motionerna skall avslås har
helt andra orsaker. Eftersom det inte
ställts något yrkande om bifall till motionerna
kan jag nöja mig med att konstatera
att frågorna är föremål för överläggningar
i den s. k. arbetsgrupp som
diskuterar den kommunala demokratins
problem och att diskussionen där i rätt
stor utsträckning gäller just möjligheterna
att ordna kommundelsråd.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

överförande av värnpliktiga jordbrukare
m. fl. till lokala försvarsförband

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
156, i anledning av motioner om överförande
av värnpliktiga jordbrukare
m. fl. till lokala försvarsförband.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! I motionerna I: 506 och
II: 444 har jag och några medmotionärer
hemställt om att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
att 1966 års värnpliktskommitté ges i
uppdrag att pröva frågan om jordbrukares
och andra jämförbara företagares
överförande till lokala försvarsförband
i syfte att reducera de negativa verkningarna
av driftavbrott vid fullgörande
av repetitionsövningar.

Av lättförståeliga skäl gäller detta s.k.
ensambrukare, vilka på grund av att de
själva sköter sitt företag har ytterst stora
svårigheter att under så pass lång tid
som en repetitionsövning varar kunna
erhålla någon ersättare. Det finns exempel
på lantbrukare som blivit nödsakade
att vidtaga stora förändringar beträffande
driftformen inför en förestående
repetitionsövning. Oftast äger repetitionsövningarna
rum under en för
jordbruket synnerligen arbetsfylld tid,
då ingen dag får gå förlorad. Jag tänker
i detta fall på månaderna augusti,
september och början av oktober, dä
spannmålsskörden pågår. Varje stund
är då dyrbar, och en inkallelse vid den
tidpunkten kan äventyra hela spannmålsskörden.
Samma är förhållandet
under månaderna april och maj då
vårkampanjen pågår. Man kan dessutom
tillägga att skördekampanjen numera
är helmekaniserad med dyrbara och inte
alltid så lättskötta redskap. Det finns,
med andra ord, ingen möjlighet för
andra än dem som är kvalificerade att
sköta dessa maskiner. Detta komplicerar
ytterligare problemet om ersättningsarbetskraft.
Tendensen till allt
större arealenheter per brukningsdel
betyder därtill en utsträckt skördetid,
som ytterligare försvårar frånvaro under
denna tid.

Överbefälhavaren har i sitt remissyttrande
över motionerna bl. a. åberopat
värnpliktsutredningen som i detta sammanhang
anförde att jordbrukets behov
av arbetskraft i fred skall beaktas sär -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

överförande av värnpliktiga jordbrukare m. fl. till lokala försvarsförband

skilt, men att detta liksom hittills efter
»noggrann behovsprövning och i rimlig
omfattning bör kombineras med anstånd,
permission och tjänstledighet
för den enskilde värnpliktige».

Utskottsutlåtandet byggs också till
viss del upp efter denna uppfattning.
Jag är angelägen om att få detta antecknat
till protokollet, därför att möjligheterna
för en ensamföretagare att erhålla
anstånd eller uppskov bygger på
detta. I sanningens namn vill jag gärna
tillägga att de myndigheter som beröres
i samband med en anstånds- eller
uppskovsansökan i många stycken har
gått in för en välvillig behandling.

Jag är helt medveten om de svårigheter
som kan uppstå för de militära myndigheterna
att bevilja ett visst antal personer
anstånd eller ledighet, eftersom
förbandet härigenom till viss del kan
brytas sönder, men jag förutsätter också
att utskottet är medvetet om de stora
problem och svårigheter som uppstår
för en ensambrukare i en situation som
inträffar vid inkallelse speciellt under
skördetid. Jag har den uppfattningen
att civilförsvaret, och speciellt då hemvärnet,
har stor betydelse för totalförsvaret.
Därför tror jag att den militära
delen av försvaret skulle förbättras, om
det gåves ett tillfälle till hemvärnets
förstärkning genom att man dit överförde
vissa yngre värnpliktiga. Men försvarsberedskap
utgörs inte bara av militära
förband. Lika viktigt och oundvikligt
är att livsmedelsförsörjningen
tryggas, ty utan en sådan är också den
militära försvarsdelen utan tvekan till
ingen nytta. En kombination av dessa
faktorer är oundviklig. Såsom angivits
i berörda motioner kan en överföring
av vissa värnpliktiga vara ett led härutinnan,
ty därigenom underlättas möjligheterna
för dessa att både tjäna det militära
försvaret och samtidigt hjälpa till
med livsmedelsförsörjningen. Jag tror
därför att det kunde vara värdefullt om
1966 års värnpliktskommitté bleve i tillfälle
att pröva de i motionerna angivna

synpunkterna. Tyvärr har inte statsutskottet
ansett detta, utan hemställer att
riksdagen avslår motionerna.

Jag skall för dagen inte ställa något
yrkande, utan vill avvakta resultatet av
vad överbefälhavaren i sitt remissvar
antyder, nämligen »att 1966 års värnpliktskommitté
för närvarande överser
vissa frågor som ansluter till i motionerna
behandlade problem». Av detta
yttrande framgår att »i motionerna behandlade
problem» oavsett vad statsutskottet
hemställt kommer att prövas av
1966 års värnpliktskommitté, och det
är jag mycket glad över. Jag vill i
sammanhanget uttala den förhoppningen
att denna översyn inte måtte fördröjas
och att till dess resultatet därav föreligger
de regler om uppskov respektive
anstånd för ensambrukare, som
statsutskottet i sitt utlåtande 156 hänvisar
till, tolkas så generöst som det någonsin
är möjligt att göra.

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Jag skall inte ingå i någon
polemik mot herr Persson i Heden,
utan vill bara helt kort anföra att utskottet
har ansett att de militära myndigheterna
är ganska generösa när det
kommer in framställningar om uppskov
med militärtjänstgöring, vilket herr
Persson i Heden här har framfört en
förhoppning om.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 157, i anledning av motioner om
åtgärder för att demokratisera försvaret,
och

nr 158, i anledning av motion angående
möjligheterna att inom försvaret ersätta
cykeltolkning med andra transportsätt.

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

En statlig transportorganisation för inrikesflyget, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

En statlig transportorganisation för
inrikesflyget, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
159, i anledning av motioner om dels
en statlig transportorganisation för inrikesflyget,
m. m., dels en översiktlig
plan för inrikesflygets utbyggnad.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! I egenskap av upphovsman
till motionen 11:689, som behandlas
under denna punkt på dagordningen,
kan jag med tillfredsställelse konstatera
att motionen rönt en mycket positiv
behandling såväl hos remissinstanserna
som i utskottet.

Luftfartsverket instämmer i sitt yttrande
i motionärernas uppfattning »att
det svenska inrikesflyget har utvecklats
så att det nu omfattar i stort sett alla
orter, där lönsamt inrikesflyg kan bedrivas,
---i vad avser den inrikes

linjefarten med större flygplan (50—90
passagerare)». Man påpekar emellertid
också att linjenätet i framtiden kan
komma att utsträckas till nya platser på
grund av omlokalisering av industrier
o. s. v. och därav föranledda befolkningsomflyttningar,
som gör att tillräckligt
hög lönsamhetsnivå för en annan
ort kan uppnås. Luftfartsverket framhåller
även att senare års verksamhet
visar att en utveckling av den inrikes
linjefarten med mindre flygplan till
mindre orter har öppnat nya möjligheter
till ökad flygplanstrafik. Taxi- och
affärsflyget har också under senare år
kraftigt utvecklats. Inrikesflygets utveckling
under de närmaste åren anser
man kommer att kräva mindre flygplatser
än de nu befintliga primärflygplat -

serna, och man anser också att det bör
vara en kommunal angelägenhet att efter
en regional planering lokalisera och
bygga ut dessa flygplatser. Därför anser
luftfartsverket det inte nödvändigt
att företa den översiktliga planering
som föreslås i motionerna, utan regionala
planer för dessa flygplatser bör
upprättas av länsstyrelserna. Luftfartsverket
har sålunda i sitt uttalande inte
ställt sig helt positivt till yrkandena i
motionsparet 1: 633 och II: 689.

SAS och LIN skriver däremot i sitt
gemensamma yttrande att utvecklingen
kan förutsättas kräva ett ökat behov av
reguljära flygförbindelser. Man anser
det önskvärt att få till stånd sådant samråd
mellan berörda parter att en planerings-
och anläggningssamordning kan
ske och tillstyrker därför motionärernas
förslag om en översiktlig plan för
inrikesflygets utbyggnad.

Även Svenska kommunförbundet är
positivt och framhåller bl. a. att den
väntade ökningen av den inrikes linjetrafiken
inte kan beräknas få sådan omfattning
att alla kommuner som är beredda
att satsa ekonomiskt härpå kan
erhålla reguljär trafik. Det rör sig om
mycket stora och i vissa fall fortlöpande
ekonomiska engagemang. Förbundet
framhåller vidare att det, med hänsyn
till att ingen plan för inrikesflygets utbyggnad
finns, föreligger risk för att utbyggnaden
blir slumpmässig, varför
kommunernas handlande skulle underlättas
om de hade tillgång till en statlig
långsiktig planering för det reguljära
inrikesflyget. Förbundet biträder därför
motionärernas synpunkter.

Statsutskottet erinrar om att riksdagen
genom beslut 1967 fastlagt riktlinjerna
för luftfartsverkets verksamhet
och organisation och finner det inte
minst av samhällsekonomiska skäl angeläget
att de av motionärerna aktualiserade
frågorna får en tillfredsställande
lösning. Vidare säger man att behov synes
föreligga av en mer översiktlig planering.
Utskottet finner det därför an -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

En statlig transportorganisation för inrikesflyget, m. m.

geläget att Kungl. Maj:t prövar möjligheterna
att få till stånd en sådan under
medverkan av luftfartsverket.

Herr talman! Jag har all anledning
att vara nöjd med den behandling som
motionerna har fått såväl i remissinstanserna
som i statsutskottet och ber
därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! Tillsammans med några
medmotionärer har jag i motionsparet
1:267 och 11:299 tagit upp frågan om
ett civilt flygtransportnät i Sverige
samt startandet av en statligt ägd godstransportorganisation
inom flyget.

Gods transporteras nu på det ordinarie
passagerarflygets turer eller med
specialbeställda flyggodstransporter.
Som vi motionärer har anfört är det av
stor vikt att alla kommunikationsmedel
utnyttjas optimalt till gagn för både den
enskilde och det allmänna. Jag vill
framhålla vikten och nödvändigheten av
att, som anförts i motionerna, inrikesflyget
får en mer aktiv samordning i
avsikt att skapa bättre ekonomi och en
högre utnyttjandegrad än tidigare. Varje
sådan form av samordning saknas nu,
och det är ett starkt intresse för konsumenterna
att kostnadsutvecklingen
ständigt bevakas. Samordningen i de
nuvarande trafikföretagen synes inte
ha nått särskilt långt. Konsumenterna
har i dag rätt att kräva att det från det
allmännas sida sker en god planering
beträffande både ekonomi och samordning.

På denna punkt finner jag en egendomlighet
i utskottets behandling av
frågan. Utskottet har tydligen inte uppmärksammat
vad som hänt i denna fråga
sedan motionen skrevs. Det har
nämligen startats ett helstatligt bolag,
som flyger både passagerare och frakt.
Crownair heter bolaget och det startade
den 1 februari 1969. Ordförande i bolaget
är Lars Brising, som också är
ordförande i Utvecklingsbolaget.

Jag finner det anmärkningsvärt att
utskottet inte uppmärksammat den utveckling
som ägt rum och som väl
överensstämmer med yrkandet i vår
motion, nämligen att man borde skapa
en statlig aktivitet på detta område.
På denna punkt har vi alltså utan utskottets
medverkan blivit tillgodosedda
genom Utvecklingsbolagets åtgärder.

Motionen 11:299 syftar till en samordning
mellan system och flygföretag.
Det som hänt bör kunna ses som ett
led i en aktiv utveckling som är på väg.

Crownair övertogs våren 1969 av Utvecklingsbolaget
och är, som jag tidigare
sagt, ett helstatligt flygföretag —
det enda i sitt slag i landet.

Enligt bolagsordningen skall man bedriva
direktions- och taxiflygningar
samt även utökad chartertrafik. Företaget
handhar för närvarande de militära
permittenttransporterna i mycket
nära samarbete med flygvapnet och
naturligtvis även med SAS och Linjeflyg På

grund av att man har klart uttalade
rationaliseringssträvanden kombinerar
företaget i viss utsträckning denna
verksamhet med flygningar även
för arbetsmarknadsstyrelsen och medverkar
därigenom vid omplaceringen av
arbetskraft. Denna verksamhet håller
på att ytterligare utvecklas.

Det anmärkningsvärda är att man
lyckats genomföra en prissättning som
ligger väl i nivå med de gängse kostnaderna
för järnvägsresor.

Företaget ställer dessa flygresurser
till förfogande även för riksdag, regering
och övrig statsförvaltning. Man
tillhandahåller naturligtvis även det privata
näringslivet tjänster på detta område.
Man arbetar dels med egna flygplan,
dels med hyrda flygplan och har
skapat ett väl utbyggt samarbetsnät.

Den statliga flygtransportappartaten
är för närvarande utspridd på många
händer. Vårt motionskrav ger stora möjligheter
till rationaliseringar och samordningar.
Flygvapnet, polisen, tullen,

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

En statlig transportorganisation för inrikesflyget, m. m.

kartverket m. fl. har alla behov av flygtransporter.
Det är tjänster på detta
område som bolaget har möjligheter att
erbjuda.

Utskottet finner det alltså inte motiverat
att skapa ett särskilt statligt organ
för att ombesörja de inrikes luftburna
godstransporterna. Men utskottet har
inte anfört att man känner till att det
redan etablerade bolaget existerar från
den 1 februari. Jag finner det därför
anmärkningsvärt att man inte tagit upp
frågan utifrån dessa utgångspunkter. Utskottet
anför att det inte finns något
underlag för en dylik verksamhet. I realiteten
har Utvecklingsbolaget redan
gjort dessa bedömningar och alltså redan
satt i gång med transporter enligt
de normer som föreslås i motionen. Vi
är naturligtvis glada för att motionen
lett till så snabba åtgärder.

När det nu finns ett lielstatligt företag,
som genom samarbete får möjligheter
att samordna verksamheten och
som kan byggas ut för de uppgifter som
motionen avser, anser jag att frågan
kommit i ett nytt läge. Motionen har
alltså på denna punkt bifallits.

Jag vill därutöver framhålla att remissinstanserna
SAS och Linjeflyg, i
vilka svenska staten har inflytande på
minoritetsposterna, har lämnat oriktiga
uppgifter i ett gemensamt remissvar.
Man säger sig nämligen avse att starta
trafik med smärre flygplan för matarlinjer
årsskiftet 1969—1970. Detta projekt
är nedlagt, och planerna kommer
alltså inte att förverkligas. Luftfartsverket
har däremot i sitt remissvar framhållit:
»Strävandena att bygga ut inrikesflyget
på nya sträckningar torde under
de närmaste åren komma att koncentreras
till trafik med flygplan, som
rymmer upp till 20 passagerare och
som därför kräver mindre flygplatser

---.» Detta är en uppgift som det

helstatliga företaget är berett att taga
på sig.

Herr talman! Nu när det finns ett
helstatligt flygorgan som specialiserat
3 — Andra kammarens

sig på samordningen och samarbetet
är det nödvändigt och riktigt att staten
ser till att det görs en rejäl satsning,
helst statlig, på detta nya flygbolag,
så att man där kan klara de uppgifter
man är beredd att utföra. Det är
nödvändigt att det görs klart för allmänheten
att dessa förutsättningar finns.
Vi märker här att utskottet inte har
känt till det, och jag tror inte det är
speciellt känt ute i landet. Det finns
alltså anledning att ge bättre offentlighet
åt dessa möjligheter.

Jag vill också ta upp ett par andra
synpunkter i sammanhanget. Vi står inför
en nordisk gemensam marknad som
kommer att utvecklas undan för undan.
Jag finner det viktigt att man från
det allmännas sida har möjligheter att
göra en rejäl satsning, inte bara inom
det egna landets gränser utan också i
Norden i övrigt. Detta företag kan alltså
inom ramen för den nordiska marknaden
väl gagna det allmänna när det
gäller transporter och näringslivets utveckling.

Jag har med det anförda velat fästa
uppmärksamheten på en utveckling som
undgått utskottet. När det nu finns ett
sådant bolag, bör riksdagen också vara
beredd att stödja dess fortsatta utveckling.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Att det finns ett klart
uttalat behov av en översiktlig plan för
inrikesflygets fortsatta utbyggnad bevisas
bl. a. av den enhälliga anslutning
till motionerna 1:633 och 11:689 som
statsutskottets utlåtande vittnar om. Detta
konstateras när merparten av all
flygtrafik är på väg in i jetåldern; detta
gäller såväl inrikes- och utrikestrafiken
som den starkt ökande godstrafiken
i luften. När nu en utredning beställs
hos Kungl. Maj :t bör dock statsutskottets
skrivning kompletteras.

Det gäller inte bara hur flygplatserna
skall se ut eller hur lönsamheten
skall bringas i överensstämmelse med

protokoll 1969. Nr 38

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

En statlig transportorganisation för inrikesflyget, m. m.

de riktlinjer för luftfarten som riksdagen
givit. Till bilden hör nämligen också
något så viktigt som miljön; man
måste ta hänsyn först och främst till
de människor som på sina arbeten eller
i sina bostäder får bullerkontakt med
flygplatserna, påfrestningar som naturligtvis
drabbar olika beroende på personlig
känslighet och avståndet till bullercentrum
men som förorsakar problem
varåt måste ges högsta prioritet
vid planeringen. Eljest riskerar vi att
enskilda personer får sitta emellan för
att lönsamheten och tekniken skall få
sitt. Det behövs således en översiktlig
plan där man väger in alla de element
som hör till det moderna Sveriges planering.

En dryg mil från Riksdagshuset finns
en flygplats som i detta sammanhang
förtjänar uppmärksammas, därför att
vi där kan hämta värdefulla erfarenheter
för den framtida planeringen. Det
gäller Bromma flygplats, anlagd i mitten
av 1930-talet. Den har under senare
delen av 1950-talet och främst under
hela 1960-talet stått i centrum för en
bitter fejd mellan å ena sidan flygbolagen,
starkt sekunderade av luftfartsverket,
och å andra sidan tiotusentals personer
som har fått bidra till Brommaflygets
enorma utveckling genom en så
starkt försämrad boendemiljö, att man
tidvis häpnar över att något sådant kan
tillåtas i ett land som vårt med en sådan
miljöpolitisk aktivitet.

Den breda allmänhetens intresse
för en godtagbar områdesmiljö i Stockholms
västra förorter och intilliggande
områden i Solna och Sundbyberg har
sin mest framgångsrika förankring i de
kommunala myndigheterna, främst då
hälsovårdsnämnden i Stockholm, som
för sin realistiska syn på miljöfrågorna
i anslutning till Bromma förtjänar
ett hedersomnämnande, och den opinionsbildning
som en rad organisationer
engagerat sig i. Jag tror knappast
att någon politiker i Stockholm med
omnejd kan tänkas vara anhängare av

tanken, att Bromma flygfält skall bli
kvar och betjäna den alltmer växande
inrikestrafiken med jetplan, som en rad
flygverksamma personer talar engagerat
för.

Detta exempel bevisar hur tydligt som
helst att det lätt uppkommer motsättningar
vid planerandet av nya flygplatser
till krav på bevarande av självklara
miljövärden. Vi vet att det i framtiden
i huvudsak blir fråga om jettrafik,
och jetbullret blir för de intill flygplatserna
boende en oerhörd påfrestning.
Men det kan också leda till onödiga
spänningar mellan de planerande
och administrerande flygmyndigheterna,
om man först i efterhand uppmärksammar
exempelvis bullerfrågorna.

Redan 1962 stöd det helt klart efter
en statlig utredning om flygbullret, att
Bromma inte skulle trafikeras med jetplan.
Självfallet är det mera lönsamt
för de trafikerande flygbolagen att låta
också dessa plan gå ned på en centralt
belägen flygplats, även om planen är
hårt bullrande och även om det sker
i nära anslutning till en omfattande bostadsbebyggelse.

Det mest uppseendeväckande är emellertid
att man på ansvarigt håll inte tillmäter
miljön kring flygplatsen eller bullerproblemen
någon egentlig betydelse.
Trots alla varningar från kommunala
myndigheter tillstyrkte luftfartsverket
jettrafik på Bromma så sent
som under försommaren 1968. Det skedde
i strid mot en alldeles överväldigande
opinion i området, vilken regeringen
tog hänsyn till när luftfartsverkets beslut
undanröjdes i konselj. Då hade ett
stort antal organisationer och enskilda
överklagat luftfartsverkets beslut, som
man fann helt oförenligt med normala
krav på en acceptabel miljö.

För alla något så när initierade som
tar miljöfrågorna på allvar står det helt
klart att Brommafältet har spelat ut
sin roll och är dömt att försvinna. I ett
sådant läge bör observeras ett uppspel
kring flygfältets framtid, där såväl luft -

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

fartsverket som styrelsen för teknisk
utveckling starkt engagerat sig för att
behålla inte bara Bromma flygfält utan
också Bulltofta i Malmö, med bestämda
krav på jettrafik på både dessa och
andra linjer i inrikestrafiken. Enskilda
tjänstemän i framstående ansvarspositioner
har gjort uttalanden, där de t. o. m.
hävdar att frågan om Brommafältet inte
är en politisk fråga utan en teknisk,
att man kan slå vakt om detta flygfält
och därmed flygets intressen, om bara
politikerna låter bli att lägga sig i debatten.
I ett av dessa uttalanden angrips
den socialdemokratiska partikretsen
i Västerort i Stockholm för valtaktiska
manipulationer. Att sådana inhopp
i debatten ligger helt i flygbolagens
kommersiella intresse är ställt
utom all diskussion. Både SAS och Linjeflyg
är verksamma i denna debatt.
Den energi som här utvecklas förmår
inte dölja de kommersiella intressen
som dominerar dessa företag. I debatten
förenklas miljöskildringen och bullerbesvären
till oigenkännlighet. Jag
ställer frågan, om det är i överensstämmelse
med statmakternas intentioner att
såväl luftfartsverket som styrelsen för
teknisk utveckling så påtagligt kämpar
på exakt samma handlingslinje som
flygbolagen.

Vi är många som anser, med all
respekt för de redovisade ståndpunkterna,
att såväl luftfartsverket som styrelsen
för teknisk utveckling har skyldighet
att i sin bedömning väga in de
allmänna hänsyn till människor och
miljö som i andra avseenden numera
präglar samhällets miljöaktivitet. Samma
krav kan vi uppenbarligen inte ställa
på vare sig SAS eller Linjeflyg.

Därmed bär jag också, herr talman,
med utgångspunkt i erfarenheter från
Bromma flygfält velat markera vikten
av att en översiktlig plan för inrikestrafiken
och dess utbyggnad får ett
starkt lekmannainflytande vid den utredning
eller planläggning som nu beställts
av Kungl. Maj :t. Flygets utveck -

Det svenska allmänflyget, m. m.

ling, som vi alla knyter stora förhoppningar
till och gärna vill stimulera, får
inte styras enbart av tekniker eller domineras
av kommersiella företagsintressen.
Menar vi allvar med miljökraven,
bör företrädare för de enskilda konsumenterna
få ett sådant inflytande, att
deras tungt vägande intressen i största
möjliga utsträckning kan tillgodoses.
Enligt min mening är exempelvis luftfartsverket
så hårt engagerat för ett bevarande
av bl. a. Bromma flygfält, att
verket inte längre rent objektivt förmår
väga in synpunkter av miljövårdande
värde för vårt utvecklingsbara inrikesflyg Efter

härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 12

Det svenska allmänflyget, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
160, i anledning av motioner rörande
det svenska allmänflyget, m. m.

I de likalydande motionerna 1:119
av herr Harald Pettersson samt II: 135
av herrar Börjesson i Falköping och
Eriksson i Bäckmora hade hemställts att
riksdagen ,i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning av frågan
om olika åtgärder som kunde stimulera
en planmässig och snabb utbyggnad av
allmänflygfälten enligt i motionerna anförda
riktlinjer.

I de likalydande motionerna 1:595
av herr Ingvar Andersson m. fl. samt
II: 718 av fru Sundberg och herr Clarkson
hade bl. a. hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning angående allmänflygets
vidare utveckling.

I de likalydande motionerna 1:599
av herrar Brundin och Strandberg samt
II: 703 av herr Lothigius hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla 1. att allmänflygets
framtidsutveckling prognostise -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Det svenska allmänflyget, m. m.

rades, 2. att de åtgärder och förslag vartill
analysen kunde föranleda underställdes
riksdagens prövning samt 3.
att nu gällande koncessionsbestämmelser
för inrikes flygtrafik bleve föremål
för översyn syftande till möjligheter för
allmänflyget att i fri konkurrens såväl
med SAS och LIN som inbördes kunna
bedriva inrikestrafik.

I de likalydande motionerna 1:319
av herrar Strandberg och Briindin samt
II: 361 av fru Sundberg och herr Clarkson
hade hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla att
nu gällande taxebestämmelser i avseende
på allmänflygets villkor måtte justeras
under hänsynstagande till vad i motionerna
anförts.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:119 och II: 135, I: 599 och II: 703
samt I: 595 och II: 718, sistnämnda båda
motioner i vad de avsåge utredning
angående allmänflygets utveckling,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 595 och II: 718 i vad de avsåge
luftfartsavgifter,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 319 och II: 361.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande allmänflygets utveckling
in. in. av herrar Virgin, Strandberg,
Bohman och Nordstrandh (samtliga m),
som ansett att utskottet under 1 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:119 och 11:135, 1:599
och II: 703 samt I: 595 och II: 718, sistnämnda
båda motioner såvitt nu var i
fråga, som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört rörande
allmänflygets utveckling m. m.;

2. beträffande taxebestämmelserna
för allmänflgget av herrar Virgin,
Strandberg, Bohman och Nordstrandh
(samtliga m), som ansett att utskottet
under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av

motionerna 1:319 och 11:361 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört rörande översyn
av taxebestämmelserna för allmänflyget.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Riksdagen behandlar
i dag två utlåtanden från statsutskottet
vilka bägge avser frågor som rör allmänflyget.
De beslut vi här fattar kommer
att i hög grad påverka det flygets
utveckling. Utvecklingen av den civila
luftfarten i alla dess former, inte minst
allmänflyget, kommer i sin tur att vara
av stor betydelse för samhällsutvecklingen,
kanske alldeles speciellt i Norrland.
Det kan i det sammanhanget vara
intressant att meddela, att en studiegrupp
vid Lunds universitet efter en
undersökning bär funnit, att de dåliga
möjligheterna att utvidga flyget i Norrland
antagligen har haft större betydelse
än de höga transportkostnaderna för
lokaliseringen av näringsliv där uppe.

Riksdagen har i samband med bifall
till statsutskottets förslag i dess utlåtande
nr 159 — det beslutet fattades
nyss — begärt en översiktlig plan för
inrikesflygets fortsatta utbyggnad. I
slutet av sitt utlåtande i det ärendet
säger utskottet: »I sammanhanget synes
också de med allmänflyget och dess
utveckling sammanhängande frågorna
böra uppmärksammas.»

Det är intressant att få konstatera att
riksdagen här gått emot luftfartsverket
som i sitt remissyttrande över förslaget
om en översiktlig plan anförde att luftfartsverket
inte fann det nödvändigt
med en landsomfattande översiktlig
plan för inrikesflygets fortsatta utbyggnad,
utan ville uppdra åt länsstyrelserna
att göra en sådan planering.

Man kan onekligen säga att det finns
ett motsatsförhållande inom luftfartsverket.
Samtidigt som verket skall svara
för utvecklingen och planeringen av

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

flyget i vårt land skall verket ju också
drivas som ett affärsdrivande verk. I
sistnämnda avseende måste det givetvis
vara i verkets intresse att flyget
i första hand utnyttjar de statliga primärflygplatserna.
Att konsekvensen blir
att verket därmed är mindre intresserat
av en utbyggnad av mindre, kommunala
fält är kanske ganska självklart.
Det är därför med tillfredsställelse jag
konstaterar att riksdagen följde utskottets
förslag i det föregående utlåtandet.

Herr talman! Jag vill beröra det utlåtandet
därför att jag tycker att det
har visat luftfartsverkets brist på kompetens
när det gäller att sikta framåt
och se sitt ansvar också för utvecklingen
av flyget och kanske alldeles
speciellt allmänflyget som berörs i det
utlåtande vi nu behandlar.

Riksdagen har fastställt att allmänflygets
ställning skall uppmärksammas
i samband med översiktsplaneringen.
Därför är det något förvånande att utskottet
ställt sig så kallsinnigt inför förslaget
att utreda hela vidareutvecklingen
av allmänflyget i vårt land. En
sådan utredning har begärts såväl i motion
II: 718 av herr Clarkson och mig
som i motionen 11:703 av herr Lothigius,
men utskottet konstaterar i detta
utlåtande bara att en sådan utredning
inte är erforderlig.

Vi har i vårt land ungefär tio affärsflygplan
per miljon invånare. I USA
finns på motsvarande invånarantal 110
affärsflygplan. Betydelsen av allmänflyget
märks inte minst av att sådana här
debatter i riksdagens kamrar i dag är
vanligare och mera omfattande än bara
för något år sedan. Allmänflyget ökar
alltmer samtidigt som planen i högre
grad övergår till att vara rustade för allviiderstrafik,
något som är av utomordentligt
stor betydelse för trafiksäkerheten.
Affärsflyget är i dag ingen lyxvara
utan ett effektivt kommunikationsmedel
som underlättar förbindelsen inte
minst med avlägsna orter.

Det svenska allmänflyget, m. m.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om vad styrelsen för teknisk utveckling
fört fram i samband med att den
föreslog en översyn av flygplatsplaneringen.
Herr Lindkvist redogjorde för
det och gick kanske i viss mån in i en
polemik mot styrelsen för teknisk utveckling
och styrelsens motiv. Styrelsen
säger bl. a.: »Stora lokaliseringspolitiska
effekter torde kunna erhållas genom
en medveten satsning på goda inrikes-
och allmänflygfält, fördelade över
hela landet. Det kan därför ifrågasättas
om inte en viss återhållsamhet med
investeringar i nya storflygplatser som
Sturup och Härryda bör iakttas.» Vidare
säger styrelsen: »Genom omfördelning
av aktuella investeringsmedel
från större flygplatser till mindre, skulle
sålunda snabbt ett flygplatsnät kunna
förverkligas och gynnsamma lokaliseringseffekter
för Norrland erhållas.»

För att kunna bedöma utvecklingen
av allmänflygfälten är man givetvis beroende
av flygplatsernas lokalisering.
Jag är medveten om att jag kanske i
högre grad än vad herr Lindkvist gjorde
vid behandlingen av det förra utlåtandet
försöker att se utbyggnaden av
affärsflyget som ett glesbygdsintresse,
medan givetvis miljöfrågorna blir något
annorlunda för en storstadsbo.

När man talar om miljön och affärsflyget
ser jag det som en större tillgång
för miljön att hårdare satsa på ett allmänflyg
som kan nås lättare av ett
stort antal människor som i dag har
svårigheter med kommunikationerna.

Jag vill alltså starkt understryka styrelsens
för teknisk utveckling uttalande
och vill också framhålla, att det ligger
en positiv miljöbedömning bakom yttrandet.
Det sägs nämligen klart ifrån
i yttrandet: »Den tekniska utvecklingen
kommer inom en nära framtid att möjliggöra
relativt tunga flygtransporter
med lägre bullerstörningar än i dag
även från relativt små flygplatser.» Vi
får inte ta för givet att de framtida
flygplanen, antingen de är mindre eller

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Det svenska allmänflyget, m. m.

större, kommer att utsätta omgivningen
för de stora bullerskador som i dag är
märkbara. Man har bedömt utvecklingen
av allmänflyget med framsynthet
och också med känsla för vad den tekniska
utvecklingen kan medföra i fråga
om positiv miljöinverkan.

Regeringen försöker emellertid beträffande
allmänflyget bl. a. föra en
otidsenlig avgiftspolitik med avseende
på landningsavgifter och förhindrar
därmed en konkurrens på lika villkor
mellan olika plantyper. Utvecklingen
på allmänflygets område visar nämligen
att det sker en övergång från lätta tvåmotoriga
plan till tyngre med bättre
utrustning, inte minst säkerhetsmässigt.

I motion II: 361 av herr Clarkson och
mig har taxebestämmelserna för allmänflyget
begärts justerade. Motionen
avlämnades i januari och det är av intresse
att konstatera att ett par månader
efter avlämnandet föreläde luftfartsverket
Kungl. Maj :t ändringsförslag beträffande
taxorna, trots att det förflutit
mindre än ett år sedan de nya taxorna
börjat gälla.

Landningsavgifterna beräknas ju efter
flygplanens vikt. Som framfördes i
vår motion går en gräns vid 3 000 kilo
under vilken ett årskort för flygplanet
beträffande landning kostar 4 000 kronor
för ett obegränsat antal landningar.
Över denna vikt betalas per landning
32 kronor plus 10 kronor per passagerare.
De flesta av våra affärsflygplan
väger mellan 2 000 och 4 000 kilo och
de som ej väger mer än 3 000 kilo kan
använda sig av årskortet. Några kilos
extra utrustning, som kan vara ytterst
önskvärd från säkerhetssynpunkt, kan
medföra en landningsavgiftsskillnad
vid årlig normalanvändning som motsvarar
skillnaden mellan 4 000 kronor
och minst 50 000 kronor. Att tala om lika
konkurrens härvidlag är alltså
otänkbart. Luftfartsverkets förslag om
nya avgifter, som alltså framlades
mindre än ett år efter det att de tidigare
bestämmelserna börjat gälla, inne -

bär inte heller någon förbättring med
avseende på den fria konkurrensen.
Jag sade att de flesta flygplan tillhör
viktklassen 2 000—4 000 kilo, och vi vet
som sagt att utvecklingen går mot större
plan med bättre säkerhetsutrustning.
Den utvecklingen stoppas effektivt i
och med att gränsen satts vid 3 000 kilo.
Jag vill erinra om att International
Civil Aviation Organization, ICAO, som
är en internationell sammanslutning av
bolag på allmänflygets område, har rekommenderat
5 700 kilo som gräns för
ett årskort. Denna gräns tillämpas också
i Danmark och inte minst i Finland
som verkligen har ett väl utbyggt affärsoch
allmänflyg. Jag vill också framhålla
att Norge har 8 000 kilo som gräns för
årskortet.

Reservanterna bakom reservation 2 i
statsutskottets utlåtande nr 160 begär
att Kungl. Maj :t beaktar de påtalade
oproportionerliga avgiftsökningarna
vid vissa viktgränser och de tröskeleffekter
som där uppkommer samt begär
att dessa skall elimineras.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till de båda reservationer som är
fogade vid statsutskottets utlåtande nr
160.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 160, som vi nu behandlar, bör studeras
jämsides med det utlåtande, nr
159, som kammaren nyss beslutade om.
De hör nämligen delvis samman. I det
förra utlåtandet har utskottet tagit upp
även frågan om allmänflyget och skrivit
att det skall uppmärksammas i den
omtalade planeringen. Några reservanter
i nu förevarande utlåtande har ansett
att utskottet borde ha gjort en starkare
skrivning i det fallet, men vi i utskottets
majoritet har ansett att det räcker
med skrivningen i statsutskottets
utlåtande nr 159. Där säger vi: »I sammanhanget
synes också de med allmänflyget
och dess utveckling samman -

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

hängande frågorna böra uppmärksammas.
»

I reservation 2, som fru Sundberg här
har redogjort för, talas det om att luftfartsverket
har skrivit till Kungl. Maj :t
om de problem som uppstått i samband
med fastställande av taxorna, och eftersom
frågan nu ligger under Kungl.
Maj ds prövning har vi ansett att riksdagen
inte bör skriva till Kungl. Maj d.
Vi tycker att det räcker med att regeringen
har ärendet under behandling.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag är medveten om att
detta nya förslag ligger under behandling
av Kungl. Maj d och att luftfartsverkets
förslag till avgifter innebär en
utjämning för flygplan under 3 000 kg
vikt. Men förslaget innebär ingen ändring
för flygplan med en vikt däröver.
I luftfartsverkets förslag finns därför
tröskeleffekten kvar i samma grad som
förut. Enda skillnaden är att man begär
att passageraravgifter på 10 kronor ■—•
20 kronor för utrikes resa — skall utgå
också för de lättare planen. Där kan
man möjligen säga att det blir en viss
utjämning. Men när det gäller 3 000-kilos-gränsen för årskort går man även
i de nya förslagen emot ICAO:s krav på
5 700 kg som gräns. Därför hade det enligt
vår åsikt varit lämpligt om riksdagen
uttalat som sin mening att denna
gräns skulle medge en friare konkurrens
och att vi borde följa ICAO:s förslag.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag har den personliga
uppfattningen att riksdagen över huvud
taget skall vara mycket försiktig
med att ge några rekommendationer till
Kungl. Maj d beträffande taxorna.
Kungl. Maj d kommer nog att pröva frågan
i hela dess vidd, även om vi inte nu
beslutar om några riktlinjer i detta av -

Det svenska allmänflyget, m. m.
seende. Det kan nämligen inte finnas
någon möjlighet för riksdagens ledamöter
att i detalj sätta sig in i dessa frågor.
Det är därför enligt min mening helt
riktigt att följa utskottets linje och inte
skriva till Konungen i denna fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1) av herr Virgin m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Sundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 160, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Sundberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Riktlinjer för omorganisation av den centrala skatteförvaltningen

des. Därvid avgavs 165 ja och 36 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§13

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
161, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag om sjömansförmedlingen
och sjömanshusen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Riktlinjer för omorganisation av den
centrala skatteförvaltningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 63, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för omorganisation av den centrala
skatteförvaltningen jämte motioner.

I propositionen 1969:127 hade Kungl.
Maj :t hemställt att riksdagen beslutade
att den centrala skatteförvaltningen omorganiserades
den 1 januari 1971 enligt
i propositionen förordade riktlinjer.

Med anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna
1: 1079 av herrar Gösta Jacobsson och
Yngve Nilsson samt II: 1247 av herrar
Enarsson och Magnusson i Borås, vari
hemställts,

att riksdagen med ändring av Kungl.
Maj:ts proposition nr 127 beslutade att
riksskattenämnden bibehölles som självständig
enhet, samt

att uppgifterna uppdelades mellan
riksskattenämnden och riksskatteverket
i enlighet med vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 127 besluta att den centrala
skatteförvaltningen omorganiserades
den 1 januari 1971 enligt de i propositionen
förordade riktlinjerna,

2. avslå motionerna 1:1079 och
II: 1247.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundström (fp), Yngve Nilsson (m),
Gösta Jacobsson (in), Mattsson (ep),
Annerås (fp), Eriksson i Bäckmora
(ep), Enarsson (m), Börjesson i Falköping
(ep) och Ahlmark (fp), som ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

1. med bifall till motionerna 1:1079
och II: 1247 besluta att riksskattenämnden
skulle bestå som en självständig
enhet med enbart judiciella uppgifter
på sätt landskontorsutredningen föreslagit
samt

2. i övrigt med bifall till Kungl. Maj :ts
proposition nr 127 besluta att den centrala
skatteförvaltningen omorganiserades
den 1 januari 1971 enligt de i propositionen
förordade riktlinjerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 63 gäller Kungl. Maj :ts
proposition 127, som innefattar förslag
om att den centrala skatteförvaltningen
skall omorganiseras den 1 januari 1971.
I propositionen omnämnes att förslag
rörande organisationens närmare utformning
och författningsförslag avses
föreläggas 1970 års riksdag.

Utskottet har efter behandlingen av
ärendet uppnått enighet om att en omorganisation
bör ske i enlighet med departementschefens
förslag — utom i ett
avseende, nämligen att den nuvarande
riksskattenämnden skall ingå i det nya
riksskatteverket. Vi borgerliga ledamöter
av utskottet har reserverat oss för
att den nuvarande riksskattenämnden
skall bestå som en självständig enhet
med enbart judiciella uppgifter på sätt
landskontorsutredningen på sin tid föreslog.
Detta spörsmål har också tagits
upp i motionerna 1:1079 och 11:1247.
Vi reservanter hyser den uppfattningen,

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

Riktlinjer för omorganisation av den centrala skatteförvaltningen

att det från rättssäkerhetssynpunkt är
av vikt att de fiskala och judiciella uppgifterna
så långt det är praktiskt möjligt
hålls åtskilda inom skatteväsendet.
Stöd för denna uppfattning har vi i
landskontorsutredningens förslag, som
tillstyrkts av flertalet remissinstanser.
Frågan om fördelningen av de fiskaliska
och judiciella arbetsuppgifterna har
sålunda varit föremål för omfattande
diskussioner och överväganden innan
nämnda utredning framlade sitt förslag.
Vi anser därför att förslaget har
sådan tyngd att det inte utan starkt vägande
skäl bör frångås.

Enligt propositionen skall inom verket
finnas en särskild nämnd med
verkschefen som ordförande, där ärenden
rörande förhandsbesked, bindande
förklaringar och vissa dispenser avgörs,
medan däremot verket skall meddela
alla anvisningar -— alltså även anvisningar
som avser tolkning av författningsbestämmelser.
Utskottsmajoriteten
medger visserligen att denna samordning
kan ge upphov till en konfliktsituation
för verkschefen, om han deltagit
i beslut rörande anvisningar inom
ett visst ämnesområde och sedan fungerar
som ordförande vid avgivande av
förhandsbesked avseende samma eller
liknande fråga. Vidare uttalas att verkschefen
i sådant fall kan styra nämndens
beslut så att det korresponderar med
anvisningarna.

Det är enligt min mening en från
rättssäkerhetssynpunkt ganska allvarlig
situation som utskottsmajoriteten
här pekar på. Men tyvärr drar utskottsmajoriteten,
såvitt jag kan förstå, inte
den riktiga konsekvensen när det gäller
att förhindra uppkomsten av en sådan
här situation. Konsekvensen av uttalandet
borde ju närmast vara att man gick
på reservanternas linje för att bevara
riksskattenämnden fristående från riksskatteverket
även i fortsättningen. Utskottsmajoriteten
nöjer sig emellertid
med att förutsätta att instruktioner skall
utformas med förbud för ordföranden i

nämnden att deltaga i behandlingen av
ärenden där han i sin egenskap av
verkschef kan antas vara bunden av ett
tidigare beslut. Det förefaller dock inte
vara klart — jag har i varje fall inte
kunnat utläsa det — hur organisationen
i detta avseende kommer att fungera.
Departementschefen talar nämligen i
propositionen om att Kungl. Maj :t bör
kunna förordna särskilda vice ordförande;
uttalandet tyder på att det gäller
pluralform. Han återkommer till detta
resonemang när det gäller verkschefens
ställföreträdare eller närmaste underordnade
chefstjänstemän.

Det kan, som jag sade, inte utläsas
huruvida dessa vice ordförande skall
förordnas bland verkets tjänstemän eller
bland de utomstående ledamöterna
av nämnden. Om det dock skall bli någon
effekt av de bestämmelser majoriteten
förordar bör de vice ordförandena
förordnas bland de ledamöter som
inte är knutna till verket. Väljer man
den motsatta vägen, riskerar man att
det lätt uppstår misstro hos de skattskyldiga
och hos allmänheten. Det riktades
på sin tid hård kritik mot förhållandet
att taxeringsintendenten hade
närvarorätt vid prövningsnämndens
sammanträden. Här tog lagstiftarna intryck
av kritiken och tog bort närvarorätten.

Här är det fråga om rättstolkning på
ett högre plan, och då finns det ju ännu
större anledning att ha klar boskillnad
mellan de fiskaliska och judiciella uppgifterna.

Riksskattenämnden har ur jävsynpunkt
så grannlaga arbetsuppgifter att
det föreligger fullgoda skäl för dess bibehållande.
Ur rättssäkerhetssynpunkt
har de skattskyldiga här berättigade intressen
som bör tillgodoses, och inte
minst bör det ordnas så att skattemyndigheterna
från första till sista instans
åtnjuter förtroende. Riksskattenämnden
har under sin verksamhetstid skapat sig
sådant och bör få fortsätta utan någon
organisatorisk förändring.

3*-—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 38

Nr 38

Onsdagen aen 26 november 1969 fm.

Riktlinjer för omorganisation av den centrala skatteförvaltningen

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora och Börjesson i
Falköping (båda ep).

Herr BRAND!1 (s):

Herr talman! Efter många års diskussioner
och även tidigare förslag har vi
nu fått en proposition om ett riksskatteverk,
sonx skall bli förvaltningsmyndighet
för den centrala ledningen av
beskattnings-, uppbörds- och folkbokföringsväsendet.
Till detta ämbetsverk
skall flertalet skattemyndigheter knytas.

Får jag understryka att syftet med
detta är att åstadkomma en samordning,
större likformighet och effektivisering
av skatteväsendet. Så långt är
vi alltså eniga, vilket också herr Enarsson
alldeles nyss sade.

Oenigheten rör riksskattenämndens
ställning i organisationen. Här har reservanterna
varit rädda för rättssäkerheten,
att det skulle bli en boskillnad
mellan judiciella och fiskaliska uppgifter.

Utskottet delar inte denna uppfattning.
Om man delar upp de dömande
och de fiskaliska uppgifterna är det,
som departementschefen framhåller, uppenbart
att man inte når det syfte jag
nyss nämnde, nämligen att koncentrera
de centrala skattefunktionerna för att
få fram en effektiv verksamhet och att
beskattningen blir riktig och likformig.
Man uppnår inte detta syfte med två
från varandra skilda centralorgan. Med
ett enda organ blir det betydande rationaliseringsvinster
i administrativt avseende.

Bevillningsutskottets majoritet delar
departementschefens uppfattning om att
anvisningarna bör meddelas av verket,
medan den särskilda nämnden — propositionen
innebär att det inom skatteverket
skall finnas en särskild nämnd
■— bör få avgöra de rent judiciella frå -

gorna. Hur skall man nu kunna avgöra
vilka anvisningar som skall anses vara
av rent praktisk natur och vilka som
skall anses vara av rent judiciell natur?
Redan detta måste skapa svårigheter
vid uppdelningen. Avsikten är dessutom
att verket skall utfärda anvisningar
på en rad skatteområden, som för
närvarande ligger utanför riksskattenämndens
kompetensområde, exempelvis
i fråga om punktskatterna. I fråga
om dessa har i vissa fall den nuvarande
kontrollstyrelsen långtgående bemyndiganden
att anvisningsvägen reglera
frågor av stor räckvidd för de skattskyldiga.

Man bör observera att de skattskyldiga
även med den nya ordningen alltid
kommer att ha möjligheter att överklaga
beslut i skatteärende eller förhandsbesked.
De får därigenom sina
synpunkter prövade och beaktade, kan
man anta. Ävenså måste givetvis meddelade
anvisningar anpassas till rättspraxis,
understryker vi. Vi menar att
det för den blivande chefen för skatteverket
måste vara angeläget att meddelade
anvisningar inte i någon betydande
omfattning ändras i enlighet med
prejudikat i skattemål.

Herr talman! Som jag sade skall
nämnden ha i stort sett samma sammansättning
som riksskattenämnden för
närvarande har, och det betyder att i
nämnden kommer att sitta även representanter
för de skattskyldiga för att
tillvarata deras intressen. Dessa ledamöter
får möjligheter att uttrycka sina
avvikande meningar oavsett hur majoriteten
inom nämnden ser på frågorna.

Utskottet är medvetet om att det kan
uppkomma en konfliktsituation för
verkschefen, om han har deltagit i beslut
rörande anvisningar inom ett visst
ämnesområde och sedan i ett ärende
om förhandsbesked, som avser samma
eller liknande fråga, fungerar såsom
ordförande i nämnden. Det är detta
reservanterna befarar. Vi menar dock
att det kan undvikas, om man i den

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

Riktlinjer för omorganisation av den centrala skatteförvaltningen

instruktion som skall gälla för verket
och dess nämnd tar in en föreskrift
om att ordföranden i nämnden inte
äger delta i behandlingen av ärende
när han i sin egenskap av verkschef
kan antas vara bunden av ett tidigare
beslut. Utskottet förutsätter att den pågående
utredningen om riksskatteverkets
organisation beaktar dessa synpunkter.
Sker detta och anpassas anvisningarna
till rättspraxis, finns det
enligt vår mening ingen anledning att
frukta att rättssäkerheten råkar i fara.

Jag vill slutligen fästa uppmärksamheten
på att utskottet uttalar att det föreliggande
förslaget endast bör ses som
en första etapp i den totala omorganisation
av skatteväsendet som utredningen
har förordat.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(ep).

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan verket och nämnden
trodde herr Brandt skulle bli vansklig.
Dessa vanskligheter kvarstår nog
även om nämnden förankras inom verket.
I propositionen finns det en uppräkning
av vad nämnden skall syssla
med, nämligen ärenden angående
förhandsbesked, bindande förklaringar
och vissa dispenser. Sådana ställningstaganden
måste ändå göras, vare sig
nämnden är knuten till verket eller inte,
så de blir inte svårare med vårt förslag
att nämnden skall vara fristående,
såsom den är för närvarande. Jag
tror inte att detta kommer att få någon
reell betydelse för denna frågas lösning.

Jag skulle gärna vilja fråga herr
Brandt bur han ser på just det spörsmål
som jag inte har kunnat utläsa något
svar på: Skall verkschefens ställföreträdare
vara vice ordförande eller
skall -— som vi anser att det bör vara
— vice ordföranden utses bland nämn -

dens ledamöter? Vilken är herr Brandts
uppfattning på den punkten?

Herr BRANDT (s):

Herr talman! På herr Enarssons fråga
vill jag inte ge något bestämt svar. Den
fortsatta utredningen får visa hur det
skall ordnas. Beträffande organisationen
hänvisar jag endast till vad utskottet
har uttalat.

Herr Enarsson påstår att i det eller
det avseendet skulle reservanternas förslag
inte innebära någon försämring,
utan det skulle kunna ordnas så eller
så. Men det skulle ändå innebära den
försämringen att man inte når vad man
syftar till: att få en verkligt central
organisation. Om man utgår från det
väsentliga syftet, att verksamheten hos
de olika skattemyndigheterna skall bli
effektiv och beskattningen riktigare och
mer likformig och att man kan eliminera
konfliktsituationer genom det arrangemang
som utskottet förordar, torde
rättssäkerheten ingalunda råka i
fara — tvärtom får man en mer likartad
behandling av skattemål. Vinner
man dessutom även administrativa fördelar,
som resultatet torde bli, måste
väl ändå alla medge att övervägande
skäl talar emot den uppdelning som reservanterna
yrkar.

Det kanske förtjänar att citeras vad
departementschefen skriver i propositionen:
»Skulle RN bli en helt fristående
myndighet, måste uppenbarligen
dess organisation bli liten med de nackdelar
som det drar med sig i form av
känslighet för personalstörningar, brist
på elasticitet, svårigheter att skaffa och
utnyttja kvalificerade kontorstekniska
hjälpmedel m. m.»

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Givetvis måste vi på
alla sätt försöka undvika att rättssäkerheten
för de skattskyldiga naggas i kanten
genom denna organisationsform för

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

behandling av de administrativa frågorna.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Enarsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen till-)
kännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enarsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 89 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Ägandeförhållandena inom
skogsnäringen

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av motioner angående
ägandeförhållandena inom skogsnäringen.

I de likalydande motionerna 1:726
av herr Högström m.fl. och 11:848 av
herr Svanberg m. fl. hemställdes att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning snarast beträffande
ägandeförhållandena inom den svenska
skogsnäringen i syfte att öka samhällets
innehav av skog och samhällets inflytande
över den skogsindustriella sektorn.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
hemställa att motionerna 1:726 och
11:848 överlämnades till skogspolitiska
utredningen för beaktande och att riksdagen
härvid som sin mening gåve till
känna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (m), Thorsten Larsson (ep),
Wirtén (fp), Vilhelm Erik Carlsson
(m), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep), Larsson i Umeå (fp) och
Stridsman (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 726 och 11:848.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Att det finns anledning
att fortlöpande följa förhållandena i
den svenska skogsnäringen är en självklarhet.
Redan det faktum, att ungefär
en fjärdedel av landets totalexport härrör
från massa, papper och trävaror
ger tillräckliga skäl att kontinuerligt bevaka
vad som sker.

Lika självklart är det, att vi inte får
nöja oss med att registrera vad som
sker utan att vi har skyldighet att söka
påverka skeendet aktivt i den riktning
vi bedömer lämplig.

Den motion om ägandeförhållandena
inom skogsnäringen, som bankoutskottet
behandlat i sitt utlåtande nr 46,
är en viljeyttring av det slag jag nämnt.
Och den vilja, som manifesteras i mo -

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38 77

tionen, är klart socialistisk. Motionens
önskemål är visserligen inte av märkvärdig
art: att Kungl. Maj:t skulle tillsätta
en utredning — något som ju är
ganska partineutralt. Men motionärerna
gör ett väsentligt avsteg från den
politiska neutraliteten genom den styrning
de vill ha av utredningen: de vill
att den skall arbeta »i syfte att» öka
samhällets innehav av skog och samhällets
inflytande över den skogsindustriella
sektorn.

Under sådana förhållanden är det
inte förvånande, att resultatet av utskottsbehandlingen
blivit det, att samtliga
socialdemokrater, om än med vissa
modifikationer, lämnat sitt stöd åt motionen,
medan oppositionen däremot
röstat för avstyrkande.

Formellt har detta resulterat i helt
skilda skrivningar från de båda sidorna
i fråga om utskottets eget ställningstagande;
det redovisas på s. 15 och
framöver.

Vad som står dessförinnan, på s. 1
och fram till s. 15, är en orientering
kring äganderätts- och strukturförhållandena
inom skogsbruket, kring produktionens
fördelning på olika huvudmän,
kring antalet arbetsställen och
kring sysselsättningsförhållanden.

Utskottet redogör naturligtvis också
för de utredningar som redan är i gång.
Vad som sägs om skogspolitiska utredningen
— och formuleringarna har de
socialdemokratiska ledamöterna i utskottet
inte haft något att erinra mot
•—- hade egentligen i och för sig varit
tillräckligt för att motivera avslag på
motionen. Om skogspolitiska utredningen
får man nämligen veta, att den om
mindre än ett år skall lägga fram sitt

förslag om »hur statsmakterna---

bör på lämpligaste sätt medverka till
en från samhällsekonomisk och social
synpunkt sund utveckling av skogsbruket».

Det är precis de formuleringar som
motionärerna använder när de begär
en ny utredning. I denna belysning

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

framstår det väl som klart att den ytterligare
utredning som motionärerna
önskar är minst sagt onödig.

Det är väl inte så ovanligt att de som
är missnöjda med en arbetande utredning
kräver en utredning i ny regi.
En ny utredning kan också motiveras
med att den sittande utredningen uttryckligen
är förhindrad att ta upp
någon aspekt som förslagsställaren anser
väsentlig. I detta fall är det alltså
så, att motionärerna skjuter just ägandeförhållandena
i förgrunden. Något uttalat
hinder genom de direktiv som
lämnats för att den skogspolitiska utredningen
skulle syssla med den sidan
av saken finns inte. Det är kanske riktigt
— men det är alls inte säkert —
att skogspolitiska utredningen inte kommer
att gå närmare in på ägandeförhållandena.
Men om den inte gör det,
så borde motionärerna ändå ha kunnat
förlita sig på den samarbetsgrupp med
representanter för staten och skogsnäringarna
som tillsattes sommaren 1967.
De nämner den själva men de tycks
inte hysa någon större tilltro till den,
trots att det i den gruppen finns både
framstående LO-män och folk från departementen.

Om gruppens uppgift säger utskottet
■— också här utan att de socialdemokratiska
ledamöterna på något sätt reserverat
sig mot skrivningen — att
gruppen skall »diskutera pågående och
planerade utredningars uppläggning och
arbetsfördelning samt skapa sig en uppfattning
om vilka problemkomplex som
ytterligare kan behöva belysas». Arbetsgruppen
har alltså alla befogenheter
som kan erfordras i sammanhanget. Det
har klart sagts ifrån att denna samarbetsgrupp,
om det brister i fråga om anvisade
mål för existerande utredningar,
skall komplettera utredningarna på de
punkterna. Ett bifall till motionsyrkandet,
anser jag, vore ett klart misstroendevotum
mot denna samarbetsgrupp.
Gruppen kan göra precis vad motionärerna
önskar få gjort.

78 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

Herr talman! En rad talare från oppositionen
står anmälda på talarlistan,
har jag sett, flera av dem med betydligt
bättre direkt kännedom om skogsnäringarnas
villkor än jag har. Utöver de
mera allmänna reflexioner jag hittills
har gjort skall jag därför begränsa mig
till att kommentera ett påstående som
motionärerna för fram. Det är påståendet
att företagen inom skogsnäringen
inte har utnyttjat perioderna av högkonjunktur
för att nyinvestera och variera
den industriella bilden. Utskottet
citerar här direkt motionen, och jag vill
gärna läsa in det citatet också i kammarens
protokoll: »Kortsynta ägarintressen
har fått bestämma, vilket lett
till att vinsterna under de goda åren
placerats i andra näringar och i andra
delar av landet.»

Det är onekligen en allvarlig förebråelse,
om den är välgrundad. Men
det är den inte. Påståendet står sig slätt
i belysning av de faktiska siffror som
utskottet återger på s. 12 i utskottsutlåtandet
och som är hämtade ur
Skogsindustriernas samarbetsutskotts
remissvar. Där får man beskedet att
de större enskilda skogsindustriföretagen
i Norrland (exklusive ASSI och
de fristående träförädlingsindustrierna
och exklusive Norrlands Skogsägares
cellulosa AB) under de senaste tio åren
har investerat 4 800 miljoner kronor.
Till det beloppet skall dessutom läggas
betydande summor som har satsats i
skogsvården.

Av dessa nämnda 4 800 miljoner har
90 procent investerats i Norrland och
Dalarna och alltså bara 10 procent på
annat håll. Av påståendet, att kapital
förs över till andra näringar, återstår
verkligen inte mycket, när man dessutom
får veta att också av dessa 10 procent
den större delen har investerats i
den skogsindustriella sektorn.

