Nr 37 FÖRSTA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:37)

RIKSDAGENS

i-i GtXjgQQjH

PROTOKOLL

Nr 37 FÖRSTA KAMMAREN 1963

12 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 12 december Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Jonasson ang. vissa arbetskraftsproblem inom skogsbruket
.................................................... 3

av herr Lager om licenstvång för uppförande av bensinstationer,
kyrkor och lyxvillor .............................. 16

av fru Segerstedt Wiberg ang. leveransen till vissa asiatiska stater
av papper för tryckning av skolböcker................ 17

av herr Petersson, Per, om flyttning av LKAB:s huvudkontor till
Norrbotten ............................................ 24

Markförvärv för nya förläggnings- och övningsområden för Svea
livgarde och Svea ingenjörregemente, m. m................. 26

Riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet,
m. m............................................. 38

Anföranden i anledning av riksdagsarbetets avslutning ........ 75

Samtliga avgjorda ärenden
Torsdagen den 12 december

Statsutskottets utlåtande nr 211, ang. markförvärv för nya förläggnings-
och övningsområden för Svea livgarde och Svea ingen -

jörregemente ............................................ 26

—- nr 212, ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitetsoch
högskoleväsendet m. m............................... 38

— nr 213, ang. ökat stöd till handikappade.................... 74

— nr 214, ang. utgifter å tilläggsstat I: justitiedepartementet...... 74

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 37

Nr 37

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 215, ang. utgifter å tilläggsstat I: utrikesdepartementet
...................................... 74

— nr 216, ang. utgifter å tilläggsstat I: socialdepartementet...... 74

— nr 217, ang. utgifter å tilläggsstat I: finansdepartementet...... 74

— nr 218, ang. utgifter å tilläggsstat I: ecklesiastikdepartementet .. 74

— nr 219, ang. utgifter å tilläggsstat I: handelsdepartementet .... 74

Statsutskottets memorial nr 220, ang. tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1963/64 .................................... 75

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Torsdagen den 12 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m. m.,
m. m.;

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 18 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m.;

nr 420, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående bestridande av
kostnaderna för grupplivförsäkring för
präster och kyrkomusiker, m. m.; samt
nr 422, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring 1 vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648)
dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 424, till
Konungen i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående riktlinjer för den
statliga trafikpolitiken m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Ang. vissa arbetskraftsproblem inom
skogsbruket

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr

Jonassons interpellation angående vissa
arbetskraftsproblem inom skogsbruket,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
om jag mot bakgrunden av de
prognoser, som redovisats av kommittén
för näringslivets lokalisering och
arbetsmarknadsstyrelsen, vill redogöra
för min syn på skogsbrukets arbetskraftsutveckling
under den närmaste
tioårsperioden, om jag avser att vidtaga
särskilda åtgärder i syfte att främja
nya sysselsättningsmöjligheter i de
områden, där arbetskraft inom skogsbruket
kan väntas bli friställd i stor
omfattning, samt om jag vill redogöra
för regeringens syn på möjligheterna
av förtidspensionering av sådana äldre
skogsarbetare, som friställes från
skogsbruket och lämpligen inte kan
omskolas till andra arbetsuppgifter.

Som svar vill jag anföra följande.

Interpellanten påpekar att av arbetsmarknadsstyrelsen
och kommittén för
näringslivets lokalisering framlagda
prognoser rörande skogsbrukets arbetskraftsbehov
redovisar väsentligt olika
resultat. Detta sammanhänger till stor
del med att lokaliseringsutredningen
räknat med större arbetskraftsbehov
per avverkad enhet än vad arbetsmarknadsstyrelsen
har gjort. Vidare avser
utredningarna något olika tidsperioder,
och resultaten av utredningarna
har presenterats på något olika sätt
och är således inte helt jämförbara.
Såsom interpellanten själv framhåller
måste man emellertid under alla omständigheter
räkna med att mekaniseringsprocessen
kommer att friställa ett
stort antal skogsarbetare. Utvecklingen
vid det mindre jordbruket i skogsoch
mellanbygder medför också ett
minskat arbetskraftsbehov i glesbygderna.
Å andra sidan kommer mekani -

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. vissa arbetskraftsproblem inom skogsbruket

seringen att medföra ett servicebehov
för maskinparken, vilket ger en del
nya sysselsättningsmöjligheter i glesbygden.

För planeringen och genomförandet
av erforderliga arbetsmarknadspolitiska
åtgärder är det angeläget att kontinuerligt
få kännedom om planerade
omställningar inom skogsbruket. Med
tillfredsställelse kan därför konstateras
att arbetsgivarna inom skogsbruket
och arbetsmarknadsstyrelsen kommit
överens om en form av varsel när sysselsättning
inte längre kan beredas.
Denna ordning synes kunna bli av betydelse
såväl för den enskilde arbetarens
ställningstagande som för planeringen
för den eller de myndigheter
som skall underlätta omställningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen har antagit
ett särskilt program rörande de arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som skall
vidtas för att skapa nya försörjningsmöjligheter
åt den arbetskraft som blir
friställd till följd av rationaliseringen
inom jord- och skogsbruket. Härvid
har förutsatts att åtgärderna till stöd
åt den övertaliga arbetskraften i möjligaste
mån skall inriktas på en omställning
till andra delar av näringslivet
i hemorten eller på andra orter.
Arbetsförmedlingen skall ge erforderlig
service och ekonomiskt stöd vid
omställningen till nya arbetsuppgifter.
Särskild uppmärksamhet skall ägnas
behovet av omskolning till annan sysselsättning
inom skogsbruket eller inom
andra arbetsområden.

Det är i första hand säsonganställda
skogsarbetare, till vilka de mindre
jordbrukarna i stor utsträckning kan
räknas, som löper risken att bli friställda.
Inom denna kategori befinner
sig förhållandevis många i de högre
åldrarna. Omställningsproblemet kommer
därför att i viss utsträckning beröra
sådana arbetstagare, som ej lämpar
sig för omskolning eller omflyttning.
För dessa grupper kommer det
att bli nödvändigt att ordna sysselsättning
i form av beredskapsarbeten, om

möjligt i eller i närheten av hemorten.
Vidare har åtgärder för industrilokalisering
till avfolkningsområdena också
företagits under det senaste året. De
åtgärder, som kan komma att genomföras
på grundval av de förslag som
framlagts av kommittén för näringslivets
lokalisering, syftar som bekant till
en ytterligare aktivisering av industrilokaliseringar
till sådana områden.

Länsarbetsnämnderna och lantbruksnämnderna
har inlett ett nära samarbete
för att hjälpa sådana arbetssökande
till rätta, som är bundna vid
jordbruksfastigheter och därför har
särskilda svårigheter med anpassningen
till nya arbetsuppgifter. Samtidigt
som arbetsförmedlingen anvisar ny
sysselsättning kan frågan om avveckling
av småbruken tas upp till prövning
av lantbruksnämnderna.

Den äldre skogsarbetskraftens sysselsättningsproblem
är sålunda föremål
för särskild uppmärksamhet och aktiva
åtgärder från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida.

Däremot anser jag inte att särskilda
åtgärder bör övervägas för förtidspensionering
av skogsarbetare, utan skogsarbetarna
bör i pensionshänseende behandlas
på samma sätt som andra yrkesgrupper.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på interpellationen.

Jag måste ändå säga, att jag hade
väntat mig ett bättre svar och framför
allt klarare besked på många punkter.
Vad inrikesministern säger utgör enligt
min uppfattning inget tillräckligt
besked när det gäller skogsarbetarna.

Det pågår en kraftig rationaliseringsoch
mekaniseringsprocess, speciellt
inom det mindre jordbruket och skogsbruket,
och mellan strukturomvandlingen
i jordbruket och arbetskraftsutvecklingen
i skogsbruket föreligger
ett nära samband. För många har ett

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. vissa arbetskraftsproblem inom skogsbruket

litet jordbruk i kombination med
skogsarbete utgjort en god lösning.

Det finns knappast någon hejd på
den takt, i vilken jordbrukets och
sko gsbrukets storleksr ation aliser in g

skall genomföras enligt vissa personers
åsikter — den ene vill vara värre än
den andre i budgivningen. Från central
synpunkt förefaller problemet vara
rätt enkelt, men lika enkelt är det
inte i praktiken — där inverkar en hel
del faktorer.

Vad beträffar jordbruket är det ju
bara att lägga igen åkrarna och plantera
skog, säger somliga människor. Av
den åkerjord som fanns i bruk 1956
skall 800 000 hektar planteras med
skog, heter det.

Jordbruket i skogsbygderna har emellertid
en stor uppgift att fylla dels med
hänsyn till färskvaruförsörjningen och
dels ur beredskapssynpunkt. Att landskapet
inte helt får växa igen är också
ett miljöintresse. Människorna måste
ju trivas. Lägger man igen åkerjord
i den öppna bygden inom skogsområdena,
försvinner det gamla kulturlandskapet,
och trivseln minskar. Därmed
är inte sagt att igenläggning inte kan
vara berättigad av vissa arealer, som
ligger illa till och kanske är både dåliga
och svårbrukade, men någon
gräns för hur långt man kan gå med
nedläggningar måste ändå finnas. Det
är intressant i detta sammanhang att
den s. k. Hjelmska kommittén redovisat
för 1960 års jordbruksutredning, att
ett kombinerat jordbruk och skogsbruk
kan bli ett bra företag. Någonting som
myndigheterna enligt min mening måste
fästa uppmärksamheten på.

Den hets- och skrämselpropaganda,
som förekommit speciellt från arbetsmarknadsstyrelsen
vad gäller arbetskraftsituationen
på skogsbrukets område
har skapat stor förvirring. Arbetsmarknadsstyrelsen
har sagt att nästan
varannan skogsarbetare i Norrland och
var tredje i södra Sverige skall bli övertalig
till 1970 eller att 50 000 skogsarbetare
skulle bortrationaliseras.

Denna skrämselprognos bygger på
uppgifter från storbolagen, och däri
ligger någon förklaring till att arbetsmarknadsstyrelsen
dragit ut sådana
konsekvenser och lämnat enligt min mening
förhastade besked, men det är
kanske avsiktligt. Storbolagen å sin sida
har sedan dessa uppgifter lämnats gripits
av eftertankens kranka blekhet när
de förstått vad dessa uttalanden kan
komma att medföra i en framtid. De
unga ger sig i väg på grund av rädsla
för brist på arbete, och troligen kommer
det i en framtid att bli stor brist
på arbetskraft inom skogsbruket. Den
bristen kommer enligt min uppfattning
att bli mest kännbar om tio—tjugo år.

Lokaliseringsutredningen liksom
skogsgruppen inom jordbruksutredningen
torde ha lagt ned betydligt större
arbete på att få fram en så säker
prognos som möjligt och har också kommit
till väsentligt lägre siffror. För närvarande
arbetar 120 000—130 000 människor
i skogen. Arbetsmarknadsstyrelsen
har, som jag nyss sagt, räknat med
en reducering med 50 000 man. Lokaliseringsutredningen
har räknat med 24
procent minskning, vilket motsvarar
25 000—30 000 man, och skogsgruppen
har redovisat en minskning med 10 000
man.

Såsom inrikesministern har sagt har
man gått ut från olika tidsperioder, och
om vi räknar om talen till årsanställda,
blir inte skillnaden så stor som den
först kan förefalla, men kvar står dock
att skillnaden i beräkningarna är rätt
väsentlig.

Skogsbruket behöver trots allt en nyrekrytering,
men skrämselprognoserna
har verkat så, att en alldeles nyuppförd
skogsskola saknar elever. Vi måste
ändå förstå att detta är tokigt.

Den starka mekanisering som man
har räknat med tror jag inte på, speciellt
inte ur ekonomisk synpunkt. Maskinerna
är inte färdiga ännu — de
måste provas, förbättras och provas om,
och människorna måste lära sig att sköta
maskinerna. Här krävs en grundlig

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. vissa arbetskraftsproblem inom skogsbruket

utbildning. Servicefrågan måste också
lösas. Terrängförhållandena och markbeskaffenheten
medger heller inte att
man använder maskiner var som helst.
Det finns många andra faktorer som inverkar
här men som jag tror att teoretikerna
inte har tagit tillräcklig hänsyn
till.

En annan sak som man enligt min
uppfattning måste beakta i det här fallet
är att skogsvården försämras och
att man kommer att förstöra mycken
ungskog med de stora maskinerna. Vi
får en mindre produktion från skogen
på längre sikt. Ungefär en tredjedel av
vad vi nu exporterar kommer ju från
skogen, och om vi ser på lång sikt kommer
produktionen att minska till följd
av att skogsvården försämras. Vi vet
dock att prognoserna säger, att vi i
framtiden kommer att få större behov
av uttag från skogen om vi skall kunna
hålla massafabrikerna i gång.

När det gäller produktionen per
hektar ligger det mindre skogsbruket
före, och jag tror samma förhållande
kommer att gälla den tidigare avverkningsmetoden
i relation till den signalerade.

På skogsmannahåll har man också
höjt ett varnande finger när det gäller
skogsproduktionen i ett högmekaniserat
skogsbruk, och jag frågar, om vi har
råd att ta förlusterna. Vad man vinner
i form av mindre arbetskraftåtgång
kanske man förlorar på dyra maskiner
och lägre skogsproduktion.

Därmed har jag inte sagt att det inte
bör mekaniseras. Man bör mekanisera
för att göra arbetet lättare, men man
måste mekanisera vettigt, d. v. s. i måttlig
omfattning och på ett ekonomiskt
sätt. Om man går in för stora och oprövade
maskiner på bred front är det risk
att man skadar skogen och får ett betydligt
sämre ekonomiskt utbyte än om
man mekaniserar i ett mera vettigt
tempo. På den saken har vi också
många praktiska bevis. Vi får härvidlag
inte stirra oss blinda på arbetsåtgången
per kubikmeter. Skrämselpro -

pagandan har emellertid kanske redan
gjort så mycket att den skrämt bort
skogsarbetarna, och då blir det ingen
annan råd än att tillgripa dessa maskiner,
med stora utgifter och mindre
lönsamhet som följd. Det kan bli resultatet
på vissa håll.

När det gäller dessa prognoser tror
jag att man har generaliserat alltför
mycket, och därför råder det en stor
förvirring. Enligt min uppfattning skulle
det ha varit värdefullt, om regeringen
hade haft en klar uppfattning i dessa
frågor och om inrikesministern vid
detta tillfälle hade kunnat ge ett mera
lugnande besked åt det oroliga skogsfolket.
Så var emellertid inte fallet, och
jag för min del beklagar detta. Olika
arbetarorganisationer och även många
andra har kritiserat denna skrämselpropaganda
i olika sammanhang, och
det kan man förstå. Man har väntat på
ett klarläggande.

Jag ställer mig också i detta sammanhang
en annan fråga. Vi klagar allmänt
på alla dessa utredningar, som
blir mycket dyrbara, och det kan ju
vara riktigt. Varför har man inte på den
punkten kunnat samordna de olika utredningarna?
Håller man inte reda på
varandra?

Propagandan gör att många nu går
in för en hastig mekanisering, även om
detta ställer sig oekonomiskt, och man
räds för att många människor blir arbetslösa
och kommer att få svårigheter
i fråga om försörjningen för sig och
sin familj. Det gäller trogna, arbetsamma
småbrukare och skogsarbetare, flertalet
över medelåldern, och vi måste
förstå deras bekymmersamma situation.

Här har samhället skyldigheter att
träda in. Inrikesministern upplyser att
arbetsgivarna och arbetsmarknadsstyrelsen
kommit överens om att varsla
arbetarna i sådana lägen. Jag vill emellertid
framhålla att det här inte är fråga
om vanliga människor, som har möjligheter
att flytta på sig utan vidare
på en relativt kort tid. De är mer fast
knutna till bygden än många andra.

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. vissa arbetskraftsproblem inom skogsbruket

Jag tror för min del att det med hänsyn
till den nuvarande förvirringen
skulle vara lämpligt, att arbetsgivarna
eller skogsbolagen informerade arbetarna
om den sannolika utvecklingen på
respektive orter inom den närmaste tiden.
Det är nödvändigt att så göres
snarast möjligt.

När det gäller åtgärder för den friställda
arbetskraften säger inrikesministern
en hel de!. Det är gott och väl
att det blivit sagt. Jag hoppas också att
det blir någonting gjort på den punkten.

Om vi som nation halkar efter i fråga
om råvaruförsörjningen, inverkar
det menligt på produktion och levnadsstandard.
Därför måste vi se till att
folk finns kvar ute i bygderna. En förflyttning
och ett övergivande av bostäder
på landsbygden innebär en stor kapitalförlust
för landet. Vi måste ge en
service åt människorna, och vi måste
hjälpa kommunerna att klara dessa
uppgifter. Näringslivet kan inte vara
alltför ensidigt. Vi har mycken dold arbetskraft
på landsbygden, men alla människor
lämpar sig inte för skogsarbete.
Här är det också fråga om kvinnornas
rätt till arbete. Regeringen måste snarast
göra någonting för industrilokaliseringen
i dessa bygder och skapa arbetstillfällen.
Om vi tillvaratar arbetskraften
väl, gör vi en nationalekonomisk
vinning. Här har vi förutsättningar
att lyckas genom en förnuftig lokaliseringspolitik.
Rätten till arbete och utkomst
bör gälla överallt.

Beträffande frågan om pensionering
av äldre skogsarbetare, som saknar arbete,
vill jag säga att det måste vara
fel att omskola och flytta sådana människor,
som har en relativt kort tid kvar
till pensionsåldern. Det måste bli billigare
och även bättre för dem själva,
om de pensioneras något i förtid. Till
detta säger inrikesministern nej. Jag
anser också att vi behöver inte pensionera
någon, om vi går in för en aktiv
arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik,
men det är ju också den abso -

luta förutsättningen. Går inte det, måste
vi ompröva frågan om förtidspensionering.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
de åtgärder, som inrikesministern rekommenderade,
icke löser problemen.
Människorna är alltför fast rotade i
hemorten och därtill i sådana åldrar,
att man inte löser problemet genom förflyttning.
När det gäller de arbetsmarknadspolitiska
frågorna tror jag att man
ger just förflyttningsfrågan ett alltför
stort utrymme. Vi får heller inte glömma
bort människorna i detta sammanhang.
Man kan inte utarma bygderna
hur långt som helst, och man får göra
klart för sig att bygden inte kan göras
så gles att den inte fungerar. Vi måste
mekanisera jordbruket och skogsbruket
på ett vettigt och ekonomiskt sätt
men inte i onödan skrämma bort arbetskraft.
Vi måste ge kommunerna och
bygderna resurser genom en förnuftig
lokaliseringspolitik. Gör vi det, behöver
vi inte förtidspensionera arbetskraften.
Här får regeringen inte sitta
med armarna i kors utan här måste den
handla.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Jonasson kom i
det sista han sade in på en fråga som
egentligen är utomordentligt intressant
och även viktig, nämligen om samhället
skall gripa in och påverka en rationaliseringsprocess
eller om det ändå
inte är så, att samhället får acceptera
förändringarna inom skilda näringsgrenar
och försöka anpassa sig efter utvecklingen.
Det är ju inte första gången
vi upplever motsvarande förändringar
inom näringslivet. Jag kan peka på
textilindustriens rationalisering och
omställning under efterkrigstiden, på
skoindustrien, varvsindustrien och en
rad andra områden. Jag skulle också
kunna nämna handeln. Nu möter samma
problem inom jord- och skogsbruket.

Vad vi här gör med prognosverksam -

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. vissa arbetskraftsproblem inom skogsbruket

heten är att vi försöker mäta verkningarna
av en pågående omställning inom
de skilda näringsgrenarna. Arbetsmarknadsstyrelsen
har ju uppgiften att söka
mildra verkningarna för den enskilde
och kommunerna av sådana omställningar
på arbetsmarknaden. — Den kan
inte bara ha till uppgift att i efterhand
mäta det antal människor som friställes,
d. v. s. blir arbetslösa, och försöka
ta konsekvenserna av det; den måste
också bedriva en mera planmässig politik,
förbereda åtgärder, ha en så hög
beredskap som möjligt för att kunna
möta de verkningar man söker mäta och
förutse. Det är detta som ligger i den
prognos beträffande skogsbrukets utveckling
och arbetskraftsbehov, som
man har gjort. Det rör sig om ett försök
att mäta de förväntade verkningarna
av en pågående rationalisering
inom skogsbruket. Jag kan säga att arbetsmarknadsstyrelsens
prognos är ett
uttryck för samma strävan som ligger
bakom jordbruksutredningens prognos.
Också där har man försökt mäta vad
som kan komma att inträffa inom skilda
näringsområden, för att i tid kunna
dra konsekvenserna och möta den
nya situationen.

Sedan är det riktigt att man i dessa
bägge prognoser har använt sig av litet
olika teknik. Arbetsmarknadsstyrelsen
har funnit anledning att söka beräkna
det antal fysiska personer som
under någon del av året haft skogsarbete,
om det varit en månad eller —
som i vissa fall — kanske åtta eller tio
månader. Arbetets långvarighet har inte
spelat någon roll i denna prognosverksamhet;
man mäter antalet fysiska personer
i verksamhet och gör sin bedömning
utifrån det resultat man får fram.
Jordbruksutredningens prognos har
mätt antalet årsarbetare, och det är
klart att man då kommer fram till andra
siffror. Detta är i och för sig inte
så märkvärdigt, vi skall bara ha klart
för oss vilken bedömning det gäller.
Herr Jonasson sade också i sitt anförande,
att han är medveten om att be -

dömningarna har varit olika och att
skillnaden mellan de två prognoserna i
själva verket inte är så stor.

Herr Jonasson använde ordet »skrämselpropaganda»
när han talade om arbetsmarknadsstyrelsens
prognos och
redovisning. Det är ju inte fråga om någon
propaganda alls. Vad som föreligger
är en redovisning av de fakta och
bedömningar som gjorts och som resulterat
i uppfattningen, att vi måste bereda
oss på att under det tiotal år, som
ligger framför oss, ett betydande antal
människor som hittills haft sysselsättning
inom skogsbruket inte kommer att
i fortsättningen kunna finna sin utkomst
där, och att man därför måste
vidtaga åtgärder.

Då blir frågan vilka åtgärder som
skall vidtagas. Ja, arbetsmarknadsstyrelsen
har ju ett särskilt skogsarbetskraftsprogram
som jag inte nu skall gå
för långt in på — jag har nämnt att det
innefattar omskolning av arbetskraft,
beredskapsarbeten, sysselsättning för
den äldre arbetskraften, som man inte
kan flytta eller skola om för nya uppgifter,
och en rad liknande åtgärder.
Men det är klart att man i denna diskussion
också kommer in på mera långsiktiga
åtgärder som — det är alldeles riktigt
— berör bygdens, kommunernas, ja,
jag skulle vilja säga hela landsdelars
problem. Och där kommer även lokaliseringspolitiken
in i bilden. Lokaliseringsutredningens
förslag till åtgärder
är för närvarande ute på remiss, vi avvaktar
remissinstansernas yttranden,
och under våren kommer regeringen att
diskutera vilka åtgärder vi skall föreslå
riksdagen att vidtaga. Det är klart
att friställningen av arbetskraften inom
skogsbruket därvidlag spelar eu betydande
roll.

Men redan nu har ju en rad åtgärder
vidtagits för att möta de svårigheter
många kommuner och hela län ställts
inför. En aktivisering i förväg av lokaliseringspolitiken
har varit nödvändig.
Jag erinrar om investeringsfondsmedlens
användning i vissa delar av vårt

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. vissa arbetskraftsproblem inom skogsbruket

land, om arbetsmarknadsstyrelsens försöksverksamhet
då det gäller bistånd
till kommuner för att bygga industrilokaler
o. s. v. En rad åtgärder har blivit
oundgängligen nödvändiga trots att
vi haft en arbetande utredning beträffande
lokaliseringspolitiken; ingen har
velat göra gällande, att vi skulle kunna
ligga stilla och avvakta utvecklingen.

Jag vill alltså säga till herr Jonasson,
att en väsentlig aktivisering av lokaliseringspolitiken
har skett med regeringens
goda minne, samtidigt som vi bedriver
en aktiv arbetsmarknadspolitik innefattande
omskolning, omflyttning, beredskapsarbeten
o. s. v. Vi ser det såsom
den väsentliga uppgiften att i spåren
av en strukturrationalisering, som
i detta fall berör skogen, försöka mildra
verkningarna för den enskilde, för
kommunen och för stora delar av vårt
land.

Sedan sade herr Jonasson, att han
hade önskat ytterligare besked i fråga
om möjligheterna till förtidspensionering
av skogsarbetskraft. Jag har sagt
att vi inte kan behandla skogsarbetarna
i pensionsavseende annorlunda än andra
grupper. Vi har ju sedan ett par år
tillbaka möjlighet till sänkt folkpensionsålder.
Det möjliggör ju för äldre
arbetskraft att i den mån den finner
anledning ta ut folkpensionen redan vid
65 år. Det är klart att överväganden väl
kommer att få ske om man skall fortsätta
på den vägen, att ytterligare sänka
folkpensionsåldern, men man kan
enligt min uppfattning inte göra det enbart
för en yrkeskategori, utan det får
vara ett generellt förfarande som man
får ta ställning till.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Det är kanske förmätet
att ta till orda här i riksdagen sista
dagen före julferierna, men jag gör det
därför att det här har berörts väsentliga
frågor för skogsbygderna och glesbygden.
Som gammal skogsarbetare kan
jag säga, att vad som sker är att maski -

nen ersätter muskelkraften i det hårda
och tunga skogsarbetet — jag vågar
säga det tyngsta kroppsarbete som funnits
i detta land — och man måste hälsa
med tillfredsställelse att det sker en mekanisering
så att detta tunga arbete blir
mer och mer överflödigt.

Detta skapar å andra sidan problem
för människorna och kommunerna, som
man inte kommer förbi.

För tio år sedan behövdes ungefär
100 dagsverken för att avverka 100 kubikmeter
virke och frakta det fram till
leveransvägarna. I dag behöver man 55
å 45 dagsverken för att transportera
samma virkesmängd. Om ett fåtal år behövs,
enligt vad lokaliseringsutredningen
beräknar, 40 å 30 dagsverken, och
under gynnsamma förhållanden och
med god arrondering kan man ytterligare
pressa den siffran. För några dagar
sedan såg jag i en tidning, att cellulosakoncernen
vid sin försöksstation
vid Sundsvall kommit ned till 8 dagsverken
för att få fram 100 kubikmeter
virke till väg och få det lastat på bil.

Denna utveckling på skogsbrukets
område och framför allt på arbetskraftssidan
skapar stora problem.

Hitintills är det bara två faktorer,
som har bidragit till denna utveckling
— å ena sidan har vi motorsågen och i
fråga om transporterna traktorn, å andra
sidan skogsbilvägarna och de fasta
årsarbetarna. Denna kombination av
verktyg och åtgärder har gjort att på
tio år ungefär hälften av arbetskraften
kunnat friställas. I detta sammanhang
får vi komma ihåg att de allra nyaste
maskinerna, kvistnings- och barkmaskiner,
ännu inte hunnit komma ut i det
praktiska skogsbruket annat än försöksvis.
Räknar man med dem, frågar man
sig hur det kommer att se ut i de norrländska
och värmländska glesbygderna
framöver.

Det är därför naturligt att man frågar
sig: Hur stämmer prognoserna med den
verklighet vi lever i?

Jag kan citera tidningen SIA, som har
haft ett reportage från Västerbotten,

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. vissa arbetskraftsproblem inom skogsbruket

närmare bestämt från Degerfors revir.
Detta revir är stort, det omfattar 52 000
hektar produktiv skogsmark, och man
tar åt ungefär 100 000 kubikmeter virke
per år. För tio år sedan hade man där
SO hästar, i dag har man 10, och om
tre år räknar man med att ha en enda
häst. För tio år sedan hade man som
nämnts 80 hästar, nu skall alltså 9 traktorer
svara för transporterna.

Ser man på arbetskraftssidan finner
man att reviret 1957 hade 350 man, i
dag har det 130 och för 1969 räknar
man med 75 man. Man beräknar alltså
att det 1969 skall finnas 75 arbetare i
stället för 350 och 9 traktorer i stället
för 80 hästar. Detta är alltså en realitet
i fråga om storskogsbruket. När det
gäller bondeskogsbruket kan ju ofördelaktig
arrondering och mycket annat
lägga hinder i vägen.

Men vi har inte bara denna utveckling
att ta hänsyn till. Generaldirektör
Börje Lundgren i lantbruksstyrelsen
höll ett föredrag för någon vecka sedan
om prognoserna för jordbruket.
Han räknade kallt med att den brukade
arealen i Norrland kommer att minska
till ungefär hälften år 1975 — om
tolv år kommer alltså hälften av den
areal som nu brukas inte längre att
användas för jordbruksändamål. Hur
kommer det att gå med småbrukarna?
Det är dessa som haft skogsbruket som
en inkomstkälla vid sidan av jordbruket,
och det är kanske de som i första
hand ställs åt sidan. Jordbrukstraktorerna
är inte lämpade för skogsbruket,
och de maskiner som används är så
dyrbara att man inte kan lita till den
tillfälliga arbetskraften utan man måste
ha årsarbetare.

Då kommer man in på frågan vad som
kommer att hända när rationaliseringen
sätter in. Hur kommer det att gå för
kommunerna och den befolkning som
finns kvar ute i bygderna?

Om man ser på siffrorna från 1960
års folkräkning, finner man att i glesbygden
i Norrland samt i Kopparbergs
och Värmlands läns glesbygder bodde

1 november 1960 i runt tal 680 000
människor. Det är ungefär 38 procent
av den befolkning som bor inom hela
området. Om man räknar människorna
över 50 år finner man att inte mindre
än 34 procent av glesbygdens befolkning
tillhör den gruppen. Drygt en
tredjedel är aliså äldre arbetskraft och
därför svårplacerad arbetskraft, vilket
också har nämnts i svaret på herr Jonassons
interpellation.

Man frågar sig hur det kommer att
gå för dessa människor. I regel är det
endast personer under 50 år som man
med fördel kan omplacera i ny miljö.
Hur blir det med de övriga? Om man
ser till antalet åldringar och inte bara
till procenttalet, finner man att nära
94 000 personer är över 65 år och
135 000 mellan 50 och 64 år. Det är
sammanlagt 230 000 människor det här
gäller. Jag tror nog att det är för mycket
begärt att man skulle överlåta åt
arbetsmarknadsverket att ensamt klara
den problematiken. Verket bär inte de
möjligheterna och inte de resurserna.

Jag såg i lokaliseringskommitténs betänkande
del II att skogsdirektör Nils
Bergsjö varit inne på att länsstyrelserna
skall ta initiativ till planeringskommittéer
inom respektive områden. Man
skulle kalla representanter för bolagsskogsbruket,
domänverket, bondeskogsbruket,
arbetsmarknadsmyndigheterna,
arbetarnas organisationer och kanske
ytterligare representanter, framför allt
från kommunerna. Jag tror att detta är
ett riktigt uppslag. Det är ju så väsentliga
ting det här är fråga om att inte
arbetsmarknadsverket ensamt kan klara
dem. Jag tror det vore bra, om vi kunde
kalla samman alla parter som här
berörs till dessa planeringskommittéer.
Det gäller ju inte bara sysselsättning
ulan även lokalisering, tv i fortsättningen
är det inte möjligt att placera
ut skogsarbetarna i förläggningsbaracker,
såsom det var vanligt tidigare, utan
man företar biltransporter på upp till
3,5 mil och det blir väl modellen också
i fortsättningen. Jag tror därför att man

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. vissa arbetskraftsproblem inom skogsbruket

här kommer in på problem, som framför
allt berör bebyggelsen, och jag hoppas
att inrikesministern när han skall
lägga fram sitt förslag rörande lokaliseringspolitiken
tar upp denna planeringsverksamhet.

