Nr 37 FÖRSTA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:37)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 37 FÖRSTA KAMMAREN 1966

8—9 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 8 december Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Hiibinette om resebidrag till anhörig vid värnpliktigs

sjukdom .............................................. 3

av herr Werner ang. rekryteringen av utländsk arbetskraft till

Sverige .............................................. 5

av fru Segerstedt Wiberg ang. remissförfarandet i visst fall .. 9

av herr Jansson, Paul, ang. dop och namngivning .......... 11

av herr Svenungsson ang. viss information i TV ............ 13

Meddelande ang. enkel fråga av herr Petersson, Erik Filip, ang.
behovet av utländsk arbetskraft ............................ 15

Fredagen den 9 december

Svar på interpellationer:

av herr Nilsson, Ferdinand, om beskattning av vissa utlands resor

................................................ 16

av herr Skärman ang. vissa personalfrågor vid lantmäteristyrelsen
................................................ 19

Svar på enkel fråga av herr Nilsson, Ferdinand, ang. program 3
i radio .................................................. 22

Svar på interpellation av herr Hiibinette ang. särskilda åtgärder
för handikappade i samband med övergången till högertrafik.. 25

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 37

Torsdagen den 8 december 196G

Nr 37

Torsdagen den 8 december

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Om resebidrag till anhörig vid värnpliktigs
sjukdom

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Hubinettes
fråga om resebidrag till anhörig vid
värnpliktigs sjukdom, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
2 december, och anförde:

Herr talman! Herr Hiibinette har frågat
mig, om jag är villig medverka till
att medel ställs till förfogande såsom
resebidrag för anhöriga till värnpliktiga
som under längre tid tvingas vara
intagna på sjukvårdsinrättning på avlägset
belägen garnisonsort.

Behov av här aktualiserad art kan
för närvarande tillgodoses på i huvudsak
fyra olika sätt. Under anslaget Familjebidrag
finns en post Särskild
hjälpverksamhet till förmån för de
värnpliktiga och deras familjer. Bidrag
från denna post kan även avse resor för
anhöriga till värnpliktiga. Vidare kan
medel från anslagsposten Lån och bidrag
till värnpliktiga i brådskande fall
under anslaget Fritidsverksamhet komma
i fråga. I några fall har Kungl.
Maj :t efter framställning från försvarets
civilförvaltning medgivit bidrag från
anslaget Extra utgifter. Slutligen har
från kungafonden Med folket för fosterlandet
utbetalts bidrag för här avsett
ändamål. I samtliga fall förekommer beliovsprövning.

Något behov av särskilt anslag för
ifrågavarande ändamål anser jag inte
föreligga.

Herr HUBINETTE (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet Andersson för det svar jag
har fått. Det kan ju vid ett första påseende
verka ganska tillfredsställande att
det så här på olika sätt kan utgå bidrag
för dessa resor, men tittar man närmare
på det finns det trots allt ganska stora
brister i det hela. Statsrådet påpekar
att man ur anslaget Familjebidrag kan
få medel, men detta har väl av de myndigheter
som handlägger detta tolkats
så att det endast är de gifta värnpliktiga
med familjebidrag som kan komma i
åtnjutande härav, och flertalet värnpliktiga
är trots allt ogifta.

Vad gäller den andra möjligheten,
medel från anslagsposten Lån och bidrag,
kan jag tala om för statsrådet Andersson
att för Bodens vidkommande
finns det 600 kronor disponibla. Jag
har tagit reda på av resebyrån att det
kostar 205 kronor tur och retur att resa
till Boden. För närvarande ligger tusen
ungdomar från stockholmsområdet uppe
i Luleå- och Bodengarnisonerna,
och då förstår man hur långt bidraget
på 600 kronor räcker. Skall de anhöriga
dessutom ta in på hotell och livnära
sig under en eller ett par dagar kan medelstillgången
inte vara särskilt tillfredsställande.

De andra punkterna är det väl inte
så mycket att säga om. Det är besvärligt
att söka anslag från kungafonden,
och det tar lång tid att få pengar ur
den. Det felaktiga i detta fall är väl att
de militära myndigheterna eller kanske
de civilanställda stabskonsulenterna
inte har den hjälp de behöver för
att hålla kontakt med de sjuka värnpliktiga.
Jag nämnde att det var tusen
ungdomar som kommit dit upp, och
där finns ständigt så många här nerifrån.
En stor del av dessa har själv -

Nr 37

Torsdagen den 8 december 1966

Om resebidrag till anhörig vid värnpliktigs sjukdom

fallet inånga personliga problem. Det
kan vara fråga om sjukdomar av olika
slag, skilsmässor eller, som i det fall
som har aktualiserats för mig, en långvarig
sjukdom där vederbörande inte
är transportabel. Under sådana förhållanden
måste ju stabskonsulenterna ha
möjlighet att hålla kontakt med vederbörande
och hålla dem underrättade
om alla utvägar som finns. Nu tror jag
inte det finns några utsikter för dem
att göra det på grund av att staberna
är underbemannade och resurserna
är otillräckliga, varför det kan inträffa
att värnpliktiga och deras familjer
aldrig får klart för sig att det går att
göra på detta vis.

Jag har ett förslag till statsrådet Andersson.
Jag tycker att man skulle kunna
tänka sig att förutom de fria resor
för värnpliktiga som riksdagen har fattat
beslut om — fem per år; dessutom
kan de få en resa till hemorten för enskilda
angelägenheter — stabskonsulenterna
skulle kunna befullmäktigas
att av resebidragen skriva ut en biljett
åt en anhörig i stället, så att förhållandet
bleve det omvända. Detta vore väl
lika angeläget som att ha resor för
värnpliktiga till hemorten, om det skulle
inträffa något trubbel där. Man skulle
kunna vända på riktningen av resorna.

Det vore intressant att få veta om
statsrådet Andersson skulle kunna medverka
till någon förbättring, när han
säger att något särskilt anslag inte behövs.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det förslag som herr
Hiibinette kommer med här skall vi
överväga. Jag skall ordna så att försvarsutredningen,
som bl. a. skall se till
de värnpliktigas resor, överväger detta.

Jag anser inte att det behövs någon
särskild anslagspost, men jag medger
att herr Hiibinettes fråga aktualiserar
problemet om upplysning på denna

punkt till de värnpliktiga, möjligen
också till personalvårdsorganisationen
och över huvud taget att anhöriga bör
känna till vart man skall kunna vända
sig. I detta fall borde personalvårdsassistenterna
och -konsulenterna kunna
upplysa vederbörande anhöriga till
värnpliktiga om att de skall vända sig
till försvarets civilförvaltning eller till
försvarsstabens personalvårdsbyrå, som
förfogar över medel för dessa ändamål.

Under värnpliktstiden kan det inträffa
en mängd händelser, t. ex. sådana
som herr Hiibinette här har nämnt, då
bidrag måste kunna lämnas utöver dem
som normalt utgår. Olika situationer
kan uppstå, vilket kan göra det svårt att
specificera anslagsändamålen i förväg.
Det är därför som dessa anslag finns,
av vilka bidrag sedan, efter behovsprövning,
ganska fritt kan lämnas ut
t. ex. till resor för anhöriga, föräldrar
eller syskon. En mängd situationer kan
tänkas inträffa där man bör kunna under
relativt fria former lämna ut bidrag.
Så sker också, men jag medger
att det nuvarande systemet verkar
krångligt. Framför allt bör kanske upplysning
om vart man skall kunna vända
sig ges mera allmänt. På den punkten
skall vi undersöka, om det går att få
till stånd en förändring till det bättre.

Herr HUBINETTE (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
ytterligare en gång, nu för det senaste
svaret som jag tyckte var särskilt positivt.
Om det första inte var så helt klart
och entydigt, så tyckte jag att det sista
i stället vittnade om att statsrådet Andersson
kommer att se över denna
fråga.

Jag hoppas att det kommer att bli
en tillfredsställande lösning på sikt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Torsdagen den 8 december 19G6

Nr 37

Ang. rekryteringen av utländsk arbetskraft
till Sverige

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara herr Werners fråga
angående rekryteringen av utländsk
arbetskraft till Sverige, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
25 november, och yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat
enligt vilka instruktioner representanter
för svenska arbetsmarknads- och
andra berörda myndigheter i utlandet
rekryterar arbetskraft till Sverige.

Såsom framgår av proposition nr 52
till årets riksdag har arbetsmarknadsstyrelsen
bemyndigats att organisera
överföring av arbetskraft till Sverige.
Innan överföring sker bör överenskommelse
ha träffats med berörda svenska
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
om det antal arbetstagare som
skall överföras och om deras fördelning
på olika företag. Urvalet av sökande
sker i samråd med respektive länders
arbetsmarknadsmyndigheter.

Vi tar som bekant också emot flyktingar.
Uttagningen av dessa sker i flyktingläger
i olika länder på anmodan av
Förenta Nationernas flyktingkommissarie.
Det är denne som konstaterar
huruvida flyktingstatus föreligger. Urvalet
sker bland sådana flyktingar som
uttryckt önskan om att få komma till
Sverige. Representanter för arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen,
utlänningskommissionen och socialstyrelsen
svarar i samråd med lägerledningen
för uttagningen. Sjuka personer
kan uttagas i den mån vård kan beredas
dem här i landet. Några särskilda
instruktioner därutöver har inte utfärdats.

Herr WERNER (k):

Herr talman! .lag tackar herr statsrådet
Johansson för svaret på min fråga.

Bakgrunden till min fråga är, som alla
förstår, de synnerligen uppseende -

väckande uppgifterna i en korrespondens
till en svensk kvällstidning om
gallringsreglerna vid rekrytering i
europeiska flyktingläger av arbetskraft
till vårt land. Inrikesministern har här
i sitt svar redogjort för vilka myndigheter
som sköter dessa uttagningar,
men kärnfrågan kvarstår, nämligen hur
instruktionerna är och vilka regler som
tillämpas. Om tillämpad praxis överensstämmer
med uppgifterna om en
enögd politisk gallring ■—- flyktingar
från öststaterna bedöms såsom acceptabla
men exempelvis inte en spanjor
med pass som sökt sig undan förtryck
eller hot, något som även gäller för
greker och turkar, varvid korrespondentens
frågor rakt på sak om en kommunistisk
flykting avfärdas med hänvisning
till sekretessen — måste jag,
herr statsråd, dra följande slutsatser.
För det första måste tydligare och klarare
instruktioner utarbetas som utesluter
en politisk och ideologisk diskriminering.
För det andra bör utlänningskommissionen,
som tycks ha den
politiska gallringen som enda skäl till
att den över huvud taget utnyttjas vid
sidan om de andra myndigheterna i
detta sammanhang, i första hand kopplas
bort från uppgifterna med rekryteringen
av arbetskraft till Sverige
både i flyktinglägren och eventuellt i
andra sammanhang. I andra hand bör
denna överflödiga kommission avskaffas
som den kristidsföreteelse den är.

Jag vill, innan jag gör ytterligare
kommentarer med anledning av detta
svar, hemställa till herr statsrådet att
han upplyser om hur han ser på dessa
slutsatser.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Werner har ställt
en fråga på vilken jag har gett ett svar.
Han utvidgar sedan i sina kommentarer
frågeställningen och åberopar en
korrespondens till en kvällstidning. Vi
har hört med den som blivit intervjuad,
och han hävdar att tidningen inte har
återgett hans uttalanden på ett korrekt

Nr 37

Torsdagen den 8 december 1966

Ang. rekryteringen av utländsk arbetskraft
sätt. Att efter dessa besked ta upp en
ingående diskussion om vad som har
publicerats i tidningen, anser jag vara
orimligt.

