Nr 37 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:37)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 37 ANDRA KAMMAREN 1970

10—13 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 10 november

Sid.

Svar på interpellation av herr Johansson i Norrköping (s) ang. den
äldre arbetskraftens anställningstrygghet...................... 5

Onsdagen den 11 november

De svenska insatserna i det internationella nedrustningsarbetet.... 17

En alternativ skola....................................... 22

Den andliga vården vid sjukhusen............................. 26

Obligatorisk information i grundskolan om de handikappades problem
........................................... 28

Viss granskning av radio- och televisionsprogram för utbildningsändamål.
.................................... ^2

Fortsatt lokalplanering för de icke-laborativa institutionerna vid

Stockholms universitet................................. 35

Utredning beträffande ombildning av i första hand förenade fabriksverken
och domänverket till aktiebolag...................... 37

En allmän översyn av lagstiftningen om stiftelser, m. m......... 39

Allmännyttiga stiftelser....................................... 43

Åtgärder för att motverka maktkoncentration hos multinationella

företag.................................................... 44

Barnavårdsmannainstitutionen................................ 50

Meddelande ang. plenum fredagen den 20 november............. 69

Rättsvården.............................. gg

Kortvarigt frihetsberövande för unga lagöverträdare.............. 78

Interpellationer av:

herr Nilsson i Östersund (s) ang. sysselsättningsskapande åtgärder

i västra Jämtland................................ gg

1 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 37

Nr 37

Innehåll

Sid.

herr Petersson i Gäddvik (m) ang. begärd utredning om u-lands Öl forskning.

...............................................

Meddelande om enkel fråga av herr Hedin (m) ang. åtgärder till
förhindrande av att utryckningsfordon beläggs med körförbud. . . 81

Torsdagen den 12 november

Svar på frågor av:

fru Eriksson i Stockholm (s) ang. möjligheterna för i Sverige bosatta
grekiska medborgare att här förenas med sina familjer och

herr Hermansson (vpk) i samma ämne......................

herr Eriksson i Arvika (fp) ang. höjning av avdraget vid beskattningen
för resor med egen bil.............................

herr Tobé (fp) ang. utgåva av jordabalken....................

herr Sjöholm (fp) ang. verkningarna av att överträdelser av gällande
fartgränser i trafiken ej beivras.......................

herr Rimås (fp) ang. undersökning av gasförekomst i Östergötland
herr Häll (s) ang. företagsdemokratin inom de statliga aktiebolagen
herr Åsling (ep) ang. lokaliseringen av skogsinstitutet för norra

Sverige..................................................

herr Jonasson (ep) ang. snabbare handläggning av skördeskadeären den.

....................................................

herr Jonasson (ep) ang. lantbruksnämndernas innehav av jord

Svar på interpellationer av:

herr Werner (m) ang. tillsynen över djurens vård och behandling
herr Jonasson (ep) ang. kompensation till jordbruket för förluster
genom prisstoppet och herr Krönmark (m) ang. tillämpningen

av jordbruksavtalet vid prisstopp..........................

Interpellationer av:

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. åtgärder för att minska bruket

av krigsleksaker..........................................

herr Nordstrandh (m) ang. urvalet av studerande för doktorsexamen,
m. .............................................

herr Nordstrandh (m) ang. försöksverksamheten med utvidgad

behörighet till högre utbildning............................

Meddelande om enkla frågor av:

fru Thunvall (s) ang. enhetliga belysningsnormer för motorfordon
herr Andersson i Örebro (fp) ang. prisnedsättning på läkemedel

för patienter med eksem..................................

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. utfärdandet av tillämpningsföreskrifter
för det statliga transportstödet.....................

herr Josefsson i Halmstad (s) ang. statsbidrag till lönekostnader

106

107

108
108
108

Innehåll

Nr 37

Sid.

för lärare vid träningsskolor för psykiskt utvecklingsstörda____ 108

herr Nygren (s) ang. tidpunkten för påbörjande av vissa kraftverksbyggen.
................................................. 108

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. huvudmannaskapet för skogs bruksskolorna.

........................................... 108

herr Sjöholm (fp) ang. tidpunkten för beslut om byggande av en
järnvägstunnel mellan Hälsingborg och Helsingör.............. 108

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 11 november

Utrikesutskottets utlåtande nr 14, ang. de svenska insatserna i det
internationella nedrustningsarbetet ........................... 17

— nr 15, om vissa påtryckningar mot Portugal.................. 21

Statsutskottets utlåtande nr 145, om anpassning av viss militär utbildning
till det civila utbildningssystemet................... 22

— nr 146, om förbättrade studiemöjligheter för värnpliktiga...... 22

—• nr 147, om bättre samordning av planeringen inom försvaret och

den kommunala planeringen................................ 22

— nr 148, om femdagarsvecka inom försvaret.................. 22

— nr 149, ang. utbetalningen av familjebidrag till värnpliktiga. ... 22

— nr 150, om en alternativ skola............................. 22

— nr 151, om den andliga vården vid sjukhusen............... 26

— nr 152, om obligatorisk information i grundskolan om de handikappades
problem................... 28

nr 153, om viss granskning av radio- och televisionsprogram för
utbildningsändamål........................................ 32

— nr 154, om det obligatoriska medlemskapet i studentkår....... 35

— nr 155, om fortsatt lokalplanering för de icke-laborativa institutionerna
vid Stockholms universitet......................... 35

-— nr 156, om utbildning av psykoterapeuter.................... 36

— nr 157, om ökad manlig rekrytering till vårdyrken............. 36

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57, om åtgärder för att

öka den manliga rekryteringen till vårdyrkena............... 36

Statsutskottets utlåtande nr 158, om tillägg till vissa statliga skade livräntor.

................................................. 3g

— nr 159, om återlämnande till Danmark av tronhimmel som tillhört
Kronborgs slott...................................... 36

— nr 160, ang. det statliga kulturstödet........................ 36

nr 161, ang. ersättning till suppleant i företagsnämnd hos statlig
myndighet................................................ 37

" '' nr 162, ang. beräkningen av statliga sammanträdesarvoden..... 37

— nr 163, ang. utredning beträffande ombildning av i första hand

förenade fabriksverken och domänverket till aktiebolag........ 37

Första lagutskottets utlåtande nr 57, om en allmän översyn av lagstiftningen
om stiftelser, m. m.............................. 39

Nr 37

Innehåll

Sid.

Bankoutskottels utlåtande nr 56, ang. allmännyttiga stiftelser.......

_ nr 58, om åtgärder för att motverka maktkoncentration hos multinationella
företag.........................................

.— nr 59, om ytterligare anslag till Den inre riksdagsförvaltningen:

Kostnader för provisoriska lokaler..........................

Första lagutskottets utlåtande nr 49, ang. barnavårdsmannainstitu tionen.

...................................................

—1'' nr 55, ang. rättsvården...............................

__ nr 56, om kortvarigt frihetsberövande för unga lagöverträdare

Andra lagutskottets utlåtande nr 67, ang. beräkningen av pensions grundande

inkomst........................................