Men det hjälper inte enbart med detta.
Jag tror också att en aktiv lokalisering
till de tätorter som ändock finns
inom glesbygderna är nödvändig, och
jag hälsar med tillfredsställelse den
Näslundska utredningen att man inte
enbart får lita på att jordbruket och
skogsbruket skall vara de basområden,
på vilka centralorterna skall leva, utan
det måste utifrån tillföras ny verksamhet
av lokala företag som kan skapa
sysselsättning.

Det skulle vara mycket mer att tilllägga,
herr talman, men tiden är ju
ganska begränsad och jag nöjer mig
med dessa påpekanden. Det är en stor
och viktig fråga det här gäller, och jag
tror att alla som här verkar måste hjälpas
åt att reda ut den väldiga problematik
man här möter. Jag tror inte att
man kommer ifrån problemen genom
att hoppas på att utvecklingen skall gå
i gynnsam riktning. Man befinner sig i
den situationen framför allt i Norrlands
inland, att kan man inte mekanisera
och rationalisera, så får man
också ekonomiska impediment som gör
att vi inte kan utnyttja de skogstillgångar
som finns där. Då kan vi inte
heller förse skogsindustrien med råvara
och därmed mister hela folkhushållet
det tillskott det väl behöver.

Jag tror inte att detta enbart är en
glesbygdsfråga, utan det är en hela nationens
fråga att vi försöker tillvarata
våra tillgångar även om de är belägna
i glesbygderna.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Inrikesministern sade
att det inte var första gången en sådan
här kraftig förändring har inträffat inom
arbetsmarknaden, och det är väl
riktigt att det inte är så. Men här före -

ligger väl ändå en rätt väsentlig skillnad.
Man bör ha klart för sig att den
befolkning det här rör sig om inte är
så rörlig som annan arbetskraft, t. ex.
den som arbetar i fabrikerna, utan den
är mera fast. Det bör man ha klart för
sig när man diskuterar denna fråga.

Jag skall inte här gå närmare in på
prognoserna och beräkningarna; det är
ju så många faktorer som man måste
ta hänsyn till när man diskuterar denna
fråga. Jag vill dock påpeka, att inte
bara arbetsmarknadsstyrelsen utan också
storbolagen är skyldiga till den
skrämselpropaganda som arbetsmarknadsstyrelsen
i detta sammanhang har
åstadkommit. Jag vill också understryka
att detta inte är en fråga bara för
skogsindustrien, utan att det gäller hela
landets framtid. Vad jag är rädd för är
att det på detta område blir en oekonomisk
utveckling genom en kanske
oekonomisk mekanisering i många fall.

Inrikesministern sade vidare, att det
har gjorts en hel del av regering och
riksdag när det gällt ianspråktagande
av investeringsfonder m. m. Det kanske
är riktigt att så är fallet, men när det
gäller dessa viktiga lokaliseringsfrågor
bör det väl inte vara främmande för
denna kammare och riksdagen samt för
övriga, som har följt utvecklingen, att
vi från centerpartiet föreslagit en hel
rad av åtgärder som varit nödvändiga,
men som avslagits. Om de bifallits skulle
de säkerligen ha lett till betydligt
bättre möjligheter för de områden vi
här diskuterat.

Inrikesministern sade att det väl
ändå har genomförts en stor förbättring
eftersom folkpensionsåldern sänkts
till 65 år. Ja, men det är väl bara en
halv sanning. Det hade varit riktigare
om han hade tillagt, att det blir en reducering
för all framtid av folkpensionens
storlek för den som tar ut den
redan vid 65 år. Jag tycker att detta
bör klarläggas i ett sådant här sammanhang.
Det är inte någon lösning på problemet.

Man frågar sig också varför så

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. vissa arbetskraftsproblem inom skogsbruket

många av deltidsarbetarna försvinner.
Ja, det är ju det system man går in för
som medför detta, och sedan inverkar
också en annan faktor i detta sammanhang,
nämligen de orättvisa ATP-bestämmelserna
för deltidsarbetarna.

Skall man se på hela problemet ur
rent ekonomisk synvinkel måste den
som känner till förhållandena ha klart
för sig att många av de maskiner som
det gäller kan användas såväl i jordbruk
som i skogsbruk. Då blir de bättre
utnyttjade, vilket måste vara en ekonomisk
fördel för alla.

Sedan vill jag understryka en sak
ännu starkare än tidigare, nämligen att
arbetsmarknadsstyrelsen inte ensam
kan klara av dessa frågor. Vad jag för
min del vill anmärka på är att man
nonchalerar skogsarbetarna alldeles för
mycket. Regeringen måste enligt min
uppfattning ingripa på ett mera aktivt
sätt med sina förslag. Jag skulle också
vilja säga, vilket herr Dahlberg var inne
på senast och som också framgick av
mitt förra anförande, att detta ingalunda
är en fråga som bara berör glesbygderna.
Det är en nationalekonomisk
fråga av stora mått.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag skall be att få anlägga
ett par synpunkter på dessa frågor.
Jag tillhör också den grupp, som
under många år har arbetat på deltid i
skogen under vinterhalvåret, och det är
klart, att jag inte kan låta bli att vara
intresserad av dessa problemställningar.
Dessutom kommer jag från ett av
våra främsta skogslän, och det är givet
att vi är starkt berörda för vårt läns
vidkommande av den utveckling som
här sker.

Det finns många aspekter på dessa
frågor. Det gäller bl. a. skogsnäringens
möjligheter att kunna förse våra skogsindustrier
med råvaror. Som vi vet har
skogsindustrien byggts ut med det resultatet,
att en ökning av kapaciteten skett
med 30 till 35 procent under de senas -

te åren. Skogen har en mycket stor betydelse
från samhällsekonomisk synpunkt
med hänsyn till vår handelsbalans.

Jag skall emellertid stanna inför ett
mera näraliggande problem, nämligen
de kommunalekonomiska frågor som
följer i spåren av den utglesning som
äger rum. Jag ställer frågan: Hur skall
man klara dessa kommuner ekonomiskt,
och hur skall man klara den kommunala
servicen? Det fordras dock ett visst befolkningsunderlag
och ett visst skatteunderlag
för att dessa frågor skall kunna
lösas.

Vi vet i dag, och vi ser det av hela
den förändring av vår samhällsstruktur,
som pågår, att inflyttningen till tätorterna
ökar och att detta tydligen är
framtidsmelodien. Men skogen ligger inte
i dessa tätorter, utan den ligger utanför
dem och ofta på mycket stora avstånd.
Det har här redovisats att i inlandsområdet
i Norrland, Dalarna och
Värmland finns 48 procent av landets
skogsmarksareal, och där har vi 40
procent av vår samlade kubikmassa.
Man har också gjort undersökningar,
som visar att om man nu skall satsa på
tätorterna på det sättet, att man låter
skogsarbetarna bo där, och låter dem
ta sig ut i skogen med bil, så kan man
från dessa tätorter inte åka mer än ungefär
30 kilometer. Men därmed når
man bara 50 procent av skogen i inlandsområdet,
och det innebär att 25
procent av skogsproduktionen i riket
kommer man inte åt. Det är alltså en
något annan bild man får av de möjligheter
till en centralisering av skogsarbetarna,
som man här diskuterar — den
är annorlunda i verkligheten än från
residensstadens eller från Stockholms
horisont, men från den synpunkten vill
man gärna bedöma saken på en del
håll.

Det är klart, att man också frågar sig
ute i kommunerna i dessa bygder: Vågar
man tro på sin bygds framtid? En
högt uppsatt ämbetsman har sagt, att
om man skall främja ett läns utveck -

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. vissa arbetskraftsproblem inom skogsbruket

ling, skall man börja med att minska
antalet tätorter, framför allt i glesbygden.
Arbetsmarknadsstyrelsen siktar ju
också på att satsa framför allt på Aregioner
och A-centra.

Herr statsrådet har sagt i dag, att regeringen
skall samordna prognoserna
och att man skall ge sysselsättningsmöjligheter
åt den friställda arbetskraften.
Men man måste nog också fråga sig:
Var skall denna sysselsättning ges?
Skall den ges i dessa mindre tätorter,
som vi har ute i den verkliga glesbygden,
eller kommer sysselsättningsmöjligheterna
att lokaliseras till A- och Bcentra? Herr

statsrådet sade, att den friställda
arbetskraften skulle ges sysselsättning
i hemorten eller på annat sätt.
Detta »på annat sätt» — innebär det
inte vad lokaliseringsutredningen är
inne på, nämligen de s. k. utvecklingsområdena
i landet, vilket främst innebär
A- och B-centra? Jag måste säga,
herr talman, att på denna punkt är jag
inte lika stor optimist som herr Dahlberg
var i dag. Jag tror också att man
har anledning att satsa på även de
mindre orterna i glesbygden. Hur skall
man annars kunna behålla det folk kvar
i dessa bygder, som behövs för att tillgodose
skogsbrukets arbetskraftsbehov?

Det är ändå så, att dessa mindre orter
behöver ha ett visst befolkningsunderlag,
och det måste också finnas ett
visst befolkningsunderlag i omlandet,
för att de skall kunna bära upp den
kommunala service som människorna i
dag önskar.

Herr Jonasson har anlagt en del synpunkter
på mekaniseringen, inte minst
ekonomiskt sett. Det är klar att vad beträffar
en förnuftig och riktig rationalisering
och mekanisering är det väl
ingen som tvivlar på att detta är viktigt
och nödvändigt. Den är också nödvändig
med hänsyn till att man, som
man bedömer det på en del håll, kommer
att få brist på arbetskraft inom
stora sektorer av vårt näringsliv. Med
den befolkningsförändring, som vi har,

är det nödvändigt att människorna i de
aktiva åldrarna ges en fullgod sysselsättning,
så att man får möjligheter att
bidra till att öka den samlade nationalinkomsten.
Antalet åldringar kommer
att öka kraftigt till 1980, och då kommer
det att ställas betydligt större krav
på de aktiva åldrarna och deras arbetsinsatser.

Men det är klart att en mekanisering
också måste vara ekonomisk. Jag har
framför mig uppgifter från två likartade
revir i fråga om struktur- och
skogsförhållanden. Det ena är hårt mekaniserat,
det andra har, får man säga,
en mera traditionell drift. Det visar sig
att det revir, som har det lägsta antalet
dagsverken per avverkad skogskubikmeter
har gått med betydligt större
förlust än det andra reviret. Det är
klart att en del av dessa kostnader får
betraktas som försöksverksamhet och
en insats för att vinna erfarenhet om
mekaniseringen. Men jag tror att man
kanske har anledning — inte minst från
statsmakternas sida, eftersom detta
gäller domänverket — att också se till
att inte varje revir experimenterar för
sig, utan att man kan få en försöksverksamhet
som är lokaliserad till några
få revir.

Det är angeläget att man söker få erfarenheter
här innan man genomför
den starka mekanisering, som företagits
på det revir som uppvisat ett mycket
dåligt resultat. Jag tror att inte minst
finansministern, som jag just nu ser
framför mig, bör vara intresserad av
att man också får domänverket att löna
sig ekonomiskt.

Herr talman! Ytterligare en synpunkt!
Om denna utveckling innebär
att glesbygderna blir ännu glesare och
tätorterna ännu tätare — vilken blir då
människans situation där?

Det är klart att den mekanisering som
skett med motorsåg och med annan
maskinell utrustning underlättat det
manuella arbetet, och det hälsas med
allra största glädje och tillfredsställelse.
Det innebär också att man ökat ar -

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. vissa arbetskraftsproblem inom skogsbruket

betsresultatet, arbetsprestationen per
arbetare.

Men det är också givet, att detta för
med sig även andra aspekter.

Det är nämligen ändå på det sättet,
att den friställda arbetskraften inte alltid
kan anpassa sig till de nya förhållanden
som man möter när man blivit
omskolad och omplacerad. Det berättas
om en skogsarbetare, som fått denna
omskolning och flyttat till något av de
framtidssamhällen som vi har i Mellansverige
och södra Sverige, att han
en dag kom hem igen. Man frågade honom:
»Varför stannade du inte kvar
på den orten? Du har ju blivit omskolad
och hade goda ekonomiska möjligheter.
» Han svarade: »Ja, det är
klart att det var bra ur ekonomisk
synpunkt men det gick inte att trivas
där. Det var så väldigt mycket folk, men
det fanns inga grannar!»

Jag tror att detta svar ger problemet
i ett nötskal i dag. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken
och den omflyttning
som sker via arbetsmarknadsstyrelsen
är nödvändig ur många synpunkter på
flera håll. Men den praktiska erfarenheten
visar ändå att 50 procent av de
människor, som flyttat med hjälp av
bidrag återvänder hem inom två år.

Jag tror att detta bör vara en vägledning,
tv när man nu går att utreda
hur den aktiva lokaliseringspolitiken
skall utformas och när man planerar
för morgondagens samhälle får man inte
glömma människans handlande, människans
synpunkter på hur hon ser på
dessa frågor.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Det är ju en utomordentligt
viktig fråga som det här gäller,
nämligen arbetskraften inom det
område där vi hämtar vårt välstånd.

Jag tror man skall vara litet försiktig
när det gäller prognoser. Arbetsmarknadsstyrelsens
prognosinstitut har
ju gjort en felbedömning beträffande

bl. a. skogvaktarna, och jag tror att det
också skett litet av en felbedömning när
det gäller skogsarbetarutvecklingen i
framtiden. Det är utomordentligt farligt
när ett statligt verk som arbetsmarknadsstyrelsen
börjar måla hin på
väggen och svartmåla möjligheterna för
skogsarbetarna att få arbete i framtiden.

Hur ser den verkliga situationen ut?
Jag känner till dessa saker något litet
och vet att det snarast råder brist på
arbetskraft i skogen. Det är den fria
nordiska arbetsmarknaden, det är de
finska skogshuggarna som trätt in och
räddat situationen. Det verkar på arbetsmarknadsstyrelsen
som om skogsbruket
helt enkelt inte skulle ha råd att
ha den billiga manuella arbetskraften i
skogen utan att man måste rationalisera
bort den — alltså av ekonomiska
skäl! Men det är väl ingen här som kan
påstå att en skogsarbetare är en dyrbar
arbetskraft. Den är både billig och
effektiv, och vi bör i största möjliga
utsträckning behålla den och inte
skrämma bort den ur våra skogar.

Jag tror att det ligger en utomordentligt
stor fond av sanning i det uttalande
som en fackföreningsmän, nämligen
expeditören vid Ammers fackförening i
Sundsvallstrakten, om jag inte minns
fel, gjorde för en tid sedan. Han redovisade
läget och omtalade att det i den
fackföreningen nu finns 600 medlemmar
under 60 år, men med den avgång
som skett under senare år kommer det
att om några få år endast finnas 95
medlemmar kvar, om denna tendens
fortsätter. Frågan blir då: Kommer

skogsbruket och skogsindustrien att ha
råd att skaffa de maskiner som behövs
för att ersätta den billiga manuella arbetskraften,
ty skogsmaskiner är sannerligen
ingen billig historia? Jag tror
att det i framtiden kommer att behövas
en politik som håller kostnadsläget nere,
inte bara för skogsindustrien och
skogsbruket utan för alla, om vi över
huvud taget skall kunna klara av situationen.

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. vissa arbetskraftsproblem inom skogsbruket

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Endast ett par reflexioner
i anledning av den debatt, som här
har förts.

Här har bl. a. framförts synpunkter,
som tyder på att man liksom inte skulle
tro på de förslag, som lokaliseringsutredningen
har framlagt. Och det må
naturligtvis stå var och en fritt att ha
sin uppfattning därom, men jag skulle
ändå vilja tillrättalägga ett par saker i
sammanhanget.

Lokaliseringsutredningen har ju
starkt hävdat, att lokaliseringen skall
planeras och planläggas ordentligt och
att detta skall ske i intimt samarbete
med samhällsplaneringen. Jag vill gärna
gå så långt att jag säger, att en samhällsplanering
utan lokaliseringsplanering
inte är någon samhällsplanering.
Lokaliseringsplaneringen kan ju över
huvud taget inte ske renodlat. När man
dessutom förankrar det lokala ansvaret
för dessa åtgärder på länsplanet, inom
länsstyrelsen, där man tidigare förankrat
samhällsplaneringen, och också försöker
att där lägga lokaliseringsplaneringen,
bör detta i sin tur vara en
borgen för att den lokala opinionen
framför allt genom lokaliseringsrådet
eller på annat sätt skall kunna göra sig
gällande.

De farhågor, man hyser för att de
små tätorterna inte skall kunna komma
i fråga vid denna lokaliseringsplanering,
är alltså överdrivna. Det är klart
att det på denna punkt fordras en betydande
grad av upplysning och vägledning,
och det är vår förhoppning att
det centrala lokaliseringsorganet skall
stå till tjänst med uppgifter på ett sådant
sätt, att man får den insyn man
behöver i dessa stora och väldiga problem.

Lokaliseringsutredningen anser också
att det vore på sin plats med särskilda
statliga åtgärder för att hjälpa kommunerna
med sin samhällsplanering
och sina samhälleliga investeringar,
som är nödvändiga just i de områden

som här diskuteras. Detta hänger ju
ganska väl samman med inrikesministerns
propåer vid ett par tillfällen, då
det talats om s. k. kulturella stödjepunkter,
som skulle utgöra bostadsorter
och replipunkter för den befolkning,
som ändå måste finnas tillgänglig
om vi över huvud taget skall ha möjlighet
att tillvarata den dyrbara råvaran
i skogen.

Det har här berättats om människor
som inte trivts på sin nya arbetsplats.
Det finns ju många sådana exempel.
Tyvärr kan man inte sätta fingret på
den ömma punkten i detta sammanhang,
eftersom man vet alldeles för litet
om människornas sätt att reagera.
Det är detta stora fält, som det återstår
att försöka tränga in i, nämligen hur
människorna tänker och känner i sådana
här sammanhang, och det är en
gång för alla så att varje åtgärd, som
vidtas på detta område, blir mer eller
mindre problematisk, så länge man inte
vet hur det går i praktiken.

Jag anser att vi bör ha förtroende för
de åtgärder, som föreslagits, på det sättet
att vi skall gå till verket med de
bästa förutsättningar. Jag tror inte att
man behöver konstruera förväntade
svårigheter — de kommer nog att infinna
sig i alla fall! Man måste gå till
verket med den positiva uppfattningen
att försöka klara av de svårigheter, som
bär föreligger. Detta är naturligtvis i
och för sig ingen borgen för att man
kommer att lyckas, och jag förmodar
att det inte finns någon utredning som
kan anvisa vägar, som under alla omständigheter
håller. Men lokaliseringsutredningens
förslag innebär ändå ett
försök att sätta litet kött på de ben, som
vi gnagt på i så många år och som vi
gnagt på utan att verkligen veta vilket
stort problem detta i och för sig är.

Jag vill gärna betyga, herr talman,
att lokaliseringsutredningens förslag,
i varje fall såvitt ledamöterna orkat
med, är ett ambitiöst försök att åstadkomma
någon vägledning ur de svårig -

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Om licenstvång för upppförande av bensinstationer, kyrkor och lyxvillor
heter, som vi befinner oss i. Men det närvarande att för riksdagen framläg tarvas,

som jag sagt, insatser från alla ga förslag som syftar till att skapa le intresserade

parter. gala förutsättningar för en prioritering

av den angelägna byggnadsverksamheöverläggningen
förklarades härmed ten.
slutad.

Om licenstvång för uppförande av bensinstationer,
kyrkor och lyxvillor

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Johansson hade meddelat,
att han vid detta sammanträde
ämnade besvara jämväl herr Lagers interpellation
om licenstvång för uppförande
av bensinstationer, kyrkor och
lyxvillor. Emellertid hade herr statsrådet
Johansson sedermera anmält, att
svaret komme att lämnas av herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som nu fick ordet och yttrade: Herr

talman! Herr Lager har frågat
mig om jag har för avsikt att som en
åtgärd för att öka bostadsbyggandet
föreslå införandet av licenstvång för
uppförande av bensinstationer, kyrkor
och lyxvillor. Interpellationen har överlämnats
till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet för besvarande.
Såsom händelserna utvecklas får emellertid
herr Lager nu svar av det statsråd,
till vilken han ställt sin interpellation.

För närvarande är byggnadsverksamheten
i vissa delar av landet, särskilt i
storstadsområdena, så omfattande att
svårigheter föreligger att rekrytera erforderlig
arbetskraft. Det krävs i detta
läge kraftfulla åtgärder för att upprätthålla
balans på byggnadsarbetsmarknaden
och samtidigt möjliggöra att angelägna
byggnadsbehov, främst bostadsbyggandet
men också industriens,
sjukvårdens, undervisningsväsendets
och andra viktiga samhällsfunktioners
behov, blir vederbörligen tillgodosedda.
Regeringen överväger därför för

Herr LAGER (k):

Herr talman! På grund av omständigheterna
vet jag nu inte, om jag skall
tacka inrikesministern, som förberett
svaret, eller finansministern, som har
läst upp det. För säkerhets skull tackar
jag båda för svaret på min interpellation.

Jag inkluderar häri också ett tack
för svarets innehåll. Såvitt jag kan tolka
detta rätt, har vi att vänta till vårriksdagen
ett regeringsförslag som
skall, som det heter, skapa legala förutsättningar
för en prioritering av den
angelägna byggnadsverksamheten. Jag
tolkar detta på det sättet att i den angelägna
byggnadsverksamheten icke inräknas
de byggnadsobjekt, som jag har
nämnt i min interpellation.

Motivet för att min interpellation
framställdes var att man under senare
år kunnat iaktta en stegrad tendens till
okynnesbyggen. Exempel på vad jag
härmed har gett i interpellationen —
det är kort och gott sådana byggen,
som inte fyller ett så trängande behov
som bostadsbyggandet gör. Jag vill nu
komplettera listan över sådana byggnadsobjekt
med de s. k. parkeringshusen.
Så länge människor saknar egen
bostad är det enligt min mening orimligt,
att man skall bygga hus åt bilar.
Bilarna är dock tillverkade på ett sådant
sätt, att de utan att ta någon större
skada kan stå ute under bar himmel
även på vintern. Med människorna förhåller
det sig som bekant annorlunda!

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. leveransen till vissa asiatiska sta ter

av papper för tryckning av skol böcker Ordet

lämnades härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som förklarat sig ämna
vid detta sammanträde besvara fru Segerstedt
Wibergs interpellation angående
leveransen till vissa asiatiska stater
av papper för tryckning av skolböcker,
och anförde:

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
har bett mig om en »klarläggande redogörelse
för omständigheterna kring
leveransen av svenskt skolbokspapper
såsom gåva till vissa asiatiska stater». I
interpellationen hänvisas till vissa uppgifter
i pressen enligt vilka dels skador
skulle ha uppkommit på papperet, dels
leveransen inte skulle överensstämma
med mottagarlandets önskemål.

Det rör sig om de 3 000 ton skolbokspapper
som i juli detta år skeppades
till Karachi och Chittagong. Det i
Chittagong lossade papperet har i vissa
tidningar påståtts vara helt eller till
stor del förstört av väta. Enligt vad
finansdepartementet inhämtat från befälhavaren
på det fartyg varmed papperet
fraktades var det uppskattningsvis
högst 3 å 4 % av pappersbalarna
som blev utsatta för väta i samband
med lossningen. På grund av det goda
emballaget — träramar, träskivor,
järnband och kraftpapper — var det
endast en mindre del av denna begränsade
kvantitet som skulle kunna ha
kommit till skada. (Från svenska beskickningen
i Karachi har rapporterats
att en representant för fartygets agenter
som hela tiden övervakade papperets
lossning och instuvning i magasin
inte lagt märke till några skador på
papperet. Det papper som lossades i
Karachi utsattes över huvud taget inte
för väta och är helt oskadat.

Att papperet inte skulle överensstämma
med mottagarlandets önskemål motsägs
av att såväl kvantitet som kvalité
bestämts helt i enlighet med vad man
från pakistansk sida begärt. Dessa pap 2

Första kammarens protokoll 1963. Nr 37

persleveranser har f. ö. tillkommit i
samråd med UNESCO, som också stöder
den plan för införande av obligatorisk
primärundervisning i bl. a. Pakistan,
för vars (förverkligande den
svenska pappersgåvan spelar en väsentlig
roll. Det förhållandet att Pakistan
har en viss pappersexport innebär givetvis
inte att man för tryckning av
skolböcker kan disponera tillräckligt
med papper för att kunna tillgodose
ens mycket angelägna behov.

Av vad Ijag här anfört framgår att
det inte finns mycket verklighetsunderlag
för de uppgifter som cirkulerat
i pressen.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att till finansministern
få framföra mitt tack för det
svar han har haft vänligheten att lämna
mig. Jag skulle ha varit ännu gladare
över denna vänlighet, om jag också
haft möjlighet att uttrycka min tillfredsställelse
över svaret. Det kan jag tyvärr
inte.

I svaret anför finansministern, att
det rör sig om 3 000 ton skolbokspapper
som i juli detta år skeppades till Karachi
och Chittagong. Härtill vill jag
säga, att min fråga nog spände över ett
större område och gällde leveranser av
skolbokspapper till vissa asiatiska stater,
nämligen Burma, Indien, Indonesien
och Pakistan. Frågan framställdes
med hänvisning till den kritik, som
framkommit i pressen, om de skador
som uppkommit vid leveransen av skolbokspapper.
Gåvan gällde sammanlagt
15 000 ton under 1962/63 och lika mycket
under 1963/64.

Jag hade hoppats att finansministern
skulle ha lämnat oss en något vidare
redogörelse och inte stannat endast inför
en detalj, som dessutom egentligen
inte har varit föremål för kritik. Den
kritik, som riktats, har gällt formen för
transporterna, i första hand, och i andra
hand den typ av papper som sänts

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. leveransen till vissa asiatiska stater av papper för tryckning av skolböcker

och som, enligt vad man gjort gällande,
skulle vara olämplig för det angivna
ändamålet. Man har kritiserat att finansdepartementet
har sänt varorna via
en dansk mäklare och inte via rederier
med vana vid exporter av det slag det
här gäller. Fackmän betvivlar starkt att
man genom att välja denna väg gjort
annat än skenbara besparingar — det
har ju från finansdepartementets sida
gjorts gällande att man genom de vidtagna
åtgärderna gjort stora besparingar.
Det har också med skärpa kritiserats
att stora partier sänts på en gång,
vilket framför allt ansetts olämpligt
med tanke på det ömtåliga papperet, på
inlandstransporterna i de mottagande
länderna och på lagringskostnaderna.
Det hade varit välgörande om denna
kritik hade bemötts, men i svaret står
tyvärr inte mycket mer än vad som redan
har skrivits i pressen. Kvar står
antingen att kritiken kan ha varit överdriven
eller att den har belyst endast
några av ett större antal fel och försummelser.

Det är nog alldeles riktigt som det
sägs i svaret att papperet vid lossningen
i Karachi inte utsattes för någon väta.
Förklaringen torde ligga däri att det
inte regnade. Om jag inte är alldeles fel
underrättad regnar det tämligen sällan i
Karachi. Det förvånar mig emellertid
om beskickningen i Karachi inte märkt
någon skada vid urlastningen. Det är
tänkbart att det inte var någon skada
på den last som enligt svaret skeppades
härifrån i juli, men nog anmärktes det
av hamnmyndigheterna att det var skada
på den last som kom dit i juli.

Deras rapport av den 5 juli i år från
lossningen av Birgit, den mångomtalade
båten, talar om trasigt emballage, hack
av stuveriarbetarnas verktyg i pappersbalarna,
om sköra och lösa band och
om skavt och smutsigt emballage o. s. v.

Det är bl. a. den behandlingen som
befälhavaren hade i åtanke då han sände
sin skrivelse till fartygsbefälsföreningen.
Skrivelsen väckte ju åtskillig
uppståndelse. I skrivelsen sades bl. a.:

»För de 3 000 ton papper som svenska
skattebetalare skänkt till skolböcker åt
barnen i Pakistan har man inte visat
något som helst intresse vare sig i Karachi
eller Chittagong, och det är skandalöst
hur detta papper blivit hanterat.
Det är regntid nu, och efter ett tropiskt
skyfall såg jag t. ex. hur pappersbalarna
landades i polarna på kajen.» Befälhavaren
är enligt sina kolleger en mycket
besinningsfull och samvetsgrann person.

Som bekant är det just med tanke på
svårigheterna att lossa stora partier och
med tanke på papperets ömtålighet som
bruken vanligen sänder sina varor med
linjefartygen som har erfaret folk på
platsen, även om givetvis inte i och för
sig uteslutande linjefartyg behöver användas.
Utöver kontinuerlig kontroll
har ju vissa pappersbruk också egen
tillverkning av presenningar just för att
vara säkra om att kunna skydda papperet.
Någon speciell omsorg om emballaget
denna gång tror jag alltså inte att
man kan tala om.

Sedan skulle jag vilja fråga finansministern
om det inte är så att man i
Chittagong på grund av extra liggtid
fick lasten belagd med kvarstad så att
den pakistanska regeringen tvingades
betala ut 45 000 kronor för lasten och
att mottagaren alltså måste betala för
gåvan. Sådant kan inte skapa någon tillfredsställelse
vare sig bland dem som
får ta emot eller bland dem som ger.
Händelsen illustrerar, tycker jag, att det
är ganska skenbara besparingar man
har gjort, vilket inte hindrar att jag är
övertygad om att man inom finansdepartementet
— det kan man nog utgå
ifrån när herr Sträng har med saken att
göra — vill uppnå lägsta möjliga frakt.
Jag kan emellertid inte med bästa vilja
av svaret bli övertygad om att man
verkligen sparat på det sätt som man
nu förfarit, särskilt inte om man också
räknar med förseningar, tågtransporter
och kanske svårigheter att använda
papperet för det avsedda ändamålet.

Jag är rädd att jag inte är ensam om

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. leveransen till vissa asiatiska stater av papper för tryckning av skolböcker

dessa tvivel, då skulle de inte betyda så
mycket, men så länge tvivel består
bland många finns risk för att viljan
till u-hjälp avtrubbas. Detta är det allvarliga.
Dessutom har väl vår bilaterala
hjälp tillkommit just för att alla bättre
skall kunna se resultatet och för att
hjälpen skall bli effektiv.

Från främst pappersexportörer har
också riktats kritik mot att man sänt
papper till ett pappersproducerande
land som Pakistan. Man behöver väl inte
överbetona värdet av denna kritik,
men med tanke på att det finns många
andra, icke pappersproducerande länder
som saknar skolböcker hade det
onekligen varit av ett visst intresse om
finansministern här tagit upp kritiken
något mera ingående och även redogjort
för vilka möjligheter man har att snabbt
trycka skolböcker t. ex. i Pakistan.

Får man tro Aftonbladet tillkom pappersgåvan
i första hand för att hjälpa
den svenska pappersindustrien som har
haft överfulla lager under den temporära
överproduktionen. Om denna hjälp
nu ökar den pakistanska konkurrensen
förefaller det hela åtminstone en lekman
en aning snurrigt.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
fråga finansministern om han skulle
vilja uttala sig om det föreligger någon
officiell rapport om hur det gått med
pappersgåvan till Indonesien.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
började med att tala om att hon skulle
ha blivit ännu gladare, om svaret
varit litet annorlunda, såvida jag fattade
henne rätt.

