Nr 38 ANDRA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:38)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 38 ANDRA KAMMAREN 1966

12—13 december

Debatter in. m.

Måndagen den 12 december

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Hector ang. fångvården.................................. 5

herr Vigelsbo ang. donatorers rätt att utse styrelseledamöter i vissa

fall...................................................... 8

herr Hamrin i Jönköping ang. väntetiden för rättspsykiatrisk undersökning.
.................................................

fröken Ljungberg ang. yttrande- och tryckfrihetens gränser för olika

sorters media............................................. 13

herr Carlshamre ang. antagningen av studerande vid samhällsvetenskapliga
fakulteter och i vissa humanistiska ämnen............. 17

herr Jansson ang. tolkningen av abortlagens tillämpningsföreskrifter 20
herr Lundberg ang. tillsättandet av överläkartjänster vid centrallasarett
.................................................. 21

herr Hedin ang. kostnaderna för destruktion av betningsmedel..... 29

herr Björkman ang. uttalande om »bostadssystemets» avskaffande 33
herr Bengtson i Solna ang. den långsiktiga kommunala investerings planeringen.

............................................. 35

herr Haglund ang. varsel och information om driftsinskränkningar,
herr Johansson i Norrköping ang. det aktuella arbetsmarknadsläget
samt herr Johansson i Simrishamn ang. åtgärder för att förbättra
sysselsättningen i sydöstra Skåne............................ 45

Tisdagen den 13 december fm.

Svar på interpellationer av:

herr Hermansson ang. svenska företags verksamhet i utlandet...... 59

herr Hedlund ang. besparings- och rationaliseringsåtgärder inom den

statliga förvaltningen...................................... 70

1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr US

Nr 38

Innehåll

Sid.

fru Nettelbrandt ang. beskattningen av folkpensionärers extrainkomster
................................................. 79

herr Nihlfors ang. skatteuttaget på retroaktiva löneutbetalningar. . . 87

herr Gomér ang. begärd utredning om en civilrättslig lagstiftning beträffande
mäklarverksamhet............................... 89

herr Hermansson ang. de inom polisens säkerhetsavdelning förda registren.
.................................................. 90

Villabeskattningen............................................ 102

Tisdagen den 13 december em.

Lag om ändring av vissa underhållsbidrag......................... 139

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.................... 139

Tidpunkten för ikraftträdandet av lagen om vad som är fast egendom

och lagen om företagsinteckning, m. m......................... 158

Ändringar i lagstiftningen om vissa kreditinrättningar.............. 163

Aflärstidslag................................................. 164

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 13 december fm.

Utrikesutskottets utlåtande nr 11, ang. lag om erkännande och verkställighet
av skiljedomar i vissa internationella investeringstvister,
m. m..................................................... 101

— nr 12, ang. lag med vissa bestämmelser om immunitet och privilegier
m. m................................................. 101

Statsutskottets memorial nr 156, ang. uppskov med behandlingen av vissa
ärenden................................................ 101

— utlåtande nr 157, ang. utgifter på tilläggsstat I (försvarsdepartementet).
.................................................. 101

— nr 158, ang. utgifter på tilläggsstat I (socialdepartementet)........ 101

— nr 159, ang. utgifter på tilläggsstat I (finansdepartementet)....... 101

•— nr 160, ang. utgifter på tilläggsstat I (ecklesiastikdepartementet) .. 101

— nr 161, ang. utgifter på tilläggsstat I (handelsdepartementet)...... 101

— nr 162, ang. utgifter på tilläggsstat I (inrikesdepartementet)....... 101

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, om ändring i kommunalskattelagen.
.................................................... 102

Tisdagen den 13 december em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, ang. förordning om ändring i

tulltaxan.................................................. 138

Bankoutskottets utlåtande nr 53, om krediter för investeringar i väg maskiner

m. m............................................. 138

Innehåll

Nr 38

Sid.

— memorial nr 55, ang. bestämmelser angående Riksdagens författningssamling
m. m......................................... 138

— nr 56, ang. uppskov med behandlingen av visst till bankoutskottet

hänvisat ärende............................................ 138

Första lagutskottets memorial nr 43, ang. uppskov med vissa ärenden... 138

— utlåtande nr 45, ang. lag om ändring av vissa underhållsbidrag.... 139

— nr 46, ang. ändrad lydelse av 2 § 16:o) och 17:o) lagen om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt........................................ 139

Andra lagutskottets memorial nr 78, föranlett av kamrarnas skiljaktiga

beslut om förhandlingsrätt för pensionärer..................... 139

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57, ang. lag om vissa gemensamhets anläggningar

m. m......................................... 139

— nr 61, ang. ändrad lydelse av punkterna 1 och 2 i bestämmelserna

om införande av lagen om vad som är fast egendom, m. m......... 158

Bankoutskottets utlåtande nr 54, ang. lag om vissa gemensamhetsan läggningar

m. ............................................ 163

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58, ang. affärstidslag............... 164

—- nr 59, ang. ändring i lagen om flottning i allmän flottled.......... 183

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, om åtgärder för att främja fisket i

Torne älv................................................. 183

-— nr 30, ang. utgifter på tilläggsstat I (jordbruksärenden)........... 183

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

Måndagen den 12 december

Kl. 15.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 6 innevarande
december.

§ 2

Svar på interpellation ang. fångvården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hector har i en
interpellation anfört en hel del synpunkter
på de nya fångvårdsanstalternas
konstruktion, på anstaltsvården och
på frivården och i anslutning därtill
frågat mig om jag vill ta initiativ till
en omprövning av fångvårdens byggnadsplaner
samt utreda fångvårdens
inre problem och frivårdens organisation.
Som svar får jag anföra följande.

Fångvårdens anstaltsbestånd är föremål
för en planmässig förnyelse sedan
mitten av 1950-talet. Åtskilliga äldre
fångvårdsanstalter är fortfarande i
bruk, men omdaningen av anstaltssystemet
sker successivt. De nya anläggningarna
varierar till typ och storlek
från smärre öppna anstalter med 20—40
platser till slutna enheter som anstalten
i Kumla med 435 platser. Gemensamt
för samtliga är att de har en välutvecklad
arbetsdrift. I andra avseenden
finns stora skiljaktigheter. Dessa
skillnader i fråga om öppen- eller slutenhet,
storlek, personaltäthet och många
andra faktorer är ändamålsenliga och
åsyftade. Kriminalvårdsklientelet är va -

rierande till sin sammansättning. För
de intagna inom fångvården finns ingen
annan gemensam nämnare än att de alla
har begått brott. Brottets beskaffenhet
samt den intagnes tidigare belastning,
psykiska och fysiska egenskaper, uppväxtmiljö,
familjeförhållanden etc. är
omständigheter som i ett oändligt antal
kombinationer skiftar från den ena individen
till den andra. Inget anstaltssystem
kan vara så konstruerat att det
helt svarar mot behovet av klientelets
differentiering. Men jag tror mig våga
påstå att vi här i landet har en bredd
och variationsrikedom i fråga om vårdformer
som med hänsyn till våra resurser
inte är underlägsna andra länders.

Många av de intagna vistas strafftiden
igenom på öppna anstalter. För andra
är den helöppna anstalten eller frigångshemmet
slutstadiet före frigivningen.
Det råder ingen som helst tvekan
om att den öppna anstaltsvården
är att väsentligt föredra framför den
slutna. Den öppna vården har också
målmedvetet byggts ut med nya, välutrustade
anläggningar. Med den utveckling
som på senare tid har ägt rum i
fråga om kriminalvård i frihet — jag
vill erinra om att antalet personer inom
frivården för närvarande är cirka fyra
gånger så stort som antalet intagna i
anstalt — bli det i allt högre grad det
allra hårdast belastade klientelet som
måste tas om hand inom anstaltsvården.

En stor del av anstaltsklientelet måste
med hänsyn till farlighet och rymningsbenägenhet
förvaras i slutna former.
Om erfarenheten visar att anstaltsrymlingar
utan större svårighet forcerar
fem meter höga murar, återstår, som
jag uppfattar det, inte annat än att öka
murhöjden nästa gång man bygger en

6 Nr 38 Måndagen den

Svar på interpellation ang. fångvården

12 december 1966

sluten anstalt. Jag har svårt att förstå
kritiken på denna punkt liksom kritiken
mot alla de övriga säkerhetsåtgärder
som man bär funnit anledning vidta på
Kumlaanstalten. Jag kan liksom många
andra beklaga att det har varit nödvändigt
att förse anstalten med dessa säkerhetsanordningar.
Men jag kan inte inse
hur man kan kräva slutna anstalter med
maximal säkerhet och samtidigt klandra
konstruktörerna för att de inte gjort
dessa anstalter idylliska.

Vad så angår beskaffenheten av den
vård som ges på Kumlaanstalten vill jag
peka på, att ingen annan av våra nuvarande
fångvårdsanstalter har utrustats
med så goda behandlingsresurser. En avdelning
med 195 sjuk- och specialplatser
har i dagarna tagits i bruk. Denna avdelning
står på toppen av vad medicinsk-psykiatrisk
och byggnadsmässig
sakkunskap på området kan åstadkomma.
Anstaltens personalplan upptar två
läkartjänster och tre tjänster för psykologer.
Läkartjänsterna är ännu inte
besatta. Jag medger att detta är beklagligt.
Men alla i denna kammare känner
säkert till att det råder läkarbrist i landet.
Inte bara kriminalvården utan också
mentalsjukvården och alla andra
vårdområden lider svårt av denna brist
på läkare. Det är min förhoppning att
det skall bli möjligt att ge Kumlaanstalten
den läkararbetskraft den behöver
för att helt kunna fungera för det ändamål,
som den är avsedd för, nämligen
som behandlingscentruin för ett belastat
kriminalvårdsklientel.

Om jag får återknyta till herr Hectors
syn på anstaltsvården över huvud, så
vill jag gärna ge honom rätt i att de psykiatriska
och psykologiska beliandlingsresurserna
vid fångvårdens anstalter
behöver ytterligare byggas ut. Upprustningen
får emellertid ske efter måttet
av våra krafter och i takt med tillgången
på denna speciella expertis.

I fråga om rekryterings- och utbildningsförhållandena
inom kriminalvården
vill jag erinra om att riksdagen ef -

ter förslag i årets statsverksproposition
beslutat om en reform, som syftar till
en mycket gedigen och tämligen omfattande
gemensam utbildning av tillsynsoch
vårdpersonal som anställs vid fångvårdsanstalter,
ungdomsvårdsskolor och
vårdanstalter för alkoholmissbrukare.
Närmare information i detta hänseende
kan herr Hector få i bilaga 2 till 1966
års statsverksproposition. Utbildningen
av assistent- och styresmannapersonalen
vid kriminalvården och av den tillsy
nspersonal som inte omfattas av den
gemensamma utbildningen bedrivs i kriminalvårdsstyrelsens
egen regi.

Eftersom herr Hector efterlyser en
översyn av fångvårdens interna problem
vill jag i detta sammanhang erinra
om att jag, som jag nyligen har offentligen
tillkännagett, inom kort ämnar föreslå
att en utredning sätts till för att
revidera nuvarande beliandlingsregler,
som till väsentliga delar är 20 år gamla,
och föreslå mer tidsenliga bestämmelser.
Dessa bestämmelser kommer att reglera
frågor om brevcensur, permissioner,
disciplinär bestraffning och mycket
annat som rör den intagnes vardag
på anstalten.

Herr Hector har till slut frågat mig
om jag vill låta utreda frivårdens organisation
och utbyggnad. Kriminalvårdens
skyddskonsulentorganisation har
varit föremål för en omfattande utredning
som avgav sitt betänkande år 1961,
och detta utredningsförslag föranledde
nära nog en fördubbling av frivårdspersonalen
under åren 1962—1964. Vid årets
riksdag har medel anvisats för bl. a.
ytterligare cirka 15 assistenttjänster.
Det är min bestämda mening att utbyggnaden
av frivårdens resurser bör fortsätta.

Herr talman! Det är inte möjligt att
inom ramen för ett interpellationssvar
ingående behandla alla de problem, som
föreligger inom kriminalvården, utan
jag har fått begränsa mig till de väsentligaste
avsnitten i herr Hectors interpellation.
Jag har därmed ingalunda på -

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

stått att vi i dag inom svensk kriminalpolitik
och kriminalvård skulle ha nått
målet för våra ansträngningar. Mycket
återstår att göra. Inom ramen för de resurser,
som från tid till annan står till
samhällets förfogande, skall reformarbetet
inom kriminalvården och moderniseringen
av anstaltssystemet fortsätta.
En väsentlig sak är härvidlag, att situationen
inom vår kriminalvård — i motsats
till vad som antyds i interpellationen
— kännetecknas av livlig aktivitet
och beredvillighet att pröva nya metoder.

Vidare anförde

Herr HECTOR (k):

Herr talman! Jag får tacka justitieministern
för ett utförligt och undervisande
svar.

Under den tid som gått sedan interpellationen
framställdes har hela denna
fråga ytterligare aktualiserats i en
mycket intensiv allmän debatt. Emellertid
torde frågan långt ifrån vara besvarad
vare sig med min interpellation
eller med justitieministerns svar eller
genom denna debatt.

Det mest positiva i svaret är medvetandet
om att, som det står, »mycket
återstår att göra». Jag har visst inte
förnekat att såsom statsrådet säger »sitiutionen
inom vår kriminalvård kännetecknas
av livlig aktivitet och beredvillighet
att pröva nya metoder». Murarna
och anläggningen i Kumla är ju
ett exempel på ganska nya metoder. Jag
vill heller inte förneka att det kan ligga
något positivt i tankegången att genom
en absolut rymningssäker anläggning
få den ro inom murarna som behövs
för realiserandet av den likaledes
goda tanken att där få en välutvecklad
arbetsdrift. Men kastar inte denna mur
sin slagskugga över allt? Hela det nya
fångvårdsprogrammet är ju till sin yttre
struktur mycket imponerande. Dock visar
alltjämt reaktionen inte minst från
de verkligt sakkunniga på området,

Svar på interpellation ang. fångvården

nämligen de vilka som fångar gjort direkt
bekantskap med denna vård, att
det är något som inte stämmer. Vad är
detta?

Jag undrar om inte hela diskussionen
måste vidgas och fördjupas till en alltmer
omfattande och principiell frågeställning.
Murarna kring exempelvis
fängelset i Kumla kan säkert göras mera
trivselvänliga genom diverse arkitektknep,
t. ex. veckas i mjuka linjer eller
målas i varma och glada färger.

Men det finns andra murar, och det
är egentligen de som är de viktigaste.
Det gäller murarna mellan — eller bristen
på korrespondens mellan — teori
och praktik i fångvården. Den grundläggande
frågan är vilken social aspekt,
teori, rättsfilosofi som bär upp vår fångvård.
Är det fråga om straff, hämnd
eller vård? Är det fråga om allmänprevention
eller individualprevention?
Som alltid i vår nuvarande samhällsideologi
lever man också på detta område
i en önskedröm om en idyllisk
kombination av i längden oförenliga
faktorer. Följden blir också här lätt
hyckleri och förljugenhet som kan förgifta
och förlama även de bästa intentioner.
Hos alla de instanser och enskilda
som är engagerade i fångvården
finns säkert den bästa reformvilja i
världen. Dock gör de alla ideligen den
erfarenheten att allt lätt slår slint, att
bitterhet och missnöje, opposition och
återfall lätt blir den förhärskande faktorn
i fångars och före detta fångars
värld. Allt är som en mur, sade en av
dem, när han tänkte både på livet i
fångvårdsanstalten och livet som frigiven.

Vi kan kalla detta för svåråtkomliga
psykologiska problem, som man hoppas
att en och för sig nödvändig utökning
av mentalvården på detta område
skall kunna lösa, men man kommer
fortfarande inte långt, om man
inte förstår grundskadan bakom fångvårdens
ständiga misslyckande. Man
kanske kan uttrycka det på detta siitt:

8 Nr 38 Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. donatorers rätt att utse styrelseledamöter i vissa fall

I vår nuvarande samhälls- och människosyns
grundideologi betraktas människan
konsekvent icke såsom människa
utan som ting, föremål. Med en sådan
grundsyn gör det inte så mycket
till eller ifrån, om detta ting behandlas
hårdhänt eller knådas försiktigt. Samma
omänskliga grundideologi kan ligga
bakom i båda fallen. En brottsling kommer
då att betraktas som en pusselbit
i samhället. Till straff skall han ryckas
loss och sedan passas in i samhället
igen. Är det inte denna brist på organiskt
levande samband mellan livet
utanför och livet innanför murarna som
är grundfelet och som kan förklara något
av fångarnas psykologiskt annars
svårbegripliga reaktioner mot även den
mest »humana» behandling?

En förbrytelse mot samhället får icke
innebära ett utstötande ur samhället —
inte ens temporärt. En fånge skall alltjämt
vara en organisk del av detta samhälle.

De företeelser som påpekas i interpellationssvaret,
t. ex. utvecklingen av
frivården, den öppna anstaltsvården,
tonvikten på arbetsdrift och arbetsterapi
-— såsom i Kumla — är ju på papperet
rätta steg i denna riktning. Men
hur mycket organiskt samband med
samhällets liv utanför murarna finns
det i t. ex. verkstadsdriften i Kumla,
där timpenningen är 65 öre?

Med glädje kan man vidare av svaret
konstatera att en utredning bebådas om
en ny reglering av sådana frågor som
brevcensur, permissioner, besök m. m.
— allt utomordentligt viktigt när det
gäller att bibehålla ett organiskt samband
mellan fånge och samhälle. Hur
ofta får nu en fånge på Kumla, denna
hypermoderna anstalt, ta emot besök?
Det lär vara en halvtimme varannan
söndag — och då inför öppna dörrar.
Hur fungerar brevcensuren numera?

Den kanske mest avgörande frågan
är: Hur ser det ut i det nutida samhället
för den frigivne fångens del? Vilka
möjligheter till organiskt infogande i so -

ciala sammanhang — t. ex. i arbetslivet
och på hyresmarknaden — får han i
realiteten? Får han inte direkt eller indirekt
stiindigt erfara att han alltjämt
betraktas som en lös bit i samhället? Är
det inte just detta som lätt driver till
desperation och ständiga återfall i
brott?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. donatorers
rätt att utse styrelseledamöter i vissa fall

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Vigelsbo har bett
mig redogöra för min syn på det förfaringssätt
som bör tillämpas vid val av
ledamöter i en styrelse där donator tidigare
har haft rätt att utse styrelseledamöter.
Som svar får jag anföra följande:

I samband med att en stiftelse inrättas
kan stiftaren vilja skapa en garanti
för att stiftelsens ändamål uppnås genom
att stiftelsens styrelse får viss
sammansättning. Om stiftelseförordnandet
innehåller föreskrift därom, lär
den i regel följas. Den som skall utse
styrelse har möjlighet att, om han vill
avvika från föreskriften, söka Kungl.
Maj:ts tillstånd därtill genom s. k. permutation.
Stiftarens inställning brukar
få stor betydelse för ärendets utgång.
Om den som skall utse styrelse beslutar
avvika från föreskrift om särskild representation
i styrelsen utan att ordna
med permutation blir situationen olika
för det fall att stiftelsen omfattas av
bestämmelserna i 1929 års lag om tillsyn
över stiftelser och det fall att tillsynslagen
inte är tillämplig. I det förra
fallet föreligger möjlighet för länsstyrelsen
att ingripa mot beslutet. I det
senare fallet torde stiftaren eller hans
arvingar ha möjlighet att föra talan vid
domstol om åläggande att följa stiftelseförordnandets
bestämmelser.

Måndagen den 12 december 1966 Nr 38

Svar på interpellation ang. donatorers rätt att utse styrelseledamöter i vissa fall

Vidare anförde:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation.

I interpellationen har jag med utgångspunkt
i ett visst angivet fall efterlyst
principerna för donators bevarande
vid sin tidigare rätt att i enlighet med
föreliggande donationsbestämmelser utse
styrelseledamöter. Det är riktigt som
statsrådet framhåller i sitt svar, att en
donator kan försäkra sig om garantier
för att stiftelses ändamål uppnås genom
att han bestämmer att stiftelsens styrelse
skall ha en viss sammansättning. Så
har också varit förhållandet i det fall
jag tagit upp, där donator — Lantmannaskoleföreningen
— förbehållit sig
rätten att utse två styrelseledamöter.
Tillkomsten av den regionala skolstyrelsen
är enligt föreningens uppfattning
inget skäl att ändra på denna bestämmelse.

När Lantmannaskoleföreningens representanter
trots den föreliggande
överenskommelsen med landstinget uteslöts
ur styrelsen överklagades detta i
alla instanser som hade att handlägga
frågan. Samtliga instanser — länsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och Kungl. Maj :t
■— har som skäl för sitt ställningstagande
anfört, att besvären över landstingets
styrelseval inte inkommit i laga
tid. Detta kan törhända i och för sig
vara riktigt, men vid tidigare tillfällen
då styrelseledamöter valts har landstinget
utsett sina ledamöter och Lantmannaskoleföreningen
sina. Lantmannaskoleföreningen
har då efter verkställt
val meddelat landstinget beslutet — så
har skett även denna gång — varefter
samtliga ledamöter, såväl landstingets
representanter som Lantmannaskoleföreningens,
kallats till sammanträde.

Lantmannaskoleföreningen har vid
detta tillfälle handlat på precis samma
sätt. Då man inom Lantmannaskoleföreningen
trodde att dess representanter
1*—Andra kammarens protokoll 1906.

även denna gång skulle kallas till sammanträde,
har besvärstiden försuttits
— jag medger att det förhåller sig på
det sättet. Den nya styrelsen kallades
nämligen inte att sammanträda förrän
besvärstiden var utgången. Till detta
sammanträde hade alltså Lantmannaskoleföreningens
representanter inte
kallats. Först då detta stod klart blev
föreningen medveten om att landstingets
avsikt var att dess representanter
inte längre skulle få vara med. Något
meddelande därom från landstinget
hade inte inkommit.

Vad föreningen nu önskar få veta
är huruvida den har rätt till representation
i styrelsen eller ej. Det är uppenbart
att man kan — som statsrådet gör
i sitt svar — hänvisa till de s. k. permutationsbestämmelserna.
Enligt bestämmelserna
i 1929 års lag om tillsyn över
stiftelser föreligger viss anmälningsskyldighet.
Från denna anmälningsplikt
har dock vissa undantag gjorts,
bl. a. för stiftelse, anförtrodd åt ideell
förening eller annat samfund, samt för
stipendiestiftelse vid enskild undervisningsanstalt.
Dessa bestämmelser har
gällt sedan den 1 januari 1930. Något
åberopande av desamma har under de
sista 35 åren inte gjorts, varför det förefaller
sannolikt att man ansett att Lantmannaskoleföreningen
haft rätt till avtalsenlig
styrelserepresentation.

Den fråga som fortfarande är obesvarad
är alltså: Utgör tillkomsten av den
regionala skolstyrelsen skäl för ett frångående
av det hela tiden gällande och
respekterade avtalet mellan landstinget
och Lantmannaskoleföreningen?

Med hänsyn till herr statsrådets uttalande
— till vilket jag helt ansluter
mig — att stiftarens inställning brukar
få stor betydelse för ärendets utgång,
tycker jag att den borde få det även i
detta fall. Vad som är väsentligt härvidlag
är frågan, huruvida föreningen har
rätt till styrelserepresentation eller ej.
Donationsbestännnelserna är alltjämt
oförändrade. Kan föreningen ett komNr
98

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. väntetiden för rättspsykiatrisk undersökning

mande år, därest valet äger rum på
samma sätt, i författningsenlig ordning
överklaga beslutet och därmed återfå
sin rätt? Eller kan dess rätt anses definitivt
förverkad?

Föreningens styrelse anser sig med
hänsyn till sina huvudmän böra kräva
klarhet i denna fråga. Det har den inte
fått.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! I mitt svar har jag anlagt
enbart civilrättsliga synpunkter på
denna fråga; jag brukar ju inte i denna
talarstol gå in i diskussion av enskildas
angelägenheter, men i detta fall vill
jag säga att Kungi. Maj :t har, genom att
efter riksdagens hörande utfärda en författning
om hur det skall tillgå vid val
av styrelser av detta slag, meddelat ett
beslut som innefattar en permutation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. väntetiden
för rättspsykiatrisk undersökning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
har i en interpellation frågat
mig vilka åtgärder jag tänker vidta för
att rätta till det ur rättssäkerhetssynpunkt
djupt otillfredsställande förhållandet
att flertalet personer som skall
genomgå rättspsykiatrisk undersökning
tvingas vänta mer än den i lag fastställda
sexveckorsfristen. Som svar får
jag anföra.

Frågan om väntetiderna inom det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet
har under hela 1960-talet varit föremål
för både riksdagens och regeringens
ständiga uppmärksamhet.

1961 års höstriksdag antog, som herr
Hamrin anger i sin interpellation, vissa
riktlinjer för en omorganisation av
detta undersökningsväsende. I överensstämmelse
med vad som uttalades vid
riksdagsbehandlingen detta år vidtogs
särskilda åtgärder i syfte att effektivisera
verksamheten inom det nuvarande
undersökningsväsendet. Jag kunde också
i svar på interpellationer av herrar
Fröding och Ståhl i denna kammare i
maj 1964 konstatera en markant nedgång
under hösten 1962 och våren 1963
av antalet väntande undersökningsfall,
något som tillskrevs de åtgärder som
regeringen hade satt in. Läget försämrades
emellertid åter och ansågs våren
1964 allvarligt. I nämnda interpellationssvar
hänvisade jag till att antalet
undersökningsfall inom fångvården den
1 maj 1964 uppgick till 203, varav 131
hade väntat på undersökning i mer än
0 veckor. Jag hänvisade också i svaret
till vissa då föreslagna lagändringar,
som syftade till att skapa förutsättningar
för en smidigare administrering av
undersökningsförfarandet. Med hänsyn
till det dåvarande läget redovisade jag
också vissa åtgärder, som skulle få
omedelbar verkan.

Aret därpå, i december 1965, besvarade
jag en fråga av herr Ståhl om jag
kunde ange förklaringen till att väntetiden
för rättspsykiatrisk undersökning
under år 1965 hade visat sjunkande tendens.
I mitt svar till herr Ståhl redovisade
jag att det sammanlagda antalet
undersökningsfall vid utgången av november
1965 hade uppgått till 268 mot
359 ett år tidigare och att väntetiden för
häktade hade uppgått till ungefär 21/*
månader resp. 4 månader. Situationen
hade alltså klart förbättrats.

När jag nu så gott som på dagen ett
år senare har att besvara herr Hamrins
interpellation måste jag tyvärr konstatera,
att väntetiden för häktade åter har
ökat, enligt uppgift från medicinalstyrelsen
till omkring 3 1/2 månader. Även
om denna ökning i väntetiden för häk -

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

Svar på interpellation ang. väntetiden för rättspsykiatrisk undersökning

tade motsvaras av en viss nedgång i
väntetiden för icke häktade, är förhållandet
givetvis djupt otillfredsställande.

En förklaring till det nuvarande läget
torde vara att antalet undersökningsfall,
såvitt tillgängligt material utvisar, under
året har ökat väsentligt. Varför en
sådan ökning nu har inträtt, är däremot
svårförklarligt med tanke på den ändrade
lagstiftning, som trädde i kraft den
1 januari 1965, och de motivuttalanden
som låg till grund för denna.

En avgörande förbättring är att emotse,
när de nya rättspsykiatriska klinikerna
blir färdigbyggda. Projektering
pågår av sådana kliniker i Lund och
Uppsala. Man räknar med att dessa byggen
skall kunna påbörjas om drygt ett
år. De övriga kliniker, som har beslutats,
väntas sedan bli färdiga successivt.

Inrättandet av de nya klinikerna löser
emellertid inte dagens problem. Om
utvecklingen skulle gå i samma riktning
som under den sista tiden, måste ytterligare
provisoriska åtgärder vidtas.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret och för den belysning statsrådet
här givit av de alltjämt bestående missförhållandena
i fråga om det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet och då
i första hand de orimligt långa väntetiderna.

Emellertid nödgas jag konstatera att
justitieministern just inte bidragit med
så särskilt mycket utöver den redogörelse
för sakläget som jag för egen del
tillät mig att ge i motiveringen till min
interpellation. Den ytterst ogynnsamma
utvecklingen beskrives blott i andra ordalag
och vad den allmänna bedömningen
av förhållandena beträffar, kan
konstateras att statsrådet uppenbarligen
inte har någon från interpellanten skiljaktig
mening. Jag tror t. o. m. att överensstämmelsen
i fråga om själva språkbruket
är fullständig. Även statsrådet

betecknar nämligen tillståndet som
»djupt otillfredsställande».

Som bekant har JO i sin ämbetsberättelse
för ett par år sedan använt betydligt
skarpare formuleringar, formuleringar
som jag personligen finner helt
adekvata. De långa väntetiderna betecknas
sålunda som oförenliga med elementära
rättssäkerhetskrav. Det talas också
i sammanhanget om ett av de mörkaste
kapitlen i modernt svenskt rättsliv.
Det är utan tvivel en svidande karakteristik,
men den torde, som sagt,
tyvärr i sak vara riktig.

Vad som för halvannan månad sedan
uppkallade mig att på nytt ta upp detta
i sanning trista ämne, vilket såsom
statsrådet påpekat, under hela 1960-talet
fortlöpande varit föremål för framstötar
här i riksdagen, var en larmartikel
i pressen, där det berättades om en
ung tvåbarnsmor, som suttit häktad i
väntan på sinnesundersökning, inte i
sex veckor, som lagen stipulerar som
den maximalt tillåtna tiden, utan i tio
månader. I den mån fallet är korrekt
återgivet — och någon anledning att
betvivla att så är förhållandet, kan väl
inte finnas — framstår det som direkt
upprörande. Tydligen är situationen
också särskilt prekär just för de kvinnliga
häktade, som genomsnittligt får
vänta betydligt längre än de manliga.

Det kan, herr talman, inte vara rimligt
att en för brott misstänkt skall hållas
fängslad så länge, att han eller hon
hinner sitta av sitt straff eller större
delen därav, innan vederbörande ens
kommit inför rätta. Personen i fråga
kan också, när det rättspsykiatriska utlåtandet
sent omsider föreligger, befinnas
vara sjuk och i behov av sjukhusvård.
Det gör sannerligen inte saken
bättre. En sjuk människa har uppenbarligen
sin plats, inte bakom fängelsemurarna
ulan på ett sjukhus. Varje annan
ordning måste betecknas som djupt
inhuman.

Jag är självfallet i denna fråga inte
ute för att söka sak med justitieminis -

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. väntetiden för

tern, men väl för att ånyo rikta strålkastarljuset
på de rådande missförhållandena
—■ naturligtvis med det optimistiska
uppsåtet att om möjligt i någon
ringa mån medverka till att vad
skevt är, snarast rättas till. Det är, jag
upprepar det, inte försvarligt att vi
skall ha en genomsnittlig väntetid på
detta område på tre och en halv månader.

Justitieministern hänvisar i svaret till
de nya psykiatriska kliniker som för
åtskilliga år sedan ställdes i utsikt, men
som alltjämt bara finns på papperet,
vilket måste vara en mycket klen tröst
för alla de olyckliga som här står i ko.
Projektering pågår av sådana kliniker i
Lund och Uppsala, upplyser statsrådet.
Enligt beräkningarna skall byggena
kunna påbörjas, tillägges det, om drygt
ett år. Då är vi alltså framme vid 1968.
Sedan skall vi avvakta byggnadstiden,
innan institutionerna i fråga kan komma
att tas i bruk. Vidare får man veta
att övriga kliniker som beslutats av riksdagen,
väntas bli färdiga »successivt».
Det är onekligen en ganska diffus och
osäker tidsangivelse. Men kan vi verkligen
stå till svars med en sådan snigeltakt,
då det gäller ett samhällsavsnitt
där centrala rättssäkerhetsintressen och
grundläggande humanitära värden står
på spel? Jag är förvissad om att justitieministern,
vilket ju också framgår av
svaret, känner sig lika illa berörd som
vem som helst av oss andra som ägnat
denna sak uppmärksamhet.

Statsrådet varslar nu om ytterligare
provisoriska åtgärder för att komma till
rätta med dagens problem. De utlovade,
men ännu i sinnevärlden obefintliga, klinikerna
kan ju därvidlag inte bringa
någon som helst bot. I brist på närmare
precisering och konkretion faller det
sig naturligtvis svårt, för att inte säga
omöjligt, för en utomstående att göra
någon som helst bedömning av värdet
av dessa bebådade ytterligare insatser,
men den reflexionen inställer sig ändå
osökt, att något dröjsmål med att i detta

rättspsykiatrisk undersökning

fall skrida till verket väl knappast kan
vara sakligt motiverat.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! I denna fråga — i motsats
till de spörsmål som vi diskuterade
i denna kammare för ett par veckor
sedan — har herr Hamrin i Jönköping
och jag ungefär samma åsikt.

Jag skall inte nu ta upp någon debatt
med herr Hamrin. Jag vill bara upplysa
om att de, som väntar på sinnesundersökning,
för det mesta brukar vara intagna
på fångvårdens sjukhus och alltså
inte sitter i vanliga häkten. Hur det
förhöll sig i det aktuella fallet vet jag
faktiskt inte.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag tackar för detta påpekande.
Jag kan emellertid försäkra
att jag kände till det av justitieministern
åberopade förhållandet. Huruvida
det förhöll sig just så i det aktuella konkreta
fallet, kan jag emellertid inte
upplysa om.

Jag skulle, medan jag ändå har ordet,
vilja tillägga att något som under inga
förhållanden borde få förekomma i detta
sammanhang är att ekonomiska eller
budgetära hinder tillåts stå i vägen för
en upprustning och en uppryckning på
hithörande område. Det är min bestämda
mening.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det förhåller sig faktiskt
så, herr Hamrin, att finansministern,
när han och jag har resonerat om
dessa saker, inte har frågat hur mycket
det kostar utan hur många klienter det
gäller.

Härmed var överläggningen slutad.

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

§ 5

Svar på interpellation ang. yttrande- och
tryckfrihetens gränser för olika sorters
media

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fröken Ljungberg har i
en interpellation bett mig förklara två
uttalanden som jag har gjort om yttrande-
och tryckfriheten och som fröken
Ljungberg har funnit svårförenliga. I
anslutning härtill har fröken Ljungberg
vidare frågat mig om jag tänker ändra
eller förtydliga direktiven för kommittén
för lagstiftningen om yttrande- och
tryckfrihet. Som svar får jag anföra.

I propositionen med förslag till radioansvarighetslag,
som nu är föremål
för riksdagens behandling, har jag sagt
att jag inte kan finna några bärande
principiella skäl för att ge yttrandefriheten
ett annat innehåll eller en annan
omfattning i radion än i andra media.

Detta uttalande har fröken Ljungberg
funnit svårt att förena med några rader
i direktiven för yttrandefrihetskommittén.
I direktiven för kommittén har
jag framhållit att utredningsarbetet bör
bedrivas med utgångspunkt från en i
princip obegränsad yttrande- och tryckfrihet
och från att de nutida möjligheterna
till spridning av framställningar
inom ramen för eljest gällande lagbestämmelser
i princip inte bör begränsas.
Dessa synpunkter bör enligt min
mening upprätthållas även till priset av
att anstötliga och smaklösa framställningar
kan komma att åtminstone temporärt
vinna ökad spridning. Vidare
heter det i direktiven: »De begränsningar
som kan komma i fråga bör motiveras
i första hand av att den enskilde
inte utan sin egen aktiva medverkan
skall behöva ta del av sådana framställningar.
Jag tänker härvid på t. ex. framställningar
som sprids i radio och TV
eller genom offentligen burna plakat eller
på annat sätt, såsom genom reklambroschyrer,
påtvingas den enskilde.

Däremot bör hinder inte läggas för att
motsvarande framställning sprids på
sådant sätt att den enskilde själv måste
agera för att få ta del därav, exempelvis
i pressen eller i bokform.»

Jag kan inte finna att det är någon
motsättning mellan vad som har anförts
i propositionen och i direktiven. Jag
ansåg då och jag anser fortfarande att
yttrandefriheten i princip bör vara lika
vidsträckt i radion som i andra media.
Men den i direktiven anförda synpunkten,
att den enskilde inte bör bli påtvingad
anstötliga framställningar, kan
komma att leda till att vissa begränsningar
måste göras i yttrandefriheten
både i fråga om utsändningar av radioprogram
och i fråga om sättet för spridningen
av tryckta skrifter. Möjligen är
läget mer komplicerat beträffande
tryckta skrifter än beträffande radioprogram.
De olika gränsdragningsproblem
som kan uppkomma i detta sammanhang
får prövas av yttrandefrihetskommittén,
och jag anser mig inte
ha anledning att ändra direktiven för
denna kommitté.

Vidare anförde:

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för det svar jag nu fått på min
interpellation. Det är till viss del klarläggande
för mig, men i någon utsträckning
kvarstår min osäkerhet beträffande
justitieministerns uppfattning.

I min interpellation framhöll jag att
det spörsmål jag aktualiserade hade betydelse
både från allmän synpunkt och
för det fortsatta utredningsarbetet i
tryckfrihetsfrågan. Jag ansåg att spörsmålet
var viktigt från allmän synpunkt,
eftersom det framlagda förslaget till
radioansvarighetslag i 2 § andra stycket
innehåller en definition av vad som
menas med yttrandefrihetsbrott i radioprogram.
Definitionen innebiir att det
avgörande blir vad som anses utgöra
tryckfrihetsbrott i tryckt skrift.

Yttrandefriheten i radio är konstruerad
som — om uttrycket tillåts mig —

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. yttrande- och

media

ett slags lillebror till pressens tryckfrihet.
Att detta också har varit justitieministerns
mening framgår klart av det
uttalande i propositionen, vilket jag citerade
i min interpellation.

Den säkerhet med vilken justitieministern
härigenom i detta hänseende
skar alla media över en kam oavsett deras
art, funktion i samhället samt räckvidd
och genomslagskraft förvånade
mig. Med interpellationen åsyftade jag
därför att erhålla ett klarläggande av
justieministern på denna punkt.

Ställningstagandet härvidlag kan inte
anses självklart. Justitieministerns
ståndpunkt står i strid med både åtminstone
en remissinstans och den utformning
som radioansvarighetslagen
skulle ha fått, om den hade konstruerats
på det sätt som lagrådet för sin del
ansåg vara det riktigaste. Lagrådet ville
nämligen, såsom jag uppfattade det, anknyta
yttrandefrihetsbrott i radio inte
till tryckfrihetsbrott i tryckt skrift utan
till de allmänna yttrandefrihetsbrotten
i brottsbalken. En sådan teknik skulle
utan tvivel ha lämnat större utrymme
för beaktande av radioprogrammens
särart än vad som är möjligt enligt det
framlagda förslaget.

Nåväl, jag har genom svaret fått klarhet
i att justitieministern i princip menar
att anledning inte föreligger att
göra någon skillnad mellan olika media
på denna punkt. Det förefaller mig som
om svaret genom deklarationen att uppfattningen
gäller »i princip» innefattar
en uppmjukning av uttalandena i propositionen.

Av mer omedelbart intresse för mig
är det andra skälet till min interpellation,
nämligen begränsningar i yttrande-
och tryckfriheten med hänsyn till
att människor kan ha olika uppfattningar
i trosfrågor och i frågor om vad
som är sårande för tukt och sedlighet.

I direktiven för kommittén för lagstiftning
om yttrande- och tryckfrihet, vari
jag ingår som ledamot, har justitiemi -

tryckfrihetens gränser för olika sorters

nistern angivit ett sätt att bereda den
enskilde skydd mot smaklösheter och
anstötligheter i olika media. Det sades
vara möjligt att fästa avseende vid det
ifrågavarande mediets art. Tankegången
var att den enskilde får finna sig i
ett större mått av smaklösheter och anstötligheter
i sådana media som han
bara får del av genom att själv vara aktiv.
Dessa media, som bara drabbar den
aktive enskilde, kan alltså få större frihet
än media som tränger sig på den
enskilde mer eller mindre mot hans
vilja eller mer eller mindre oförberett
för honom. Jag skall nu inte diskutera
det riktiga i en sådan uppdelning av
olika media, även om jag har stark
sympati för tankegången därvidlag.

Av intresse för mig just nu är att justitieministern
själv i direktiven angav
en sådan uppdelning. Till den ena
gruppen, den som borde ha ett större
mått av frihet, hänföres bl. a. pressen.
Till den andra gruppen, på vilken man
borde kunna ställa större krav i fråga
om hänsynstagande till andra människors
uppfattning i trosfrågor och på
det sexuella området, hänfördes bl. a.
radio och TV.

Jag uppfattade propositionen till radioansvarighetslag
så, att justitieministern
frånfallit den beskrivna tankegången
i direktiven för kommittén. Men
jag uppfattar svaret på min interpellation
så, att justitieministern alltjämt
vidhåller tankegången —• och det är
inte den som det nu gäller — men har
ändrat sig i frågan hur pressen, i stort
sett, och radion bör hänföras till olika
grupper. Något slags glidning tycker
jag att det handlar om. Justitieministerns
nuvarande uppfattning som den
uttalas i det svar jag fått — eller kanske
jag skall säga så som jag har uppfattat
svaret — skulle vara, att det kan tänkas
att olika pressorgan eller olika former
av tryckta skrifter bör hänföras
till olika grupper med mer eller mindre
stor frihet. Jag syftar med den tolk -

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. yttrande- och

media

ningen på den mening i svaret som lyder:
»Möjligen är läget mer komplicerat
beträffande tryckta skrifter än beträffande
radioprogram» — för så vitt
justitieministern inte med den meningen
syftar enbart på frågan om spridningen
av tryckta skrifter. I den utredning
som jag har haft i åtanke när jag
ställt dessa frågor gäller det nämligen
en översyn av främst andra paragrafer
i tryckfrihetslagen än dem som rör
spridningen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag är angelägen om att
det här inte skall uppstå något missförstånd,
och därför vill jag uttryckligen
säga att jag anser att radio och press i
princip skall inta samma ställning när
det gäller yttrandefrihet. Vad jag har
anfört i direktiven är bara vissa exempel
på hur spridning kan försiggå. Det
är alldeles klart att om man säger att
man icke skall tillåta att anstötliga saker
påtvingas den enskilde, t. ex. genom
att visas i TV-rutan, så kan detta
lika väl appliceras på pressen, om pressen
använder metoden att dela ut reklambroschyrer.
Där kommer ju det
tryckta ordet att på samma sätt påtvingas
den enskilde. I princip är det
ingen skillnad.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga denna intressanta debatt om
yttrandefrihetens gränser. Men jag blir
litet bekymrad — i varje fall förvirrad
— när justitieministern uppenbarligen
skiljer starkt mellan vad som bör
gälla i princip och vilka praktiska undantag
från principen som möjligen
kan accepteras. Att (len praktiska tilllämpningen
av cn lag stöter på mycket
stora avvägningssvårigheter, är väl ändå
principiellt olämpligt. Om det är så
svårt att bedöma från fall till fall, vilken
kategori ett visst medium skall

tryckfrihetens gränser för olika sorters

hänföras till när det gäller vilken grad
av yttrandefrihet som skall tillåtas, att
godtycke eller olikhet i tillämpningen
uppstår, så anser jag att det är en principiellt
mycket äventyrlig följd av lagstiftningen.

Herr talman! För några veckor sedan
fick vi veta att ett par nya utgåvor av
de berömda kärleksböckerna från
Malmö liksom sina föregångare skulle
gå fria från åtal — det var justitieministerns
beslut. Ungefär samtidigt, har
jag sett i pressen, åtalades och dömdes
en fotohandlare i Stockholm för att han
i sin butik i smyg hade sålt anstötliga
fotografier till, som jag tror det var,
en amerikansk turist. Nu hör det till
saken att de senaste versionerna av de
beryktade malmöböckerna till skillnad
från sina föregångare är illustrerade
med bilder, som i fråga om naturalism
och anstötlighet på intet sätt står tillbaka
för något fotografi som kan tänkas
säljas i smyg i en fotohandel i
Stockholm. Jag beklagar, herr talman,
att jag inte bär materialet med — annars
skulle vi med utnyttjande av vår
nya, förträffliga interna TV kunnat låta
kammaren själv förvissa sig om att det
så förhåller sig.

Det måste vara betydligt mindre påträngande
att tillhandahålla anstötliga
bilder i smyg i en fotohandel i Stockholm
än i böcker som trycks i tiotusentals
exemplar, som numera även har
bilder på omslagen och som hängts upp
i varje kioskfönster, ligger på varje cigarrbodsdisk
och i varje bokhandel.
Nog är böckerna väsentligt mer påträngande
än bilderna som säljs i fotoaffären.
Men böckerna går fria och de
enstaka, i smyg försålda fotografierna
blir föremål för rättslig åtgärd. Det är
ett exempel av många tänkbara på hur
oerhört svårt det måste bli att avgöra
vad som iir mer och vad som är mindre
påträngande.

Justitieministern har i interpellationssvaret
skrivit att han inte anser

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. yttrande- och

media

några principiella hinder föreligga för
att ha en annan gränsdragning för yttrandefriheten
i radio än i övriga media.
All right —- men vilket är mest påträngande?
Är det på något sätt svårare
att stänga av radion eller TV:n än att
låta bli att läsa tidningen? Måste man
inte — som jag tycker det antyds i interpellationssvaret
— börja gradera
också pressen? Den tidning som man
prenumererar på och får på sängen om
morgnarna, är den inte lika påträngande
som den radio man har på nattduksbordet
o. s. v.?

Jag skall inte fortsätta exemplifieringen.
Jag har bara velat antyda ett
bekymmer över var man kommer att
hamna om man på detta sätt börjar gradera
media i avseende på hur påträngande
de är gentemot den enskilde. Jag
är för egen del övertygad om att de
gränser för yttrandefriheten, som vi
skall dra upp, måste vara så generellt
giltiga att det i varje fall inte kan bli
en mer eller mindre subjektiv, en mer
eller mindre godtycklig avvägning från
fall till fall, om dessa media är så påträngande
att de måste falla under en
strängare lag än andra media.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag tänker inte försöka
utforska vilka tidningar herr Carlshamre
prenumererar på, men jag vill
försäkra herr Carlshamre att det är
ingen som tvingar honom att prenumerera
på de tidningar han eventuellt håller
sig med.

För övrigt vill jag bara säga att herr
Carlshamre har tagit upp en diskussion
om något helt annat än det fröken
Ljungberg och jag diskuterat. Man får
av herr Carlshamres inlägg närmast den
uppfattningen, att det är skriven lag
som vi håller på att diskutera och tolka.
Det är det inte alls. Vad fröken Ljungberg
och jag diskuterat är direktiv för
en utredning som fröken Ljungberg är

tryckfrihetens gränser för olika sorters

ledamot av och som så småningom
kommer att framlägga förslag, så att vi
kanske får stifta en lag.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Det är riktigt som justitieministern
säger -— jag är just nu inte
alls intresserad av tillämpningen av lagen,
utan jag är enbart intresserad av de
uppfattningar som kan anses utgöra
drivkrafter för justering av en befintlig
lag. Och därvidlag är det precis så
som justitieministern vid flera tillfällen
anfört — han gör det även i de
aktuella direktiven ■— att de rådande
uppfattningarna i samhället i hög grad
växlar. Det känns alltid otillfredsställande
om det finns alltför stora divergenser
mellan lagen och den rådande
uppfattningen.

Fn svårighet när det gäller just tryckfrihetsförordningens
bestämmelser ligger,
som justitieministern påpekat, i att
vi får så mycket nya uttrycksmedel —
alla dessa nya uttrycksmedel gör det
lättare att nå en allt vidare krets av
allmänheten med alla sorters skildringar
och alla sorters meningsyttringar.
Det är i detta sammanhang media som
radio och TV är speciellt viktiga.

Jag förstod kanske inte riktigt vad
justitieministern i sitt tidigare anförande
sade om att det i direktiven för utredningen
egentligen bara gavs exempel
på begränsningar som kan komma i
fråga. Jag tycker det är mer än så: det
är fråga om begränsningens princip —
om vi skall ha hel och full yttrandefrihet
eller om det skall finnas undantag.

Då framträder den uttalade uppfattningen
att om några begränsningar skall
komma i fråga bör de gälla dylika påträngande
media. Men jag kan fortfarande
inte finna att detta överensstämmer
med vad som sägs i annat sammanhang,
nämligen att yttrandefriheten
i princip inte har ett annat innehåll
eller en annan omfattning för radion

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. antagningen av fakulteter

och i vissa humanistiska ämnen

än för andra media. Ett sådant påstående
måste vara motstridigt, om man till
och med överväger att stifta lag om
vissa begränsningar på området.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag beklagar om justitieministern
finner att jag otillbörligt har
vidgat debatten till nya områden. Det
var inte min mening. Här föreligger tre
dokument: en proposition om radioansvarighetslag,
direktiv till en utredning
och ett interpellationssvar. I alla
tre varieras temat om olika gränsdragning
rörande yttrandefriheten för olika
media- Det är härom jag har yttrat mig,
och jag finner det äventyrligt att öppna
vägarna för godtycke och subjektivitet
i tillämpningen.

Jag har inte haft den uppfattningen
att det på något sätt skulle vara otillbörligt
att redan i förberedelsearbetet
för en lagstiftning överväga hur lagen
kan komma att fungera i tillämpningen,
vilket är rätt väsentligt. Jag har inte
heller haft den uppfattningen att riksdagens
ledamöter på något sätt skulle
vara diskvalificerade när det gäller
att redan på ett förberedelsestadium
tillkännage sin mening i frågor som avses
bli föremål för lagstiftning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. antagningen
av studerande vid samhällsvetenskapliga

fakulteter och i vissa humanistiska
ämnen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Carlshamre har
ställt följande tre frågor till mig angående
ramtalen för utbyggnaden av de
filosofiska fakulteterna.

1. Om jag, då prop. 1965: 141 behand -

studerande vid samhällsvetenskapliga

lades av riksdagen, var medveten om
att de i propositionen föreslagna ramtalen
för antagning av studerande vid
samhällsvetenskapliga fakulteter och
i vissa humanistiska ämnen redan överskridits? 2.

Om jag anser att tillströmningen
av studerande till nämnda fakulteter
och ämnen kan få fortsätta att svälla
utöver de i 1965 års riksdagsbeslut
angivna ramtalen utan att motsvarande
ökade resurser ställes till universitetens
förfogande?

3. Om så inte är fallet, vilka åtgärder
jag avser föreslå för att förhindra att
urvalet av studerande i nämnda fakulteter
och ämnen kommer att ske helt
slumpartat?

I den nämnda propositionen framlades
ett program för en omfattande utbyggnad
av universitets- och högskoleväsendet.
Därvid förordades att den
fortsatta planeringen skulle utgå från
ett ramtal av ca 87 000 studerande i
början av 1970-talet. Ramtalet fastställdes
med hänsyn till storleken av de
resurser samhället kan ställa till förfogande
för detta ändamål.

Jag angav också vissa riktlinjer för
dimensioneringen av de skilda utbildningslinjerna
inom den totala ramen
utan att därför fastställa omfattningen
i detalj. Studenterna har ju inom ramen
för icke-spärrade ämnen och utbildningslinjer
rätt att fritt välja vad de
vill studera.

I debatten kring dessa frågor jämförs
ramtalen ofta med de uppgifter om
antalet registrerade studerande som
statistiska centralbyrån årligen publicerar.
Dessa uppgifter är emellertid inte
jämförbara. Det förekommer exempelvis
i ett betydande antal fall att en
studerande registrerar sig i flera ämnen
samma termin. Centralbyråns statistik
avser inte heller att ge information om
det antal studerande som utnyttjar undervisningsresurserna.
Jag är givetvis
medveten om det starka tryck som finns

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. antagningen av studerande vid samhällsvetenskapliga
fakulteter och i vissa humanistiska ämnen

på utbildningsorganisationen särskilt
inom vissa samhällsvetenskapliga ämnen.
Ökade resurser har dock ställts till
universitetens förfogande i takt med
den ökade tillströmningen av studerande.

Jag vill erinra om att jag i prop.
1965: 141 föreslog att en rad olika åtgärder
skulle vidtas i syfte att åstadkomma
balans i utbildningssystemet. Effekten
härav kan ännu inte överblickas.
Endast om åtgärderna skulle visa sig
otillräckliga finns anledning diskutera
de problem interpellanten tagit upp
i sin andra och tredje fråga.

Vidare anförde:

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för svaret.

Jag vill gärna berätta i efterhand att
jag fått för mig — jag skall inte använda
starkare ord — att det egentligen
var för sent att diskutera en del av
de frågor som vi diskuterade här för
ungefär ett år sedan. Vissa uppgifter
som statistiskt hade kommit fram tydde
på att man i departementet vid den tidpunkten
egentligen visste — kanske
även statsrådet Edenman personligen
— att de ramtal vi diskuterade för en
tid av fem till sex år framåt redan var
överskridna. Jag tyckte att det kändes
litet snopet. Vi kunde lika gärna ha
låtit bli att debattera.

Det har inte varit min mening att beskylla
statsrådet Edenman för att ha undanhållit
riksdagen väsentliga upplysningar.
Det var inte detta det gällde.
Men han har strängt taget inte svarat
på frågan om han vid den tidpunkten
visste eller inte visste liur det förhöll
sig. Men man kan väl säga att han har
svarat indirekt när han säger att de uppgifter
från statistiska centralbyrån, som
jag uppenbarligen har åsyftat inte är
jämförbara med de fastställda ramtalen.
Därmed menas väl att om statsrådet

kände till eller inte kände till de statistiska
uppgifterna var likgiltigt i sammanhanget,
och jag kan kanske hålla
med om detta.

I övrigt är det tydligen en fråga om
olika bedömning. Statsrådet Edenman
är väl å ämbetets vägnar mer optimistisk
än jag rörande möjligheten att ta
emot den tillströmning av studerande
som vi har att vänta och redan känner
av vid universitet och högskolor. Jag
kan inte hjälpa att jag tror att den debatt
vi förde för ett år sedan — låt oss
kalla den en sorts beredskapsskrivning
av spärregler och sådant — fortfarande
är aktuell och att jag tycker att statsrådet
Edenman skjuter de här bekymren
litet äventyrligt på framtiden. Han
erinrar om att vissa åtgärder har vidtagits.
Jag bedömer det så att det redan
står klart att dessa åtgärder inte är tillräckliga,
utan att vi kommer att spränga
ramtalen — i den mån de inte redan är
sprängda. Samma fråga kan ju ställas
efter denna debatt som efter den förra
om inte möjligen de nu tillgängliga siffrorna
tyder på att ramtalen redan har
överskridits.

Jag skall inte säga mer än att jag
tycker det är litet äventyrligt att bara
vänta på att ännu klarare få fastställt
att resurserna inte räcker, innan man
börjar fundera över hur man skall hindra
den sämsta av alla spärrar att träda
i funktion: den som nämligen består
i att studenterna slumpvis avvisas genom
att de exempelvis kommit för sent.
Att vänta på klarare bekräftelse på att
resurserna inte räcker är ungefär som
att vänta med att börja leta efter brandsprutan
först när man i officiell ordning
och genom vederbörliga kanaler
blivit underrättad om att det brinner i
farstun.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag är mycket glad åt
att herr Carlshamre, om jag fattade ho -

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

Svar på interpellation ang. antagningen av studerande vid samhällsvetenskapliga
fakulteter och i vissa humanistiska ämnen

nom rätt, så bestämt tar avstånd från
tanken att införa en generell spärr vid
de fria fakulteterna. Det har under
många år också varit min utgångspunkt,
vilket jag vet att herr Carlshamre väl
känner till.

Jag kanske, herr talman, bara i all
hast får erinra om att det borde ju ändå
komma att hända ett och annat vid våra
universitet de allra närmaste åren. När
jag helt kort i mitt interpellationssvar
säger att en rad åtgärder har vidtagits
så gäller det filialerna — självfallet,
vilket jag sagt här i kammaren, räknar
jag mycket med dem. Det är de fasta
studiegångarna vi kommer att få som,
om de blir riktigt konstruerade, borde
kunna medverka till en snabbare genomströmning
vid universitet och högskolor.
Det är vidare avvisningen eller den
s. k. utspärrningen, vilket inte är särskilt
populärt, men dock ett medel i en
svår situation. Dessutom — och det
tror jag vi kan räkna mest på — håller
den studerande ungdomen sig ganska
väl orienterad om hur tendenserna på
den allmänna arbetsmarknaden utvecklas.
Det är väl ingen tillfällighet att vi
får väldiga kastningar. Och dessa i sin
tur måste naturligtvis bero på att ungdomen
i sitt yrkesval och i sitt val av
studievägar är mycket känslig för vad
som rör sig ute på arbetsmarknaden.
Jag skall här inte göra mig till tolk för
någon överoptimistisk inställning, men
jag tror att den våldsamma tillströmningen
till de samhällsvetenskapliga fakulteterna
kan komma att resultera i
att man på allvar tar situationen under
omprövning.

Vidare har vi gymnasiets dimensionering.
När vi någon gång i vår, herr
Carlshamre, skall diskutera resurserna
för gymnasieintagningen, hoppas jag att
herr Carlshamre då fast hävdar den
restriktiva linje som jag har följt under
de senare åren, detta med hänvisning
till våra resurser på detta område.

Till sist vill jag också säga att våra

institutioner — tag t. ex. Frescati —
inte är byggda efter ramtal. Det kan
visserligen förefalla som om vi här leker
med ramtal — 15 000—16 000 studenter
i Stockholm — och därefter
bygger ett nytt universitet och dimensionerar
det för 15 000 studerande, men
i själva verket finns här en elasticitet på
minst 100 procent. Det innebär att det
vid Frescati finns utrymme att bygga
vidare så att vi kan ta emot upp till
30 000 studenter i Stockholm — vilket
också LUS-kommittén annonserade för
några veckor sedan.

Än så länge anser jag emellertid att
vi med hänsyn till planeringen av vår
universitetspolitik måste hålla fast vid
de ramtal som har spikats här i riksdagen.
Med ramtal skall då förstås ett
program för vårt handlande.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag borde väl egentligen
sluta upp med att ställa perfida frågor
till herr Edenman, ty det visar sig
alltid i debatten att vi i stor utsträckning
är överens och i många avseenden
har likartade värderingar. Därför kan
det kanske te sig litet konstlat att stå
och gräla om denna fråga.

Jag vill bara än en gång understryka,
att jag verkligen inte är ute efter några
generella utspärrningsregler eller dylikt.
Det är väl helt enkelt bara det att
jag med den försiktighet, som anses
höra till ett allmänt konservativt sinnelag,
skulle vilja vara litet tidigare ute.
Jag är övertygad om — och jag tror att
herr Edenman egentligen är det också
— att dessa ramtal kommer att visa sig
otillräckliga, i den mån de inte redan
har gjort det. Vad jag närmast har
önskat är att vi den dagen inte skall tas
på sängen och tvingas att hastigt men
långt ifrån lustigt införa rigorösa spärrregler
eller — ännu värre — att bara
låta utvecklingen styra sig själv till en
slumpartad utspärrning.

Dessa frågor blir inte plötsligt aktu -

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. tolkning av abortlagens tillämpningsföreskrifter

ella den dag då studenter inte får plats
vid universiteten, utan de är i själva
verket aktuella långt tidigare, nämligen
när dessa blivande studenter i lägre
skolor förbereder sin fortsatta utbildning.

Man bör rimligen kunna kräva någon
möjlighet att planera sin fortsatta utbildning
och att med någon grad av säkerhet
bedöma sina chanser att komma
vidare. Därför bör regler om spärrar
och tillträde — om de en gång visar sig
nödvändiga — bli kända i så god tid
som möjligt, så att en studentgeneration
inte plötsligt överraskas av nya
regler som man inte hade räknat med
något år tidigare i gymnasiet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. tolkning av

abortlagens tillämpningsföreskrifter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Jansson har ställt
följande fråga till justitieministern: »Är
statsrådet beredd att i avvaktan på ny
abortlag rekommendera en sådan tolkning
av tillämpningsföreskrifterna i nu
gällande abortlag att ett godtyckligt förfarande
förebygges?»

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

Herr Jansson uppehåller sig i interpellationen
vid vissa föreskrifter om
abortförebyggande verksamhet. Statsbidrag
utgår till sjukvårdshuvudmännen
för viss sådan verksamhet. Huvudmannen
skall fastställa instruktion för
verksamheten inom sjukvårdsområdet
i enlighet med en av medicinalstyrelsen
utfärdad normalinstruktion.

I gällande normalinstruktion fastslås,
att verksamhetens syfte är att på ett
personligt sätt ta sig an en kvinna, som
råkat i ett icke önskat havandeskap och

därav drivits till abortansökan, samt
att hjälpa henne genom svårigheterna
och förmå henne att föda barnet. Om
indikation för legal abort kan anses
föreligga och kvinnan vidhåller sin ansökan
om abort, skall hon förhjälpas
till abort. Därvid åligger det de vid rådgivningsbyråerna
verksamma läkarna
att verkställa erforderliga undersökningar
och utreda om indikation för
legal abort kan anses föreligga. Kuratorerna
har att verkställa utredningar om
kvinnans ekonomiska, sociala och personliga
förhållanden. Normalinstruktionen
skall enligt medicinalstyrelsens
uppfattning — som jag delar — inte
tolkas så, att de utredande ser som sin
uPPgHt att förmå den abortsökande
kvinnan att mot sin vilja föda barnet.
De bör i stället försöka hjälpa henne
att lösa hennes svårigheter och upplysa
henne om vilka olika hjälpmöjligheter
som står till buds i den aktuella situationen.
Om rådgivningsbyrån finner att
abort inte kan tillstyrkas, bör den abortsökande
kvinnan upplysas om sin rätt
att få sin ansökan prövad även av medicinalstyrelsen.

För att inga missförstånd skall uppstå
avser medicinalstyrelsen att komplettera
normalinstruktionen så, att den nyss
angivna uppfattningen kommer tydligare
till uttryck.

Vidare anförde

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.

Medan vi väntar på en ny abortlagstiftning
bör vi försöka få bästa möjliga
tolkning av nu gällande lagstiftning.
Anledningen till att jag framställde min
interpellation är att det råder mycket
stora skiljaktigheter i tillämpningen av
lagstiftningen. Jag har i interpellationen
anfört ett exempel, som visar att nu
gällande lagstiftning inte tolkas entydigt.
Exemplet avsåg en utredningsman

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966
Svar på interpellation ang. tillsättandet av överläkartjänster vid centrallasarett

i en kuststad norr om Stockholm, vilken
efter verkställd utredning meddelade
kvinnan, att inget skäl framkommit
vid utredningen som föranledde att
ansökan skickades vidare till medicinalstyrelsen.
Han talade inte om för henne
att hon själv kunde gå vidare. Men i
ett sista förtvivlat försök att få legal
abort tog hon själv kontakt med medicinalstyrelsen.
Hon fick sin ansökan
behandlad och bifallen.

Statsrådet framhåller i svaret, att normalinstruktionen
enligt medicinalstyrelsens
och socialministerns uppfattning
inte skall tolkas så, att de utredande
skall se som sin uppgift att förmå den
abortsökande kvinnan att mot sin vilja
föda barnet. Det är den uppfattningen
jag anser bör uttryckas mer entydigt.
Statsrådet säger vidare: »För att inga
missförstånd skall uppstå avser medicinalstyrelsen
att komplettera normalinstruktionen
så, att den nyss angivna
uppfattningen kominer tydligare till uttryck.
»

Vad jag önskade med min interpellation
var just, att det skulle utfärdas en
sådan instruktion. Jag ber därför att få
tacka för det positiva svaret och den
värdefulla åtgärden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. tillsättandet
av överläkartjänster vid centrallasarett

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har ställt
vissa frågor till mig från utgångspunkten
att Kungl. Maj :t skulle låta åldersmeritering
och antalet tjänsteår »i
första hand» fälla utslaget vid tillsättande
av överläkartjänster vid centrallasarett
och liknande sjukvårdsenheter. Intcrpcllantens
utgångspunkt är inte riktig.
Såsom framgår av det följande inne -

bär de principer som tillämpas i dessa
befordringsärenden ingalunda att antalet
tjänsteår är avgörande för vilka
som skall komma i fråga för sådana
tjänster. En avvägning sker mellan denna
och en rad andra faktorer.

Reglerna för tillsättande av överläkartjänster
vid de landstingskommunal
sjukhusen återfinns i sjukvårdslagen.
Jag bortser då från tjänster vid undervisningssjukhusen,
för vilka särskilda
bestämmelser gäller.

Enligt 20 § sjukvårdslagen åligger det
medicinalstyrelsen att, i den mån behöriga
sökande anmält sig till en ledigförklarad
överläkartjänst, upprätta ett
förslag och därvid uppföra de fyra med
avseende på förtjänst och skicklighet
främsta sökandena i den ordning de
anses böra komma i fråga till tjänsten.
Kan sökande inom det område tjänsten
avser åberopa »framstående skicklighet,
ådagalagd genom berömvärd tjänstgöring
å sjukhus, eller grundlig utbildning
eller väl vitsordat vetenskapligt
forskningsarbete», skall särskild hänsyn
tas därtill. Innan medicinalstyrelsen
avger sitt förslag inhämtas regelmässigt
yttrande från styrelsens vetenskapliga
råd inom den disciplin som
tjänsten avser. Medicinalstyrelsens förslag
sänds till vederbörande sjukvårdsstyrelse.
Denna avger, efter att ha hört
sjukhusdirektionen, förord till förmån
för någon av de på förslaget uppförda
sökandena.

Sedan sjukvårdsstyrelsen avgett sitt
förord, sker utnämningen av Kungl.
Maj:t, som utfärdar fullmakt på tjänsten.
Enligt den praxis som tillämpas sedan
många år följer därvid Kungl.
Maj :t regelmässigt sjukvårdsstyrelsens
förord.

Av det sagda framgår att det normalt
inte blir fråga om att utnämna någon
annan än den sjukvårdshuvudmannen
valt inom ramen för medicinalstyrelsens
förslag. Har förslag och förord tillkommit
i vederbörlig ordning, blir den av
sjukvårdsstyrelsen förordade utsedd,

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. tillsättandet av överläkartjänster vid centrallasarett

om inte exceptionella omständigheter
föranleder annat.

Frågor om meritvärdering och befordringsgrunder
kan emellertid komma
under Kungl. Maj:ts bedömande på
ett annat sätt, som jag nu kommer till.
Sökande till en tjänst kan överklaga
det förslag som medicinalstyrelsen skall
underställa sjukvårdshuvudmannen innan
denne avger förord. Sådana besvär
prövas av Kungl. Maj :t, som då inom
ramen för denna besvärsprövning kan
komma att bestämma vilka fyra sökande
sjukvårdsstyrelsen skall ha att välja
mellan vid sin förordsgivning. Givet är
att den praxis, som Kungl. Maj :t följer
i dessa ärenden, blir vägledande för
medicinalstyrelsens fortsatta bedömning
av liknande ärenden.

Grundläggande för den meritvärdering
som sker i besvärsärendena är de
inledningsvis återgivna reglerna i sjukvårdslagen.
Avvägningen sker alltså
efter sökandenas förtjänst och skicklighet.
Det är samma befordringsgrunder
som finns inskrivna i grundlagen.

Med uttrycket »förtjänst» avses enligt
stadgad uppfattning de meriter som
grundas på anciennitet och förut innehavda
tjänster. Detta innebär inte enbart
en formell bedömning. Vid värdering
av en viss tjänstgöring tas hänsyn
till i vilken mån den varit ägnad att
göra innehavaren skickad att sköta den
tjänst utnämningen avser.

Uttrycket »skicklighet» tar sikte på
den mera reella och individuella kompetensen
och lämpligheten för befattningen.
Som jag redan anfört betonar
sjukvårdslagen värdet av en framstående
skicklighet som ådagalagts genom
berömvärd sjukhustjänstgöring, grundlig
utbildning och väl vitsordat vetenskapligt
forskningsarbete. Samtliga dessa
omständigheter beaktas självfallet
vid Kungl. Maj :ts prövning av hithörande
ärenden.

Då man mot varandra skall väga de
olika komponenter som bildar underlaget
för meritvärderingen, måste

utgångspunkten vara de krav den aktuella
tjänsten ställer. Vad angår de
tjänster vi här diskuterar är det naturligt
att de sjukvårdande uppgifterna
kommer i förgrunden. En överläkare
skall i första hand vara väl skickad att
ställa diagnoser och ge patienterna en
god medicinsk behandling. Därtill kommer
emellertid andra viktiga faktorer.
Överläkaren skall handleda och undervisa
dem som tjänstgör under honom.
Han skall också som klinikchef fylla en
viktig administrativ funktion.

Mot den bakgrund jag nu skisserat är
det givet att den erfarenhet som en
sökande skaffat sig under en tidigare
tjänstgöring som överläkare är av stort
värde. Tjänstgöring vid universitetsklinik
är en betydelsefull merit. Stort avseende
fästes också vid en god randutbildning
vid sidan om den disciplin
tjänsten avser. Vetenskaplig aktivitet
tillmäts stor betydelse, inte endast den
som redovisats i form av akademisk
avhandling utan även den som dokumenterats
på annat sätt.

De avvägningar som måste ske är
många gånger vanskliga och ömtåliga.
Vi ägnar också dessa ärenden stor
omsorg i socialdepartementet. Det kan
gälla att mot varandra väga högst olikartade
meriter och skilja mellan var för
sig framstående sökande. Särskilda svårigheter
skapar den tidigare nämnda
avvägningen mellan förtjänst och skicklighet.
Skall lagens stadgande om förtjänst
som befordringsgrund ha någon
reell innebörd, måste det ju kunna innebära
att en skicklig och i tjänsteårshänseende
överlägsen sökande kan
komma att gå före en yngre medsökande,
även om man vid en bedömning enbart
av skickligheten skulle vara benägen
att sätta den yngre framför den
äldre.

Mot bakgrunden av vad som berörs i
interpellationen vill jag till undvikande
av missförstånd framhålla, att Kungl.
Maj:t ingalunda ändrat sin praxis rörande
meritvärdering på så sätt att

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

Svar på interpellation ang. tillsättandet av överläkartjänster vid centrallasarett

Kungl. Maj :t nu skulle lägga mer vikt
vid tjänsteårsmeriter än tidigare.

Den fortgående snabba och starka utvecklingen
inom sjukvårdsområdet kräver
en uppföljning även beträffande
meritvärderingen. En anpassning bör
ske i den mån så påkallas av ändrade
förhållanden. Därvid måste dock alltför
hastiga förändringar om möjligt
undvikas, inte minst med hänsyn till
den enskilde läkarens berättigade intresse
av att inte alltför snabba omvärderingar
sker av de meriter han skaffat
sig.

De nuvarande reglerna i sjukvårdslagen
angående tillsättning av överläkare
har gällt oförändrade i väsentliga delar
sedan lång tid. De ter sig i dagens läge
inte helt ändamålsenliga. En brist är
att de inte närmare värdesätter tjänstgöring
i öppen vård. Värdet av t. ex.
liirarverksamhet och administrativ erfarenhet
berörs inte heller särskilt. Även
ur andra synpunkter finns skäl för en
översyn.

Som jag tidigare gett till känna i ett
offentligt anförande i början av oktober
— vilket för övrigt gick ut över TT
— avser jag också att föranstalta om en
översyn av hithörande frågor. Denna
bör komma till stånd sedan medicinalstyrelsen
och universitetskanslersämbetet
redovisat sin gemensamma utredning
rörande specialistutbildningen av
läkare m. m.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Ilerr talman! Jag ber att till herr
statsrådet få framföra ett tack för svaret.
Jag har en känsla av att vi skulle
kunna enas om själva principen men
inte om den praktiska tillämpning som
skett i de fall som varit aktuella. Dessa
fall har handlagts annorlunda än principen
anger. Anledningen till att jag
har tagit upp denna sak är att sjukvårdens
huvudmän måste understryka behovet
av ökad hänsyn till läkarutbild -

ningen. Vi måste göra klart för oss att
det för sjukvårdens huvudmän är
nödvändigt att få överläkartjänsterna
tillsatta med läkare, som har utbildats
för just sådan tjänstgöring. Detta gäller
även om ett länslasarett är knutet till
ett universitet och dess utbildning.

Det talas i svaret om att förtjänst
och skicklighet skall vara grundläggande,
och ur min synpunkt finns ingenting
att anmärka mot detta, men jag
skulle vilja tillägga ordet lämplighet.
När socialdepartementet har bedömt de
aktuella frågorna, har man utan tvivel
kommit tillbaka till en övervärdering av
just åldersmeriteringen. Det är denna
värdering som måste skapa betänkligheter
hos de läkare som skall utbildas
för ändamålet, men framför allt måste
den skapa betänkligheter hos sjukvårdshuvudmännen.

Jag är fullt på det klara med vad 20 §
sjukvårdslagen säger. Jag kan emellertid
inte finna att där står någonting om
att åldersmeritering skall vara avgörande,
det står endast i kommentarerna.
Inom andra departement fäster man inte
längre så stort avseende vid åldersmeriter.
Jag vågar också påstå att de
som är födda 1905—1910 inte har någon
möjlighet att sätta sig in i arbetsuppgifterna
som överläkare, såvida de
inte tidigare haft liknande tjänstgöring.
För dem är åldern tvärtom en belastning.
Här har alltså statsrådet och jag
delade meningar.

Det har vid olika tillfällen framskymtat
att man anser åldersmeriteringer
försvarbar emedan den skapar en formell
rättvisa. Det är emellertid inte formell
utan reell rättvisa som behövs
inom sjukvården. Och den reella rättvisan
innebär att vi skall ha skickliga
läkare.

På undervisningssjukhusen och centrallasaretten
krävs oerhört mycket av
eu överläkare. Vid sidan om specialisering
samt vetenskapliga och praktiska
kunskaper skall han kunna sköta även
andra uppgifter som sammanhänger

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. tillsättandet av överläkartjänster vid centrallasarett

med tjänsten. Han skall kunna hålla
ihop alla de olika detaljerna på sjukhuset
och skapa en god laganda såväl
inom sjukhuset som gentemot huvudmännen.
Den som blir överläkare vid
relativt hög ålder hinner bli pensionsberättigad
innan han satt sig in i alla
olika detaljer och lärt sig behärska allt
som numera hör till en överläkares uppgifter.
En sådan utveckling kan inte
tolereras.

De yngre kirurgerna måste bli på det
klara med vilken meritering som krävs
för en överläkartjänst och vilka möjligheter
de har att få en sådan tjänst.
Vi måste få en målinriktad utbildning
inte minst beträffande överläkartjänsterna.
Samtidigt tvingas vi på grund
av de åligganden, som är förenade med
överläkartjänsterna, att skapa möjligheter
för de yngre läkarna att i större
utsträckning kunna komma i fråga för
dessa tjänster.

Jag blev därför allvarligt bekymrad
när jag erfor att både den förutvarande
och nuvarande professorn i kirurgi vid
Uppsala universitet har avsagt sig sitt
ledamotskap i medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd på grund av vissa aktuella
exempel, där åldersmeriteringen
spelat en huvudroll. Jag hoppas verkligen
att man skall kunna finna lämpliga
åtgärder för att komma till rätta
med förhållandena på detta område och
att den nuvarande professorn i kirurgi
i Uppsala, som har en utomordentlig
kunnighet och erfarenhet i detta avseende,
kan förmås att återta sin ansökan
om entledigande.

Jag vill vidare ta upp ännu en sak
som jag finner vara något märklig. Det
uttalas i svaret att man vid avvägningarna
skall ta hänsyn till alla faktorer
och att dessa prövas i olika sammanhang.
Självfallet måste medicinalstyrelsen
jämte dess vetenskapliga råd vara
de organ, som är mest kompetenta i
detta sammanhang. Jag frågar mig vilken
möjlighet socialdepartementet har
att vid överklagning i ett tillsättnings -

ärende vid sidan av medicinalstyrelsen
och dess vetenskapliga råd få till sitt
förfogande kompetenta krafter, vilka
bättre än dessa organ kan bedöma de
förhållanden som ligger till grund för
ett ställningstagande. Jag måste erkänna
att jag har svårt att tänka mig att socialdepartementet
kan klara en sådan
uppgift.

Beträffande uppgiften i svaret om att
man inte har ändrat praxis på detta
område vill jag understryka att jag inte
har påstått att så har skett. Men jag har
en känsla av att praxis efter ett övergångsskede
i viss mån skulle bli mera
positiv i den nya situationen efter den
1 januari 1966 och att hänsyn till åldersmeriteringen
därvid i större utsträckning
skulle kunna skjutas åt sidan.

Jag är medveten om att åldersmeriteringen
möjligen kan försvaras när det
gäller annan sjukvård. Men i fråga om
överläkartjänster på våra centrallasarett
och därmed jämförbara sjukvårdsinrättningar
anser jag att åldersmeriteringen
är ohållbar och att en lång tjänstgöringstid
i detta sammanhang snarare
kan vara en negativ faktor.

Det lär nu komma att tillsättas en utredning
i dessa frågor. Statsrådet uttalar
på denna punkt följande: »De nuvarande
reglerna i sjukvårdslagen angående
tillsättning av överläkare har
gällt oförändrade i väsentliga delar sedan
lång tid. De ter sig i dagens läge
inte helt ändamålsenliga. En brist är
att de inte närmare värdesätter tjänstgöring
i öppen vård. Värdet av t. ex.
lärarverksamliet och administrativ verksamhet
berörs inte heller särskilt.»

Jag har fattat detta uttalande så att
frågan om en ändrad tillämpning av begreppet
skicklighet inte skall tas upp
inom utredningen i samband med bedömningen
av tillsättande av överläkartjänster
vid centrallasarett. Men just
där måste vi ta hänsyn till skickligheten
på ett sätt som gör det möjligt för
de unga läkarna att i sin bästa ålder

Måndagen den 12 december 1966 Nr 38 2.)

Svar på interpellation ang. tillsättandet av överläkartjänster vid centrallasarett

komma in vid sjukvården i en annan
utsträckning än för närvarande.

Herr talman! Jag har tolkat svaret
så, att Kungl. Maj :t i de två aktuella
fallen kanske har fattat något förhastade
beslut och att det kommer att ske
en rättelse. Framför allt är det både
från sjukvårdens och dess huvudmäns
synpunkter önskvärt att de anförda synpunkterna
beaktas vid tillsättandet av
överläkartj änster.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skulle kanske i min
replik till herr Lundberg kunna nöja
mig med att fråga honom huruvida han
menar, att den lag vi i dag har att följa
skall tillämpas eller ej. Nu är emellertid
detta ämne av mycket stor principiell
betydelse, och herr Lundberg var inne
på en rad olika delspörsmål, som föranleder
mig, herr talman, till några
kommentarer.

Jag vill börja med att erinra om att
i den skrivelse som ett av de vetenskapliga
råden i kirurgi inlämnat till departementet
framhålles att det är av yttersta
vikt, att bedömningen av de sökandes
meriter inte enbart sker på basis
av antalet tjänsteår utan att också
skicklighet i form av specialiserad utbildning,
särskild randutbildning, dokumenterad
vetenskaplig skicklighet
och undervisningsförmåga beaktas.

I detta kan jag, herr talman, till fullo
instämma. En sådan bedömning sker
också vid prövningen av hithörande
frågor i departementet.

Jag vill gärna nämna för herr Lundberg
att innan några handlingar i detta
ärende inkommit uppmärksammade departementet
uppgifter i tidningspressen
om att de vetenskapliga råden i
kirurgi begärt sitt entledigande under
motivering att de inte kunde dela vad
de menade vara departementets uppfattning,
nämligen att meritbedömning
skulle ske i första hand efter antalet
tjänsteår. Jag vidtog omedelbart åtgär -

der för att förvissa mig om att de vetenskapliga
råden skulle få klart för sig
rätta innebörden av socialdepartementets
uppfattning. Med detta har jag inte
velat påverka de vetenskapliga råden
att återta sin avsägelse eller på annat
sätt ändra sitt ställningstagande. Det
är emellertid angeläget att sakförhållandet
klarläggs.

Herr Lundberg berörde frågan i vad
mån åldersskäl skall lägga hinder i vägen
för en sökande av överläkartjänst.
Över huvud taget diskuterade han åldersfrågan
som ett centralt spörsmål.
Den är en besvärlig fråga. Givet är att
åldersfaktorn också måste beaktas vid
bedömandet av en persons lämplighet
för en tjänst. Här stöter man emellertid
på svårigheter med hänsyn till att de
individuella skiljaktigheterna kan vara
så stora. Det är ytterst vanskligt att stipulera
åldersgränser som skulle kunna
verka diskvalificerande. Vi måste hålla
i minnet att just en äldre sökande till
en tjänst kan vara den i alla avseenden
främste och bäst skickade.

Vi kommer här också in på problemet
i vilken utsträckning transport skall
medges från en tjänst till en annan.
Detta är, som jag antar herr Lundberg
väl känner till, ett problem som blötts
och stötts under decennier, och jag
skall här inte ta upp saken till diskussion.
Jag vill bara säga att nuvarande
författningsbestämmelser inte lägger
hinder i vägen för transport, och att
såväl medicinalstyrelsen som Kungl.
Maj :t intar en ytterst liberal inställning
i sådana frågor.