Nej, långt ifrån att söka rädda över
kapitalet till branscher, som tett sig
tryggare att satsa på, har företagsledningarna
i de nordliga länens skogsbo -

lag gjort allt som varit möjligt att göra
för att skaffa fram kapital för nya investeringar.
Det kan redovisas drastiska
sänkningar av aktieutdelningar. Det kan
redovisas att man har vädjat till aktieägarna
och funnit gehör bland aktieägarna
för nya tillskott till aktiekapitalet
på villkor som sannerligen inte varit
förmånliga för aktieägarna. Det kan
redovisas att bolagen har skuldsatt sig
på ett sätt som också nu, trots dagens
bättre konjukturläge, håller vinsterna
nere på en klart otillfredsställande nivå.
Ett belägg för detta är att börskurserna
för flera av dessa bolag ligger
vid omkring 50 procent av vad de var
innan svårigheterna satte in. Om dessa
fakta har motionärerna inte ett ord
att säga.

Dessa på olika sätt mobiliserade tillgångar
har man alltså intill ett belopp
av ungefär 4 300 miljoner investerat i
skogsnäringen i Norrland och Dalarna.
Mycket återstår verkligen inte av det
påstående i motionen som jag här har
konkret granskat. Detta bekräftar vad
jag sade i början, att motionen är
starkt politiskt upplagd. Ett väsentligt
nationellt intresse — och skogsnäringarnas
framtid är förvisso ett nationellt
intresse — gagnas inte av stark politisering.
Det har varit självklart för oss
inom oppositionen att se det så. Vi har
markerat detta genom vår reservation,
och jag ber nu, herr talman, att få yrka
bifall till den reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! I motionsparet I: 726
och II: 848, vilket ligger till grund för
bankoutskottets utlåtande nr 46, berörs
ett för vårt näringsliv mycket betydelsefullt
område, nämligen skogsnäringen.
Motionärerna, soim i huvudsak är
norrländska socialdemokrater, har ansett
det angeläget att man snarast tillsätter
en utredning med syfte att före -

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

slå en ökning av samhällets — i detta
fall statens —■ innehav av skog och
samhällets inflytande över den skogsindustriella
sektorn.

Den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten
har inte sträckt sig så långt
som till ett krav på utredning men har
ändå ansett att motionerna bör överlämnas
till skogspolitiska utredningen
för beaktande och att riksdagen härvid
bör som sin mening ge till känna vad
utskottsmajoriteten har anfört.

Vid en närmare granskning av motionerna
blir intrycket att argumentationen
på många punkter är oklar och
ofullständig. Dels tycks motionärerna
vara kritiska inför en utveckling som
innebär att ett fåtal enskilda kapitalägare
får öka sitt skogsinneliav, dels
vill motionärerna samtidigt påskynda
koncentrationssträvandena inom skogsnäringen.
Det är som om motionärerna
har haft litet svårt att bestämma sig.

Inom centerpartiet hyser vi förståelse
för motionärernas rädsla för att ett
fåtal enskilda kapitalstarka ägare kan
öka sina skogsinnehav rätt obehindrat.
Genom den nya jordförvärvslagen, som
trädde i kraft 1965, har aktiebolagen
fått avsevärt större möjligheter än tidigare
att förvärva jordbruks- och skogsfastigheter.
Från centerhåll varnade vi
för följderna av ett sådant riksdagsbeslut.

Däremot är det förvånansvärt att motionärerna,
samtidigt som de är kritiska
mot en ökning av ett fåtal kapitalägares
skogsinnehav, vill få till stånd
en koncentration av ägandet av privatskogsbruket.
Man måste fråga sig, vad
motionärerna har avsett med sina motsägande
uppfattningar. Något större tvivel
om syftemålet med motionerna behöver
dock inte råda: motionärerna
önskar att statens skogsinnehav skall
öka. Då återstår bara frågan hur stor
ökningen skall bli och på vilka ägarkategoriers
bekostnad den skall ske. Om
detta finns ingenting att läsa i motionen.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

Jag hoppas på ett förtydligande därvidlag
av någon av motionärerna eller
en talesman för utskottsmajoriteten.

På s. 3 i utskottsutlåtandet anges
fördelningen av landets produktiva
skogsmarksareal på olika ägarkategorier
år 1967. Man finner att i hela riket
19 procent av arealen är kronoskogar
och 7 procent övriga allmänna skogar.
Av dessa »övriga allmänna skogar» utgörs
cirka två femtedelar av häradsallmänningar
och allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna, en femtedel av
skogar som förvaltas av stiftsnämnderna
och en femtedel av skogar som tillhör
landsting och primärkommuner.
25 procent är aktiebolagsskogar och 49
procent privatskogar.

I Norrland, som motionärerna mest
uppehåller sig vid, är kronoskogsandelen
hela 27 procent, alltså 8 procent
högre än för hela riket, medan andelen
privatskogar är 11 procent lägre än för
hela riket, d. v. s. 38 procent respektive
49 procent.

Mot denna bakgrund har jag svårt
att förstå att man vill åstadkomma en
annan fördelning av ägandet.

Som ytterligare motiv för ett ökat
statligt skogsinnehav —- utöver faran
för att ett fåtal stora enskilda kapitalstarka
ägare kommer att äga skogen, en
farhåga som vi har förståelse för — anges
sysselsättningstryggheten. Vidare
dras en parallell mellan statens andel
av skogarna och av malmtillgångarna.
De skäl som staten hade för att öka sitt
inflytande över malmtillgångarnas exploatering
är enligt motionärernas mening
giltiga också för skogsnäringens
del. Jag vill invända att det ändå måste
vara någon skillnad mellan att lösa in
aktier i LKAB och att förstatliga privat
skogsbruk.

Om man litet närmare synar sysselsättningsutvecklingen
inom skogsbruket
finner man inget belägg för motionärernas
påstående, att ett ökat statligt skogsinnehav
skulle ge större sysselsättningstrygghet.
Låt mig anföra några siffror,

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

som avser åren 1966—1968 — den senaste
period för vilken uppgifter föreligger
— och som gäller domänverkets
verksamhet under februari månad. I
skogslänen har antalet anställda hos domänverket
under denna period minskat
från 5 063 till 3 333. Det är en minskning
med 1 730 anställda eller i procent
räknat 34 procent. Minskningen på bolagsskogssidan
har varit ungefär jämförlig,
kanske något mindre. Ser man
t. ex. på förhållandena i Norrbottens län
finner man, att domänverket under loppet
av två år har minskat antalet anställda
med 758 eller 39 procent.

För privatskogsbruket kan inte jämförelsen
baseras på utvecklingen av antalet
sysselsatta anställda, utan jämförelsen
måste avse antalet dagsverken av
lejd arbetskraft under en undersökningsvecka.
Om man ser på den utvecklingen,
finner man att under samma period
som det har skett en kraftig minskning
av antalet anställda i statens skogar
och även en minskning på bolagsskogssidan,
privatskogsbruket visade en
ökning av antalet dagsverken per undersökningsvecka
med 4 000.

Utvecklingstendensen är alltså olika
mellan å ena sidan privatskogsbruket
och å andra sidan det statliga skogsbruket
och bolagsskogsbruket. Det är
därför märkligt att man, när man talar
om sysselsättningstryggheten, inte finner
några fakta som styrker motionärernas
uppfattning att det skulle ha varit
en större sysselsättningstrygghet i
de statliga skogarna än i de privata skogarna.

Jag vill också säga något om den
skogsindustriella sektorn. De privata
skogsägarna, organiserade i skogsägarföreningar,
har gjort stora insatser i
hela landet genom skapande av egna industrier.
Till belysning av storleken av
dessa investeringar kan nämnas, att virkesförbrukningen
och därmed produktionen
vid skogsägarföreningarnas industrier
på sju år, 1960—1967, mer än
tredubblats. Utbyggnaden av industri -

kapaciteten fortsätter. Inte minst i
skogslänen kommer de investeringar
som redan skett och skall ske genom
NCB:s försorg att ha mycket stor betydelse
för att säkra sysselsättningstryggheten,
alltså just det som motionärerna
syftar till.

Men då kvarstår frågan: Hur skall
den producentkooperativa skogsindustrisektorn
kunna utvecklas till gagn för
hela landets folkhushåll, om man slår
undan fotterna för skogsindustrin genom
att kräva ett överförande av privatskogsbruket
till staten? Det gäller
bl. a. 52 000 privata skogsägare i Norrland
och Dalarna som äger och planerar
att driva åtta industrienheter.

En av regeringens mera framträdande
representanter sade för några dagar
sedan på tal om det som fungerar bra
i det privata näringslivet, att man inte
slaktar den höna som värper guldägg.
Jag vill säga att det privata skogsbruket
med dess skogsindustriella sektor fungerar
bra och expanderar, varför vederbörande
regeringsrepresentants uttalande
passar utmärkt i detta fall.

Det är mot denna bakgrund högst
märkligt att den socialdemokratiska
hälften av utskottet vill överlämna motionen
till skogspolitiska utredningen
för beaktande och önskar få riksdagens
godkännande av en sådan meningsyttring.
Som utskottet framhåller i sitt utlåtande
har skogspolitiska utredningen
redan uppdraget att bl. a. undersöka
hur statsmakterna på lämpligaste sätt
skall medverka till en från samhällsekonomisk
och social synpunkt sund utveckling
av skogsbruket. Och utskottet
säger självt att »direktiven synes ge utrymme
för överväganden rörande statliga
åtgärder för att åstadkomma att
ägandeförhållandena inom skogsbruket
inte skall lägga hinder i vägen för ett
rationellt utnyttjande av vårt lands
skogsmark».

Reservanterna i utskottet har sett
spörsmålet precis på det sätt utskottsmajoriteten
givit uttryck åt. Skogspoli -

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

tiska utredningens direktiv berör i vidaste
bemärkelse hela problematiken
och därför hade det varit logiskt att utskottet
enhälligt avstyrkt motionerna
I: 726 och II: 848.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Utskottsmajoriteten,
som består av den socialdemokratiska
hälften av utskottet, föreslår att motionerna
I: 726 och II: 848 överlämnas till
skogspolitiska utredningen för beaktande.

Utskottets skrivning ger väl inte full
rättvisa åt motionärernas verkliga syften,
men i och med att utskottet vill
sända motionerna till utredningen för
beaktande måste utredningen ta hänsyn
till de av motionärerna framförda önskemålen.
Och motionernas kläm säger
tydligt vad de åsyftar, nämligen »att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning snarast beträffande
ägandeförhållandena inom den svenska
skogsnäringen i syften att öka samhällets
innehav av skog och samhällets inflytande
över den skogsindustriella sektorn».

Av utskottets skrivning framgår de
nuvarande ägandeförhållandena i fråga
om skogen. Hälften av landets skogsmark
ägs av enskilda, en fjärdedel av
bolagen samt en fjärdedel av stat och
kommun. Motionärerna avser att den
statliga delen skall öka, och det kan inte
ske på annat sätt än att det enskilda
ägandet minskar i motsvarande grad.
Antalet enskilda skogsägare uppskattas
för närvarande till ca 264 000, vilket innebär
att det i genomsnitt inte rör sig
om några större innehav. Det enskilda
ägandet av skog utgör dock grunden
för sysselsättningen för en stor del av
vår jordbrukarbefolkning, eftersom
kombinationen jord- och skogsbruk är
den som ger arbete och utkomst åt flertalet
inom den näringen. Bondeskogs -

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

bruket har genom samgående i stort
sett bedrivits rationellt och lämnat en
icke ringa avkastning. Ytterligare förbättringar
vidtas för att öka lönsamheten,
och man kan inte klaga på viljan
och förmågan att nå resultat. Skogsnäringens
minskade behov av arbetskraft
är känt; det är det pris som vi fått betala
för rationaliseringen inom näringen.
Denna rationalisering utgör ett nödvändigt
led för att skogsnäringen skall
kunna hävda sig i den skärpta konkurrens
den utsätts för.

Skogsindustrins investeringar har varit
betydande under de senaste tio åren
och uppgår enligt uppgift i utskottsutlåtandet
till 4 800 miljoner kronor. Vad
som satsats utanför Norrlands skogslän
utgör cirka 500 miljoner vilket motsvarar
cirka 10 procent av de totala investeringarna.
Av den suman har mer
än hälften satsats i utlandet; genom en
integration där har man velat säkra råvaruavsättningen.

Motionärerna redovisar att statens direkta
innehav, vilket förvaltas av domänverket,
utgör 18 procent av skogsinnehavet.
Uttaget har emellertid upgått
till endast 12,5 procent. Att motionärerna
själva inte har kunnat upptäcka
denna bristande överensstämmelse
mellan tillgång och uttag hos ett statligt
företag förvånar mig mycket.

Inom bondeskogsbruket har samgående
etablerats även på den industriella
sidan. Utvecklingen där har varit mycket
värdefull för sysselsättningen.

Motionärerna anser att det statliga
inflytandet över skogsnäringen är för
litet och vill därför öka detta inflytande.
Erfarenheterna från framför allt
Norrland visar att den statliga skogsmarken
mer och mer lägges ut som 0-områden, där inga arbetstillällen ges,
men detta tycks helt och hållet ha undgått
motionärerna. Från vår sida har
vi i motioner framfört den direkt motsatta
uppfattningen, att staten skulle avhända
sig skogsmark som den inte kan
bruka och sälja marken till enskilda,

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

vilka har bättre förutsättningar att skapa
sysselsättning inom områden som nu
utgör s. k. O-områden.

Motionärerna citerar ett uttalande av
industriminister Krister Wickman:
»Ägande av skog är egentligen endast
förvaltande av allmän egendom.» Men
trots motionärernas socialiseringsiver
har vi alltjämt kvar ett enskilt ägande
här i landet, och det är nog tur, om vi
skall få en fortsatt ekonomisk utveckling
som ger oss det behövliga underlaget
för att förbättra villkoren för människorna.

Den av staten kontrollerade skogsindustrin
har utvecklats på liknande sätt
som övrig skogsindustri både vad gäller
rationalisering och produktutveckling.
Jag tycker det finns anledning att
säga att detta skett på ett förtjänstfullt
sätt. Men några framsteg jämfört med
den övriga industrin kan knappast åberopas.

Svårigheterna inom skogslänen när
det gäller arbetstillfällen är väl kända,
men man löser inte problemet genom att
överföra mera skog till staten. Snarare
tvärtom. De åtgärder som behövs för
en tryggad sysselsättning i områden som
drabbats av rationaliseringen i skogsbruket
vilken medfört stegrad arbetslöshet
i skogen kan knappast åstadkommas
inom skogsindustrin själv, utan för
detta måste andra ersättningsindustrier
till. Statens minskade behov av arbetskraft
i skogslänen har emellertid inte
kompenserats med nya arbetstillfällen.
Detsamma gäller delvis för andra ägarekategorier.
Men frågan kan inte lösas
med den metod som motionärerna anvisar.
Det är också något helt annat motionärerna
är ute efter. De önskar ett
förstatligande för dess egen skull och
har inte kunnat anföra några bärande
skäl för att man med den metod som de
företräder skulle nå bättre resultat för
den befolkning som närmast berörs.
Skogen och skogsindustrin ägs av både
enskilda och statliga företag, och dessa
bör få tävla på lika villkor. Den nuva -

rande ägofördelningen ger fullt tillräckligt
utrymme för detta.

Skogspolitiska utredningen, som har
i uppdrag att framlägga förslag till förbättringar
för skogsnäringen i dess helhet,
bör inte ges de utredningsdirektiv
som anvisas i motionerna. Eftersom motionerna
syftar till en utveckling mot
ökat statligt inflytande bör de avslås.
Även om motionerna är oklara och delvis
svårtolkade, framgår dock klart var
motionärerna står när det gäller frågan
om enskilt kontra statligt ägande av
våra skogstillgångar. Debatten om vem
som i framtiden skall äga produktionsenheterna
har alltför ensidigt gjorts till
en fråga om statligt eller enskilt ägande.
Den tredje vägen, det kooperativa
ägandet, som också är ett enskilt ägande,
har inte fått sin tillbörliga plats.
När det gäller skogen har producentkooperationen
visat sig vara en framgångsrik
linje, vars fördelar kommit hela
landet till nytta i form av ökade
arbetstillfällen. Dessutom har den givit
vår export ett starkt konkurrensläge.

Då jag har den bestämda uppfattningen
att våra skogstillgångar bäst skötes
av det enskilda näringslivet i dess olika
former yrkar jag bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.
Riksdagen bör ta klar ställning i denna
fråga. Här gäller det vad som gagnar
alla bäst: ett förstatligande av våra
skogstillgångar eller ett bibehållande av
nuvarande system med ett blandat ägoförhållande
och fri konkurrens inom
näringen.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! De socialdemokratiska
motionerna om ägandeförhållandena
inom skogsnäringen har av bankoutskottet
fått en tämligen välvillig och belysande
framställning. Motionerna berör
också en av vårt lands viktigaste näringsgrenar,
såsom omvittnats även av
de tidigare talarna här.

Skogen täcker halva Sverige eller om -

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

kring 22 miljoner hektar mark. Skogsnäringens
samlade produktionsvärde
uppgår till 11 miljarder kronor och exporten
av dess produkter har ett värde
av cirka 6 miljarder kronor. Om betydelsen
av denna viktiga näringsgrens
utveckling råder inga delade meningar.

I utlåtandet återges också många värdefulla
uppgifter om utvecklingen, tabeller
över äganderätts- och strukturförhållanden
inom skogsbruket, över rikets
produktiva skogsmark länsvis fördelad
på ägargrupper samt över träindustrins
och massa- och skogsindustriernas kapacitet
och produktion. Vidare framgår
av utlåtandet att remissyttranden har
inhämtats från Sveriges Skogsägareföreningars
riksförbund, Skogsindustriernas
samarbetsutskott och LO.

Som riksdagens ledamöter känner till
har skogsnäringen varit föremål för
många utredningar och prognoser inom
såväl skogsnäringen själv som från statligt
håll. Skogspolitiska utredningen
skall sålunda bl. a. överväga »hur en
skogsbruksenhet bör vara beskaffad för
att under olika betingelser medge en rationell
drift». Den skall vidare överväga
»ytterligare åtgärder för att underlätta
arronderingsförbättring och storleksrationalisering».
Vidare har Statens
och skogsnäringarnas samarbetsgrupp
1969 återupptagit sitt arbete med sikte
främst på att utvärdera föreliggande utredningsmaterial.
Det senare förhållandet
illustrerar kanske vad jag tidigare
framhöll, nämligen att näringsgrenen är
ett omtyckt utredningsobjekt.

Men varför har nu utskottet vid sin
behandling delat sig i två hälfter? Den
socialdemokratiska delen kom med lottens
hjälp att stå för utskottsmajoritetens
skrivning, som utmynnar i ett yrkande
om »att riksdagen hos Kungl.

Maj :t hemställer att motionerna---

överlämnas till skogspolitiska utredningen
för beaktande och att riksdagen härvid
som sin mening ger till känna vad
utskottet ovan anfört». Vilka motiv har
utskottet anfört för detta?

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

Vi har först och främst betonat den
viktiga roll som berörda näringsgren
spelar i samhällsekonomin, dess starka
exportinriktning och dess stora betydelse
för sysselsättningen i skogslänen. Vi
har också i vår skrivning anfört att man
på skogsägarhåll vid vissa tillfällen under
högkonjunkturer föredragit att göra
investeringar i och hämta vinster från
andra näringar än skogen.

Mot denna beskrivning protesterar
Skogsindustriernas samarbetsutskott i
sitt remissyttrande på följande sätt:
»Samarbetsutskottet protesterar emellertid
skarpt mot antydningen att den
negativa sidan av sysselsättningssituationen
i dessa områden skulle vara ett
resultat av åtgärder betingade av mer
eller mindre kortsiktiga bolagsintressen.
» Vad vi i motionerna och i utskottsmajoritetens
skrivning syftar på
är den utveckling som ägt rum i Ådalen,
Värmland och vissa Norrlandslän.
Den strukturomvandling som skett på
skogsbrukets område har lett till att
skogsbruket inte minst i inlandet lider
brist på arbetskraft. Med en bättre samordning
mellan näringsliv och samhälle
hade denna utveckling icke behövt
inträffa. Man kan som bekant icke bedriva
skogsbruk i ett folktomt inland.
Ett efterföljansvärt exempel i detta sammanhang
anser vi vara statens engagemang
inom gruvindustrin.

I tider av dålig lönsamhet får inte
enskilda vinstintressen vara avgörande.
Sysselsättningsmässiga och sociala synpunkter
måste vara vägledande för
samhällets bedömningar. Både arbetstagare
och arbetsgivare sitter til syvende
og sidst i samma båt. Den enskilde
samhällsmedborgaren skall icke ensam
behöva ta stötarna i strukturomvandlingens
tidevarv.

Från dessa utgångspunkter är det som
vi vill öka samhällets inflytande över
en av våra viktigaste basnäringar.

Det finns även andra exempel på hur
samhällsintresset ibland kommer i konflikt
med vissa stora skogsbolags intres -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

sen. Jag tänker på de utländska investeringarna
och engagemangen. Stora Kopparbergs
bergslags AB, SCA och Billerudskoncernen
har satsat hundratals
miljoner kronor i Canada och Portugal,
vilket hittills givit betydande förluster
—- förluster som självfallet utgör bekymmer
för berörda bolag. Chefen för Stora
Kopparberg, disponent Sundblad,
skrev i företagets personaltidning med
anledning av 1968 års bokslut: »Nova
Scotia Pulp har de senaste åren utgjort
bekymmer. Rörelseöverskottet har inte
räckt till amorteringar och räntor på
dessa lån. Underskottet har vi fått täcka
från Sverige.» För 1968 utgjorde utbetalningarna
12,2 miljoner kanadensiska
dollar.

Jag är fullt medveten om att all företagsamhet
innebär risktagande och att
det kanske på lång sikt kan bli lönsamt
med dessa investeringar i utlandet. Men
mot bakgrund av att vi i vårt land har
en så stor outnyttjad virkestillgång som
möjliggör betydande industriutbyggnader
finns all anledning att ställa sig
kritisk till dylika experiment. I Syd- och
Mellansverige finns de största outnyttjade
tillgångarna, men även Norrland
har betydande utvecklingsmöjligheter.
LO tar även upp detta i sitt remissyttrande
och pekar på behovet av bättre
samordning av skogsbruket inom 0-zonerna
i Norrlands inland.

Liknande tankegångar rörande dessa
förhållanden kom till uttryck vid årets
skogsvecka, och RLF-tidningen noterade
i anslutning därtill bl. a. följande:
»Om det ur samhällsekonomisk synpunkt
är önskvärt att våra skogstillgångar
utnyttjas är det självfallet en
samhällsekonomisk förlust när de inte
gör det. Då är det också en samhällsekonomisk
förlust när en del av våra
knappa kapitaltillgångar satsas på motsvarande
utbyggnad utomlands.»

Vi anser faktiskt att litet mera av industriell
nationalism är nödvändigt och
möjligt, särskilt som skogsnäringens
framtid bedöms som tillfredsställande.

I den bedömningen ingår då att vi får
en mer tillfredsställande äganderättsoch
utnyttjandemöjlighet. Men här nalkas
vi självfallet den heta potatisen.
Den heliga äganderättsprincipen får
man bara närma sig med försiktiga steg;
samhället får bara vara med och stötta
upp skogsägarna. Så säger exempelvis
Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund:
»Då Sveriges virkestillgångar,
marknadsutsikter och avsättningsläge på
längre sikt kan anses vara gynnsamma
från skogsindustriell synpunkt, anses
samhällets åtgärd böra inriktas på att
stimulera en utbyggnad och effektivisering
av industrikapaciteten.» Vidare
nämns »ökning av resurserna för den
skogsindustriella forskning som bedrivs
av skogsindustrin i samarbete med staten,
åtgärder för att underlätta transporten
av råvara och färdigprodukter samt
åtgärder för att stimulera maknadsföringen
av skogsprodukter».

Detta får samhället vara med om.
Men kom inte och tala om något behov
av översyn av ägandeförhållandena •—
motionärerna har, anför Sveriges
Skogsägareföreningars riksförbund, »inte
framlagt några bärande skäl för en
översyn».

Vi är naturligtvis helt medvetna om
att skogsägarnas och reservanternas
samhällssyn skiljer sig från motionärernas
—- helt riktigt med hänsyn till
att vi representerar olika ideologier och
politiska partier i den svenska riksdagen.
Detta faktum bör då också med vissa
mellanrum komma till allmänhetens
kännedom. Det är bara stimulerande
och uppfriskande i en så verklighetsnära
samhällsdebatt som den nuvarande.
Men nog är man litet överraskad
över att representanterna för centerpartiet
och folkpartiet kunnat sätta sina
namn under en reservation där det bl. a.
konstateras, att det är uppenbart att
»motionärernas----krav beträffan de

äganderätten till landets realvärden
är tillgodosett för skogens del».

Av s. 3 i bankoutskottets utlåtande

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

framgår att samhällets innehav av
skogsmark i exempelvis mitt hemlän,
Gävleborgs län, är 12 procent, medan
aktiebolagsskogar och privata skogar
uppgår till 88 procent. I ett av reservanternas
hemlän är relationen densamma
mellan allmänna skogar och enskilda,
d. v. s. 12 respektive 88 procent.
Fördelningen för hela riket uppgår till
26 procent allmänna skogar mot 74 procent
enskilda. Nog finns det fog för att
den skogspolitiska utredningen tar upp
dessa problem till allvarlig prövning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bankoutskottets hemställan i
dess utlåtande nr 46.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Haglund sade något
som jag uppskattar mycket, nämligen
att vi har skilda ideologiska uppfattningar
om hur vårt samhälle skall
vara beskaffat. Om jag inte minns fel
framhöll han också att det vore värdefullt
med en debatt om den saken.

Jag instämmer helt med herr Haglund
i detta. Det är värdefullt att från
socialdemokratisk sida lämnas klart besked
om var partiet står härvidlag. Tidigare
har det varit si och så därmed.
Ibland har man fått den uppfattningen
att partiet hyllar vår nuvarande samhällsordning
med dess ägandeförhållanden
och har lagt socialiseringsplanerna
på hyllan.

Av vad jag nu kunde förstå av herr
Haglunds anförande håller emellertid
socialdemokratiska partiet fast vid det
som partiprogrammet siktar till, nämligen
ett socialiserat samhälle. Det är värdefullt
att detta blev klarlagt.

Herr REGNÉLL (m) kort genmäle:

Herr talman! Det hade varit intressant
att få höra herr Haglund närmare
kommentera de siffror jag anförde beträffande
skogsindustrins investeringar
under de gångna tio åren. Han gjorde
nu detta i mycket liten utsträckning;

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

han inskränkte sig till att säga ett par
ord om den investering i Nova Scotia
som företagits av Stora Kopparberg.

Herr Haglund nämnde dock inte att
denna investering finansierats genom
lån, som tagits upp i utlandet, och att
den alltså inte inneburit något kapitalutflöde
från Sverige eller någon minskning
av bolagets resurser i övrigt. Att
de årliga underskott som tidigare noterats
har måst täckas av pengar hemifrån
är fullt naturligt. Det tillskott på 12,2
miljoner kronor som herr Haglund talade
om är knappast något belopp att
nämna i sammanhanget, jämfört med de
4 800 miljoner kronor som totalinvesterats
av de olika skogsbolagen i Norrland.

Vidare får vi inte glömma att sådana
investeringar skett med sikte på det
svenska moderbolagets nytta. Det har
åtskilliga fördelar att man genom direkt
verksamhet i utlandet får uppleva hur
konkurrensen där utformas gentemot
Sverige.

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! I sitt anförande framhöll
herr Haglund bl. a. att man från
skogsägarhåll hade föredragit att under
högkonjunkturer investera sina vinster
i andra näringar än skogsnäringen, och
därvid namngav han vissa företag. Om
detta är det kanske inte mycket att säga.
Men däremot blir man konfunderad
över vad som står att läsa i den motion
som herr Haglund har skrivit under
och som han såsom utskottets talesman
företräder från denna talarstol. Även
om det nu enligt herr Haglund finns en
del kritiska synpunkter att framföra
när det gäller utvecklingen inom vissa
delar av skogsnäringen, bör väl inte
hela denna näring skäras över en kam.
Herr Haglund borde ha kunnat ge ett
erkännande åt privatskogsbruket; han
hade kunnat tala om att i hans hemtrakter—
Vallvik ligger väl inte så långt
därifrån — gör NCB en investering på
340 miljoner kronor. Sådant tycker jag

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

bör talas om, så att man vet ungefär
var motionärerna står i denna fråga.

Jag måste rätta till ytterligare en uppgift
av herr Haglund. Han sade att reservanterna
tillhör län där proportionen
mellan privatskogsbruket och statens
andel av ägandet är så och så stor.
Jag kommer från ett län där kronan
äger 50 procent av skogsmarken och
de privata 25 procent, men jag tror att
ingen vill prisa staten som något slags
föredöme när det gäller att sysselsätta
folk. Staten har inte gjort det sämre än
andra, men den är som sagt inte heller
något föredöme.

Jag hade också gärna sett att jag hade
fått en kommentar från herr Haglund
just i fråga om sysselsättningsutvecklingen.

Herr HAGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett bra exempel
som herr Stridsman valde när han talade
om Vallvik. Jag skall omedelbart ge
honom det erkännandet att skogsägarföreningarnas
verksamhet inom skogsindustrin
just är en sådan sak som jag
vill koppla ihop med tankegången om
ägandet från skog på rot till den färdiga
produkten. I det sammanhanget vill
jag fråga centerpartiets företrädare:
Varför vill ni inte att staten skall ha
samma utgångspunkt för produktionsprocessen
och öka sitt skogsinnehav,
så att den får lika stora möjligheter till
satsningar som de enskilda företagen?
Det är en sådan likhet jag önskar åstadkomma.
Vill centerpartiets representanter
gå med på samma förutsättningar
för staten som för andra? Gör ni det,
kan det väl inte vara farligt att utöka
statens ägande? Detsamma gör ju ni på
skogsbrukssidan — och det är alldeles
riktigt —- för att effektivisera er industri.

Herr Larsson i Umeå sade att han var
nöjd med att ha fått bevittna ett klart
socialistiskt ställningstagande. Det är
en riktig ståndpunkt; vi skall diskutera
ideologier här i riksdagen för att —

som jag sade i mitt inledningsanförande
— svenska folket skall få veta var
vi står någonstans.

Tyvärr nödgas jag emellertid läsa
upp för herr Larsson in. fl. vad som har
skrivits i det socialdemokratiska partiprogrammet
om vår inriktning och vår
socialistiska utgångspunkt; det verkar
som om herr Larsson inte hade så väl
reda på den saken. Det heter i vårt partiprogram:
»Socialdemokratin vill i varje
särskilt fall pröva vilka former av
ägande, företagande och nyskapande
som bäst tjänar materiellt framåtskridande
och mänsklig välfärd. Den företräder
kravet på samhälleligt ägande eller
samhällskontroll av naturtillgångar,
kreditinstitut och företag i all den omfattning
det är nödvändigt för att tillvarata
viktiga medborgarintressen. Den
är beredd att skapa nya företag i samhällets
ägo eller under samhällets kontroll,
när den privata företagsamheten
är ur stånd att fylla väsentliga behov.
Den vill främja tillkomsten och utvecklingen
av skilda former av samägda företag
i alla de fall, då dessa kan väntas
tjäna de arbetandes och konsumenternas
intressen. Den vill stimulera enskild
företagsamhet på de områden, där denna
visar sig kunna förena effektivitet
och framstegsvilja med ansvar gentemot
konsumenterna, de anställda och samhället.
»

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäler

Herr talman! Herr Haglund undrar
vilka motiv vi inom centerpartiet har
när vi inte vill tillåta att staten får öka
sitt skogsinnehav. Men, herr Haglund,
tala först om vilka motiv det finns för
ett ökat statligt ägande! Dem har vi ännu
inte fått veta. Jag har sagt att det inte
kan vara fråga om att skapa större
sysselsättningstrygghet — inga siffror visar
att den blir större i statsägda skogar
än i privatägda, snarare tvärtom.
Vad finns det då för motiv? Svaret måste
vara det ideologiska motivet, och i så
fall kan vi inte närma oss varandra.

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

Sedan vill jag fråga herr Haglund:
Vill ni försvåra för den producentkooperativa
rörelsen att utvecklas? Herr
Haglund erkänner att NCB:s investeringar
i Vallvik är föredömliga, men i
nästa andetag ger han i alla fall uttryck
för en viss misstänksamhet mot den
producentkooperativa rörelsen. Med det
beslut som riksdagen fattade om en
uppmjukning av jordförvärvslagen öppnades
verkligen dörrarna för ett större
inflytande från just fåtalet kapitalstarka
ägares sida. Detta har vi varnat för,
och jag gör det nu än en gång. Vi vill
ha ett ägande så att både privatskogsbruket
och den skogsindustriella sektorn
kan utvecklas på kooperativ väg.

Herr HAGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Stridsman måste
ha svårt att fatta. Jag trodde att det av
min argumentation klart framgick att
motivet för att öka det statliga skogsinnehavet
är detsamma som när man vill
öka det privata skogsinnehavet -— att
åstadkomma rationell drift och företagsekonomiska
industrier. Är detta socialism
så kalla det gärna så. För min
del läste jag upp vad som står i vårt
partiprogram. Ordet socialism kommer
ju av socius som betyder medbroder,
och det begreppet kan utsträckas ganska
långt.

Är det bättre om storbolagen ökar
sitt skogsinnehav än om staten gör det?
Här syftar jag på vad som stod att läsa
i en tidning under rubriken: »Storbolag
byter skog. Personal omplaceras.» Man
kanske inte heller skall vara kritisk mot
det bolag det här gäller, Stora Kopparberg,
ty det är en sådan utveckling vi
vill ha: effektiva företag och stora skogsbruksenheter.
Men man kan fråga sig
om inte staten skall ha samma möjligheter.
I den tidningsartikel som jag
nämnde står det: »Under de tre—fyra
senaste åren har Stora bytt 80 000 hektar
skog och dessutom genom bolagsfusioner
och andra förvärv ökat innehavet
med 35 000 hektar. Stora Koppar -

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

bergs skogsmarksinnehav är nu ungefär
410 000 hektar.»

Skall inte staten få tävla med denna
del av skogsindustrin och med jordbrukskooperationen
om att få överta en
del av skogen för att åstadkomma större
produktivitet?

Ordet lämnades på begäran till

Herr STRIDSMAN (ep) som yttrade:

Herr talman! Jag vill till kammarens
protokoll få antecknat att jag inte har
rätt till någon ytterligare replik.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag tackar för att herr
Haglund läste upp en del av det socialdemokratiska
partiprogrammet. Jag tycker
emellertid att det viktigaste är hur
man tolkar detta program. Herr Haglund
tolkar det så, att man skall överföra
enskilt ägande till staten utan att
härför ha några bärande skäl och utan
att kunna bevisa att det därigenom skapas
fler arbetstillfällen.

I Norrland, där staten är den dominerande
skogsägaren, har man haft svåra
och besvärliga år, och man är nog
ganska förskräckt inför utsikterna att
komma i den situationen att statens inflytande
över skogsmarken blir ännu
större. Det finns ingen anledning att
skrämma människorna med den saken.
De har dock erfarenheter att bygga på.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag tycker att det är
ganska generande att utskottet fallit för
innehållet i motionerna av herr Högström
och min vän Svanberg in. fl. och
föreslagit att motionerna skall överlämnas
till skogspolitiska utredningen. Det
är generande därför att innehållet till
vissa delar är så osakligt, att skogspolitiska
utredningen borde känna sig besvärad
därav. Det hade varit till hjälp

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

för motionärerna, om motionerna fallit
i glömska.

Låt mig som exempel ta eu mening
som berördes även av bankoutskottets
ordförande. Det sägs av motionärerna:
»Kortsynta ägarintressen har fått bestämma,
vilket lett till att vinsterna under
de goda åren placerats i andra näringar
och i andra delar av landet.»
Detta är ett generellt uttalande som
dömer 95 procent av hela vår skogsindustri.
Nu säger herr Haglund att han
åsyftat bl. a. vissa delar av Tornedalen.
Men i motionerna har man skrivit så
som jag citerat det.

Låt mig göra en mycket kort återblick
på skogsindustrins utveckling. Det var
skogsindustrins tillkomst i Norrland
som gjorde skogarna där värdefulla. Jag
försvarar inte det sätt på vilket skogsindustrin
köpte in dessa skogar. Men
den från början stora satsningen på utbyggnaden
av industrierna i Norrland
gav de kommande vinsterna och underlaget
för en stark satsning på både forskning
och utveckling här i landet. Det
skapade förutsättningar för all den
forskning vi hade här i landet på träoch
massasidan på den tiden, och det
gäller till mycket stor del även den
forskning vi i dag har. Denna forskning
har också givit utbyte på tangerande
områden. Jag vågar påstå att skogsindustrin
har kraftigt medverkat till uppbyggnaden
av den svenska storindustrin
över huvud taget och bidragit till
att göra vårt land näringspolitiskt känt
ute i världen. Den har haft avgörande
inflytande på vår nationalekonomi och
vår export.

Skogsindustrin har alltså givit upphov
till en rad innovationer som hela
vårt land tjänat på. Att dessa nya industrier
inte ligger i Norrland beror på
förutsättningarna att arbeta där. Ta
t. ex, petroleumindustrin, som har vissa
beröringspunkter med skogsindustrin.
Det är inte möjligt att placera en sådan
i Norrland. Det finns en råd andra exempel
att peka på.

Att vinsterna under goda år placerats
i andra näringar har varit till lycka för
hela vårt land.

Vid en jämförelse mellan den kanadensiska
och svenska skogsindustrin
säger motionärerna att det borde satsas
mer på den svenska skogsindustrin. Det
finns emellertid ingenting som tyder på
att den svenska skogsindustrin skulle
vara sämre än den utomlands.

I södra Sverige kunde man ha byggt
ut mer än vad som varit fallet. Men vi
måste komma ihåg att avsättningsförhållandena
när det gäller våra skogsprodukter
under vissa tider varit besvärliga.

Att skogsprodukternas andel av vår
totala export gått ned från 45 till 25
procent tror jag att vi kan vara tacksamma
för. Om vi hade behållit samma
nivå som tidigare, vore vi —- och det
säger jag trots att jag arbetar med skogsindustriella
frågor — inte det industriland
som vi för närvarande är.

Man förebrår industrin för det hårdhänta
sätt på vilket nedläggningarna påskyndas
för att, som man säger, rädda
ägarnas kapital. Men vad är det man
räddar? Jo, man räddar en ökad standard
för hela det svenska folket. Regeringen
och industridepartementet förebrår
ju ibland svenskt näringsliv att det
inte gör tillräckligt snabba strukturomvandlingar.
Det är därför man byggt
upp Investeringsbanken och andra institut.

Man blir skrämd över att så många
socialdemokratiska riksdagsmän, också
sådana som intar en ansvarig ställning
inom skogsnäringarnas organisationer,
har satt sitt namn under denna motion.

För närvarande råder ett utomordentligt
gott samarbete mellan å ena sidan
den enskilda industrins företrädare och
organisationer och å andra sidan domänverket
och ASSI. Vi arbetar tillsammans
i en rad skogsindustriella organisationer
med ett gemensamt mål för
ögonen: svensk skogsindustris utveckling.
De statliga företrädarna i många

Nr 38

Nr 38 89

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

av dessa organ är också verksamma
både inom forskning och träinformation.
Varför har de satts på dessa poster,
utom därför att de är duktiga karlar?
Jo, vi finner det så viktigt att utåt
visa den samhörighet som existerar mellan
statligt och enskilt näringsliv. Förslag
av den art som man nu framför
bryter sönder en del av detta samarbete.

Vem skall äga skogen? Hur skall fördelningen
göras? Jag trodde att vi var
något så när överens om att dagens
ägarfördelning är både lämplig och riktig
och att man främst skall ägna sig åt
samordningsfrågor och arronderingsfrågor
för att den vägen nå största möjliga
effektivitet. Skall vi nu få en stor
uppslitande debatt i denna fråga?

Om man gör det nuvarande personliga
förvaltarskapet till ett statligt eller
i varje fall hotar med det, slår man undan
benen på det arbete som skogsägarorganisationerna
utför i samarbete med
hundratusentals enskilda skogsägare i
detta land. De har verkligen under den
senaste tioårsperioden gjort stora personliga
uppoffringar och satt sig i personliga
skulder för att för framtiden
skapa rationaliseringsformer som skall
hålla vår skogsindustri och vår skogsnäring
på toppen. Se på Ryssland, se
på Canada, se på Polen och Tyskland,
där staten äger hela eller den övervägande
delen av skogsmarken. Vilka
strålande företräden har dessa länder
framför oss? Inte något.

Nej, ärade kammarledamöter, låt oss
inte riva sönder det som är vår styrka
som skogsnation, nämligen de många
människornas medverkan när det gäller
att fortsätta uppbyggnaden av detta
lands skogstillgångar och skogsnäring
och göra Sverige till en på toppen liggande
och kvalitetsmässigt förnämligt
stor liten skogsnation!

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Egentligen skulle det
inte vara nödvändigt för mig som motionär
att begära ordet i denna fråga,

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

eftersom utskottet i allt väsentligt har
tillstyrkt våra motioner. Men här har
framförts en rad underliga argument,
vilket gör att jag ändå inte kan underlåta
att ta till orda.

Jag hoppas att vi alla — både reservanterna
och utskottsmajoriteten — är
ense om en sak, nämligen att det gäller
att i ett land som vårt och alldeles speciellt
i den del som vi kallar för Norrland
ta till vara alla de resurser som
finns och utnyttja dem så effektivt som
möjligt både för att skapa sysselsättning
och för att få fram nyttigheter för medborgarna.
En av förutsättningarna för
att skogsindustrin skall kunna utvecklas
är att den har en tryggad råvaruförsörjning,
att den vet vilka råvaror den
kan få inte bara detta år utan också
nästa år. Jag tror det är väsentligt att
man i debatten har klart för sig att detta
egentligen är vad saken gäller. Likaså
är det angeläget att få till stånd ett utvecklingsarbete
inom skogsbruket inte
minst i de mycket svårföryngrade områdena
— någonting som LO tar upp i
sitt remissyttrande.

Jag tror det var herr Stridsman som
sade att privatskogsbruket inte är så
omfattande i Norrbotten — där äger
staten över 50 procent. Nej, det är inte
heller det förhållandet vi närmast har
avsett i vår motion. Det finns emellertid
ett grannlän till Norrbotten med bara
5 procent statligt ägd skog. Jag skall
emellertid anföra några exempel från
Norrbotten på att det statliga ägandet
kan ha stor betydelse.

Under de senaste månaderna har det
meddelats att ASS1 skall bygga ut sina
industrier både i Piteå och i Kalix i
Norrbotten. Det gäller investeringar på
över 300 miljoner kronor. Dessa investeringar,
som i det ena fallet medför en
produktionsökning med 100 procent och
i det andra fallet en mindre produktionsökning,
skulle icke ha varit möjliga,
om inte domänverket hade varit
den dominerande skogsägaren i länet.
När man bygger ut en industri måste

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

man nämligen veta, hur mycket virke
som kan stå till förfogande.

Jag kan också peka på ett par ärenden
från de senaste åren som gällt lokaliseringsbidrag
till träindustrier i Norrbotten.
I det ena fallet gällde det en
husfabrik, och i det andra fallet gällde
det ett större sågverk, som senare också
har kommit in på hustillverkning. Villkoret
för att de industrierna skulle kunna
utvecklas och få lokaliseringsbidrag
var att de tecknade kontrakt med domänverket
om leveranser. Det privata
skogsbruket hade inga skyldigheter att
skaffa fram råvaror till dessa industrier.

Det privata småskogsbruket kan helt
enkelt sällan eller aldrig erbjuda långtidskontrakt
av detta slag. Jag är därför
något förvånad över att herr Stridsman
så frenetiskt försvarar någonting som
ingen har angripit. Jag vet inte riktigt
vad det är som han försvarar och som
han tror att vi är ute efter. Han försvarar
allt på den privata sidan.

Försvarar herr Stridsman också en
sådan arrondering som förekommer i
stor utsträckning i hans egen hembygd,
där skogen förvaltas av sterbhus i tredje
och fjärde led och där ägarna i stor utsträckning
bor exempelvis i Göteborg
och Stockholm? Dessa mycket små skiften,
som ligger insprängda, utgör ett
mycket stort hinder — är det också
någonting att försvara?

Herr Stridsman sade också ett par
andra saker som jag inte kan låta bli att
bemöta. Han sade att motionen är oklar
men att det är helt klart var motionärerna
står. Denna klara oklarhet var
mycket framträdande i herr Stridsmans
yttrande.

I slutet av sitt anförande begärde herr
Stridsman besked om hur stor ökningen
av det statliga ägandet skall bli och på
vilka kategoriers bekostnad ökningen
skall ske.

Ja, om det hela vore förnuftigt skött,
borde det ske på bekostnad av de ägare
som sköter sin skog dåligt och som inte

ställer avkastningen till förfogande för
industrin i länet.

Sedan sade herr Stridsman någonting
som jag tycker var lustigt. Han talade
om NCB och om hur förträffligt detta
skogsföretag är. Låt mig säga att jag
inte har någonting att invända mot det,
lika litet som mot herr Hedlund. Jag
tror att det kooperativa ägandet betyder
mycket, och jag har ingenting emot
bildandet av skogsbruksområden. När
herr Stridsman ville använda samma
bild som Krister Wickman använt, att
man inte slaktar hönan som värper
guldägg, misslyckades han nog litet.
Han sade ungefär så här: »Allt på detta
område är bra, pris ske Hedlund!» Trots
all beundran som jag hyser för Hedlund
som person vill jag inte instämma
i detta yttrande — så bra är förhållandena
ändå inte. Jag har emellertid ingenting
att invända mot NCB, och det
är inte det företaget vi velat komma
åt med motionen.

I övrigt vill jag inte ta upp någon
polemik utom mot herr Lothigius på
en enda punkt. Mycket av det han sade
var klokt, men jag tycker att hans engagemang
var litet underligt, när han
reagerade mot någonting som ingen har
föreslagit — i långa stycken svävade han
ut i ett ideologiskt snack. Han sade
emellertid mot slutet, att alla väl är
överens om att ägarförhållandena i dag
är lämpliga och riktiga.

Staten äger 19 procent av denna nationaltillgång
— det är alltså så långt
som herr Lothigius kan tänka sig att
gå när det gäller tävlan på lika villkor.
Han menar att hans statliga konkurrent
bör äga 19 procent och att resten
skall finnas på andra händer. Är det
en lämplig avvägning?

Mest ledsen blev jag emellertid när
herr Lothigius sade att denna motion
skulle slå undan benen för ett framtida
samarbete. Snälle herr Lothigius, jag
tror inte det är fråga om att slå undan
benen för något samarbete! Om
de som han företräder endast vill sam -

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

arbeta utifrån en maktposition där de
är fem gånger så starka som den de
skall samarbeta med, blir det ett dåligt
samarbete.

Med dessa ord vill jag ännu en gång
betona att jag är nöjd med utskottets
skrivning. Yad det säger om den statliga
skogsindustrins möjligheter att utvecklas
sedan beslutet om förvaltningsbolaget
har fattats är helt riktigt; det
kan jag alltså lämna därhän. Jag tror
emellertid vi bör konstatera att samhället
måste vara med i ett samarbete med
de privata skogsägarna och med näringslivet
och på alla områden planera
och verka för en utveckling av vårt näringsliv
som leder till bättre sysselsättning
o. s. v. Jag vill betona ytterligare
en gång att det här inte är fråga om
ideologi — denna fråga gäller minst
lika mycket hur man skall kunna skapa
vettiga och rationella förhållanden i en
industrigren som betyder mycket för
landet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ingenting
som säger att inte t. ex. ASSI skall kunna
byggas ut på grundval av de råvarutillgångar
som finns för att ta hand om
dem på det mest rationella sättet. Det
finns ingenting som säger att vi som
hävdar det enskilda näringslivets intressen
skulle gå emot en sådan sak.
Inte heller finns det någonting som säger
att domänverket inte borde få öka
sitt skogsinnehav ytterligare dels av arronderingsskäl,
dels därför att våra
skogstillgångar kommer att öka i takt
med nedläggningen av jordbruken. I
samband därmed bör man åstadkomma
en räntabel och riktig arrondering.

■Tåg sade tidigare att vi val var överens
om den äganderättspolitik som borde
föras. Ändrar vi på denna, förlorar
alla hundratusentals skogsägare, som
har satsat på framtiden, sin tro på framtiden.
Om socialdemokraterna allt of -

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

tare talar om en socialisering av den
svenska skogsmarken, försämras möjligheterna
till den kraftfulla utveckling
som dessa skogsägare har påbörjat.

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara kort och
gott tacka herr Svanberg för att han
säger att man i motionen inte alls har
avsett det privata skogsbruket och för
att han ger besked om att NCB är ett
bra företag och att Hedlunds företag
i allmänhet är bra. Jag tycker att det
räcker med det beskedet.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Hedlunds företag är rätt bra. Ingen
har sagt någonting annat. Är ni nöjda
med det beskedet, är det bra.

Lothigius och vi är i stora drag överens.
Lothigius säger att ingen menar
att domänverket inte bör få köpa mer
mark eller att ASSI inte skall få utvidga
när det är lämpligt. Men han säger att
ett bifall till motionen skulle innebära
att de framgångsrika, dugliga och vettiga
företagarna på den privata sidan
plötsligt skulle ge upp sitt arbete. Lothigius
tror nog inte själv på det spöket.

Ingen människa har menat att man
helt skulle socialisera de svenska skogarna,
utan det har talats om en möjlig
utökning av det samhälleliga ägandet.
Med de proportioner som gäller
finns det full möjlighet att i vår blandekonomi
i någon mån öka statens ininflytande
på detta område. Lothigius
sade emellertid i sitt första anförande
att de proportioner mellan statligt och
enskilt ägande som gäller i dag är låsta.
Kan vi resonera på det sättet, har
vi egentligen ingenting att bråka om.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag har sagt att genom
att skogsarealerna utökas kommer det
också att finnas möjlighet för både företagare
och staten att öka sina skogsmarkstillgångar
och att det kan ske på
ett arronderingsmässigt lämpligt sätt.

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

Herr ELIASSON i Moholm (m):

Herr talman! Jag skulle först vilja
ställa en fråga till herr Svanberg med
anledning av hans uttalande om ägofördelningen.
Han blev så blygsam mot
slutet av sitt anförande, att han sade att
det bara var litet grand som han ville
att staten skulle öka sitt innehav. Kan
man få preciserat ungefär vad herr
Svanberg anser att den gränsen går som
är lämplig?

Visserligen gäller det här en motion
som är inspirerad från Norrlandshåll,
men jag kan inte underlåta att försöka
sälta den motionen in i ett större sammanhang,
nämligen i samband med den
jord- och skogspolitik som vi har fört
i detta land.

Vi har väl alla varit överens om att
skog tillsammans med jord löser ett sysselsättningsproblem.
Ett sådant samband
innebär över huvud taget möjligheten
för vissa gårdar att behålla sin arbetskraft
året runt, därför att de klimatiska
förhållandena inte ger tillfälle till enbart
jordbruksdrift året runt.

Med hänsyn till skogsrationaliseringen
skulle jag nästan vilja hävda en motsatt
uppfattning mot den som kommer
till uttryck i motionen. Jag skulle nämligen
vilja påstå att med de rationella
metoder som i dag tillämpas det kanske
vore mera angeläget att öka det enskilda
bondeskogsinnehavet för att kunna
föra den jordbrukspolitik som är önskvärd
och trygga arbetet för de anställda
året runt.

Vi har talat om ägarförhållandet. Av
skogarna ägs ungefär 50 procent av
jordbrukarna, 25 procent av det allmänna
och 25 procent av bolagen. Vi
kan naturligtvis diskutera om denna avvägning
är riktig. Enligt min uppfattning
är den riktig i det ögonblick som
hela systemet fungerar. Man har såvitt
jag har förstått i motionen försökt att
konstruera upp vissa misshälligheter
som emellertid inte finns i det hänseendet.

Men vi kan väl vara överens om att

vi därför inte är nöjda med de förhållanden
som råder i fråga om hur skogsmarken
disponeras i detta land för närvarande.
Vi har nämligen på många ställen
runt om i landet otillfredsställande
arrondering. Denna är otillfredsställande
inte bara vad beträffar bondeskogsbruket
eller i fråga om bolagen utan i
minst lika stor utsträckning för domänverkets
del. Här sker utbyte av mark,
varvid domänverket ingalunda är undantaget.
På grund av den nedläggning
av åkermark och övergång till skogsmark
som äger rum sker en förstärkning
av alla kategorier ägare i detta fall.
Det är ingen som blir särskilt privilegierad
i det hänseendet. Möjligheterna till
bättre arrondering finns och utnyttjas.
Måhända skulle de kunna underlättas,
om man ändrade bestämmelserna för
jordbrukets rationalisering.

Vad beträffar det enskilda skogsbruket
har kritiken tidigare alltid gällt,
inte att det har kommit för mycket
skogsmark i en hand, utan att skogsinnehavet
har varit splittrat och därför
inte kunnat användas effektivt. Vi har
funnit ett medel för att försöka lösa detta
problem genom våra skogsvårdsområden.
Det innebär ett samarbete över
ägogränserna, och det är uppenbarligen
någonting som har kommit för att stanna.
Utvecklingen på det området pågår
alltjämt.

Nej, syftet med själva motionen är ett
förstatligande. Man säger litet försiktigt,
att man bör öka statens skogsinnehav.
Därför är det naturligtvis angeläget
att herr Svanberg talar om, när
staten har fått tillräckligt mycket skogsmark.

Man frågar sig i denna situation om
skälet till motionärernas krav. Fungerar
inte skogsnäringen över huvud taget?
Om jag inte minns fel, var det en utredning
för några år sedan som ville
mäta effektiviteten hos de olika kategorierna
skogsägare. Om jag inte missminner
mig kom man fram till att skillnaden
egentligen inte var så stor att den

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38 93

kunde mätas. Uppenbarligen är staten
inte bättre tekniker. Är staten bättre
ekonom? Det kan hända att de kommuner
bäst kan svara på det, där det finns
ett blandat skogsbruk av enskilda skogsägare
och av andra skogsägare. De kan
ge besked varifrån den jämnaste och
säkraste inkomsten från skogen kommer.
Socialiseringen görs kanhända till
ett självändamål.

Det talas så vackert om att man skall
öka statens skogsareal genom att låta
staten arbeta på samma villkor som andra.
Jag har mött detta krav men på ett
helt annat sätt, ty jag har varit ledamot
av en statlig myndighets styrelse där
det från andra skogsägarkategoriers sida
hävdades, att det beträffande ett
stort område, där man räknat med att
fastigheterna skulle försvinna ur enskild
ägo, redan på förhand skulle göras
en uppdelning så att å ena sidan
bolagen och å den andra domänverket
skulle få mark. Vem kommer i den situationen
i kläm? Jo, det är den enskilde
ägaren av en fastighet som får
betala.

Jag tror, herr talman, att allt talar
för en fortsatt rationalisering. Däremot
är det mycket sällan som något talar för
en intensifierad socialisering. Man har
sagt att man också skall vidta åtgärder
beträffande skogsindustrin, men jag
skall inte tynga protokollet med några
siffror. De finns redan i tidigare protokoll.
Jag vill bara påstå att där har
gjorts stora insatser och att stora insatser
också planeras. Detta omdöme
gäller alla ägarkategorier.

Avslutningsvis vill jag framhålla att
hela motionen andas socialisering, kanhända
i litet dunkla och blygsamma ordalag,
men för mig är de klarläggande.
De blir ännu mera klarläggande genom
herr Haglunds uttalande att vi har olika
ekonomiska uppfattning. Med jämna
mellanrum, och vi befinner oss tydligen
där nu, skall man göra sina framstötar.
Jag hoppas att människorna i
detta land, inte minst de hundratusen -

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

tals skogsägarna, uppmärksammar regeringens
mål. Herr talman! Jag tycker
att det finns tillräckligt många utredningar
och att det är bättre att se
till att de som pågår blir färdiga så
småningom, så att man vet vart de syftar.

Herr talman! Härmed ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson i Moholm
ville få besked av mig om hur
många procent skogsmark som enligt
min mening bör ägas av staten och om
det rör sig om en mycket liten ökning
av det nuvarande innehavet eller om
en mycket stor. Jag tänker inte ange
några procenttal men vill gärna vända
på resonemanget och fråga herr Eliasson
hur många procent han anser att de
privata bolagen bör äga. Ett sådant resonemang
är ju fruktansvärt dogmatiskt.
Det är väl inte en sådan utveckling som
behövs. Vi anser att staten behöver öka
sitt ägande för att det på alla områden
skall kunna bli ett effektivt utnyttjande
av tillgångarna. Om allting inom den
privata sektorn är så utmärkt som herr
Eliasson vill göra gällande, behöver väl
ökningen av statens ägande inte bli så
stor. Är det mycket dåligt ställt bör däremot
ökningen bli stor. Jag tror att vi
bör kunna vara överens om att vi skall
nyttja våra tillgångar på bästa sätt.

Det talas också om samarbete, och
härvidlag skall det vara ett samarbete
mellan staten och andra former av allmänt
ägande å ena sidan och de enskilda
å den andra.

Motionen andas socialisering, påstod
herr Eliasson. Det är tydligt att det inte
behöver vara så stark lukt av socialisering
för att skrämma moderata samlingspartiet.
Man anar socialisering vid
det allra minsta. Har vi lyckats skrämma
herr Eliasson är det utmärkt, men
jag vill poängtera att det nog finns en
skillnad mellan hans och min uppfattning.
Han sade att man inte skall ändra

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

ett system när det fungerar, men det kan
man visst göra ty att det fungerar är
i och för sig inget bevis. Jag skulle i
stället vilja säga att man inte skall ändra
ett system, om det fungerar utmärkt
med tanke på det allmännas bästa. Det
är kanske där våra uppfattningar skiljer
sig.

Herr ELIASSON i Moholm (m) kort
genmäle:

Herr talman! .lag vill bara säga herr
Svanberg att det inte är vi som aktualiserat
en ändring. Jag är fullt på det
klara med att alla kategorier kanske kan
öka sitt innehav, framför allt med tanke
på den pågående nedläggningen av
åkermark, vilket jag också påpekat.

När herr Svanberg sade att vi är rädda
även om det bara luktar socialisering
fick man i varje fall klart för sig
att det enligt herr Svanbergs mening
luktar socialisering i viss mån.