Jag är ledsen att behöva säga att jag
inte ens i denna replik har några möjligheter
att tillfredsställa hennes anspråk
på glädje. Jag kan inte göra annat
än dementera de ovederhiiftiga tidningsskriverier
som förekommit i ämnet.
Nu utvecklar fru Segerstedt Wiberg
frågan och säger att vi ju inte vet
någonting om hurudant det har gått

med pappersleveranserna till Burma,
Indien och Indonesien; här fick vi bara
besked om att det hade gått bra med
dem i Pakistan. Men kritiken har ju
bara riktat sig emot papperstransporterna
till Pakistan. I övrigt har ingen
haft någonting att anmärka, och då kan
man kanske dra den i och för sig både
naturliga och rimliga slutsatsen att
här som på andra håll tiger hälsan still.
Skulle det ha varit en del besvärligheter
även på andra håll, är jag övertygad
om att vi säkerligen skulle ha
fått reda på detta.

Jag vill också deklarera att finansdepartementet
har utsänt en expert, som
under den senaste tiden har studerat
just dessa frågor på ort och ställe i Indien
och Pakistan, och vi har i dagarna
fått ett telegram vari denne expert
bekräftar att någon skada faktiskt inte
har uppkommit på de mycket omskrivna
pappersförsändelserna. Jag vet inte
om jag vågar vara så tillmötesgående
gentemot fru Segerstedt Wiberg att jag
skulle vilja rekommendera att staten
drar på sig de ytterligare kostnader
som det skulle medföra att be honom
resa omkring även i Indonesien och
Burma och ta reda på om det har gått
bra där. Något besked om motsatsen
har vi inte fått.

Jag tycker att fru Segerstedt Wiberg
skulle ha kunnat nöja sig med detta besked.
Jag är medveten om att det är
vissa intressen som har känt sig trampade
på tårna i och med att denna
pappersförsändelse beslutades och expedierades,
intressen på redarsidan och
intressen på pappersexportörsidan. Jag
tycker att fru Segerstedt Wiberg är en
alldeles för bra riksdagsledamot för att
placera sig bland gråterskorna vid muren
när det gäller denna fråga. Det är
ett alldeles onödigt besvär och helt obefogat.

Jag kan tyvärr inte svara fru Segerstedt
Wiberg på frågan om den pakistanska
regeringen har fått betala 45 000
kronor av egna pengar i samband med
pappersleveransen. Men så mycket kan

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. leveransen till vissa asiatiska stater av
jag upplysa om, att den omständigheten
att finansdepartementet valde att
skicka försändelsen med tramptonnage
sparade en miljon kronor, eller med
andra ord: dessa länder fick papper
till ett värde av en miljon mer än vad
de skulle ha fått om försändelserna
hade gått den reguljära vägen.

Sedan kan jag väl också, ärlig som
jag är, gärna tala om att när pappersförsändelsen
beslutades var det två motiv
som låg bakom. Det första motivet
var att ge skolbarnen i dessa fyra länder
en möjlighet att få skolböcker. Det
har upplysts, både i pressen och i andra
sammanhang, att två barn får förena
sig om en bok. Om vi tänker på vilka
möjligheter vi har att ge våra ungdomar
läseböcker, torde vi vara överens
om att även en bok till varje barn representerar
ett utomordentligt lågt minimum.
Som en förklaring kan nämnas
att papperskonsumtionen i dessa
länder är ett kilogram per capita, att
jämföras med 140 kilogram per capita
i vårt land i år.

Jag vet att även Pakistan har fått
kosta på sig en pappersexport, men jag
betraktar det som ett uttryck för den
gamla sanningen att »nöden har ingen
lag». För det landet har det varit en
avvägningsfråga som har framstått så,
att det finns andra ting som måste köpas
utifrån, vilka har den prioritet och
det värde, att två skolbarn måste fortsätta
att dela en läsebok därför att landet
behöver utländsk valuta för att klara
importen av dessa ting. Jag tror inte
att frågan är svårare än så att besvara.

Det andra motivet till att pappersleveransen
beslutades var det värde för
den svenska pappersindustrien som den
skulle medföra. Beslutet fattades i en
tid när den svenska pappersindustrien
i vissa avsnitt av landet stod inför aktuella
permitteringsbehov. Kan man förena
önskvärdheten av att göra en insats
på u-hjälpsområdet i form av en
pappersgåva, där den är sällsynt väl
motiverad, med fördelen av ett stöd för
vår svenska industri, kan jag inte se

papper för tryckning av skolböcker
något vare sig allvarligt eller oanständigt
i den sammankopplingen. Jag skall
gärna medge att båda motiven var avgörande
när regeringen tog ställning till
frågan, men det primära var pappershjälpen
till u-länderna.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Ärlig som jag är måste
jag säga finansministern att jag inte
är en så bra riksdagsledamot som han
hade trott. Jag är ledsen för det.

Jag kan också säga finansministern,
att när jag framställde frågan trodde
jag att jag skulle få ett svar som skulle
gendriva kritiken. Jag är nämligen lika
intresserad som finansministern av att
sådana här gåvor kommer till stånd,
och jag håller med finansministern om
att det inte är något fel att man hjälper
en svensk industri genom att hjälpa
u-länderna. Jag hörde därför till dem
som hälsade denna hjälp med stor glädje,
och den som mest har framfört kritik
i det här fallet är Aftonbladet, inte

jag Finansministern

säger att kritiken endast
har gällt gåvan till Pakistan. Jag
vill i ärlighetens namn säga att kritiken
huvudsakligen har gällt gåvan till
Pakistan, och kritiken har ännu inte
avsett det fartyg som gick i juli. Jag
vet inte om det var bra i det avseendet,
men kritiken har framför allt sysslat
med andra frågor.

Inte heller har jag tagit upp denna
sak med tanke på linjetonnaget. Jag vet
mycket väl att det finns trampfartyg
som också har möjlighet att sköta dessa
transporter, men jag är ändå inte säker
på att man har valt den rätta formen.

Finansministern svarade egentligen
inte på det jag frågade om. Han sade
beträffande Pakistan att där är allt bra,
och det avser, förstår jag, fortfarande
den senaste gåvan.

Sedan förebrådde herr Sträng mig
för att jag tagit upp Indonesien. I kritiken
hade inte Indonesien förekommit.

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. leveransen till vissa asiatiska stater av papper för tryckning av skolböcker

Jovisst, tidningarna — bl. a. Handelstidningen
— har tagit upp den kritiken,
och det förvånar mig om den inte
har kommit till finansministerns kännedom.
Jag har en rapport från en representant
för ett av våra handelshus,
som talar om hur det gick med den gåvan.
Det är knappast troligt, skriver
han, att en större del av papperet kommer
att användas för det ändamål som
det är avsett för, utan vissa militärer
kommer att göra den största förtjänsten.
Han har fått kaptenens rapport om
hur lossningen gick till, och det var
tydligen inte vackra saker. Balarna
släpptes i kajen, truckar kördes in i
dem, krokar användes, och träbottnarna
såldes antagligen med god förtjänst.
Det påstods även att cirka 50 procent
av papperet redan var sålt på den öppna
marknaden.

Jag tror inte man kan negligera den
kritiken genom att bara tala om konkurrensintressen.
Jag tycker nog att finansministern
litet mer skulle kunnat
ta upp denna kritik, som alltså även
har förts fram i tidningspressen.

Herr statsrådet STRÄNG:

Jag inskränkte mig i mitt interpellationssvar
till att svara på den kritik
som jag menar har spelat en roll i pressen.
Sedan håller jag inte för otroligt
att Handelstidningen även har talat om
Indonesien.

Det är ju tyvärr Handelstidningen
som på ett både överdrivet och ensidigt
sätt har lett kritiken. Jag kan ändå lugna
fru Segerstedt Wiberg med att säga
att de förbindelser vi har haft med vår
beskickning i Indonesien har givit vid
handen att även dessa rykten är obefogade.
Vi har kontrollerat ryktena där
sådana har varit i omlopp, och de har
dementerats när vi sett närmare på saken.

Som jag tillät mig säga har emellertid
inte alldeles seriösa intressen legat
i botten. När man blir trampad på tårna
bär man lätt överdrivit och kanske

inte varit så noga med källmaterialet
som man borde vara när man riktar
kritik mot aktionen.

Jag vet inte om jag har någon anledning
att fortsätta debatten så mycket
längre. Jag tror fortfarande att fru Segerstedt
Wiberg är en så bra riksdagsledamot,
att hon efter det här interpellationssvaret
inte skall ställa sig — som
jag uttryckte det — bredvid gråterskorna
vid muren; det är alldeles obehövligt
och obefogat.

Vidare säger fru Segerstedt Wiberg
att jag har talat om att det på det hela
taget har gått bra med det fartyg som
gick. Ja, jag kan bara tala om det fartyg
som har gått — hur det blir i fortsättningen
får vi se senare. Om någonting
inte går som vi önskar, föreställer
jag mig att fru Segerstedt Wiberg bevakar
detta, och då får vi tillfälle att tala
om det någon gång i framtiden.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Eftersom jag över huvud
taget är en mycket sämre riksdagsledamot
än fru Segerstedt Wiberg, får
kanske också jag sälla mig till de här
gråterskorna. Det gör jag gärna, eftersom
de som har blivit berövade dessa
transporter uttrycker dels sin förvåning
och dels sin missbelåtenhet.

Samtidigt förstår jag finansdepartementet,
som säger att man gjorde en
besparing på en miljon kronor. Så länge
vi har en fri handel och hyllar näringsfriheten
och skall ta det billigaste, är
det ju ingenting att anmärka på den
principen. De som under många år har
sysslat med transporter till sådana här
länder och byggt upp egna företag där
nere är emellertid kanske litet bättre
skickade att ta emot sådana här transporter.
Laster av detta slag är nämligen
mycket ömtåliga. Man får säga vad
man vill om förpackningen och sådant,
men det är ett mycket stort problem att
transportera dessa laster även för de
reguljära linjefartygen.

Här har påpekats att man gjort en

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. leveransen till vissa asiatiska stater av papper för tryckning av skolböcker

förtjänst på en miljon kronor. Om man
bara ser siffrorna på papperet, kan det
nog synas vara en förtjänst på en miljon,
men ett avtal kan ju göras upp på
olika sätt, och det skulle förvåna mig
mycket om vinsten verkligen har blivit
en miljon när det hela en gång skall
göras upp. De reguljära linjerna håller
nämligen någorlunda konstanta frakter,
medan fartygen i öppen fart begär
högre frakter om det allmänna fraktläget
höjs. När man vet att den reguljära
linjetrafiken har betytt så mycket
för vårt lands export, är det tråkigt att
den inte skall få vara med om att transportera
dessa varor. Det finns många
andra tillfällen när den kan betyda
oändligt mycket mer än den skillnad i
reda pengar som eventuellt framkommer
någon gång.

När vår ärade finansminister säger
att vi inte bör gå tillsammans med gråterskorna,
vill jag påpeka att han är en
av dem som gått tillsammans med dem
som gråtit mest för att få ordning och
reda på Uddevallavarvet.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Nej, herr finansminister,
så bra är jag inte att jag avstår från
att gråta vid muren så länge jag inte
har fått klara besked. Så dum är jag
heller inte att jag talar om kommande
transporter när kritiken har gällt andra.
I finansministerns svar talas om en
båt som har gått i juli, och den transporten
har kritiken inte gällt. Kritiken
har givetvis avsett de sändningar som
man kunnat följa, alltså tidigare transporter.

Jag går ingen annans ärende. Jag
bryr mig inte om huruvida papperet
sänds med linje- eller trampfartyg,
men jag vill att varorna skall komma
fram ordentligt och i gott skick. Man
kan väl ändå inte helt förneka att sakkunskapen
måste äga en viss kännedom
om dessa frågor, en kännedom som nog
är åtskilligt större än min, herr finansminister.

Jag skulle vilja ha ett mer exakt besked
än denna ofta upprepade tes att vi
har sparat en miljon kronor till u-hjälpen.
Det är mycket glädjande om vi
verkligen har gjort det. Men om vi här
sparat en miljon på ett håll, tycks den
ha blivit naggad på ett annat håll. Finansministern
brukar väl kunna räkna.
Kunde vi inte få veta litet om hur mycket
som har naggats och vad som blir
kvar? Jag är, herr finansminister, tyvärr
fortfarande i behov av litet mer
exakt besked för att jag skall kunna tro
på att man har gjort det allra bästa
möjliga av denna hjälp.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Mot fru Segerstedt Wibergs
bastanta motvilja att bli betraktad
som en bra riksdagsledamot står jag naturligtvis
maktlös. Följaktligen skall jag
inte fortsätta den diskussionen längre.

Beträffande det fartyg som fru Segerstedt
Wiberg talar om vill jag bara konstatera
att inget fartyg gick i juli, men
det kom fram ett fartyg i juli. Det är
det fartyget som kritiken har rört sig
om. Det är också den kritiken som jag
har bemött. Jag måste beklaga att fru
Segerstedt Wiberg således inte har varit
alldeles riktigt underrättad.

Sedan vill jag till herr Gortlion säga
att det inte går att röra till diskussionen
och blanda bort korten genom att som
herr Gorthon uttryckte det tala om dessa
andra som »mer skickade att ta emot
lasterna». Vilka är det som tar emot
lasterna? Det är ju de länder dit vi skickar
dem. Från mottagarlandets synpunkt
är det ingen skillnad om det är
ett linjefartyg eller ett trampfartyg som
åker i väg med lasten från Sverige. Både
linjefartyget och trampfartyget är
helt fritt från sitt ansvar när lasten ligger
på kaj. Även om vi skulle ha använt
linjetraders, hade de inte kunnat bemästra
sådana här olyckshändelser —
om det nu finnes något i uppgifterna
om dem. Påståendena att militären tagit
hand om en del av emballaget och

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. leveransen till vissa asiatiska stater av papper för tryckning av skolböcker

gjort förtjänster på det eller att en del
av papperet går ut i den kommersiella
handeln är för övrigt ännu obestyrkta.
Skulle det finnas någon gnutta av sanning
i dem, eller t. o. m. om de är sanna,
så är det bara en verifikation på alla
de svårigheter vi möter i vår u-hjälpsverksamhet.
Men det får ändå inte slå
ned modet på oss, så att vi slutar med
u-hjälpsverksamheten. Vi är medvetna
om att vi skickar gåvor och medverkar
med penningar och annat i länder som
inte är uppbyggda med den lag, ordning
och moral som vi är vana vid här hemma,
och då kan naturligtvis en och annan
sådan här sak hända. Det har vi
emellertid tagit med i de grundläggande
kalkylerna, det må gälla när vi bygger
yrkesskolor eller fiskehamnar eller
skickar papper eller mänsklig arbetskraft
för att hjälpa dessa länder. Allt
detta ligger så att säga i själva problemet
när det gäller de länder dit vi riktar
vår u-hjälpsverksamhet.

För att återgå till själva pappersfrågan
vill jag säga att oavsett på vilket
sätt papperet fraktas så är redarens ansvar
slut när papperet ligger på kajen.
Vad som sedan händer är helt ovidkommande
beträffande vilken typ av tonnage
som används för frakten.

Till sist vill jag, herr talman, säga att
Uddevallavarvet naturligtvis ingenting
har att göra med denna sak, men så
mycket kan jag väl säga att en motpart,
som i en fråga är beredd att handla på
ett sätt som vi alla här i kammaren tycker
är riktigt, inte skall förvägras att
vara med om att handlägga ärendet efter
dessa linjer, därest han i en annan
fråga handlar på ett sätt som vi inte
gillar. När jag säger »inte gillar» är det
ett något starkt uttryck, men om jag säger
— för att tala rent språk — att det
bolag, till vilket Eriksbergsvarvet är
ett dotterbolag och där även linjetrade
ingår, i fråga om Uddevallavarvet är
överens med staten att göra en insats
för att klara problemet Uddevalla, skall
det naturligtvis ha ett erkännande för
den saken. Om bolaget sedan i konkur -

rens med annat tramptonnage inte kan
offerera så låga frakter och det av den
anledningen blir ställt vid sidan, så är
det ju en helt annan historia. Jag kan
inte finna någon som helst förbindelselinje
mellan Uddevallavarvet och papperstransporterna
till de ostasiatiska
länderna, även om ett bolag råkar ha sina
intressen åt båda hållen.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Jag ber att genast få
replikera. Statsrådet Sträng säger att
denna sak inte alls bör ha att göra med
gråterskorna vid klagomuren, och det
var det som föranledde mig att påpeka
att den mycket väl kan ha det. Jag har
emellertid ett behov av att säga att jag
är trampredare och därför gärna ser
att linjeredarna naggas litet i kanten.
Men vi kan gärna diskutera hur lasten
skall transporteras, och därvidlag vill
jag framhålla att det betyder mycket
hur den transporteras innan den lämnas
på kajen. Det har mycket stor betydelse
i det ögonblick då papperslasten
lyftes från fartyget och lägges på kajen.
Det betyder också mycket vad man har
för folk som hanterar lasten. De stora
linjefartygen med regelbundna turer
har de bästa stuvarna, eftersom dessa
får jämn sysselsättning. De har också
de bästa förmännen. Allt detta gör att
jag kanske litet mot min egen vilja måste
erkänna att dessa rederier har bättre
förutsättningar att klara lasten än man
har om den fraktas på ett fartyg som
aldrig har haft sådan last. Man har kanske
här att göra med folk som aldrig
sysslat med last av detta slag. Det är
ganska naturligt att ansvaret strängt juridiskt
upphör i och med att lasten ligger
på kajen. Vi önskar väl emellertid
alla att även om ansvaret upphör så
skall lasten komma fram i görligaste
mån. Man skall inte alltid behöva fråga
sig var ansvaret för avsändaren slutar
och var ansvaret för mottagaren börjar.
Det är den gränsen som måste suddas
ut, inte minst då det gäller linjefart.

24 Nr 37 Torsdagen den 12 december 1963

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor till Norrbotten

Om man skall kunna bygga upp en trade
under många år, kan man inte vid
varje tillfälle säga: Här är mitt ansvar
slut och här börjar ditt, ty på så sätt
bygger man inte upp vare sig en export
eller en affär.

När det gäller frakterna vill jag säga
att vi ännu inte har sett slutet. Det
skulle vara mycket intressant att få veta
någonting om den saken, men jag
vill framhålla att min kritik inte direkt
gällde att den som bjudit lägst har fått
denna affär. Min undran gällde huruvida
det i verkligheten til syvende og
sidst blir så mycket billigare.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag skall be att få anmäla
min tillfredsställelse med finansministerns
senaste svar. Det föreföll mig
som om han där gav en version vilken
betydligt mer överensstämmer med
verkliga förhållandet, och om den versionen
hade kommit fram från början
tror jag inte att kritiken blivit så stark.
Finansministern sade att man har räknat
med en hel del felaktigheter och
problem som skulle kosta åtskilligt. Men
det är ju detta man tidigare har förnekat
— det är den saken hela presspolemiken
har gällt. En tidning har visserligen
gått hårdast fram, men även
många andra tidningar har tagit upp
saken och bett att finansdepartementet
skulle erkänna att det har funnits problem
vid överlämnandet av gåvan och
att allt inte varit ordnat till det bästa. Jag
tror att det är alldeles riktigt som finansministern
påpekar, att man måste
räkna med en rad svårigheter vid uhjälpen,
och vi kommer säkert att få
många debatter av detta slag. Men jag
hoppas ändå att verksamheten skall
kunna fortsätta och att svårigheterna
inte leder till att svenska folkets hjälpvilja
avtrubbas.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Debatten har visserligen
redan blivit lång, men jag är faktiskt

tvingad att försöka återkalla fru Segerstedt
Wiberg till ordningen igen.

Jag har givit en allmän, principiell
förklaring att man i allt u-hjälpsarbete
får räkna med vissa risker, och jag har
sagt att det kan gälla här lika väl som
när vi bygger hamnar eller yrkesskolor,
skickar ut stipendiater eller vad vi än
gör. Det ligger i sakens natur, och jag
föreställer mig att det inte bland dem
som känner till dessa problem är många
som har någon annan uppfattning än
jag på denna punkt. Men i den specifika
fråga där fru Segerstedt Wiberg interpellerat
har det i vart fall inte ännu
inträffat någonting sådant, enligt de besked
vi nu har fått från Indien, Pakistan
och Indonesien. Och då kan man
inte dra sådana slutsatser som att finansministerns
principdeklaration skulle
innebära något slags medgivande av
att pappersförsändelserna skadats. Vi
får ju skilja på sak och sak i alla fall.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor
till Norrbotten

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han vid detta sammanträde ämnade
besvara jämväl herr Per Peterssons
interpellation om flyttning av
LKAB:s huvudkontor till Norrbotten, erhöll
ännu en gång ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Petersson har i
en interpellation frågat mig om jag vill
medverka till en flyttning av LKAB:s
huvudkontor till Norrbotten. Jag vill
svara följande.

Var ett aktiebolags huvudkontor skall
vara förlagt är främst eu fråga om effektiviteten
i företagets skötsel. Denna
fråga bör i första hand bedömas av
företagets styrelse och företagsledningen.
Utan att i detalj gå in på arbetsgången
inom LKAB, vill jag dock beröra
förhållanden, som måste tillmätas
betydelse.

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Om flyttning av LKAB:s huvudkontor till Norrbotten

Mellan LKAB och Grängesbergsbolaget
föreligger ett samarbetsavtal om
försäljning och skeppning av malm.
Företagen har ett gemensamt försäljningsbolag,
som måste vara stationerat
i Stockholm. Försäljningsbesluten kräver
fortlöpande kontakt mellan de tre
bolagen. Försäljningspolitikens effektivitet
är av utslagsgivande betydelse
för LKAB:s utveckling. Det är från
dessa utgångspunkter olämpligt att förlägga
LKAB:s ledning i en annan landsända
än försäljningsbolaget och det
företag, som ombesörjer malmens
skeppning.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på att (LKAB:s ledning följer principen
att icke till Stockholm förlägga
annan personal än som kräves för fullföljande
av dess arbetsuppgifter. Av företagets
sammanlagt 1 500 tjänstemän
är 68 inklusive vaktmästare och skrivpersonal
placerade vid huvudkontoret
i Stockholm. LKAB torde sålunda betecknas
som ett företag med synnerligen
starkt decentraliserad organisation.
Enligt vad som uppgives av företagsledningen
vore det till förfång för
företaget att avstå från kontor i Stockholm.
En förflyttning av huvudkontoret
bort från Stockholm skulle medföra ett
behov av att dubblera tjänster och
åstadkomma extra kostnader och andra
olägenheter. Mot företagsledningens
synpunkter på effektiviteten i arbetet
genom huvudkontorets förläggning i
Stockholm kan endast anföras två synpunkter,
som icke har med företagets
interna förhållanden att göra. Dessa
skulle vara, att dels skatteintäkterna
och dels arbetstillfällena i Norrbotten
skulle öka.

Beträffande skatteintäkterna erlade
LKAB under 1962 till Stockholms stad
cirka 2,5 milj. kr. i kommunalskatt, eller
7,5 % av den i Sverige beskattningsbara
inkomsten. Även vid en förflyttning
av huvudkontoret måste personalen
vid försäljningskontoret och ett
lokalkontor kvarbliva i Stockholm eller
2/3 av den nuvarande personalstyr -

kan. Lokaliseringseffekten är således
ur både skatte- och arbetsmarknadssynpunkt
obetydlig.

Enligt min uppfattning bör frågan
om lokaliseringen av LKAB:s förvaltningspersonal
i fortsättningen liksom
hittills överlämnas till företagets styrelse
och ledning, som visat den största
förståelse för önskvärdheten av att inte
i Stockholm uppbygga en onödig organisation
för företagets skötsel.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansminister
Sträng för svaret på min
interpellation.

Jag måste dock beklaga att finansministern,
såsom framgår av svaret, inte
vill medverka till en flyttning av
LKAB:s huvudkontor till Norrbotten.
Jag instämmer med herr finansministern
i att förläggningen av ett företags
huvudkontor främst är en fråga om effektiviteten
i företagets skötsel. Finansministern
påminner i sitt svar om samarbetsavtalet,
vad gäller försäljning och
skeppning av malm, mellan LKAB och
Grängesbergsbolaget samt om det för
dessa företag gemensamma försäljningsbolaget
samt om behovet av fortlöpande
kontakt mellan de tre bolagen. Men
är det något avgörande hinder för att
förlägga LKAB:s huvudkontor till Norrbotten?
Kommunikationernas utveckling
har gjort att Norrbotten fått bättre
och bättre möjligheter till kontakt med
Stockholm och hela Europa. Vi har dagliga
flygförbindelser med Stockholm, liksom
telefon- och telexförbindelser, och
det är bara en tidsfråga när teleabonnenterna
i Norrbotten har direktförbindelse
med Stockholm. I Norrbotten tror
vi också att vi skulle få ännu snabbare
och bättre kommunikationer om huvudkontoret
kom till länet, och vi räknar
med att det skulle vara till gagn för
hela företagsamheten i norra Sverige.

Antalet malmköpare är relativt begränsat,
och de flesta försälj ningsavtal

Nr 37

Torsdagen den 12 december 19C3

Ang. markförvärv för nya förläggnings- och övningsområden för Svea livgarde och

Svea ingenjörregemente, m. m.

torde vara ettåriga. Man kan i det sammanhanget
erinra om att andra storföretag
—■ t. ex. Svenska cellulosabolaget,
som faktiskt torde ha besvärligare
försäljningsförhållanden — funnit det
riktigt att ha sitt huvudkontor i Norrland.

Av svaret framgår vidare att endast
68 personer är anställda vid LKAB:s
huvudkontor i Stockholm. När man vet
att LKAB har cirka 6 500 anställda och
årligen investerar omkring 200 miljoner
kronor i Norrbotten och vid Lofotenbanan,
förefaller det mig troligt att
en förläggning av huvudkontoret till
den landsända där företaget produktivt
arbetar har större fördelar än
nackdelar.

Även skattemässigt skulle en förflyttning
av huvudkontoret till Norrbotten
ge länet stora belopp. Om beloppens
storlek kan man tvista. Det beror ju på
hur stor LKAB:s beskattningsbara årsvinst
är, och det har ju också sitt samband
med malmfraktsavtalet. Det beror
också på kommunalskattens höjd,
och det beror på hur stor huvudkontorsandelen
är. Men även med försiktiga
bedömningar blir beloppet så stort
att det har betydelse för Norrbottens
invånare och företagsamhet.

Herr talman! I de lokaliseringsdebattens
tider som vi nu är mitt uppe i
skulle det enligt min åsikt ha stor psykologisk
betydelse, om länets största
företag flyttade sitt huvudkontor till
länet. Biksdagen har också år 1956 uttalat
att frågan om huvudkontorets placering
i Norrbotten bör kunna upptas
till förnyad prövning. Det synes mig
naturligt att den prövningen sker nu,
innan LKAB bygger sitt nya huvudkontor
i Stockholm.

Det är ju ett känt förhållande att det
är svårt att få ledningen för statliga
företag och verk att inse det riktiga i
att deras huvudkontor förläggs utanför
Stockholm, och LKAB:s ledning är väl
härvidlag inget undantag. Men finansminister
Sträng — finansministern i

Sverige — representerar staten såsom
95-procentig aktieägare i LKAB, och finansministerns
ord väger tungt när huvudkontorets
framtida läge skall avgöras.
För mig synes både företagsekonomiska
och lokaliseringspolitiska synpunkter,
särskilt sedda i ett sammanhang,
tala för en omplacering av
LKAB:s huvudkontor till Norrbotten.
Jag vore uppriktigt tacksam, om finansminister
Sträng kunde vinnas för samma
uppfattning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. markförvärv för nya förläggningsoch
övningsområden för Svea livgarde
och Svea ingenjörregemente, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 211, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående markförvärv
för nya förläggnings- och övningsområden
för Svea livgarde och Svea
ingenjörregemente jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 184 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 11 oktober 1963,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
vad i nämnda statsrådsprotokoll föreslagits
rörande markförvärv för nya förläggnings-
och övningsområden för Svea
livgarde och Svea ingenjörregemente,
dels ock till Markförvärv för nya förläggnings-
och övningsområden för Svea
livgarde och Svea ingenjörregemente å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1963/64 anvisa ett investeringsanslag
av 65 000 000 kronor.

Till behandlingen i samband härmed
hade utskottet förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wallmark (I: 803) och den andra inom
andra kammaren av herr Johansson i
Södertälje (11:970),

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. markförvärv för nya förläggnings- och övningsområden för Svea livgarde och

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Georg Carlsson och Eric Carlsson
(1:805) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Grebäck och Elmwall
(11:972),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ferdinand Nilsson (I: 806) och
den andra inom andra kammaren av
herr Tobé (11:973).

I motionerna I: 803 och II: 970 hade
hemställts, att riksdagen måtte godkänna
Kungl. Majt:s förslag i propositionen
nr 184, dock i vad den avsåge Ing 1 att
militära övningar ej finge äga rum i
sjön Måsnaren, samt att, om detta ej
kunde beaktas, Södertälje stads framförda
önskan att få förvärva Björnön
måtte tillgodoses.

I motionerna I: 806 och II: 973 hade
anförts en del synpunkter beträffande
I 1-områdets avgränsning och utnyttjande
och hemställts, att riksdagen måtte
besluta att beakta dessa synpunkter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 805 och II: 972, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 11 oktober
1963 föreslagits rörande markförvärv
för nya förläggnings- och övningsområden
för Svea livgarde och Svea
ingenjörregemente;

b) till Markförvärv för nya förläggnings-
och övningsområden för Svea livgarde
och Svea ingenjörregemente å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64 å kapitalbudgeten under försvarets
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 65 000 000 kronor;

II. att motionerna I: 803 och II: 970
icke måtte av riksdagen bifallas;

Svea ingenjörregemente, m. m.

III. att motionerna I: 805 och II: 972,
i vad de icke behandlats under I, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; IV.

att motionerna 1:806 och 11:973
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det är klart att för den
bygd som jag närmast tillhör har den
här föreliggande propositionen den
mest omfattande räckvidd. Jag betonar
att verkningarna så att säga inte är ensidigt
goda och inte ensidigt onda utan
en blandning av båda. Jag kommer
här att mest beröra de mindre goda sidorna,
av det skälet att det är dessa
som behöver bringas på tal. De förhoppningar
vi kan ha för framtiden får
vi se hur det går med. Det är lättare att
beröra de farhågor som så tydligt upptornar
sig.

Jag vill först erinra en smula om
den interpellation till statsministern
som jag framförde hösten 1962 om den
egenartade parallellismen mellan jordbruksdepartementets
handläggning av
HSB:s förvärvsärende och försvarsmyndigheternas
planering då de rörde
samma granhammarsområde i min
hemkommun. Parallella linjer är, som
vi lärt, något som aldrig möts. Om de
linjerna möts, måtte de inte ha inverkat
nämnvärt på varandra. Interpellationen
riktade jag till statsministern, men
försvarsministern, som var vänlig att
svara, trodde visst att det berodde på
överflödig högfärd från interpellantens
sida. Han sade något som ännu en gång
bör införlivas med kammarens protokoll,
därför att jag tycker att det hör
hit, nämligen: »Jag kan försäkra herr
Ferdinand Nilsson att samordning har
förekommit inom regeringen. Herr
Ferdinand Nilsson nämnde t. ex. att
HSB hade planerat för en bebyggelse
inom detta område och begärt tillstånd
att inköpa Granhammars gård. Det var

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. markforvarv för nya förläggnings- och övningsområden för Svea livgarde och

Svea ingenjörregemente, m. m.
jordbruksdepartementet som fattade beslutet
i den frågan» — alltså om förvärvstillståndet
— »under fullt samförstånd
med försvarsdepartementet
och regeringen som helhet. Vi hade
överläggningar med HSB, som var väl
insatt i de planer man hade från försvarets
sida.»