Herr talman! Jag är ju förhindrad atl
här närmare diskutera enskilda ärenden.
Men för att det som vi här talai
om skall kunna ses i sin rätta belys
ning, bör kanske framhållas att det under
senare år endast i två ärenden bär
inträffat att Kungl. Maj:t har bifallit
besvär över medicinalstyrelsens förslag
rörande överläkartjänster. Och eftersom
vi diskuterar principer för bedömning
av förtjänst och skicklighet kan det vi -

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. tillsättandet av överläkartjänster vid centrallasarett

dare beträffande dessa ärenden nämnas
följande: I båda ärendena förekom besvär
av flera sökande med fler tjänsteår
än den sökande som förts upp på förslag.
Besvären bifölls beträffande en
del av sökandena men inte alla. Detta
innebär att enligt socialdepartementets
bedömning yngre sökande med färre
tjänsteår har satts före äldre sökande
med fler tjänsteår.

Herr Lundberg menar uppenbarligen
— eller jag bör måhända använda ordet
kanske — att de nuvarande besvärsmöjligheterna
i meritvärderingsfrågor
bör avskaffas. Som framgår av
vad jag tidigare sagt har besvärsinstitutet
bl. a. ansetts fylla en mission när
det gällt att skapa rättsgaranti för den
enskilde läkaren som söker en tjänst.
Men om det är en allmänt omfattad mening
bland läkarna att det inte längre
föreligger behov av ett besvärsförfarande,
så är detta givetvis av stor betydelse
för bedömningen av frågan i vad
mån möjligheterna till besvär skall finnas
kvar i framtiden.

Att en fackmyndighets beslut besvärsvägen
kommer under Kungl. Maj :ts
prövning är ingen enstaka företeelse.
Den ordningen har, som herr Lundberg
känner väl till, gamla traditioner i vårt
land. Där den enskildes intressen står
på spel — vilket i stor utsträckning är
fallet här — bör förfarandet ses som
ett led i de strävanden till största möjliga
rättsgarantier för den enskilde vilka
har så gamla traditioner i svensk
förvaltning. Jag är angelägen om att betona,
herr Lundberg, att vi i departementet
behandlar sådana ärenden ytterst
seriöst.

Det bör kanske också påpekas att innan
Kungl. Maj :t tar ställning i sådant
ärende yttrande inhämtas från medicinalstyrelsen,
som därvid får möjlighet
att närmare motivera sin bedömning.
Även de sökande som beröres av besvären
lämnas tillfälle att utveckla sina
synpunkter.

Herr talman! Med hänsyn till herr

Lundbergs kommentarer till mitt interpellationssvar
har jag funnit det motiverat
att tillfoga dessa synpunkter.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Den lag som gäller skall
naturligtvis tillämpas, herr statsråd.
Men jag har icke i sjukvårdslagen eller
i de sakkunnigas kommentarer till densamma
funnit att det har i 20 § inskrivits
att hänsyn skall tagas främst till
tjänsteåren. Däremot medger jag att man
i kommentarerna t. o. m. har laborerat
med olika tolkningar av meritvärderingsbegreppet
och vilka synpunkter
som skall tillmätas det största värdet.

Vad jag har vänt mig mot är att medicinalstyrelsen
och dess råd har förordat
vissa personer som har sökt en
överläkartjänst. Vid bedömningen måste
väl både medicinalstyrelsen och dess
vetenskapliga råd ha följt de riktlinjer
som 20 § föreskriver, och de måste väl
också ha varit de mest sakkunniga eftersom
det här gäller hälso- och sjukvård.
Jag kan försäkra herr statsrådet
att jag under en hel del år har sysslat
just med hälso- och sjukvård och är
fullt på det klara med vilka situationer
som kan uppstå. Men medicinalstyrelsen
och dess vetenskapliga råd har ju
kontakter både med sjukvårdsstyrelserna
ute i kommunerna och med sjukhusdirektionerna.

Att jag är så angelägen om dessa
överläkartjänster beror på att de skall
kunna möjliggöra en ökad undervisning.
Vi tvingas att inrätta överläkartjänster
som kan fylla det register som krävs
i detta sammanhang. Skall vi kunna ha
— jag höll på att säga — nytta av en
överläkare, måste vi försöka undvika att
han är färdig att pensioneras när han
väl hunnit sätta sej in i sjukvårdsinrättningens
arbete och vad därtill hör.

Jag anser över huvud taget att det är
orimligt att tjänsteåren skall tillmätas
så stor betydelse i statsförvaltningen.
Och här sägs i kommentarerna till sjukvårdslagen
att man i fråga om överlä -

Måndagen den 12 december 1966 Nr 38 27

Svar på interpellation ang. tillsättandet av överläkartjänster vid centrallasarett

kartjänster i största möjliga mån skall
söka komma ifrån den praxis som gäller
för lägre befattningar. I Läkartidningen
redovisar också generaldirektören
för medicinalstyrelsen och en av hans
medhjälpare värderingen för överläkartjänst
m. m., och jag behöver väl inte
säga något mer om det, eftersom jag
förutsätter att det är väl känt.

Jag har inte heller kunnat gå in på
de enskilda fallen, men vi har ju ändå
uppgift om vederbörandes ålder herr
statsråd, och eftersom jag förutsätter
att de två första kraven vid meritvärderingen
är fyllda i och med att medicinalstyrelsen
och dess vetenskapliga råd
har sagt sitt, anser jag att departementet
har tagit alltför stor hänsyn till åldersmeriteringen.
Och det är det jag
vänder mig mot.

Alla tjänster kräver ju numera en
viss specialisering och utbildning, och
det måste vi acceptera även inom sjukvården.
Vi har tvingats att uppdela kirurgien
och medicinen, och vi har
tvingats till specialisering på olika områden.
I en sådan situation är det självklart
att utbildningen för överläkartjänster
måste vara målbetonad och att
man måste kunna ge de yngre läkarna
bättre möjligheter än för närvarande
att komma i fråga till dessa betydelsefulla
tjänster.

Både med hänsyn till sjukvården och
dess huvudmän är det ytterst viktigt
att man försöker följa med utvecklingen
även när det gäller reglerna för
tillsättning av tjänsterna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag hänvisar till vad
jag sagt i interpellationssvaret och i
min efterföljande kommentar om de
principer som varit grundläggande vid
bedömningen av dessa frågor. Och jag
upprepar, att grundläggande för den
meritvärdering som sker i besvärsärenden
är de i svaret återgivna reglerna i
sjukvårdslagen.

Jag fick nästan en känsla av att herr
Lundberg rent av ville ändra grundlagen.
Den ambitionen kan man naturligtvis
ha — men vi som skall pröva
dessa frågor har att göra det under det
ansvar som följer av gällande lag. Avvägningen
sker alltså — låt mig stryka
under det — efter sökandenas förtjänst
och skicklighet; det är samma befordringsgrunder
som finns inskrivna i
grundlagen.

Jag skall inte här gå närmare in på
meritvärderingsgrunderna med sikte
på framtiden — det blir en sak för den
bebådade utredningen att först ta ställning
till. Jag vill bara säga ett par ord
om själva förfarandet vid tillsättandet
av överläkartjänster.

Av min tidigare redogörelse har
framgått att sjukvårdshuvudmännen genom
den vikt, som deras förord tillmätes,
i realiteten har en långt gående
valrätt. Mot bakgrund härav kan naturligtvis
frågan ställas, om det är motiverat
att Kungl. Maj :t i fortsättningen
skall utfärda fullmakter på dessa tjänster.
Frågan får än större aktualitet efter
huvudmannaskapsreformen inom mentalvården.
Även detta kan bli ett spörsmål
för den kommande utredningen att
behandla.

Till sist vill jag säga, att på en punkt
torde det inte råda särskilt stora skillnader
i de resonemang vi för. Det är
möjligt att herr Lundberg så att säga
anteciperar en utveckling. Jag har redan
sagt i mitt interpellationssvar att
den fortgående »snabba och starka utvecklingen
inom sjukvårdsområdet kräver
en uppföljning även beträffande
meritvärderingen». Och låt mig stryka
under att de nuvarande reglerna i sjukvårdslagen
angående tillsättning av
överläkare har gällt oförändrade i väsentliga
delar sedan lång tid tillbaka
och ur vissa synpunkter ter sig icke
helt ändamålsenliga. Jag har vidare
sagt: »En brist är att de inte närmare
värdesätter tjänstgöring i öppen vård.
Värdet av t. ex. lärarverksamhet och

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. tillsättandet av överläkartjänster vid centrallasarett

administrativ erfarenhet berörs inte
heller särskilt. Även ur andra synpunkter
finns skäl för en översyn.»

Herr Lundberg, vi har att följa de
bestämmelser som för närvarande är
riktgivande, och jag anser att vi har
gjort detta.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr statsrådet talade
om grundlagen och att jag skulle vilja
sätta den ur spel. Jag skulle i så fall
inte vara den förste som har en sådan
önskan. Jag kan dock inte se att 20 §
sjukvårdslagen står i strid med grundlagen
på annat sätt än att våra statslärde
diskuterar huruvida orden skicklighet
och förtjänst skulle byta plats.
Ett sådant byte har skett en gång tidigare,
då utan någon större strid.

I grundlagen är de grundläggande
sakerna just förtjänst och skicklighet,
men i Rahms kommentar till sjukvårdslagen
sägs på sid. 105: »Tjänsteåldern
äger främst betydelse i lägre grader. I
dem sker i regel befordran efter tur,
d. v. s. efter förtjänsten.» Bedömandet
härvidlag beror naturligtvis på vad man
lägger in i ordet förtjänst. Jag lägger
inte in ålder i detta sammanhang och
det kan inte heller grundlagstolkarna
göra.

I den nämnda boken heter det vidare:
»Skicklighet åter blir av större betydelse
vid befordran till högre tjänst.»
Författaren säger alltså uttryckligen
ifrån att tjänsteåldern liksom skall
komma bort ur bilden när det gäller
högre tjänst. Jag har också en känsla
av att detta inte i något avseende strider
mot grundlagen. Jag har läst olika
tolkningar av våra statsvetare, men jag
kan inte finna att åldern har någon
som helst betydelse i detta sammanhang.

Vad som enligt min uppfattning är
av vikt i detta sammanhang är att hänsyn
tas till vilken läkare som är skickligast
och mest lämpad att fullgöra de
åligganden en överläkartjänst medför.

Vi önskar alla en målmedveten utbildning
för olika tjänster, och jag anser
att även de unga läkarna, speciellt kirurgerna,
skall vara medvetna om att
därest de siktar mot en överläkartjänst
skall de oavsett låg ålder ha möjlighet
att få befordran.

Principiellt tror jag inte — utöver
frågan om åldern — att skillnaden mellan
herr statsrådets uppfattning och min
är så stor. Åtminstone jag själv har ju
blivit litet äldre, och då bortser man
kanske alltför lätt från avstånden i ålder.
Jag tror dock att om det inte öppnas
möjligheter för yngre läkare att verka
på ledande poster under sina bästa
år, gör man sjukvården en otjänst och
detta önskar säkert varken statsrådet
eller jag.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Lundberg sade i
slutet av sitt senaste inlägg att skillnaden
mellan hans uppfattning och min
inte är så särskilt stor. Jag noterar detta.
ty jag har i mina inlägg haft anledning,
herr talman, att understryka de
grundläggande principer som varit vägledande
för oss när det gäller dessa
ärenden. Jag begärde dock ordet närmast
för att till protokollet få läsa in
vad som står under 20 § sjukvårdslagen,
som herr Lundberg uppehållit sig
ganska mycket vid.

Där heter det nämligen: »När överläkartjänst
skall tillsättas, åligger det
medicinalstyrelsen att, i den mån behöriga
sökande anmält sig, på förslag
uppföra de fyra med avseende å förtjänst
och skicklighet främsta sökandena
i den ordning de anses böra komma
i fråga till tjänsten.» Det bör väl,
herr talman, bli min sista replik att i
protokollet få föra in de bestämmelser
vi har att följa när vi har att bedöma
dessa frågor.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! För att citatet skall bli

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966
Svar på interpellation ang. kostnaderna för destruktion av betningsmedel

fullständigt skall jag be att få läsa upp
fortsättningen av 20 §: »Kan sökande
inom det område som tjänsten avser
åberopa framstående skicklighet, ådalagd
genom berömvärd tjänstgöring å
sjukhus, eller grundlig utbildning eller
väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete,
skall särskild hänsyn tagas därtill.
»

Detta hör, som sagt, till för att paragrafen
skall vara fullständig. Men jag
kan inte förstå att begreppet förtjänst
i detta sammanhang skall behöva innebära
att man nästan skall vara pensionsberättigad
innan man får en tjänst.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! För att inget missförstånd
skall uppstå ber jag att få erinra
om att den del av § 20 som herr Lundberg
här citerade hade jag återgivit redan
i mitt interpellationssvar.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att statsrådet lämnade en mycket
förnämlig historisk översikt över allt
som har varit, och jag skall även villigt
erkänna att han återgav det som jag
här senast citerade. Men eftersom jag
hade lagen tillgänglig, tyckte jag att detta
citat också borde återges i sitt rätta
sammanhang.

Jag måste nog också säga att historiken
tog väl stort utrymme i interpellationssvaret.
Det hade varit mycket viktigare
att man hade fått en längre redogörelse
för själva sakfrågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. kostnaderna
för destruktion av betningsmedel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har frågat,
vilka principer som varit vägledande
för regeringens beslut om att kostnader
för destruktion av betningsmedel skall
åvila den enskilde.

I mars 1964 avslog giftnämnden vissa
ansökningar om registrering av aldrineller
dieldrinhaltiga betningsmedel. Vidare
beslöt nämnden i december 1965,
att betningsmedel som innehöll alkylkvicksilverföreningar
inte fick försäljas
eller användas efter utgången av
januari månad 1966.

Med anledning av dessa beslut hemställde
Föreningen Bekämpningsmedelsleverantörer
att bestämmelser skulle utfärdas
om ersättning till dem som härigenom
åsamkats eller i framtiden skulle
komma att åsamkas ekonomisk skada.
Svenska bygdekvarnars riksförbund
begärde för sin del antingen att övergångstiden
skulle göras längre eller att
medel skulle anvisas för inlösen och
destruktion av de lager av betningsmedel
innehållande alkylkvicksilver, som
fanns kvar den 1 februari 1966.

Den 29 juni 1966 beslöt Kungl. Maj:t,
att framställningarna inte skulle föranleda
någon åtgärd. I sitt beslut erinrade
Kungl. Maj :t om att förstöring eller
annat oskadliggörande av bekämpningsmedel,
som inte längre är avsett att användas
för sitt ändamål, jämlikt 17 §
bekämpningsmedelsförordningen skall
ske på betryggande sätt. Vidare anbefalldes
giftnämnden att före 1966 års utgång
anmäla, huruvida behov förelåg
av det allmännas medverkan vid förstöring
eller oskadliggörande av nu ifrågavarande
lager. Det förutsattes, att
uppkommande kostnader helt skulle
åvila den enskilde.

När det gäller nu aktuella varor vill
jag erinra om den livliga debatt som
pågått under flera år beträffande de
risker som sammanhänger med användning
av kvicksilver och kvicksilverföreningar.
Detta har särskilt gällt betningsmedel
med kvicksilverföreningar.
De förbud som drabbat dessa varor kan

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. kostnaderna för destruktion av betningsmedel

därför inte ha kommit som någon överraskning
för dem som handlar med dem
eller använder dem.

Regeringen har inte ansett att några
skäl föreligger för att avvika från den
allmänna principen att ett offentligrättsligt
ingripande inte ger den som
lider skada av ingripandet rätt till ersättning
av det allmänna.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på min interpellation.
I anledning av Kungl. Maj:ts
beslut den 29 juni i år, vilket socialministern
nyss nämnde i sitt svar, har giftnämnden
den 8 november skickat ut
en cirkulärskrivelse till betningsställen,
där legobetning eller betning för
eget bruk äger rum. Vederbörande uppmanades
dels att ange hur stort lager
man hade av vissa betningsmedel, dels
om man önskade att på egen bekostnad
men med det allmännas medverkan få
hjälp med förstöringen.

Det är många, inte minst berörda lantbrukare,
som finner det vara synnerligen
egendomligt att de i ett demokratiskt
samhälle oförskyllt skall behöva
lida förluster därför att de av en statlig
myndighet har hindrats från att använda
sitt lager av t. ex. alkylkvicksilver
och dessutom skall behöva kosta
på förstöring av sitt lager, även om staten
medverkar genom att utföra destruktionen.
I cirkulärskrivelsen heter det
nämligen ». .. därvid dock skall förutsättas
att uppkommande kostnader helt
skall åvila den enskilde».

Frågan om kvicksilverbetningsmedel
har många allvarliga sidor, som det
finns anledning att belysa, men det är
i synnerhet två, som jag här vill beröra.

Den första är denna: Hur skall oskadliggörandet
ske? I 17 § av bekämpningsmedelsförordningen,
som socialministern
nämnde i sitt svar, föreskrivs att
förstöring eller annat oskadliggörande
»skall ske på betryggande sätt». Efter -

som beslut om här ifrågavarande giftmedel
fattats av statlig myndighet, giftnämnden,
borde man från statens sida
samtidigt ha givit besked om hur oskadliggörandet
skall gå till för att det skall
anses ske på betryggande sätt. Annars
är det stor risk för att i synnerhet smärre
partier i sista ledet, t. ex. redan brutna
förpackningar hos enskilda lantbrukare,
undanskaffas på ett sätt som medför
större skadeverkningar än om de
använts för avsett ändamål, d. v. s. för
betning.

Nu kommer i stället ett erbjudande
om hjälp med förstöringen — men det
kommer tio månader efter det preparaten
blivit förbjudna. Det tyder på en
viss brist på ansvar hos vederbörande
myndighet. Jag tycker det borde gå till
på ett helt annat sätt, nämligen så att
samtidigt som beslut om förbud fattas
bör åtgärder vidtas för att så fort som
möjligt samla in de lager som kan finnas
ute hos enskilda för att vid behov
centralt och på sakkunnigt sätt kunna
oskadliggöras. Medverkan från statens
sida härvidlag framstår för mig såsom
helt naturligt — och det har ju också
sent omsider förutsatts — men inte bara
i tekniskt avseende utan också i ekonomiskt.

Den förfrågan som giftnämnden sänt
ut kan man knappast säga inbjuder till
att undanröja risken för olämpligt
oskadliggörande. Det kan inte te sig
särskilt lockande för en enskild person
att över huvud taget uppge ett mindre
lager för destruktion, om han därvid
får vidkännas kostnader. Storleksordningen
för dessa kostnader får han inget
som helst besked om.

Det kan naturligtvis även i framtiden
uppkomma fall liknandet detta. Därför
borde det vara anledning att försöka
få fram ett annat och mera praktiskt
handlingsmönster i sådana ärenden. Jag
vill därför fråga statsrådet, om statsrådet
är beredd att medverka till att
vi får andra bestämmelser om hur man
skall handlägga dylika ärenden.

Måndagen den 12 december 1966 Nr 38 31

Svar på interpellation ang. kostnaderna för destruktion av betningsmedel

Den andra stora frågan är om det kan
anses rimligt att enskilda företag ocli
lantbrukare skall behöva lida ekonomisk
skada till följd av beslut av statlig
myndighet i en fråga av ett allmänt
intresse. I detta fall har mig veterligt
ingen i och för sig ifrågasatt beslutet
om förbud mot användning av medel
som bedöms vara särskilt skadliga. Men
i förarbetena till bekämpningsmedelsförordningen
sades, att lämpliga övergångstider
vid förbud borde kunna bestämmas
för att förhindra att ett förbud
får ekonomiska eller praktiska följder
för olika intressenter. Vid bedömningen
av denna fråga tycks just övergångstiden
ha haft avgörande betydelse.
Det framgår av statsrådets svar och
hans hänvisning till den livliga debatten
i kvicksilverfrågan. Statsrådets
slutsats blir: »De förbud som drabbat
dessa varor kan därför inte ha kommit
som någon överraskning för dem som
handlar med dem eller använder dem.»

Jo, herr statsråd, jag anser nog att
det kom som en överraskning, i varje
fall att förbudet trädde i kraft redan
den 1 februari. Det var ändå så, att giftnämnden
i september meddelade att
den inte var beredd att införa något
förbud utan endast vissa restriktioner.
Det fanns därför anledning både för
återförsäljare och lantbrukare att planera
för nästa års betning med användning
av dessa betningsmedel, som ju
använts under mycket lång tid.

Jag anser att man också särskilt måste
beakta att det inte fanns några alternativa
betningsmedel som kunde ersätta
de omdiskuterade preparaten.
Först i och med att giftnämnden den 14
december fattade sitt beslut om förbud
mot alkylkvicksilver blev ett par
andra preparat tillåtna, vilka ansågs
vara mindre farliga. Men dessa preparat
kom inte ens ut i handeln till den
1 februari, då förbudet mot alkylkvicksilver
trädde i kraft. Dessutom förelåg
enligt växtskyddsanstalten ingen garanti
för att dessa medel, när de så små -

ningom kom, skulle ge samma skydd
som de tidigare använda alkylkvicksilverpreparaten.

Det fanns alltså skäl för att, som berörda
parter begärde, medge ett uppskov
till den 1 oktober eller till den 1
juli.

När nu emellertid ett sådant uppskov
inte beviljades borde det vara självklart
att ersättning från det allmänna
utgår till dem som oförskyllt lidit skada.
Enligt uppgift uppgår förlusten för
exempelvis SLR — jordbrukarnas egen
riksorganisation — till mellan 150 000
och 160 000 kronor. En allmän princip
är väl ändå att samhället lämnar ersättning
för oförskyllt liden skada till följd
av myndighets ingripande i samhällets
intresse. Jag hoppas därför att statsrådet
är beredd att ompröva beslutet att
lämna dessa framställningar om ersättning
utan avseende.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Hedin frågade i sitt
anförande, huruvida jag är beredd att
medverka till en annan tingens ordning
när det gäller bestämmelser, informationer
och meddelanden på detta viktiga
område. Det var närmast den frågan
som föranledde mig att begära ordet. Det
svar jag vill lämna på den frågan blir
också ett svar på herr Hedins fråga,
varför det behövde ta så lång tid innan
dessa bestämmelser blev definitiva.

Som herr Hedin säkerligen mycket väl
känner till har dessa betningsmedel under
lång tid stått under debatt. Det har
också varit nödvändigt att utföra ett
ingående forskningsarbete för att undersöka
graden och halten av skadligheten
niir det gäller dessa medel. När beskedet
till slut förelåg handlade giftnämnden;
ett förbud kom. Jag blev något förvånad
över att herr Hedin, om jag förstod
honom rätt, ansåg att man ändå skulle
ha låtit dessa betningsmedel användas
under innevarande betningssäsong. Men

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. kostnaderna för destruktion av betningsmedel

detta kanske är en missuppfattning från
min sida.

Bekämpningsmedelsförordningen utfärdades
redan i slutet av år 1962. Innebörden
av de nya bestämmelserna
måste därför ha varit känd under våren
1964. I Kungl. Maj:ts proposition den 28
september 1962 med förslag till bl. a.
bekämpningsmedelsförordning påpekades
även att aldrin och dieldrin samt
vissa kvicksilverföreningar var mycket
giftiga.

Under åren 1964 och 1965 fördes en
mycket livlig diskussion om bekämpningsmedel
innehållande kvicksilverföreningar,
och speciella åtgärder vidtogs
för att minska användningen av
kvicksilverhaltiga betningsmedel. Förbudet
i fråga kan därför inte ha kommit
oväntat. Jag kan inte förstå annat
än att de som handlade med dessa medel
eller använde dem var väl medvetna
om att medlen inte bara var farliga utan
också låg i riskzonen för åtgärder och
ingripande.

Beträffande herr Hedins sista fråga,
om regeringen är beredd att ompröva
ersättningsfrågan, ber jag att få hänvisa
till vad jag sade i slutet av mitt
interpellationssvar.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag vidhåller att beslutet
kom överrumplande; man har väl ändå
anledning att räkna med en övergångstid.
Handeln och även lantbrukarna fick
på hösten 1965 besked som gav dem anledning
att räkna med att dessa medel
skulle få användas också under det
kommande året. När beslutet som i detta
fall sedan fattas kort före nästkommande
säsong, så måste det komma överraskande,
i synnerhet för handeln.

Ett alternativ hade varit att tillåta en
längre övergångstid och därmed ge handeln
och lantbrukarna rimlig möjlighet
att göra sig av med dessa medel; jag tror
inte att det hade varit till någon särskilt
stor skada. Dessa medel har ändå använts
under mycket lång tid. Men om

det av det allmänna, i detta fall av giftnämnden,
bedöms som omöjligt att gå
med på en förlängd användningstid —
jag vill inte alls bestrida att det fanns
skäl för det också -— så tycker jag att
det är självklart att det allmänna träder
emellan och ersätter de skador som uppkommer.
Tycker inte statsrådet att det
är en allmän princip som borde följas
också i detta fall?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Om jag inte minns fel
meddelade jordbruksministern redan
under 1964 i ett interpellationssvar att
han inte fann skäl att överväga särskilda,
generella ersättningsbestämmelser
beträffande förluster, vilka kan drabba
lagerhållare av sådana bekämpningsmedel
som visat sig vara skadliga. Han underströk
att det i första hand fick ankomma
på näringsidkarna själva att
svara för förlusterna på överblivna lager.

Jag vill göra detta tillägg med hänsyn
till den diskussion vi för om när
vederbörande kan ha varit underkunniga
om riskerna härvidlag. Att dessa
varit kända under mycket lång tid, tror
jag nog att man med fog kan fastslå.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag tror inte att socialministern
riktigt förstår hur denna sak
ses på det praktiska planet. Även om
man under vintern 1965 var medveten
om att alkylkvicksilver var mindre
lämpligt att använda, fanns inget annat
alternativ. Det fanns då inga andra godkända
medel, vilka vi som lantbrukare
kunde använda. De nya medlen kom till
först samtidigt som man förbjöd användandet
av alkylkvicksilver. Först då
godkände man två nya preparat, men
dessa fanns inte i handeln. Till och med
så sent som den 1 februari fanns de
ännu inte ute i handeln. Då tycker jag
det är orimligt att begära att vi i detta
läge utan ersättning skulle avstå från an -

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

Svar på interpellation ang.

vändandet av alkylkvicksilver och i stället
begagna ett annat medel, som ännu
inte var färdigprövat.

Än en gång frågar jag socialministern
om han tycker att det principiellt är
riktigt att man mot bakgrund av föreliggande
förhållanden — ett plötsligt
fattat beslut — inte får ersättning av
det allmänna för oförskyllt liden skada?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. uttalande om
»bostadssystemets» avskaffande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Björkman har
frågat mig om förslag rörande det nuvarande
bostadssystemets definitiva avskaffande
kommer att föreläggas 1967
års riksdag.

Interpellanten hänvisar till uttalanden
av statsministern i en interpellationsdebatt
den 9 november i år om nu
gällande bestämmelser beträffande generella
räntesubventioner för bostäder.

Statsministerns uttalande vid ifrågavarande
tillfälle syftade på ett förslag
av bostadspolitiska kommittén vilket
för närvarande bereds inom inrikesdepartementet.
Enligt förslaget skall räntebidragen
upphöra, varvid deras nuvarande
syfte i stället skall tillgodoses
genom anordningar för att jämna ut betalningen
av räntor och amorteringar
på statliga bostadslån över eu längre period.
Förslaget innebär, förenklat uttryckt,
att kapitalkostnaderna i nybyggda
hus hålls relativt låga under de första
åren och tillåts stiga efter hand genom
en fortlöpande anpassning till bostadsbyggandets
kostnadsutveckling. Räknat
över det statliga bostadslånets hela löptid
skall låntagarens betalningar motsvara
marknadens nominella villkor
2— Andra kammarens

uttalande om »bostadssystemets» avskaffande

resp. en subventionsfri ränta på statslånet.

Beredningen inom inrikesdepartementet
sker med sikte på att proposition i
ämnet skall kunna läggas fram för 1967
års riksdag.

Jag vill i sammanhanget erinra om att
ett av socialdemokratiska partiet i år
antaget program för mark- och bostadspolitiken
bl. a. upptar en punkt, enligt
vilken villkoren för de statliga bostadslånen
bör utformas så, att betingelser
skapas för hyresparitet i det framtida
bostadsbeståndet. Enligt programmet
bör detta ske i huvudsak enligt bostadspolitiska
kommitténs förslag.

Vidare anförde:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tackar för den tolkning
av och den kommentar till statsministerns
uttalande i interpellationsdebatten
den 9 november, som den ansvarige
bostadsministern nu lämnat i
svaret på min fråga.

När jag hörde statsministern i den
nämnda debatten så kategoriskt uttala
att det nuvarande bostadssystemet var
dödsdömt, undrade jag vad han egentligen
åsyftade med detta uttryck. Jag
fick närmast det intrycket, att regeringen
nu hade bestämt sig för att rensa
upp i regleringsdjungeln på bostadsområdet.
Vad det i så fall skulle
gälla vore att ombesörja en vacker och
värdig hädanfärd.

.Tåg behöver inte påminna om hur
fastlåst, krångligt och oöverskådligt hela
systemet är. Endast experterna kan
tränga in i denna labyrint och finna
vägen ut igen. Även om interpellationsdebatten
den 9 november främst rörde
räntesubventionerna, framgick det sålunda
inte klart, om statsministern syftade
längre än till enbart denna sektor
av bostadspolitiken.

Inrikesministern erinrar i svaret om
att bostadspolitiska kommittén i maj
i år lade fram ett förslag om att ränte -

protokoll 1966. Nr 38

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. uttalande

bidragen skulle upphöra. Att en utredning
lagt fram ett förslag är emellertid,
som inrikesministern väl vet, inte
detsamma som att det kommer att förverkligas.
Det har vi många exempel
på. Den stora skatteberedningen lade
exempelvis fram ett enhälligt betänkande
om vissa angelägna omläggningar
av skattesystemet. Det betänkandet lädes
på hyllan. Vi har också tidigare
exempel: bostadssociala kommittén och
besparingsutredningen för att nämna ett
par, vilkas förslag inte heller ledde till
något resultat. Enbart den omständigheten
att ett utredningsbetänkande lagts
fram kan alltså inte gärna betraktas
som tillräckligt för att hävda att bostadssystemet
var dödsdömt.

I sitt svar påminner inrikesministern
om att socialdemokratiska partiet
antagit ett program för mark- och bostadspolitiken.
Det var, om jag minns
rätt, någon gång på eftersommaren efter
åtskilliga överläggningar. I detta program
sägs att villkoren för de statliga
bostadslånen bör utformas i huvudsak
— alltså inte helt — enligt bostadspolitiska
kommitténs förslag. Inte heller
detta kan anses vara någon garanti för
förslagets genomförande. Det var ett
socialdemokratiskt valprogram för regeringspartiet,
och valet gick som bekant
inte så alldeles bra för inrikesministerns
parti.

Av interpellationssvaret framgår att
beredning nu pågår i departementet
med sikte på att proposition skall läggas
fram för 1967 års riksdag. Detta är
det nya i svaret, och jag noterar det
med intresse — kanske också med tillfredsställelse,
men det beror givetvis
på vad propositionen kommer att innehålla
och vilka eventuella avvikelser
från huvudlinjen som departementschefen
gör i propositionen. Att statsministern
med sitt uttalande inte syftade så
långt som till att även hyresregleringen
skulle avvecklas bekräftades några
dagar efter debatten, då proposition
lades fram om förlängning av lagens

om »bostadssystemets» avskaffande

giltighet ytterligare ett år. Även i detta
ämne har en utredning, hyreslagstiftningssakkunniga,
lagt fram ett förslag.
Härom kommer alltså förslag icke att
framläggas för nästa års riksdag, trots
att det ursprungligen var avsikten att
lagen skulle kunna träda i kraft den
1 juli samma år.

Det socialdemokratiska mark- och
bostadspolitiska programmet hade även
i detta avsende en punkt om att de provisoriska
lagarna om hyresreglering och
besittningsskydd borde ersättas av en
ny allmän hyreslag. Om tidpunkten för
exekutionen sägs ingenting, lika litet
som i fråga om tidpunkten för avvecklingen
av räntesubventionerna. Statens
hyresråd har i sitt yttrande framhållit
att rådet finner det angeläget att utjämningen
av hyresnivåerna påbörjas
så snart som möjligt och har i detta
syfte föreslagit upphävande av vissa
paragrafer i lagen.

Regeringen har således tills vidare
uppskjutit både exekutionen och hädanfärden.
Vi får ännu en tid dras
med den reglering som infördes under
brinnande krig 1942. Inrikesministern
har emellertid med sitt interpellationssvar
klarlagt hurudant läget för
närvarande är, och härför ber jag än
en gång att få tacka.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Den åberopade diskussionen
gällde räntesubventionen eller
räntebidragen, och det är den som jag
har berört i mitt svar. Vi arbetar alltså
med ett förslag i huvudsaklig överensstämmelse
med det som bostadspolitiska
kommittén lagt fram. Detaljerna får vi
fortsätta att diskutera 1967 när förslaget
framlagts. Hyresregleringslagen berördes
inte i interpellationen och hade
inte heller något samband med den debatt
som har förts. Vi arbetar emellertid
även med den frågan i kanslihuset.
Tidpunkten för ett förslag kan jag däremot
inte nu ange.

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966
Svar på interpellation ang. den långsiktiga kommunala investeringsplaneringen

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag känner till inrikesministerns
faiblesse för att alltid vilja
ha sista ordet, men jag tyckte inte att
det var alldeles nödvändigt för honom
att upprepa precis detsamma som jag
hade sagt, nämligen att jag visste att
debatten den 9 november främst rörde
sig om räntesubventionerna.

Vad jag åsyftade med min fråga var
att av inrikesministern få en tolkning
av statsministerns uttryck om att bostadssystemet
var dödsdömt. Jag ville
veta om han därmed avsåg hela fältet
eller bara räntesubventionerna. Detta
har jag alltså fått klarlagt genom inrikesministerns
svar och det efterföljande
inlägget, och det ber jag än en
gång att få tacka för.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. den långsiktiga
kommunala investeringsplaneringen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Bengtson i Solna
har frågat mig, om jag är villig att
lämna kammaren en ingående redogörelse
för de åtgärder jag avser att
genomföra för att åstadkomma viss
centralisering av den långsiktiga kommunala
investeringsplaneringen, ävensom
för de utredningar som legat till
grund för mina ställningstaganden. Herr
Bengtson har vidare frågat mig, om en
utvidgning av den översiktliga planeringen
i länen kan genomföras ulan
att kommunernas självbestämmanderätt
i väsentlig grad begränsas.

Först vill jag då stryka under att jag
inte hyser någon tvekan om kommunernas
rätt och skyldighet att svara för
sin planering och att detta gäller även
den långsiktiga kommunala investeringplancringen.
Vad som däremot iir

aktuellt att verka för är en effektivisering
och ökad samordning av olika former
av regional planering.

Det är därför knappast nödvändigt
att i detta sammanhang gå närmare in
på alla de omständigheter som gett dessa
frågor en allt större aktualitet. Låt
mig bara erinra om den strukturutveckling
inom näringslivet som vi nästan
dagligen får påtagliga belägg för, om
den fortgående befolkningsomflyttningen
med följande glesbygds- och urbaniseringsproblem
och om den allt starkare
konkurrensen mellan skilda regioner
och orter om samhällsresurser av
olika slag. De regionala problemen spelar
en allt större roll i vårt samhälle
och olika slag av regionala fördelningsaspekter
blir allt viktigare. Denna problematik
måste vi möta genom att arbeta
fram en regional politik och ett administrativt
system för att genomföra den.

Ett första led i detta arbete är den
översyn av kommunindelningen som
pågår enligt de av 1962 års riksdag antagna
riktlinjerna.

Genom samarbete i kommunblock och
kommunsammanläggningar vidgas kommunernas
ansvar för samhällsplanering
och resursfördelning utöver de
nuvarande kommungränserna till den
näringsgeografiska region, som ett kommunblock
i regel utgör. Detta bör ge
möjligheter till en bättre avvägd resursfördelning
på det lokala planet samtidigt
som den kommunala planeringen
får ökad betydelse.

Genom 1964 års riksdagsbeslut om
riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
togs ytterligare ett steg för att utveckla
den regionala planeringen. I
dessa riktlinjer betonas mycket starkt,
alt en effektiv och förutseende samhällsplanering
är eu av grundförutsättningarna
för att det mål som angetts
för den lokaliseringspolitiska verksamheten
skall kunna nås. Det finns ett
ofrånkomligt samband mellan ställningstaganden
rörande näringslivets lokalisering
och åtgärder med lokaliserande

36 Nr 38 Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. den långsiktiga kommunala investeringsplaneringen

effekt i fråga om t. ex. bebyggelse, kommunikationer,
utbildning och annan
serviceverksamhet. Därför är det enligt
riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
utomordentligt betydelsefullt med
en samordning i tid och rum av lokaliseringsverksamheten
med arbetet inom
övriga grenar av samhällsplaneringen,
så att insatserna på olika områden kan
ge en samlad effekt för en orts eller
bygds utveckling.

Därför betonas även i de lokaliseringspolitiska
riktlinjerna vikten av en
effektiv kommunal planering. Men det
framhålls också att flertalet lokaliseringspolitiska
åtgärder fordrar en vidare
överblick och ett bredare underlag
för övervägandena än vad som kan erhållas
inom kommuner och kommunblock.
En tyngdpunkt i utrednings- och
planeringsfunktionen inklusive samordningsfunktionen
inom den lokaliseringspolitiska
verksamheten har därför
lagts till länen. Där bör enligt riksdagens
beslut en utvidgad utrednings- och
planeringsverksamhet komma till stånd.
Om verksamheten anfördes följande i
propositionen (1964:185):

»Denna bör för det första omfatta
sammanställning och analys av olika
data rörande befolknings- och näringslivsförhållanden
m. m. samt uppgörande
av prognoser och annan bedömning av
utvecklingstendenser till ledning för
handlandet. Sådana data behövs för planeringen
i kommuner och landsting likaväl
som inom olika statliga organ. Redan
den omständigheten att man för de
olika planeringsgrenarna utnyttjar ett
gemensamt utredningsmaterial torde
ha en icke oväsentlig samordningseffekt.
På grundval av sådant utredningsmaterial
bör vidare i länen utarbetas planer
rörande olika åtgärder, som kan
påverka lokaliseringsbetingelserna i enlighet
med lokaliseringspolitikens mål.
Särskilt bör därvid beaktas den kommunala
planeringen och kommunala åtgärder
i övrigt för näringslivets främjande.
En avvägning bör eftersträvas

av olika regionala intressen i frågor om
samhälleliga serviceanordningar och
andra offentliga verksamheter. Planeringen,
som givetvis ständigt måste hållas
aktuell, bör utmynna i konkreta
förslag och handlingsprogram.»

De samordningsåtgärder som sålunda
förutsatts komma till stånd i länen under
planeringsrådens och länsstyrelsens
ledning bör enligt de lokaliseringspolitiska
riktlinjerna fullföljas på riksplanet.
I syfte att underlätta denna samordning
för vilken regeringen måste ha
ansvaret, inrättades lokaliseringsberedningen.
Vid riksdagsbehandlingen förutsatte
bankoutskottet, mot bakgrund
av motioner om en genomgripande översyn
av samhällsplaneringen, att den
centrala planeringen skulle bli föremål
för en betydande uppmärksamhet
från lokaliseringsberedningen. För
planeringen på det regionala planet
borde planeringsråden fylla en motsvarande
funktion.

När vi nu börjat använda uttrycket
regional utvecklingsplanering som ett
sammanfattande begrepp för det vi här
syftar till avses inte därmed något nytt
planinstitut. Det är mera en fråga om
att finna ett system för samordning av
arbetet hos olika planerande organ och
ge ökat utrymme åt regionalpolitiska
värderingar i planeringsprocessen och
beslutsfattandet på skilda nivåer, allt
enligt de lokaliseringspolitiska riktlinjerna.

Beträffande den kommunala planeringen
är avsikten att söka stimulera
kommunerna till en snabb vidareutveckling
av de planeringsformer som många
kommuner redan arbetar med. Vad man
inom kommunerna bör sträva efter är
bl. a. en god anknytning mellan fysisk
och ekonomisk planering. Den kommunala
långtidsbudgeteringen har man,
inte minst från kommunförbundens sida,
lagt ned ett förtjänstfullt arbete på
att utveckla. Jag tror att dessa strävanden
bör uppmuntras. Jag skulle vilja
ange fyra olika moment som bör ingå

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

Svar på interpellation ang. den långsiktiga kommunala investeringsplaneringen

i en god kommunal planeringsberedskap,
nämligen markpolitiskt program,
översiktlig fysisk planering, allmänt investeringsprogram
och långtidsbudget.
De allmänna investeringsprogrammen
bör lämpligen kunna komma till stånd
som en vidgning av de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen.
Dessa program
har ju blivit väl mottagna och visat
sig vara värdefulla planeringsinstrument.
De inrymmer redan nu även
andra investeringar än bostäder. För
att det skall bli möjligt att göra en så
harmonisk utbyggnad som möjligt med
utgångspunkt från de vid olika tillfällen
tillgängliga resurserna är det emellertid
nödvändigt att olika investeringsprojekt
särredovisas i dessa program
och att det inbördes beroendet
klarläggs. De kommunala investeringarna
bör därför redovisas med avseende
på deras inbördes samband, t. ex.
bostadsinvesteringar och investeringar
som rent tekniskt hänger samman med
bostadsbyggandet, såsom investeringar i
gator och vatten och avlopp, funktionellt
betingade följ dinvesteringar i skolor,
daghem etc. Sådana investeringsprogram
kan bli av stort värde inte bara
för de kommunala organens arbete
utan också för den resurstilldelning
från statliga organ, som i många fall
är en förutsättning för den kommunala
utbyggnaden. Av stort värde skulle
givetvis vara, om man i dessa investeringsprogram
kunde få in även näringslivets
investeringar. Ett samarbete
i detta syfte borde vara möjligt att
åstadkomma och därmed ge ett väsentligt
vidgat underlag för programmen.

Kommunala planer av nämnt slag bör
nämligen utgöra byggstenar för den integrerade
planering på länsplanet, som
enligt de lokaliseringspolitiska riktlinjerna
är avsedd att utvecklas. Ett fortlöpande
samarbete måste därvid ske
mellan kommunerna och länsorganen.
Det statistiska material och de prognoser
som länsorganisationen förväntas
ställa till kommunens förfogande som

underlag för dess planering blir naturligtvis
inte bindande för kommunen
men måste ändå vara av stort värde,
eftersom många kommuner har svårigheter
att bedöma sina utvecklingsmöjligheter
i ett vidare perspektiv. Huvuduppgiften
i den egentliga länsplaneringen
blir att avväga olika regionala
intressen och resursanspråk och därmed
utforma handlingsprogram bl. a.
för de olika länsorganens beslutsfattande.

Jag vill understryka att det jag nu
sagt inte förutsätter några nya befogenheter
för de statliga organen. Det nya
är att den resursfördelning som redan
nu ankommer på dessa organ, t. ex. i
fråga om bostads-, väg- och skolbyggande,
grundas på en enhetlig uppfattning
om den mest ändamålsenliga regionala
utvecklingen.

Det är just för ställningstaganden av
det slaget som planeringsråden inrättats.
Därmed kommer företrädare för
landsting, kommuner och näringsliv att
delta i arbetet. Denna organisation som
riksdagen nyligen fastställt är vad vi
har att utgå ifrån. Sedan olika utredningar
berörande länsförvaltningen
är färdiga blir det tillfälle att pröva
om frågan. Men jag vill erinra om att
riksdagen så sent som i våras godkände
ett utlåtande av bankoutskottet, där det
heter att riksdagsbeslutet om lokaliseringspolitiken
jämte de föreskrifter rörande
planeringsråden som Kungl.
Maj :t utfärdat ger planeringsrådet goda
möjligheter att på ett avgörande sätt
påverka planeringen och genomförandet
av lokaliseringspolitiska åtgärder
inom länet.

Vad slutligen beträffar herr Bengtsons
fråga, huruvida utvidgningen av
den översiktliga planeringen i länen
kan genomföras utan att kommunernas
självbestämmanderätt begränsas så vill
jag upprepa, att det från regeringens sida
inte råder någon tvekan om de kommunala
organens rätt och skyldighet
att svara för planeringen i kommuner -

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. den långsiktiga kommunala investeringsplaneringen

na och kommunblocken, som efter hand
blir våra nya kommuner. Det planeringssystem
jag redogjort för sätter den
kommunala planeringen i centrum och
bör därför leda till en förstärkning av
kommunernas ställning. Detta motsägs
inte av att det i framtiden liksom hittills
självfallet är en statlig uppgift att
svara för samhällsekonomien i stort
och därmed också att i viss utsträckning
ange ramar för skilda investeringsområden,
även sådana som berör den kommunala
verksamheten.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Vidare anförde:

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för det utförliga svaret.
Detta är en mycket stor fråga, och jag
kan nu bara anföra spridda synpunkter
på hela problemkomplexet. Kanske
kommer jag också i det följande att
ställa några kompletterande frågor till
inrikesministern.

Jag skall börja där inrikesministern
slutade, och konstaterar då att statsmakternas
största ansvar när det gäller
planeringen ligger på sådana frågor
som rör den samhällsekonomiska
balansen. Det är väl vårt nuvarande
samhällsekonomiska läge som gjort att
planeringsfrågorna med ens har fått
så stor aktualitet. Och där vill jag ställa
en fråga till inrikesministern: Om
man i vårt nuvarande samhällsekonomiska
läge sätter i gång en stor och
omfattande apparat av riksplaneringsnatur,
kan det då inte tänkas att den
blir överdimensionerad, när vi åter får
en sund och god samhällsekonomisk
balans?

När vi talar om riksplanering, är
det väl ofrånkomligt att frågor om fysisk
och ekonomisk planering blandas
ihop. På det kommunala planet sköts
den fysiska planeringen av byggnadsnämnden
medan den ekonomiska lig -

ger på nämnd- och kammarplanet. Det
är åtskilt även på det statliga området.
Det är meningen att det nya planverket
skall sköta den fysiska planeringen,
medan den ekonomiska enligt
inrikesministern även i fortsättningen
skall utbyggas med utgångspunkt från
lokaliseringsberedningen. Men på det
regionala planet väver man tillsammans
alla frågor i länsstyrelsen. Är det
rätt herr inrikesminister? Jag återkommer
till den frågan litet senare.

Först vill jag säga några ord om
den fysiska planeringen. Stads- och
byggnadsplaner kan jag här underlåta
att gå in på.

Kommunernas generalplanering är
en väsentlig fråga, och den bör definitivt
uppmuntras. Den sammanslagning
i kommunblock som gjorts och göres
bör underlätta en sådan generalplanering.
Om man vill bygga ålderdomshem
i tre olika kommuner, ingående i
samma block, kan man skjuta på de
två och samarbeta över kommungränserna
med bygget i den tredje kommunen.
Där har kommunblocken stor betydelse
såväl när det gäller den fysiska
generalplaneringen som den ekonomiska
planeringen. Och nu undrar jag
bara: Har statsrådet något förslag i beredskap
för att så att säga minska på
frivilligheten inom blocken vid kommunsammanslagningar? Härefter

kommer jag till regionplaneringen,
alltså till det tredje ledet i
den fysiska planeringen. Den är såvitt
jag förstår mycket bristfälligt utbyggd
här i landet. Det torde bara vara några
få regioner som arbetar systematiskt
i det fallet. Jag tycker att man bör betona
vikten av att bygga ut regionplaneringen.
Det är kanske inte i första
hand inrikesministerns sak att svara
härpå, och jag skall därför inte nu ingå
på några detaljer, men jag vore
tacksam för ett besked huruvida inrikesministern
är av samma mening som
jag att den planeringen bör intensifieras.

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

Svar på interpellation ang. den långsiktiga kommunala investeringsplaneringen

På det centrala planet måste en samordning
ske, och den kommer väl också
genom det nya planverket som skapas
när byggnadsstyrelsen nu delas upp.

I detta sammanhang är det ett par
saker som särskilt bör betonas. Hur går
det till när staten vill disponera sin
mark? Ett, tu, tre säger en statlig myndighet
via byggnadsstyrelsen, att man
vill disponera viss mark i en kommun
— och då faller alla kommunala planmonopol.
Då blir det ingen debatt, utan
det blir order ovanifrån. En långsiktig
dispositionsplan för den statliga markdispositionen
skulle säkert vara av stort
värde även för den lokala och regionala
planeringen.

Vidare har den centrala instansen
särskilt stora uppgifter när det gäller
sådana frågor som atomkraft, vattenkraft
och vissa ur naturvårdssynpunkt
problematiska industrier -— jag tänker
på de diskussioner som nyligen förts
här i riksdagen.

Men, herr talman, det är den ekonomiska
planeringen, investeringsplaneringen,
som mest intresserar inrikesministern
i detta sammanhang. Han säger
i sitt svar, att han har funnit en
god utgångspunkt i de bostadsbyggnadsprogram
som görs upp av kommunerna.
Det är i och för sig en linje, men
jag skulle vilja framföra en något avvikande
mening. Som riktpunkt måste
såvitt jag förstår ligga näringslivets
krav på dispositionen. Om man accepterar
att lönsamhetsprincipen får slå
igenom i näringslivet till helst 100 procent,
som görs gällande ibland — det
är inte ett påstående från min sida utan
en hypotes — blir följden att man även
för den kommunala ekonomiska planeringen
måste lägga näringslivets behov
i botten. Där näringslivet engagerar sig
blir det givetvis behov av bostadsbyggande
och allehanda kommunala följdinvesteringar.

Men statsrådet liar inte fäst samma
vikt vid denna fråga som jag skulle
vilja göra. Han säger att man behöver

ha ett intensivt samarbete. Jag vill bara
hänvisa till den skiss över regionplaneringen
som nu gjorts upp för Storstockholms-regionen.
Man har haft en
expert som kartlagt frågorna om näringslivets
lokalisering. Dessa synpunkter
har man i hela regionplanearbetet
lagt i botten, och det är därifrån man
utgår i mycket hög grad när det gäller
markdispositionerna och som en följd
därav även när det gäller de ekonomiska
dispositionerna.

Näringslivets lokalisering har vidare,
säger statsrådet, utretts och presenterats
riksdagen i lokaliseringspropositionen
1964. Men som jag har fattat det
var det då inte hela den stora frågan
om näringslivets fria lokalisering som
presenterades riksdagen, utan det var
en delfråga. Man gick in för en aktiv
lokaliseringspolitik, som innebar att de
bättre ställda regionerna solidariskt
skulle hjälpa de svaga regionerna, stödområdena,
att utveckla sitt näringsliv.
Frågan om näringslivets fria lokalisering
får inte bli en fråga, som lokaliseringsberedningen
skall avgöra bakom
stängda dörrar. Tidigare var transportkostnaden
dominerande vid industrilokalisering
•— nu dominerar lönekostnader,
råvarukostnader, marknadsföring
och kommunal service.

Det är åtskilliga ting som jag härvidlag
skulle vilja betona. Men jag har
kanske redan uppehållit mig för länge
vid denna fråga, som jag anser är ofantligt
viktig.

Vad sedan beträffar frågan om var
den regionala delen av planeringen
skall ligga, så utgick man i lokaliseringspropositionen
från att planeringen, såvitt
den ingår i en aktiv lokaliseringspolitik,
skulle ske inom länsstyrelserna
— i första hand genom planeringsråden.
De skiljelinjer som härvidlag finns
kom ju väl fram på Stadsförbundets
kongress i Örebro i juni, där inrikesministern
första gången presenterade
det stora program som nu håller på att
genomföras.

Nr 3S

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. den långsiktiga kommunala investeringsplaneringen

Jag skall inte nu orda mycket härom;
jag har den uppfattningen att man
i huvudsak hör lägga denna planering
inom ramen för den kommunala självstyrelsen,
endera på det sekundärkommunala
planet eller i något kommunalförbund
mellan kommunerna. Själva utformningen
har jag i och för sig inga
synpunkter på -— den kan ju variera
i olika delar av landet. Men i Storstockholm
kommer väl denna planering, oavsett
vad riksdagen och statsmakterna i
övrigt uttalar, att ligga inom ramen för
det planerade storlandstinget.

Herr talman! Jag har frågat inrikesministern
i första hand vad det är som
nu överväges och vilka utredningar som
ligger till grund för övervägandena. Inrikesministern
har i första hand hänvisat
till lokaliseringspolitikens nuvarande
utformning. Denna gäller ju dock
endast ett försök till lokaliseringspolitik,
och i och för sig är det riktigt att
inrikesministern utgår från resultaten
därav, som bör ge vissa erfarenheter.
Men när det gäller det stora grepp på
lokaliseringen, som inrikesministern
nu är beredd att ta genom en riksplanering,
anser jag att man i viss utsträckning
får tänka om.

Lokaliseringsberedningen håller ju
på att göra upp en skiss till en samordnad
regional utvecklingsplanering, som
inrikesministern framhåller, och det är
självfallet många som med stort intresse
avvaktar denna skiss. Vidare förmodar
jag att man inom kommunikationsdepartementet
arbetar med en fysisk
riksplanering ■— den frågan utreds ju
där. Det hade varit intressant att höra
något också om den saken, eftersom
frågorna hänger så intimt samman. En
utredning om investeringsplaneringen
i olika sammanhang pågår även på departementsnivå.

De båda sistnämnda frågorna berörs
emellertid endast i mindre utsträckning
i inrikesministerns svar. I stället har
inrikesministern handlat: han har bemyndigat
länsstyrelserna att anställa

folk på extra stat som skall sköta dessa
uppgifter på länsnivå. Jag frågar: I vilka
frågor har vederbörande utbildats
och — jag förutsätter att personalen
redan är anställd — vilka arbetsuppgifter
och instruktioner har den fått?

Frågan om riksplanering är emellertid
så vittomfattande att jag förmodar
att den kommer att presenteras för riksdagen
i en särskild proposition. Jag
frågar då till sist: När kan proposition
förväntas?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Med hänsyn till de uppgifter
som åvilar planeringsråden ■—
först och främst de lokaliseringspolitiska
ärendena, framför allt inom stödområdena
men också inom de län som
nu berörs av sysselsättningssvårigheter
— har det varit nödvändigt att förstärka
personalresurserna. Men det har
också varit nödvändigt därför att planeringsarbetet
går vidare. Vi har uppmanat
kommunerna att så långt som
möjligt genomföra en översiktplanering.
Det skulle varit önskvärt om alla
kommuner och kommunblock redan nu
hade påbörjat en sådan planering, men
dylikt tar sin tid. För att ge kommunerna
eller kommunblocken större möjlighet
att bedöma vad det är fråga om
har i några kommunblock genom byggnadsstyrelsens
försorg åstadkommits
sådana översiktsplaner, som blivit av
utomordentligt värde för kommunblocken
i deras funderingar om planuppläggning.
Kommunerna och kommunblocken
har självfallet inte på alla håll
tillräckliga egna resurser för att klara
dessa uppgifter. I ett sådant läge uppkommer
alltid frågan hur och i vilken
ordning kommunerna skall bistås. Därför
har vi ansett det rimligt att i den
mån kommunerna efterfrågar bistånd
skall dylikt kunna lämnas från vederbörande
länsstyrelse. Hjälpen skall alltså
inte pressas på kommunerna. Härvidlag
torde en missuppfattning ha

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. den långsiktiga kommunala investeringsplaneringen

uppkommit. Om kommunerna alltså
önskar medverkan från länsorganens
sida skall den kunna ges, kanske inte i
hela den utsträckning kommunerna begärt
men så långt våra resurser räcker
till.

Vi måste inom regeringen överväga
huruvida vi inte bör förstärka våra resurser
på länsplanet. Skulle vi komma
fram till ett sådant beslut i regeringen
kommer detta att underställas riksdagen
i vår. I anslutning till ett sådant
förslag måste givetvis en motivering
lämnas i fråga om eventuella tjänster.
På så sätt kan vi få underlag för en
allmän debatt — självfallet om så önskas
— kring dessa problem. Då kan
man säga att vi handlat i överensstämmelse
med riksdagens beslut och med
de fullmakter vi har.

Riksdagen har redan vid två tillfällen
haft möjligheter, och tillvaratagit dem,
att diskutera en allmän planeringsverksamhet.
Det var, som jag nämnde i mitt
svar, i samband med frågan om kommunindelningsreformen
och framför
allt vid behandlingen av lokaliseringspropositionen.

Jag tror att herr Bengtson i Solna
i någon mån missuppfattat mig. Vi betraktar
nämligen lokaliseringspolitiken
i och för sig och den försöksverksamhet
som pågår inom stödområdena som
utomordentligt viktiga. Organisationen
fick också en vidare utformning genom
planeringsråden med lekmannainflytande
inbyggt i dessa organ. Det
är just den planeringsverksamheten på
det regionala planet som är en viktig
samordningsuppgift med sikte på framtiden.
Vi arbetar här på att åstadkomma
en samordning mellan de skilda
län sförvaltningsorganens uppgifter och
— naturligtvis — näringslivets utbyggnad,
inte minst i de expansiva områdena.

Jag har ingen annan mening än herr
Bengtson i fråga om att det grundläggande
är näringlivsutvecklingen, det
som vi sysselsätter oss med för att kla2*—Andra
kammarens protokoll 19f>6.

ra vårt uppehälle, det som skall ge oss
ekonomiska förutsättningar att också
bygga upp de samhällen i vilka människorna
kommer att leva och bo.

När jag i mitt interpellationssvar talar
om att det skulle vara av stort värde
om man i dessa investeringsprogram
kunde få in även näringslivets investeringar,
är det en liten betydelseskillnad
mellan vad jag uttalar och de propåer
som herr Bengtson har fört fram.
Jag talar om näringslivets aktuella investeringar.
Jag har uppfattat herr
Bengtson så att han vill ha in en prognos
om näringslivsutvecklingen. Det behöver
inte råda någon motsättning mellan
det ena och det andra. Skall man
göra en långsiktig prognos eller en plan
om utvecklingen inom en region, så är
det klart att man som underlag även
behöver en allmän prognos om utvecklingen
av näringslivet. Men jag menar
att man för ett, låt oss säga, handlingsprogram
också behöver uppgifter om
de investeringar som kan bli aktuella
för utvecklingen av näringslivet inom
en överskådlig tidrymd.

Om det är ett företag som tänker bygga
ut och anställa kanske ytterligare
något tusental personer, så kan man
dra slutsatsen att det betyder mycket i
fråga om bostäder, skolor, sjukvård etc.
och få in dessa anordningar i den gemensamma
planen. Det är det som är
så utomordentligt viktigt, och det är
det som jämte resursanvändningen måste
vara syftet med en långsiktigare planering.
Jag har inte heller uppfattat
herr Bengtson så att han i och för sig
har någonting emot en mera långsiktig
planering. Han har närmast ställt
frågan: Yar skall den ligga? Vem skall
utföra arbetet? Det kan inte råda några
delade meningar om att då det gäller
resursanvändningen, bedömningen av
våra önskemål i fråga om våra investeringar
och våra möjligheter, måste
slutligen regering och riksdag i stort
bestämma. Sedan får bedömningen flyttas
ned på det regionala planet för överNr
38

42 Nr 38 Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. den långsiktiga kommunala investeringsplaneringen

väganden om fördelningen mellan kommuner
eller kommunblock.

Vi har ju våra länsorgan som skall
sköta samordningen och bedömningen
tillsammans med de lekmän som vi har
i planeringsråden. Vi har inte kunnat
ge detta organ en annan status än det
för närvarande har, nämligen som ett
rådgivande organ. Det har skett i avvaktan
på de utredningar som berör
länsförvaltningsorganisationen, länsindelningen
o. s. v. Jag skulle tro att när
dessa utredningar lämnas så kommer de
också att ge oss ett underlag för att
bedöma planeringsrådens hittillsvarande
verksamhet och om vi skall ge dem
en annan status för framtiden. Den debatten
kan lämpligen föras då.

I avvaktan därpå kan vi inte avstå
från att gå vidare i fråga om en uppläggning
av planeringsverksamheten.
Samordningsuppgifterna är så utomordentligt
viktiga, både på det centrala
och på det regionala planet, att vi måste
ta itu med dem. Att man då stannar
för att på det regionala planet lägga
dessa uppgifter på länsstyrelsen och
koppla in planeringsråden ter sig såsom
ganska riktigt och rimligt. Vad som kan
tas upp till övervägande är självfallet,
det som herr Bengtson själv talade om,
nämligen: Kommer vi att få storlandsting
och vilken roll skall de spela i det
sammanhanget? Jag menar att det kan
ge ett nytt perspektiv på detta problem
som vi får ta ställning till i sinom tid.
Men det bryter inte själva principen
om den regionala samordningsuppgiften.
Den debatten kommer att gälla var
beslutandefunktionen skall läggas.

Herr Bengtson i Solna tog upp frågan
om frivilligheten då det gäller att bilda
kommunblock. Det är en fråga som jag
tror att min kollega statsrådet Lundkvist
är beredd att svara på. Det är ju
numera han som närmast handlägger
kommunfrågor.

Vad jag skulle vilja säga utöver det
som jag här har anfört är alltså att man
skall se hela planeringsuppläggningen

såsom en långtsyftande plan, som skall
ge oss ett bättre grepp över investeringsverksamheten
ute i kommunerna
och som skall ge oss möjlighet att göra
en avvägning mellan de önskemål som
de olika kommunerna har — de är i
allmänhet uttryck för medborgarnas
önskemål —- och ställa dessa önskemål
och planer mot vad vi har möjlighet att
åstadkomma. Tyvärr sträcker sig önskemålen
ofta längre än vad våra faktiska
resurser medger. Då framstår ju den i
och för sig besvärliga uppgiften att
åstadkomma begränsningar. Någonstans
måste sålunda begränsningar göras, och
då måste vi ovillkorligen ha någon organisatorisk
plan.

Vi skulle ju här kunna diskutera vad
som har skett under de gångna åren,
men jag skall nu inte locka till en sådan
alltför omfattande debatt. Så mycket
kan väl emellertid sägas som att det
i vissa regioner varit möjligt att bygga
ut en synnerligen förnämlig samhällsservice
som inte bara har innefattat bostäder,
skolor och daghem utan även
kunnat utsträckas till i och för sig mycket
angelägna institutioner, såsom fritids-
och idrottsanläggningar in. m. Å
andra sidan har vi många regioner —
tyvärr rör det sig ofta om expansiva sådana
— där vi inte i tillfredsställande
omfattning har kunnat bygga upp funktionsdugliga
samhällen. Bostadsområdena
har t. ex. icke kunnat tillföras skolor,
sjukhus, sociala anordningar, samlingslokaler
m. in. i den utsträckning
som skulle ha tett sig riktig och rimlig Därför

blir detta en avvägningsfråga
i stort, som måste omfatta hela landet,
och där vi i vidare män får dra konsekvenserna
av urbaniseringsprocessen.
Vi kan inte göra det förrän vi får en
bättre planering — kommunalt på det
primära planet — regionalt och centralt.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill gärna svara på

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

Svar på interpellation ang. den långsiktiga kommunala investeringsplaneringen

den fråga som herr Bengtson i Solna
ställde, nämligen huruvida regeringen
förbereder något ingripande rörande
frivilligheten när det gäller kommunsammanläggningar.
Kammarens ledamöter
är väl medvetna om att riksdagens
beslut innebar, att den enda del av
kommunindelningsreformen som lagfästes
var indelningen i kommunblock,
medan det samarbete, som sedan skulle
utvecklas inom blocken, och de slutgiltiga
sammanläggningarna skulle bero
av kommunernas fria vilja. Från och
med 1967 skall ju ganska många sammanläggningar
komma till stånd; vid
årsskiftet berörs 167 kommuner. Alla
tecken tyder på att det även 1969 blir
många sammanläggningar.

Jag upplever i varje fall att förståelsen
för kommunindelningsreformen och
nödvändigheten av att genomföra den
växer för varje dag som går. Och jag
är övertygad om att då vi är framme
vid år 1971 kommer det inte att återstå
många sammanläggningar. Kommunalmännen
börjar nämligen inse, att här
gäller det kanske trots allt att inte bli
på efterkälken när det är fråga om att
skapa de mera slagkraftiga kommunala
enheter som blir nödvändiga för en
bättre samhällsplanering.

Mot den bakgrunden kan jag utan vidare
säga, att vi från regeringens sida
infe förbereder något ingripande mot
principen om frivillighet när det gäller
kommunsammanläggningar.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Om jag får börja med
statsrådet Lundkvists inlägg så är jag
glad över hans lugna och positiva sätt
att se på utvecklingen. Många sammanläggningar
förberedes, och även jag
anser att den utvecklingen iir sund. Man
skulle väl kunna säga att det inte alltid
gäller att skapa största möjliga kommun
— det måste finnas en optimal
storlek för kommunerna; detta iir något
som jag tycker att vi skall hålla i
minnet.

Om jag får göra ett litet tillägg så
vill jag säga, att problematiken i storstockholmsregionen
är en aning besvärligare
eftersom man där samtidigt utreder
storlandstingsfrågan. Den griper
ju in i frågan om kommunblocksbildningen
på ett sätt som man inte kan
bedöma förrän själva storlandstingsfrågan
blivit utredd. Därför vilar kanske
en del kommuner i regionen på hanen;
men det hör ju inte till den stora bilden.

Jag ber att få tacka statsrådet Lundkvist
för beskedet.

Statsrådet Johansson sade att jag i
och för sig inte hade något emot en mera
långsiktig planering, och på den
punkten skall jag instämma. Jag efterlyste
ju särskilt en betydligt effektivare
långsiktig regionplanering än den vi
för närvarande har, och jag vill än en
gång understryka det önskemålet.

Däremot är jag inte riktigt med statsrådet
Johansson i hans följande resonemang,
även om våra ståndpunkter
kanske närmar sig varandra. Inrikesministern
betonade att planeringsråden
sysslar med en försöksverksamhet. Han
sade att jag kanske något missuppfattat
lokaliseringspolitikens utformning. Men
för två år sedan lade jag inte i lokaliseringspolitiken
in det stora grepp på ämnet
som nu är under utformning; och
det tror jag inte heller att många andra
gjorde, herr inrikesminister. Om
statsrådet Johansson utgår från den
lokaliseringspolitik om vi bedriver så
är det hans fulla rätt, men det behövs i
alla fall en hel del ytterligare utredningar,
när man skall föra ut denna
nya giv!

Låt mig bara ta ett enda exempel.
Solna är en rätt aktiv och — kan jag
väl också säga — välskött kommun. Vi
hade där ett bostadsbyggnadsprogram
som vi blev tvungna att underkasta en
lokal översyn. Vi tänkte bygga så och
så många lägenheter, och våra chefstjänstemän
satte sig ned i tre dagar för
att klara ut hur pass realistiskt program -

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellation ang. den långsiktiga kommunala investeringsplaneringen

met var. Resultatet av överläggningarna
blev att mindre än hälften av det, som
vi hade upptagit i den ursprungliga
planen, kunde vara rimligt att diskutera;
47 procent av vårt tidigare program
befanns vara en något så när realistisk
målsättning. Jag är rädd, herr inrikesminister,
att det ligger till på samma
sätt med bostadsbyggnadsprogrammen
i många andra kommuner. Man får lov
att ta dem med en nypa salt -— annars
kan resultatet bli likadant som 1955—
1963 när storstadsregionerna och ytterligare
några regioner hade 88 procent
av befolkningsökningen och fick 38 procent
av bostadsbyggandet.

Vid Stadsförbundets kongress i Örebro
yttrade ordföranden bl. a. att man
tydligt kunde urskilja två olika linjer:
den ena innebär att den översiktliga
samhällsplaneringen läggs på landstingen,
den andra att den ombesörjs av
länsförvaltning och andra statliga, regionala
organ. Om samhällsplaneringens
tyngdpunkt läggs på statsförvaltningen
styr utvecklingen obevekligt
bort från folklig stj älvstyrelse, sade
Stadsförbundets ordförande.

Herr talman! Detta är en alltför stor
fråga för att jag här skall kunna vidareutveckla
mina synpunkter på den. Men
en interpellant kan väl ha en viss rätt
att sammanfatta sina synpunkter. Om
jag får göra det, herr talman, vill jag
göra det i några att-satser.

Mina slutsatser blir:

att statsmakternas främsta uppgift
när det gäller planeringen är att hålla
samhällsekonomien i balans; gör man
det är mer än hälften vunnet;

att den offentliga planeringen på olika
nivåer har många brister och behöver
byggas ut — på den punkten är
vi ense;

att regionplaneinstitutet är ett mycket
viktigt organ när det gäller den
fysiska planeringen och därför behöver
förbättras;

att den regionala planeringen bör
ligga i första hand på det kommunala

planet. Ilur den bör ske — under landsting
eller kommunförbund — är en öppen
fråga;

att den samordning, som det kommande
planeringsverket bör vara organ
för, dels skall avse de olika regionerna
och dels de åtgärder som bör vidtas på
det statliga planet;

att kommunerna behöver stimulans
och hjälp vid den ekonomiska planeringen
och vid uppgörandet av investeringsplanerna.
Det är möjligt att sådan
hjälp kan ges av en expert på länsnivå,
men det är också möjligt att kommunförbunden
och Stadsförbundet kan bidraga.
Detta bör bli föremål för offentlig
debatt. På denna punkt ställer jag
mig bakom inrikesministern;

att kommunblocken kan bli till hjälp
när det gäller att åstadkomma en effektiv
organisation, men att de inte får
bli självändamål;

att länsstyrelser och planeringsråd
gärna kan insamla material men ej bör
få några nya befogenheter utöver dem
de redan har fått i samband med den
statliga lokaliseringspolitiken;

att statsmakternas styrning skall följa
objektiva riktlinjer och ske med generella
metoder och att styrningen inte
får bygga enbart på fördelningstänkande
utan måste läggas på lönsamhetsbas,
samt

att en utredning av hela detta frågekomplex
på lång sikt bör göras i form
av en parlamentarisk utredning.

Slutligen, herr talman, ber jag att få
instämma i ett uttalande som gjordes på
Stadsförbundets kongress. Det sades att
utbyggnaden av samhällsplaneringen på
regional nivå bör bygga vidare på den
kommunala självstyrelsen till gagn för
en fri folkstyrelse. Det sades också att
den kommunala självstyrelsen redan nu
urholkats genom en hel del åtgärder.
Man måste därför slå vakt om vad som
finns kvar och återställa vad som på senare
år i bristernas och krisernas tecken
gått förlorat.

Härmed var överläggningen slutad.

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

§ 12

Svar på interpellationer ang. det aktuella
arbetsmarknadsläget, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
har frågat om jag är i tillfälle
att lämna en redogörelse för min syn
på det aktuella arbetsmarknadsläget och
på våra möjligheter att bemästra situationen
under den överblickbara framtiden.
Herr Haglund har frågat dels om
jag har den erfarenheten, att varsel och
informationer ges i god tid från företagens
sida när driftsinskränkningar
blir aktuella, dels om jag anser att två
månaders varseltid är tillräckligt för
att arbetsmarknadsorganen skall hinna
klara de omfattande omställningsproblem,
vilka erfarenhetsmässigt gör sig
märkbara när det gäller bl. a. den kvinnliga
arbetskraften och de äldre arbetstagarna.
Herr Johansson i Simrishamn
slutligen har frågat om jag är beredd
vidta åtgärder som förbättrar sysselsättningen
i sydöstra Skåne.

Arbetsmarknadsstyrelsen får via länsarbetsnämnderna
fortlöpande uppgifter
om planerade personalinskränkningar
inom näringslivet. Sedan år 1956 har
det årliga antalet anställda som varit
berörda av sådana varsel varierat från
26 800 år 1958 till 4 300 under högkonjunkturåret
1964. Från hösten 1965 har
det skett en påtaglig uppgång i varselfrekvensen,
och under tiden januari—
november i år har varsel inkommit som
berör 19 000 anställda och 500 företag.

De varslade planerna går inte alltid
i verkställighet och varselsystemet täcker
inte heller alla förekommande driftsinskränkningar.
Det råder emellertid
inget tvivel om att uppgången det senaste
året återspeglar en kraftig ökning
av omställningstakten inom i första
hand industrien.

De t. o. in. november i år inkomna
varslen har i 224 fall gällt nedläggning
av hela arbetsplatser med sammanlagt

nära 10 000 anställda. Därav har inom
textil- och söminadsindustrien varsel
om nedläggning lämnats för ett 70-tal
företag med cirka 3 600 personer sysselsatta.
Inom metall- och verkstadsindustrien
inklusive gruvor har nedläggning
varslats för cirka 45 arbetsställen
och 2 100 sysselsatta. Bland övriga områden
som fått ökad känning av nedläggningarna
kan nämnas jord- och stenindustrien
samt skogsindustrien. Till
helt övervägande del har de berörda
företagen legat i södra och mellersta
Sverige.

Varselrapporterna ger viss information
om bakgrunden till nedläggningarna.
Av de 120 i år varslade nedläggningarna
har 57 haft samband med en
koncentration av driften. Dessa bör i
regel kunna betraktas som ett led i en
rationaliseringsprocess inom vederbörande
koncern eller dylikt. Övriga nedläggningar
beror på avsättningssvårigheter,
bristande lönsamhet, ägarens personliga
förhållanden m. m.

De med omställningarna förenade
problemen har i stort sett fått en tillfredsställande
lösning. Den berörda personalen
har i största utsträckning kunnat
föras över till annan sysselsättning.
För att underlätta en sådan övergång
har bl. a. den arbetsmarknadspolitisk
motiverade omskolningsverksamheten
ökat. T. o. m. oktober i år har 7 000 fler
personer än under motsvarande tid i
fjol deltagit i någon form av sådan utbildning.
Svårigheterna att finna ny
anställning kan emellertid i enskilda
fall vara betydande. Särskilda problem
inställer sig vid industrinedläggningar
på orter som domineras av ett företag,
där alternativa sysselsättningsmöjligheter
kan erbjudas i endast begränsad omfattning.
Det är uppenbart, att bl. a. lokal
bundenhet, relativt hög ålder och
förekomsten av handikapp ställer stora
krav på insatser från arbetsmarknadsorganens
sida för att vederbörande inte
skall hamna i långvarig arbetslöshet.
Fn av arbetsmarknadsstyrelsen tillsatt
arbetsgrupp har, närmast med avseende
på omställningsproblemen inom bekläd -

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellationer ang. det aktuella

nadsindustrien, nyligen lagt fram förslag
till utvidgade och mera varierade
åtgärder för att komma till rätta med
dessa problem.

Vad gäller arbetsmarknadsutvecklingen
i övrigt kan konstateras, att den överefterfrågan
på arbetskraft, som en längre
tid varit rådande i södra och mellersta
Sverige, efter hand har ersatts av ett
mera balanserat arbetsmarknadsläge. Arbetslösheten
låg vid mitten av november
i år vid 1,3 procent bland de arbetslöshetsförsäkrade,
vilket är 0,3 enheter
högre än ett år tidigare. Beträffande utvecklingen
under den kommande vintern
har arbetsmarknadsstyrelsen i sin
senaste redogörelse för arbetsmarknadsutsikterna
visserligen räknat med fortsatta
omställningar inom industrien och
därmed sammanhängande lokala problem,
som för sin lösning kommer att
ställa ökade krav på selektiva arbetsmarknadspolitiska
insatser. Några åtgärder
därutöver har styrelsen dock inte
funnit anledning att yrka på.

I det nuvarande splittrade läget på arbetsmarknaden
håller regeringen sig givetvis
fortlöpande noggrant underrättad
om utvecklingen. Om särskilda åtgärder
skulle komma att behövas för att upprätthålla
sysselsättningen kommer sådana
omedelbart att vidtas.

Jag vill emellertid understryka vikten
av att de enskilda företagen planerar
sina rationaliseringsåtgärder på sådant
sätt att deras sociala ansvar för de anställda
inte åsidosätts. Det är nödvändigt
att företagen gör långtgående ansträngningar
för att skapa fortsatt sysselsättning
för sådana anställda som på
grund av ålder eller av andra skäl har
svårt att vid en driftsinskränkning finna
anställning hos en ny arbetsgivare.

Som herr Haglund framhåller i sin
interpellation är det en avgörande förutsättning
för att snabba och effektiva
insatser skall kunna göras i samband
med driftsinskränkningar eller nedläggelscr,
att berörda företag i god tid ger
varsel och informationer.

arbetsmarknadsläget, m. m.

Varselsystemet baseras på överenskommelser
mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och olika arbetsgivarorganisationer.
Enligt bestämmelserna skall meddelande
om planerad driftsinskränkning av viss
omfattning lämnas till länsarbetsnämnden
senast två månader innan inskränkningen
verkställs. Företagen bemödar sig
också om att iaktta denna skyldighet.
Vid betydande permitteringar och
driftsnedläggelser synes det vara regel,
att varsel ges väsentligt längre tid i förväg
än som motsvarar den fastställda
minimitiden.

En undersökning om bakgrunden till
att företag i vissa fall inte iakttagit den
föreskrivna varseltiden har visat, att
en stor del av ifrågavarande driftsinskränkningar
skett i samband med konkurser
eller försäljning av företag, varvid
personalen fått ny anställning i det
nybildade företaget. I andra fall har det
varit fråga om företag utanför de organisationer
som biträtt varselöverenskommelserna.
Direkt underlåtenhet att
iaktta bestämmelserna förekommer givetvis
också, men de berörda organisationerna
verkar mycket lojalt för att begränsa
antalet sådana fall till ett minimum.

Varseltiden två månader är uttryckligen
angiven som en minimitid. Särskilt
vid mera betydande permitteringar och
avskedanden är det ett starkt önskemål
att arbetsmarknadsorganen får längre
tid till förfogande för att förbereda och
genomföra erforderliga åtgärder. Som
jag tidigare har framhållit har företagen
också visat förståelse för sådana synpunkter.
Jag vill emellertid i detta sammanhang
starkt understryka angelägenheten
av att informationer ges i god tid
från företagens sida också till de kommunala
myndigheterna i den ort, som
berörs av de varslade åtgärderna.

Jag har i det föregående pekat på de
speciella problem som uppstår när områden
med ringa differentierat näringsliv
drabbas av industrinedläggningar.
Ett sådant område är sydöstra Skåne,

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

Svar på interpellationer ang. det aktuella arbetsmarknadsläget, m. m.

vilket berörs av herr Johansson i Simrishamn
i hans interpellation.

Länsarbetsnämnden i Kristianstads
län bär vidtagit eller planerar olika åtgärder
för att söka lösa problemet. Sålunda
har arbetsförmedlingen förstärkts
för att möjliggöra så snabb omplacering
som möjligt. Yrkesutbildningen för arbetslösa
kan med kort varsel utökas.
Ett beredskapsarbete vid Glimmingehus
har beslutats, och undersökningar pågår
om ytterligare sådana arbeten. Redan
tidigare pågående beredskapsarbeten
kommer att fortsätta och eventuellt
få ökad omfattning. För handikappade
föreligger vissa möjligheter att ordna
sysselsättning i särskilt ordnade beredskapsarbeten.

Samtidigt som de nämnda åtgärderna
vidtas kommer ansträngningar att göras
för att finna mera långsiktiga lösningar.
I arbetsmarknadsstyrelsens rådgivningsoch
upplysningsverksamhet rörande lokaliseringsfrågor
kommer sydöstra Skåne
att fortlöpande ägnas uppmärksamhet.
Länsstyrelserna i berörda län kan
förutsättas komma att beakta de speciella
problemen i sydöstra Skåne i den
planering rörande näringslivets utveckling
som åligger länsstyrelserna.

Vidare anförde:

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret, som ger en tämligen god bild
av det nuvarande läget på arbetsmarknaden:
strukturrationaliseringarnas omfattning
och verkningar samt antalet
fabriksnedläggningar och berörda arbetstagare.
Någon ytterligare bakgrundsteckning
är självfallet inte nödvändig.
De omfattande verkningarna på vår arbetsmarknad
är alltför tydligt skönjbara
för att någon skall kunna undgå
att inse allvaret i dagens situation. Varsel
har i år utfärdats för 19 000 anställda
vid 5 000 företag. Sedan början av
1950-talet har dessutom 175 fabriker
och fabriksavdelningar lagts ned inom

textilbranschen. Skogsindustriens läge
och problem är även välkända.

Vid konstaterandet av dessa dystra
men i en hårdnande konkurrens kanske
nödvändiga fakta frågar man sig, om
vi nu är inne i den tidsålder som
många experter betecknar som den andra
industriella revolutionen, automationen,
den som förutspås innebära ett
överlåtande av mänskligt hjärn- och
nervarbete på servomekanism och elektronhjärnor.
Är även vårt land nu inne
i den stora industriella förvandlingen
med så kapitalkrävande investeringar
och så stora industrienheter att enbart
kapitaltillgången kommer att få den avgörande
betydelsen för utvecklingstakten?
Skall, som en tidning drastiskt uttryckte
det, framstegens offer mest bli
arbetare och tjänstemän och då främst
den äldre och den kvinnliga arbetskraften? Man

kunde räkna upp hur många
dylika frågor som helst, men detta får
räcka för tillfället. Man kan dock icke
undgå den självklara reflexionen att
samhällets ingripanden i form av planeringsverksamhet,
hjälp med kapitalbildning,
ansvar för anställda o. s. v.
inte kommer att bli mindre -—• tvärtom.
Härvidlag anser jag att situationen nu
blivit så allvarlig, att en uttömmande
debatt, som klarlägger var vi för närvarande
står, bör komma i gång.