.— nr 68, ang. försäljningen av giftiga växter....................

_ nr 69, i anledning av Nordiska rådets svenska delegations skrivelse

med överlämnande av berättelse för rådets adertonde session

— nr 70, om behörighet för anställd att vara ledamot av försäkringskassas
styrelse, m. ........................................

— nr 71, om undantag från strejkrätt för besiktningsveterinär vid

: nödslakt................................................’’

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74, i anledning av skrivelse från
Nordiska rådets svenska delegation med överlämnande av berättelse
för rådets adertonde session........................

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, ang. anslagen till forskning och

försöksverksamhet inom jordbruket.........................

_ nr 41, om en undersökning av de ekologiska verkningarna av

stora hyggen........................................._•*•••

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 58, om skyldighet för bilägare
att svara för sjukvårdskostnader i anledning av trafikolyckor
...................................................

— nr 59, om fosterhem för svåranpassade barn och ungdomar.....

Tisdagen den 10 november 1970

Nr 37

Tisdagen den 10 november

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 29 och
den 30 nästlidne oktober.

§ 2

Svar på interpellation ang. den äldre

arbetskraftens anställningstrygghet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
har frågat om jag är beredd att
— i den händelse näringslivet inte frivilligt
lämnar sin medverkan — pröva
möjligheterna av en lagstiftning som
ökar de äldre arbetstagarnas anställningstrygghet
och vilka åtgärder i övrigt
jag ämnar vidta för att förbättra
de äldres situation på arbetsmarknaden.

Det är enligt min mening en av 1970-talets stora politiska uppgifter att trygga
de äldres ställning i arbetslivet. För
att göra det fordras åtgärder av olika
slag. Jag tror inte att vi kan lösa problemen
enbart med lagstiftning men vill
inte heller utesluta att vi kan komma
att behöva en sådan. Sakkunniga har
därför tillkallats för att utreda frågan
om bättre uppsägningsskydd särskilt
för de äldre. Jag lägger stor vikt vid
denna utredning. Det måste vara ett
primärt mål när man angriper de äldres
arbetsmarknadsproblem att söka finna
vägar som gör det möjligt för dem att
behålla ett arbete som de redan har.
Men det gäller samtidigt att utforma en

eventuell lagstiftning på sådant sätt att
arbetsgivarnas intresse för att nyanställa
äldre arbetskraft inte hämmas.

Jag vill också nämna att arbetsmarknadsstyrelsen
gått ut med en rekommendation
till länsarbetsnämnderna om
att arbetsförmedlingarna tillsammans
med representanter för företag och
fackklubbar skall undersöka vilka förändringar
av arbetsplatser, maskiner
och verktyg, som kan vidtas för att
underlätta för de äldre och handikappade
att behålla eller få nytt arbete.
Jag anser att sådana åtgärder måste
tillmätas allt större betydelse under de
närmaste åren. Även en stor del av övriga
insatser på det sysselsättningspolitislca
området har särskild betydelse för
de äldre. Jag vill här bara peka på
att det sedan år 1966 inom arbetsmarknadsverket
finns särskilda tjänstemän
för att bevaka de äldres intressen,
att beredskapsarbeten, arkivarbeten
och skyddad sysselsättning i hög grad
är inriktade på att ge sysselsättning åt
äldre arbetskraft,

att särskilda sysselsättningsåtgärder
vidtas i glesbygderna, där andelen äldre
är särskilt stor,

att ett speciellt kontantstöd har införts
för äldre arbetslösa,

att möjligheterna till förtidspension
har förbättrats och

att regeringen anordnat en speciell
konferens om de äldre och att denna
har följts upp på det regionala planet.

De äldre som i dag drabbas eller hotas
av arbetslöshet är många gånger
samma människor som var arbetslösa
på 1930-talet, då ungdomsarbetslösheten
var mycket stor. För mig framstår
det som en av de allra viktigaste uppgifterna
för arbetsmarknadspolitiken att

g Nr 37 Tisdagen den 10 november 1970

Svar på interpellation ang. den äldre arbetskraftens anställningstrygghet

dessa, som i dag tillhör den äldre generationen,
nu skall få ett effektivt stöd
till tryggad sysselsättning. För att det
skall lyckas krävs medverkan från alla
berörda parter, inte minst från arbetsgivarna
såväl på den enskilda som på
den offentliga sektorn. Till en del beror
problemen på att de äldres möjligheter
att göra en insats i produktionen
underskattas. Samtidigt som vi vidtar
konkreta åtgärder av det slag jag här
har redogjort för måste vi därför också
bedriva en intensiv upplysningsverksamhet,
som ger en mera positiv syn
på den äldre arbetskraften.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
interpellationen. Låt mig, innan jag går
in på statsrådets svar, få säga några
ord om varför jag aktualiserat frågan
om den äldre arbetskraften.

Först vill jag beklaga att den presskonferens
kring den äldre arbetskraftens
problem och samhällets hittills genomförda
insatser på detta område,
som inrikesministern kallade till den
17 september i år, inte fick den uppmärksamhet
i olika massmedia som denna
aktuella fråga hade förtjänat. Det är
även att beklaga att massmedias representanter
saknas på läktarna i dag också.
Men det är ju inte Per Ahlmark som
står i talarstolen utan en annan riksdagsman
— det är tydligen med det
måttet man mäter ibland.

Alltnog var det väl tyvärr så att man
i valrörelsens slutspurt hade annat att
tänka på inom de stora tidningarna än
detta. TV och radio måste iaktta millimeterrättvisan
mellan partierna, och en
del andra ville väl överleva den 20 september
med sina fagra vallöften till höger
och vänster, inte minst till blivande
pensionärer. Det är vallöften som kanske
aldrig kan genomföras på grund av

att det kostar för mycket pengar —
förslagen måste prövas i förhållande till
andra viktiga samhällsfrågor. Utvecklingen
visar också — vilket jag senare
skall beröra litet mer utförligt — att
den äldre arbetskraftens ställning genom
den snabba förändring som vi
upplever i vårt samhälle, i hela vår
värld, fordrar betydligt större ekonomiska
samhällsinsatser än hittills.

Inrikesministern var vid den nämnda
konferensen ute i ett mycket angeläget
ärende. Efter det att jag framställt min
interpellation vid höstriksdagens start
har ett flertal tidningar, framför allt
A-press och fackförbundstidningar,
tagit upp dessa viktiga problem. Man
känner väl där mer för dessa människor
än vad den borgerliga pressen
gör. Jag skulle vilja rekommendera alla
att läsa t. ex. vad som skrivits i nr 41
för i år av Metallarbetaren under rubriken
»En misshandlad generation». Det
är en intressant läsning.

Bakgrunden till att jag riktat denna interpellation
till statsrådet Holmqvist är
bl. a. att jag redan i slutet av 1966 framställde
en interpellation om läget på arbetsmarknaden,
där jag också pekade
på den äldre arbetskraftens problem. I
december månad samma år fick jag
svar av dåvarande inrikesministern,
och där skymtade det fram att frågan
om äldrestödet snarast måste lösas av
riksdagen.

