Nr 38 ANDRA KAMMAREN 1970
ProtokollRiksdagens protokoll 1970:38
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 38 ANDRA KAMMAREN 1970
17—20 november
Debatter m. in.
Tisdagen den 17 november
Sid.
Svar på interpellationer av:
herr Lundberg (s) ang. åtgärder inom dentalbranschen........... 5
herr Wennerfors (m) ang. tilläggssjukpenningen vid havandeskap . . 12
herr Sellgren (fp) ang. barnstugeutredningens arbete............. 14
Interpellation av fru Nettelbrandt (fp) ang. utvidgning av rätten till
visst skatteavdrag.......................................... 19
Meddelande om enkel fråga av herr Sjöholm (fp) ang. åtgärder för att
hindra bl. a. narkotikasmuggling genom inflygning på svenskt
territorium ................................................ 21
Onsdagen den 18 november
Införande av kooperationen som undervisningsämne i den högre undervisningen
m. m............................................. 22
Undervisning för läkare i medicinsk etik och särskild patientvård .... 23
Statistik- och prognosproduktionen inom arbetsmarknadsområdet ... 27
Samhällets vårduppgifter m. m................................. 33
Den statliga personalpolitiken m. m............................. 50
Stabiliseringskonferens, m. m................................... 55
Lag om förenklad aktiehantering, m. m.......................... 68
Det kommunala bostadstillägget till pensionärer.................. 72
Meddelande ang. plena fredagen den 27 november och tisdagen den 1
december.................................................. 79
Slopande av förbudet att inställa arbete under avtalstid............ 80
Uthyrning av bostadsrättslägenhet i andra hand.................. 86
Vinst på grund av markvärdestegring vid exploatering av mark för
fritidsändamål............................................. 87
1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 38
2 Nr 38 Innehåll
Sid.
Skogsbrukets lönsamhet m. m.................................. 87
Skyddet för Smålands Taberg.................................. 92
Åtgärder mot könsdiskriminering............................... 93
Inrättande av en vårdombudsmannainstitution................... 101
Interpellation av fru Jonäng (ep) ang. ökad anställningstrygghet för
lärare utan formell kompetens................................ 102
Meddelande om enkla frågor av:
herr Stridsman (ep) ang. ökad säkerhet vid på- och avstigningsplat
ser
för skolskjutsar....................................... 103
herr Nilsson i Bästekille (m) ang. meddelande till skattskyldig om
inbetalning av automobilskatt i de fall betalning i flera poster
medges ................................................. 103
herr Nilsson i Bästekille (m) ang. olika färg på skattepliktig brännolja
och annan brännolja.................................. 103
herr Wikner (s) ang. försöksverksamheten med reglerad älgjakt .... 103
Torsdagen den 19 november
Svar på frågor av:
herr Andersson i Örebro (fp) ang. prisnedsättning på läkemedel för
patienter med eksem...................................... 104
herr Josefsson i Halmstad (s) ang. statsbidrag till lönekostnader för
lärare vid träningsskolor för psykiskt utvecklingsstörda........ 106
herr Wikner (s) ang. säkerhetsbestämmelserna för nöjeslokaler .... 106
herr Nygren (s) ang. tidpunkten för påbörjande av vissa kraftverksbyggen
.................................................. 108
fru Ryding (vpk) ang. sidoskydd för hjulen på tyngre lastbilar..... 109
herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. restitution till telefonabonnent
av avgift för felaktig samtalsmarkering...................... 109
herr Hedin (m) ang. åtgärder till förhindrande av att utryckningsfordon
beläggs med körförbud.............................. 112
fru Thunvall (s) ang. enhetliga belysningsnormer för motorfordon . . 114
herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. utfärdandet av tillämpningsföreskrifter
för det statliga transportstödet...................... 114
herr Sjöholm (fp) ang. tidpunkten för beslut om byggande av en järnvägstunnel
mellan Hälsingborg och Helsingör................ 115
herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. huvudmannaskapet för skogs
bruksskolorna.
........................................... 117
Svar på interpellationer av:
herr Nilsson i Agnäs (m) ang. forskning om den svenska u-hjälpens
historiska bakgrund ...................................... 118
fru Nettelbrandt (fp) ang. arbetssituationen i skolorna........... 121
Innehål]
Nr 38
3
Meddelande om enkla frågor av:
herr Sellgren (fp) ang. tidigareläggande av beställning av havsisbry -
tare
Sid.
138
fru Frsenkel (fp) ang. bestämmelserna om avräkning av häktningstid 138
herr Börjesson i Falköping (ep) ang. katastrofhjälp till Östpakistan . 138
Fredagen den 20 november
Meddelande om enkla frågor av:
herr Strömberg (fp) ang. slopande av dispenskraven för vissa studerande
......................................
herr Björkman (m) ang. kostnaderna för hemsändande av utländsk
medborgare.............................................. 140
140
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 18 november
Tredje lagutskottets utlåtande nr 83, ang. ändring i lagen med särskilda
bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden......... 21
Statsutskottets utlåtande nr 164, om ett permanent kansli för värn
pliktsriksdagen,
in. m....................................... 22
— nr 165, om ändrade bestämmelser angående ledighet för jordbrukare
från fullgörande av repetitionstjänstgöring................ 22
— nr 166, ang. personalvården under repetitionstjänstgöring....... 22
nr 167, om förbättring av personalvården inom militärtjänsten ... 22
nr 168, om förbättrad hälsokontroll vid repetitionstjänstgöring ... 22
- nr 169, om ändring av beteckningen civilförsvarsstyrelsen till be
folkningsskyddsstyrelsen
................................... 22
— nr 170, om införande av kooperationen som undervisningsämne i
den högre undervisningen m. m.............................. 22
- nr 171, om åtgärder för att underlätta invandrarnas inordnande i
det svenska samhället i vad avser skolfrågor................... 23
nr 172, om statsbidrag till pensionering av lärare vid utlandsskolorna
............................................. 23
— nr 173, om inverkan av enheternas storlek på trivseln m. m. i
skolorna ............................................ 23
- nr 174, om läkarutbildning för sjuksköterskor................. 23
— nr 175, om undervisning för läkare i medicinsk etik och särskild
patientvård............................................... 23
nr 176, om statistik- och prognosproduktionen inom arbetsmarknadsområdet
............................................ 27
— nr 177, om samhällets vårduppgifter m. m..................... 33
nr 179, ang. den statliga personalpolitiken m. m................ 50
nr 180, om statlig medverkan till sanering av fastigheter inom
Staden Mellan Broarna..................................... 55
Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. ändring i förordningen om
sjömansskatt, m. m........................................ 55
— nr 59, ang. ändring i kommunalskattelagen ................... 55
— nr 60, ang. kupongskatteförordning, m. m..................... 55
4
Nr 38
Innehåll
Sid.
Bankoutskottets utlåtande nr 60, ang. den ekonomiska politiken......
— nr 62, om ökat inflytande i företagen för samhället och de anställda
— nr 63, om förstatligande av elproduktionen samt bensin- och olje
handeln.
..........................................;......
Första lagutskottets utlåtande nr 62, ang. lag om förenklad aktiehantering,
m. in..................................................
Bevillningsutskottets betänkande nr 56, ang. lag om förenklad aktiehantering,
m. ................................................
Bankoutskottets utlåtande nr 57, ang. lag om förenklad aktiehantering,
m. ............................................*.....o* * ’''
Första lagutskottets utlåtande nr 63, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med överlämnande av berättelse för
rådets adertonde session....................................
— nr 64, ang. ändring i lagen om polisregister in. m................
Andra lagutskottets utlåtande nr 72, ang. det kommunala bostadstill
lägget
till pensionärer......................................
— nr 73, om kommunalt bostadstillägg vid retroaktiv hyreshöjning ..
— nr 74, om lika beteckning i lag för arbetare och tjänstemän...... .
— nr 75, om upphävande av maximigränsen i kollektivavtalslagen för
arbetstagares skadeståndsskyldighet....................... • •
— nr 76, om slopande av förbudet att inställa arbete under avtalstid .
— nr 77, om ersättning från sjukförsäkringen för borttagande av
tatuering.................................................
Statsutskottets utlåtande nr 178, om bestridande av kostnader för borttagande
av tatuering.......................................
Tredje lagutskottets utlåtande nr 60, om införande i yrkesskolorna av
bussförarutbildning samt sänkning av minimiåldern för trafikkort
för buss..................................................
— nr 64, om generell hastighetsbegränsning på väg utom tättbebyggt
område ..................................................
— nr 68, om åtgärder mot vattenförorening från fartyg............
— nr 71, ang. uthyrning av bostadsrättslägenhet i andra hand......
— nr 72, ang. kostnaderna för förrättning i samband med överförande
av allmän väg till enskild väg............................... ’ •
— nr 73, ang. vinst på grund av markvärdestegring vid exploatering
av mark för fritidsändamål.................................
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39, ang. skogsbrukets lönsamhet m. m.
— nr 43, ang. skyddet för Smålands Taberg.................... • •
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 56, om åtgärder mot könsdiskriminering
samt om åtgärder för att öka tillgången på deltidsarbete
...................................................
— nr 60, om inrättande av en vårdombudsmannainstitution........
— nr 61, om bevarande av fäbodkulturen........................
— nr 62, om samordning av olika myndigheters rehabiliteringsverk
samhet.
..................................................
55
68
68
68
72
72
72
72
72
80
80
80
80
85
85
85
86
86
86
87
87
87
92
93
101
102
102
Tisdagen den 17 november 1970
Nr 38
5
Tisdagen den 17 november
Kl. 16.00
Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.
§ 1
Justerades protokollet för den 6 innevarande
november.
§ 2
Svar på interpellation ang. åtgärder
inom dentalbranschen
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Lundberg har ställt
vissa frågor till mig om provning och
upphandling av dentalmaterial.
I mitt svar den 28 november 1969 i
denna kammare på en interpellation
i samma ämne av herr Lundberg lämnade
jag en redogörelse för min syn på
behovet av en effektiv och objektiv
provning av instrument och material inom
tandvården. Jag anförde därvid
bl. a. att erfarenheten visat, att nya produkter
ofta introduceras på marknaden
utan att vara så genomprövade som är
önskvärt. Detta utgör också bakgrunden
till de nordiska ländernas överenskommelse
att inrätta ett gemensamt nordiskt
institut för odontologisk materialprovning.
Samtliga länder har nu ratificerat
överenskommelsen och utsett ledamöter
i styrelsen för institutet.
Styrelsen har under året haft ett flertal
sammanträden och därvid utarbetat
stadgar för institutet och planerat personalrekryteringen.
Det är min förhoppning
att institutet kan starta sin verksamhet
så tidigt som möjligt under nästa
år.
Jag vill här understryka att institutet
skall vara en självständig och oavhängig
institution. Som jag framhöll i mitt
interpellationssvar förra året bör det
ligga såväl i tandläkarnas som i allmänhetens
och sjukvårdshuvudmännens intresse
att materialprovningen kan ske
genom en institution som är objektiv
och oberoende av enskilda vinstintressen.
Även för tillverkarna måste det
vara av värde att få sina produkter prövade
av en opartisk instans.
Genom materialprovningsanstalten
kommer huvudmännen att tillhandahållas
uppgifter om kvalitetsbedömningar
m. m. som kan läggas till grund vid inköpsförfarandet.
Detta tillsammans med
den utbyggnad av landstingens förvaltningsorganisation
som skett under senare
år torde innebära, att kvalitets- och
prisfrågor inom dentalbranschen framdeles
kan ägnas större uppmärksamhet.
På herr Lundbergs fråga om Sverige
kommer att vid sidan av det nordiska
institutet i Oslo bygga upp en egen
odontologisk kontrollverksamhet vill jag
svara att några sådana planer inte föreligger.
Däremot räknar jag med att det
nordiska institutet kommer att samarbeta
med provningsanstalter samt tekniska
och odontologiska högskolor i Norden
och därigenom tillgodogöra sig deras
resurser och kunnande.
Vidare anförde:
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack för detta svar.
Det kan synas märkligt att denna fråga
återkommer så ofta; jag har agerat i
ärendet i bortåt tio år, dvs. lika länge
som jag har varit hälso- och sjukvårds
-
6 Nr 38 Tisdagen den 17 november 1970
Svar på interpellation ang. åtgärder inom dentalbranschen
styrelsens ordförande i ett län. I den
egenskapen har jag ofta mött dessa problem,
bl. a. beroende på att vi där haft
en tandvårdschef som följt frågorna
mycket noggrant och försökt bedöma
dem objektivt och riktigt.
Under nämnda tid har jag emellertid
konstaterat alltför många utslag av godtycke.
Inom odontologin finns det tre
parter, som måste anse det angeläget att
få de frågor det här gäller uppklarade.
Först och främst har staten självfallet
ansvar för vetenskap och forskning'' på
området men också för de inköp av
odontologisk materiel som görs. Landstingen
får ta på sig miljonkostnader på
grund av att man köper för dyrt och på
grund av att kvaliteten inte är den bästa.
Eftersom staten skall sköta om utbildningen
och det samtidigt också skall
vara en viss kontroll på materialet blir
det hela kanske mindre ekonomiskt.
Frågan är dock mycket väsentlig för hela
folktandvården. Vi får betala, och den
sjukvårdande uppgift som landstingen
har är så viktig att vi måste kunna utgå
från att vetenskap och forskning bedrivs
fullt objektivt.
Vad jag i första hand vänt mig mot
när det gäller monopolintressena på detta
område är att de, som ändå skall vara
utövare av vetenskap och forskning och
bedriva praktisk verksamhet inom folktandvården
och annan tandvård, samtidigt
kan vara knutna till företag och på
så sätt ha ekonomiska intressen som gör
att de åsidosätter de krav som enligt
min mening är väsentliga ur akademisk
synpunkt och ur undervisningssynpunkt,
nämligen objektivitet, lidelse för
fakta, lidelse för att verkligen göra en
prövning. Vi har ju haft en del underliga
företeelser på området här i Sverige
liksom man har det i Norge. Nu har
det sagts att man skall försöka skapa en
objektiv och fullt tillförlitlig provning.
Det låter ju bra, och teoretiskt är det
nog riktigt. Men när man som jag har
kunnat följa detta i över tio år och sett
att teori och praktik är helt motsatta
varandra blir man bekymrad.
Det har i detta sammanhang bl. a.
talats om biologisk forskning. Mig veterligt
har det dock i detta land inte varit
mer än en som sysslat med den saken,
och det är doktor Forshufvud i
Göteborg. Han gick verkligen en gång i
tiden •—• det är 20—25 år sedan —• in
för att undersöka saken. Det hela kom
emellertid bort. Sedan har det påståtts
att biologisk forskning bedrivits i Norge
under flera år, men ännu har man
inte med ett enda ord kunnat bevisa att
någon sådan forskning förekommit. Nej,
den biologiska forskning som enligt dessa
uttalanden skulle ha bedrivits i Oslo
finns det troligen ingen som kan redovisa.
Varför talar man då om biologisk
forskning som något väsentligt för det
ifrågavarande institutet? Och om det
verkligen gjorts en utredning, varför
genomförs då denna undersökning i
Göteborg, där det också talas om biologisk
forskning — låt vara att det gäller
skaft och litet andra småsaker? Det är
någonting som icke har någon som helst
betydelse ur tandvårdssynpunkt, utan
man håller bara på och leker med detta.
Jag har haft möjlighet att ta del av
protokollen från sammanträden med
deltagande av 20—25 s. k. experter som
kostar mycket pengar. De har sysslat
med saker som en vanlig, duktig yrkesmänniska
skulle klara på en halvtimme,
men de sitter och gör det märkvärdigt
på ett sätt som helt enkelt är upprörande.
Det riktiga borde väl ha varit att
man, innan man startar en ny verksamhet
i Oslo, vetat vad det gällde.
Nu har det sagts att den biologiska
forskningen är det väsentliga. All right!
Men varför skickas det då ut frågor till
olika institutioner som just berör detta
område och som visar att den forskning,
som påstås ha försiggått under lång tid,
aldrig har existerat? I sådana sammanhang
tycker man ibland att det börjar
gå litet grand för långt.
Jag har tidigare påtalat förhållande -
Tisdagen den 17 november 1970 Nr 38 7
Svar på interpellation ang. åtgärder inom dentalbranschen
na i fråga om standard på amalgam. Alla
vet ju att kvicksilver och metallspånor
är huvudbeståndsdelarna i amalgam.
När man då hör dessa herrar tala
om att det eller det inte kan göras på
grund av svinn, börjar man verkligen
fundera över om de vet vad svinn är.
Det förekommer svinn inom handeln på
grund av att en viss verksamhet inte
sköts på ett riktigt sätt, men svinn i
samband med amalgam måste betyda
att amalgam har kommit bort. Det har
ju inte med varan att göra. Vad som
är viktigt ur tandvårdssynpunkt är ju
om man kan bedöma hur amalgamet
fungerar när det har kommit in i en
tand, om det utvidgar sig eller krymper
på något vis. Det är det vi skulle veta,
men det finns ingenting som visar hur
det förhåller sig.
När vi i Sverige har så utomordentligt
förnämliga institutioner som provar
material m. m. — de är de bästa i världen
— varför skall vi då behöva skicka
olika prover till Australien? Det är en
skandal för Sverige att något sådant
kan försiggå. Att det ändå inträffade
berodde väl på att vissa intressen kom
till synes i detta sammanhang. Man blir
ganska ledsen när sådant händer, inte i
och för sig därför att 400 000 kronor har
anslagits till någonting som ingen vet
något om, utan därför att man, med
tanke på det som sker dagligdags på detta
område, har anledning att sätta i fråga
om detta över huvud taget ger möjlighet
att bryta monopolet och förändra
situationen.
Naturligtvis kan statsrådet säga att
det i regel är småföretagare som sysslar
med detta arbete. Inom Norden är det
dock ett visst storföretag, i vilket tandläkarna
på ett eller annat sätt har förvärvat
andelar eller aktier, som helt och
fullt dominerar. Om herr statsrådet kunde
finna någon metod att hindra de
praktiserande tandläkarna inom och
utom folktandvården liksom alla dem
som skall sköta praktisk forskning från
att befatta sig med denna verksamhet
eller genom åtgärder inom familjen
överföra vissa intressen inom branschen,
vore jag ytterligt tacksam. Jag
har också påtalat inköpspolitiken i vårt
land. Vi har upphandling av olika materiel
för universitet och högskolor.
Man köper därvid t. ex. amalgam till ett
överpris av ungefär 6 500 kronor och
spatel av rostfritt stål för 11:55 kr. i
stället för att man skulle kunna få en
liknande vara för 3:10 kr. Man kan
fortsätta att exemplifiera på detta sätt
sida upp och sida ned.
Om en sådan statlig upphandling skall
fortsätta är det meningslöst för mindre
fabrikanter i detta land att lägga in anbud.
När det lämnas anbud på 340 kr.
per kilo för silver betalar upphandlarna
600 kr. för en sämre vara med 10
procents förorening. Liknande förekommer
för andra varor. Att sedan landstingen
för en lika underlig politik förändrar
inte läget. Vill man styra inköpen
har man den möjligheten inom
landstingen — och den utnyttjas tyvärr
inom ganska många landsting i dag. Vi
har kommit in i en situation som jag
verkligen tycker är beklaglig. Samma
förhållanden rådde i ett fylke i Norge
för några år sedan; det ena året betalade
man där för amalgam dubbelt så
mycket som man nästa år kunde köpa
det för.
Sådana förhållanden är otrevliga, ty
den dag då man har tagit död på småföretagarna
blir monopolet ännu värre.
Kan dessa stora företag i dag begära
det dubbla priset för varorna och få
köpare skulle en skärpt monopolställning
medföra ytterligare höjda priser.
Det blir en kostsam historia som landstingen
får betala.
I svaret talas det om att det nordiska
»institutet skall vara en självständig
och oavhängig institution». Det förutsätter
att den personal som rekryteras
eller de personer som används som sakkunniga
inte är bundna till några företag
som har vinstintressen i branschen.
När jag talar om inköpsverksamheten
8
Nr 38
Tisdagen den 17 november 1970
Svar på interpellation ang. åtgärder inom
får jag en besk smak i munnen; en del
inköpare i detta land påminner nämligen
om den man som under första
världskriget skulle köpa upp virke. Han
hade med sig en lapp på vilken det stod:
Gran korta barr, tall långa barr. Ställ
inte de teoretiska kraven så högt att
inköparna inte begriper någonting därav!
I metallurgiska sammanhang kan en
kunnig verkstadsarbetare vara mera
kompetent att bedöma vissa frågor än
tjänstemän med hög utbildning. Vi måste
ta hänsyn till detta förhållande i
verksamheten på detta område.
Om jag fattat statsrådets besked rätt,
kommer han att se till att en del personer,
som haft förbindelse med vissa
utomstående intressen, inte kommer i
fråga för den nya verksamheten. Det
måste bli en ganska djärv och hård utrensning
i detta sammanhang. Men de
personer som skall tas i anspråk för detta
arbete måste ha alla de kunskaper om
amalgam osv. som är erforderliga. Om
så verkligen blir fallet — vilket jag
emellertid har svårt att tro på — skulle
institutet i fråga ha en verkligt stor mission
att fylla.
Det måste samtidigt vara angeläget
att se till att de små företagen inom
denna bransch inte blir utkonkurrerade
innan institutet helt fått i gång sin
verksamhet, vilket ju kan dröja ännu ett
bra tag. Vi behöver sådana företag på
detta område. Deras verksamhet är av
den arten att den passar för de uppgifter
det gäller.
Jag vill samtidigt framhålla angelägenheten
av att de som handlägger dessa
frågor inte begär att ett företag skall
tillhandahålla uppgifter, som innebär
ett utlämnande av den egna verksamheten
till ett konkurrerande företag. Det
är ganska farligt att så sker.
Herr talman! Jag har velat framhålla
detta, eftersom det verkligen är på tiden
att något händer på detta område.
Vi skulle hälsa en verkligt objektiv och
riktig bedömning av denna verksamhet
med stor tillfredsställelse, men den skall
dentalbranschen
i så fall vara så djupgående att den leder
till märkbara resultat.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman: Herr Lundbergs anförande
ger mycket goda motiv för inrättandet
av ett institut för provning av
dentalmaterial. Institutet har tillkommit
för att vi skall få bättre möjligheter till
en effektiv kontroll av tandvårdsmaterial
och en kontroll som självfallet skall
ske på objektiva grunder. Jag har tidigare
understrukit detta i denna kammare
och jag vill göra det ånyo.
Genom detta institut får vi bättre
möjligheter att inte bara i teorin utan
också i praktiken angripa en rad av de
problem som herr Lundberg nu tagit
upp. Vi har också från svenskt håll varit
aktiva för att få till stånd institutet så
snabbt som möjligt. Den omständigheten
att institutet ligger i Norge innebär
inte att vi inte från svensk sida skulle
kunna medverka i dess arbete — tvärtom.
Det har vid institutets tillkomst
förutsatts att det skall samverka med
provning- och undervisningsanstalter i
hela Norden.
Institutets tillkomst innebär å andra
sidan inte att verksamheten i Sverige
ligger stilla i andra avseenden. Såsom
exempel kan jag nämna — något som
herr Lundberg tog upp från en delvis
annan utgångspunkt — det arbete som
utföres genom SPRI beträffande en redovisning
av de egenskaper som bör
ställas på odontologiskt material. Man
undersöker också exempelvis frågan om
lämplig utformning och utrustning av
tandkliniker m. m.
Man skall inte glömma att en mycket
betydande konsument av tandvårdsmaterial
av detta slag är sjukvårdshuvudmännen
genom folktandvården, vilket
också framgick av herr Lundbergs
anförande. Som jag framhållit i mitt
svar kommer sjukvårdshuvudmännen
genom materialprovningsanstalten att
få uppgifter om kvalitetsbedömningar
9
Tisdagen den 17 november 1970 Nr 38
Svar på interpellation ang. åtgärder inom dentalbranschen
som kan läggas till grund för inköpsförfarandet.
Som herr Lundberg påpekat
är detta en mycket viktig fråga.
Det är ofrånkomligt att vi i stor utsträckning
måste lita till den sakkunskap
som landstingen själva kan mobilisera.
Jag har självfallet ingen anledning
anta annat än att landstingen ser
till att den personal som sköter upphandling
av tandvårdsmaterial uppfyller
kraven på objektivitet och kunnighet
och har praktisk erfarenhet. Om
herr Lundberg menar — jag vet inte
om han gör det — att det på landstingssidan
föreligger förhållanden som inte
är tillfredsställande så har ju herr
Lundberg, vilken som vi alla vet är en
mycket aktiv man inom landstingsvärlden,
stora möjligheter att föra dessa
frågor till torgs.
Herr talman! Jag har debatterat denna
fråga tidigare med herr Lundberg.
Jag har då understrukit värdet av institutets
tillkomst. Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Lundberg i dag
själv har betonat detta, men han har
då också sagt att det är under vissa förutsättningar
och villkor. Jag kan då
försäkra herr Lundberg — jag har sagt
det tidigare — att det kommer att ligga
i allas vårt intresse att tillse att detta
institut verkligen kommer att verka för
undersökningar på objektivitetens
grund. Låt mig återigen, herr Lundberg,
slå fast detta!
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag tar herr statsrådets
uttalanden som ett uttryck för den vilja
i denna fråga som kommit till synes
vid de tillfällen vi förut har diskuterat
den. Men herr statsrådet får ursäkta
mig. Jag har nämligen gått igenom alla
handlingar i Norge vilka kirke- og undervisningsdepartementet
har presterat,
vad jurister har påvisat och den debatt
som ägt rum i stortinget. När en avhandling,
som betraktas som vetenskaplig,
vid närmare påseende visat sig vara
tillverkad på en firma här i Stock
-
holm av en person som möjligen är professor
men inte i Norden utan i Amerika,
då är det ursäktligt att säga att
om vi inte satt i gång denna undersökning
och fått saken utredd skulle man
ha trott att det var fråga om en vetenskaplig
avhandling som han skulle ha
åberopat i konkurrens med andra vetenskapsmän
om en professur. Denna
underliga sak gör att man blir misstänksam,
och det finns även andra
oklarheter i detta sammanhang.
Jag är på det klara med att landstingen
inte är Guds bästa barn, ty de
nonchalerar sitt ansvar att kontrollera
sådana här ting. Man överlämnar kontrollen
till någon som står på tjänstemannaplanet,
och om en beställare så
vill kan han där styra beställningarna
åt visst håll, oavsett pris m. m. Det
är en verksamhet som jag tycker är
beklaglig.
Anledningen till att jag har velat lägga
ansvaret på landstingen är att jag,
som statsrådet kanske vet, har gjort
en undersökning i varje landsting och
därvid fått ta del av olika utlåtanden
som tandläkare avgivit, och jag vet hurudan
t resultatet blivit. Det kan inte
vara av något intresse för småföretagare
att vara med och konkurrera när
de vet att beställningen på förhand är
styrd åt visst håll, oavsett pris, kostnader
och kvalitet.
Ur landstingens synpunkt är detta
naturligtvis en ekonomisk fråga, men
viktigare är väl ändå att de som vi skall
tjäna kan få så god tandvård som
över huvud taget är möjligt. Det är den
delen som jag är angelägen att betona.
Jag har ingen anledning att utpeka någonting
i detta sammanhang, men det
jag nu berört är tillräckligt för att vi
skall veta vad som kan ske.
Talet om att SPRI skulle vara någon
speciell överhet som vi kan ha så stor
tilltro till är överdrivet. Tyvärr är det
en överorganisation som efter vad jag
kan förstå icke fyller någon uppgift på
detta område, annat än att den fungerar
10 Nr 38 Tisdagen den 17 november 1970
Svar på interpellation ang. åtgärder inom dentalbranschen
ungefär som en lokomobil under första
världskriget, som tuggade ris men som
inte kunde tugga så mycket ris att den
försörjde sig själv, utan man måste ta
bränsle utifrån. Om SPRI på något sätt
kunde försvinna, skulle åtminstone den
som vill försöka få rent hus och få litet
mera frisk luft in på olika håll, hälsa
det med den största tillfredsställelse.
Vi skapar dyra sysselsättningsstyrelser
och institutioner, som icke i något avseende
ersätter något annat utan som
bara kostar pengar och arbetskraft, och
dem skulle vi behöva nyttja för folktandvården
i praktisk verksamhet.
Herr FÄLLDIN (ep):
Herr talman! I samband med beslutet
om inrättandet av ett nordiskt institut
för materialprovning på detta område
var meningarna delade om det nödvändiga
i ett sådant institut, framför allt beroende
på att man väl inte så klart
hade beskrivit de praktiska arbetsuppgifter
som institutet skulle ägna sig
åt. Vi vet väl också, efter de undersökningar
som gjorts, att vi här i Sverige
har utrustning och expertis som det
kanske är svårt att hitta någon motsvarighet
till.
Vi kan alltså ha delade meningar om
nyttan av det här institutet, men jag
delar statsrådets uppfattning att när beslutet
är taget så är det viktigt att vi anstränger
oss för att göra det bästa möjliga
av situationen. Jag vill gärna ha
det sagt, även om jag röstade mot bildandet
av institutet.
Å andra sidan kan vi väl inte undvika
att ■—- alldeles oavsett vad man kan lyckas
komma fram till i det här nordiska
institutet — denna debatt kommer att
blossa upp av och till. Vi vågar väl
utan vidare säga: Ingen rök utan eld.
Jag är medveten om att detta är ett område,
som berör landstingen. Jag är själv
verksam i ett landsting. Men det berör
även den statliga sidan, eftersom det
exempelvis är fråga om upphandling
till högskolor och universitet, vilka ju
använder dentalmaterial på samma sätt.
Jag har ibland funderat så här: Det
är ju fråga om ett delat ansvar, och
en viss svensk verksamhet pågår med
avsikt att söka fastställa standard. Jag
tycker allvarligt talat — jag vet inte om
statsrådet har haft tillfälle att observera
detta — att det inte är särskilt uppmuntrande
att notera vilka områden
man ger sig in på. Verksamheten har
varit föremål för tidningskommentarer,
där arbetets inriktning har ifrågasatts.
Jag har svårt att förstå att detta arbete
kan höra till de angelägna forskningsuppgifterna.
Okay, detta är en personlig
bedömning, och den kan variera.
Vi vet dock att forskningsbehoven är
nästan omättliga. Vi tvingas jämt att
göra avvägningar av vad som är angeläget
och mindre angeläget.
Uppenbarligen råder det delade meningar
om huruvida man verkligen
efterlever objektiviteten i skilda sammanhang.
Eftersom detta är ett gemensamt
intresse för stat och landsting, där
staten kan sägas ha ett huvudansvar,
skulle jag vilja fråga: Har statsrådet
aldrig funderat över att låta några personer
— kalla det en parlamentarikergrupp
eller en arbetsgrupp av ansvariga
politiker på riksnivå och ute i landstingen
— verkligen få gå igenom detta,
så att vi får en redovisning? De skulle
ha fullmakt att granska hur det hela
går till och en gång för alla lägga ett
dokument på bordet så att vi kan få
denna diskussion ur världen. Jag vill
begagna detta tillfälle till att fråga om
statsrådet aldrig har övervägt ett sådant
förfarande för att så att säga
komma ur vad jag tycker vara en mycket
olustig situation, där påstående står
mot påstående och några egentliga undersökningar
aldrig har redovisats.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! Jag vill först säga till
herr Lundberg, när han tecknar ett
avsnitt av en föregående epok på detta
Tisdagen den 17 november 1970
Nr 38
11
Svar pa interpellation ang. åtgärder inom dentalbranschen
område, att det just är sådana förhållanden
som i dag understryker angelägenheten
av institutets absoluta objektivitet.
Det har jag flera gånger
haft anledning att betona. Institutet har
ännu inte påbörjat sin verksamhet. Vi
hoppas att starten skall ske så snabbt
som möjligt. Jag har försäkrat herr
Lundberg, att vi kommer att tillse att
institutet skall verka praktiskt i den
anda som jag här har haft anledning
att starkt framhäva.
Det råder väl inte några direkt delade
meningar mellan herr Lundberg och
mig då det gäller opartiskhet och objektivitet.
Hans senaste anförande underströk
återigen de goda motiv som
föreligger just för inrättandet av ett
institut på nordisk bas av det slag vi
här diskuterar. En viktig uppgift för
institutet blir att få fram uppgifter om
kvalitetsbedömningar, som skall ligga
till grund bl. a. för inköpsförfarandet.
Självfallet skall olika företag kunna
uppträda på samma villkor. Med andra
ord: den fria konkurrensen är självfallet
utomordentligt angelägen.
Till herr Fälldin vill jag säga, att vi
har i demokratisk ordning fattat ett
beslut om detta instituts upprättande.
Herr Fälldin förklarade att han, när
beslutet väl är fattat, inte har anledning
att ta upp någon debatt eller kritik.
Jag noterar det och att han uppenbarligen
ställde sig bakom min deklaration
om objektiviteten i det arbete
institutet skall utföra. Det är den frågan
jag har haft anledning att diskutera
med herr Lundberg här i dag.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag är tacksam för
statsrådets understrykande av objektivitet
och likartad behandling. Jag är
själv ekonom och uppväxt under förhållanden
där man fått lov att se till att
pengar och arbetskraft använts på ett
förnuftigt och riktigt sätt. Under årens
lopp har jag plöjt igenom tjocka luntor,
där jag väntat mig finna objektivitet,
lidelse för fakta och vetenskaplig ödmjukhet,
men detta har varit en illusion
och ingenting annat. Att jag är så angelägen
om objektivitet och vetenskapligt
grundade framställningar beror på
att jag — helt naturligt för en som gått
den långa vägen — måste kunna lita
på att den som sysslar med vetenskap
och forskning ger mig ett riktigt underlag
för min bedömning.
Vågar jag sträcka mig så långt i mina
förhoppningar att herr statsrådet vill
se till att de, som nu under en hel del
år har gjort en ganska tvivelaktig insats
i fråga om det som jag här har
behandlat, inte blir kontrollanter i den
nya institutionen, utan att man försöker
göra rent och börja om på nytt?
Under några år i landstingsarbete har
jag fått en känsla av att tandvården är
en mycket viktig del i landstingens
verksamhet. Om statsrådet nu ville se
till att man i den nya institutionen tillgodoser
de krav som jag har framfört
och försöker få bort alla underliga »statister»
som har påverkat utvecklingen,
så vore det en hälsokur.
Om vi visar det mod som erfordras
och lyckas med den svåra uppgiften, så
tror jag att det nya institutet i Oslo kan
bli till verklig nytta såväl för producenter
som för konsumenter och för
oss som skall betala det hela. Jag är,
som sagt, tacksam för den deklaration
herr statsrådet gjorde, och jag skall som
hittills mycket noga följa med vad som
sker i Norge, Sverige och Norden över
huvud taget och på olika områden.
Men om ingenting händer på detta
område kommer jag, så länge jag har
möjlighet att stå i riksdagens talarstol,
att på mitt vänliga sätt påminna statsrådet
om att här har inte de löften som
givits infriats.
Men om vi hjälps åt är jag säker på
att vi kommer att lyckas med uppgifterna.
Härmed var överläggningen slutad.
12
Nr 38
Tisdagen den 17 november 1970
§ 3
Svar på interpellation ang. tilläggssjukpenningen
vid havandeskap
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat mig om jag delar uppfattningen
att tillägssjukpenning i samband med
havandeskap skall kunna utgå till mannen
om det är denne som svarar för
vården av barnet. Han har också frågat
om jag avser att lägga fram förslag i
ärendet och i så fall när.
Familjepolitiska kommittén har enligt
sina direktiv att pröva avvägningen
och sammansättningen av samhällets
ekonomiska stöd till barnfamiljerna. I
direktiven nämns förutom barnbidrag
och familjebostadsbidrag även moderskapsförsäkringens
förmåner. Kommitténs
första betänkande avsåg barnbidrag
och familjetillägg och ledde till införandet
av bostadstillägg för barnfamiljer
år 1968. Därefter har kommittén
avgett förslag i vissa särskilda frågor
i anledning av riksdagsmotioner
som överlämnats till kommittén. Det
första förslaget gällde en uppmjukning
av det krav på sammanhängande ledighet
som gäller inom moderskapsförsäkringen
för rätt till tilläggssjukpenning.
Den andra avsåg frågan om jämställdhet
mellan män och kvinnor inom sjukförsäkringen.
Dessa förslag från kommittén
ledde till lagstiftningsåtgärder
vid 1969 och 1970 års riksdagar.
De förslag som familjepolitiska kommittén
hittills lagt fram har således inte
berört moderskapsförsäkringen, frånsett
den speciella fråga om kravet på sammanhängande
ledighet för rätt till tillläggssjukpenning
som jag har nämnt.
Kommittén avser emellertid att i sitt
slutbetänkande ytterligare överväga frågorna
om utformningen av samhällsstödet
till barnfamiljerna i ekonomiskt avseende.
I detta sammanhang kommer
det stöd som moderskapsförsäkringen
ger under barnets första månader att
behandlas. Bland de spörsmål som då
kommer upp återfinns den av herr
Wennerfors berörda frågan.
Vidare anförde:
Herr WENNERFORS (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.
Kort och sakligt meddelar socialministern
i svaret att frågan är föremål
för utredning, och tyvärr måste jag medge
att fakta i målet för dagen är torra
och odramatiska. Det är en departementschef
som talar i interpellationssvaret,
och jag har förståelse för det,
men det skulle ha glatt mig om politikern
åtminstone någonstans hade skymtat
fram på eller mellan raderna i svaret.
Jag skulle varit glad om jag åtminstone
i någon ordvändning hade funnit
en smula politisk vilja — ty den finns
väl. herr statsråd?
Frågan om valfrihet för makarna att
bestämma vem som skall ta hand om
barnet efter förlossningen, dvs. att endera
av makarna skulle få uppbära tillläggssjukpenning,
debatterades senast i
riksdagens båda kamrar för ett och ett
halvt år sedan. Socialministern hade då
inte möjlighet att delta i vare sig första
eller andra kammarens debatt, och såvitt
jag vet har han inte någon gång här
i riksdagen givit uttryck för sin uppfattning
härvidlag eller antytt någon viljeinriktning
i denna fråga. Det har nu
gått ett och ett halvt år sedan riksdagen
avslog motioner i ämnet, väckta av fru
Kristensson och herr Romanus, under
hänvisning till att familjepolitiska kommittén
arbetade med en översyn av frågan
om jämställdhet mellan kvinnor och
män i socialförsäkringssystemet. Yi har
inte hört något från den kommittén —
det brukar man inte göra — men i den
allmänna debatten blir jämställdhetsfrågorna
alltmer dominerande.
För tio år sedan blev människor nästan
chockerade när de fick höra att en
mor kort tid efter förlossningen gick ut
Tisdagen den 17 november 1970
Nr 38
13
Svar på interpellation ang. tilläggssjukpenningen vid havandeskap
i förvärvsarbete igen. Och en fader som
övertog hushållsbestyren och vården av
barnen och dessutom kallade sig för
hemmaman mötte inte särskilt stor förståelse
för 10—20 år sedan.
Men hur är det i dag? Jo, det är som
någon sade i medkammaren för ett och
ett halvt år sedan: De dammiga perukstockarna
blir allt färre. Allt fler inser
—- och framför allt gäller det de unga
människorna —• att denna förändring i
synen på s. k. kvinnliga respektive s. k.
manliga sysslor är självklar. Det blir
mer och mer vanligt att det är mannen
som tar tjänstledigt för att i stället
arbeta i hemmet, och vi hör allt oftare
talas om män som begär att få ändra sin
heltidsbefattning till deltidsbefattning
för att hjälpa till med hemsysslorna.
Det hävdas ofta — jag vill gärna ha
det sagt också — att detta är en rättvisefråga
för kvinnorna. Jag tycker det är
viktigt att understryka att det lika mycket
är en rättvisefråga för männen, och
framför allt är det ju en fråga om valfrihet
i äktenskapet.
Jag skall inte vidare utveckla saken.
Jag har gjort det i min interpellation,
som jag framställde på höstriksdagens
första dag, och jag behandlade frågorna
om jämställdhet mellan könen i höstens
allmänpolitiska debatt. Jag hoppas
att statsrådet är medveten om att människorna
f. n. snabbt ändrar ståndpunkt
när det gäller dessa frågor —
även om jag vill framhålla att det inte
bara är antalet som skall påverka vårt
ställningstagande utan att det dessutom
i mycket gäller en principfråga.
Det vore värdefullt om socialministern
ville deklarera sin uppfattning. Jag
skulle också sätta värde på att få svar
på min fråga i interpellationen om tidpunkten
för ett eventuellt förslag i frågan.
Blir det i början av 1970-talet eller
blir det i slutet av 1970-talet?
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! Herr Wennerfors tycks
inte vara medveten om att politik här i
landet bl. a. bedrivs genom målmedvetet
arbete i parlamentariska utredningar.
Om herr Wennerfors inte haft detta
klart för sig vill jag verkligen stryka under
det, ty det är någonting väsentligt
när det gäller praktiskt politiskt arbete
i detta land. Den fråga herr Wennerfors
aktualiserat ligger alltså i en sådan utredning.
Herr Wennerfors vill nu ta upp en rad
olika frågor om politisk vilja etc. Läs
om mitt svar, herr Wennerfors! Där
finns bl. a. ganska markanta viljeyttringar
redovisade som så småningom
resulterat i konkreta reformer. Bakom
reformerna har i stor utsträckning legat
just ett målmedvetet utredningsarbete,
precis som i denna fråga.
Jag vill också understryka, herr talman,
att jämlikhetsfrågan har ägnats
och ägnas stor uppmärksamhet inom socialförsäkringarna.
Som jag framhållit
i mitt svar har familjepolitiska kommittén
att pröva de frågor som herr
Wennerfors tagit upp, och jag har förvissat
mig om att kommittén har frågan
under behandling i samband med utformningen
av det slutbetänkande som
kommittén nu arbetar på. Och det kommer
inte att läggas fram i slutet av
1970-talet — jag kan försäkra herr
Wennerfors att det kommer att presenteras
i början av 1970-talet. Självfallet
kan jag under sådana omständigheter
inte ge mig in på en sakdebatt i frågan
vid detta tillfälle. Den debatten får vi
vänta med.
Herr WENNERFORS (m):
Herr talman! Jag är självfallet medveten
om hur vi bedriver politik här i
landet och om att det uträttas ett mycket
målmedvetet arbete inom de parlamentariska
utredningarna. Jag är också
medveten om att vi har fått uppleva en
hel del viljeyttringar när det gäller socialpolitiken,
vilket framgår av första
delen av svaret; jag tänker på de beslut
som vi har fattat under 1969 och 1970
14 Nr 38 Tisdagen den 17 november 1970
Svar på interpellation ang. barnstugeutredningens arbete
års riksdagar. Detta är helt klart.
Det var emellertid inte på den punkten
jag efterlyste en viljeyttring från socialministern,
utan det var i just denna
speciella fråga. Jag skall inte återigen
efterlysa en viljeyttring, utan jag vill
bara beklaga att vi inte kunnat få se åtminstone
en tendens till en sådan. Därför
vill jag, om nu inte socialministern
kan göra det, uttala en förhoppning
om att familjepolitiska kommittén skyndar
på med denna fråga, så att socialministern
inom överskådlig tid kan framlägga
förslag för riksdagen.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på interpellation ang. barnstugeutredningens
arbete
Ordet lämnades på begäran till
Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade:
Herr
talman! Herr Sellgren har frågat
utbildningsministern om barnstugeutredningen
behandlar frågan om förskola
i kristen regi. Vidare har herr
Sellgren frågat när utredningen kommer
att lägga fram sina första delförslag
och vilka avsnitt de kommer att omfatta.
Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara frågorna.
Barnstugeutredningen skall enligt sina
direktiv utreda målsättningen för
den inre verksamheten i lekskolor och
daghem samt utarbeta anvisningar rörande
verksamhetens innehåll och utformning.
Utredningen skall vidare pröva
formerna för och omfattningen av
en förskoleverksamhet — i lekskola eller
daghem — som på sikt kan komma
alla barn till del under en tid närmast
före inträdet i grundskolan.
Det ligger i sakens natur att utgångspunkten
för utredningsarbetet är att
förskoleverksamheten även i fortsätt
-
ningen skall vara en kommunal verksamhet.
Barnstugeutredningens arbete
är därför inriktat på de frågor som gäller
en utbyggd barntillsyn och en allmän
förskola i kommunal regi. Detta
hindrar givetvis inte att utredningen i
sitt arbete kommer in på de verksamheter
för barn som finns vid sidan
om den kommunala barnstugeverksamheten,
bl. a. den verksamhet som drivs
i kyrklig regi.
Utredningen arbetar för närvarande
med utformningen av det pedagogiska
programmet för verksamheten i daghem
och lekskolor. Enligt vad jag inhämtat
räknar kommittén med att under
nästa år redovisa ett betänkande
med förslag avseende utformningen och
omfattningen av barnstugeverksamheten
för barn under skolåldern. Avsikten
är att redan i början av nästa år
offentliggöra en promemoria rörande
pedagogisk målsättning och pedagogiskt
program för förskolan.
Vidare anförde:
Herr SELLGREN (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet fru Odhnoff för svaret på
min interpellation. Anledningen till att
jag tagit upp denna fråga är att den
mer och mer kommer i förgrunden i
den allmänna debatten. Det visar att
behovet av konkreta linjer och klarhet
i målsättningen för den framtida barnstugeverksamheten
blir allt större. De
två närmaste åren före barnens inträde
i den allmänna skolan blir alltmer betydelsefulla
som förberedelseår för den
egentliga grundskolan. Därigenom ökar
också trycket särskilt på utbyggnaden
av förskolorna. Inom ramen för sina
resurser planerar och bygger kommunerna
ständigt nya lekskolor eller förhyr
lämpliga lokaler. Det är ur den
aspekten jag har frågat när man kan
förvänta sig de i direktiven anbefallna
förslagen om målsättningen för den
Tisdagen den 17 november 1970
Nr 38
15
Svar på interpellation ang. barnstugeutredningens arbete
inre verksamheten i lekskolor och daghem.
När barnstugeutredningen lägger fram
sina förslag kan de ha sådan innebörd
att betydelsefulla investeringar som
kommunerna redan gjort visar sig vara
felinvesteringar. Likaså kan utredningen
få betydelse för utbildningen av de
lärare som skall fungera i de framtida
förskolorna. På den punkten får väl
statsrådets svar anses relativt tillfredsställande
genom aviseringen av offentliggörandet
av förslagen i början av
nästa år.
Parallellt med den kommunala verksamheten
bedrivs emellertid från kristet
håll en ökande så att säga vardagsverksamhet
i enskild regi, främst genom
svenska kyrkan men även andra
enskilda skolor finns. Kyrkans småbarnstimmar
och småbarnsskola berör
i dag uppskattningsvis 30 000—35 000
barn under skolåldern. I direktiven till
1968 års barnstugeutredning angavs omfattningen
av kommunernas lekskolor
till 65 000 barn. Den kyrkliga verksamheten
har alltså i förhållande till samhällets
lekskolor en mycket stor andel
i den totala tillsynsverksamheten bland
barn i förskoleåldern. De angivna siffrorna
är inte fullt jämförbara, eftersom
kyrkans barntimmar hålls någon gång
per vecka och grupp. På samma sätt avviker
också kyrkans småbarnsskola något
från kommunernas lekskolor genom
att man där har större spridning på
åldersgrupperna och i vissa fall kortare
skoltid. Siffrorna pekar dock otvivelaktigt
på en verksamhet av aktningsvärd
omfattning. Efter vad jag har inhämtat
pågår även på detta område en
kraftig expansion.
Kyrkans småbarnsskola arbetar som
en vanlig lekskola utom att där tillkommer
en kort andaktsstund. Den skiljer
sig också från kommunernas lekskolor
i det avseendet att statsbidrag
inte utgår vare sig som anordningsbidrag
eller som driftbidrag. I socialstyrelsens
råd och anvisningar står dock
tydligt angivet att sådana bidrag kan
utgå även till förening och stiftelse. En
förskola som drivs helt efter riktlinjerna
för nämnda anvisningar borde alltså
vara berättigad till statsbidrag även om
där finns ett inslag av kristen anda.
Det skulle vara värdefullt att få ett besked
av statsrådet på denna punkt.
Jag kan inte hjälpa att jag tycker att
det ligger något försåtligt i statsrådets
formulering av svaret på min andra
fråga — eller egentligen på den första
frågan i interpellationen — om de kristna
förskolornas framtid. Statsrådet slår
fast att utgångspunkten för utredningsarbetet
är att förskoleverksamheten
även i fortsättningen skall vara en kommunal
angelägenhet. Ja, visst är det en
kommunal angelägenhet. Men det kategoriska
uttalandet kan leda till den
slutsatsen att det därutöver inte skall
finnas utrymme för motsvarande insatser
från enskilt håll. Jag skulle vilja
ha ett klarläggande även på den punkten.
Lika oklart till innebörden är statsrådets
uttalande i sitt svar att ingenting
hindrar att utredningen i sitt arbete
kommer in på den verksamhet för
barn som bedrivs vid sidan om den kommunala
barnstugeverksamheten. Som
jag ser det vore det av stor betydelse
att utredningen inte bedriver sitt utredningsarbete
isolerat från de frivilliga
insatserna på området. Utredningens
arbete borde bedrivas i mycket
nära kontakt med de enskilda skolorna
såvida inte i målsättningen ingår att
den enskilda verksamheten på ett ellei
annat sätt kommer att förhindras. I direktiven
finns inte heller något angivet
om en sådan kontakt.
Jag hoppas att statsrådets antydan
om kontakt med den icke-kommunala
verksamheten har samma positiva innebörd
som man kan utläsa av en intervju
nyligen med barnstugeutredningens sekreterare
i tidskriften Vår Kyrka. På
fråga om hur utredarna ser på den
kyrkliga verksamheten bland barn sva
-
16
Nr 38
Tisdagen den 17 november 1970
Svar på interpellation ang. barnstugeutredningens arbete
rade hon för egen del bl. a.: »Jag hoppas
personligen på en livligare kommunikation
mellan kyrkliga och kommunala
barnstugor.» Men jag anser dessutom
att den kommunikationen borde
upprättas redan på utredningsstadiet.
Här kommer man också in på frågan
om förskollärarnas utbildning. I denna
bör religionsundervisningen få större
utrymme. Barn går ofta även i tidig
ålder och tänker på frågor av religiös
art. Hur skall en förskollärare, som inte
har någon utbildning på detta område,
svara på sådana frågor? Här borde även
finnas en kontakt mellan förskolan, kyrkan
och samfunden.
Det är ett utbrett föräldraintresse att
barnen i de lägre åldrarna ges en kristen
fostran. Svenska gallupinstitutet har
nyligen på uppdrag av samkristna skolnämnden
gjort en undersökning i frågan
om kristen fostran i hem och skola.
Utredningen gjordes i syfte att skapa
klarhet kring resultatet av en attitydundersökning,
som Svenska kyrkans
centralråd tidigare låtit göra. Man hade
där från 73 procent av alla föräldrar
i undersökningen fått jakande svar på
följande fråga: »Vill ni att era barn
ska få en kristen fostran?» Gallupinstitutets
resultat blev exakt detsamma.
Av de tillfrågade var 73 procent positiva
till en kristen fostran, alltså samma
andel som i centralrådets undersökning.
Av de intervjuade ansåg 86
procent också att ungdomen genom kris-,
ten fostran blir mera laglydig. Att de
blir mera hjälpsamma ansåg 84 procent,
att de blir varmare människor
ansåg 82 procent osv.
Jag vill i detta sammanhang anknyta
till direktiven för barnstugeutredningen,
där det uttalas att ansvaret för barnens
fostran, tillsyn och vård i första
hand vilar på hemmet. Liknande synpunkter
anföres i socialstyrelsens Råd
och anvisningar angående barnstugorna.
Det heter där bl. a.: »Naturligtvis
kommer ansvaret för de uppväxande
barnen alltid att i första hand vila på
föräldrahemmet.»
Tidigare i dessa anvisningar framhålles
bl. a. följande: »Förskoleåldern
har tillmätts stor betydelse av den barnpsykologiska
forskningen. Enligt denna
är den tidiga barndomen ur utvecklingssynpunkt
den viktigaste perioden
i en människas liv.»
Dessa synpunkter delas givetvis av
alla. Eftersom alltså enighet råder om
var tyngdpunkten i ansvaret för barnens
fostran och utveckling ligger, borde
det vara helt naturligt att man vid
utformningen av undervisningen för
barn i de aktuella åldrarna tar hänsyn
till föräldrarnas önskemål. Jag har med
detta påpekande inte underkänt direktiven
till utredningen, men jag har velat
väcka insikt om förhållanden och faktorer
som inte kan utläsas ur direktiven.
Ett obligatorium för förskolan innebärande
att endast barnstugeverksamliet
i kommunal regi vore tillåten skulle
innebära död åt de enskilda förskolorna.
En sådan utveckling svarar inte
mot en utbredd opinion till förmån för
alternativa skolor för förskolebarn. De
nyss anförda utredningsresultaten talar
för att intresset för barns fostran på
kristen grund inte är i avtagande. Erfarenheten
talar tvärtom för att intresset
härför hos unga föräldrar ökar på
många håll. Jag har själv arbetat i söndagsskoleverksamhet
under 30 år och
har under de senaste åren upplevt en
klar attitydförändring. Många unga föräldrar
följer sina barn till söndagsskolan,
och det sker i allt större utsträckning.
Också antalet barn i söndagsskolorna
ökar på sina håll mycket starkt. Mellan
70 och 90 procent av barnen kommer
från hem, där föräldrarna eljest
inte har någon direkt anknytning till
kristen verksamhet. Orsaken härtill är
sannolikt bl. a. en ökad oro över den
ökade vilsenheten och nedbusningen i
de yngre åldrarna. De gamla beprövade
vägarna blir alltmer aktuella.
Tisdagen den 17 november 1970
Nr 38
17
Svar på interpellation ang. barnstugeutredningens arbete
Med det anförda bär jag velat göra
det ansvariga statsrådet och utredarna
medvetna om att varje inskränkning av
möjligheterna till barnstugeverksamhet
i enskild regi med största sannolikhet
kommer att medföra en stark föräldrareaktion.
Det hade därför varit önskvärt
att statsrådets svar på denna punkt
hade varit mera distinkt och klargörande.
Statsrådet fru ODHNOFF:
Herr talman! Såsom påpekats pågår
en utredning om förskoleverksamhetens
innehåll och utformning. Därför kan
det vara på sin plats att spara den
klara och distinkta utformningen av
direktiven för förskoleverksamheten
tills denna utredning är färdig och har
presenterat sitt material. Därför är jag
inte heller beredd att närmare gå in
på frågan om en förskoleverksamhet
i kristen regi inom ramen för en allmän
eller obligatorisk förskola. Men jag
skulle vilja understryka att ett av de
grundläggande syftena med förskolan
är att ge möjlighet för barn från olika
samhälls- och hemmiljöer att vara tillsammans.
Barnstugorna byggs ut i mycket
rask takt. Herr Sellgren nämnde
några siffror. Jag kan tala om att de
aktuella siffrorna, så långt statistiken
är framräknad, uppger dryga 80 000
barn i lekskolor och dryga 40 000 barn
i daghem. Det är alltså många barn det
rör sig om, och det är en snabbt växande
verksamhet.
En sakuppgift kanske är på sin
plats för att rätta till en viss missuppfattning
hos herr Sellgren. Anordningsoch
driftbidrag till daghem utgår för
barntillsyn av viss minimilängd —- fem
timmar. Sådana anordnings- och driftbidrag
utgår, som det står i Råd och
anvisningar, oberoende av vem som är
huvudman. Om kyrkan ordnar daghem
för heldagstillsyn av barn utgår självfallet
såväl anordnings- som driftbidrag,
om verksamheten sker på grunder
som i övrigt kan accepteras.
2—Andra kammarens protokoll 1970. Nr
Lekskolor kan få utrustningsbidrag
från arvsfonden. Sådana bidrag utgår
också till de lekskolor som anordnas av
t. ex. de kristna samfunden.
Frågan om närmare kontakt mellan utredningen
och dem som företräder de
kyrkliga kretsarna har tagits upp här.
Jag kan bara peka på att i den intervju
som herr Sellgren hänvisade till säger
barnstugeutredningens sekreterare, att
sekretariatet har kontakt med representanter
för dem som står i spetsen
för detta kyrkliga arbete. Jag uppfattar
det som självklart att en sådan kontakt
skall hållas och att den skall vara en
god kommunikation i båda riktningarna.
Något makabert talades här också om
död för enskilda förskolor. Jag delar
inte alls herr Sellgrens farhågor i detta
avseende. Vi upplever en växande
insikt om betydelsen och värdet av en
förskoleverksamhet allt längre ner i
åldrarna. Kyrkan, olika samfund och
bildningsförbunden utför en pedagogisk
och social fostrargärning av stora
mått som komplement till hemmen. Här
finns alltså ett vitt och obrukat fält för
alla goda frivilliga krafter.
Herr SELLGREN (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka alldeles
särskilt för statsrådets sista yttrande.
Det behövdes kanske att jag uttryckte
mig litet »makabert» för att få
den distinktionen och det erkännandet.
Jag är mycket tacksam för detta erkännande
just till det frivilliga arbetet, och
jag tar det till intäkt för att samhällets
verksamhet bland de uppväxande verkligen
kan gå hand i hand med den enskilda
verksamheten även i forsättningen.
Beträffande intervjun kan det tänkas
att man vid det här laget har haft kontakter
mellan barnstugeutredarna och
de kyrkliga företrädarna. I intervjun
ställde man frågan om barnstugeutredningen
studerat den kyrkliga verksamheten
bland barnen och fick till svar:
38
18 Nr 38 Tisdagen den 17 november 1970
Svar på interpellation ang. barnstugeutredningens arbete
Nej, inte ännu, men vi har haft kontakt
med representanter för dem som
står i spetsen för arbetet. Det är bra,
vi har alltså i viss mån rätt båda två.
Fru statsrådet sade i början av sitt
anförande, att den kommunala förskolan
vill ge möjlighet för barn från skilda
miljöer att vara tillsammans. Det är
precis vad man också ordnar i de enskilda
förskolorna. De enskilda förskolorna
är inte exklusiva skolor för barn
som kommer från kristna hem. Som jag
sade tidigare skickar föräldrar som inte
själva är aktiva kristna gärna sina barn
till sådana skolor. Nu talar jag speciellt
för de kristna förskolorna, men jag är
inte främmande för att det i större centralorter
även kan finnas så stora grupper
av exempelvis invandrare eller människor
med annan religionsuppfattning
att man även där vill ha enskilda skolor
som svarar mot denna religionssyn.
Därför kan vi väl vara överens om behovet
av de alternativa skolorna.
Jag ber också att få tacka för upplysningen
om bidragen till daghemmen.
Det är dock inte lika lätt att få anordnings-
och driftbidrag till lekskolor.
Här talas bara om att man kan få nrvsfondsmedel,
men statsrådet sade ingenting
om att anordnings- och driftbidrag
kan utgå till kristna lekskolor. Jag
skulle vilja veta om även det är möjligt.
Statsrådet fru ODHNOFF:
Herr talman! Herr Sellgren får rikta
sitt yrkande om anordnings- och driftbidrag
för lekskolor i annan ordning
till riksdagen. Sådana utgår nämligen
över huvud taget inte för närvarande,
utan det utgår bara arvsfondsbidrag till
utrustning av lekskolor. Det är alltså
ett nytt yrkande som herr Sellgren nu
framställer.
Herr Sellgren går in på de enskilda
förskolor som skulle svara mot föräldrarnas
särskilda religiösa syn. Jag
tror det är viktigt att här understryka
hur vi har kommit fram till en ökad
klarhet beträffande de negativa följ
-
derna av olika former av segregation.
Vi är väl ense om att försöka hindra
bostadssegregation och de sociala skiktningar
som den kan leda till, till exempel
inom skolan. För min del tror jag
att det skulle vara en olycklig utveckling
om man inom förskoleverksamheten
fick en uppdelning av barnen med
hänsyn till föräldrarnas livsåskådning.
Det har i olika sammanhang talats om
faror med en sådan uppdelning. På
kyrkomötet i år talade förste vice ordföranden
om hur man i hans församling
hade mer än femton nationaliteter och
många ungdomar med olika livsåskådningar.
Det var sådana realiteter som
ledde honom fram till den uppfattning
som han pläderade för, nämligen att
förskolan skulle vara sammanhållen i
kommunal regi.
I skoldebatten — den rörde sig om
en alternativ skola — för några dagar
sedan här i riksdagen framhölls det i
medkammaren av herr Sörenson, när
han gick emot detta tal om en alternativ
skola: »Blir inte följden att vi får
en grupp unga människor som går i eu
typ av skola och en grupp unga människor
som går i en annan typ av skola?