Herr Werner, som tydligen med
uppmärksamhet följer kvällstidningarna,
hade kanske också tillfälle att i
samma tidning ta del av några besked
som lämnades av herr Ingvar Jönsson
från utlänningskommissionen. Han säger
bland annat följande: »Det avgörande
vid uttagningarna är flyktingskapet.
Flyktingens nationalitet saknar
betydelse. Uttagningarna sker i samarbete
med Förenta Nationernas flyktingkommissariat.
Flyktingarna har i
alldeles övervägande antalet fall varit
medborgare i länder i Östeuropa med
kommunistisk regim. I den mån flyktingar
av de i Eder fråga angivna nationaliteterna
presenterats, har de behandlats
likvärdigt med övriga flyktingar.
» »Den omständigheten», säger
han vidare, »att en flykting är medlem
i ett kommunistiskt parti eller har kommunistisk
samhällsuppfattning och som
sådan är motståndare till sitt hemlands
regim utgör icke något hinder för uttagning.
»

Detta är ett klart besked från en tjänsteman
i utlänningskommissionen. Vid ett
samtal som vi haft från departementet
säger herr Jönsson vidare att kommissionen
inte för något register över utlänningarnas
politiska hemvist. Med de
här beskeden borde frågeställningen
om ett påstått uttalande om att kommunister
avvisats kunna vara ur världen.

Sedan vill jag bara tillägga att när vi
uppmärksammat vår invandringspolitik
och då även flyktingpolitiken, finns
det vid all anledning att också konstatera
att vi årligen under de senaste
fem—sex åren, och kanske ännu
längre tillbaka, tagit in cirka 1 000
flyktingar. Under vissa år har vi tagit
emot speciella grupper av sjuka människor
från flyktinglägren. Det är en
humanitär insats som vi inte har anledning
att skryta med i och för sig

till Sverige

men som vi då och då åtminstone bör
kunna göra oss själva påminta om.
Denna flyktingintagning har skett och
sker, som jag sagt tidigare, i fullt samförstånd
med de myndigheter som svarar
för flyktinglägren.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Skall jag fatta herr
statsrådets svar så, att det inte sker någon
politisk diskriminering? Jag är inte
helt övertygad om detta. Jag kan inte
förstå varför den svenska utlänningskommissionen
behöver vara med när
det gäller dessa frågor.

Det är väl ändå så, herr statsrådet,
att den svenska utlänningskommissionens
meriter inte är lysande vare sig
när det gäller förpassningsärenden eller
när det gäller att behandla visumansökningar
för kulturpersonligheter
från s. k. öststater. Skulle det inte vara
■— om jag fattar herr statsrådets svar
rätt — ett utmärkt sätt att komma ifrån
den skönhetsfläck som heter utlänningskommissionen
genom att överföra
denna instans nödvändiga funktioner
på andra organ? Ingen skulle missförstå
de verkliga skälen för en sådan åtgärd.
De exempel som har varit anledningen
till min enkla fråga har gett ytterligare
belägg, tycker jag, för att utlänningskommissionen
i det här sammanhanget
inte har någon funktion att
fylla.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Werner går nu
egentligen från sin ursprungliga fråga,
som bygger på en artikel om att kommunister
bär avvisats. En tjänsteman i
utlänningskommissionen säger att detta
är fel. Därmed har ju ändå herr Werner
fått svar på sin väsentligaste frågeställning,
men då går han vidare till ett
allmänt resonemang om utlänningskommissionen.
Det är klart att det skulle
vara av intresse med en sådan diskussion.

Torsdagen den 8 december 1966

Nr 37

Ang. rekryteringen av utländsk arbetskraft till Sverige

Utlänningskommissionen är ett organ
som tillkom under krigstiden. Det kan
övervägas om de arbetsmarknadspolitiska
skäl som kan föranleda en ökad
invandring skulle kunna tillgodoses på
ett enklare sätt om den polisiära myndigheten
skulle ta över uppgiften. Detta
är föremål för utredning, och vi får avvakta
resultatet av denna utredning för
att slutgiltigt kunna ta ställning. Men
låt mig säga så mycket att det här är
ett utomordentligt svårt område, och jag
vågar nog också hävda att det inte alltid
är så, att utlänningskommissionen
har haft fel, och inte heller så, att all
den kritik som riktats mot utlänningskommissionen
har varit berättigad. Om
vi skulle ta upp en sådan debatt, skulle
vi behöva gå in på konkreta fall, där
vi kanske i vissa avseenden finge lämna
en annan redovisning än den som
har blivit offentliggjord. Det kanske
också skulle ställa utlänningskommissionens
göranden och låtanden i en något
annorlunda dager.

Som jag redan sagt: hur vi i framtiden
skall lägga upp utlänningspolitiken
får vi tillfälle att bedöma, när förslaget
från den pågående utredningen
föreligger. Tills vidare måste såväl utlänningskommissionen
som arbetsmarknadsmyndigheten
arbeta med utgångspunkt
från utlänningslagens 19 och
29 §§, där det talas om på vilka grunder
en avvisning kan ske. Det kan enligt
utlänningslagens 19 § vara befogat
att sätta stopp för en invandring på
grund av att vederbörande saknar erforderliga
medel för sin vistelse här eller
att det kan antagas att han inte kommer
att ärligt försörja sig. Vidare kan
han avvisas om han tidigare inom eller
utom Sverige blivit dömd till frihetsstraff
och han kan misstänkas fortsätta
brottslig verksamhet. Det finns en rad
andra liknande omständigheter som är
klart angivna i utlänningslagen. Vill vi
något annat, får vi ändra denna lagstiftning,
som ju är grunden för myndigheternas
handläggning av dessa frågor.

Jag är, ärade kammarledamöter, litet

tveksam om huruvida riksdagen verkligen
skulle vara beredd att ändra på
förutsättningarna för en bedömning av
en del av de personer som skall medges
invandra till vårt land. Bedömningen
gäller i första hand en eventuell
brottslig verksamhet. Det är det kriteriet
som tages upp före avgörandet.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag skall inte utvidga
debatten om utlänningskommissionen,
men det är uppenbart att kommissionen
i det här sammanhanget spelar en
viss roll — en roll som kanske inte alltid
är hedrande för vårt land.

Beträffande kritiken mot utlänningskommissionen
vill jag inte heller förlänga
det resonemanget, men uppenbart
är väl att kritiken varit berättigad kanske
till och med i de flesta fall.

I övrigt är vi överens om att det i
första hand är de arbetsmarknadspolitiska
frågorna som skall vara avgörande.

Statsrådet talar om kommunister,
men nu är det ju inte bara kommunister
som flyr exempelvis från Spanien.
Det kan ju vara personer som har en
annan uppfattning också. Jag noterar
emellertid statsrådets senaste inlägg
som något mera positivt än det svar
jag fick från början.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Låt mig bara till slut
upprepa vad jag senast sade. Utlänningskommissionen
har medverkat till
att de cirka 1 000 flyktingar, som vi på
senare tid årligen hämtat ur flyktinglägren,
också fått tillfälle att stanna här.

Herr talmannen anförde nu, att herr
Andersson, Torsten, begärt ordet för
att deltaga i den pågående överläggningen,
och tillsporde kammaren, huruvida
den ville besluta att för tillfället
upphäva den i § 20 mom. 4 tredje stycket
i ordningsstadgan för kammaren

8 Nr 37 Torsdagen den 8 december 1966

Ang. rekryteringen av utländsk arbetskraft till Sverige

stadgade inskränkningen i yttranderätten.

Härtill svarades ja.

Herr talmannen lämnade härefter ordet
till herr ANDERSSON, TORSTEN,
(ep), som yttrade:

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att min inblandning i denna fråga
kan anses mindre lämplig, men jag har
av herr Werner blivit beskylld för att
vara ohederlig, och det är, herr talman,
faktiskt mer än jag kan tåla.

De som sitter i utlänningskommissionen
har ett uppdrag att avgöra de viktiga
frågor det här gäller. Vi har, som
statsrådet här har påpekat, en lag att
följa. Följer man inte den lagen så är
man lagöverträdare, men den lagen
skall vi behandla med all den varsamhet
som man kan kräva av svenskar i
detta sammanhang. Jag vill, herr talman,
gärna försäkra att de ledamöter
som sitter i utlänningskommissionen
var och en från sina utgångspunkter
har försökt att behandla lagen med all
den varsamhet och den hänsyn som är
möjlig. För mig har det som parlamentariker
i nämnden alltid varit angeläget
att tillämpa de mest humana
synpunkter vid behandlingen av utlänningsfall.
Det finns emellertid fall,
där vi tyvärr inte kan lämna den motivering
som vore önskvärd med hänsyn
till sekretess och annat. I dessa
fall har man måst överge vår i allmänhet
humana syn på dessa människor
därför att de själva har satt de möjligheterna
ur spel.

Jag skall inte gå in på varför vi över
huvud taget har en utlänningskommission,
men det är väl alldeles uppenbart
att om vi på något sätt från vårt land
vill hålla människor som inte är önskvärda
här måste vi ha någon form av
kontroll och insyn. Detta är utlänningskommissionens
uppgift. Jag kan
aldrig, herr talman, minans att någon
av oss någon gång som skäl för en avvisning
av en människa som är i behov

av vårt lands skydd och omsorg har
åberopat politiskt hemvist. Den omständigheten
faller utanför alla sådana
gränser, ty en människa i nöd, en människa
i prövningar är i alla fall ingenting
annat än en människa, en behövande,
hon må sedan vara av den ena
eller andra politiska uppfattningen.

Vi har haft offentlig prövning av vårt
arbete. Den sker givetvis kontinuerligt
från de organ som är satta att kontrollera
svensk statsverksamhet. Riksdagens
ombudsman har varit inkopplad.
Han har efter utredning kunnat påvisa
att kommissionen har handlat som
lag och förordning föreskrivit och att
vi har tagit tillbörlig hänsyn.

Jag vill gärna säga att vi har försökt
och att vi kommer att försöka, trots
alla angrepp som riktas mot oss och
trots alla påståenden om ohederlighet
och annat, att handla såsom lag och
gott samvete föreskriver. Det är
omänskligt över huvud taget att begära
något annat. Dessutom finns den möjligheten,
om kommissionen ledamöter
inte längre har allmänt förtroende, att
de kan ersättas med andra. Det har, herr
talman, varit frestande många gånger
att stiga upp och säga att nu vill jag
inte vara med längre därför att jag
inte har satt mig här för att vara spottkopp
åt offentligheten. Vi har funnit att
vi har en sak att bevaka som är angelägen
och att det är att arbeta i humanitetens
och den goda viljans tecken.
Denna linje vill vi inte släppa,
även om de som inte förstår saken har
en uppfattning som går ut på att beröva
oss vår heder och ära.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag vill helt kort tillbakavisa
beskyllningarna från herr
Torsten Anderssons sida för ohederlighet.
De får stå för hans räkning. Jag
skall gärna återkomma med en fråga,
där vi får tillfälle att enbart behandla
utlänningskommissionens verksamhet.

Torsdagen den 8 december 1966

Nr 37

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Herr talmannen tillkännagav, att
herr Svenungssons under punkten 3 å
föredragningslistan omförmälda enkla
fråga komme att besvaras av herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
Palme efter det en inom
andra kammaren pågående debatt vore
avslutad.

Ang. remissförfarandet i visst fall

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
GUSTAFSSON erhöll ordet
för att besvara fru Segerstedt Wibergs
fråga angående remissförfarandet
i visst fall, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 1 december,
och anförde:

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
har frågat, om jag vill säga av vilket skäl
Svenska tidningsutgivareföreningen och
Svenska journalistförbundet inte beretts
tillfälle att yttra sig om den promemoria
angående offentlighet och sekretess
vid psykologiska undersökningar
i allmän verksamhet, som utsänts
på remiss.

Som svar vill jag anföra följande.

Över promemorian har bland andra
Publicistklubben och TCO beretts tillfälle
att yttra sig.