Det rör sig alltså inte om något nyvaknat
intresse från min sida för dessa
problem. Jag bor också i en stad och
representerar en bygd som under ett
tjugotal år upplevt den s. k. TEKO-krisen.
I april i år genomfördes den största
nedläggningen hittills genom att YFA
upphörde med tillverkningen av textilier.
Redan under första dagen då budskapet
om beslutet kom hyste jag stora
farhågor för just den äldre arbetskraften.
Jag var inte ensam om detta. Landshövdingen
i Östergötlands län skrev följande
i en artikel i Dagens Nyheter —
tidningen är en av de största aktieägar -

Tisdagen den 10 november 1970

Nr 37

Svar på interpellation ang. den

na i Holmens bruk: »Tillkomsten av det
s. k. äldrestödet har nu förbättrat läget.
En äldre sliten textilarbetare i
Norrköping förvandlas inte genom ett
mirakel via en omskolning till en kvalificerad
metallarbetare hos t. ex. StalLaval
i Finspång.» Och jag fortsätter
att citera: »Det rör sig om äldre, yrkesskickliga,
lojala och anspråkslösa människor.
Många av dem har upplevt flera
industrinedläggelser. De är slitna, har
aldrig haft tillfälle att få värst mycket
med av välfärden. De förtjänar stor hänsyn,
förtjänar att mötas och behandlas
som de aktningsvärda medborgare de
också är.»

När jag i interpellationsdebatten 19G6
nämnde att en del textilarbetare i
Norrköping varit med om två, tre företagsnedläggningar
väckte detta mycket
stor uppmärksamhet. Efter YFA:s nedläggning
finns det snart ingen textilindustri
i staden att hänvisa friställd
arbetskraft till. Jag kan upplysningsvis
nämna att det mellan 1951 och 1970
i Norrköping har nedlagts 39 textilfabriker
med 2 222 arbetare. Det innebär
att 18 procent av alla textilarbetare
i landet som har drabbats av detta öde
varit bosatta i Norrköping. Före nedläggningarna
hade bortrationaliserats lika
många arbetare, och därtill kan läggas
många tjänstemän.

Hur har det då gått för YFA-arbetarna?
I stort sett har man — genom
ett skickligt arbete av arbetsförmedlingen
och dess folk i samverkan med näringslivet
— lyckats placera ut mellan
600 och 700 av de friställda arbetarna
i annan sysselsättning, men omkring 80
går utan arbete. Ett 40-tal av dem fyller
gällande krav för förtidspensionering;
kanske t. o. m. de medicinska villkoren
för sådan pensionering. Det andra 40-talet får vi väl veta mer om senare. De
sista 90 kvarvarande — många med
mycket lång tjänstetid i företaget — går
en osäker framtid till mötes.

Under hela textilkrisen med alla dess
nedläggningar har det visat sig att det

äldre arbetskraftens anställningstrygghet

alltid är en viss kategori friställda -—-det fina ordet för arbetslösa numera —
som har blivit över, och det är åldersgruppen
mellan 55 och 65 år. Enligt
min uppfattning är det för tidigt att bli
över i vårt arbetsliv vid den åldern. Tyvärr
har skaran av äldre arbetslösa visat
en oroväckande ökning under de
senaste åren. Arbetsmarknadsstyrelsens
rapport för september redovisade 28 000
arbetslösa, och 54 procent av dessa var
över 55 år. I oktober 1969 var i Norrköping
350 anmälda som arbetslösa,
och av dessa var 198, eller 56 procent,
i åldern 50—66 år. Ett år senare har
siffran stigit till 436 arbetslösa, av vilka
285, eller 66 procent av det totala
antalet, hör till den nämnda åldersgruppen
-— en ökning under året med
10 procent. I dessa siffror finns inte
många med från YFA.

Både uppgifterna för riket i september
och de lokala uppgifter jag har fått
är allvarliga. Vi har dessa höga siffror
under en högkonjunktur, och man frågar
sig oroligt: Vad har hänt på den
svenska arbetsmarknaden? Hur blir läget
under en lågkonjunktur? Vi kan
vara säkra på att många medborgare
i vårt land med stor oro ser den snabba
förändring som kännetecknar dagens
samhälle med industrinedläggningar,
omläggningar och rationaliseringar.
Dessa förändringar drabbar delvis den
generation som gick ut i arbetslivet en
gång under 1930-talet och då möttes av
arbetslöshet eller korttidsarbeten med
blygsamma inkomster. Genom aktiva insatser
av samhället blev tillgången till
arbete bättre. Det är just denna generation
som på ett verksamt sätt bidragit
till uppbyggnaden av vår produktionsapparat,
vilken givit oss alla en bättre
och tryggare tillvaro.

Socialdemokratins politiska målsättningar
och det växande förtroende som
folket i val givit partiet har också medverkat
till en rättvis fördelning av arbetsresultaten.
Den äldre generationen
har gjort en jätteinsats i detta uppbygg -

Nr 37

Tisdagen den 10 november 1970

Svar på interpellation ang. den äldre arbetskraftens anställningstrygghet

nadsarbete. Därför menar jag att samhällets
och näringslivets tack till dem
under deras sista år i arbetslivet inte
skall vara arbetslöshet och minskade
möjligheter till en rättvis ålderdomstrygghet.
De skall inte behöva sluta sitt
livsverk ungefär som de en gång började,
i arbetslöshet och otrygghet.

Herr talman! Detta är en fruktansvärd
orättvisa. Vi som företräder och
kämpar för solidaritet och jämlikhet
kan aldrig acceptera denna tingens ordning.
Vi har genom den moderna arbetsmarknadspolitiken
förutsättningar
för rika insatser av samhället. Här räcker
det inte med vad som har varit.
Kommer det uppslag till nya arbetsmöjligheter
för den äldre arbetskraften
måste vi ge arbetsmarknadsmyndigheterna
de ekonomiska resurserna i kraft
av den ekonomiska uppoffring som vi
är beredda att påta oss.

Det i vårt samhälle så dominerande
privata näringslivet, vilket vill ha stort
spelrum i sin verksamhet för att bl. a.
tillfredsställa sina uppdragsgivare och
ge god avkastning på det satsade ka-*
pitalet, får inte springa ifrån sitt ansvar
för den äldre arbetskraften. Jag har en
känsla av — och ökningen av de arbetslösa
i åldrarna 50—66 år tyder också
på detta — att man i allt snabbare takt
överlämnar de friställda till samhället
som sedan får ta hand om dem på olika
sätt, med beredskapsarbete, omskolning,
skyddat arbete, stöd av äldre arbetslösa,
förlängd daghjälpstid i arbetslöshetskassorna
samt slutligen förtidspension.
Alla sådana åtgärder är utmärkta,
men jag menar att den enskilde arbetsgivaren,
större eller mindre, inte får
helt på samhället lämpa över detta problem,
till stora kostnader för stat och
kommun. Här måste alla arbetsgivare
vara med och ta på sig ett ökat ansvar
för den äldre arbetskraftens trygghet.