De konfronteras inte, de möts inte, de
brottas inte inom sig själva med de
frågor som det här gäller. Vi får i stället
i vårt samhälle grupper av människor
som lever med nästan vattentäta
skott emellan sig.»
Dessa synpunkter kan lika väl läggas
på förskolan. Däremot finns det självfallet
inga hinder vare sig för kyrkan
eller något trossamfund att vid sidan
om den reguljära förskoleverksamheten
liksom nu ordna särskild verksamhet
för de barn som så önskar. Vi ser ju att
det i dag finns en ganska omfattande
provkarta på verksamheter för barn i
förskoleåldern vid sidan om den reguljära
barnstugeverksamheten. Dessa
verksamheter bedrivs av olika föreningar
och sammanslutningar, av bildningsförbund,
av kyrkan och av olika religiösa
samfund. Ofta är det fråga om ett
Tisdagen den 17 november 1970
Nr 38
19
Interpellation ang.
par timmars verksamhet för barnen en
eller två gånger i veckan. Enligt min
mening bör dessa verksamheter inte betraktas
såsom alternativ till kommunernas
barnstugeverksamhet utan såsom ett
komplement till en utbyggd daghemsoch
lekskoleverksamhet.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till bevillningsutskottet propositionerna:
nr
170, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1951: 763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, m. m.,
och
nr 184, med förslag till lag om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521);
till lagutskott propositionen nr 185,
med förslag till lag om ändring i sjölagen
in. m.;
till bevillningsutskottet propositionen
nr 192, med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1922:260) om
automobilskatt;
till statsutskottet propositionen nr
194, angående avveckling av Marvilienprojektet,
m. m.;
till lagutskott propositionerna:
nr 198, med förslag till lag om ändring
i lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
nr 199, med förslag till lag om ändring
i lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m., och
nr 201, med förslag till lag om statlig
lönegaranti vid konkurs, m. m.;
till statsutskottet propositionen nr
203, angående vissa domartjänster i
tingsrätter; samt
till lagutskott propositionen nr 204,
med förslag till lag om särskild kontroll
på flygplats.
utvidgning av rätten till visst skatteavdrag
§ 6
Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 164—180, bevillningsutskottets
betänkanden nr 56,
57, 59 och 60, bankoutskottets utlåtanden
nr 57, 60, 62 och 63, första lagutskottets
utlåtanden nr 62—64, andra
lagutskottets utlåtanden nr 72—77, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 60, 64, 68
och 71—73, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 39 och 43 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 56
och 60—62.
§ 7
På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att bland två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle uppföras
dels statsutskottets utlåtande nr 178
närmast efter andra lagutskottets utlåtande
nr 77, dels bevillningsutskottets
betänkande nr 56 och bankoutskottets
utlåtande nr 57 i nu nämnd ordning
närmast efter första lagutskottets utlåtande
nr 62.
§ 8
Interpellation ang. utvidgning av rätten
till visst skatteavdrag
Ordet lämnades på begäran till
Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade:
Herr
talman! Den skattereform som
riksdagen beslutade i maj 1970 och som
skall träda i kraft fr. o. m. 1971 innebär
ju bl. a. en övergång i princip till individuell
beskattning. Inom folkpartiet
noterade vi med tillfredsställelse att regeringen
nu äntligen velat tillmötesgå
vårt gamla krav på en individuell beskattning.
Men detta krav har alltid från
vårt håll varit förenat med förbehåll
om att vissa grupper måste särbehandlas
och kompenseras i samband med
övergången till individuell beskattning.
Detta ingick också i riksdagens beslut.
20
Nr 38
Tisdagen den 17 november 1970
Interpellation ang. utvidgning av rätten till visst skatteavdrag
Genom riksdagens beslut får i det nya
skattesystemet ensamstående med barn
samt den som har hemarbetande make
utan egen inkomst ett avdrag på skatten
med 1 800 kronor. Om dessa har särskilt
liten inkomst, ges emellertid reducerat
eller inget avdrag. Detta är helt
otillfredsställande och kan omöjligen ha
varit avsikten. Den som på grund av
låg inkomst bäst behöver stödet, bör
självfallet inte få minst. Det är angeläget
att den uppenbara bristen omedelbart
undanröjes.
Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande fråga:
Är
statsrådet beredd vidta sådana åtgärder
att det stöd som ges vissa kategorier
i form av särskilt avdrag på skatten
med 1 800 kronor redan från det
nya skattesystemets ikraftträdande kan
utnyttjas även av dem som har låg eller
ingen inkomst?
Denna anhållan bordlädes.
§ 9
Till bordläggning anmäldes tredje
lagutskottets utlåtande nr 83, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till bl. a. lag om ändring i lagen
(1932:170) med särskilda bestämmelser
om handläggning av inskrivningsärenden.
§ 10
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 354, i anledning av motioner om
bättre samordning av planeringen inom
försvaret och den kommunala planeringen;
nr
355, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition om tillägg till vissa statliga
skadelivräntor; och
nr 356, i anledning av motioner an -
gående ersättning till suppleant i företagsnämnd
hos statlig myndighet.
§ 11
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 165, angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71, och
nr 205, angående anslag till Posthus
in. in.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 12
Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 157, med förslag till lag om
ändring i naturvårdslagen (1964: 822)
in. m., motionerna:
nr 1531, av herr Andersson i Örebro
in. fl.,
nr 1532, av fru Ekroth,
nr 1533, av herrar Eriksson i Arvika
och Strömberg,
nr 1534, av herr Hedlund m. fl.,
nr 1535, av herr Lindberg m. fl.,
nr 1536, av fru Sundberg m. fl., samt
nr 1537, av herr Svenning m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 164, med förslag till lag om
ändring i statstjänstemannalagen (1965:
274), in. in., motionerna:
nr 1538, av herrar Sjöholm och Mundebo,
samt
nr 1539, av herr Åkerlind;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 166, med förslag till lag om
ändring i lagen (1935:113) med vissa
bestämmelser om arbetsförmedling, motionerna:
nr
1540, av herr Björkman m. fl., och
nr 1541, av herr Mundebo m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 167, med förslag till lag om
tystnadsplikt för apotekspersonal,
m. m., motionen nr 1542, av fru Gradin
;
i anledning av Kungl. Maj ds propo -
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
21
sition nr 178, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1941:
251) om särskild varuskatt, m. m., motionerna:
nr
1543, av herr Andersson i Örebro
in. fl.,
nr 1544, av herr Andersson i Örebro
m. fl.,
nr 1545, av herrar Hedin och Nilsson
i Tvärålund, samt
nr 1546, av herr Sjönell m. fl.; ävensom
i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 197, med förslag till lag om
premiering av visst frivilligt sparande,
m. m., motionerna:
nr 1547, av herr Enarsson m. fl., och
nr 1548, av herr Gustafson i Göteborg
in. fl.
Dessa motioner bordlädes.
§ 13
Meddelande om enkel fråga
Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Sjöholm
(fp) till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående åtgärder
för att hindra bl. a. narkotikasmuggling
genom inflygning på svenskt
territorium.
§ 14
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.27.
In fidem
Sune K. Johansson
Onsdagen den 18 november
Kl. 10.00
§ 1
Justerades protokollet för den 10 innevarande
november.
§ 2
Herr talmannen meddelade, att herr
Hellström, som vid kammarens sammanträde
den 16 nästlidne oktober beviljats
ledighet från riksdagsgöromålen
från och med samma dag tills vidare,
i dag åter intagit sin plats i kammaren.
§ 3
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 165, angående
utgifter på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1970/71, hänvisades
propositionen, såvitt avsåg jordbruksdepartementets
verksamhetsområde,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.
Vidare föredrogs och hänvisades till
statsutskottet Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 205, angående anslag
till Posthus m. m.
§ 4
Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid
till lagutskott motionerna nr 1531—-1542;
till bevillningsutskottet motionerna
nr 1543—1546; samt
till bankoutskottet motionerna nr
1547 och 1548.
§ 5
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 83, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till bl. a.
lag om ändring i lagen (1932: 170) med
22
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
särskilda bestämmelser om handläggning
av inskrivningsärenden.
Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att ärendet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.
i 6
Föredrogs den av fru Nettelbrandt
(fp) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående utvidgning
av rätten till visst skatteavdrag.
Kammaren biföll denna anhållan.
Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 164, i anledning av motion om ett
permanent kansli för värnpliktsriksdagen,
m. m.,
nr 165, i anledning av motion om
ändrade bestämmelser angående ledighet
för jordbrukare från fullgörande av
repetitionstjänstgöring,
nr 166, i anledning av motion angående
personalvården under repetitionstjänstgöring,
nr 167, i anledning av motion om förbättring
av personalvården inom militärtjänsten,
nr 168, i anledning av motion om förbättrad
hälsokontroll vid repetitionstjänstgöring,
och
nr 169, i anledning av motion om
ändring av beteckningen civilförsvarsstyrelsen
till befolkningsskyddsstyrclsen.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 8
Införande av kooperationen som undervisningsämne
i den högre undervisningen
m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
170, i anledning av motioner om införande
av kooperationen som undervisningsämne
i den högre undervisningen
in. in.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Herr ÅSLING (ep):
Herr talman! I den svenska biandekonomin
intar kooperationen som bekant
en särställning. De kooperativa rörelserna
är stora, betydelsefulla och i
allt väsentligt expansiva inom sina respektive
verksamhetsområden. Jag behöver
bara här erinra om lantbrukskooperationens
grundläggande betydelse
för modernt svenskt lantbruk och för
livsmedelsindustrins utveckling samt
om konsumentkooperationens stora betydelse
för varudistributionen i dess vidaste
bemärkelse och utvecklingen inom
denna sektor — eller om bostadskooperationens
betydelse för bostadsproduktionen.
Jag tror inte att utvecklingen kommer
att minska kooperationens betydelse
i framtiden. Det finns tvärtom en rad
faktorer som talar för motsatsen. En förändrad
handelspolitisk situation ökar
starkt behovet av konkurrensdugliga
och hos vårt folk fast förankrade företag.
Enbart de multinationella företagens
expansion understryker detta behov.
En blandekonomi förutsätter fri tävlan
mellan olika företagstyper på lika
villkor. Stora folkgrupper i vårt land,
t. ex. lantbrukarkåren, liksom andra
breda folkliga intressen, t. ex. konsumentintressen,
kan bäst tillgodoses genom
kooperativa rörelser.
I den internationella gemenskapen
kommer kooperationen också att tillmätas
allt större betydelse för att höja
eftersatta folkgruppers ställning och för
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
23
Undervisning för läkare i
att säkra en ur demokratisk synpunkt
nödvändig intressebalans.
Trots detta förbises tyvärr ofta kooperationens
betydelse i vårt samhälle. Det
gäller t. ex. den högre undervisningen
och forskningen, och det är detta förhållande
som föranlett den aktuella motionen
i denna fråga. Förklaringen är
förmodligen den att kooperationen som
idé och samhällsekonomisk företeelse
kommit bort från den ideologiska
stridslinjen, vilket i och för sig är ett
intressant fenomen.
De remissyttranden som utskottet infordrat
över den motion som nu behandlas
är genomgående positiva, ja,
jag vill säga mycket positiva. Åsikterna
går dock isär efter i huvudsak två huvudlinjer.
Det finns en grupp som hävdar
att kooperationen som ämne även
fortsättningsvis bör integreras med undervisningen
i t. ex. företagsekonomi
och statskunskap. Till denna grupp hör
universitetskanslersämbetet, Kooperativa
förbundet och i viss mån SIDA. Även
utskottet har i sin skrivning anslutit
sig till denna mening.
Den andra gruppen hävdar att kooperationen
bör ses som ett fristående
ämne, och detta motiveras med behovet
av ökad undervisning och forskning.
Till denna grupp hör Sveriges
lantbruksförbund och HSB. Jag vill särskilt
hänvisa till att det i HSB:s yttrande
hävdas, »att kooperationen nått en
sådan utveckling att en fördjupad kontinuerlig
teoretisk behandling av densamma
sedan länge varit motiverad».
Det kan i detta sammanhang vara befogat
att åberopa finska erfarenheter.
Vid Helsingfors universitet bedrevs
länge undervisning i kooperation integrerad
med undervisning i andra närbesläktade
ämnesområden. För att uppmuntra
till en fördjupad undervisning
och inte minst forskning och för att
ge ämnet en fastare ställning inrättade
man år 1966 en särskild professur i ämnet,
något som i hög grad verkat be
-
medicinsk etik och särskild patientvård
fordrande på den kooperativa debatten
i vårt östra grannland.
Det råder knappast något tvivel om
att frånvaron av en fast plattform för
kooperationen inom den högre undervisningen
i vårt land allvarligt hämmat
intresset för och den allmänna förståelsen
av kooperationen liksom att
den hållit tillbaka rekryteringen till
forskningsarbetet. Det är beklagligt med
hänsyn till de kooperativa idéernas utveckling
inom näringsorganisationerna
och till arbetet i den kooperativa biståndsverksamheten.
Jag har, herr talman, inget särskilt
yrkande. Jag vill bara framföra den
förhoppningen att utskottets skrivning
måtte ge resultat.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 9
Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 171, i anledning av motion om åtgärder
för att underlätta invandrarnas
inordnande i det svenska samhället i
vad motionen avser skolfrågor,
nr 172, i anledning av motioner om
statsbidrag till pensionering av lärare
vid utlandsskolorna,
nr 173, i anledning av motioner om
inverkan av enheternas storlek på trivseln
m. m. i skolorna, och
nr 174, i anledning av motioner om
läkarutbildning för sjuksköterskor.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 10
Undervisning för läkare i medicinsk etik
och särskild patientvård
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 175, i anledning av motioner om undervisning
för läkare i medicinsk etik
och särskild patientvård.
24
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Undervisning för läkare i medicinsk etik och särskild patientvärd
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Herr KÄLLSTAD (fp):
Herr talman! Jag har i motionen
11:218 ■— likalydande med motionen
I: 281 — föreslagit att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall hemställa
att vederbörande medicinska utbildningsmyndigheter
tillser att undervisning
i medicinsk etik samt särskild patientvärd
ingår i läkarutbildningen och
övrig sjukvårdsutbildning. Bakgrunden
till förslaget är att med den ökade tekniska
och vetenskapliga utvecklingen
ökar de etiska värderingarnas betydelse,
och det gäller inte minst det medicinska
området. Som exempel kan jag
anföra abortfrågan som rymmer både
medicinska och juridiska frågeställningar
men också många etiska problem.
Hit hör också eutanasiproblemet — alltså
barmhärtighetsdödandets problem
—- det nya dödsbegreppet som har växt
fram och inte minst transplantationsfrågan.
Det är alltså min uppfattning att frågan
om de etiska värderingarnas betydelse
på ett nytt sätt måste tillvaratas
i utbildningen av läkare och annan sjukvårdspersonal.
Det framstår, menar jag,
som ytterst angeläget att i läkarutbildningen
ingår undervisning i medicinsk
etik, och det synes nu inte vara fallet
i tillräcklig utsträckning.
I modern sjukvård kan man också
iakttaga en rad olika faktorer som har
lett till att den personliga vården blivit
eftersatt samtidigt som den rent medicinska
och tekniska utvecklingen har
gått framåt. För att lösa dessa frågor
för läkare och sjuksköterskor har många
privata initiativ tagits. Så har t. ex. under
detta år på Sahlgrenska sjukhuset
i Göteborg anordnats olika programkvällar
för medicine studerande. Det är
studierådet som har gjort detta, och jag
vill nämna några av rubrikerna till programmen
:
Läkarnas roll i förhållande till pa -
tienterna.
Förväntningar och försvarsreaktioner
i samtalssituationer.
Sorgereaktioner.
Kontakten med den kroniskt sjuke
patienten.
Kontakten med den svårt sjuke patienten.
Team-work på sjukvårdsavdelningen.
Detta är alltså ett exempel på privata
initiativ för att komma till rätta med
de många frågor som läkare, blivande
läkare och sjuksköterskor brottas med.
Jag nämnde transplantationsproblematiken.
Skall man ta njurarna från
personer som just avlidit utan att fråga
de anhöriga? När en person plötsligt
avlider — t. ex. vid en trafikolycka —
förs han eller hon snabbt till en operationssal,
där läkarna gör ett snitt för
att plocka fram de ännu varma njurarna.
Det finns en bestämmelse om att
de anhöriga — om dessa befinner sig
i närheten — skall tillfrågas innan njurarna
tas bort. Men eftersom det är så
bråttom, kan denna bestämmelse tolkas
så att man kan underlåta att ringa de
anhöriga, om dessa vistas på annan ort.
Studenterna anser att de etiska synpunkterna
inte blir tillräckligt belysta
i undervisningen.
Utskottet har vänt sig till socialstyrelsen
och universitetskanslersämbetet
för att få klarhet i denna sak med anledning
av motionerna, och socialstyrelsen
har i sin tur vänt sig till olika
personer i landet för att få del av deras
åsikter i denna angelägna fråga.
Jag vill nämna några exempel på hur
man ser på frågan. Professor Börje
Cronholm på psykiatriska kliniken vid
Karolinska sjukhuset i Stockholm säger
att någon kurs i medicinsk etik inte ingår
i läkarutbildningen, men inom flertalet
ämnen, särskilt de kliniska, är det
en självklarhet att etiska problem diskuteras
och belyses. Detta hindrar inte,
menar han, att en förbättrad undervisning
på området skulle vara önskvärd.
Han är därför enig med oss motionärer
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
25
Undervisning för läkare
om att en vidgad och fördjupad behandling
av medicinsk-etiska frågor
under läkarutbildningen är önskvärd.
Han tror att det bästa resultatet nås
genom att sådana frågor tas upp i sitt
konkreta sammanhang inom de olika
ämnena, inte genom en särskild kurs
i medicinsk etik.
Går vi till professorn i experimentell
psykologi vid psykologiska institutionen
här vid Stockholms universitet,
Marianne Frankenhaeuser, hävdar hon
att beträffande undervisningens utformning
gäller att man bör sträva efter att
överge det traditionella mönstret med
en koncentrerad kurs — vanligen då föreläsningsserier
— för vilken lärare
inom en enda institution eller klinik
ensamma ansvarar. Eftersom de etiska
frågorna inom sjukvården i dag ofta är
komplexa, menar hon, och delvis starkt
kontroversiella, är det nödvändigt att
de blir allsidigt belysta genom att undervisningen
handhas av experter på
de olika medicinska områden som ingår
i problemkomplexet. Hon säger sammanfattningsvis
att motionen tar upp
frågor av central betydelse för modern
sjukvård. Det synes sålunda angeläget
att åtgärder vidtages för att få till stånd
en adekvat utbildning för läkare och övrig
sjukvårdspersonal i medicinsk etik
och särskild patientvård.
Socialstyrelsen har också vänt sig
till provinsialläkaren Gustav Haglund
i Malmöhus län. Han har framhållit och
argumenterat emot en kursbunden och
formaliserad undervisning, som i varje
fall formellt kunde fritaga andra läkare
från undervisningsansvar. Diskussionen
om de etiska problemen måste förekomma
på alla nivåer i undervisningen
och tillsammans med all personal,
menar denne provinsialläkare, och ett
utmärkt tillfälle erbjuder sig till samundervisning
med t. ex. sjuksköterskorna.
»Det behövs alltså i motionens
anda», säger han, »en analys av innebörden
i eu etisk hållning inför skilda
problem och på skilda stadier i utbild
-
i medicinsk etik och särskild patientvård
ning och praktisk medicinsk verksamhet.
Det bör uppmuntras såväl i redan
spontant etablerade former som i utvecklande
av nya.»
Professor Gunnar Biörck vid Serafimerlasarettet
här i Stockholm påpekar
att det redan förekommer, åtminstone
till en viss grad, undervisning på
detta område. För den kliniks del som
han bär ansvaret för, Serafimerlasarettets
medicinska klinik, nämner han att
de inledande föreläsningarna i den medicinkurs
som han själv håller i stor
utsträckning behandlar kraven på en
läkare ur patientens och patientvärdens
synvinkel. Under ett senare avsnitt av
kursen ägnas ett flertal seminarier åt
dessa frågor. Under hösten 1969 hölls
två stora seminarier om döden och dess
medicinska och etiska problem och ett
långt kvällsseminarium om medicinsk
etik med särskild hänsyn till patientvårdens
problem sådana som den unge
medicinaren upplever dem. Tidigare år
har problem som eutanasi och transplantation
varit föremål för speciella
seminarier och alltid med kursdeltagare
som inledare och aktiva medverkande.
Det är pofessor Biörcks uppfattning
att »dessa problem har sin plats i utbildningen
av unga läkare» och att »sådan
undervisning de facto förekommer,
även om den icke är i detalj föreskriven
i studieplaner o. dyl.». Det är också
hans »bestämda uppfattning, att huvudparten
av denna undervisning bör
förekomma under den första egentliga
kliniska kursen, d. v. s. medicinkursen,
då studenterna bäst behöver den och är
mest motiverade för den, men vissa
aspekter måste även fortsättningsvis belysas
under bl. a. kurserna i kirurgi,
obstetrik och gynekologi samt psykiatri».
När vi sedan kommer till socialstyrelsens
eget ställningstagande finner vi i
ett uttalande, som inte har kommit med
i utskottsutlåtandet, att styrelsen framhåller:
»Socialstyrelsen delar motionärernas
uppfattning om den växande be
-
26
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Undervisning för läkare i medicinsk etik och särskild patientvård
tydelse etiska frågor fått i vårdarbetet.
Såsom en följd av de landvinningar som
gjorts inom den medicinska och tekniska
forskningen, har etiska värderingsproblem
också kommit att inta en
framträdande plats i den offentliga debatten.
Här må erinras om diskusssionerna
om dödsbegreppet samt om transplantationerna.
» Vidare sägs det: »Enligt
vad socialstyrelsen inhämtat har
särskilda nämnder för medicinsk etik
inrättats vid landets samtliga medicinska
fakulteter.» Det skulle sålunda vara
ett framsteg med tanke på det förslag jag
har väckt i min motion.
»En teoretiskt inriktad kurs i medicinsk
etik», menar socialstyrelsen, »utan
förankring i det praktiskt kliniska arbetet
kan därför starkt ifrågasättas. Undervisningen
i dessa frågor bör däremot
■— --- obligatoriskt ingå som en inte
grerad
del i framförallt den kliniska undervisningen.
I enlighet härmed har någon särskild
kurs i medicinsk etik tidigare inte funnits
och planeras för närvarande inte
heller ingå i läkarutbildningen. Det bör
dock framhållas att undervisning av
detta slag förekommit i många år inom
ramen för skilda, främst kliniska ämnen.
»
1969 års riksdag beslutade ju om en
reformerad läkarutbildning, och då förutsattes
att undervisningen i frågor som
rör relationerna mellan patienter och
läkare respektive läkare och övrig personal
skulle komma att ägnas större
uppmärksamhet än tidigare. Jag vill
trycka på att det är väsentligt att detta
verkligen realiseras.
Socialstyrelsen förutsätter »att universitetskanslersämbetet
i samband med
den översyn, som f. n. sker av läkarutbildningen,
i studieplanerna preciserar
att medicinsk etik skall ingå som ett
obligatoriskt moment i undervisningen
i kliniska ämnen. Vidare förutsätts att
skolöverstyrelsen på motsvarande sätt
beaktar den medicinska etikens plats i
vårdyrkesutbildningen, t. ex. i sjukskö
-
terskeutbildningen.»
Universitetskanslersämbetet har tillsatt
en arbetsgrupp, som har lagt fram
vissa förslag till studieplaner som framför
allt gäller det propedeutiska stadiet.
Enligt dessa studieplaner »ingår i det
propedeutiska stadiet inom ämnet klinisk
propedeutik moment som tar sikte
på att bibringa de studerande grundläggande
kunskaper om psykologiska
kontaktproblem mellan läkare och patient
samt samtalsteknik». Universitetskanslersämbetet
menar att man i det
fortsatta studieplansarbetet bör beakta
de frågeställningar som tas upp i motionen.
Slutligen skulle jag vilja hänvisa till
ett yttrande som avgivits av professor
Kjell Härnqvist vid pedagogiska institutionen
vid Göteborgs universitet. Han
hävdar att även »om sådana moment troligen
ingår på olika ställen i den medicinska
undervisningen, kan det vara
lämpligt att ge dem en något fastare
plats i utbildningsgången». Han tillstyrker
därför att »dessa frågor görs till
föremål för utredning, lämpligen inom
ramen för fakultetsberedningen för medicin
och odontologi».
Jag skulle särskilt vilja dra fram
detta yttrande från professor Kjell
flärnqvist och betona att det enligt min
mening anvisar en lämplig väg att föra
saken vidare framåt.
Med min blanka reservation till utskottsutlåtandet
har jag alltså velat
trycka på betydelsen av att medicinsk
etik och särskild patientvård ägnas stor
uppmärksamhet. I utskottsutlåtandet behandlas
särskilt frågan om läkarnas utbildning;
däremot skrivs ingenting speciellt
om den övriga sjukvårdsutbildningen,
för sjuksköterskor och annan
vårdpersonal på sjukhusen.
Jag skulle till sist, herr talman, vilja
betona att det är viktigt att skolöverstyrelsen
verkligen tar dessa frågor ad
notam så att den medicinska etiken får
en tillbörlig plats i vårdyrkesutbildningen,
inte minst när det gäller sjuk
-
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
27
Statistik- och prognosproduktionen inom arbetsmarknadsområdet
sköterskeutbildning men även annan
vårdyrkesutbildning.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 11
Statistik- och prognosproduktionen inom
arbetsmarknadsområdet
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
176, i anledning av vad i statsverkspropositionen
anförts om statistik- och
prognosproduktionen inom arbetsmarknadsområdet
jämte motioner.
Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1, bilaga 13 (utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 2
januari 1970) berett riksdagen tillfälle
att avge yttrande, såvitt nu var i fråga,
över vad departementschefen (s. 83—
84) anfört om statistik- och prognosproduktionen
inom arbetsmarknadsområdet.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
1. de likalydande motionerna I: 52 av
herr Österdahl och II: 59 av herr Westberg
i Ljusdal in. fl.,
2. de likalydande motionerna 1:490
av fröken Stenberg och II: 560 av herr
Nordstrandh m. fl.,
3. de likalydande motionerna I: 698
av herr Wallmark m. fl. och 11:812 av
herr Wennerfors m. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att Kungl. Maj d måtte vidtaga åtgärder
i syfte att till utbildningsnämnderna
vid de postgymnasiala utbildningsanstalterna
knyta avnämarråd i enlighet
med de riktlinjer som angivits i motionerna,
4. motionen 11:774 av herr Johansson
i Skärstad m. fl.,
5. motionen II: 779 av fru Kristensson
och herr Björkman.
Utskottet hemställde,
1. beträffande statistik och progno -
ser inom arbetsmarknadsverket att riksdagen
måtte som sitt yttrande ge Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande en förstärkt statistikoch
prognosproduktion för arbetsmarknad
och utbildning att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 52 och II: 59, I: 490
och 11:560, 11:774 samt 11:779,
3. beträffande vissa åtgärder för akademisk
arbetskraft att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:698 och 11:812 såvitt
nu var i fråga,
4. beträffande till utbildningsnämnderna
knutna avnämarråd att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 698 och
II: 812 i vad de ej behandlats under 3.
Reservationer hade avgivits
1. beträffande en förstärkt statistikoch
prognosproduktion för arbetsmarknad
och utbildning av herr Westberg
i Ljusdal (fp), utan angivet yrkande;
2. beträffande till utbildningsnämnderna
knutna avnämarråd av herrar
Bohman (in), Nyman (fp) och Kaijser
(m), fröken Ljungberg (m) samt herr
Wennerfors (m), som ansett att utskottet
under 4 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:698 och och 11:812 såvitt
nu var i fråga hos Kungl. Maj:t hemställa
om åtgärder enligt förslaget i motionerna.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr WENNERFORS (m):
Herr talman! »Eftersom jag har fått
en utbildning på Handelshögskolan till
företagsledare måste jag nog avböja Ert
erbjudande.» Förr kunde man faktiskt
ganska ofta på företagens anställningskontor
få höra nyutexaminerade civilekonomer
yttra sig på detta eller på liknande
sätt. I dag händer det mera sällan
att en nyutexaminerad civilekonom
söker en tjänst som verkställande direktör.
Ja, han kan trappa ned kraven
till att bli ekonomichef, ty på det sättet
blir han ju verkställande direktörens
28
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Statistik- och prognosproduktionen inom
högra hand och är dessutom tänkbar
som verkställande direktör om några år.
Detta, herr talman, var elakt sagt om
civilekonomer. Nu drabbar egentligen
elakheten inte den nye, unge civilekonomen
utan samhället och skolan som
inte har orienterat civilekonomerna
och akademikerna i allmänhet om arbetslivet.
Det är tyvärr så att den unge
akademikern ganska dåligt känner sig
själv och sina anlag i relation till olika
yrkesuppgifter. Han känner till de stora
stråken — de glamourösa jobben — till
direktionsrummen, men han känner
sämre till de »tysta» jobben och framför
allt det ökande antalet nya jobb ute
i arbetslivet. Det är en mängd nya jobb
som i dag etableras i takt med strukturförändringarna,
de tekniska framstegen
och inte minst datas intåg i arbetslivet.
Han känner också ganska dåligt till
befattningskraven. Den unge akademikern
ser saken — och jag har förståelse
därför •—- studietekniskt eller rättare
sagt examenstekniskt. Han bibringas
uppfattningen att för ett visst jobb
räcker det med en trea i företagsekonomi
plus en etta i nationalekonomi
eller, som man numera räknar, 20 poäng
hit, 40 dit osv. Men han tycks vara
helt eller i varje fall ganska ovetande om
att jobbet dessutom kräver kunskaper i
arbetsledning eller förhandlingsteknik,
att det kräver serviceförmåga eller erfarenheter
från olika håll, t. ex. om hur
den kollektivt anställde har det på fakturakontoret
eller vid svarven.
Herr talman! Ytterligare ett exempel
innan jag går över till ett resonemang
om avnämaren. En ung, icke färdigutbildad
jurist vände sig till det företag där
jag arbetar och frågade: »Jag skall utbilda
mig till bolagsjurist, kan jag få
komma till er i sommar och följa er bolagsjurist
i hans arbete?» Vad svarar
man på det? Vi var mycket tveksamma
huruvida det kunde vara företagsekonomiskt
klokt att vår högt kvalificerade
och hårdjobbande bolagsjurist stundligen
skulle bli störd av en praktikant.
arbetsmarknadsområdet
Vore det inte bättre att den unge blivande
juristen fick ta ett sommarjobb
en månad på fakturakontoret och en
annan månad på verkstaden eller i varuhuset?
Då skulle han få uppleva en
mängd arbetsuppgifter, vardagssituationer
och människor som han tidigare
inte visste så mycket om. Naturligtvis
kunde han också under sommaren få
träffa bolagsjuristen ett flertal gånger
och resonera om yrket, om arbetsuppgifterna
och den vardagssituation som
en bolagsjurist möter.
Herr talman! Jag redovisar detta bara
som exempel på bristen i fråga om kunskaper
och information mellan å ena
sidan avnämarna och å andra sidan akademikerna
eller universitet och högskolor.
Jag betraktar naturligtvis det hela
med avnämarens ögon, och kanske har
jag'' och mina kolleger en felaktig bild.
Men en sak vet jag, och det har framförts
i en motion av herr Wallmark i
första kammaren och av mig i denna
kammare: informationen mellan dessa
båda parter är ytterst dålig. Vi gjorde
tillsammans med Fria moderata studentförbundet
under sommaren och
hösten 1969 en enkätundersökning för
att skaffa oss kunskap om hur det är
ställt med näringslivets attityder till
den akademiska arbetskraften — eller
den långtidsutbildade arbetskraften,
som man numera allt oftare brukar
säga. Det var inte någon stor undersökning
— en sådan hade vi inte resurser
till. Den omfattade i stort sett endast
företag med mer än 1 000 anställda, och
vi har överlämnat resultatet av undersökningen
till utbildningsministern och
berörda myndigheter.
Den centrala frågan, huruvida man
var beredd att öka anställningen av akademiker
med icke-teknisk och icke-ekonomisk
utbildning, besvarades positivt
av endast 56 procent av de svarande,
vilka utgjorde 50 procent av de tillfrågade.
21 procent var helt negativa och
resten ytterst tveksamma. Det skall också
noteras att de som i princip ställde
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
29
Statistik- och prognosproduktionen inom arbetsmarknadsområdet
sig positiva gjorde den reservationen,
att det endast kunde bli fråga om ett
relativt litet antal nyanställningar. Undersökningen
visar också generellt att
man inom näringslivet uppenbarligen
hyser mycket vaga begrepp om den akademiska
arbetskraftens allmänna kunskaper
och kvalifikationer. Man har en
allmän uppfattning att det rör sig om
kvalificerade människor, men man vet
inte riktigt var man skall placera dem
och vilka arbetsuppgifter de är mest
lämpade för.
Till detta bör läggas att antalet akademiker
ökar mycket kraftigt.
Det är därför nödvändigt att vi ägnar
stor uppmärksamhet åt frågan hur informationsproblemet
skall lösas och hur
man över huvud taget skall kunna förbättra
informationen. Principen om rätt
man på rätt plats är inte minst viktig.
Samhället satsar ju oerhörda summor
på akademikerutbildningen, och dessa
resurser måste utnyttjas på ett ändamålsenligt
sätt.
I vår motion har vi framfört olika
tankar om hur förhållandena på detta
område skulle kunna förbättras. Bl. a.
säger vi att man skulle kunna inrätta ett
slags lokala avnämarråd för att förbättra
kontakterna mellan å ena sidan
avnämarna och å andra sidan universitet,
högskolor och den akademiska arbetskraften.
Men detta har majoriteten
i statsutskottet inte velat vara med om.
Man har framhållit en del andra ting
som görs och som man tycker räcker.
I majoritetens utlåtande åberopas bl. a.
att ett liknande syfte på det tekniska
och farmaceutiska området tillgodoses
genom de centrala utbildningsråden.
Vidare hänvisar man till en utredning
om samma frågor som just nu remissbehandlas.
Vi motionärer tycker att detta är bra,
men vi undrar om det räcker. Det är
därför vi har fört fram tanken på avnämarråd
som eu möjlighet att förbättra
informationen. Detta förslag har tagits
upp i reservationen till statsutskot
-
tets utlåtande nr 17G, och jag vill, herr
talman, yrka bifall till reservationen 2.
Herr NORDSTRANDH (m):
Herr talman! Utskottet har i sitt utlåtande
om statistik- och prognosproduktionen
enligt mitt förmenande alltför
lätt gått förbi motionärernas krav
att riksdagen skall ta initiativ för att
förbättra och förstärka denna verksamhet
inom arbetsmarknadsområdet. .lag
har i motionsparet 1:490 och 11:560
framhållit att ett av landets lärarförbund
i skrivelse till utbildningsdepartementet
påpekar att insamlingen av de
statistiska uppgifter som skall lämnas
till statistiska centralbyrån angående
studerande vid lärarhögskolorna enligt
dess uppfattning inte fungerar och att
arbetet med ämneslärarprognoser inom
skolöverstyrelsen och statistiska centralbyrån
blivit kraftigt fördröjt. Det
förhåller sig så som sägs i skrivelsen;
det är inga överord.
I sitt yttrande över motionerna medger
statistiska centralbyrån att kritiken
av dess verksamhet på utbildningsområdet
är berättigad, låt vara att man
framhåller att något i alla fall blivit
åtgjort. Framför allt saknas en ämneslärarprognos,
vilket är synnerligen allvarligt
i det nuvarande arbetsmarknadsläget.
Nu skall väl inte i första
hand statistiska centralbyrån klandras
utan snarare regering och riksdag. Antalet
tjänster vid prognosinstitutet har
inte ökat sedan 1964 trots att SCB regelbundet
i petita begärt ökade resurser
för institutet, och så har det blivit
som det har blivit.
Eu framställning till Kungl. Maj:t om
förbättringar är enligt utskottet inte erforderlig
nu. Utskottet hänvisar till att
riksdagen i samband med den årliga
budgetbehandlingen kan göra erforderliga
bedömningar av anslag till olika
ändamål. Det är givetvis sant, och detta
är på sitt sätt ett oklanderligt resonemang,
men jag saknar i det förelig
-
Onsdagen den 18 november 1970
30 Nr 38
Statistik- och prognosproduktionen inom
gande utlåtandet en bedömning av de
krav och önskemål som har framförts
i olika motioner, däribland i de motioner
som jag här talat om. Utskottet glider
enhälligt förbi den heta materian i
vältalig tystnad.
Den motiverade reservation som finns
till utskottsutlåtandet tar sikte på avnämarråd,
och det är väl troligt att sådana
kan göra någon nytta i det avseende
som de är avsedda för. Jag tror
emellertid att ett minoritetsuttalande —
om det inte hade varit mer -— om arbetsmarknadsstatistikens
och prognosproduktionens
dåliga läge hade varit
lika behövligt för att ändå på något
sätt föra saken framåt och understryka
frågans vikt, som tydligen är fördold
för majoriteten.
Det utskott som vid 1971 års riksdag
skall syssla med dessa frågor har alltså
att vid sin budgetbehandling emotse
motioner i enlighet med den vänliga rekommendationen
i statsutskottets utlåtande
nr 176. Då lär man inte, som
statsutskottet nu gör, undgå att företa
en bedömning av läget på statistik- ocli
prognosområdet.
Herr talman! Jag har inget yrkande.
Jag har endast velat göra några kommentarer
till utlåtandet från ett på denna
punk tystlåtet utskott.
Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):
Herr talman! Det ärende som behandlas
i statsutskottets utlåtande nr 176
är av sådan vikt att det förtjänar stor
uppmärksamhet. Frågan om en förstärkt
statistik- och prognosproduktion är enligt
min mening utomordentligt viktig,
och jag kan till fullo instämma i vad
herr Nordstrandh nyss anförde.
Statsutskottet nöjer sig för sin del
med att hänvisa till vad som är på
gång, och utskottet avstyrker sedan förslaget
om en framställning till Kungi.
Maj:t angående åtgärder för att samordna
och förstärka den prognosverksamhet
på arbetsmarknadens område
arbetsmarknadsområdet
som bedrivs på olika håll.
Utskottet hänvisar bl. a. till att arbetsmarknadsstyrelsen
kvartalsvis gör
bedömningar av arbetsmarknadsläget
och av utvecklingen för det närmaste
halvåret, specialundersökningar i samband
med arbetsmarknadsundersökningarna
samt andra analyser och särskilda
undersökningar, som det heter
i utskottsutlåtandet. Detta är givetvis
värdefullt, men det är enligt min mening
långt ifrån nog. I ett läge där man
har anledning befara att vi kan komma
snett på arbetsmarknaden genom att
utbildningsvägarna inte är avpassade
till samhällets behov är det angeläget
att genom ett effektivt prognosarbete
få fram behovet av personal på olika
verksamhetsområden. Det är visserligen
ingen lätt uppgift, men säkerligen
går det att skaffa sig en klarare överblick
än den vi nu har.
Statistiska centralbyrån säger i sitt
remissyttrande bl. a.: »Skall balanssituationen
för olika yrkes- och utbildningsgrupper
belysas måste utvecklingstendenserna
på såväl tillgångssidan
bedömas som behovssidan. Därvid är
det givetvis också nödvändigt med en
ordentlig kartläggning av nuläget.» Ja,
just det — det är nödvändigt, säger statistiska
centralbyrån, och tillägger: »En
betydande del av prognosinstitutets
verksamhet har hittills ägnats åt nulägesbeskrivningar
av olika slag samt
åt att belysa arbetskraftens storleksmässiga
förändring och utbildningsmässiga
sammansättning.» Det är alltså
fråga om begränsade uppgifter.
Statistiska centralbyrån säger vidare
att svårigheten att göra en sådan genomgång
och kartläggning hittills har
berott »bl. a. på bristen på relevant information
om hela arbetskraften. Först
1970 års folk- och bostadsräkning kommer
att ge en någorlunda fullständig
bild av befolkningens yrkes- och utbildningssammansättning»,
och då •—
menar centralbyrån — kommer man att
få ett bättre underlag för det fortsatta
Onsdagen den 18 november 1970 Nr 38 31
Statistik- och prognosproduktionen inom arbetsmarknadsområdet
arbetet.
När dessa förhållanden har redovisats
måste det vara synnerligen angeläget
att vi går vidare och försöker få
fram behovs- och efterfrågeprognoser
för arbetskraft av olika kategorier, för
hela arbetsmarknaden och för breda
yrkes- och utbildningsgrupper. För att
man skall kunna åstadkomma en så god
avvägning som möjligt mellan olika utbildningsvägar
erfordras en överblick
över hela arbetsmarknadsfältet. Det utgör
förutsättningen för den prognosverksamhet
med sikte på balans mellan
skilda yrkesgrupper som vi efterlyser
i vår motion nr 59 i denna kammare.
Herr talman! Jag har inte något särskilt
yrkande, men jag har på nytt velat
understryka nödvändigheten av att
dessa frågor ägnas ökad uppmärksamhet
i det nya läge som utbildningsexplosionen
skapat och skapar.
Herr FAGERLUND (s):
Herr talman! Jag vill tillbakavisa de
uttalanden som här har gjorts, att utskottet
inte skulle ha behandlat detta
ärende med noggrannhet. Vi har verkligen
ägnat ärendet en ingående behandling.
Att vi anser frågan vara viktig
vill jag också understryka.
Motionärerna visar själva hur svår
prognosverksamheten egentligen är.
Herr Westberg i Ljusdal har väckt en
motion där han hänvisar till den rådande
lärarbristen och pekar på att vi hade
en uppsjö av lärare i början av 1930-talet. Han skulle ha kunnat tillägga att
de lärare som kanske gick arbetslösa
under 1930-talet har fortsatt att vara
yrkesverksamma under den tid då vi
haft lärarbrist. Han skulle också ha
kunnat hänvisa till behandlingen under
1940-talet av frågor t. ex. om import
av vissa läkare till Sverige.
Statistiska centralbyrån ställer frågan,
hur långt prognosverksamheten
skall sträcka sig: Skall den sträcka sig
till hela den yrkesverksamma tiden för
dem som är i utbildning, eller skall
den inskränkas till den tidpunkt då de
är klara med sin utbildning? De problem
som tas upp i motionerna är viktiga,
men de exempel jag har anfört
visar att det är svårt att ge dem en
allsidig belysning.
Här har sagts att 1970 års folk- och
bostadsräkning ger oss bättre möjligheter
att bedöma det framtida läget. Jag
tycker man bör ha detta i åtanke när
man diskuterar dessa problem.
I detta sammanhang vill jag också
påpeka att även om prognosavdelningen
inte har fått någon utökning, har
andra avdelningar inom statistiska centralbyrån
utökats.
Herrar Nordstrandh och Wennerfors
har inte ställt några andra direkta yrkanden
än om bifall till reservationen.
Vi kanske inte skall ta upp någon längre
diskussion om detta problem, men
då herr Wennerfors berörde vad som
står i motionen beträffande en undersökning
av företag med över 1 000 anställda,
kan det kanske tillåtas en som
icke är akademiker att fråga: Vad är
det för några vattentäta skott som gör
att dessa civilekonomer och civilingenjörer
med akademisk utbildning, som
nu sitter som chefer, skulle enligt herr
Wennerfors och vad som sägs i motionen
ha så vaga begrepp om den akademiska
arbetskraftens allmänna kunskaper
och kvalifikationer? Det måste då
tydligen förhålla sig så, att den som blivit
akademiker inte känner till de tysta
arbetena och de tysta jobben och saknar
inblick i vilka kunskaper andra har
och hur man har det ställt på övriga
områden.
Vidare kan man ju alltid diskutera
uppgiften att endast 56 procent är positivt
inställda i detta sammanhang. Det
är dock över hälften. Det är dessutom
att märka att bara 21 procent av företagen
var negativt inställda. En fråga
som också behöver diskuteras är ju den
långtidsutbildade arbetskraftens möjligheter
att söka sig in på nya arbeten
i framtiden.
32
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Statistik- och prognosproduktionen inom
Låt mig säga att vi från utskottsmajoriteten
har den absoluta uppfattningen
att ett ökat informationsutbyte mellan
långtidsstuderande och arbetslivets
företrädare självfallet är av godo. Sedan
kan man verkligen ifrågasätta, om
arbetslivets företrädare skall kallas för
avnämare, införstått att arbetskraften
är en konsumtionsvara, men det behöver
vi väl inte diskutera i dag. Det är
emellertid en nomenklatur som jag
verkligen vill sätta ett frågetecken i
kanten för.
Frågan gäller om ett ökat informationsutbyte
bör institutionaliseras över
huvud taget. Utskottsmajoriteten har tagit
avstånd från motionärernas förslag,
att man skulle bygga upp ett stort nät
av lokala råd på flera orter, t. o. m.
flera på varje ort. Utbildningsplanerna
kan knappast ha så många lokala aspekter
att de till utbildningsnämnderna riktade
eventuella råden kan tillföra något
som inte kan föras fram på annat
sätt. Den delen av utbytet kan ske centralt,
och vi har i statsutskottet inte
velat föregripa vad som kan bli följden
av förslaget om en ständig kommitté
på departementsnivå. Genom en sådan
kommitté skulle emellertid även motionärernas
önskemål kunna tillgodoses.
Men det är inte den enda lösningen.
Vi kan ju alltid genom skol- och arbetsmarknadsmyndigheterna
främja informationsutbytet,
och det är klart att
vi måste utöka detta.
Majoriteten har som sagt ingen invändning
mot ett ökat utbyte av information
men den har inte funnit, att
det finns tillräckliga skäl för att bygga
upp ett helt nytt system med råd, som
i många fall med säkerhet skulle föra
en tynande tillvaro på de små universitetsorterna.
Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr WENNERFORS (m):
Herr talman! Herr Fagerlund und -
arbetsmarknadsområdet
rade vad det kan bero på att det finns
så vattentäta skott mellan dessa akademiker
och de s. k. tysta jobben. Det
verkade som om herr Fagerlund själv
svarade på frågan, men jag vill understryka
att om vi skall kunna komma
till rätta med detta problem måste vi
satsa ofantligt mycket mera på just
den information som krävs i det här
avseendet.
Det gäller alltså åtgärder som vi
måste vidta, och det räcker inte med
att säga att akademikerna eller de långtidsutbildade
själva skall inhämta informationerna.
Jag tror vi måste underlätta
för alla parter att få ytterligare
information.
Till sist vill jag instämma i herr Fagerlunds
kritik av uttrycket avnämare.
Även jag tycker att uttrycket låter egendomligt.
Herr NORDSTRANDH (m):
Herr talman! Jag håller med utskottets
talesman om att vissa metodiska
problem har försenat de lärarprognoser
som för närvarande är så oundgängligen
nödvändiga. Men det är inte huvudorsaken,
ty efter vad jag kan förstå
är den viktigaste anledningen att prognosinstitutet
helt enkelt saknar resurser,
även personella, för att genomföra
sin statistik- och prognosverksamhet
på det här området. Det är också talande
att statistiska centralbyrån gång
på gång har begärt ökade resurser utan
att få det.
Man skulle alltså ha önskat att utskottet
instämt i att det verkligen fordras
en rejäl satsning på detta område,
också på personalsidan, för att man
skall kunna uppnå resultat, även om
man givetvis inte just nu skulle direkt
föreslå en viss personalökning. Det är
denna tystnad som jag anser är mycket
illavarslande.
Härmed var överläggningen slutad.
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
33
Mom. 1—3
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. 4
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Wennerfors begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4 i utskottets
utlåtande nr 176, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Bohman m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wennerfors begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
oinröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 167 ja och 45 nej, varjämte
3 av kammaren ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Samhällets vårduppgifter m. m.
herr Bengtson m. fl. och II: 88 av herr
Hedlund m. fl.,
2. de likalydande motionerna I: 133
av herrar Bengtson och Eric Peterson
samt II: 153 av herr Wiklund i Stockholm
m. fl.,
3. de likalydande motionerna 1:196
av herr Blomquist m. fl. och II: 233 av
herr A7eländer m. fl.,
4. de likalydande motionerna 1:197
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 228
av fru Frxnkel m. fl.,
5. de likalydande motionerna 1:198
av herr Helén m. fl. och II: 229 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., såvitt nu
var i fråga,
6. de likalydande motionerna I: 350
av herr Helén m. fl. och II: 390 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhölle
att ett program byggt på undersökningar
rörande nuvarande bristområden,
uppskattningar om kommande
vårdbehov, kostnadsberäkningar för
olika ambitionsnivåer och finansieringen
av dessa måtte utformas för
samhällets hälso- och sjukvård, varvid
ökad vikt borde läggas vid en helhetssyn
på vård, samordning mellan socialvård
och hälso- och sjukvård och en
prioritering göras av förebyggande vård
och eftervård i enlighet med vad i motionerna
anfördes,
att som förberedelse för arbetet med
ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program
förslag till åtgärder för att undanröja
alltjämt förekommande personalbrist
inom vissa personalkategorier
framlades,
§ 12
Samhällets vårduppgifter m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 177, i anledning av vissa motioner
om samhällets vårduppgifter m. m.
Utskottet behandlade i detta utlåtande
1.
de likalydande motionerna I: 70 av
3 — Andra kammarens protokoll 1970.
att sjukvårdskostnadsutredningen
finge sina direktiv vidgade till att efter
påbörjade erforderliga kostnadsundersökningar
lämna förslag till olika alternativ
för den framtida vårdfinansieringen
samt att utredningen härför gåves
en parlamentarisk förankring, samt
att i övrigt beaktades vad i motionerna
anfördes,
7. de likalydande motionerna 1:670
Nr 38
34
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Samhällets vårduppgifter m. m.
av fröken Mattson och II: 813 av herr
Zaehrisson in. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begärde sådan ändring av instruktion
för socialstyrelsen att lekmannainslaget
i medicinalväsendets ansvarsnämnd
förstärktes,
8. de likalydande motionerna 1:674
av fru Lilly Ohlsson m. fl. och II: 78?
av fru Lewén-Eliasson m. fl.,
9. motionen 11:735 av herr Ahlmark
m. fl., vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om skyndsam utredning och förslag
om sådana ändringar och förtydliganden
av gällande statsbidragsbestämmelser
att statsbidrag måtte utgå
för ytterligare former av narkomanvård,
10. motionen II: 766 av fru Holmberg
m.fl.
Utskottet hemställde,
1. beträffande tilläggsdirektiv till socialutredningen
att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:196 och 11:233,
2. beträffande överlämnande av motionerna
1:198 och 11:229 till socialutredningen
att riksdagen måtte avslå
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
3. beträffande en översyn av formerna
för viss familje-, barna- och ungdomsvård
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 674 och II: 782,
4. beträffande anvisningar om den
förebyggande barnavården att riksdagen
måtte avslå motionen II: 766,
5. beträffande praktiska försök inom
den institutionsbundna vården av alkoholskadade
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 133 och II: 153,
6. beträffande en parlamentarisk beredning
i narkotikafrågor att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:197 och
II: 228,
7. beträffande statsbidrag för ytterligare
former av narkomanvård att riksdagen
måtte avslå motionen II: 735,
8. beträffande en parlamentarisk utredning
om sjukdomsförebyggande åtgärder
att riksdagen måtte avslå mo
-
tionerna 1: 70 och II: 88,
9. beträffande ett hälso- och sjukvårdspolitiskt
program och förberedelser
därför att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 350 och II: 390 såvitt nu
var i fråga,
10. beträffande tilläggsdirektiv för
sjukvårdskostnadsutredningen m. m. att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 350
och 11:390 i vad de ej behandlats under
9,
11. beträffande en förstärkning av
lekmannainslaget i medicinalstyrelsens
ansvarsnämnd att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 670 och II: 813
som sin mening ge Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört.
Reservationer hade avgivits
1. beträffande statsbidrag för ytterligare
former av narkomanvård av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nyman, Mundebo och Westberg i Ljusdal
(samtliga fp), som ansett att utskottet
under 7 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionen II: 735 som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;
2. beträffande ett hälso- och sjukvårdspolitiskt
program m. m. av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Nyman,
Mundebo och Westberg i Ljusdal
(samtliga fp), som ansett att utskottet
under 9 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:50 och 11:390 såvitt nu
var i fråga som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört;
3.
beträffande tilläggsdirektiv för
sjukvårdskostnadsutredningen m. m. av
herrar Bohman (in), Axel Andersson
(fp), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Kaijser (m),
Olle Eriksson (ep) och Mattsson (ep),
fröken Ljungberg (m) samt herrar Andersson
i Knäred (ep), Dahlgren (ep),
Mundebo (fp), Westberg i Ljusdal (fp)
och Wennerfors (m), som ansett att
utskottet under 10 bort hemställa,
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
35
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:350 och 11:390 i vad de
ej behandlats under 9 som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! I ett kort utlåtande i
slutet av 1970 års riksdag behandlar
statsutskottet ett flertal motioner från
januari rörande samhällets vårduppgifter.
I ett tiotal punkter behandlas där
många motioner, vilka alla avstyrkes
med knapphändiga motiveringar. Bara
i en enda punkt har motioner tillstyrkts.
Varför? Varför är statsutskottet så kallsinnigt
mot de olika förslag som framförts
i motionerna? Ett skäl —- som
kanske utskottsmajordtetens talesman
kommer att anföra —- är att frågorna
redan är beaktade och att utredning
pågår. Detta är i viss mån sant. Många
utredningar pågår. Frågorna är kända.
Vi vet var problemen finns, och vi känner
också flera av lösningarna.
Ett annat skäl är att motionärerna
kanske i och för sig har rätt men att
en betydande utbyggnad av samhällets
vårdresurser ju pågår. Vi utbildar mer
personal och satsar många miljoner på
hälso- och sjukvård; det är svårt att
sätta ambitionsnivån högre, även om
vi önskar göra det. Resurserna är knappa.
Ja, också detta är i viss mån sant.
Det har skett och det sker en betydande
utbyggnad av samhällets hälso- och
sjukvård. Men just detta faktum gör att
flera av motionerna är speciellt väsentliga-
Sjukvårdskostnaderna har under
den senaste tioårsperioden fördubblats,
räknat i fasta priser. Vi har nu en
årlig kostnadsstegring på 16 procent,
samtidigt som nationalprodukten, alltså
våra ekonomiska resurser, växer med
bara 4—5 procent om året. Det gör att
frågor rörande planering, prioritering
och effektivt utnyttjande av tillgängliga
Samhällets vårduppgifter m. ni.
sjukvårdsresurser är centrala.
Vi har från folkpartiet begärt att ett
program, som bygger på undersökningar
rörande de nuvarande bristområdena,
på uppskattningar av kommande
vårdbehov samt på kostnadsberäkningar
för olika ambitionsnivåer och finansieringen
av dessa, skall utformas. I ett
sådant program bör en ökad vikt läggas
vid en helhetssyn på vårdfrågorna
och på en samordning mellan socialvård
och hälso- och sjukvård samt en prioritering
göras av förebyggande vård och
eftervård.
Vi har också begärt att kraftinsatser
skall göras för att man skall komma
till rätta med den personalbrist, som
fortfarande finns inom vissa sektorer,
och att den pågående sjukvårdskostnadsutredningen
skall få vidgade direktiv
samt en parlamentarisk förankring.
Dessa krav avvisas emellertid av statsutskottets
majoritet. Vad är då anledningen
härtill? Låt mig anföra ett par
meningar ur en artikel av utredningschefen
Hans Esping, som svarar för
sjukvårdsplaneringen i Skåne. Denne
framhåller bl. a. följande:
»Samhällets ambitionsnivå i fråga om
sjukvården höjs omärkligt, utan någon
offentlig debatt eller någon avvägning
gentemot andra behov. Kostnadsutvecklingen
bestäms av läkare och experter,
inte av landstingen. Någon politisk kontroll
existerar knappast över sjukvården.
»
Även om detta är en tillspetsad beskrivning
—■ det finns dock inom landstingen
ett ökat medvetande om vikten
av en kontroll över sjukvårdskostnaderna
— ligger det mycket i detta yttrande.
Vi har en otillräcklig kontroll
över utvecklingen på hälso- och sjukvårdsområdet.
Vi behöver ett samlat
handlingsprogram för hälso- och sjukvårdens
utbyggnad under de kommande
åren.
Sjukvårdsresurserna är inte tillräckliga
för att möta efterfrågan från allmänheten.
Bristen på personal inom
36
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Samhällets vårduppgifter m. m.
vissa sektorer har medfört svåra hinder
för en rationell planering. Den öppna
sjukvården har stora svårigheter att
brottas med när det gäller att hålla vården
på en acceptabel nivå. Det pågår
ett utredningsarbete, bl. a. inom SPRI,
socialvårdens och sjukvårdens planerings-
och rationaliseringsinstitut. Även
om så är fallet, behövs emellertid eu
samordning av de delplaner som nu är
under utarbetande. Det är framför allt
nödvändigt att förtroendemännen, de
som i riksdag, landsting och kommuner
svarar för hälso- och sjukvården, medverkar
i detta arbete. Därför lägger vi
vikt vid att sjukvårdskostnadsutredningen
får en parlamentarisk sammansättning,
så att förtroendemännen får större
möjligheter att utöva den politiska
kontroll, som bl. a. utredningschefen
Esping i sin artikel betonade vikten av.
En av reservationerna vid statsutskottets
utlåtande berör narkomanvården.
Riksdagen bestämde 1969 att landstingen
skulle svara för vården av narkotikamissbrukare
och att landstingen skulle
nära samverka med kommunernas uppsökande
socialvård.
Vi är alla medvetna om att samhällets
resurser för att ge vård och hjälp åt
narkotikamissbrukare har förbättrats
men fortfarande är klart otillräckliga.
Talet om ett socialt välfärdssamhälle
måste te sig särskilt missvisande för de
många unga människor som har narkotikaproblem
och som vill få hjälp men
inte kan få det och för de många föräldrar
som ser sina barn förstöras av
narkotikamissbruk. Därför måste en
stark uppbyggnad av vårdresurserna för
denna sektor ske. Det är en av samhällets
viktigaste uppgifter nu.
Vi menar att den nuvarande ansvarsfördelningen
mellan stat, landsting och
kommuner bör bibehållas men att statsbidragsreglerna
inte får vara så stela
och snäva att den utbyggnad som är
nödvändig fördröjs. Det finns anledning
till kritik mot nuvarande bestämmelser
på den punkten. Vad som behövs är att
bestämmelserna görs så flexibla att en
utbyggnad av resurserna i skilda former
kan stimuleras. Socialstyrelsen —
den myndighet som är ansvarig för
verksamheten på detta område — har
också sagt att en allmän översyn av
statsbidragsreglerna är motiverad. Statsutskottets
majoritet har emellertid inte
velat medverka till detta.
Herr talman! Vi på vår sida har i tre
reservationer framfört våra synpunkter,
och jag ber att få yrka bifall till
reservationerna 1, 2 och 3.
Herr ZACHRISSON (s):
Herr talman! Mitt anförande ansluter
sig till punkten 11 i utskottets hemställan.
Jag noterar med mycket stor tillfredsställelse
socialstyrelsens och statsutskottets
lyhördhet för det förslag som
vi framfört i våra motioner om ett ökat
och förstärkt lekmannainflytande i medicinalstyrelsens
ansvarsnämnd. Det är
välkänt från den offentliga debatten
att nämndens nuvarande arbetsformer
bland dem som vänt sig till nämnden
har mött stor skepsis dels på grund av
att de känt sig förhindrade att föra
sin egen talan inför nämnden, dels på
grund av att de — enligt vad de säger
— haft svårigheter att tolka nämndens
beslut.
Jag vill gärna betyga att det inte finns
anledning ifrågasätta att nämnden utför
sitt arbete med objektivitet och
oväld. Men om nämndens arbete bland
den allmänhet som nämnden är satt att
tjäna ändå upplevs som svårtolkat och
alltför administrativt betonat är det —
som socialstyrelsen också medger i sitt
yttrande över motionerna —- viktigt att
förändra nämndens verksamhet så att
dess demokratiska auktoritet förstärks.
Jag överlåter med förtroende åt Kungl.
Maj :t att göra den föreslagna revisionen
av instruktionen för socialstyrelsen,
och jag hoppas att man därvid också
överväger att öka antalet lekmän i
nämnden. Socialstyrelsen ger enligt min
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
37
uppfattning ingen bärande motivering
för att ökningen skall vara bara en
person. Styrelsen säger att det finns
risk för att nämndens effektivitet skulle
äventyras om den blir större, men i
allmänhet bar vi fler lekmän i andra
nämnder. Jag har inte mött någon kritik
att dessa nämnder fördenskull skulle
brista i effektivitet.
Jag delar också socialstyrelsens uppfattning
att det är önskvärt att de lekmän
som utses får möjlighet att regelbundet
delta i nämndens arbete. Men
också av den anledningen tror jag att
nämndens auktoritet skulle förstärkas,
om antalet lekmän utökades.
