Nr 38 ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:38)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 38 ANDRA KAMMAREN 1968

19—20 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 november

Sid.

Meddelande ang. plenum fredagen den 22 november............... 5

Svar på interpellationer av:

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. skatteavdrag för fördyrade

levnadskostnader på grund av sockersjuka................... 5

herr Gomér (ep) ang. markvinstbeskattningen vid försäljning av

jordbruksfastighet........................................ 8

fru Marklund (vpk) ang. säkerhetsbestämmelser för lekplatser och

lekredskap............................................... 9

Interpellationer av:

herr Thunborg (vpk) ang. förhandlingshjälp till de statliga bolagen 12

herr Bohman (h) ang. den rättsliga regleringen av förhållandet mel -

lan säljare och köpare..................................... 12

Meddelande om enkla frågor av:

herr Ståhl (fp) ang. om- och tillbyggnad av Trollhätte kanal......Tf 14

herr Persson i Heden (ep) ang. reglerna för de statliga och kommunala
bostadstilläggen ..................................... 14

Onsdagen den 20 november

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar................................................. 15

Viss offentlighet i riksdagens utskott............................ 26

Mandatperioden för stads- och kommunalfullmäktige samt landstings män.

...................................................... 34

Landstingsledamots förslagsrätt................................ 35

Kommunal- och landstingsrådens ställning i kommunalrättsligt hänseende
m. m................................................ 37

1 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 38

Nr 38

Innehåll

Sid.

Ändring av valbarhetsbestämmelserna för ledamot av byggnads- eller

fastighetsnämnd............................................ 39

Vidgad rätt för församling inom svenska kyrkan att anslå medel till

svensk sjömansvård utomlands............................... 42

Rätt för borgerlig primärkommun och landstingskommun att bevilja

anslag till politiskt parti för viss informationsverksamhet......... 43

Landstingskommuns upptagande av statliga lån.................. 46

Ändrad tid för granskning av röstlängd.......................... 46

Tjänstledighet för politiska förtroendeuppdrag................... 47

Offentliggörande av handlingarna rörande utlämningen av de baltiska

flyktingarna år 1946........................................ 49

Inrättande av en reklamationsnämnd vid televerket............... 57

Studiemedelsavgifters behandling i skattehänseende, in. m.......... 58

Skärpta regler för svenska företags utlandsinvesteringar, m. m...... 70

Meddelande ang. plenum fredagen den 29 november............... 81

Utvecklingen i skärgårdsområdena ............................. 81

Interpellation av herr Nilsson i Agnäs (h) ang. prästs skyldighet att

förrätta vigsel.............................................. 83

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Bästekille (h) ang. varning vid fortkörning.......... 84

herr Almryd (h) ang. standarden på militärförläggningar......... 84

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 23, ang. ändring i lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar...... 15

— nr 24, ang. viss offentlighet i riksdagens utskott................ 26

— nr 25, ang. översyn av 90 § regeringsformen.................... 34

■—- nr 26, om inrättande av ett skattelagråd...................... 34

—■ nr 27, ang. mandatperioden för stads- och kommunalfullmäktige

samt landstingsmän ....................................... 34

— nr 28, ang. landstingsledamots förslagsrätt.................... 35

—- nr 29, om samarbete mellan kommuner i olika nordiska länder. ... 37

—• nr 30, ang. kommunal- och landstingsrådens ställning i kommunal rättsligt

hänseende m. m.................................... 37

— nr 31, om ändring av valbarhetsbestämmelserna för ledamot av

byggnads- eller fastighetsnämnd............................ 39

—• nr 32, om vidgad rätt för församling inom svenska kyrkan att anslå

medel till svensk sjömansvård utomlands..................... 42

— nr 33, om rätt för borgerlig primärkommun och landstingskommun

att bevilja anslag till politiskt parti för viss informationsverksamhet.
...................................................... 43

Innehåll

Nr 38

Sid.

— nr 34, ang. landstingskommuns upptagande av statliga lån....... 46

— nr 35, om ändrad tid för granskning av röstlängd............... 46

— nr 36, ang. tjänstledighet för politiska förtroendeuppdrag........ 47

— nr 37, om offentliggörande av handlingarna rörande utlämningen

av de baltiska flyktingarna år 1946........................... 49

Statsutskottets utlåtande nr 161, om inrättande av en reklamations nämnd

vid televerket....................................... 57

— nr 162, ang. filmdistributionen in. .............................. 58

— nr 163, om det statliga tidskriftsstödet och om litterär uppläsnings verksamhet.

.............................................. 58

— nr 164, ang. bostadsanskaffningslån för köp av egnahemsfastighet 58

— nr 165, ang. meritvärdet av tjänstgöring i u-land............... 58

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, om ändring i kommunalskattelagen,
m. m............................................... 58

— nr 64, ang. godkännande av tilläggsprotokoll med Storbritannien

och Nordirland rörande ändring i det i London den 28 juli 1960
undertecknade avtalet för undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter......... 69

Bankoutskottets utlåtande nr 59, om skärpta regler för svenska företags

utlandsinvesteringar, m. m.................................. 70

Andra lagutskottets utlåtande nr 63, ang. handläggning av ärenden

rörande kommunalt bostadstillägg m. m...................... 81

— nr 64, om rätt att för förmån inom den allmänna försäkringen tillgodoräkna
vård av barn i hemmet........................... 81

— nr 65, om tillgodoräknande av sjukpenning m. m. för pension.... 81

Tredje lagutskottets utlåtande nr 67, ang. upphävande av lagen om

återköpsrätt till fast egendom, m. m.......................... 81

Jordbruksutskottets utlåtande nr 37, ang. expertis vid överklagande

av beslut av hingstpremieringsnämnd........................ 81

-— nr 38, ang. skogsvårdslån................................... 81

— nr 39, om inrättande av ett skadedj urslaboratorium............ 81

— nr 40, om vissa stödåtgärder i glesbygdsområden............... 81

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 47, om överlämnande av

svenska skolböcker till skolor i Finland....................... 81

— nr 48, ang. kulturpolitiken.................................. 81

— nr 49, ang. utvecklingen i skärgårdsområdena................. 81

Tisdagen den 19 november 1968

Nr 38

Tisdagen den 19 november

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 8 innevarande
november.

§ 2

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Fridolfsson i Stockholm
enligt till kammaren inkommet läkarintyg
vore sjukskriven under tiden
den 18—den 30 innevarande november.

Herr Fridolfsson i Stockholm beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen
under angivna tid.

§ 3

Meddelande ang. plenum fredagen den
22 november

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Kammarens

sammanträde fredagen
den 22 november blir ett bordläggningsplenum
och tar sin början kl. 14.00.

§ 4

Svar på interpellation ang. skatteavdrag
för fördyrade levnadskostnader på
grund av sockersjuka

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag är beredd
att medverka till sådan ändring av nuvarande
bestämmelser att diabetiker

(sockersjuka), som med läkarintyg kan
styrka sin sjukdom, medges ett generellt
årligt skatteavdrag på 1 000 kronor för
de på grund av sjukdomen fördyrade
levnadskostnaderna.

Frågan om diabetikernas ekonomiska
villkor har behandlats av riksdagen så
sent som i våras. I ett yttrande från
riksskattenämnden som allmänna beredningsutskottet
då låtit inhämta framhölls
att diabetikerna regelmässigt kommer
i åtnjutande av extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga efter relativt välvilliga
och så långt möjligt likformiga
regler. Allmänna beredningsutskottet
utgick i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 27 från att avdragsfrågorna
bedöms mot bakgrunden av de sjukas
totala försörjningssituationen och utan
bundenhet vid snäva normer. Därvid
påpekades bl. a. att bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr 27 detta år anfört
att bedömningen av avdragsrätten knappast
kunde sägas vara restriktiv, särskilt
i beaktande av att extra avdrag i
vissa fall medgivits i så höga inkomstlagen
som 30 000—40 000 kronor per år.

Vad interpellanten nu efterlyser är
ett generellt avdrag, som skall medges
alla diabetiker oavsett deras ekonomiska
ställning. Diabetes är emellertid bara
en av de långvariga sjukdomar som
kan ge upphov till fördyring av levnadskostnaderna.
Att i skattehänseende
ge denna sjukdom en särställning kan
enligt min mening inte vara principiellt
riktigt. Vidare finner jag det inte lämpligt
med avdrag oavsett inkomstens storlek.
Såsom bevillningsutskottet, med
riksdagens godkännande, vid ett flertal
tillfällen framhållit — senast i våras
i fråga som gällde skattelindring för de

Nr 38

Tisdagen den 19 november 1968

Svar på interpellation ang. skatteavdrag

av sockersjuka

handikappade — bör den skattskyldiges
ekonomiska ställning vara avgörande
för om extra avdrag skall medges. Man
bör därför behålla det nuvarande systemet
med en prövning av nedsättningen
av skatteförmågan från fall till fall. Redan
inom ramen för gällande lagstiftning
finns enligt min mening tillräcklig
möjlighet att erhålla skäligt avdrag
för sådana sjukdomskostnader som
verkligen nedsatt skatteförmågan.

Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang
erinra om att regeringen vid denna
höstriksdag lagt fram förslag om höjning
av maximibeloppet för extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på min
interpellation. Av detsamma framgår att
finansministern inte är beredd att gå
med på ett generellt avdrag för alla diabetiker
oavsett deras ekonomiska ställning.
Jag är medveten om att betänkligheter
kan anföras mot ett sådant förfarande.

Det är ostridigt att sjukdomen diabetes
ofta medför en väsentlig fördyring
av levnadskostnaderna för den som
drabbas av sjukdomen. Insulinet är visserligen
kostnadsfritt, men sprutor och
spetsar i de flesta fall samt viss del av
kostnaderna för läkarbesök och kontrollundersökningar
måste vederbörande
själv svara för vartill kommer förlust
av arbetsförtjänst på grund av den
nödvändiga sjukdomsbehandlingen. För
att undvika och förebygga följ dsjukdomar
måste också kostens sammansättning
ägnas ständig uppmärksamhet.

Som jag framhöll i min interpellation
är diabetikerkosten avsevärt dyrare än
vanlig husmanskost. Jag stödde detta
mitt påstående på en undersökning vid
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, där

för fördyrade levnadskostnader på grund

man har utrett kostnaderna för diabetilcerkost
i förhållande till normalkost.
Docent Björn Isakson och kostkonsulenten
Lillian Frick har på grundval
av denna undersökning bestyrkt kostfördelningen
i ett intyg daterat den 20
januari 1965. Jag citerar ur intyget:

»Diabetespatienterna vid Sahlgrenska
sjukhuset erhåller en kostbehandling
som följer moderna medicinska riktlinjer.
Vid en nyligen företagen kostnadskalkyl
konstaterades att råvarorna till
denna diabeteskost är 40 % dyrare än
för normalkosten vid sjukhus. Det är
vår uppfattning att diabetespatienten
även i hemmet får räkna med minst
denna fördyring om han skall kunna
följa givna ordinationer beträffande den
dagliga kostens speciella sammansättning.
»

Det faktum att den diabetessjuke på
grund av sin sjukdom får vidkännas
fördyrade levnadskostnader bör leda
till att vederbörande regelmässigt kommer
i åtnjutande av ett extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga. Det har emellertid
framkommit att skattemyndigheterna
på vissa håll i landet tyvärr varit
restriktiva härvidlag. Och skulle det vara
så, att man går med på extra avdrag
i inkomstlägen mellan 30 000 och 40 000
kronor finns det ingen anledning -— det
vill jag framhålla -— att tala om restriktivitet
på det område det nu gäller.
I de fall som låg till grund för min
interpellation gällde det personer med
ganska små inkomster som inte medgivits
extra avdrag.

Det är med stort intresse jag emotser
kommande års taxering för att få
utröna huruvida riksskattenämndens
välvilliga inställning till de diabetessjuka
verkligen slagit igenom ute i landets
olika taxeringsnämnder.

Jag hade givetvis önskat att finansministern
—- med stöd av faktiska förhållanden
— skulle gå med på att generellt
avdrag beviljas diabetiker mot uppvisande
av läkarintyg, vilket avdrag för -

Tisdagen den 19 november 1968 Nr 38

Svar på interpellation ang. skatteavdrag för fördyrade levnadskostnader på grund
av sockersjuka

slagsvis skulle utgöra 1 000 kronor. Finansministern
går emellertid inte med
på detta under åberopande av bl. a. att
de som lider av diabetes inte bör komma
i en särställning. Jag kan förstå de
principiella betänkligheterna, men vi
får komma ihåg att diabetes för många
är en livslång sjukdom och att den för
dem som drabbas därav medför avsevärt
fördyrade levnadskostnader. Därför
borde betänkligheterna mot ett generellt
avdrag inte vara så stora.

Även om svaret inte helt tillgodoser
mina önskemål vill jag uttala förhoppningen,
att skattemyndigheterna skall
vara generösa när de behandlar självdeklarationer
med yrkande om avdrag
på grund av fördyrade levnadskostnader
från personer som drabbats av sjukdomen
diabetes.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag kan betyga att bevillningsutskottets
behandling av frågan
om avdrag för fördyrade levnadskostnader
på grund av diabetes betytt
väldigt mycket för taxeringsnämndernas
inställning. Jag har full förståelse
för att man fortfarande får göra detta
avdrag enligt 50 § kommunalskattelagen,
d. v. s. efter prövning av skatteförmågan.
Skulle man inte göra det utan
betrakta utgifterna som omkostnader
för inkomstens förvärvande e. d. tror
jag det skulle vara svårare att få gehör
för ett yrkande om avdrag. Många människor
med andra slags besvär har ju
liknande merutgifter.

Vi blev inom Diabetesförbundet mycket
glada när riksskattenämnden gjorde
sin rekommendation om avdrag för diabetessjuka.
Tyvärr har utfallet av rekommendationen
blivit ganska ojämnt
hos taxeringsnämnderna, och det har
varit stor skillnad på ställningstagandena.
Vi har riktat en rundfråga till våra
medlemmar på olika håll, och den

inventeringen har givit till resultat att
beloppen för avdragen blivit mycket
varierande på grund av att bedömningsgrunderna
varit olika. Det som irriterar
är väl just detta att man i taxeringsdistrikt
intill varandra finner hur en som
man tycker har rätt god inkomst får ett
bra avdrag, medan en annan med mindre
inkomst får ett sämre avdrag. Vi inom
Diabetesförbundet kommer att till
riksskattenämnden överlämna den inventering
vi gjort för att visa att bedömningen
förefaller ha blivit ojämn.
Vi hoppas att riksskattenämndens rekommendation
skall gå ut en gång till
med påpekande av de ojämnheter som
uppstått.

Jag förstår helt att man inte kan införa
ett enhetligt avdrag. Faktum är att
många därigenom skulle få mindre än
de får nu, även om åtskilliga naturligtvis
skulle komma upp i litet högre avdrag
än för närvarande. Jag tycker att
det är rimligt att ha skatteförmågan till
grund för avdraget, ty det harmonierar
mer med vår skattelagstiftning. Emellertid
skall vi — som sagt — göra en
påstötning med hjälp av de exempel
som verkar horribla.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att det väl måste vara på något sätt
oklara rekommendationer från riksskattenämnden
som gör att bedömningarna
blir olika i de skilda taxeringsnämnderna.
Jag har fått brev och telefonsamtal
som vitsordar just detta: i ett taxeringsdistrikt
har en diabetiker fått ett skatteavdrag,
men i ett annat har det icke beviljats
o. s. v.

Jag är naturligtvis medveten om att
det kan vålla besvärligheter att få enhetliga
principer fastslagna, men i rimlighetens
namn borde landets olika taxeringsnämnder
kunna få klara rekommendationer
av riksskattenämnden, i
vilka det tydligt sägs ifrån vad som skall

8 Nr 38 Tisdagen den 19 november 1968

Svar på interpellation ang. markvinstbeskattningen vid försäljning av jordbruksfastighet -

ligga till grund för beviljandet av dylika
avdrag.

Jag har inte avsett att de som nu får
avdrag skall få det sämre genom ett generellt
avdrag, tvärtom. Det kan emellertid
vara motiverat att den som lider
av diabetes skall kunna få ett skatteavdrag,
även om han har pengar på banken.
Man skall vara generös också mot
dessa människor.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Kanske jag får lov att
anvisa lösningen på detta problem. Vad
vi här talar om är den bristande likformigheten.
Jag har en gång i tiden motionerat
om att man skulle införa en
tjänstemannataxering bl. a. just för att
uppnå likformighet. Det är viktigt att
taxeringen är rättvis, men det är kanske
ännu viktigare att den är likformig.
Nu förhåller det sig så — som här
har nämnts — att man i ett distrikt gör
på ett sätt och i annat på ett annat
sätt. Detta väcker irritation och är naturligtvis
oriktigt.

Jag hoppas att finansministern tar
förslaget om att införa tjänstemannataxering,
vilket skulle medföra likformighet,
under allvarlig omprövning.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har några exempel
som visar hur olika det är. På ett ställe
har ett avdrag på 500 kronor beviljats.
Vederbörande hade yrkat på mera,
men familjeinkomsten uppgår till
25 000 kronor. En annan person, som
har 18 000 kronors inkomst, fick 1 100
kronor i avdrag, och en person med
30 000 kronors inkomst fick 700 kronor.
Vidare fick en person med 32 000 kronors
inkomst 300 kronor. Avdragen är
alltså mycket olika.

Såvitt jag förstår kan riksskattenämnden
inte ge några direktiv men väl rekommendationer.
Vi skall från vårt håll
stöta på dem. Jag är tacksam för herr
Börjessons i Falköping interpellation,

ty om vi är flera som säger ifrån, kanske
det observeras mer. Man skulle kanske
kunna förmå riksskattenämnden att
ge en rekommendation om att sätta
gränserna litet högre i allmänhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. markvinstbeskattningen
vid försäljning av jordbruksfastighet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Gomér har i en
interpellation frågat mig, om jag vill
medverka till en sådan ändring av bestämmelserna
angående fast tillägg vid
markvinstbeskattning, att deras rationaliseringshämmande
effekt för jordbruksföretag
undanröjs, t. ex. genom
proportionering av tillägg vid delförsäljning
av fastighet.

Frågan gäller det årliga fasta tillägg
på 3 000 kronor, som får göras enligt de
nya regler för realisationsvinst på fastighet
som antogs vid 1967 års riksdag.
I samband därmed hemställde riksdagen,
att frågan om införande av en särskild
justeringsfaktor vid realisationsvinstbeskattningen
av jordbruksfastigheter
skulle övervägas av Kungl. Maj:t.
Den begärda undersökningen pågår för
närvarande inom finansdepartementet.
I samband med mitt ställningstagande
till de förslag som kan föranledas av
denna undersökning får jag anledning
att även pröva frågan om det kan vara
lämpligt att ändra bestämmelserna angående
det fasta tillägget vid markvinstbeskattningen
för att underlätta jordbrukets
rationalisering.

Vidare anförde

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka fi -

Tisdagen den 19 november 1968 Nr 38

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelser för lekplatser och lekredskap

nansministern för svaret på min interpellation.

Jag har inte aktualiserat frågan för
att kverulera över några paragrafformuleringar
utan för att försöka få en
lösning på ett problem — att det verkligen
är fråga om ett problem bekräftas
i finansministerns svar. Jag är angelägen
om att betona att det vid lösandet
av detta problem inte får bli några försämringar
för de brukare, ofta småbrukare,
som för att följa intentionerna
om skapandet av bärkraftiga enheter
säljer sin gård.

Bestämmelserna om avdrag vid vinstberäkningen
är nu sådana, att den som
säljer jorden men behåller huset inte
får göra avdraget med 3 000 kronor per
år. Man kan då göra så, att man säljer
hela fastigheten med huset och utnyttjar
avdraget, och sedan köper man tillbaka
huset, varom överenskommelse tidigare
har träffats. Detta är emellertid
inte praktiskt. Ännu mer opraktiskt är
det om man säljer huset till en köpare
och jorden till en annan. Man kan då
inte utnyttja avdraget, eftersom vinsten
ofta är ojämnt fördelad mellan hus och
jord.

Om en kommun skall köpa jorden
men huset skall behållas kan man komma
i den situationen, att ägaren vill ha
en skenförsäljning av huset, som han
alltså sedan ämnar köpa tillbaka. Förutom
att det juridiskt sett är tvivelaktigt
är det opraktiskt om kommunalfullmäktige
vid köp av jord samtidigt skall
besluta om att sälja tillbaka huset. Det
är då fråga om en ren skenaffär.

Finansministern säger i svaret — som
jag tycker var både riktigt och koncist
•—• att en utredning pågår inom departementet.
Jag vill bara uttrycka den förhoppningen
att denna arbetar skyndsamt.
Jag har fullt förtroende för att
finansministern vidtar åtgärder för att
åstadkomma en lösning av problemet
som blir till båtnad för alla parter.

Lantbruksstyrelsen har vid samtal
framhållit att jordbrukarna för närva -

rande har betydande svårigheter att
överblicka skattekonsekvenserna av en
försäljning. Taxeringsmyndigheterna
kan inte lämna klara besked, och detta
vållar i sin tur svårigheter för lantbruksnämnderna
i deras verksamhet.
Lantbruksstyrelsen kan i dagens situation
inte lämna någon hjälp och vägledning
i anledning av lantbruksnämndernas
förfrågningar. Styrelsen lär också
ha övervägt en skrivelse i frågan till
riksskattenämnden.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelser
för lekplatser och lekredskap

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Fru Marklund har frågat
mig dels om jag anser att kommittén
för barns utemiljö bör granska frågan
om säkerhetsbestämmelser för lekplatserna
och den utrustning som används
där, dels om jag avser att hos varudeklarationsnämnden
hemställa om utarbetande
av normer för godkända lekredskap
på de allmänna lekplatserna.

Vad den sistnämnda frågan beträffar
har varudeklarationsnämnden upplyst
att, även om provningsmetoder skulle
kunna utarbetas för den i interpellationen
avsedda lekmaterielen, så återstår
frågan om att fastställa vissa minimikrav
för tillgodoseende av säkerheten.
Sådana har beaktats beträffande flytvästar
— i fråga om vilka uppenbar
livsfara kan föreligga — men normalt
ingår det inte i nämndens uppgifter att
på detta sätt godkänna varor.

Kommittén för barns utemiljö behandlar
såväl frågan om säkerheten på
lekplatser som frågan om rekommenda -

Nr 38

Tisdagen den 19 november 1968

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelser för lekplatser och lekredskap

tioner beträffande lekredskap och inspektion
genom offentlig instans av sådana
redskap i vad avser t. ex. fästanordningar.
Kommittén väntas lägga
fram sitt betänkande under första halvåret
1969.

Vidare anförde

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Odhnoff för svaret på min
interpellation. Svaret är kortfattat, men
det ger besked beträffande min fråga,
om kommittén för barns utemiljö också
behandlar säkerheten på lekplatserna
och frågan om en offentlig instans, som
kan rekommendera lekredskap och inspektera
sådana.

Den direkta anledningen till min interpellation
var ett fall, som inträffade
i min hemstad Kiruna, där otillfredsställande
fästanordningar och bristande
tillsyn av lekredskapen var orsak till en
fyraårig flickas död. Naturligtvis kan
det sägas att det plank på vilket flickan
fastnade inte var avsett att klättra på,
och självfallet är det riktigt att egentligen
allt är farligt när det gäller småbarn.
De är oberäkneliga och kan ramla
ned från en sten och bryta en arm,
om det vill sig illa. Att skapa en lekplats
där inget barn på något sätt kan
göra sig illa är omöjligt, men det är inte
omöjligt att ta bort saker som bevisligen
har orsakat stora skador, och det
är inte omöjligt att göra lekredskapén
betydligt säkrare än de nu är på alltför
många håll.

Under de senaste månaderna har det
— inte minst tack vare moderna museets
uppmärksammade initiativ — pågått
en livlig debatt kring frågan om
lekplatsernas utformning. Denna debatt
är glädjande, eftersom den kan ruska
om föreställningen att en lekplats skall
vara en plätt med en låda — i bästa
fall med litet sand -—- och möjligen någon
gunga i tråkig järnställning och
kanske en rutschbana. På alltför många

ställen framgår det tydligt att ingen
funderat över lekplatsens läge. Parkeringsplatserna
har ju kommit före i
planeringen, och lekredskapen har inte
heller kostat särskilt mycken tankemöda.
De ansvariga har anskaffat det som
traditionsenligt utbjudits.

Så har det varit och tyvärr är det
på alltför många håll så fortfarande.
Lekplatsen ligger på skuggsidan, stensatt,
tråkig och alltid likadan. Men vår
tids barn väntas ju växa upp till rörliga,
initiativrika människor, inställda på förändring
och aktiv verksamhet. Då borde
väl också lekplatserna utformas med
tanke på detta. Att få lekredskap som
är lätt isärplockade och ger många variationsmöjligheter
borde inte vara något
ouppnåeligt i vår tid. Trä och plast
liksom papp av olika slag kan användas.

Man kan också ställa frågan varför
det inte satsas mer på bygglekplatser.
Av tomma packlårar, halva cementrör,
tegelstenar och plankor som blivit över
vid byggen kan barn åstadkomma nära
nog vad de vill, med eller utan hjälp
av vuxna. Ett vanligt argument är att
sådana lekplatser är skräpiga. Men är
det då bättre att barnen skräpar ned på
de vanliga lekplatserna, därför att de
är tråkiga, eller i portar och på andra
ställen därför att de inte trivs?

Frågan om bygglekplatser och kravet
på att leken också skall innehålla spänning
ger emellertid anledning att också
ta med i bilden behovet av lekplatser
för olika åldrar. Det har på sina håll
antytts att en alltför stark betoning på
säkerhet skulle betyda att lekplatsen
blev tråkig. Men en ordentligt fästad
rutschbana kan väl inte vara tråkigare
än en som kan dras omkull med en
hand och orsaka svåra olyckor. När
barnen skall foga samman lösa delar av
trä eller plast kan de möjligen få något
finger i kläm men knappast skada sig
så som t. ex. vid fall från en gunga ned
på ett, ännu alltför ofta förekommande,
betongunderlag. En bygglekplats där

Tisdagen den 19 november 1968 Nr 38

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelser för lekplatser och lekredskap

liammare och spik kommer till användning
bör givetvis vara till för något
större barn, som någorlunda kan handskas
med sådana saker.

Debatten om lekplatserna har lett till
upptäckten att barns lekbehov är precis
lika viktigt som så och så många
parkeringsplatser per hus. En dag kanske
det t. o. m. blir mer än ett önsketänkande
att barnpsykologer, pedagoger
och barnläkare får vara med vid
planeringen av lekplatserna. Kanske
blir det anledning att återkomma till
sådana synpunkter när det betänkande
föreligger som statsrådet nämner i sitt
svar. Bland dem på det kommunala
planet som intresserar sig för lekplatsernas
utformning väntar man med
spänning på resultatet av arbetet i kommittén
för barns utemiljö.

I min interpellation hade jag också
ställt frågan, om statsrådet avsåg att hos
varudeklarationsnämnden hemställa om
att normer utarbetas för godkända lekredskap
på de allmänna lekplatserna.
Jag är införstådd med att det normalt
inte ingår i nämndens uppgifter att
godkänna varor på det sätt som jag avser.
Men har man nu kommit dithän att
det finns normer för hur en barnsäng
skall vara beskaffad för att motsvara
vissa säkerhetskrav, så förstår jag inte
varför man inte också skulle kunna få
fram normer för åtminstone de vanligast
förekommande redskap som barnen
skall använda under sin vakna, aktiva
tid. Det är möjligt att inte varudeklarationsnämnden
är den enda tänkbara
instansen i det avseendet. Måhända
kan en offentlig instans av det slag
som statsrådet nämner i sitt svar så
småningom också få i uppgift att utarbeta
sådana normer.

Med det anförda ber jag att än en
gång få tacka statsrådet fru Odhnoff för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Vid föredragning av Kungl. Maj ds ä

bordet vilande proposition nr 155, angående
utgifter på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1968/69, hänvisades
propositionen, såvitt avsåg jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till lagutskott propositionen nr 160,
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648);

till statsutskottet propositionen nr
169, angående godkännande av ett konsortialavtal
mellan staten och ASEA
om samarbete på atomkraftområdet,
in. in.; samt

till lagutskott propositionerna:
nr 170, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr
219) om djurskydd, och

nr 171, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o) och 16:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj ds regeringsrätt.

§ 8

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 23—
37, statsutskottets utlåtanden nr 161—
165, bevillningsutskottets betänkanden
nr 60 och 64, bankoutskottets utlåtande
nr 59, andra lagutskottets utlåtanden
nr 63—65, tredje lagutskottets utlåtande
nr 67, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 37—40 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 47—49.

§ 9

Föredrogs den av fru Kristensson (h)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående utredning rörande
vissa variationer i sjukfrekvensen.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 38

Tisdagen den 19 november 1968

Interpellation ang. den rättsliga regleringen av förhållandet mellan säljare och köpare §

Interpellation ang. förhandlingshjälp
till de statliga bolagen

Ordet lämnades på begäran till

Herr THUNBORG (vpk), som yttrade:

Herr talman! Det förhållandet att de
statliga bolagen LKAB och Norrbottens
järnverk är medlemmar i Svenska arbetsgivareföreningen
har som bekant
föranlett motioner såväl i riksdagen som
till den senaste LO-kongressen, liksom
det varit en ständig fråga vid de senaste
kongresserna med Svenska gruvindustriarbetareförbundet.
För den fackligt och
politiskt aktiva delen av befolkningen
är således sakfrågan väl känd liksom
argumenten för och emot medlemskapet
i SAF.

Genom Sara Lidmans bok Gruva och
den debatt boken väckt har emellertid
genom press, radio och television den
breda allmänheten uppmärksammat detta
förhållande och diskuterar detsamma.

I radion har LKAB-chefen Arne S.
Lundberg upprepat ett av argumenten
för medlemskap, nämligen att endast
SAF kan ge den förhandlingsservice som
företaget anser sig behöva. Med tanke
på att staten är landets störste arbetsgivare
och med hänsyn till den omfattande
förhandlingsverksamhet som förekommer
direkt med löntagarorganisationerna
inom flera branscher, bl. a.
med Svenska byggnadsarbetareförbundet,
för kraftverksbyggen, kan man
starkt ifrågasätta hållbarheten i detta
argument.

Det är emellertid av stort intresse att
få klarlagt huruvida den statliga förhandlingsapparaten
på såväl tjänstemanna-
som kollektivavtalssidan är underdimensionerad
eller ej.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för civildepartementet
få ställa följande fråga:

Är den statliga förhandlingsapparaten
så uppbyggd och dimensionerad, att
erforderlig förhandlingshjälp och service
vid behov även kan ges de statliga
bolagen?

Denna anhållan bordlädes.

i 11

Interpellation ang. den rättsliga regleringen
av förhållandet mellan säljare
och köpare

Ordet lämnades på begäran till

Herr BOIIMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Lagen den 20 juni 1905
om köp och byte av lös egendom —
köplagen — tillkom i nordiskt samarbete
och överensstämmer väsentligen
med de lagar i ämnet som gäller i Danmark,
Island och Norge. Finland saknar
motsvarighet till de andra nordiska
ländernas köplagar. År 1961 tillsattes
en kommitté där med uppgift att utarbeta
förslag till köplag för Finland. Vid
sitt arbete skulle kommittén bl. a. beakta
de köplagar som gäller i de andra
nordiska länderna.

Det finska utredningsarbetet följs
från svensk sida av särskilda sakkunniga
rörande lagstiftning om köp av lös
egendom. Även i Danmark och Norge
har sakkunniga utsetts att följa utredningsarbetet
och att bl. a. överväga om
det finns anledning att föreslå ändringar
i de nordiska ländernas köplagar.

I Norge har sedermera tillsatts en
kommitté med uppdrag att göra en begränsad
översyn av den norska köplagen.
Motsvarande åtgärder ifrågasätts
även i Danmark. Sedan de svenska sakkunniga
i en promemoria framfört vissa
synpunkter på sitt utredningsarbete
och diskuterat, om icke vissa lagändringar
borde övervägas i syfte att bättre
tillgodose konsumenternas intressen,
har chefen för justitiedepartementet gi -

Tisdagen den 19 november 1968 Nr 38

Interpellation ang. den rättsliga regleringen av förhållandet mellan säljare och köpare -

vit ifrågavarande sakkunniga uppdrag
att verkställa en begränsad översyn av
den svenska köplagen i samarbete med
motsvarande sakkunniga i de andra
nordiska länderna.

Behovet av ett dylikt begränsat lagstiftningsarbete
blir för varje år alltmer
framträdande. 1905 års lagstiftning —
ett utomordentligt exempel på nordiskt
samarbete i lagstiftningshänseende —
tog i första hand sikte på handels- och
liknande köp i större kvantiteter och
präglas av den allmänna civilrättsliga
grundsyn som vid denna tidpunkt var
rådande rörande dylika transaktioner.
Med den snabba tekniska utvecklingen
och stigande välstånd har handeln med
konsumtionsvaror kommit att spela en
allt större roll och behovet av en reglering
av rättsförhållandet mellan producent
och distributör å ena sidan samt
den enskilde konsumenten å andra sidan
blivit alltmer påtagligt. Hit hör frågor
rörande omfattningen av säljarens
upplysningsplikt, köparens undersöknings-
och reklamationsskyldighet, dennes
rätt till byte och till ersättning för
indirekta skador samt säljarens möjligheter
att begränsa köparens rätt vid fel
i godset. I sistnämnda hänseende kommer
den s. k. formulärrätten in i bilden;
behovet att reglera de möjligheter
som tillverkaren eller säljaren för närvarande
har att begränsa sitt ansvar gör
sig alltmer gällande. Över huvud taget
framstår det som synnerligen angeläget
att — antingen genom överarbetning
av den nuvarande köplagen eller
i en särskild lag — snarast möjligt få
rättsregler rörande s. k. konsumentköp.
Bristen på en enhetlig rättsuppfattning
är ägnad att skapa motsättningar mellan
detaljhandeln och dess kunder. För en
aktiv konsumentupplysning framstår
också stödet av klara rättsregler om parternas
ömsesidiga rättigheter och skyldigheter
som alltmer behövligt.