Herr HAGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad som är socialisering
och vad som är ökat samhällsinflytande
skulle vi kunna diskutera hur
länge som helst. Jag hoppas också att
vi framdeles får diskutera den frågan.
Nu skall jag bara försöka att mycket
kort konkretisera vad jag menar.

Hur långt får samhället gå, och hur
mycket skall staten äga för att det inte
skall betraktas som socialisering? När
det gäller allmänna institutioner och
nyttigheter, exempelvis post, teleservice,
transporter och energiförsörjning,
får staten vara med. Likaså får staten ta
ansvar för malm- och skogstillgångar
samt vattenfall. Vidare ansvarar staten
för nykterhetspolitiken och har monopol
på produktion och distribution av
alkoholhaltiga drycker. Staten får också
vara med när det gäller fiskaliska
företag av typen Tipstjänst, Penninglotteriet
och liknande. Även när det
gäller vår ekonomiska försvarsberedskap,
Svensk torvförädling, Ceaverken

m. m. får staten vara med. Jag kan också
nämna SAS, Svensk bilprovning och
ASEA-ATOM. Min fråga blir då: Är detta
socialisering?

Herr ELIASSON i Moholm (m) kort
genmäle:

Herr talman! Vi har ingenting emot
att staten svarar för vissa allmänt angivna
uppgifter. Jag hoppas också att
herr Haglund uppmärksammade att jag
i mitt tidigare anförande sade att också
jag tycker staten skall utöka sin skogsmarksareal.
Men jag tycker inte att det
skall göras i oträngt mål. Vi har sagt
att vi kan acceptera biandekonomin,
men här är det fråga om att göra en
större drive för socialisering, en sak
som herr Haglund anser det vara lämpligt
att återkomma med i denna kammare
med vissa mellanrum. Nu fick jag
ändå belägg för att det var socialiseringsfrågan
som skilde oss åt.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag förstår inte detta
tal om socialisering. Var det socialisering
år 1282, när det s. k. Helgeandsbeslutet
tillkom? Var det socialisering
när Kristofers landslag tillkom? Var
det socialisering när vi på 1600-talet
fick Karl XI:s s. k. reduktion? Jag skulle
kunna fortsätta uppräkningen. Herr
Eliasson i Moholm borde studera den
historiska utvecklingen. Jag vill rekommendera
honom att speciellt läsa Graningeverken,
Historisk skildring, av
Almquist. Den gavs ut av bolaget 1909.
Om herr Eliasson läser den, får han
veta vilka som började att socialisera
ägandet bär i landet och hur en landshövding
i Västernorrlands län lade beslag
på två jordägande finländares egendom
och byggde ett järnbruk på marken.
Vid sådan läsning får man veta
hur herrarna successivt lade beslag på
små jordägares innehav av skogsmark
plus mark som togs direkt från kronan..

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

Det var en hänsynslös utsugning av
Norrland, som vi sedan aldrig har försökt
att rätta till.

Vi iir väl alla ense om att Sveriges
grundlag skall följas och att den har
högre dignitet än civil lag. Efter vad
jag förstår äger kronan huvuddelen av
marken i Norrland. Även där hänvisar
jag till Kristofers landslag och till §§77
och 78 regeringsformen. Inget av de
stora bolagen i Norrland kan disponera
över sina norrländska skogsområden
med äganderätt. Detta har fastslagits i
olika utredningar. Bönderna sade 1860
ifrån att statens skogsförvärv måste utökas
och att man därvid skulle följa
grundlagens föreskrifter. Detsamma har
uttalats av Hjalmar Hammarskjöld liksom
av alla utredningar på området
åtminstone fram till år 1907. Jag skall
inte gå in på de senare utredningarna,
eftersom de ger prov på ganska stor
okunnighet i juridiska spörsmål trots
att en mängd jurister varit inkopplade
på dem.

Det angelägna i detta sammanhang
är att äganderättsförhållandena tas upp
till en verkligt ingående undersökning.
Staten har rätt att ta tillbaka mark som
enskilda orättmätigt förvärvat t. ex. genom
övertagande av bondeskog i Norrland
i form av avyttringsskogar, stödskogar
m. m. De enskilda ägarna har
endast haft dispositionsrätt till dessa
skogar, vilka så snart denna rätt inte
längre utnyttjades skulle återgå till staten.
Staten kan följaktligen göra anspråk
på ganska betydande skogsområden
i Norrland. Jag skulle i varje fall
tro att disponent Versteegh aldrig ägt
eller ens kunnat förvärva den mark som
han disponerat över uppe i Norrland.
Om grundlagen skall gälla, skall den väl
tillämpas för alla i detta sammanhang.

Hur har man då kunnat lägga beslag
på statliga skogar och enskilda bondeskogar
på det sätt som skett? Jo, anledningen
härtill är att man i detta sammanhang
alltid åberopat civilrättsliga
bedömningar. Det förefaller som om

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

man aldrig i vår juristutbildning lärt
ut att de grundlagar som gäller i vårt
samhälle också skall tillämpas. Om
grundlagarna skall följas, måste det ändå
vara angeläget för staten att ordna
upp förhållandena på detta område.

De som i Ångermanland började lägga
samman stora områden av bondeskog
var Sparre och Fleming, och detta
tillgick på så sätt att de helt enkelt läde
beslag på skogen i fråga. Den ene
av dem, som var landshövding, blev
vid ett tillfälle kallad till en plats för
att avgöra ett tvistemål mellan två finnar,
och han fann då att området i fråga
var lämpligt att utnyttja. Han tog
då helt enkelt hand om den skogsmark
det gällde.

Våra skogsindustrier har aldrig haft
någon som helst rätt att nyttja skogen
till sågverksrörelse m. m. Skogen var
knuten till de gamla järnbruken och
när dessa lades ned skulle även deras
privilegier har upphört. Detta har emellertid
aldrig skett. I t. ex. Västernorrlands
län har landshövdingarna systematiskt
kunnat utnyttja sin maktställning
genom att de underlåtit att underrätta
bönder och nybyggare om vilka
rättigheter och möjligheter de hade.
De lade själva beslag på så stora
områden som möjligt och hjälpte i övrigt
sina bekanta i olika sammanhang.
Jag vill bara rekommendera herrarna
att läsa Graningeverkens historia, som
visar hur hänsynslöst vissa människor
i vårt land farit fram i detta sammanhang.

Jag vill också erinra kammarens ledamöter
om hur rättsförhållandena tidigare
gestaltade sig på detta område.
Adeln och ridderskapet konstaterade i
ett utlåtande från sekreta utskottet år
1686 att man på ett otillbörligt sätt hade
lagt beslag på kronomark. Sedan genomfördes
reduktioner. Det togs i Uppland
tillbaka 1 200 hemman vid Margaretas
reduktion. Man skulle också ta
tillbaka egendomar vid reduktioner under
1690-talet, men då dog kungen,

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

och sedan hade adeln återigen makten.
Resultatet blev därefter.

Herr talman! Jag vågar säga att kronans
egendom när det gäller skog —
speciellt i de norrländska länen — kan
icke, om man skall följa grundlagen,
försvaras genom hänvisningar till civilrätt
eller genom hänvisning till olika
handlingar som i regel är förfalskade
och har skrivits av dem som suttit på
landshövdingestolarna. Jag har, mina
herrar, varit uppe i Norrland och sett
på en del handlingar, och jag måste
säga: Läs om vad som har försiggått!
Om ni hade gjort detta skulle ni vara
litet försiktiga och inte påstå att motionärernas
yrkande bara är framsprunget
ur socialiseringsvilja. Det har
inte ett dugg med socialisering att göra,
utan det är bara fråga om huruvida
Sveriges grundlag skall följas eller icke.
Och jag har haft en känsla av att åtminstone
herr förste vice talmannen
varit ganska noga med att grundlagarna
skall följas.

Det sorgliga är att så gott som alla
våra ämbetsverk — det gäller inte minst
länsstyrelserna, med landshövdingarna
i spetsen, och det gäller t. o. m. regeringarna
i vissa situationer — tydligen
inte uppmärksammat att vi har en
grundlag. Som en av riksdagens ledamöter
vill jag slå fast att grundlagen
just är grunden för ett rättssamhälle.
Civilrätten är mera ett uttryck för hur
olika människor uppfattar andra människors
rätt att inneha viss egendom.

De nu väckta motionerna säger kanske
inte så mycket. Men om jag förstod
utskottets ärade ordförande rätt framhöll
han att äganderättsförhållandena
är det viktiga i detta sammanhang, och
under sådana förhållanden anser jag
att vi kan följa utskottet. Vad jag velat
säga ifrån är att staten bör ta tillbaka
sin egendom. Bondens rätt, som har
trätts för när, skall även respekteras i
detta sammanhang. Eljest ändrar man
grundlagen. De rättsprinciper som där
fastläggs har gällt sedan år 1282, och

det är angeläget för oss att bemöta de
underliga påståenden som nu görs.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
sitta och diskutera dessa frågor i lugn
och ro med herr Lundberg. Han har
säkerligen mycket att lära en yngre kollega.
Men denna kammare är väl knappast
rätt forum att diskutera frågorna
på det sätt som herr Lundberg gör.

Om man skall ta upp frågorna anser
jag emellertid att Kristofers landslag
var en socialiseringslag liksom Karl
XI :s reduktion innebar socialisering.
Jag anser att Karl XI var den förste
socialdemokraten i detta land, genom
indrag av mark till kronan. Vi vill i
stället fördela äganderätten på så många
händer som möjligt.

Jag har också sagt, herr Lundberg,
att vi inte försvarar bolagens inköpspolitik
uppe i Norrland. Men vissa fördelar
medförde det att man hade tyngden
av de kapitaltillgångar som skogen
representerar bakom sig när man byggde
upp den svenska industrin. Mycket
av den standard som vi skapat i detta
land och som grundlädes i början på
1900-talet bygger just på detta. Det måste
vi erkänna, även om många svenska
bönder fick sitta emellan.

Till herr Haglund ställer jag frågan:
Hur långt skall staten gå? Kan det bevisas
att staten mera rationellt, mera effektivt
kan sköta skogsproduktion eller
industri över huvud taget i detta land,
så skall staten ta hand om det hela.
Men det skall bevisas.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Lothigius skulle
jag vilja säga att det vore bättre om
han toge den här boken och satte sig
att läsa i lugn och ro. Det är Graningeverkens
historia, skriven av en professor
och utgiven år 1909. Om herr Lothigius
läste denna bok, skulle han se

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

hur man tagit mark och skog från allmänheten
såväl som från kronan. Då
skulle herr Lothigius kunna komma
fram till ett resultat.

Jag vill här bara konstatera att vi på
något vis måste komma till rätta med
detta förhållande, därför att bygdebefolkningen,
inte minst småbrukare och
jordbrukare över huvud taget inom hela
Västernorrland, har utsatts för en
behandling som helt enkelt är upprörande.
Detta borde ändå i något sammanhang
kunna rättas till. Herr Lothigius
vet att exempelvis urminnes hävd
och hävd i annan form icke gäller gentemot
kronan. Däremot har man rätt att
hävda sådana nvttjanderätter som varit
nödvändiga för den norrländska befolkningen.
Det är misskötsel av ekonomi
som går igenom i denna bok. Den ger
inte precis något föredömligt exempel
på hur ekonomi och industriell verksamhet
skall skötas. Man kunde klara
sig genom att ta subventioner från staten,
och ta statens mark, men det kanske
man gör i dag också. I så fall måste
jag säga: Respektera bara grundlagen
så räcker det!

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Herr Lundbergs långa
historiska utblick är naturligtvis i och
för sig mycket intressant, och jag föreställer
mig att det också vore intressant
att läsa den »Graningeverkens historia»
som herr Lundberg medfört, men allt
detta har kanske inte så mycket att göra
med den debatt som vi nu för. När det
gäller de anspråk som staten eller andra
kan ha på skogen uppe i Norrland är
väl riksdagen inte rätt forum för att
bedöma detta. I varje fall kan riksdagen
inte avgöra denna sak, utan avgörandet
måste ske inför domstol.

Vad som intresserar oss i dag är
dagsläget, framför allt den utveckling
vi vill ha framöver. Det är denna vi
diskuterar. Det är mot den bakgrunden
som vi tagit in frågan om socialisering.
Det finns all anledning att säga att

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

socialdemokraternas socialiseringsiver
fått en alltmer öppen karaktär. Det verkar
som om smygsocialiseringens tid är
förbi. På allt flera områden talas om
ökat samhällsägande och inflytande.

I den motion som ligger bakom utskottets
utlåtande säges direkt ut att
samhällets innehav av skog bör öka
liksom inflytandet över den skogsindustriella
sektorn. Herr Svanberg har
här försökt att bagatellisera det hela
och säga att det inte är fråga om någon
stor ökning. Då vill jag påminna om
att staten här under de år som gått
ökat sitt innehav. Domänverket köper
årligen upp tusentals hektar skog. Vi
har från borgerligt håll i vissa lägen
kritiserat saken när vi tyckt att domänverket
inköpt skog i onödan. Men i
andra fall har vi menat det vara fullt
naturligt att man förbättrar sin arrondering
o. s. v. När man nu motionerar kan
man inte gärna mena att det är denna
del det är fråga om, utan att det måste
vara fråga om något långt därutöver.

Utskottsmajoriteten har varit litet försiktigare
än motionärerna i sin skrivning.
Den har tagit på sig filttofflorna,
men det framgår mycket klart att
den i princip har samma uppfattning
som motionärerna och att den vill att
denna uppfattning skall delges skogspolitiska
utredningen med den tyngd
som ett riksdagsuttalande i en fråga
har.

Man frågar sig varför motionärerna
och utskottsmajoriteten vill ge sig in
också på skogsområdet. Enligt min mening
kan man spåra fyra olika skäl för
detta. Det första skulle vara att det
skulle ge större effektivitet, det andra
att det skulle ge ökad sysselsättning och
det tredje att det skulle ge ökad decentralisering;
på den punkten är jag
verkligen osäker, tv det talas både om
decentralisering och om centralisering
i motionerna. Det fjärde skälet skulle
helt enkelt vara ideologiska motiv.

Det första skälet är alltså större effektivitet.
Kan motionärerna påstå att

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 38

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

det är dålig effektivitet inom skogsbruket
i dag, t. ex. i skogsbolagens verksamhet?
De kanske menar att det inom
bondeskogsbruket inte råder full effektivitet,
men alla är väl överens om att
även småskogsbruket kan drivas i högsta
grad rationellt med de samverkansformer
som man har valt och som får
allt större utbredning. Man är alltså på
rätt väg, även om det måhända brister
litet i vissa avseenden.

Alla känner också till att vi har en
mycket stark skogsägarföreningsrörelse
här i landet som gör utomordentliga insatser,
direkt och indirekt. Vad skogsdriften
angår tar skogsägarföreningarna
uppdrag i fråga om både huggning
och körning och kan på det sättet
åstadkomma rationell drift även på
mindre enheter.

När det gäller industrisidan vet jag
inte om det finns något som talar för
att en statlig industridrift skulle vara
mer effektiv än en privat; jag känner
inte till någon utredning som visar det.
Snarare är det väl naturligt att det
privata vinstintresset, kombinerat med
en hård konkurrens, ger ett bättre ekonomiskt
resultat.

Det andra skälet är ökad sysselsättning.
Jag förstår inte heller hur man
kan påstå att sysselsättningen, om staten
gick in i större utsträckning, skulle
bli bättre än för närvarande inom jordoch
skogsbruk och inom skogsbolagen.
Jag tror inte att det finns någon anledning
att förmoda det. Däremot är
det möjligt att man, om staten går in på
industrisidan, får ökad sysselsättning
inom administrationen. Det kommer
sannolikt att bli flera byråkrater, och
det är måhända anledningen till att
statliga företag ofta går sämre ekonomiskt
sett än privata företag. Men ute
på arbetsplatserna, i skogen och i industrin,
bör det rimligtvis inte vara
någon nämnvärd skillnad. Om det vore
det, skulle det innebära att driften
vore orationell i det ena eller andra
företaget.

Den tredje punkten gäller ökad decentralisering
eller centralisering. Motionärerna
säger att det ur både ekonomisk
och social synvinkel är ytterst
betydelsefullt att landets realvärden inte
behärskas av ett fåtal enskilda kapitalstarka
ägare. Men i utskottsutlåtandet
har det redovisats att 50 procent
av skogen är i privat ägo och att denna
del under åren 1962—1964 var uppdelad
på inte mindre än 264 000 enheter,
av vilka 65 000 omfattade enbart
skog. Kan man då tala om ett fåtal kapitalstarka
ägare?

Sedan redovisas också att 75 procent
av enheterna består av en kombination
av skog och jord. Liksom herr Eliasson
i Moholm tror jag att det är en
utomordentligt lycklig kombination. Jag
har personlig erfarenhet av den och
anser att den ger goda förutsättningar
för en jämn sysselsättning inom lantbruket.
Enligt min uppfattning bör vi
öka tilldelningen av skog till det privata
skogsbruket och lantbruket i kombination
med skog i stället för att minska
det.

Om staten köper skogsfastigheter vare
sig det blir från bolag eller från
enskilda — jag vet inte vilketdera man
i första hand avser — innebär det onekligen
att man i stället för att decentralisera
centraliserar ytterligare. Man minskar
antalet ägare, och den kapitalstarkaste
av alla, staten, blir ännu mer kapitalstark.

Till slut, herr talman, kommer jag
till det fjärde skälet — det ideologiska
eller rent politiska. Socialdemokraterna
vill uppenbarligen att staten skall äga
alltmer. De brukar resonera så, att när
staten äger blir det ett mer deomkratiskt
ägande, alla medborgare har del av tillgångarna.
Men jag tror faktiskt inte att
svensken känner sig som delägare i statens
järnvägar, domänverkets skogar
etc.; alla medborgare, oberoende av vilken
politisk uppfattning de har i övrigt,
vill ha ett direkt ägande — de vill
äga sin egen tomt och sin egen villa.

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38

Den indirekta, statliga äganderätten ger
ingen trygghet, ingen extra sysselsättning,
ingen personlig fördel. Inte får
man någon direkt nytta av att som medborgare
ha andel i statens skogar. Man
får inte ta någon ved där -—• inte ens
en julgran, som man tycker kunde vara
en lämplig liten utdelning på den andel
man har i skogen.

Nej, vill man ta hänsyn till de flesta
medborgarnas önskemål att själva äga
någon liten bit av vår svenska jord bör
den politiska inriktningen vara helt
motsatt den som motionärerna och utskottsmajoriteten
har. Den bör inte vara
att samla så mycket som möjligt i statens
hand, att socialisera, utan den bör
i stället vara att öka möjligheterna för
allt fler att bli ägare eller verkliga delägare
till våra naturtillgångar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedin säger att
frågan om Graningeverken inte är aktuell
i dag. Det är den i högsta grad för
Graningeverken liksom Stora Kopparberg
och andra stora skogsbolag. När
man vid avvittringarna gav stödskog till
Norrlands invånare var anledningen att
nybyggarna däruppe levde i social och
ekonomisk nöd. Sedan lurade enskilda
av dem skogen för en sup eller något
liknande — skog som nybyggarna inte
ägde rätt att sälja eller skogsherrarna
att förvärva.

Nu har det gått några århundraden
sedan dess. I dag befinner vi oss i samma
läge igen: staten tvingas nu att försöka
lösa de nordliga länens sysselsättnings-
och försörjningsproblem. I den
situationen bör staten hävda sin rätt
till naturrikedomarna i Norrland för
att ha en bas för industriell verksamhet
inte minst i Västernorrlands län.

Bolagen utnyttjar nu kronans mark
för att t. ex. vräka några fiskare från
ett skär. Graningeverken stämmer en
arbetare, som har arbetet i bolaget i

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

52 år, för tjuvfiske i en liten bytjärn
som bolaget vet att det icke kan äga.
Trots detta vidtar bolaget åtgärder för
att få honom bötfälld. Det är i högsta
grad angeläget att vi nu ser till att vad
staten ger Norrland kommer Norrland
och inte privata intressen till godo.

Herr HEDIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Graningeverkens historia
och andra historiska uppgifter seden
flera hundra år tillbaka är i och
för sig intressanta, och jag skulle vara
tacksam om jag fick låna den där boken
av herr Lundberg och läsa den. Men
jag hävdar nog fortfarande att detta inte
har mycket med denna debatt att
göra.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Med hänvisning till herr
Lundbergs anförande och replikerna
med anledning därav vill jag påminna
om att vad vi nu diskuterar är socialdemokratiska
motioner som avser överförande
i statlig ägo av skogsmark eller,
med andra ord, socialisering av privatägd
skog.

Ett skäl härför anges i motionerna
vara »att det är ytterst betydelsefullt
att landets realvärden inte behärskas
av ett fåtal kapitalstarka ägare». Av utlåtandet
framgår att antalet skogsägare
i landet uppgår till över tvåhundratusen.
Det finns alltså ett mycket stort
antal skogsägare, både enskilda ägare
och andelsägare i olika former.

Det i de socialdemokratiska motionerna
angivna skälet för ökat statligt ägande
förefaller mig vara svagt, om man
vill ha ett fortsatt enskilt ägande av
svensk jord och svenska företag. Om
socialdemokraterna anser, att tvåhundratusen
skogsägare kan betraktas som
ett fåtal enskilda kapitalstarka ägare,
och i socialistiskt nit vill avskaffa allt
enskilt ägande av jord och företag, då
är allt enskilt ägande hotat, då det är
mycket få näringsgrenar eller ägarkate -

100 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

gorier i vårt land som består av mer
än tvåhundratusen enskilda ägare.

Det framgår också av motionerna att
det är världsmarknadspriserna som i
stort sett bestämmer både skogsbrukets
och skogsindustrins lönsamhet. Detta
gäller oavsett ägandefördelningen inom
skogsbruket, och en förändring av ägarstrukturen
rubbar inte denna grundläggande
förutsättning.

Men har då staten visat sig vara överlägsen
andra ägarkategorier när det gäller
att skapa ett effektivt, uthålligt och
lönsamt skogsbruk, något som många
socialdemokratiska talare velat antyda?
Jag har aldrig sett någon utredning som
tyder på det. Däremot har jag sett i varje
fall en utredning som tyder på motsatsen.
Den utredning jag tänker på är
bekostad av Norrbottens läns landsting
och utförd under åren 1967 och 1968
av landshövdingen och skogsprofessorn
Manfred Näslund med biträde av skogliga
experter. Herr Svanberg känner väl
till denna utredning.

Utredningen har gjort jämförelser
mellan statens skogsbruk och vissa
skogsallmänningars skogsbruk. I utredningen
konstateras, att de naturliga förutsättningarna
för skogsbruk i det undersökta
materialet är likvärdiga, »att
några mer väsentliga skillnader mellan
kronoskogarna och allmänningarna inte
kan påvisas». När utredarna jämförde
det ekonomiska resultatet under en femårsperiod,
fann de till mångas överraskning,
att kronoskogarna uppvisade betydande
nettoförluster, medan allmänningarna
i medeltal gett förhållandevis
goda överskott. Vid enligt utredarna likvärdiga
skogliga förutsättningar har kronoskogarna
en nettoförlust på cirka 30
miljoner kronor, medan allmänningarna
har en nettovinst på cirka 10 miljoner
på väsentligt mindre areal än den som
de av utredningen berörda kronoskogarna
omfattade.

Utredningen tyder på att statsskogsbruk
inte är den bästa formen när det
gäller att åstadkomma ett rationellt, lön -

samt och uthålligt skogsbruk, utan att
allmänningarnas skogsbruk, trots mindre
arealer och förvaltningsenheter, lyckats
bättre i sin strävan att få lönsamhet
i skogsbruket.

När det gäller rationaliseringen av
slcogsförädlingen, som man också tagit
upp i motionen, har vi i Norrbotten
smärtsamma erfarenheter av att även
statens egna skogsindustriföretag rationaliserar
och friställer folk. Jag behöver
bara erinra om Båtskärsnäs och
Karlsborg i det även i övrigt arbetslöshetsdrabbade
området i östra Norrbotten.
Vid dessa industrier har redan
hundratals personer friställts, och enligt
planerna kommer ytterligare ett
hundratal man att friställas under de
närmaste åren.

Som jag ser det har staten i sin praktiska
verksamhet varken visat sig kunna
driva skogsbruk lönsammare eller
kunna undgå att friställa människor inom
områden där arbetslösheten redan
tidigare är stor. Socialdemokraterna
försöker utmåla det enskilda skogsbruket
som mindre effektivt än det statliga.
Man skildrar rationaliseringar av
enskild skogsindustri som uttryck för
företagarnas bristande ansvar för sina
anställda och gör gällande att staten,
om staten finge större ägaransvar, skulle
garantera att effektiviteten ökade och
att riskerna för friställning av arbetskraft
bleve mindre. Det utredningsresultat
jag återgivit och de praktiska yttringarna
av statens verksamhet i vårt
mest socialiserade län, Norrbotten, tyder
inte på att statligt ägande och statligt
företagande ger större lönsamhet
eller större anställningstrygghet. Trots
statens ägardominans i Norrbotten har
vi tyvärr landets högsta arbetslöshetssiffror.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Denna diskussion har
väl redan varat tillräckligt länge, men
jag kan inte underlåta att bemöta en
synpunkt som herr Petersson i Gädd -

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38 101

vik anförde. Han talade om en utredning
som skulle ha bevisat att de statliga
skogarna ger ett sämre resultat än
allmänningsskogarna. Utredningen är
till att börja med begränsad till att gälla
en viss de! av skogarna i Norrbottens
län. Det är inte heller helt riktigt
att säga att dessa ger ett sämre resultat.
Det beror nämligen på vad man tar
med i beräkningen. Jag tror att det var
herr Stridsman som tidigare talade om
trygghet i anställningen och menade att
ett uttryck för tryggheten i anställningen
var hur många skogsarbetartimmar
man fick fram inom en viss ägarkategori.
Men det är väl också fråga om att
utnyttja årsarbetare, att ge de människor
som arbetar i denna näring stadigvarande
sysselsättning och trygghet
för fortsatt anställning. Det viktiga är
inte hur många tillfälliga arbetare man
plockar in någon vecka per år — det
kallar inte jag trygghet i anställningen.

Jag tror att det är väsentligt att ta
upp detta problem och göra klart för
sig vad man menar med trygghet i anställningen
och inte bara föra ett resonemang
för resonemangets egen skull.
Jag vill påstå att staten på ett helt annat
sätt än de enskilda skogsägarna tagit
hand om sin arbetskraft och ansvaret
för den. Men självklart är det domänverket
som i Norrbotten gjort sig
av med de flesta skogsarbetarna, eftersom
domänverket äger 53 procent av
skogen i Norrbotten. Det är enkel matematik
som man inte behöver diskutera.

.lag tror inte att man, som herr Petersson
gör, enbart av denna utredning
skall dra slutsatsen att statens skogar
sköts dåligt och att domänverket är en
dålig skogsägare. Domänverkets affärer
kan vi diskutera här, men de privata
bolagens affärer får vi inte diskutera.
När man alltså på denna grund fördömer
staten som skogsägare, kastar man
då inte ut barnet med badvattnet? Om
man tycker att en person i statens tjänst
har burit sig illa åt, så säger man att

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

staten är en dålig företagare. Om en
riksdagsman bär sig illa åt, menar herr
Petersson att vi skall avskaffa demokratin
då?

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svanberg tog upp
frågan om tryggheten i anställningen
och nämnde att jag i mitt anförande hade
jämfört antalet timmar. Det gjorde
jag faktiskt inte. Min jämförelse byggde
på den statistik som statistiska centralbyrån
har publicerat. Det visade sig
där att under februari — den månad
när antalet sysselsatta är som högst —
antalet sysselsatta hos kronan i skogslänen
minskade med 1 730 och i Norrbotten
med 758. I privatskogsbruket kan
man inte göra samma jämförelse med
antalet sysselsatta, utan i stället räknar
man antalet dagsverken per vecka. En
sådan jämförelse visar att sysselsättningen
i privatskogsbruket under samma
tid ökade med 4 000 dagsverken per
arbetsvecka.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svanberg föreföll
besvärad av det jag anförde ur utredningens
betänkande och ville lägga in
andra ting än jag sade i mitt anförande.
Jag har emellertid varit mycket noga
med att i mitt anförande bara återge
utredningens resultat och inte lägga in
några egna värderingar eller bedömningar.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Petersson i
Gäddvik skulle jag vilja säga att allmänningarna
med skogsmark även tillhör
kronan. Att med utgångspunkt i
byggningabalken, som säger att allmänningarnas
uppgift var att tillhandahålla
vissa nyttigheter åt dem som saknade
sådana, hävda att detta skulle gälla
dem som har i mantal satt jord är en
orimlig tolkning. Här kan endast civilrättsliga
och privatekonomiska princi -

102 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

per ligga till grund. Allmänningarna
ägs av kronan* men utnyttjandet tillkommer
dem som icke äger skogsmark
eller andra nyttigheter som de kan bruka.

Vad gäller skogsmarken i Norrland
trodde jag att norrlänningarna visste
att den skogsmark som kronan äger i
regel ligger långt från kusten i lägen
som är mindre attraktiva. De privata
tog för sig vad de önskade, eftersom
kronan i äldre tider inte hade någon
representant i länsstyrelserna i Norrland
som kunde hävda kronans rättigheter.
Det är därför det har blivit på
detta sätt.

Här har anförts statistik över sysselsättningen.
Jag ber er tänka på vad
man brukar säga om statistik. Att det
omdömet i all synnerhet gäller för Norrland
vågar jag påstå.

Vi bör låta Norrland få möjligheter
att leva, men förutsättningen för det är
att staten träder till och ger människorna
där uppe samma rätt till trygghet
som vi här i Mellansverige och Sydsverige
kräver.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Stridsman fortsätter
att åberopa det mycket olyckliga
exempel han valde och säger att under
en viss vecka sysselsättningen i enskilda
skogar ökade, medan domänverket
hade färre anställda.

Detta är väl ett farligt bevis. Om antalet
anställda i skogen har ökat de senaste
åren, måste det antingen bero på
att skogsbruket är mycket litet rationaliserat
eller på att man inte förut har
gjort några större uttag ur skogen men
hade stora arbeten i gång just den vecka
som den undersökning herr Stridsman
åberopade gällde.

Tryggheten i anställningen är inte en
fråga om hur många tillfälligt anställda
som arbetar i skogen en viss vecka.
Tryggheten i anställningen gäller de
människor som skall leva i Norrland år
efter år, inte dem som kommer dit un -

der någon vecka och ägnar sig åt skogsarbete.

Per Petersson sade att jag verkade
besvärad. Ja, jag är besvärad över hans
sätt att mot bättre vetande tjata om
detta exempel — jag tror han begriper
detta bättre än han vill visa. Låt inte
i blint partinit länets intressen komma
i kläm!

Jag tror att motsättningen oss emellan
egentligen bottnar i det som herr
Hedin sade med instämmande av andra,
nämligen att människorna inte känner
att de äger statens skogar och att de
känner tillfredsställelse först när de
äger enskild skog. Det finns 200 000
privata skogsägare, det bor 8 miljoner
människor i Sverige, och det finns tusen
och åter tusen anställda i skogsindustrin
och i skogsbruket. Hur skall
alla dessa kunna känna sig tillfredsställda?
Det intresserar ni er inte för.
Trivseln för de 200 000 skogsägarna i
landet är det enda som intresserar er.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Nej, herr Svanberg, detta är återigen
en förenkling av problemet! Vi ser i
mycket hög grad till effektiviteten och
lönsamheten i skogsbruket. Om herr
Svanberg hade haft tillgång till en annan
utredning än den som Norrbottens
läns landsting beställt och som hade
givit ett annat resultat än denna, hade
han säkert anfört uppgifter ur den.

Sedan vill jag säga till herr Lundberg,
att även vi norrlänningar vet att
skogsmarken har olika lägen både i
Norrland och på andra håll. Det vet
också utredningsmännen som gjorde utredningen.
Därför har jag varit angelägen
att framhålla att de naturliga förutsättningarna
för skogsbruket i det
undersökta materialet var likvärdiga.

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! I den motion i vilken
herr Svanberg står som första undertecknare
tas frågan om anställnings -

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38 103

tryggheten upp. Man måste då på något
sätt belysa hurudan utvecklingen har
varit inom den del av skogsbruket vars
andel han vill öka, och man måste
också belysa hurudan utvecklingen har
varit i den del som han vill minska.
Jag vet ingen annan metod att visa detta
än att göra det med siffror. Om någon
kan belysa utvecklingen på ett bättre
sätt än med siffror, vill jag gärna
vara med om en sådan jämförelse.

Herr Svanberg säger att det måste
föreligga något fel när privatskogsbruket
visar ökad sysselsättning. Det
felet beror på att vi inte tidigare har
haft tillräcklig avsättning. Nu däremot
är en omfattande aktivitet i gång, och
det är den aktiviteten som motionärerna
vill stoppa.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja fråga,
när centerpartiet blev storbolagens speciella
advokat. Jag har också varit i
Norrland, och jag har läst alla utredningar
som kommit till åtminstone efter
1900, och även åtskilliga äldre, och
jag vågar påstå att storskogsägarnas intressen
alltid har skilt sig från det norrländska
bondeskogsbrukets intressen.
Det är tydligt att centerpartiet nu närmar
sig moderata samlingspartiet mer
än det närmar sig folkpartiet, och detta
är en utveckling som vi bör uppmärksamma.

Jag tror att norrlänningarna har ett
intresse av att man verkligen gör någonting
för att komma till rätta med
problemet. Förhåller det sig så att
herrarna inte vill det utan bara vill
tala om att man skall göra någonting
för Norrland, för man ju ett resonemang
i det blå. Emellertid måste staten
i alla fall ha respekt för grundlagen
och ta tillbaka vad den äger. Låt Norrland
få nyttja de resurser som vi har.
Det vore mera tacknämligt, om man
ifrån centerpartiets sida verkligen ville
undersöka på vad sätt bondeskogarna,
avvittringsskogarna, stödskogarna m. m.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

har kunnats tas ifrån de jordbruk
som de var avsedda att stödja och inte
stjälpa.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Låt mig med risk för att
ytterligare skrämma herr Lothigius uttrycka
min stora sympati för de motioner
vi behandlar nu. Jag vill också uttala
min tillfredsställelse över det utlåtande
som utskottsmajoriteten står för.

Reservanterna i utskottet finner för
sin del motionärernas förslag ogrundade
och tycker att förhållandena är bra
som de är och hemställer att motionerna
skall avslås. Jag kan inte dela reservanternas
synpunkter. Förhållandena
är inte alls bra som de är, och jag
skall be att strax få återkomma till det.

Låt mig först se litet på skogsbrukets
situation av i dag. Det svenska skogsbruket
arbetar och kommer att få arbeta
i en stark konkurrens med andra exportländer
såsom USA, Ryssland och
framdeles även länder inom de tropiska
och subtropiska klimatregionerna. Konkurrensen
från substitutmaterial kommer
att bli kännbar under kommande
år. Men skogsnäringen bör trots allt
kunna se framtiden an med en viss optimism.
FAO:s prognoser över tillgång
och efterfrågan på skogsprodukter visar
bl. a. att Europas underskott av industrivirke
kommer att öka från 30,8
miljoner kubikmeter år 1965 till 56 miljoner
år 1980. Prognosen kan följas
fram till år 2000, då underskottet uppskattas
till cirka 120 miljoner kubikmeter.
Även om underskottet till väsentlig
del kan bli fyllt från konkurrentländer
och genom användning av substitut,
bör det även framdeles finnas utrymme
för den svenska skogsindustrins
produkter på den västeuropeiska marknaden.

Trots dessa optimistiska prognoser
beträffande skogsindustrins framtid
måste vi ändock konstatera att råvarukostnaderna
har en avgörande betydelse
för skogsindustrins lönsamhet. För

104 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

Sveriges del är kostnadsläget jämfört
med andra länders högst allvarligt. Därför
måste speciella åtgärder vidtas för
att sänka kostnaderna. Vinsterna finns
att hämta bl. a. genom förbättrad planläggning,
rationalisering och mekanisering.
Den fortsatta mekaniseringen
fram till en s. k. högmekanisering ställer
ännu större krav på stora behandlingsytor
och koncentrerade avverkningar
än nuvarande avverkningssystem.
Det är denna väg vi måste gå för
att åstadkomma kostnadssänkningar eller,
om man hellre så vill, undvika
onödiga kostnadsstegringar.

Dessa möjligheter motverkas av den
stora ägosplittringen av skogsinnehavet
i vårt land som däremot inte råder i våra
konkurrentländer. Ägofördelningen av
skogsinnehavet här i landet har man
redogjort för här. Jag skall inte upprepa
detta, men jag kanske bör tillägga,
att tre fjärdedelar av antalet skogsfastigheter
i enskild ägo har en total areal
av högst 50 hektar. Ser man t. ex. på
förhållandena i Jämtlands län, finner
man, att 46 procent ägs av bolag, 11
procent av stat, kommun och kyrka
samt att 43 procent är privatägt. Men
de s. k. bondeskogarna utgörs av 11 000
fastigheter. Detta ger en bild av dagens
och morgondagens besvärande
ägosplittring. Det torde stå klart för var
och en som något känner till förhållandena
inom vårt skogsbruk att det redan
nu och ännu mer i framtiden är
helt omöjligt att bedriva ett rationellt
skogsbruk till minsta möjliga kostnad
med den nuvarande ägosplittringen. Detta
är ett motiv för vidtagandet av åtgärder
att eliminera ägosplittringen.

Men även andra olägenheter uppstår
vid den nuvarande ägofördelningen. Det
är för alla bekant att skogsbruket och
skogsindustrin är en konjunkturkänslig
näringsgren. Detta medför att de enskilda
skogsägarna under högkonjunkturer
när rotpriserna är som högst är
villiga att avverka, medan många vid
en konjunkturnedgång med åtföljande

sänkning av rotpriserna inställer avverkningarna.
Därmed skapas betydande
sysselsättningsproblem för skogsarbetskraften.
Samtidigt uppstår problem
med råvaruförsörjningen för skogsindustrin.
Som exempel kan jag nämna
att Jämtlands skogsägareförening sysselsatte
avverkningssäsongen 1967—
1968 knappt hälften av den arbetskraft
som sysselsattes föregående säsong. Förutom
en besvärande arbetslöshet bland
skogsarbetarna uppstod svårigheter med
råvarutillförseln för skogsindustrin.
Man kunde också i förra veckan i östersunds-Posten
läsa ett uttalande av
disponent Erik Nilsson i Jämtlands
skogsägareförening, att man ännu under
många månader framåt hade svårigheter
med att trygga råvarutillförseln
till inlandsindustrin, detta på grund
av brist på arbetskraft. Bristen på arbetskraft
är en direkt följd av ett kortsiktigt
handlande inom skogsbruket.
Brist på arbetskraft blir en naturlig
följd av de friställningar som företas
vid lågkonjunkturer, varvid samhället
måste ingripa med olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för att trygga de
friställdas sysselsättning. Vid en konjunkturuppgång
kan man så att säga
inte ta arbetskraften på hyllan, när man
behöver den, som man gjorde förr —
och att det inte längre är möjligt skall
vi vara samhället tacksamma för.

Om skogsbruket i framtiden skall kunna
hänga med i konkurrensen om arbetskraft
måste det bli en bättre planläggning
som ger skogsarbetaren tryggare
anställningsförhållanden. Detta är
inte möjligt om bara drygt hälften av
skogsinnehavet ingår i planläggningen,
ty hur noggrant man än planlägger i
skogsägarföreningar, inom skogsbruksområden
och samverkansområden kan
man inte under nuvarande förhållanden
tvinga en skogsägare att avverka. Uppstår
det en lågkonjuktur med sjunkande
rotpriser, varvid skogsägare inställer
avverkningarna, bortfaller dessa skogsägare
i planeringen eller rättare sagt

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38 105

kullkastas hela planlägningen. Vi vet att
skogsindustriföretag som äger de s. k.
bolagsskogarna från sina marker täcker
30 procent av sin virkesförbrukning.

Återstoden tillgodoses genom köp från
privata marker och domänverket. Uppstår
då en situation med inställande av
avverkningar inom det privata skogsbruket
innebär det betydande svårigheter
med virkesförsörjningen. Detta kommer
att göra sig än mer gällande i framtiden
med en högre utnyttjningsgrad inom
skogsindustrin och med flottningsnedläggningar
som medför att lagringssituationen
inom skogsbruket försämras.

I en stor del av den privatägda skogen
bedrivs ingen eller ringa skogsvård,
ehuru det också finns exempel på god
skogsvård. Följden blir att markens produktionsförmåga
inte tillvaratas på ett
tillfredsställande sätt. Vissa skogsägare,
populärt kallade trottoarbönder, har sin
utkomst på annat håll och låter sin skog
stå orörd som ett reservkapital. Följden
blir ofta att överårig skog får stå orörd
varvid ingenting produceras, medan det
på andra håll avverkas utvecklingsbar
skog, ofta högproduktiv, för att trygga
råvarutillförseln.

Därigenom gör vi varje år stora nationalekonomiska
förluster. Markens
produktionsförmåga måste utnyttjas optimalt,
och det går knappast med nuvarande
ägoförhållanden och med nu
gällande bestämmelser i skogsvårdslagen.

De missförhållanden som jag här
nämnt är mycket besvärande för skogsbruket
och kan knappast inom överskådlig
tid rättas till på frivillighetens
väg. Man får räkna med ingripande
tvångsåtgärder i en eller annan form,
om vi skall kunna bedriva ett högeffektivt
skogsbruk. Man kan naturligtvis diskutera
olika alternativ därvidlag, t. ex.
inrättande av gemensamhetsskogar,
tvingande formuleringar i skogsvårdslagen,
överförande av skogen på betydligt
färre ägare eller överförande av
skogstillgångarna i statens ägo o. s. v.

4* — lindra kammarens protokoll 1969. Nr 38

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

Innan jag slutar vill jag också beröra
några synpunkter som här framförts.
Herr Stridsman drog fram en något underlig
statistik över sysselsättningen,
räknad i antalet dagsverken per vecka.
Men, herr Stridsman, vi representanter
för skogsarbetarkåren är glada om vi
slipper den statistiken. Det är nämligen
just den otrygghet vi mött i det privata
skogsbruket och ryckigheten i sysselsättningen
där som vi reagerar mot. Antalet
anställda räknat i dagsverken per
vecka säger oss ingenting. Under lågkonjunkturer
har det varit mycket vanligt
inom skogsbruket att friställa arbetskraft.
Det har man gjort inom bolagsskogarna,
i någon mån också inom
domänverket, men i största utsträckning
inom det privata skogsbruket. Om
ni inte tror mig i det fallet kan jag hänvisa
till Skogsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa.
Där har man gjort exakt
samma erfarenheter som jag själv.
Det är helt klart att det privata skogsbruket
inte har kunnat tillvarata skogsarbetarnas
intressen under lågkonjunkturer.

Jag är helt införstådd med skogsägarföreningarnas
svårigheter därvidlag,
och jag har träffat representanter för
skogsägar föreningarna som gjort allt
vad de kunnat för att övervinna svårigheterna.
Men de har helt enkelt varit
bundna av skogsägarnas vilja att avverka.
De må vara aldrig så inställda
på att lösa problemen, de kan ändå inte
göra någonting om skogsägaren inställer
avverkningen.

Herr Stridsman hade också svårt att
förstå att ägandeförhållandena inte är
bra som de är. Jag hoppas att jag med
detta anförande har fått herr Stridsman
att förstå att det inte är bra. Men jag
är övertygad om att herr Stridsman
visste det och att det är andra intressen
som gör att han ställer sig ovetande i
dessa frågor. Det måste stå fullt klart
för var och en, att om vi skall kunna
driva ett expansivt skogsbruk måste
ägandet koncentreras. Om detta sedan

106 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

skall åstadkommas genom att skogarna
överföres i statlig eller enskild ägo får
vi väl diskutera. För min del föredrar
jag statligt ägande.

Herr Larsson i Umeå ondgjorde sig
sedan över att statlig skogsmark lägges
till 0-områden. Jag tycker inte det finns
någon anledning att ondgöra sig över
det. Herr Larsson vet lika väl som jag
var stora delar av domänverkets skogsmark
nu ligger. De ligger i de regioner
där de stora 0-områdena finns. Precis
samma förhållande skulle ha inträtt om
marken hade innehafts av andra ägare.

Herr Lothigius sade att vi inte skall
riva sönder ett system som är vår styrka.
Jag vill tvärtom säga att vi i den
situation vi nu har bör försöka skapa
ett system, som kan ge oss styrka att
bedriva ett expansivt skogsbruk.

Reservanterna har nu vänt sig mot
att motionärernas yrkande skall hänvisas
till skogspolitiska utredningen.
Varför är man rädd för att framföra
dessa tankegångar till skogspolitiska utredningen?
Denna utredning skall ändå
inte bestämma hur ägofördelningen i
framtiden skall se ut i vårt land, utan
den skall bara utreda den aktuella situationen
och försöka klargöra hur den
kan redas ut. Sedan skall riksdagen ta
ställning till dessa frågor. Jag kan inte
förstå att det skulle ligga någon fara i
att hänskjuta frågan till en utredning.
Men är det möjligen så att man är rädd
för det resultat som utredningen skulle
komma fram till?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Lindberg gjorde
sig skyldig till en direkt felaktighet, och
man kanske kan förstå att han som
jämtlänning tog ett exempel från de
jämtländska skogarna, av vilka 5 procent
är kronoskogar. Jag har erfarenheter
från Västerbotten, där kronoskogarna
utgör 32 procent. Det är ett obe -

stridligt faktum att de 0-områden som
domänverket skapar ligger öster om de
skogsmarker där det görs stora avverkningar
både på allmänningar och på
privata ägor. I frågan om vilka som skapat
0-områden vill jag säga att det statliga
ägandets företrädare går betydligt
bryskare fram än övriga skogsägare,
både bolag och enskilda personer. Det
finns anledning att ta upp detta förhållande
för att en falsk historieskrivning
inte skall stå oemotsagd.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste lägga till rätta
en del av vad herr Lindberg sade.
Hela hans anförande bygger på träfackens
prognos och synpunkter på läget,
men vi vet också att deras utredning
icke till alla delar har accepterats av de
skogssakkunniga på detta område.

Herr Lindberg gör gällande att kostnaderna
för rundvirket är höga i Sverige
i förhållande till vad som gäller i
andra länder. Han kan emellertid vara
övertygad om att våra kostnader för
rundvirket inte blir högre än t. ex. i
Canada, eftersom vårt skogsbruk har en
helt annan struktur. Kostnaderna i Canada
stiger mer och mer för varje år,
allteftersom man där allt efter hand
hämtar virke från inlandet och för detta
ändamål måste bygga nya stora vägar.
Vi har en annan struktur med ett uppbyggt
vägnät inte minst i södra och
mellersta Sverige, vilket gör det möjligt
att driva skogsbruket under andra förhållanden
och med mindre enheter.

Det är vidare helt felaktigt att säga
att markens produktion inte utnyttjas
optimalt i det svenska skogsbruket. Det
är fullt bevisat att markens möjligheter
inom det enskilda skogsbruket utnyttjas
mer optimalt.

Man har från skogsindustrin dessutom
uttalat att man inte tycker att
denna fråga skall överlämnas till skogspolitiska
utredningen. Det är bara LO
som för fram denna synpunkt. Man litar
alltså inte på vad fackmännen har att

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38 107

säga i detta sammanhang utan tar bara
hänsyn till vad LO anser.

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Mitt anförande byggde
inte alls, herr Lothigius, på träfackens
utredningsavdelnings utredning utan på
egna erfarenheter som jag har gjort i
skogsbruket. Och jag törs garantera att
de synpunkter jag har framfört här när
det gäller markarronderingen och nödvändigheten
av att skapa större brukningsenheter
delas av samtliga som känner
till skogsbruket — det gäller åtminstone
även en del av representanterna
för det privata skogsbruket. Det
är bara när man kommer till frågan om
hur ägofördelningen skall lösas som
synpunkterna inte längre överensstämmer.

Då det gäller utnyttjandet av markens
produktionsförmåga skall jag be att få
hänvisa till situationen i Jämtlands län.
Enligt riksskogstaxeringen utgör länets
skogsmarksareal 2,55 miljoner hektar
och det totala virkesförrådet 230 miljoner
skogskubikmeter. Den årliga tillväxten
är 6,6 miljoner skogskubikmeter
och den årliga avverkningen 3,8 miljoner
skogskubikmeter. Kan det då sägas
att marken utnyttjas maximalt?

Dessutom uppvisar åldersklassfördelningen
en mycket ogynnsam bild, om
man jämför med normalskogen. Det råder
ett stort underskott i de yngre åldersklasserna
och ett stort överskott av
gammal skog med nedsatt tillväxt. Kalmarksarcalen
utgör för närvarande ca
7,6 procent av den produktiva skogsmarksarealen,
och den är avgjort för
stor. Till denna siffra skall också läggas
siffran för nedlagd åker, som lantbruksnämnden
i länet inte beräknar skall
återgå till jordbruksproduktion och som
enligt skogsvårdslagen räknas som
skogsmark.

Jag anser att jag har full täckning för
mitt påstående att man inte utnyttjar
markens produktionskapacitet tillräckligt.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

Till herr Larsson i Umeå vill jag säga
att jag givetvis inte kan diskutera enskilda
fall som jag inte känner till. Men
om ett 0-område ligger längre österut
än andra områden, där skogsbruk bedrivs,
så säger detta ingenting om den
aktuella situationen, ty det kan vara
höjdläget som är avgörande.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag skall inte polemisera
mot herr Lundberg. Låt mig bara
påpeka att herr Lundbergs resonemang
rör sig i tiden före storskiftet — då
varken herr Lundberg eller centerpartiet
var uppfunna! Det finns alltså ingen
anledning att gå närmare in på herr
Lundbergs resonemang.

De synpunkter som framförts här i
debatten och i motionerna från socialdemokratiskt
håll gör att jag ställer frågan
vart man egentligen vill komma.
Vill man främja samhällsekonomins utveckling
eller görs dessa framstötar för
den allmänna socialiseringens egen
skull? Jag tror faktiskt att det förhåller
sig på det sistnämnda sättet — det
kan i varje fall inte gälla omsorgen om
en god utveckling av samhällsekonomin.

Om vi gör en jämförelse mellan det
ekonomiska resultatet för domänverket
■— alltså för de statliga skogarna — och
för bondeskogsbruket, så finner vi att
det senare ligger skyhögt högre. Domänverket
har självt redovisat ett siffermaterial,
enligt vilket överskottet år
1955 var 10:40 kr., 1960 7:30, 1965
3: 75 och 1967 mindre än en krona. Det
fanns även områden där siffran sjönk
till under 0, d. v. s. gick där med
förlust.

Det är klart att utbytet i södra delen
av Sverige är något gynnsammare, men
det ligger ändå väsentligt lägre än vad
det enskilda skogsbruket kan prestera.
Kom dessutom ihåg, herrar motionärer
och socialdemokrater, att domänverket
inte betalar någon skatt till staten. I
de områden där domänverket har sina
revir utgår ofta endast garantiskatten

108 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

till kommunerna. Man kan sålunda säga
att det härvidlag ur samhällsekonomisk
synpunkt inte är någon fördel att ändra
ägarhalansen till förmån för domänverket.
Det skulle i stället vara till väsentlig
nackdel.

Jag tror inte heller att det kan vara
för lösandet av avsättningsproblemet i
Norrland som motionen tillkommit. Domänverket
självt säger detta i en redovisning
av ersättningsfrågan: »Enligt
virkesbalansutredningen är den norrländska
skogsindustrin numera så utbyggd
att den vid fullt kapacitetsutnyttjande
har behov av allt det virke ett uthålligt
skogsbruk i Norrland kan producera.
» Det är sålunda väl tillvarataget
även på detta område.

Det enskilda skogsbrukets rationalisering
är också väl framme. Det kan i
alla avsnitt tävla både med domänverket
och storskogsbruket. Vi har våra
skogsbruksområden, där de enskilda
skogsägarna är anslutna, och på detta
sätt kan skogsdrivningarna i de små och
dåligt arronderade områdena utan tvekan
drivas helt efter moderna storskogsbruksprinciper.

Jag kan hålla med herr Lindberg då
han säger att man bör vidta åtgärder
mot ägosplittringen. Vi inom centerpartiet
har under många år kämpat för
detta. Men hur är det? Det var socialdemokraterna
som medverkade till att genomdriva
jordförvärvslagens upphävande,
varigenom det blir möjligt för
vem som helst att kunna konkurrera,
om en enskild skogsägare anser sig behöva
mera skog för rationell ordning
på sitt skogsområde ur arronderingssynpunkt.
Vem som helst kan konkurrera.
Inte minst staten är härvidlag den
stora köparen som konkurrerar utan
hänsyn till priser.

Här skulle man kunna ge en mängd
olika exempel som visar hur staten köpt
undan för enskilda skogsägare genom
att betala långt över ett rationellt pris.
Ur sysselsättningssynpunkt kan man säga
att den metod som domänverket i

dag använder i varje fall inte främjar
den jämna sysselsättningen. Domänverket
avverkar stora områden på en gång
inom ett revir. Följden därav blir en
febril verksamhet med sysselsättningstillfällen
under något år, men sedan tar
det nära nog en mansålder innan man
kan återkomma med nya avverkningar.
Detta skapar inte någon jämn sysselsättning.
Detsamma är förhållandet med
reviren som organisation, som har rationaliserats
så, att de i dag är lokaliserade
till några få områden i landet.

Socialdemokraterna klandrar bolagen
för deras skogsinnehav. Jag har ingen
anledning att blanda mig i den debatten,
men jag vill än en gång erinra om
vad som hänt efter jordförvärvslagens
tillkomst. Genom den har i alla fall regeringen
och det socialdemokratiska
partiet •— det vill jag påpeka inte minst
för herr Lundberg — medverkat till att
bolagen, bl. a. Graningeverken som har
nämnts förut, fått väsentligt lättare att
förvärva skogsmark än tidigare.

Det jordbruksbeslut som fattades år
1967 innebar att man skulle söka åstadkomma
en rationalisering av det svenska
jordbruket. Så långt var vi överens.
På grund av att skogen inte kunde komma
med i bilden blev 1967 års jordbruksbeslut
emellertid en halvmesyr.
Det går inte att rationalisera jordbruket
i dess helhet, eftersom arronderingsförhållandena
är sådana i vårt land att
skogen är insprängd i jordbruksmark.
Får man inte tillfälle att tillföra ett
jordbruk skog i rationaliseringssyfte,
kan man inte heller göra en fullständig
rationalisering.

När det har väckts motioner i detta
ärende —■ om skogskompletteringar, om
bildande av familjeskogsbruk o. s. v. —
har jämt och ständigt det argumentet
återkommit att man inte kan ta upp sådana
förslag innan den skogspolitiska
kommittén har presenterat sitt betänkande,
och det är ofta riktigt att man
inte kan göra någonting under pågående
utredning. Nu föreslår motionärerna

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38 109

att skogspolitiska kommittén skall ta
upp till prövning också detta stora frågekomplex
om ägarfördelningen inom
skogens område, vilket skulle betyda att
skogspolitiska kommittén får arbeta och
verka kanske i fem år till, innan vi kan
få se ett resultat. Under tiden finns det
inga möjligheter att åstadkomma en riktig
och ändamålsenlig jordbruksrationalisering
i vårt land. Jag anser, liksom
Sveriges Skogsägares riksförbund, att
det är överflödigt med en sådan utredning,
eftersom det är klart utrett hur
ägarförhållandena ser ut. Det innebär
dessutom ett allvarligt avbräck i arbetet
för en sund och riktig fortlöpande
rationalisering av det svenska jordbruket.

Det har anförts exempel från utlandet
på hur förhållandena ter sig där staten
är en stor skogsägare. Man kan också
hämta andra exempel från utlandet.
Det finns länder som har gått en annan
väg än den som de socialdemokratiska
motionärerna och utskottsmajoriteten
är inne på. I stället för att överföra,
mer skog till staten söker man åstadkomma
en överflyttning av skogen från
staten till enskilda markägare. Man har
nämligen ansett att detta är mer ändamålsenligt
och ger större utbyte sett ur
nationalekonomisk synpunkt. Jag vill
bara erinra om vad jag tidigare har sagt
om det ekonomiska resultatet av domänverkets
verksamhet och dess följder
för sysselsättningen. Jag vill understryka
att om det utskottsförslag som föreligger
med anledning av de socialdemokratiska
motionerna vinner gehör, kommer
det att medföra en försening av en
sund och riktig jordbruksrationalisering
i vårt land, som vi dock alla har
varit överens om.

Jag är förvissad om att motionerna
har ett annat syfte än vad förespråkarna
för dem i dag har framfört. Til syvende
og sidst är det nog ett försök att
åstadkomma en förutsättning för att
skogen i ökad utsträckning skall kunna
överföras i statens ägo. Man kan kan -

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

ske säga att det är ett led i försöken att
realisera det socialdemokratiska partiprogrammet
om socialisering av skogen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! De som förrättade storskiftet
var också, herr Persson i Heden,
skyldiga att följa svensk lag och svensk
grundlag — det gjordes inte undantag
för någon del av landet.

Eftersom tiden är knapp vill jag rekommendera
herr Persson i Heden att
läsa »Underdånigt betänkande afgifvet
av komitén för utredande av frågan
''huruledes den sjelfegande jordbrukande
befolkningens ställning i Norrland
och Dalarne må kunna vidmakthållas
och stärkas och jordbrukets utveckling
i nämnda landsdelar befrämjas’». Bland
undertecknarna av betänkandet finns
L. Douglas, J. Berlin, J. Bromée, H.
Claéson, M. v. Feilitzen och Frans Kempe.
Om herr Persson i Heden vill öka
sitt vetande genom att läsa igenom det
betänkandet får han svar på en hel del
frågor. Jag skulle givetvis önska att han
läste några fler betänkanden, men tyvärr
är han väl betänksam mot att läsa
betänkanden som skrivits av i huvudsak
borgerliga representanter.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för det
generösa erbjudandet att få läsa herr
Lundbergs betänkande. Men jag vill än
en gång påpeka för herr Lundberg att
det inte är forntiden som vi nu diskuterar
utan tiden framöver.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det vore bra om herr
Persson i Heden försökte komma ihåg
att äganderättshistorien går tillbaka till
medeltiden. Om han inte begriper vad
som skrevs då och vad som senare har
skrivits tror jag att det är ganska meningslöst
för honom att ens läsa sådana
här kungliga betänkanden.