Herr talman! Låt mig så i stor korthet
i anslutning till detta ärende betona
vikten av att de medicinskadades
skadeståndsfråga frigörs från det absoluta
beroendet av den skuld- och ansvarsbedömning
som åvilar medicinalväsendets
ansvarsnämnd. Nog är det
otillfredsställande att vi har det bättre
ordnat med obligatoriskt verkande skadereglering
av plåtskador på bilar än
skador på människor vållade av olycksfall
vid tandvård och sjukvård. En stor
del av allmänhetens känsla av misstro
inför nämndens arbete är troligen att
söka i det förhållandet att de svåra
och ekonomiska följderna måste bäras
av de drabbade individerna själva i de
fall där skuld- och ansvarsfrågan inte
har kunnat klarläggas. Det finns därför,
herr talman, stor anledning att återkomma
till denna fråga.
Herr NELANDER (fp):
Herr talman! Allmänt känt och i gången
tid ofta belyst är väl de enskilda initiativens
betydelse på människovärdens
område. Sociala verksamheter som numera
anses tillhöra samhällets självklara
arbetsuppgifter har mycket ofta haft sitt
ursprung i enskilda initiativ. Exempel
härpå kan tas från sådana områden som
sjukvård, folknykterhet, slumverksamhet,
ungdomsaktiviteter och andra människovårdande
insatser i kyrklig, fri
-
Samhällets vårduppgifter m. m.
kyrklig och eljest ideell regi. I många
fall har sådana genom enskilda initiativ
åstadkomna insatser sedermera fått stöd
och anslag av det allmänna, av stat och
kommun.
I trepartimotionerna 1:196 och
11:233, den senare framburen av mig,
har vi erinrat om detta förhållande. Vi
har också hänvisat till en år 1948 offentliggjord
utredning, som föranstaltats
av Svenska kyrkans diakoninämnd
och utförts av Religionssociologiska institutet,
som har gjort enkäter hos socialnämnder
landet runt.
Alla socialnämnder, som inom sitt
område har haft kyrkligt-socialt eller/
och frikyrkligt-socialt arbete bedömer
detta vara av stort värde. I det fall där
sådant arbete saknas är man angelägen
om att få dylik verksamhet till stånd.
65 procent av städernas socialnämnder
och 50 procent av samtliga kommuner
som saknar socialt arbete i kyrklig och
frikyrklig regi är angelägna om att få
sådan verksamhet. Den sistnämnda
verksamheten vilar ju på ideell och kristen
grund. Dess medarbetare är besjälade
av önskan att få bringa hjälp, inte
endast i materiellt avseende utan också
vad det gäller omsorgen i andra avseenden
om den enskilda, ofta så ensamma
människan.
I 1961 års lag om församlingsstyrelse
betygade dåvarande departementschefen
att det borgerliga samhällets socialvård
och den kyrkliga och frikyrkliga
diakonin bör verka vid sidan av varandra.
Med vår motion har vi velat understryka
behovet av ett sådant utvecklat
samarbete mellan kommunernas socialvård
och de enskilda människovårdande
insatserna på olika avsnitt av vårt
samhällsliv. De båda kompletterar enligt
vår mening på ett utmärkt sätt varandra.
Nu hänvisar statsutskottet till socialstyrelsens
utredning om den icke institutionsbundna
socialvårdens målsättning
och organisation och förväntar —
38
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Samhällets vårduppgifter m. m.
tydligen i motionens anda — rapport
från en verksam arbetsgrupp, varför
inget riksdagens initiativ anses erforderligt.
Herr talman! Jag vill hoppas att sådana
förslag framkommer som kan vara
till fromma för det ifrågasatta samarbetet
inom socialvården och har därför
för dagen inget särskilt yrkande på
denna punkt. Jag yrkar emellertid i likhet
med herr Mundebo bifall till reservationerna
1, 2 och 3 vid statsutskottets
utlåtande nr 177.
Herr WIKLUND i Stockholm (fp):
Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 177 är, höll jag på att säga, som
riksdagsteknisk och procedurmässig
produkt ett beundransvärt aktstycke.
Jag tror knappast att det i den nya riksdagen
med dess annorlunda politiska
styrkeförhållanden kommer att bli möjligt
att gå förbi motioner med så kortfattad
skrivning som här förekommer.
På två fattiga sidor refereras ett stort
antal motioner, en del av dessa s. k.
tunga, med ofta mycket komplicerad
problematik. Därtill finns argumenteringar
i motionerna, som är resultat av
stora tankemödor, i många fall konstruktiv
fantasi och progressiv ambition
att söka medverka till konkreta
förbättringar, då det gäller att lösa samhällets
stora vårduppgifter.
Men det hjälper inte. På tre och eu
halv sida skiljer sig utskottet med mycket
komprimerade motiveringar från alla
dessa ambitiösa framstötar med dess
många positiva bidrag till svåra och angelägna
vårdproblems lösning. Det sker
i tio av sammanlagt elva punkter i utlåtandets
kläm med ansla^svrkanden.
Herr talman! Jag skall som motionär
likväl på en punkt för min personliga
del inte klaga. Jag begärde i motionen
II: 153 — väckt även i första kammaren
med nr 133 — att riksdagen skulle
klart uttala sig till förmån för försök
med syfte att på empirisk väg finna former
för en verksam terapi inom den
institutionsbundna vården av alkoholskadade.
Motionen knöt an till en av socialstyrelsen
i .skrivelse till Kungl. Maj :t
den 19 juni i fjol gjord framställning
om medel till en av en arbetsgrupp
fullständigt planerad och detaljutformad
försöksverksamhet vid en av de
statliga vårdinstitutionerna för alkoholmissbrukare.
Huvudmotivet till framställningen
och motionen är det kända
och trista faktum att vi ju inte har till
vårt förfogande någon riktig specialterapi
vid alkoholism lika litet som vid
narkomani utan får mera på försök och
på känn lita till vissa akutbehandlingsåtgärder
i det akuta skedet av sjukdomen
och sedan för den långsiktiga behandlingen
till olika former av psykiatrisk
och social stödterapi, som är viktiga
men inte specifika för just dessa
förgiftningssjukdomar. Man får försöka
att använda dem, men man kan enligt
bitter erfarenhet alls inte vara säker på
att man, når framgång med dessa åtgärder.
Nu ansluter sig statsutskottet uttryckligen
till vad vi motionärer tagit till utgångspunkt
för vårt yrkande, nämligen
att behovet av behandlingsforskning inom
området för vård av alkoholskadade
gör sig allt starkare gällande, varför utskottet
direkt instämmer i motionernas
syfte. Men sedan hänvisar man till
Kungl. Maj:t och de 2 miljoner kronor i
anslag, som riksdagen i våras beviljade
under socialdepartementets huvudtitel
till forskningsmässig försöksverksamhet
på det sociala området. Men
nog säger det något till förmån för behovet
av ett uttalande av riksdagen —
det är nämligen motionens yrkande —
att socialstyrelsens framställning i juni
i fjol i denna sak har måst förnyas genom
en särskild framställning till Kungl.
Maj :t så sent som den 16 september i år,
där det begärs medel på sammanlagt
750 000 kronor för sex olika sociala
forskningsprojekt, varav ett är det av
motionärerna berörda projektet, nu
kostnadsberäknat till 243 800 kronor.
Nr 38
39
Onsdagen den 18 november 1970
Medel skulle hämtas ur det förut nämnda
forskningsanslaget.
Statsutskottets skrivning är positiv,
och detta vill jag gärna notera med tillfredsställelse.
Jag är självfallet med om
att det ankommer på Kungl. Maj:t att
meddela beslut i denna fråga. Men man
beräknade att komma i gång med detta
forskningsprojekt och de andra omkring
den 1 oktober i år och vi är nu inne i
november. Jag vill uttala förhoppningen
att utskottets positiva uttalande om behovet
av behandlingsforskning rörande
alkoholskadade nu skall medverka till
ett snabbt beslut om igångsättning av
det angelägna och färdigprojekterade
forskningsförsök, som det här gäller.
Enligt min mening hade ett lika positivt
uttalande om det genom visst forskningsresultat
dokumenterade värdet av
en ordnad samverkan mellan enskilda
församlingar och organisationer och
samhällets socialvård kunnat främja en
sådan samverkan — herr Nelander berörde
detta i sitt anförande. Det gäller
de mera personligt präglade delarna av
människovärden, som genom en sådan
samverkan bättre skulle kunna tillgodoses
och utvecklas. Tanken på en frivillig
verksamhet såsom jourhavande medmänniska
har föresvävat ett antal motionärer
som i motionerna 1:196 och
II: 233 begärt tilläggsdirektiv till socialutredningen
för att dessa samarbetsfrågor
fullt ut skulle beaktas. Utskottet hänvisar
till socialstyrelsens egen pågående
utredning, som tar upp även dessa frågor.
Det är att hoppas, herr talman, att
detta i ämbetsverksutredningens slutliga
form sker fullt ut, så att allt det stora
människointresse och den många gånger
också goda människokunskap, som
finns inom enskild social verksamhet,
kopplas samman med den offentliga
sociala verksamheten och därmed
effektivt utnyttjas till illa ställda medmänniskors
stöd och gagn. Den parlamentariska
socialutredningen kan knappast
undgå att också på ett eller annat
Samhällets vårduppgifter m. m.
sätt ta upp de genom motionerna aktualiserade
problemen om samverkan mellan
enskild och offentlig social verksamhet.
Herr talman! Jag vill för min del säga
ytterligare några ord, nämligen om
narkomanvårdskommitténs slutbetänkande
och uppföljningen av dess förslag.
Vi har ju en illustration utanför
riksdagshuset i dag till hur allvarligt föräldrar
till narkomaner — och jag tror
nog även ungdomen själv —- ser på narkotikaproblemet,
som nu åter tycks ettra
till sig. Det rör sig om många och
kostnadsmässigt ganska vittgående förslag
i betänkandet ■— förslag som därtill
rör även en rad andra myndigheter än
socialstyrelsen och bara ansatsvis har
tagits upp till förverkligande. För att
bara ta ett exempel vill jag nämna att
socialstyrelsen i sina petita nu i höst
konstaterar att det fortfarande är så att
uppsökande verksamhet avseende narkotikamissbrukare
förekommer i ringa
omfattning. Herr Mundebo nämnde också
de otillräckliga sjukvårdsresurserna
vad gäller narkomaner.
Det är därför som vi från vårt håll
menar att det skulle vara önskvärt med
en parlamentarisk beredning för att få
till stånd konkreta och långsiktiga åtgärder
enligt en utarbetad detaljplan
för den fortsatta narkotikapolitiken —
jag tänker på vår partimotion I: 197 och
11:228. Att detta med uppföljning skulle
kunna tillgodoses •— såsom utskottet
menar — genom den nya expertgruppen
i anknytning till narkomanvårdssektionen
i socialstyrelsen är väl knappast
troligt, även om denna grupps tillsättande
i och för sig är värt all uppskattning.
Då torde det alltjämt verksamma
samarbetsorganet för bekämpande
av narkotikamissbruk under statsrådet
Lidboms ledning ha större förutsättningar.
Bristen är bara att detta organ
saknar den parlamentariska förankringen
och att anslagsfrågorna därmed
inte får ett omedelbart stöd av riksdagspartierna
genom deras inkoppling re
-
40
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Samhällets vårduppgifter m. m.
dan på ett tidigt stadium av de olika åtgärdernas
tillkomstprocess. Det rör sig
om så skilda områden som sjukvårdande
och socialvårdande narkomanvård,
upplysning och undervisning i skolorna
och ungdomsorganisationerna, de
många narkomanernas behandling inom
kriminalvården och behovet av ånyo
förstärkta resurser för narkotikaspaning
hos polisen och genom tullen. Expertgruppen
i socialstyrelsen kan rimligen
inte rå med att klara behovet av förstärkning
och avvägning av åtgärder på
alla dessa områden. Jag ber att i detta
sammanhang få hänvisa till vad jag anförde
i en debatt här i kammaren den
22 oktober med statsrådet Lidbom om
behandlingen av narkomanvårdskommitténs
slutbetänkande.
På de punkter jag här tagit upp är
utskottsutlåtandet enhälligt, och jag har
därför inte något särskilt yrkande på
dessa punkter. .Tåg vill däremot beträffande
de tre frågor, där reservationer
föreligger, yrka bifall till dessa reservationer.
Jag avstår från egna uttalanden
i nu åsyftade frågor, då andra talare
redan tagit upp dem och ytterligare
andra ledamöter torde komma att
närmare gå in på dem och anföra motiveringar
för i reservationerna ställda
yrkanden.
Herr talman! Jag vill till sist gärna
tillfoga att även jag är mycket tillfredsställd
med resultatet av den motionsframstöt,
som herr Zachrisson gjort här
i kammaren, rörande det s. k. lekmannainslaget
i medicinalväsendets ansvarsnämnd.
Fru HOLMBERG (s):
Herr talman! Hur självklara och
grundläggande de förebyggande åtgärderna
än anses vara inom all samhällsvård,
hamnar väl ofta de samhällsvårdande
organen i den situationen att de
finner att de förebyggande åtgärderna
inte varit tillräckliga i konkreta fall.
I motionen 766 i denna kammare,
som behandlas i statsutskottets utlåtan
-
de, pekar jag och mina medmotionärer
just på detta förhållande. I motionen
redovisas delar av en verksamhetsberättelse
från ett skolhem för pojkar,
vari man finner brister i de utredningar
som föregår ett omhändertagande
vid skolhemmet. Man efterlyser behandlingsplaner
som har prövats i den öppna
vården, och man ifrågasätter om de
förebyggande åtgärderna har vidtagits
med tillräcklig insikt eller grundlagts
med noggrann kännedom om den unges
förhållanden. »I påfallande många fall
har endast omhändertagande och intagning
på institutionen ägt rum», heter
det i verksamhetsberättelsen.
Man har också funnit att de sociala
utredningarna ofta innehåller och understryker
de negativa sidorna, misslyckade
åtgärder, besvikelser och misstroenden.
Det är utomordentligt sällan
man finner några positivt hållna beskrivningar
om de unga i dessa utredningar.
Det är mot denna bakgrund som vi
i motionen yrkar att socialstyrelsen
skall få i uppdrag att utfärda översedda
anvisningar om den förebyggande
barnavården.
Helt visst blir det de negativa sidorna
hos ungdom som visat missanpassning
som kommer att dominera. Men
hos varje individ finns det också egenskaper
och anlag'' som skulle kunna utgöra
det som är väsentligast när man
vill bygga upp en människa. Jag finner
det väl motiverat att man i de utredningar
som företas inom barnavårdsnämnderna
anstränger sig att plocka
fram det som kan skrivas på pluskontot
för dessa unga människor. Kanske
kan man förhindra en intagning, om
man lyckas bygga upp något som kan
stärka den unges självkänsla genom att
man har hittat ett anlag som är speciellt
för honom och som kanske kan
utvecklas. I varje fall kan man på så
sätt underlätta behandlingen vid en
ungdomsvårdskola om det blir fråga
om intagning.
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
41
Utskottet redovisar att Kungl. Maj:t
uppdragit åt socialstyrelsen att inom
den nuvarande lagstiftningens ram skapa
bättre utredningsmöjligheter för att
få en säkrare behandling av de enskilda
fallen. Detta tycker jag är värt att
understryka; det är en positiv åtgärd.
Även socialstyrelsen — detta redovisas
i utskottets utlåtande •— har en utredning
om den icke institutionsbundna
socialvårdens målsättning och organisation
som tycks ta hänsyn också
till de synpunkter som anges i motionen.
Jag har därför inget yrkande. .lag
tycker att utskottets skrivning är mycket
välvillig. Jag bara hoppas att resultatet
av de här åberopade utredningarna
kommer att bli ett stöd för och nå
fram till de många människor ute i landet
som skall fatta beslut, ofta livsavgörande
för de barn och ungdomar som
vi har avsett i denna vår motion.
I detta anförande instämde fru Löfqvist
(s).
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Ett par av de motioner
som behandlas i förevarande utlåtande
gäller narkotikafrågan. I en av motionerna
begärs en parlamentarisk beredning
för att ta reda på det utredningsmaterial
som narkomanvårdskommittén
har levererat. Detta motionsyrkande
har avstyrkts. Vägen över en
parlamentarisk beredning är nog inte
så mycket att hoppas på i dag.
En annan motion som också gäller
narkotika har ett mycket mer begränsat
innehåll. Man begär där att statsbidrag
skall utgå till ytterligare former
av narkomanvård. Detta har socialstyrelsen
tillstyrkt. Socialstyrelsen har begärt
att en allmän översyn av reglerna
skall företas. Man säger: »För att främja
tillkomsten av en flexibel vårdorganisation
med differentierade vårdformer
bör möjligheterna att inrymma exempelvis
familje- och lägervård inom
ramen för nu gällande statsbidragssy
-
Samhällets vårduppgifter m. m.
stem för narkomanvård undersökas.»
Med hänvisning till detta begär man
därefter att en allmän översyn av statsbidragsbestämmelserna
för narkomanvården
skall företas.
Det är litet förvånande att utskottet
avfärdar detta med att säga, att det inte
finns anledning till någon ytterligare
riksdagens åtgärd. Som här har nämnts
demonstrerar i dag en grupp utanför
riksdagshuset. Det är inte den vanliga
gruppen av demonstranter, utan det är
framför allt föräldrar till barn med
narkotikabekymmer. Det är inte särskilt
många av riksdagens ledamöter
som är inne nu. Kanhända är de allesamman
från lugna områden och har
aldrig kommit i kontakt med narkomaniproblemet
och därför har lätt att
säga att anledning inte finns till någon
ytterligare åtgärd.
Den grupp som i dag demonstrerar
har i den svåra kampen mot narkotika
offrat det värdefullaste de har: sina
barn. De har i dag till statsministern
överlämnat en skrivelse, som jag skall
be att få citera. Den är inte överdriven
och innehåller inte något sensationsreportage
om barnens tillstånd, men det
är ett rop av förtvivlan.
De skriver: »Då vi, Föräldraföreningen
Mot Narkotika, våren 1968 bildade
vår förening, skedde det i desperation
men också med ett hopp om att på oss,
de drabbade föräldrarna, skulle alla
lyssna. — Vi trodde, men vi trodde
fel.»
De fortsätter: »Narkotikan har slagit
sönder det vi under vårt liv byggt upp
— splittrat familjer, tvingat oss till
sjukskrivning, gjort ännu ej drabbade
syskon till mycket vilsna och olyckliga
människor. Kan de styrande i detta land
föreställa sig, hur det känns att natt
efter natt gå och vänta på sitt barn utan
att veta, om det inte i detta nu händer
det allra värsta. För många har redan
fått sätta sina unga liv på spel för det
som vi vill kalla samhällets underlåtenhetssynder.
Varför gjordes inget vettigt
42
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Samhällets vårduppgifter m. m.
i tid?»
Vi skall inte förvåna oss över anklagelsen.
De säger själva: »Vi kan inte
som andra människor ta semester, ty
reser vi bort, är vårt hem på kort tid
förvandlat till knarkarkvart, låser vi
med polislås, vandrar våra barn runt
i andra kvartar. Säg oss, hur vi under
sådana omständigheter skall finna någon
ro.»
Dessa människor fullgör sin föräldraplikt
och arbetar på dagarna. De skulle
vilja ha någon hjälp utöver den som nu
lämnas. De har gjort stora uppoffringar
för att ta hand om barnen — bl. a. har
de försökt anordna en egen gård.
Skrivelsen, som också innehåller eu
del annat, borde säga oss att det finns
anledning till någon ytterligare åtgärd
från riksdagens sida, även om ingen
i dag direkt kan säga, vilka åtgärder
som är mest angelägna.
I skrivelsen krävs en medborgarsamling
mot det onda. Det är inte fråga
om någonting som bara drabbar en liten
begränsad skara, utan det är någonting
som sprider sig.
Föräldraföreningen protesterar mot
att deras barn som begått brott under
narkotikarus skall dömas som förbrytare
och bli svåra förbrytare.
Anklagelsen mot oss alla som inte
har gjort någonting är oerhört skarp.
När det blir en riktig kall vinter och
svanarna nere på Strömmen fryser fast
står det i alla tidningar att vi måste
göra någonting för att rädda de fåglar
som fryser och inte får någon mat. Men
runt omkring oss fryser och svälter
unga människor och går under.
Jag kommer att rösta för reservation
1. Den är folkpartistislc, och det är
egentligen synd, eftersom vi i sådana
här allmänna frågor inte borde ha någon
strikt partiuppdelning. Jag tror inte
att den motion som reservationen bygger
på innehåller så värst mycket, men
det innebär ändå någon hjälp. Socialstyrelsen,
som är känd för att vara radikal,
har tillstyrkt motionen, men där
-
för bör det inte vara omöjligt att följa
socialstyrelsen.
Jag hoppas, att när nästa år börjar,
vi får förslag från Kungl. Maj:t med
en vidare syftning än det som har åstadkommits
med de utredningar som nu
är gjorda. Man kan nu bara vädja till
oss alla att hjälpa till att försöka rädda
åtminstone en del av dem som orättvist
har råkat i svårigheter — det är
inte rättvist att en ung människa skall
behöva gå under. Yi måste få hjälp att
rädda dem, och vi måste göra åtminstone
något för att komma ifrån inställningen
att riksdagen icke har någon anledning
att ingripa.
I detta anförande instämde fru Åsbrink
(s) och herr Sjöholm (fp).
Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle :
Herr talman! Jag kan ansluta mig till
det mesta av det fru Eriksson i Stockholm
här har sagt.
Fru Eriksson önskar att frågan om
narkotikabekämpande verksamhet borde
lyftas över partierna. Jag tycker detsamma
och att detta är ett gott motiv
för vårt yrkande om tillsättande av eu
parlamentarisk beredning, som skulle
kunna medverka till en uppföljning av
narlcomanvårdskommitténs slutliga förslag.
Det rör sig ändå om stora och kostnadskrävande
förslag, såsom jag sade
i mitt första anförande. Jag har betänkandet
framför mig och skall bara läsa
upp några rubriker ur betänkandets
sammanfattning för att ge en uppfattning
om hur omfattande och svåra frågor
det rör sig om.
Det gäller först internationella åtgärder.
Här behövs nämligen mer än förut
en sammankoppling med andra länders
motåtgärder, eftersom våra grannländer
också börjar få svårigheter med narkotikamissbruk,
som vi får alltmer känning
av även i vårt land. Det gäller
drogkontrollen, allmänt taget. Det är
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
43
vidare fråga om upplysningsåtgärder,
rättsvårdande åtgärder, tekniskt-diagnostiska
problem, vårdens uppläggning
ur medicinska ocli sociala aspekter, socialpolitiska
överväganden i övrigt, behovet
av forskning och slutligen organisationsfrågor,
som visserligen kan sägas
ha delvis lösts men faktiskt dock
ännu alltför ofullständigt.
Allt detta tycker jag skulle lämpa sig
väl för en parlamentarisk beredning, så
mycket mer som narkomanvårdskommittén,
i varje fall i ett tidigare stadium
av sin verksamhet, själv uttalade
att expertkommitténs arbete — narkomanvårdskommittén
är en expertkommitté
— borde följas av en parlamentarisk
utredning.
Fröken LJUNGBERG (m):
Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 177 behandlas, såsom redan har
framhållits här i debatten, på ett sammanfattande
sätt ett stort antal motioner
—- inte mindre än åtta motionspar
och ytterligare två motioner, väckta i
denna kammare.
Flera av talarna här, och kanske inte
minst herr Wiklund i Stockholm, har
riktat kritik mot att utskottets skrivning
är sällsynt kortfattad. Bakom kritiken
ligger en uppfattning hos herr Wiklund,
att utskottet har behandlat frågan
kortfattat även i annat avseende,
men så har nog inte varit fallet. Att
de här motionerna har tagits samman
och behandlats i ett enda utlåtande beror
på att de alla behandlar samhällets
vårduppgifter. Men de har också någonting
annat gemensamt. De har allihopa
på olika sätt satt tummen på sådana
svårigheter i dagens sjukvårdssammanhang
och hälsovårdssammanhang som
vi alla vet innebär dagens dilemma för
vården. De tillgängliga personella resurserna
och de tillgängliga ekonomiska
resurserna måste disponeras på ett
sådant sätt att de får största möjliga
effekt. Naturligtvis är och måste meningarna
vara delade om hur detta skall
Samhällets vårduppgifter m. m.
gå till.
Det är inte bara existerande personella
och ekonomiska resurser som tas
upp, utan man talar också om möjligheten
att genom en bättre planering
och mera samordnade utredningar kunna
i framtiden lösa uppgifterna. Medan,
säger man, de vård- och hjälpbehövandes
antal bara växer och växer, iakttar
vi svårigheterna.
Jag tycker det är naturligt och riksdagen
i hög grad värdigt att dessa frågor
har behandlats så allvarligt som
har skett i alla dessa motioner och att
synpunkter har framförts som visar hur
angelägen man är att ur olika synvinklar
verkligen belysa den stora problematiken.
Att varken motionärer eller reservanter
trots allt och trots utskottets kortfattade
skrivning inte har funnit anledning
till så stark kritik mot vad utskottet
kommit fram till i sitt utlåtande
beror ju, skulle jag vilja säga, helt enkelt
på att utskott och motionärer i
långa stycken är överens. Det gäller
främst syftet, och det gäller i viss utsträckning
även de påpekade möjligheterna
att komma fram till bättre lösningar.
Det är egentligen bara i en enda
fråga som utskottet har tagit avstånd,
nämligen frågan om att man redan nu
skulle förstärka den sjukvårdskostnadsutredning,
som är tillsatt som en expertutredning,
med en parlamentarisk
förankring. På den punkten har utskottet
avstyrkt utan att egentligen uttrycka
någon som helst förståelse ens för själva
tanken.
Det har kommit på min lott av olika
skäl att företräda utskottet vad beträffar
större delen av utlåtandet. Jag vill
gärna ta upp vad var och en har sagt
här.
Eftersom samstämmigheten, som jag
nyss nämnde, dock har varit så stor
mellan motionärerna och utskottet,
finns det inte så många punkter som
ger mig anledning till ett direkt be
-
44
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Samhällets vårduppgifter m. m.
mötande av vad som har sagts i debatten.
Jag vill först ta upp vad herr Mundebo
framförde som reservant, där han
talade för alla de tre reservationerna.
Herr Mundebo sade att det i viss mån
vore sant att alla motioner utom eu
hade behandlats kallsinnigt. Han måste
samtidigt medge att han själv suttit med
och behandlat ärendet och alltså själv
på detta kallsinniga sätt varit med om
att bemöta en hel del av motionärerna.
Han beklagade dock kallsinnigheten bara
då det gällde de motioner som väckts
från folkpartihåll. Det där är ju mänskligt,
men jag skulle gärna vilja att herr
Mundebo använt ett annat ord än
»kallsinnigt» i sammanhanget, tv det
drabbar honom själv litet mera hårt än
vad jag tycker han är värd när det gäller
behandlingen av sådana här frågor.
Det som tas upp i reservationen 2,
som herr Mundebo först behandlade,
gäller frågan om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt
program. Jag skulle emellertid
vilja sammanföra detta med vad
herr Wiklund i Stockholm talade om,
nämligen den parlamentariska utredningen
om sjukdomsförebyggande åtgärder,
i viss mån kanske också spörsmålet
om parlamentarisk beredning i narkotikafrågor.
Vi har väl hunnit därhän att
de här frågorna uppfattats som väsentliga
ganska länge och att de i stor utsträckning
redan föranlett utredningar
av olika slag — sådana som pågår och
sådana som är beslutade — vilket också
föranlett anslag för att kunna fullfölja
arbetet på grundval av utredningsresultaten.
Jag tycker nog man har anledning
fråga —- även fru Eriksson i Stockholm
var visst inne på detta —- om det inte
är tid att handla på vissa områden. Då
utskottet alltså har funnit att det, såsom
tidigare framhållits, inte finns anledning
att tillsätta en ny utredning om
ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program
är anledningen, att det kan sägas
att inte mindre än tre utredningar sysselsätter
sig med saken just nu. Då kan
det sägas att det behövs en sammanfattning.
Men vi måste dock något se
på vad dessa utredningar kommer fram
till. Sjukvårdskostnadsutredningen, som
jag strax skall återkomma till, arbetar
med dessa frågor. Socialstyrelsen fick
för ungefär ett år sedan pengar, vilket
också omtalats i utskottsutlåtandet, för
att utreda frågan om hälsoundersökningar
och annan förebyggande hälsovård,
och socialstyrelsens speciella hälsoupplysningdelegation
leder de informativa
insatserna på det här förebyggande
området. Jag vill gärna tillägga
att man i stort sett gått in för, vilket
riksdagen också tagit ställning till, att
i all socialvård liksom beträffande sjukvård
framför allt tillämpa en öppenvårdsprincip
och prioritera denna princip.
Det är väl framför allt dessa tre saker
som gjort att utskottet på den punkt
reservationen 2 behandlar ansett sig
kunna säga att det inte är erforderligt
med någon ytterligare åtgärd i fråga
om program eller åtgärder mot personalbrist
då det gäller vissa kategorier.
Vad beträffar reservationen 3, som
jag nyss snuddade vid, måste jag så
att säga bli litet schizofren — man känner
sig ju sådan ibland här i institutionen
Sveriges riksdag —- och talar
som två olika personer. Jag hör till reservanterna,
och jag ansluter mig där
till vad herr Mundebo anförde. Jag kan
göra det desto mera som det egentligen
är den enda punkt där utskottet är
definitivt avstyrkande och inte har någon
känsla av samhörighet med motionens
syfte. Jag kan också göra det därför
att vi från moderata samlingspartiet
redan förra året, när det gällde 7-kronorsreformen,
gjorde en framstöt och
begärde detsamma som nu återfinns i
folkpartimotionen och i reservationen.
På den punkten ber jag alltså att få
yrka bifall till reservationen. Sedan
återgår jag till min gestalt som utskottets
talesman — om kammarens ledamöter
nu kan följa mig i denna för
-
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
45
vandling.
Herr Mundebo sade att vissa frågor
i detta sammanhang är särskilt betydelsefulla.
Jag kan ge honom rätt i den
bedömningen —• men bara om man då
är på det klara med att i detta uttryck
»särskilt betydelsefulla» ofta ligger eu
subjektiv bedömning. Jag tycker emellertid
att vi kan respektera varandra på
den punkten. Yi har anledning att ta
upp även frågor som bottnar i dylika
bedömningar. Enligt min mening har
utskottet också försökt göra det. Och
en fråga som här behandlas vill jag
uppehålla mig vid något ytterligare,
nämligen narkomanvården. Den har aktualiserats
i flera motioner, och där har
ett flertal yrkanden framställts. Dels
har det begärts tillsättande av eu parlamentarisk
beredning i narkotikafrågor
—■ den har herr Wiklund i Stockholm
här talat för ■—, dels har det i en motion
begärts statsbidrag för ytterligare
former av narkomanvård. Det yrkandet
har resulterat i en reservation. Jag delar
där den uppfattning som fru Eriksson
i Stockholm samt herrar Mundebo
och Wiklund i Stockholm har givit uttryck
åt, nämligen att frågan om ungdomsnarkomanin
är ett av våra allra
svåraste problem. Den är det därför
att den sjukdomsbild som där tecknar
sig trots allt är oerhört suddig både när
det gäller möjligheterna att urskilja
sjukdomens orsaker och beträffande
möjligheterna att få en klar bild av den
adekvata vården. Det är därför som den
parlamentariska beredning i narkotikafrågor
som här föreslagits inte i och
för sig är någon lösning. En sådan beredning
har säkert sitt värde, men liksom
fru Eriksson i Stockholm vill jag
citera vad som står i den gripande skrivelse
från Föräldraföreningen mot narkotika
som vi i dag har mottagit och
som slutar med orden: »Tiden är
vår värsta fiende. GÖR NÅGOT
NU — ---.»
Jag skulle vilja ytterligare citera vår
statsminister, till vilken denna skrivelse
Samhällets vårduppgifter m. m.
är ställd, och säga att det är verkligheten
som är vår värsta fiende i detta
sammanhang.
Det gäller förvisso att snabbt gripa
in mot den otäcka verklighet som narkotikaepidemin
i dag utgör. Men vad
är det man skall göra? Ja, jag har den
bestämda uppfattningen att det som nu
skall göras — och som skall göras
snabbt —• inte ligger inom ramen för
vad som begärs i de motioner vi nu
behandlar. Det gäller för det första —
vilket behandlas i den nämnda skrivelsen
från föräldraföreningen —■ att så
långt möjligt hindra tillgången till narkotika
och att med nytt allvar ta upp
langarproblemet. Man måste inom humanitära
gränser skärpa lagstiftningen
mot narkotikalangarna på ett sådant
sätt att det till slut klart skall framstå
vilket oerhört brott det är att ständigt
förleda människor till användning av
narkotika. Vi måste med kanske ännu
kraftigare tag gripa in för att stoppa
tillgången till narkotika över huvud
taget.
Vi måste för det andra så snabbt som
möjligt öka resurserna för den pågående
forskningen i narkotikafrågan.
Jag tycker liksom fru Eriksson i Stockholm
att vi gjort alldeles för litet i detta
avseende. Härvidlag kan, såsom gjordes
i skrivelsen från Föräldraföreningen
mot narkotika, anklagelser riktas mot
staten. Det har gjorts alltför många
misstag därför att man vetat för litet.
Eftersom man har vetat för litet, diskuteras
också fortfarande sådana egenartade
åtgärder som legala förskrivningar
av narkotika till narkotikamissbrukare.
Om forskningen på detta område får
större resurser och ökade möjligheter
att till sig knyta skickliga forskare,
skulle man troligen snabbt kunna utvärdera
resultaten av denna forskning.
Och vi måste ha dessa resultat, om vi
skall få en riktig bild av orsakerna till
den sjukdom, som narkomanin är, och
eu uppfattning om de rätta vårdformer
-
46
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Samhällets vårduppgifter m. m.
na. Jag ansluter mig, ärade kammarledamöter,
på dessa punkter helt till den
kritik som fru Eriksson i Stockholm
framförde.
Den fråga, som vi i dag har att ta
ställning till, är emellertid kravet på en
höjning av statsbidragen till sjukvårdshuvudmännens
narkomanvård för att
stimulera till en ökning av deras vårdresurser.
Det framgår av vad som anförs
i socialstyrelsens yttrande på s.
11 i utskottets utlåtande att socialstyrelsen
och utskottet är överens på den
väsentliga punkten att en höjning av
statsbidraget till sjukvårdshuvudmännens
narkomanvård i förhållande till
statsbidragen till sjukvårdshuvudmännens
sjukvårdsuppgifter i övrigt i och
för sig inte är tillräcklig. Den bidrar,
som socialstyrelsen också uttalar, till
att ge bilden av att narkomanvården
måste vara föremål för särbehandling,
och då ligger det nära till hands att
också ge bilden av att narkomanen skall
vara föremål för särbehandling i förhållande
till andra vårdbehövande,
framför allt när det gäller missbrukare
av olika slag. Det är detta som vi i utskottet
menar är en huvudfråga, och
vi delar därvidlag socialstyrelsens uppfattning.
Narkomanvården är, som vi
skriver, integrerad med huvudmännens
övriga insatser. En höjning av statsbidraget
skulle bara öka tröskeleffekten,
och resultatet skulle till slut bli ett slags
särvårdform. Det är en linje som utskottsmajoriteten
har gått emot.
Hur är det då med flexibiliteten?
Jo, den finns och den bör finnas; det
är inom sjukvårdshuvudmännens eget
vårdansvar det ligger att öka flexibiliteten.
Statsbidragets höjd kan i och
för sig inte verka stimulerande härvidlag.
Men i denna fråga, liksom i de
andra frågor som motionärer och reservanter
har behandlat, har utskottsmajoriteten
uttryckt sin samstämmighet
i uppfattningen om att det är viktiga
frågor och att de syften som har
kommit till uttryck i motionerna och
reservationerna är väsentliga.
Herr talman! Jag nödgas avstå från
att i detalj gå in på allt som det kunde
finnas anledning att ta upp redan därigenom
att jag eljest skulle bli alltför
långrandig. Härtill kommer att jag uppfattar
synpunkterna också i de hittills
gjorda inläggen som i huvudsak samstämmiga
med de tankegångar utskottsmajoriteten
velat göra sig till talesman
för.
Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
3 och i övrigt bifall till utskottets
hemställan.
Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:
Herr talman! Fröken Ljungberg tecknade
en tilltalande bild av samförstånd
och samstämmighet. Samstämmigheten
är så stor, försäkrar hon. Man fick en
stark känsla av att statsutskottets överläggningar
präglas av en ekumenisk
anda; därför skulle det vara orättvist
av mig att tala om statsutskottets kallsinnighet.
Och visst har överläggningarna präglats
av samma vänliga men ansvarsmedvetna
ton som fröken Ljungberg
själv använde i sitt inlägg. Naturligtvis
kan man också tänka sig att begagna
ett annat ord än kallsinnig ■—• ett ord
som inte är lika bistert, inte lika bestämt,
inte lika kallt. Men faktum kvarstår
ändå att på tio punkter av elva
avstyrker statsutskottets majoritet de
väckta motionerna. Gång på gång i utskottets
utlåtande återkommer formuleringar
som »anledning finns inte» och
»någon åtgärd är inte erforderlig». Detta
är en bestämt avvisande attityd till
motionsförslagen.
Det finns goda skäl för bifall till ett
flertal motioner. Det finns goda skäl
för reservationer på flera punkter än
dem som nu föreligger, men vi har försökt
begränsa dem till de mest väsentliga.
Dessa var enligt min mening de
två punkter jag talade om, bl. a. förtroendemännens
medverkan i planering,
prioritering och kontroll över den
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
47
växande sjukvårdssektorn. Jag tror att
utvecklingen därvidlag är sådan att det
är nödvändigt med ett starkare engagemang
från förtroendemännens sida.
Det utredningsarbete som nu pågår bedrives
för att bilda det underlag som
behövs för en sådan förtroendemännens
medverkan i en fortsatt planering. Dessutom
talade jag för att det statliga stödet
till narkomanvården skulle ges en
mer flexibel utformning, som skulle
möjliggöra en starkare satsning från
samhällets sida. Detta är verkligen nödvändigt.
Herr WIKUJND i Stockholm (fp) kort
genmäle:
Herr talman! På sitt som alltid älskvärda
sätt vände sig fröken Ljungberg
mot att jag skulle vara missnöjd med
att det förelåg ett enda utlåtande. Men
detta har jag ju inte yttrat mig om.
Jag tog över huvud taget inte upp den
saken. Jag sade däremot att det enda
föreliggande utlåtandet var koncentrerat.
Min »kritik» var inte enligt min
mening negativ. Jag skulle till och med
vilja göra gällande att den var positiv.
Jag sade nämligen att utlåtandet var eu
beundransvärd prestation i fråga om
koncentration och förmåga till sammanpressning
av olika avslagsargument. Det
är väl närmast en positiv bedömning
av utlåtandet i det avseendet.
Herr talman! Fröken Ljungberg fortsatte
bl. a. med att säga att bland det
allra viktigaste i fråga om bekämpande
av narkotikamissbruket är att söka
hindra tillgången till narkotika. Det är
så sant som det är sagt. Men det är
just bl. a. där det brister. Rikspolisstyrelsen
har vädjat om att få bättre resurser
för att klara uppgiften, och den
säger då att man helt enkelt sviktar under
svårigheterna. Enligt uppgifter som
jag har hade rikspolisstyrelsen när kampanjen
mot narkotika var intensivast
— alltså i början av 1969 — ca 800
man till förfogande för narkotikabekämpande
verksamhet. Nu är det antalet
Samhällets vårduppgifter m. m.
nere i hälften!
Vi får hoppas att vi, när vi kommer
in på nästa år, i den nya statsverkspropositionen
kan se tecken på att åtgärder
kommer att vidtas för att få till
stånd bättre förhållanden på detta område.
Vad som ligger bakom våra önskemål
om en parlamentarisk beredning
är det faktum att det redan finns goda
förslag och ansatser till motåtgärder
men att dessa i så begränsad mån fullföljes.
Om vi inte får denna beredning,
vilket uppenbarligen i varje fall inte
kommer att ske nu, sätter jag mitt hopp
till initiativ av det samarbetsorgan för
bekämpande av narkotikamissbruk, som
leds av statsrådet Lidbom.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:
Herr talman! Fröken Ljungberg visade
sig ha ett starkt intresse för narkomanvårdsproblemet,
varom hon svävade
ut ganska långt. Det skulle kanske
vem som helst vilja göra, men jag har
uppfattat saken på det sättet att det
i dag gäller debatt om ett par punkter,
om vilka förslag ligger framlagda.
Fröken Ljungberg svävade ut så långt
att när hon skulle hitta tillbaka till den
fråga det gällde, hade hon tydligen läst
fel. Det var inte en motion om ett
ökat statsanslag till narkomanvården,
som skulle stimulera kommuner och
landsting att göra någonting utan det
var fråga om att göra bestämmeslerna
för detta statsbidrag mera flexibla, som
det heter. Det var den punkten som
socialstyrelsen hade biträtt, och därvidlag
ansåg jag det kunde vara värt
att ge hjälp även till sådan vård, om
vilken fröken Ljungberg mycket riktigt
sade, att vi sannerligen inte har klart
för oss, hur den bäst skall utformas.
Fröken LJUNGBERG (m) kort genmäle:
Herr
talman! Jag anser fortfarande
att utskottet på nio punkter av elva
48
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Samhällets vårduppgifter m. m.
har yrkat avslag på goda grunder och
med instämmande i motionernas syfte.
På en punkt har man avstyrkt utan instämmande
i syftet, och därvidlag ansluter
jag mig helt till herr Mundebos
hemställan om bifall till reservationen 3.
Herr Wiklund i Stockholm vill inte
kritisera utlåtandets utformning — han
har älskvärt tagit en sådan antydan
tillbaka -— utan just den bristande möjligheten
att komma fram snabbt i narkotikavården.
Han menar att den skall
åstadkommas genom eu parlamentarisk
utredning. Jag vågade hävda andra synpunkter.
Min långa »utsvävning», fru Eriksson
i Stockholm, var icke föranledd av någon
strävan att försöka verka som en
speciell företrädare för Föräldraföreningens
mot narkotika intressen, utan
av det faktum som fru Eriksson också
åberopade, nämligen att vi fått denna
skrivelse i våra händer i dag. Det kan
inte hjälpas att det aktualiserar frågan
för oss på ett särskilt sätt.
När det gäller vad socialstyrelsen har
sagt och inte sagt är det väl ändå riktigt
att läsa dess yttrande i anslutning
till vad utskottet har skrivit: »Vad socialstyrelsen
i yttrande över motionen
anfört i fråga om kostnaderna för den
uppsökande verksamheten skulle i princip
kunna gälla även den medicinska
vården.» Här öppnas nya vägar. Detsamma
gäller formuleringen: »Statsbidraget
har till syfte att tills vidare stimulera
sjukvårdshuvudmännen — — —.» I
denna mycket kompakta skrivning i utskottets
utlåtande finns åtskilliga av de
möjligheter som fru Eriksson i Stockholm
var ute efter.
Herr FAGERLUND (s):
Herr talman! Det finns vissa saker
som jag icke tänker diskutera, t. ex.
utskottsutlåtandets koncentrerade form.
Jag hade knappast tänkt yttra mig mer
än angående reservationen 3, men på
grund av vad som här har sagts om de
stora problem soni narkotika för med
sig och den skrivelse som vi har fått
i dag kan jag inte underlåta att säga
några ord även om detta.
Jag håller fullständigt med dem som
talar om den stora förbannelse narkotika
utgör för dem som drabbas därav,
och jag instämmer i vad soin skrivits
i det brev som vi har fått. Jag förstår
den känsla som måste gripa en förälder.
Men jag tycker samtidigt att det innebär
en begränsning av området när
man bara tar upp frågan om narkotika.
Det finns alkoholister som svälter och
fryser här i landet. Det finns föräldrar
vilkas barn är alkoholister och som
går i en ständig skräck för att dessa
skall komma hem. Det är från den utgångspunkten
utskottsmajoriteten har
behandlat denna fråga. Vi vill alltså
inte ha någon särbehandling, utan vi
vill ha en gemensam syn på de människor
som behöver vård.
Själv tycker jag att socialstyrelsens
utlåtande lialtar något när däri sägs,
dels att för den uppsökande vården
inte skall finnas några särbestämmelser,
dels att för exempelvis familje- och lägervård
skall särbestämmelser finnas
för narkomaner. År inte det någonting
som vi behöver pröva också för andra,
t. ex. alkoholister, om vi tror att det
verkligen hjälper? Det är från den synpunkten
som jag för min del yrkar bifall
till utskottets hemställan och instämmer
i vad fröken Ljungberg har
sagt om reservationerna 1 och 2.
Beträffande reservationen 3 är utskottsmajoriteten
ense med reservanterna
om frågans stora betydelse. Vad som
skiljer oss är om man bör vänta tills
sjukvårdskostnadsutredningen har slutfört
sitt uppdrag eller om man redan
nu skall sikta på ett slutgiltigt mål. Det
förefaller oss mera rationellt att expertutredningen
får lägga fram sina kalkyler
så att vi med dessa som bakgrund
kan bestämma hur det fortsatta arbetet
skall bedrivas i fråga om kostnadsundersökning
för hälso- och sjukvård. Vi
tror inte heller att en utvidgning av
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
49
gällande direktiv och en parlamentatisk
förankring skulle kunna påskynda
arbetet — kanske det i stället finns
stora risker för att det skulle försinkas.
Låt oss först få fram kalkyler och
därefter ta ställning till det fortsatta
arbetet! Många intressen kommer in i
bilden, och utskottsmajoriteten vill inte
i dag binda sig.
Herr talman! Jag vrkar bifall till utskottets
hemställan på alla punkter.
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Jag delar herr Fagerlunds
uppfattning att vi behöver en gemensam
syn på dem som behöver vård.
Men, herr Fagerlund, vi behöver också
snabba insatser på områden där sådana
är nödvändiga. Genom en mera flexibel
utformning av statsbidragsbestämmelserna
kan vi uppnå en utbyggnad av
vården i olika former. Vi kan få en mer
omfattande utbyggnad än vad nuvarande
statsbidragsregler möjliggör. Då kan
vi inte av formella skäl avstå från sådana
justeringar av statsbidragen.
Det sägs i den skrivelse som vi har
fått i dag: »Tiden är vår värsta fiende.
GÖR NÅGOT NU---.» Genom en
justering av statsbidragsbestämmelserna
kan vi få en bättre fungerande narkomanvård.
Varför avstå härifrån? Gör
något nu!
Herr FAGERLUND (s):
Herr talman! Herr Mundebo säger att
vi skall göra insatsen på det område
där det verkligt stora vårdbehovet i dag
finns. Jag vågar hävda att alkoholproblemet
— åtminstone i de trakter där
jag själv bor — är ett betydligt större
problem för föräldrar och andra anhöriga
än det problem som herr Mundebo
ger så stor prioritet.
Härmed var överläggningen slutad.
Samhällets vårduppgifter m. m.
Mom. 7
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mundebo begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7 i utskottets
utlåtande nr 177, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
\ inner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Axel Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 168 ja och 42 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 8
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 9
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mundebo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
Mom. 1—6
Vad utskottet hemställt bifölls.
4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 38
50
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Den statliga personalpolitiken m. m.
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 9 i utskottets
utlåtande nr 177, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
A7inner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Axel Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 179 ja och 35 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 10
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mundebo begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 10 i
utskottets utlåtande nr 177, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Bohman m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 122 ja och 93 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Af om. 11
Utskottets hemställan bifölls.
§ 13
Den statliga personalpolitiken m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 179, i anledning av motioner angående
den statliga personalpolitiken
m. m.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Herr BJÖRK i Påarp (s):
Herr talman! Jag vill helt kortfattat
anföra några synpunkter med anledning
av statsutskottets utlåtande nr 179.
I motionerna 1:746 och 11:857 har
jag tillsammans med några socialdemokratiska
medmotionärer tagit upp frågan
om företagsdemokrati och åtgärder
för att därigenom skapa bättre förutsättningar
i arbetslivet. Vi har bl. a. kommit
fram till att det speciellt inom de
statliga företagen borde finnas bättre
möjligheter än på andra håll för företagsdemokrati.
Utvecklingen skulle kunna
gå snabbare, det skulle kunna bli en
ökad aktivitet på detta område och åtgärder
skulle kunna vidtas som kunde
bilda modell för andra företag. Vi skulle
således med hjälp av de statliga fö
-
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
51
retagen kunna få i gång åtgärder på detta
viktiga område.
Sedan motionen skrevs har arbetslivets
problem kommit alltmer i förgrunden
och ställts i fokus för ett ökat intresse,
och de har mötts av en debatt
som utan tvekan kommer att fortsätta.
Det kommer att uppstå behov av ett
snabbare skeende i de aktuella frågorna.
Viktiga förändringar kan komma
att ske inom denna sektor.
Vad som framför allt behövs framöver
är en bredare och mer fördjupad utbildning
i arbetslivets demokrati. Man behöver
också utvidgade former för hur
denna skall tillämpas. Inte minst borde
en sådan utbildning behövas inom hela
den statliga företagssektorn, framför allt
med tanke på dem som skall ha de ledande
befattningarna och framför allt
med hänsyn till ansvaret för arbetslivets
ledning och formerna för tillskapande
av kontakter i alla riktningar.
Vi har i motionen påpekat behovet
av en samordning, och vi har till och
med föreslagit att man skulle överväga
om man inte borde skapa en central
utbildning för dessa uppgifter. Efter
band har man förmärkt hur kraven på
en snabbare demokratisering i arbetslivet
mer och mer har ökat. Vi motionärer
har ansett att detta är riktigt.
Samhället kommer framöver att aktivt
framdriva nya utvecklingsformer för
företag, och fler och fler människor
kommer att bli beroende av just dessa
arbetsformer. Det är därför viktigt att
se till att arbetsformerna blir meningsfyllda
och riktiga.
Samarbetsformerna har på många områden
förbättrats, och man har kunnat
märka att allt mer och mer fungerar
dessa som det är önskvärt, men det
finns ändå skäl som talar för att man
angriper frågorna från grunden genom
att se till att det lämnas en god utbildning
för dessa viktiga funktioner. Vi har
därför yrkat att man genom pågående
utredningar försöker åstadkomma en
central utbildningsanstalt för alla grup
-
Den statliga personalpolitiken m. m.
per av personal. Kraven kommer utan
tvivel att öka på att just de statliga företagen
och verken skall motsvara de
förväntningar människor har på god företagsdemokrati
både för den enskilde
och för samhället. Dessa krav kommer
utan tvivel att bli starkare framöver.
Jag är medveten om att de av utskottet
nämnda organen — statens personalutbildningsnämnd
och statskontoret —-bedriver aktivitet inom området, men
vi märker alltsomoftast brister, och resultaten
har tyvärr i flera fall ännu inte
blivit särskilt påtagliga. Det är därför
som jag med några ord har velat fästa
uppmärksamheten på detta viktiga område
och uttalat önskemål om snara förbättringar.
Med de ord jag här har anfört, herr
talman, har jag velat understryka frågornas
vikt. Jag har inget yrkande.
Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.
Fru KRISTENSSON (m):
Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas också en motion som Gösta
Bohman och jag har väckt angående
en förbättrad statlig personalpolitik. I
betraktande av det vanliga kärva skrivsätt
som statsutskottet brukar prestera
måste jag säga att motionen ändå har
fått en relativt välvillig behandling. Utskottet
har lagt ned möda på att bemöta
åtminstone flertalet av de synpunkter
som motionen ger uttryck åt.
I motionen har vi vågat hävda att staten
som arbetsgivare numera inte är det
goda föredöme som den tidigare var. Tidigare
kallades staten för mönsterarbetsgivare,
men utvecklingen har gått
snabbare inom det enskilda näringslivet
än inom den statliga verksamheten, och
staten har kommit efter på flera områden.
Självfallet måste tillräckliga resurser
stå till förfogande om personalfunktionen
skall kunna utövas på ett tillfredsställande
sätt, och sådana har inte an
-
52
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Den statliga personalpolitiken m. m.
visats. Vi har i motionen sammanfattningsvis
sagt att vi tycker att personalfunktionen
är resursmässigt negligerad.
Den verksamhet som nu bedrivs är knuten
till finansdepartementet, där man
helt naturligt sysslar huvudsakligen med
löne-, anställnings- och författningsfrågor.
Det är kanhända detta som har
gjort att verksamheten har fått en ganska
ålderdomlig och traditionell prägel.
Det finns såvitt man kan förstå inte något
särskilt stort intresse för en modern
personalpolitik, i varje fall inte inom finansdepartementets
domäner.
I motionen har vi angivit vissa konkreta
saker som vi anser att man bör
vidta åtgärder mot. Det gäller bl. a. statsoch
kommunaltjänstemannalagarna. Det
är riktigt som utskottet säger, att frågor
om arbetstidens förläggning nu kan göras
avtalsbara, men vi har i motionen
också hänvisat till den kritik som med
rätt eller orätt har riktats mot 32 § i
Arbetsgivareföreningens stadgar om arbetsgivarens
rätt att leda och fördela arbetet.
Vi har i det sammanhanget pekat
på statstjänstemannalagens 3 §, som i
det hänseendet går längre än 32 § i Arbetsgivareföreningens
stadgar och som
dessutom har formen av lag. Om detta
säger utskottet ingenting. Det skulle vara
intressant att höra, om utskottets talesman
har någon synpunkt att anföra
på den frågan och om vi kan förvänta
något förslag.
Vi har i motionen också talat om vikten
av en långsiktig planering av personalbehovet
och rekrytering och urval
av personal. Vi konstaterar att visserligen
de flesta svenska enskilda företag
här ligger efter företagen t. ex. i Förenta
staterna men att staten ligger efter
det svenska näringslivet. Jag ifrågasätter,
om det på central nivå över huvud
taget bedrivs någon sådan verksamhet.
Inte heller den punkten har utskottet
behandlat, såvitt jag kan se i utlåtandet.
Man kan konstatera att de affärsdrivande
verken och försvaret har en rätt
positiv inställning till personalutbild
-
ningen, men jag vågar påstå att den
statliga verksamheten i övrigt ligger på
en klart lägre nivå än det enskilda näringslivets
verksamhet när det gäller
personalutbildning. De resurser som statens
personalutbildningsnämnd har är
alldeles otillräckliga och kan inte på
något sätt jämföras med de resurser som
Svenska arbetsgivareföreningen eller ett
enskilt företag som t. ex. IBM kan anslå.
En fråga som utskottet har kommenterat
gäller möjligheterna för studerande
att få praktikplatser och feriearbete
i statlig tjänst. På den punkten säger utskottet
att Kungl. Maj :t har givit ut ett
cirkulär, där myndigheterna uppmanas
undersöka vilka arbetsuppgifter som
lämpligen kan fullgöras av praktikanter.
Det cirkuläret kom ut efter många
påtryckningar någon gång i juni 1968,
och då var det i varje fall för sent för
de studerande som hade hoppats på
praktikarbete under den sommaren.
Därefter har cirkuläret såvitt jag vet inte
föranlett någon större uppmärksamhet,
och i varje fall verkar det som om
antalet praktikanter har minskat avsevärt
sedan den tiden.
Jag skall gärna erkänna att staten är
med i företagsnämndsverksamhet, men
jag vågar påstå att staten i detta avseende
ligger efter de enskilda företagen och
t. o. in. i vissa fall efter kommunerna.
I det sammanhanget, herr talman,
skulle jag vilja säga att vi har fått ett
anmärkningsvärt exempel på hur staten
visar bristande handlag som arbetsgivare
i betänkandet angående omlokalisering
av vissa statliga företag som nu är
förlagda till Stockholm. Det betänkandet
har vållat betydande oro bland alla anställda
i dessa verk. Vi kan konstatera
att utredningen har lagt fram sitt förslag
utan att ha haft en sådan ingående
kontakt med vederbörande myndigheter
innan förslaget presenterades som hade
varit befogad. Självfallet vållar förslaget
oro på arbetsplatserna. Jag tycker
inte det är förenligt med god arbetsgi
-
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
53
varanda att handlägga så känsliga frågor
på ett så tanklöst sätt.
Herr talman! Jag skall kanske inte uttala
mig mera mångordigt om denna
fråga, .lag konstaterar att utskottet rätt
fylligt har redovisat alla de utredningar
och åtgärder som man förmenar är
på gång, men jag saknar en genomtänkt
personalpolitisk målsättning. Jag anser
det vara angeläget både för regeringen
och för oss här i riksdagen i vår funktion
som arbetsgivare att ha en genomtänkt
målsättning för personalpolitiken.
Vi måste då självfallet ställa de resurser
till förfogande som ett förverkligande
av en sådan målsättning skulle kräva.
•lag ser det alltså som angeläget att staten
åter får den rang av mönsterarbetsgivare
som den har haft tidigare.
Herr LINDHOLM (s):
Herr talman! Det var en ganska gruvlig
salva mot den statliga personalpolitiken
som fru Kristenssoii levererade.
Jag har ju själv i ett tiotal år i betydande
utsträckning varit ansvarig för den
statliga personalpolitiken, och jag måste
bekänna att jag inte alls kan känna
igen den verklighet som finns i den beskrivning
som fru Kristensson har givit.
Det är tvärtom så, att staten pa åtskilliga
områden har tagit initiativ till
en mera aktiv personalpolitik. Det gäller
på företagsnämndsområdet, på utbildningsområdet
och i fråga om personalvård
i stort. Där har gjorts betydande
insatser. Att man i begynnelseskedet
inte har haft en klar målsättning sammanhänger
med att detta är ett område,
där man får lov att pröva sig fram
och genom försöksverksamhet finna de
bästa formerna.
Vad exempelvis beträffar företagsnämndsverksamheten
har den varit föremål
för betydande intresse från statsmakternas
sida. Jag kan nämna att vi
under de tio år jag satt i civildepartementet
höll ett femtiotal kurser för företagsnämnder.
Det innebar att praktiskt
taget samtliga företagsnämnder in
-
Den statliga personalpolitiken m. m,
om statsförvaltningen och även inom affärsverken
i viss utsträckning fick delta
i tredagarskurser, där man gick igenom
hur en företagsnämnd skall arbeta. Därvid
vitsordade man från alla håll att
den kursverksamheten var av betydelse
för den fortsatta verksamheten inom företagsnämnderna.
Vi gjorde på den tiden också en jämförande
studie mellan resultaten av den
statliga företagsnämndsverksamheten
och motsvarande verksamhet inom den
enskilda sektorn. Enligt den utredningen
visade det sig att staten bedrev en
mera aktiv företagsnämndsverksamhet
än den som förekom på andra håll. Detta
vitsordades också av LO:s främsta
experter på detta område, alltså av dem,
som hade att syssla med den enskilda
företagsamhetens företagsnämndsverksamhet.
Därför är jag ganska förvånad
över att fru Kristensson nu utan att ha
några speciella belägg för sina påståenden
klart gör gällande, att staten skulle
vara så mycket sämre än det enskilda
näringslivet på ifrågavarande område.
Vad beträffar utbildningsverksamheten
vågar jag också hävda att det inte:
enbart är affärsverken söm bedrivit en
effektiv utbildningsverksamhet. Även;
inom statsverken förekommer betydande
utbildning, där man på vissa avsnitt
försöker tillvarata den begåvningsreserv
som finns men som inte utnyttjas. Vida-,
re förekommer utbildning på olika nivåer
inom förvaltningen. Därtill kom-,
mer att man nu har fått inviga en statens
kursgård i Sigtuna, där det är meningen
att ytterligare aktivera den statliga
utbildningsverksamheten.
Då jag genom mångårig erfarenhet
har en viss kännedom om förhållandena
inom det enskilda näringslivet är jag
förvånad över att man vid en jämförel-:
se mellan vad som sker inom den statliga
sektorn bara konstaterar att detta är
väsentligt sämre än det enskilda näringslivets
och kommunernas verksamhet
på detta område. Jag tror inte att
bilden är sådan.
54
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Den statliga personalpolitiken m. m.
Om man studerar utskottets utlåtande,
finner man att vi där redovisat en serie
av aktiviteter som pågår och som planeras
i avsikt att ge staten en ännu bättre
position på detta område. Jag måste bekänna
att jag som sagt är ganska förvånad
över att få höra detta underkännande
av vad som redan har skett.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Fru KRISTENSSON (m):
Herr talman! Min avsikt var faktiskt
att i mitt inlägg också nämna, att jag har
den uppfattningen att den statliga personalpolitiken
var bättre på den tid herr
Lindholm hade ansvaret för den. Jag
har tidigare från den här talarstolen givit
herr Lindholm en eloge för det intresse
som han ägnat denna fråga, och
jag konstaterade då att det tyvärr förefaller
som om överflyttningen till finansdepartementet
gjort att intresset
svalnat, vilket jag beklagar. Men jag vitsordar
att herr Lindholm på sin tid var
initiativtagare till och en av dem som
byggde upp den statliga personalpolitiken,
och det hade kanhända varit bättre
om herr Lindholm hade fortsatt att
handha dessa frågor, men det vet jag
inte.
