Nr 38 ANDRA KAMMAREN 1965 (Riksdagens protokoll 1965:38)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 38 ANDRA KAMMAREN 1965

26 november — 1 december

Debatter m. m.

Fredagen den 26 november

Sid.

Svar på interpellation av herr Hedin ang. antalet prästtjänster...... 5

Meddelande om enkla frågor av:

herr Jönsson i Arlöv ang. blodprovsundersökning av personer som

sysslat med kvicksilverhaltiga preparat...................... 10

herr Jansson ang. kostnadsstegringama vid arbetena med Muskö varvet.

................................... 10

herr Andersson i Örebro ang. utredning av bullerproblemen....... 10

herr Wennerfors ang. privatskoleelevers möjligheter till inträde vid

gymnasiala skolor inom det allmänna skolväsendet............ 10

herr Ståhl ang. beläggningen på kriminalvårdsstyrelsens anstalter,

m. m..................................................... 11

fröken Ljungberg ang. principerna för tillsättande av arbetsgrupper

med beredande uppgifter................................... 11

herr Persson i Heden ang. omprövning av den planerade minskningen
av livsmedelsproduktionen........................ 11

Tisdagen den 30 november

Svar på frågor av:

herr Nordgren ang. sjöräddningstjänsten vid hälsingekusten...... 11

herr Jansson ang. kostnadsstegringama vid arbetena med Muskö varvet.

.................................................. 13

herr Wennerfors ang. privatskoleelevers möjligheter till inträde vid

gymnasiala skolor inom det allmänna skolväsendet........... 15

fröken Ljungberg ang. principerna för tillsättande av arbetsgrupper

med beredande uppgifter..................................... 16

1—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 38

Nr 38

Innehåll

Sid.

Svar på frågor av:

herr Andersson i Örebro ang. utredning av bullerproblemen...... 17

herr Nilsson i Bästekille ang. rätten för sjukskriven husmor att utföra
arbete i hemmet....................................... 18

herr Jönsson i Arlöv ang. blodprovsundersökning av personer som

sysslat med kvicksilverhaltiga preparat...................... 19

herr Eriksson i Bäckmora ang. allmänhetens insyn i radions och

televisionens programkostnader............................. 21

herr Bengtson i Solna ang. avveckling av hyresregleringen i vissa

kommuner och orter....................................... 23

Svar på interpellation av herr Lassinantti ang. gränshandeln med
Finland.................................................... 24

Svar på interpellationer av herr Gustafsson i Uddevalla ang. föreslagen
begränsning av lokaliseringskungörelsens tillämpningsområde, herr
Berndtsson ang. lokaliseringspolitikens målsättning, herr Jonasson
ang. lokaliseringspolitiska stödåtgärder inom säffleregionen och herr
Andersson i Billingsfors ang. lokaliseringspolitiska åtgärder avseende
Dalsland samt på fråga av herr Mattsson ang. lokaliserings -

stöd till norra Bohuslän och Dalsland......................... 26

Svar på interpellation av herr Nilsson i Tvärålund ang. anslagen till
lokaliseringsstöd och på fråga av herr Gustavsson i Alvesta ang. anslag
för tidigareläggande av lokaliseringsstöd.................. 45

Svar på interpellation av herr Westberg ang. informationen till från
utlandet invandrad arbetskraft om de politiska konsekvenserna av
anslutning till svensk facklig organisation.................... 54

Interpellationer av:

herr Andersson i Storfors ang. erfarenheterna av dricksvattenfluori dering.

.................................................. 57

herr Carlstein ang. lägerverksamheten för ungdomsvårdsskoleelever 58
herr Ohlin ang. regeringens bedömning av viktiga aktuella utrikespolitiska
frågor........................................... 58

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wiklund ang. förberedelsearbetet för högertrafikomläggningen 60
herr Börjesson i Falköping ang. finansieringen av högertrafikreformen.
.................................................... 60

herr Wikner ang. lokalisering av industrier till vissa orter i Norrland.
.................................................... 60

herr Gustafsson i Borås ang. åtgärder mot mopedolyckor......... 60

herr Fredriksson ang. gruvskogsutredningens arbete............ 60

herr Sjönell ang. modernisering av vissa statliga blanketter........ 60

Innehåll

Nr 38

Onsdagen den 1 december

Sid.

Meddelande om grundlagsändringar............................. 61

Svar på interpellation av fröken Wetterström ang. den utländska

arbetskraftens förhållanden................................... 61

Statsbidrag till riksdagspartiernas kostnader för gruppkanslier...... 78

Ändrade bestämmelser angående kostnaderna för skolskjutsar i vissa

fall........................................................ 79

Maximibeloppet för enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet

enligt kollektivavtalslagen.................................... 83

Möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att

köpa virke från domänverket................................ 85

Överförande av kronoskog till allmänning........................ 97

Disponerandet av Kullaberg som fritidsområde................... 100

Utbildning och fortbildning av företagare....................... 108

Interpellationer av:

herr Rimmerfors ang. sjukkasseersättningen för blodtransfusion 110
herr Franzén i Träkumla ang. den ökade indirekta beskattningens

verkningar för låginkomstgrupperna......................... 110

Meddelande om enkel fråga av herr Sjöholm ang. kontroll av den slutliga
debetsedelns uppgift om erlagd preliminär skatt............. 112

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 1 december

Statsutskottets utlåtande nr 178, om anslag på tilläggsstat I till Förvärv
av viss fastighet inom stadsdelen Lilla Essingen i Stockholm 77

— nr 163, ang. ny organisation av försvarets fabriksstyrelse m. m.

samt i anledning av riksdagens revisorers berättelse ang. statsverket,
i vad avser det ekonomiska utfallet av driften vid försvarets
fabriksverks tvätt- och reparationsanstalter.................... 77

— nr 164, ang. ökad läkarutbildning i Göteborg m. m............ 77

— nr 165, ang. bidragsunderlaget för statliga lån till kommuner vid ny eller

tillbyggnad av permanenta skollokaler.................... 77

— nr 166, ang. eftergift av den rätt staten kan ha på grund av s. k.

garantiförbindelser som avgetts i ärenden om visering.......... 77

Bevillningsutskottets betänkande nr 48, om avskaffande av skatten på

teknisk sprit............................................... 78

—- nr 51, ang. godkännande av ändringar i det allmänna tull- och

handelsavtalet (GATT)...................................... 78

Bankoutskottets utlåtande nr 54, om statsbidrag till riksdagspartiernas

kostnader för gruppkanslier.................................. 78

— memorial nr 56, ang. överlämnande till konstitutionsutskottet av

vissa till bankoutskottet hänvisade motioner.................. 79

Nr 38

Innehall

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 35, om fortsatt giltighet av lagen med
särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret.
................................................... 79

— nr 36, om ändring i reglerna angående särskilt forum vid talan om

ämbetsbrott............................................... 79

Bankoutskottets utlåtande nr 55, om ändring i reglerna angående särskilt
forum vid talan om ämbetsbrott........................ 79

Första lagutskottets utlåtande nr 37, om ändring i brottsbalken m. m. 79

Andra lagutskottets utlåtande nr 73, om ändrade bestämmelser angående
kostnaderna för skolskjutsar i vissa fall................ 79

— nr 74, ang. vissa författningsändringar m. m. som sammanhänger

med förhandlingsrättsreformen.............................. 83

Statsutskottets utlåtande nr 167, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t

att i vissa fall avstå allmänna arvsfondens rätt till arv......... 83

— nr 168, ang. vissa författningsändringar m. m. som sammanhänger

med förhandlingsrättsreformen.............................. 83

Andra lagutskottets utlåtande nr 77, ang. vattenvård, luftvård och

bullerfrågor............................................... 83

— nr 78, ang. maximibeloppet för enskild arbetstagares skadestånds skyldighet

enligt kollektivavtalslagen....................... 83

Jordbruksutskottets utlåtande nr 26, ang. möjligheterna för inlandssågverken
i Norrbotten och Västerbotten att köpa virke från domänverket.
................................................... 85

— nr 27, om överförande av kronoskog till allmänning............. 97

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 49, ang. disponerandet av

Kullaberg som fritidsområde................................ 100

— nr 50, om utbildning och fortbildning av företagare............. 108

Fredagen den 26 november 1965

Nr 38

Fredagen den 26 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 19 innevarande
november.

§ 2

Svar på interpellation ang. antalet
prästtjänster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Hedin erinrat om att Kungl. Maj :t
den 23 april 1965 uppdragit åt kammarkollegiet
att undersöka i vilka fall folkmängdsminskning
med hänsyn till gällande
normer bör föranleda ändring i
den prästerliga organisationen och frågat
mig:

1. på vilka grunder jag anser det påkallat
att redan fyra år efter det riksdagens
beslut rörande pastoratsindelningen
trätt i kraft ompröva frågan om
tilldelning av prästtjänster i pastoraten,

2. om jag avser att i samband med
frågan om en eventuell indragning av
prästtjänster beakta samtliga de omständigheter
som utöver folkmängdstalet
kan anses böra påverka den prästerliga
organisationen,

3. om jag har för avsikt att utvidga
det kammarkollegiet ålagda utredningsuppdraget
till att jämväl omfatta fall då
inträffad folkmängdsökning kan föranleda
utökning av antalet prästtjänster.

Som svar på de framställda frågorna
får jag först erinra om att de normer,
som omnämnes i Kungl. Maj :ts beslut
den 23 april 1965, förelädes 1957 års
riksdag på föredragning av min företrädare
samt att de oförändrade antogs av
riksdagen. Normerna bygger i första

hand på pastoratens sammanlagda folkmängdstal
och landareal. Särskilda normer
gäller för tätortspastorat och särskilda
för landsbygdspastorat. Emellertid
är dessa normer att uppfatta endast
som riktpunkter för indelning och organisation,
och de innebär följaktligen, att
vissa marginaler måste tillåtas i tillämpningen.
Storleken av dessa marginaler
får bero på de speciella förhållandena
i de enskilda fallen. Härvid måste betonas,
att de i normerna ingående folkmängdstalen
naturligtvis gäller för normala
fall och därför är avsedda att jämkas,
när avvikelser från det normala föreligger.
Vidare vill jag erinra om att
statsutskottet vid 1957 års riksdag i sitt
av riksdagen godkända utlåtande framhöll,
att vid framdeles skeende folkmängdsändringar
får med ledning av
normerna och med beaktande av erfarenheter
av reformen och utvecklingen
i övrigt avgöras, vilka ändringar i organisationen
som kan finnas påkallade,
varvid givetvis såväl ökning som minskning
av organisationen i dess helhet blir
tänkbar.

I enlighet med beslut av 1957 års
riksdag genomfördes en omfattande
pastoratsreglering, som i huvudsak trädde
i kraft den 1 januari 1962. Emellertid
har även efter pastoratsregleringens
avslutande inrättats ett flertal prästtjänster.
Sålunda har hitintills inrättats
ytterligare omkring 25 tjänster. I själva
verket var det den omständigheten, att
nya prästtjänster kontinuerligt inrättades,
som gjorde att jag ansåg det nödvändigt
att söka utröna, om inte också
några tjänster borde indragas. Beträffande
inrättande av nya prästtjänster
har jag ansett mig kunna utgå ifrån att
pastoraten själva och domkapitlen tar

Nr 38

Fredagen den 26 november 1965

Svar på interpellation ang. antalet prästtjänster

nödvändiga initiativ. Det fanns därför
ingen anledning att ge kammarkollegiet
något uppdrag på den punkten. Beträffande
indragning av prästtjänster kan
det däremot tänkas att domkapitlen och
pastoraten inte visar samma aktivitet i
syfte att följa de av statsmakterna antagna
normerna. För att kunna förorda
att nya prästtjänster inrättas har jag därför
ansett det riktigt att få klarlagt om
prästtjänster i några fall finns inrättade
då så enligt normerna uppenbarligen
inte längre bör vara fallet. Vad jag eftersträvar
är att klart inte behövliga
prästtjänster blir indragna. Det får väl
även anses vara ett kyrkligt intresse att
vid rådande prästbrist de präster som
finns används där de bäst behövs. Härmed
anser jag mig ha besvarat herr Hedins
första fråga.

Beträffande den andra frågan vill jag
hänvisa till den redogörelse som jag har
lämnat för normerna. Den torde utvisa
att Kungl. Maj :t vid prövning av fråga
om indragning av prästtjänst har att
beakta samtliga de omständigheter utöver
folkmängdstalet, vilka kan anses
böra påverka den prästerliga organisationen.

Vad slutligen angår herr Hedins tredje
fråga torde av vad jag har sagt förut
framgå att den måste besvaras med nej.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret på min
interpellation, som vi tydligen får diskutera
nästan på tu man hand.

Det har väckt stor och enligt min mening
berättigad förvåning, att statsrådet
den 23 april i år anbefallt kammarkollegium
att undersöka i vilka fall inträffad
folkmängdsminskning bör föranleda
ändring i pastoratens prästerliga organisation.
Förvåningen har bl. a. föranletts
därav, att av frågan berörda myndigheter,
t. ex. Svenska pastoratens riksförbund,
först genom uppgifter i pres -

sen fått kännedom om anbefallningen,
men framför allt av att en sådan fråga
aktualiseras så snart efter det att reformen
genomförts.

Man frågar sig då i första hand vad
anledningen kan vara till en så, jag
vill nästan säga drastisk, åtgärd.

Skrivelsen till kammarkollegiet inleder
statsrådet med orden: »På därom
gjord framställning». Med anledning
därav vill jag fråga statsrådet vem som
gjort framställningen om denna utredning.
Av statsrådets svar synes framgå,
att det närmast är statsrådet själv
som ansett den påkallad därför att efter
pastoratsregleringens avslutande inrättats
ett flertal prästtjänster eller omkring
25.

Då vill jag fråga: Anser statsrådet
det verkligen vara anmärkningsvärt att
sedan 1962 prästtjänsterna ökats med
mindre än 1 procent? Kan man över
huvud taget använda uttrycket »ett flertal
tjänster» om en så blygsam ökning?
Är det inte självklart att prästtjänsterna
liksom andra tjänster i vårt samhälle
måste öka i takt med befolkningsökningen?
Finns det för övrigt någon
grupp i samhället som ökat i så ringa
utsträckning? Jag skulle även vilja fråga
hur det antal prästtjänster som förutsattes
i 1957 års proposition förhåller
sig till det antal vi har i dag. Har det
blivit någon egentlig ökning av det antal
som då förutsattes?

Jag vill naturligtvis inte förneka att
skäl kan finnas för indragning av tjänster,
om befolkningsutvecklingen är
mycket negativ inom ett visst pastorat,
och att tjänsternas antal då bör omprövas.
Men jag anser det opåkallat att
göra detta efter så kort tid som fyra
år. Dels kan en konstaterad folkmängdsminskning
vara tillfällig, dels bör pastoraten
ha en lugn utveckling när det
gäller kyrklig service och förvaltning.
Investeringar t. ex. i prästgårdar och
församlingshem måste givetvis bedömas
mot bakgrunden av antalet prästtjänster.

Fredagen den 26 november 1965

Nr 38

Svar på interpellation ang. antalet prästtjänster

Statsrådet säger sig eftersträva att
»klart inte behövliga prästtjänster blir
indragna». Det kan bli en i hög grad
subjektiv bedömning beträffande vilka
tjänster som är behövliga. Jag tror absolut
inte att man, som statsrådet gör,
kan betrakta det som ett kyrkligt intresse
att göra indragning av tjänster, prästbristen
till trots. Självfallet ser kyrkan
själv till att de präster som finns utnyttjas
på bästa sätt. Prästbristen bör
man möta med positiva åtgärder för
ökad rekrytering. Man kan inte säga att
en indragning av tjänster skulle vara
en åtgärd som befrämjar en utveckling
i den riktningen.

Om statsrådet trots allt fullföljer denna
indragningsaktion hoppas jag att
olika på frågan inverkande faktorer
kommer att beaktas. Jag hoppas sålunda
att en liten minskning av befolkningstalet
inte kommer att medföra indragning
och att inte heller någon
prästtjänst dragés in om det visserligen
föreligger en ganska kraftig minskning
av befolkningstalet men man kan anta
att utvecklingen inom en snar framtid
kan ändras och gå åt andra hållet.

Jag hoppas också att stor hänsyn
kommer att tagas till fritidsbebyggelse
och övrig fritids- och semestervistelse.
Här har en delvis ny faktor kommit
till —- i varje fall har den betydligt
större aktualitet i dag än den hade när
frågan diskuterades 1957. På det området
har en oerhörd utveckling ägt rum.
Ett exempel som belyser detta i hög
grad är Frötuna pastorat, där komministertjänsten
på Rådmansö av kammarkollegiet
föreslås bli indragen. Det är
visserligen sant att det har skett en
befolkningsminskning i detta pastorat,
men samtidigt är att märka att där
finns kolossalt mycket folk under somrarna.
Man räknar med att det bara
på Rådmansö finns 12 000—13 000 sommargäster.
Man kan väl säga att dessa
vistas där väl så lång tid som i Stockholm
eller var de nu är bosatta, därför
att de är ute på Rådmansö inte bara på

sommaren utan också på söndagar och
just under den tid när de i första hand
har kontakt med kyrkan.

Statsrådets svar på frågan om särskilda
omständigheter vågar jag kanske
ändå tolka som en positiv vilja att ta
stor hänsyn i alla dessa olika avseenden.
Svaret på den tredje frågan kan
jag också godta, under förutsättning att
kommande framställningar från vederbörande
pastorat och domkapitel om
delning av pastorat eller utökning av
antalet prästtjänster kommer att behandlas
positivt i den mån de grundas
på riktlinjer som riksdagen har beslutat
i detta avseende.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att än en gång få tacka för svaret.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall inte upprepa
vad jag redan har sagt i det skriftliga
svaret, men jag vill först lugna herr
Hedin med att uttrycket »på därom
gjord framställning» förekommer några
hundra gånger vid varje konselj. Det
är alltså den framställning jag som föredragande
departementschef gör inför
Hans Majestät Konungen i statsrådet.
Man kan tycka att det är en ålderdomlig
skrivning men denna formulering
»på därom gjord framställning beslutar
Kungl. Maj:t» etc. används i alla beslut.
Det är alltså inte något skumt i detta.

Sedan vill jag bara göra den kommentaren,
att om vad som här skett
skulle ha inträffat på något annat område,
så skulle det ha betraktats som
helt naturligt. Vad är det som sker
exempelvis på skolans område? Jo, där
anpassar man organisationen efter befolkningstal
och elevantal, jag höll på
att säga dagligen men i varje fall varje
år. Vi har ju under det senaste decenniet
fått uppleva en oerhörd avfolkning
av vissa bygder, en väldig folkomflyttning
i landet, vilken lett till att till
och med relativt nybyggda skolhus står

Nr 38

Fredagen den 26 november 1965

Svar på interpellation ang. antalet prästtjänster

tomma i brist på barn, och följaktligen
har tjänsterna också fått indragas.

Det är alltså mot denna bakgrund —
att vi på alla andra områden arbetar
på samma sätt — som jag tyckte mig
böra låta göra en översyn av nu ifrågavarande
område, eftersom vi, herr Hedin,
då och då ökar antalet prästtjänster.
Nettoökningen sedan riksdagsbeslutet
är inte 25 utan 11. Jag har alltså
överskridit den ramen, och jag utgår
ifrån att med den koncentration som nu
sker av befolkningen till vissa tätorter
och vissa regioner prästantalet kommer
att öka ytterligare. Men vi kan naturligtvis
inte ha kvar en prästtjänstorganisation,
där det inte längre finns kvar
några människor. Det är emellertid
självfallet att en sådan anpassning måste
ske varsamt.

Jag var ju själv den som fick genomföra
pastoratsregleringen, och jag har
ett mycket starkt minne av hur komplicerad
en sådan många gånger kan
vara. Jag kan ge herr Hedin andra
exempel på detta. Jag kan som exempel
nämna det pastorat, där jag brukar
bo på somrarna, Öregrund. Det fick
då en kyrkoherde och en komminister,
motiverat med att det var ett skärgårdspastorat.
Men redan då var befolkningsunderlaget
i underkant för detta
antal prästerliga tjänster; att antalet
blev detta berodde uteslutande på att
man tog hänsyn till de många öarna.
Befolkningsminskningen har emellertid
fortsatt och kammarkollegiet har konstaterat,
att man nu är under normerna
och föreslår därför också att den komministraturen
indras. Sedan kommer
domkapitlet och stiftet att få yttra sig,
och det blir, föreställer jag mig, en
ganska livlig diskussion varvid naturligtvis
olika argument kommer att anföras.

Jag vill emellertid, herr talman, bara
understryka att en sådan här anpassning
till befolkningsutvecklingen sannerligen
inte är uppseendeväckande. Det
är vad som praktiskt taget dagligen

sker inom hela den svenska statsförvaltningen.
Så länge vi har en statskyrka,
herr Hedin, måste kyrkan acceptera att
när det gäller löner och bostäder är
den en vanlig världslig organisation
och ingenting annat. Men det finns ju
andra lösningar av detta problem.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag har fått ett helt
tillfredsställande svar när det gäller
min fråga om vad som menas med »på
därom gjord framställning». Det verkade
annars litet underligt när skrivelsen
var undertecknad av herr Ragnar
Edenman personligen; man undrade
vem som egentligen kommit med framställningen.
Men jag förstår nu att det
är fråga om en ren formalitet.

I princip delar jag ecklesiastikministerns
uppfattning, att det måste ske en
viss anpassning av antalet prästerliga
tjänster, men frågan är hur och hur
snabbt denna anpassning skall göras.
För inin del anser jag det felaktigt att
efter så kort tid som fyra år aktualisera
tanken på indragningar; pastoraten
har ju i fråga om investeringar och
annat inrättat sig efter det antal tjänster
man tidigare erhållit. Det gäller ju
inte heller några helt folktomma pastorat
— »där det inte finns några människor»,
såsom herr statsrådet sade -—
utan bara pastorat med rätt blygsamma
minskningar av befolkningen.

Vad beträffar mitt eget pastorat har
indragning av en adjunktstjänst ifrågasatts,
och det är klart att församlingsborna
har mycket svårt att förstå anledningen
härtill. I just denna del av
pastoratet har befolkningsminskningen
varit blygsam. I församlingen har det
också byggts en ny kyrka, vilket dock
kanske inte direkt hör till saken. Men
församlingen har en bra prästgård, och
ett nytt församlingshem har uppförts.
Det skulle i hög grad påverka församlingsarbetet
om man förverkligade kammarkollegiets
förslag att dra in denna
tjänst.

Fredagen den 26 november 1965

Nr 38

Svar

Jag är tacksam för att statsrådet sagt
att denna fråga skall behandlas mycket
varsamt, och hoppas att statsrådet verkligen
kommer att ta den allra största
hänsyn till alla de olika faktorer som
påverkar förhållandena, inte minst fritidsbebyggelsen
som ju är ett nytt moment
i sammanhanget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 961, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 174, angående
statsbidrag till politiska partier,
hänvisades motionen, såvitt avsåg anvisande
av anslag, till statsutskottet och
i övrigt till konstitutionsutskottet.

§ 4

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 163, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående ny organisation
av försvarets fabriksstyrelse
in. m., dels riksdagens år 1964 församlade
revisorers berättelse angående
statsverket, i vad berättelsen avser det
ekonomiska utfallet av driften vid försvarets
fabriksverks tvätt- och reparationsanstalter,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad läkarutbildning
i Göteborg m. m.,

nr 165, i anledning av väckta motioner
angående bidragsunderlaget för
statliga lån till kommuner vid ny- eller
tillbyggnad av permanenta skollokaler,
nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergift av den
rätt staten kan ha på grund av s. k. garantiförbindelser
som avgetts i ärenden
om visering jämte i ämnet väckta motioner,

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, och

på interpellation ans. antalet prästtjänster

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa författningsändringar
m. m. som sammanhänger
med förhandlingsrättsreformen, såvitt
propositionen hänvisats till statsutskottet; bevillningsutskottets

betänkande!!:

nr 48, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av skatten på teknisk
sprit, och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ändringar i det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT);

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

54, i anledning av motioner om
statsbidrag till riksdagspartiernas kostnader
för gruppkanslier,

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om ändring i reglerna angående
särskilt forum vid talan om ämbetsbrott,
och

nr 56, angående överlämnande till
konstitutionsutskottet av vissa till bankoutskottet
hänvisade motioner;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för
försvaret,

nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition om ändring i reglerna
angående särskilt forum vid talan
om ämbetsbrott, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock Kungl.
Maj:ts proposition om upphävande avreglerna
i konkurrensbegränsningslagen
angående särskilt forum vid talan om
ämbetsbrott, och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i brottsbalken m. in.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 73, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående
kostnaderna för skolskjutsar i vissa fall,

Nr 38

Fredagen den 26 november 1965

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa författningsändringar
m. m. som sammanhänger
med förhandlingsrättsreformen, i vad
propositionen hänvisats till lagutskott,
nr 77, i anledning av väckta motioner
angående vattenvård, luftvård och bullerfrågor,
och

nr 78, i anledning av väckta motioner
angående maximibeloppet för enskild
arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt
kollektivavtalslagen;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av väckta motioner
angående möjligheterna för inlandssågverken
i Norrbotten och Västerbotten
att köpa virke från domänverket, och
nr 27, i anledning av väckta motioner
om överförande av kronoskog till allmänning;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

49, i anledning av väckt motion
angående disponerandet av Kullaberg
som fritidsområde, och

nr 50, i anledning av väckta motioner
om utbildning och fortbildning av företagare.

§ 5

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),
in. m.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 360,
till Konungen angående val av ordförande
i riksgäldsfullmäktige med suppleant; dels

ock till riksdagens förordnanden:

nr 361, för herr Albin Lars Gerhard
Lindmark att vara ordförande i riksgäldsfullmäktige;
och

nr 362, för herr Erik Selmer Johan
Adamsson att vara suppleant för ordföranden
i riksgäldsfullmäktige.

§ 6

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
962, av herrar Rubin och Sjöholm, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 174 angående statsbidrag till politiska
partier.

Denna motion bordlädes.

§ 7

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
6—16 dec. 1965 för studieresa till
USA.

Stockholm den 26 nov. 1965

Stig Alemgr

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 8

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

herr Jönsson i Arlöv, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående blodprovsundersökning av
personer som sysslat med kvicksilverhaltiga
preparat,

herr Jansson, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
kostnadsstegringarna vid arbetena
med Muskövarvet,

herr Andersson i Örebro, till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående utredning av bullerproblemen,

herr Wennerfors, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående privatskoleelevers möjlig -

Tisdagen den 30 november 1905

Nr 38

heter till inträde vid gymnasiala skolor
inom det allmänna skolväsendet,

herr Ståhl, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
beläggningen på kriminalvårdsstyrelsens
anstalter, m. in.,

fröken Ljungberg, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående principerna för tillsättande
av arbetsgrupper med beredande uppgifter,
och

herr Persson i Heden, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdeparte -

mentet angående omprövning av den
planerade minskningen av livsmedelsproduktionen.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.20.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 30 november

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. sjöräddningstjänsten
vid hälsingekusten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:

Herr talman! Herr Nordgren har frågat
kommunikationsministern om mot
bakgrund av nyligen inträffad olycka
vid hälsingekusten nu kan placeras en
helikopter för sjöräddningsändamål
m. m. vid F15 i Söderhamn, vilket tidigare
ställts i utsikt.

Frågan är av sådan karaktär att det
bör ankomma på mig att besvara den.

Den planerade baseringen av helikopter
på F15 har försenats av olika orsaker.
För att komma till rätta med
oförutsedda tekniska problem och brist
på tekniker samt för att utbilda besättningar
har det varit nödvändigt att
basera alla de för räddningstjänst avsedda
helikoptrarna centralt på F 8 i
Barkarby. Det bedöms inte möjligt att
fördela helikoptrarna på förband förr -

än om cirka ett och ett halvt år. Enligt
flygvapnets nuvarande planer skall F 15
tilldelas två helikoptrar.

Vidare anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min fråga angående
den utlovade helikoptern till söderhamnsområdet.

Jag tolkar svaret som positivt men
kan tyvärr ändå inte känna mig fullt
nöjd med detsamma på grund av den
försening av baseringen av denna helikopter
som anges i svaret. Dessutom
vill jag konstatera att försvarsministern
är det tredje statsråd som avger löfte
i detta ärende.

I korthet har förhållandet varit följande.
År 1960 vid jultiden inträffade
en svår sjöolycka utanför hälsingekusten,
och med anledning därav tillät jag
mig i början av 1961 års riksdag fråga
statsrådet Lange, under vilken sjöräddningen
då sorterade, om statsrådet ville
medverka till att placera en helikopter

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Svar på fråga ang. sjöräddningstjänsten vid hälsingekusten

för räddningsändamål vid F15. Jag
fick redan då ett positivt svar av statsrådet
Lange.

Tiden gick och nya sjöolyckor inträffade.
Den 18 januari 1963 lovades efter
ny fråga i ärendet att en helikopter
skulle ombaseras från Berga till
Söderhamn. Den 13 maj 1964 inträffade
en svår flygolycka i havsbandet därstädes
och helikopter rekvirerades från Berga.
Det långa avståndet omöjliggjorde dock
en snabb insats. Om den utlovade helikoptern
då hade varit stationerad vid
F15, hade större förutsättningar funnits
att rädda dem som då omkom.

Vid nämnda tidpunkt sorterade sjöräddningen
under statsrådet Skoglund,
som då lovade att basera en helikopter,
typ Vestol, vid F15 under hösten 1964.
Därmed trodde jag och alla andra i
detta kustområde att frågan var löst,
och jag bestämde mig för att inte besvära
mera med den frågan här i riksdagen.
Men på kvällen den 15 november
i år, alltså nästan fem år efter det att
det första löftet gavs, fick vi genom den
då inträffade flygolyckan på nytt en
tragisk påminnelse om försummelserna
inom räddningstjänsten vid denna kust.
Inte heller då fanns nämligen någon
helikopter baserad vid F15. Är detta
den takt i vilken givna statsrådslöften
infrias synes det mig i högsta grad allvarligt
— nästan skandalartat — och då
är det helt naturligt att befolkningen i
det berörda området är besviken.

Med all rätt ställdes i samband med
den senaste olyckan från såväl kustsom
fiskarbefolkningen, personalen vid
F 15 och i pressen frågor av detta slag:
Varför finns inte den utlovade helikoptern
till hands? Varför håller inte statsråden
givna löften? Det heter också i en
underledare i en tidning som står statsråden
politiskt mycket nära: »Det kan
inte vara angenämt för regeringsledamöter
att behöva framstå som löftesbrytare.
»

Den senaste flygolyckan denna dystra
måndagskväll krävde ett människoliv.

Det är inte troligt — efter vad som
framkommit senare — att vederbörande
hade kunnat räddas, men behovet av
en väl organiserad räddningstjänst blir
inte mindre av den anledningen. Om en
helikopter hade funnits till hands på
måndagskvällen, hade de två räddade
inte behövt tillbringa cirka tre timmar
i mycket hårt väder i det kalla vattnet.

För sjöräddningen skulle en helikopter
få stort värde inom hela detta område
från Gävle till Sundsvall. Den
skulle innebära trygghet för sjöfarande
och fiskarbefolkning samt för personalen
på F 15 in. fl.

Det nu avgivna svaret tyder på en
ytterligare fördröjning i effektiviseringen
av räddningstjänsten inom detta
kustområde. Jag förstår mycket väl att
personalen behöver utbildas, men enligt
vad jag försport har den utbildningen
pågått ganska länge och personal från
F 15 har varit omplacerad för att få utbildning.
Är det då inte möjligt att något
snabbare än inom ytterligare ett och
ett halvt år få denna ombasering av helikoptern
till stånd?

Med det anförda vill jag vädja till
försvarsministern att försöka påskynda
omplaceringen av en helikopter, helst
innan ytterligare svåra olyckor hinner
inträffa och helst innan sex och ett
halvt år har gått. Det har redan nu
gått ca fem år sedan första löftet om
denna helikopter gavs, herr statsråd.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag har aldrig tidigare
svarat på någon fråga om helikoptrar,
och i den mån räddningstjänsten skall
bygga på försvarets helikoptrar kan jag
inte ge något annat svar än det som nu
lämnats. Det är flygvapnet som svarar
för tidsangivelsen ett och ett halvt år.
Dröjsmålet är inte bara en fråga om
teknikerutbildning.

När statsrådet Skoglund svarade på
herr Nordgrens fråga senast, sade han
att helikoptrar enligt kontrakt skulle

Tisdagen den 30 november 1905

Nr 38

Svar på fråga ang. kostnadsstegringarna vid arbetena med Muskövarvet

levereras till flygvapnet under år 1904,
men sedan inträffade en försening i leveranserna.
Dessutom visade det sig
att den helikoptertyp. som vi nu håller
på att skola tekniker och övrig personal
på, behöver modifieras. Maskinen
är ännu inte färdig att släppas ut på
sina uppgifter. Det är en del besvärligheter
som man ännu inte har kommit
till rätta med, och i flygvapnet bedömer
man tyvärr situationen så att det
inte är möjligt att placera ut de helikoptrarna
på deras kommande stationsorter
förrän om cirka ett och ett halvt
år, detta alltså inte bara med hänsyn
till teknikerutbildningen utan också beroende
på den tekniska standarden på
de helikoptrar som levererats.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag har inte anklagat
försvarsministern för att inte hålla givna
löften. Jag sade att han var det tredje
statsrådet, som nu avgivit det tredje
löftet om denna helikopter. Jag hoppas
att statsrådet också infriar det.

Sedan måste jag beklaga om det är
så illa ställt att vi verkligen inte på
kortare tid än som sägs i svaret kan
få en räddningshelikopter till detta område.
Kan man då inte ordna på annat
sätt? Det finns ju dock räddningshelikoptrar
inom landet. Varför inte omplacera
en av dessa till F15?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. kostnadsstegringar na

vid arbetena med Muskövarvet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Jansson har frågat
mig om jag ämnar föranstalta om
en allsidig utredning av kostnadsstegringarna
vid arbetena med Muskövarvet.

Kostnaderna för flyttningen av Stock -

holms örlogsbas till Muskö har årligen
redovisats för riksdagen i samband
med anslagsframställningarna för den
etappvisa utbyggnaden. I statsverkspropositionen
för innevarande år anmälde
jag att det återstod ett flertal objekt,
som ännu inte kostnadsberäknats. Fortifikationsförvaltningen
har haft i uppdrag
att under år 1965 verkställa en
slutlig beräkning av totalkostnaderna
för varvet. Denna beräkning föreligger
nu och har av fortifikationsförvaltningen
tillställts överbefälhavaren, som
har att med eget yttrande vidarebefordra
den till Kungl. Maj :t. Detta förväntar
jag skall ske inom de närmaste
dagarna, varefter ärendet skall beredas
inom försvarsdepartementet. Därvid
kommer självfallet —• liksom alltid vid
anslagsframställningar — eventuella behov
av ytterligare utredningar att prövas.
Resultatet kommer att underställas
nästa års riksdag.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på denna fråga. Jag
vill emellertid samtidigt beklaga att svaret
inte är mera upplysande. Det framgår
av svaret att statsrådet ännu inte har
fått ärendet till behandling, och formellt
är det självklart helt möjligt att
då undvika att ta ställning i själva sakfrågan
om de nya kostnader — 75 miljoner
kronor mer än vad man tidigare
beräknat — som nu Muskövarvet kommer
att dra.

Kostnadsfördvringar är ju inte ovanliga
i och för sig, och sådana förekommer
även inom andra departement. Man
kan kanske säga att de är särskilt vanliga
när det gäller försvaret. Men har
man inte rätt att uttrycka den meningen
att det är en viss slapphet i planeringen,
när skillnaden mellan planer
och verkliga utgifter blir så betydande
som i detta fall?

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Svar på fråga ang. kostnadsstegringarna

När fortifikationsförvaltningen radar
upp en mängd nya kostnader, anför
man att dessa är föranledda av tidigare
icke kända tekniska förhållanden. Jag
skall tillåta mig att se litet på vad denna
nya kostnadsökning på 75 miljoner gäller.
Det är reparations- och förstärkningsarbeten
på grund av förskjutning
i kajbyggnaden vid Gullbodaviken: 8
miljoner. Nytillkomna byggnadsobjekt,
föranledda av icke kända tekniska skäl:
6 miljoner. Kostnadsökningar för byggnads-
och installationsarbeten i berganläggningen
i förhållande till 1962 års
kostnadsberäkning: 11,5 miljoner. Yttre
byggnader, vägar, planer, yttre ledningar
in. in.: 32,5 miljoner. Reserv för
oförutsedda kostnader för byggnadsarbeten:
6 miljoner. Diverse utrustning:
5 miljoner. Vissa nytillkomna objekt: 6
miljoner.

Det är inga små utgifter som det här
handlar om. Man säger i skrivelsen från
fortifikationsförvaltningen att de nytillkomna
75 miljonerna, under förutsättning
att de beviljas, »fördelar sig på
följande sätt» — och så kommer den
uppräkning jag anförde.

Det hade varit intressant om försvarsministern
redan nu hade kunnat taga
ställning till huruvida han anser dessa
ökade utgifter skäliga eller inte. Om de
inte är skäliga, kunde nämligen redan
på detta stadium en utredning ha varit
befogad.

Men försvarsministern är kanske vid
det här laget så van vid kostnadsstegringar
på det militära området att han
inte längre reagerar lika starkt som allmänheten
och tidningspressen gör i detta
fall.

Stockholms-Tidningen använde härom
dagen ett så starkt ord som »skandal
i Muskö», .lag skall inte använda så starka
ord, men nog måste man säga sig, att
en fördyring med 75 milj. kronor i förhållande
till vad som beräknats är en väl
stor överraskning. Jag endast beklagar
att denna fördyring inträffat.

vid arbetena med Muskövarvet

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Jansson beklagar
att jag inte redan nu kan taga ställning
till frågan om dessa kostnadsstegringar
är skäliga. Det kan jag verkligen inte
göra, eftersom denna framställning ännu
inte inkommit till Kungl. Maj :t. Det
är en sak som vi skall ta itu med under
de närmaste månaderna.

Jag känner dock ändå relativt väl till
vad som skett på Muskö under senare år
och jag har varje år inför riksdagen lagt
fram förslag om kostnadsstegringar och
ändringar av de ursprungliga planerna.

Den Musköanläggning som beslöts
1958 är inte riktigt samma anläggning
som vi nu håller på med, eftersom riksdagen
vid sin behandling varje år företagit
utvidgningar och förändringar av
de ursprungliga planerna. Vad man från
fortifikationsförvaltningen nu föreslår
är bl. a. ytterligare förändringar och utvidgningar,
som vi får taga ställning till.

Den punkt som naturligtvis är mycket
besvärande är att det har skett en fördyring
orsakad av tekniska fel vid kajanläggningen.
Denna fördyring har jag
anmält inför riksdagen i år. Den har behandlats
av riksdagen. Riksdagen kan
alltså inte vara omedveten om storleken
på det kostnadsbelopp som krävs för att
avhjälpa dessa tekniska fel.

När det gäller kostnadsstegringar som
inte sammanhänger med beslutade utvidgningar
av planerna och med den
vanliga kostnadsstegringen till följd av
prisutvecklingen får vi dock göra en
prövning av skäligheten. Men detta kan
jag som sagt inte yttra mig om i dag.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! År 1958 räknade man
med att Musköanläggningen skulle kosta
106 miljoner kronor. Nu är man uppe
i 300 miljoner och begär ytterligare 75
miljoner. Det sista som försvarsministern
yttrade vågar jag ändå tyda som en
förhoppning om att de kommande ut -

Tisdagen den 30 november 1965

Nr 38

Svar på fråga ang. privatskoleelevcrs möjligheter till inträde vid gymnasiala

skolor inom det allmänna skolväsendet

gifterna inte lika lättvindigt kommer att
passera kammaren som många andra
militära utgifter gör.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Riksdagen har hittills
fått kostnadsredovisning i dagens penningvärde
för 229 miljoner kronor för
Musköanläggningen. De äskanden som
nu framförs från fortifikationsförvaltningen
har varken regering eller riksdag
tagit ställning till.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. privatskoleelevers
möjligheter till inträde vid gymnasiala
skolor inom det allmänna skolväsendet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Wennerfors har
frågat mig vad jag i principiellt avseende
har att invända mot att elever
från en privat nioårig grundskola ges
möjlighet till inträde vid gymnasiala
skolor inom det allmänna skolväsendet,
efter samma intagningssystem som
gäller för övriga grundskoleelever.

Under förutsättning att villkoren för
intagning i de gymnasiala skolorna är
uPpfyllda» har jag ingen principiell invändning.

Vidare anförde

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min fråga.

Det totala antalet elever som går i
enskilda eller privata skolor är större
än kanske många människor tror. I

Stockholm utgör t. ex. elevantalet cirka
8 000.

Orsakerna till alt föräldrar placerar
sina barn i sådana .skolor är flera. Eu
del .skolor vänder sig till utländska
medborgare och andra till föräldrar
av en viss trosbekännelse. Ett annat
skäl kan vara att föräldrarna har utlandstjänst
och i en del fall kan orsakerna
ligga i speciella hemförhållanden.

Ytterligare ett skäl kan vara att föräldrarna
vill låta sina barn få sin fostran
och sina kunskaper och färdigheter
i en mindre undervisningsenhet med en
för barn lugnare arbetsmiljö.

I detta fall gäller det en privatskola
som är godkänd enligt skollagens bestämmelser
av Stockholms stads skoldirektion.
Dess elever har på samma
sätt som grundskolans elever rätt till
förlängt barnbidrag, fria skolmåltider,
fria läroböcker och fritt förbrukningsmateriel.

Man kan förstå att skolan och föräldrarna
önskar att eleverna från nionde
klassen skall beredas möjlighet till
inträde vid exempelvis fackskola och
gymnasium enligt samma intagningsbestämmelser
som gäller för grundskolans
elever. Skolan har också gjort en anhållan
i denna riktning till Kungl Maj :t,
men den blev så sent som i våras avslagen,
och det kan därför naturligtvis
vara av intresse att få kännedom om
statsrådets principiella inställning i
denna fråga.

Svaret är emellertid mycket kort, och
frågan är hur man skall tolka det. Tydligen
kan jag dock tolka svaret så att
elever från denna skola utan särskilda
prövningar med sina avgångsbetyg skall
få konkurrera om inträde vid fackskola
eller gymnasium.

Jag ber återigen att få tacka för svaret
på min fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

§ 4

Svar på fråga ang. principerna för tillsättande
av arbetsgrupper med beredande
uppgifter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fröken Ljungberg har
frågat mig om jag vill ange de allmänna
principer som är vägledande vid
tillsättning av arbetsgrupper med beredande
uppgifter för att tillgodose den
allsidiga beredning av ett ärende som
kan anses vara erforderlig.

Den vägledande principen är att ge
arbetsgrupperna en sammansättning
som tillgodoser den allsidiga beredning
av ett ärende som kan anses erforderlig.

Vidare anförde:

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min fråga.

Jag kan inte med bästa vilja i världen
säga att svaret är uttömmande.
Kanske har jag gjort uppgiften för lätt
för statsrådet genom att jag formulerat
frågan så, att den utan ändring av ordalagen
kan förvandlas till en påståendesats.
Emellertid ligger bakom min
fråga en rätt allvarlig oro. Det är otvivelaktigt
så att oväld är grunden för
svenskt statsskick. Ovälden är i hög
grad kontrollerbar när det gäller de
högsta statsinstanserna — svårigheterna
är större i de beredande stadierna
inom statsförvaltningen. När jag fått
detta klara besked av statsrådet om att
sådana här arbetsgrupper skall ha en
allsidig sammansättning, som tillgodoser
behovet just av allsidighet, måste
jag tyvärr konstatera att principen inte
tycks tillämpas alltigenom. Jag vill belysa
mitt påstående med ett exempel.

För ett år sedan tog riksdagen ställning
till propositionen om det nya gym -

nasiet. Däri ingick ett förslag som innebar
en nyhet, nämligen förslaget om
s. k. samarbetsnämnder. Gymnasieutredningen
hade kallat dem disciplinnämnder,
men departementschefen ändrade
benämningen till samarbetsnämnder
och vidgade nämndernas befogenheter,
ett förslag som antogs av riksdagen. Det
fanns en ganska stark minoritet som
hade önskat att i dessa samarbetsnämnder
skulle finnas också representation
för föräldrarna. Detta blev dock icke
riksdagens beslut.

När nu vederbörande ämbetsverk
skall förbereda de instruktioner för
samarbetsnämnderna, som sedermera
skall fastställas av Kungl. Maj:t, har
inom ämbetsverket tillsatts en arbetsgrupp,
bestående av fyra personer. Av
dessa är en ledamot av denna kammare
och Socialdemokratiska ungdomsförbundets
ordförande, en ordförande
i Sveriges elevers centralorganisation
(SECO), en ordförande i Tekniska läroverkens
elevförbund. Jag kan inte
uppfatta denna beredning som allsidig,
när inte någon representant för
skolledning, skolledare, lärarorganisationer
och föräldrar fått komma med.
Samarbetsnämnderna skulle också innefatta
representation för de lokala skolstyrelserna,
men inte heller därifrån
har man fått vara med och bereda frågan.

Det tycks mig herr talman, som om
principen om den allsidiga beredningen
icke tillämpats som den borde i detta
ärende.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är mycket viktigt att
terminologien är klar härvidlag. Jag
svarade på frågan om »arbetsgrupper»
—• ett begrepp som vi använder i Kanslihuset,
där arbetsgruppen ingår i den
vanliga kontinuerliga beredningen av
en fråga. När vi konstituerar en arbetsgrupp
är det nästan alltid en fråga som
berör två, tre eller fyra departement,
och då ingår en tjänsteman från vart

Tisdagen den 30 november 1965

Nr 38

Svar på

och ett av departementen i arbetsgruppen.
Den får sålunda en allsidig sammansättning.

Tillsättandet av arbetsgrupper är alltså
ett led, fröken Ljungberg, i den vanliga
beredningen. Det exempel som fröken
Ljungberg tog från skolöverstyrelsen
kan jag, herr talman, självfallet inte
diskutera här. Men det förefaller som
om fröken Ljungberg egentligen tänker
på någonting helt annat: på det offentliga
utredningsmaskineriet. Därvidlag är
ju vi departementschefer ansvariga inför
riksdagen och opinionen. Vi får stå
till svars för vad vi gör — det är fråga
om offentliga handlingar, direktiv och
personer som får sina namn publicerade.
Man kan alltså ta upp till diskussion
om en utredning är allsidigt sammansatt
eller inte. Men fröken Ljungbergs
klara fråga gällde ju arbetsgruppen, och
den innebär ingenting annat än ett sätt
att arbeta i departementen eller ibland

1 ämbetsverken.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag är på det klara med
att detta gällde en arbetsgrupp och att
den hade tillsatts av skolöverstyrelsen.
Vad jag vill göra gällande — och här
förefaller det mig som om jag har en
annan uppfattning än departementschefen
— var detta, att skall man i det yttersta
läget, i de högsta instanserna
kunna känna trygghet för att oväld är
den princip som har tillämpats, så måste
man också känna trygghet för att
oväldsprincipen har tillämpats från begynnelsen
i beredningsarbetet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. utredning av bullerproblemen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

2 — Andra kammarens protokoll 1965. .

fråga ang. utredning av bullerproblemen

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat mig om jag avser att genom
vidgade direktiv till statskontoret
möjliggöra för den av ämbetsverket tillsatta
expertgruppen, som utreder naturvårdsverksamhetens
organisation, att ta
upp jämväl med bullerproblemen till behandling.

Jag vill nämna, att bullerproblem utreds
av en särskild kommitté, de s. k.
immissionssakkunniga.

I de åsyftade direktiven till statskontoret
anges, att arbetet rörande utformningen
av den nya naturvårdsorganisationen
bör bedrivas i nära samarbete
med bl. a. berörda myndigheter och
kommittéer. Enligt vad jag inhämtat
delta immissionssakkunnigas ordförande
i statskontorets utredningsarbete.
Några åtgärder från min sida är för
närvarande inte aktuella.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min fråga.
Den är föranledd av att direktiven för
den av statskontoret tillsatta expertgruppen
för utredning av naturvårdsverksamhetens
organisation inte berör
bullerproblemen.