Ilo Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Med viss risk att även
jag skall bli rekommenderad att läsa
någon bok skall jag ändå ta tiden i
anspråk ett par minuter. Riksdagsmän
brukar ju ofta ursäkta sig när de förlänger
en debatt som har hållit på länge,
men det gör inte jag, herr talman, eftersom
jag anser att denna debatt är
så viktig och belyser var skiljelinjen
går i svensk politik. Jag säger detta eftersom
det i dag finns ganska många
som påstår att det inte finns någon
skiljelinje. Att socialisera eller att inte
socialisera, det är frågan.

Det var bl. a. herr Svanberg som med
en fornulering fick mig att begära ordet.
Herr Svanberg gjorde nämligen vad
socialdemokrater plägar göra när de
argumenterar för ett socialiseringsförslag:
de förnekar bestämt att det är fråga
om socialisering. De frågar i ställei
irriterat: Varför tala om socialisering?
Varför göra detta till en ideologisk debatt?
Varför inte tala om förslaget som
en praktisk fråga — det är ju vad det
är? Javisst, herr Svanberg, vi känner
igen den taktiken; den är inte ny. Inte
heller är den riktigt hederlig.

Varför vågar ni inte tala klarspråk?
Det står ju i våra handlingar att motionen
gäller ägandeförhållandena inom
skogsnäringen och att utredningen skall
göras i syfte att öka samhällets innehav
av skog. Varför vågar ni inte meddela
svenska folket, att ni nu skall socialisera
den svenska skogen?

Men taktiken är som sagt inte ny, och
jag tycker därför att denna debatt bör
tillföras några citat. Debatten går längre
tillbaka än till 1938, om vi nu skall
fördjupa oss i historia, herr Lundberg.
Men jag skulle vilja påminna om vad
dåvarande handelsministern Sköld sade
1938:

»Talaren ville erinra om att en mängd
av de förslag som framkomma, bära socialistisk
prägel även om detta icke direkt
affischeras. Gruvlagen exempelvis
är ett bevis härpå. Själv hade talaren

framlagt förslag om samhällelig kontroll
över elektricitetstaxorna. Så genomföres
socialismen stegvis utan att
man tänker därpå.»

Sedan kan man gå fram till 1942 och
citera vad Georg Branting skriver i Socialistisk
samhällssyn:

»Låt oss genomföra socialiseringen
på en omväg utan att alls röra vid äganderättens
yttre skal! Låt oss undvika att
såra människornas inrotade ''respekt’
för äganderätten! Låt för all del ägarna
förbli ägare! Vi kan ändå sä småningom
genom allehanda äganderätten kontrollerande
och inskränkande välfärdsoch
sociallagstiftning få fram det samhällstillstånd,
som vi eftersträvar! Så
skulle vi alltså kunna växa in i socialismens
samhälle, så fint och omärkligt,
att det knappast märktes — — — och
undvika obehagliga strider på liv och
död.»

Så uttryckte man det då. Hur uttrycker
man sig i dag? Jo, exempelvis som
herr Svanberg, vilken säger att detta
inte alls är en ideologisk debatt, att
det inte alls är fråga om en socialisering,
utan att detta är en rent praktisk
fråga.

Hur uttrycker sig andra socialdemokrater?
Vi kan erinra oss hur Gunnar
Sträng för en tid sedan uttryckte
sig i Katrineholm, där vi återigen fick
höra vilken taktik det är som socialdemokratin
använder. Så här lät det då:

»Av gammalt har jag den uppfattningen
att man skall socialisera när
det är nödvändigt att göra det, men man
skall inte prata om det på gator och
torg. Varje gång vi socialiserar vidgar
vi vårt inflytande utan att tala så mycket
om det.»

Detta, ärade kammarledamöter, är
alltså taktiken. Jag tycker att det vore
bättre om man använde klarspråk och
talade om att det är meningen att socialisera
den svenska skogen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Menar herr Wennerfors

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38 111

att Kristofers landslag från 1440-talet
var ett socialistiskt verk? Det upprepades
på 1600-talet och i 1734 års lag,
och det finns kvar i grundlagen än i
dag. Jag vill då fråga herr Wennerfors,
som ju sysslar med folkupplysning,
om han menar att grundlagen,
som ju ändå har kommit till under ett
borgerligt skede, är socialism? Om
grundlagen är socialism, så har vi medverkat
härtill allesamman, eftersom vi
inte ändrat grundlagen i detta avseende.
I varje fall kan inte socialdemokratin
ta åt sig äran av den socialiseringen;
grundlagen tillkom ju långt innan
någon socialdemokrat hade tagit säte
i Sveriges riksdag. Därför förstår jag
inte herr Wennerfors i detta sammanhang.

Vad Sköld sade 1938 skall jag inte gå
in på. Men försök komma ihåg att jag
endast har hävdat att riksdagen, olika
ämbetsverk, regeringen och länsstyrelser
skall följa grundlagen. Något annat
har jag inte sagt. Om man vill kalla
detta socialism, så må det vara hänt.

Men socialdemokratin har ändå inte
varit så aktiv på detta område som man
var förr i tiden; kom ihåg hur mycket
som togs tillbaka av t. ex. Karl XI. En
så omfattande socialisering har ingen
senare vågat sig på. Vad som är ännu
märkligare är att adeln uttalade att man
tagit marken och skrivit förfalskade
handlingar. Det hade också lämnats
kvitton på mottagna pengar utan att
några pengar lämnats. I den situationen
sade man sig att det var riktigt att
staten tog tillbaka vad den orättmätigt
gått miste om. Herr Wachtmeister vet
att en av hans förfäder var den drivande
kraften vid det tillfället.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag har självfallet inte
samma resurser när det gäller att låna
ut böcker som herr Lundberg, men jag
tror ändå att jag skulle kunna låna

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

honom ett par stycken t. ex. om smygsocialisering.

Jag skulle vara mycket glad om jag
kunde medverka till att hedersmannen
och väl i någon mån socialisten herr
Lundberg fick sista ordet i denna debatt.
Jag är nöjd om jag får det näst
sista.

Herr WACHTMEISTER (m) kort genmäle: Herr

talman! Herr Lundberg har här
sin vana trogen demonstrerat sin otroliga
beläsenhet. Herr Lundberg har av
vår Herre begåvats med en oerhörd receptivitet.
Men jag undrar om vår Herre
lämnade med någon bruksanvisning.
Det gjorde han bestämt inte.

Om herr Lundberg tar och sätter sig
in litet grand i reduktionens historia
så kommer han att finna att staten icke
återtog den egendom som hade förlänats
av framför allt drottning Kristina
i avsikt att besitta den för alltid. Reduktionskommissionen
såg till att den
egendomen ganska snart kom ut igen,
eftersom man redan då var på det klara
med att staten icke hade möjligheter att
förvalta egendom på det ändamålsenliga
sätt som den privata företagsamheten
hade. Det är det vi försöker lära er
i dag.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wachtmeisters
historieskrivning är felaktig. Hans egendomar
nere i Blekinge var inte utsatta
för reduktion.

Hans Wachtmeister var på 1600-talet
med om att ta ifrån högadeln det den
orättmätigt hade förvärvat. Att reduktionen
inte fullföljdes berodde på att
kungen, Karl XI, dog, och det kunde
han ju inte göra någonting åt. Att sedan
Karl XII —- han med knappen — förstörde
det och lät adeln återta sitt välde
kan vi inte i dag ha någon större
respekt för. Här i Sverige anser vi ju

112 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

ändå att lag och rätt inte skall bindas
vid privilegier.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Den nu senast förda
debatten visar att skogens öden skiftat
genom århundradena. Det kommer
de väl att göra också i framtiden. Motionärerna
vill bidra till detta på det
sättet att man vill öka statens ägande.
Det är ju ett faktum att all skog i dag
har ägare. Motionärerna riktar sig mot
de enskilda ägarna. Med undantag av
herr Lindberg har man ändå inte kritiserat
dem så hårt. Man för en ganska
underlig argumentering. Utskottsrepresentanterna
och motionärerna har i
första hand kritiserat industriskogsbruket.
Herrar Lundberg och Lindberg har
emellertid — om än i mindre utsträckning
— vänt sig mot de enskilda.

Herr Lundberg riktade sig mot Norrlandsbänken
och uttalade sig på ett sådant
sätt, att man skulle kunna säga
att farbror Lundberg förmanade. Hans
historieskrivningar kan vara uttryck
för stor beläsenhet, och man vill gärna
tro den, även om man nog först
vill gå till källorna.

Jag tror att herr Lundberg bär missförstått
detta med privat ägande och
enskilt ägande — fysiska och juridiska
ägare. Herr Lundberg frågade nämligen,
när centerpartiet blivit advokat
för bolagen. Det kan han fortsätta att
fråga ännu en tid, men det finns ett enkelt
svar, nämligen att centerpartiet inte
är någon advokat för bolagen. .lag
kan däremot ge herr Lundberg ett tips
om när han för första gången blev advokat
åt bolagen — det var den dag då
riksdagen beslutade om den nya jordförvärvslagen,
som gör bolagen — även
Graningeverken som herr Lundberg talade
om här när han hänvisade till en
stor bok — till prioriterade förvärvare.
Det var inte länge sedan socialdemokraterna
röstade för en lag som gör bolagen
till prioriterade ägare framför enskilda,
fysiska personer. Dessa enskilda

personer är ju en förutsättning för kooperationen
på detta område. Utan enskilda
skogsägare är producentkooperation
på skogsområdet inte möjlig.

Flera talare har harangerat skogskooperationen
för dess insatser men
samtidigt inriktat sig på att minska
och misstänkliggöra den ägargrupp som
i dag är den mest progressiva. Detta är
sannerligen en förbryllande argumentering,
och jag kan inte underlåta att
så här i debattens slutskede ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk för att
påpeka denna inkonsekvens i argumenteringen.
Socialdemokraterna har stiftat
en lag som leder till ökat ägande för de
bolag som de själva kritiserar i utskottsutlåtandet
och motionen och här i debatten
och de vill minska ägandet för
den grupp som är mest progressiv i
dag.

Herr Ekström anförde kritik mot ett
uttalande i remissyttrandet från Skogsägareföreningarnas
riksförbund, att
samhället generellt sett bör medverka
till en så effektiv produktion på detta
område som möjligt. Jag tycker att detta
helt naturligt måste vara samhällets
uppgift såväl när det gäller enskilt
skogsbruk som statens företag och det
s. k. industriskogsbruket.

Sveriges skogsbruk framstår vid en
internationell jämförelse som mycket
effektivt. Vi konkurrerar med Canada
och med USA, som i stor utsträckning
— det gäller i varje fall Canada -— bedriver
ett exploaterande skogsbruk utan
att i varje fall ännu ha några nämnvärda
reproduktionskostnader. Hit till
Sverige kommer den ena studiedelegationen
efter den andra från dessa länder
för att studera vårt skogsbruk och
inte minst skogsvården, som man måste
ta itu med i dessa andra delar av
världen.

Den skogsindustri som finns på andra
sidan Atlanten har förmodligen haft en
lika hård känning av lågkonjunkturen
som någonsin vårt lands skogsindustri
har haft, trots att man i USA och Cana -

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38 113

da liaft jämförelsevis små kostnader för
skogsproduktionen. Vårt lands skogsbruk
har emellertid stått sig bra i konkurrensen
trots skogsvårds- och reproduktionskostnader.

Det är helt klart att de privata skogsägarna
lika väl som alla i vårt samhälle
vill skapa trygga arbetsförhållanden.
Då vill jag fråga motionärerna, om
de vill understödja de enskilda skogsägarnas
strävan att göra detta möjligt.

Den som känner förhållandena i de
bygder det gäller här vet att sysselsättningsproblemet
är svårast i områden där
domänverket och skogsbolagen är de
största skogsägarna och att sysselsättningen
är minst problematisk där de
privata skogsägarna är den största ägargruppen
ofta i kombination med jordbruk.

I Västerbottens inland önskar kommunalmän,
oavsett politisk uppfattning,
att kommunerna eller enskilda eller
allmänningsskogar borde få förvärva
domänverkets skog för att få till stånd
avverkning i O-områdena som domänverket
har dragit sig ifrån. Ett faktum
är att såväl enskilda skogsägare som
skogsallmänningar avverkar på O-områden
där domänverket inte har någon
avverkning. Detta är ett faktum som inte
kan vederläggas.

Nu har regeringen lagt fram ett s. k.
Norrlandspaket, som bl. a. innebär att
särskilda bidrag skall utgå till reproduktionsåtgärder
— kanske till röjning
men framför allt till markberedning
och plantering. Det enskilda skogsbruket
har under den korta tid som man
har haft på sig medverkat till att sådana
åtgärder skall komma till stånd. Vad
har domänverket gjort? Kanske motionärerna
eller utskottsmajoritetens representanter
i dag kan förekomma statsrådet
och svara på min enkla fråga,
vad domänverket har gjort för att åstadkomma
ökad avverkning på de skogar
som det främst gäller här. Motionärerna
har inte uttalat någonting i det avseendet.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

Herr Lindberg angriper ganska hårt
de enskilda skogsägarna när han säger
att de missköter sin skog och att det
behövs särskilda tvångsåtgärder. En utredning
har försökt ta reda på vad
som är sanning i det fallet. Utredningen
är nu några år gammal, men jag tror inte
att förhållandena har ändrats särskilt
mycket. Utredningen säger att det
inte är möjligt att ställa upp några
objektiva kriterier för att avgöra, om
den ene skogsägaren är sämre än den
andre. Vad har herr Lindberg för objektivt
bevis för att hans resonemang är
riktigt?

Herr Lindberg säger också att det
enskilda skogsägandet medför en ryckighet
i sysselsättningen. Ja, det har
varit så hittills, därför att skogsägarna
inte haft egna fabriker. I varierande
konjunkturer har köpen från skogsägarna
varit en buffert som bolagen har använt
för att få lagom stor tillförsel av
råvara till sina fabriker. Här har nu
de enskilda skogsägarna försökt få en
ändring till stånd genom att upprätta
egna fabriker, en verksamhet som har
berömts av regeringsledamöter, t. ex.
förre statsministern Erlander, finansminister
Sträng m. fl.

Jag vill fråga motionärerna, om det
finns någon annan skogsägargrupp i
vårt land som under senare år har gjort
så mycket för sysselsättningen inte bara
i Norrland, utan även i södra Sverige,
som gruppen av enskilda skogsägare.
Det skulle förvåna mig om motionärerna
kunde visa på någon annan sådan
grupp. Faktum är nämligen att de enskilda
skogsägarna idag är den mest
expansiva gruppen.

Vi försökte på sin tid åstadkomma en
industri i Västerbottens inland, i Storuman.
Vem var det då som drog sig ur?
Jo, det var domänverket. De enskilda
skogsägarna i området genom skogsägarföreningarna,
skogsallmänningarna och
kommunerna var med på noterna, men
domänverket drog sig ur. Det finns
inget belägg hittills för att staten är

114 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

ett särskilt gott föredöme på detta område,
men detta konstaterande hindrar
inte att staten bör ha skogsindustrier.
Vi inom vårt parti har sålunda inte velat
vägra ASSI bidrag eller andra förutsättningar
att bedriva sin verksamhet.
Efter vad som nu förljudes skall ASSI
ytterligare utvidga verksamheten i
Norrbotten, och förmodligen kommer
man då att begära lokaliseringsstöd.
Det tycker jag att ASSI bör få. Jag vill
emellertid påpeka — inte som en kritik,
utan bara som ett konstaterande —
att ASSI inte har givit någon avkastning.
Aktiekapitalet borde avkasta åtminstone
20 miljoner kronor. Under rådande
omständigheter har jag dock ingen
anledning att kritisera detta, eftersom
syftet ju är att upprätthålla sysselsättningen.

Herr talman! Jag tycker att samhället
bör i enlighet med SSR:s remissyttrande
se till att även skogsindustrin får
goda förutsättningar att utvecklas och
att skogsindustrin bör få bedrivas liksom
hittills både i industriskogsbrukets
och kooperationens form och i statlig
regi. Och det kommer ju att finnas början
till en effektivare hantering på den
statliga sidan, sedan riksdagen förmodligen
snart skall besluta om en även för
detta område mera anpassad företagsform.

I detta anförande instämde herrar
Dahlgren och Johansson i Växjö (båda
ep).

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag beskylls av herr
Nilsson i Tvärålund för att ha angripit
det privata skogsbruket hårt. Det är
kanske riktigt, men i så fall har jag
fullt fog för att göra det. Som representant
för skogsarbetarkåren kan jag intyga,
att vi har dystra erfarenheter från
det privata skogsbruket. Vi har ofta
hamnat i konjunktursvängningar, där
de anställda inom det privata skogsbruket
drabbats av arbetslöshet i större ut -

sträckning än de anställda hos skogsbolagen
och framför allt hos domänverket.

Herr Nilsson säger vidare att jag har
påstått att skogsägarindustrin som sådan
skulle ge upphov till ryckighet i
sysselsättningen. Jag har aldrig gjort
detta. Jag har inte berört industrisidan
i mitt resonemang, utan jag har tagit
upp frågan om skogsbruket som sådant
och uppdelningen av skogen i små privatägda
enheter. Det är denna som medför
ryckigheten. Hur stark vilja man
än har inom skogsägarrörelsen att undvika
en sådan situation så bemästrar
man helt enkelt inte förhållandena genom
att man inte kan tvinga skogsägarna
att göra avverkningar, när de inte
finner det gynnsamt.

Vad beträffar domänverkets roll i fråga
om en utbyggnad av skogsindustrin
i Västerbottens inland så kunde inte
domänverket garantera de kvantiteter
virke som behövdes för att driva företaget.
Men det var väl inte detta som
fällde avgörandet, utan AMS och kanslihuset
fann det orealistiskt att bygga
en fabrik med 40 000 tons årsproduktion.
Det är ett bedömande som alldeles
säkert delas av alla experter inom
skogsindustrin.

I fråga om sysselsättningsansvaret
måste jag också ta domänverket i försvar.
Domänverket har nämligen gjort
åtskilligt för att bereda alternativa sysselsättningar
åt de människor som friställts.
Det har också under de senaste
åren bedrivits ganska omfattande beredskapsarbeten
i domänverkets regi.
Domänverket har sålunda visat ett betydligt
större ansvar för arbetskraften
än skogsnäringen i övrigt har gjort. Jag
anser att det privata skogsbruket har
över huvud taget visat ett så dåligt
ansvar för de skogsanställda, att enbart
den omständigheten kan åberopas som
ett skäl för socialisering av skogsägandet.

Låt mig emellertid påpeka att jag i
mitt förra anförande framhöll, att jag

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Nr 38 115

kan diskutera även andra former. Man
behöver inte absolut ändra på ägandeförhållandena,
men det måste införas
tvingande bestämmelser som gör det
möjligt att bedriva ett effektivt skogsbruk
i framtiden.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Tillåt mig först att ändra
ett misstag i mitt förra anförande,
jag åberopade herr Ekström, men det
skulle naturligtvis vara herr Haglund.

Herr Lindberg menade att så länge
det finns ett privat skogsägande kvarstår
ryckigheten inom skogsbruket. Innebär
detta att herr Lindberg helt och
hållet vill avskaffa enskilt skogsägande?
Det skulle vara mycket intressant att
få ett upplysande svar.

Vidare anser herr Lindberg att domänverket
är ett föredöme då det gäller
att bereda arbetskraften sysselsättning.
lag vill emellertid påpeka att do-,
mänverket först för två år sedan började
tillåta beredskapsarbeten i sina
skogar. Efter många interpellationer
och motioner från vårt håll gick domänverket
till sist med på att statens
skogar skulle få användas för beredskapsarbeten.

Det skulle vara intressant att få veta
vilka åtgärder som nu vidtas för att
upprätthålla sysselsättningen i statens
skogar. Man kommer inte, herr Lindberg,
från det faktum att de största sysselsättningsproblemen
finns inom de
områden där domänverket och bolagen
äger mycket stora skogar. Detta bl. a.
beror på att bolagen liksom också domänverket
vägrat småbrukarna arbete.
För dem har man mig veterligt inte
gjort särskilt mycket, tvärtom. Här har
det enskilda skogsbruket fått träda in
för att bl. a. tillhandahålla beredskapsobjekt,
medan bolagen och domänverket
så sent som för två år sedan inte
kunde erbjuda något sådant arbete.

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få påpeka

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

att jag inte har talat om domänverket
som något föredöme, utan jag har bara
sagt att domänverket tagit det största
ansvaret för sina anställda. Skillnaden
får herr Nilsson i Tvärålund själv försöka
avgöra.

Herr Nilsson hävdar att privatskogsbruket
fått träda emellan för att kratsa
kastanjerna ur elden efter bolagsskogsbruket
och domänverket. Jag ber
att få påminna om vad jag sade i mitt
tidigare anförande. I Jämtlands län, där
det privatägda skogsbruket utgör 43
procent, sysselsattes säsongen 1967—
1968 inom Jämtlands skogsägareförening
knappt hälften av den arbetskraft
som sysselsattes under den föregående
avverkningssäsongen. Kan jag på ett
klarare sätt belysa ryckigheten inom
privatskogsbruket ?

De privata skogsägarna har för att
bereda sysselsättning uppoffrat sig —-såsom herr Nilsson uttryckte det — genom
att erbjuda beredskapsarbeten. Nej,
det är inte de privata skogsägarna som
»uppoffrat» sig i detta sammahang,
utan staten som betalat mellanskillnaden
mellan priserna på den öppna
marknaden och de genom beredskapsarbeten
ökade priserna.

Dessutom har det utgått bidrag från
staten till skogsvårdsåtgärder. Så »uppoffringen»
ligger helt och hållet på statens
och inte på det privata skogsbrukets
sida.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det skall bli ett nöje
för mig, att när det beger sig, fråga
statsrådet om beredskapsarbeten i privata
skogar innebär en uppoffring för
staten. Detta är den billigaste formen
av beredskapsarbete och en verksamhet
som ger sysselsättning åt personer
som har svårt att få arbete på annat
håll.

Jag fick inte svar på frågan om herr
Lindberg vill avskaffa enskilt skogsbruk.
Den frågan måste nog ställas efter

116 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 fm.

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen

den här debatten. Vill herr Lindberg
försvåra för producentkooperationen att
verka på detta område? Hur är sysselsättningsläget
exempelvis i Norrbotten
där staten äger 50 procent av skogen,
och hur är det i Västerbotten där
staten också äger en betydande del,
kanske omkring 30 procent? Vilka särskilda
åtgärder har Domänverket vidtagit
i dessa områden för att bereda
sysselsättning åt äldre skogsarbetare,
för att nu ta ett exempel?

Det är dessa skogsarbetare som skogsägarföreningarna
nu försöker skaffa arbete
till.

När det inte finns avsättning för
skogsråvaran är det inte heller möjligt
att avverka. Det är för att undvika konsekvenserna
av detta förhållande som
skogsägarrörelsen går in för en ökad
industrialisering. Härigenom kommer
inte bondeskogsbruket att på samma
sätt som hittills fungera som en buffert.

Herr Lindberg använde bilden »att
kratsa kastanjerna ur elden», ja, nog
har vi inom skogsägarrörelsen fått försöka
göra det. Jag vill erinra om hur
skogsarbetare och andra ute på landsbygden
uppfattade bolagens sätt att agera
förr i tiden, exempelvis i Ådalen,
där problemen alltjämt kvarstår.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag hoppas att få sluta
denna debatt med ett par påpekanden.

Jag förstår inte varför oppositionen
är så oerhört rädd för att staten skall
äga mer skog. Har man inom oppositionen
verkligen glömt att riksdagen på
våren 1968 fastställde en ny målsättning
för domänverket, enligt vilken domänverket
skall »med sikte på ett gott
ekonomiskt utnyttjande förvalta den
fasta egendom och de övriga tillgångar,

som hör till domänverkets fond.---

Det statliga skogsbruket skall drivas uthålligt,
affärsmässigt och effektivt. Ytterst
syftande till största möjliga bidrag
till det ekonomiska utbytet av den statliga
skogsföretagsgruppen.»

Detta tycker jag säger allt; oppositionen
behöver inte vara så oerhört bekymrad.

Sedan tog herr Lothigius upp förhållandena
inom skogsbruket i Canada och
Ryssland. Själv har jag inte studerat
skogsbruket i Ryssland, men herr Lothigius
har kanske gjort det där. Däremot
vet jag hur det går till i Canada, och
skogsbruket där kan inte jämföras med
det svenska. I Canada arrenderar staten
ut avverkningarna medan vi har
ett motsatt förhållande i vårt land. Av
den avverkade statliga skogen i Sverige
såldes föregående år 1,1 miljoner skogskubikmeter
på rot, medan 7 miljoner
skogskubikmeter upparbetas i egen
regi.

Det går sålunda inte att göra några
sådana jämförelser som herr Lothigius
gjorde.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av

Onsdagen den 26 november 1969 fm. Nr 38 117

Interpellation ang. utbyggnad av vägnätet i Norrland i sysselsättningsfrämjande
syfte

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 97 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Föredrogs bankutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av framställning från
riksdagens revisorer angående omorganisation
av revisorernas kansli.

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 17

Interpellation ang. utbyggnad av vägnätet
i Norrland i sysselsättningsfrämjande
syfte

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Agnäs (m), som yttrade: Herr

talman! Den regionala balansen
inom sysselsättningen i vårt land
är rubbad. I vissa områden råder stor
efterfrågan på arbetskraft, i andra finns
en omfattande arbetslöshet. För alla är
det bekant att de norrländska länen befinner
sig i en svår situation med ogynnsamma
prognoser då det gäller arbetstillfällen.

I den aktuella debatten om vattenkraftsutbyggnaden,
genom vilken de fyra
sista »levande» älvarna hotas, för
man fram behovet av sysselsättning som
huvudskäl för t. ex. Vindelälvens regle -

ring. Det är sant att invånarna i trakten
behöver arbetstillfällen, och man
har pekat på bristen på alternativ när
det gäller att skapa arbete. Samtidigt
kan knappast någon förneka, att en utbyggnad
av älven ytterst verkar i negativ
riktning för näringslivet i övre
Norrland.

I det läget måste det än en gång betonas
att det finns objekt, som kan ge
arbete åt fler människor än älvutbyggnaden
gör och som bidrar till permanent
sysselsättning åt många liksom till
förbättring av näringslivet i stort i trakten
— därtill utan de nackdelar i form
av sådana men för forskningen och sådan
miljöförstöring, som Vindelälvens
utbyggnad orsakar.

Mellan Västerbottens och norra Ångermanlands
kustområden genom det vida
inlandet bör någon eller några trafikleder
byggas. Det finns visserligen
vägar redan nu, men för kontakten med
den isfria Atlantkusten i Norge är dessa
vägar för små. Det behövs större leder
med goda tillfarter och stor kapacitet.
Längs Vindelälven — i princip från
Umeå •— bör den svaga och trånga vägen
ersättas av en ordentlig huvudled
i första hand upp till Sorsele. Möjligen
kan man tänka sig dess förlängning
till norska kusten via Ammarnäs, men
en utredning kan härvidlag klarlägga
den fortsatta sträckningen. Under alla
förhållanden måste från Sorsele och
denna nya huvudled en stark väg byggas
med anslutning till Blå Vägen mellan
Storuman och Tärna. Blå Vägens
sträckning över gränsen till Mo i Rana
torde vara riktigt lokaliserad, men
om tung och permanent trafik skall gå
fram på den, måste den särskilt över
fjällkedjan och på norska sidan utbyggas
och förses med anordningar som
möjliggör att den hålles öppen även under
de strängaste vinterförhållandena.

En utredning bör omedelbart göras
och därefter bör arbetet för denna huvudled
till isfri hamn snabbt igångsät -

118 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

las, samtidigt som förbindelselederna
till Blå Vägen och till den nya vägen
längs Vindelälvsdalen rustas upp och
nya vägar byggs. Detta kommer att ge
arbete och inkomst åt många människor
och dessutom stimulera näringslivet.
De som i syfte att nå områden
med arbetskraft och god miljö kan tänka
sig att lägga industri eller hantverksföretag
till dessa trakter skräms
i dag av de dåliga kommunikationerna.
Ett nytt vägnät och möjlighet att leda
en del av exporten västerut kommer
att medföra större entusiasm för övre
Norrland som lokaliseringsområde.

Även då det gäller förutsättningarna
för turistnäringens expansion är en insats
på vägbyggnadsområdet nödvändig.
Man kan tänka sig charterflyg till
en flygplats i inlandet från kontinenten
för människor som söker rekreation i
Norrland, men denna trafik hindras av
att resvägarna från flygplatserna är så
miserabla.

Det måste vara en riktig regionalpo -

litisk satsning att främja sådant som
gynnar Norrlands framtida näringsliv.
Utbyggnaden av Vindelälven kan inte
anses främja näringslivet, men trafikleder
av det slag som här skisserats
kommer att gynna de områden som nu
har en negativ utveckling.

Med stöd av det anförda vill jag till
inrikesministern framställa följande
frågor:

1. Anser inrikesministern det möjligt
att genom byggnad av trafikleder bereda
arbete åt dem som behöver sysselsättning,
t. ex. i Vindelälvsdalen?

2. Uppfattar inrikesministern en investering
av samma storlek som avses
skola ske vid en utbyggnad av älven
försvarlig vid vägbyggnader av detta
slag?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 26 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§1

Lag om förbud mot professionell
boxning, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om förbud mot professionell boxning
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 maj 1969 dagtecknad
proposition, nr 118, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsproto -

kollet över justitieärenden och lagrådets
protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag till
lag om förbud mot professionell boxning,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om ändring i allmänna
ordningsstadgan den 14 december 1956
(nr 617).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås en lag om
förbud mot professionell boxning. Förbudet
avser tävlings-, uppvisnings- och

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 119

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

träningsmatcher här i landet. I propositionen
övervägs frågan om förbud också
mot amatörboxning. Förslag om sådant
förbud läggs dock inte fram. Det
har härvid förutsatts att skärpta säkerhetsföreskrifter
genomförs för denna
boxning.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat sex i anledning av
propositionen väckta motioner:

dels de likalydande motionerna
1:1063 av fru Hamrin-Thorell in. fl. och
11: 1223 av herr Sjöholm m. fl., vari
hemställdes att

»riksdagen måtte besluta att för sin
del som lag om förbud mot boxning
antaga det med 2) betecknade förslag
härom som finns intaget i Kungl. Maj :ts
proposition nr 118 (departementspromemorians
förslag)», innebärande förbud
även mot amatörboxningen;

dels ock följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna 1: 1067 av
herr Hjorth m. fl. och 11:1233 av herr
Gustavsson i Ängelholm m. fl.,

motionen 11:1226 av fru Kristensson
m. fl. samt

motionen 11:1232 av herr Dockered
in. fl.,

i vilka motioner yrkades avslag på
propositionen.

Utskottet hemställde,

A. beträffande frågan om boxningens
tillåtlighet

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 1067 och II: 1233, II: 1226
och II: 1232, samtliga såvitt nu var i
fråga, ävensom med bifall till motionerna
1:1063 och II: 1223, såvitt nu var i
fråga, besluta att förbudslagstiftning
mot boxning skulle införas;

B. beträffande frågan om utformningen
av ett boxningsförbud

att riksdagen måtte
dels med avslag på motionerna 1:1063
och 11:1223, 1:1067 och 11:1233,

II: 1226 och II: 1232, samtliga såvitt nu

var i fråga, antaga det genom propositionen
nr 118 framlagda förslaget till
lag om förbud mot professionell boxning,

dels med avslag på motionerna 1: 1067
och II: 1233, II: 1226 och II: 1232, samtliga
såvitt nu var i fråga, lämna utan
erinran förslaget till kungörelse om
ändring i allmänna ordningsstadgan.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Erik Svedberg (s),
Helge Karlsson (s) och Dockered (ep),
fru Kristensson (m) samt herrar Jönsson
i Malmö (s) och Rosqvist (s), vilka
ansett att utskottet under A bort hemställa,

A. beträffande frågan om boxningens
tillåtlighet

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 1067 och II: 1233, II: 1226
och 11:1232, samtliga såvitt nu var i
fråga, samt med avslag på motionerna
I: 1063 och II: 1223, såvitt nu var i fråga,
besluta att förbudslagstiftning mot
boxning icke skulle införas;

2) av herr Sjöholm (fp), som ansett
att utskottet under B bort hemställa,

B. beträffande frågan om utformningen
av ett boxningsförbud

att riksdagen måtte — med förklaring
att riksdagen icke kunnat i oförändrat
skick antaga det genom propositionen
nr 118 framlagda förslaget till
lag om förbud mot professionell boxning
— med avslag på motionerna
1:1067 och 11:1233, 11:1226 och

II: 1232, samtliga såvitt nu var i fråga,
samt i anledning av motionerna I: 1063
och II: 1223, såvitt nu var i fråga,

dels för sin del antaga förslag till lag
om förbud mot boxning av i reservationen
angiven lydelse, innebärande att
boxningsförbudet skulle avse all boxning,

dels lämna utan erinran förslaget till
kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan.

120 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Innan jag skulle resa
upp till höstriksdagen i år ringde mig
en redaktör. Han sade att han hade fått
upplysning om att jag var riksdagens
förnämsta boxare. Om den uppfattningen
är spridd, så bör jag snabbt vederlägga
den, och jag vill göra det nu inför
den glest besatta kammaren. Mina
insatser som boxare är synnerligen blygsamma
— i detta relativa sällskap säkerligen
blygsammare än herr statsministerns
boxningsinsatser. Han har
dock kämpat i en så förnämlig klubb
som Narva boxningsklubb, vilket han
— om jag inte missuppfattade honom
när han talade om saken i telefonväktarprogrammet
— var stolt över. Och
jag förstår honom. Under mina s. k. aktiva
år var möjligheterna mycket mera
primitiva från organisationssynpunkt,
och den klubb som jag var med i är
borta sedan länge.

Här i riksdagen kom jag i utskottsarbetet
i kontakt med all den nedsvärtande
kritik som riktades mot boxningen.
Och jag har alltid haft lust att
hjälpa den som utsätts för orättvisa.
Detta har föranlett mig att träda fram
till boxningens försvar, och nu står jag
här för att gå en rond till.

I den proposition som ligger till grund
för första lagutskottets utlåtande nr 51
uttalar justitieministern att boxningen
har ett förråande inflytande. Här har
även förre justitieministern fallit in i
den orättvisa kritiken av boxningen.
Att boxningen har en förråande inverkan
är inte vetenskapligt belagt; ingen
sociolog eller psykolog står bakom ett
sådant uttalande. Jag skulle gärna vilja
veta varifrån justitieminister Kling
fått denna uppgift. Mig veterligt har
ingen ännu kunnat vetenskapligt belägga
ett dylikt påstående.

Min uppfattning är den rakt motsatta.
I ringen får de unga lära sig att

följa regler även om det svider i skinnet.
Ingen får bli arg, ty då blir han
snart utslagen. Behärskning och ett
gentlemannainässigt kamratskap är det
som präglar miljön i detta sammanhang.
Hela verksamheten skapar respekt
för effekten av den egna styrkan
och för styrkan och snabbheten hos en
vältränad motståndare.

Jag diskuterade boxningen med en
kvinna som är verksam i samhället,
och hon sade också att den var förråande.
Då jag frågade henne om hon blev
sadistisk och förråad när hon såg en
boxningsmatch svarade hon: Nej, på
mig verkar det tvärtom.

Jag är helt övertygad om att ifall förre
justitieminister Kling varit närvarande
här, så skulle han också ha sagt
att han inte känner sig vare sig sadistisk
eller förråad av att se någonting sådant
utan att han snarare känner det
tvärtom. Då frågar jag: Varför skall
man tro att andra människor reagerar
på ett annat sätt än man själv gör?
Justitieministerns påstående om boxningens
förråande inverkan är propositionens
största ideologiska miss. Men
det finns flera missar i sammanhanget
och de är mera konkreta och allvarliga.

När jag hemma skrev min motion och
kom till riksdagen med den fanns ytterligare
två motioner med samma yrkande;
ledamöter i moderata samlingspartiet
och socialdemokrater har i motioner
tagit upp samma synpunkter som
jag i min motion. De är riktade mot en
onödig förbudslagstiftning, som innebär
att man kriminaliserar något som de
flesta människor upplever som en bagatell.

Jag har tidigare från denna talarstol
sagt att jag finner det underligt att
liberala människor när de möter en aktivitet
som de ej förstår eller gillar vill
förbjuda den. I sin iver överdriver de
kritiken helt hänsynslöst. Givetvis tycker
vi alla att skador vid utövande av
all verksamhet såvitt möjligt bör elimi -

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 121

Lag om

neras, och det gäller också all idrottsutövning.
Om man jämför olyckorna i
boxningsringen med andra, tror jag inte
att de i boxningsringen är mera
skrämmande än de olyckor som kan inträffa
i andra idrottssammanhang; både
ishockeyn, fotbollen och motortävlingarna
har sina risker och kräver offer.

Proboxarnas antal i Sverige är för
närvarande enligt de upplysningar som
utskottet fått ± 0. Proboxare vet säkerligen
att det är fråga om ett yrke som
medför risker, och de är också beredda
att som yrkesmän ta dessa risker.
Detta påverkar också oss. Vi har för
övrigt en f. d. yrkesboxare som bor i
Göteborg och som tidigare blivit skadad.
Han är etablerad som företagare.
Han var klassisk på sin tid och har numera
fått sin skada nästan läkt. För någon
tid sedan var han intervjuad i en
tidning och han säger i denna intervju
att han trots att han varit skadad och
fortfarande är skadad anser att det
han upplevt i samband med boxningen
för honom personligen varit så värdefullt
att han inte vill ha något ogjort.
Han har funnit en viss personlig tillfredsställelse
i boxningen trots att han
blivit skadad.

Om vi förbjuder proffsboxningen lägger
vi på samhället det ansvar som människorna
själva bör ta. Vi har under
senare år mer och mer kommit till den
slutsatsen att vi bör undvika förbud
och i stället öka människornas eget ansvar
för sina handlingar. Därför har
vi reservanter kommit fram till att en
kriminalisering av proffsboxningen ur
den synpunkten är felaktig.

En enhetlig nordisk lagstiftning förutsätter
en gemensam beredning och
ett samtidigt framläggande av regeringsförslag.
En sådan ordning saknas
i detta fall. Danmark och Finland kommer
säkert inte att införa ett förbud
mot proffsboxningen. Därför blir också
lagens efterlevnad i vårt land mycket
svårkontrollerbar, herr talman.

förbud mot professionell boxning, m. m.

En match kan exempelvis komma
till stånd i Köpenhamn, men träningen
utförs här. Då frågar man sig med stöd
av vad som står i propositionen: Vad
är tillåtet och vad är förbjudet i detta
sammanhang? Våra kontrollresurser
är redan hårt ansträngda av den kriminalitet
vi redan har. Utvidgar man
det kriminella området till att omfatta
även en sådan sak som proffsboxningen,
kommer resurserna att bli otillräckliga
för att hålla övrig, allvarlig kriminalitet
under kontroll.

Då har man invänt att det väl inte är
nödvändigt att polisen går omkring och
kontrollerar om verksamheten försiggår
på det ena eller andra sättet i boxningssammanhang.
Nej, det är inte nödvändigt,
men om vi inför ett förbud
och saker och ting med anledning av
detta förbud blir anmälda, måste polisen
sättas in för att göra en utredning
och kontroll, och då blir dess resurser
ytterligare ansträngda.

Vår strävan i lagstiftningen — den
känns igen från första lagutskottets arbete
i andra sammanhang — är att försöka
avkriminalisera vissa områden och
i stället överlåta åt de enskilda människorna
att ta ansvar. Det är även känt
att ett förbud föder en särskild lockelse
till det förbjudna, och det är också
en sida som bör beaktas i detta sammanhang.
Jag tycker att det är helt onödigt
att ge proffsboxningen en sådan
nimbus. Under 1920-talet hade vi ett
proffsboxningsförbud i vårt land, och
då föddes enskilda klubbar som utanför
samhällets kontroll bedrev en verksamhet
som ledde till att förbudet måste
upphävas. Risken finns att resultatet
blir detsamma nu. De medicinska risker
som proffsboxningen innebär blir
inte heller mindre av att man driver
verksamheten utom landets gränser eller
trycker ned den under jorden. Detta
har också påverkat oss reservanter.
Utskottsmajoriteten medger också att
det blir svårt att kontrollera efterlevnaden
av förbudet liksom att effekten

122 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

av ett förbud blir ringa, om det inte
också omfattar våra grannländer.

Trots alla sina reservationer tillstyrker
utskottsmajoriteten ett lagförslag,
om vars effekt man är tveksam och i
vilket man redan innan förbudslagen
är godkänd finner sådana juridiska defekter
att efterlevnaden blir svår att
kontrollera. Lagförslag som har så svår
juridisk slagsida brukar riksdagen avvisa.

Som huvudskäl för ett förbud anges
proffsboxningens medicinska skadeverkningar.
Jag bestrider inte att det
under olyckliga omständigheter kan
uppstå skador, men dessa skador förekommer
även hos amatörerna. Jag kanske
kan överlåta åt reservanten herr
Sjöholm att diskutera dessa skadeverkningar
med utskottsmajoriteten, ty enligt
mitt sätt att se är en medicinsk skada
som uppstår i samband med boxning
givetvis inte avhängig av om den
vållas under amatörmässiga förhållanden
eller under professionella. Jag skall
inte delta i den debatten, men det är
kanske viktigt att den förs, eftersom
man i det sammanhanget kommer in på
ett annat område där det verkligen
finns flera deltagare. Amatörboxare
finns nämligen ännu i vårt land i stort
antal, och de utövar ju sporten utan
något proffsintresse.

Vi reservanter anser att den principiella
utgångspunkten vid all förbudslagstiftning
bör vara att »viss verksamhet
får förbjudas endast om den medför
skadeverkningar eller annan ogynnsam
effekt som är klart allvarligare än
annan likartad verksamhet, som är tilllåten,
samt att det finns påtagliga skäl
av allmän natur som påkallar samhällets
ingripande. Härvid bör särskilt beaktas
om personer, som inte deltar i
verksamheten, kan lida skada. Andra
omständigheter som man inte kan bortse
ifrån är---möjligheten att kon trollera

efterlevnaden av ett förbud».

Herr talman! Utan att redogöra för
den fostrande betydelse som boxning -

en enligt min mening har för vissa
ungdomar vill jag hävda att motioner
om förbud mot all boxning bör avslås.
Vi kan inte lagstifta bort lusten hos våra
pojkar att mäta varandras styrka och
snabbhet. Då är det bättre att låta dem
göra det inom ramen för vad som är
tillåtet.

Med den principiella inställning som
vi har redovisat i reservationen har
vi kommit fram till att propositionen
bör avslås. De allmänna strävanden,
som vi i andra fall är eniga om, att i
görligaste mån begränsa det kriminaliserade
området leder också till ställningstagandet
att proffsboxningsförbud
inte bör införas.

Herr talman! Jag skall inte bli mer
mångordig i detta anförande utan vill
med stöd av vad jag sagt yrka bifall
till reservationen 1 av herr Svedberg
m. fl.

Herr OSKARSON (in):

Herr talman! Bland reservanterna
finns också fru Astrid Kristensson från
moderata samlingspartiet. Hon befinner
sig för närvarande i FN, men då
hennes och mina uppfattningar överensstämmer
vill jag anföra några av
de synpunkter som jag anser stöder reservationen
1.

Propositionen stöder sig huvudsakligen
på det kommittéutlåtande som tillkom
inom Nordiska rådet. Detta utlåtande
består till största delen av en
sammanställning av tidigare utlåtanden
och erfarenheter. Det framgår tydligt
av detsamma att skadeverkningar,
även allvarliga sådana, kan uppstå i
samband med utövandet av boxningssporten.
Trots de hälsorisker som boxningen
sålunda anses medföra förordar
kommittén inte något förbud utan nöjer
sig med att föreslå nya säkerhetsföreskrifter
för både professionell boxning
och amatörboxning. Jag tycker att
ansträngningar i den riktningen är mo -

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 123

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

tiverade och instämmer i kommitténs
uttalande härom.

När frågan behandlades inom Nordiska
rådet kunde man som bekant inte
komma fram till någon enig rekommendation.
Trots detta har Sveriges regering
med en snabbhet som är mycket
ovanlig framlagt förslag om totalförbud
mot professionell boxning. I
alla andra sammanhang strävar man efter
att uppnå samstämmighet inom den
nordiska lagstiftningen i fråga om både
tid och innehåll. Här har man helt
nonchalerat denna strävan, och Sverige
har ensamt skyndat i väg. Jag tycker att
vi gott kunde ha lugnat oss ett tag.
Och varför? Jo, bl. a. därför att vi enligt
upplysningar som vi har fått för
närvarande inte har några professionella
boxare inom vårt land. Alltså är detta
förbud i viss mån ett slag i luften.

Ett förbud i vårt land är dessutom
mycket lätt att kringgå. Som tidigare
har påpekats finns det ingenting som
hindrar att en boxare tränar i vårt
land och sedan går matcherna på någon
annan plats, t. ex. i Danmark. Där kan
man förmodligen inte vänta något förbud
inom överskådlig tid. Resultatet
kan i vissa hänseenden bli det rakt
motsatta mot vad som avses i propositionen
och mot vad förbudet syftar till.
En professionell boxare — om vi nu
skulle få någon sådan — kan tvingas
att gå matcherna i Danmark eller i något
annat land. Då utsätts han för betydligt
större risker än om han fick gå
matchen här hemma i Sverige. Inget
land har nämligen så noggrant utformade
bestämmelser som vi har här i Sverige,
vare sig ur kontroll-, skydds- eller
säkerhetssynpunkt.

Yi har mycket noggranna regler för
proffsboxningen. Jag kan inte underlåta
att peka på några av dessa, eftersom
det ofta görs gällande att det inte finns
några regler; det gäller bara att gå upp
och puckla på varandra tills den ene
svimmar av. Den som skall proboxas
bär i landet måste kunna uppvisa en

licens som utvisar att han har rättighet
att boxas just i den match som det är
fråga om. Detta krav måste uppfyllas
vare sig boxaren kommer utifrån eller
är från Sverige. Därigenom har man
åtminstone en viss kontroll på att ingen
»övermatchning» förekommer, och
dessutom har man en kontroll på att
boxaren befinner sig i det fysiska och
psykiska tillståndet, att han kan ta ifrågavarande
match.

Våra egna boxare måste varje år genomgå
en läkarundersökning, där både
deras fysiska och psykiska kondition
noggrant undersöks och följs upp. Detta
utgör en viss garanti för att skador
inte skall uppstå på grund av för långvarigt
eller för hårt matchande.

Ringdomaren har dessutom mycket
stränga order att bryta en ojämn match
i god tid. Tävlingsläkare finns vid alla
boxningsmatcher, och ringdomaren
har stränga order att följa läkarens råd
och anvisningar.

När det gäller professionell boxning
antecknas varje match som en boxare
gör på s. k. rekordlistor. Detta sker i
syfte att konstatera de olika boxarnas
inbördes styrkeförhållanden. Därigenom
vinner man den fördelen, vilken
man inte har inom amatörboxningen,
att en boxare inte behöver möta en
alltför överlägsen motståndare.

Dessa säkerhetsbestämmelser har
skärpts under senare år, och med de
rekommendationer som kommit från
Nordiska rådet finns det anledning att
tro att bestämmelserna ytterligare kommer
att prövas och skärpas.

Mot den bakgrunden anser jag att
det inte finns anledning till något förbud
i dag.

Men, herr talman, skall man införa
förbud mot boxning, bör väl all boxning
förbjudas — både professionell boxning
och amatörboxning. I det avseendet tycker
jag att herr Sjöholm är konsekvent.
Men efter vad jag kan förstå föreligger
det inget förslag om förbud mot
amatörboxningen, och framför allt

124 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

finns det i dag inget underlag för att ett
sådant förslag skulle vinna allmänt gehör.

Som jag tidigare sagt är det ingen
som bestrider att boxningsutövandet
har sina risker. Man bör dock observera
att riskerna är helt och hållet begränsade
till dem som agerar i matchen.
Åskådarna utsätts inte för några risker.
Sådana risker förekommer däremot inom
många andra tävlingsgrenar. Vid
t. ex. motortävlingar förekommer det
tyvärr ofta olyckor, genom vilka åskådare
åsamkas mycket allvarliga skador.
Efter vad jag känner till finns det
dock ingen tanke på något förbud på
det området.

En förbudslagstiftning är alltid olustig.
Min uppfattning är att samhällets
inställning skall präglas av tolerans och
förståelse för individens rättigheter att
på eget ansvar utöva sport och idrott
liksom annan verksamhet, även om det
innebär vissa risker för honom själv,
risker som han tar med öppna ögon.

Däremot vill jag gärna förorda ett
genomförande av ytterligare skydds-,
kontroll- och säkerhetsåtgärder i den
mån det är möjligt. Vidare anser jag
att det är önskvärt med ökad information
till allmänheten om de skadeverkningar
som boxning över huvud taget
kan medföra. Men en förbudslagstiftning
som endast omfattar en del
av denna sport kan jag inte acceptera,
och därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen 1 av herr
Erik Svedberg m. fl.

I detta anförande instämde herr
Wennerfors (m).

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! Det är flera talare anmälda
till diskussionen om boxningens
vara eller icke vara. I en debatt
som denna blir det vidare gärna upprepningar
av vad som redan har sagts.
Jag skall därför fatta mig kort när jag
nu vill argumentera för mitt ställnings -

tagande till propositionen med förslag
till lag om förbud mot professionell
boxning.

Jag har en enda gång som mycket ung
bevistat en boxningsmatch. Jag blev
den gången inte entusiast för boxning,
och jag blev inte heller boxningshatare.
Jag skummar också dagligen de
ganska omfångsrika sportsidorna i dagspressen.
Någon gång händer det att det
på sportsidorna omtalas att det har
förekommit boxningsmatcher. Men referaten
passerar utan att jag ägnar dem
något större intresse. Jag har sagt detta
för att visa att mitt ställningstagande
i den fråga vi nu diskuterar inte beror
på något engagemang vare sig för eller
emot boxning. Det är främst av principiella
skäl jag har anslutit mig till reservation
1 i första lagutskottets utlåtande
nr 51 med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om förbud mot professionell boxning.

Jag har med intresse följt den offentliga
diskussionen om vår lagstiftning,
och jag har uppfattat diskussionen på
det sättet att man vill åstadkomma rättvisa
och likhet inför lagen. Om den
målsättningen är vi ju alla ense. Det
av justitieministern föreslagna förbudet
mot professionell boxning strider
mot min uppfattning om hur våra lagar
skall utformas. Dessutom håller vi
ju på att modernisera lagstiftningen,
och vi har i det arbetet en strävan att
åstadkomma en klar handläggning. Bifaller
riksdagen i dag proposition 118
med förslag till lag om förbud mot professionell
boxning tycker jag att vi tar
ett steg bakåt. Det kan nämligen inte
bli någon klar och koncis handläggning
av mål mot någon som brutit mot en
lag om förbud mot professionell boxning.
Enligt propositionen lämnas amatörboxningen
utanför, och jag vill gärna
ställa frågan: Var går gränsen? Det
måste vara oriktigt att bedöma slagväxling
mellan två professionella boxare
som straffbar men inte bedöma en
liknande slagväxling mellan amatör -

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 125

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

boxare som straffbar. Jag kan inte förstå
logiken i det. Då förstår jag herr
Sjöholms reservation litet bättre; han
vill ju förbjuda all boxning, även amatörboxningen.
Men jag kan inte ansluta
mig till reservationen 2 i första lagutskottets
utlåtande, eftersom jag anser
att det föreslagna förbudet är ett förbud
för förbudets egen skull. Jag tror
inte heller att ett sådant förbud har
någon förankring hos flertalet av landets
medborgare. Det har tydligen gått
prestige i diskussionen om boxningsförbud,
och därför har diskussionen
också blivit ganska omfångsrik.

Det anges i propositionen att det i
vårt land finns sex professionella boxare.
I realiteten är antalet mindre — möjligen
finns det ingen boxare alls som
berörs av ett förbud — men jag kan
godta uppgiften i propositionen och
hålla mig till att det finns sex professionella
boxare i vårt land. Det rör sig
då bara om sex personer som har boxningen
som yrke. Jag tror att dessa är
medvetna om skaderiskerna och förstår
att förebygga dessa. Det är heller ingen
som tvingar dessa sex personer att idka
professionell boxning —• jag vill
understryka att de gör det av egen fri
vilja.

Ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition
måste enligt min mening innebära
att riksdagen underkänner dessa sex
personers förmåga att själva avgöra hur
de vill leva och forma sina livsbetingelser,
och ett bifall till reservation nr 2
innebär samma underkännande av amatörboxarnas
förmåga att själva bestämma,
om de vill utöva boxning eller låta
bli. Jag tror att dagens ungdom har
förmåga att själv träffa ett sådant avgörande.
För min del kan jag således inte
biträda ett förbud för proffsboxning
eller amatörboxning, varför jag yrkar
bifall till reservation nr 1 i första lagutskottets
utlåtande nr 51.

I detta anförande instämde herr Zetterström
(s).

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det hör inte till vanligheterna
att jag tar parti för regeringen,
men det bär hänt förut, och jag
tycker att det i dag finns allt skäl att
göra det. Här föreligger en mycket bra
proposition. Jag vill gärna ge ett erkännande
åt förre justitieminister
Kling, som utarbetat denna, och även
åt nuvarande justitieministern, som enligt
vad jag hörde i första kammaren
ställer sig helt bakom propositionen.
Det är alltså en bra proposition, men
den kunde enligt min mening ha varit
en aning bättre.

Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma,
herr talman, att denna proposition
i själva verket är beställd av en
enhällig riksdag. År 1967 framlade nämligen
första lagutskottet ett utlåtande,
som godkändes av riksdagen, där det
sades att om det kunde konstateras att
risk för allvarliga skador normalt förekommer
i samband med boxning, kunde
samhället icke underlåta att reagera,
men man borde avvakta den utredning
som var på gång.

Nu har vi gjort det, och vi har fått
utredningen. Som alla vet säger den
att skadorna är allvarligare än man haft
anledning att tro tidigare. All logik
och konsekvens fordrar då att vi gör
det som vi sade 1967 — det skulle vara
ganska underligt om riksdagen gjorde
tvärtom. Jag tycker det är egendomligt
att ledamöter av första lagutskottet, som
varit med om att skriva under det tidigare
utlåtandet, kan motionera käpprätt
mot vad de tidigare har sagt. Det
gäller herr Dockered och måhända även
herr Oskarson och herr Jönsson i Malmö,
som alla tillhör första lagutskottet
och som varit med om att lägga fram
det nämnda utlåtandet för riksdagen
men nu handlar tvärtemot vad som står
där.

Vi bör kanske inte förlänga debatten
alltför mycket, herr talman, men jag
vill säga att alla de gamla argumenten
är lika skröpliga nu som när de först

126 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

fördes fram. Jag trodde att vi hade
kommit så långt att vi skulle slippa höra
att det förekommer skador också i
andra idrotter — eller i idrotter; boxningen
är ingen idrott. Jag trodde att
vi hade klargjort den grundläggande
skillnaden, att man i idrott gör allt man
kan för att undvika skador, exempelvis
framkallande av medvetslöshet, medan
man i boxningen enligt reglerna avsiktligt
och oundvikligt försöker göra en
person oförmögen att resa sig upp.

Det sägs att skador förekommer också
inom fotboll, ishockey och motorsport.
Ja, men man räknar inte till tio
när en fotbollsspelare råkat bli skadad,
och motorsporten går inte ut på att man
skall köra av vägen för att se hur många
som blir skadade utan sådant är olyckshändelser.
Det är svårt att genom lagstiftning
förebygga sådana olyckshändelser,
men det är lagstiftningens skyldighet
att förbjuda avsiktlig skadegörelse.
Där ligger den grundläggande
skillnaden. Jag tycker det är beklämmande
att det finns riksdagsmän som
fortfarande inte kan inse denna skillnad.

Det invänds också att boxarna frivilligt
utsätter sig för riskerna. Det
finns mängder av beteenden som är frivilliga
men som vi ändå lagstiftar mot.
Om någon boxningsvän och jag skulle
gå ut i korridoren fullt frivilligt för
att göra upp och den ene bleve skadad,
skulle den andre straffas för misshandel.
Dueller, som kanske inte förekommer
så ofta i vårt land, är också frivilliga,
men om de förekommer straffas
både den som har föreslagit duellen
och den som har accepterat. Hela vår
brottsbalk är en katalog över beteenden
som är förbjudna, och många av
dem är frivilliga.

I någon motion nämns det att en
trapetskonstnär eller någon som balanserar
på lina också utsätter sig för risker.
Javisst, men detta blir jämförligt
med boxning först om två personer balanserar
på linan utan nät under och

försöker knuffa ner varandra. Dessutom
vill jag säga att det är en princip i
svensk lagstiftning att man får vårdslösa
ganska mycket med sin egen hälsa
och sitt eget liv. Inte ens självmordsförsök
är straffbara i vårt land som de är
i vissa andra länder. Däremot får icke
någon vara vårdslös med någon annans
hälsa eller liv. Detta är en grundläggande
skillnad.

Det är ännu mer ofattbart för mig
hur man i motionerna har kunnat dra
in alkoholmissbruket. Att vi inte kommit
till rätta med alkoholproblemet får*
inte innebära att vi skall strunta i alla
andra missförhållanden — det vore annars
en verkligt underlig lagstiftningsteknik.

Det har sagts här och i motionerna,
att det inte finns någon allmän opinion
för ett förbud. Det är väl dagspressen
som skall spegla opinionen, och jag
tror inte det finns en enda dagstidning
som inte är för ett förbud mot professionell
boxning. Inte heller har någon
enda remissinstans — inte ens Svenska
boxningsförbundet eller Riksidrottsförbundet
— tagit proffsboxningen i försvar.

Sedan sägs det att det finns så få utövare,
kanske inga alls. Ja, då är detta
det rätta tillfället att lagstifta. Hade
det funnits sju eller åtta personer som
för sin utkomst varit beroende av
proffsboxningen, hade det varit mera
tveksamt. Nu tar man inte ifrån någon
enda människa hennes levebröd. Om
någon tycker att det är för få, går det
an att rösta på min reservation, som
också gäller amatörboxningen, så blir
det litet fler. Det problemet är alltså
ganska lättlöst.

Någon talade om liberala personer
som vill införa förbud. Ja, liberala personer
håller på människovärdet, och
den frihet som liberalerna hävdar är
friheten att göra allt som inte skadar
någon annan, men boxningen går ju
ut på att deltagarna skall slå varandra
medvetslösa.