Frågan om hur mycket eller hur litet
vi skall planera tycks vara ett brännbart
ämne. Låt mig för att åskådliggöra
vad jag menar med planering ta ett
exempel från den senaste LO-kongressen.
Det gäller ett av våra stora cellulosabolag.
Att en omläggning och ett
förbilligande av framställningen av
dessa företags produkter är något nödvändigt
och riktigt behöver vi icke diskutera;
det är självklart. Detta anses
dock tydligen icke gälla den nödvändiga
samordningen med stat och samhälle
i detta avseende.

Det åberopade fallet gällde eu omläggning
av formerna för utlastning och

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellationer ang. det aktuella arbetsmarknadsläget, m. m.

skeppning av företagets produkter med
en krympning av antalet utlastningsoch
mottagningshamnar. Bolaget utlastar
för närvarande årligen från 25 hamnar,
och produkterna lossas i genomsnittligt
150 hamnar. Utlastningen avses
att koncentreras till två hamnar, och
lossningen förläggs till tre utländska
terminaler, nämligen i Hamburg, Rotterdam
och London.

En mycket imponerande tidsplan är
också utarbetad. Redan i januari månad
nästa år skall de två terminalerna
i Tunadal och Holmsund successivt tagas
i bruk. Självfallet har en dylik omläggning
föregåtts av ett omfattande utrednings-
och forskningsarbete. Det anmärkningsvärda
är emellertid att det
under den tid detta pågått inom bolaget
har, såsom det heter, »det pågått en
mycket intensiv diskussion om hur urlastningen
av de norrländska produkterna
lämpligast bör organiseras och lokaliseras
ur samhällelig synpunkt».

Kungl. Maj :t har för något år sedan
tillsatt en utredning med uppgift att
närmare undersöka förhållandena. Även
dessförinnan ägnade sig speciella kommittéer
åt denna fråga, bl. a. en av
IVA:s transportforskningskommitté tillsatt
grupp, som skulle söka ordna förhållandena
i Piteå hamn. I denna kommitté
var Cellulosabolaget i fråga representerat,
men dess företrädare lämnade
kommittén några dagar innan planerna
på Tunadal offentliggjordes, detta
utan att man inom kommittén med
ett ord berört dessa planer!

Jag anser kommentarer onödiga. De
ger sig själva. Jag hoppas att detta icke
får utgöra mönster för den kommande
utvecklingen på detta område.

Om samarbetsandan är densamma
inom den svenska industrien i övrigt,
måste planeringsmöjligheterna från
samhällets sida te sig dystra. Motsatsen
omvittnas dock, glädjande nog, från
arbetsmarknadsstyrelsen, länsmyndigheter
och regeringen.

Klart är dock att två tämligen dia -

metralt motsatta uppfattningar tycks
göra sig gällande i fråga om hur långt
samhällets ingripanden skall gå. Den
ena uppfattningen företrädes av vissa
ledande industrimän och den andra
kommer till uttryck inom bl. a. fackföreningsrörelsen
och bland företrädare
för den tekniska utvecklingen.

Jag avser icke att speciellt beröra
dessa olika uppfattningar, utan jag skall
endast sammanfatta mina önskemål och
förhoppningar mot bakgrunden av de
nämnda ledande industrimännens uppfattning.

De vill självklart att man skall överlåta
åt företagen att avgöra formerna
för och takten i den fortsatta strukturomvandlingen.
Det betonas att det är
en stor svaghet att man aldrig konkretiserar
vilka former statens ingrepp
skall få. Det är nödvändigt att man i
denna avgörande fråga talar ut, så att
vi får reda på vad diskussionen rör
sig om.

Det framhålles i en artikel från samma
håll följande: »Uttalandena på LOkongressen
ger ju klart belägg för att
man syftar till en socialisering.» Det
anses alltså att statens verksamhet
främst skall ha karaktären av en arbetsmarknadspolitik,
som upphäver
trögheten i marknadsmekanismen och
som ombesörjer överföringen till nya
arbetsområden av dem som friställes,
varigenom den nödvändiga tryggheten
skapas. Jag trodde i min okunnighet
att dessa besked getts industrien genom
något av de planeringsorgan som
skapats och vari ingår ledande industrimän,
arbetare och tjänstemän; jag
syftar i första hand på det inrättade
planeringsrådet. Brister det på dessa
punkter i något hänseende från statens
sida hoppas jag på en bättring. Särskilt
bör detta vara möjligt om vi får det
planerade departementet för näringsliv
och industri.

Inrikesministerns svar på mina frågor
om varseltid och arbetskraftens placering
ger dessutom vissa antydningar

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellationer ang.

om hur man önskar sig samarbetet mellan
stat, kommuner och industrier. Jag
tänker på den passus där inrikesministern
skrivit följande: »Jag vill emellertid
i detta sammanhang starkt understryka
angelägenheten av att informationer
ges i god tid från företagens
sida också till de kommunala myndigheterna
i den ort, som berörs av de
varslade åtgärderna.»

Jag tar mig faktiskt friheten att i
detta statsrådets uttalande tolka in att
en varseltid på två månader är alltför
kort.

Till sist än en gång ett tack för det
utförliga svaret.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation.

Genom under det senaste halvåret
nästan dagligen förekommande meddelanden
i press och andra massmedia
om industrinedläggningar, sammanslagningar
till större enheter och driftsinskränkningar
som friställer människor
har det på vissa platser skapats
oro för framtiden. Frågeställningen har
blivit: Orsakar den nu snabba strukturomvandling
som på lång sikt är
nödvändig otrygghet för de människor
som råkar ut för den, och kan samhället
med befintliga arbetsmarknadspolitiska
medel ingripa hjälpande på rätt
sätt?

Med denna utgångspunkt ansåg jag att
höstriksdagen inte kunde avslutas förrän
inrikesministern som den högste ansvarige
för arbetsmarknadspolitiken fått
tillfälle att redogöra för dagens arbetsmarknadsläge,
och jag är därför tacksam
för den möjlighet han i dag har
givit för information och diskussion.
Tyvärr, herr talman, kunde det kanske
valts en lämpligare tidpunkt både med
tanke på frågans vikt och kammarle -

det aktuella arbetsmarknadsläget, m. m.

damöternas mycket ringa intresse just
i kväll.

Av statsrådets svar framgår klart, att
det från och med hösten 1965 och fram
till nu ägt rum en påtaglig uppgång i
varselfrekvensen beträffande industrinedläggningar.
Jag skall inte upprepa
eller kommentera de uppgifter statsrådet
lämnat utan skall i stället belysa
ett område som statsrådet Johansson i
korthet berörde.

Den arbetsgrupp som arbetsmarknadsstyrelsen
i samarbete med fackförbunden
inom beklädnadsindustrien tillsatt
och som för några veckor sedan
avgav sitt betänkande har lämnat några
sifferuppgifter som ganska klart vittnar
om den snabba utvecklingen. Det
har gjorts en sammanställning på de
till arbetsmarknadsstyrelsen inkommande
varselmeddelandena om driftsinskränkningar
inom textil-, konfektions-,
sko- och läderindustrien från
1965 fram till oktober 1966. Under denna
tid har 16 080 personer berörts av
varselmeddelande inom de nämnda
branscherna, och av samtliga berörda
arbetstagare under hela perioden har
35 procent fått varsel under de tio första
månaderna 1966, vilket innebär en
ganska kraftig ökning under detta år.

Vidare vill jag göra en jämförelse
mellan månaderna mars—oktober under
åren 1965 och 1966 — en jämförelse
som är mycket intressant trots att
det är fråga om enstaka platser och endast
ett fackförbund.

Siffrorna avser utbetalningen från
Textilarbetarnas erkända arbetslöshetskassa
till avdelningarna på tre orter,
nämligen Norrköping, Borås och Madängsholm.
Beloppen är kanske inte helt
jämförbara, eftersom högsta ersättningsbeloppet
från och med 1 september
1966 höjdes från 30 till 35 kronor per
dag, men jag anser ändå att uppställningen
ger en klar bild av läget.

Under perioden mars—oktober 1965
utbetalades i avdelningen i Norrköping
172 428 kronor. För samma tid 1966

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellationer ang. det aktuella

utbetalades 283 012 kronor, d. v. s. en
böjning med 110 584 kronor eller 64,1
procent.

Inom Boräsavdelningen utbetalades
för samma tid förstnämnda år 91 413
kronor 50 öre, och för samma tid 1966
hade beloppet stigit till 226 197 kronor,
alltså ett plus på 134 783 kronor 50 öre.
Det innebär en ökning med 147,4 procent.

Till den lilla avdelningen i Madängsholm
slutligen utbetalades under samma
period förstnämnda år 4 057 kronor,
och motsvarande tid 1966 utbetalades
48 497 kronor, alltså en ökning
med 44 440 kronor.

Jag fortsätter med att läsa upp siffrorna
för arbetslöshetskassans utbetalningar
inom hela förbundet under åttamånadersperioden
mars—oktober 1965.
Då fick 1 607 medlemmar ersättning,
och det antalet ökade i år under samma
period till 3 268. Antalet ersättningsdagar
ökade från 36 856 år 1965
till 80 501 året därpå. Man utbetalade
808 279 kronor 50 öre år 1965, och siffran
steg i år till 2 313 656 kronor.
Detta innebär att antalet ersättningsberättigade
medlemmar steg 1966 med
1 661 eller 103,4 procent. Antalet ersättningsdagar
steg med 43 645, d. v. s.
118,4 procent. Totala ersättningsbeloppet
slutligen steg med 1 505 376 kronor
50 öre eller 186,2 procent under 1966.

Om vi för månaderna september och
oktober i år höjer beloppet med 15 144
dagar å 5 kronor, så blir det ungefär
80 000 kronor, vilket belopp alltså bör
dras ifrån för att få en riktig jämförelse
med siffran för 1965.

Låt oss sedan se litet på åldersfördelningen
hos de bidragsberättigade.
Uppgifterna rörande Norrköpingsavdelningen
avser början av december 1966
och för de båda andra avdelningarna
den 29 oktober 1966. Den första gruppen
utgöres av medlemmar under 50
år, den andra mellan 51 och 60 år, den
tredje 61—65 är och den fjärde över
65 år. Vi finner då att man i Norr -

arbetsmarknadsläget, m. m.

köping hade 20 procent ersättningsberättigade
arbetslösa medlemmar i den
första gruppen, 31,7 procent i grupp
nr 2, 16,7 procent i tredje och 31,6 procent
i sista gruppen, d. v. s. för hela
den äldre arbetskraften mellan 51 och
65 år 48,4 procent.

För avdelning 19 i Borås var motsvarande
siffror 22,1, 32,5, 15,6 och
29,8 procent, vilket för samma åldersgrupp
där utgör 48,1 procent.

I den lilla avdelningen 116 i Madängsholm
slutligen var siffrorna 30,8,

33.3, 20,5 och 15,4 procent, d. v. s. för
åldersgruppen 51—65 år inte mindre
än 53,8 procent.

Gör man en sammanställning, får man
med denna åldersgruppering följande
procenttal: för personer under 50 år

23.3, mellan 51 och 60 år 32,4, mellan
61 och 65 år 17 och för personer över
65 år 27,3. För åldersgruppen mellan
51 och 65 år blir det 49,4 procent.

Det är ett litet antal, kan någon säga.
Men jag har ändå velat nämna detta
därför att det berör ett förbund som
under många år har varit med om strukturomvandlingen.
Förbundets medlemsantal
har under denna tid, från oktober/november
1965 till oktober/november
1966, minskat från 31 471 till 28 497.
Det gör ett minus på 2 974 eller 9,4
procent. Om utvecklingen fortsätter i
den takten, har vi om tio år ingen textilindustri
i vårt land.

Utanför dessa siffror kommer de icke
bidragsberättigade, som är utförsäkrade
men inte erhållit arbete utan går på
omskolningskurser eller i beredskapsarbete.
Det behöver inte råda något tvivel
om att det är den äldre arbetskraften
som råkar i stora besvärligheter
vid industrinedläggelse och strukturomvandlingar.
Jag kan försäkra statsrådet
och de ärade kammarledamöter som
är närvarande att jag personligen känner
— och de kanske finns inräknade i
mina sifferuppgifter — textilarbetare
som är mellan 55 och 60 år och som
varit utrationaliserade fyra—fem gånger

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

Svar på interpellationer ang. det aktuella arbetsmarknadsläget, m. m.

sedan 1951, då den s. k. textilkrisen
började. Efter arbetsförmedlingens anvisningar
till nytt arbete i sitt gamla
yrke får de nu uppleva att nästan vara
förbrukade och värdelösa i vårt samhälle
vid den åldern. Fortsätter strukturrationaliseringen
så som den nu tycks
ha kommit i gång i andra näringsgrenar
uppstår samma problem. Då är frågan
om de vägar vi nu har —- omskolning
och omplacering — räcker för att ge
den äldre arbetskraften möjlighet till
nyttigt och produktionsfrämjande arbete
i fortsättningen så att den inte fram till
pensionsåldern hamnar i restarbetslöshetens
skara.

Herr statsråd! Man ställer sig ibland
litet frågande när det gäller våra arbetspolitiska
medel. Enligt den senaste
arbetsförmedlingsrapporten från en
stad var det av 657 arbetslösa 220 eller
34 procent som befann sig i åldern
50—60 år. Stat och kommun har ju skyldighet
mot dem att finna både gamla
och nya vägar i sin målsättning att få
in dem i produktionsapparaten igen.
Men det är nödvändigt, som statsrådet
uttalade i sitt svar och som jag starkt
vill stryka under, »att företagen gör
långtgående ansträngningar för att skapa
fortsatt sysselsättning för sådana anställda
som på grund av ålder eller andra
skäl har svårt att vid en driftinskränkning
finna anställning hos en ny
arbetsgivare». Jag ber också arbetsmarknadsmyndigheterna
och, om så behövs,
statsrådet Johansson att väl pröva
och genomföra de förslag arbetsgruppen
inom beklädnadsindustrien lagt
fram. Enligt min mening är det brådskande
för en del av dem att komma
ut i praktisk arbetsmarknadspolitik, ty
vissa av dessa åtgärder gäller inte endast
denna bransch utan alla näringsgrenar.

Jag har frågat statsrådet om arbetsmarknadsläget
under den överblickbara
framtiden. Statsrådet redovisar några
procentsiffror och säger att vi ligger
några enheter högre än förra året i
fråga om arbetslöshet.

Men i övrigt börjar vi få ett mera
balanserat arbetsmarknadsläge. Arbetsmarknadsstyrelsen
räknar dock med en
stegring av arbetslösheten. Enligt ett
tidningsuttalande av generaldirektör
Bertil Olsson fanns under november
29 000 arbetslösa, vilket är den högsta
siffran på mycket länge och en ökning
från oktober med 8 000. Dessutom vet
vi att det på vissa orter i landet genom
omstrukturering uppkommit en dold arbetslöshet
eller — för att använda ett
finare uttryck — en arbetskraftsreserv.
Vissa tecken tyder på att det i januari
kommer att finnas 50 000 arbetslösa.

Generaldirektör Olsson tror dock —-liksom statsrådet i sitt svar i dag — att
med de medel som står till arbetsmarknadsmyndigheternas
förfogande på olika
områden skall situationen kunna klaras
utan att det uppstår något som kan kallas
en arbetslöshetskris. Det är de gamla
beprövade medlen som skall komma
till användning för att minska arbetslösheten
— d. v. s. beredskapsarbeten,
omskolning och omflyttningar.

De svårplacerade och de handikappade
konnner också in i bilden, för att
inte nämna den »restarbetslöshet» som
jag tidigare talat om. Statsrådet säger
i sitt svar: »Om särskilda åtgärder
skulle komma att behövas för att upprätthålla
sysselsättningen kommer sådana
omedelbart att vidtas.» Jag förstår
att statsrådet i dag inte kan uttala
sig mera bestämt på denna punkt. Jag
hoppas emellertid att statsrådets svar
skall stilla den oro som i många hem
råder inför den omdaningsprocess vi
nu genomgår. Jag tror på inrikesministerns
ord att om arbetslösheten blir
större, så kommer regeringen med kraft
att ingripa med alla de vapen den har
i kampen mot arbetslösheten.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka statsrådet för svaret på min
interpellation.

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartemen -

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellationer ang’, det aktuella arbetsmarknadsläget, m. m.

tet få framföra ett tack för positivt svar
på min interpellation. Särskilt också
då med tanke på den korta tid som
stått till förfogande.

Svaret ger i sin helhet en god bild av
de arbetsmarknadspolitiska instrumenten
och de betingelser under vilka man
har att arbeta med dessa instrument.
Mina medinterpellanter har också, var
och en på sitt sätt, redogjort för de svårigheter
och den problematik som kan
uppkomma. För min del skall jag inskränka
mig till att säga några ord
närmast mot bakgrund av den krissituation
vid AB Svenska skolästfabriken
i Järrestad som gjorde att jag framställde
min interpellation.

Den tidigare rådande undersysselsättningen
inom området blev genom
krisen för Skolästfabriken än mera markerad
och oron bland människorna ökade.
Behovet av samhälleliga åtgärder
har sålunda blivit ännu mera påträngande.
Svårigheterna att finna nya anställningar
inom området är påtagliga.
Ett uttryck härför är den jämförelsevis
höga arbetslöshet som förekommer i
simrishamnsområdet. Genom min verksamhet
vid arbetsförmedlingen i Simrishamn
vet jag också att det existerar
en viss grad av undersysselsättning.
Mot bl. a. den bakgrunden bör snabba
åtgärder vidtagas som skapar balans
på arbetsmarknaden. Jag noterar därför
med tillfredsställelse att statsrådet
i sitt svar slår fast följande: »Om särskilda
åtgärder skulle komma att behövas
för att upprätthålla sysselsättningen
kommer sådana omedelbart att vidtas.
»

Jag vill påstå, herr talman, att skäl
kan anföras som motiverar åtgärder
från myndigheternas sida för att skapa
ökade sysselsättningsmöjligheter inom
Österlen. I min interpellation anförde
jag aktuella siffror för området, och
jag skall därför avstå från att vid detta
tillfälle anföra ytterligare sifferserier.
Jag vill emellertid konstatera att simrishamnsområdet
har en mycket gynn -

sam geografisk belägenhet. På mindre
än en timme når man med bil länets
residensstad med dess administration.
Närheten till »portarna» mot kontinenten
är, med nuvarande transportteknik,
ett faktum. Kommunernas ambition att
skapa god service, med allt vad detta
innebär, är dokumenterad.

Tillgången på mark för bebyggelse
och fritidsändamål är tillräcklig. Arbetskraftens
sammansättning är också en
positiv faktor i sammanhanget. Till detta
skall läggas möjligheten av att genom
inrättande av barndaghem och liknande
åtgärder åstadkomma ett ökat
intresse att träda ut på arbetsmarknaden.
Med dessa naturliga förutsättningar
bör det väl ändå vara möjligt att
ge stimulans till företag med positiva
prognoser att etablera sig inom området
och därmed förhindra en ytterligare
utarmning av bygden.

Sammanfattningsvis anser jag att det
är angeläget med ett samlat och kraftfullt
grepp från olika myndigheter för
att genom en serie åtgärder vända utvecklingen
i sydöstra Skåne både när
det gäller den akuta situationen och
mera långsiktiga lösningar, så att människorna
inom regionen får arbete,
trygghet och delaktighet i den stigande
standard som kännetecknar vårt land.

Herr talman, jag ber att än en gång
få tacka för det positiva svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Interpellanterna och jag
har inte några delade meningar härvidlag,
och jag skall endast göra en kort
kommentar till vad som sagts.

Herr Johansson i Norrköping anförde
att han gärna ville ge tillfälle till ett
besked ifrån regeringens sida och till
en debatt om det arbetsmarknadspolitiska
läge vi befinner oss i. Jag har
noterat det med tacksamhet. Jag skulle
inte heller haft något emot om debatten
kunnat föras vid en annan tidpunkt
och inför en mera välfylld kammare,

Måndagen den 12 december 19CC

Nr 38

Svar på interpellationer ang.

men vi är väl överens om att den ordning
som gäller för riksdagens slutförande
har nödvändiggjort en uppläggning
av detta slag med besvarande av
interpellationer denna dag. Jag skulle
tro att de något lugnande beskeden om
arbetsmarknadsläget ändå kommer till
allmänhetens kännedom, något som
herr Johansson efterlyste och vilket är
avsikten med denna debatt. Jag delar
nämligen herr Johanssons i Norrköping
uppfattning att det skulle vara till skada
om någon form av panik spred sig
inför vad som inträffat.

Det är riktigt att en omfattande friställning
har förekommit under innevarande
år. Den oro är också förklarlig
som har uppstått hos de många människor
— ensamstående och familjer —
som har drabbats av följdverkningarna
av friställningar eller företagsnedläggelser.

Men, herr talman, det är kanske på
det sättet att vi har vant oss vid en
mycket gynnsam konjunktur och ett utmärkt
läge på vår arbetsmarknad ur
sysselsättningssynpunkt. Det som någon
betecknat som den gynnsamma parentesen
i vår konjunkturutveckling under
1960 till 1964 — en faktiskt oavbrutet
stigande produktion och efterfrågan på
arbetskraft ■— har ingett många en känsla
av att detta är någonting självklart
och att ingenting annat kan inträffa.
Man glömmer lätt ■— det är kanske den
värdefullaste egenskap vi människor är
utrustade med — men det är inte alltid
bra. Jag har därför i mitt interpellationssvar
gärna velat omnämna år 1958
—- det är inte längre sedan vi hade en
mycket hög siffra för nedläggning av
företag, vilket också drabbade ett mycket
stort antal arbetstagare. Detta är inte
sagt som ett försvar utan endast ett
konstaterande av att efterkrigstidens
och även de senaste tio årens ekonomiska
utveckling och utvecklingen inom
vårt näringsliv gett eu bild av att vissa
näringar expanderar — de gör det kraftigt
och drar till sig arbetskraft —

det aktuella arbetsmarknadsläget, m. m.

men att vi också har näringsgrenar som
i en hårdnande konkurrens inte har
haft möjligheter att hävda sig.

Det är en utveckling som vi fick acceptera
1958 och andra år, och det är
ingen som i och för sig har ifrågasatt
att man skulle motverka själva strukturförloppet
som sådant. Man kan lindra
dess verkningar och har all anledning
att följa utvecklingen och iaktta den.
Men så länge den rör sig i banor som
leder till att vi får en mera effektiv
konkurrens, en rationell industri med
konkurrensförmåga på utlandsmarknaden
och företag i vårt eget land som
också söker att uppehålla konkurrens
med de företag utanför vårt lands gränser
som konkurrerar på vår egen marknad,
så länge har ingen ifrågasatt att
vi skulle göra några väsentliga ingripanden.

Arbetskraften som har friställts har
i allmänhet kunnat föras över till andra
områden. Det har också genom det besked
som arbetsmarknadsstyrelsens
chef gav i en tidning häromdagen gjorts
klart, att samtidigt som vi har ett i och
för sig betydande antal arbetslösa har
vi fortfarande en mycket hög efterfrågan
inom vissa branscher och inom
vissa regioner. Vad vi kan säga är att
tyvärr är det inte alltid så att efterfrågan
föreligger i de regioner där nedläggning
av företag sker. Det är i det
sammanhanget som de enskilda människorna
kommer in i bilden, och det
är då vi måste säga att det moderna
samhället har ett ansvar att svara för
hjälp åt enskilda och familjer. Det är
en knäsatt solidaritetspolitik, en solidaritetspolitik
som skall ha alla medel till
förfogande som kan anses vara erforderliga.
Vi har arbetslöshetsförsäkring,
beredskapsarbeten, omskolning, omflyttning,
lokaliseringspolitik. Erfarenheten
säger oss också att andra åtgärder kan
visa sig erforderliga, och då bör de
också prövas. Jag säger detta gärna till
herr Johansson i Norrköping, eftersom
han här har nämnt om Textil- och be -

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellationer ang. det aktuella

klädnadsförbundets utredningar, där
man har framfört synpunkter om att
ytterligare medel, ytterligare åtgärder
kan te sig erforderliga för att klara en
del av de problem som många människor
ställs inför.

Denna utredning är ju nu företagen,
och arbetsgruppens resultat övervägs i
arbetsmarknadsstyrelsen och vi får väl
se till vilka resultat man där kommer.
Redan nu har vi anledning att i kanslihuset
pröva frågan om beställningsbemyndiganden
och motsvarande — jag
skall inte närmare gå in på det. Det är
möjligt att denna prövning kan öppna
möjligheter för arbetsmarknadsstyrelsen
att lägga ut beställningar på ett sådant
sätt, att de företag som kan bli aktuella
för nedläggning får en ytterligare övergångstid,
en övergångstid under vilken
det kanske på sina håll skulle vara möjligt
att sysselsätta en del av den äldre,
svårplacerade arbetskraften.

Herr talman! Jag har med detta velat
anföra att vi ju i stort har accepterat
en strukturomvandling, att samhället
har infört en beredskap för att underlätta
omställningen för enskilda människor.
Men jag har i mitt interpellationssvar
velat ytterligare markera också
det ansvar som ligger på företagen.
Och att vi gärna önskar en samverkan
och ett gott samarbete med företagen,
det vill jag mycket kraftigt understryka.
Men vi skulle nog önska en något längre
gående ansvarskänsla än vad vi i
några sammanhang har mött — även
hos företagare. Detta är emellertid, som
sagt, en fråga som vi väl kommer att
få anledning att närmare diskutera vid
en kontakt med företrädare för näringslivet.

Låt mig till sist säga att jag i fråga
om den äldre arbetskraften tycker att
det på lång sikt inte skulle behöva råda
någon tvekan om nödvändigheten av att
söka inpassa denna i vårt arbetsliv. Det
problem som vi ställs inför, sett på
något längre sikt, är ju egentligen hur
vi skall klara rekryteringen av arbets -

arbetsmarknadsläget, m. m.

kraft. De prognoser som långtidsutredningen
har givit oss har mycket kraftigt
understrukit just det problemet.

Utredningen har bl. a. tagit upp just
frågan om hur vi skall kunna tillfredsställa
arbetsmarknadens behov av arbetskraft.
Därvidlag har man betraktat
kvinnorna såsom en utomordentlig tillgång.
Man har också berört de handikappades
problem ävensom den äldre
arbetskraftens svårigheter. Man har
mycket starkt framhållit värdet av att
vidta åtgärder som möjliggör för den
äldre arbetskraften i stort att stanna
kvar i det produktiva livet. Därför är
det något av en paradox att vi skall
stöta på de svårigheter som herr Johansson
i Norrköping nämnde att man
har i Norrköping och Borås — kanske
även på andra platser — att man inte
på ett tillfredsställande sätt har kunnat
lösa sysselsättningsfrågorna. Jag
tror, som jag förut har framhållit, att
man här kanske får pröva sig fram på
nya vägar, och de uppslag som lämnas
kommer vi att nogsamt beakta.

Jag vill, herr talman, ytterligare understryka
att jag har förståelse för den
oro man känner i många hem — såsom
herr Johansson uttryckte det. Det
skall inte råda något tvivel om att samhället
här står berett att hjälpa alla de
människor som kan råka i svårigheter
under en omställningsprocess, som de
inte har någon som helst skuld till.
Samhällssolidariteten kräver det — och
samhället är berett.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag har inte interpellerat
statsrådet Johansson i denna fråga.
Däremot har jag interpellerat statsministern,
och på den interpellationen
svarade finansministern i fredags, varvid
han bl. a. hänvisade till arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiken. Jag är
övertygad om att statsrådet Johansson
på detta område gör allt vad som kan
göras för att försöka motverka de tendenser
som för närvarande råder i nä -

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

Svar på interpellationer ang.

ringslivet. Tyvärr har det trots detta
inte lyckats klara de svårigheter som
den senaste tidens utveckling medfört.

Vi får alltjämt varsel om ytterligare företagsnedläggelser.
De siffror, som jag
i fredags och herr Johansson i Norrköping
i dag redovisat, tyder på att vi
måste räkna med stigande arbetslöshet.

Lokaliseringsstöden kan ju sättas in
på vissa områden men inte överallt, och
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
är tydligen inte till fyllest. Därför skulle
jag gärna vilja ställa en fråga till
statsrådet Johansson, en fråga som jag
hade hoppats att finansministern skulle
svara på i fredags men som han —
jag förmodar att det var av tidsnöd
inte besvarade — nämligen om regeringen
—- med tanke på de problem
som både stora och små företag i dag
möter — är beredd att överväga andra
åtgärder t. ex. på kapitalförsörjningsoch
skatteområdet? Åtgärder som skulle
motverka svårigheterna på ett tidigare
stadium. Det är bättre att stämma i
bäcken än i ån. Det är för sent att sätta
in hjälpen när driftsnedläggelsen nästan
är en nödvändighet.

Det är också svårare att omplacera
den äldre arbetskraft, statsrådet Johansson
talade om. Finge företagen litet
större möjligheter på kapitalmarknaden
och kanske även då det gäller självfinansieringen
skulle troligen åtskilliga
industrier som nu tvingats lägga ner
driften ha kunnat fortsätta sin verksamhet
och aldrig behövt friställa vare
sig den yngre eller den äldre arbetskraften.
De yngre går det nog att omplacera,
som statsrådet Johansson har
sagt, men de äldre är det svårare med
inte minst inom den bransch som herr
Johansson i Norrköping har talat om;
men detsamma gäller även många andra
branscher.

Jag vill inte påstå att det är någon
katastrof som håller på att inträffa, men
tendenserna ter sig så allvarliga att det
iir förklarligt att både statsrådet Johansson
och inte minst vi inom nä -

det aktuella arbetsmarknadsläget, m. m.

ringslivet, både företagare och arbetstagare,
känner oro för hur vi skall kunna
klara den här utvecklingen. Därför
skulle jag gärna vilja höra av statsrådet
Johansson om det finns några möjligheter
till ett näringsvänligare klimat
än det vi för närvarande har t. ex. på
de av mig berörda områdena.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag riktade ingen anmärkning
mot vare sig herr talmannens
uppläggning av arbetet eller statsrådets
val av dag, utan jag uttryckte bara den
meningen att det kanske varit bättre
om vi hade fått debatten vid en annan
tidpunkt. Vi kommer nämligen inte
ifrån att den här frågan intresserar inte
bara de 29 000 arbetslösa utan även
dem som går på omskolningskurser —
kanske 20 000 — och dem som har beredskapsarbeten;
jag vet inte hur många
de är men skulle vilja gissa på 10 000.
Tillsammans blir det över 50 000, och
skall siffrorna öka i fortsättningen inser
nog herr statsrådet att antalet kanske
blir 70 000 om vi räknar ihop dessa
kategorier. Och i den fulla sysselsättningens
och välståndets samhälle måste
man väl ändå säga att en sådan utveckling
aldrig kan tillåtas. Det var därför
jag tyckte att en diskussion om detta
problem var värdefull. Men nog om
den frågan.

Så kom statsrådet in på strukturrationaliseringen.
Ja, jag verkar i en stad
där strukturrationaliseringen har fortgått
praktiskt taget oavbrutet sedan
1951. Nedläggningar och sammanslagningar
har gjorts, ny industri har tillkommit,
men tyvärr kanske inte alltid i
tillräcklig utsträckning. Måhända har
vi inte fått statsmakternas hela och fulla
hjälp, utan vi har rätt mycket försökt
klara oss själva i det svåra läge
som staden befunnit sig i; men tendensen
iir nu uppåtgående. Det allvarliga
iir dock att strukturrationaliseringen
troligen kommer att fortsätta i ännu

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

Svar på interpellationer ang. det aktuella

snabbare takt, och detta är anledningen
till att jag velat diskutera saken här.

När debatten i alla fall har börjat
skulle jag vilja ställa en fråga: Tror
statsrådet att vi klarar en ökad acceleration
i strukturomvandlingen under
1967 och 1968 med de arbetsmarknadspolitiska
medel som nu står till förfogande? När

det gäller den äldre arbetskraften
är det riktigt att, som statsrådet
gör, rikta en vädjan även till det enskilda
näringslivet. Denna statsrådets
vädjan bör nå långt och få ett kraftigt
gensvar. Om det finns någon möjlighet
så bör man se till att den äldre arbetskraften
får ett meningsfyllt arbete fram
till pensionsålderns inträde. Jag är rädd
för att den äldre arbetskraften vid den
fortsatta strukturomvandlingen skall
komma ytterligare i kläm; på grund av
de nya tekniska processerna blir ju arbetstillfällena
färre. Därför är det mycket
viktigt att denna fråga ägnas den
största uppmärksamhet från myndigheternas
sida.

Jag skulle vilja rekommendera de ledamöter
som är intresserade att skaffa
sig boken Arbetskraftens omställning,
som en grupp inom beklädnadsindustrien
utarbetat tillsammans med arbetsmarknadsstyrelsen.
Det är en mycket
intressant läsning.

Jag vill livligt instämma i det sista
statsrådet sade. Vi lever i dag under
andra förhållanden än förr och kan
därför inte tillåta sådant som tidigare
gick för sig. Jag hoppas innerligt att
vi skall ha kraft och makt att driva en
sådan arbetsmarknadspolitik att vi inte
i vårt samhälle får några rester som
känner sig bortstötta från arbetsmarknaden.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Nordgren tog upp
en debatt som han, efter vad jag kan
förstå, gärna velat föra förra fredagen
men då inte fick tillfälle till. Han vill

arbetsmarknadsläget, m. m.

nu att vi skall diskutera igenom även
kapitalmarknadssituationen. Jag tror
att debatten i så fall skulle bli mycket
omfattande, men det är möjligt att det
också skulle visa sig att vi på vissa
punkter är ense.

Det är närmast självklart att kreditsituationen
medverkat till att påskynda
utvecklingen, d. v. s. strukturomvandlingen.
Men det är inte en minskad tillgång
på krediter totalt sett som varit
avgörande. Den del av kreditgivningen
som gått till näringslivet har vuxit avsevärt.
Den ökade under det senaste
året, d. v. s. från 1965 till 1966, med
nära 2 miljarder kronor. Detta beror
helt enkelt på att kreditinstituten kanaliserat
de ökade kapitalströmmarna
till de företag och branscher där kapitalet
ger den största avkastningen, d. v. s.
de företag som bedömt det som angeläget
med en rationalisering och en
effektivisering av verksamheten, givetvis
under förutsättning att kreditinstituten
i fråga delat denna bedömning.

Skall man då ytterligare öka möjligheterna
för kreditinstituten att leda
över kapitalströmmarna till näringslivet?
Det är en avvägningsfråga, som vi
ständigt ställs inför när vi diskuterar
skolor, bostäder, sjukhus m. m. Vi är å
andra sidan överens om att näringslivet
måste ha en mycket hög prioritet.

Detta är också ett problem på vilket
man kan lägga kostnadsaspekter. Råder
det bristande balans i fråga om tillgång
på arbetskraft och material så
riskerar man att kostnaderna stiger.
Blir konkurrensen om dessa tillgångar
för hård kommer vi i en mycket besvärlig
situation. Ett mer balanserat
läge är därför önskvärt.

Däremot måste vi se till att vi inte
kommer över i en motsats till det som
vi upplevde under de första åren av
1940-talet, och därför är det viktigt att
samhället har en mycket hög beredskap.
Denna måste bestå i att man noggrant
följer utvecklingen också på kapitalmarknaden,
i nära kontakt med fö -

Måndagen den 12 december 1966

Nr 38

Svar på interpellationer ang

reträdarna för näringslivet, såväl företagare
som arbetstagare. Vi har sålunda
ansett det angeläget att nu få
till stånd en överläggning med den sysselsättningsberedning
som är tillsatt
och i vilken representanter för både
arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan
ingår tillsammans med andra. I denna
beredning har man anledning att diskutera
det nuvarande läget och försöka
att göra bedömningar av den närmaste
framtiden och av vad som då kan
te sig erforderligt.

Därmed kommer jag också in på den
fråga, som herr Johansson i Norrköping
här sist ställde. Han frågade, om jag
tror att vi kan klara en accelererad takt
i strukturomvandlingen. Ja, om den
ter sig nödvändig med hänsyn till vårt
näringslivs konkurrensförmåga både på
utlandsmarknaden och här hemma. Men
det är möjligt att vi då också måste överväga
andra former för ett samhälleligt
bistånd, framför allt på kapitalanskaffningsområdet.
Varven har som framgått
av offentliga meddelanden redan
varslat om sitt behov, och jag tror att
det också finns andra näringsgrenar,
om vilka det kan sägas att det föreligger
ett påtagbart behov av ökade kapitalresurser
för en snabbare omställning.

Jag tror alltså att vi skulle kunna
klara denna accelerering, men vi kanske
får finna oss i att det då inte finns
det utrymme som vi skulle önska för
så angelägna ting som bostäder, sjukhus
och liknande serviceanordningar.

I den situationen bör det dock vara
möjligt att nå samförstånd åtminstone
med näringslivets företrädare om en
prioritering och avvägning av olika behov.

Herr Johansson i Norrköping talade
om textilindustriens speciella problem.
Den mer än 15-åriga omstruktureringsprocessen
inom denna industri med en
väsentlig begränsning av verksamheten
har berört många företagare och enskilda
och naturligtvis även de enskildas
organisationer. Jag är i detta

det aktuella arbetsmarknadsläget, m. m.

sammanhang mycket angelägen att
framhålla, att den öppenhet, med vilken
man inte minst frän Textil- och
beklädnadsarbetareförbundets sida har
mött strukturproblemet, har varit utomordentligt
stimulerande och värdefull.
Man har aldrig försökt så att säga sätta
klackarna i marken för att spjärna emot
utvecklingen. Man har sagt att i den
mån denna strukturomvandling ter sig
riktig och den arbetskraft som friställes
kan flyttas över till helst bättre betalda
arbeten har man ingen erinran
att göra. Men samhället får påta sig
skyldigheten att underlätta den enskildes
omställningsproblem.

Detta tycker jag har varit en föredömlig
inställning. Textil- och beklädnadsarbetareförbundet
har i hög grad
bidragit till att ge uppslag för ett nytänkande
inom arbetsmarknadspolitiken,
vilket vi sätter stort värde på.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 11 och 12,
statsutskottets memorial och utlåtanden
nr 156—162, bevillningsutskottets betänkanden
nr 62 och 63, bankoutskottets
utlåtande och memorial nr 53, 55
och 56, första lagutskottets memorial
och utlåtanden nr 43, 45 och 46, andra
lagutskottets memorial nr 78, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 57—59 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 23
och 30.

§ 14

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets memorial nr
46, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

sammansatt konstitutions- och första
lagutskotts utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till radioansvarighetslag, dels
ock i ämnet väckta motioner;

Nr 38

Måndagen den 12 december 1966

sammansatt konstitutions- och tredje
lagutskotts utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till radiolag jämte i ämnet väckta
motioner;

statsutskottets utlåtande och memorial: nr

163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rundradions fortsatta
verksamhet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 164, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1966/67;

bankoutskottets utlåtande nr 54, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
m. m. jämte motioner

1 ämnet;

tredje lagutskottets utlåtande och memorial: nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m., m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av punkterna 1 och

2 i bestämmelserna om införande av
lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om vad
som är fast egendom, m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, och

nr 62, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av tredje
lagutskottets utlåtande i anledning

av Kungl. Maj:ts proposition angående
trafikstopp och trafikförbud i samband
med övergången till högertrafik m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om vissa intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slaktdjursavgifter,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 15

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att bankoutskottet
och tredje lagutskottet begärt, att deras
utlåtande nr 54 respektive 61, som i dag
bordlagts första gången, måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista nyssnämnda utlåtanden,
tredje lagutskottets utlåtande nr
61 och bankoutskottets utlåtande nr 54,
i nu angiven ordning uppföres närmast
efter tredje lagutskottets utlåtande
nr 57.

Nämnda hemställan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.36.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38

Tisdagen den 13 december

Kl. 10.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
december.

§ 2

Svar på interpellation ang. svenska företags
verksamhet i utlandet

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll på begäran ordet för
att besvara herr Hermanssons interpellation
angående svenska företags verksamhet
i utlandet.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och hans excellens herr statsministern
Erlander lämnade nu en kort
sammanfattning av dess innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Hermansson har i
en interpellation till mig ställt tre frågor
rörande huvudsakligen svenska företags
investeringar och verksamhet
utomlands.

Vad gäller den första frågan och regeringens
allmänna syn på relationerna
mellan Sverige och de fattiga länderna,
sådana dessa relationer kommer
till uttryck i svenska företags verksamhet
och i handelsförbindelserna, har
den redovisats utförligt i olika sammanhang.
Under hänvisning till vad jag
bl. a. anfört i den för vår biståndsverksamhet
grundläggande proposition
1962: 100 kan jag här bli relativt kortfattad.

Utrikeshandeln är av avgörande vikt
för u-ländernas möjligheter att åstadkomma
en ekonomisk utveckling som
minskar klyftan till de rika länderna.
Vidgad kapitaltillförsel förslår föga om
u-ländernas exportinkomster samtidigt
utvecklas otillfredsställande. Detta är
emellertid vad som har inträffat under
1960-talet för vissa av de fattiga länderna.
Industriländerna bör söka föra
en sådan ekonomisk politik och handelspolitik
att denna utveckling bryts.
På det ekonomiska planet har möjligheterna
och metoderna härför diskuterats
utomordentligt ingående men de
praktiska resultaten har ännu så länge
varit begränsade.

Den svenska politiken på detta område
är klar. Konkreta åtgärder hemma
— jag erinrar om avskaffandet av
kaffeskatten och tetullen m. m. — har
förenats med stor svensk aktivitet i olika
internationella organ. Den svenska
marknadens litenhet och vår liberala
handelspolitik gör att det i första hand
är genom dessa organ som initiativ kan
få större betydelse. Vi har som bekant
tagit sådana initiativ beträffande tropiska
produkter och genom ett förslag
om supplementär finansiering avsett
att motverka verkningarna på u-ländernas
utvecklingsprogram av oförutsedda
nedgångar i deras exportintäkter. Självfallet
deltar man från svensk sida också
aktivt i arbetet på en mängd andra
områden, där förutsättningar finns för
åtgärder till fromma för u-ländernas
export.

Beträffande de svenska företagens investeringar
i utlandet vill jag framhålla,
att det övervägande antalet u-länder
— inte minst inom FN:s ram — betonat,
att privatinvesteringar utgör ett
betydelsefullt bidrag till påskyndandet

60 Nr 38 Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. svenska företags verksamhet i utlandet

av deras utvecklingsprocess. Som komplement
till det statliga biståndet till
u-länderna kan utländska privatinvesteringar
i dessa länder ha betydande
utvecklingsfrämjande effekt, främst
som följd av det kunnande som kan
komma att överföras genom investeringar
och drift. Denna uppfattning,
som regeringen också tidigare gett uttryck
för, innebär dock inte att alla typer
av privatinvesteringar är lika gynnsamma
för det mottagande landet.

Interpellanten har vidare frågat om
regeringen vill ta initiativet till »en
strängare kontroll och sovring av
svenska företags investeringar i utlandet».
När herr Hermansson i våras interpellerade
finansministern om valutaregleringens
tillämpning blev han upplyst
om den frihet för direkta investeringar
över gränserna, som följer av
Sveriges åtagande i förhållande till
OECD :s kapitalliberaliseringsstadga.
Åtagandet att medge sådana investeringar
gäller formellt visserligen endast i
förhållande till OECD:s övriga medlemsstater,
men medlemsstaterna har i
en rekommendation från organisationen
uppmanats att tillämpa en ickediskriminatorisk
praxis även gentemot
andra länder. Regeringen har självfallet
ingen avsikt att bryta mot de förpliktelser
som sålunda följer av vår
medverkan i OECD. Det kan också påpekas
att den lagliga förutsättningen
för valutaregleringen kan — förutom
när riket befinner sig i krig eller krigsfara
— utövas för uppnående av det
mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet eller eljest
med hänsyn till rikets betalningsförhållanden
med utlandet. Valutaregleringen
lämnar således inga möjligheter till någon
»kontroll eller sovring av svenska
företags investeringar i utlandet» i den
mening som interpellanten avser.

Frågan om en »kontroll och sovring»
har emellertid även en annan aspekt.
Om det skulle befinnas motiverat att
stödja svenska privatinvesteringar i de

fattiga länderna genom t. ex. investeringsgarantier
skulle det enligt min mening
vara naturligt och påkallat att staten
lämnade detta stöd på ett sådant
sätt, att de ur utvecklingssynvinkel värdefullare
investeringarna främjades.
Den tillsyn som därvid skulle erfordras
borde rimligen behöva utövas så länge
det statliga stödet utgick.

Herr Hermansson har slutligen frågat,
om regeringen är villig att ta initiativet
till en utförlig kartläggning av de
svenska kapitalinvesteringarna och av
svenska företags verksamhet i utlandet
samt till en detaljerad offentlig redovisning
av kapital- och vinstströmmarna
mellan Sverige och andra länder.
Syftet med en sådan kartläggning skulle
vara att ge grund för en saklig bedömning
av frågan om svenska kapitalintressens
vinster på investeringar i t. ex.
de fattiga länderna.

Låt mig lämna några uppgifter om
omfattningen av våra investeringar
utomlands. Det svenska investeringsutbvtet
med främmande länder har,
sett över några år, netto inneburit ett
kapitalutflöde från Sverige. För perioden
1961—1965 uppgick valutatillstånden
för svenska investeringar i utlandet
till 2 452 milj. kr. och valutatillstånden
för utländska investeringar i
Sverige till 1 922 milj. kr. Av de nämnda
2,5 miljarderna kronor har närmare
650 miljoner kronor avsett svenska investeringar
i u-länder.

För den av interpellanten önskade
bedömningen av vinsterna på investeringar
av detta slag skulle fordras
utomordentligt detaljerade uppgifter.
Avkastningen på en investering influeras
nämligen inte enbart av de i de utländska
dotterbolagens bokslut redovisade
resultaten. Den påverkas bl. a. av
royalties, ersättningar för teknisk hjälp
m. m. till moderbolagen. I många fall
kan prissättningen på moderbolagets
produkter till dotterbolaget vara av betydelse
i detta sammanhang. Värdet för
moderbolaget att i dotterbolaget ha en

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. svenska företags verksamhet i utlandet

fast avnämare t. ex. av halvfabrikat liksom
sannolikt åtskilliga andra relevanta
faktorer låter sig knappast belysas
statistiskt. En sammanfattande och rättvisande
redovisning av vinstförhållandena
för svenska investeringar i u-länder
skulle därför fordra en arbetsinsats,
som ej står i rimlig proportion till värdet
av det resultat som kan uppnås.
Något initiativ av det slag herr Hermansson
har efterlyst är därför inte
aktuellt.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag har tyvärr inte kunnat
begagna mig av samma rationella
metod som statsministern, d. v. s. att
dela ut mina kommentarer till hans svar
till kammarens ledamöter, utan är
tvungen att föredra dem muntligt.

Jag känner knappast till något program
i svensk television, vilket så djupt
har engagerat och upprört allmänheten
som det som sändes den 2 oktober 1966
under rubriken »Svart vecka i Nirnba,
Kring en svensk industri i ett u-land —
Lamco i Liberia».

Upprördheten var parad med förvåning
över att ett väsentligen i svensk
regi drivet företag, där dominerande
svenska kapitalintressen gjort stora investeringar
och där många svenskar är
sysselsatta, slog ned en strejk med metoder,
som vi anser tillhöra en förfluten
tid när ett brutalt arbetsgivarvälde härskade.
Det är ingen överdrift att uppgifterna
kom som en chock för den svenska
allmänheten. En omfattande diskussion
utlöstes.

Samtidigt som jag tackar statsministern
för att han velat besvara min
interpellation måste jag uttrycka min
besvikelse över att svaret blivit så formellt
och begränsat. Statsministern har
inte med ett ord givit uttryck för sin
åsikt om de förhållanden som var utgångspunkt
för interpellationen. Det är
möjligt att han inte ansett det lämp -

ligt, att landets regeringschef inför riksdagen
säger sin mening om vad som
hände vid Lamco. Om detta är motiveringen
för tystnaden tror jag att statsministern
bar fel.

Händelserna vid Lamco kan nämligen
inte betraktas som en privat angelägenhet
för investerarna och de anställda
arbetarna. Detta visar också den
svenska allmänhetens reaktion, som jag
bedömer såsom mycket hoppingivande.
Den visar nämligen en känsla av ansvar
för vad som händer i de ännu fattiga, i
de utvecklingshämmade länderna. Hur
svenska företag uppför sig i utlandet är
inte deras ensak. Deras handlingar faller,
med rätt eller orätt, tillbaka på vårt
land. De betraktas nämligen av många
som representanter för Sverige. Och
som jag påpekat i interpellationen måste
man ställa frågan: Hur uppfattar folken
i Afrika, Asien, Sydamerika o. s. v.
vårt land utifrån det stora engagemanget
i Liberia och särskilt efter vad
som hände i Nimba under »den svarta
veckan» i juli 1966? Bedömer de den officiella
svenska politiken som nykolonialistisk?
Uppfattar de skillnaden mellan
de svenska kapitalintressena, ofta
förbundna med internationella truster,
och den starka opinion i vårt land som
vill föra en politik byggd på solidaritet
med de fattiga folken?

Det var dessa frågor som är så grundläggande
för vår framtid, som jag hade
hoppats att statsministern skulle gå in
på i svaret på min interpellation. Han
begränsar sig nu i stället till en erinran
om vad som sagts i proposition nr 100
år 1962 om principerna för svensk biståndsverksamhet.
I denna proposition
erinras om vad som sägs i FN :s stadgar
angående »den grundläggande demokratiska
principen om lika politiska rättigheter»
för individer och nationer. I
denna proposition står också följande:
»Den uppfattning om människovärdet
och de sociala jämlikhetskrav som kommit
att prägla utvecklingen i flertalet
västerländska stater under det senaste

62 Nr 38 Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. svenska företags verksamhet i utlandet

seklet gör inte längre halt vid nationsoch
rasgränser.»

Detta är förvisso ord som direkt har
att göra med vår reaktion på händelserna
i Lamco och som statsministern kunde
ha citerat. I proposition nr 100 år
1962 finns också utsagt, att svenskt utvecklingsbistånd
så snart som möjligt
borde uppnå 1 procent av bruttonationalprodukten,
även detta förvisso något
att erinra om när budgetförslaget för
nästa år nu slutgiltigt görs i ordning.

Jag skall inte här ta upp en diskussion
om den svenska biståndspolitiken
utan vill bara erinra om att denna biståndspolitik
fortfarande bara är en
mindre del av vårt lands relationer till
de utvecklingshämmade länderna. Vad
jag i interpellationen begärde att statsministern
skulle redogöra för är regeringens
syn på relationerna mellan Sverige
och de fattiga länderna sådana
dessa kommit till uttryck i svenska företags
verksamhet och i handelsförbindelserna
mellan länderna — alltså i de
stycken som dominerar dessa relationer.
Det har statsministern endast gjort på
ett mycket knapphändigt och formellt
sätt, som i huvudsak går förbi de stora
problem som finns och som lyser oss
mitt i ögonen.

Jag kan inte här utförligt gå in på
de handelspolitiska frågorna, men eftersom
vi närmar oss en ny riksdagssession
blir det snart tillfälle att återkomma
till dem. Att i dem finns inneslutna
en rad svåra problem är väl klart. Klyftan
mellan priserna på råvaror och industriprodukter
har ytterligare växt och
därmed har u-ländernas exportinkomster
försämrats. Enligt mångas mening
föreligger här relationer som inte kan
betecknas på annat sätt än som en imperialistisk
utplundring av de fattiga
länderna. Att söka förneka detta med
något slags harmoniekonomisk konstruktion
är knappast övertygande. De
rika industrialiserade länderna gör i
utrikeshandeln vinster på de fattiga ländernas
bekostnad. Detta är ett faktum

som man inte kommer ifrån oavsett i vilka
termer man vill resonera. Det avgörande
medlet för att bryta detta läge är
att de utvecklingshämmade länderna industrialiseras
och inte hålls kvar som
huvudsakligen råvaruproducenter. Detta
förutsätter en djupgående förändring
av deras ekonomiska och sociala förhållanden,
landreform och planering —
med ett ord social revolution.

\iktiga
lertid ske genom en förändring av de
handelspolitiska förhållandena, såattråvaruländerna
får bättre betalt för sina
produkter. Statsministern erinrar i sitt
svar kortfattat om vissa svenska ståndpunkter,
och jag har ingen invändning
mot dem, allra helst som jag själv här i
riksdagen har arbetat på att dessa ställningstaganden
skulle göras. Men jag anser
fortfarande att vår politik på detta
område är halvhjärtad och att en råd
ytterligare initiativ borde tagas. Ansträngningar
för att skapa ett internationellt
system av råvaruavtal och priskompensation
bör kompletteras med
uppställandet av kvantitativa importmål
för industriländernas inköp av såväl råvaror
som industrivaror från u-länderna.

När det gäller den viktiga frågan om
svenska företags investeringar i utlandet
begränsar sig statsministern till allmänna
satser om att utländska privatinvesteringar
i u-länderna kan ha en betydande
utvecklingsfrämjande effekt
men att inte alla typer av privatinvesteringar
är lika gynnsamma för det mottagande
landet. Någon förståelse för den
svåra problematik som här föreligger
röjes inte i dessa satser, men jag hoppas
att den därför inte saknas.

Vilka är problemen? Att av utländskt
kapital anlagda industriföretag i de fattiga
länderna skapar arbetstillfällen,
kan bidra till skolning och utbildning
samt till utvecklingen av en inre marknad
är på kort sikt obestridligt. De kan
också medverka till en ökning av landets
utrikeshandel.

Tisdagen den 13 december 1906 fm.

Nr 38

Svar på interpellation ang. svenska företags verksamhet i utlandet

Men den andra sidan av denna process
kan samtidigt vara att de utländska
företagen suger ut ett fattigt lands
naturtillgångar, lägger beslag på dess
skickligaste arbetskraft och drar stora
tillgångar ur landet genom hemtagning
av profiter. Landets ekonomiska utveckling
kan då bli snedvriden, vilket på
längre sikt skapar svåra problem. Särskilt
föreligger dessa risker när utländska
företag begränsar sig till utvinning
av råvaror. Stora socialpsykologiska
problem uppstår för befolkningen både
vid omställning till de krav som kapitalistiskt
lönarbete ställer och när tillfälliga
arbeten, t. ex. anläggningsarbeten,
upphör.

Insats av utländskt kapital kan inte
alltid avvisas som skadlig för ett lands
ekonomiska utveckling. Många länder
med otillräcklig kapitalackumulation är
helt enkelt tvungna att uppta utländska
lån och uppmuntra till anläggning av
utlandsägda företag för att få i gång en
ekonomisk utveckling eller för vissa
speciella syften. Historien lika väl som
nutiden ger dock alltför många exempel
på hänsynslös imperialistisk utplundring
av de fattiga länderna och på reaktionär
inblandning i deras inre utveckling
för att inte utländska kapitalanläggningar
i allmänhet måste betraktas
som en negativ faktor. De stärker den
kapitalistiska sektorn i landet och blir
i praktiken ett stöd för ekonomiskt
maktägande, reaktionära grupper.

Endast under mycket speciella förutsättningar
kan utländskt kapital och utländska
produktionsankiggningar bedömas
ha möjlighet att utöva ett positivt
inflytande på den ekonomiska och sociala
utvecklingen i ett u-land. Dessa
förutsättningar synes i de flesta fall icke
vara för handen i de länder där den
svenska industrien gjort sina investeringar.
Låt mig erinra om några av de
de länder där svenskt monopolkapital
har gjort stora investeringar.

Sydafrika: Här finns ASEA, Atlas
Copco, Sandviken, Alfa-Laval, Fagersta,

Volvo, Lesjöfors — och apartheid. En
av de största investeringarna har gjorts
av Johnsons och Wallenbergs Avesta
Jernverk i deras andel i Anglo-Ameriean
Corporation. Här finns billig, obegränsad
arbetskraft. Lönerna hålles nere genom
regeringens politik.

Portugal: Här finns bl. a. de svenska
företagen Eriksberg, Mölnlycke, Billerud,
SKF, Kockums och Algots. Även
här finns billig arbetskraft. De svenska
kapitalinvesteringarna underlättar för
Portugal att fortsätta sina kolonialkrig
i Angola och Mocambique.

Sydamerika: Alfa-Laval, ASEA, Rederi
AB Nordstjernan, Scania-Vabis,
Skandinaviska Banken, Handelsbanken,
SKF, L M Ericsson, Grängesberg, Volvo,
Atlas Copco, Bonnierföretagen, Electrolux,
Kockums. Enskilda Banken och
Tändsticksbolaget ingår i det jättelika
investeringsbolaget ADELA, där amerikanskt
kapital är dominerande. Aktiekapital:
200 miljoner kronor. Styrelseordförande:
Marcus Wallenberg. Investeringarna
sker i s. k. säkra länder, där
man räknar med amerikansk intervention
om utsugningen skulle hotas.

Herr talman! Det finns en mycket anmärkningsvärd
omständighet i samband
med Lamco-affären, som inte så mycket
har berörts i den allmänna diskussionen.
Den »svarta veckan», den strejk
som bröts genom insättande av gendarmer
och militär, genom avskedande av
aktiva fackföreningsmän och vräkningar
av familjer från deras bostäder, inträffade
redan i juli. Men först den 2
oktober fick allmänheten i Sverige reda
på vad som hade utspelats. Detta trots
att Grängesbergsbolaget har en särskild
informationsdirektör, som från sina år
som journalist och radioman borde känna
till vikten av snabba nyheter. Ja,
man kan rent av fråga sig om händelserna
under den svarta veckan över huvud
taget skulle ha blivit bekanta för
den svenska allmänheten, om inte eu
svensk TV-grupp av en tillfällighet råkat
inträffa i Nimba just under de dra -

64 Nr 38 Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. svenska företags verksamhet i utlandet

matiska dagarna. Man kan göra den allmänna
reflexionen att mycket av vad
vi nu får reda på tycks framdragas genom
tillfälligheter. Den svenske överbefälhavarens
speciella förhållande till familjen
Wallenberg kommer i ljuset genom
en tillfällighet. De liberianska
gruvarbetarnas kamp mot familjen Wallenberg
blir i sina detaljer känd genom
en tillfällighet.

Man tvingas ställa frågan: Vad försiggår
vid de många andra svenska företag,
sammanlagt över tusentalet, som
finns i utlandet? Förekommer det strejker
också vid de svenska företagen i
Sydafrika? Vad händer med arbetare
som i Portugal kämpar för högre lön vid
svenskägda företag? Hur är läget vid de
många företag i Sydamerika som
ADELA och därmed svenska affärsbanker
och storföretag har pengar i? Vi vet
inte mycket. Vi kan inte med bestämdhet
säga, om inte också där förekommer
»svarta veckor» då ingen TV-patrull är
på platsen.

Jag har frågat statsministern, om regeringen
vill ta initiativet till en utförlig
kartläggning av de svenska kapitalinvesteringarna
och av svenska företags
verksamhet i utlandet. Statsministern
har inte svarat på denna fråga. Jag skulle
gärna vilja veta varför han icke är
positiv till en sådan kartläggning, som
jag anser vara nödvändig för att belysa
väsentliga tendenser i nutida svensk
samhällsutveckling.

Däremot har statsministern svarat på
den andra delen av samma fråga, som
gällde en detaljerad offentlig redovisning
av kapital- och vinstströmmarna
mellan Sverige och andra länder. Här
anför han att det för en sådan redovisning
skulle fordras utomordentligt detaljerade
uppgifter och en arbetsinsats
som sägs icke stå i proportion till värdet
av det resultat som kan uppnås. Det
är självfallet att här finns svåra problem,
men dessa understryker snarast
nödvändigheten av en undersökning. Vi
har emellertid redan material som skulle
kunna belysa dessa frågor, om det gavs

offentlighet. I riksbankens årsbok redovisas
ju summeringar av kapitalrörelserna
till andra länder. Dessa bygger givetvis
på detaljuppgifter beträffande
olika länder, men detaljuppgifterna är
ej offentliga. I andra länder, t. ex. Förenta
staterna, finns en utförlig offentlig
statistik om dessa förhållanden. Varför
skall inte vårt land varje år kunna redovisa
kapital- och vinstströmmarna
mellan Sverige och andra länder? Här
handlar det inte om tidsödande undersökningar
utan om offentlighet beträffande
uppgifter som redan finns.

Den sista frågan gällde regeringens
inställning till en strängare kontroll och
sovring av svenska företags investeringar
i utlandet. Jag anser av en rad skäl
en sådan kontroll nödvändig. Statsministern
svarar att den inte går att genomföra
av hänsyn till våra internationella
åtaganden, bl. a. enligt OECD:s kapitalliberaliseringsstadgar.
Härtill vill
jag kortfattat anmärka följande.

1. Min uppfattning är att det redan
finns ett utrymme för kontroll enligt
gällande regler. Jag kan nämna att
exempelvis i bankoutskottets memorial
nr 1 till årets riksdag finns det tabeller
som upptar tillstånd till direkta investeringar
i utlandet, som givits av valutastyrelsen.
Man måste alltså begära tillstånd
för att få göra direkta investeringar
i utlandet. I en PM som fogats
till valutastyrelsens berättelse heter det
bl. a.: »Vid bedömning av investeringarnas
omfattning och utveckling bör observeras
att under den tid här ifrågavarande
statistik omfattar en liberal
praxis tillämpats från de svenska valutamyndigheternas
sida såväl beträffande
ingående som utgående direkta investeringar.
Endast rent undantagsvis bär
ansökningar om tillstånd avslagits.» Det
har sålunda tydligen gjorts en prövning
och vissa ansökningar om tillstånd har
avslagits. Jag har då svårt att förstå
statsministerns argumentation, att en
sådan prövning över huvud taget inte
kan ske under nuvarande förhållanden.

2. Om det utrymme som nu finns för

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38

Svar på interpellation ang. svenska företags verksamhet i utlandet

kontroll är för litet bör vi verka för en
förändring av de regler vårt land anslutit
sig till.

3. Om detta visar sig omöjligt att genomföra
bör vi överväga att säga upp
sådana förpliktelser som hindrar vårt
land att genomföra en riktig politik i
förhållande till u-länderna. Det är helt
orimligt att vår anslutning till olika rikemansklubbar
av länder skulle få hindra
oss att föra en politik av solidaritet
med de fattiga folken.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! I den mån herr Hermannssons
begäran om kontroller inskränker
sig till vad han anförde i slutet
av sitt anförande är det klart att mitt
svar kunde ha varit betydligt mera positivt,
eftersom jag tror att man — och
herr Hermansson erinrade själv om detta
— med hjälp av tillgängliga officiella
uppgifter skulle kunna nå fram till
högst betydande insyn. Jag har emellertid
uppfattat saken på det sättet, att det
inte var så blygsamma krav som herr
Hermansson ställde utan att han avsåg
att vi verkligen skulle gå in i en detaljkontroll
på de olika punkterna, där man
skulle kontrollera vinster och överföringar
från olika dotterbolag över vilka
vi inte har någon kontroll o. s. v. Det
var detta som jag menade skulle medföra
ett extraarbete som inte gärna kunde
uppvägas av den eventuellt ökade
insynen. Men, som sagt, efter de modifieringar
som jag tyckte att herr Hermansson
gjorde i sitt anförande ligger
saken litet annorlunda till.

Jag måste säga att jag är något överraskad
över herr Hermanssons sätt att
ta emot interpellationssvaret. Praktiskt
taget alla de problem, som herr Hermansson
ansåg vara väsentliga för bedömandet
av .svenska företags investeringar i
u-länderna, är ju i propositionen nr 100
till 1902 års riksdag redovisade ungefär
sa som herr Hermansson sjiilv ville att
de skulle redovisas. Diir finns allt det
3—Andni kammarens

upptaget som herr Hermansson här efterfrågar.
Att jag tillät mig att i interpellationssvaret
nöja mig med en hänvisning
till vad regeringen redan tidigare
deklarerat trodde jag skulle uppfattas
som ett hänsynstagande till det begränsade
utrymme som vi otvivelaktigt har i
riksdagsarbetet.

Och framför allt tycker jag det är
märkligt att herr Hermansson vill försöka
göra gällande, att det skulle finnas
en skillnad mellan min bedömning av de
fattiga ländernas handelspolitiska situation
och herr Hermanssons bedömning.
Jag har i det relativt korta interpellationssvaret
ägnat nästan en hel sida
åt att erinra om vad Sverige gjort för
att underlätta de fattiga ländernas handel
med industriländerna. Jag har inte
nöjt mig med att erinra om att vi slopat
kaffetullen. Det spelar väl inte så stor
roll i och för sig, men åtgärden var
tänkt som ett incitament för länder med
större total kaffeförbrukning än vår att
följa i den svenska handelspolitikens
spår. Detsamma kan sägas om vår verksamhet
på alla fronter där det gällt dels
att försöka riva ned handelsbarriärer
som hindrar de fattiga länderna att sälja
till de rika, dels att göra precis vad herr
Hermansson efterlyste, nämligen att
med hjälp av prisgarantien se till att
dessa länder inte skall utsugas. Jag hänvisar
till tidigare anföranden jag hållit
i riksdagen och till rapporter från
UNCTAD som antyds i mitt svar.

Det kan knappast påvisas att det
skulle finnas någon som helst meningsskiljaktighet
mellan herr Hermanssons
vilja att via handelspolitiken stödja de
fattiga ländernas expansionsmöjligheter
och den .svenska regeringens handlande
på konferenser och i praktisk politik.

Jag vill alltså att kammarens ledamöter
skall observera att vi med riksdagens
stöd energiskt har slagits för de
fattiga ländernas möjligheter att få inkomster
den naturliga vägen, nämligen
genom sin handel. Men det är helt naturligt
att om vi inom regeringen, riks -

protokoll 1966. AV 38

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. svenska företags verksamhet i utlandet

dagsmajoriteten och även herr Hermansson
har den uppfattningen, att detta
är en av de effektivaste metoderna
att hjälpa de fattiga länderna, måste vi
också vara beredda att vara med om att
stödja deras industriella utveckling.
Dessa frågor måste behandlas med stor
varsamhet. Det finns ingen anledning
för oss att gå till väga på ett sådant sätt,
att den industriella utvecklingen i u-länderna
hämmas, medan vi samtidigt försöker
stödja dem när det gäller att hävda
sig handelspolitiskt.

Man kan fråga: Finns det enstaka företag
— t. ex. det nu diskuterade — som
sköter sig på ett sådant sätt att vi, trots
vår vilja att stödja både ländernas utrikeshandel
och deras industriella utveckling,
likväl borde ha hissat stoppsignaler?
Jag är ännu inte fullkomligt
övertygad om det. De problem vi här
har att ta ställning till tillhör otvivelaktigt
världens mest allvarliga problem.
Jag skall gärna vitsorda att jag liksom
herr Hermansson blev i hög grad chockad
när jag upplevde TV-programmet
för en tid sedan. I varje situation där
fattiga människors strejkrätt blivit
kringskuren genom brutala åtgärder bör
detta vädja till känslorna hos alla människor
som har någon förståelse för vad
solidaritet betyder.

Jag vill göra den personliga deklarationen,
att jag har känt detta krav på
att fattiga människor skall ha en möjlighet
att via strejkrätten hävda det enda
de har att erbjuda på marknaden, nämligen
sin arbetskraft, särskilt starkt vid
två tillfällen tidigare. Den ena gången
var lantarbetarkonflikten i Sverige 1922
och 1923. Jag tror att tusentals unga
människor då fick hela sin samhällssyn
bestämd just genom att man försökte
att med brutalitet slå ned deras
rätt att strejka. Den andra gången då
jag greps av samma indignation var när
de kommunistiska myndigheterna i Östberlin
år 1953 med vapen i hand slog
ned fattiga människors rätt att med
strejken hävda sina intressen.

Tredje gången var otvivelaktigt nu,
men det är möjligt att skildringarna var
i någon män överdrivna. Den delegation
som var utsänd från Gruvarbetareförbundet
har ju lämnat en rapport,
som jag med stort intresse skall ta de)
av. De tidningsreferat som jag har fått
visar i varje fall att det finns en del
att säga.

Det problem som vi här har att möta
kan inte lösas på annat sätt än så som
vi har slutfört kampen mot brutaliteten
gentemot den spirande lantarbetarrörelsen.
Hur har det gjorts? Jo, genom
en omändring av samhället, kan man
säga, men också genom att den svenska
fackföreningsrörelsen har tillvunnit sig
en sådan styrka, att de metoder som
kunde användas på 1920-talet i dag ter
sig fullkomligt meningslösa.

Jag tror att Arne Geijer har alldeles
rätt när han säger att kampen för att tillgodose
människornas intressen -— inte
bara de människors det här är fråga
om utan alla människors i de fattiga
länderna — vid industrialseringsprocessens
genomförande måste gå genom
uppbyggande av en fri fackföreningsrörelse
med tillräcklig styrka och tillräckliga
resurser för att hävda de fattiga
folkens rätt på samma sätt som vi
har fått handla när vi har förvandlat
Sverige från ett fattigt land till den högindustraliserade
och rika nation som
det i dag är.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! De problem som har varit
före i dennna debatt är utan tvivel
ytterst allvarliga och betydelsefulla. Jag
skall inte säga mycket, men jag har en
viss erfarenhet av ett litet svenskt företags
arbete i ett u-land; jag har själv
varit i Kongo vid ett par tillfällen för
att förbereda vår firmas ytterligare utveckling.
Jag vill bara betyga att jag
tror att det är synnerligen angeläget att
man gör allt vad som kan göras för att
genom privata initiativ skapa arbetstillfällen.

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38

Svar på interpellation ang. svenska företags verksamhet i utlandet

Som alla förstår kan jag inte på något
sätt mäta mig med de stora intressen
med månghundramiljoners investeringar
som herr Hermansson har dragit
fram. Om emellertid flera mindre företag
verkligen också från ideell synpunkt
försökte göra en insats för att sysselsätta
människor i utvecklingsländerna,
skulle de enligt min mening kunna bidra
både till bättre levnadsförhållanden
och till större förståelse för de betingelser
under vilka man i dessa sammanhang
måste arbeta.

Statsministern bär talat om betydelsen
av att skapa en fackföreningsrörelse
som kan bilda en grundval för bättre
levnadsvillkor. Jag vill uttala den bestämda
förhoppningen, att fackföreningsrörelsen
då den fullföljer strävanden
av detta slag lägger mycket stor
vikt också vid det ekonomiska kunnandet
hos de infödda, så att resultatet inte
bara blir krav på högre lön utan också
förståelse för de ekonomiska sammanhangen.
Som ett enda litet bevis för denna
betydelse kan jag nämna att första
dagen efter Belgiska Kongos självständighetsförklaring
våra anställda kom
och ville ha dubbelt så mycket betalt.
När vi frågade varför de skulle ha det
svarade de: »Jo, nu är vi ju fria.»

Vi behöver verkligen sätta oss in i
u-ländernas förhållanden på ett annat
sätt än vi kan göra när vi här hemma
bedömer dem efter strikt demokratiska
svenska grunder. Därför är jag, med de
erfarenheter jag har, mindre tvärsäker
när det gäller att ta ställning till situationer,
som kanske många gånger ter sig
ganska solklara från svensk synpunkt.

Jag hyser också vissa förhoppningar
om att den svenska regeringen något
skulle kunna förenkla de betydande problem
det alltid innebär för ett litet
svenskt företag i ett u-land att skaffa
importlicenser. Det ter sig för mig ganska
motbjudande att man skall behöva
utnyttja de möjligheter som finns att
få valutabidrag t. ex. från Amerikas förenta
stater och andra liinder, vilka för -

binder sina bidrag med ovillkorliga
krav på att mottagaren skall köpa varorna
i det bidragsgivande landet. Det
är inte särskilt tilltalande att nödgas
köpa utländska råvaror i Amerika och
frakta dem till Kongo och betala betydligt
högre priser än vi skulle behöva
göra om vi kunde köpa dem i t. ex.
Sverige. Detta medför en onödig höjning
av priserna på de produkter som
man skall sälja i u-länderna.

De försök som vi hittills, i synnerligen
begränsad omfattning, har gjort
för att få till stånd en ändring i dessa
förhållanden har inte mötts med den
förståelse som jag hade hoppats på.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag vill allra först tacka
statsministern för hans varmhjärtade
deklaration och ställningstagande i fråga
om Lamco-konflikten. Jag tror det
var nyttigt och bra att en sådan deklaration
gjordes av landets regeringschef.

På en punkt tror jag att statsministern
missförstod vad jag sade i mina
kommentarer till hans svar. Detta hade
kanske kunnat undvikas om även jag i
förväg hade delat ut mina reflexioner.
Det gällde min bedömning av vad regeringen
gjort i fråga om handelspolitiken.
Jag sade att jag inte hade någon
invändning mot de svenska ståndpunktstaganden
som statsministern erinrade
om i sitt svar, allra helst som
jag själv här i riksdagen arbetat för
dessa ställningstaganden. Jag tror inte
detta kan tolkas som en antydan om att
det skulle finnas någon grundläggande
skillnad i vår inställning till dessa handelspolitiska
förhållanden. Jag tilläde
emellertid, att jag fortfarande ansåg att
Sveriges politik på detta område var
halvhjärtad och att ytterligare eu rad
initiativ borde tas. Jag tror knappast
heller att statsministern här behöver
vara oenig med mig om att det återstår
eu rad initiativ som bör tas på detta
område. Vi har ännu bara kommit eu

68 Nr 38 Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. svenska företags verksamhet i utlandet

liten bit på vägen när det gäller att
skapa ett gynnsammare handelspolitiskt
klimat för de fattiga länderna.

Statsministern sade sig också vara
överraskad av mitt sätt att ta upp svaret.
Jag tycker fortfarande att det var
mycket formellt och knapphändigt även
om det snuddade vid de olika problem
som här finns att behandla. Det är ju
möjligt att en interpellant alltid väntar
sig oerhört mycket, särskilt när han
väntat länge på svaret på en interpellation,
och därför har större anspråk än
vad både svararen och kanske de som
åhör debatten har. Jag tyckte det var
cn rad väsentliga problem som statsministern
faktiskt gick förbi — möjligen
av hänsyn till den knappa tid som
vi har för behandling av dessa grundläggande
frågor.

Det var två frågor som jag hade ställt.
Den ena gällde en undersökning av de
svenska kapitalinvesteringarna i utlandet.
Jag skulle på den punkten vilja
upprepa min begäran till regeringen
att ta initiativet till en sådan undersökning.
Jag tror nämligen att det är
mycket betydelsefullt att vi får en offentlig
kartläggning av de svenska investeringarna
i utlandet och av svenska
företags verksamhet där. Nu kan statsministern
möjligen invända att Arbetsgivareföreningen,
Exportföreningen och
Industriförbundet nyligen tagit initiativet
till en sådan kartläggning, en utredning
om de faktorer som påverkat
företagen när de valt att lokalisera produktion
till utlandet och om de erfarenheter
som de utlandsägda företagen
hittills gjort.

Jag anser det dock vara oriktigt att
icke statsmakterna också är verksamma
med utredningsarbete på detta område.
Det bör icke överlämnas till den
privata företagsamheten.

Den andra frågan gällde en offentlig
redovisning av kapitalrörelserna och
rörelserna av räntor, utdelningar m. m.
mellan vårt land och andra länder.
Härvidlag finns redan ett mycket om -

fattande material i riksbanken, och jag
skulle vilja vädja till regeringen att vara
mer liberal också när det gäller att
ge offentlighet åt dessa uppgifter.

Herr talman! Slutligen bara i all korthet
en reflexion när det gäller frågan
om industrialiseringen i u-länderna.
Statsministern påpekade i sitt senaste
inlägg att detta är en väsentlig fråga.
Det är den utan tvivel, men det mycket
stora problemet härvidlag gäller de former
i vilka industrialiseringen sker,
och här finns en problematik som icke
berördes i statsministerns svar, nämligen
den inverkan som stora privatkapitalistiska
företag, ofta dominerade av
internationella bank- och affärsintressen,
kan få på utvecklingen inom respektive
länder. Jag skall illustrera detta
mycket kortfattat genom att läsa upp
några rader ur det material som det
stora av mig tidigare nämnda investeringsbolaget
ADELA, i vilket Marcus
Wallenberg är ordförande, lämnar ut
till sina aktieägare och till allmänheten.
Marcus Wallenberg skrev där en artikel
den 14 april 1965. Jag har originalet
på engelska framför mig, och i översättning
lyder hans uttalanden:

»ADELA kommer att vara aktivt i de
länder där det existerar ett gynnsamt
klimat för privata investeringar. Vi försöker
bistå lokala affärsmän i deras
strävan att uppnå förhållanden som är
väsentliga för existensen av privat företagsamhet.
»

»För ADELA liksom för alla privata
företag är det väsentligt att i de länder,
där man gör investeringar, den fria företagsamheten
tillåts att fritt utöva sin
funktion, att den privata egendomen är
säker och att det inte endast finns en
möjlighet att investera utan också möjlighet
att ge en rimlig avkastning till
aktieägarna på investeringen.»

Ja, så ser naturligtvis en privat företagare
på dessa problem. Men denna
antydan om att man vill hjälpa till att
uppnå förhållanden som är väsentliga
för existensen av privat företagsamhet

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38

Svar på interpellation ang. svenska företags verksamhet i utlandet

iir ju samtidigt ett ställningstagande till
de inre samhällsekonomiska och sociala
problemen i dessa länder. Sådana
ställningstaganden gör de privatkapitalistiska
företagen, och det skapar en
mycket svår problematik, som det vore
angeläget att vi hade längre tid än nu
att diskutera och som jag ytterligare
en gång velat understryka i mitt inlägg.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Den målsättning som
u-länderna själva angett för relationerna
mellan de rika och fattiga länderna
har uttryckts i den engelska slogan
»Trade — not aid» — handel •— inte
hjälp. Om vi skall kunna komma dithän,
att vi når den målsättningen och åstadkommer
ett naturligt samarbete mellan
rika och fattiga länder i världen, fordras
en industrialisering av u-länderna.
Den saken har vi alla varit överens om.

Denna hjälp till industrialisering
måste ges på många sätt. Den kan inte
bara ske genom att man skickar över
gåvomedel från de rika länderna till de
fattiga. Den måste också ske på det
sättet, att industrier i de rika länderna
etablerar sig i utvecklingsländerna. Så
sker ju också i fullt samförstånd med
u-länderna. Härvidlag har vi en samverkan
mellan världsbanken och dess
organ å ena sidan och industrierna å
den andra sidan. Vi måste väl därför
säga att det är till fördel för u-länderna,
om en industrialisering sker på de
olika vägar som nu står till förfogande.

De industrier som byggs upp i ett
u-land måste också åstadkomma många
av de sociala anordningar som samhället
eljest står för, t. ex. skolor och sjukhus.
På det sättet hjälper man u-länderna.
Man kan givetvis diskutera det sätt
på vilket dessa uppgifter har genomförts
av olika företag, men den saken
skall jag inte gå in på i detta sammanhang.
Jag tycker emellertid att det är
angeläget att påpeka att den verksamhet
som vi bedriver i u-länderna måste

vara diversifierad. Den måste med andra
ord vara så mångskiftande, att vi
snabbt kan lösa de svåra problem som
uppstår.

I det sammanhanget spelar givetvis
fackföreningsrörelsen en mycket stor
roll. Vi vet vilka oerhörda svårigheter
som den internationella fackföreningsorganisationen
har mött just i Afrika.
Det har varit svårt att bygga upp en
fackföreningsrörelse som är ansvarsmedveten.
På den punkten tycker jag
att vi har anledning att ge den internationella
fackföreningsrörelsen en eloge
— inte minst gäller detta den tid som
Arne Geijer var ordförande — för dess
försök att skapa en slagkraftig och ansvarsmedveten
fackföreningsrörelse.

Får jag sedan, herr talman, bara
framföra ytterligare ett par synpunkter.

För att man skall uppnå målsättningen
»Trade — not aid» är förutsättningen,
som påpekats tidigare i denna debatt,
att det inte i själva verket blir u-ländcrna
som subventionerar de rika länderna
på det sättet, att de rika länderna
får möjligheter att köpa råvaror till
orimligt låga priser. Från oppositionens
sida har vi ofta haft kritik att rikta
mot regeringen när det gäller ulandsfrågan,
men jag vill nu ge ett erkännande
till regeringen för det initiativ
den tagit i UNCTAD när det gäller
att få till stånd en överenskommelse
om supplementär finansiering. Jag vill
livligt hoppas att regeringen även framgent
skall vara aktiv för att försöka
driva fram en lösning av denna mycket
viktiga fråga.

Ytterligare ett mycket stort problem
har antytts i debatten; ett problem som
vi också måste finna en lösning på. De
lån som givits till u-länderna skall nu
börja återbetalas och förräntas. Inom
en inte alltför avlägsen framtid riskerar
man att — om inte särskilda åtgärder
vidtas — återbetalningarna från uländerna
i form av räntor och amorteringar
blir lika stora som den finansi -

70 Nr 38 Tisdagen den 13 december 1966 fin.

Svar på interpellation ang. besparings- och rationaliseringsåtgärder inom den stat
liga förvaltningen

ella hjälp som ges från de rika länderna
till de fattiga länderna. Det gäller
här alltså det mycket omtalade problemet
med räntebördan. Jag har bara velat
nämna detta för att ge en antydan
om de stora svårigheter som föreligger.
Jag tror inte att lösningen på detta problem
ligger i att man deconragerar företag
från att etablera sig i u-länderna.
Jag tror tvärtom att en sådan etablering
är en nödvändig del av hjälpen
till utvecklingsländerna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. besparingsoch
rationaliseringsåtgärder inom den
statliga förvaltningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedlund har bett
statsministern lämna en kort redogörelse
för besparings- och rationaliseringsåtgärder
som vidtagits under senare
tid inom den .statliga förvaltningen
och frågat, om regeringen avser att
vidta speciella rationaliseringsåtgärder
inom den statliga verksamheten. Interpellationen
har överlämnats till mig för
besvarande.