Att Publicistklubbens mening framstått
som särskilt angelägen att inhämta
beror på att klubben enligt sina
stadgar har att offentligen företräda
svenska pressen i alla gemensamma angelägenheter,
som inte på grund av
sin ekonomiska eller tekniska natur
has om hand av särskilda organisationer.
Det är vidare Publicistklubben
som utfärdar de så kallade sedereglerna
för god journalistik. Jag ansåg därför
Publicistklubben vara den organisation
som i denna fråga på ett representativt
sätt företräder pressens samlade
intressen.

Ang. remissförfarandet i visst fall
I den mån man vill göra gällande att
promemorian kan ha samband med
journalistens yrkesutövning vill jag fästa
uppmärksamhet på att journalistförbundet
som medlem i TCO kunnat genom
sin huvudorganisation bevaka de
fackliga aspekter på frågan, som eventuellt
kan finnas.

De tre pressorganisationerna har vidare
en samarbetsnämnd för gemensamma
frågor, i vilken saken kunnat
behandlas, om så erfordrats.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Gustafsson för svaret. Det
gäller ju här den s. k. instrumentella
sekretessen, som redan har diskuterats
ganska mycket. Det förslag som har remitterats
har väl uppkommit efter en
kontrovers, där regeringsrätten sagt att
testmaterialet — i detta fall alltså själva
instrumentet —• skall vara offentligt.
Riksdagen tog ju upp problemet förra
året och sade då att det borde bli föremål
för en ingående prövning.

Här i landet har vi ett mycket väl
genomarbetat remissförfarande. Det förefaller
mig dock som om förslaget har
skickats ut med mycket kort remisstid.
Förslaget har remitterats till 34 organisationer.
Jag tycker nog att man genom
urvalet av organisationer har fått
en viss ensidighet. Det är denna ensidighet
som har föranlett min fråga.

Jag tror inte att man kan utgå ifrån
att Publicistklubben verkligen kan svara
för licla den offentliga sidan. Det
är riktigt, såsom statsrådet sade, att det
står i Publicistklubbens stadgar att
klubben skall »företräda svenska pressen
i alla gemensamma angelägenheter».
Men som första punkt i stadgarna
står att det framför allt är i kulturella
frågor som Publicistklubben skall företräda
pressen. Statsrådet känner kanske
inte till att Journalistförbundet aldrig
har accepterat, att Publicistklubben företräder
förbundet i sådana här frågor.
Det är dock väl känt av pressens folk.

Nr 37

Torsdagen den 8 december 1966

Ang. remissförfarandet i visst fall

I sitt svar säger statsrådet vidare att
TCO skalle ha kunnat svara för Journalistförbundet.
Det förfarandet brukas
såvitt jag känner till aldrig, åtminstone
inte av justitiedepartementet, som har
låtit Journalistförbundet yttra sig i sådana
här frågor. TCO kan givetvis inte
företräda Tidningsutgivareföreningen.

Frågan om man skall hemligstämpla
— inte det bearbetade materialet eller
svaren, vilket inte heller någon har
ifrågasatt — utan själva formulären är
något som i hög grad angår pressen i
dess vardagsarbete. Jag tror därför att
det, om man hade velat få en verkligt
allsidig belysning, hade varit av stort
värde om pressens samtliga organisationer
givits tillfälle att yttra sig.

Då justitiedepartementet skickar ut
sådana här frågor på remiss, brukar
både Tidningsutgivareföreningen och
Journalistförbundet få yttra sig. Jag ber
också, herr talman, att få påpeka att
Publicistklubben i sitt remissvar har
anmärkt på att endast klubben har tillfrågats.
Publicistklubben säger: »Trettiotre
instanser har beretts tillfälle att
avge remiss om den föreslagna lagändringen;
men av pressens tre huvudorganisationer,
Publicistklubben, Svenska
Journalistförbundet och Svenska Tidningsutgivareföreningen,
är det enbart
den förstnämnda som blivit remissinstans.
Publicistklubben vill inte underlåta
att uttrycka sin förvåning över
detta tillvägagångssätt. Det framlagda
sekretessförslaget har ju stor betydelse
för pressen i sin helhet och det torde
vara av vikt, att få frågan allsidigt belyst
genom svar från samtliga pressens
organisationer.»

Herr statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon längre polemik med fru Segerstedt
Wiberg i den här frågan. Fru
Segerstedt Wiberg säger att Journalistförbundet
inte vill erkänna Publicistklubben
som företrädare för förbundets
intressen, men det är väl interna för -

hållanden som jag inte har någon anledning
att lägga mig i. Det står ändå
i Publicistklubbens stadgar att klubben
är ett organ som skall företräda den
svenska pressen i alla gemensamma
angelägenheter som inte på grund av
sin ekonomiska eller tekniska natur has
om hand av särskilda organisationer,
och detta är ju, såvitt jag begriper, en
sådan fråga som allra bäst passar Publicistklubben.
Det är fråga om en lagstiftning,
och hur denna lagstiftningsfråga
skulle kunna ha ett mera speciellt
intresse för Journalistförbundet än för
Publicistklubben har jag svårt att fatta.

Som fru Segerstedt Wiberg sade, har
promemorian skickats ut på remiss till
ett stort antal myndigheter, och ett stort
antal organisationer har haft tillfälle
att framföra sin mening i ärendet. Om
det nu hade förelegat ett speciellt intresse
hos Journalistförbundet i det här
ämnet, tänker jag mig att det hade varit
möjligt för förbundet att framföra
sina synpunkter via TCO, där ju förbundet
är medlem. Det är ganska vanligt
att ärenden remitteras till huvudorganisationerna,
som i sin tur inhämtar
sina medlemsorganisationers mening.

Herr talman! Det är inte alls fråga
om att försök åstadkomma en lagstiftning
så att säga i smyg. Remissförfarandet
ger väl ändå vid handen att det
har skett en mycket omfattande och
allvarlig prövning av den tilltänkta lagen.
Jag tycker därför att den kritik
som fru Segerstedt Wiberg framför i det
här sammanhanget inte är så särskilt
väl motiverad.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag kan hålla med statsrådet
om att min fråga skulle ha varit
föga välmotiverad om jag antytt att det
var en lagstiftning i smyg. Det har jag
givetvis inte alls gjort — jag har inte
drömt om att man skulle vilja ha någon
lagstiftning i smyg. Men jag har
tänkt mig att man skulle vilja ha frå -

Torsdagen den 8 december 1966

Nr 37

gan så allsidigt belyst som möjligt, och
därför har jag beklagat att inte Journalistförbundet
och Tidningsutgivareföreningen
givits tillfälle att yttra sig. Som
regel är faktiskt dessa två organisationer
remissinstanser i sådana här sammanhang,
därför att de mer än Publicistklubben
sysslar med tryckfrihetsrättsliga
problem. Jag tror som sagt att
det är anledningen till att Publicistklubben
har anmärkt på att de två organisationerna
inte blivit tillfrågade;
självfallet kan inte statsrådet känna till
deras inbördes förhållanden mer ingående.

Det är klart att TCO kunde ha skickat
ärendet till och fått ett uttalande
från Journalistförbundet, men jag skulle
tro att detta inte skett av den enkla
orsaken att TCO utgått från att Journalistförbundet
givits tillfälle yttra sig.
Därtill kommer att tiden i detta fall var
mycket knapp.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. dop och namngivning

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet för
att besvara herr Paul Janssons fråga angående
dop och namngivning, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 1 december, och yttrade:

Herr talman! Herr Paul Jansson har
frågat mig om jag anser att nuvarande
bestämmelser om krav på dop i vissa
fall i samband med namngivning av
barn är förenliga med religionsfriheten.
Som svar får jag anföra följande.

Namnlagens huvudregel om barns
förnamn går ut på att barn skall ges
förnamn inom sex månader efter födelsen.
Har denna s. k. primära namngivning
inte skett vid dop inom svenska
kyrkan, skall namngivningen anmälas
till kyrkobokföraren av vårdnadshavaren.
Med hänsyn till det allmänna
intresset av namnstabilitet fordras i

Ang. dop och namngivning
princip särskilda skäl för att ytterligare
förnamn därefter skall få ges åt
barn. Frågan prövas av namnmyndigheten.
Men lagstiftaren har också beaktat
att dopet av hävd har varit förknippat
med förnamnsgivning. Lagen
medger därför att förnamn får kompletteras
vid dop eller motsvarande religiös
förrättning som äger rum efter
den primära namngivningen.

Det kan visserligen enligt min mening
inte göras gällande, att den ordning
jag nu har redogjort för är oförenlig
med religionsfriheten. Därmed är
dock inte sagt att ett system för namngivning
som gör åtskillnad mellan olika
kategorier av medborgare efter deras
religionstillhörighet är helt invändningsfritt
från allmänna synpunkter,
låt vara att praktiska hänsyn kan tala
för systemet. Frågan synes emellertid
inte vara av sådan principiell eller
praktisk betydelse att det finns skäl
att nu överväga en ändring av gällande
bestämmelser.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra ett tack för detta svar.

Min enkla fråga föranleddes av en i
pressen bekantgjord händelse, då en
familj inte fick möjlighet att ge sitt
barn ett tredje namn med mindre än
att barnet döptes; familjen var principiell
motståndare till barndop på
grund av sin anslutning till en frireligiös
trosbekännelse. Statsrådet medger
att det gällande systemet för namngivning
inte är helt invändningsfritt från
rent allmänna synpunkter.

Nu kan det för all del sägas att denna
fråga inte är av så stor betydelse.
Jag anser emellertid att den ur religionsfrihetssynpunkt
ändå har en viss
räckvidd. Jag syftar på det förhållandet
att man för att kunna komplettera
ett namn skall tvingas att delta i en religiös
kulthandling som i detta fall skulle
leda till att vederbörande barn upp -

Nr 37

Torsdagen den 8 december 1966

Ang. dop och namngivning
tas som medlem i svenska kyrkan, oaktat
att föräldrarna är motståndare till
detta.

Nu finns det visserligen en annan
möjlighet att på administrativ väg få
göra ett namntillägg, nämligen genom
en ansökan hos patent- och registreringsverket
om tillstånd att få lägga till
ett namn, men det är förenat med vissa
ekonomiska uppoffringar. En sådan ansökan
kostar visserligen bara 50 kronor,
men den som gör ansökan vet ju
inte om denna ekonomiska uppoffring
ger någon utdelning eftersom det inte
är säkert att framställningen om att få
lägga till ett namn kommer att bifallas.

Jag tycker att de nu gällande bestämmelserna
är stötande ur religionsfrihetssynpunkt.
Skulle man inte kunna
överväga att på annat sätt, t. ex. genom
en begränsning i tiden, kunna klara
denna fråga. Jag vet inte om uppslaget
är särskilt väl genomtänkt. Det skulle
kanske kunna tänkas att en sådan
skriftlig namnanmälan då dop ej förekommer
skulle kunna betraktas som
preliminär under viss tid för att sedan
bli definitiv. Vederbörande skulle då
ha möjlighet att göra kompletteringar
under tiden. Därefter skulle det enligt
min mening inte ens hjälpa med barndop
i svenska kyrkans hägn för att få
en ändring till stånd.

Jag vet som sagt inte om uppslaget
är särskilt bra, men det skulle ändå innebära
en möjlighet att komma till rätta
med de felaktigheter som det nuvarande
systemet innebär ur religionsfrihetssynpunkt.

Jag vill än en gång tacka statsrådet
för svaret, även om det tyvärr inte i
sin utformning ger någon större förhoppning
om en ändring på denna
punkt, i varje fall inte inom en snar
framtid.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vill bara rätta till ett
litet missförstånd som herr Paul Jansson
gjorde sig skyldig till när han sade

att denna frireligiösa familj för att
kunna ge barnet ytterligare ett förnamn
skulle tvingas att genom dop i svenska
kyrkan få barnet upptaget i statskyrkan.
Det förhåller sig inte alls så. Lagen
talar om »dop eller motsvarande
religiös förrättning». Det talas i detta
sammanhang inte alls om statskyrkan.
Det enda sammanhang i vilket statskyrkan
förekommer är då det sägs att om
dop inte sker inom svenska statskyrkan
så skall vårdnadshavaren anmäla
namngivningen till kyrkobokföraren.
Sker dopet i svenska kyrkans regi, är
dopförrättaren skyldig att göra denna
anmälan. I övrigt nämns över huvud
taget inte statskyrkan. När det gäller
religiösa samfund där barndop över
huvud taget inte förekommer är man
däremot tvungen att gå till namnmyndigheten
för att få ytterligare namn.