Statsrådet säger i sitt svar, att han
inte ämnar vidta några åtgärder. Han
hänvisar därvid till att immissionssakkunniga
sysslar med bl. a. bullerproblemet.
Men de immissionssakkunnigas arbete
gäller omgivningsstörningar från
fast egendom. Viktiga sidor av bullerproblemet
faller alltså utanför utredningens
uppdrag.

Jag tror att de allvarliga störningar i
naturen som förorsakats av bl. a. bilar
och motorbåtar väl motiverar att den
expertgrupp som arbetar under statskontoret
får ta upp detta problem i sin
utredning. Denna expertgrupps arbete
syftar framför allt till att få fram förslag
till en bättre samhälls- och miljövTr
38

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Svar på fråga ang. rätten för sjukskriven husmor att utföra arbete i hemmet

planering. Efter vad jag har mig bekant,
har man också inom exepertgruppen
sagt det vara önskvärt att man får ta
upp med utredningsuppdraget sammanhörande
bullerproblem.

Detta är såvitt jag kan förstå en mycket
betydelsefull fråga när det gäller
miljöplaneringen, och därför bör den
komma med i expertgruppens arbete.

I det utlåtande från andra lagutskottet,
som vi skall behandla i morgon och
som föranletts av motioner angående de
tilltagande bullerstörningar vi har i
samhället, yttrar utskottet:

»Av yttrandena framgår emellertid
att de åtgärder som från samhällets sida
vidtagits i fråga om forskning och
bekämpning av buller är splittrade och
ineffektiva. Det kan därför enligt utskottets
mening vara befogat att, såsom
statens institut för folkhälsan och immissionssakkunniga
också föreslår, ett
centralt organ får till uppgift att bevaka
samhällets intresse på bullerområdet.
Ett sådant organ skulle ha till uppgift
att samordna forskning och i övrigt
verka för att effektiva åtgärder vidtages
för att bekämpa bullret. Med en sådan
ordning blir det lättare att överblicka
vilka åtgärder som bör vidtagas
inom lagstiftning och annorstädes för
att komma till rätta med problemen.»

Jag har den uppfattningen att expertgruppen
i sitt arbete med att dra upp
riktlinjerna för den framtida naturvårdsorganisationen,
varvid miljöplaneringen
spelar en stor roll, inte bör berövas
möjligheterna att ta upp de bullerproblem
som sammanhänger med utredningsuppdraget.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
nämnde själv att riksdagen i morgon
kommer att behandla ett utlåtande
från andra lagutskottet i denna sak. Jag
tror att kammarens ledamöter håller

mig räkning för att jag inte i förväg vill
inlåta mig på en diskussion om det utlåtandet;
den diskussionen får vi låta
anstå tills ärendet kommer på dagordningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. rätten för sjukskriven
husmor att utföra arbete i hemmet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat om jag vill medverka till
att klara bestämmelser utfärdas om vilka
arbeten en sjukskriven husmor får
utföra i hemmet utan att riskera åtal.

Det är otvivelaktigt ett önskemål att
de försäkrade i så stor utsträckning som
möjligt på förhand kan få exakta upplysningar
om innebörden av gällande
bestämmelser. Vissa begränsade hushållssysslor
anses i praktiken kunna
förenas med rätt till hel sjukpenning.
Frågan om upplysningar beträffande
omfattningen av det hushållsarbete, som
kan anses förenligt med hel sjukpenning,
har övervägts bl. a. i samband
med utarbetande av broschyrer om sjukförsäkringen.
Det ligger i sakens natur
att det knappast är möjligt att ge exakta
anvisningar. Förhållandena kan variera
starkt och bedömningen bör ske med
hänsyn till samtliga omständigheter i
det enskilda fallet.

Innan sjukpenning första gången betalas
ut under en sjukperiod får den
sjuke avlämna en försäkran, i vilken
han anger att han avhållit sig från arbete
fullständigt eller i fråga om halv
sjukpenning till minst hälften. För att
en person, som felaktigt uppburit sjukpenning,
skall riskera ansvar fordras
att sjukpenningen utgivits på grund av
att osanna uppgifter lämnats till försäkringskassan
eller att den sjukskrivne
underlåtit att anmäla att han återupp -

Tisdagen den 30 november 1905 Nr 38

Svar på fråga ang. blodprovsundersökning av personer som sysslat med kvick
silverhaltiga preparat

tagit arbetet. Är man tveksam med hänsyn
till att man utfört t. ex. visst hushållsarbete
bör man på blanketten eller
på annat sätt ange det utförda arbetet.
Om tvekan uppkommer senare under
sjukperioden bör man meddela försäkringskassan.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att till socialministern
få framföra mitt tack för att
han har svarat på den fråga jag har
ställt.

Socialministern säger med all rätt:
»Det är otvivelaktigt ett önskemål att
de försäkrade i så stor utsträckning som
möjligt på förhand kan få exakta upplysningar
om innebörden av gällande
bestämmelser.» Socialministern tillägger:
»Vissa begränsade hushållssysslor
anses i praktiken kunna förenas med
rätt till hel sjukpenning.» Och så kommer
det enligt min mening viktigaste:
»Frågan om upplysningar beträffande
omfattningen av det hushållsarbete, som
kan anses förenligt med hel sjukpenning,
har övervägts bl. a. i samband
med utarbetande av broschyrer om sjukförsäkringen.
»

Jag beklagar att det inte har utgivits
någon sådan broschyr. För att förebygga
alla missförstånd vill jag också från
början klart säga ifrån, att jag anser
det vara både en rättighet och en skyldighet
för samhället att se till att missbruk
av dessa förmåner inte sker.

Jag har tidigare haft anledning att ta
upp denna fråga. Att jag har gjort det
nu igen beror på att den har aktualiserats
genom att en försäkringskassa gjort
vad man kallade en större kontroll och
enligt egen uppfattning kom på alltför
många överträdelser mot de bestämmelser
som den ansåg borde tillämpas. Detta
ledde till en intervju i en sydsvensk
dagstidning. Det frågades då hur man
egentligen skulle bedöma denna sak.
Svaret var inte sådant att man kan säga:
därefter skall du rätta dig. Det blev

varken ja eller nej; det blev ungefär:
»Jaså. Vi får bedöma från fall till fall.»

Enligt denna tidning fick man till
svar från ledningen för försäkringskassan
att den givetvis inte avsåg att förmena
en mamma att ge sitt barn mat —
fattas bara. Däremot vill jag personligen
säga att jag instämmer i att den
sjukskrivna husmor, som överraskades
med stortvätt, gjorde fel — det skall hon
låta bli att utföra när hon är sjukskriven.

Men det är inte bara det att barnen
skall ha mat. Inköp måste göras för att
man skall kunna få någon mat. Vi vet
allesammans alltför väl att det finns ett
stort antal ensamma mödrar som inte
har någon annan möjlighet än att själva
försöka utföra sådana göromål. De skall
inte behöva löpa risk inte bara att få
sin sjukpenning indragen utan t. o. m.
att hli åtalade. Det är därför, herr socialminister,
som jag anser att det skulle
vara ytterligt välgörande ur alla synpunkter
— både den enskilda människans
och samhällets — om vi finge
lite klarare bestämmelser på detta område,
åtminstone så pass klara bestämmelser
att det sades ifrån att det och det
arbetet får inte utföras; om så sker
riskerar man att sjukpenningen dras in
och att åtal följer.

Jag vet mycket väl, herr socialminister,
att detta är ytterligt svårlösta problem,
men just därför att de är svårlösta
anser jag det vara allas vår skyldighet
att så gott sig göra låter se till
att vi får så klara bestämmelser som
möjligt, vilka vederbörande kan rätta
sig efter. Då slipper vi en massa obehag,
för att använda ett milt uttryck.
Än en gång: Tack för svaret!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. blodprovsundersökning
av personer som sysslat med kvicksilverhaltiga
preparat

Ordet lämnades på begäran till

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Svar på fråga ang. blodprovsundersökning av personer som sysslat med kvicksilverhaltiga
preparat

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson i Arlöv
har frågat om jag avser att vidta åtgärder
som ger yrkesmedicinska kliniken
i Lund ekonomiska möjligheter att analysera
och på annat sätt fullfölja vissa
blodprovsundersökningar av personer
som sysslat med kvicksilverhaltiga preparat.

En framställning i denna fråga från
Handelsanställdas förbund inkom för
några dagar sedan till socialdepartementet.
Den remitterades omedelbart
till arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
giftnämnden och statens institut
för folkhälsan. Dessa myndigheter
har anmodats att yttra sig i frågan
före den 15 december. Framställningen
kommer därefter att tas upp till prövning.

Vidare anförde

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till statsrådet och chefen för
socialdepartementet för svaret på min
fråga.

Det har i denna kammare liksom på
många andra håll förts diskussioner om
riskerna vid användandet av kvicksilverhaltiga
betningsmedel. Dessa diskussioner
har emellertid närmast gällt de
risker som människorna utsätts för vid
konsumtion av olika födoämnen. Däremot
har man knappast tagit någon hänsyn
till de människor som i sitt dagliga
arbete sysslar med dessa preparat. Det
har bland dessa inträffat svåra sjukdomsfall,
och mycket talar för att det
är inverkan av kvicksilver som varit orsaken
till sjukdomarna.

I en dom den 21 oktober i år har försäkringsdomstolen
gått emot vederbörande
försäkringsbolag och förklarat
att den klagande i sitt arbete varit utsatt
för inverkan av kvicksilver och att
övervägande skäl icke talar emot or -

sakssamband mellan nämnda inverkan
och sjukdomen. Ersättning enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring skulle alltså
enligt domen utgå.

Handelsanställdas förbund gjorde under
augusti och september i år en undersökning,
som berörde 129 arbetsplatser
över hela landet. Det visade sig
att arbetsförhållandena på många håll
var långt ifrån tillfredsställande. Dessutom
var informationen om förgiftningsriskerna
mycket bristfällig. Som
en direkt följd av denna undersökning
har yrkesmedicinska kliniken i Lund
under oktober månad genomfört blodprovstagningar
på arbetare som under
höstsäsongen kontinuerligt arbetat med
betning av utsäde. En rad företag har
bekostat resorna för dessa arbetare till
och från provtagningen, och deras lön
har utgått oavkortad. Sammanlagt 70
prov har tagits, och utöver dessa finns
30 prov som tagits tidigare.

Dessa prov borde naturligtvis analyseras
utan alltför lång tidsutdräkt. Emellertid
saknar yrkesmedicinska kliniken
i Lund ekonomiska resurser att fullfölja
en sådan utredning, och dessutom saknar
man den utrustning som behövs.
Isotoptekniska laboratoriet i Stockholm
har möjligheter att omgående utföra dessa
analyser för en totalkostnad av 36 000
kronor. Enligt överläkaren vid yrkesmedicinska
kliniken tillhör detta projekt
knappast den typ av utredningar,
för vilka forskningsmedelsförvaltande
organ kan väntas påtaga sig det ekonomiska
ansvaret.

Glädjande nog har giftnämnden förra
veckan beslutat förbjuda betningsmedel
med s. k. alkylkvicksilver, som betraktas
som särskilt giftigt. Trots detta bör, vilket
också överläkaren vid yrkesmedicinska
kliniken, docent Tejning, understryker,
denna undersökning fullföljas.
Det är en fråga av mycket stor betydelse
för de människor, som nu svävar i ovisshet
om vilka risker de utsätts för.

Jag tolkar statsrådets svar som posi -

Tisdagen den 30 november 1905 Nr 3S

Svar på fråga ang. allmänhetens insyn i radions och televisionens programkostnader

tivt, och jag är tacksam för att han duktions- och programkategorier. För
omedelbart har remitterat Handelsan- mera allmän information om Sveriges
ställdas förbunds framställning till be- Radios programverksamhet kan slutlirörda
myndigheter. Men då vi nu snart gen hänvisas till de tryckta förvaltstår
inför en ny betningssäsong, bör de- ningsberättelser, årsböcker etc., som rafinitiva
åtgärder snarast vidtagas. dioföretaget utger.

Härmed var överläggningen slutad.

Vidare anförde:

§ 8

Svar på fråga ang. allmänhetens insyn
i radions och televisionens programkostnader Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig, vilka åtgärder jag
avser att vidta i syfte att förbättra möjligheterna
för allmänheten att få insyn
i radions och televisionens programkostnader.

Sveriges Radios styrelse, som företräder
allmänheten i vidaste mening, har
att svara för bl. a. programproduktionens
ekonomiska förhållanden. I styrelsen
ingår som bekant företrädare för
såväl staten som för intressenterna i
företaget, bl. a. folkrörelserna. Härtill
kommer den årliga prövningen av Sveriges
Radios anslagsframställningar,
som ger regering och riksdag möjlighet
till insyn i angivna hänseende. Det kan
vidare erinras om de olika statliga utredningar,
som under 1950- och 1960-talen behandlat skilda med rundradioverksamheten
sammanhängande problem
och som i särskilda betänkanden
redovisat resultatet av sina överväganden.
Senast har 1960 års radioutredning
framlagt sina förslag och därvid offentliggjort
ett omfattande utredningsmaterial,
som bl. a. belyser programproduktionens
kostnadsförhållanden såväl totalt
som med hänsyn till särskilda pro -

Herr ERIKSSON i Räckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på min fråga
samtidigt som jag också måste erkänna
att jag inte är riktigt nöjd med
det svar jag har fått. Jag tycker mig
kunna dra den slutsatsen av statsrådet
Palmes svar, att han ger stöd åt den
mörkläggning, som radio- och TV-ledningen
tillämpar gentemot allmänheten
i fråga om programkostnaderna, med
motiveringen att det är fråga om interna
företagsangelägenheter. Detta är i
varje fall kontentan av det svar jag fått
på mitt brev till radiochefen i denna
fråga, och detta gör att jag måste ställa
en annan fråga: När blev handhavandet
av allmänhetens medel en så intern fråga,
att en enskild licensbetalare i detta
land inte kan få besked om vad ett enskilt
TV-program kostar? Det gäller väl
ändå inte, efter vad jag förstår, hot mot
rikets säkerhet, om allmänheten råkar
få litet större insyn i radions och televisionens
programverksamhet och kostnader.
Jag kallar detta för en oberättigad
mörkläggning i ett samhälle, där
man för övrigt inte bara tillämpar utan
alltmer kräver en öppen redovisning
av löner, priser och kostnader. Trots
detta är det fortfarande ingen medborgerlig
rättighet att kunna skriva till
radio- och TV-ledningen och få upplysning
om vad ett visst program kostar.
Hur rimmar ett sådant förhållande med
den valfrihet och den medborgarrätt
man så ofta hör talas om, och vad är
det i sammanhanget som är farligt, om
allmänheten råkar få litet större insyn?

Förutom vad jag här anfört finns åt -

22 Nr 38 Tisdagen den 30 november 1965

Svar på fråga ang. allmänhetens insyn i radions och televisionens programkostnader

minstone ytterligare två skäl varför allmänheten
bör få denna större insyn.
För det första har vi ett radio- och TVmonopol,
som inte tillåter någon som
helst motsvarande konkurrens. Om jag
fattat en del tidningsuppgifter rätt, har
herr Palme nyligen uttalat att han inte
tänker tillåta någon ändring därvidlag.
För det andra är det allmänhetens licensmedel
man handskas med, och nog
borde det vara en medborgerlig rättighet
att kunna få insyn i fråga om programkostnaderna.

I svaret tycker jag nog att statsrådet
Palme liksom går förbi min frågeställning.
Han hänvisar här bl. a. till radiostyrelsen.
Visst har vi en radiostyrelse,
men denna lämnar väl inga upplysningar
till allmänheten i fråga om programkostnader.
Eller menar statsrådet Palme
att allmänheten via radiostyrelsen kan
få besked härom? Om det inte går, ja,
då kan vi väl bortse helt ifrån radiostyrelsen
i detta sammanhang. Ty inte menar
väl ändå statsrådet Palme att enbart
förefintligheten av en radiostyrelse
liksom avlastar allmänhetens intresse
för sådana här frågor? Allmänhetens
intresse kan i det hänseendet inte ersättas
av radiostyrelsen, och därför
tycker jag att min fråga delvis kvarstår
som obesvarad.

Varför skall programkostnader undandras
allmänhetens insyn, och varför
skall de som hämtar sina gager från
TV och radio liksom omgärdas av ett
prioritetsskydd? Tänk om sekretesslagen
skulle tillämpas exempelvis inom
entreprenadverksamheten i vårt land!
Det vore orimligt att göra detta, och
det är lika orimligt att de som säljer
program till TV och radio skall stå
utanför allmänhetens insyn. Nej, herr
talman, den mörkläggning av programkostnaderna
som sker i radio och TV
är enligt mitt förmenande en kvarleva
ifrån en gången tids skråväsende i vårt
land, och jag tycker att det är på tiden
att vår nye kommunikationsminister
städar bort denna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Av herr Erikssons i
Bäckmora fråga kunde man möjligen
dra den slutsatsen att det var de allmänna
programkostnaderna i stort som
han efterlyste uppgifter om. Därvidlag
lämnade ju Sveriges Radio en utförlig
redovisning hl. a. i radioutredningens
senaste betänkande.

Men jag finner i denna omgång att
det mera var kostnaderna för enskilda
programinslag som intresserade herr
Eriksson, tydligen framför allt de mera
specifika skäggkostnaderna. I det fallet
kan jag väl förstå om Sveriges Radio i
vissa sammanhang kan känna sig förhindrad
att lämna ut uppgifter till offentligheten.
Här kommer man bl. a. in
på individuella löne-, gage- och ersättningsfrågor
som får betraktas som interna
företagsangelägenheter.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Det är beklagligt om
statsrådet Palme så har missuppfattat
min fråga. Men efter herr Palmes senaste
inlägg har vi i varje fall kommit
in på samma spår.

Om det finns människor i detta land
som är intresserade av att exempelvis,
som herr Palme nämnde, få veta vissa
programkostnader för Sveriges Radio
och TV varför skall de inte kunna få
veta dessa? Det finns också människor
i detta land som är intresserade av att
veta vad vi riksdagsmän uppbär i lön
och vad statsrådet Palme uppbär i lön.
Det är ingen hemlighet, det kan vem
som helst få reda på intill sista öret.
Jag tycker att det är fullkomligt riktigt.
Men det skulle också vara lika riktigt
att vi, om exempelvis statsrådet Palme
skulle bli popstjärna i TV, då också
kunde få veta hans löneförmåner.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Den sista risken förefaller
ringa.

Tisdagen den 30 november 1905 Nr 38 23

Svar på fråga ang. avveckling av hyresregleringen i vissa kommuner och orter

Sveriges Radio måste som företag arbeta
med individuella ersättningar och
kan ha ett legitimt behov av att inte
behöva lämna ut uppgifter om alla individuella
programkostnader. Jag tror
att det är en förutsättning för att företaget
skall kunna arbeta effektivt.

Detta betyder ingen mörkläggning, ty
man har både via radiostyrelsen, kanslihuset
och vederbörande utskott i riksdagen,
som får en detaljerad redovisning,
möjlighet till en omfattande insyn.

Men för att företaget skall kunna arbeta
effektivt kan man inte ställa hur
långtgående krav som helst.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. avveckling av hyresregleringen
i vissa kommuner och
orter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Bengtson i Solna
har frågat om jag vill upplysa kammaren
om när regeringen avser att ta ställning
till statens hyresråds förslag den
18 maj 1965 till avveckling av hyresregleringen
i vissa kommuner och orter.

Hyresrådets ifrågavarande förslag är
under beredning i inrikesdepartementet.
Jag är inte i tillfälle att för närvarande
ange vid vilken tidpunkt ett
beslut i ämnet är att vänta.

Vidare anförde:

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag her att få tacka
statsrådet för svaret, även om det enbart
är ett formellt svar.

Statens hyresråds rekommendation
gjordes redan i maj. Regeringen har
alltså haft över sex månader på sig att
bereda ärendet. I fjol var regeringen

klar med sin beredning redan i oktober.
Det är väl häri man kan se anledningen
till att det nu är ett allmänt
intresse att få svar i denna fråga.

I fjol följde regeringen helt hyresrådets
linje. Hyresrådet har nu framlagt
tre olika förslag. Dels vill det i 74
olika kommuner totalt avveckla regleringen,
dels vill det när det gäller lokaler,
som inte är avsedda till bostäder,
avveckla regleringen i alla städer
utom de tre största. Här fullföljer man
regeringens tidigare linje. Det är regeringen
som tagit initiativ för att avveckla
hyresregleringen för lokaler i
orter som har mindre än 40 000 invånare.
Hyresrådet föreslår slutligen att
regleringen för möblerade rum skall
avvecklas i Norrköping. Hyresrådet har
konstaterat att en tidigare avveckling ej
medfört några egentliga olägenheter.
Visserligen har det gjorts gällande, säger
hyresrådet, att den regionala avvecklingen
följts av omfattande hyreshöjningar
på vissa platser. Närmare undersökning
av vad som förekommit har
dock icke bekräftat dylika påståenden.

Hyresrådet har också redovisat att
man gjort stora utredningar och nedlagt
stort arbete för att kontinuerligt
hålla sig informerad om läget på de
platser där man nu föreslagit en avveckling.
Det finns många kommentarer
om detta. Jag skall inte här förlänga
debatten med att citera sådana,
men det är naturligt att man inte bör
försitta möjligheterna att liberalisera
denna reglering under det att man funderar
på en total avveckling. Ju mindre
det är kvar vid totalavvecklingen,
desto färre störningspunkter blir det
och desto större möjligheter att hela
aktionen från regeringens sida kan komma
att lyckas.

Det är, som sagt, beklagligt, herr talman,
att inte statsrådet här har tagit
tillfället i akt att avslöja något om sina
planer. Han kan, säger han, inte ens
ange tidpunkten när han kan säga någonting.
Jag får förutsätta att han i

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

alla fall har en viss målsättning för
regeringsarbetet. Statsrådet och flera
andra medlemmar av regeringen har ju
vid ett flertal tillfällen gjort uttalanden,
som tyder på att man vill avveckla
denna ålderstigna reglering. Det är
många människor både utanför och innanför
denna kammare som är intresserade
av att höra någonting i denna
fråga. Det är ju få frågor, där det är
viktigare att i god tid lämna information.
Jag förmodar att statsrådet är väl
medveten om att tystnad på denna punkt
ger upphov till allsköns rykten och lösa
antaganden, som inte gagnar den fråga
vi diskuterar.

Herr talman! Jag ber härmed att få
tacka för svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Ett beslut i det ärende
som herr Bengtson frågat om kommer
i allmänhet inte att få någon praktisk
verkan förrän den 1 oktober 1966.
Det har ju sitt samband med uppsägningsfrågoma
o. s. v. Den nuvarande
regleringslagen löper ut med nästa år.
Vi vet ännu inte om det blir fråga om
förlängning eller om den nuvarande
hyresregleringslagen eventuellt kan ersättas
med en ny hyreslagstiftning. Vi
väntar närmast på hyreslagstiftningssakkunnigas
förslag, och det kan komma
att påverka ställningstagandet även
i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren medgiva, att besvarandet av
återstående på dagens förteckning upptagna
frågor uppskötes till ett senare
sammanträde.

§ 11

Justerades prokollen för den 23 och
den 24 innevarande november.

§ 12

Svar på interpellation ang. gränshandeln
med Finland.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Lassinantti har frågat
statsministern om svenska regeringen
är beredd att i samverkan med
Finlands regering söka undanröja de för
gränshandeln ogynnsamma verkningarna
av de nya bestämmelserna i Finland
om resandes rätt att tullfritt införa
medhavda varor till Finland. Frågan
har överlämnats till mig och jag
vill svara följande.

Jag vill först understryka att jag delar
interpellantens uppfattning om den
stora betydelse som handeln över Torne
älv har för befolkningen på båda sidor
om gränsen. Inskränkningar i denna
handel kan lända till irritation och skada
för berörda områden.

När det gäller de nu vidtagna åtgärderna
— som tillkommit av valutapolitiska
skäl men utan föregående konsultationer
med Sverige — vill jag framhålla,
att en svensk kommitté för närvarande
samarbetar med kommittéer i
Danmark, Finland och Norge med att
överse bestämmelserna om resandes rätt
till införsel. Det rör sig här visserligen
främst om tull- och skattefri införsel av
rusdrycker och tobaksvaror i syfte att
få till stånd en såvitt möjligt fastare enhetlig
reglering i länderna. Men även
med gränshandeln sammanhängande
spörsmål kommer att beröras.

Kommittéerna kommer att avge rapport
till regeringarna i januari nästa
år. Mot denna bakgrund finns det enligt
min mening inte skäl att nu vidta
några särskilda åtgärder i frågan.

Vidare anförde

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret på min interpellation.
Som någonting väsentligt

Tisdagen den 30 november 1905

Nr 38

Svar pa interpellation ang. gränshandeln med Finland

och positivt vid jag beteckna understrykandet
av dels den stora betydelse som
man måste tillmäta handeln vid den
svensk-finländska gränsen, dels att inskränkningar
i denna handel kan lända
till irritation och skada för berörda
områden.

Att inskränkningarna, som kom som
en blixt från klar himmel, verkligen vållat
irritation är vi säkerligen eniga om.
Vi får emellertid hoppas att det snart
skall bli möjligt att rätta till förhållandena,
så att det nordiska samarbetet inte
börjar segla i motvind uppe i norr.

Vi förstår att valutasituationen är besvärlig
för Finland. Vi vet också att turismen
från Finland ger oss mer än
vad vi på samma väg ger i valuta till
Finland.

Fråga är om man inte skulle kunna
hitta något lämpligt system för clearing,
så att man kan lösa detta problem utan
att behöva tillgripa sådana restriktioner
som de vilka ligger till grund för
min interpellation.

Den svensk-finska gränsbygden var
långt in på 1800-talet en homogen ekonomisk
enhet, som senare splittrades i
två halvor. Det råder ingen tvekan om
att denna splittring i många avseenden
har verkat som en broms på den ekonomiska
utvecklingen. Efter andra
världskriget har samarbetet blivit relativt
omfattande. Vi har genomfört passfrihet
och infört gemensam nordisk arbetsmarknad.
Gränshandelns liberalisering
har varit ett annat viktigt moment
i samarbetet över gränsen.

Man kan väl säga att godtagandet av
den gemensamma arbetsmarknaden var
ett offer av de människor i Norrbotten
som själva bor i arbetslöshetsområden.
Enligt min mening är det svårt att bibehålla
en gemensam arbetsmarknad,
om man samtidigt har rigorösa inskränkningar
för ekonomisk samverkan
över riksgränsen. Det har redan uppstått
en betydande arbetslöshet bland
affärsanställda i Haparanda och Tornedalen.
En del av dessa friställda är fin -

ländska medborgare, som betalt skatt i
Finland på inkomster som de uppburit
i Sverige. Åtminstone de svenska medborgarnas
bekymmersamma situation
måste beaktas av de svenska statsmakterna.

Företagarna har utgått ifrån att situationen,
sådan den var innan de nya
bestämmelserna utfärdades, var en naturlig
ordning som de hade anledning
att våga lägga till grund för sina olika
dispositioner.

Man brukar säga, att det fordras tolerans
av människor som befolkar en
gränsbygd. Jag vädjar till regeringen att
ta denna fråga tämligen seriöst. Den
är ytterst betydelsefull för många enskilda,
företagare och anställda, och den
kan säkert sätta icke önskvärda spår i
det nordiska samarbetet, som vi ju ändå
betraktar som en omistlig tillgång även
för vårt land.

Finansministern hänvisar till den ämbetsmannakonnnitté
som sysslar med
dessa frågor, men jag skulle ändå vilja
vädja till regeringen att utnyttja de särskilt
goda möjligheter till kontakt med
Finlands regering, som man har i dessa
dagar, i syfte att få till stånd en omprövning
eller uppmjukning av de bestämmelser
som haft en så ogynnsam
effekt på förhållandena i vårt land.

Det är inte svårt att ur finansministerns
svar utläsa att en korrigering av
här ifrågavarande bestämmelser ligger
utanför den svenska regeringens kompetensområde,
men med stöd av Nordiska
rådets rekommendation 1957 om
ekonomiskt samarbete i Finlands, Norges
och Sveriges nordligaste områden
bör åtskilligt kunna uträttas. Helsingforsavtalet
brukar vi ju betrakta som
det nordiska samarbetets Magna charta,
men enligt min mening har dess andemening
inte framstått tillräckligt klart i
samband med det problemkomplex som
vi här diskuterar.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

§ 13

Svar på interpellationer och fråga ang.
lokaliseringspolitiken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Uddevalla
har frågat mig om jag avser att
vidtaga någon åtgärd i anledning av
arbetsmarknadsstyrelsens förslag om en
begränsning av lokaliseringsstödskungörelsens
tillämpningsområde, vilket förslag
innebär att norra Bohuslän, Dalsland
och viss del av Värmland skulle
utgå ur stödområdet. Med hänvisning
till förslaget har frågor ställts till mig,
dels av herrar Berndtsson och Mattsson
var för sig huruvida riksdagens beslut
om lokaliseringstöd till norra Bohuslän
och Dalsland kommer att fullföljas,
dels av herr Andersson i Billingsfors,
huruvida beslutet i vad avser
Dalsland skall fullföljas, och dels av
herr Jonasson huruvida jag uppmärksammat
det stora behov av lokaliseringspolitiska
stödåtgärder som fortfarande
föreligger inom säffleregionen
och om jag avser att grundligt utreda
frågan om behovet av fortsatta lokaliseringspolitiska
stödåtgärder inom denna
region innan eventuella förslag framlägges
för riksdagen. Därjämte har herr
Berndtsson ställt frågan, huruvida jag
anser att lokaliseringspolitikens mål
måste vara att skapa sådan balans inom
de näringsgeografiska regionerna att de
kan ge invånarna inte bara goda utkomstmöjligheter
utan också en god service
i modem mening.

Jag anhåller att få besvara dessa frågor
i ett sammanhang.

Först vill jag då upplysa om att arbetsmarknadsstyrelsens
ifrågavarande
framställning f. n. är på remiss hos vederbörande
länsstyrelser. Regeringen
har därför ännu inte prövat ärendet. Ett
ställningstagande ämnar jag redovisa i
statsverkspropositionen, och frågan
kommer därigenom att underställas
riksdagens prövning.

Vad beträffar herr Jonassons fråga
får jag tillägga att uppgifter rörande
utvecklingstendenserna i de aktuella
områdena — även säffleregionen — givetvis
finns tillgängliga både hos arbetsmarknadsstyrelsen
och i inrikesdepartementet
samt att remissen till
länsstyrelserna syftar till att få kännedom
om de ytterligare fakta av betydelse
för frågans prövning, som kan vara
att anföra.

Beträffande den av herr Berndtsson
ställda principfrågan om lokaliseringspolitikens
mål vill jag anföra följande.

Den allmänna målsättning för lokaliseringspolitiken
som anges i proposition
och riksdagsbeslut gäller självfallet
alltjämt. Det bör understrykas att
denna målsättning avser hela landet och
inte begränsas till vissa län och regioner.
I målsättningen ingår bl. a. att samhället
bör söka styra utvecklingen i sådana
banor att det stigande välståndet
fördelas på ett så rättvist sätt som möjligt
och att människorna i olika delar
av landet erbjuds en tillfredsställande
social och kulturell service. I detta ligger
också svaret på herr Berndtssons
fråga. Lokaliseringspolitiken syftar inte
endast till att trygga sysselsättningen
utan också till att ge underlag för en
god service.

De medel som angetts för att nå detta
mål är emellertid inte endast ekonomiskt
stöd. Som det främsta medlet för
att kunna förverkliga den allmänna målsättningen
pekar de antagna riktlinjerna
på en aktiv samhällsplanering, vilken
skall syfta till bl. a. samverkan mellan
stat, kommun och näringsliv för att
—- som det heter i propositionen -— insatserna
på olika områden skall ge en
samlad effekt för en orts eller bygds utveckling.
Den organisation som tillkommit
för den lokaliseringspolitiska verksamheten
är också avpassad för detta
syfte. Inte minst gäller det planeringsråden
i länen, vilka som bekant finns
i alla län.

För det ekonomiska stödet har däremot
en regional avgränsning föreskri -

Tisdagen den 30 november 1905

Nr 38

Svar på interpellationer och fråga ang. lokaliseringspolitiken

vits. Enligt bankoutskottets av kamrarna
godkända utlåtande var en sådan avgränsning
ofrånkomlig; de resurser som
kan anslås för ändamålet och som riksdagen
angett ramen för måste sättas in
i de områden där behoven är störst och
omställningsproblemen särskilt akuta.

De ställningstaganden jag här åberopat
leder enligt min uppfattning till att
en region — begreppet sett i en relativt
vid bemärkelse — där omställningsproblemen
övervunnits i princip också
bör utgå ur stödområdet. Därigenom
blir orter i regionen givetvis inte undandragna
möjligheten till lokaliseringspolitiska
åtgärder, utan för sådana åtgärder
— även lokaliseringsstödet —
kommer att gälla samma regler som för
landet i övrigt.

Den principiella uppfattning jag nu
gett uttryck för innebär självfallet inte
något ställningstagande till frågan om
det finns anledning att låta de aktuella
områdena utgå ur stödområdet, en fråga
som regeringen, enligt vad jag inledningsvis
nämnde, ännu ej prövat.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation.
Om svaret är positivt eller negativt
är för tidigt att i dag ha någon uppfattning
om, eftersom regeringen inte
tagit ställning till frågan ännu. Men jag
är glad över att arbetsmarknadsstyrelsens
ifrågavarande framställning remitterats
till berörda länsstyrelser och att
frågan därefter kommer att behandlas
av regeringen. Inom länsstyrelserna
kommer ärendet att handläggas av vederbörande
planeringsråd, och där kommer
frågan att prövas ur alla aspekter.
Jag tror därför att man kan känna sig
lugn, ty om frågan prövas ordentligt är
jag övertygad om att lokaliseringskungörelsen
får fortsätta att tillämpas utan
ändring under den femårsperiod som

den skall gälla enligt vad regeringen
och riksdagen för knappt ett år sedan
beslöt. Däremot har jag ingenting emot
att de ansökningar som kommer in blir
föremål för en hård och noggrann
granskning.

Eftersom jag vet att andra talare efter
mig kommer att beröra frågan ur Dalslands
och Värmlands synvinkel skall
jag inskränka mig till att säga några
ord om de problem som gäller för Bohuslän.

De delar av Bohuslän det gäller har
hårt drabbats av arbetslöshet. För ett
antal år sedan rådde här ett sjudande
liv. Stenindustrien blomstrade. Jordbruket
med dess mycket små enheter gav
sina brukare en relativt god försörjning.
Så drabbades stenindustrien av
en kris, som inte övervanns. Jordbrukets
strukturförändring håller på att
ske.

De tre kommunblocken har under senaste
tioårsperiod minskat med mer än
3 000 personer. Detta tal är nästan identiskt
med nettoutflyttningen inom området.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsens statistik
är detta den största minskning någon
region i landet utvisar. I en sammanställning
har nämligen arbetsmarknadsstyrelsens
utredningsbyrå gjort en
jämförelse över befolkningsutvecklingen
i stödområdet och i övriga delar av landet.
Befolkningstalen år 1950 har åsatts
index 100.

Enligt denna visar det sig att i de delar
av landet, som icke ingår i stödområdet,
hade index år 1963 stigit till 112.
För hela stödområdet däremot var index
97,8 och för den del av Bohuslän
som ingår i detta endast 87,3 vilket är
den mest negativa befolkningsutvecklingen
som redovisas för någon region.
Den därnäst sämsta är Dalsland, som ju
arbetsmarknadsstyrelsen också föreslår
bör utgå ur stödområdet.

Vad värre är — om inget händer kommer
folkminskningen att öka i accelererande
takt. Jag sade att minskningen under
de senaste 10 åren varit 3 000 per -

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1905

Svar på interpellationer och fråga ang.

soner eller drygt 9 procent. Enligt statistiska
centralbyråns beräkningar, som
redovisas i Statistiska meddelanden nr
B: 20 i år, kommer folkmängden under
följande tioårsperiod att minska med
ytterligare 4 500 personer eller med 15
procent.

Vad är det då för folk som flyttar
från området? Jo, det är i huvudsak
folk i de s. k. produktiva åldrarna. Under
perioden 1961—1963, alltså en ganska
närliggande period, flyttade inte
mindre än 891 personer i åldrarna 15—
30 år från dessa kommuner. Den totala
nettoutflyttningen var dessa tre år 1 111,
d. v. s. mer än 80 procent av dem som
flyttade ut var personer i 15—30-årsåldern.
Här är det alltså betydande arbetskraftsresurser
som ger sig i väg dit
där de kan få arbete. Ändock flyttar de
inte förrän det blir alldeles nödvändigt.
En del s. k. dold arbetskraft har registrerats
vid undersökningar som gjorts. Det
är ofta fråga om människor, som drar
sig fram med låga inkomster på sina små
jordbruk, kanske kompletterade med diverse
småtjänster, men som av olika
skäl är bundna vid orten och inte gärna
flyttar till någon större stad, där arbetstillfällen
finns.

Jordbruket är mycket uppsplittrat på
små enheter. Av 2 800 jordbruk inom de
ifrågavarande kommunblocken anses enligt
lantbruksdirektör Bolmstrands analyser
endast 400 vara bärkraftiga, om
anspråken på arealer och produktionsinriktning
inte ställes allför höga. På
sikt anser man att jordbruket bör bestå
av endast 700 bärkraftiga enheter. Det
skulle innebära, att antalet skulle bantas
ner till cirka en fjärdedel av nuvarande
antal. Ur samhällelig synpunkt är
detta enligt min mening en fördel. Men
då måste andra sysselsättningsobjekt
skapas för den överblivna arbetskraften.

Arbetsmarknadsstyrelsen säger i sin
framställning till regeringen att »den
punkt börjar nås där ytterligare lokaliseringsstöd
ej kan lämnas för ifrågavarande
områden utan risk för arbets -

lokaliseringspolitiken

kraftsbrist» och att »en fortsatt lokaliseringsverksamhet
— — —• skulle

försvaga hittillsvarande lokaliseringsobjekts
expansionsmöjligheter».

Ja, det sista har jag hört en berörd
företagare vara orolig för. Men det kan
väl inte vara någon nackdel om det skulle
bli någon liten konkurrens om arbetskraften
på orter, där lönerna ligger mycket
lågt.

Vidare vill jag framhålla som självklart
att det kan bli fråga om en viss
tillförsel av arbetskraft utifrån. Skulle
man enbart vara hänvisad till den arbetskraft
som för tillfället finns tillgänglig
på en ort som man vill skall få lokaliseringsstöd,
är jag rädd för att resultatet
skulle bli ganska magert. Det erfordras
ofta specialarbetare, som i allmänhet
inte går arbetslösa. Man vill ha
en viss differentiering av arbetsstyrkan
i fråga om ålder, yrkesutbildning o. s. v.
Det kan väl inte vara märkvärdigare och
mindre lämpligt att tillföra arbetskraft
till ett område där näringslivet är underdimensionerat
än vad som dagligdags
sker i så stor utsträckning till storstäderna.
Lokaliseringspolitiken syftar
tvärtom till att lätta trycket på koncentrationen
av näringslivet till storstadsregionerna
och i stället stimulera en lokalisering
till områden där det ur samhälleliga
synpunkter är angeläget att
skapa nya arbetstillfällen.

Det är alldeles självklart att när arbetsmarknadsstyrelsens
förslag om en
begränsning av stödområdet offentliggjordes
den 12 november kom det som
en kalldusch. Framställningen gjordes
utan att kontakt tagits med berörda
länsorgan, vilket är mycket märkligt för
att inte säga anmärkningsvärt. Dessutom
hade lokaliseringskungörelsen varit i
kraft under endast drygt fyra månader.
Vid den tidpunkten hade inte något
ärende från Bohuslän slutbehandlats. I
fredags bifölls emellertid två ansökningar,
och vi är tacksamma för det. Dessa
företag avses emellertid inte ge större
tillskott på arbetstillfällen än för 85

Tisdagen den 30 november 1905

Nr 38

Svar på interpellationer och fråga ang. lokaliseringspolitiken

man. Sedan har Kungl. Maj:t att avgöra
ett objekt som är tillstyrkt av arbetsmarknadsstyrelsen.
Om regeringen beviljar
denna ansökan — och det utgår
jag ifrån — kan det tillkomma arbetstillfällen
för ytterligare 200 man. Sedan
är ännu något objekt föremål för länsstyrelsens
handläggning. Detta rör sig
om arbetstillfällen för något tiotal personer.
Det är allt. Arbetstillfällen för
cirka 300 personer skulle alltså bli resultatet
av denna reform, som man ställt
stora förväntningar på för Bohusläns
del. Den skulle ge försörjning åt cirka
1 000 personer, vilket motsvarar två å
tre års utflyttningar.

Det behövs självfallet avsevärt flera
arbetstillfällen. En del bör väl komma
utan lokaliseringsbidrag. Men det behövs
stimulans för att utvecklingen skall
komma i gång. Enligt länsarbetsdirektör
Odlöws uppskattning skulle erfordras
åtminstone 800 å 1 000 nya arbetstillfällen
med stimulansstöd från det allmänna
för att utvecklingen skulle kunna gå
vidare.

Det var därför med största tillfredsställelse
vi såg att regering och riksdag
för ett år sedan fastställde den geografiska
omfattning som stödområdet fick.
Vi var också glada över det personliga
intresse som vår nuvarande inrikesminister
visade genom att föreslå att delar
av norra Bohuslän skulle tillhöra stödområdet.

Jag ställer stora förväntningar på
herr statsrådet och hoppas att han verkligen
överväger frågan och beaktar de
ytterligare fakta som kommer in efter
remissbehandlingen, innan någon ändring
av nuvarande lokaliseringskungörelse
vidtages. Att slå in på den linje
som arbetsmarknadsstyrelsen föreslår,
nämligen att endast några månader efter
det att lokaliseringskungörelsen trätt i
kraft och innan den hunnit verka tillfredsställande,
påkalla ändringar i fråga
om tillämpningsområdet av så stor räckvidd
som det här är fråga om -— det
skulle ge ett intryck av en ryckighet i

den fastslagna politiken som skulle vara
mycket allvarlig. Det skulle åstadkomma
osäkerhet hos berörda kommuner
som planerar och investerar stora belopp
i markköp och annat och hos företag
som kan tänkas intressera sig för
en omlokalisering av sin verksamhet.
Det skulle också leda till en allvarlig
otrygghetskänsla hos de människor som
bor i dessa områden och som direkt beröres.
Det skulle vidare grusa förhoppningar
som ställts på en ljusare framtid
och skapa besvikelse hos många.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Torp (s).

Herr BERNDTSSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Johansson för svaret på min
interpellation.

Denna fråga rör ett stort område i
mitt hemlän, som flera gånger drabbats
av speciella kriser inom sina näringar:
krisen inom stenindustrien på sin tid
och nu senast krisen — jag vågar nästan
säga katastrofen — för räkfiskarna. När
nu kungl. arbetsmarknadsstyrelsen föreslår
att lokaliseringsstödet skall dragas
in för de delar av Bohuslän och
Dalsland som tidigare beslutats få del
av lokaliseringsstödet har förslaget vållat
stor oro bland befolkningen i de berörda
områdena. Stora förhoppningar
hade ställts till detta stöd, och nu föreslås
det indraget efter att ha varit i kraft
så kort tid som drygt fyra månader.
När förslaget om indragandet av lokaliseringsstödet
bygger på att balans
inom kort nås på arbetsmarknaden frågar
man sig för det första om så verkligen
är fallet, och för det andra om
lokaliseringspolitikens mål verkligen
nåtts när det gäller att skapa funktionsdugliga
regioner.

Enligt min mening finns det åtskilliga
fakta som motsäger ett jakande svar
på dessa frågor — som motsäger att det
redan under nästa år skulle vara dags
att dra in lokaliseringsstödet. Jag skall

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Svar på interpellationer och fråga ang. lokaliseringspolitiken

här närmare tala om några av dessa
fakta.

Stora områden av de regioner som
här berörs är säkerligen av en speciell
natur på grund av dels den ogynnsamma
befolkningsutvecklingen och dels den
låga sysselsättningsgraden. Den s. k. dolda
arbetslösheten torde vara omfattande.
Mycket få gifta kvinnor har förvärvsarbete
och många innehavare av ofullständiga
jordbruk föredrar att stanna
kvar på sina gårdar om än inkomsten
är låg framför att flytta till en annan
ort och där ställa sig i en bostadskö.
Det finns därför skäl att se litet närmare
på frågan om balans på arbetsmarknaden
inom detta område kan nås inom
kort.

Till följd av den höga andelen av äldre
personer och den ofullständiga sysselsättningen
av delar av befolkningen i
norra Bohuslän och Dalsland har innevånarna
där mycket låg medelskattekraft.
Inom detta område, beträffande
vilket det nu föreslås att lokaliseringsstödet
skall dras in, kommer inte kommunblock
över 78 % av medelskattekraften
i riket. Tanumshede och Färgelanda
kommunblock uppvisar så låga siffror
som 55 resp. 52 % av medelskattekraften
i rikets kommuner.

Dessa låga tal beträffande skattekraften
i de kommuner som nu föreslås bli
ställda utan lokaliseringsstöd tyder dels
på undersysselsättning, dels på att de
sysselsatta har låga inkomster, och dels
på att ålderssammansättningen inom
hela den aktuella regionen är synnerligen
ogynnsam. Enbart ett studium av
skattekraften i regionen och kommunerna
talar för att ett lokaliseringsstöd
behövs under ytterligare några år, om
regionens och kommunblockens förmåga
till samhällelig service i modern mening
inte skall nedsättas.

Befolkningsförlusterna inom de aktuella
områdena är avsevärda. De har
varit stora under hela efterkrigstiden
och förutses, om utvecklingen inte bryts,
att förbli stora också under de närmaste
15 åren.

Den markanta utflyttningen av ungdomar
från de berörda regionerna ger
klart besked om att det råder brist på
konkurrenskraftiga erbjudanden om anställningar.
Så länge de yngre årgångarna
överväger då det gäller flyttningsförlusterna,
torde frågan om lokaliseringsstödets
indragande vara för tidigt
väckt.

Det är ett känt förhållande att en
stor del av flyttningsströmmen söker
sig till göteborgsregionen, där det visserligen
finns rika möjligheter till sysselsättning
men samtidigt stora problem,
t. ex. bostadsbristen. Inte minst
härigenom bör det vara en riksangelägenhet
att ungdomen kan få vara kvar
i sin bygd, där bland annat möjligheterna
att få en bostad är mycket större.

Under 1963 förlorade de tre nordliga
kommunblocken i Bohuslän 305 invånare,
av vilka 260 var under 30 år.
Gravarne kommunblock, som ligger vid
gränsen till det nuvarande stödområdet,
förlorade under samma år 91 invånare,
varav 75 befann sig under 30 år. För
den del av Dalsland som ingår i lokaliseringsstödområdet
utgjorde motsvarande
flyttningsförlust år 1963 471 invånare,
varav 376 var under 30 år.

Av tillgänglig befolkningsstatistik
framgår alltså klart att kraftfulla åtgärder
måste till, om den negativa utvecklingen
skall kunna brytas. Denna utveckling
ger vid handen att de tre nordliga
kommunblocken i Bohuslän under
de närmast följande 15 åren kommer
att förlora ytterligare 7 000 invånare
och Dalsland under samma tid cirka
5 000 invånare. Det av någon anledning
från lokaliseringsstödområdet uteslutna
Gravarne kommunblock skulle förlora
1 800 invånare.

De i dag aktuella lokaliseringspolitiska
åtgärderna torde knappast vara
tillräckliga för att ens stabilisera befolkningsutvecklingen
i dessa bygder.

För såväl Bohuslän som Dalsland gäller
att tillskott på arbetsplatser inom
industrien inte fordrar en utbyggnad
av servicenäringarna i samma utsträck -

Tisdagen den 30 november 1965

Nr 38

Svar pa interpellationer och fräsa ang. lokaliseringspolitiken

ning som inom de flesta andra områden
i landet. Avflyttningen har visserligen
lett till att servicenäringarna i
förhållande till befolkningen är överdimensionerade,
men i detta sammanhang
bör kraftigt understrykas att det
är ett riksintresse att dessa bygder har
ett i förhållande till sin befolkning överdimensionerat
servicenät för att varje
sommar kunna stå ett hundratusental
turister till tjänst. Även om säsongvariationerna
inom berörda företag orsakar
svårigheter för både företagare
och anställda, skulle en nedskärning av
servicenäringarna minska traktens möjligheter
som ett av många eftertraktat
semester- och fritidsområde, något som
skulle inverka menligt för många fler
än de bofasta.