Jag bestrider inte att staten har tagit
vissa initiativ, konstigt vore det väl annars.
Hade den inte gjort det skulle vi
över huvud taget inte ha någon statlig
personalpolitik. Jag försökte emellertid
framhålla att staten på område efter
område kommit efter det enskilda näringslivet
och har mindre resurser och
alltså inte möjligheter att bedriva en så
aktiv personalpolitik som staten enligt
min mening som arbetsgivare bör driva.
Jag tror, herr talman, att man kan våga
påstå att avståndet mellan arbetsgivare
och anställda i statliga företag är betydligt
större än inom det enskilda näringslivet.
Den statliga byråkratin med
den hierarkiska uppbyggnaden av befattningarna
medverkar till just detta
stora avstånd mellan arbetsgivare och
arbetstagare, som jag tycker bör motverkas.
Herr talman! Jag skall bara ta två
praktiska exempel från områden där jag
anser att staten inte har uppfyllt sina
funktioner som mönsterarbetsgivare.
Det ena området gäller polisen och det
andra skolväsendet och lärarna. Jag
undrar om det hade accepterats om en
enskild arbetsgivare i så hög grad nonchalerat
arbetstagargruppers besvärliga
situation på arbetsplatserna som enligt
min mening staten gjort då det gäller
polisernas och lärarnas arbetssituation.
Detta är två exempel på en dålig statlig
personalpolitik.
Men jag försökte inte att leverera en
»gruvlig salva» utan ville som sagt lugnt
och stilla konstatera, att staten tyvärr i
de flesta av dessa avseenden kommer i
efterhand och att de anvisade resurserna
inte är tillräckliga.
Herr LINDHOLM (s):
Herr talman! Under de senaste åren
har det dock påbörjats åtskilliga aktiviteter;
jag kan erinra om den försöksverksamhet
på företagsnämndernas område
som bedrivs inom statsföretagen
och som siktar till att ge företagsnämnderna
en vidgad befogenhet. Man har
också givit företagsnämnderna eu viss
beslutsrätt under de senaste åren.
Företagsnämndsverksamheten är av
utomordentligt stor betydelse, ty på varje
arbetsplats möter man frågor som
inte direkt är förhandlingsfrågor men
som ändå utgör problem som på ett eller
annat sätt måste lösas. Då har det
visat sig — och detta har jag varit med
om att pröva under min period — att
man genom företagsnämnderna kan
komma till rätta med åtskilliga av dessa
problem och således inom företagsnämndernas
ram finna godtagbara lösningar.
Jag tror att man där skall kunna
utveckla en personalpolitik som blir
av betydelse och som kanske också blir
vägledande för dem som enligt fru Kristenssons
mening i dag ligger före sta
-
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
55
ten. Jag vågar försäkra fru Kristensson
om att det finns åtskilliga enskilda arbetsplatser
i detta land som ingalunda
tål den jämförelse fru Kristensson gjorde.
Herr BJÖRK i Påarp (s):
Herr talman! Med anledning av vad
herr Lindholm påpekar om sitt ansvar
för den statliga personalpolitiken och
de initiativ som där tagits vill jag säga,
att jag har stor respekt för den utveckling
som ägde rum under ifrågavarande
tid. Då togs det säkerligen många utomordentligt
viktiga initiativ. Men de initiativen
har givetvis många gånger krävt
en uppföljning i praktisk handling på
det lokala planet.
Vad jag velat med min motion är att
statens ledande roll på personalpolitikens
område skall vidmakthållas. Därutöver
skulle jag önska att de som så att
säga skall transponera företagsdemokratin
vidare till alla led skall få den rätta
viljeinriktningen och kraften att göra
vad som är önskvärt och erforderligt.
Efter härmed slutad överläggning hiföll
kammaren vad utskottet hemställt.
§ 14
Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtande nr 180, i anledning
av motioner om statlig medverkan
till sanering av fastigheter inom
Staden Mellan Broarna; samt
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 57, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1958:295) om sjömansskatt, m. m., såvitt
propositionen behandlas i detta betänkande,
nr 59, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen (1928:
370), och
nr 60, med anledning av Kungl. Maj ds
Stabiliseringskonferens, m. m.
proposition med förslag till kupongskatteförordning,
m. m.
Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkanden
hemställt.
§ 15
Stabiliseringskonferens, m. m.
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av motioner angående
den ekonomiska politiken, föranledda
av proposition om vissa finanspolitiska
åtgärder, m. m.
I anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 156, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1968:
419) om allmän arbetsgivaravgift, m. m.,
hade bl. a. väckts
A. de likalydande motionerna 1:1283
av herr Bengtson m. fl. och II: 1^99 av
herr Antonsson m. fl., vari såvitt nu var
i fråga yrkades att riksdagen skulle
1. i skrivelse till Kungl. Maj d hemställa
att en stabiliseringskonferens
med representanter för regeringen, arbetsmarknadens
parter, de politiska
partierna och ekonomisk expertis sammankallades
i enlighet med vad som
anfördes i motionerna;
2. i skrivelse till Kungl. Majd som
sin mening uttala sig för en sådan inriktning
av den ekonomiska politiken,
som kunde skapa förutsättningar för
en ökning av näringslivets investeringar
och snara lättnader i ränte- och kreditpolitiken
i enlighet med vad som
anfördes i motionerna;
3. i skrivelse till Kungl. Majd hemställa
att förslag om ett värdesäkert statligt
obligationslån skyndsamt förelädes
riksdagen;
B. de likalydande motionerna I: 1286
av herr Bohman m.fl. och 11: 1506 av
herr Holmberg m. fl., vari yrkades att
riksdagen skulle
1. i skrivelse till Kungl. Majd hemställa
att Kungl. Majd måtte föranstalta
56
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Stabiliseringskonferens, ni. in.
om överläggningar mellan statsmakterna,
de politiska partierna, arbetsmarknadens
parter och näringslivet i syfte
att komma till rätta med balansproblemen
i den svenska samhällsekonomin;
2. som sin mening uttala »att riksbanken
omedelbart måtte vidtaga åtgärder
som möjliggör lättnader i kreditrestriktionerna»
;
C. de likalydande motionerna 1:1290
av herr Helén m. fl. och II: 1501 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari såvitt
nu var i fråga yrkades att riksdagen
skulle
1. uttala som sin mening »att en konferens
inkallas före årsskiftet med deltagande
av regerings- och oppositionspartierna,
arbetsmarknadens parter,
vissa näringslivsorganisationer samt erforderlig
expertis i syfte att skapa förutsättningar
för en stabiliserande utveckling
för den svenska ekonomin»;
2. uttala som sin mening »att lättnader
i kreditrestriktionerna bör genomföras»;
3.
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
att ett förslag om värdesäkert sparande
skyndsamt utarbetades och förelädes
riksdagen;
D. de likalydande motionerna I: 1295
av herr Stadling m. fl. och II: 1507 av
herr Nilsson i Östersund m. fl.
Utskottet hemställde,
A. att riksdagen måtte avslå
a) motionerna 1:1283 och 11:1499,
b) motionerna 1:1286 och 11:1500,
c) motionerna 1:1290 och 11:1501,
samtliga såvitt de avsåge en stabili
seringskonferens
;
B. att riksdagen måtte med bifall till
a) motionerna 1:1283 och 11:1499 i
ifrågavarande del,
b) motionerna 1:1290 och 11:1501 i
ifrågavarande del
hos Kungl. Maj:t hemställa att förslag
om ett värdesäkert lån snarast förelädes
riksdagen;
C. att riksdagen måtte avslå
a) motionerna 1:1283 och 11:1499,
såvitt de avsåge uttalande om den
ekonomiska politikens inriktning,
b) motionerna 1:1286 och 11:1506,
såvitt de avsåge uttalande om lättnader
i kreditrestriktionerna,
c) motionerna 1:1290 och 11:1501,
såvitt de avsåge uttalande om lättnader
i kreditrestriktionerna;
D. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1295 och II: 1507.
Reservationer hade avgivits
1. av herrar Åkerlund (m), Nils
Theodor Larsson (ep), Annerås (fp),
Brundin (in), Börjesson i Glömminge
(ep), Löfgren (fp), Stridsman (ep) och
Ringaby (m), vilka ansett att utskottet
under A bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
a) motionerna 1:1283 och 11:1499 i
ifrågavarande del,
b) motionerna 1:1286 och 11:1506 i
ifrågavarande del,
c) motionerna 1:1290 och 11:1501 i
ifrågavarande del
hos Kungl. Maj:t hemställa om sammankallande
av en stabiliseringskonferens
i enlighet med vad reservanterna
anfört;
2. av herrar Ståhle, Åke Larsson,
Lundin, Rönnberg, Rask, Haglund, Fridolfsson
i Rödebv och Brännström (alla
s), vilka ansett att utskottet under B
bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå
a) motionerna I: 1283 och II: 1499,
b) motionerna I: 1290 och II: 1501,
samtliga såvitt de avsåge utgivande
av ett värdesäkert lån;
3. a) av herrar Åkerlund, Brundin
och Ringaby (alla in), vilka ansett att
utskottet under C bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
a) motionerna 1:1283 och 11:1499 i
ifrågavarande del,
b) motionerna 1:1286 och 11:1506 i
ifrågavarande del,
c) motionerna 1:1290 och 11:1501 i
ifrågavarande del
som sin mening ge fullmäktige i riksbanken
till känna vad reservanterna
anfört rörande kreditpolitiken;
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
57
3. b) av herrar Nils Theodor Larsson
(ep), Annerås (fp), Börjesson i Glömminge
(ep), Löfgren (fp) och Stridsman
(ep), vilka ansett att utskottet under
C bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
a) motionerna 1:1283 och 11:1499 i
ifrågavarande del,
b) motionerna 1:1286 och 11:1506 i
ifrågavarande del,
c) motionerna 1:1290 och 11:1501 i
ifrågavarande del
som sin mening ge fullmäktige i riksbanken
till känna vad dessa reservanter
anfört rörande kreditpolitiken.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr REGNÉLL (m):
Herr talman! När regeringen för en
månad sedan lade fram förslaget om
att höja en rad avgifter och skatter
— arbetsgivaravgiften, spritskatten, motorbränsleskatten
osv. — skedde det
mot bakgrunden av nödvändigheten att
äntligen göra något för att stabilisera
samhällsekonomin. Åtgärderna var senkomna.
Förklaringen härtill vet vi alla.
Först en månad tidigare hade den handlingsförlamning
släppt som en valkampanj
innebär för en regering som känner
sin ställning hotad.
De höjningar av skatter och avgifter
som regeringen i propositionen hemställde
om genomfördes efter snabbaktioner
av bevillnings- och lagutskott.
I de motioner som väckts i anslutning
till propositionen hade också aktualiserats
en rad frågor av allmänekonomisk
karaktär. I dessa stycken
hänvisades motionerna till bankoutskottet
för beredning. Resultatet föreligger
nu i utskottets utlåtande nr 60.
Sedan propositionen avlämnades har
debatten om samhällsekonomin tillförts
ytterligare material i form av konjunkturinstitutets
höstrapport och en del
förhandsbesked om innehållet i den
nya långtidsutredningen. Detta nya ma
-
Stabiliseringskonferens, m. m.
terial måste sägas ge ytterligare tyngd
åt de synpunkter, som från oppositionshåll
framförts i motionerna.
Det centrala i långtidsutredningens
slutsatser är, att industrins investeringar
måste få förutsättningar att öka kraftigt.
Annars klarar vi helt enkelt inte
vår betalningsbalans. Det måste fram
pengar till industrin, och dennas lönsamhet
måste tillåtas bli tillfredsställande.
Mera konkret uttryckt innebär detta
att man måste tänka om beträffande
prioriteringen på lånemarknaden. Jag
har vid något tidigare tillfälle riktat
uppmärksamheten på den inställning
från myndigheterna, vilken tar sig uttryck
i att indusrins bankkrediter förs
in under rubriken »övrig utlåning», dvs.
behandlas mer eller mindre som en
restpost i samhällsekonomin. Därvidlag
måste det bli en ändring och visas
en helt annan förståelse för industrins
behov av kapital.
Det måste också bli en ändring i inställningen
till det berättigade i vinster
inom företagen. Det borde kunna erkännas
allmänt, att välkonsoliderade
företag är en förutsättning för att arbetsplatserna
skall kunna bereda de anställda
en trygg sysselsättning, för att
näringslivet skall kunna dra till sig
nytt arbetande kapital och för att detta
kapital skall satsas i sådan framiidsbetonad
verksamhet, som krävs för att
vidmakthålla vitaliteten i vårt näringsliv.
Med en öppenhjärtighet, som knappast
hade varit tänkbar före valet, uttalar
regeringen i propositionen 156
att vi framför oss har »det ultimativa
kravet» att återställa balansen i förhållandet
med utlandet.
Som väsentliga komponenter i det
nödvändiga handlingsprogrammet anges
i propositionen att man målmedvetet
styr över de reala resurserna till industrin
och att moderation iakttas i löneanspråken
och i den offentliga sektorns
expansion.
58
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Stabiliseringskonferens, m. m.
Om dessa realistiska bedömningar
hade delats av regeringspartiets företrädare
inom bankoutskottet, borde dessa
enligt min uppfattning lia biträtt de
motionsyrkanden, som behandlats i utskottets
utlåtande nr 60. Så blev det
nu inte, utan motionsyrkandena fick anslutning
enbart från oppositionens företrädare.
Och närmast efter mig på
talarlistan står kolleger, som kommer
att som reservanter närmare utveckla
sin argumentering.
Herr LARSSON i Umeå (fp):
Herr talman! Bankoutskottet hänvisar
i skrivningen i sitt förevarande utlåtande
nr 60 till det internationella läget
och till det förhållandet att det råder
en allmän högkonjunktur, som åtföljts
av pris- och kostnadsstegringar.
Det sägs att Sverige har påverkats härav,
och man kan i det stycket inte direkt
beskylla utskottet för att begagna
överord. Snarare kan det hävdas att vi
har lyckats mycket bra, om man nu får
uttrycka sig på detta sätt, när det gällt
att följa med i inflationstakten. Och vi
har inte bara uppnått tal som vi inte
hade räknat med vid ingången av detta
år, utan vi kan också vänta oss att i
början av nästa år få ytterligare en
påspädning på den inflation som vi för
närvarande upplever. Om det fortsätter
på detta vis kan —■ det är vi alla medvetna
om —- följderna bli mycket allvarliga;
även om de inte visar sig omedelbart
kan skadeverkningarna för vår
exportindustri bestå under många år.
I reservationen 1 begärs inkallande
av en stabiliseringskonferens där de för
landets ekonomi ansvariga parterna
skulle träffas och söka finna gemensamma
lösningar. Detta krav är ju inte
någon nyhet för vare sig utskottet eller
kammaren — det är ett krav som framförts
från oppositionens sida sedan lång
tid tillbaka. Vi har emellertid inte blivit
bönhörda, utan kravet har alltid
tillbakavisats. Vad jag säger kan alltså
delvis uppfattas som en upprepning.
Det är regeringspartiet som ständigt avvisat
kravet, och belåtenheten på den
sidan har aldrig någonsin sviktat när
det gällt landets ekonomi. Att man
måste tillgripa både prisstopp och kreditrestriktioner
i en aldrig tidigare upplevd
omfattning har emellertid inte påverkat
ställningstagandet, utan utskottsmajoriteten
menar att det är onödigt
att de parter, som har det närmaste
ansvaret för utvecklingen av vår ekonomi,
över huvud taget talas vid.
Reservanterna säger bl. a. följande:
»Förtroende för statsmakternas vilja
och förmåga att bedriva en effektiv stabiliseringspolitik
är —• — — en viktig
förutsättning för att strävandena att
åstadkomma samhällsekonomisk balans
och stabilitet skall bli framgångsrika.
Denna synpunkt har särskild aktualitet
för närvarande inför de förestående
avtalsförhandlingarna mellan arbetsmarknadens
parter. Organisationerna
borde nu ges information om regeringens
ekonomiska politik och de sannolika
verkningarna därav.»
.lag tycker det är mycket viktigt att
de parter, som här skall träffa den
ekonomiska uppgörelsen för minst ett
år framåt, vet någonting om vad regeringen
ämnar göra och vilka pålagor
man kan drabbas av, så att det blir
möjligt att göra en realistisk bedömning.
Som det nu är — då regeringen
tydligen är ovillig att lämna konkreta
besked — får de parter som skall sluta
dessa för arbetsmarknaden så viktiga
avtal många gånger famla i blindo.
.Tåg vill något beröra också reservationen
2 som avgivits av utskottets
socialdemokratiska ledamöter och där
frågor behandlas som vi på folkpartihåll
motionsledes fört fram. Ställningstagandet
på denna punkt har skett genom
lottning, och det är tyvärr bara
hälften av ledamöterna som står bakom
utskottets positiva skrivning när det
gäller ett värdesäkert obligationslån. Vi
på folkpartihåll har ansett att den saken
bör prövas i ett läge där det är
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
59
angeläget att stimulera sparandet, som
är klart otillfredsställande. Sparandets
problem har tidigare många gånger debatterats
här i kammaren, och jag skall
inte utveckla några synpunkter i det
ämnet. Jag vill bara understryka en
sak, herr talman, och det är att det
minskande sparandet skapar större och
större problem i fråga om de investeringar
som måste göras inom näringslivet.
Det visar den utveckling som
skett. Det går helt enkelt inte att i likhet
med vad som tidigare skett säga
att det kollektiva sparandet är tillräckligt.
Vi måste se oss om och konstatera
vad som verkligen händer. Minskningen
av sparandet har ju lett till en så
besvärlig situation att man blivit tvingad
att tillgripa restriktioner på olika
områden.
I reservationen 3 b, bakom vilken
står folkpartiets och centerpartiets ledamöter
i utskottet, begär reservanterna
en lättnad i kreditrestriktionerna. Vi
säger att den mindre och medelstora
industrin liksom handeln har kommit
in i ett läge där det har uppstått allvarliga
skadeverkningar. Ett oroväckande
ökat antal konkurser har inträffat.
ökningen fortsätter, och alla vet
att nedläggningarna och konkurserna
till stor del beror på den kärva kreditpolitik
som förs. Kreditrestriktionerna
får därför inte behållas längre än vad
som är alldeles ofrånkomligt, och enligt
vår uppfattning är nu läget sådant
att man kan lätta på restriktionerna.
Dessutom finns det områden i vårt land
där det över huvud taget aldrig förelegat
risk för överhettning och därför
inte heller något behov av kreditrestriktioner
men där sådana tillämpats i full
utsträckning. Snarare har där ökningstakten
inom näringslivet varit för låg.
Jag tänker närmast på allmänna stödområdet.
Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till reservationerna 1 och 3 b,
som är fogade till utskottets utlåtande.
Stabiliseringskonferens, m. m.
Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):
Herr talman! De motioner som behandlas
i bankoutskottets utlåtande nr
60 har väckts i anledning av proposition
angående den ekonomiska politiken
och vissa finanspolitiska åtgärder
som vidtagits under hösten. Centerpartiets
motion innebär en uppföljning av
tidigare framförda ståndpunkter.
Situationen i vårt land kan sammanfattas
på det sättet att vår bytesbalans
är dålig, spänningen på arbetsmarknaden
stark och det statsfinansiella läget
besvärligt vad gäller samhällets problem.
Men inte heller för näringslivet
är problemen små. Bland annat har de
hårda kreditåtgärderna tvingat företagen
till kredit på varor, som i sin tur
belagts med höga fördröjningsräntor.
Detta har blivit betungande för produktionen.
Det gamla krav som vi understryker
i reservationen 1, ett samråd mellan
olika parter i samhället, vill den socialdemokratiska
majoriteten inte gå med
på och tydligen heller inte regeringen.
När man skall avgöra dessa frågor vill
regeringen stänga kanslihusets dörrar
och försöka att själv klara upp problemen.
Man frågar sig vad anledningen till
detta är. Utskottsmajoriteten säger att
motionärerna inte påvisat några konkreta
uppgifter om hur de vill att en
rundabordskonferens skall gå till. Men
skulle man inte kunna klara en sådan
ändå? Om man ginge in för linjen med
en sådan konferens skulle det väl ändå
uppstå en första kontakt mellan representanter
för olika grupper, vilka väl då
skulle kunna göra upp en föredragningslista
på de aktuella punkter, som
i främsta rummet borde tas upp.
I fråga om reservationen 2 är majoriteten
omsvängd. Det talas på denna
punkt om nyttan av ett värdesäkert obligationslån,
och jag tycker att man borde
pröva detta förslag. Ett sådant lån
måste ändå ge möjligheter till ytterligare
kapitalbildning och därmed innebä
-
GO
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Stabiliseringskonferens, m. m.
ra ett tryck nedåt på räntan.
I reservationen 3 b behandlas frågan
om möjligheterna att lätta på den
nuvarande kreditåtstramningen för att
de nödvändigaste krediterna skall kunna
ges. Tidigare talare har understrukit
vilken besvärlig situation många företag
befinner sig i. Det råder kreditstopp,
därtill kommer den galopperande
inflationen med våldsamt ökande
kostnader, och så hamnar företagen i
ett oerhört svårt läge. Man kan i detta
sammanhang inte komma ifrån att besparingar
inom den offentliga sektorn
är ytterst nödvändiga. Större felinvesteringar
i bara ett enda projekt kan påverka
hela kapitalmarknaden; man får
naturligtvis i tankarna det mest aktuella
projektet, Marvikenprojektet. Eu sådan
felbedömning av en investering
måste inverka väsentligt på kapitaltillgången.
Även många små, icke nödvändiga
utgifter får emellertid betydelse.
Den oförmånliga turistbalansen gentemot
utlandet borde på något sätt förbättras.
Man frågar sig om inte människor
vilar upp sig lika bra utan att
behöva fara till stark sol och värme.
Jag tror inte att det är nödvändigt att
i nuvarande utsträckning resa till Medelhavsområdet
och andra varma trakter.
Nyligen har åtgärder beslutats för att
söka dämpa efterfrågan på importvaror,
men jag är inte säker på att den
eftersträvade effekten kan nås. Det innebär
ett ytterst stort problem när importerade
varor säljs under ett pris som
motsvarar tillverkningskostnader i vårt
land. I sådana fall får åtgärder för att
möta importen en mycket tvivelaktig
verkan.
Alla dessa omständigheter medför stora
svårigheter, och jag tror inte att de
motionsförslag som vi har avlämnat kan
bota allt. Däremot skulle de medverka
till en förbättring av den situation som
nu råder.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationerna 1 och
3 b samt i övrigt till utskottets hemställan.
Herr RINGABY (m):
Herr talman! Kampen om kapitaltillgångarna
är utomordentligt hård i vårt
land lika väl som i alla andra utpräglade
industriländer. Många branscher och
många intressegrupper anser sig underförsörjda
med kapital och kommer förmodligen
alltid att anse sig vara det.
Sjukvården t. ex. ställer krav på en ständigt
växande andel av bruttonationalprodukten
eller, som den populärt kallas,
den gemensamma kaka som vi alla
knegar ihop till här i landet. Inte mindre
än 90 000 nya tjänster kräver enbart
denna sektor fram till år 1975. Vi vet
att de olika vägdistrikten ute i landet
hela tiden ropar efter kapital till nödvändiga
projekt. Vi vet att utbildningsexplosionen
kostar stora pengar, att
miljövården och fritidsproblemen ständigt
kräver en ökande andel av den
gemensamma kakan och att bostadsbyggandet
gör anspråk på en mycket stor
del av kreditutrymmet. Och i bakgrunden
finns löntagarorganisationerna med
sina högt ställda krav.
Om alla dessa krav skall kunna effektueras
torde näringslivet bli svårt avtappat
på kapital i framtiden.
Det torde behövas en hård prioritering
och klok hushållning med tillgängliga
medel om denna ekvation skall
gå ihop. Alla är vi väl ganska eniga om
att det i huvudsak finns två sätt att
skaffa fram dessa eftertraktade resurser,
nämligen genom att satsa på näringslivet
och på sparandet. Självfallet
är näringslivet också beroende av utbildning,
sjukvård, vägar, bostäder
m. in., men nya resurser skapas dock
främst genom nya investeringar i industrins
produktionsapparat. Skattevägen
har sin klara begränsning när det gäller
att skaffa fram pengar.
Av denna anledning ter det sig politiskt
oklokt att låta industriinvesteringarnas
andel av kreditmarknadens nytill
-
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
61
skott sjunka från 36 till 14 procent —
vilket den gjort sedan 1968 — och därtill
av en krympande volym. Detta är
detsamma som att dika ut landets välståndskälla.
Inte heller det privata sparandet
har prioriterats tillräckligt, anser
vi. All handlingskraft och ambition
på reformpolitikens område är
direkt avhängiga bruttonationalproduktens
tillväxt, och denna i sin tur är
helt beroende av det näringspolitiska
klimatet och det enskilda sparandet.
Den förda finans- och kreditpolitiken
har i detta avseende inte varit ägnad
att stärka den ekonomiska tillväxten.
Finansministern har visserligen vid flera
tillfällen uttalat att industriinvesteringarna
nu måste ges ökat utrymme,
men de järnhårda kreditrestriktionerna
försvårar detta. Även utskottsmajoriteten
erkänner att dessa kreditrestriktioner
obestridligen ställt särskilt de
mindre och medelstora företagen inför
svårigheter.
När vi talar om små företag skall vi
inte glömma bort den s. k. miniindustrin
med mindre än fem anställda —
företag som oftast saknar möjligheter
till självfinansiering. 1960 fanns det
53 000 sådana företag med 180 000 anställda;
i dag finns det omkring 40 000
med 140 000 anställda.
Med det dubbla syftet att dels dämpa
prisstegringarna genom att hålla tillbaka
den privata konsumtionen, dels
skapa utrymme för näringslivets kapitalbehov
har regeringen nu skärpt finanspolitiken
genom att höja skatter
och avgifter, i den bestämda uppfattningen
att dyrare varor skall minska
den privata konsumtionen. Inflationen,
som mindre är eu efterfrågeinflation
än en kostnadsinflation, skall alltså
stoppas med ytterligare ökade kostnader.
Denna politik förefaller mig ganska
hjärtlös, ärade kammarledamöter, då
den i det vällovliga syftet att begränsa
överkonsumtionen genom sin generella
natur lägger ytterligare bördor även på
Stabiliseringskonferens, m. m.
människor som har mycket låg inkomst
och ringa köpkraft. Jag kan föreställa
mig, att grovarbetaren Andersson, verkmästaren
Pettersson och småföretagaren
Lundström — alltså folkets majoritet
—■ är helt eniga om att de själva
får vända på slanten betydligt fler gånger
än det allmänna gör i sin hushållning.
Visst har en del privatpersoner
en hög konsumtion, men vi anser att
det finns mycket stora möjligheter att
suga upp en del av denna konsumtion
genom att stimulera fram ett ökat frivilligt
sparande.
Det föreligger olika bedömningar av
förutsättningarna att snabbt lätta på
kreditrestriktionerna. Min uppfattning
är att detta kan göras successivt, om åtgärderna
paras med en kraftig preiniering
av sparandet och en hård sparsamhet
med både statens, landstingens och
kommunernas utgifter — inte minst de
senares. Från min utgångspunkt föreligger
det inte så stor skillnad mellan
reservationerna 1 och 2. Det nu aktuella
s. k. Strängaspelet är ett steg i rätt
riktning när det gäller att öka sparandet.
Men varför skall bara folk som
får återbäring på skatten ges dessa goda
sparmö j ligheter ?
Det finns även andra vägar att få
fram kapital till de absolut nödvändiga
industriinvesteringarna, och här har det
starkt prioriterade bostadsbyggandet
kommit i blickpunkten. De 8,5 miljarder
kronor som denna sektor får är eu
tung kloss bland våra tillgängliga krediter.
Herr talman! Under flera år har det
rivits många hus och många bra hus i
våra städer. Stockholm ser på sina håll
ut som om staden hade varit utsatt för
bombanfall. Enbart genom att reparera
bostadshus i stället för att riva dem
skulle många värdefulla miljoner kronor
kunna ställas till förfogande för
näringslivets investeringar. I Uppsala
står många studentbostäder tomma. I
en del städer är det gott om bostäder,
i andra råder det brist. Har vi eu plan
-
62
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Stabiliseringskonferens, m. m.
mässig bostadsproduktion?
Därtill kommer att den fria konkurrensen
har begränsat utrymme inom
byggnadsproduktionen och enligt vår
bestämda uppfattning erhåller därför
inte den ekonomiska satsningen på bostadsmarknaden
maximal effekt. Minskad
kreditgivning till bostadsbyggande
behöver alltså inte betyda färre bostä
der.
Utan att släppa fram mer kapital till
den industriproduktion, av vilken vi
alla skall leva, finns det ingen möjlighet
att klara alla de åtaganden som vi
bundit oss för i framtiden, inte minst
ATP-reformen. All den jämlikhet vi strävar
mot blir en jämlikhet på en låg
nivå, om vi inte får en tillfredsställande
ekonomisk tillväxt i landet. Enligl
min uppfattning löper vi risk härför
med en underförsörjning när det gäller
kreditgivningen til! industriproduktionen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
1 och 3 a.
Herr HAGLUND (s):
Herr talman! De föregående talarna
har fattat sig föredömligt kort, och jag
skall försöka följa deras exempel. Det
finns också flera skäl för oss att vara
kortfattade i denna debatt. Så t. ex. är
det inte länge sedan det fördes en stor
ekonomisk debatt här i riksdagen då vi
ventilerade praktiskt taget alla de frågor
som tagits upp i motionen.
Jag skall börja med en replik till herr
Ringaby. Han kanske inte är medveten
om att han ställde problemet på sin
spets när han redogjorde för vilka ändamål
som kräver mycket pengar. Herr
Ringaby gav också delvis ett svar på
frågan vari svårigheterna ligger när vi
vill försöka tillgodose alla de önskemål
som finns. För önskemålen finns
det som bekant inga gränser. Däremot
finns det gränser för vår förmåga att
betala vad det kostar att tillgodose
önskemålen. Herr Ringaby nämnde t. ex.
sjukvårdskostnaderna. Jag utgår ifrån
att åtskilliga av kammarens ledamöter
känner till och kanske t. o. m. dagligdags
ställs inför frågan vad det kostar
att bygga ut sjukvården.
Här sitter också åtskilliga ledamöter
som väl känner till ett annat problem
som herr Ringaby tog upp, nämligen
bostadsfrågan. Jag tror inte att jag gör
mig skyldig till någon felberäkning om
jag säger att vi för att producera en
enda lägenhet måste ha till förfogande
ett kapital på 80 000—90 000 kronor.
Vem som helst kan räkna ut vilken kapitalinsats
som behövs när man här i
landet bygger över 100 000 bostäder per
år.
En annan stor sektor som vi alla också
är positivt inställda till och vill se
vidareutvecklad är industrin. Vi har
tidigare sagt att vi skall prioritera industriinvesteringar
och även på annat
sätt se till att industrin får möjlighet att
göra utbyggnader.
I dag har vi kunnat i tidningarna läsa
att man har börjat med avtalsförhandlingarna.
Jag skulle önska att herr
Ringaby m. fl. finge vara med vid förhandlingarna
och ta del av de i många
fall berättigade krav som framföres från
löntagarsidan. Även denna sektor vill
ha sin del av utrymmet.
Till detta kommer den press de internationella
konjunkturerna utövar på
den svenka ekonomin — något som debatterats
mycket på sistone — och den
påverkan av prisbildningen som den
dyra importen många gånger medför.
Jag skall inte gå in på dessa saker, utan
vill bara påpeka att de spelar sin roll
för den ekonomiska balansen.
Om den ekonomiska balansen som sådan
vill jag helt kort säga att vi ju
ändå är ense om att vi skall försöka bevara
den och rätta till den när den är
mindre tillfredsställande.
Jag skall som sagt fatta mig kort, och
jag skall därför gå över till det som vi
var oense om i utskottet.
Här har man redan talat om den
första reservationen, som är en gammal
Nr 38
63
Onsdagen den 18 november 1970
slitstark bekant; den tar nämligen upp
förslaget om en stabiliseringskonferens.
Det förslaget har behandlats tidigare år
och då avslagits av riksdagen. Men i de
senaste motionerna har man framfört en
liten variant, nämligen att stabiliseringskonferensen
skulle kombineras
med ett ekonomisk-socialt råd som
skulle hjälpa till att förbereda den och
sedan bistå konferensdeltagarna.
Jag tycker att man ändå skulle kunna
konkretisera sig litet mera. De stora
ekonomiska linjerna har vi diskuterat
tidigare, men om vi i dag skulle ta dessa
evinnerliga krav om en stabiliseringskonferens
på allvar, måste vi fråga oss:
Hur skall denna stabiliseringskonferens
organiseras? Det var någon representant
för oppositionen som nyss talade
om vilken önskelista man skulle kunna
göra upp beträffande de frågor som bör
behandlas vid en stabiliseringskonferens.
Jag skall för min del roa mig med
ätt räkna upp vilka deltagare man vill
ha vid en sådan konferens. I den skulle
delta bl. a. representanter för statsmakterna,
de politiska partierna, arbetsmarknadens
parter, näringslivets organisationer
och ekonomisk expertis. Då
inställer sig omedelbart frågan: Vem
skall representera statsmakterna? Finansministern
ensam kan väl inte godkännas.
Jag undrar också om man
kanske bland statsmakterna räknar in
riksdagen. Det vill jag göra; riksdagen
är ju til syvende og sidst den högsta
beslutande instansen här i landet. Man
kanske då skulle kunna ha med på konferensen
bevillningsutskottets ordförande
— och varför inte bankoutskottets
ordförande också? — som representant
för statsmakterna. Den sistnämnde är ju
tillika bankman. Kanske kan de många
motionärerna ge några tips på vilka som
ytterligare skulle komma med från den
statliga sidan.
De politiska partierna skall ju också
vara representerade och jag utgår ifrån
att det även gäller kommunisterna. Jag
tror det skulle bli en tämligen givande
Stabiliseringskonferens, m. m.
konferens där kommunister och moderater
skulle ge tips om åtstramningsåtgärder
och där centerpartister och folkpartister
begär ett värdesäkert obligationslån
och talar om hur den svenka
ekonomin skall stabiliseras.
Utöver detta skall arbetsmarknadens
parter vara representerade. Jag förmodar
att det skall vara LO, TCO, SACO
och SR å ena sidan och å andra sidan
Arbetsgivareföreningen och kanske näringslivets
organisationer. Då vill jag
ytterligare fråga, vilka näringslivsorganisationer
som sålunda skulle vara med
på konferensen.
Ännu en grupp av människor skall
delta i konferensen, nämligen ekonomisk
expertis. Jag utgår från att de som
snälla deltagare enbart skall vara rådgivande
och vägledande för att man —
som det heter i en av de borgerliga motionerna
— skall komma till rätta med
balansproblemen i den svenska samhällsekonomin.
—- Detta var några ord
om reservation 1.
Reservation 2 beträffande utskottets
hemställan under B gäller utgivande av
ett värdefast obligationslån som eu
sparstimulerande åtgärd. Där har vi socialdemokrater
blivit reservanter, och
vi säger i reservationen bl. a.: »1 rådande
konjunkturläge framstår åtgärder
för en viss dämpning av den privata
konsumtionen som ett naturligt inslag
i en väl avvägd stabiliseringspolitik.
Statsmakterna har också nyligen
fattat beslut om åtgärder av detta slag.
Vidare har för riksdagen framlagts förslag
till en särskild premiering av sparande
som har formen av uppskjutet
uttag av överskjutande skatt enligt årets
taxering. Härigenom skulle, åtminstone
på kort sikt, syftet med motionärernas
förslag om ett värdesäkert lån bli tillgodosett.
» Jag kan tillägga att vi i dag
på morgonen i bankoutskottet har justerat
utlåtandet över propositionen om
premiering av visst, frivilligt sparande.
in. in. (Strängaspelet).
Reservation 3 gäller kreditrestriktio -
64
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Stabiliseringskonferens, m. m.
nerna och det finansiella utrymmet för
näringslivet, särskilt för mindre och
medelstora företag.
Utskottsmajoriteten säger att det är
obestridligt att kreditrestriktionerna
begränsat det finansiella utrymmet. Det
var väl också avsikten att begränsa utrymmet
för att få balans. I den ekonomiska
debatten fick vi höra, hur många
ansökningar som har gjorts om dispens
från investeringsavgiften på oprioriterade
byggen. Vem skulle inte vilja bygga
och investera, höja löner, öka både
privat och offentlig konsumtion, förbättra
sociala förmåner osv.? Pengarna
måste emellertid tas någonstans, och
vi måste dra åt svångremmen om vi
skall nå den balans som alla eftersträvar.
Såsom framhålles i utskottsutlåtandet
har ändå vissa finansieringsmöjligheter
förelegat och näringslivets investeringar
trots restriktionerna ökat väsentligt.
Man måste komma ihåg att investeringarna
inom den egentliga industrin
under 1969 har uppgått till 6 miljarder,
räknar vi in även investeringarna
i el-, gas- och vattenverk, utgör investeringarna
nära 8 miljarder.
Vi betonar sedan att kreditåtstramningen
givetvis inte är något självändamål
och att den bör lättas så fort den
ekonomiska situationen medger det. Vidare
säger vi: »Det får därvid ankomma
på bankofullmäktige att göra de erforderliga
bedömningarna och fatta de
konkreta besluten.»
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
utlåtande nr 60 på samtliga
punkter utom B, där jag yrkar bifall
till reservationen av herr Ståhle m. fl.
Herr LARSSON i Umeå (fp):
Herr talman! Herr Haglund började
med att säga att vi är ense om att vi
måste bevara den ekonomiska balansen.
Det uttalandet förvånade mig något. Har
inte herr Haglund märkt att vi saknar
ekonomisk balans i den situation vi nu
befinner oss i?
Herr Haglund raljerade något över
den föreslagna stabiliseringskonferensen
och frågade vem som skall representera
statsmakterna där. Det är litet genant
för mig att behöva tala om att vi
har en regering i det här landet. Tror
inte herr Haglund att den sittande regeringen
kan representera statsmakterna?
Vi inom oppositionen anmärker ofta
på regeringen, men vi har aldrig gått
så långt att vi inte tror att den inte skulle
vara värdig att representera statsmakten
vid en stabiliseringskonferens. Det
vore intressant att höra, om inte herr
Haglund delar uppfattningen att regeringen
bör representera statsmakten.
Vidare säger herr Haglund att vi med
det skattepaket som är framlagt kan
åstadkomma en dämpning av konjunkturen
och han menar att vårt förslag
om sparstimulerande åtgärder i och för
sig är onödigt. Jag måste påminna herr
Haglund om en sak: det går att dämpa
konsumtionen på andra vägar än med
skattehöjningar, det går också att stimulera
sparandet, och det är en väg som
är betydligt bättre och som leder till
större resurser för landet i framtiden.
Utskottets företrädare säger att investeringarna
inom industrin inte är så
små, och han nämner siffror som visar
hur stora de varit. Den internationella
konkurrensen gör emellertid att vi inte
befinner oss i något slutet rum. Vi måste
ta hänsyn till omvärlden, och vår omvärld
investerar mer i sitt näringsliv än
vi gör i vårt, vilket leder till att vi sackar
efter mer och mer.
Nu vet jag inte vem som har rätt: den
socialdemokratiske talesmannen i detta
ärende eller finansministern, som säger
och skriver att vi måste öka investeringarna
för att inte komma efter. Jag tror
nog att den väg som finansministern föreslår,
att öka industriinvesteringarna,
är den rätta, men han har misslyckats
med att ge denna industri utrymme att
öka sina investeringar.
Vad gäller den stabiliseringskonferens
som vi har föreslagit bör man ha
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
65
klart för sig att de som avgör landets
framtida ekonomi är statsmakterna samt
arbetsmarknadens och andra berörda
parter. Jag ber herr Haglund observera
att oppositionens bud inte har framlagts
i dag utan tidigare. Det innebär att vi
inom oppositionen meddelat regeringen
att vi är beredda att diskutera och ta
ansvar för kanske impopulära åtgärder
för att få en bättre ekonomi i landet.
Detta bud har avvisats av socialdemokratiska
partiet och regeringen. Ni har
varit er själva nog, och därför har vi
kommit i den nuvarande svåra situationen.
Man har inte velat ta emot den utsträckta
handen. Jag tror inte att man
skulle ha behövt tillgripa de mycket radikala
åtgärder i fråga om både beskattning
och prisstopp som ni har varit
tvingade till i en situation som ni själva
har skapat genom att säga nej till samarbete
på detta område.
Herr RINGABY (m):
Herr talman! Egentligen har jag inte
så mycket att invända mot vad herr
Haglund sade. I sak hade han inte särskilt
mycket att anföra mot vad jag sade
i mitt anförande, och det förhåller sig
också faktiskt så att reservanterna har
stöd av både finansministern och industriministern.
Båda har nämligen på sistone
med stor emfas hävdat, att det behövs
mera krediter till näringslivet, om
vi skall kunna klara alla de åtaganden
vi har gjort och klara bytesbalansen. Vi
har alltså stöd av de båda statsråden,
herr Haglund.
Vidare säger herr Haglund att vi skall
skaffa fram pengar till 100 000 lägenheter.
Det kostar 8 å 9 miljarder kronor.
Ja, jag har inte motsatt mig det. Jag har
bara sagt, att om vi kunde få fram samma
antal lägenheter för något mindre
pengar är det bra. Det kan man åstadbara
sagt, att om vi kan få fram samma
utsträckning som man har gjort hitintills
utan bygga om hus som går att
bygga om och genom att försöka öka
konkurrensen inom byggnadsbran
-
Stabiliseringskonferens, m. m.
schen.
Herr Haglund var mycket negativt inställd
till förslaget om en stabiliseringskonferens.
Det är klart att om man inte
vill någonting, så kan man alltid anföra
en massa skäl mot ett sådant förslag.
Jag blev liksom herr Larsson i
Umeå förvånad över att herr Haglund
inte vet vem som skall representera
statsmakterna. Jag bara rekommenderar
herr Haglund att gå till finansdepartementet
och fråga. Där kan man med
största säkerhet ge besked om vem som
skall representera statsmakterna.
Frågan är alltså, herr Haglund, ytterst
om god vilja. Finns vilja till sådana här
överläggningar tror jag också att de kan
komma till stånd.
Herr HAGLUND (s):
Herr talman! Herr Ringaby uttryckte
sin förvåning över att jag inte visste
vem som skall representera statsmakten.
Skall oppositionen vara förvånad över
att jag inte visste det? Jag kunde ju aldrig
tro, att oppositionen skulle ha sådant
förtroende för en regering om vilken
den har sagt att den inte kan klara
ekonomin. Jag tror att regeringen känner
sig mycket tacksam för att ni har
detta förtroende för den. Det noterar
också jag med stor tacksamhet. Därmed
förstår jag att ni också accepterar, att
regeringen får vidta de åtgärder som är
nödvändiga. Herr Larsson i Umeå lovade
t. o. in. att man från oppositionens
sida skall gå med på obehagliga beslut.
Det är de obehagliga besluten som vi inte
brukar få oppositionen med på. När
man skall försöka få en samhällsekonomi
i balans blir det mestadels fråga om
obehagliga beslut eftersom medlen måste
tas någonstans och, ärade kammarledamöter,
til syvende og sidst är väl
vårt största ekonomiska problem att vi
vill ha mer än vår ekonomi tillåter. Vi
måste stoppa någonstans och vi är tacksamma
för att oppositionen nu vill va
-
ra med.
Sedan nämndes att jag raljerade om
5 — Andra kammarens protokoll 1970. Kr 38
66
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Stabiliseringskonferens, m. m.
stabiliseringskonferensen. Ja, jag gjorde
det därför att det inte lämnats några
konkreta förslag om hur en sådan konferens
skall ordnas. Då vi ser hur svårigheterna
tornar upp sig i dagens förhandlingsläge
när den första ansträngningen
görs för att få i gång förhandlingar
och då man till och med redan
nu tror att alltihop skall spricka är det
inte att undra på att vi inte tror att så
mycket skall kunna åstadkommas genom
en sådan stabiliseringskonferens.
Anledningen till att jag citerade herr
Ringaby var att jag tyckte att han ställde
kyrkan mitt i byn. Han började ju
tala om de stora kostnaderna och vad
vi behöver pengar till. Det hade varit
bra om herr Ringaby velat dra sig till
minnes var vi numera har det största
sparandet och var vi får pengar till det
som han helt riktigt ömmar för, nämligen
bostadsbyggandet. Se på AP-fonderna
och deras uppbyggnad. Orsaken till
att vi fick ATP skall jag inte tala om mera;
alla kammarens ledamöter vet hur
det gick till. Men hur åstadkommes nu
sparandet? Dessa AP-fonder är väl nu
uppe i 35—36 miljarder kronor och det
inflyter nog 4—5 miljarder per år. Den
största delen av detta går till bl. a. bostadsbyggande.
Här har vi ett bra sparande
som vi också får förlita oss på
i framtiden.
Herr LARSSON i Umeå (fp):
Herr talman! Herr Haglund drog nog
en felaktig slutsats när vi talade om
vem som representerar statsmakterna,
och han försökte inkassera en poäng genom
att säga att vi tydligen hade det
allra största förtroende för regeringen.
Nej, herr Haglund, vi har nog inte alltid
förtroende för regeringen men vi är
i alla fall på det klara med att den sittande
regeringen har majoritet i riksdagen,
varför regeringens förslag går
igenom, och att denna majoritet har tillkommit
genom val. Vi respekterar den
demokratiska ordningen. En annan sak
är att vi anser att regeringen handlar
felaktigt, och det är oppositionens plikt
att påpeka sådant.
Herr Haglund sade att det var roligt
att oppositionen vill vara med och hjälpa
till då det gäller obehagliga beslut.
Jag vill emellertid påminna honom om
att frågan om en stabiliseringskonferens
var uppe redan förra året. Jag tror inte
att vi hade behövt tillgripa dessa starka
kreditrestriktioner under 1970, vilka för
övrigt inte visat sig vara tillräckliga för
att hålla tillbaka det uppkomna övertrycket.
I rädsla för valutgången uppsköt
man de finansiella åtgärderna till
efter valet, men det hade blivit en lugnare
och bättre utveckling, om det, såsom
oppositionen föreslog förra året,
hade anordnats en konferens där vi
kommit överens om gången av det hela
och kanske också om vissa obehagliga
beslut.
Jag tycker att en demokrati skall verka
så, att man även lyssnar till oppositionen
och att man inte skall vara så
säker på att allt man gör är rätt, vilket
regeringspartiet tydligen tror. Man vill
aldrig konstatera att man misslyckats,
något som alla andra ändå i dag kan
konstatera.
Herr RINGABY (m) :
Herr talman! Herr Haglund sade att
jag ställer kyrkan mitt i byn och visar
på alla önskemålen i olika branscher
och sektorer, där man ropar efter pengar.
Ja, det gjorde jag med avsikt, ty hur
skall vi få fram de pengar som behövs
för att tillgodose alla dessa önskemål,
om vi inte hämtar dem ur ett starkt näringsliv?
På den punkten tror jag att
herr Haglund och jag är helt ense. Men
då är det också nödvändigt att vi får
mera investeringspengar till näringslivet,
ty annars kan vi inte klara alla åtaganden.
Vidare sade herr Haglund att vi ju
har de 4 miljarder som varje år inflyter
i AP-fonderna från näringslivet och
av vilka det mesta går till bostadsbyggandet.
Ja, det gör det. Men det är möj
-
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
67
ligen också ett problem, herr Haglund,
att 4 miljarder tas från näringslivet,
alltså löntagarnas och näringslivets
pengar, och slussas in i AP-fonderna.
Vi bör få en större bit av kakan tillbaka
till näringslivet — ja, vi kanske
måste ha det, om vi över huvud taget
skall klara ATP-reformen.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. A
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A i
utskottets utlåtande nr 60, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Åkerlund m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114
ja och 89 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Stabiliseringskonferens, m. m.
Mom. B
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Haglund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B i
utskottets utlåtande nr 60, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Ståhle m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 88 ja och 113 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit reservationen
2 av herr Ståhle m. fl.
Mom. C
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
3 a av herr Åkerlund m. fl.; samt
3:o) bifall till reservationen 3 b av herr
Nils Theodor Larsson m. fl.; och fann
herr förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Börjesson i
Glömminge begärde likväl votering, i
anledning varav herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontra
-
68
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Lag om förenklad aktiehantering, m. m.
propositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr förste vice talmannen nu fann den
under 2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Börjesson
i Glömminge votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:
Den, som vilt, ätt kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. C i bankoutskottets utlåtande
nr 60 antager reservationen 3 a
av herr Åkerlund m. fl., röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till
kontraproposition i nämnda votering
antagit reservationen 3 b av herr Nils
Theodor Larsson m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
30 ja och 65 nej, varjämte 110 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. G i
utskottets utlåtande nr 60, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 b av herr Nils Theodor
Larsson m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr
förste vice talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ
des.
Därvid avgavs 114 ja och 67 nej,
varjämte 25 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. D
Utskottets hemställan bifölls.
§ 16
Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:
nr 62, i anledning av motion om ökat
inflytande i företagen för samhället och
de anställda, samt
nr 63, i anledning av motioner om
förstatligande av elproduktionen samt
bensin- och oljehandeln.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
i 17
Lag om förenklad aktiehantering, m. m.
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 62, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om förenklad aktiehantering, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner.
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
69
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Herr PETTERSSON i Lund (s):
Herr talman! Tillsammans med herr
Hugosson har jag väckt en motion i
anslutning till propositionen 99 med
förslag till lag om förenklad aktiehantering.
I motionen tar vi upp kravet
på ökad insyn i storföretagens ägarförhållanden,
som vi anser har fått en
mindre tillfredsställande lösning i propositionen.
Avsikten med vår motion har varit
att slå vakt om en central princip i
svensk aktiebolagslagstiftning, nämligen
att ett aktiebolags aktieägarregister även
fortsättningsvis skall vara en offentlig
handling, tillgänglig för alla intresserade
personer. Genom att propositionen
inom ramen för det nya aktiehanteringssystemet
tillåter att ombud eller
förvaltare registreras i aktieboken i
ägarens ställe bryts nu den enkla och
klara offentlighetsprincipen när det gäller
storföretagens ägarförhållanden. Vi
motionärer har sagt oss att detta är
beklagligt, så mycket mera som den utredning
som ursprungligen utarbetade
förslaget till en förenklad aktiehantering
— fondbörsutredningen — enhälligt
föreslog full insyn när det gällde
det inhemska aktieägandet i storföretagen.
Och denna utredning innehöll
inte bara löntagarrepresentanter och
ämbetsmän, utan det privata näringslivet
var också representerat. Dock var
inga bankintressen representerade, vilket
kanske bör tilläggas. Majoriteten av
remissinstanserna ställde sig också
bakom fondbörsutredningens förslag om
fullständig insyn i ägandeförhållandena;
motståndare var endast bank- och
industriförbundsintressen, som förespråkade
den inhemska förvaltarregistrering
som senare skulle återfinnas i
förslaget till riksdagen.
Inte heller utskottet anser sig nu kunna
tillstyrka någon förbättrad insyn i
ägarförhållandena i linje med fond
-
Lag om förenklad aktiehantering, m. m.
börsutredningens och motionärernas
förslag. Motiven för utskottets ställningstagande
tycks främst ha varit två. För
det första anser man att vissa ytterligare
effektivitetsvinster kan vinnas för
bankerna och aktiebolagen genom att
tillåta en inhemsk förvaltarregistrering.
Till detta skall då bara sägas att det i
så fall sker på den offentliga insynens
bekostnad. För det andra gäller det omsorgen
om småspararnas intresse att
inte behöva redovisa sitt aktieinnehav
ned till sista aktien. Av denna anledning
föreslås att den offentliga aktieförteckningen
endast skall redovisa aktieägare
med mer än 500 aktier i respektive
bolag. Det kan här tilläggas
att propositionens definition av begreppet
småsparare är synnerligen generös.
Eftersom genomsnittsaktien på
börsen kostar ca 200 kronor för närvarande,
skulle den s. k. småspararen
kunna ha hundra tusen kronor i vart
och ett av de 108 börsbolagen utan att
förlora sin något anspråkslösa titel
»småsparare».
I ett försök att bekämpa möjligheterna
att kringgå de insynsregler som
ändå finns föreslår propositionen vidare
att varje bank eller annan auktoriserad
aktieförvaltare skall lämna uppgifter
om alla aktieägare med mer än
500 aktier i respektive bolag som är
registrerade på förvaltaren. Trots denna
kompletterande redovisningsskyldighet
kan man bara konstatera att den
som vill köpa sig fri från insyn för sitt
aktieinnehav kan utnyttja samtliga 30
påtänkta aktieförvaltare. Insynsgränsen
går alltså inte vid propositionens 500
aktier utan i sämsta fall vid 15 000
aktier. Så fungerar med andra ord ett
aktiehanteringssystem, som tillåter inhemsk
förvaltarregistrering.
Vid sidan om allmänna krav på ökad
insyn finns anledning att understryka
att en slopad inhemsk förvaltarregistrering
och en minskad utländsk förvaltarregistrering,
som också är med i bilden
i vår motion, innebär ökade möj
-
70
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Lag om förenklad aktiehantering, m. m.
ligheter för löntagarna och för samhället
att kontrollera sådana inhemska
och utländska aktieuppköp som kan få
negativa verkningar för företaget och
dess anställda. Denna kontrollmöjlighet
kan man få på ett mycket tidigare stadium
än om man accepterar tanken på
eu inhemsk förvaltarregistrering. En
centralisering av aktieägarregistreringen
till värdepapperscentralen innebär
också, som riksskattenämnden har påpekat,
en effektiviserad taxeringskontroll
beträffande såväl aktieutdelningar
som realisationsvinst vid aktieförsäljning.
Vårt förslag i motionen innebär
därför ett nej till inhemsk förvaltarregistrering
och en sänkning av antalet
hemligstämplade aktier från 500 till 100.
På så sätt skulle också begreppet småsparare
något mera reduceras till sin
rätta proportion. Det innebär ändå att
en sparad slant på 20 000 kronor i varje
börsbolag går fri från insyn, om man
så vill.
Avslutningvis säger utskottet att de
insynsfrågor som har aktualiserats av
motionärerna är föremål för uppmärksamhet
genom pågående utredningsarbete
och att något riksdagsinitiativ av
den anledningen inte behövs. Man pekar
härvid dels på fondbörsutredningen,
dels på aktiebolagsutredningen, som
inom kort sägs komma att framlägga
sitt betänkande. Vad den samnordiska
aktiebolagsutredningen beträffar är dess
resultat redan publicerat i Danmark,
och därifrån liksom från andra håll
vet vi att den inte kommer att redovisa
något av intresse i detta sammanhang.
Fondbörsutredningen har redan lagt
fram sitt förslag i vad avser insyn i
storföretagens ägarförhållanden och
ägarkoncentrationen. Det förslaget, som
alltså inte tillät någon inhemsk förvaltarregistrering,
var invävt i utredningens
enhälliga förslag till förenklad aktiehantering.
Departementschefen gick
ifrån detta förslag, och jag vill därför
sluta med att fråga utskottets företrädare
i dag: Hur skall fondbörsutred
-
ningen kunna komma igen med ett nytt
förslag, när den redan har fått nej
från regering och utskott på denna
punkt? Det skulle vara intressant att
få ett närmare besked om den saken.
Herr talman! Eftersom första lagutskottet
är helt enigt i sitt utlåtande har
jag inget yrkande.
I detta anförande instämde herrar
Bergqvist och Sörenson, fru Håvik samt
herrar Hugosson, Ekvall, Gustavsson i
Nässjö, Lundberg, Hellström och Lindkvist
(samtliga s).
Herr JADESTIG (s):
Herr talman! Propositionen 99 avser,
som herr Pettersson i Lund mycket riktigt
anförde, lagstiftning om förenklad
aktiehantering. Jag vill redan från början
understryka att syftet med lagen
just är att förenkla aktiehanteringen
och naturligtvis inte att lösa de alltmer
aktuella problemen i fråga om ökad
företagsinsvn.
Lagförslaget syftar således till att
med hjälp av modern datateknik förenkla
det praktiska handhavandet av
den växande värdepappersmängden.
Inte minst bankerna har haft problem
i detta avseende, och dessa har blivit
mer och mer besvärande. Utskottet har
ansett att det i propositionen framlagda
lagförslaget är väl ägnat att begränsa
problemen på detta verkligt vidsträckta
område.
Den motion som herrar Pettersson
i Lund och Hugosson har väckt här i
kammaren inriktar sig —• vilket tydligt
har framgått av herr Petterssons inlägg
—- i stort på insynsfrågan och frågan
om ägarstrukturen i de större företagen.
Jag vill inte förneka att det är
viktiga och centrala problem som motionärerna
har berört, men jag vill
liksom herr Pettersson i Lund peka på
att Kungl. Maj :t sedan länge har haft
och fortfarande har uppmärksamheten
riktad mot dessa frågor och även har
vidtagit åtgärder för att åstadkomma
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
71
en vidgad företagsinsyn. Vissa utredningar
är ju redan aktuella. Jag vill erinra
om samarbetsutredningens betänkande
»Företag och samhälle», och jag
hänvisar till att fondbörsutredningens
arbete fortsätter. Dessutom finns det en
utredning om aktiebolagen. Med hänsyn
till utskottets handläggning av
motionen vill jag beröra fondbörsutredningens
direktiv.
Vi har inom utskottet studerat fondbörsutredningens
framtida arbete betydligt
närmare än herr Pettersson har
gjort. I dess direktiv ingår två större
frågor, dels frågan om åtgärder för förbättrad
företagsinsyn, dels frågan om
fondbörsens funktion och organisation.
Med anledning av en skrivelse från
Bankföreningen fick fondbörsutredningen
dessutom i uppdrag att överväga
förslag till lösningar av tekniska problem
för handeln med värdepapper.
Det är denna delfråga som behandlas
i propositionen 99. Fondbörsutredningen
kommer i sitt fortsatta arbete att
ta upp de övriga frågor som jag har
nämnt. Det är inte vanligt i riksdagens
lagstiftningsarbete att vi tar ställning
till frågor som redan är föremål för
utredning.
Som framgår av utskottets skrivning
har vi uppmärksammat att motionärerna
inte vill att propositionen skall avslås,
och herr Pettersson i Lund har
inte heller ställt något egentligt yrkande.
Det finns ingen anledning att begära
någon utredning i sakfrågan; vi kan
lugnt bida tiden. Den dagen kommer
då vi får ta ställning till frågan. Utskottet
har också anfört att det borde
framstå som självklart att man avvaktar
hur det nya systemet fungerar
i praktiken innan man tar ställning till
frågan om en översyn av lagstiftningen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Herr PETTERSSON i Lund (s):
Herr talman! I mitt förra inlägg för -
Lag om förenklad aktiehantering, m. m.
sökte jag tala om för herr Jadestig att
det kanske inte är alldeles klart att
Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på just de problem som berörs
i vår motion —- dvs. insynen i storföretagens
ägarförhållanden. Fondbörsutredningen
kommer uppenbarligen inte
att lägga fram något nytt förslag om
förenklad aktiehantering. Det är nämligen
via värdepapperscentralen och via
ett system för aktiehantering som man
kan lösa frågan om kontinuerlig insyn
i storföretagens ägarförhållanden. Utskottet
har nog missuppfattat denna
fråga.
Samarbetsutredningen sysslar över
huvud taget inte med frågan om aktieägarstrukturen
inom företagen. Om utskottet
har fått informationer som innebär
att Kungl. Maj :t avser att ta itu
med denna fråga är det naturligtvis
glädjande både för utskottet och för
motionärerna. I dagens läge finns det
dock ingenting som antyder något sådant.
Sedan säger herr Jadestig att syftet
denna gång endast är att få fram en
effektiviserad aktiehantering. Men fondbörsutredningens
förslag innebar både
en effektiviserad aktiehantering och en
tillfredsställande insyn i ägarförhållandena.
Hade det inte varit lämpligt att
utskottet tagit fasta på det på ett tidigt
stadium?
Utskottet har kanske den uppfattningen
att det bara är ett fåtal motionärer
som beklagar att utskottet inte har en
mer positiv inställning till frågan om
vidgad insyn. För att visa att utskottet
i så fall har misstagit sig vill jag citera
ett yttrande av LO över fondbörsutredningens
betänkande »Förtrolig företagsinformation
om börshandel» — det kom
alltså efter betänkandet om förenklad
aktiehantering: »LO beklagar att fondbörsutredningens
förslag om en öppen
aktiebok i det tidigare betänkandet —
som LO tillstyrkte i sitt remissvar —
frångåtts i propositionen (1970:99) genom
att man ger möjlighet att en bank
72
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
kan stå som förvaltare i aktieboken för
mindre aktieposter.» Jag tror alltså att
det finns en ganska stor opinion för att
man bättre än hittills tar itu med insynsproblematiken
i fråga om aktiebolagens
ägarförhållanden. Det kanske
kan vara en positiv avslutning på denna
debatt, om vi kan ena oss på den
punkten.