Jag är medveten om att det nu sagda
gäller min första fråga till statsrådet,
om tiden var mogen för en lagstiftning
som skulle kunna öka de äldre arbets -

tagarnas anställningstrygghet. Av svaret
framgår att det inte råder några delade
meningar mellan statsrådet och
mig om att detta är en av 1970-talets
största uppgifter. Man kanske inte löser
den enbart med lagstiftning, men enligt
statsrådet är det inte uteslutet att det
behövs en lagstiftning. En utredning är
tillsatt, och statsrådet säger: »Jag lägger
stor vikt vid denna utredning.»

Detta uttalande kan jag instämma i
och jag delar även statsrådets uppfattning
om målsättningen. Men läget i dag
visar att vi trots allt bör få en lagstiftning
till skydd för den äldre arbetskraften.
Och det är mycket brådskande;
utredningen måste snarast bli klar
så att beslut kan fattas av riksdagen.
Den får inte ta ett eller flera år. Ge
utredningen, herr statsråd, alla resurser
så att den kan bli färdig på kortast
möjliga tid! Vi har inte råd till alltför
lång väntan. Dagligen utspelas mänskliga
tragedier, då äldre anställda får
meddelande om att de inte längre kan
räkna med fortsatt anställning och trygghet.

Som svar på min andra fråga har
statsrådet i att-satser räknat upp vad
som har beslutats och vilka åtgärder arbetsmarknadsstyrelsen
har vidtagit för
att skapa arbete åt de äldre som blivit
arbetslösa. Jag har redan tidigare i mitt
anförande berört en del av dessa åtgärder
från samhällets sida. De är alla bra,
men tyvärr visar siffrorna att de inte är
tillräckliga. Detta framgår också av arbetsmarknadsstyrelsens
petita för nästa
år där man ägnar just den äldre arbetskraften
stor uppmärksamhet.

Vi kanske inte skall föregripa statsrådets
och regeringens behandling av
dessa budgetfrågor, men vissa sifferuppgifter
är av stort intresse för bedömningen
av läget för den äldre arbetskraften
och samhällets insatser för
denna.

Den 15 september 1970 var 6 800 personer
över 55 år sysselsatta med beredskapsarbete.
De utgjorde 51 procent

Tisdagen den 10 november 1970

Nr 37

Svar på interpellation ang. den äldre arbetskraftens anställningstrygghet

av alla beredskapsarbetare. Beträffande
antalet sysselsatta inom skyddade verkstäder
har jag tyvärr bara en uppgift
från den 31 december 1969. Då var
10 154 personer över 55 år sysselsatta
på dessa verkstäder, dvs. 41 procent
av det totala antalet. På omskolningskurser
och särskilda omskolningskurser
deltog under första halvåret 1970
2 889 personer över 55 år.

Det skulle vara av mycket stort intresse
att få reda på vad allt detta har
kostat samhället. Det är säkerligen betydande
anslag som har gått till denna
viktiga arbetspolitiska verksamhet.

Allvaret i läget för den äldre arbetskraften
framträder ännu tydligare mot
bakgrunden av de nämnda uppgifterna
och det förhållandet att det nu råder
en högkonjunktur. Vi har enligt min
mening gjort en riktig satsning i detta
sammanhang, och kostnaderna härför
är det pris som samhället får betala för
sin snabba utvecklingstakt.

Kontantstödet till den äldre arbetskraften,
som infördes den 1 juli 1968,
har fram till den 1 juli i år kostat samhället
34,5 miljoner kronor. Över 3 000
personer har erhållit sådana bidrag, och
enligt uppgifter som jag fått stiger siffrorna
härför under de första månaderna
av det påbörjade budgetåret. Att
både äldrestödet liksom en positiv inställning
från samhället i detta sammanhang
varit nödvändiga står fullt
klart.

Detsamma gäller förtidspensioneringen.
Initiativet till denna togs av Landsorganisationen,
och regeringen handlade
härefter snabbt. Bestämmelserna
trädde i kraft den 1 juli i år. Vi kommer
emellertid senare att få en särskild
interpellationsdebatt härom i riksdagen,
varför jag inte nu skall gå in på
denna fråga.

Om man till antalet arbetslösa i september
i åldern 50—65 år lägger dem
som kommer i åtnjutande av olika stödformer,
dvs. beredskapsarbete, skyddad
sysselsättning, omskolning, äldre -

stöd och pensionering, kommer man
upp i ett antal av över 40 000 personer.
Det är således ett ganska stort antal
människor som berörs i detta sammanhang.

Herr talman! Jag vill efter detta kanske
i många stycken alltför långa anförande
med en uppräkning av olika
arbetsmarknadspolitiska medel, en redogörelse
för läget för den äldre arbetskraften
i dagens samhälle och kommentarer
till statsrådets svar på mina frågor
be om kammarens ledamöters förståelse
för denna utförlighet, då det
gäller en angelägenhet som ligger mig
mycket varmt om hjärtat. Jag har dessutom
av vissa orsaker inte under vårsessionen
kunnat delta i hela riksdagsarbetet.
Det må därför vara mig förlåtet
om jag denna gång låtit mitt anförande
bli ganska långt. Om man har
sett besvärligheterna på nära håll och
har kunnat iaktta vilka påfrestningar
människor kan utsättas för vid arbetslöshet,
särskilt när det gäller äldre arbetskraft,
grips man av en brinnande
iver att på något sätt göra en insats i
strävandena för att ge dem en bättre
ställning.

Jag delar helt den uppfattning, som
statsrådet framfört i slutet av sitt svar
på min interpellation: »För att det skall
lyckas krävs medverkan från alla berörda
parter, inte minst från arbetsgivarna
såväl på den enskilda som på
den offentliga sektorn. Till en del beror
problemen på att de äldres möjligheter
att göra en insats i produktionen
underskattas.» Statsrådet uttalar vidare
att vi därför också måste »bedriva en
intensiv upplysningsverksamhet, som
ger en mera positiv syn på den äldre
arbetskraften».

Jag vill understryka denna uppfattning
och vill uppmana våra massmedier
att på allt sätt lämna sin medverkan
i denna upplysningsverksamhet.