Jag berörde den saken då och tyckte
att det var litet egenartat med detta sätt
att samarbeta. Nu sedan Wennerströmaffären
kommit att ge mera uppmärksammad
belysning av det samarbete,
som förekommer mellan departementen,
har ju åtgärder vidtagits för att
åstadkomma någonting som jag förmodar
blir en förbättring av den praxis
som nog inarbetades under koalitionsoch
samlingsregeringarnas tid. Man har
nu genom särskilda åtgärder försökt
att stärka samarbetet. Emellertid väckte
det en väldig undran bland många
människor att samtidigt som jordbruksdepartementet
gav förvärvstillstånd för
en omfattande planering, som framkallade
stora förhoppningar i en trakt om
en bebyggelse för 20 000 personer, planerades
inom försvarsdepartementet
någonting helt annat.

Innan jag går vidare vill jag beröra
en tanke som intresserar en liten smula
i detta sammanhang och som har ett
visst samband med förhistorien. Vi vet
att det inte var militärerna som önskade
utflyttningen från Järvafältet — de
har klart deklarerat den saken •— utan
det var de stora tätortsintressena i
Stockholm och närliggande kommuner
som drev fram den. Staden behövde bostadsmark,
vilket är förståeligt och begripligt.
Nu innebär ju denna förflyttning
av regementena från Järvafältet
markkostnader på 65 miljoner kronor
och kostnader för militära anläggningar
på 300 miljoner kronor. Då frågar
man sig: Hur skulle det ha varit om militärerna
hade fått bli kvar på Järvafältet,
om man sparat in de kostnaderna
och i stället fullföljt bebyggelsen i randkommunerna
omkring Stockholm och

placerat de bostadssökande människorna
där?

I Upplands-Bro hade vi ett projekt i
gång i samarbete med HSB. Det hade
kunnat utvidgas och hade kunnat ge
plats för många människor i våra bygder.
Man hade sluppit den genomgripande
omkastning som en regementsförflyttning
innebär. Jag vill kasta fram
frågan därför att man ibland undrar
hur det är med planmässigheten. Det
förelåg ju inte något militärt behov av
denna förflyttning, och det borde ha
kunnat gå att lösa bebyggelseproblemen
utan att göra det till så dryga kostnader
som en regementsomflyttning innebär.

Sedan vill jag beröra några andra frågor
och de sammanhänger med de ändrade
förhållandena inom Upplands-Bro
kommun och särskilt inom Västra Ryds
socken. För många människor i denna
bygd medför regementsförflyttningen
en revolutionerande effekt. Människor
rycks upp med rötterna och berövas
arbetsuppgifter och invand miljö. Jag
måste säga att man på många håll känt
sig tveksam inför vad försvarets fastighetsnämnd
säger, som också går igen
både i propositionen och i utskottsbetänkandet,
nämligen: »Konsekvenserna
ur social synpunkt av de nya förläggningarna
blir förhållandevis begränsade».
Ja, för de människor det gäller är
konsekvenserna svåra nog, och de kanske
säger sig att det är märkvärdigt
med vilket kristligt tålamod vederbörande
här bär andras bekymmer. Emellertid
är det klart att man måste göra
det bästa möjliga, och vi har mött stor
och vänlig förståelse både från försvarets
fastighetsnämnd och från andra
myndigheter när vi har resonerat
om detta. Några lösningar bör väl kunna
bringas fram.

Det är klart att markinlösenproblemet
är väsentligt, men det finns även
andra frågor. Jag har fäst mig en smula
vid vad som sägs av försvarets fastighetsnämnd,
nämligen att det i många

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. markförvärv för nya förläggnings- och

fall bara är fråga om fastigheter som i
alla händelser skulle ha råkat ut för en
omställningsprocess. Ja, men det är väldigt
stor skillnad mellan en successivt
framskridande ekonomisk utveckling,

— såvida denna hade kommit vilket vi
inte vet någonting om — och det nedslag
som här drabbade bygden i en hastig
vändning och skapade svårigheter.

Jag berörde markinlösenfrågorna. Det
förefaller mig rimligt att de människor,
särskilt på mindre fastigheter, som där
har sitt hem och sin bostad skulle ha
rätt till en skälig ersättning. Den skulle
inte bestå i att man ur försvarets synpunkt
värderade marken och byggnader,
vilka senare kanske ur den synpunkten
inte är så särskilt värdefulla.

Man borde i sammanhanget också beakta
möjligheterna för människor att
skaffa sig en likvärdig bostad med motsvarande
läge. I det land som vi lever i
och med de bostadsproblem som vi har
är detta ett problem. Det råder delvis
bedrövliga förhållanden när det gäller
att skaffa bostäder, och det förefaller
rimligt att kostnaderna härför också beaktas.
Detsamma gäller om de människor
som kanske drabbas allra hårdast,
nämligen de som inte har något att begära
ersättning för utan bara rycks upp
och skall omplaceras. Jag tänker då på
arrendatorer och anställda samt på de
äldre i bygden. Det är inte säkert att ett
generöst erbjudande från myndigheternas
sida att de får stanna kvar bland
knektarna är precis det sätt på vilket
dessa äldre människor tänkt sig tillbringa
sin ålderdom. Detta är problem
som jag anser rimligen bör beaktas i
detta sammanhang.

Jag var inne på frågan om vår kommun
och de problem som där skapats.

Vi förhandlade med HSB och vi tänkte
oss en betydande utveckling. Nu kommer
vi plötsligt att få alltihop omkastat.

Vår kommun som under 1963 kunde
räkna med en befolkningsökning på 25
procent, står nu på grund av de ändrade
planförhållandena särskilt beträffan -

övningsområden för Svea livgarde och
Svea ingenjörregemente, m. m.
de Kungsängen i den situationen att vi
får se denna utveckling helt enkelt stoppas
upp. Vi måste lägga om planeringen
i enlighet med de nya signalerna och
det medför dröjsmål och kostnader.
Man har sagt att det är nödvändigt att
vi får fram en garnisonsort, som kan bereda
den miljö och de förutsättningar
som personalen på Svea livgarde kan
behöva. Det är naturligt att man bedömer
saken på det viset, men för oss är
det inte bara en fråga om god vilja.
Visst är vi glada över de generösa uttalanden
som gjorts när det gäller undervisningen,
då man åsyftar att även den
högre undervisningens behov skall beaktas
på ett sätt som vi aldrig drömt om
i Upplands-Bro. Men detta innebär också
att en liten kommun, som vid förra
årsskiftet hade 4 000 invånare och nu
ungefär 5 000, skall gripa sig an med
uppgiften att på några år planera för
en bebyggelse för ungefär 30 000 människor.
Jag menar att detta är ett svårt
organisatoriskt problem. Vi står inför
nya förhållanden, och vi har inte de
ekonomiska resurser som skulle behövas
härför. Vi har emellertid redan sett
hur vid de förhandlingar vi haft för lösande
av vårt vatten- och avloppsproblem
de statliga myndigheterna visat
en mycket stor välvilja genom de förhöjda
bidrag som lämnats vid projektering.
Från vår sida är det ett starkt intresse
att myndigheterna fortsätter att
stödja en bebyggelse som de har uppsatt
för oss som ett mål och som de genom
denna regementsförflyttning har framkallat.
I en motion har herr Tobé i andra
kammaren och jag berört dessa frågor,
och vi kan med tacksamhet konstatera
att det sägs att man är villig att beakta
de problem och de svårigheter som
finns beträffande resurser.

Motionen fick också ett positivt svar
på en annan punkt. Det gällde möjligheterna
för de kommunala intressena
att medverka, och där har ju utskottet
uttalat sig positivt. Utskottet har understrukit
värdet av ett samarbete mellan

Torsdagen den 12 december 1963

30 Nr 37

Ang. markförvärv för nya förläggnings- och övningsområden för Svea livgarde och

Svea ingenjörregemente, m. m.
staten och vår kommun när det gäller
ett som vi tycker mycket vittomfattande
och mycket svårt problem. Jag konstaterar
detta med glädje.

Sedan vill jag beröra ett problem som
närmast avser det pastorat jag tillhör
och i vissa sammanhang företräder. Vi
har ställt oss positiva till den utveckling
som det här är fråga om. Jag tror
att Västra Ryds och Stockholms-Näs
pastorat kanske mer än något annat pastorat
som jag känner ställt sig positivt
till bebyggelse, ehuru vi väl vet att den
ersättning vi får för den mark vi avstår
till bebyggelse är det mycket svårt
att bevara värdet av med hänsyn till
den fortskridande inflationen. Vi har
boställen som under många hundra år
varit i kyrkans ägo. Jag undrar hur det
skulle sett ut exempelvis efter Karl XII:s
krig, om vi placerat pengar i svenska
statens skuldförbindelser eller över huvud
taget i penningvaluta på den tiden?
Det är fortfarande ett vågspel, ehuru vi
inte precis har Karl XII i spetsen för
Sveriges ekonomiska förvaltning, att
placera pengar av det slag det här är
frågan om på ett värdebeständigt sätt.
När vi därför måste lämna ett boställe
nere i Kungsängen till bebyggelse för
den blivande garnisonsorten, och när sedan
vårt andra boställe i Västra Ryd tas i
anspråk för militära ändamål, har vi
för vår del velat ifrågasätta om man inte
möjligen skulle kunna ordna så att
kronan vid sina markinköp inom kommunen
beredde oss möjlighet till ett
ägoutbyte, så att vi för allt vad vi får
avstå av fast egendom fick i ersättning
en fastighet av värdebeständig karaktär.

Vi har ingen anledning att se alltför
svart på det hela. Vi har klart för oss
att problemen är svåra. Om man å andra
sidan genomför det stora program
det här är fråga om förefaller det som
det från ortens och kommunens synpunkt
skulle kunna nås resultat som
skulle kunna vara värdefulla på lång
sikt. Jag betonar emellertid de stora

svårigheter som det innebär för en liten
kommun att uppfylla de krav som
staten här ställer på oss i det nya läget.
Jag är tacksam om jag nu i denna
debatt skulle kunna få förklaringar avgivna
i sådan form att det skulle kunna
ge oss något av trygghet, något att hålla
oss till vid en besvärlig utveckling
framdeles.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Detta är andra gången
i höst som södertäljefrågor är uppe till
debatt. Jag vill försäkra kammarens ledamöter
att vi gärna avstått från den
till synes smickrande uppmärksamheten.
Det förra ärendet, som var uppe
för knappt en månad sedan, gällde ett
motionsförslag om en utredning beträffande
grävandet av en ny stor kanal genom
staden. Motionen avslogs, men måhända
kan ärendet komma upp på nytt.
Det är ett mycket allvarligare problem
för staden än det som vi i dag skall behandla.

Vi har förståelse för att man inom
stockholmsområdet behöver ökat livsrum.
Jag vill inom parentes säga att
dessa frågor tidigare en gång varit föremål
för behandling. Södertälje stad
är ju en av landets äldsta städer. Den
var gammal långt innan Stockholms
stad var påtänkt, och den hade stapelrättigheter.
Stockholms stad hade mycket
stora problem att växa ut som det
var tänkt. I en mycket amper skrivelse
1634 skrev Stockholms stad att Södertälje
var en »tjuvahåla» och »causerade
Stockholm en ruin». Resultatet blev att
kungen tog ifrån Södertälje dess stapelrättigheter,
som ju egentligen var
grunden till stadens bestånd. Staden
sjönk också ned till en obetydlighet efter
detta. Den har dess bättre repat sig
och kan väl anses vara en av de mest
livskraftiga i landet.

Vid de förhandlingar som vi ifrån
Södertälje stads sida fört med de stat -

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. markförvärv för nya förläggnings- och

liga myndigheterna, har vi haft förståelse
för att man vill flytta de militära
förbanden från Stockholms stad. Vi har
inte velat motsätta oss att Svea ingenjörregemente
blir förflyttat till vår stad,
även om det innebär uppenbara olägenheter
för den, men vi har heller ingenting
emot, om man skulle finna ett annat
förläggningsområde för regementet.
Men vi har accepterat förslaget, dock
under vissa förutsättningar. Inom stadens
jurisdiktionsområde finns utrymme
för att bygga flera bostäder. Vi har
även utrymme för flera industrier. Staden
har under en lång följd av år varit
tvungen att säga nej till en rad industrier
som velat etablera sig i Södertälje.
Vi har nämligen inte haft möjlighet
att bygga bostäder i tillräcklig omfattning.
Men det planlagda området
medger en utvidgning utan vidare till
en fördubbling av befolkningen.

Det är emellertid inte bara fråga om
att skaffa arbetsplatser och bostäder till
invånarna. Man måste också se till att
det finns fritidsområden där de kan
vara. Vi har med betydande uppoffringar
försökt skapa sådana, och jag tror
inte att det är någon lokalpatriotism
när jag säger att Södertälje är en trivsam
stad, genom att vi alltid haft detta
i minnet. Ett av de betydelsefullaste
fritidsområdena vi har är sjön Måsnaren
och det naturområde som finns omkring
denna. Dessvärre säger departementschefen
och militären att de inte
kan tillmötesgå stadens önskemål i detta
fall. Dessa önskemål har varit mycket
blygsamma, tycker jag, mycket hovsamt
framförda, mjuka i formen men
starka i sak, men de har trots detta inte
blivit tillgodosedda.

När man nu tar del av statsutskottets
utlåtande där utskottet behandlar
bl. a. en motion som har väckts av herr
Johansson i Södertälje i andra kammaren
och av mig i första kammaren,
så finner man med tillfredsställelse att
statsutskottet sökt tillmötesgå dessa

övningsområden för Svea livgarde och
Svea ingenjörregemente, m. m.
skäliga önskemål på bästa möjliga sätt.
Det är framför allt tre saker som jag
vill ta vara på i statsutskottets utlåtande.
Den första är det faktiska konstaterandet
att markförhållandena i det
planerade kasernområdet inte är sådana
som man hade väntat sig utan att
området kommer att förflyttas yttterligare
en bit från sjön och därmed skapa
möjlighet att även den delen av
stranden kan bli tillgänglig för allmänheten.
Den andra saken är det naturvårdsråd
som kommer att inrättas och
som skall ge oss möjlighet att tillgodose
våra intressen ur allmän naturskyddssynpunkt,
och den tredje och inte minsta
saken är det förslag som utskottet
lagt fram, nämligen att i den delegation
som skall handlägga markförvärvets
genomförande och reglering och
de spörsmål som uppkommer i detta
sammanhang skall ingå en kommunal
representant. Utskottet förutsätter att
företrädare för ortsbefolkningen skall
få till stånd sådana överenskommelser
med de militära myndigheterna att även
befolkningens intressen skall bli tillgodosedda.

Jag vet inte om det är för optimistiskt
att tro att dessa tre saker tillsammans
skall ge det resultat som vi i Södertälje
önskar. Helst hade jag givetvis
sett att utskottet helt biträtt stadens
mycket blygsamma krav. Men jag erinrar
mig vad Tegnér sade:

»Därför bör den klokast skattas
som den gyllne regeln minns
att värdera vad som finns
och ej endast vad som fattas.»

Jag vill göra den tolkningen av statsutskottets
utlåtande, att jag tar fasta på
vad som står här och har den förhoppningen
att vi i praktiken kommer att
uppnå det resultat som motsvarar vad
vi skrivit i vår motion.

Jag har därför, herr talman, inget annat
yrkande än bifall till utskottets förslag.

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. markförvärv för nya förläggnings- och övningsområden för Svea livgarde och
Svea ingenjörregemente, m. m.

Herr HOLMBERG (h): Herr talman! Under hand har jag nu

Herr talman! Detta utlåtande berör
såvitt jag förstår två helt skilda problem.
Det ena problemet som utlåtandet
till 99 procent handlar om rör frågan
om markförvärv för militära ändamål,
för övningsfält och förläggning av
Svea ingenjörregemente och Svea livgarde.
Det andra problemet, som endast
i förbigående tas upp, är det som
ligger bakom att vi över huvud taget
har detta ärende på riksdagens bord,
nämligen det kommande utnyttjandet av
Järvafältet för civila ändamål och framför
allt för bostadsbebyggelse.

Av utskottets utlåtande framgår närmast
att det inte var meningen att den
sidan av ärendet skulle behandlas; att
det alltså inte var meningen att vi i
detta sammanhang skulle ta upp någon
bostadspolitisk diskussion, och det
är fullt naturligt eftersom det är inrikesministerns
sak att svara för den.
Det kan inte begäras att försvarsministern
även i detta avseende skall ta på
sig någon del av det som inrikesministern
skall handlägga. Jag nödgas emellertid,
herr talman, besvära kammaren
med en liten utvikning i just detta avseende.
Jag skall förklara orsaken härtill.

För ungefär en månad sedan väckte
jag en interpellation i kammaren. Där
begärde jag, att inrikesministern skulle,
utöver en av honom föreslagen utredning
om gemensam bostadsförmedling
i Stockholm, vidta åtgärder, som inte
endast fördelade de befintliga lägenheterna
i storstockholmsområdet utan
också gjorde det möjligt att åstadkomma
en reell ökning av tillgången på bostäder.
Jag framhöll i denna interpellation
att det var angelägnare att höja
bostadsproduktionen än att åstadkomma
en gemensam bostadsförmedling. Jag
pekade på att det var viktigt att Järvafältet
eller motsvarande område frilädes
för bostadsbebyggelse i snabbare
takt än som givits vid handen vid de
diskussioner, som fördes vid tillfället.

fått veta att interpellationen inte kommer
att bli besvarad under innevarande
höstsession, och under nästa session
är det väl inte tekniskt möjligt att lämna
något svar på den. Det är klart att
jag som interpellant finner detta vara
mycket anmärkningsvärt. Å andra sidan
vet jag, att det är regeringen som
bestämmer om den över huvud vill besvara
interpellationer eller enkla frågor.
Man kan naturligtvis fråga sig, hur
det kommer sig att min interpellation
inte besvaras. Det kan ju bero på att
den gäller ett för närvarande utomordentligt
känsligt område för den socialdemokratiska
regeringen. Bostadspolitiken
och dess resultat är naturligtvis
inte nämnvärt angenämt för inrikesministern
att diskutera. Å andra sidan
finns det, som jag nyss nämnde, ett
direkt sammanhang mellan frågan om
Järvafältets utrymning och bostadssituationen
i Stor-Stockholm. Jag gör
i anledning därav några reflexioner om
bostadssituationen i direkt anknytning
till både statsutskottets utlåtande och
min obesvarade interpellation.

Det kan, såvitt framgår av utlåtandet,
inte ha varit några rent militära eller
försvarspolitiska skäl som har lett till
att man nu snabbt försöker flytta verksamheten
från Järvafältet till något annat
ställe. Det kan inte heller ha varit
några statsekonomiska skäl, som medför
att man nu är beredd att satsa 65
miljoner kronor på förvärv av ny mark.
Nej, herr talman, det måste ändå ha
varit rent bostadspolitiska överväganden,
som just nu har aktualiserat denna
fråga. Det hade därför varit intressant,
om inrikesminister Johansson —
han befinner sig naturligtvis inte nu i
kammaren — hade deltagit i denna diskussion
och gett kammaren bakgrunden
till att detta ärende nu ligger på
riksdagens bord. Det finns nämligen
en mycket mörk bakgrund, och det
är bostadssituationen i storstockholmsområdet,
som enligt min mening fullt

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. markförvärv för nya förläggnings ut

motiverar att Järvafältet nu utrymmes.

Jag har naturligtvis inte tillgång till
samma siffermaterial och samma breda
kunskap om Storstockholms bostadsproblem
som inrikesministern har. Å andra
sidan har jag tillgång till åtminstone
den statistik om bostadsbristen, som
kommunerna för en tid sedan ■— jag
tror det var i början av detta år ■— ingav
till bostadsstyrelsen och som visar
att bostadsläget är katastrofalt i storstockholmsområdet.
Denna statistik
brukar bostadsstyrelsen en gång om
året sammanställa och offentliggöra.

Så har emellertid inte skett i år. Jag
vet inte om detta också ingår som ett
led i strävandena att förhindra att bostadsfrågorna
tas upp till diskussion.
En råsammanställning av grundmaterialet
ger emellertid ytterst intressanta
siffror vid handen.

Om man delar bostadskön i storstockholmsområdet
på dels sådana sökande
som saknar egen lägenhet och dels sådana
som har egen lägenhet men av
skilda anledningar vill ha en större, en
bättre eller en barnvänligare lägenhet
än de har, finner man att den senare
gruppen — som utgöres av dem som har
lägenhet — omfattar inte mindre än
cirka 85 000 sökande. Den första gruppen,
avseende sökande som saknar lägenhet,
omfattade nära 60 000 sökande
under den period som avslutades den
1 januari detta år. Av dessa 60 000 sökande
var inte mindre än 10 000 sökande
som har barn eller är gifta utan
barn, alltså familjer. Denna situation
för storstockholmsområdet företer påtagliga
likheter med andra delar av landet.
Om man tar nästa grupp, som omfattar
kommuner med 30 000—100 000
invånare, finner man att motsvarande
siffror är 63 000 respektive 24 000. Går
man sedan över till hela landet, får man
siffrorna cirka 115 000 redovisade sökande
utan lägenhet och cirka 250 000
sökande som har lägenhet men vill ha
en annan lägenhet.

3 Första kammarens protokoll 1963. Nr 37

och övningsområden för Svea livgarde och
Svea ingenjörregemente, m. m.
Det är klart att denna statistik kan
bli föremål för närmare analys, och ur
den synpunkten hade det varit intressant,
särskilt när det gäller storstockholmssiffrorna,
eftersom de direkt sammanhänger
med det föreliggande ärendet
om Järvafältet, att få dessa siffror
diskuterade, analyserade och genomgångna.
Jag tror emellertid inte, herr
talman, att en analys av dessa siffror —
tyvärr vill jag gärna säga — förändrar
tendensen, förändrar trenden, nämligen
att bostadskön i Storstockholm blivit
större och större år från år.

Om vi sedan går vidare till den
andra sidan av bostadsfrågan, nämligen
själva bostadsbyggandets omfattning,
och sätter denna sak i relation till
dessa siffror, finner vi att bostadsbyggandet
inte alls haft den ökade omfattning
i storstockholmsområdet som bostadsbristen
borde ha motiverat. Det
visar sig att antalet nybyggda lägenheter
i Storstockholm varit praktiskt taget
oförändrat i tre års tid och att den
nivån •— såvitt nu kan bedömas -— av
bostadsstyrelsen väntas bli bibehållen
1963 och 1964. Låt mig redovisa några
siffror från Stockholm! De visar att

1960 färdigställdes 13 388 lägenheter,

1961 hade siffran uppgått till 13 531
lägenheter och 1962 var siffran 13 626
lägenheter. Det är alltså fråga om en
ren stagnation. Tar vi som exempel antalet
påbörjade lägenheter under innevarande
år — vilket ju onekligen bör
ge en viss ledning för hur utvecklingen
blir och är på detta område, finner vi
att under första halvåret påbörjades
färre flerfamiljshus än under motsvarande
tid 1962; drygt 7 000 lägenheter
mindre satte man i gång att bygga, och
det är i stort sett samma utveckling i
fråga om byggandet av småhus.

Det är klart, herr talman, att ett friställande
av Järvafältet för bebyggelse
av fältet med nya lägenheter —• både
småhus och flerfamiljshus — kan innebära
en viss förbättring men det blir en
mycket ringa och anspråkslös förbätt -

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. markförvärv för nya förläggnings- och övningsområden för Svea livgarde och

Svea ingenjörregemente, m. m.

ring av bostadssituationen i Storstockholm.
Man kan då fråga sig om inrikesministern
har några andra förslag att
lösa bostadsproblemet i Stockholm än
förslaget att åstadkomma en gemensam
bostadskö för hela storstockholmsområdet
och att bebygga Järvafältet. Ser vi
efter vad inrikesministern har sagt och
vad han har skrivit och över huvud
taget vad som har gjorts under den allra
senaste tiden, ger detta inte mycket
ledning för framtiden. Jag har självfallet
tagit del av den utredning, som inrikesministern
under den senaste tiden
ständigt hänvisat till såsom den som
skall klara hela bostadssituationen för
hela landet. Om vi finläser direktiven
för utredningen, finner vi dock att utredningen
inte ger mycket ledning. I
direktiven säges att det inte finns några
bärande skäl för en principiell omprövning
av den bostadspolitiska målsättningen
— och det är en självklarhet
i grövsta laget. Det är klart att det
ju inte är någon som tvekar om att målsättningen
är att avskaffa bostadsbristen.
Målsättningen att höja bostadsstandarden
tvekar vi inte heller om,
och målsättningen att hålla byggnadskostnaderna
och därmed bostadskostnaderna
nere är vi ständigt överens
om. Men de medel, som inte lett till
detta mål, är ju de som i första hand
bör omprövas, och jag har åtminstone
fått den uppfattningen, att dennna utredning
knappast kommer att leda till
någon förbättring på detta område. Jag
skulle vilja uttrycka det på det sättet,
att den sammansättning, som inrikesministern
har givit utredningen, garanterar
att det inte blir några nya,
friska och bättre grepp på bostadspolitiken
under de närmaste åren. Situationen
har nämligen blivit den att regeringens
eget parlamentariska inslag i
bostadsutredningen i stor utsträckning
hämtas från organisationer och företag,
som till varje pris vill undvika eller
åtminstone söka förhindra en ändring
av den nuvarande bostadspolitiken.

Herr talman! Mot denna bakgrund
framstår det nu föreliggande förslaget
om friställning av Järvafältet för bostadsbebyggelse
såsom skäligen ömkligt.
Det inger uppenbarligen inte något
förtroende för framtiden för den
stora grupp på kanske mellan 150 000
och 200 000 människor i storstockholmsområdet
som söker bostad och
kanske många gånger har sina barn utackorderade
och familjen splittrad på
grund av bostadsbristen. Å andra sidan
är det naturligtvis en tröst att vi nu får
tillfälle att åtminstone göra någon bebyggelse
på Järvafältet. Den trösten bör
vi ju taga vara på, och detta är för mig
ett tillräckligt skäl för att yrka bifall
till föreliggande utskottsförslag.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Då det från de föregående
talarnas sida inte riktats några
invändningar mot statsutskottets behandling
av det här föreliggande ärendet
eller de ställningstaganden som utskottet
har kommit fram till, så finns
det givetvis från min sida ingen anledning
att ta upp någon debatt i detta
ärende. Jag kan således inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets hemställan.
Därutöver skulle jag kunna instämma
i de föregående talarnas förhoppningar
om att man vid de förhandlingar
som framöver kommer till
stånd mellan företrädare för ortsbefolkningen
och de militära myndigheterna
skall uppnå så goda resultat som
möjligt och att berättigade intressen så
långt det går tillgodoses. De erfarenheter
vi haft tidigare från dylika förhandlingar
jävar inte förhoppningen
att det skall bli möjligt också i detta
speciella fall.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PALM (s):

Herr talman! Det kanske kan synas
en smula förmätet av mig, som kom -

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. markförvärv för nya förläggnings- och övningsområden för Svea livgarde och

Svea ingenjörregemente, m. m.

mer från en av de ganska många kommuner
som är berörda av Järvafältets
friställning, att på alla dessa kommuners
vägnar vilja framföra ett tack till
försvarsministern för det kraftfulla sätt,
på vilket han åstadkommit en lösning
av denna fråga. Jag hade inte tänkt göra
det i detta sammanhang. Det förefaller
oss så självklart ändå att tillfredsställelsen
är stor inom dessa områden
över den lösning som frågan har
fått. Jag tar ändå till orda därför att
förslaget mötts av denna sötsura kommentar
av herr Holmberg, och jag tyckte
det var på sin plats att få detta markerat.

Herr Holmberg säger att det är ett
mycket känsligt område man rör sig
på, då man talar om bostadspolitiken
i Storstockholm. Han nämnde att det
finns en mycket mörk bakgrund till
den bostadssituation vi har och läste
upp en hel del siffror för att markera
det problem som här skulle finnas.

Jag vill inte förlänga diskussionen så
särdeles mycket men skulle ändå vilja
komplettera herr Holmbergs siffror
med några som han inte drog upp,
nämligen om den mycket ojämna bostadsproduktion
som kommunerna står
för i dessa områden. Det visar sig att
det 1957 producerades sammanlagt i
hela Storstockholm mellan 11 000 och
12 000 lägenheter. Bland dessa kommuner
har vi två högerstyrda kommuner,
som ligger i den absoluta botten
när det gäller att producera bostäder.
Djursholm mötte vi i TY-rutan helt nyligen,
då vi fick interiörer från den
kommunalpolitik som bedrivs där borta.
Medan man producerade närmare
12 000 lägenheter i Storstockholm 1957,
orkade Djursholm med att producera
58 och Stocksund 8. Året efter producerades
i Storstockholmsområdet mellan
12 000 och 13 000 lägenheter. Djursholm
orkade med 8 lägenheter och
Stocksund en lägenhet. När vi kommer
fram till 1959 var bostadsproduktionen
i Storstockholm drygt 13 000 lägenhe -

ter. Djursholm producerade 18 lägenheter
och det likaså högerstyrda Stocksund
5 lägenheter. 1960 var produktionssifran
13 700 i hela Storstockholm.
Djursholm hade kommit upp i 123 lägenheter
och Stocksund i 34, men det
var en engångsprestation för Djursholm.
Året efter sjönk man ned till en
årsproduktion av 40 lägenheter i Djursholm
och 32 i Stocksund. Under denna
femårsperiod producerades drygt
64 000 lägenheter i Storstockholm.
Djursholm kom upp till 247 och Stocksund
till 80 under dessa fem år. Dessa
siffror hör hemma i bilden när man
tar till så kraftigt som herr Holmberg
gjorde alldeles nyligen, när han talade
om de problem vi har på bostadsbyggandets
område.

Vad skälet kan vara till att man håller
igen och över huvud taget inte kommer
sig för att producera fler bostäder
i dessa högerstyrda kommuner kan
man ha vissa funderingar om. Att det.
finns ett bostadsbehov där är bevisat,
ty i början av 1963 hade Djursholm 477
bostadssökande och Stocksund 595.
Med denna bakgrund borde man inte
ta munnen riktigt så full, herr Holmberg,
när man ställer sig upp för att
mästra regeringen i de bostadspolitiska
sammanhangen. Jag skulle vilja rekommendera
högerpartiets nyblivne
partisekreterare att göra eu avstickare
ut till de där kommunerna, där han
kan tala med sina partivänner om att
rycka upp sig i dessa stycken.

Nu pågår en del andra initiativ utöver
friställandet av Järvafältet för ett
kraftfullt bostadsbyggande i syfte att
klara upp bostadsköerna. Jag vill fästa
uppmärksamheten på ett par intressanta
utredningar, som väl så småningom
kommer att ta sig uttryck i propositioner,
dels en utredning som tillsatts
om statligt stöd för en aktivare markpolitik
för att möjliggöra för kommunerna
att skaffa mark för bostadsbyggande,
dels också en utredning om att
förhindra oförtjänta jordvärdestegring -

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. markförvärv för nya förläggnings- och övningsområden för Svea livgarde och

Svea ingenjörregemente, m. m.
ar. Detta är frågor som intresserar
oss mycket här i storstockholmsområdet,
där vi vet hur oerhört krångligt
och besvärligt det har varit att komma
över mark, inte minst mark som måste
saneras, för att åstadkomma erforderligt
bostadsbyggande. Det skall bli mycket
intressant att se herr Holmbergs
ställningstagande, när detta utredningsmaterial
tagit sig uttryck i propositioner
som lagts fram på riksdagens bord.
Vi hoppas att herr Holmberg kommer
att hjälpa till att också i de styckena
möjliggöra det bostadsbyggande som
är så nödvändigt i dessa områden.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag fick det intrycket,
att herr Palm inte ansåg att problemet
var så stort här i Stockholm för de bostadssökande.
Han talade till och med
om problem som här »skulle finnas.»