Det utredningsarbete som de sakkunniga
rörande lagstiftning om köp av

lös egendom erhöll genom tilläggsdirektiv
den 25 maj 1967 har emellertid icke
begränsats till här angivna problem.
Även andra frågor har ansetts böra belysas,
och över huvud har de sakkunniga
ansetts oförhindrade att taga upp
de spörsmål de anser det lämpligt att ta
upp. Allt tyder på att avsevärd tid kommer
att förflyta innan något resultat
av de sakkunnigas arbete i här berörda
hänseende kan redovisas.

Med åberopande av det anförda och
med hänsyn till önskemålet att snabbt
åstadkomma tidsenliga rättsregler för
att förebygga motsättningar framför allt
mellan säljare och köpare i detaljhandelsledet
och få ett bättre underlag för
aktiv konsumentupplysning anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kungliga justitiedepartementet
få rikta följande fråga:

Vilka åtgärder är herr statsrådet beredd
att vidtaga för att snabbt förverkliga
framförda önskemål om en rättslig
reglering av förhållandet mellan säljare
och köpare i syfte att skapa ökad klarhet
på ifrågavarande rättsområde och
förbättrat skydd för konsumenternas intressen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 341, i anledning av motion angående
befrielse för fiskefartyg i utrikes
trafik från avgiftsskyldighet beträffande
oljelagring;

från andra lagutskottet:

nr 338, i anledning av motioner om
åtgärder för att minska tobakskonsumtionen
m. m.; och

nr 339, i anledning av motioner om
förbud mot tillsats av bly i motorbensin;
samt

Nr 38

Tisdagen den 19 november 1968

från tredje lagutskottet:

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om upphävande
av förordningen den 18 juni
1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,
m. in. jämte motioner i
ämnet;

nr 334, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående begränsning av
svavelhalten i eldningsolja jämte motioner
i ämnet;

nr 335, i anledning av motioner angående
rätten att förvärva skogsfastighet; nr

336, i anledning av motioner om
ökat lokalt inflytande över allmänningsskog;
och

nr 337, i anledning av motioner om
ändring av koncessionsbestämmelserna
angående linjetrafik för personbefordran.

§ 13

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 166, angående domartjänster vid
vissa underrätter, samt

nr 168, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 och 4 §§ skattestrafflagen
den 11 juni 1943 (nr 313), m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14

Anmäldes följande motioner:
nr 1297, av fru Marklund in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 159, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272), och

nr 1298, av herrar Nordgren och
Ringaby, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 159.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Ståhl (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående om- och tillbyggnad
av Trollhätte kanal; samt

herr Persson i Heden (ep), till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående reglerna för de statliga
och kommunala bostadstilläggen.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.33.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Onsdagen den 20 november

Kl. 10.00

§ i

Justerades protokollet för den 12 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionen nr
166, angående domartjänster vid vissa
underrätter; samt

till lagutskott propositionen nr 168,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 och 4 §§ skattestrafflagen den 11
juni 1943 (nr 313), m. m.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1297 och
1298.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Thunborg (vpk), till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
angående förhandlingshjälp till de statliga
bolagen, samt

herr Bohman (h), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
den rättsliga regleringen av förhållandet
mellan säljare och köpare.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Ändring i lagen om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar Föredrogs

konstitutionsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar (i
viss del) jämte följdmotion.

I detta utlåtande behandlades propositionen
nr 126 (just.dep.) såvitt avsåge
förslag till ändringar i lagen den 28 maj
1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar angående
dels offentlighet och sekretess vid
psykologiska undersökningar i allmän
verksamhet, dels utlämnande av uppgifter
ur centrala företagsregistret.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll, såvitt nu var i fråga,
anfördes följande.

I propositionen föreslås att handlingar
rörande psykologiska prov skall sekretessbeläggas.
Testformulär skall alltid
kunna skyddas av sekretess så länge det
används. Andra handlingar som har
upprättats vid psykologisk undersökning
skall kunna skyddas mot obehörig
insyn, om undersökningen utförts för
forskningsändamål, i samband med inskrivning
av värnpliktiga eller yrkesvägledning,
arbetsvärd eller omskolning
eller i anställningsärenden eller vissa
andra personalärenden hos myndighet.

Uppgifter ur centrala företagsregistret
föreslås kunna utlämnas i större utsträckning
än f. n. för att användas vid
statistikproduktion, forskning och planeringsarbete.

I lagförslaget var 7 § så lydande:

16 Nr 38 Onsdagen den 20 november 1968

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Beträffande handlingar, upprättade
för myndighets gransknings- eller inspektionsverksamhet
eller för anordnande
av kunskapsprov under myndighets inseende,
äger Konungen förordna, att de
ej må utlämnas före den avsedda granskningen,
inspektionen eller prövningen.

Beträffande handlingar, upprättade
för myndighets gransknings- eller inspektionsverksamhet
eller för anordnande
av kunskapsprov eller psykologisk
undersökning under myndighets inseende,
äger Konungen förordna, att de
ej må utlämnas före den avsedda granskningen,
inspektionen, prövningen eller
undersökningen.

I utlåtandet behandlades vidare följdmotionen
1:973 av fru Segerstedt Wiberg,
vari hemställdes, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen för sin
del vidtoge sådana ändringar i den föreslagna
lagtexten som åsyftades i motionen
och att utskottet utarbetade de
ändringar som sålunda erfordrades.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte, i anledning av
proposition nr 126 och med avslag på
motionen I: 973, för sin del anta i utskottets
hemställan intaget förslag till
lag angående ändring i lagen den 28
maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar,
vilket överensstämde med det i
propositionen framlagda förslaget såvitt
avsåge 7 §.

Reservationer hade avgivits
1. av fru Segerstedt Wiberg och herr
Norrby (båda fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
proposition nr 126 och motionen I: 973
för sin del anta det lagförslag som omfattades
av utskottets hemställan med
den ändringen att 7 § erhölle följande
lydelse:

7 §.

Beträffande handlingar, upprättade
för myndighets gransknings- eller inspektionsverksamhet
eller för anordnande
under myndighets inseende av kun -

skapsprov eller av undersökning där
psykolog medverkar, äger Konungen
förordna, att de ej må utlämnas före
den avsedda granskningen, inspektionen,
prövningen eller undersökningen;
vid upprepad användning må dock
handling som upprättats för undersökning
där psykolog medverkar ej hemlighållas
längre tid ån tre är från dagen
för undersökningen.

2. av herrar Sörenson och Nelander
(båda fp), utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Tillsammans med fru
Segerstedt Wiberg har jag reserverat
mig på en punkt i utskottets utlåtande.
Vi reservanter vill vara litet mera återhållsamma
med hemligstämpeln än utskottsmajoriteten.
Bakom reservationen
ligger både principiella och praktiska
överväganden.

En av de grundläggande reglerna i
svenskt samhällsliv är offentlighetsprincipen,
som vi med rätta är stolta över.
I andra länder saknas i stor utsträckning
motsvarande bestämmelser. Offentlighetsprincipen
kan generellt åsidosättas
endast av andra ännu mera fundamentala
krav, t. ex. krav på den enskildes
integritet eller på rikets säkerhet.
Begränsade och noggrant reglerade un -

Onsdagen den 20 november 1968 Nr 38

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

dantag från offentlighetsprincipen accepterar
vi givetvis för att samhället
skall fungera i praktiken. Sådana undantag
måste dock vara väl motiverade
och inte mer genomgripande än absolut
nödvändigt. Detta är en principiell uppfattning
som inte bara vi reservanter
har; den delas med stor sannolikhet av
hela utskottet. Men det kan finnas en
viss nyansskillnad där i de konsekvenser
man drar av denna principiella inställning.

I proposition nr 126 föreslås bl. a. utvidgade
möjligheter till sekretessbeläggning
vid psykologiska undersökningar.
Där har man att göra med personsekretess,
d. v. s. skydd för enskilda människor
genom sekretessbeläggning av de
ifyllda undersökningshandlingarna, som
ofta kan lämna ingående upplysningar
om den enskildes personliga förhållanden.
Om behovet av den sekretessen råder
inga delade meningar. Dessutom föreslås
instrumentell sekretess, d. v. s.
hemligstämpling av själva undersökningsformulären.
Den sekretessen skulle
enligt propositionen och utskottsmajoriteten
gälla utan tidsbegränsning. På
den punkten finns det av två skäl anledning
att opponera, dels därför att den
föreslagna sekretessen inte skall vara
tidsbegränsad, dels därför att sekretessen
kan omfatta handlingar som är knutna
till »psykologisk undersökning»,
d. v. s. en enligt vår mening suddig
gränsdragning. Den gränsdragningen innebär
nämligen att man kan ge sekretesskydd
även åt ganska primitiva och
kanske lekmannamässiga undersökningsformer
och undersökningar. Resultatet
av sådana undersökningar kan
sedan ligga som underlag för beslut av
livsavgörande betydelse för den enskilda
människan.

Redan nu händer det att klåfingriga
undersökningsledare sätter beteckningar
som t. ex. »Konfidentiellt» på sådana
formulär. Man försöker alltså hemligstämpla
med metoder som saknar stöd

1 lagen för närvarande och som t. o. m.

2 — Andra kammarens protokoll 1968.

kan strida mot grundlagens anda. När
pressen uppmärksammar, granskar och
debatterar sådana undersökningar visar
det sig ofta att allmänheten inte alltid
har fullt förtroende för undersökningstekniken,
och det beror framför allt på
enstaka olämpliga frågor. En sådan
granskning kommer naturligtvis att försvåras
eller rent av omöjliggöras, om föreliggande
lagförslag antages oförändrat.
Förslaget om instrumentell sekretess
sådant det är utformat i propositionen
och enligt utskottsmajoritetens utformning
kan definitivt inte anses stimulera
en offentlig debatt om psykologiska undersökningar.

Vi reservanter anser att den instrumentella
sekretessen skall begränsas
dels i tiden, dels till sin omfattning och
föreslår därför en tidsbegränsning till
tre år samt den inskränkningen, att sekretessen
endast skall avse undersökning
där psykolog medverkar. Beträffande
den senare delen av förslaget ansluter
vi oss till det kvalitetskrav på undersökningar
som skall få sekretesskydd, vilket
uppställts i den departementspromemoria
som ligger till underlag för
propositionen.

Utskottsmajoriteten uttalar att begreppet
»psykolog» inte är vedertaget
definierat. Men, herr talman, i kanslihuset
ligger ett komplett förslag från
dåvarande medicinalstyrelsen om statlig
legitimation för psykologer. Enligt uppgift
vilar förslaget, som är något år
gammalt, i avvaktan på gemensamma
nordiska regler. Begreppet »psykolog»
torde alltså i dagens läge vara väl definierat,
även om definitionen ännu inte
är författningsmässigt reglerad.

I propositionen anförs något som är
ganska intressant i detta sammanhang.
Det heter där att det för närvarande
pågår en utredning om förutsättningar
och former för psykologiska undersökningar
inom statlig och kommunal förvaltning.
Man är alltså i färd med att
försöka definiera och avgränsa begreppet
»psykologiska undersökningar». Det
Nr 38

18 Nr 38 Onsdagen den 20 november 1968

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

framstår mot denna bakgrund alldeles
klart att begreppet »psykolog» i dagens
läge är bättre definierat än det i propositionen
och av utskottsmajoriteten
förordade begreppet »psykologiska undersökningar».

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till reservationen 1.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 23, om ändring i lagen
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, har jag
fogat en blank reservation.

De s. k. psykologiska proven, om vilkas
värde det i övrigt kan råda olika
meningar, blir allt vanligare vid bedömning
av sökande till viss utbildning eller
anställning. Även sådana prov bör
enligt lagförslaget ha visst sekretessskydd
— detta såväl vad gäller själva
formuläret, d. v. s. beträffande den instrumentella
sekretessen, som i vad avser
de personliga uppgifterna, personsekretessen.
Härom råder praktiskt taget
inga delade meningar.

I fru Segerstedt Wibergs motion yrkas,
att sekretessen för de psykologiska
proven skall begränsas till förslagsvis
tre år. Jag sympatiserar med detta förslag.

Motionens ändring av uttrycket »psykologisk
undersökning» till termen »undersökning
där psykolog medverkar»
finner jag däremot ej tillräckliga skäl
att tillstyrka.

Detta är således motiveringen till min
blanka reservation. Eftersom ingen uppdelning
skett, kommer jag att avstå från
att rösta vid en eventuell votering.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! I stort sett råder enighet
i denna fråga. Herr Norrby använde
uttrycket »nyansskillnader», och det
uttrycker ganska väl det läge som råder
på detta område. Vi är alla överens
om att så långt det är möjligt upprätthålla
offentlighetsprincipen, och vi

slår vakt om den personliga sekretessen.
Vi är dock oeniga i fråga om två detaljer.
Det gäller först och främst den
instrumentella sekretesstidens längd.

Låt mig i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten på att även reservanterna
vill ha instrumentell sekretess.
Den skall emellertid enligt deras mening
endast få räcka i tre år. Vilka skäl
har man då för denna gränsdragning?
Ja, man menar väl att resultaten efter
denna tid skall kunna offentliggöras
och bli föremål för öppen debatt. Nu
lär inte sådana tester kunna användas
under en lång följd av år, men den regel
som man nu vill införa betyder att
även ett bra test skulle mönstras ut •—
det skulle inte längre kunna användas.
Av ekonomiska skäl är det önskvärt
att man kan använda ett test så länge
som möjligt, om det visar sig vara bra.
Detta har gjort att jag för min del inte
har kunnat biträda det motionsvis framförda
förslaget om en tidsbegränsning
av den instrumentella sekretessen.

Så några ord om den andra punkten,
nämligen om det skall heta »psykologisk
undersökning» eller »undersökning
där psykolog medverkar». Därvidlag
hänvisar herr Norrby till att det föreligger
förslag från en delegation inom
medicinalstyrelsen. Men i lagstiftningsarbetet
måste vi väl följa den regeln att
vi först antar en författning, som reglerar
psykologbegreppet, och därefter för
in detta begrepp i den lagstiftning det
är fråga om. Herr Norrby går den motsatta
vägen: han vill att vi skall använda
ett begrepp som inte är fastslaget.
Det skulle kunna leda till stora besvärligheter.
Jag ber att få illustrera med
några exempel.

Betyder detta med »undersökning där
psykolog medverkar» att denna psykolog
skall utföra undersökningen eller
räcker det med att han har konstruerat
det test som utnyttjas? Vilka krav
skall man ställa på psykologen? Skall
han vara filosofie licentiat i psykologi
eller skall det räcka med att han har

Onsdagen den 20 november 1968 Nr 38

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

psykologi i filosofie kandidat-examen?
Detta borde man klara ut innan man
för in begreppet »undersökning där
psykolog medverkar».

I övrigt tycker jag att skillnaderna är
så små att jag inte behöver ta upp tiden
med att närmare gå in på olika detaljer,
utan jag ber att få yrka bifall
till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! I reservationen finns en
mening som jag skall be att få citera:
»Åtskilliga frågeformulär och undersökningar
av ganska primitivt slag, som
uPPgjorts utan sakkunnig medverkan,
kan härigenom okontrollerat användas
vid anställningsförfarande och i andra
sammanhang.» Det finns — för att exemplifiera
vad det kan röra sig om vid
en utvidgad sekretessbeläggning — ett
frågeformulär, uppgjort av militärpsykologiska
institutet, som ovanligt väl
passar in i denna beskrivning och röjer
en frågvishet som bör hållas i styr och
inte skall kunna sekretessbeläggas instrumentellt.
Nu lär militärpsykologiska
institutet motivera sina stundom t. o. in.
enfaldiga frågor med att inskrivningsmyndigheterna
bättre kan bedöma den
värnpliktiges möjligheter att klara
tjänstgöringen med ledning av de svar
som han kan ge på frågorna. Men där
kommer då den personliga integriteten
in i bilden. Hur blir det med den? Det
förefaller som om man, när man gör
upp sådana här frågeformulär som man
vill sekretessbelägga, vore tämligen
blind för individens rätt att skydda sin
rent personliga sektor för samhällets insyn.

Nu kan sägas, att ingen är skyldig att
besvara frågorna, ingen kan tvingas att
göra detta. Men en sådan invändning är
väl föga värd. Och den som till äventyrs
skulle vägra att svara kan bli misstänkt
för att ha något att dölja.

Den springande punkten är alltså frågan,
om individen blir kränkt eller ej.
En blivande värnpliktig skall exempel -

vis inte uppmanas att avslöja för inskrivningsmyndigheten
att han har en
mor som smygsuper och en far som har
dåliga nerver och aldrig kunnat sköta
pengar. Jag har den uppfattningen, att
de militära organen kan göra eu bra
soldat av honom och kanske t. o. m. lyckas
bättre om de inte vet detta om honom.

Jag menar, att dylika frågeformulär
egentligen över huvud taget aldrig borde
få komma till användning. Under
alla förhållanden bör de inte kunna
sekretessbeläggas och permanentas,
t. o. in. på obegränsad tid. Om den offentliga
debatten och kontrollen försvinner
i detta sammanhang, är verklig
fara å färde. Här borde egentligen inte
finnas någon sekretess alls. Det är inte
nödvändigt för användning av formulären
— om man nu skall använda dem,
vilket jag inte tycker. Frågornas karaktär
är sådan, att handlingarna inte förlorar
sin användbarhet, även om de inte
är sekretessbelagda.

Det finns ingen annan möjlighet för
mig att åtminstone till en del ge uttryck
för min uppfattning än att ansluta mig
till reservationens yrkande om begränsning
av sekretessen. Jag ber alltså att få
yrka bifall till reservationen*.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Även jag kommer att
rösta för reservationen, men jag gör det
enbart därför att det inte finns något
yrkande med utsikt till bifall som går
ut på avslag på propositionen i den del
som rör den instrumentella sekretessen.
Enligt min mening borde propositionen
i den delen ha avslagits utan nämnvärd
tvekan.

Det finns, herr talman, grovt schematiserat
tre typer av frågor eller prov i
de tester vi här diskuterar. För det första
finns prov av ren kunskap skaraktär:
man testar försökspersonens orientering
— kunnighet — kanske oftast med hjälp
av frågor inom området nutidsorientering,
aktuell orientering osv. För det

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

andra finns ett slags psykiska färdighetsprov:
försökspersonen får försöka
hitta dolda samband i egendomliga serier
av siffror, i geometriska figurer
o. d. för att därmed visa sin kvicktänkthet
och allmänna psykiska händighet.
För det tredje finns de ofta mycket intrikata
personliga frågorna. Herr Nordstrandh
har gett några exempel. Jag
skulle kunna ge många fler. Det är lätt
att ur föreliggande material dra fram
exempel som, om man ville vara elak,
verkligen skulle ställa hela verksamheten
i en egendomlig dager, men jag skall
inte göra det, i varje fall inte tills vidare.

Det är uppenbart att det inte spelar
någon som helst roll för försöksresultaten
om den prövade redan i förväg i
detalj skulle känna till de frågor som
gäller det personliga området. Det förhållandet
att mor smygsuper eller far
har dåliga nerver ändras inte — och
heller inte svaret på frågorna — av att
försökspersonen känner till frågorna i
förväg. Snarare skulle man kunna vänta
att svaren, om samarbetsvilja finns, blir
fullständigare och bättre efter en viss
förberedelsetid.

Händighetsproven, som jag tillåter
mig kalla dem, påverkas knappast heller.
Sådana prov finns i obegränsat antal
vid det här laget. Vem som helst av
oss kan gå in i en bokhandel och köpa
hundratals prov att öva på. Experterna
som gör proven har tillgång till hur
många som helst. De skulle som i ett lotteri
kunna dra ett prov ur högen minuterna
innan testningen skall börja.

Däremot är det alldeles klart att kunskapsprov
inte skall vara kända i förväg
av den som skall genomgå provet.
Det vore lika tokigt som att publicera
studentuppgifterna i matematik några
dagar innan provet skall genomgås. Det
gör vi inte heller. Men, herr talman,
dessa uppgifter är redan sekretessbelagda
och skyddade. De kan i dag icke
kommas åt förrän provet är i gång. Man
är alltså tryggad mot att försöksperso -

nerna själva känner till dem. Vad göres
oss mera sekretess behov än detta?

Det sägs att detta är en ekonomisk
fråga. Herr Johansson i Trollhättan menar
att det blir billigare om man kan
använda samma test några år längre,
t. o. m. längre än tre år. Javisst, men
när, herr Johansson, har vi i Sveriges
riksdag gått med på att allvarligt inskränka
offentlighetsprincipen för någon
ganska bagatellartad ekonomisk
vinnings skull? Den är bagatellartad, ty
det är sällan man använder ett test längre
än tre år.

Herr talman! Vi rör oss här på ett område
som är mycket viktigt för den enskilda
människan och håller på att bli
allt viktigare. Hur har vi inte i denna
kammare diskuterat skolans betygssättning,
absoluta betyg och relativa betyg?
Vi har gjort det med stor energi och
stort intresse — med all rätt — och vi
har vid våra debatter haft allt material
tillgängligt. Allt som finns att veta om
betygssystemet har vi kunnat veta. Dessa
psykotekniska prov och test av alla
möjliga andra slag håller på att bli kanske
ännu viktigare för människors framtid
än skolbetygen. Det är inte många
områden i livet man kan komma in på
utan att i något sammanhang genomgå
ett sådant prov. De är avgörande för
människors hela framtid. Hur de utformas
är verkligen inte någonting som
bör hållas hemligt ens till någon aldrig
så liten del.

Det är en ytterligt angelägen offentlig
uppgift att ordentligt få diskutera och
genomlysa vad som här sker. Vi vill ha
rätt att göra det, och när vi gör det vill
vi ha materialet på bordet. Jag skulle
inte vilja vara med den dag — som alldeles
säkert kommer — då problemet
kommer upp på nytt därför att någon
osedvanligt enfaldig fråga har blivit
ställd och man undrar om människor
verkligen skall få lov att malträteras på
det sättet. Det uppstår en debatt om
huruvida det skall få gå till så, och då
svarar psykologerna som genomfört pro -

Onsdagen den 20 november 1968 Nr 38

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

vet: »Nej, det där är inaktuellt. Ni fick
inte tag i materialet förrän det var tre
år gammalt. Sådana frågor ställer vi
inte numera, så den debatten är slut.»
Tack, säger jag, kan jag få se på de färska
proven? »Nej, de är hemliga i tre år.»
En sådan debatt kan vi inte föra. Vi
måste ha rätt att ta del av detta material.

Till sist, herr talman, märk väl: Här
står jag med ett par frågeformulär i
handen, båda från militärpsykologiska
institutet. Det finns många fler. I dag
är de offentliga. Det finns inte ett enda
exempel angivet på att något skadligt
har hänt på grund av denna offentlighet.
Ingenstans i materialet har jag kunnat
hitta ett exempel på att något prov
har äventyrats eller att resultatet har
blivit dåligt därför att handlingarna har
varit offentliga och det har varit möjligt
att få ut dem i förväg. Vi har alltså en
offentlighet som, såvitt jag förstår, har
fungerat bra och utan skadeverkningar.
Vad finns det då för anledning att ytterligare
inskränka den?

Jag skulle, herr talman, helst ha sett
att vi hade kunnat rösta för avslag på
hela sekretessförslaget i den del det gäller
instrumentell sekretess om formulären;
personsekretess är något helt annat,
och mot den har jag inga invändningar.
Instrumentell sekretess om formulären
vill jag emellertid inte vara
med om. Jag nöjer mig, herr talman, i
dag med att föreslå bifall till fru Segerstedt
Wibergs reservation, som åtminstone
något begränsar eländet.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! På sidan 18 i propositionen
126 säger departementschefen
följande: »En nyligen tillsatt utredning
skall närmare undersöka förutsättningarna
och formerna för användningen av
psykologiska undersökningsmetoder
inom både statlig och kommunal förvaltning.
Denna utredning kommer även
att behandla sådana frågor som om begränsningar
måste uppställas beträf -

fande utnyttjandet av tillämpad psykologi
i tjänstetillsättningsärenden med
hänsyn till regeringsformens föreskrift
om förtjänst och skicklighet som exklusiva
anställnings- och befordringsgrunder.
»

Det betyder att begreppet psykologisk
undersökning ännu inte är utrett och
definierat. Beträffande begreppet psykolog
har man däremot ett fullständigt
utredningsmaterial, och enligt tillgängliga
uppgifter vilar frågan alltså i avvaktan
på gemensamma nordiska bestämmelser,
någonting som enligt uppgift
också skulle bli klart under innevarande
höst.

Om riksdagen bifaller reservationen
innebär detta att Kungl. Maj:t har fullständigt
underlag för att omgående definiera
begreppet psykolog entydigt och
klart. Det har t. o. m. gått så långt, att
man i tidningarna kan se platsannonser
om skolpsykologer i vilka man såsom
kompetenskrav föreskriver »enligt
Kungl. Maj :ts anvisningar för psykolog
(fil. lic.)». Här rör det sig förmodligen
om en feltolkning av någon promemoria
eller tidigare utredning, varav man
dragit ut konsekvenserna litet för långt,
men exemplet visar ändå hur pass
vedertaget psykologbegreppet är i praktiken.

Just behovet av den instrumentella
sekretessens begränsning belyses ganska
väl av kompetensutredningens nyligen
avlämnade delbetänkande, vari
starkt ifrågasättes psykologiska tests
värde som prognosinstrument vid urval
för högre utbildning. Man ifrågasätter
för övrigt även betygens prognosvärde
och resonerar en hel del om dessa frågor.
Frågan om de psykologiska provens
värde och lämplighet är alltså under
debatt. En alltför omfattande instrumenlell
sekretess skulle begränsa möjligheterna
att genom en sådan offentlig debatt
vidareutveckla de psykologiska undersökningarna,
den teknik som användes
i samband med dessa o. s. v., och
försvåra utsikterna att få en förankring

22 Nr 38 Onsdagen den 20 november 1968

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

och ett förtroende hos allmänheten för
dessa undersökningsmetoder, vilka otvivelaktigt
har stort värde men som kan
få ett ännu större värde.

Jag finner alltså, herr talman, att vi
reservanter faller tillbaka på en mera
vedertagen definition när vi föreslår begreppet
»undersökning där psykolog
medverkar» än propositionen och utskottsmajoriteten,
som föreslår uttrycket
»psykologisk undersökning».

Herr RINGABY (h):

Herr talman! .lag vill bara helt kort
meddela, att även jag ämnar stödja reservationen.
Jag sällar mig till de talare
som här har sagt att det inte bör finnas
några inskränkningar i offentliggörandet
av sådant material.

Frågeformulär som är författade av
klåfingriga psykologer har ofta irriterat
allmänheten och med rätta riktat
strålkastarna mot frågor av skum karaktär.
Jag kan hänvisa till den interpellationsdebatt
i denna kammare som
var föranledd av en psykologisk enkät
vid Fredhälls övningsskola, då till yngre
elever hade ställts frågor, som med
rätta på det starkaste upprörde allmänheten.
Dåvarande statsrådet Edenman
framhöll i sitt svar att undersökningarna
hade berört »sådana förhållanden
som det med hänsyn till deltagarnas
ålder och utvecklingsstadium måste anses
uppenbart olämpligt eller för den
enskilde skadligt att avhandla».

Man kan faktiskt fråga sig: Hur opsykologiska
får psykologer egentligen vara?
Vi måste behålla, och helst även förstärka,
offentlighetens ljus över sådana
handlingar och inte släcka det.

Därför, herr talman, kommer jag att
rösta för reservationen1. Den är dock
något bättre än vad utskottsmajoritetens
förslag är.

IJerr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det är mycket lätt att
från en talarstol ironisera över psykologiska
prov. Om man bryter ut en

fråga ur dess sammanhang, träder den
fram i en mycket löjlig dager.

Naturligtvis ställs det också enfaldiga
frågor, men i dag har vi inte aft
ta ställning till i vilken utsträckning
vi skall tillämpa psykologiska testmetoder.
Till den frågan får kammaren
anledning att återkomma.

Utskottet skriver på den punkten klart
och tydligt — för undvikande av missförstånd
skall jag rent av citera utskottet:
»Utskottet saknar anledning att
i här förevarande sammanhang ingå på
bedömning av frågan om de psykologiska
provens tillförlitlighet och användbarhet
för sitt ändamål, men utskottet
förutsätter att dessa spörsmål liksom
frågans samband med de gällande befordringsgrunderna
inom allmän tjänst
närmare prövas sedan den utredning,
som tillsatts för övervägande av hithörande
problem, framlagt resultatet av
sitt arbete.»

I dag gäller det i vilken utsträckning
man skall ha en instrumentell sekretess
i fråga om de psykologiska prov som för
närvarande pågår. Ingen har under debatten
yrkat på att dessa skall upphöra.
Ingen har heller dragit konklusionen
att det skulle råda fullständig offentlighet
på detta område. På mig gör det ett
ganska egendomligt intryck att man
håller anföranden, som pekar mot att all
sekretess på detta område är felaktig,
men sedan yrkar man bifall till ett förslag
som inför en .sekretess på tre år.
Här borde man egentligen göra ett annat
val. Betraktar man sekretessen som så
ytterst skadlig på detta område bör man
väl förhindra den helt och hållet och
inte ha den ens under tre år.

Såvitt jag fattade herr Carlshamre rätt
menade han att denna treårsgräns rent
av skulle innebära vissa svårigheter,
ty psykologer skulle kunna hävda att
denna gräns ligger utom det tidsområde
där det finns möjligheter till insyn. Det
visar hur besvärlig denna gränsdragning
på tre år är. När jag haft att ta ställning
till detta spörsmål har jag dragit den

Onsdagen den 20 november 1968 Nr 38

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

konklusionen att man antingen får ha
en allmän begränsning, som naturligtvis
skall vara ytterst försiktig, eller också
får man ha fullständig frihet på detta
område.

Då kommer vi fram till frågan: Yad
finns det för anledning att göra en begränsning?
Kan det finnas skäl för ett
sekretessbeläggande? Låt oss utgå ifrån
vad vi alla är överens om, nämligen
att man när det gäller kunskapsprov
skall iakttaga sekretess. Herr Carlshamre
gav nyss ett utmärkt exempel på
detta. Men är skillnaden mellan kunskapsproven
och de psykologiska proven
så stor, att man inte skall tillämpa
sekretessbestämmelser när det gäller
den sistnämnda typen av frågor? Visst
finns det skillnader, men enligt min
mening är dessa inte så stora att de
motiverar att man behandlar frågorna
på olika sätt. Om man skall ha sådana
prov är det väl riktigt att samtliga som
undergår dessa skall möta dem på lika
villkor. En del skall inte ha haft möjlighet
att studera dem på förhand, medan
andra möter dem för första gången. Visserligen
kan man säga att de förra inte
vinner så mycket på att på förhand
läsa igenom dessa testlistor, men å andra
sidan kan de ändå få en bättre bild
av hur dessa prov ser ut än de andra
som inte skaffat sig dessa testlistor utan
möter materialet för första gången.

Herr Carlshamre var kritisk mot min
reflexion att man skulle få ökade utgifter
om man tidsbegränsar ett testschema.
Ja, naturligtvis var detta från min
sida inte något väsentligt argument, men
jag är litet förvånad över att en företrädare
för ett parti, som ständigt för
sparsamhetens talan, nu stiger upp här
i kammaren och bagatelliserar detta och
tycker att det inte är något att fästa
avseende vid.

1 själva verket kommer den ordning
som genomförs om propositionen bifalles
att öka insynen på detta område.
Som var och en förstår gäller sekretessbestämmelserna
enbart de statliga myn -

digheterna och inte de privata företagen.
Ett privat företag kan utföra sådana
tester. Det materialet är helt hemligt.
Företaget kan lämna ut det men ingen
kan fordra dess utlämnande. En statlig
myndighet kan utnyttja ett privat testinstitut.
Proven ligger då hos detta institut.
På grund av nuvarande sekretessregler
finns det risk för att man begagnar
sig av denna möjlighet. Om propositionens
förslag genomförs kan undersökningarna
utföras direkt av myndigheterna
med resultatet att man i
förhållande till nuläget får ökad insyn
i materialet.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Det är kanske inte så
stor skillnad mellan kunskapsprov och
psykologiska prov men det är, herr Johansson
i Trollhättan, den lilla skillnaden
att helt avgörande för resultatet av
ett kunskapsprov är om den prövade
känner eller inte känner frågan i förväg.
För de psykologiska frågor på vilka
exempel lämnats är detta likgiltigt.
Svaret på frågan om mor super blir
detsamma antingen man får en timme,
en månad eller ett år på sig. Detta är
en liten men i detta sammanhang väsentlig
skillnad.

Sedan säger herr Johansson i Trollhättan
att vi ännu inte har bestämt oss
för i vilken utsträckning vi skall använda
psykologiska prov av olika slag. Nej,
just det, vi har inte bestämt oss. Vi
skall ta ställning så småningom till den
frågan. När vi tar den ställningen önskar
jag just att vi skall kunna göra det
på grundval av ett fullständigt material.
Vad skulle vi ha sagt om man hade
bett oss besluta om principerna för skolans
betygssättning men dessa principer
hållits hemliga för oss? Hur skulle
vi ha reagerat om man hade sagt: Fatta
ert beslut, men ni får inte veta hur
betygssättningen går till. Det är detta
man begär att vi skall göra nu, om vi
skall besluta om användning av psyko -

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

logiska prov utan att få veta hur dessa
prov är utformade.

Jag anser att vi bör få veta detta i detalj,
ty här är det nödvändigt att inte
bara veta hur ett prov anordnas, hur
man placerar människor i en sal, hur
många frågor som ställs, hur lång tid
proven tar och hur man bedömer resultatet,
utan vi måste få veta hur frågorna
är utformade. Det är absolut nödvändigt
för att vi skall kunna ta ställning
till om det är vettigt eller inte att använda
detta instrument. Det är den rätten
vi kommer att berövas om formulären
sekretessbeläggs.

Jag upprepar: Det finns inga meningsskiljaktigheter
angående personsekretessen.
Vi vill alla skydda de uppgifter
som människor tvingats lämna
ifrån sig med hjälp av sådana här intrikata
formulär. Men innan några uppgifter
är ifyllda måste formulären vara
offentliga.