Man kan alltså utgå ifrån att nya arbetsplatser
inom industrien inte skulle
dra med sig någon nämnvärd utbyggnad
av servicenäringarna men väl garantera
ett säkrare inkomstförhållande för
denna företagargrupp och dess anställda.

Herr talman! Jag har här redovisat
fyra faktorer som enligt min mening
ger belägg för att lokaliseringsstödet
till norra Bohuslän och Dalsland bör
utgå under ytterligare en period. Dessa
fyra faktorer är 1 :o den ogynnsamma
fördelningen mellan olika åldersgrupper,
2:o den låga skattekraften, 3 ro den dolda
arbetslösheten, 4:o riksintresset av att
dessa turist- och fritidsbygder kan vidmakthålla
ett väl utbyggt servicenät.

Jag hemställer att inrikesministern
måtte närmare granska dessa faktorer,
innan regeringen tar slutlig ställning
till det av arbetsmarknadsstyrelsen
framlagda indragningsförslaget. Jag vill
också understryka att de synpunkter,
som jag här anfört, i lika hög grad gäller
Gravarne kommunblock, som av någon
anledning uteslutits från lokaliseringsstödområdet.
Borde det inte i stället
för indragning var fråga om en utvidgning
av detta stödområde?

Jag ber att än en gång få tacka för
interpellationssvaret.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Även jag ber att få
tacka inrikesministern för svaret på interpellationen.

Förslaget att säffleregionen skall brytas
ut ur det s. k. stödområdet har väckt
både förvirring och förvåning, inte bara
inom den s. k. säffleregionen utan
i hela Värmland. Vad som här sagts
av de föregående talarna gäller givetvis
även för Värmland och för säffleregionen
i synnerhet.

Inrikesministern säger att orter där
omställningsproblemen övervunnits i
princip också bör utgå ur stödområdena.
Det är kanske en riktig princip,
men lika principiellt riktigt är det väl
att ett riksdagsbeslut ej skall ändras
efter en så kort tid, ty det har väl ändå
inte skett så stora förändringar. Svårigheterna
har inte övervunnits i den
s. k. säffleregionen. Man har omställningssvårigheter
för närvarande och
kommer att ha sådana längre fram. Ett
beslut att utesluta säffleregionen efter
så kort tid måste, enligt min mening,
betecknas som en ryckig politik och
kan inte vara ägnad att inge den respekt
för riksdagens beslut som vi är vana
vid att hysa, eller som vi i varje fall
har rätt att vänta. Det är många företag
inom detta område som arbetar på att
få fram förslag till industrilokalisering,
och nu befinner de sig plötsligt i den
situationen att deras möjligheter att få
ett lokaliseringsstöd blivit försämrade
eller kanske uteslutna. Jag säger försämrade
trots att inrikesministern på
sidan 3 i interpellationssvaret säger följande:
»Därigenom blir orter i regionen
givetvis inte undandragna möjligheten
till lokaliseringspolitiska åtgärder,
utan för sådana åtgärder — även
lokaliseringsstödet — kommer att gälla
samma regler som för landet i övrigt.»
Om man har så att säga fastspikade
områden är väl möjligheterna i alla
fall sämre för de orter som ligger utanför
dessa områden.

Får jag i detta sammanhang ställa

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965
Svar på interpellationer och fråga ang. lokaliseringspolitiken

en fråga som det kanske är för tidigt
att komma med. Många företagare har
kanske planerat i viss utsträckning, de
har tänkt bygga ut eller bygga nytt.
Kan dessa företagare fä någon förtursrätt
under en övergångsperiod?

Möjligheterna för den friställda arbetskraften
att få arbete utan att flytta
är väl emellertid den primära frågan.
De kostnader som detta innebär för samhället
är som bekant inte små. Om det
ifrågavarande förslaget skulle förverkligas
betyder det stora svårigheter för
många människor, och det skulle vara
tråkigt för såväl länet som för människorna
i fråga.

Inrikesministern framhåller att det
definitiva ställningstagandet ännu inte
har skett, eftersom regeringen inte har
prövat förslaget om en begränsning av
stödområdet. Jag hoppas att denna prövning
kommer att bli mycket grundlig
och att man då också tar i beaktande
den dolda arbetslösheten. Jag har personligen
ett intryck av att man hittills
inte tagit någon som helst hänsyn till
just den saken.

Frågan om stödområdets omfattning
är mycket betydelsefull för hela Värmlands
län. Detta län har fått vidkännas
en befolkningsminskning och har inte
kunnat tillgodogöra sig den ökning av
skatteunderlaget som är utmärkande för
landet i dess helhet. Detta gör att frågan
om lokaliseringsstödet har lika stort
intresse för länet i övrigt som för den
region det här närmast gäller. Kommuner
och myndigheter, företagare och
arbetare kommer säkerligen att med
stor uppmärksamhet följa denna fråga.
Den allmänna uppfattningen är nog att
det bör vara någon måtta på ryckigheten
och att man från statsmakternas
sida borde ha inväntat ytterligare erfarenheter
av lokaliseringspolitiken innan
man går att fatta sådana drastiska
beslut som det nu är fråga om.

Herr ANDERSSON i Billingsfors (s):
Herr talman! Även jag vill till inrikesministern
framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Det skulle kanske
i övrigt vara tillräckligt att hänvisa till
vad som redan sagts, eftersom de argument
som framförts har gällt även Dalsland,
men då jag ensam här i kammaren
direkt representerar detta landskap, som
i mångt och mycket tycks vara bortglömt
— ibland verkar det som om man
knappast vet var Dalsland ligger — vill
jag ta tillfället i akt för att säga några
ord om Dalsland och dess problem.

Två gånger under den senaste tiden
har statsmakterna berett oss dalslänningar
en verklig glädje och uppmuntran.
Första gången var när förre kommunikationsminister
Skoglund tog ett
verkligt krafttag för att lösa vägfrågan
i Dalsland, sedan han besökt oss och
funnit i vilket eländigt skick våra vägar
befann sig. Alltsedan 1960 har det sålunda
blivit en vändning till det bättre
när det gäller vägarna, och vi har i detta
avseende fått en lösning av våra problem
som är jämförbar med vad som
gäller för andra landskap.

Jag vill därför passa på att till protokollet
anteckna dalslänningarnas tack
till förre kommunikationsministern för
detta krafttag i vägfrågan, som även bidragit
till att skapa en god basorganisation
för den utveckling av landskapets
näringsliv som vi hoppas skall fortsätta.

Det andra tillfället som jag syftar på
är att riksdagen i våras beslutade om
att Dalsland skulle tillhöra de stödområden,
vilka med hjälp av statliga ekonomiska
medel skulle göras attraktiva
för industrilokaliseringen. Den glädjen
har nu till viss del grumlats av arbetsmarknadsstyrelsen,
men vi hoppas att
regeringen ger oss glädjen tillbaka, så
att vi kan gå framtiden till mötes med
samma förhoppningar som vi hyste när
beslutet om lokaliseringsstödet fattades.

Dalsland har varit ett ganska bortglömt
landskap både av statsmakterna
och företagarna. Det har verkat som om

Tisdagen den 30 november 1965

Nr 38

Svar på interpellationer och fråga ang. lokaliseringspolitiken

dessa västliga delar av landet var ett
område som kunde betecknas som
ingenmansland. Klart är också att vi
inte bär haft mycket att bjuda på i fråga
om god basorganisation och den kulturella
service som efterfrågas i lokaliseringssammanhang.
Vi har inga stora
städer med de attraktiva serviceanordningar
människor vill ha. Därför har
Dalsland kommit i skymundan i den
allmänna koncentrationen.

Det finns som bekant ett uttryck som
säger: »Ändå något, sa’ han som fick se
Åmål», och Åmål är ju landskapets enda
stad. Men de som varit där vet att det
är en liten idyllisk stad. Statsmakterna
har dock sedan länge försämrat Åmåls
förutsättningar i industriellt avseende.
Järnvägsverkstaden, en gång stadens
största arbetsplats, har exempelvis
etappvis avvecklats av SJ. Den åderlåtning
som då skedde har sedan fortsatt,
och det har givetvis inverkat menligt
på utkomstmöjligheterna, när man inte
har kunnat skaffa ersättningsindustrier
i stället.

Om man vore skald, kunde man också
se på Dalsland ur natursynpunkt, eftersom
det är ett vackert landskap. Vi har
bl. a. Dalslands kanal, som är en mycket
attraktiv turistled och som besökes
av stora turistskaror varje år. Även kianalbolaget
brottas dock med stora ekonomiska
svårigheter. Statsmakterna har
givit företaget ett provisoriskt stöd som
givit kanalledningen en andhämtningspaus,
och jag hoppas att våra naturvårdande
myndigheter ser till att den vackra
kanalleden kan fortsätta att driva sin
verksamhet. Detta är inte hara till fördel
för Dalsland, eftersom leden är en
turistattraktion av betydelse för hela
vårt land.

Men det är givet att vi som bygger
och bor i Dalsland inte kan leva på bara
en vacker natur och på vackra turistleder.
Vår försörjning måste tryggas på
annat sätt. Och det kan ske endast genom
en industriell utveckling. Med den
är det dock nu klent beställt, och indu -

strilokaliseringen till Dalsland har under
en längre tid varit så gott som obefintlig.
Vi har inte kunnat konkurrera
med de stora industricentra som finns
i landskapets närhet och som lockat
många människor från Dalsland. Det
mest bekymmersamma i det sammanhanget
är att de har lockat ut vår ungdom,
som vi skall bygga framtiden på.
Detta har skapat en viss pessimism hos
de ledande kommunalmännen, som inte
har sett några möjligheter att få en ändring
till stånd.

Genom att vi inte har haft de kulturcentra
eller de utbildningsanstalter som
människor vill ha, har det inte funnits
någonting som lockat folk till Dalsland.
Men när statsmakterna nu behandlar
gymnasiefrågan, hoppas jag att vi till
det läroverk som finns i Åmål också får
ett gymnasium. Då kan vi få ett underlag
för den kulturella utvecklingen och
därmed bli mera attraktiva när det gäller
industrilokaliseringen.

Då vi inte har haft någon industrilokalisering,
har näringslivet i Dalsland
blivit ensidigt. Det är pappersindustrien
som har dominerat. Den är emellertid
splittrad på ett flertal mindre enheter,
som inte har kunnat konkurrera
om arbetskraften. Detta har medfört att
företagen har blivit typiska låglöneföretag,
med de olägenheter detta fört
med sig.

Vad jag här anfört kan man säga är
bakgrunden. Sedan kom riksdagsbeslutet
att Dalsland skulle inordnas i stödområdena
för statlig ekonomisk lokalisering,
och det gav hopp om utveckling.
Vi började åter tro på framtiden, och
kommunalmännen började planera för
en expansion. En del företag började
faktiskt också söka sig till Dalslands
regioner. Men ingen glädje varar beständigt.
Efter bara fyra och en halv
månader var arbetsmarknadsstyrelsen
färdig att dämpa ned optimismen. Då
sade man i verket att omställningsproblemen
i Dalsland var övervunna och
att arbetskraftssituationen var sådan att

3 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 38

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Svar på interpellationer och fråga ang. lokaliseringspolitiken

inget stöd i fortsättningen borde utgå
till landskapet.

Man förstår nu att vad som gjorde att
Dalsland redan från början kom med i
bilden när detta stöd skulle lämnas var
den situation som uppstod då sulfitfabriken
i köpingen Bengtsfors lades
ned. Vi hade där energiska kommunalmän,
som drog myndigheternas blickar
till Dalsland. Nu har glädjande nog arbetskraftssituationen
i Bengtsfors åtminstone
för tillfället lösts på ett godtagbart
sätt. Vips är då arbetsmarknadsstyrelsen
framme och anser att när arbetskraftssituationen
i Bengtsfors är
klarad finns det inga problem för Dalsland.

Upplysningsvis kan jag säga att vi har
bl. a. ytterligare tre kommunblockcentra
att visa upp. Enligt beslutet skall man
ju i första hand satsa på kommunblockcentra
för att där skapa medelpunkter
för områden som kan blomstra och utvecklas.
Låt mig ta ett alldeles färskt
exempel, som belyser ihåligheten i påståendet
om jämvikt i arbetskraftsläget.

I södra delen av landskapet har vi ett
samhälle som heter Högsäter. En industri
som tillverkar delar åt Volvo har
lokaliserats dit. I första omgången skulle
man ha 25 man anställda, men den slutliga
styrkan skall vara 50. Först ville
emellertid länsarbetsnämnden veta om
det verkligen fanns arbetskraft i området
att tillgå. Kommunalmännen gjorde
då en undersökning och fick inte mindre
än 298 ansökningar. Av dessa skulle
endast 25 anställas till en början och 25
senare. Vi har där en arbetskraftsreserv
på ungefär 250 man som väntar på ny
sysselsättning. Sedan kan man komma
och tala om att det finns jämvikt! Som
jag sade tidigare har man endast stirrat
sig blind på den situation som råder i
Bengtsfors för närvarande.

Jag kan vidare meddela att av de 298
anmälda var 150 jordbrukare som ville
ha ny sysselsättning. Deras jordbruk
var för små, och de kan inte försörja
sig på dem i dagens läge. Endast ett

femtiotal av dessa anmälda har för närvarande
sysselsättning på andra ställen
längre eller kortare tid på året.

Industrier kom naturligtvis dit, eftersom
arbetskraftstillgången var god. Jag
behöver väl inte tillägga att kommunalmännen
i Högsäter är glada i dag för
denna utveckling.

Inrikesministern säger i svaret att
uppgifter rörande utvecklingstendenserna
i de aktuella områdena finns tillgängliga
hos både arbetsmarknadsstyrelsen
och inrikesdepartementet. Man
måste nog konstatera att dessa uppgifter
inte är riktigt med sanningen överensstämmande,
om man av dem kan dra
slutsatsen att arbetskraftsläget är i jämvikt
för Dalslands vidkommande.

Jag hoppas att de remissvar som nu
kommer från länsstyrelserna och som
jag förmodar även från planeringsråden
skall ge en korrekt bild av situationen.
Vi måste ha en ytterligare lokalisering
för att det inte skall bli en avtappning
av främst den uppväxande ungdomen.
Vi måste ha ett differentierat näringsliv,
och det måste vara statens skyldighet
att se till att även ett litet landskap
därborta vid norska gränsen får möjligheter
att vidareutvecklas och att de som
där bygger och bor kan få del av den
utveckling som pågår.

Detta stöd är ju beslutat som ett försöksobjekt
på fem år enligt propositionen,
och jag hoppas att det inte rubbas
under den tid som man här har fastställt.
För de objekt som man anser inte
bör ha stöd kan man avslå ansökningarna.
Därmed styr man utvecklingen
som man önskar trots att stödet finns
kvar. Jag anser att man inte bör lämna
stöd generellt till alla som söker, ty det
finns nog de som söker men som ändå
inte behöver ha det.

Slutmålet bör väl vara att vi får ett
sådant näringsliv i vårt land att välfärden
blir så jämnt fördelad som möjligt
och att vi kan erbjuda alla medborgare,
var de än bor i vårt land, den valfrihet
som vi arbetar på att förverkliga.

Tisdagen den 30 november 1905

Nr 38

Svar på interpellationer och fråga ang. lokaliseringspolitiken

I denna utveckling anser jag att lokaliseringspolitiken
är ett mycket viktigt
instrument, kanske det allra viktigaste.
Därför motser jag med spänt intresse
det besked inrikesministern lovade i
statsverkspropositionen. Och jag hoppas
att detta besked blir sådant att den
utveckling som nu påbörjats kan fortsätta
för Dalslands vidkommande.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min fråga.

Det mesta av vad som just nu är att
säga i denna fråga kan kanske redan
tyckas vara sagt. Vi får så småningom
tillfälle att ta del av de remissyttranden,
som avlämnas och av de förslag
som framläggs i statsverkspropositionen
vid nyåret.

Men jag vill ändå med några ord beröra
denna fråga, som jag tycker att
arbetsmarknadsstyrelsen hade kunnat
handlägga mera smidigt. Man hade nämligen
kunnat ta kontakt med länsmyndigheterna
i de berörda områdena innan
man skickade en skrivelse till regeringen,
där man anför »att den punkt
börjar nås där ytterligare lokaliseringsstöd
ej kan lämnas för ifrågavarande
områden utan risk för arbetskraftsbrist».

Av de anföranden som hållits har
framgått att detta knappast kan vara en
riktig bedömning. Om man hade tagit
kontakt med länsmyndigheterna hade
man därför kunnat undgå åstadkomma
den oro som nu uppstått i de berörda
bygderna och som, enligt vad som framgått
av de interpellationer och enkla
frågor vilka har ställts, är mycket stor.

Det har anförts olika argument i denna
fråga. Jag vill framhålla, att man
inom de områden det gäller inte för närvarande
har de personella, ekonomiska
eller organisatoriska resurser som fordras
för att tillhandahålla en god service,

och det kan bli ännu svårare att göra
detta.

Man kan som exempel ta upp behovet
av lasarett i norra Bohuslän och även i
Dalsland. Det måste betyda oerhört
mycket att vi har lasarettet i Strömstad
placerat just på denna plats, eftersom
trafiken är mycket stor på E 6 och det
tyvärr därför också inträffar många
trafikolyckor. Om man blir tvungen att
forsla dem som råkat ut för olyckshändelser
i norra länsdelen till Uddevalla,
kan detta betyda att man får svårare
att hjälpa de skadade. Jag kunde som
exempel även ha nämnt ett annat lasarett,
nämligen lasarettet i Lysekil.

Vi har vidare kunnat konstatera att
servicen i övrigt blivit sämre. Detta
gäller trafiken på Bohusbanan, som har
försämrats genom tågindragningar, införande
av byte från tåg till buss o. s. v.
Allt tyder som sagt på att man inom
dessa områden inte kan tillhandahålla
den service som är önskvärd.

Inrikesministern är känd för att vara
en erfaren kommunalman, och han förstår
alldeles säkert att om tre kommunblock
som för närvarande har tillsammans
cirka 31 000 invånare och som
under de senaste 20 åren förlorat drygt
7 000 människor, måste brottas med
svårigheter av skilda slag. Om jag därtill
nämner att i en kommun enligt vad
denna har redovisat för mig nära 25
procent av befolkningen befinner sig
i pensionsåldern, måste det — det förstår
var och en som sysslat med kommunalfrågor
— uppstå svårigheter. Det
är också detta som har föranlett oss
från de berörda områdena att söka göra
klart att det finns behov av lokaliseringsstöd
också framdeles.

Man har idag tagit upp den principiella
frågan om vi skall nöja oss med
en balans på arbetsmarknaden eller om
vi skall fortsätta att lämna stöd i syfte
att ge bygderna möjligheter att få ett
differentierat näringsliv och att lägga
grunden för en stabiliserad befolkningsmässig
och ekonomisk utveckling.

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Svar på interpellationer och fråga ang. lokaliseringspolitiken

Situationen är den i de berörda områdena
att det inte räcker att hålla dem
som bor i dessa bygder med arbete om
man skall »restaurera» bygderna. Man
frågar sig då hur man skall gå tillväga.
Det föreligger naturligtvis ett behov av
att få yngre människor att flytta in i
dessa områden. Varifrån skall man då
ta dessa? Jag skall inte fördjupa mig i
detta, men situationen är sådan att man
har det trångt inom åtskilliga områden,
bl. a. i Göteborg. Det är inte otänkbart,
tvärtom mycket troligt, att det finns
många såväl enskilda personer som företag
vilka skulle vilja flytta från dessa
trånga områden.

Jag skall inte gå närmare in på denna
fråga av den anledningen att det, som
sagt, redan har framförts så många argument
i diskussionen och med hänsyn
till löftet om att frågan kommer att tas
upp på nytt, varvid vi får tillfälle att
ta del av de förslag som framläggs från
regeringens sida.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! När jag har begärt ordet
i denna interpellationsdebatt, vars tillkomst
jag inte bidragit till, är det egentligen
bara för att foga en enda synpunkt
till de många som har anförts.

Förespråkarna för ett fortsatt lokaliseringsstöd
till Bohuslän har i huvudsak
stött sig på landskapets relativt svaga
prognos för den närmaste framtiden,
väl dokumenterad i beräkningar om
minskande folkmängd och annat. Jag
har ingen invändning att göra mot de
beräkningarna eller den prognosen eller
de motiveringarna men vill peka på
att man väl också kan anföra landskapets
enligt min mening mycket goda
prognos på längre sikt som ett gott skäl
för fortsatt lokaliseringsstöd.

Det är ju inte meningen med lokaliseringspolitiken
att de objekt vi satsar på
och de bygder, som drar fördel av objekten,
för all framtid skall vara i behov
av hjälp utifrån. Avsikten är att lokaliseringsstödet
skall bli en hjälp till själv -

hjälp, och enligt min mening är Bohuslän
— även landskapets norra hälft —
i detta hänseende väl värt att satsa på.

Bohuslän ligger mellan två av norra
Europas mest expansiva regioner — göteborgsområdet
i söder och osloområdet
i norr. Det är väl ingen som på allvar
tror, att en av naturen egentligen
rikt gynnad kustremsa mellan de två
regionerna i längden skulle förbli en
glesbygd, en avfolkningsbygd, ett eftersatt
område. Kriser och besvärligheter,
som här redan nämnts, har gjort att
Bohuslän under en ganska lång tid haft
det besvärligt, men på sikt måste utvecklingen
rimligen vända. Om vi då
under tiden så att säga låter landskapet
gå ned, låter folkmängden sjunka, låter
servicenivån försämras, så riskerar vi
att många av de investeringar, som redan
är gjorda, inte får det värde de
skulle ha, att den en gång med all sannolikhet
kommande utvecklingen blir
svårare än den skulle behöva vara, om
vi höll landskapet vid liv på det sätt
som det i och för sig finns förutsättningar
för redan nu.

Detta är, herr talman, det väsentligaste
skälet till att även jag gärna vill
vädja till inrikesministern att tänka både
en och två gånger innan arbetsmarknadsstyrelsens
propå om indragning av
lokaliseringsstödet till Bohuslän leder
till någon konkret åtgärd.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Anledningen till att jag
går in i denna interpellationsdebatt är
att jiag som ledamot av planeringsrådet
i Älvsborgs län haft goda möjligheter
att följa lokaliseringspolitiken inom
Dalsland. — Kanske jag först en passant
bör verifiera uppgiften att planeringsråden
får möjlighet att yttra sig över
ärendet.

Jag vill gärna även bekräfta att lokaliseringspolitiken
haft utomordentligt
goda verkningar på Dal. Kanhända är
det svårt att siffermässigt uttrycka saken.
Man har använt investeringsfon -

Tisdagen den 30 november 1905

Nr 38

Svar på interpellationer och fråga ang. lokaliseringspolitiken

der för att kunna övergå till kontinuerlig
drift, man har vidtagit vissa stödåtgärder
innan den senaste lokaliseringsgiven
infördes, man har sedan
givit lokaliseringsstöd åt företag. Härtill
kommer att det hos länsstyrelsen ligger
ansökningar. Skulle dessa komma att
bifallas, lär de tillsammans med övriga
åtgärder betyda en nysysselsättning av
cirka 900 personer. Men detta är bara de
direkta verkningarna. Sedan kommer de
indirekta verkningarna genom att servicepersonal
anställs då industrier etableras
eller utvidgas.

Å andra sidan får man ta hänsyn till
att företag också upphör. Det mest
bekanta exemplet är Bengtsfors, och en
av de mest lyckade lokaliseringsåtgärderna
avsåg ju att ge ersättning för den
industri som lades ned i Bengtsfors.
Vidare kommer vissa andra företag att
försvinna och de friställda att sugas
upp av nya företag.

Det är ganska svårt att göra beräkningar
härvidlag. Jag tror mig emellertid
våga säga att planeringsrådet kommer
att göra ett försök att räkna fram
den egentliga nyanställningseffekten,
nettoeffekten. Kanhända rör det sig om
600—700 personer. Denna utveckling
tycker jag är mycket glädjande, och
jag vill gärna begagna tillfället att uttrycka
den glädje som vi inom länet
känner och ge en eloge åt alla de myndigheter
som handlagt frågan; inte
minst gäller detta länsarbetsdirektören
och hans medarbetare.

Denna framgångsrika lokalisering gör
att man i fortsättningen får gå fram
med en viss varsamhet. Men å andra
sidan finns det faktorer som talar mot
att man bryter ut Dalsland ur norra
stödområdet. Jag vill framför allt peka
på två.

Den ena är att det antagligen finns en
dold arbetslöshet inom området. De
stickprovsundersökningar som gjorts
vittnar om detta. Men nu skall det sättas
i gång en ordentlig arbetskraftsutredning
för Dalsland. Den skall försöka

kartlägga hela situationen, och man
skall ta upp inte hara antalet ansökningar
utan även åldersfördelningen,
tidigare sysselsättning o. s. v. Denna
undersökning håller man för närvarande
på att planera; resonemang skall inom
den närmaste tiden tas med kommunblocken.
Tyvärr kan den inte avslutas
innan länsstyrelse och planeringsråd
avger sitt yttrande över arbetsmarknadsstyrelsens
framställning — den lär
inte kunna bli färdig förrän i slutet
av nästa vår. Jag tycker, herr talman,
att klokheten bjuder att denna utredning
får slutföras innan åtgärder av det
slag, som arbetsmarknadsstyrelsen har
förordat, vidtages. Man får då en helt
annan grund att stå på i sina bedömningar
än man för närvarande har.

Den andra omständigheten som talar
mot arbetsmarknadsstyrelsens förslag
är att förhållandena är så olika i olika
delar av landskapet.

Går man igenom landskapet kommunblock
för kommunblock — något som
jag självfallet inte skall göra här i kammaren
— kommer man till det resultatet,
att man inte heller kan plocka ut
något enstaka kommunblock och säga
att där är sysselsättningsbalansen så
god att stödet kan upphävas i den form
vari det för närvarande utgår. Man kan
exempelvis peka på att inom ÅmålTössbo-blocket
har man besvärligheter
beträffande den kvinnliga arbetskraften.
Där finns ett stort överskott på
kvinnlig arbetskraft. På grund av att
SJ:s verkstad i Åmål inte nyanställer
folk behöver man ökade sysselsättningsmöjligheter
för män. Företag i Åmål
har erhållit lokaliseringsstöd, flera kommer
att få det så vitt jag förstår, men
ändå har man svårigheter där.

Beträffande den motsatta delen av
Dalsland, Färgelanda-blocket, har redan
herr Berndtsson fastslagit vilken utomordentligt
låg skattekraft som kännetecknar
detta område. Men där har den
kvinnliga arbetskraften i allmänhet inga
problem att få sysselsättning. Däremot

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1905

Svar på interpellationer och fråga ang. lokaliseringspolitiken

har den manliga arbetskraften svårigheter.

Jag skulle kunna fortsätta att illustrera
vad jag har sagt genom att ta upp
ort för ort. Jag vill nu emellertid bara
särskilt nämna en ort, närmast i anslutning
till det resonemang herr Mattsson
förde beträffande lasaretten i Strömstad
och Lysekil.

En tidning här i Stockholm har ironiserat
över att lokaliseringsstöd utgått
till en industri i Bäckefors. Och om man
bara har sett befolkningssiffrorna, så
förstår jag att man tyckt sig ha anledning
att ironisera. Men nu är det så att
Bäckefors är en serviceort för ett betydande
område. Där ligger ett lasarett
— man må resonera om huruvida det är
rätt lokaliserat eller inte; ligger där det
ligger. För att kunna få kvinnlig arbetskraft
till lasarettet behöver man där
skapa arbetstillfällen för manlig arbetskraft.

Inrikesministern har karakteriserat
denna verksamhet som en försöksverksamhet.
Jag har kommit till den slutsatsen
att denna försöksverksamhet bör
fortsätta —• omställningsproblemen har
ännu inte övervunnits. Jag är medveten
om att även om Dalsland och övriga
berörda områden skulle flyttas ur norra
lokaliseringsområdet, så finns det möjligheter
till lokaliseringar. Men när det
fattades beslut om den nuvarande lokaliseringsgiven
var utgångspunkten att
så länge omställningsproblemen fanns
kvar, så länge skulle detta speciella lokaliseringsstöd
utgå. Enligt min bedömning
bär man inte övervunnit omställningsproblemen
ännu, och följaktligen
bör detta område enligt min mening ingå
i norra stödområdet.

I likhet med herr Carlshamre hoppas
jag att inrikesministern skall tänka över
detta två gånger. Herr talman! Min förhoppning
sträcker sig ännu något litet
längre. Jag hoppas nämligen att inrikesministern
skall komma till samma slutsats
som jag har gjort.

Herr ESKEL (s);

Herr talman! När gränserna för det
norra stödområdet fastställdes, d. v. s.
vid antagandet av propositionen om den
aktiva lokaliseringspolitiken, var jag
litet ängslig för att de skulle fastläggas
alltför hårt. Jag motionerade om att
Kungl. Maj :t skulle få tillfälle att fortlöpande
pröva detta för att resultatet
av de samlade samhälleliga åtgärder
som sattes in skulle bli så gott som möjligt.

Det var ett gott grepp att bilda ett
sammanhängande område, eftersom det
fanns naturliga förutsättningar för det
i denna del av landet.

Det är självklart att en aktiv lokaliseringspolitik,
om den får den verkan vi
har räknat med att den skall få, kräver
omprövningar då och då. Jag tror att
vi med fullt förtroende kan överlämna
den prövning som nu skall göras beträffande
södra delen av det norra stödområdet
i inrikesministerns hand, men
jag skulle vilja hemställa att inrikesministern
vid denna prövning undersöker
inte bara vad som har hänt inom de
delar av länet som ligger inom stödområdet
utan också vad som har hänt inom
de delar som ligger i gränslandet
utanför stödområdet. Det kan även finnas
anledning att ompröva gränserna.
Jag är förvissad om att stödet inte är
begränsat till själva stödområdet, men
eftersom man där har alldeles speciella
förutsättningar att planera mera långsiktigt,
så är det värdefullt om en omprövning
inte göres alltför brådstörtat
men heller inte alltför ensidigt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har lyssnat mycket
noga till de sakliga och i vissa stycken
lyriska anföranden som hållits i denna
debatt. Till vad som sagts i de lyriska
avsnitten ansluter jag mig helt. Jag
reste i somras från Strömstad ned över
Dalsland och Värmland och fann natu -

Tisdagen den 30 november 1965

Nr 38

Svar på interpellationer och fråga ang. lokaliseringspolitiken

rens skönhet. Andra har beskrivit den
i vackrare oril än kanske herr Andersson
i Billingsfors och jag förmår åstadkomma,
men det gör jn inte området
mindre skönt.

De sakliga delarna av anförandena
stärker den uppfattning som vi kom
till när vi prövade frågan om stödområdets
omfattning, nämligen att det var
riktigt att införliva norra Bohuslän och
Dalsland med norra stödområdet. Jag
vill erinra om att stödområdet tidigare
— när vi använde investeringsfondmedlen
och därvid i huvudsak de medel
som arbetsmarknadsstyrelsen disponerade
för byggande av industrilokaler
som beredskapsarbete — var så avgränsat,
att det inte innefattade de nu aktuella
områdena.

Jag är helt medveten om den utveckling
som pågått och som förutsetts i
prognoserna. Jag skall inte gå in i någon
polemik utan vill bara göra en reflexion.
Vart har alla de personer tagit
vägen som lämnat jordbruket och annan
verksamhet i norra Bohuslän och
delvis även i Dalsland? Jag vågar mig
på gissningen, att de sökt sig till det
växande näringslivet i uddevalla- och
göteborgsregionerna. I detta område råder
fortfarande en betydande brist på
arbetskraft. Det märkliga är att man på
10 å 15 mils avstånd från de regioner
som nu beskrives som relativt nödlidande
har brist på arbetskraft — i
göteborgsregionen uppgår behovet av
arbetskraft till ungefärligen 5 000 man.

Nu menar jag inte att den i och för
sig bästa lösningen är att arbetskraften
flyttar ner till dessa områden. Man
borde ju också ha anledning att räkna
med att företagen flyttar ut från det
»heta» området till de perifera delarna
där arbetskraft finns. Detta har också
skett. Jag vet att många under flera
år försökt få Volvo att flytta ut en del
av sina industrier. Inom Volvo har man
vid något tillfälle — det var i ett något
annat sammanhang än detta — om principerna
för sin lokalisering sagt, att

man kan tänka sig att lägga egna företag
och filialer inom en region som har
en radie på högst 30 mil. Det innebär
att t. ex. Arvika och Bengtsfors skulle
rymmas inom den regionen. Jag skall
inte sia om morgondagen, men jag anser
att en sådan lokalisering inte är
otänkbar.

Detta bör ju betyda att även andra
företag kan komma att söka sig ut. Jag
vill erinra om att ett ganska betydande
företag håller på att växa upp i Strömstad.
Det företaget har snart 500 anställda,
om jag inte missminner mig.
Jag vet efter ett samtal, som jag hade
med företagets ledare i somras, att företaget
har vissa svårigheter att få arbetskraft.
Det är naturligtvis ett problem
som företaget måste försöka klara.
En av de ledande männen i företaget
ställde sina förhoppningar till att man
skulle kunna flytta norrländsk arbetskraft
ner till strömstadsregionen. Han
uppgav att man hade för avsikt att arrendera
vissa sjöar som är lämpliga
för sportfiske, ty man visste att norrlänningarna
var intresserade av fiske.
Man ansåg även att man i strömstadstrakten
kunde erbjuda en natur som i
långa stycken var lik Norrlands. Jag
skall inte gå i god för dessa uppgifter,
utan jag refererar bara det samtal jag
hade.

Det jag nu nämnt är i och för sig inte
märkvärdigt och förtar inte intrycket
av de argument ni fört fram. Men det
ger ändå något av en överblicksbild av
de problem som vi plötsligt kan ställas
inför i anslutning till lokaliseringspolitiken.

Jag skulle vilja påminna om att vi
får anledning att debattera dessa frågor
på nytt när vi fått in remissyttrandena
från länsorganen, sedan vi fått en
bättre och mera omfattande kartläggning
av situationen och sedan vi fattat
beslut i en del aktuella ärenden. Jag
vill erinra om att arbetsmarknadsstyrelsen
den 19 november fattade beslut
om fem lokaliseringar till norra Bohus -

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Svar på interpellationer och fråga ang. lokaliseringspolitiken

län och Dalsland. Ytterligare ärenden
ligger under prövning, och riksdagen
kommer att få ta ställning till den principiella
frågan om man bör avskära
vissa delar från stödområdet för att
därmed möjliggöra en aktivisering i de
kvarvarande områdena.

Därmed kommer jag in på det som
jag ändå måste beteckna som kärnfrågan
i sammanhanget, nämligen frågan
om avvägningen mellan skilda områden
i vårt land. Vi kan inte bortse från att
de norra landsdelarna har det utomordentligt
besvärligt; trots att utflyttningen
i fjol uppgick till inte mindre
än 20 000 personer och hittills i år uppgår
till omkring 16 000 — jag skulle tro
att siffran kommer upp till omkring
20 000 även i år — har vi i Västerbotten
och Norrbotten ungefär 10 000 arbetslösa.

Då ställer man sig naturligtvis frågan:
Hur förhåller sig dessa områden
till andra områden utanför och inom
stödområdet? Och hur förhåller sig
stödområdet till andra områden som
ligger utanför detta? I det sammanhanget
vill jag erinra om att i det Näslundska
betänkandet om lokaliseringspolitiken
framfördes tanken att man
dels skulle ha utvecklingsområden, dels
stödområden. Utvecklingsområden skulle
alltså vara de områden där problemen
var mest akuta och där det var
nödvändigt med insatser i form av bidrag
och lån i särskild ordning. Dessutom
framfördes tanken på att utpeka
vissa områden som stödområden. Där
skulle insatser av inte så långtgående
karaktär komma i fråga. Det skulle gälla
områden där man kunde säga att det
var brist på differentierat näringsliv,
undersysselsättning för vissa grupper
och där det saknades arbetsmöjligheter
i önskad omfattning för kvinnlig arbetskraft
o. s. v. Jag påminner om att detta
gällde betydande områden av södra och
östra delarna av vårt land, såsom Öland
och Gotland, en del av Kalmar län i övrigt
och en del av Östergötland, nämli -

gen kindaområdet nedanför Linköping
o. s. v.

Vi gick en annan väg därför att vi
sade oss att lokaliseringspolitiken måste
avse hela landet. Vi kan och vi måste
räkna med att det på skilda håll plötsligt
kan inträffa någonting i stil med
vad som hänt i Oskarshamn, i Valdemarsvik
och på andra platser. I sådana
fall är det nödvändigt att omedelbart
göra insatser av
natur.

Men vi har också anledning att ägna
uppmärksamhet åt planeringsfrågorna
i länen. Vi förväntar oss att planeringsråden
gör ett arbete som innebär att
man så skyndsamt som möjligt kan få
fram en översiktsplan över varje läns
situation och med angivande av eventuella
områden där det finns brist på
differentierat näringsliv, undersysselsättning
för vissa grupper, svårigheter
att bereda kvinnlig arbetskraft god sysselsättning
och där en del av den kvinnliga
arbetskraften kan betraktas som lokalt
bunden med hänsyn till männens
sysselsättning.

Vi har på den punkten uppfattningen
att lokaliseringspolitiska insatser skall
kunna göras också inom sådana områden
som alltså ligger utanför egentliga
stödområden. Jag skulle tro att vi för
närvarande handlägger sex eller åtta
ärenden som berör lokaliseringar utanför
stödområden — då inte bara i omedelbar
närhet av själva gränsen till
stödområde. Det gäller lokaliseringar i
Skaraborgs län, Stockholms län och
även andra län. Vi ser mycket allvarligt
på dessa ärenden och utesluter inte en
mycket noggrann prövning av desamma.
Det är möjligt att man kan använda sig
inte av bidrag men kanske av lokaliseringslån
— jag säger kanske då vi inte
slutgiltigt har prövat dessa ärenden.

Jag finner det mycket angeläget att
framhålla dessa synpunkter mot bakgrunden
av den principiella debatt som
herr Berndtsson dragit upp. Den är
mycket intressant i vad den avser vil -

Tisdagen den 30 november 1905

Nr 38

Svar på interpellationer och fråga ang. lokaliseringspolitiken

ken uppgift lokaliseringspolitiken skall
ha. Gäller det endast, frågar herr
Berndtsson i sin interpellation, att nå
balans på arbetsmarknaden? Är det inte
också fråga om att först bygga ut de
näringsgeografiska regionerna på sådant
sätt att de blir funktionsdugliga i
modern mening? Jag har i interpellationssvaret
klart anslutit mig till den
sistnämnda meningen. Men jag har å
andra sidan också sagt att det här gäller
frågan om medlen för att nå de mål
man eftersträvar. Vidare måste man göra
en avvägning i tid och rum med hänsyn
till det aktuella läget i skilda delar
av landet.

Jag förmenar att så länge som vi har
utomordentliga svårigheter i vissa delar
av landet med arbetslöshet och med
en klart hotande utveckling i fråga om
underlaget för betydande servicenäringar
måste vi mer och mer koncentrera
vår uppmärksamhet på dessa områden
för att påskynda stödåtgärder.

Det är betecknande, såsom framgick
av den redovisning jag hade tillfälle att
lämna i första kammaren på en direkt
fråga, att av de lokaliseringsbidrag som
utgått har endast 8 procent gått till
Norrbotten. Och varför det? Jo, det beror
på att vi inte kunnat påverka företag
till en lokalisering i Norrbotten i
den utsträckning som varit önskvärd.

Nu använder vi oss av investeringsfondmedel
för att på den vägen söka få
till stånd en företagslokalisering till
Norrbotten. Detta håller på att i någon
mån lyckas. Jag har velat anföra detta
för att visa att man inte kan underlåta
att ordentligt diskutera frågan om att
överväga en begränsning av stödområdets
omfattning för att nå effekt i de
områden där problemen är mest akuta.
Vi tycker att det är riktigt att denna
fråga föreläggs riksdagen. Vi vill därför
att arbetsmarknadsstyrelsens framställning
skall behandlas på det sätt
som jag här redovisat.

Att inånga uppfattar detta såsom en
så stor nyhet har förvånat mig litet.

Den principiella frågan försökte jag att
uppehålla mig vid i ett tal i Gävle i samband
med den s. k. Norrlandsmässan.
Jag framhöll att det kan finnas anledning
att överväga detta problem ur principiell
synpunkt utan att därför utpeka
något speciellt område.

Jag vill ta upp ytterligare en fråga,
som jag anser vara utomordentligt viktig,
nämligen frågan om differentiering
av stödet med hänsyn till lokaliseringens
angelägenhet och — om jag får uttrycka
det så — orternas svårighetsgrad
för lokalisering. Jag har den uppfattningen
att man bör kunna diskutera en
lägre bidragsprocent, om vi lokaliserar
ett företag till Sundsvall eller Umeå. Jag
skall inte ange någon exakt siffra, men
låt oss säga 20 procent, ty ungefär efter
den principen har vi arbetat under senaste
tiden. Man kan tänka sig 35 procent
när man kommer litet längre inåt
landet, och man bör kunna gå upp till
50 procent i de mest svårlokaliserade
områdena. Jag tror att det är nödvändigt
att arbeta med ett instrument som
inte är alltför låst utan som medger
möjlighet till en påverkan. Vi kan inte
och har inte begärt att få tvinga företagen
i deras lokaliseringsval. Men vi
anser att vi med stödets utformning i
någon mån bör kunna få tillfälle att
påverka dem.

Detta är ett par principiella frågor,
som jag anser att det kan finnas anledning
att återkomma till. Jag skulle, herr
talman, vilja säga att den lilla pessimism,
som jag ändå utläser ur en del av
de här framförda anförandena, i någon
mån är obefogad. Man säger att glädjen
förbvtts i en stämning som i dag återger
något annat. Glädjen bestod i orternas
inlemmande i stödområdet, men tanken
på en eventuell avgränsning av
stödområdena har medfört bekymmer.

Ja, detta är en fråga som vi får diskutera
i vår, ty den är inte närmast förestående.
Men vad jag vill peka på är
att det måste vara kommunalmännens
uppgifter också i kommuner som ligger

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Svar på interpellationer och fråga ang.

utanför stödområdena och som nu är
aktuella att försöka bygga upp en god
samhällsservice, att se till att man har
en god markberedskap för industribyggen,
för bostadsbyggande o. s. v. Det är
själva attraktionen i den kommunala
servicen som är av betydelse. Hur skulle
annars andra kommuner som ligger
utanför stödområdena kunna få företag
lokaliserade till sig? Den största lokaliseringen
sker ändå utanför stödområdena,
det skall vi ha klart för oss. Därför
menar jag att en kommunalman
ändå alltid måste se optimistiskt på sin
orts och sin kommuns möjligheter. Han
måste också planera med hänsyn därtill.

Herr Carlshamre sade att det ändå är
fråga om hjälp till självhjälp. Ja, det är
riktigt att lokaliseringsstödet måste vara
en hjälp till självhjälp. Det gäller att i
områden som haft en besvärlig utveckling
försöka få i gång en verksamhet, att
ge en skjuts framåt. Det är det de lokaliseringspolitiska
insatserna skall göra.
Sedan skall det bli en — om jag får uttrycka
det så — mera självbärande
verksamhet. .lag delar helt herr Carlshamres
uppfattning att de trakter, som
ligger mellan två så attraktiva områden
som göteborgsregionen och osloregionen,
bör ha alla förutsättningar
för framtiden att gå en hygglig utveckling
till mötes. Vi skall hjälpa dem, och
vi får väl gemensamt försöka göra en
bedömning av när vi kan anse att starten
varit så god att det hela går av egen
kraft. Det är denna fråga som vi egentligen
skall försöka att bedöma från
principiella utgångspunkter. Lokaliseringspolitiken
och framför allt stödformerna
är i och för sig ingenting som
vi vill bevara eller konservera. Var och
en skulle väl känna tillfredsställelse den
dag vi kan bli av med dem, därför att
då räknar vi med att kunna bedöma situationen
så att lokaliseringspolitiken
blivit obehövlig. Att nå dit är vår uppgift.

lokaliseringspolitiken
Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Att jag vid denna tidpunkt
vågar utöka den härskara av vittnen,
som inrikesministern är omgiven
av under denna diskussion, beror på att
detta är en för oss alla i de berörda
områdena mycket intrikat och aktuell
angelägenhet, som vi har behov av att
få tala ut om. Jag tror att vi alla med
stor tillfredsställelse har hört vad inrikesministern
har sagt speciellt i sitt
senaste anförande och att detta på
många viktiga punkter har hjälpt till
att klargöra läget för det vi med förenade
krafter försöker att få fram. Att
man vidtar ändringar i fråga om såväl
områden som principer efter de rön
som erfarenheten ger är naturligt, eftersom
detta är en försöksverksamhet och
skall vara en sådan intill dess att vi
får en klar bild av vad vi definitivt
skall göra.

I anslutning till vad inrikesministern
här sade skulle jag vilja göra några få
kommentarer i fråga om två punkter.
När inrikesministern inbjuder kommunerna
att ordna kommunal service,
tror jag att inrikesministern liksom regeringen
i övrigt på den punkten kan
vara ganska lugn. Om kommunerna får
något så när fria händer att utföra vad
de önskar och har resurser till, tror
jag att man kan gå i god för att denna
service kommer att bli tillfredsställande
och att den kommer att räcka för
den lokalisering vi här diskuterar.

Men om vi går i god för detta, på
vår sida om rampen, vore det roligt om
inrikesministern kunde gå i god för att
det inte blir alltför svåra hinder från
hans egen sida av rampen. Det är denna
risk vi, inte minst från landstingens
sida, anser vara mest aktuell och överhängande
just nu. Man kan ändå diskutera
om det är riktigt att i den allmänna
lokaliseringsdebatten dra in frågan
om lokaliseringen till övre Norrland.
Erfarenheten där har — får man säga
— givit så klara bevis för att vi står

Tisdagen den 30 november 1905

Nr 38

Svar på interpellationer och fråga ang. lokaliseringspolitiken

inför speciella problem, att vi får ta
itu med dem utifrån nya utgångspunkter.
Utan att här på något sätt dra in
den statliga industriella verksamheten
i Norrbotten, som vi nu under många
år har diskuterat, måste man ändå säga
att resultatet inte har varit riktigt bra.
Det torde t. o. in. inrikesministern kunna
vidgå. Därför tror jag att vi skall
utreda och debattera den frågan för
sig och inte ta in den här, där vi nu
diskuterar lokaliseringsproblemen för
centrala delar av landet, där svårighetsgraden
dess bättre inte är på långa vägar
så stor.

Denna gradering av bidragen — 20
procent till orter vid kusten, 35 procent
till orter längre inåt landet och
50 procent till dem som ligger allra
längst upp i norr —- den kan naturligtvis
diskuteras, men förutsättningen är
naturligtvis att den som funderar på
en sådan lokalisering verkligen är på
det klara med att dessa 15 respektive
30 procent mera, som man får längst
uppe i obygden, kanske ändå inte är
avgörande för möjligheterna att förränta
företagen på platsen. Dessa pengar
får inte användas så att de förleder
mindre erfarna människor att göra
lokaliseringsexperiment, som blir mycket
svåra att ro i land och som kan
sluta med tragedier både för den ena
och den andra parten.

När man sedan — och det var dessa
två punkter jag ville beröra litet utförligare
— kommer till lokaliseringsområdenas
omfattning, tycker jag att
man i princip måste ansluta sig till inrikesministerns
resonemang, då han säger
att om ett stödområde inom en
ganska kort tid blir så över hövan bönhört
att där icke rimligen finns utrymme
för nya lokaliseringar, är det ganska
självklart att man då inte skall inta
en restriktiv hållning. Jag utgår dock
ifrån att de planeringsråd som har inrättats
och som vi nu hört vittnesbörd
om kommer att tillse att inrikesministern
inte behöver ta några sådana risker.
Det är självklart att man i sådana

fall kommer med förslag på andra och
lämpligare orter, och jag ansluter mig
till tanken att en annan ort — gärna
inom samma län — som ligger utanför
området men som råkat i svårigheter
då bör kunna komma i fråga.