Jag tackar statsrådet Holmqvist ännu
en gång för svaret på min interpellation.
Jag vill till sist uttala den förhopp -

Nr 37

Tisdagen den 10 november 1970

Svar på interpellation ang. den äldre arbetskraftens anställningstrygghet

ningen att statsrådet med sin bakgrund
och med de erfarenheter han har från
samhällslivet inte skall förtröttas i strävandena
för att ge den generation av
den äldre arbetskraften, som både han
och jag växt upp tillsammans med, en
bättre ställning i dagens samhälle.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan mycket väl förstå
att herr Rune Johansson i Norrköping
fäster stort avseende vid denna
fråga. Jag vet mycket väl att han möter
dessa problem hemma i sin egen stad.
När han där träffar äldre och medelålders
människor blir han ständigt erinrad
om det. Vi upplever ju i hög grad
hur problematiskt det kan vara i ett
samhälle när folk ställes utan arbete.
Erfarenheten säger oss att det alltid är
de äldre som drabbas hårdast. Det är
de som har svårast att ställa om till
något annat, och det är de som det inte
heller på arbetsmarknaden finns någon
efterfrågan efter. Därför vill jag gärna
säga att jag mycket väl förstår att herr
Johansson ville ta kammarens tid i anspråk
för att fästa uppmärksamheten
på detta som jag redan i mitt svar betecknade
som ett av de mera väsentliga
samhällsproblemen vi står inför.

Men vi skall komma ihåg att detta
problem inte har kommit över oss helt
plötsligt. Min företrädare som inrikesminister,
Rune Johansson, ägnade mycket
stort intresse åt saken. För två och
ett halvt år sedan kallades till en konferens
som gällde den medelålders och
äldre arbetskraftens situation. Det finns
från denna konferens ett protokoll som
är värt att läsa ännu i dag. Där framträdde
en rad specialister på olika områden.
Man beskrev de medicinska faktorer
som hör samman med åldrandet
och försökte värdesätta den äldre arbetskraften
i förhållande till den yngre
både i positivt och negativt avseende.
Jag tror att det är högst angeläget att
på allt sätt fortsätta den upplysnings -

verksamhet som då igångsattes och som
sedan följts upp med konferenser på
olika håll.

Vi har i dag, då vi finner att 54 procent
av de arbetslösa kan räknas in
bland de äldre, anledning fråga oss: Var
skulle vi ha stått om det inte hade ägnats
så stort intresse åt dessa frågor
som verkligen skett under de senaste
åren, om inte arbetsmarknadsstyrelsen
ordnat beredskapsarbeten för de äldre,
om inte kommunerna tagit initiativ till
skyddad verksamhet osv.? Då skulle
situationen ha varit helt orimlig. Om de
fria krafterna lämnats ohämmat spelrum,
skulle de äldre människorna ha
slagits ut ur arbetslivet på ett helt annat
sätt än som nu är förhållandet.

Men trots de stora insatser som gjorts
är det resultat som framgår av statistiken
ganska nedslående. Vi läser i tidningarna
redogörelser för hur den och
den industrin ber att få ta in så och
så många hundra unga, friska yrkesutbildade
arbetare utifrån. Vi kan då
fråga oss: Är det i det långa loppet
rimligt att se på människan som en
förbrukningsvara, likvärdig med andra,
och att man skall ha rätt att ställa upp
anspråk på att bara de bäst utbildade,
de unga och de friska skall få arbete.
Vi talar om jämlikhet i vårt samhälle,
men jag undrar om vi inte också skall
ta med begreppet broderskap och göra
klart för oss, att samhället inte kan vara
uppbyggt på det sättet att människor
som blivit gamla skulle representera
något helt annat än de unga osv. Vi
måste i stället lära oss att se till realiteterna.

Jag har vid något tillfälle sagt, och
jag kan gärna upprepa det här, att man
ibland har en känsla av att våra rationaliseringsexperter,
som ofta är unga
människor, har en något felaktig inställning
och kanske alltför snabbt dömer
ut de äldre.

I professor Sven Forssmans föreläsning
på den konferens jag nyss omnämnde
redovisades en del negativa

Tisdagen den 10 november 1970

Nr 37

Svar på interpellation ang.

faktorer när det gäller äldre människor.
De äldre får nedsatt förmåga till
arbete som kräver hög hastighet, de får
nedsatt syn och ökat ljusbehov. De har
svårigheter att anpassa sig till förändringar,
de behöver längre tid för inlärning
av nya metoder, och deras muskelstyrka
blir nedsatt. Detta angavs som
negativa faktorer i värderingen.

Men professor Forssman redovisade
också sådana positiva faktorer beträffande
den äldre arbetskraften som större
erfarenhet, som kan kompensera
mycket av de negativa aspekterna, ansvarskänsla,
lojalitet, noggrannhet och
precision i arbetet, låg frånvarofrekvens,
liten personalomsättning.

Rationaliseringsexperterna fäster kanske
för stort avseende vid att en arbetsprocess
skall inläras snabbt. Vid besök
på olika arbetsplatser har jag försökt
orientera mig i dessa frågor, och jag
har funnit att inom företag där företagsledningen
inte följt rådet att köra
i väg den äldre arbetskraften har man
haft utbyte av att man envisats med att
behålla den.

Frågan om den äldre arbetskraftens
situation har således hög angelägenhetsgrad,
och vi följer självfallet upp den
med stort intresse i departementet. När
direktiven till den tidigare omnämnda
utredningen skrevs tog vi kontakt med
olika löntagarorganisationer. Dessa kontakter
har sedermera fortsatt och överläggningar
pågår kontinuerligt. Jag har
den fasta förvissningen att löntagarorganisationerna
är beredda att på den
front som står öppen för deras insatser,
dvs. avtalsvägen, söka förbättra situationen
för de äldre. Denna diskussion är
högst aktuell inte minst inom Landsorganisationen.
Arbetsmarknadsverket
fortsätter också med detta utvecklingsarbete
och försöker finna nya vägar för
insatserna.

Särskilt intressant är ett försök som
har påbörjats i några län. Man har kanske
kommit längst i Västernorrlands
län, där länsarbetsnämnden har träffat

den äldre arbetskraftens anställningstrygghet

avtal med tre företagare att inte avskeda
äldre eller handikappad personal.
Vid dessa företag har tillsatts en kommitté
med representanter från arbetsförmedlingen,
fackföreningen och företagsledningen.
Denna grupp skall analysera
arbetsuppgifterna och överväga
de förändringar som kan göras i arbetsprocessen
för att företaget skall
kunna ta till vara den äldre arbetskraften.
Det är intressant att arbetsmarknadsverket
har fått förtroendet att direkt
inom företagen få vara med att
bedöma möjligheterna att bereda sysselsättning
åt den äldre arbetskraften.

Dessa försök har gett så positivt resultat
att vi från inrikesdepartementet
är beredda att ställa erforderliga resurser
till arbetsmarknadsverkets förfogande
för att följa upp verksamheten.

Med detta har jag velat komplettera
mitt svar på vissa punkter. Jag vill understryka
att vi inom departementet
betraktar dessa frågor såsom aktuella
och mycket angelägna arbetsuppgifter.
Liksom herr Johansson anser jag att
de tillhör de mycket betydelsefulla samhällsproblem
som i dag förtjänar uppmärksamhet
från alla håll.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Jag vill ge lovord till
både förre inrikesministern och den nuvarande
chefen för inrikesdepartementet.
Jag tror nämligen att de med sin
bakgrund vet så pass mycket att de inte
lämnar dessa frågor orörda utan kommer
att brottas med dem på ett riktigt
sätt, så att vi får dem lösta. Jag är glad
över att det på dessa statsrådsposter
sitter arbetarpojkar som känner verkligheten.
Det kan jag väl få säga från denna
talarstol.