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 127

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

Propositionen är alltså bra och förtjänar
att bifallas. Jag är en varm anhängare
av propositionen. Jag tycker
emellertid att man borde ha tagit steget
fullt ut — och jag återkommer till
det. Amatörboxningen är nämligen samma
andas barn, och logiken fordrar
egentligen på två sätt att man tar med
båda formerna i ett svep. För det första
reagerar inte hjärnan olika på ett
slag som delas ut mot pengar och ett
slag som utdelas så att säga av »ideella»
skäl. Hjärncellerna skadas lika mycket
antingen det gäller amatörboxning eller
proffsboxning. För det andra tycker
jag att en lagstiftning bör bedöma och
behandla lika beteenden lika, och det
är fråga om exakt samma hantering,
och det är exakt samma syfte bakom
slagen som utdelas, nämligen att klippa
till motståndaren så hårt som möjligt,
helst så att han störtar i backen och
kan bli uträknad — det gäller både
amatörboxningen och proffsboxningen.
Jag tycker alltså att man av konsekvensskäl
borde ha tagit med båda formerna
här.

Några talare har uttalat sympatier för
reservation 2, och det går ju an att
stödja den.

I alla fall är det tillfredsställande att
vi har kommit så långt att det nu föreligger
en proposition mot denna våldshantering,
och det skulle hedra Sverige
som ett kulturland och som ett idrottens
kulturland att verkligen sätta stopp för
något som kallas för idrott men som i
själva verket våldför sig på de principer
som vi förbinder med en sund
idrott. Propositionen bygger ju på principer
som är grundläggande för vår regerings
handlande och som vi alla kan
omfatta oavsett partitillhörighet, nämligen
främjande av humanitära grundsatser
och respekt för människovärdet.
Det är principer och grundsatser som
förtjänar anslutning från alla håll.

Herr talman! Jag skall säga några
ord om de föregående talarnas anföranden.
Herr Dockered utnämnde statsmi -

nistern till en kämpe i Narvas trikåer
eller någonting sådant. Jag tror det är
ett misstag, herr Dockered. Jag tror
inte att statsministern har boxats. Vi
har däremot en boxare som heter CarlAxel
Palm och som lär vara den ende
boxare av klass som vi för närvarande
har. Herr Dockered kanske har förväxlat
dessa två. Palm har emellertid aldrig
varit statsminister.

Med anledning av herr Dockereds uttalande
att boxningen inte skuile vara
förråande vill jag fråga: Tycker verkligen
herr Dockered inte att det är förråande,
när man bevistar en boxningsmatch
och, när en av kämparna blir litet
»groggy» som det heter, får uppleva,
att jublet börjar stiga mot taket, när
blodet börjar flyta ur näsa och ögonbryn?
Jag tycker att det är en hemsk
upplevelse, en upplevelse som absolut
är ovärdig ett kulturland och ett idrottsland.
Socialstyrelsen har bland många
andra remissinstanser, såsom rikspolisstyrelsen,
riksåklagaren och andra, också
velat ha förbud. Socialstyrelsen stöder
ju det just på boxningens förråande
inverkan på publiken.

Herr Dockered tillhör ju ett parti
som säger sig vara mot den ökade våldsmentaliteten
i samhället. Hur kan han
vara det och samtidigt tillstyrka någonting
som glorifierar detta våld? Hur
skall vi någonsin komma till rätta med
våldet i samhället, om vi samtidigt skall
tillåta och glorifiera ett våld som utövas
inför betalande publik? Det går inte
ihop.

Vidare talar herr Dockered som om
det förelåge partimotioner från socialdemokratin
och moderata samlingspartiet.
Så är ingalunda fallet. Det är bara
ett par stycken från varje parti. Den
motion jag har framlagt är däremot en
fyrpartimotion. Den är undertecknad
av representanter för fyra partier, samtliga
partier utom kommunisterna.

Vad beträffar frågan om nordisk lagstiftning
vill jag nämna, att Nordiska
rådet bär rekommenderat alla länder

128 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

här i Norden att förbjuda proffsboxning.
Det som sägs av både herr Dockered
och herr Oskarson, nämligen att
man alltid handlat samtidigt i alla nordiska
länder, är helt felaktigt. Det har
hänt förr att ett land har gått i spetsen,
och sedan har de andra följt efter.
Det är inte alls någonting ovanligt.
Island har redan förbud, och Sverige
hoppas jag inför det, och Norge kommer
också att införa det. Det är väl då
tänkbart att även Danmark och Finland
kommer att följa efter.

Vi avkriminaliserar mer och mer, säger
herr Dockered. Men vi avkriminaliserar
dess bättre inte våldsmentaliteten,
herr Dockered, tvärtom. Jag förmodar
att herr Dockered har uppmärksammat
de mycket skrämmande siffror
som faktiskt finns, vilka visar, att
brottsligheten sjunker i övrigt men
våldsbrotten ökar. Det var i går här i
riksdagen en interpellationsdebatt om
den saken. Jag tror att det är ett mycket
allvarligt problem och att man här
i stort sett är ense om att det måste vidtas
åtgärder. Då är en av vägarna att
förbjuda och förhindra våldsmentaliteten
var man än påträffar den.

När vi förra gången hade ett förbud
i vissa städer fanns det i ordningsstadgan.
Det kunde man kringgå genom att
ordna boxning i privat regi. Nu har regeringen
klokt nog — det är det bästa
sättet — framlagt förslag till en särskild
lag. Det går alltså inte att kringgå den
på det sätt som man gjorde förut.

Herr Oskarson säger att det finns en
hel mängd säkerhetsföreskrifter för
proffsboxningen. Det gör det emellertid
inte. Att en domare skulle bryta en
ojämn match i proffsboxning är helt
felaktigt. Det finns ett skrämmande exempel
ifrån den promotorfirma som har
funnits här i landet, vilken släpade hit
ringvrak från utlandet, rena slagpåsar
som det hette. De kom hit bara för att
få en massa stryk för att folk skulle
kunna jubla. Det var t. ex. en som hette
Diaz som blev utslagen av Bosse Hög -

berg, som ju också är en markant profil
i proffsboxarnas rad. Diaz var nära
döden vid det tillfället. Det är ju konstaterat
att den mannen släpades om-i
kring från land till land bara för att
inkassera stryk och dessutom några tusen
kronor.

Är det värdigt ett kulturland?

Vidare ville herr Jönsson i Malmö
modernisera lagen och få en klarare
gränsdragning mellan amatör- och
proffsboxning. Men herr Jönsson kan
rösta på reservationen 2 för att få saken
avklarad och komma ur sitt dilemma.
Herr Jönsson sade till sist att det
kommit in prestige i frågan, men menar
då herr Jönsson att hans egen regering
framlägger propositioner av prestigeskäl?
I så fall har han en lägre uppfattning
om vår nuvarande regering än

lag Herr

talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2.

I detta anförande instämde herrar
Fridolfsson i Stockholm och Nilsson i
Agnäs (båda in).

Herr DOCKERED (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte hur mycket
jag skall ta upp i en kort replik till
herr Sjöholm.

Vi känner ju alla till argumenten från
tidigare debatter, men jag kan inte underlåta
att bemöta herr Sjöholm med
anledning av hans uttalande att jag
representerar ett parti som arbetar mot
det kriminella våldet. Visst gör jag det,
men vi har olika uppfattningar och
jag är inte alls övertygad om att inte
min mening i denna fråga kan vara lika
god som herr Sjöholms. Vi har kanske
en större kriminalitet just därför att vi
inte kunnat ta hand om ungdomarna
och anvisa dem en aktivitet med exempelvis
boxningens karaktär, varvid de
kunnat ledas in på en riktig väg. I
stället krävs det nu förbud och boxningen
smutskastas, så att även våra
gamla och verkligt fina boxningsledare

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 129

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

dragit sig tillbaka från sin synnerligen
välgörande aktiva verksamhet.

Det upprörde väl oss alla när vi läste
i tidningarna om att ett par pojkar
gick in på ett kafé och pimplade Öl,
varefter de träffade en annan yngling
med samma intressen. De sade att han
skulle följa med dem för att se när
de slog ned en gubbe. Sedan gick de
ut, och konsekvenserna blev mycket
olyckliga.

Jag anser att man kanske kunnat
intressera dessa pojkar för en annan
aktivitet, om man fått ta hand om dem
i en boxningsring. Jag vill säga herr
Sjöholm att jag önskar bli lika mycket
respekterad för min åsikt som han för
sin och vänder mig med skärpa emot
hans generaliseringar i detta sammanhang,
och det har jag gjort hela tiden,
ty även de motsatta åsikterna har ett
visst värde.

Herr OSKARSON (m) kort genmäle:

Ilerr talman! Herr Sjöholm började
med att prisa propositionen och var
mycket glad över att den framlagts,
men jag måste fråga honom: Varför då
denna långa reservation? Är man helt
ense med regeringen om propositionen
finns det väl ingen anledning att reservera
sig.

Herr Sjöholm sade att han tvivlade
på att det skulle finnas en opinion för
boxning här i landet. Tvärtom sade han
sig tro att det finns en mycket stark
opinion för förbud, och denna åsikt stöder
han på uppfattningen att alla dagstidningar
är förbudsvänliga. Detta är
möjligt, men jag trodde att herr Sjöholm
fattade sina ställningstaganden
själv utan att läsa in dem i pressen. Jag
hoppas att vi är överens om att man
bör fatta sina ställningstaganden själv
och inte hänvisa till dagspressen då det
gäller att motivera sin uppfattning.

I fråga om våldsmentaliteten är vi
nog alla oroliga, men kan man, herr

Sjöholm, påvisa något verkligt samband
mellan ökad våldsmentalitet och boxningssport? Har

herr Sjöholm underlag för påståendet
att våra boxare, professionella
och amatörer, verkligen rekryterar de
gäng som ökar brottsligheten här i landet?
I så fall tycker jag att herr Sjöholm
skall redovisa det, annars är påståendet
en kraftig anklagelse mot en
viss grupp människor.

Sedan sade herr Sjöholm att det inte
funnes någon anledning att i detta fall
handla samtidigt i de nordiska länderna;
den regeln hade man ofta gått ifrån.
Ja, visst har man gjort det. Men man
strävar ändå efter samstämmighet, som
jag framhöll tidigare, och nu har vi
här en fråga där det mycket väl hade
gått att nå samstämmighet både i tid
och i sak, om man bara lugnat sig. Jag
är övertygad om att vi hade kunnat
nå samstämmighet då och noterat ett
verkligt resultat, vilket man inte har
gjort nu.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var fasligt vad herr
Dockered tog i! Det verkade nästan
som om jag hade förmenat herr Dockered
att framföra sina åsikter från denna
talarstol. Det har ingalunda varit min
mening — och herr Dockered framför
ju också sina åsikter med stor pondus.
Men vi har båda två rätt att hävda vår
mening, herr Dockered!

Det är den skillnaden mellan herr
Dockered och mig att han är för den
form av våld som boxningen utgör. Ty
det är ju ändå en form av våld att slå
en annan person i ansiktet så att han
faller till marken, varefter man ser efter
om han kan resa sig igen innan det
har räknats till tio. Visst är sådant våld!
Och när vi går till storms mot våldsmentaliteten
är den stora faran just att
vi samtidigt glorifierar denna form av
våld, herr Oskarson. Inte ens herr Os -

5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 38

130 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

karson kan väl ändå bestrida att boxningen
är en våldsutövning? Det händer
ju i boxningsmatcher att den ene
boxaren slås medvetslös. Den medicinska
utredning som gjorts visar ju också
att livslånga, obotliga hjärnskador följer
av sådant våld. Och om vi inte går
till storms mot en form av våld är det
inkonsekvent att bekämpa våldet när
det uppträder i andra former. I
ett kultursamhälle måste våldet bekämpas
över hela linjen.

Sedan sade herr Dockered att om
brottslingarna hade boxats, så hade de
aldrig blivit lagbrytare. En idrottsjournalist
i Göteborg har emellertid förklarat
att han skulle kunna ställa upp två
hela boxningslandslag, från flugvikt upp
till tungvikt, av personer som har tillbringat
kortare eller längre tid på fångvårdsanstalter.
Det är alltså brottslingar
som alla har varit landslagsboxare. Det
tyder ju inte på att de har blivit moraliskt
bättre av boxningen. Häromdagen
dömdes också en ung stockholmspojke
för misshandel. Han var boxare.
När han undersöktes av medicinsk expertis
visade det sig att han var hjärnskadad.
Det hade han blivit av boxningen.

Herr Oskarson sade vidare att jag
är för propositionen men yrkar bifall
till reservationen. Ja, jag har sagt att
propositionen är utmärkt men kunde ha
varit ännu bättre. Man skulle ha tagit
steget fullt ut. Men anspråkslös som jag
är tycker jag det är glädjande om propositionen
bifalles. Den är ändå ett
steg i rätt riktning och kan göra att
intresset för amatörboxningen minskar.
I varje fall borde det göra det.

Vad slutligen samstämmigheten i hela
Norden beträffar vill jag säga att det
inte gick att nå samstämmighet, herr
Oskarson. Detta beror på att Sverige
hedrande nog går före på detta område.
Island har lagstiftat än tidigare och
Norge kommer att följa efter. Vi kan
inte lagstifta i andra länder. Vårt jurisdiktionsområde
är Sverige, och det är

här vi bör gå till storms mot våld i
alla former, även mot boxningen.

Herr DOCKERED (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag kommer tillbaka,
men jag inser det lönlösa i att föra en
diskussion med herr Sjöholm om dessa
frågor. Vi står oerhört långt från varandra.
Han anser att en frivillig aktivitet
som boxning är en form av våld
och misshandel, men om man läser Naumanns
utredning kan man i själva verket
konstatera att även om ytan ser
litet skrovlig ut är ändå pojken under
ytan mycket fin.

Om emellertid herr Sjöholm hävdar
att den boxningsverksamhet och ungdomsaktivitet
som förekommer i amatörklubbarna
medför en kriminalisering
av klientelet, innebär detta en
mycket kraftig beskyllning. Jag tror för
min del tvärtom att en nyttig aktivitet
verkar avkriminaliserande.

Herr Sjöholm sade att mitt referat
av statsministerns uttalande skulle vara
felaktigt. Jag bygger min kunskap på
det uttalande som statsministern själv
gjorde i telefonväktarprogrammet, och
det får väl stå för vad det är värt.
Jag hörde honom själv framhålla att han
hade boxats i Narva, och jag uppfattade
detta uttalande så, att han var stolt över
att ha gjort det. Jag skulle tro att också
han gjorde den erfarenheten att denna
sport skapar en god och nyttig anda.
Jag tolkar honom i varje fall så.

Man får väl vidare konstatera att orden
fått makt över tanken i denna debatt.
Det görs nu gällande att Sverige
skulle vara ett kulturland av sådan rang
att vi skulle gå före i detta avseende
för att mana andra länder till vår efterföljd
i kulturens fotspår. Jag tror att
vi håller på att bli litet för övermaga.

Man har nog en smula lämnat verkligheten
bakom sig, om man såsom herr
Sjöholm tar till ett sådant argument för
en förbudslagstiftning mot något som i
själva verket är en bagatell, som att det
skulle vara upphovet till det kriminel -

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 131

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

la våldet och att jag skulle stå bakom
detta. Det var då jag reagerade, herr
talman, och som jag tror med rätta.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om orden fått makt
över tanken i denna debatt, får väl detta
uttalande gälla för herr Dockered eftersom
han nu fått denna uppfattning.
Den måste grunda sig på en viss självkännedom.

Den Naumannska utredningen är,
herr Dockered, i stora delar underkänd
av den nya utredningen i nordisk regi,
som varit mycket mer omfattande. På
vissa sidor i denna tar man direkt avstånd
från Naumanns resultat. Den Naumannska
utredningen skrevs under
stark påverkan av Boxningsförbundets
dåvarande ordförande Henning Sjöström.

Jag tror fortfarande inte att statsministern,
såsom herr Dockered sade, har
kämpat för Narvas färger. Vi får väl
se hur statsministern röstar i denna fråga,
om han infinner sig till voteringen.
Bakom en proposition från regeringen
står ju alla dess ledamöter, alltså även
statsministern. Det tror jag att herr
Dockered känner till. Det är då ytterligare
ett tecken på styrkan i min uppfattning,
eftersom statsministern både
vet vad det rör sig om och stöder propositionen.

Jag skall bara anföra ytterligare ett
exempel i detta sammanhang. I Göteborg
finns en läkare som heter Gösta
Karlsson och som är eu mycket känd
idrottsledare — jag vill minnas i IFK
Göteborg. Han var tidigare Ingemar Johanssons
livmedikus. Han är numera en
svuren fiende till boxningen. Han menar
att boxningen sedan det blev medicinskt
klarlagt att en knockout är
detsamma som en hjärnskakning borde
ha tackat för den tid som varit, packat
trunkarna och upphört med sin verksamhet.
Detta sägs alltså av en läkare
som är synnerligen initierad på området.

Beträffande frågan om boxning och
kriminalitet vill jag säga, herr Dockered,
att ingen kan förneka att ett slag
mot huvudet är en hjärnskakning och
att verkningarna av flera sådana lagras
på varandra. Hjärnskadorna förvärras
alltså med varje hjärnskakning. En
person som är hjärnskadad får naturligtvis
mindre möjligheter att skilja mellan
vad som är rätt och orätt, och det
är det som medför att man ofta påträffar
boxare i kriminella sammanhang.
Det är också bevisat.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! När vi nu står i begrepp
att behandla Kungl. Maj:ts proposition
med förslag om förbud mot professionell
boxning vågar vi kanske hoppas att
man, även om det kanske inte precis
skall sättas punkt för de många och
engagerade debatter som vi fört i denna
kammare över detta ämne, ändå i fortsättningen
skall slå in på något lugnare
banor.

Herr Sjöholm påpekade nyss att kamrarna
år 1967 anslöt sig till första lagutskottets
uttalande, att om det kunde
påvisas att den professionella boxningen
innebär allvarliga hälsorisker, så
skulle ett förbud övervägas. Och även
förra året behandlades ju frågan, varvid
första lagutskottet uttalade att det
visserligen förelåg ett material som kunde
vara tillräckligt för att man skulle
kunna bilda sig en uppfattning i frågan
men att utskottet, med hänsyn till
att ärendet inte var slutbehandlat i Nordiska
rådet, inte ville föregripa rådets
beslut utan föreslog att saken skulle
bero. Det var kanske ett något orakelmässigt
uttalande av första lagutskottet,
i vilket var och en alltefter tycke kunde
lägga in olika innebörd.

För min personliga del måste jag säga
att jag är mycket glad över att vi
nu äntligen har fått ett förslag om förbud
mot den professionella boxningen.
Herr Dockered tyckte att vi har varit
orättvisa mot boxningen — att vi har

132 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

svärtat ned deri med vår kritik — och
herr Oskarson sade att folk i allmänhet
har den föreställningen att det inté
finns några regler för den professionella
boxningen. Att det tvärtom finns reglér
ville herr Oåkarson styrka genom
att läsa upp vissa avsnitt. Jag skulle
också vilja göra några citat, nämligen
ur propositionen, där man just skrivit
om reglerna för den professionella boxningen.
Man har alltså inte vid propositiohsskrivningen
varit omedveten om
att det finns regler. Det står: »Enligt
boxningsreglerna måste slag för att ge
poäng träffa framsidan av huvudet eller
kroppen ovanför bältet. Dessa delar
av kroppen utgör den s. k. träffytan.
Som träffpunkter anges bl. a. ömse sidor
av underkäkens främre del. Poäng
tilldelas för anfall med rena slag, utdelade
med handens knogparti. Slag som
bara vidrör motståndaren utan att kroppens
eller skulderpartiets vikt ligger bakom
är inte poänggivande. Vid lika poängtal
är den boxare som leder i antalet
raka slag närmare till seger än den
som har visat det bättre försvaret.»

Och något längre fram står det: »Reglerna
för boxning visar ... klart, att
den boxare premieras som går till anfall
och träffar sin motståndare med
det största antalet slag av viss tyngd.
Att slagen träffar huvudet är regelrätt
och även eftersträvat, eftersom det är
det enda sättet att segra genom knockout,
dvs. åstadkomma hjärnskakning
som genast leder till medvetslöshet. Det
räcker inte att en boxare visar sig överlägsen
sin motståndare i försvarsteknik.
För att segra måste han också anfalla
motståndaren och träffa denne med poänggivande
slag.»

Om man följer dessa regler medför
det alltså risk för skador av bestående
art, skador av så allvarligt slag att det
nu inte går att komma ifrån att dra
konsekvenserna av vad riksdagen uttalade
för två år sedan. Vi vet nu att
boxningssporten — i synnerhet den
professionella boxningen — leder till

så allvarliga risker för dem som utsätter
sig för den, att vederbörande kan
bli invalidiserade och i framtiden kan
bli vårdfall. Det har ju också påvisats
att ett ganska stort antal dödsfall har
inträffat i anslutning till professionella
boxningsmatcher.

Detta borde vara tillräckligt skäl för
att utan vidare bifalla propositionen.
Men denna beskrivning av hur boxningen
går till — som jag tycker borde
vara ganska obehaglig för boxningens
vänner, om de läser den ordentligt —
försöker man gå förbi genom att svänga
sig med olika bortförklaringar. Man säger
t. ex. att boxningen skall jämföras
med andra idrottsgrenar, där antalet
olyckor är förhållandevis mycket större
— några nämner ishockey, andra
fotboll. Men man uraktlåter att nämna
att när sådana här ting sker i ishockey
eller fotboll eller någon annan idrottsgren,
så är det inte framkallat med
avsikt. Det är då fråga om antingen
olyckshändelser eller direkta brott mot
reglerna vilka bestraffas ganska strängt.

Man talar om de professionella boxarna
som yrkesboxare. Jag tycker att det
är ganska otäckt att tänka sig att detta
skall vara ett yrke som man väljer på
egen risk, som det heter, men risken
ligger inte bara i att man utsätter sig
för att bli invalidiserad, utan den ligger
också i att man överlåter på samhället
att ta ansvaret för följderna när
boxaren inte längre kan vara en nyttig
samhällsmedborgare. Även om sådana
olyckor inte inträffar så ofta, är det
tillräckligt allvarligt att veta att sådant
kan inträffa. Vi vet inte hur ofta det
händer, eftersom det nu är klarlagt att
det inte bara är knockouten som är
farlig, utan upprepade slag mot huvudet
påverkar i längden individen på det
sätt som man har beskrivit.

Detta är någonting som vi inte heller
skall försöka komma förbi. Det hjälper
nog inte att försöka öka människors
ansvar för egna handlingar och låta
dem själva bestämma hur de i frihetens

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 133

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

heliga namn vill ha det. Vi har här i
landet som princip att inte komma med
förbud i onödan, och vi är inne på att
försöka avkriminalisera en hel del saker
som nu betecknas som brott i vår
lagstiftning. Vi kan också vända på steken
och säga att vi i våra lagar ser
betydligt allvarligare på sådana brott
som falskdeklaration och förskingring.
När det allmänna rättsmedvetandet får
en annan syn på boxningen och dess
skadeverkningar är det också naturligt
att vi kriminaliserar en idrott som
egentligen inte förtjänar en sådan beteckning.

Flera talare har sagt att om man vill
ha förbud mot den professionella boxningen,
är det ologiskt att inte också ta
med amatörboxningen i samma veva,
och jag skall ärligt erkänna att jag från
början tyckte att det hade varit rätt
skönt om man hade tagit steget fullt ut
och föreslagit förbud också mot amatörboxningen.
En del skäl har emellertid
anförts för vilka jag åtminstone för närvarande
har böjt mig.

Den nordiska läkarkommittén hade
föreslagit att man i stället för förbud
skulle försöka genomföra säkerhetsföreskrifter
som skulle eliminera de risker
som boxarna utsätter sig för. Detta har
poängterats av flera talare här. Vad
man emellertid inte talade om var att
när kommitténs förslag gick ut på remiss
inte bara tillstyrkte många remissinstanser
dessa säkerhetsföreskrifter,
utan de tilläde också att de tvivlade på
att det föreslagna skulle vara tillräckligt
för att eliminera skadeverkningarna
när det gäller den professionella boxningen.
Ett mycket stort antal av remissinstanserna
ville ha förbud. När sedan
den promemoria som utarbetades
i justitiedepartementet gick ut på remiss,
visade det sig att remissinstanserna
var ännu mer inställda på ett förbud
åtminstone mot den professionella
boxningen, och det fanns också anhängare
av förbud mot amatörboxningen.

I fråga om boxning kan vi inte här

i Sverige fatta beslut om ökade säkerhetsbestämmelser
därför att dessa regleras
på internationell basis. Därvidlag
kan vi ingenting göra, och därför tror
jag att det är riktigt som det står i propositionen,
att det är orealistiskt att
tänka sig att komma fram på den vägen
när det gäller proffsboxningen. Beträffande
amatörboxningen däremot har vi
i Sverige möjligheter att påverka reglerna,
varför det ankommer på amatörboxningens
representanter att försöka genomföra
i första hand de säkerhetsbestämmelser
som läkarkommittén hade
föreslagit. Jag tror också att det blir
nödvändigt att komma bort från ett erkännande
av knockouten som poänggivande
inom amatörboxningen. Om
man kan komma så långt, kanske man
ändå kunde vara med om att ge amatörboxningen
en chans att visa att den i
sig har alla de positiva egenskaper som
dess förespråkare talat så varmt om
här. Jag tycker nog att herr Dockered
har en något för stark barnatro på nyttan
av boxningen som ett medel för
ungdomsbrottslingar att avreagera sig.
Jag tror inte att det är så förfärligt nyttigt
för oss att avreagera oss på det sättet.
I civilisationen måste vi nog lära
oss att tygla våra aggressioner och försöka
leva som människor med varandra.

Man har i reservationen 1 också krupit
bakom påståendet att opinionen säkerligen
inte är mogen för ett förbud.
Jag skall dra en parallell, även om den
kanske inte är riktigt rättvisande. När
man i det gamla Rom hade gladiatorspel
eller tussade vilda lejon på de kristna
martyrerna var det utan tvivel skådespel
som folket fröjdade sig åt, och
de som ville försöka mildra sederna den
gången möttes troligen också av invändningen
att de inte hade stöd i den allmänna
opinionen.

Här i Sverige tillåter vi inte längre
dueller, även om båda parter samtycker
till att bekämpa varandra med pistol
eller värja eller vad de väljer för vapen.
Ingen människa påstår i dag att

134 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

detta är en otillåten inskränkning i människornas
fria val. Lika litet kommer
man i framtiden att säga att förbudet
mot professionell boxning är en inskränkning
i människornas fria val. Här
är nämligen frågan: Skall vi i ett civiliserat
samhälle fortsätta att acceptera en
form av legaliserad misshandel? Det är
vad saken gäller.

Boxningen är den enda sport -— om
vi nu skall kalla den sport — som har
till uppenbart syfte att skada motståndaren,
att om möjligt få honom medvetslös
genom knockoutslag, som ger
den högsta poängen. Vi kan inte nämna
någon annan idrottsgren där man tilllämpar
sådana regler och principer.
Där ligger den väsentliga skiljelinjen
mellan boxningen och annan idrott.

Jag ber, herr talman, att till alla delar
få yrka bifall till utskottets förslag och
följaktligen avslag på de båda reservationerna.

Herr OSKARSON (in) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Bergegren talade
om reglerna inom proffsboxningen
för hur man skall slå och hur poängberäkningen
skall göras. Det har jag
faktiskt inte yttrat mig om, ty jag vet
inte så mycket om det. De regler jag
var inne på var de som avser att förhindra
skador i samband med boxning.

Herr Sjöholm påstod tidigare i debatten
att en läkare inte har någonting
att säga till om vid en proffsboxningsmatch,
men det måste vara felaktigt.
Bestämmelserna är nämligen så skrivna
att en domare har skyldighet att avbryta
matchen, om läkaren kräver det.
Tror herr Sjöholm något annat, måste
han ha läst föråldrade regler.

De säkerhetsbestämmelser som har föreslagits
av den nordiska kommittén är
just avsedda att minska riskerna. Fröken
Bergegren gör gällande att det inte
finns några motsvarande bestämmelser
inom andra tävlingsgrenar, men visst
gör det det. Inom flera idrottsgrenar

finns det bestämmelser om vad man har
skyldighet att iaktta för att minska riskerna.

Vidare säger fröken Bergegren att vi
ingenting kan göra åt bestämmelserna
vad gäller den professionella boxningen
här i landet. Det är just vad vi kan.
Hennes påstående är alltså felaktigt.
Varje land har rättighet att ställa upp
de villkor landet vill, och därefter har
de andra också att rätta sig.

Dueller är ju ett älskat exempel, fröken
Bergegren, när man vill göra jämförelser
i detta sammanhang. Men det
förhåller sig väl ändå så, att i en duell
beväpnar man sig i avsikt att skada eller
döda. Man har en pistol eller en
värja eller vad man nu väljer för att
genomborra motståndaren. Det går väl
ändå inte att jämföra en boxningsmatch,
som är en kamp mellan två likvärdiga
parter vilka har tränat just för denna.
Dessutom har de skyldighet att rätta
sig efter de säkerhetsbestämmelser och
normer som finns för att minska riskerna Kristna

som kastas för vilda lejon och
gladiatorspel har jag ingen erfarenhet
av, så det vill jag inte yttra mig om.

Herr DOCKERED (ep) kort genmäle:

Herr talman! Både fröken Bergegren
och herr Sjöholm har talat om utskottets
tidigare ståndpunktstagande. Nordiska
rådets kommitté har inte byggt
sin uppfattning på några som helst nya
uppgifter utan har sammanställt de
gamla uppgifterna. Det är också värt att
konstatera att Nordiska rådets kommitté
inte har rekommenderat något förbud
utan har nöjt sig med att föreslå
att reglerna humaniseras eller moderniseras.

Fröken Bergegren säger att vi skall
lära oss att leva som människor med
varandra, och det tycker jag att vi gör
om vi lär oss att rätta oss efter regler.
Det är alldeles orimligt att jämföra boxning
med duell. Boxningen bär en helt
annan bakgrund.

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 135

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

Ett förbud anser vi reservanter inte
är något bra medel för att komma till
rätta med problemen. Det är säkerligen
mycket bättre att utforma goda regler
för verksamheten, och detta hade även
Nordiska rådets kommitté föreslagit. Vi
reservanter är starkt engagerade för att
motverka ett förbud. Herr Sjöholm säger
visserligen att tidningarna är för ett
förbud, men jag tror inte att de har folket
bakom sig. Därför har vi yrkat att
propositionen innebärande en kriminalisering
av den professionella boxningen
skall avslås.

Fröken BERGEGREN (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Oskarson säger att
han inte yttrar sig om samma regler
som jag; de reglerna vet man inte så
mycket om. Han talade bara om de regler
som finns för att skydda mot skador.
Jag läste nyss upp några regler för
herr Oskarson; han borde således veta
litet mer nu, även om han inte har läst
propositionen.

Herr Oskarson kan inte förstå vad det
är för skillnad mellan boxning och annan
idrott, och han talar om att det
inom många idrottsgrenar finns bestämmelser
som syftar till att minska riskerna.
Men inom boxningen har man
skyldighet att skada motståndaren, och
det är inte tal om att försöka eliminera
de riskerna. Man kan visserligen ordna
det så, att en boxare faller lite mjukare
på ringgolvet, men målet är att slå motståndaren
i ansiktet och helst deformera
honom. De referat som väcker den
största sensationen är de som kan berätta
något riktigt saftigt och bloddrypande.
Sådana referat kommer på första
sidan. Det är sådant som vi reagerar
mot. Jag tror inte att det kan vara nyttigt
för människor att läsa härom, även
om herr Dockered och många med honom
kan göra det utan att ta skada till
sin själ. På en hel del människor har
det säkerligen en skadlig effekt. Det
finns en liten hemlig sadist inom många

som gottar sig åt att se blod flyta. Det
tycker jag inte är värdigt en civiliserad
stat.

Herr Dockered säger vidare, att det
är nyttigt att lära sig att leva efter regler.
Ja det är det säkerligen. Men frågan
är vilka regler man lever efter. Om
vi lever efter regler som befrämjar samlevnaden
mellan människorna, då är
det riktigt. Men när det gäller regler
som medför att man, som herr Dockered
säger, får finna sig i att det svider
i skinnet, är jag inte riktigt med på noterna.
Det är för övrigt inte bara fråga
om litet sveda i skinnet; det är fråga om
upprepade hjärnskakningar och om
slag i ansiktet som deformerar näsa och
öron och som lämnar varaktiga yttre
men. Detta har kanske inte heller så
stor betydelse, utan det avgörande är
vad som sker med den inre människan.
Dessa skador är nu så klart bevisade,
att vi inte kan gå förbi dem.

De regler jag nyss läste upp -— jag
skall inte läsa upp dem igen, även om
det förefaller som det skulle behövas
— är någonting som man går förbi;
ingen har stigit upp och sagt att dessa
regler inte är riktiga och korrekta.

Herr DOCKERED (ep) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Bergegren säger
att det är rätt att skapa regler för
något som svider i skinnet. Det är förunderligt
då, att hon inte gått på herr
Sjöholms reservation. Är det avskyvärt
när det gäller proboxning, är det väl
lika avskyvärt när det gäller amatörboxningen
och lika farligt.

Jag skulle vilja fråga fröken Bergegren
vad hon anser vara förbjudet och
inte förbjudet, om vi nu följer utskottets
förslag. Vi som är motståndare till
ett förbud anser att det finns så många
oklara juridiska aspekter i detta sammanhang,
att man av denna anledning
ej bör införa detta förbud. Fröken Bergegren
kanske kan förklara hur vi skall
reda upp de juridiska frågorna.

136 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

Herr OSKARSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jo, fröken Bergegren,
jag har läst propositionen så gott jag
kunnat, och jag tror att jag också har
fattat innebörden av den. Men vad jag
ville klarlägga var att de regler jag tog
upp inte var boxningsreglerna som sådana
utan kontroll- och säkerhetsreglerna.
Dessa kan inte överensstämma
med boxningsreglerna — det är alldeles
omöjligt — utan de har tillkommit
i syfte att försöka hindra skador i samband
med att boxningsreglerna tillämpas.

Vad jag hela tiden tryckt på är just
att vi genom detta förslag får ett delförbud
som inte ger något resultat. Jag
har även framhållit att vi mycket väl
borde ha kunnat lugna oss och i stället
sträva efter en samnordisk lagstiftning.
En sådan skulle ge ett resultat, något
som vi inte får på detta sätt.

Jag kan för övrigt instämma med vad
herr Dockered sade om att fröken Bergegren
borde ha följt herr Sjöholms reservation,
när hon nu går på förbudslinjen.
I hans reservation föreslås ett
totalförbud. Det är bättre än ett delförbud.

Fröken BERGEGREN (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag försökte verkligen
i mitt första anförande redogöra för
varför jag för närvarande följer propositionen
och inte går på ett förbud
också för amatörboxningen. Jag skall
emellertid gärna upprepa det. Jag sade,
att det är svårare att få dessa säkerhetsföreskrifter
att gälla även för den professionella
boxningen, eftersom tävlingsreglerna
för denna fastställts av
den europeiska boxningsunionen. Men
i fråga om amatörboxningen har Svenska
boxningsförbundet förklarat att man
är beredd att försöka genomföra åtminstone
ett flertal av de säkerhetsföreskrifter
som kommittén föreslagit. Det
är därför jag tycker att boxningsförbundet
nu borde få sin lilla chans att

visa, att man kan göra boxningen till
en relativt ofarlig sport.

Däremot måste jag säga att jag inte
är så där övertygad om att man kommer
att lyckas. Om så inte blir fallet får vi
väl ta upp frågan igen. Men för närvarande
tycker jag att man bör få denna
chans; det kan ju vara rent spel. Jag
anser alltså att det finns en skillnad
mellan proboxning och amatörboxning.

Vi har, herr Dockered, en ganska
skarp gräns mellan amatöridrott och
professionell idrott i andra sammanhang.
Varför skall det vara så förfärligt
svårt att dra gränsen när det gäller boxningen?
Jag tror säkert att man kommer
att klara den saken.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Man befinner sig i en
ganska speciell situation när man skall
tala för en proposition som har lagts
fram av en företrädare i ämbetet. Det
är klart att man som ledamot av regeringen
är ansvarig för propositionen
som sådan, men man kan ju mer eller
mindre helhjärtat ha anslutit sig till
propositionsförslaget. Jag vill därför
börja med att göra deklarationen att
jag finner det mycket lätt att tala för
statsrådet Klings proposition, som jag
helhjärtat kan ansluta mig till. Jag vill
motivera detta närmare.

Frågan huruvida boxningen bör förbjudas
eller om åtgärder av annat slag
bör vidtas mot boxningen har i flera år
diskuterats bl. a. här i riksdagen och i
Nordiska rådet. Jag tror att någon redan
har nämnt det, men jag vill ändå
gärna erinra om vad riksdagens första
lagutskott uttalade våren 1967 med anledning
av några motioner. Utskottet
gjorde ett i vissa avseenden vägledande
uttalande i boxningsfrågan då det förklarade,
att det ansåg det ägnat att inge
allvarliga betänkligheter att det vid
sportutövning tillåts också sådana integritetskränkningar
som kan leda till

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 137

Lag om förbud mot professionell boxning, in. m.

allvarliga, kanske livshotande skador.
Utskottet uttalade vidare att om det kan
konstateras, att risk för sådana skador
normalt föreligger i samband med boxning
eller vissa former därav, ett ingripande
från samhällets sida inte synes
kunna underlåtas. Enligt utskottet
borde riksdagen inte ta ställning till
frågan om förbud mot boxningen förrän
pågående utredningsarbete inom
Nordiska rådet hade avslutats och rådet
hade prövat där väckta spörsmål
rörande boxningen. Detta utskottets utlåtande
godkändes av kamrarna.

Den utredning inom Nordiska rådet
som utskottet hänvisade till företogs
som bekant av läkare från Danmark,
Finland, Norge och Sverige. Läkarkommitténs
betänkande kom 1967,
alltså samma år som riksdagen gjorde
det uttalande som jag nyss återgav. Enligt
betänkandet är risken för hjärnskador
den viktigaste medicinska invändningen
mot boxningen. Kommittén konstaterade
att huvudskador kan förekomma
i åtskilliga idrottsgrenar, men att
svåra skador aldrig upprepas tillnärmelsevis
i den utsträckning som förekommer
vid boxning.

Vad som är särskilt viktigt i betänkandet
är att man där fastställer att
det avgörande för uppkomsten av
hjärnskador inte är antalet knockouts
utan antalet hårda slag mot huvudet.
Kroniska hjärnskador kan alltså förekomma
hos boxare som aldrig har varit
utsatta för knockout. Detta beror på
att hjärnan inte kan producera nya celler
i stället för de celler som förstörs.
Döda hjärncellers funktioner kan visserligen
övertas av andra nervceller,
men vid upprepade hjärnskador kan en
sådan kompensation bara fortsätta så
länge hjärnans reserver är tillräckliga.
På detta sätt adderas ständigt gamla
och nya skador. När hjärnans reserver
är uttömda, börjar defektsymtomen uppträda.
Dessa risker löper både amatörer
och professionella boxare. Läkarkommittén
föreslog därför skärpta sä -

kerhetsföreskrifter för båda dessa former
av boxning.

I mars i år rekommenderade Nordiska
rådet regeringarna i Danmark, Finland,
Norge och Sverige att i lag förbjuda
professionell boxning. Rekommendationen,
som föranleddes av ett medlemsförslag
om sådant förbud, har för svensk
del följts genom den proposition som
nu föreligger. Propositionen bygger på
läkarkommitténs utredning och tillhörande
remissvar samt på en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria
med lagförslag, som också har remissbehandlats.

I propositionen har tre skäl anförts
för ett boxningsförbud. Jag skall bara
uppehålla mig vid ett av dessa skäl, det
som är det allt överskuggande, det avgörande
skälet för förslaget om boxningsförbud:
de hälsorisker som läkarkommittén
har konstaterat.

De medicinska skadeverkningarna av
boxningen har visat sig vara allvarligare
än man tidigare trott. Jag syftar
då på de hjärnskador av kronisk karaktär
som jag nyss talade om. Sådana skadeverkningar
måste givetvis förebyggas
i så stor utsträckning som möjligt.
Jag vill erinra om riksdagens uttalande
1967, att samhället måste ingripa, om
det kan konstateras att boxningen kan
leda till allvarliga, kanske livshotande
skador. Det är just sådana skadeverkningar
som läkarkommittén har konstaterat.
Kommitténs redogörelse för skadeverkningarna
har också fått stöd av
våra medicinska fakulteter. Boxningen
i de former som den nu för tiden utövas
i, bl. a. i Sverige, erbjuder en sådan
fara för hjärnskador, att en ytterligare
reglering av denna sport bör genomföras.
I detta uttalande av kommittén
har all medicinsk sakkunskap instämt
under remissbehandlingen.

När det gäller att ta ställning till frågan
om hur en reglering av boxningen
bör genomföras måste man enligt
min mening skilja mellan den professionella
boxningen och amatörboxning -

5*—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 38

138 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

en. Läkarkommittén ansåg att det särskilt
är de professionella boxarna som
löper betydande risker och som kan få
symtom på permanenta hjärnskador.
Samtliga remissinstanser som har yttrat
sig om den professionella boxningen
vill att den skall förbjudas. Också
Riksidrottsförbundet har sagt att ett sådant
förbud inte strider mot de intressen
som förbundet företräder. Förbundet
har särskilt framhållit att skillnaden
mellan professionell boxning och
amatörboxning är betydande i fråga om
bl. a. tävlingsformer och hälsorisker.

En annan, enligt min uppfattning avgörande
skillnad mellan den professionella
boxningen och amatörboxningen
ligger i möjligheterna att införa de
säkerhetsföreskrifter som läkarkommittén
har föreslagit. Riksidrottsförbundet
och Boxningsförbundet har en positiv
inställning till förslaget. Flera av de
nya föreskrifterna har redan införts.
Den professionella boxningen däremot
har ett så starkt internationellt beroende
att man inte kan vänta sig en så genomgripande
ändring av reglerna som
förslaget innebär. Det ter sig därför naturligt
att för amatörboxningens del avvakta,
om regeländringar blir införda,
medan man för den professionella boxningens
del i praktiken är hänvisad till
ett förbud i lag för att eliminera de betydande
hälsorisker som enligt läkarkommittén
och de medicinska remissinstanserna
är förenade med sådan
boxning.

Jag skall, såsom jag nyss sade, förbigå
de övriga två skälen för ett boxningsförbud,
då de enligt min uppfattning
är av sekundär betydelse i sammanhanget.

De motionärer som vill ha kvar den
professionella boxningen har åberopat
bl. a. att det inte råder nordisk enighet
om ett förbud. Det är riktigt att det
för närvarande bara är Island som har
boxningsförbud — ett förbud som för
övrigt gäller all boxning — och att något
förslag om boxningsförbud inte har

lagts fram i Danmark, Finland och Norge.
Men något land måste bli det första
att följa Nordiska rådets rekommendation,
och jag kan inte finna någon anledning
till att det inte skulle bli Sverige.
I Norge avvaktar man vårt ställningstagande,
och det är mycket som talar
för att man där kommer att föreslå
ett förbud, om sådant införs i Sverige.
Om så sker torde den professionella
boxningen snart vara förbjuden i tre
av de fem nordiska länderna. I ett sådant
läge är det inte uteslutet att också
Danmark och Finland kommer att
följa rekommendationen.

Det har mot ett boxningsförbud också
invänts att boxningen inte är den enda
sportgren som är farlig för deltagarna.
Man har hänvisat bl. a. till motortävlingarna,
som kan vara farliga för
både deltagarna och åskådarna.

Till detta vill jag främst säga, att
det som principiellt skiljer boxningen
från andra tävlingsformer är, såsom
också tidigare har framförts här i kammaren,
att den som deltar i boxning har
uppsåt att skada sin motståndare, helst
så allvarligt att motståndaren inte
längre kan försvara sig mot angrepp.

De skador som inträffar i boxning
är inte resultat av någon olyckshändelse.
Hårda slag mot huvudet utdelas avsiktligt,
och de upprepas i varje match.
Träningen går bl. a. ut på att öka slagstyrkan,
så att träffarna blir så effektiva
som möjligt. Genom denna inriktning
på våld är boxningen unik och
kan inte jämföras med andra sportgrenar.

Denna principiella särställning motiverar
enligt min uppfattning en särbehandling
när det gäller regleringen av
sporten i dess olika former. Jag vill
också hänvisa till läkarkommitténs uttalande,
att huvudskador kan förekomma
i åtskilliga idrottsgrenar men att
svåra skador aldrig upprepas i tillnärmelsevis
den utsträckning som är fallet
vid boxning.

En annan synpunkt som har fram -

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 139

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

förts i motionerna är att det är onödigt
att lagstifta om förbud mot professionell
boxning, när vi för närvarande bara
har några få professionella boxare.
Det är riktigt att antalet professionella
boxare här i landet har gått ner kraftigt
under senare tid. Man måste emellertid
bortse från detta och betrakta
lagförslaget som en konsekvens av den
nordiska läkarkommitténs arbete och
Nordiska rådets rekommendation. Att
antalet professionella boxare har minskat
förändrar inte utredningsresultatet.
Slutsatserna blir desamma, oavsett hur
många boxare som för tillfället råkar
vara aktiva. Det är inte heller uteslutet
att antalet ökar igen, om förbudet
inte genomförs. Det är ju framför allt
de ungdomar som ännu inte har gått
över till yrkesboxningen som bör skyddas
mot dess faror.

I likhet med utskottets majoritet anser
jag också att det är en fördel om
ett förbud kan genomföras vid en tid
då den professionella boxningen befinner
sig i en vågdal. Det är få boxare
— kanske ingen alls — som just nu är
aktiva och kan lida en omedelbar ekonomisk
förlust genom ett förbud. Det
är de gynnsamma verkningarna för
framtiden som framför allt måste beaktas
och tillmätas en avgörande betydelse.

Ytterligare en invändning som har
anförts är att ett förbud inte blir effektivt
om det bara skall gälla i vårt
eget land. Till det vill jag säga, att om
förbudet skulle gälla också matcher
utomlands, skulle det innebära att vi
skulle straffbelägga handlingar som inte
är straffbara på gärningsorten. Det
kan inte anses lämpligt att låta förbudet
få så vidsträckta verkningar. I lagförslaget
finns därför ingenting som hindrar
att en svensk boxare deltar i professionella
matcher utomlands, men han
måste då förlägga sina träningsmatcher
till något annat land än Sverige. Dessa
och andra svårigheter, som har samband
med licensgivningen och möjlig -

heterna att tävla om Europamästerskap,
kommer säkert att göra det föga lockande
för svenska boxare att gå över
till professionalismen, även om de inte
kan bestraffas vid svensk domstol för
träning och tävling utomlands.

Herr Dockered har berört frågan,
hurdan opinionen bland allmänheten
är för eller emot ett förbud. Jag vill
nämna att en intervjuundersökning gjordes
av SIFO för ungefär ett och ett
halv år sedan och omfattade 1 200 personer
mellan 18 och 80 år. Av de tillfrågade
ville 40 procent inte att något
boxningsförbud skulle införas, 51 procent
ville ha boxningsförbud. Av dessa
önskade de flesta — 35 procent — att
förbudet skulle omfatta både amatörboxning
och professionell boxning.
Återstående 16 procent ansåg att det
räckte med förbud mot den professionella
boxningen. Av de tillfrågade uttalade
9 procent ingen uppfattning i
frågan. Vilket värde undersökningen än
kan ha tyder den snarare på att det
finns en opinion för boxningsförbud
än på motsatsen.

Avslutningsvis vill jag alltså instämma
i utskottsmajoritetens uttalande att den
professionella boxningens skadeverkningar
är sådana att samhället inte kan
underlåta att ingripa. Den allmänna
principen om rätt för var och en att
utöva sin näring kan givetvis inte anses
utgöra hinder mot införande av förbud
mot en yrkesverksamhet som är
skadlig för utövarna och för andra.

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
i egenskap av motionär, men med hänsyn
till den framskridna tiden och den
långa diskussionen skall jag fatta mig
kort.

Detta är ju ingen ny fråga för riksdagen,
utan den har varit uppe till behandling
flera gånger tidigare. Den har
ju också, enligt vad vi har fått höra,
behandlats i Nordiska rådet vid flera
tillfällen. Senast skedde det i mars må -

140 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

nåd detta år, då man beslutade att rekommendera
regeringarna i de nordiska
länderna att förbjuda professionell
boxning. Detta är också den huvudsakliga
anledningen till det lagförslag
som i dag ligger på riksdagens bord.
Frågan har således blivit föremål för
en osedvanligt snabb handläggning av
den svenska regeringen.

Det torde vara ytterst tveksamt, om
Nordiska rådets rekommendation kommer
att vinna gehör i samtliga nordiska
länder. Jag tvivlar på att det kommer
att ske i Danmark och Finland, där
boxningssporten lär vara betydligt mera
populär än vad den är i vårt land.
Och i så fall måste det ifrågasättas,
om ett förbud i Sverige skulle få önskad
effekt. De svenska boxare som vill ägna
sig åt sin sport kommer väl att söka
sig till våra grannländer för att utöva
sin sport där. Jag tror att de då utsätter
sig för större risker under för
övrigt sämre betingelser än om de får
tävla i sitt eget land med nu gällande
säkerhetsbestämmelser. Ett förbud i
vårt land skulle under sådana förhållanden
inte få åsyftad verkan.

Att det föreslagna förbudet enbart avser
proffsboxningen och inte amatörboxningen,
vilket enligt min mening
hade varit konsekvent, motiveras med
att hälsoriskerna skulle vara betydligt
större inom proffsboxningen än inom
amatörboxningen, eftersom man inom
den förra använder lättare handskar
och matchtiden är längre, varigenom
den professionelle boxaren utsätts för
risken att träffas av flera och hårdare
slag än amatörboxaren. Mot detta kan
anföras att en amatörboxare av någorlunda
god klass matchas i betydligt
större omfattning och går betydligt flera
ronder per år än en proffsboxare
i regel gör.

Departementschefen skriver bl. a. följande:
»Samhället kan inte underlåta att
ingripa för att förebygga de allvarliga,
ibland livshotande skador som boxare
kan drabbas av och som i sin tur kan

leda till bland annat arbetsoförmåga
och sociala anpassningssvårigheter.»
Men varför då inte också ingripa mot
amatör boxningen? Det kan bli skadeverkningar,
och blir det också, även
inom amatörboxningen liksom inom
exempelvis motorsporten. Det är egentligen
skadeverkningarna inom sporten
som skall jämföras, oavsett om det som
i herr Sjöholms exempel kan finnas en
viss avsikt att skada eller inte. Beträffande
motorsporten kan jag nämna ett
från min egen kommun där en av motorsportens
tidigare utövare sedan fyra
fem år sitter som invalid för all framtid.
Så visst finns det risker även inom
andra sportgrenar. Inom exempelvis
motorsporten tar man ju inte bara risker
för eget liv, utan riskerar också
andras.

Enligt propositionen finns det i vårt
land inte många proffsboxare, eventuellt
inte någon alls. Därför tycker jag
att det är helt omotiverat att lagstifta
om förbud. I ett demokratiskt samhälle
skall man inte kringgärda medborgarna
med lagar och förbud som har så dåligt
underlag som detta lagförslag enligt
min uppfattning har.

Herr talman! Med det anförda ber jag
kort och gott att få yrka bifall till reservationen
1.

Fröken ANDERSON (s):

Herr talman! Det vore naturligtvis
förmätet att tro att man vid denna tidpunkt
av debatten skulle kunna anföra
några alldeles nya synpunkter på den
fråga vi här behandlar. Tillåt mig ändå
att utifrån min lekmannanivå komma
med några funderingar kring frågan,
om vi även i fortsättningen skall tilllåta
professionell boxning här i landet,
funderingar kring begreppet våld och
vår inställning till detta.

Vi människor hade väl ursprungligen
mycket av vilde inom oss. Våra förfäder
— våra hedniska förfäder, säger vi
ibland för att riktigt understryka av -

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 141

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

ståndet mellan dem och oss — gjorde
upp sina mellanhavanden med knytnävarna
eller med stenyxa i hand. Det
var deras enda möjlighet när det gällde
att vinna respekt, att värna om sitt, att
undertrycka den som var svagare. Men
undan för undan har våra relationer
till varandra förändrats, och vår inställning
till våldet som ett medel att hävda
oss, att få rätt har blivit en annan.

I dag är det mesta av vad vi företar
oss reglerat i lag, och vi omges av bestämmelser
om vad som är tillåtet eller
inte. I allmänhet accepterar vi detta.
Vi accepterar att göra upp våra eventuella
mellanhavanden inför domstol i
stället för att använda våld. Vi accepterar
att även den som är svag, fysiskt
eller psykiskt, skall ha samma möjligheter
och rättigheter som den starke. Vi
tycker att vi har en human och riktig
lagstiftning. Vi bär med jämnmod de inskränkningar
i vår rörelsefrihet som
är en följd av lagstiftningen. Vi är medvetna
om att vissa bestämmelser, t. ex.
inom trafiklagstiftningen, inte är särskilt
populära, men vi accepterar även
dessa därför att de hai till syfte att
skydda människor mot olyckor och skadeverkningar.

Därför är det så förvånande, ja, helt
enkelt oförståeligt, att det lagförslag
som vi nu diskuterar, nämligen förbud
mot professionell boxning, väckt en sådan
uppmärksamhet och en sådan, man
kan nästan säga våldsam opposition
åtminstone hos många av dem som har
yttrat sig här tidigare i debatten.

Här gäller det ju också att skydda
människor. Genom grundliga utredningar
och undersökningar av en mängd
fall världen över är det bevisat, att boxningen
medför allvarliga skador, skador
som inte sällan leder till dödsfall.

I propositionen sägs att 300 boxare
torde ha avlidit på grund av akut hjärnskada
i samband med boxningsmatcher.
Det talas också om att permanenta
hjärnskador kan uppstå, att obotliga
hjärnskador kan framkallas genom upp -

repade slag mot huvudet och att boxare
också kan få psykiska defekter.

Ingen av de talare som i dag försvarat
boxningen har heller kunnat bestrida
att så är fallet. Men ändå försöker
man här göra undanglidningar, och
man talar om att boxningen inte medför
några skador för åskådarna. Det
är kanske riktigt. Men med hänsyn till
konsekvenserna av den påverkan som
boxningsmatcherna kan ha på åskådarna
rent psykiskt, är jag inte alldeles
säker på att det inte även där kan uppstå
skador.

Det gäller ju så få människor, säger
man, bara fem sex i hela landet. Ja,
om det så bara gällde en enda människa
måste vår bedömning bli densamma. Det
är inte mängden av fall som är upprörande,
utan det förhållandet att vi
här i vårt land, som i de flesta fall har
en mycket human lagstiftning, skall tilllåta
en företeelse — jag vägrar att kalla
den för sport — som går ut på att man
riktar hårda slag mot varandra i avsikt
att åstadkomma så stor skada som möjligt
och där den som lyckas bäst därmed
hyllas som segrare.

Man talar i detta sammanhang om
frihet och om den enskildes rätt att
själv bestämma över sina handlingar.
Men vi stiftar ju lagar för att skydda
människorna mot varandra. Hur skulle
det bli, om vi under hävdande av frihetsbegreppet
t. ex. skulle tillåta bilisterna
att själva bestämma farten eller
att låta dem köra antingen till höger
eller till vänster alltefter vad de själva
anser vara bäst?

Boxarna kommer, säger man, att söka
sig till andra länder för att utöva sin
sysselsättning. Ja, låt dem i så fall göra
det, men låt oss i vår lagstiftning ha
sådana bestämmelser att människorna
skyddas för de skador och faror som
boxningen medför.

När vi nu står i begrepp att skapa
en ny lag innebärande förbud mot
proffsboxning i Sverige anser jag och
många med mig, att det hade varit önsk -

142 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

värt att denna lag hade utsträckts till
att även omfatta amatörboxningen. Justitieministern
har i sina bedömningar
stannat för att endast föreslå förbud mot
proffsboxning. Statsrådet Geijer och
fröken Bergegren har tidigare utförligt
motiverat detta ställningstagande och
jag skall därför inte närmare gå in
på det. Jag vill emellertid gärna se det
förslag som i dag föreligger som en
första etapp och förväntar, att statsrådet
och departementet med största uppmärksamhet
kommer att följa utvecklingen
på amatörboxningens område för
att avgöra, om det där kan skapas tillfredsställande
säkerhetsanordningar,
och att han i annat fall i sinom tid
skall framlägga ett nytt förslag i frågan.

Jag har, herr talman, velat låta dessa
små funderingar komma med i denna
debatt, och jag ämnar vid omröstningen
stödja propositionens och första lagutskottets
förslag som jag alltså yrkar bifall
till.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ROSQVIST (s):

Herr talman! Som reservant till första
lagutskottets utlåtande nr 51 vill
jag beröra de principiella utgångspunkterna
vid förbudslagstiftning.

Vi har i reservationen klargjort att
viss verksamhet må förbjudas om den
medför skadeverkningar eller annan
ogynnsam effekt som är allvarligare än
annan likartad verksamhet som man ansett
sig kunna tillåta. Vidare skall den
förbjudas, om det finns påtagliga skäl
av allmän natur som påkallar samhällets
ingripande mot viss verksamhet,
dess omfattning och möjligheten att
kontrollera efterlevnaden av ett förbud.
Men man kan vid genomförandet av ett
förbud mot viss verksamhet omöjliggöra
den kontroll som tidigare har funnits.
Det är tyvärr så jag uppfattar förbudet
mot proboxning i Sverige.

Den noggranna kontroll som nu ut -

övas genom Prokommissionen kommer
helt att försvinna. Vill någon här i landet
bosatt ägna sig åt professionell boxning
kommer vederbörande att göra
det trots vårt förbud. Han kan göra
det var som helst utomlands, ty där
finns inga förbud. Där kan vi inte heller
på något sätt påverka reglerna, såsom
har kunnat ske här i Sverige.

De skador genom boxning som påvisats
i vårt land härrör från en tidsperiod,
som ligger mer än tio år tillbaka.
Genom under senare år införda
strängare bestämmelser, som gäller
även proboxning och proboxare och
innebär obligatorisk läkarkontroll, protokoll
över matchning — medförande
startförbud för boxare under viss period
efter en hård match — stränga
regler att tillämpas av ringdomare och
flera andra preventiva åtgärder, har under
senare år skador i samband med
boxning icke kunnat påvisas i högre
grad än vad som skulle kunna ske vid
utövandet av ett flertal andra sportgrenar.
Det är dessa möjligheter att genom
kontroll uositivt påverka boxningen
som jag anser att vi nu avhänder oss.
Om förbud införes, hänvisar vi våra
eventuella proboxare till promotorfirmor
och managers utomlands, som inte
torde ha ett primärt intresse att se
till säkerheten. Förblir proboxningen
legaliserad i vårt land, kan vi påverka
den och införa ytterligare skadehiimmande
regler, om så skulle anses befogat.