.lag tror att vi i vårt län har konkreta
fall där risken för detta är överhängande.
Jag ber herr statsrådet göra
tankeexperimentet att ett statligt verk
drar in verksamheten på eu plats, där
man sysselsätter 50 å 100 personer. Låt
denna plats ligga utanför stödområdet.
Nog ligger det då nära till hands att
tänka sig att en ort, som kanske har tillgång
till bostäder och i övrigt är försedd
med all rimlig service, då borde
komma i en prioriterad ställning när
det gäller att tillgodoses vid sådana företagsprojekt
som kan bli aktuella. Här
tycker jag att beredvillighet och hänsyn
till lokala behov skall vara ledstjärnor.
Att låsa sig fast i geografiska
eller andra en gång uppdragna riktlinjer
kan inte vara riktigt, vilket jag hoppas
vi är helt överens om.

Den andra mera principiella frågan
jag ville beröra, och som ligger i omedelbar
anslutning till dagens diskussionsämne,
gäller spörsmålet om när arbetsmarknadsstyrelsen
eller länsstyrelserna
kan vara säkra på att en del av
ett lokaliseringsområde — det må gälla
Bohuslän, Dalsland eller södra Värmland
■— är fulltecknat och det är dags
att hissa sådana signaler som arbetsmarknadsstyrelsen
har gjort i detta fall.

Jag känner mig inte övertygad, jag
måste medge detta, om att arbetsmarknadsstyrelsens
statistik på denna punkt
är helt tillförlitlig. Jag tror man vågar
säga att vi, som känner till en sådan
bygd ute i provinsen som det här är
fråga om, vet att det just i den trakten
som blivit utsatt finns en tröghet i själva
flyttningsrörelserna, som gör att vi säkerligen
har kvar en ganska betydande
dold undersysselsättning, vilket är ett
av skälen till att man då skall söka få
en lokalisering dit.

Det andra skälet — som inrikesmi -

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Svar på interpellationer och fråga ang. lokaliseringspolitiken

nistern här sade — är värdet av att
förebygga ytterligare anhopning av företag
i centra, som inte längre kan
ta hand om dem och där bristen på
arbetskraft är så stor som den vi fick
exemplifierad från göteborgsområdet.

Jag tror det är viktigt att ha klart för
sig att det i denna stund inte minst i de
delar av landet — jag känner bäst till
förhållandena i mitt eget län, Värmlands
—- som ligger inom stödområdet
finns trakter, där man veterligen har
undersysselsättning. Men jag är övertygad
om att den icke kan avspeglas i
arbetsmarknadsstyrelsens statistik därför
att ingen av dessa människor någonsin
har anmält sig hos en arbetsförmedling
för att få arbete. Inte minst beträffande
den kvinnliga arbetskraften i sådana
trakter råder det undersysselsättning.
Därför har man där möjlighet att
ta emot speciellt lätt industri.

Jag tycker att det ur denna synpunkt
är litet skrämmande att arbetsmarknadsstyrelsen
haft så förfärligt bråttom. Man
frågar sig nog om man, trots att arbetsmarknadsstyrelsens
framställning varit
ute på remiss, kan känna sig alldeles
spiksäker på att det nu råder sådan
balans mellan tillgång på arbetskraft
och sysselsättning, som vi vill ha. Jag
är inte säker på det. Därför vill jag uttala
den bestämda förhoppningen att
arbetsmarknadsstyrelsen efter denna
debatt går fram betydligt försiktigare
än dess ingrepp hittills vittnar om. Det
är ändå en ganska allvarlig sak att på
sätt som skett väcka oro i så pass stora
delar av landet.

Nu håller vi naturligtvis fast vid
principen att, om riksdagen har fattat
beslut i lokaliseringspolitiken, avvecklingsfrågorna
rimligen också skall komma
inför riksdagen, så att vi får möjlighet
att pröva dem då. Jag hoppas
dock att arbetsmarknadstyrelsens framställning
inte ger inrikesministern anledning
till något konkret avveeklingsförslag
beträffande stödområdena. Huruvida
det kan bli fråga om avveckling

på någon enstaka ort, vågar jag däremot
inte uttala mig om.

Diskussionen här har väl ändå klarlagt
att arbetsmarknadsstyrelsen varit
litet för tidigt ute. Jag tycker liksom inrikesministern
att denna diskussion varit
utomordentligt välgörande. Det bör
nu i stort sett ha blivit klargjort hur vi
på ömse håll ser på problemet. Mitt intryck
är att vårt sätt att se på problemen
inte är alltför olika. Jag tror att
inrikesministern som gammal kommunalman
har tillräckligt mycket förståelse
för vad man skall göra centralt för
att motsättningarna inte skall bli alltför
svåra.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det material som AMS
har att bygga på kan naturligtvis diskuteras.
Naturligtvis kan man säga att
arbetsmarknadsstyrelsen har det statistiska
underlag som utvisar bristen på
arbete och tillgången på arbetskraft,
men arbetsmarknadsstyrelsen har självfallet
också tillfälle att göra en bedömning
av vad det är för slags företag som
håller på att lokaliseras till en viss ort
eller dess närmaste omgivning och vad
man kan vänta sig för resultat på längre
sikt av denna lokalisering. Man skall
alltså ha klart för sig att det finns möjligheter
att se på dessa frågor inte enbart
med utgångspunkt från det statistiska
material som föreligger. Nu blir
det ju så, att länsmyndigheterna får tillfälle
att säga sin mening, och jag förmodar
att även kommunerna i viss omfattning
i olika hänseenden kommer att
kunna göra sig hörda via planeringsrådet,
där vi har många kommunalmän
med. Därefter får vi göra en hedömning
på det underlag som kommer fram vid
sådana överläggningar.

Jag skall inte ta upp någon diskussion
med herr Ståhl om vilka jämförelser
man skall göra. Jag har tagit med
problemet övre Norrland för att påvisa

Tisdagen den 30 november 1905

Nr 38

Svar på interpellation och

att detta i mycket är en avvägningsfråga.

Det är en avvägningsfråga om man
skall ha Öland, kindaområdet och Gotland
utanför stödområdet. Man har, som
riksdagens ledamöter erinrar sig, motionerat
om att de skulle tillhöra stödområdet.
Man kunde också åberopa
utomordentligt starka skäl härför, men
vi avvisade förslaget och sade att det
ligger inom lokaliseringspolitikens ram
att kunna ge stöd även till orter som
ligger utanför ett stödområde. Jag delar
alltså herr Ståhls uppfattning att man
också beträffande orter som ligger utanför
ett stödområde bör försöka bedöma
om man kan ersätta ett företag som
flyttar därifrån med ett annat, även om
det flyttande företaget är statligt. Det
kan snart bli aktuellt för oss att pröva
ärenden om bistånd till ort utanför
stödområde.

I fråga om prövningen av bidragsprocenten
är det klart att man får vara
försiktig. Den främsta prövningsgrunden
måste alltid vara den företagsekonomiska
bedömningen. På den punkten
skall det inte råda någon tvekan. Tror
vi att ett företag inte är lönsamt eller
om vi kan få fram material som visar
att lokaliseringen är utomordentligt
tveksam, bör man nog låta tveksamheten
i vissa fall väga över till förmån för ett
nekande besked. Men det är ju ändå så
att lokaliseringsbidragen skall kunna
ges i kanske något större omfattning än
vad bankerna vågar sig på i sina företagsekonomiska
bedömningar. Man
skall kunna satsa på person och idé, i
vissa fall kanske något längre än vad
bankerna vågar. Jag menar att man inte
skall utesluta den möjligheten.

Låt mig bara erinra om ett par bedömningar
i denna graderingsfråga. Jag
tror att det var en riktig åtgärd att ge
50 procent bidrag för lokalbyggnader
till det företag, L M Ericsson, som var
berett att lokalisera till Östersund under
förutsättning att företaget fick detta bidrag.
Det var den första lokaliseringen

fråga ang. anslagen till lokaliseringsstöd

dit upp. Det var riktigt att ge 50 procent
bidrag vid lokaliseringen till Gotland.
På det sättet fick man ett framåtgåcnde
företag till dessa betydande regioncentra.

Med anledning av vad som sagts om
att kommunerna bör få fria händer
skulle jag vilja erinra om en liten historia
som jag läste häromdagen. Per Albin
Hansson var under sin statsrådstid
ute och höll ett föredrag. Efter föredraget
kom en gammal vän till honom och
sade: Hör du, Per Albin, du skulle väl
kunna hjälpa mig att skriva på det här
papperet. Därpå tog han fram en växel.
Jaha, sade Per Albin litet tveksam, men
då får du lov att sköta växeln. Hör du,
sade den andre, om du sköter regeringen
så skall jag sköta växeln.

Det var väl ungefär det herr Ståhl
ville säga, nämligen att om vi sköter
regeringen så sköter kommunalmännen,
om inte växeln så de uppgifter som är
deras. Men det var väl inte så underligt
att Per Albin Hansson sade att den
gamle vännen skulle sköta växeln. Per
Albin hade ju ändå skrivit på växeln
och var intressent. Jag menar nog, om
jag får utveckla bilden, att här är det
fråga om ett gemensamt område. Vi
måste också beakta kapitalmarknadens
förutsättningar och möjligheter och den
ekonomiska utvecklingen. I annat fall
skulle vi kunna komma i ett läge som
kan innebära, att varken stat eller kommun
får råd eller möjligheter att bedriva
en framstegspolitik. Jag tror att det
är mycket angeläget att vi också diskuterar
de ekonomiska förutsättningarna
för att på ett rimligt sätt klara dessa
uppgifter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation och fråga ang. anslagen
till lokaliseringsstöd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Svar på interpellation och fråga ang.

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat mig, om riksdagen kommer
att föreläggas förslag i syfte att
förstärka de lokaliseringspolitiska åtgärderna
under innevarande budgetår
genom tilläggsanslag på 40 milj. kronor
till lokaliseringsbidrag och 50 milj. kronor
till lokaliseringslån, vilka belopp arbetsmarknadsstyrelsen
anser erforderliga.

Vidare har herr Gustavsson i Alvesta
frågat mig av vilken anledning inte i
proposition nr 155 angående anslag på
tilläggsstat upptagits en framställning
från arbetsmarknadsstyrelsen om tidigareläggande
av lokaliseringsstödet.

Som gemensamt svar på dessa frågor
vill jag meddela, att arbetsmarknadsstyrelsens
framställning prövas av regeringen
i samband med pågående budgetarbete.
Ställningstagandet kommer
att redovisas i anslutning till nästa års
statsverksproposition.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag har i den interpellationen tagit
upp andra frågeställningar än de
som berörts i de interpellationer som
nyss har varit föremål för en mycket
lång debatt här i kammaren.

Min fråga gäller huruvida det kommer
att finnas materiella möjligheter att bedriva
lokaliseringspolitik. Man kan diskutera
om hur gränserna för stödområdena
skall dras, men om det inte finns
pengar är en diskussion om gränser,
principer o. s. v. ganska meningslös.

Mitt intryck av statsrådets svar är att
det inte ger något direkt besked om
statsrådets inställning till den direkta
frågan om tilläggsanslag, som jag har
ställt.

Anledningen till att jag ställde frågan
var att arbetsmarknadsstyrelsen redan
den 2 september påminde om att de me -

anslagen till lokaliseringsstöd

del riksdagen hade beslutat sannolikt
var otillräckliga. Den 24 september gjorde
arbetsmarknadsstyrelsen en framställning
till inrikesdepartementet om
en ökning av medelsbeloppet med 40
miljoner i lokaliseringsbidrag och 50
miljoner till lokaliseringslån på tilläggsstat
I, proposition nr 155, som nu ligger
på riksdagens bord. Alltså, tre månader
efter det lokaliseringsbeslutet trädde i
kraft finner det administrativa organet
att medelstillgången är otillräcklig i förhållande
till som man säger »realistiska
lokaliseringsprojekt». Med realistiska lokaliseringsprojekt
måste avses sådana
som uppfyller målsättningen för lokaliseringspolitiken,
nämligen att samhällets
resurser skall utnyttjas på bästa
möjliga sätt.

I dag tycker jag man kan säga att arbetsmarknadsstyrelsens
bedömning av
medelsbehovet är ännu mera välgrundad.
Av ett månadssammandrag från arbetsmarknadsstyrelsen,
som är daterat
den 9 november, finner vi att de lokaliseringsbidrag
som till detta datum var
disponerade utgjorde 47 047 110 kronor.
Till lokaliseringslån var disponerat ett
belopp på 75 990 690 kronor. Inberäknat
det belopp som vid sammanträdet
under den gångna veckan beslutades är
beloppen nu uppe i i runt tal 50 respektive
80 miljoner. Det innebär att, sedan
en fjärdedel av budgetåret är till ända,
redan tre fjärdedelar av resurserna är
disponerade.

Om oförutsedda händelser skulle inträffa
finns således i dag endast 10 miljoner
kronor kvar av de medel till lokaliseringsbidrag
som riksdagen fattat beslut
om och 80 miljoner kronor till lokaliseringslån.

Under sådana förhållanden kan lokaliseringsåtgärderna
under budgetåret
inte få den skjuts framåt som statsrådet
för en kort tid sedan framhöll vara så
väsentlig. Det kan kanske sägas att det
fanns ett uppdämt behov när den aktiva
lokaliseringspolitiken igångsattes den
1 juli i år. Men a andra sidan var

Tisdagen den 30 november 1905

Nr 38

Svar på interpellation och fråga ang. anslagen till lokaliseringsstöd

bidragsresurserna lika stora under det
föregående budgetåret som i år. De lånemedel
som nu finns tillgängliga skall
jämföras med att investeringsfonderna
före den 1 juli fick användas i lokaliseringspolitiskt
syfte. Riksdagsbeslutet
innebär att de inte mera får disponeras
på detta sätt. Statsrådet Johansson tog
i ett tidigare anförande upp frågan om
att investeringsfonderna används såsom
lokaliseringspolitiskt medel. Det
var glädjande att höra honom säga att
investeringsfonderna likväl används för
att lokalisera företag till exempelvis
Norrbotten, även om det ju faktiskt inte
överensstämmer med riksdagens beslut.

Det är en fråga som jag i detta sammanhang
inte kan underlåta att beröra
— inte minst av den anledningen att
statsrådet Johansson själv i ett tidigare
anförande tog upp norrlandsfrågorna
och ansåg att man skulle kunna differentiera
bidragen — nämligen den planerade
massafabriken i Storuman. Återstoden
av det belopp som nu finns kvar
av lokaliseringsbidraget skulle faktiskt
gå åt om detta företag fick regeringens
bifall.

Jag hoppas att statsrådet och jag är
ense om att särskilda åtgärder måste
vidtagas för Norrlands inlands vidkommande,
om vi där skall kunna behålla
några tätorter av någon storlek. Det projekt,
som jag nämnde och som nu förmodligen
ligger hos inrikesministern
eller jordbruksministern, är enligt min
mening ett realistiskt lokaliseringsprojekt.
Frågan har behandlats av en utredning
inom länsstyrelsen, som efter
hand knutit till sig den expertis som
finns att tillgå på detta område inom
landet. Arbetsmarknadsstyrelsen har avstyrkt
på grund av att domänverket inte
givit tillräckligt långsiktiga leveransförbindelser.
Jag hoppas att medelsbrist
för lokaliseringen och råvarubrist från
den störste råvaruägaren, domänverket,
inte skall behöva hindra förverkligandet
av detta projekt.

Herr talman! Jag vill gärna tolka sva -

ret positivt. Enligt min mening hade det
varit önskvärt att inrikesministern hade
varit djärv nog att i proposition nr
155 föreslå de tilläggsanslag på 40 miljoner
respektive 50 miljoner kronor som
arbetsmarknadsstyrelsen anhållit om.
Jag hoppas att inrikesministern och jag
iir överens om att det är önskvärt, att
den verksamhet som nu bedrives genom
lokaliseringspolitiken får de medel som
behövs för genomförandet av realistiska
projekt. Finns det anledning att hålla
lokaliseringspolitiken på svältkost,
vilket jag anser att man gör om inte
större belopp anslås?

Vad kan man säga är en rimlig satsning
i detta sammanhang? Man kan göra
olika jämförelser. I tidningen SIA,
organ för skogsindustriarbetareförbundet,
heter det i en artikel i nr 21 om
bl. a. investeringsfonderna, vilka även
statsrådet Johansson berörde i sitt tidigare
anförande: »Det är inga små belopp
som företagen på det här sättet»
— alltså genom investeringsfonder —
»kan undgå att betala i skatt. Under
1960 skulle företagen totalt ha fått betala
mellan 50 och 60 procent mer i
vinstskatt om man inte kunnat sätta av
till fonderna. I pengar blir det något
mindre än en halv miljard kr.» Det är
åtta—nio gånger mer än vad riksdagen
beslutat anslå i lokaliseringsbidrag. Dessa
investeringsfonder är tillkomna i
konjunkturutjämnande syfte, och det
syftet är gott — även om en del kritiska
anmärkningar kan göras.

Till och med utgången av september
månad i år har företag fått ta i anspråk
311 530 000 kronor ur investeringsfonderna.
Av dessa medel har företag i
Stockholm, två stycken, erhållit
129 700 000 kronor. Den skatt som staten
således går miste om genom dessa två
företag i ett område, som inrikesministern
väl måste betrakta som »hett» — för
att använda hans eget uttryck — är således
ungefär lika stort som hela det belopp
som beslutats av riksdagen för lokaliseringspolitiska
åtgärder.

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Svar på interpellation och fråga ang. anslagen till lokaliseringsstöd

Inrikesministern berörde även frågan
om hur investeringsfonderna användes
och har använts för att lokalisera företag
till Norrland. Om jag räknat rätt beträffande
de medel som utgått ur lokaliseringsfonderna
i år, har 201 miljoner
kronor använts till företag söder om
Norrland och 30 miljoner kronor till
företag i Norrland. Detta visar att den
stora lokaliseringen med medel ur investeringsfonderna
pågår i Sydsverige.

Jag hoppas att inrikesministern i anledning
av vad han tidigare sagt i dag
i denna fråga är villig att så småningom
ändra riksdagens beslut därhän, att
investeringsfonderna kan användas som
ett aktivt medel i lokaliseringspolitiken.
Det skulle jag hälsa med stor tillfredsställelse.

För effekten av lokaliseringspolitiken
har inrikesministern själv redovisat i
årets statsverksproposition. Den sysselsättning
man uppnår genom lokaliseringspolitiska
åtgärder, i synnerhet beträffande
varaktig sysselsättning, är, enligt
AMS redovisning, betydligt högre
än vad som nås genom andra åtgärder,
och kostnaderna är dessutom förhållandevis
låga.

Efter vad jag kan förstå är det ur
samhällsekonomisk synpunkt inte anledning
att snåla när det gäller lokaliseringsresurser.
Det skulle vara beklagligt
om bristen på medel skulle medföra att
verksamheten avstannar eller skulle behöva
kraftigt inskränkas.

Jag tror också att det blir en samhällsekonomiskt
sett god verkan inte
bara därför att man får tillgodogöra sig
samhällsinvesteringar i glesorten, utan
också därför att de s. k. »heta» områdena
avlastas åtskilliga köbekymmer,
exempelvis problem med bostäder som
ju också handläggs av inrikesministern.
Jag motser naturligtvis med stort intresse
statsverkspropositionen som kommer
på nyåret. Jag förutsätter att inrikesministern
då tar upp de av AMS begärda
medlen, och att riksdagen får
möjlighet att med förtur behandla frå -

gan. I annat fall kan det bli fråga om
mycket besvärande störningar.

Herr talman, till sist ber jag att i huvudsak
få ansluta mig till vad inrikesministern
sade om den principiella uppläggningen.
Tal och resonemang kan för
all del vara vackert och t. o. m. romantiskt
men det behövs i detta fall mera
för att man skall uppnå god effekt. Det
behövs pengar. I motsats till inrikesministern
tror jag inte att vi, som han sade,
inom en snar framtid kan göra oss
av med lokaliseringspolitiken. Jag tror
att rörligheten i samhället, bl. a. föränderligheten
inom näringslivet, nödvändiggör
att vi har en aktiv lokaliseringspolitik
som ett verksamt medel i samhällspolitiken
i stort.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Även om inrikesministern
lämnade kammaren för en liten
stund sedan — han kommer väl snart
tillbaka — ber jag att få framföra ett
tack till honom för svaret på min fråga.

Trots att svaret är kort vill jag tolka
det som att han är positivt inställd till
arbetsmarknadsstyrelsens framställning,
och att det på nyåret kommer ett förslag
i enlighet med styrelsens hemställan.

Av det material, som finns tillgängligt
och som herr Nilsson i Tvärålund
redovisat, framgår det ganska tydligt
att arbetsmarknadsstyrelsen grundat sin
framställning på starka sakskäl, och att
det är erforderligt med ökade ekonomiska
resurser för att genomföra de
realistiska objekt för vilka det sökts
lokaliseringsbidrag.

Det främsta motivet för arbetsmarknadsstyrelsens
framställning är att styrelsen
velat utnyttja den nuvarande
konjunkturen för att nå goda resultat
i fråga om lokaliseringsverksamheten.
I denna situation är naturligtvis en fördröjning
av beslut i frågan mindre tillfredsställande,
men även om det nu
har blivit en viss försening hoppas jag
att de förslag som statsrådet har för av -

Tisdagen den DO november 1905

Nr 38

Svar på interpellation och fråga ang. anslagen till lokaliseringsstöd

sikt att redovisa i samband med statsverkspropositionen
blir positiva.

Jag ber ärtnu eu gång att få framföra
ett tack för svaret.

Herr WESTBEItG (fp):

Herr talman! Jag vill bara med några
ord understryka vad som här tidigare
framhållits, nämligen behovet av att
nödiga medel ställs till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande i och för
en kraftfull satsning på lokaliseringspolitiken.
Dagens debatt visar hur nära
denna fråga angår alla som berörs av
denna lokaliseringspolitik. De insatser
som bär gjorts på detta område har i
regel varit till gagn för de berörda orterna,
inen behoven är stora och det är
därför angeläget att arbetsmarknadsstyrelsen
får ytterligare medel, både för
lokaliseringsbidrag och lokaliseringsstöd.

När lokaliseringspropositionen behandlades
förra året framhölls det från
folkpartiets sida, att det underlag som
fanns tillgängligt för bedömning av den
statliga lokaliseringsfondens totala medelsbehov
var knapphändigt. Man förordade
att investeringsbidraget skulle
beräknas till 75 miljoner kronor, men
det sades också — och det är detta jag
anser riktigt i sammanhanget — att om
det senare skulle visa sig att behovet
av de medel, som nästa budgetår kan
få en välplanerad och effektiv användning,
uppgår till större belopp får
medelsanvisningen givetvis anpassas
därefter inom ramen för den avvägning
som statsfinansiella och kulturpolitiska
hänsyn kräver. Det är denna anpassning
som jag anser bör komma till stånd.
Enligt min mening måste man nu ställa
större belopp till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande.

Yissa orter behöver snar hjälp. Sedan
utglesningen av befolkningsunderlaget
passerat den kritiska gränsen kan det
bli svårt att genom lokaliseringsåtgärder
nå önskat resultat. Denna aspekt
målades, enligt min mening, synnerli -

gen verkningsfullt av inrikesministern;
när han i sitt tidigare anförande skildrade
situatiohen i norra Bohuslän. Snar
hjälp är ofta dubbel hjälp, och jag är
därför övertygad om att det vore välbetänkt
att så snart som möjligt ge
arbetsmarknadsstyrelsen ytterligare medel
för ifrågavarande ändamål. Jag
vill därför instämma i den förhoppningen
att man på tilläggsstat II skall
få rum med de av arbetsmarknadsstyrelsen
begärda beloppen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Het-r talman! Jag förstår att herr talmannen
tycker att det har dragit ut på
tiden, nlen jag ser mig nödsakad att
göra några reflexioner till vad som Senast
har sagts.

I anledning av herr Nilssons i Tvärålund
siffror skulle jag vilja framhålla,
att dessa måste bygga på arbetsmarknadsstyrelsens
material av dels av
AMS:s beviljade företag och dels av
styrelsen tillstyrkta företag som har gått
till Kungl. Maj:t. Om jag däremot tar de
av arbetsmarknadsstyrelsen beviljade
och dels de av Kungl. Maj :t beviljade
lånen, kommer jag till siffran 38,6 miljoner
kronor. Därtill bör — för att jämförelsen
skäll vara rättvisande — läggas
ett hos Kungl. Maj:t kvarliggande ärende,
som gäller ansökan från ett företag
om ett lån på 2,5 miljoner kronor. Därigenom
blir beloppet ungefär 40 miljoner
kronor. Differensen mellan denna
siffra och den som herr Nilsson i Tvärålund
nämnde sammanhänger med att
inrikesdepartementets lokaliseringsavdelning
har fört förhandlingar om avvägningen
mellan bidrag och lån och i
vissa fall även lyckats med företagen
träffa uppgörelse om en ganska betydande
reducering av bidragen och en
större låneandel.

Jag tror mig, herr talman, våga säga
att de belopp som till dags dato är förbrukade
utgör på bidragssidan cirka
40 miljoner kronor och på lånesidan

4 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 3S

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Svar på interpellation och fråga ang. anslagen till lokaliseringsstöd

cirka 70 miljoner kronor. Bakom dessa
siffror döljer sig emellertid i viss mån
en uppdämt behov. När lokaliseringsstödverksamheten
påbörjades den 1 juli
hade inte arbetsmarknadsstyrelsen ansett
sig kunna — vilket ju var ganska
rimligt — bevilja några medel för statskommunala
beredskapsarbeten för byggande
av industrilokaler under tiden
den 1 januari—30 juni 1965 utan hade
hänvisat vederbörande till att söka utnyttja
den nya stödformen.

Jag vill inte heller bortse från att
det finns ett ganska betydande antal
ansökningar om bidrag och lån, som
ännu inte är prövade av Kungl. Maj:t,
utan som förbereds hos länsstyrelserna
eller ligger hos arbetsmarknadsstyrelsen
och som alltså så småningom
kommer att bli aktuella.

Det förefaller således som om lokaliseringsstödverksamheten
har emottagits
med en mycket glädjande uppmärksamhet
i företagarkretsar. Det är kanske
ännu för tidigt att dra några slutsatser
om verksamheten i dess helhet, men
så mycket kan väl sägas som att genom
de cirka 40 miljoner kronor som lämnats
i bidrag och de 70 miljoner kronor som
utgått i lån har kunnat beredas sysselsättning
åt 2 500—3 000 personer. Jag
tycker att detta är en ganska hygglig
sysselsättningsökning.

Det är nog en överdriven oro som
herr Nilsson i Tvärålund och Gustavsson
i Alvesta här ger uttryck för när det
gäller medelstillgången. För min del
kan jag inte finna att läget därvidlag
behöver innebära några bekymmer för
möjligheterna att bedriva en aktiv lokaliseringspolitik.
Men vi får väl se vad
som kan göras vid den prövning som
skall ske i samband med budgetarbetet
och om det då finns utrymme för någon
medelsförstärkning. Tillströmningen av
ärenden ger kanske anledning till en
något hårdare granskning av företagen
och deras förutsättningar liksom av lokaliseringarnas
angelägenhetsgrad och
bidragens storlek. Jag hade redan i den

föregående debatten tillfälle säga att
det kunde vara skäl att minska bidragsstorleken,
när lokaliseringsverksamheten
har kommit i gång och vi
därvid får en dragning av företag till
de orter, där vi har ett önskemål om
ökad lokalisering. Då behöver kanske
inte bidraget vara så stort som man
tidigare förutsatt.

Det är också utomordentligt angeläget
att man försöker ta hänsyn till merkostnadsfaktorn
vid lokalisering inom
vissa områden. Om vi t. ex. kan konstatera
att byggnadskostnader och andra
kostnader vid en lokalisering, låt mig
säga i Västerbotten och Norrbotten, är
rätt mycket större än vid en lokalisering
i mellersta och södra Sverige, så
bör vi försöka minska denna merkostnad.
Det har redan för detta ändamål
igångsatts ett par utredningar. Jag vill
helt kort nämna att en av dem gäller
ett företag, som önskar göra en lokalisering
till Umeå, varvid investeringskostnaden
uppgivits vara cirka 8 miljoner
kronor. Tillsammans med vår lokaliseringsavdelning
gjorde företaget en utredning
om vad som kunde bedömas
vara merkostnaden genom att lokaliseringen
skedde i Norrland och inte i
Mellansverige. Det visade sig därvid att
genom de något högre byggnadskostnaderna
och vissa utbildningskostnader
blev det fråga om en merkostnad på
3 miljoner kronor. Så förhandlade vi
om det och kom fram till att vi kunde
ta hälften av den kostnaden i form av
ett lokaliseringsbidrag. Det blev ungefärligen
20 procent av den faktiska
investeringskostnaden. Den andra hälften
av merkostnaden stod företaget
självt för. Jag tycker för min del att
det var ett hyggligt resultat. Men det
är klart att man i företaget räknade
med en stabil arbetskraft och andra
fördelar som kunde ligga i denna lokalisering.

Med det exemplet vill jag bara visa
att när vi nu är inne i en försöksverksamhet,
så finns det förutsättningar för

Tisdagen den 30 november 1905

Nr 38

Svar på interpellation och fråga ang. anslagen till lokaliseringsstöd

ocli möjligheter att pröva från fall till
fall, vilket bankoutskottet också starkt
har framhållit. Detta gör att om många
företag önskar lokalisera till samma ort,
så kan vi gå ned i bidragsprocent och
långivning och ändå nå det resultat vi
eftersträvar.

Den bedömning som måste göras i
budgetarbetet nödvändiggör ett hänsynstagande
till rådande kreditmarknadsläge.
Jag vill säga till herr Westberg
att det uttalande av folkpartiet
som lian åberopade, där det talas om
anpassningen till statsfinansiella och
konjunkturpolitiska omständigheter, är
utomordentligt viktigt. En sådan anpassning
måste också göras när man
bedömer i vilken omfattning vi skall gå
utöver de riktlinjer som riksdagen fastställde
i våras för lokaliseringsverksamhetens
bedrivande.

Sedan vill jag också nämna frågan
om investeringsfondernas användning.
Där har vi ansett oss kunna vara ganska
fria vid prövningen. Om vi inte kan
påverka företagen med vare sig lokaliseringsbidrag
eller lokaliseringslån
men företagarna säger att de kan tänka
sig en lokalisering om de får använda
investeringsfonderna dels för den
aktuella lokaliseringen och dels i de
områden där de har sin huvudverksamhet,
så kan vi självfallet säga nej
under åberopande av att det skulle betyda
en ytterligare påspädning i de
»heta» områdena. Men vi har att väga
detta mot angelägenheten av lokaliseringen.

Jag återkommer till problemet Norrbotten.
Där har vi hittills egentligen
bara haft två lokaliseringsärenden, eller
möjligen tre. Det har sålunda inte
varit någon ny lokalisering av den betydelse
som vi hade önskat. Däremot
har det anmälts intresse för lokaliseringar
från Asea, L M Ericsson, ScaniaVabis
och ytterligare ett par företag,
om de får använda investeringsfondsmedel.
Och då har vi sagt att det är så
angeläget att vi får goda företag i Luleå,

Piteå, Boden, Gällivare och ytterligare
några platser, diir jag hoppas att planerna
kommer att realiseras, att vi får
ta den olägenhet som kan ligga i att
investeringsfondsmedel kommer till användning
söderut i landet.

De investeringar som sker i de mellansvenska
områdena är i allmänhet nyinvesteringar
i maskiner och liknande
utrustning som väsentligt ökar produktiviteten.
I ett visst fall kunde det påvisas
att man med en investering på 40
miljoner kronor kan öka produktionen
med ungefär 50 procent utan att nyanställa
någon arbetskraft. Det kan man
ju betrakta som en påskyndad strukturrationalisering
som hela landets ekonomi
har fördel av.

Men jag bortser inte från de besvärligheter
som kan uppstå i anslutning
till sådana investeringar. I den mån vi
kan få företagen att sprida investeringarna
över låt oss säga en treårsperiod

— vilket har varit möjligt i några fall

— ger det emellertid arbetsmarknadsmyndigheterna
möjligheter att sätta in
investeringarna vid en ur arbetsmarknadssynpunkt
lämplig tidpunkt.

Herr talman! Jag vill avsluta detta
anförande med en fråga till herr Nilsson
i Tvärålund: Menar han att vi skulle
ha avstått från de lokaliseringar som
erbjöds med användande av investeringsfondsmedel
i Norrbotten och på
andra platser, investeringar som kommer
att ge sysselsättning åt 1 800 personer?
Menar herr Nilsson i Tvärålund att
vi skulle ha avstått från denna möjlighet? Herr

NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Statsrådets senaste fråga
kan inte gärna besvaras med ja eller
nej. Som statsrådet själv sagt tidigare
i dag flera gånger gäller det här bedömningar.
Frågan gällde om man skall
ge ett litet belopp av investeringsfondsmedel
som ger viss sysselsättning i
Norrland, medan man ger en mångdubbelt
större del till södra Sverige, där

Nr 38

Tisdagen den 30 november 1965

Svar på interpellation och fråga ang. anslagen till lokaliseringsstöd

också krävs ett mycket större belopp i
samhällsinvesteringar och som upphettar
konjunkturen söderut i landet ännu
mer? Ja, det är en bedömning som en
politiker måste göra. Och regeringens
bedömningar i det fallet har tydligen
bidragit till den upphettade konjunktur
som nu råder i expansiötisregionerna.

Jag skall i sammanhanget bara nämna
några exempel på vad som förekommit
i år. Scania-Vabis har i Södertälje
fått 82,7 och i Luleå 14 miljoner kronor.
Jag förmodar att det är det fallet
som statsrådet har i tankarna. Vilken
effekt har sådana investeringar i tätortsregionerna
här nere och i Norrbotten?
Hur mycket arbetskraft måste därigenom
flytta söderut? Och är alla möjligheter
uttömda när det gäller att försöka
övertala Scania-Vabis och andra
att flytta dit arbetskraften finns?

Jag kan nämna flera andra företag,
Åtvidabergs Industrier har t. ex. lokaliserat
till Svängsta, Åtvidaberg och Tanum,
men ingenting har kommit Norrbotten
till del. Asea har investerat i
Västerås, Ludvika och Sollefteå. L M
Ericsson har lokaliserat i Storstockholm
för 47 miljoner, i Gränna för 3
miljoner, i Kalmar för 1 miljon, i Mölndal
för 6 miljoner, i Luleå (alternativt
Piteå) för 5 miljoner och i Hudiksvall
(alternativt Ljusdal) för 5 miljoner kronor.
Det är sålunda mycket små belopp
det rör sig om för Norrlands del. De
har haft och har sin effekt och är mycket
välkomna, men man måste givetvis,
som statsrådet säger, även bedöma effekten
på andra håll. Statsrådets fråga
är alltför retorisk.

Statsrådets och mina siffror skiljer sig
i någon mån. De siffror jag har fått är
hämtade från arbetsmarknadsstyrelsen,
och jag har kontrollerat dem före denna
debatt. På min lista står det i en
anmärkning att 27 556 000 kronor i lokaliseringsbidrag
är en summa som har
framkommit med iakttagande av genom
Kungl. Maj ds beslut korrigerade
belopp. På fråga, om den summan in -

gick i de 47 miljoner som arbetsmarknadsstyrelsen
disponerade fick jag svaret,
om jag förstod det rätt, att det
gjorde den. Det är ju vissa stora ärenden
som alltid går till regeringen.

På min fråga om de medel som var
disponerade till dags dato alltså rörde
sig khing 50 tniljoner fick jag svaret ja
med den inskränkningen, att en del
ärenden inte hade hunnit komma upp
på regeringsplanet och att det var möjligt
att regeringen skulle komma att reducera
vissa summor.

Detta är alltså de upplysningar jag
har fått.

Jag tror inte att det är ett så stort
uppdämt behov som hittills gett sig till
känna. Den erfarenhet jag har som kommunalman
säger mig att det är först
nu som företag söderifrån har fått upp
ögonen för Norrlands möjligheter.

Statsrådet hyser inte oro för medelstilldelningen,
och det är ju i och för
sig bra — det ger en viss trygghet inför
vad som kan ske efter nyår. Men
arbetsmarknadsstyrelsen har redan två
månader efter igångsättningen av de
lokaliseringspolitiska åtgäderna för
statsrådet uttryckt sin oro för bristande
médelstillgång. Jag ville bara konstatera
detta.

Enligt min uppfattning bör det finnas
möjligheter för statsrådet Johansson
att med kraft och framgång hävda lokaliseringsmedlen
i konkurrens med
andra behov. Som arbetsmarknadsstyrelsen
har sagt — vilket refereras i statsverkspropositionen
i år — är lokaliseringsmedlen
betydligt effektivare och
billigare och ger en mera stadigvarande
sysselsättning än andra sysselsättningspolitiska
åtgärder. Det är väl ett
förhållande som mycket starkt talar
för att inrikesministern har möjligheter
att hävda lokaliseringspolitikens intressen.

Ett annat motiv är samhällskostnaderna.
Statsrådet har berört frågan hur
företag räknar — att det blir dyrare i
Norrland än söderut. Men statsrådet

Tisdagen den 30 november 1905

Nr 38

Svar på interpellation och

måste väl ändå också räkna med samhällskostnaderna.
Lokaliseras ett företag
till stockholmsregionen måste det
med till visshet gränsande sannolikhet
bli tal om helt nya bostäder och dyra
bostäder. Jag tror och hoppas att statsrådet
får tillfälle att ta ställning till ett
ärende från mitt liin, där det är fråga
om ett företag på 90 anställda, vilkas
bostadsfråga är löst med något enda
undantag. Folk bor i bostäder som finns
på orten. Produktionskostnaden belöper
sig inte ens till halva det belopp
för vilket man kan bygga en motsvarande
bostad här i Stockholm. Man
måste alltså räkna in samhällskostnaderna,
om man vill få en samhällsekonomisk
syn på lokaliseringspolitiken.

Vad Norrland behöver är framför allt
större företagartradition, företagaranda.
Vi behöver import av arbetsledare. Det
är den bristen som lokaliseringsmedlen
skall avhjälpa och avhjälper. Därför
skulle det vara utomordentligt olyckligt
om verksamheten skulle behöva äventyras
på grund av brist på medel.

Ghefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det finns ingen anledning
att vi här tvistar om siffror. Jag
har angivit att 38,6 miljoner har använts
efter beslut av arbetsmarknadsstyrelsen
och regeringen. Till detta kommer
ett ärende från arbetsmarknadsstyrelsen,
där man tillstyrkt ett belopp av
2,5 miljoner, alltså i runt tal tillsammans
40 miljoner kronor. Hur mycket
vi har redpcerat och vad det betyder i
fråga om skillnaden mellan 40 och 50
miljoner kan jag inte här ange. Vi har
alltså ungefär 20 miljoner kronor kvar
av bidragsbeloppet och cirka 30 miljoner
kronor kvar av låneandejen.

Beträffande investeringsfondsmedel
finns det inte heller mycket att strida
om. Jag bär ställt en direkt fråga, och
herr Nilsson i Tvärålund har svarat att
det är en politisk bedömning som måste
göras. Jag skall inte pressa honom ytter -

fråga ang. anslagen till lokaliseringsstöd

ligare på dpn punkten. Jag har bara sagt
alt eftersom regeringen har bedömt det
som angeläget att få till stånd dessa
lokaliseringar, så har vi tagit den olägenhet
som kan ligga i att vi ytterligare
späder på konjunkturerna här nere i
Mella nsverige.

Om jag går tillbaka till exempelvis
Asea-ärendet erinrade jag om att bland
annat vissa maskininvesteringar på 40
miljoner kronor skulle ge en produktionsökning
utan någon nyanställning
av personal. Hur mycket av den övriga
delen av de pengar, som skall användas
här nere, ger i form av ökad produktion
kan jag inte direkt ange. Men jag
vet att det är betydande produktionsstegringar,
samtidigt som man i Piteå
och Skellefteå lokaliserar industrier,
som kommer att ge sysselsättning åt 275
personer. Det är alltså en betydande
lokalisering som, så långt jag kan bedömma
det, är en god tillgång för det
område som får den. Bakom denna lokalisering
står ett företag som med skäl
kan sägas ha förutsättningar att också
bestå framöver.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag vill gärna betyga att
jag inte på något sätt vill strida i denna
fråga med inrikesministern. Jag vill inte
heller tvista om siffrorna — jag har
bara redovisat de upplysningar jag erhållit.
När det gäller lokaliseringen uttalade
jag den förhoppningen, att inrikesministern
kommer att vara lika intresserad
som jag av att denna verksamhet
får fortgå utan avbrott och att de
medel ställs till förfogande, som svarar
mot realistiska lokaliseringsobjekt.

Får jag, herr statsråd, tolka innehållet
i inrikesministerns inlägg i debatten
på det sättet, att han är villig medverka
till att verksamheten får så stor medelstilldelning
som svarar mot realistiska
lokaliseringsobjekt?

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 30 november 1965

54 Nr 38

§ 15

Svar på interpellation ang. informationen
till från utlandet invandrad arbetskraft
om de politiska konsekvenserna
av anslutning till svensk facklig organisation.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg har i en
interpellation frågat, om jag anser att
den invandrande arbetskraften får tillräcklig
information om de politiska
konsekvenserna i form av medlemskap
i socialdemokratiska partiet, som anslutning
till svensk facklig organisation
kan medföra, och om jag i annat fall
ämnar vidta åtgärder för att förbättra
denna information.

Genom beslut den 2 april 1965 erhöll
jag bemyndigande att tillkalla en sakkunnig
för att överarbeta ett av utlänningsutredningen
avgivet förslag till
upplysningsskrift för utlänningar samt
vidtaga erforderliga åtgärder för översättning
till främmande språk och publicering
av skriften. Som sakkunnig har
därefter tillkallats ambassadören Kjell
Öberg.

Enligt uppgifter som jag inhämtat har
den sakkunnige som ett första led i arbetet
lett utarbetandet av en skrift, avsedd
som handbok för myndigheter och
enskilda om utlänningars rättigheter
och skyldigheter under vistelse i Sverige.
Den sakkunnige har meddelat att
skriften, som kommer att få titeln »Ny
i Sverige», för närvarande är under
tryckning och beräknas utkomma under
december månad i en första upplaga på
30 000 exemplar. Det av interpellanten
berörda spörsmålet kommer att behandlas
i ett kapitel om arbetsmarknaden,
där ett avsnitt har givits följande lydelse:
»LO har en nära samverkan med
socialdemokratiska partiet. Lokala fackföreningar
kan kollektivansluta sig till
ett parti. Omkring en tredjedel av LO:s
medlemmar tillhör genom kollektiv anslutning
socialdemokratiska partiet.

Fackföreningsmedlemmar, som inte
önskar vara med om den kollektiva anslutningen,
kan reservera sig, varigenom
de inte blir medlemmar och slipper betala
partiavgiften. Reservationen kan
ske när som helst, genast vid beslutet
eller senare.»

I den sakkunniges uppdrag ingår att
på grundval av boken »Ny i Sverige»
utarbeta informationsskrifter på olika
språk avsedda för invandrande arbetskraft
av skilda nationaliteter, och i dessa
skrifter kommer den av interpellanten
berörda frågan att uppmärksammas
på motsvarande sätt.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag vill tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.

Såvitt jag kan döma av svaret kommer
den invandrande arbetskraften att
få viss information om förhållandena i
vårt land på detta område genom de
broschyrer, som kommer att utarbetas
på grundval av skriften »Ny i Sverige».

Det är gott och väl att något nu görs
i denna fråga. Under senare år har
många tiotusentals utlänningar invandrat
till vårt land. Hittills har de såvitt
jag vet inte genom myndigheternas försorg
erhållit någon som helst upplysning
i dessa spörsmål.

Arbetsmarknadsstyrelsen har visserligen
utgivit några små folders — främst
avsedda för flyktingar — på engelska,
tyska, italienska och serbokroatiska.
Men den för vårt fackföreningsväsen
unika företeelsen med politisk kollektivanslutning
omnämnes där inte med
ett enda ord, Tyvärr ger beskrivningen
i »Ny i Sverige» enligt min mening ingen
tilltalande bild av förhållandena i
vårt land just på detta område.

Allvarligt är också att beskrivningen
är kortfattad och ofullständig. I skriften
nämns t. ex. ingenting om att representantskap
för stora avdelningar kan ansluta
ett större antal föreningars medlemmar
till socialdemokratiska partiet

Tisdagen den 30 november 1905

Nr 38

Svar på interpellation ang. informationen till från utlandet invandrad arbetskraft

om de politiska konsekvenserna av anslutning till svensk facklig organisation

utan att den enskilde medlemmen får
veta något om saken. Han blir ju inte
kallad till sammanträdet — det är representantskapet
som kallas — och elterhandsinformationen
kan också utebli.

t skriften nämns heller ingenting om
att reservationen måste förnyas varje
år. Den regeln tillämpas väl inte i alla
fackförbund, men det är ingalunda någon
ovanlig företeelse. Även detta förhållande
borde ha omnämnts i skriften.

Skulle inte inrikesministern kunna
medverka till att de ifrågavarande utlänningarna,
som inte är svenska medborgare,
automatiskt undgår kollektivanslutning?
Min förhoppning är att den
frihetslidelse, som socialdemokraterna
stundom ådagalägger, skall komma till
ett mera tillfredställande uttryck även
när det gäller anslutning till ett politiskt
parti.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har uppmärksammat
att herr Westberg i ett avsnitt av
sin interpellation uttalar, att han inte
har för avsikt att inför detta forum ta
upp en debatt om det riktiga i att tilllämpa
politisk kollektivanslutning. Han
har alltså ställt önskemålet att det inte
skall bli någon debatt om själva frågan
om kollektivanslutning eller inte. Jag
skall för mitt vidkommande säga: All
right, herr Westberg har frågat om informationen,
och vi skall hålla oss till
denna. Det har jag också gjort i mitt
svar.

Man kan om informationen till de invandrande
utlänningarna säga, att den
har varit bristfällig. Vi har inte haft
tillräckligt med material för upplysning
till utlänningarna om förhållandena i
Sverige. Det är en brist som vi varit
överens om att vi måste försöka få bort.
Därför har vi också satt i gång utarbetandet
av denna skrift, startat språkundervisning
och infört en rad andra for -

mer av aktivitet, som möjliggör en bättre
inpassning av den utländska arbetskraften
i vårt samhällsliv.

Om man skall göra en skrift som »Ny
i Sverige», vilken skall ge de utländska
medborgarna en allmän bild av förhållandena
i vårt land, iir det självfallet
svårt att få utrymme för allt som man
skulle vilja ha framfört.

Jag har läst igenom detta material,
vilket som jag redan nämnt är under
tryckning. Denna lilla bok, som jag nu
har i min hand, är på 144 sidor, och
den innehåller egentligen det mesta
som de invandrande behöver veta. Jag
skulle våga påstå, att den i åtskilliga delar
också är en handbok för svenska
medborgare i samhällskunskap. Där
finns mycket som är värt att veta, saker
som vi kanske någon gång har kommit
i kontakt med men som vi på ett
eller annat sätt har tappat bort.

Men herr Westberg tycker att vi skulle
ha utvidgat det speciella kapitel vi nu
diskuterar ytterligare. Jag är övertygad
om att det rörande många områden skulle
kunna sägas att man bort skriva mer
uttömmande. Men det gäller att göra en
avvägning mellan att få ett så rikhaltigt
material som möjligt och att få ett material
som blir läst av myndigheter och
andra som skall svara för kontakten
med den utländska arbetskraften. Det
gäller företagare, fackföreningsmän,
tjänstemän på våra beskickningar och
en rad andra.

Därutöver har vi tänkt oss att med
utgångspunkt från ifrågavarande material
sammanställa populära skrifter,
översatta till åtskilliga språk. Jag vågar
inte säga att skrifterna kan översättas
till de hundra språk som är representerade
genom personer av utländsk nationalitet
på den svenska arbetsmarknaden.
Vi får väl också härvidlag göra
en avgränsning och hålla oss till de
största grupperna. Men det är möjligt
att man även med en sådan avgränsning
kommer upp till ett tjugotal språk.