Om vi ser på just det fall som herr
Jansson åsyftade tror jag -— att döma
av uppgifter i pressen — att någon risk
inte förelåg att de 50 kronorna offrats
förgäves.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag kanske uttryckte
mig litet vårdslöst, ty statsrådet missförstod
mig i detta sammanhang. Jag
menar naturligtvis inte att de på något
sätt var tvingade att begagna svenska
kyrkan för att få saken ordnad, utan
det var ett uttryck för de svårigheter
som föreligger att få en ändring till
stånd, varigenom min formulering kanske
blev litet olycklig.

Å andra sidan vet vi att det finns
människor som inte bekänner sig till
något som helst trossamfund och som
inte skulle kunna tänka sig att utsätta
sina barn för någon kulthandling alls.
Då kvarstår ju, oavsett om det är i
svenska kyrkans hägn eller i något annat
trossamfunds, detta missförhållande
ur religionsfrihetssynpunkt. Statsrådet
torde väl inte kunna förneka att
så är fallet. Det är ur den synpunkten
som jag ansåg det angeläget att man

Nr 37

Torsdagen den 8 december 1966

skulle kunna reglera denna fråga på
något annat sätt, så att vederbörande
inte skall behöva komma i konflikt med
sin religiösa övertygelse.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 11.51, att —
för att bereda herr statsrådet Palme
tillfälle att, när debatten i andra kammaren
så tilläte, lämna ovan berört
svar på enkel fråga — ajournera sina
förhandlingar till kl. 12.00.

Kammarens förhandlingar återupptogos
kl. 12.00.

Ang. viss information i TV

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr Svenungssons
fråga angående viss information
i TV, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 24 november,
och anförde:

Herr talman! Herr Svenungsson har
frågat mig, om jag vill vidta åtgärder
för att förhindra att icke objektiva informationer
lämnas i TV. Samtidigt
som jag beklagar att mitt svar blivit
något försenat på grund av aktivitet i
medkammaren, vill jag uppläsa detta
svar.

Kungl. Maj :t har utsett ett särskilt
organ, radionämnden, med uppgift att
pröva i vad mån Sveriges Radio handhar
programverksamheten i överensstämmelse
med de riktlinjer, som anges
i gällande överenskommelse mellan staten
och Sveriges Radio angående rundradions
programverksamhet. Den som
anser, att Sveriges Radio i något program
inte följt angivna riktlinjer, kan
göra anmälan därom till radionämnden.

Ang. viss information i TV

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på min fråga.
Statsrådet är tydligen en mycket
upptagen man — därav dröjsmålet med
frågans besvarande.

Objektivitetskravet, när det gäller
samhällsinformation i våra massmedia,
är en väsentlig fråga. Som ett exempel
på bristande saklig information vill jag
omnämna ett TV-program den 15 november
i år med rubriken »Jag vill
skiljas». Programmet presenterades
som »konsumentupplysning» angående
skilsmässor. Under detta program kan
tydligen inrymmas vad som helst. Publiken
delgavs en högst tendentiös beskrivning
av vilka medlare som finns
att tillgå. Man fick ett starkt intryck
av att det »gjordes reklam» endast för
en kategori medlare — de borgerliga.
Stockholms telefonkatalog togs till
hjälp, och inte heller landsbygden
glömdes bort utan där hänvisades till
kommunalkontoren. Först i andra och
sista hand, rent parentetiskt, omtalades
att om man önskade en präst kunde
man vända sig till pastorsexpeditionen.
Man fick ett bestämt intryck av att denna
utväg var högst ovanlig. I verkligheten
är det precis tvärtom!

Enligt min mening var den information
som lämnades varken saklig eller
objektiv. I giftermålsbalkens 14 kap.
§ 1 sägs nämligen, »att makarna äge påkalla
medling av präst i svensk församling
o. s. v.». Först i § 2 sägs att
även kommunal medlare kan utses, om
behov av sådan finns. Det var emellertid
endast en kommunal medlare som
intervjuades i programmet. Prästen var
tydligen helt ovidkommande i sammanhanget.
Medlingen framställdes vidare
som en formalitet — som någonting
tämligen meningslöst, men giftermålsbalkens
14 kap. § 3 innehåller kategoriska
stadganden, när det gäller medling.

Från kommunalt medlarhåll har man
också starkt reagerat mot programmets
nedvärdering av medlarens uppgift.

14 Nr 37 Torsdagen den 8

Ang. viss information i TV
Kra\et på objektivitet ingår i en överenskommelse
mellan statsmakterna och
Sveriges Radio, något som också statsrådet
anför i sitt svar. I själva målsättningen
ingår en allsidig belysning av
de skiftande företeelserna i samhället.
Statsrådet har i annat sammanhang,
till vilket riksdagen återkommer, som
sin mening klart givit till känna, att
våra massmedia, som skall verka i samhällets
tjänst, skall inta en oavhängig
hållning till olika åsiktsriktningar, och
enligt min mening kan inte kravet på
objektivitet uttryckas bättre.

Jag är medveten om radionämndens
övervakande uppgift i detta sammanhang,
och statsrådet hänvisar också till
radionämnden i sitt svar. Men, vi vet
att det är en kontroll i efterhand. Det
är inte omotiverat att objektivitetskravet
åtminstone någon gång kommer in
i en skarpare belysning, till exempel
här i riksdagen.

I en motion till denna riksdag, inom
parentes från partihåll som står statsrådet
nära, uttrycks önskemål, att riksdagen
inte endast tar ställning till ekonomi
och administration, när det gäller
Sveriges Radio, utan också ger till
känna sin syn på programverksamheten.

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har mångfaldiga
gånger i båda kamrarna — i enlighet
med vad som anges i den radiolag som
föreligger till behandling av riksdagen
'' slagit fast kravet på att Sveriges Radio
skall vara opartisk, men jag har
aldrig drömt om att såsom regeringsledamot
kontrollera det enskilda programmet
och avgöra, huruvida det kan
sägas uppfylla detta krav.

Jag tror det vore mycket olyckligt
om vi genom votering i riksdagen skulle
försöka fastslå den saken som ett försök
att lösa problemet. Jag tror att den
enda tänkbara vägen är att skapa särskilda
organ för övervakning av objektiviteten,
till vilka man kan vända sig.

december 1966

Av det skälet har ju radionämnden
tillkommit, och som herr Svenungsson
vet har vi föreslagit en viss effektivisering
av radionämndens arbete i den
proposition som nu behandlas av riksdagen.

Programmet »Jag vill skiljas» är just
anmält för radionämnden. Med denna
upplysning vill jag skiljas från herr
Svenungssons fråga!

Herr SVENUNGSSON (h) :

Herr talman! Jag begär inte att statsrådet
skall följa alla program i TV _

det skulle vara en outhärdlig prövning,
så som många program är utformade!
Men jag menar att statsrådet som statsmakternas
främste företrädare på detta
område skulle ha möjlighet att inskärpa
objektivitetskravet, när det gäller våra
massmedia.

Jag förstår, att vi inte har möjlighet
att här i riksdagen debattera enskilda
program, men objektivitetsprincipen
har vi anledning att debattera. Det program,
som jag refererade anförde jag
som ett exempel på bristande objektivitet.

Statsrådet gör inte intryck av vanmakt
i andra sammanhang. Här är ett
tillfälle till aktivitet, ett tillfälle att inskärpa
vikten av objektivitet.

Jag vill till sist säga, att man kan
fordra av våra massmedia att de utnjttjar
sin frihet — den frihet som vi
är eniga om att de skall ha — under
ansvar.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Svenungsson vill
tydligen inte skiljas från frågan — vi
kanske får lov att tillkalla herr talmannen
som medlare så småningom.

Vi är ju överens om att vi skall inskärpa
objektivitetskravet och kravet
på opartiskhet. Vi bör också vara eniga
om att det icke kan vara statsmakternas
sak — vare sig genom kommunikationsministern
eller ens genom riksda -

Nr 37

Torsdagen den 8 december 1966

gen — att fastställa det enskilda programmets
större eller mindre objektivitetsgrad.

Lika illa vore det — det fanns en antydan
om det hos herr Svenungsson —
om jag i särskilt upprörande fall av
bristande objektivitet skulle ingripa
personligen i Sveriges Radios utformning
av programmen. Den tanken är
mig helt främmande. Då skulle man
nämligen rubba på en avgörande princip
på detta område. Sådana ingripanden
vill och kan jag icke göra, och jag
hoppas att det aldrig kommer att inträffa
att någon regeringsrepresentant
gör det. Men vi skall slå vakt om principen.
Vi har tillskapat särskilda organ,
som skall se till att denna princip
tillämpas i verkligheten, men längre
skall vi från statsmakternas sida inte
sträcka oss.

Meddelande ang. enkel fråga
ordnades till vikarie för Nilsson under
nämnda tid reservstenografen Kerstin
Eiderfors.

I anledning av att 30 § riksdagsstadgan
med bestämmelser om rätt för kanslitillsättarna
att tillsätta befattningshavare
hos kammaren upphävts genom
riksdagens beslut den 23 november
1966 att bifalla vad sammansatta konstitutions-
och bankoutskottet i betänkande
nr 2 därom hemställt, och då förnyad
sådan befogenhet enligt samma
beslut gäller först fr. o. m. den 1 januari
1967, beslöto herrar deputerade
att hos kammaren hemställa om godkännande
av de beslut herrar deputerade
enligt ovan fattat.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

överläggningen ansågs härmed slutad.

Upplästes följande till kammaren inkomna Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren, den
7 december 19C6.

Fortsatt ledighet för sjukdom beviljades
kanslisten, tillika registratorn
Leo Moks för tiden 6—19 december
1966 och förordnades kanslisten (kansliskrivaren)
fru Gertie Göransson till
vikarie för Moks under samma tid.

Ledighet för sjukdom beviljades stenografen
hos kammaren Lars Nilsson
för tiden 6—16 december 1966 och för -

Kammaren beslöt, på framställning
av herr talmannen, att godkänna de beslut
kanslitillsättarna sålunda fattat
samt att lägga förevarande protokoll
till handlingarna.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Petersson, Erik Filip, (fp) till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet:
»Hur stort behov av utländsk
arbetskraft anser Statsrådet föreligger
i det nu aktuella arbetsmarknadsläget?»

Kammarens sammanträde avslutades

kl. 12.10.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Nr 37

Fredagen den 9 december 1966

Fredagen den 9 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Om beskattning av vissa utlandsresor

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Ferdinand
Nilssons interpellation om beskattning
av vissa utlandresor, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Nilsson i Kungsängen
har i interpellation till mig återkommit
till frågan om att genom beskattning,
skärpta valutabestämmelser
eller andra åtgärder dämpa det växande
utflödet av valuta genom lyxresor
eller andra icke nödvändiga resor
utomlands.

Jag håller med interpellanten om
att det stora och växande underskottet
på vår turistbalans är besvärande i
dagens allmänna betalningsbalanssituation.
De skäl, som jag angav i mitt svar
till herr Nilsson i våras, för att jag inte
då övervägde några särskilda åtgärder
riktade mot s. k. lyxresor, gäller emellertid
även i dag.