Utskottsmajoriteten anser för sin del
att största säkerhet och bästa skadepreventiva
åtgärder uppnås genom ett
förbud. Så har även flertalet talare uttryckt
saken här i kammaren. Men vi
kan ju inte införa förbud utanför vårt
lands gränser, dit denna verksamhet,
om propositionen antas, helt kommer
att flyttas med risk för negativa skadeeffekter.
Det är, herr talman, främst av
denna anledning jag anser att en förbudslagstiftning
mot boxning inte bör
genomföras.

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 143

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

.lag ber att få yrka bifall till reserva''
tionen 1.

I detta anförande instämde fru Thunvall
(s).

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Herr Sjöholm har försökt
illustrera boxningens nedbrytande
effekt genom att citera en uppgift om
att man skulle kunna rekrytera två fulltaliga
landslag ur våra fängelser. Det
är möjligt. Men om vi kunde plocka
iliop alla riksdagsledamöter som under
hundra år någon gång varit i klammeri
med rättvisan — jag vet inte om det
skulle räcka till ett landslag — tror jag
att de i alla fall skulle förslå till ett
fulltaligt lagutskott, herr Sjöholm. Trots
det brukar vi inte anse att vår arbetsmiljö
och vår hantering är särskilt nedbrytande
eller i och för sig kriminaliserande.
.Tåg tror att man får vara litet
försiktig med att förutsätta orsakssamband
där sådana inte är bevisade.

över huvud taget är jag litet undrande
och kanske litet besviken över argumentationen
i denna debatt från båda
hållen, eller om man så vill från alla tre
hållen. Personligen tycker jag inte ett
dugg om boxning. Jag har vid flera tillfällen
i denna kammare röstat mot statsanslag
till boxningen; jag tycker inte
att det är en hantering som vi behöver
stödja med skattemedel. Men därifrån
och till en lagstiftning om förbud är
steget rätt långt. Jag har svårt att förstå
att det skulle vara fullt motiverat,
i varje fall i den form som det här föreslås.

Jag kan hysa en betydande förståelse
för herr Sjöholm, hans motion och
hans reservation. Det finns två förslag
av tre som vi har att välja emellan som
är konsekventa och logiska; de innebär
ett antingen—eller. Men den gränsdragning
som propositionen och utskottsmajoriteten
förordar är för mig orimlig.
Den är det principiellt. Det är ungefär
som om vi skulle säga att en stöld

av mycket pengar är förbjuden och
skall bestraffas, men en stöld av en litet
mindre summa bestraffas inte bara
mildare utan är också tillåten. Det är
en gränsdragning som vi annars inte
gör.

Yi måste vara överens om att boxningen
skiljer sig från all annan idrott,
vilket jag anser att den gör därigenom
att det finns en ofrånkomlig avsikt att
framkalla skada. Då finns denna avsikt
också i amatörboxning. Att man sedan
kringgärdar verksamheten där med
strängare säkerhetsföreskrifter så att
skadorna som regel blir mindre eller i
varje fall inte fullt så dramatiska och
inte utlöses lika häftigt är en annan
sak. Men avsikten och inriktningen är
utan tvivel desamma. Om det ena skall
betraktas som omoraliskt — något som
kan katalogiseras såsom ett brott —
bör rimligen det andra betraktas på
samma sätt.

För mig är det allra viktigaste skälet
att avstyrka bifall till propositionen
emellertid att jag inte vill vara med om
att stifta en lag, om vilken vi från början
kan säga att den kommer att leda
till tolkningssvårigheter och ställa till
onödigt bekymmer för våra domstolar.
Det är inte särskilt lätt att skilja mellan
professionella och amatörer.

Den senaste uppgift jag har sett om
någon svensk som varit inblandad i
denna blodiga hantering gällde en gosse
som var i England och boxades för
någon månad sedan. Han råkade följdriktigt
också ut för skador vilka i och
för sig skulle kunna användas som förträffliga
argument av både utskottsmajoriteten
och herr Sjöholm. För besväret
och för sveda och värk fick han ett
gage på 3 000 kronor.

År det någon som tror att en sådan
yngling inte i många idrottsgrenar som
amatör skulle ha kunnat tjäna lika mycket
pengar? Det är fullt möjligt att han
i låt mig säga cykel och tennis, på
den tid som det tog honom att förbereda
sig för och genomföra den aktuella

144 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

matchen, skulle kunna komma upp till
väsentligt högre gager och fortfarande
vara amatör.

Vi vet att idrottsförbunden har svårigheter
med denna gränsdragning. Men
det må så vara. Det blir betydligt värre
om gränsdragningen skall vara avgörande
för huruvida en människa skall fällas
till straffansvar eller inte. Och det
är detta våra domstolar kommer att
tvingas syssla med, om vi accepterar
det lagförslag som nu ligger framför
oss.

Då säger man: Ja, men i själva verket
är det mycket lätt att skilja mellan
proffsboxning och amatörboxning
— de framträder på helt olika sätt.
Dessa proffsgalor känner man nog igen;
det behövs ingen särskilt märklig definition
för att avgöra när det är fråga
om det ena eller det andra. Och självfallet
är det på detta sätt, ärade kammarledamöter.
Så länge vi har en tillåten
professionell boxning är det inte
svårt. Den professionella boxningen kan
då framträda med allt det galapetteri
som den önskar, med all den pomp och
ståt och med allt det krimskrams och
de riter och ceremonier som den omger
sig med och som gör att den är
mycket lätt att känna igen. Men om
den professionella boxningen blir förbjuden,
så är det inte särskilt orealistiskt
att räkna med att den smyger sig
in i amatörutövningen, precis som fallet
är med professionalismen i alla andra
idrottsgrenar. Då blir det svårare
att avgöra vilket som är vilket. Då kommer
gagerna att kallas för dagtraktamenten,
ersättning för förlorad arbetsförtjänst
och vad man nu än kan hitta
på. Då kommer man att ta på sig
tröjan på överkroppen, o. s. v. Vi får
den vanliga svårigheten, den vanliga
sammanblandningen mellan professionella
och amatörer. För rättssamhället
spelar det ingen nämnvärd roll om man
har sådana svårigheter inom ett idrottsförbund,
men om vi tvingas att definiera
gränsen och lägga gränsdragningen

till grund för en dom, enligt vilken
människor skall åläggas straff, då är
det betydligt allvarligare.

Jag har, herr talman, mycket svårt
att acceptera att vi verkligen skulle
formulera en lag på det sättet. Därför
instämmer jag med dem som har yrkat
bifall till reservation nr 1.

Herr POLSTAM (ep):

Herr talman! Då man begär ordet i
en sådan här fråga har man en del funderingar,
men när man så äntligen kommer
upp i talarstolen är det mesta avbetat.
Jag vill dock försöka att på något
sätt motivera varför jag i utskottet
har stött propositionen om förbud mot
proffsboxning.

Under åren har det i denna kammare
och medkammaren förekommit långa
boxningsdebatter, vilka alla varit grundade
på motioner eller tagits upp i samband
med frågan om det ekonomiska
stödet till idrotten. För första gången
har vi nu en proposition i frågan att
ta ställning till, och varför skulle man
då inte utnyttja ett sådant tillfälle? Propositionen
i sig själv visar ju att en
omsvängning i uppfattningen har skett,
i varje fall beträffande proffsboxningen.

Nu gäller det enbart förbud mot proffsboxning,
inte mot amatörboxning, även
om de rent principiella skälen för
ett utökat förbud kan tyckas föreligga.
Jag är väl medveten om att det är inkonsekvent
att förorda förbud mot
proffsboxning men inte mot amatörboxning.
Men med de nu föreslagna säkerhetsföreskrifterna
— d. v. s. den nordiska
kommitténs 16-punktersförslag -—
hoppas jag att åtminstone amatörboxningens
ungdomsverksamhet under ansvariga
ledare skall kunna fortsätta
utan att några medicinska skador på
kontrahenterna skall uppkomma.

I en kvällstidning i går kväll stod i
en artikel följande: »Boxning — d. v. s.
organiserad misshandel som stundom
resulterar i dödsfall, stundom i fysisk
och psykisk invaliditet — är fortfaran -

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 145

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

de tillåten. Och ingen drar sej väl för
att tala om att den varit och sett en
boxningsmateli.» Ja, så förhåller det
sig ju. I varje fall går proffsboxningen
ut på att man skall slå ut motståndaren.
Den största segern vinns genom
knockoutslaget, d. v. s. att motsåndaren
slås medvetslös. Detta innebär ett fruktansvärt
våld som inte tillåts någon annanstans
än inom boxningen.

Ibland undrar man över vad föräldrarna
egentligen anser om boxning. Vill
de verkligen låta sina barn lära sig
boxas? Risken finns ju, att slutet kan
bli ett proffsboxningens ringvrak. De
som inser riskerna vill nog inte låta
sina barn lära sig boxas. Andra skulle
kanske acceptera, att andras barn lär
sig boxas men inte de egna. Bakgrunden
är hela tiden skaderiskerna, så
länge målsättningen är att slå ut motståndaren.
Förhållandet är absolut inte
detsamma i t. ex. ishockey. Där finns,
givetvis också risken för skador, men
målsättningen är inte densamma som i
boxning. En skada i hockey beror antingen
på ren olyckshändelse eller på
regelbrott, och detta regelbrott bestraffas.
I boxning förekommer ingen motsvarande
bestraffning utan i stället en
glorifiering av den som har utövat misshandeln.

Vad säger Svenska boxningsförbundet?
Ja, vad förbundet verkligen anser
om ett eventuellt förbud mot proffsboxning,
vet jag inte. Men av allt att
döma har man inom förbundet accepterat
ett förbud mot proffsboxning i
Sverige eftersom förbundet under utskottsbehandlingen
vädjat till vissa riksdagsmän
att låta bevara amatörboxningen
med de skärpta säkerhetsföreskrifter
jag förut nämnt. Förbundet har därvid
inte berört proffsboxningen, vilket
också kan tjäna till vägledning.

Polisens resurser är givetvis ganska
små, men när man talar om övervakning
får man inte glömma bort att polisen
också har släppt till mycket folk
för att bevaka proffsgalorna.

Herr talman! Jag är inte motståndare
till någon annan form av idrott än
boxning, vilket bäst framgår av att jag
har varit både aktiv och ledare inom
andra grenar, men jag är motståndare
till våld. Därtill kommer att vi vet att
inte bara knockout utan även upprepade
slag mot huvudet kan förorsaka allvarliga
medicinska skador i framtiden.

Av dessa skäl vill jag yrka bifall till
första lagutskottets hemställan i utlåtande
nr 51.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag har på grund av
resa inte haft tillfälle att delta i utskottets
behandling av detta ärende och vill
därför här deklarera min mening.

Vid tidigare handläggning av samma
fråga har utskottet skjutit upp sitt avgörande
med hänvisning till den medicinska
utredning som då fortfarande
pågick. Denna utredning har nu klart
givit vid handen de stora risker som är
förenade med boxningen. Jag tycker
också att Sverige som ett kulturland
har ganska stor anledning att ta avstånd
från en kommersiell verksamhet
av denna typ.

Vad vi med den föreslagna lagstiftningen
främst vänder oss emot är den
kommersiella verksamheten. Det viktigaste
motivet för oss är inte att två relativt
unga män med risk för skador
bekämpar varandra i en boxningsring;
det mest betydelsefulla i hela denna
företeelse är det kommersiella intresset.
Frågan om vinsten för arrangörerna,
de stora pengar som promotorn kan
förtjäna är det avgörande. Den företeelsen
tycker jag att vi har all anledning
att ingripa mot i vårt kultursamhälle.
Erfarenheterna har visat att med
denna verksamhet följer kanske inte
vit slavhandel men någonting i närheten
därav. Promotorn är den avgörande,
boxaren är bipersonen och han blir
ganska snart ett verktyg i promotorns
hand.

Herr Dockered ansåg att vi inte bor -

146 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

de försöka göra gällande att Sverige är
ett kulturland som skall vara ett föredöme
för andra länder. Jag tror emellertid
att det är värdefullt att vi som
nation tar avstånd från den ganska olustiga
näring som proboxningen är.

Proboxarna är yrkesmän, sade herr
Dockered också, som själva tar ansvaret
för sin hälsa och framtid när de
engagerar sig i denna verksamhet. Gentemot
det argumentet kan omedelbart invändas
att de själva tar ytterst litet ansvar,
eftersom samhället som försäkringsgivare
genom riksförsäkringsverket
eller genom socialnämnden i
den kommun där de bor får ta det
slutliga ansvaret för deras framtid. Om
de tillfogas sådana skador att de i fortsättningen
inte kan försörja sig själva
— och erfarenheter visar klart att detta
kan bli följden — är det samhället som
får ta ansvaret för dem; de behöver
inte ta det själva.

Liknande anmärkning drabbar det
resonemang som herr Jönsson i Malmö
förde. Han talade om att det fanns sex
proffsboxare, enligt uppgifter i propositionen.
Möjligen finns det inte så
många en gång, enligt vad som framkommit
under utskottsbehandlingen.
Han tilläde att detta ringa antal personer
själva kunde ta sitt ansvar och
att ett bifall till den här propositionen
vore ett underkännande av deras förmåga
att själva ta ansvaret för sina
handlingar. Men det är ju ändå samhället
som i sista hand får ta ansvaret
för dem, om skador inträffar.

Jag tror att det är ganska värdefullt,
om vi med ett beslut i kväll kan redovisa
var vi står någonstans. Här gäller
det frågan om var vårt samhälle befinner
sig på kulturstegen. Vi avvisar
t. ex. tjurfäktning i vårt land, och ingen
har väl kommit på idén att försöka
arrangera tuppfäktningar. Några har varit
inne på tanken att man skulle anordna
hundkapplöpningar, men den
tanken har inte förts ut i verkligheten.
Inom galoppsporten förekom för några

år sedan tävlingar som medförde ganska
allvarliga fall av djurplågeri, och
man frågar sig om detta egentligen var
värdigt ett kultursamhälle. Emellertid
tycker jag att det avgjort icke är värdigt
ett kultursamhälle att tillåta tävlingar
som går ut på att två personer
skall försöka skada varandra så mycket
som möjligt medan ett stort antal personer
bevittnar vad som sker och smarta
arrangörer gör stora vinster.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr DOCKERED (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Martinsson gör
gällande att vi som medborgare i ett
kultursamhälle bör värna om friheten
att bestämma över de människor som
utsättes för misshandel. Sedan gör herr
Martinsson också jämförelser med tjurfäktningar
och andra saker, där vi är
överens. Jag tycker att den jämförelsen
är litet långsökt. Djuren har ju i alla
fall ingen möjlighet att säga någonting
eller göra sig till tolk för några åsikter
i detta sammanhang. Där är det
fråga om djurplågeri, något som vi väl
måste vara eniga om att försöka få bort
ur vårt kultursamhälle.

Jag skulle gärna kunna vara med i
en diskussion om att förbjuda vissa yttringar,
fastän de deltagande människorna
har kommit överens om att deltaga.
I detta fall har två människor kommit
överens i den enligt herr Martinsson
så bedrövliga konventionella uppgörelse
som föregår en professionell boxningsmatch.

Tidigare under diskussionen här har
de medicinska skadeverkningarna dominerat;
i herr Martinssons inlägg kom
den kommersiella baksidan att dominera.
Det är klart att vi såsom reservanter
har erkänt att det finns en medicinsk
risk i all boxning.

Den blir inte mindre, säger vi, i ama -

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 147

Lag om förbud mot professionell boxning, m. m.

törboxningen än i den professionella
boxningen. Men vi säger också, att det
föreslagna förbudet inte ger någon god
effekt. Vi kommer att få svårigheter att
tolka lagbestämmelserna, svårigheter
som herr Carlshamre på ett mycket effektivt
sätt har skildrat. Det har varit
avgörande för reservanternas ställningstagande.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr OSKARSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag ville bara bemöta
vad herr Martinsson sade om de ekonomiska
intressena. Han vill göra gällande,
att det skulle ligga några särskilt
osunda ekonomiska intressen bakom
proffsboxningen. Men detta, herr Martinsson,
är väl ändå inte någonting som
gäller förhållandena i vårt land. Jag
tror inte att det går att påvisa, att så varit
fallet i något sammanhang.

Man kommer inte heller helt ifrån
de ekonomiska intressena genom att
förbjuda proffsboxningen. Som tidigare
sagts, kommer den saken att ordnas på
annat sätt; de som deltar i amatörmatcher
kommer säkerligen att få ekonomisk
gottgörelse på ett eller annat
sätt. Och detta kan många gånger vara
mer osunt än om det hela sker inför
öppen ridå.

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! När herr Martinsson säger
att ansvaret för de skador som en
proffsboxare åsamkas inte åvilar denne
utan samhället, vill jag bara helt kort
konstatera, att detsamma gäller skador
som en person kan åsamkas inom andra
sportgrenar.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
skillnaden är den att när någon skadas
i andra sportgrenar är det en olycks -

händelse, medan boxningens utövare
drabbas av en avsiktlig skadegörelse.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Det finns inte bara boxare
i moderata samlingspartiet. Därför
vill jag använda denna debattens sista
skälvande minut till att anmäla annan,
mening.

Jag minns en präst som var min företrädare
i den heliga tjänsten vid sjömanskyrkan
i Antwerpen. Han arbetade
där i början av 1920-talet. Det var en
mycket hård miljö. Där gick ett mycket
besvärligt klientel i land: »Sågarjim»
och »Slaktarjerker» och allt vad
de hette. Detta var mycket besvärande
för den svenske prästen. Han fick ofta
ge sig i handgemäng med dem; han
kunde inte kämpa enbart med ordets
svärd utan behövde litet mera handfasta
grepp, tyckte han. Han hade varit
amatörboxare i sina unga dagar, och
han sade att det uppskattade han lika
mycket som sitt AB i praktisk teologi.
Detta var alltså i början av 1920-talet,
och teologin stod kanske inte så högt
då. Nu har vi ju helt andra verksamhetsformer
även vid sjömanskyrkor.
Boxning har kommit ur bruk.

Jag tycker att herr Sjöholm skött argumenteringen
mycket väl. Han har tagit
upp den gamle kämpen Yngve Hamrins
mantel, och det är väl den mannens
idéer som i dag kommer att fira
en triumf. Herr Dockered som är en
fridens man glömmer nog sitt heta blod
med tanke på att herr Sjöholm dock
kämpar mot våld; det måste vi ju alla
respektera.

Det finns enligt mitt förmenande två
väsentliga argument för ett förbud. Det
första är hela raden av remissinstanser:
medicinska, juridiska och idrottsliga.
Inte en enda remissinstans går emot
propositionen, inte ens Svenska boxningsförbundet.
Inför en sådan förkrossande
övermakt vore det verkligen magstarkt
av riksdagen att välja en annan
linje. Jag tror att vi alla med bibehållen

148 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Lag om förbud mot professionell boxning m. m.

självaktning kan rösta för ett förbud i
dag, i synnerhet efter justitieministerns
sansade och sakliga inlägg här som ju
heller inte mötte någon opposition.

Och det andra argumentet är att vi
fullföljer ett beslut från 1967. Det är
ganska konsekvent att göra det.

Med dessa enkla ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall i första hand till
reservation 2 av herr Sjöholm och i
andra hand till utskottets förslag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har inte trängts vid
denna talarstol under de senaste årens
boxningsdebatter. Men jag vill gärna bekänna
innan voteringen skall äga rum,
att jag ändå har känt det ganska besvärande
att vi i vårt kultursamhälle
har den situationen att misshandel på
allmän plats föranleder rätt kännbart
straff, men organiserad misshandel i
boxningsring anses i och för sig inte
föranleda något sådant. Snarare blir det
hyggligt gage till den som lyckas bäst
i en boxningsmatch, där man uppenbarligen
ofta söker att tillfoga motståndaren
sådana slag att hans kondition och
över huvud taget hans förmåga att agera
i matchen skall bli så dålig som möjligt.
Ingen lär ju kunna bestrida att medicinska
myndigheter klart har dokumenterat
att här föreligger mycket allvarliga
hälsorisker. Talet om att boxning
skall jämställas med motorsport och ishockey
innebär uppenbarligen inte en
riktig liknelse eftersom väl ingen ändå
kan säga sig att det inom dessa grenar
gäller en tävling av samma slag som
boxning, där avsikten är att vålla skada.
Jag är medveten om att gränsdragningen
här rymmer vissa principiella problem.
Skall man ta med amatörboxningen
eller inte? Där tycker jag att justitieministern
och även utskottet har valt
en riktig linje då de säger att man får
pröva den frågan, om det visar sig att
motiv för detta finns och amatörboxningen
inte omgärdas med tillfredsställande
regler. Vidare kan det bli svårt

att skilja ut professionell boxning från
amatörboxning -— eller skall vi säga
s. k. amatörboxning. Men vi kan inte
låta bli att stifta lagar i detta land bara
för att det är svårt att dra vissa gränslinjer.

Som ett av skälen mot boxningsförbud
har också åberopats, att när två
personer frivilligt kommer överens om
att gå en match, skall det inte finnas
principiella skäl för samhället att ingripa
hindrande. Visserligen är det så
att samhället har att ange ramarna för
vårt handlande och vår samlevnad, men
man skulle kunna vidga bilden och säga
att om två personer beslutar att duellera,
så lär den person som lyckas bäst
i duellen, om han träffar ordentligt,
också mötas av den reaktionen att samhället
blandar sig i affären varpå vederbörande
får ta det straff som samhället
utmäter. Jag skall inte pressa
denna liknelse för hårt, men jag tycker
att den bör anföras när man säger att
detta är en sak som närmast iir av privat
karaktär.

.Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Eftersom duellen åter
har åberopats i denna debatt såsom ett
argument vill jag anföra att vi tidigare
har varit överens om att den liknelsen
är orimlig. Jag tycker att det bör understrykas
igen.

Vi reservanter har sagt att det finns
medicinska risker och att de är lika
vid professionell boxning och vid amatörboxning.
Vi är inte övertygade om
att den rätta vägen att gå är att lagstifta
om ett förbud, utan vi anser att man på
andra vägar, utan den juridiska snedbelastning
som ett förbud innebär, kan
skapa regler som ger bättre effekt och
som ger ett bättre skydd för de människor
som utövar denna verksamhet än
vad vi kan åstadkomma med ett förbud
som trycker verksamheten under
jorden och ger upphov till ett smygut -

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 149

En allmän översyn av lagen om allmän försäkring

övande, som vi tror kommer att bli
följden av ett förbud. Svårigheten att
tolka vad som är tillåtet och vad som
är förbjudet erkänner ju även utskottsmajoriteten.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dockered begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Erik Svedberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst*
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Dockered begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 58 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sjöholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Sjöholm.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sjöholm begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 25 nej,
varjämte 32 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

En allmän översyn av lagen om allmän
försäkring

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 74, i anledning av motioner
om en allmän översyn av lagen om allmän
försäkring.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Vi är några motionä -

150 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

En allmän översyn av lagen om allmän försäkring

rer som i motionerna I: 783 och II: 902
hemställt om utredning och en allmän
översyn av lagen om allmän försäkring
med sikte på lagens anpassning till den
framtida samhällsutvecklingen. Jag vill
gärna göra några kommentarer till såväl
motionerna som till andra lagutskottets
utlåtande nr 74.

Jag vill först erinra om att lagen om
allmän försäkring tillkom 1962 och att
den bygger på 1946 års lag om folkpensionering,
1947 års lag om allmän
sjukförsäkring, 1954 års lag om moderskapshjälp
och 1959 års lag om försäkring
för allmän tilläggspension. Den
allmänna försäkringen har varit i full
funktion sedan den 1 januari 1963. Sedan
dess har lagen årligen varit föremål
för ändringar och kompletteringar.
Försäkringen har byggts ut undan för
undan. Utredningar pågår, och vi räknar
med att få förslag om ytterligare
förändringar och utbyggnader.

Den utveckling som hittills har ägt
rum har av naturliga skäl hållit sig
ganska väl inom försäkringslagens traditionella
syften och grundläggande
principer. Samhällsförhållandena undergår
ständig förändring, och detta
påverkar förutsättningarna för trygghetspolitiken
och medborgarnas anspråk
på social trygghet. Inom sin ram
måste den allmänna försäkringen undergå
en motsvarande utveckling om
den skall täcka avsedda behov. För att
öka verkningsgraden eller täcka nya
behov krävs att även ramen vidgas.
Nya behov och anspråk dyker ständigt
upp. De kan täckas antingen med separata
åtgärder genom nya organ eller
med utbyggnad på tidigare lagda grunder.
Försäkringssystemets möjligheter
och allmänna användbarhet i trygghetspolitiken
är långt ifrån uttömda. Det
finns tvärtom goda grunder för vidare
utveckling och fortsatt utbyggnad.

Med sikte på 1970-talet bör enligt
motionärernas uppfattning en allmän
översyn av lagen om allmän försäkring
och dess syften genomföras. Ända -

målet bör vara att pröva hur man lämpligen
kan vidga ramen för försäkringens
funktion i trygghetssystemet. Detta
bör i första hand ske med avseende på
effekten för hittills avsedda syften, men
samtidigt bör prövas hur man med rationellt
utnyttjande av försäkringssystemets
och försäkringsadministrationens
möjligheter kan täcka andra och
nya behov på ett ändamålsenligt sätt.
Det är här fråga om en motion som
gäller principerna i försäkringen och
inte detaljerna.

På sidorna 10 och 11 i utskottsutlåtandet
finns en mycket bra sammanställning
över förslag som har framlagts
i höst eller som man räknar med
skall föreläggas nästa års vårriksdag.
Man räknar också upp pågående utredningar.
Motionerna, remissvaren och utskottsutlåtandet
kan med fördel ingå
som ett mycket väsentligt avsnitt i 1970
års valhandböcker för att beskriva vad
som har skett när det gäller socialförsäkringen.
De kan faktiskt också ge
uppslag till många bra motioner till
nästa års riksdag.

Vi vet att utredningar pågår, sjukförsäkringsutredningen,
pensionsförsäkringsutredningen,
familjepolitiska kommittén
och flera andra som här kunde
nämnas. Samtliga dessa utredningar arbetar
med lösningar inom lagens nuvarande
ram. Det är enligt vår mening
angeläget att nu gå vidare och utifrån
vunna erfarenheter av den allmänna
försäkringen forma den så att den alltjämt
kan ingå som ett verksamt instrument
i jämlikhets- och trygghetspolitiken
i 1970-talets samhälle. För detta
fordras översiktliga överväganden, och
det finns behov av en allsidig utredning.
Den kan enligt vår uppfattning
börja nu, även om pågående utredningar
inte är avslutade.

Vad anser då remissinstanserna? Ja,
flera av dem anser att frågan om en
allmän översyn av försäkringslagen är
för tidigt väckt. De menar att resultatet
av pågående utredningsarbete helt el -

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 151

En allmän översyn av lagen om allmän försäkring

ler delvis bör avvaktas innan en ny
utredning tillkallas. Till dessa instanser
hör riksförsäkringsverket, socialstyrelsen,
LO, TCO och SAF. Arbetsmarknadsstyrelsen
och Försäkringskasseförbundet
delar däremot motionärernas
synpunkter att det är angeläget
med en översyn av lagen om allmän
försäkring med sikte på det behov och
de omständigheter som man har att beakta
i ett längre tidsperspektiv.

Riksförsäkringsverket erinrar i sitt uttalande
om den utveckling som sker och
menar att den mera omfattande utredning
som motionärerna avser »bör sikta
till att reglerna för närbesläktade
förmåner på området för social trygghet
såvitt möjligt samordnas och i samband
därmed förenklas». Man vill dock
avvakta de pågående utredningarnas resultat.

Även Svenska arbetsgivareföreningen
anser att man bör avvakta resultatet
av pågående utredningar. Om en utredning
likväl tillsättes, vill Svenska arbetsgivareföreningen
att vissa synpunkter
skall beaktas i direktiven. Man nämner
bl. a. frågan om rationalisering och
besparingar inom administrationen och
önskar även att försäkringens finansiering
tas upp.

Landsorganisationen framhåller att
behov föreligger på olika områden att
förbättra försäkringsförmånerna och
skriver: »Förbättringarna måste dock
avvägas gentemot andra angelägna behov
av trygghetsskapande åtgärder. Detta
behov bör analyseras, en uppgift
som enligt LO:s mening kan tilldelas en
utredning av det slag som föreslås i
motionerna. Vid en sådan analys bör
särskilt tillses att det sociala skyddssystemets
olika anordningar utformas
så att de i gränsfallen täcker varandra
och att den enskilde individen inte
hamnar i ett tomrum mellan dem.»

Det intressanta är att TCO tar upp
liknande synpunkter och skriver — jag
citerar ur utskottets utlåtande — att
det framstår som angeläget »att en all -

män översyn av hela socialförsäkringssystemet
kommer till stånd, varvid även
överväganden om förändringar och utvidgningar
av vissa av försäkringens
grundprinciper kan komma att bli aktuella».

Nu kan naturligtvis någon säga att
jag här har plockat ut de avsnitt ur remissvaren
som överensstämmer med
vad vi skrivit i motionerna, men faktum
är att samtliga remissinstanser har
förklarat att de finner det angeläget
med en översyn, den skall bara inte göras
just nu. Man räknar också upp ytterligare
frågor som bör aktualiseras.

Även utskottet har skrivit mycket positivt
hela vägen fram till sista avsnittet
i utlåtandet, där utskottet förklarar
att man inte bör göra någonting för
dagen. Utskottet skriver dock: »Det är
sannolikt att man förr eller senare
tvingas till att såsom motionärerna önskar
och en del remissinstanser uttalat
göra en samordnande översyn av hela
systemet. Vid en sådan skulle den framtida
målsättningen för samhällets trygghetspolitik
kunna tas upp till en bred
och allsidig bedömning. Enligt utskottets
mening är emellertid tiden ännu
inte mogen för tillkallandet av en utredning
med sådant uppdrag.»

Ett öde som drabbar många motionärer
är att utskotten uttalar att motionerna
kommer för sent och att den
aktualiserade frågan redan är uppmärksammad.
Men i detta fall har motionen
tydligen kommit för tidigt. Man skulle
vilja fråga när är tiden egentligen mogen
för en sådan översyn som vi föreslagit.
Vi motionärer har sannerligen
anledning att komma tillbaka vid ett
annat tillfälle för att höra om tiden då
är mogen för en översyn av lagen om
allmän försäkring.

I detta anförande instämde fröken
Sandell och fru Håvik (båda s).

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag kan bara säga att

152 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

En allmän översyn av lagen om allmän försäkring

de! i utskottet har funnits stora sympatier
för motionen. I övrigt har jag inte
anledning att gå in på någon egentlig
polemik mot fru Skantz och hennes resonemang.

Vad som hindrat oss från att tillstyrka
motionen är att en sådan åtgärd
kanske i stället skulle ha motverkat det
syfte man där vill nå. En stor och omfattande
utredning, som rör de principiella
linjerna, hade kanske stoppat
upp alla de utredningar som är på gång.
Man räknar ju med att det i varje fall
på bortåt 20 punkter pågår arbete på
detta område inom departement, ämbetsverk
eller inom särskilda utredningar.
Därför kunde det lätt bli så att en
utredning med uppgift att ta upp de
principiella spörsmålen kunde motverka
detaljlösningar som man önskar få
genomförda. Det måste inom detta väldiga
område alltid ske en kontinuerlig
anpassning.

Det är naturligtvis mycket svårt att
säga när tiden kan bli mogen för en
utredning av detta slag. Utskottet har
på denna punkt skrivit, vilket fru
Skantz också citerade: »Det är sannolikt
att man förr eller senare tvingas
till att såsom motionärerna önskar och
en del remissinstanser uttalat göra en
samordnande översyn av hela systemet.
» De remissinstanser som med denna
motivering har avstyrkt motionerna
är bl. a. LO, riksförsäkringsverket
och TCO.

Herr talman! Jag har inte mer att säga.
Jag vet inte om jag ens behöver
yrka bifall till utskottets hemställan då
fru Skantz inte har yrkat avslag, men
jag gör det i alla fall.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Till herr Svensson vill
jag bara säga att det i december månad
1967 tillsattes en socialutredning.
Men det var ingenting som hindrade att
vi i maj månad 1968 tog den mycket
stora förändringen i socialhjälpslagen
som gäller kommunernas ansvar för

den enskildes omvårdnad. Tillsättandet
av en stor utredning som skall syssla
med principiella frågor behöver således
inte hindra att man arbetar vidare
och att vi här i riksdagen tar delreformer.

Det intressanta är vad statsrådet
Aspling sade i samband med tillsättandet
av socialutredningen: »Vårdlagstiftningen
är dock i viss mån splittrad och
oenhetlig såväl i fråga om utformning
som innehåll. Den har tillkommit område
för område och vid skilda tidpunkter.
En bättre samordning torde
ge större möjligheter att rationellt utnyttja
de materiella och personella resurserna.
» ---—- »Mot bakgrunden av

vad nu sagts anser jag tiden mogen att
ta upp frågan om en allmän översyn av
de tre sociala vårdlagarna.»

Statsrådet Aspling anförde vidare:
»Den nuvarande lagstiftningen har tillkommit
som resultat av olika kommittéers
arbete. De grundläggande principerna
har sin förankring relativt långt
tillbaka i tiden. Lagstiftningen måste
anpassas efter utvecklingen i samhället
och efter de nya metoder och ökade
resurser man fått i fråga om vård och
behandling m. m.»

Statsrådet Aspling hade möjlighet att
säga detta, när han tillsatte socialutredningen.
Jag skulle tro att det inte
dröjer länge — vi får hoppas det ■—
förrän han har möjlighet att säga något
liknande vid tillsättandet av en utredning
för översyn av lagen om allmän
försäkring.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det är möjligt att vi
relativt snart kan komma till den tidpunkten
då vi tar upp hela socialförsäkringssystemet
till översyn — därom
vill jag inte i dag från denna talarstol
göra något bestämt uttalande.

Beträffande motiven för socialutredningen
vill jag framhålla att direktiven
för utredningen visserligen blev mycket
omfattande. Men det primära syf -

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 153

tet var att samordna lagstiftningen —
det finns en socialhjälpslag, en barnavårdslag
och en nykterhetsvårdslag, och
det hade redan skett en samordning av
socialvården ute i kommunerna — för
att t. ex. kunna genomföra familjevårdsprincipen.
Utvecklingen har också i detta
avseende gått före lagstiftningen genom
att man ibland ordnar med en
personalunion mellan de olika nämnderna.
Men alla som sysslar med socialvård
vet hur besvärligt det är att med
samma människor i tre nämnder behöva
skriva tre olika protokoll.

Jag tycker att motiven för tillsättandet
av socialutredningen var betydligt
starkare än de skäl som nu finns för
tillsättande av en utredning om lagen
om allmän försäkring.

Eftersom fru Skantz och jag är eniga
på den punkten att vi bör vänta och
se, anser jag också att debatten i detta
ärende nu bör kunna avslutas.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 3

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 77, i anledning av motioner
om ersättning från den allmänna försäkringen
för behandling av missbildningar
i ansiktet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Jourskyldighet för läkare

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 78, i anledning av motioner
om jourskyldighet för läkare.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Det ärende vi nu behandlar,
nämligen frågan om jourskyldighet
för privatpraktiserande läkare,

Jourskyldighet för läkare

har tidigare vid upprepade tillfällen varit
föremål för riksdagens prövning.
Detta framgår också av utskottsutlåtandet,
som mycket utförligt redovisar
vad som förekommit.

I motionerna vid årets riksdag 1:42
och II: 50 har ånyo framförts yrkande
om utredning beträffande införande av
principen om skyldighet för alla yrkesverksamma
läkare att deltagaa i jourtjänst.
Yrkandet bygger i stort sett på
samma motiveringar som tidigare framförts.
Helt kort kan vår mening i det
nu föreliggande motionsparet anges
med att vi finner det orimligt att inte
alla läkare som är verksamma i öppen
vård skall bära sin del av det merarbete
men också ökade ansvar som jourtjänsten
innebär.

Utskottet liksom remissinstanserna
förordar frivilliga överenskommelser
för att nå fram till det avsedda resultatet.
Vi är väl införstådda med att
detta är en mera sympatisk metod, men
frågan är om man på denna väg kan
nå fram till den jourtjänst som ur det
allmännas synpunkt måste eftersträvas.

Att frivilliglinjen ännu inte kan betraktas
som den enda lösningen framgår
av de sista raderna i den sammanställning
av en rapport från SPRI som
införts i utskottsutlåtandet. Det heter
där: »Bland frågor som sammanhänger
med jourproblemet men inte slutdiskuterats
i arbetsgruppen nämns frågan
huruvida alla läkare, även praktiker, i
princip skall kunna åläggas jourtjänst.»
I den speciella arbetsgrupp inom SPRI
som gjort detta uttalande håller man sålunda
frågan öppen.

Herr talman! Jag kan vitsorda att jag
gärna ser att frågan löses genom frivilliga
överenskommelser, men det måste
verkligen ske en betydande och även
snabb förbättring av den situation som
nu föreligger. Det är att hoppas att en
sådan förbättring sker, och jag skall därför
inte nu ställa något yrkande. Jag har
emellertid, herr talman, velat redovisa
dessa synpunkter.

154 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Användande av domänverkets vinstmedel för fritidsanläggningar

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 79,
i anledning av motioner om differentierade
avgifter vid ålderdomshem; och

tredje lagutskottets utlåtande nr 58,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
lagen (1959: 517) om förlängning av tiden
för vissa servitut.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 6

Användande av domänverkets vinstmedel
för fritidsanläggningar

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av motioner
angående användande av domänverkets
vinstmedel för fritidsanläggningar.

I de likalydande motionerna 1:151
av herrar Eric Carlsson och Nils Nilsson
samt II: 170 av herr Jonasson m. fl.
hade hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhölle om skyndsam
prövning och förslag beträffande
grunder för användning av hos domänverket
fonderade vinstmedel för inköp
av särskilda natur- och fritidsområden
samt för ordnande av friluftsanläggningar
i enlighet med motionens syfte.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte lämna motionerna 1:151 och II:
170 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Hermansson (ep), fru Hullell (m) samt
herrar Skagerlund (fp), Ingvar Andersson
(m), Eliasson i Moholm (m), Jonasson
(ep) och Persson i Heden (ep),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:151 och 11:170 i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
prövning och förslag beträffande grunder
för användning av hos domänverket
fonderade vinstmedel för inköp av
särskilda natur- och fritidsområden
samt för ordnande av friluftsanläggningar
i enlighet med motionernas syfte.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! I de motioner som behandlas
i föreliggande utskottsutlåtande
yrkas att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller om skyndsam
prövning och förslag beträffande grunder
för användning av hos domänverket
fonderade vinstmedel för inköp av
särskilda natur- och fritidsområden. Vi
motionärer anser detta vara en riktig
användning av domänverkets vinstmedel.

Utskottsmajoriteten har föreslagit att
motionerna inte skall föranleda någon
åtgärd. För vår del har vi följt upp
motionsyrkandet i en reservation. Då
denna motion tidigare har behandlats
här i riksdagen, och då vi dessutom i
dag har haft en lång skogspolitisk debatt
och timmen är sen, skall jag, herr
talman, nöja mig med att yrka bifall till
den reservation som är fogad till detta
utskottsutlåtande.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Reservanterna yrkar på
att domänverkets vinstmedel till viss
del skall specialdestineras till anordnande
av natur- och friluftsområden. Man
kan fråga sig varför just domänverkets
vinstmedel skall tas i anspråk. Man kan
ju lika väl begära att televerkets, Vinoch
spritcentralens eller, för att ta ett
aktuellt företag, vars årsberättelse just
har delats på bänkarna, nämligen Tips -

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 155

Användande av domänverkets vinstmedel för fritidsanläggningar

tjänsts vinstmedel skall gå till detta ändamål.

Bakom reservationen ligger väl att
man av vana har velat beskära domänverkets
frihet att använda sina vinstmedel.
Vi har så sent som förra året
reformerat domänverkets organisation
och arbetsformer, och vi kan väl inte
gärna ålägga verket en uppgift av denna
karaktär genom att redan nu göra
om densamma. Vi känner alla till att
domänverket är föredömligt när det
gäller att göra de marker det förvaltar
tillgängliga för fritidsändamål, men att
direkt ålägga verket att svara för statens
bidrag till dylika anläggningar är
väl ändå inte rimligt.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det lönar sig föga att
försöka vidta rationaliseringsåtgärder i
den här kammaren. Jag tänkte att det
möjligen skulle kunna gå att förkorta
denna debatt, men nu har herr Lundmark
dragit upp en del historier som
inte bör få stå oemotsagda. Han sade
att reservanterna har för vana att ta
upp sådana här saker, men det är väl
att gå för långt. Uttalanden av det slaget
innebär ju inte argumentering för
någonting, efter vad jag kan förstå.

De frågor som tagits upp i reservationen
rör ju allmänhetens möjligheter
att komma ut i skog och mark. Det
finns behov av strövområden, friluftsgårdar,
stugor, rastplatser för bilutflykter,
badanläggningar, campingplatser,
skidspår och slalombackar. När domänverket
har sålt mark till en kommun
för bebyggelse, har det samtidigt uppstått
ett behov av fritidsanläggningar.
Vad är då mera relevant än att använda
de vinstmedel som verket fått vid försäljningen
för att se till att människorna
i tätorten får rekreationsmöjligheter?
Vi skall också komma ihåg att riksdagen
år 1963 uttalade att domänverket
i samband med sin allmänna inköps -

verksamhet skulle eftersträva att så
långt som möjligt tillgodose allmänna
naturvårdsintressen.

Vi har nu följt upp ärendet för att
understryka att detta bör vara en huvudfråga.
Det kan också konstateras att
det statsägda skogsbruket lämnar betydligt
sämre utbyte än det enskilda. Allt
detta bör särskilt tala för att de tankar
vi har framfört i motionerna är riktiga
från principiell synpunkt och inte är
något som tagits upp av gammal vana.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag skall inte beskylla
reservanterna för att ha detta för vana,
men de har envist varje år sedan lång
tid tillbaka återkommit med motioner
i denna fråga och gjort det till en följetong.
Motionerna är än mindre motiverade
nu efter den omorganisation av domänverket
som riksdagen beslöt i fjol.

Vi är helt eniga om att statsbidrag
skall utgå, men det bör utgå i vanlig
ordning över budgeten. Det råder emellertid
inga delade meningar om angelägenheten
av statsbidrag för fritidsanläggningar.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jonasson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Hermansson m. fl.

156 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Skyddet för de svenska nationalparkerna

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jonasson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 122 ja och 72 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 52, i anledning av
motioner angående naturvården inom
de svenska fjällområdena.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Skyddet för de svenska
nationalparkerna

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 53, i anledning av
motioner angående skyddet för de svenska
nationalparkerna.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 883 av herr Karl Pettersson samt
II: 1016 av herr Thylén och fröken
Ljungberg hemställdes, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala
att ingrepp av någon betydelse icke
finge göras i de svenska nationalparkerna
med mindre än att riksdagen givit
sitt samtycke härtill.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:883 och 11:1016
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Pehrsson (ep) samt herrar Ingvar Andersson
(m), Larsson i Borrby (ep),

Johansson i Skärstad (ep) och Thglén
(m), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning
av de likalydande motionerna 1:883
och II: 1016 i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala, att planeringsåtgärder och projektering
som kunde föranleda ingrepp
i de svenska nationalparkerna icke
finge vidtagas utan riksdagens hörande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr THYLÉN (m)

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 53 har behandlats
ett motionspar i vilket vi tagit upp
frågan om skyddet för de svenska nationalparkerna.
Motionärerna hemställer
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte uttala att ingrepp av någon betydelse
icke må göras i de svenska nationalparkerna
med mindre än att riksdagen
givit sitt samtycke härtill.

I det föreliggande utskottsutlåtandet
har denna framställning avstyrkts med
motiveringen att intrång av betydelse
i nationalparker sker endast efter medgivande
av riksdagen eller riksdagens
bemyndigande till Kungl. Maj :t att medge
intrånget. Så avfärdar utskottet i en
slutkläm det hela med att motionärernas
yrkande således skulle vara tillgodosett.

I reservation, fogad till detta utlåtande,
påtalar vi de allvarliga ingrepp som
gjorts i några av de norrländska nationalparkerna.

Jag finner det ganska viktigt att här
i riksdagen erinra om två av de remissyttranden
som har avgivits i detta ärende.

Jag citerar vad domänverket säger i

sitt utlåtande: »---ett uttalande

av riksdagen av begärd art skulle utgöra
ett stöd för nationalparksinstitutionen.
Därvid synes böra framhållas
vikten av att ärendet presenteras i god
tid innan planeringsåtgärder för exploa -

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 157

tering som binder handlingsfriheten
vidtagits.» Så säger alltså domänstyrelsen
i sitt yttrande.

Vetenskapsakademien säger å sin sida:
»De i motionen påtalade allvarliga
ingreppen i några av de viktigaste norrländska
nationalparkerna, främst förorsakade
av omfattande vattenregleringsföretag,
måste, ur de synpunkter som
lågo till grund för riksdagens åtgärder
då den på sin tid beslöt avsätta dessa
områden som nationalpark, anses djupt
beklagliga.»

Reservationen vill alltså särskilt understryka
dessa båda yttranden och finner
det särskilt viktigt att riksdagen
på ett tidigt stadium, innan planeringsåtgärder
eller projektering vidtas, som
enligt vad tidigare erfarenhet visat mer
eller mindre binder riksdagen i dess
ställningstagande, bereds tillfälle att yttra
sig.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som fogats till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 53.

Herr HÄLL (s):

Herr talman! I motionerna I: 883 och
11:1016 hemställes, att riksdagen måtte
uttala att inga ingrepp av någon betydelse
må göras i svenska nationalparker
utan riksdagens medgivande. Det
finns inga exempel på att sådana ingrepp
skett utan riksdagens medgivande,
något som även framgår av remissyttrandena
från domänverket och naturvårdsverket.
Inte heller hyser dessa instanser
några farhågor för att så kommer
att ske i framtiden. Motionernas
syfte i detta avseende är således enligt
utskottets mening tillgodosett.

Motionärerna vill emellertid också
att riksdagen redan på planeringsstadiet
skall beredas tillfälle till information
om och ställningstagande till aktuella
projekt. Härvid synes tyngdpunkten
ligga på sådana projekt som gäller utbyggnad
av vattenkraft. Det framhålles

Skyddet för de svenska nationalparkerna

som otillfredsställande att verkningarna
av sådana ingrepp i naturen endast kan
överblickas av en liten grupp experter.
Det anses därför angeläget att riksdagen
får tillfälle att yttra sig.

Herr talman! Jag vill trots den sena
timmen beröra riksdagens förutsättningar
för ett sådant ställningstagande. Om
det förhåller sig så som motionärerna
framhållit, att det endast är en liten
grupp experter som kan dessa frågor
och som kan överblicka verkningarna
av sådana ingrepp, förefaller det mig
alldeles klart att riksdagen också för
sin information och sitt eventuella ställningstagande
är i mycket hög grad beroende
av samma experter.

Jag vill emellertid framhålla att förutsättningarna
för en ingående granskning
och kontroll av aktuella projekt
redan nu föreligger. Som framgår av
till utlåtandet fogat utdrag ur kungörelsen
den 24 april 1953 ang. förberedelse
av vissa företag enligt vattenlagen stadgas
däri följande:

»Innan närmare undersökningar för
utrönande av företagets verkningar äger
rum i vattenområdet eller på angränsande
mark och såvitt möjligt i god tid
därförut skall företagaren underrätta
länsstyrelsen i det län, inom vilket företaget
huvudsakligen skall verkställas,
samt kammarkollegiet om företaget. Företagaren
har sedan att efter hand på
begäran och när eljest anledning förekommer
tillhandagå länsstyrelsen och
kammarkollegiet med alla de upplysningar
som erfordras för bedömande
av företagets huvudsakliga verkningar.»

Det torde härav framgå att dessa instansers
granskning bör utgöra en god
garanti för att verkningarna av projekten
blir väl belysta och att allmänna
intressen därvid kan komma till uttryck
och väl bevakas. Den slutliga garantin
bör ligga däri, att företag som medför
ingripanden i nationalparkerna enligt
gällande praxis inte kan komma till
stånd utan riksdagens medgivande.

Herr talman! Med det anförda ber

158 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Skyddet för de svenska nationalparkerna

jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr THYLÉN (m) kort genmäle:

Herr talman! Ett sådant här utlåtande
och ett sådant anförande som det
herr Häll höll låter så vackert, men
det vi finner otillfredsställande är just
att expertgruppen kommer in i bilden
och binder riksdagen i dess beslut. Vi
har i motionen anfört några exempel
på vad som kan hända med svenska
nationalparker. Vi har ytterligare exempel
som inte är hämtade från nationalparksinstitutionen,
exempel såsom Vindelälven;
vi vet ju att miljoner har
satts i rullning och experter börjat arbeta
tvärt emot riksdagens beslut. Vi
har ytterligare projekt på Västkusten.
Jag skulle tro att riksdagen när den
sedermera skall ta ställning i Lysekilsoch
Sannäsprojekten återigen kommer
att finna att projekteringen är så långt
framskriden, att riksdagen icke kan säga
nej då frågan läggs på riksdagens
bord. Det är därför vi har velat åstadkomma
ett nytt yttrande, i vilket riksdagen
med skärpa för Kungl. Maj:t
framhåller nationalparksinstitutionens
värde.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Beslutet om avsättande
av områden till de första nationalparkerna
i Sverige för 60 år sedan var ett
mycket framsynt beslut och gav oss
en rangplats inom naturskyddet i hela
världen. Man omgärdade också detta
beslut med starka restriktioner. Inga
egentliga dispensregler fanns. Om ingrepp
skulle göras eller ändringar företas
så skulle riksdagen besluta om det.
Endast obetydliga ordningsfrågor fick
domänverket självt handha.

Flertalet av dessa nationalparker är
orubbade och vi har fått några nya
under senare år, särskilt då Padjelanta.
En av de ursprungliga, Stora Sjöfallets
nationalpark, som enligt riksdagens beslut
tillkom för att bevara ett högnor -

diskt fjällandskap i dess naturliga tillstånd,
har emellertid totalförstörts som
nationalpark med detta syfte. Det har
skett genom upprepade riksdagsbeslut,
senast år 1966, den s. k. fjärde Suorvaregleringen.
Det har således skett i laga
ordning. År 1966 ansåg sig de naturvårdande
organen inte vilja motsätta
sig en utbyggnad med hänsyn till de
stora tekniska och ekonomiska fördelar
som kunde förväntas uppstå genom
att fullfölja regleringen och utbyggnaden.
Samtidigt ville man emellertid ha
kompensation för detta ingrepp och
var orolig för att andra nationalparker
skulle komma i samma dilemma genom
att man började tära på dem, varefter
det ena beslutet skulle ge det andra.

Nu hotar en ny teknik. Man överför
vatten från en älvdal till en annan genom
storartade projekt, och det finns
långtgående förberedelser till sådana
åtgärder som kan komma att påverka
nationalparker och även eventuella beslut
om nya nationalparker.

Den senaste redovisningen av de fyra
kvarvarande älvarna, alltså Torne älv,
Kalix älv, Pite älv och Yindelälven, visar
också vilken farlig påtryckning som
ligger i en hög projekteringsberedskap.
Arbetsgruppen säger att om någon av
dessa älvar skall utbyggas, så borde Pite
älv i första hand byggas ut. Men eftersom
man gjort så goda förberedelser
för utbyggnad av Vindelälven, kan
den utbyggnaden snabbare komma till
stånd, och vid en sådan bedömning anses
Yindelälven böra byggas ut före
Pite älv.

Nationalparkerna är skyddade mot
ingrepp, men man kan inte skydda mot
onda anslag som tänks, inte ens mot
sådana som fästs på papper. Mot förberedelser
i terrängen borde dock skydd
kunna ges, även om de direkta åtgärderna
sker utanför nationalparkerna.
Vattenfall bär stora utredningsresurser.
Den förhandsanmälan som skall göras
till länsstyrelse och kammarkollegium
kan se ganska oskyldig ut, men den kan

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 159

komma att påverka nationalparkerna.
Vattenfall skall ha en hög beredskap,
men man skall inte kunna överrumpla
riksdagen med färdiga projekt.

Erfarenheten har tyvärr visat att Vattenfall,
som är allt beröm värt som
exploateringsföretag och affärsföretag,
inte alltid strider med blanka vapen.
Vi kan ta exempel från Lilla Lule älv
för ett antal år sedan. Där kallade Vattenfall
sin exploateringsplan för regionplan,
ett ord som enligt byggnadslagen
är förbehållet en planering, där motstridiga
intressen skall kunna vägas mot
varandra. Det ordet lånade man för
sin exploateringsplan för Lilla Lule älv.
Det var många som trodde att det var
en regionplan i den bemärkelse som
byggnadslagen talar om. I den »regionplanen»
hade man också som ett pluspoäng
för sitt handlande tagit upp att
man inte skulle påverka sjön Laidaures
vattenyta, vilket naturligtvis skulle ha
varit till fördel när man bygger ut
Blackälven, som är Lilla Lule älvs tillflöde.
Men man sade ingenting om att
Laidaures vattenyta delvis ligger inom
Sareks nationalpark. Det är alltså helt
förbjudet att rubba den utan riksdagens
medgivande, men detta tar man in som
en pluspoäng i sin framställning. Man
berömmer sig alltså av att ta hänsyn
till saker som man är tvungen att ta
hänsyn till.

Slutligen skulle jag vilja säga, att man,
när man funderar på dessa saker, i varje
fall här i riksdagen måste försöka
att skilja på staten såsom myndighet
och staten såsom exploatör. Staten som
naturvårdsmyndighet skall slå vakt om
nationalparkerna och vår miljö över
huvud taget. Staten som exploatör skall
däremot behandlas som varje annat företag
som vill förändra vår miljö.

Motionärerna hyser oro för att staten
som naturvårdsmyndighet — alltså i
sista hand riksdagen — skall bli överrumplad
av förberedelser som kan
äventyra nationalparkerna, och man
stärks i den tron av vad domänverket

Skyddet för de svenska nationalparkerna

och Vetenskapsakademien har yttrat
och som herr Thylén här har åberopat.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HÄLL (s):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
notera att herr Tobé själv sade att något
ingrepp i nationalparkerna inte har
företagits utan riksdagens medgivande.
Vad jag ville understryka var just att
motionärernas önskemål på den punkten
har tillgodosetts.

Sedan har jag emellertid litet svårt
att förstå — även om jag är van vid att
Vindelälven debatteras i alla möjliga
sammanhang — hur Vindelälven i detta
sammanhang kan komma in. Motionen
rör sig ju om ett skydd för de svenska
nationalparkerna, och såvitt jag vet
ligger Vindelälven inte till någon del
inom någon nationalpark.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag kan förstå att herr
Thyléns anförande möjligen kunde
missförstås i det avseendet att han, när
han talade om de miljoner som var nedlagda
på projektering av Vindelälvens
utbyggnad, hade menat att detta hade
något med nationalparker att göra. Vad
han menade var väl att vi här har ett
exempel på det starka påtryckningsmedel
det kan innebära att man för ett
visst vattendrag har projekteringsberedskap.
Man har lagt ner pengar på företaget,
och man är beredd att sätta i
gång. Så kan också bli förhållandet när
vi kommer i närheten av nationalparkerna.
Jag har inte antytt att Vindelälven
ingår i någon nationalpark — tyvärr
gör den inte det ännu så länge!
Naturvårdsverket har dock föreslagit
att Vindelälvens övre lopp skall komma
att ingå i en ny nationalpark.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag vill bara säga några
få ord i den här frågan.

Jag tror det var herr Häll som talade

160 Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Skyddet för de svenska nationalparkerna

om garantier. Han har visserligen rätt
i att det formellt står skrivet, att innan
ett ingrepp i en nationalpark sker skall
riksdagen tillfrågas, men jag vill i protokollet
få infört vad som väl vid det
här laget är till fullo bevisat, nämligen
att genom den påtryckning som sker på
olika håll och genom de planer som
framläggs och de redovisningar av redan
nedlagda projekteringskostnader
som sker det i regel blir så, att riksdagen
godkänner sådana ingrepp.

När lagen om nationalparker tillkom
år 1909 var detta en god och framsynt
lag. Det såg hoppfullt ut för de svenska
marker som behövde bevaras, men sedan
har historien visat sig djupt tragisk.
Jag har faktiskt för något år sedan
läst igenom ärendet noga och allvarligt,
och jag har därvid kommit till
den uppfattningen, att det saknas ett
tillräckligt starkt skydd för de svenska
markerna.

Det förhåller sig så, som det står i
motionen, att värdefulla, oskattbara nationella
egendomar ligger under vatten.
Suorva är ett exempel på det. I dag hotas
Sjaunja fågelmyr. Den är inte nationalpark,
men den är naturskyddsreservat.
I dag hotas även Kaitumälven.
Inte heller den kan väl sägas vara nationalpark,
men den är i mina ögon
ovärderlig. Så går det steg för steg. Jag
betraktar det som ett helgerån, och det
är förvånande, att svenska folket och
de ansvariga i Sveriges riksdag anser,
att man kan fortsätta på detta sätt. Jag
talar kanske i viss mån utanför det
ämne som avhandlas i motionen, men
jag tycker ändå, att det finns anledning
att säga detta och att uttala min protest.

Herr Häll frågade varför man skulle
dra in Vindelälven i bilden här. Jag
vill påpeka att vad beträffar VindeKilvens
utbyggnad sade man från Vattenfalls
sida: Vi har ju redan lagt ned
tjugo, tjugoen miljoner kronor på projektering
och vi kan därför inte gärna
stanna vid det. Det kan ju tjäna som ett

exempel, även om det inte direkt beröt
en nationalpark. Det är metoderna som
på det sättet belyses.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Thylén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fröken Pehrsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Thylén begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 114 ja och 75 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bankoutskottet:

nr 345, angående ägandeförhållandena
inom skogsnäringen;

från tredje lagutskottet:

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969 em.