Jag tror detta är en alldeles felaktig
utgångspunkt. Situationen är den, att vi
har en katastrofal bostadsbrist i storstockholmsområdet,
och jag tror inte
att man kan komma förbi den genom
att peka på att bostadsproduktionen i
vissa kommuner inte har varit lika stor
som i vissa andra kommuner.

Bostadsproduktionens storlek måste
också rimligtvis avvägas mot bakgrunden
av hur stor bristen är i varje kommun.
Tar vi Djursholm som exempel, är
det riktigt som herr Palm säger, att vi
där hade totalt 477 sökande, men jämför
man med Huddinge, finner man att
antalet bostadssökande där var 3 516,
och Solna hade 12 874 sökande. Rimligtvis
bör ju då också bostadsproduktionen
vara större där än i kommuner med färre
sökande.

Man kan inte komma ifrån att statsmakterna
och de stora kommunerna har
ansvar på detta område genom att dels
hänvisa till några mindre kommuner i
storstockholmsområdet och deras bostadspolitik
och dels helt maktlöst hänvisa
till att en del utredningar är till -

satta, vars resultat vi troligtvis får vänta
på åtskilliga år.

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det klagas ofta från oppositionens
sida över att man inte har
möjlighet att ge uttryck för den politik
på det praktiska planet som man innerst
inne önskar, men här finns nu två
högerstyrda kommunala enheter, där
man har möjlighet att driva ett helt annat
slags politik än vad man kanske gör
i de övriga förortskommunerna. Därför
har det fallit sig naturligt för mig, framför
allt med hänsyn till att herr Holmberg
betraktar denna situation såsom
ynklig eller ömklig — eller hur han uttryckte
sig — att föreslå att han gör en
avstickare till dessa kommuner i nordöstra
delen av Storstockholm och talar
med sina partivänner där, som sitter
inne med makten, om att de bör göra
någonting åt situationen.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det hade varit lämpligt
att herr Palm hade redovisat denna statistik
med uppdelning på flerfamiljshus
och småhus. Hade man studerat
statistiken över småhusen, hade man
funnit att just de av herr Palm åberopade
kommunerna har satsat mer på
småhus än på de redovisade flerfamiljshusen.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! De exempel som herr
Palm har tagit rörande två högerstyrda
kommuner i Stockholms län visar en
viss obekantskap med förhållandena på
platsen. I ett typiskt villasamhälle som
Stocksund torde det för närvarande
över huvud taget inte kunna uppbringas
en tomt för bebyggelse.

För Djursholm är situationen något
bättre i så måtto att där alltjämt torde
finnas en del tomtmark till förfogande.

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. markförvärv för nya förläggnings- och övningsområden för Svea livgarde och

Svea ingenjörregemente, m. m.

I Djursholm pågår för närvarande ett
ganska betydande byggande, även om
det naturligtvis är litet i förhållande
till det som byggs i stora befolkningscentra
som Sollentuna, Stockholms stad
etc., men något verkligt betydande bidrag
till lösningen av bostadsproblemet
i Storstockholm kan naturligtvis inte
ett så litet samhälle som Djursholm lämna.

Eftersom denna fråga har tagits upp
har jag anledning att säga något om min
egen hemstad, Lidingö. Där befinner vi
oss ju i det läget, att vi än så länge har
större möjligheter att bygga, och vi gör
också så gott vi kan på den punkten.
För att belysa detta vill jag nämna några
siffror. 1961 färdigställdes i Lidingö
totalt 656 lägenheter, 1962 färdigställdes
496 och 1963 under första halvåret —
det är för den tiden vi har statistik —
281 lägenheter.

Men, herr talman, det var inte för att
säga detta som jag begärde ordet, utan
det var kanske för något mera vittsyftande
synpunkter. Jag vill här ytterligare
komplettera något av det som anförts
av herr Holmberg och tangerats av
herr Palm. Det är en del material rörande
läget för de bostadssökande i
stockholmsområdet som man bör se på,
nämligen på så sätt att man gör en jämförelse
mellan å ena sidan förhållandena
i Stockholms stad och å andra sidan
de 17 förortskommuner runt om huvudstaden
som här är särskilt berörda. En
kommun, Märsta, får jag lämna utanför
jämförelsen på grund av att det saknas
tillgänglig statistik.

Antalet bostadssökande i Stockholms
stad utgjorde i början av år 1963 enligt
en just i dagarna färdigställd statistik
från Stockholms förorters samarbetsnänxnd
103 690. Därav saknade 43 120
egen lägenhet. Särskilt allvarligt finner
jag det vara att 6 980 av dessa bostadssökande
utgjordes av familjer, varav ett
stort antal med minderåriga barn. Jag
tycker också det är anmärkningsvärt
att av en totalbefolkning i Stockholms

stad på 800 000 människor inte mindre
än en åttondel står i bostadskö.

Inför funderingarna — och såvitt jag
kan förstå rätt avancerade sådana — på
en utbyggd bostadsförmedling, eventuellt
en obligatorisk förmedling för hela
storstockholmsområdet, är det angeläget
att få en vederhäftig jämförelse mellan
läget i Stockholms stad å ena sidan
och läget i de 17 förortskommunerna å
den andra.

Jag tillåter mig då först anföra några
totalsiffror. I början av detta år var enligt
den nyss åberopade statistiken det
totala antalet bostadssökande i Storstockholm
147 883, varav alltså 44 193
återfanns i de 17 förortskommunerna.
Då de sistnämnda hade en totalbefolkning
av cirka 350 000 invånare, betyder
detta att 12,7 procent av dessa människor
söker bostad. Därtill kommer naturligtvis
en del som kommer utifrån.
För Stockholms stad är motsvarande
procentsiffra 12,9. Den slutsats man kan
dra av detta är alltså att läget är nästan
identiskt lika besvärligt i förorterna
som i Stockholms stad.

Totala antalet av dem som saknade
egen lägenhet utgjorde 60 650 i storstockliolmsområdet.
Härav återfanns
17 530 inom förortskommunerna. Den
procentuella andelen av de bostadssökande
inom dessa kommuner var 39,3
procent. För Stockholms stad var motsvarande
procentsiffra 41,6, alltså även
i detta fall nästan precis samma situation.

Även om det kanske inte kan intressera
kammarens ledamöter i högre grad
i detta stora och riksomfattande sammanhang
annat än som en exemplifikation,
vågar jag säga ett par ord ytterligare
om situationen i min egen hemstad,
Lidingö.

Antalet bostadssökande var där vid
årets början 4 390, varav 2 094 saknade
egen lägenhet. I procent av befolkningen
utgjorde detta 13,7 respektive 47,3,
d. v. s. i båda fallen var och är i denna
dag situationen svårare för oss än för

.38

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av
Stockholms stad med dess 12,9 och 39,3
procent. Vi saknar emellertid samma
propagandistiska möjligheter att slå på
trumman för vår sak som den stora och
■mäktiga Stockholms stad äger. Detta säger
jag inte för att provocera en motsatsställning
mot Stockholms stad, utan
för att visa, hur beroende vi i grannkommunerna
är av Stockholms åtgöranden.
Vad vi måste framhålla är dock
att vi inte bostadsförmedlingsvägen kan
nämnvärt bidraga till att lösa Stockholms
problem, när vi själva sitter upp
-över öronen i precis samma problem.
Jag tror att en opartisk utredning av
Storstockholms bostadsfråga kommer
att göra oss alla i Storstockholm den
tjänsten att klarlägga förhållandena
som de verkligen är. Min tro är att en
sådan utredning kommer att frita förorterna
i Stockholms län från anklagelser,
som är så vanliga i olika sammanhang,
att de inte gör allt på vad dem ankommer
för att skaffa fram bostäder.

Det är påtagligt att bostadsbristen i
landet i sin helhet i eminent grad är en
fråga om bristen i första hand i Stockholmsregionen,
men därtill kommer
också Göteborgs- och Malmöregionerna.
Detta är emellertid en sak, varpå botemedlen
är att söka i statsmakternas politik,
och på den frågan skall jag inte
gå in närmare nu.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av
universitets- och högskoleväsendet,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 212, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för fortsatt utbyggnad av universitetsoch
högskoleväsendet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 172 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt ut -

universitets- och högskoleväsendet, m. m.

drag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 11 oktober 1963,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade riktlinjer
för fortsatt utbyggnad av universitets-
och högskoleväsendet m. m. fram
till omkring år 1970, dels ock godkänna
av departementschefen förordade riktlinjer
för statligt stöd m. m. till studentkårlokaler.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Torsten Andersson och Thorsten
Larsson (I: 321) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Eliasson i
Sundborn och Larsson i Hedenäset (II:
378), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t am
hålla, att frågan om den akademiska undervisningens
lämpliga lokalisering snarast
måtte utredas, att därvid frågan om
en snabbare utbyggnad av universitetet
i Umeå, upprättandet av ett sjätte universitet
i Mellansverige och inrättandet
av ännu en teknisk högskola särskilt
måtte uppmärksammas, samt att förslag
i ärendet snarast måtte föreläggas riksdagen,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 330) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:388), i vilka anhållits, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte 1.
fatta principbeslut om en ny medicinsk
högskola för i första hand klinisk undervisning
och forskning med förläggning
förslagsvis i Linköping—Norrköping
eller Örebro samt om omedelbar
planläggning av ytterligare en sådan
högskola och uppdraga åt Kungl. Maj:t
att igångsätta och snarast möjligt slutföra
förhandlingar med vederbörande
sjukvårdshuvudmän; 2. i skrivelse till
Kungl. Maj:t understryka nödvändigheten
av att förberedelsearbetet för den
tidigare beslutade tandläkarhögskolan i
Göteborg påskyndades, så att förslag i

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet, m. m.

ärendet kunde föreläggas innevarande
års höstriksdag; 3. i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att ny prognos beträffande
behovet av tandläkare måtte upprättas
i anslutning till pågående utredning
om allmän tandvårdsförsäkring; samt

4. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att frågan om inrättande av en professur
i geriatrik måtte upptagas till utredning,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Hilding och Nyman (I: 481) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Helén och Enskog (II: 580), i
vilka föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att regeringen efter övervägande
av bland annat de synpunkter,
som framförts i motionerna, måtte upptaga
direkta förhandlingar med näringslivet
i syfte att öka tillgången på arbetskraft
med högre teknisk och ekonomisk
utbildning,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Torsten Andersson och Harald
Pettersson (I: 555) samt den andra inom
andra kammaren av herr Börjesson
i Falköping m. fl. (II: 677), vari yrkats,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen hos
Kungl. Maj:t skulle anhålla om åtgärder
för skyndsam ökning av utbildningskapaciteten
vid avdelningen för lantmäteri
vid tekniska högskolan i Stockholm,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Torsten Andersson och Thorsten
Larsson (I: 796) samt den andra inom
andra kammaren av herr Eliasson i
Sundborn m. fl. (II: 962), i vilka hemställts,
att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 172 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, a) att direktiven
till 1963 års universitets- och högskolekommitté
måtte kompletteras så,
att kommittén hade att beakta även utvecklingen
efter 1970-talets början och
alla faktorer i övrigt, som påverkade
bedömningen av de akademiska läro -

sätenas lokalisering m. m., b) att arbetet
inom 1963 års universitets- och högskolekommitté
såvitt gällde den medicinska
utbildningen måtte gälla flera
alternativ i fråga om utbildningskapacitetens
omfattning, varav det lägsta alternativet
måtte svara mot ecklesiastikdepartementets
prognos- och planeringsgrupps,
den s. k. P-gruppen, beräkningar,
c) att P-gruppens förslag att bostadsstyrelsen
i samråd med byggnadsstyrelsen
och vederbörande bostadsbyggnadsorgan
skulle utarbeta långsiktsplan för
studentbostadsproduktionen måtte genomföras
snarast möjligt,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström m. fl. (I: 797) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Källstad
och Tobé (II: 964), i vilka anhållits,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 måtte
besluta om sådant statligt stöd till studentkårlokaler
att staten, där så prövades
lämpligt vid kommande utbyggnad
av universitetsväsendet, även helt svarade
för inrättande och drift av uppehållslokaler
för läroanstaltens anställda
och elever enligt de riktlinjer som i
motionerna anförts,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hilding m. fl. (I: 798) och den andra
inom andra kammaren av herr Tobé
m. fl. (II: 968), i vilka föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att lokaler avsedda
för gymnastik och idrott skulle
jämställas med övriga lokalkategorier
vid beräknande av låneunderlaget för
studentkårlokaler,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ljungberg och herr Kaijser (I: 799)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Nordstrandh m. fl. (11:966), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte A.
besluta, 1) att Göteborgs universitet
och/eller Umeå universitet skulle utbyggas
med juridisk fakultet, 2) att beträffande
de teologiska fakulteterna

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av

skulle införas ett system motsvarande
de filosofiska fakulteternas automatik
beträffande tilldelning av lärarkrafter,

3) att teologiska översiktskurser skulle
anordnas inom de filosofiska fakulteterna
i Göteborg och Umeå, 4) att den
planerade tandläkarutbildningen i Göteborg
skulle dimensioneras så, att odontologisk
forskning möjliggjordes; B. uttala,
1) att yrkesvägledningens resurser
borde kraftigt utbyggas genom ökad
yrkesvalslärarutbildning, 2) att prognosverksamheten
snarast borde förstärkas
och läggas till grund för den fortsatta
utbyggnaden av universitets- och högskoleorganisationen,
3) att de fria fakulteternas
behov av såväl lokal- som
personalmässiga undervisningsresurser
borde tillgodoses, 4) att utbildningskapaciteten
beträffande förskollärare borde
ökas, 5) att det nordiska samarbetet
och samordningen beträffande högre
undervisning och forskning borde utbyggas
och intensifieras; samt C. i övrigt
godkänna de riktlinjer för fortsatt
utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet,
vilka förordats i motionerna,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (I: 800) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 967), i vilka anhållits,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,

a) att frågan om ett särskilt föredragande
statsråd för vetenskaplig forskning,
högre undervisning och övriga kulturfrågor
måtte upptagas till behandling
i samband med pågående översyn av
departementsindelningen, b) förslag till
1964 års vårriksdag om fastställande av
tidpunkt och plats för ett sjätte universitet,
c) förslag till 1964 års vårriksdag
om konkret utformning av ny tandläkarhögskola
i Göteborg; samt 2. uttala, att
den aktuella målsättningen för kommande
statliga anslag till vetenskaplig
forskning — exklusive atom- och försvarsforskning
-—■ borde vara en för -

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
dubbling under närmaste femårsperiod
av statens bidrag för detta ändamål,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Åkesson och Hilding (1:801)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hamrin i Kalmar m. fl. (II:
963), i vilka föreslagits, att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj:ts
proposition nr 172 skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära förslag till 1964 års
vårriksdag om en betydande intagningsökning
vid avdelningen för lantmäteri
inom tekniska högskolan i Stockholm
från och med höstterminen 1964,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Källstad m. fl. väckt motion
(II: 965).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att motionerna 1:321 och 11:378
samt I: 796 och II: 962, samtliga motioner
i vad de avsåge den akademiska undervisningens
lokalisering m. m., icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; 2.

att motionerna I: 321 och II: 378
samt I: 800 och II: 967, samtliga motioner
i vad de avsåge ett sjätte universitet,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

3. att motionerna I: 321 och II: 378, i
vad de avsåge ytterligare en teknisk
högskola, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

4. att motionerna I: 330 och II: 388,
i vad de avsåge en ny medicinsk högskola,
icke måtte av riksdagen bifallas;

5. att motionerna 1:330 och 11:388
samt I: 800 och II: 967, samtliga motioner
i vad de avsåge tandläkarhögskolan
i Göteborg, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

6. att motionerna 1:330 och 11: 388,
i vad de avsåge ny prognos beträffande
behovet av tandläkare, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

7. att motionerna I: 330 och II: 388,
i vad de avsåge inrättande av en profes -

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av
sur i geriatrik, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

8. att motionerna 1:481 och 11:580
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

9. ätt motionerna I: 555 och II: 677, i
vad de avsåge ökning av utbildningskapaciteten
vid avdelningen för lantmäteri
vid tekniska högskolan i Stockholm,
samt motionerna I: 801 och II:
963 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

10. att motionerna I: 796 och II: 962,
i vad de avsåge arbetet inom 1963 års
universitets- och högskolekommitté beträffande
flera alternativ för den medicinska
utbildningen, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

11. att motionerna I: 796 och II: 962,
i vad de avsåge studentbostadsproduktionen,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

12. att motionerna I: 797 och II: 964
icke måtte av riksdagen bifallas;

13. att motionerna I: 798 och II: 968
icke måtte av riksdagen bifallas;

14. att motionerna I: 799 och II: 966,
i vad de avsåge juridisk fakultet vid
universitetet i Göteborg och/eller vid
universitetet i Umeå, icke måtte av riksdagen
bifallas;

15. att motionerna I: 799 och II: 966
och II: 965, samtliga motioner i vad de
avsåge automatisk tilldelning av lärarkrafter
vid de teologiska fakulteterna,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

16. att motionen II: 965, i vad den avsåge
upprustning av den religionsvetenskapliga
undervisningen och forskningen,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

17. att motionerna I: 799 och II: 966,
i vad de avsåge teologiska översiktskurser,
icke måtte av riksdagen bifallas;

18. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 799 och II: 966, i vad
de avsåge dimensionering av den planerade
tandläkarutbildningen i Göteborg
så att odontologisk forskning möjliggjordes,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört; 19.

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 799 och II: 966, i vad de
avsåge yrkesvalslärarutbildningen, i
skrivelse till Kungl Maj:t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

20. att motionerna I: 799 och II: 966,
i vad de avsåge förstärkning av prognosverksamheten,
icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

21. att motionerna I: 799 och II: 966,
i vad de avsåge de fria fakulteternas behov
av undervisningsresurser, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda; 22.

att motionerna I: 799 och II: 966, i
vad de avsåge utbildningskapaciteten
beträffande förskollärare, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

23. att motionerna I: 799 och II: 966,
i vad de avsåge det nordiska samarbetet
och samordningen, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

24. att motionerna I: 800 och II: 967,
i vad de avsåge frågan om ett särskilt
föredragande statsråd för vetenskaplig
forskning, högre undervisning och övriga
kulturfrågor, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

25. att motionerna I: 800 och II: 967,
i vad de avsåge målsättningen för anslag
till vetenskaplig forskning, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; 26.

att riksdagen måtte — med hänvisning
till vad utskottet i utlåtandet anfört
—■ godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för fortsatt utbyggnad
av universitets- och högskoleväsendet
m. m. fram till omkring år
1970;

27. att riksdagen måtte — med hänvisning
till vad utskottet i utlåtandet anfört
—■ godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för statligt stöd
m. m. till studentkårlokaler.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande den högre undervisningens
lokalisering, ett sjätte universi -

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av

tet samt ytterligare teknisk och medicinsk
högskola

a) av herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Källqvist, Eric Carlsson och Ståhl, fröken
Elmén, samt herrar Larsson i Hedenäset,
Andersson i Knäred och Löfroth,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 1—4 hemställa,

1. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 321 och II: 378 samt I:
796 och II: 962, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att särskilda sakkunniga
måtte tillkallas för långsiktig planering
av den högre undervisningens jämte
därmed sammanhängande forsknings
lokalisering m. m. i enlighet med vad
reservanterna anfört;

2. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 321 och II: 378 samt I:
800 och II: 967, samtliga motioner i vad
de avsåge ett sjätte universitet, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

3. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 321 och II: 378, i vad de
avsåge ytterligare en teknisk högskola,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

4. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 330 och II: 388, i vad de
avsåge en ny medicinsk högskola, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av fröken Ljungberg, som likväl
ej antytt sin åsikt;

c) av herr Staxäng, utan angiven mening; d)

av herr Nilsson i Göingegården,
likaledes utan angiven mening;

2) av herrar Axel Johannnes Andersson,
Per Jacobsson och Källqvist, fröken
Ljungberg, herrar Per Petersson, Staxäng
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Nilsson i Göingegården och Löfroth,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 5 och 6 hemställa,

5. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 330 och II: 388 samt med
bifall till motionerna I: 800 och II: 967,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag till 1964 års vårriksdag om konkret
utformning av en ny tandläkarhögskola
i Göteborg;

6. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 330 och II: 388, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära, att ny prognos beträffande behovet
av tandläkare måtte upprättas i
anslutning till pågående utredning om
allmän tandvårdsförsäkring;

3) av herrar Axel Johannnes Andersson,
Per Jacobsson och Källqvist, fröken
Ljungberg, herrar Per Petersson,
Staxäng och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Nilsson i Göingegården och Löfroth,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 7 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 330
och II: 388, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan
om inrättande av en professur i
geriatrik måtte upptagas till utredning;

4) av herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Per Jacobsson och
Källqvist, fröken Ljungberg, herrar Per
Petersson, Eric Carlsson, Staxäng och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Nilsson
i Göingegården, Larsson i Hedenäset,
Andersson i Knäred och Löfroth,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
9 hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av motionerna I: 555 och II:
677, såvitt nu vore i fråga, samt med bifall
till motionerna I: 801 och II: 963, i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag
till 1964 års vårriksdag om en betydande
intagningsökning vid avdelningen
för lantmäteri inom tekniska högskolan

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet, m. m.

i Stockholm från och med höstterminen
1964;

5) av herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Källqvist, Eric Carlsson och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset,
Andersson i Knäred och Löfroth,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 10 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 796 och II: 962, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

6) av herrar Ivar Johansson, Axel Johannes
Andersson, Per Jacobsson, Källqvist,
Eric Carlsson och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset,
Andersson i Knäred och Löfroth, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 11 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 796 och II:
962, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att P-gruppens
förslag att bostadsstyrelsen i samråd
med byggnadsstyrelsen och vederbörande
bostadsbyggnadsorgan skulle utarbeta
långsiktsplan för studentbostadsproduktionen
måtte genomföras snarast
möjligt;

7) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Källqvist, fröken
Elmén samt herr Löfroth, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 12 och 13 hemställa,

12. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 797 och II: 964, besluta
om sådant stöd till studentkårlokaler,
att staten, där så prövades lämpligt
vid kommande utbyggnad av universitetsväsendet,
även helt svarade för
inrättande och drift av uppehållslokaler
för läroanstaltens anställda och elever

enligt av reservanterna förordade riktlinjer; 13.

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:798 och 11:968, besluta,
att lokaler avsedda för gymnastik och
idrott skulle jämställas med övriga lokalkategorier
vid beräknande av låneunderlaget
för studentkårlokaler;

8) av fröken Ljungberg samt herrar
Per Petersson, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så, som
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 14 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: 799 och II: 966, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att nya juridiska fakulteter snarast borde
inrättas vid universiteten i Göteborg
och Umeå;

9) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Källqvist och Ståhl,
fröken Elmén samt herr Löfroth, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den ändrade lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 24 och 25 hemställa,

24. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 800 och II: 967, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära, att frågan om ett särskilt föredragande
statsråd för vetenskaplig
forskning, högre undervisning och övriga
kulturfrågor måtte upptagas till behandling
i samband med översyn av
departementsindelningen;

25. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 800 och II: 967, såvitt nu
vore i fråga, uttala, att den aktuella målsättningen
för kommande statliga anslag
till vetenskaplig forskning, exklusive
atom- och försvarsforskning, borde vara
en fördubbling under närmaste femårsperiod
av statens bidrag för detta ändamål.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Med hänsyn till att det
är en principproposition, som kommer
att diskuteras i kammaren, och likaså

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet, m. m.

med hänsyn till att flera av de reservationer,
som är knutna till utskottsutlåtandet,
är av den arten att vi får tillfälle
att återkomma till dem under vårriksdagen,
har jag tagit mig friheten
att inleda denna debatt.

Jag vill först peka på en självklarhet,
nämligen att ju mer vi bygger ut
skolväsendet, desto större blir rekryteringsunderlaget
för universitet, högskolor
och andra postgymnasiala utbildningslinjer.
Gymnasieexpansionen har
varit och är alltjämt oerhört stark. För
att ta några siffror ur propositionen:
1951—1955 avlades drygt 33 000 studentexamina,
varav 26 000 vid allmänna
gymnasier. Åren 1956—1960 hade
antalet stigit till 49 000, varav 39 000
vid allmänna gymnasier. Innevarande
femårsperiod, d. v. s. 1961—1965, kommer
antalet studentexamina att stiga till
inte mindre än 90 000, varav mer än
70 000 vid allmänna gymnasier. Vi vet
ingenting säkert om studentexaminationen
efter 1965, men prognosmakarna —
jag kommer att använda det uttrycket i
fortsättningen — räknar med storleksordningen
125 000.

Samtidigt med att rekryteringsunderlaget
till högre utbildning således
ökat och alltjämt ökar är intresset
bland dem som lämnar gymnasierna
mycket stort för att fortsätta utbildningen.
Detta har flera orsaker. Den
närmast liggande anledningen är att
vår hittillsvarande gymnasieutbildning
vid allmänt gymnasium är sådan till
sitt innehåll, att den nyblivne studenten
inte känner sig färdigutbildad för
yrkeslivet, trots minst 12 års skolgång,
helt enkelt därför att han eller hon
inte fått någon form av yrkesutbildning
i skolan.

Som kammaren väl vet är hela vår
gymnasiepolitik just nu under omprövning,
men vad som än kommer ut av
den prövningen kan vi inför dagens
problem, d. v. s. den högre utbildningens
expansion under återstoden av
1960-talet, konstatera att de som kommer
att ta studentexamen under detta

årtionde i överväldigande majoritet
kommer att ha sin gymnasiala utbildning
enligt nu gällande gymnasiestruktur.
Därför måste vi förutsätta att 1960-talets ungdomar liksom 1950-talets i
mycket hög grad kommer att vara inriktade
på att fortsätta sin utbildning
efter avlagd studentexamen. Den fortgående
välståndsstegringen under återstoden
av detta årtionde kommer därvid
givetvis att innebära, att det i dag
dokumenterade intresset för fortsatt
utbildning säkerligen inte kommer att
minska utan snarare tvärtom.

Det växande intresset för lång utbildning
sammanhänger givetvis också
i hög grad med den bild av den
framtida efterfrågan på arbetskraft
med lång utbildning som framträder i
den rad av studier på detta område
som i dag föreligger. Inom arbetsmarknadsstyrelsens
prognosinstitut och inom
en rad kommittéer har man de senaste
åren utarbetat långsiktiga behovsprognoser
för skilda yrken och
utbildningsvägar. Dessa prognoser visar
att tidigare beräkningar av den
framtida efterfrågan för berörda grupper
varit för försiktiga. Den senaste ingenjörsprognosen
och de senaste ämneslärarprognoserna
är, för att ta ett
exempel från två viktiga områden, typiska
för hur äldre bedömningar
snabbt blir inaktuella.

Man måste givetvis, som jag även utvecklat
i propositionen, ställa sig avvaktande
till mycket i prognosarbetet
och följaktligen också tveksam till
många resultat som läggs fram. Inga
andra utredare torde väl ha så stora
svårigheter av principiell och praktisk
art att brottas med som de har som
skall sia om vårt samhälles struktur
och arbetssätt om tio, femton år. Men
vi anser alla att detta utredningsarbete
måste fortsätta och ständigt förbättras.
I dagens läge har vi därför att ta i
beaktande i vår utbildningsplanering
de resultat som framläggs av dessa
prognosmakare, inte minst därför att
resultaten av prognoserna används -—•

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av
och det med rätta — i den yrkesvägledning
som arbetsmarknadsmyndigheterna
har att ge vår skolungdom. Skolungdomen
och dess föräldrar måste givetvis
påverkas av hur man genom prognoserna
via yrkesvägledarna skissar upp
framtiden för olika yrkes- och utbildningsgrupper.

Det är mot denna allmänna bakgrund
man skall se propositionens förslag.
Där föreslås att man skall öka resurserna
för universitet och högskolor
så att det skall bli möjligt för dem att
i början av 1970-talet ge utbildning åt
drygt 80 000 studenter mot i dag
45 000. Detta är en oerhört stark ökning
av universitets- och högskolekapaciteten.

Jag ber kammarens ledamöter observera,
att ökningen av antalet studerande
kan bli ännu större om vi inte
lyckas få en del studenter att välja
annan utbildning än den via universitet
och högskolor. Energiska åtgärder
måste vidtas i syfte att åstadkomma en
lättnad i trycket på universiteten och
högskolorna framdeles. Lyckas vi inte
med det, då kan studerandeantalet bli
95 000 och inte, som jag räknade med,
drygt 80 000 i början av 1970-talet.

Ingenting skulle vara enklare än att
föreslå införande av spärrar vid de
fria fakulteterna för att därmed hindra
att tillströmningen sväller över alla
bräddar. Därigenom skulle vi på ett
enkelt sätt undgå en rad svårigheter.
Jag har inte valt den onekligen bekväma
vägen. Som redovisas i propositionen
anser jag det vara ur flera synpunkter
olyckligt att nu tillgripa spärrar.
Det måste vara möjligt att åstadkomma
en balanserad expansion ändå.
En rad olika åtgärder som verkar på
längre och kortare sikt måste då vidtas.
En omstrukturering av gymnasiet,
en ny giv för det studiesociala reformarbetet
och intensifierad yrkesvägledning
på basis av förbättrade prognoser
är de väsentligaste av de stora på lång
sikt verkande åtgärderna.

Dessutom bör på kort sikt resultat

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
kunna nås genom att förbättra de alternativ
till universitets- och högskolestudier
som står till buds för ungdomen.
Här krävs en lika målmedveten
integrerad politik som den vi nu för
på universitets- och högskoleområdet.
En samarbetsgrupp kommer också att
tillsättas inom den allra närmaste tiden
för att göra en översyn av vilka
åtgärder som snabbt måste vidtas för
att åstadkomma denna, vad jag vill
kalla för skolattraktivitet i skilda alternativ
till universitets- och högskolestudier.
Själv föreställer jag mig att
möjligheterna är särskilt stora inom
vårdsektorn.

I detta sammanhang vill jag, herr talman,
för kammaren redovisa några
jämförelser med förhållandena utomlands
som jag haft möjlighet att göra
på basis av material som publicerats
efter det att proposition nr 172 framlagts
för riksdagen.

I England framlades den 23 oktober
i år en omfattande utredning om högre
utbildning av en kommitté under
ordförandeskap av den kände ekonomen
och professorn lord Robins. Kommittén,
vars huvudprinciper den engelska
regeringen gjorde till sina redan
påföljande dag i form av ett uttalande,
har i mycket samma synsätt på det
högre utbildningsväsendet som präglat
svensk utbildningspolitik på detta område
sedan 1960, då riksdagen godtog
principerna i proposition nr 119. Man
slår även i den engelska utredningen
fast ungdomens rätt till högre utbildning,
man rekommenderar en betydande
ökning av utbildningskapaciteten
med särskilt stark satsning på experimentella
ämnen och vetenskap, och
man uppställer, liksom vi har gjort
här i Sverige, en del av sina mål i
kvantitativa former. Målsättningen för
den brittiska politiken i fråga om universitet
och högskolor är enligt förslaget
den, att man läsåret 1973/74
skall ge utbildning för 392 000 studenter.
Storbritannien har sju gånger så
stor folkmängd som Sverige. I propor -

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av
tion till folkmängden skulle då siffran
392 000 studenter i Storbritannien motsvara
56 000 i Sverige år 1973/74. Siffran
56 000 motsvarar nästan exakt den
siffra för 1970 som vi uppställde redan
1960 i det principprogram som då lädes
fram. Vi har nu i den proposition
som behandlas i dag höjt siffran till
drygt 80 000 i början av 1970-talet.