Våra internationella åtaganden, som
för övrigt inte är mer generösa än flertalet
andra utvecklade industriländers,
lämnar mycket litet utrymme för restriktioner
gentemot löpande betalningar,
till vilka ju våra turistutgifter utomlands
räknas. Herr Nilsson åberopar
artikel VII i valutafondens stadga, som
sägs ge vissa möjligheter till sådana
åtgärder. Det är här emellertid fråga
om ett missförstånd från interpellantens
sida. Den åberopade bestämmelsen
avser det fall när valutafonden
uttömt sin behållning av en viss valuta.

I denna situation, som kan tänkas endast
vid en svår störning i det inter -

nationella betalningssystemet, kan fonden
förklara valutan i fråga för
»knapp», varefter medlemsländerna
kan införa restriktioner mot valutan.
Denna bestämmelse, som aldrig har tilllämpats,
saknar alltså all betydelse i
detta sammanhang.

Som jag också anförde i mitt tidigare
interpellationssvar synes vidare de
praktiska och principiella problem,
som sammanhänger med nödvändiga
effektivitets- och rättvisekrav, resa hinder
för ingripanden av det slag interpellanten
efterlyst. Mot denna bakgrund
kan jag därför i dag inte lämna
herr Nilsson något annat svar än i våras.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för det svar han har avgivit.
Det ger mig dock tillfälle att ytterligare
analysera problemet.

Jag konstaterar att i Departement
och Nämnder, utgiven av statens upplysningsbyrå
i början av detta år, säger
finansministern att det gäller att
medverka till att den nu negativa bytesbalansen
vändes i sin motsats. Han
hänvisar till åtgärder inom näringslivet
för att åstadkomma detta. Vi måste
lugna ned vår något för höga aktivitet
och efterfrågan, så att vi inte själva
konsumerar en stor del av vår varuproduktion,
säger han. Vi behöver inrikta
vår politik så att bytesbalansens
procentsiffror byter plats och vi får en
positiv i stället för negativ balans.

Detta tycker jag är väldigt bra sagt.
De allmänna principerna för finansministerns
grepp på sina uppgifter har
gärna i mig haft en beundrare. Men
jag förstår inte varför just denna del
— den om turistbalansen — skall vål -

Fredagen den 9 december 1966

Nr 37

la sådana förskräckliga svårigheter. Det
är ju i alla fall så att det här rör sig
om mycket väsentliga summor.

Jag vill från början göra en kommentar
beträffande riksbankens rapporter.
Där anges minimisiffror, åtminstone
när det gäller utflödet. Såvitt
jag vet händer det rätt så ofta att folk
som reser utomlands har med sig
svenska sedlar och växlar dem utomlands.
Detta innebär att den valutatilldelning
bankerna har fått är minimisiffror.
Hur stor skillnaden är ingår
jag inte på, ty den känner jag inte till.

Riksbankens rapporter från år 1963
visar i alla fall att utlandsresorna kostade
vårt land 760 miljoner kronor. År
1964 uppgick beloppet till 814 miljoner
kronor och förra året —■ år 1965 —
gick genom kostnader för utlandsresor
upp till 1 027 miljoner kronor ur landet.
Detta innebär att från år 1963 årskostnaden
för sådana resor har ökat
med 312 miljoner kronor, vilket jag
tycker är mycket pengar.

Härmed vill jag jämföra de belopp
som genom hitresta utlänningar har
tillförts Sverige. År 1963 tillfördes landet
på detta sätt 392 miljoner kronor.
År 1964 blev beloppet 456 miljoner
kronor och år 1965 inflöt genom hitresande
utlänningar 485 miljoner kronor.
Ökningen från år 1963 uppgick således
till 93 miljoner kronor. Jämfört
med den ökade kostnaden för svenskars
utlandsresor, vilken som jag nyss
nämnde var 312 miljoner kronor, innebär
detta att inkomstökningen endast
utgör något mer än fjärdedelen
eller något mindre än tredjedelen av
utgiftsökningen.

Det gäller således mycket betydelsefulla
belopp för vår handelsbalans.
Bristen för år 1965 — den brukar anges
litet generellt —- angavs till 1 400
miljoner kronor, och om man avräknar
inkomster från sjöfarten samt av svenska
investeringar på den utländska kapitalmarknaden,
brukar man räkna med
ett netto —• av en underbalans således
— på ungefär 1 000 miljoner kro -

Om beskattning av vissa utlandsresor
nor. Man måste ju då säga, att turistbalansen
utgör en ganska väsentlig och
ingalunda obetydlig del därav.

När jag då vet hur nödvändigt det
har blivit, på grund av att handelsbalansen
befinner sig i detta läge, att genom
särskilda åtgärder av restriktiv
karaktär, men även andra åtgärder,
även positiva, försöka åstadkomma en
bättre balans, så undrar jag: Skulle
man inte kunna erinra sig några ord av
kejsar Napoleon I, som sade en gång
att »Spanien blev mig ett öppet sår,
från vilket min kraft långsamt förblödde».
År det inte så att resorna inte bara
till Spanien utan även till Grekland
och till en del andra ställen kan bli ett
öppet sår, som ganska mycket tär på
krafterna? Jag har en bestämd känsla
av att så är fallet.

Att jag har vågat återkomma med
denna fråga beror på att de aktuella
siffrorna inte är särskilt trevliga, de
heller.

Riksbanksrapporterna om hur man
handskats med resevalutorna under det
senaste kvartalet, alltså månaderna
juli, augusti och september, visar att
valutainflödet för resenärer utifrån
har varit 187 miljoner kronor mot för
sanuna kvartal år 1965 181 miljoner
kronor och för tredje kvartalet år
1964 likaledes 181 miljoner kronor.
Detta tyder på att Sverige inte är ett
så förskräckligt dyrt turistland, att vi
har behövt få en tillbakagång i turismen.
Det har sagts så ibland, men siffrorna
visar knappast på det. Jag tycker
att turistinströmningspengarna har hållit
sig ganska konstant.

Utlandsresorna kostar däremot vår
betalningsbalans för tredje kvartalet i
år 457 miljoner kronor men för samma
kvartal år 1965 var siffran 381 miljoner
kronor och för tredje kvartalet
år 1964 var den 313 miljoner kronor.
Detta innebär också för tredje kvartalet
i år en brist i den s. k. turistbalansen
på 270 miljoner kronor.

Den internationella valutabalansen
för dessa resor under senaste år, om -

Nr 37

Fredagen den 9 december 1966

Om beskattning av vissa utlandsresor
fattande sista kvartalet år 1965 och de
tre första kvartalen år 1966, visar för
Sveriges del att valutainflödet under
denna tid var 499 miljoner kronor,
valutautflödet 1 204 miljoner kronor
och nettoförlusten 705 miljoner kronor.
Läget har sålunda klart försämrats.

Jag förstår att finansministern har
sin uppmärksamhet fäst på detta och
har avsett att genom åtgärder på andra
områden försöka åstadkomma en
bättre handelsbalans, men om jag tänker
på vad som står i Från departement
och Nämnder, nr 2 i våras, som
jag nyss läste ur, och sedan ser utfallet
här, blir jag ledsen. Med tanke på
den effekt som lönerörelsen i år har
och i en kommande tid kan få finns
det visserligen folk t. o. m. på borgerligt
håll som hävdar, att dessa löneökningar
slukas av skatt. Ja, bitvis, men
min bestämda uppfattning är att resultatet
av avtalsrörelsen i alla fall
kommer att innebära ökade möjligheter
att köpa varor och tjänster utifrån.
Jag är övertygad om att det kommer
att medföra ett ökat utflöde av valuta
för utrikesresor, och det har gjort att
jag haft kurage nog att återkomma.

Jag blev uppmuntrad av ett ord i interpellationssvaret
i våras. Finansministern
sade då att han nu inte var beredd
att göra någonting åt saken. Jag
tycker att det har hänt en liten smula
sedan dess, och jag tycker att detta har
ökat chanserna för att det skulle göras
någonting.

I sitt svar i dag säger finansministern,
att han håller med om att underskottet
på turistbalansen är besvärande
i dagens allmänna betalningssituation.
Vi är således överens om problematiken
på den punkten. Men sedan
säger finansministern att våra internationella
åtaganden lämnar mycket litet
utrymme för restriktioner.

De lämnar dock visst utrymme för
restriktioner! Och som jag uttryckte
det i interpellationen, bör man söka
boten där man har fått soten, d. v. s.
eftersom balansen i fråga om turist -

resorna är så dålig bör man försöka
sätta in åtgärder på det området.

Därom säger nu finansministern att
effektivitets- och rättvisekrav talar
emot att man reser hinder »av det slag
interpellanten efterlyst». Jag måste säga
att jag lärde mig en sak av finansministern
förra gången. Jag har nu inte
tryckt så hårt på beskattningssynpunkten
utan mera på de möjligheter
vi har till restriktioner beträffande utlandsvalutan.
Jag har tyckt att det låg
någonting i vad finansministern sade
om att folk kan resa till Köpenhamn
och köpa sina biljetter där, och därmed
kommer vi inte helt åt det onda,
om vi skulle lägga en skatt på utlandsresor.

I fråga om rättvisekravet vill jag
säga: Hur är det egentligen med rättvisan
i det här sammanhanget? Har
inte riksbanken i sin allmänna uppläggning
faktiskt rätt att handla ungefär
efter omständigheterna? För närvarande
gäller generellt att man räknar
med möjligheten av en begränsning av
valuta till 6 000 kronor. Om inte det
räcker, kan man laga efter lägenheten
och efter behov utmäta ett annat belopp.
Det innebär således att rättvisesynpunkterna
får underordnas de praktiska
möjligheterna. Jag vågar mig inte
på att föreslå något belopp —- vi har
ju en finansminister och ett finansdepartement
som skall sköta sådant —
men önskar man föreskriva ett lägre
generellt belopp så finns det ju möjlighet
att göra det.

Till sist ber jag få betona att jag har
vänt mig mot onödiga resor, lyxresor.
Jag vill understryka att jag begriper
att mycket av resevalutan går till nyttiga
och bra ändamål. Det är bra att det
finns möjligheter till nyttiga studieresor
och det är bra att då så verkligen
behövs kunna göra affärsresor, och sådant
bör givetvis inte förhindras. Likadant
är det beträffande hälsovården. Å
andra sidan vill jag också understryka,
att vårt vackra land mycket väl skulle
kunna bereda rekreation och avkopp -

Fredagen den 9 december 1966 Nr 37 19

Ang. vissa personalfrågor vid lantmäteristyrelsen

ling åt många människor som nu har
fått till vana att resa utomlands. Turistnäringen
inom vårt land skulle mycket
väl behöva den uppmuntran som
restriktiva åtgärder beträffande resevalutan
skulle kunna ge. På det sättet
skulle människor i stället avsätta sina
pengar inom landet, vilket skulle gynna
finansministerns energiska strävan att
få en bättre handelsbalans.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. vissa personalfrågor vid lantmäteristyrelsen Ordet

lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Skärmans interpellation
angående vissa personalfrågor vid
lantmäteristyrelsen, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Skärman har ställt
vissa frågor till mig som rör friställning
av personal inom lantmäteriet.

Enligt vad jag inhämtat från lantmäteristyrelsen
har under senare år personalsituationen
inom lantmäteriet kännetecknats
av brist på fackutbildad personal
av olika slag. Följden har blivit
att många tjänster enligt personalförteckning
inte kunnat besättas. För att
i görlig mån tillgodose arbetskraftsbehovet
inom lantmäteriet har lantmäteristyrelsen
inom ramen för tillgängliga
medel låtit korttidsanställa viss
personal med lägre utbildning än vad
som normalt krävs på olika nivåer inom
lantmäteriet. Eftersom utbildningen
av särskilt ingenjörspersonal och kartteknisk
personal på senare tid kraftigt
ökat, har förutsättningarna att erhålla
fullt kompetent personal för de olika
uppgifterna inom lantmäteriet numera
väsentligt förbättrats.

Ett annat förhållande som under senare
år utmärkt personalsituationen inom
lantmäteriet har varit den stora omsättningen
av personal. Under inneva -

rande höst har personalavgången emellertid
varit mindre än normalt. Detta
anses bero på dels det ändrade arbetsmarknadsläget
dels att lönenivån för
personalen förbättrats.