Rationaliseringsarbetet på det statliga
verksamhetsområdet bedrivs både
av de enskilda myndigheterna, av för
ändamålet inrättade organ, framför allt
statskontoret och riksrevisionsverket,
samt av särskilda utredningar. Jag måste
här inskränka mig till några exempel
på innehållet i detta arbete inom
den egentliga statsförvaltningen exklusive
affärsverken.

Statskontorets huvuduppgift är att
vara ett centralt service- och utredningsorgan
i rationaliseringsfrågor. I
denna egenskap har statskontoret i

första hand inriktat sig på att lösa rationaliseringsfrågor
som är gemensamma
för hela statsförvaltningen. Hit hör
effektivisering av kontorsarbetet bl. a.
genom mekanisering av tidigare manuellt
arbete. Bland nyligen avslutade
projekt kan jag nämna en utredning om
den statliga publiceringsverksamheten,
som enbart genom tillämpning av självfinansieringsprincipen
vid försäljning
av vissa statliga publikationer förväntas
ge en årlig besparing om 3,5 miljoner
kronor. Ett nytt centraliserat budgetredovisningssystem
för polisväsendet
har medfört en personalbesparing
om cirka 50 befattningshavare. Bland
pågående projekt vill jag peka på en
rad utredningar om ADB-system för
ekonomisk redovisning, kostnadskontroll,
centraliserad löneuträkning m. m.
inom statsverksamheten samt ett omfattande
rationaliseringsprojekt vid karolinska
sjukhuset i syfte att med hjälp
av ADB avlasta den sjukvårdande personalen
administrativt arbete. Inom
kort kommer statskontoret att avlämna
en utredning om programbudgetering
inom statsverksamheten, som syftar till
ökad effektivitet och bättre kostnadskontroll.

Inom riksrevisionsverket sker en
successiv övergång till sakrevision.
Verket genomför även en utvidgad
kostnadskontroll och översyn av statliga
myndigheters taxesättning. En annan
viktig uppgift gäller granskning av
myndigheternas upphandlingsverksamhet,
som i en rad fall medfört mindre
kostsamma inköp. Verket har nyligen
framlagt en plan för en omfattande reform
av den statliga revisionsverksamheten,
som enligt verkets uppfattning
på längre sikt väntas leda till besparingar
av storleksordningen 30 miljoner
kronor.

Slutligen vill jag som ett exempel på
en mera betydande speciell rationaliseringsåtgärd
nämna det nya ADB-system
för folkbokföring, taxering och skatte -

Tisdagen den 13 december 1966 fm. Nr 38

Svar på interpellation ang. besparings- och rationaliseringsåtgärder inom den stat -

liga förvaltningen

uppbörd, som för närvarande är under
uppbyggnad.

Med denna redovisning av huvuddragen
i det pågående och planerade rationaliseringsarbetet
inom statsförvaltningen
tror jag mig åtminstone delvis
ha besvarat det andra av herr Hedlund
resta spörsmålet. Beträffande den framtida
utvecklingen av besparings- och
rationaliseringsarbetet kommer regeringens
syn på dessa frågor att redovisas
i statsverkspropositionen.

Vidare anförde:

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag tackar för svaret,
som kom snabbt — till och med snabbare
än vad dagens föredragningslista
här i kammaren anger.

I interpellationen har jag tillåtit mig
att göra vissa jämförelser mellan privat
verksamhet och statlig sådan. Vi befinner
oss i ett skede av stark rationalisering
inom det privata näringslivet.
Inom varje företag finns det självfallet
en åstundan att genom utvidgningar
och förbättringar åstadkomma så goda
resultat som möjligt. Ibland händer det
också att man i detta syfte slår samman
flera företag till ett.

Om denna rationalisering liksom om
strukturrationaliseringen finns egentligen
bara eu mening, låt vara att man
med rätta understryker vikten av att
man här med hänsyn till framför allt
de anstiillda går fram med en viss försiktighet.
Man får självfallet heller inte
låta tillfälliga konjunkturdämpningar
vara avgörande vid bedömandet av
huruvida ett företag skall anses ha möjlighet
att fortsätta eller inte.

Men det iir naturligtvis inte bara inom
näringslivet som man bör ha möjlighet
till förenklingar och rationaliseringar
och därmed besparingar. Den .statliga
förvaltningen kan naturligtvis ingalunda
undantagas. Vi vet, att det för
staten är en tvingande nödvändighet att

inte bara försöka hålla tillbaka utan
även skära ned utgifterna där så låter
sig göra utan allvarliga olägenheter. Jag
skulle föreställa mig att finansministern,
när han om några veckor står här i
talarstolen och presenterar sin budget,
kommer att säga att budgetsituationen
är om inte oroande så dock besvärande.

Vid presentationen av kompletteringspropositionen
i våras var finansministern
faktiskt införstådd med att rationaliseringar
och effektiviseringar inom
den offentliga sektorn är nödvändiga.
En utredning om programbudgetering
och kostnadsredovisning inom statsverksamheten
aviserades också. Den
skulle utföras inom statskontoret och
redovisas under hösten. I dag finns väl
inte stort hopp om att detta kan göras
i höst, men vi får kanske tänka oss att
redovisningen i stället lämnas i vår,
och det är ju bra det också.

Den statliga verksamhetens omfattning
får man en viss föreställning om,
när man tar del av hur stort antalet
anställda är. Inom den statliga och statsunderstödda
verksamheten sysselsättes
ungefär en kvarts miljon människor.
Lägger vi därtill de affärsdrivande verkens
cirka 150 000 människor är vi
uppe i drygt 400 000. Vi har mer än en
gång hört att 1 procent lönehöjning för
statsanställd personal ger en kostnad
på cirka 100 miljoner kronor. En mycket
enkel räkneoperation ger då vid
handen att samtliga utgifter rör sig i
storleksordningen 10 miljarder kronor.
Även en ganska blygsam reducering
skulle därför komma vilken finansminister
som helst att med förtjusning
gnugga händerna.

Finansministerns redogörelse i svaret
ger endast en antydan om något av vad
som pågår inom de båda statliga rationaliseringsorganen,
riksrevisionsverket
och statskontoret. Det är kanske inte
möjligt att ge en utförligare redovisning
i ett interpellationssvar, men jag hade
nog väntat mig att få mera konkreta

72 Nr 38 Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. besparings- och rationaliseringsåtgärder inom den statliga
förvaltningen

exempel på vad som gjorts och vad som
göres. Det finns inte särskilt mycket att
ta på i svaret i det avseendet. Man tänker
sig vissa förändringar rörande den
statliga publiceringsverksamheten. Därigenom
tror man sig kunna spara ungefär
3 miljoner kronor. Vidare har man
gått in för ett centraliserat budgetredovisningssystem
för det nyligen förstatligade
polisväsendet och räknar med en
personalbesparing på 50 befattningshavare,
varigenom sannolikt sparas ett
par miljoner kronor. Det är naturligtvis
pengar det också, även om det inte är
så mycket på ett område där man rör
sig med utgifter på många miljarder
kronor, som jag nyss framhöll. På längre
sikt kan man, säges det vidare i svaret,
vänta sig att få fram en besparing
av storleksordningen 30 miljoner kronor
i anslutning till ett av riksrevisionsverket
framlagt förslag innefattande en
plan för en reform av den statliga revisionsverksamheten.

Naturligtvis finns det dessutom i svaret
inslag, vilka kan peka på besparingar
av högre valör. Jag vet inte om man
bland dem skall räkna in de besparingar
som enligt finansministern nu utreds
inom särskilda kommittéer. Vi vet
så litet om dessa saker. Svaret är så allmänt
hållet att det vore värdefullt om
finansministern ville komplettera det
med en upplysning om vilka utredningar
som främst åsyftas utöver den nämnda
ADB-utredningen. Beträffande denna
utredning torde inte vara annat än positivt
att säga. Det kan åstadkommas avsevärt
på denna väg.

En annan detalj i svaret, nämligen
vissa planerande förändringar inom
sjukvården i syfte att avlasta administrativt
arbete från fackkunnig sjukvårdspersonal,
innebär naturligtvis också ett
steg i rätt riktning även om det är litet
i det stora sammanhanget.

Jag är medveten om att den nya organisation
inom rationaliseringsverksamheten,
som under några år har tilläm -

pats, har medverkat till ökad effektivitet.
Vi känner emellertid inte till tillräckligt
mycket om resultatets storlek
och betydenhet — och kanske gör finansministern
det inte heller — men
det vore värdefullt att få en bättre inblick
i dessa förhållanden.

Den väsentliga frågan är dock om
det inte i den statliga verksamheten
måhända ändå bedrivs en rationaliserings-
och besparingsverksamhet i alltför
hävdvunna och kanske något byråkratiska
former. Alla känner vi till den
världsberömda Parkinsons lag, som visar
hurusom sju personer kan beredas
full sysselsättning med utförandet av en
persons arbete.

I detta sammanhang vill jag påpeka
att jag med rationalisering inte menar
att genom tidsstudier och ytterligare
arbetsbelastning pressa den berörda
personalen hårdare. Tvärtom gäller det
att genom användning av tidsenliga
metoder och maskiner nå en lättnad i
den manuella arbetsbördan.

Inom den privata sektorn har man ju
kostnadstrycket på sig. Jag råkade för
någon vecka sedan läsa ett kort referat
av ett föredrag av en rationaliseringsexpert,
som uppgav att exportindustriens
kostnader under en viss tid hade
ökat med 80 procent medan priserna
hade stigit med 6 procent. Resten hade
fått kompenseras med rationaliseringar.

Han pekade vidare på de affärsdrivande
verken, vilka som bekant har en
betydligt bekvämare position. Portona
och transporttaxorna steg under samma
tid med ungefär 40 procent. Ändå är
affärsverken i varje fall i viss utsträckning
underkastade konkurrens, något
som av naturliga skäl saknas inom den
statliga verksamheten i övrigt.

Som jag ser saken är det faktiskt delvis
en politisk uppgift, d. v. s. en uppgift
för regering och riksdag att på allvar
ta sig an rationaliseringsfrågan.
Det gäller att gång efter annan försöka
få till stånd en generalmönstring av

Tisdagen den 13 december 1966 fm. Nr 38

Svar på interpellation ang. besparings- och rationaliseringsåtgärder inom den statliga
förvaltningen

rationaliseringsmöjligheterna. Jag tror
också att tiden ar mogen för att allmänheten
får veta litet mer om vad
som händer på detta område, och det
kan knappast ske med mindre än att
man har ett parlamentariskt inslag i ett
organ som tar upp dessa frågor från
de utgångspunkter jag här berört. Vi
vet alldeles för litet om hur mycket det
rationaliseras och om det rationaliseras
förståndigt och med hänsyn till vad
i tidsläget är möjligt. Arbetsuppgifter
skulle säkert inte saknas för en besparings-
och rationaliseringskommitté.
Den skulle kunna få rätt vidsträckta
uppgifter. Jag vet att så fort man talar
om besparingsutredningar stegrar sig
finansministern med tanke på resultatet
av en besparingsutredning för åtta år
sedan, och jag är ense med honom om
att resultatet av den utredningen inte
var uppmuntrande. Men, herr finansminister,
det finns ett gammalt talesätt
på landsbygden som lyder: »Man bränner
inte upp ladan för ett svagår»,
d. v. s. man avstår inte från möjligheten
att göra undersökningar, därför att man
en gång har misslyckats. Skam åt den
som det gör! Nej, nya kraftag är vad
som behövs i ett sådant sammanhang.
Vi får se, kanske lyckas vi bättre nästa
gång.

Jag skall inte gå in på frågan om att
ytterligare engagera staten i näringslivet.
Jag tror inte att mycket gott kan
bli följden härav. En annan sak är att
de nuvarande statliga bolagen måhända
kan organiseras på ett mera ändamålsenligt
sätt. Skäl finns för en omprövning,
men ett oeftergivligt villkor är, enligt
min mening, att det dras en strikt
gräns mellan sådana statliga företag,
som har en monopolställning, och övriga
företag. Annars råkar man lätt i den
situationen, att vissa statliga företag
genom den indirekta beskattningen, sa
där i skymundan, kan brandskatta de
svenska skattebetalarna.

Nåja, detta var sagt mer i förbigåen3*—Andra
kammarens protokoll i9C>6.

de, men utöver den exemplifiering på
utredningar som jag bad om skulle jag
vilja be finansministern om ett svar
på frågan, huruvida det inte finns anledning
att i en sådan utredning som
jag föreslagit låta representanter för
Sveriges folk, bland dem som sitter i
dessa båda kamrar, vara med och närmare
studera och bilda sig en uppfattning
om huruvida det pågår en tillfredsstälalnde
rationaliseringsverksamhet
inom den statliga sektorn.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är uteslutande min
artighet mot partiledarna som utgör
förklaring till att jag rent automatiskt
placerade herr Hedlund i första rummet
när det gällde mina tre interpellationssvar.

När jag sedan lyssnade på herr Hedlund
var jag mycket intresserad av om
jag skulle få några konkreta uppslag.
Herr Hedlund har ju sex år bakom sig
som inrikesminister med goda inblickar
i och utsikter över statsförvaltningens
olika grenar och dessutom en kortare tid
som generaldirektör i ett av de statliga
ämbetsverken. Men vad herr Hedlund
sade var egentligen ingenting mer
än sådana allmänna besked som vi
alla kan vara ense om, att statsverket
inte får undantagas i rationaliseringsarbetet
och att vi måste utnyttja alla
möjligheter att göra besparingar. Herr
Hedlund hänvisade till att jag i kompletteringspropositionen
hade varslat
om att arbetet med en programbudgetering
möjligen skulle kunna redovisas
vid årets höstriksdag, men tyvärr kan
jag inte det. Jag har i interpellationssvaret
sagt att det kommer att redovisas
inom kort. Det är det besked jag fått
av den grupp rationaliserare som arbetar
med den saken.

Sedan är det klart, att om vi kan vinna
några procent inom statsförvaltningens
ämbetsmannakår, så iir det
Nr :tS

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1906 fm.

Svar på interpellation ang. besparings- och rationaliseringsåtgärder inom den statliga
förvaltningen

av utomordentligt värde, på samma
sätt som det är inom all annan verksamhet,
om man kan rationalisera bort
en del arbetskraft och få en bättre ekonomi
på verksamheten. Herr Hedlunds
siffror var kanske tilltagna litet i överkant,
när han jämförde procenten med
100 miljoner kronor, men skillnaden är
för liten för att jag skall träta med
honom om den.

Men jag vill göra herr Hedlund uppmärksam
på att staten i stor utsträckning
är ett serviceorgan och att allmänheten
är mycket uppmärksam och lätt
irriterad om påtagliga försämringar i
servicen inträder, även om försämringarna
medför vissa ekonomiska besparingar.

När herr Hedlund sedan efterlyste —
och där var han mera konkret — vad
det är för utredningar jag nämnt om i
mitt interpellationssvar och som är på
gång, vill jag erinra om att statskontoret
ständigt har sådan utredningsverksamhet
på gång med organisationsexperter.
För närvarande pågår inom berörda
verk en mycket omfattande utredning
om huruvida arbetsmarknadsverkens
organisation är rationell och effektiv.
Som jag meddelat i svaret pågår
också en översyn på andra områden.
Jag kan där nämna riksrevisionsverket
som ett exempel.

Jag har med avsikt hållit de affärsdrivande
verken utanför i mitt svar.
Man torde knappast kunna klaga på
rationaliseringstakten där, om man betänker
att de är serviceorgan. När man
däremot i allmänna lamentationer klagar
över vår svällande statsförvaltning
och underförstått talar om dålig rationaliseringstakt,
så brukar man ju
inte göra den distinktionen att skilja
ut de affärsdrivande verken. Man tar
alla i en klump.

Om vi ser på SJ, så har det där skett
en så snabb personalreduktion som varit
praktiskt möjlig. En rationalisering
inom SJ kan endast ske genom ned -

läggning av oräntabla bandelar. Vi har
ju av och till diskussioner här i riksdagen
om det populära i att rationalisera
så att orä''ntabla bandelar nedlägges.
Herr Hedlund har tyvärr lyst med sin
frånvaro som rationaliserare, när dessa
diskussioner varit före här i kammaren,
men det bättrar sig förmodligen i fortsättningen.

Ser vi sedan på posten, är det klart
att om vi inskränker postutbärningen
till en gång om dagen i stället för som
nu två gånger, så kan man genomföra
besparingar och rationaliseringar. Men
då är vi tillbaka till frågan om att väga
besparingarna mot servicesynpunkterna.
Jag kan avslöja för kammarens
ledamöter att jag har fört diskussioner
med postverket om den saken. Jag kan
inte nu säga vad de överläggningarna
kommer att leda till, men det är helt
naturligt att man drar sig för försämringar
i postutbärningen. Framför allt
är näringslivet helt beroende — förklarar
man där själv — av att få sina
postförsändelser dels på förmiddagen
och dels på eftermiddagen.

Nu är hela denna rationaliseringsverksamhet,
vilket kanske många glömmer,
en fråga om att hindra en annars nödvändig
naturlig personalutbyggnad genom
att statsförvaltningen växer och
måste växa. Jag tar några exempel. Det
är ju klart att arbetsmarknadsverket i
en tid då alla kräver en alltmer ambitiös
arbetsmarknadspolitik måste ha
folk för att ta hand om denna verksamhet.
Jag minns från den tid då jag
var ansvarig för arbetsmarknadsverket,
vilken ytterst liten och blygsam organisation
som fanns i verket för arbetsvärdens
vidkommande. Det var några
man i det centrala ämbetsverket. Nu
sitter det i varje länsarbetsnämnd en
organisation som har att ta hand om
handikappade och försöka hjälpa dem
till rätta i arbetsmarknaden. Herr Hedlund
har naturligtvis med sitt kända
intresse för de handikappade inte nå -

Tisdagen den 13 december 1966 fm. Nr 38

Svar på interpellation ang. besparings- och rationaliseringsåtgärder inom den statliga
förvaltningen

gonting att invända mot den utbyggnad
av verksamheten som ägt rum på detta
område.

Vi har den skyddade verksamheten
som byggts upp och som kräver sitt,
vi har anspråken på att göra förmedlingsverksamheten
allt effektivare. Tyvärr
kan ju på vissa områden förmedlingen
av ett enda fall kräva utomordentligt
mycket arbete, framför allt när det
gäller handikappade och partiellt arbetsföra.
Där är det således inte så enkelt
att säga att vi skall reducera organisationen.
Här kan det bli fråga om
att hålla den uppbyggnad och den expansion
av organisationen, som man
kanske ur andra synpunkter skulle vilja
genomföra, inom något så när rimliga
gränser. Jag kan som exempel även
ta lantmäteristyrelsen, som herr Hedlund
själv en kortare tid varit ansvarig
för som generaldirektör. Av den väldiga
exploateringsverksamhet, vi för närvarande
har beträffande fritidsbebyggelsen
med en mångfald avstyckningar,
gränsbestämningar och annat, följer att
även den organisationen måste ha sina
servicemän för allmänheten.

Herr Hedlund brukar då och då här
i talarstolen tala om den förvildning
och demoralisering som är en följd av
samhällsutvecklingen och som tar sig uttryck
i olika olustiga företeelser i storstäderna,
såsom våldsbrott och störande
uppträdande. Herr Hedlund har förmodligen
ingen annan rekommendation
för att avhjälpa detta än att vi måste
ha en ordningsmakt, ett polisväsende
och en fångvård som så utbyggs att vi
kommer till rätta med dessa problem.

Man har således i utvecklingen vissa
företeelser som helt enkelt gör att speciella
områden, som staten har ansvaret
för, måste expandera. Hela den väldiga
skolexpansionen är väl det mest eklatanta
beviset på hur ett område, där
staten har ansvaret, nu expanderat mycket
snabbt.

För något år sedan gjordes ett ra -

tionaliseringsingrepp på skolans område
i fråga om delningstalet för grundskolans
klasser. I dag kan man avläsa
en inbesparing av ungefär 500 lärartjänster,
vilket det inte har talats så
mycket om men som jag gärna kan anföra
när jag står här i talarstolen. Vi
har för mellanstadiet och högstadiet ''i
grundskolan ett delningstal på 30. Detta
innebär i praktiken att vi har. en
medelstorlek av klasserna på 26—27
elever. Vi har för de tre lägsta klasserna
på grundskolans lågstadium ett delningstal
på 25, vilket innebär att vi- i
dessa tre lägsta klasser har ett normalantal
av 21—22 elever. Skulle man komma
dithän inom ecklesiastikdepartementet
att man vore beredd att presentera
denna riksdag ett förslag — jag är
medveten om vilken känslig fråga det
är — att en lärarinna eller lärare, som
undervisar barn i åldern 7, 8 och 9 år,
skulle ha lika många barn i sin klass
som den får finna sig i som har hand
om barn i åldern 12, 13, 14 och 15 år,
så är det inte något tvivel om att vi
skulle kunna göra en utomordentlig
rationalisering på det här berörda området.

Det finns naturligtvis vissa sådana
här frågor. Men då får man också vara
på det klara med att man kommer in
på den servicebetonade sidan och får
göra alla dessa avvägningar.

Inom sjukvården — som herr Hedlund
även tog upp — pågår för närvarande
ett rationaliseringsarbete, och riksdagen
kommer att få ta ställning till ett
förslag om en speciell rationaliseringsorganisation
på området. Det är gamla
SJURA som byggs ut och får en mer omfattande
verksamhet i rationaliseringens
intresse.

Vad man kanske inte heller tänker på
då man allmänt talar om dessa frågor
är en sådan sak som att när riksdagen
fattar beslut om att den ordinarie arbetstiden
skall reduceras, så utlöser detta
ögonblickligen krav på motsvarande

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. besparings- och rationaliseringsåtgärder inom den statliga
förvaltningen

kompensation i form av mera arbetskraft
för exempelvis vårdområdena. En
arbetstidsförkortning för fångvårdspersonalen
och för sjukvårdspersonalen
kan inte ersättas genom att fångvårdspersonalen
arbetar snabbare än tidigare,
eftersom det är fråga om en dygnetrunt-bevakning.
Nytt folk måste då rekryteras
som kompenserar den förkortade
arbetstiden.

Det är en rad sådana här detaljer som
rullas upp när man går från allmänt tal
till konkreta åtgärder.

Nu är det lätt att vara misstänksam
mot statsförvaltningen. Många gånger är
det populärt att säga, att här är det förmodligen
en viss slöhet — Parkinsons
lag gör sig gällande över alla bräddar,
något som näringslivet med den kostnadspiska
det har över sig inte kan tolerera.
I allt väsentligt är detta ovederhäftigt
tal — det vill jag bestyrka. Jag är ju
tvingad att inte tala allmänt utan måste
med mina kolleger ta upp område efter
område och försöka se efter vilka besparingsmöjligheter
som finns, och jag
är kanske mera vittnesgill än dem som
nöjer sig med allmänna talesätt.

Vad besparingsutredningarna beträffar
har jag tidigare sagt att jag inte hyser
så särdeles stor entusiasm för dem.
Det beror inte bara på att den besparingsutredning
som arbetade för åtta år
sedan strandade. Det fanns en utredning
i mitten på 1950-talet som fick
samma sorgliga ändalykt. En utredning
kan egentligen inte göra annat än ge sig
på vissa sakanslag. Finns det parlamentariskt
inslag i utredningen kan den naturligtvis
ha en uppfattning om huruvida
ett ämbetsverk har för mycket folk
för den och den arbetsdetaljen eller
inte. Men jag tror rent allmänt att detta
är en fråga för organisationsexperter
och mera professionella administratörer,
som kan facket och från sina utgångspunkter
tränger in i det hela.

Riksdagen har ju sina representanter
i båda de statliga ämbetsverk som stund -

ligen, dagligen, veckoligen och månatligen
följer upp allt vad som sker på
detta område, nämligen statskontoret
och riksrevisionsverket. I styrelserna
för dessa verk sitter numera representanter
för riksdagen. Som jag ser det
har emellertid den bevakningen inte någon
avgörande betydelse då det gäller de
speciella besparingsåtgärder som här
aktualiserats.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! I min interpellation
framhöll jag ju att jag gärna såge en
redogörelse för vad som hittills gjorts
på ifrågavarande område. Sedan ställde
jag frågan: Avser regeringen att vidtaga
några speciella rationaliseringsåtgärder
inom den statliga verksamheten?
Den här frågan har finansministern nu
tagit till utgångspunkt för en ganska omfattande
redogörelse för människors olika
anspråk på skilda områden: inom
undervisningen, arbetsmarknaden o.s.v.

Om sådana frågor har någon betydelse
i det här sammanhanget skulle det
närmast vara för att understryka angelägenheten
av att det hela sköts så rationellt
som möjligt. Jag har emellertid
ställt frågan: Har man gjort tillräckligt
mycket? Om svaret inte är ja undrar
jag huruvida man i så fall kan göra mer
och vad man avser att göra. Jag har inte
på något sätt uttalat mig om en minskad
service till allmänheten. Jag har inte
heller klagat -—• som finansministern säger
— på de statliga organen och de
statliga befattningshavarna. När det gäller
de senare har jag tvärtom framhållit
att det ingalunda är fråga om en rationalisering
där man med klockan i hand
skall försöka pressa fram ökade prestationer
ifrån varje människa, utan det
gäller att genom användande av tidsenliga
metoder, maskiner o. s. v. försöka
åstadkomma en lättnad för den enskilde
medborgaren.

Finansministern klagar över att jag
inte i mina erinringar till hans svar har

Tisdagen den 13 december 1966 fm. Nr 38

Svar på interpellation ang. besparings- och rationaliseringsåtgärder inom den stat -

liga förvaltningen

presterat konkreta förslag i rationaliseringssyfte.
Jag trodde knappast att detta
var platsen att ge i en sådan här kommentar
till ett föga innehållsrikt svar.
Jag är på det klara med att privat verksamhet
och privat näringsliv har en
press på sig att hålla kostnaderna nere,
att just få fram arbetsbesparande metoder
och maskiner. Dessa kanske man
också tillägnat sig i stor utsträckning
inom den statliga förvaltningen, men
vad vet vi om det av detta knapphändiga
svar? Det är sådant jag vill ha bättre
klarhet om. Man har alltså denna
press på sig i enskilt näringsliv därför
att kostnaderna på något sätt måste täckas
av priserna. Av naturliga skäl finns
inte detta incitament beträffande statlig
förvaltning, och därför ställer man
dylika frågor, som inte behöver uppfattas
som klander vare sig mot finansministern
eller mot något av verken,
utan som bör ses mera som en begäran
om information i skilda hänseenden utöver
vad som finns bl. a. i svaret.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Hedlund hade behov
av att säga att han inte har någon
speciell uppfattning om statsförvaltningens
effektivitet. Han har endast i
all stillsamhet gått omkring och undrat
och vill nu förmedla denna undran till
finansministern och regeringen. Jag har
försökt gå honom till mötes, men får
beskedet att det första svaret var för
kort och att mitt andra inlägg snarast
var för långt. Det finns naturligtvis rent
matematiskt -— jag bortser från innehållet
eftersom jag är part i målet —
möjligheten att förlänga det första anförandet
med en del av det andra eller
förkorta det andra och på så sätt få ned
det hela till vad man anser vara lämpligt
vad längden beträffar. Innehållsmässigt
är det möjligt att jag inte kan
tillfredsställa herr Hedlund.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycks inte heller
kunna tillfredsställa finansministern
med klara besked om vad jag menar.
Jag menar endast att andra delen av
svaret inte så mycket hörde hit.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! De små ömsesidiga missförstånden
mellan finansministern och
herr Hedlund skall jag inte lägga mig i.
Vad som föranledde mig att begära ordet
var en passus i herr Hedlunds anförande,
där han uttryckte en önskan
om att folkrepresentationen skulle få
någon insyn i vad de rationaliserande
och organisationsundersökande verken
arbetar med och vilka resultat de till
äventyrs uppnår.

Jag skulle litet närmare vilja precicera
vad finansministern sagt. Alltifrån
den tid då vi hade .statens organisatiönsnämnd
och sakrevisionen plus
statskontorets och riksräkenskapsverket,
som det då hette — numera kallas
det som bekant riksrevisionsverket —
har vi liaft parlamentariska inslag i
samtliga dessa institutioner. Efter omorganisationen
år 1962, då sakrevD
sionen och organisationsnämnden förr
svann genom att byggas in i de båda
verken statskontoret och riksrevisionsverket,
har vi representanter från alla
partier i dessa. Även centern har alltså
en företrädare i riksrevisionsverket»
styrelse.

Ingenting skulle vara mer välkommet
för dessa verk än om riksdagens ledamöter
ville intressera sig mera för deras
verksamhet. Jag har tillhört styrelsen
för först organisationsnämnden och
sedan statskontoret i rätt många år, och
jag vill understryka att det skulle verka
i hög grad stimulerande, om riksdagen
närmare ville följa arbetet. Härifrån ser
man ju bara remissverksamheten, sou*
har en ganska betydande omfattning,
men statskontoret strävar alltmer — lik -

78 Nr 38 Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. besparings- och rationaliseringsåtgärder inom den statliga
förvaltningen

som riksrevisionsverket — från att sitta
i- en passiv situation och skriva remisssvar
och uttala sig om olika initiativ
som tas av andra till att självt vara med
om att genomföra mera djuplodande
och därför också mera genomgripande
organisationsförändringar.

Vill man ha exempel på detta har en
del redan nämnts bär, och jag kan ge
några mycket konkreta. Jag skulle vilja
rekommendera dem som är intresserade
att ta kontakt med förslagsvis rikspolisstyrelsen
och höra dess uppfattning
om den arbetsuppläggning och
organisation som den har genomfört
efter samråd med statskontoret. Styrelsen
intygar själv att denna ger mycket
betydande personella, ekonomiska och
effektivitetsmässiga vinster. För närvarande
pågår i statskontoret en stor
och tung utredning om hela det statliga
trycket och allt vad det för med sig
om man försöker sig på en effektivisering
och rationalisering därvidlag. Det
är en affär på betydligt över hundratalet
miljoner kronor, och man måste
ta för givet att där finns betydande besparingsmöjligheter.

Med tanke på den jämförelse som herr
Hedlund gjorde med den enskilda företagsamheten
kan jag nämna att vi i
statskontoret sedan några år har en
utredning i gång om möjligheten att
även i statsförvaltningen försöka föra
in något av kostnadsredovisning och
effektivitetsmätning på ett annat sätt än
vi hittills har haft. Det är en mycket
svår uppgift och det är inte säkert att vi
lyckas, men redan att experimentet görs
är av intresse.

På motsvarande sida skulle man kunna
belysa en rad uppgifter av samma
typ för riksrevisionsverket. Eftersom
denna verksamhet emellertid årligen
redovisas för statskontoret i ganska fylliga
verksamhetsberättelser skulle jag
vilja rekommendera dem av kammarens
ledamöter, som är intresserade, att ta

del av dessa redogörelser ävensom av
petitaframställningar, där det alltid ingående
redogöres för den verksamhet
som planeras.

Slutligen vill jag erinra om att det
enligt verksstadgan vid varje verk skall
finnas en särskild tjänsteman -— organisationsföredragande
som det heter —-vilken uttryckligen är ansvarig för att
alla effektivitetsbefrämjande åtgärder
vidtas vid verket. Jag kan intyga att
man inom löntagarorganisationerna på
olika stadier ofta har uttalat sitt intresse
för att medverka i den riktningen.
Herr Hedlund har dock — även om han
bara följer dessa frågor litet mera vid
sidan om — absolut rätt i att tillräckligt
mycket inte kan göras.

Jag har nu, för att inte förlänga denna
diskussion alltför mycket, utelämnat
hela den militära sidan, men jag tror
man kan säga att där kanske ännu mer
hade kunnat uträttas, först av organisationsnämnden
och därefter av statskontorets
militära avdelning. Detta syns
emellertid inte på grund av att inflation
och ständiga förändringar omvandlar
de förhållanden som man undersöker.
Vad som kan konstateras är att, om man
på denna väg inte hade kunnat åstadkomma
de effektiviseringar som genomförts,
inflation m. m. skulle ha lett till
än större kostnader än vad som nu blivit
fallet.

Även när det gäller kostnadsbesparingar
försöker man åtminstone inom
statskontoret att lämna en klar redovisning.
Jag tror mig våga påstå att hela
statskontorets ledning med mycket stor
tillfredsställelse skulle hälsa ett ökat
intresse hos riksdagens ledamöter för
denna synnerligen viktiga verksamhet.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag vet att det inte är
särskilt populärt att så här före ett arbetsfyllt
plenum förlänga en interpella -

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38

tionsdebatt. Men när jag, som under
snart 30 år varit statstjänsteman, hörde
herr Ståhl så helhjärtat och varmt försvara
den statliga verksamheten, kunde
jag dock inte underlåta att begära ordet.
Det var rent rörande att höra den tro
på att allt är gott och väl beställt inom
statsförvaltningen, som kom till uttryck
i herr Ståhls anförande.

Det ligger mycket i herr Hedlunds
interpellation. Jag är helt förvissad om
att både herr Hedlund och finansministern
har mångårig och vid erfarenhet
på dessa områden, men jag är inte övertygad
om att någon av herrarna har den
djupa erfarenhet som egen verksamhet
inom statsförvaltningen — med allt vad
det innebär av inblickar i eget och angränsande
verk — kan ge. Jag tror inte
att det bara gäller att införa arbetsbesparande
metoder och maskiner —
som herr Hedlund uttryckte det. Jag
är förvissad om att det skulle löna sig
ganska väl att göra en ordentlig översyn
av hur mycket onödigt arbete som
presteras och hur mycket meningslöst
blankettifyllande och enkätsvarande
som statstjänstemännen måste ägna statens
dyrbara tid åt och hur just detta
arbete med att fylla i blanketter och
svara på enkäter får en otäck s. k. multiplikatoreffekt,
därför att varje ung amanuens
för att kunna visa framfötterna
måste hitta på nya enkätfrågor och
lagra nya enkätsvar.

Jag tror att det finns ganska mycket
att göra just på detta område för att få
tjänstemännens arbetstid använd om
inte direkt till produktivt arbete så i
varje fall till mindre onödigt arbete än
de nu tyvärr i alltför stor utsträckning
utför.

Jag vet inte om jag får ge finansministern
ett råd, men jag skulle i varje
fall till slut vilja peka på ett område,
där det säkerligen skulle gå att rationalisera
en hel del. .lag tänker på kostnaderna
för resor och traktamenten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. beskattningen
av folkpensionärers extrainkomster

Ordet lämnades på begären till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fru Nettelbrandt har
frågat mig om jag vill medverka till en
sådan reform av gällande skatte- och
bidragsregler beträffande folkpensionärer
att orimliga avbränningar på pensionärernas
extraförtjänster förhindras.

Interpellanten syftar på att folkpensionär
som har viss inkomst av arbete
för närvarande får vidkännas minskning
både av det särskilda avdrag som
normalt medges folkpensionärer med i
huvudsak endast folkpensionsförmåner
och av vissa inkomstprövade förmåner,
främst kommunalt bostadstillägg. Om
inkomsten överstiger vissa belopp bortfaller
såväl avdraget som förmånerna
helt.

Den fråga som interpellanten tar upp
har länge varit uppmärksammad. Problemet
är en konsekvens av att både
avdraget och det kommunala bostadstillägget
är inkomstprövade. När det
gäller skatteavdraget har vissa förbättringar
skett genom de nya anvisningar
till ledning för avdragets bestämmande
som riksskattenänmnden utfärdade i
våras. Beträffande förmånssidan får jag
erinra om att pensionsförsäkringskommittén
för närvarande prövar frågan
om de inkomstprövade folkpensionsförmånerna.

Jag delar interpellantens uppfattning
att förhållandena på området inte är
tillfredsställande trots de antydda förbättringarna.
En ändring är påkallad
inte minst med hänsyn till den av interpellanten
påpekade omständigheten
att allt flera folkpensionärer också har
ATP-pension. Inom finansdepartementet
pågår vissa undersökningar i syfte
att sfi långt möjligt råda bot på nuvarande
brister i pensionärernas beskatt -

80 Nr 38 Tisdagen den 13 deeember 1966 fm.

Svar på interpellation ang. beskattningen av folkpensionärers extrainkomster

ning. Frågan är emellertid komplicerad
och måste ses i samband med ställningstagandena
på förmånssidan.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Även om det inte precis
kan accepteras att artigheter mot
partiledare tar sig sådana former, att
den ytterligare förrycker den redan förut
förryckta arbetsordningen i riksdagen,
är det klart att jag kan tänka mig
att vänta några minuter på finansministern,
bara inte folkpensionärerna behöver
vänta på finansministern både
månader och år för att få sina frågor
lösta.

Jag ber i alla fall, herr talman, att
få tacka finansministern för svaret på
min interpellation. Det var ju förvånansvärt
positivt, och jag vill uttrycka
min glädje härför och för att finansministern
vitsordat att det kvarstår besvärande
problem trots vissa förbättringar,
av vilka en del antytts i svaret.
När vi i våras hade denna fråga uppe
till debatt med anledning av ett par motioner,
möttes vi inte av samma förståelse
av finansministerns partivänner i
utskottet och i kamrarna. Det var då
andra tongångar. Dessa partivänner var
tydligen — så är förhållandet onekligen
ibland — mer regeringstrogna än
regeringen själv. Man fann då inte något
skäl att nu medverka till en ändring,
man kunde inte finna att tiden
var mogen att riva upp fältet, i varje
fall inte innan systemet fått praktiseras
— så lät det då.

Mot den bakgrunden är glädjen över
finansministerns svar i dag särskilt berättigad.
Jag fäster stort avseende vid
skillnaden mellan marsståndpunkten
och decemberståndpunkten eller —
kanske jag bör säga — mellan de socialdemokratiska
ståndpunkterna såsom de
tidigare företrätts i riksdagen och såsom
de nu företräds av finansministern.

Även om riksskattenämndens senaste
anvisningar medfört vissa förbättringar
för folkpensionärer med sidoinkomster,
kan kvarstående problem inte
bagatelliseras. Låt mig anföra några
exempel på hur det nuvarande systemet
kan slå.

Jag tillät mig i den nyss refererade
debatten under vårriksdagen att anföra
ett exempel som visade hur stor marginalbelastningen
kunde bli om man använde
sig av ett riksmedeltal för det
kommunala bostadstillägget. Marginalbeskattningen
blev, vid mycket blygsamma
sidoinkomster, drygt 2 400 kronor.
Ökades sidoinkomsterna med ytterligare
några hundra kronor blev
marginalbelastningen så hög som 126
procent.

Jag har roat mig med att undersöka
hur detta slår i den stad där jag själv
»or, i Solna, där de kommunala bostadstilläggen
är annorlunda utformade.
Den som där har en inkomst på
2 400 kronor vid sidan av folkpensionen
och ökar den inkomsten till 3 500
kronor, minskar samtidigt det netto han
har kvar sedan skatten är borträknad
och minskningarna i de kommunala bostadstilläggen
är gjorda från 9 698 kronor
till 9 330. Skulle han arbeta ytterligare
litet mer och ha 4 000 kronor i
sidoinkomst i stället för 3 500, så minskar
han sin nettobehållning från 9 330
till 9 125 kronor. I båda dessa fall är
det fråga om en marginalbelastning på
141 procent.

Det är berättigat att pensionärerna
frågar sig vad det egentligen är för fel
på deras arbetsinsatser, eftersom man
straffbelastar dem hårdare än säkert
någon annan grupp, samtidigt som arbetskraftsläget
är sådant att alla armar
verkligen behövs i produktionen.

När pensionärerna hör av sig i denna
fråga, i tidningarnas insändarspalter
och i personliga brev, så är det inte
uttryck för någon kverulans utan för en
djup besvikelse över att just de gamla
lönas så illa.

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. beskattningen av folkpensionärers extrainkomster

I tidningen Dagen refererades tidigare
i år ett fall. En gammal man, född
1887, hade ryckt in i sitt gamla jobb
och tagit ett skift i veckan. Hans förtjänst
för detta blev 220 kronor. 55 kronor
därav gick till skatt enligt tabellen.
Men för att han skulle slippa kvarskatt
betalade han in ytterligare 150 kronor,
och alltså återstod endast 15 kronor av
det han hade förtjänat. Men ändå fick
han ingenting tillbaka, utan han fick en
kvarskatt på 47 kronor. Hans förlust
för att han hjälpte en före detta arbetskamrat
genom att ta ett skift i veckan
och för att han hjälpte till i prouduktionen
var 47 kronor i straffskatt till
samhället. Det behövs bra mycket av
arbetsglädje för att kompensera den
bitterhet som en sådan behandling lätt
föder.

När man ser sådana konsekvenser får
man förstå en av de många brevskrivare,
som vänt sig till mig i denna fråga,
då han skriver: »Att riva åt sig skatt
av pensionärer är ganska oförskämt,
tycker jag.»

Genom att bostadstillägget har höjts
på en del håll kan det bli så att t. o. m.
de som inte har någon annan inkomst
än kommunalt bostadstillägg och folkpension
drabbas av skatt. Det är orimligt.

I Aftonbladet, som finansministern
torde ha en vis sympati för, förespråkade
dess skatteexpert nyligen skattefrihet
för alla folkpensionärer utan
annan inkomst än folkpension med
eventuella tillägg. Det är en rimlig
ståndpunkt. Som tidigare folkpartimotioner
har föreslagit bör man sedan
åstadkomma bättre avtrappningsregler
för det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga.
Det vore glädjande om pensionsförsäkringkommittén
kunde åstadkomma
en omkonstruktion av de inkomstprövade
förmånerna, framför allt
då bostadstilläggen. Jag tror emellertid
inte att lösningen står att finna enbart
på den vägen. Även om tvåtredjedelsreduceringen
av tilliiggen mildras, mås -

te det till förändringar på skattesidan
för att systemet skall fungera tillfredsställande.
Det får helt enkelt inte vara
så att större arbetsinsats och mera
bruttoinkomst leder till ett mindre
netto.

En annan fråga gäller tidsperspektivet.
Denna fråga hastar. Pensionsförsäkringskommittén
har till sig nyligen
fått frågan om utredning av allmän
egenpension och harmonisering av bestämmelserna
i de skilda allmänna pensionssystemen.
Den frågan torde ta eu
inte obetydlig tid i anspråk. Jag hoppas
att finansministern vill medverka till
att den begränsade fråga vi i dag talar
om löses genom ett delresultat från den
kommittén. Om därtill finansdepartementets
interna undersökningar snabbt
leder till ändrade regler, finns det all
anledning att glädja sig över finansministerns
svar i dag. Jag vill uttrycka
den förhoppningen utt det inte kommer
att dröja länge innan pensionärernas
rättvisa krav blir tillgodosedda.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att här ta upp någon debatt, men jag
tycker nog att fru Nettelbrandts inlägg
var litet för ensidigt för att få stå
oemotsagt.

Om det är någon som tar emot bekymrade
brev från folkpensionärerna
är det finansministern. Det går väl inte
en dag utan att det för mig serveras
det ena fallet i alla dess detaljer, det
andra fallet i dess detaljer och det tredje
fallet i dess detaljer. Ibland och i
den mån tiden räcker till brukar jag
undersöka dem, och då kan det visa
sig att vederbörande folkpensionär har
dragit på sig eu extraskatt därför att
ban har haft eu del kapitalinkomster.
Han resonerar på det sättet: Om jag
kunnat spara ihop ett visst kapital och
bar eu ränteavkastning på detta, är det
väl min sak. Det skall finansministern
inte lägga sig i. Men nu bär vi eu skatte -

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. beskattningen

lagstiftning, som betraktar kapitalavkastningen
på samma sätt som en inkomst.
Då uppstår detta problem.

Andra har, när man tittat litet närmare
på fallet, haft ett eget hem som
de byggt när de var unga. Detta hem
är numera skuldfritt men på grund av
utvecklingen representerar hemmet en
viss förmögenhet. De kommunala bostadsbidragen
är så konstruerade att
därest den skuldfria förmögenheten går
över ett visst belopp influerar detta på
bostadsbidragen.

Nu har man eu benägenhet att skylla
allt på skatten. Kommunerna är suveräna
i fråga om att fixera bostadstilläggen
till folkpensionärerna, och dessa
tillägg är inkomstprövade. Om vederbörande
folkpensionär genom folkpensionens
storlek i dag, kapitalinkomst
eller viss förmögenhet i eget hem har en
sådan inkomst, kan kommunen bedöma
det så att vissa av riksdagen fastställda
reduceringsregler gäller. Man får då
bedöma fallet med utgångspunkt från
de regler som är tillämpliga. Det blir ett
specificerat bidrag som reduceras när
inkomsten överstiger en viss fixerad
nivå. Detta har egentligen ingenting
med skatten att göra, eftersom det är
ett bidrag som faller bort. Sedan är
det transformerat över i den allmänna
debatten till en marginalskatteeffekt.
Om jag skall vara helt korrekt kan jag
säga att det har en marginell effekt men
knappast en marginalskatteeffekt.

En folkpensionär som endast har sin
pension och sitt bostadstillägg bör i
princip vara skattebefriad. Detta är
också regeln. Det extra avdrag som
tillerkännes folkpensionärerna räcker
emellertid inte vid alla tillfällen för att
man skall nå det resultatet. På en fråga
av herr Helmer Holmberg för en vecka
sedan svarade jag att vi bör justera detta
extra avdrag vid vårriksdagen. En del
av bekymren kommer då ur världen.

Man kan inte utan vidare med bortseende
från utvecklingen säga att en
viss grupp under alla förhållanden skall

av folkpensionärers extrainkomster

vara skattebefriad bara för att man har
en rubricering på gruppen — i detta
fall folkpensionärer. Man måste göra
jämförelser. När denna fråga diskuterades
i andra kammaren och i medkammaren
i våras illustrerade en av medkammarens
ledamöter den med ett par
exempel som jag tyckte var ganska
intressanta. Han sade att grundpensionen
för ett par folkpensionsmakar numera
är drygt 7 000 kronor och så småningom
blir 7 500 kronor. Har man
bostadstillägg — och det har ungefär
hälften av folkpensionärerna — kan
detta gå upp till ett par tusen kronor,
i vissa fall t. o. m. till 3 000 kronor. Ett
par äkta makar kan således i ren folkpension
komma upp till 10 000 kronor.
Dessa makar är befriade från skatt —
de skall i princip vara det, och vi skall
justera reglerna så att de också blir det.
De är även befriade från folkpensionsavgift
och sjukförsäkringsavgift.

Deras levnadsstandard torde vara likvärdig
med standarden för den relativt
stora grupp av löntagare som i sin aktiva
ålder arbetar inom områden där
än i dag årsinkomster på 12 000, 13 000,
14 000 och 15 000 kronor är vanliga.
Den som har en inkomst på t. ex. 14 000
kronor skall betala skatt på allt som
ligger över 8 000 kronor och dessutom
betala folkpensionsavgift och sjukförsäkringsavgift.
Dessutom kanske han
har ett par barnungar att försörja. De
alls inte små grupper som har dessa
låga inkomster torde leva under sämre
förhållanden än ett par folkpensionärer
som i dag har en ganska hygglig folkpension
och ett hyfsat bostadsbidrag.
Det är ur dessa synpunkter man också
måste betrakta problemet. Man kan inte
betrakta det ensidigt.

För något mer än ett halvår sedan tog
jag emot representanter från Folkpensionärernas
riksförbund. De hade en
genial lösning att föreslå. De sade:
»Räkna ut vad som egentligen skulle
vara en rimlig skatt för en folkpensionär
som har fullt bostadsbidrag! Höj

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38

Svar på interpellation ang. beskattningen av folkpensionärers extrainkomster

folkpensionen med det skattebeloppet
och tag bort alla siirregler för folkpensionärerna!
Betrakta folkpensionärerna
som man betraktar alla andra
löntagare! Låt dem skatta från första
kronan som enligt gällande skatteförfattningar
är skattebelagd!» De utvecklade
texten på följande sätt: »Våra folkpensionärer
bor vägg i vägg med lågt
avlönade grupper. De är irriterade över
att dessa grupper kallar dem för ett
skattefrälse som har det bättre ställt
ekonomiskt genom dessa specialregler
än vad den i aktiv ålder lågt avlönade
familjeförsörjaren har.»

Jag nämner att jag varit fascinerad av
denna tanke, eftersom den skulle klara
av alla de oändliga tvisterna och jämförelserna
på detta område. Jag har låtit
räkna på vad det skulle kosta. Tyvärr
innebär det en utgift för statskassan
på cirka 800 miljoner kronor, och
det finns inte praktiska möjligheter att
genomföra denna enkla och geniala lösning,
som folkpensionärernas egen organisation
önskar.

Jag har velat framhålla detta för att
kammaren icke skall tro att problemet
är så enkelt som man kanske kunde få
ett intryck av när man lyssnade på fru
Nettelbrandts framställning.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Finansministern framhöll
i sitt svar att denna fråga var
komplicerad. Jag tror att jag för min
del inte nämnde detta, men självfallet
vill jag understryka att denna punkt inte
är enkel. Men den är inte heller så enkel
som finansministern i sitt senaste
inlägg velat göra den till.

Finansministern tog i detta sammanhang
upp exempel som anfördes av herr
Wärnberg i första kammaren i våras.
.lag tycker att det skulle ha varit av
större intresse att något belysa hur
det går för de människor jag har nämnt
i dag. Jag är medveten om att det slår
på olika sätt i olika inkomstlagen. Man

kan därför välja en sådan del av skalan,
som ger utslag åt ett visst håll. Men
vad jag velat understryka i detta sammanhang
är att det inte får finnas fall
där resultatet blir så komplett felaktigt
som i de exempel jag tagit upp.

Jag vill säga till finansministern att
dessa exempel inte har hämtats från
brev, från insändare eller från andra
fall, där kanhända kapitalinkomster
eller andra faktorer har komplicerat saken
och lett till ogynnsamma resultat.
Det är exempel hämtade direkt från
uppgjorda tabeller.

Visserligen har jag inte ett lika stort
batteri av experter, som finansministern
har, för att göra upp sådana tabeller
men jag tror ändå att dessa såsom de
utformats är riktiga. De visar också
just de av mig nämnda resultaten. Jag
tycker att det hade varit av stort intresse
om finansministern hade uppehållit
sig vid denna problematik, eftersom
det är just den som visar att detta
problem inte är enkelt.

När jag hörde finansministerns andra
inlägg blev jag vidare något oroad och
ville i varje fall delvis ta tillbaka min
positiva inställning till finansministerns
svar. Jag fick av detta den uppfattningen
att finansministern var medveten
om problemets stora betydelse
och insåg att något måste göras åt det.

Men om jag uppfattade det andra inlägget
rätt, gick finansministern på den
ena punkten efter den andra närmast
ifrån denna inställning och ville »skriva
ned» problemet till en helt annan stor^
leksordning än vad vi från början båda
var överens om.

Finansministern har dock i sitt svar
uttalat, att han delade interpellantens
uppfattning att förhållandena på området
inte är tillfredsställande. Det hade
därför kanske inte varit nödvändigt att
använda en så lång argumentation för
att tala om att läget är bättre än vad
jag gjorde gällande.

Finansministern nämnde i detta sammanhang
ett förslag, som han hade bli -

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. beskattningen

vit fascinerad av men som skulle kosta
för mycket att genomföra. Det återstår
att se hur fascinerad man kan bli av ett
annat förslag, som tydligen kommer att
kosta mindre och som jag hoppas kommer
att framläggas inom en mycket snar
framtid.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag har länge hyst intresse
för frågan om folkpensionärernas
beskattning, delvis givetvis av den
anledningen att jag kommer i beröring
med den i min dagliga gärning — det
är som vanligt utmätningsmannen som
skall hålla i skaftet när yxan slutligen
skall gå.

Jag delar därför fru Nettelbrandts
glädje över att finansministern givit uttryck
för förståelse för detta problem
— en större förståelse än den gången
jag ställde en enkel fråga till finansministern
i detta ämne.

Det ligger naturligtvis mycket i det
exempel beträffande de lågavlönade,
som finansministern nu tagit upp. Men
det är viktigare att höja inkomsterna
för de lågavlönade än att höja skatten
för folkpensionärerna, och man borde
därför angripa problemet på detta sätt.
Dessutom blir dessa personer i aktiv
ålder så småningom inlemmade i det
skattefrälse, som finansministern nämnde,
om de får leva fram till pensionsåldern,
vilket vi alla hoppas att de får.
Här är det uppenbart viktigt att vara
mer generös liksom också att uppmuntra
pensionärerna att arbeta i stället för
att avskräcka dem, eftersom det är nyttigt
både för dem själva och samhället
att de gör denna arbetsinsats. Som finansministern
framhållit i svaret är det
också angeläget att ATP-beloppen uppmärksammas,
därför att dessa konstituerar
ett speciellt problem i detta sammanhang.

Det är emellertid en särskild anledning
till att jag har begärt ordet, nämligen
att det begås ganska många misstag
i taxeringshänseende vid folkpen -

av folkpensionärers extrainkomster

sionärernas beskattning. Vi som arbetar
med dessa saker ser, när folkpensionärer
med kvarskatt kommer med sina
skattsedlar på slutlig skatt, att många
av dem inte skulle ha blivit beskattade,
enligt gällande regler. Då kommer jag
in på en tanke som jag länge har omfattat
med sympati och som jag har givit
uttryck åt i skilda sammanhang —
även i denna talarstol — nämligen att
alla ämbets- och tjänstemän som över
huvud taget märker att något fel har
begåtts skulle vara skyldiga att se till
att det rättas. I det här sammanhanget
innebär det närmast att utmätningsmännen
som märker att folkpensionärer
blivit oriktigt beskattade enligt
gängse regler tillser att rättelse kommer
till stånd.

Rättelse kan ske ganska enkelt på så
sätt att utmätningsmannen låter ställa
i ordning en besvärsskrift till prövningsnämnden.
Åtminstone i Hälsingborg
och Malmöhus län finns det ett enkelt
formulär som man kan låta dem
fylla i och skriva under. På så sätt
hjälps dessa människor som har en
otrolig respekt för myndigheter och
alla papper som kommer därifrån. De
blir skräckslagna. Det är, som finansministern
säkert vet, ett faktum att
många folkpensionärer är mycket oroliga
och säger sig inte kunna sova om
nätterna, därför att de fått kvarskatt.
De är fantastiskt skötsamma och har
aldrig velat bedra någon och tycker att
det skulle vara synnerligen otrevligt,
om de infördes i en restlängd. Därför
bör varje ämbets- och tjänsteman vara
förpliktad att se till att det vidtas rättelse.
Jag skulle vara glad om finansministern
ville ta under övervägande
att införa en bestämmelse, att vem som
än upptäcker ett fel skall på ett eller
annat sätt tillse att rättelse kommer till
stånd.

Dessutom är det nog e.n ganska stor
olikformighet mellan länen när det gäller
taxering av folkpensionärer, och det
är viktigt att man även härvidlag söker

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38

Svar på interpellation ang. beskattningen av folkpensionärers extrainkomster

åvägabringa likformighet, ty det viktigaste
av allt inom ett skatteväsende är
väl ändå att människor behandlas lika.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har dels i interpellationssvaret
och dels i mitt förra inlägg
konstaterat, att förhållandena under
utvecklingens gång blivit sådana att
läget icke är tillfredsställande. Jag meddelade
detta som svar på en fråga av
herr Holmberg i förra veckan, och samma
meddelande har lämnats till fru
Nettelbrandt i dag.

Att jag i ytterligare ett inlägg bemötte
fru Nettelbrandt berodde närmast på
att detta mitt svar föranledde fru Nettelbrandt
att tala om motsättningarna
mellan mina riksdagskamraters ståndpunkt
i våras och min i dag, varefter
vi fick höra en lång plaidoyer om dessa
motsättningar. Jag kände ett behov av
att tala om vilka svårigheter som här
förelåg och återge något av argumentationen
i våras som följaktligen i långa
stycken gäller än i dag. Läget är inte
så enkelt som fru Nettclbrandts inlägg
gav vid handen, och i sitt andra inlägg
har ju fru Nettelbrandt kommit över på
min sida och konstaterat, att frågan är
komplicerad. Vi kanske inte behöver
ta mera tid i anspråk härför.

När jag använde ordet skattebefrielse
rörde det sig om ett återgivande av vad
folkpensionärernas egen riksorganisation
uttalat. Den ville inte ha några
skatteförmåner för folkpensionärerna,
men det är ju detta krav som ideligen
framförts från olika håll inom oppositionen.
Däremot önskade folkpensionärcrna
en höjning av folkpensionen för
att sedan betala skatt från första kronan
som alla andra. Men det innebär
som sagt en mycket kraftig kostnadsstegring,
beroende på förhållanden som
jag inte här behöver tekniskt utveckla
n ärmare.

Sedan var det viil också litet lättsinnigt
av herr Sjöholm att säga, att visst

är jämförelserna mellan lågavlönade
grupper som får betala skatt och den
skattefrihet som vi tillerkänner folkpensionärer,
som sakligt sett är i samma
läge, ett problem. Men det är ju bara,
säger herr Sjöholm, att höja lönerna
för de lågt avlönade grupperna.

Ja, det är ju synd att ingen har tänkt
på det förut, herr Sjöholm!

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Denna fråga måste väl
vara komplicerad, eftersom den dels
gäller skattereglerna och dels reglerna
på bidragssidan, alltså den positiva sidan.
När de båda sakerna kolliderar är
det självfallet svårt att få en ordning
som träffar rätt och riktigt.

Jag begärde emellertid närmast ordet
för att bemöta finansministerns förklaring
till sina exempel från debatten i
våras. Finansministern sade att han
hade ett behov av att tala om vilka svårigheter
som föreligger, därför att jag
påminde om att man intog en annan
ståndpunkt i vårdebatten än man gör
nu. Jag vill erinra om att man då inte
nämnde svårighetskaraktären. Det är
den vi är överens om i dag. Vi har enats
om att det är komplicerat att finna en
riktig och rättvisande linje. Den saken
nämnde inte talesmännen för den socialdemokratiska
majoriteten i bevillningsutskottet,
och inte heller nämndes
det här i kammaren. Då fann man
inte skäl föreligga att göra något åt denna
fråga. Man hänvisade bara till de förbättringar
som gjorts, främst riksskattenämndens
nya anvisningar. Därför fann
man inget behov föreligga att göra något
åt denna sak.

Om vi hade funnit varandra den
gången som vi har gjort nu, när finansministern
här talar om behovet av att
göra någonting och samtidigt erinrar
om frågans komplicerade karaktär, så
hade debatten i dag kanske varit onödig.

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. beskattningen

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det tycks råda enighet
om att denna fråga är komplicerad och
att vi måste finna någon lösning på
den. Här har också åberopats pensionsförsäkringskommittén
som så småningom
skall framlägga förslag. Sista meningen
i interpellationssvaret lyder:
»Frågan är emellertid komplicerad och
måste ses i samband med ställningstagandena
på förmånssidan.»

Jag tror dock att detta i stor utsträckning
är en skattefråga och att den stora
lösningen, om jag så får uttrycka mig,
ligger på skattesidan. Finansministern
sade att det pågår vissa undersökningar
inom finansdepartementet i syfte att så
långt möjligt råda bot på nuvarande
brister i pensionärernas beskattning.
Just det missförhållande som påtalats
i dag, att en pensionär har bättre ekonomiskt
utbyte om han tjänar 2 000 kronor
än om han tjänar 7 000 kronor måste
rättas till. Det har inte stor effekt
att göra vissa justeringar i skattereglerna
eller i gränserna för de kommunala
bostadstilläggen eller att justera
avdrag och liknande, utan här gäller det
som sagt först och främst en skattefråga.
Här kommer också arbetsmarknadssituationen
in i bilden. Arbetsmarknadsutredningen
tog just upp den frågan
i sitt betänkande och påtalade de
ogynnsamma regler som nu gäller på
detta område.

Det finns i dag en kommitté som arbetar
med förmånsfrågorna, men jag
anser som sagt att tyngdpunkten i detta
problem ligger på skattesidan, och där
finns ingen kommitté trots att det är
finansdepartementet som sysslar med
saken. Jag vill nu ställa en fråga till
finansministern:

Kommer finansministern att medverka
till att det blir någon samordning
mellan arbetet i pensionsförsäkringskommittén
och det arbete som pågår
inom finansdepartementet för att man
härvidlag skall kunna få en helhetsbild? -

av folkpensionärers extrainkomster

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern missförstod
mig och gjorde det naturligtvis
med full avsikt. Jag sade inte att det
hela var så enkelt som att bara höja
lönen för de lågavlönade, utan jag framhöll
att man måste angripa det här problemet
för sig och inte låta det förhållandet
att människor har alltför låg lön
innebära att folkpensionärerna inte vederfars
den rättvisa som vi anser att de
borde få åtnjuta.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Högerpartiet har ju i
många år föreslagit att man skulle
införa höjda ortsavdrag för folkpensionärer
just för att undvika dessa orimliga
marginaleffekter på extrainkomster
och andra inkomster, som fru Nettelbrandt
talade om här. Jag vill kort och
gott rekommendera finansministern att
se på dessa våra förslag, och jag hoppas
också att fru Nettelbrandt kommer att
stödja dem när vi återkommer.

Vidare vill jag bara säga, herr talman,
att principiellt sett borde folkpensionen
vara skattefri, när avgiften icke är
avdragsgill. Nu motsvarar ju inte egenavgiften
hela folkpensionen, men den
del av folkpensionen som egenavgiften
motsvarar borde under alla omständigheter
vara skattefri.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Interpellanten och finansministern
är ju eniga om att man
inte bara kan minska förmånerna, utan
att man då också måste angripa skattesidan.
Fru Nettelbrandt sade att man
kan ändra prövningen så att man i
stället för tvåtredjedelsmetoden, som nu
användes vid en inkomst på 2 400 för en
ogift person, övergår till entredjedelsmetoden.
Det är klart att så kan ske,
men då måste det bli fråga om rätt höga
inkomster innan man blir fri från bostadsbidraget,
särskilt när det är relativt
stort och alltså följer med ganska
långt. Förekommer också hustrutillägg,

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38

Svar på interpellation ang. skatteuttaget på retroaktiva löneutbetalningar

måste det gälla särskilt höga inkomster
innan bidraget faller bort. Även om vi
kan gå den vägen, löser vi alltså inte
problemet därigenom. Jag bär här några
exempel på hur det verkar.

Om man räknar med ett så lågt bostadsbidrag
som 600 kronor och kommunalskatt
på 900, blir det med tredjedelsmetoden
visserligen inte någon
minskning i något inkomstläge av den
behållna inkomsten när inkomsten
höjs, men ökningen blir ringa. Om vederbörande
har 3 200 i inkomst vid sidan
av folkpensionen och ökar inkomsten
med 200 kronor, får han endast
behålla 15 kronor av ökningen, vilket
ändå är otillräckligt; detta gäller vid
ett så lågt bostadstillägg som 600 kronor.
Vid 1 800 i bostadsbidrag, vilket är
mer vanligt, och en sidoinkomst på
4 000, har folkpensionären en behållen
inkomst på 7 833 kronor. Ökar man sidoinkomsten
till 5 000, blir den behållna
inkomsten 7 777 kr. Även här är det
alltså fråga om en inkomstminskning,
visserligen inte stor — 56 kronor — men
det är synnerligen otillständigt.

Genom att ändra reglerna och endast
använda tredjedelsregeln kommer man
inte alltid åt problemet, utan det måste
angripas på skattesidan, vilket vi tydligen
är eniga om.

Då är frågan vad man skall ha för
ambitionsgrad i detta fall. Man kan ju
ha ambitionen att ordna så, att det
inte i något inkomstläge när inkomsten
ökas blir en minskning av den behållna
inkomsten utan snarare några kronors
ökning.

Om ambitionsgraden är så låg tror
jag man kan klara saken genom viss
ändring av prövningsrcglerna och en
inte alltför genomgripande ändring av
beskattningsreglerna. Men om man bär
ambitionen att vederbörande skall få så
pass mycket kvar av inkomstökningen
att han eller hon stimuleras till arbetsinsatser,
blir det utomordentligt svårt.
Då tror jag enda möjligheten är att det
särskilda skatteavdraget inte slopas

förrän i så höga inkomstlägen att bostadstilläggen
och de inkomstprövade
förmånerna redan fallit bort. Det särskilda
skatteavdraget och bostadstilläggen,
d. v. s. de inkomstprövade förmånerna,
bör alltså inte i något inkomstläge
bortfalla samtidigt. Det betyder att
man får gå rätt högt upp i inkomstlägena
— antagligen så högt tyvärr att
folkpensionärer i vissa inkomstlägen
erhåller något lägre skatt än låglönegrupper
i samma inkomstlägen.

Jag är fullt medveten om att befogade
anmärkningar kan riktas mot ett sådant
system, men jag tror att det är den utväg
man måste tillgripa, om man vill
lösa problemet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. skatteuttaget
på retroaktiva löneutbetalningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat
mig om jag planerar att vidta åtgärder
för att så långt möjligt förhindra att
årets retroaktiva lönetillägg medför betydande
kvarskatt för många skattskyldiga
och vidare om jag avser att föreslå
ändring av den nuvarande bestämmelsen
i uppbördsförordningen att avdrag
för preliminär skatt i här avsedda fall
skall ske med 25 procent.

Beträffande den första frågan får jag
framhålla att några särskilda åtgärder
från departementets sida inte är planerade.
Viss propaganda för höjt preliminärskatteavdrag
bedrevs av lönesparkommittén
i samband med utbetalningen
av lönetilläggen. De skattskyldiga
görs vidare i den upplysningsbroschvr
som medföljer slutskattesedlarna
uppmärksamma på möjligheten att
göra fyllnadsinbetalning senast den 30
april under taxeringsåret och på så siitt
undgå kvarstående skatt.

88 Nr 38 Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. skatteuttaget på retroaktiva löneutbetalningar

Frågan om förhöjning av det preliminära
skatteavdraget har aktualiserats
inom finansdepartementet i samband
med arbetet med uppbördsutredningens
betänkande (SOU 1965:23). Proposition
med förslag i den fråga som interpellanten
tagit upp avses föreläggas
1967 års riksdag.

Vidare anförde

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! För det svar finansministern
lämnat på min interpellation
får jag framföra ett tack.

Av svaret framgår att nästa års riksdag
tydligen får ta ställning till ett förslag
som innebär en höjning av det preliminära
skatteavdraget i sådana fall
då preliminärskattesedel inte lämnats
till arebtsgivaren. Vi skulle alltså kunna
komma ifrån nuvarande bestämmelse
om endast 25 procents skatteavdrag
på inkomsten; ett högre procentavdrag
har uppenbarligen sedan länge
varit mera realistiskt. Dessa 25 procent
fastställdes i början av 1950-talet, och
tyvärr har ju utvecklingen av penningvärdet
nedåt och marginalskatteprocenten
uppåt betytt att stadgandet numera
är mindre relevant. Därtill kommer att
bestämmelsen kan locka till försök att i
större omfattning skaffa sig s. k. skattekredit.
Speciellt tycks mera kortvarigt
anställda försumma att lämna ifrån sig
preliminärskattesedeln. Då det gäller
fast anställda lär det mera sällan förekomma
att debetsedeln undanhålles arbetsgivaren.

Det som emellertid i första hand föranledde
mig att framställa interpellationen
var frågan om något kunde göras
i anledning av de i år stora retroaktiva
löneutbetalningarna. Och jag kan gott
säga, att anslaget här i riksdagshuset i
slutet av november om utbetalning av
det retroaktiva arvodet till oss ledamöter
väckte mig. På anslaget kunde man
egendomligt nog läsa att riksdagens förvaltningskontor
skulle komma att dra

allenast 25 procent i preliminär skatt,
om inte anmälan om högre procentuttag
gjordes. Denna orealistiska skatteprocent
stack särskilt i ögonen i detta
hus. Men viktigare är givetvis att söka
förhindra att inte alltför litet tas ut i
preliminär skatt vid retroaktiva löneutbetalningar
i allmänhet. Ett för lågt
skatteuttag i sådana fall medför ju en
obehaglig överraskning när slutskattesedeln
senare kommer och kvarskatt
skall betalas.

Tyvärr tänker finansdepartementet
enligt interpellationssvaret inte vidtaga
någon särskild åtgärd.

Finansministern hänvisar blott till att
viss propaganda »för höjt preliminärskatteavdrag
bedrevs av lönesparkommittén
i samband med utbetalningen av
lönetilläggen» i somras och att de skattskyldiga
får reda på möjligheten att
kunna göra fyllnadsinbetalningar senast
den 30 april året efter inkomståret.
Den upplysningen finns bland
annat i den broschyr som vi erhåller
samtidigt med slutskattesedeln, alltså senast
i början på december.

Jag tror emellertid att detta inte räcker.
Till en början kan man beklaga att
propagandan för högre skatteuttag på
frivillig väg sattes in alldeles för sent i
somras. De retroaktiva lönerna hade
redan hunnit utbetalas i många fall när
sådan upplysning gavs. Detta är ett av
många exempel på de stora bristerna i
fråga om samhällets informationsverksamhet
till medborgarna.

Allmänna beredningsutskottet behandlade
i våras vissa motioner som
berörde den samhälleliga informationen
och hänvisade då till en utredning som
pågick inom statskontoret. Utskottet
framhöll därvid bl. a. att sedan statskontorets
utredning ■—- den gällde den
statliga publikationsverksamhetens finansiering
-— avslutats, borde Kungl.
Maj :t vidtaga de åtgärder som befinns
lämpliga och erforderliga för att föra
frågan om en förbättrad samhällsinformation
vidare. I utskottsutlåtandet finns

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38

Svar på interpellation ang. begärd utredning

fande mäklarverksamhet

också återgivet ett uttalande från Sveriges
Radio, som önskade en effektiv
presstjänst vid varje statlig instans för
upprätthållandet av den erforderliga
kontakten med de stora massmedia Sveriges
Radio representerar.

Den av mig berörda frågan tillhör ett
ämnesområde där det verkligen behövs
en bred information. I interpellationssvaret
omnämns uppbördsutredningens
betänkande 1965. Jag har funnit att utredningen
bl. a. kommit in på det här
problemet. Den framhåller på ett ställe
i betänkandet att en generell höjning
av den nuvarande procentsatsen inte är
påkallad vid retroaktiva löneutbetalningar
eftersom källskatten ofta beräknas
efter procentsatser som arbetsgivaren
bestämt efter överenskommelse med
respektive arbetstagare. Ofta förekommer,
säger utredningen vidare, att den
skattskyldige själv i dessa och liknande
fall begär ett förhöjt skatteavdrag.

Om det verkligen vore så lyckligt att
detta sker i tillräcklig utsträckning,
skulle naturligtvis inte något problem
finnas. Samtidigt måste man också säga
att det inte borde fastställas ett så orealistiskt
lågt procenttal i de bestämmelser
som reglerar detta förhållande. Man
kan knappast nöja sig med det sangviniska
synsätt som framkommer i utredningens
betänkande, när man vet
hur långt ifrån verklighetens värld procentsiffran
25 ligger. I år är marginalskatten
för ensamstående lägst 28,5 procent,
om den verkliga inkomsten utgör
6 000 kronor eller däröver. I högre inkomstlägen
blir marginalskatten givetvis
större. Vid mellaninkomster är marginalskatten
för ensamstående mellan 40
och 50 procent. För gift person är den
givetvis lägre — som tur är — men det
rör sig om mellan 28,5 och 32 procent
och ännu mer vid mellaninkomster.

Jag tror det är nödvändigt, herr talman,
att finansdepartementet ger direktiv
om mera energisk propagnnda för
fyllnadsinbetalningar av skatt senast

om en civilrättslig lagstiftning beträf den

30 april 1967, så att löntagarna kan
undvika besvärande kvarskatter på 1967
års slutskattesedlar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. begärd utredning
om en civilrättslig lagstiftning beträffande
mäklarverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gomér har frågat
mig vilka åtgärder jag avser att vidta i
anledning av riksdagsskrivelse 1961:37
om utredning rörande civilrättslig lagstiftning
om mäklarverksamheten och
vilka åtgärder som har vidtagits för att
skapa intresse för frågan i övriga nordiska
länder. Som svar får jag anföra
följande.

Våren 1964 meddelade jag här i kammaren
på fråga av herr Gomér att spörsmålet
om lagstiftning angående mäklarverksamhet
hade tagits upp med justitieministrarna
i de övriga nordiska länderna,
men att dessa inte hade visat något
påtagligt intresse för saken. Från
dansk sida hade då framhållits att eventuella
civilrättsliga regler i ämnet borde
utarbetas i nordiskt samarbete men att
man då knappast kunde påtaga sig nya
lagstiftningsuppgifter. Jag anförde att
jag bedömde frågan på ungefär samma
sätt.

Frågan om en civilrättslig reglering
av mäklarverksamheten har sedan år
1964 inte kunnat föras framåt. Anledningen
härtill är framför allt det ringa
intresse som har visats i de övriga nordiska
länderna. Vidare måste frågan
ses i samband med bl. a. det mera omfattande
spörsmålet om kommissionslagstiftningcns
framtida utformning. Jag
tillkallade år 1962 särskilda sakkunniga

90 Nr 38 Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. de inom polisens säkerhetsavdelning förda registren

för att följa arbetet i Finland på en ny
lagstiftning i detta ämne och för att
överväga om det finns anledning att
föreslå ändringar i den svenska lagstiftningen.
Det är inte uteslutet att de
sakkunnigas överväganden kan komma
att aktualisera frågor som också rör
mäklarverksamheten. Eftersom våra utredningsresurser
för närvarande är synnerligen
ansträngda, synes det mest
lämpligt att avvakta resultatet av de
sakkunnigas arbete innan man tar ställning
till frågan om den av riksdagen begärda
utredningen.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt
har jag ännu inte ansett tiden vara mogen
att ånyo aktualisera frågan om nordiskt
lagstiftningssamarbete i fråga om
mäklarverksamhet.

Vidare anförde

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Jag vill framföra ett
tack till justitieministern för svaret på
min interpellation.

Justitieministern anför skälen till att
riksdagsskrivelsen inte har givit något
resultat, men — vilket jag uppfattar positivt
— finner det inte uteslutet att de
sakkunniga, som följt arbetet på en ny
lagstiftning i Finland, kan lägga fram
överväganden som leder till ändringar
även i den svenska lagstiftningen om
mäklarverksamhet. Vidare pekar han
på ett skäl som jag har stor respekt och
förståelse för: de hårt ansträngda resurserna.

Även om den grupp som denna fråga
gäller är liten saknar den kanske inte
betydelse. Alltsedan auktorisationen infördes
har den organiserade delen av
mäklarkåren på ett mycket anmärkningsvärt
sätt strävat efter att förbättra
både sin teoretiska och sin praktiska utbildning.
Detta har skett i den förhoppningen
att mäklarnas civilrättsliga ställning
här i Sverige skulle få en översyn.
Situationen har hittills varit mycket bekymmersam;
många av de rättegångar

som har hållits borde ha kunnat undvikas.

Sedan jag framställde min interpellation
har jag fått reda på att också Danmark
har fått en ny mäklarlag, visserligen
inte på det civilrättsliga området
utan på det näringspolitiska, och jag
har låtit skriva ut den på svenska för att
kunna läsa den ordentligt. Det finns
i denna lag detaljer som jag inte precis
är någon beundrare av; jag tycker att
näringsfriheten trädes litet för nära.
Det är emellertid en annan fråga.

Den nya danska lagen om fastighetsmäklare
går litet längre än vår kungörelse
av år 1947, så till vida att rätten
att kalla sig fastighetsmäklare i Danmark
är förbehållen de personer som är
auktoriserade av handelsministern. Något
monopol har de dock inte fått.

Jag hoppas att statsrådet av dessa omständigheter
drar sådana slutsatser att
han kan påskynda mognadstiden —
som han själv säger — för att aktualisera
frågan angående mäklarnas civilrättsliga
ställning på sätt som riksdagen
har begärt.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. de inom polisens
säkerhetsavdelning förda
registren

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
i en interpellation till mig ställt några
frågor rörande säkerhetstjänstens registreringsverksamhet.
I anledning härav
får jag anföra följande.

När det gäller en verksamhet av den
art som säkerhetstjänsten avser måste
en avvägning ske mellan kravet på effektivitet
vid försvaret av vårt demokratiska
samhälle och det i en demo -

Tisdagen den 13 december 1906 fm. Nr 38

de inom polisens säkerhetsavdelning förda registren

Svar på interpellation ang.

krati likaledes betydelsefulla kravet på
rättssäkerhet för den enskilde medborgaren.
Denna avvägning är ibland svår
att göra och det är därför naturligt att
frågor av detta slag ställs under debatt.
Men debatten måste vara saklig, nyanserad
och framför allt belysa problemets
alla sidor. I detta avseende har
den hittills förda debatten på vissa håll
uppvisat stora brister.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört
ansåg jag redan i somras det lämpligt
att, som herr Hermansson också påpekar
i sin interpellation, lämna en redogörelse
för vissa frågor rörande arbetet
inom rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning.
Denna redogörelse är så utförlig,
som det rimligen kan begäras
när det gäller frågor av denna art. För
att inte i onödan ta alltför mycket av
kammarens tid i anspråk har jag tillåtit
mig att till kammarens ledamöter utdela
ett exemplar av redogörelsen. Jag
kan därför inskränka mig till vissa reflexioner
och preciseringar i anslutning
till herr Hermanssons interpellation.

Av helt naturliga skäl måste de regler
som gäller för säkerhetstjänsten hållas
hemliga, liksom också dess arbetsmetoder
och arbetsmaterial. Motsatsen skulle
innebära att säkerhetstjänstens verksamhet
skulle vara helt meningslös. Och
tyvärr är förhållandena i världen sådana
att vi inte kan undvara den form
av försvar för vårt demokratiska .samhälle,
som säkerhetstjänsten innebär,
lika litet som vi kan undvara vårt militära
försvar för att kunna upprätthålla
vår neutralitet. Talrika exempel
har på ett hårdhänt sätt lärt oss detta.

Att vi måste ha en effektiv säkerhetstjänst
är den ena sidan av frågan. Fn
annan sak är att en verksamhet av denna
art i ett demokratiskt land som vårt
måste bedrivas under sådana former
och under sådan medborgerlig kontroll,
att kraven på rättssäkerhet inte eftersätts.
Och jag tror mig kunna fastslå att
i intet annat land säkerhetstjänstens

arbete bedrivs under så fullständig parlamentarisk
insyn som hos oss.

Eftersom kammarens ledamöter har
tillgång till min i somras lämnade redogörelse
skall jag nöja mig med en uppräkning
av de kontrollorgan, som f. n.
existerar. Först har vi de fem av regeringen
utsedda ledamöterna i rikspolisstyrelsen.
Dessa ledamöter, som samtliga
är riksdagsmän, har full insyn i
säkerhetstjänstens arbete och hålls kontinuerligt
underrättade om arbetets
gång och deltar direkt i handläggningen
av personalkontrollfrågor. Självfallet
har dessutom justitiekanslern och
justitieombudsmannen insyn i verksamheten.
Vidare har vi den parlamentariska
nämnd med talman Strand som
ordförande, som för ett par år sedan
på förekommen anledning fick i uppdrag
bl. a. att överväga de principiella
riktlinjerna för handläggning av säkerhetsfrågor.
Givetvis omfattar detta uppdrag
också säkerhetstjänstens verksamhet,
och nämnden har fått all den insyn
däri, inklusive personalkontrollen,
som den har begärt.

.lag skall härefter, herr talman, gå
närmare in på den fråga, som herr Hermansson
huvudsakligen har uppehållit
sig vid i sin interpellation, nämligen
de registeranteckningar, som förs hos
säkerhetstjänsten, och deras användning.

När riksdagen år 1965 antog lagen
om polisregister ifrågasattes inte från
något håll annat än att registeranteckningar
av olika slag erfordrades för
spaningsverksamheten. Tvärtom fastslogs
eftertryckligt att behovet av olika
slag av registeranteckningar i dag av
åtskilliga skäl framstår som ännu mer
trängande än tidigare.

Vad nu sagts gäller den vanliga polisverksamheten,
men det är självklart
att behovet av registeranteckningar i
än högre grad gör sig gällande inom
säkerhetstjänsten. Den är ju så gott som
uteslutande hänvisad till egen spaning.

Herr Hermansson noterar i interpel -

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. de inom

lationen att genom min redogörelse i
somras besked i varje fall har getts om
att inom rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning
förs ett speciellt register. Den
uppgiften har varit tillgänglig i åtminstone
20 år. I 1946 års proposition om
fortsatt verksamhet för hindrande och
uppdagande av spioneri m. m. anges
direkt att det skulle ankomma på statspolisintendenten
att handha det centralregister
som förts inom den tidigare
allmänna säkerhetstjänsten. 1962 års
principbeslut om polisväsendets förstatligande
innebar bl. a. att ett centralt
organ för polisväsendet skulle inrättas
och att detta organ skulle överta
den särskilda polisverksamhet, som hade
letts av statspolisintendenten. Existensen
av detta register har sålunda
inte varit någon hemlighet.