Herr JADESTIG (s):
Herr talman! Jag tycker nog också
att vi kan anse debatten avslutad; dessa
frågor kommer vi med all säkerhet att
få ta upp ytterligare. Men vi har alltså
uppfattat det så, som jag framhöll i mitt
första anförande, att fondbörsutredningen
har att belysa dessa delfrågor.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.
§ 18
Föredrogs vart för sig
bevillningsutskottets betänkande nr
56, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om förenklad
aktiehantering, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;
bankoutskottets
utlåtande nr 57, i anledning
av proposition med förslag til!
lag om förenklad aktiehantering, m. in.;
samt
första lagutskottets utlåtanden:
nr 63, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med
överlämnande av berättelse för rådets
adertonde session, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och tilldelats första
lagutskottet, och
nr 64, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1965: 94) om polisregister
m. m.
Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.
§ 19
Det kommunala bostadstillägget till
pensionärer
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av motioner
angående det kommunala bostadstilllägget
till pensionärer.
Andra lagutskottet hade i ett sammanhang
behandlat följande till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:116
av herr Werner och II: 126 av fru /?;/-ding m.. fl., i vilka hemställts »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa att frågan om formerna för
det framtida bostadsstödet till folkpensionärerna
blir föremål för skyndsam
utredning»;
2) de likalydande motionerna 1:866
av herr Mårtensson m. fl. och II: 593
av herr Svenning m. fl.
Utskottet hemställde,
A. att motionerna 1:116 och 11:126
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
B. att motionerna 1:866 och 11:593
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Andreasson och Gustavsson i Alvesta
(båda ep).
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr SVENNING (s):
Herr talman! I motionerna 593 i denna
kammare och 866 i första kammaren
har ett stort antal skånska socialdemokratiska
riksdagsmän hemställt »att
en utredning tillsättes med syfte att
skapa normer för kommunala bostadstillägg
till pensionärer, som ger täckning
för en normal bostadskostnad och
därmed bidrar till ökad jämlikhet».
Motionärerna har byggt sin framställning
på ett undersökningsmaterial som
Folkpensionärernas riksorganisation
presenterat samt på egna undersökningar.
Det är beklämmande siffror som
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
73
Det kommunala bostadstillägget till pensionärer
kommit fram vid denna kontroll. De
kommunala bostadstilläggen varierar
mellan 375 och 5 500 kronor per år.
14 kommuner har inte någon maximering
alls och alltså inget tak. Det innebär
att vissa pensionärer får ca 30 kronor
per månad i bostadstillägg och andra
drygt 450 kronor, vilket senare belopp
i stort sett räcker för att bo i en
modern tvårumslägenhet av bästa snitt.
Det är en uppseendeväckande orättvisa,
som innebär att vissa pensionärer måste
offra en stor del av sin folkpension
för att betala hyran i många gånger rätt
underhaltiga bostäder. Pengarna räcker
inte till att klara ens ett litet bostadsutrymme
om ett rum och kök i en modern
miljö utan egna ekonomiska insatser.
Dessa uppgifter stämmer väl
överens med riksförsäkringsverkets statistik
för januari 1969.
Svenska kommunförbundet sände den
11 november 1968 också ut en rekommendation
till kommunerna med förslag
till normalgrunder för bostadstillägg till
folkpensionärer. Målsättningen bör enligt
rekommendationen vara dels att
man stimulerar pensionärerna att söka
skaffa sig lättskötta och moderna bostäder,
något som innebär att man kan
minska belastningen på den öppna åldringsvården,
dels att detta skall kunna
ske till rimliga kostnader för kommunerna.
Utöver denna målsättning rekommenderar
förbundet att grunderna för de
kommunala bostadstilläggen lämpligen
utformas så att alla pensionärer får ett
grundbelopp på 700—1 000 kronor samt
att bostadskostnader över grundbeloppet
täcks intill ett tak som kan vara
antingen beloppsmässigt eller standardmässigt
fixerat. Man kan helt instämma
i dessa synpunkter. Jag är övertygad
om att många kommuner utan större
svårigheter kan uppfylla dessa minimikrav
och ge ett bättre stöd än de för
närvarande gör.
Utskottet konstaterar att motionärerna
påpekar att det kan bli nödvändigt
med en viss statlig styrning av bostadstilläggens
utformning och administration
och att utredningen verkställer en
kartläggning av pensionärernas kommunala
bostadstillägg. Men utskottet
framhåller att en viss utveckling till
fromma för pensionärerna har ägt rum
inom vissa kommuner. Utskottet ställer
sig dock positivt till motionen och
skriver att man gärna ser »att en utveckling
sker mot mera likformiga
grunder för de kommunala bostadstillläggen
innebärande en anpassning av
tilläggens belopp till pensionärernas
faktiska bostadskostnader». Utskottet
säger vidare att en sådan utveckling
redan i viss utsträckning är på gång
och kommer att bli mer aktuell i anslutning
till kommunsammanslagningarna.
Ja, det kan man säga. Men utvecklingen
är bäst i gång i de redan progressiva
kommunerna, som på sina håll
givit de sociala myndigheterna i uppdrag
att följa utvecklingen på bostadsmarknaden
och i mån av behov av
justering av bostadstilläggen inkomma
med förslag i höjande riktning. Men
alltför många kommuner är kvar i gammalt
slentriantänkande och gör inga
ingripanden.
Mot denna bakgrund tror jag att motionärerna
är ute i angeläget ärende.
Vi är betydligt mer skeptiska än utskottet
i denna fråga och tror att det
behövs krafttag för att få till stånd en
bättre tingens ordning. Vi vill för dagen
förklara att vi mycket ingående
kommer att följa frågan om pensionärernas
bostadstillägg och komma igen
med motioner och förslag därest icke
snara åtgärder vidtas ute i vissa kommuner.
Gustav Möller yttrade vid ett tillfälle
att ett samhälle som tar väl hand om
sina åldringar är ett starkt och gott
demokratiskt samhälle. Vi är på god
väg här i vårt land att skapa en förnämlig
åldringsvård. Därför är det av
betydelse att sådana här skönhetsfläckar
med det snaraste borttages. Vi har
74
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Det kommunala bostadstillägget till pensionärer
råd att vara generösa mot våra äldre
medborgar grupper.
Jag har för dagen inget yrkande.
I detta anförande instämde herrar
Björk i Påarp, Jönsson i År löv, Gustavsson
i Ängelholm, Bengtsson i Landskrona
och Johnsson i Blentarp (samtliga
s).
Fru MARKLUND (vpk):
Herr talman! Det är riktigt, som utskottet
säger, att frågan om ett statligt
grundbidrag till kommunerna för utgivande
av kommunala bostadstillägg
har behandlats av vårriksdagen. De
motioner som då väcktes avslogs. Men
även yrkandet i motionerna 1:116 och
11:126 om formerna för det framtida
bostadsstödet har ett samband med kommunernas
ekonomiska belägenhet. .lag
kan därför inte underlåta att återkomma
till den frågan.
Som vi motionärer ser saken är
växande ekonomiska svårigheter för ett
stort antal kommuner en av huvudorsakerna
till den högst varierande storleken
av bostadstilläggen. Därigenom
uppstår en orimlig ojämlikhet som
samtidigt representerar en stor orättvisa,
vilket också herr Svenning nyss
berörde. Utskottet säger att Kommunförbundet
har utfärdat rekommendationer
rörande bostadstilläggens utformning.
Ja, det är bekant. Men bara rekommendationer
rörande bostadstillläggens
storlek hjälper inte stort de
kommuner, som befinner sig ett svårt
ekonomiskt läge, att följa dessa rekommendationer.
Den hänvisningen väger alltså fjäderlätt.
Sedan åberopar utskottet skatteutjämningen.
Det är också bekant att när
Kommunförbundet den 12 juni i år
skrev till regeringen angående en annan
kostnadsfördelning mellan stat och
kommun så påpekade förbundet att
skatteutjämningsbidragen per skattekrona
har försämrats. Också denna hän
-
visning är sålunda ett svagt skäl för
utskottets argumentering.
Men, herr talman, jag skall inte nu
uppehålla mig vid kostnadsaspekten. I
våra motioner hävdas att bostadsstödet
till pensionärerna -—- på samma sätt
som bostadstilläggen till barnfamiljerna
—- borde vara en statlig angelägenhet.
Det borde inte åvila kommunerna.
Vi motionärer ansåg att denna fråga
borde närmare utredas. En så pass tung
remissinstans som riksförsäkringsverket
har ju i annat sammanhang aktualiserat
samma sak.
Utskottet anför som skäl för sitt avstyrkande
att departementschefen förklarat
sig inte vara beredd att förorda
någon sådan utredning. Detta räcker
för utskottet. Någon egen mening tycks
man inte anse sig behöva uttala.
Det borde ändå vara logiskt att bostadstilläggen
som komplement till den
statliga folkpensionen i princip bör utges
från samma håll som grundförmånen.
När det gäller att åstadkomma
större jämlikhet för pensionärerna beträffande
bostadsstandard och ekonomiskt
läge vore det dessutom effektivare
att föra över de kommunala bostadstilläggen
till bostadsstödets övriga
delar än att utfärda rekommendationer
om bostadstilläggens storlek. I alla händelser
bör så starka skäl tala för detta
att en utredning i frågan borde företas.
De sakuppgifter som utskottet redovisar
är talande nog. 42 procent av antalet
pensionärer, berättigade till bostadstillägg,
får sådana enligt alternativ
I, dys. ett generellt belopp oberoende
av kostnaden. Medelvärdet av
maximerade belopp är för ensamstående
938 kronor i bostadstillägg och för
gift par 1 074 kronor i bostadstillägg.
Bakom dessa och andra uppgifter ur
det siffermaterial utskottet presenterar
— och som pensionärsorganisationerna
ofta återkommer till — har vi det fullständigt
miserabla förhållandet, att åtskilliga
pensionärer nödgas ta folkpen
-
Jasdagen den 18 november 1970
Nr 38
75
Det kommunala bostadstillägget till pensionärer
sionen i anspråk för att klara hyran.
Bostadsstödets storlek blir beroende av
i vilken kommun de är bosatta. Utskottets
hållning innebär i verkligheten att
man vill konservera detta förhållande.
Jag skall till slut än en gång återknyta
till kostnadsaspekten, eftersom
utskottet också åberopar kommunernas
självbestämmanderätt när skatteutjämningssystemet
förordas framför vad utskottet
kallar specialdestinationer. Med
det senare avses här ett statligt grundstöd
till kommunerna för utgivandet av
de kommunala bostadstilläggen. Den
hänvisningen rimmar väl dåligt med det
faktum, att fastän det är kommunerna
som helt bekostar de kommunala bostadstilläggen
så fastslås det i lag, att
reducering av tilläggen skall ske vid
sidoinkomster över viss bestämd gräns.
I detta fall är det inte tal om att inkräkta
på den kommunala självständigheten.
En begränsning uppåt går för
sig; men varken ett statligt grundbidrag,
miniminormer eller en ordning likartad
bostadsstödet till barnfamiljerna
kan godtas av utskottet när det gäller
att för folkpensionärerna trygga en
acceptabel minimistandard.
Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till motionerna
1:116 och 11:126.
Fröken SANDELL (s):
Herr talman! Det ärende som nu föreligger
till behandling har förvisso
stark genomslagskraft ute i landet —
därom vittnar det stora antal motioner
som under årens lopp har avlämnats.
Frågan har flera aspekter. Det är
fråga om jämlikhet och social rättvisa,
det är vidare fråga om principerna för
fördelningen mellan stat och kommun
av kostnaderna för stödet till pensionärerna,
och det är slutligen en fråga om
ekonomiska resurser. Här i riksdagen
har vi som sagt åtskilliga gånger behandlat
de kommunala bostadstilläggen,
och detta är en ständigt återkommande
fråga inte minst vid de möten som folk
-
pensionärernas organisationer anordnar
ute i landet. Den är också vital för
folkpensionärerna.
Den kartläggning som motionärerna
i motionsparet 1:866 och 11:593 begär
har utförts — jag tror flera gånger —
av Folkpensionärernas riksorganisation.
En kartläggning görs också ständigt av
Kommunförbundet och riksförsäkringsverket.
Det är mycket lätt att få fram
.statistik på detta område. Att företa en
speciell utredning om den saken anser
utskottet således inte vara nödvändigt.
Den redovisning som utskottet lämnar
visar dock att det har skett en hel
del förändringar under den senaste tiden.
Den kraftiga opinionen för en höjning
och en bättre fördelning av de
kommunala bostadstilläggen har tvingat
fram en större aktivitet i kommunerna
och i Kommunförbundet.
De kommunala bostadstilläggen är en
angelägenhet som sönderfaller i två huvudfrågor,
den ena om grunderna för
bestämning av tilläggen och den andra
om deras finansiering. De talare som
har framträtt här har mest uppehållit
sig vid grunderna för beräkning av
tilläggen.
Sedan 1963, samtidigt som bl. a. hustrutilläggen
infördes, skall det i alla
kommuner betalas kommunala bostadstillägg.
Beträffande grunderna för dessa
har man ställt upp tre olika alternativ,
som utskottet har redovisat i utlåtandet.
Alternativ I innebär att bostadstillägget
utgår med ett generellt
belopp oberoende av den verkliga bostadskostnaden.
Alternativ II innebär
att bostadstillägget bestäms av bostadskostnaden
inom ramen för ett maximum,
beloppsmässigt eller standardmässigt
— man bestämmer t. ex. att pensionären
inte får ha mer än ett visst
antal rum för att tillägget skall utgå.
Alternativ III innebär att bostadstillägget
utges inom ramen för ett maximibelopp
och består dels av ett generellt
grundbelopp, dels av ett belopp som är
knutet till bostadskostnaden.
76
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Det kommunala bostadstillägget till pensionärer
Den redovisning som utskottet här
lämnar visar att det i huvudsak är de
mindre kommunerna som ger ut bostadstillägg
enligt alternativ I, alltså
med ett generellt belopp oberoende av
vad bostaden verkligen kostar. Kommunernas
storlek och naturligtvis deras
skattekraft är avgörande härvidlag.
Liksom allt annat finansieras dessa
kommunala bostadstillägg med skattemedel.
Även om kommunerna har den
goda viljan att betala ordentliga kommunala
bostadstillägg, räcker skattekraften
inte till alla gånger, framför
allt i avfolkningskommuner ute i lan
det.
Inom mitt hemlän har vi erfarenhet
härav. Det är klart att för dessa
kommuner, som till huvudsaklig del består
av pensionärer och har mycket små
skatteintäkter, kan det många gånger
vara svårt att höja de kommunala bostadstilläggen.
Men å andra sidan är
det just dessa kommuner som får de
största bidragen genom den kommunala
skatteutjämningen.
När vi genomförde skatteutjämningsreformen
— den trädde i kraft 1966 —
avlyfte man samtidigt en del pensionsutgifter
från kommunerna. Man avlyfte
sådana kostnader som sammanhängde
med de statligt reglerade pensionsförmånerna.
De specialdestinerade statsbidragen
togs då bort. Man genomförde
en lättnad för kommunerna i fråga om
vissa utgifter för pensionsförmåner samtidigt
som man helt tog bort det specialdestinerade
statsbidraget till det
kommunala bostadstillägget.
Vid tidigare behandling av detta ärende
har andra lagutskottet också pekat på
att den största rättvisan i utjämning
sker just genom den kommunala skatteutjämningen.
Från centerpartihåll har
man tidigare framfört önskemål om att
staten skulle lämna en summa på 600
kronor i grundbidrag till dessa kommunala
bostadstillägg. Om man gjorde det,
skulle det få den följden, att det bleve
de stora kommunerna och de relativt
välsituerade kommunerna som finge det
största utbytet av ett sådant arrangemang.
De kommuner, som har ett skatteunderlag
som gör att de inte får någonting
genom den kommunala skatteutjämningen
och inte heller några andra
statsbidrag som är knutna till skatteunderlaget,
skulle ju göra den största
vinsten, om man gåve ett generellt statligt
bidrag. För att verkligen få en garanti
för att ett sådant bidrag skulle
medföra en höjning av de kommunala
bostadstilläggen måste väl staten skaffa
sig större inflytande. Därmed skulle
det bli ett intrång i vad vi kallar det
kommunala självstyret. Tidigare har ju
inte minst riksdagen varit särskilt angelägen
om att bevara kommunernas
självbestämmanderätt i både denna och
andra frågor. Men statsutskottet har ju
tidigare i år avstyrkt motioner med yrkande
om specialdestinering av statsbidrag
med den motiveringen.
Vänsterpartiet kommunisternas motionskrav,
som fru Marklund här har talat
för, nämligen att det skall tillsättas
en utredning, som skall leda till att man
förvandlar det kommunala bostadstill1
ägget till ett socialbidrag, behandlades
ju föregående år i samband med att vi
antog lagen om pensionstillskott. Det är
inte på det sättet som fru Marklund
säger, nämligen att utskottet skulle ha
böjt sig för vad statsrådet vid det tillfället
har uttalat, utan det var ju riksdagen
som förra året fattade ett beslut,
som innebar, att riksdagen motsatte
sig en förändring i fråga om konstruktionen
av dessa bidrag.
Vi har ju tidigare behandlat grundbidragen,
och för min del anser jag,
att det, om man hade ekonomiska möjligheter,
vore bättre att höja folkpensionen
eller de s. k. pensionstillskotten.
Det finns ungefär 621 000 pensionärer
som har kommunalt bostadstillägg och
jag föreställer mig att de utgör samma
grupp som de pensionärer som får de
nuvarande tillskotten. Det gäller dem
som inte har stort mer än sin folkpension,
och dem som förutom folkpensio
-
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
77
Det kommunala bostadstillägget till pensionärer
nen har en liten inkomst genom ATP
eller liknande. Om vi tänker oss att vi
ger dessa ungefär 620 000 folkpensionärer
ett statligt grundbidrag på 600 kronor
skulle det innebära en utgift för
staten på 350—400 miljoner kronor, vilket
faktiskt motsvarar de 6 procent av
basbeloppet som för närvarande utgår i
pensionstillägg. Det motsvarar två pensionstillskott.
Det är så pass mycket
pengar att jag, om jag visste att vi hade
den summan till förfogande, skulle
förorda en höjning av själva folkpensionen
eller pensionstillskotten.
Pensionärernas riksförbund har också
tidigare uppvaktat finansministern
och framfört som ett önskemål för
framtiden att det vore lämpligt att höja
folkpensionerna så mycket att de extra
tilläggen inte behövdes och så att pensionärerna
finge en så stor inkomst att
de som alla andra kunde betala skatt
och inte behövde känna sig som någon
särskild grupp i samhället. Jag tror att
vi alla kan instämma i att det är viktigt,
att pensionerna för de folkpensionärer
som inte har några inkomster vid sidan
av folkpensionen, ATP eller liknande,
höjs så att de kan klara sig utan dessa
inkomstprövade tillägg.
Man kan visserligen säga, att vid en
pensionshöjning i stället för ett bidrag
till de kommunala bostadstilläggen,
skulle en och annan, som nu på grund
av inkomstprövningen inte åtnjuter
kommunalt bostadstillägg, få en förstärkning.
Inkomstprövningen har emellertid
blivit mera liberal och under det
senaste året har det genomförts en förändring
som innebär, att man inte reducerar
bostadstillägget med mer än
hälften av den inkomst som ligger över
3 000 kronor då det gäller gifta pensionärer
och 2 000 för ensamstående och
därmed gör det möjligt för ett större
antal pensionärer att få tillägget. Men
även om således vissa pensionärer, som
nu inte har kommunalt bostadstillägg,
skulle få en förbättring, tror jag att
det administrativt skulle bli lättare upp
-
nå syftemålet, bl. a. genom att inkomstprövningen
slopas, om man direkt ökar
folkpensionsförmånerna.
Som förut påpekats utsände Kommunförbundet
1968 en rekommendation
till kommunerna om nya normalgrunder
för hur det kommunala bostadstilllägget
skall utgå. Man hade ett klart
mål, nämligen att man skulle minska
belastningen på den öppna åldringsvården
genom att tillförsäkra folkpensionärerna
möjligheten att få moderna,
lättskötta bostäder. Samtidigt finge vederbörande
täckning för de verkliga bostadskostnaderna.
1 många kommuner
har man också — särskilt under innevarande
höst — kunnat följa med i de
beslut som fullmäktigeinstitutionerna
fattat, och i stor utsträckning har man
följt rekommendationerna. Nu finns det
en klar tendens till en förbättring avgrunderna
för de kommunala bostadstilläggen.
Kommunförbundet rekommenderade
ett generellt grundbelopp på
700—1 000 kronor, och den bostadskostnad
som låg däröver ansåg man kunde
täckas intill ett tak som kunde vara
fixerat antingen till bostadens standard
eller till hyrans storlek. De kommunsammanslagningar
som nu pågår och
som i många fall blir färdiga till nästa
års ingång har också medfört att
många mindre kommuner som haft låga
kommunala bostadstillägg nu genom
inkorporeringen i större kommuner eller
städer med högre bostadstillägg har
fått en förbättring.
De utredningar som tillsatts under
året för översyn av dels reglerna för
skatteutjämningen mellan kommunerna,
dels ansvarsfördelningen och fördelningen
av uppgifter mellan stat och
kommun arbetar ju med frågor som har
stark anknytning till den vi nu diskuterar.
En speciell översyn av de kommunala
bostadstilläggen skulle därför
säkerligen inte ge något resultat med
mindre än att en samordning komme
till stånd med de lagstiftningsförslag
som dessa utredningar kan komma att
78
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Det kommunala bostadstillägget till pensionärer
framlägga. Detta är anledningen till att
andra lagutskottet har intagit den ställning
som utskottet gjort. Vi anser att
resultaten av nämnda utredningar bör
avvaktas. Som bekant har riksdagen
också i år gjort en beställning om en
översyn rörande kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Det är ju en
mycket viktig fråga i sammanhanget.
Slutligen vill jag som en tankeställare
för kammarens ledamöter erinra om
det särskilda yttrande som centerpartiets
repesentanter har avgivit till utskottets
utlåtande. Av det framgår hur
man på ett ganska märkligt sätt kan
ändra ståndpunkt sedan man närmare
penetrerat en fråga — och kanske också
sedan man närmare tänkt över det
ansvar det innebär att göra utfästelser
om en preciserad statlig ekonomisk insats.
För ungefär tre år sedan reserverade
sig centerpartiet för ett generellt
statligt grundbelopp på omkring 600
kronor till kommunala bostadstillägg.
I dag har centerpartirepresentanterna
anslutit sig helt till utskottets utlåtande
och bara i ett särskilt yttrande deklarerat
att man har kvar den principiella
inställningen att vi bör ha ett grundbidrag.
Man har alltså inte nu ansett
sig kunna avge en reservation för ett
generellt statligt bidrag till kommunala
bostadstillägg. Det kan som sagt vara
en tankeställare för kammarens ledamöter.
Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan i förevarande utlåtande
nr 72.
Herr SVENNING (s):
Herr talman! Vi motionärer har när
vi preciserat vårt önskemål om en utredning
uttalat, att denna skall syfta till
att skapa normer för kommunala bostadstillägg
för pensionärer som ger
täckning för en normal bostadskostnad
och därmed bidrar till ökad jämlikhet.
Vi har vidare framhållit att vi vill ha
en statlig styrning av bostadstilläggens
utformning och administration. Det är
väsentligt att dessa krav tas med i detta
sammanhang. När vi iakttar vad som
förekommer på sina håll ute i kommunerna
måste vi i jämlikhetens namn
säga oss att det är riktigt att försöka
skapa någorlunda drägliga förhållanden
för dessa låglönegrupper.
Det gäller folkpensionärer, som har
enbart folkpension eller i bästa fall en
liten ATP-pension. Denna grupp sitter
illa till, och det är helt enkelt nödvändigt
att med största uppmärksamhet
följa deras nuvarande villkor. Man kommer
inte ifrån att detta är en viktig
fråga för oss alla. Det har gång på gång
omvittnats att en insats behöver göras
på detta område.
Det har gjorts gällande att kommunerna
inte har några ekonomiska resurser
för de begärda åtgärderna. Visst är
förhållandena pressade på sina håll,
men det förekommer ändå en skatteutjämning,
som ger de hårdast belastade
kommunerna ett bättre utgångsläge i
detta sammanhang. Jag vill tillägga att
det inte bara är kommuner med små
ekonomiska möjligheter, som är mindre
generösa med bostadstilläggen, utan att
så är fallet också i kommuner med
ganska goda resurser. Jag kan peka på
åtskilliga sådana fall, men jag behöver
inte i dag uppta tiden härmed. Kostnadsfrågan
är alltså inte den avgörande
faktorn. Det gäller helt enkelt att hjälpa
en grupp som otvivelaktigt utgör en låglönegrupp
i små omständigheter.
Att vissa kommuner visar en föredömlig
generositet åskådliggörs klart av
det förhållandet att de har dessa grupper
av pensionärer under observation
och följer upp förändringar i deras
läge med indexmässiga tillägg. Riksdagens
inställning är klar, nämligen att
det måste bli ett bättre gensvar bland
kommunerna för pensionärernas krav.
Detta gäller inte minst mot bakgrunden
av att även Svenska kommunförbundet
utfärdat en rekommendation,
där det mycket kraftigt understrykes
79
Onsdagen den 18 november 1970 Nr 38
Meddelande ang. plena fredagen den 27 november och tisdagen den 1 december
att man bör utgå från den i mitt tycke
riktiga ordningen med en statlig grundinsats
och en kommunal påbyggnad.
Detta är ett mål som vi bör sträva mot.
Jag vill till sist ta upp en rent praktisk
fråga. Både den öppna och den
slutna vården skulle kunna avlastas en
hel del äldre människor, om dessa
finge en god bostad, vilket betyder
oändligt mycket. Då skulle många äldre
faktiskt kunna bo kvar i sina bostäder,
där de kan vistas under sådana förhållanden
att de inte ständigt behöver anlita
vare sig den öppna vården eller
sjukvården. Detta skulle innebära en besparing
på sikt, som kan framstå som
befogad även för ekonomer, vilka mycket
noga granskar dessa frågor.
Det gäller en viktig fråga. En god bostad
betyder god hälsa och goda förutsättningar
i övrigt. Även denna aspekt
skall med i bilden. Vissa kommuner har
enligt min mening inte visat en sådan
välvilja som hade varit önskvärd i detta
sammanhang. När man nu på statligt
håll försöker bygga upp ett system
med indexreglering på detta område
tycker jag att den lilla grupp av personer,
som bara har folkpension eller
folkpension och en liten ATP-pension,
borde kunna få gehör för sina bostadsönskemål.
Det skulle skapa trivsel i
samhället för dessa medborgare, som är
väl berättigade till ett förbättrat stöd.
Fröken SANDELL (s):
Herr talman! Jag förstår inte varför
herr Svenning ser så uppfordrande på
mig när han framför sin starka kritik
mot kommunerna. Hans argumentering
understryker bara min tidigare framförda
synpunkt att den öppna och även
den slutna åldringsvården kan avlastas
genom att åt pensionärerna ges möjlighet
att få goda och riktiga bostäder,
där de kan bo kvar.
De normer, som herr Svenning talat
om, är faktiskt redan antagna genom
Kommunförbundets rekommendation,
och utskottet har helt anslutit sig till
dessa normer. Jag är övertygad om att
vi mot slutet av 1970-talet, såsom både
herr Svenning och jag och många andra
vill, kommer att ha fått ett grundskydd,
som verkligen ger folkpensionärerna
möjligheter att leva jämställda
med alla andra människor i samhället.
Herr SVENNING (s):
Herr talman! Bara några ord.
Det är viktigt att åtgärderna vidtas
så snabbt som möjligt, ty det är ju äldre
människor det gäller, och de kan inte
vänta så många år.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. A
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:116 och 11:126; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
Mom. B
Utskottets hemställan bifölls.
§ 20
Meddelande ang. plena fredagen den 27
november och tisdagen den 1 december
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:
Enligt den preliminära planen är
kammarens sammanträde fredagen den
27 november avsett att bli ett arbetsplenum.
Erhållna uppgifter om bordläggning
av utskottsutlåtanden ger emellertid
vid handen att det icke blir erforderligt
att anordna arbetsplenum nämnda
dag. Med ändring av den föreliggande
planen hålles därför bordläggningsplenum
fredagen den 27 november kl.
lk.00.
Kammarens bordläggningsplenum tisdagen
den 1 december, som enligt den
preliminära planen skulle börja kl.
16.00, kommer att ta sin början redan
80
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Slopande av förbudet att inställa arbete under avtalstid
kl. 13.00 för att erforderlig tid skall dering företas av lagen om arbetsdom
kunna
ställas till förfogande för besva- stol».
rande av interpellationer, bl. a. angå- utskottet hemställde,
ende utbildningspolitiken och språkun- att riksdagen måtte avslå motionerna
dervisningen. I: 322 och II: 346.
§ 21
Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:
nr 73, i anledning av motioner om
kommunalt bostadstillägg vid retroaktiv
hyreshöjning,
nr 74, i anledning av motioner om
lika beteckning i lag för arbetare och
tjänstemän, och
nr 75, i anledning av motioner om
upphävande av maximigränsen i kollektivavtalslagen
för arbetstagares skadeståndsskyldighet.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 22
Slopande av förbudet att inställa arbete
under avtalstid
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 76, i anledning av motioner
om slopande av förbudet att inställa arbete
under avtalstid.
Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
1:322 av herr Werner samt 17: 346 av
herr Hermansson m. fl.
I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts,
»att riksdagen beslutar att i skrivelse
till regeringen hemställa
om en omarbetning av lagen om kollektivavtal
av den 22 juni 1928 i syfte
att i första hand ur nämnda lag avlägsna
§ 4 gällande förbud mot att under
avtalstid tillgripa arbetsinställelse;
samt
att i samband med kollektivavtalslagens
omarbetning en översyn och revi
-
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Fru RYDING (vpk):
Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
skriver andra lagutskottet
bl. a.: »Principen om fredsplikt under
tid då kollektivavtal gäller är en av
grundvalarna för den svenska arbetsrätten.
» Det är alltså 4 § i kollektivavtalslagen
som enligt utskottet är av
utomordentlig betydelse i dag. Osökt
uppkommer då frågan: För vem? Innan
jag går in på det spörsmålet vill jag kort
erinra om situationen i Sverige då denna
kollektivavtalslag infördes år 1928.
Lagen stiftades med det klart uttalade
syftet att förhindra strejker. Den genomdrevs
av en borgerlig riksdagsmajoritet
mot den samlade arbetarrörelsen.
Den är riktad ensidigt mot arbetarna,
och vid dess tillkomst uttalade en
enhällig arbetarpress att syftet var att
förlama de fackliga organisationernas
aktionskraft. Arbetarna underströk också
denna uppfattning med en allmän
proteststrejk och med massdemonstrationer.
När lagförslaget behandlades här i
den svenska riksdagen 1928 yttrade
bland andra Arthur Engberg: »Jag är
övertygad om att därest denna lag genomföres
skall striden inte vara slut,
utan först då skall den på allvar börja.»
Dåvarande LO-ordföranden Arvid Thorberg
betecknade lagen som en slavlag.
I andra lagutskottets utlåtande nr 76
finns också en redovisning och en hisstoriebeskrivning
som vi anser behöver
en del kommentarer. Efter genomförandet
av kollektivavtalslagen 1928 av en
borgerlig riksdagsmajoritet och efter det
att strejkvapnet genom lagstiftningen
vridits ur arbetarnas händer institu
-
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
81
Slopande av förbudet
tionaliserades klassamarbetet genom
den s. k. Saltsjöbadsandan, alltså efter
huvudavtalet LO—SAF 1938. Sedan
drevs också förbundsledningarnas vetorätt
fram, som man år 1941 beslöt
att skriva in i LO:s stadgar. Detta innebar
bl. a. att genom skadeståndsbestämmelserna
gjordes fackföreningarna själva
till övervakare av arbetarnas efterlevnad
av denna tvångslagstiftning. Den
borgerliga staten — lagstiftaren alltså
— kunde inte tydligare ha avslöjat sig
som kapitalets maktorgan mot arbetarklassen.
Lagen är därför förnedrande
för hela arbetarrörelsen.
Fackföreningarna avrustades genom
lagstiftningen men samtidigt vet vi att
arbetsgivarna har rättigheter att vidtaga
en rad mot arbetarna riktade åtgärder,
t. ex. lönesänkning genom ackordsförsämringar
på grund av ändring av arbetsprocessen,
omflyttningar, masspermitteringar
osv. Fn höjning av arbetstempot
genom att t. ex. höja bandhastigheten
är helt laglig, men om en arbetare
sänker arbetstakten är det olagligt
och han kan straffas med avstängning
från arbetet utan lön.
Nu kan någon invända: Men mellan
avtalsperioderna har vi ju strejkrätt. Ja,
då skulle det vara möjligt att strejka så
att säga helt lagligt, men dels vet vi allesammans
att det är ytterst få fackförbund
som ens säger upp avtalen och
dels att fackförbundsledningarna sätter
sig på tvären när det inte står lagar i
vägen för arbetarnas strejkrätt. I och
med att medlemmarnas omröstning — i
den mån sådana omröstningar över huvud
taget förekommer — i avtalsfrågor
1941 endast blev rådgivande och inte
beslutande kan arbetarna alltså inte själva
besluta om att förkasta ett avtal under
vilket de skall arbeta och gå i
strejk. Nej, ledningen avgör detta, och
ledningen följer 1966 års överenskommelse
mellan SAF och LO om »främjande
av samarbetet mellan företagsledning
och anställda».
Trots alla försök att helt förhindra
att inställa arbete under avtalstid
strejker vet vi alla att Walter Korpi och
andra genom undersökningar bevisat,
att arbetsnedläggelser under hela 1960-talet har varit många och väsentligt fler
än dem som har kommit till allmänhetens
kännedom. Bara under innevarande
år och enbart inom verkstadsindustrin
har enligt direktör Mats BergomLarssons
uttalande i tidningen Verkstäder
nr 11 år 1970 inte mindre än 59
s. k. illegala strejker förekommit. Arbetsgivarna
har av naturliga skäl sökt
att hemlighålla dessa strejker under tidigare
år. Men i och med hamnarbetarstrejken
i Göteborg och gruvarbetarstrejken
i norr i vintras har ett nytt
skede inträtt. Det är inte bara att dessa
strejker varit större än alla andra som
gjort att de kan betecknas som milstolpar,
utan också i hög grad deras resultat.
Herr talman! Varje strejk kan för en
marxist te sig som en bekräftelse på att
det kapitalistiska systemet innehåller eu
grundläggande motsättning mellan kapital
och arbete. Den motsättningen kan
inte övervinnas inom detta system, men
den kan tillfälligt döljas. I Sverige döljs
den efter förmåga genom att såväl LO
som SAF och regeringen söker sprida
myten om ett demokratiskt välfärdssamhälle.
vars alla invånare skulle ha helt
gemensamma intressen. Varje strejk som
utbryter hotar att avslöja denna myt,
och därför försöker man också alltid
att ge felaktiga förklaringar till strejkers
uppkomst — ty strejker förekommer
i alla fall, trots att man genom lagstiftning
sökt att helt förhindra dem.
Man vägrar alltså att inse att strejken
är ett naturligt försvarsvapen för arbetarna
att ta till i ett ekonomiskt system
där profiten kommer före arbetarnas
välfärd. Löntagarna reser sig och
reagerar mot att bara vara ett medel, en
s. k. resurs, som kapitalägarna och företagsledningarna
utnyttjar på lönsammaste
sätt för att maximera sin vinst.
Detta är grunden till varje konflikt, även
om de utlösande faktorerna kan variera
Andra kammarens protokoll 1970. Nr 38
82
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Slopande av förbudet att inställa arbete under avtalstid
Med våra motioner 1: 322 och II: 346
vill vi avlägsna 4 § i kollektivavtalslagen,
alltså den s. k. strejkparagrafen,
som är en utmaning mot hela vårt
lands arbetarklass. I samband med kollektivavtalslagens
omarbetning måste
också en revidering och översyn företas
av lagen om arbetsdomstol; denna
har ju bl. a. att ådöma arbetarna böter
för de s. k. olagliga strejkerna.
Andra lagutskottet verkar i sin motivering
för avstyrkande av våra motioner
närmast förfärat inför blotta tanken
på att återge arbetarna strejkrätten. Det
talar om att ett reformprogram skulle
göra det uteslutet att avskaffa principen
om fredsplikt under avtalstid, det talar
om risk för desorganisation av arbetsmarknaden
med vittgående följder för
den svenska ekonomin osv. Men, herr
talman, måste man inte när man läser
detta göra den reflexionen, att denna
skrivning från utskottet egentligen bekräftar
den nuvarande lagstiftningens
klasskaraktär, samtidigt som man är
medveten om arbetarnas enorma styrka
när de fritt får utveckla sin kraft i aktioner
— vilket för övrigt, trots gällande
lagstiftning, förra vinterns stora strejker
visade?
Att återge arbetarna strejk rätten innebär
ju inte automatiskt att strejkvapnet
måste användas särskilt ofta, men
det innebär att arbetarsidan kommer i
ett bättre läge gentemot arbetsgivaren
redan genom att rätten till strejk finns.
Och med tanke på arbetsgivarens möjlighet
till lockout måste vi komma ihåg
att en arbetsnedläggelse alltid är ett viktigare
vapen för arbetaren än för arbetsgivaren.
Jag kan i detta sammanhang till slut
inte underlåta att citera vad vår nuvarande
LO-ordförande Arne Geijer
bl. a. sade till LO:s representantskap år
1964 inför den förestående avtalsuppgörelsen:
»Förhandlingar under fredsplikt
har små utsikter att leda till resultat.
»
Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till motionerna I: 322
och II: 346.
Herr NILSSON i Kalmar (s):
Herr talman! I motionerna I: 322 och
II: 346 begär kommunisterna att kollektivavtalslagens
bestämmelse om fredsplikt
skall slopas samt att lagen om arbetsdomstol
revideras och omarbetas.
När man hör fru Rydings motivering
till motionerna kan man få den uppfattningen
att arbetarna helt saknar
strejkrätt. Man är kanske inte så förvånad
över att dessa motioner har
väckts av kommunisterna, ty de smeker
och dödar med samma varma hand.
De brukar i andra sammanhang tala
om en fredlig samvaro, de bildar fredsorganisationer
av alla kulörer — men i
detta fall vill man ut och slåss till varje
pris. Det är kanske typiskt för kommunisterna,
men det är väldigt ologiskt. De
vill tillämpa den direkta aktionens metod,
de vill ha rätt att slå till när det
passar även om det finns ett avtal med
arbetsgivaren. De vill försvara de vilda
strejkerna och säger att dessa har givit
påtagliga resultat.
Det kan naturligtvis diskuteras hur
påtagliga resultaten har varit. Om man
jämför med utlandet, exempelvis England
där vilda strejker ofta förekommer,
finner vi att sådana på lång sikt inte
ger resultat. Det är möjligt att den vilda
strejken i malmfälten gav resultat, men
tror fru Ryding att en vild strejk skulle
ge resultat inom TEKO-industrin? Skulle
det vara möjligt att genom en vild
strejk få till stånd en förbättring där den
kanske bäst behövs? Nej, det skulle säkerligen
ställa sig mycket svårt.
Kommunisterna vill alltså sanktionera
de vilda strejkerna. Det innebär i så
fall att man också skulle tillåta arbetsgivarna
att inställa arbetet när de så
önskar. Utländska exempel avskräcker.
I motionerna står vidare att arbetarna
inte kan reagera med sitt avgörande
vapen, strejken, mot förhållanden
som inte kunnat förutses i avtalet hur
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
83
Slopande av
omänskliga dessa förhållanden än är.
Man förkastar också det centrala avtalsslutan
det.
Jag skulle tro att man talar mot bättre
vetande, och fru Ryding var själv
inne på att det inte finns något fackförbund
som tvingas in i centrala förhandlingar.
Landsorganisationen och
SAF sluter ett ramavtal och sedan är
det varje fackförbund obetaget att låta
bli att godkänna det om man inte vill.
Det är alltså majoriteten inom fackförbundet
som får träffa avgörandet. Om
det uppstår nya förhållanden under avtalsperioden
finns det i vissa fall möjligheter
att komma till rätta med dem.
I andra fall då detta inte går kan man
strejka hur mycket man vill när avtalet
har löpt ut. När nästa avtal skall träffas
får man försöka rätta till förhållanden
som är avvita. Jag skall inte förneka
att sådana förhållanden kan föreligga,
men man får påtala dem då det nya
avtalet skall träffas. Fru Rydings påstående
att arbetarna inte har möjlighet
att använda strejken som vapen är
felaktigt.
Fru Ryding påstod att fackförbundens
styrelser »sätter sig» på arbetarna och
genom den s. k. vetorätten kan bestämma
hur avtalet skall se ut. Det är riktigt
att bestämmelser om vetorätt finns
i avtalen — jag skall inte gå in på anledningen
därtill — men om majoriteten av
medlemmarna i ett fackförbund inte vill
ha den kan de ta bort den; det är nämligen
de själva som genom sina valda
ombud beslutar om de stadgar som skall
gälla.
Det är alltså felaktigt att påstå alt det
är förbundsledningarna som driver det
här spelet; medlemmarna har på demokratisk
väg möjligheter att påverka sin
situation. Men det förutsätter, som sagt,
en majoritet inom organisationen.
Men nu är det väl inte detta som motionen
egentligen avser. Motionärerna
vill alltså ha de vilda strejkerna, och
de vill — förmodar jag — att strejkerna
skall kunna beslutas lokalt; majori
-
förbudet att inställa arbete under avtalstid
tetsbesluten skulle alltså inte ha någon
mening och avtalet skulle inte behöva
följas under den tid de gäller.
Nu är det väl emellertid på det sättet
att en stor majoritet av arbetstagarna
här i landet vill ha ordning och reda
på arbetsplatsen. Man har godkänt majoritetsbesluten,
man har accepterat den
representativa demokratin och man vill
tillämpa det parlamentariska systemet.
Om vi skulle förfara så som kommunisterna
förordar måste vi ställa frågan:
Vem skall besluta om strejkerna? Skall
vem som helst kunna »klappa till» när
han tycker att allt inte är bra? Nu har
kommunisterna lanserat metoden med
s. k. stormöten, och det är kanske sådana
som avses få beslutanderätt i dessa
frågor. Men i så fall lever kommunisterna
inte riktigt som de lär. Kommunisterna
hade här i Stockholm ett stormöte
om kommunalskatten. På detta
möte beslöts att kommunisterna inte
skulle gå med på någon skattehöjning d
Stockholm. Men kommunisterna i stadsfullmäktige
beslöt någonting helt annat
än stormötet.
Ett sådant tillvägagångssätt som kommunisterna
föreslagit i sin motion tror
jag skulle innebära att det blev kaos på
arbetsmarknaden. Avtalen måste respekteras
under den tid de gäller. Om avtalen
inte är bra får man rätta till dem
när avtalstiden gått ut, och då kan man
strejka precis hur mycket man vill.
Vad motionärerna föreslår framstår
alltså för utskottet som en helt omöjlig
väg när det gäller att reglera dessa frågor.
Vi är övertygade om att det skulle
medföra stor risk för kaotiska förhållanden.
Det finns säkerligen andra och
mycket bättre vägar för att komma till
rätta med de missförhållanden som val
kan finnas på sina håll. I en så stor apparat
som det här är fråga om — flera
miljoner människor är inblandade —är
det uppenbart att det kan bli vissa kantigheter.
Det kan också i relationerna
mellan dessa organisationer och arbetsgivarna
förekomma vissa missförhållan
-
84 Nr 38 Onsdagen den 18 november 1970
Slopande av förbudet att inställa arbete under avtalstid
den. Men sådant får man som sagt rätta
till när avtalet löpt ut. Det finns en viss
tröghet i dessa organisationer — det är
uppenbart och det är ofrånkomligt med
tanke på organisationernas storlek. Detta
kan vara till nackdel, men i vissa avseenden
kan det vara till fördel. Det
finns skäl att åstadkomma vissa ändringar.
Det gäller t. ex. 32 § i SAF :s
stadgar vars bestämmelser också finns
med i vissa kollektivavtal. Men i denna
fråga pågår för närvarande förhandlingar
mellan berörda organisationer.
Vi får avvakta resultaten av dessa förhandlingar.
Skulle förhandlingarna inte
ge ett godtagbart resultat förmodar jag
att det blir tillfälle att här i riksdagen
återkomma till frågan.
Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Fru RYDING (vpk):
Herr talman! Först vill jag uttala min
tillfredsställelse över att några av utskottsledamöterna
i denna kammare ansett
att denna fråga har så stor betydelse,
att de är närvarande i kammaren när
den behandlas och att man dessutom
har gått upp i talarstolen för att försvara
utskottets skrivning och yrka bifall
till utskottets hemställan. I medkammaren
måste talmannen påta sig den plikten,
eftersom ingen enda utskottsledamot
var närvarande när frågan behandlades
där.
Så till de påståenden herr Nilsson i
Kalmar gjorde. Han sade att vi till varje
pris vill slåss och att vi vill ha vilda
strejker under det att andra vill ha ordning
och reda. Nej, vi vill inte slåss till
varje pris, och vi vill inte ha vilda strejker;
ville vi det skulle det aldrig ha
fallit oss in att motionera om att lagstiftningen
skall ändras. Jag sade i mitt
första anförande, och jag vill faktiskt
upprepa det: »Att återge arbetarna
strejkräffen innebär ju inte automatiskt
att strejkvapnet måste användas särskilt
ofta, men det innebär att arbetarsidan
kommer i ett bättre läge gentemot ar
-
betsgivaren redan genom att rätten till
strejk finns.»
Jag kan inte heller underlåta att bemöta
herr Nilssons påstående att detta
skulle vara något kommunistiskt påfund
av djävulskt slag. Vi är faktiskt inte ensamma
om vår åsikt i denna fråga. Jag
vill citera vad Aftonbladet skrev under
rubriken »Ändra föråldrad avtalslag»
i en huvudledare den 12 februari; det
är inte vi kommunister som har skrivit
detta:
»I själva verket är fredspliktbestämmelserna
i 1928 års kollektivavtalslag
en anomali. Huvuddelen av de s. k. vilda
strejker» — (t. o. m. här står det alltså
»s. k. vilda strejker») — »som inträffar
anmäls aldrig för Arbetsdomstolen.
Av Metalls undersökning om vilda strejker
inom verkstadsindustrin framgår att
mer än 90 procent av alla vilda strejker
inom detta område aldrig lett till åtal
inför AD.» Och man fortsätter:
»I det allmänna rättsmedvetandet
tycks alltså inte de vilda strejkerna betraktas
som illegala. Redan detta borde
vara skäl för en revision av kollektivavtalslagen.
Men det finns ännu viktigare
skäl.
De kompletterande förhandlingar
som måste föras på förbundsplanet och
på det lokala planet efter det att en
central överenskommelse träffas kan inte
bli reella förhandlingar, så länge de
legala möjligheterna att använda varsel
och konflikt saknas.»
På annat ställe i samma tidning skriver
man: »Vårt största fackförbund,
Metall med över 330 000 medlemmar,
går i dag till angrepp mot gällande arbetsrättslagstiftning---.
» I en le
dare
i Metallarbetaren som är refererad
i detta nummer av Aftonbladet säger
ordförande Sivert Andersson och
ombudsman Sten Rosander i Metall-Ettan:
»Vi kräver nya lagar för arbetsmarknaden
och en arbetsdomstol som
har en tidsenlig syn på de arbetsrättsliga
frågorna.»
Redan i mitt första inlägg citerade jag
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
85
Slopande av förbudet att inställa arbete under avtalstid
vad LO-chefen Arne Geijer uttalade inför
avtalsrörelsen 1964: »Förhandlingar
under fredsplikt har små utsikter att
leda till resultat.»
Herr Nilsson påstod alltså att vi vill
ha vilda strejker. Nej, vi vill ha strejkrätt.
Vi vill återge arbetarna det vapen
de tidigare hade och som en borgerlig
riksdagsmajoritet tog ifrån dem mot
en enad arbetarrörelse.
Herr Nilssons argument har inte på
något sätt kunnat ändra min uppfattning
och jag är, som jag sade, inte heller
ensam om den. Det finns fler tidningsartiklar
och artiklar i fackpressen som
stöder min ståndpunkt. Jag vidhåller
därför mitt yrkande.
Herr NILSSON i Kalmar (s):
Herr talman! Vem som skriver vad i
Aftonbladet vet inte jag, och jag kan
omöjligen veta om den som har skrivit
en viss artikel är kommunist eller socialdemokrat
eller har någon annan
färg.
Jag är litet förvånad över att fru
Ryding fortfarande vidhåller att vi borde
»återge» arbetarna strejkvapnet. Jag
talade om precis hur det ligger till, om
nu inte fru Ryding visste det förut, och
sade att strejkrätten finns kvar. Det är
ett felaktigt påstående att arbetarna inte
skulle ha strejkvapnet.
För övrigt kan man fråga sig, om det
inte vore logiskt att arbetsgivarna skulle
ha samma rätt och kunna stänga arbetsplatserna
när de tycker att det passar.
Vi försöker i stället skapa regler om att
arbetsgivarna måste varsko om inskränkningar
lång tid i förväg för att
vi skall kunna sysselsätta människorna.
För övrigt skulle det vara konsekvent
om fru Ryding också talade om, vem
som skall besluta om strejk, om den
situationen skulle inträda. Jag tycker
det är ologiskt att inte fullfölja resonemanget.
Fru RYDING (vpk):
Herr talman! Jo, jag har talat om att
återge arbetarna strejkvapnet. Jag vet
—• och jag sade det för övrigt i mitt
första anförande — att arbetarna har
möjlighet att företa s. k. legal strejk när
avtalet löpt ut, men då måste avtalet
sägas upp. Och detta görs ytterst sällan,
det vet herr Nilsson lika väl som
jag!
Den vetorätt som LO har måste ändras.
Jag vill passa på att tacka för det
tips herr Nilsson gav i sitt första anförande
om att vi bör arbeta för att få
bort den vetorätten ur LO:s stadgar.
Herr Nilsson frågade vem som skall
besluta om strejk. Det skall arbetarna
själva göra i sin berörda fackförening.
Fackföreningen är deras intresseorganisation,
och det är där beslut om strejk
skall ske för dem det berör.
Jag vill tillägga att det mest är herr
Nilsson som talar om att det omedelbart
skulle bli strejk om 4 § togs bort. Vad
vi vill ge arbetarna är rätt att använda
strejkvapnet vid lokala förhandlingar
och förbundsförhandlingar. Den rätten
finns inte nu under avtalsperioden och
inte heller när man inte har sagt upp
avtalet.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:322 och 11:346; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 23
Föredrogs vart för sig
andra lagutskottets utlåtande nr 77, i
anledning av motioner om ersättning
från sjukförsäkringen för borttagande
av tatuering;
statsutskottets utlåtande nr 178, i anledning
av motioner om bestridande av
kostnader för borttagande av tatuering;
samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 60, i anledning av motion om in -
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Uthyrning av bostadsrättslägenhet i andra hand
förande i yrkesskolorna av bussförarutMldning
samt sänkning av minimiåldern
för trafikkort för buss,
nr 64, i anledning av motion om generell
hastighetsbegränsning på väg
utom tättbebyggt område, och
nr 68, i anledning av motioner om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg
Kammaren
biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.
§ 24
Uthyrning av bostadsrättslägenhet i
andra hand
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av motioner
angående uthyrning av bostadsrättslägenhet
i andra hand.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Fru LINDBERG (s):
Herr talman! Jag har begärt ordet i
anledning av en motion som jag har
väckt tillsammans med några andra
kammarledamöter, nr 1054, där vi hemställer
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t mätte begära att de i motionerna
påtalade problemen beaktas
vid den fortsatta bearbetningen av bostadsrättskommitténs
förslag».
Anledningen till att jag står här i talarstolen
är inte att jag vill tacka för
att man har tillstyrkt motionen — tvärtom
har motionen avstyrkts av tredje lagutskottet.
Men jag kan uttala min tacksamhet
över att utskottet i utlåtandet så
utförligt har redovisat vad vi har anfört
i motionen, även om utskottet till
slut ändå inte funnit anledning att tillstyrka
den.
Jag delar inte lagutskottets uppfattning,
att de som hyr lägenheter i andra
hand har ett tillfredsställande besittningsskydd.
När nu tredje lagutskottet
inte har kostat på sig att tillstyrka
motionen, kanske därför att jag har ställt
ett yrkande om att man skall beakta vad
vi har anfört i motionen, vill jag ändå
hoppas att bostadsrättskommittén, som
ännu inte har slutfört sitt arbete, skall
ta upp de problem som vi har diskuterat
i motionen. Jag tror man kan befara att
behandlingen i olika hyresnämnder blir
sådan att man inte kan vara helt säker
på att skyddet för dem som hyr i andra
hand blir tillräckligt.
Jag inser det meningslösa i att ställa
något yrkande mot ett enigt lagutskott,
men jag hoppas att ledamoten av bostadsrättskommittén
har någonting att
tillägga utöver vad som har sagts i utlåtandet.
Herr talman! Jag har som sagt inget
yrkande.
Herr SVENNING (s):
Herr talman! Det är helt naturligt att
jag har stora sympatier för fru Lindbergs
motion, eftersom jag själv har undertecknat
motionen. Jag vill också bestämt
understryka att fru Lindberg inte
är ute i onödan. Vi har fått ett utomordentligt
fint besittningsskydd genom
den nya hyreslagen, men i en lagstiftning
finns det alltid luckor som man
inte kunnat förutse, och här är en sådan
lucka, som man önskar kan täppas til!
så snart som möjligt.
Jag vill emellertid säga till fru Lindberg
att i bostadsrättslagen, som kommer
upp till behandling inom den närmaste
tiden, besittningsskyddet har fått
en uppläggning som i stort sett bör tillgodose
fru Lindbergs önskemål. Skulle
någonting klicka på den punkten, finns
det ju möjlighet att då återkomma med
en motion. Eftersom jag själv har deltagit
i bostadsrättskommitténs arbete
tror jag dock jag kan säga att lagen
kommer att tillgodose fru Lindbergs
krav, då ju möjligheterna att kasta ut
sådana hyresgäster som det gäller här
blir begränsade på ett annat sätt än enligt
nuvarande lagstiftning. Vi får alltså
genom bostadsrättslagen troligen det
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
87
Vinst på grund av markvärdestegring vid
— Skogsbrukets lönsamhet m. m.
skydd som fru Lindberg har velat åstadkomma
med sin motion.
Fru LINDBERG (s):
Herr talman! Efter att ha hört den
deklaration som herr Svenning här har
lämnat anser jag att det inte alls var
onödigt att jag tog mod till mig att mot
ett enigt lagutskott, inte ställa ett yrkande
men uttala en förhoppning om en positiv
behandling i fortsättningen. .lag
kommer att följa frågan med uppmärksamhet.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 25
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av motion angående
kostnaderna för förrättning i
samband med överförande av allmän
väg till enskild väg.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 26
Vinst på grund av markvärdestegring vid
exploatering av mark för fritidsändamål
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 73, i anledning av motioner
angående vinst på grund av markvärdestegring
vid exploatering av mark för
fritidsändamål.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Herr TRANA (s):
Herr talman! I egenskap av huvudmotionär
vill jag begagna tillfället att uttrycka
motionärernas stora tillfredsställelse
med den behandling som denna
motion har fått. Det är ju en mycket
viktig fråga som tas upp där. Vi är .särskilt
tacksamma för att så många remissinstanser
har fått yttra sig. Vi kan vid
exploatering av mark för fritidsändamål
säga att vår motion är bifallen, kanske
inte på det sätt vi själva tänkte oss, men
realiter är den bifallen.
Det är bara en sak jag skulle vilja
kommentera och det är främst anledningen
till att jag begärt ordet. Bland
remissinstanserna befinner sig RBF. I
sitt yttrande gör RLF gällande att kostnaderna
inte så mycket hänfört sig till
själva markpriserna som till det förhållandet
att i dag kostnaderna för tekniska
anordningar torde uppgå till 8 000—
10 000 kronor per tomt. Det tvivlar jag
inte på, men jag talade i går kväll med
en ledamot av byggnadsnämnden hemma
och kom då in på dessa frågor. Därvid
uppgav han att lägsta priset för en
fritidstomt där — alltså i Östhammars
skärgård —- som han kände till var
18 000 kronor men att priserna i en hel
del fall var 30 000—40 000 kronor. Det
visar att det väl ändå finns stora vinstmarginaler,
även om de tekniska anordningarna
kostar 8 000—10 000 kronor.
Herr talman! Jag har inget yrkande.
Vidare yttrades ej.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 27
Skogsbrukets lönsamhet m. m.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av motioner
angående skogsbrukets lönsamhet m. m.
Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen
dels de likalydande motionerna I: 55
av herr Bengtson m. fl. och II: 63 av
herr Dahlgren m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning om de statliga
skogarnas lönsamhet och eventuella
försäljning,
dels de likalydande motionerna I: 427
88
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Skogsbrukets lönsamhet m. m.
av herr Strandberg m.fl. samt 11:471
av herrar Petersson i Gäddvik och
Nilsson i Agnäs, vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj ;t anhölle
att motionerna överlämnades till
skogspolitiska utredningen för beaktande.
Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte lämna motionerna
1:55 och 11:63 samt 1:427 och
11:471 utan åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Carl Eskilsson (m), Skagerlund
(fp), Svenungsson (m), Nils
Nilsson (ep), Hansson i Skegrie (ep),
Persson i Heden (ep), Berndtsson (fp)
och Krönmark (m), som ansett att utskottet
bort hemställa,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla att motionerna 1:55 och 11:63
samt 1:427 och 11:471 överlämnades
till skogspolitiska utredningen för beaktande.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr HANSSON i Skegrie (ep):
Herr talman! Den fråga om krav på
undersökning av det ekonomiska resultatet
av domänverkets skogsförvaltning
som nu föreligger till behandling är
ingen ny fråga. Det känner alla till. Den
har varit föremål för behandling här
åtskilliga gånger tidigare. Men när kravet
nu upprepas är det lika aktuellt
som det har varit tidigare. En sådan undersökning
är lika berättigad som den
har varit sedan lång tid tillbaka.
Den egendom som förvaltas av domänverket,
såväl skogarna som jordbruksegendomarna,
är ju allas vår egendom.
Det är klart att vi då har intresse
av hur den förvaltas.
Det råder en utbredd misstro mot
den förvaltningen och det kan därför
vara på sin plats att vi får till stånd en
opartisk statlig utredning om det verkliga
resultatet. Det är ganska svårt att
förstå att man motsätter sig en sådan
kartläggning.
Vi har som sagt alla intresse av att få
fram det verkliga resultatet. Om detta
blir positivt är det ju bra, men blir det
negativt får vi rätta till förhållandet.
Under senare tid har det vid flera tillfällen
krävts insyn i det privata näringslivet
och då är det ju inkonsekvent
att motsätta sig motsvarande översyn av
statlig företagsamhet, som det här är
fråga om. Vi bör kunna våga oss på det.
Jag bär frågat mig: Vad är det man är
rädd för att visa inom den statliga förvaltningen
av skogs- och jordbruksegendomarna?
De
siffror som redovisas av domänstyrelsen
ger anledning till en viss förvåning.
De är anmärkningsvärt låga, i
varje fall om man jämför dem med motsvarande
siffror vid privat förvaltning
där såväl jordbruks- som skogsegendomarna
lämnar en betydligt bättre avkastning.
Nu säger man till domänverkets
försvar att domänverket har vissa
skogar i dåligt belägna områden. Det
framhålles att administrationskostnaderna
är höga och att man har särskilda
sociala åtaganden som belastar domänverket.
Jag vill ingalunda bestrida att
det kan förhålla sig på det sättet, men
även om man tar hänsyn till dessa från
resultatmässig synpunkt negativa förhållanden
blir det ekonomiska resultatet
synnerligen klent. Det är för att utröna
orsaken till detta som vi reservanter
önskar den här översynen. Det är möjligt
att vi genom en sådan skulle kunna
få en acceptabel förklaring till de låga
siffrorna. I annat fall tror jag att kritiken
kommer att fortsätta även framdeles.