Dessa förhållanden har medfört att
lantmäteristyrelsen å ena sidan kunnat
anställa mera kvalificerad personal
men å andra sidan varit nödsakad att
—- som anförts i interpellationen —
minska antalet tillfälligt anställda. Någon
kapacitetsminskning uppkommer
sålunda ej.

Beträffande frågan om lantmäteristyrelsens
framställning om att få överskrida
innevarande års avlöningsanslag
för lantmäteristaten får jag meddela att
jag avser att föreslå Kungl. Maj:t att
bifalla framställningen.

Vad gäller dem som nu utexamineras
från kartteknikerkurserna vill jag framhålla
att kurserna avses fylla hela marknadens
behov av karttekniskt utbildad
arbetskraft. Enligt lantmäteristyrelsens
uppfattning kommer de nyutexaminerade
ej att ha några större svårigheter
att få anställning.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Holmqvist få framför ett tack för
svaret på min interpellation.

Avsikten med den var inte att ta upp
en debatt om de interna förhållandena
i ett verk som lyder under jordbruksdepartementet.
Med hänsyn till min
ställning som tjänsteman i samma verk
har jag tvärtom sökt undvika att engagera
mig i sådana debatter. Jag vill i
stället se de gjorda uppsägningarna —
eller friställningarna kanske man nu
skall kalla det — från mer principiella
synpunkter.

När det gäller den ena av de synpunkterna
kan jag fatta mig relativt
kort. Vi hade i början av 1950-talet en
liknande kris på lantmäterisidan. Det
saknades då anslag på samma sätt som
nu, och ett mindre antal nyutexaminerade
civilingenjörer — som bl. a. genom
förhoppningsfulla broschyrer från lant -

20 Nr 37 Fredagen den 9 december 1966

Ang. vissa personalfrågor vid lantmäteristyrelsen

mäteristyrelsen lockats in på lantmätarbanan
— kunde inte erhålla de förordnanden
som de fått löfte om och tagit
för givna. Den saken ordnades förstås
ganska snabbt, det skall jag erkänna,
men förhållandet och den uppmärksamhet
det väckte bland de studerande
medförde under flera år en betydande
försämring av rekryteringen till fackavdelningen
för lantmäteri på tekniska
högskolan. Man kan befara en liknande
utveckling nu, och det har vi inte råd
till.

Den andra principiella synpunkten
är följande. Skall ett verk som, enligt
vad allmänt är känt, sedan årtionden
varit överhopat med arbete och har en
arbetsbalans, som det skulle ta åratal
att arbeta av, behöva ha en sådan medelssituation
att man lagom till jul måste
säga upp en personal som, låt vara
mindre teoretiskt utbildad, dock i regel
utomordentligt väl fyllt sin uppgift och
så att säga räddat verket i en svår situation? Jag

förundrar mig inte över att man,
som i ett klipp från Svenska Dagbladet
ur Skogsnäringen nr 88, har dragit slutsatsen
att den minskade arbetstillgången
nu börjar få återverkningar inom
statsförvaltningen. Så är ju åtminstone
inte förhållandet beträffande lantmäteriet
— där finns arbete för åratal framåt.
Skulle — som man får hoppas —
de omedelbara uppgifterna nedskäras,
finns det säkert åtskilligt som blivit eftersatt
under dessa år och som bör tas
igen. Nu är det tvärtom överfullt av
arbetsuppgifter, som dessutom enligt en
nyligen höjd och s. k. självförsörjande
taxa betalar sig själva. Det hade således
varit till förmån för allmänheten
och utan kostnad för statsverket, om
den uppsagda personalen fått fortsätta
sitt arbete. Jag vill även vitsorda från
många års erfarenhet att dessa många
gånger praktiskt utbildade karttekniker
och kontorsbiträden utfört ett mycket
gott arbete både ur kvalitativ och kvantitativ
synpunkt. Enda orsaken till uppsägningen
är därför enligt min mening

ett utomordentligt stelt och långsamt
verkande system för medelstilldelning.
Det borde rättas till.

I detta sammanhang vill jag tacka
jordbruksministern för den positiva
upplysningen, att statsrådet avser att
föreslå Kungl. Maj:t att bifalla lantmäteristyrelsens
framställning om att
få överskrida innevarande års avlöningsanslag
för lantmäteristaten. Det är
utomordentligt väl motiverat. Visserligen
låter ordet överskrida inte så bra,
men i detta fall kommer det att innebära
att lantmäteriet får tillfälle att arbeta
mer ostört till fördel för en otåligt
väntande allmänhet. Det betyder i realiteten
ej heller någon verklig utgift för
statsverket då den höjda taxan mer än
väl kommer att tillföra statsverket ersättning
från sakägarna för det arbete
som utförs av den lågavlönade personal,
som det hela tiden i denna interpellation
är fråga om.

Slutligen får jag uttrycka tillfredsställelse
över att lantmäteristyrelsen anser
att den nyutexaminerade personalen
ej kommer att ha några större svårigheter
att få anställning. För exakt
en månad sedan lät det i företagsnämnden
på följande sätt: »Styrelsen är icke
beredd att lämna besked på denna
punkt förrän längre fram då situationen
bättre kan överblickas.»

En sådan överblick har tydligen nu
varit möjlig, och man får hoppas att
den ger resultat. Förutom för eleverna
som praktiserat under en längre tid och
kostat på sig kurser är frågan av viss
vikt för den som sökt lojalt lätta verkets
rekryteringssvårigheter och genom
pryoelever och praktikanter försökt intressera
duktig skolungdom för yrket.

Att statsrådet ej velat eller kunnat
svara på min sista fråga, om utbildningskadern
är väl avvägd, finner jag
naturligt då därtill väl fordras en mer
ingående marknadsundersökning än
som varit möjlig på den korta tid som
stått till buds. Frågan är dock värd att
följas upp.

Jag tackar än en gång för svaret.

Nr 37

Fredagen den 9 december 1966

Ang. vissa personalfrågor vid lantmäteristyrelsen

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tror man har anledning
konstatera, att det finns uppdämda
behov inte bara inom lantmäteriet
och att vi inte helt kunnat tillgodose
varje verks önskemål i fråga om
personal och organisatorisk upprustning.
Vi tvingas alltid inom den statliga
sektorn göra en fördelning av resurserna
mellan de olika verksamhetsområdena.

Hela personalorganisationen är också
anpassad efter de utrymmen och de
hjälpmedel som finns. Därför kan man
inte, herr Skårman, utan vidare låta
personalorganisationen svälla, även om
det skulle finnas ett utbud av arbetskraft
i en viss situation och även om
ett visst ämbetsverk skulle ha arbetsuppgifter
och kunna bereda sysselsättning
åt ytterligare personal. Jag tror
att vi ganska ofta skulle ställas i besvärliga
situationer om man började
tillämpa en sådan princip; läget skulle
bli rätt ohållbart.

Den situation som har uppkommit
och som jag har beskrivit är väl närmast
resultatet av en allmän åtstramning
på arbetsmarknaden men naturligtvis
också av den förbättrade utbildningen
och det ökade intresset för utbildning
på detta område. Uppenbart
måste det sätta spår efter sig. Som herr
Skårman också har noterat har departementet
ändå sökt medverka till att
den nödvändiga omställningen skall
kunna göras så smidigt som möjligt.

Jag vill alltså för min del opponera
emot herr Skärmans synsätt. Även om
man kanske med hänsyn till en viss
personalgrupps intressen kan resonera
på det sätt han gör, är det dock inte
hållbart att göra det. Det skulle nämligen
få väldiga konsekvenser, om vi
började tillämpa ett sådant synsätt.

Ilerr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om det riktiga i de synpunkter som
jordbruksministern här har framfört

nämligen att man inte kan låta personalen
öka hur mycket som helst. Det
måste sättas en gräns för allting.

Men nu finns denna personal redan.
Den är etablerad, och den är i kontinuerligt
arbete. Det enda motiv som
lantmäteristyrelsen har anfört för dessa
uppsägningar är bristen på medel. Som
jag sade förut har lantmäteritaxan höjts
ganska avsevärt, och jag skulle tro att
det arbete dessa lågavlönade gör — det
rör sig hela tiden bara om lågavlönade
— betalar sig synnerligen väl ur statskassans
synpunkt. Det är inte lätt för
dem att få nytt arbete. Den personal
som det här är fråga om arbetar oftast
inte i de stora tätorterna, Stockholm
och Göteborg m. fl. Jag t. ex. på mitt
distrikt berörs inte av detta — det är
inte därför jag har tagit upp frågan.
Det gäller en hel del småstäder och
andra småorter, där distrikten har ont
om personal och haft svårt att rekrytera
ordinarie personal. Det är de, som
blir hårt naggade i kanten.

Jag vill här återge en sak som ordföranden
i lantmäteristyrelsens företagsnämnd
sade vid ett sammanträde
den 8 november i år: »Styrelsen är
medveten om att den största personalbristen
finns på den kvinnliga sidan.
Detta grundar sig på att de personalramar
vilka fastställdes vid 1960 års
omorganisation i dag inte är helt lämpliga.
Styrelsen försöker klara detta problem
genom att använda vakansmedel
för anställning av kvinnlig personal.»

Det är så styrelsen har gjort och därmed
i någon mån räddat situationen,
framför allt på en hel del kontor och
distrikt i sådana delar av landet, där
det som sagt inte är så lätt att rekrytera
personal.

Dessutom får jag säga att jag inte vill
övervärdera den teoretiskt högutbildade
personalen. Inom den personaluppsättning
jag under 35 å 36 års tid haft
att göra med bar jag kanske funnit de
allra bästa och plikttrognaste medhjälparna
bland dem som fått den praktiska,
långa utbildningen och inte haft

Nr 37

Fredagen den 9 december 1966

Ang. program 3 i radio
så stora möjligheter till teoretisk vidareutbildning.
Det är dem det gäller
nu.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Skärmans påstående
överensstämmer inte med de uppgifter
som jag har fått av lantmäteristyrelsen.
Där sägs att de anställda, vilkas
förordnande utlöper den 31 december
i år och där man sagt att de inte kan
påräkna fortsatt förordnande, med något
enstaka undantag saknar reguljär
kartteknisk utbildning. Som herr Skärman
säger är de fördelade på flera olika
organisationsenheter, det är 56 stycken.
Hälften av tjänstemännen har en
anställningstid av mindre än ett år, cirka
en tredjedel har en anställningstid
mellan ett och två år, och ingen av
tjänstemännen är anställd före den 1
januari 1964.

Man kan väl då knappast säga att
just denna grupp av personal, som ju
kan ha många förtjänster i övrigt, skulle
ha fått vad herr Skårman kallar en
praktisk långsiktig utbildning. Jag ser
det snarast på det sättet, att man för
att fylla ett personalbehov fått lov att
ta folk som saknar den i och för sig
nödvändiga grundutbildning som är
tänkt för uppgifterna.

Det är glädjande om det gått bra,
men å andra sidan tror jag inte att just
de motiv som herr Skårman anför är
alldeles relevanta. Och det förhållandet
att det är många enheter som berörs
tror jag snarast måste vara en fördel.
Det hade varit sämre om vi skulle
tvingas säga upp en samlad personalkategori
på en ort. Det hade uppenbart
varit mycket svårare för dem att
då finna annan sysselsättning. Nu tror
jag att det bör vara en fördel för personalen,
just genom att den är utspridd
på olika håll i landet.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag håller på att inveckla
mig i en detaljdiskussion, vilket

jag från början lovade att jag inte skulle
göra. Jag skall inte ta upp några enskilda
fall. Men jag får väl konstatera
att jordbruksministern ändå är positiv
i detta fall, och så vill jag framhålla
att huvudsynpunkten från min sida är
att det gäller personal, som håller på
att arbeta och hjälpt till i en brydsam
situation genom att hoppa in, som nu
friställs utan skäl. Det är inte bara nybörjare
det är fråga om, utan fruar och
andra som haft anställning tidigare, och
det är synd att de som gör ett arbete
som betalar sig bra måste avbryta det
och kanske måste gå tillbaka till hemmet
eller vänta på att få ett nytt arbete.