Nr 38 161

nr 337, i anledning av motioner om
klagan över beslut i dispensmål enligt
affärstidslagen; samt

från jordbruksutskottet:
nr 340, i anledning av motioner om
fria resor för yrkesfiskare; och

nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utvidgning av
systemet med växtförädlingsavgifter.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

346, till riksdagens revisorer angående
omorganisation av revisorernas
kansli;

nr 347, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående omorganisation
av riksdagens revisorers kansli;

nr 348, till fullmäktige i riksbanken
angående nybyggnad för riksbankens
huvudkontor;

nr 349, till fullmäktige i riksbanken
angående ombildande av vissa ordinarie
tjänster i riksbanken; och

nr 350, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående ombildande
av vissa ordinarie tjänster i riksbanken.

från riksdagsgöromålen under tiden
1—5 december 1969 för att bevista sammanträden
med Europarådets sociala
kommitté i Paris den 1 december samt
med dess kommitté för Public Relations
i Luxemburg den 4 och 5 december.

Stockholm den 26 november 1969
Astrid Bergegren

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Glimnér (ep), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående bostadsförbättringslån för
utbyte av vissa oljetankar, och

herr Werner (m), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena angående
stödet till det humanitära biståndet
i Biafra.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.07.

In fidem

Sune K. Johansson

6 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 38

162 Nr 38

Torsdagen den 27 november 1969

Torsdagen den 27 november

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. principerna för val
av icke-permanenta medlemmar av FN:s
säkerhetsråd

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Ahlmark har frågat
mig vilka principer regeringen anser
att man bör följa vid val av ickepermanenta
medlemmar av FN:s säkerhetsråd.

Som svar vill jag säga, att de ickepermanenta
platserna i FN:s säkerhetsråd
fördelas på olika ländergrupper i
enlighet med en av församlingen år
1963 beslutad fördelningsplan. Kandidaterna
till dessa platser brukar utses
av respektive ländergrupper. Från
svensk sida har vi i princip intagit den
ståndpunkten att vi röstar för den
kandiderande stat, om vilken dess ländergrupp
har enats.

Vidare anförde:

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Min fråga gäller ytterst
om en viktig del av FN-stadgans artikel
23 numera, enligt svensk uppfattning,
är en föråldrad text, som man inte behöver
ta någon hänsyn till. Det står
där att vid val av icke-permanenta
medlemmar av säkerhetsrådet skall man
ta särskild hänsyn till »i första hand
medlemmarnas insatser för upprätthållande
av internationell fred och säkerhet».

Bakgrunden till min fråga är given.
Vid höstens generalförsamling blev Syrien
invalt i säkerhetsrådet. Det landet,

och den regim som där härskar, har
de senaste åren bedrivit en politik som
på punkt efter punkt strider mot folkrätten,
det fredliga samarbetet och FNstadgans
principer. Det var Syrien som
genom sina räder in på israeliskt territorium
och genom falska påståenden
om en israelisk uppladdning vid dess
gränser kom att i maj 1967 starta den
kris som ledde till sexdagarskriget. Syrien
har därefter gång på gång vägrat
godta någon som helst tanke på förhandlingar
och fredlig uppgörelse med
Israel. I hånfulla ordalag avvisade man
FN-resolutionen från november 1967.
Syrien vägrar att ta emot FN-medlaren
Gunnar Jarring. Och i höst har Syrien
bl. a. utmärkt sig genom att i strid med
alla lagar vägra att släppa två medborgare
i ett annat land, som var passagerare
i det amerikanska trafikflygplan
som genom en arabisk luftpirataktion
tvingades landa i Damaskus.

Jag tackar utrikesministern för svaret
på min fråga. Herr Nilsson säger att
Sverige brukar rösta på de länder som
föreslås av respektive ländergrupper.
Det är klart att huvudprincipen bör
vara att regionerna själva nominerar
de länder som skall företräda området
i säkerhetsrådet.

Men jag menar att man i extrema fall
skall ha rätt att reagera mot ett val
som en region gör. Konflikten i Mellersta
Östern är en av de farligaste kriserna
i världen just nu och en av de
allra största frågorna för FN. Den berör
en råd nationer som ligger utanför
själva regionen. FN har en medlare som
arbetar på grundval av en resolution
som antagits av säkerhetsrådet. Är det
då rimligt att företrädaren för det om -

Torsdagen den 27 november 1969 Nr 38 163

Svar på fråga ang. principerna
kerhetsråd

rådet blir den mest krigiska och extrema
av staterna där, som bl. a. fördömer
FN-resolutionen och vägrar att tala med
FN:s medlare?

Nej, det är så orimligt att också andra
länder bör känna sig fria att reagera.
Och i ett så extremt fall — jag har
svårt att tänka mig något liknande —
bör man ha rätt att anse att artikel 23
i FN-stadgan för närvarande gör invalet
av denna stat mindre lämpligt.

Ty om man inte anser det, säger man
nämligen i praktiken att artikel 23 på
denna punkt inte behöver följas. Får
jag därför fråga utrikesministern: Är
det den svenska regeringens uppfattning? Hans

excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag har ingenting att
erinra mot den karakteristik av konflikten
i Mellersta Östern som herr
Ahlmark här gjorde. Jag är övertygad
om att det kan uppstå situationer, då
man kan känna sig tveksam när det
gäller klokheten i de länder som föreslås
av en ländergrupp. Och därför
fäster vi naturligtvis avseende vid vad
som säges i artikel 23, när vi tar ställning
till en kandidatur i säkerhetsrådet.
Vi förutsätter också att övriga medlemsstater
gör det. Den primära bedömningen
härvidlag tillkommer följaktligen
respektive ländergrupper när de
nominerar sina kandidater.

Då vi stöder de kandidater som nomineras
av respektive ländergrupper
följer vi den praxis som utbildats efter
1963 års överenskommelse i församlingen.
Man har svårt att fundera ut
några andra regler för förfarandet, ty
om man börjar gradera olika länder
kan man komma i svåra situationer.

Det har också — detta vill jag fästa
herr Ahlmarks uppmärksamhet på —
länge ingått i instruktionen för delegationen
att stödja den kandidat om
vilken vederbörande ländergrupper har
6* — Andra kammarens protokoll

FN:s sä enats.

Denna instruktion har varje år
också dragits i utrikesnämnden. I de
fall då enighet ej uppnås inom en ländergrupp
om att förorda en viss kandidatur
anser vi oss emellertid kunna stå
friare.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag är glad att utrikesministern
fortfarande fäster vikt vid
artikel 23 och dess formulering om
internationell fred och säkerhet.

Jag besökte Syrien i somras och träffade
flera ledande politiker i det landet.
Mitt intryck var detsamma som nästan
alla andra har fått. Krigspropagandan
där mot Israel är intensiv. Beslutsamheten
att inte godta någon FN-resolution
är stor. För dem jag talade
med var det självklart att konflikten i
Mellersta östern bara kunde lösas genom
krig.

Det är det landet som nu har tagit
plats i FN:s säkerhetsråd. Och det är
inte alls så att alla länder har stött Syriens
inval. Det var 25 stater som inte
röstade på Syrien denna gång.

Vad som från syriskt håll har sagts
offentligt känner vi också mycket väl
till. I år höll presidenten al-Atassi på
första maj ett tal där han bl. a. förklarade:
»Vi avvisade säkerhetsrådets resolution
och vi fortsätter att avvisa den.
Vi vägrade diskutera den, vare sig direkt
eller indirekt.

Vi inser faran med sådana planer i
vilken form de än förs fram. Arabernas
rätt till Palestina är inte ett ämne
som kan diskuteras. Palestina är arabiskt.
Vi ska slåss, och offer kommer
att krävas varje dag för att åter göra
landet arabiskt.»

Det är alltså den staten som nu har
tagit plats i FN:s säkerhetsråd. Får jag
fråga utrikesministern: Tror Ni att Syriens
inval i FN :s säkerhetsråd är ägnat
att främja en utveckling mot fred
och säkerhet i Mellersta Östern?

1969. Nr 38

för val av icke-permanenta medlemmar av

164 Nr 38

Torsdagen den 27 november 1969

Svar på fråga ang. lokaliseringen av fredsförband

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag har redan påpekat
att när kandidater utses från respektive
ländergrupper, så utgår vi från att dessa
ländergrupper tar hänsyn till artikel
23 i enlighet med de önskemål som här
nu framförts av herr Ahlmark.

Dessutom vill jag påpeka att röstningsförfarandet
är av sådan karaktär
att man inte utåt kan tala om, hur vederbörande
land har röstat. Röstningen
är nämligen hemlig.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Utrikesministern säger
att han utgår från att de ländergrupper
som nominerar sina nationer och företrädare
också tar hänsyn till artikel 23.
Jag tycker, mot bakgrund av vad jag
här anfört, att det är uppenbart att man
inte har tagit hänsyn till artikel 23 i det
här fallet.

Får jag påminna Torsten Nilsson om
vad som 1946 sades från UD och från
UD:s sakkunniga, när Sverige gick in
i FN, om just artikel 23. Det hette:

»Det primära direktivet för utseende
av rådsmedlemmar, nämligen att hänsyn
skall tagas till medlemmarnas insatser
för förbundet, avser enligt debatten
i San Francisco i främsta rummet
att betona de mellanstora staternas
speciella anspråk på representation.
Uppenbart är likväl att enligt den
ifrågavarande bestämmelsen hänsyn
jämväl bör tagas till staternas lojalitet
mot organisationen och deras aktivitet
i överensstämmelse med organisationens
syfte.»

Där talar man alltså om en stats lojalitet
mot FN och dess principer. Jag
vill inte fråga utrikesministern om han
anser att Syrien lever upp till dessa
principer, ty svaret är självklart. Men
det svaret borde också ha lett till någon
typ av reaktion beträffande Syriens inval
i säkerhetsrådet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Det är fortfarande min
uppfattning att artikel 23 beträffande
lojaliteten mot FN:s principer skall vara
vägledande när man utser kandidater
till säkerhetsrådet för respektive
ländergrupper.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. lokaliseringen av
fredsförband

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Wennerfors har
frågat mig om vilket förband i fredsorganisationen
jag överväger att dra in
om ett nytt större fredsförband skall
lokaliseras till Norrbottens län.

Försvarets fredsorganisaiionsutredning
har i uppdrag att som ett led i lokaliserings-
och arbetsmarknadspolitiken
utreda förutsättningarna att förlägga
ett nytt fredsförband till en ort i det
inre av övre Norrland. Förbandet bör
inriktas på utbildning av jägar- och
spaningsförband.

Senast den 1 april 1970 kommer
fredsorganisationsutredningen att redovisa
grundläggande beräkningar för lokaliseringen.
Senast den 1 november
samma år skall lämnas förslag om vilken
ort som bör väljas för det nya förbandet.
I anslutning därtill skall fredsorganisationsutredningen
belysa hur
verksamheten vid övriga fredsförband
påverkas. Därvid skall iakttas att utbildningskontingenten
för grundutbildning
vid andra fredsförband i Norrland
inte minskas.

I avvaktan på utredningens förslag är
jag inte beredd att gå in på frågan om
vilka förändringar i fredsorganisatio -

Torsdagen den 27 november 1969 Nr 38 165

Svar på fråga ang. rätt för värnpliktiga att underlåta att utkvittera permissionsuniformer -

nen som kan bli aktuella med anledning
av inrättandet av det nya förbandet.
Utvecklingen i storstadsområdena gör
dock att ändringar inom fredsorganisationen
måste ske.

Vidare anförde

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Då herr Wennerfors är
förhindrad att närvara har han bett
mig ta emot herr statsrådets svar på
hans enkla fråga. Jag ber att på hans
och mina vägnar få tacka för svaret.

Frågan anser jag vara i allra högsta
grad befogad. Många människor söder
om övre Norrland är oroliga och väntar
med spänning på ett besked. Det är stora
värden som står på spel både för den
enskilde befattningshavaren och för den
ort som drabbas av att mista ett militärförband.
Att det är dyrt att bygga upp
ett nytt behöver väl inte särskilt framhållas.
Fördelarna måste följaktligen
vara mycket stora, om man skall lägga
ned ett etablerat förband på ett ställe i
landet och bygga upp ett nytt på ett
annat. Att det kräver noggranna ekonomiska
undersökningar säger sig självt.
Bedömningarna får helt naturligt inte
göras ensidigt, utan man måste grundligt
väga nackdelarna från personalsynpunkt
och från samhällsekonomisk
synpunkt liksom för den ort som förlorar
ett förband mot de fördelar som
vinns för den ort till vilken ett nytt
förband förläggs. På den nya platsen
blir det naturligtvis åtminstone tillfälligtvis
ett stort tillskott av arbetstillfällen,
men observera att det är tämligen
temporärt! Att orientering till både förband
och personal bör ges i så god tid
som det över huvud taget är möjligt förutsätter
jag att statsrådet och jag är
fullt eniga om.

Låt mig till sist, herr talman, ge ett
exempel på vilken betydelse ett förband
har från ekonomisk synpunkt för den
ort där det är förlagt! I en medelstor

västsvensk stad gjordes för några år
sedan en undersökning beträffande just
ett militärförbands ekonomiska betydelse
för sin förläggningsort av en högskoleelev,
som hade detta som examensuppgift.
Hon — det var nämligen en
kvinna — kom fram till att 7 procent
av kommunalskatten hade sitt ursprung
direkt eller indirekt från militärförbandets
verksamhet. Undersökningen är,
som jag sade, några år gammal, men
den torde i stort sett vara aktuell även
i dag.

Jag tycker att detta exempel mycket
tydligt klarlägger vilken stor betydelse
ett militärförband har för den ort där
det är förlagt —- naturligtvis större betydelse
ju mindre orten är.

Den sista meningen i svaret kanske
man skulle kunna tolka så att det inte
är någon alltför liten ort, som kommer
att utsättas för indragning av sitt
förband.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. rätt för värnpliktiga
att underlåta att utkvittera permissionsuniformer Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yltrade: Herr

talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig om jag avser att
införa bestämmelser om rätt för värnpliktiga
vid de förband, där försöksverksamhet
pågår beträffande tillstånd
att bära civila kläder, att underlåta att
utkvittera permissionsuniformer.

Permissionsuniformen har fått denna
benämning för att de värnpliktiga huvudsakligen
använder den under sin

166 Nr 38 Torsdagen den 27 november 1969

Svar på fråga ang. rätt för värnpliktiga att underlåta att utkvittera permissionsuniformer -

fritid. Den används emellertid även i
tjänsten vid vissa tillfällen t. ex. parader,
viss vakttjänst, lektioner, resor
m. in. Det torde dessutom vara en fördel
för den enskilde att vid visst slag
av tjänst kunna utnyttja en i förhållande
till fältutrustningen mera behaglig
klädsel. Det finns därför för närvarande
ingen anledning att ändra gällande bestämmelser
för tilldelning av så kallad
permissionsuniform.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret.

Bakgrunden till min fråga är att det
vid vissa förband sedan den 1 september
i år pågår en försöksverksamhet
som går ut på att värnpliktiga som deltar
i den har rätt att efter tjänstens
slut civilklädda passera till och från
kasernområdet. Vid ett fåtal förband
har försöken utökats till att omfatta
jämväl rätt att under fredstid bära civil
klädsel vid vistelse i matsal, på
marketenteri eller i andra fritidslokaler
inom kasernområdet. Denna försöksverksamhet
skall pågå t. o. m. utgången
av år 1970, om jag inte är fel
underrättad.

På grundval av erfarenheterna av den
nu pågående försöksverksamheten har
man väl anledning att utgå från att de
värnpliktiga i framtiden kommer att
befrias från skyldighet att bära militär
uniform under fredstid utanför den
egentliga tjänstgöringen. Den fråga som
jag ställde till försvarsministern var då:
Varför inte befria de värnpliktiga som
så önskar från skyldigheten att kvittera
ut permissionsuniform? De som vill
ha sådan skulle få ha den, de som inte
vill får slippa.

Vad som talar emot ett dylikt arrangemang
är möjligen, och det framgår
även av svaret, att vid vissa högtidliga
tillfällen såsom parader, avlämning till

högre befäl — generaler etc. — eller när
försvarsministern besöker ett förband
permissionsuniform kanske fordras.
Personligen tycker jag dock att de uniformer
som de värnpliktiga har i sin
dagliga tjänst är sådana att de sannerligen
kan användas även vid högtidligare
tillfällen. Om permissionsuniformer
då skulle erfordras kunde det väl
finnas ett visst antal uniformer som
kunde ställas till förfogande.

Jag skulle önska att försvarsministern
ville överväga möjligheten att, därest
det blir fråga om att fatta beslut om
rätt för värnpliktiga att bära civil klädsel
utanför tjänsten, befria dem som
vill slippa permissionsuniform från
skyldigheten att kvittera ut sådan. Därmed
skulle valfrihet skapas i valfrihetens
samhälle.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag sade i mitt svar att
jag för närvarande inte vill vara med
om att ändra bestämmelserna. Vad som
kommer att hända en gång när alla får
bära civila kläder utanför tjänsten vet
vi inte riktigt. Det kan dock aldrig bli
tal om att en har permissionsuniform
och en annan inte, utan frågan blir då
om permissionsuniform över huvud taget
behövs.

Det är på detta sätt vi diskuterar frågan
inom försvarsdepartementet. Vi är
ännu inte mogna för några ställnings*
taganden i detta avseende, och jag har
därför påpekat att vi för närvarande
inte kan göra något sådant.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för det kompletterande svaret.
Jag är medveten om att ett ställningstagande
för närvarande kanske inte är
tänkbart med hänsyn till den försöksverksamhet
som pågår.

Jag har tagit mig friheten att tillfråga
en grupp värnpliktiga om deras

Torsdagen den 27 november 1969 Nr 38 167

från militärtjänst för deltagande i röjningsarbete i storm -

Svar på fråga ang. ledighet

skadad skog

uppfattning i denna fråga, och jag fann
därvid att den övervägande majoriteten
ville slippa permissionsuniform. Jag talade
också med en del befälspersoner,
men de lutade mer åt att behålla permissionsuniformerna.

Detta är enligt min mening en kostnadsfråga.
Enligt uppgift från säker
källa kostar en permissionsuniform
450—500 kronor. Om man utgår ifrån
att antalet värnpliktiga som under huvudelen
av året tjänstgör utgör ca
50 000, så kan man räkna fram att det
rör sig om rätt mycket pengar. Dessa
medel skulle kunna användas till andra
aktiviteter inom försvaret för de värnpliktiga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. ledighet från militärtjänst
för deltagande i röjningsarbete i
stormskadad skog

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Jonasson har frågat
mig om jag är beredd att medverka
till att värnpliktiga, som har sin civila
sysselsättning inom jord- och skogsbruk,
kan erhålla särskild ledighet från
militärtjänsten för att medverka i det
pågående röjningsarbetet i skogen efter
den senaste tidens stormfällning.

En förbandschef kan enligt nu gällande
bestämmelser bevilja tjänstledighet
upp till sex dagar för en värnpliktig
under grundutbildning, som styrker behov
av tjänstledighet för sin egen eller
för sina närmaste anhörigas del. bl. a.
för jordbruks- och skogsarbete. Försvarsgrenschefen
kan därutöver bevilja
ytterligare tjänstledighet för skäl av
denna art.

Tjänstledighet för arbete av synnerlig
vikt för näringslivet kan av försvarsgrenschef
beviljas en enskild värnpliktig
av viss yrkeskategori om länsarbetsnämnd
styrker behovet av detta.
Denna bestämmelse torde vara tillämplig
i dagens situation och kunna beröra
uppskattningsvis 250-—300 värnpliktiga
i Syd- och Mellansverige som i sin civila
gärning är skogsarbetare.

Militära insatser har redan gjorts på
åtskilliga platser inom de drabbade områdena.
Åtgärderna har främst bestått
i uppröjning längs vägar och kraftlinjer
samt reparation av telefonlinjer, och
man beräknar från militärt håll att en
insats på ca 3 000 dagsverken bär
gjorts.

En insats av militära förband kräver
att denna trupp har en utbildning och
utrustning som någorlunda lämpar sig
för skogsröjning. En begränsning måste
därför ske till ingenjör- och pionjärförband.
Dessa utgör i Syd- och Mellansverige
en styrka på ca 1 000 man utspridd
på ett tjugotal platser.

Mot bakgrund av de redan gällande
ganska generösa möjligheterna till viss
tjänstledighet för enskilda värnpliktiga
och den redan gjorda militära insatsen
i den akuta situationen bedömer jag
det mindre lämpligt att ytterligare störa
den planlagda militära utbildningen.
Skulle inom något visst område en insats
av militär trupp likväl vara nödvändig,
är jag beredd att efter prövning
i varje särskilt fall medverka till
att viss ingenjör- eller pionjärtrupp under
begränsad tid ställs till förfogande.

Vidare anförde

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.

Vi har denna höst i två omgångar
fått vidkännas omfattande stormskador

168 Nr 38 Torsdagen den 27 november 1969

Svar på fråga ang. förmånerna inom den allmänna försäkringen för låginkomsttagare
m. fl.

på skog. Inom vissa områden har träd
motsvarande flera årsavverkningar
lagts ned av stormen. Många skogsägare
ser för närvarande inte någon utväg
att kunna tillvarata alla de träd som
fällts. Det måste vara ett stort nationalekonomiskt
intresse att kunna tillvarata
den stormfällda skogen. I många fall
rör det sig om specialsortiment i goda
kvaliteter. Det gäller att söka så långt
möjligt mildra förstörelsens verkningar,
och detta går naturligtvis ganska bra
om man har folk att sätta in för denna
uppgift.

Det arbete som det här gäller är ju
mycket riskfyllt. Man kan inte sätta
vilka människor som helst till det. Försvarsministern
har naturligtvis rätt därvidlag.
Men just det yrkesfolk som det
här är fråga om bör kunna få ökad ledighet.
Ingenting borde heller vara
mera naturligt än att försöka klara uppgifterna
med personer som är yrkesverksamma
på detta område.

Jag förstår mycket väl att man inte
önskar bedriva militära övningar i onödan.
De människor det här rör sig om
har en mycket stark kroppskonstitution
och är hårt konditionstränade. Genom
sitt civila arbete får de ju en
mycket effektiv träning. Vårt utrikespolitiska
läge inger väl heller inte någon
oro för närvarande. Och då menar
jag att vi bör ha råd att satsa på produktionsfrämjande
åtgärder. Det är ju
också en god beredskap.

Försvarsministerns svar är positivt.
Han pekar på de möjligheter som föreligger
i detta fall och säger att de bör
unyttjas för att rätt sysselsätta den
kategori människor som vi här talar
om. Jag hoppas bara att man också ute
vid de olika förbanden, när man skall
bedöma denna fråga, är lika positiv
som försvarsministern. Det är alldeles
nödvändigt att tillvarata denna arbetskraft I

förhoppning om att denna fråga
kommer att bli positivt bedömd i de

praktiska fallen tackar jag än en gång
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. förmånerna inom den
allmänna försäkringen för låginkomsttagare
m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig om jag är beredd
att i samband med den av riksdagen begärda
utredningen om standardsäkring
inom den allmänna pensioneringen låta
utreda även frågan om större rättvisa
inom den allmänna pensioneringen för
låginkomsttagare samt deltids- och korttidsanställda.

Den riksdagsskrivelse som herr Gustavsson
syftar på har avlämnats helt nyligen.
De däri berörda spörsmålen måste
ses i samband med andra betydelsefulla
frågor inom den allmänna pensioneringen.
Hur ett kommande utredningsarbete
skall läggas upp övervägs
för närvarande i socialdepartementet.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min fråga
och är mycket glad om jag av svarets
sista mening får utläsa att socialministern
funderar på om det inte nu kan
vara tid att se över regierna.

Det är en gammal fråga vi här diskuterar.
Vi har aktualiserat den vid varje
riksdag under tio års tid. Våra förslag
har emellertid ständigt avvisats med
olika motiveringar, t. ex. att vi skall avvakta
och se hur reglerna verkar eller
avvakta ett kommande skattesystem och

Torsdagen den 27 november 1969

Nr 38 169

Svar på fråga ang. placering av flera ungdomar samtidigt i samma fosterhem

se hur socialförsäkringsavgifterna då
kommer att tas ut.

Det är många människor som berörs
av denna fråga. Arbetsmarknadsstyrelsen
har nyligen givit ut en skrift, i vilken
man talar om vilka rättigheter de
deltidsanställda har i vårt socialförsäkringssystem.
De människorna är ganska
många, och de har kanske under tio års
tid haft en lågt avlönad deltidstjänst.
När de så uppnår pensionsåldern finner
de att de inte har några pensionspoäng,
trots att arbetsgivaren har betalat
in avgiften.

Det gäller som sagt här människor
med många gånger hårda arbeten och
låga inkomster, och därför tycker jag
att vi här har att göra med en jämlikhetsfråga
av första ordningen. Därför är
det nu tid att se över reglerna. Jag vädjar
sålunda till socialministern att han
i samband med den kommande översynen
även tar med dessa problem.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Detta är inte rätta tillfället
att gå in i någon sakdiskussion
av de frågor som herr Gustavsson i Alvesta
tog upp i sitt anförande. Jag vill
bara påminna herr Gustavsson om att
de synpunkter han här anlagt ju också
har förts fram i en motion till denna
riksdags vårsession. Riksdagen har således
redan uttalat sin mening i frågan
och som bekant anslutit sig till vad
andra lagutskottet hade att anföra i sitt
utlåtande nr 17, vilket innebar avslag
på motionen. Herr Gustavssons i Alvesta
synpunkter har med andra ord utförligt
bemötts i andra lagutskottets av riksdagen
godkända utlåtande.

Med detta har jag inte sagt att situationen
för deltidsarbetande och liknande
grupper i alla avseenden är god. Jag
vill påpeka, att särskilt inom den fackliga
rörelsen har de deltidsarbetandes
problem på olika områden blivit alltmer
uppmärksammade under senare
tid. Arbetslöshetsförsäkringen och

grupplivförsäkringen har nämnts, för
att ta ett par exempel.

Det rör sig dock här om frågor som
i många avseenden är svåra och komplicerade.
Givetvis måste vi vaka över att
förhållandena utvecklas på ett tillfredsställande
sätt, och jag är angelägen om
att poängtera att det är min strävan att
göra detta.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Att jag aktualiserat frågan
på nytt beror på att jag anser att
den hör samman med de problem som
kommer upp inom den utredning för
vars tillsättande riksdagen för några
veckor sedan uttalade sig. Jag är glad
över att statsrådet nu klart deklarerar
att här föreligger ett problem som bör
följas. Och även om problemet är komplicerat,
så får man inte hesitera inför
det, utan man måste försöka skapa rättvisa
mellan de olika grupperna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. placering av flera
ungdomar samtidigt i samma fosterhem

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Björck i Nässjö
har frågat chefen för socialdepartementet
om dennes syn på om man nu på ett
tillfredsställande sätt undersöker huruvida
det strider mot vårdsyftet då man
placerar flera ungdomar samtidigt i
samma fosterhem. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara frågan.

Jag vill först nämna att socialstyrelsen
i sina Råd och anvisningar bl. a.
anfört att det förhållandet att en barnavårdsnämnd
en gång har godkänt ett
hem som fosterhem för ett visst barn
inte medför att nämnden utan vidare

170 Nr 38

Torsdagen den 27 november 1969

Svar på fråga ang. placering av flera ungdomar samtidigt i samma fosterhem

kan godta, att ett annat barn senare placeras
som fosterbarn i hemmet. En sådan
placering kräver ny utredning och
ny prövning av hemmets lämplighet. Bedömningen
av hemmet vid varje tillfälle
måste ske med utgångspunkt i vad som
är lämpligt för just det barn, vars placering
då är aktuell.

Socialstyrelsen pekar särskilt på vikten
av att nämnden vid sin bedömning
tar hänsyn till om fosterbarn redan
finns placerade i samma hem, eftersom
ytterligare ett barn ibland kan tänkas
medföra nackdelar för något av barnen.
En mycket noggrann prövning bör
alltså ske, innan barnavårdsnämnden
lämnar tillstånd till placering av fosterbarn
i ett hem, där fosterbarn redan
finns.

I barnavårdslagstiftningen finns utförliga
regler om placeringar av fosterbarn.
Syftet med dessa regler är att skapa
garantier mot olämpliga fosterbarnsplaceringar
bl. a. genom krav på tillstånd
att motta fosterbarn och genom
barnavårdsnämndens tillsynsskyldighet
över fosterhemmen. Trots detta har det
emellertid visat sig att olämpliga fosterbarnsplaceringar
kan förekomma.
Bl. a. för att förebygga detta och för att
över huvud taget vidga kunskaperna
beträffande fosterhemsverksamheten
tillkom på mitt initiativ våren 1969 en
utredning med uppdrag att utreda frågor
rörande vård av barn och ungdom
i enskilda hem m. m. Det får förutsättas
att utredningen, som bl. a. skall kartlägga
nuvarande former för och omfattningen
av fosterhemsverksamheten,
därvid även kommer att behandla de
för- och nackdelar, som följer med en
placering av flera barn och ungdomar
i samma fosterhem.

Vidare anförde:

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

Bakgrunden till frågan är den upp -

märksammade händelsen häromveckan
då en 18-årig pojke fick föras till sjukhus
på grund av allvarliga både fysiska
och psykiska skador. Pojken hade i
Stockholm dragits in i ett haschgäng
och själv sökt kontakt med barnavårdsnämnden
för att komma bort från denna
miljö. Barnavårdsnämnden ansåg
honom i behov av miljöombyte och sände
honom till ett fosterhem i Västsverige.
Men vistelsen där resulterade i ett
rent helvete för ynglingen.

I fosterhemmet fanns nämligen två
något äldre pojkar som av barnavårdsmyndighet
hade placerats där. De utsatte
18-åringen för grov både fysisk
och psykisk misshandel. Detta fortgick
en längre tid och resulterade bl. a. i att
de båda äldre ynglingarna med en knölpåk
slog av överarmen på sin yngre
kamrat. Någon läkarvård erhöll han inte,
utan armen fick läkas ihop av sig
själv. I dag ligger 18-åringen på Karolinska
sjukhuset i Stockholm svårt
chockad av vad han fått gå igenom.

Man frågar sig osökt hur det kommer
sig att en barnavårdsnämnd kan
skicka tre pojkar till ett fosterhem, när
det är lugn och ro vederbörande behöver.
Uppenbarligen görs föreskriven undersökning
av lämpligheten hos olika
fosterhem icke på ett tillfredsställande
sätt.

Jag kan i detta sammanhang omnämna
att ett flertal barnavårdsmän
ute i landsorten har upprörts över att
man från Stockholm placerar ut barn i
fosterhem som de lokala barnavårdsmyndigheterna
har underkänt på grund
av att de ansetts vara olämpliga som
fosterhem.

Statsrådet säger i sitt svar att man
noga undersöker om någon ytterligare
kan placeras i ett fosterhem där det redan
finns ett barn. År det då rimligt att
placera tre barn på samma ställe, vilket
det var fråga om i det aktuella fallet?

Jag hoppas, herr talman, att den utredning,
som statsrådet här hänvisar
till och som tillsattes i våras, särskilt

Nr 38 171

Torsdagen den 27 november 1969
Svar på fråga ang. studiehjälp åt studerande vid de tekniska aftonskolorna

tar sikte på att få till stånd klara regler
i fråga om placering av flera fosterbarn
i samma familj. Varje fall blir ju
lätt en tragedi.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Som herr Björck i Nässjö
säkerligen känner till är jag förhindrad
att här i riksdagen diskutera enskilda
fall.

Herr Björck har frågat mig om fosterhem,
men det visar sig att han är ute
efter någonting annat: han åsyftar placering
av ungdom över 16 år i enskilda
hem. Sådana ungdomar är inte i lagens
mening fosterbarn. I 46 § barnavårdslagen
definieras fosterbarn som barn
under 16 år, vilket vårdas och fostras
i annat enskilt hem än hos föräldrarna
eller annan rättslig vårdnadshavare.
För dessa barn gäller bestämmelserna
i barnavårdslagen om tillstånd till placeringen
av barnavårdsnämnden i fosterhemskommunen
och om tillsyn av
denna nämnd.

Beträffande fosterbarn som är omhändertagna
enligt 25 och 29 § eller enligt
31 § barnavårdslagen gäller också
de nyssnämnda bestämmelserna om tillstånd
och tillsyn av barnavårdsnämnden
i fosterhemskommunen, men även
den barnavårdsnämnd som har omhändertagit
barnet har skyldighet att öva
tillsyn.

Ungdomar över 16 år — som herr
Björck tydligen är intresserad av — är
alltså inte fosterbarn i lagens bemärkelse.
För dem gäller inte bestämmelserna
i 7 kap. barnavårdslagen. Tillstånd
till placeringen erfordras inte av
barnavårdsnämnden i den kommun där
den unge skall placeras, och inte heller
skall denna nämnd öva tillsyn. Socialstyrelsen
har dock i Råd och anvisningar
rekommenderat att en barnavårdsnämnd
som skall placera sådana
ungdomar alltid först inhämtar yttrande
från barnavårdsnämnden i den kommun,
där det tilltänkta familjevårdshemmet
är beläget. Likaså bör den pla -

cerande nämnden anlita hjälp av nämnden
i vistelsekommunen vid utövande
av tillsynen.

Som jag redan har anfört avser fosterhemsutredningen
att ta upp dessa
frågor och undersöka även förhållandena
beträffande ungdomar över 16 år
i enskilda hem.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Jag är väl medveten om
den skillnad mellan barn över och under
16 år som statsrådet här redovisar.
Men de principer som gäller angående
placeringen av flera barn eller endast
ett i samma fosterhem bör rimligen
aktualiseras i båda fallen. Jag ber därför
att än en gång få uttrycka den förhoppningen
att man inom departementet
tar initiativ för att se över reglerna,
så att några ytterligare sådana händelser
inte kan inträffa. Det finns konkreta
exempel på att liknande fall har
förekommit i fråga om barn under 16
år.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. studiehjälp åt studerande
vid de tekniska aftonskolorna

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Fru Dahl har frågat
mig, om jag är beredd att vidta åtgärder
för att tillförsäkra studiehjälp i
samma omfattning som för andra vuxenstuderande
till de studerande vid de
tekniska aftonskolorna så länge denna
utbildningsväg finns kvar.

Enligt vad jag erfarit har centrala
studiehjälpsnämnden nyligen föreskrivit,
att studiebidrag tills vidare skall
kunna utgå till studerande vid tekniska
aftonskolor enligt samma grunder som

172 Nr 38

Torsdagen den 27 november 1969

Svar på fråga ang. studiehjälp åt studerande vid de tekniska aftonskolorna

gäller för deltagare i yrkesskolkurs inom
den kommunala vuxenutbildningen.

Vidare anförde:

Fru DAHL (s):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för svaret på min enkla fråga.

Det är bra att centrala studiehjälpsnämnden
nu har omprövat sitt tidigare
beslut, som uppenbart stred mot de bestämmelser
den själv utfärdat. När man
ser på detta fall och noggrant går igenom
grundmaterialet får man ett starkt
intryck av att nämnden haft ganska
bråttom när det gällt att fastställa, informera
om och tillämpa sina egna
regler. Jag har vid min genomgång
upptäckt felaktigheter, inkonsekvenser
och motstridiga bestämmelser i materialet,
som jag inte skall trötta kammaren
med att räkna upp. Men jag tror att
en mycket grundlig genomgång av materialet
och en sammanställning av
samtliga meddelade regler och tillämpningsbestämmelser
i en översiktlig
handling skulle behövas. Som det nu är
måste det vara mycket svårt att tolka
och tillämpa bestämmelserna och för
de enskilda eleverna att ta reda på och
bevaka sina rättigheter.

De 8 000 studerande det här gäller
har fått sin rätt. Jag har tolkat svaret
så, att de kan räkna med att i fortsättningen
få studiestöd i samma omfattning
och på samma grunder som andra
vuxenstuderande. Men det vore i och
för sig värdefullt om vi kunde få ett
ytterligare och mera konkret klarläggande
av statsrådet om vad som kommer
att hända framöver med denna
grupp.

Jag är väl medveten om att det är
svårt att konstruera ett i alla avseenden
rättvisande system, och som nämnden
säger behövs en kontinuerlig översyn
så att eventuellt erforderliga förändringar
och omklassningar kan göras.
På den punkten är vi eniga. Men jag
skulle vilja uttala förhoppningen att

man inte kommer att vara alltför restriktiv
vid bedömningen. De vuxenstuderande
har ändå så många problem
av ekonomisk, social, praktisk och
studiemässig natur som ungdomsstuderande
inte har.

Det är i själva verket inte så många
som uppnår de 85 poäng som krävs för
att studiestöd skall utgå. Erfarenheterna
på studieorterna visar ockå att en
del, t. ex. ensamföräldrar, tar på sig alldeles
för stor studiebörda för att nå upp
till 85 poäng, eftersom de är beroende
av studiestödet. I den tekniska aftonskolan
omfattar läsåret 39 veckor med
16 timmar i veckan. Det innebär att de
med förberedelserna har minst 40 timmars
studiearbete i veckan. Detta är
lika mycket som man många gånger
kräver av studerande vid universiteten
och som räcker för att de skall få studiestöd.
Dessa förhållanden anser jag
bör påverka bedömningen.

I anslutning härtill vill jag säga några
ord om deltidsstuderande vuxna.
Dessa har i dag inget studiestöd alls,
och de har ändå mycket betydande
kostnader för sina studier. De kan inte
fritt välja arbete, de måste avstå från
övertidsarbete och kvalificerade arbetsuppgifter
och ibland måste de ta
tjänstledighet. De har kostnader för
barntillsyn m. m. De skulle verkligen
vara i behov av studiestöd. Anser statsrådet
att kommittén för studiestöd åt
vuxna har möjlighet att ta upp denna
fråga?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag vill som svar på
den fråga fru Dahl ställde i sin kommentar
till mitt första svar allmänt framhålla,
att det tillsatts en kommitté som
för närvarande arbetar med en översyn
av hela problematiken om studiesocialt
stöd för vuxenstuderande. Kommitténs
mandat är sådant att det omfattar
praktiskt taget alla problem som
kan uppkomma i detta sammanhang.

Torsdagen den 27 november 1969

Nr 38 173

Yad särskilt gäller den grupp som fru
Dahl nu tagit upp, nämligen de studerande
vid de tekniska aftonskolorna och
deras utsikter att erhålla studiestöd på
sikt vill jag säga att dessa frågors besvarande
delvis är avhängiga av arbetet
inom den stora kommittén.

Jag vill tillägga att centrala studiehjälpsnämnden
enligt vad jag erfarit
systematiskt går igenom de anvisningar
som nämnden under senare år successivt
givit ut. Vi skall komma ihåg att
den vuxenutbildning som vi talar så
mycket om och vill förbättra har expanderat
kraftigt under de senaste åren.
Detta har medfört att centrala studiehjälpsnämnden
som sagt successivt måst
utfärda anvisningar. Det blir då såsom
i liknande sammanhang lätt så, att den
ena anvisningen inte till alla delar korresponderar
med den andra. Detta ligger
i utvecklingens natur, men en översyn
är på gång.

Fru DAHL (s):

Herr talman! Det svar som jag fick
i andra omgången tycker jag är ännu
mer tillfredsställande än det första, eftersom
jag nu fick reda på att man
faktiskt kommer att se över de bestämmelser
som finns så att de kommer i
bättre överensstämmelse med varandra.

Anledningen till att jag frågade hur
direktiven till kommittén för studiestöd
till vuxna skall tolkas är att man
där uttryckt sig på följande sätt: »Behovet
av direkt studiesocialt stöd torde
vara begränsat för de deltidsstuderande
under förutsättning att de har
förvärvsarbete.» Av det svar jag i dag
fått förstår jag att detta uttalande inte
behöver tolkas riktigt så negativt som
man kan göra, om man är orolig för
denna grupp och angelägen om att dess
behov tillgodoses. Jag hälsar detta besked
med tillfredsställelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. traktorskattens inverkan
på jordbruksförhandlingarna våren
1969

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Hedin har frågat,
om jag som komplement till statsministerns
svar vid telefonväktarprogrammet
den 20 oktober vill upplysa kammaren
om på vilket sätt frågan om traktorskatten
togs upp vid och påverkade vårens
jordbruksförhandlingar.

I samband med behandlingen i kammaren
av propositionen om reglering
av priserna på jordbruksprodukter under
de närmaste två åren framhöll jag
följande:

»När jordbrukets förhandlare sitter
och resonerar om de priser som skall
fastställas för kommande tvåårsperiod
förs det till att börja med en allmän
diskussion om jordbrukets inkomstutveckiing,
både den inkomstutveckling,
som varit och därför är statistiskt känd,
och den sannolika utvecklingen framdeles.
I detta sammanhang förde statens
prisförhandlare in frågan om momsen
och hävdade att denna skulle komma
att innebära minskade utgifter för
jordbruket som näring. Då framhöll
jordbrukets förhandlare att skatteförändringar
av detta slag inte borde få
påverka prisuppgörelsen. I det läget var
det känt att vi skulle få en traktorskatt;
den exakta utformningen var man okunnig
om men frågan hade varit föremål
för remiss. Att jordbrukarna inte ville
ha traktorskatten är en helt annan sak.
Jordbrukarna sade då naturligtvis att
om momsen skall medräknas skall också
den eventuella traktorskatten det.
Men hela frågan avfördes.»

Den beskrivning jag sålunda tidigare
gett i riksdagen av hur traktorskatten
togs upp vid jordbruksprisöverlägg -

174 Nr 38 Torsdagen den 27 november 1969

Svar på fråga ang. traktorskattens inverkan på jordbruksförhandlingarna våren 1969

ningarna har jag ingen anledning att
ändra på.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
enkla fråga.

Nu framställde jag emellertid inte frågan
i anledning av vad jordbruksministern
sade vid debatten i våras, utan
med anledning av det svar som statsministern
gav i ett telefonväktarprogram
den 20 oktober. Jag har ingen anledning
att göra några erinringar mot
det uttalande i våras, som jordbruksministern
refererade till.

Det är riktigt att statens priskommitté
ansåg att frågan om moms borde tas
upp i förhandlingarna, men att jordbrukets
förhandlare sade att det inte
finns någon principiell anledning att
göra det, eftersom momsen gynnar andra
näringar lika mycket som jordbruket.

Statsministern framhöll däremot i sitt
svar i radio inte mindre än fyra gånger
att frågan togs upp vid förhandlingarna
i våras och att man då beslöt att
kvitta den kostnad som traktorskatten
innebar för jordbrukarna mot den lättnad
som momsen skulle medföra. Därför
vill jag fråga jordbruksministern
om detta är riktigt. Beskedet överensstämmer
ju inte alls med jordbruksministerns
eget uttalande under debatten
i våras.

Jag tycker det finns anledning att
reagera mot statsministerns uttalande,
som inte bör få stå oemotsagt. Det är
uppenbart att statsministern har varit
felinformerad i denna fråga. Regeringens
priskommitté fick en anmodan av
jordbrukets förhandlare att ta hänsyn
till traktorskatten men avvisade detta
under framhållande av att en skatt,
som det ännu inte framlagts förslag om,
inte kunde beaktas vid förhandlingarna.

Sådant var det faktiska läget.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Påståendet att statsministern
var felinformerad tillbakavisar
jag med skärpa, ty informationen kom
från mig och grundade sig på vad som
sades i den debatt som fördes i våras
när vi behandlade prisuppgörelsen på
jordbrukets område.

Orsaken till att jag över huvud taget
nämnde traktorskatten i den diskussionen
var att det från visst håll gjordes
gällande att traktorskatten kastats in
som en extra pålaga efter det att prisöverenskommelsen
träffats Jag tillba-.
kavisade då med skärpa att denna skatt
var en pålaga som man inte kände till.

Den faktiska läget är följande — jag
har dokumentationen i min hand och
följde för övrigt förhandlingarna bättre
än någon annan i detta land: Våra
prisförhandlare utvecklade i sitt bud
till jordbrukarnas förhandlare det förhållandet
att momsen innebar en lättnad
för jordbruksnäringen. Man hade
delade meningar om storleken av denna
lättnad -— från 90 till 50 miljoner
kronor — men att momsen innebar en
lättnad ifrågasattes aldrig. Men när
prisförhandlarna höll fast vid att lättnaden
skulle medräknas så krävde jordbrukets
förhandlare i sitt skriftliga bud
den 5 mars att hänsyn också skulle tas
till den väntade traktorskatten. Vid den
slutliga uppgörelsen tog man sedan inte
med vare sig momsen eller traktorskatten.

Det är riktigt att prisförhandlarna
omnämnde momsen i sin skrivelse till
departementet, men jag har i departementschefens
uttalande inte berört vare
sig momsen eller traktorskatten, eftersom
jag betraktade de båda sakerna
som kvittade mot varandra.

Det är denna information statsministern
har fått, och hans svar till telefonväktarna
överensstämde med mitt besked
här i kammaren när vi behandlade
denna fråga i våras.

175

Torsdagen den 27 november 1969 Nr 38

Svar på fråga ang. traktorskattens inverkan på jordbruksförhandlingarna våren 1969

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Det sägs att denna sak
togs med i prisförhandlingarna, men
mig veterligt finns detta inte skriftligen
belagt på någon punkt. Det anges inte
i propositionen, såvitt jag förstår, och
jag känner inte till någon handling där
det står att man verkligen har kvittat
dessa två saker mot varandra. Och det
hade väl varit orimligt att kvitta dem,
ty man visste ju inte alls vilket belopp
traktorskatten skulle uppgå till. Man var
inte heller ense om vilket belopp den
lättnad representerade som övergången
till moms innebar för jordbruket. Jordbruksministern
nämnde här siffran 50
miljoner, medan statsministern i sitt
svar under telefonväktarprogrammet sade
att det gällde 80—90 miljoner. Dessa
båda sistnämnda belopp har för övrigt
nämnts vid flera olika tillfällen.

Det kan inte vara rimligt att kvitta
två saker mot varandra när man i bägge
fallen är ytterligt osäker om konsekvenserna.
I det ena fallet — jag syftar
till traktorskatten — var det inte heller
känt hurudan utformningen skall bli.

Statsministern sade som svar på en
första fråga i radioprogrammet att
»man hade uppe det här i jordbruksförhandlingarna
i våras — då hade
man räknat ut att på momsen tjänade
bönderna en 80—90 mkr. Traktorskatten
kostar bönder ungefär 40 mkr. Då
beslöt man att föra bort båda de här
sakerna ----.»

Det har alltså lämnats olika uppgifter
om beloppet bl. a. från statsministern
och jordbruksministern.

Som svar på en annan fråga yttrade
statsministern: »För ur jordbrukets synpunkt
är den inräknad i uppgörelsen.»
»Är den det?» undrade frågeställaren.
»Ja, genom att man kvittade bort den
på det här sättet», löd statsministerns
svar.

Jordbruksministern har här besvarat
frågorna på ett betydligt mer nyanserat
sätt. Men jag kan inte se att de exakta
svar som statsministern gav i telefon -

väktarprogrammet på något vis överensstämmer
med verkligheten.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag framhöll att de statliga
prisförhandlarna och jordbrukarnas
förhandlingsdelegation hade delade
meningar om hur pass omfattande den
lättnad skulle bli som jordbruket fick
genom omläggningen till moms. Våra
förhandlare beräknade detta till 80—90
miljoner kronor, men det ansåg jordbrukarnas
förhandlingsdelegation var
för högt — deras uppskattning låg vid
ungefär 50 miljoner kronor.

Det var den information som jag nyss
gav kammaren. Att man hade klart för
sig vad traktorskatten skulle innebära
för näringen vid det aktuella tillfället
råder det inget tvivel om. Jordbrukarna
lämnade den 5 mars ett förhandlingsbud
till statens prisförhandlare, vari
krävdes att man i den slutliga uppgörelsen
skulle ta hänsyn till den belastning
som traktorskatten innebar för jordbruket.
Detta är skriftligen upptaget i jordbrukarnas
bud av den 5 mars, som jag
har i min hand. Jag har inte velat åberopa
det papperet tidigare, ty jag trodde
inte att det var nödvändigt.

När man sedan gjorde upp fick man
ju de priser på de olika produkterna
som man kunde enas om, och man hade
fört bort både momsen och traktorskatten.
Skattefrågorna är inte intressanta
nu, utan vi får diskutera dem när vi
nästa gång skall fastställa priser på jordbrukets
produkter. Då får vi ta ställning
till hur mycket jordbruket har tjänat
på lättnaderna och hur mycket det har
förlorat genom pålagorna.

Jag kan inte se någon skillnad mellan
det svar som statsministern givit och
de besked som jag själv lämnat vid flera
tillfällen. Möjligen uttrycker sig statsministern
något elegantare än jag gör,
men innehållet är exakt detsamma.

176 Nr 38 Torsdagen den 27 november 1969

Svar på fråga ang. ökning av sysselsättningsmöjligheterna i domänverkets skogar i
Norrlands inland

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Det är riktigt, herr jordbruksminister,
att jordbruket begärde
att traktorskatten skulle få tas med vid
förhandlingarna. Detta avvisades emellertid,
enligt de uppgifter jag fått, av
regeringens prisförhandlare med motiveringen
att det inte gick att diskutera
en skatt som ännu inte ens föreslagits i
riksdagen. Och att man alltså inte visste
vilket belopp skatten skulle uppgå
till.

När det gäller momsen var det jordbrukarna
som menade att det inte var
rimligt att ta denna med i beräkningarna
därför att det är en skatt som generellt
påverkar hela näringslivet och
alltså inte bara jordbruket.

Detta var, såvitt jag förstår, anledningen
till att båda frågorna avfördes,
och det innebar inte att de olika skatterna
kvittades mot varandra.

Enligt min mening är det viktigt att
ha denna skillnad klar för sig inför de
framtida prisförhandlingarna. Jag hoppas
att man då har möjlighet att få kompensation
för den merkostnad som traktorskatten
innebär. Momsen finns det,
såvitt jag kan förstå, inte samma anledning
att ta med i dessa beräkningar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag kan inte nu ge några
löften om vad jordbrukarna kommer
att få vid nästföljande uppgörelse, men
vi skall självfallet ta hänsyn till både
momsen och traktorskatten precis som
till alla andra omständigheter som påverkar
näringen som sådan.

Jag håller före att under de diskussioner
som fördes vid prisförhandlingarna
i våras — och som jag följde hela tiden
— gick meningarna om momsen och
traktorskatten fram och tillbaka. Men
när parterna gjorde upp i mars sade de
sig att de inte skulle bry sig om att ta
med vare sig momsen eller traktorskatten.

För egen del var jag också mycket
angelägen att inte ta med någondera av
dessa skatter i det resonemang som jag
förde i departementschefsanförandet
kring uppgörelsen för att därmed markera,
att jag hade avfört både momsen
och traktorskatten från förhandlingarna.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Att man skulle ha kvittat
momsen mot traktorskatten har förnekats
såväl av RLF:s ordförande som
av andra personer som ingick i jordbrukets
förhandlingsdelegation. Det
måste i så fall ha skett vid några hemliga
förhandlingar, som inte finns dokumenterade
på något sätt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag känner inte till vad
jordbrukets förhandlare har sagt till sina
medlemsorganisationer, men jag har
lagt märke till att en del av mina nyförvärvade
vänner gjort gällande att jag
ljuger. Jag har förlåtit dem, eftersom
jag har förstått att de vid sina möten
har varit illa klämda i fråga om traktorskatten,
som djupt har ogillats av medlemmarna.
Det är emellertid en helt annan
sak att den enskilde jordbrukaren
tycker att traktorskatten är en orättvis
pålaga som han drabbas av och därför
är avogt inställd till en uppgörelse, där
man har »bakat in» den utgiften vid beräkningen
av näringens inkomst.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. ökning av sysselsättningsmöjligheterna
i domänverkets
skogar i Norrlands inland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: -

Torsdagen den 27 november 1969

Nr 38 177

Svar på fråga ang. rättspraxis i fråga om den s. k. nödvärnsrätten

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat om särskilda åtgärder
kommer att vidtas för att öka sysselsättningsmöjligheterna
i domänverkets skogar
i Norrlands inland med anledning
av det särskilda bidrag för reproduktionsåtgärder
som skall utgå åren 1970
—1971.

Som svar på herr Nilssons fråga får
jag meddela, att domänverket och arbetsmarknadsstyrelsen
under innevarande
höst har överenskommit att domänverket
skall ställa avverkningsobjekt
till förfogande inom de fyra
nordligaste länen för sysselsättning av
äldre, lokalt bunden arbetskraft. Överenskommelsen
gäller i första hand avverkningssäsongen
1969/70 och avser
såväl ren avverkning som upparbetning
av gagnvirke vid ungskogsröjningar på
domänverkets marker. Genom denna
överenskommelse har det alltså skapats
förutsättning för ökad sysselsättning i
domänverkets skogar inom det av herr
Nilsson nämnda området.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

Bakgrunden till den är att jag har
uppmärksamamt att domänverket har
varit senfärdigt när det gällt att tillgodose
en viss del av sysselsättningsbehovet,
medan andra skogsägarkategorier
beredvilligt har ställt sig till förfogande;
jag syftar då på beredskapsarbeten
i de enskilda skogarna. Först
så sent som för två år sedan öppnade
domänverket sina skogar för beredskapsarbeten.
Det är anmärkningsvärt
att det har dröjt så länge innan detta
skedde.

När regeringen lade fram det s. k.
Norrlandspaketet i Luleå för någon tid
sedan, presenterades bidrag till reproduktionsåtgärder
i Norrlands inland.
Avsikten var att tillgodose sysselsättningen
för äldre, lokalt bunden arbets -

kraft och stimulera till ökade avverkningar.
Privatskogsbruken, som i sommar
har varit engagerade för liknande
åtgärder, har redan lämnat informationer
för att öka avverkningarna på enskild
skog.

Detta är alltså bakgrunden till att jag
har frågat vad domänverket har gjort
— domänverket är ju en stor skogsägare
i det område som det här främst gäller
och har därför ett mycket stort ansvar.

Jag finner statsrådets svar tills vidare
tillfredsställande. Däri lämnas dock
inga uppgifter om den aktuella planeringen
för avverkningar i domänverkets
skogar, och frågan gäller här omfattningen
av avverkningarna. Jag förutsätter
emellertid att statsrådet noga följer
utvecklingen och att domänverket
tar sin del av ansvaret för sysselsättningen
i skogarna. Denna verksamhet
är mycket välkommen; den är nödvändig
och väl lämpad för att sysselsätta
den äldre, lokalt bundna arbetskraften.

I går sade en socialdemokratisk talare
från denna talarstol att staten gjorde
uppoffringar genom att lämna bidrag
till beredskapsarbeten i enskilda skogar.
Jag hoppas att statsrådet inte uppfattar
saken på samma sätt. Sådant arbete
är det minst kostsamma av beredskapsarbeten
och ger den lokalt bundna
arbetskraften, som i allmänhet har
vana vid detta slag av arbete, sysselsättningstillfällen.
Bidragen är dessutom
en investering i den framtida sysselsättningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. rättspraxis i fråga om
den s. k. nödvärnsrätten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frå -

178 Nr 38

Torsdagen den 27 november 1989

Svar på fråga ang. rättspraxis i fråga om den s. k. nödvärnsrätten

gat mig om jag anser att rättspraxis
i fråga om nödvärnsrätten har utvecklats
i fullgod överensstämmelse med
lagstiftningens syften.

Jag har inte anledning att antaga
annat.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret —
det var dock ett svar även om det var
något säreget formulerat. Jag hade föredragit
ett ja eller ett nej, som jag tycker
är bra svar på enkla frågor. Dessutom
har jag frågat vad statsrådet anser och
inte vad statsrådet antar, och det är
faktiskt ganska stor skillnad.

Min fråga har inspirerats av några
aktuella rättsfall, som jag givetvis inte
skall gå in på här. Men jag är intresserad
av den allmänna rättsutvecklingen
på detta område. Nödvärnsrätten har
tyvärr med den stigande våldsmentaliteten
blivit alltmer aktuell. När samhället
inte kan skydda medborgarna
blir det i sista hand de själva som får
stå för skyddet. Särskilt allvarligt är
detta för äldre människor, pensionärer,
som bor ensligt och dess värre allt oftare
utsätts för överfall.

Det gäller då att inte bruka större
våld än nöden kräver. Statsrådet är
säkerligen ense med mig om att det
kan vara svårt att i en situation som
kanske är livshotande balansera det
mått av våld som man får använda.
Det är så dags för de närmaste anhöriga
att säga att det skulle ha behövts
större nödvärn när en person kanske
redan blivit ihjälslagen.

Jag skulle gärna se att statsrådet
övervägde en omformulering av lagreglerna,
så att rätten att försvara
sig i någon mån utvidgas. Detta var väl
egentligen också avsikten när den nya
brottsbalken infördes. Så har emellertid
inte skett i praxis, och jag tycker
därför att statsrådet nu borde försöka
leda utvecklingen efter den linjen. Jag

antar att statsrådet vill göra detta, och
jag anser att statsrådet bör göra det.

Chefen för justitiedepartementet, hem
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag delar givetvis uppfattningen
att det kan föreligga svårigheter
att dra gränsen mellan vad som
är nödvärn och vad som är överskridande
av nödvärn. Men problematiken
blir inte annorlunda om vi formulerar
om reglerna; vi måste lita till domstolarnas
omdöme, och det tror jag att vi
har anledning att göra.

Härtill vill jag bara foga att det har
förekommit uppgifter i tidningarna om
att fängelsestraff har dömts ut i vissa
fall som gällt överskridande av nödvärnsrätten.
Jag vill bara säga att man
får nog ibland se på tidningarnas skildringar
med en viss försiktighet. Det är
inte alltid säkert att verkligheten svarar
mot den redogörelse som lämnats
i tidningarna. Jag tror att detta speciellt
kan gälla det fall som väl herr
Sjöholm haft i tankarna. Jag vill avslutningsvis
framhålla att jag inte tror
att vi behöver vara oroliga för domstolarnas
bedömning i detta fall.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att det omskrivna fallet icke var något
exempel på nödvärn, men det förekommer
andra fall som har sådan karaktär.
Jag tror att utvecklingen i stort
har gått i en riktning som inte var avsedd
när brottsbalken skrevs. Domstolarna
sköter givetvis dessa fall riktigt
och gör de rätta bedömningarna, men
de skulle ändå kunna få ett ytterligare
stöd genom en omformulering av lagen
som gör att området för straffri nödvärnsrätt
i någon mån utvidgas.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 27 november 1969

Nr 38 179

§ 11

Svar på fråga ang. TV 2-utrustning för

Hälsingborg och nordvästra Skåne

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Clarkson har frågat
chefen för kommunikationsdepartementet
om han vill vidta åtgärder för
att Hälsingborg och nordvästra Skåne
skall få sin försenade TV 2-utrustning
snabbare. Frågan har överlämnats till
mig för besvarande.