En helt annan sak är att offentligen
ange efter vilka grunder ett namn införs
i ett register av denna art. Det
skulle allvarligt skada säkerhetstjänstens
arbetsmöjligheter. Det är mig inte
heller tillåtet att lämna sådana uppgifter
annat än i ett hänseende. Herr Hermansson
har i interpellationen ifrågasatt
riktigheten av mitt påstående från
i somras att detta register inte utgör
något belastningsregister utan är ett
spaningsregister. Nu förhåller det sig
så att i detta register införs namnet inte
bara på den som av en eller annan anledning
är föremål för säkerhetstjänstens
uppmärksamhet, utan också på
den som har lämnat säkerhetstjänsten
en uppgift, som bär föranlett denna
uppmärksamhet. Om t. ex. jag själv,
vare sig i min offentliga verksamhet
eller som privatman, gör en iakttagelse,
som jag anser bör komma till polisens
kännedom, och den har anknytning till
säkerhetstjänstens verksamhet, blir jag
antecknad i detta register, eftersom det
är ett hjälp- eller sökregister.

Av vad jag nu anfört följer, att det
är meningslöst att till besvarande av
herr Hermanssons fråga om antalet i
registret upptagna medborgare, låta nå -

polisens säkerhetsavdelning förda registren

gon sätta sig ned och räkna igenom
antalet namn.

Jag vill i det här sammanhanget kraftigt
understryka en omständighet, som
ofta förbises. Det för den enskilde medborgarens
rättssäkehet viktiga är inte
ett polisregisters innehåll, utan det väsentliga
för tillgodoseende av den enskildes
rättssäkerhetsintresse är att de
uppgifter som finns i registret inte utlämnas
till obehöriga och att de, i den
mån de utlämnas, är noggrant och objektivt
prövade. Att detta rättssäkerhetsintresse
är väl tillgodosett i vårt
land framgår av min tidigare omnämnda
redogörelse. Samma synpunkter, som
jag här har understrukit, framförde
också inrikesministern på tal om det
centrala polisregistret i 1965 års proposition
med förslag till lag om polisregister.
Riksdagen hade inte något att
erinra mot hans uttalanden.

Herr Hermansson har frågat, om det
i den offentliga debatten framförda påståendet
att uppgifter ur säkerhetsavdelningens
register har utlämnats till
representanter för främmande makt är
riktigt eller oriktigt. Herr Hermansson
synes härvid åsyfta ett i somras i viss
tidningspress och nyligen i en bok om
säkerhetstjänsten framfört påstående
att främmande makts beskickning här
i Sverige skulle ha avslagit en ansökan
om inresevisum i den främmande staten
på grund av uppgifter som beskickningen
hade erhållit från säkerhetstjänsten.
Jag kan försäkra herr Hermansson
att påståendet helt saknar
grund. Anteckningen i den i boken återgivna
skrivelsen att anledningen till avslaget
inte fick uppges måste åsyfta helt
andra förhållanden.

Herr talman! Det återstår så för mig
att besvara herr Hermanssons sista fråga,
om jag — för den händelse säkerhetsavdelningens
register bygger på eller
innefattar medborgares politiska
åsikter — vill ta initiativ till att ändra
gällande instruktioner och praxis så att
sådan registrering upphör. Utan att ha

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38

Svar på interpellation ang. de inom polisens säkerhetsavdelning förda registren

anledning att här gå in på den av herr
Hermansson uppställda förutsättningen
för frågan vill jag erinra om att jag redan
i somras offentliggjorde, att den
parlamentariska nämnden, som jag förut
talade om, skulle behandla också
personalkontrollen. Enligt vad jag har
inhämtat har numera så skett, och
nämnden kommer att ta upp hela detta
problemkomplex i ett betänkande som
väntas under våren 1967. Om nämnden
finner att rådande förhållanden är i
något avseende otillfredsställande,kommer
den med säkerhet att föreslå ändringar
i den nu tillämpade ordningen.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Den debatt som under
det senaste året förts om säkerhetstjänsten
och framför allt om dess registreringsverksamliet
har undan för undan
lett till att nya uppgifter bragts till offentlig
kännedom. Jag anser att detta
varit nyttigt. Ju längre vi kan komma i
fråga om offentlig insyn i dessa förhållanden
— givetvis utan att eftersätta
rimliga säkerhetshänsyn — desto bättre
är det ur demokratiens synpunkt.

Även justitieministerns svar på min
interpellation, för vilket jag ber att få
framföra mitt tack, innehåller ett par
nya uppgifter. När det gäller reglerna
för säkerhetstjänstens registreringsverksamhét
begränsar sig emellertid
dessa till meddelandet att även den som
lämnar säkerhetstjänsten en uppgift blir
införd i registret. En tidning har redan
givit uttryck för den tolkningen, att
även justitieministern själv skulle vara
upptagen i säkerhetspolisens register.
Även om denna tidning tycks ha så goda
förbindelser med justitiedepartementet
eller någon annan myndighet, att den
kunnat referera justitieministerns svar
innan detta delgivits interpellanten —
ett förhållande som jag kritiserar —
måste uppgiften givetvis ifrågasättas.

Jag vill uttrycka förhoppningen att den
i varje fall inte skall var herr Kling till
belastning.

Detta kan möjligen tolkas som en
skämtsam anmärkning, men den antyder
i själva verket hela den tragik som
drabbat många människor på grund av
det nuvarande systemet med registrering
och s. k. personalkontroll. Under
hänvisning till deras politiska åsikter —
uttryckta i medlemskap i visst parti eller
prenumeration på vissa tidningar —
eller till åsikter som de tidigare hyst
eller till åsikter som deras släktingar
har, hindras människor att få vissa anställningar
eller avskedas från anställningar.
Det är hela detta system som
debatten gäller, men justitieministern
vill inte ta upp denna demokratiska
kärnfråga.

För att vi i dag inte skall komma att
diskutera fel saker vill jag upprepa vad
som framgår redan av mitt brev till regeringen
den 10 juni i år och av interpellationen.
Myndigheterna har självfallet
skyldighet att vidta åtgärder som
är nödvändiga till försvar av det demokratiska
statsskicket och vårt lands oberoende;
de har däremot icke rätt att i
detta syfte kränka den demokrati som
skall värnas. Det är naturligt att den
verksamhet som bedrivs av myndigheterna
i syfte att förebygga brottsliga
gärningar icke till alla delar kan avslöjas.
Men ett klart besked från regeringens
sida huruvida det hos polismyndigheterna
förekommer en registrering
som bygger på eller innefattar medborgarnas
politiska åsikter kan inte på
något sätt försvåra denna legitima verksamhet
eller skada värnet för demokratien.
Tvärtom synes ett sådant klart
besked nödvändigt ur demokratiens synpunkt.

I den offentliga debatten har ingen
veterligt hävdat att polisen eller säkerhetsavdelningen
skulle vägras att över
huvud taget föra registeranteckningar.
Vad saken gäller är, om denna registrering
bygger på eller innefattar åsikter.

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. de inom polisens säkerhetsavdelning förda registren

Detta är huvudfrågan i min interpellation.

Justitieministern har såväl i sin redogörelse
av den 17 juni som i sitt svar
i dag vägrat att besvara denna fråga.
Jag beklagar detta djupt. Justitieministern
vill tydligen icke förstå att säkerhetspolisens
registrering hos stora medborgargrupper
skapar oro för att de
demokratiska fri- och rättigheterna,
åsiktsfriheten och den politiska organisationsfriheten
beskärs.

Det är inte heller så att dessa problem
uteslutande skulle intressera en och
annan kommunist. De betraktas tvärtom
som avgörande för demokratien av stora
grupper som står regeringen nära. Stora
tidningar som representerar socialdemokratien
och folkpartiet har riktat en
mycket skarp kritik mot det nuvarande
systemet. Aftonbladet har ifrågasatt om
man inte helt borde avskaffa de hemliga
registren. Dagens Nyheter har krävt
en väsentligt ändrad ordning. Regeringen
tycks däremot anse att allt är bra
som det är.

Varför vill inte justitieministern svara
på min fråga, huruvida den av säkerhetsavdelningen
bedrivna registreringen
bygger på eller innefattar medborgares
politiska åsikter? I interpellationssvaret
påstås att det allvarligt skulle
minska säkerhetstjänstens arbetsmöjligheter
om man offentligen skulle ange
efter vilka grunder ett namn införs i
ett register av denna art. Jag har i interpellationen
emellertid inte begärt att
få en fullständig redovisning av samtliga
de grunder på vilka ett namn kan
föras in i registret. Jag har ställt en
mycket konkret fråga, nämligen om
registrering sker efter åsikter. Justitieministern
måste kunna svara ja eller
nej på den frågan. Jag bestrider bestämt
att ett sådant svar skulle skada säkerhetstjänstens
arbetsmöjligheter.

Min fråga gäller åsiktsfrihet och
åsiktsförföljelse. Det omfattande material
som framlagts av Sven Rydenfeld*.
och Janerik Larsson i deras bok »Säker -

hetspolisens hemliga register» liksom
av medarbetare i Aftonbladet ger mycket
starka indicier för att registren
delvis bygger på eller innefattar vederbörandes
politiska åsikter. Vid den personalkontroll
som sker vid anställning
inom polisväsendet och inom totalförsvaret
— som är ett mycket vidsträckt
begrepp — vägras tydligen personer
anställning på grunder som har att göra
med deras politiska uppfattningar. 1
flera fall, som utförligt redovisats i den
nämnda boken handlar det inte om den
sökandes egen uppfattning, utan anställning
förefaller att ha vägrats av skäl
som har att göra med föräldrars eller
andra släktingars politiska åsikter.

Det skulle föra för långt att här referera
dessa enskilda fall som gäller anställningar
som poliser, vaktmän av
olika slag, militärmusiker, städerskor
vid militära inrättningar, byggnadsarbetare
vid försvarsbyggen, andra statliga
anställningar o. s. v. Jag förmodar
att justitieministern ingående studerat
dessa refererade fall och jag vill ställa
frågan till honom: Anser justitieministern
att myndigheternas handlande i de
refererade fallen står i överensstämmelse
med god demokratisk ordning?

Det är möjligt att någon invänder:
Det handlar om personer som blivit besvikna
därför att de inte erhållit sökta
anställningar, och nu skyller de detta på
åsiktsförföljelse. Det bör emellertid anmärkas
att det finns mycket klara fall
där vederbörande fått slutligt besked av
myndigheterna att han avskedats från
sin anställning endast på grund av sina
politiska åsikter.

Om någon skulle försöka att över
huvud taget avfärda alla de uppgifter
som lämnats om metoderna för säkerhetstjänstens
registrering med att de är
obestyrkta, skulle jag vilja hänvisa vederbörande
till uppgifter som lämnats
dels i Sveriges Radio, dels i tidningen
Fxpressen av en prästman, Rune Pär
Olofsson. Denne berättar: »För något
år sen dök en man upp på min pastors -

Tisdagen den 13 december 1966 fm. Nr 38

Svar på interpellation ang. de inom polisens säkerhetsavdelning förda registren

expedition och legitimerade sig som
säkerhetspolis. Han hade med sig långa
listor med namn. I förtroende berättade
han att han höll på med en aktualisering
av en förteckning över kommunister,
eftersom dessa utgjorde en säkerhetsrisk
i ett eventuellt skärpt utrikespolitiskt
läge. Han ville nu kolla namn,
adresser, släktingar ... Listan upptog
också namn på personer som jag visste
varit socialdemokrater i decennier, stod
på socialdemokraternas valsedlar eller
satt som deras representanter i fullmäktige.
Mina påståenden om mossigheten
hos säkerhetspolisens upplysningar
tog mannen ingen notis om, han plitade
ordentligt ner alla färska data om
hustru, syskon, barn och föräldrar i
alla fall.»

Så långt prästmannen. Det hävdas nu
av justitieministern att ett register som
kommit till med sådana och andra metoder
endast är ett hjälp- och sökregister.
Tidigare har man använt beteckningen
arbetsregister i motsats till s. k.
belastningsregister. I interpellationen
framhöll jag att om registreringen till
någon del byggde på medborgares politiska
uppfattningar, så var det svårt
att förstå, hur man kunde förneka att
det handlade om ett slags belastningsregister.
Registrering efter politiska
åsikter måste ju betraktas som rent meningslös,
om icke vissa politiska uppfattningar
anses såsom en belastning i
en del sammanhang. Detta framgår också
av registrets användning vid personalkontrollen.
Vissa personer erhåller
icke vissa anställningar eller avskedas
därför att de anses i viss mening »belastade».
Och det handlar här uppenbart
icke om brottsliga handlingar, vilka
i så fall givetvis skulle ha beivrats,
utan om värderingar grundade på antagandet
att vederbörande av vissa skäl
skulle utgöra en s. k. säkerhetsrisk.

Justitieministern söker nu bestrida
riktigheten av denna argumentering genom
uppgiften att även namnet på anmälare
införes i registret.

Detta är ett försök att slippa ifrån
frågan. För en anmälare är det naturligtvis
inte någon belastning att stå antecknad
i registret. För den som anmäles
och, som det heter, blir föremål för
säkerhetstjänstens uppmärksamhet är
det däremot i många fall alldeles påtagligt
en belastning.

Med en hänvisning till anmälarnas registrering
söker justitieministern även
vifta bort min fråga om hur många medborgare
som finns upptagna i säkerhetsavdelningens
register. Det är meningslöst,
säger han, att låta någon sätta sig
ned och räkna igenom antalet namn, eftersom
registret upptar både vita och
svarta får. Justitieministern kan emellertid
inte komma så lätt undan frågan.
I en artikel i den regeringen närstående
tidningen Aftonbladet den 19 juni i år
uppgavs att antalet personer registrerade
hos säkerhetspolisen kunde uppskattas
till omkring 300 000. Där angavs
också att de registrerade hade olika
kodbeteckningar på vilka exempel lämnades.
Dessa påståenden bör inte vara
obekanta för justitieministern. Jag vill
därför ytterligare precisera min fråga
till justitieministern: Anser justitieministern
att antalet registrerade — låt vara
anmälare inräknade — är ungefär av
den storleksordning som Aftonbladet
uppgivit?

I den redogörelse som justitieministern
lämnade den 17 juni angavs ■— och
det upprepas i dagens svar — att i intet
annat land säkerhetstjänstens arbete bedrivs
under så fullständig parlamentarisk
insyn som hos oss. För att styrka
detta påstående hänvisades dels till de
fem ledamöter av riksdagen som ingår i
rikspolisstyrelsen, dels till det uppdrag
som givits till den parlamentariska
nämnden i Wennerströmaffären.

Om justitieministern liar riitt i sitt
omdöme iir det tackniimligt. Jag undrar
emellertid, om hans därpå följande påstående,
att genom denna representation
»statsmakterna skapat garantier för
att demokratiska regler alltid iakttas i

Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar pa interpellation ang. de inom polisens säkerhetsavdelning förda registren

polisverksamheten och att den enskildes
krav på rättssäkerhet blir tillgodosedda»
är riktigt underbyggt. För det första
vet vi inte med säkerhet om dessa ledamöter
har full insyn. För det andra föreligger
starka indicier för att det system
som dessa personer är satta att
kontrollera bygger på odemokratiska
regler, nämligen på så sätt att vissa politiska
åsikter anses diskriminerande.
Ett odemokratiskt system blir inte demokratiskt
därför att riksdagsmän övervakar
det!

Beträffande en av de frågor jag ställt
i interpellationen noterar jag det ur min
synpunkt positiva svaret, nämligen justitieministerns
bestämda bestridande
av att uppgifter ur säkerhetsavdelningens
register skulle ha utlämnats till
främmande makt. Jag hoppas detta får
tolkas så, att uppgifter heller inte lämnats
om huruvida vederbörande förekommer
i registret eller ej.

Den fråga rörande åsiktsfriheten som
jag här har ställt i centrum gäller inte
endast följderna av det nuvarande systemet
för den enskilde i relation till
vissa anställningar och karriärmöjligheter,
även om dessa är nog så allvarliga.
Den gäller också åsiktsfriheten i
vidare mening. Uppfattningen att man
riskerar att införas i säkerhetspolisens
register — detta må kallas arbetsregister
eller något annat — om man inträder
i ett visst politiskt parti, om man
prenumererar på vissa tidningar, om
man turistar i vissa länder o. s. v. kan
påverka medborgarna i deras ställningstagande.
Detta är allvarligt, eftersom det
inskränker den fria åsiktsbildning och
organisationsfrihet som vi alla anser vara
en grundpelare för demokratien.

Jag vill därför än en gång vädja till
justitieministern att ge ett svar på den
fråga som jag ställde redan i interpellationen:
Bygger den av säkerhetsavdelningen
bedrivna registreringen på eller
innefattar den medborgares politiska
åsikter?

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag har i mitt interpellationssvar
klart tagit avstånd från tanken
att jag i denna kammare offentligen
skulle diskutera grunderna för registeranteckningarnas
införande. Skälen härtill
är alldeles uppenbara.

Nu anför herr Hermansson att han
inte vill få kännedom om alla dessa
grunder utan att han vill veta om en
viss speciell grund tillämpas, över huvud
taget kan man inte diskutera denna
sak offentligen utan att förstöra det arbete,
som denna verksamhet syftar till,
eller göra det meningslöst. Det är därför
omöjligt att gå in på någon eller några
enstaka grunder.

Men det viktiga, som jag har poängterat
i mitt svar, är att man har skapat garantier
för att dessa registeranteckningar
inte får användas hur som helst. Det
är inte polisen som bedömer, om anteckningen
är av sådan art att vederbörande
inte bör få anställning i exempelvis
försvaret. Nej, polisen gör anteckningarna
men det är lekmannarepresentanterna
i rikspolisstyrelsen, som avgör
om materialet skall få utlämnas till vederbörande
myndighet. Det är sedan
denna myndighet, som på eget ansvar
bär att bedöma om materialet är av den
arten att vederbörande ändå kan anställas.

Det är av ganska stor vikt att komma
ihåg att vi har dessa garantier för att
registren inte kan användas för obehöriga
ändamål.

När det gäller rövarhistorien om de
säkerhetspoliser, som skulle ha legitimerat
sig som sådana på en pastorsexpedition,
vill jag bara säga att jag gärna
skulle vilja se den säkerhetspolis, som
legitimerade sig på detta sätt — om han
nu över huvud taget har tillgång till
några sådana legitimationshandlingar.

Tiden är redan långt framskriden,

Tisdagen de» 13 december 1966 fm.

Nr 38

Svar på interpellation ang. de inom polisens säkerhetsavdelning förda registren

och jag kan därför nu nöja mig med att
till kammarens protokoll läsa in vad
justitieombudsmannen hav anfört i en
skrivelse av den 5 december i år i anledning
av att en enskild person hade vänt
sig till honom på grundval av tidningsuppgifter
från i somras. Det heter där:

»Att särskild polisverksamhet skall
bedrivas för hindrande och uppdagande
av brott mot rikets säkerhet är beslutat
av Kungl. Maj it och riksdagen. Att
inom ramen för denna verksamhet förs
polisregister i enlighet med lagen om
sådant register är uppenbarligen helt i
sin ordning. Jag har vid några tillfällen
tagit del av registret beträffande vissa
personer och ej, kunnat finna annat än
att det förs i överensstämmelse med föreskrifterna
i lagen om polisregister oeh
meddelade instruktioner. Sekretesskäl
hindrar mig från att besvara Eder fråga
angående eventuella anteckningar om
Eder.

I hur stor omfattning, och efter vilka
metoder anteckning bör göras i ifrågavarande
register är omdömesfrågor, om
vilka delade meningar kan råda. Jag anser
mig icke böra ingå på bedömning av
de normer efter vilka dessa frågor avgörs
av rikspolisstyrelsen annat än om
de sätter enskild medborgares fri- och
rättigheter på spel. Den granskning av
registret, som föranletts av Edra klagomål,
har inte lett till antagande att så
skulle vara fallet.»

Herr HERMANSSON (k) :

Herr talman! Jag vill än eu gång beklaga
att justitieministern inte ansett sig
kunna svara på den av mig ställda fråga,
som var huvudsaken i min interpellation,
nämligen huruvida den registrering
vilken bedrivs av säkerhetspolisen
bygger på eller innefattar medborgares
politiska åsikter.

Jag kan inte finna alt justitieministern
på något som helst övertygande sätt
liar visat att ett klart svar pa denna
fråga, såsom han framhåller, skulle för1—Andra
kammarens protokoll A7

störa detta arbete eller göra det meningslöst.

Läget är att vi fått eu mycket omfattande
diskussion i vårt länd om detta
problem. Det är möjligt att vissa grupper
eller krafter anser att detta inte är
bra; andra anser dock att det är nyttigt.
Man kan emellertid inte komma ifrån
att denna diskussion pågår, och i detta
läge har det, som jag framhållit i min
skrivelse till regeringen i somras och i
interpellationen, hos stora grupper av
människor uppstått oro för att säkerhetspolisens
registrering och personalkontrollen
bedrivs så, att den kränker de
demokratiska'' fri- och rättigheterna. Jag
tror att det är angeläget att regeringen
ytterligare överväger de» fråga jag
ställt liksom också om det, även från
dess egen- synpunkt och med hänsyn till
demokratiens principer, inte sk-ulle vara
viktigt att den svarade med ett klart ja
eller nej.

Jag vill också säga några ord om en
sak som jag inte tog upp i mitt förra
anförande. Justitieministern har i sitt
svar hänvisat till det arbete som utförts
av den s. k. parlamentariska nämnden i
Wen ner strömaffären. Jag tycker att det
är positivt att ett sådant arbete bedrivs.
Jag har en rad synpunkter på hur man
skulle kunna få en bättre ordning med
avseende på det diskuterade registreringsarbetet
och skall gärna återkomma
härtill. Men, herr talman, det finns andL
ra problem som också borde bli föremål
för undersökning av en parlamentarisk
kommission, nämligen alla de upprörande
fall som redovisats i den offentliga
debatten och som handlär om människor
som hindrats få anställningar eller
som avskedats från sina arbeten, tydligen
enbart på grund av att de haft fel
åsikter. .lag anser att dessa problem är
så allvarliga, att de borde undersökas
siirskilt på liknande sätt som exempelvis
inom Sandler-kommissionen. .lag vill
alltså rikta en direkt vädjan till regeringen
att ta initiativet til! en sådan unr
:is

ed Nr 38 Tisdagen den 13 december 19C6 fm.

Svar på interpellation ang. de inom polisens säkerhetsavdelning förda registren

dersökning och publicera resultaten i
en vitbok.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad justitieministern har
sagt, men vill gärna tillfoga några egna
reflexioner med anledning av herr Hermanssons
interpellation och den debatt
som förts här i kammaren, liksom över
huvud taget med anledning av debatten
i landet om dessa frågor — en debatt
som, vilket justitieministern redan sagt
och som jag finner riktigt, har varit
ofullständig men som nog i alla fall är
att hälsa med tillfredsställelse om den
sker med riktiga bedömningsgrunder
i alla avseenden.

En sådan bedömningsgrund har herr
Hermansson själv angivit i den skrivelse
som han i juni i år riktade till statsministern
— jag tror att han citerade
den här i kammaren. Han framhöll i
denna skrivelse, att myndigheterna
självfallet har skyldighet att vidta åtgärder
som är nödvändiga till försvar
för det demokratiska statsskicket och
för vårt lands oberoende. Jag vill gärna
uttrycka den bestämda uppfattningen
att just detta, att skydda det demokratiska
statsskicket, är en exakt beskrivning
av syftet med och uppläggningen
av säkerhetspolisens arbete under de
båda senaste årtiondena. Jag vill gärna
i detta sammanhang tillägga, att de möjligheter
till inblick som jag har haft i
detta arbete dels i samband med Wennerströmaffären
och dels i samband
med utredningsuppdraget beträffande
de principiella riktlinjerna för verksamheten
inte har givit mig någon anledning
att ifrågasätta att arbetet ej
bedrivits i full överensstämmelse med
regeringens direktiv i olika former och
med regeringens intentioner över huvud
taget. Jag vill också tillägga, att detta
arbete enligt min mening under de givna
förutsättningarna huvudsakligen utförts
på ett sätt som förtjänar lovord
och inte klander. Få stater i världen

torde ha ett polisväsende, och även en
säkerhetspolis, som i så hög grad, oavsett
den demokratiska kontrollen som
justitieministern redan talat om, ser
på sin uppgift som en plikt att tjäna de
fria, demokratiska, lagen respekterande
medborgarnas rättssäkerhet. I få stater
torde man vara så långtgående i sin respekt
för vad den enskildes rättssäkerhetsintresse
kräver i förhållande till
statens säkershetsintresse som hos oss.
Jag har sagt det tidigare, och jag vill
gärna upprepa det, alt i fallet Wennerström
drevs denna hänsyn enligt min
mening för långt på olika plan.

Men det är en sak. En helt annan är
i vilken utsträckning de huvudprinciper
som fastställts för säkerhetspolisens
verksamhet behöver vara hemliga,
vilket de alltså nu är. På den punkten
kan jag av naturliga skäl inte gå längre
än vad justitieministern gjorde i dag. Det
är en fråga som prövas inom den här
åberopade utredningen, som ganska
snart blir färdig. Herr Hermansson får
ge sig till tåls till dess.

Detta hindrar emellertid inte att jag
ändå i anledning av herr Hermanssons
interpellation vill göra några andra reflexioner
som också rör detta problemkomplex.

En central fråga i dessa sammanhang
berörde herr Hermansson i sin interpellation
med följande ord: »Men de
(han syftar på säkerhetspolisen) har
däremot icke rätt att i detta syfte (alltså
att skydda det demokratiska statsskicket)
kränka den demokrati som
skall värnas. Det är oklokt och skadar
tilltron till statsstyrelsens demokratiska
lödighet om åtgärder vidtas som bland
vissa medborgargrupper skapar oro för
att de demokratiska fri- och rättigheterna
beskärs.»

Herr talman! De problem som denna
centrala fråga berör tror jag belyses
bättre, om frågan ges en form som på
ett tydligare och mera relevant sätt än
herr Hermanssons formulering talar om
vad det verkligen gäller. Och då blir

Tisdagen den 13 december 19(i6 fm. Nr 38

Svar på interpellation ang. de inom polisens säkerhetsavdelning förda registren

frågan: Skall den demokratiska staten
i alla sammanhang vara tolerant även
mot de intoleranta? Skall den avstå
från all beredskap för försvar mot grupper
som med icke-demokratiska medel
vill kasta en äkta demokrati över ända?

Mitt svar på den frågan är ett klart
nej. Vi ger här i landet, och vi bör ge,
individer och grupper vilkas pålitlighet
gentemot en äkta demokrati med
skäl kan ifrågasättas, delaktighet i de
demokratiska rättigheter som de själva
inte värderar på samma sätt som den
alldeles överväldigande delen av de
.svenska medborgarna. Att vi därutöver
skulle avstå från att försöka gardera
oss mot knivhugg i ryggen på det samhälle
och den samhällsordning som
samma överväldigande majoritet vill
leva i och under, är ett enligt min mening
orimligt anspråk.

Man kan säga att häri ligger demokratiens
dilemma. Javisst! Men å andra
sidan kan den kodex som vill lära
att den yttersta hänsynsfullhet skall
visas även mot de hänsynslösa leda
till att de senare på ett odemokratiskt
sätt i en kritisk situation tar herraväldet.

Herr Hermansson har i detta sammanhang
uppträtt — eller i varje fall
försökt uppträda -—- som demokratiens
riddare. Jag vet inte hur många gånger
ordet demokrati i olika förbindelser
förekommer i hans interpellation eller
förekom i hans anförande i dag. Det är
som om han genom att många gånger
upprepa detta ord ville övertyga både
sig själv och andra om att hans roll i
detta sammanhang är rimlig och äkta.
Men i stället gör ivern på mig ett ängsligt
och skrymtaktigt intryck. Jag tror
inte att herr Hermansson iir rätte mannen
att lära andra kammarens ledamöter
vad som är bra för demokratien
i olika sammanhang eller vad som är
bra när det gäller det verksamhetsområde
som vi nu diskuterar.

Jag sade nyss att säkerhetspolisen
under de båda senaste årtiondena skött

sitt arbete enligt de av regeringen givna
förutsättningarna som ett led i totalförsvaret
för den svenska demokratien.
I det tryckta papper från justitieministern
som är utdelat finns på slutet
en kort men ganska vältalig motivering
för att detta är nödvändigt och
något av det upprepade justitieministern
i dag. Jag tror att detta säkerhetspolisens
sätt att sköta sitt arbete skulle
bestyrkas, om större offentlighet kunde
ges åt de huvudprinciper som reglerar
arbetet. Jag hoppas att det skall bli möjligt,
men jag understryker ännu en gång
att frågan prövas.

Uttrycket »under de båda senaste årtiondena»
har jag använt med avsikt.
Det är nämligen säkert riktigt att säga
att det är en annan anda som präglar
säkerhetspolisens verksamhet nu än under
kriget. Det är angeläget att påpeka
detta, tycker jag, eftersom en hel del av
kritiken nu tycks utgå från att säkerhetspolisen
sköts på ungefär samma sätt
som under kriget. Så är inte alls fallet.

Vi vet ju genom Sandler-kommissionen
att den allmänna säkerhetstjänsten
under kriget, som ju inte alls stod under
samma demokratiska insyn och kontroll
som nu, av trycket från det nazistiska
Tyskland fick en viss slagsida
så länge detta tryck kunde utövas. Säkerhetstjänstens
syfte att vara ett led
i totalförsvaret för den svenska demokratien
grumlades då en del, kan man
säga, ehuru inte så mycket som många
vid den tiden, inklusive jag själv, ville
tro.

Kräver för övrigt inte rättvisan av
oss, att vi just i detta sammanhang konstaterar
att inte heller de svenska statsmakterna,
regeringen och riksdagen,ocli
inte heller en stor del av den svenska
pressen visade någon hundraprocentig
motståndskraft gentemot det nazistiska
trycket under dess framgångs och övermods
dagar? Den svenska statsledningen
stöd under hård press alt bevilja
ensidiga fördelar åt en pockande diktaturstat,
ocli den gjorde det i viss mån.

100 Nr 38 Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Svar på interpellation ang. de inom polisens säkerhetsavdelning förda registren

Det är inte så märkligt att återklanger
av och paralleller till detta själva statsmakternas
beteende uppstod såväl inom
säkerhetstjänstens område som inom
många andra förgreningar av den
statliga verksamheten.

När det nazistiska trycket hade röjts
undan ändrades ju allt detta, och det
ändrades även för säkerhetspolisens del.
lag vill gärna ännu en gång, herr talman,
upprepa att under de två senaste
decennierna har säkerhetspolisen strävat
att fylla sitt syfte att vara ett led
i totalförsvaret för vår demokrati och
ingenting annat. Detta betyder naturligtvis.
inte att det skulle vara omöjligt
att förbättra reglerna för dess verksamhet
ytterligare och kanske även den
parlamentariska insynen. Jag hoppas
att dessa önskemål skall kunna bli uppfyllda,
, vilket ju skulle ligga i linje med
de strävanden som präglar rättssäkerhetens
ärliga vänner.

tät mig, herr talman, tillägga att jag
också har en annan förhoppning. Den
svenska regeringen och den svenska
säkerhetspolisen utsätts nu för en helt
annan sorts tryck, låt vara. ett mycket
svagare tryck, än det som förekom under
kriget. Detta tryck kommer från helt
annat- håll än den dåvarande tyska nazismens.
Men lika fullt är det fråga om
ett tryck som syftar till att så gott det
går undergräva vår demokratis totaliförsvarsberedskap,
på detta område.
Min andra förhoppning är därför, herr
talman, att regeringen inte låter sig
pressas till åtgärder som underminerar
den beredskapen.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Herr Wedén ogillar att
jag har tagit upp denna fråga om säkerhetspolisens
verksamhet till debatt
här i kammaren. Ja, varför har då ingen
annan ledamot av denna kammare
eller medkammaren tagit upp frågan?
Varför har inte herr Wedén själv gjort
det?

För övrigt tror jag inte det är herr

Wedéns uppgift att avgöra vilken ledamot
av riksdagen som har rättighet att
ta upp den ena eller andra frågan. Den
där skolmästaraktiga attityden tycker
jag att herr Wedén snarast skulle lägga
hort.

Jag skall heller inte gå in på herr Wedéns
personliga otidigheter. De dömer
sig själva. Och de gör verkligen inget
starkare intryck därför att de framförs
med en mycket hög röst.

Jag vill säga följande till herr Wedén.

Så fort det här i kammaren framförs
kritik från demokratiska utgångspunkter
framträder herr Wedén —■ inte för
att instämma i kritiken utan för att söka
vifta bort den. En vanlig metod är
därvid att han ifrågasätter det demokratiska
sinnelaget hos den som framför
de kritiska synpunkterna. Så gjorde
exempelvis herr Wedén förra året, när
vi här i kammaren diskuterade bristfälligtoeter
i läroböckernas framställning
av nazismen. Herr Wedén borde
inse att detta konsekventa framträdande
från hans sida har den objektiva
effekten att det försvårar åtgärder mot
odemokratiska företeelser.

Herr Wedéns inlägg här i dag gör honom
dessutom olämplig att vidare deltaga
i den granskning av säkerhetstjänstens
verksamhet som den parlamentariska
nämnden i Wennerströmaffören
utför. Herr Wedén liar uppenbarligen
icke den opartiska inställning som krävs
för ett gott utredningsarbete på detta
område. Herr Wedén vill ha en usiktspolis.
Det tror jag inte att majoriteten
av det svenska folket vill ha.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag beklagar om mitt
röstläge stört herr Hermansson eller någon
annan av kammarens ledamöter.

Jag har inget minne av att jag med
herr Hermansson diskuterat läroböckers
framställning av nazismen. Men
det kan vi kanske klara upp i elt annat
sammanhang. Vad det nu gäller är den

101

Tisdagen den 13 december 1966 fm. Nr 38

Svar på interpellation ang. de inom polisens säkerhetsavdelning förda registren

föreliggande frågan. Och då vill jag
gärna säga, herr talman, att jag självfallet
inte bestrider herr Hermanssons
rätt att ta upp denna fråga — det kan
jag inte heller. Men jag kan sammanfatta
vad jag reagerar mot på följande
sätt.

Det föreföll mig som om herr Hermansson
agerade såsom hade han full
lärarkompetens i ämnet demokrati —
en kompetens som kunde jämföras med
herr Erlanders eller herr Ohlins eller
herr Hedlunds eller herr Holmbergs. Enligt
min mening bär herr Hermansson
ännu inte förvärvat någon sådan kompetens,
och jag tror det kommer att
dröja länge innan han gör det— om han
ens någonsin kan förvärva denna kompetens.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag visste faktiskt inte
att det i denna kammare fanns dels lärare,
dels lärjungar i ämnet demokrati.
Jag tror inte vi skall betrakta personer,
som råkar bli ordförande i de politiska
partierna, som våra läromästare i
något ämne. I stället bör vi snarast alla
iakttaga en blygsam attityd såväl i denna
som i andra frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 46, sammansatt
konstitutions- och första lagutskotts
utlåtande nr 1, sammansatt konstitutions-
och tredje lagutskotts utlåtande
nr 1, statsutskottets utlåtande och
memorial nr 1C3 och 164, tredje lagutskottets
utlåtande och memorial nr 60
och 62 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 28 och 29.

S 9

Föredrogs vart för sig
utrikesutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om erkännande
och verkställighet av skiljedomar
i vissa internationella investeringstvister,
m. m., och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om immunitet och
privilegier m. in.; samt

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

156, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden,

nr 157, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter påtilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1966/
67, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tiUläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter påtilliiggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1966/
67, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde, och
nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

102 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1960 fm.

§ 10

Villabeskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 62, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 4 november 1966 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 151, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

PA grundval av villabeskattningsutredningens
förslag (Stencil Fi 1966:4)
föreslås i propositionen att procentsatsen
för beräkning av intäkt enligt villaschablonen
differentieras. F. n. bestäms
intäkten för alla villor till ett belopp
som motsvarar 2 % av taxeringsvärdet.

1 propositionen förordas att denna beräkningsgrund
behålls för villor med
taxeringsvärde upp till 100 000 kr. För
villor med högre taxeringsvärde tillämpas
2 % i botten och 4 % för den del
av taxeringsvärdet som ligger mellan
100 000 och 200 000 kr. samt 8 % för
den del av taxeringsvärdet som ligger
däröver. Förslaget beräknas medföra
ökade skatteintäkter med ca 8 milj. kr.
per år, varav 6 milj. kr. för staten och

2 milj. kr. för kommunerna.

1 propositionen föreslås vidare bl. a.
att s. k. garageföreningar och liknande
företag beskattas efter samma schablonmetod
som tillämpas för bostadsföretag.

De nya bestämmelserna är avsedda
att träda i kraft den 1 januari 1967 och
tillämpas fr. o. in. 1968 års taxering.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:801

av herr Sundin in. fl. och II: 976 av herr
Larsson i Umeå in. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 151 måtte besluta anta
den av villabeskattningsutredningen
föreslagna inkomstberäkningen i fråga
om villafastigheter, innebärande att intäktsprocenten
2 skulle gälla upp till ett
taxeringsvärde av 125 000 kronor i stället
för i propositionen föreslagna
100 000 kronor; samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till härför
erforderlig författningstext;

2) de likalydande motionerna 1:802
av herr Åkerlund in. fl. och 11:975 av
herr Björkman in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte anta det vid propositionen
nr 151 fogade förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) med den
ändring av 24 § 2 mom. som framginge
av i motionerna angiven lydelse;

3) motionen 1:800 av herrar Gösta
Jacobsson och Wallmark, vari hemställts,

A) att riksdagen måtte besluta följande
ändringar av de i propositionen föreslagna
bestämmelserna, nämligen

att vid schablonbeskattningen för enfamiljsfastigheter
och därmed jämförliga
villafastigheter upptoges som intäkt
ett belopp motsvarande två procent av
fastighetens taxerade markvärde och
den del av det taxerade byggnadsvärdet,
som icke överstege 125 000 kronor, tre
procent av den del av det taxerade
byggnadsvärdet, som överstege 125 000
kronor men icke 200 000 kronor, samt
sju procent av den del av det taxerade
byggnadsvärdet, som överstege 200 000
kronor,

samt att de nya bestämmelserna skulle
träda i kraft den 1 januari 1968 men tilllämpas
först fr. o. m. 1969 års taxering,

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till de ändringar i lagtexten,
som erfordrades för genomförande
av förslagen under A); ävensom 4)

motionen 11:977 av herr Sjöholm
in. fl., vari hemställts, att riksdagen måt -

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38 103

te besluta att avslå propositionen nr 151
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med bifall till
Ivungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 151 och med avslag på de likalydande
motionerna 1: 801 av herr Sundin
m. fl. och 11:976 av herr Larsson i
Umeå m. fl., 1:802 av herr Åkerlund
m. fl. och II: 975 av herr Björkman in. fl.
ävensom motionen 1:800 av herrar
Gösta Jacobsson och Wallmark samt
motionen 11:977 av herr Sjöholm m. fl.
— måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:801
av herr Sundin m. fl. och II: 976 av herr
Larsson i Umeå m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:802
av herr Åkerlund m. fl. och 11:975 av
herr Björkman m. fl.,

3) motionen I: 800 av herrar Gösta
Jacobsson och Wallmark, ävensom

4) motionen 11:977 av herr Sjöholm
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka ansett, att
utskottet under punkten A) bort hemställa,

att riksdagen — i anledning av Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 151
och med bifall till de likalydande motionerna
1:802 av herr Åkerlund m. fl.
och 11:975 av herr Björkman in. fl. —
måtte antaga

dels i reservationen intaget förslag
till ändrad lydelse av 24 § 2 inom. kommunalskattelagen,
innebärande att den
nuvarande villaschabloncn bibehölles

V illabeskattningen

för villafastigheter med taxeringsvärde
upp till 125 000 kr. och att den konventionella
metoden för inkomstberäkningen
tillämpades för villafastigheter med
taxeringsvärde däröver;

dels ock de i propositionen föreslagna
ändrade lydelserna av punkterna 3
och 6 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
samt punkt 3 av anvisningarna
till 39 § samma lag;

II) av herrar Skärman, Mattsson och
Tistad, fru Nettelbrandt samt herrar
Eriksson i Bäckmora, Boo och Sterne,
vilka ansett att utskottet under punkten
A) bort hemställa,

att riksdagen — med bifall till de likalydande
motionerna I: 801 av herr Sundin
m. fl. och II: 976 av herr Larsson i
Umeå in. fl. — måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) med den
ändringen, att 24 § 2 mom. erhölle i
denna reservation angiven lydelse;

III) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka under
åberopande av vad i motionen I: 800 av
herrar Gösta Jacobsson och Wallmark
anförts rörande ikraftträdandebestämmelserna
ansett, att utskottet under
punkten A) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen
I: 800 av herrar Gösta Jacobsson och
Wallmark, i nämnda del, måtte antaga
följande ikraftträdandebestämmelser till
de föreslagna ändringarna i kommunalskattelagen
:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari
1968. Äldre bestämmelser gälla
dock fortfarande i fråga om 1968 års
taxering och eftertaxering för år 1968
eller tidigare år.»;

IV) av herrar Skärman, Mattsson och
Tistad, fru Nettelbrandt samt herrar
Eriksson i Bäckmora, Boo och Sterne
beträffande ikraftträdandebestämmelserna,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

104 tfi 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Villabeskattningen

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Kammarens tid kommer
nu en stund att tas i anspråk för att behandla
ett förslag från regeringen om
skärpning av beskattningen på egnahem.
Förslaget innebär att en progressiv
beskattningsform införs vid beräkning
av inkomst från villafastigheter.
Sålunda skall vid inkomstdeklarationen
upptagas som inkomst ett belopp av 2
procent på villor med ett taxeringsvärde
upp till 100 000 kronor, 4 procent
mellan 100 000 och 200 000 kronor samt
8 procent å villor med ett taxeringsvärde
över 200 000 kronor.

Före är 1953 beskattades dessa villor
som annan fastighet. Nämnda år infördes
emellertid en schablonmetod. Motivet
härför var att man ville förenkla
skattesystemet och undvika skatteproeesser.
Nu anser man emellertid att icke
önskvärda verkningar uppstår genom
schablonmetoden. lifter vissa stickprovsundersökningar
i mindre skala
säger sig den av finansministern tillsatta
utredningen ha funnit fall där förlustaydragen
varit väl stora. Man klagar
vidare över att ett avdrag för en större
inkomsttagare betyder mera än för en
mindre, men detta är väl ett självklart
resultat av vårt progressiva skattesystem.
Man borde i stället rikta kritiken
mot detta. Det var nämligen detta skattesystem
som för några år sedan tvingade
finansministern att framlägga ett
förslag om rätt till frivillig särbeskattning,
som får allt större betydelse ju
högre inkomst vederbörande bar. Detta
visar hur angeläget det är att vi får en
ordentlig reducering av våra marginalskatter
som nu är en realitet för de
flesta människor i vårt land och vilkas
verkningar växer i takt med penningvärdeförsämringen.

När sehablonmetoden infördes, vilket
innebar att rätten till avdrag för reparationer
å egnahem borttogs, motsatte
sig högerpartiet detta förslag. Vi ansåg
nämligen att kravet på likformighet och
rättvisa vid beskattningen inte kunde
uppfyllas.

EU flertal remissinstanser har nu avstyrkt
de föreslagna ändringarna i
schablonbeskattningen. Riksskattenämnden
anser bl. a. att den föreliggande
utredningen inte kan läggas till grund
för en lagstiftning. Återigen genomförs
såluuda ett skatteförslag som av sakkunskapen
hårt kritiseras, och den stora
flora av egendomliga skattelagar som
under de senaste åren sett dagens ljus
kommer att ytterligare utökas.

Riksskattenämnden anser också att
förslaget från fiskalisk synpunkt bar
ringa intresse och ifrågasätter om det
med hänsyn härtill är klokt att nu
krångla till lagstiftningen och öka svårigheterna
för skattebetalarna och taxeringsmyndigheterna.
Man påtalar även
de icke obetydliga komplikationerna i
blanketthänseende.

Av de avstyrkande remissvaren framgår
också att utredningen befunnits alltför
bristfällig på många områdem Således
har utredningen inte gjort några
undersökningar för att klarlägga i vilka
lägen och i vilken omfattning tillämpningen
av schablonregeln med nu gällande
procentsats avviker från det genomsnittliga
reella nettot på olika villatyper.
Vidare bär inga undersökningar
gjorts på kostnadssidan. Beträffande
räntedelen sä är väl denna känd, men
det torde inte heller vara obekant att
kostnaderna för underhåll har ökat
kraftigt. Detsamma är förhållandet med
de avgifter av olika slag som en fastighetsägare
har att erlägga.

Vidare har inga klarläggande utredningar
i varje fall gjorts över boendekostnaderna
i allmänhet, vilket skulle
ha sitt intresse med hänsyn till den omfattande
generella subventionspolitik
som bedrivs när det gäller hyreshus.
Det torde vara allmänt bekant att det
blir dyrare att bo i ett eget hem, men
människor avstår tydligen gärna från
andra fördelar för att kunna bo bättre.

Ett av motiven till förslaget är att
taxeringsvärdena inte skulle stå i överensstämmelse
med saluvärdena. Taxeringsvärdena
skall, som riksskattenämn -

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38 105

den framhåller, grundas på en försiktig
värdering av fastigheterna. Häri ligger
förklaringen till att vid försäljning priserna
ligger över taxeringsvärdena.
Överpriserna blir relativt sett större
för villor i de lägre prisklasserna än för
de dyrare villorna, vilket framgår av
remissyttrande från länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län. Därför torde en
högre inkomstprocent för de dyrare husen
sakligt sett inte kunna motiveras
med hänsyn till taxeringsvärdena.

Hur det än förhåller sig med taxeringsvärdena,
är det orimligt att skapa
en ny lag därför att en förordning i annat
sammanhang inte fungerar på ett
tillfredsställande sätt. Allvarliga principiella
invändningar måste även riktas
mot förslaget, som innebär att vi tillskapar
en dubbel progressivitet i inkomstbeskattningen.
Det är inte nog
med att vi redan har en hård progressiv
inkomstbeskattning, utan nu vill man
även att beskattningsunderlaget skall
bestämmas efter en progressiv skala,
vilket medför orimliga konsekvenser för
skattebetalarna. Högerpartiet kan av
denna anledning inte medverka till en
lagstiftning som helt avviker från tidigare
tillämpade principer.

Egentligen talar allt för ett avslag
på propositionen. Vi har emellertid inte
föreslagit detta utan i stället framlagt
ett motförslag. Av praktiska skäl anser
vi att de mindre egnahemmen med taxeringsvärden
upp till 125 000 kronor
fortfarande kan beskattas enligt den
nuvarande schablonmetoden, varvid intäkten
bestäms till 2 procent av taxeringsvärdet.
För villor med taxeringsvärden
över 125 000 kronor anser vi en
återgång till den konventionella metoden
vara lämplig, d. v. s. att ifrågavarande
villor beskattas pa samma sätt
som annan fastighet. Detta kan inte anses
medföra några större besvär för
taxeringsmyndigheterna, eftersom det
inte rör sig om mer än cirka 12 000 villor.
Viirdet av bostadsförmånen skall då
beräknas efter ortens pris, och avdrag
4*—Andra kammarens protokoll 19(i6.

Villabeskattningen

skall göras för kostnaderna. Därmed får
vi en rättvis beskattning, en beskattning
på den verkliga inkomst som vederbörande
haft och inte på någonting
annat.

Det progressiva beriikningssätt, som
propositionen syftar till och som även
utskottsmajoriteten anslutit sig till, innebär
att man kräver skatt på en inkomst
som vederbörande aldrig uppburit.
Man kräver helt enkelt att skatt
skall betalas på inkomst av kapital som
vederbörande möjligen någon gång i
framtiden skulle kunna tillgodogöra sig.

Med hänsyn till att vi inom högerpartiet
anser att man på vår skattelagstiftning
måste ställa kravet att beskattningenisker
efter bärkraft, likformigt och
rättvist, kan vi inte acceptera förslaget.
Vi finner det också felaktigt att skärpa
beskattningen för dem som har skaffat
sig ett eget hem. Motiven för att de så
har gjort kan vara många. Det kan vara
att man har stor familj med många barn
eller det kan vara en önskan att ta
hand om gamla föräldrar. Det är inte
ett uttryck för lyxliv, som man tycks
förutsätta i propositionen. Den familjen
får säkert avstå från mycket annat.
Vi anser att samhället i stället bör vara
tacksamt mot sådana medborgare.
Det är därför vi reagerat mot att man
nu vill höja bostadskostnaderna för
denna grupp av medborgare samtidigt
som man genom att behålla den nuvarande
bostadspolitiken tvingar dessa att
betala en del av bostadskostnaderna för
andra grupper som kanske inte sällan
har bättre inkomster.

Det skulle förvåna mig, om det alltjämt
funnes majoritet för detta förslag
trots den hårda kritik som det utsatts
för. Om propositionens förslag trots allt
bifalles av riksdagen, hemställer vi att
ikraftträdandet uppskjutes åtminstone
ett år eller till den 1 januari 1968. Vi
anser nämligen alt det måste vara rimligt,
alt de människor som drabbas av
de nya reglerna och som därigenom
kanske blir nödsakade att sälja sina
Nr 38

106 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Villabeskattningen

villor, får tid på sig för försäljning och
anskaffning av ny bostad.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation I. Därest
kammaren bifaller Kung], Maj :ts förslag,
ber jag att få yrka bifall till reservation
III, vari föreslås att ikraftträdandet
uppskjutes.

I detta anförande instämde herr
Nordgren (h).

Herr BOO (ep):

Herr talman! I den proposition vi nu
behandlar föreslås ändrade inkomstregler
vid beskattning av fastighet, vilken
taxeras som annan fastighet och för
vilken inkomsten framräknas genom en
schablonmetod. Denna schablonmetod
tillämpas enligt föreskrifterna i 24 § 2
mom. kommunalskattelagen på fastighet
som inretts till bostad åt en eller
två familjer, d. v. s. på flertalet villafastigheter.
Metoden har tillämpats fr. o.m.
1955 års taxering. Dessförinnan gällde
den konventionella metoden, som då
tillämpades för alla slag av annan fastighet.

övergången till schablonmetoden motiverades
i första hand med att den
medförde en betydande förenkling av
deklarations- och taxeringsförfarandet.
Erfarenheterna i det avseendet kan
även sägas vara goda. Man måste också
erkänna att vi genom schablonmetoden
dessutom fått en rättvisare beskattning.

En princip som fastslogs vid införandet
av schablonmetoden var att beskattningen
borde avse räntan på det
kapital som nedlagts i fastigheten. Denna
princip har emellertid under den tid
som metoden tillämpats minskat i betydelse,
och detta gäller i första hand
för de villor som man i egentlig mening
avser med benämningen egnahem. För
dessa fastigheter har i stället de beräknade
bostadskostnaderna — man har
därvid jämfört med kostnaderna för
andra liknande bostäder — kommit att
bli avgörande för beskattningen. Detta
har också på sitt sätt markerats vid de

två tillfällen under denna period som
fastighetstaxering ägt rum, varvid inkomstprocenten
sänkts för att bostadskostnaderna
inte skulle öka alltför kraftigt
på grund av höjningen av taxeringsvärdena.
Denna bedömning har gjorts
oberoende av att räntan under den
gångna tioårsperioden som bekant har
höjts med 100 procent.

Annorlunda förhåller det sig beträffande
större fastigheter, de s. k. lyxvillorna.
Frågan om skärpt beskattning
av dessa aktualiserades i proposition
nr 30 till 1965 års riksdag. Departementschefen
uttalade där att när det
gäller villor, som i fråga om storlek
och utförande klart faller utanför det
normala egnahemshegreppet, är förhållandet
i viss man ett annat. För dylika
fastigheter kunde det, enligt departementschefen,
vara motiverat att tillämpa
och hålla fast vid dem ursprungliga
principen, nämligen att den inkomst
som beskattas skall motsvara en skälig
förräntning på det kapital som fastigheten
representerar. Det kunde därför
finnas fog för särskilda beräkningsgrunder
för olika slag av en och tvåfamiljsfastigheter.
Frågan har sedermera
prövats av sakkunniga — villabeskattningsutredningen
— som stannat
för införande av en differentierad
villaschablon.

Det riktiga i denna princip kan självfallet
diskuteras. Om man förutsätter
att fastighetsvärdena är riktigt avvägda
blir det ingen större skillnad mellan
större och mindre villor. Men eftersom
efterfrågan på mera kostnadskrävande
bostäder är mindre, relativt sett, så
finns det ändå en viss olikhet. Den
egentliga orsaken till de förmånligare
bostadskostnaderna för större villor är
väl närmast att finna i det faktum att
villorna är belånade och att underskotten
får avdragas i deklarationen. Vid
inkomstberäkning enligt schablonmetoden
fär avdrag göras för gäldränta.
Om denna gäldränta plus det extra avdraget
på 200 kronor samt eventuell

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38 107

tomtavgäld överstiger procentberäknad
inkomst å fastigheten kan betydande
underskott uppstå. Det är uppenbart
att det endast är stora inkomsttagare
som har möjlighet att hålla sig med så
kostnadskrävande bostäder att de får
möjlighet att åtnjuta de skattelättnader
som åstadkommes genom dessa större
avdrag, som ju är särskilt gynnsamma
för de större inkomsttagarna på grund
av progressiviteten i den statliga beskattningen.
Det är enligt vår mening
av rättviseskäl inte godtagbart att så
blir fallet. Frågan borde givetvis omprövas
i syfte att begränsa avdraget för
underskott på berörda lvxvillor. De
sakkunniga har ju också varit inne på
den tanken och därvid resonerat om ett
högsta avdrag uppgående till ett belopp
som vore dubbelt så stort som den
framräknade inkomsten. Denna väg har
inte ansetts vara framkomlig eftersom
gäldränta i övrigt i princip är avdragsgill
vid beskattning. Andra vägar har
också varit aktuella, men inte heller
dessa har ansetts framkomliga.

Utredningen har således fastnat för
den differentierade schablonmetoden
som också innefattas i föreliggande förslag.
Vi är beredda att acceptera denna,
men vi kan inte acceptera den nedre
gränsen för skärpt beskattning som enligt
propositionen skulle dras vid
100 000 kronor.

Enligt en PM från statens institut för
byggnadsforskning angående låneunderlag
och produktionskostnader för
genomsnittsproduktionen av gmppbebyggda
lurs under andra halvåret 1964
har kostnaderna uppgått till 127 300 kronor.
Villabeskattn i ngsut redningen har
därför vid sitt val stannat för gränsbeloppet
125 000 kronor. Om man ser
på utvecklingen efter den tidpunkt som
dessa uppgifter avser finner man att
— enligt uppgifter jag nu fått — motsvarande
kostnader under det första
halvåret 1966 ökat till 139 400 kronor.

Självfallet betyder detta alt eu mycket
snabb kostnadsutveckling för niir -

V illabeskattningen

varande sker. Det individuella egnahemsbyggandet
är säkert dyrbarare och
var även dyrbarare under andra halvåret
1964. Det måste vara riktigt att dra
en gräns, som inte medverkar till att
det uppstår någon tveksamhet hos den
som avser att planera och själv bygga
egnahem. Om byggnadskostnaderna
därutöver stiger med kanske en procent
per månad, kommer man ganska
snart i kontakt med den bär redovisade
gränsen, varvid tveksamheten för
många blir än större, eftersom de ställer
sig frågan vad som hinner hända
fram till nästa fastighetstaxering. Om
denna utveckling fortsätter måste de
räkna med en ytterligare ökad byggnadskostnad,
som påverkar taxeringsvärdena.

Vi har i detta land redan tidigare
en alltför liten småhusproduktion, och
det skulle vara ytterst beklagligt, om
denna produktion på grund av beskattningsregler
för de mindre fastigheterna
skulle sjunka ytterligare. Detta är särskilt
beklagligt ur miljösynpunkt, och
det är också beklagligt därför att många
egnahemsbyggare i dag gör stora insatser,
som annars sammantaget skulle
gå förlorade för samhället. När utredningen
nu stannat vid gränsen 125 000
kronor, har den därmed avsett att täcka
in just vad som i dagligt tal betraktas
som vanliga egnahem. Några skäl
för avsteg från detta belopp har inte
redovisats av departementschefen.

Centern och folkpartiet liar i en gemensam
motion följt upp de sakkunnigas
förslag, och jag beklagar att regeringspartiet
och också högern i utskottet
inte har kunnat enas om detta
förslag. Högerns förslag innebär som
herr Magnusson i Borås bär tidigare
redovisat att man vill skilja på principerna
för beskattning av en- och tvåfamiljsbostäder
i så måtto, att man
godtar schablonen upp till 125 000 kronor
i taxeringsvärde men att man utöver
denna summa vill ha den konventionella
metoden. När herr Magnusson

108 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Villabeskattningen

i Borås förklarade detta, gav han en
ganska haltande redovisning, eftersom
han sade att högern ville ha en skattelagstiftning
som toge hänsyn till bärkraften.
Jag vet inte om jag kan acceptera
resonemanget att skillnaden i bärkraft
skulle gå vid en fastighet som
har taxerats för precis 125 000 kronor.
Nog var det resonemanget litet ologiskt.

Därutöver vill jag säga att vi ställt
oss tveksamma beträffande det förslag
som högern framlagt, eftersom vi nu
under tio år haft en schablontaxering.
Om vi alltför ofta ändrar skattereglerna,
innebär detta rätt stora skillnader
just vid övergången. De villaägare, som
under de gångna tio åren har gjort rätt
omfattande renoveringar av sina villor,
har fått nöja sig med de avdrag
eller rättare sagt den inkomstberäkning
som nu är gällande för dessa villor.
Däremot skulle de som nu har en villa
med ett taxeringsvärde över 125 000
kronor och soni utför en förbättring
som kan rubriceras som s. k. underhåll,
de närmaste åren få betydande förmåner
gentemot dem som gjort dessa förbättringar
under de gångna tio åren.
Att nu få denna ojämnhet utgör i och
för sig ett problem och en nackdel.
Därtill kommer att, om man har en
fastställd taxeringsgräns för eu villafastighet,
innebär detta att en taxeringsnämnd
kommer att stå inför ett »heligt
tal» vid bedömandet av en fastighets
taxeringsvärde. Skall fastigheten,
för att ta ett exempel, taxeras till 124 900
eller 125100 kronor? Den gränsdragningen
är det ganska otillfredsställande
att behöva laborera med. Jag har
här velat peka på ett par av de invändningar
som vi har gjort.

Beträffande ikraftträdandet är det,
som herr Magnusson påpekade, önskvärt
att den gällande skattelagstiftningen
redovisas i så god tid att den enskilde
inom den gällande skattelagstiftningens
ram kan genomföra de
planeringar och ändringar han finner
önskvärda. Därför hyser jag vissa sym -

patier för det förslag som har framlagts
i motion av herrar Jacobsson och
Wallmark om att lagen skulle träda i
kraft först från och med januari 1968
och således tillämpas första gången vid
1969 års taxering. Då vi emellertid ändå
har några dagar på oss innan lagen
träder i kraft — det är inte alltid vi
har så god tid på oss innan ändrade
regler för beskattningen träder i kraft
—■ har vi inte ställt något särskilt yrkande
i detta avseende.

Avslutningsvis vill jag hänvisa till
vad som säges i reservationen II om att
en skatteskärpning inte bör drabba enoch
tvåfamiljsfastigheter av det slag
som i dagligt tal kallas egnahem. Gränsen
för normalvillor bör därför sättas
vid ett taxeringsvärde av 125 000 kronor.

Med det sagda ber jag att få yrka bifall
till reservationen II.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Boo försökte göra
gällande att det förslag som jag presenterade
för en stund sedan inte skulle
ta hänsyn till bärkraften. Jo, herr
Boo, det är just vad det gör. Vi har
föreslagit att schablonbeskattningen
skall gälla för de mindre egnahemmen,
alltså upp till 125 000 kronor, vilket
innebär att inkomsten skall tagas upp
till 2 procent av taxeringsvärdet. Detta
måste anses vara en fördelaktig beskattningsform
för mindre egnahem.
Beträffande fastigheter med taxeringsvärde
över 125 000 kronor har vi föreslagit
att värdet av bostadsförmånen
tages upp till sitt verkliga värde. Härifrån
får sedan dragas kostnaderna.
Därigenom åstadkommes en rättvis beskattning
som tar hänsyn till bärkraften.

Det förslag som herr Boo och centerpartiet
ställt sig bakom innebär att man
frångår kravet på rättvisa och bärkraft.
Det förslaget kan nämligen få de
verkningarna att skatt tages ut på en

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38 109

inkomst som vederbörande inte liar
haft.

Beträffande gränsdragningen uppstår
samma problem vilket förslag vi än
tar. Det kommer att bli samma problem
för taxeringsmyndigheterna när
de skall fastställa om en fastighet skall
taxeras till över eller under 100 000,
125 000 eller 200 000 kronor. Herr Boos
kritik drabbar alltså precis lika mycket
hans eget förslag.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag påpekade i all blygsamhet
den mindre logiska utformningen
av förslaget i högerreservationen.
Herr Magnusson i Borås säger att högern
vill utforma skattelagstiftningen
så att den verkar enligt bärkraftsprincipen.
Går bärkraften precis vid ett
taxeringsvärde på 125 000 kronor, herr
Magnusson? Det är enligt min mening
orimligt att påstå det. Det är här som
högerförslaget innebär en kullerbytta:
det bryter principen med en gång. Om
man skall följa bärkraftsprincipen,
skall man självfallet yrka på att den
konventionella metoden skall gälla alla
egnahem och icke en viss grupp av
desamma.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag måste erinra herr
Boo om att jag tydligt och klart i mitt
första anförande framhöll att vi av praktiska
taxeringsskäl har fastnat för att
egnahem upp till 125 000 kronors taxeringsvärde
skall taxeras efter schablonmetoden.
Detta är anledningen till att
vi har föreslagit denna gränsdragning.

Tillåt mig bara fråga, om gränsen
mellan lyxvilla eller inte lyxvilla går
vid 125 000 kronor?

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske onödigt
att herr Magnusson i Borås och jag tar
upp eu debatt innan diskussionen i
övrigt hunnit komma i gäng. Jag vill

Villabeskattningen

bara framhålla att vad jag påpekade
var en ologisk uppläggning av högeralternativet
i denna fråga. Detta kan
herr Magnusson inte komma ifrån, ty
om han håller så benhårt på bärkraftsprincipen
även för villorna över
125 000 kronor skulle han självfallet ha
hållit lika hårt på den för dem som
har en villa med lägre taxeringsvärde.

Att vi i vårt förslag anslutit oss till
den gräns, som villabeskattningsutredningen
kommit fram till, d. v. s. 125 000
kronor, sammanhänger vidare med den
omständigheten att vi räknar med att
de allra flesta s. k. vanliga egnahem för
närvarande faller inom denna ram, och
det är dessa vi i detta fall vill slå vakt
om så att de inte drabbas av någon
skatteskärpning.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det råder relativt stor
enighet om att villabeskattningen, såsom
den för närvarande är ordnad, inte är
tillfredsställande. Skillnaden i hyreskostnader
mellan vanliga hyresgäster
och villaägare är uppenbar.

Hur beskattningen lämpligen bör vara
utformad är inte någon lätt fråga. Att
avskaffa t. ex. avdragsrätten för gäldräntor
vore enligt min mening att slå
in på en klart felaktig väg. Någon form
av schablon sådan som den i propositionen
föreslagna är måhända den minst
dåliga av de lösningar som kan presteras,
men jag vill gärna säga ifrån i
denna kammare att lösningen inte är
idealisk.

Redan en sådan omständighet som alt
vid beskattningen ingen hänsyn tas till
behovet av en större eller mindre bostad,
beroende på skiftande familjestorlek,
ger anledning till tveksamhet. Trots
betänkligheterna anser jag att intresset
av att något görs i denna fråga väger
över, och detta är orsaken till att jag
inte går emot huvudtankarna i propositionen.

Det finns däremot på en bestämd och
viktig punkt anledning att starkt rea -

110 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1900 fm.

Villabeskattningen

gera mot propositionens förslag. Det
gäller den beloppsgräns, där en skärpning
av beskattningen skall inträda. Enligt
villabeskattningsutredningens förslag
vore 125 000 kronor därvid en
lämplig gräns. Detta belopp går finansministern
ifrån och föreslår en reducering
till 100 000 kronor. Propositionens
motivering härför är inte särskilt
övertygande.

Finansministern anför på denna
punkt att den favör, som villaägarna
åtnjuter genom att ett visst kapital i
villan inte blir räntebeskattat, är tillräckligt
stor redan om gränsen dras
vid ett taxeringsvärde av 100 000 kronor.
Det är alltså därvidlag bara fråga
om ett tyckande. Detta är egentligen
hela motiveringen i propositionens förslag
på denna punkt, och den är enligt
mitt förmenande alltför bräcklig för att
utredningens ståndpunkt med anledning
härav skall kunna frångås.

Bevillningsutskottets majoritet framhåller
att om man frångår 125 000 kronor
och räknar med en gräns vid
100 000 kommer den skärpta beskattningen
åtminstone i någon män att
träffa villafastigheter som är belägna
utanför storstadsregionerna. Omvänt
kan man påpeka att vid en sänkning
till 100 000 kronor kommer just i storstadsregionerna
helt normala villor att
drabbas i mycket stor utsträckning. Utredningen
grundar sina slutsatser på
fastighetsvärden som erhållits under
våren 1965. Skulle någon justering därefter
göras borde den närmast ske i motsatt
riktning. Folkpartiet kan inte medverka
till att en stor grupp villor som
måste betraktas som normala villor utan
någon som helst lyxkaraktär blir föremål
för skatteskärpning. Det måste finnas
mycket starka skäl för att frångå
en utrednings ställningstagande, men
några sådana skäl har inte anförts vare
sig av finansministern eller bevillningsutskottets
majoritet. För att så långt
som möjligt skydda s. k. egnahem från
en skatteskärpning vill folkpartiet stöd -

ja utredningens förslag om gräns vid
125 000. Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservation nr II.

Tillsammans med centerpartisterna
och övriga folkpartister i utskottet bär
jag avgivit en blank reservation, nr IV,
som gäller ikraftträdandebestämmelserna.
Det är av rent tekniska skäl som vi
inte står under reservation nr III. Denna
tekniska komplikation kommer emellertid
inte att hindra mig från att här
i kammaren rösta på reservation nr III.
Det är enligt min mening ett rimligt
krav att villaägarna får skälig tid att
överväga sin nya situation. Om de vid
planering av sin bostadssituation tagit
hänsyn till skattereglernas konstruktion
kan ingen klandra dem därför, och
det är enligt min åsikt närmast en hederssak
att nu bereda dem möjlighet att
tänka om och göra en ny planering
utifrån de nya utgångspunkter som dagens
beslut eventuellt kan medföra.

Jag ber, herr talman, att på denna
punkt få instämma i herr Magnussons
i Borås yrkande.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Villaägaren skall i dag
betala inkomstskatt för 2 procent av
fastighetens taxeringsvärde efter en
schablonmetod som vi tidigare har talat
om och som infördes 1953.

Så lågt taxerar man den naturainkomst
som det innebär att bo i egen
villa. Å andra sidan får emellertid villaägaren
göra avdrag för räntorna på
inteckningslånen och detta motsvarar
för den vanliga villaägaren i regel mer
än 2 procent av taxeringsvärdet. Villaägaren
får alltså en skattelindring och
detta även sedan han slutamorterat sitt
lån. Om han nämligen hade satt in
pengarna på bank eller placerat dem
i obligationer skulle det ha blivit skatt
på avkastningen.

övergången till schablonmetoden berodde
på att man ville förenkla beskattningen
av villor. Den tidigare konventionella
metoden med rätt till avdrag

Tisdagen den 13 deeember 1966 fm.

Nr 38 111

för olika kostnader vållade nämligen,
som säkerligen alla minns, besvär och
svårigheter såväl för de skattskyldiga
som för taxeringsmyndigheterna. Metoden
gav upphov till många processer i
frågor om hyresvärden, reparationskostnader,
grundförbättringar o. s. v.

Med schablonmetoden ville man också
av rättviseskäl beskatta räntan på
i fastigheten nedlagt kapital. Det råder
väl nu ganska allmän uppfattning om
att metoden från förenklingssynpunkt
har blivit en stor framgång. Remissinstanserna
tycks vara eniga om det. De
önskar ingen återgång till den konventionella
metoden. Man kan väl säga att
högerns förslag i det avseendet därmed
har spolats.

Däremot har utvecklingen rörande
beskattning av kapitalräntan inte blivit
den väntade. När schablonmetoden
infördes, sattes procenttalet till 3. Den
siffran var inte tillyxad på en höft, utan
den var baserad på undersökningar rörande
olika gruppers faktiska bostadskostnader.
Riktmärket var att skatten
skulle vara neutral i förhållande till valet
av bostadsform. Normalt skulle skatten
varken stiga eller sjunka, när en
person flyttade från en hyreslägenhet
till en villa.

När dessa 3 procent fastställdes låg
procentsatsen i paritet med riksbankens
diskonto, men sedan dess bär det allmänna
ränteläget stigit kraftigt. I juni
i år uppgick diskontot till 6 procent,
och sparbankernas inlåningsränta har
i stort sett följt med uppåt. Men trots
detta bär procenttalet för beskattning
av räntan för villafastigheterna sänkts
två gånger i anslutning till höjningar
av taxeringsvärdena, från de ursprungliga
3 procenten till 2''/s procent och
sedan till de 2 procent som nu gäller.
Därmed ville man förhindra att de höjda
taxeringsvärdena slog igenom i skatten.
Men följden av dessa sänkningar
har blivit att villaägarna som grupp
gynnats i jämförelse med alla dem som
bor i hyrda lägenheter.

Villabeskattningen

När schablonmetoden infördes underströk
man starkt nödvändigheten av
att få taxeringsvärden soni låge så nära
saluvärdena som möjligt. Sedan metoden
tillämpats en viss tid i praktiken
och man fått se verkan därav skulle
man försöka utröna om metoden gav
ett nöjaktigt resultat med hänsyn till
taxeringsvärdena.

När det nu anmärkes på att riksdagen
tidigare har sänkt procenttalet för
att motverka höjningen av taxeringsvärdena,
så är detta riktigt, men jag vill
erinra om att vid den senaste sänkningen
förra året uttalade departementschefen
att den gällde för normalvillorna.
Stora villor av lyxkaraktär och med
hög standard fölle utanför det normala
egnahemsbegreppet, sade departementschefen;
för dem funnes det fog för en
annan beräkningsgrund. Riksdagen tog
heller inte avstånd från detta uttalande.
Samtidigt annonserade departementschefen
en utredning i denna fråga, och
det är den som ligger till grund för propositionen.

Av utredningen framgår bl. a. att det
höjda ränteläget har medfört betydande
skattelättnader för ägare av villor i
så kallad lyxklass samt att taxeringsvärdena
ligger avsevärt under saluvärdena.
Den schablonberäknade inkomsten
utgör därför regelmässigt en mycket
ringa del av ränteutgifterna, säger
utredningen, och därför får villaägarna
möjlighet att från inkomster av annat
slag yrka avdrag för underskott på
villorna.

Detta förhållande utgör numera en så
väsentlig faktor att det medräknas när
man diskuterar köp eller försäljning av
villor. Det har med andra ord blivit ett
försäljningsargument vid villaaffärer.
Utredningen framhåller att sådana villor
som utgör stora belåningsobjekt med
hänsyn till värdet visar förhållandevis
större underskott än andra villor.

Ränteutgifterna för villaägarna är ju
i realiteten hyra för bostad och sålunda
att hänföra till levnadskostnader. För

112 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Villabeskattningen

levnadskostnader får man i princip inte
göra avdrag enligt vår skattelagstiftning
i övrigt — det brukar vi konsekvent
vägra att vara med om. Men ägare
av en- och tvåfamiljsfastigheter får på
detta sätt i motsats till hyresgäster möjlighet
att vid beskattningen göra avdrag
för en väsentlig del av sina hyreskostnader,
alltså av sina levnadskostnader.

Utredningen visar att av det totala
antalet villafastigheter med permanenta
bostäder, alltså 550 000, hade cirka
350 000 underskott och cirka 200 000
nettoinkomst. 350 000 villaägare kan
alltså i vårt land i dag föra in ett underskott
på fastigheten i avdragskolumnen
på deklarationsblanketten. Om de i stället
hade placerat detta kapital i aktier
och obligationer, hade de inte haft denna
möjlighet -—- då hade de haft högre
skatt än vad de i dag får.

Man kan konstatera, säger utredningen,
att det existerar underskott på mellan
30 000 och 40 000 kronor och att
avdrag på mellan 10 000 och 15 000 kronor
inte är ovanliga för villor med
taxeringsvärden på 200 000—250 000
kronor. Det förekommer alltså från annan
inkomst, soin villaägare har, avdrag
för underskott på upp till 40 000 kronor.
Nettointäkten för alla villor var endast
52 miljoner kronor, men underskottet
var 337 miljoner kronor. Villor med
taxeringsvärde över 50 000 kronor, säger
utredningen, är belånade till cirka halva
taxeringsvärdet, och belåningen ökar
med stigande inkomster för villaägarna.

Herr talman! Att detta inte är tillfredsställande
torde ju vara uppenbart,
och alla tycks också vara ense om det
orimliga i att högre inkomsttagare skall
bo billigare än lägre inkomsttagare trots
att de bor i exakt lika stora villor och
har exakt lika stora byggnadslån.

Men gäldränteavdragen får ju också
konsekvenser i det avseendet att de
bidrar till en höjning av fastighetspriserna,
och det kanske de bör erinra sig
som talar om att man enbart fördyrar
bostadskostnaderna genom denna pro -

position. Det är inte ökningen av skatteunderlaget
som är det primära motivet
för propositionen — det gäller ju inte
mer än 8 miljoner, 6 till staten och 2
till kommunerna — utan det är ett försök
att stävja dessa otillbörliga ränteavdrag
som innebär betydande bostadssubventioner
åt de största inkomsttagarna.
Samtidigt vill man stävja byggandet
av lyxvillor — pengarna och arbetskraften
kan sannerligen användas bättre
i dessa dagar. Nu kan naturligtvis även
andra metoder användas — jag skall inte
gå in på dem. Jag har redan sagt att
den konventionella metoden är helt förkastad.
Det är bara några inom högern,
skulle jag tro, som håller på den. Alla
remissinstanser tycks vara ense om att
vi inte kan återgå till den metoden. Man
skulle också kunna slopa eller begränsa
gäldränteavdragen, men den frågan behöver
jag inte heller ge mig in på. Alla
är på det klara med att vi inte har några
praktiska möjligheter att göra det.

Flertalet remissinstanser, mittenpartiernas
ledamöter i utskottet och några
högermän tillstyrker i princip propositionen.
De högermän som tillstyrkt
propositionen »spolades» emellertid redan
inom sitt parti, så de finns inte med
nu, men de har ju väckt motioner. Inte
ens inom högern tycks man alltså ha
varit överens om att helt avvisa principen.

Mittenpartiernas representanter framhåller
i sin motion att nuvarande förhållanden
inte är godtagbara ur rättvisesynpunkt.
De accepterar emellertid skattedifferentieringen
och ansluter sig till
utredningens förslag att beloppsgränsen
sättes vid 125 000 kronor, som vi redan
har hört.

Jag kanske ändå skall säga några ord
om motionen av högermannen Gösta
Jacobsson och hans kamrat. Det heter
där att även om förslaget i praktiken
kommer att leda till påtagliga orättvisor
för många skattskyldiga vill motionärerna
inte förneka att den nuvarande
schablonen i åtskilliga fall lett till otill -

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38 113

fredsställande resultat genom att ett
visst gynnande skattevägen uppstått för
villaägare med hög progressiv skatt och
att det höga ränteläget skärpt denna effekt.
Motionärerna accepterar alltså för
sin del differentieringen men vill ha en
annan utformning av den. De föreslår
att vid intäktsberäkningen det taxerade
tomtvärdet och det taxerade byggnadsvärdet
behandlas vart för sig på så sätt
att intäkten av tomtvärdet alltid sättes
till 2 procent och att den differentierade
inkomstberäkningen uteslutande baseras
på byggnadsvärdet. Förslaget innebär
att för villor med taxerat byggnadsvärde
upp till 125 000 kronor bestäms
intäkten till likaledes 2 procent. För
villor med högre taxeringsvärden på
byggnaden tillämpas 2 procent i botten
och 3 procent för den del av det taxerade
byggnadsvärdet, som ligger mellan
125 000 och 200 000 kronor, och 7 procent
för den del av byggnadsvärdet, som
ligger däröver.

I de likalydande motionerna 1:802
och II: 975 — den s. k. högermotionen
— yrkas, som vi hört, en inkomstberäkning
av 2 procent beträffande fastighet
som åsatts lägre taxeringsvärde än
125 000 kronor. I övrigt skulle den konventionella
metoden tillämpas. Jag ber
att helt få instämma i vad herr Boo sagt,
när han nedgjort detta högerreservanternas
försök att återinföra den konventionella
metoden.

Det är endast lierr Sjöholm som tillsammans
med några kamrater helt yrkar
avslag på propositionen. Men dessa
förslagsställare är ju ganska isolerade.
Att -— vilket tycks vara deras linje —
lösa problemet enbart med ändrade regler
för fastighetstaxeringen torde inte
vara möjligt. Däremot tror jag det kan
vara lämpligt att söka justera procentsatserna
när vi fått en bättre fastighetstaxering.

Herr talman! Jag har redan sagt att
den överväldigande majoriteten i vårt
land inte vill återgå till den konventionella
metoden. Låt mig endast tillägga att det

Villabeskattningen

— som utskottet framhåller — föreligger
en markant skillnad mellan förvärvskällor
i allmänhet och sådana fastigheter
som huvudsakligen förvärvats
för att tillgodose det egna behovet av
bostad eller, som fallet är med sommarvillor
o. d., behovet av rekreation.
Eftersom den skattskyldiges levnadskostnader
över huvud taget inte ansetts
böra påverka den skattemässiga inkomstberäkningen,
kan det inte anses
strida mot principerna för beskattningen,
att villafastigheterna är undantagna
från inkomstskatt enligt vanliga grunder.
Jag vill också understryka att en
återgång till den konventionella inkomstberäkningsmetoden
för större villafastigheter
sannolikt skulle leda till
större underskott på ifrågavarande fastigheter
än vad som nu är fallet — underskott
som vi vill söka eliminera genom
förslaget.

Visst är det sant som herr Jacobsson
och hans kamrat framhållit i sin motion,
att markvärdet varierar högst väsentligt
i olika delar av landet. Men detta
är väl knappast något skäl att tilllämpa
andra principer när det gäller
markvärdet än när det gäller byggnadsvärdet
— snarare tvärtom. Eller vill
någon göra gällande att markvärdet bättre
korresponderar med taxeringsvärdet
än byggnadsvärdet? Nej, det är som sagt
snarare tvärtom.

Avsikten är nu att noggrannare beskatta
det i fastigheten nedlagda kapitalet.
Ett bifall till den Jacobssonska motionen
skulle ju innebära ett orättvist avsteg
härvidlag. Nu finns ingen reservation
heller, därför att han som sagt har
spolats bort redan av sina partikamrater.

När mittenpartierna yrkar att gränsen
skall sättas vid 125 000 kronor i stället
för i propositionen föreslagna 100 000
kronor har sagts — kanske inte nu från
talarstolen men i diskussionen i övrigt
.— att villor som har ett taxeringsvärde
mellan 100 000 och 125 000 kronor ändå
inte är lyxvillor och att det var dessa

114 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Villabeskattningen

herr Sträng ville komma åt. Det är nog
riktigt, men departementschefen —- det
vid jag säga till herr Boo som tycks anse
att det inte givits någon motivering
från departementschefen för detta —
har ju inte motiverat gränsnedsättningen
till 100 000 kronor med att det just
skulle vara lyxvillor inom denna grupp.
Det har inte heller utskottsmajoriteten
ansett.

Departementschefen säger på sidan
52 i propositionen: »Å andra sidan
grundar jag inte detta mitt ställningstagande
på uppfattningen att villor i
Stockholm med taxeringsvärde strax
över 100 000 kr. är av lyxkaraktär.» Motiveringen
är i stället säger han »att ett
i kronor räknat alltför stort kapital blir
obeskattat redan ovanför denna nivå».
Han åberopar vidare praktiska skäl för
att sätta gränsen vid 100 000 kronor.

Jag skall inte tala mer om det. Vi i
utskottsmajoriteten delar denna departementschefens
uppfattning. Det bör
vara angeläget att den skärpta beskattningen
åtminstone i någon mån berör
villafastigheter som ligger utanför storstadsregionerna.

Men, herr talman, man skall inte förstora
betydelsen av denna skattehöjning.
Den kommer att beröra endast 5 procent
av villafastigheterna i Vårt land. För sådana
fastigheter, vilkas värde ligger mellan
100 000 kronor och 125 000 kronor,
blir höjningen av skatteunderlaget ungefär
500 kronor. Skattehöjningen blir
alltså högst 250 kronor. Jag skulle gissa
att det endast kommer att röra sig om
en merskatt på omkring 40 kronor om
året för det största flertalet av dessa fastigheter.
Jag vill också starkt understryka
att hela denna operation kommer
att betyda att man får göra mindre avdrag
för underskott på sina fastigheter.
Det gäller alla som drabbas av höjningen
av procenttalet.