Vi kräver ju av det privata näringslivet,
i det här fallet det privata skogsoch
jorbruket, att det åtminstone bör
ge en normal förräntning av det investerade
kapitalet. När vi beviljar rationaliseringslån
till jordbruket kräver
vi en viss förräntning, en s. k. normalförräntning,
som beräknas vara ungefär
5 procent. Det redovisade investerade
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
89
kapitalets förräntning då det gäller domänverkets
tillgångar ligger avsevärt
under den förräntning vi kräver av det
privata näringslivet i fråga om jord och
skog. Domänverkets kapitalförräntning
utgör endast en bråkdel av denna. Därför
var det litet förvånande när man
tidigare i denna kammare, jag tror det
var i fjol, begärde en översyn i syfte
att öka statens skogsinnehav. Med dessa
dåliga förräntningssiffror lockas man
faktiskt inte att gå den vägen. Det hade
från samhällsekonomisk synpunkt varit
riktigare att i stället överföra statlig
skog till privat drift, om man enbart
skall se till ekonomin. Den statliga
skogsförvaltningens dåliga resultat är
anmärkningsvärt också därför att domänverket
inte betalar statlig skatt.
I fjol behandlade riksdagen som sagt
vissa motioner som gick ut på en översyn
i syfte att öka statens skogsinnehav.
Riksdagen beslöt att överlämna motionerna
till den arbetande skogspolitiska
utredningen »för beaktande», som det
hette. Enligt vår mening är det logiskt
att också de motioner det nu gäller
överlämnas till den utredningen för att
tas i beaktande vid utarbetandet av det
förslag om en eventuell ny skogspolitik
som kan komma att framläggas.
Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 39 fogade
reservationen.
I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).
Herr JOHANSON i Västervik (s):
Herr talman! 1968 års riksdag hade
att pröva motioner av samma innebörd
som de motioner vi nu behandlar, alltså
I: 55 och II: 63 samt I: 427 och II: 471,
vari hemställes om en utredning rörande
de statliga skogarnas lönsamhet och
eventuella överförande till andra ägar
-
Skogsbrukets lönsamhet m. m.
kategorier. På jordbruksutskottets hemställan
beslöt riksdagen då att motionerna
inte skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd. Jordbruksutskottet finner
inte nu att någon händelse inträffat som
bör föranleda en omprövning av 1968
års riksdagsbeslut.
Åren 1967 och 1968 redovisade domänverket
blygsamma överskott på
skogsbruket, i runda tal 5 respektive 10
miljoner kronor, tydligen orsakade av
den svaga skogskonjunkturen under
dessa år. För år 1968 redovisas däremot
ett överskott på närmare 16 miljoner
kronor.
Jag vill framhålla att man inte enbart
bör ta hänsyn till det statliga skogsbrukets
driftresultat. Dess funktion som råvaruleverantör
till industrin, dess sysselsättningsfrämjande
effekt och de förmåner
som det ger sina anställda bör
också tas med i bedömningen.
Det kan också i detta sammanhang
erinras om att riksdagen föregående år
behandlade ett par motioner om ägandeförhållandena
inom skogsbruket. Bankoutskottet,
som då hade att yttra sig
över motionerna, framhöll bl. a. att
skogspolitiska utredningen undersökte
hur statsmakterna på lämpligaste sätt
skulle medverka till en från samhällsekonomisk
och social synpunkt sund
utveckling av skogsbruket. Utredningens
direktiv syntes utskottet ge utrymme
för den uppfattningen att ägandeförhållandena
inom skogsbruket inte
skulle lägga hinder i vägen för ett rationellt
utnyttjande av vårt lands skogsmark.
På förslag av bankoutskottet beslöt
riksdagen att överlämna motionerna till
skogspolitiska utredningen. Bankoutskottet
gav samtidigt som sin mening
till känna vad utskottet anfört i sitt utlåtande.
Med hänvisning till att frågan om ett
rationellt bedrivet skogsbruk kommer
att prövas av skogspolitiska utredningen
och till vad jag här i övrigt anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
90
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Skogsbrukets lönsamhet m. m.
till jordbruksutskottets hemställan i
dess utlåtande nr 39.
Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Det är visserligen riktigt,
såsom herr Johanson i Västervik
sade, att domänverket förra året uppvisade
en bättre förräntning och ett bättre
driftresultat än ett par år tidigare, men
det hjälper inte. Jag kan vara så vänlig
att jag går tillbaka ända till 1964, när
domänverket redovisade en vinst av ungefär
30 miljoner. För sexårsperioden
därifrån fram till 1969 är medelresultatet
ungefär 18 miljoner kronor per år i
redovisad vinst. Eftersom det samlade
taxeringsvärdet av jord och skog i statens
ägo utgör ungefär 1,6 miljarder
kronor, så kan herr Johanson själv räkna
nr förräntningsprocenten.
Om förräntningskravet hade varit 5
procent, liksom man kräver när det gäller
investeringar i privat jordbruk och
skog, skulle den redovisade vinsten ha
varit flerdubbel mot vad den nu har
varit och är. Även om man, som jag
sade, tar hänsyn till de eventuellt belastande
faktorer som kan finnas, kommer
man alltså fram till att resultatet
hittills är så pass dåligt att vi måste såsom
ägare till dessa skogstillgångar —
herr Johanson kan inte betrakta sig som
ägare i större utsträckning än jag kan
göra — vara överens om att se upp med
den här förvaltningen.
Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:
Herr talman! Staten har skogar som
ligger ovanför vad man brukar kalla
skogsgränsen. Att dessa skogar ger dålig
räntabilitet är väl naturligt.
Sedan vill jag säga till herr Hansson
i Skegrie att det finns ju statsrevisorer
som granskar den statliga verksamheten.
Om den inte sköts på ett riktigt sätt, är
det revisorernas skyldighet att göra de
anmärkningar som kan vara befogade.
Dessutom kommer skogspolitiska utred
-
ningen, enligt vad jag kan förstå, att
pröva dessa frågor, även om vi inte nu
beslutar att överlämna motionerna till
utredningen.
Herr PERSSON i Heden (ep):
Herr talman! Det torde vara ett utbrett
intresse — tillika ett uttryck av
lojalitet — att allmänt ägda och drivna
företag ger en lönsamhet, som motsvarar
vad ett enskilt företag inom liknande
område kan ge. Bland de statliga
företagen är det speciellt från dem som
sysslar med statens skogsdrift, domänverket,
som en bättre lönsamhet kunde
förväntas. Trots generösa förräntningsberäkningar
och trots att statlig skatt ej
erlägges etc., har emellertid domänverkets
lönsamhet och redovisade överskott
under en följd av år varit ganska obetydliga
i förhållande till det enskilda
skogsbruket.
I statsbudgeten för innevarande budgetår
har endast upptagits 6 miljoner
kronor såsom inkomst från statens
skogsinnehav. Med beaktande av att staten
innehar 25 procent av den totala
skogsarealen, fördelade på hela landet,
inte bara Norrland utan i ganska stor
utsträckning också Syd- och Mellansverige,
är detta en märkligt låg summa.
Resultatet markeras ytterligare i negativ
riktning, om man tar hänsyn till de förmåner
som — det har omnämnts tidigare
— domänverket har i förhållande
till det privata skogsbruket.
Den inkomstredovisning som föreligger
från landets enskilda skogsföretag
utgör vid jämförelse med motsvarande
redovisning från domänverket en klar
motivering för ett bifall till den reservation
som är fogad till jordbruksutskottets
utlåtande nr 39. Jag vill anföra
några få exempel som ger belägg för
detta.
År 1964 redovisade domänverket en
vinst på 30,7 miljoner kronor. Det är
den största redovisade vinsten från senare
tid. De enskilda skogsföretagen
redovisade samma år 892 miljoner kro
-
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
91
nor. 1965 var motsvarande siffror 27,9
respektive 867 miljoner kronor. 1967 var
ett speciellt dåligt konjunkturår. Domänverket
redovisade 5,1 miljoner kronor
i vinst men de enskilda trots detta
868 miljoner kronor. Siffrorna för 1968
var 10,2 respektive 769 miljoner kronor.
För innevarande budgetår beräknas
som sagt 6 miljoner kronor i vinst för
domänverket. De enskilda skogsföretagen
redovisade för 1969 772 miljoner
och beräknar för 1970 att vinsten skall
bli sammanlagt 873 miljoner kronor.
Med de enskilda skogsföretagen menas
bondeskogsbruket till 50 procent och
bolagsskog till 25 procent av landets
skogsareal. Man kan sålunda konstatera
en mycket större vinst för det enskilda
skogsbruket i förhållande till statens.
För jämförelsens skull har jag omräknat
siffrorna från 1968, då det enskilda
skogsbruket gav eu nettovinst av 706
miljoner kronor. Det betyder att statens
skogar, för att vinsten skulle vara likvärdig,
skulle avkasta 235 miljoner kronor.
Den verkliga vinsten var som bekant
10,2 miljoner kronor.
Det är inte här fråga om någon attack
mot domänverket ideologiskt sett. Frågan
gäller näringslivets effektivitet och
möjligheter att hävda sig i den internationella
konkurrensen för att skapa en
välståndsutveckling i vårt land. Den
företagsform som under lika villkor når
det bästa resultatet bör också väljas. Ett
statligt företag som inom sitt område
uppvisar större effektivitet än ett enskilt
eller ett kooperativt bör också givetvis
finnas kvar. Men när man vet att
statens skogar — som i dessa fall — år
efter år ger en sådan obetydlig vinst i
förhållande till de enskilda skogarna
torde det vara lika viktigt att välja den
mest vinstgivande företagsformen, alltså
den enskilda.
Emellertid begärs i motionerna inte
något annat än att riksdagen hos Kungl.
Maj :t skall hemställa om utredning om
de statliga skogarnas lönsamhet och
eventuella försäljning. Det torde vara ett
Skogsbrukets lönsamhet m. m.
allmänt samhällsintresse att en sådan
utredning genomförs i akt och mening
att få till stånd högsta möjliga aktivitet
i denna del av vårt näringsliv. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad till
jordbruksutskottets utlåtande.
Herr HANSSON i Skegrie (ep):
Herr talman! Det är ett yttrande av
herr Johanson i Västervik som jag inte
vill låta stå oemotsagt.
Herr Johanson i Västervik sade att
skogspolitiska utredningen ändock kommer
att få syssla med denna fråga, oavsett
om riksdagen bifaller reservationen
eller inte. Men det går knappast, herr
Johanson i Västervik, att ur direktiven
för skogspolitiska utredningen utläsa
att den skall syssla med dessa saker, om
den inte direkt får en rekommendation
av riksdagen att göra det. Det är väl
ändå riktigare, när vi har en utredning
som sysslar med skogspolitiken, att den
får ta hand om denna fråga än att frågan
överlämnas till riksdagsrevisorerna,
som dock är en betydligt mindre institution
och som kanske inte har de resurser
som en statlig utredning har. En statlig
utredning på detta område bör ju
kunna lämna de uppgifter som behövs
för att bevisa vad som är riktigt eller
inte i denna sak.
Herr JOHANSON i Västervik (s):
Herr talman! Låt mig bara upprepa
vad jag påpekade i mitt första anförande,
nämligen att bankoutskottet uttalade
att direktiven till skogspolitiska utredningen
syntes ge utrymme att överväga
åtgärder för att åstadkomma att ägandeförhållandena
inom skogsbruket inte
skulle lägga hinder i vägen för ett rationellt
utnyttjande av vårt lands skogsmark.
Skogspolitiska utredningen bär tydligen
att sysselsätta sig även med frågan
om ett rationellt utnyttjande av skogsmarken,
och då kommer väl ägandeförhållandena
in i bilden.
Härmed var överläggningen slutad.
92
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Skyddet för Smålands Taberg
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 39, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Skärman m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 112 ja och
80 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 28
Skyddet för Smålands Taberg
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av motioner
angående skyddet för Smålands Taberg.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Herr ALMGREN (s):
Herr talman! Som en av motionärerna
vill jag gärna i all korthet säga några
ord i denna fråga. Då jag dessutom bor
endast ett par kilometer från Smålands
Taberg har jag haft goda möjligheter att
följa ansträngningarna att skydda berget.
Samtliga remissinstanser är överens
med oss motionärer om att naturvårdsintressena
vid Smålands Taberg skall
beaktas. Särskilt tungt väger naturvårdsverkets
yttrande. Verket, som erhållit
särskilt uppdrag av Kungl. Maj:t att följa
utvecklingen rörande skydd för Smålands
Tabergs naturvärden och inkomma
med förslag till bergets skydd, framhåller
att detta är ett naturvårdsobjekt
av riksintresse och avser att åstadkomma
ett varaktigt skydd för Taberg. Länsstyrelsen
i Jönköpings län, som nedlagt
stora ansträngningar på att söka bevara
berget, framhåller bl. a. att man för närvarande
överväger frågan om att avsätta
det som naturvårdsreservat.
Jordbruksutskottet har visat stort intresse
för Tabergsfrågan. Det har företagit
besök vid Taberg och kunnat förvissa
sig om att berget är värt att räddas.
Utskottet framhåller också i sitt utlåtande,
att naturen vid Smålands Taberg
är sådan att det är angeläget att
skydda området, och anser att det finns
goda utsikter härtill. Utskottet föreslår
att motionerna och remissyttrandena
överlämnas till den nyligen tillsatta
naturvårdskommittén, som har i uppdrag
att överse naturvårdslagen.
Jag vill gärna uttala min tillfredsställelse
över behandlingen av denna fråga
och hoppas att de åtgärder som utskottet
har föreslagit skall leda till ett varaktigt
skydd för Smålands Taberg. Det är mycket
angeläget att åtgärder vidtas, ty det
är, som sagt, ett riksintresse att skydda
Taberg med dess oskattbara och säregna
natur.
Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än utskottet, vars hemställan jag
yrkar bifall till.
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
93
I detta anförande instämde fru Ekruth
(s).
Herr MAGNUSSON i Nennesholm
(ep):
Herr talman! I detta ärende väckte
herr Johansson i Skärstad och jag en
motion en av de första dagarna i januari.
Motionen var föranledd av ett
uttalande från dem som har brytningsrätten
i Smålands Taberg. I en intervju
i Dagens Nyheter i slutet av förra året
talade de om att upptäckten av vanadin
i Taberg gjorde brytningen ekonomiskt
lönande. Inför hotet att Smålands Taberg
skulle kunna utplånas genom att en
ny brytningsprocess påbörjades väckte
vi vår motion.
I det uttalande som jag har åberopat
sägs att brytningen skulle bli lönande
i dagbrott. Man säger också att man
skulle kunna bryta ned hela bergformationen
även om detta skulle ta lång
tid.
Smålands Taberg är ett mycket unikt
naturmonument för hela södra Sverige,
och därför har det i den inventering
som under det gångna året har gjorts i
landet tagits upp som ett riksobjekt. Vi
har därför med mycket stor tillfredsställelse
konstaterat att jordbruksutskottet
har haft en positiv inställning
vid sin behandling av denna fråga. I
motionen hade vi begärt en utredning,
men enligt utskottsutlåtandet finns det
redan sakkunniga tillsatta med uppdrag
att överse naturvårdslagen.
Under sådana förhållanden är det naturligt,
herr talman, att vi motionärer
är nöjda med den skrivning som utskottsutlåtandet
fått. Därför har jag
heller inget särskilt yrkande, utan hemställer
om bifall till jordbruksutskottets
förslag.
Herr LOTHIGIUS (m):
Herr talman! Eftersom ingenting har
framkommit utöver vad som står att
läsa i utskottets utlåtande genom vad
som här anförts av de båda talarna,
Åtgärder mot könsdiskriminering
ber jag endast att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 29
Åtgärder mot könsdiskriminering
Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 56, i anledning av
motioner om åtgärder mot könsdiskriminering
samt motioner om åtgärder
för att öka tillgången på deltidsarbete
i vad motionerna hänvisats till allmänna
beredningsutskottet.
Till allmänna beredningsutskottet
hade hänvisats
1) de likalydande motionerna I: 5 avherr
Hélen m. fl. och II: 7 av herr Gustafson
i Göteborg m. fl., såvitt nu var
i fråga;
2) de likalydande motionerna 1:32
och II: 32 (följdmotioner till motionerna
under 1), vari i de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade delarna
bl. a. hemställts om en utredning med
uppgift att undersöka förutsättningarna
för en allmän lagstiftning mot könsdiskriminering
i vårt land;
3) de likalydande motionerna 1:968
av herr Lindblad samt II: 1144 av herrar
Romanus och Ahlmark, vari i den
till allmänna beredningsutskottet hänvisade
delen föreslogs, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om snabb utredning om och förslag till
lagstiftning mot könsdiskriminering på
den svenska arbetsmarknaden; detta
yttrande angåves gälla under förutsättning
att riksdagen inte beslutade om
dylik lagstiftning i anslutning till lagstiftning
om förbud mot rasdiskriminering;
4)
de likalydande motionerna I: 974
av herr Johan Olsson m. fl. samt
II: 1136 av fru Nilsson och herr Gustavsson
i Alvesta.
94
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Åtgärder mot könsdiskriminering
Utskottet hemställde,
1) att motionerna I: 32 och II: 32 till
den del de avsåge lagstiftning mot könsdiskriminering
samt motionerna 1: 968
och II: 1144, i vad de hänvisats till allmänna
beredningsutskottet, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
2) att motionerna 1:32 och 11:32 i
vad de avsåge deltidsarbete samt motionerna
I: 974 och II: 1136 i den mån
de icke kunde anses besvarade med
vad i utlåtandet anförts icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
3) att motionerna I: 5 och II: 7, i vad
de hänvisats till allmänna beredningsutskottet,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Eric Peterson (fp), fröken Stenberg
(m), fru Florén-Winther (m), herrar
Nilsson i Bästekille (m) och Andersson
i Örebro (fp) samt fru Frsenkel (fp),
vilka ansett att utskottet under 1 bort
hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:32 och 11:32 samt motionerna
1:968 och 11:1144 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag angående lagstiftning
mot könsdiskriminering.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Fru FR7ENKEL (fp):
Herr talman! I motionerna I: 968 och
11:1144 hemställes, att riksdagen i anslutning
till propositionen om förbud
mot rasdiskriminering beslutar om förbud
mot könsdiskriminering på den
svenska arbetsmarknaden.
Första lagutskottet, som behandlade
propositionen i maj månad, avstyrkte
motionerna med motiveringen att allmänna
beredningsutskottet senare hade
att handlägga ett flertal motioner, som
rör åtgärder mot könsdiskriminering.
Allmänna beredningsutskottet hade alltså
att ta ställning till det nämnda motionsparets
andra yrkande om en snabb
utredning och förslag till lagstiftning
mot könsdiskriminering på den svenska
arbetsmarknaden samt motionsparets
1:32 och 11:32 yrkande om en utredning
med uppgift att undersöka förutsättningarna
för en allmän lagstiftning
mot könsdiskriminering i vårt land.
Allmänna beredningsutskottet finner
inte tillräckliga skäl för en sådan lagstiftning
och avstyrker därför samtliga
motioner, även om utskottsutlåtandet i
och för sig andas sympatier för motionernas
innehåll.
Deklarationen om avskaffande av diskriminering
mot kvinnor antogs av
FN:s generalförsamling 1967. Men könsdiskriminering
förekommer ännu även
i Sverige, och det är kvinnorna som utsättes
för denna diskriminering. Principen
om jämlikhet mellan män och
kvinnor på arbetsmarknaden har fastslagits.
Formellt föreligger alltså likställighet
mellan kvinnor och män beträffande
löne- och anställningsvillkor
in. m., men verkligheten följer inte
principerna. Vi kan dra oss till minnes
låglöneutredningens skrämmande siffror
när det gällde kvinnornas andel i
de lägst betalda grupperna. Man har
flera gånger under hösten nämnt dessa
siffror i denna talarstol.
Och hur är det egentligen med kvinnornas
möjlighet till befordran? På såväl
de statliga och kommunala som de
privata anställningslistorna återfinns
mycket få kvinnor som innehavare av
topptjänster. I år får LO:s stora förhandlingsdelegation
för första gången
en kvinna bland medlemmarna. Hon
blir givetvis den enda kvinnan i de centrala
förhandlingarna, och detta när
man nu skall, så som man hoppas på
allvar, ta itu med förhållandena inom
låglönegrupperna, där kvinnorna utgör
flertalet. I SAF:s delegation sitter 35
män!
Utskottet säger, att »i vårt land råder
principen att lagbestämmelser skall användas
för att reglera förhållandet mellan
arbetsmarknadens parter endast i
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
95
den mån problemen inte kan lösas avtalsvägen
eller eljest särskilda skäl kan
åberopas.»
När man nu inte har lyckats att avtalsvägen
lösa könsdiskrimineringsproblemet
vare sig det gäller lönesättning
eller rekrytering till vissa yrken eller
befordran, är det inte då väl motiverat
att överväga en lagstiftning? Vi skall
heller inte glömma, att vi har en ökad
invandring av utländsk arbetskraft och
att de kvinnorna verkligen skulle få ett
behövligt stöd i en sådan lagstiftning.
För statliga myndigheter gäller att
annonsering och rekrytering av bara
manlig eller bara kvinnlig arbetskraft
är förbjuden. Samma krav borde kunna
ställas på kommunala och enskilda arbetsgivare.
Jag roade mig i går kväll med att
läsa en enda annonssida i en av våra
dagstidningar. Och vilka annonser fann
jag där? »Kvinnliga kontorister sökes»,
»Manlig konstruktör», »Kvinnlig medarbetare
i serviceyrke — deltidstjänst»,
»Manlig ingenjör» — helst med civilingenjörsexamen
givetvis, »Kvinnligt kontorsbiträde».
Ja, så skulle jag kunna fortsätta spalt
upp och spalt ned — det ger en bild
av hur man enligt gamla fördomar fortfarande
fördelar yrkena på de olika
könen.
Ett rederis befälslista med antal anställda
befattningshavare kom för eu
tid sedan i min hand. Framför en och
annan telegrafist och kanske även stevvard
hade man ritat en stjärna, och i
en not nedtill stod det: Obs! De med
stjärna (*) markerade kvinnliga!
I USA finns en lag mot rasdiskriminering.
Den lagen innehåller också en
lag mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden.
En kommission övervakar
att lagen efterlevs, och i första hand söker
man lösa problemen genom förlikningsförhandlingar.
Jag tror inte alls att
det skulle stöta på så stora svårigheter
som utskottet vill framhålla vare sig
att utforma eller att upprätthålla eu så
-
Åtgärder mot könsdiskriminering
dan lagstiftning som motionärerna begär.
Lagstiftningen skulle i stället bli
en stor reform för rättvisa åt kvinnorna.
Därmed, herr talman, yrkar jag bifall
till den reservation som fogats till
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 56.
Herr ROMANUS (fp):
Herr talman! Det svenska samhället
är i dag långt ifrån målet jämlikhet mellan
män och kvinnor. Naturligtvis kan
man, som allmänna beredningsutskottet,
säga att utvecklingen går i rätt riktning;
det gör den nog på många områden.
Men när den går mycket långsamt
har man all anledning att överväga
ytterligare åtgärder utöver dem som
hittills har prövats.
Vår arbetsmarknad är i mycket stor
utsträckning uppdelad i manliga och
kvinnliga yrken, som fru Frsenkel visade.
De kvinnliga yrkena ger i regel
sämre betalt, sämre status, mindre inflytande,
sämre framtidsmöjligheter och
har inte sällan karaktären av underordnade
och uppassande befattningar i förhållande
till de manliga yrkesutövarna
inom samma område. Vi vet också att
denna uppdelning inte motsvaras av
skillnader i personlig lämplighet.
Det oroande är, att även morgondagens
arbetsmarknad kommer att till
mycket stor del vara uppdelad på samma
sätt, om man får döma av ungdomens
val av yrke och studievägar. Detta
beror naturligtvis i stor utsträckning
på attityder och fördomar, men
jag tror också att det beror på att man,
när man väljer yrke, utgår från en bedömning
av den behandling man kan
vänta sig på arbetsmarknaden. Om man
kan vänta sig diskriminering, försvårar
det naturligtvis ett okonventionellt yrkesval
som kanske skulle passa bättre
för individen i fråga.
Staten får inte diskriminera, men
inget hindrar att kommuner, organisationer
och enskilda arbetsgivare gör
98
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Åtgärder mot könsdiskriminering
det, och den möjligheten utnyttjas som
bekant mycket flitigt. Fru Fraenkel har
redan gett många exempel på det genom
att citera tidningarnas platsannonser.
Min slutsats av dessa perspektiv är,
att ytterligare åtgärder behövs, utöver
dem som redan vidtas eller är beslutade.
Man kan inte slå sig till ro — som
utskottet tycks göra — med att hänvisa
till att »en utveckling pågår som ...
bör kunna i väsentliga avseenden tillgodose
motionärernas allmänna syfte»,
dvs. att skapa jämlikhet mellan män
och kvinnor. Om utskottets ordförande
ursäktar, skulle jag nog vilja säga att
detta är ett häpnadsväckande lättsinnigt
uttalande.
Man kan då invända: Vad får en lagstiftning
för effekt? Ja, det är svårt att
bedöma — en effekt vore att den påtagliga
könsdiskrimineringen i platsannonserna
skulle försvinna. Det är självfallet
svårare att kontrollera att arbetsgivaren
vid anställningen bara tar hänsyn
till individuell lämplighet och inte
till t. ex. kön. Men får man sökande av
båda könen, ökar ändå sannolikheten
för att det sker, i jämförelse med om
man redan vid annonseringen sållar
bort en stor grupp.
Beträffande svårigheten att kontrollera
efterlevnaden av en lagstiftning mot
diskriminering, kan det måhända vara
av intresse att ta del av följande som
utredningen om förbud mot rasdiskriminering
har sagt: »Om det framdeles
skulle befinnas nödvändigt att överväga
kriminalisering för att komma till
rätta med rasdiskriminering på arbetsmarknaden
får kommittén uttala att
avgörande hinder ej kan anses möta
med hänsyn till bevissvårigheter.» Samma
resonemang kan tillämpas för eu
lagstiftning mot könsdiskriminering.
Man får inte heller bortse från den
idealbildande inverkan som en lagstiftning
kan få. Denna synpunkt framhölls
i första lagutskottets utlåtande i
våras om förslaget till lag mot rasdis
-
kriminering. I utlåtandet heter det:
»För en skärpt lagstiftning talar också
att ett längre gående straffrättsligt
förbud mot yttringar av rasdiskriminering
än det vi nu har bör kunna få inte
bara betydelse för de enskilda fall, i
vilka det kan tillämpas, utan också eu
normbildande verkan på näraliggande
områden.»
Även i det fallet kan samma resonemang
tillämpas på en lag mot könsdiskriminering.
Blotta medvetandet om en
sådan lags existens skulle utgöra ett
stöd åt dem som arbetar för att få bort
diskriminering. Speciellt tror jag att företag
i vårt samhälle, där diskriminering
och könsfördomar i allmänhet står
lågt i kurs i den allmänna debatten,
skulle dra sig för att utsätta sig för risken
av den dåliga reklam, som ett offentliggörande
av en anmälan om könsdiskriminering
vid anställningsförfarandet
skulle innebära.
Man borde inte vara främmande för
att studera den lagstiftning mot diskriminering
på arbetsmarknaden som finns
på andra håll, till exempel i USA. Lagstiftningen
där kom till för att i första
hand motverka rasdiskriminering, men
den innebär också förbud mot diskriminering
på grund av kön, religion,
och etnisk grupptillhörighet.
Den som anser sig diskriminerad kan
där lämna in en anmälan till en kommission,
som gör utredning av fallet
och avger ett utlåtande. Man kan sedan
försöka nå förlikning eller i sista hand
vända sig till en allmän domstol. Ungefär
12 000 anmälningar får denna kommission
in varje år, varav en fjärdedel
avser könsdiskriminering.
Lagen har också utgjort underlag för
ingripande mot könsdiskriminerande
platsannonser, mot vägran att anställa
kvinnor i vissa tyngre arbeten och mot
avskedanden av kvinnor som fått barn.
Det är inte heller tillåtet att diskriminera
enskilda kvinnliga sökande med
hänvisning till att kvinnlig arbetskraft
i allmänhet skulle ha högre sjukfrån
-
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
97
varo, någonting som f. ö. ofta påstås
men som det sällan finns ordentligt belägg
för.
Lagen har också använts för att förhindra
att kvinnor avskedas för att de
gifter sig; man avskedar ju inte män
för att de gifter sig.
Jag är medveten om att denna lagstiftning
och dess tillämpning ännu är
behäftad med vissa problem. Bland dem
som arbetar för rättvisa åt kvinnorna
och med rasfrågorna i USA fäster man
måhända större förhoppningar vid den
lag som föreskriver, att en bestämmelse
mot diskriminering skall tas in i
avtal som träffas, när federala myndigheter
beställer varor eller tjänster av
enskilda företag. Även en sådan lagstiftning
borde kunna övervägas i Sverige.
Jag vill påminna om att Europarådet
i en resolution den 22 januari i år enhälligt
beslöt rekommendera medlemsländerna
att avskaffa en rad former av
diskriminering, bl. a. könsdiskriminering.
Där står i punkterna 108 och 110
att medlemsstaterna bör påskynda utvecklingen
mot rättvis behandling av
kvinnliga arbetare, trots de praktiska
och ekonomiska problem som kan finnas
för ögonblicket. Där påpekas att
statsägda företag och offentliga myndigheter
kan föregå med särskilt gott
exempel, och att paragrafer som förbjuder
könsdiskriminering kan sättas in
i sådana företags kontrakt med privatägda
företag.
EU sält för Sverige att uppfylla förpliktelserna
i denna konvention vore
att sätta i gång arbetet på en lagstiftning
mot könsdiskriminering. Utskottet
anser emellertid att vi kan slå oss
till ro och överlåta den här frågan åt
arbetsmarknadens parter.
Jag vill inte alls bestrida att parterna
kan ha ambitionen att ta itu med
könsdiskrimineringen. Vid Handelstjänstemannaförbundets
senaste kongress
antogs t. ex. en resolution, i vilken
en av punkterna lyder: »HTF skall
hävda principen om likaberättigande
Åtgärder mot könsdiskriminering
för alla på arbetsmarknaden oavsett
kön, ras, religion, ursprung eller politisk
uppfattning samt bedriva en lönepolitik
som bevakar och förbättrar
medlemmarnas ekonomiska standard
samtidigt som den bidrar till alt minska
orättvisa löneskillnader.»
Men det är obestridligt att man länge
haft denna ambition, utan att det lett
till tillfredsställande resultat. En lagstiftning
mot könsdiskriminering kan
knappast ställa till några svårigheter
för parterna. Snarare skulle den vara
ett stöd när man t. ex. gentemot enskilda
företag vill hävda principen om jämlikhet.
Det är inte så lätt för arbetsmarknadsorganisationerna
att utan stöd
av en lag förhindra diskriminering av
arbetssökande i det enskilda fallet.
Det förs just nu en ganska förvirrad
debatt om angelägenheten av att avskaffa
§ 32 i Arbetsgivareföreningens stadgar.
Riksdagen får inom kort behandla
motioner med det syftet. Visst är § 32
föråldrad och bör bort. Men vad man
förbiser, när man kräver avskaffande
av denna paragraf, är att denna åtgärd
i och för sig inte löser några problem.
Arbetsgivarens rätt att fritt antaga och
avskeda arbetskraft samt leda och fördela
arbetet kvarstår även om denna
paragraf i Arbetsgivareföreningens
stadgar avskaffas — den kvarstår ända
tills man genom lagstiftning, eller
eventuellt kompletterande avtal, inskränker
denna arbetsgivarens rätt.
En lag mot obefogad uppsägning vore
en sådan motiverad inskränkning.
En lag mot könsdiskriminering vore en
annan. De som stormar mot § 32 har
alltså all anledning att stöda kravet i
reservationen.
Låt mig till slut läsa upp ett avsnitt
ur första lagutskottets utlåtande nr 41
år 1970. Där säger utskottet med anledning
av ett förslag om förbud mot
rasdiskriminering på arbetsmarknaden:
»Utskottet
har uppfattningen att man
för närvarande bör avstå från lagstift
-
Andra kammarens protokoll 1970. Nr 38
98
Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Åtgärder mot könsdiskriminering
ning mot rasdiskriminering på arbetsmarknaden.
---Utskottet vill emel
lertid
understryka att, om en påtaglig
tendens till rasdiskriminering skulle visa
sig i arbetslivet och arbetsmarknadens
parter inte skulle kunna bemästra
svårigheterna på ett tillfredsställande
sätt, man måste överväga att ingripa
med lagstiftningsåtgärder.»
Herr talman! Låt mig läsa sista meningen
ur detta citat en gång till men
med ändring av ett ord:
»Utskottet vill emellertid understryka
att, om en påtaglig tendens till könsdiskriminering
skulle visa sig i arbetslivet
och arbetsmarknadens parter inte
skulle kunna bemästra svårigheterna
på ett tillfredsställande sätt, man måste
överväga att ingripa med lagstiftningsåtgärder.
»
År vi inte där i dag? Jo, det är vi
obestridligen. I konsekvens härmed
borde det inte vara svårt för dem, som
i våras anslöt sig till första lagutskottets
utlåtande, att nu rösta för reservationen.
En lag mot könsdiskriminering kan
vara ett användbart instrument i arbetet
för jämlikhet mellan män och kvinnor.
En sådan lag står inte i motsatsställning
till de andra angelägna åtgärder
som utskottet nämner.
Jag skulle därför vilja hemställa till
kammarens ledamöter att överväga,
om ni inte kan rösta för reservationen,
trots att i utskottet bara ledamöter från
två partier står bakom den. Om man i
dag inte ens vill vara med om att starta
förberedelserna för en lagstiftning,
riskerar vi att jämlikhetsmålet skjuts
ytterligare längre framåt i tiden.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Låt mig säga att den
upplysning som gavs — jag tror att
det var av fru Fraenkel ■— som ett exempel
på hur svårt det samhälle är
som vi lever i, nämligen att det aldrig
tidigare hade varit någon kvinna med
i LO:s förhandlingsdelegation var fel
-
aktig. Det har det — men en i stöten,
och det säger väl någonting om att
det fortfarande sker en mycket snäv
bedömning av vad kvinnor bör användas
till. Det är vi fullt medvetna om.
Men det som i motionen föreslås är,
att vi skall införa en lagstiftning mot
könsdiskriminering på samma sätt som
vi införde en lagstiftning ganska nyligen
mot rasdiskriminering. Vid det tillfället
var också frågan uppe om lagstiftning
mot könsdiskriminering, och
den avvisades då av kammaren.
De frågor som här särskilt har tagits
upp av dem, som talar för en lagstiftning,
berör i hög grad kvinnans ställning
på arbetsmarknaden. I den lagstiftning
som vi antagit mot rasdiskriminering
undantogs just frågor rörande
arbetsmarknaden.
När vi har argumenterat mot eu lagstiftning,
har vi visat på att det som
skulle motivera en lagstiftning ändrats
på en rad punkter ganska ordentligt
under de senaste åren. Vi här pekat på
åtgärder som vidtagits mot könsdiskriminering
när det gäller lönefrågan. I
första hand är det ju ett låglöneproblem,
som avslöjar, att kvinnan är diskriminerad.
Den stora diskrimineringen
är, att det finns grupper, som
gör en full arbetsdag men likväl har
en mycket låg lön, och dessa grupper
hamnar kvinnorna i.
Vi har också pekat på att familjerätten
håller på att göras om och att
man har därvid som målsättning, att
kvinna och man skall ha samma positioner.
På socialförsäkringsområdet
har man, när det gäller sjukförsäkring,
gått in för likställighet mellan man och
kvinna, och pensionsförsäkringsutredningen
har ett särskilt tilläggsuppdrag
att se till att män och kvinnor behandlas
på samma sätt i pensionslagstiftningen.
Vi har vidare pekat på att det är
förbjudet för statliga företag att annonsera
vissa platser som kvinnliga eller
manliga, och vi har framhållit att JO
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
99
har ingripit mycket bestämt vid ett par
tillfällen.
Yi har påtalat, att en utredning undersöker
möjligheterna att i skolundervisningen
ta upp frågan om könsdiskrimineringen.
Vid en genomgång av skolböckerna
har man vidare sökt påvisa
snedvriden text, som anger mycket bestämda
könsroller för kvinnor och män.
Allt detta är konkreta ting, som det
steg för steg har gått att ingripa mot.
Herr Romanus talar om sitt idealland,
USA, som också i detta fall skulle
ha löst problemet bättre. Men han övertygar
mig inte, även om han framhåller,
att USA har infört en lagstiftning
mot könsdiskriminering.
Det yttrande om kvinnors och mäns
ställning, som vårt land avlät till FN
för några år sedan, lär vara det mest
avancerade yttrandet i detta avseende
i världen. Det anknöt till antagna
reformer och till pågående utredningar.
Jag tror inte, att vi behöver se våra
konkreta åtgärder såsom sämre än dem
USA har vidtagit i sin allmänna politik,
när det gäller kvinnornas roll. Men
därifrån till att säga att män och kvinnor
har samma möjligheter i dag är ett
långt steg. Jag tror inte att en lagstiftning
skulle kunna bli det verksamma
medel, som motionärerna och reservanterna
tror. Däremot tror jag, att om man
över huvud taget strävar efter jämlikhet
-— det må gälla löner, det må gälla
förhållandena på arbetsplatserna, det
må gälla förhållandena inom äktenskapet,
socialförsäkringar och andra försäkringar
— så strävar man också efter
att eliminera den könsdiskriminering
av kvinnorna, som finns i och med
att de i praktiskt taget alla situationer
i dag har en mera osäker position än
männen har.
Det allmänna arbete, som sker i radikal
anda för att skapa jämlikhet, är
alltså det bästa sättet att komma fram
till jämlikhet mellan män och kvinnor.
En lagstiftning mot könsdiskriminering
är enligt min mening mycket
Åtgärder mot könsdiskriminering
svår att utforma och vilken utformning
den än får tror jag, att det skulle bli
svårt att tillämpa den på ett riktigt sätt.
Det är med denna motivering vi har
avstyrkt motionerna om en särskild
lagstiftning mot könsdiskriminering. Vi
tror inte, att man, hur man än lagstiftar,
lagstiftar in lika många män och
kvinnor i riksdagen eller i olika styrelser.
Men vi hoppas, att den verkliga omdaning,
som håller på att ske och som
hl. a. startar genom att man i skolan,
får en undervisning inriktad på likställighet,
skall kunna leda till att kvinnorna
kommer i en bättre position, än de
har i dag.
Jag kan försäkra de folkpartister som
här har varit uppe att vare sig en kvinna
är socialdemokrat, högerman eller
folkpartist är hon som kvinna lika
diskriminerad. Det finns i dag ingen
som helst fristad inom något parti för
kvinnor, om de vill nå jämlikhet. När
utskottet avvisar lagstiftning såsom
verkningslös, har vi därmed inte förnekat
det riktiga i påståendet att kvinnorna
i Sverige i dag, liksom överallt
annorstädes, är diskriminerade. Men
jag kan nog utan att bli motsagd också
påstå att vi nått längre mot självständighet
i Sverige än man gjort på andra
håll.
Herr talman! Härmed ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Fru FR7ENKEL (fp):
Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
och jag är rörande eniga på de
flesta punkter. Jag håller med henne om
att vi måste skapa en allmän jämlikhet
för att det skall kunna bli verklig jämlikhet
mellan könen.
Men jag vill påpeka, att vi i folkpartiet
absolut inte vill vara med om någon
lagstiftning om att det skall vara
hälften kvinnor och hälften män i riksdagen.
Vi har över huvud taget motsatt
oss allt vad kvotering heter, även när
det t. ex. gäller utbildning.
Alla de här åtgärderna som såväl ut -
100 Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Åtgärder mot könsdiskriminering
skottet som fru Eriksson påpekar görs
är bra, men utvecklingen går för långsamt.
Därför vill vi nu ha en utredning
om lagstiftning. Jag erinrar i det sammanhanget
om att precis samma argument
mot en lagstiftning framfördes innan
vi fick behörighetslagen, men till
slut fick vi alltså en lagstiftning även
på det området.
Herr ROMANUS (fp):
Herr talman! Utskottets ordförande
presterade ett ganska halvhjärtat försvar
för uskottets utlåtande, och det
håller jag henne räkning för. Det kan
inge oss motionärer ett visst hopp inför
framtiden — jag kan försäkra att vi
tänker återkomma.
USA är verkligen inte något idealland
för mig, fru Eriksson. Men om de gör
något vettigt i USA anser jag inte att vi
bör känna oss förhindrade att ta efter
det. Så mycket dumheter som vi annars
tar efter USA kunde det ju vara bra att
som omväxling ta efter något som är
förnuftigt.
Vidare sade fru Eriksson i Stockholm
att hon inte tror att en lagstiftning på
detta område skulle få någon större effekt.
Det är svårt att bedöma den saken.
Men om vi på något område känner ett
starkt behov av åtgärder, och om sådana
åtgärder har börjat användas på
andra håll, varför då inte undersöka om
de kan få effekt också här i Sverige —
i stället för att bara avfärda dem på
några rader?
Vi har ju nu den situationen här i
landet att staten inte får diskriminera
vid anställning av människor, ty där
finns det entydiga lagregler, men kommunala
och enskilda arbetsgivare och
organisationer får göra det. Om man
vill ställa sociala krav på arbetsgivarna,
är väl detta ett område där kraven
borde vara desamma på enskilda arbetsgivare
som på staten.
Det är också egendomligt, tycker jag,
att vi har en lagstiftning mot rasdiskriminering
men inte kan tänka oss en lag
mot könsdiskriminering, som ju ändå
här i Sverige är ett större problem i
dag.
Härmed var överläggningen slutad.
Punkten 1
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Fraenkel begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i punkten 1 i utskottets utlåtande
nr 56, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Eric Peterson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Freenkel begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 47 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Ordet lämnades på begäran till
Herr WENNERFORS (m), som yttrade:
Herr
talman! Jag får meddela att jag
avsåg att rösta ja men råkade trycka
på nej-knappen.
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38
101
Inrättande av en vårdombudsmannainstitution
Punkterna 2 och 3
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 30
Inrättande av en vårdombudsmannainstitution
Föredrogs
allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 60, i anledning av
motioner om inrättande av en vårdombudsmannainstitution.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Fru FR^NKEL (fp):
Herr talman! Motionsparet I: 436 och
11:478 behandlar vårddemokratin och
frågan om utredning beträffande inrättande
av en vårdombudsmannainstitution.
Med vårddemokrati menas, att alla
skall behandlas lika på ett sjukhus oavsett
kön, status i samhället, utbildning,
ålder och bostadsort. Personal och patienter
skall ha möjligheter till inflytande
vid sjukhuset, båda kategorierna
skall kunna påverka sin arbets- respektive
vårdsituation, och det skall finnas1
mänsklig kontakt mellan patient och
personal. En perfekt teknisk och medicinsk
skötsel är viktig, men den personliga
kontakten och omvårdnaden om
människan är minst lika viktig och helt
enkelt en förutsättning för att man skall
kunna bli frisk.
Är sjukvården omänsklig"? Glömmer
man bort att patienterna är individer,
frågar en patient generaldirektör Rexed
under rubriken »Det kom ett brev» i
»Socialnytt». I sitt svar skisserar generaldirektören
målsättningen för den
framtida sjukvården, där patienten
städse kommer att vara i centrum.
Men vi har långt kvar tills den målsättningen
är förverkligad.
1969 bildades Sveriges allmänna patientförening.
När man läser dess manifest
finner man att det är människor
som anser sig förfördelade på något
sätt, när de själva varit patienter som
har sammanslutit sig till en förening,
De har inte fått rättelse, och de har inte
kunnat diskutera igenom sin situation
med någon i ansvarig ställning. Det är
bl. a. i sådana sammanhang, menar vi
motionärer, som en regionalt placerad
vårdombudsman skulle kunna träda till
och vara till nytta.
Patientföreningen pekar på att flera
har klagat hos medicinalväsendets ansvarsnämnd.
Men för det första har det
tagit lång tid innan de där handlagda
ärendena prövats, och för det andra har
de inte föranlett någon åtgärd. Utskottet
anser, att när man i statsutskottet
behandlat de motioner i vilka hemställts
om ändring av instruktionen för
socialstyrelsen så att lekmannainslaget
förstärks i nämnden — och utskottet
tror att motionerna skall bifallas —
kommer också patienternas rättssäkerhet
att tryggas. Men det blir fortfarande
bara en nämnd. En vårdombudsman
kunde säkert sålla bort en hel del ärenden
som aldrig skulle behöva gå dit,
och så kunde väntetiden för ärendenas
handläggning förkortas.
Många människor har en känsla av
att rättstryggheten på vårdområdet inte
är tillfredsställande. Det är nu nästan
omöjligt för patienter att efter liden
medicinsk skada få ekonomiskt vederlag.
Motioner som gäller endast detta
problem skall senare i höst behandlas
av första lagutskottet.
Samtliga remissinstanser för våra motioner
instämmer i att det inte är som
det skall vara för patienterna när det
gäller vården, kontakten med de vårdande,
informationen om deras egen situation
och om rättssäkerheten. SamU
liga talar om vad som görs och skall
göras men avstyrker ändå motionerna
—- utom Kommunalförbundet som vill
överlämna motionerna till socialutredningen
för beaktande.
En utredning om inrättande av en
vårdombudsman kunde ju också ha
samordnat alla de förslag och åtgärder
som förbereds på olika håll och kanske
102 Nr 38
Onsdagen den 18 november 1970
Interpellation ang. ökad anställningstrygghet för lärare utan formell kompetens
även ha påskyndat förslagens förverkligande.
I debatten framförs bl. a. sådana åsikter
som att alla de här skisserade svårigheterna
för patienterna kommer att
bortfalla när vi om några år får tillräckligt
med läkare, men jag tror att
det ibland måste kopplas in någon annan
person som inte är direkt ansvarig
för patientens hälsotillstånd. Jag har
hört att man på ett sjukhus i södra Sverige
har anställt en jurist, som några
dagar i veckan kommer till sjukhuset
och med vilken patienterna kan diskutera
sina problem. Den personen fungerar
alltså i själva verket som en vårdombudsman.
Herr talman! Jag har för dagen inget
yrkande. Jag vill invänta de omtalade
motionernas behandling i de andra utskotten,
men det är troligt, att jag återkommer.
I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping (ep) och Andersson
i Örebro (fp).
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 31
Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:
nr 61, i anledning av motioner om
bevarande av fäbodkulturen, och
nr 62, i anledning av motion om
samordning av olika myndigheters rehabiliteringsverksamhet.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 32
Interpellation ang. ökad anställningstrygghet
för lärare utan formell
kompetens
Ordet lämnades på begäran till
Fru JONÄNG (ep), som yttrade:
Herr talman! Utbyggnaden av det
svenska skolväsendet under 1950- och
1960-talen kom att öka efterfrågan på
lärare kraftigt. Följden blev en omfattande
lärarbrist. Tack vare att personer
utan formell kompetens att undervisa
ställde sig till förfogande kunde
emellertid skolreformerna genomföras.
Efter hand som utbildningen vid lärarhögskolorna
ökat i omfattning har
antalet lärare vuxit och lärartillgången
mer och mer anpassats till föreliggande
behov. Detta är naturligtvis att hälsa
med tillfredsställelse. En förutsättning
för att skolan skall kunna fylla sin uppgift
är att det finns en kår av väl utbildade
lärare.
Den ändrade situationen i fråga om
lärartillgången aktualiserar emellertid
de icke formellt kompetenta lärarnas
situation. Det rör sig i många fall om
personer som under lång tid haft anställning
som lärare; tio till femton år
torde inte vara ovanligt. De har under
denna tid förvärvat omfattande erfarenheter,
och de gör en värdefull insats
inom vårt skolväsen. Att bara avskeda
dem när kompetenta sökande till tjänsten
anmäler sig kan inte anses vara tillfredsställande.
Det måste i stället vara angeläget att
de erfarenheter som dessa lärare har
tillvaratas av skolan. Därför är det angeläget
att de får möjligheter att genomgå
någon form av vidareutbildning varigenom
de skulle kunna tävla med andra
lärare om anställningarna.
Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande
fråga:
Är statsrådet beredd medverka till att
lärare utan formell kompetens får ökad
anställningstrygghet genom att möjligheter
till vidareutbildning ges eller på
annat sätt?
Denna anhållan bordlädes.
Onsdagen den 18 november 1970
Nr 38 103
§ 33
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 367, i anledning av motioner om
statsbidrag till pensionering av lärare
vid utlandsskolorna;
nr 368, i anledning av vad i statsverkspropositionen
anförts om statistik-
och prognosproduktionen inom
arbetsmarknadsområdet jämte motioner;
nr
369, i anledning av vissa motioner
om samhällets vårduppgifter m. m.;
och
nr 370, i anledning av motioner om
bestridande av kostnader för borttagande
av tatuering;
från bevillningsutskottet:
nr 361, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om förenklad aktiehantering, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet;
nr
362, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1958:295) om sjömansskatt, m. m., såvitt
propositionen behandlas i detta betänkande;
nr
363, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370); och
nr 364, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till kupongskatteförordning,
m. m.;
från bankoutskottet:
nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förenklad
aktiehantering, m. m.;
från första lagutskottet:
nr 365, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om förenklad
aktiehantering, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1965:94) om polisregister
m. in.; samt
från tredje lagutskottet:
nr 357, i anledning av motion om införande
i yrkesskolorna av bussförarutbildning
samt sänkning av minimiåldern
för trafikkort för buss;
nr 359, i anledning av motion angående
kostnaderna för förrättning i
samband med överförande av allmän
väg till enskild väg; och
nr 372, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till bl. a. lag
om ändring i lagen (1932:170) med
särskilda bestämmelser om handläggning
av inskrivningsärenden.
§ 34
Anmäldes följande motioner:
nr 1549, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 173, om intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark, och
nr 1550, av herr Mellqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 188, med förslag till riktlinjer för
omorganisation av lantmäteriverksamheten.
Dessa motioner bordlädes.
§ 35
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:
Till Riksdagens andra kammare
Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsgöromålen fr. o. m. den 19 november
t. o. m. den 14 december 1970
för fullgörande av uppdrag som delegat
i Svenska FN-delegationen.
Stockholm den 18 november 1970
Yngve Holmberg
Kammaren biföll denna ansökan.
§ 36
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:
104 Nr 38
Torsdagen den 19 november 1970
herr Stridsman (ep), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående ökad säkerhet
vid på- och avstigningsplatser för skolskjutsar,
herr Nilsson i Bästekille (m), till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående meddelande till
skattskyldig om inbetalning av automobilskatt
i de fall betalning i flera poster
medges,
herr Nilsson i Bästekille (m), till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående olika färg på skat
-
tepliktig brännolja och annan brännolja,
samt
herr Wikner (s), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående försöksverksamheten med
reglerad älgjakt.
§ 37
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.11.
In fidem
Sune K. Johansson
Torsdagen den 19 november
Kl. 15.30
Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.
§ 1
Justerades protokollet för den 11 innevarande
november.
§ 2
Svar på fråga ang. prisnedsättning på
läkemedel för patienter med eksem
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat mig om jag vill medverka
till en sådan ändring i 1 § läkemedelsförordningen
att patienter som behandlas
för eksem kan få salvor, tubgas och
gasbindor till nedsatt pris, om recept
från läkare styrker att dessa varor behövs
för vården.
Salvor som säljs för att användas
som läkemedel mot eksem faller under
läkemedelsförordningen. De förbandsartiklar
som herr Andersson räknar upp
— gasbindor och tubgas — faller däremot
utanför området för denna förordning.
Syftet med läkemedelsförordningen
är att läkemedlen skall ställas under
samhällelig kontroll i fråga om tillverkning,
import och handel. Läkemedelsområdet
har i förordningen avgränsats
så att läkemedelskontrollen sätts in på
de medel där sådan kontroll verkligen
är befogad. En sådan ändring att vanliga
förbandsartiklar av det slag herr
Andersson nämner förs in under den
kontroll som är avsedd för läkemedel
skulle bryta ramen för den nuvarande
läkemedelslagstiftningen och bör inte
komma i fråga.
Vidare anförde:
Herr ANDERSSON i Örebro (fp):
Herr talman! Jag tackar statsrådet
Aspling för svaret.
När man sitter med i en sjukvårdsstyrelse
får man ofta ta del av fram
-
Torsdagen den 19 november 1970
Nr 38 105
Svar pa fråga ang. prisnedsättning på läkemedel för patienter med eksem
ställningar om ekonomiskt bidrag från
patienter med olika slags eksem, som
de behöver salvor för. De patienterna
är stora förbrukare av tubgas och gasbindor,
vilket medför att kostnaderna
härför under året blir ganska stora.
Barn har också ofta eksem. Detta förorsakar
mycket arbete för modern eller
för den som sköter barnet i hemmet.
Likaså har vi diabetiker med gangrän
»cirkulationsrubbningar». Så småningom
måste de kanske amputera ett ben,
men intill dess har de stora besvär med
den sårighet som alltid uppstår på det
sjuka benet. Då använder de sårsalvor
och tubgas. Det kan röra sig om 80—90
kronor i månaden. De patienter som har
det mindre gott ställt ekonomiskt vänder
sig till sjukvårdshuvudmannen och
ber om hjälp. Vi får ofta ta emot sådana
framställningar. Tillsammans kan det
röra sig om ca 900 kronor om året.
Jag vet mycket väl att gasväv och
gasbindor inte faller under läkemedelsförordningen,
och det är väl i och för
sig alldeles riktigt. Jag menar inte att
man skall få priset nedsatt på dessa artiklar
för hushållsbruk så att säga. Men
när vi nu strävar efter en överslussning
till den öppna vården och hemsjukvården,
och när det finns människor som
är villiga att ta på sig uppgiften att vårda
sina anhöriga i hemmet, så tycker
jag att vi skulle kunna tillämpa en nedsättning
av priset på dessa artiklar.
Detta är en stor fråga, herr statsråd.
Vi måste givetvis ha vissa principer i
läkemedelsförordningen, som i många
och långa stycken är generös, men just
för diabetikerpatienter och för föräldrar
med barn som lider av eksem och
därför behöver sårsalvor — som inte
faller under läkemedelsförordningen —
och likaså för psoriasispatienter är detta
ett stort ekonomiskt problem. De
behöver hjälp. Det tycker jag också att
de är värda, eftersom de tar på sig den
besvärliga skötseln av sjukdomen i stället
för att anlita sjukhus. Patienterna
sköter om sin sjukdom under hela året,
när de i stället kunde nonchalera den
och lägga in sig på sjukhus två gånger
om året med de kostnader som detta
skulle innebära för sjukvårdshuvudmannen.
I sådana fall tycker jag det skulle
finnas möjligheter att ge patienterna
dessa artiklar till nedsatt pris.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har i sin fråga till mig varit inne
på den linjen att de artiklar han nämner
skall föras in under läkemedelsförordningen.
Det är innehållet i hans fråga.
Jag har i mitt svar pekat på att en
sådan lösning skulle bryta ramen för
den nuvarande läkemedelslagstiftningen
och alltså inte bör komma i fråga.
Herr Andersson gick i sina kommentarer
också in på kostnaderna för ifrågavarande
artiklar och på frågan om
hur man skall kunna lindra dessa kostnader,
exempelvis för eksempatienter.
Detta spörsmål torde falla inom ramen
för de frågor som en arbetsgrupp inom
kanslihuset — den s. k. hjälpmedelsgruppen
— för närvarande prövar, nämligen
frågor om ersättning för visst förbrukningsmaterial
som nu hör under
reglerna om hjälpmedel för handikappade.
Herr ANDERSSON i Örebro (fp):
Herr talman! Jag skall bara helt kort
konstatera att herr statsrådets replik
till mig var mycket positiv — det var
bra att få denna upplysning. Som jag
sade tidigare rör det sig om avsevärda
kostnader för patienterna. Det gäller
framför allt tubgasen och gasbindorna
för vilka kostnaderna kan uppgå till
800—900 kronor om året. Sårsalvorna
är inte så dyra. Man tycker att patienterna
skall ha möjlighet att få en skälig
ersättning.
Härmed var överläggningen slutad.
106 Nr 38
Torsdagen den 19 november 1970
Svar på fråga ang. säkerhetsbestämmelserna för nöjeslokaler
§ 3
Svar på fråga ang. statsbidrag till lönekostnader
för lärare vid träningsskolor
för psykiskt utvecklingsstörda
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Josefsson i Halmstad
har frågat mig, om och i så fall
när jag kommer att vidta åtgärd för
ändring av statsbidragsbestämmelserna
inom omsorgsområdet, innebärande bl. a.
att statsbidrag kan komma att utgå till
lönekostnaderna för lärare i träningsskola.
Reglerna om statsbidrag till särskoleverksamheten
kommer att ses över inom
en arbetsgrupp med företrädare för
bl. a, socialdepartementet, skolöverstyrelsen
och Svenska landstingsförbundet.
I avvaktan på resultatet av gruppens
arbete kommer skolöverstyrelsen
att för läsåret 1969/70 kunna betala ut
statsbidrag motsvarande lönegrad U 6
till omsorgshuvudmännens lönekostnader
för sådan lärare för träningsskola
som genomgått utbildning vid speciallärarlinje
på lärarhögskola. För alla övriga
lärartjänster inom träningsskolan
utgår redan statsbidrag.
Vidare anförde
Herr JOSEFSSON i Halmstad (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för svaret, som jag är
nöjd med. Svaret ger i vart fall en antydan
om en provisorisk lösning i avvaktan
på de resultat som den ifrågavarande
arbetsgruppen kan komma fram
till.
Orsaken till att jag ställt frågan är att
särskolechefen inom landstinget i mitt
hemlän den 18 juni i år fick ett brev
från skolöverstyrelsen med meddelande
om att statsbidrag avseende löner till
lärare för träningsskola för närvarande
ej utgår. Detta gjorde oss en aning be
-
kymrade, särskilt som vi hade räknat
med att för 1970 få ett statsbidrag på
ca 270 000 kronor. Vi hade redan fått
statsbidrag för 1969, och skulle den
tolkning som skolöverstyrelsen ger i
sin skrivelse vara riktig, skulle vi eventuellt
bli återbetalningsskyldiga.
Vi har kalkylerat även för 1971. Nu
får jag svaret att vi erhåller statsbidrag
för år 1970. Det innebär — så tyder jag
svaret -— att det inte kan bli fråga om
någon återbetalning för 1969, och sedan
får vi se vad resultatet blir för 1971.
Jag vet att Landstingsförbundet uppvaktade
socialministern -— och jag antar
att det gäller även Kommunförbundet
—- den 10 september 1969 och överlämnade
en omfattande PM som behandlar
en rad frågor med anknytning
till just omsorgsverksamheten. Vi har
räknat med resultat på inte bara denna
utan även andra punkter. Det har i varje
fall förekommit viss tidsutdräkt, och
när man då på detta sätt får en skrivelse
från skolöverstyrelsen är det naturligt
att man undrar vilken tolkning
som skall vara den rätta. Jag tackar
än en gång för svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på fråga ang. säkerhetsbestämmelserna
för nöjeslokaler
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:
Herr talman! Herr Wikner har frågat
justitieministern om säkerhetsbestämmelserna
för nöjeslokaler är tillräckliga
för att förhindra katastrofbränder m. m.
och om efterlevnaden av dessa bestämmelser
kontrolleras på ett tillfredsställande
sätt. Eftersom frågan berör bl. a.
brand- och byggnadstekniska spörsmål
har den överlämnats till mig för besvarande.
Torsdagen den 19 november 1970
Nr 38 107
Svar på fråga ang.
S. k. nöjeslokaler är — liksom över
huvud taget samlingslokaler, vilket är
det begrepp som används i nu aktuella
författningar — underkastade bestämmelserna
i byggnads- och brandlagstiftningen.
Genom föreskrifterna i byggnadsstadgan
om byggnadslov och anvisningarna
i »Svensk byggnorm 67» är
sålunda sörjt för att nybyggnad och
andra byggnadsåtgärder beträffande
samlingslokaler sker i ett från brandsäkerhetssynpunkt
fullt godtagbart utförande.
Genom föreskrifterna i allmänna
ordningsstadgan om tillståndstvång
för bl. a. vissa nöjestillställningar
kan vidare polismyndigheten förhindra
tillställningar som skulle innebära
olycksrisker.
Brandstadgans bestämmelser om regelbunden
och särskild brandsyn och
eldstadsbrandsyn ger brandchef och
skorstensfejarmästare goda möjligheter
att undersöka förhållanden som kan inverka
på uppkomst och spridning av
brand inom en viss anläggning. Skulle
brister konstateras, kan åtgärder för att
undanröja bristerna föreskrivas. I sådant
fall sker alltid kontroll av att åtgärderna
utförts.
Med anledning av den svåra branden
nyligen i en danslokal i Frankrike har
statens brandinspektion den 6 november
i år föreslagit samtliga länsstyrelser att
besluta om särskild brandsyn i nöjeslokaler.
Genom den extra kontroll en
sådan brandsyn innebär kommer eventuella
bristfälligheter att kunna uppmärksammas
och rättas till. Jag vill tilllägga
att en sådan extra kontroll inte
bör bli en engångsföreteelse.