Nr 38

Tisdagen den 30 november 19G5

Svar på interpellation ang. informationen till från utlandet invandrad arbetskraft
om de politiska konsekvenserna av anslutning till svensk facklig organisation

I dessa skrifter skall emellertid — det
garanterar jag — den del av problemet
som herr Westberg berört vara
med. Men tyvärr är det på det sättet,
herr Westberg, att många av de utlänningar
som kommer till vårt land inte
heller är fackligt organiserade. Jag tror
jag vågar säga, att man självfallet från
fackföreningsrörelsens sida men också
från företagarhåll anser det viktigt att
arbetskraften är fackligt organiserad.
Att upprätthålla lugnet och ordningen
på arbetsplatserna är ju en betydande
del av den fackliga organisationens
Verksamhet. Svensk fackföreningsrörelse
tar härvidlag sitt ansvar på ett sätt
som — det vågar jag säga — gjort den
kgpd över helg världen. Men det betyder
att man måste ha möjlighpter att
hålla kontakt med hela styrkan pä arbetsplatsen
som rimligen bär yara fackligt
organiserad.

Det är emellertid inte rpöjligt att nå
alla över fackföreningen. Herr Wesfberg
säger att det är ett rgpresegtantskap
som beslutar i dep aktuella frågap.
Ja, mep represpntantskapet beslutar
JW ipte bara i denpa fråga utan i

fträMiskt taget alla de frågor spm hapdäggs
av fackföreningarna. Det går inte
at{ på orter med stora arbetsplatser,
där vi har fackföreningar med kanske
10 00Q eller 15 000 medlemmar, samla
alla medlemmarna till möten, utan kontakten
får ske i form av representantskap,
som väljs i vanlig demokratisk
ordning på samma sätt som vi väljer
fullmäktigeförsamlingar. I dessa representantskap
fattas alltså besluten. Representantskapet
är ett forum för den
tillämpning av demokratien genom valda
ombud som vi har, och i detta kan
inte ligga något fel.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag hälsar givetvis med
tillfredsställelse att inrikesministern vill
medverka till att vi får fram denna
skrift »Ny i Sverige». Jag beklagar att

informationen tidigare varit bristfällig
men uppskattar att man nu vill göra något
åt saken.

När jag sedan säger, att man i det
avsnitt, som jag tagit upp, har varit alltför
kortfattad och utelämnat vissa väsentliga
ting, menar jag att det gäller en
principiellt så viktig fråga att man har
anledning att vara någorlunda utförlig.
Därför ifrågasätter jag om man inte
bort göra det tillägg jag nämnde. Nu
får vi veta att man med ledning av denna
skrift skall utarbeta broschyrer på
olika språk, och det lär väl i det sammanhanget
vara möjligt att komplettera
de uppgifter som lämnats i »Ny i Sverige».
Jag skulle uppskatta om så kunde
ske.

Jag vill också fråga inrikesministern,
när vi kan räkna med att dessa broschyrer
är fäfdiga för distribution till
vederbörande.

Det är riktigt som inrikesministern
påpekar, att jag i interpellationen sagt
ifrån, att jag inte avsett att detta skulle
bli ep debatt om kollektivanslptningen.
Hans anmärkning därvidlag är alldeles
riktig. Men man undgår äncjå inte
att konstatera, att kollektivanslutningen
i detta sammanhang ställs i en ännu
ofördelaktigare belysning än eljest.
Statsrådef framhåller, att representantskapet
ju beslutar i alla andra frågor:
Det är naturligtvis alldeles riktigt. Men
jpst när det gäller denna detalj, där det
är fråga om människan själv på ett alldeles
särskilt sätt, tycker jag att tillvägagångssättet
att representantskapet
kan ansluta föreningsmedlemmar, som
inte ens vet om att det sker och inte
heller sedan får veta det, är synnerligen
otillfredsställande.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall bara svara pa
frågan när broschyrerna kan bil färdiga.

Den här boken blir färdig i början

Tisdagen den 30 november 1965

Nr 38

av december. Man har redan påbörjat
arbetet ined utformandet av broschyrerna.
Materialet är färdigt, och det gäller
nu närmast översättningen, översättarna
har sagt, att det inte alltid är så
lätt att översätta ett sådant här material,
så att det blir tillgängligt för de
människor det gäller. Arbetet kommer
därför att ta en viss tid, och jag kan inte
exakt ange när broschyrerna blir färdiga.
Arbetet bedrivs med så stor
skyndsamhet som öyer huvud taget är
möjlig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 962, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 174, angående
statsbidrag till politiska partier,
hänvisades motionen, såvitt avsåg anvisande
av anslag, till statsutskottet och
i övrigt till konstitutionsutskottet.

§ 17

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 163—168, bevillningsutskottets
betänkanden nr 48
och 51, bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 54—56, första lagutskottets
utlåtanden nr 35—37, andra lagutskottets
utlåtanden nr 73, 74, 77 och 78,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 26 och
27 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 49 och 50.

§ 18

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att bland två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle uppföras
dels statsutskottets utlåtanden nr
167 och 168 närmast efter andra lagutskottets
utlåtande nr 74, dels ock bankoutskottets
utlåtande nr 55 närmast efter
första lagutskottets utlåtande nr 36.

§ 19

Interpellation ang. erfarenheterna av
dricksvattenfluoridering

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Storfors (s), som
yttrade:

Herr talman! Enligt lag den 30 november
1962 om tillsättning av fluor
till vattenledningsvatten äger Konungen
eller myndighet, som Konungen bestämmer,
efter framställning av kommun
medgiva, att fluor i kariesförebyggande
syfte tillsättes vatten som inom
kommun tillhandahålles genom allmän
anläggning för vattenförsörjning.

Sedan lagens ikraftträdande den 1
januari 1963 har enligt uppgift endast
Norrköpings stad erhållit tillstånd att
tillämpa vattenfluoridering och först
år 1968 skulle nya tillstånd kunna beviljas.

Då nu fluorideringen alltmera aktualiserats
ute i landets kommuner, genom
initiativ av tandvårdsinspektörerna i
länen, och meningarna är delade om
metoden, vore det värdefullt, om man
från ansvarigt departement ville ge till
känna, vilka erfarenheter som vunnits
samt eventuella skadeverkningar som
har spårats eller kan befaras.

Med hänvisning till vad som ovan
anförts hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

Vill statsrådet inför kammaren lämna
en redogörelse över vunna erfarenheter
av dricksvattenfluorideringen sedan
lagens ikraftträdande?

Har några allvarliga skadeverkningar
uppdagats genom fluortillsättning?

Vilka kostnader medför ett beslut om
vattenfluoridering för kommunerna?

Är statsrådet beredd rekommendera
kommunerna att ansöka om tillstånd
att tillsätta fluor till sina vattenledningsvatten
från 1 januari 1968?

Denna anhållan bordlädes.

58 Nr 38 . Tisdagen den 30

Interpellation ang. regeringens bedömning

§ 20

Interpellation ang. lägerverksamheten
för ungdomsvårdsskoleelever

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARLSTEIN (s), som yttrade:

Herr talman! Skid- och friluftsfrämjandet
har sedan 1959 bedrivit lägerverksamhet
för ungdomsvårdsskoleelever.
Varje sådant läger består av en arbets-
och fritidsledare, en kocka och
fyra elever. Som bostäder fungerar
skogshuggarbaracker, vilka olika skogsbolag
ställt till Främjandets disposition.
Främjandet har svarat för samtliga med
verksamheten förenade kostnader utom
elevs resa till och från lägret, sjukvård,
kläder och personlig utrustning. Av
socialstyrelsen har sedan Främjandet erhållit
ersättning för utgifterna för lägerverksamheten.
Lägren har som regel
varit förlagda till Norrland, och arbetet
vid desamma har bestått av skogshuggning
och skogsplantering. Lägren har
erhållit arbetsbeteckningen »Operation
Vildmark». Av sin inkomst, omkring
600 kronor för månad, får varje deltagare
betala 100 kronor i månaden för
kost och logi. Varje deltagare får använda
tjugo kronor i veckan som fickpengar.
Återstoden, efter avdrag för
skatt, reserveras med tanke på utskrivningen
från ungdomsvårdsskolan.

Behovet av friluftsliv för ungdomsvårdsskolelever
torde vara uppenbart
för alla. De flesta av de intagna ungdomarna
har levt under förhållanden
som brutit ned konditionen och som
medverkat till att asocialiteten förvärrats.
Genom lägerverksamheten förbättras
konditionen avsevärt. Den samhörighetskänsla
som uppstår mellan lägerdeltagarna
har också sill stora betydelse
för det fortsatta arbetet med återanpassningen
av eleverna.

Skid- och friluftsfrämjandets medverkan
i vården av ungdomsvårdsskoleelever
har bedömts vara av stort värde.
Det framstår som angeläget att om möj -

november 1965

av viktiga aktuella utrikespolitiska frågor

ligt utöka den verksamhet som bedrivits
på detta område. Därför framstår det
som anmärkningsvärt att Skid- och friluftsfrämjandets
läger sedan en tid tillbaka
står outnyttjade och att Främjandet
enligt skrivelse till socialstyrelsen
överväger att i brist på elever nedlägga
verksamheten.

Jag anhåller om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande
frågor:

Vilka orsaker har föranlett den minskade
tillströmningen av ungdomsvårdsskoleelever
till Skid- och friluftsfrämjandets
lägerverksamhet »Operation
Vildmark»?

Vill statsrådet medverka till en utbyggd
och fördjupad verksamhet på
detta område?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. regeringens bedömning
av viktiga aktuella utrikespolitiska
frågor

Ordet lämnades på begäran till

Herr OHLIN (fp), som yttrade:

Herr talman! Ett stort antal politiska,
ekonomiska och militära frågor på det
internationella planet av mycket väsentlig
betydelse tilldrar sig för närvarande
ett livligt allmänt intresse i
vårt land. På olika sätt, bl. a. genom
vårt deltagande i internationella organisationers
arbete, beröres vårt land
av denna internationella utveckling. I
den svenska riksdagen har emellertid i
år endast en allmän utrikespolitisk debatt
förekommit, även om dessutom
frågor rörande handelspolitik och ulandsproblem
diskuterats. Remissdebatterna,
som spänner över ett mycket vitt
fält med tonvikt på inrikespolitiken,
ger inte tillfälle till en mera ingående
diskussion av de utrikespolitiska spörsmålen.

En allmän utrikespolitisk debatt i

Tisdagen den 30 november 1905 Nr 38

Interpellation ang. regeringens bedömning av viktiga aktuella utrikespolitiska frågor

riksdagen kan väntas till våren nästa
år i anslutning till de rapporter om
Förenta Nationernas, Europarådets och
Nordiska rådets verksamhet, som brukar
publiceras i mars månad. Det synes
inte vara tillfredsställande att ända till
dess uppskjuta en redovisning från regeringen
inför riksdagen av regeringens
syn på de ur svensk och internationell
synvinkel aktuella och centrala utrikespolitiska
frågorna. Till de spörsmål, som
erbjuder ett särskilt intresse för riksdagen
att få belysta, hör bl. a. en bedömning
av det pågående arbete på att
förhindra spridning av kärnvapen samt
konflikterna kring de afrikanska folkens
naturliga strävan efter självständighet
och självstyrelse. Detsamma gäller
de samtal som statsministern haft
i utrikespolitiska frågor under sin resa
i Förenta staterna för några veckor sedan.
I anslutning till den tragiska konflikten
i Ostasien vore det även betydelsefullt
att få en belysning av regeringens
syn på den betydelsefulla frågan
om Förenta Nationernas möjlighet
att verka för att självbestämningsrätten
för mindre nationer i olika delar av
världen inte inskränkes till följd av
aktuella eller potentiella motsättningar
mellan stormakterna. Också den mera
politiskt än ekonomiskt betingade krisen
inom den ekonomiska gemenskapen
EEC, som kan få stor betydelse för
vårt lands deltagande i arbetet kring
stormarknadsproblemets lösning, synes
förtjäna belysning. Även om möjligheterna
är begränsade att presentera en analys
av dessa och andra spörsmål i en enda
översikt, synes denna likväl kunna ge
information av betydelse för den offentliga
debatten så som sker genom
den översikt, varmed den utrikespolitiska
vårdebatten brukar inledas.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens herr utrikesministern
få rikta följande interpellation:

Vill Ers Excellens lämna kammaren
en översiktlig redogörelse för regering -

ens bedömning av viktiga aktuella utrikespolitiska
frågor, sedda ur svensk
synvinkel och med särskilt beaktande
av vårt lands eventuella möjligheter till
insatser genom verksamhet i internationella
organisationer, deltagande i den
internationella opinionsbildningen samt
på andra sätt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtande nr 178, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1965/66 till Förvärv av viss
fastighet inom stadsdelen Lilla Essingen
i Stockholm.

§ 23

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 151, med förslag till lag
om ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning, m. m.; och

nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 153, med förslag till lag
om ställföreträdare för kommun vid
vissa avtalsförhandlingar m. m.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av kronan
tillhörig mark; och

nr 386, i anledning av väckta motioner
angående de partiellt arbetsföras
pensionsrätt m. in.;
från bankoutskottet:
nr 381, i anledning av motioner angående
olje- och bensinhandelns organisation; från

andra lagutskottet:
nr 383, i anledning av väckta motioner
angående värdebeständig placering

Nr 38

Tisdagen den 30 novpmber 1965

g v arbetslöshetskassornas fondmedel;
och

nr 384, i anledning av väckta motioner
om sjukförsäkringsförmånerna för
utlandssvenskar; samt
från jordbruksutskottet:
nr 368, i anledning av väckta motioner
om höjd övre gräns för lån ur
kronotorparnas inventarielånefond; och
nr 369, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för att förhindra olaga
trålfiske i Öresund.

Slutligen anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 357,
till Konungen angående val av en fullmäktig
i riksbanken med suppleant;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

358, för herr Erik Gunnar Wärnberg
att vara fullmäktig i riksbanken;
och

nr 359, för herr Villiam Björk att vara
suppleant för en fullmäktig i riksbanken.

§ 24

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av talmanskonferensens
skrivelse med överlämnande av en från
riksdagens organisationsutredning inkommen
utredning med vissa förslag
rpFapde effektivisering g v riksdagsarbgtet,
motionen nr 963, av herrar Bergman
och Franzén i Motala;

i anledpjng av Kungl. Maj :ts proposition
nr 155, angåpndp utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, motionen nr 964, av fru Nettelbrandt\ i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 170, med förslag till förordning
om ändrad lydelsp av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648), motionen nr 965, av
herrar Johansson i Växjö och Gustafsson
i Kårby;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

tion nr 174, angående statsbidrag till
politiska partier, motionerna:

nr 966, av herrar Antonsson och Dahlgren,

nr 967, av herr Bohman m. fl.,
nr 968, av herr Carlshamre och fröken
Ljungberg,

nr 969, av herr Hamrin i Jönköping,
nr 970, av herr Hedlund m. fl.,
nr 971, av herr Hermansson m. fl.,
nr 972, av herr Ohlin m. fl.t och
nr 973, av herrar Wedén och Ståhl;
samt

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 176, med förslag rörande organisation
m. m. av förbandssjukvården,
motionen nr 974, av herr Gustafsson
i Stenkyrka m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 25

Meddejande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

herr Wiklund, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående förberedelsearbetet för högertrafikomläggningen,

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående finansieringen av
högertrafikreformen,

herr Wikner, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
lokalisering av industrier till vissa
orter i Norrland,

herr Gustafsson i Borås, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder mot
mopedolyckor,

herr Fredriksson, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående gruvskogsutredningens arbete,
och

herr Sjönell, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
modernisering av vissa statliga blanketter.

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

§ 26

Jiisterades protokollsutdrag.

Kamniärens lédähiöter åtskildes härefter
kl. 19.39.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 1 december

Kl. 10.00

§ 1

Meddelande om grundlagsändringar

Herr talmannen meddelade, att Kungl.
Maj:t till riksdagen överlämnat en skrivelse
angående förordnande av statsrådsledamöter
att uppläsa Kungl. Maj:ts
öppna brev till riksdagen angående vissa
grundlagsfrågor. Av denna skrivelse,
som nu föredrogs och lades till handlingarna,
inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj:t förordnat hans excellens
herr ministern för utrikes äi-ehdena
Torsten Nilsson att i andra kammaren
Uppläsa Kungl. Maj :ts öppna brev i ämnet.

Med anledning härav överlämnade
herr talmannen ordet till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
Nilsson, sorii uppläste Kungl. Maj:ts
öppna brev till riksdagen av deri 25 november
1965 angående vissa grundlagsfrågor,
så lydande:

I skrivelse den 10 november 1965, nr
353, har riksdagen anmält, att riksdagen
med bifall i denna del till Kungl. Maj:ts
proposition 1964: 140 slutligt antagit de
av 1964 års riksdag såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling antagna
förslagen till ändrad lydelse av dels
16 § riksdagsordningen, dels 24 § riksdagsordningen.

Kungl. Maj:t vill härmed ge riksdagen
till känna, att Kungl. Maj:t denna dag
låtit genom allmänna kungörelser utfärda
de beslutade grundlagsändringarna.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Uppläsningen åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Svar på interpellation ang. den utländska
arbetskraftens förhållanden

Chefen för inrikesdepartementet,
herr statsrådet JOHANSSON, erhöll på
begäran ordet för att besvara fröken
Wetterströms interpellation angående
den utländska arbetskraftens förhållanden.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Johansson
lämnade nu en kort sammanfattning av
dess innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Fröken Wetterström har
frågat statsministern om det kommer
att ges möjligheter för polismyndigheterna
att lokalt ge provisoriskt arbetstillstånd
till den inströmmande utländska
arbetskraften i Sverige, om det kommer
att vidtas provisoriska åtgärder så
att de förmåner som grundas på kyrkoresp.
mantalsskrivningen snabbare än
vad nu är fallet kan tillföras invandrarna,
om deras inpassning i det svenska
samhället, bl. a. med hänsyn till sådana
socialförmåner, som ingår under lagen
om allmän försäkring t. ex. sjukförsäkringsförmånerna,
kommer att utredas
och om det överväges att ge kommuner
som haft att ikläda sig bl. a. frivillig
socialhjälp för omhändertagande av den

62 Nr 38 Onsdagen den 1

Svar på interpellation ang. den utländska

utländska arbetskraftsströmmen ersättning
av statsmedel.

Då frågor rörande den utländska arbetskraften
handläggs av inrikesdepartementet
har interpellationen överlämnats
till mig för att besvaras. Även om interpellationen
begränsats till att avse
vissa frågor som aktualiserats i samband
med den senaste tidens ökade invandring
vill jag ta tillfället i akt att
ge kammaren en allmän information
om invandringen av utländsk arbetskraft
och om de åtgärder som vidtagits
under den senaste tiden.

Enligt utlänningskommissionens statistik
fanns den 1 oktober 1695 155 000
arbetsanmälda utlänningar i Sverige.
Av dessa var närmare 2/3 nordbor.
Danskarna uppgick till 19 000, norrmännen
till 12 000 och finländarna till
67 000. Av de utomnordiska grupperna
var tyskarna den största med 17 000.

Inslaget av sydeuropéer var inte
anmärkningsvärt stort. Det fanns ca
5 000 italienare, 5 000 jugoslaver, 4 000
ungrare och 2 000 greker.

Huvudparten av jugoslaverna och
ungrarna har kommit i samband med
de flyktingöverföringar som Sverige i
humanitärt syfte bedrivit sedan 1950
i samråd med bl. a. Förenta Nationernas
flyktingkommissarie.

Den utomnordiska invandringen kom
förr så gott som helt från tyskspråkiga
länder. Ännu för något år sedan var
invandringen från Sydeuropa förhållandevis
blygsam. Den aktuella arbetsmarknadssituationen
i Jugoslavien och
Grekland har emellertid medfört att
den spontana invandringen från framför
allt dessa länder på sista tiden börjat
ta allt större proportioner. Enligt
utlänningskommissionens beräkningar
inreste under tredje kvartalet i år 1 400
jugoslaver, 1 000 greker och 200 turkar.
I oktober ökade invandringen ytterligare
och tillströmningen har fortsatt
under november. Enbart under tiden
21—25 november anlände över 600
jugoslaver till Trelleborg.

december 1965

arbetskraftens förhållanden

Enligt den sedan 1954 gällande överenskommelsen
om gemensam nordisk
arbetsmarknad behöver medborgare i
de nordiska grannländerna inte ha arbetstillstånd
för att arbeta här i landet.
Sådant tillstånd fordras däremot
för alla övriga utlänningar. Flertalet
arbetstagare från utomnordiska länder
som kommer till Sverige har emellertid
rest hit helt på eget initiativ och
utan att på förhand ha försäkrat sig
om arbete och bostad. På grund av det
stora antalet utlänningar som strömmat
in i landet denna höst och då flertalet
av dessa saknat medel för sitt uppehälle
ens under kortare tid har en
besvärlig situation uppkommit. Det har
under dessa omständigheter varit erforderligt
att vidtaga särskilda åtgärder.
Utlänningskommissionen utfärdade
därför på förslag av arbetsmarknadsstyrelsen
och efter samråd med rikspolisstyrelsen
den 2 november 1965 tillfälliga
direktiv till polismyndigheterna
angående handläggningan av arbetstillståndsärenden.
Enligt dessa kan polismyndighet
i samråd med vederbörande
länsarbetsnämnd bevilja viseringsfri utlänning
med hemlandspass provisoriskt
arbetstillstånd för högst två månader
under den tid utlänningen får vistas i
Sverige utan uppehållstillstånd. Fram
till den 22 november hade ca 1 000 sådana
tillstånd beviljats. Denna provisoriska
ordning har utlänningskommissionen
efter framställning från arbetsmarknadsstyrelsen
beslutat upphäva
med verkan fr. o. in. den 25 november.

Vid de länsarbetsnämnder som är
speciellt belastade av invandringen har
inrättats särskilda utlänningsavdelningar
och redan befintliga har förstärkts.
Länsarbetsnämnderna skall i första
hand skaffa arbete åt utlänningarna
men nämnderna måste också hjälpa till
med att ordna provisorisk inkvartering
och förläggning av nyanlända utlänningar,
i den mån de saknar bostad
och försörjningsmöjligheter och det inte
åligger annan myndighet att ta hand

Onsdagen den 1 december 1905

Nr 38

Svar på interpellation ang. den utländska arbetskraftens förhållanden

om dem. Arbetsmarknadsstyrelsen svarar
i dessa fall för kostnaderna för kost
och logi. Den 25 november fanns närmare
800 utlänningar omhändertagna i
sådan provisorisk inkvartering. Styrelsen
kan även mot återbetalningsskyldighet
bekosta resor i samband med arbetsplacering
av utlänningarna och
lämna dem viss starthjälp. Viss språkundervisning
meddelas under vistelsen
i förläggningarna.

Det är angeläget att invandringen
sker i sådana former att den inte skapar
svårigheter på den svenska arbetsoch
bostadsmarknaden. Arbetsmarknadsstyrelsen
begärde i fjol bemyndigande
att träffa överenskommelse med
utländska arbetsmarknadsmyndigheter
om en organiserad överföring av arbetskraft
till Sverige. Efter överläggningar,
som jag har haft med Arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen
och Tjänstemännens centralorganisation
och vid vilka även arbetsmarknadsstyrelsen
och utlänningskommissionen har
varit representerade, har arbetsmarknadsstyrelsen
genom konseljbeslut fått
det begärda bemyndigandet. Enligt detta
beslut skall innan överföring sker
överenskommelse ha träffats med berörda
svenska arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
om det antal arbetstagare
som skall överföras och om deras
fördelning på olika företag.

Kostnaderna för de utländska arbetstagarnas
samt deras anhörigas resor till
Sverige kan i överensstämmelse med beslut
vid 1964 års riksdag förskotteras
av arbetsmarknadsstyrelsen. Innan förskottet
beviljas skall styrelsen träffa
överenskommelse med vederbörande arbetsgivare
om att förskottet skall återbetalas
till statsverket inom två år.

Arbetsmarknadsstyrelsen skall vidare
i samarbete med vederbörande arbetsgivare
och berörd fackförening medverka
till att den utländska arbetskraften
på lämpligt sätt introduceras på
arbetsplatsen och får orientering om
den praxis och ordning som gäller på
svensk arbetsmarknad.

Meningen är att denna ordnade invandring
när det gäller arbetskraft från
andra än de nordiska länderna skall ersätta
den ordning som innebär att viseringsfria
utlänningar söker anställning
och arbetstillstånd först sedan de
kommit bit. Avsikten är alltså att även
individuellt inresande utlänningar som
avser att arbeta i Sverige skall ha skaffat
sig arbete och arbetstillstånd före
ankomsten hit. De svenska beskickningarna
och utlänningskontrollen förväntas
att så långt möjligt medverka till
att invandringen sker i dessa ordnade
former. I och med att en ordnad invandring
kommer till stånd finns inte
längre behov av de nuvarande dispenserna
från arbetstillståndskravet för arbete
i framför allt restaurangbranschen.

En förutsättning för att utlänningarna
skall kunna anpassa sig är att de
åtminstone hjälpligt förstår och talar
svenska. Efter framställning från arbetsmarknadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen
har regeringen tidigare i år
anvisat 3 milj. kronor för språkundervisning
åt utlänningar. Undervisningen
som handhas av studieförbunden har
mötts av stort intresse och fått betydande
omfattning.

Arbetsförmedlingen är oftast den
första institution utlänningen kommer
i kontakt med i Sverige. Han vänder sig
därför gärna till förmedlingen för att
få råd och hjälp även i frågor, som
inte direkt berör hans arbete. Härtill
bidrar också att arbetsförmedlingen i
regel har tillgång till tolkar. Från arbetsförmedlingens
sida vinnlägger man
sig om att hjälpa utlänningarna till rätta.
Genom inrättandet av utlänningsavdelningarna
bär hjälpresurserna ökat.

Som ett första led i arbetet med att
förbättra den skriftliga informationen
till utlänningar har utarbetats en skrift
med titeln »Ny i Sverige», avsedd som
handbok för myndigheter och enskilda
om utlänningens rättigheter och skyldigheter
under vistelse i Sverige. Denna
skrift håller nu på att tryckas. Därefter
kommer informationsskrifter att

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Svar på interpellation ang. den utländska

ges ut på olika språk för invandrande
arbetskraft av skilda nationaliteter. Den
finskspråkiga versionen torde bli klar
ganska snart.

Utlänningarnas anpassning beror i
hög grad på hur de mottas på arbetsplatserna,
hur kontakterna med arbetskamraterna
utvecklar sig och vilka möjligheter
de får till fritidssysselsättning
m. m. Genom att ordna konferenser och
ta kontakt med arbetsgivare, arbetstagarorganisationer,
kommuner, ideella
organisationer m. fl. verkar länsarbetsnämnderna
för att man på skilda områden
skall vidta aktiva åtgärder för
att lösa utlänningarnas anpassningsproblem.
Medel har anvisats för att arbetsmarknadsverket
skall kunna anordna
kurser om dessa problem.

Soeialförsäkringsfrågan inrymmer
många problem, och jag anser inte att
jag bör gå in på den i detta sammanhang.
Frågan om frivillig socialhjälp
har socialstyrelsen föreslagit skall bli
föremål för särskild utredning. Socialstyrelsens
framställning är för närvarande
föremål för remissbehandling.

Vidare anförde:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på den interpellation
som jag ställde den 26 oktober,
även om jag hade hoppats att svar kunnat
ges på samtliga mina frågor.

I stället har inrikesministern föredragit
att ge en allmänt hållen information
om de åtgärder som hittills vidtagits
när det gäller invandringen av utländsk
arbetskraft. Det är visserligen i och för
sig värdefullt, det vill jag villigt erkänna,
som ett komplement till de upplysningar
som inrikesministern gav i bl. a.
remissdebatten och som en samlad översikt
för att belysa dagsläget.

Men inrikesministern har av kanske
förklarliga skäl, då den till statsministern
ställda interpellationen överläm -

arbetskraftens förhållanden

nats till horiom för besvarande, ansett
sig endast böra uppta i stort sett vad
söm sorterar under hans eget departement.
Jag beklagar detta ty de ändra
frågorna om invandrarnas anpassning i
det svenska samhället och lösningen av
ett så väsentligt problem som socialförsäkringsfrågan
inrymmer, alltså t. ex.
möjligheterna att erhålla allmänna
barnbidrag, ersättning från sjukförsäkringen
och moderskapspenning, är av
minst lika stor betydelse.

Statsrådet upplyser visserligen om att
frågan om frivillig socialhjälp i enlighet
med vad som föreslagits av socialstyrelsen
skall bli föremål för särskild
utredning och att ärendet för närvarande
remissbehandlas. Men den utredningen
kommer ju endast att beröra de
kompletterande förmåner som socialhjälpen
inrymmer.

Inrikesministern berör inte frågan
huruvida det är tänkbart att medge
temporära lättnader i mantalsskrivningstvånget
för att därigenom kunna
ge möjlighet för immigranter att erhålla
de förmåner som tillkommer mantalsskrivna
personer, vilka saknar svenskt
medborgarskap.

Skall jag månne, herr statsråd, tyda
det uteblivna svaret på så sätt att när
en reglerad invandring nu kommer till
stånd, planeras åtgärder i detta sammanhang?
Jag skulle vara tacksam om
jag kunde få svar härpå eftersom vårt
ansvar för invandrarna i och med en
reglerad invandring givetvis blir förpliktande
i långt högre grad än väd gäller
immigranter som kommit hit på
eget initiativ utan att i förväg ha försäkrat
sig om arbets- och bostadsmöjligheter
etc.

Det upplyses om att det bemyndigande
som den 2 november gavs de lokala
polismyndigheterna att utfärda provisoriskt
arbetstillstånd fungerat till den 25
november och därefter återkallats. Jag
har inte någon som helst anledning att
ifrågasätta det berättigade i en sådan
åtgärd, då det nu på olika vägar klar -

Onsdagen den 1 december 1905

Nr 38

Svar på interpellation ang. den utländska arbetskraftens förhållanden

gjorts för de ansvariga myndigheterna
i utvandringsländerna vilka formaliteter
som måste iakttas av invandrarna
till Sverige.

Det är givet att en ordnad invandring
måste ske så att två väsentliga ting kan
förverkligas. Det ena gäller att tillgodose
behovet av arbetskraft här hemma
och därvid ställa oss positiva, för att
inte säga tacksamma, för det tillskott
av arbetskraft som vi kan få från utlandet,
och den andra saken är att i lika
hög grad kunna infria immigranternas
förväntningar i fråga om bostad och
.sociala förmåner, så att invandrarna
inte löper risken att bli ett utlänningsproletariat.

Inrikesministern framhåller med rätta
att en förutsättning för att utlänningarna
skall kunna anpassa sig är att de
åtminstone hjälpligt förstår och kan tala
svenska och upplyser om att tre miljoner
kronor anvisats för språkundervisning
åt utlänningar.

I en av gårdagens tidningar framhölls
bl. a. de föredömligt snabba åtgärder
som satts in för att hjälpa de ofta
nästan utblottade utlänningarna med
pengar, inkvartering, arbetstillstånd och
så småningom arbete och fast bostad —
något som jag för min del gärna vill
instämma i. Samtidigt sades att de tre
miljonerna visat sig vara otillräckliga.
Det påpekades att det i dag finns omkring
100 000 utlänningar som förstår
svenska dåligt eller inte alls. Det skulle
med andra ord innebära att av de
155 000 arbetsanmälda utlänningar som
enligt inrikesministerns uppgift fanns
i Sverige den 1 oktober i år är det endast
en dryg tredjedel som behärskar
vårt språk.

Det är givet att språkskolningen är,
som det sägs i denna tidningsartikel,
den viktigaste hjälpen till anpassning
på lång sikt. Jag undrar därför, herr
inrikesminister, om man, därest dessa
tre miljoner kronor inte skulle förslå,
är beredd att satsa mera på denna undervisning.

Formuleringen i svaret synes ge vid
handen att det belopp som hittills anvisats
närmast varit avsett för vuxenundervisning.
Om så skulle vara förhållandet
vill jag säga att det torde vara
minst lika viktigt att barnen får särskild
undervisning i svenska språket,
så att de kan tillgodogöra sig undervisningen
i våra skolor — detta kanske
inte bara för deras egen skull utan också
med tanke på klasskamraterna, vilkas
möjligheter att tillägna sig kunskapsmåttet
i en årskurs kanske eljest
kan löpa risken att försämras.

Herr statsråd! Trots att jag inte fått
svar på alla mina frågor vill jag gärna
än en gång ge ett erkännande åt de olika
åtgärder som hittills mycket snabbt
vidtagits för att lösa de svårbemästrade
problem som uppstått i och med den
oorganiserade invandringen till vårt
land. Men det hindrar inte att jag efterlyser
svar på de frågor som förblivit
obesvarade och som jag anser vara av
stor betydelse i detta sammanhang.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Eftersom vi hade tillfälle
att något diskutera denna fråga
under remissdebatten, kanske jag inte
behöver ingå på den principiella problematiken.
Yi är i stora drag överens
om att den utländska arbetskraften varit
av stor betydelse för tillväxten av
vårt lands ekonomi under efterkrigstiden.
Vi är också medvetna om att vi
kommer att ha en betydande brist på
arbetskraft under den tid som ligger
framför oss. Konjunkturinstitutets berättelse
för denna höst meddelar att en
inom näringslivet företagen enkät redovisar
ett behov av ungefär 100 000 nyanställda
fram till 1970.

Vi är alltså på det klara med att vi
för industrien, servicenäringarna och
andra områden tillsammans har ett behov
av omkring 150 000 nyanställda
fram till 1970.

Det är klart att vi under sådana om -

5 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 38

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Svar på interpellation ang. den utländska arbetskraftens förhållanden

ständigheter har all anledning att ägna
frågan om den utländska arbetskraften
mycket stor uppmärksamhet. Det gäller
då att inte minst se vad det är vi har
gjort och även vad som brustit i de åtgärder
vi vidtagit. Det är så vi kommit
fram till att vi måste åstadkomma
cn mer organiserad form för invandring
eller för arbetskraftsrekrytering.

Vi kan inte utan vidare acceptera
hurusom tusentals människor kommer
hit utan vetskap om möjligheter att få
arbete, bostäder, skolundervisning för
barnen o. s. v. Detta är ju saker som vi
bör försöka klara innan vi tar in arbetskraften.
Vi hoppas alltså att de nya
former som nu beslutats skall ge ett för
både vårt land och för alla dem som
kommer hit godtagbart resultat. Inte
minst den tillströmning som ägt rum
under de sista månaderna från framför
allt Jugoslavien, Grekland, Österrike
och andra länder, har ställt oss inför
många problem. Jag skulle gärna i
detta sammanhang vilja ge ett erkännade
åt de myndigheter som haft att
handlägga de angelägenheter som gäller
mottagandet av immigranterna. Det
gäller de polisiära myndigheterna och
arbetsmarknadsmyndigheterna på de
orter dit strömmarna kommit, men det
gäller också de kommunala sociala
myndigheterna.

Jag hade tillfälle att för några dagar
sedan göra ett besök i Malmö och Trelleborg,
för att där se på mottagandet
och de problem som var förenade därmed.
Jag vill gärna säga att den attityd
man visade från de sociala myndigheternas
sida var utomordentligt
värdefull. Malmö stad har under enbart
detta år lagt ut ungefär 100 000 kronor
i socialkostnader för många av dem
som kommit via Malmö, och det är ett
av de problem som fröken Wetterström
har tagit upp, nämligen de kommunala
kostnaderna i dessa sammanhang. Vi
har tagit upp frågan med socialdepartementet
och med socialstyrelsen och vi
har för avsikt att fortsätta dessa över -

läggningar om hur man på lämpligaste
sätt skall försöka att klara av de kostnadsproblem
som kommunerna tar på
sig.

Det gäller också de socialfrågor i allmänhet
som fröken Wetterström tagit
upp. Vi är medvetna om att man här
har skilda vägar att gå. Man kan diskutera
träffandet av formliga socialavtal
mellan avlämnarländerna och vårt
land, men det är en komplicerad fråga
och det är en stor förhandlingsfråga,
där det måste vara något av en reciprocitet
där man ger och där man tar. Jag
tror att man inom socialdepartementet
har visat en öppen attityd att diskutera
dessa frågor också med exempelvis den
jugoslaviska regeringen. Den jugoslaviske
socialministern var på besök här
för kort tid sedan, och då togs denna
fråga upp. Jag kan inte säga någonting
om hur resultatet kan bli av sådana överläggningar,
men jag har velat peka på
en av de möjligheter som står till buds
och det är den med formliga socialavtal.
Man kan naturligtvis också diskutera
sig fram till speciella åtgärder,
men det, menar jag, får bli ett resultat
av den behandling som nu pågår av
de förslag och de tankegångar som förts
fram och som är föremål för remissbehandling
och handläggning av vederbörande
sociala myndigheter, och det är
därför jag ansett mig förhindrad att ta
upp en mera långtgående diskussion i
detta ämne. Frågan är alltså under
överläggning och utredning.

Beträffande den fråga som fröken
Wetterström sist berörde, frågan om
språkundervisningen, är vi överens om
dess betydelse. Arbetsmarknadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen kom ju i våras
in med en gemensam framställning,
där man begärde att få disponera
tre miljoner kronor av beredskapsanslagen
för att ordna språkundervisning.
Den skulle skötas av folkbildningsorganisationerna,
ABF, TBV
och andra. Regeringen biföll framställningen
och har således ställt just de

Onsdagen den 1 december 1905

Nr 38

Svar på interpellation ang. den utländska arbetskraftens förhållanden

medel som man begärt till förfogande.
Nu är detta arbete i gång. Vi vet att
man på åtskilliga platser har kommit
mycket långt. I Västerås deltar t. ex.
över 1 000 utlänningar i sådan språkundervisning.
På andra platser har det
varit större svårigheter. Det är olika intresse
inom olika grupper. Jugoslaver
och greker exempelvis är mycket intresserade,
har det uppgetts, av att lära
sig svenska språket, under det att den
finska arbetskraften är mycket svårare
att få med i sådan undervisning. Efter
hand får man väl lära av de erfarenheter
man vinner, och vad jag kan
svara på fröken Wetterströms fråga är
att om den medelsanvisning som skett
inte kommer att vara tillräcklig, räknar
vi med att myndigheterna kommer
att göra nya framställningar, och då får
vi pröva dessa. Vi är överens om att
språkundervisningen är av mycket stort
värde och att den därför bör fortsätta.
•lag skulle också vilja säga att i de upptagningsläger
som nu måste inrättas —
viliket jag redovisat i mitt utförligare
svar, som är utdelat — är för närvarande
omkring 800 utplacerade. I dessa
läger har man också sökt ordna
språkundervisning. I det läger som
finns i Malmö, med ett 60-tal inkvarterade,
ges språkundervisning — jag tror
att det var fyra timmar om dagen som
en lärare där hade lektioner. Jag hoppas
och att man i de flesta läger sökt
ordna på samma sätt. Under alla omständigheter
har man försökt göra det. Begränsningen
kan bero på svårigheter
att få tag i lärare exempelvis i de jugoslaviska
och grekiska språken. Detta
spörsmål är ju utomordentligt viktigt.
Genom den lägerhållning som ordnats
tas vederbörande om hand, får mat och
logi samt språkundervisning. Arbetsmarknadsmyndigheterna
tar kontakt
med företagen för att få utlänningarna
placerade i arbetslivet. Detta ger också
goda erfarenheter för den verksamhet
som i fortsättningen skall bedrivas
i, som jag redan har sagt, mer organi -

serade former. Vi hoppas att utlänningarna
kommer att anmäla sig till de
rekryteringskontor som kommer att
upprättas i olika städer i Europa eller
till de ambulerande kontor som kommer
att finnas liksom också till våra
beskickningar, vilka blir kontaktorgan.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Johansson för de kompletterande
upplysningar som jag nu har fått.
Jag förstår mer än väl att t. ex. frågan
om socialförsäkringsförmånerna, som
jag berört, sannerligen inte är lättlöst.
Nu säger statsrådet att den frågan är
föremål för överläggningar, som måhända
kan komma att resultera i avtal
mellan vederbörande utvandringsländer
och vårt land.

Jag förmodar emellertid att detta
kommer att ta mycket lång tid och det
var därför som jag undrade om man
inte mera temporärt, som jag uttryckte
det, skulle kunna medge lättnader
t. ex. i mantalsskrivningstvånget. Det är
ju ändå så, att en person som kommit
till vårt land, låt oss säga någon av de
sista dagarna i december månad, får
vänta över ett år innan han eller hon
kan komma med i sjukförsäkringen. Det
var av den anledningen som jag tog
upp denna fråga.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Efter att ha lyssnat på
debatten har jag bara en fråga att ställa
till inrikesministern och hoppas att
det är möjligt att få den besvarad. Det
är tydligen så, att vi ganska allmänt anser
att utlänningarna är välkomna hit
och att vi skall göra vad vi kan för att
ta emot dem under ordnade förhållanden.
De behövs i vårt näringsliv, och
över huvud taget tycker jag att passagen
över gränserna både härifrån och
utifrån skall vara så fri som möjligt.
Vi hoppas att den utveckligen skall fortsätta.

Den fråga jag har funderat på är:

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Svar på interpellation ang. den utländska

Vet inrikesministern ungefär i vilka
branscher den utländska arbetskraften
hittills har hamnat och var den f. n.
hamnar? Vi har ju ett låglöneproblem
i Sverige, som man försöker lösa avtalsvägen.
Om den utländska arbetskraften
i stor utsträckning hamnar
inom just de lågavlönade branscherna,
är jag ängslig för att vi får ett utlänningsproblem,
som inte skulle vara
önskvärt. Vi talar ju redan nu om utlänningsproletariat.
Risken för en sådan
icke önskvärd utveckling skulle
självklart öka om den utländska arbetskraften
i stor utsträckning hamnar
inom våra låglönebranscher. Det vore
beklagligt om vi skulle få en sådan utveckling
som i så fall kommer att medföra
ganska besvärliga problem för oss.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är ett mycket intressant
problem som herr Hamrin i Kalmar
har tagit upp. Det är klart att det
på sina håll har väckt oro när man har
kunnat konstatera, hurusom en del av
dessa strömmar av utländsk arbetskraft
har gått till företag som kan anses ligga
inom låglöneområdet. Jag anser mig
inte utpeka något speciellt företag om
jag säger att exempelvis de stora gummiindustrierna
har ett mycket betydande
antal utlänningar i sin tjänst. I Viskafors
tror jag att mellan 45 och 50 procent
av det totala antalet anställda är
utländsk arbetskraft. I Trelleborg, som
jag nyss nämnde att jag besökt, är ungefär
en fjärdedel av arbetskraften utländsk.
I Värnamo och Hälsingborg,
framför allt i Hälsingborg, är problemet
ännu större, efter vad jag kan förstå av
de uppgifter som jag fick vid en diskussion
där i måndags kväll. Stämningen
var då kanske inte den allra gynnsammaste
på grund av de erfarenheter som
man på fackligt håll hade gjort.

Det är alltså ett stort problem. Vi har
■också vid våra överläggningar med Ar -

arbetskraftens förhållanden

betsgivareföreningen och företrädare
för Landsorganisationen kunnat bli
överens om ett uitalande att man skall
försöka undvika större koncentration
av utländsk arbetskraft till vissa företag
och orter. Det är mycket svårt att
ange något exakt tal som kan sägas vara
lämpligt. Vid Asea i Västerås är 20 procent
av det totala antalet arbetare och
5 procent av tjänstemännen utlänningar.
Jag tror att erfarenheterna där är ganska
goda. Asea är ju inte heller något
låglöneföretag.

Frågan är naturligtvis hur man skall
kunna undvika att utlänningarna ges
lågavlönade sysselsättningar. Jag skulle
kunna ge en utförlig bild av var de är
sysselsatta, men det tar för lång tid. Om
herr Hamrin är speciellt intresserad går
det att få dessa uppgifter. De publiceras
nämligen av arbetsmarknadsstyrelsen.

Med den ordning som vi nu har tänkt
oss blir tillvägagångssättet följande: Ett
företag — Asea, Trelleborgs gummifabrik
eller något annat företag — begär
att få ta in utländsk arbetskraft och aktualiserar
därmed en rekrytering av låt
oss säga 200 arbetare. Arbetsmarknadsstyrelsen
skall då ta upp överläggningar
med dels företaget, dels den fackliga
organisationen. Först sedan överenskommelse
träffats kommer själva rekryteringen
till stånd. Det är mycket möjligt
att man kommer fram till att behovet av
dessa 200 man är klart dokumenterat.
En eventuell »rekryteringstrupp» utses
då. Det är möjligt att den åker ned till
Jugoslavien eller något annat land där
arbetssökande finns anmälda. Sedan
några veckor tillbaka har en tjänsteman
från arbetsmarknadsstyrelsen varit i Jugoslavien
och inrättat ett provisoriskt
anmälningskontor. Enligt uppgift har
över hundratalet sökande varje dag anmält
sig till detta kontor. De föres upp
på listor med anteckning om yrkesutbildning
och önskemål. Så kan då denna
»rekryteringstrupp» -— kanske någon
tjänsteman från arbetsmarknadssty -

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Svar på interpellation an«.

relsen, någon representant för företaget,
någon representant för den fackliga organisationen,
för utlänningskommissionen
för att klara viseringshandlingar
o. s. v. — resa ned för att bland de sökande
ta ut den grupp som man avser
att rekrytera till företaget. Detta innebär
att samarbetet mellan arbetsgivarna
eller företagarna och de fackliga organisationerna
måste vara mycket gott.

Med de allmänna uttalanden som gjorts
beträffande dels tillvägagångssättet för
rekryteringen, dels försöken att undvika
allför stor koncentration till orter
och kommuner har man möjlighet att
åstadkomma en viss styrning för att
undvika de svårigheter som man eljest
skulle kunna råka ut för.

Jag är glad över licrr Hamrins uttalande
att vi måste försöka undvika att
den utländska arbetskraft, som kommer
till oss, placeras inom områden där de
kommer att utgöra ett proletariat, en
lågavlönad grupp i vårt samhälle. Vi har
inte något intresse av att sådant händer.
När vi i Trelleborg träffade företagets
representanter och representanter
för fackföreningen frågade vi var
den utländska arbetskraften placerades.
Vi fick då beskedet att utlänningarna
placerades in där det finns luckor. Hänsyn
tages alltså inte till ersättningsvillkor,
utan de representerar enligt uppgift
ett genomsnitt som svarar mot den
svenska arbetskraftens placering inom
samma företag. Jag tror att detta är
utomordentligt viktigt.

Beträffande utbildningsfrågorna vill
jag framhålla att med den rekryteringsanordning
som vi nu hoppas snart skall
tillämpas kommer de utländska arbetarna
att väljas ut efter den yrkeskunskap
de bör ha för att passa i det företag som
begärt utländsk arbetskraft. Det betyder
alltså att vi får inte bara en ström av
människor, som många gånger saknar
utbildning och därför inte kan i industriellt
arbete konkurrera med svensk
arbetskraft. Här skulle man våga hysa
den förhoppningen att vi i ökad omfatt -

den utländska arbetskraftens förhållanden

ning får utbildad arbetskraft till de uppgifter
som vi önskar att den skall få.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag undrar om jag får
begagna detta tillfälle till att rikta en
fråga till inrikesministern. Är det bekant
i hur stor utsträckning de invandrande
arbetarna har familj med sig?
I den mån det i någon större utsträckning
förekommer att dessa arbetare har
barn med sig uppstår nämligen problemet
med dessa barns skolgång. Jag antar
att barnen är skolpliktiga då de vistas
i Sverige.