Jag vill också erinra om att länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län finner
det vara »egendomligt att utredningen
ansett sig kunna frita från den ränte -

beskattning, som utredningen pläderar
för, det dolda kapital som finns i villor
under 125 000 kr. taxeringsvärde. Enligt
tumregeln vid fastighetstaxeringen
att taxeringsvärdet för en nybyggd villa
sätts till 80 c/c av produktionskostnaden
blir detta kapital 31 250 kr. i en nybyggd
fastighet med 125 000 kr. taxeringsvärde.
Om man anser en räntebeskattning
av 5 % rimlig innebär detta
att en inkomst på mer än 1 500 kr. årligen
skulle undantas från beskattning i
detta fall. Detta betyder ett slags skattesubvention
vid 50 % marginalskatt på
750 kr. Den som bebor en lägenhet i en
vanlig hyresfastighet utan statligt lån
får inte någon liknande subvention för
täckande av sin bostadskostnad».

Den som är intresserad kan titta på
sista sidan i propositionen och där finna
att intäkten, beräknad i procent av
taxeringsvärdet, för en 125 000 kronors
villa blir 2,4 procent, för en 200 000 kronors
villa 3 procent och för en 250 000
kronors villa 4 procent. Först vid ett
taxeringsvärde på 500 000 kronor blir
intäkten 6 procent av taxeringsvärdet.
I verkligheten är saluvärdet för en sådan
villa minst 750 000 kronor. Skall man nå
syftet att stävja byggandet av extrema
lyxvillor är det nödvändigt med en hög
avkastningsprocent för dylika villor.

Det kan ligga något i kritiken att förslaget
även drabbar äldre villor. För
det första vore det emellertid svårt,
som departementschefen säger, att skilja
mellan äldre och nyare villor, och
för det andra har man ändå satt procentsatserna
så pass moderat att man
har tagit erforderlig hänsyn också till
äldre villor.

Bland andra herr Sjöholm har anmärkt
på att den som har en lyxvilla
samtidigt kan ha en sommarvilla med
ett taxeringsvärde av 95 000 kronor
utan att denna blir lyxbeskattad. Det
kan vara riktigt. Principiellt vore det
naturligtvis önskvärt att kunna sambeskatta
dessa, men av praktiska skäl
går det inte. Ofta ligger villorna i olika

Tisdagen den 13 december 19GC fm.

Nr 38 115

kommuner, och vid den kommunala
beskattningen skall fastigheten taxeras
i den kommun där den är belägen,
oavsett var ägaren är mantalskriven.
Då blir det kontroll- och taxeringssvårigheter.
Till detta kommer frågan
om hur den förhöjda schiblontaxeringen
skall fördelas mellan de olika kommunerna
vid kommunalbeskattningen.
Det är dessa omständigheter som såvitt
jag förstår har avskräckt departementschefen
och även utskottet från att föreslå
något dylikt, hur önskvärt det än
vore.

Herr talman! Som utskottet framhåller
är det givetvis svårt att exakt avgöra
de absolut riktiga procentsatserna. Det
ligger i schablonens natur att den slår
olika. Den kan aldrig ta hänsyn till
skilda förhållanden, aldrig skapa en
hundraprocentig rättvisa. Det har vi
allesammans, som har medverkat vid
schablonens tillkomst, varit medvetna
om. Med tanke på värdet av förenklingen
har vi ändå ansett att den är riktig.

Med hänsyn till det konstaterbara faktum
att taxeringsvärdena i regel ligger
avsevärt under salu- och produktionsvärdena
torde de föreslagna procenttalen
knappast leda till någon orimlig
avkastning på i fastigheterna nedlagt
kapital, påpekar vi i utskottsbetänkandet.
Jag understryker att det primära
med propositionen inte är det skattemässiga.
Förslaget innebär att vi vill
upphöra med att subventionera de mera
exklusiva villorna. Av bostadssociala
skäl vill vi begränsa onödigt kostnadskrävande
byggen till förmån för småhusbyggarna.
Jag vill framhäva för dem
som påstår att dessa skulle drabbas,
att det inte är fråga om att diskriminera
småshusbebyggelsen eller väsentligt höja
bostadskostnaderna för småhusägarna.
Skälen är i stället de som jag här
nämnde.

I dagens bostadsläge bör enligt vår
mening alla resurser, all arbetskraft och
allt kapital sättas in på att bygga sådana
bostäder som tillgodoser det mera

Villabeskattningen

normala behovet. Skall man nå målet
för denna strävan, är det nog nödvändigt
att sätta procenttalet för de mest
kostbara villorna tämligen högt. Med
det procenttal som föreligger tror vi
inom utskottsmajoriteten att det inte
heller blir några allvarliga tröskelproblem.

Jag vill till sist erinra om att särskilda
sakkunniga för närvarande bearbetar
1965 års fastighetstaxering beträffande
villafastigheter. De skall även
undersöka behovet av regler som kan
astadkomma en mera rättvis och likformig
fastighetstaxering än den nuvarande.
Det är då inte uteslutet, säger
utskottet, att man kan jämka procenttalen
i skiktklasserna. För min del hoppas
jag att det skall bli möjligt.

Med dessa ord yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ta upp någon debatt med herr
Brandt efter det anförande han nu har
hållit. Han har hela tiden ägnat sig åt
att tala om alla de olika nackdelar som
bär uppstått på grund av schablonmetoden.
Jag skall bara be att få erinra
herr Brandt om att det är han och hans
eget parti som en gång infört denna
schablonmetod. Det är också ni som
bär ansvaret för den mycket kraftiga
progressivitet som vi har i den nuvarande
inkomstbeskattningen. Det är
nämligen kombinationen av dessa två
faktorer, schablonmetoden och den
mycket hårda progressiviteten, som skapar
just de förhållanden, mot vilka ni
har riktat er mördande kritik. Därför
bär jag inte alls någon anledning att
ta upp en debatt med herr Brandt i
denna fråga.

Jag vill bara anföra att det är typiskt
för majoritetspartiet niir herr Brandt
säger, att det inte spelar någon roll om
den nu föreslagna beskattningen är
orättvis och orättfärdig, eftersom den

116 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Villabeskattningen

bara drabbar en obetydlig procent avskattebetalarna.
Att fälla ett sådant yttrande
är precis lika nonchalant som
när herr Brandt helt enkelt avfärdar det
förslag som högerpartiet har lagt fram
— att återinföra den konventionella
metoden för villor med taxeringsvärden
över 125 000 kronor — genom att säga
att majoriteten inte önskar tillbaka detta
system. Därför är förslaget felaktigt!

Nej, herr Brandt, jag tror inte det
passar att man i ett demokratiskt samhälle
för sådana resonemang.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det är på två punkter
som jag gärna vill instämma i vad herr
Magnusson i Borås anförde. Den första
är frågan om hur det progressiva systemet
verkar och den andra är frågan om
det drabbar ett fåtal eller ett flertal.
.lag tror det finns anledning att varje
gång just dessa punkter kommer upp i
diskussionen reagera mot det synsätt
som är regeringspartiets.

Jag begärde annars ordet, herr talman,
för att erinra herr Brandt om
vad han sade i början av sitt anförande,
då han hänvisade till vad departementschefen
yttrade vid förra årets riksdag,
nämligen att det systern som vi då
tog ställning till skulle gälla för normalvillor.
När det däremot gällde stora
villor, ansåg departementschefen att
det fanns skäl till en annan grund för
beskattningen. Jag vill minnas att herr
Brandt uttryckte det så, att det från
riksdagens sida inte anfördes något
emot detta resonemang. Det kan väl
vara en smaksak rent terminologiskt
om vi använder oss av begreppet stora
villor eller lyxvillor. Vad det inte blev
någon gensaga mot var emellertid just
det förhållandet att frågan om andra
villor än normalvillor skulle tas upp till
särskild behandling.

Här i riksdagen har tidigare sagts att
det skulle gälla annat än normalvillor.
Utredningen har också talat om något

annat än normalvillor. Nu säger dock
herr Brandt att det inte är fråga om
att dra gränsen mellan lyx och icke lyx.
Mellan vilka kategorier är det då fråga
om att dra gränsen? Det vore intressant
att få just den saken utredd. Är det en
rent fiskalisk fråga? Flyttar man ned
gränsen och låter den skärpta beskattningen
drabba även innehavare av normala
egnahem bara för att få in mer
pengar till staten? Eftersom herr Brandt
talade om hur litet det skulle komma att
betyda i kronor för den enskilde, kan
väl detta inte vara skälet. Vad är dä
skälet?

Jag tycker att argumenteringen för att
flytta gränsen från den nivå som utredningen
föreslagit är minst sagt bräcklig,
och jag anser att det vore av stort
intresse för kammarens ledamöter om
herr Brandt i någon mån kunde utveckla
motiveringen på denna punkt.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan instämma i fru
Nettelbrandts uttalande att det var en
något underlig argumentering som herr
Brandt framförde, då han försökte förklara
eller rättare sagt bortförklara sitt
ställningstagande beträffande gränsdragningen.

Mittenpartierna har byggt sitt ställningstagande
på det resultat villabeskattningsutredningen
kommit fram till,
vilket i sin tur bygger på de uppgifter
utredningen kunnat få fram beträffande
byggnadskostnaderna. Statens institut
för byggnadsforskning har ju redovisat
att gruppbebyggelsen under andra
halvåret 1964 kostade 127 300 kronor
per fastighet. Jag har även nämnt
att samma utredning för första halvåret
1966 räknat fram en siffra som är
ungefär 12 000 kronor högre. Med den
utveckling vi har när det gäller bvggnadskostnadernas
ökning drar även vad
vi kallar för normalvillor så höga byggnadskostnader,
att taxeringsvärden på
upp till 125 000 kronor får betraktas
som vanliga.

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38 117

Detta är anledningen till att vi velat
sätta gränsen så, att vi för det första
så långt det är möjligt får med alla
fastigheter som kan betraktas som egnahem
och för det andra inte genom
en alltför hård skärpning av beskattningen
på mindre fastigheter avskräcker
någon från att försöka skaffa sig en
bostad genom att själv bygga ett egnahem.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! För herr Magnusson i
Borås vill jag framhålla, att vi varken
skrivit eller sagt att det inte spelar någon
roll om man är orättfärdig bara
det drabbar ett så litet antal villaägare
som 5 procent. Kan herr Magnusson i
Borås i mitt tidigare anförande eller i
något annat material, som vi lagt fram,
finna påståendet, att vi kan acceptera
en orättvisa om den bara drabbar 5
procent?

Jag har klart och tydligt sagt ifrån
att de nya reglerna inte kommer att
medföra någon orättvisa för ägare av
lyxvillor, utan endast att dessa villaägare
förlorar en favör som de nu har
framför alla andra. Detta är ju någonting
helt annat än vad herr Magnusson
påstod att jag sade. Det skulle vara mig
alldeles främmande att vilja vara med
om att skapa en orättvisa bara för att
det är en liten grupp som drabbas.

Jag förstår att det är synnerligen
svårt för fru Nettelbrandt att sträcka
sig så långt att hon helt accepterar en
proposition. Faktum är att mittenpartierna
accepterar propositionens förslag
i princip. Vad vi strider om är huruvida
gränsen skall sättas vid 100 000
eller 125 000 kronor. För att vad jag
sade i mitt tidigare anförande inte skulle
framstå som mitt eget uttalande hänvisade
jag till den sida i propositionen,
där departementschefen motiverar sitt
ståndpunktstagande och framhåller, att
ett i kronor räknat alltför stort kapital
blir obeskattat redan ovanför denna nivå
och att det diirför bör vara angelii -

Villabeskattningen

get att den skärpta beskattningen åtminstone
i någon mån träffar villafastigheter
som ligger utanför storstadsregionen.

Jag åberopade också att länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län i sitt remissyttrande
framhållit, att det i en fastighet
med 125 000 kronors taxeringsvärde
ligger ett dolt kapital på 31 250 kronor.
Länsstyrelsen menar, såvitt jag förstår,
att man bör ta med alla villor. Och Dagens
Nyheter anser i en ledare, att alla
de 550 000 villor som finns här i
landet och inte bara lyxvillorna borde
beskattas. Dagens Nyheter ansåg att
herr Sträng därvidlag gjort fel. Jag
tror alltså att det finns skäl för att med
finansministerns motivering gå ned till
100 000 kronor.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag uppfattade att herr
Brandt sade att denna beskattning
drabbar en så liten procent — jag vill
minnas att han i sammanhanget nämnde
siffran 5 procent — att det inte spelade
så stor roll. Men nu säger herr Brandt
att han inte menade det. Jag skall gärna
godta den förklaringen; det är mycket
möjligt att orden fallit litet olyckligt.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag har observerat den
motivering herr Brandt hänvisade till
i propositionen — den finns också återgiven
i bevillningsutskottets utlåtande—
nämligen att för mycket pengar förblir
obeskattade om man drar gränsen vid
det belopp utredningen föreslog.

Men utredningen bar i alla fall åstadkommit
cn motivering till sitt förslag.
Utredningens utgångspunkt har varit
att man hårdare skulle beskatta de fastigheter
som inte var att betrakta som
normalvillor. Jag vill erinra om vad jag
sade i mitt första anförande, nämligen
att om man skulle ändra utredningens

118 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Villabeskattningen

förslag så borde ändringen — inte
minst med hänsyn till penningvärdeförsämringen
och de justerade taxeringsvärdena
— gå i den andra riktningen.
Jag vill också erinra om att det tar någon
tid — vare sig riksdagen bifaller
det ena eller det andra förslaget till
ikraftträdandebestämmelser — innan
dessa regler träder i kraft. Det är tänkbart
att reglerna när de väl fastställts
och trätt i kraft kommer att gälla ytterligare
någon tid. Penningvärdeförsämringen
torde dess värre komma att
fortgå; i varje fall om regeringen Erlander,
som tidigare presterat så mycket
i fråga om penningvärdeförsämring,
sitter kvar kan vi räkna med en fortsatt
penningvärdeförsämring. Det är
nödvändigt att i varje fall ta hänsyn
till detta och inte tänka bakåt och ändra
utredningens förslag i den andra
riktningen.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är en mycket märklig
lagstiftning vi nu diskuterar. Jag
tror för min del att den tillkommit mer
av politiska än av sakliga skäl. Till att
börja med är den märklig av det skälet
att — som herr Brandt berättade för
oss — vi så sent som vid förra årets
riksdag fattade beslut om vissa åtgärder
för att förhindra att småhusägarna
drabbades av en skattehöjning. De höjda
taxeringsvärdena skulle annars ha
åstadkommit en skattehöjning för villaägarna.
För att förhindra detta beslöt
vi sänka procenttalet och även repartitionstalet
från 2,5 till 2 procent. Ett
år senare vidtar alltså samma regering
en åtgärd för att höja skatten för denna
kategori. Det är inte någon vidare planmässighet
i detta system.

Den lagstiftning som vi nu diskuterar
är märklig även av den anledningen att
statsmakterna tidigare, förnuftigt nog,
sökt stimulera till just småhusbyggen.
Man har ansett att det är en bra form
av boende. Man har också, förnuftigt
nog, velat främja sparandet, inte minst

bostadssparandet; man har ansett att
det var bra för samhället om folk sparade
pengar och gjorde en rejäl investering
i en bostad. Nu river man alltså
upp allt detta. Det är inte något uttryck
för planmässighet; det är planlöshet i
allra högsta grad.

En av tankarna bakom denna lagstiftning
är att man skall komma åt de
s. k. lyxvillorna. Jag skulle vilja fråga
herr Brandt vad som menas med en
lyxvilla. Jag skulle över huvud taget vilja
ha en definition av lyxbegreppet när
det gäller bostad. Om en person har
två villor värda 95 000 kronor vardera
så är det inte lyx, och de fastigheterna
berörs inte av denna lagstiftning. Lagstiftningen
drabbar inte heller en person
som har en mycket luxuös lägenhet
på sju, åtta ja kanske tio rum i ett förnämt
hus i en stad och dessutom en
sommarbostad taxerad till 98 000 kronor.
Det är inte heller lyx!

När herr Brandt säger att det inte är
rätt att ta arbetskraft i anspråk för att
bygga dessa dyrbara villor, vill jag säga
att det i så fall är värre när man tar
arbetskraft i anspråk för att bygga två
bostäder åt samma person. Om det är
detta med arbetskraftsbristen man vill
komma åt är man inte konsekvent.

Många av dessa s. k. lyxvillors innehavare,
herr Brandt, bor där enbart
på grund av den karga nödvändigheten.
De har i denna bostadsbristens
tid, när regeringen för en bostadspolitik
som gjort läget katastrofalt, fått gripa
varje möjlighet att få en bostad, även
en sådan möjlighet som ekonomiskt
överstiger deras förmåga. Om en person
får ett arbete i Stockholm, ligger
hans enda rimliga möjlighet att skaffa
en bostad i de flesta fall i att köpa en
villa. Han är då kanske tvingad att köpa
en villa, som för honom är både dyrare
i inköp och underhåll än han egentligen
ekonomiskt kan bära. Men han har
tvingats därtill på grund av regeringens
politik. Nu vill samma regering jaga
honom som lyxvillaägare och ta ut en

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38 119

extra skatt. Detta är någonting i högsta
grad orättfärdigt.

Hur bestämmer man vad som är lyxvilla
eller inte? Låt oss säga att en villa
är taxerad för 150 000 kronor. Om en
ensam människa innehar denna villa,
kan det kanske sägas att han har en
luxuös bostad. Men om villan är fylld
med sju, åtta, nio barn, kanske den
inte är för stor. Då är det en rimlig och
god bostad men den har på intet sätt
någon lyxkaraktär.

En annan orättvisa ligger i att taxeringsvärdena
är så varierande. Det är
en kolossal skillnad i taxeringsvärde
mellan två villor med samma utseende
och av samma kvalitet, om den ena ligger
i Stockholm och den andra någonstans
på den skånska landsbygden. Detta
konstituerar ytterligare en orättvisa.
Många av de människor som bor i en
villa som man utan någon grundad anledning
kallar lyxvilla har stora ekonomiska
svårigheter för att klara denna
bostad. De måste avstå från mycket som
andra människor unnar sig. Det kan
gälla utlandsresor, vilka nationalekonomiskt
sett måste betecknas som menligare
än om en person lägger en sparad
slant i en villa. Här har man helt
enkelt varit ute för att jaga enstaka
miljonärer som man vill komma åt,
och så träffar man i stället en stor
grupp människor som brottas med ekonomiska
svårigheter. Dessutom är jag
av den enkla meningen att även miljonären
bör vederfaras rättvisa. Jag hoppas
att herr Brandt därvidlag delar
min uppfattning.

Som underlag för propositionen talas
om förräntningen av det i fastigheten
nedlagda kapitalet. Som jag tidigare
har sagt tror jag, nej, vet jag att
det i ett mycket stort antal fall har nedlagts
inte av den som bor i villan utan
av en bank. Förräntningen av detta
kapital tillgodogör sig banken, som betalar
skatt på denna ränta, varför dessa
pengar inte går finansminister Strängs
näsa förbi. De kommer i stiillet i form

Villabeskattningen

av inkomstskatt från den bank som
lånat ut kapitalet. Att beskatta en förräntning
som aldrig tas ut innebär ett
brott mot den princip som vi har i vår
skattelagstiftning, nämligen kontantprincipen.
Man skall skatta för en inkomst
det år man får denna inkomst.
Man skall med andra ord uppta den i
deklarationen året efter det att man
åtnjutit inkomsten. I detta fall har man
inte åtnjutit någon inkomst. Men hur
kan man då begära att inkomsten skall
upptas i deklarationen?

Herr Brandt! Jag skulle vilja ha svar
på frågan: Innebär detta frångående
av en princip att man även skulle kunna
yrka avdrag, om en villa i stället
för att stiga sjunker i värde, vilket
dock kan inträffa? Får man då göra
avdrag i sin deklaration för den värdeminskning
som denna villa undergår?
Det borde vara konsekvensen när man
nu begär att förräntningen skall upptas
som inkomst. Jag hoppas att vi i så
fall får se ett förslag om detta.

Denna inkonsekvens utgör ett bevis
för att man här är ute efter att jaga en
viss kategori människor som genom en
punktaktion skall beskattas. Det finns
sådant som förräntas mycket mer än en
fastighet. Man kan t. ex. låna pengar
för att köpa konst och antikviteter och
får då givetvis göra avdrag för räntan.
Det blir en förträfflig förräntning på
detta kapital, men det bryr sig skattemyndigheterna
inte alls om. Här finns
ingen konsekvens. Det bör finnas konsekvens
även i galenskapen, herr Brandt.

För fastigheter kommer det med all
sannolikhet att bli en evig realisationsvinstbeskattning.
Ingen fastighetsägare
undgår på det sättet att så småningom
få betala för den värdestegring som
hans fastighet har undergått. Med nuvarande
system kan man säga att han
undgår detta efter tio år. Får vi en evig
realisationsvinstbeskattning finns inte
det problemet längre. Då visar det sig
verkligen om det iir en förräntning
som bör beskattas.

120 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Villabeskattningen

Här har också talats om skattesubventioner.
Jag beklagar livligt att även
ledamöter av oppositionen har kunnat
falla i den gropen. Man menar alltså
att vi får skattesubventioner till vår bostad.
Som vi alla vet delar man ut subventioner
ganska rundhänt även till
personer som inte behöver dem och
som bor i hyreshus, men det är ett problem
för sig. Nu säger man att när en
person som har en relativt hygglig inkomst
lånar pengar för att bygga en
villa och får göra avdrag för räntan
i sin deklaration tjänar han på det sättet
skatt. Därmed anser man att hans
bostad har subventionerats skattevägen.
Detta är verkligen ett betänkligt resonemang.

Först höjer man alltså progressiviteten
i beskattningen mycket högt, så
att en person som har en bra inkomst
har en mycket hög marginalskatt. Det
må vara hänt. Men sedan säger man:
»Nu har vi höjt skatten så mycket för
denne stackars man, att om han nu får
göra ett avdrag tjänar han så mycket
på det, att vi inte kan tillåta det. Nu
får han inte göra avdrag heller.» Detta
är ren förföljelsemani.

Om det skär en i ögonen, herr Brandt,
att skatteavdraget blir större på en högre
inkomst, då skall man avskaffa progressiviteten.
Det är det enda riktiga
förfaringssättet. Det är självklart att en
person med 60 procents marginalskatt
måste tjäna mer på ett avdrag än den
som har 20 procent. Det ger sig till
känna inte bara i fråga om bostäder
utan i fråga om alla områden inom
beskattningen. En sådan enkel sak som
avdrag för resa till och från arbetsplatsen
gynnar naturligtvis mera en person
med högre inkomst än en person med
lägre inkomst. Det ligger i själva skattesystemet.

Herr Brandt säger att här subventioneras
levnadskostnader. Utgiften för en
resa till Kanarieöarna är också en levnadskostnad
som inte är avdragsgill.
Men om två personer lånar pengar till

en sådan resa får naturligtvis den som
har högre inkomster mer skatteavdrag
för räntan än den som har en lägre
inkomst. Herr Brandt får sätta sig bättre
in i dessa problem. Om herr Brandt vill
komma någon vart med denna metod
måste han reformera hela skatteväsendet
och se till att man vägrar avdrag
över huvud taget för räntor. Med vårt
nuvarande skattesystem måste en person
som har högre inkomst tjäna mer
på ett avdrag än en som har lägre inkomst.
Hjälp därför i stället till med
att avskaffa progressiviteten i beskattningen
— det är den enda metod som
hjälper! Man kan låna pengar till vad
som helst: en lyxbil, en lyxyacht, utlandsresor,
spelskulder, en elegant
sommarvilla m. m. Dessa avdrag skär
inte herr Brandt i ögonen, men så fort
det gäller bostad blir upplåningen
suspekt, bara bostaden är av litet bättre
beskaffenhet.

Herr Brandt har erkänt att taxeringsvärdena
är otillfredsställande. Det är
också en av orsakerna till att denna
proposition lagts fram. Då är det emellertid
underligt att man vill införa en
lagstiftning som ytterligare bygger på
dessa fel, eftersom man skall grunda
procenttalet på taxeringsvärdena. Men
då förstoras ju felen ytterligare. Man
anmärker alltså på taxeringsvärdena
men vill ha en lagstiftning, som leder
till att dessa slår igenom ytterligare.
En större inkonsekvens kan man näppeligen
finna.

Herr talman! Finansministern uttalar
i propositionen att han under våren
1966 har tillsatt en utredning för att
se över dessa bristfälliga taxeringsvärden.
Man skall försöka finna en annan
metodik och göra fastighetstaxeringen
mera likformig och bättre anpassad till
nuvarande förhållanden.

Vi brukar inom oppositionen i olika
sammanhang pinsamt ofta mötas av en
hänvisning från utskottets talesman till
att det pågår en utredning i avvaktan
på vilken man inte skall göra något.

Tisdagen den 13 december 1866 fm.

Nr 38 121

Kunde inte herr Brun dt också i dag
på detta sätt påminna om att det pågår
en utredning om de taxeringsvärden,
på vilka lagstiftningen skall bygga?

Det vore väl ändå klokt att avvakta
de resultat denna utredning kommer
fram till innan man beslutar sig för
en lagstiftning, vilken som underlag
skall ha just de taxeringsvärden som
nu är föremål för överväganden.

Herr talman! Jag skall sluta med detta
och ber att få yrka bifall till motionen
II: 977, vilket alltså innebär att jag yrkar
avslag på propositionen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Såsom tidigare påpekats
var det vid 1955 års taxering som schablonmetoden
för första gången tillämpades
på en- och tvåfamiljsvillor. Inkomsten
beräknades då på 3 procent
av taxeringsvärdet och avdragen gjordes
med ränta på lån i fastigheten samt
på tomträttsavgäld.

Det säger sig självt att vi häri har en
av orsakerna till de ökade underskotten.
De höjda räntorna har automatiskt
slagit igenom på utgiftssidan medan
ränteläget inte har inverkat på inkomstsidan.
Procentsatsen för inkomstberäkningarna
har dessutom sänkts från 3
procent till 2 procent.

Att detta inte är någon lysande affär
för staten framgår av vad herr Brandt
anfört, .lag vill bara ytterligare understryka
att intäkten av berörda villor,
de som vid 1965 års inkomsttaxering
lämnade vinst, var 52 miljoner kronor
medan underskottet beräknades till 337
miljoner kronor.

Detta är följaktligen, som jag nyss
nämnde, ingen lysande affär. Med anledning
härav har man delvis frångått
den tidigare principiella uppbyggnaden
av seliablonmetoden vid beräkning av
inkomsterna. Frågan om man skall göra
liknande inskränkningar på utgiftssidan
bär övervägts och sådana har även
i viss form genomförts, nämligen genom

V illabeskattningen

inskränkning av avdragsrätten för gäldränta.

Av principiella och praktiska skäl har
det visat sig vara ogörligt att gå fram
på denna väg, vilken jag för min del
skulle ha ansett vara den mest sympatiska.
Det främsta skälet till att motsätta
sig en begränsning av avdragsrätten för
räntor torde vara att det skulle vara
synnerligen svårt att förhindra att vederbörande
gör avdrag på räntan under
en annan inkomstkälla. Ett sådant förfarande
skulle vara synnerligen besvärligt
för taxeringsmyndigheterna att
komma till rätta med.

Även andra tänkbara system har prövats,
men vi har inte ansett oss kunna
godtaga något av dessa. I detta läge
återstod det i propositionen framlagda
förslaget, vilket innebär att villorna
delas upp i tre grupper med olika procentsatser
som grund för inkomstberäkningen.

Finansministern har i huvudsak godtagit
förslaget men har sänkt lägre gränsen
från 125 000 kronor till 100 000.
För min del kan jag acceptera departementschefens
förslag på båda punkterna.
Den första punkten har jag just talat
om och den andra punkten gäller
fastigheter som under en viss del av
året använts som bostad. Jag kan alltså
godta propositionen och detta därför
att den i stora drag bygger på utredningens
förslag. Ändringarna, som
det ju finns delade meningar om, gäller
en avvägning av var den lägre gränsen
skall sättas.

Propositionens förslag innebär att
räntan på i fastigheten nedlagt kapital
upptas till 2,4 procent. Jag vill understryka
departementschefens uttalande i
propositionen, att villor i Stockholm
med taxeringsvärden strax över 100 000
kronor inte har lyxkaraktär.

Man kan med rätta fråga sig vad detta
förslag bar för inverkan då det gäller
villor med taxeringsvärden upp till
125 000 kronor. I en center- och folkpartimotion
har frågan tagits upp och

122 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Villabeskattningen

ett exempel i propositionen anförts varmed
avsikten väl är att styrka uppfattningen
att gränsen bort ligga vid
125 000 kronor. Vederbörande har redovisat
statens instituts för byggnadsforskning
uttalande, att den genomsnittliga
produktionskostnaden för
gruppbebyggelse av egnahem under sista
halvåret 1964 utgjorde 127 300 kronor.
Herr Boo och några andra har
behandlat denna sak.

Räknar man med att taxeringsvärdet
brukar sättas till omkring 80 procent
skulle taxeringsvärdena på dessa fastigheter
bli omkring 102 000 kronor,
vilket innebär att den pålaga som det
här talats om för den som äger villa
av denna typ skulle uppgå till ungefär
40 kronor. Pålagan kommer inte som
en ökning av skatten utan som ett minskat
underskott, och i undantagsfall kan
det bli fråga om ett tillägg till inkomsten.
För vanliga människor blir det
väl en ökad skatt på 25 kronor. Jag
tror att man kan säga att talet om att
dessa villaägare drabbas hårt är betydligt
överdrivet.

Man konstaterar mycket riktigt att
byggnadskostnaderna har stigit sedan
1964, och man låter förstå att det kommer
att bli ännu värre för senare färdigställda
villor. Herr Boo har också
påpekat att produktionskostnaderna för
villor av detta slag under första kvartalet
1966 uppgick till 139 400 kronor.

Denna förmodan är felaktig. Enligt
kommunalskattelagen skall byggnader
som uppföres under den femårsperiod
som ligger mellan fastighetstaxeringarna
taxeras vid den särskilda fastighetstaxeringen
i samband med den årliga
inkomsttaxeringen. Fastighetstaxeringen
skall därvid grundas på den prisnivå
som var rådande vid den allmänna
fastighetstaxeringen. Om taxeringsnämnderna
förfar riktigt, är farhågorna
i det fallet alltså ogrundade.

Man säger vidare att av propositionen
skulle följa »att många villor av genomsnittstyp
drabbas av viss skatteskärp -

ning». .lag skall inte här fördjupa mig
i den saken, eftersom herr Brandt redan
har behandlat hela det kapitlet.
Låt mig bara nämna att av de totalt
550 000 villorna drabbas ungefär 25 000.
Den ändring som finansministern vidtagit
i utredningens förslag innebär att
antalet berörda villor ökar med ungefär
12 000 å 13 000.

Finansministern har också redovisat
att inkomsterna kommer att öka med
ungefär 3 miljoner kronor jämfört med
vad utredningen angivit. Jag vill dock
fästa uppmärksamheten på att de som
till största delen får bidra till den ökningen
inte är ägare av villor som ligger
mellan 100 000 och 125 000 kronor,
utan den väsentligaste delen faller på
de villaägare som ligger i de högre
klasserna. Det är de som fullt ut kommer
att drabbas av ändringen, och det
liar jag intet emot.

Jag har under senare år ganska noggrant
följt pressens uppgifter om avdrag
vid investeringar i vad man där
kallar för lyxvillor. Inom parentes vill
jag säga att jag inte har hittat uttrycket
lyxvillor i propositionen på något annat
ställe än i det sammanhang jag nyss
citerade, och jag kan inte minnas att vi
använde uttrycket lyxvillor i utredningen
heller. Det må nu vara hur som helst
med den saken. Men i pressen har det
berättats om villor med i berg insprängda
hamnar för lyxbåtar samt om villor
som speglar ägarnas originella idéer
om hur en bostad bör inrättas. Det säger
sig självt att ägarna av dessa bostäder
inte står att finna bland vanliga medborgare.
De är i regel människor med
höga inkomster, där stat och kommun
för varje tusenlapp i räntekostnader kan
få erlägga upp till 800 kronor. Att komma
till rätta med den saken genom att
angripa ränteavdraget har som sagt varit
ogörligt, och funderingarna att försöka
rätta missförhållandena genom att
lägga inkomstberäkningen på den verkliga
byggnadskostnaden i stället för på
taxeringsvärdet har även måst släppas.

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38 123

Då återstod följaktligen endast att söka
utnyttja taxeringsvärdet.

Jag tillhör inte de optimister som
tror att vi kan komma fram till exakta
taxeringsvärden eller till en metod som
innebär att taxeringsvärdet speglar villans
verkliga värde.

Jag hade det tvivelaktiga nöjet att
vara med om den senaste fastighetstaxeringen,
och jag vet att man nedlade
ett mycket nitiskt arbete på att
söka komma rättvisan så nära som
möjligt. Trots detta uppstår sådana differenser
som det här talats om. Även
i annat sammanhang, nämligen i min
kommunala gärning, har jag varit med
om att värdera fastigheter. Då vi har
köpt eller sålt fastigheter har det ofta
hänt att man inte utan vidare blivit
överens om priset, utan att experter
från olika håll anlitats av både kommunen
och fastighetsägarna. De båda
experterna har då oftast stannat för olika
belopp, och för att komma till rätta
med problemet har man ibland måst
anlita en tredje expert. Lika säkert som
amen i kyrkan har han angivit ett
tredje belopp. Detta visar de stora svårigheterna
att komma fram till ett exakt
fastighetsvärde.

Det verkar underligt att högern, som
ju säger sig inte vara den gamla högern,
vill medverka till vad som föreslagits
i motionen och reservationen
från högerhåll. Det skulle i praktiken
innebära att när det gäller villor med
ett taxeringsvärde på över 125 000 kronor
skulle den enskilde villaägaren få
en ännu förmånligare ställning än för
närvarande. Den orätt som måste ligga
däri att folk med höga inkomster subventioneras
för sina bostäder på det
sätt som hittills skett skulle bli bestående
även i fortsättningen.

Jag vill, herr talman, i likhet med
herr Brandt yrka bifall till utskottets
förslag på samtliga punkter.

Låt mig till sist göra några korta
randanmärkningar med anledning av
herr Sjöholms yttrande. Han bemöter

Villabeskattningen

påpekandena om att villaägarna blir
subventionerade med att säga att villaägarna
ju inte rår för detta, utan att
det är den progressiva beskattningen
som får sådana konsekvenser, när de
som äger villor vilka uppvisar underskott
och som samtidigt har höga inkomster
får dra av dessa underskott
från sina inkomster. Han rekommenderar
därför en sänkning av progressiviteten
såsom botemedel. Men följden
av en dylik sänkning skulle ju vara att
de mindre inkomsttagarna finge ytterligare
bidra till att skaffa stat och kommun
de inkomster som är nödvändiga
för att det hela skall fungera.

Herr Sjöholm ironiserar över att man
helt har förbisett det förhållandet att
en person som äger två villor, var och
en värderad till 95 000 kronor, skulle
genom finansministerns och även utredningens
förslag gå helt fri från skatteökning.
Nu är det ju rent tekniskt synnerligen
svårt, för att inte säga omöjligt
att fullständigt rättvist lösa problemet
om villabeskattningen. Vi har inom
utskottet lika litet inbillat oss att
vi skulle kunna göra detta som att vi
skulle kunna lösa problemet med lyxbeskattning
över huvud taget. Den senare
saken ligger för övrigt inte inom
det område som vi just nu hade att
syssla med.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag har en hel del
kommentarer att göra till såväl herr
Brandts som herr Anderssons i Essvik
anförande. Jag är glad att också finansministern
nu har infunnit sig till debatten
om hans proposition. Men innan
jag går in på vad som anförts skall
jag, för att få den rätta reliefen, försöka
ge en bakgrund till vad jag har
att andraga.

Det var säkerligen många villaägare
som på morgonen den 19 november,
när de satt och åt frukost och läste sin
morgontidning, förvånade såg sig omkring.
Mänskliga ögon kunde inte upp -

124 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1906 fm.

Villabeskattningen

täcka att villan de bodde i hade undergått
någon märkbar förändring sedan
de gick till sängs kvällen innan. Men
i tidningen kunde de läsa att enligt
en proposition som finansministern
lagt fram hade villan över en enda natt
satts i lyxklass. — Jag skall i en sak instämma
med herr Andersson i Essvik

— och åtminstone ge utredningen det
berömmet — att såvitt jag kunnat finna
har utredningen inte på ett enda
ställe använt ordet lyxklass. Det är
alltsa andra, bl. a. pressen, som infört
detta begrepp i sammanhanget.

Medborgarna i detta land har förvisso
förhärdat sig mot regeringens
vana att åka slalom mellan skattelagarnas
paragraftecken. Men den här
svängen föreföll nog många vara av det
vådligaste slaget. Här satt nu en mängd
villaägare — en del av dem grannar
till finansministern ute i Spånga, skulle
jag tro — och förundrade sig över hur
ovisst skattesystemet är och hur ovist
det utformas. För cirka 30 år sedan eller
däromkring hade dessa personer
förvärvat sina villor till ett pris som
då ganska väl överensstämde med taxeringsvärdet.
Utan deras egen förskvllan
har taxeringsvärdet sedan dess mer
än tredubblats. Nu befann de sig plötsligt
i lyxklass och skulle utsättas för
en skärpt beskattning.

Vad låg då bakom denna plötsliga
brådska i finansdepartementet? Remisstiden
för villabeskattningsutredningens
betänkande utgick den 15 september

— alltså strax före valet — men många
remissyttranden är daterade långt senare,
ända in i oktober. Ännu den 18
oktober, då höstriksdagen samlades,
fanns propositionen icke aviserad i
förteckningen över väntade regeringsförslag.
En månad senare låg propositionen
på riksdagens bord.

Kan denna plötsliga raskhet i finansdepartementet
möjligen ha något samband,
herr finansminister, med att Ni
vid budgetarbetet funnit det statsfinansiella
läget så ansträngt att Ni såg Er

nödsakad att kamma hem även de i
en 30-miljardersbudget dock ganska
blygsamma skatteintäkter på 6 miljoner
som det rör sig om? Eller är det
till äventyrs andra skäl än de rent
fiskala som drivit fram förslaget?

Den föreslagna skärpningen är ett
nytt exempel på ryckigheten i regeringens
politik. När schablonmetoden
infördes 1953 hade skattelagsakkunniga
föreslagit att intäktsprocenten för
en- och tvåfamiljsvillor skulle vara 3,5
procent. Finansministern föreslog dä
3 procent, och för att motverka effekten
av de höjda fastighetstaxeringsvärdena
har procentsatsen i två etapper
sänkts till 2,5 respektive 2 procent. Den
senaste ändringen gjordes så sent som
förra året som herr Brandt och herr
Andersson i Essvik redan nämnt.

Nu bär det alltså uppåt igen — men
bara för villor med ett taxeringsvärde
över 100 000 kronor. Skalan är starkt
progressiv — själva skatteunderlaget
skall, som herr Magnusson i Borås redan
framhållit, fastställas efter en progressiv
skala. Det är ingalunda ovanligt
att nettointäkt uppstår. Såsom herr
Brandt och herr Andersson i Essvik
redan sagt är det 200 000 villor som nu
redovisar överskott. Att detta kommer
att bli ännu vanligare med det nya systemet
kan inte råda någon tvekan
om. Dessa villaägare drabbas alltså redan
nu av den hårda progressiva skalan
för statlig inkomstskatt.

Finns det något annat område inom
skattelagstiftningen där man tillämpar
en liknande princip, att själva skatteunderlaget
först fastställs enligt en progressiv
beräkning och sedan beskattas
efter den progressiva skalan för inkomstskatten?
Jag känner inte till något,
men kanske herrarna inom utskottsmajoriteten
kan tala om det för mig.

Enligt min mening tål redan det nuvarande
systemet med schablonmetoden
att diskuteras särskilt med hänsyn
till kravet på likformighet i beskattningen,
ett krav som ofta understryks

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38 125

här i riksdagen. Finansministern säger
själv i propositionen: »I schablonens
natur ligger också att den slår olika för
olika skattskyldiga.» Avsikten med denna
metod är att beskatta det i villan
nedlagda kapitalet. Av praktiska skäl
accepterar man att taxeringsvärdet representerar
hela kapitalet i fastigheten.
Målsättningen vid fastighetstaxeringen
är — såsom riksskattenämnden
framhållit i sitt remissyttrande — inte
i och för sig att söka träffa den faktiska
anskaffningskostnaden eller det
i fastigheten nedlagda kapitalet. Enligt
anvisningarna till kommunalskattelagen
bör taxeringsvärdet nämligen grundas
på en försiktig värdering och värdet
fastställas till ett belopp som kan
antagas vara ett normalt värde i handel
och vandel. Att taxeringsvärdena
ofta inte motsvarar det i fastigheten
nedlagda kapitalet är sålunda inte något
bevis för fastighetstaxeringens ofullkomlighet,
säger riksskattenämnden,
utan har sin grund i den för denna
taxering gällande målsättningen. Ändå
har en särskild utredning tillsatts för
att bl. a. undersöka behovet av ändrade
regler för fastighetstaxeringen.

Men just olikheterna i taxeringsvärdena
gör att likformigheten i beskattningen
kommer i kläm. Taxeringsvärdena
är som bekant icke desamma för villor
av samma storlek, standard och utförande
i olika delar av vårt land. I
storstadsområdena är de väsentligt högre
än i andra delar, i stockholmsområdet
troligen högst. Den markanta bostadsbristen
har drivit upp taxeringsvärdena
på ett sätt som ingen kunde
förutse när han förvärvade sin villa
för många år sedan.

Olikheten i taxeringsvärdena kan tolereras
så länge intäktsprocenten iir lag,
men ändrar man reglerna kan taxeringsvärdena
bli för höga i förhållande
till de verkliga värdena. Detta är just
vad som nu sker. Redan innan denna
proposition lades fram kunde konstateras
att värdena på villorna har gått ned

Villabeskattningen

väsentligt under detta års lopp. Efter
förslagets framläggande bär de gått ned
ännu mer. Detta kan vem som helst
övertyga sig om genom att ta kontakt
med folk som känner till hur det i
verkligheten förhåller sig.

Kammarrätten har för övrigt i sitt
remissyttrande sagt att det kan »hållas
för sannolikt att taxeringsvärdena efter
1965 års allmänna fastighetstaxering
i större utsträckning än tidigare motsvarar
saluvärdena». Det kan man säkert
instämma i, tv med den taxeringshöjning
som ägde rum 1965 har dessa
värden närmat sig varandra.

Ett av syftena med det föreliggande
förslaget anges vara att träffa övervärdena,
det s. k. dolda kapitalet i villorna.
Vi kanske snarare skall säga att det
gäller att träffa en fiktiv inkomst av
detta dolda kapital. Hur stort detta dolda
värde verkligen är, vet man först
när villan försäljs. Varken höjda taxeringsvärden
eller övervärden medför
någon ökad skatteförmåga hos ägaren
förrän värdestegringen realiseras. Värdeökningen
borde därför inte beskattas
innan så sker; värdestegring på aktier
beskattas inte förrän de försäljes. Markvärdekommittén
har för sin del inte
funnit skäl att föreslå någon viirdestegringsskatt
vid sidan av realisationsvinstbeskattningen.
En beskattning enligt
propositionens förslag innebär i
många fall att inkomst av kapital, insatt
i en villa, beskattas hårdare än annan
kapitalinkomst.

Förslaget har utsatts för stark kritik
i många remissyttranden. Herr Brandt
sade att flertalet remissinstanser hade
tillstyrkt detta förslag. Ja, det finns en
uppräkning som visar att deras antal
är rätt stort, men man bör kanske se
närmare efter vilka de är. Åtskilliga
remissinstanser har också, herr Brandt,
avstyrkt förslaget. Bland dem befinner
sig kammarrättens majoritet, riksskattenämnden,
länsstyrelserna i Stockholms,
Västernorrlands och Jämtlands
län, Industriförbundet, Grossistförlmn -

126 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Villabeskattningen

det, Hantverks- och industriorganisationen,
Lantbrukets skattedelegation,
Svenska sparbanksföreningen och ytterligare
några.

I detta sammanhang skulle jag vilja
bemöta ett herr Brandts påstående, att
vårt förslag om den konventionella metoden
redan har spolats eftersom remissmyndigheterna
har gått emot det.
Jag har tolkat detta så, herr Brandt, att
vad remissmyndigheterna gjort är att de
har instämt i villabeskattningsutredningens
uttalande att man icke torde
kunna återinföra den konventionella
metoden över hela linjen. Däremot har
de icke yttrat sig om en partiell återgång
på det sätt vi har föreslagit och som
skulle gälla endast 12 000 villor. Det
är någonting helt annat. Återgick man
till den konventionella metoden över
hela fältet skulle det gälla 800 000 villor
och fritidsfastigheter, och det tror
jag knappast att någon vill förorda. Däremot
innebär schablonmetoden en förenkling
— därom råder det inga delade
meningar -—- och den kan godtas så
länge man har en låg intäktsprocent.
Ändrar man dessa regler, ter sig läget
annorlunda.

Jag har redan nämnt att riksskattenämnden
avstyrkte det förslag som utredningen
lade fram, och det hade ändå
en gräns vid 125 000 kronor. Detsamma
är fallet med kammarrätten och Lantbrukets
skattedelegation. Finansministern
kan ändå knappast hävda att dessa
skatteinstanser saknar insikt i skattereglerna
eller förmåga att bedöma verkningarna
av skattesystemet. Vi vet alla
att finansministern i många strider har
blivit en hårdhudad man, härdad mot
kritik. Ibland undrar jag likväl om inte
finansministern kände det en aning besvärande
att signera en proposition
av detta slag, som i så hög grad åsidosätter
kraven på likformighet och rättvisa
vid beskattningen. Något av samma
känsla borde egentligen ha gripit
majoriteten i bevillningsutskottet, men
så är tyvärr inte fallet.

När vi från oppositionen lägger fram
motioner här i riksdagen om ändring
av skatteregler avvisas de ibland av
utskottsmajoriteten med motiveringen
att de skulle innebära ett genombrytande
av principerna i skattesystemet.
Här är det verkligen fråga om ett högst
betänkligt genombrott, men nu reagerar
inte bevillningsutskottets majoritet,
ty nu är det fråga om en regeringsproposition.
Det förslag som finansministern
har framlagt slår blint mot goda
och onda. Och med »onda» avser jag
då dem som enligt socialdemokratisk
uppfattning varit så osolidariska att de
skaffat sig större villor, d. v. s. gått över
gränsen för vad finansministern själv
menar med begreppet egnahem. Ägarna
av sådana är ju, som finansministern
sade för några år sedan, »vårt
folk», så de skall inte drabbas av detta
förslag. Den förra kategorien, de som
har varit så oförståndiga att de gått
över gränsen och sedan utsatts för
en fortgående penningvärdeförsämring,
frågar sig emellertid varför just de
skall bli lidande på inflation, en utpräglad
bostadsbrist som drivit värdena
i höjden och en rekordhög ränta -—
allt omständigheter som följt den socialdemokratiska
politiken i spåren som
en skugga.

Med fast penningvärde och normalt
underhåll borde en villa näppeligen
stiga i värde med tilltagande ålder. Den
får inte något antikvärde som t. ex. silver,
möbler och orientaliska mattor.
Möjligen kan vissa ödetorp, som är väl
belägna vid stränderna, eller maskstungna
härbren få ett antikvärde, men
det är ju inte om dem vi talar i detta
sammanhang.

Ett annat skäl för den progressiva
intäktsberäkningen anges vara att diskontot
bär stigit sedan schablonmetoden
infördes. Detta borde, anses det,
medföra högre intäktsprocent. Visserligen
övergav socialdemokraterna efter
lång tvekan sin fixa idé om den fixa
lågräntan — och nu har vi drabbats av

Tisdagen den 13 december 1906 fm.

Nr 38 127

en ränta på rekordhög nivå — men
det torde knappast vara tillrådligt att
variera beskattningsreglerna efter växlingar
i diskontot. Då skulle ju intäktsprocenten
sänkas med sjunkande diskonto,
och det är väl ingen här i kammaren
som anser det vara realistisk
politik att variera reglerna på det sättet.

Förslaget får de mest besynnerliga
konsekvenser just därför att det främst
riktar sig mot villor vilka betraktas
som lyxvillor. Herr Sjöholm har redan
berört denna fråga och undrat: Vad är
egentligen lyx?

Ja, vem i denna kammare åtar sig
att definiera begreppet lyx? Vad den
ene betraktar såsom lyx är för den andre
ett nästan oundgängligt behov. Att dra
en objektiv gräns mellan lyx och icke
lyx torde vara alldeles ogörligt. Jag
tror inte ens herr Brandt vill åta sig
något sådant.

Nu är det ingenting som hindrar att
en och samma ägare har flera villor
som utgör självständiga beskattningsobjekt.
Om dessa var för sig har ett
taxeringsvärde understigande 100 000
kronor slipper man straffskatten. Det
går mycket väl för sig att ha ett fritidshus
i fjällvärlden, ett på Västkusten
och ett på Gotland, samtidigt som
man har en stor lyxvåning i Stockholm
utan att behöva drabbas av någon lyxskatt.
Det går också bra att ha villor
så långt bort som på Costa del Sol
eller Costa Brava eller t. o. m. på Bermudas-
eller Bahamaöarna. De ligger
utanför finansdepartementets räckvidd
och kan inte bli föremål för beskattning.

Ett sådant villaägande synes vara en
av socialdemokraterna så att säga sanktionerad
lyx. Det tas inte heller ut skatt
av människor som placerat kapital i
frimärken, antikviteter eller silver. I
konsekvens med förslaget borde man
egentligen beskatta eu beräknad ränta
även på sådant kapital. Det anser man
sig inte kunna göra. Men personer som

Villabeskattningen

har placerat pengar i en villa skall betala
skatt efter alldeles speciella regler.

En del villaägare har skaffat sig en
större villa därför att familjemedlemmarna
växer i ålder och antal, vilket
ju är naturligt och normalt. Andra kanske
har gjort det av yrkesskäl, t. ex. en
utövande musiker som behöver ett ljudisolerat
rum. Eller anledningen kan vara
ett starkt behov av ett eget arbetsrum.
Jag känner till ett sådant fall, herr
Brandt. En läkare som bedrev forskningsarbete
och av det skälet skaffade
sig en större villa får sin villainkomst
ökad med 6 000 kronor. Jag hoppas att
herr Brandt kan ge honom ett råd om
hur han skall få råd att betala den ökade
skatt som detta medför. När han
skaffade sig den något större villan just
för att få ett särskilt arbetsrum, hade
han gjort upp ganska ordentliga kalkyler
för att det hela skulle gå ihop.
Nu rubbas kalkylerna helt.

I likhet med herr Magnusson i Borås
reagerar jag mot vad jag vill kalla en
kvantitativ rättsuppfattning. Den uppfattningen
kom också till uttryck i anförandet
av herr Andersson i Essvik:
Är det bara tilräckligt få som drabbas
av det nya skattesystemet, spelar det
ingen roll. Herr Andersson sade att det
här rör sig om ganska få skattebetalare,
och jag tror att han nämnde något antal.
Enligt propositionen finns det
12 000 villor med ett taxeringsvärde
över 125 000 kr. men det är 25 000 som
drabbas av de skärpta reglerna. Det fåtal
som herr Andersson talade om påläggs
ändå en ny börda. För övrigt
är inte antalet så litet, även om man
kan säga att dessa villaägare är få i förhållande
till det totala antalet, 800 000.

Vad är det för rättsbegrepp man förförsöker
införa när man vill att skattereglerna
skall utformas efter ett kvantitetsresonemang,
där man inte bryr sig
om fåtalet? Förslaget tar ju inte den
ringaste hänsyn till familjens storlek
eller andra aldrig så väl grundade skäl

128 Nr 38

Tisdagen den 18 december 196© fm.

Villabeskattningen

för att skaffa sig en större bostad. Människornas
oändligt varierande behov
och önskemål får inte något utrymme i
detta system.

Främst torde det vara ägare till äldre
villor som träffas av förslaget. De har
amorterat ned sina lån, sade herr
Brandt. Ja, de har dessutom levt i föreställningen
att de därigenom skulle ha
en relativt billig bostad på äldre dagar.
N.u kullkastas deras ekonomiska kalkyler
helt av den skärpta beskattning som
propositionen innebär. De frågar sig —
med rätta — varför just deras sparform
skall utsättas för en sådan särbeskattning.
Dessa ägare av äldre villor har ju
redan ett lägre ränteavdrag.

Jag kan berätta om ett fall som jag
känner val till, eftersom jag haft tillfälle
att gå igenom deklarationerna för
ifrågavarande villafastighet. Under alla
år, så när som på två år, har deklarationen
visat överskott. Vid de två tillfällen
då detta inte var fallet hade villan blivit
20 å 25 år gammal och reparationerna
var under dessa båda år ovanligt
omfattande. Nu skall alltså överskottet
beskattas efter en alldeles speciell
progressiv skala.

Vi har hört, jag tror även här i kammaren,
att finansministern som den
högste vårdaren av valutareserven och
betalningsbalansen — och att de inger
honom bekymmer kan jag förstå — inte
ser med helt blida ögon på svenska
folkets allt flitigare flykt till sydligare
breddgrader. Men det finns alltjämt,herr
finansminister, människor som inte varit
på vare sig Mallorca, Kanarieöarna
eller Rhodos och som inte heller har
fritidshus i skärgården, i fjällen eller
någon annanstans. De vill ha det valfrihetens
samhälle som statsministern
i 1962 års valrörelse talade så varmt
för, och de har föredragit att sätta in
sina pengar i den permanenta bostad,
där de dock vistas under mer än elva
månader av aret. Skall de inte få ha
den valfriheten längre? Deras sparande
tycker jag att även finansministern bor -

de se med alldeles särskilt stort välbehag
och uppmuntra i stället för extrabeskatta.

Nog måste det väl för dessa människor
te sig både'' obilligt och orättvist
att de skall drabbas av denna särbeskattning
samtidigt som stora indirekta
generella bostadssubventioner utgår
även till hyresgäster som har mycket
höga inkomster. Trots detta åberopas
i propositionen rättviseskäl och bostadssocial»
s-käl för förslaget. Jag tror
i likhet med herr Sjöholm att förslaget
är partipolitiskt betingat. Man överger
principer och saklighet och lägger fram
ett förslag för att tillgodose önskemål
som icke har med likformighet och rättvisa
i beskattningen att göra.

Medan jag ändå har ordet skall jag
helt kort bemöta herr Andersson i Essvik.
Han — och kanske även herr
Brandt — var inne på frågan om kostnaderna
för dessa villor och om var
gränsen går mellan egnahem och andra
villor. En färsk uppgift ger vid handen
att 58 procent av gruppbyggda småhus
— lägg märke till att det är fråga om
gruppbebyggelse och inte om separat
uppförda småhus — som uppförts i
stockholmsområdet under första halvåret
1965 har dragit en produktionskostnad!
av över 130 000 kronor. Detta
visar bättre än mycket annat vilka som
verkligen kommer att drabbas av detta
förslag.

Det finns anledning fråga sig om
Sverige måste vara föregångare även på
detta- område och införa en så drastisk
beskattning av villaägarna. I Danmark
har man gått en helt annan väg och i
år sänkt intäktsprocenten från 4 till 2.
Man har där vidare schablonavdrag på
1 procent av taxeringsvärdet — minst
400 och högst 2 000 kronor. Därutöver
får villaägarna göra avdrag för fastighetsskatt
samt för räntor och andra avgiilder
som är förbundna med villan. Så
ser man alltså på denna sak i Danmark.
Men där har den socialdemokratiska
regeringen inte majoritet att göra vad

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38 129

den vill utan måste ta hänsyn till vad
den andra hälften av folket önskar. Det
tycker jag att också vår finansminister
någon gång borde göra.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Hem talman! Med anledning av vad
herr Björkman sade vill jag betona att
han alldeles tycks förbise att det är
fråga om en schablonmetod. Att en sådan
måste slå ojämt, ligger i sakens natur.
Avsikten med denna schablonmetod var
ursprungligen att beskatta räntan på
kapitalet i fastigheten. De som förberedde
förslaget var synnerligen angelägna
om att dra paralleller mellan villaägare
och vanliga hyresgäster; de senare
får ju betala framför allt hyresvärdens
kapitalkostnader men även
hans övriga kostnader. På samma sätt
bör gäldräntan även när det gäller villaägare
betraktas som en hyreskostnad.
Hem Björkman vill att staten helt enkelt
skall betala denna del av hyran
åt villaägarna.

Den man som herr Björkman sade
sitter där hemma och undrar, hur i all
världen hans villa blivit så mycket mer
värd och så mycket bättre än den var
tidigare, har kanske tidigare fått göra
avdrag med 30 000—40 000 kronor på
sin inkomst av tjänst för räntan på fastigheten,
vilken i själva verket inte är
något annat än en hyreskostnad som
andra boende får betala när de erlägger
hyra för sina hyreslägenheter. Detta
faktum skall man ha klart för sig.

Det är alltså inte här fråga om en
skattehöjning i vanlig mening, utan om
att ta bort en favör som villaägarna
men inte vanliga hyresgäster haft.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Låt mig bara till herr
Björkman säga att jag lika litet som
han kan ge någon definition av vad
som är lyx och vad som inte är lyx i
fråga om bostäder. Men nog kan man
väl vara överens om att villor med till -

Villabeskattningen

hörande i berg insprängda rum för lyxbåtar,
och villor som till sin utformning
motsvarar de olika villaägarnas extrema
smak är lyxvillor. Var gränsen nedåt
skall dras, vill jag däremot inte uttala
mig om.

Jag råkade använda ordet »drabba»
då jag talade om denna nya skatt, och
det har tydligen missförståtts. Jag vill
erinra om att det ordet ju användes om
litet av varje. Vi säger t. ex. att vi drabbas
av omsättningsskatten.

Närmaste anledningen till att jag begärde
ordet på nytt var det exempel
på dyra småhus som herr Björkman anförde.
En villa som har ett produktionsvärde
av 138 000 kronor skulle, med
den metodik som används vid taxeringen,
få ett taxeringsvärde av ungefär
110 000 kronor.

Låt mig också ta ett extremt exempel
för att visa hur den nya lagstiftningen
drabbar den enskilde. En herre, och för
all del, även en dam som har olyckan
att bo i en villa som har ett taxeringsvärde
av 125 000 kronor kommer ju att
i full utsträckning drabbas av detta finansministerns
senaste utspel. Om vi
då tänker oss att vederbörande är gift
och att paret tjänar 100 000 kronor —
säg att mannen tjänar 60 000 kronor
och hustrun 40 000 kronor — vilka extra
utgifter kommer då den nya lagstiftningen
att medföra för deras räkning?
Jo, sammanlagt 225—250 kronor om
året. Jag vågar påstå att vederbörande
knappast skulle märka en sådan merkostnad.

Dessutom bör man egentligen inte
räkna som jag gjort i det anförda
exemplet, utan man bör i stället ta hänsyn
till medeltalet. I så fall blir resultatet
i detta fall en merkostnad på omkring
100 riksdaler per år.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt vidhåller
sin uppfattning om de subventioner villaägarna
får skattevägen. Men, herr
Brandt, vi måste dock försöka sätta

5-—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 38

130 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Villabeskattningen

oss in i vad den konventionella metod
som användes före 1953 verkligen innebar.
Den betydde att man tog upp det
verkliga värdet av hyresförmånen, en
gång i tiden beräknat till 7 procent, och
sedan fick dra av kostnaderna för reparationer,
underhåll, vatten, renhållning,
sotning m. m. Dessutom fick man
på den tiden dra av en värdeminskning
på 1,5 procent, plus tomträttsavgälden.
Då fanns inte det .schablonavdrag på
200 kr. som senare tillkom i samband
med fastighetstaxeringarna. På detta
sätt kom man fram till vad som var
den verkliga nettointäkten på fastigheten,
detta är vad som åstadkommes
med den konventionella metoden. Då
kan det inte bli tal om några skattesubventioner.

Herr Brandt sade att den villa som
står upptagen längst ned i propositionens
tabell på sista sidan och som har
500 000 kronors taxeringsvärde är värd
minst 700 000 kronor. Nej, om herr
Brandt tar kontakt med mäklare, kommer
herr Brandt att få veta att dessa
villors försäljningsvärde i många fall
ligger under taxeringsvärdet. Det förhåller
sig inte alls på det sätt som herr
Brandt tror.

Herr Andersson i Essvik försökte att
lägga ut texten om vad som egentligen
är lyx, men hans utläggning visade bara
hur svår denna gräns är att dra. År
det verkligen lyx, herr Andersson i
Essvik, att ha en orginell smak? Om
detta skall vara avgörande, är det många
som kostar på sig lyx.

Herr Andersson i Essvik säger vidare
att det blir kanske för dessa villaägare
225—250 kronor i ökad skattbelastning
eller t. o. in. ännu mindre, om man tar
ett medeltal. Men vad vill herr Andersson
i Essvik att den person skall göra
som måste öka sin inkomst med 30 000
kronor för att komma ut med skatten
på villan och som inte vet varifrån han
skall ta dessa pengar? Om han realiserar
andra tillgångar exempelvis aktier
drabbas han av aktieförsäljningsskatten.

Han kommer ändå efter ett antal år
till den gräns när han inte har fler
tillgångar att realisera och han alltså
måste sälja sin villa. Men vem kan då
köpa den? I dag kan han kanske sälja
den, låt vara med ganska stor förlust,
och det var ju inte heller vad han
räknat med. Om han däremot väljer
alternativet att under ett antal år behålla
villan med tanke på sin växande
och ganska stora familj, måste han så
småningom ändå sälja och skaffa sig
en lägenhet i stället. Och i det läget
har han inte annat att göra än att följa
statsministerns råd: Ställ Er i bostadskön
!

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! När jag och några
andra motionärer vid riksdagens början
i år tog upp frågan om villabeskattningen
vad gäller villor av lyxkaraktär,
skedde detta med hänsyn till de orimliga
konsekvenserna av gällande skattebestämmelser.
Genom den nuvarande
ordningen, att räntor på lånat kapital
får dras av vid villabeskattning, är det
som bekant fördelaktigt att bygga dyra
villor och högbelåna dessa. Fördelarna
blir större ju högre ägarens inkomst
och därmed hans marginalskatt är. De
2 procent på taxeringsvärdet som upptages
som inkomst uppväges lätt av
nuvarande låneräntor.

Villabeskattningsutredningen har också
framlagt häpnadsväckande siffror,
som delvis redovisas i föreliggande utskottsutlåtande.
Det måste anses socialt
anstötligt när, som här nämnts, avdrag
på den vanliga inkomsten med 30 000
•—40 000 kronor kan förekomma till
följd av att man får dra av räntekostnaderna,
oavsett hur mycket en villa kostar
och hur högt den är belånad. Även
om det rör sig om enstaka fall är systemet
förkastligt. För övrigt påstår utredningen
att underskottsavdrag —
d. v. s. 2 procent på taxeringsvärdet minus
räntorna — på 10 000—15 000 kronor
inte är ovanliga för villor med

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38 131

taxeringsvärde mellan 200 000 och
250 000 kronor.

Dessa skattebestämmelser leder till
— och det tycker jag alltför litet har
understrukits i debatten — att lyxvillabyggandet
stimuleras genom att det
för högre inkomsttagare utgör ett sätt
att uppnå väsentliga skattelättnader.
Det blir med andra ord samhället, d. v. s.
övriga skattebetalare, som får vara med
om att bekosta enskildas lyxvillor. Särskilt
i tider av bristande resurser för
att bygga vanliga bostäder ter sig denna
ordning utmanande.

Jag kommer själv från ett län där
vi kanske har de allra flesta exemplen
på hur utbredd denna företeelse faktiskt
är. Att det här rör sig om en otillfredsställande
ordning tycks också de flesta
med undantag för högermotionärerna
vara ense om.

Då vår nyssnämnda skattemotion behandlades
vid vårriksdagen förklarade
utskottet att pågående villabeskattningsutredning
tagit upp frågan och kunde
tänkas framlägga förslag i ämnet.
Detta har nu skett, och det föreligger
en proposition godkänd av bevillningsutskottet.
I stället för att avskaffa rätten
till ränteavdrag för villalån eller begränsa
den till ett visst belopp, som
förordades i vår motion, föreslås en
högre inkomstberäkning genom en höjd
procent på högre taxeringsvärden. De
skattetekniska skäl som anföres mol
en modifiering av ränteavdragsrätten
kan givetvis ha ett visst berättigande.
Det väsentliga är emellertid om den nu
föreslagna metoden ger samma effekt,
d. v. s. avskaffar icke acceptabla konsekvenser
av gällande skatteförmåner.

.lag erkänner för min del gärna att
den föreslagna metoden är skattetekniskt
enklare, men jag hyser tvivel om
huruvida den föreslagna skärpningen
av inkomstberäkningen — d. v. s. till
4 procent av taxeringsvärden mellan
100 000 och 200 000 kronor och 8 procent
av taxeringsvärden där över — avskaffar
de favörer som inte borde

Villabeskattningen

finnas. Det finns säkerligen goda skäl
för LO:s förslag om 6 respektive 10
procent.

Då vi på vårt håll avstått från tillläggsyrkande
i detta avseende är det
närmast för att vi vill se hur de föreslagna
nya beskattningsreglerna kommer
att ta sig ut i praktiken. Det är
svårt att nu bilda sig en bestämd uppfattning
därom. Vi betraktar emellertid
föreliggande förslag som ett framsteg
på vägen mot rättvisare beskattningsregler
på detta område. Även om det
inte har så stor betydelse från vare
sig .statlig eller kommunal skattesynpunkt
har det principiell vikt.

Såsom jag redan tidigare nämnt, har
lyxvillebyggena inom det län jag representerar
inte så liten omfattning, vilket
jag vid tidigare tillfällen också exemplifierat
från denna plats. Dylika byggen
borde enligt mitt sätt att se över
huvud taget inte få förekomma, främst
med tanke på nuvarande skriande bostadsbrist.
Men jag är naturligtvis glad
över att dessa byggen inte längre skall
stimuleras skattemässigt på det sätt som
hittills skett.

Jag vill till slut, herr talman, understryka
att vi för vår del aldrig åsyftat
någon skatteskärpning för vanliga villor.
Man måste uppskatta medborgares
strävan att själv lösa sin bostadsfråga.
Vi har sålunda biträtt sänkningarna av
schablonprocenten i samband med uppräkningen
av taxeringsvärdena. Detta
sammanhänger med att vi allmänt motsatt
oss oskäliga höjningar av löntagarnas
bostadskostnader. Vad det gäller är
sålunda uteslutande att avskaffa orättvisa
och socialt förkastliga favörer för
högre inkomsttagare på andra och lägre
inkomsttagares bekostnad.

Herr talman! Jag kommer vid detta
tillfälle att nöja mig med att rösta för
utskottets hemställan i detta ärende.

Herr STERNE (fp):

Herr talman! Jag vet att herr talmannen
önskar få votering före middags -

132 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Villabeskattningen

rasten. Därom är vi överens, och jag
skall därför fatta mig mycket kort. Jag
har lovat att ta sex minuter i anspråk
och längre tid behöver jag inte.

När jag lyssnat till denna debatt har
jag slagits av att det ofta blir svårare
att förstå vad som menas ju fler ord
man använder. Klart genomtänkta förslag
kräver inte så många ord.

Jag instämmer i den i början av debatten
framförda uppfattningen, att alla
lagförslag avseende skatter är olustiga
i den mån de inte bara berör det
årliga uttaget för den skattskyldige utan
även påverkar realvärdet av de ting
som skall beskattas. Jag kan i så måtto
förstå herr Sjöholm och de som står
bakom den s. k. högerreservationen.

Men vi har nu inte längre råd att kosta
på oss den generositet, som vi tidigare
visat mot ägarna av de dyra villorna.
Till detta kommer, vilket inte
kan vara farligt att nämna i denna kammare,
att denna välvilja i mycket stor
utsträckning har missbrukats. Detta
framgår av det förhållandet, att försäljningsvärdena
på de dyrare villorna
runt om i vårt land är avsevärt mycket
större än taxeringsvärdena. Detta utgör
tillräckligt fog för att man skall tillgripa
en hårdare beskattning.

De två alternativ som vid voteringen
i denna fråga alldeles säkert kommer
att ställas mot varandra och även kommer
att samla det största antalet röster,
blir naturligtvis dels utskottsmajoritetens
hemställan, d. v. s. propositionens
förslag, dels reservationen II. De
två alternativen skiljer sig strängt taget
endast i fråga om den s. k. lägre
gränsen för skärpt beskattning, som
dras vid 100 000 respektive 125 000 kronor.
Det förvånar mig att debatten inte
rört sig mera om dessa två alternativ
— de verkliga alternativen —■ än vad
den gjort.

Varför har man i den av reservationerna,
till vilken även jag anslutit mig,
stannat för att dra gränsen vid 125 000
kronor? Ja, herr Andersson i Essvik,

det beror på att den utredning som
penetrerat denna fråga kommit fram
till den siffran. Att sedan herr Andersson
i Essvik framfört alla de motiveringar
han kunnat finna för att biträda
en gränsdragning vid 100 000 kronor
och att han sagt sig vilja godta finansministerns
förslag även i detta avseende
är hans egen sak. Jag tycker
för min del att han i så fall innan han
tog ställning inom utredningen skulle
ha frågat finansministern vilken uppfattning
denne hade — inte efter det
att utredningens betänkande framlagts.

Att vi stannat för att dra gränsen vid
125 000 kronor beror på att en villa,
som för några år sedan hade ett taxeringsvärde
på 80 000 kronor, med den
starka inflation vi har i vårt land inte
minst beträffande byggnadskostnaderna
nu är uppe i ett taxeringsvärde på
100 000 kronor och om några år kommer
att ligga ännu högre. För min del
skulle jag vilja understryka vad som
står i den motion som bl. a. folkpartiet
lämnat, nämligen att vi är medvetna
om att gränserna måste justeras uppåt
ytterligare i den mån penningvärdeförstöringen
fortsätter i vårt land.

Vilka fakta grundar man sig på när
man stannar inför 100 000 kronor? Ja,
herr Brandt sade att det inte är så farligt,
därför att det inte är så många som
berörs av ändringen. Sedan har han
kanske i någon mån ändrat sig, inte beträffande
beloppet men i fråga om motiveringen.
Herr Brandt sade att ränta
är egentligen endast hyra, men jag kan
inte hålla med om detta, ty villaägarens
hyra är inte bara räntan. Reparationskostnader
tillkommer också. En person
som hyr en lägenhet har inga reparationskostnader.
Villaägaren har dessutom
omsorgen om villan. Det känner
väl villaägare till i dag när de får skotta
snö m. in.

Därför förefaller det mig som om det
inte skulle finnas någon orsak att frångå
det förslag på 125 000 kronor som
utredningen från första början lade

Tisdagen den 13 december 1906 fm.

Nr 38 133

fram. Jag förstår finansministern när
han kanske i dagens läge vill få in så
mycket skattemedel som möjligt. Det
är ju i stil med t. ex. de höjningar av biljettpriserna
på SJ som det stått att läsa
om under de senaste dagarna. För oss
andra som ännu inte fått reda på hur
pass svårt det finansiella läget kan vara
är det fortfarande lämpligt att följa det
förslag som framlagts av utredningen
och som tagits upp i den föreliggande
reservationen med beteckningen II.

Herr talman! Jag tackar för ordet.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det var herr Sterne
som frågade varför jag kunde godta
100 000 kronor enligt propositionen när
jag hade accepterat 125 000 kronor i
utredningen. Jag vet inte om herr Sterne
har lyssnat på mig tidigare, men
jag har försökt att ange skälen i mina
bägge anföranden och skall göra det
helt kort ytterligare en gång.

För det första var 125 000 kronor
inget heligt tal utan en avvägning mellan
olika tänkbara nedre gränser. För
det andra — och nu använder jag ordet
»drabbas» igen, herr Björkman — drabbas
främst de villor som har ett taxeringsvärde
över 125 000 kronor, d. v. s.
en del villor med den verkliga lyxkaraktären.
Det tredje skälet är att villor
med taxeringsvärden mellan 100 000
och 125 000 kronor drabbas relativt
lindrigt av sänkningen av gränsen, vilket
jag framhållit tidigare här i kammaren.

Jag hoppas att herr Sterne bär fattat
de skäl som jag nu för tredje gången
har redovisat.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Herr Brandt talade hela
tiden om att ta bort favörer, men hans
indignation var verkligen malplacerad
när han sade att en villaägare med en
större inkomst får en större skattereduktion
än en med liten inkomst. Herr

Villabeskattningen

Brandt! Detta är ju precis samma fenomen
som då bankdirektör Wallenberg
sätter sig på en spårvagn och löser
en spårvagnsbiljett och får en reduktion
på priset med 50 å 60 öre,
medan hans vaktmästare får en reduktion
med bara 20 öre. Varför anmärker
inte herr Brandt på den politiken?
Det är alldeles samma förhållande som
gör att ett barnbidrag faktiskt är mera
värt för en person med större inkomster.
Gå ut i skattedjungeln, herr Brandt,
så skall ni finna att det finns många sådana
saker att anmärka på.

Jag skulle kunna fortsätta herr Björkmans
resonemang om att finansministern
en gång har sagt att »villaägarna
är vårt folk». Nog har han bevisat det,
ty ingen har ådagalagt en så stor uppfinningsrikedom
då det gäller att plocka
sitt eget folk på skatter som vår käre
finansminister. Nu har han också bestämt
att lyxen i Sverige skall börja
vid 100 000 kronor under förutsättning
att tillgångarna finns i en egen villa,
inte i ostindiskt porslin och silverbägare
utan i tak, väggar och golv av svenskt
tegel och svenskt trä.

Att kontinuerligt lyxbeskatta konst,
äkta mattor och andra inventarier är ju
orimligt. Det vore ett ännu hårdare
dråpslag mot kulturen än det förslag
som nu presenteras. Det har inte ens
kommunisterna vågat sig på. Det skulle
också krävas polisspioner i varje hem
för sitt genomförande. Därför måste
finansministern gå den lika motbjudande
men skattetekniskt enklare vägen att
kontinuerligt och progressivt beskatta
det primära och skuldsatta i bostaden,
d. v. s. tak, väggar och golv samt marken
som huset står på.

Men när det gäller hyreshus, kontorslokaler,
medborgarhus, sjukhus och
fängelser, ja hela den dominerande sektorn
av byggnadsområdet kan byggherren
utan risk för lyxbeskattning bygga
hur dyrt som helst, i guld, koppar, ädelträ
och mosaik, om han så vill. Och det
vill han som bekant ofta. Diir kan herr

134 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Villabeskattningen

Anderssons i Essvik tal om lyx vara
tillämpligt. Där stimulerar många faktorer
direkt till lyx. Det är bara den privata
villaägaren som skall hållas efter.

Socialdemokratiska ledamöter i en
stadsfullmäktigeförsamling tvekar t. ex.
inte att skattevägen plocka av vanligt
folk tiotals miljoner kronor till ett skrytbygge,
som inte är oundgängligen nödvändigt.
Men när en barnrik arbetareller
tjänstemannafamilj i Stockholm
liar tröttnat på att stå i herr Erlanders
bostadskö och därför drar på sig stora
.skulder för att skaffa en egen bostad,
då är avundsjukan framme. Då bestraffas
vederbörande med en extra lyxbeskattning
på den bostaden.

Regeringen skall heller inte försöka
dölja det torftiga innehållet i detta
förslag genom att låtsas som om man
vill komma åt en eller annan verkligt
lyxig skeppsredarvilla. Då skulle man
inte ha satt gränsen vid 100 000 kronor
— och till på köpet utan att ta hänsyn
till tomtkostnaden eller till inkomst och
förmögenhet i övrigt.

Inflationen kommer i framtiden att få
tredimensionell inverkan på skatterna.
Den kommer inte bara att som nu medföra
höjd förmögenhetsskatt på fiktiv
förmögenhet och hårdare marginalskatt
på fiktiv inkomst, utan den kommer
dessutom att medföra progressiv bostadsskatt
på villor utan hänsyn till
villaägarens inkomst eller verkliga förmögenhet.

Jag måste erkänna att jag är besviken
på mittenpartierna som svalt denna
princip med bara en i sammanhanget
betydelselös ändring av gränsen för den
nya skattens ikraftträdande, från 100 000
till 125 000 kronor. Principen, den progressiva
villabeskattningen utan hänsyn
till inkomst och förmögenhet, har man
svalt.

Den nu föreslagna s. k. lyxskatten på
villor har ingenting med egentlig lyxskatt
att göra. Benämningen är helt
inadekvat. Ett ensamt par med stor förmögenhet
och stora inkomster i en vil -

la taxerad till 100 000 kronor men inredd
för en halv miljon kronor får ingen
extra bostadsskatt. Men en stor barnfamilj
utan förmögenhet och med normala
inkomster i en påvert inredd villa
för något mer än 100 000 kronor anses
däremot kunna bära en extra bostadsskatt.
Är det ett utslag av den solidariska
politiken?

Detta förslag skall alltså bli årets slutvinjett
på den svenska arbetarregeringens
skattepolitik. Låt oss som exempel
ta en fembarnsfamilj med 30 000 kronor
i årsinkomst och ägare till en högt intecknad
villa i Stockholm, låt oss säga
med taxeringsvärdet 125 000 kronor. Det
är minsann ingen lyxvilla! Finns det
någon här i kammaren som kan ge ett
bärande skäl för att denna familj skall
påföras eu inkomst på 500 kronor som
den aldrig haft och betala skatt för den,
samtidigt som familjen får vara med och
betala 1 230 kronor skattefritt varje år
i familjebostadsbidrag till en exakt likvärdig
familj i ett hyreshus? Det är fullkomligt
orimligt. Och ändå säger utredningen
att det är dyrare att bo i villa
än i hyreshus.

Vad är meningen med detta förslag?
Skall vi här i landet inte ha tillåtelse
att överskrida en av regeringen fastspikad
normalstandard? När får vi lagstiftat
hur stora och dyra bilar vi får
köpa, hur stor hushållsnotan får bli
o. s. v.? Skall detta förslag vara regeringen
Erlanders kriterium på valfrihet? Mot

det här förslaget kan man anföra
precis hur många argument som helst.
Jag skall dock bara avslutningsvis anföra
ett enda argument till. Vår strävan
borde väl vara att åstadkomma en samverkan
mellan olika förslag, en helhetssyn
på lagstiftningsarbetet. Det kravet
fyller inte detta förslag, om man ställer
det i relation till vårt sociala bostadstänkande
i övrigt. Jag tänker bl. a. på
de kontanta och skattefria familjebostadsbidragen,
som utgår under förutsättning
att en barnfamilj har tillräck -

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38 135

ligt stor bostad och bor i ett hyreshus.
Hyresbidraget kan t. o. m. dras in om
det blir tillökning i en familj och
bostadsytan därigenom mindre per inneboende
räknat. De sociala hyresbidragen
syftar alltså till att direkt stimulera
barnfamiljerna att skaffa bra och rymliga
bostäder. Det nu aktuella famösa
skatteförslaget kommer däremot att
hindra stora familjer att skaffa stora
och bra egna bostäder.

En progressiv förmögenhetsskatt på
högt skuldsatta realvärden för en liten
grupp människor utan någon som helst
hänsyn till inkomst, förmögenhet eller
försörjningsplikt är ett skatteförslag
som inte går ihop med den av oss alla
godtagna principen om skatt efter förmåga.
Låt oss slippa nya trösklar i vår
skattebyggnad, som redan innehåller så
många tröskelproblem.

Den reservation som fogats till utlåtandet
av högerpartiets representanter i
bevillningsutskottet är i princip ett riktigt
skattetänkande som jag i andra hand
vill stödja. I första hand vill jag instämma
i herr Sjöholms yrkande om avslag
på detta underliga skatteförslag.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! I motion 766 i denna
kammare år 1965, likalydande med motion
643 i första kammaren, fäste jag
och några partivänner uppmärksamheten
på den fråga som vi nu diskuterar.
Vi återkom 1966 med en motion,
11:275 och 1:208, angående rätt för
villaägare till avdrag vid beskattning
för ränta å lån och påpekade att boendekostnaderna
för s. k. lyxvillor
på grund av gällande skatteregler är
mycket förmånliga och inte står i rimlig
proportion till övriga boendes kostnader.
Vi föreslog en utredning, och
som alla vet är villautredningen nu färdig
och har lagt fram sitt förslag.

Villaägarna betalar i dag en inkomstskatt
på 2 procent av fastighetens taxeringsvärde.
Så lågt värderas alltså den

Villabeskattningen

naturainkomst som boendet innebär.
Men samtidigt har villaägaren rätt att
göra avdrag för ränta på inteckningslånen,
och detta avdrag är i allmänhet
större än 2 procent av taxeringsvärdet.
Villainnehavaren får alltså en
skattelindring av betydelse. En sådan
får han även när lånen är färdigamorterade,
ty om han i stället för att amortera
hade sparat och placerat pengar i
t. ex. obligationer, hade han fått betala
skatt på avkastningen.