I den engelska utredningen presenteras
vidare en siffra för det önskvärda
antalet högskolestuderande år 1980,
och man kommer fram till 560 000,
vilket -— transformerat till svensk
standard i fråga om folkmängd — ger
80 000, d. v. s. lika med det mål som
vi i dag sätter upp för 1970-talets början.

Jag är givetvis medveten om svårigheterna
att göra internationella jämförelser,
men det är uppenbart av vad
jag nyss sagt om den engelska utredningen,
att engelsmännen i hög grad
följer de tankegångar som vi arbetar
efter sedan några år tillbaka. Vidare
är det tydligt att den målsättning, som
den engelska regeringen nu uppställt
på basis av Robins’ kommittérapport,
är mycket snarlik den målsättning som
vi uppställde år 1960 men som vi i
dag överger för en ny och mer vittsyftande
politik.

Den andra rapport jag i detta sammanhang
vill omnämna är en analys
som OECD gjort rörande medlemsländernas
utbildningsplaner främst på det
naturvetenskapliga och tekniska området,
vilken analys också publicerades
helt nyligen. Den visar bl. a. att av de
europeiska medlemsländerna i OECD
har Sverige den högsta procentandelen
ungdomar av berörda åldersklasser
som genomgår högre utbildning. Av de
redovisade framtidsplanerna framgår,
även om det är svårt att bedöma hur
pass jämförbara planerna är, att vi
håller vår ställning omkring 1970 mycket
väl men att andra länder, främst
Frankrike, rycker närmare den svenska
standarden i detta avseende. I jämförelse
med USA och Kanada, som nu -

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
mera också är medlemmar i OECD, ligger
vi dock klart efter, även om vi realiserar
det program som i dag blir föremål
för beslut här i kammaren. Också
mot denna internationella bakgrund
framstår de i propositionen framlagda
förslagen såsom väl balanserade.

Ingenting är lättare än att komma
med överbud på ett område som detta.
Jag vill emellertid klart konstatera, att
ett genomförande av de principer och
förslag som propositionen innehåller
kommer att ställa mycket stora krav
på våra resurser. Statsfinansiellt kommer
ett genomförande att innebära en
fördubbling av driftutgifterna för löner,
materiel och omkostnader på
mindre än ett årtionde för universitet
och högskolor. Då har jag inte räknat
med de följdkostnader i form av höjda
forskningsanslag av skilda typer som
även måste tillkomma; och det är inte
alls osannolikt att dessa anslag kommer
att öka mer än de egentliga utgifterna
för utbildningens bedrivande.
På investeringssidan — hit räknar jag
såväl byggnads- som inrednings- och
utrustningsverksamheten — kommer
vi att under ett årtionde behöva satsa
2,5 å 3 miljarder kronor. Detta innebär
betydande engagemang från statens
sida, men vi är överens om att
ikläda oss de nya kostnaderna.

Det är emellertid, trots de avsevärda
beloppen, inte här de verkliga svårigheterna
kommer att uppstå. Svårigheterna
ligger på det s. k. realekonomiska
området: vi kommer att möta
problem när det gäller att finna tillräckligt
med kvalificerat folk för att
genomföra kapacitetsökningen i den
takt och med den inriktning propositionen
anger. Det råder brist på kvalificerat
folk på flertalet områden i dagens
Sverige. Ingen skall emellertid
kunna göra gällande, att detta har sin
grund i bristande förutseende från regeringens
sida. Jag kan ta ett exempel,
i detta fall civilingenjörerna. Det
är lätt att säga att dagens brist på civilingenjörer
har sin grund i att rege -

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet, m. m.

ringen inte under 50-talet snabbt nog
ökade intagningen av elever vid de
tekniska högskolorna. År 1955, när vi
startade universitetsutredningen, gjordes
verkligen stora ansträngningar att
övertyga näringslivet och högskolorna
om att man snabbt måste öka de tekniska
högskolornas kapacitet högst väsentligt.
Under motstånd gjordes smärre
ökningar de följande åren, och det
var först sedan Sputnik och andra storpolitiska
händelser på ingenjörsområdet
inträffat som opinionen inom industri
och högskolor blev mogen för
mycket stora ökningar i utbildningskapaciteten.
Och dessa grupper, som representerar
högskolor och industri,
måste, ärade kammarledamöter, vara
med om det nya — annars går det inte
att i ett samhälle av vår typ genomföra
utbildningsreformer av den karaktär
det här gäller.

Nej, det ligger i sakens natur att
man alltid och även i fortsättningen
kommer efter i utbildningsplaneringen,
när man väl lyckats få opinionen
att svänga i frågan om vad som behövs
av utbildad arbetskraft. Hälsotecknet
är i detta fall att man på avnämar-
och utbildarhåll nu driver på
och att de unga och deras föräldrar
kräver ökade utbildningsresurser. Men
då gäller det att göra vad som är realekonomiskt
möjligt. Vi håller alla på
kvalitet i utbildningen, men vi håller
också på att avnämarna skall erhålla
nyutbildad arbetskraft i tillräcklig utsträckning.
I det läge där vi nu befinner
oss, med starka krav på snabb
ökning av utbildningen särskilt inom
de lärarkrävande utbildningslinjerna,
gäller det att genomföra utbildningsökningen
i så balanserad takt, att inte
utbildningsorganisationen själv kräver
för stor del av de nyexaminerade tillbaka
som lärare, varigenom avnämarna
— näringslivet, arbetsmarknaden
utanför utbildningssystemet — får en
alltför liten del av varje års nyproduktion.
Det balansproblemet har särskilt
beaktats i den proposition som här

kommer att diskuteras. Detta säger jag,
herr talman, med särskild adress till
dem som anser att framför allt läkaroch
civilingenjörsutbildningen i propositionen
tagits till i underkant. Jag
är övertygad om att det vore ur landets
synpunkt oklokt att i dagens läge
gå snabbare fram än som nu förordas.

Med detta, herr talman, har jag velat
ge en allmän bakgrund till det framlagda
förslaget.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! När vi skall diskutera
viktiga skolfrågor, som behandlats på
statsutskottets andra avdelning, tycks
det vara ett obevekligt och oundvikligt
öde som gör att det råkar bli på den
dagen då riksdagen befinner sig i uppbrottsstämning
och då det förekommer
mer eller mindre finkänsliga påstötningar
om att man väntar sig att ledamöterna
av denna avdelning skall fatta
sig mycket kort. Efter den otroligt utsökta
vältalighet som här tidigare flödat
i olika sammanhang —- jag bortser
från statsrådet Edenman och åsyftar
den debatt som ägde rum innan han
ingrep i denna fråga — förstår jag att
kammarens ledamöter känner ännu
större otålighet att den stunden skall
inträffa, då man får önska varandra
god jul och gott nytt år. Jag skall för
min del därför nöja mig med att bara
skumma litet i det föreliggande utskottsutlåtandet.

Av raden av reservationer skulle man
kunna förledas att tro, att vi på andra
avdelningen har haft mycket skarpt
skilda meningar, men det är inte alls
så, utan tvärtom har vi i det stora he,la
varit eniga och tillfredsställda med det
förslag till upprustning av den högre
utbildningen som här har lagts fram.
Vad som skiljer oss gäller några detaljer.
Det gäller kanske också takten beträffande
genomförandet av utbyggnaden.
Vi har ansett att det behövs en
ännu större kraftansträngning än den
som föreslås i propositionen.

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad

Såsom statsrådet påpekat har det beräknats
att vi år 1970 skulle vara uppe
i ett antal av 55 000 studerande. Det
framgick också att man efter de prognoser
som har gjorts har måst revidera
sin uppfattning och att man nu i stället
måste räkna med drygt 80 000 studerande.
Det betyder enligt vår uppfattning
att vi redan nu måste vidtaga alla
de åtgärder som kan stå till buds för
att möta de berättigade krav på utbildningsmöjligheter,
som ungdomen i
en mycket snar framtid kommer att
ställa. Även om man följer den takt
som vi föreslår står det klart att problemet
därmed inte lösts på längre sikt.
Därför föreslår vi i reservation nr 1
att särskilda sakkunniga skall tillkallas
för att utreda de frågor som är av betydelse
för den högre undervisningens
och forskningens framtida lokalisering,
förhållandet till näringsliv och samhälle
—- en sak som statsrådet ju var mycket
angelägen om — den akademiska vidareutbildningen
m. m.

In i bilden kommer också de motionsvis
framförda förslagen om inrättandet
av ännu en teknisk högskola, en s. k.
industrihögskola, och planering för ytterligare
en medicinsk högskola. Frågan
om ett sjätte universitet tilldrar sig
också särskild uppmärksamhet. Den
våldsamma ökningen av antalet studerande,
som det redan har talats om,
kan väntas under de närmaste åren
mycket starkt aktualisera kravet på att
akademisk utbildning i betydande omfattning
bör komma till stånd på andra
orter än de nuvarande universitetsstäderna.
Våra universitet kan och bör inte
byggas ut i hur stor omfattning som
helst. Erfarenheterna från andra håll
visar att mastodontuniversitet inte är
något eftersträvansvärt mål.

I detta sammanhang och i samband
med frågan om inrättandet av en ny
medicinsk högskola har Norrköping,
Linköping och Örebro nämnts som
lämpliga förläggningsorter. Att ett eventuellt
sjätte universitet bör förläggas till
Mellansverige förefaller naturligt. Ett

av universitets- och högskoleväsendet, m. m.
beslut i denna fråga bör emellertid inte
skjutas alltför långt på framtiden. De
städer som kan komma i fråga — alltså
de som har möjligheter att ta emot ett
universitet — bör snarast möjligt få ett
besked. Stadsplanering är i allmänhet
ett mycket besvärligt, drygt och tidsödande
arbete, och då det gäller en så
omfattande planering, som måste bli
nödvändig vid mottagandet av ett universitet
eller en högskola, ökas givetvis
svårigheterna i mycket hög grad.

Jag skall för att förkorta det hela inte
gå in på alla reservationer, där mitt
namn förekommer. Jag vet nämligen att
andra är redo att tala både om och för
dem, och jag skall därför nöja mig med
några erinringar.

Den första gäller en professur i geriatrik.
Jag vet att ett förslag om inrättande
av nya professurer från, jag höll på
att säga utomstående håll närmast betraktas
som ett brott mot den nådiga
tågordningen, men frågan om åldrandets
problem har för vårt land blivit av
sådan betydelse att vi inte längre kan
skjuta på frågan om forskning på detta
område. Nära en miljon svenskar hör i
dag till åldringarna. Den som för någon
månad sedan hade tillfälle att höra doktor
Henschens radioanförande om en
läkares syn på åldringsproblemet fick
säkerligen en ordentlig tankeställare.
Det är oändligt mycket som borde göras
och som kan göras, men vi har helt
enkelt låtit det gå som det går för dessa
människor. I sitt radioanförande erinrade
han om den s. k. Möller-kommittén
och om den medicinska bilaga denna
kommitté hade bifogat till sin skrivelse
till statsministern. Där framhöll man
mycket enträget nödvändigheten av att
ett svenskt institut för åldringsforskning
med det snaraste måtte inrättas,
om man vill nå fram till det centrala
i det stora komplex som åldringsvården
bildar. Men ett sådant institut fordrar
i första hand någon som kan bygga
upp det, och det är därför som vi föreslår
att frågan om en professur i geriatrik
upptages till utredning.

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet, m. m.

Så sent som i måndags talades det
här i kammaren i samband med frågan
om landstingens övertagande av
mentalsjukvården om den stora läkarbristen.
Det var, vill jag minnas, herr
Söderberg som mycket kraftigt underströk
att landstingens goda vilja att
ordna upp denna sjukvård skulle komma
till korta om icke läkare och sjuksköterskor
funnes i tillräcklig omfattning.
Det är tyvärr för oss alla alltför
välbekant att det inte är bara på detta
område av sjukvården som läkarbristen
är minst sagt besvärande.

I reservation nr 5 understryks också
nödvändigheten av en snabb utbyggnad
av den medicinska utbildningen under
de närmaste åren, och reservanterna
föreslår att prognosgruppens beräkningar
om behov och utbildningsplatser
skall betraktas som lägsta alternativ vid
denna utbyggnad.

I reservation nr 4 pekas på ett annat
bristområde nämligen lantmäteriet. Här
i kammaren har vi många gånger framfört
klagomål över lantmätarnas arbetsbörda
och den stora arbetsbalansen, och
därför skall jag inte närmare gå in på
den saken. Jag skall nöja mig med att
hänvisa till reservanternas krav på förslag
till nästa års riksdag om en betydande
intagningsökning vid avdelningen
för lantmäteri vid tekniska högskolan
i Stockholm från och med höstterminen
1964.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
om reservation nr 9, där det talas om
forskningen och dess betydelse. Det är
enligt en uppgift, som jag såg i Stockholms-Tidningen
häromdagen, råda allmän
enighet om att vi i Sverige bör
lägga ned mera pengar på forskning.
Jag är för min del inte så alldeles säker
på den enigheten. I varje fall nöjer
sig statsutskottets majoritet med att uttala
en from »förhoppning om att anslagsmedlen
till forskningsändamål successivt
kommer att i icke oväsentlig
mån förstärkas under den närmaste
femårsperioden». Fromma önskningar
kan ju för all del vara bra, men det är

4 Första kammarens protokoll 1963. Nr 37

mycket sällan som de leder till några
resultat. Det är därför som vi reservanter
inte har velat nöja oss med ett sådant
allmänt uttalande utan har ansett
att man borde ställa upp för sig som
ett klart mål en fördubbling av statens
bidrag under samma tidperiod, alltså
under fem år. Statens bidrag är för närvarande
en liten del av de miljoner som
nu på olika sätt går till forskningen och
utgör en mycket blygsam del av vår
nationalinkomst, detta trots att man
från olika håll, inte minst från regeringen,
har försäkrat att forskningen »är
den mest dynamiska kraften i samhällsutvecklingen».
Tal och handling går
som bekant inte alltid ihop.

Vad man bland forskarna särskilt klagar
över är bristen på apparatur. Detta
klagomål har statsutskottets andra avdelning
mött många gånger då vi har
varit ute på våra resor, nämligen om
bristen på den apparatur som är nödvändig
för vetenskapsmännens forskning
och som deras kolleger i utlandet
många gånger har en rikligare tillgång
till. Det är säkerligen typiskt att när,
såsom i måndags, tre lundaforskare erhöll
bidrag från Albert Paulssons stiftelse,
alla tre utan vidare var på det
klara med att pengarna skulle användas
för inköp av apparatur.

Jag instämmer naturligtvis med statsrådet
i att vi inte har obegränsade ekonomiska
möjligheter att satsa på forskningen,
men det finns utan tvivel så
många lovande projekt att välja bland,
som är så väl värda att understödja, att
en ökning av forskningsanslagen inte
bara skulle vara försvarbar utan också
bli synnerligen lönande för samhället.
En av anledningarna till att forskningen
försummats — jag tillåter mig använda
det uttrycket — är troligen att forskningen
sorterar, som vi brukar säga,
under ett flertal departement och till
sin huvudsakliga del under det synnerligen
arbetstyngda ecklesiastikdepartementet.
Detta förhållande och andra
ting är också anledningen till att vi i
den nämnda reservationen begär att

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av
frågan om ett särskilt föredragande
statsråd för vetenskaplig forskning, högre
undervisning och kulturfrågor skall
upptas till behandling i samband med
översynen av departementsindelningen.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna nr
1, 3, 4, 5 och 9, som gäller punkterna
1, 2, 3, 4, 7, 9, 10, 24 och 25.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! I samband med den
mycket viktiga fråga som vi diskuterar
här — ungdomens utbildning på det
högre planet — tillåter jag mig påminna
kammarens ärade ledamöter om ett
jubileum som vi skulle kunna fira i år.
1938 beslöts att folktandvården skulle
anordnas i vårt land, och 1939 började
man bygga ut den. Det är ett glädjande
jubileum som vi kan fira. Utan tvekan
har det inom folktandvården uträttats
storverk; jag vågar säga det. Man har
givit det unga släktet en vård som i
stort sett kan sägas vara synnerligen
värdefull, även om den på vissa punkter
är bristfällig. Jag funderade häromdagen
på vad detta innebär, och jag
tror att tandvärken, som i vår barndom
var en plåga, numera nästan är avskaffad,
och det vill inte säga litet om
man genom denna reform har åstadkommit
något så värdefullt.

Trots allt värdefullt som uträttats förekommer
dock tandsjukdomar i betydande
utsträckning, och man har inte
möjlighet att bekämpa dem i den
omfattning som man skulle önska. Folktandvårdens
tillkomst var en utomordentlig
reform, men det saknas för närvarande
personella resurser. Det förefaller
som om de ekonomiska resurserna
skulle vara bättre. Det finns nämligen
på flera håll i vårt land utomordentliga
kliniker för tandvård med dyrbar
utrustning, men de saknar i många
fall personal, framför allt tandläkare.
Därmed är vi inne på en utbildningsfråga,
och det är ju sådana som vi behandlar
i dag.

universitets- och högskoleväsendet, m. m.

Den proposition, nr 172, som nu föreligger
betraktar vi såsom utomordentligt
värdefull, och vi vill gärna skänka
statsrådet ett erkännande och vår uppskattning.
Häromdagen talades om
hönsfjädrar som överlämnades till statsrådet,
och i går var det fråga om en
bukett röda rosor. Om jag skulle få
önska någonting, som jag skulle vilja
överräcka till statsrådet Edenman, så
vore det nyckeln till herr Strängs kassakista.
Jag tror att det skulle vara en
mycket värdefull sak, när den här utbildningen
skall byggas ut. Jag är dock
inte så säker att herr Sträng tycker detsamma.

I det här läget, när vi beklagar vissa
skönhetsfel — herr Andersson har varit
inne på dem — finns det ju möjlighet
för kammarens ledamöter att rätta till
ett och annat. Det är därför vi har avgivit
våra reservationer, som inte riktigt
överensstämmer med utskottsmajoritetens
och ordförandens i andra avdelningen
mening. Vi har försökt begränsa
reservationerna så mycket som
möjligt -— det försäkrar jag — och jag
hoppas att herr ordföranden märkt att
vi på vissa punkter har lyckats.

Det är en sak som jag gärna skulle
vilja ta upp i sammanhanget, och det är
den planerade tandläkarhögskolan i
Göteborg. Herr statsråd! Det finns anledning
att påminna om den historien,
och eftersom jag har talat om jubileer,
kan jag säga att vi även på den punkten
firar ett jubileum i år. Men det är
inte precis av det glädjande slaget, snarare
tvärtom.

År 1953, alltså för tio år sedan, föreslog
en statlig kommitté att man skulle
inrätta ytterligare en tandläkarhögskola
och att denna skulle förläggas till Göteborg.
Man räknade med att inte mindre
än 100 odontologie studerande skulle
där få sin utbildning. Man hade lagt
upp planer för utbildningen, och jag
tror att man också hade gjort både kostnadsberäkningar
och organisationsplanering.
Man hade t. o. m. gjort ett förslag
till avtal med Göteborgs stad. Det

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet, m. m.

blev ingenting av då. År 1955 anhöll
riksdagen om en plan för förverkligandet
av denna högskola. Så kom en promemoria,
och Kungl. Maj:t uppdrog åt
en kommission att ta upp förhandlingar
med Göteborgs stad. År 1960 framlades
en prognos där man överväldigades
av de oerhörda behov av tandläkare
som där redovisades. Frågan har också
varit uppe i statsutskottets andra
avdelning flerfaldiga gånger och är uppe
också i detta sammanhang. Statsutskottets
andra avdelning har ganska
klart krävt denna utbildning. Man har
velat ha en precisering av den tidpunkt
då utbildningen skulle kunna starta.
»Utskottet vill på nytt understryka»,
har det hetat upprepade gånger, men
det där understrykandet har tydligen
inte lett till så mycket, och jag har
många gånger funderat om man inte
skulle kunna få ett annat uttryck, som
uppmärksammades mera så att det kunde
bli ett bättre resultat av utskottets
skrivning.

Från Göteborgs stad har man visat
stort intresse för att skolan kommer till
stånd. Jag är övertygad om att man redan
nu har anvisat väl lokaliserad tomtmark,
och såvitt jag kan bedöma är förhandlingarna
härom snart slutförda.

Vi beklagar djupt att man försummat
denna utbildning under alla dessa år
och inte utnyttjat möjligheterna att särskilt
när det gäller folktandvården
skaffa personella resurser. Det är ju
dock på det sättet, att under de sista
åren har man fått anlita en främmande
makt för att utbilda tandläkare åt
svensk ungdom och svenska barn. I
Tyskland finns nu, såvitt jag är riktigt
underrättad, omkring 92 studerande
från Sverige, som utbildar sig vid tyska
tandläkarhögskolor. Man måste säga att
det är ganska anmärkningsvärt att vi
får gå till detta land för att få hjälp
med utbildning av personal för våra
vårdformer.

För att belysa förhållandena på detta
område i vårt land vill jag nämna,
att man för närvarande räknar med in -

te mindre än 350 vakanser inom folktandvården.
Det säger en hel del om
önskemål och krav på utbildning. Det
är också så att man från utlandet fått
tandläkare — man räknar med att ungefär
350 utländska tandläkare nu betjänar
vårt land och vår ungdom och
våra barn. Det är ganska anmärkningsvärt,
och det borde ändå vara en anledning
till att man påskyndar utbildningen
och försöker starta skolan i Göteborg
så snart som möjligt.

Som bekant pågår en utredning om
att man skall få in tandvården i sjukförsäkringen.
Man får väl anta att utredningens
förslag kommer att ställa
ytterligare krav på tandvården i vårt
land. Förslaget är ännu inte framlagt,
men man får tänka sig att det går i positiv
riktning.

Herr talman! Vi har formulerat våra
önskningar i reservation 2, där vi yrkar
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag
till 1964 års riksdag om konkret
utformning av en ny tandläkarhögskola
i Göteborg. I det sammanhanget begär
vi även att man skall göra en ny utredning
för att få eu ny prognos beträffande
behovet av tandläkare.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
denna reservation 2 vid punkterna 5
och 6.

Herr talman! Medan jag ändå har ordet
skulle jag vilja yttra ett par saker
på några andra punkter, där vi inte
kunnat följa utskottsmajoritetens förslag.

Det gäller studenternas bostadsfråga
och vissa lokaler, som med nödvändighet
måste ställas till studenternas förfogande
förutom institutioner och övriga
undervisningslokaler. Bostadsfrågan
är långt ifrån tillfredsställande löst,
och särskilt i Stockholm tror jag att
den är synnerligen prekär. Vid höstterminens
början hade man samma förhållande
i Uppsala. Man måste försöka
att etablera samarbete med vederbörande
kommuner för att få studenternas
bostadsfråga löst.

4f Första hammarens protokoll 1963. Nr 37

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av

I det sammanhanget kan man väl säga,
att Umeå är föredömligt. Vi hade
tillfälle att se studentbostäderna där,
och vi måste lyckönska Umeå till att ha
kunnat lösa denna fråga. Bostadsfrågan
är ett skäl till att man skall försöka
satsa på att i någon mån sprida högskolor
och universitet.

Herr talman! Jag ber att i det avseendet
få yrka bifall till reservation 6
vid punkten 11.

Det gäller också att studenterna får
studentkårslokaler i tillräcklig utsträckning.
I det sammanhanget önskar vi
från vår sida att man där också skall
inrymma de lokaler för gymnastik och
fysisk fostran som är alldeles nödvändiga
för studenterna.

Jag får också på den punkten yrka
bifall till ett förslag härom som framförts
i reservation nr 7 vid punkterna
12 och 13.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till dessa reservationer på de punkter
som jag har nämnt.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vet inte om jag
rätt lyssnade till ecklesiastikministern
i hans inledande anförande, men jag
tror att orden föll ungefär på det sättet,
att en hel del av vad som nu framförts
reservationsvis skulle vi få syssla
med under nästa år. Det skulle vara av
mycket stort intresse att få veta, vilka
saker vi skulle få syssla med. Då skulle
vi kunna begränsa debatten ganska
mycket. Men begära så mycket av ecklesiastikministern
skall jag inte göra,
ty jag förstår att det går över möjligheternas
gräns. Därför får man i stort
sett fullfölja sina propåer i denna diskussion.

För min del skall jag, herr talman,
inskränka mig till att beröra själva den
lokaliseringsfråga som är aktuell när
det gäller den högre undervisningen.
Jag gör det så mycket mera som frågan
aktualiserades i det särskilda utskott,
som behandlade propositionen

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
119 år 1960. I en reservation till utskottsutlåtandet
anförde jag betänkligheter
mot den på dåvarande underlag
i fråga om antalet studerande beräknade
utvidgningen av de befintliga läroanstalterna.

Sedan dess har den s. k. P-gruppens
nya siffror kommit beträffande tillströmningen.
De erfarenheter jag gjort
i gymnasieutredningen beträffande
prognosarbete säger mig, att prognosen
inte är tilltagen i överkant utan att
man kanske tvärtom får inrikta sig på
att den —- i likhet med alla andra hittills
framlagda prognoser — är något i
underkant. Det gör att de krav som
framställdes i särskilda utskottet år
1960 i dag återkommer med ofantligt
mycket större tyngd. Därför är det alldeles
uppenbart, att man i det allmänna
resonemanget på ett avgörande sätt
måste föra in frågan om de nya erforderliga
läroanstalternas utbyggnad och
lokalisering i debatten.

Jag vill i detta sammanhang, herr talman,
erinra om att den sittande utredningen
angående den statliga verksamhetens
utlokalisering från Stockholm
inom en mycket nära framtid kommer
att lägga fram sitt förslag. Jag kan av
naturliga skäl här inte gå in på förslagets
innehåll, men så mycket kan
sägas, att om statsmakterna kommer
att följa utredningens propåer i någon
mån kan detta komma att innebära
rätt betydande förändringar av den
statliga verksamhetens lokalisering
över huvud taget. Det betyder i sin
tur, att det eller de områden, som skulle
komma i fråga för nylokalisering av
statlig verksamhet, kommer in i ett
alldeles särskilt blickfält när det gäller
att få tillgång till en högre utbildning.

Alla erfarenheter under gångna år
beträffande samhällsplanering och lokalisering
över huvud taget har lärt
oss, att det knappast är någonting i
fråga om den samhälleliga verksamheten
som har en så avgörande inverkan
på möjligheten att företa en ut -

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av
ökad lokalisering av sysselsättningar
o. s. v. som just undervisningsanstalternas
förläggning och placering. Det gäller
naturligtvis i första hand de lägre
stadierna upp till gymnasiestadiet, men
det torde i allt högre grad även gälla
för de högre undervisningsanstalterna.
Nästan den första fråga man möter vid
en diskussion med en företagare om
en utlokalisering är denna: Vilka möjligheter
kommer att ges åt mig och mina
anställda att få utbildning för våra
barn?

Dessutom är det på det sättet att de
universitetsorter, som vi har, av många
olika skäl inte lyckas bereda plats för
den ungdom som vill studera. Jag tänker
på studenternas bostadsfråga. Jag
hade tillfälle att följa den när vårterminen
började. Då fick man exempel
på att studenterna tvingas bo under
förhållanden som är allt annat än försvarbara
ur svensk allmän standardsynpunkt.
Det är uppenbart att detta
problem kommer att bli allt större när
tillströmningen ökas, och därför tyder
även detta på att man skulle decentralisera
och fördela utbildningsresurserna,
så att man får större möjligheter
att lösa denna viktiga fråga. För den
unga människan som sätter sig ned för
att skaffa sig utbildning måste det ändå
vara ytterst deprimerande att bo och
läsa och verka under sådana förhållanden
som många tvingas göra. Dessutom
är det så, att i kölvattnet på detta
tillstånd följer något som ibland
nästan närmar sig utpressning när det
gäller prissättningen på möblerade
rum. De kan vara så torftigt möblerade
som helst, men de kostar ändå dyra
pengar, ett förhållande som i hög grad
drabbar den ungdom som hör hemma
utanför universitetsstaden eller — för
att tala med stockhoimsjargong — hör
hemma i den s. k. landsorten.

Detta är ett problem som enligt min
uppfattning är så akut och behovet är
över huvud taget så stort, att man borde
ha tagit in i dagens bild ett avgörande
besked om vilka vägar man

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
framöver skall följa. Jag föreställer mig
att utredningen om den statliga verksamhetens
lokalisering kan komma
med ett i hög grad vägledande besked.
Då utredningsresultatet dessutom snart
torde föreligga, skulle det ha varit välgörande
att ta upp även denna del av
den samhälleliga omvårdnaden till behandling.

Det råder ingen tvekan om — och
ecklesiastikministern själv och hans
medarbetare är fullt inställda på det
— att man skall försöka åstadkomma
en utbyggnad som så småningom skall
motsvara det stegrade behovet. Det är i
och för sig utomordentligt glädjande,
ty vi måste ändå gå den vägen, men
det förefaller mig som om man inte
gjort alldeles klart för sig att det är
nödvändigt att på något sätt söka fördela
utbildningen över landet. Det är
inte möjligt att tillgodose behovet av
utbildning på de platser som finns.
Problemet kommer således att uppstå
så snart, att ett omedelbart grepp om
frågan hade varit på sin plats.

Jag skulle därför, herr talman, vilja
ansluta mig till yrkandet om bifall till
den med 1 betecknade reservationen,
där man sålunda försöker få ett snabbare
avgörande på denna punkt — ett avgörande
som jag helt enkelt finner vara
ofrånkomligt. Detta gäller naturligtvis
också den särskilda reservation, som
berör studenternas bostadsförhållanden
och som i detta sammanhang är minst
lika aktuell.

Jag skulle, herr talman, innan jag går
ned från talarstolen vilja säga några
ord också om ett par andra reservationer.
En av dem, som herr Axel Johannes
Andersson tidigare yrkat bifall till,
nämligen den med 3 betecknade reservationen,
sysslar med frågan om ökad
forskning på åldringssjukdomarnas område.
Jag vet inte om det förekommit
något olycksfall i arbetet, eftersom
mina partikamrater inte har stött denna
reservation, men jag vill säga att jag
för min del kommer att stödja den vid
voteringen.

.54

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet, m. m.

Likaså är jag för min del angelägen
om att stödja reservation 4, som gäller
frågan om ökad intagning vid avdelningen
för lantmäteri inom tekniska
högskolan i Stockholm. Det är en fråga,
som varit föremål för diskussion
inte minst här i riksdagen sedau flera
år tillbaka. Det är inte bara själva utbildningskapaciteten
det här gäller,
utan det är också fråga om lantinäteristatens
problem över huvud taget,
framför allt lönesättningen. Det är så
att lantmätarna för varje dag strömmar
bort från statlig verksamhet till
privat verksamhet på olika områden,
därför att staten inte kan upprätthålla
någon konkurrens i lönehänseende.

Det är för alla klart att det föreligger
ett mycket stort behov av ett ökat
antal lantmätare. De lantmätare, som
nu arbetar ute i bygderna, är oftast i
hög grad överansträngda i sitt arbete.
Jag har ett alldeles särskilt tillfälle att
följa detta, ty vi har i Älvsborgs län
en lantmätarassistent i aktiv tjänst, som
dessutom är engagerad i det pågående
regionplanearbetet som sekreterare i
regionplanestyrelsen. Där får man känna
på i vilken grad dessa lantmätare
är arbetsbelastade, och man har fått
klart för sig, vilken uppsjö av arbeten
det är som väntar. Det är i och för sig
ett utomordentligt viktigt problem ur
samhällsplaneringssynpunkt att få det
arbete utfört som behövs på lantmäteriområdet.
Det är ytterligt angeläget att
denna fråga kan lösas.