I och för sig är det naturligtvis myc^
ket väsentligt att dessa barn får undervisning
i svenska, och jag antar att
myndigheterna i tillräckligt hög grad
uppmärksammat detta problem. Men
det svåra problemet härvidlag är undervisningen
av dessa barn på deras eget
modersmål. Statsrådet nämnde i sitt
svar att det gjorts försök att skaffa jugoslaviska
och grekiska lärare. Det
skulle vara intressant att veta i hur
stor utsträckning en sådan skolgång på
barnens eget språk har etablerats. Jag
tänker då inte bara på invandrare från
Sydeuropa. Det största problemet här
är säkerligen de finska familjer som
arbetar här. Är det möjligt att i tillräcklig
utsträckning anskaffa infödda lärare?
Många av dessa barn skall ju återvända
till sitt eget land. Det är för deras
egen skull nödvändigt att de får uppehålla
sina språkkunskaper. Men även
om de skulle stanna här en längre tid
eller till äventyrs för alltid, är det nödvändigt
för barnens egen skull, för deras
egen utvecklings skull, att de inte
tvingas över i ett främmande språk, som
de givetvis skall lära sig men som de
inte skall undervisas på. Jag undrar om
man i tillräcklig utsträckning har försökt
planera i fråga om utvandringen
från Jugoslavien eller Grekland eller
varifrån det nu kan vara på sådant sätt
att man, när en grupp reser, tar med sig
en lärare som kan ansvara för detta.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Svar på interpellation ang. den utländska arbetskraftens förhållanden

Jag vet att det är stora problem som reses
i detta sammanhang. Det kunde kanske
vara intressant för kammaren att
få frågan belyst.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Beträffande den första
frågan i hur stor utsträckning de utländska
arbetarna har med sig familjer
med barn får jag svara, att vi inte har
någon exakt uppgift på detta. Vi vet
exempelvis att i den invandringsström
som har kommit under de sista månaderna
finns det också ett visst antal
familjer. När vi var nere i Malmö och
Trelleborg träffade vi några av dessa
familjer. Det kan självfallet sägas att i
en sådan här invandringsström möter
man understundom tragedier. En familj
kom med en psykiskt efterbliven pojke.
Vi frågade dem vad de väntade sig och
om de hade kvar några kontakter i Jugoslavien.
De svarade att det hade de
inte. De hade sålt sina sista tillgångar.
De räckte för att resa till Sverige, och
nu hoppades de att de skulle få arbete
och självfallet hoppades de också på
att få hjälp till vård för den pojke som
de hade med sig.

Ingen kan säga under vilka förespeglingar
de hade rest hit. Man kan bara
dra den slutsatsen att förmodligen uppträder
professionella värvare som ordnar
resorna och som kanske i många
fall tar en betydande ersättning för att
klara själva researrangemangen.

En familj bestående av far, mor och
två barn, som kom till färjeläget, uppgav
att de hade två svenska kronor. På
det skulle de alla klara sig under den
första tiden. Vid sådana tillfällen är det
ju nödvändigt att de sociala myndigheterna
rycker in.

Jag har också velat ge mitt erkännande
åt de kommunala sociala myndigheterna
för att de tagit på sig uppgiften
att lämna den första omedelbara
hjälpen.

Jag tror att det ofta förhåller sig så

att vederbörande arbetssökande reser
till Sverige och låter familjen stanna
hemma under en viss tid för att sedan,
när han fått arbete, försöka ta över familjen,
då han funnit att det finns förutsättningar
för det. Vi har också tänkt
att man skall kunna bistå dem. Arbetsmarknadsstyrelsen
har bemyndigande
att förskottera överresan för familjerna
— jag understryker »förskottera».

Men som sagt ett visst antal familjer
kommer, och efter hand kommer allt flera.
Därmed har vi ställts inför de stora
frågor beträffande språkundervisning
som herr Arvidson bl. a. tog upp. Inom
malmöområdet eller kanske jag skall
säga i Skåne har det visat sig att man
har kunnat få fram ett ganska betydande
antal som lärare i jugoslaviska språket
och inte bara som lärare utan även
som tolkar vid arbetsförmedlingskontor.
Vid arbetsförmedlingskontoret i
Malmö tror jag att man hade tre tolkar.
Det var jugoslaver som kommit hit
under efterkrigstiden, en del med akademisk
utbildning och andra med annan
utbildning. De var mycket lämpliga
för dessa uppgifter. Det finns också
sådana lärare vid ett av de läger
som jag nyss talat om.

Detta tillhör emellertid de provisoriska
anordningar som snabbt måste
träffas. Vi har ju anledning att överväga
hela språkundervisningsproblemet.
I fråga om detta har man från arbetsmarknadsstyrelsens
och skolöverstyrelsens
sida fört diskussioner och därvid
fört fram propån om språkundervisning
via våra folkbildningsorganisationer,
där man försöker få fram lärarpersonal.
Jag tror att det i stort sett
har gått ganska hyggligt.

Jag vågar emellertid inte ge mig in
på hur det är med barnens skolundervisning.
Även det problemet har man
varit tvungen att ta upp, framför allt
i de kommuner där man har ett betydande
antal utlänningar. Skolmyndigheterna
är här intresserade. Men jag
skulle vilja upprepa vad jag sagt om

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Svar på interpellation ang.

den finska arbetskraften, nämligen att
denna är mindre intresserad av språkundervisning
än andra. Det har ett
samband med att den finska arbetskraften
i allmänhet inte räknar med att
stanna så länge. Vi har försökt att få
in uppgifter hur länge arbetskraften
stannar och kommer väl att försöka
göra en kartläggning av detta, eftersom
det inte finns någon tillfredsställande
redovisning i detta avseende.

Företagen har olika erfarenheter. Inom
vissa företag säger man att genomsnittstiden
för den finska arbetskraften
är 6—7 månader medan andra säger
högst 2 år. Detta gör att man ställs inför
svårigheter, framför allt om man
skall ordna en permanent organisation.

Det gjordes ett försök i somras med
språkundervisning för finsk ferieungdom
som under sommarmånaderna var
intresserade av att arbeta här i Sverige.
Det gällde korta kurser, jag tror på 14
dagar, och de anordnades vid vissa
av våra folkhögskolor. Såvitt jag vet
har dessa försök slagit väl ut, och man
kanske kan bygga vidare på de former
för .språkundervisning som här
har påbörjats.

Till herr Arvidson skulle jag vilja
säga att försök görs. Vi kan inte säga
att vi har en färdig organisation, men
de erfarenheter som vi får kommer
att ge oss lärdomar som man kan ta
till vara för att vidareutveckla detta instrument.
Jag delar herr Arvidsons uppfattning
att språkundervisningen är något
av det väsentligaste för anpassningen
både för dem som kommer för
att direkt börja med ett arbete och
för deras familjer.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Som det i debatten
har påpekats av inrikesministern och
andra, liksom även tidigare när dessa
frågor debatterats, är problemet med
den invandrande arbetskraften ett problem
med många aspekter och många

den utländska arbetskraftens förhållanden

svårbemästrade faktorer som måste klaras.

I dag har det talats om att man bör
vidta alla tänkbara åtgärder för att
slippa ifrån ett låglöneproletariat, och
inrikesministern har anvisat vissa vägar
för att undvika denna fatalitet. Som
sagt finns det emellertid andra aspekter
på detta problem, vilka jag också
tror är av utomordentlig betydelse, och
jag skulle därför vilja ställa en fråga
till inrikesministern.

Hur bedömer inrikesministern möjligheterna
för den utländska arbetskraften
att på ett tillfredsställande sätt assimileras
i det svenska samhället? Det har
ju uppstått ett ökat tryck därför att
så många fler utlänningar kommit hit.
Det har kommit människor från länder
med språk som är mycket olika det
svenska språket och, som inrikesministern
påvisat, föreligger det just på
denna punkt stora svårigheter som man
måste försöka klara. Språkundervisningen
hör ju till det viktigaste som måste
lösas, om människorna skall kunna assimileras
på ett lämpligt sätt.

Inrikesministern har också påpekat
en annan sak i sitt interpellationssvar,
nämligen att en utlänning, som kommer
till en arbetsplats, bör få en god kontakt
med sina arbetskamrater. Jag har
själv kunnat konstatera att just detta
är en av de mest vitala frågorna. På
många arbetsplatser har det visat sig
att utlänningarna hyser en mycket
stark misstänksamhet mot de svenska
organisationerna. Jag tror att vid sidan
av språkundervisningen, eller kanske
som en andra etapp, skulle undervisning
i samhällskunskap vara av synnerligen
stor betydelse. Undervisning
om det svenska samhället, om dess sätt
att fungera och om våra svenska organisationer,
har en avgörande betydelse
för att undanröja en del misstänksamhet
mot exempelvis fackföreningarna.

Jag har, som jag nyss nämnde, många
exempel på en alldeles obefogad misstänksamhet.
Man tror att de svenska

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Svar på interpellation ang. den utländska arbetskraftens förhållanden

fackföreningarna är något slags diktatoriska
organ som det är farligt att bli
medlem i. Detta försvårar ju anpassningen
till det svenska samhället liksom
det också försvårar kontakterna
med arbetskamraterna. Detta är bara
ett exempel som jag här velat ta upp
och som jag har personlig erfarenhet
av. Men är det inte så, herr statsråd,
att detta är en vital punkt där man
skulle kunna lägga ned litet mer kraft
på att lämna just information?

För övrigt finns det ju andra anpassningsproblem
och jag skall sluta med
att fråga: Hur har erfarenheterna varit
när det gäller den tidigare invandrade
arbetskraften? Har den kunnat
assimileras på ett bra sätt, eller lever
den fortfarande i stor utsträckning isolerad?
Vi har ju inte någon glädje av,
snarare är det mycket farligt för den
framtida utvecklingen, om det uppstår
främlingsöar i landet, detta oberoende
av om det är fråga om låglönegrupper
eller inte. Det kan bli främlingsöar som
är isolerade från den övriga befolkningen
och som lever i, om jag, herr
talman, får använda det uttrycket, något
slags självvalda ghetton. Det kan inte
vara bra om det blir så, utan man
måste göra stora ansträngningar just
då det gäller denna assimilationsprocess,
och då tror jag att undervisning
i samhällskunskap är nästan lika viktig
som språkundervisning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Beträffande undervisning
i samhällskunskap vill jag säga
att jag i går i denna kammare hade
tillfälle att tala om att det kommer att
finnas en skrift som får titeln »Ny i
Sverige» och att skriften nu i det närmaste
är färdig. Arbetet med den har
pågått i ungefär ett år. Jag skulle vilja
upprepa vad jag sade i går.

Skriften innehåller praktiskt taget
allt man skulle vilja veta om det svens -

ka samhället och dess funktion. Jag
tror att den t. o. m. kunde vara av värde
för många svenska medborgare. Den
kommer att tryckas på ett stort antal
språk och göras så lättillgänglig som
möjligt. I första omgången blir det närmast
fråga om en handbok för företag,
fackföreningar, beskickningar och andra,
men så småningom skall den också
ges en annan utformning och tryckas
på andra språk.

Det är svårt att göra något generellt
uttalande om hur den utländska arbetskraften
har anpassat sig i det svenska
samhället. Jag skulle tro att under tiden
efter kriget och fram till nu har
ungefär 300 000 människor kommit hit
från andra länder. Då räknar jag med
att 150 000 har blivit naturaliserade och
nu är svenska medborgare, medan
150 000—160 000 skulle ha arbetstillstånd
— det är den siffra som tidigare
uppgivits för den 1 oktober i år.

I stort sett har kanske anpassningen
av denna arbetskraft gått bra, men man
kan inte bortse från att det på många
håll har uppstått problem, inte minst
för utlänningarna själva. Delvis har det
kanske berott på att vi själva har gjort
för litet för dem, och detta är bakgrunden
till att när vi nu ser framåt
och finner oss behöva en invandring
på 10 000—20 000 människor om året,
så säger vi oss att vi måste göra mera.
Då möter vi hela frågan om anpassningsproblematiken
som vi har sökt angripa
på så bred front som möjligt, genom
språkundervisning, genom företagens
och fackföreningarnas introduktionskontakter
o. s. v. Vi hälsar därför
också med tillfredsställelse det uttalandet
som gjorts både från Arbetsgivareföreningens
och LO:s sida om en gemensam
verksamhet i syfte att underlätta
den utländska arbetskraftens anpassning.
Samtidigt är det emellertid
viktigt att undvika alltför stor koncentration
av denna arbetskraft till vissa
företag och orter. Om så sker, tror jag
att det finns goda förutsättningar för

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Svar pa interpellation anp. den utländska arbetskraftens förhållanden

att den utländska arbetskraften skall
kunna assimileras i vårt samhällsliv.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med ett problem som herr Sjönell var
inne på, nämligen frågan huruvida de
utlänningar, som tidigare kommit hit
till Sverige, har hamnat i en sådan situation
att de bildat något slags minoritetsöar
eller hur herr Sjönell uttryckte
sig.

I Västerås, där det finns rätt mycket
utländsk arbetskraft, har vi den erfarenheten
att utlänningarna i stort sett
har smält in i den övriga befolkningen.
Vissa svårigheter har kanske uppstått
därigenom att de gärna velat sammansluta
sig i speciella föreningar. En sak
som har bidragit till att bryta isoleringen
har emellertid varit religionsfrågan;
många av exempelvis de italienska
invandrarna har träffat svenska
flickor respektive pojkar och så har
det blivit parti mellan dem och kyrklig
vigsel. När sedan vederbörande blivit
så att säga utstötta ur den italienska
föreningen har man i stället bildat
svensk-italienska föreningar och på detta
sätt kommit att mera smälta in i
det svenska samhället.

Även den finska arbetskraften, som
vid många av de västmanländska bruken
uppgår till 35—40 procent av arbetsstyrkan,
håller på att smälta in i
vårt samhälle, låt vara att det även för
deras del finns vissa problem.

Jag vill uttala min tillfredsställelse
över den uppskattning som inrikesministern
visat de kommunala myndigheternas
insatser när det gäller utlänningarnas
anpassning. Jag skulle vilja tillägga
att det inte bara är på den sociala
sidan utan också på skolsidan — såsom
herr Arvidson här påpekat — som
man många gånger möter stora svårigheter.
Hur skall en kommun kunna klara
språkundervisningen för barnen i de
utländska familjerna eller över huvud
taget skolundervisningen för tre, fyra

barn som talar ett annat språk? Kommunerna
har därvidlag gått olika vägar,
men jag tror inte att man på något
håll ännu har funnit den definitiva
lösningen. Att skolmyndigheterna
ändå i rätt stor utsträckning har lyckats
lära barnen det svenska språket
framgår hl. a. av det förhållandet —
som i sin tur vittnar om ett annat problem
— att många av hustrurna i de
utländska familjerna icke vill gå ut i
en affär eller besöka en social inrättning
förrän barnen kommit hem från
skolan och kan följa med såsom tolk.
Det är uppenbart att bildningsorganisationerna,
med de pengar som nu
ställts till deras förfogande, har en mycket
stor uppgift att fylla genom att vid
sin språkundervisning inte bara vända
sig till de yrkesarbetande utan också
till husmödrarna.

Jag skulle vilja understryka den stora
förståelse som kommunerna visar för
språkundervisningen och som gjort att
man bl. a. satsat mycket pengar på att
inköpa språklaboratorier för denna undervisning.
Vad som egentligen föranlett
mig att begära ordet i denna debatt
är emellertid svårigheterna att
skaffa lärare. Det räcker inte med att
man får tag på människor som är tvåspråkiga
och som förutom svenska behärskar
finska eller något annat språk,
utan man måste också utbilda dem, så
att de har någon aning om hur en studiecirkel
arbetar eller en språkundervisning
går till. Detta är en uppgift som
inte täcks av de bidragsbestämmelser
som är förknippade med de tre miljoner
kronor som skolöverstyrelsen förfogar
över. För att kunna bibringa
dessa människor de mest elementära
grunderna när det gäller att leda en
studiecirkel eller fungera som språklärare
måste man kunna samla dem till
korta kurser på några dagar eller helst
en vecka. Man kan kanske göra dessa
kurser kostnadsfria för deltagarna, men
hur skall man kunna lämna dem ersättning
för förlorad arbetsförtjänst? Vi

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Svar på interpellation ang. den utländska arbetskraftens förhållanden

hoppas att detta problem skall kunna
lösas på något sätt.

Jag skall inte förlänga denna debatt
mycket mera. Jag har bara velat understryka
svårigheterna att skaffa lärare.
Det kommer nämligen att ställas
stora krav på dem.

Vad den skrift beträffar som inrikesministern
talade om, så hälsar vi den
med mycket stor tillfredsställelse. Men
den måste kompletteras med lokala
upplysningsskrifter om vad som finns
på orten av sociala inrättningar, fackföreningar
och liknande. Och där stöter
vi åter på ett svårt problem, nämligen
att hitta människor som kan översätta
de uppgifter som behövs till de
olika främmande språken. Som inrikesministern
nämnde om i går gäller det
nämligen inte bara översättningar i vanlig
mening, utan det är en hel mängd
facktermer som skall översättas, och
många av dom som annars kan ifrågavarande
språk klarar inte av den saken.

Det är mycket viktigt att vi får invandringen
av den utländska arbetskraften
reglerad och att vi tar ett gemensamt
grepp för att lösa alla de problem
som denna invandring medför.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag vill gärna beröra
ett par av de frågor som här har aktualiserats.

Malmö tillhör de orter som får den
första känningen av den invandring
som äger rum, och både länsmyndigheterna
och de lokala myndigheterna
där ställdes tidigare inför mycket svåra
problem. Då var ju inflyttningen
ohämmad. Jag är glad för att inflyttningen
nu blir reglerad, och jag är det
framför allt av det skälet att vi inte
har någon möjlighet att ordna inkvarterings-
och bostadsfrågorna, om man
inte kan styra invandringen. Hittills har
vi varit tvungna att tillgripa provisoriska
lösningar, och många gånger har
rena nödbostäder fått anvisas. Detta är

självfallet inte bra. Problemen måste
ordnas upp på bästa tänkbara sätt.

På socialnämnden i Malmö har det
funnits en särskild byrå som tagit hand
om utlänningarna, skött om deras papper
och, viktigast av allt, klarat upp de
sociala frågorna. Det sistnämnda har
varit det allra mest angelägna att ta
itu med. Detta arbete har skötts med
mycket stora personella och ekonomiska
uppoffringar, och verksamheten har
bedrivits på ett utomordentligt sätt. Men
personalen har varit ytterst hårt pressad.

Jag vill också beröra den mycket diskuterade
låglönefrågan. Den har bl. a.
herr Hamrin i Kalmar varit inne på.
Det är alldeles nödvändigt att vi försöker
lösa de problem som sammanhänger
med frågan. Inom textilindustrien
samt hotell- och servicenäringarna
har man nu besvärligare än någonsin
att klara låglöneproblemen — som
aktualiseras i samband med inflyttningen
— och det är angeläget att vi här i
riksdagen fäster uppmärksamheten på
att de svårigheterna ordnas upp såväl
på arbetsgivar- och arbetarsidan som
i lokala och statliga myndigheter. Och
ansträngningarna att lösa de problemen
får inte koncentreras bara till ett enda
ställe eller till vissa områden, utan de
måste göras över hela fältet.

Vad beträffar regeringens initiativ att
rikta in ansträngningarna på att klara
skolundervisningen och ge utlänningarna
möjligheter att studera svenska språket
har vi mycket goda erfarenheter av
det frivilliga folkbildningsarbetet. Vi
har fått ekonomiskt stöd och extra anslag
för att klara den saken, och från
arbetsgivarhåll gör man allt vad man
kan för att lösa de problemen. ABF i
Malmö har t. ex. för en enda firma,
nämligen Kockums, startat inte mindre
än 20 cirklar i svenska för utlänningar.
Bara det säger ju hur angelägen man är
att klara upp den svårigheten. Även
skolstyrelsen är inkopplad på frågan
och det har bildats speciella undervis -

Onsdagen den 1 december 19(i5

Nr 38

Svar på interpellation ang. den utländska arbetskraftens förhållanden

ningsgrupper som skall ägna sig åt den
undervisningen.

En unik företeelse i Malmö är också
den nybildade zigenarskolan. Bär har
man från skolstyrelsens sida tagit hand
om en liten grupp zigenare, som snabbundervisas
i bl. a. svenska språket. Vi
skulle kunna gå vidare på den vägen
och även koppla in utlänningarna i sådan
språkundervisning, både för vuxna
och barn. Det vore ett gott initiativ,
och det är på den vägen vi skall kunna
anpassa utlänningarna och få dem inplacerade
i det svenska samhället på de
uppgifter som de där skall fullgöra.

Viktigast i dag, vid sidan om låglöneproblemen,
tror jag är att lösa skolningsuppgifterna,
och jag vill understryka
att vi nu är på god väg att klara
upp de problemen.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag tror att det är riktigt
som herr Svenning här till sist
konstaterade, att man är på god väg
med att försöka anpassa den utländska
arbetskraften till svenska förhållanden,
inte minst när det gäller språket. Fru
Renström-Ingenäs och jag hade i våras
en motion i detta ärende, och då riktade
vi också uppmärksamheten på angelägenheten
av att det blev undervisning
i svenska för invandrarna.

Den fråga som jag ställde till inrikesministern
gällde barnen, och jag betonade
att varje barn i själva verket har rätt
till utveckling på sina egna villkor, inte
minst på sitt eget språk.

Jag lyssnade med intresse till herr
Hammarbergs redogörelse för vad som
skett beträffande familjerna och skolgången
i Västmanland. Likaså lyssnade
jag till herr Svennings rapport från
Malmö. Men jag kunde konstatera — på
samma sätt som jag kunde konstatera
beträffande inrikesministerns svar —
att man inte hade mycket att säga om
hur man sökt ordna undervisning för
de invandrade barnen på deras eget
språk. Jag tror för min del att denna

fråga är åtminstone i viss mån förbisedd.
Den är också utomordentligt svårlöst,
särskilt när det bara finns ett fåtal
barn med samma språk på en och
samma plats.

Anledningen till min fråga till inrikesministern
är alltså närmast att få uppmärksamheten
— speciellt kanske skolöverstyrelsens
uppmärksamhet — riktad
på angelägenheten av att barnen
får möjlighet att arbeta i skolan på
grundval av sitt eget språk.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av herr Arvidsons inlägg. Jag
vill helt instämma i herr Arvidsons synpunkter
på barnens anpassning. Men jag
vill också säga att det är ett mycket,
mycket svårt problem. I vintras konstaterade
statens bilinspektion i Västerås,
att man hade skrivit ut körkort till personer
från 51 olika nationer. Det säger
oss också en hel del om problemet med
barnen. Det gäller inte bara barn i skolåldern
utan oockså barn i förskoleåldern
— det är kanske ännu svårare att
klara av språkundervisningen för dem.
Men jag är ändå mycket tacksam för att
herr Arvidson tagit upp denna fråga.
Jag tror att man behöver belysa den
och trycka på den för att vi skall få en
lösning.

Det var en sak som jag glömde bort i
mitt tidigare anförande och som gällde
utlänningarnas anpassning i vårt land
och inpassning i våra förhållanden. Det
finns vissa bestämmelser om hur många
år man skall ha varit här för att kunna
söka svenskt medborgarskap. När den
tiden har gått och man får söka svenskt
medborgarskap tar det tyvärr alltför
lång tid innan detta kan beviljas, eftersom
man har en sådan väldig ko hos de
myndigheter som har att handlägga dessa
ärenden. Som ett exempel kan jag
nämna att en man sökte svenskt medborgarskap
för sig och sin familj i april
månad i år. Ärendet behandlades av
länsstyrelsen och gick därifrån den 1

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Svar på interpellation ang. den utländska

juli. Han liar ännu inte hört någonting.

Vi har kontaktat de centrala myndigheterna,
som svarar att man har ungefär
tio månaders väntetid. Någon gång i vår
blir således detta svenska medborgarskap
klart. Jag skulle här gärna vilja
betona önskvärdheten av att man får en
snabbare behandling av dessa ärenden.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag hade tillfälle att i
går eftermiddag med inrikesministern
diskutera ett avsnitt av den problematik
som här har varit föremål för diskussion.
I dag vill jag bara göra den reflexionen
att denna fråga har utomordentligt
stor räckvidd — den utländska
arbetskraftens anpassning till svenska
förhållanden är utomordentligt angelägen.
Vi bör gemensamt medverka till att
denna anpassning kan ske så friktionsfritt
som möjligt, och vi bör inte sky
några medel för att underlätta för denna
arbetskraft att finna sig till rätta i
vårt land. Vi är så beroende av den, och
vi bör visa vår beredvillighet att hjälpa
till i detta avseende.

Jag tycker att det kan vara riktigt att
ge fackföreningarna och fackföreningsrörelsen
en särskild eloge för det sätt
på vilket den angriper denna problematik.
Jag tror att det är viktigt ur anpassningssynpunkt
att den utländska arbetskraften
ansluter sig till fackföreningarna.
Det blir en hjälp för denna arbetskraft,
och jag tycker att fackföreningsrörelsen
har gjort en värdefull insats
när man har sökt ta hand om utlänningarna
och hjälpa dem till rätta.

För övrigt är det självklart att vi bör
göra vad vi kan i olika avseenden för
att underlätta dessa människors anpassning
till det svenska samhället.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag noterade herr Westbergs
yttrande om den belastning som
den fackliga rörelsen har av flyktingproblemet
och främlingarna — det var
utan tvivel riktigt. Jag kan mycket väl

arbetskraftens förhållanden

understryka att det uppstår en oerhörd
belastning för en facklig organisation
och dess expeditionspersonal när utländsk
arbetskraft skall skrivas in och
man nästan får använda förstoringsglas
för att över huvud taget kunna stava
vederbörandes namn. Språksvårigheterna
är stora, och en ombudsman skulle
kanske helst behöva behärska ett 30-tal olika språk på sin expedition, vilket
är en orimlighet.

Jag är den förste att erkänna att den
fackliga rörelsen verkligen har engagerat
sig för att ge ett så gott stöd som
möjligt till en anpassning för främlingarna.

Men det finns, herr talman, en speciell
aspekt som jag också gärna ville föra
in i bilden. Jag vill be att också arbetsgivarparten
är med om att skapa bästa
möjliga förutsättningar för den utländska
arbetskraften i vårt land. Det finns
faktiskt på åtskilliga håll, kanske framför
allt på mindre arbetsplatser, en inställning
som inte på något sätt rimmar
med den önskan herr Westberg gav uttryck
för, nämligen att denna arbetskraft
skall anpassas till den fackliga rörelsen.
Tvärtom finns det ställen där
man klart och tydligt säger ifrån att
man inte behöver bry sig om denna
uppgift om man inte vill.

Om vi i framtiden skulle få verkliga
svårigheter med att ansluta den utländska
arbetskraften i vårt land till den
svenska fackföreningsrörelsen, är jag
för min del övertygad om att detta inom
den fackliga rörelsen skulle kunna skapa
en oro, som kunde sprida sig till hela
den svenska arbetsmarknaden och bli
oerhört besvärlig.

I diskussioner och debatter har man
i vissa sammanhang klart känt en viss
kyla från arbetsgivarnas sida, när dessa
behagat utnyttja utlänningarna gentemot
den fackliga rörelsen.

Jag vill gärna vid detta tillfälle understryka,
att det ligger ett oerhört ansvar
på de arbetsgivare som har sådana
funderingar, eftersom detta kan med -

Onsdagen den 1 december 1905

Nr 38

Svar på interpellation ang. den utländska arbetskraftens förhållanden

föra konsekvenser som i dag är mycket
svåra att överblicka. Jag tycker att även
denna sida av problemet borde belysas i
denna debatt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen
nr 963;

till statsutskottet motionen nr 964;

till lagutskott motionen nr 965; och

till konstitutionsutskottet motionen nr
966.

Vid föredragning av de å bordet vilande,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 174, angående statsbidrag till
politiska partier, avgivna motionerna
nr 967—969 hänvisades motionerna, såvitt
avsåg anvisande av anslag, till statsutskottet
och i övrigt till konstitutionsutskottet.

Vidare föredrogs och hänvisades till
konstitutionsutskottet den å bordet vilande
motionen nr 970.

Vid föredragning av de å bordet vilande,
i anledning av ovannämnda proposition
nr 174 avgivna motionerna nr
971—973 hänvisades motionerna, såvitt
avsåg anvisande av anslag, till statsutskottet
och i övrigt till konstitutionsutskottet.

Slutligen föredrogs och hänvisades till
statsutskottet den å bordet vilande motionen
nr 974.

§ 4

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
178, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag på tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1965/66 till
Förvärv av viss fastighet inom stadsdelen
Lilla Essingen i Stockholm.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan om

utlåtandets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls utskottets
i utlåtandet i övrigt gjorda hemställan.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Andersson i Storfors, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående erfarenheterna av
dricksvattenfluoridering,

herr Carlstein, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
lägerverksamheten för ungdomsvårdsskoleelever,
och

herr Ohlin, till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena angående
regeringens bedömning av viktiga aktuella
utrikespolitiska frågor.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtanden:
nr 163, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående ny organisation
av försvarets fabriksstyrelse
m. m., dels riksdagens år 1964 församlade
revisorers berättelse angående statsverket,
i vad berättelsen avser det ekonomiska
utfallet av driften vid försvarets
fabriksverks tvätt- och reparationsanstalter,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 164, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ökad läkarutbildning
i Göteborg m. m.,
nr 165, i anledning av väckta motioner
angående bidragsunderlaget för
statliga lån till kommuner vid ny- eller
tillbyggnad av permanenta skollokaler,
och

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergift av den

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Statsbidrag till riksdagspartiernas kostnader för gruppkanslier

rätt staten kan ha på grund av s. k. garantiförbindelser
som avgetts i ärenden
om visering jämte i ämnet väckta
motioner; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 48, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av skatten på teknisk
sprit, och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ändringar i det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT).

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkanden
hemställt.

§ 7

Statsbidrag till riksdagspartiernas kostnader
för gruppkanslier

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av motioner om statsbidrag
till riksdagspartiernas kostnader
för gruppkanslier.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Det är glädjande att de
spartanska arbetsförhållanden under
vilka riksdagens ledamöter hittills fått
försöka fullgöra sina uppdrag nu anses
mogna för en översyn. Förändringarna
kommer visserligen att genomföras så
sakteliga — jag tänker då på det dåliga
provisoriet beträffande arbetsrum och
den alltjämt otillräckliga tekniska apparaten.

Det föreslagna kanslistödet till riksdagsgrupperna
är emellertid ett betydande
steg framåt, även om jag för min
del är övertygad om att detta måste
komma att åtföljas av flera.

Här och var diskuteras bland allmänheten
det föreslagna partistödet. Om det
beträffande detta finns delade meningar,
torde det emellertid vara svårt att
skapa en opinion mot att riksdagens le -

damöter får bättre möjligheter att fullgöra
sina uppdrag. Dess bättre tycks
alltså detta inte behöva bli någon partiskiljande
fråga. Frågan om att förbättra
riksdagsledamöternas arbetsförhållanden
på ett snabbare och radikalare sätt
borde därför kunna diskuteras utan partipolitiska
sidoblickar.

För min del vill jag betrakta de förbättringar
av arbetsförhållandena som
genomförts och håller på att genomföras
såsom en början. Jag avstår emellertid
från att för dagen presentera ytterligare
önskemål och nöjer mig med en enda
anmärkning beträffande det föreslagna
partistödet.

Angående utformningen av partistödet
har den kommunistiska riksdagsgruppen
i skrivelse till bankoutskottet
framfört den meningen, att ett visst
grundbelopp borde utgå till varje grupp
och att stödet i övrigt kunde utformas
ungefär så som föreslagits, alltså i proportion
till gruppernas storlek. Som
motiv för ett grundbelopp, lika för alla,
har anförts att varje grupp har att ta
ställning till samma förslag från regering
och utskott. Ett i vissa avseenden
lika omfattande arbete måste alltså utföras
av varje grupp.

Utskottet redovisar vår ståndpunkt
men går inte alls in på någon saklig
bedömning av denna; varför skall jag
inte försöka gissa. Vi anser oss ha goda
skäl för vår ståndpunkt. Inte desto
mindre avstår vi för dagen från att ställa
något yrkande men förbehåller oss
givetvis rätten att vid annat tillfälle
återkomma till denna fråga — detta
desto mera som frågan om våra arbetsförhållanden
är ett spörsmål som säkerligen
ånyo kommer upp här i kammaren
mer än en gång.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Med några få ord skall
jag be att få kommentera vad herr
Karlsson i Huddinge sade.

Vi redovisar i bankoutskottets utlåtande
att det inkommit en skrivelse

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Ändrade bestämmelser angående kostnaderna för skolskjutsar i vissa fall

från den kommunistiska riksdagsgruppen
med önskemål att man skulle överväga
huruvida inte en konstruktion med
ett grundbelopp för varje parti vore
riktig. Även utan den skrivelsen skulle
utskottet givetvis ha övervägt möjligheten.
Vi redovisar i utlåtandet att en
sådan konstruktion finns på sina håll
i utlandet:

I Norge anvisas såsom grundbelopp
ungefär hälften av det totala belopp som
ställts till förfogande, medan den andra
hälften delas upp proportionellt efter
antalet medlemmar i vart och ett av de
sex partierna.

I Västtyskland, redovisar utlåtandet,
har man ett litet grundbelopp, medan
större delen av partikanslistödet utgår
efter proportionella grunder.

I Nederländerna slutligen, där man
från årsskiftet kommer att få ett partikanslistöd,
arbetar man helt efter den
proportionella linjen.

Detta visar att såväl den ena som den
andra metoden har befunnits acceptabel.
Utskottet har noga övervägt vad vi
för vår del ville rekommendera, och om
nu herr Karlsson i Huddinge säger att
vi inte alls gått in på någon saklig bedömning
av de olika konstruktionerna,
så är detta inte helt rättvisande. Vi förklarar
nämligen i utlåtandet att vi sökt
komma fram till cn lösning som skulle
innebära att fördelningsgrunderna vore
så långt möjligt »neutrala i förhållande
till partistrukturen». Och utgår man
från det önskemålet, så hamnar man i
en proportionell fördelning, där en förändring
av partistrukturen genom sammanslagning
eller utbrytning inte skulle
leda till några väsentliga förskjutningar
av de belopp som utgår till partikanslierna.
-— För den kommunistiska gruppens
del, med de tio mandaten, skulle
förslaget innebära 45 000 kronor, och
det medför dock möjlighet att anställa
viss kanslipersonal. Strängt taget ger
väl beloppet möjlighet till en heltidsanställd
sekreterare, som bör kunna lämna
den .service som behövs i gruppen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs vart för sig
bankoutskottets memorial nr 56, angående
överlämnande till konstitutionsutskottet
av vissa till bankoutskottet
hänvisade motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret, och

nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition om ändring i reglerna
angående särskilt forum vid talan
om ämbetsbrott, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock
Kungl. Maj :ts proposition om upphävande
av reglerna i konkurrensbegränsningslagen
angående särskilt forum vid
talan om ämbetsbrott;

bankoutskottets utlåtande nr 55, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
om ändring i reglerna angående särskilt
forum vid talan om ämbetsbrott;
samt

första lagutskottets utlåtande nr 37,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
brottsbalken m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 9

Ändrade bestämmelser angående kostnaderna
för skolskjutsar i vissa fall

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 73, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående
kostnaderna för skolskjutsar i vissa
fall.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Ändrade bestämmelser angående kostnaderna för skolskjutsar i vissa fall

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr TRANA (s):

Herr talman! Den motion, som ligger
till grund för andra lagutskottets utlåtande
nr 73 och för vilken jag står som
huvudmotionär i denna kammare, har
inte tillstyrkts av andra lagutskottet
utan föreslås av utskottet icke föranleda
någon riksdagens åtgärd. Utskottets förslag
är också enhälligt.

Med hänsyn härtill torde det med
kännedom om praxis i riksdagen vara
ganska meningslöst att nu ställa yrkande
om bifall till motionen, och det skall
jag inte heller göra. Men eftersom denna
motion, I: 54 och II: 67, om ändrade
bestämmelser angående kostnaderna för
skolskjutsar i vissa fall, väckt en hel del
intresse inte bara bland riksdagens ledamöter
utan också i av det aktualiserade
problemet berörda kommuner vill
jag, herr talman, begagna tillfället att
framföra några gentemot utskottet avvikande
synpunkter.

Jag har vid läsningen av såväl remissyttrandena
som utskottsutlåtandet fått
en ganska stark känsla av att det är någonting
som inte stämmer. Utskottet och
remissinstanserna tar egentligen ställning
till någonting helt annat än det
spörsmål som aktualiserats i motionen.
Både remissinstanser och utskott har
nämligen i sin plädering för ett avstyrkande
av motionen lagt huvudvikten vid
att redogöra dels för de statsbidragsbestäinmelser
som enligt kungörelsen av
den 18 juni 1958 gäller för anordnande
av skolskjutsar för inackorderade skolbarn,
dels för de presumtiva verkningarna
i statsbidragsavseende genom
ikraftträdandet den 1 januari 1966 av
förordningen den 3 juni 1965 om skatteutjämningsbidrag,
genom vilken förordning
tidigare statsbidragsbestämmelser
om bl. a. skolskjutsar upphör att gälla.

Men, herr talman, i motionen har tagits
upp problemet med de skolskjutsar,
för vilka man hittills inte haft möjlig -

heter att få statsbidrag. Varken i motionens
motivering eller yrkande har
gjorts gällande något behov av ändrade
statsbidragsregler. Inte heller har det
yrkats att statsbidrag i de aktuella fallen
skulle utgå. Hela problemet har betraktats
som en angelägenhet helt liggande
på det primärkommunala planet, och
vad som förordats är också en lösning
på samma plan.

I motionen yrkas på en bestämmelse
som fastslår, att ett primärkommunalt
organ — i det aktuella fallet en barnavårdsnämnd
— i en kommun icke
skall kunna träffa avtal med enskilt fosterhem
i annan kommun om utplacering
av minderårigt barn för samhällsvård
utan att samtidigt påtaga sig ansvaret
för de extra skolskjutskostnader, som i
vissa fall därigenom kan komma att i
betydande utsträckning åsamkas värdkommunen.
Detta på grrnd av att under
förevarande premisser anordnad skolskjuts,
trots sin av ingen bestridda angelägenhetsgrad,
genom en lucka i lagen
lämnats utanför de möjligheter till
samhälleligt stöd, som i andra fall ansetts
erforderligt när det gäller skolbarns
resekostnader i samband med både
den lagstadgade skolplikten och den
frivilliga skolundervisningen.

För att bevisa riktigheten i vad jag
nu sagt skall jag be att få citera vad
som i det avsnittet säges i motionen.
Motionärerna konstaterar med hänvisning
till vissa faktorer, att kommunerna
ibland tvingas att anordna skolskjutsar,
som helt måste bekostas av kommunala
medel och uttalar därefter:

»Då det gäller skolskjutsar för den
egna kommunens barn kan det alltså
vara förståeligt om sådana ibland anordnas,
som helt bekostas av kommunala
skattemedel.

Däremot kan man starkt ifrågasätta
riktigheten av att värdkommunerna
skall ha samma — ja, en skärpt — skyldighet
i detta avseende beträffande de
barn i grundskoleåldern, som av annan
kommun placerats för samhällsvård i

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

Ändrade bestämmelser angående kostnaderna för skolskjutsar i vissa fall

fosterhem belägna inom kommunen.
Skolstyrelserna i värdkommunerna kunna
ju knappast inackordera dessa barn
på annat håll, emedan ju detta skulle
upphäva överenskommelsen mellan barnens
hemkommuners barnavårdsnämnder
och fosterhemmen. Därjämte skulle
ju syftet med barnets samhällsvård kunna
komma att spolieras.

Med utgångspunkt från vad ovan anförts
borde det vara rimligt, att värdkommunerna,
i de fall då de åsamkas
särskilda skolskjutskostnader för barn
från främmande kommuner, vilka vistas
i kommunen för erhållande av samhällsvård,
skall — till den del dessa
kostnader icke täckas av statsbidrag —
kunna återkräva bevisligen åsamkade
och styrkta kostnader från barnens
hemkommuner.

För att inga oförutsedda kostnader
vid sådant förhållande skall belasta den
kommun, som beslutar om samhällsvården,
bör lämpligen värdkommunens
barnavårdsnämnd då den skall avgiva
yttrande över fosterhemmets lämplighet,
i anknytning därtill inhämta och
vidarebefordra skolstyrelsens besked
om de eventuella extra skolskjutskostnader,
som kan komma att uppstå i anledning
av barnets placering i fosterhemmet.
»

Därmed torde det väl, herr talman,
vara till fullo klarlagt att motionen med
sina synpunkter och förslag knappast
kan vara en motivering för utskottets
resonemang om de hittillsvarande statsbidragsbestämmelserna.
Motionärerna
har aldrig tänkt sig en lösning genom en
utvidgning av statsbidraget, vilket klart
framgår av motionen.

Litet annorlunda ligger det till med
utskottets hänvisning till följdverkningarna
av den från årsskiftet 1965/66
ikraftträdande lagen om kommunal
skatteutjämning. Utskottet hänvisar på
s. 3 i sitt utlåtande till Kungl. Maj:ts
proposition nr 43 angående kommunal
skatteutjämning, som ligger till grund
för denna lag, och påvisar helt riktigt,

att det i propositionen föreslogs att
skatteutjämningsbidraget var ämnat att
ersätta vissa speciella tidigare utgående
statsbidrag till kommuner, bl. a. bidragen
till skolskjutsar. Men man bör kanske
i detta sammanhang observera, att
avsikten var att ersätta bidragsformer,
som tidigare varit disponibla. Detta kan
alltså icke appliceras på de förhållanden
som tagits upp i motionen.

Däremot kan det väl i något mycket
extremt fall tänkas att en värdkommuns
kostnader för skolskjutsar av ifrågasatt
slag skulle kunna stiga till eu sådan
höjd att skatteutjämningsbidragets storlek
skulle komma att påverkas. Men det
torde röra sig om rena undantagsfall.
Kostnader på något eller några tiotusental
kronor — man kan anta att det för
enskilda kommuner med ifrågavarande
problem kan röra sig om kostnader av
den storleken — torde i allmänhet icke
komma att bli utslagsgivande för skatteutjämningsbidragets
storlek. Det är heller
icke detta saken gäller. Med motionen
har vi helt enkelt velat påvisa, att
en primärkommun på det aktuella området
kan besluta om åtgärder, som kan
åsamka andra primärkommuner betydande
utgifter, utan att dessa på laglig
grund kan återsöka sina utlägg hos den
för kostnaderna ansvariga kommunen.
Sådana förhållanden förekommer såvitt
jag känner till icke på något annat avsnitt
av den kommunala verksamheten,
och de rådande förhållandena kan självfallet
icke annat än motverka en önskvärd
och behövlig utveckling av möjligheterna
till samhällelig vård av missanpassade
barn.

Utskottet finner det för sin del icke
motiverat »att på det begränsade område
varom nu är fråga — införa en
särskild reglering». Därmed erkänner
utskottet indirekt att ett missförhållande
föreligger men tar icke konsekvenserna
av sitt medgivande. Jag kan icke dela
utskottets uppfattning, att ett missförhållande
hör få bestå på grund av att
det är begränsat till sin omfattning. Jag

6 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 38

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Ändrade bestämmelser angående kostnaderna för skolskjutsar i vissa fall

anser, herr talman, att de i motionen
påtalade förhållandena borde kunna undanröjas
genom en ändring av eller tilllägg
till lagtexten i barnavårdslagens 10
kap. 72 och följande paragrafer men
skall för dagen icke ställa något yrkande.
Men sannolikt kommer de i motionen
påtalade förhållandena ånyo att aktualiseras.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Herr Trana ställde inget
yrkande, och jag kan därför fatta mig
kort.

Jag vill inte bestrida att det kan vara
som motionärerna påstår, nämligen att
värdkommunen, inackorderingskommunen,
kan åsamkas extra kostnader för
bl. a. skolskjutsar för barn som inackorderas
på avlägsen plats inom kommunen.
Men det är litet egendomligt att
man i motionen bara har tagit upp problemet
med skolskjutsarna. Dessa barn,
s in av barnavårdsnämnd placerats i en
grannkommun, åsamkar ju denna kommun
utgifter även i åtskilliga andra avseenden,
åtminstone då det gäller skolpliktiga
barn. Skolstyrelsen är enligt
skollagen skyldig att se till att de barn,
som vistas inom kommunen och som är
i skolpliktig ålder, kommer i åtnjutande
av den obligatoriska undervisning som
föreskrivs. Detta innebär att de inackorderade
barnen också skall komma i åtnjutande
av alla de övriga sociala förmåner
som värdkommunen vidtar för
barnen, inte bara skolskjutsar.

Detta problem borde alltså tas upp i
ett vidare och större sammanhang.

Det kan också hända att de exempel
som finns i motionen är litet extrema.
Socialstyrelsen påpekar i sitt remissyttrande
att det torde vara mycket sällsynt
att en barnavårdsnämnd placerar
ett missanpassat barn avlägset och isolerat.
Meningen är ju att det inackorderade
barnet skall påverkas i gynnsam
riktning, bl. a. av kamrater, och då är
det uppenbart olämpligt att skaffa ett
inackorderingshem som ligger alltför

avlägset. Problemet är, tror vi, ganska
begränsat även om det i enstaka fall kan
förekomma.

Att vi i utskottsutlåtandet pekat på
att statsbidragen för skolskjutsarna upphör
fr. o. m. nästa årsskifte i och med
att lagen om kommunal skatteutjämning
träder i kraft beror enbart därpå att vi
velat understryka principen att särskilt
statsbidrag till skolskjutsar i fortsättningen
inte skall utgå. Motionärerna
menar tydligen att man genom någon
bestämmelse i skollagen skulle kunna
få den ordningen till stånd att värdkommunen
skulle äga rätt att kräva ersättning
från hemortskommunen. Det
har vi inte velat gå med på, eftersom
skollagen ålägger värdkommunen att
ombestyra skolgång för de skolpliktiga
barn som finns inom kommunen.

Med denna redovisning av utskottets
tankegångar ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till vad utskottet har hemställt.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Herr Anderson i Sundsvall
hade väl egentligen inte någon gentemot
motionärerna starkt avvikande
mening. Det finns därför ingen anledning
för mig att särskilt mycket förlänga
denna debatt. Jag skall bara ta
upp ett par punkter där jag kanske behöver
lämna en förklaring.

Herr Anderson fann det egendomligt
att vi i motionen bara upptagit kostnaderna
för skolskjutsarna. Han gör det
mot bakgrunden av att värdkommunerna
har laglig skyldighet att i övrigt svara
för de kostnader som belöper sig på
dessa barn i form av fria skolmåltider,
fria läroböcker och andra sådana saker
som hör till skolservicen. Men detta är
såvitt jag förstår inte samma problem.

Jag ska’’ anföra ett exempel bara för
att visa hur det kan ligga till i ett konkret
fall. Exemplet är hämtat från min
egen hemstad östhammar som ligger i
en mycket stor glesbygd och kommer
som nummer tre i fråga om ytvidden

Onsdagen den 1 december 19G5 Nr 38

Maximibeloppet för enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt kollektivavtalslagen -

för svenska städer. Vi hade föregående
år två sådana barn som föranledde extra
kostnader. I det ena fallet var dagkostnaden
för den skolskjuts som måste anordnas
16:72. Det gör för helt läsår
3 577 kronor. Ändå förhöll det sig så att
det gick en annan skolskjuts ute i dessa
glesbygder till vilken vår skolskjuts kunde
anknyta. Det rörde sig om en genuin
glesbygd ute i skärgården. Hade inte så
kunnat ske hade skolskjutskostnaden
för detta enda barn blivit 33: 44 per
dag, d. v. s. 7 156: 16 per läsår.

I det andia fallet uppgick skolskjutskostnaden
för ett barn till 13: 68 per
dag, alltså 2 927 kronor för ett läsår.
Kostnaderna för dessa båda barn under
ett läsår skulle alltså ha blivit 6 504 kronor.
Nu blev det inte så. Det gäller här
barn som är missanpassade och är föremål
för samhällsvård. De kan ha vissa
svårigheter att acklimatisera sig och bli
kvar. Detta var förhållandet även här
och de blev alltså inte kvar hela läsåret.
Men exemplet visar i alla fall att det
helt utan värdkommunens egen förskyllan
kan uppkomma väsentliga kostnader.
Jag tror inte alls att vår kommun
är värst utsatt, utan det finns nog andra
kommuner som fått kännas vid dessa
problem i mycket högre grad.

Sedan vill jag bara göra ett påpekande.
Utskottet hade fattat vår motion så
att vi fordrar ändring i skollagen. Jag
har väl klargjort att vi inte tänker oss
den utvägen utan en ändring i barnavårdslagens
10 kapitel som skulle innebära
att om t. ex. Stockholms stad vill
ha ut barn till annan kommun — och
det vet vi att man vill liksom att det är
mycket svårt att få ut dem till här ifrågavarande
hem — så skall barnavårdsnämnden
träffa ett avtal med den kommun
som blir värdkommun att om särskilda
kostnader uppslår, som inte kan
täckas på något annat sätt, skall kyrkoskrivningskommunen
vara skyldig att
lämna ersättning för dessa kostnader.