Jag vill också betona, efter den erfarenhet
jag har i storstaden Malmö,
att detta förhållande utnyttjas i högsta
grad i denna stad där vi hade behövt
alla medel för att klara bostadsbristen.
Där har man engagerat en mängd människor
för att bygga lyxvillor, och den
villige villabyggaren lägger ut texten
så, att eftersom man får göra avdrag
för räntor är det en förmånlig investering.
Byggaren till och med lånar ut
pengar till spekulanter på bygget. Åtskilliga
sådana exempel kan jag nämna.

Detta gynnande av vissa villaägare
i skattehänseende har allmänt observerats.
För flera byggmästare, speciellt
i storstadsområdena, har det blivit
lukrativt att på friköpt mark bygga ett
antal dyra villor, som både för byggarna
själva och senare för köparna blir
en ytterst fördelaktig affär. I dessa bostäder
finner man det verkliga »bostadsfrälset».
Det har ju ofta talats om
detta frälse, ocli här finns det: särskilt
gynnade grupper som på grund av nuvarande
beskattningsregler kommer i
förmånsställning. Låt mig anföra ett
par exempel. De är hämtade direkt ur
verkligheten och inte — det vill jag
starkt betona — några ytterlighetsfall.

Det gäller ett par villor med en produktionskostnad
på 400 000 kronor. I
det ena fallet var den egna insatsen
162 000 kronor och lånet 238 000 kronor.
Taxeringsvärdet var 340 000 kronor.
Statlig och kommunal skatt vid
en beskattningsbar inkomst av 70 000
kronor gav i detta fall en skattemäs -

136 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

VilUbegkattningen

sig bostadssubvention för beskattningsåret
på 5 638 kronor.

I det andra fallet var produktionskostnaden
densamma, d. v. s. 400 000
kronor, och taxeringsvärdet 340 000
kronor men den egna insatsen mindre
— 111 000 kronor. Lånet blev följaktligen
289 000 kronor. Den statliga och
kommunala skatten baserades också i
detta fall på en inkomst av 70 000 kronor.
I detta fall blev den skattemässiga
bostadssubventionen 8 190 kronor.

När jag nu hör herr Ringaby tala om
bostadssubventioner och uppläggningen
härvidlag har jag mycket svårt att
tycka att de människor det här gäller
är orättvist behandlade. Jag kan helt
enkelt inte inse att de är det. Det föreliggande
förslaget innebär i stället att
man mjukt börjar avveckla subventionerna
för de mer exklusiva villorna.
Något revolutionerande ingrepp är det
inte fråga om. Fortfarande är det en
mycket god affär att satsa på de exklusiva
villorna, och vi får hoppas att
de orättvisor som fortfarande är kvar
även skall beaktas.

Herr Ringaby sade vidare att gränsdragningen
mellan socialdemokraternas
och mellanpartiernas förslag var
betydelselös. Men om gränsen är betydelselös
-—- och jag kan i viss mån
hålla med om att den är det, ty den
är inte rättvis i något av fallen — så
tycker jag inte man har anledning att
reagera i denna kammare, utan då bör
man ansluta sig till utskottets förslag.
Detta är mycket litet ingripande och
ur många synpunkter mycket litet tillfredsställande.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Propositioner ställes först på bifall
till eller avslag å det i motionen II: 977
av herr Sjöholm m. fl. framställda yrkandet
om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 151. Om detta yrkande av -

slås upptages till en början utskottets
hemställan under punkten A), utom såvitt
avser ikraftträdandebestämmelserna
till de föreslagna ändringarna i kommunalskattelagen,
varefter frågan om
ikraftträdandebestämmelserna ställes
under särskild proposition. Slutligen
upptages utskottets hemställan under
punkten R).

Det i motionen II: 977 framställda
yrkandet om avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 151

Herr talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sjöholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren avslår
det i motionen II: 977 framställda yrkandet
om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 151, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjöholm begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 168 ja och 26 nej, varjämte 18
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

Tisdagen den 13 december 1966 fm.

Nr 38 137

Punkten A), utom såvitt avser ikraftträdandebestämmelserna
till de föreslagna
ändringarna i kommunalskattelagen Herr

talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen I) av herr
Yngve Nilsson m. fl.; samt 3:o) bifall
till reservationen II) av herr Skårman
m. fl. i motsvarande del; och fann herr
talmannen den först nämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
likväl votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 3:o)
angivna ha flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Magnusson i Borås
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten A) — utom såvitt avser
ikraftträdandebestämmelserna till de
föreslagna ändringarna i kommunalskattelagen
-— i bevillningsutskottets
betänkande nr 62 antager reservationen
II) av herr Skårman in. fl. i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen I) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

V illabeskattningen

Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 72 ja och 36 nej, varjämte
104 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammarens bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 62,
utom såvitt avser ikraftträdandebestämmelserna
till de föreslagna ändringarna
i kommunalskattelagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Skårman m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Nettelbrandt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 73
nej, varjämte 27 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten A), såvitt avser ikraftträdandebestämmelserna Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra

5*— Andra kammarens protokoll 1900. Nr .IS

138 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
be%rillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 62,
såvitt avser ikraftträdandebestämmelserna
till de föreslagna ändringarna i
kommunalskattelagen, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 68 nej, varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 13 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475);

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

53, i anledning av motioner om

krediter för investeringar i vägmaskiner
m. in.,

nr 55, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
med förslag till bestämmelser
angående Riksdagens författningssamling
m. m., och

nr 56, angående uppskov med behandlingen
av visst till bankoutskottet
hänvisat ärende; samt

första lagutskottets memorial nr 43,
angående uppskov med vissa ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande, utlåtande och memorial
hemställt.

Tisdagen den 13 december 1966 em. Nr 38 139

Lag om ändring av vissa underhållsbidrag — Lag om vissa gemensamhetsanläggningar
m. m.

§ 2

Lag om ändring av vissa
underhållsbidrag

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring av vissa underhållsbidrag,
dels ock i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag vill endast med några
ord uttala min tillfredsställelse över
den föreliggande propositionen med
förslag om generell uppräkning av vissa
underhållsbidrag. Jag gör det på deras
vägnar som får del av en i och för sig
inte mer än rimlig rätt till kompensation
för penningvärdeförändringen. Denna
uppräkning har tidigare skett med femårsintervaller,
vilket medfört en alltför
lång eftersläpning. Detta förslag om en
omprövning varje år innebär en förbättring.

Jag hoppas emellertid att allt göres för
att förenkla och underlätta administrationen
hos de myndigheter som bär att
svara för att beslutet kommer de bidragsberättigade
till del. Mycken tid och
pappersexercis skulle undvikas, om införselbelopp
kunde ändras utan anhållan
från den sökande i varje särskilt
fall. Det är också viktigt att frånskilda
med barn, för vilka barnavårdsman inte
förordnats, får kännedom om eventuella
uppräkningar av deras underhållsbidrag.
Jag hoppas att massmedia kommer
att ställas till förfogande för upplysning
om sådana uppräkningar.

Underhållsskyldighet för barn, som
jag i första hand tänker på, sträcker sig
i många fall över en lång tidsperiod,
ibland sjutton, aderton år. Under en så
lång tid får de flesta underhållspliktiga
en realinkomstökning av betydande
mått. Det vore önskvärt om någon form
av generell ökning i likhet med den nu

föreslagna kunde ske också vid sådana
förändringar. Tyvärr är så ännu inte
fallet, och därför bör berörda myndigheter
göras uppmärksamma på denna
fråga, så att de underhållsberättigades
intresse bevakas, något som emellertid
kommer att bli arbetskrävande. Kunde
även denna fråga lösas genom generella
uppräkningar vore mycket vunnet för
berörda parter.

Jag har velat framföra dessa synpunkter
men har inget annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 16 :o) ochl7:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
andra lagutskottets memorial nr 78,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av väckta
motioner om förhandlingsrätt för
pensionärer.

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar
m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om vissa gemensamhetsanläggningar
in. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.

140 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

Genom en den 30 september 1966
dagtecknad proposition, nr 128, vilken
såvitt avsåge lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om förmånsrätt
för fordringar enligt samma lag
hänvisats till lagutskott och i övrigt till
hankoutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen, såvitt nu
var i fråga, att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och

2) lag om förmånsrätt för fordringar
enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Propositionen hade i angivna delar
behandlats av tredje lagutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen läggs fram förslag
till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
med syfte att reglera frågor om
samverkan mellan fastigheter för utförande,
underhåll och drift av anläggningar,
som är av stadigvarande betydelse
för fastigheterna. Som exempel
anges i förslaget parkeringsanläggningar,
förbindelseleder, gårdsutrymmen,
lekplatser, anordningar till skydd mot
grundvatten, ledningar, värmeanläggningar
och tvättstugor.

Meningen är, att det skall bli möjligt
att skapa ett i princip oupplösligt samband
mellan anläggningen och de anslutna
fastigheterna. En sådan fastighet
får alltså inte överlåtas eller ens säljas
exekutivt utan att delaktigheten i anläggningen
följer med. I första hand
avses, att ett frivilligt samgående skall
få starkare rättsverkningar än f. n. I
vissa fall skall fastighet dock kunna anslutas
även utan ägarens samtycke. Utrymme
för anläggningen skall också under
vissa förutsättningar kunna tas i
anspråk tvångsvis. Förslaget innehåller
vidare närmare bestämmelser om de
berörda fastighetsägarnas inbördes rättigheter
och skyldigheter i övrigt.

För prövning av att förutsättningarna
för att inrätta en gemensamhetsanläggning
föreligger föreslås en förrättningsform,
som i åtskilliga hänseenden
påminner om förrättningar enligt lagstiftningen
om fastighetsbildning och
om enskilda vägar. Byggnadsnämnden
får ett avgörande inflytande på frågan
om anläggningen skall komma till
stånd.

När det gäller bedrivandet av den
gemensamma verksamheten organiseras
fastighetsägarna i en samfällighet. Reglerna
för den har utformats efter mönster
av de bestämmelser som gäller liknande
sammanslutningar enligt t. ex.
vattenlagen och lagen om enskilda vägar.
Flera betydelsefulla förenklingar
föreslås emellertid.

För att få medel till verksamheten
skall samfälligheten ha rätt att taxera
ut bidrag från delägarna. Samfälligheten
skall i viss omfattning äga åtnjuta
förmånsrätt för fordran på bidrag före
inteckningar i delägarnas fastigheter.
Reglerna härom är sammanförda i en
särskild förmånsrättslag. De nya bestämmelserna
föranleder följdändringar
i lagstiftningen om banker och vissa
andra kreditinrättningar.

I detta sammanhang föreslås också
regler för lån från sparbanker och
jordbrukets kreditkassor mot säkerhet
av företagsinteckning. Förslaget är föranlett
av den nya lagstiftningen om företagsinteckning.

Samtliga förslag avses träda i kraft
den 1 januari 1967.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

A. likalydande motionerna I: 766 av
herr Alexanderson m. fl. och 11:940
av herr Tobé m. fl., i vilka motioner
hemställdes

I. att riksdagen måtte i anledning av
proposition nr 128 för sin del besluta

A. att 1 § första stycket andra punkten
i förslaget till lag om vissa gemen -

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Nr 38 141

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

samhetsanläggningar skulle erhålla i
motionerna angiven lydelse, innebärande
att lagen komme att omfatta även
de mindre vatten- och avloppsanläggningarna,

B. att 17 § i lagförslaget utformades
i enlighet med 17 § i lagrådets förslag
samt att i följd härav även bestämmelserna
i 21 § om byggnadsnämndens talerätt
utformades i enlighet med lagrådets
förslag till 21 §, samt

C. att i 19 § intoges en bestämmelse
i enlighet med 19 § andra stycket i lagrådets
förslag om rätt till kostnadsersättning
för sakägare mot vilken riktades
anspråk om upplåtelse av utrymme
för anläggning;

II. att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig författningstext, däribland
erforderlig redaktionell justering
i 18 § och eventuellt även andra
lagrum; samt

III. att riksdagen måtte understryka
behovet av kompetent och välutbildad
förrättningspersonal samt uttala att en
snar översyn av lagen vore önskvärd;

B. likalydande motionerna I: 767 av
herr Erik Jansson och II: 938 av herr
Hammarberg;

C. likalydande motionerna 1:768 av
herr Åkerlund m. fl. och II: 939 av herr
Ringaby m. fl., vilka motioner hänvi -

(Kungl. Maj:ts förslag)

Därest rörande fastighet träffas överenskommelse
om eller lämnas medgivande
till åtgärd som avses i denna lag,
skall avgörandet vid förrättningen
grundas härpå. Vad nu sagts gäller dock
ej i den mån åtgärden strider mot beslut
i fråga som avses i 17 § andra stycket
eller bestämmelse i 7 § andra stycket
åsidosattes och ej heller i det fall
att fastigheten häftar för fordran eller
annan rättighet, såvida innehavare av
sådan fordran eller rättighet icke samtycker
till åtgärden eller denna är väsentligen
utan betydelse för hans rätt.

sats till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet i motsvarande delar
som propositionen och i vilka hemställdes
»att riksdagen, med avslag å
Kungl. Maj :ts proposition nr 128, i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte uttala att
nytt förslag till lag om gemensamhetsanläggningar
måtte, med beaktande av
de i motionen framförda synpunkterna,
framläggas i samband med kommande
förslag om ny jordabalk».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 768 och II: 939, såvitt däri yrkats
avslag på förevarande förslag till
lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om förmånsrätt för fordringar
enligt samma lag;

B. att riksdagen, med förklaring att
förevarande proposition såvitt nu var
i fråga icke kunnat oförändrad bifallas,
måtte med avslag å motionerna

a) 1: 766 och II: 940 samt

b) I: 767 och II: 938,

såvitt däri yrkats ändring i lagen om
gemensamhetsanläggningar, för sin del
antaga de genom propositionen framlagda
förslagen till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om förmånsrätt
för fordringar enligt samma
lag med den ändringen att 9 § i förstnämnda
lag erhölle följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

(Utskottets förslag)

Därest rörande fastighet träffas överenskommelse
om eller lämnas medgivande
till åtgärd som avses i denna lag,
skall avgörandet vid förrättningen
grundas härpå. Vad nu sagts gäller dock
ej i den mån åtgärden strider mot beslut
i fråga som avses i 17 § andra stycket
eller bestämmelse i 7 § andra stycket
åsidosattes ocli ej heller i det fall
att fastigheten häftar för fordran eller
annan rättighet, såvida icke innehavare
av sådan fordran eller rättighet samtycker
till åtgärden eller denna är väsentligen
utan betydelse för hans rätt;

142 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

C. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:766 och 11:940 i skrivelse
giva Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet anfört i fråga om de mindre
vatten- och avloppsanläggningarna;
samt

D. att följande motioner, nämligen

1. I: 766 och II: 940,

2. I: 767 och II: 938, samt

3. I: 768 och II: 939, såvitt nu var i
fråga,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits enligt
följande.

Vid A. i utskottets hemställan

I. av herrar Lidgard och Bengtson i
Solna, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 768 och II: 939 och med
avslag på propositionen nr 128, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att nytt förslag
till lag om gemensamhetsanläggningar
in. in. måtte, med beaktande av vad
reservanterna anfört, framläggas på sätt
i reservationen närmare berörts i anslutning
till kommande förslag om ny
jordabalk;

Vid B. i utskottets hemställan

II. av herrar Alexanderson, Ernulf
och Tobé, vilka i fråga om byggnadsnämndens
befogenheter (17 §) in. m.
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 766 och II: 940, såvitt nu var
i fråga, måtte för sin del antaga förslaget
till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
med sådana ändringar att
9, 17, 18, 20, 21 och 39 §§ erhölle i
denna reservation angiven lydelse, innebärande
att frågan om anläggningars
tillåtlighet från plansynpunkt skulle
prövas av förrättningsmannen, att byggnadsnämnden
skulle underrättas om
första sammanträdet och att förrätt -

ningsmannen hade att före ärendets
avgörande inhämta yttrande från nämnden; III.

av herrar Alexanderson, Ernulf,
Ferdinand Nilsson, Grebäck och Tobé
samt — i andra hand — av herrar Lidgard
och Bengtson i Solna, vilka i fråga
om ersättning till sakägare för nedlagda
kostnader vid förrättningen (19 §)
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:766 och 11:940 i denna del
måtte för sin del antaga förslaget till
lag om vissa gemensamhetsanläggningar
med sådan ändring att 19 § erhölle i
reservationen angiven lydelse, av innebörd
att sakägare mot vilken riktades
anspråk på upplåtelse av utrymme
för anläggning skulle vara — i den mån
ej annat föranleddes av stadgandena i
rättegångsbalken 18 kap. 6 och 8 §§ —
berättigad till ersättning för sina kostnader
i anledning härav;

IV. av herrar Ferdinand Nilsson och
Grebäck, vilka i fråga om ikraftträdandebestämmelser
för de lagförslag varom
här var fråga ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte för sin del — vid
bifall till förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om
förmånsrätt för fordringar enligt samma
lag — vidtaga sådan ändring att
ikraftträdandebestämmelsen för vardera
lagen finge följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1967 och gäller till och med den
30 juni 1970.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I föreliggande betänkande,
nr 57, från tredje lagutskottet behandlas
en proposition med förslag till
lagstiftning om gemensamhetsanläggningar.
Denna lagstiftning skall ge två
eller flera fastighetsägare möjlighet att
gemensamt inrätta anläggningar av stadigvarande
karaktär t. ex. parkerings -

Tisdagen den 13 december 19C6 em.

Nr 38 143

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

anläggningar, även parkeringshus, lekplatser,
gårdsutrymmen, ledningar, värmeanläggningar
och tvättstugor. Lagen
torde kanske främst komma att få betydelse
i våra städer. I princip skall den
emellertid gälla både vid nybyggnad
och vid sanering, och det är väl just
med tanke på det senare som lagförslaget
har fått sin utformning.

Låt mig, herr talman, först säga att
det finns ett stort behov av en sådan
här lagstiftning, framför allt i de större
städerna men kanske även i de medelstora.
Redan för femton år sedan lade
lagberedningen fram en promemoria i
dessa frågor, vilka lagberedningen alltsedan
dess sysslat med. Denna beredning
har också avgivit ett förslag till
ny jordabalk, vilket lades fram 1960
och som innehåller ett kapitel om samfällighetsrätt,
d. v. s. om samma saker
som detta lagförslag handlar om men
från något andra utgångspunkter. Detta
har snarare reviderats av jordabalksutredningen
i dess förslag 1963. Samtidigt
som hela denna lagstiftning varit
under omstöpning har fastighetsbildningskommittén
haft i uppdrag att lägga
fram förslag till en lagstiftning som
bl. a. skulle innefatta en viss grad av
tvång mot fastighetsägare, givetvis i
första hand betingat av den krissituation
på fastighetsmarknaden som det
envisa fasthållandet vid hyresregleringen
medfört.

Att jag, trots att jag är medveten om
behovet av en sådan här lagstiftning,
går emot detta förslag och i en reservation
framställer ett avslagsyrkande har
flera orsaker. Det har omvittnats att
detta lagförslag är svårgenomträngligt,
men det får man väl finna sig i; det är
ju de flesta lagar som gäller mark och
fastigheter. Vad värre är, är att förslaget
för att kunna tillämpas på olika situationer
iir så lösligt, att det blir svåröverskådligt
till sina konsekvenser. Det
förutses att det kommer att dröja innan
en fast och sund praxis kommer att utvecklas.
Enligt lagberedningen skulle

det i och för sig inte behövas någon
lagstiftning när det gäller de smärre
anläggningarna som t. ex. lekplatser.
När det gäller de större anläggningarna
framstår tvångsingripanden på det sätt
som de utformats i detta lagförslag som
betänkliga.

Enligt lagförslaget äger byggnadsnämnden
ta initiativ till förrättning för
att åstadkomma en sådan här anläggning.
Då det sedan ofta blir så att länsstyrelsen
utser en av byggnadsnämndens
tjänstemän till förrättningsman,
kan förfarandet få en så officiell prägel
att det för den enskilde framstår som en
aktion som han måste finna sig i utan
knot.

Vidare har förrättningsmannens starka
ställning i detta lagförslag påtalats.
Han får mycket stora befogenheter när
det gäller ekonomiska avgöranden, såsom
hur kostnader och ersättning skall
fördelas, befogenheter som i andra jämförbara
lagstiftningar tillägges domstol.
Förvisso har utskottet här på en punkt
mjukat upp propositionen. Förrättningsmannen
har rätt att själv utse två gode
män som medhjälpare. Utskottet säger
nu att han bör vid val av god man ta
hänsyn till sakägares önskemål.

I detta sammanhang vill jag inskjuta
att här tydligen ligger någon outtalad
tanke på att någon byggnadsnämndens
tjänsteman i de flesta fall skall bli förrättningsman.
Jag vill framhålla att def
särskilt när det gäller de mera komplicerade
förrättningarna, där stora ekonomiska
värden står på spel, ofta blir
nödvändigt att i stället ha privata konsulter,
som i och för sig har stora resurser
bakom sig och som kan ägna mera
sammanhållen tid åt en sådan här
verksamhet än vad en kommunens
tjänsteman kan förutsättas göra. Det är
i effektivitetens intresse jag vill understryka
detta.

Det är ytterligare en omständighet
som gör ifrågavarande lagstiftning tveksam.
Den gäller möjligheterna för kommunerna
att avlyfta vissa kommunala

144 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

angelägenheter på fastighetsägarna. Med
skäl har framförts misstanken om
att det nu kan bli tillfälle att med
hjälp av denna lagstiftning bygga parkeringshus
på fastighetsägarnas bekostnad.
Det skall bli intressant att följa utvecklingen
på denna punkt.

Det är naturligt, herr talman, att i
en lagstiftning av detta slag ett visst
mått av tvång kan behövas, men enligt
min mening skall denna möjlighet användas
endast då det är oundgängligen
nödvändigt, och i sådant fall skall den
enskilde hållas helt skadeslös. Jag kan
inte se att dessa synpunkter tillgodoses
av förslaget. Visserligen skall en fastighetsägare
bli berättigad till ersättning
för upplåtelse av utrymme samt för
annat intrång. Men han kan inte påkalla
inlösen av fastighet, om denna skulle
bli praktiskt taget oanvändbar för sitt
ändamål och på så sätt omöjlig att sälja.
Så länge inlösenskyldighet ej föreligger,
har ett tillbörligt rättsskydd ej beretts
den enskilde.

Tredje lagutskottet har också haft att
behandla ett förslag till lag om förmånsrätt,
som innebär att fordringar i
samband med en ny gemensamhetsanläggning
skall få förmånsrätt till fulla
värdet före alla tidigare inteckningar i
fastigheten. Om man till nöds skulle
kunna gå med på lagförslaget om gemensamhetsanläggningar
och i stället
yrka på tidsbegränsning av lagen såsom
herrar Ferdinand Nilsson och Grebäck
gör, måste man be att få sätta stopp inför
förmånsrättsförordningen. Lagberedningen
som är sysselsatt med en
översyn av förmånsrättsförordningen
säger om det förslag som ligger på kammarens
bord: »Förslaget är utomordentligt
ingripande och bryter med alla hittills
tillämpade regler. Att över huvud
införa en ny förmånsrätt med den föreslagna
prioriteten är vanskligt. Så
mycket betänkligare är saken, när förslaget
är så lösligt och så svajande till
sina verkningar som här är fallet. Härtill
kommer, att det virrvarr som nu ut -

märker 17 kap. 6 § HB jämte därtill anslutande
lagar bort utredas och ordnas
innan saken ytterligare förvärras. Den
nya förmånsrätten är i sak vida riskablare
för inteckningshavarna o. a. än de
nuvarande mera blygsamma rättigheter
som njuter sagda förmånsställning.»

Det är ord och inga visor från lagberedningen.
Kommentarer av mig är
helt överflödiga.

Meningen var att denna lagstiftning
skulle få en privaträttslig prägel, och
då kanske det inte hade gjort så mycket
att den var bristfällig. Sådan lagstiftning
har nämligen oftast dispositiv
karaktär. Som det nu har blivit har
kravet på rättssäkerhet ej till fullo kunnat
tillgodoses. På flera punkter saknas
också samordning med liknande lagstiftning.
Detta beror väl på att lagförslaget
lagts fram vid sidan av pågående
lagstiftningsarbete. På lång sikt synes
det därför nödvändigt att i lagtekniskt
hänseende betrakta jordabalkens
regler, som lagberedningen nu arbetar
med, som de primära och denna lagstiftning
som en kompletterande.

Herr talman! I första hand her jag
att få yrka avslag på propositionen enligt
reservationen I. Skulle detta avslagsyrkande
ej vinna kammarens bifall
ber jag i andra hand att få yrka
bifall till reservationen III av herr
Alexanderson m. fl., vilken reservation
kommer att belysas av kommande talare.
Jag vill meddela att jag även kommer
att stödja reservationen IV av herrar
Ferdinand Nilsson och Grebäck.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag behöver inte ingå
på någon historik — herr Bengtson i
Solna har redan givit en sådan. Jag vill
endast understryka vad han sade att
det speciellt för den moderna och mera
avancerade stadsplanetekniken är nödvändigt
med sådana här regler. Det kan
vara fråga om stora kvarter där man
får utfartsförbud, det behövs gemensamma
parkeringsanläggningar, värme -

Tisdagen den 13 december 1966 em. Nr 38 14.)

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

anläggningar och andra anläggningar
som står omtalade i utredningen och i
propositionen. Det nuvarande systemet
med hänvisning till överenskommelser
har visat sig inte vara tillräckligt. Man
kan inte genomföra de stadsplaner som
utarbetats och fastställts. Man kan inte
binda åtagandena vid fastigheterna, eftersom
servitut inte kan innebära positiva
prestationer. En sådan lagstiftning
som den föreslagna skulle på ett
helt annat sätt än tidigare möjliggöra
överenskommelser som blir sakrättsligt
bundna vid fastigheterna även i fråga
om anläggningarnas drift. I den mån så
behövs finns tvångsregler. De kanske
inte kommer till så stor användning
utan mera tjänar som ett påtryckningsmedel,
men då har de ändå gjort sin
nytta.

I propositionen talas det om — och
herr Bengtson nämnde det också -— den
väntade samfällighetsrätten i den nya
jordabalken. Den kan emellertid inte
fylla dessa behov. Den är frivillig, har
inte något offentligrättsligt inslag och
har inte den förmånsrätt som har föreslagits.
Jag kan alltså inte biträda herr
Bengtsons förstahandsyrkande om avslag
på propositionen.

Utskottets behandling av denna fråga
har varit mycket grundlig. Det förelåg
fyra lagförslag: utredningens förslag

och det förslag som efter en omfattande
remiss och långvarigt arbete i departementet
lades fram och därefter remitterades
till lagrådet. Lagrådet hade
många invändningar att göra och fann
för gott att lägga fram ett eget förslag,
byggt på de två föregående. Därefter
har justitiedepartementet lagt fram sitt
andra förslag, som nu presenteras i
propositionen. Olika paragrafnummer
och indelningar har medfört svårigheter,
som inte är så lätta att reda ut.

Utskottet har rent allmänt anfört att
lagförslaget såsom det nu presenterats
är svårtillgängligt, och det är nog det
minsta man kan säga. Utskottet är också
övertygat om att det kommer att

medföra vissa svårigheter i tillämpningen
och att denna därför bör följas
med uppmärksamhet.

Departementschefen hyser liksom utskottet
vissa farhågor för att ett genomförande
av lagen skulle kunna innebära
att man i kommunerna införde en ny
stadsplaneteknik, som innebure att vissa
anläggningar, t. ex. parkeringsanläggningar,
som borde åligga kommunen,
nu kunde överföras till de enskilda
intressenterna i respektive kvarter.
Även dessa förhållanden bör alltså följas
med uppmärksamhet. Jag tror inte
att det föreligger någon större fara i
denna riktning, men det kan naturligtvis
finnas kommuner där man skulle
vilja genomföra en sådan tillämpning,
vilket inte är avsikten.

De allvarligaste invändningarna hos
åtminstone vissa av remissinstanserna
gäller förmånsrättsreglerna. Denna kritik
är mycket allvarlig och utskottet
har även angivit att det ställer sig tveksamt
på denna punkt.

Det är kanske otillfredsställande att
skrida till beslut i en fråga, där så stor
tveksamhet har yppats, men jag har
den förhoppningen att detta skall visa
sig vara en riktig väg att gå. Jag måste
dock tillägga att förslaget fordrar mycket
av själva förvaltningen av samfälligheterna,
men det krävs även att kreditinstituten
bevakar utvecklingen pa
detta område.

Jag hoppas att kreditinstituten också
skall acceptera en sådan anläggning såsom
en värdehöjande faktor och kommer
att kunna bevilja krediter i enlighet
därmed. Många av dessa anläggningar
är livsviktiga för fastigheterna,
vilket bör observeras från kreditgivarnas
sida.

I motionsparet I: 766 och II: 940, som
jag nu närmast skall tala för, hade vi
som första punkt tagit upp en invändning
mot propositionen, nämligen att
denna inte hade berört vatten- och avloppsanläggningar
i annan mån än atl
den hänvisat till att större anläggning -

146 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar

ar, vilka regleras genom 1955 års lag
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
inte skulle omfattas av detta
lagförslag. För mindre vatten- och
avloppsanläggningar, vilka inte berörs
av 1955 års lag, skulle inte lagen om
gemensamhetsanläggningar kunna gälla,
och de står därför utan möjlighet
att bli reglerade som gemensamhetsanläggningar.

Flera remissinstanser har gjort anmärkningar
mot detta förhållande, och
vi påpekade i vår motion att lagen måste
kompletteras på denna punkt. Vi
framlade även ett förslag till ändring
av 1 §. Utskottet har nu skrivit mer än
välvilligt på denna punkt. Det har närmast
gjort en beställning hos Kungl.
Maj:t att snarast möjligt låta utreda
denna fråga och inkomma med förslag
till riksdagen, och därför avstår jag
från särskilt yrkande på denna punkt.

Beträffande förrättningsförfarandet
har vi i motionen diskuterat några olika
punkter. Departementschefen har uttalat
att det skall vara en förrättning
för varje anläggning. Om flera anläggningar
har viss beröring med varandra,
bör dessa handläggas som parallella förrättningar.

Vi har i motionen tagit upp den motsatta
situationen, nämligen att man börjar
med en förrättning med ganska vid
omfattning men i ett senare skede finner
att man bör kunna dela upp den.
Utskottets skrivning ger vid handen att
man skulle kunna tolka lagen på detta
sätt. Man skall härvidlag inte vara alltför
formalistisk och kan i en sådan situation
även hänvisa till tillämpningen
av lagen om enskilda vägar.

\ i antydde också i motionsparet en
fråga, som berörs i lagförslagets 3 §, där
det gäller ianspråktagande av utrymme
för anläggning. Vi påpekade att det
fanns vissa tolkningssvårigheter, som
innebar att innehavare av särskild rätt,
såsom nyttjanderätt eller servitutsrätt,
i tvångsfallet, d. v. s. när det gäller anläggningar
inom fastställd plan, skulle

m. m.

behandlas försiktigare än fastighetsägare.
Lagrådets förslag, som har inspirerat
departementschefen till den senaste
lydelsen av tredje paragrafen, var tydligare.
Utskottet har nu gjort ett förtydligande.
Jag utgår därför ifrån att
man bör tolka paragrafen på det sätt
utskottet menar, och jag är till freds
härmed. Vidare utgår jag ifrån att passusen
i 3 § tredje stycket »i den mån
hans rätt beröres» även i frivilligfallet
kan ges en förnuftig tolkning, så att det
innebär att t. ex. en servitutsrätt skall
vara påtagligt berörd för att medgivande
skall erfordras.

Vi har i motionerna också berört frågan
om utvidgning av inlösen, motsvarande
bestämmelserna i 12 § i expropriationslagen,
enligt vilken det alltså
finns möjlighet för den exproprierande
att utvidga inlösen om lösesumman
skulle uppgå till en större andel av hela
fastighetens värde, och det motsatta förhållandet
att den, mot vilken krav på
inlösen riktas, skall kunna påfordra att
hela fastigheten inlöses. Frågan är behandlad
i propositionen, och där nämnes
att i viss lagstiftning finns sådan
utvidgning medtagen medan den saknas
i annan lagstiftning. Jag skulle särskilt
vilja vända mig emot departementschefens
uttalande att i detta fall
lösningsplikt för enskilda fastighetsägare
i skiftande ekonomiska förhållanden
skulle bli väsentligt mera betungande
än som svarar mot behovet av utrymmet.
Här skulle man alltså avstå
från en princip, som i och för sig anses
vara riktig, bara för att den som går
fram tvångsvis inte skulle vara i sådana
ekonomiska omständigheter att han
skulle kunna stå för kostnaderna. Detta
är väl en ny princip när det gäller
tvångsrätter. Den man tar mark eller
rättigheter från med tvång skall ha ersättning,
oberoende av om vederbörande
kan betala eller inte. Kan vederbörande
inte betala bör det inte finnas
möjligheter till tvångsinlösen. Jag tycker
inte att detta motiv riktigt hör hem -

Tisdagen den 13 december 196G em.

Nr 38 147

Lag om

ma bland principerna för tvångsförvärv
av olika slag.

Vi har avstått från yrkande härutinnan
i motionen, och jag bär uppfattat
det så, att även departementschefen avstått
från att föreslå en sådan utvidgning
av inlösen, med hänvisning till att
det i så fall behövs flera ändringar i
lagstiftningen — han nämner äganderättsövergång,
fastighetsbildning och
nedsättning av ersättning. Detta avskräckte
motionärerna ifrån att föreslå
lagändring, och detta var också omöjligt
med den korta tid som stod till
buds. Jag föreställer mig att detta kan
ha varit en av orsakerna till att också
departementschefen inte utformat något
förslag. Kanske har han i detta fall
tyckt ungefär som vi motionärer.

Jag kommer sedan till en punkt där
vi har ett motionsyrkande, nämligen
frågan om byggnadsnämndens inflytande.
Utredningen och de bägge departementsförslagen
går ut på att byggnadsnämnden
skall meddela beslut om medgivande
och att byggnadsnämnden då
i huvudsak är bunden vid kravet på
överensstämmelse med gällande plan.

I reservation II av herr Alexanderson
m. fl. har vi gjort invändningar
häremot och framhållit att byggnadsnämnden
är ett specialorgan. Byggnadsnämndens
arbete och funktioner
regleras av byggnadsstadgan och det
som man nu tillföres faller utanför
byggnadsstadgan. Det ger en offentligrättslig
ställning åt byggnadsnämnden
utöver vad den tidigare har. En fråga
som byggnadsnämnden behandlar enligt
denna lag kan t. cx. inte tas upp
genom interpellation i fullmäktige eller
på motsvarande sätt, utan byggnadsnämnden
har avgörandet i sin egenska])
av specialorgan.

På så sätt får byggnadsnämnden
möjlighet att besluta om anläggningar
som inte är att hänföra till nybyggnad
i byggnadsstadgans mening, och det
tycker vi också är ett avsteg.

Sedan uppkommer i vissa lägen tvek -

vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

samhet om vad byggnadsnämnden skall
behandla och vad förrättningsmannen
skall handlägga. Där är det svårt att
dra gränsen. Det blir givetvis en tidsutdräkt
där, och det kan bli ytterligare
tidsutdräkt genom att byggnadsnämndens
beslut kan överklagas i särskild
administrativ ordning. Likaså kan det
överklagas i form av kommunalbesvär,
och därefter också ske överklagande
av förrättningsmannens utlåtande i judiciell
ordning.

Utskottet skriver att byggnadsnämnden
skall ha ett starkt inflytande på
dessa frågor, och jag skulle kunna gå
ännu längre och säga att nämnden i
praktiken skall ha ett avgörande inflytande.
Då jämför jag med den erfarenhet
jag har av tillämpningen av fastighetsbildningslagstiftningen.
Efter ett
uttalande från byggnadsnämnden, att
nämnden inte kommer att ge byggnadslov
för en bostads- eller industrifastighet,
eller sedan byggnadsnämnden förklarat,
att byggnadslov inte står i överensstämmelse
med gällande plan, faller
det inte förrättningsmannen in att medge
fastighetsbildning. Byggnadsnämnden
har rätt att överklaga jorddelningsförrättningar
i vissa fall, och det har
hänt att domstolarna har gått ifrån vad
byggnadsnämnden sagt, men jag tror
inte att det har inträffat i något fall
där byggnadsnämnden förklarat att det
inte stämmer med planen, d. v. s. där
det gällt en planfråga. Däremot finns
det olika uppfattningar om vad som är
gles- respektive tätbebyggelse. Det är
ju en ganska svår sak att avgöra. Där
har det funnits vissa differenser. Men
det är ju en fråga som inte kommer upp
i de ärenden det här gäller.

Det har gått bra med förrättningar
enligt jorddelningslagstiftningen, och
förrättningarna vid gemensamhetsanliiggningar
påminner om dem. .lag hyser
därför inga farhågor för att det inte
skulle gå bra i dessa fall också.

.lag bär antecknat sex olika möjligheter
för byggnadsnämnden att påver -

148 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

ka dessa frågor ändå. Om jag först utgår
från tvångsfallet inom plan — som är
det mest intressanta ur byggnadsnämndens
synpunkt — så är det byggnadsnämndens
sak att lägga fram en plan.
I regel utformar nämnden planen så
att den antages av fullmäktige och fastställes
av vederbörande fastställande
organ. Man gör alltså först upp en plan
som förutsätter vissa gemensamhetsanläggningar.
Sedan kan byggnadsnämnden
vara sökande till förrättningen
enligt 10 §. Därefter skall yttrande
inhämtas av byggnadsnämnden enligt
17 § i reservation II. Enligt 21 § i samma
reservation tilldelas byggnadsnämnden
besvärsrätt och sedan skall nämnden
pröva frågan om byggnadslov då
det gäller nybyggnad. Slutligen kan,
som herr Bengtson i Solna framhöll,
förrättningsmannen vara eu hos byggnadsnämnden
anställd person, d. v. s.
stadsingenjören, och då har man ytterligare
god kontakt med honom. Det har
man nu också beträffande alla fastighetsbildningsförrättningar.
Där uppstår
inga pliktkollisioner för stadsingenjören
vare sig han som byggnadsnämndens
tjänsteman har att lämna
byggnadsnämnden råd eller han är förrättningsman.

Dessa sex punkter tycker jag borde
tillfredsställa dem som anser sig tala för
byggnadsnämndens intressen. Vi finner
då att det blir mindre omgång och
principiellt riktigare med vår lösning
att inhämta yttrande från byggnadsnämnden.
Särskilt vad lagrådet har anfört
i dessa frågor är beaktansvärt.

Vi har även en reservation till 19 §
angående förrättningskostnaderna. Enligt
propositionen är förrättningskostnaderna
upptagna i huvudsak på samma
sätt som enligt fastighetsbildningslagstiftningen.
Man skall fördela efter
andelstalen, och om det finns särskilda
omständigheter kan man jämka. Vi har
i motionerna och i reservationen tagit
upp frågan om ersättning för kostnader
då mark tas i anspråk. Liksom lagrådet

har vi ansett att om man tar mark i
anspråk under tvång, skall den som
tvingas få gottgörelse för sina kostnader,
åtminstone i första instans. Han
skall ju tillvarata sin rätt, och det är
gammal god sed här i landet att man
vid tvångsförvärv skall kunna göra detta
utan kostnader. Nu ändrades expropriationslagstiftningen
häromåret så att
detta bara gäller i första instans, men
inte ens det har man låtit gå igenom i
propositionen. Någon risk för onödiga
utredningar torde inte finnas — det
har man fredat sig mot också i expropriationslagstiftningen.

Vi har alltså föreslagit ett andra
stycke i 19 §, innebärande att dylik ersättning
skall utgå. Vi jämför med expropriationslagen
och även med vissa
bestämmelser i vattenlagen.

Herr talman! Jag är till freds med utskottets
skrivning beträffande punkten A
i motionerna och har alltså inte något
särskilt yrkande därvidlag. Jag anser
att det är en beställning som har givits
Kungl. Maj:t till känna genom utskottsutlåtandet.

Under punkten B ber jag att få yrka
bifall till reservationerna II och III —
båda reservationerna av herr Alexanderson
in. fl.

På övriga i motionen berörda punkter,
d. v. s. om tolkning av 3 § tredje
stycket, förrättningsförfarandet, 36 §
andra stycket och om behovet av regler
för utvidgning av inlösen, har vi inte
haft något yrkande i motionen. I huvudsak
kan jag vara till freds med vad
utskottet har skrivit om dessa frågor.
Liksom utskottet anser jag att de bör
bli föremål för noggrann uppmärksamhet
under tillämpningen.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Behovet av denna lagstiftning
har ju vitsordats på många
håll, faktiskt även av de två senaste
talarna. Herr Bengtson i Solna, som ju
yrkade avslag, vitsordade ändå behovet
av lagstiftningen. Det har varit ett vid -

Nr 38 149

Tisdagen den 13 december 1906 em.

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

lyftigt remissförfarande med anledning
av fastighetsbildningskommitténs förslag
i ärendet. Jag tror det är 40—50
instanser som bär yttrat sig, och praktiskt
taget alla har ansett att denna lagstiftning
behövs. Saken har ju också varit
föremål för framställningar vid flera
tidigare tillfällen. Redan 1952 behandlade
lagberedningen i en promemoria
önskvärdheten av ett dylikt lagförslag.

Riksdagen har också behandlat ärendet
tidigare. 1959 behandlade vi ju frågan
i tredje lagutskottet.

Tredje lagutskottet uttalade då att det
förelåg ett starkt behov av bestämmelser
som gjorde det möjligt att tillskapa gemensamhetsanläggningar,
och riksdagen
godtog vad utskottet anfört.

Behovet av ifrågavarande lagstiftning
är således vitsordat från alla håll. Det
är väl främst utvecklingen i storstäderna
som i så hög grad aktualiserat detta
behov — det gäller inte bara nybyggnaderna
i storstäderna utan kanske i
ännu större utsträckning saneringarna
där.

Den stora citysaneringen här i Stockholm
t. ex. har visat att det är nödvändigt
att en lagstiftning av detta slag införes.
Vid saneringen går det ju bort
mycket mark till breddning av gator
o. s. v., och därför är det angeläget att
det skapas möjligheter att på ett bättre
och riktigare sätt använda de utrymmen
— både över och under jord —-som blir kvar. De kan inte utnyttjas på
ett effektivt sätt om det inte finns möjligheter
att få till stånd gemensamhetsanläggningar.
Gällande lag lämnar inte
möjligheter att tillskapa sådana och ge
dem en sådan utformning att de blir
oupplösligt förbundna med ifrågavarande
fastigheter så länge anläggningen består.

Enligt lagstiftningens huvudprinciper
avses ju att anläggningarna i första
band skall tillkomma efter helt frivilliga
överenskommelser mellan berörda
fastighetsägare. Men om inte full enighet
kan uppnås föreligger under vissa

förhållanden möjligheter till tvångsanslutning.
Villkoret är då att anläggningen
skall byggas på stadsplan eller
byggnadsplan — eljest kan en fastighetsägare
inte tvingas. I alla fall ankommer
det emellertid alltid på fastighetsägare
att ta initiativ till bildande
av dylika anläggningar.

Trots allt föreligger faktiskt en motion
och en reservation från högerhåll
om avslag på förslaget. Herr Bengtson
i Solna yrkade nyss i första hand att
riksdagen skulle avslå propositionen
och begära nytt förslag i ärendet. I reservation
I utvecklar herrar Lidgard
och Bengtson i Solna varför de kommit
fram till denna ståndpunkt, som ju är
anmärkningsvärd, eftersom högern var
representerad i utredningen och där inte
hade något emot förslaget utan helt
anslöt sig till utredningens betänkande.
Reservanterna hänvisar till den kritik
som framförts av vissa remissinstanser
och påstår att det inte tagits tillräcklig
hänsyn till enskilda fastighetsägare,
som förklaras komma att lida förlust.

Det är riktigt att kritik framförts av
eu del remissinstanser, men övervägande
delen av remissinstanserna har ändå
varit synnerligen positiva till förslaget.
Lagstiftningen har ju också tillkommit
för att ge de enskilda fastighetsägarna
bättre möjligheter att utnyttja
sina fastigheter. Och samtidigt som reservanterna
opponerar sig mot de föreslagna
tvångsåtgärderna säger de ändå
— på ett par ställen i reservationen
t. o. in. — ifrån att de räknar med att
ett visst mått av tvång är ofrånkomligt.
Även herrar Lidgard och Bengtson i
Solna är således fullt på det klara med
att tvång i viss mån måste tillgripas.

Det är naturligtvis riktigt när man
påpekar att lagen är svårtillgänglig. Vi
inom utskottsmajoriteten har även uttalat
att vi är på det klara med detta.
Men vi får hoppas att detta endast är
i inledningen och att en praxis relativt
snart utbildas. Men utskottet har ändå
velat fiista uppmärksamheten på värdet

150 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1906 em.

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar

av att den framtida tillämpningen av
lagen noga följs och att revidering göres
vid behov.

Jag tror knappast det skulle vara av
intresse varken ur samhällssynpunkt eller
fastighetsägarsynpunkt att, vilket föreslagits
i högermotionen och i reservation
I, lagstiftningen skulle skjutas på
en oviss framtid. Undertecknarna av reservation
I är ändå delvis inne på samma
linje som utskottsmajoriteten, d. v. s.
de är på det klara med att denna fråga
inte kan lösas utan visst tvång. Åsiktsskillnaden
mellan utskottsmajoriteten
och herrar Bengtson i Solna och Lidgard
är därför i det hela inte så stor.

Herr Bengtson var också kritisk mot
och missnöjd med att för dessa gemensamhetsanläggningar
har givits förmånsrätt
framför nu gällande inteckningar.
Dessa anläggningar kommer ändå
att tillföra fastigheterna nya värden.
Om man alltså ökar en fastighets värde
ar det riktigt att man ordentligt förankrar
rättigheten och skyldigheten att
vara med och bestrida kostnaderna för
gemensamhetsanläggningarna och det
är ingen orimlighet att förmånsrätt ges
för dessa anlägggningar.

Jag kommer därför naturligtvis fram
till att yrka avslag på reservationen I,
d. v. s. den reservation som går ut på
helt avslag på förslaget om en ny lagstiftning.

I motioner och i reservationer har tagits
upp en del andra yrkanden. I förslagets
första paragraf undantages från
lagens tillämpningsområde anläggningar
för vatten- och avloppsförsörjning. I
motioner har hemställts om sådana ändringar
att lagen även skulle omfatta
mindre dylika anläggningar, de som inte
faller under lagen om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar. Utskottsmajoriteten
har faktiskt varit ganska
sympatiskt inställd till denna utvidgning
av lagens omfattning, och dess mening
därvidlag har inte avvikit så mycket
ifrån motionärernas. Framför allt vad
beträffar sommarbebyggelsen kan det ju

m. in.

föreligga stort behov av att föra in dylika
smärre anläggningar under denna
lag. Vi anser dock liksom departementschefen
att det är för tidigt att nu
fatta något beslut i saken. Vi anser att
utskottet i stället bör föreslå att frågan
skall bli föremål för uppmärksamhet.

I ett par motioner, 1: 707 och II: 938,
föreslås att det allmännas intresse av
att gemensamhetsanläggningar skall
komma till stånd bör ta sig uttryck i att
byggnadsnämnderna skulle få större inflytande
vid dessa anläggningars tillkomst.
Utskottsmajoriteten ansluter sig
på den punkten till departementschefens
uppfattning att tvångsregler inte
bör gå längre än vad som oundgängligen
fordras för tillgodoseende av enskilda
intressen. Vi har alltså stannat
för samma åsikt som departementschefen,
nämligen att det knappast kan vara
riktigt att något samhälleligt organ
skulle kunna framtvinga en anläggning,
för vilken vissa enskilda fastighetsägare
skall bära kostnaderna. Vi har således
stannat för departementschefens
förslag att det alltid skall föreligga begäran
från fastighetsägare innan en sådan
samfällighet kan komma till stånd.

Enligt 17 §, som har varit ganska omstridd
både i utskottet och i utredningen,
ges byggnadsnämnden befogenhet
att med för förrättningsmannen bindande
verkan besluta att gemensamhetsanläggningar
inte får inrättas. I motioner
och i reservation II föreslås nu att byggnadsnämnden
endast skulle få yttra sig
och att förrättningsmannen — lantmätaren
eller stadsingenjören — ensam skulle
besluta om huruvida anläggningen
skulle få inrättas eller ej.

Det skulle emellertid komma att leda
till rätt underliga konsekvenser om så
skulle bli fallet. För uppförandet av
de flesta anläggningar kommer att erfordras
byggnadslov. Man kan inte bara
tillskapa en möjlighet att göra gemensamhetsanläggningar;
de skall också
byggas, även om det naturligtvis kan
förekomma fall då det inte erfordras

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Nr 38

151

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

byggnadslov. I regel kommer det dock
att krävas sådant för en utbyggnad.
Vad skulle byggnadsnämnderna egentligen
få för möjlighet att fullgöra sina
uppgifter vid byggnadslovsgivningen,
om de inte skulle få ett avgörande inflytande
vid inrättandet av anläggningarna?
Hur skall de bära sig åt sedan
anläggningen är tillskapad? Det skulle
vara rätt orimligt, om de efteråt skulle
vägra byggnadslov. Därför är det väl
nödvändigt att byggnadsnämnden redan
från början är ordentligt inkopplad.

Reservanterna påstår att förslaget
kan medföra risk för kompetenskonflikter
mellan förrättningsmannen och
byggnadsnämnden. Det skulle vara
otrevligt om sådant skulle inträffa, men
det behöver knappast ske. Jag vet att
detta är en mycket känslig punkt, men
jag anser dock att det skulle vara ganska
egendomligt om vi införde den ordningen
att förrättningsmannen — som i
storstäderna, där lagen väl i huvudsak
kommer att tillämpas, i regel är tjänsteman
hos byggnadsnämnden — skulle
äga att ensam besluta, medan byggnadsnämnden
bara skulle få avge yttrande
till honom. Den omvända ordningen
tycks mig vara den enda rimliga.
Som sagt var kanske andra har
en annan uppfattning, även om jag finner
saken ganska klar.

Det hävdas också att man, om man
lägger avgörandet hos byggnadsnämnderna,
kan riskera att dessas beslut
kommer att överklagas. Man har alltid
rätt att överklaga beslut av byggnadsnämnderna,
men jag tror inte att detta
skall behöva föranleda så värst mycket
klagande. I teorien kan varje beslut om
byggnadslov överklagas hos byggnadsnämnderna,
men det händer dock tämligen
sällan i fråga om ett beviljat byggnadslov.
Det skulle te sig rätt märkligt
om byggnadslov i allmänhet överklagades.
Också i detta sammanhang kommer
nog överklagande av byggnadsnämndernas
beslut att höra till sällsyntheterna.

Det föreligger ytterligare reservationer,
bl. a. en som gäller ersättningarna
för utredning. Nu skall ju förrättningsmannen
i tjänsten verkställa alla erforderliga
utredningar. Reservanterna vill
dock ha det så, att den fastighetsägare
som därutöver låter företa egna utredningar
skall ha ersättning för sådant.
Skulle inte detta innebära mycket stor
risk för onödiga utredningar och därmed
förlialning? Vi känner ju alla till
vad expropriationslagens regler om ersättning
för utredningsarbete betyder
och har betytt i fråga om förhalningar
och fördyringar.

I reservation IV av herr Ferdinand
Nilsson in. fl. föreslås att lagen bara
skall ges en giltighetstid av 3 Va år. Visserligen
har utredningen föreslagit att
utvecklingen noga skall följas och att
behövliga förändringar skall vidtas,
men att som reservanterna föreslår göra
lagen tidsbunden kan väl knappast vara
den bästa lösningen. Vad kommer att
hända med de gemensamhetsbildningar
som finns när lagens giltighetstid
löper ut? Om man vet alt lagen skall
upphöra efter ett eller annat år och
möjligen ersättas av något annat och
okänt — kommer detta inte då att förta
intresset av att sätta i gång med att inrätta
gemensamhetsanläggningar? Att
tillskapa och bygga ut gemensamhetsanläggningar
innebär väl som regel en
besvärlig omgång, förenad med betydande
kostnader. Därför vill man nog
ha garanti för att dylika anläggningar
kommer att fungera under avsevärd tid
och ungefär på de villkor som gäller
när anläggningarna kommer till stånd.
Jag kan därför inte komma till något
annat ställningstagande än att även på
denna punkt yrka avslag på reservationen
och bifall till utskottets hemställan.

Herr talman! Jag slutar med att på
samtliga punkter yrka bifall till vad
utskottet har föreslagit.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan vitsorda att

152 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

herr Levin riktigt har uppfattat vad
jag menat. Han säger att jag också
anser att det finns ett behov av en lagstiftning
av ifrågavarande slag. Jag kan
precisera det och säga att det finns ett
behov av en sådan lagstiftning, men
det finns inte något behov, herr Levin,
av eu lagstiftning med just den nu föreslagna
utformningen.

Om man talar med stockholmare så
har de en känsla av att saneringen av
city har kommit ganska långt utan att
vi haft en sådan här lagstiftning. Jag
vill dock inte underlåta att säga att det
kanske hade varit något enklare om
det funnits en sund lagstiftning beträffande
gemensamhetsanläggningar.

Herr Levin kritiserar högerpartiets
representant i fastighetsbildningskommittén.
Det kan kanske finnas något
fog för påståendet att vi inom högerpartiet
inte har följt en viss linje. Om
emellertid vår representant i kommittén
som lekman har ansett att det finns
behov av denna lagstiftning och försökt
att tillgodose detta behov och det
sedan, herr Levin, kommer en kritik på
över 70 tätskrivna sidor från lagberedningen
och över 40 sidor från lagrådet,
är det kanske inte underligt att lekmannen
så småningom blir betänksam.
Det är inte heller vilka ord som helst
som exempelvis lagberedningen använder.
Jag har citerat den hårdaste kritiken
förut. Jag skall inte upprepa den
nu.

Herr Levin säger att den förmånsrätt
som man här vill införa i och för sig
inte är något orimligt. Det är så att
det i dagens läge finns vissa regler som
gör det möjligt att belåna en fastighet
till säg 60 procent av dess värde. Men
om man sedan bygger en gemensamhetsanläggning,
så skall denna anläggning
inte med 60 procent utan med hela sin
kostnad dock intill fastighetens värdeökning
få komma före de tidigare lånen.
Jag vill inte gärna använda ordet
orimligt, men man kan i varje fall säga
mycket hårda ord om ett dylikt förfaringssätt.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade vice
ordförande, som ju deltog i utredningen,
har i sitt anförande tagit upp de
båda reservationer som jag anslutit mig
till. Han säger att det skulle få underliga
konsekvenser om förrättningsmannen
ensam beslutade i dessa frågor. För
det första är det inte säkert att han
alltid är ensam; han kan ha två gode
män med sig. För det andra vill jag erinra
om att förrättningsmannen —- som
herr Levin vet — vid lantmäteriförrättningar
beslutar först sedan byggnadsnämnden
sagt sitt. Med det aktualitetskrav
som vi har enligt reglerna
i jorddelningslagen har en förrättningsman
inga möjligheter att gå emot byggnadsnämndens
uttalande, om detta går
ut på att byggnadsnämnden kommer
att vägra byggnadslov. Vi har ideligen
ärenden, där den situationen föreligger.

Utskottet har sagt, att byggnadsnämnden
skall ha ett starkt inflytande.
■lag har velat gå längre och anser, att
byggnadsnämnden i praktiken skall ha
ett avgörande inflytande, och det får
nämnden genom sitt yttrande.

Herr Levin anser vidare att vi reservanter
vill införa en underlig ordning.
Men det är väl en ännu mer underlig
ordning som utskottet vill införa; den
strider mot den ordning som gäller i
likartade fall inom andra förrättnings 0

mråden.

Inte heller är det meningen, som
man velat göra gällande, att byggnadsnämnden
skall avge yttrande exempelvis
till stadsingenjören. Nämnden avger
ett yttrande över en anläggning. Det
föreligger inte något orderförhållande,
utan det är helt enkelt en sak man bedömer.

Vad beträffar reservation III och förslaget
om att markägaren skall ha ersättning
för sina utredningskostnader

1 första instans, så diskuterades samma
sak för ett eller ett par år sedan
när expropriationslagen ändrades. Det
var då inte tal om annat än att denna
möjlighet till ersättning skulle finnas

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Nr 38 153

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar nt. m.

åtminstone i första instans. Propositionen
innehöll förslag härom, och riksdagen
var helt enig på den punkten.
Då är det egendomligt att man nu i ett
helt likartat fall inte vill införa denna
möjlighet.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har, herr Bengtson
i Solna, inte kritiserat högerns representant
i utredningen för hans ställningstagande.
Han var som vanligt mycket
samarbetsvillig, även om han liksom
många av experterna från början hyste
många betänkligheter. Efter mycket diskuterande
kom vi emellertid fram till ett
enhälligt förslag, och jag har inte på
något sätt kritiserat honom för att han
anslöt sig till detta.

Herr Bengtson sade vidare att det gått
mycket bra med saneringarna i Stockholms
city trots att man inte haft denna
lag. Men under utredningsarbetet fick
vi eu mycket klar uppfattning om hur
nödvändigt det var just för Stockholms
city att man bl. a. för de stora underjordsanläggningarna
fick en sådan här
lagstiftning. Det uppgavs då från stockholmshåll
att det var alldeles nödvändigt
att man fick en lagstiftning som
oupplösligt knöt andelarna, bl. a. i dessa
underjordiska anläggningar, till fastigheterna.

Herr Tobé drog paralleller mellan
dessa förrättningar och fastighetsbildningar.
Det är dock en ganska väsentlig
skillnad mellan dessa två ting. Jag
tycker inte att man har givit förrättningsmännen
små befogenheter; jag tycker
tvärtom att man har givit dem mycket
stora befogenheter. Jag kan försiikra
att jag under de förberedande diskussionerna
hörde många som ställde sig
mycket kritiska till förslaget att ge förrättningsmännen
så stora befogenheter,
t. ex. vid fördelningen av kostnaderna.
Man kan sannerligen inte klaga på att
de inte fått tillräckliga befogenheter.

Herr GUEBÄCK (ep):

Herr talman! Jag kan också vitsorda

att det vid behandlingen i utskottet inte
rått några delade meningar om behovet
av en lagstiftning på detta område. Det
är väl alldeles uppenbart att det föreligger
ett behov av att på privaträttslig
grund kunna reglera genomförandet
av vissa angelägna gemensamhetsanordningar
såväl i de nya bebyggelseområdena
som vid saneringar i tätortsregionerna.
Å andra sidan är det naturligt
att man vid genomförandet av en
helt ny lagstiftning, en speciallagstiftning
av denna art, intar en försiktig
hållning när det gäller den praktiska
tillämpningen av de föreslagna åtgärderna,
alldeles speciellt som remissinstanserna
varit starkt kritiska till en
hel del avsnitt av det nya lagförslaget.
Detta gäller t. ex. lagrådet och Svea
hovrätt.

I en reservation har herr Ferdinand
Nilsson i första kammaren och jag med
anledning av att det är så svårt att överblicka
konsekvenserna av denna lagstiftning
föreslagit, att man skall tidsbegränsa
den och låta den gälla till
den 30 juni 1970 och då göra en ny
översyn av lagen och därvid givetvis
ta hänsyn till hur den fungerat under
den tid lagen varit i kraft. Det är ju
inte alls någon ovanlig företeelse att
man när det gäller att införa en ny lagstiftning,
en speciallagstiftning av något
slag, tidsbegränsar den för att vid
en förnyad översyn kunna dra nytta av
vunna erfarenheter. Något annat har
vi inte syftat till — jag kan försäkra
herr Levin att vi ingalunda tänker oss
att lagen skall sättas ur kraft då denna
tidsperiod förflutit.

Vi vill med vårt förslag bara markera
det angelägna i att en översyn och
en omprövning verkligen kommer till
stånd. Tidsbegränsar man lagen far man
väl förutsätta att regeringen kommer
att begära en förlängning av lagen, och
då får ju riksdagen tillfälle att i anslutning
till propositionen motionera
och utskottsbehandla frågan.

Jag skulle också på ett par andra

154 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1906 em.
Lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

punkter vilja säga några ord. Jag ansluter
mig till reservation III av herr
Alexanderson m. fl., i vad gäller ersättning
till sakägare för nedlagda kostnader
vid förrättning. Jag instämmer i
den motivering härför som herr Tobé
gav uttryck för.

Jag skulle också vilja säga några ord
med anledning av den reservation av
herr Alexanderson in. fl. som finns vid
B i utskottets hemställan och som gäller
frågan om byggnadsnämndens befogenheter.
Jag har inte funnit anledning
att ge min anslutning till denna reservation
av det skälet, att jag inte kan
finna det vare sig logiskt eller följdriktigt
att på ett avgörande sätt koppla in
byggnadsnämnden innan förrättningsmannen
har lämnat sitt förslag till de
ifrågasatta åtgärdernas genomförande.
Jag tycker därför att det är mera logiskt
och konsekvent att låta byggnadsnämnden
komma in som sista instans
för att bevaka, att förslaget icke strider
mot fastställd generalplan eller byggnadsplan.
Jag kan inte finna annat än
att propositionens förslag är att föredra,
även om jag tror att slutresultatet
i praktiken — vare sig man följer reservationen
eller propositionen — i
stort sett blir detsamma. Det kommer
ytterst an på den goda viljan hos förrättningsmannen,
byggnadsnämnden och
berörda parter hur lagen i praktiken
kommer att fungera.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till propositionen med de undantag
jag här angivit, d. v. s. bifall till reservation
III av herr Alexanderson m. fl.
När det gäller ikraftträdandebestämmelserna
ber jag att få yrka bifall till reservationen
av herr Ferdinand Nilsson
och mig, som är betecknad med IV i
tredje lagutskottets utlåtande nr 57.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Även jag vill instämma
i vad de flesta har sagt som yttrat sig
i detta ärende, nämligen att denna lagstiftning
är efterlängtad.

Utvecklingen har drivit på, varför
kravet på denna form av åtgärder känts
allt starkare. Jag tror att vi alla är överens
om nödvändigheten av denna lagstiftning.
Jag tror också att vi kan vara
överens om att det kanske hade varit
önskvärt att man hade kunnat genomföra
den samtidigt med en lagstiftning
på angränsande områden. Jag syftar
då främst på förslaget om en ny jordabalk
och på en del andra närliggande
områden. Men jag tror inte heller att
någon för den skull velat ta ett uppskov
med denna fråga, därför att man starkt
känner trycket av att få något gjort på
detta område.

Jag skall inte uppehålla mig vidare
vid detta utan vill bara beröra några
punkter, om vilka delade meningar rådde
inom utskottet.

Jag har tillsammans med herr Erik
Jansson i första kammaren väckt en
motion i denna fråga, i vilken vi velat
understryka just det som framgår av
propositionen och även av utskottets
skrivning, nämligen byggnadsnämndens
starka ställning då det gäller hävdandet
av samhällsnyttan.

Vi var i utskottet ganska överens om
att byggnadsnämnden borde ha en stark
ställning, och majoriteten ansåg att den
bästa lösningen var den som finns inskriven
i propositionens lagförslag. Den
innebär att byggnadsnämnden skall fatta
beslut om sitt ställningstagande i
respektive ärende. Jag har svårt att förstå
reservanternas inställning att byggnadsnämnden
inte bör fatta beslut utan
endast avge ett yttrande. Jag kan dock
förstå deras motivering; man vill undvika
riskerna för okynnesöverklaganden
och därmed fördröjandet av ett ärende.
Utskottsmajoriteten, vars uppfattning
jag delar, anser att den risken inte kan
vara så stor med den formulering som
lagen föreslås få på detta område.

I reservationen II tages också frågan
om förrättningskostnaderna upp. Herr
Levin har delvis berört den, men jag
vill ändå säga några ord därom. Det

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Nr 38 155

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

betraktas väl som ganska självklart att
ägarna till de fastigheter som beröres
av en gemensamhetsanläggning inte
skall ha ersättning. Däremot kan det
låta ganska bestickande att ägaren till
en fastighet, vars mark tages i anspråk
och som inte ingår i gemensamhetsanläggningen,
skall ha ersättning. Jag
tror emellertid att det endast är en skenbar
rättvisa. Utskottet skriver härom:
»Vidare torde det ofta inte finnas behov
av en kostnadsregel eftersom förrättningsmannen
i tjänsten verkställer
erforderliga utredningar.»

Fastighetsägaren behöver sålunda inte
drabbas av dessa utredningskostnader.
Utskottsmajoriteten har därför ansett
att inskrivandet av ersättningsregler
många gånger skulle kunna verka
frestande på en fastighetsägare att göra
egna utredningar och därmed medverka
till en stegring av förrättningskostnaderna.

Till slut några ord om den reservation
som herr Grebäck nyss berörde
och som tar upp frågan om att göra lagen
tidsbegränsad. Med hänsyn till vad
jag inledningsvis sade om att det hade
varit önskvärt med en samordning av
lagstiftningen på näraliggande områden
kanske det kan tyckas som om det
fanns visst fog för en tidsbegränsning.
Därmed skulle man kunna få till stånd
en samordning med kommande lagstiftning.
Med kännedom om det sätt
varpå lagar stiftas av regering och riksdag
tror jag emellertid, att det inte föreligger
någon risk för att en sådan samordning
inte kan åstadkommas på ett
vettigt sätt. Ilerr Grebäck nämnde ■—
och reservanterna har också understrukit
detta — att om lagen göres tidsbegränsad
får man, när tidsfristen utgår,
tillfälle att göra en systematisk bearbetning
av lagen. Herr Grebäck tilläde
att vi då också får möjlighet att
väcka motion. Jag tror nog att den .samordning
som behövs kan åstadkommas.
Vi har därvidlag också möjlighet att
medverka från riksdagens sida.

Jag tror även att trycket från dem
som praktiskt skall handha tillämpningen
av denna lagstiftning kommer att
verka i sådan riktning, att farhågorna
för att samordningen inte skall kunna
fungera på ett tillfredsställande sätt visar
sig vara överdrivna. Utskottet uttalar
för sin del, såsom herr Levin påpekat,
att tillämpningen skall följas och
att man noga skall uppmärksamma hur
den faller ut i praktiken.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till tredje lagutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 57.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att jag begär ordet igen
beror på att herr Hammarberg upprepade
vad utskottsmajoriteten anfört angående
kostnaderna för utredningar.

Förrättningsmannen skall självfallet
genomföra de utredningar som faller
inom förrättningshandläggningen, men
han kan inte åta sig att göra partsutredningar.
Fn part som tvångsvis skall
berövas sin mark, måste ha möjlighet
att tillkalla särskilda sakkunniga och
att anlita expertis som står till förfogande
utanför förrättningsförfarandet
för att kunna få sin fråga riktigt och
rättvist bedömd. Fn förrättningsman utför
naturligtvis utredningar i större omfattning
än vad som blir fallet inom
expropriationsdomstolen, men han kan
inte åta sig att göra partsutredningar.
Det är orimligt. Detta har vi även nämnt
i vår motion, och jag vill göra denna
deklaration för att ingen skall tro att
vi accepterar vad herr Hammarberg
nyss framhållit som motivering.

Medan jag ännu har ordet vill jag
säga till herr Grebäck att hans syn på
byggnadsnämndens ställning måste
grunda sig på en missuppfattning av
vad som i propositionen och i reservationen
anförs i detta sammanhang. Herr
Grebäck sade att man inte på ett tidigt
stadium skall vända sig till byggnadsnämnden,
utan enligt hans tolkning av
propositionen skall man i slutskedet

156 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Lag om vissa gemensamhetsanläggningar

låta byggnadsnämnden få bedöma hela
handläggningen av frågan, varvid förrättningen
skulle vara mer eller mindre
färdig.

Det är givet att man även enligt propositionens
förslag på ett tidigt stadium
skall underställa frågan byggnadsnämndens
prövning. Man måste ha klart för
sig att uppläggningen även i propositionen
är att få byggnadsnämndens mening
om anläggningen stämmer med
gällande planer. Det är ingen idé att
starta större utredningar inom förrättningens
ram utan att först ha den saken
klar för sig. Jag ville säga detta eftersom
jag tror att herr Grebäcks yttrande
bottnade i ett missförstånd.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det var inte fråga om
något missförstånd, utan jag framhöll
att jag förutsatte att byggnadsnämnden,
berörda parter och förrättningsmannen
i den förberedande behandlingen på ett
tidigt stadium skulle vara inkopplade.
Vid slutbedömningen av ärendet tycker
jag det är logiskt och riktigt att sista
ordet ges åt byggnadsnämnden.

Herr HAMMARBERG (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Tobés påpekande
om att förrättningsmannen inte gör
partsutredningar är naturligtvis riktigt.
Men det är väl härvidlag ändå inte bara
fråga om kostnaderna utan det gäller
även de möjligheter att i viss mån förhala
ärendet, vilka kan uppstå om man
skulle så att säga pressa parterna med
att de även skulle få ersättning för alla
de utredningar de låter göra på detta
område.

Därför tycker jag att man på denna
punkt i viss mån kan dra upp en parallell
med herr Tobés och hans medreservanters
motivering i frågan, huruvida
byggnadsnämnden skall avge yttrande
eller fatta beslut — ett yttrande
kan ju inte överklagas, vilket däremot
kan bli fallet med ett beslut. Också i

m. m.

detta sammanhang kommer möjligheten
att förhala ett ärende in i bilden.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! När man lyssnar på
debatten får man lätt den uppfattningen
att denna lagstiftning i första hand
skulle komma att tillämpas i storstädernas
saneringsområden. Det är klart
att de bekymmer som Stockholm har
haft vid utbyggandet av city kan ha
verkat som en tändande gnista vid utformningen
av denna lagstiftning, men
jag är övertygad om att vi åtminstone
när vi efter några års erfarenheter summerar
antalet förrättningar enligt den
nya lagstiftningen kommer att finna,
att det i stor utsträckning blir de utbyggda
tätorternas problem, kanske inte
minst fritidsområdenas, som vi får anledning
att lösa med den nya lagen.
Enligt min erfarenhet har det emellertid
redan nu visat sig finnas så goda
skäl för en sådan lagstiftning på grund
av de nya fritidsbyggnadsplanerna, att
det finns all anledning att erkänna att
den behövs. Jag har därför mycket svårt
att förstå högerns inställning att det
är onödigt att införa detta tvång.

Den enskilde fastighetsägaren får faktiskt
redan nu finna sig i tvång från
andra fastighetsägare. Det är kanske
inte i första hand samhället som utövar
tvång utan den gemenskap som
nu på olika sätt skapas i form av byggnadsplaner,
förrättningar enligt enskilda
väglagen o. s. v. Där får alltså den
ene ta hänsyn till den andre, även om
detta skulle innebära ett visst tvång.
Därför anser jag det vara helt naturligt
att här finns ett behov som måste tillgodoses
genom den nya lagstiftningen.
Men just därför att jag inte är övertygad
om att det i största utsträckning
blir saneringsområdena inom storstäderna
utan — som jag tidigare sade —
fritidsområdenas, de utökade samhällenas,
behov som kommer att tillgodoses
genom denna lagstiftning finner jag det
naturligt att ordna inkopplandet av

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Nr 38 157

Lag om

byggnadsnämnden på det sätt som föreslagits
i reservation II.

Som herr Tobé påpekat är det precis
som när byggnadsnämnden kopplas in
vid fastighetsbildningen, och jag kan
förstå justitieministern som kanske har
tagit hänsyn just till den kommunala
självbestämmanderätten — som jag också
har full förståelse för — och har velat
lösa denna fråga på ett annat sätt.
Frågan är emellertid löst annorlunda i
fastighetsbildningslagarna och då borde
man också kunna lösa den på liknande
sätt här, eftersom enligt min mening
i stort sett samma frågekomplex
berörs.

Beträffande förrättningskostnaderna
vill jag bara framhålla att jag inte heller
härvidlag har någon annan mening
än reservanterna. Deras motivering finner
jag helt berättigad och ber därför,
herr talman, få yrka bifall till reservationerna
II och III.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtson i Solna begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herrar Lidgard och
Bengtson i Solna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och votcringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

vissa gemensam hetsanläggningar m. m.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Bengtson i Solna
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 169 ja och
26 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Byggnadsnämndens befogenheter

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Tobé begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 57, såvitt
avser byggnadsnämndens befogenheter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Tobé begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 156 ja och 37 nej, var -

158 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Tidpunkten för ikraftträdandet av lagen om vad som är fast egendom och lagen om

företagsinteckning, m. m.

jämte 6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ersättning till sakägare för nedlagda
kostnader vid förrättningen

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Tobé begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 57, såvitt avser
ersättning till sakägare för nedlagda
kostnader vid förrättningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservation III) av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106
ja och 92 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ikraftträdandebestämmelserna till
föreliggande lagförslag

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
IV); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Grebäck
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 57, såvitt
avser ikraftträdandebestämmelserna till
föreliggande lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vilt, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen IV) av herrar Ferdinand
Nilsson och Grebäck.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 139
ja och 59 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt under
mom. B

Bifölls.

Mom. C och D

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ G

Tidpunkten för ikraftträdandet av lagen
om vad som är fast egendom och lagen
om företagsinteckning, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av Kungl.

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Nr 38 159

Tidpunkten för ikraftträdandet av lagen om vad som är fast egendom och lagen om

företagsinteckning, m. m.

Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av punkterna
1 och 2 i bestämmelserna om införande
av lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om
vad som är fast egendom, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 november 1966 dagtecknad
proposition, nr 158, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
punkterna 1 och 2 i bestämmelserna om
införande av lagen den 29 juli 1966
(nr 453) om vad som är fast egendom;

2) lag angående ändrad lydelse av
punkt 1 i bestämmelserna om införande
av lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om
företagsinteckning;

3) lag angående ändrad lydelse av
bestämmelserna om införande av lagen
den 29 juli 1966 (nr 456) om ändrad lydelse
av 17 kap. 7 § handelsbalken;

4) lag angående ändrad lydelse av bestämmelsen
om införande av lagen den
29 juli 1966 (nr 457) om ändring i förordningen
den 20 november 1845 (nr
50 s. 1) i avseende på handel om lösören,
som köparen låter i säljarens vård
kvarbliva;

5) lag om ändrad lydelse av bestämmelsen
om införande av lagen den 29
juli 1966 (nr 458) angående ändrad lydelse
av 2 och 13 §§ lagen den 8 april
1927 (nr 85) om dödande av förkommen
handling;

6) lag angående ändrad lydelse av bestämmelsen
om införande av lagen den
13 maj 1966 (nr 136) om ändrad lydelse
av 4 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

I propositionen föreslogs att tidpunkten
för ikraftträdandet av lagen om vad
som är fast egendom och lagen om företagsinteckning
samt vissa lagar som

anknöte till dessa lagar skulle ändras
från den 1 januari 1967 till den 1 juli
samma år.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat de i anledning av
densamma väckta likalydande motionerna
1:807 av herrar Blomquist och
Dahlén samt II: 981 av herr Regnéll
m. fl., i vilka motioner hemställdes att
riksdagen måtte besluta, att lagen om
vad som är fast egendom och lagen om
företagsinteckning jämte övriga i propositionen
nr 158 omnämnda lagar
skulle träda i kraft den 1 april 1967.

Utskottet hemställde, att riksdagen
med avslag på motionerna I: 807 och
II: 981 måtte bifalla förevarande proposition,
nr 158.

Reservation hade avgivits av herrar
Ebbe Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Hedin,
Tobé och Elmstedt, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med förklaring att förevarande
proposition, nr 158, icke kunnat
oförändrad bifallas, måtte i anledning
av motionerna 1:807 och 11:981
för sin del besluta dels att de i propositionen
avsedda lagarna skulle träda
i kraft den dag Konungen bestämde,
dels att punkterna 1 och 2 i bestämmelserna
om införande av lagen den 29
juli 1966 (nr 453) om vad som är fast
egendom skulle erhålla i reservationen
angiven lydelse.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att utlåtandet måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning,
föredrogs utskottets i övrigt gjorda hemställan;
och anförde därvid:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! I den proposition som
behandlas i föreliggande utskottsutlåtande
föreslås att tidpunkten för ikraftträdandet
av lagen om vad som är fast
egendom och lagen om företagsinteckning
samt vissa lagar som anknyter till

160 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Tidpunkten för ikraftträdandet av lagen om vad som är fast egendom och lagen om

företagsinteckning, m. m.

dessa lagar skall ändras från den 1
januari 1967 till den 1 juli samma år.
Det framgår emellertid inte av propositionen
att så långt uppskov som sex
månader skulle behövas. I reservationen
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. — jag tillhör
själv reservanterna — framhålles
att det bör finnas möjligheter att låta
lagen träda i kraft snarast möjligt, och
vi föreslår att det överlåtes åt Konungen
att bestämma tidpunkten. Detta är
i korthet reservationens innehåll.

När den aktuella lagstiftningen antogs
i våras förelåg inga motioner och inga
reservationer. Jag tillät mig emellertid
att i ett kort anförande göra några
kommentarer. Jag vill nu gärna framhålla
— delvis i anslutning till den proposition
nr 128 med förslag till lag om
vissa gemensamhetsanläggningar m. m.
som vi nyss behandlade — att frågan
om fastighetsbegreppet borde övervägas
i justitiedepartementet. På s. 342
i propositionen återges ett uttalande av
lagrådet, att det i och för sig »är mindre
tillfredsställande, att ett och samma
uttryck har olika innebörd på skilda
ställen i samma lag». Lagrådet syftade
just på fastighetsbegreppet, som ibland
avser brukningsenhet och ibland formell
fastighet. Lagen om vad som är
fast egendom m. in. skall ju infogas i
jordabalken, och det vore då värdefullt
om man även kunde söka få fram ett
enhetligt fastighetsbegrepp, så att detta
begrepp inte behöver definieras varje
gång.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Ebbe
Ohlsson m. fl.

Herr talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
nr 61 från tredje lagutskottet behandlas
Kungl. Maj:ts proposition nr
158. Herr Tobé angav inledningsvis vad
som föreslås i propositionen. Ifrågava -

rande lagstiftning behandlades av riksdagen
under vårsessionen.

Redan när Kungl. Maj:t i våras remitterade
lagförslaget till lagrådet framhöll
departementschefen att de föreslagna
ändringarna skulle komma att
få återverkningar på det exekutionsrättsliga
området. Förslag till ändring
av den exekutionsrättsliga lagstiftningen
har också remitterats till lagrådet i
september månad. De därvid föreslagna
lagändringarna har emellertid delvis
blivit mycket omfattande och har på
grund därav inte kunnat fullföljas i
avsedd ordning. Följdlagen kan sålunda
inte bli klar till den 1 januari 1967.
Eftersom samtliga i utskottsutlåtandet
behandlade lagförslag måste träda i
kraft samtidigt har Kungl. Maj :t därför
föreslagit den nämnda ändringen av
tidpunkten för ikraftträdandet från den
1 januari 1967 till den 1 juli samma år.

I motioner har föreslagits att den nya
lagstiftningen skulle träda i kraft den
1 april 1967. I en reservation av herr
Ebbe Ohlsson m. fl. föreslås att de avsedda
lagarna skall träda i kraft den
dag Konungen bestämmer, såsom herr
Tobé nyss nämnde. Såväl motionärerna
som reservanterna anser alltså att tidpunkten
för ikraftträdandet måste framflyttas
men anser att ikraftträdandet
bör kunna ske betydligt tidigare än
Kungl. Maj :t föreslagit.

Reservanterna för sin del är inte beredda
att följa motionärerna, eftersom
de sannolikt inte vill ta ansvaret att kanske
ännu en gång få pröva frågan om
framflyttning av tiden för ikraftträdandet.
Utskottsmajoriteten har funnit det
klokt att följa Kungl. Maj ds förslag att
fastställa tiden till den 1 juli 1967. Man
anser också att det är bättre för dem
som eventuellt omedelbart berörs av
dessa lagar att få ett bestämt datum att
rätta sig efter än — som reservanterna
föreslagit — en oviss tidpunkt som beslutas
först då Kungl. Majd finner det
lämpligt.

Tisdagen den 13 december 196G em.

Nr 38

161

Tidpunkten för ikraftträdandet av lagen om vad som är fast egendom och lagen om

företagsinteckning, m. m.

Enligt utskottets mening har varken
motionärerna eller reservanterna framfört
några bärande motiveringar för sin
framställning, och jag ber, herr talman,
att med dessa ord för yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Som motionär ber jag
att få säga några ord i denna fråga.

Jag anser att majoriteten inom tredje
lagutskottet knappast har presenterat
någon särskilt övertygande kritik av
motionerna. Utskottsmajoriteten anför
att vissa möjligheter föreligger »att
riksdagen skall hinna besluta i ärendet
inom den tid som fordras för att lagstiftningen
i fråga skall kunna träda
i kraft den 1 april». Det anförs vidare
att »arbetet med tillämpningsförfattningar
m. m. uppges nu ha avancerat
så långt att erforderliga föreskrifter
bör kunna utfärdas före nämnda dag».

När man läst så långt föreställer man
sig att konsekvensen av dessa konstateranden
skulle bli ett bifall till motionerna.
Så är emellertid inte fallet, utan
utskottet anför att man inte kan bortse
från risken att Kungl. Maj:ts kansli
kan komma att försenas i sitt arbete.
Att en sådan risk föreligger, har vi
tyvärr fått bevittna vid olika tillfällen
tidigare, och vi har fått erfara att detta
medfört betydande svårigheter för arbetet
i riksdagen.