Det är klart att svårigheterna kan te
sig litet olika i olika städer och kommuner.
Vi som har drabbats av textilkrisen
möter givetvis problemet på ett
sätt, medan man i en annan stad kanske
möter det på ett annat sätt. Och
även om arbetsmarknadsverket gör ak -

Nr 37

Tisdagen den 10 november 1970

Svar på interpellation ang. den äldre arbetskraftens anställningstrygghet

tiva insatser, uppstår det betydande
kostnader för den kommun i vilken
företag lägges ned. Bara för att visa
hur det går för en kommun, som har en
olycklig åldersfördelning och samtidigt
får rätt stora sociala bördor att bära,
vill jag ge ett par exempel ur Norrköpings
budget.

I 1970 års budget för staden uppgick
t. ex. utgifterna för socialunderstöd
till 78 öre per skattekrona. I en
stad såsom Västerås, som har metallindustri
— det är ingen kritik — utgjorde
dessa utgifter 34 öre per skattekrona.
Jag kan ta en annan mycket tung
post, som nu har blivit ännu tyngre —
jag tycker det är riktigt att kommunerna
här gör en satsning — nämligen de
kommunala bostadstilläggen. I Norrköping
uppgick kostnaderna härför till
1: 66 kronor per skattekrona, medan de
i Västerås var 98 öre per skattekrona.

Det är uppenbart att om en kommun
har ambitionen att inte bara följa bestämmelserna
utan sträcka sig så långt
som ekonomin tillåter, medför dessa sociala
utgifter en kännbar påfrestning
på kommunen. Nu är det väl finansministern
som skall avlämna ett förslag
om utflyttning av statliga verk, men
jag skulle vilja fråga inrikesministern,
om han inte inom regeringen kan medverka
till att det snart kommer på riksdagens
bord ett förslag till sådan utflyttning
att vi får en bättre åldersfördelning
på en del platser ute i landet.

I längden kan man inte ha en sådan
ordning att vissa kommuner tynges
mycket kraftigt av dessa sociala poster
i sin budget, medan andra kommuner
kommer lindrigare undan, detta trots
skatteutjämningen som är en riktig och
bra sak. Jag har velat ta upp just problemet
med den friställda äldre arbetskraften
för att visa hur det ökar kommunernas
kostnader.

Utvecklingen kan arbeta emot oss på
vissa områden därigenom att vissa arbetsgivare
fordrar att en import av arbetskraft
skall ske. I stort sett är vi väl

också överens om att en sådan import
måste komma till stånd. Men om arbetare
över 55 år slås ut av utländsk
arbetskraft, uppstår det ett motstånd
mot denna utländska arbetskraft som
kan vara farligt för hela vårt samhälle.
Därför måste vi fästa arbetsgivarnas
uppmärksamhet på problemet med den
äldre arbetskraften.

Detta är ingen kritik mot statsrådet;
jag tror att han hjälper till på dessa områden.

Jag fick lära mig i min barndom och
ungdom att det fanns något som hette
trotjänare i företagen och att de var
personer som man såg upp till. Trotjänare
ansågs vara något heligt, och det
var fint att ha trotjänare i ett företag.
Nu håller tydligen det begreppet på att
försvinna.

Likadant är det med begreppet väletablerade
företag. Ordet etablerad har
nästan blivit ett skällsord bland vänsterextremisterna.
Förr såg vi upp till
ett starkt och väletablerat företag, som
kunde ge människor arbete och som
hade så god ekonomi att det också kunde
betala goda löner. I dagens samhälle
finns det människor som tycker att ett
väletablerat företag är något fult och
hemskt. Vi måste säga till s. k. radikaler
att de slutar med att tala på det sättet,
ty det tjänar ingenting till. De kommer
sannerligen upp i den åldern själva
att de får se hur det är.

Statsrådet talade om rationaliseringsexperter.
Fackföreningsrörelsen, som
varit med om att bygga upp vårt samhälle,
har sagt att det fordras rationaliseringar
på många områden för att vårt
näringsliv skall kunna följa med i utvecklingen,
och jag har inget emot det
resonemanget. Även på den offentliga
sektorn görs det rationaliseringar. Jag
vill emellertid påstå att staten, kommunerna
och landstingen behandlar sina
äldre på ett helt annat sätt vid omflyttningar
än vad man gör på den privata
marknaden. Att det finns privatföretag
som också tar mänskliga hänsyn är jag

Tisdagen den 10 november 1970

Nr 37

Svar på interpellation ang.

fullt på det klara med, men jag tror
att det på det hela taget fordras en annan
syn på problemen på det här området.

Lagstiftning om rätt till arbete är
inget nytt. I några länder finns redan
en sådan lagstiftning. Jag skall inte läsa
upp en tidningsartikel som handlar om
bl. a. uppsägningsskyddet. Jag hoppas
att den utredning statsrådet har tillsatt
kommer med ett förslag därom och att
vi får diskutera det.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Johansson i Norrköping sade senast
vill jag framhålla att jag betonade
i mitt förra inlägg att jag inte håller
för uteslutet att det kan behövas någon
form av lagstiftning. Den saken skall
utredningen försöka klara ut, och jag
vill gärna säga i anslutning till vad herr
Johansson påpekade i sitt första inlägg
att jag skall se till att utredningen får
de resurser i form av arbetskraft och
annat som krävs för att arbetet skall
kunna bedrivas i önskvärd takt. Vi anser
ju alla att uppgiften är så viktig
att vi inte kan vänta så länge på ett
förslag.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! I sitt förra anförande
nämnde inrikesministern att man i Västernorrlands
län hade slagit in på nya
friska vägar. Arbetsmarknadsmyndigheterna
har där kunnat komma överens
med tre olika företag om ett program
för hur man bör handskas med den äldre
arbetskraften för att så långt som
möjligt försöka bevara den i arbete.

På de här vägarna bör länsarbetsnämndei
na i våra olika län, med landshövdingen
i spetsen, kunna göra en
verklig kraftinsats. Jag är säker på att
statsrådet skall få se att många liknande
uppgörelser kommer till stånd. Trots
alla svårigheter är det ändå på det sättet
att när företagen konfronteras med

den äldre arbetskraftens anställningstrygghet

länets hövding och länsarbetsnämndens
direktör och man sätter sig ned och
diskuterar dessa frågor i lugn och ro,
kommer det så småningom fram en vilja
att medverka till att inte skeppa i väg
alltför många äldre människor. Företagen
försöker i stället att bereda dem
arbete.