Jag vill än en gång understryka att
de i dag är offentliga. Vi har rätt att få
ut dem, tidningar kan begära att få ut
dem och har också gjort det. I många
år har tidningarna haft tillgång till materialet.
Men har ni sett någon tidning
publicera en frågeserie innan den skall
användas? Det är inte så det går till.
Hela vår tryckfrihetslagstiftning, vår
sekretesslagstiftning, bygger helt enkelt
på ett förtroende. Man räknar med att
de som skall handskas med materialet
gör det med ansvar. Det får man räkna
med även här. Självklart skulle den
svenska pressen sedan flera år tillbaka
ha kunnat fördärva allt vad prov heter
genom att publicera frågelistorna i förväg.
Men man gör helt enkelt inte på
det sättet, och man kommer inte att göra
det i fortsättningen heller.

Vi har enligt min mening en grad av
offentlighet som är väl avvägd. Kunskapsproven
är skyddade precis på samma
sätt som andra examensprov tills
provet är i gång, och de som skall prövas
är ordentligt instängda så att de
inte kan komma åt några extra hjälp -

medel. Vi har skydd för personsekretessen
— detta kan behöva stärkas ytterligare,
och det gör vi. Men den instrumentella
sekretessen är väl avvägd som
den är och behöver inte utvidgas.

Det har egentligen inte anförts något
annat skäl för en utvidgning än att det
skulle bli mindre jobb för psykologer
om de inte behövde göra nya tests och
litet billigare om inte så många tests
behövde göras. Detta är ett svagt skäl
— ännu svagare därför att proven i de
delar där de möjligen kunde behöva
någon form av sekretess redan nu görs
om ganska ofta. Jag är inte alldeles
övertygad om att detta skäl gäller ens för
de s. k. kunskapsproven, eftersom dessa
inte har samma karaktär som i studentexamen.
De är inte något test på gamla
skolkunskaper, utan det är oftast frågan
om orientering i nuvärlden. De kunskaper
man förutsätter är tidningsläsarkunskaper
och liknande, och dessa är
så aktuella, att testet för att vara bra
egentligen borde göras om vartenda år
i alla fall; vad tjänar det till att som
prov på aktuell orientering ställa frågor
som är tre, fyra, fem år gamla?
Det gör man inte heller.

Men, all right, det skall inte råda någon
tvekan — vi skall gärna skydda kunskapsproven,
men de andra proven behöver
inget skydd.

Det är klart, herr Johansson i Trollhättan,
att det kan synas egendomligt
att rösta för en treårig sekretess, när
man inte vill ha någon alls. Men det är
ju så i den här riksdagen att vi, om
vi vill komma någonstans, bör akta oss
för att splittra oss för mycket. Jag har
stor tilltro till Sveriges riksdags återhållsamhet
när det gäller att sekretessbelägga
det ena området efter det andra.
Jag tror att det råder mycket stor
tvekan, huruvida Kungl. Maj:t bör tillmötesgås
i detta fall. Vem vet, vi kanske
kan vinna åtminstone detta lilla — att
få, som jag uttryckte det förut, eländet
något begränsat. Men i varje fall min
erfarenhet säger mig, att möjligheterna

Onsdagen den 20 november 1968 Nr 38

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

inte ökas om vi splittrar upp oss på flera
alternativa yrkanden. Därför har jag
anslutit mig till det yrkande som är
något bättre än utskottsmajoritetens.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det har då och då framskymtat
i debatten, att det skulle vara
omöjligt att skilja mellan olika slag av
test och frågeformulär. Det medges, att
det kan finnas ett och annat gränsfall,
men det ankommer ju på den som gör
upp test- och frågeformulären att bestämma
sig för vad han vill fråga om
och ta reda på. Sådana gränsfall behöver
alltså egentligen inte uppstå. Man
kan, menar jag, med full säkerhet skilja
mellan å ena sidan kunskapstest och
psykotekniska test — eller anlagstest,
om jag får kalla dem så — och å andra
sidan enkla frågeformulär av mer allmän,
ibland rent personlig karaktär.
Det är de senare testen vi vill komma
åt i detta sammanhang. Om de till äventyrs
skulle komma att användas — jag
upprepar nu vad jag tidigare sagt —
så kan de besvaras av den tillfrågade
utan att hans eventuella förhandskunskap
om den är till förfång. Det kanske
t. o. m. i några fall vore bra att han
var förberedd på frågorna. De frågor jag
sett på ett formulär är av sådan överraskningskaraktär,
att de kan förleda
den som blir tillfrågad att helt enkelt
svara fel. Ett behov av instrumentell
sekretess föreligger enligt min mening
över huvud taget inte när det gäller dessa
frågeformulär av allmän, ja, rent personlig
karaktär.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Man argumenterar som
om vi inte hade psykologiska prov i det
svenska samhället. Men vi vet ju alla
att sådana förekommer. Det gäller då att
ta ställning till hur man skall utforma
sekretessreglerna. Den avgörande skillnaden
mellan den syn som jag företräder
och den som de båda föregående
talarna representerar är helt enkelt den,

att de utgår ifrån att det är likgiltigt om
den som genomgår sådana prov har sett
dem på förhand eller inte. För min del
betraktar jag det ingalunda som likgiltigt.
Om man inte iakttar sekretessbestämmelser
råkar man i den situationen
att en del som testas har haft möjlighet
att på förhand sätta sig in i materialet
medan andra inte haft det. Därmed anklagar
jag inte tidningarna för att publicera
materialet; det är ju uppenbart att
det finns andra möjligheter att släppa
ut materialet och låta dem som skall
genomgå sådana prov på förhand preparera
sig för dem.

Den stora skillnad mellan kunskapsprov
och psykotekniska prov, som man
här hävdar finns, existerar enligt min
mening inte. Därtill kommer den omständigheten
att det i det svenska samhället
föreligger en annan skillnad som
man inte vill diskutera; låter man ett
enskilt institut utföra proven kan institutet
hemlighålla materialet hur länge
som helst medan handlingarna däremot
är offentliga om testen utförs inom statliga
organ. Det är därför vi behöver
den bestämmelse som föreslås i propositionen.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Är det frågor av denna
lydelse, som herr Johansson i Trollhättan
vill sekretessbelägga på obestämd
tid: Hur ofta har din mor respektive
far använt alkoholhaltiga drycker? Har
någon i din familj tagit medicin för
nerverna — mor, far eller någon annan?
Hur anser du att din mors uppfostran
av dig har varit?

Vad finns det för anledning att sekretessbelägga
dessa frågor, som för övrigt
är enfaldiga?

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Det är inte alls omöjligt
eller ens svårt att på förhand dra en
gräns mellan de kunskapsprov som behöver
vara sekretessbelagda och de övriga
prov som inte behöver vara det.

Nr 38

Onsdagen den 20 november 19C8

Viss offentlighet i riksdagens utskott

Regeringsrätten har för inte alls länge
sedan gjort det i ett överklagandemål,
då man klart deklarerade att kunskapsprov
och andra test skall skiljas åt. De
senare — alltså andra test — är offentliga
handlingar men kunskapsproven är
det inte. Det är vad som gäller nu, och
därigenom har vi enligt min mening tillräcklig
sekretess.

Visst florerar, herr Johansson, mängder
av sådana här prov i vårt samhälle,
både inom den enskilda och inom
den offentliga sektorn. Men det är ju
så att det är den offentliga sektorn vi
diskuterar när vi över huvud taget diskuterar
offentlighet och sekretess här i
riksdagen; offentlighetsprincipen gäller
allmänna handlingar och inte enskilda.
Den offentliga användningen av
sådana här test, alltså användningen på
det statliga och det kommunala området,
är emellertid så stor att om vi bara
får tillgång till det materialet så har
vi ett material som är tillräckligt stort
för att vi skall kunna bedöma frågan,
när vi skall ta ställning till den ytterligare
användningen av sådana här kunskapsprov.
Det enda vi i dag kan syssla
med är de test och prov av olika slag
som görs genom myndigheternas försorg.
Jag har icke på något sätt blivit
övertygad om att det är nödvändigt
med en utvidgning av sekretessen. Det
är tämligen bra som det är.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Norrby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 23, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av fru Segerstedt Wiberg
och herr Norrby.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Norrby begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 147 ja och 51 nej, varjämte 16
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Viss offentlighet i riksdagens utskott

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av motioner
angående viss offentlighet i riksdagens
utskott.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Endast några ord i anledning
av att jag till utlåtandet fogat
en blank reservation. Jag vill erinra om
att så sent som vid fjolårets riksdag
diskuterade vi denna fråga med anledning
av en motion. Det enda nva som
har inträffat är att motionärerna återkommit,
och jag skulle nästan vilja våga
påståendet, att man ifrån motionärernas
sida missbrukat rätten till tryckning
av en motion, i det att detta ändå
begränsade ämne upptar icke mindre
än 29 trycksidor i den här föreliggande
motionen, där det faktiskt inte har
framkommit något som helst nytt sak -

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

material, även om det förhåller sig så,
att någon av motionärerna har besökt
det land i väster som tillämpar dessa
metoder. Det har man ju gjort i annat
sammanhang också, inte minst kom det
till uttryck i höstens valrörelse.

Jag vill erinra om den remissdebatt
vi hade här för några dagar sedan, då
statsministern erinrade om den film
som visade hur ett amerikanskt val tillgår.
Jag vill säga att man inte blev imponerad
av amerikanska metoder, allra
minst på detta område.

Man bör ha i minnet att parlamentet
i Förenta staterna inte har den ställning
som riksdagen har i vårt land.
Man har där ingen parlamentarism. Man
har en helt annan utskottsorganisation
och över huvud taget ett helt annat
sätt att arbeta i parlamentet. Är det någonting
som den svenska riksdagen har
anledning att vara stolt över och som
föranleder besök och beundran från
främmande länder, så är det det svenska
utskottsväsendet, utskottens sätt att arbeta
under ansvarsmedvetna former,
varvid stor saklighet gör sig gällande.

Jag är personligen övertygad om att
införande av den ordning som motionärerna
här förordar, d. v. s. att i utskottsbehandlingen
föra in radio och TV, sannerligen
inte skulle främja sakligheten
i debatten utan tjäna helt andra syften.
Redan nu har ju utskotten möjlighet
att tillkalla experter och sakkunniga
vid ärendenas behandling. Det är inte
det striden står om utan om på vilket
sätt offentligheten skall få del av de i
utskotten förekommande debatterna.

Motionärerna har uppenbarligen ett
mycket starkt PR-intresse. Det skulle i
många fall leda till att man i utskotten
mindre kom att diskutera sakfrågan än
förhandlingsordningen, sålunda frågan
om vilka som skulle inbjudas till dessa
jippon och vilka intressen som skulle
få göra sig gällande i samband med en
offentlig diskussion, s. k. utskottsförliör.
Det skulle också enligt mitt bedömande
leda till att intresset för debat -

Viss offentlighet i riksdagens utskott

terna här i kammaren skulle minska
väsentligt, i det att massmedia redan
före dessa debatter skulle ha meddelat
allmänheten praktiskt taget allt det material
som finns i sakdebatten.

Inte minst från motionärernas sida
görs det nu gällande att utskottets ställningstagande
närmast är ett uttryck för
konservatism -—• i varje fall fick jag det
intrycket vid läsningen av en i dag här
i Stockholm utkommande tidning. Om
man betecknar det som konservatism
att inte vilja ändra för ändringens skull
och utan att det fyller något ändamål,
vill jag gärna erkänna att jag i dessa
stycken är konservativ. Enligt mitt förmenande
har motionärerna inte påvisat
att det tillkommit något nytt i denna
diskussion, och detta är också anledningen
till den blanka reservation som
jag fogat till utlåtandet. Jag tycker att
den sista meningen i utskottsutlåtandet
skulle ha haft en annan formulering,
nämligen fjolårets, där det framhölls
att utskottet inte fann skäl till utredning
och där det hemställdes att motionerna
skulle avslås.

Herr talman! Jag har inget yrkande
men har gärna velat framföra dessa
synpunkter.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Herr Adamsson har tydligen
den föreställningen att, om vi öppnar
utskottsförhandlingarna och sprider
litet ljus i de dunkla utskottsrummen,
det skulle leda till allvarlig skada för
riksdagens anseende. Om man har den
låga uppfattningen om riksdagsmännens
sätt att agera vid de tilltänkta utskottshearings
förstår jag att herr Adamsson
kan hysa dessa farhågor.

Jag har emellertid en annan bedömning,
tv jag tror att hearings i den
svenska riksdagen skulle kunna bli just
det som vi syftar till, ett utbyte av saklig
information och ett djupare inträngande
i argument och bevekelsegrunder
bakom de förslag som utskotten har att
ta ställning till. Det finns exempel på

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Viss offentlighet i riksdagens utskott

dåliga utskottshearings i USA liksom det
finns annat som vi ogillar där, men det
finns också exempel på dåliga utskottssammanträden
i Sverige. Detta kan dock
inte vara ett skäl att avstå från att föra
den konstitutionella debatt som det här
ändå är fråga om.

Förra året skrev vi en motion på en
och en halv sida om detta spörsmål.
Den avfärdades av utskottet på fem rader.
En av utskottets ledamöter betecknade
i kammardebatten det hela som ett
hugskottsliknande förslag. OK, tänkte
vi, då får vi väl förklara oss tydligare.
I år har vi alltså skrivit en motion på
29 sidor där vi dels redogör för det
amerikanska hearingssystemet, eftersom
det egentligen utvecklats endast i USA,
dels diskuterar hur hearings skulle kunna
utformas för den svenska riksdagen.
Det försöket har utskottet avfärdat på
sju rader och det enda nya — det är det
som också gjort utlåtandet en mening
längre — är att utskottet anser att
grundlagberedningen är oförhindrad att
ta upp saken om så skulle önskas.

Med de små anspråk man måste ha
får det kanske betecknas som ett fall
framåt för vårt förslag''. I varje fall har
utskottet tydligen inte ansett uppslaget
vara helt orimligt, ty då hade man väl
inte ifrågasatt att grundlagberedningen
skulle diskutera saken. Men vad är det
som gör att konstitutionsutskottet i detta
som i så många andra fall är helt obenäget
att självt tycka någonting i konstitutionella
frågor? Det hade väl ändå varit
motiverat att diskutera varför man i utskottet
är så negativt inställd till denna
tanke i stället för att på några rader förklara
att saken inte förtjänar något närmare
övervägande.

Vi har föreslagit utskottshearings —
jag är ledsen över att det ännu inte
finns någon bra svensk översättning —
därför att vi tror att det skulle vara
ett sätt att stärka regeringens kontrollerande
makt och bidra till att få den
politiska debatten mera sakinriktad.
Tanken med att ha offentliga hearings

här i riksdagen är att man därigenom
kan ge utskotten bättre möjligheter att
pröva hållbarheten i förslag från regeringen
och i enskilda motioner och
partimotioner. Det bakgrundsmaterial
som nu finns i form av offentliga utredningar,
remissvar, petitaskrivelser från
organisationer och myndigheter etc.
skulle enligt vår tanke kompletteras
med inträngande utfrågningar av de
uppgiftslämnare som står bakom den
skriftliga informationen. Däremot är det
inte meningen att utfrågningen i utskotten
skulle vara en upprepning i sammanfattande
form av de informationer
som redan lämnats. Syftet är att ge
utskottets ledamöter en möjlighet att
granska och väga de informationer som
lämnas samt att komplettera dem med
uppgifter som man tycker saknas eller
upplysningar om förhållanden som
har tillkommit. Den målsättningen innebär
naturligtvis att hearings i den svenska
riksdagen skulle få en väsentligt
mindre central ställning än de har i
USA, där man ju också saknar det
parlamentariska systemets möjligheter
att i kamrarna föra diskussioner mellan
riksdagens och regeringens ledamöter.

Vi tror att hearings skulle vara ett
värdefullt inslag i den svenska riksdagen,
och det är framför allt tre egenskaper
hos systemet som vi anser värdefulla:
muntligheten, offentligheten och
frågeformen. Som vi framhåller i vår
motion är det ofta så att man efter genomläsning
av den skriftliga redovisning
man får innan ett ärende skall avgöras
har behov av att ställa kompletterande
frågor. Man har ofta framför
sig flera motstridiga uppgifter och synpunkter,
och man har intresse av att
konfrontera uppgiftslämnarna — det
kan vara en departementschef, ett ämbetsverk
eller en organisation — med
frågor om vad de egentligen menar, vilka
grunder de har för sina slutsatser
och vilken vikt de tillmäter sina rekommendationer
etc.

Så sker ibland vid de föredragningar

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

som har förekommit i utskotten, men
en viktig skillnad är att det system vi
föreslår innebär möjlighet att också
inkalla regeringsledamöter samt att hela
förfarandet skall vara offentligt. Vidare
går man då också in för en annan form,
där initiativet mer än nu ligger hos utskottsledamöterna
och där hela arbetet
går ut på att ställa frågor och följdfrågor
till dess att man fått fram de upplysningar
som går att få fram.

Jag tror att just denna frågeform är en
väsentlig förbättring jämfört med det
nuvarande systemet.

Som jag tidigare framhöll brukar man
ibland som skäl mot utskottshearings
säga att vi ju har möjligheter att här i
kammaren ställa frågor till statsråden,
både inom ramen för frågeinstitutet och
genom att interpellera samt dessutom
genom att deltaga i de allmänna debatterna.
Men den invändningen tar bara
sikte på de hearings som skulle gälla regeringsledamöterna
i utskotten, inte på
de andra.

Men även i det avseendet tycker jag
invändningen faller. Inom frågeinstitutets
ram har vi inte möjligheter att ställa
de upprepade följdfrågor som är det
kännetecknande vid hearings. Detsamma
gäller i någon mån för interpellationsdebatterna
och de allmänna diskussionerna.
Alla vet att det i dessa är lätt
för den som är trängd — på vilken sida
vederbörande än står — att undvika att
svara på framställda frågor t. ex. genom
att tala om något annat. Ett sådant undanglidande
blir givetvis ohållbart i en
utfrågning, allra helst om den är offentlig Med

detta har jag velat kritisera de
diskussioner vi har i kammaren inom
fråge- och interpellationsinstitutensram.
Tvärtom tror jag att båda dessa typer
av diskussioner behövs. Debatten i våra
kamrar är mest en åsiktsredovisning
medan det som vi syftar till med utskottshearings
är en sakredovisning.

Tanken att göra utskottsförhören offentliga
ansluter till en värdefull svensk

Viss offentlighet i riksdagens utskott

tradition. Offentligheten har hos oss blivit
en så djupt rotad företeelse att det
inte längre är principen utan undantagen
som behöver motiveras. Därmed har
jag naturligtvis inte avsett att underkänna
behovet av slutna utskottsförhandlingar.
Dessa möjliggör för utskottens
ledamöter att föra fram idéer och
uppslag utan att binda sig. Arbetsformen
innebär också att man underlättar
möjligheterna att komma fram till kompromisser.
Men argumenten för hemliga
överläggningar i utskotten är långt ifrån
lika starka när det gäller den del av
utskottens arbete som syftar till att skaffa
fram sakmaterial. Det är också för
den delen av utskottens arbete som hearings
skulle förekomma.

Självfallet måste undantag göras för
militära och andra angelägenheter, som
måste hållas hemliga, men det finns
knappast något skäl att ha hemligstämpel
på de andra ärendena, och de är ju
ändå de flesta. Det måste i själva verket
vara ett allmänintresse att vi ger
människorna en möjlighet att se vilka
sakargument som ligger bakom utskottens
ställningstaganden, som också utgör
underlag för diskussionerna i kamrarna.
Jag tror också att offentligheten
vid utskottsförhören kan verka som
korrektiv mot felaktiga eller ofullständiga
uppgifter. Möjligheterna till inträngande
frågor och motfrågor minskar
riksdagens beroende av experter
och ämbetsverk.

I själva verket är behovet av att minska
detta beroende en mycket viktig anledning
för oss att diskutera olika reformer
i syfte att stärka de politiska
församlingarnas ställning. Offentliga utskottshearings
är naturligtvis ingen patentlösning
av problemet, men jag tror
att de skulle ge riksdagen och allmänheten
en ny möjlighet att tentera experterna
på deras förslag till lösningar
av skilda samhällsproblem och att ställa
experter, med olika uppfattningar om
hur frågor skall lösas, mot varandra.

Förslaget skulle också stärka riksda -

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Viss offentlighet i riksdagens utskott

gens ställning i förhållande till regeringen,
vars medlemmar nu i kammardebatterna
av helt rimliga skäl har ett
övertag, både därför att procedurreglerna
gynnar den och därför att regeringens
medlemmar med större tyngd än
andra talare i kamrarna kan åberopa
sig på expertisen. De har dessutom
större möjligheter att få genomslagskraft
i massmedierna för sina uttalanden
och förslag. Vid utskottsförhören
skulle däremot initiativet helt ligga hos
utskottens ledamöter, som med sina frågor
och motfrågor skulle kunna tvinga
fram fakta och motiv bakom regeringens
propositioner liksom bevekelsegrunderna
till regeringens politik på
de områden som berörs i motioner som
remitterats till utskotten.

Det är synd att konstitutionsutskottet
ställt sig så likgiltigt till tanken att
närmare pröva vårt förslag. Men det
är, som jag sade tidigare, möjligt att
frågan är på väg framåt. Förra året avstyrkte
utskottet förslaget utan motivering.
Det gör utskottet visserligen i år
också, men utskottet pekar på möjligheten
att grundlagberedningen tar upp
frågan. Vad man nu kan hoppas är
att grundlagberedningen skall visa sig
mera intresserad och mindre konservativ
än konstitutionsutskottet när det
gäller att pröva nya arbetsformer för
riksdagen.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Min blanka reservation
har föranletts av det skäl som herr Ullsten
nu anförde, nämligen att man kunde
försöka uttolka en mera positiv inställning
hos konstitutionsutskottet än
utskottet verkligen intar till de ifrågavarande
motionerna.

Då herr Ullsten säger att det är tre
ting som talar för offentliga utskottsförhör
— muntligheten, offentligheten
samt möjligheten till korta frågor och
svar •— vill jag framhålla att förutsättningarna
för muntligheten redan finns
i utskotten. Det ar möjligt att tillkalla

experter för föredragningar och det är
möjligt att göra uppvaktningar i utskotten.

Vad beträffar korta frågor och svar
tycker jag att inte minst denna kammare
varje vecka får klart för sig att detta
är en diskussionsform som de svenska
riksdagsmännen har mycket svårt
att tillämpa. Frågeinstitutet missbrukas
enligt min mening ofta. Det går inte att
få ett kort svar på de frågor som ställs
— de har mera formen av interpellationer
än av enkla frågor.

Men det är mest mot resonemanget
om offentligheten som jag vänder mig.
Ett system med utskottsförhör kommer
sannerligen inte att befrämja sakligheten
och viljan hos experter och andra
att föra fram åsikter som kanske inte
är populära bland den stora allmänheten.
Sakdiskussionen och sakbehandlingen
i utskotten kommer alltså inte
att främjas — det är min fasta övertygelse.

Det är inte alls så, herr Ullsten, att
jag hyser någon annan uppfattning än
att riksdagsmännen mycket väl skulle
kunna hävda sig i diskussioner med de
s. k. experterna. Jag har ingalunda den
uppfattningen att det skulle vara avslöjande
för riksdagsmännen om det blev
utsändningar i radio och TV samt referat
i pressen i samband med utskottsbehandlingen.
Men jag tror som sagt
inte att ett sådant system främjar sakdiskussionen
och möjligheterna att få
fram det material som behövs för ett
ställningstagande i utskotten. Nej, det
skulle bli en offentlig uppvisning till
glädje för ingen utom möjligen för dem
som direkt agerar. Och det finns ju politiker
som tycker det är mera betydelsefullt
att synas och höras än att
verkligen lägga ned arbete i det allmänna
samhällsarbetet, d. v. s. främja
behandlingen av sakfrågorna.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan fortfarande inte
förstå vad som gör att herr Adamsson

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

är så rädd för offentlighet. Vi talar ju
nu inte om de utskottsförhandlingar där
man diskuterar sig fram till ståndpunkter
och kompromisser, utan om den del
som gäller införskaffande av sakinformation.
Men herr Adamsson menar att
om utskottsförhandlingarna skulle bli
offentliga, vilket de skulle bli med den
nya formen, så skulle det bli en sämre
kvalitet på sakbehandlingen än om förhandlingarna
inte är offentliga. Jag kan
inte alls förstå detta. Dels tror jag att
själva formen med utfrågning gör att
man mera målmedvetet söker få fram
argumenten bakom olika ståndpunkter
i regeringens propositioner, i ämbetsverksverkens
petita, i organisationernas
skrivelser etc., dels anser jag att det
finns ett intresse — och detta är kanske
det viktigaste motivet bakom förslaget
— att låta allmänheten ta del av det
sakmaterial som ligger till grund för utskottets
ställningstagande.

Jag kan inte komma ifrån att om man
menar att sådana här utskottsförhör
skulle skada sakbehandlingen, så måste
det bero på att man inte tror att riksdagsmännen
skulle kunna behärska detta
frågeinstitut och utnyttja dess möjligheter.
På den punkten har jag en helt
annan uppfattning än herr Adamsson.

Herr Adamsson började med att varna
mig för att bedöma utskottets skrivning
såsom alltför positiv, d. v. s. mer
positiv än förra årets skrivning. Jag
kan försäkra herr Adamsson: jag har
fullt förtroende för konstitutionsutskottets
konservatism när det gäller att reformera
riksdagens arbetsformer.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Frågan om rätt till offentliga
utskottsförhör i riksdagen var
föremål för behandling vid 1967 års
riksdag. Då avstyrktes motionerna av
ett enhälligt utskott, och riksdagen följde
utskottet.

Förebilderna till det föreliggande förslaget
är hämtade från amerikanska
kongressen, och det är minst sagt tvek -

Viss offentlighet i riksdagens utskott

samt om en motsvarande anordning i
den svenska riksdagen skulle innebära
en effektivisering av riksdagsarbetet.
Även om man följer motionärernas råd
och börjar i relativt blygsam skala finns
viss risk för att riksdagsarbetet ändå
skulle kompliceras. Efter att ha lyssnat
till herr Ullstens uppräkning av vad
som skulle kunna förekomma vid dessa
utskottsförhör blir man ännu mer övertygad
om att den föreslagna offentligheten
skulle innebära en betydande
komplicering och fördröjning av arbetet.

Nu har konstitutionsutskottet emellertid
inte helt avvisat de likalydande
motionerna. Utskottet har anfört: »Hinder
bör emellertid inte föreligga för
grundlagberedningen att, om den skulle
finna det motiverat, uppta även denna
fråga till övervägande vid den översyn
av riksdagens arbetsformer med sikte
på en ny riksdagsordning som nu pågår.
»

Under debatten har herr Adamsson
givit uttryck åt den meningen att utskottet
har givit litet för mycket på
hand åt motionärerna. Herr Ullsten har
varit av den motsatta uppfattningen,
nämligen att motionärerna fått litet för
litet resonans i utskottet för sin uppfattning.

Det är dock uppenbarligen på det sättet
att utskottet med sin skrivning har
velat göra det möjligt för grundlagberedningen,
om den vid utarbetande av
formerna för riksdagens arbete kommer
fram till att en dylik anordning kanske
kan behövas, att framlägga förslag i den
riktningen. Men utskottet har också velat
betona att initiativet bör ligga hos
grundlagberedningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i motionärernas förslag till
en förnyelse av den svenska riksdagens
arbetsformer. Hur kan jag då skriva

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Viss offentlighet i riksdagens utskott

under ett utskottsutlåtande med det innehåll
som finns i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24? — Det skulle jag
vilja motivera något litet.

Utskottets talesman, herr Larsson i
Luttra, säger att utskottet i år inte är
avvisande till den framförda tanken.
Förra året lade utskottet en sten i vägen
för grundlagberedningen t. o. in. när
det gällde att ta upp frågan om viss
offentlighet i utskottens arbete till utredning.
Det var kanske inte avsikten
från utskottets sida förra året. Jag satt
då vid väggen i utskottsrummet och
iakttog med förvåning hur man hanterade
—• eller rättare sagt inte hanterade
—• denna fråga. Förra året fanns
ingen uttalad avsikt från utskottets sida.
I år uttalar utskottet en avsikt, nämligen
att grundlagberedningen inte är
förhindrad att ta upp denna fråga ■—■
vilket är ett mycket stort steg framåt.

Skall man kunna ta det sista steget
måste man först ta det första steget.
Det sista steget är i den här frågan att
ge vidgad offentlighet åt utskottsarbetet,
att ge riksdagens ledamöter i den
nya enkammaren möjlighet att agera
offentligt i riksdagen utanför plenum.
350 ledamöter i kammaren kan inte
samtliga vara så aktiva i plenum som
riksdagens ledamöter är i dag, ty då
kommer arbetet att bli orimligt tungrott.
Man måste alltså skapa nya arbetsmöjligheter.
Man är beredd att genomföra
en mycket vittomfattande och
djupgående ändring av den svenska författningen.
Här är det fråga om en liten
konsekvens av den stora reformen. Man
måste sträva efter att förnya sig, och
det första steget mot en förnyelse av
utskottsarbetet är att man undanröjer
hindret för grundlagberedningen att
över huvud taget ta upp denna fråga.
Konstitutionsutskottet gör alltså, herr
talman, i år en avsevärt mer positiv
bedömning av de frågor som motionsparet
rör.

Jag vill också något litet kommentera
vad herr Adamsson sade i sitt in -

ledningsanförande. Han talade om att
det kanske kunde tolkas som ett missbruk
av inotionsrätten att komma igen
när motioner i samma ärende hade avslagits
förra året. Men, herr talman, i
år har motionerna gett ett annat resultat
än i fjol. Alltså var det motiverat
att lägga fram dem. Herr Adamsson antydde
också att det skulle vara ett missbruk
av motionsrätten att skriva en motion
på 30 trycksidor. Det finns väl
ingen grund för en sådan antydan.

I ett senare inlägg kom herr Adamsson
in på att det förekommer missbruk
av frågeinstitutet här i riksdagen. Men
det kanske inte är fel på människorna
som påstås missbruka systemet. Det kan
ibland vara fel på systemet — i detta
fall arbetsreglerna — och då är det
vår uppgift att se till, att arbetsformerna
förbättras, effektiviseras, förnyas,
anpassas till utvecklingen. Om riksdagens
arbetsformer inte anpassas till utvecklingen
—• det kan gälla i tekniskt
hänseende, det kan gälla en anpassning
till samhällsutvecklingen i stort — riskerar
man att bli överflyglad av utvecklingen.

Jag finner detta motionspar vara
mycket intressant som ett inlägg i debatten
om förnyelse av riksdagens arbetsformer,
och jag instämmer som sagt
i många av de tankegångar som där
förts fram.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! På en punkt kan jag
tillmötesgå herr Norrby. Jag har liksom
han uppfattningen att skrivningen
i fjol kanhända blev onödigt sträv. Jag
har emellertid icke biträtt den skrivning
som utskottet nu gör, eftersom jag inte
menar att man skall öppna slussarna
för detta institut.

Herr Norrby säger att min anmärkning
att riksdagsmännen inte kan använda
frågeinstitutet kanske borde föranleda
en översyn av detta. Motionären
herr Ullsten var inne på att det skulle
vara korta frågor och svar, men man

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

har ännu inte i riksdagen visat prov på
att man är mäktig att ställa en enkel
fråga, få ett enkelt svar och föra en
mycket kort debatt omkring detta. Det
tror jag inte att man kan rätta till med
några arbetsregler. Det gäller i stället
att rätta till riksdagsmännens anpassning
till de regler som nu finns.

Jag fick det intrycket att herr Norrby
menade att riksdagsmännens möjligheter
att offentligen agera utanför plena
var begränsade. Ingalunda, herr Norrby.
Det finns så många möjligheter för
både organisationer och andra att träffa
riksdagsmännen och få offentlighet omkring
dem, att man inte för den sakens
skull behöver ändra några arbetsformer
i den .svenska riksdagen.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Jag antydde i mitt tidigare
inlägg att möjligheten för riksdagsledamöterna
att inom ramen för riksdagens
verksamhet agera offentligt utanför
plenum i dag är mycket begränsad.
Jag talade inte som herr Adamsson tycks
tro om möjligheten att agera offentligt
utanför riksdagen.

Vad frågan gäller är att ge vettiga arbetsmöjligheter
åt den nya stora enkammaren,
och den väg som motionärerna
har anvisat är just ett led i en sådan
strävan.

Jag tror att man kan hämta ett uttryck
från den aktuella miljödebatten:
Problemet är inte att söka inpassa människan
i det rådande systemet utan att
anpassa systemet efter människan. Detta
kan i stor utsträckning gälla också
riksdagsarbetet. Om det skulle visa sig
att arbetsformerna är obekväma eller
olämpliga för riksdagsmännen, är det
inte riksdagsmännen som vi skall söka
ändra på, utan arbetsformerna.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Om herr Adamsson hade
läst igenom motionen ordentligt —
låt vara att den omfattar 29 sidor —
eller i varje fall sett närmare på slut3
— Andra kammarens protokoll 1968.

Viss offentlighet i riksdagens utskott

satserna i den, skulle han ha funnit att
vi där påpekat att det finns institut
i den svenska riksdagen som ligger utfrågningen
nära och som fyller samma
uppgifter som utskottsförhören i Amerika.
Där har vi nämnt frågeinstitutet i
riksdagen.

Detta institut är ett slags utfrågning.
Men det är en frågerond i den politiska
debattens form. Det är också en utfrågning
på helt andra villkor än vad som
är tänkt för ett utskottsförhör. Här kan
man ställa en fråga och få svar på den.
Sedan kan man möjligen ge en replik,
varpå det hela är över. Man kan icke
ställa följdfrågor för att tränga djupare
in i sakproblemet, vilket skulle vara huvudpoängen
i ett utskottsförhör.

Herr Adamsson har tydligen fått för
sig att allt tal om offentlighet i fråga om
riksdagens arbete i själva verket är något
slags PR-jippo för att vi skall bli
sedda i TV eller höras i radio eller för
att det skall skrivas om oss i tidningarna.
Men även om detta kan vara av
ett legitimt intresse för en politiker, är
det faktiskt inte det primära motivet
för att kräva offentlig utskottshearing.
Det primära motivet är att allmänheten
skall få bättre inblick i utskottsarbetet
än för närvarande och därigenom bättre
information om de fakta och argument
som ligger bakom utskottets ställningstagande.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Herr Ullsten säger att
villkoren för utskottsförhören blir helt
andra än — om jag fattade honom riktigt
— villkoren för de enkla frågorna.