Jag ber därför att få ansluta mig till
yrkandet om bifall till reservationen
nr 4.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Den enighet, som synes
ha kommit till uttryck från utskottets
sida och även i hittills gjorda uttalanden
i denna debatt om proposition
nr 172, och de antaganden och
prognoser, som ligger till grund för
denna proposition, synes visa att man

har den uppfattningen, att det är realistiska
och väl underbyggda siffror
som presenteras i propositionen.

Den nu föreslagna utbyggnaden på
detta område kan väl ses som ett ytterligare
steg på väg mot vad vi kallar utbildningssamhället,
och vi kan väl redan
nu anse grundskolan som en faktor
som starkt påverkar utbildningsfrekvensen
på det gymnasiala planet, på
vilken ökning gymnasieutredningen i
sin tur bygger. De 30 procent av en
årskull, som nu kommer att söka sig
till gymnasiestudier, blir då ■— som
ecklesiastikministern nyligen påpekat
— underlaget för det betydligt ökade
antalet studerande vid universitet och
högskolor med alla de konsekvenser,
som man i propositionen räknar med.

Det är ju mycket stora siffror det
här gäller. Om dessa prognoser med
80 000 å 90 000 studerande på denna
höga nivå slår in, är onekligen dessa
siffror i många avseenden mycket intressanta.
Vi kommer då mer och mer
in på en ny syn på den högre utbildningen
och på alla de möjligheter som
den enskilde individen har i detta avseende.
Jag måste säga att det, i jämförelse
med hur förhållandena just på
detta område mycket länge har gestaltat
sig i vårt land, har skett en ganska
otrolig utveckling. Skulle vi ha nämnt
dessa siffror för bara ett par decennier
sedan, hade de väl förefallit helt
otroliga och fantastiska.

Men dessa stora siffror är enligt min
mening inte bara intressanta ur den
synpunkten, utan de har också en annan
aspekt, som vi bara något snuddat
vid. Det är nämligen inte så länge sedan
som vi ganska flitigt diskuterade
förekomsten av en viss begåvningsreserv,
som skulle vara kapabel att avlägga
studentexamen. Man redovisade
olika beräkningar av hur många i en
årskull, som hade en sådan innneboende
kapacitet. Man räknade också med
att den procentuella andelen av en
årskull var given. Det var en på något
sätt fast andel, och man nämnde något

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet, m. m.

olika tal för denna andel. En del höll
sig vid blygsamma 12—15 procent av
en årskull. Andra var så optimistiska
att de gick upp till 20—25 procent. Nu
kommer denna proposition, och den utgör
ett uttryck för en riktning, som
spränger alla tidigare prognoser, vilket
enligt min mening är viktigt att
slå fast i detta sammanhang. De i propositionen
gjorda beräkningarna bygger
på helt andra bedömningar än tidigare
prognosmakare gjort.

Hela detta komplex om begåvningsreserv
och om möjligheter till vidareutbildning
på olika nivåer är ytterst
komplicerat, och vi rör oss väl här
med en rad dynamiska faktorer, som
vi nog inte haft riktigt klar överblick
över. Den bedömning, som nu är gjord,
måste också vara av ekonomisk art.
I den helhetssyn, som går igen i propositionen,
ingår väl en ekonomisk bas,
som är en förutsättning för ett antal
studerande av 80 000, 90 000 eller

100 000.

Jag vill bara göra det konstaterandet,
att denna proposition och de förslag,
som den studiesociala utredningen håller
på att utarbeta och väl snart kommer
att lägga fram, är två sidor av ungefär
samma sak. Den ena sidan kompletterar
den andra. Detta måste vara
en av de viktigaste faktorerna, som
måste tillgodoses, för att de gjorda
prognoserna i möjligaste mån skall
kunna besannas.

Den stora ökning av antalet studerande,
som propositionen tar sikte på,
måste, som jag ser det, förutsätta ett
bredare och mer differentierat underlag.
Privilegiet att studera vidare kan
år 1963 inte anses tillhöra vissa grupper
eller klasser i samhället. Vi har väl
fortfarande som ett riktmärke, att en
utjämning på hela utbildningsområdet
fortfarande är mycket önskvärd, och
vi bör därför eftersträva en mer och
mer accentuerad utveckling åt detta
håll. Utjämningen på utbildningssidan
är sålunda en mycket viktig sak. Den
måste vara till gagn för hela vårt so -

ciala tänkande och för samhällslivet i
alla dess skilda yttringar.

Propositionen förutsätter en ökning
av antalet studerande vid både de spärrade
och de fria fakultetslinjerna. Enligt
de tal, som anges, skulle bortåt
50 000 människor komma att studera
enbart vid de juridiska, humanistiska
och naturvetenskapliga fakulteterna.
Dessa fakulteter förutsättes alltså inte
bli spärrade. Det är onekligen en betydande
ökning, och jag kan inte underlåta
att i detta sammanhang peka på
det som skymtar bakom dessa tal. Ökningen
kan sålunda komma att medföra
mycket stora och ganska komplicerade
arbetsmarknadsproblem. Ecklesiastikdepartementets
planeringsgrupp
har snuddat vid något som man kallar
»den inadekvata sysselsättningen» och
andra spörsmål, som måste bli en konsekvens
av ett utbildningssamliälle med
det fria valet såsom en bärande grund.

Man kan ställa frågan om alla de,
som nu genomgår gymnasiet, skall ha
den akademiska utbildningsgången som
den enda fortsättningen av sin utbildning.
Ecklesiastikministern nämnde i
sitt inledningsanförande i denna debatt,
att man nu inte kan räkna härmed. Han
är även inne på frågan i propositionen
och uttalar där, att den postgymnasiala
utbildningen av icke akademisk art väl
motiverar en ytterligare utbyggnad; om
inte denna utbyggnad sker ökar risken
för att den akademiskt utbildade arbetskraften
måste tas i anspråk för uppgifter,
som den kanske inte är kompetent
för eller är alltför kvalificerad
för att handha.

Detta inrymmer enligt min mening
en alldeles speciell problematik. Frågan
torde nog vara av den vidsträckta betydelse,
att den i propositionen nämnda
samordningsgruppen med uppgift
att göra en översyn av problemet säkerligen
är synnerligen önskvärd. Vårt
samhälle är i behov av väl utbildad arbetskraft,
men tillika av en från skilda
och differentierade utbildningsvägar
erhållen sådan arbetskraft.

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad

Jag vill härefter bara snudda vid ett
annat stort problem. Den väntade ökade
tillströmningen av studerande reser
tillika spörsmålet hur man skall kunna
förse universiteten och högskolorna
med tillräckligt många fullgoda lärarkrafter.
Lärarförsörjningens problem i
vårt samhälle rör sig inte enbart om
grundskolans högstadium, utan det är
ett mycket större problem. Fastmer kan
man väl vänta sig att de mest brännande
frågorna ganska snart kommer att
röra sig om lärarförsörjningen och
skolsystemet även på högre plan — vid
gymnasier, fackskolor, högskolor. Denna
utveckling kommer sannolikt att
bringas till en diskussion om lärarbrist
och lärarutbildning i andra lägen och
med andra förutsättningar än de som i
dag är rådande. Utbyggnaden kräver
helt enkelt mera personella resurser.

På det rent materiella planet har vi
de lokala resurserna. Det är också en
förutsättning för expansionen. Det sjätte
universitetet har länge varit diskuterat;
vi har berört det redan förut i
denna debatt, och allt talar för att
denna fråga blir föremål för en konkret
prövning med det snaraste, varför
jag yrkar bifall till reservationen nr 1.

Jag hade tänkt ta upp några punkter
om forskningsproblemen men herr
Andersson har nyligen vältaligt nämnt
en del om detta, och för tids vinnande,
herr talman, instämmer jag till fullo
däri och slutar med att yrka hifall till
reservationerna nr 7 och 9 på detta
område.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! När vi nu går att besluta
om utbyggnaden av våra universitet
och högskolor kan vi konstatera,
att detta beslut får en stor och avgörande
betydelse för framtiden. Detta
har även poängterats tidigare.

Även om det finns en del förslag och
önskemål härvidlag, som går något
längre än Kungl. Maj:ts proposition,
är detta ändock bara detaljer. Försla -

av universitets- och högskoleväsendet, m. m.
get i sin helhet innebär utan tvivel en
väsentlig utbyggnad som säkerligen
blir till stor nytta för vårt folk och
vårt näringsliv. Skall vårt samhälle
kunna fylla sina funktioner och hålla
takten med tidens krav och anspråk,
är det nödvändigt att utbildningen följes
upp med all den kraft som vi är
mäktiga.

Om vissa frågor i föreliggande förslag
har vi dock en något avvikande
uppfattning. Det rör sig mest om ett
snabbare uppföljande av vissa utbyggnadsdetaljer
men allra främst det som
reservationen nr 1 ger uttryck åt, nämligen
en av sakkunniga utförd mera
långsiktig planering av den högre undervisningen
och forskningen samt frågan
om det förut nämnda sjätte universitetet.
1 detta sammanhang skall
jag inskränka mig till att framhålla att
den nu planerade utbyggnaden i kvadratmeter
räknat innebär att vi bygger
tre stycken normaluniversitet vid de
redan befintliga på så sätt, att enligt
departementsföredragandens uppgift i
utskottet ett normalt universitet kan
beräknas till c:a 100 000 kvadratmeter.
Enligt propositionen är nu 90 000 kvadratmeter
under byggnad och 225 000
kvadratmeter planerade. I dessa siffror
är enligt uppgift inte det eventuellt
kommande sjätte universitetet inberäknat.
Det betyder som sagt att vi nu
bygger tre universitet ovanpå de fem
förutvarande.

Många frågar sig om detta är administrativt
klokt. Jag tror det inte. Tyvärr
ser vi alltför många gånger hur
universitetsrektorn dignar under en stor
administrativ arbetsbörda utan att få
en chans att ägna sig åt den lärar- och
forskargärning, som han som professor
dock i huvudsak bör ägna sig åt. När
vi från centerpartihåll redan i våras
krävde detta sjätte universitet, berodde
det bl. a. på dessa konstateranden. Jag
har sedan också mött utalanden från
studenthåll, där man av olika skäl är
mycket betänksam mot en alltför stor
koncentration av studerande vid uni -

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av
versitet. Nu hänvisas till 1963 års universitetsutredning.
Jag har den uppfattningen
att direktiven i detta hänseende
är alltför begränsade för att
kunna aktivt sikta in sig på det sjätte
universitetet. Man bör utgå från att
detta är nödvändigt.

Herr talman! Jag vill nu endast beröra
ytterligare två frågor i föreliggande
förslag, där vi har en avvikande
mening. I den tidigare debatten har en
del önskemål framställts. Jag skall därför,
herr talman, inskränka mig till att
framföra några synpunkter på i huvudsak
en fråga, den som gäller en viss
utbyggnad av den tekniska högskolans
lantmäteriavdelning. Dessa ytterligare
utbyggnadsönskemål framföres i det
starka ljuset av den besvärliga bristsituation
som uppstått för lantmäteriorganisationen
i nästan hela vårt land.
Motionerna som här har avgetts har
ställt förslag i ärendet och talar om
att det finns vakanser på 30 ä 40 platser.
Jag tror inte ens detta räcker, ty
avstycknings- och planeringsärendena
har under senare år växt på ett sätt
som gör, att även om man hade haft
alla tjänster tillsatta så skulle anhopningen
ändock ha varit stor. Detta beror
i mycket hög grad på den intensiva
verksamhet på exempelvis byggfronten,
som kännetecknar vår tid. Efterhör
man ett ärende som legat ett års tid,
kan man få en närmast förvånad motfråga:
Har det inte legat längre? Då är
här många som står före i kön!

Ja, så går tiden och ingenting kan
göras. Lånehandlingar och dylikt kan
inte upprättas o. s. v., med många besvärliga
förhållanden som följd för
många människor.

Utskottet åberopar såsom motiv för
avslag på motionerna att en utökning
av denna organisation begärts av överstyrelsen
för de tekniska högskolorna.
Ja, det är riktigt, och det framgår också
av de remissyttranden som vi har fått
från denna överstyrelse, men jag tycker
att man här drar så att säga en felaktig
slutledning. Det vore riktigare om riks -

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
dagen slöt upp och med, som det föreslagits
i reservationen, en skrivelse till
Kungl. Maj:t begärde en snar utökning
av denna utbildning. Med snar menas
att det redan till 1964 års riksdag skall
komma förslag om en sådan utökning.

Överstyrelsen föreslår att av denna
utökning vid högskolan med 105 nybörjarelever
bör avdelningen för lantmäteri
kunna få 26 redan hösten 1964.
Vi vill hoppas att så blir fallet därför
att detta behov är stort.

Såvitt jag kunnat finna är inte denna
utökning mera tidsmässigt preciserad i
föreliggande förslag. Detta understryker
ytterligare behovet av ett mera bestämt
uttalande från riksdagens sida.
Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till reservation nr 4 av herr Ivar Johansson
m. fl.

Jag är vidare angelägen att betona
en annan fråga. Jag hyser nämligen
ganska starka sympatier för en annan
reservation i detta utskottsutlåtande,
nämligen nr 9 av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. Jag gör det därför att
den tar mer aktiv ställning när det gäller
att ge den vetenskapliga forskningen
ökade resurser. Tyvärr ser vi ofta exempel
på att vetenskapsmän har lämnat
oss för att de erbjudanden, som de
fått från annat håll, givit dem möjlighet
att bättre forska vidare.

Ett ganska stort område där forskningen
borde ha ett bättre stöd än det
nuvarande är inom sjukvården och medicinen,
där unga läkare och tekniker
många gånger i gemensamt team får
forska ibland på fritiden och med egna
medel. Flera sådana exempel skulle
man säkert kunna leta upp, inte minst
vid undervisningssjukhus. Jag vill här
därför poängtera att just dessa unga
forskare är värda att satsas på, ty av
deras arbete kan mycket bero i framtiden
för både vårt land och folk.

I samma reservation har upptagits
en ren organisationsåtgärd, nämligen
att begära ett särskilt statsråd för forskningen
såväl som för den högre undervisningen.
Vi har nog från vårt håll den

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av
uppfattningen, att en sådan organisationsåtgärd
åvilar mera regeringen än
riksdagen. Jag får därför nöja mig med
att med det sagda understryka vikten av
att Kungl. Maj :t verkligen ägnar de frågor
som jag här senast berört ett starkt
och aktivt intresse.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till de reservationer vid detta
utlåtande som främst bär Ivar Johanssons
namn.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Med all respekt för de
lyriska ordalagen i herr Axel Johannes
Anderssons anförande om att begränsa
debatten och få fram en avslutning, så
är det inte utan att jag är en smula
oroad av att gå fram till talarstolen,
eftersom jag inte har någon förankring
vare sig i utskottet eller på annat sätt
till det ärende som nu behandlas.

Jag har uppmärksammat, att i en
lång rad av avstyrkta motioner finns
det glädjande nog en som blivit hörsammad.
Den återfinnes i punkt 18 i utskottets
skrivning, där det står att riksdagen
må, i anledning av motionerna
1:799 och 11:966, i vad de avser dimensionering
av den planerade tandläkarutbildningen
i Göteborg så att
odontologisk forskning möjliggöres, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet har anfört.

Det är min förhoppning att i samband
med den planerade utbyggnaden
av tandläkarhögskolan i Göteborg den
forskningsinstitution, som enligt vad
jag hoppas och enligt vad som framgår
av utskottets skrivning där kommer att
tillskapas, verkligen skall beredas möjlighet
att också bedriva en effektiv kariesprofylaktisk
forskning.

Jag har i denna kammare vid flera
tillfällen understrukit det angelägna i
att denna forskning ges ökade resurser
och får förbättrade möjligheter. Det
kan inte vara rimligt att bara satsa på
att reparera redan uppkomna skador,
utan man bör samtidigt satsa på en fö -

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
rebyggande verksamhet. Det är således
min livliga förhoppning att det vid den
blivande tandläkarhögskolan i Göteborg
också skall bli eu verkligt effektiv
forskningsinstitution, inte minst i förebyggande
syfte när det gäller tandsjukdomar.

Den här frågan sammanhänger väl
i viss mån med den som vi berör i dag,
nämligen behovet av ytterligare tandläkare.
På kort sikt föreligger det ett
mycket starkt sådant behov, men om
man kan få till stånd verkligt radikala
grepp i den förebyggande verksamheten
kan det finnas anledning att hoppas
att behovet av tandläkare kan komma
att minska. Jag skulle därför bara
med det anförda vilja på det livligaste
understryka de förhoppningar som man
från olika håll har anledning att ställa
i detta sammanhang.

Medan jag, herr talman, ändå har ordet
vill jag understryka ytterligare ett
par synpunkter som här tidigare har
framförts i debatten.

I reservation 3 har det framställts
önskemål om att få en professur i gereatrik
och att få till stånd en omedelbar
utredning om inrättandet av en sådan.
Jag vill livligt instämma i vad som
här sagts av herr Torsten Andersson.
Jag tror att vi från centerpartiets sida
helhjärtat kommer att stödja den reservationen.
På detta område finns -—
det har vi en betydande erfarenhet av
ute bland de olika landstingen — plats
för mycket forskning. Det är en angelägen
uppgift att det inte dröjer för
länge innan denna verksamhet verkligen
kommer i gång.

Jag kan, herr talman, med det anförda
sammanfatta mina önskemål på det
sättet att jag vill ha till stånd en snabb
förbättring av den odontologiska utbildningen
och forskningen, varvid
man särskilt skall ta hänsyn till den
kariesprofylaktiska verksamheten. Jag
vill också understödja de synpunkter
som framförts om angelägenheten av att
få en sådan lokalisering av ett blivande
sjätte universitet att det kommer att

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av
Förläggas till Mellansverige — jag har
självfallet ingenting emot att det blir
förlagt till Östergötland, men det må
bli den kommande utredningens sak att
bestämma lokaliseringen.

I anslutning till vad jag har sagt vill
jag också gärna tillstyrka reservation
nr 2, som innebär en snabbare behandling
av planerna på en blivande tandläkarhögskola
i Göteborg. Dessutom
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 4, 5 och 6.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Herr Svanström sade
nyss att han trots den för ögonblicket
rådande situationen vågade yttra sig
fastän han inte hade någon förankring
i utskottet. Jag kan möjligen våga tala
till följd av en bristande förankring i
statsutskottet, där jag således inte haft
några möjligheter att ge min mening
till känna. Jag skall emellertid försöka
att koncentrera mig så mycket som
möjligt.

Det är rätt lustigt att se borgerliga
reservanter demonstrera så att säga till
vänster om regeringen i ett antal frågor
i detta ämne, på samma sätt som
man i våras gjorde beträffande förslagen
i en del kulturpolitiska angelägenheter
och där förslagen från reservanternas
sida var mycket abstrakta. Jag
ber att trots tidsnöden få knyta några
kommentarer till just detta och till
ärendets angelägenhet, eftersom det är
stort, men jag baxnar naturligtvis för
att nu fördjupa mig i några detaljer.
Mina reflexioner får därför bli mer allmänt
hållna.

Den första allmänna reflexionen
skulle vara att i en hel del avseenden
vill jag ge en positiv bedömning av vad
regeringen och ecklesiastikministern
föreslagit för en fortsatt utbyggnad av
den högre undervisningen. I den grupp
som jag tillhör har vi dock hängt upp
oss på förklaringen i propositionen och
sedermera i statsutskottets utlåtande, att
en utbyggnad av den högre undervis -

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
ningen kan ske endast i den takt som
de realekonomiska och statsfinansiella
tillgångarna medger. Den formuleringen
låter naturligtvis bestickande —
man kan ju inte äta mer än man har
i sin skål — men här är det väl ändå
fråga om vilket som skall ha företräde
framför det andra så långt det gäller de
statsfinansiella frågorna. Vidare är det
ett spörsmål om en allmänt sett riktig
fördelning av de statsfinansiella tillgångar
man har, och alltså måste det
bli en politisk bedömningsfråga. Bland
annat kunde ju någon minskning av
miljardrullningen till militärmakten ge
utrymme för en ytterligare kraftig upprustning
på detta mycket viktiga område.

Att bedöma saken från den utgångspunkten
finner jag så mycket mer motiverat
som det ju allmänt erkännes,
också i flera debattinlägg nu, att det
högre utbildningsväsendet har stor
strategisk betydelse för bl. a. samhällsekonomi,
för socialpolitik, för kulturpolitik
— det har till och med hävdats
att det har stor strategisk betydelse
också i militärfrågor.

Åtminstone i ord sägs det alltså att
högre utbildning är en mycket lönsam
investering för individen och för samhället.
Jag kan heller inte säga annat
än att en sådan syn på saken förefaller
återspeglas i det förslag som ecklesiastikministern
har framlagt, men den bör
vara centralt vägledande också i fortsättningen,
ty det kommer ju även någonting
efter exempelvis 1970.

Inte minst är det behövligt att snarast
möjligt öka läkarutbildningen utöver
den inte alls föraktliga intagningsökning
som föreslås i propositionen.
Eftersläpningen är ju stor och inhämtningstiden
lång till följd av den
långa tid som åtgår för undervisningens
fullföljande. I sammanhanget måste
också observeras vikten av att hjälpkrafter
utbildas, detta med tanke bl. a.
på behovet av allmän hälsokontroll och
utveckling av hälsovården på arbetsplatserna
under samhällelig ledning.

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av

Får jag så säga några ord i anslutning
till reservation 1, som så många
betygat sin aktning för här i debatten.

I den hittillsvarande eftersläpningen
på den högre undervisningens område
har man kunnat spåra bristen på program
och bristen på planenlighet. I
detta sammanhang är det kanske inte
ur vägen att erinra om att borgerliga
ecklesiastikministrar får ta sin dryga
del av ansvaret. Den honnören måste
man emellertid nu ge att åtskilligt av
det som här föreslås åtminstone förefaller
utgöra delar av en påbörjad mera
systematisk planenlighet beträffande
den högre utbildningens utbyggnad.

Om jag har rätt i detta konstaterande
— och det hoppas och tror jag att
jag har — så är därmed också en mycket
viktig omständighet påpekad. Hur
sympatiskt inställda vi i vår riksdagsgrupp
än i princip är till tankegångarna
i reservation 1 om en särskild sakkunnigutredning
angående en industrihögskola,
om ett sjätte universitet, om
en ny medicinsk högskola, d. v. s. en
långsiktsplan i allmänhet, så tycker vi
att man först måste se de resultat som
den redan arbetande utredningen kommer
fram till, i synnerhet som det väl
inte kan dröja så länge förrän denna
utredning lägger sina papper på bordet.

Yi anser sålunda att reservation 1
är så lös i köttet och så abstrakt, att i
vart fall vi för vår del inte vill ansluta
oss till den. Klart är å andra sidan
att alla dessa frågor är så stora
och för samhällsfunktionerna så viktiga,
att ett planenligt handlande i utvecklingsfrågorna
kräver också långsiktiga
undersökningar när vi fått fram
det utredningsmaterial som nu håller
på att utarbetas.

Även prognosverksamheten faller
inom ramen för ett sådant långsiktigt
arbete. Statsrådet sade i sitt anförande
här, att han var tveksam beträffande
prognosresultaten på litet längre
sikt. Ja, det måtte väl bero litet på hur
prognosverksamheten bedrivs. Det räc -

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
ker inte med en isolerad prognostisering
inom den ena eller andra sektorn,
utan det krävs centralisering av prognostiseringen
inom varje sektor för sig
och mellan de olika sektorerna. Man
kan inte — tycker i vart fall jag —
prognostisera utvecklingen av den högre
akademiska utbildningen för sig,
studiehjälpen för sig, studiesociala förhållanden
för sig, gymnasiets framtida
utformning för sig o. s. v., särskilt inte
i det sistnämnda fallet, emedan tillströmningen
till universiteten ju sammanhänger
med tillflödet till gymnasierna.

Vidare kan man anta att en s. k. balanserad
expansion inom den högre utbildningen
inte kan nås med mindre
än att prognostiseringen samordnas,
vilket också utskottet uttalar sig för,
och görs vittomfattande. Här talar jag
gärna om en balans som åstadkommes
utan inträdesspärrar.

I detta sammanhang framstår också
frågan om en täckning av lärarbristen
som en mycket allvarlig fråga, men jag
underlåter nu att närmare beröra den,
i all synnerhet som 1960 års lärarutbildningssakkunniga
väl kommer att
lägga fram förslag i frågan inom en
inte alltför lång tidrymd. Att det kan
bli fråga om fortbildning av lärare och
i vissa fall omskolning av lärare tror
jag dock man måste hålla för visst.

Jag får väl nöja mig med dessa allmänt
hållna kommentarer till ett enligt
min mening i långa stycken hyggligt
förslag. Beträffande frågan om en
eventuell juridisk fakultet vid Göteborgs
universitet vill jag bara säga, att
jag med den kännedom jag har om
bl. a. universitetsförhållandena i Göteborg
inte tror att detta just nu skulle
tilltala de för universitetsverksamheten
där huvudansvariga. De behöver verkligen
inte gå med slagruta för att hitta
andra och mera väsentliga behov att
tillgodose vid sitt universitet än detta,
och detta gäller för övrigt också bl. a.
byggnadsområdet.

Jag hade, herr talman, i och för sig

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av
också velat säga några ord om tandläkarhögskolefrågan
i Göteborg, men jag
skall vara hygglig och avstå. Jag vill
bara framhålla att den frågan för närvarande
tyvärr är en smula komplicerad,
varför det är möjligt att en lösning
inte kan åstadkommas på den korta tidrymd
som reservanter har framfört förslag
om. Jag tror därför att det är nödvändigt
att vi avvaktar de ytterligare
utredningar och förhandlingar som
skall komma till stånd och bara uttalar
den förhoppningen att dessa snabbt
skall leda till resultat och att snarast
möjligt en organisatorisk plan skall
kunna framläggas i fråga om tandläkarhögskolans
uppbyggnad.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Här har redan inför
den ärade kammaren sagts så mycket
klokt och vist om utbyggnaden av våra
universitet och högskolor, att jag skall
försöka begränsa mina kanske mindre
väsentliga synpunkter, även om det,
herr talman, sker med risk för att brista
i sammanhang. Kammaren har varit
glest besatt när vi nu behandlar en av
de, som herr Adolfsson uttryckte saken,
just nu »strategiskt viktigaste» uppgifterna
bland våra samhällsuppgifter.
Stämningen är väl för att vi så snart
som möjligt skall komma fram till ett
beslut i frågan, men jag vill ändå ta
upp ett par spörsmål.

Det mest påfallande på den negativa
sidan i propositionen nr 172 och i utskottets
utlåtande nr 212 — här har talats
mycket om den positiva sidan —
är den brist på tillförlitliga instrument
för prognosverksamheten som har karakteriserat
planeringen på detta område.
Jag noterade som något anmärkningsvärt
att landets ecklesiastikminister
i sitt inledande anförande ansåg sig
kunna övervältra en väsentlig del av
ansvaret för att utbyggnadstakten tidigare
inte varit tillfredsställande på industri
och enskilt näringsliv i allmänhet.
Det är emellertid tacknämligt att

5 Första kammarens protokoll 1963. Nr 37

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
departementet i prognos- och planeringsarbetet
nu tycks ha fått ett effektivare
organ för framtidsbedömningen
än som hittills tycks ha stått till buds.
Jag har full förståelse för vad prognos-
och planeringsgruppen, den s. k.
P-gruppen, i sin promemoria från december
1962 — alltså för ett år sedan —.
har sagt om tillgängliga prognosers osäkerhet.
Avsevärda misstag måste ha
gjorts någonstans vid ärendets tidigare
beredning när inom loppet av tre år det
för år 1970 prognosmässigt framräknade
antalet studenter beräknas öka
med cirka 50 procent till drygt 80 000.
Av allt att döma är även det en siffra i
underkant. Om ytterligare tre år måste
vi förmodligen göra ett nytt ställningstagande
mot bakgrunden av betydligt
högre siffror. Departementschefen
nämnde något om 95 000 studenter, därest
inte vissa åtgärder vidtoges.

Jag är ense med statsrådet om att
denna fråga är avhängig av två faktorer.
Den ena gäller det nya gymnasiet
med helt fritt inträde och examensfritt
utträde. Om det gymnasiet skall kunna
åstadkomma den av både gymnasieutredningen
och fackskoleutredningen avsedda
omstruktureringen med en helt ny
fördelning i fråga om valet av gymnasiala
studievägar, så krävs det att den reformen
får några år på sig, såsom departementschefen
antydde. Om inte den avsedda
effekten uppnås, torde det komma
att ställas avsevärt större anspråk på utbildningsutrymmet
vid universitet och
högskolor än vad ens propositionen nr
172, med sin ändock stora omfattning,
förutsätter.

Den andra faktorn gäller vad omstruktureringen
skall kuna leda till. Detta beror
i hög grad på den postgymnasiala
icke-akademiska utbildningen. Departementschefen
anser ju att en samordningsgrupp
bör bildas mellan statliga
och andra intressenter för att främja
denna utbildnings kapacitet och kvalitet.
Det är inget fel på det förslaget
från departementschefens sida, men jag
skulle vilja fråga, varför inte denna

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av
samordningsgrupp redan är organiserad
och varför den inte redan har trätt i
verksamhet. Skärpan i utskottets skrivning
är omisskännelig när utskottet säger
att det ansluter sig till vad departementschefen
anfört och finner för sin
del starkt motiverat att den av departementschefen
omnämnda samordningsgruppen
snarast bildas och träder i
verksamhet.

Utskottet nämner här även utbildningen
av förskollärare som ett exempel
på en sådan postgymnasial utbildning
som måste breddas. Herr Kaijser
och jag har väckt en motion, nr 799 i
denna kammare, där vi just tagit upp
den saken, och vi är självklart glada
över och instämmer helt i utskottets
positiva skrivning i den frågan.

Men det finns andra icke akademiska
utbildningsvägar dit sökande med
studentexamen nu står i ko, och de köerna
kommer förmodligen att ökas om
inte denna efterfrågade samordningsgrupp
snart nog lyckais åstadkomma
någon väsentlig förändring. Ty när
dessa sökande inte kommer in på den
utbildningsväg de tänkt sig, går de till
universitetens fria fakultet för att läsa
engelska, pedagogik eller något annat
ämne som ger möjlighet att berika kunskaperna
utan att direkt ingå i den avsedda
utbildningen. De fria fakulteternas
möjligheter att förbli fria — och
departementschefen har nu klart uttalat
att denna frihet är önskvärd, vilket
jag tacksamt noterar — beror i
hög grad på just breddningen av och
den ökade attraktiviteten hos andra
postgymnasiala utbildningsvägar.

I detta sammanhang vill jag också litet
grand beröra frågan om den s. k.
automatiken i lärartilldelningen vid olika
fakulteter. Utskottet erinrar i sin
skrivning om hur det tidigare, med anledning
av motioner vid föregående
riksdagar, förutsatt att Kungl. Maj :t snarast
möjligt upptoge frågan till förnyat
bedömande. I vad avser de teologiska
fakulteterna vid våra universitet har
frågan tagits upp i flera motioner till

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
propositionen nr 172. Utskottet framhåller
också att frågan har aktualiserats
såväl genom riksdagens ställningstagande
i ärendet tidigare innevarande år
som genom kanslerns anslagsäskanden
inför 1964 års riksdag, där han uttalar
att gällande regler för automatisk tilldelning
av lärarkrafter till de filosofiska
fakulteterna borde komma till användning
även för de teologiska. Utskottet
menar att ifrågavarande spörsmål är
föremål för Kungl. Maj:ts prövning vid
den pågående budgetbehandlingen och
att fördenskull motionerna bör avslås.
Jag har ingenting emot denna utskottets
skrivning utan biträder den gärna. Jag
förutsätter därvidlag bara att Kungl.
Maj:t verkligen prövar frågan och tar
ställning med en klar motivering, inte
som tidigare endast iakttar tystnad.