Jag vill uttrycka den förhoppningen
att statsrådet på det sätt som han har
möjligheter till försöker inge arbetsmarknadsmyndigheterna
denna uppfattning.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Låt mig uttrycka min
stora tacksamhet för det sista löfte som
statsrådet här gav, att alla tänkbara resurser
skall ställas till utredningens förfogande
för att den snabbt skall bli färdig.
Det hälsar jag med stor tillfredsställelse,
och jag tror också att hela
fackföreningsrörelsen gör detsamma.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott Kungl. Maj :ts å
bordet vilande propositioner:

nr 166, med förslag till lag om ändring
i lagen (1935:113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling, och
nr 171, angående handläggningen av
vissa delar av vägtrafiklagstiftningen.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 178, med
förslag till förordning om ändring i förordningen
(1941:251) om särskild varuskatt,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg bidrag ur anslaget
Prisregler ande åtgärder på jordbrukets
område, till jordbruksutskottet och i
övrigt till bevilllningsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionen nr
180, om bemyndigande att i visst fall

Nr 37

Tisdagen den 10 november 1970

avstå fast egendom som tillfallit allmänna
arvsfonden såsom arv;

till lagutskott propositionen nr 198,
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen (1946:722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret; och

till bankoutskottet propositionen nr
197, med förslag till lag om premiering
av visst frivilligt sparande, m. m.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen nr
1516.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 14 och 15,
statsutskottets utlåtanden nr 145—163,
bankoutskottets utlåtanden nr 56, 58
och 59, första lagutskottets utlåtanden
nr 49 och 55—57, andra lagutskottets
utlåtanden nr 67—71, tredje lagutskottets
utlåtande nr 74, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 40 och 41 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 57—59.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Björck i Nässjö (m), till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående värnpliktsriksdagarna,

herr Hedin (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder inom statens
järnvägar för att förbättra den allmänna
trafiksäkerheten, och

herr W estberg i Ljusdal (fp), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående tillämpningen
av bestämmelserna om svensk standard
inom byggnadsverksamheten.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

På hemställan av herr andre vice
talmannen beslöt kammaren, att bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle
uppföras dels allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 57 närmast efter
statsutskottets utlåtande nr 157, dels
första lagutskottets utlåtande nr 57 närmast
före bankoutskottets utlåtande nr
56.

§ 8

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 346, till Konungen i anledning
av motioner om översyn av steriliseringslagen.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 144, med förslag till lag om införande
av fastighetsbildningslagen,
m. m.,

nr 148, med förslag till lag om ändring
i kyrkomötesförordningen (1949:
174), m. m.,

nr 159, angående gymnasieskolan,
nr 162, angående bistånds- och katastrofutbildning
av värnpliktiga m. fl.,
nr 168, med förslag till lag om förvaltning
av kyrklig jord, m. m.,

nr 169, angående försöksverksamhet
med systematiserad decentraliserad
universitetsutbildning,

nr 172, med förslag till lag om ändring
i förordningen (1968:576) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
in. m.,

nr 174, om ökning av den svenska
andelen i världsbankens grundfond,
nr 175, med förslag till lag om linjesjöfart
på Gotland,

nr 181, med förslag till lag om änd -

Tisdagen den 10 november 1970

Nr 37

ring i lagen (1955:183) om bankrörelse,
m. m.,

nr 182, angående godkännande av
vissa ändringar i överenskommelsen
angående upprättande av en europeisk
organisation för kärnforskning,

nr 183, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeringsförordningen
(1960:391),

nr 186, med förslag till lag om ändring
i föräldrabalken, m. m.,

nr 187, om tillämpning av allmänna
prisregleringslagen (1956: 236),

nr 188, med förslag till riktlinjer för
omorganisation av lantmäteriverksamheten,

nr 189, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1963:158) om
ersättning för skada i följd av atomfartygs
drift,

nr 195, med förslag till lag om ändring
i lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt, samt

nr 200, angående ersättning till kommuner
för bidrag till investeringar i
primärflygplatser.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 144, med förslag till lag om
införande av fastighetsbildningslagen,
m. m., motionen nr 1517, av herr Lundberg; i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 154, med förslag till lag om

lokaliseringssamråd, m. m., motionerna: nr

1518, av herr Hedlund m. fl.,
nr 1519, av herr Hermansson m. fl.,
nr 1520, av herr Ringaby, och
nr 1521, av herrar Westberg i Ljusdal
och Sellgren;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 161, med förslag till lag om
ändring i lagen (1962:270) om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall, motionen
nr 1522, av herr Lundberg; samt
i anledning av skrivelse från talmanskonferensen
med överlämnande
av en från konstitutionsutskottet inkommen
skrivelse med förslag till ny
riksdagsstadga, motionerna:

nr 1523, av herr Bergman m. fl.,
nr 1524, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

nr 1525, av herr Hermansson m. fl.,
nr 1526, av fru Kristensson och herr
Björkman,

nr 1527, av fröken Ljungberg m. fl.,
nr 1528, av herr Regnéll m. fl.,
nr 1529, av fröken Sandell, och
nr 1530, av herr Tobé m.fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.48.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Onsdagen den 11 november

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
november.

§ 2

Vid föredragning av Kungl. Maj ds å
bordet vilande proposition nr 144, med
förslag till lag om införande av fastighetsbildningslagen,
m. in., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg lag om ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning
i samband med fastighetsbildning,
till konstitutionsutskottet och i
övrigt till lagutskott.

Härefter föredrogs Kungl. Maj ds å
bordet vilande proposition nr 148, med
förslag till lag om ändring i kyrkomötesförordningen
(1949: 174), m. m.; och
hänvisades propositionen, såvitt avsåg
ändring i kyrkomötesförordningen, till
konstitutionsutskottet och i övrigt till
lagutskott.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds å
bordet vilande proposition nr 159, angående
gymnasieskolan, hänvisades
propositionen, såvitt avsåg ändring i
skollagen och i studiehjälpsreglementet,
till lagutskott samt i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
162, angående bistånds- och katastrofutbildning
av värnpliktiga m. fl.;

till lagutskott propositionen nr 168,
med förslag till lag om förvaltning av
kyrklig jord, m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
169, angående försöksverksamhet med
systematiserad decentraliserad universitetsutbildning; -

till bankoutskottet propositionerna:

nr 172, med förslag till lag om ändring
i förordningen (1968:576) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m., och

nr 174, om ökning av den svenska
andelen i världsbankens grundfond;

till lagutskott propositionen nr 175,
med förslag till lag om linjesjöfart på
Gotland;

till bankoutskottet propositionen nr

181, med förslag till lag om ändring i
lagen (1955:183) om bankrörelse,
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr

182, angående godkännande av vissa
ändringar i överenskommelsen angående
upprättande av en europeisk organisation
för kärnforskning;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 183, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeringsförordningen
(1960:391);

till lagutskott propositionen nr 186,
med förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr

187, om tillämpning av allmänna prisregleringslagen
(1956: 236);

till statsutskottet propositionen nr

188, med förslag till riktlinjer för omorganisation
av lantmäteriverksamheten; till

lagutskott propositionerna:

nr 189, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1963: 158) om
ersättning för skada i följd av atomfartygs
drift, och

nr 195, med förslag till lag om ändring
i lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl.
Maj ds regeringsrätt; samt

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

De svenska insatserna

till statsutskottet propositionen nr
200, angående ersättning till kommuner
för bidrag till investeringar i primärflygplatser.