I många andra avseenden träffar kom -

munerna avtal med varandra men så
sker inte i detta fall. Eftersom man inte
lagligen kan kräva att det träffas avtal
på denna punkt får väl i allmänhet värdkommunerna
stå för kostnaderna. Detta
kan enligt motionärernas uppfattning
icke vara riktigt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs vart för sig
andra lagutskottets utlåtande nr 74,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa författningsändringar
m. m. som sammanhänger med
förhandlingsrättsreformen, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott;
statsutskottets utlåtanden:
nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, och
nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa författningsändringar
m. m. som sammanhänger
med förhandlingsrättsreformen, såvitt
propositionen hänvisats till statsutskottet;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 77,
i anledning av väckta motioner angående
vattenvård, luftvård och bullerfrågor.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 11

Maximibeloppet för enskild arbetstagares
skadeståndsskyldighet enligt kollektivavtalslagen Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 78, i anledning av väckta motioner
angående maximibeloppet för enskild
arbetstagares skadeståndsskyldighet
enligt kollektivavtalslagen.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Maximibeloppet för enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt kollektiv -

avtalslagen

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 128 i första kammaren av herr Gösta
Jacobsson och nr 168 i andra kammaren
av herr Löfgren.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en förutsättningslös utredning rörande
den s. k. 200-kronorsregeln i
kollektivavtalslagen».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:128 och 11:168, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hubinette och Ringaby, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till förevarande motioner,
I: 128 och II: 168, i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om en förutsättningslös
utredning rörande den s. k.
200-kronorsregeln i kollektivavtalslagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Vi känner naturligtvis
alla stor tillfredsställelse över den arbetsfred,
som under många år varit
rådande på vår svenska arbetsmarknad.
Sverige har, och det kanske med
rätta, ansetts vara ett föredöme härvidlag.
Men ibland inträffar konflikter;
sådana kan väl aldrig undvikas.

Detta utskottsutlåtande gäller bötesbeloppets
storlek vid brott mot kollektivavtal
enligt lagen av den 22 juni
1028. Bötesbeloppet infördes alltså för
snart 40 år sedan och maximerades
då till 200 kronor. Det förtjänar kanske
att andragas att en arbetares årsinkomst
år 1928 var er na 2 500 kronor.

I ett motionspar, I: 128 och II: 168,
har några motionärer önskat göra en
översyn av detta belopps storlek, och
vi reservanter har i likhet med mo -

tionärerna ansett att 200-kronorsregeln
i dag av naturliga skäl inte har den
reparativa verkan som avsågs med beslutet
1928. Samtliga löntagarorganisationer
som är hörda i denna fråga säger
i sina remissvar, att man inte skall
rycka ut just den här lilla detaljen ur
lagen om kollektivavtal för utredning,
och jag kanske, herr talman, kan hålla
med om detta. Men vi har naturligtvis
räknat med att vid en översyn av 200-kronorsregeln hänsyn också måste tagas
till andra ting i det stora komplex
av frågor som det här gäller.

Personligen anser jag att bötesbeloppet
inte skulle vara fixerat. 200 kronor
kan kanske i dag sägas vara en liten
summa för att ha ett avskräckande
syfte vid ett allvarligt avtalsbrott. Det
kan dock vara en ganska stor summa
även i dag för en utpräglad låglönegrupp,
men beloppet ter sig naturligtvis
ganska ringa för en välavlönad
specialarbetare. Kanske arbetsdomstolen
utan fingervisning om maximibelopp
på egen hand kan utmäta bötesbelopp
vid avtalsbrott med hänsyn tagen
till de felandes ekonomiska status
men tillräckligt stort för att ha en avskräckande
inverkan. Så går det till vid
de flesta andra bötesförelägganden här
i landet.

Detta är emellertid en alldeles personlig
reflexion som kanske kan vara
värd att fundera en smula över. Jag
är medveten om att denna lagstiftning
är dispositiv, alltså inte bindande, och
att betydligt högre bötesbelopp ofta
utdömes. Detta gäller särskilt vid vilda
uppsägningar, som är de allra vanligaste
avtalsbrotten numera.

Så mycket mera bör väl inte sägas
just nu. Det kanske trots allt kunde
vara motiverat att göra en översyn av
denna gamla och otidsenliga bötesregel.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Andra lagutskottets ma -

Onsdagen den 1 december 1905 Nr 38

Möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att köpa virke
från domänverket

joritet har inte ansett det påkallat att
särbehandla den detalj i kollektivavtalslagen
som har aktualiserats i dessa
motioner. Det är klart att även majoriteten
anser att ett skadeståndsbelopp
på 200 kronor inte känns lika påfrestande
i dag som det gjorde år 1928.
Detta är emellertid i och för sig inget
motiv för att höja skadeståndsbeloppets
maximigräns. Den helt avgörande
frågan är huruvida det förhållandet att
beloppet varit oförändrat sedan 1928
har medfört en ökning av avtalsbrotten.
Motionärerna säger att de negativa
verkningarna av skadeståndsregelns urholkning
också har gjort sig gällande i
arbetslivet, men de gör ingenting för
att underbygga detta påstående. Det kan
inte råda några delade meningar om
att läget på den svenska arbetsmarknaden
inte har varit sådant och inte är
sådant, att det finns skäl att höja beloppet.
Om det förhåller sig så som motionärerna
antar, skulle de olagliga
strejkerna och avtalsbrotten på den
svenska arbetsmarknaden ha ökat i omfattning.

Landsorganisationen har i sitt remissvar
med rätta pekat på den utomordentligt
viktiga roll som organisationerna
på arbetsmarknaden spelar när
det gäller att förmå medlemmarna att
följa ingångna avtal. Den skolningsverksamhet
som fackföreningsrörelsen
bedrivit har betytt oändligt mycket mer
än den detalj vi nu diskuterar. Jag tycker
att det är rätt djärvt av motionärerna
att påstå att denna regel, som
haft samma innebörd sedan 1928, har
haft negativa verkningar på arbetsmarknaden.
Det är ett djärvt påstående
och det borde exemplifieras.

Vi bär, herr talman, inte funnit anledning
att utreda frågan och jag yrkar
bifall till utskottets utlåtande.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag skall inte bemöta
herr Bengtsson i Varberg. Det var bara

så, att jag i mitt anförande i hastigheten
glömde att yrka bifall till reservationen
och det ber jag att få göra nu.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herrar Hubinette och Ringaby; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Möjligheterna för inlandssågverken i
Norrbotten och Västerbotten att köpa
virke från domänverket

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckta motioner
angående möjligheterna för inlandssågverken
i Norrbotten och Västerbotten
att köpa virke från domänverket.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 553 av herr Mattsson
m. fl. samt II: 678 av herr Petersson
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala,
att inlandssågverken i Norrbotten
och Västerbotten bereddes möjlighet att
inköpa virke från domänverket på med
Aktiebolaget Statens skogsindustrier
(ASSI) likvärdiga villkor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:553
och 11:678 i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening ge till känna vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Mossberger, Magnusson,
Manne Olsson, Wanhainen, Lindström,
Arweson, Johanson i Västervik, Trana
och Johansson i Simrishamn, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte lämna motionerna
1:553 och 11:678 utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

86 Nr 38 Onsdagen den 1 december 1965

Möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att köpa virke
från domänverket

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Det föreligger väl inte
i sak någon uppenbar skillnad mellan
majoritetens och reservanternas mening.
Vi har alla klart för oss att dessa
frågor redan är föremål för utredning.
Vi har då ansett att det var att
handla i oträngt mål att skriva till
Kungl. Maj:t i ärendet. Vi anslöt oss i
stället till den uppfattningen, att motionerna
utan vidare skulle kunna överlämnas
till den sittande virkesbalansutredningen.

Sedan må det vara en utskottsledainot
obetaget att påtala utskottets egendomliga
handläggning av detta ärende.
När jag och mina partivänner gick
ifrån realbehandlingen i utskottet hade
vi intrycket att den skulle leda fram
till det yrkande som nu återfinns i reservationen,
men i justeringssammanträdet
blev det någonting helt annat.
Vi är inte vana vid sådana kovändningar
i utskottsarbetet i detta hus.

Herr talman! Det finns ingen anledning
att dra upp någon större debatt
om denna gradskillnad emellan utskottet
och reservanterna, men jag ber ändå
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag trodde att denna
debatt skulle gälla frågan i sak och att
vi inte skulle behöva ta upp den justeringsbehandling
vi hade i utskottet,
därför att den kanhända kan bero på
en missuppfattning. Det var ju så —
och jag förstår att den ärade reservanten
inte bestritt detta — att beslutet
i utskottet var att motionerna utan särskilt
yttrande skulle överlämnas till
virkesbalansutredningen. Jag är hundraprocentigt
säker på att det var beslutet,
därför att jag framställde det själv
som ett kompromissbud, och det var
ingen opposition däremot. Det beslöts
utan votering av ett enigt utskott. Nu
kom emellertid detta beslut inte fram

tillräckligt klart i den skrivning som
förelåg vid justeringssammanträdet. Det
var därför utlåtandet justerades, så att
det klart skulle framgå att virkesbalansutredningen
skall göras underkunnig om
vad som står i motionerna utan att utskottet
fördenskull själv sagt någonting.

Jag sätter mycket stort värde på att
sekreterarna skriver kort, och jag har
själv sagt till dem att skriva så kort
och koncentrerat som det över huvud
taget är möjligt, men kanske hade man
i detta fall gått för ambitiöst till verket
och skrivit litet för kort så att beslutet
icke klart kommit fram. Detta
ändrades vid justeringen. Det är såvitt
jag begriper justeringens uppgift
att se till att det som överlämnas verkligen
speglar beslutet. Om det inte vore
så, då är ju justeringen i utskottet en
rent formell sak, som icke har någon
som helst reell innebörd. Därför måste
jag säga att det är synnerligen anmärkningsvärt
att man vill förmena en utskottsmajoritet
att ha en formulering
i utlåtandet, som klart anger vad beslutet
har inneburit. Det är att gå litet
för långt!

I reservationen kommer beslutet inte
fram. Där talas det inte om att detta
skall bringas till virkesbalansutredningens
kännedom.

Det är inte mera som i grund och
botten skiljer utskottsmajoriteten från
reservanterna än denna formella skillnad
som — sade jag — sannolikt
huvudsakligen berodde på en missuppfattning
så att skrivningen blev
ofullständig. När det gäller frågan i
sak föreligger det enligt min mening
nästan ingen skillnad mellan vad utskottet
menar och vad reservanterna
har för uppfattning. Skillnaden som
finns gäller bara på vilket sätt virkesbalansutredningen
skall göras uppmärksam
på innehållet i de väckta motionerna
och de problem som där tagits
upp. Nu framgår det inte klart ur direktiven
till virkesbalansutredningen huru -

Onsdagen den I december 1905 Nr 38

Möjligheterna för inlandssåRverken i Norrbotten och Västerbotten att köpa virke
från domänverket

vida dessa frågor skall undersökas av
denna utredning.

Vi bär ju tid efter annan haft virkcsbalansutredningar,
och det måste också
göras sådana allteftersom utvecklingen
fortgår på detta område, det byggs nya
industrier, det blir ändrade transportförhållanden
etc.

Den fråga som tagits upp i motionerna
avser ju inlandssågverkens intresse
att få sin råvaruförsörjning säkrad i
rimlig män. Såvitt jag förstår är detta
en lokaliseringspolitiskt mycket betydelsefull
sak. De beslut som riksdagen
har fattat i fråga om lokaliseringspolitiken
vill vi väl att man skall försöka
realisera på bästa möjliga sätt. Jag tror
att vi här har en del av det stora problem
som lokaliseringspolitiken skall
lösa. Därför menar jag att en virkesbalansutredning
nu måste ta hänsyn också
till de lokaliseringspolitiska aspekter
som kan läggas just på råvaruförsörjningen
från skogen. Tidigare virkesbalansutredningar
har kanhända inte behövt
göra det och har inte haft det
i uppdrag heller. Men det är ofrånkomligt
att denna nya virkesbalansutredning
i sitt arbete anlägger även en lokaliseringspolitisk
synpunkt.

Det är som sagt detta utskottsmajoriteten
menar att virkesbalansutredningen
bör göras uppmärksam på, därför
att deras direktiv på denna punkt
inte är så klara, att man kan vara säker
på att de kommer att beakta frågan.

Skillnaden i uppfattningar är alltså
relativt obetydlig, och jag tror inte att
reservanterna skulle vilja att virkesbalansutredningen
förvägrades möjlighet
att anlägga lokaliseringspolitiska synpunkter
i sitt arbete.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
denna fråga.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! I detta utlåtande av

jordbruksutskottet behandlas en av mig
med flera väckt motion, vari hemställes
att inlandssågverken i Norrbotten och
Västerbotten bereds möjligheter att inköpa
virke från domänverket på villkor
som är likvärdiga med AB Statens
skogsindustriers. Enligt min mening är
detta en mycket rimlig begäran, vilket
dock inte hindrat att utskottets samtliga
socialdemokrater i sin reservation
hemställt att riksdagen måtte lämna
motionen utan åtgärd.

Den 25 november förra året hade jag
i första kammaren en interpellationsdebatt
med jordbruksminister Holmqvist
i denna fråga. Då uppgav jordbruksministern
att det var riksdagen
som måste besluta om likställighet mellan
ASSI och inlandssågverken när det
gäller inköp av virke från domänverket.
När frågan genom denna motion nu
förts fram till riksdagen för beslut, yrkar
socialdemokraterna — men inga
andra — att motionen skall lämnas utan
åtgärd.

I Svenska sågverksföreningars riksförbunds
remissyttrande över motionen
framhålls att inlandssågverken eller
köpsågverken i Norrbotten och Västerbotten
tillverkar cirka 100 000 standards
virke. ASSI tillverkar cirka 70 000 standards,
kustbolagen och skogsägareföreningsägda
företag tillverkar också cirka
70 000 standards. Det blir sammanlagt
240 000 standards. Inlands- eller
köpsågverken svarar alltså för 40 procent
av all tillverkning och utgör med
sina 1 600 anställda en mycket betydande
del av övre Norrlands inlandsindustri.

Domänverkets skogar ligger också i
huvudsak i inlandet; där är för övrigt
domänverket den dominerande skogsägaren.
När så domänverket genom ett
riksdagsbeslut av år 1957 är skyldigt
att i första hand leverera virke till
ASSI:s industrier i kustlandet får inlandssågverken
inte tillfälle att i rimlig
omfattning köpa skogsråvara från

88 Nr 38 Onsdagen den 1 december 1965

Möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att köpa virke
från domänverket

närbelägna statsskogar utan tvingas inköpa
avlägset belägen råvara med högre
transportkostnader som följd eller
inskränka produktionen eller kanske
rentav upphöra med driften, trots att
de prismässigt sett har möjlighet att
konkurrera med ASSI om denna råvara,
såvida domänverket hade haft tillstånd
att sälja skogen till dem.

I motionen påpekas också att det
torde vara möjligt för ASSI att inköpa
betydligt större andel skogsråvara från
närbelägna bondeskogar. Talesmän för
Norrbottens skogsägareförening bär
också förklarat att bondeskogarna har
möjlighet att leverera ytterligare råvara
till kustindustrierna, dit ASSI hör.
Sveriges skogsägares riksförbund har
i sitt remissvar över motionen påvisat
de ökade sågtimmerleveranserna från
bondeskogsbruket och uttalat att transportekonomiska
synpunkter talar för
att leveranserna till kustsågverken ökar.

Socialdemokraterna hävdar — inte i
utskottet men resonemangsvis — att
det är självklart att domänverket, som
ägs av svenska folket, i första hand
skall leverera virke till ASSI, som också
ägs av svenska folket. Men även de
tusentals personer som för sin försörjning
och sin bygds framtid är beroende
av att inlandssågverken fortlever
känner sig som en del av svenska folket
och som delägare i domänverkets
skogar och har, som jag tycker med all
rätt, svårt att inse varför inte ortens
egna industrier skall på likvärdiga villkor
få konkurrera om den skog som
växer in på knutarna. Här gäller det
inte att de vill ha några subventioner
— de vill endast ha rätt att på lika villkor
konkurrera om skogsråvaran.

Jag tror att man i dessa lokaliseringstider,
när man t. o. m. från socialdemokratiskt
håll högtidligt förklarar att en
framgångsrik enskild företagare är värd
sin vikt i guld, bör ha klart för sig att
en duktig och framgångsrik företagare
är tvungen att mera se till socialde -

mokratiska handlingar än låta sig ledas
av vackra ord.

Därför är det en synnerligen negativ
lokaliseringspolitik att vid knapphet på
en produktionsfaktor, i detta fall skog,
som staten förfogar över — och det är
många produktionsfaktorer som staten
bestämmer över i övre Norrland —
specialgynna företag som står staten
nära, så att de enskilda företagarna inte
får tillfälle att konkurrera på lika villkor
om den för verksamheten nödvändiga
produktionsfaktorn. Detta ger enskilda
företagare en känsla av osäkerhet,
som måste verka hämmande på lusten
att driva företag i övre Norrland,
där staten äger så stora delar av naturtillgångarna.

Herr talman! Jag beklagar att utskottets
socialdemokrater inte ens har ansett
sig kunna biträda den försiktiga
skrivning som de borgerliga i jordbruksutskottet
förordat med anledning
av motion II: 678, och jag vill för egen
del yrka bifall till utskottets förslag.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Som egen företagare
inom sågverksindustrien och med
många års erfarenhet av sågverksrörelse
i Norrlands inland har jag följt behandlingen
av motionen nr 678 i denna
kammare angående möjligheterna för
inlandssågverken att köpa virke från
domänstyrelsen med största intresse.

Jag tror mig rätt väl känna till vilka
problem de s. k. inlandssågverken har
att brottas med just i fråga om inköpssvårigheterna
beträffande råvaran. Att
jag begärt ordet i denna angelägenhet
beror dock inte i första hand på att jag
är verksam inom denna gren av industrien
och därför finner frågan intressant
utan framför allt på att jag anser
att det är en synnerligen viktig principiell
fråga, huruvida ett statligt verk
skall tillåtas driva en mot enskild företagsamhet
riktad politik.

Onsdagen den 1 december 1965 Nr 38

Möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att köpa virke
från domänverket

Den strukturförändring som sker inom
praktiskt taget all industri — diir
de små enheterna tvingas att träda tillbaka
för större, rationellare och effektivare
enheter — har naturligtvis aktualiserats
även inom sågverksindustrien.
Det statsägda bolaget ASSI som enligt
givna direktiv tillkommit för att öka
arbetstillfällena främst i Norrland samt
säkerställa viss del av domänverkets avsättning
där är ett bevis härpå.

När ASSI 1957 bröts ut ur domänverket
och blev ett fristående .statligt bolag
lydande under handelsdepartementet
upprättades ett ramavtal, i vilket
domänverket förpliktades att trygga
ASSI:s huvudsakliga råvarubehov. Genom
detta ramavtal blev domänverket
tvingat att minska försäljningarna på
öppna marknaden och bär ju också under
de senaste åren kraftigt reducerat
utbudet av rotposter och leveransvirke.
Verkningarna av denna utbudsreducering
har naturligtvis blivit synnerligen
kännbara för den privata sågverks- och
träförädlingsindustrien i Norrland.

Jag nämnde den strukturförändring
som skett och sker på företagsmarknaden
i allmänhet. I fråga om inlandssågverken
ligger dock saken något annorlunda
till. De s. k. inlandssågverken i
Norrbotten och Västerbotten är i stort
sett rationella småsågar. Många av dessa
är i regel i drift 6—7—8 månader per
år, varvid man försågar den råvara
som sannna arbetare avverkat under
vinterhalvåret. På detta sätt bedrives en
effektiv mindre eller medelstor rörelse.
Man kan hålla en fast anställd arbetsstyrka
året om och därutöver ges tillfälle
till ytterligare anställning av arbetare
för säsongarbete. Dessa inlandssågverk
har gett befolkningen som bor
däruppe möjligheter till sysselsättning
och en levande landsbygd har kunnat
bibehållas.

De typiska inlandssågverken är
tvingade att köpa praktiskt taget all sin
råvara och är så till vida jämförbara

med ASSI — dock med den väsentliga
skillnaden att ASSI genom ramavtalet
med domänverket har säkerställt sitt
råvarubehov till allra största delen. De
privata sågverksägarna måste däremot
ut på den öppna marknaden och i knivskarp
konkurrens försöka fylla sitt behov
av råvara, ibland med ASSI som
inblandad konkurrent. Det bör observeras
att därigenom att ASSI genom
ramavtalet kommer över sitt huvudsakliga
råvarubehov tämligen billigt kan
ASSI med fördel överbetala den utfyllnadskvantitet
man nödgas köpa på den
öppna marknaden, eftersom denna
kvantitet är en proportionsvis liten del
av det totala råvarubehov som ASSI
har. Detta är väl en orimlig ordning.

Man kan ju fråga sig, om jag med detta
menar att ASSI bör hålla sig borta
från den öppna marknaden. Nej —
visst inte, tvärtom — men det vore ett
renlighetskrav att det statsägda bolaget
på samma sätt som den privata industrien
fick göra hela sitt råvaruinköp på
den öppna marknaden eller med andra
ord att samma inköpssystem skulle gälla
för båda företagstyperna. Därigenom
skulle det bli en fri marknad i norr och
en rättvis prissättning mellan de enskilda
företagsägarna och ASSI. Domänverket,
som är ett affärsdrivande organ
och som säkert bedömer denna fråga ur
affärsmässig synpunkt, skulle nog icke
ha något att erinra emot en sådan ordning.

Det är ingen överdrift att påstå att
kritiken mot domänstyrelsen i anledning
av ramavtalets råvarutilldelning
till ASSI varit synnerligen frän. Personligen
anser jag att dessa angrepp drabbar
fel institution. Domänstyrelsen följer
ju endast de direktiv som en riksdagsmajoritet
gett den, direktiv som
gynnar ett statsägt bolag och missgynnar
den privata industrien. Det är enligt
mitt förmenande riksdagsbeslutet
och inte domänverket som skall kritiseras.

90 Nr 38 Onsdagen den 1 december 196»

Möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att köpa virke
från domänverket

Till sist, herr talman, kan jag inte
undgå att göra följande reflexioner:

1. Är det verkligen ur statsfinansiell
synpunkt riktigt att delvis strypa inlån
dssågverkens möjligheter att upprätthålla
driften genom att ett statligt
verk tillätes driva en mot enskild företagsamhet
riktad politik — detta naturligtvis
under förutsättning att inlandssågverken
kan erbjuda lika goda villkor
som ASSI?

2. Hur överensstämmer den förda politiken
med det allmänt omfattade önskemålet
om lokalisering av industri i
Norrland? Man resonerar väl inte så
här: huvudsaken är att ASSI:s råvarubehov
klaras i enlighet med ramavtalets
principer, även om detta skulle medföra
att det försvinner några dussin småföretagare
i inlandet.

Naturligtvis kan man med lokaliseringsmedel
ordna några nya företag i
trakter som drabbats av sågverks- eller
träförädlingsnedläggelse och naturligtvis
kan staten bekosta förflyttning av
några hundra familjer till mellersta och
södra Sverige där respektive familjefäder
omskolas till annat yrke. Men är
detta resonemang statsfinansiellt riktigt?
Jag tror det inte.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! I dessa motioner begärs
inte några förmåner för de företag det
gäller. Vi begär endast att de enskilda
skogs- och snickeriindustriföretagen
skall få köpa virke på samma villkor
som det statsägda företaget, och det menar
vi är en rimlig begäran. Vi hävdar
att dessa företag diskrimineras. Helt
orimlig blir ju också situationen, när
det i vissa fall gäller företag som arbetsmarknadsverket
sökt att intressera för
en utbyggnad i ett bekymmersamt läge
på arbetsmarknaden i de orter det här
rör sig om. Till några av de företag som
berörs av dessa förhållanden har faktiskt
också lokaliseringsstöd utgått.

Det är fråga om ungefär 200 enskilda
småföretag som för sin verksamhet är
beroende av köp direkt från domänverket.
Företagen är så belägna i Norrbotten
och Västerbotten, att domänverkets
skogar ur transportsynpunkt är
närmast tillgängliga. Genom ett samlat
uppträdande på marknaden kan dessa
småföretag också uppträda som en enda
förhandlingspart gentemot domänverket.
Några administrativa belastningar
för domänverket torde därför inte kunna
åberopas i detta sammanhang.

De företag som det är fråga om finns
redan på marknaden. De hämtar redan
nu sin råvara från den samlade tillgången,
men de tvingas att köpa på ett irrationellt
sätt därför att de utestängs
ifrån domänverkets skogar eller förhindras
att köpa virke på samma villkor
som det statsägda företaget. ASSI bör
givetvis i alla lägen ha samma möjligheter
som andra företag att inom ramen
för den tillgängliga råvarumarknaden
täcka sitt råvarubehov. De enskilda
företagen begär således inget stöd och
inte på något sätt någon favorisering.
De vill endast på en fri marknad köpa
sina råvaror på samma villkor som andra
parter på marknaden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Andra talare har berört
bakgrunden till den motion som
jag är en av undertecknarna av. Jag
har försökt att noga läsa såväl utskottsutlåtandet
som reservanternas skrivning
och bedöma vad som kan skilja
de båda åt. Såvitt jag kan se är det
bara ett ord som skiljer, ett ord i sista
meningen i utskottsutlåtandet, nämligen
ordet »bör». Utskottet skriver där
att de frågor som tas upp i motionen
bär falla inom ramen för virkesbalansutredningen,
medan reservanterna anser
att de faller under virkesmarknadsutredningens
uppdrag.

Onsdagen den 1 december 1905 Nr 38

Möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att köpa virke
från domänverket

.lag är inte säker på att någon av
skrivningarna är helt korrekt. Virkesbalansutredn
ingen får väl betraktas
som en teknisk utredning som har att
undersöka vilket underlag som finns
för verksamheten i fråga. Däremot tror
jag inte att det kan falla under virkesbalansutredningens
uppdrag att ingripa
i de enskilda företagens möjligheter
att disponera verksamheten såväl när
det gäller råvaran som i andra avseenden.
Uppdraget begränsar sig således till
att framräkna grunden för verksamheten,
alltså virkesbalansen i olika områden
i landet. Beträffande Norrland
pågår ju arbetet inom utredningen med
förtur.

Man kan väl säga att sedan virkesmarknadsutredningen
framlagt sitt betänkande
borde det vara lättare att bedöma
vilka dispositioner olika företag
bör göra och vilken strukturanpassning
det finns anledning företa med
hänsyn till underlaget såväl vad beträffar
domänverkets dispositioner inom
området som enskildas och skogsägarföreningarnas.
Såvitt jag kan se
av utskottsskrivningarna är både reservanter
och utskott eniga om att den
ändrade politik, som domänverket har
gått in för, åstadkommit sysselsättningsproblem
och andra problem för
de industrier som arbetar inom området.
Jag tror dessutom att det finns
anledning att uppmärksamma att domänverkets
politik kan försvåra lokalisering
av industrier i Lappmarken.
Jag tänker då på den planerade Storuman-industrien.

Motivet för att vänta med direkta åtgärder
är således att man skall avvakta
virkesbalansutredningens betänkande
som, efter vad jag hört, kommer att
läggas fram mycket snart. Jag tycker
att utskottet är mera positivt på så
sätt, att det vill skriva till Kungl. Maj :t
för att upplysa om de problem som föreligger
på grund av de dispositioner
som domänverket vidtagit, och att man

bör avvakta de resultat som virkesbalansutredningen
kommer fram till. Som
jag tidigare sagt tror jag att den utredningen
inte ens kan gå in på de verksamhetsformer
som företagarna inom
området kan önska för dagen eller för
framtiden. Företagarna å sin sida kan
bättre bedöma de möjligheter man har
att utgå från sedan utredningen är klar.
Därför är jag rätt övertygad om att reservanternas
påstående att saken faller
inom virkesbalansutredningens uppdrag
är direkt felaktig.

Med vad jag här anfört vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan, som jag
tror närmast överensstämmer med motionernas
avsikt och bäst gagnar lösningen
av det problem som såväl utskott
som reservanter är eniga om förefinns.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Det hade inte varit min
mening att gå upp i denna fråga, men
det har sagts vissa saker som gör att
jag vill yttra några ord.

Man har här talat mycket om lokaliseringspolitiska
synpunkter och har menat
att vad vi nu diskuterar är en ödesfråga
då det gäller lokaliseringspolitiken
för Norrland. Jag kan hålla mig till
Norrbotten. Jag skulle då vilja fråga,
om detta virke går ut ur länet ifall det
går till ASSI och således inte skapar
arbetstillfällen där? Jag tror att den
verkligt stora lokaliseringspolitiska insatsen
skulle vara, om det virke som
nu från privata skogsägare går ut ur
länet stannade kvar och förädlades antingen
av småsågarna eller av ASSI.
Det är ju så hela problemet ser ut.

Sedan har det fällts vissa yttranden
om ASSI för vilka det torde finnas föga
belägg. Det talas om en prioriterad
industri och om att ASSI kommer åt
sitt virke på ett billigt sätt. Jag skulle
vilja veta vilka belägg det finns för påståendet,
att ASSI kommer åt virket
på ett billigare sätt än andra. ASSI

92 Nr 38 Onsdagen den 1 december 1965

Möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att köpa virke
från domänverket

har ju under hela sin tillvaro fått köpa
varje pinne av sitt virke och därför
kommit i ett dåligt konkurrensläge
i förhållande till den privata industrien.

Jag skulle också vilja fråga: Bör man
inte avvakta utredningen om virkesbalansen
så att man får veta hur mycket
virke det finns att tillgå? Det är först
därefter man kan ta upp frågan om hur
denna industri skall se ut. Kungl. Maj:t
och de som haft att göra med saken är
fullt medvetna om problemet. Inlandsindustrien
skall naturligtvis ha möjligheter
att få sitt virke, men det är ju
en rationalisering på gång. En mängd
småsågar läggs ned vilket inte har med
den nu diskuterade frågan att göra utan
med rationalisering. Som exempel på
den förfärliga situationen i Norrbotten,
som under det senaste året inte
blivit värre än förut, kan jag peka på
att man nu med hjälp av AMS-medel
håller på att bygga ett nytt relativt stort
sågverk i inlandet. Här har inte de
privata skogsägarna och allmänningarna
varit med och garanterat leverans
av virket, men sågverket byggs ändå.
Man bör inte försöka haussa upp denna
sak till någon lokaliseringspolitisk
fråga utan låta det hela vara ett rent
praktiskt resonemang.

Hur reagerade man förresten från
det håll där man nu jämrar sig över
domänverkets avoga inställning till den
privata industrien, när ASSI talade om
att sågverket i Båtskärsnäs måste läggas
ned på grund av råvarubrist? Jo,
då höjde man ett ramaskri och sade:
»Det är domänverkets fel som inte får
fram tillräckligt med virke.» Man måste
väl bestämma sig för på vilken stol
man skall sitta. Skall det fram mera
virke, så att Båtskärsnäs sågverk och
ASSI får tillräckliga kvantiteter, eller
skall det fram mindre virke till ASSI?
Det går inte att lämna de privata skogsägarna
utanför i detta sammanhang,
eftersom domänverket endast rår om

ganska exakt hälften av skogstillgångarna
i Norrland. Om vi skall föra en
lokaliseringspolitisk diskussion, måste
vi också ta hänsyn till allt virke som
lämnar länet i stället för att förädlas
där och inte bara hålla på att käbbla
om vem som får virket.

Såvitt jag förstår innebär utskottets
förslag bara att riksdagen skulle skriva
till Kungl. Maj:t och säga: »Vi vill
egentligen ingenting.» Vad är det då
som man vill framhålla för Kungl.
Maj :t?

Jag yrkar därför bifall till reservationen
från den utgångspunkten, att det
problem som upptagits i motionerna får
övervägas när vi erhållit kännedom om
virkesbalansen. Vi på socialdemokratiskt
håll är minst lika intresserade som
någon annan av att klara situationen
för inlandssågverken.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Det var utskottets ärade
ordförande som föranledde mig att begära
ordet; att det sedan kommit några
andra talare emellan spelar väl ingen
större roll.

Utskottsordföranden har tydligen liksom
jag klart för sig att skillnaden
mellan utskottets uppfattning och reservanternas
är mycket liten. Den fortsatta
debatten har också gjort mig övertygad
om att den liknar en teologisk
disputation ungefär i nivå med vad
som brukar bli fallet när man resoneratom
innebörden av Pauli ord om kvinnan
i församlingen. Vi är ju eniga om
att det problem som upptagits i motionerna
faller under virkesbalansutredningen,
och då är det väl inte
mycket att träta om.

Utskottsordförandens mångordiga
förklaring till utskottets handläggning
av frågan pressar mig emellertid att
erinra om gubben som kom tassande
hem frampå morgonsidan med skorna
i näven och fann sin hustru vaken. När
han då började med en lång utlägg -

Onsdagen den 1 december 1965 Nr 38

Möjligheterna för inlandss&gverken i Norrbotten och Västerbotten att köpa virke
från domänverket

ning sade hustrun: »Försök inte! Det
blir bara värre och värre.» Så är det
nog med jordbruksutskottets handläggning
av den här frågan.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! I anledning av herr
Svanbergs inlägg vill jag nämna att
orsaken till att småsågarna i Norrlands
inland har fått möjlighet verka i ungefär
oförändrad omfattning har varit
den ökade tillströmningen av virke från
skogsägareföreningarna i området och
från enskilda. Däremot har leveranserna
från domänverket minskat på grund
av de dispositioner verket gjort. Det
innebär med andra ord att domänverket
har vidtagit vissa omdispositioner
innan virkesbalansutredningen är färdig,
medan de enskilda skogsägarna
anpassat sig efter förhållandena. Detta
måste i sin tur betyda att de enskilda
skogsägarna i en framtid i efterhand
får anpassa sig till de dispositioner
domänverket har gjort innan virkestillgången
är känd.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag får nog be herr
Lindström att inte alltför ofta komma
tillbaka i debatten — det blir bara värre
och värre.

Jag har aldrig tidigare varit med om
att man inom ett utskott reserverat sig
till förmån för en felaktig skrivning.
Skrivningen var nämligen i detta fall
felaktig i förhållande till beslutet, och
meningen med justeringen är ju att
korrigera skrivningen så att den överensstämmer
med beslutet. Det är detta
som herrar reservanter inte har uppfattat.
Men så maktfullkomliga är vi väl
ännu inte att vi helt och hållet kan sätta
ett fattat beslut åt sidan och anse att
beslutet borde ha haft en annan innebörd.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilssons i Tvärålund
inlägg ger mig anledning säga några
ord. Hans resonemang var i och för
sig riktigt, men han kom till en felaktig
kläm. När han talade så förnuftigt borde
han ha yrkat bifall till reservationen
och inte till utskottets förslag.

Herr Nilsson i Tvärålund framhåller
att anledningen till att småsågarna i åi
har kunnat få en oförändrad virkestillförsel
är att privata skogsägare har såll
mera virke till dessa sågar. Ja, det äi
utmärkt. Jag bara beklagar att de privata
skogsägarna måste få en puff från
domänverkets sida för att upptäcka att
även de har ett socialt ansvar. Det skulle
de således inte ha gjort av egen drift.

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottsordföranden
understryker att skillnaden mellan utskottet
och reservanterna är obetydlig.
Men jag försäkrar honom att det finns
en skillnad därvidlag: reservanterna
tycker att det är överflödigt att skriva
till Kungl. Maj :t eftersom Kungl. Maj :ts
postlåda redan är tillräckligt full.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Svanbergs något
underliga slutsats vill jag bara tillfoga
att medan de enskilda skogsägarna
har visat och visar allt större socialt
ansvar, går domänverket den motsatta
vägen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman ! Jag måste nog undervisa
herr Lindström litet till. Beslutet i utskottet
gick ut på att motionerna utan
något särskilt uttalande från riksdagens
sida skulle överlämnas till virkesbalansutredningen.
Detta kan emellertid
inte, herr Lindström, göras med mindre
än att riksdagen skriver till Kungl. Maj :t
om saken. Det sker alltså inte auto -

94 Nr 38 Onsdagen den 1 december 196o

Möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att köpa virke
från domänverket

matiskt. Kan herr Lindström av reservationens
ordalydelse läsa ut någonting
om att motionerna skall överlämnas?

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Diskussionen tycks nu
gälla frågan vem som har det största
sociala ansvaret, de privata skogsägarna
eller domänverket. Låt mig då säga att
domänverket i detta fall handlar med
ansvar för de anställda i ASSI och
på andra håll, och om de privata
skogsägarna då upptäcker att de bör
vara lika socialt medvetna, så är det
mycket glädjande. Det verkar på mig
som om vi här i landet behöver litet
statlig företagsamhet för att de privata
företagarna skall upptäcka sitt sociala
ansvar. Själva gör de det inte.

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det torde vara vanligt
att när en fråga är föremål för behandling
i en tillsatt utredning så förutsätter
utskottet att man inte behöver skriva
till Kungl. Maj:t i ärendet, och det var
därför som vi inte ville spränga Kungl.
Maj:ts postlåda.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag tog mig friheten gå
upp i denna debatt sedan jag lyssnat
på herr Svanberg. Han hade tydligen
i själva sakfrågan en annan uppfattning
än herr Lindström, och det är sakfrågan
som är av betydelse.

Herr Svanberg tog först upp lokaliseringsfrågan.
Det är väl givet att det
finns också lokaliseringsproblem i detta
fall. Situationen är den, att flera kommuner
och arbetsmarknadsstyrelsen vid
olika tillfällen har stimulerat den enskilda
sågverksindustrien till att bygga
ut sin verksamhet. När domänverket då
hotar med att minska utbudet av de råvaror
som sågverken är beroende av,
betyder det att inlandssågverken inte
vågar göra de investeringar som är nödvändiga
och som både kommunen och

arbetsmarknadsstyrelsen har bidragit
till.

För det andra frågade herr Svanberg
beträffande priserna: Kan man bevisa
att inlandssågverken får betala mer än
ASSI för råvaran? Ja, det kan man bevisa.
Det finns nämligen avtal ingångna.
Prissättningen bygges på de s. k. ådalspriserna,
vilka tillkommer efter prisförhandlingar
mellan storindustrien och
ASSI — i vissa sammanhang också under
medverkan av skogsägareföreningen.
Och där får inlandssågverken inte
vara med. Till den prissättning som då
sker har inlandssågverken endast i
mycket få fall möjlighet att köpa råvaror
av domänverket. ASSI köper sålunda
av domänverket för ett lägre pris
än vad de enskilda sågverken får ge,
trots att de senare ligger lämpligare till,
mycket närmare råvarubasen. Detta
måste väl av praktiska och andra skäl
vara felaktigt!

Jag vill inte i princip klandra ASSI
eller domänverket — inte ens jordbruksdepartementet
— för vad som
skett i detta sammanhang. Man kanske
i stället kan knyta an handelsdepartementet
till de händelser som inträffat.
Och när en virkesbalansutredning arbetar,
tycker jag ändå det vore riktigt att
domänverket sade så här: Vi avvaktar
resultaten av virkesbalansutredningen,
och när vi ser hurudan situationen är
hör vi av oss till inlandssågverken och
meddelar vilka råvarukvantiteter vi behöver
för ASSI:s drift.

Dessutom skulle det ha varit riktigt
att på längre sikt förbereda inlandssågverken
på vad som komma skall, så
att man där kunde planera för framtiden
och ändra på strukturen i förädlingsarbetet.
Det är precis samma sak
som när en enskild industri av olika
skäl tvingas lägga ned sin verksamhet.
Då begär man både i regeringen och
på fackföreningssidan att företaget i
god tid skall meddela nedläggelsen och
tala om de förändringar som kan kom -

Onsdagen den 1 december 1965 Nr 38

Möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att köpa virke
från domänverket

ma att ske, så att arbetskraften kan omplaceras
och de anställda ges ett tillfredsställande
skydd. Här är det ett
omvänt förhållande. Det är det som är
principfrågan, som man här velat påtala.

Till sist vill jag ställa eu fråga till herr
Lindström: Anser herr Lindström att
det för den industri som är lokaliserad
till inlandskommunerna skall gälla
samma villkor som för industrien i
kustlandet?

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Lothigius’ inlägg skulle jag vilja ställa
några frågor. Det sägs här att genom
domänverkets åtgärd vissa investeringar
förhindrats, som man eljest skulle
ha gjort vid inlandssågverken. Jag undrar
vilka investeringar det är. Som jag
refererade planerar man just nu utbyggnaden
av ett mycket stort sågverk i
Arvidsjaur i Norrbottens inland — det
är väl det enda. Hur ASSI och domänverket
har uppträtt tror jag inte spelar
så stor roll.

Sedan har det klankats på domänverket.
Man säger hela tiden att det är domänverket
som är orsaken till industridöden
o. s. v., vilket inte är riktigt.
Men ingen har kommit på idén att tala
om de stora bolagsskogarna inom samma
område. Vore man konsekvent skulle
man säga: Varför skall inte detta virke
också gå till inlandssågarna? Om statens
skogar och statens industrier hör
ihop är väl detta inte mer onaturligt
än om Mo & Domsjös skogar och sågverk
hör ihop. Jag tycker att man skall
hålla isär dessa saker och inte begagna
tillfället att skjuta över skulden på domänverket
för den strukturrationalisering
och omläggning som är på gång.
Det är inte så enkelt. Jag tror att bolagen
och de enskilda skogsägarna här
kan göra mycket mer än de verkligen
gör.

Det sägs här att domänverket skulle

invänta resultatet av virkesbalansutredningen
innan det vidtar några drastiska
åtgärder. Hur mycket har man
skurit ned leveranserna detta år medan
man väntat på virkesbalansutredningen?
Har det blivit så mycket mindre leveranser
från domänverket till inlandssågarna?
Sedan håller jag med om att när
virkesbalansen är klar skall man ta upp
frågan i hela dess vidd.

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill svara på en direkt
fråga av herr Lothigius. Om nu
staten för att skapa sysselsättning åt
människorna i en landsända, som har
haft och alltjämt har väldiga problem,
driver en industri som kräver råvaror i
viss omfattning, så är det väl helt förklarligt
att den som äger denna industri
och känner socialt ansvar för människorna
som är sysselsatta där, ser
till att denna industri får sitt råvarubehov
fyllt i första hand.

Lika väl skulle man väl kunna gå till
de stora skogsbolagen och säga att de
är skyldiga att se till att inlandssågverken
får sitt råvarubehov fyllt vare sig
bolagen själva fyllt sitt behov eller inte.
Detsamma kan man säga om skogsägarorganisationerna
och deras industrier.
Det är alldeles uppenbart att de ser till
att deras egna industrier har sitt råvarubehov
fyllt först.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill svara herr
Svanberg att den industri som herr
Svanberg talar om bär fått dessa möjligheter
tack vare att förhållandena har
uppmärksammats uppe i Norrland,
tack vare att en stor delegation av kommunalmän
ur alla partier, i synnerhet
det socialdemokratiska, har varit på
uppvaktning i jordbruksdepartementet
— först avsåg man handelsdepartementet
— för att ta upp frågan. Industrien
har alltså fått dessa möjligheter först

96 Nr 38 Onsdagen den 1 december 1965

Möjligheterna för inlandssågverken i Norrbotten och Västerbotten att köpa virke
från domänverket

genom att kommunerna aktivt har engagerat
sig på detta plan.

Dessutom måste det ju uppstå missstämning
bland dessa inlandssågverk
när man från domänverket får besked
om att råvaran indrages, och företagarna
säger sig att det är lönlöst att tänka
på en vidare utveckling i dessa kommuner.

Jag är tacksam för herr Lindströms
svar. Men är det inte ofta så, som jag
har förstått problemet efter de resor
jag gjort i samband med en del utredningar
där uppe, att utflyttning sker
från kommunerna i väster ner mot kusten?
Är det då inte också riktigt, om det
finns likadana möjligheter i inlandet
där industrierna är verksamma, att arbetskraften
får tillfälle att stanna kvar
där den är från början? Det gäller alltså
här ett direkt överflyttningsproblem
inom själva länet.

Gudskelov har inte sågverken ännu
tappat alltför mycket råvara från domänverket.
Vi räknar med att ca 10 000
standards är det underlag som sågverken
har förlorat. Jag är övertygad om
att situationen hade varit helt annorlunda
om man från domänverket inte
aktiviserat denna fråga såsom man har
gjort. Jag hoppas, herr talman, att vi
skall var överens i själva sakfrågan, så
att principerna för tillvägagångssättet
blir riktiga.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Herr Svanbergs påstående
att den privata industriens sociala
ansvar väcktes i och med att ASSI kom
till kan man inte låta stå oemotsagt. Påståendet
är ju fullkomligt felaktigt.

Vi skryter ganska rejält över det sociala
välstånd vi har i Sverige. Med
den dominans som den privata industrien
alltfort har i Sverige bör väl ändå
en liten del av denna välfärd bero på

det ansvar som den privata industrien
känner.

Man kan verkligen behöva precisera
vad frågan gäller. Den gäller bara, om
konkurrensen mellan ASSI och de enskilda
sågverken uppe i Norrland skall
ske på lika villkor. Jag förmodade, när
jag gick upp i talarstolen första gången,
att denna fråga är mera politisk än ekonomisk.
Denna min uppfattning har bekräftats
genom denna debatt.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Fridolfsson i Stockholm, att det vore
mycket bra om han höll reda på vad vi
här diskuterar och vad jag har sagt.
Herr Nilsson i Tvärålund och jag har
talat om de privata skogsägarna i Norrlands
inland. Vi har inte talat om den
svenska industrien.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Detta var en utomordentlig
precisering av belägenheten av
de områden i Sverige, där den privata
företagsamheten icke skulle vara socialt
ansvarig.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Persson i Skänninge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

reservationen av herr Lage Svedberg
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 103 ja
och 107 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Lage Svedherg m. fl.

§ 13

överförande av kronoskog till
allmänning

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
om överförande av kronoskog till
allmänning.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 564 av herr Sundin
och II: 669 av herr Larsson i Hedenäset,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning och därav föranledda förslag
till överförande av kronoskog till
allmänningar för socknar eller andra
lämpliga geografiska områden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte lämna motionerna 1:564 och
11:669 utan åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet följande.

I motionerna 1:564 och 11:669 har
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och därav föranledda förslag rörande
överförande av kronoskog till
allmänningar för socknar eller andra
lämpliga geografiska områden. Av de
instanser, som yttrat sig över motio -

överförande av kronoskog till allmänning

nerna, har domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen
avstyrkt motionsyrkandet
medan Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund uttalat sig för en viss,
mera begränsad utredning i ämnet.
Lantbruksstyrelsen har i sammanhanget
erinrat om att det av motionärerna
väckta spörsmålet är av stor jordpolitisk
räckvidd. På grund av allmänna
överväganden har styrelsen icke funnit
frågeställningen ha någon aktualitet
f. n. Icke heller utskottet har funnit bärande
skäl för den nu begärda utredningen.

Reservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Mossberger, Magnusson,
Manne Olsson, Wanhainen, Lindström,
Johanson i Västervik, Lundmark, Trana
och Johansson i Simrishamn, vilka
ansett, att utskottet bort anföra:

»I motionerna I: 564 — — — (lika
med utskottet) — — — utredning i
ämnet. Lantbruksstyrelsen har i sammanhanget
erinrat om att det av motionärerna
väckta spörsmålet är av
stor jordpolitisk räckvidd och synes
kunna föra in på frågan om en avveckling
av statsskogsbruket helt eller delvis.
På grund av allmänna överväganden
har lantbruksstyrelsen icke funnit
frågeställningen ha någon aktualitet.

Icke heller---(lika med utskottet)

— — — begärda utredningen.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! I det föreliggande motionsparet
har ytterligare ett skogspolitiskt
spörsmål tagits upp till debatt. Det
är frågan om den skogs- och samhällsekonomiskt
rätta formen för det samhällsägda
skogsbruket som diskuteras.
Vi motionärer har nämligen tyckt oss
finna att de statsägda skogarna i förhållande
till allmänningsskogarna lämnar
ett ganska blygsamt utbyte.