En annan del av propositionen nr
172 gäller studentkårslokalerna på universitets-
och högskoleorterna. Den frågan
har inte så mycket berörts i dagens
debatt, men i en expansiv universitetsmiljö
har den otvivelaktigt ganska stor
omfattning och betydelse. De speciella
förhållanden som studentnationshusen
representerar i den universitetsstad,
varifrån jag kommer, liksom studentnationshusens
ständiga behov av till-,
om- eller nybyggnad, borde kanske föranleda
mig att liksom herr Axel Johannes
Andersson m. fl. finna utskottets
skrivning på denna punkt för lam. Men
jag tror trots allt att det är en riktig
väg som Kungl. Maj:t här försöker beträda
och att det i detta läge är ett riktigt
ståndpunktstagande när utskottet
framhåller att den nämnd, som sysslar
med frågorna om lån till samlingslokaler,
måste beakta och närmare utreda
studentorganisationernas svårigheter
härvidlag. Jag vill dock redan nu säga,
att jag i voteringen kommer att biträda
reservationen nr 7 i vad den avser utskottets
hemställan under punkt 13. Frågan
om gymnastiklokaler för universitet
och högskolor intar en speciell ställning.
I ett läge där behovet av fysisk
träning kanske är större än någonsin

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av

är det fråga om inte gymnastiklokaler
borde höra till undervisningslokaler.

Ja, herr talman, om att en snabb vidareutveckling
av det högre utbildningsväsendet
är en av de allra viktigaste
angelägenheterna i vårt samhälle
är vi, som departementschefen noterar
till sin favör, helt ense. Enigheten omfattar
också huvudlinjerna för utbyggnadsprogrammet.
I delfrågor anmäler
sig självklart olika uppfattningar.

Jag ber, herr talman, att mycket kort
få motivera ett par reservationsyrkanden.
Jag har i anslutning till reservation
nr 1 antecknat en blank reservation.
Jag har gjort det därför att jag otvivelaktigt
förstår den syftning som reservation
nr 1 har, när den talar om nödvändigheten
av en ändamålsenlig planering
av den framtida akademiska undervisningen,
en planering som kanske
kräver litet mera än en femårsplan.
Men jag är inte övertygad om att det sätt
på vilket man här föreslår att Kungl.
Maj:t bör gå till väga genom tillkallande
av nya sakkunniga är den rätta vägen.
En ny universitetsutredning just nu
vore väl knappast den riktiga linjen.
Jag kommer inte att biträda denna reservation
i voteringen, även om jag vill
uttala min sympati för avsikten bakom
den.

Vad beträffar de följande reservationerna
ber jag att med hänvisning till
vad som redan har framförts såsom
motiveringar av herrar Axel Johannes
Andersson och Källqvist få instämma i
deras bifallsyrkande beträffande reservationerna
2, 3 och 4.

Beträffande reservation nr 8, som
enbart är underskriven av högerrepresentanter
och som bygger på en högermotion,
vill jag säga att det lät på någon
av de föregående talarna som om
frågan om att utvidga ett universitet till
ett fullständigt universitet skulle vara
detsamma som att gå med på utvecklandet
av några slags mastodontinstitutioner
i utbildningsavseende. Det behöver
självklart infe vara samma sak. Det
ligger trots allt fortfarande någonting i

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
den tanken att de olika fakulteterna bör
vara företrädda vid ett fullständigt universitet.
Det har nog en mångsidig motivering,
som jag dock inte skall ta upp
tiden med att gå närmare in på.

Jag vill i stället säga att när det gäller
juristutbildningen framgår det av
proposition nr 172 i det sammanhang
där man behandlar den beräknade tillgången
på och behovet av skilda akademiska
kategorier i yrkesverksamma
åldrar åren 1970 och 1975 — en intressant
tabell återfinnes på sidan 40 i propositionen
•—- att man räknar med att
det år 1970 fortfarande skall råda en
avsevärd brist på yrkesverksamma jurister,
en brist som ännu finns kvar år
1975, medan samtidigt t. ex. samhällsvetarna
vid samma tidpunkter kommer
att visa ett överskott.

Bl. a. dessa siffror ger väl vid handen
att det finns ett behov av ökad juristutbildning
i vårt land, ett behov som
propositionen här har förbigått eller i
varje fall inte kommit med några som
helst konkreta förslag om. I första hand
bör väl då, såsom reservanterna säger,
en juridisk faktultet inrättas vid Göteborgs
universitet. Det är någonting som
överensstämmer med flertalet remissinstansers
yttranden. Även Umeå universitet
bör komma i fråga ganska
snart, ty det är ju något av en regional
snedbelastning att ungdomar från Norrland
som vill studera juridik måste resa
sitt eget universitet förbi och fara till
Uppsala eller Stockholm för att kunna
bedriva juridiska studier.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservation nr 8 avseende
punkten 14. I övrigt, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Mitt anförande kommer
i någon mån att vara litet annorlunda
än deras som har talat förut i dag. Det
rör sig nämligen om förhållandena vid
statens etnografiska museum. Nu kan
man säga att det är en sak som inte

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet, m. m.

behandlas i föreliggande utlåtande, men
det är i hög grad en fråga om kulturell
upprustning i vårt land.

Den 20 november i höst ställde jag
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
följande fråga. Jag
citerar bara klämmen. »År herr statsrådet
beredd att vidtaga sådana åtgärder
att etnografiska museets värdefulla
samlingar blir tillgängliga för en intresserad
allmänhet och åtkomliga för
de forskare som behöver dem i sitt arbete?»
Med talmannens tillåtelse skall
jag anlägga några synpunkter på denna
fråga. Jag har nämligen inte fått svar
på min interpellation, som dock framställdes
för flera veckor sedan. Jag kan
nu bara uttrycka den stilla förhoppningen
att det rör sig om tidsbrist och
inte om brist på intresse från statsrådets
sida.

Jag tror att det är ganska många som
inte vet ett dugg om hur det förhåller
sig på det här området. Vid museets
100-årsutställning, 1861—1961, som ägde
rum på våren 1962, visades bl. a. sådant
som till över 90 procent annars
aldrig kan visas. Det förvaras nämligen
i lådor som ligger i ytterst otidsenliga
och dåliga lokaler, varigenom man riskerar
att samlingarna kan förstöras.
Här ligger dock samlade resultaten av
en rad upptäcktsresandes strävanden
under resor i olika delar av världen.
Det är föremål som samlats med stor
möda och ofta också med livsfara.

I samband med den utställning som
jag nyss omnämnde sade afrikaexperten
Sigfrid Södergren i en intervju så
här: »Det är skandal, att vårt lands
vackraste och mest lärorika samlingar
om Afrika skall ligga nedpackade i stora
lådor utan möjlighet för allmänheten
att ens kunna drömma om vilka
skatter som ligger förborgade i dessa
bilder av sentida hednakulturer.»

Här finns bl. a., för att bara nämna
några exempel, resultat av Sven Hedins,
Edvard Nordenskjölds, Sten Bergmans
och Rolf Blombergs forskningsresor.
Det är förståeligt att man mot denna

bakgrund talar om en »etnografisk
massgrav» ute på Djurgården. Dessa
samlingar kunde dock lära oss en hel
del om och skapa förståelse för de
utomeuropeiska områden som vi i dag
talar så mycket om och försöker stödja
och hjälpa i deras ekonomiska och
sociala strävanden.

Redan 1931 riktades skarpa angrepp
mot myndigheternas inställning till
den här frågan, och samma år kom det
ut en skrift av Erik von Rosen som
hette »Museet i packlårar» — detta i
kulturlandet Sverige. Frågan aktualiserades
av en TV-visning i slutet av juni
i år. Av den framgick klart hur dyrbara,
unika och oersättliga samlingar
riskerar att förfaras. Det är, som en tidning
uttryckte saken, »en museiskandal».
Som apropå till TV-programmet
berättade Rolf Blomberg att han hade
träffat en landsman i Sydamerika, vilken
hade stora och unika samlingar
som han hade tänkt donera till Sverige,
men när han fick veta hur det stod till
på det här området i vårt land sade
han att det var bättre att ha dem själv
än att packa ner dem i lådor.

Det kan anföras många exempel på
samlingar som förvaras på detta otillfredsställande
sätt. Jag kan nämna ett
av dem. Det finns 7 500 föremål från
fregatten Vanadis världsomsegling 1883
—1885. Dessa förvaras på det otillfredsställande
sätt som jag nu bara kunnat
beröra något. Denna världsomsegling
var dock bekostad av staten.

Det är mot denna bakgrund, som jag
bara har kunnat antyda, inte underligt
att allt flera människor frågar om inte
riksdagen borde göra sig bättre underrättad
om de oerhörda brister som föreligger
på det här området; och jag
behöver inte bara nämna riksdagen,
jag kan tillägga att regeringen också
borde skaffa sig kunskap i ärendet.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! »Vi är en nation på
sju miljoner innevånare, som lever som

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av

sjutton», har någon skämtsamt sagt om
oss. Frågan är nu om det också gäller
oss och våra stora kapitalkrävande utbildningsreformer.
Jag tror för min del
inte alls det, utan jag tror att det är
synnerligen motiverat att göra de investeringar
vi gör och vill göra för utbildning
och forskning i vårt land. Jag
tror inte att det är ett uttryck för en
liten nations lättsinne, övermod och
önskan att hävda sig, ty att satsa på utbildning
och forskning lönar sig.

I en nyligen publicerad undersökning
inom OECD, utförd av en expertgrupp
i vilken från svensk sida professor Ingvar
Svennilson deltagit, har man utgått
ifrån en uppskattning av utbildningens
betydelse eller vikt för den ekonomiska
och produktiva utvecklingstakten.
Enligt expertgruppen skulle investeringarna
i realkapital svara för endast
tio procent av produktivitetsökningen,
medan återstoden beror på utbildning,
forskning och utvecklingsarbete. Utbildning
och forskning kan följaktligen
betraktas som grundläggande faktorer
i den ekonomiska tillväxtprocessen,
medan investering i realkapital som
maskiner etc. har mindre vikt i denna
process. Till liknande resultat har man
kommit i en amerikansk utredning. Detta
talar väl om något för att utbildning
och forskning lönar sig.

Fortsatt utbyggnad av universitetsoch
högskoleväsendet, som nu behandlas
i statsutskottets utlåtande, är därför
ett mycket viktigt led i samhällsekonomien,
vilket flera gånger framhållits
här i dag. Jag vill endast beröra forskningens
och i synnerhet den tekniska
forskningens villkor f. n. Forskningen
har visserligen i propositionen 172 inte
blivit så grundligt behandlad utan endast
berörts mera i förbigående, ehuru
den intimt hänger samman med den
högre utbildningen.

Den tekniska forskningen liksom all
forskning i landet är underdimensionerad
i förhållande till de stora industriländernas
forskning. Staten investerar
f. n. cirka 300 miljoner kronor per år

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
i teknisk forskning och utveckling, varav
atom- och militärteknisk forskning
och utveckling, får huvudparten. Utöver
detta ger staten forskningsuppdrag
för cirka 200 miljoner kronor till
privata forskningsinstitut och företag.
Industrien lägger ned cirka 700 miljoner
kronor på sin forskning och produktutveckling.
Siffrorna får tas med
viss reservation, eftersom det är mycket
svårt att exakt få fram dem. I synnerhet
gäller detta den sistnämnda
siffran som avser industriens investeringar
i forskning och utveckling.

Den tekniska forskningens resultat
synes tyvärr inte ge fullgod återbäring.
Det anses råda en klyfta mellan den
allmänna forskningen inom naturvetenskap
och teknik och näringslivet. Samhället
borde kunna få ett större praktiskt-ekonomiskt
utbyte av sina ökade
insatser för forskningen. Att få fram
nya och ständigt bättre produkter är ett
livsvillkor för vår industri. Genom att
förbättra och skapa nya industriprodukter
har vårt näringsliv möjligheter
att framgångsrikt möta en hårdnande
konkurrens från utlandet. De viktigaste
källorna för teknisk utveckling är
forsknings- och uppfinnarverksamhet.

Våra resurser är emellertid begränsade.
Detta kräver i framtiden en planering
av forskningsverksamheten och
eventuellt prioritering av forskningsuppgifterna.
Forskningsråden borde få
ökade anslag för att effektiv lösa organisatoriska
och planerande uppgifter.
Det gäller att satsa inte bara på olika
forskningsobjekt utan också på personer.
Fallet Hörmander är ett memento,
som talar för att professorernas arbetsförhållanden
bör uppmärksammas bättre.
Vi behöver veta betydligt mera om
forskningsbetingelserna i landet för att
kunna påverka forskningsmiljön i önskvärd
riktning. En del personer menar
att vi behöver en bättre och klarare formulerad
forskningspolitik här i landet.
Många väntar på att den nystartade
forskningsberedningen, med herr statsministern
som ordförande, skall kom -

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av

ma fram med en sådan politik i sin
egenskap av forum för samråd och
forskningspolitik. Starka skäl talar också
för att forskningsfrågorna på regeringsplanet
bör handhas av en särskild
minister.

Herr talman! Jag har med dessa ord
bara velat framhålla forskningens stora
betydelse, .lag yrkar bifall till reservation
nr 9 beträffande punkterna
24 och 25.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt att uppträda i denna debatt, men
statsrådet Edenmans anförande i debattens
början har uppkallat mig till att
säga några ord. Jag vill nämligen dels
instämma med statsrådet Edenman, dels
något opponera mig mot honom.

Mitt instämmande gäller herr statsrådets
påpekande att vi i fråga om universitetsväsendets
fortsatta utbyggnad
måste hålla oss inom ramen för de tillgängliga
resurserna. Min egen ringa
medverkan i olika sammanhang med
viss utbyggnad av universitetet i Lund i
fråga om utbildning av civilekonomer
och i någon mån civilingenjörer och
arkitekter har lärt mig att det väsentliga
när det gäller universiteten inte är
studenterna. Studenterna är visserligen
viktiga, för all del, men enbart studenternas
stormning in genom universitetsportarna
skapar inte någon utbyggnad
av universitetet, utan det väsentliga
är tillgången till högt kvalificerade
akademiska lärare. Saknas sådana blir
studenterna besvikna, undervisningen
blir sämre och det är risk för standardsänkning.
Det går inte att trolla fram
professorer ur doktorshattarna, skulle
jag vilja säga. Därtill krävs universitetsbyggnader
och studentbostäder, inte
minst på lokalområdet. Det finns ett
mycket eftersatt behov av undervisningslokaler.
Jag är rädd för att det på
viktiga områden råder brist på kvalificerade
akademiska lärare. Lärarbristen
är nog på sina håll den största flask -

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
halsen. Detta gäller bl. a. ekonomutbildningen
och juristutbildningen. Jag
tror att även civilingenjörsutbildningen,
liksom också medicinen har sina
flaskhalsar. I det sistnämnda fallet gäller
det väl antalet sängar. Det går inte
att ha två sjuka i samma säng.

Det går inte att forcera fram några
universitet. Jag tror därför att statsrådet
Edenman i sin proposition håller
sig någorlunda inom ramen för det realistiska
beträffande det aktuella skedet.

Sedan skulle jag ganska bestämt vilja
opponera mig mot statsrådet Edenmans
historieskrivning på en punkt.
Herr statsrådet gjorde gällande att de
relativt svaga insatserna från statsmakternas
sida på detta område under 1950-talet skulle ha berott på ett motstånd
från näringslivet, enkannerligen industriens
sida. Fröken Ljungberg var också
nyss inne på denna fråga. Näringslivet
skulle ha ställt sig kallsinnigt
eller rent av avvisande till en utbyggnad
av högskoleväsendet. Såvitt jag kan
påminna mig har näringslivet långt
ifrån försökt hålla tillbaka utbyggnaden.
Det pågick för all del på 1950-talet
en viss diskussion om behovet av ytterligare
akademiker och om den s. k. begåvningsreserven,
men den diskussionen
låg på ett relativt teoretiskt plan,
såvitt jag kan påminna mig, och något
motstånd var det inte tal om.

Jag vill också erinra om att den organisation
som jag själv har tillfälle att
tjäna, nämligen Skånes handelskammare,
1959 gemensamt med Lunds universitet,
Lunds studentkår och Skånska
ingenjörsklubben riktade framställningar
till Kungi. Maj :t om inrättande av en
teknisk högskola respektive en handelshögskola
i Lund. Det vittnade i varje
fall inte om någon kallsinnighet från det
sydsvenska näringslivets sida.

Vi i södra Sverige är statsrådet Edenman
mycket tacksamma för att våra
framställningar snabbt resulterade i den
utbyggnad som skett. Det har tagits
krafttag, och det behövs förvisso krafttag
även i fortsättningen.

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet, m. m.

Till herr statsrådets historieskrivning
ber jag ytterligare få tillägga att Malmö
stad redan år 1946 tillsatte två kommittéer
för skapande av en handelshögskola
och en teknisk högskola i Malmö. Jag
var med i en av dem. Jag var också ledamot
av drätselkammaren på den tiden,
och jag har tydligt minne av att
utredningen hölls tillbaka av underhandsbesked
från regeringens och arbetsmarknadsstyrelsens
sida om att tillståndet
till de erforderliga byggnaderna
då inte skulle stå att erhålla.

Det var alltså i detta läge i början av
1950-talet under många år statsmakterna
som höll tilbaka. Jag vill inte rikta
några som helst förebråelser mot någon
för detta, men skulden för eftersläpningen
skall inte heller läggas på andra.
Bakgrunden var i själva verket restriktionerna
på investeringsområdet på den
tiden.

Jag vill också påminna om att universitetsutredningen
tillsattes så sent som
1955. Det var alltså först detta år som
regeringen fick ögonen öppna för det
stora samhällsproblem som här förelåg,
och de prognoser som uppgjordes vid
den tidpunkten gav sedan en stöt framåt
för problemets positiva behandling.

Till sist en annan sak. Herr statsrådet
sade att han inte var anhängare av
att införa spärrar för att stoppa studenternas
anlopp. Jag vill inte heller
rekommendera spärrar, men det finns
en annan väg som kan bli nödvändig
om anloppet blir alltför våldsamt, nämligen
att kräva vissa kvalificerade betyg
för intagning. För den händelse en
standardsänkning inom gymnasiet kommer
att inträffa — somliga befarar det
— kan möjligheten jäv krav på kvalificerade
betyg över hela linjen inträda.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror att herr talmannen
och det tjugotal ledamöter som
finns i kammaren skall vara nöjda om
jag fattar mig mycket kort. Jag vill er -

inra om propositionens huvudsakliga
innehåll och den storleksordning den
egentligen har. Det har i propositionen
framhållits t. ex. att vad gäller de
tekniska högskolorna skall vi inrikta
oss på att få en intagningskapacitet av
i runt tal 2 900 nybörjarplatser mot för
närvarande 1 600. På det medicinska
området föreslås 900 nybörjarplatser
mot nuvarande 600, för ekonomutbildningen
1 100 mot 675 för närvarande.
Sedan har vi beträffande de andra utbildningsanstalterna
t. ex. för fysik och
kemi föreslagit en ökning från 720 till
1 300, för botanik från 285 till 600, för
zoologi från 255 till 600 o. s. v. Det ger
en liten föreställning om den storleksordning
som denna proposition har.
Statsrådet nämnde själv ett belopp på
något kring två och en halv miljarder
kronor. Om vi lägger detta belopp till
de övriga utgifter vi har på kulturområdet,
så förstår allesamman att vi rätt
snart är uppe vid mycket stora belopp,
och jag skulle vilja fästa uppmärksamheten
vid den saken.

Vi från statsutskottets sida är glada
över det intresse som visats för dessa
problem och hoppas att det skall kunna
bli en fortsatt utbyggnad. Men för
egen del vill jag ändå återföra diskussionen
till en realistisk nivå och säga
att vi allesammans då också bör känna
det ansvar som följer med våra önskningar.
Inom några få år har vi nämligen
en budget för åttonde huvudtiteln
som vi för några år sedan inte kunde
drömma om. Jag hoppas att vi skall vara
lika överens också när det gäller att
skaffa de pengar som behövs.

Det är väl alltid så att man i ett
utskott kan ha olika uppfattningar om
detaljer — det är riktigt som herr Axel
Johannes Andersson här sade att vi i
stort sett varit överens men i fråga om
olika detaljer haft olika syn. Och det
är väl ingenting märkligt i detta. Vi
från utskottets sida vill bara här beröra
några detaljer.

En talare var t. ex. inne på frågan
om folktandvården. Vi är alldeles över -

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av
ens om att vi skall försöka öka utbildningen
av tandläkare, men vad ligger i
verkligheten bakom detta? Vi har ju
utökat denna utbildning undan för undan.
Det är för närvarande på det sättet
att vissa landsting lånat ut pengar
till kandidater vid tandläkarhögskolorna
för att på det sättet inom respektive
landsting kunna skaffa tandläkare
till folktandvården. Ofta har kandidaterna
tagit emot lånen men betalt tillbaka
dem sedan de blivit färdigutbildade
och icke gått till foktandvården
utan till den mera lönande privatpraktiken
— så är det på det området.

Vad gäller tandläkarhögskolan i Göteborg
vet vi allesammans att så fort
underhandlingarna med Göteborgs stad
är klara — och jag kan säga att det
inte förekommit någon försumlighet
från Göteborgs stad, utan det har varit
fråga om svårigheter som man tidigare
inte kunnat räkna med — allt
kommer att göras vad som göras kan
på detta område.

En talare var också inne på frågan
om studentbostäderna. Det är klart att
studenterna måste ha bostäder lika väl
som andra människor, men vi vet också
samtidigt att flera städer är ute och
vill tävla om att få ett nytt universitet.
Då skulle det kanske vara intressant
att få höra vad dessa städer i god tid
vill göra för att skaffa bostäder till de
studenter som kan komma dit. Jag tycker
att det är ett mycket bra tillfälle
för statsmakterna att föra fram just
den saken när man skall underhandla
om dessa problem. Jag måste nog framhålla
att många städer i vårt land gärna
skulle förbinda sig att ordna sådana
bostäder, under förutsättning att vederbörande
städer fick ett universitet.
Företrädarna för de städer som redan
har universitet bör nog kanske tänka
litet grand på denna sak, ty offerviljan
har varit mycket olika på olika
håll. Jag vill bara erinra om vilka stora
uppoffringar som Västerbottens läns
landsting och Umeå stad fått göra för
sin högskola. Jag tror att det är klokt,

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
om vi nyktert och kallt ser på problemen
som de verkligen är.

Det har här talats mycket om forskning.
Jag tror inte att det råder några
delade meningar om att vi vill ha fram
så många forskare som möjligt. Men vi
bör vara medvetna om att avdelas en
professor eller en docent för forskning,
förlorar man därigenom samtidigt
en lärare som skall utbilda nya
förmågor på detta område. Jag tror inte
att det råder någon avvikande mening
på denna punkt bland utskottets
ledamöter.

Det har till exempelvis talats om
lantmätare. Vi vet att det också är ett
område där vi har en brist. Man kan
räkna upp många olika områden där
vi har en brist på personal, men så
egendomligt det än må låta, herr talman,
måste jag nog ändå säga att jag
i viss mån är glad över denna bristsituation.
Det kan kanske förefalla något
egendomligt, men låt mig förklara. Jag
anser det vara fråga om en välfärdsbrist.
Hade vi befunnit oss i ett annat
ekonomiskt läge är det möjligt att vi
inte hade haft någon brist, men förhållandena
hade då varit desto sämre på
olika områden. Detta hindrar inte att
vi bör göra allt vi kan för att lösa dessa
problem. Jag vill framhålla att det
är mänskligt att vissa motionärer kanske
är intresserade av ett av dessa bristområden,
andra motionärer av något
annat område. Det måste därför finnas
någon som har en helhetssyn, och
det är ju regeringens mycket svåra
uppgift i denna situation.

Det har talats om prognosverksamheten.
Det är en mycket intressant sak.
Det första år jag var här i riksdagen
hade vi ett prognosresultat att behandla.
Det var år 1937. Då hade man anlitat
en man som ansågs vara den förnämste
prognosmakaren på det område
det gällde. Det visade sig så småningom
att han hade fullständigt fel, men
det var inte fel på hans beräkningar,
utan det var utvecklingen som hade
gått i en helt annan riktning än vad

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av
han kunde drömma om. I många avseenden
är svårigheterna desamma även
i våra dagar. Vi bör nog ta tillräcklig
hänsyn härtill.

Herr Jacobsson, till exempel, nämnde
något om universitetslärare och lokalfrågor.
Vi har en stor brist på lärare
vid våra högre skolor. Det är ett
faktum. Man gör vad som kan göras
för att häva denna brist. Det gäller ett
av de allra viktigaste områdena, ty lärarna
är ju de som skall utbilda nya
lärarkrafter till våra olika skolformer.

I samband med prognosverksamheten
har även utredningarna förts på tal.
Vi har ju haft stora utredningar i gång
i nästan precis tjugo år. Jag vill erinra
om 1943 års utredning, som var den
som började denna verksamhet på allvar.
Sedan har utredningsverksamheten
fortsatt hela tiden och spänt över olika
områden. Man började »nerifrån», och
så har man fortsatt undan för undan.
Nu är vi framme vid universitetsutredningen.
Gymnasie- och fackskoleutredningarnas
betänkanden är ute på remiss.
Så långt har vi hunnit, att vi hoppas
att vi också skall kunna fortsätta.

Om jag skulle göra en sammanfattning,
herr talman, skulle jag vilja säga
att det i stort nog inte råder några delade
meningar. Detaljer kan vi alltid
diskutera. Emellertid kan vi kanske
också vara överens om att när det gäller
fördelning av pengar och av arbetskraft
o. s. v. så har vi institutioner som
är tillsatta för att ha översikt över det
hela och framlägga förslag som riksdagen
sedan kan penetrera.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets förslag
på samtliga punkter.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angånde
envar av punkterna 1—14, där -

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
efter särskilt i fråga om punkterna 15—
23, vidare särskilt beträffande vardera
av punkterna 24 och 25 samt slutligen
särskilt i vad gällde punkterna 26 och
27.

I fråga om punkten 1 gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 a
betecknade reservationen i förevarande
del; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212, punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 a
betecknade reservationen i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannnes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 86;

Nej — 40.

70 Nr 37 Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet, m. m.

Rörande punkten 2 gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 a betecknade
reservationen i denna del; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212, punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 a
betecknade reservationen i förevarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 87;

Nej — 40.

Härefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 3 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ivar Johans -

son m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 a betecknade reservationen i förevarande
del; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212, punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med la betecknade
reservationen i förevarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera gjordes enligt de avseende
punkten 4 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innehölles i
den av herr Ivar Johansson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 a betecknade
reservationen i denna del; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I vad anginge punkten 5, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Axel
Johannes Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen
i förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av

och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212, punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen i förevarande
del.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 78;

Nej — 47.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes enligt de angående
punkten 6 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innehölles i
den av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. vid utlåtandet anförda, med 2 betecknade
reservationen i denna del; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 7 framkomna yr -

universitets- och högskoleväsendet, m. m.
kandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212, punkten
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Hem
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 71;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På särskild proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten 8 hemställt.

Med avseende å punkten 9, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212, punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 68;

Nej — 59.

Vidare gjordes enligt de beträffande
punkten 10 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ivar Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

av universitets- och högskoleväsendet, m. m.
Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 11 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
eu så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212, punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 41.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I vad gällde punkten 12, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Ang. riktlinjer för fortsatt utbyggnad av

avgivna, med 7 betecknade reservationen
i förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212 punkten
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 7 betecknade reservationen i förevarande
del.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej —25.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten 13 gjordes
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innehölles i den
av herr Axel Johannes Andersson m. fl.
vid utlåtandet anförda, med 7 betecknade
reservationen i denna del; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

universitets- och högskoleväsendet, m. m.

Härpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten 14 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fröken
Ljungberg m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212 punkten
14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Ljungberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 23.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkterna 15—23
hemställt.

Vidkommande punkten 24 gjordes
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innehölles

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

i den av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen i förevarande
del; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Angående punkten 25 gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 9 betecknade reservationen i denna
del; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212 punkten
25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 9 betecknade reservationen i förevarande
del.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 98;

Nej — 24.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 26 och 27
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 213, i anledning av väckta motioner
angående ökat stöd till handikappade; nr

214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

varvid utlåtandena nr 217—219 företogos
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Torsdagen den 12 december 1963

Nr 37

Föredrogs statsutskottets memorial nr
220, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1963/64.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevaran de memorial
hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående markförvärv för
nya förläggnings- och övningsområden
för Svea livgarde och Svea ingenjörregemente; nr

405, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för fortsatt
utbyggnad av universitets- och
högskoleväsendet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 406, i anledning av väckta motioner
angående ökat stöd till handikappade; nr

407, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 408, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 412, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 413, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1963/64.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1963.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag ber få meddela, att de vid höstsessionens
slut icke justerade protokollen
framläggs till godkännande fredagen
den 20 december kl. 12.00.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Med det beslut kammaren nyss fattat
är 1963 års riksdagsarbete avslutat för
första kammarens del. Man kan väl konstatera
att kammarens arbete under
denna höstsession i stort sett gått i lugnets
tecken, ehuru många av de frågor
som behandlats varit nog så betydelsefulla.

Under gårdagen aktualiserades genom
statsministerns förslag om upplösning
och nyval år 1966 för första kammarens
framtid och för de enskilda ledamöterna
väsentliga frågor. Det tillkommer ej
kammaren att nu ta ställning härtill.
Givet är att frågor om kammarens framtid
kommer att vara aktuella under de
närmaste åren.

I år är det ovanligt många av kammarens
ledamöter som vid det stundande
årsskiftet lämnar riksdagen. De flesta
av dem har tillhört riksdagen under

Nr 37

Torsdagen den 12 december 1963

många år. Utan att nämna några namn
tackar jag er alla som nu slutar i riksdagen
för edra insatser i riksdagsarbetet
under den längre eller kortare tid
ni tillhört riksdagen, men jag tackar
också kammarens övriga ledamöter för
insatserna i riksdagsarbetet.

Slutligen vill jag uttala ett varmt tack
till alla, såväl ledamöter som andra, vilka
är knutna till kammarens verksamhet,
för det överseende och den vänlighet
som även under det nu snart tilländagångna
året har visats mig personligen.

Jag ber också att få framföra vice talmännens
tack, och så önskar jag er alla
en god jul och ett gott nytt år.

Detta tal besvarades av herr SANDLER
i följande ordalag:

Herr talman! Kammaren delar säkert
de känslor som fick uttryck i de ord
herr talmannen nyss riktade till de kammarkamrater
som vi skiljs från i och
med detta sammanträde. Däri var inbe -

gripna, och är från min sida inbegripna,
samtliga avgående utan avseende
å partitillhörighet.

Det som främst påkallar min närvaro
i denna talarstol är självfallet kammarens
naturliga önskan att få till Eder,
herr talman, framföra kammarens tack
och erkänsla för Eder lugna och säkra
ledning av våra förhandlingar, utförd
med värdighet men utan minsta skymt
av högdragna later.

Vi tillönskar Eder, herr talman, att
nu få åtnjuta en vilsam jul- och nyårsferie,
tills vi i januari får tillfälle att
säga: Välkommen åter!

Herr talmannen förklarade 1963 års
riksdags höstsession för första kammarens
del avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
16.22.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Stockholm 1964. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

630020