När riksdagen på sin tid införde detta
frågeinstitut hade man det norska
stortinget som förebild. Där är det inte
möjligt att fullfölja en enkel fråga med
en ny sakfråga eller med en delfråga
i ärendet, utan där lämnas bara svar
på den fråga som ställts. Det är inte meningen
att det skall föras någon lång
dialog. Jag anser att reglerna skulle
kunna missbrukas, därest vi skulle inNr
38

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

föra detta instrument med öppna hearings
i riksdagens utskott.

Jag tror inte det är möjligt att vid en
sådan offentlig diskussion som förs av
representanter för organisationer och
institutioner inför TV-kamerorna erhålla
de verkliga sakargument som är avgörande
för vederbörande organisationers
ställningstaganden, utan jag menar
att det vore värdefullare att på andra
vägar söka sig fram till målet, att experter
och tekniker och andra kan lämna
riksdagen värdefulla upplysningar.

Detta är en väsentlig fråga, och den
kommer på riksdagens bord inom en
ganska näraliggande framtid. Jag är
mycket positivt inställd till förslaget att
lämna forskare och andra kategorier
tillfälle att framföra sina synpunkter
och argument, så att dessa kan upptagas
till sakbehandling i utskotten.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det kan föreligga något
olika skäl till att utskottet i år har valt
ett annat sätt än tidigare att besvara
motionerna. Motionärerna kan nu ta det
lugnt till dess att grundlagberedningen
framlägger sina förslag i stället för att
årligen återkomma med sina motioner.
När grundlagberedningens förslag föreligger
kan det finnas anledning att komma
tillbaka till ämnet, därest man menar
att grundlagberedningen inte tagit
upp frågorna på det sätt som motionärerna
skulle ha önskat.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av motioner angående
översyn av 90 § regeringsformen,
och

nr 26, i anledning av motioner om
inrättande av ett skattelagråd.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Mandatperioden för stads- och kommunalfullmäktige
samt landstingsmän

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av motioner
angående mandatperioden för stadsoch
kommunalfullmäktige samt landstingsmän.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 27 har jag fogat en
blank reservation som jag skulle vilja
motivera något.

Frågan om mandatperioden togs upp
i en motion redan förra året, men just
den föreliggande frågeställningen tappades
bort vid riksdagsbehandlingen då.
Det innebär alltså att frågan om en ändring
av mandattiderna för stads- och
kommunalfullmäktige och landstingsmän
inte har sakbehandlats i riksdagen,
trots att den fanns med i motionen förra
året. När den kommer igen i år har
en hel del inträffat under mellantiden.

Kommunalrättskommittén har lagt
fram förslag om att ändra mandattiden
för nämnder och styrelser så, att den
skall sammanfalla med mandattiden för
den beslutande församlingen. På så sätt
tillrättalägger man vad som kallas eftersläpning
och som uppgår till femton
och en halv månad när det gäller val till
nämnder och styrelser. Det dröjer med
andra ord femton och en halv månad
från den tidpunkt då ett kommunalval
ägt rum till dess att resultatet ger utslag
i form av ändrad sammansättning
på nämnder och styrelser. Detta anses
nu vara en självklar ändring i anslutning
till den förkortning av mandattiden
som sker i och med att grundlagsändringen
om treårig mandatperiod
genomföres.

I en fullmäktigförsamling eller ett
landsting har emellertid den majoritet
som finns på basis av ett gammalt val
möjlighet att även efter ett nyval sitta

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

kvar till valårets slut. Under denna tid
kan församlingen fatta beslut, vilka står
i strid mot de önskemål som en eventuell
ny majoritet har. Detta måste ur
demokratisk synvinkel betraktas som
en skönhetsfläck på det nuvarande systemet.

Motionärerna föreslår att man skall
följa principen att den gamla fullmäktigförsamlingen
eller landstinget inte
skall ha någon beslutskompetens efter
valet. Detta kan ibland vara litet opraktiskt
men det finns ju möjlighet att
åstadkomma mellanformer. I Stockholms
stad tillämpas ett system som
jag dock inte är beredd att i alla delar
ansluta mig till, som ligger mycket nära
de tankegångar motionärerna framför.
Motionärerna anför detta system som
ett exempel.

Man kan alltså tänka sig mellanformer.
Det förslag till författning för storlandstinget
i Stockholms län som nyligen
har presenterats innehåller en sådan
mellanform: det nyvalda landstinget
får redan före mandattidens början
en partiell beslutskompetens, som
avser fastställandet av budget för året
närmast efter valåret. Därigenom undanröjer
man en reell eftersläpning på
femton och en halv månad som finns
kvar trots ändringen av mandattider för
nämnder och styrelser och som består
däri att den gamla majoriteten bestämmer
budgeten för hela året efter valåret.
Jag hoppas att storlandstingets författning
på denna punkt skall bli normgivande
för lagstiftningen, så att samma
system kommer att tillämpas i alla
landsting och kommuner.

Min blanka reservation föranleds närmast
av utskottets skrivning. Utskottet
är inte berett att uttala någon åsikt i
frågan om mandattiderna. Det har emellertid
vid utskottsbehandlingen redovisats
att grundlagberedningen kommer
in på spörsmål av denna typ som en
konsekvens av andra överväganden som
grundlagberedningen gör, framför allt
beträffande en eventuell omläggning av

Landstingsledamots förslagsrätt

det statliga budgetåret från att avse tiden
från halvårsskifte till halvårsskifte
till att i stället avse kalenderår. En sådan
omläggning skulle kunna få mycket
intressanta konsekvenser som i allt väsentligt
undanröjer de svagheter som
det nuvarande systemet för mandattider
är behäftat med.

Min uppfattning är därför att riksdagen
och utskottet i denna fråga borde
uttala en åsikt som kunde vara vägledande
för grundlagberedningen i dess
arbete. Den åsikt jag då gärna skulle
sett uttalad var att den eftersläpning
som trots aviserade reformer kommer
att bestå skall reduceras så mycket som
över huvud taget är praktiskt möjligt.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
motivering yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Landstingsledamots förslagsrätt

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av motioner
angående landstingsledamots förslagsrätt.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Trots att konstitutionsutskottet
avstyrkt den motion som behandlas
i dess utlåtande nr 28 vill jag
ändå framföra några synpunkter.

Utskottet framhåller att motionärerna
inte anför sådana skäl som borde föranleda
ett ändrat ställningstagande till
detta spörsmål. Enligt gällande landstingslag
skall motion av landstingsledamot
väckas senast två månader före
landstingsmötets öppnande. Denna fråga
har varit föremål för diskussion tidi -

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Landstingsledamots förslagsrätt

gare, och vi motionärer anser att man
nu borde ha vunnit sådan erfarenhet att
en ändring på denna punkt skulle kunna
genomföras. Den offentliga utredning
som i somras framlade sitt betänkande
om storlandstingets författning (SOU
1968: 35) har berört detta spörsmål och
framhåller: »Ett antal mera detalj betonade
bestämmelser i 21 § LL saknar
motsvarighet i förslaget till storlandstingslag.
Detta gäller exempelvis frågor
om tid för inlämnande av förslag och
om upprättande av föredragningslista.
De angivna bestämmelserna i landstingslagen
är utformade med tanke på ett årligen
återkommande landstingsmöte.
För storlandstinget är motsvarande bestämmelser
inte nödvändiga eller behövs
kanske andra bestämmelser. Behövs
bestämmelser, bör dessa ges i
landstingets arbetsordning.»

Det synes mig som om man skulle
kunna ha det förtroendet för landstingen
att man överlåter till dem att själva
i sin egen arbetsordning fastställa motionstiden.

Jag har den uppfattningen att Kungl.
Maj :t vid behandlingen av frågan om
storlandstingets författning kommer att
göra vissa jämförelser mellan den lagstiftning
som skall gälla för storlandstinget
och den generella landstingslagstiftningen.
Jag hoppas att vederbörande
departementschef då kommer att ta
upp de förnuftiga synpunkter som den
aktuella utredningen framfört och överföra
dem till den generella landstingslagen.

Herr talman! Eftersom jag har denna
förhoppning ställer jag icke något yrkande
om bifall till motionen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Eftersom herr Ekström
i Iggesund icke ställde något yrkande,
skall jag fatta mig kort. Jag vill dock
konstatera att det enklaste vore att tilllämpa
samma regler inom landstingskommunerna
som inom primärkommunerna.
När jag för några år sedan var

inne på den tanken mötte jag emellertid
ett sådant motstånd, att jag inte vågade
fullfölja den linjen. Motståndet kom från
dem som ville skydda motionärernas
rätt. Det sades, att om det inte fanns
någon bestämmelse, skulle förvaltningsutskottet,
som man ofta påstår har en
stor makt, kunna på beredningsstadiet
dra ut på behandlingen av motionerna
på ett sådant sätt att det skulle dröja
alltför länge innan beslut med anledning
av motionerna kunde fattas. Denna
tvåmånadersregel har alltså tillkommit
för att motionärerna skall kunna få sina
förslag behandlade i rimlig tid, och den
avser inte att skydda förvaltningsutskottet
och andra beredande organ.

En rad frågor på detta område kommer
att bli föremål för prövning. Riksdagen
har genom ett enhälligt beslut hos
Kungl. Maj:t begärt en allmän översyn
av de olika kommunala spörsmålen och
av frågan om samordningen av olika
regler på det kommunala området. Innan
detta arbete hinner slutföras, kommer
vi att äga större erfarenheter än
för närvarande av den nuvarande ordningen.

Herr talman! Får jag tillägga, att man
i landstingen har rätt att motionera vilken
dag som helst på året. På den punkten
råder det tydligen missförstånd här
och var.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Nej, jag tror inte, herr
Johansson i Trollhättan, att det föreligger
något missförstånd på den punkten.
Men när man som landstingsman motionerar
gäller det ju ett aktuellt ärende,
och man väcker inte gärna sådana motioner
något halvår i förväg!

Trots denna bestämmelse i landstingslagen
om att motion skall väckas senast
två månader före landstingsmöte, säger
lagens 20 § att kallelse till landstingsmöte
behöver ske endast fjorton dagar
före mötets öppnande. Herr Johansson
i Trollhättan måste väl hålla med

Onsdagen den 20 november 1968 Nr 38

Kommunal- och landstingsrådens ställning i kommunalrättsligt hänseende m.m.

om att detta inte kan vara någon särskilt
förnuftig ordning.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Självfallet åsyftade jag
inte herr Ekström i Iggesund när jag
sade att det förekom missförstånd; det
finns ju fler människor här i landet än
herr Ekström.

Får jag därutöver bara framhålla, att
regeln om att kallelse till landstingsmöte
skall ske två veckor före mötets
öppnande tillkommit av helt andra skäl:
man behöver ibland med kort varsel
kunna kalla in ett landsting. Däremot
har bestämmelsen om motions ingivande
knutits till det förhållandet, att en motionär
har obligatorisk rätt att få sin
motion behandlad om den kommer två
månader i förväg.

Jag ber att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av motion
om samarbete mellan kommuner i olika
nordiska länder.

Utskottets hemställan bifölls.

§ it

Kommunal- och landstingsrådens ställning
i kommunalrättsligt hänseende
m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av motioner
angående kommunal- och landstingsrådens
ställning i kommunalrättsligt hänseende
in. in.

I detta utlåtande behandlades de likalydande
motionerna 1:30b av herr
Lundberg och 11:382 av fru Sundberg,
vari hemställdes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
utredning av kommunal- och lands -

tingsrådens kommunalrättsliga ställning
liksom möjligheten att vid tillsättande
av dessa befattningar tillämpa metoden
med proportionella val».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 304 och II:
382.

Reservation hade avgivits av herr
Sveningsson, fröken Stenberg och hem
Wennerfors (alla h), vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 304 och II: 382 anhålla
hos Kungl. Maj :t om utredning av kommunal-
och landstingsrådens kommunalrättsliga
ställning och av möjligheten
att vid tillsättande av dessa befattningar
tillämpa proportionella val.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Att den kommunala förvaltningen
har vuxit i omfång är väl
något som vi alla erfarit. Alltmer läggs
över på kommunerna, vilket är eu utveckling
som vi ser med tillfredsställelse
—det är ju en del av den kommunala
demokratin. Som en följd av detta har
antalet kommunalråd och landstingsråd
stigit. Det är också en utveckling som
med all säkerhet kommer att fortsätta;
efter den 1 januari kommer vi att få bevittna
att allt fler kommuner tillsätter
kommunalråd och att landstingsrådens
antal ökar.

Storkommunreformen kommer att
medföra en centralisering av förvaltningen
med allt fler arbetsuppgifter för
kommunerna. Detta kommer givetvis att
driva den nuvarande utvecklingen vidare.

I gällande kommunallagar finns
ingenting fastställt om de heltidsanställda
kommunala förtroendemännens
kommunalrättsliga ställning eller om
tillsättandet av de kommunala förtroendemännen.
I de likalydande motionerna

38 Nr 38 Onsdagen den 20 november 1968

Kommunal- och landstingsrådens ställning i kommunalrättsligt hänseende m.m.

T: 304 och 11:382 har vi också berört
ansvarsfrågan liksom dessa förtroendemäns
ställning gentemot de kommunala
nämnderna. Utskottet säger i sitt utlåtande
att dessa frågor skall tas upp
av länsdemokratiutredningen, som fått
tilläggsdirektiv vilka berör just detta.
Samtidigt skall en arbetsgrupp för den
kommunala demokratin behandla näraliggande
frågor.

Detta är utomordentligt bra. Men några
utskottsledamöter har ändå velat avge
en reservation till utlåtandet, eftersom
de anser att det här gäller en så
pass brådskande angelägenhet. Det är
nödvändigt att frågan blir löst inför
den nya kommunindelningen. Motionärer
och reservanter ser knappast någon
möjlighet att invänta de förslag som så
småningom skall framläggas av länsdemokratiutredningen.
Jag anser att detta
borde ha varit en av de ur tidsynpunkt
viktigaste frågorna för länsdemokratiutredningen
och att utredningen borde
ha tagit upp den redan tidigare under
sitt arbete.

Detta är bakgrunden till reservationen,
vari begärs att en utredning skall
tillsättas för att snabbt klarlägga frågor
som berör tillsättande av heltidsanställda
kommunala förtroendemän liksom
dessas kommunalrättsliga ställning.

Herr talman! Jag ber alltså att få
yrka bifall till reservationen av herr
Sveningsson in. fl.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det ärende vi nu behandlar
gäller ju kommunal- och landstingsråden,
d. v. s. de heltidsengagerade
kommunala förtroendemän som numera
i växande omfattning tillsätts i primärkommuner
och landsting. Motionärerna
önskar att frågan om dessa förtroendemäns
kommunalrättsliga ställning skall
utredas. Möjligheten att tillämpa proportionellt
valsätt vid tillsättningen vill
man också ha utredd.

Tillkomsten av landstings- och kom -

munalråden har onekligen skapat vissa
problem och oklarheter. Dessa har
också, som framgår av redogörelsen i
utskottsutlåtandet, uppmärksammats i
olika sammanhang. Frågan om ersättningen
till de heltidsengagerade förtroendemännen
blev föremål för utredning
efter en framställning från kommunförbunden,
och i enlighet med eu
proposition har riksdagen fattat beslut
om bestämmelser för ersättningen. Länsdemokratiutredningen
utreder för närvarande
frågan om proportionella val
vid utseende av kommunernas styrelser
— som framgått av behandlingen här i
riksdagen tidigare är detta en fråga där
meningarna uppenbarligen är delade. I
samband med detta skall utredningen
också behandla frågan om de heltidsengagerade
förtroendemännens ställning
och även frågan, hur de skall utses i
kommuner där mer än en sådan förtroendeman
skall tillsättas.

Slutligen erinrar utskottet om vad
som beslutats i samband med författningsreformen
angående tillsättande av
en arbetsgrupp som skall planlägga arbetsuppgifterna
och dra upp riktlinjerna
för en samlad översyn av den kommunala
demokratin.

Vad göras skall på detta område är
alltså enligt utskottets mening redan
gjort. Motionärernas förslag kan knappast
föra frågan ytterligare framåt. Man
kan inte heller förvänta att frågan skulle
utredas så värst mycket snabbare med
ett särskilt initiativ i anledning av det
förslag som här föreligger.

Jag ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Sundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter gi -

Onsdagen den 20 november 1908 Nr 38

Ändring av valbarhetsbestämmelserna för ledamot av byggnads- eller fastighetsnämnd

ven varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit reservationen
av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Sundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 176 ja och 29 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Ändring av valbarhetsbestämmelserna
för ledamot av byggnads- eller
fastighetsnämnd

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av motion
om ändring av valbarhetsbestämmelserna
för ledamot av byggnads- eller fastighetsnämnd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det finns ingen reservation
i detta ärende, och jag skall inte
ställa något särskilt yrkande. Emellertid
tycker jag att det gäller en så viktig
fråga att den bör vara värd några ord
här i kammaren.

Det florerar ett oskick ute i våra

kommuner, när man utser förtroendemän
i nämnder och styrelser, i det att
man utser förtroendemän som har egna
ekonomiska intressen i de ärenden som
avgörs i dessa nämnder — kanske inte
bara egna intressen utan ibland också
ekonomiska intressen som är knutna till
deras arbetsgivare. Det är väl i synnerhet
beträffande fastighetsnämnder och
byggnadsnämnder som sådant oskick
förekommer.

Riksdagens justitieombudsman har en
gång haft sitt intresse riktat på denna
fråga. I anledning av ett konkret fall
uttalade då justitieombudsmannen att
han ansåg saken så allvarlig att han
övervägde att begära en lagändring, som
skulle innebära att personer med ekonomiska
intressen i byggnadsbranschen
icke skulle vara valbara som ledamöter
av byggnadsnämnder. Men justitieombudsmannen
hoppades att fullmäktigeförsamlingarna,
alltså de som utser dessa
förtroendemän, skulle finna det angeläget
att inte välja personer beträffande
vilka det kunde föreligga sådana här
intressekollisioner.

Kommunikationsministern har också
uttalat sig i liknande riktning, när jag
ställde en enkel fråga till honom för någon
tid sedan. Då sade han att det naturligtvis
var ytterligt olämpligt, att
man i nämnder och styrelser invalde
personer, som relativt ofta kunde ha
eget ekonomiskt intresse i de frågor som
avgjordes där.

Alla tycks alltså vara eniga i själva
sakfrågan, även utskottet. Men utskottet
önskar inte någon lagstiftning på
området, och man kan ha förståelse
härför, eftersom det naturligtvis är
mycket svårt att dra gränserna.

Utskottet skriver till sist -—- och det
är mycket viktigt — att det är angeläget
att den frihet som nu finns inte
missbrukas. För närvarande missbrukas
den; jag skulle kunna anföra många
exempel härpå men skall inte göra det.
Det finns fall då sammanträden i byggnadsnämnder
och fastighetsnämnder ur -

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1908

Ändring av valbarhetsbestämmelserna för ledamot av byggnads- eller fastighetsnämnd

artat till rena huggsexor där man på
olika håll försöker tillgodose egna intressen
eller kanske de organisationers
och sammanslutningars som man representerar.

Så får det inte gå till, herr talman.
Det måste vara ett oavvisligt krav i en
god demokrati, att förtroendemännens
oväld och objektivitet inte kan ifrågasättas.
Därför hoppas jag att utskottets
klara ställningstagande skall bli en
väckarklocka för fullmäktigeförsamlingar
och partiorganisationer här i landet,
så att det missbruk som nu förekommer
verkligen försvinner. Jag tror att
den väckarklockan behöver ringa både
högt och relativt länge.

nadsnämndens ordförande, alltså arkitekten,
får då direkt ekonomisk fördel
av sitt ordförandeskap, och det finner
jag vara helt felaktigt.

Med nu gällande bestämmelser finns
det inget hinder för valbarheten i det
här avseendet. Motionärerna anser att
även anställd hos en företagare skall vara
obehörig att sitta med i exempelvis
byggnadsnämnden, men det är kanske
att gå ett steg för långt, ty då frånhänder
man nämnden en hel del sakkunskap.
Jag tycker dock att en ändring
är befogad. Gentemot ett enhälligt utskott
skall jag i dag inte ställa något
yrkande, men det finns anledning att
återkomma.

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Jag kan i flera avseenden
instämma med herr Sjöholm.

Givetvis bör man eftersträva att till
ledamöter i kommunala nämnder välja
personer som besitter kunskaper om de
spörsmål som handläggs i just den
nämnd där vederbörande skall vara
verksam. Det borde vara ett anständighetskrav
att våra partier tillser, att man
inte föreslår personer som i sin civila
verksamhet sysslar med sådana saker
som skall handläggas av en viss nämnd
och som skulle kunna ha ekonomisk
fördel av att vara medlemmar av nämnden.
Det förekommer t. ex. att en arkitekt
som bedriver verksamhet i kommunen
fungerar som ordförande i byggnadsnämnden,
vilket jag anser vara direkt
felaktigt. Då kan det nämligen hända
att en person som planerar att bygga
nytt eller bygga om sin fastighet
först uppsöker ordföranden i byggnadsnämnden
för att efterhöra förutsättningarna
för byggnadsprojektet, och eftersom
ordföranden är arkitekt får han
sedan uppdraget att göra ritningarna
till detta byggnadsföretag. Byggherren
har väl en känsla av att han därigenom
har större möjligheter att vid byggnadsnämndens
behandling av ärendet
få sina önskemål tillgodosedda. Bygg -

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Den motion som behandlas
i förevarande utskottsutlåtande
har fått en mycket framskjuten plats
som nr 1 i årets skörd av motioner.
Det skall heller icke förnekas att det är
mycket angeläget att hålla rent på det
område som motionen avser. Men man
kan inte underlåta att fundera över de
konsekvenser som ett bifall till motionen
skulle få. Motionärerna hemställer
nämligen »att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t begära förslag till
sådan ändring av gällande valbarhetsbestämmelser
att den som har ekonomiska
intressen — egna eller anknutna
till arbetsgivare — i byggnadsbranschen
icke skall vara valbar till ledamot
av byggnads- eller fastighetsnämnd».

Den formuleringen skulle, om motionen
blev bifallen, utan tvivel få mycket
besvärliga konsekvenser. Vi skulle nämligen
då koppla bort all sakkunskap
vid behandlingen av stadsplane- och
byggnadsfrågor. En murare, en snickare
eller en betongarbetare skulle vara
utesluten som kommunal förtroendeman.
Han skulle inte kunna väljas, eftersom
det alltid kan befaras att sådana
yrkesmän har en byggmästare eller en
byggfirma som arbetsgivare. Inte heller

Onsdagen den 20 november 19G8 Nr 38

Ändring av valbarhetsbestämmelserna för ledamot av byggnads- eller fastighetsnämnd

en byggnadsingenjör, en byggnadsverkmästare
eller en arkitekt skulle kunna
komma i fråga, ty även de arbetar i regel
för olika byggnadsföretag eller kan
anses ha anknytning till sådana arbetsgivare.
Vi skulle med andra ord få en
fullständig utarmning på detta mycket
känsliga område.

Helt nyligen startades det en debatt

— den har gått både i pressen och i TV

— där det framhölls att vi saknar tillräckligt
antal kompetenta personer som
kan kopplas in i exempelvis byggnadsnämnderna.
Bland annat nämndes ett
fall där en representant i en byggnadsnämnd
erkände att han hade svårt att
klara ut begreppen därför att stadsplanechefen
använde ett språk som han inte
förstod. På fråga varför vederbörande
då inte begärde en förklaring och
fick problemen belysta svarade han att
han inte ville avslöja sin okunnighet i
ärendet.

Alla är naturligtvis inte lika rädda för
att visa sin okunnighet, utan de frågar
hellre, för att få klart för sig vad det
verkligen rör sig om. Vi är emellertid
alla medvetna om hur angeläget det är
att få en bredare syn på de frågor som
handlägges i en byggnadsnämnd, både
stadsplanefrågor och övriga ärenden.
Det är mycket angeläget att skapa så
stor bredd som möjligt på det arbetet
och se till att så många människor som
möjligt får göra sin stämma hörd vid
utformningen av stadsplanerna, inte
minst med tanke på den trivsel vi eftersträvar
och den miljö vi vill ha omkring
oss. Ur denna synpunkt är det
helt förkastligt att inte utnyttja den sakkunskap
som vi kan ha tillgång till.

Vi försöker alltid i den kommunala
verksamheten koppla in människor med
anknytning till och kunnighet i de ärenden
som det rör sig om. Vi vill att de
skall ha en viss kompetens för dessa
ärenden och också en god portion intresse
för dem. Vi undviker att använda
denna sakkunskap på ett bakvänt sätt,
och sätta bocken som trädgårdsmästa -

re. Vi försöker i stället utnyttja den
kunnighet som finns bland kommunalmännen
på ett sådant sätt att dessa placeras
på de platser där deras kunskaper
har största förutsättningarna att
komma till nytta.

Med hänsyn till dessa synpunkter har
utskottet inte velat gå längre i det aktuella
avseendet. Vi har dock velat påminna
om det uttalande som gjordes av
JO i ett liknande ärende. Vi finner det
helt riktigt att man skall undvika sådana
företeelser som exempelvis den av
herr Gustavsson i Ängelholm redovisade.
Det är betänkligt att på kommunalt
håll förfara på det sätt som relaterats,
men jag kan inte komma ifrån, herr
Gustavsson, att det redan nu borde vara
möjligt att sopa rent på hemmaplanet
i sådana fall. Att införa en lagstiftning
såsom den föreslagna anser utskottet
inte lämpligt.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag är fullt belåten
med den plats som vår motion fått, såsom
nr 1 i hela raden av motioner, men
det är också primära önskemål som
framförs i denna motion, herr Henningsson.

Mot herr Hemiingssons uppfattning
att vår hemställan skulle vara felaktig
kan man invända, att den går i ungefär
samma riktning'' som vad riksdagens
justitieombudsman tänkt sig. Denne har
nämligen övervägt att begära en sådan
lagstiftning som vi föreslår. Förslaget
bör alltså inte vara så tokigt som herr
Henningsson vill framställa det.

Det föreföll inte heller, såsom jag
påpekat, som om kommunikationsministern
när han besvarade en enkel fråga
om detta spörsmål hade någon annan
mening än att kravet på en ändring
var i stort sett berättigat. Dock menade
han att man borde undvika en lagstiftning.

Herr Henningssons resonemang om

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Vidgad rätt för församling inom svenska kyrkan att anslå medel till svensk sjömansvård
utomlands

att man skulle utarma nämnderna genom
att undandra dem sakkunskap är
också underligt. Man sätter t. ex. inte
bara in brandmän i en brandstyrelse
eller gatuarbetare i en gatunämnd,
utan man vill där samla människor som
representerar olika intresseriktningar.
I synnerhet när det gäller byggnads- och
fastighetsnämnder kan det ifrågasättas
varför dessa skall befolkas enbart med
representanter för producenterna •—
det är ju så vi gör. Här om någonsin
borde det finnas utrymme för konsumentintressena.

Detta leder direkt in på det resonemang
som herr Henningsson förde om
stadsplanerna, nämligen att det gäller
att bredda underlaget för och att demokratisera
beslutsprocessen beträffande
stadsplanerna. Under förra veckan
diskuterades i denna kammare en fråga
till kommunikationsministern om vikten
av att de människor, som skall bo i de
aktuella områdena, får vara med om
att besluta om stadsplanerna. Under sådana
förhållanden skall valman i byggnads-
och fastighetsnämnderna sätta in
representanter för konsumenterna och
inte bara ta in byggfolk. Det är ju bl. a.
detta som motionen syftar till.

Jag tycker dessutom att herr Henningsson
skulle kunna vara anhängare
av denna idé eftersom den sammanfaller
med hans uppfattning om att det
är angeläget att bredda underlaget för
stadsplanerna. Vi skall alltså sätta in
representanter för folket och inte bara
för byggnadsfirmor i byggnads- och fastighetsnämnderna.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag har inte något att
invända mot att man får till stånd ett
breddat inflytande från allmänheten i
byggnadsnämnder och fastighetsnämnder,
herr Sjöholm. Men den första förutsättningen
för att över huvud taget äga
något inflytande i dessa sammanhang
är att de personer som sitter i nämn -

derna besitter tillräcklig sakkunskap för
att kunna ta upp ett resonemang med
exempelvis en stadsplanechef. Jag är
inte säker på att exempelvis hemmafruar
utan anknytning till något yrke
skulle, om de sattes in i en nämnd, äga
den bästa förmågan att föra debatten
med teknikerna på ett sådant sätt att
de får gehör för sin uppfattning.

Det är ur den synpunkten, herr Sjöholm,
som vi icke vill utarma byggnadsnämnder
och fastighetsnämnder.
Vi vill ha möjlighet att i dessa nämnder
placera dem som är sakkunniga i frågorna,
och vi tror att vi därmed bäst
gagnar det allmänna intresset.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är betänkligt att
herr Henningsson ger hemmafruarna ett
sådant underbetyg. Ty det är ju hemmafruar
som skall bo i dessa hus, herr
Henningsson, och de bör ha mer att
säga till om när det gäller planeringen
än de nu har. Härvidlag skall inte bara
byggnadsingenjörer och representanter
för byggfirmor bestämma.

Det är alltså precis motsatsen till vad
herr Henningsson säger som bör vara
gällande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Vidgad rätt för församling inom svenska
kyrkan att anslå medel till svensk sjömansvård
utomlands

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av motioner
om vidgad rätt för församling inom
svenska kyrkan att anslå medel till
svensk sjöinansvård utomlands.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr WERNER (h):

Herr talman! Genom konstitutionsut -

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Rätt för borgerlig primärkommun och landstingskommun att bevilja anslag till po litiskt

parti för viss informationsverksamhet

skottets utlåtande i förevarande ärende
har det i klara verba uttalats att varje
kyrkoförsamling i princip har rätt att
anslå medel till svenska kyrkans sjömans
vård sstyrelses verksamhet i främmande
hamnar. Jag vill uttrycka min
tillfredsställelse över att målsättningen
i de likalydande motionerna I: 302 och
11:384 därmed helt infriats. Samtidigt
vill jag uttala förhoppningen att kyrkoförsamlingarna
i fortsättningen skall ta
tillfället i akt att stödja det viktiga
arbete som sjömansvårdsstyrelsen utför
i främmande land bland sjömän och
andra landsmän.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Rätt för borgerlig primärkommun och
landstingskommun att bevilja anslag till
politiskt parti för viss informationsverksamhet Föredrogs

konstitutionsutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av motioner
om rätt för borgerlig primärkommun
och landstingskommun att bevilja anslag
till politiskt parti för viss informationsverksamhet.

I detta utlåtande behandlades de likalydande
motionerna 1:451 av herr
Torsten Andersson m. fl. och IT. 561 av
herrar Boo och Larsson i Borrby, vari
hemställdes, »att riksdagen måtte besluta
uttala att beviljande av anslag till
politiskt parti för bedrivande av kommunal
information och opinionsbildning
är en angelägenhet för s. k. borgerlig
primärkommun och landstingskommun».

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:451 och 11:561 anhålla
hos Kungl. Maj:t om utredning av frågan
om rätt för kommun att bevilja anslag
till politiskt parti för kommunal
informationsverksamhet.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Hernelius och Wennerfors
(alla h), vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 451 och II: 561.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
tillstyrker i sitt utlåtande nr 33 en av
några centerpartiledamöter väckt motion
med hemställan »att riksdagen måtte
besluta uttala att beviljande av anslag
till politiskt parti för bedrivande
av kommunal information och opinionsbildning
är en angelägenhet för s. k.
borgerlig primärkommun och landstingskommun».
I och för sig borde de
enskilda kommunmedlemmarna få mera
saklig information om vad som sker
i kommunerna och i de kommunala
organen. Jag instämmer helt med motionärerna
när de framhåller att de
kommunala uppgifterna växer och att
de kommunala enheterna blir större
samt att allt detta talar för en vidgad
kommunal information och för att man
bör vidareutveckla och befästa förståelsen
för den kommunala verksamheten.
Men detta bör enligt min mening ske
genom fullmäktiges försorg —- d. v. s.
så att den kommunala förvaltningsapparaten
genom kommunala publikationer,
filmer, informationsmöten o. d.
handhar den sakliga informationen.

Om man anser att den kommunala
informationen enbart eller till största
delen skall handhas av respektive partier
i kommunen och vill stödja verksamheten
med anslag är det med andra
ord fråga om ett kommunalt partistöd.
Det är även ett sådant som motionärernas
hemställan avser, och jag måste
således av principiella skäl anmäla
avvikande mening. Detta innebär självfallet
att jag anser att de politiska organisationerna
också har en väsentlig

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Rätt för borgerlig primärkommun och landstingskommun att bevilja anslag till po litiskt

parti för viss informationsverksamhet

uppgift när det gäller att göra den
kommunala informationen så effektiv
och så intressant som möjligt.

I utlåtandet ursäktar sig utskottsmajoriteten
med att principen redan är
uppmjukad i och med att de politiska
ungdomsorganisationerna numera kan
få kommunalt bidrag. Det är inte riktigt
samma sak. För det första är oftast dessa
bidrag knutna till lokalhyra, till ungdomsledare,
till AV-hjälpmedel eller vad
det nu kan vara inom ungdomsverksamheten.
För det andra kan kontroll av
bidragens användning genomföras. För
det tredje är det härvid fråga om samhällsstöd
till ungdomsfostrande verksamhet.

Med detta inlägg, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr ALMRYD (h):

Herr talman! Det är riktigt som utskottsmajoriteten
anför att vägen mellan
den enskilde kommunmedlemmen
och de kommunala organen blir längre
i de större kommunerna än den varit
i de hittillsvarande mindre kommunerna.
Men finns det verkligen skäl att låta
de lokala politiska partierna vart och
ett bedriva verksamhet med information
till medborgarna? Jag tror det inte.

Till att börja med vill jag framhålla
att enligt min uppfattning har många
kommuner — kanske de flesta — hittills
misskött informationen till medborgarna.
Det finns talrika exempel på
att det inte föreligger någon som helst
kontakt mellan kommunstyrelsen och
medborgarna — medborgarna får ingenting
veta. Det påpekas alt man kan låta
informera sig över dagspressen, men
denna kan trots allt inte mer än skumma
stora frågor och det finns anledning
att tro att den enskilde medborgaren
inte får veta det han vill veta.