Reservanterna, som hört resonemanget
i utskottet, har dragit konsekvenserna
härav och sagt att man inte bör
fixera en viss tidpunkt, utan med ändring
av motionsyrkandet sikta till att
dessa lagar skall träda i kraft den dag
Kungl. Maj:t bestämmer. Då skulle inte
Kungl. Maj:ts kansli ha piskan över ryggen.
Jag är dock övertygad om att man
där fortfarande skulle göra sitt bästa,
och utskottsmajoriteten har också sagt
att vissa möjligheter skulle föreligga
att få fram lagstiftningsförslaget i så

god tid att lagarna skulle kunna träda
i kraft den 1 april 1967.

Utskottsmajoriteten anser dock att det
inte föreligger särskilt starka skäl för
ett tidigare ikraftträdande än den 1 juli
1967. Någon motivering för detta påstående
ges över huvud taget inte; man
bemöter alltså inte vad som härvidlag
sägs i motionerna, nämligen att det för
kreditväsendet inom vårt land skulle
vara ett väsentligt intresse att lagarna
trädde i kraft tidigare än den 1 juli.

Det är ingen tillfällighet att bland
dem som undertecknat motionen i andra
kammaren befinner sig herr Nordgren,
som väl är medveten om de bekymmer
som inte minst de mindre företagen
har. Herr Nordgren deltog också
häromdagen i en interpellationsdebatt
beträffande sysselsättningsläget här i
landet.

I den mån vi inte själva är verksamma
inom näringslivet torde vi numera
som tidningsläsare vara väl medvetna
om att många företag brottats
med svårigheter som blivit dem övermäktiga
och tvingats att inskränka eller
helt inställa sin drift. Detta har i mycket
stor utsträckning gällt små och medelstora
företag.

I vissa fall har lönsamheten konstaterats
vara så försämrad, att man över
huvud taget inte kunnat tänka sig någon
framtid för företagen. Därom är det
ingenting att siiga i dessa sammanhang.
I andra fall har man däremot varit
medveten om att det iir de nu rådande
hårda kreditvillkoren som har medfört
att driften måst inskränkas eller helt
inställas.

Det iir just med tanke på sådana fall
som man hade hoppats att på ett tidigare
stadium än till sommaren få ökade
möjligheter för kreditinstituten att lämna
hjälp. Det är ofta fråga om låntagare
som utnyttjat sina säkerheter fullt ut
och inte kan komma längre med de
former som för närvarande står till
buds. Det nya institutet, företagsinteck -

6—Andra hammarens protokoll 1906. A''r 38

162 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Tidpunkten för ikraftträdandet av lagen om vad som är fast egendom och lagen om

företagsinteckning, m. m.

ning, skulle i många fall öppna nya
möjligheter för kreditinstituten att hjälpa
företag, som skäligen bedöms kunna
överleva för den händelse de får tillgång
till kredit.

Det är detta resonemang som har
förts i motionen och som nu majoriteten
i utskottet avfärdar med att det
inte synes vara särskilt starka och
goda skäl som motionen baserar sig
på. De som fäller detta omdöme och
de som kommer att rösta för utskottsmajoritetens
hemställan — alltså för
avslag på motionen — påtar sig ett
stort ansvar. De kommer att bidraga
till ytterligare skärpta svårigheter för
småföretagsamheten här i landet.

I detta anförande instämde herr
Nordgren (h).

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Man var ganska överens
i utskottet om att tiden fram till
den 1 april -— alltså första kvartalet
nästa år — måste tas i anspråk för att
få lagförslaget klart att behandlas i
kamrarna. Majoriteten i utskottet var
för sin del tämligen säker på att förslaget
knappast skulle hinna bli färdigt
på denna tid.

Herr Regnéll menar att man inte har
begripit det oerhörda ansvar som man
tar på sig gentemot alla de kredittagare
som är beroende av en så snabb lagändring
som möjligt. Denna fråga diskuterades
dock ganska ingående i utskottet.
Majoriteten bedömde emellertid saken
på det sättet — som jag redan i mitt
första anförande framhöll — att det är
bättre för en låntagare att inrikta sig
på en bestämd tid än att avvakta en
tidpunkt som åtminstone inte kommer
före den 1 april utan någon gång därefter,
kanske fram emot den 1 juli, som
bär har föreslagits. Man såg det hela på
det viset, och jag tror att det är en riktig
bedömning. För den som befinner
sig i den situationen att han har behov
av den nya lagen så fort som möjligt

är det bättre att i vart fall veta att den
är klar den 1 juli än att leva i ovisshet
beträffande denna sak.

Jag har sett att statsrådet Kling nu
har begärt ordet, och jag förmodar
därför att vi får ett ytterligare klarläggande
på denna punkt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Regnéll vill göra
gällande att den som röstar för eller
emot reservationen röstar för eller emot
företagsamheten. Jag tror inte att omröstningen
kommer att ha en så stor
betydelse.

Jag har ännu inte fått lagrådets utlåtande
i min hand, och innan jag har
det kan jag inte utlova att — som det
sägs i utskottsutlåtandet och i reservationen
— proposition skall föreligga
redan vid vårsessionens början. Därmed
är det också klart att det icke kan
bli något ikraftträdande den 1 april. Om
denna lag sedan träder i kraft den 15
maj, den 1 juni eller den 1 juli tror jag
icke kommer att ha någon avgörande
betydelse för företagsamheten.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag är naturligtvis fullt
överens med statsrådet Kling när han
säger att det inte kommer att ha någon
avgörande betydelse för företagsamheten
om denna lagstiftning träder i kraft
en och annan månad tidigare eller en
och annan månad senare. Men det kan
komma att ha avgörande betydelse för
enskilda företagare och deras anställda.

Jag blir ibland litet förvånad över
hur magnifikt man avvisar talet om de
svårigheter som drabbar den enskilde.
Man säger att arbetsmarknadsläget inte
är alltför besvärande; vi har visserligen
28 000 arbetslösa men det har funnits
tider då man noterat värre siffror än
så. Det läggs ned så och så många företag,
men företagsnedläggningar har man
bevittnat tidigare.

Tisdagen den 13 december 1966 em. Nr 38 163

Ändringar i lagstiftningen om vissa kreditinrättningar

Den som bevittnar de konkreta följderna
i sitt arbete och som är medveten
om vilka tragedier och vilken värdeförstöring
som aktualiseras i varje enskilt
fall, bär svårt att se generellt på
en sak som den föreslagna lagstiftningen.
Jag vill påstå att det kommer att direkt
kunna pekas på enstaka fall, där
det är av avgörande betydelse huruvida
ifrågavarande krediter kan lämnas
en eller annan månad tidigare. I många
företag har man nu utomordentligt stora
svårigheter att brottas med. Det gäller
att hålla det hela i gång, att överleva
i väntan på ett näringsvänligare klimat
— jag citerar på nytt herr Nordgrens
uttalande i diskussionen häromdagen
beträffande arbetslöshetssituationen.

Det är ingen stor fråga för regeringen,
har det sagts, men det bör vara en
stor fråga för oss enskilda riksdagsmän,
med det ansvar som vi har för de lokala
förhållandena.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Ebbe Ohlsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 103 ja och 95 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren liadc alltså bifallit utskottets
hemställan.

§7

Ändringar i lagstiftningen om vissa
kreditinrättningar

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om vissa
gemensamhetsanläggningar m. m. jämte
motioner i ämnet.

I den under § 5 i förevarande protokoll
redovisade propositionen nr 128
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om vissa gemensamhetsanläggningar; 2)

lag om förmånsrätt för fordringar
enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar; 3)

lag angående ändrad lydelse av
56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse;

4) lag angående ändrad lydelse av
28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om
sparbanker;

5) lag angående ändrad lydelse av
37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om
jordbrukskasserörelsen;

6) förordning angående ändring i förordningen
den 29 november 1963 (nr
573) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar; 7)

förordning angående ändring i förordningen
den 29 november 1963 (nr
575) om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar.

Propositionen hade såvitt den avsåge

164 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Affärstidslag

lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om förmånsrätt för fordringar
enligt samma lag hänvisats till lagutskott
och i övrigt till bankoutskottet.

I vad propositionen behandlades i
förevarande utlåtande avsåge den dels
sådana följdändringar i lagstiftningen
om banker och vissa andra kreditinrättningar
som föranleddes av de avsedda
nya bestämmelserna om förmånsrätt för
fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar,
dels sådana ändringar
i reglerna för lån från sparbanker
och jordbrukets kreditkassor som
föranleddes av den nya lagstiftningen
om företagsinteckning.

I anledning av propositionen hade
väckts de under § 5 redovisade likalydande
motionerna nr 768 i första
kammaren av herr Åkerlund m. fl. och
nr 939 i andra kammaren av herr
Ringaby m. fl., i vilka motioner yrkats
avslag på propositionen nr 128.

Utskottet hemställde,

att riksdagen, under förutsättning att
framlagda förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om
förmånsrätt för fordringar enligt samma
lag antoges, måtte med bifall till
propositionen nr 128, såvitt nu var i
fråga, och avslag på motionerna I: 768
och 11:939, såvitt nu var i fråga, antaga
de genom propositionen framlagda
författningsförslag som nu var i fråga.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Henry Hansson, Lundberg och
Regnéll, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen, under förutsättning att
framlagda förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om
förmånsrätt för fordringar enligt samma
lag avsloges, måtte med bifall till motionerna
I: 768 och II: 939, såvitt nu var
i fråga, avslå propositionen nr 128, såvitt
nu var i fråga.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
alt utlåtandet måtte företagas till av -

görande efter allenast en bordläggning,
bifölls utskottets hemställan i övrigt.

§ 8

Affärstidslag

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till affärstidslag
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 oktober 1966 dagtecknad
proposition, nr 144, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag
till affärstidslag.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att den nuvarande
butikstängningslagen upphävs
och ersätts med en väsentligt enklare
och friare reglering av affärstiderna i
en affärstidslag. Den vanliga affärstiden
sträcks ut till kl. 20 på vardagar.
Huvuddelen av den handel som f. n.
efter dispens får ske på annan tid än
vanlig affärstid — bl. a. hela kioskhandeln
— undantas från regleringen.
Kommun skall för särskilt fall medge
längre affärstid än den vanliga affärstiden
om det är påkallat med hänsyn till
allmänhetens intresse.

Det föreslås att affärstidslagen skall
träda i kraft den 1 januari 1967 och
gälla t. o. m. den 31 december 1971.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna I: 772 av
herr Tistad in. fl. och 11:945 av herr
Werbro m. fl.,

de likalydande motionerna 1:788 av
herrar Thorsten Larsson och Svan -

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Nr 38 165

ström samt 11:963 av herrar Mattsson
och Nilsson i Tvärålund,

de likalydande motionerna 1:789 av
herrar Ferdinand Nilsson och Eric
Carlsson samt II: 965 av herrar Persson
i Heden och Dockered,

de likalydande motionerna 1:790 av
fru Elvy Olsson och herr Wikberg samt
II: 962 av herrar Larsson i öskeviksby
och Johansson i Skärstad,

de likalydande motionerna I: 791 av
herrar Wallmark och Gustaf Henry
Hansson samt 11:966 av fröken Wetterström
m. fl., ävensom

de likalydande motionerna I: 792 av
herr Wirtén m.fl. och 11:964 av herr
Mundebo in. fl.

I motionerna I: 790 och II: 962 hemställdes,

att riksdagen måtte avslå proposition
nr 144 med förslag till affärstidslag;
samt

att riksdagen måtte besluta upphäva
butikstängningslagen av den 21 juli
1948 nr 608 från den 1 januari 1967.

I motionerna I: 791 och II: 966 hemställdes,

»att riksdagen med avslag å Kungl.
Maj:ts proposition nr 144 måtte besluta
att butikstängningslagen den 21 juli
1948 (nr 608) upphävs fr. o. m. den 1
januari 1967».

I motionerna 1: 792 och II: 96b hemställdes,

»att riksdagen med avslag på Kungl.
Maj:ts proposition nr 144 måtte besluta
att butikstängningslagen den 21 juli
1948 (nr 608) upphävs fr. o. in. 1 januari
1967».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1. I: 790 och II: 962,

2. 1:791 och 11:966 samt

3. I: 792 och II: 964;

B. att riksdagen med avslag på motionerna
1:789 och 11:965 måtte bifalla
förevarande proposition, nr 144; samt

C. att motionerna 1:772 och 11:945
samt 1: 788 och II: 963 i vad de ej kunde
f,*—Andra kammarens protokoll 1966.

Affärstidslag

anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Tredje lagutskottet har
i sitt utlåtande nr 58 med hull och hår
slukat Kungl. Maj:ts proposition nr 144
om affärstidslag. Det förekommer inte
ens en blank reservation från någon av
utskottets ledamöter. Det är väl i och för
sig inte särskilt unikt med ett enigt utskott
i vissa frågor, men i detta fall tycker
jag att det är ganska egendomligt
att utskottet är enigt. Det är egendomligt
därför att de cirka hundra remissinstanserna
—• om man räknar med underremissinstanserna
— haft delade meningar
om affärstidsutredningens förslag,
som Kungl. Maj :t nu med vissa ändringar
gjort till sitt. Det är egendomligt också
därför att det i en del motioner från
samtliga borgerliga partier anförts kritiska
synpunkter på förslaget. Det kan
visserligen sägas att detta mer är en
praktisk än en politisk fråga, men jag
anser att vi på borgerligt håll har att
slå vakt om frihet från regleringstvång
som inte är direkt behövligt. Jag tycker
att vi saknar skäl för att anta denna lag
som, ehuru den är liberaliserad i förhållande
till gällande butikstängningslag,
är obehövlig och innebär en inskränkning
i den fria näringsutövningen.

Tveksamheten inför behovet av denna
lag kommer också till uttryck i många
av remissvaren. Även statsrådet Lundkvist
ger uttryck för en sådan tveksamhet,
men han anser liksom utskottet att
man bör pröva sig fram innan man tar
steget fullt ut. Lagen föreslås därför få
en till fem år begränsad giltighetstid.
Skälen härför skulle vara att en övergång
till ett friare system skulle för det
första få vissa oförmånliga verkningar
för konsumenterna, för det andra leda
till sociala problem för småbutiksinncNr
38

166 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Affärstidslag

havarna och för det tredje medföra vissa
olägenheter för de affärsanställda.

Låt mig, herr talman, ett ögonblick
få granska dessa skäl.

Man säger att ett system med fria
affärstider måhända skulle föra med sig
högre varupriser. Statsrådet är härvidlag
ytterst försiktig, och affärstidsutredningen
anser att det över huvud taget
är svårt att bedöma huruvida höjda
priser skulle bli en följd av fria affärstider.
Det är klart att ett längre öppethållande
kan resultera i högre priser.
Men vi bör komma ihåg att konkurrensen
redan nu är hård och att ställningstagandet
till ett längre öppethållande
än normalt kommer att bli avhängigt
av företagsekonomiska bedömningar.
Allt kommer att bero på kundfrekvensen.
Det har visat sig att denna för närvarande
är ytterst liten under de första
timmarna efter klockan 9.

Man kan alltså öppna senare, om det
skulle visa sig rationellt, och man kan
också i större utsträckning anlita deltidsanställd
och extra personal på tider då
så behövs. Man kan vidare kompensera
de anställda genom att ge dem ledigt på
tider då kundtillströmningen är ringa.
Därmed skulle man kunna undvika en
fördyrande personaluppsättning och
slippa att betala ersättning för obekväm
arbetstid, som eljest skulle bli följden.

I och med att detaljhandeln — vilket
den för övrigt redan gör —• måste lägga
företagsekonomiska aspekter på sin
verksamhet och vidta erforderliga rationaliseringar
för att uppnå största
möjliga lönsamhet får man också garantier
för att prisutvecklingen inte blir
till men för den köpande allmänheten.

Vad så beträffar de befarade sociala
problem som skulle kunna uppstå när
det gäller de mindre affärsinnehavarna,
så tycker jag att de har överbetonats.
Som jag tidigare sagt kan affärstiden
anpassas efter kundkretsens önskemål.
Håller man stängt t. ex. vissa förmiddagar
begränsas inte bara de anställdas
utan också affärsinnehavarnas totala

arbetstid. Redan Kungl. Maj :ts förslag,
som ju ger möjlighet till utsträckt öppethållande,
medför i så fall vissa anpassningsproblem
för de enskilda affärsinnehavarna.

Man betonar de s. k. närhetsbutikernas
behov av att smidigt kunna anpassa sig
efter konsumenternas önskemål i fråga
om affärstider. Skulle det visa sig —
vilket förmodligen blir fallet — att
kundkretsen i större utsträckning handlar
på de senare timmarna kan affärerna
utan förfång för vare sig innehavaren
eller kunderna öppna senare, såsom
jag har påpekat, och då får innehavaren
den fritid som han naturligtvis väl
kan behöva.

Att jag är anhängare av en fri konkurrens
utan lagreglerade affärstider beror
i hög grad just på omtanken om de
mindre affärsföretagen, både de företag
som är belägna på landsbygden och de
som förekommer i tätorternas affärscentra.
Konkurrensen mellan varuhusen
blir allt hårdare, och de mindre företagen,
speciellt då inom livsmedelsbranschen,
får allt svårare att konkurrera
med de stora varuhusen. Orsakerna
härtill är många. Bl. a. har de mindre
affärsföretagen ett ogynnsammare läge
när det gäller att göra förmånliga inköp;
de kvantiteter de kan köpa från
grossisterna är begränsade, och priserna
blir därigenom oförmånligare. De
tillhandahåller vidare en personlig service
i högre grad än varuhusen i fråga
om råd till kundkretsen och ofta även i
fråga om hemsändningar, och sådan service
kostar naturligtvis pengar.

Kommer därtill att de hämmas genom
att inte få konkurrera med näraliggande
varuhus i fråga om öppethållande, när
de bedömer detta vara ekonomiskt lönsamt
och förenligt med sina intressen,
försättes de enligt min mening i en besvärlig
situation.

Alla vitsordar att de s. k. närhetsbutikerna
behövs, inte minst för att underlätta
för åldringar och handikappade
att själva göra sina inköp. De stora varu -

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Nr 38 167

husen i all ära, men de är inte och kommer
förmodligen aldrig att bli kundvänliga
för våra gamla och för de människor
som liar svårt att röra sig. All
rationalisering och komfort till trots,
men med sina centrala kassor och rulltrappor
och allt vad det kan vara utgör
varuhusen ändå en främmande värld
för alla dem som inte är vitala och som
inte snabbt kan inrätta sig efter den moderna
modellen. I den mindre affären
slipper man att trängas med människor,
att gå långa sträckor från den ena avdelningen
till den andra, man behöver
inte anlita besvärliga rulltrappor för att
få tag i det man behöver.

Jag tycker inte att vi genom en lagändring
som kan vara till nackdel för
de små affärerna skall påskynda den utveckling,
som så snabbt har gjort sig
märkbar — att ta död på småföretagen.

Jag ser denna utveckling, herr talman,
på nära håll i min egen hemstad,
där vi inom tre kvarter har fått inte
mindre än sju stora varuhus. Skulle
någon av de mindre affärerna inom detta
begränsade område vilja utsträcka
affärstiden utöver den lagstadgade, måste
dispens sökas. Möjligheten till dispens
skall bibehållas enligt lagförslaget. Frånsett
att det väl inte kan undgås att
dispensgivandet ofta blir beroende av
rent subjektiva bedömningar, strandar
väl ändå möjligheten att erhålla sådan
dispens på bestämmelsen i den andra
paragrafen, där följande säges: »Om det
för särskilt fall är påkallat med hänsyn
till allmänhetens intresse, skall kommunens
styrelse eller nämnd som utses
av fullmäktige i kommun medge
affärstid utöver den vanliga.» Vem kan
i sådant fall som det jag nämnde påstå
att det med hänsyn till allmänhetens
intressen är påkallat att ge dispens, då
överfulla varuhus tätt intill erbjuder sina
tjänster? Slopade man lagreglerade
affärstider, skulle som ombudsmannaämbete!
för näringsfrihetsfrågor uttrycker
det i sitt remissvar, »affärernas öp -

Affärstidslag

pethållande bli konkurrensmedel liksom
service av alla slag, pris, kvalitet
in. in.».

Det sägs vidare, vilket jag helt instämmer
i, att det bör »i första hand
vara en handelns egen angelägenhet att
med hänsyn till konkurrens, kundservice,
lönsamhet och andra inverkande
faktorer, men oberoende av regleringar
bestämma affärstiden». Det tredje skäl
som anses tala för en lag säges vara att
frånvaron av reglerad affärstid skulle
innebära vissa olägenheter för de affärsanställda.

Det är givet att jag inte skulle vilja
medverka till sådana olägenheter och
att jag väl förstår att arbetstidens förläggning
har intresse för dessa grupper.
Men först och främst kan sägas att det
i arbetstidslagen för detaljhandeln fastställes
hur lång arbetstiden får vara
såväl för vecka som för dag räknat.
Dessutom gäller vissa föreskrifter om
raster m. in. Om föreskrifter angående
öppethållandet inte funnes, skulle den
totala arbetstiden säkerligen inte bli
längre.

Handelsanställdas förbund har påpekat
vissa olägenheter för deaffärsanställda
som ett fritt system skulle innebära.

Man menar att möjligheterna för personalen
att på facklig väg få kompensation
för obekväm arbetstid är osäkra,
eftersom den fackliga organisationsgraden
är låg och endast en liten del av
företagen i branschen är bunden av
kollektivavtal. För dem som är anslutna
till facklig organisation torde det emellertid
inte finnas några problem. Det
finns anledning att förutsätta att de
avtal som träffas kommer att tillämpas
på hela detaljhandelsområdet. Dessutom
bör man inte glömma att arbetskraften
i stor utsträckning utgöres av deltidsanställd
personal, varav en del, som
arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, endast
arbetar vid de tillfällen då belastningen
är som störst inom detaljhandeln.
Arbetsmarknadsstyrelsen fortsätter:
»Fn mer flexibel arbetstid torde

168 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Affärstidslag

ge bättre möjligheter för arbetsanställningar,
som tillfredsställer såväl arbetsgivar-
som arbetstagarsidan.»

Kan det vidare vara rimligt, som någon
av remissinstanserna framhåller,
att de varuhussar, som betjänar allmänheten
i glesbygderna och som vi i tätorterna
så ofta glömmer bort då vi som
stadsbor utgår från våra egna förhållanden,
på sina ofta långa resor skall
avbryta sin försäljning precis kl. 20?
Man kanske just vid den tidpunkten
befinner sig på en plats där kunden har
väntat på att få göra sina inköp.

Med vad jag här har framhållit har
jag försökt motivera varför jag anser
tiden vara mogen att slopa en föråldrad
lag, butiksstängningslagen, utan att ersätta
den med en visserligen liberaliserad
men onödigt konkurrenshämmande
lag som den föreslagna affärstidslagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de motioner som väckts av representanter
från högerpartiet, folkpartiet
och centerpartiet, vari hemställes
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 144 och upphäva butiksstängningslagen
av den 21 juli 1948. Jag
yrkar alltså bifall till motionerna
1:790. 11:962, 1:791, 11:966, 1:792
och II: 964.

Fru EKROTH (s):

Herr talman! Den proposition om ny
affärstidslag som i dag behandlas föreslår
en enklare och friare reglering av
affärernas öppethållande. Det är en
proposition som vi kan hälsa med tillfredsställelse.
Om dess förslag genomföres
kommer det säkerligen att bilda
en övergång till ett friare system i framtiden.

Inom affärstidsutredningen och bland
de flesta remissinstanserna har enighet
rått om att den nuvarande butiksstängningslagen
i vissa avseenden haft
ogynnsamma verkningar och att den
bör upphävas. Diskussionen har i stället
kommit att gälla frågan, huruvida

man för närvarande helt bör slopa affärstidsregleringen.

Departementschefen har för sin del
funnit att ett omedelbart slopande av
affärstidsregleringen skulle kunna medföra
betydande olägenheter. Han säger
bl. a. att man inte kan utesluta att en
tvär omställning skulle få vissa oförmånliga
verkningar för konsumenterna
och att vissa olägenheter även skulle
följa för de affärsanställda samt att en
omedelbar avveckling i många fall skulle
kunna leda till sociala problem för
de affärsinnehavare som driver sina företag
utan anställda eller med endast
någon enstaka medhjäpare.

Utskottet har den uppfattningen, att
en direkt övergång till ett helt nytt system
skulle kunna medföra nackdelar
som överväger fördelarna.

Den medelväg som departementschefen
har förordat innebär för närvarande
enligt utskottets mening en lämplig
avvägning mellan de intressen som gör
sig gällande på området. Utskottet vill
i detta sammanhang framhålla, att den
nu gällande regleringen ändå har bestått
i stort sett oförändrad sedan år
1939 och att detaljhandeln har anpassat
sig därtill.

En omställningsperiod är därför under
alla omständigheter enligt vad utskottet
uttalar önskvärd. Huruvida regleringen
senare skall slopas helt eller ej
får avgöras med ledning av erfarenheterna
av den i dag föreslagna friare
regleringen.

Av det ovannämnda framgår, att utskottet
inte har kunnat tillstyrka bifall
till de motioner, i vilka yrkas avslag
på propositionen och upphävande av
butiksstängningslagen.

Spörsmålet om det fria sortimentet
och dispensgivningen berörs i några
motionspar. Utskottet vill i anledning
härav anföra följande.

Den föreslagna vanliga affärstiden
har bestämts med hänsyn till att endast
ett någorlunda rimligt antal dispenser
skall behöva meddelas. Ett visst behov

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Nr 38 169

av dispenser har dock bedömts komma
att kvarstå. Förutsättningen för meddelande
om sådana är att de i särskilda
fall är påkallade av hänsyn till allmänhetens
intresse.

Dispens kan bland annat avse rätt
för visst företag att utöver den vanliga
affärstiden sälja varuslag som inte ingår
i det fria sortimentet. Med den tämligen
vida ram som redan den vanliga
affärstiden utgör och med de dispensmöjligheter,
vilka kommer att stå till
buds, synes rimliga önskemål i fråga
om affärstiden i allmänhet kunna tillgodoses
på ett tillfredsställande sätt.
Genom att befogenheten att meddela
dispens dessutom har ålagts kommunerna
har förutsättningar för en smidig anpassning
till de lokala förhållandena
skapats.

Mot förslaget att mera väsentligt utvidga
det fria sortimentet — i motionerna
har härvidlag nämnts bl. a. livsmedel
såsom kaffe, socker, bröd, smör,
mjölk och konserver — talar, såsom departementschefen
också anfört, att de
som säljer det fria sortimentet genom
en sådan utvidgning skulle få en starkt
gynnad ställning i förhållande till andra
detaljhandlare. Det kan inte uteslutas
att en sådan snedvridning av konkurrensen
skulle få menliga följder.

Med hänsyn till dessa synpunkter är
utskottet inte berett att förorda någon
åtgärd i anledning av nu berörda motioner.

Beträffande motionerna 1:789 och
II: 965 vill utskottet hänvisa till att den
vanliga affärstiden ger även familjebutikerna
goda möjligheter att variera affärstiderna
på sådant sätt som vederbörande
ägare önskar och finner erforderligt.

Att utforma bestämmelserna så, att
rätten att hålla Öppet blir beroende av
i vilka former rörelse ags och drivs synes
inte heller vara invändningsfritt.

Vad gäller dispensfrågorna innebär
lagens grunder bl. a. att bedömningen
i första band skall ta hänsyn till kon -

Affärstidslag

sumenternas intressen. För att dispens
skall medges måste det kunna antas, att
det föreligger ett utbrett önskemål om
utsträckt affärstid. Om så är fallet skall
dispens inte heller vägras. Motionärernas
förslag om särskilda dispensregler
för större företag innebär ett avsteg
från lagens grunder, vilket utskottet för
sin del inte är berett att förorda.

Av dessa skäl avstyrker utskottet förevarande
motionspar.

Det finns en del faktorer som talar
för att regleringen av affärstiderna på
sikt kommer att försvinna. Det nu framlagda
förslaget synes emellertid innebära
en liberalisering, som medför en betydligt
enklare och friare reglering än
den nuvarande butiksstängningslagen,
och den nya lagen torde tillfredsställa
de behov som är aktuella från konsumentsynpunkt.

Herr talman! Ett enhälligt utskott
har tillstyrkt propositionen. Jag ber
härmed att också få yrka bifall till
tredje lagutskottets hemställan i dess
utlåtande nr 58.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! I likhet med fröken
Wetterström anser jag att vägande skäl
talar för en fri affärstid, d. v. s. att nuvarande
butiksstängningslag upphävs
utan att ersättas med en ny. Jag har
också en känsla av att statsrådet Lundkvist
egentligen bar samma mening,
även om han kommit att framlägga ett
annat förslag.

Statsrådet diskuterar behovet av fortsatt
reglering av arbetstiden på längre
sikt och säger, att man måste bedöma
den frågan i första hand från konsumenternas
utgångspunkt. Konsumentintressena
kan aldrig främjas genom eu
reglering som enbart hindrar butiksinnehavarna
att hålla Öppet vissa tider.
Statsrådet avvisar klart och med övertygande
motiveringar en rad invändningar
mot fri affärstid, bl. a. att fri
affärstid automatiskt skulle medföra en
väsentlig höjning av priserna. Han me -

170 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Affärstidslag

nar att sådana konsekvenser i allmänhet
inte skall behöva inträffa, i varje
fall inte på längre sikt, och anser också
att de affärsanställdas intressen
skyddas av arbetstidslagstiftningen och
av de fackliga organisationernas verksamhet.
Statsrådet anser kort sagt att
en affärstidsreglering bör kunna undvaras.
Många remissinstanser har också
samma mening.

Emellertid blir statsrådet i den senare
delen av sin proposition betänksam.
Han befarar att ett omedelbart slopande,
en tvär omställning, skulle medföra
betydande olägenheter för konsumenter,
affärsinnehavare och affärsanställda
och föreslår därför en ny tidsbegränsad
lag. Alla dessa betänkligheter
har han dock avvisat i första delen av
sin proposition, och jag måste säga att
jag tycker att han låter mera övertygande
i den delen.

Ingen av oss lär säkert kunna förutse
konsekvenserna av ett omedelbart slopande
av nuvarande butiksstängningslag
— hur stor och hur snabb effekten
blir. Jag har emellertid en känsla av
att många av dem som försvarar en
fortsatt reglering på detta område uppfattar
rätten att ha öppet som en skyldighet
att ha det. De gör gällande att vi
snabbt skulle få en betydande förlängning
av butikstiderna och att särskilt
de mindre butikerna då skulle få svårt
att hävda sig, att affärsinnehavarna
skulle få orimligt långa arbetsdagar
o. s. v. För min del tror jag inte att
effekten skulle bli vare sig särskilt
snabb eller särskilt omfattande. Flertalet
butiker utnyttjar ju inte den nuvarande
rätten att ha öppet till kl. 19. Jag
tror att vi i tätorterna skulle få ett antal
butiker med längre öppethållande,
kanske till kl. 22 och undantagsvis längre,
men jag tror inte att den nuvarande
strukturomdaningen inom den svenska
detaljhandeln nämnvärt skulle påskyndas.
På sikt tror jag att vi skulle få ett
system med friare affärstider som ett
mera normalt inslag.

Men, kan det då invändas, om effekten
varken blir särskilt stor eller särskilt
snabb, då har väl statsrådet Lundkvist
valt en ganska god medelväg när
han föreslår dels en viss utsträckning
av öppethållandet och dels att den nya
lagen skall gälla i fem år och därefter
omprövas. Jag vill gärna säga att den
föreslagna lagen är ett steg i rätt riktning,
men samtidigt anser jag att de affärsmän
som vill ha öppet längre och
som har en marknad härför också bör
ha rätt att ha öppet längre. Det finns i
tätorterna många konsumenter som behöver
kunna göra inköp på kvällarna,
det finns många affärsmän som skulle
vilja ha öppet och det finns också tillgång
till personal. Varför skall då lagstiftningen
lägga hinder i vägen? Jag
kan inte finna tillräckliga skäl för att
behålla en lagstiftning som innebär ett
onödigt krångel, som irriterar både affärsfolk
och konsumenter och som medför
en begränsning av konkurrensen.

Jag vill helt instämma i näringsfrilietsombudsmannens
yttrande — som
fröken Wetterström tidigare återgivit
— att det i första hand bör vara en
handelns egen angelägenhet att bestämma
lämpliga affärstider och då med
hänsyn till konkurrens, kundservice,
lönsamhet och andra faktorer men oberoende
av regleringar. Detta är den
grundsyn som ett antal medmotionärer
och jag har givit uttryck för i en motion
i denna fråga.

Herr talman! Jag instämmer i fröken
Wetterströms yrkande.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Eftersom jag har deltagit
i den utredning som framlagt
förslag om nya affärstider, är det med
tillfredsställelse jag ser att Kungl. Maj :ts
proposition i huvudsak följer utredningens
förslag och att utskottet trots
ett flertal motioner har avgivit ett enhälligt
utlåtande. Jag vill i sammanhanget
erinra om att utredningen också
lade fram ett enhälligt förslag.

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Nr 38 171

En hel del tidningsartiklar och andra
uttryck för en viss opinion under
de senaste åren har ibland givit det
intrycket, att det skulle vara ett mycket
väl underbyggt krav från handelns och
konsumenternas sida att affärstiderna
släpptes fria. Emellertid kan vi konstatera
att samtliga remissorgan som representerar
handelns egna organisationer
har tillstyrkt utredningens förslag.
Fröken Wetterström talade här om
de många remissorganen, och jag vill
då peka på att ingen branschorganisation
har tillstyrkt ett helt frisläppande
av affärstiderna. Man har i huvudsak
i stället som sagt gått på utredningens
förslag. Jag kan här nämna Handelns
arbetsgivareorganisation, Handelsanställdas
förbund, Handelstjänstemannaförbundet,
Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund och RF. Det
är ju onekligen tunga remissorgan i
sammanhanget.

De kvinnoförbund som haft att yttra
sig får anses representera konsumentintresset.
Tre av dem har tillstyrkt utredningsförslaget,
ett har helt gått på
upphävande av lagstiftningen på detta
område och ett annat förbund har ifrågasatt.
om det är lämpligt att över
huvud taget utsträcka affärstiderna utöver
de nuvarande. Det är Centerns
kvinnoförbund som intagit den sistnämnda
ståndpunkten. Det får väl anses
vara litet delikat att den enda
centerkvinnan i riksdagen står som
motionär för ett slopande av butiksstängningslagen
utan att föreslå den
ersatt med en ny affärstidslag.

.lag vill i sammanhanget meddela,
att affärstidsutredningen hade starka
sympatier för ett relativt långtgående
förslag rörande öppethållandetiderna.
Den nu rådande detaljregleringen är
naturligtvis besvärande, främst i de
största städerna. De många dispenserna
och framställningarna under senare år
visar att det åtminstone i dessa orter
finns ett ökat behov av öppethållande.
Ilär spelar naturligtvis också många

Affärstidslag

saker in, den pågående urbaniseringen,
den ökade förvärvsarbetefrekvensen
bland gifta kvinnor, de allt större avstånden
mellan arbetsplats och hem
o. s. v.

Det är också i första hand konsumentintresset
vi försökt att tillgodose
i utredningen, men fördenskull har vi
inte velat bortse från de anställdas intressen.
Vi har försökt bedöma handelns
utveckling framöver och ta hänsyn
till de förändringar som sker på
handelns område. En allt hårdare konkurrens
och den fortsatta strukturrationaliseringen,
som ju går i hastig takt
och som drabbar stora konsumentgrupper,
kan man inte komma ifrån. Vi
känner också alla till att det under de
senaste åren har skett en allt större
koncentration av detaljhandeln till större
och större enheter. I och för sig är
det naturligtvis önskvärt med en fortsatt
rationalisering inom handeln liksom
inom andra områden. Om det
vore så, att varuhusen, storföretagen
och kedjeföretagen funnes tillgängliga
för de flesta konsumenterna, kanske
man inte behövde tvista så mycket i
denna sak. Det är onekligen dessa företagstyper
som i första hand är betjänta
av ett längre öppethållande, om
man ser till det rena affärsintresset.
De kan klara personalfrågorna genom
omdispositioner av arbetstiderna, och
de kan förmodligen även klara kostnadsläget
genom ökad försäljning och
fortsatt rationaliseringsverksamhet. Men
det är stora grupper av vår befolkning
som inte bor i närheten av sådana
företag och som av andra orsaker efterfrågar
den service som den näraliggande
affären av mindre format kan ge.
Det gäller pensionärer, småbarnsinödrar
och förvärvsarbetande kvinnor. De
är inte betjänta av butiker på långa
avstånd, och de kan behöva den förbättrade
form av service som den mindre
affären kan ge.

När vi i utredningen talar om niirhetsbutiken
och dess betydelse, har vi

172 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Affärstidslag

sett framför oss den välsorterade speceributiken,
snabbköpet eller självbetjäningsbutiken
i stadskvarteren, i centrum
av samhällen och småorter. Det
är egentligen inte den allra minsta butiken
som vi talat om. Vi har försökt
slå ett slag för fortsatt tillgång till god
och välutrustad handel i bostadsområdena.
Frågan om sådana affärers vara
eller inte vara avgörs genom lönsamhetsberäkningar
och marknadsmässiga
bedömningar, men vi tror också att
frågan om affärstiderna har viss betydelse
i sammanhanget. Vi har sagt
oss att helt frisläppande av affärstiderna
skulle få en ogynnsam effekt för en
rad affärer som nu fyller ett viktigt
behov hos stora grupper konsumenter.
Det skulle utan tvivel för denna affärsgrupp
— med ett mindre antal anställda
och med en inte alltför stor omsättning
—- bli svårt att plötsligt ställas
inför ett tvång från allmänhetens och
konkurrenternas sida om betydligt förlängt
öppethållande. Att småhandeln
hyser dessa farhågor bestyrks av det
särskilda yttrande som avgivits till utredningen
av Köpmannaförbundets företrädare.
Genom den karaktär av övergångslagstiftning
som förslaget har fått
anser jag att företagen har möjlighet
att pröva under vilka förutsättningar
man skall bedriva verksamheten i framtiden.

Utökningen av den vanliga affärstiden
från nyåret kan ge oss bättre bedömningsgrunder
för de mindre företagens
möjligheter att klara sig med
tanke på att de onekligen befinner sig
i en ställning mellan storföretagen och
den andra formen av närlietsbutik, nämligen
kioskhandeln. Vi har naturligtvis
inte känslomässigt engagerat oss för vare
sig den ena eller andra formen av
handel. Vi har haft att bedöma frågorna
om affärstider ur effektivitets- och
servicesynpunkt. Konsumenterna har
stått i centrum för intresset, som jag
sagt förut, och vi har försökt eftersträva
att man även i fortsättningen

skall kunna ha en rationell handel utan
att servicefrågan helt sätts ur spel. Det
är med utgångspunkt från detta resonemang
som vi inte har kunnat låta den
del av handeln, som onekligen redan
nu befinner sig i ett gynnsamt läge
få ett ytterligare försprång.

I motionerna nr 11:945 och 11:963
tar motionärerna upp frågorna om utökning
av det fria sortimentet och generösare
tillämpningsföreskrifter. Utan
tvivel skulle det vara bekvämt att släppa
kravet på någon form av reglering
på detta område. Vid första påseende
kan också motionärernas resonemang
vara bestickande, exempelvis om sådana
varor som kaffe, te och kakao. Men
när motionärerna fortsätter uppräkningen
kommer de in på så gott som
hela snabbköpssortimentet med bröd,
djupfryst, konserver o. s. v.

Vi har helt enkelt sagt oss att vi vill
värna närhetsbutikerna för att tillgodose
kravet på rimlig service i bostadsområden.
Vi vill emellertid inte medverka
till en försämring av närhetsbutikerna,
d. v. s. skapa en rad små försäljningsställen
som varken har tillräcklig
bredd eller tillräckligt djup på
sortimentet. Fn sådan utveckling skulle
kunna ske om det fria sortimentet utökades
med matvaror, korta varor
o. s. v. Sedan skulle den reguljära, välsorterade
affären få slå igen genom
söndags- och kvällskonkurrensen. Därför
har vi kommit till slutsatsen, att det
fortfarande bör förekomma en viss restriktivitet
när det gäller den handel
som trots allt — det vill jag poängtera
— har en gynnad ställning.

Man kan naturligtvis hysa förståelse
för de motionärer som vill ha ännu
större frihet på handelns område. Kanske
går vi så småningom mot en sådan
ökad frihet. Jag tror dock att det kommer
att visa sig att det är i de allra
största orterna som det för dagen finns
ett mer uttalat behov av längre öppethållande
än det som blir möjligt efter
ett ikraftträdande av den nu föreslagna

Tisdagen den 13 december 196C em.

Nr 38 173

lagstiftningen. Den statistiska undersökning
som ligger till grund för utredningens
förslag visar också, att det
i övriga orter inte föreligger någon
egentlig efterfrågan på avsevärt utökat
öppethållande från konsumenternas sida.
När det gäller dygnets senare timmar
och söndagar är procentandelen på
efterfrågesidan ganska ringa.

Det är av stort värde, tycker jag personligen,
att kommunerna får möjlighet
att medge utökad affärstid, eftersom det
är mest näraliggande för de kommunala
instanserna att kunna bedöma de speciella
behoven i varje ort. Genom god
kontakt med företrädare för handeln
och dess anställda har man också i
kommunerna möjlighet att höra parterna
innan beslut fattas. Jag tror knappast
att kommunerna kommer att bromsa
en utökning av affärstiderna i de fall
ett verkligt behov av förlängt öppethållande
föreligger.

.lag sade nyss att jag har förståelse
för de motionärer som företräder meningen
att handeln helt bör frisläppas,
även om jag har invändningar att göra
mot vissa motiveringar i motionerna.
Det gäller exempelvis att man söker ge
sken av att ett sådant frisläppande är
ett intresse för både stora och små företag.
Jag vill framhålla att det är de
små företagen eller rättare sagt mellanföretagen
som skulle komma i kläm vid
ett slopande av lagstiftningen. Det gäller
främst speceriaffärer och snabbköp
i vissa stadsdelar.

Jag skulle också ha kunnat förstå,
om någon gått emot förslaget om utökning
av affärstiderna. Det finns starka
skäl för ett sådant ställningstagande,
bl. a. att de öppethållandemöjligheter
som redan föreligger inte på långa vägar
utnyttjas.

Däremot kan jag, herr talman, inte
hysa någon förståelse — och knappast
heller respekt — för den motion som
har herr Persson i Heden som första
namn här i kammaren. Man brukar säga
att släkten är värst, och nog måste alla

Affärstidslag

familjeföretagare betacka sig för det
släktskap som motionärerna härvidlag
vill ingå med dem. När nu motionärerna
också tycks vilja ingå någon sorts
släktskap med Handelsanställdas förbund,
som man kallar Affärsanställdas
förbund, hade det funnits skäl att kolla
namnet — det rör sig dock om ett av
våra största fackförbund. Jag tror att
Handelsanställdas förbund och dess
många medlemmar betackar sig för den
tvivelaktiga hjälp det här är fråga om.
Motionärerna vill nämligen behandla
storföretagen restriktivt och tror sig på
detta sätt ge de handelsanställda ett
handtag. Nu förhåller det sig så, att
Handelsanställdas förbund klarar förhandlingarna
lättare med storföretagen
som motparter, eftersom organisationsgraden
ligger mycket högt i just dessa
företagsgrupper. I de små företag som
motionärerna vill ge en gynnad ställning
är organisationsgraden låg, varför
det inte skulle vara lätt att lösa de anställdas
problem med den ordning motionärerna
föreslår. — Så var det alltså
med den hjälpen!

Herr talman! Efter några år har vi
möjligheter att bedöma hur föreliggande
förslag verkat i praktiken. Jag förutsätter
att den arbetstidsförkortning
som håller på att genomföras skall påverka
de handelsanställdas möjligheter
att få rimliga arbetstidsförläggningar
trots ett ökat öppethållande. Kvinnorna
är i majoritet inom handelsvrkena, och
det finns därför i detta sammanhang
skäl att påpeka, att ett ökat öppethållande
av affärerna bör motsvaras av
ett längre öppethållande av barnstugorna.
Särskilt de kommuner som kommer
att bevilja utsträckt affärstid måste alltså
observera att frågan om barntillsynen
bör tas med i bilden.

Med detta, herr talman, ber jag att fä
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! När jag tar del av remissutlåtandena
över den utredning som

174 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Affärstidslag

ligger till grund för den proposition vi
nu behandlar frapperas jag av hur oense
remissmyndigheterna är rörande verkningarna
av ett totalt slopande av den
nuvarande lagstiftningen. Man behöver
ingalunda vara bekajad av någon regleringstro,
om man accepterar den proposition
som statsrådet Lundkvist här
lagt fram med förslag om en tidsbegränsad
affärstidslag såsom ersättning
för butiksstängningslagen.

Det är ju tre intressenter, konsumenter,
företag och anställda, som på olika
sätt berörs av lagstiftningen.

Självfallet hoppas och tror jag att de
fem prövoåren skall ge sådan erfarenhet,
att vi kan gå vidare på liberaliseringens
väg och kanske helt slopa den
nu diskuterade affärstidslagen. För närvarande
är det enligt min uppfattning
ingalunda de mindre företagen som
skulle dra fördel av ett slopande av lagstiftningen
i dess helhet. Jag tror inte
ens det är säkert att konsumenterna
skulle ha enbart fördelar av ett dylikt
slopande. Eftersom remissinstanserna
är så osäkra och tydligen är av den
uppfattningen, att det skulle vara lämpligt
med den föreslagna avvecklingstiden
på fem år, finns det ingen anledning
att inte acceptera propositionen.

Jag skulle önska att vi under de fem
årens prövotid finge en bättre facklig
anslutning av de anställda. Denna är
erkänt låg och jag anser att det skulle
vara en fördel för alla parter, om vi
fick en drive som gav bättre anslutning.
Dessutom skall det bli intressant att se,
om den föreslagna lagstiftningen inte
får negativa verkningar för konsumenterna.
Det kommer att visa sig huruvida
denna liberalisering leder till höjda
priser eller icke. Jag är inte beredd
att säga att så bli fallet, men inte heller
motsatsen. Jag anser även att det
skall bli ganska intressant att iakttaga
den strukturomvandling inom handeln
som är i full gång för närvarande och
vad den kommer att leda till för resultat
inom de närmaste åren. Jag tror inte

att den pågående omvandlingen kommer
att vara avslutad efter den närmaste
femårsperioden, men mycket kommer
säkerligen att ha inträffat.

Jag har tidigare förklarat, att jag hoppas
att de erfarenheter som vi vinner
under femårsperioden kommer att leda
fram till en ökad liberalisering utöver
den redan nu föreslagna och helst kanske
till ett avskaffande av lagstiftningen
i dess helhet. Inte ens de talare som
har förordat en sådan omedelbar avveckling
tycks emellertid vara helt på
det klara med hur den kommer att verka.
Jag fäste mig t. ex. vid att herr
Mundebo nämnde att vi inte vet hur stor
och hur snabb effekten blir. Det är
kanske ett skäl för att i viss mån vara
försiktig vid avvecklingen av lagstiftningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Jag skulle vilja göra
några kommentarer till motionsparet nr
789 i första kammaren och 965 i denna
kammare; här i kammaren står bl. a.
herr Dockered som undertecknare. I
dessa motioner har man nämligen lyckats
beröra en rad olika frågor i samhället.
Man tar upp lokaliseringsfrågan,
man tar upp glesbygden, man tar upp
tätorterna, man tar upp de problem som
de förvärvsarbetande kvinnorna kan ha
när det gäller att göra inköp, man tar
upp de problem husmödrar med småbarn
kan ha, man tar upp de äldres
problem och småföretagarnas problem.

Vad jag framför allt har fäst mig vid
är att man i motionerna har skrivit, att
om butiker läggs ned är detta ur trivselsynpunkt
för många en svår förlust,
särskilt för de gamla och ensamma, för
vilka butiken bär varit en träffpunkt.
När jag läser detta tycker jag att motionärerna
manar fram en idyll från
gångna tider. Jag erinrar mig en beskrivning
av en butik från sekelskiftet
som jag läste om för några år sedan.

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Nr 38 175

Det var en beskrivning av en butik från
den tid då det fanns många butiker och
en kraftig branschuppdelning. Det rådde
ordning och reda i butikerna. Allt
och alla hade sina bestämda platser.
Bakom disken fanns varorna och där
stod biträdena i långa rader. Framför
disken satt kunderna och gav sina order.
Livet flöt lugnt, ty folk liade gott
om tid, men nästan alla hade ont om
pengar. Det fanns inte så mycket att
köpa, varför den största golvytan i försäljningslokalen
var avsedd för kunderna
och den minsta för varorna. Väntan
i butikerna kunde bli lång, men det
gjorde inte så mycket när varorna var
värda mer än kundernas tid.

När man har hört en del av de debattinlägg,
som har förekommit här, har
man nästan fått ett intryck av att några
talare har tänkt sig tillbaka till denna
tid; jag syftar på dem som har talat
varmt för de små butikerna, för närhetsbutikerna,
men inte på dem som fru
Hörnlund nämnde och som man har
tänkt på i affärstidsutredningen.

Vad är det som har skett med butikerna?
Jo, en mycket kraftig sammanslagning
har ägt rum. Vi fick till en
början flerbutiksgrupper, där det såldes
bröd och mjölk, specerier, kött och
fläsk. Man behövde inte gå i så många
olika affärer; allt fanns under samma
tak. På senare år har det skett en väldig
utveckling, och vi har fått allt fler
självbetjiiningsbutiker. År 1948 hade vi
bara 22 sådana, men nu är nära nog
alla livsmedelsaffärer snabbköpsbutiker.

Den gamla butiken, med den manuella
betjäningen där man fick vänta länge
på att bli betjänad, kommer vid inte
tillbaka, ty det har på detaljhandelns
område under de senaste årtiondet ägt
rum en genomgripande utveckling och
omvandling. Det är en omvandling som
i mycket hög grad berör den enskilde
konsumenten. Till denna omvandling
bär såväl landsbygdens avfolkning som
förändringar i tätorterna och innerstadens
bebyggelse medverkat. Innersta -

Affärstidslag

den ändrar karaktär, och detta kan för
många av dem som bor där innebära
att de får långt till butikerna. Under
år 1963 upphörde 1 800 livsmedelsbutiker,
men bara 200 nyetablerades. Antalet
varuhus har ökat kraftigt — 1964
var de ungefär 270 och i år är de betydligt
fler.

När det gäller butikernas placering
lägger företagarna krasst ekonomiska
synpunkter på sitt val. Vi kan väl enbart
beklaga att de då inte alltid tar
så stor hänsyn till konsumenterna. De
måste få butikerna att löna sig. Man
kan kanske förstå en köpman som inte
vågar satsa på en närlietsbutik, när
man vet att en livsmedelsaffär för att
vara lönsam kräver en omsättning som
närmar sig en och en halv miljon kronor.

Till detta kominer att den kraftiga
höjningen av vår levnadsstandard har
medfört att vi fått råd att köpa mer.
Vi vill ha möjlighet att välja mellan
olika kvaliteter och varianter av olika
varuslag. Halvfabrikat och färdigberedda
varor blir allt vanligare. Vi får en
varumarknad som kännetecknas av nya
material för nya ändamål. I dag torde
sortimentet i en livsmedelsaffär vara
ungefär dubbelt så stort som det var
1950. Konsumentens krav på valmöjlighet
och högt ställda anspråk på färskvaror
— fisk, grönsaker m. in. •— kan
knappast uppfyllas i en närlietsbutik.
En närlietsbutik kan inte heller leva
på försäljning av mjölk, färskt bröd och
kaffe eller ting som vi har glömt att
köpa hem eller som plötsligt tagit slut
för oss.

Hur slår vi konsumenter vakt om närlietsbutiken?
Jag tror inte att företagaren
kan räkna med att vi konsumenter
skall känna tacksamhet enbart för att
han har den lilla butiken. Vi kommer
nog att kräva att han skall följa med
vad som händer och sker. Vi vill ha nya
varor. Vi vill inte att affären skall bindas
vid ett visst sortiment varor som
gick att sälja förr i tiden.

176 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Affärstidslag

Man har här talat om glesbygden, men
även de som bor i glesbygderna har
nog i många fall själva medverkat till
att butiker måste läggas ned därför att
de åker in till närmaste större ort och
där gör sina inköp.

Självklart måste man tänka på de
gamla och de sjuka, men jag tror inte
man löser deras problem på det sätt
som föreslagits i den motion som jag
här nämnt, 1:789. När man läser den
motionen, framför allt den första attsatsen,
får man intrycket att motionärerna
verkligen är välvilligt inställda
till de handelsanställda och deras problem.
Motionärerna säger att man i fråga
om dispenser skall vara särskilt
restriktiv mot de stora företagens butiker.
Då vill jag bara erinra om vad
Handelsanställdas förbund har skrivit
i sitt remissyttrande:

»Det utsträckta öppethållandet finner
vi med hänsyn till opinionsundersökningarna
mindre motiverat men anser
oss böra godtaga detsamma med förväntan
att en ytterligare utsträckning
av affärstiden genom kommunala beslut
endast skall förekomma i undantagsfall.
» Jag är mån om att understryka
att Handels i sitt remissyttrande
självfallet har tänkt både på de små
och på de stora butikerna.

Vart tar då intresset för de anställda
vägen när man kommer till den andra
att-satsen? Där föreslås, att s. k. familjebutiker
med ingen eller endast ringa
anställd arbetskraft utöver familjemedlemmar
skall undantas från bestämmelser
om affärstid. Det skulle vara av intresse
att få veta för det första vad man
egentligen menar med s. k. familjebutiker
och för det andra vad man menar
med »ingen eller ringa anställd
arbetskraft». Det är kanske inte så lätt
att svara på den frågan. Om två deltidsanställda
delar på en tjänst, skall
det då räknas som »ringa anställd arbetskraft»? Om

man undantoge familjeföretagen
från affärstidslagen, skulle dessa kun -

na hålla öppet när som helst. Motionärerna
säger sig vilja slå vakt om de
små företagens intressen, men i själva
verket tror jag att motionärerna har
glömt bort de små företagarna, som jag
inte alls tror är intresserade av detta
längre öppethållande. Det kan naturligtvis
sägas, att ingen tvingas att utnyttja
denna möjlighet till längre öppethållande.
Å andra sidan tror jag att
dessa företag kommer att känna det som
ett tryck att göra det.

Ett par talare har berört förhållandena
på landsbygden och sagt, att dessa
problem där är särskilt besvärliga.
Jag vill då bara erinra om att affärstidsutredningen
gjort vissa undersökningar
som bl. a. visar, att 43 procent
av hushållen på landsbygden är nöjda
med stängning kl. 17 eller tidigare. Jag
vill också påminna om att Centerns
kvinnoförbund ifrågasatt om det är
lämpligt att utsträcka affärstiden. Den
i lagen nu medgivna affärstiden mellan
8 och 19 har inte utnyttjats fullt. År
1964 förekom kvällsöppet en dag i veckan
endast på 85 orter.

När jag ändå talar om landsbygden
vill jag beröra vad fröken Wetterström
sade om varuhussarna. Hon var ängslig
för att de skulle tvingas att upphöra
med sin försäljning kl. 20. Jag vill då
erinra om att det i 2 § i förslaget till
affärstidslag heter:

»Om det för särskilt fall är påkallat
med hänsyn till allmänhetens intresse,
skall kommunens styrelse eller nämnd
som utses av fullmäktige i kommunen
medge affärstid utöver den vanliga.»

Jag har svårt att tänka mig att någon
kommun icke kommer att medge varuhussarna
att bedriva sin verksamhet efter
kl. 20.

Det har i diskussionerna om affärstiderna
ofta sagts, att det är de anställda
som bromsat utvecklingen i denna
fråga och att de inte velat gå konsumenterna
till mötes. De anställdas fackförbund,
Handels, har emellertid framhållit,
att man gärna vill gå konsumen -

Tisdagen den 13 december 19136 em.

Nr 38 177

terna till mötes, om det visar sig att
det finns ett verkligt behov av ett längre
öppethållande. Det är emellertid ersättningsfrågan
som varit det stora tvisteämnet.
Sedan man nu genom förhandlingar
fått bestämmelser om kompensation
för obekväm arbetstid, har man
kunnat gå med på affärstidsutredningens
förslag.

Jag vill också kraftigt understryka
vad fru Hörnlund sade, nämligen att
när de anställda ställt sig tveksamma
till förslaget om ett längre öppethållande
så har det inte varit därför att
man är bekväm eller ogin. En följd
av detta längre öppethållande blir t. ex.
att barntillsynen måste anpassas därefter,
och detta betyder att även andra
grupper av anställda kommer att beröras
av att affärerna hålls öppna längre.
Jag tror därför att det är många
affärsanställda som är mycket tacksamma
för att riksdagen i våras biföll
regeringens förslag att ge ett ökat stöd
till barnstugorna och inte följde den
borgerliga linjen, som gick ut på att
man i huvudsak skulle satsa på lekskolorna.
Vad vi nu behöver ute i kommunerna
är en kraftig utbyggnad av barndaghemmen,
men vi måste också se till
att vi får fler eftermiddagshem än vi
för närvarande har.

Man har ofta i detta sammanhang sagt
att de anställda varit motsträviga. Låt
mig då erinra om att det finns ytterligare
en part som inte känt eller känner
någon större entusiasm för tanken
på ett längre öppethållande, nämligen
företagarna. När affärstidsutredningen
lade fram sitt förslag skrev man i tidningen
Köpmannen att ett ökat kvällsöppet
kunde leda till högre kostnader
och att det därför fick bli den enskilde
köpmannens sak att bedöma i vad mån
det skulle löna sig för honom att hålla
öppet längre. Man sade vidare: »Det
får inte förtänkas handeln att den hesiterar
inför kostnadsstegringsrisken.»

Sveriges köpmannaförbund har uttalat
att man inte skall underskatta svå -

Affärstidslag

righeterna när det gäller rekryteringen
av folk. Vidare har man uttalat: »Visst
skall detaljhandeln i sin egenskap av
servicenäring främst tillgodose konsumentintressena.
Det är möjligt endast
om tillräcklig och kvalificerad arbetskraft
finns för uppgiften.» Tidningen
Köpmannen har i sitt novembernummer
framfört samma synpunkter som
Handelsanställda i sitt remissyttrande.
Det sades där att det inte finns något
särskilt stort behov av ökat öppethållande
och vidare -— jag tycker att det
finns anledning att understryka detta
— att det är bra att man har föreslagit
en fortsatt laglig reglering av affärstiderna.
Förbundet slutar med att säga att
den första tiden, innan man får reda
på hur konsumenterna reagerar inför
de ändrade tiderna kommer att bli en
prövotid. Det vill jag ge förbundet rätt i.

Det har sagts redan tidigare i debatten
att man inte vet vilka konsekvenserna
av denna nya lag kommer att bli.
Det är på denna punkt meningarna är
delade. En del anser att konsekvensen
kommer att bli ökade kostnader och
därmed högre priser, medan andra menar
att dessa farhågor är överdrivna.
Jag tycker att det finns anledning att
beakta Ivad Svenska arbetsgivareföreningen
uttalat på denna punkt. Dess
uttalande är återgivet på s. 40 i propositionen
: »Svenska arbetsgivareföreningen
anför att om affärstiden förlängs
eller förläggs på annat sätt än för närvarande
och till följd därav priserna
höjs eller prissänkningar fördröjs är
det inte fråga om egentliga prisförändringar
utan om kostnader för en ökad
service från handelns sida som konsumenterna
begär.» Liknande synpunkter
har uttalats av yrkeskvinnors klubbars
riksförbund och av Högerpartiets kvinnoförbund.
Det kan vara bra att hålla
detta uttalande i minnet när vi någon
gång i framtiden diskuterar priser. Jag
är inte övertygad om att de nämnda
organisationerna då kommer att minnas
vad som sagts i dessa yttranden.

178 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Affärstidslag

Det råder delade meningar om huruvida
man omedelbart skall övergå
till helt fria affärstider nu eller avvakta
en prövotid på fem år. En del remissinstanser
har sagt att en omedelbar övergång
till ett fritt system kommer att
medföra svårigheter. Jag vill erinra om
att dessa synpunkter framföres i remissvar
som kommer från ett par länsstyrelser
och från Högerpartiets kvinnoförbund.
Personligen tror jag att det
är bra att vi får fem år på oss, så att
vi liksom kan pröva oss fram och överblicka
verkningarna av detta nya fria
system. Det finns flera remissinstanser,
däribland LO, som har uttryckt liknande
synpunkter som mina. Sedan de
fem åren har gått, får man se vilka erfarenheter
vi har fått och om vi då
skall slopa affärstidslagen eller ej.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara ta upp en
liten detalj i fru Skantz’ anförande, lika
väl som hon egentligen bara tog upp en
liten detalj i mitt anförande. Den gäller
varuhussarna.

Jag är fullt medveten om att möjligheter
finns för dem att med tillämpning
av 2 § erhålla dispens. Men, fru Skantz,
jag tycker att det ligger något tokigt i
detta system. Vi har inte så få varuhussar
som går ute i bygderna. Då skall
varenda en av dessa i rädslan för att
komma 5 minuter över 8 på kvällen anhålla
om dispens, varpå hela denna
onödiga administrationsapparat igångsättes,
fastän det borde vara självklart
att de skulle kunna få utöva sin näring.

Därför är jag helt allmänt emot regleringar
och dispenser. Jag tror att
ingen ändå vågar påstå, att man kan
vara hundraprocentigt säker på att alla
dispensansökningar kan bedömas fullt
objektivt.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag ber att först få instämma
i de synpunkter som framförts

av fröken Wetterström och herr Mundebo.
I mitt inlägg skall jag begränsa
mig till endast en del av vad denna fråga
gäller.

Behoven är mycket olika i skilda delar
av landet. I storstockholmsregionen
är förhållandena på distributions- och
detaljhandelsområdet mycket speciella.
De senaste årens köpvaneutveckling
och genomgripande strukturomvandling
inom detaljhandeln har otvivelaktigt
framträtt särskilt markant inom detta
område.

Det nuvarande systemet har inneburit
ett kineseri med dispenser, som ger
upphov till administrativa svårigheter
och orättvisor. Det föreliggande förslaget
innebär att dispenskrånglet fortsätter,
vilket är beklagligt.

Stockholms handelskammare säger i
detta sammanhang att det enda sättet
att komma ur dilemmat kanske vore att
legalisera en dispensgivning, exempelvis
för vardagskviillarna mellan klockan
20 och 22. Det heter i Stockholms handelskammares
yttrande: »Dispenser

skulle då lämnas till i princip alla som
ansökte härom.» Redan det förhållandet
att en affär sökt dispens skulle med
andra ord visa att det också finns ett
behov av ökade inköpsmöjligheter hos
sökandens kunder. Det heter vidare:
»En sådan legaliserad dispenstid skulle
emellertid i sak innebära detsamma som
att den lagliga butikstiden utsträcktes
på motsvarande sätt, vilket i sin tur
torde innebära att man lika gärna helt
kunde avstå från all affärstidsreglering.
»

Enligt förslaget är det kommunerna
som skall lämna tillstånd till extra öppethållande.
Jag kan ha förståelse för
principen att det är de lokala förhållandena
som skall väga tungt i vågskålen,
när man skall fatta beslut om dispens.
Men principen har sina svagheter
när det gäller ett storstadsområde,
t. ex. storstockholmsområdet. Ja, ibland
kan konsekvenserna bli nästan orimliga.
Låt mig bara få peka på ett exem -

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Nr 38 179

pel! Shoppingcentrum i Skärholmen,
som ligger inom Stockholms stad, skulle
faktiskt kunna ha en affärstid under det
att man på andra sidan E 4, d. v. s. i
Huddinge kommun, skulle ha en annan
affärstid. Det finns många fler exempel
från storstadsområden som skulle kunna
belysa hur otillfredsställande det
vore med alla de olika affärstider om
vilka de olika närliggande kommunerna
kan besluta.

Jag skulle också vilja peka på en annan
oformlighet, varom Kooperativa
förbundet framhållit i sitt remissyttrande:
»Men i betänkandet förekommer en
kommentar, som uppenbarligen kan
misstolkas och som styrelsen därför vill
påtala. På sid. 134 står: ''För att en kommunal
avvikelse skall kunna godtas bör
i princip fordras att dess verkningar
inte får räckvidd utanför kommunen.’
Skall detta gälla även för tillämpningen
av lagförslaget § 3 (och inte endast som
ett allmänt resonemang om tidigare tilllåtna
avvikelser i restriktiv riktning),
ter sig formuleringen närmast grotesk
mot bakgrunden av den nyare utvecklingen
av detaljhandeln och konsumenternas
köpvanor. Konkret kan detta
åskådliggöras av externa varuhus och
försäljningsställen vid tunnelbanestationer,
just de enheter för vilka behovet
av utsträckt affärstid särskilt starkt gör
sig gällande. Dessa enheter är inte förbehållna
invånarna i en kommun, deras
verkningar gör sig gällande — och
skall göra sig gällande — utanför kommunen.
» Kooperativa förbundets styrelse
slutar denna del av yttrandet med en
anmärkning om att kommunernas tilllämpning
av lagförslaget enligt dess mening
inte på något sätt får vägledas av
den ifrågavarande satsen i affärstidsutredningens
betänkande. Jag ber, herr
talman, att få instämma i detta KF :s
påpekande.

Någon talare nämnde kostnadsfrågorna.
Det är naturligtvis svårt att i dag yttra
sig om vad som kommer att hända.
Jag skulle tro att vi alla är medvetna om

Affärstidslag

att kostnaderna kommer att stiga om
man får ett längre öppethållande. Till
en början torde det emellertid inte medföra
någon revolution på området. Frågan
om lönsamheten kommer nog hela
tiden av vara vägledande för de olika
detaljhandelsföretagen. Det är ändå
ganska intressant att i detta sammanhang
ta del av exempelvis vad just Kooperativa
förbundet säger om kostnadsfrågorna:
»Styrelsen har den bestämda
uppfattningen —• grundad på erfarenheter
från de kooperativa försäljningsställen
som redan nu har möjlighet att
hålla öppet efter vanlig affärstid — att
ett utsträckt öppethållande inte höjer
kostnaderna.»

Det finns mycket mer att säga i denna
fråga, men det mesta har redan sagts.
Jag skall därför avsluta mitt anförande
med en allmän reflexion. När man tagit
del av affärstidsutredningens betänkande,
remissinstansernas yttranden, departementschefens
synpunkter och utskottsutlåtandet
blir man närmast överraskad
över hur få de framförda argumenten
är för fortsatt reglering på detta
område och hur många argumenten är
för att nuvarande lag upphäves. Ändå
kan den stora allmänheten och de
många konsumenterna i morgon registrera
ett beslut, som innebär fortsatt
reglering.

Alla vill egentligen liberalisera på
detta område och önskar kanske t. o. in.
göra det helt, men tydligen vågar vi
inte — är det månne ett resultat av decenniers
utveckling mot det alltigenom
reglerade svenska samhället?

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Alla tycks, såsom herr
Wennerfors avslutningsvis framhöll, vara
ense om att det är lämpligt med en
liberalisering av affärstidsregleringen.
Utredningen, departementschefen och
tredje lagutskottet ger alla uttryck för
tanken att man troligen på litet sikt helt
skall kunna slopa regleringen på detta
område. Flera motionärer och tidigare

180 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Affärstidslag

talare menar däremot att man bör kunna
slopa den omedelbart.

Skillnaden i de olika uppfattningarna
är ändå inte så särskilt stor. Frågan
är närmast hur man bedömer de
risker, som kan uppstå i olika avseenden,
om man efter många års reglering
helt plötsligt skulle släppa alla bestämmelser.
Det är ingen som med säkerhet
vet vad som kommer att ske. Det tycks
mera vara fråga om tro än om vetande.

Jag har, herr talman, anslutit mig till
utskottets hemställan, eftersom jag mot
denna bakgrund anser att det är lämpligt
att gå fram litet försiktigt och att i
varje fall ha en övergångstid på fem år
innan man inför ett helt fritt system.

Man kan ändå inte komma ifrån att
det är vissa risker förenade med ett
omedelbart slopande. Vissa sociala
verkningar av negativ innebörd kan
uppstå för framför allt småbutiker med
karaktären av familjeföretag. Detta torde
också vara anledningen till att t. ex.
Sveriges köpmannaförbund och Tobakshandlarnas
riksförbund har gått
emot ett omedelbart slopande.

Redan nu förekommer tyvärr en bortrationalisering
av mindre butiker, och
det är risk för att ett omedelbart avskaffande
av regleringen skulle öka denna
avvecklingstakt och hota existensvillkoren
för många sådana småföretag.
För konsumenterna kan det givetvis
inte vara till fördel att fler närbutiker
försvinner, vilket kanske också alla är
helt ense om.

Man kan inte heller komma ifrån att
det finns risk för att ett ökat öppethållande
kommer att medföra högre varupriser
genom att ett sådant är förenat
med större kostnader. Det torde ändå
inte vara någon större allmänhet, som
har intresse av att göra sina inköp efter
klockan 8 på kvällen. Det måste därför
bli fråga om en dyr försäljning för att
tillgodose en mycket liten kundkrets.

Herr talman! Mot bakgrund av det
anförda tycker jag alltså att det är
klokt att genomföra en försiktig över -

gång genom att stanna vid den grad av
liberalisering som det nu framlagda
förslaget innebär. Om fem år bör det
finnas betydligt större förutsättningar
än nu att avgöra om det — såsom jag
tror är möjligt — går att helt slopa regleringen
på detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Liberaliseringar är
önskvärda och nödvändiga inte bara i
affärstidslagen utan även på många
andra områden, men de skall vara både
vettiga och praktiskt tillämpliga, vilket
också gäller i det nu aktuella fallet.

Jag tror jag vågar påstå att den detaljhandel
vilken har fungerat under
den tid som gått har fyllt sin servicefunktion
på ett tillfredsställande sätt.
Jag förmodar att det finns de som vill
ge ett högre betyg åt den detaljhandel
vi haft och har i dag och skulle tro
att vi får den service på detaljhandelns
område som vi förtjänar, liksom
vi också kommer att få de företag vi
förtjänar.

I dag sker en ganska kraftig omvandling
på detaljhandelns område. Alla ser
vi hur tillväxten av detaljhandelsomsättningen
äger rum inom en viss sektor
medan omsättningen avtar inom andra.
Om denna utveckling enbart är konsumentvänlig
och rationell ämnar jag inte
ta ställning till i dag, men jag vill allvarligt
framhålla, att det finns starka
skäl som talar för att det inte enbart
förhåller sig så, det finns ur konsumentsynpunkt
både för- och nackdelar med
denna utveckling.

Här har det framförts förslag om ett
fullständigt slopande av affärstidslagen
men också om ett bibehållande av den
nuvarande lagstiftningen, varvid argumenten
har varit ungefär desamma. Man
har hänvisat till konsumenten, den enskilde
handlaren och den anställde och
dennes intressen, och jag fick i någon
mån intryck av att man i detta fall har

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Nr 38 181

läst ungefär som en viss potentat läser
bibeln och använder argumenten på
motsvarande sätt.

Jag satt nere i bänken förut och kunde
inte bli fri från ett intryck som åtminstone
några av kammarens andra
ledamöter också fick. Det diskuterades
för inte så värst länge sedan om vi skulle
ha ettöringar och tvåöringar, och
den debatten urartade tämligen rejält. I
den här debatten tycker jag att talarna
i vissa fall rört sig på ett teoretiskt plan
och avlägsnat sig från de praktiska möjligheterna.
Särskilt gäller detta dem som
har yrkat på slopande av all lagstiftning
i sammanhanget.

Vad är det som är angeläget i detta
fall? Jo, det är att denna varudistribution
fungerar på ett tillfredsställande
sätt. Nu är det inte härvidlag som i en
fabrik, som tillverkar varor, på det sättet,
att man kan planera produktionen
och lägga in de olika momenten i just
den takt man önskar, utan det finns en
faktor som är ytterst svår att planera
in, nämligen kundtillströmningen till
butikerna. Kunde man beräkna denna
och därtill -— på det lättvindiga sätt
som de, om jag så får säga, teoretiska
talarna använt — plocka in den servicepersonal,
som behövs vid de aktuella
tillfällena, utan hänsyn både till bekvämlig
arbetstid m. in. och den absoluta
inverkan som service på obekväm
arbetstid måste få på prissättningen,
såvida den inte kan uppvägas av en
ökning av varuströmmen, först då håller
det där resonemanget.

Vi har ett litet exempel på öppethållande
under jultiden. Just i dessa dagar
brukar det på vissa ställen vara öppet
till kanske både sju och åtta, och statistiken
visar att de första dagarna under
denna period är tillströmningsfrekvensen
alltid mycket dålig. Närmare jul
ökar den något. Företeelsen visar kanske
i någon mån vad denna ordning
skulle innebära.

Fn positiv sak i propositionen är, det
vill jag understryka, att det lokala veto,

Affärstidslag

som har förekommit och ställt till ett
visst trassel på många håll, kommer att
försvinna. Jag tror inte att konsumenterna
skulle uppskatta en oregelbunden
flora av olika öppethållandetider, som
gör att ingen vet när den eller den affären
har öppet. Jag har inte hört någon
som uppskattat det. Och en sådan flora
får vi, om vi skall göra en anpassning
till den normala arbetstidsram vi har
och om vi samtidigt skall ha en öppethållanderam
som den som redan ligger
inom propositionens möjligheter.

Här har i en tidigare debatt talats
om att det är det krassa företagsmässiga
ekonomiska tänkandet som är utslagsgivande.
Ett sådant tänkande finns,
och jag vill påstå att det är mera utpräglat
ju större företaget är. Samtidigt
blir den personliga kontakten mindre
och även srevicemöjligheterna, som vi
i egenskap av konsumenter så gärna vill
ha, försämrade. Om jag inte tar fel, kommer
vi att få allt mindre av den varan
under de år som ligger framför oss.

Här är nu föreslaget att lagstiftningen
skall gälla under fem år, och jag tror
att de erfarenheter vi vinner under de
fem åren kommer att ge oss ett bättre
underlag för våra diskussioner, när vi
skall ta ställning till hur lagen i fortsättningen
skall vara utformad, om den
skall slopas helt eller få en ny form.

Det finns väl ingen lagstiftning som
förbjuder bankerna att ba öppet på lördagar.
Men icke förty har kravet på
ökad fritid och styrkan hos de anställdas
organisation lett till denna bankernas
bristande service, som är mycket
kännbar för vissa grupper i samhället.
Jag skall inte säga att det kommer att
bli samma förhållande på handelns område,
men man kan ju göra det tankeexperimentet.
Våra teoretiker kan ju
börja leka med tanken.

Slutligen gav någon av damerna här
eu liten känga i samband mad att barnstugorna
skulle hålla öppet längre, om
vi fick ökade öppethållandetider. Som
man brukar giira från socialdemokra -

182 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Affärstidslag

tiskt håll slängde hon ut att de borgerliga
ville ha ökade bidrag till lekskolorna
och mindre bidrag till barnstugorna.
Det parti jag representerar har
dock arbetat träget för bättre möjligheter
för barnstugorna och i detta fall
även för lekskolorna. Jag skulle därför
vilja att de socialdemokratiska talarna
höll isär begreppen och gav kängorna
till dem som de passar åt.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vet inte om det var
jag som nu fick en känga av herr Hyltander,
men jag skall inte känga tillbaka
utan bara anföra ett praktiskt exempel
som det vore intressant att höra herr
Hyltanders uppfattning om.

Jag anförde att förhållandena är mycket
olika i landet och behoven mycket
skilda. I det sammanhanget framhöll
jag särskilt storstockholmsregionen. Jag
vill nu fråga hur herr Hyltander ser
på det förhållandet att en del affärsföretagare
i Stockholms city f. n. har
dispens att hålla öppet längre än till kl.
20. Men så etableras det i en annan stor
tunnelbanestation affärer, vilkas innehavare
också hoppas att få dispens.
Men dispens nekas dem. De får bara
hålla öppet till kl. 19 — när andra
affärsinnehavare ett stycke därifrån får
ha öppet till kl. 22. Det uppfattar jag
som en stor orättvisa. Jag vore som sagt
intresserad av att höra hur herr Hyltander
ser på den saken.

Herr HYLTANDER (fp) kort genmäle: Herr

talman! Någon känga vet jag mig
inte ha givit herr Wennerfors, men det
är möjligt att vad jag sade inte passade
honom heller. Det får han avgöra själv
i sitt ställningstagande till den historia
jag i förbigående nämnde om.

Beträffande Stockholms problem är
de väl inte främmande för någon av
oss, och jag tror inte att vi på något
ställe ute i landet vill ha dem. De är ju

speciella, och man kan säga att staden
lider av någon form av elefantsjuka,
som helst borde botas på det sättet att
man delade upp staden och skickade
ut en del av befolkningen till mindre
trångbodda ställen. Men det är en sak
för sig.

Jag skall be att få citera en talare som
häromdagen sade att Stockholm visserligen
är en ganska betydande ort i Sverige
men att det dock inte är mer än en
sjättedel eller en sjundedel — kanske en
femtedel om man räknar med en större
del av omgivningarna — av det svenska
folket som bor där. Vi har som bekant
dessa bekymmer även i andra delar av
Sverige, och det är mest ur den synpunkten
jag har sett frågan i dag.

Jag tror inte att det är omöjligt, herr
Wennerfors, att det med den gällande
lagstiftningen beviljas dispenser i den
mån de behövs med hänsyn till den
paragraf som talar om dessa saker.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hyltander började
ge kängor här. Han påstod att damerna
gav kängor. Nu tycker jag att han skall
bestämma sig om han skall ha ental eller
flertal.

Även om det finns anledning att tala
om borgerlig dubbelbottning i frågan
om barntillsynen, så tog jag inte upp
den saken i detta sammanhang. Jag
påpekade bara att de kommuner som
bestämmer sig för ett förlängt öppethållande
också behöver se till den frågan,
eftersom så många kvinnor är sysselsatta
just inom detta yrke.

Eftersom herr Hyltander och jag
tycks ha samma intresse av att man
inte skall skynda alltför fort när det
gäller öppethållande, tycker jag att det
kanske var litet ofint att dra in mig i
denna debatt.

Herr HYLTANDER (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall be att genast
få undanta fru Hörnlund i detta avse -

Tisdagen den 13 december 1966 em.

Nr 38 183

ende. Jag kom faktiskt inte ihåg namnet
på fru Skantz; annars var det henne
det gällde. Jag sade att det var en av
damerna. Nu kände sig tydligen fru
Hörnlund träffad, och jag vet inte om
det var aktuellt. Jag borde kanske ha
angivit den riktiga adressen.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Det torde inte finnas
någon som vill arbeta utan skälig ersättning,
allra minst på obekväm arbetstid.
Vi riksdagsledamöter som i dagarna
har kvitterat ut ett enligt min mening
i nuvarande ekonomiska läge för högt
arvode, borde inte begära detta av någon,
inte ens av den företagare som
ensam eller med hjälp av sin familj
sköter sin affär eller butik.

Ett ytterligare ökat öppethållande utöver
förslaget måste helt naturligt
medföra ökade kostnader och därmed
ökade varupriser. Det kan väl inte vara
vare sig ett konsument- eller företagarintresse
i dagens redan höga kostnadsläge.

Herr talman! Låt oss tills vidare prova
det förslag som ett enigt utskott har
stannat för.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 790
och 11:962, 1:791 och 11:966 samt
1:792 och 11:964; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Wetterström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Affärstidslag

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:790 och 11:962, 1:791
och II: 966 samt I: 792 och II: 964.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 170 ja och 20 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

§9

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtande nr 59,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om
flottning i allmän flottled; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att främja fisket i Torne
älv, och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§10

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista statsutskottets utlå -

184 Nr 38

Tisdagen den 13 december 1966 em.

tande nr 163, sammansatt konstitutionsoch
tredje lagutskotts utlåtande nr 1
och sammansatt konstitutions- och
första lagutskotts utlåtande nr 1 i nu
nämnd ordning måtte uppföras närmast
efter konstitutionsutskottets memorial
nr 46.

Denna hemställan bifölls.

§11

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets memorial:
nr 44, angående viss utredning rörande
registrering av partibeteckningar,
och

nr 45, med förslag till vissa ändringar
i riksdagsstadgan; samt

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 57, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående anvisande av anslag för partiell
flyttning av riksdagsbiblioteket,
nr 58, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
ordinariesättning av vissa tjänster vid
riksbanken m. m.,

nr 59, angående ordinariesättning av
en tjänst vid riksdagens förvaltningskontor,

nr 60, med förslag till ändringar i
bankoreglementet, reglementet för riksgäldskontoret
och reglementet för riksdagsbiblioteket,

nr 61, angående instruktion för
bankoutskottet,

nr 62, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående iordningställande av
ledamotsrum i riksdagshuset, och
nr 63, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motioner om
arbetsrum för riksdagens ledamöter
m. in.

§ 12

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om erkännande
och verkställighet av skiljedomar
i vissa internationella investeringstvister,
m. m.; och

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om immunitet och
privilegier, m. m.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.17.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 67
614890