Jag tackar i alla fall för svaret. Jag
har hört att jordbruksministern är positiv,
och jag är mycket tacksam just
för löftet om tillstyrkt anslag. Jag tror
att det är värdefullt för oss inom lantmäteriet,
som försöker jobba undan den
stora balans vi har.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. program 3 i radio

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr Ferdinand
Nilssons fråga angående program
3 i radio, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 30 november,
och anförde:

Herr talman! Herr Nilsson har frågat
mig, om jag av hänsyn till många
lyssnare — särskilt äldre och andra
med begränsade ekonomiska resurser
— vill överväga förläggande av underhållningsmusiken
till annat program,
eventuellt program 2 eller 1, så att de
slipper kostnaden för inköp av ny radioapparat.

Sedan ett riksomfattande tredje sändarnät
för ljudradion numera i huvudsak
byggts ut, kan den sedan länge planerade
omläggningen av programverksamheten
i förhållandet mellan ljud -

Fredagen den 9 december 1966

Nr 37

radions kanaler genomföras. Då denna
omläggning innebär att en del lätta underhållningsprogram
överförs till program
3 från de båda tidigare programmen,
har uppmärksamhet ägnats de
problem som uppstår för lyssnare, som
med sina apparater endast har möjlighet
att ta emot program 1. Särskilt har
uppmärksammats de äldre lyssnarna,
vilkas ekonomiska situation ofta är sådan,
att inköp av en ny apparat innebär
en kännbar utgift.

Vad innebär då den nya programuppläggningen?
Program 3 blir såsom
nämnts kanalen för melodiradiosändningar
och annan lätt musikalisk underhållning
jämte nyheter och annan
kortfattad information. Program 2 sänder
under förmiddagen och en del av
eftermiddagen skolradio och annan undervisning
samt får på kvällstid sin
speciella karaktär av den seriösa musiken.
Program 1 slutligen kommer på
kvällstid att få sina sändningar speciellt
inriktade på talprogram av olika
slag, såsom teater, uppläsningar, föredrag,
frågesport, olika slags information
etc. På dagtid blir program 1 mera
varierat än tidigare med inslag av både
lätt och seriös musikalisk underhållning
samt talprogram.

En fråga, som förtjänar uppmärksamhet
i detta sammanhang, är hur
kanalomläggningen påverkar våra möjligheter
att ta emot olika program. Mottagandet
av sändningarna i det nya
program 3 förutsätter som bekant FMmottagare.
Med de äldre AM-mottagare
som fortfarande finns i bruk kan i allmänhet
endast program 1 mottas. För
de äldre lyssnarna och särskilt pensionärerna
kan detta skapa speciella
problem. Genom överföringen av lätta
musik- och underhållningsprogram
från program 1 till den nya kanalen
kan många av dem tänkas gå miste om
programinslag som är av speciellt intresse
för dem. Samtidigt är deras ekonomiska
situation ofta sådan att inköp
av en ny apparat innebär en kännbar
utgift.

Ang. program 3 i radio

Jag har sedan detta problem aktualiserats
haft ingående diskussioner med
Sveriges Radio om pensionärernas programfrågor.
Jag är förvissad om att
Sveriges Radio har en stark vilja att
söka tillggodose pensionärernas önskemål.
Följande åtgärder har vidtagits eller
planeras.

För det första har genom Sveriges
Radios planering av det nya program
1 sändningarna under dagtid blivit
mera varierade än tidigare med inslag
av både lätt och seriös musikalisk underhållning
samt talprogram. Då samtidigt
utrymmet för de allmänna programsändningarna
under dagtid ökar
genom att skolradion förs över till program
2, kan det med skäl hävdas, att
de äldre lyssnarna härvidlag får en
klar förbättring i förhållande till tidigare.
För det andra har Sveriges Radio
i sin planering beaktat denna lyssnargrupps
intresse genom att låta musik,
som hittills funnits i program 1 på
kvällstid men som nu överflyttas till
program 3, sändas i repris i program
1 på förmiddagstid. För det tredje är
man inom Sveriges Radio dessutom beredd
att som ett övergångsarrangemang
några dagar i veckan lägga in ytterligare
repriser på kvällstid med lätt
underhållning av det slag, som kan
förutsättas intressera de äldre lyssnarna.

Givetvis är det viktigt, att de pensionärer
som hittills inte skaffat FMmottagare
får möjlighet att göra detta.
Sveriges Radio har därför med radioleverantörerna
tagit upp frågan om
möjligheterna att erbjuda folkpensionärerna
en prisbillig radiomottagare
av god kvalitet i förening med en speciell
rabatt. Man har från radioleverantörernas
sida ställt sig positiv, och
det torde alltså finnas möjligheter att
på denna väg i någon mån underlätta
apparatanskaffningen.

Ett särskilt problem utgör sådana
radioanläggningar på sjukhus, vårdanstalter
etc., som endast har möjlighet
att ta emot program 1. Jag utgår från

Nr 37

Fredagen den 9 december 1966

Ang. program 3 i radio
att vederbörande huvudmän kommer
att se till att dessa successivt ersätts
med anläggningar för mottagning av
FM-sändningar.

Genom dessa åtgärder tror jag, att
man i allt väsentligt har undanröjt de
svårigheter, som kanalomläggningen
kan vålla de pensionärer, som f. n. endast
har möjligheter att motta program
1.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för det sakliga innehållet
i hans svar. Jag tycker att han
kan hänvisa till många goda ansatser,
som vidtagits på detta område och som
kanske kan leda till bättre förhållanden
än vi befarade.

Under cirka tre veckor talade man
ideligen om de tre renodlade programmen
-— program 1, program 2 och program
3. En massa människor — inte
bara de gamla och sådana som har besvärlig
ekonomi och därför har svårt
att skaffa sig nya radioapparater, i den
mån de inte köper på avbetalning,
utan stora delar av svenska folket —
har hittills egentligen endast haft tillgång
till program 1. Detta blir väl så
småningom också avhjälpt. Statsrådet
har lagt upp det hela på ett så positivt
sätt, att jag tycker avsikten är värd
ett ärligt erkännande av en interpellant
som annars kanske var beredd att
anlägga litet kritiska synpunkter.

Jag vill emellertid, herr talman, understryka
att det finns ett annat sätt
också, och det är att rucka på numreringen
— att placera program 3 på program
2 och program 2 på program 3.
Då skulle det öka möjligheterna för
många av oss att kunna höra ett program
som vi kanske sätter större värde
på i vårt enkla oförstånd. Det vore
en gärd av tillmötesgående.

Men det ingår inte i det rikhaltiga
program som här företetts. Jag konstaterar
att uppläggningen i interpella -

tionssvarets stycken som börjar med
»för det första», »för det andra» och
»för det tredje» på något sätt erinrar
oss fader Schartau. Det som står där är
emellertid så pass väsentligt och värdefullt,
att jag inte vill raljera mycket
över det. Beträffande den fjärde frågan,
d. v. s. den prisbilliga radion, vill
jag ju se hur det utvecklas, men om
det kan göras någonting därvidlag är
det givetvis också bra.

Beträffande sjukhusen hänvisar
statsrådet generöst — ungefär som om
han vore inrikesminister — till att
»det får landstingen klara». Jag menar
att det är ett enkelt sätt att klara saken,
men den lär väl kunna ordnas,
skulle jag kunna tänka mig.

Däremot vill jag beträffande den
punkt som jag betecknat som den sjätte
säga, att man ju inte vet hur det
går för dem som lyssnar på våra radioprogram
i vårt grannland Finland. Hur
skall det gå för dem där borta som
har lyssnat på svensk radio och nu endast
kan ta in program 1? Tänk litet
på dem också!

Jag vill med en lätt nyansering av
statsrådets slutord understryka, att jag
tror man kanske skulle kunna undanröja
väsentliga svårigheter. Jag hoppas
också att det blir så. Kanske är jag inte
lika optimistisk som statsrådet, men jag
hoppas på fortsatt uppmärksamhet på
detta område. Det är betydelsefullt för
många människor som genom programomläggningen
har fått svårigheter som
gör dem värda en alldeles särskild
omtanke. När jag nu märker, hur mycket
statsrådet verkligen tycks tänka på
dessa människor, så hoppas jag på det
bästa för framtiden.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det vore kanske väl revolutionerande
att helt ändra om kanalnumreringen
— program 1 är ju
Sveriges Radios flaggskepp på radioområdet
och där går de program som
folk huvudsakligen har vant sig vid att

Fredagen den 9 december 1966 Nr 37 25

Ang. särskilda åtgärder för handikappade i samband med övergången till

högertrafik

höra. Jag tror dock att man genom dessa
jämkningar i renodlingen av kanalerna
skall kunna nå ett tillfredsställande
resultat.

Vad herr Ferdinand Nilsson sade om
landstingen är riktigt. Jag har talat med
Svenska landstingsförbundet, som förklarat
att detta problem bara kan lösas
via landstingen.

Sedan vill jag säga som jag sade i
medkammaren, att detta är ett viktigt
problem — jag delar där herr Ferdinand
Nilssons mening. För gamla människor
spelar radion ofta en mycket
stor roll. Det är ofta bland de ekonomiskt
svagaste och i många fall bland
de människor, som lever mest isolerat,
som de som saknar radioapparater återfinns.
Därför är det en angelägen uppgift
för Sveriges Radio och för oss här
i kammaren som var med och beslutade
denna sak för tre, fyra år sedan
att se till att denna omläggning, som
naturligtvis i stort sett kommer att
medföra en förbättring, inte innebär
orimliga svårigheter för dem. Jag hoppas
att dessa nya åtgärder skall bidraga
till en sådan förbättring.

Slutligen vill jag be om ursäkt för
min »schartauanska läggning». Men det
brukar — åtminstone för mig — hjälpa
till att klara tankarna att lägga upp en
sak på det sättet.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Jag har, herr talman, fortfarande anledning
att hysa tacksamhet för statsrådets
uttalande. Jag ber att särskilt få
understryka hans ord att folk inte gärna
vill ha någon ändring av program 1,
utan att man vill höra dem man fått
vänja sig att höra där. Det förstår jag.
Jag inte ens ifrågasatte ett så revolutionerande
ingrepp, som skulle kunna
störa cirklarna för många, utan jag talade
bara om program 2 och program
3 —• program 1 vågade jag helt enkelt
inte tala om.

Till sist ber jag att få betona vad

statsrådet antydde i sitt senaste anförande,
nämligen riksdagens ansvar angående
programmen. Även jag bär varit
med och yrkat på rikhaltigare program.
Det går naturligtvis inte att införa sådana
utan att det uppstår vissa svårigheter;
det tycker jag att jag kan kosta
på mig att erkänna.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. särskilda åtgärder för handikappade
i samband med övergången till
högertrafik

Ordet gavs därefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som tillkännagivit,
att han ämnade vid detta
sammanträde besvara jämväl herr Hubinettes
interpellation angående särskilda
åtgärder för handikappade i
samband med övergången till högertrafik,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Hiibinette har frågat
mig om jag avser att i samband
med trafikomläggningen vidtaga sådana
åtgärder som kan undanröja olägenheter
i trafiken för handikappade.

Inför övergången till högertrafik
krävs en rad olika åtgärder för att motverka
de särskilda svårigheter och risker
som trafikomläggningen kan innebära
för vissa grupper av handikappade.
Det är självfallet angeläget att de
handikappades situation särskilt beaktas
vid förberedelserna för övergången.
Svårigheterna för personer med
nedsatt syn uppmärksammades redan
i den till grund för propositionen
1965: 180 liggande departementspromemorian,
som i vanlig ordning remissbehandlades.
Vikten av att problemen
beaktas underströks ytterligare i propositionen,
som upptog förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen för att
öka trafiksäkerheten och underlätta
övergången till högertrafik.