Man har emellertid i kommunerna
under senare år börjat intressera sig för
informationsfrågorna och det finns på

många håll pressombudsmän och personer
som sysslar med presskontakter och
gör kommunala informationsblad.

Man kan fråga sig, om det verkligen
är lämpligt att låta ett flertal politiska
partier informera i en och samma fråga,
där det ofta är nyanser som skiljer
partierna åt. På mig verkar det vara
något av informationshysteri.

Hur skulle t. ex. den enskilde medborgaren
uppfatta det, om fem eller sex
olika partier i hans brevlåda skulle lägga
var sitt blad med beskrivning av
samma fråga och med en layoutmässig
och typografisk utformning där de försökte
överglänsa varandra? Hur skulle
han uppfatta den informationen, om han
fick veta att den görs med hjälp av
kommunala pengar — d. v. s. skattepengar
och alltså delvis hans egna
pengar? Han skulle förmodligen tala
om slöseri med allmänna medel och
dessutom bli förvillad av alla de argument
som skulle framföras i dessa
olika blad.

Det torde för övrigt vara svårt att
definiera begreppet parti i lokal mening.
I det kommunala livet finns många
politiska grupperingar av typen samlingslistor,
listor med beteckningen
»Kommunens väl», listor som företräder
vissa samhällsgrupper eller grupper som
bor i ett visst bostadsområde av en kommun.
Rimligtvis måste alla dessa gruppbildningar
ha samma möjlighet som
de etablerade partierna att få lokalt
partistöd. Men det är ofta lösa gruppbildningar
utan fast organisation. Hur
skulle pengarna egentligen fördelas till
dem?

Om man är emot anslag till partier för
viss informationsverksamhet innebär
det självfallet inte att man behöver ha
någon invändning emot att t. ex. de politiska
ungdomsförbunden får bidrag
till sin verksamhet. Det måste anses ingå
som ett led i fostran av ungdomen i
samhällsfrågor och är således från demokratisk
synpunkt angeläget.

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Rätt för borgerlig primärkommun och landstingskommun att bevilja anslag till po litiskt

parti för viss informationsverksamhet

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! I det föreliggande motionsparet
föreslås att primärkommunerna
och landstingen skall ges vidgade
möjligheter att främja den kommunala
informationen genom att de politiska
partiernas organisationer skall kunna
beviljas anslag för detta ändamål. Åtskilliga
kommuner beviljar nu medel
för sådan verksamhet även till politiska
organisationer. I den mån besluten har
överklagats synes de ha undanröjts,
men i andra fall har de verkställts då
inte något överklagande har gjorts.

Det finns utan tvivel skäl som talar
för att den gränsdragning som nu tilllämpas
mellan politiska organisationer
och andra organisationer inte längre
har stöd i en allmän opinion och alltså
inte längre bör upprätthållas i fråga
om den kommunala kompetensen. Ett
klarläggande av vad som bör gälla på
detta område är väl motiverat med hänsyn
till att kommunernas beslutande organ
allt oftare ställs inför frågor av
denna art.

Reservanterna har invänt: »Då någon
kontroll av användningen av sådana bidrag
inte kan åstadkommas utan att man
uppger en av de viktigaste principer
som fastlades vid införandet av det statliga
partistödet, är innebörden i motionernas
förslag i realiteten att ett allmänt
kommunalt partistöd skall möjliggöras.
»

Det är emellertid bara fråga om rätten
för kommunerna att bevilja anslag.
Sedan kan en kommun självfallet till
denna anslagsgivning knyta vilka bestämmelser
den vill, och den har givetvis
också möjlighet att kontrollera att
pengarna används till det ändamål, för
vilket de är beviljade. Det finns därför
inte någon anledning att vara alltför
ängslig, om kommunerna skulle få denna
kompetens. De politiska partiernas

organisationer lämnar redan nu mycket
betydande information i kommunala
frågor såväl i primärkommuner som
i landsting. Eftersom de informationskanaler
som finns måste utnyttjas bör
man också acceptera, att vart och ett av
de politiska partierna tar hand om en
viss del av denna information till kommunernas
invånare. Det ligger helt i
linje med partiernas verksamhet att så
sker.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var övrläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall til reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wennerfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 33, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wennerfors begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därefter avgavs 171 ja och 27 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta,

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Ändrad tid för granskning av röstlängd

§ 15

Landstingskommuns upptagande av
statliga lån

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av motion
angående landstingskommuns upptagande
av statliga lån.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JOSEFSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Vi som står bakom motionen
nr 138 i denna kammare är helt
till freds med konstitutionsutskottets utlåtande
nr 34 samt med den behandling
motionen har rönt. Ändock vill jag helt
kort ta upp ett par saker.

Det nuvarande systemet, vilket innebär
att landstingen är skyldiga att begära
Konungens medgivande att uppta
lån även i sådana fall då lån beviljats
av statlig myndighet, innebär en tämligen
onödig omgång som endast medför
merarbete. Samma synpunkt har anlagts
i Landstingsförbundets yttrande, och
den kommer igen även i utskottets utlåtande.
Dessutom leder detta system
alltid till en viss tidsutdräkt. Jag kan
nämna flera exempel på att denna formella
omgång inneburit flera månaders
tidsförskjutning och försening helt i
onödan.

Detta var den ena saken; det är ett
understrykande av vad som sägs i motionen.

Den andra sak som jag vill ta upp är
att ett riksdagsbeslut enligt utskottets
förslag innebär en anhållan hos Kungl.
Maj :t om utredning och förslag till ändring
av landstingslagen. Då kommer
alltså ärendet att ligga hos Kungl. Maj :t.
Även om ärendet i och för sig inte är
någon större fråga hoppas jag ändå att
vi kan få emotse åtgärder som medför
en snar ändring och därmed önskad rationalisering
på denna punkt.

Jag har inget annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Ändrad tid för granskning av röstlängd

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av motion
om ändrad tid för granskning av röstlängd.

I detta utlåtande behandlades motionen
II: 269 av herr Rask in. fl., vari
hemställdes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
till sådan ändring av lagen om val
till riksdagen samt kommunal vallag,
att tiden för granskning av röstlängd
ändras till lämpligt antal dagar under
juni månad».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionen II: 269.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RASK (s):

Herr talman! Det är uteslutande en
praktisk åtgärd som vi motionärer här
aktualiserar. Alla vet att juli är en semestermånad,
och den passar mycket
illa som tid för röstlängdens granskning.
Lika olämplig är tiden för ett sammanträde
med valnämnden för prövning
av framställda anmärkningar.

Tidigare har det möjligen varit vissa
svårigheter att få röstlängderna färdiga
i början av juni, men med hjälp av
ADB-tekniken har väl numera dessa
svårigheter undanröjts.

Konstitutionsutskottet hemställer nu
att motion 269 i denna kammare måtte
avslås med samma motivering som alla
riksdagsutskott gör, nämligen att en utredning
med all sannolikhet tar upp
denna sak till övervägande. Man avser
därmed 1965 års valtekniska utredning..

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Tjänstledighet för politiska förtroendeuppdrag

I stället borde man dock ha hänvisat
till röstlängdsutredningen, som lämnade
sitt betänkande 1965. I så fall skulle
man ha kunnat hemställa om bifall till
motionen. Det hade varit praktiskt
klokt, och därför vill jag, herr talman,
yrka bifall till motion II: 269.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det kan mycket väl
ligga en del i vad motionären har föreslagit,
men eftersom dessa frågor nu
behandlas i 1965 års valtekniska utredning
har utskottet skrivit som det gjort.

Det är visserligen sant att juli är semestertid,
vilket ofta har understrukits
i detta sammanhang, men väljarna har
alltid visat mycket litet intresse av att
kontrollera hur det är med deras förekomst
i röstlängderna. Självfallet bör
ett sådant negativt intresse inte tas till
intäkt för att väljarna inte skall ha möjlighet
att utan alltför stora svårigheter
kunna göra en sådan kontroll. Men utskottet
har med hänsyn till den pågående
utredningen stannat för att avstyrka
motionen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 269; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 17

Tjänstledighet för politiska förtroendeuppdrag Föredrogs

konstitutionsutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av motion
angående tjänstledighet för politiska
förtroendeuppdrag.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ALMRYD (h):

Herr talman! Jag skall begagna tillfället
till att säga några ord i denna fråga
som jag betraktar som vital ur allmändemokratisk
synvinkel.

Frågan har i många sammanhang varit
uppe inom den fackliga tjänstemannarörelsen.
För närvarande pågår en
utredning inom TCO rörande omfattningen
av tjänstemännens engagemang
i fackliga, kommunala och statliga organ.
Man kan förutsätta att en effekt
av denna utredning blir förslag om åtgärder
som kan medföra större möjligheter
för tjänstemän att engagera sig
i samhällets tjänst på olika förtroendeposter.

Problemet är uppenbarligen störst
inom den enskilda tjänstemannasektorn,
där högre tjänstemän men också tjänstemän
i övrigt i nyckelbefattningar i
många fall inte har praktiska möjligheter
att åta sig förtroendeuppdrag. Det
gäller industri, handel och servicenäringar.
Eftersom personer i företagsledande
ställning också anser sig ha
svårt att förena arbete med politik får
uppenbarligen näringslivet en alltför
begränsad representation i samhällsorganen
— det blir t. ex. alldeles för
få ingenjörer och ekonomer i dessa organ.
Det gäller inte bara politiska uppdrag
— ehuru det oftast talas om dem
— utan också uppdrag som landstingsman,
ledamotskap i förvaltningsutskott
inom landsting och i större kommuners
kommunala nämnder och styrelser där
verksamheten alltmer sväller och där
man tenderar att sammanträda på dagtid.
Det gäller vidare uppdrag av typen
ledamotskap i länsarbetsnämnd och
länsskolnämnd samt uppdrag som ledamot
eller expert i offentliga utredningar.
I alla dessa fall har det förekommit
att en enskild tjänsteman inte haft möjlighet
att få ledigt för att fullgöra sådana
uppdrag.

Flertalet tjänstemannaorganisationer
på den enskilda sektorn har i sina avtal
bestämmelser inskrivna om rätt att

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Tjänstledighet för politiska förtroendeuppdrag

åta sig statligt, kommunalt eller fackligt
förtroendeuppdrag. Men vad betyder
det om det visar sig svårt att skaffa
ersättare för kortare eller längre tid,
om vederbörande tjänsteman hämmas
i sin karriär både tjänsteställningsmässigt
och lönemässigt och om han sätts
på undantag? Det kan också någon gång
visa sig att en tjänsteman kan ha annan
uppfattning än företagsledningen. Då
hjälper varken avtal eller lagstiftning.
Vederbörande får ytterst sällan avsked,
men det blir allvarliga ingrepp i
hans yrkesverksamma liv. Samtidigt
kan de politiska organisationerna eller
samhället inte alltid garantera någon
trygghet på lång sikt — det är ju fråga
om förtroendevalda personer.

Sådana omständigheter har gjort att
det i rikspolitiken enligt min mening
blivit alldeles för många yrkespolitiker
som med nödvändighet efter ett antal
år riskerar att fjärma sig från praktiska
realiteter. Det kan bli så även i det
kommunala livet framdeles. Självfallet
måste vi ha yrkespolitiker, men på
många befattningar bör man med fördel
kunna anlita personer för viss tid och
förutsätta att de efter några år återvänder
till sitt gamla yrke. Det är här
problemen dyker upp.

En lag kan såvitt jag kan finna bara
skydda mot avsked, ett avtal kan aldrig
bli något annat än en rekommendation
där arbetsgivaren och arbetstagaren gemensamt
får komma överens om hur
de vill ordna frågan. För övrigt är bestämmelsen
i avtalen om rätt till fackliga
och politiska uppdrag kompletterad
med bestämmelsen att vid bisysslor av
större omfattning arbetstagaren skall
samråda med arbetsgivaren.

Jag har ingen övertro på avtalsformen.
Mer är detta en fråga om att
brygga över den klyfta som i dag finns
mellan näringslivets och politikens män
och kvinnor :så att de talar samma
språk. I varje fall vet jag att näringslivets
representanter ofta hyser miss -

tro mot politiker, vilket kan medverka
till en relativt snäv inställning då det
gäller att medge tjänstledighet för politiska
uppdrag. Om man kan överbrygga
denna klyfta mellan politiker och
näringslivets folk, kanske det går lättare
att i de enskilda fallen åstadkomma
för båda parter godtagbara lösningar
när det gäller tjänstledighet och framtagande
av nya arbetsuppgifter vid återinträde.

Herr talman! Jag har velat peka på
några av de problem som finns, men
eftersom denna fråga utreds på fackligt
håll och utskottet har formellt rätt i
sin slutkläm om att detta är en avtalsfråga,
vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Rubin
(mbs).

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att polemisera mot herr Almryd. Detta
är utan tvivel en mycket besvärlig fråga,
i vilken vi naturligtvis, efter vad
jag förstår, är helt överens om att personer
som är intresserade av att åta
sig politiska uppdrag skall beredas möjligheter
härtill, oavsett om de är anställda
i allmän tjänst eller i det enskilda
näringslivet. Jag är emellertid
något förvånad över att herr Almryd
bara exemplifierar med tjänstemännen;
alla anställda befinner sig härvidlag i
samma situation.

Emellertid har de fackliga organisationerna
klarat upp detta problem med
staten, kommunerna och landstingen,
där det alltså inte finns några hinder.
Väl är det riktigt, att frågan om ersättning
i samband med fullgörande av
offentligt uppdrag blivit olika behandlad
ute i kommunerna. Jag vill dock
säga, att frågan om ersättningen kanske
inte alltid är den mest väsentliga i sammanhanget.
Ofta är det så t. ex. för
yrkesarbetare, att deras svårigheter inte

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

hänger samman med frågan om ett eventuellt
inkomstbortfall utan helt enkelt
beror på det förhållandet, att arbetsgivaren
har svårt att få någon ersättare
för vederbörande; ett arbetslag kan brytas,
och det uppstår många besvärligheter.
Det gör att vi är alldeles överens
om att man inte bör lösa denna fråga
lagstiftningsvägen. Vi får hoppas att de
fackliga organisationerna skall utöva
lika starkt tryck på den enskilda sektorn
som de gjort på den allmänna för
att klara upp dessa ting.

De problem som uppstår för den som
under en följd av år sysslat med allmänna
ting nära nog på heltid, är naturligtvis
svårigheten att återvända till
sitt gamla yrke. Jag skall inte gå in
på den frågan, eftersom jag föreställer
mig att vi, innan dessa session är slut,
får tillfälle att i annan form resonera
om den saken.

Herr Almryd har inte ställt något yrkande.
Innan jag slutar vill jag dock
klart säga ifrån, att vi inom utskottet
är medvetna om detta problem. Vi hoppas
att frågan genom de överläggningar
som nu pågår på den enskilda sektorn
skall bringas till en lösning.

Herr ALMRYD (h):

Herr talman! Jag sade inte att det enbart
gäller tjänstemännen; jag sade att
det främst gäller tjänstemännen. Jag är
väl medveten om att t. ex. kvalificerade
yrkesarbetare i stort sett befinner sig
i samma situation som vilken tjänsteman
som helst. Samtidigt skall man
emellertid ha klart för sig, att ju högre
upp i företagshierarkin en person befinner
sig, desto större blir problemet.
För tjänstemannagrupperna tillkommer
det förhållandet, att det för tjänstemännen
på ett helt annat sätt än för andra
finns ett samband mellan tjänsteställning,
prestation och lön.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18

Offentliggörande av handlingarna rörande
utlämningen av de baltiska flyktingarna
år 1946

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av motioner
om offentliggörande av handlingarna
rörande utlämningen av de baltiska
flyktingarna år 1946.

I detta utlåtande behandlades de likalydande
motionerna I: 208 av herr Hiibinette
och II: 385 av herr Werner
m. fl., vari hemställdes, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
att sekretessen av handlingarna
kring de baltiska flyktingarnas utlämnande
år 1946 omedelbart bringas att
upphöra».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 208 och II:
385.

Reservation hade avgivits av herr
Werner (h), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 208 och II: 385 anhålla
hos Kungl. Maj:t om en prövning i positiv
anda av möjligheterna till ökad
offentlighet beträffande omständigheterna
kring utlämnandet av de baltiska
flyktingarna 1946.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WERNER (h):

Herr talman! Denna fråga har som
bekant en mycket dyster bakgrund, den
djupt tragiska utlämningen av de 146
balterna 1946. I stället för att tillämpa
den svenska asylrätten beslöt det neutrala
Sverige den gången att ta politisk
hänsyn till det avtal angående kapitulationsvillkoren
som de fyra segrarmakterna
träffat inbördes vid andra världskrigets
slut. Herr Börjesson i Falköping,
herr Rubin, några högermän och jag

4 -— Andra kammarens protokoll 1968. Nr 38

50 Nr 38 Onsdagen den 20 november 1968

Offentliggörande av handlingarna rörande utlämningen av de baltiska flyktingarna
år 1946

har motionerat om att ytterligare ljus
skall kastas över orsakerna till detta
märkliga beslut, ett beslut som med tanke
på den under senare år ofta erbjudna
asylrätten ter sig desto märkligare.

Utskottet undviker helt att yttra sig
om det önskvärda i en dylik åtgärd och
hänvisar bara till att det åligger regeringen
ensam att efter eget gottfinnande
besluta om sekretess och offentlighet.
Det är väl förklarligt, herr talman,
att jag finner denna behandling av motionsyrkandet
alltför steril och fantasilös.
Om man försökte sätta sig in i
sakfrågan skulle man måhända också
finna det angeläget att försöka finna
vägar för att kanalisera sin mening och
bringa den till regeringens kännedom;
regeringen är ju inte någon helig ko som
man inte skulle våga närma sig utan
hålla sig på behörigt avstånd från. Riksdagen
är väl suverän att säga sin mening
i alla frågor? Det är alltså inte fråga
om att desavouera regeringen, och
det har jag också anfört i reservationen,
som jag tycker är mycket modest. Jag
vill som sagt på intet sätt desavouera
regeringen när det gäller rätten att
själv besluta i sekretessärenden. Men
det finns framstående rättslärda som
menar att detta reservationsyrkande är
fullt rimligt och konstitutionellt möjligt,
vilket jag vill framhålla för den
händelse någon skulle vara tveksam på
den punkten.

Jag vill, herr talman, redovisa några
motiv för att en lösning i motionens anda
på ett eller annat sätt bör komma
till stånd.

Det är 22 år sedan denna beklagliga
tilldragelse ägde rum. »Skammens dag»
kallade en köpman från Nässjö den i
telefon i förrgår; han hade själv tillfälle
att på nära håll iaktta vad som
hände den gången. Debatten om orsakerna
till regeringens handlande har
fortgått under alla dessa år och har
nyligen aktualiserats av två publikationer.
Den ena utkom i fjol — Osvald

Freivalds -— och den andra, Per Olov
Enquists bok, i år.

Under debattens gång har man stundom
misstänkliggjort regeringens motiv
och stundom framställt de utlämnade
balterna som nazistanstuckna element.
Motsättningarna har skärpts. Debatten
skulle tvivelsutan komma till ett definitivt
slut om man lyfte på hemlighetens
slöja —- det är obestridligt. Att
vänta därmed till 1995 verkar hopplöst.

Det finns cirka 30 000 vuxna balter
i vårt land. Därav är 20 000 ester, resten
är letter och litauer. Sammanlagt —
barn och vuxna — är det fråga om cirka
100 000 människor. Det är alltså en
ganska stor folkgrupp, och det är en
folkgrupp som på ett imponerande sätt
har bevarat hoppet om en framtida frihet
för sitt land. Denna grupp är känd
för att vara en god och hederlig och
arbetsam grupp som enbart har utgjort
ett berikande incitament i vårt folk.
Det måste emellertid vara ett ständigt
blödande sår i själen på denna folkgrupp
att deras landsmän icke fick asyl
i det beträngda läget.

Alla i samlingsregeringen 1945 måste
ändå ha varit väl medvetna om att legionärerna
i själ och hjärta varken var
tyskar eller ryssar. Annekteringen av de
baltiska staterna kommenterades på ett
gripande sätt och med starkt patos av
Östen Undén 1940. Vi vet att han sedan
hade annan mening i huvudfrågan, men
i fråga om annekteringen höll han ett
berömt anförande, där han bl. a. fällde
orden: »Tre förut självständiga stater
har likviderats på några dagar. Den
skenbara frivilligheten kan inte bedraga
någon iakttagare.»

Jag tycker, herr talman, att vi är
skyldiga dessa Sverige-balter en skälig
insyn och förklaring. Att en så vettig
regering som Per Albin Hanssons samlingsministär
inte lät asylrätten gälla
låter en ana att det fanns vägande skäl
som gjorde att man den gången kusligt
nog »såg saken som en politisk lämplig -

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Offentliggörande av handlingarna rörande

år 1946

hetsfråga och inte främst som en rättsoch
humanitetsfråga». Förre chefredaktören
Ivar Anderson i Svenska Dagbladet
uttryckte saken just så i utrikesnämnden
enligt en intervju av författaren
Enquist.

Man kan också förstå att den baltiska
folkgruppen på något sätt känner sig
stämplad, och i pressen har det också
förekommit misstänkliggörande beträffande
balternas förmenta nazistvänlighet.
Den skugga som kom att vila över
de utlämnade har också kommit att vila
över gruppen som stannade kvar.
Därtill kommer den otrygghet och osäkerhet
som många av dessa känner enligt
vad som är väl omvittnat. Hur är
deras status i händelse av någon ny
konflikt eller kris? Fanns det något
om det i förhandlingarna med Sovjet?
Det dubbla medborgarskapet, som innefattar
också det icke önskade sovjetiska,
kan inte låta bli att spöka i sammanhanget.
Det måste man förstå.

Man kan inte värja sig från tanken
att samlingsregeringen kanske gjorde
en felaktig och inhuman bedömning. Det
är uppenbart att man inte gjorde någon
undersökning och bedömning beträffande
hur frivilligt de 146 hade engagerat
sig i den tyska krigsmakten. Vi vet också
att det fanns ett femtiotal minderåriga
som ju inte hade rätt att teckna
sådana bindande kontrakt och inte riktigt
kunde inse vad de gjorde. Det finns
många sådana ting som gör en ytterligt
tveksam.

Om det alltså har begåtts ett fel, borde
rimligen efterlevande och nära anhöriga
ha rätt till vederlag.

Jag anser som sagt inte, herr talman,
att man bara helt kallt kan hänvisa till
sekretesslagen och regeringens bestämmanderätt
härvidlag. Jag yrkar bifall
till reservationen med dess mycket moderata
anhållan och har därmed — vilket
jag ännu eu gång vill understryka —
inte på något sätt velat desavouera regeringen.
Emellertid tror jag att ett bifall

utlämningen av de baltiska flyktingarna

till reservationen skulle medverka till
att en för många väsentlig fråga bringades
närmare sin lösning.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (h).

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Det är med ganska stor
tveksamhet jag tar till orda i denna debatt,
ty ämnet för den är sannerligen
av det slaget att man helst skulle vilja
dra en slöja av tystnad över vad som
skedde under de där januaridagarna
1946. Många gånger är det dock bättre
att lägga papperen på bordet, ty
då först tystnar spekulationerna och
rensas luften.

Jag tror det skulle vara ganska hälsosamt,
om bakgrunden till baltutlämningen
bringades till allmänhetens kännedom.
Vi som var med under den tiden
upplevde baltutlämningen som ett
brott mot asylrättens principer. Jag säger
därmed icke att det förhöll sig så,
eftersom jag inte vet vad som låg bakom
själva baltutlämningen. Man kunde inte
överblicka konsekvenserna, om de
svenska myndigheterna hade sagt nej
till utlämningen, ty det var endast regeringen
som i sin besittning hade alla
handlingar och promemorior som ställningstagandet
baserade sig på. Men vad
jag personligen, och många med mig,
upplevde allra starkast var en känsla
av att kristna och humanitära bud
kränktes. Jag tyckte att det var ovärdigt
en rättsstat som Sverige att utlämna
dessa människor som hade sökt asyl
i vårt land till, som jag då antog, en
död i fångenskap.

Det är nu över 22 år sedan baltutlämningen
ägde rum och man kan fråga
sig: Skulle det vara förenat med
några större förvecklingar, om papperen
lades på bordet och om regeringen
exempelvis gav ut en vitbok för att sprida
ljus över det skedda? Naturligtvis
skulle det vara ytterst värdefullt med

52 Nr 38 Onsdagen den 20 november 1968

Offentliggörande av handlingarna rörande utlämningen av de baltiska flyktingarna
år 1946

en närmare belysning av förhållandena
när det gäller Sveriges ställningstagande
till baltutlämningen i januari 1946.
Här är det inte fråga om att ställa någon
eller några till ansvar för det inträffade,
utan en sådan vitbok eller redogörelse
från regeringens sida skulle
närmast ha till syfte att bringa klarhet
över vad som låg till grund för baltutlämningen.
Med hänsynstagande till opinionen
och den stora grupp balter som
efter kriget sökte asyl i vårt land skulle
jag vilja vädja till Kungl. Maj:t att utge
en vitbok om baltutlämningen. Ett sådant
dokument skulle sannerligen ha
sitt berättigande.

Då jag nu, herr talman, ansluter mig
till herr Werners reservation är det därför
att jag vill uttala en önskan om att
Kungl. Maj:t måtte finna skäl till att
ge ökad offentlighet åt omständigheterna
i samband med utlämnandet av de
baltiska flyktingarna 1946.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Vi svenskar har en benägenhet
att moralisera över andra länders
och folks agerande, när de med
eller utan egen förskyllan ställes i svåra
situationer. Vi har så lätt att anlägga
synpunkter på regimer i utvecklingsvärlden,
att kraftigt fördöma våldshandlingar
och brutalitet — detta med all
rätt — medan vi samtidigt har så svårt
att förstå att många av våra medmänniskor
i utvecklingshänseende befinner
sig flera hundra år efter oss och därför
har ett helt annat synsätt och beteendemönster.
Men vi behöver inte förflytta
oss så långt som till Asien, Afrika eller
Latinamerika. Alla reagerar vi väl ännu
starkare när människor på vår egen
kontinent förföljes, kastas i fängelse,
avrättas eller utvisas av politiska meningsmotståndare,
av vilka man med
tanke på deras kulturarv och utbild -

ning kunde begära att de visade humanitet
och lade i dagen ett demokratiskt
tänkande.

I dagens läge är det befriande att se
hur vår ungdom alltmer engagerar sig
i internationella frågor och reagerar
mot våld, förtryck och sociala orättvisor.
Vi är alla upprörda över grymheterna
i Vietnam, Biafra och andra länder,
där oskyldiga människor utsattes
för lidande och terror. Tusentals och
åter tusentals människor lever i dag i
landsflykt och misär eller söker fristad
i länder där lugnare förhållanden råder.
Obekväma politiker fängslas eller
förföljes, men tyvärr orkar alltför få
av oss engagera sig i dessa oerhörda
problem, som för många tycks ligga så
fjärran.

Huvudtemat för årets FN-kampanj är
de fundamentala principerna om de
mänskliga rättigheterna. Man frågar sig
onekligen hur vi svenskar skulle handla,
om de mänskliga rättigheterna sattes ur
spel och vi själva med eller utan tvång
skulle avgöra om vår nations grundläggande
humanitets- och rättsprinciper
skall gälla. Skulle våra nuvarande
politiker, stödda framför allt av en ansvarsmedveten
och engagerad ungdom,
stå emot obefogade rättsstridande krav?
Frågan kan synas vara hypotetisk, men
många gånger före, under och strax efter
andra världskriget ställdes vår regering
och våra myndigheter inför sådana
problem. I många fall svek vi. Baltutlämningen
1946 är ett sådant exempel.
Trosvissa när det gällde rättsprinciperna
i vårt samhälle och litande till
Haagkonventionen sökte haitiska soldater
och civila fristad i vårt land. Men
trots en våldsam folkopinion och i strid
mot alla folkrättsliga avtal utlämnades
i januari 1946 inte mindre än 146 balter,
en händelse om vilken Aftonbladet
så sent som för några år sedan skrev:
»Det är otroligt att det hänt i Sverige.»
Dagens Nyheter skrev vid samma tillfälle
att utlämningen var en av de

Onsdagen den 20 november 1968 Nr 38

Offentliggörande av handlingarna rörande utlämningen av de baltiska flyktingarna
år 1946

mest beklämmande och mest ovärdiga
regeringshandlingarna i senare svensk
historia.

Jag har tidigare i år interpellerat
statsministern rörande utgivande av en
vitbok i baltfrågan, och vid debatten
den 22 februari förklarade herr Erlander
bl. a.: »Den socialdemokratiska regeringens
majoritet kom till den uppfattningen
att det skulle varit ödesdigert
om regeringen i början av efterkrigsperioden
hade brutit något som måste
betraktas som en överenskommelse, ty
detta skulle ha minskat tilliten och tilltron
till den svenska regeringens vilja
att följa ingångna avtal.» Statsministern
fördömde inte moraliskt dem som hade
en annan mening men hävdade: »Det är
fel att bryta avtal, det är fel att minska
respekten för Sverige och för Sveriges
vilja att hålla avtal, men det är naturligtvis
också otrevligt att göra någonting
som kan uppfattas som ett brytande av
vår rätt att tolka asylrätten efter våra
egna bestämmelser.»

Av det sagda framgår tydligt att man
hade valet mellan att fullfölja ett enligt
mångas mening förhastat beslut och att
hävda vår egen befogenhet att tolka
asylrätten enligt gängse uppfattning i
överensstämmelse med Haagkonventionen.
Enligt min och säkerligen även
många andras mening måste man, om
man fattar felaktiga beslut, riva upp dessa
och inte med åberopande av formella
byråkratiska skäl hålla fast vid dem.
Det avgörande beslutet om baltutlämningen
fattades i en förvirrad situation,
där det inte kan uteslutas att det fanns
ett visst tryck från annan makt.

Regeringens beslut i denna fråga blev
ödesdigert. Man valde utlämning. Mängder
av människor skickades till slavläger
och många mötte en alltför tidig
död i Sibirien. Det är inte min mening,
och jag tror inte heller att det är de
andra motionärernas avsikt, att ställa
någon eller några människor till svars
för det skedda. Vad vi önskar är att

få klarhet i varför våra myndigheter
vid denna tid handlade som de gjorde.
Även om inte allt vårt agerande i baltfrågan
kan ursäktas, måste man ändå
trovärdigt och ärligt förklara alla omständigheter
bakom regeringens handlingssätt
i denna svåra tid.

I 3 § sekretesslagen stadgas följande:
»Handlingar i ärenden vilka angå rikets
förhållande till främmande makt
må allenast i de fall och i den ordning
Konungen bestämmer utlämnas tidigare
än femtio år efter handlingens datum.»
Denna bestämmelse är givetvis tillämplig
i det fall som vi i dag diskuterar.
Andra handlingar rörande utrikespolitiska
förhållanden får ju inte heller
utan tillstånd av de myndigheter, som
handlägger ärendet, utlämnas förrän
femtio år efter handläggningens datum,
såvida det inte är uppenbart att handlingens
innehållande inte påkallas av
bl. a. hänsyn till internationella frågor.
Jag är väl medveten om att riksdagen
i dag inte kan fatta något beslut om att
frige de aktuella handlingarna, men jag
är också väl medveten om att riksdagen
som sin mening kan uttala att dessa
papper bör offentliggöras.

Jag vill i detta sammanhang som
exempel anföra att det efter Englands
överfall på Egypten i Port Said 1956
inte dröjde mer än cirka tio år förrän
den engelska regeringen lade papperen
på bordet och försökte förklara varför
man hade handlat som man hade gjort.

Det är också klart att man i Sovjet
i mångt och mycket rensat upp efter
Stalineran och säkerligen inte på något
sätt skulle känna sig kränkt över att vi
bringade klarhet i detta i svensk historia
så mörka avsnitt. Avsteg från femtioårsregeln
har också åtskilliga gånger
gjorts. Jag tillåter mig bara att påminna
om de vitböcker, som den svenska
regeringen presenterade under åren
1946—1948 berörande Sveriges politik
under andra världskriget. I dessa handlingar
offentliggjordes en rad doku -

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Offentliggörande av handlingarna rörande utlämningen av de baltiska flyktingarna
år 1946

ment, som rörde förhållandet till Tyskland
i samband med Norges och Danmarks
besättande samt t. ex. den mycket
omdiskuterade tyska transiteringstrafiken
genom Sverige.

I enskilda fall har Kungl. Maj :t t. o. m.
medgivit undantag från sekretessregeln
för vetenskapliga forskningar. Särskilt
vidsträckt synes det medgivande ha varit,
som kom Krister Wahlbäck till del
för dennes doktorsavhandling om finlandsfrågan
i svensk politik. I förordet
till avhandlingen kan man läsa att
Kungl. Maj :t beviljat författaren tillstånd
att »i princip taga del av handlingarna
i UD:s arkiv».

Man kan fråga sig varför en så omdiskuterad
fråga, omgiven av allehanda
rykten, påståenden och direkta anklagelser,
som baltfrågan ännu i våra dagar
är, skall vara hemligstämplad. Varför
skall vi inte få veta sanningen om
de händelser som den socialdemokratiske
juridikprofessorn V. Lundstedt betecknade
såsom mer upprörande än något
annat ärende som han hade diskuterat
under sin dittillsvarande sjuttonåriga
riksdagstid? Biskopen J. Cullberg
framhöll också i ett tal, att balttragedin
måste framstå såsom en av de svartaste
företeelserna i Sveriges historia under
senaste tid. År det verkligen inte dags
att offentliggöra dessa hemligstämplade
papper, så att vi får ta del av den verkliga
bakgrunden till att regeringen
handlade som den gjorde?