Som exempel härpå har vi angivit att
det för kronoskogarna i Norrbottens län

7 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 38

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

överförande av kronoskog till allmänning

år 1963 redovisades en förlust på drygt
10 miljoner kronor. Detta skedde samtidigt
som allmänningsskogarna i länet
— vilka omfattar endast en tiondel av
kronoskogarnas sammanlagda areal —
gav ett överskott på närmare 3 miljoner
kronor.

Såsom vi i motionerna påpekat, får
man givetvis inte enbart av dessa siffror
draga alltför bestämda slutsatser.
Hänsyn måste tagas till olika faktorer
som medverkar till slutresultatet. Skogarnas
läge och bonitet inverkar liksom
även avverkningsintensiteten och de
skogsvårdande insatserna. De anförda
siffrorna har dock — med dessa reservationer
— synts oss tala för att en närmare
undersökning bör företagas för att
utröna vad som organisatoriskt kan göras
i syfte att få bästa möjliga utbyte av
de samhällsägda skogarna.

Vi har frågat oss om förklaringen till
den stora skillnaden i ekonomiskt resultat
i vårt exempel är att finna i att
en mera måttfull storlek av skogsenheterna
är fördelaktig. Vår motion går
därför ut på en hemställan om utredning
av om det ur ekonomiska och andra
synpunkter vore riktigt att öppna en
möjlighet till överförande av kronoskogar
till allmänningsskogar av lämplig
storleksordning.

Det vill, av de inkomna remissyttrandena
och det föreliggande utskottsutlåtandet,
synas som om vårt förslag i någon
mån varit »en het potatis». Utskottet
nöjer sig i stort sett med att hänvisa
till ett remissyttrande, där det anföres
att »det av motionärerna väckta spörsmålet
är av stor jordpolitisk räckvidd».
Det förefaller ganska underligt om det
förhållandet, att det gäller en fråga av
stor räckvidd, skulle vara tillräckligt
motiv för att frågan inte skall närmare
utredas. Den motsatta slutsatsen vore
enligt min mening den riktiga.

Vad beträffar andra skogsägarkategorier,
framför allt i fråga om det enskilda
skogsbruket, betraktas det som
naturligt och riktigt med även rätt så

närgångna utredningar och undersökningar.
Borde det då inte vara naturligt
att statsmakterna även intresserar
sig för de allmänna skogarna och den
organisation som erfordras för dessa
skogar? Det exempel vi motionärer anfört
talar enligt vår mening för att en
form av allmänt skogsbruk i enheter av
mera måttfull storleksordning vore ekonomiskt
fördelaktig. Uppenbart är att
ett sådant skogsbruk skulle ha betydande
lokaliseringspolitiska förtjänster.
Därför synes också en närmare utredning
av detta spörsmål vara motiverad.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1: 564 och II: 669.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Petersson (h).

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Det är svårt att ta herr
Larsson i Hedenäset på allvar när han
pläderar för det föreliggande motionsyrkandet.
Detta är så mycket svårare
som herr Larsson är känd för att vara
en skogskarl och även har en viss erfarenhet
av administration. Enbart förslaget
att stycka ett stort skogsinnehav
i mindre lotter är med hänsyn till dagens
syn på dylika problem ganska
overkligt.

Motionärerna har förenklat sin argumentering
för en sådan åtgärd mycket
starkt när de åberopar det ekonomiska
utbytet av domänverkets skogsinnehav
i Norrbotten ett enskilt år, ett år när
man hade gjort en förlust på i runt tal
10 miljoner kronor. Å andra sidan har
motionärerna framhållit att de inte vill
göra gällande, att detta jämförelsevis
dåliga utbyte för domänverket, jämfört
med utbytet av skogsallmänningarna i
Norrbotten, i och för sig är ett tillräckligt
argument. De anser dock att frågan
bör utredas.

Jag tror att även motionärerna är
medvetna om att siffrorna hade blivit
helt annorlunda, om man hade sett på

Onsdagen den 1 december 1905

Nr 38

utbytet från domänskogarna i Norrbotten
för en 10- eller 15-årsperiod.

Vidare vet vi alla att domänverkets
ekonomiska utbyte härvidlag inte är det
väsentliga — det viktiga är i stället att
domänverkets skogsbruk verkar som eu
regulator på virkesmarknaden och bidrar
till att utjämna konjunktursvängningarna
och att hålla en så jämn sysselsättningsnivå
som möjligt för skogens
folk o. s. v. De sociala aspekterna
är högst väsentliga.

Herr talman! Jag anser det inte erforderligt
att argumentera ytterligare.
Men låt mig säga några ord med anledning
av den reservation som fogats till
utlåtandet -— ja, den kan knappast betecknas
som en reservation, ty den innehåller
inte något yrkande som avviker
från utskottsmajoritetens. Det enda som
reservanterna velat framhålla utöver
utskottsmajoritetens uttalande, är att
spörsmålet också »synes kunna föra in
på frågan om en avveckling av statsskogsbruket
helt eller delvis». Men utskottet
är alltså helt enigt om att motionerna
icke bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lundmark påpekade
att det väsentliga motivet för att
bibehålla domänverket helt ograverat
är dess betydelse ur sysselsättningssynpunkt,
dess uppgift att åstadkomma en
jämn sysselsättning. Jag vill till detta
endast göra kommentaren att även det
enskilda skogsbruket känner och visar
ett socialt ansvar för de anställda. Detta
gäller i särskilt hög grad våra allmänningsförvaltningar.
I motionen har också
diskuterats huruvida våra kommuner
kunde bli ägare av allmänningarna, och
jag förmodar att herr Lundmark inte
vill frånkänna våra kommunalmän socialt
ansvar.

Herr Lundmark gav oss motionärer
betyget att vi starkt hade förenklat för -

överförande av kronoskog till allmänning

hållandena genom att anföra ett speciellt
år som exempel. Vi tog det i tiden
närmast liggande året, för vilket redovisning
förelåg, och det måste väl anses
vara ett fullt godtagbart exempel.

Herr Lundmark hävdar att om man
valde ett exempel som låge längre tillbaka
i tiden skulle bilden kunna bli en
annan. Man kan givetvis göra som domänstyrelsen
gjort, vilken har åberopat
de år då konjunkturen varit god, då det
har kunnat bli ett netto även av dess
verksamhet. Men problemet med skogsbruket
är ju inte blott att åstadkomma
en vinst under goda år utan även att
kunna driva det med ekonomiskt utbyte
under de sämre åren.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad reservanternas talesman sade om
att reservationen knappast är någon reservation.
Den är i varje fall en mycket,
mycket svag reservation. Den gäller endast
en profetia i ett remissvar beträffande
till vilken slutsats en utredning
skulle kunna komma, om denna utredning
eventuellt komme till stånd. Men
det kan ju tänkas att en utredning kunde
komma även till helt andra slutsatser
och inta helt andra ståndpunkter
än lantbruksstyrelsen har antytt. Därom
kan ingen veta något på förhand, innan
utredningen ens är påtänkt och
innan den har fått några direktiv.

Eftersom denna utredning alltså mycket
väl skulle kunna tänkas framföra
även andra synpunkter än vad lantbruksstyrelsen
tror, ansåg utskottsmajoriteten
det meningslöst att framföra
just denna profetia i sitt utlåtande. Det
var därför utskottsmajoriteten strök den.
Men reservanterna ville tvunget ha den
med. Däri består den mycket lilla skillnaden
mellan reservationens och utskottsmajoritetens
förslag till motivering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

100 Nr 38 Onsdagen den 1 december 1965

Disponerandet av Kullaberg som fritidsområde

Herr LUNDMARK (s): Motiveringen

Herr talman! Eftersom jag i mitt an- Herr förste vice talmannen gav pro*

förande glömde att ställa något yrkande,
ber jag nu att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Hemställan

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:564 och 11:669; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundmark begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1: 564 och II: 669.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
107 ja och 51 nej, varjämte 47 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LASSINANTTI (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla att
jag i voteringen om utskottets hemställan
röstade fel.

positioner dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av utskottets motivering med
den ändring däri, som föreslagits i reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Henningsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
jordbruksutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Lage Svedberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Henningsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 98 ja och 107
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Lage Svedberg m. fl.

§ 14

Disponerandet av Kullaberg som
fritidsområde

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 49, i anledning av väckt

Onsdagen den 1 december 1965 Nr 38 101

Disponerandet av Kullaberg som fritidsområde

motion angående disponerandet av Kullaberg
som fritidsområde.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Under senare år liar fritidsproblemen
fått en allt större uppmärksamhet
inom alla delar av vår samhällsplanering.
Frågan har diskuterats
i såväl kommuner som landsting med
allt större allvar. Även i riksdagen har
dessa frågor aktualiserats i olika motioner,
och inte minst har regeringen
genom statsrådet Holmqvist tagit flera
olika initiativ som är värda all uppskattning.

Det allt överskuggande problemet är
att få fram lämpliga markområden inom
rimligt räckhåll för de ständigt växande
tätorternas behov. Att anskaffa mark
kan vara mycket lätt i områden, dör behoven
är små. Men det är förenat med
betydande svårigheter i de områden
där behoven är störst. Enligt min uppfattning
är svårigheterna störst i regionerna
kring Stockholm och Göteborg.
Av länen torde utan tvivel Malmöhus
län ha de största svårigheterna i detta
avseende.

Allmänna beredningsutskottet har inte
visat förståelse, tycker vi, för de stora
svårigheterna att anskaffa ändamålsenliga
fritidsområden i det tätbefolkade
Skåne, speciellt vid dess västkust. Redan
nu har Malmöhus län cirka 675 000
invånare, och länet kommer enligt statistiska
centralbyråns senaste beräkningar
att ha mer än en tiondel av Sveriges
befolkning år 1980. Det är sålunda
fråga om en mycket betydande befolkningsökning.

I nordvästra hörnet av Malmöhus län
ligger Kullaberg och ytterst på dess
spets Kullens fyr, en av Skandinaviens
tidigaste fyrplatser. Fyren byggdes redan
1560 och togs i bruk 1561. Den
eldades till en början med stenkol. Denna
stenkol bröts i höganiistrakten och

fraktades medelst hästforor till fyren.
Inom parentes vill jag nämna att den
förste chefen för fyrplatsen var den
inte alldeles obekante Tycho Brahe.

Av det sagda torde framgå att framkomlig
väg upp till fyren har funnits
i mer än 400 år. År 1915 skedde en betydelsefull
förändring beträffande tillträdet
till detta vackra område. Det utbjöds
då till försäljnnig av den dåvarande
ägaren. Ett konsortium, som sedan
kom att bilda Aktiebolaget Kullabergs
natur, köpte området i den mycket
vällovliga avsikten att skydda det
mot exploatering. Detta bolag fick av
länsstyrelsen i Malmöhus län rätt att
avstänga den tidigare allmänna vägen
upp till fyren, den enda väg som leder
dit upp, och sedan denna tid har man
krävt avgift för att få befara vägen upp
till fyren. Denna avgift för färd på tidigare
allmän väg från Mölle by och upp
till toppen av berget uttages nu år efter
år från påsktiden, som kan inträffa i
mars eller april, till och med oktober
månads utgång. Under 1965 gällde följande
taxa: För enbart bil anges att det
kostar 2:25, för bil med förare 3 kronor.
Inom parentes sagt vill jag säga att
jag aldrig sett någon bil gå från Mölle
upp till Kullens fyr utan förare. Det
måste således finnas en förare i bilen
och då kostar det 3 kronor. För varje
passagerare därutöver kostar det 75 öre.
För mindre buss tar man ut en avgift
av mellan 15 och 20 kronor, och för en
större buss mellan 25 och 30 kronor.
En bil med förare och tre passagerare
kostar sålunda 5: 25, med fyra passagerare
6 kronor och med fem passagerare
6: 75. För en promenerande eller
en cyklist krävs 75 öre.

Att detta förfaringssätt väcker irritation
bland dem som kanske kommit
långväga ifrån för att beundra utsikten
från bergets topp, ligger i öppen dag.
Redan 1915 väckte detta tillstånd mycket
stark irritation även bland ortens
befolkning, och långa petitionslistor
från ortsbefolkningen sändes till läns -

102

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Disponerandet av Kullaberg som fritidsområde

styrelsen, men de blev helt utan resultat.

I början av 1920-talet inträffade en
händelse som haft stor betydelse i fortsättningen.
Då utbröt nämligen en
skogsbrand inom området. Vaktpersonalen
skyndade ner i byn för att begära
hjälp av befolkningen att släcka elden.
Den möttes då av beskedet från
allmänheten: »Vi ämnar inte betala entré
för att få vara med om att släcka
edra eldsvådor.» Efter detta något fräna
besked beslöt bolaget att kommunens
egna medlemmar i forsättningen fritt
skulle äga tillträde till området.

Att detta har förändrat denna kommuns
attityd är fullt förklarligt, i synnerhet
som bolaget har skapat en hel
del anläggningar, som kommunen annars
skulle varit nödsakad att själv sörja
för, i fråga om badmöjligheter, parkområden,
parkeringsplatser m. m.

Mot bakgrunden av att befolkningstillväxten
blir allt starkare i våra tätorter
har naturligtvis anspråken på resmål
för utnyttjande av den längre fritiden
vuxit i takt därmed. Som en följd
härav har kritiken blivit allt starkare
mot att man, som man säger, betalar
avgift för att färdas på allmän väg. Områdets
struktur är också utan tvivel sådan
att inget hinder för dess beträdande
enligt allemansrätten kan resas.
Man skadar inte odlad mark på detta
område, som får betraktas som ett
skogsområde, omväxlande med vackra
klippformationer, och därtill ett område
uppskattat av fritidsfiskare. Tillsammantaget
är det ett idealiskt fritidsområde.
Samtliga representanter för fyrstadskretsen
och några dessutom har
därför föreslagit att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om att sådana åtgärder vidtas,
att området Kullaberg såvitt möjligt
ställs till allmän disposition som
fritidsområde utan entréavgifter.

Motionen har hänvisats till allmänna
beredningsutskottet, som i sin tur
remitterat ärendet till länsstyrelsen i

Malmöhus län — samma länsstyrelse
som för 50 år sedan biföll bolagets anspråk
på att få stänga området. Man
har också remitterat ärendet till statens
naturvårdsnämnd och Skånes naturskyddsförening.
Såväl länsstyrelsen
som naturvårdsnämnden har i sin tur
remitterat ärendet till områdets ägare,
Fysiografiska sällskapet i Lund. Därutöver
har man remitterat ärendet till
den kommun, vari området är beläget,
nämligen Brunnby.

För en i detta område mindre bevandrad
kan kanske dessa remisser anses fullt
tillfredsställande, men man har ändå
anledning att ställa frågan: Varför har
ingen av de kommunala enheter som är
starkast i behov av område för sina invånares
fritidsverksamhet blivit tillfrågad
som remissinstans? Varför har man
inte frågat städerna Höganäs, Ängelholm,
Hälsingborg, Landskrona, Lund
eller Malmö? Det hade inte varit mer
än på sin plats om man frågat även dessa
städer, vilkas invånare använder sig
av dessa fritidsområden. För oss motionärer
synes det helt klart att länsstyrelsen
i Malmöhus län velat försvara sitt
beslut av år 1915 utan tanke på att ett
något annat betraktelsesätt har utvecklats
under dessa 50 år. Detta länsstyrelsens
ställningstagande finner vi i hög
grad anmärkningsvärt.

Men det föreligger flera andra remisssvar
som också är avstyrkande. Statens
naturvårdsnämnd har avstyrkt. Skånes
naturskyddsförening har avstyrkt.
Landshövdingen i Malmöhus län är ordförande
i båda dessa organisationer. I
stället för tre remissvar kunde man lika
gärna nöjt sig med ett. Såväl länsstyrelsen
som naturvårdsnämnden har begärt
yttrande av den dominerande ägaren till
området, Fysiografiska sällskapet i
Lund, som naturligtvis avstyrker. Och
man frågar sig: Hade länsstyrelsen väntat
något annat då det klart framgår av
bolagets verksamhetsberättelse att Fysiografiska
sällskapet har ett betydande
ekonomiskt stöd av Aktiebolaget Kulla -

Onsdagen den 1 december 10(55

Nr 38

103

Disponerandet av Kullabcrg som fritidsområde

bergs natur? Visserligen säger man att
medel ställes till förfogande för angelägna
studier av områdets flora och
fauna. Men menar man verkligen allvar
med att dessa studier skall betalas av
den eller dem som vill njuta av eu underbart
vacker utsikt?

Det kanske mest betydelsefulla i sammanhanget
är att man i huvudsak får
del av de vackra vyerna från områden
som icke äges av Aktiebolaget Kullabergs
natur. Det är nämligen i verkligheten
så att utsiktspunkterna ligger på
den mark som äges av svenska staten
och disponeras av sjöfartsverket, d. v. s.
kring fyren och signalplatsen. På sjöfartsverkets
område ligger också en stor
del av de parkeringsplatser som bolaget
säger sig ha anlagt. Resultatet blir således
att en besökare som kommer i bil
till området medförande sin familj, kan
få betala 5, 6 eller 7 kronor för att få
färdas på vad som genom århundraden
varit allmän landsväg upp till ett svenska
staten tillhörigt markområde för att
parkera sin bil på statens mark.

Ärade kammarledamöter! Tycker ni
verkligen att det är rimligt att dessa
avgifter skall betalas till ett enskilt bolag?
Jag skulle gärna vilja fråga utskottets
talesman: Är utskottet verkligen
medvetet om dessa förhållanden? Har
man undersökt och tagit reda på hur det
hänger ihop? Jag tror knappas* det med
hänsyn till vad utskottet anfört.

Herr talman! Jag förstår heller inte
det tänkesätt som kommer till uttryck
i länsstyrelsens yttrande, där den säger
att allmänheten under större delen av
året äger fritt inträde till området, då
det endast är under verklig högsäsong
som inträde kräves. Jag upprepar vad
som tidigare sagts: området belägges
med entréavgift från påsken, som kan
variera något i tid, t. o. in. oktober månads
utgång. Man måste då tolka länsstyrelsens
yttrande så, att folk som har
goda inkomster kan besöka området på
sommaren när det är vackert väder, under
det att folk som har anledning att

se pa såväl kronor som ören — det finns
tyvärr de som har anledning alt göra
detta — kan besöka området på vintern
eller på dagar då vädret är så dåligt att
vaktpersonalen inte finner det lönsamt
att ställa sig på vakt för att taga avgift.
Ty om vädret är sådant att vaktpersonalen
anser att vakthållningen kan komma
att inbringa mera i kontanter än vad
vakthållningen kostar, så ställer den sig
på vakt och upptar avgift. Det finns
ingen bestämd dag för fritt tillträde till
området, utan är det vackert väder så
tar man ut avgift.

Herr talman! Att länsstyrelsen av
1915 års modell inte såg något anstötligt
i detta rimmar väl med den tidens tänkesätt,
men att länsstyrelsen i Malmöhus
län har samma tänkesätt år 1965 är
inycket anmärkningsvärt — för att använda
ett milt uttryck. Talet om människornas
rätt att vistas ute i naturen,
även där den är som vackrast, får inte
enbart bli en läpparnas bekännelse. Det
är inte de vackra orden som gäller, det
är gärningarna.

Utskottet har förmodligen tagit starkt
intryck av de här relaterade remissvaren,
kompletterade med svaret från
Brunnby kommun. Även detta svar vill
jag något belysa. De avgifter, som betalas
till bolaget av alla andra kommuners
invånare som besöker området, används
i viss utsträckning till att anordna
och underhålla badplatser, promenadvägar
och parkeringsplatser samt
till renhållning av området, som sköts
på ett sätt som det icke finns någon anledning
att anmärka på. Detta bekostas
helt av bolaget. Naturligtvis måste
Brunnby kommun i detta se en betydande
fördel, då kommunen otvivelaktigt
annars skulle ha fått bekosta en del av
de här nämnda sakerna med skattemedel.
Med kännedom om detta förhållande
kan man näppeligen känna förvåning
över att kommunen avstyrker en begäran
om eu förändring som kommunen
inte vet vad den kan komma att innebära.

104

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Disponerandet av Kullaberg som fritidsområde

Kommunen säger bl. a. att området
bevakas av tolv man under vissa tider.
Det verkar att vara högt tilltaget. .Tåg
har i verksamhetsberättelsen för 1964
funnit att man där redovisar att fyra
man varit anställda som vaktpersonal
och en man som vaktchef.

Man säger vidare att man inom
Brunnby kommun inte märkt något av
den påstådda opinionen och man frågar
sig vad en sådan skulle riktas mot. Herr
talman! Att man inte märkt någon opinion
inom kommunen kan kanske tänkas
bero på att kommunens medlemmar
äger fritt tillträde till Kullaberg
året om. Vad opinionen riktas mot skall
jag be att få återkomma till.

I avsikt att ge kammarens ledamöter
ett begrepp om vad dessa entréavgifter
betyder kan jag med utdrag ur verksamhetsberättelserna
för de senaste fem åren
redovisa att bolagets samtliga bokförda
inkomster under denna tid utgör
1 154 175 kronor 19 öre. Av dessa samlade
inkomster utgör entréavgifterna
1 011 111 kronor 40 öre. Jag vill i det
sammanhanget gärna ställa frågan: Är
det någon utanför allmänna beredningsutskottet
som tror att dessa pengar helt
kommit området till godo?

Herr talman! Det har frågats vad opinionen
vänder sig emot. Jag finner själv
frågan onödig, och jag kan försäkra att
det finns tusentals, jag vågar t. o. m.
säga hundratusentals människor som
kan svara och vill svara: Vi vänder oss
mot att ett enskilt bolag kan tillåtas att
avstänga en väg, som funnits alltsedan
Gustav Vasas tid, och belägga denna väg
med avgift, avgift som uttages för att
man skall få färdas upp till ett av svenska
staten ägt markområde. Vi vänder
oss mot att den svenska naturen skall
avgiftsbeläggas därför att den är vacker.
Vi vänder oss mot det klasstänkande
som det innebär att folk med små inkomster
skall vara utestängda från den
natur, vars skönhet så rikt flödar över
Kullaberg när sol och sommar råder.
Människor med låga inkomster •— vi

har tyvärr ännu många sådana —- har
alldeles tillräckligt med gråvädersdagar
i alla fall.

Jag vill gärna till utskottet rikta ytterligare
ett par frågor, vilka också berör
länsstyrelsen i Malmöhus län. Hur
kommer man att förfara om ytterligare
någon fraktion av »de lärde i Lund»
skulle skaffa sig ett annat attraktivt
markområde i Malmöhus län och genom
att få det avstängt och belagt med
entréavgift skulle kunna skaffa sig medel
för ytterligare vetenskapliga undersökningar?
Skall man i så fall bevilja
även detta, eller tror utskottet att man
kan avslå en sådan begäran med tanke
på vad som redan finns?

Vidare frågar jag utskottet: Vad är
en ringa avgift? Man säger här att den
avgift som uttages för besök på Kullaberg
är en ringa avgift. Kan en avgift
i storleksordningen 5—7 kronor för att
få åka 3—4 kilometer genom bolagets
mark upp till statens mark sägas vara
en ringa avgift?

Med hänsyn till den behandling som
denna fråga fått i utskottet och eftersom
det inte föreligger någon reservation —
vilket jag måste beteckna som mycket
märkligt — skall jag inte ställa något
yrkande. Jag har ändå ansett det nödvändigt
att på detta sätt informera kammaren
i ärendet, då vi alla kan vara
övertygade om att denna fråga återkommer
i riksdagen, kanske många
gånger, i varje fall så många gånger,
herr talman, som behövs för att få en
vettig lösning av frågan. Denna femtioåriga
orättvisa kan inte få bestå hur
länge som helst, även om den försvaras
av vissa betydelsefulla remissinstanser.
Den får inte konserveras.

Slutligen, herr talman, kan jag inte
underlåta att citera det gamla kinesiska
ordspråket som säger: »Det är alltid
mörkast vid fyrtornets fot.» Det är det
verkligen.

I detta anförande instämde herr Svenning
(s).

Onsdagen den 1 december 1965

Nr 38

105

Disponerandet av Kullaberg som fritidsområde

Herr SKOGLÖSA (ep):

Herr talman! Jag hade kanske inte
behövt gå upp i talarstolen, ty herr
Henningsson ställde ju inte något yrkande.
Men han ställde frågor, och jag
kanske får svara på dem — i den mån
det är möjligt att göra det.

Herr Henningsson har också ingående
redogjort för Kullaberg och därmed
gjort en så utomordentlig reklam för
området, att jag hoppas och tror att
Kullaberg i fortsättningen skall få ännu
fler besökare än vad det redan nu har.
Det är glädjande att man på ett så utomordentligt
sätt kan uppskatta en institution
och förhållandena där — med undantag
för avgifterna tydligen — som
herr Henningsson har visat att han gör.
Det som herr Henningsson har fört fram
här har ju varit idel lovord. Det är bara
avgifterna som han reagerar mot.

Han säger att utskottet kanske inte
har behandlat denna fråga riktigt, därför
att det inte frågat alla de berörda
städerna i Malmöhus län. Men utskottet
har tydligen ett väsentligt större förtroende
för landshövdingen och länsstyrelsen
där än vad herr Henningsson har,
ty det ansåg att dessa alldeles säkert
handlade under ämbetsmannaansvar
och gav uttryck för vad som över huvud
taget finge anses vara sant och riktigt.
Det är därför utskottet i detta avseende
nöjt sig med att konstatera, att dessa
remissinstanser enhälligt avstyrkt motionen.

Herr Henningsson säger i detta sammanhang
också att dessa avgifter är
alltför betungande; det skulle vara felaktigt
att ta upp dem. Jag skulle vilja
ställa frågan till herr Henningsson: När
städer bestämmer parkeringsplatser för
människor, som tvingas åka in till dessa
städer för att uträtta ärenden hos myndigheter,
styrelser och allmänna verk
in. in., är det väl ingen som har anledning
att opponera sig, menar man. Då
skriver man inte och frågar alla myndigheter
eller kommuner eller vad det
vara månde, utan då dekreterar man

bara att så mycket skall betalas i parkeringsavgifter.
Står någon bil sedan en
stund för länge blir det ganska stora
parkeringsböter.

Jag tycker att man skall ha detta i
minnet när man kritiserar en institution,
som från alla instanser får de allra
förnämsta vitsord för hur den i 50 år
skött denna natur och på ett mönstergillt
sätt skapat förhållanden som kanske
är efterföljansvärda i så många avseenden.

Jag kan därför inte förstå den kritik
som här kommer fram, när herr Henningsson
säger att remissinstansernas
antal i verkligheten är mycket mer begränsat
därför att det är samma ordförande
i flera av dessa instanser. Jag
tror väl inte att landshövdingen i
Malmöhus län i detta avseende kan ha
en sådan makt, att det skulle vara anledning
att påtala hans ställningstagande.

Utskottet har kort och gott avstyrkt
motionen. Efter alla de goda vitsord,
som Aktiebolaget Kullabergs natur fått
från de instanser som är hörda, ber jag
endast, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Skoglösa har här
på ett utomordentligt sätt undvikit de
frågor jag ställt och talat om någonting
helt annat. Han undrar om jag vill införa
parkeringsböter också på fritidsområden.
Nej, herr Skoglösa, det vill
jag inte! Jag tycker inte dessa saker är
jämförbara, om herr Skoglösa är klar
över att problemet ligger däri att man
endast färdas genom ett område som
ägs av Aktiebolaget Kullabergs natur,
där en väg gått sedan 1560 och tidigare.
Man fick tillstånd att stänga denna väg
och ta ut avgift för färder upp till ett
område som är svenska statens. Då tycker
jag att även herr Skoglösa skulle
förstå att det är något fel i ett sådant
förhållande. Förstår han inte det kan

106

Nr 38

Onsdagen den 1 december 196o
Disponerandet av Kullaberg som fritidsområde

jag inte göra någonting åt det. Det är
ingenting att försöka rätta till, utan det
är bara att konstatera att herr Skoglösa
inte har den uppfattningen. Jag tycker
att det är ett fullständigt felaktigt förfaringssätt.

Sedan har jag inte bett utskottet att
vända sig till alla berörda städer. Men,
lien- Skoglösa, när det var så många
städer som visade intresse för denna
fråga, hade det då varit fel att vända sig
till åtminstone någon? För övrigt, herr
Skoglösa, varför vände man sig inte till
sjöfartsverket? Det äger ju marken på
toppen. Det visste inte ens utskottet. Jag
undrar också om utskottet tittat på verksamhetsberättelserna
för att ta reda på
vilka inkomster det här rör sig om. Vill
man fortfarande stå upp och säga att
man är övertygad om att alla inkomster
tillfaller området? Det är i verkligheten
inte alls så, herr Skoglösa. Det är betydande
belopp som inte går till området,
trots allt tal om utomordentlig skötsel,
som jag icke i något avseende vänt mig
emot utan gärna vill instämma i.

Beträffande reklam för Kullaberg anser
jag att om man besökt området bara
en enda gång, så behövs det inte någon
sådan, herr Skoglösa. Men jag kan icke
förlika mig med att de skönhetsvärden,
som går att finna på en av de vackraste
platserna i Skåne, skall vara beroende
av vid vilken kassa jag befinner mig
när jag vill besöka stället. Det måste
även herr Skoglösa medge är avvita förhållanden.

Herr SKOGLÖSA (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl länsstyrelsen
i Malmöhus län som avstängt denna väg.
Eftersom denna ordning har rått i femtio
år skulle jag förmoda att den inte är
lagstridig. I annat fall skulle länsstyrelsen
ha gjort sig skyldig till tjänstefel,
om jag förstår saken rätt, och det förmodar
jag att den inte har gjort.

Herr Henningsson talade vidare om
inkomsterna. Jag har sett staten ehuru

jag inte har den tillgänglig här. Där sages
uttryckligen ifrån i alla sammanhang
att någon vinst till något enskilt
företag inte har uttagits. Hela vinsten
användes till förbättringar av Kullaberg
och till utbyggande av fler parkeringsplatser
— där finns redan tusentalet sådana.
Det är således med all säkerhet
stora utgifter förenade med att kunna
hålla den höga standarden där.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Om herr Skoglösa kan
resa till Kullaberg och leta upp de tusen
parkeringsplatserna skall jag be att få
gratulera honom. Jag sökte nämligen
upp vaktchefen för styrkan där uppe
och frågade honom: »Hur många parkeringsplatser
finns det?» — »Ja», sade
han, »jag skulle nästan tro att här finns
mellan 400 och 500.» Men det står i papperen
att det finns 1 000 parkeringsplatser.
Det är skönt att de finns i papperen,
i naturen finns de inte.

Beträffande påståendet att avkastningen
helt går till området ber jag herr
Skoglösa läsa verksamhetsberättelsen.
Jag skall läsa upp valda stycken ur 1964
års redogörelse: »Som tidigare har de
entomologiska undersökningarna följt
två skilda linjer, nämligen dels faunistisk
inventering och dels fältekologiska
studier.» — »Genom av Kungl. Fysiografiska
Sällskapet anvisade forskare,
som för ändamålet erhållit understöd av
bolaget, har entomologiska, zoologiska
och botaniska undersökningar utförts.»
Det finns redogörelser här för undersökningar
i vad mån det finns nageltrång
bland tusenfotingar. Man bär också studerat
kärlekslivet bland kråkorna. Det
finns mängder av redogörelser för sådana
undersökningar, herr Skoglösa,
men jag kan inte finna det riktigt att
den som vill titta på naturen skall betala
vad dessa undersökningar kostar,
även om jag i princip inte har något
emot forskning. Den skall emellertid

Onsdagen den 1 december 1905

Nr 38

107

Disponerandet av Kullaberg som fritidsområde

betalas på annat sätt och inte av dem
som är intresserade av att titta på vacker
natur.

Herr SKOGLÖSA (ep) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande parkeringsplatserna
vill jag påpeka att vi givetvis
inte har räknat dem. Vi har hållit
oss till uppgifterna i remissyttrandena.
Fysiografiska sällskapet i Lund anför i
sitt remissyttrande: »Andra mera praktiskt
betonade åtgärder har vidtagits,
såsom permanentning av huvudvägarna,
anläggande av promenadstigar, uppsättande
av vilsoffor, uppförande av toalett,
anordnande av trappor till frekventerade
badområden, anläggande av bassäng
för barnbad o. d. Badplatserna hålles
i ordning och nedskräpande föremål
avlägsnas. Ett värdshus och en kaffestuga
har inrättats, över 1 000 parkeringsplatser
har anordnats.» Jag vågar
tro på de uppgifterna.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag tror att det skulle
vara fel om herr Henningsson skulle
vara ensam om att framföra dessa synpunkter.
Detta är inte bara en principfråga
utan även en praktisk fråga av
betydelse för hela vårt land.

Även om herr Skoglösa har sagt att
han hyser större förtroende för länsstyrelsen
i Malmöhus län än vad herr
Henningsson gör har han inte därmed
tagit upp själva sakfrågan. Staten äger
alltså ett område där ute på udden. Till
det området går en allmän väg. Om länsstyrelsen
i Malmöhus län för 50 år
sedan begick en lagstridig handling må
det vara hänt, men länsstyrelsen av i
dag eller kammarkollegiet eller regeringen
bör se till att vägar till områden
som ägs av staten hålls öppna för allmänheten.
Om vi kräver av enskilda
att vi för fritidsändamål skall ha tillträde
till deras markområden är det
också nödvändigt att allmänheten ges
möjlighet att på sin fritid kunna njuta

av naturen i områden som ägs av staten.

Även om länsstyrelsen vill företräda
gamla uppfattningar och även om den
anser att den inte kunnat fela ens för
50 år sedan, borde utskottet ha krävt
att kammarkollegiet och andra myndigheter
skall se till att de regler som allmänt
gäller inom det svenska samhället
även skall gälla för Kullaberg. Om
sedan i ett sådant område finns ett
mindre område, som ägs av en annan
statlig myndighet, må det vara hänt,
men vägen skall inte därför avstängas.
Den skall vara öppen för allmänheten.
Länsstyrelsen i Malmöhus län borde begripa
att den skall skydda allmänhetens
intresse i detta sammanhang. Om
enskilda hade försökt att med sådana
medel utestänga allmänheten, så är det
självklart att länsstyrelsen hade ingripit
och sagt att en väg inte får avstängas
med en sådan orimlig motivering. Att
sedan ett område skötes väl är en annan
sak.

Eftersom inte något yrkande har
ställts här, skall jag inte heller göra
det, men jag skulle vilja rikta en vädjan
till kammarkollegiet och Kungl.
Maj :t att se till att vägen till det av staten
ägda området därute vid Kullaberg
öppnas för allmänheten, och sedan
får Fysiografiska sällskapet sköta sin
del. Men det som staten äger skall vara
öppet för allmänheten. Det bör understrykas
i detta sammanhang och även i
andra sammanhang.

Jag har själv varit med i ett bolag,
där vi hade en direktör, som trodde att
man skulle kunna avstänga allmänheten
från möjligheten att nyttja en gammal
väg. Det gick till slut att få honom
att förstå att han hade fel. Det visade
sig alltså möjligt inom ett företag, och
det är angeläget att det även går för
staten att göra på samma sätt.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag vill bara klargöra
för herr Skoglösa att även om han på -

108

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Utbildning och fortbildning av företagare

står att medlen går till kullabergsområdet
i dess helhet, föreligger ju ändå
det faktum, att professorn Gösta Glimstedt
förklarat att om man inte får ta
ut dessa avgifter, så kommer man att
kräva staten på mycket mera pengar
för att kunna bedriva ifrågavarande
forskning. Det går väl inte att förneka
det faktum, herr Skoglösa, att det förhåller
sig så. Det går att få papper på
det.

Om herr Skoglösa läser verksamhetsberättelsen,
finner han, att vakthållningen
under det senaste året kostade
39 000 kronor. Det faller väl på sin
egen orimlighet att påstå, att 12 man
har varit engagerade i den vakthållningen.
Hur mycket har de betalt, om
12 man som är årsanställda klarar sig
på 39 000 kronor? Det är orimligt.

Men det finns ett annat konto, allmänna
administrationskontot på 91 000
kronor. Jag vet inte vad som gömmer
sig där. Jag kan inte säga att det är fel,
och jag kan inte heller säga att det är
rätt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Utbildning och fortbildning av företagare

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 50, i anledning av väckta
motioner om utbildning och fortbildning
av företagare.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i det utlåtande, som vi nu tagit del
av, har ett visst samband med lokaliseringspolitiken
och den satsning på en
aktiv arbetsmarknadspolitik, som för
närvarande äger rum.

Skall vi nå avsett resultat av de beslutade
åtgärderna, behöver vi väl utbildade
och skickliga företagare och

arbetsledare. Jag behöver i detta sammanhang
inte orda om hur beroende ett
företag — i den hårda konkurrens som
för närvarande råder inom näringslivet
— är av en skicklig ledning. Det känner
vi alla till.

Nu har behovet av utbildning på detta
område redan uppmärksammats, och
utskottet erinrar för sin del om hurusom
institutet för hantverk och industri
har både utrett och satt i gång
verksamhet av detta slag. Man uppmärksammar
också att institutet i mån
av ökade resurser är berett att utöka
denna verksamhet. Man har bedrivit
en viss försöksverksamhet i Norrland,
och man är beredd att utbygga verksamheten
till att omfatta hela landet.

Vad som har skett på detta område
hälsar vi med mycket stor tillfredsställelse,
inte minst det förhållandet att institutet
ämnar i mån av resurser utbygga
verksamheten. Det sista säger
oss att behov av utökning föreligger och
att ökade resurser bör ställas till institutets
förfogande. Men till denna sistnämnda
detalj, frågan om resurser, får
vi ju anledning att återkomma i ett annat
sammanhang.

Mot den här berörda bakgrunden har
de utskottsledamöter, som undertecknat
det särskilda yttrandet, avstått från att
ställa något reservationsyrkande även
om vi ansett att det skulle ha varit av
värde, att frågan blivit föremål för en
snabbutredning, varigenom vi skulle
ha fått en bättre uppfattning om behovet
av utbildning, dess omfattning
och de resurser som bör ställas till förfogande.
Men i detta läge, där hantverksinstitutet
redan har igångsatt en
omfattande verksamhet och är berett
att bygga ut den om bara resurser ställs
till förfogande, har vi inte velat ställa
något annat yrkande än utskottsmajoriteten.

Herr WIENER (s):

Herr talman! Den fråga som motionärerna
här tagit upp, nämligen om ut -

Onsdagen den 1 december 1905

Nr 38

109

bildning och fortbildning av företagare,
är beaktansvärd. Därom är också utskottet
ense med motionärerna, men vi
tycker ändå att vi inte kan sträcka oss
så långt att vi begär en förutsättningslös
utredning. Det är på den punkten
utskottsmajoritetens uppfattning skiljer
sig från motionärernas.

Utskottsmajoriteten stödjer sig bär på
de remissyttranden som har avlämnats.
Om vi läser dessa yttranden finner vi
enligt min uppfattning att utskottsmajoriteten
befinner sig på mycket fast mark
i detta ärende. Jag vill till protokollet
ha antecknat att skolöverstyrelsen framhållit,
att »den av motionärerna begärda
utredningen synes ankomma på yrkesutbildningsberedningen
och att någon
ytterligare utredning för närvarande inte
erfordras».

Institutet för hantverk och industri
säger följande: »Eftersom den allmänna
företagsledarutbildningen numera kommit
i gång efter en ingående planering,
i vilken samtliga berörda parter deltagit,
och någon påtaglig anledning icke
finnes att för närvarande ändra institutets
nuvarande verksamhetsformer och
inriktning, anser institutet den föreslagna
utredningen icke erforderlig.»

Jag fick en känsla av att herr Westberg
menade att Svenska arbetsgivareföreningen
ställde sig positiv till saken.
Jag är inte säker på den punkten. Jag
vill citera något av vad Arbetsgivareföreningen
säger: »SAF vill inte avstyrka
en förutsättningslös utredning men
anser att det kan ifrågasättas om inte de
pågående utredningarna om yrkesutbildningen
samt vuxenutbildningen på
gymnasienivå och utbildningen inom
fackskolorna först bör få framlägga sina
förslag.»

Herr Westberg talade om nödvändigheten
av utbildningen av företagsledare
inom lokaliseringsområdena och framför
allt inom de särskilda lokaliseringslänen.
Såsom framgår av utskottsutlåtandet
har det genom samarbete mellan
arbetsmarknadsstyrelsen och institutet

Utbildning och fortbildning av företagare

för hantverk och industri igångsatts en
försöksverksamhet i detta avseende och
ökade resurser kommer att ställas till
förfogande, så att verksamheten så småningom
kan utbyggas till att omfatta hela
landet.

Det föreligger ju inte något annat yrkande
än utskottets hemställan, och då
herr Westberg tycktes vara ganska nöjd
med vad som förekommit i frågan skall
jag kort och gott be att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Som motionär i detta
ärende vill jag med tillfredsställelse notera
den allmänna uppslutningen kring
motionens syfte, nämligen att förbättra
och intensifiera företagarutbildningen.
Det råder tydligen allmän enighet om
detta även inom utskottet.

Herr talman! Jag vill i detta sammanhang
inte yrka bifall till motionen utan
nöjer mig, som sagt, med att konstatera
att man är enig om att företagarutbildningen
måste intensifieras och förbättras.

Samtidigt vill jag också konstatera att
just institutet för hantverk och industri
av alla anses ha en betydelsefull roll i
speciellt detta sammanhang. Institutet
har redan gjort betydelsefulla insatser
— både på egen hand och tillsammans
med arbetsmarknadsstyrelsen.

Det har kommit till min kännedom
att institutet för hantverk och industri
från och med i höst har en särskild avdelning
för företagsekonomisk utbildning,
vilket måste hälsas med tillfredsställelse.
Resurserna är emellertid på
detta område, liksom på så många andra,
ganska otillräckliga, och institutet
har därför i sina petita, såvitt jag vet,
äskat 150 000 kronor just för företagarutbildningen.

Herr talman! Jag slutar med förhoppningen
att detta äskande kommer att
mötas med förståelse, så att institutet
för hantverk och industri får betydligt
större resurser för att bl. a. kunna ägna

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

Interpellation ang. sjukkasseersättningen för blodtransfusion — Interpellation ang.
den ökade indirekta beskattningens verkningar för låginkomstgrupperna

sig åt den viktiga detalj soin företagarutbildningen
utgör i institutets verksamhet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Enligt den preliminära planen skall
fredagen den 10 december anordnas antingen
ett arbetsplenum eller ett bordläggningsplenum.
Jag får nu meddela
att sammanträdet nämnda dag blir ett
bordläggningsplenum och tar sin början
kl. 14.00.

§ 17

Interpellation ang. sjukkasseersättningen
för blodtransfusion

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade: Herr

talman! Ett icke ringa antal av
de patienter som behöver fortlöpande
blodöverföringar kan erhålla denna
hjälp genom öppen vård. De kommer
till sjukhusen enbart för blodöverföring.
Somliga av dessa patienter måste, för
att kunna uppehålla livet, återkomma
ganska ofta. Det säger sig självt att denna
hjälp, som vanligen betingar en kostnad
av cirka 60 kronor per gång, blir
betungande för den sjuke. Någon sjukkasseersättning
kan han nämligen icke
erhålla så länge behandlingen betecknas
som öppen vård. Om han däremot skrives
in som patient på sjukhuset betalar
samhället inte bara huvuddelen av hans
sjukvårdskostnader utan han erhåller
också blodöverföringen gratis.

Detta förhållande har lett till att en
del läkare skriver in vederbörande som
patient, helt enkelt för att bespara patienten
en för honom kännbar kostnad.

Detta leder i sin tur till att en sjukhusplats
för någon eller några dagar onödigtvis
upptages av en person, som med
precis samma resultat skulle kunna få
sin blodpåfyllning genom ett besök på
sjukhuset. Att i dagens läge blockera en
vårdplats för någon som är i absolut behov
av sluten vård är givetvis ur samhällets
synpunkt sämre ekonomi än att
bevilja fri blodöverföring även för patienter
i öppen vård. Allt sker ju på läkares
ordination och under vanlig sjukhuskontroll.

Med hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få rikta följande
fråga:

Skulle herr socialministern vilja ta
initiativ till att sjukkassornas bestämmelser
ändras i sådan riktning, att ersättning
för blodtransfusion kan utgå
även till patient som själv kan besöka
sjukvårdsinrättning för erhållande av
blodöverföring, men som icke är intagen
på sjukhuset för sluten vård?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. den ökade indirekta
beskattningens verkningar för
låginkomstgrupperna

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep), som
yttrade:

Herr talman! Efter den höjning som
beslutats av årets riksdag uppgår den
allmänna omsättningsskatten till 10 procent.
Förutsättningen för den beslutade
höjningen var att grupper med låga inkomster
i förening med stor försörjningsbörda
skulle kompenseras för höjda
levnadsomkostnader.

För människor med stor försörjningsbörda
betyder en allmän omsättningsskatt
på 10 procent att en betydande

Onsdagen den 1 december 1965 Nr 38 111

Interpellation ang. den ökade indirekta beskattningens verkningar för låginkomstgrupperna -

del av familjens utgifter för det dagliga
uppehället utgöres av skatt. Som jämförelse
kan nämnas att den del av familjens
samlade levnadsomkostnader som
går till livsmedelsproducenterna uppgår
till något över åtta procent. Genom omsättningsskatten
får alltså staten en större
andel av familjens hushållsutgifter än
jordbruket.

Genom sin konstruktion drabbar omsättningsskatten
samma vara vid flera
tillfällen. En burk ärter som kostar 1:16
kronor i affären ger staten ca 12 öre i
oms medan den som odlat ärterna får
sju öre. Skulle man komma på tanken att
köpa en burk konserverad färskpotatis
blir förhållandena ännu orimligare. En
sådan burk på 0,5 kg kostar i handeln
över 2 kronor. Av den summan går drygt
20 öre till staten i »oms» medan odlaren
får nöja sig med hälften. Förutom den
omsättningsskatt som tas ut på den slutliga
produkten i affären har konservindustrien
fått betala oms vid inköpet av
själva plåtburken. Ett annat exempel på
sådan dubbelbeskattning är det för
barnfamiljerna oumbärliga livsmedlet
mjölk. I engångsförpackning kostar en
liter mjölk ca en krona. Av den kronan
går 12 öre till emballaget vilket — liksom
konservburken — blir beskattat
dubbla gånger. Genom denna sin verkan
bidrar omsättningsskatten till en betydande
fördyring av den färdiga produkten.

Det beslut som riksdagen i år fattat
i fråga om beskattningen kan betraktas
som en etapp på vägen mot en ökad indirekt
beskattning. En utveckling i den
riktningen måste följas av en sådan utformning
av beskattningen att verkningarna
inte blir ogynnsamma för människor
med låga inkomster och stor försörjningsbörda.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser statsrådet att barnfamiljer

med låga inkomster har blivit fullt kompenserade
för den höjning av omsättningsskatten
som genomfördes den 1
juli i år?

2. Har statsrådet uppmärksammat
den stora fördyring omsättningsskatten
innebär på ett i förhållande till innehållet
allt kostsammare förpackningsmaterial
för livsmedel?

3. Är statsrådet villig medverka till
att den indirekta beskattningen i framtiden
får en sådan utformning att den
medverkar till att ge låginkomstgrupperna
en skälig del av den allmänna
standardhöjningen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa författningsändringar
in. m. som sammanhänger
med förhandlingsrättsreformen, såvitt
propositionen hänvisats till statsutskottet;
och

nr 388, i anledning av Kungl, Maj:ts
framställning om anslag på tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1965/66
till Förvärv av viss fastighet inom stadsdelen
Lilla Essingen i Stockholm; samt

från första lagutskottet:

nr 367, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition om ändring i reglerna
angående särskilt forum vid talan
om ämbetsbrott, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock Kungl.
Maj:ts proposition om upphävande avreglerna
i konkurrensbegränsningslagen
angående särskilt forum vid talan om
ämbetsbrott;

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestäm -

112 Nr 38

Onsdagen den 1 december 1965

melser om uppfinningar av betydelse
för försvaret; och

nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i brottsbalken m. m.

§ 20

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Sjöholm
till herr statsrådet och chefen för fi -

nansdepartementet angående kontroll
av den slutliga debetsedelns uppgift om
erlagd preliminär skatt.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.26.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 65

514828