Nr 37

Fredagen den 9 december 1966

Ang. särskilda åtgärder för handikappade i samband med övergången till
högertrafik

I den omfattande upplysningsverksamheten
inför trafikreformen kommer
det att ingå som ett mycket viktigt led
att lämna människor med handikapp en
tillräcklig, på lämpligt sätt utformad
och förmedlad information med ändamål
att tillförsäkra alla kategorier som
självständigt vistas i trafiken samma
goda mått av orientering om vad reformen
allmänt innebär, om nya trafikregler,
om vad den enskilde bör tänka
på för sin egen trygghet i den ändrade
trafikmiljön och om mycket annat
som har betydelse för en säker övergång
till högertrafik. För vissa grupper
av handikappade kan man givetvis använda
det allmänna informationsmaterialet
med vissa kompletteringar, för
andra, t. ex. blinda och synskadade,
måste materialet bl. a. översättas så att
det blir bekvämt tillgängligt. Vad beträffar
människor med psykiska handikapp
måste i viss utsträckning speciellt
informationsmaterial och speciella informationsvägar
användas.

En särskild detaljplan för informationer
till de handikappade utarbetas
i samråd mellan högertrafikkommissionen
och statens handikappråd under
medverkan från andra berörda myndigheter
och de handikappades organisationer.
Särskilda befattningshavare har
anställts och placerats hos handikapprådet
för att arbeta med frågor inför
högertrafiken.

En del allmänt trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder som planeras har särskilt
intresse i det här sammanhanget.
Dit bör bl. a. räknas den intensiva vägledningsverksamhet
som kommer att
ordnas vid omläggningen och en tid
framöver. Vägledarna — på inemot
20 000 postställen — bör kunna bidra
starkt till att underlätta för handikappade
människor att vänja sig vid de
ändrade förhållandena.

I samband med arbeten som utförs
för att anpassa vägar och gator för det
nya trafiksystemet finns vissa möjligheter
att göra miljön mera handikapp -

vänlig. Handikapprådet har fört fram
synpunkter och önskemål i det avseendet.
Högertrafikkommissionen har rekommenderat
att man i den utsträckning
så är möjligt tar hänsyn till vad
handikapprådet sagt, och kommissionen
har därför i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
delgett samtliga
väghållare i riket dessa synpunkter och
önskemål. De gäller bl. a. parkeringsplatser
för invalidbilar, anpassning av
övergångsställen och trafiksignaler med
hänsyn till rörelsehindrade, blinda och
synskadade, placeringen av vägmärken
samt utformningen av vänthallar och
vindskydd vid busshållplatser. Här bör
också nämnas att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i höst har tillskrivit väghållarna
och betonat att det vid utformningen
av signalanläggningar måste göras
en rimlig avvägning mellan olika
trafikantkategoriers behov. Man håller
för närvarande på med att prova ut en
ljud-apparat, som skall göra det möjligt
för blinda och synskadade att uppfatta
signalgivningen.

Anpassningen av bussparken till högertrafik
innebär att en tämligen stor
del av det äldre beståndet slås ut och
ersätts med nya bussar. Eftersom de
modernare busstyperna genomgående
har en mera handikappvänlig utformning
med bl. a. lägre instegshöjd, betyder
förnyelsen av bussparken förbättrade
möjligheter för rörelsehindrade
att utnyttja kollektiva trafikmedel.
Särskilda rekommendationer har gått
ut till trafikföretagens organisationer
och till de verkstäder som arbetar med
nybyggnad och ombyggnad av bussar.

I fråga om invalidbilar — det finns
omkring 6 000 skattebefriade sådana i
landet — får man räkna med att det
i en hel del fall måste göras ändringar
eller byten från vänsterstyrda till högerstyrda
fordon. I den mån sådana
åtgärder blir nödvändiga till följd av
irafikomläggningen, bestrids kostnaderna
av statsmedel.

Fredagen den 9 december 1966 Nr 37 27

Ang. särskilda åtgärder för handikappade i samband med övergången till

högertrafik

Herr HDBINETTE (la):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för det svar jag fått.
Tyvärr kan jag inte i likhet med herr
Nilsson i Kungsängen säga, att jag i
alla stycken tycker att det var ett bra
svar.

Bakgrunden till min fråga har varit
att det, när man nu skall lägga om till
högertrafik, är ett »gefundenes Fressen»
att samtidigt hjälpa de handikappade,
så att de med ganska enkla åtgärder
får det lättare att ta sig fram på
vägar och gator, vid trafikkorsningar
och vid svåra övergångsställen.

De handikappades riksförbund har
gjort en uppställning på en rad åtgärder
som det borde vara rimligt att försöka
tillgodose. Det har sagts när det
gäller t. ex. parkering, att en förhöjning
av körbanan till nivå med trottoaren
är önskvärd och att där detta inte
är möjligt man skall hålla en tolerans
av 8 cm i nivåskillnad. Där det finns
en stenkant vill man ha den fasad. När
det gäller övergångsställen säger man,
att en upphöjning av körbanan för att
eliminera nivåskillnaden och markering
av övergång mellan gång och körbanan
är nödvändig för synskadade.
Det finns en hel rad sådana här åtgärder
som jag bedömer vara relativt
enkla att vidta i samband med den
stora omläggningen. Man har vidare
sagt, att trafiksignaler bör vara så pass
långt utsträckta, att en handikappad
hinner över körfilen, och att manöverkontakterna
skall vara placerade
på en viss nivå över markplanet så att
de är lätt åtkomliga.

Statsrådet Palme svarar nu, att det i
samband med de arbeten, som utförs
för att anpassa vägar och gator för
det nya trafiksystemet, »finns vissa
möjligheter» att göra miljön mera handikappvänlig.

Ja, det är klart att det finns vissa
möjligheter. Dessa möjligheter måste
tillvaratas. Men i en sådan här situation,
när man ändå lägger om trafik -

förhållandena i städerna och det hela
kostar så mycket pengar, så skall man
säga ifrån att då skall det göras.

Högertrafikkommissionen har rekommenderat
att det i viss utsträckning
är möjligt att ta hänsyn till de
handikappade, säger statsrådet. Jag fäste
mig här särskilt vid det som står
senare i svaret, att man för närvarande
håller på att prova ut en ljudapparat
som skall göra det möjligt för de
blinda och synskadade att uppfatta signalgivningen.
Jag passerar Stureplan
på väg till riksdagen varje dag. Där
är man i full gång med omläggning av
trafikapparaten för högertrafik. Nu säger
statsrådet Palme, att man håller
på att prova ut en apparat. Den borde
ha varit färdigutprovad och klar, så att
den kunde tas i bruk när det väl blir
aktuellt!

Till slut vill jag säga, att svaret präglas
av viss positiv anda, men jag hade
faktiskt väntat mig att det skulle ligga
litet mera kraft bakom det uttalande
som har presterats vad gäller själva
trafikapparaten.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Med anledning av det
sista som herr Hiibinette sade beklagar
jag att jag inte talade med högre
röst när jag framförde mitt svar — hans
uppfattning kanske delvis kan förklaras
av att han inte har läst svaret så
noga.

När herr Hiibinette skulle citera ett
stycke sade han, att högertrafikkommissionen
har rekommenderat att man
i viss utsträckning skall ta hänsyn till
vad handikapprådet har sagt. I mitt
svar står det att högertrafikkommissionen
har rekommenderat att man i
den utsträckning så är möjligt tar hänsyn
till vad handikapprådet sagt o. s. v.

Alla de enskilda ting som herr IJiibinette
nämnde finns med i de överläggningar,
som högertrafikkommissionen
och handikapprådet har fört. Re -

28 Nr 37 Fredagen den 9 december 1966

Ang. särskilda åtgärder för handikappade i samband med övergången till
högertrafik

kommendationerna har nu skickats ut
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och till samtliga väghållare i riket med
begäran att dessa skall ta hänsyn till
dem. Men man kan inte göra detta till
mandatära krav. Det gäller ju en oerhört
lång rad av praktiska ting. Man
kan inte säga att samtliga dessa åtgärder
skall vidtas på vartenda ställe, ty
ibland är det inte möjligt på grund av
gatustruktur och annat. Man får driva
detta så långt som det är praktiskt möjligt
på varje särskilt ställe.

När det gäller ljudapparaten säger
herr Hiibinette att han sett att man på
Stureplan håller på att prova ut en sådan
apparat. Det skulle ha gjorts för
länge sedan, säger herr Hiibinette. Men
det har inte funnits någon sådan Ijudapprat,
och det har inte varit så enkelt
att göra några prov innan man fått en
lämplig anordning. Vi fick emellertid
en sådan i relativt god tid.

Jag beklagar att den fråga, där vi
borde vara eniga om att göra trafikmiljön
mera han dikapp vänlig, utnyttjas
till ett sådant missnöje från herr Hiibinettes
sida. Jag vill inte säga att det
här tillfället innebär ett »gefundenes
Fressen». Det tror jag är ett uttryck
som man använder i helt andra sammanhang.
Enligt min uppfattning har
vi nu ett utmärkt tillfälle att göra trafiken
lättare för sjuka människor.

Herr HuBINETTE (h):

Herr talman! Jag är fullt på det
klara med att även statsrådet Palme
har stort intresse av att dessa frågor
skall lösas på ett hyggligt sätt, och jag
har inte alls försökt utnyttja situationen
till någon kverulans. Men när man
läser svaret tycker man att det kunde
ha präglats av något större kraftfullhet,
så att de handikappade känt ett
starkare stöd från vår trafikminister.
Det är så jag har sett på problemet, och
jag beklagar att jag fått ta del av svaret
så sent att jag inte lärt mig precis allt
vad som stod i det utantill.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagens första kammare

Härmed ber jag att få avsäga mig
uppdraget som ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Stockholm den 7 december 1966

Lennart Gei jer

På gjord proposition beslöt kammaren
dels att godkänna avsägelsen, dels
ock att vid plenum onsdagen den 14 innevarande
månad anställa erforderligt
kompletteringsval.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 360, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående domartjänster
vid vissa underrätter;

nr 361, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ny organisation
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 362, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa löneanslag
in. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
skyldighet för kommun att bidraga till
pensionskostnad för personal som
övergått till statstjänst; samt

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§
luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),
m. m.

Fredagen den 9

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 365, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändring i kommunala
vallagen.

Anmäldes och godkändes sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 366,
till Konungen i anledning av riksdagens
organisationsutrednings förslag angående
riksdagens personalorganisation.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om erkännande
och verkställighet av skiljedomar
i vissa internationella investeringstvister,
m. m.; samt

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om immunitet och
privilegier m. m.;

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

156, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

158, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser eck -

december 1966 Nr 37 29

lesiastikdepartementets verksamhetområde; nr

161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;
samt

nr 162, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475);

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

53, i anledning av motioner om
krediter för investeringar i vägmaskiner
m. in.;

nr 55, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
med förslag till bestämmelser
angående Riksdagens författningssamling
m. m.; samt

nr 56, angående uppskov med behandlingen
av visst till bankoutskottet
hänvisat ärende;

första lagutskottets memorial och utlåtanden
:

nr 43, angående uppskov med vissa
ärenden;

nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring av vissa underhållsbidrag,
dels ock i ämnet väckt motion; samt
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 16 :o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

Nr 37

Fredagen den 9 december 1966

andra lagutskottets memorial nr 78,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av väckta
motioner om förhandlingsrätt för
pensionärer;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om vissa
gemensamhetsanläggningar m. m., i
vad propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till affärstidslag
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angå -

ende ändring i lagen den 19 juni 1919
(nr 426) om flottning i allmän flottled;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att främja fisket i Torne
älv; samt

nr 30, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1964