I våras kom det ut en baltisk vitbok
under titeln »De internerade balternas
tragedi i Sverige under 1945—46». Och
för en tid sedan utgav författaren Per
Olov Enquist boken »Legionärerna»,
som till stor del stöder sig på dokument,
dagböcker, brev och hemligstämplade
redogörelser — det rör sig om intervjuer
med en mängd människor, från dåvarande
deltagare i utrikesnämnden till
andra myndighetspersoner som på ett
eller annat sätt aktivt varit inblandade i
baltfrågan. Boken är i sin dokumenta -

riska skildring så skakande och fylld
av påståenden, anklagelser och tillrättalägganden
att det förvånar mig att den
inte väckt större debatt än den hittills
gjort. Bland annat skildras mängder av
utlämningsförfaranden —- det beskrivs
hur judar, landsflyktiga norrmän, kommunister
och andra politiska flyktingar
på ett cyniskt och många gånger
rent omänskligt sätt utlämnades till lidande
och död.

Författaren säger i företalet att hans
avsikt varit att ge en helt objektiv och
exakt bild av baltutlämningen — en
för svensk samtidshistoria helt unik
politisk affär. Men han förklarar också
att han misslyckats med att ge en objektiv
bild, och därför kommer den sensationella
boken att i många avsnitt stå
helt oemotsagd så länge inte vår regering
lägger de hemligstämplade papperen
på bordet.

Vad finns egentligen att dölja? Personligen
vill jag tro att Sveriges regering
under de svåra åren ansåg sig
tvungen att handla som den gjorde i
t. ex. baltfrågan. Man kan naturligtvis
fråga sig, herr talman, om det tjänar
någonting till att riva i gamla sår. Men
vi måste förstå att det är viktigt för en
demokratisk nation att alltid göra upp
med det förflutna och lära av historien
för att därmed förhindra att misstag
upprepas och att mänskliga rättigheter
en gång i framtiden på nytt åsidosätts.

Personligen är jag, som jag sade, inte
ute för att finna några politiska syndabockar,
men jag vill skapa klarhet i en
affär för vilken jag och många andra
lider samvetskval. Den som personligen
sett hur unga pojkar med våld släpades
ombord på ett fartyg i Trelleborgs
hamn — en pojke som försökte köra
sina händer genom vindrutorna på den
buss i vilken han fraktades till fartyget
för att därmed ta sig av daga, den
som sett hur personer åt rakblad, den
som upplevt hur en baltflykting stötte
dolken i halsen för att undgå att bli

Onsdagen den 20 november 1968 Nr 38

Offentliggörande av handlingarna rörande utlämningen av de baltiska flyktingarna
år 1946

utlämnad — den kan inte glömma dessa
händelser. Jag rår inte för, herr talman,
att jag blir djupt rörd när jag tänker
tillbaka på detta, och jag skäms inte
över att jag gråter. Varför är det för
resten för oss människor en sådan
självklarhet att skratta och visa glädje
men varför är vi så rädda att visa andra
mänskliga känslor som att gråta? Bland
alla dessa balter fanns enligt uppgift
inte mindre än 49 minderåriga som
egentligen skulle ha tagits om hand av
barnavårdsnämnd. Man påstod att de
var frivilliga, men den som haft tillfälle
att studera upprop och plakat från
krigets dagar vet att det slogs fast att
om man inte blev »frivillig», så skulle
man straffas enligt gängse krigslagar.
Så var det med den frivilligheten! Unga
människor, som helt enkelt tvingats ut
i kriget, blev sedan av oss utlämnade till
ännu mera lidande.

Av tillgängliga dokument framgår att.
många civila balter bytte från civil klädsel
till militäruniform för att bli behandlade
enligt Haagkonventionen. I vissa
fall tänkte flyktingarna fortsätta vidare
på sin flykt men fick av svenska myndighetspersoner
veta att de inte behövde
befara någon utlämning från Sverige.
Vi måste förstå att många militärer,
läkare, sjuksköterskor och andra känner
samvetskval över att på ett eller
annat sätt ha varit med om den olyckliga
handläggningen av dessa flyktingärenden,
som blev en tragedi.

Ett upprörande faktum i baltutlämningen
är att ryssarna i sin not den 2
juni 1945 endast begärde utlämning av
personer som flytt till Sverige efter
undertecknandet den 8 maj av akten om
Tysklands militära kapitulation. Men
vi utlämnade inte bara människor som
flytt strax före kapitulationen utan också
människor som kommit hit lång tid
dessförinnan. Vi utlämnade människor
som slagits mot både ryssar och tyskar
för att värna sin nationella rätt, men
också många som inte var militärer.

Man skulle givetvis på den tiden ha
gjort en noggrann prövning av varje
enskilt fall. Det handlade ändå om människor,
enskilda individer som sökt
skydd i vårt land. Men människan
glömdes som så många gånger förr i
historien bort. Något som man på politiskt
språk skulle kunna kalla en paketlösning
av hela baltfrågan kom till
stånd. Om än kanske med tvång utlämnade
man oskyldiga och skyldiga människor
utan individuell prövning och
i strid mot hävdvunna asylprinciper.

Herr talman! Per Olov Enquists bok
är, som jag tidigare sade, så fylld av
dokument, påståenden och skildringar
från denna tragiska tid att om bara
något av allt som skrivits i den är sant
måste våra myndigheter visa en klar
vilja att redovisa de fakta och sanningar
som de fortfarande vill belägga med
hemligstämpel och alltså dölja. Vi måste
ärligt och öppet deklarera inför vårt
folk och världen varför vi gjorde som
många ansåg oss tvingade att göra. Ett
sådant klarläggande skulle stoppa obefogad
kritik, men framför allt visa sanningen,
som aldrig får döljas. Vi nutidsmänniskor
måste lära oss av historiens
skeende för att i framtiden kunna undvika
sådana misstag som en gång begåtts
i det förgångna.

Herr talman! Med det anförda vill
jag yrka bifall till reservationen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon sakdebatt. Jag föreställer mig att
många av kammarens ledamöter frågar
sig: Varför är herr Werner ensam reservant?
Är han den ende i konstitutionsutskottet
som känner för dessa
ting? Är han den ende som har försökt
sätta sig in i vad diskussionen gäller?
Herr talman, jag tror inte det.

Det förhållandet att herr Werner är
ensam reservant grundar sig väl på att
det kan råda delade meningar om huruvida
dessa likalydande motioner kunde

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Offentliggörande av handlingarna rörande

år 1946

väckas i riksdagen. I varje fall råder
mycket starka tvivel om huruvida konstitutionsutskottet
kan sakbehandla motionerna
med hänsyn till att konstitutionsutskottets
främsta uppgift är att
hålla på grundlagarna och konstitutionen.
Utskottsmajoritetens utlåtande
klargör att det inte har förts någon
sakdebatt inom utskottet. Man har helt
hänfört sig till utskottets befogenheter
i detta fall och därför är det litet beklagligt
att herr Werner, som deltagit
i utskottsbehandlingen, fäller det yttrandet
om utlåtandet att det är sterilt
och fantasilöst och kan synas ge uttryck
för att konstitutionsutskottet anser regeringen
vara en helig ko. Det är ingalunda
på det sättet utan utskottsmajoriteten
har ansett att Kungl. Maj:t bestämmer
på detta område och att i varje
fall inte konstitutionsutskottet kan
göra något uttalande på denna punkt.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag är helt medveten
om att många känner som jag för sakfrågan
i detta stycke, och herr Adamsson
vet också väl varför jag blev ensam
som reservant. Det var, som sagt, ingalunda
därför att bara jag var talesman
för balterna; det var därför att jag
tyckte att man kunde gå något längre
och inte bara hänvisa till sekretesslagen,
utan ta detta ärende som en anledning
att kanalisera den opinion som
finns bland oss i riksdagen och hos
vårt folk. När man inte gjorde det fann
jag skäl att beteckna utskottets utlåtande
som sterilt och fantasilöst.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag skall uteslutande
hålla mig till den egentliga sakfrågan,
nämligen möjligheten att få till stånd
ett lättande av sekretessen. Att herr
Werner ensam reserverat sig i utskottet
— vilket också påpekades av herr
Adamsson -— skulle kunna tolkas så, att
han tillsammans med motionärerna möj -

utläinningen av de baltiska flyktingarna

ligen vore ganska ensam om sin uppfattning
också i kammaren. Jag tror inte
att så är fallet, och jag vill gärna säga,
att den moderata form som reservationens
hemställan fått har tilltalat mig.

Riksdagen bör väl ändå utan konstitutionella
hinder kunna be Kungl. Maj :t
om en prövning i positiv anda av möjligheterna
att skingra hemligheterna
kring de omständigheter som rådde då
balterna utlämnades. Det är enligt min
uppfattning inte på något sätt att träda
regeringen för nära; denna har enligt
sekretesslagen helt självklart att pröva
sådana frågor.

Intresset för att få en klarare bild av
omständigheterna kring battutlämningen
är mycket stort. Det föreligger inte
bara ett allmänt intresse —• redan det
är ett starkt motiv — utan det finns
också ett direkt behov av ökad offentlighet
kring vad som verkligen hände
och vad som igångsatte händelseförloppet.
Ofrånkomligt är, såsom jag ser det,
att eu myckenhet av ryktessmideri och
allsköns spekulationer fortfarande frodas
och även kommer till direkta uttryck.
Ingen part gagnas av sådant. Ju
mera man kan redogöra för utan att
riskera rikets säkerhet, desto bättre
måste det vara. Jag skulle vilja upprepa
frågan: Skulle riksdagen inte kunna
be regeringen ta sig en ny funderare
på saken? Det är faktiskt — uttryckt
på vanligt enkelt språk —- inte mer som
begärs i reservationen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte uttala
mig om vad andra kammaren kan tilllåta
sig i ärenden av denna natur. Det
enda jag vill ha sagt är att konstitutionsutskottet
funnit sig icke ha att befatta
sig med ärendet som sådant.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Inrättande av en reklamationsnämnd vid televerket

hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Werner begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Werner.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Werner begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 164 ja och 33 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 19

Inrättande av en reklamationsnämnd vid
televerket

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
161, i anledning av motioner om inrättande
av en reklamationsnämnd vid
televerket.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Kammaren har i dag

på förmiddagen diskuterat åtskilliga
frågor som har rört sekretess. Jag skulle
vilja beröra ett område som för
många människor framstår såsom sekretessbelagt
utan att vara det, nämligen
behandlingen av reklamationer som gäller
sådana debiteringar från televerket
som man har uppfattat såsom feldebiteringar.

Vi konsumenter vill gärna veta vad vi
får för våra pengar. Detsamma gäller
de tjänster och varor som lämnas av
staten eller statens olika verk. När vi
åker tåg kan vi sätta avgiften för resan
i direkt relation till vägsträckans längd
och fortskaffningsmedlet. Vid postbefordran
vet vi att en försändelse av en
viss typ kostar så och så mycket att befordra.
Samma är förhållandet när vi
utnyttjar televerkets tjänster i den betydelsen,
att vi skickar telegram. Vi kan
alltid kontrollera avgiften och dess relation
till tjänsten i fråga.

Vi har emellertid inte samma möjlighet
att kontrollera telefonavgifterna.
— Jag vill redan från början säga att
jag på intet sätt hyser något misstroende
mot de debiteringar och den automatik
som förekommer på det området; jag
tror nämligen att vår telefon är en av
de förnämsta i världen i detta avseende,
därmed givetvis inte sagt att felaktigheter
inte kan uppstå.

Utskottet har beträffande vår motion
i huvudsak behandlat den tredjedel av
de cirka 60 000 felanmälningar som görs
per år och vilka blir föremål för vidare
behandling av televerket. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att siffran 60 000
är televerkets, men antalet har stigit.
Hur stort det är för det sistlidna året
vet vi ännu inte.

Vi har i motionen begärt att en televerkets
reklamationsnämnd skulle inrättas,
dit anmälningar skulle kunna
skickas från dem som fått uppfattningen
att antalet samtal inte står i riktig
relation till den utskickade räkningens
storlek. Att antalet missnöjda är stort
kan jag garantera med hänsyn till den

58 Nr 38 Onsdagen den 20 november 1968

Studiemedelsavgifters behandling i skattehänseende, m. m.

mängd brev jag fått från teleabonnenter.

Jag har med glädje noterat statsutskottets
behandling av motionen. Det
finns åtskilliga positiva saker att konstatera
i samband med utskottets behandling.
För det första meddelar televerket
i sin skrivelse till utskottet att
man nu förfogar över 1 500 kontrollrvläsare,
vilkas antal kommer att öka
väsentligt under de närmaste åren. Det
Kanske mest väsentliga är dock att utskottet
skriver: »En prövning av skäligheten
i handläggningen av klagomål beträffande
samtalsmätningen skulle enligt
verket kunna ske genom den allmänna
reklamationsnämnd som inrättats
från och med den 1 januari 1968.»

Jag hyser den förhoppningen att den
allmänna reklamationsnämnden inte
skall belastas med alltför många reklamationer
och ärenden från teleabonnenterna.
Jag ser det emellertid som en
principiellt mycket viktig sak att det
finns en instans dit abonnenten kan
vända sig om han känner att förhandlingarna
med televerket inte lett till positivt
resultat eller om man — såsom det
framhållits från vissa håll — känner att
rättssäkerheten varit i fara. Den känslan
har kanske i någon mån förstärkts
sedan televerket efter avstängning av
telefonen försökt göra indrivning genom
hot om utmätning, vilket givetvis
juridiskt sett är alldeles riktigt men
med säkerhet förorsakat många personliga
tragedier. Där kommer medvetandet
om den allmänna reklamationsnämndens
existens att kännas betryggande,
ty det vore i så fall en instans
dit abonnenten i fråga kunde vända sig.
Jag gläder mig också åt att utskottet säger
sig förvänta att televerket i framtiden
skall följa utvecklingen. Därmed anser
jag, herr talman, att motionärerna
nått en stor del av sitt syfte med motionen.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 162, i anledning av motioner angående
filmdistributionen m. m.,

nr 163, i anledning av motioner om
det statliga tidskriftsstödet och om
litterär uppläsningsverksamhet,

nr 164, i anledning av motioner angående
bostadsanskaffningslån för köp av
egnahemsfastighet, samt

nr 165, i anledning av motioner angående
meritvärdet av tjänstgöring i uland.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21

Studiemedelsavgifters behandling i
skattehänseende, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 60, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. in., jämte
motioner.

I propositionen 1968:81 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att anta därvid
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

2) förordning angående ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes bl. a. följande.

I propositionen föreslås regler som
klarlägger hur studiemedelsavgifter
skall behandlas i skattehänseende. Reglerna
innebär att avdrag inte skall få
göras vid inkomsttaxeringen för sådana
avgifter. Vid förmögenhetstaxeringen
skall återbetalningspliktiga studiemedel
enligt förslaget behandlas som
skuld och således avdragsrätt föreligga.

Onsdagen den 20 november 1968 Nr 38

Studiemedelsavgifters behandling i skattehänseende, m. m.

Motioner med anledning av propositionen 1)

De likalydande motionerna I: 878
av herr Lidgard m. fl. samt II: 113b av
fru Kristensson och herr Hamrin i Kalmar,
i vilka hemställts, att riksdagen i
samband med behandlingen av proposition
nr 81 i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde förslag till 1969 års riksdag
rörande avdragsrätt för studiekostnader; 2)

de likalydande motionerna I: 879
av herr Wirtén och II: 1133 av fru
Frsenkel, i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 81 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle
om utredning angående studiekostnadernas
behandling i skattehänseende,
varvid även frågan om studiebidragens
höjd borde beaktas.

Motioner vid riksdagens början

I) De likalydande motionerna 1:181
av herrar Schött och Enarsson samt
II: 233 av herr Lothigius, i vilka hemställts,
att riksdagen antoge i motionerna
framlagt förslag till lag om ändrad
lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

II) de likalydande motionerna I: 640
av herrar Mossberger och Georg Pettersson
samt II: 800 av herrar Josefsson
i Halmstad och Arweson;

III) de likalydande motionerna I: 644
av herrar Harald Pettersson och Fälldin
samt II: 791 av herr Antonsson, i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begärde skyndsam utredning
om rätt till skatteavdrag för periodiskt
understöd till studerande i enlighet
med vad i motionerna anförts;

IV) motionen II: 478 av herrar Jönsson
i Ingemarsgården och Mundebo,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhölle om förslag
rörande avdragsrätt vid beskattningen

för periodiskt understöd till studerande
samt om utredning och förslag angående
studiekostnadernas behandling i
skattehänseende.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte

A) —- med bifall till Kungl. Maj:ts
proposition nr 81 —■ anta vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt;

B) avslå

1) motionerna 1:640 och 11:800, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört,

2) motionerna I: 181 och II: 233,

3) motionerna 1:644 och 11:791,

4) motionerna I: 878 och II: 1134,

5) motionerna 1:879 och 11:1133
samt

6) motionen II: 478.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Lothigius (samtliga h), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

under punkten A 1
att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr
81 icke kunnat av riksdagen oförändrad
antagas —■ antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370) med den ändringen, att
20 § erhölle i reservationen angiven
lydelse, innebärande förslag om en avdragsschablon
på 40 % av studiemedelsavgiften;
samt

under punkterna B 4—6
att riksdagen måtte — med anledning
av motionerna I: 878 och II: 1134,
I: 879 och II: 1133 samt II: 478 — i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning
av frågan om studiemedelsavgifternas
och andra studiekostnaders behandling
i skattehänseende;

2) av herrar Erik Filip Petersson,
Tistad, Enskog och Larsson i Umeå

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Studiemedelsavgifters behandling i skattehänseende, m. m.

(samtliga fp), vilka ansett att utskottet
under punkterna B 2—6 bort hemställa,

att riksdagen måtte, med anledning
av följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:181 och 11:233,

2) motionerna 1:644 och 11:791,

3) motionerna 1:878 och 11:1134,

4) motionerna 1:879 och 11:1133

samt

5) motionen 11:478,

i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning av frågan om studiekostnaders
behandling i skattehänseende och
om avdrag för periodiskt understöd till
studerande;

3) av herrar Fälldin, Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora (samtliga ep), vilka
ansett att utskottet under punkterna
B 2, 3 och 6 bort hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall till
motionerna I: 644 och II: 791 samt
II: 478, i vad denna motion innefattade
yrkande om utredning angående rätt
till avdrag för periodiskt understöd till
studerande, ävensom med anledning av
motionerna I: 181 och II: 233 — i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära skyndsam
utredning om rätt till skatteavdrag
för periodiskt understöd till studerande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 60 gäller bl. a. frågan om
hur studiemedelsavgifter skall behandlas
i skattehänseende. De regler som
föreslås i propositionen och som utskottet
tillstyrker innebär att avdrag för sådana
avgifter inte skall få göras vid inkomsttaxeringen.
Vid förmögenhetsbeskattningen
skall återbetalningspliktiga
studiemedel räknas som skuld.

Ett flertal motioner har väckts angående
dels avdragsrätten för studiemedel,
dels periodiskt understöd för
studerande. Att så skett är inte att förundra
sig över. Riksskattenämnden utta -

lade t.e x. i samband med införandet av
studiemedelsförordningen att det inte
är orealistiskt att betrakta studieskulder
som en ackumulering av levnadskostnader
motsvarande existensminimum.

På grund av de av praktiska skäl motiverade
reglerna om beskattningsårets
slutenhet kan för närvarande avdrag
för dessa kostnader inte åtnjutas. Principen
om beskattningsårets slutenhet
har dock under senare år på flera håll
genombrutits. Av kammarrättens yttrande
över departementspromemorian
framgår att någon tillräckligt utförlig
utredning inte finns för att frågan om
avdragsrätt för studiemedelsavgifter i
hela sin vidd skall kunna avgöras. Det
finns därför, herr talman, all anledning
att göra en sådan utredning. Den begärs
i samtliga de tre reservationer som
är fogade vid betänkandet.

I reservationen 2, som jag yrkar bifall
till, anför vi reservanter i motiveringen:
»Under studietiden är de

studerande i regel förhindrade att förvärva
egen inkomst. De saknar alltså ofta
möjlighet att tillgodogöra sig bl. a.
ortsavdrag och allmänna avdrag som de
skulle ha varit berättigade till om de,
i stället för att studera, ägnat sig åt förvärvsarbete.
» Vi framhåller vidare att
ortsavdraget är avsett att täcka de allmänna
levnadskostnaderna och att av
de utgifter som en studerande åsamkas
under studietiden åtskilliga är av sådan
art att de skulle varit avdragsgilla
om de utgjort kostnader för förvärvande
av intäkter i en förvärvskälla. De
skäl som anförs i propositionen för att
studiemedelsavgifterna inte till någon
del bör vara avdragsgilla finner vi inte
bärande.

Vi reservanter är medvetna om att
studiemedelsavgifternas behandling i
skattehänseende är en fråga som rymmer
många problem; därför bör den utredas.

Vi begär i reservationen att frågan
om avdrag för periodiskt understöd till
studerande också upptas till prövning.

Onsdagen den 20 november 1968 Nr 38

Studiemedelsavgifters behandling i skattehänseende, m. m.

Vi finner reglerna om sådant avdrag i
deras nuvarande utformning högst otillfredsställande
från rättssynpunkt. Självfallet
bör rätt till avdrag för periodiskt
understöd till studerande kombineras
med skatteplikt för mottagaren.

Herr talman! Vi reservanter går inte
emot propositionen, men vi hemställer
att frågan om studiekostnadernas behandling
i skattehänseende och frågan
om rätt till avdrag för periodiskt understöd
till studerande blir föremål för
särskild utredning.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag skall inte redogöra
för de regler som gäller för studiemedels
utbetalande och återbetalning
samt för deras behandling i skattehänseende.
Herr Enskog har gjort det, och
de finns återgivna i propositionen och
bevillningsutskottets betänkande.

Låt mig i ett resonemang om hur vi
från högerpartiets sida ser på det hela
ta upp frågan från en annan utgångspunkt.
Först vill jag säga att det är utomordentligt
tillfredsställande att studiemedlen
nått den höjd de för närvarande
har, att återbetalningstiden är
lång och att det inte utgår någon ränta.
Frågan huruvida ränta utgår kan diskuteras,
ty den summa som skall återbetalas
blir betydligt högre än det belopp
man lånar. Men i stället för ränta
använder man ett omräknat basbelopp,
vilket naturligtvis kan sägas vara en
form av ränta, ehuru en låg sådan. Vidare
är det tillfredsställande att dessa
bidrag har en social anknytning; det
kan ges tillägg för speciella grupper,
och det kan beviljas uppskov med återbetalningen,
vilket är av betydelse. I
de flesta fall motsvarar inte bidrag och
lånesumma de verkliga kostnaderna för
studierna, allra minst om den studerande
har bildat familj. I vissa fall kan
de studerande ha rimliga boendekostnader,
nämligen om de bor i moderna
studentbostäder. Men dessa räcker inte
till, och många studerande blir helt

beroende av den allmänna bostadsmarknaden,
och då blir bostadskostnaderna
och övriga levnadskostnader så höga,
att ekonomiskt tillskott måste anskaffas.

Högerpartiets allmänna inställning är
att det för en nation inte finns någonting
för framtiden så lukrativt som att
satsa i en kvalitativt hög utbildning. Att
stimulera till detta är inte bara en bidragsfråga.
Det är också en ansvarsfråga.
En studerande skall veta, att om
han sköter sina studier och därigenom
skaffar sig en ansvarsställning i samhället,
där samhället kan dra nytta av
honom, så skall han också honoreras
eller stimuleras. Avdragsrätt för studieskulder
är enligt mitt förmenande en
sådan stimulans.

Vad är det för fel att se studier som
en investering i kunskaper, en investering
motsvarande den som görs av rörelseidkare?
Att missgynna investeringar
i utbildning i förhållande till investeringar
i realkapital kan ej vara
riktigt.

Studiekostnaderna består delvis av
levnadskostnader. Rena levnadskostnader
är icke avdragsgilla vid beskattning.
Det är ju den allmänna princip vi
tillämpar. Men till dessa kostnader kommer
för den studerande utgifter för
materiel, böcker och resor, kostnader
som är nödvändiga för studiernas bedrivande.
De kvalitativa fordringarna
på kunskaper är i dag så stora, att
ungdomarna måste skaffa sig kunskaper
utöver dem som ges i den vanliga kurslitteraturen.
Detta gäller inte minst på
det internationella området där ungdomarna
måste vara aktiva. Alldeles
särskilt utsatt är den studerande som
måste bedriva mycket långvariga studier
och därför mister flera års inkomster.
Han kan inte på samma sätt som en något
högre inkomsttagare utnyttja ortsavdragen,
eftersom han befinner sig på
den nedre delen av progressisionsskalan.

Situationen är ju också den att återbetalning
sker när personen i fråga får

62 Nr 38 Onsdagen den 20 november 1968

Studiemedelsavgifters behandling i skattehänseende, m. m.

en hög marginalskatt. Det är därför
som vi säger att det vore rättvisare om
man finge utjämna skillnaderna i skattebelastning
mellan studieåren och de
verksamhetsår när återbetalningen skall
ske. Vi har bedömt det så, att 60 procent
är icke avdragsgilla levnadskostnader
inklusive de studiebidrag på högst 1 750
kronor som lämnats. Ett schablonavdrag
på 40 procent av studiemedelsavgifterna
torde vara en lämplig avvägning.
Vi betraktar detta som ett provisorium.
Vi vill inte foga oss i propositionens
förslag utan har framlagt ett
eget efter dessa riktlinjer i avvaktan
på att utredningen skall framlägga sitt
förslag. Att inte framföra ett förslag nu
tycker vi vore att kapitulera för propositionen.
Jag yrkar alltså bifall till
reservation 1.

Jag vill också framhålla att vi på en
punkt är eniga i utskottet, nämligen i
fråga om avgångsersättningarna till den
del de är tilläggsbidrag. Det gäller de
s. k. B-beloppen, som skall vara skattefria,
och det gäller de anställda vid
hampberedningen i Visby och linberedningen
i Laholm. På denna punkt
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! På grund av ett förbiseende
har vi inte i vår reservation
tagit upp frågan om utredning av periodiskt
understöd. Här ansluter jag mig
till folkpartiets reservation och kommer
att stödja densamma.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Föreliggande utskottsbetänkande
upptar till prövning studiemedelsavgifternas
behandling i skattehänseende.
Utskottsmajoriteten har
därvid tillstyrkt Kungl. Maj ds proposition
81, som innebär att avdrag för sådana
avgifter inte får göras vid inkomsttaxeringen.
Utskottet motiverar detta
sitt ställningstagande med att om avdrag
skulle medges för sådana kostnader,
exempelvis i form av årliga schablonavdrag,
så skulle det betyda att
man medgav avdrag för levnadskostna -

der, vilket saknar motsvarighet vid den
skattemässiga inkomstberäkningen i övrigt.

I anslutning till propositionen har
centerpartiet väckt motioner med yrkanden
om utredning av rätt till avdrag
för periodiskt understöd till studerande.
Den frågan tycker jag ligger litet annorlunda
till. Bestämmelserna om periodiskt
understöd medger nu avdrag i fall
då det med hänsyn till ändamålet är
mindre motiverat och befogat än då det
gäller föräldrarnas understöd till sina
barns studier. Avdrag för sådant periodiskt
understöd måste inte bara från
den enskildes utan även från samhällets
synpunkt sägas vara båda skäligt och
rättvist. Nu föreligger ju nämligen möjlighet
att erhålla avdrag för periodiskt
understöd exempelvis till en son som
har förvärvsarbete och som själv kan
försörja sig. Men däremot inte till studerande.
Man måste om man jämför
dessa två fall instämma i att det finns
en inkonsekvens i gällande bestämmelser.
Frivilliga ekonomiska uppoffringar
från föräldrarnas sida för att möjliggöra
ungdomars utbildning bör skattemässigt
inte behandlas med större restriktivitet
än andra former av periodiskt
understöd.

I centermotionen har vi dessutom
konstruerat avdragsrätten på så sätt att
avdraget görs på skattens slutbelopp.
Därigenom eliminerar man också marginalskatteeffekten
som eljest skulle
kunna komma att gynna de större
inkomsttagarna.

Herr talman! Med hänsyn till att utskottet
inte har velat biträda vårt yrkande,
har vi följt upp motionerna i
reservation 3 som är fogad till utskottets
betänkande, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till densamma.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(ep).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Det är ganska svårt att

Onsdagen den 20 november 1968 Nr 38

Studiemedelsavgifters behandling'' i skattehänseende, m. m.

motivera utskottets ställningstagande,
om man inte också i korthet redogör
för hur hela detta system är uppbyggt.
Jag skall därför ta några minuter i anspråk
för att säga några ord om det.

Studiemedel utgår nu med 8 120 kronor
per år, varav högst 1 750 kronor i
studiebidrag. För återstoden, alltså
6 370 kronor per år, föreligger återbetalningsskyldighet.
En studerande med
ett minderårigt barn under 16 år kan
dessutom få ett studiemedelstillägg, vilket
kan uppgå till högst 1 450 kronor
per år och barn. Föreligger synnerliga
skäl kan extra studiemedel utgå.

Studiemedel skall återbetalas med årliga
avgifter med början tredje året efter
det att senast utbetalda medel har
utgått. I allmänhet skall återbetalning
ske t. o. m. det år mottagaren fyller 50
år, d. v. s. under en tid av 20—25 år.
Studeranden behöver inte betala någonting
under de år han inte tjänar över
21 000 kronor i dagens penningvärde.
Han kan få uppskov med betalningen
under vissa förhållanden, och då kan
betalningen få erläggas även efter det
att han har fyllt 50 år. Ingen ränta skall
utgå på lånet. Annars får ju återbetalning
av lån inte avdras utan endast
ränta.

Metodiken är sådan att studiemedlen
skall omräknas till basbelopp — lika
med dem som tillämpas för ATP —• nu
5 800 kronor. Återbetalningarna skall
omfatta lika många basbelopp som den
betalningsskyldige har erhållit i återbetalningspliktiga
studiemedel.

Om exempelvis en universitetsstuderande
under åren 1966—1968 uppbär
ett belopp motsvarande tre basbelopp
om vartdera 5 800 kronor, d. v. s. 17 400
kronor, och basbeloppet under tiden
har ökat till exempelvis 6 500 kronor i
genomsnitt, är han alltså i princip skyldig
att återbetala tre gånger 6 500 kronor
eller 19 500 kronor, vilket i detta
fall skulle bli 2 100 kronor mer än han
mottagit, men det rättas sedan till. Om
nämligen indexregleringen av basbelop -

pet medför att återbetalningen i fast
penningvärde blir, som i detta exempel,
ofördelaktigare än ett vanligt räntebärande
konventionellt lån äger vederbörande
rätt till återbäring av för mycket
inbetalda avgifter. Låneräntan skall därvid
antas ha uppgått till 60 procent av
den vid varje tidpunkt gällande normalräntan
för lån från statens utlåningsfonder.
Det innebär att den återbetalningsskyldige
med nu gällande låneränta,
6 procent, icke behöver betala mer
än 3,6 procents ränta på återbetalningspliktiga
studiemedel.

Han behöver heller aldrig ställa någon
säkerhet för lånen. Men vid ett konventionellt
lån kan låntagaren göra avdrag
för ränteutgifter och får därigenom,
säger man, ett skattebortfall. Det
får inte studeranden men i stället får
denne åtnjuta en reducering av sin
återbetalningsskyldighet och kommer
därför inte i något sämre läge. Genom
denna maximering av återbetalningsskyldigheten
får studeranden en favör,
vars värde motsvarar rätten till avdrag
av ränta på studielån vid beskattningen.
Han har fått en garanti som innebär
att han väl kan vinna men aldrig förlora
på denna indexreglering av basbeloppet.
Om indexregleringen görs avdragsgill
i beskattningen måste reglerna
om begränsning med avseende på storleken
av räntan ändras, så att nuvarande
60 procent av den normala räntan
utbyts mot 100 procent. Bevillningsutskottet
anser att dessa regler är mycket
fördelaktiga för låntagaren-studeranden.
Återbetalning enligt basbeloppet torde
oftast komma att ställa sig fördelaktigare
vid 3,6-procentigt lån, såvida inte
basbeloppet skulle höjas alldeles onormalt.

Herr talman! Vad är det nu som äger
rum? Det studiesociala stödet finansieras
sålunda med skattemedel. Skall det
då också beviljas skattefrihet för den
del av lånet som studeranden är skyldig
att återbetala, vilket lån han som sagt
erhåller på alldeles särskilt gynnsamma

G4 Nr 38 Onsdagen den 20 november 1968

Studiemedelsavgifters behandling i skattehänseende, m. m.

villkor? Finansministern säger nej och
föreslår att studiemedelsavgifterna inte
till någon del skall vara avdragsgilla
vid taxeringen, och detsamma säger bevillningsutskottet
och tillstyrker propositionen
i detta stycke. Däremot föreslår
finansministern att oguldna avgifter får
dras av vid förmögenhetsbeskattningen,
vilket utskottet också tillstyrker.

Jag tror det kan vara värt att erinra
om vad LO sade i sitt remissyttrande redan
beträffande studiesociala utredningens
förslag. LO framhöll dä beträffande
den departementspromemoria som
ligger till grund för propositionen, och
understryker det även nu, att de studiesociala
stöden inte får ges en sådan utformning
att de ogynnsamt påverkar inkomstfördelningen.
Högre studier leder,
framhåller LO, i regel till väsentligt
högre löner än vad övriga arbetstagare
i samhället kan ernå, men därtill kommer
att dessa med sina lägre löner får
vara med och delvis finansiera de studiesociala
stöden av skattemedel, trots
att de inte haft möjligheter att bedriva
högre studier.

Herr talman! Detta är alltså ett uttalande
av den centrala ledningen för den
största arbetarorganisationen i vårt
land, vars medlemmar väl i stort sett
inte har fått någon högre utbildning.
Man kan väl därför också förstå inställningen.
Stora delar av den äldre generationen
har inte haft samma möjligheter
som dagens ungdom, och fortfarande
saknar många ungdomar möjligheter till
högre studier. LO menar att samma skäl
kan anföras mot införandet av avdragsrätt
då det gäller studiemedelsavgifter.
Det skulle ytterligare vidga inkomstklyftan
i samhället och alla talar ju nu så
vackert om att denna klyfta skall utjämnas.