Fmligt utbyggnadsplanen för TV 2-nätet har slavsändaren i Hälsingborg
beräknats kunna sättas i reguljär drift
vid årsskiftet 1969—1970. Till följd av
avsevärda förseningar i leveranserna av
sändar utrustning till televerket kommer
emellertid starten av denna sändare
jämte vissa andra slavsändare att bli
något fördröjd. Enligt vad jag erfarit
från televerket torde de försenade sändarna
kunna sättas i reguljär drift under
första kvartalet 1970.

Vidare anförde:

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern
för svaret på min fråga. Tyvärr
var svaret av det slag som jag hade
fruktat. Det hade lika gärna kunnat utformas
som ett enkelt nej. Tydligen anser
sig utbildningsministern inte kunna
vidtaga några åtgärder för att åstadkomma
en snabbare verkställighet av
leveranserna av TV-utrustning för sändningar
inom Hälsingborg och nordvästra
Skåne.

Nordvästra Skånes befolkning har i
mycket stor utsträckning investerat
pengar i TV 2-utrustning inför den aviserade
premiären för den nya kanalen,
vilken för Hälsingborg och nordvästra
Skåne hade beräknats ske vid årsskiftet.
Genom leveransförseningar har den -

na premiär för TV 2-sändningarna blivit
uppskjuten, vilket innebär att mycket
pengar lagts ned om icke i onödan,
så dock i förtid för detta ändamål.

Inom Nordvästra Skåne tycker man
sig ofta vara en eftersatt provins i vårt
land, och det av utbildningsministern
använda uttrycket »slavsändare» är
symtomatiskt, eftersom man åtminstone
i detta fall känner sig tillhöra ett
slavområde.

Jag skulle önska att statsrådet lämnade
ett klart och entydigt besked huruvida
det är möjligt att åstadkomma en
snabbare verkställighet av leveranserna.
Det måste vara fråga om en brist i
planeringen, som man på något håll är
ansvarig för, och det måste finnas något
sätt att attackera hela problemet. Om
statsrådet åtminstone tar ett initiativ,
tror jag att verkställigheten kan påskyndas,
om än mycket ringa tid. Varje dag
som kan vinnas är emellertid av värde.

Det var detta som var avsikten med
min fråga. Jag ställde den inte för att
kverulera, utan för att någonting skulle
göras. Jag ber alltså statsrådet ge oss
besked om huruvida så kan ske eller om
vi måste finna oss i den försening som
uppstått av tekniska skäl.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! I juli 1969 bestämdes
att TV 2-starten skulle förläggas till den
5 december 1969. Starten sker alltså tidigare
än vad som förutsattes i 1966 års
plan. Trots detta kommer samtliga större
stationer, inklusive en provisorisk
station i Boden, att vara klara för reguljär
drift till programstarten. Av de åtta
slavstationerna kommer fyra att kunna
sättas i funktion vid årsskiftet 1969—
1970 i enlighet med den ursprungliga
planen. Starten av de fyra övriga har
tyvärr blivit försenad, vilket innebär att
de inte kommer att kunna fungera förrän
under första kvartalet 1970 och inte
såsom hade varit önskvärt vid årsskiftet.

Sedan skall jag inte kommentera talet
här om slavområden. Det tror jag trots

180 Nr 38

Torsdagen den 27 november 1969

Svar på fråga ang. åtgärder för upprätthållande av disciplinen i skolorna

allt är mycket överdrivet. I området
Hälsingborg—nordvästra Skåne är det
i många fall möjligt att få en acceptabel
mottagning av programmen i TV 2 genom
att ta in sändningarna från stationen
i Hörby, i norra delarna av Skåne
från stationen i Halmstad. Riktigt så
slavmässigt som här sagts är därför inte
det hela.

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
säga att vi troligen inte ens under det
första kvartalet 1970 har någon TV 2-sändning i nordvästra Skåne, herr statsråd.

Det är i verkligheten en mycket ringa
tröst att kunna ta in sändningarna från
Hörby eller Halmstad. Jag har skaffat
mig utrustning för att kunna göra det,
men det är »snöväder» på bilden hela
tiden och alltså ingenting som man med
någon större njutning kan ta del av.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. åtgärder för upprätthållande
av disciplinen i skolorna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Werner har frågat
mig vilka åtgärder jag avser att vidta för
att lämna lärarna stöd i fråga om upprätthållande
av disciplinen i skolorna.

Som svar på herr Werners fråga ber
jag att få hänvisa till de riktlinjer som
regeringen i maj 1968 utfärdat för skolöverstyrelsens
arbete för främjande av
goda arbetsförhållanden i skolan.

Vidare anförde:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret, som trots sin kort -

het ger vid handen att regeringen inte
anser situationen i skolan tillfredsställande.
Det är ju bra. Disciplinproblemet
i skolorna är verkligen högaktuellt.
Det är väl många komponenter som där
ingår i bilden. Jag nämner här bara de
ständiga omorganisationerna på skolans
område. Kanske får också vissa missuppfattningar
om skoldemokratins idé
räknas till orosmomenten.

Min fråga föranleddes närmast av ett
ganska skrämmande radioprogram för
några veckor sedan, i vilket sex, sju lärare
i en storstad intervjuades anonymt.
Deras erfarenheter var mycket dystra.
Lärarnas hela energi gick ibland åt till
att hålla ett grepp om klassen, och en
lärare sade att han inte hade meddelat
någon undervisning alls denna termin;
det hade han inte orkat med. En annan
lärare sade att han måste låsa dörren
vid lektionens början för att kunna
hålla eleverna kvar i klassrummet. De
intervjuade förklarade också att de kände
sig nedslitna, och de undrade hur
det skulle se ut för dem när de närmade
sig pensionsåldern. En studierektor
förklarade vid samma tillfälle att läget
på flera håll är katastrofalt.

Som orsak till missförhållandena angav
lärarna själva bl. a. att de saknade
kunskaper om hur man handskas med
ungdomar, hur man upprätthåller disciplin
och ordning, hur man får eleverna
att ta av sig ytterkläderna, hur man får
dem att ta plats i bänkarna, att upphöra
att prata o. s. v. Det var frågor av det
slaget som lärarna ställde till varandra.

Vidare sade de att läraren oftast är
ensam med sina bekymmer. Han talar
ogärna om dem med sina kolleger. Det
finns heller ingen nämnd vid skolan att
vända sig till. En lärare hade vänt sig
till rektorn, men följden blev bara att
lärarens tjänstgöringsbetyg sänktes, och
det var ju ett dåligt resultat.

Dagspressen informerar också ständigt
om dessa problem. Jag vet givetvis
att man måste ta dagspressens uppgifter
med en nypa salt, men något ligger

181

Torsdagen den 27 november 1969 Nr 38

Interpellation ang. regeringens inställning till fortsatt internationellt idrottsutbyte,
m. in.

ändå bakom dem. Det är tacknämligt
att den nye SÖ-cliefen Jonas Orring nu
har tagit bladet från munnen och stöttat
lärarna vid flera tillfällen. Smålandsposten
— som brukar vara en tillförlitlig
tidning — skriver att lärarjobbet är
på väg att bli outhärdligt.

Man frågar sig nu om de utfärdade
riktlinjerna verkligen är av den karaktären
att de blir ett stöd för lärarna
och därmed också bidrar till att eleverna
får en undervisning av god kvalitet.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag är väl medveten om
att enskilda lärare kan ha problem, men
jag tror inte att vi förbättrar situationen
genom att svartmåla den. Det hålls
väl ungefär 50 miljoner lektioner under
ett år i vårt land, och om de mycket tråkiga
incidenter som inträffat ställs i relation
till detta antal lektioner, så blir
bilden en helt annan. Hundra svåra fall
kan vara hundra fall för mycket, men
jag vill ändå göra denna lilla korrigering
av herr Werners inlägg.

Vad beträffar de riktlinjer som utfärdades
i maj 1968, så avser de arbetssituationen
och arbetstrivseln i skolan —
och inte enbart för eleverna utan också
för lärarna och övriga anställda inom
skolan. I sammanhanget behandlas elevvården
och skoldemokratin. Det finns
också vissa pågående forskningsprojekt
som berör det problem herr Werner aktualiserat.

Jag tror att detta arbete, som bedrivs
på bred front inom skolöverstyrelsen,
är utomordentligt betydelsefullt. Problemet
är komplicerat, men det är viktigt
att ett gott resultat nås. Personligen
fäster jag stor vikt vid detta arbete.

Herr WERNER (m):

Herr talman! De utfärdade riktlinjerna
kan säkerligen göra sitt. Men att det
är en begränsad grupp lärare som har

svårigheter bör inte hindra oss från att
göra vad vi kan för att hjälpa den gruppen.
Och om vi frågar lärarorganisationerna
ger de helt säkert en bild av situationen
i skolan som är minst lika
dyster som den jag har redovisat.

Vad man också efterlyser ute ifrån
fältet är en kanal till skolöverstyrelsen.
Man har en känsla —- och den är måhända
riktig — av att skolöverstyrelsen
inte riktigt har läget klart för sig,
inte har någon kanal ut till fältet så att
styrelsen kan få reda på vad som där
sker.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Justerades protokollet för den 20 innevarande
november.

§ 14

Föredrogs den av herr Nilsson i Agnas
(m) vid kammarens nästföregående
sammanträde på förmiddagen gjorda,
men då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
utbyggnad av vägnätet i Norrland
i sysselsättningsfrämjande syfte.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 15

Interpellation ang. regeringens inställning
till fortsatt internationellt idrottsutbyte,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ÅSLING (ep), som yttrade:

Herr talman! Idrotten är en folkrörelse
med osedvanlig bredd och med ett
engagemang i stora befolknings- och åldersgrupper.
Ungdomens starka enga -

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 38

182 Nr 38 Torsdagen den 27 november 1969

Interpellation ang. regeringens inställning till fortsatt internationellt idrottsutbyte,
m. m.

gemang i idrottsrörelsen är ett väsentligt
inslag i strävandena för en förbättrad
fysisk standard och därmed bättre
hälsa. Ett ofrånkomligt inslag i idrottsrörelsens
engagemang av breda folkgrupper
är tävlingsidrotten på skilda nivåer.

Under fjolåret tog planerna på att
söka värdskapet för 1976 års olympiska
vinterspel fast form i Jämtland, med de
av projektet närmast berörda kommunerna
som främsta intressenter. Målsättningen
var tvåfaldig: dels att bidraga
till det internationella idrottsutbytet och
därmed stimulera intresset för hälsofrämjande
fysisk aktivitet, dels att ytterligare
befästa Jämtlands läns roll av
rekreationscentrum av växande betydelse
i Nordeuropa och därmed främja
sysselsättning och ekonomisk utveckling
i en region med begränsade alternativa
resurser.

Frågan aktualiserades inför riksdagen
i motioner med förslag att förutsättningarna
för anordnande av olympiska
vinterspel i Jämtland år 1976 borde
närmare utredas. Allmänna beredningsutskottet
studerade förutsättningarna på
ort och ställe och tillstyrkte enhälligt
motionerna, och en enig riksdag hemställde
hos Kungl. Maj:t om skyndsam
utredning. Den särskilt tillkallade utredningsmannen
avgav sitt betänkande
den 30 januari i år och redovisade därvid
goda förutsättningar för Östersund
och övriga berörda kommuner att söka
värdskapet för tävlingarna. Efter remissbehandlingen
lät regeringen i maj
månad under hand förstå att Jämtland
icke kunde räkna med regeringens stöd
i denna fråga, ett beslut som sedermera
bekräftades inför riksdagen den 29
maj. Någon proposition lämnades sålunda
aldrig och frågan blev alltså inte
på nytt föremål för riksdagens behandling.

Regeringens principiella inställning i
frågan klarlades av allt att döma aldrig
helt vid riksdagens korta debatt. Man

får väl ändå utgå från att beslutet inte
skall tolkas som bristande tro på tävlingsidrottens
möjligheter att engagera
och skapa aktivitet i breda folklager.
Man måste väl även förutsätta att ställningstagandet
inte var riktat mot det
internationella idrottsutbytet, där principen
dock rimligen måste vara att ett
deltagande också förutsätter vissa uppoffringar.

Jag vill hoppas att regeringens beslut
inte är vägledande för synen på den regionala
utvecklingspolitiken, där principen
rimligen måste vara att stödja och
utveckla regionernas naturliga förutsättningar
och särart. Jämtland och Härjedalen
har dokumenterat goda förutsättningar
att bli ett mycket betydande rekreations-
och rehabiliteringscentrum
för norra Europa. Skall man kunna utveckla
dessa möjligheter som ett komplement
till en nödvändig utveckling av
näringslivet i övrigt i regionen får man
inte hesitera inför rätt stora engagemang
— t. ex. ett olympiskt vinterspel
— med alla de möjligheter detta erfarenhetsmässigt
ändå ger.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens herr statsministern
få ställa följande frågor:

1. År regeringen i princip även i fortsättningen
beredd att stödja internationellt
idrottsutbyte t. ex. genom olympiska
spel?

2. År regeringen beredd att till förutsättningslös
prövning uppta frågan
om statens stöd till Jämtland för den
händelse frågan om anordnande av
olympiska vinterspel år 1980 framdeles
aktualiseras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

Torsdagen den 27 november 1969

Nr 38 183

från konstitutionsutskottet:
nr 353, i anledning av Kungi. Maj ds
proposition om kommunalt partistöd;

från statsutskottet:

nr 351, i anledning av motioner om
dels en statlig transportorganisation för
inrikesflyget, in. m., dels en översiktlig
plan för inrikesflygets utbyggnad; och
nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om sjömansförmedlingen
och sjömanshusen;

från bevillningsutskottet:
nr 342, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för omorganisation av den centrala
skatteförvaltningen jämte motioner;
samt

från första lagutskottet:
nr 344, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag

om förbud mot professionell boxning
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 17

Anmäldes motionen nr 1299, av herr
Hedin m. fl., i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 165, med förslag
till förordning om ändring i traktorskatteförordningen
(1969:297).

Denna motion bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.54.

In fidem

Sune K. Johansson

184 Nr 38

Fredagen den 28 november 1969

Fredagen den 28 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 20 innevarande
november.

§ 2

Meddelande ang. 1970 års remissdebatt

Herr TALMANNEN yttrade:

1970 års remissdebatt avses skola ta
sin början onsdagen den 21 januari.

§ 3

Svar på interpellation ang. provning och
upphandling av material inom bl. a. dentalbranschen,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har
ställt vissa frågor till mig om provning
och upphandling av dentalmaterial.

Riksdagen bemyndigade i våras
Kungl. Maj :t att träffa avtal med Danmark,
Finland och Norge om upprättande
av ett nordiskt institut för odontologisk
materialprovning. Avtalet undertecknades
i Oslo i oktober i år och
skall nu ratificeras. Styrelse för institutet
kommer inom kort att utses. Institutet
beräknas kunna börja sin verksamhet
nästa år.

Förbrukningen av material och instrument
inom tandvården har ökat väsentligt
under senare år. Årskostnaden
är nu ungefär 35—40 miljoner kronor i
Sverige, i hela Norden inemot 100 miljoner
kronor. Nya material och preparat
introduceras ofta på marknaden,
men erfarenheten visar att de nya va -

rorna inte alltid är så genomprövade
som är önskvärt.

Det ligger såväl i tandläkarnas som i
allmänhetens och sjukvårdshuvudmännens
intresse att materialprovning kan
ske genom en institution som är objektiv
och oberoende av enskilda vinstintressen.
Även för tillverkarna måste
det vara av värde att få sina produkter
prövade av en opartisk instans.

Det nya materialprovningsinstitutet
kommer att ha ett nära samarbete med
odontologiska fakulteten vid Oslo universitet
och med Sentralinstituttet for industriell
forskning — en motsvarighet
till statens provningsanstalt i Sverige.
Som jag framhöll i årets statsverksproposition
räknar jag vidare med att institutet
kommer att samarbeta även med
provningsanstalter samt tekniska och
odontologiska högskolor i Norden i övrigt
och därmed tillgodogöra sig dessas
resurser och kunnande. Härigenom kan
institutet få en rationell uppläggning av
sitt arbete trots att den fasta personalen
blir rätt begränsad — till en början
endast sju personer. Det är alltså inte
fråga om någon stor och dyrbar inrättning
som skall sättas i gång.

Herr Lundberg berör också det internationella
standardiseringsarbetet på
dentalvaruområdet. Då en stor del av de
dentalvaror som används i landet är
importerade är det nödvändigt att Sverige
tillämpar internationella standards
och deltar i arbetet med att fastställa
sådana.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka

185

Fredagen den 28 november 1969 Nr 38

Svar på interpellation ang. provning och upphandling av material inom bl. a. dentalbranschen,
m. m.

statsrådet för svaret på min interpellation.
Samtidigt måste jag dock säga att
innehållet är ganska tunt. Svaret tar
inte upp huvudfrågorna i interpellationen.

När det nu skall etableras internationellt
samarbete på detta område har jag
varit angelägen om att framhålla att
man skall se till att det verkligen avkastar
värdefulla resultat. Det skall fylla
en verklig uppgift från inte bara svensk
utan även nordisk synpunkt. Men eftersom
jag har den bestämda uppfattningen
att det föreslagna institutet inte kommer
att fylla någon som helst värdefull
uppgift för Norden beklagar jag att man
beslutat fullfölja hela denna tanke.

Någon har i en tidningsartikel skrivit
att det mest utmärkande för det nordiska
samarbetet är dess pragmatiska
karaktär, att man samarbetar på område
efter område alltefter behov men
utan egentlig mening. Några andra arrangemang
än sådana som betingas av
på varje särskilt område fattade beslut
vidtas inte. Skribenten anser därför att
sådant samarbete inte medför andra
förpliktelser än av rent moraliskt slag.
Härav följer att man så gott som regelmässigt
undvikit att etablera gemensamma
institutioner av den typ, som
exempelvis EEC-länderna inrättat och
som med tiden utvecklats till jättelika
byråkratiska komplex med tusen sinom
tusen anställda.

.Tåg anser att det är mycket vanskligt
att på det nordiska planet ta upp
ett samarbete på ett område, där vi
både i Norge och i Sverige har minst
sagt underliga erfarenheter. Jag är medveten
om att vi förbrukar material för
mycket stora belopp på området. Med
hänsyn härtill anser jag som landstingsman
och som intresserad av sjukvårdens
utbyggnad i allmänhet att medel
som kan avvaras i första hand bör användas
till att direkt ge människorna
hjälp på tandvårdsområdet. Då jag inte
kan inse att det planerade institutet

har någon som helst betydelse för denna
uppgift, hade jag helst önskat att det
aldrig kom till stånd. I varje fall bör
man, om man redan har beslutat att
starta byggenskapen, försöka att i allra
högsta grad begränsa institutets uppgifter.

Det ligger givetvis i tandläkarnas, allmänhetens
och sjukvårdshuvudmännens
intresse att vi kan få en objektiv
och av enskilda vinstintressen oberoende
verksamhet på detta område. De
handlingar som jag under sju å åtta år
tagit del av i detta sammanhang har
emellertid gjort mig mycket skeptisk
mot institutioner av detta slag. Man önskar
visserligen driva tandvårdsverksamheten
ekonomiskt, men herr statsrådet
har inte förklarat hur det kan
komma sig att en institution kan infordra
prisuppgifter från olika håll men sedan
dessa kommit in icke accepterar
anbudet på den bästa och billigaste varan
utan beställer en annan som är nästan
dubbelt så dyr. Det är erfarenhet av
detta slag som gjort att jag är mycket
skeptisk mot så kallade sakkunniga på
detta område.

Statsrådet säger att det är fråga om
en mycket liten organisation, som skall
bedriva samarbete med Oslo universitet
och med Sentralinstituttet for industriell
forskning. Det riktiga hade
emellertid varit att utnyttja de provningsresurser
som redan finns i respektive
länder. I stället för att lägga ned
stora kostnader på detta projekt hade
vi kunnat utnyttja svensk, norsk och
dansk industri för att göra analyserna.
Jag har själv sett att man exempelvis i
Västerås kan genomföra sådana provningar
på ett mästerligt sätt. Samtidigt
har emellertid svenska produkter skickats
till Australien och till Danmark
där det för dryga pengar gjorts analyser
som givit ganska värdelösa resultat
ur vetenskaplig och forskningsmässig
synpunkt.

Det framhålles i svaret att institutet

Fredagen den 28 november 1969

186 Nr 38

Svar på interpellation ang. provning och

talbranschen, m. m.

i fråga inte skall bi någon dyr inrättning
utan till en början skall sysselsätta
endast sju personer. Såvitt jag förstår
kommer emellertid på detta som på
andra områden Parkinsons lag att göra
sig gällande. Därför torde det inte stå
på förrän det blir en stor organisation
som kostar miljoner och åter miljoner
men som vi huvudmän för sjukvården
inte kommer att ha något som helst
utbyte av.

Det kan ju synas underligt att jag är
så skeptisk. Men här talas exempelvis
om internationella standards. Vi har,
herr statsråd, talat om standards på
detta område sedan år 1964. Är det någon
som kan säga vad resultatet är? Alla
de s. k. standards som tillämpats för
vissa prov har visat sig vara av noll
och intet värde, och när man tar del
av själva handlingarna och ser hur olika
intressen har fått driva sitt spel utan
anmärkning, så blir man verkligen betänksam
inför lämpligheten att fortsätta
på denna minst sagt kostsamma
väg.

Jag frågar: Kan herr statsrådet redovisa
något av värde i fråga om standards
från de kommittéer som tillsatts?
De har sysselsatt både professorer och
andra; jag vet inte om man hållit några
sammanträden inom dessa kommittéer,
men det skall man väl ha gjort.

Det finns ju områden inom tandvården
där vi verkligen behöver pengar
men där synnerligen stor sparsamhet
tillämpas. Ja vill erinra om den diskussion
som för närvarande pågår om fluorideringen.
Jag har själv varit med om
alt stödja tanken på vattenfluoridering,
men det förs ju för närvarande en livlig
diskussion om faran av förgiftning
härvidlag. Vi har även sett att exempelvis
vissa sötningsmedel, som tidigare rekommenderats,
nu betecknas som livsfarliga.
Då blir man ganska fundersam.
Vetenskapsmännen påpekar också att
det i vårt samhälle förekommer giftiga
medel om vilka man egentligen inte vet

upphandling av material inom bl. a. den vad

de kommer att innebära för människans
hälsa och för arvsanlagen.

Det hade väl varit riktigare att anslå
medel och försöka få till stånd en saklig
diskussion, där de olika meningarna
om fluoridering m. m. kunnat redovisas.
Statsrådet kunde ha låtit t. ex. professorerna
Yngve Ericsson och Erik Welander
samt odontologie doktorerna
Sten Forsliufvud i Göteborg och Gunnar
Bergström i Örebro komma samman
och diskutera för- och nackdelar.

Vi i Uppsala åberopas ofta därför att
vi har fluor i vattnet, och det anses att
allt skulle vara rätt väl beställt hos
oss. Jag måste erkänna att när jag läste
de första rapporterna och såg statistiken
ville jag gärna tro på detta. Huruvida
fluorideringen av vattnet har spelat
en avgörande roll för folktandvården
vet jag inte. Men därvidlag skulle
forskningen sättas in, ty om vi gör ett
misstag på detta område kan det få
katastrofala verkningar. Har man en
standard för exempelvis ett handtag,
så är ju inte alla de händer som skall
hålla i detta handtag stöpta i samma
form. Jag har samma uppfattning i fråga
om tänderna, eftersom dessa är olika
hos olika människor — om de nu
har dem kvar.

Eftersom Uppsala nämnts vill jag säga
att tandvårdsinspektören uttalat att
han kan tänka sig att tillsatsen av fluor
påtagligt minskat tandrötan i Uppsala
län. Samtidigt säger emellertid tandinspektören
såväl som alla andra att Uppsala
län tidigare inte hade någon tandvård
alls. Så var det under min uppväxttid
och vi måste finna oss i att ta
det som det då var. Sedan denna tid
har vi inom länet systematiskt vidtagit
åtgärder för att på alla sätt förebygga
tandrötan och hjälpa dem som haft
skadade tänder.

Herr talman! Jag måste erkänna att
hela frågan om ett nordiskt samarbete
på detta område för mig ter sig något
dunkel och oförklarlig. Jag beklagar att

Fredagen den 28 november 1969 Nr 38 187

Svar på interpellation ang. provning och upphandling av material inom bl. a. dentalbranschen,
m. m.

vi nu skall ge oss in på detta. Skulle inte
herr statsrådet kunna försöka att begränsa
institutets uppgifter i största
möjliga mån när när vi ändå tagit detta
steg och satt i gång med byggenskapen
och i stället för framtiden avdela pengar
för områden som bedriver verklig
vetenskaplig forskning och där objektiv
forskning är absolut nödvändig och
möjlig att genomföra. Jag tror inte på
objektiviteten hos ett nordiskt institut
för odontologisk forskning. I varje fall
förutsätter jag att statsrådet ser till att
ingen av dem —- vare sig i Norge eller
i Sverige — som nu varit med om de åtgärder,
som i viss mån tangerat skandal,
skall få delta i detta arbete. Koppla
bort dem och ta fram personer med
friska viljor och friskt blod! De får
inte sylta in sig med vissa företag som
lämnar »vetenskapliga» uppgifter, vilka
sedan visar sig vara ohållbara. För
dem som skall använda olika produkter
och även för dem som tillverkar dessa
är det nödvändigt att vi kan återställa
förtroendet på detta område. Detta förtroende
är för närvarande ganska skamfilat.
Jag skulle tro att herr statsrådet
och jag är eniga på den punkten. I
stället för hittillsvarande s. k. objektiva
forskning måste vi ha verklig, objektiv
forskning.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Lundberg att frågan om objektivitet och
oberoende för mig varit helt avgörande
när vi beredde ärendet och när vi
förde fram frågan i årets huvudtitel och
riksdagen då tog ställning. Jag är helt
överens med herr Lundberg om angelägenheten
av objektivitet och oberoende.
Det är en självklar grundförutsättning.

Sedan vill jag säga till herr Lundberg
att omfattningen av det institut
som startar blir starkt begränsad. Jag
har nämnt att det till en början endast

blir sju personer som kommer att bli
engagerade. Det hindrar emellertid inte
att institutets uppgifter blir av stor betydelse
i många olika avseenden.

Jag hade under en debatt med herr
Lundberg i mars månad tillfälle att just
understryka detta. Det är önskvärt att
samhället medverkar till kontroll och
information på detta område. De odontologiska
produkter som användes i
Norden är dessutom i stort sett desamma
i de olika länderna. Detta är en mycket
viktig uppgift, liksom det är viktigt
att den tandvårdsbehövande allmänheten
kan lita på att materialet är
fullgott.

Herr Lundberg vidgade på sitt sätt
diskussionen om denna fråga till att
omfatta de förebyggande åtgärderna:
fluoridering etc. Förra veckan hade jag
tillfälle att diskutera den saken ganska
ingående här i kammaren och skall därför
inte ta upp den nu. Jag är överens
med herr Lundberg om att det när det
gäller fluoren är utomordentligt angeläget
att vi genom alla de ansvariga organen
vidtar de nödvändiga och riktiga
åtgärderna. Vi är övertygade om att
fluoren har och kommer att få stor betydelse
i den förebyggande tandvården.
Erfarenheterna från bl. a. herr Lundbergs
stad pekar i den riktningen; diir
har fluoren spelat en roll, eftersom den
redan finns i vattnet av naturen.

Det är helt naturligt, herr Lundberg,
att Sverige deltar i det internationella
arbetet beträffande standards på detta
område lika väl som på andra områden.
De standards som det är fråga om
gäller t. ex. dimensionerna på olika instrument
och kvalitetskraven på materialen.
Då större delen — det vet vi —-av de dentalvaror som används här i
landet importeras och då svensk dentalindustri
bedriver en viss export är
det viktigt att Sverige tillämpar internationella
standards. Utarbetandet av
sådana tar dock tid. Det gäller nämligen
inte blott att höra svenska sakkun -

188 Nr 38 Fredagen den 28 november 1969

Svar på interpellation ang. provning och upphandling av material inom bl. a. dentalbranschen,
m. m.

niga och organisationer utan även att
ha kontakt med andra länder och deras
organisationer på detta område.

Jag har i mitt svar understrukit behovet
och värdet av internationellt standardiseringsarbete
på dentalvaruområdet.
Inom ramen för detta arbete äger
kontakter rum med såväl den internationella
standardiseringskommissionen
som olika medlemsländer. Australien
har kommit ganska långt på detta område.
Herr Lundberg talar i sin interpellation
om att varor skulle ha sänts
till detta land. Jag känner inte närmare
till det, men det synes troligt att detta
har skett som ett led just i utbytet av
inernationella erfarenheter.

Herr talman! Jag vill upprepa vad jag
förstod var en central punkt för herr
Lundberg: Jag är helt enig med honom
om att det institut som nu skall starta
måste vara objektivt och oberoende. Jag
har tidigare slagit fast detta här i kammaren,
men jag finner anledning att
göra det igen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för att herr statsrådet skall försöka se
till att objektivitet och oberoende blir
en självklarhet för all forskning på detta
område och alla provningar som företas;
något annat har jag inte heller satt
i fråga. Det är tacknämligt att man följer
upp den praktiska verksamheten
och sörjer för att vi inte får forskning
och vetenskap för deras egen skull utan
att de har någon som helst betydelse
för sjukvården.

Att jag nämnde Australien berodde
på att man skickade vissa prover dit
härifrån Stockholm. Efter vad jag kan
förstå har man dock inte alls i Australien
samma möjligheter att utföra prov
som man har exempelvis vid Metallverken
i Västerås. Eftersom landstingets
kostnader för att komma till rätta med
tandrötan stiger med varje år måste vi
kräva att det nya institutet verkligen får

betydelse och att det visar objektivitet.

Jag förstår att inernationellt samarbete
kan vara av betydele, men när vi
sedan 1964 har hållit på med att diskutera
standards utan att några sådana har
kunnat fastställas blir man fundersam.
Ändå har vi låtit experter på tandvård
utföra forskningsarbete och skriva
långa avhandlingar. Dessa har jag efter
bästa förmåga försökt ta del av,
men jag får erkänna att det är ganska
svårt.

Forskning på detta område är en förebyggande
åtgärd som jag tror har
den största betydelse. De människor
som råkar ut för tandbesvär måste emellertid
också ha möjlighet att i större
utsträckning än för närvarande få den
hjälp som erfordras. Vi behöver varje
krona och varje miljon som vi kan avstå
för en bättre tandvård. Det råder
brist på tandläkare, det är riktigt, men
därför måste vi också försöka utnyttja
de utbildade krafter som vi har så att
de får syssla med praktisk tandvård i
stället för med sådant som de, efter vad
jag kan förstå, inte har förutsättningar
att klara. Vi har en metallurgisk forskning
i vårt land och män och kvinnor
som kan utföra behövliga prov. Det hade
väl då varit riktigare att låta dem
sköta den uppgiften än att på ett förmodligen
bristfälligt sätt lära upp andra
som sedan skall vara s. k. sakkunniga.

Jag är tacksam för att statsrådet med
uppmärksamhet kommer att följa denna
fråga liksom fiuorfrågan. Jag har
själv ställt mig positiv i fluordiskussionen,
men jag har kommit underfund
med att statistiken inte är så säker som
jag hade förmodat —- det skall jag ärligt
erkänna. Vid en föreläsning i Oslo, som
jag hade möjlighet att ta del av, visades
att de tandläkare som inte kunde redovisa
ett visst resultat avskildes från undersökningarna.
Med statistik kan man
bevisa praktiskt taget vad som helst,
men för mig som medverkat till att vatten
har tillsatts med fluor är detta en myc -

Fredagen den 28 november 1969 Nr 38 189

Svar på interpellation ang. provning och upphandling av material inom bl. a. dentalbranschen,
m. m.

ket allvarlig fråga. Därför hoppas jag
verkligen att man får till stånd en objektiv
prövning och delger riksdagen och
allmänheten de senaste rönen. Även om
detta skulle tvinga mig att ändra min
uppfattning, är det bättre än att vi vidtar
åtgärder som skulle skada det vi
ändå måste värna, nämligen människornas
möjligheter att leva i hälsa och under
en viss trygghet.

Jag tackar statsrådet för alla de uttalanden
han här har gjort, och jag förutsätter
att han kommer att följa upp dem.
.Tåg hoppas att det skall leda till att man
begränsar det nya institutets verksamhet
och i stället ägnar sig mer åt andra
uppgifter.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! När jag i våras diskuterade
denna fråga med herr Lundberg
hade jag anledning att understryka värdet
av ett samarbete i olika avseenden
när det gäller dessa provningar. När vi
presenterade detta förslag skrev jag i huvudtiteln,
att det är lämpligt att institutet
utnyttjar de resurser för provtagning
som redan finns vid de statliga
provningsanstalterna i Norden. Jag
framhöll vidare att det över huvud taget
är angeläget att institutet etablerar
samarbete med provningsanstalter samt
tekniska och odontologiska högskolor i
berörda länder. Jag vill alltså fästa herr
Lundbergs uppmärksamhet på att jag
redan klart framhållit att ett sådant
samarbete är viktigt och väsentligt. Behovet
av standards har understrukits i
många olika sammanhang. Detta gäller
även behovet av samarbete. Det framgick
klart av den ganska omfattande remissbehandling
vi hade av detta
ärende.

Eftersom herr Lundberg återkom till
fluorfrågan, vill jag till slut bara fästa
hans uppmärksamhet på att jag i debatten
i förra veckan angående fluorideringen
hade anledning att hänvisa till

ett mycket viktig dokument. Världshälsoorganisationen
— WHO — gjorde vid
sitt sammanträde i Boston i somras ett
uttalande som innebär en klar rekommendation
till de olika länderna att tillsätta
fluor till vattnet. WHO är vår
högsta internationella hälsoorganisation,
och den ställer sig alltså bakom
fluoridering av vatten.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Statsrådet har i sitt svar
till herr Lundberg pekat på diskussionen
i samband med att riksdagen fattade
beslutet om att upprätta denna gemensamma
forskningsinstitution. Jag är
glad över statsrådets deklaration att
man skall ha denna samverkan mellan
å ena sidan de redan etablerade provningsanstalterna
i de olika länderna och
å andra sidan den nya institutionen.

Jag vill emellertid gärna återigen ställa
en fråga som var central för mig redan
då: Kan statsrådet i dag ge något
besked angående möjligheterna till insyn
i denna gemensamma nordiska institution?
Vi har i de skilda nordiska
länderna olika regler när det gäller offentlighetsprincipen.
Vi vet att norrmännen
gör en del åt den saken nu,
men deras bestämmelser kommer väl
inte heller i framtiden i närheten av
våra. Jag vill som ledamot i ett av de
nordiska parlamenten, bl. a. mot bakgrunden
av vad herr Lundberg framhållit,
framhålla vikten av att det blir
möjligt att kontrollera objektiviteten
vid de utförda proven. Dessa möjligheter
är förvisso små när det gäller de prov
som gjorts i Australien, och vi är medvetna
om att de provresultat därifrån
som åberopats har vållat icke så få bekymmer
här i Sverige. Det skulle vara
fatalt om vi hamnade i den stituationen,
att vi just på grund av bristande möjligheter
till insyn i denna gemensamma
nordiska institution inte skulle vara
säkra på att proven utförs med den
absoluta objektivitet som är en förut -

190 Nr 38

Fredagen den 28 november 1969

Svar på interpellation ang. kommunernas uppsökande verksamhet

sättning. Jag vill därför fråga om statsrådet
i dag är i tillfälle att lämna ett
besked på denna punkt som för mig är
mycket central.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Visst är det viktigt att
man håller kontakt med högskolor och
liknande institutioner, men lika viktigt
är det att när det gäller forskning på
detta område hålla kontakt med den
svenska eller norska industrin; det är
där man kan få kännedom om de senaste
erfarenheterna och möjligheterna.
Jag tror inte någon annan industri i
världen har bättre utrustning än den
svenska. Därför hoppas jag att denna
kontakt skall bli allsidig.

Världshälsoorganisationen är ju en organisation
som man skall ha mycket
stor respekt för. Uppsala har redovisats
som ett område med naturligt fluor i
vattnet. Vår tandvårdsinspektör, som
ändå är ganska försiktig, har konstaterat
att läget under det senaste decenniet
påtagligt förbättrats. Han fortsätter:
»Vad är förklaringen härtill? Tänkbar
anledning kan vara att den kariesprofylaktiska
verksamheten och den av
tandläkarna meddelade lokala fluorbehandlingen
givit resultat.» Men han är
mycket återhållsam när det gäller att
dra en definitiv slutsats. Han påpekar
— med rätta — att vi inom länet försökt
införa också andra förbättringar på
tandvårdsområdet. Han kan därför inte
med säkerhet säga vilken faktor som
varit avgörande för förbättringen.

Jag är tacksam om statsrådet följer
upp denna fråga och gör det på sådant
sätt att vi kan känna oss lugna och
trygga i olika avseenden. Detta är väsentligt
inom sjukvården över huvud
taget och även på tandvårdssektorn.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Fälldin ställde en
fråga till mig beträffande insyn etc. Instruktionerna
till det nya institutet kom -

mer att utfärdas i samråd med de övriga
nordiska länderna. Vidare kommer
Sverige att bli representerat i styrelsen
och kommer därigenom alltså att få insyn.
Jag tror att man utan vidare, herr
Fälldin, kan försäkra att objektiviteten
och oberoendet — frågor som jag
betraktar som centrala — kommer att
garanteras. Samarbetet med industrin,
provningsanstalter etc. är också en angelägen
sak. Detta framgår bl. a. av redovisningen
i huvudtiteln.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. kommunernas
uppsökande verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat om jag har uppmärksammat
att flertalet kommuner inte
skulle ha fullföljt den i lag föreskrivna
skyldigheten för kommun att göra sig
väl förtrogen med den enskildes behov
av omvårdnad och verka för att detta
tillgodoses. Vidare har herr Börjesson
frågat, om jag ämnar medverka till att
genom samarbete mellan kommunerna
och statsmakterna underlätta för kommunerna
att fullgöra dessa skyldigheter.

Enligt ett vid 1968 års riksdag beslutat
tillägg i socialhjälpslagen är kommunerna
skyldiga se till att den som
vistas i kommunen får den omvårdnad
som han behöver. I detta syfte skall
kommunerna fortlöpande hålla sig underrättade
om individuella behov och
verka för att dessa blir tillgodosedda,
antingen genom kommunens egna åtgärder
eller genom insatser av annan
huvudman.

Flertalet kommuner har erfarenhet av
hur uppsökande verksamhet kan bedri -

Fredagen den 28 november 1969 Nr 38 191

Svar på interpellation ang. kommunernas uppsökande verksamhet

vas. Omkring 800 kommuner har under
de senaste åren genomfört inventeringar
av de äldres och rörelsehindrades
behov av bostadsförbättring, hemhjälp
och institutionsvård. Inventeringarna
har lett till att tiotusentals enskildas
behov av dessa slag har uppmärksammats
och tillgodosetts.

Socialstyrelsen har under våren 1969
meddelat råd och anvisningar om socialvårdens
uppsökande verksamhet i
anslutning till tillägget i socialhjälpslagen.
I anvisningarna framhålls bl. a. betydelsen
av samarbete med handikapporgnisationerna,
som har stor erfarenhet
och kunskap om handikappades
problem och behov, med pensionärsorganisationer,
försäkringskassor o. s. v.
Socialstyrelsen tillställer årligen varje
kommun en förteckning, framställd i
riksförsäkringsverket, över samtliga
folkpensionärer i kommunen. Dessa förteckningar
torde ha lagts till grund för
inventeringar i åtskilliga kommuner.
Kommunerna har vid kurser och konferenser
fått ytterligare information från
socialstyrelsen. Vidare har Kommunförbundet
i samarbete med socialstyrelsen
utarbetat modeller för intervjuundersökningar
och bearbetning av dessa. Intervjuundersökningar
enligt dessa modeller
har utförts i tre försöksområden.
Erfarenheterna från dessa liksom från
andra planerade försök kommer efter
hand att delges kommunerna.

Det är förklarligt att den aktiva, uppsökande
verksamheten inte har kunnat
sättas i kraft överallt och på en gång.
Mycket har emellertid redan gjorts ute
i kommunerna. En del kommuner har
kommit i gång med den uppsökande
verksamheten, andra är i gång med planering
eller förberedelsearbete. Även
när det gäller den uppsökande verksamheten
kommer sannolikt kommunsammanläggningarna
att ha positiv verkan.
Jag är övertygad om att kommunerna i
fortsatt samverkan med bl. a. socialstyrelsen
är beredda till ytterligare ansträngningar
för att föra ut samhällets

hjälp- och stödåtgärder till alla som
har behov av dem.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för det utförliga och
positiva svaret på min interpellation.

Anledningen till min interpellation
om kommunernas skyldighet att göra
sig underrättade om sina invånares behov
av omsorger var de samstämmiga
uppgifter jag erhållit, vilka går ut på att
det inte är alla kommuner som fullföljt
denna sin lagenliga skyldighet.

Vidare har det visat sig att de kommuner
som genomfört inventeringen
har kommit underfund med att hjälpbehovet
varit avsevärt större än man
räknat med. Med andra ord har ett relativt
stort antal människor inte kommit
i åtnjutande av de omsorger som kommunerna
och andra samhälleliga organ
är skyldiga att ge medborgarna.

Med hänsyn till dessa omständigheter
måste det enligt min mening vara otillfredsställande,
om kommuner i viss utsträckning
underlåter att fullgöra sina
i lag föreskrivna förpliktelser.

Man kan förstå — jag vill gärna ha
understrukit detta — om vissa kommuner
har svårigheter av ekonomisk och/
eller personell art att sätta i gång och
fullfölja den uppsökande verksamheten,
men såvitt jag förstår får inga sådana
hinder åberopas för att man underlåter
att följa lagens föreskrifter. Vidare
bör väl, om jag förstått frågan rätt,
denna verksamhet ske kontinuerligt.

Statsrådet omtalar att omkring 800
kommuner de senaste åren genomfört
inventering av äldres och rörelsehindrades
behov av bostadsförbättring, hemhjälp
och institutionsvård. Jag förmodar
att statsrådet i denna siffra inrymmer
de punktundersökningar som bl. a.
socialpolitiska kommittén anmodat
kommunerna att genomföra. Det kan

192 Nr 38

Fredagen den 28 november 1969

Svar på interpellation ang. kommunernas

självfallet ha mycket stor betydelse därigenom,
att kommunerna på så sätt fått
reda på de akuta behoven bland sina invånare.
Emellertid ställer jag mig tveksam
till om samtliga nämnda 800 kommuner
verkligen kontinuerligt följt upp
denna verksamhet och därigenom även
kontinuerligt kunnat tillgodose hjälpbehovet.

Det stöd som socialstyrelsen lämnat
kommunerna i detta avseende är förvisso
av mycket stort värde. I min interpellation
efterlyste jag möjligheter
till samarbete mellan kommuner och
statsmakter för att underlätta för kommunerna
att fullfölja denna enligt min
mening mycket viktiga uppsökande
verksamhet.

Min fråga grundar sig på det omvittnade
faktum att det för många kommuner
uppstår svårigheter att sätta i gång
och fullfölja arbetet. Jag vill dock gärna
framhålla att jag är väl medveten om
att en rad kommuner på ett mycket förtjänstfullt
sätt gjort sig underrättade om
förhållandena bland sina invånare och
även tillgodosett de behov som på detta
sätt kommit till deras kännedom. Man
har i dessa kommuner dels sökt kartlägga
situationen för dagen, dels sökt få
fram vilka åtgärder som på längre sikt
behövs från respektive kommuns sida.

Låt mig få ta ett exempel som visar
att det görs rätt mycket ute i kommunerna!
Det gäller en stad om cirka
10 000 invånare i Mellansverige. Där hade
man i september i fjol satt i gång den
uppsökande verksamheten mera konkret,
och man hade tagit sikte på att
besöka 1 200 personer. Där gick man
systematiskt till väga. Man tog kvarter
för kvarter och gjorde hembesök för att
utröna, om hjälp behövdes i olika hänseenden.
Målsättningen var att dels kartlägga
den situation som rådde för dagen,
dels få fram vilka åtgärder från
stadens sida som behövdes på längre
sikt.

Trots att den uppsökande verksamheten
pågått endast en kort tid hade det

uppsökande verksamhet

framkommit flera fall där man behövde
vidta kraftiga åtgärder. Aktuella åtgärder
var bl. a. anskaffande av bättre
bostäder och reparation av redan befintliga.
Vidare visade det sig att hjälp
av hemsamariter var nödvändig i flera
fall. Flera personer hade hänvisats till
att söka kommunalt bostadstillägg och
ansöka om förtidspension. Det visade
sig även att en hel del personer behövde
stöd för dryga medicinkostnader och
sjukhuskostnader.

Faktum kvarstår dock att det, såsom
jag tidigare har nämnt, finns kommuner
där man inte har fullgjort vad lagen
här föreskriver.

Herr talman! Av statsrådets svar
framgår att han med tillförsikt emotser
utvecklingen på detta område. Det är
glädjande om denna optimistiska syn
på frågan visar sig vara realistisk, så
att man kan räkna med att alla medborgare
som är i uppenbart behov av samhälleliga
omsorger verkligen får detta
behov tillgodosett. Jag tror det är angeläget
att dessa frågor ägnas stor uppmärksamhet
även i fortsättningen.

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! Jag har med intresse
lyssnat till socialministerns svar på herr
Börjessons i Falköping interpellation.

Den 24 april i år fann jag anledning
att ställa en fråga till socialministern
beträffande möjligheterna att stimulera
kommunerna till att bedriva den
uppsökande verksamheten och att underlätta
denna. Min fråga tog även sikte
på de rent ekonomiska möjligheterna
att åstadkomma en sådan stimulans.

Det hade då dröjt med anvisningarna,
och delvis var det även detta som
gjorde att jag fann ett behov av att ställa
frågan. Nu, när anvisningarna har
kommit, noterar jag att socialministern
efter den utveckling som förvarit har
ett mera optimistiskt betraktelsesätt.
Men det förekommer ändå, tror jag, att
man är tveksam ute i kommunerna trots
de anvisningar som nu har utfärdats.

Fredagen den 28 november 1969

Nr 38 193

Svar på interpellation ang.

Jag tror emellertid icke att det finns
någon bristande vilja ute i kommunerna
att ge sig i kast med dessa uppgifter.
Snarare är det nog så, att förmågan
inte helt räcker till. Det är naturligtvis
också en mycket grannlaga uppgift att
ta nära kontakt med personer i en sådan
undersökning och att dessutom
klarlägga hela behovet.

Man kan naturligtvis inte generalisera
på detta område. Jag tror att det föreligger
stora skillnader i detta avseende
mellan olika områden i vårt land
på så sätt att man har varit mer eller
mindre aktiv beträffande denna verksamhet.
Det är nog också så, att en del
av kommunerna i dag har ett mera aktivt
program i detta hänseende. I vissa
kommuner har man därutöver ett aktivt
utvecklingsprogram, varvid en del
av dessa uppgifter lätt kan komnxa i
kläm i den totala planeringen.

Jag är emellertid till freds över att
Kommunförbundets och socialstyrelsens
samarbete nu tar sig uttryck i en aktiv
påverkan på kommunerna. Jag vill
poängtera att det är nödvändigt att man
från kommunernas sida tillser att man
är representerad vid de konferenser och
kurser i dessa frågor som förekommer.

Nu pågår intervjuundersökningen
med samarbete mellan handikapporganisationerna
samt pensionärsorganisationerna.
Detta är mycket viktigt. Dessa
organisationer har redan mycket nära
kontakt med dessa problem. De har säkert
en bra kartläggning som kan bli
kommunerna till stor hjälp.

Jag tror också att det har förelegat
svårigheter för de små kommunerna att
orka leva upp till dessa ambitioner.
Med de små kommunerna menar jag då
de kommuner beträffande vilka man
ännu inte har hunnit att fullfölja kommunsammanläggningarna.
Jag tänker
på de bristande resurser som sådana
kommuner kan ha och även svårigheter
att med hänsyn till den kommande sammanläggningen
starta och satsa ytterligare
på dessa uppgifter. Det kan lätt

kommunernas uppsökande verksamhet

inträffa att man vill avvakta och se utvecklingen
inför den nya kommunsammanläggningen.
Det kan förhålla sig så,
vilket kan leda till att det uppstår dröjsmål
i arbetet att få till stånd en effektiv
organisation.

Förra gången jag hade anledning att
ta till orda i denna fråga ställde jag också
spörsmålet om det var möjligt att stimulera
kommunera med ekonomiska bidrag.
Jag ansåg det önskvärt, därför att
jag tänkte, att man då skulle kunna förmå
kommunerna att generöst ta itu med
denna uppgift. Jag är i dag kanske inte
lika övertygad om att det behövs ett extra
tillskott i form av ekonomiska bidrag.
Men jag tror emellertid att det är
mycket viktigt att en fortlöpande uppföljning
av frågan sker ifrån myndigheternas
sida, så att det inte uppstår
alltför stora olikheter ute i landet på
detta område. Det har ju ibland trots
alla åtgärder som vidtagits på området
redovisats fall som visar att det trots
att systemet är tillfredsställande råder
brister, och det är dem som vi alla vill
eliminera.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill understryka att
lagstiftningen om kommunernas uppsökande
verksamhet har en mycket bred
syftning. Att göra sig väl förtrogen med
den enskildes behov av omvårdnad ställer
utan tvekan stora krav på kommunerna,
inte minst i organisatoriskt och
personellt avseende. Både herr Börjesson
i Falköping och herr Björk i Påarp
har varit inne på detta.

Socialstyrelsen har varit klart medveten
om att det måste uppstå svårigheter
för många kommuner att på en gång
behärska hela detta mycket stora område.

Socialstyrelsen har därför rekommenderat
de kommuner som inte redan
satt i gång med den uppsökande verksamheten
att upprätta en etapplan för
arbetet och vidare att göra en angelä -

194 Nr 38

Fredagen den 28 november 1969

Svar på interpellation ang. kommunernas uppsökande verksamhet

genhetsgradering, som innebär att man
i första hand ägnar sig åt åldringar och
rörelsehindrade. Kommunförbundet har
underlättat kommunernas uppläggning
av verksamheten bl. a. genom modeller
för intervjuundersökningar och genom
s. k. servicekort som kan användas i
det fortlöpande arbetet. Jag tror också
att det arbete som Svenska kommunförbundet
lagt ned i samråd med socialstyrelsen
för att få i gång verksamheten
har haft och kommer att ha en positiv
effekt. Helt naturligt skall detta arbete
bedrivas fortlöpande, och jag är
ganska övertygad om att det också, när
kommunerna kommit i gång och funnit
med hänsyn till sina förhållanden
lämpliga metoder, blir angeläget att bedriva
arbetet kontinuerligt.

Detta är en viktig och stor verksamhet
som vi nu genom lagstiftningen introducerat,
och jag tror att man också
kan finna många olika vägar och uppslag.
Jag kan exempelvis nämna att försäkringskassan
i Kopparbergs län startat
ett samarbete med länets socialnämnder.
Man har tagit fram de inom
sjukförsäkringen nollställda för att undersöka
orsakerna härtill och söker sedan
genom personliga kontakter klarlägga
vederbörandes allmänna sociala
situation. På många andra håll prövas
andra metoder. Som exempel kan nämnas
att man i en del städer gjort en
distriktsindelning, varvid man tillsett
att det inom varje distrikt anställts personer
som engagerats i detta fortlöpande
arbete.

Jag är medveten om att det återstår
mycket, eftersom det rör sig om en stor
uppgift. Men, herr talman, jag har ändå
tillåtit mig att i mitt svar uttrycka tillförsikt.
Jag har mött så mycket av engagemang
och intresse att det faktiskt bådar
gott för framtiden. Det är utan tvivel
en viktig och angelägen sak, och det
är betydelsefullt att få i gång arbetet
så snabbt som möjligt i landets alla
kommuner.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Tillåt mig uttrycka min
tacksamhet mot socialminister Aspling
för detta tillägg till hans interpellationssvar
till mig.

Jag är medveten om att man inte kan
utgå ifrån att alla kommuner på en gång
skall vara färdiga med denna sin stora
uppgift, och över huvud taget kan man
knappast räkna med att bli färdig på
detta område. Här gäller det nämligen
att bedriva kontinuerligt uppföljande
verksamhet. Jag tillåter mig att citera
en mycket framstående socialvårdstjänsteman,
som betecknat den uppsökande
verksamheten som en tvåstegsraket,
nämligen: »1) ett kontinuerligt inhämtande
av kunskaper om de enskildas
behov, 2) ett kontinuerligt tillgodoseende
av dessa behov.»

Bakom begreppet dolda behov döljer
sig i själva verket det gamla samhället
med sin bristande förmåga att handlägga
omvårdnaden. Jag är glad över att
man från myndigheternas sida vill hjälpa
kommunerna i detta avseende, och
den etapplan socialministern här skisserade
och enligt vilken man skall göra
en ändamålsgradering, har jag ingenting
att erinra mot.

1 likhet med socialministern har jag
ute i kommunerna träffat människor
som har varit starkt engagerade och visat
mycket stort intresse för dessa uppgifter,
men jag har också träffat kommunfolk
som tyvärr visat stor pessimism
och tyckt att detta är besvärligt
och som undrat hur de skall kunna klara
uppgifterna.

Slutligen har jag också varit i kontakt
med en del handikapporganisationer,
vilkas medlemmar uttalat bekymmer
över att man inte i alla kommuner
följer lagens anvisningar och bedriver
en aktiv uppsökande verksamhet och
alltså underlåter att göra sig förtrogna
med de enskilda människornas behov av
omvårdnad. Likaså har jag i tidningarna
läst uppgifter om att det finns gamla
och handikappade människor som

Fredagen den 28 november 1969

Nr 38 195

Svar på interpellation ang. kommunernas uppsökande verksamhet

blivit bortglömda av samhället. Sådant
får inte förekomma!

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! Jag tycker att den utarbetade
och rekommenderade etapplan.
som nämndes av socialministern, utgör
ett värdefullt bidrag på detta område.
Jag är också nöjd med att rörelsehindrade
åldringar satts i första hand i denna
etapplan. Det är dessa som psykologiskt
har de största svårigheterna att
anmäla sina behov. Det finns andra som
med större lätthet och vana kan göra
detta. Åldringar och handikappade har
av tradition haft stora svårigheter att
göra sin röst hörd.

Jag är mycket medveten om vikten
av det fortlöpande arbetet. Jag tror
också att den aktivitet som förekommer
i dessa frågor ute i kommunerna är
spontan och riktig. De frågeställningar
som tagits upp utgör belägg för att det
bland oss finns ett brinnande intresse
för att något skall göras så snabbt som
möjligt. Uppslaget att koppla in försäkringskassorna
och kommunerna i detta
sammanhang tycker jag är utomordentligt
bra. Flera läns försäkringskassor bör
kunna medverka i detta arbete.

Socialministern säger att det återstår
mycket att göra i denna fråga. Jag är
helt övertygad om att så är fallet. Jag
tycker emellertid att det under tiden
från april och fram till i dag har hänt
mycket i denna fråga, och jag tror att
man ute i kommunerna är på väg att
få ett generösare synsätt i dessa spörsmål.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1299.

§ 6

Föredrogs den av herr Åsling (ep)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående regeringens inställning till
fortsatt internationellt idrottsutbyte,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av motion om ett
svenskt initiativ till en återuppbyggnadsplan
för Vietnam på internationell
bas,

nr 15, i anledning av motioner om
vidgade förbindelser med Vietnam,
nr 16, i anledning av motioner om
upprättande av officiella förbindelser
med Sydvietnams nationella befrielsefront
(FNL),

nr 17, i anledning av motioner om
upprättande av diplomatiska förbindelser
med Demokratiska folkrepubliken
Korea (Nordkorea),

nr 18, i anledning av motioner om
upprättande av diplomatiska förbindelser
med Tyska Demokratiska Republiken,

nr 19, i anledning av motioner om
upprättande av diplomatiska förbindelser
med Vatikanstaten, och

nr 20, i anledning dels av Kungl.
Maj :ts skrivelse med redogörelse för
verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1968, dels av
skrivelse från den svenska parlamentariska
delegationen hos Europarådets
rådgivande församling med redogörelse
för församlingssessionerna under år
1968;

konstitutionsutskottets utlåtan den :
nr 40, i anledning av motion om tilllämpning
på kommunala bolag av in -

196

Nr 38

Fredagen den 28 november 1969

ierpeliationsinsiilutet och reglerna om
proportionellt val,

nr 41, i anledning av motioner om åtgärder
för att fördjupa och stärka det
svenska folkstyret, och

nr 42, i anledning av proposition om
sekretess vid familjerådgivning m. m.
jämte följdmotion;

statsutskottets utlåtanden:
nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till statsutskottet, jämte motioner,

nr 163, i anledning av motioner om
ersättning till upphovsman vid utlåning
av musikalier,

nr 164, i anledning av motioner om
ekonomiskt stöd till de ideella rörelsernas
tidningsutgivning,

nr 165, i anledning av motioner om
det statliga stödet till eldistributionen
på landsbygden,

nr 166, i anledning av motioner om
rätt för elev att utföra arbete för elevorganisation
under skoltid, och

nr 167, i anledning av motioner rörande
den statliga trafikpolitiken m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
67, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1960:258) om
utjämningsskatt å vissa varor;

bankoutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av motioner om förstatligad
produktion och distribution av elkraft;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 81, i anledning av motioner angående
bestämmelserna om kommunala
soptippar, m. m.,

nr 82, i anledning av motion om åtgärder
mot ambulerande försäljning av
varm korv,

nr 83, i anledning av motioner angående
berikning av livsmedel med
järn, och

nr 84, i anledning av motioner angående
beräkningen av semester och
arbetslöshetsersättning för deltidsarbetande.

§ 8

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 128, med förslag till fastighetsbildningslag,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Tvärålund (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående utformningen
av utbildningsprogrammen i radio
och TV,

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående förutsättningarna för amatörboxningens
tillåtlighet, samt

herr Hedin (m), till hans excellens
herr statsministern angående vid statsministermötet
i Oslo gjorda utfästelser
beträffande fiskepolitiken.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.04.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 60
914815