Vidare anförde
Herr WIKNER (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Det
som framför allt föranlett mig att ställa
denna fråga är katastrofbranden i en
danslokal utanför Grenoble i Frankrike,
då 144 ungdomar innebrändes. Min av
-
säkerhetsbes tämmelserna för nöjeslokaler
sikt har varit att förhållandena inom
detta område i vårt land skulle särskilt
uppmärksammas, så att de brister som
eventuellt finns snabbt skulle kunna avhjälpas.
Jag tror att det är många hundra
föräldrar som efter denna brand
känt oro för sina barn.
Efter vad vi fått läsa och se i tidningarna
förstår vi alla att detta var en
fruktansvärd, onödig katastrof. En tidning
skrev: »Det blev en begravningsceremoni
som Frankrike inte upplevt
sedan krigsårens massbegravningar.
Tusentals förtvivlade, förgråtna föräldrar
och syskon.»
Enligt riksdagens upplysningstjänst
gjorde Stockholms stads brandmyndigheter
på kvällen den 4 november i år
en stickprovsundersökning, som omfattade
17 restauranger och danssalonger,
11 ungdomsgårdar, 10 biografer, 4
bingolokaler och 2 teatrar i Stockholm.
Jag är mycket tacksam för att denna undersökning
kommit till stånd. Enligt initierade
bedömare är detta stickprov representativt
för förhållandena i stort
i Stockholm.
Vid undersökningen framkom det att
av de 17 restaurangerna och danssalongerna
hade sex en eller flera reservutgångar
låsta. Fem hade hinder i utrymningsvägarna
och endast en var helt
utan anmärkning. Mot teatrarna riktades
inga anmärkningar.
Enligt en tidningsuppgift har ett diskotek
i Dalarna fått order att upphöra
med sin verksamhet, om man inte ordnar
så att lokalerna blir mera utrymningsvänliga.
Det var under pågående
dans som brandchefen konstaterade att
diskotekets alla utrymningsvägar var
blockerade. Jag tror säkert att det finns
fler lokaler som inte fyller gällande
föreskrifter.
Den snabba produktutvecklingen inom
plast- och textilindustrin av det material
som används i inredningar medför
stora risker. Enligt tidningsuppgifter
förorsakades branden i Frankrike av en
stol med syntetiskt stoppningsmaterial.
108 Nr 38
Torsdagen den 19 november 1970
Svar på fråga ang. tidpunkten för påbörjande av vissa kraftverksbyggen
Herr talman! Det är djupt beklagligt
att så många ungdomar fick sätta livet
till. Jag hoppas att vi i vårt land inte
skall behöva uppleva något liknande.
Min önskan är att vi eventuellt skall
skärpa gällande regler och framför allt
se till att de verkligen efterlevs.
Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Svar på fråga ang. tidpunkten för påbörjande
av vissa kraftverksbyggen
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN, som yttrade:
Herr talman! Herr Nygren har frågat
mig, om jag kan ge besked om när förslag
kan väntas om de planerade kraftverksbyggena
i Ångermanälven, Umeälven
och Skellefteälven och när byggnationerna
kan påbörjas.
I fråga om Ångermanälven beräknas
förslag om utbyggnad av Stenkullaforsen
föreligga tidigast hösten 1972, och
byggnadsarbetena skulle kunna komma
i gång 1973 eller 1974. Utbyggnad av
Vojmån—Stalon i samma älv torde bli
aktuell i mitten av 1970-talet. Vidare
kan nämnas beträffande Ångermanälven
att en komplettering av Nämforsens
kraftstation med ett tredje aggregat pågår.
Detta beräknas kunna tas i drift
hösten 1973.
Förslag om utbyggnad av Juktan i
Umeälven beräknas föreligga hösten
1972, och bygget skulle kunna påbörjas
1973. Utbyggnad av Björkfors i samma
älv torde bli aktuell i mitten av 1970-talet.
Vad gäller utbyggnadsplanerna för
Skellefteälven har statens vattenfallsverk
i årets anslagsframställning föreslagit
att Rebnisluspens kraftstation
skall påbörjas under nästa budgetår.
I älven pågår för närvarande utbyggnad
av Bastusels kraftstation, som beräknas
bli tagen i drift hösten 1972. I
Vattenfalls planer för Skellefteälven ingår
slutligen också tillbyggnad av stationerna
Gallejaur och Vargfors med
vardera ett aggregat mot slutet av 1970-talet.
De utbyggnader jag nu nämnt beräknas
ge en sammanlagd sysselsättning i
de aktuella områdena motsvarande ca
4160 årsverken.
Vidare anförde
Herr NYGREN (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka för
det mycket positiva besked som statsrådet
Wickman har lämnat. Det är ytterst
värdefullt för Västerbottens län
eftersom vi där i dag brottas med en
mycket besvärande arbetslöshet. Det
är, vågar jag säga, den svåraste vi har
haft den här tiden under något år. I
oktober månad hade vi 1 990 arbetslösa;
det är ungefär 300 fler än under
motsvarande tid i fjol. Det bortfall som
den planerade utbyggnaden av Vindelälven
medförde har man hoppats skulle
delvis kompenseras av de projekt som
statsrådet Wickman nu har nämnt.
Jag vill ge statsrådet Wickman ett erkännande
för den snabbhet med vilken
dessa projekt har arbetats fram. Jag är
säker på att de kommer att bli av stor
betydelse sysselsättningsmässigt eftersom
de kraftverk som det här rör sig
om ligger i Västerbottens inland där
arbetslösheten är särskilt stor. Det kan
också bli av stor betydelse av den anledningen
att arbetena kommer att pågå
under 1970-talet, och drygt hälften
av de arbetslösa i dag är i de åldrarna
att de behöver få sysselsättning ytterligare
cirka tio år.
Jag skulle till sist vilja fråga, om man
inte i detta paket har räknat med att
också ta in överledningen av överskottsvatten
från Storlaisan till Skellefteälven
varigenom man skulle kunna få en
Torsdagen den 19 november 1970
Nr 38 109
Svar på fråga ang. sidoskydd för hjulen på
restitution till telefonabonnent av
mycket kraftigt ökad effekt på flera
redan utbyggda kraftverk. Det projektet
skulle också kunna öka sysselsättningen
i Västerbottens län.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6
Svar på fråga ang. sidoskydd för hjulen
på tyngre lastbilar
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet.
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:
Herr talman! Fru Ryding har frågat
mig, om jag vill medverka till att långtradare
och tyngre lastbilar obligatoriskt
förses med sidoskydd för hjulen
för att i någon mån medverka till att
eliminera olycksfallsriskerna på våra
landsvägar.
Statens trafiksäkerhetsverk har i skrivelse
till kommunikationsdepartementet
anhållit om bemyndigande att meddela
bestämmelser om såväl sido- och underkörningsskydd
på lastbilar och släpvagnar
som anordningar för att förhindra
att andra trafikanter, främst cyklande
och mopedåkare, kan komma in
mellan dragbil och till denna kopplad
släpvagn. Ärendet, som remissbehandlats,
bereds för närvarande inom departementet.
Vidare anförde
Fru RYDING (vpk):
Herr talman! Jag vill först tacka
statsrådet Norling för svaret på min
enkla fråga.
Det är roligt att höra att något gjorts
i detta sammanhang. Jag skulle dock
önska att den begärda åtgärden bleve
ett obligatorium icke bara för svenska
bilar utan också för utländska bilar i
Sverige. Utländska bilar får nu ofta köra
tyngre lastbilar — Svar på fråga ang.
avgift för felaktig samtalsmarkering
in i Sverige utan att ens ha vanliga
stänkskydd, som ju är obligatoriska
på svenska bilar.
Jag vill utöver vad som anförs i svaret
framhålla att sidoskydd medför att
mindre bilar i större utsträckning kan
undgå att bli helt nedstänkta av stora
fordon. Föraren av en på detta sätt nedstänkt
bil blir för ett ögonblick helt
blind i trafiken, innan vindrutetorkarna
hunnit svepa över rutan. Detta ögonblick
kan emellertid bli katastrofalt både
för honom själv och för andra trafikanter.
Också därför bör sådana stänkskvdd
bli obligatoriska.
Jag tackar än en gång för svaret på
min fråga och hoppas att de av mig
begärda sidoskydden snarast blir obligatoriska.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 7
Svar på fråga ang. restitution till telefonabonnent
av avgift för felaktig samtalsmarkering
Ordet
lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:
Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig, om jag anser några
åtgärder erforderliga för att garantera
telefonabonnenter restitution vid för
hög telefonräkning på grund av felaktiga
samtalsmarkeringar.
Debitering av automatiskt kopplade
samtal grundar sig på antalet markeringar
på den uppringande abonnentens
samtalsmätare. Detta debiteringssystem,
som med Kungl. Maj:ts medgivande
används av televerket, tillämpas
i de flesta länder med automatisk telefontrafik.
Systemet innebär att samtalsmarkeringarna
fortlöpande summeras
och medger alltså inte att specifikation
110 Nr 38 Torsdagen den 19 november 19/0
Svar på fråga ang. restitution till telefonabonnent av avgift för felaktig samtals
markering
lämnas för de enskilda samtalen. Systemet
är enkelt, billigt och driftsäkert
och medför lägre telefonkostnader för
den enskilde abonnenten än ett mer
komplicerat system med samtalsverifikation.
Televerket sänder ut ca 13 miljoner
räkningar om året. Ungefär en halv procent
av räkningarna föranleder klagomål
eller förfrågningar. Av denna halva
procent klaras mer än två tredjedelar
upp redan vid första kontakten
med televerket. De kvarstående klagomålen
föranleder noggranna kontroller
inom televerket, och om felaktiga samtalsdebiteringar
har orsakat för hög
telefonräkning får abonnenten restitution.
Vidare anförde:
Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret på min fråga.
Jag kan inte dela statsrådets mening
att det system som nu tillämpas är helt
felfritt och driftsäkert. Det har sedan
automatisk samtalsmarkering genomfördes
i vissa fall framförts klagomål från
abonnenter på att samtalsräkningar
sprungit upp till oförklarligt höga belopp.
Det har för mig redovisats exempel,
där telefonräkningens belopp faktiskt
kunnat uppvisa en skillnad mellan
två avläsningsperioder på hela 1 000
kronor för vanliga hushållsabonnenter.
Detta har skett — märk väl — utan
att vederbörande fått rättelse eller någon
som helst restitution. Det har endast
lämnats anstånd med betalningen
i form av en uppdelning härav på flera
perioder.
Abonnenterna befinner sig i det besvärliga
läget att sakna bevismaterial
mot televerket vid misstanke om felaktiga
samtalsdebiteringar, eftersom
samtalsmätaren är placerad på telefonstationen.
Även om man på goda grunder
kan göra gällande att något fel
måste ha inträffat, ty man kan ändå
inte bortse ifrån att sådant kan inträffa,
har abonnenten mycket små
möjligheter att bli trodd och vinna
rättelse.
Det har dess värre också visat sig
att tekniska fel uppstått både på enskilda
apparater och i hela automatiserade
områden. Senast har detta varit
fallet i Stockholm, enligt vad tidningarna
berättat. Under sådana förhållanden
måste abonnenten ha en självklar
rätt att få nedsättning på krävda telefonavgifter.
Det är mot den bakgrunden
som jag frågat statsrådet vilka garantier
och vilka möjligheter abonnenterna
har att vinna rättelse gentemot televerket
i sådana fall.
I de fall som redovisats för mig bär
televerket vägrat vidta ändring. Jag har
personligen också erfarenhet av detta.
Visserligen finns det möjlighet till kontroll
av markeringsförbrukningen genom
egna samtalsmätare som televerket
tillhandahåller, men det blir en extra
kostnad för abonnenten, dels en inträdesavgift
på 50 kronor och dels en
abonnemangsavgift om 10 kronor per
kvartal.
Till sist skulle jag faktiskt vilja ställa
denna fråga till statsrådet: I vad mån
har en sådan egen samtalsmätare något
bevisvärde gentemot televerket i händelse
de båda mätarna inte överensstämmer
med varandra? Det skulle vara
intressant att få veta detta.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:
Herr talman! Trots att televerkets
utrustning för samtalsmätning kontinuerligt
kontrolleras både med automatiska
och manuella övervakningsanordningar
kan fel i utrustningen självklart
uppstå. Jag upprepar vad jag sade i
mitt svar att om det kan konstateras
felaktiga samtalsmarkeringar av en sådan
typ att man av olika skäl, som herr
Eriksson i Bäckmora här bland annat
Torsdagen den 19 november 1970 Nr 38 111
Svar på fråga ang. restitution till telefonabonnent av avgift för felaktig samtalsmarkering -
tog upp, kan misstänka att ett tekniskt
fel måste föreligga, tillämpas redan nu
från televerkets sida den metodiken att
man tittar på det enskilda fallet och gör
mycket noggranna undersökningar.
Man tittar alltså på ett fall av den typ
och karaktär som herr Eriksson här tog
upp, där man skulle ha konstaterat en
överdebitering på upp emot 1 000 kronor.
Det är självklart att televerket i
eget intresse måste ta reda på vad detta
kan bero på. Jag är övertygad om att
man då gör vad man skall göra, nämligen
ser efter hur samtalsfrekvensen
just från den abonnenten är under en
längre period. Man måste då provköra
den tekniska utrustningen hos abonnenten
i fråga osv. Jag kan naturligtvis
inte gå in på enskilda fall, men jag utgår
ifrån de uppgifter som lämnats av
televerket om hur man vanemässigt agerar
vid anmärkningar av detta slag.
Sedan vi blivit överens om att del
måste kunna uppstå tekniska fel som
man skall försöka komma till rätta med
vill jag konstatera att justitieombudsmannen
också granskat denna sak. Han
har med anledning av vissa klagomål
beträffande påstådda överdebiteringar
granskat televerkets metoder för samtalsmätning,
för felkontroll m. m. Efter
att bl. a. ha låtit professorn i teletrafiksystem
vid Tekniska högskolan i Stockholm,
Ekberg, undersöka tillförlitligheten
och riktigheten av televerkets metoder
för samtalskontroll har JO i ett uttalande
så sent som den 30 juni 1970
förklarat att vad som framkommit inte
gett anledning till ingripande från hans
sida. Jag säger inte detta bara för att
i det här ögonblicket försöka föra diskussionen
ifrån det område som den just
nu gäller. Men jag tycker uppgiften har
sitt värde i en diskussion, där man på
många håll ifrågasätter de metoder som
nu används för att komma till rätta
med dessa i varje enskilt fall självfallet
besvärande problem.
Jag är alltså övertygad om att de
ärenden som har sådan karaktär att
man kan ifrågasätta den tekniska tillförlitligheten
skall nu och i framtiden,
liksom tidigare, kunna klaras upp på ett
hyggligt sätt.
Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):
Herr talman! Jag är överens med
statsrådet om att televerket går in i
varje särskilt fall för att undersöka
vilka fel som kan ha uppstått, men det
är den fortsatta behandlingen av saken
som inte är tillfredsställande. Det är
nämligen alltid så att televerket vägrar
godta uppgifter från den enskilde abonnenten.
För mig har redovisats flera
fall där det varit helt onormalt att vederbörande
abonnent skulle ha kunnat
komma upp i så högt antal samtalsmarkeringar
som debiterats men där televerket
det oaktat endast gett anstånd
med betalningen genom att dela upp inbetalningen
på flera perioder. Någon
rättelse har inte skett. Jag har själv varit
i kontakt med televerket i Farsta och
klagat på telefonräkningen i ett fall,
där det rimligen kunde röra sig om 60
markeringar men där man debiterat
600. Då svarade televerket att det måste
vara någon annan än herr Eriksson
som har använt telefonen. Det finns
emellertid ingen annan människa i huset
där telefonen är placerad. Nog är
det litet märkligt att det kan gå till på
det sättet.
Jag har ingenting emot att man använder
det nuvarande debiteringssystemet,
ty det är enkelt, och jag tror också
att det skulle vara förbilligande för
abonnenten, om det fungerade. Att tekniska
fel uppstår kan sannolikt inte undvikas
— jag vill inte påstå något annat.
Jag tycker bara att något bevismaterial
borde sättas i händerna på abonnenten,
så att han kunde komma till rätta med
problemet. Det ligger här nära till hands
att dra en parallell med andra jämförbara
områden. Vi är ju abonnenter på
elström, vatten och gas. På alla dessa
112 Nr 38 Torsdagen den 19 november 1970
Svar på fråga ang. åtgärder till förhindrande av att utryckningsfordon beläggs
med körförbud
områden finns det separata mätare installerade
hos abonnenterna. Abonnenterna
kan alltså kontrollera förbrukningen,
och dessa mätningar ligger till
grund för den debitering och avgiftsbetalning
som sedan skall ske. Jag anser
att det vore riktigt att televerket utan
inträdesavgift kunde låta abonnenter,
som så önskar, få en kontrollmätare
installerad hos sig, varigenom de kunde
göra jämförelser med televerkets debiteringar
och använda kontrollmätarens
resultat som bevis gentemot televerket
i de fall då det uppstår överdebiteringar.
På samma sätt som elverket
tillhandahåller mätare borde också televerket
tillhandahålla mätare för de
abonnenter som så önskar.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:
Herr talman! Jag tror inte att herr
Eriksson i Bäckmora avser — han har
inte sagt det — att man i alla de fall där
det föreligger en skiljaktighet mellan
televerkets och abonnentens uppfattning
skall utgå ifrån att abonnenten har
rätt. Så kan det naturligtvis inte vara.
Inte ofta men då och då har jag haft
anledning att ta del av sådana här fall.
När man överklagat sådana ärenden
kommer de till departementet, till mig.
Då har jag många gånger kunnat konstatera
det motsatta resultatet, nämligen
att sedan man företagit en längre undersökning
hos vederbörande abonnent
har det framkommit att någon använt
telefonapparaten på ett sätt som var
för abonnenten okänt. Sådana fall kan
ju inträffa. I den mån vi i våra hem har
telefonapparat och flera i familjen använder
den, är det väl inte helt uteslutet
att det någon gång kan inträffa att
telefonen används på ett sätt som överraskar
den som skall betala räkningen
i det ögonblick han ser räkningen.
Därmed kan man naturligtvis inte
hävda — och det har inte heller herr
Eriksson gjort gällande —■ att man med
automatik skulle kunna klara allting
lättare än nu. Med de metoder som televerket
har presenterat och använder
och efter alla de undersökningar som
verket är berett att göra i de aktuella
fallen tror jag att det skall vara möjligt,
som jag sade i mitt inledande svar,
att i det övervägande antalet fall komma
till att i de fall där det inte går alt
nå en direkt överenskommelse, efter
mycket grundliga undersökningar ändå
komma så nära den definitiva sanningen
som över huvud taget är möjligt.
Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):
Herr talman! Jag skall be att få tacka
för de upplysningar som statsrådet har
givit. .lag vill ta statsrådet på orden, när
han säger att abonnenten får restitution
på en för hög telefonräkning. Jag
tycker att det är en positiv förklaring
och hoppas att bestämmelsen skall efterlevas
av televerket, trots att abonnenten
här står, som jag tidigare har sagt,
utan egentliga bevismöjligheter gentemot
televerket.
Statsrådet ville inte svara på frågan
i vad mån televerket är berett att ställa
samtalsmätare till förfogande utan inträdesavgift
för de abonnenter som verkligen
vill ha ett bevismaterial om avvikelser
skulle uppstå.
Det var bara i förbigående som jag
tog upp min egen telefonräkning. Den
gällde inte min ordinarie bostad utan
min tillfälliga bostad i Stockholm. Där
är jag ensamboende så att där kan inte
någon familjemedlem ha medverkat.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 8
Svar på fråga ang. åtgärder till förhindrande
av att utryckningsfordon beläggs
med körförbud
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:
Torsdagen den 19 november 1970 Nr 38 113
Svar på fråga ang. åtgärder till förhindrande av att utryckningsfordon beläggs
med körförbud
Herr talman! Herr Hedin har frågat
mig vilka åtgärder som jag avser att
vidta för att förhindra att utryckningsfordon
för brandväsendet och sjukvården
beläggs med körförbud den 1 januari
1971 till följd av dels bestämmelser
om varningsljus, dels bestämmelser om
besiktning.
Den 1 januari 1970 infördes nya regler
om s. k. varningsljus på utryckningsfordon,
vilka innebär bl. a. att sådant
ljus skall ha blått i stället för rött sken.
Samtidigt medgavs en övergångstid om
ett år för genomförandet av det nya
systemet. Enligt uppgift har det i en
del fall visat sig svårt att hinna med
monteringen av nya varningsljus inom
den angivna tiden. I kommunikationsdepartementet
undersöker man problemets
omfattning. Om uppgifterna visar
sig vara riktiga avser jag att föreslå
Kungl. Maj:t de undantagsbestämmelser
som kan visa sig nödvändiga under
en övergångstid.
Den andra delen av herr Hedins fråga
torde vara föranledd av den förkortning
från ett år till sex månader av fristen
för kontrollbesiktning av brandfordon
och ambulanser som genomförs vid
årsskiftet 1970/71. Enligt vad jag erfarit
anser man sig hos AB Svensk bilprovning
hinna med erforderliga kontrollbesiktningar
före årsskiftet. Några
särskilda åtgärder från min sida torde
således inte behövas i det avseende som
herr Hedin angivit.
Vidare anförde:
Herr HEDIN (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.
Man lär inte kunna få fram varningsljusen
för utryckningsfordon till årsskiftet.
Statsrådet talar om »en del
fall», men i tidningspressen har det
nämnts att det gäller 4 000 fordon. Kanske
är den siffran helt överdriven,
men uppenbart är att monteringen inte
hinns med. Det beror på att man har
fått lov att välja en annan konstruktion
än den som tidigare har använts nere
på kontinenten. Jag är tacksam för det
svar som statsrådet här ger, och jag
förutsätter att någon form av generell
dispens kommer att ges.
Vad beträffar kontrollbesiktningen
hoppas jag att det är riktigt att den
kommer att hinnas med. Det stämmer
kanske inte helt med uppgifter som
förekommit i pressen. Bl. a. har det
sagts att det i Stockholm finns 200
brandbilar, som inte skulle bli besiktigade
före årsskiftet.
Jag förstår att det kan finnas svårigheter.
Så sent som den 5 november
påminde statens brandinspektion om
detta i en skrivelse till samtliga länsstyrelser
och förklarade att den lag
som träder i kraft den 1 januari verkar
på det sätttet att besiktning måste
ske före detta datum. Jag undrar för
övrigt om detta förfarande kan vara
riktigt. Det innebär ju något av en
retroaktiv lagtillämpning. Jag läser
hellre detta så, att bestämmelsen om sex
månaders intervall i stället för ett års
intervall inträder först den 1 januari.
Men det finns väl lagkloka som kan
tolka det här bättre än jag kan. Jag
skulle gärna vilja höra statsrådets uppfattning.
Skall en lag som träder i
kraft den 1 januari 1971 tillämpas
så att den får följdverkningar som
sträcker sig tillbaka i tiden och i det
här fallet innebär att ett fordon som
har besiktigats före den 1 juli i år
måste besiktigas på nytt före den 1
januari?
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:
Herr talman! Jag kan i dag inte
ifrågasätta Svensk bilprovnings möjligheter
att hinna med sitt arbete fram
till årsskiftet, utan jag får ta bolagets
uppgifter för gott och tro på att de är
riktiga.
8 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 38
114 Nr 38 Torsdagen den 19 november 1970
Svar på fråga ang. enhetliga belysningsnormer för motorfordon — Svar på fråga
ang. utfärdandet av tillämpningsföreskrifter för det statliga transportstödet
Vad sedan gäller den lagtolkningsfråga
som herr Hedin tog upp förhåller
det sig så, att fordonen skall vara besiktigade
under sista halvåret 1970 för att
få vara ute i trafik från 1 januari 1971.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 9
Svar på fråga ang. enhetliga belysningsnormer
för motorfordon
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:
Herr talman! Fru Thunvall har frågat
mig, om jag är i tillfälle att redovisa
hur långt det europeiska samordningsarbetet
avancerat i fråga om enhetliga
belysningsnormer för motorfordon.
Ett förslag till reglemente rörande
godkännande av motorfordons belysning
och signalanordningar presenterades
under våren 1969 i den under ECE:s
transportkommitté lydande rapportörsgruppen
för allmänna säkerhetsföreskrifter.
Förslaget har därefter diskuterats
och bearbetats inom gruppen, och
man förutsätter att genomgången av förslaget
skall kunna slutföras vid nästa
sammanträde med gruppen i januari
1971.
Vidare anförde
Fru THUNVALL (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Norling för det positiva svaret
på min fråga. Anledningen till frågan
är förstås att det i dagens trafik
förekommer en flora av bilbelysningar.
Allt flera bilar utrustas med strålkastare
och lyktor av olika slag, och det
blir ett svårt handikapp i trafiken för
den bilist som endast har två vad jag
skulle vilja kalla standardlyktor fram
-
till på sin bil. Trots avbländning uppstår
bländningsrisk för den som har
den enklare belysningen, och detta utgör
en olycksrisk. Ännu finns inga normer
fastställda i vårt land om den maximala
ljusstyrkan. Det finns inte heller
minimiregler, om det nu inte skulle
vara tillräckligt med bara två strålkastare.
Jag är mycket angelägen om att allt
skall göras för att minska olycksriskerna
i vår biltrafik. Att billjuset är en
av syndarna har jag tidigare påtalat,
bl. a. i en motion 1969, i vilken jag
önskade användning av polariserat ljus.
Jag har därför varit intresserad av
att få veta hur arbetet har fortskridit
med dessa frågor, bl. a. i Geneve. Jag
önskar ett snabbt resultat, och efter
statsrådets svar i dag vågar jag hoppas
på en snar lösning av frågan.
Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 10
Svar på fråga ang. utfärdandet av tilllämpningsföreskrifter
för det statliga
transportstödet
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:
Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat mig när anvisningar
och tillämpningsföreskrifter för det
statliga transportstödet, som träder i
funktion den 1 januari 1971, kommer
att finnas tillgängliga.
Kungörelse med föreskrifter om det
statliga transportstödet kommer att utfärdas
före denna månads utgång.
Vidare anförde
Herr NILSSON i Tvärålund (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
Torsdagen den 19 november 1970 Nr 38 115
Svar på fråga ang. tidpunkten för beslut om byggande av en järnvägstunnel mellan
Hälsingborg och Helsingör
statsrådet för detta korta och klargörande
svar.
I vissa företag har man känt sig
oroad för att det ännu inte har funnits
några tillämpningsföreskrifter för det
statliga transportstödet. I synnerhet sådana
företag som har dataredovisning
behöver en avsevärd tid för att programmera
in nya rutiner i datasystemet,
och därför har det varit angeläget
att få fram transportstödets tillämpningsföreskrifter
så snart som möjligt. Nu
har vi fått höra att föreskrifterna kommer
före denna månads utgång, och då
kan man bara hoppas att alla företag
hinner lägga upp sin redovisning så
att de fullt ut kan utnyttja de förmåner
som därmed ges genom transportstödet.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 11
Svar på fråga ang. tidpunkten för beslut
om byggande av en järnvägstunnel mellan
Hälsingborg och Helsingör
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade :
Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
vilken den sakliga motiveringen är till
att ett beslut om byggandet av en järnvägstunnel
i läget Hälsingborg—Helsingör
måste avvakta den tidpunkt då
klarhet kan ha vunnits i fråga om planerna
att förlägga en landsvägsbro till
läget Malmö—Köpenhamn.
Låt mig först konstatera att utgångspunkten
för de svensk-danska regeringsöverläggningarna
om öresundsfrågorna
är att en fast vägförbindelse skall byggas
mellan Köpenhamn och Malmö och
att förbindelsen, den s. k. KM-leden,
skall anslutas till den planerade flygplatsen
på Saltholm. Det torde inte råda
någon tvekan om att en sådan förbindelse
får stor betydelse för Öresundsregionen
och även för ett vidare omland.
En järnvägstunnel i läget Hälsingborg—Helsingör
skulle innebära olika
fördelar, men projektet har hittills inte
ansetts böra sättas före KM-leden. Det
synes naturligt att tunneln, som totalt
sett representerar betydande resursanspråk
under en flerårig byggnadstid,
tas med i den totala bedömningen av de
fasta förbindelserna över Öresund och
att tunneln således ses i sammanhang
med förbindelsen i KM. Med hänsyn
härtill är det angeläget att en slutlig
plan för KM-leden föreligger innan ett
beslut om HH-tunneln fattas. Det bör
med andra ord vara klarlagt vilka engagemang
som för svensk del följer
med ett avtal om KM-leden innan ställning
tas till ytterligare en öresundsförbindelse.
Vidare anförde:
Herr SJÖHOLM (fp):
Herr talman! Det finns faktiskt anledning
att fråga som jag har gjort. Det
har nämligen sagts från officiellt håll —
i motsats till vad statsrådet nu säger,
att man beträffande tunneln mellan Hälsingborg
och Helsingör skall avvakta
hur det skall förfaras med leden Malmö
—Köpenhamn — att frågan om HH-tunneln
skulle frikopplas från det andra
projektet och att kostnaderna för HHtunneln
skulle kalkyleras in i de ordinarie
budgetförslagen från de båda
statsbanorna. I Hälsingborg har vi trott
på vad som där sagts från officiellt
håll. Därför slog det ner som en mindre
bomb när statsrådet Norling — jag
tror det var i ett tal i Malmö i september
— gav uttryck åt tankegångar liknande
dem som jag nu har fått i frågesvaret.
Detta förvånar oss verkligen, eftersom
talesmän för statsbanorna har
sagt att de båda projekten skulle fri
-
116 Nr 38 Torsdagen den 19 november 1970
Svar på fråga ang. tidpunkten för beslut om byggande av en järnvägstunnel mellan
Hälsingborg och Helsingör
kopplas från varandra.
Det är verkligen på tiden att någonting
blir gjort i denna fråga. Den har
legat i stöpsleven länge. Under tiden
har vi avverkat ett antal kommunikationsministrar.
Vi hoppas att statsrådet
Norling nu kommer att göra slag i saken.
En statsrådet närstående politiker
har präglat uttrycket »Politik är att
vilja». Skulle vi inte kunna få se ett
konkret exempel på det just i denna
så viktiga fråga?
En annan sak som kanske i någon
mån hör hit är att SJ :s chef har konstrat
till det hela och vill att Hälsingborgs
skattebetalare skall bekosta anslutningen
av en sådan tunnel till det
svenska järnvägsnätet. Det är helt orimligt.
Herr talman! Jag har fått ett svar,
som överensstämmer med de tankegångar
som statsrådet gav uttryck åt i
Malmötalet, men det går inte ihop med
vad man tidigare har lovat.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:
Herr talman! Som jag nämnde i mitt
svar skulle en järnvägstunnel i läget
Hälsingborg—Helsingör innebära olika
fördelar: investeringar i nya färjor och
färjehamnar kommer att bortfalla, den
tvärgående färjetrafiken över Öresund
skulle minska, restiden skulle förkortas
etc. Vidare skulle de komplicerade järnvägsproblemen
i Hälsingborg kunna få
en lösning.
Jag är väl medveten om alla dessa
fördelar. En järnvägsförbindelse i läget
Hälsingborg—Helsingör innebär emellertid
en stor investering. Kostnaderna
för KM-förbindelsen — alltså förbindelsen
Köpenhamn—Malmö — är beräknade
till totalt 1,2 miljarder kronor,
varav på Sverige faller hälften eller 600
miljoner kronor. Förbindelsen Hälsingborg—Helsingör
beräknas kosta totalt
600 miljoner kronor; 300 miljoner skulle
falla på Sverige och 300 miljoner
på Danmark. 600 miljoner plus 300 miljoner
för Sveriges del gör totalt 900
miljoner för dessa två projekt.
Det rör sig sålunda sammantaget om
mycket betydande resursanspråk. Det
är därför synnerligen angeläget att de
båda förbindelserna samordnas inom
ramen för ett genomtänkt aktionsprogram.
Att vi inom ramen för ett sådant
gemensamt aktionsprogram ger
prioritet åt KM-leden är klart.
Herr SJÖHOLM (fp):
Herr talman! Statsrådet räknar upp
en hel mängd fördelar med att bygga
en tunnel, och jag instämmer helt i vad
han säger. Att det sedan kostar pengar
att genomföra projektet vet vi också,
men statsrådet sade ju att man skulle
inbespara en hel mängd pengar genom
att investeringar i färjor och färjelägen
bortfaller.
All erfarenhet säger att man inte vinner
någonting på att vänta — tvärtom
blir det säkerligen bara dyrare. Någonstans
måste man ju börja, och vi har
som sagt fått löften från officiellt håll
att man skulle kalkylera in dessa kostnader
för en tunnel i H—H-läget i det
ordinarie budgetförslaget för statsbanorna.
Man skulle alltså kunna påbörja
byggandet av denna tunnel utan att
tänka på något samband med planerna
på en landsvägsbro. Att det nu visar
sig att så inte är fallet gör oss naturligtvis
besvikna.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:
Herr talman! Med anledning av vad
herr Sjöholm senast sade vill jag framhålla
att när jag talar om alla de fördelar
som skulle följa av en förbindelse
Hälsingborg—Helsingör, så är detta riktigt.
Men jag har ju inte tagit upp tiden
med att tala om alla de fördelar
som följer av KM-leden. Vad jag velat
säga är att den prioritering som vi tills
vidare gör när det gäller KM-leden
Torsdagen den 19 november 1970
Nr 38
117
Svar på fråga ang. huvudmannaskapet för skogsbruksskolorna
kontra HH-leden innebär att vi bedömer
fördelarna med KM-ledens färdigställande
vara så stora att en prioritering
till dess förmån bör ske.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 12
Svar på fråga ang. huvudmannaskapet
för skogsbruksskolorna
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:
Herr
talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat mig, om jag avser att
vidtaga åtgärder för att undanröja de
hinder, som eventuellt kan föreligga för
att landstingen utan tidsutdräkt skall
övertaga huvudmannaskapet för skogsbruksskolan
och därmed undvika de
störningar av utbildningsplaneringen
som kan riskeras genom en fördröjning
av beslutet om övertagandet.
I anledning av propositionen 4 år
1970 angående huvudmannaskapet för
mellanskolan har riksdagen bl. a. beslutat
att skogsbrukets yrkesutbildning från
den 1 juli 1971 skall ha landstingskommunalt
huvudmannaskap. En viss övergångstid
har förutsatts kunna utnyttjas.
Övergången till nytt huvudmannaskap
är dock inte tvingande. I propositionen
159 år 1970 angående gymnasieskolan
har bl. a. förslag lagts fram
om att skogsbrukslinjen skall vara tvåårig.
Överläggningar pågår med företrädare
för Svenska landstingsförbundet
om statsbidragsregler för skogsbrukets
yrkesutbildning. Åtgärder har sålunda
vidtagits för att landstingen utan
tidsutdräkt skall kunna överta huvudmannaskapet
för den aktuella utbildningen.
Vidare anförde:
Herr NILSSON i Tvärålund (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Carlsson för svaret på min
fråga. Anledningen till den är att Landstingsförbundet
och staten ännu inte
har kommit in i reella förhandlingar
trots att det har gått en avsevärd tid
sedan riksdagsbeslutet fattades. Jag anser
det vara mycket angeläget både för
utbildningen och för näringen att överförandet
av huvudmannaskapet sker så
snart och så friktionsfritt som möjligt.
Det är klart att omläggningen av liu->
vudmannaskapet kommer att skapa eu
del problem. Det är min förhoppning,
och min avsikt med frågan, att förändringarna
inte skall drabba näringen eller
de utbildade.
Statsrådet påpekar att övertagandet
inte är tvingande, och det är riktigt.
Detta kan föranleda och fresta parterna
att utöva en viss tidspress i förhandlingarna
som kan komma att menligt
påverka näringen och utbildningen,
inte minst utbildningsplaneringen.
Skogsarbetet är ju ett mycket riskfyllt
arbete. Yrkesutbildningen har inte
minst på detta område en mycket stor
uppgift i vad gäller arbetarskyddet och
strävan att motverka olyckor.
Den överlämnande parten, som är staten
via skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna,
har att överlämna det material
som finns som underlag för dessa
förhandlingar. Landstingen har ju
inget eget material i denna fråga. Staten
har därför ett särskilt ansvar för
att förhandlingarna nu snabbt fortlöper
på ett tillfredsställande sätt. Efter vad
jag vet har de knappt ännu kommit in
i inledningsskedet, och parterna har
inte konfronterats beträffande statsbidragsregler.
Det gäller emellertid inte
bara dessa, utan också lokaler, mark
och annat kommer in i sammanhanget.
Jag tror mig veta att landstingen har
målsättningen att övertagandet skall sko
på sådant sätt att det inte drabbar utbildningen
och näringen. Jag förutsätter
och hoppas att statsrådet kan ge
118 Nr 38
Torsdagen den 19 november 1970
besked om att samma är förhållandet
också beträffande staten. Men om förhandlingarna
skulle leda till en fördröjning,
så att övertagandet inte kan
ske den 1 juli 1971, vill jag understryka
statens ansvar i detta sammanhang. Det
är ju staten som nu har hand om utbildningen
med skogsvårdsstyrelserna
som huvudmän. Det bör då vara klart
att samhället-staten betalar de kostnadsandelar
som hittills har vilat på
skogsvårdsstyrelserna och att förhandlingarna
över huvud taget kan förlöpa
på ett sådant sätt att utbildningsplaneringen
och utbildningen kan försiggå
ostört. På detta område sker för närvarande
mycket stora och snabba förändringar
på grund av den tekniska utvecklingen.
På ett år kan mycket ha inträffat
som gör att utbildningen måste förändras,
och då vore det beklagligt om
huvudmannaskapet inte vore klarlagt eller
om sådan oklarhet skulle råda att utbildningen
inte kan utvecklas tillfredsställande.
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:
Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Nilssons i Tvärålund inlägg understryka
att skogsvårdsstyrelserna är
enskilda huvudmän. Eftersom ett förhandlingsskede
nu är för handen vill
jag inte gå in i någon detalj diskussion,
men jag kan nämna att enligt uppgifter
jag har fått har flera landsting uttryckt
ett klart intresse för att åstadkomma
en förändring av det slag som
herr Nilsson är ute efter. Jag tror inte
heller att det i övrigt föreligger några
meningsskiljaktigheter mellan herr Nilsson
och mig i fråga om den önskvärda
målsättningen.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 13
Svar på interpellation ang. forskning om
den svenska u-hjälpens historiska bakgrund
Ordet
lämnades på begäran till
Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat mig om jag anser det möjligt
att uppdra åt SIDA att i samverkan med
Svenska institutet för missionsforskning
och Evangeliska fosterlandsstiftelsen
utföra forskning om den moderna
svenska u-hjälpens bakgrund i syfte att
utröna de psykologiska och metodiska
förutsättningarna för svenskt u-landsbistånd
att vinna förståelse och engagera
allmänheten.
Herr talman! SIDA lämnar i olika
former stöd till forskning med u-landsanknytning,
bland annat inom ramen
för informationsverksamheten. Ett av
syftena med det är att sprida ökad kännedom
om u-länderna, utvecklingsproblemen
och behovet av bistånd. Samma
ändamål främjas också genom stipendier
till författare och journalister
som vill skriva om u-länderna och utvecklingssamarbetet.
En del av de medel
som finns tillgängliga för u-landsinformation
lämnas till enskilda organisationer
som stöd för deras informationsverksamhet
inom detta ämnesområde.
Det finns alltså goda möjligheter för
missionens organisationer, liksom för
andra folkrörelser, att med SIDA:s hjälp
studera de frågor herr Nilsson har
nämnt och att bedriva målinriktad informationsverksamhet.
Vidare anförde:
Herr NILSSON i Agnäs (m):
Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till ministern för utrikes ärendena
för svaret. Jag uppfattar det som
vänligt och positivt, men jag anser ändå
att det inte tar upp det som jag åsyf
-
119
Torsdagen den 19 november 1970 Nr 38
Svar på interpellation ang. forskning om den svenska u-hjälpens historiska bakgrund -
tade med min interpellation.
Vad jag är ute efter är att SIDA skall
få i uppdrag att ta initiativ till forskning
för egen räkning. Missionssällskapet
EFS t. ex. har arkiv, men den som
behöver perspektivet bakåt och kan
hämta material ur arkivet genom forskning
är SIDA. Vad SIDA nu informerar
om är enbart vad vår generation
har uträttat i fråga om u-landshjälp.
Det skulle vara ytterst viktigt att se
sambandet bakåt. SIDArs arbete har pågått
så länge att organisationen nu borde
vidga sitt synfält och uppmärksamma
att även tidigare generationer har
ägnat sig åt hjälparbete i u-länderna. De
unga i vårt land tror att u-hjälpen är
av mycket färskt datum. De vet inte
heller att det redan i tidigare skeden
har visat sig att man med u-hjälp kunnat
åstadkomma betydelsefulla resultat
och att vi därför i dagens läge kan
förutse positiva verkningar av vårt arbete
— det finns belägg för det sedan
länge.
Jag har i min interpellation nämnt
Fidjiöarna eftersom de just hade blivit
en självständig stat och jag hade studerat
en årgång av en missionstidning från
1846. Uppgifterna i den var för mig
personligen en överraskning trots att
jag har arbetat i missionssammanhang.
Jag frapperades av att de dåtida uhjälpsarbetarna
drog upp riktlinjer för
sitt arbete som kan sägas vara giltiga
ännu i dag: skolverksamhet, sysselsättning,
utbildning osv.
I ett reportage 1846 från Rarotunga
där 3 000 elever gick i missionens skolor
kan man läsa: »Skolhuset var byggt
av infödingarna själva, är 72 fot långt
och 32 fot brett.» Infödingarna bekostade
alltså själva huset. Man kan jämföra
detta med dagens skolbyggen i
Etiopien där SIDA i samförstånd med
provinsguvernörerna bygger skolhus.
Jag tror att SIDA i dag skulle kunna
instämma i vad missionärerna då sade
om skolorna: »Det nya livets födelse
-
ställen för dessa folk, källorna till deras
välfärd.» Det är alltså ett direkt
citat från 1846.
Undervisningen var mycket praktisk
ibland — man undervisade i lantmäteri,
seglingskonst, astronomi och anatomi
förutom i de vanliga ämnena läsning,
skrivning, historia, geografi och sång
eller i hur man syr, spinner, flätar och
väver.
Ofta kom förändringen snabbt och
var häpnadsväckande: »För några år
sedan sprungo eleverna nakna och
smutsiga omkring, hemmastadda med
varje last och åto människokött. Den
som förr såg detta vilda folk och nu
ser dem kan knappt tro att de äro desamma.
»
Det anmärks att bostäderna förbättrades.
En liten sats kan citeras: »Folkets
smutsiga boningshålor förvandlades
till smånätta hus.» Miljövården omhuldades:
»ödemarker äro förvandlade
till trädgårdar. Förr såg man i Söderhavet
inga andra djur än dvärgsvin och
råttor. Nu ha de hästar, hornboskap,
får, getter m. fl. i mängd.» Jorden uppodlades
och olika sädesslag och sockerrör
infördes, potatis och rovor odlades.
Därigenom blev kosten allsidigare och
rikligare, vilket missionärerna påpekar.
Även detta står som bekant i dag på
SIDA:s program.
Också kommunikationerna förändrades.
Det framhölls bl. a. följande: »Förr
måste underrättelser till främmande orter
ombesörjas muntligen, nu skickar
man brev med ordentliga båtposter.»
Männen fick utbildning och blev
skickliga hantverkare — smeder, timmermän
och snickare. Också kvinnans
situation förändrades. Tidningen skrev
bl. a. härom följande: »Kvinnorna stå
icke efter sina män. Det finns sömmerskor,
tvätterskor, hatt- och mösstillverkare,
som göra sitt arbete med smak
och stil.»
Missionärernas arbete fick således
väldiga följder.
120 Nr 38 Torsdagen den 19 november 1970
Svar på interpellation ang. forskning om den svenska u-hjälpens historiska bak
grund
Det är kanske också för många överraskande
att missionärerna var så realistiska,
att de förberedde sig för den
situation i vilken de själva måste lämna
landet. De kände ansvar för den personal
de hade utbildat och ville, att
denna själv skulle kunna överta deras
arbete. Tidningen skriver om detta följande:
»På
en mängd öar finns boktryckeripressar,
som misssionärerna förr själva
skötte men nu blott behöva hava uppsikt
över, emedan infödda sättare och
tryckare förträffligt kunna sköta allt
vad därtill hörer. På Sandwichöarna
allena trycktes år 1838 17 746 650 sidor,
och böcker bundos.»
Det är inte att undra på att man
också kunde skriva att skolböcker fanns
i tillräcklig mängd, även för den högre
undervisningen. Det är som bekant inte
ens i dag alltid fallet i i-länderna, vilket
vår utbildningsminister är väl förtrogen
med.
Vi märker alltså att det redan för
minst 125 år sedan hade utstakats riktlinjer
för den vite mannens arbete i
utvecklingsländer, som SIDA och andra
organ — medvetet eller omedvetet
—• ännu i dag följer. Detta bör betonas.
Om det är känt för SIDA, bör
SIDA också låta det komma till uttryck.
Det är alltså inte, såsom utrikesministern
att döma av hans svar tycks tro,
missionssällskapen som behöver den av
mig begärda forskningen. De känner
redan till de förhållanden jag nämnt.
Det är SIDA som behöver göra denna
forskning. SIDA behöver alltså icke
blott —- såsom utrikesministern framhåller
i sitt svar — i olika former lämna
stöd till forskning med u-landsanknytning.
De medel för detta ändamål
som SIDA disponerar över vill dessa
frivilliga organisationer använda till
annan verksamhet, t. ex. till information
om dagens arbete.
Jag tycker — och det är många som
har samma uppfattning som jag — att
det är av vikt att SIDA uppmärksammar
de faktorer som är opinionsbildande.
Man kan göra viktiga rön vid
en jämförelse med verksamheten under
u-landsarbetets första decennier.
De rapporter som då lämnades från
t. ex. Söderhavsöarna ledde också till
olika aktiviteter i hemlandet. Det var
personer, vilka fick sådan information
genom att läsa Missionstidningen, som
också bildade Evangeliska fosterlandsstiftelsen
och som även startade det
första självständiga biståndsarbetet i
utvecklingsländerna.
De goda möjligheter för folkrörelser
av olika slag att med SIDA:s hjälp bedriva
målinriktad informationsverksamhet,
som utrikesministern nämner i sitt
svar, var i och för sig något ytterst värdefullt
men var icke vad jag efterlyste
i min interpellation. Jag skulle önska
att SIDA själv skulle starta en omfattande
och grundlig forskning på detta
område. Jag tror att SIDA skulle ha
nytta därav.
Jag har i min interpellation påvisat
att kännedomen om fjärran länder var
så stor redan år 1842, då Sverige fick
sin första folkskolestadga, att kunskap
om u-länderna hade kunnat stå på folkskolans
schema. Jag kan i detta sammanhang
hänvisa till vad jag anfört om
Söderhavsöarna.
En forskning bedriven av SIDA skulle
kunna leda till att de läroböcker vi
i dag har om detta ämne förbättrades,
så att det lämnades upplysning både
om introduktionen av u-hjälpen och om
dess nuvarande betydelse i vårt land.
Det finns i dag en märkbar brist på
upplysningar på detta område i läroböckerna.
Jag tycker också att man borde kunna
vänta sig att Sveriges Radio och TV
skulle ge något mera information i detta
avseende också om perspektivet bakåt.
Jag tror att de svenska skattebetalarna,
som för några år sedan visade
så oerhört stort intresse för u-hjälpen
Torsdagen den 19 november 1970
Nr 38
121
Svar på interpellation ang. arbetssituationen i skolorna
— ett intresse som tycks ha svalnat —
skulle bli engagerade av en sådan information.
Syftet med den forskning som SIDA
skall bedriva bör vara att klargöra den
förändring av samhället i utvecklingsländerna,
vilken åstadkommits genom
missionärernas bistånd i dessa, och vad
vi i dag kan lära härav. Jag tror att
SIDA behöver det i djupaste mening
för att lyckas vinna förståelse, att engagera
allmänheten och få de rätta arbetarna.
Jag ber om ursäkt om jag kanske
ställt frågan något dunkelt, så att
utrikesministern därför inte fattade att
jag syftade till SIDA:s egen forskning.
Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON:
Herr talman! Jag är verkligen tveksam
om SIDA skall bedriva en forskning
av det slag som herr Nilsson här antytt.
Jag kan knappast tänka mig att
SIDA är det lämpliga organet för en
sådan mera omfattande och historiskt
betingad forskning som den herr Nilsson
här talade om.
För övrigt finns det en beställning
av riksdagen om utredning av frågan
om forskning beträffande utvecklingshjälpen,
och det blir regeringens sak
att med utgångspunkt i denna beställning
sedan ta ståndpunkt härtill. Jag
tycker emellertid att denna fråga ligger
närmare utbildningsdepartementets
verksamhetsområde än SIDA:s och utrikesdepartementets.
Herr NILSSON i Agnäs (m) :
Herr talman! Jag har faktiskt en annan
uppfattning. Jag tycker att SIDA,
som verkligen sysslar med dessa frågor
dagligen och har stort intresse av att
det lyckas, borde utföra forskningen.
Jag har också nämnt som exempel att
det finns ett missionsforskningsinstitut
som torde ha resurserna och erfarenheten
och de rätta männen.
Den beställning som utrikesministern
nämnde var intressant att höra talas
om, och jag tror att det finns en inter
-
pellation av herr Petersson i Gäddvik
som rör detta, och därför kan kammaren
kanske också snart få en del besked
om saken. Jag vore mycket tacksam
om regeringen kunde ta initiativ i denna
fråga.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 14
Svar på interpellation ang. arbetssituationen
i skolorna
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:
Herr
talman! Fru Nettelbrandt har
frågat mig dels vilka åtgärder jag tänker
vidta under tiden för pågående utredning
för att förbättra arbetssituationen
i våra skolor för såväl elever som lärare
så att ett normalt skolarbete verkligen
kan bedrivas i avvaktan på de mer
långsiktiga förslag, som den tillsatta utredningen
eventuellt kan komma med,
dels om jag ämnar ompröva min inställning
till medverkan från lärarnas sida
i denna utredning.
Det åvilar utbildningsmyndigheterna
på alla nivåer att främja goda arbetsförhållanden
i skolan. Under de senaste
åren har bl. a. resurserna för specialundervisningen
förstärkts samtidigt
som nya former prövas. Jag är för min
del beredd att positivt pröva alla konstruktiva
förslag som kan komma —
från bl. a. skolmyndigheter och utredningen
om skolans inre arbete — för
att förbättra arbetssituationen i skolan.
Riktlinjer för skolöverstyrelsens arbete
med dessa frågor har utfärdats av regeringen
i maj 1968.
Jag vill beträffande den andra frågan
erinra om att jag i direktiven till utredningen
om skolans inre arbete uttalat
att utredningen bör arbeta i god kontakt
med berörda personal- och elevorganisationer.
Utredningen har vänt sig
122 Nr 38
Torsdagen den 19 november 1970
Svar på interpellation ang. arbetssituationen i skolorna
till 21 olika organisationer med nära
anknytning till skolområdet för att utröna
deras intresse för medverkan och
deras inställning till formen härför. Det
är enligt min mening värdefullt att utredningen
själv — vari ju även de borgerliga
partierna är representerade —
får ta ställning till formerna för organisationernas
medverkan.
Vidare anförde:
Fru NETTELBRANDT (fp):
Herr talman! .lag tackar utbildningsministern
för svaret på interpellationen,
men jag beklagar att jag måste säga att
svaret var i magraste laget. Oron i skolorna
har under den senaste tiden ökat
påtagligt. Händelser i olika skolor i skilda
delar av landet, speglade i pressen,
ger en skrämmande bild av hur det kan
vara i skolan i dag. Även om oron och
upphetsningen säkerligen ibland föranleder
överdrifter och generaliseringar,
kan man inte komma ifrån att verkligheten
är dyster.
Nåväl, säger någon, det är säkert inte
så mycket sämre nu än förut. Det är
bara det att en del lärare fått mod att
träda fram och tala om hur det är. Det
kan ligga någonting i det talet. Rädslan
för att avslöja hur det verkligen står till
är stor. Det finns alltid de som dömer
den lärare som har disciplinproblem
och anser honom vara en mindre god
lärare. Därför har också de flesta lärare
i tysthet levt med sina svårigheter. På
sanmia sätt har det funnits en ambition
hos rektorerna att ha en fläckfri skola
utan allvarliga problem och störningar.
Denna rädsla för att avslöja sanningen
som den är och därmed riskera att få
en fläck på sig som yrkesman är stor.
Man skall inte utesluta möjligheten att
mycket mer ifrån skolans värld finns att
avslöja, när fler vågar stiga fram och
tala om sin situation. Därför är det viktigt
att lärarna möts av förståelse och
inte nedklassas för att de har svårigheter.
Deras problem gäller oss alla, och
däri har vi alla ett ansvar.
Efter det att interpellationen väcktes
har jag fått en rad reaktioner från
många håll, från enskilda lärare och
hela kollegier, reaktioner som gett uttryck
åt intensiva förhoppningar om att
något snabbt skall hända som förbättrar
skolans situation. Dess värre måste deras
besvikelse bli stor, när de tar del av
utbildningsministerns magra svar.
.lag hade väntat mig att utbildningsministern
i det bekymmersamma läge
som råder skulle ha gett uttryck åt ett
rent personligt ansvar för att lärarna
skall få goda arbetsförhållanden i skolan.
Men vad är det som sägs i svaret?
Jo, att det åvilar utbildningsmyndigheterna
att främja goda arbetsförhållanden
och att utbildningsministern är
beredd att positivt pröva alla konstruktiva
förslag som kan komma. Det är alltså
allt.
Att utbildningsinyn digheterna har ett
ansvar för arbetsförhållandena i skolan
är väl ingen nyhet. Och det där att alla
konstruktiva förslag skall prövas, det
betyder ju att utbildningsministern själv
bara lugnt väntar. Kommer inga konstruktiva
förslag, då händer heller
ingenting. Jag tror att man litet varstans
i dag inom skolan väntar ett mera
aktivt engagemang från landets utbildningsminister.
Jag har från skolhåll
många gånger hört att man väntar sig
en attitydförändring, som klargör att de
lärare som nu jobbar i skolorna har ett
aktivt stöd av utbildningsdepartementet
och utbildningsmyndigheterna. Bortförklaringar
som förekommit i rikt mått,
dess värre från skolämbetsmän, är inget
stöd, och utbildningsministerns svar i
dag kan knappast heller uppfattas som
ett aktivt stöd.
Diskussionen under senare tid och de
avslöjanden som gjorts om de verkliga
förhållandena borde ha föranlett utbildningsministern
att i dag inte bara hänvisa
till riktlinjer som lämnats av regeringen
för skolöverstyrelsens arbete redan
i maj 1968. Finns det verkligen
Torsdagen den 19 november 1970
Nr 38 123
Svar på interpellation ang. arbetssituationen i skolorna
inget nytt och inget mer konkret att säga
i dag?
Om man nu ser på dessa riktlinjer
från maj månad 1968, så finner man i
dem rätt många både vackra ord och
vettiga tankar om vad som bör göras,
men hela brevet är ett uppdrag till skolöverstyrelsen
att komma med förslag till
åtgärder för att främja de goda arbetsförhållandena
i skolan. Skolöverstyrelsen
kom redan sommaren 1969 med en
råd förslag, närmast i anslutning till
I.gr 1969. Där togs också upp vittgående
förslag om en utökad specialundervisning.
Allmän enighet torde väl råda om
att specialundervisning är ett mycket
verksamt medel för att hjälpa de elever
som har svårigheter i skolarbetet och
som därför ofta åsamkar störningar.
Skolöverstyrelsen pekade på att utformningen
av dessa förslag krävde
ändringar i beräkningsgrunderna för
specialundervisningen och självfallet dä
också ändringar i skolstadgan. Förslag
framlades om sådana ändringar. Sedan
dess har skolstadgan ändrats — jag tror
vid ett flertal tillfällen — men jag har
inte sett att skolöverstyrelsen på denna
punkt har fått gehör för sina krav.
I de riktlinjer från 1968 som åberopas
sade dåvarande utbildningsministern,
att han räknade med att kommunerna
och andra huvudmän för skolorna
är intresserade och villiga att medverka
i det avsedda arbetet även om
vissa kostnader skulle uppstå för dem.
Skolöverstyrelsens förslag till de av mig
åberopade stadgeändringarna skulle ha
givit kommunerna ökade resurser, som
naturligtvis hade kostat en del för staten.
Är inte utbildningsministern villig
att medverka i arbetet även om det föranleder
vissa kostnader?
Utbildningsministern framhåller i
svaret att resurserna har förstärkts. .lag
vill fråga — det är verkligen en fråga
och inte något påstående — om det är
riktigt att resurserna för specialundervisningen
har förstärkts? Reglerna för
specialundervisningen har väl blivit
förändrade. Vi har fått en konstruktion
med samordnad undervisning eller s. k.
kompanjonlärarskap, som naturligtvis
kan fungera annorlunda eller fungerar
annorlunda. Men finns det någon som i
dag kan ge ett svar på huruvida detta
ännu inte i tillräcklig utsträckning prövade
system är effektivare än det tidigare
eller inte? Såvitt jag har hört av
olika erfarenheter ute i landet är meningarna
något delade på denna punkt.
Jag vill dock inte ifrågasätta att det inte
skulle kunna bli en effektivare väg.
Är det, herr utbildningsminister, verkligen
fråga om en förstärkning av resurserna?
Är det inte i stället riktigare
att säga att det är en annan användning
av de resurser som detta område
tidigare har erhållit? Kommer det att
bli så att den utformning som man nu
skall ha kräver väsentligt större resurser
än tidigare? Vad stöder man sig
i så fall på? Jag tror att det skulle vara
värdefullt om utbildningsministern här
något närmare ville utveckla detta.
I varje fall har det som hittills hänt
inte lett till annat än att utbildningsmyndigheterna
anser resurserna otillräckliga.
Då vill jag fråga utbildningsministern:
Anser statsrådet att det förslag
som skolöverstyrelsen kom med
sommaren 1969 inte var något konstruktivt
och bra förslag som borde prövas
positivt såsom utbildningsministern har
utlovat? Om förslaget inte var bra: Vilka
felaktigheter och otillräckligheter
fanns i skolöverstyrelsens förslag? Är
det bara som det sägs att det ansågs att
det skulle kosta för mycket och att man
därför inte har velat ta skolöverstyrelsens
förslag ad notam? Jag tror att skolans
folk skulle sätta stort värde på om
utbildningsministern ville redogöra närmare
även för detta.
Utbildningsministern uppmanar alltså
i dag skolöverstyrelsen att komma
med förslag. Skolöverstyrelsen har lagt
fram förslag, men det har blivit avvisat.
Sedan hänvisas i interpellationssvaret
till att utbildningsmyndigheterna har
124 Nr 38
Torsdagen den 19 november 1970
Svar på interpellation ang. arbetssituationen i skolorna
ansvaret och att konstruktiva förslag
skall prövas. Medan gräset växer dör
kon, brukar man säga, och inte blir väl
arbetsförhållandena i skolan bättre genom
att man skriver aldrig så vackra
verser om vikten av olika åtgärder och
skjuter över ansvaret på myndigheterna
att föreslå åtgärderna, om man sedan
inte vill gå i bräschen för att åtgärderna
också skall vidtas när förslag verkligen
inkommer.
Även från de olika lärarorganisationerna
har ju en hel del förslag inkommit.
Jag tänker då framför allt på dem
som kom i samband med Lgr 1969, men
jag vet inte om man har fått igenom
ett endaste dugg av de olika förslag
som kom från det hållet. Antingen har
skolmyndigheterna och samtliga lärarorganisationer
inte kommit med några
konstruktiva förslag eller också har dessa
inte blivit positivt prövade på det
sätt som statsrådet i svaret säger att de
skall bli. Eller gäller den där positiva
prövningen endast för fortsättningen?
I så fall är det ju glädjande om det blir
en förändring på den punkten.
Det som i allmänhet har krävts hittills
från olika håll är utökad specialundervisning,
större elevvårdande resurser,
förstärkt kurativ hjälp, större
möjligheter till individualiserad undervisning
och bättre möjlighet att vara
klassföreståndare på högstadiet. Det
finns i dag lärare på högstadiet som
vittnar om att det kan gå flera veckor
mellan de gånger de träffar den klass
som de är klassföreståndare för. Inte
tror jag att det bidrar till något större
lugn och någon större ro i skolan.