Till den rent principiella inställningen
kommer att vi i vår lagstiftning har
hållit och fortfarande håller starkt på
att det inte får göras avdrag för levnadskostnader
och inte heller för amortering
vid avbetalning av skuld. I annat

fall skulle vi få en svårtillämpad skattelagstiftning
med många variationer. Jag
finner att reservanterna tycks ha samma
uppfattning härvidlag. Det enda undantaget
gäller som alla vet fördyrade
levnadskostnader. Vi har erinrat om att
även 1960 års skattesakkunniga framhöll,
att denna princip talade emot eu
avdragsrätt för studiekostnader. Och
vad är studiekostnader i huvudsak? Jo,
åtminstone för längre och dyrbarare utbildning
betyder det utgifter för den
studerandes bostad, föda, kläder och
andra levnadsbehov under studietiden.
Om detta medgavs skulle vi som brev
på posten få ta emot motioner och yrkanden
om motsvarande avdrag för
andra grupper med liknande eller kanske
ännu större behov. Nej, här måste
vi hålla fast vid en klar princip även i
fortsättningen.

Vad frågan om avdrag för periodiskt
understöd beträffar kan jag fatta mig
kort om motionärernas och reservanternas
yrkanden. Den frågan har diskuterats
så grundligt under många år att
man nu näppeligen kan anlägga några
nya synpunkter på densamma. Vi vidhåller
att den frågan och spörsmålet om
studiekostnaderna över huvud taget har
kommit i ett helt annat läge efter studiesociala
reformens genomförande 1964.
Därmed stadfästes, menar vi, den principen
att utbildningen på såväl låg- som
högstadiet skall främjas genom statliga
stödåtgärder. För budgetåret 1968/69
uppgår det stödet till bortåt 500 miljoner
kronor, och det kan inte vara rimligt
att jämsides med denna avsevärda
höjning införa rätt till avdrag för periodiskt
understöd till studerande och för
de studielån det här gäller. Det skulle
betyda ett skattebortfall vars storlek vi
inte kan bedöma men som utan tvivel
är högst betydande. Dessutom skulle åtgärden
verka orättvist både mellan de
studerande själva och mellan dessa och
övriga inkomsttagare här i landet.

Vi säger att kritik visst kan riktas
mot avdragen för periodiskt understöd,

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Studiemedelsavgifters behandling i skattehänseende, m. m.

men då bör man rätta till det genom att
avskaffa rätten till sådana avdrag i stället
för att vidga den, vilket säkerligen
skulle medföra en kraftig skatteflykt.

Bevillningsutskottets betänkande återspeglar
oppositionens vanliga oenighet.
Centerpartiets och folkpartiets representanter
accepterar propositionen sådan
den är, medan högern ensam yrkar
på ett 40-procentigt avdrag för erlagda
återbetalningsbelopp. Högern och folkpartiet
yrkar på en utredning om studiemedelsavgifternas
och andra studiekostnaders
behandling i skattehänseende,
men det har inte centern velat vara
med om. Folkpartiet och centern yrkar
på en utredning om avdrag för periodiskt
understöd till studerande men har
inte kunnat enas om formen härför. På
den punkten är inte högern med i betänkandet,
men efter var jag förstått har
högern nu hakat på där. Tydligen anser
högern att det är politiskt oklokt att
inte vara med även i det fallet. Centern
vill emellertid att avdraget för det periodiska
understödet skall göras på den
slutliga skatten. Där skiljer sig centern
från folkpartiet. Jag kan hålla med om
att skall det göras någon ändring, så tycker
också jag att den som centern förespråkar
är mera sympatisk, ty då blir
beloppen lika och progressiviteten verkar
inte i det fallet.

Enigheten är sålunda den traditionella,
och slutsatsen blir närmast att
det kanske även i fortsättningen är bäst
att ha det såsom det nu är och som bevillningsutskottet
har föreslagit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt sade att reservanternas
förslag skulle innebära ett
missgynnande av dem som varit med
om att finansiera stödet men själva inte
har haft möjligheter att bedriva högre
studier. Detsamma står att läsa i bevillningsutskottets
betänkande. Men hur
kan man ha en sådan uppfattning? Vi
5 — Andra kammarens protokoll 1968.

har ju här i landet en stor mängd aktiviteter
där vi gör på motsvarande sätt,
d. v. s. vi samlar ihop skattemedlen i en
gemensam pott och för över dem på områden
dit vi tycker det är lämpligast
och riktigast att de går. Varför kallar
man det då för en orättvisa i detta fall?
Men kalla det gärna en orättvisa, herr
Brandt. Det imponerar inte alls på mig.
Det är en orättvisa mot hela svenska
folket att inte stimulera de goda intellektuella
tillgångar vi har och som kan
ge upphov till en bättre och snabbare
utveckling.

Genom att åstadkomma en sådan
snabbare utveckling kan vi skapa underlag
för en högre standard i vårt land. Det
är denna högerpartiets filosofi som
skiljer oss från socialdemokraterna med
deras stödtagarfilosofi. Jag kan inte
komma ifrån att vi måste följa vår filosofi
för att kunna åstadkomma en riktig
utveckling.

Herr Brandt sade vidare att det föreligger
oenighet mellan de borgerliga
på denna punkt. Visst finns det olika
uppfattningar på den borgerliga sidan,
men vi är ändå besjälade av
samma anda. Folkpartiet har å sin sida
begärt en utredning, medan vi i avvaktan
på denna önskar reda upp förhållandena
på vissa begränsade avsnitt. Vi
är ganska eniga på denna punkt.

Herr ENSKOG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet i
anledning av vad som anfördes av herr
Brandt, vilken först tog upp räntans
betydelse i detta sammanhang. Jag vill
påpeka att det inte i första hand är avdragsrätten
för räntan som vi vänt oss
mot. Vi har ett helt annat betraktelsesätt
i denna fråga. Jag framhöll i mitt
första anförande, liksom även riksskattenämnden
gjorde i samband med införandet
av studiemedelsförordningen,
att det inte är orealistiskt att betrakta
studieskulden som en ackumulering av
levnadskostnader motsvarande existensminimum.
På grund av den av praktiska
Nr 38

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Studiemedelsavgifters behandling i skattehänseende, m. m.

skäl motiverade regeln om beskattningsårets
slutenhet kan avdrag för närvarande
inte åtnjutas för de aktuella kostnaderna.
De studerande har inte kunnat
göra något grundavdrag under den tid
som de studerat, eftersom de saknat vanliga
inkomster. Vi önskar få till stånd
en utredning om de studerande inte
skulle kunna få tillgodonjuta dessa avdrag
när de senare återbetalar studiemedlen.

Föreskrifterna om avdrag för periodiskt
understöd medger att den som betalar
ett periodiskt understöd får göra
avdrag för detta, medan den som mottar
det periodiska understödet skall ta upp
det i sin deklaration. Där blir pengarna
alltså beskattade. Det är enligt vår uppfattning
felaktigt att man skall kunna ge
periodiskt understöd till alla andra kategorier
men inte till de studerande.
Också detta bör utredas.

Vi har inte velat gå med på att man
nu skulle fatta ett bindande beslut, eftersom
detta är ett så pass invecklat problem,
som på andra områden kan få
konsekvenser vilka vi nu inte kan överblicka.
Vi vill därför att frågan skall utredas
i hela sin vidd.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag noterar att utskottsmajoriteten
i sin skrivning liksom herr
Brandt gjorde i sitt inlägg erkänner de
orättvisor som är förenade med avdragsbestämmelserna
beträffande periodiskt
understöd. Varför då fortsätta med denna
diskriminering av de studerande?
Herr Brandt vill nu rätta till missförhållandena
genom att hellre avskaffa all
avdragsrätt för periodiskt understöd.
Men det finns, herr Brandt, ett enklare
sätt att lösa detta problem, nämligen att
rösta för centerns reservation med krav
på en utredning. Eftersom herr Brandt
tycks ha vissa sympatier för vårt ställningstagande
bör det vara enkelt för
honom att stödja detta yrkande.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om herr
Eriksson i Bäckmora missförstod mig,
men jag vill påpeka att det inte skulle
vara i enlighet med våra skatteprinciper
att införa ett sådant avdrag för periodiskt
understöd som har föreslagits. Jag
lutar närmast åt samma uppfattning som
en ledamot framförde när vi här i kammaren
för något år sedan diskuterade
saken, nämligen att man skall slopa dessa
regler därför att de utnyttjas på ett
så oriktigt sätt och leder till så mycken
skatteflykt. Jag vill också rekommendera
herr Eriksson i Bäckmora att läsa
vad herr Sjöholm i ett anförande vid ett
tidigare tillfälle givit uttryck åt på denna
punkt.

Herr Lothigius sade egentligen ingenting
som det finns anledning att replikera
på. En sak vill jag emellertid ta
upp. Herr Lothigius yttrade att de borgerliga
har olika uppfattningar men att
någon oenighet inte föreligger. Jag förstår
inte hur det går ihop, men det må
bli en sak för de borgerliga själva att
klara upp.

Till herr Enskog vill jag säga att det
självfallet är en principiell fråga om
man skall följa den förordade linjen eller
ansluta sig till SACO:s livslöneprincip.
Det har jag knappast funnit att ens
de borgerliga i utskottet velat göra helt
och hållet, även om det underförstått är
detta som åtminstone högern kanske är
ute efter. Men jag frågar mig hur en sådan
princip skulle kunna tillämpas utan
att orättvisa skapas. Menar man att den
som varit sjuk i många år och blir frisk
skall få samma behandling som de studerande?
En person kan ju ha varit
handikappad i många år och sedan bli
arbetsför — en som varit blind i årtionden
kan plötsligt få sin syn tillbaka. Hur
skulle man då handla, om vederbörande
inte haft någon inkomst under den aktuella
tiden? Skall då hänsyn tagas även
till deras livslöner?

Nej, alla som tänker igenom detta problem
förstår att det inte skapas någon

Onsdagen den 20 november 1968 Nr 38

Studiemedelsavgifters behandling i skattehänseende, m. in.

rättvisa genom ett sådant system. Och
skulle man införa systemet och försöka
skapa rättvisa skulle hela skattesystemet
krånglas till så att det blev fullkomligt
ohanterligt. Jag vill understryka att
de studerande enligt de regler som gäller
för studiemedelshjälpen nu har betydligt
gynnsammare villkor än andra
medborgare.

Ja, herr talman, eftersom min repliktid
är slut kan jag inte utveckla saken
ytterligare.

Herr JOSEFSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Litet mera i periferin i
utskottsbetänkandet ägnas utrymme åt
några motioner som jag varit med om
att väcka vid vårriksdagens början. I
dessa motioner pekade vi på de avgångsvederlag
som utbetalats till personal som
friställts vid linberedningsverket i Laholm
och hampberedningsverket i Visby
— herr Lothigius snuddade något
vid saken i sitt anförande. Vi behandlade
också beskattningen av dessa avgångsvederlag
och ansåg oss ha anledning
framhålla att dessa grupper — i
och för sig minoritetsgrupper ■— har
blivit mindre gynnsamt behandlade i
beskattningshänseende.

Hur många som blev friställda vid
hampberedningsverket i Visby vet jag
inte, men antalet friställda vid linberedningsverket
i Laholm som fått avgångsvederlag
är 116. Sammanlagt har länsarbetsnämnden
i Halmstad betalat ut
något över 560 000 kronor. Men av de
116 som fått avgångsvederlag är det —
för att anknyta till utskottets uppdelning
på grundbelopp och tilläggsersättning
■—-77 som fått mera än det maximala
grundbeloppet på 2 000 kronor. Av
dessa 77 har 31 fått maximibeloppet
8 000 kronor, alltså 6 000 i tilläggsersättning.

Jag är villig att notera att bevillningsutskottet
har gjort en mycket välvillig
skrivning i sitt betänkande. Jag citerar:
»Med hänsyn till det anförda anser utskottet
att de ifrågavarande avgångs -

ersättningarna — till den del de utgjort
tilläggsbidrag — inte bort eller bör bli
föremål för beskattning.» —• Men nu har
vissa bidrag redan blivit beskattade. Jag
vet för övrigt att besvär har anförts till
prövningsnämnden i flera fall, men utan
framgång.

För mig blir nu frågan: Kan utskottets
nu anförda positiva uttalande ge
chans till en ytterligare ändring? Utskottet
säger »inte bort eller bör». Jag
anser att taxeringsförordningens 100 §,
där det stadgas om besvär i särskild
ordning, skulle kunna ge utrymme för
förnyad prövning. Men förutsättningen
för förnyad prövning, som skulle leda
till ett positivt resultat, är att dessa utbetalade
tilläggsbidrag är att betrakta
som icke skattepliktig inkomst enligt
första punkten i 100 § taxeringsförordningen.
Jag vill för min del tolka bevillningsutskottets
uttalande som om denna
möjlighet till särskild prövning föreligger
och som om denna prövning skulle
kunna leda till positivt resultat. Men
eftersom utskottet säger att dessa bidrag
»inte bort eller bör» bli föremål för beskattning
ges utrymme för en tolkning
som kan gå både i positiv och negativ
riktning.

Jag tolkar utskottets skrivning som
positiv, men jag vill gärna fråga herr
Brandt i hans egenskap av utskottets
talesman om han anser att dessa utbetalade
tilläggsbidrag utgör icke skattepliktig
inkomst. I så fall finns chans till
förnyad prövning.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att svara herr Josefsson i Halmstad.
Det förhåller sig precis på det sätt som
vi skriver i betänkandet, nämligen att
dessa bidrag icke utgör skattepliktig
inkomst.

Herr JOSEFSSON i Halmstad (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är nöjd med herr

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Studiemedelsavgifters behandling i skattehänseende, m. m.

Brandts svar. Jag har haft anledning att
tala med flera av de berörda personerna.
Jag skall hänvisa dem till bevillningsutskottets
uttalande och riksdagsprotokollet.
Sedan får de begära förnyad
prövning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottsmajoritetens
hemställan.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Herr Brandt tycktes vilja
göra gällande, att avdragsrätt för studieskulder
för studerande skulle innebära
ett missgynnande av andra befolkningsgrupper.
Han nämnde därvid ett
enda litet ord om begreppet livsinkomst.
Jag tycker, att herr Brandt borde
fundera litet mera över vad det innebär
också i detta sammanhang. Beräkningar
har klargjort, att den verkliga
inkomstskillnaden är avsevärt mindre
än de skenbara differenser som årsinkomsten
anger.

Vill man utifrån inkomstuppgifter belysa
skillnader i levnadsstandard mellan
olika grupper bör man för det
första räkna med livsinkomster och inte
årsinkomster, för det andra använda
netto- och inte bruttosiffror och för det
tredje — vilket är viktigt i detta sammanhang
— korrigera med hänsyn till
ojämnheter i den tidsmässiga fördelningen.
Först om man iakttar dessa regler
kan, herr Brandt, en debatt om inkomst-
och standardförhållanden bli
meningsfull och realistisk.

Härmed var överläggningen slutad.

Hem FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Utskottets hemställan företages till
avgörande på sådant sätt, att propositioner
först ställes beträffande de frågor
som avses i de vid betänkandet fogade
reservationerna. Därefter ställes
utskottets hemställan i övrigt under proposition
i ett sammanhang.

Studiemedelsavgifters behandling i
skattehänseende

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1) i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lothigius begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 60, såvitt avser
studiemedelsavgifters behandling i skattehänseende,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Gösta Jacobsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Hem förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lothigius begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 175 ja och 24 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Studiekostnaders behandling i skattehänseende Herr

förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1) i motsvarande del och
reservationen 2) i motsvarande del;

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Studiemedelsavgifters behandling i skattehänseende, m. m.

och fann lierr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Enskog begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 60, såvitt avser studiekostnaders
behandling i skattehänseende,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Gösta Jacobsson
in. fl. i motsvarande del och reservationen
2) av herr Erik Filip Petersson
in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Enskog begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 62
nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Skatteavdrag för periodiskt understöd
till studerande

Hemställan

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2) i motsvarande del och
reservationen 3); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enskog begärde emellertid vote -

ring, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 60, såvitt avser
skatteavdrag för periodiskt understöd
till studerande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Erik Filip
Petersson m. fl. i motsvarande del och
reservationen 3) av herr Fälldin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enskog begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 94 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motiveringen

Utskottets motivering godkändes.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

§ 22

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 64, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till godkännande
av tilläggsprotokoll mellan
Sverige samt Storbritannien och Nordirland
rörande ändring i det i London
den 28 juli 1960 undertecknade avtalet
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträf -

6 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 38

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Skärpta regler för svenska företags utlandsinvesteringar, m. m.

fande inkomstskatter, i dess ändrade
lydelse enligt det protokoll som undertecknats
i London den 25 mars 1966.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

Skärpta regler för svenska företags
utlandsinvesteringar, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av motioner om
skärpta regler för svenska företags utlandsinvesteringar,
m. m.

I de likalydande motionerna I: 15 av
herr Werner och II: 23 av herr Karlsson
i Huddinge m. fl. hemställdes, att riksdagen
skulle besluta

dels att i skrivelse till riksbanksfullmäktige
ge till känna de i motionerna
anförda synpunkterna om en skärpning
av reglerna beträffande tillståndsgivningen
för svenska företags utlandsinvesteringar;
och

dels att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om att vid utarbetande av
proposition till förordnande om fortsatt
valutareglerinfj för kommande
period de i motionerna anförda synpunkterna
beaktades.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:15 och II: 23.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! De motioner som här
behandlas gäller frågan om huruvida
den svenska kapitalexporten på något
sätt skall regleras med hänsyn till såväl
sysselsättningsläget som kapitaltillgångarna
i landet. Motionärerna anser att
kapitalrörelserna över gränserna nu fått
en sådan omfattning att samhället måste
vidta åtgärder för att på annat sätt än
rent formellt kontrollera kapitalutflödet.
Detta kan inte få vara en sak där be -

dömning och avgörande är några storföretags
uteslutande privilegium.

För undvikande av varje missförstånd
vill jag poängtera att motionärerna varken
tänkt sig eller föreslagit att allt som
kan kallas kapitalexport skall stoppas.
Svenska försäljnings- och serviceföretag
i utlandet är i allmänhet rätt självklara
led i moderföretagens marknadsföring.
Det kan också gälla produktionsföretag
där delar av en produktionskedja, exempelvis
sammansättningsfabriker, förlägges
till den marknad där avsättningen
äger rum.

När utskottet behandlat våra motioner
— för övrigt i största allmänhet —
har man tydligen inte insett vad som
varit det egentliga motivet för motionärerna.

Jag skall inte gå in på det omfattande
material som vi alla kunnat ta del av i
pressuppgifter och olika undersökningar
om företagsetableringar i andra länder.
Yi vet att det växer upp en ny
svensk knallebygd runt Lissabon, medan
textil- och konfektionsindustrin här
hemma torkar ihop. Vi vet att cellulosakoncernen
engagerar sig bl. a. i pappersindustrin
i Kanada men samtidigt
svikit löftet om ett pappersbruk i Ådalen,
där man dessutom lägger ned ett
sågverk. Vi vet att svensk tillverkning
på flera områden flyttas bl. a. till EECländer
och att svenska arbetare och
tjänstemän härigenom blir arbetslösa.
Det är denna sida av kapitalexporten
som motionärerna har tagit upp.

Motionärerna har krävt att man i sådana
fall som det här gäller skall flytta
in samhällsintressena så att de blir vederbörligen
beaktade. Med sådana intressen
avses att säkra arbete och utkomst
åt vår egen befolkning. Fördenskull
måste vi främst se till att det finns inhemskt
kapital i tillräcklig utsträckning.
En annan synpunkt som bör beaktas är
att vi inte genom svensk kapitalexport
befordrar en utveckling i länder som
exempelvis Portugal eller Sydafrika,
som kan bidra till att stödja de förhat -

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Skärpta regler för svenska företags utlandsinvesteringar, m. m.

liga regimer som där finns. Företagens
motiv för det slags kapitalexport, som
jag avser, skall jag inte gå in på, alltså
billigare arbetskraft, bättre tullförhållanden,
lägre skatter, större vinster etc.
Dessa olika kapitalistiska intressen måste
enligt vår mening vägas mot vårt
lands och vår arbetande befolknings intressen,
allra helst som det kapital som
det här rör sig om uteslutande har skapats
i svensk produktion, d. v. s. genom
svenska arbetares och tjänstemäns
arbete.

Problemet är visst inte litet. Jag behöver
bara nämna Ådalen eller Sjuhäradsbygden
som exempel; det finns som
bekant många flera.

Utskottet söker hänvisa till formella
skäl, nämligen till OECD :s kapitalliberaliseringsstadga.
Hänvisningen tycker jag
är mångtydig. Inte menar väl utskottet
att vi genom medlemskapet i OECD avhänt
oss alla möjligheter att bestämma
över våra valutaförhållanden, kapitaltillgångar
och därmed sammanhängande
närings- och sysselsättningspolitik? För
övrigt har vi för närvarande i vårt land
ett sysselsättningsläge som verkligen
motiverar särskilda åtgärder.

Med hänvisning till det anförda, herr
talman, vidhåller motionärerna sina yrkanden.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Det är två ting som
oroar motionärerna när de ser på den
kapitalexport som äger rum från vårt
land till andra länder. Det ena är sysselsättningseffekten
— vilket resultat
denna kapitalexport får för möjligheterna
att hålla god sysselsättning här i
landet. Det andra är vår utländska valuta.
Man räknar med att det här kommer
till stånd en avtappning av utlandsvaluta
som annars inte hade blivit aktuell.

I båda fallen är det ting som utan tvivel
är värda att observeras. Men jag tror
att motionärernas resonemang — även

det som herr Karlsson i Huddinge här
fört — inte håller.

Herr Karlsson i Huddinge sade att utskottet
i första hand avvisar motionen
av formella skäl. Det är riktigt. Vi har
inte fullständig handlingsfrihet på detta
område. Vi är bundna genom att också
vårt land har accepterat de regler som
gäller inom OECD för kapitalförflyttningar
mellan de olika länderna. Det är
därför inte särskilt meningsfullt när
motionärerna för fram som ett av sina
krav att riksdagen måtte besluta »att i
skrivelse till riksbanksfullmäktige ge till
känna de i denna motion anförda synpunkterna
om en skärpning av reglerna
beträffande tillståndsgivningen för
svenska företags utlandsinvesteringar».
Riksbanken är nämligen i sin tillståndsgivning
bunden av att vårt land har anslutit
sig till de överenskommelser som
gäller OECD-länderna emellan.

På den punkten kan man kanske också
göra reflexionen, att det är märkvärdigt
att kommunistpartiet, som i andra
sammanhang säger sig vara så internationellt
engagerat och bekänner sig till
internationalismens princip i kontrast
mot de nationalistiska ideerna, här vill
resa murar mellan länderna och förhindra
det internationella arbete, som
väl i längden skall bli till glädje för oss
alla.

Men om jag ser bort från de formella
skälen och granskar de bekymmer och
den oro som ligger bakom motionen som
sådan, finner jag också anledning till
ett par kritiska reflexioner. Kapitalexporten
är inte, för att först ta upp
den frågan, någonting som förekommer
bara från vårt land. Det är också en trafik
åt andra hållet; utländskt kapital flyter
in i Sverige. Av bankoutskottets utlåtande
framgår att de båda strömmarna är
i stort sett lika starka. På s. 5 finns en
uppställning över svenska investeringar
i utlandet och utländska investeringar
i Sverige under de fem senaste åren. Om
man summerar och tar fram ett saldo
mellan de svenska investeringarna i ut -

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Skärpta regler för svenska företags utlandsinvesteringar, m. m.

landet och de utländska investeringarna
här hemma kommer man fram till
en skillnad på cirka 80 miljoner kronor.
På en femårsperiod är detta inte någonting
märkligt eller någonting som
man över huvud taget behöver tala om
när vi diskuterar vår valutaställning.
Om vi ställde oss negativa till att svenskt
kapital gick utomlands skulle vi snart
nog få erfara negativa effekter i fråga
om det kapital utifrån som nu söker sig
till Sverige.

Återstår då frågan, huruvida de investeringar
i utlandet som gjorts från
svenskt håll har minskat möjligheterna
att upprätthålla en god sysselsättning
här hemma. Jag menar att motionärerna
ser ganska enögt på den frågan. För
att underbygga detta påstående skall
jag ta ett konkret exempel. De branscher
som här hemma drabbats svårast under
den nedgångsperiod som vi haft de
sista åren har ju varit de råvaruproducerande.
Det har varit svårt att sälja
massa, det har varit svårt att sälja
malm och stål. Ett företag som säljer
massa konstaterar att besluten om inköp
av massa träffas i utlandet av dem
som konsumerar massan. Då ligger det
nära till hands att söka skaffa sig inflytande
på konsumtionssidan i utlandet.
Den vägen har t. ex. Svenska cellulosaaktiebolaget
gått när bolaget skaffat
sig intressen i pappersindustrier på
kontinenten. Det betyder att man där
fått inflytande över inköpsbesluten, och
det inflytandet begagnar man till att
när priserna inte lägger hinder i vägen
förorda inköp av svensk massa. I
annat fall hade kanske t. ex. kanadensisk
massa kommit i fråga. Det innebär
att man stärker positionen för de
svenska företag som här hemma tillverkar
massa och möjliggör för dem
att upprätthålla sysselsättningen på ett
sätt som annars kanska inte hade varit
möjligt.

Låt mig anföra ett annat exempel!
Jag tar det ur ett remissvar som Bolidenbolaget
har lämnat till bankoutskot -

tet i en annan fråga; där kommer man
in också på etablering i utlandet och
skriver:

»Ett deltagande i utländska projekt
kan säkerställa långsiktigt nödvändiga

råvaruleveranser till Sverige.---

Boliden har eftersträvat att säkerställa
önskvärda leveranser genom att tillförsäkra
sig äganderätt eller att i annan
ordning säkra dispositionsrätt till kopparförekomster.
Ett deltagande i utländska
projekt kan därför innebära
ett främjande av sådan industriell aktivitet
som är av avgörande betydelse
för möjligheten att avsätta och vidarebearbeta
de svenska malmerna.»

Alltså ett nytt konkret exempel på
att aktivitet i utlandet långtifrån att
skada sysselsättningen hemma kan bidra
till att säkra den!

Det resonemanget kan naturligtvis
inte föras i alla sammanhang där vi
bevittnar utlandsinvesteringar. Herr
Karlsson i Huddinge pekade t. ex. på
textilindustrins etablering i låglöneländer
sådana som Portugal. Men där kan
man föra ett annat resonemang. I den
mån svenska företag inte hade gått in
för produktion i sådana länder är det
väl högst troligt att andra kapitalister
— för att använda herr Karlssons i
Huddinge vokabulär —- hade sett sin
chans och etablerat sig där med en lönsam
produktion. Nu styrs den produktionen
och försäljningen världen över
av svenska intressen, och det är väl
rimligt att räkna med att dessa tar större
hänsyn till de etablerade svenska industrierna
i samma bransch än vad en
utländsk ägare skulle ha gjort.

När så slutligen motionärerna och
deras talesman i kammaren hävdar att
ett ökat samhällsinflytande skulle leda
till bättre förhållanden i fråga om
det kapital som går utomlands och i
fråga om möjligheterna att bibehålla
god sysselsättning här hemma, tillåter
jag mig att sätta ett frågetecken i kanten.

År det så att det konstateras att till -

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968
Skärpta regler för svenska företags utlandsinvesteringar, m. m.

verkningsmöjligheterna här i landet är
avgjort sämre än tillverkningsmöjligheterna
i utlandet, så kan man inte rida
spärr mot utvecklingen. En subventionering
av den svenska tillverkningen
kan vi inte i längden tillåta oss. Det
är en synpunkt som accepterats även
av arbetarrörelsen. Från LO-ekonomers
sida har detta understrukits gång på
gång.

Även här kan det vara nyttigt med ett
konkret exempel. I dagens tidningar
läser vi om den bekymmersamma situationen
med anledning av nedläggningen
av en skoindustri i örebroområdet.
Man hade i det längsta hoppats
på att kunna fortsätta verksamheten
med hjälp av statlig garanti; man skulle
på det sättet har kunnat satsa ytterligare
kapital. Nu har myndigheterna
tydligen bedömt situationen på det sättet
att en skoindustri, driven i de former
som det här var fråga om, inte kan
konkurrera med den skoindustri som
finns på annat håll i världen, att kapital
som ytterligare satsades efter hand
skulle komma att förtäras och förstöras
och att det därför var bättre att redan
nu säga nej till den statliga kreditgaranti
som hade kunnat förlänga företagets
existens men icke säkra den.

Detta är ett exempel på att även om
det allmänna har de instrument som
skulle möjliggöra ett ingripande måste
också det allmänna resonera rationellt.

Nog tror jag för min del att den nuvarande
ordningen där kapitalet har
möjlighet att förflytta sig över gränserna
resulterar just i den mest rationella
användningen av kapitalet. Detta innebär
en fördel för världen som sådan
och därmed också för oss själva.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon diskussion med utskottets ordförande
om internationalism. Vi har
kanske något divergerande meningar

om innebörden av detta begrepp. Jag
vill bara säga att den internationalism
som tar sig uttryck i att man utan hänsyn
till den egna befolkningen, de egna
arbetarna och tjänstemännen, flyttar
kapitalet dit där det kan ge en maximal
utdelning, kan jag inte ansluta mig
till. Den har för övrigt inte mycket gemensamt
med den internationalism
som präglar arbetarrörelsen och som
baseras på internationell solidaritet i
form av stöd och hjälp åt varandra.
Jag tror också att vi inte minst här i
riksdagen i olika sammanhang har visat
att vi är anhängare av solidaritet
mellan folken. Men den solidariteten
skall inte förväxlas med begränsade kapitalägarintressen.

Herr Regnéll anförde siffror för vår
kapitalexport och kapitalimport och
menade att utflödet av kapital inte är
så mycket att fästa sig vid, eftersom vi
får igen ungefär motsvarande belopp i
kapitalimport. Jag tycker emellertid att
man inte utan vidare kan jämföra de
båda siffrorna. Det visar sig nämligen
att kapitalimporten till vårt land har
haft relativt liten sysselsättningsskapande
effekt. Jag har sett siffror på att
ungefär 60 000 anställda skulle finnas i
utländska företag här, medan svenska
företag i utlandet skulle sysselsätta över
200 000 anställda.

Jag har inte heller för min del jämfört
dessa båda siffror. Det väsentliga
är att svenskt kapital lämnar landet och
att i samband därmed fabriker och produktion
läggs ned och människor blir
utan arbete. I någon mån kompenseras
detta av att kapital kommer in till landet
och att människor bereds arbete,
men det betyder också att utländskt
kapital får inflytande över svenskt näringsliv,
vilket är ett icke oväsentligt
problem i sammanhanget.

Herr Regnéll upphöll sig rätt mycket
vid Celiulosakoncernen och dess
politik och menade att trusten kan anses
göra en god gärning genom sina utlandsengagemang.
Men samtidigt som

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Skärpta regler för svenska företags utlandsinvesteringar, m. m.

Cellulosakoncernen i viss mån drar i
väg till utlandet finns det andra som
vidareutvecklar den svenska trävaruindustrin,
bl. a. jordbrukarnas ekonomiska
föreningsrörelse och svenska staten
och det är alldeles uppenbart att
det går att göra detta. Motivet för Cellulosakoncernens
politik kan därför inte
vara att det saknas sådana möjligheter,
utan det är tydligen vinstintressena
som dikterar detta företags handlande.

Herr Regnéll tog upp flera andra saker
där jag kan hålla med honom. Jag
har tidigare framhållit, och vill än en
gång understryka det, att ingen föreslår
att all kapitalexport stoppas eller att
åtgärder som syftar till att förbättra
den svenska industrins marknadsföring
i andra länder och därmed sammanhängande
ting på något sätt skall hindras.

Denna ståndpunkt, som jag klart har
deklarerat, vill jag få gehör för, ty annars
diskuterar vi förbi varandra.

Motionärerna kräver slutligen — och
det är det väsentliga — att frågan om
kapitalexporten, alldenstund den har
fått en sådan omfattning och i de enskilda
fallen obestridligen leder till arbetslöshet,
på ett annat sätt än nu skall
kunna påverkas även av andra intressen
än det enskilda företagets. Den nuvarande
ordningen utan någon egentlig
kontroll kan inte vara tillfredsställande.
Yi har ett besvärligt sysselsättningsläge.
Om denna tendens förstärkes
och svensk produktion alltmer flyttas
utomlands, i vilken situation hamnar
vi då? Ett faktum är att statsmakterna
med hjälp av skattemedel måste försöka
skapa sysselsättning i stället för
den som inte längre finns till följd av
kapitalexporten och nedlagda fabriker,
vilka etablerats på nytt i andra länder.
Samhället måste offra pengar på lokaliseringspolitik
och andra korrektiv för
att leda utvecklingen i rätta banor.

Finns det egentligen någon i denna
kammare som menar att man skall låta
allting löpa, att den nuvarande ord -

ningen är all right och tillfredsställande?
Jag tror inte att utskottets ärade
ordförande själv menar det, ty han
har väl i någon mån varit med om att
åstadkomma korrektiv mot utvecklingen
i sysselsättningsskapande syfte. Om
vi då som ett led i samhällets ansträngningar
att skaffa arbete och utkomst
åt folk begär att man även ser över
frågan om de fria kapitalrörelserna, så
är väl inte det ett orimligt krav.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Det är nog en grundskillnad
i uppfattning mellan herr
Karlsson i Huddinge och mig när det
gäller motiven bakom näringslivets olika
åtgärder och vad som på sikt är
livskraftigt och inte livskraftigt. Denna
skillnad framgick klart när herr
Karlsson i Huddinge talade om att företagen
utan hänsyn till egna arbetare
och tjänstemän medverkar till etablering
utomlands. Jag hade här försökt
visa, att min uppfattning kan ha skäl
för sig, att det är just av hänsyn till
sina egna arbetare och tjänstemän som
företagen på det viset söker sig ut till
utlandet, någonting som för deras del
ofta innebär stora svårigheter och bekymmer.
Jag menar att man hade haft
åtskilligt mera skäl att förebrå företagen,
om de hade blivit sittande med
armarna i kors och inte vidtagit sådana
åtgärder som jag exemplifierade genom
att tala om hur Boliden sökt säkra
råvaruleveranserna och Cellulosabolaget
sökt förbättra avsättningsmöjligheterna
genom aktivitet i utlandet.

Detta är för övrigt inte något enastående
för de enskilda företagen. Vi har
här i landet många statsföretag som drives
energiskt och skickligt och som
även de har gått in på samma linje.
Läser man ASSI:s verksamhetsberättelse
skall man finna utlandsengagemang
redovisade där. Och om man studerar
Tobaksbolagets verksamhetsberättelse
kan man konstatera att också det
bolaget har funnit det med sina intres -

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Skärpta regler för svenska företags utlandsinvesteringar, m. m.

sen — d. v. s. med sina arbetares och
tjänstemäns intressen ■— förenligt att
gå in för utlandsetableringar.

Så till slut några ord om möjligheterna
att på lång sikt avskärma sig från
utlandet. Ett sådant avskärmande innebär
att man bygger vallar mellan det inhemska
näringslivet och världens näringsliv
i övrigt. Det kan man göra till
en tid, men i skyddet av sådana vallar
blir det en konstgjord blomstring. Det
har alltid visat sig att fröjden blir kort.
I det långa loppet tröttnar nämligen
skattebetalarna på att subventionera
en icke lönsam tillverkning. De tröttnar
på att med tullar hindra inflödet
till landet av varor som de hade kunnat
få i sina händer billigare, om inte
skyddstullarna hade funnits. För att
få en välmotiverad frist kan man införa
skyddstullar, men som princip kan det
inte vara riktigt att en längre tid ha
sådana tullar. Det i princip riktiga måste
vara att ha liberala regler för kapitalflödet
mellan länderna och därmed
möjliggöra den mest rationella arbetsfördelningen
mellan länderna.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Vi diskuterar nu ett
stort och väsentligt område, som psykologiskt
är mycket känsligt. Det förekommer
en mängd missuppfattningar i
detta sammanhang som man, på det
sätt herr Karlsson i Huddinge här gjort,
kan rida på. Jag kan tyvärr inte dela
hans slutsatser och inte heller hans tro
att vi genom statlig reglering kan hindra
den utveckling som är på väg. Jag
går emellertid inte heller så långt att
jag delar herr Regnélls uppfattning att
vi genom internationella kapitalrörelser
kommer fram till bästa möjliga resultat
för världen som helhet och väl även för
oss själva. Vi måste se på dessa frågor
också från våra egna utgångspunkter
och försöka lösa dem med våra egna
intressen för ögonen.

Det går inte bara att släppa kapitalrörelserna
fria och tro att allt blir bra.

Därför har vi socialdemokrater inte
heller avskaffat den valutareglering
som förekommer på en del områden.
Man följer upp vad som sker genom att
i vissa fall föreskriva tillstånd för kapitalrörelser
över gränserna, medan sådant
tillstånd i andra fall meddelas så
gott som automatiskt.

Det förekommer alltså inte en fri export
av kapital från vårt land. Vi kan
emellertid inte heller gå till den andra
ytterligheten, såsom en del ibland tycks
mena, d. v. s. att bygga upp dotterbolag
i Portugal — det är väl där skon klämmer
för textil- och konfektionsindustrin
—- eller förbjuda företag att importera
varor från kommunistlandet Jugoslavien,
vilket åstadkommer arbetslöshet
för skoarbetarna i Örebro och Kumla.

I kommunistlandet Jugoslavien måste
kvinnorna arbeta för 1 krona 25 öre i
timmen medan männen får mellan 2
kronor 40 öre och 2 kronor 50 öre i
timmen. När de kommunistiska arbetsgivarna
betalar så låga löner är det
självfallet inte lätt för vårt land att
konkurrera. Lönerna är ungefär lika
låga i detta kommunistland som i Salazars
Portugal. Då är det inte heller lätt
för svenska skoarbetare att klara sig i
konkurrensen. Det är flera kommunistländer
som tillämpar sådana låga löner
för att försöka slå ut oss på marknaden.
Det är beklagligt att herr Karlsson
i detta sammanhang glömmer bort förhållandena
i »sina» kommunistländer.

Det är inte bara Salazar utan också
andra diktaturer som betalar låga löner
och därmed skadar svensk sysselsättning.
Man kan köpa en färdigsydd
kostym billigare från Jugoslavien än
vad råvaran kostar den svenska fabriken.
Under sådana förhållanden är det
inte lätt för denna fabrik att fortsätta
verksamheten. Men det är inte, såsom
förut jugoslaviska skor och kostymer
som säljs hit, utan det är svenska skor
och svenska kostymer i svenska modeller
som tillverkas i Jugoslavien och nu
i stor mängd säljs på den svenska mark -

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Skärpta regler för svenska företags utlandsinvesteringar, m. m.

naden, med hjälp av de låga löner som
kommuniststaten betalar sina arbetare.
Detta skapar sysselsättningssvårigheter
för sådana företag som 7 Skomakare i
Örebro och deras 280 avskedade arbetare.
Här delar herr Karlsson ansvaret
med den regim vars politik får
sådana verkningar.

Det är inte en sådan regim som vi
vill ha här i landet. Vi vill ha höga
löner i en socialdemokratiskt styrd
facklig rörelse. Vi kan inte inse det
kommunistiska systemets fördelar. Man
skall allt vara bra godtrogen och döpt
i den kommunistiska läran för att tro
att ett land, där de anställda har 1 krona
25 öre i timmen, kan vara något paradis.
Men det blir naturligtvis svårt för vårt
land att konkurrera när vi driver de socialdemokratiska
principerna mot de
kommunistiska. Vi vill att företagen
skall betala hyggliga löner, bättre löner
än i dag. Då blir det allt svårare för oss
att konkurrera med låglöneländer som
de kommunistiska eller fascistiska. Men
vi vill klara oss i alla fall. Det betyder
att vi måste bygga upp en ännu effektivare
industri som kan ta upp kampen
med den dumping som kommunistländerna
och Salazarregimen bedriver och
som har skapat sysselsättningssvårigheterna
för skoarbetarna, textilarbetarna
och konfektionsarbetarna i vårt land.

Att det sedan finns billig arbetskraft
i u-länderna och f. d. u-landsområden,
som håller på att industrialiseras, är
ett ytterligare problem för oss. Vi kan
inte stänga dörren mot omvärlden, inte
hindra de billiga varorna att komma
in och samtidigt hoppas att kunna
exportera våra varor. Hälften av vår
export kommer numera från metallindustrin.
Var tredje metallarbetare inom
de branscher som kan exportera har
sin sysselsättning genom att varorna
säljs till konsumenter i utlandet. De
konsumenterna skulle icke köpa våra
varor om vi utestänger deras varor
från att komma hit.

Med handeln följer vinster, möjlighe -

ter till kapitalbildning som kan äga
rum i vilket land som helst. Man kan
göra på det sättet att man öppnar en
firma i Schweiz — något sådant är
ju inte förbjudet för ett svenskt företag
— som importerar en skjorta från
Hongkong eller Portugal, eller skor
från Jugoslavien, till Sverige över
Schweiz. Vinsten tas ut i Schweiz. Sedan
skickar det schweiziska företaget
skorna eller skjortorna vidare till Sverige
— det kan ju inte vara förbjudet
för en schweizisk firma att leverera
skor och skjortor till Sverige, varifrån
de än kommer. Man kan alltså — det
har förekommit — köpa nylonskjortor
för 5 kronor stycket, lägga på en femma,
ta den som vinst i Schweiz och
skicka skjortan vidare till Stockholm,
där företaget drivs så att det går jämnt
ut och inte ger någon vinst. Vinsten tas
alltså ut i Schweiz. Vad som sker där
kan inte svenska myndigheter styra. Vi
kan inte hindra ett schweiziskt företag
att tjäna 5 kronor på en nylonskjorta.
Hur skulle det gå till? Att tro något
sådant vore naivt. Och det vore naivt
att, som herr Karlsson gör, försöka
lura i textil- och konfektionsarbetare
att man skulle kunna stoppa detta genom
svensk valutareglering. Det schweiziska
företaget får en vinst genom att
man säljer så och så många skjortor på
detta sätt.

Var det schweiziska företaget gör
sin investering kan vi inte styra från
vårt land. Om vi skulle kunna klara
det finge vi skicka ut hemvärnet för
att ta hand om Schweiz. Annars följer
schweizarna sina egna lagar.

Det resonemang som herr Karlsson
i Huddinge för är alltså fört med hjärtat
men inte med hjärnan.

Från Schweiz kan företagarna göra
vilka investeringar de vill i Portugal,
i Jugoslavien eller i andra länder och
bygga upp sina industrier där. När
det är fråga om import och export finns
det stora möjligheter för de företag som
agerar att låta vinsterna stanna i ut -

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

Skärpta regler för svenska företags utlandsinvesteringar, m. m.

landet och därifrån göra de investeringar
de vill göra. Det är naivt att
tro att det är möjligt för oss att härifrån
vårt land styra detta.

Man talar ibland om att företagare
gör stora kapitalinvesteringar när de
flyttar ut företag. Det gör de inte. I
många fall är det i Sverige utslitna
maskiner som skickas ut till de länder
där man sätter upp fabrikerna. Man
värderar upp maskinerna till ett värde
som de kanske kan ha — det är en
bokföringshistoria. Men man skickar
inte ut nytt kapital i någon nämnvärd
omfattning. Det behöver man inte göra.
Till många länder behöver man inte
skicka ut något kapital alls. Man får
låna hur mycket som helst för att starta
nya industrier.

För två veckor sedan besökte jag
Norra Irland och studerade några industrier
där. Norra Irland annonserar
i svenska och tyska affärstidnjngar
för att få svenska och tyska företag att
etablera sig där. En hel del tyska industrier
har redan gjort det, men ännu
inga svenska. Irländska myndigheter
hoppas dock på det, säger de.

Lönerna på Irland är låga, men den
lön som en arbetsgivare betalar till en
irländsk arbetare — om vi räknar på en
arbetsvecka om 40 timmar — bestrides
ändå till 60 procent av irländska staten
under flera år. Företagaren slipper
alltså ifrån en stor del av löneutgiften.

Det kapital man behöver för att bygga
upp industrin får man till stor del
till skänks, och så kan man låna den
mindre del som ytterligare behövs. Och
om man gör några vinster får man
skattefrihet i tio år framåt.

Vi har just i dag här i kammaren
godkänt en överenskommelse mellan
Sverige och bl. a. Nordirland angående
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter. Det finns inga skatter
för företagen på Norra Irland under
de tio första åren efter grundandet.
Naturligtvis tar man under sådana
förhållanden ut sina vinster på

Norra Irland om man driver ett företag
där och har möjlighet att förskjuta
varorna — som jag exemplifierade med
skjortorna — mellan länderna.

Men det är inte slut med det. Efter
dessa tio år får företagaren pengar av
staten för att driva fabriken i några år,
tills den kommer på fötter så att den
kan betala sin egen drift. Sedan har
företagaren i vissa fall möjlighet att
låna pengar till 5,5 procents ränta under
tio år för att sälja sina varor på
kredit till andra länder.

Allt detta gör att det är synnerligen
ekonomiskt fördelaktigt att bygga upp
ett företag på Norra Irland. Man behöver
inte företa några egna kapitaltransfereringar
— det räcker med att
man har tillverkningsidén i huvudet
eller patentet eller ritningarna i fickan
när man beger sig dit. Man kan sedan
starta en tillverkning: pengar finns
att få, skattefrihet föreligger.

Det är den konkurrenssituation vi har
i förhållande till många länder. Och
trots den konkurrenssituationen måste
vi klara sysselsättningen i Sverige. Att
då försöka inbilla industrins arbetare
och industrins tjänstemän utanför kommunistleden
sådana saker som herr
Karlsson i Huddinge här talar om går
helt enkelt inte, utan ni får hålla er
till de egna leden och lura dem.

De litar väl på vad herr Karlsson
säger. Men den metod som ni rekommenderar
duger inte och har inte
minsta praktiska verkan. Den är naiv,
den håller inte, den är tänkt med hjärtat
men inte med hjärnan.

Världen ser annorlunda ut. Det går
inte att genom ett valutakontor klara
sådana saker som sysselsättningsförhållandena
i Sverige genom att förhindra
kapitalexport och sådant som
herr Karlsson tar upp. Det ligger inte
så enkelt till. Hade det legat så enkelt
till, hade jag följt herr Karlssons motion
och sagt ja till den.

Tyvärr är verkligheten betydligt mera
komplicerad. Det gäller att bygga

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1908

Skärpta regler för svenska företags utlandsinvesteringar, m. m.

upp ny produktion för att skapa ny
sysselsättning när företagen sticker
härifrån — det håller jag med om —
och det är ju den saken vi har försökt
att driva från fackligt håll under
namn av »allmän näringspolitik» och
»politik för den statliga företagsgruppen».
Vi vill att de 90 procent av
sysselsättningen som ligger i privat
hand skall öka, så att det blir efterfrågan
på arbetskraft och så att vi
kan ta ut hyggliga löner här i landet
och inte behöva betala några kommunistlöner
på 1 krona 25 öre i timmen.
Vi vill dessutom ha full sysselsättning,
trots denna dragning utåt från företagens
sida, trots friheten för konsumenterna
att t. ex. i skobutikerna köpa
billiga varor från kommunistländerna,
från Portugal och från Hongkong. Vi
vill inte förbjuda konsumenterna att
köpa billiga varor. Vi vill inte att levnadskostnaderna
skall stiga, som herr
Karlsson vill att de skall göra.

Då blir det ett problem att driva
en hårdare, mera medveten och målinriktad
näringspolitik än den som hittills
har drivits i detta land. Vi vann
icke förståelse för en aktivare näringspolitik
förrän efter år 1966, men nu
har vi fått en sådan. Vi skall emellertid
inte hoppas på snabba resultat, ty
förberedelsetiden från det att man har
en plan på att tillverka någonting till
dess att tillverkningen kan komma i
gång är så pass lång som fem å sex år.
Blir det dessutom fråga om forskningsarbete
och liknande, som leder till nya
patent och nyproduktion, kan det i en
del fall bli fråga om ännu längre tid.

Men det är den vägen vi måste gå —
en medveten, hårdare politik än hittills
för att skapa ny sysselsättning. Men i
denna politik skulle också, såvitt jag
kan förstå, ligga att vi skall bygga upp
bättre investeringar i utlandet för att
därmed skaffa oss förankringar i utlandet,
genom vilka vi kan sälja våra varor.
Det kan betyda, att vi i vissa fall
icke har möjlighet att göra varorna fär -

diga här. Men vi kan göra tre fjärdedelar
av varan här, sälja den utomlands
och sätta ihop den på en monteringsfabrik
ute i världen. Vi måste göra så
på grund av att det finns tullhinder
och handelshinder ute i världen, och då
måste vi ha dessa dotterbolag där ute.

Får jag ta ett exempel från kullagerfabriken
SKF. Häromåret hade fabriken
68 000 anställda. Av dem var 53 000 anställda
utanför gränserna. Det är alltså
en fjärdedel av den siffra herr Karlsson
nämnde. Industriförbundet, som han
åberopade, hade kommit fram till att
svenska företag hade sysselsättning i
utlandet för 200 000. Fyra sådana företag
som SKF behövs, och vi har hela
förklaringen till de 200 000. Det är storföretag
som ligger bakom.

Av de 68 000 anställda har alltså SKF
53 000 i utlandet och 15 000 i Sverige.
Av de 15 000 i Sverige har 10 000 sysselsättning
för export genom att tillverka
och sälja sådana varor, som går till
SKF:s dotterföretag i utlandet. Hade
SKF inte haft dessa dotterföretag i Tyskland,
Italien, Frankrike, England och
USA, så hade icke bilfabrikerna i dessa
länder köpt SKF :s kullager. De skulle
aldrig lita på en fabrik som låg så långt
borta från bilfabrikerna som de svenska
kullagerfabrikerna gör.

Alternativet är därför inte att ha
68 000 anställda i Sverige i stället för
bara 15 000. Alternativet är att ha 53 000
i utlandet och 15 000 i Sverige, varav
10 000 arbetar för export tack vare att
det finns dotterbolag i utlandet som
köper varorna. Några andra än SKF:s
dotterbolag skulle nämligen inte köpa
produkterna. De andra köper bara av
sina egna företag.

Men allt detta fattar herr Karlsson
inte, och han säger ingenting om det
som förklaring. Är ni ute för att lura
era egna? Tror ni att ni lyckas med det?
Ja, ni känner väl dem!

Alltså •— en hårdare, mera medveten
näringspolitik från regeringen för att
skapa nya sysselsättningar när man flyt -

Onsdagen den 20 november 1908

Nr 38

Skärpta regler för svenska företags utlandsinvesteringar, m. m.

tar ut företag från detta land, eller när
det finns en tendens att låta nya företag
hellre växa upp i Portugal och andra
låglöneländer än i Sverige för att därmed
köpa arbetskraften billigare, det
är den enda väg vi kan gå. Det är på
den vägen vi från socialdemokratiskt
håll hårdare än hittills måste driva utvecklingen.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Herr Hagnell är åtminstone
rolig, även om hans seanser här i
kammaren tycks mig en aning monotona.
De skiljer sig inte nämnvärt från
varandra från tid till annan.

Jag skall inte tävla med honom i fråga
om detta sätt att diskutera genom att
dra in alla möjliga frågor, som inte just
nu står under debatt eller som motionärarna
inte har tagit upp i sina motioner,
exempelvis vår allmänna handelspolitik,
tullförhållanden o. s. v.

Jag vill bara notera, att herr Hagnell
i alla fall inte ansåg att de fria kapitalrörelserna
över gränserna skall lösa
våra ekonomiska problem. Det kanske
var en aning hårdraget gentemot herr
Regnéll, men det får denne svara för.

Det är emellertid just detta som vi har
tagit upp. Jag vet inte hur många gånger
jag skall behöva säga att vi inte vill avskärma
oss från utlandet. Vi vill inte
avskaffa all kapitalexport. Vi vänder oss
icke mot olika former för svenskt näringslivs
marknadsföring i andra länder,
som herr Hagnell här utvecklade
bl. a. beträffande SKF. Att i diskussionen
på detta sätt blanda in frågeställningar
som inte varit uppe till behandling
är att slå in öppna dörrar, och
dessutom tillvitar man människorna
ståndpunkter som de inte intar.

Det är vidare alldeles klart — och jag
har heller aldrig hävdat någon annan
mening — att i dessa tider, när det enskilda
näringslivet sviktar, bl. a. därför
att det styr mot ett annat håll, är det
samhället som måste ingripa. Då blir vår

statliga näringspolitik det väsentliga
medlet att skapa sysselsättningstillfällen
i landet.

Jag håller fullständigt med om detta,
och jag har också varit inne på den
tanken tidigare. Sådan aktiv näringspolitik
har vi för övrigt fört redan i årtionden
före år 1966, bl. a. i det län där
det enskilda näringslivet först började
svikta så tidigt som på 1920-talet, nämligen
i Norrbotten. Jag vill här bara erinra
om detta.

Denna vår ståndpunkt, att samhället
i ökad grad måste ta ansvaret för folkets
försörjning, bl. a. genom produktiva
investeringar och genom tillskapandet
av ett nytt näringsliv i stället för det
som försvinner, kan emellertid inte utesluta
att man kan ta upp en så viktig
fråga i sammanhanget som de svenska
kapitalrörelserna.

Jag är väl medveten om vilka fantastiska
möjligheter det enskilda kapitalet
här har att dra staten vid näsan,
t. ex. genom att exportera så att säga på
alla möjliga sätt, och jag gör mig heller
inga illusioner om att man genom att
vidtaga vissa åtgärder skulle kunna ställa
allt till rätta igen och tillvarataga alla
intressen då det gäller att bevara det kapital
som svenska folket har skapat. Nej,
jag gör mig inte några illusioner i fråga
om dessa företag och enskilda personer,
som fick en sådan förfärlig avbasning
nyss av herr Hagnell!

Men frågan är om man ändå inte
måste tänka sig något annat än en formell
kontroll när det rör sig om så
många hundra miljoner varje år, ty det
gäller inte bara det kapital som uppstår
i utlandet utan det som via de
svenska valutamyndigheterna bevisligen
flödar ut ur Sverige.

Herr Hagnell talade också om förhållandena
i kommunistländerna. Jag vet
inte om det var någon här i kammaren
som kunde förledas att tro att jag har
något inflytande på lönesättningen i Jugoslavien.
För den som eventuellt trodde
att så var fallet vill jag säga, att jag

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Skärpta regler för svenska företags utlandsinvesteringar, m. m.

inte har något sådant inflytande! Jag
vill inte på något sätt motivera eller
försvara den ekonomiska politik som
förs i ett eller annat socialistiskt land,
men det skulle vara mycket att säga därom.

Däremot kan jag säga, att jag inte lagt
märke till att vi dit exporterar svenskt
kapital så att man där nere med hjälp
av detta kapital får fram sådana billiga
konkurrensvaror som exempelvis är fallet
i Portugal. Den skillnaden har jag i
alla fall lagt märke till. Men att andra
länders ekonomiska politik och deras
konkurrens med svensk industri medför
problem är jag väl medveten om. Jag
skall dock inte gå in på dessa i detta
sammanhang, ty det går långt utanför
det ämne vi nu diskuterar.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Har inte herr Karlsson
i Huddinge märkt att den arbetslöshet,
som har inträffat i skoindustrin under
de senaste åren och de senaste dagarna,
till stor del beror på import av skor
från låglöneländer som Jugoslavien?

Kan vi få ett svar på den frågan?

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk)
kort genmäle:

Herr talman! Jo, det har jag märkt
och det har, tycker jag, blivit en mycket
allvarlig fråga. Men jag kan inte förstå
vad den har att göra med den fråga som
jag tagit upp om den svenska kapitalexporten,
om de fria kapitalrörelserna
från Sverige till utlandet. Det måste väl
ändå vara en annan fråga.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Debatten har övergått
till att bli ett utbyte av små, små ord av
kärlek mellan herr Karlsson i Huddinge
och herr Hagnell. Där har växlats sådana
små ord som »oförskämt» och
»naivt», och det har diskuterats huru -

vida dessa ord har kommit från hjärtat
eller hjärnan.

Jag skall inte bidra till den diskussionen,
men det var en annan formulering
som resulterade i att jag bad om
ordet. Det var när herr Karlsson i Huddinge
talade om de »fantastiska möjligheter»
som företagen har genom sina
utlandsetableringar att »dra staten vid
näsan».

Där kan vi återgå till de faktiska förhållandena
genom att erinra om att varje
företag, när det får tillstånd till kapitalexport,
förbinder sig att inte utan
riksbankens medgivande överlåta aktier
i det utländska bolaget. Företaget kan
alltså inte skilja sig från sin investering
utan att ha tillstånd av myndigheterna
här hemma. Det förbinder sig vidare att
inte fondera vinstmedel i dotterbolaget
i större utsträckning än vad som är skäligt
med hänsyn till den för riksbanken
uppgivna arten av bolagets verksamhet.
Det innebär att man inte kan plöja ner
vinster på ett icke förutsett vis. Slutligen
förbinder man sig att regelbundet
överlämna balans- och vinst- och förlusträkningar
för bolaget till riksbanken.

Detta är långt ifrån den skildring herr
Karlsson i Huddinge gav av de fantastiska
möjligheterna för företagen att dra
staten vid näsan.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Det sista herr Regnéll
sade var väl i polemik mot herr Hagnell,
ty det var ju han som sade att man
ingenting kunde göra åt detta och att
det fanns så ofantligt många möjligheter
att bolla med vad man tjänar i
utlandet.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:15 och 11:23; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 20 november 1968

Nr 38

g 24

Meddelande ang. plenum fredagen
den 29 november

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Kammarens sammanträde fredagen
den 29 november blir ett arbetsplenum
och tar sin början klockan 10.00. Därvid
kommer att behandlas bevillningsutskottets
betänkande angående ändring
i förordningen om mervärdeskatt.

§ 25

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 63, i anledning av motion angående
handläggning av ärenden rörande
kommunalt bostadstillägg m. m.,
nr 64, i anledning av motioner om
rätt att för förmån inom den allmänna
försäkringen tillgodoräkna vård av
barn i hemmet, och

nr 65, i anledning av motion om tillgodoräknande
av sjukpenning m. m. för
pension;

tredje lagutskottets utlåtande nr 67,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående upphävande
av lagen den 20 juni 1924 (nr
384) om återköpsrätt till fast egendom,
m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av motioner angående
expertis vid överklagande av beslut
av hingstpremieringsnämnd,

nr 38, i anledning av motioner angående
skogsvårdslån,

nr 39, i anledning av motion om inrättande
av ett skadedjurslaboratorium,
och

nr 40, i anledning av motioner om
vissa stödåtgärder i glesbygdsområden;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: -

Utvecklingen i skärgårdsområdena

nr 47, i anledning av motion om överlämnande
av svenska skolböcker till
skolor i Finland, och

nr 48, i anledning av motioner angående
kulturpolitiken.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 26

Utvecklingen i skärgårdsområdena

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 49, i anledning av motion
angående utvecklingen i skärgårdsområdena.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! I motion nr II: 373 har
jag försökt lägga en del principiella
aspekter på en fråga, som ligger mig
personligen varmt om hjärtat, nämligen
utvecklingen i våra skärgårdsområden.
Det visar sig att en rad olika principfrågor
finner sin tillämpning på just
detta problem. Jag har, såvitt jag kan
förstå av uttalanden från skärgårdsbor
och från personer med länsplaneringsuppgifter
och liknande, lyckats fånga
problemställningen någorlunda väl.

De remissyttranden, som allmänna
beredningsutskottet har infordrat och
utskottets eget utlåtande visar att de här
frågorna är väsentliga. De är långt ifrån
lämnade utan uppmärksamhet tidigare,
men jag tror att det finns anledning att
titta litet grand ytterligare på dem.

De principfrågor som man kan applicera
på just denna frågeställning är sådana
som har med miljövård att göra.
Det är fråga om samordningen av olika
statliga verksamhetsgrenar, det är fråga
om den fysiska planeringen, det är fråga
om lokaliseringspolitik och transportpolitik,
för att nämna några exempel.

Just miljövårdsaspekten är ju särskilt

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

Utvecklingen i skärgårdsområdena

aktuell i debatten. Här är det inte bara
fråga om att skydda naturtillgångar och
oersättliga områden — det är också fråga
om att skapa goda rekreationsmöjligheter
för de människor som utnyttjar
skärgårdsområdena för rekreationsändamål,
och de blir allt fler.

De planeringsproblem som aktualiseras
av utvecklingen i skärgården är
mångfasetterade. Jag påpekade i motionen
att detta borde vara ett intressant
försöksobjekt för den utveckling av nya
planeringsmodeller som för närvarande
pågår i kanslihuset. Det räcker inte med
planeringsinsatser, någonting som allmänna
beredningsutskottet tycks förutsätta;
planeringsarbetet måste naturligtvis
resultera i konkreta åtgärder, och
det av flera skäl: dels med hänsyn till
skärgårdsbefolkningen, som har rätt att
kräva samma samhällsservice som andra
medborgare här i landet, dels av rent
samhällsekonomiska skäl. Vi blir alltmer
medvetna om vad rekreationsmöjligheterna
betyder ur samhällsekonomisk
synpunkt. Goda rekreationsmöjligheter
är en förutsättning för en alltmer ökande
produktionsinsats av människorna.
Just dessa områden i vårt land erbjuder
enligt min uppfattning överlägsna rekreationsmöjligheter.

Den samhällsekonomiska faktorn kan
också värderas på följande sätt: om vi
nu passivt bevittnar en avfolkning av
dessa rekreationsområden, kommer vi
om något eller några årtionden att bli
tvungna att mer eller mindre betala
människor för att flytta dit och sköta
områdena. Rekreationsområdena fungerar
inte utan att där finns människor
året runt.

Detta är på intet sätt frågeställningar
som är aktuella bara för skärgårdsområdena.
De gäller väl i stort sett alla
glesbygder i vårt land som är föremål
för utveckling ur turistsynpunkt, som är
föremål för det rörliga friluftslivet.

Det är här också en fråga om samordning
av statliga åtgärder. Det är ju
ett primärt och allmänt krav att sam -

hälleliga verksamheter skall samordnas.
Att ge med den ena handen och ta med
den andra får bara inte förekomma när
det gäller statliga händer. Samordningen
brister i dag på ett påtagligt sätt, inte
bara när det gäller statliga åtgärder utan
också i fråga om olika samhälleliga åtgärder
på central, regional eller lokal
nivå.

Man måste alltså tillämpa en helhetssyn
och konstatera att det här är fråga
om ett inte minst regionalt problem.
Det har man också gjort i Stockholms
län. Samma betraktelsesätt bör slå igenom
runtom i landet. Trots de mycket
omfattande åtgärder som har vidtagits
i Stockholms län kommer man dock till
slutsatsen att insatserna inte räcker till.

Jag är glad över utskottets och remissinstansernas
positiva skrivning. Jag
vill till och med kalla utskottets skrivning
uppfordrande, ty det är uppenbarligen
medvetet om angelägenheten av
att dessa frågor uppmärksammas. Det
finner ändå inte att något ytterligare
initiativ från riksdagen skulle behövas.
De aktionsmöjligheter som de statliga
myndigheterna har i dag skall tydligen
räcka till för att råda bot på missförhållanden
och för att förebygga missförhållanden.
Jag tolkar därför utskottets
utlåtande som uppfordrande gentemot
de ansvariga myndigheterna. Jag
hoppas —• men är inte helt säker på —
att de riksdagsinitiativ som har tagits
hittills räcker till.

Det är frestande att yrka bifall till
motionen i det läget, men om min positiva
tolkning av utskottsutlåtandet håller,
så betyder det att det inte behövs
och av det skälet avstår jag. Jag hoppas
naturligtvis att motionens anda skall slå
igenom i de tillämpningar som utskottet
enligt min bedömning uppfordrar de
statliga, regionala och kommunala myndigheterna
till i detta fall.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp) och Nilsson i Agnäs
(h) samt fru Kristensson (h).

Onsdagen den 20 november 1968

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag tycker nog att den
senaste ärade talarens tankar återfinns
i utskottets utlåtande. Hela andan i utskottets
utlåtande är ju egentligen ett
medgivande att de motiv som legat bakom
motionen är fullt berättigade, men
att — som så vanligt är — rätt mycket
håller på att göras. Jag tror att motionären
kan känna sig ganska lugn inför
vad som kommer att ske under den tid
som ligger närmast framför oss.

Jag tror att hans slutsats, att han
inte behöver yrka bifall till motionen,
är riktig. Det hedrar honom att han
på det sättet har lagt band på en eventuell
önskan att tillspetsa det hela.

Jag vill bara, herr talman, utan att
vidare gå in i detaljer yrka bifall till
allmänna beredningsutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 40.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag ber att helt få instämma
i de synpunkter, som framförts
av herr Norrby och inte minst i motionen.
Jag är verkligt angelägen att någonting
sker för de människor som bor
lite i skärgårdsområdena, inte minst i
det skärgårdsområde som ligger i närheten
av detta hus.

Jag kan dock inte uppleva — och
det var närmast därför jag begärde
ordet — utskottets skrivning så positivt
som herr Norrby vill göra, och som
utskottets talesman också gav uttryck
för här. Man behandlar hela motionen
mycket artigt och hänsynsfullt, men när
det sedan gäller att påfordra några åtgärder
är det stopp. Därför upplever
jag utskottets utlåtande visserligen inte
som negativt men som till intet förpliktande,
och det tycker jag är beklagligt
med tanke på de människor det här
gäller.

I detta anförande instämde herr
Åkerlind (h).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Nr 38 83

§ 27

Interpellation ang. prästs skyldighet att
förrätta vigsel

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Agnäs (h), som yttrade: Herr

talman! I samband med de ändrade
bestämmelserna i giftermålsbalken
aktualiserades en rad frågor som sammanhänger
med den kyrkliga vigseln.
En fråga som emellertid inte blev föremål
för behandling var prästmans skyldighet
att förrätta vigsel även i de fall
då han anser att en kyrklig vigsel inte
står i överensstämmelse med kyrkans
bekännelse. Genom att den borgerliga
lagstiftningen ålägger prästman skyldighet
att förrätta vigsel medan han däremot
vid prästvigningen avgivit löfte
att följa kyrkans bekännelse kan han
råka i en svår konfliktsituation om han
icke anser sig kunna med bibelns stöd
förrätta vigseln. Det har vid ett par
tillfällen inträffat att domstol dömt
prästman för tjänstefel då han vägrat
vigsel i de fall då en av kontrahenterna
tidigare varit gift och upplösningen
av äktenskapet icke stått i överensstämmelse
med bibelns ord. Frågan
behandlades vid 1968 års kyrkomöte,
som biföll ett utlåtande från kyrkolagsutskottet,
vari framhölls följande:
»Frågan om vigselskyldigheten har
behandlats vid en lång rad kyrkmöten,
varvid nu rådande ordning varit föremål
för stark kritik. Skyldigheten att
under alla förhållanden viga står ej i
överensstämmelse med kyrklig äktenskapsuppfattning,
och behovet av en
lösning av problemet måste anses trängande.
Uttalanden av samma innebörd
har gjorts av 1953, 1957 och 1963 års
kyrkomöten.

Det lösningsförslag som 1963 års
kyrkomöte för sin del antog hade i anledning
av kyrkomötets framställning
1957 utarbetats inom justitiedepartementet.
I likhet med 1963 års kyrkolagsutskott
anser utskottet, att förslaget an -

Nr 38

Onsdagen den 20 november 1968

ger en praktiskt acceptabel lösning, som
borde ha möjlighet att vinna bifall.

Sedan föregående kyrkomöte gjorde
sin framställning har arbetet med en
revision av giftermålsbalken fortskridit
så långt, att partiella reformförslag remitterats
till lagrådet. Med hänsyn till
angelägenheten av den här påyrkade reformen
biträder utskottet motionärernas
hemställan att kyrkomötet ånyo hos
Kungl. Maj :t anhåller om åtgärder.»

Då det finns anledning förmoda att
frågan inom en snar framtid i ett flertal
fall kommer att bli föremål för domstols
prövning framstår det som än angelägnare
att genom en snabb utredning
förutsättningar skapas för en ändring
i gällande lagstiftning.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till
att frågan om prästmans skyldighet att
förrätta vigsel även då denna strider
mot kyrkans ordning blir föremål för
snabbutredning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 28

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skri -

velse, nr 342, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 § 1 mom. förordningen den
17 maj 1923 (nr 116) angående skatt
för hundar.

§ 29

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Bästekille (h), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående varning
vid fortkörning, och
herr Almryd (h), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående standarden på militärförläggningar.

§ 30

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.47.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 68
814545