Hur ofta har det inte sagts från skolhåll
att man saknar möjligheter att göra
något för alla de elever som är störda
— till och med gravt störda — eller
håller på att bli det. Skolpsykologer
och skolkuratorer finns i klart otillräcklig
omfattning. Vårdresurserna på det
psykiska området är otillräckliga. Lärarna
står oförberedda och ofta outbildade
att möta en situation med alkohol
-
och narkotikaskadade elever. Många av
de elever det gäller hamnar senare i
den situation som Föräldraföreningen
mot narkotika i går så skakande skrev
till oss om. En del av eleverna är redan
i den situationen. Är inte detta ett av
samhällets allra allvarligaste problem?
Det gäller ungdomen, och det gäller
därmed också framtiden.
Statsbidragsbestämmelserna är för
närvarande inte alls utformade så alt de
stimulerar kommunerna till att utveckla
dessa resurser. Vore det inte något
att snabbt göra någonting åt? Det behövs
säkert inga omfattande utredningar
för att vidta åtgärder på den punkten.
Från folkpartiets sida har vi ingående
tagit upp grundskolans elevvårdsproblem
i motioner sedan bra lång tid
tillbaka. Vi har sagt att det måste byggas
ut en tillräcklig organisation för
skolpsykologer och kuratorer och att
det också måste framläggas förslag till
statsbidrag för dessa. Vi är naturligtvis
inte ensamma, utan förslag har kommit
motionsvägen från flera partier, och
jag vill hoppas att den positiva prövning
av konstruktiva förslag i denna
viktiga fråga, som utbildningsministern
utlovar i svaret, kommer att inkludera
även förslag från oppositionspartierna.
Med den förändrade politiska situationen
från och med nästa år kan man på
det hållet måhända våga hoppas på större
gehör.
Pedagogisk stödpersonal och skrivpersonal
betyder också en del för att
ge lärarna större möjligheter att ägna
sig åt eleverna, och det är ju dem de
skall ägna sig åt. En undersökning som
SECO har gjort nyligen — jag vet inte
hur pass tillförlitlig den är — visar att
hälften av eleverna anser att lärarna
inte har tillräcklig tid med dem. Om det
är riktigt, är det verkligen något att ta
fasta på. Man kan i ett sådant läge fråga
sig vad jag har frågat mig sedan
mycket lång tid tillbaka: Är det verkligen
meningsfyllt att använda pedagogiskt
utbildad personal till att vakta
Torsdagen den 19 november 1970
Nr 38
125
Svar på interpellation ang. arbetssituationen i skolorna
vid skolmåltider eller vakta på raster?
Finns det inte anledning att se över
alla dessa uppgifter för att så snart som
möjligt få in lärarna just i den verksamhet
direkt för eleverna, där de
oundgängligen behövs? Det får inte bli
något dröjsmål, utan lägets allvar kräver
att något händer snabbt. Skolöverstyrelsen
har också — jag vill minnas
att det var i förslaget från 1969 — tagit
upp frågan om inskolning av eleverna,
när de går upp till högre stadier. Såvitt
jag vet har det inte heller på den punkten
vidtagits någon åtgärd. Man har förbisett
vad den skolmyndighet har föreslagit
som man i dag hänvisar till och
förväntar sig åtgärder från.
Vidare tror jag det är nödvändigt att
ta upp frågan om de reaktionsformer
gentemot eleverna som vi nu har. Man
kan med fog fråga om exempelvis avstängningen
fungerar som en effektiv
reaktionsform gentemot de elever som
egentligen ingenting hellre vill än att
vara borta från skolan och som därför
också skolkar från skolan vid upprepade
tillfällen. Att de eleverna avstängs
från skolan under 14 dagar tror jag inte
att de tar som ett straff — snarare tvärtom.
Även den saken behöver man se
litet närmare på.
Sedan är självfallet också skoldemokratin,
som det talas så mycket om i rekommendationerna
i majbrevet 1968,
mycket viktig. Den demokratin bör man
gå vidare med och utveckla. Det är min
uppfattning. Men det kan hända att
skoldemokratin ibland har missuppfattats
och att den tagits mera som en frihet
från alla normer. Om normlösheten
blir den enda fasta norm man har att
hålla sig till, så tror jag att möjligheterna
för lärarna att göra en verkligt
effektiv insats blir mindre och mindre.
Det fanns en gång i tiden någonting
som kallades för tjänster i disponibilitet.
Man kan också tänka sig andra former
av tjänster, t. ex. stabstjänster av
något slag. Hur vore det att pröva denna
och andra typer av tjänster för att
ge de lärare som verkligen behöver ett
avbrott i det slitsamma arbetet en lättnad
under någon tid, så att de sedan
orkar att ta itu med jobbet igen?
Eller hur vore det att pröva förslaget
om sabbatsår? Det förslaget har en av
utbildningsministerns kolleger i ett
grannland talat varmt för i något sammanhang,
och flera andra länder har
genomfört det, inte minst för lärarna.
Hur vore det att ta upp den tanken på
aktivt sätt?
Vi har också frågan om tystnadsplikt.
Sedan en rad år ligger det i något departements
lådor förslag i det stycket
som inte har blivit genomförda. Jag
tycker inte att man skall låta konstruktiva
förslag ligga så länge, när så många
har ropat efter att få dem genomförda
därför att man menar att det betyder så
mycket i samarbetet mellan olika personalkategorier
att ha möjligheter att
aktivt stödja elever som har det svårt i
skolan.
Vi har också någonting som heter
samarbete mellan hem och skola. Det
bör självfallet äga rum i intensifierad
omfattning. Men verkligheten visar att
de lärare som tar det samarbetet på allvar
kan råka ut för de mest besynnerliga
och ibland t. o. m. farliga händelser.
Jag tar som exempel att en lärare
följer instruktionerna och går på besök
till ett hem, där det finns en elev som
inte varit i skolan på flera dagar. Han
går dit för att höra vad som hänt och
för att etablera ett sådant samarbete —
och då blir han slagen i ansiktet och
får ordentliga skador. Då kan man ju
efteråt fråga sig: Stimulerar sådana
händelser lärarna till att följa sina instruktioner
och ta kontakt med hemmen,
när de vet att de kan råka ut för
händelser av det slaget och sedan bli
ställda åt sidan av utbildningsmyndigheterna
i stället för att bli omhändertagna
och få ersättning för de skador
de lidit?
Där kommer jag in på ett annat område
där det också sedan många år lig
-
126 Nr 38
Torsdagen den 19 november 1970
Svar på interpellation ang. arbetssituationen i skolorna
ger förslag i kanslihusets skrivbordslådor.
Jag tänker här på skadestånd i offentlig
verksamhet. Jag vill minnas att
utredningen lade fram sitt betänkande
1958, men först nu uppges det att man
förbereder en proposition som skall
föreläggas riksdagen våren 1971. För
ungefär ett år sedan fick jag av upplysningstjänsten
uppgift om att det förslaget
skulle framläggas till vårriksdagen
1970; nu kommer det alltså tolv år
efter det att förslag i den viktiga skadeståndsfrågan
väcktes. Enligt mina erfarenheter
har utbildningsmyndigheterna
på platsen inte heller tagit sig an dessa
problem och inte klarat ut frågorna för
de lärare som har blivit skadade, utan
man har ridit på sin formella rätt att
underlåta att betala ut skadestånd i sådana
fall.
Detta är en rad frågor som ligger
ganska mycket vid sidan om skolans
egentliga problem, men de hänger ändå
intimt samman med skolfrågorna. Och
jag tror det är nödvändigt att se på
dessa ting med den bredden och att
också aktivt arbeta för att det blir förändringar
även där, så att vi får till
stånd en verklig förbättring. Härvidlag
behövs inte en åtgärd utan en rad åtgärder.
Det är ju, herr talman, ytterligare eu
fråga som jag ställt i min interpellation,
och den gäller lärarnas medverkan i utredningen.
Nog är det märkligt att det
tillsätts en utredning för skolans inre
arbete och inte en enda representant för
dem som jobbar i skolan — jag tänker
då på både lärare och elever och andra
kategorier — kommer med i den utredningen.
Staten som arbetsgivare brukar
ju i alla sammanhang vilja framstå
som positiv när det gäller arbetstagarnas
medbestämmanderätt på arbetsplatsen.
Men hur är det egentligen — har
man verkligen levt upp till detta när det
gäller denna fråga?
Utbildningsministern säger i svaret
att den tillsatta utredningen har tillskrivit
21 organisationer med nära an
-
knytning till skolområdet för att utröna
deras intresse för medverkan. Men
är verkligen »deras intresse för medverkan»
i dessa frågor någonting som
behöver utrönas? De organisationer som
har anknytning direkt till skolans värld
har ju ropat efter att få medverka. De
har tiggt och bett att få vara med vid
direktivskrivningen för denna utredning,
men inga av deras synpunkter i
det stycket har blivit beaktade. Jag tror
det är helt ointressant att fråga efter
deras intresse, ty vi vet alla att det intresset
finns.
Men vad dessa kategorier önskar är
att de hade fått vara med direkt i utredningsarbetet
och verkligen kunnat
tillföra utredningen alla de erfarenheter
som de onekligen har. Det gäller
ju att framlägga konstruktiva förslag till
lösningar. Och vilka kan känna situationen
och möjligheterna bättre än de som
just sliter i vardagsjobbet?
Alla de starka reaktioner som kommit
från lärarorganisationerna är i högsta
grad berättigade. Från oppositionshåll
-—- det gäller framför allt folkpartiledaren
— har man likaså reagerat kraftigt
mot att de som har den vardagsnära
kontakten med svårigheterna på ett så
flagrant sätt lämnas utanför.
Som så många gånger skett under
den debatt som förts i pressen och på
andra håll har också utbildningsministern
här i svaret hänvisat till det som
står i direktiven för de sakkunniga, alltså
att dessa »bör arbeta i god kontakt
med berörda personal- och elevorganisationer».
Ja, fattas bara annat än att de
bör arbeta i god kontakt med dessa organisationer!
Detta är dock något helt
annat än att ha fasta medarbetare som
ledamöter i utredningen eller som experter,
knutna till utredningen. Skulle
det inte, herr utbildningsminister, ha
varit till stor hjälp om man hade tagit
fasta på dessa tankegångar och utnyttjat
den expertis som finns på olika
håll? Vad anser utbildningsministern på
denna punkt?
Torsdagen den 19 november 1970
Nr 38
127
Svar på interpellation ang. arbetssituationen i skolorna
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:
Herr talman! Fru Nettelbrandt använde
många argument för att kritisera
den socialdemokratiska skolpolitiken.
Men det var väl ändå att gå ett steg för
långt när hon relaterade ett fall där en
lärare skulle ha blivit slagen i ansiktet
och ställd åt sidan av utbildningsmyndigheterna.
Den sortens argumentation
borde vi till att börja med kunna
lägga åt sidan här i kammaren.
Det har varit litet märkligt att lyssna
till det anförande fru Nettelbrandt har
hållit här. Under tidigare år har man
fått höra hur oerhört engagerat och pådrivande
folkpartiet har varit på det
här området och hur det egentligen är
folkpartiet som har skapat dagens skola,
men nu, när det har blivit litet debatt
— en debatt som jag hälsar med
tillfredsställelse — svänger plötsligt
folkpartiet över. Nu är det socialdemokraternas
fel att allt inte är bra på varje
punkt. Det hade kanske varit bättre
med litet måttfullhet i båda dessa lägen,
ty det var verkligen inte mycket positivt
fru Nettelbrandt hade att säga om utbildningspolitiken
i dag.
Jag skall gärna ta upp de punkter
som fru Nettelbrandt har berört — eller
åtminstone en del av dem, om vi
skall kunna avsluta plenum någorlunda
tidigt i kväll, herr talman.
Det är förvånande, med hänsyn till
att fru Nettelbrandt har förberett ett så
långt anförande, att hon inte har varit
litet noggrannare med att kontrollera
vad hon själv har skrivit ned. Fru Nettelbrandt
sade att SÖ år 1969 hade lagt
fram förslag om en förbättrad och utökad
specialundervisning, vilket departementet
sade nej till. Men det förslaget
innebar, fru Nettelbrandt, att man skulle
sätta ett tak för specialundervisningen.
Vi ansåg det vara en olycklig åtgärd,
och därför sade vi nej till ett sådant
tak. Det förhöll sig alltså precis
tvärtom mot vad fru Nettelbrandt här
ville göra gällande. Personligen har jag
i ett tiotal anföranden på senare tid
mycket utförligt berört specialundervisningen
och uttalat som min mening att
den är en av de effektivaste åtgärderna
för att komma till rätta med problemen
i skolan. Tänk, om fru Nettelbrandt
hade gjort sig besvär med att
läsa ett enda av dessa anföranden! Då
hade hela den delen av hennes inlägg
varit onödigt — om nu fru Nettelbrandt
var intresserad av att föra en saklig
diskussion.
Vi har också — precis av de skäl som
fru Nettelbrandt utgick ifrån — sagt att
vi inte nu skall binda formerna för specialundervisningen,
utan den samordnade
specialundervisningen skall bedrivas
i försöksverksamhetens form. Det
kanske också är utomordentligt bra att
den utredning vi har tillsatt får en möjlighet
att i praktiken följa denna försöksverksamhet,
ty de borgerliga ledamöterna
i den utredningen, fru Nettelbrandt,
får då tillfälle att vara med om
att praktiskt utforma den framtida specialundervisningen.
Det har ju med närdemokrati
att göra, och det är väl inte
så dumt?
Elevvården och den kurativa hjälpen
tillhör också det som jag tycker är utomordentligt
viktiga uppgifter. Men,
fru Nettelbrandt, i fyra år har en lång
rad kommuner haft borgerlig majoritet
efter 1966 års kommunalval. Elevvården
och de kurativa åtgärderna ligger
i dag på kommunerna. Vad har fru Nettelbrandt
och hennes parti då vidtagit
för radikala åtgärder för att rusta upp
den sidan i dessa kommuner med borgerlig
majoritet? Där har jag inte märkt
någon särskild aktivitet, men här i riksdagen
ställer sig fru Nettelbrandt upp
och riktar angrepp mot mig och regeringen
på den punkten.
Naturligtvis hade fru Nettelbrandt eu
liten gardering: hon förde in statsbidragsfrågan
i diskussionen. Den är föremål
för överläggningar just nu mellan
Kommunförbundet och staten. Vi skali
försöka komma fram till rationella och
128 Nr 38
Torsdagen den 19 november 1970
Svar på interpellation ang. arbetssituationen i skolorna
vettiga former för statens bidrag till
kommunerna som gör det möjligt att på
samma gång ge en stimulans i olika avseenden
till en progressiv skolpolitik
och ge kommunerna betydande handlingsfrihet.
Men förutsättningen för att
man skall ha råd — jag vill gärna ta
upp den ekonomiska sidan av saken —
med ökade statsbidrag och ökade statliga
insatser är ju att staten totalt har
betydande resurser i sin hand.
Under hela 1960-talet har folkpartiet
— om vi nu skall diskutera frågan i ett
vidare sammanhang, som fru Nettelbrandt
önskade — motsatt sig en ökning
av den offentliga sektorn, framför allt
en ökning av statens inkomster. Så sent
som för några veckor sedan voterade ni
i folkpartiet för lägre statsinkomster
för den närmaste framtiden. Man kan
väl inte på en gång kräva att staten
skall göra mera — avlasta kommunerna
en del uppgifter eller öka våra insatser
— och minska statens inkomster.
De åtgärder som fru Nettelbrandt ville
att vi skulle vidta skulle föra med sig
kostnader på hundratals miljoner kronor.
Fru Nettelbrandt ville att lärarna
och kanske även andra arbetstagargrupper
skulle få ett sabbatsår. Ja, vem
vill inte det? Men tänk om fru Nettelbrandt
medan hon skrev sitt långa anförande
ett ögonblick hade funderat
över hur det skulle kunna finansieras!
Att ni från folkpartiet är utomordentliga
i fråga om att upprätta önskelistor
vet vi sedan tidigare, det är ingen nyhet.
Men när reformerna skall klaras hem
har ni traditionellt inte varit med. Fru
Nettelbrandt uttalade förhoppningen att
det skall bli lättare att få igenom förslag
nästa år när riksdagen får en annan
sammansättning. Tänk då också ett
ögonblick på att den riksdagen skall
votera igenom vissa skatteförslag! Skall
vi utgå från att ni fullföljer er vanliga
skattepolitik blir det inte något ökat utrymme
för skolpolitiska reformer jämfört
med en socialdemokratisk skattepolitik
när vi ensamma haft majoritet
— det tror jag att riksdagens ledamöter
är väl medvetna om.
Vad blev egentligen resultatet av våra
direktiv till skolöverstyrelsen — om vi
nu skall gå tillbaka till 1968? Jo, vi fick
kommittén för samarbete i skolan, den
s. k. SISK-kommittén. Den fick verkligen
en bred sammansättning av det
slag som fru Nettelbrandt har efterlyst
och har, tror jag, 24 eller 25 ledamöter.
Där finns ju alltså den breda representationen.
Men nackdelen därmed är
— vilket fru Nettelbrandt mycket enkelt
kunde ha kontrollerat — att arbetet
har blivit ganska tungrott. När jag
skulle tillsätta utredningen om SIA fick
jag en rad påstötningar från lärar- och
elevhåll: Försök med andra arbetsformer
än dem vi arbetar med i S1SK, så
får vi se om det går bättre!
Vi tillsatte alltså på försommaren den
nya utredningen om skolans inre arbete.
Det gjorde vi för att få ytterligare ett
instrument för att möta de problem som
fru Nettelbrandt har talat om. Men ändå
påstår hon att utbildningsministern är
ointresserad och inte bryr sig om detta,
och hon säger att därför känner man i
skolan inte att man har något stöd. Jag
trodde att man inom borgerligheten var
utomordentligt intresserad av att vara
med i detta arbete. Tillsättandet av den
parlamentariska utredningen —■ som ni
dessutom i riksdagen önskade — är ett
led i försöken att ge er möjlighet att
vara med i det arbetet, vilket ni inte
hade kunnat vara om det hade bedrivits
internt i kanslihuset.
Om fru Nettelbrandt tror att utredningen
fördenskull skall ta ett par år så
vill jag säga att jag är beredd att om utredningen
så önskar i morgon dag ta
emot förslag från den. Det går mycket
bra för fru Nettelbrandts partikollega i
utredningen att se till att sådana initiativ
tas. Det är fritt fram. Jag har inga
som helst ambitioner att utredningen
skall arbeta fram ett tjockt betänkande
och inte våga säga ett knyst innan det
föreligger. Den är välkommen upp till
Torsdagen den 19 november 1970
Nr 38 129
Svar på interpellation ang.
mig i morgon dag med konstruktiva förslag.
Det står i mitt interpellationssvar.
Det är inte alltid längden på ett interpellationssvar,
fru Nettelbrandt, som är
avgörande för om det är innehållsrikt
eller betyder något politiskt, det är också
innehållet i det — men det förbigick
fru Nettelbrandt helt.
Så säger fru Nettelbrandt att det inte
finns någon representant för lärarna
med, de lämnas utanför. Det är precis
samma argumentering som ni har hamrat
in under ett par månader nu samtidigt
som man helt nyligen har diskuterat
en mycket bred representation från
lärare och elever i detta utredningsarbete.
Jag skall gärna, eftersom fru Nettelbrandt
var så utförlig på denna punkt,
utveckla hur jag såg på tillsättandet av
SIA-utredningen. Jag hade lyssnat på
den kritik och på de synpunkter som
framfördes i samband med arbetet inom
SISK. Jag sade mig att det i denna situation
var lämpligt att den nya utredningen
om skolans inre arbete själv
skulle få ett betydande inflytande över
sin verksamhet.
Var det så säkert att de traditionella
formerna för utredningsarbete skulle
leda till det rätta resultatet och var det
i detta läge över huvud taget önskvärt
att fastlägga dessa former i direktiven?
Jag trodde att en möjlighet att påverka
utredningsarbetets uppläggning skulle
upptas utomordentligt positivt av de
borgerliga ledamöterna, inte minst av
ledamöterna från folkpartiet. Dessutom
låg det ett utomordentligt värde i att
man hade möjlighet att innan arbetsformerna
fastlades kunna överlägga med
representanter för lärar- och elevorganisationerna
och med andra intresserade
sammanslutningar. Sådana överläggningar
har ägt rum och har lett till att
ett utomordentligt stort intresse för deltagande
i detta sammanhang uttalats.
Man har också framfört synpunkter på
hur detta samarbete skall bedrivas.
Tanken har alltså varit att låta utred -
arbetssituationen i skolorna
ningen själv överväga om det behöver
tillsättas fasta expertgrupper, om man
skall arbeta med referensgrupper, om
det skall engageras många i arbetet eller
om det skall vara en relativt liten grupp
osv. Jag vill betona att det gäller utomordentligt
svåra representationsfrågor,
om en liten grupp blir aktuell. Jag vill
fråga vilka av de relativt många organisationer
det gäller som skall företrädas.
Sådana frågor är mycket känsliga i
alla organisationssammanhang. Det har
också vid de förda överläggningarna visat
sig förekomma ett starkt tryck från
alla håll för att på ett eller annat sätt
direkt få delta i utredningsarbetet. Denna
problematik gick emellertid fru Nettelbrandt
helt förbi.
Fru Nettelbrandt försökte också ironisera
— och även detta tillhörde de
mera svårförklarliga delarna av hennes
inlägg — över orden »för att utröna
deras intresse» i mitt svar. Tänk om fru
Nettelbrandt hade läst meningen till
slut! Den sista delen av meningen har
följande lydelse: »för att utröna deras
intresse för medverkan och deras inställning
till formen härför». Då hade
kammarens ledamöter fått ett helt annat
intryck än det som fru Nettelbrandt försökte
förmedla.
Det är också förvånande att höra fru
Nettelbrandt framhålla att de borgerliga
partierna skulle vara helt maktlösa
i denna situation. Det skulle bara vara
utbildningsdepartementet och regeringen
som hade möjlighet att göra något.
Jag anser att den aktuella utredningen
har ett mycket stort ansvar och jag ser
mycket allvarligt på dess arbete. Jag
sade tidigare att jag inte har något emot
mycket snabba framstötar, om utredningen
anser sådana vara önskvärda.
Jag har också konstaterat att utredningen
har inflytande över sina egna arbetsformer.
Jag ringde i går upp ordföranden i
utredningen och frågade om de borgerliga
ledamöterna hade haft några särskilda
yrkanden i utredningsarbetet —
9 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 38
130 Nr 38
Torsdagen den 19 november 1970
Svar på interpellation ang. arbetssituationen i skolorna
av organisatorisk eller av annan karaktär
-— som hittills inte hade tillgodosetts.
.lag fick det svaret att några sådana
yrkanden inte fanns. De tre borgerliga
ledamöterna har alltså varit
med i inledningsskedet, varvid samarbetsformerna
diskuterades, men fru
Nettelbrandt bortser helt från detta och
vidhåller fortfarande att lärarna lämnats
utanför.
Jag har i en rad sammanhang gjort
uttalanden i denna fråga av den innebörden
att lärarna och eleverna självfallet
skall vara med i utredningsarbetet.
Jag har svårt att förstå den envisa kampanj
som folkpartiet här drivit och som
fru Nettelbrandt fortsätter. Jag skulle
direkt vilja fråga vad det är för mening
och syfte bakom folkpartiets försök att
ge intryck av att lärare och elever skall
utestängas från arbetet. Vad är det för
syfte, fru Nettelbrandt, bakom en sådan
argumentering både i er press och från
fru Nettelbrandts sida, när ni mycket
väl vet att era egna representanter sitter
med och diskuterar formerna för den
direkta medverkan i utredningen?
Jag trodde också att denna uppläggning
av utredningsarbetet var något som
skulle uppfattas som positivt från folkpartiets
sida. Ingenting skulle ju vara
lättare för mig än att i direktiven omedelbart
slå fast hur ett sådant medinflytande
från lärares och elevers sida skall
äga rum. Eftersom fru Nettelbrandt här
kritiserat en sådan uppläggning och
eftersom hon är en av de ledande inom
folkpartiet vill jag ställa ytterligare en
fråga. Skall jag uppfatta er kritik i detta
avseende så att ni i fortsättningen inte
vill ha ett sådant inflytande? Det kan
finnas anledning för fru Nettelbrandt
att göra en klar deklaration på denna
punkt. Jag skulle mer än gärna återgå
till det gamla systemet, men jag trodde
att detta skulle vara något angeläget och
positivt från era utgångspunkter.
Jag tycker att det av flera skäl finns
anledning att diskutera skolan. Skolan
är en av de mest kostnadskrävande pos
-
terna i kommunernas och statens budget.
Skolan är dessutom enligt min uppfattning
en av de angelägnaste samhällsaktiviteter
som bedrivs. Även med de
reformer vi nu genomfört, med den skola
vi har i dag, vilken är väsentligt bättre
än den kammarens ledamöter fick
uppleva när de gick i skolan, blir den
aldrig så bra att den inte kan göras
bättre. Därför är en diskussion — och
gärna en kritisk diskussion — om skolans
sätt att fungera högst välkommen.
Jag skall mer än gärna delta i den. Jag
är praktiskt taget ute varje vecka och
träffar lärare och elever och deltar i
fackföreningsmöten osv. och diskuterar
skolproblemen. Det är i allmänhet utomordentligt
intressanta och givande diskussioner.
Med den uppläggning fru
Nettelbrandt gett denna diskussion i dag
måste jag säga att det är den hittills
märkligaste och hittills minst givande.
Fru NETTELBRANDT (fp):
Herr talman! I mitt första inlägg sade
jag något om att man från många håll
i skolorna önskade en attitydförändring
från utbildningsministerns och från
många utbildningsmyndigheters sida.
Detta hade jag inte hittat på, utan det
hade jag hört från många håll. Det var
en intensiv önskan. Och jag måste säga
att efter att ha lyssnat till utbildningsministerns
sätt att tackla dessa viktiga
frågor här har jag större förståelse än
förut för denna önskan om en attitydförskjutning.
Utbildningsministern sade att jag använde
en rad olika argument för att
kritisera den socialdemokratiska skolpolitiken.
Nej, herr Carlsson, jag har
inte talat om den socialdemokratiska
skolpolitiken. Jag har inte talat om skolpolitik
över huvud taget. Jag har talat
om den begränsade del som rör just arbetsförhållandena
i skolan, och det är
en ytterst viktig del. Men det är ingalunda
skolpolitiken i vidare bemärkelse.
Sedan sade utbildningsministern nå -
Torsdagen den 19 november 1970 Nr 38 131
Svar på interpéllation ang. arbetssituationen i skolorna
got som jag verkligen tog allvarligt,
nämligen att när man diskuterade skolpolitiken
och kritiserade den hade jag
tagit upp ett exempel om en lärare som
blivit ställd åt sidan, sedan han blivit
skadad i sitt jobb. Han hade gjort precis
vad han skulle göra och så blivit
skadad och inte fått något skadestånd.
Ingen utbildningsmyndighet har brytt
sig om honom utan tagit sin hand ifrån
honom och ansett sig oskyldig till det
inträffade.
Betänkandet om skadestånd vid skada
som uppstår i offentlig verksamhet
är visserligen ett decennium gammalt,
men något nytt förslag föreligger inte
och följaktligen inte heller något beslut.
Menar utbildningsministern verkligen
att man skall hälsa de lärare, som i sina
kontakter med föräldrar eller elever
kommer till skada och inte får någon
hjälp, med att det skulle vara högst graverande
att alls nämna sådant i detta
sammanhang? Jag tror att de i så fall
kommer att bli ännu mer skakade än
de redan blivit av exempel av det här
slaget. Märk väl, herr utbildningsminister,
att det exempel jag nämnde var ett
av många för att visa att det faktiskt
inte bara är förslag som ligger direkt
på utbildningsdepartementets område
som man bör göra någonting åt utan
som utbildningsministern i egenskap
av högste ansvarige på skolans område
bör trycka på för att någonting skall
hända.
Sedan sade statsrådet att det var
märkligt hur man från folkpartiets sida
alltid anser sig ha skapat dagens skola,
men hur man när det är något fel på
den skjuter skulden på socialdemokraterna.
Det är faktiskt en alltför enkel
argumentering; jag är ledsen att behöva
säga det till landets utbildningsminister.
Yi har den uppfattningen att vi
från vår sida har varit aktivt bidragande
till utvecklingen på utbildningens
område, och vi har heller inte fråntagit
oss ansvaret.
Dagens folkpartiledare — det tror
jag inte statsrådet Carlsson vill förneka
— var en av reformatorerna på skolans
område, och vi har värjt oss emot
den kritik som många gånger har riktats
mot oss från socialdemokratiskt
håll om att vi skulle vara reaktionära
när det gäller skolpolitiken. I sådana
sammanhang har vi hänvisat till vad vi
gjort på detta område. Jag tror att det
räcker med att jag omnämner det samarbete
som statsrådet Edenman och
Gunnar Helén hade på sin tid vid skapandet
av stora reformer på skolans
område.
Statsrådet Carlsson upprepade att jag
hade diskuterat utbildningspolitiken,
men det är faktiskt inte den som yi
diskuterar nu.
Sedan fick jag lyssna till en utläggning
över det som jag frågat om. Jag
tillät mig att ställa frågor. Jag sade
också att det inte var något påstående
utan att jag frågade. Kanske utbildningsministern
erinrar sig att jag gjorde
det tillägget. Det fanns alltså ingen
större anledning att vara alltför ironisk
när det gällde min genomläsning av vad
jag själv skrivit. Jag har talat med
många som anser att specialundervisningen
inte är genomförd i enlighet
med skolöverstyrelsens förslag och inte
heller i den omfattning som skolöverstyrelsen
har föreslagit. Låt mig fråga
utbildningsministern: Är svaret att fatta
på det sättet? På denna punkt var
jag verkligen i behov av ett klarläggande
— det har rått delade meningar härvidlag.
Är utbildningsministerns svar
att fatta på det sättet att skolöverstyrelsens
förslag vad gäller specialundervisningen
har blivit tillgodosett och mera
därtill?
Utbildningsministern tog till ett argument
som vi har mött vid många tillfällen
men som väl ändå är litet väl
svagt. När utbildningsministern känner
sig trängd talar han genast om att det
har varit borgerlig majoritet i en hel
del kommuner, och så frågar han om
det har hänt så mycket där. Har ut
-
132 Nr 38
Torsdagen den 19 november 1970
Svar på interpellation ang. arbetssituationen i skolorna
bildningsministern någon statistik, som
talar om hur det har varit i fråga om
de elevvårdande resurserna i de borgerliga
kommunerna och i de övriga?
Jag har det inte, men det är möjligt att
utbildningsdepartementet har tillgång
till sådan statistik. Jag skulle i så fall
sätta värde på att få ta del av den.
Men det är en sak för sig. Om det
finns borgerligt styrda kommuner som
har varit otillräckliga när det gäller
stöd åt elevvården, har jag samma uppfattning
i alla fall, nämligen att statsmakterna
bör gå i bräschen för att göra
någonting på denna punkt.
Vi fick under 1950-talet höra vid åtskilliga
tillfällen, att daghemmen inte
var statsmakternas sak. Så drog man
ibland fram exempel på en borgerlig
kommun, som inte hade gjort det eller
det. Det var ingenting för statsmakterna,
sade man. Så stod också daghemsutvecklingen
stilla i tio år, och alla vet
vilka följderna blev. Men när man sedan
ökade statsbidraget och gjorde någonting
på den punkten, skedde en utbyggnad
mycket kvickt. Det är dessa åtgärder
jag efterlyser. Såvitt jag vet är i alla
fall Ingvar Carlsson utbildningsminister
och har möjlighet att lägga fram
förslag i dessa frågor för att stimulera
kommuner — borgerligt eller inte borgerligt
styrda — till en utveckling av
dessa resurser. Jag gör detta förslag därför
att jag tycker att dessa frågor är
så oerhört angelägna att det inte räcker
med hänvisningar till aldrig så
många SISK- och SIA-utredningar, utan
något måste hända snabbt.
Utbildningsministern påstod att det
förstås var en liten punkt, som skulle
»gardera» statsbidragsfrågan. Det är
ingen liten punkt utan en viktig punkt.
Jag nämnde daghemmen såsom exempel
på vad som kan hända när det blir
en rush statsbidragsvägen.
Jag går inte in på utbildningsministerns
påstående att vi inom folkpartiet
skulle ha motsatt oss en ökning av statens
resurser. Det är inte sant. Jag vill
inte bemöta osanna påståenden. Jag tror
att utbildningsministern, om han frågar
finansministern eller också studerar
kammarens protokoll, skall finna uttalanden
som direkt ger ett erkännande
av att vi, när vi har föreslagit utgiftsökningar,
också har anvisat täckning
för dem.
Jag är kanske inte riktigt på det klara
med hur en seriös diskussion skall föras,
om den skall föras så väldigt konstruktivt
som utbildningsministern efterlyser.
Jag tror inte riktigt att man kommer så
långt i diskussionen genom att vara alltför
ironisk och gång på gång tala om att
fru Nettelbrandt skulle ha läst till punkt
eller läst det och det. Jag tror inte att
det är den rätta vägen att verkligen
föra frågan framåt.
Jag nämnde något om sabbatsår — jag
hade faktiskt inte skrivit en rad om
det. Utbildningsministern frågade om
jag bara ett ögonblick hade funderat
över hur ett sådant skall kunna finansieras.
Utbildningsministern kanske kan
läsa i protokollet från tidigare debatter
här i riksdagen i den frågan, att jag faktiskt
har anvisat hur man skulle kunna
finansiera just ett sabbatsår. Det gäller
inte bara lärare utan även andra grupper.
Att vi har en ny politisk situation nästa
år är väl obestridligt. Inte minst statsministern,
som jag nu ser har kommit in
i kammaren, är väl medveten om denna
nya politiska situation, där socialdemokraterna
— om de nu inte alltför starkt
blir beroende av kommunisterna enligt
uppgifter som har sluppit ut om utskottsförhandlingarna
— kan bli nedröstade
av de borgerliga oppositionspartierna.
Det kommer väl, herr utbildningsminister,
otvivelaktigt att leda till
möjligheter för oppositionens förslag att
ibland kunna gå igenom. Det har varit
tunnsått med sådana möjligheter hittills,
även om det har gällt konstruktiva förslag,
vilket jag tycker är mycket beklagligt.
Sedan sade utbildningsministern att
Torsdagen den 19 november 1970
Nr 38
133
Svar på interpellation ang. arbetssituationen i skolorna
han trodde att man på borgerlig sida
var intresserad av att vara med i det
här arbetet. Annars hade man kunnat
bedriva arbetet internt i kanslihuset.
Vilket arbete? Finns det eu motsättning
mellan att ha ledamöter i en utredning
från de kategorier som är berörda och
att ha ett parlamentariskt inslag? Det
finns tvärtom en rad exempel på utredningar
med både parlamentariskt inslag
och inslag från de olika organisationer
som har intressen att bevaka. Det finns
ingen motsättning därvidlag.
Alldeles självfallet anser vi att det
bör vara en parlamentarisk utredning,
och jag är glad för att det blev en sådan
i det här fallet. Det händer inte så ofta
nu för tiden, utan det blir för det mesta
departementsutredningar av olika slag
där oppositionen mer eller mindre är
lämnad utanför. Men det ena goda utesluter
definitivt inte det andra. Jag skall
inte trötta med att nämna exempel på
viktiga utredningar, där det har funnits
både—och.
Utbildningsministern sade vidare att
han gärna ville undvika att direkt lägga
fram förslag om vem som skulle medverka
i den här utredningen. Han ville
först höra med de olika grupperna och
framför allt höra med utredningen själv.
Ja, men hur skulle det ha blivit, herr
utbildningsminister, om den här utredningen
med det parlamentariska inslaget
hade sagt att den inte behövde flera
personer som experter eller liknande?
Skulle utbildningsministern ha varit
nöjd med detta? All right, tycker utredningen
så, då får det väl vara med representanter
från de berörda organisationerna!
År det vad utbildningsministern
skulle ha sagt? Jag har inte den uppfattningen.
Jag tycker att det hade
varit beklagligt om utredningen hade
tyckt att dess nuvarande sammansättning
var tillräcklig. Även om det funnits
en folkpartist i utredningen som hade
haft den bedömningen, så skulle jag anse
att det hade varit otillräckligt med en
sådan utredning. Men vad anser utbild
-
ningsministern på den punkten? Skulle
han ha varit nöjd, om utredningen hade
tagit ansvaret för detta och han inte
behövt göra det själv?
Frågan om representationen hade gått
att lösa, även om 21 organisationer är
berörda. Det är alldeles riktigt att jag
inte gick in på den problematiken, ty
jag tyckte att jag inte borde göra det.
Men man har väl i dagens läge kunnat
knäcka dessa frågor. De 21 organisationerna
har reducerats till ett helt annat
antal, såvitt jag förstår.
Vad som har sagts i utredningen vill
jag inte kommentera. Jag vet inte om
utbildningsministern och jag är överens
på den punkten, men vi har haft
som en princip att inte diskutera det
som sägs i utredningar, framför allt inte
innan dessa kommit med sina förslag.
Är vi överens på den punkten, herr utbildningsminister?
Det är verkligen inte
min sak som enkel riksdagsman att undervisa
herr utbildningsministern, men
som jag har uppfattat det är detta en
gammal princip, och jag tror att det vore
snyggare om vi kunde hålla fast vid
den. Jag är emellertid lyhörd för utbildningsministerns
uppfattning.
Utbildningsministern hade svårt att
förstå att vi fortsätter att diskutera den
här frågan, när vi vet att våra egna representanter
i utredningen sitter och
diskuterar den, och han frågade hur
man skall fatta vår inställning. Jo, herr
utbildningsminister, Ni skall i fortsättningen
uppfatta mig så att vi även i fortsättningen
i alla sammanhang vill ha
medverkan från de anställda.
Detta är en mycket viktig princip i
vårt arbetsdemokratiska program, och
det är så mycket viktigare att följa den
här, eftersom det gäller ett område med
så komplicerad problematik. Ingen från
någondera sidan kan göra sig bred i det
fallet och säga att man har ett underbart
förslag, som likt ett Sesam öppna
dig! bereder väg för goda arbetsförhållanden
i skolan. Det finns inga sådana
förslag. Därför är det all anledning att
134 Nr 38
Torsdagen den 19 november 1970
Svar på interpellation ang. arbetssituationen i skolorna
lyssna på alla röster, framför allt på
rösterna från dem som står i det vardagsnära
arbetet. Det är därifrån vi får
det mesta av det som är konstruktivt.
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:
Herr talman! Fru Nettelbrandt klagade
över att jag var ironisk, och eftersom
fru Nettelbrandt ju är kemiskt fri
från den egenskapen förstår jag om
mina uttalanden blev något besvärande.
•Tåg skall försöka att bättra mig.
Vad gäller min inställning till här
aktuella problem har jag bl. a. slagit fast
dem i SIA-direktiven. Om fru Nettelbrandt
tar del av dem skall hon alltså
finna vilken uppfattning jag har i det
avseendet.
Sedan försökte fru Nettelbrandt komma
ifrån min kritik genom att säga att
hon här inte talade skolpolitik. Det är
inte skolpolitik vi nu diskuterar, framhöll
hon. Allt detta som rör kuratorernas
uppgifter, skolpsykologerna, elevvården,
skoldemokratin och hur specialundervisningen
skall läggas upp är
alltså inte skolpolitik. Jag undrar vad
kuratorerna, psykologerna, speciallärarna
och de övriga lärare, vilkas arbetsförhållanden
det här gäller, säger om
fru Nettelbrandts uttalande att detta inte
är skolpolitik. Det är ju i utomordentligt
hög grad skolpolitik. Men den skolpolitiska
debatten blir snedvriden, om
man lägger upp den på det sätt som fru
Nettelbrandt gör i dag.
Jag tog ett exempel därför att jag
tyckte att det var så typiskt för hela fru
Nettelbrandts uppläggning, även om det
tillhörde de mera extrema. Fru Nettelbrandt
nämnde ett enskilt fall, då en lärare
blivit slagen i ansiktet, och hon
ville framställa det som om handläggningen
av detta fall var symtomatisk för
utbildningsmyndigheternas inställning.
Om fru Nettelbrandt vill diskutera den
saken, som är ett ersättningsproblem, så
går det utomordentligt bra att komma
med en fråga om det; någon medlem
av regeringen skall då besvara den helt
seriöst. Vad jag reagerade mot var fru
Nettelbrandts försök att med exemplet
belysa de förhållanden som dagens interpellation
gäller. Jag tyckte att detta
var ett ganska märkligt inslag i debatten.
Vad specialundervisningen angår innebär
utbildningsdepartementets beslut
att det inte för närvarande skall finnas
något tak för den undervisningen. Vi ansåg
det vara olyckligt att införa den
maximering som skolöverstyrelsen föreslog.
Inte heller önskar vi låsa formerna,
utan vi vill betrakta den samordnade
specialundervisningen som en försöksverksamhet.
Särskilt mot bakgrunden
av den nu tillsatta SIA-utredningen tror
jag också att det är en klok åtgärd.
Fru Nettelbrandt riktade i sitt första
inlägg kritik mot att det satsas för litet
på åtgärder av elevvårdskaraktär i vad
gäller kuratorer. Med anledning därav
gick jag upp i talarstolen och påpekade
för fru Nettelbrandt att detta för närvarande
är en kommunal uppgift och att
man i en rad kommuner på grund av
utfallet av 1966 års val har haft borgerlig
majoritet under de senaste fyra åren.
Men när jag gör detta enkla påpekande,
stiger fru Nettelbrandt åter upp i talarstolen
och säger: Hur vet utbildningsministern
att det är dåligt med dessa
insatser och dåligt ställt i de borgerligt
styrda kommunerna? Det finns ju ingen
statistik som bevisar det. Ja, men jag
replikerade ju på en av fru Nettelbrandt
framförd kritik, där fru Nettelbrandt
slår fast att så här dåligt är det! Och
någon konsekvens måste det väl ändå
vara i inläggen, speciellt som det inte
gäller två olika debatter utan vi fortfarande
rör oss i samma diskussion som
vi började för trekvarts timme sedan.
Jag tror, fru Nettelbrandt, att av de
21 organisationer som inbjöds till överläggningar
med utredningen har samtliga
deltagit. Och även om det inte är
exakt fastställt vilka former man slutligen
väljer, så tyder det starka intresse
Torsdagen den 19 november 1970 Nr 38 135
Svar på interpellation ang. arbetssituationen i skolorna
som har kommit till uttryck från organisationernas
sida på att ett mycket
stort antal av dem blir indragna i utredningsarbetet.
Tänk, fru Nettelbrandt,
om jag hade valt den andra linjen och
tagit in en ledamot eller möjligen två —
om vi skulle ha hållit oss till en representation
av rimlig storlek —- som skulle
ha företrätt dessa organisationer! Det
hade ju blivit tvärtemot organisationernas
egna önskemål som framkommit när
man haft överläggningar med dem.
Fru Nettelbrandt säger att hon inte
vill diskutera utredningens interna arbete.
Men det är faktiskt så att det i direktiven
slås fast att utredningen skall
arbeta med åtgärder också på kort sikt,
och jag har från denna talarstol sagt att
jag är beredd att vilken dag som helst
motta förslag om sådana åtgärder. Då avslöjar
jag väl inte någon utredningshemlighet
om jag konstaterar att några sådana
förslag inte har framkommit och
några sådana åtgärder inte stoppats.
Och vill fru Nettelbrandts parti få till
stånd snabba åtgärder får ni väl i all
sin dar se till att ni har så goda kontakter
med er utredningsrepresentant
att han tar upp partiets förslag i utredningen.
Det tjänar ju ingenting till att
sätta in honom som representant för
folkpartiet och det tjänar ingenting till
att vi är så noga med kontakten när det
gäller vem ni vill ha i utredningen, om
det finns vattentäta skott mellan er och
utredningsrepresentanten. Ni vågar inte
tala med honom och än mindre från
denna talarstol kommentera det hittills
utförda arbetet. Men jag konstaterar
än en gång att jag är beredd att mottaga
sådana här förslag från utredningen och
från skolmyndigheterna, och så får vi
se om vi kan skaka fram de ekonomiska
resurser som behövs.
Fru Nettelbrandt gör det väl ändå litet
för lätt för sig när hon säger: Vi på vårt
håll har inte velat försvaga ekonomin.
Ja, redan före den votering som ägde
rum för några veckor sedan hade folkpartiets
budgetförslag inneburit en för
-
svagning med en halv miljard. Sedan
föreslog ni ytterligare en försvagning
med något hundratal miljoner kronor
genom de motioner i skattefrågan som
ni lade fram här i riksdagen. Eller var
det inte allvarligt menat när ni inom
borgerligheten gick ut och lovade skattefrihet
för vissa av de organisationer
som skulle drabbas av den ifrågavarande
skattehöjningen? Gjorde ni detta
bara för att ge intryck av att ni ville
vara vänliga — utan att räkna med att
förslaget skulle gå igenom, utan att
folkpartiet egentligen ansåg att detta
var något krav som man skulle bry sig
om?
Jag kan för övrigt gå tillbaka och visa
på en rad förslag av er under hela 1960-talet — från dess ingång, då ni motsatte
er omsättningsskattens införande — som
jag vågar påstå skulle ha lett till att det
inte varit möjligt att genomföra den
utbyggnad av skolan som skett, vare sig
den kvantitativa utbyggnaden eller ökningen
av det studiesociala stödet från
200 miljoner kronor år 1960 till 1 400
miljoner kronor i dag.
Jag ställde två frågor. Den ena gällde
om folkpartiet i fortsättningen inte ville
ha former för tillsättandet av utredningar
inom utbildningsdepartementet som
innebär att ni har inflytande över hur
utredningarna skall knyta experter till
sig och hur organisationernas medverkan
skall gå till. Det gled fru Nettelbrandt
bara undan genom att säga: Vi
vill ha in så många som möjligt som ledamöter
i en utredning. Något mer sade
hon inte.
Men det är inte något svar på min
fråga, och jag upprepar den: önskar ni
alltså i fortsättningen att vi skall lägga
fast dessa beslut i direktiven och inte ge
utredningarna möjligheter att i dessa
viktiga avseenden påverka sina arbetsformer?
Sedan
kvarstår min allmänna fråga.
Framför allt moderata samlingspartiet
men i vissa avseenden även folkpartiet
bedrev i valrörelsen en skrämselargu
-
136 Nr 38
Torsdagen den 19 november 1970
Svar på interpellation ang. arbetssituationeh i skolorna
mentering, och den har på ett markant
sätt kommit till uttryck i fru Nettelbrandts
inlägg i dag. Vad är egentligen
syftet bakom denna argumentering?
Varför vill man försöka ge det intrycket
att lärarna inte skall ha något som
helst inflytande och inte få medverka på
något som helst sätt i utredningen om
skolans inre arbete? Många lärare har
uppfattat saken så, det har jag märkt
när jag har varit ute på fältet. Det måste
ju finnas något skäl för detta.
Om inte fru Nettelbrandt vill närmare
utveckla den saken här i kammaren,
finns det andra sammanhang där det
kan gå bra att göra det.
Fru NETTELBRANDT (fp):
Herr talman! Jag skall inte alls utveckla
skillnaden mellan att vara ironisk
och att vara starkt kritisk när det
gäller något som man har anledning att
vara kritisk mot. Men det är faktiskt
en inte oväsentlig skillnad däremellan.
Jag är faktiskt ledsen över att än en
gång behöva ta upp en fråga — men utbildningsministern
föranleder mig till
det — som rör en detalj, även om det
inte är någon oviktig sådan. Den gäller
läraren som hade råkat illa ut. Utbildningsministern
påstår att jag tog det
fallet som symtomatiskt för utbildningsmyndigheternas
inställning. Nej, jag valde
det som ett exempel på vad som kan
hända en lärare i dagens skolsituation.
Eleverna kan ibland vara inte bara obehagliga
och störande utan direkt farliga,
men det kan också föräldrarna vara.
Läraren blev alltså lämnad åt sidan.
Jag nämnde detta fall — och jag är ledsen
om inte utbildningsministern har
förstått det — dels för att åskådliggöra
det svåra i situationen, dels för att
visa att det inte bara gäller att se till
sitt eget fögderi utan att man måste gå
ut i regeringskretsen och verka för att
andra ting händer som också är nödvändiga.
Jag erinrade förut om förslaget
beträffande tystnadsplikten. Efter vad
jag hört — jag vet inte om det är riktigt
— har det förslaget, som kom för.många
år sedan, legat än i utbildningsdepartementets,
än i justitiedepartementets lådor.
Det har rått en viss kamp mellan
departementen om var ärendet skulle
hamna. Jag kan inte gå i god för att
uppgifterna är riktiga, bara för att något
förslag inte har framlagts för riksdagen.
Jag kan också gå i god för att förslag
inte har kommit när det gäller skadestånd
i offentlig verksamhet. Även om
det inte alls hör hit vill jag gärna ge
Lennart Geijer en eloge för att hän verkligen
har sett till att det på många områden
har hänt saker sedan han blev
justitieminister. Enligt uppgift kommer
det snart också förslag om skadestånd i
offentlig verksamhet. Detta är faktiskt
en viktig fråga. Nu är Ingvar Carlsson
som utbildningsminister inte ansvarig
för den, och dessutom har han inte tillhört
regeringen alla de år som förslaget
har legat i lådorna. Jag nämner saken
bara därför att man måste blicka utanför
sitt eget fält och se vad det är som
kan göras. Även om en reglering av
skadeståndsfrågan bara har en liten inverkan,
saknar den inte betydelse. Jag
vet att det fall som jag åberopade har
skapat stor oro.
När det gäller specialundervisningen
och den elevvårdande verksamheten
har jag den bestämda övertygelsen att
resurserna ute i kommunerna över lag
är klart otillräckliga. Jag vet inte om
det finns en enda kommun som har det
väl sörjt på denna punkt, och jag tycker
att det är ganska ointressant att i
det sammanhanget blanda in frågan om
huruvida det är borgerlig eller inte borgerlig
majoritet i kommunerna. Det var
bara detta jag ville säga. Utbildningsministern
kan inte utan sakunderlag
ställa mig till ansvar härvidlag, men jag
kan ställa utbildningsministern i hans
egenskap av ledamot av regeringen till
ansvar för vad som inte händer, eftersom
regeringen har möjlighet att ta ett
initiativ.
Torsdagen den 19 november 1970 Nr 38 137
Svar på interpellation ang. arbetssituationen i skolorna
Jag har någon gång påtalat detta motionsvägen,
bl. a. i år, men jag räknar
inte med att en sådan motion blir bifallen
före 1971. Jag vill inte heller påstå
att jag varit tillräckligt tidigt ute i
detta ärende. Det är regeringen med alla
sina utredningsresurser som bär ansvaret,
och det hoppas jag att utbildningsministern
inte vill krypa ifrån.
Sedan säger utbildningsministern:
»Tänk om jag bara hade valt att ta in
ett par ledamöter i utredningen! Hade
det då inte blivit ett väldigt missnöje?»
Det är ju inte från partihåll som denna
diskussion ivrigast har förts, utan det
är från organisationshåll. En ledare i
en av de många lärartidningarna, som
haft upprepade inlägg i denna fråga,
slutar med följande omdöme om utbildningsministerns
klargörande av organisationernas
medverkan: »Uppriktigt
sagt, det är inte annat än elterrationaliseringens
rappakalja.»
Jag har den uppfattningen att utbildningsministern
i sin egenskap av högste
ansvarige skall ha en mening om att
organisationerna skall få vara med. Om
utredningen hade funnit att arbetet hade
bedrivits bäst om man inte haft med
några representanter för organisationerna,
hade utbildningsministern då i strid
med utredningen tillsatt eventuella experter?
Det är väl ändå så att det i ett
sådant fall inte hade kommit med några
experter.
Sedan vill jag fråga: Har utbildningsministern
i dag gjort någon inventering
av alla de förslag som har framförts i
form av motioner från olika håll under
detta år och tidigare år? Det finns en
hel »bibba» med motioner bara under
detta år; jag har tagit fram dem. Och de
kommer från olika partier — det är säkerligen
också en del socialdemokratiska
motioner. De innehåller uppslag
kring denna problematik. Det finns
även förslag från organisationer, överstyrelser
osv. Har man i nuläget gjort
en inventering av dessa olika förslag
för att se efter vad man eventuellt har
möjlighet att genomföra omgående utan
att avvakta de säkerligen länge arbetande
utredningarna? Ty det är väl ändå
för tidigt, herr statsråd, att i dag rikta
någon kritik mot den utredning som
tillsattes jag tror det var i juni månad
och som ännu inte riktigt har klarat ut
sina egna arbetsformer, eftersom utbildningsministern
inte före utredningens
tillkomst skapade klarhet kring
frågan om ledamot- eller expertskapet.
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:
Herr talman! Fru Nettelbrandt frågade
vilka åtgärder utbildningsministern
skulle vidta, om utredningen inte ville
ha några experter. Jag har faktiskt haft
så pass stort förtroende för de utredningsmän,
som är tillsatta, att det aldrig
fallit mig in att denna situation skulle
kunna uppstå; det gäller både de socialdemokratiska
och de borgerliga ledamöterna.
Det förvånar mig att fru
Nettelbrandt ens hypotetiskt velat framföra
denna tanke.
Jag kan vidare inte underlåta att anföra
några ord ur det pressmeddelande
från utbildningsdepartementet, som utfärdades
den 29 juni i samband med
direktiven för utredningen. Där framhölls
bl. a. följande: »I en kommentar
understryker utbildningsministern att
arbetet — i den form utredningen finner
lämpligt — skall ske i nära kontakt
med berörda personal- och elevorganisationer.
»
Fru Nettelbrandt! Mina två frågor står
kvar. En av dem gällde vad en sådan
argumentering som fru Nettelbrandts
tjänar till, om vi vill nå fram till en
konstruktiv skolpolitik.
Fru NETTELBRANDT (fp):
Herr talman! Utbildningsministern
sade nyss att han hade ett sådant förtroende
för utredningen, att han litade
på att den skulle tillse att lärar- och
elevorganisationerna blev representerade.
Jag tror också att utredningen
138 Nr 38
Torsdagen den 19 november 1970
kan vara värd detta förtroende, men
utbildningsministerns handlande innebär
bara att han ville slippa att själv
knäcka den svåra nöten vilka av dessa
21 organisationer, som skulle få vara
med. Förbindelserna mellan utbildningsdepartementet
och de 21 organisationerna
är väl inte avbrutna och borde
redan på detta stadium ha kunnat ta
upp denna fråga.
Det står inte, herr utbildningsminister,
under punkten 10 i direktiven att
ledamöter eller experter skall kopplas
in, utan det heter där att utredningsarbetet
skall bedrivas i nära samråd
med organisationerna i fråga. Det är
också en självklarhet, men det är något
helt annat än det som alla dessa
organisationer inriktat sin starka kritik
på.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 15
Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid
till jordbruksutskottet motionen nr
1549; och
till statsutskottet motionen nr 1550.
§ 16
Föredrogs den av fru Jonäng (ep)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående ökad
anställningstrygghet för lärare utan formell
kompetens.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 17
Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser:
nr
373, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående ytterligare
anslag till Den inre riksdagsförvaltningen:
Kostnader för provisoriska lokaler;
och
nr 374, till Konungen i anledning av
motion om ökat inflytande i företagen
för samhället och de anställda.
§ 18
Anmäldes följande motioner:
nr 1551, av herrar Eliasson i Sundborn
och Boo, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 169, angående
försöksverksamhet med systematiserad
decentraliserad universitetsutbildning,
samt
nr 1552, av fru Jonäng och herr
Eriksson i Bäckmora, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 169.
Dessa motioner bordlädes.
§ 19
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:
Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
den 24—27 november på grund av
utrikes resa.
Stockholm den 19 november 1970
Anita Gradin
Kammaren biföll denna ansökan.
§ 20
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:
herr Sellgren (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående tidigareläggande
av beställning av havsisbrytare,
fru Frsenkel (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
bestämmelserna om avräkning
av häktningstid, och
herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr ministern för utrikes ärendena
angående katastrofhjälp till Östpakistan.
§ 21
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.08.
In fidem
Sune K. Johansson
Fredagen den 20 november 1970
Nr 38 139
Fredagen den 20 november
Kl. 14.00
§ 1
Justerades protokollet för den 12 innevarande
november.
§ 2
Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1551 och 1552.
§ 3
Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
44, i anledning av proposition med förslag
till lag om vissa kommunala befogenheter
i fråga om sysselsättning för
handikappade;
statsutskottets utlåtanden:
nr 181, i anledning av motioner om
förmåner och tjänstgöringsförhållanden
för värnpliktiga,
nr 182, i anledning av motioner om
grundskolans målsättning m. m.,
nr 183, i anledning av motioner om
försöksverksamhet med föräldrautbildning,
nr 184, i anledning av motioner om
åtgärder för att tillgodose näringslivets
behov av yrkesutbildad arbetskraft,
nr 185, i anledning av motion om företagarutbildningen,
nr 186, i anledning av motioner om
vidareutbildning av elitidrottsmän,
nr 187, i anledning av motioner om
intagningen av elever vid vårdyrkesskolor,
nr 188, i anledning av motioner om
kurativ verksamhet vid folkhögskolorna
m. m.,
nr 189, i anledning av motioner om
studiestöd till döva vid genomgång av
folkhögskolekurs m. m.,
nr 190, i anledning av motioner om
vissa vuxenutbildningsfrågor,
nr 191, i anledning av motioner rörande
den statliga trafikpolitiken m. m.,
nr 192, i anledning av motioner om
utbyggnad av järnvägslinjen Mellansel
—Örnsköldsvik samt av ostkustbanan
och norra stambanan m. m.,
nr 193, i anledning av motioner om
en järnvägsförbindelse över Svinesund,
nr 194, i anledning av motioner angående
reglerna för vikariatslön, och
nr 195, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m., i vad densamma
hänvisats till statsutskottet, jämte motioner;
bevillningsutskottets
betänkande nr
58, med anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1922:260) om
automobilskatt jämte motioner;
bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr
61, i anledning av motioner angående
val av huvudmän i sparbank,
nr 66, i anledning av proposition angående
begränsad förtidsinlösen av vissa
av svenska statens obligationslån,
nr 67, i anledning av proposition med
förslag till lag om premiering av visst
frivilligt sparande, m. m., jämte motioner,
och
nr 68, med förslag till höjning av bidragen
till riksdagspartiernas kostnader
för gruppkanslier;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 78, i anledning av motioner om
sänkning av åldersgränsen för erhållande
av hustrutillägg,
. 140 Nr 38
Fredagen den 20 november 1970
nr 79, i anledning av motioner angående
rätten till sjukpenning i vissa
fall,
nr 80, i anledning av motioner angående
skadeverkningarna av vissa
buskbekämpningsmedel,
nr 81, i anledning av motioner om
säkerhetsföreskrifter för transport av
hälso- och miljöfarliga vätskor, m. m.,
och
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i strålskyddslagen (1958:110);
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 75, i anledning av motioner angående
kontrollen av importerade fiskkonserver,
och
nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1950: 596) om rätt till
fiske jämte motion i ämnet;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av motioner angående
vissa miljövårdsfrågor,
nr 44, i anledning av motioner om
undervisning i miljövård vid skogsoch
lantbruksskolorna,
nr 45, i anledning av motioner om
inrättande av ett nordiskt forskningscentrum
för miljövård,
nr 46, i anledning av motioner om
mätstationer för kontinuerlig bevakning
av luftföroreningar och förändringar
i atmosfären, och
nr 47, i anledning av motioner om
upprättande av en plan för vattenhushållningen;
samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden:
nr
63, i anledning av motioner om
åtgärder för att genom ideella organisationer
stödja visning av kvalitetsfilm,
nr 64, i anledning av motion om en
utredning angående barnfilm,
nr 65, i anledning av motion om begränsning
av våldsinslagen i televisionsprogram,
nr 66, i anledning av motion om
massmedias inverkan på barns fostran
i hemmet, och
nr 70, i anledning av motioner om
abortförebyggande åtgärder.
§ 4
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från tredje lagutskottet:
nr 358, i anledning av motioner om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg;
och
nr 360, i anledning av motioner angående
vinst på grund av markvärdestegring
vid exploatering av mark för
fritidsändamål; samt
från allmänna beredningsutskottet:
nr 375, i anledning av motion om
sammanträdesersättning till suppleant i
statligt länsorgan.
§ 5
Anmäldes motionen nr 1553, av fru
Kristensson m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 173, om intrång i
Stora Sjöfallets nationalpark.
Denna motion bordlädes.
§ 6
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:
Till Riksdagens andra kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet den 24 och 25 november
1970 för att delta i sammanträde
med Europarådets Committee on
Parliamentarian and Public Relations i
London den 24—25 november 1970.
Stockholm den 20 november 1970
Astrid Bergegren
Kammaren biföll denna ansökan.
§ 7
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:
herr Strömberg (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepar
-
Fredagen den 20 november 1970
Nr 38 141
tementet angående slopande av dispenskraven
för vissa studerande, och
herr Björkman (m), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående kostnaderna för hemsändande
av utländsk medborgare.
§ 8
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.
In fidem
Sune K. Johansson