§ 3

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1517, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 144, med
förslag till lag om införande av fastighetsbildningslagen,
m. m., hänvisades
motionen, såvitt avsåg lag om ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning
i samband med fastighetsbildning, till
konstitutionsutskottet och i övrigt till
lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

til] bankoutskottet motionerna nr
1518—1521;

till lagutskott motionen nr 1522; och

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 1523—1530.

§ 4

De svenska insatserna i det internationella
nedrustningsarbetet

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motion angående
de svenska insatserna i det internationella
nedrustningsarbetet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ERICSON i Örebro (s):

Herr talman! Enligt den säkerhetspolitiska
målsättning som riksdagen har
bestämt skall vi, förutom att värna vår
frihet och vårt oberoende, utåt verka
för internationell avspänning och en
fredlig utveckling. Vad man då i första
hand tänker på är naturligtvis de
svenska insatserna för internationella
rustningsbegränsningar och för nedrustning.
Sveriges deltagande i det internationella
nedrustningsarbetet bru -

i det internationella nedrustningsarbetet

kar också inta en central plats i regeringens
utrikespolitiska deklarationer
och i tal av våra ledande utrikespolitiker.
Nedrustningsfrågorna anses alltså
ha stor betydelse för vårt land. Sverige
har sedan 1962 spelat en internationellt
uppmärksammad roll i nedrustningskonferensen
i Geneve och vid nedrustningsdiskussionerna
i FN.

Motionen 11:488 syftar till en effektivisering
av de framtida svenska insatserna
i det internationella nedrustningsarbetet.
Vi motionärer har pekat
på behovet av ökade resurser inom UD
för planering och samordning av nedrustningsarbetet.
Vi menar att om Sverige
under 1970-talet på ett meningsfullt
sätt skall kunna delta i de internationella
ansträngningarna för att dämpa rustningarna
måste det skapas en effektivare
basorganisation för nedrustningsdelegationen.
I dag finns det inom UD
bara en enda tjänsteman som ägnar sig
åt nedrustningsfrågorna på heltid. Bara
denne ende av UD:s ca 300 tjänstemän
har alltså till uppgift att på heltid
syssla med ett av de internationella problem
som vi uppenbarligen prioriterar
mycket högt och som vi under kommande
år måste ägna ännu större uppmärksamhet
än hittills. Men utrikesutskottet
anser tydligen att en enda man är tillräcklig.
Det framgår av utskottets utlåtande
nr 14. Man måste fråga sig om
utrikesutskottet verkligen har satt sig
in i denna fråga. Utlåtandet är ju bara
en komprimerad sammanfattning av
det yttrande över vår motion som skrivits
av UD :s ende nedrustningsexpert.
Utskottets eget tyckande inskränker sig
till fyra torftiga satser, och i dem har
det insmugit sig ett ganska grovt sakfel,
som tydligen har varit av stor betydelse
för utskottets ställningstagande.
Mot den bakgrunden är det kanske motiverat
att säga några ord till förmån
för motionens förslag.

Som ett litet land med begränsad politisk
makt bör vi inte överdriva våra
de stora inter -

möjligheter att påverka
2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

18 Nr 37

De svenska insatserna i det internationella nedrustningsarbetet

nationella frågorna om kapprustning eller
nedrustning, kris eller avspänning,
men å andra sidan har Sverige vid flera
tillfällen lyckats göra sin mening
gällande i FN och på nedrustningskonferensen
i Geneve och har därvid fått
allmän anslutning till sina förslag. Sådana
framgångar visar möjligheterna
för en småstat att agera internationellt
med kvalitetsargument och därmed påverka
den internationella situationen.

Våra möjligheter att göra en insats
ökas av att de flesta andra småstater i
dag inte har de tekniska och vetenskapliga
resurser, som vi förfogar över,
och därför inte kan föra fram egna mera
detaljerade förslag vid nedrustningsförhandlingarna.
Vi har ett speciellt
ansvar genom att Sverige är det tekniskt
och vetenskapligt mest utvecklade
landet i gruppen av alliansfria stater
vid Genévekonferensen. Detta ansvar
bör vi inte dra oss från. Bristen
på vetenskaplig expertis är nämligen
de obundna småstaternas allvarligaste
handikapp i förhållande till supermakterna.

Att den svenska delegationen kunnat
spela en ganska framträdande roll vid
behandlingen av vissa nedrustningsfrågor
beror alltså till en del på att den
förfogat över en egen, av stormakterna
oberoende expertis. Det har givit speciell
tyngd åt de svenska inläggen.

En annan orsak till att andra delegationer
lyssnat till de svenska inläggen
är att statsrådet fru Myrdal ända sedan
Genévekonferensens start för åtta
år sedan har stått i spetsen för den
svenska delegationen. Hon har i hög
grad personligen skapat den positiva
image och den goodwill som Sverige
har i detta sammanhang. Det är också
på hennes personliga initiativ som några
framstående experter vid FOA har
kommit att ägna en del av sin tid åt
speciella nedrustningsproblem.

Det innebär inte någon kritik mot
nedrustningsdelegationens nuvarande
arbetssätt när vi hävdar att en starka -

re basorganisation vid UD och större
resurser i övrigt utgör en förutsättning
för effektiva insatser i framtiden.
Tvärtom understryker vi med eu sådan
framstöt bara att nedrustningsfrågan
under 1970-talet bör prioriteras minst
lika högt som hittills.

Utskottet motiverar sitt avslagsyrkande
med att det bara är stormakterna
som förfogar över expertis i samma omfattning
som den svenska delegationen i
Geneve. Det är ett helt felaktigt påstående.
Jag kunde själv exempelvis under
ett besök i Ottawa i somras konstatera
att Ganada har väsentligt större resurser
för nedrustningsarbetet än vad vi
har. Vid det kanadensiska UD:s nedrustningsbyrå
arbetar eu grupp kvalificerade
tjänstemän enbart med dessa
frågor, och de vetenskapliga resurser
som de kan mönstra är betydande. Att
sedan Canada som medlem av den västliga
försvarsalliansen inte kan agera
lika fritt som Sverige vid nedrustningskonferensen
i Geneve är en annan sak.

Bland de länder vid nedrustningskonferensen
som har mer expertis än Sverige
kan också nämnas Storbritannien
och Japan. Jag kan också peka på att
Danmark och Norge, även om de inte
deltar vid Genévekonferensen, vid sina
utrikesdepartement har fler tjänstemän
som på heltid ägnar sig åt nedrustningsfrågorna
än vårt land har.

Utskottet felrefererar i viss mån vår
motion när det skriver att vi motionärer
önskar ett statligt nedrustningsverk.
I motionen anföres bara att det finns
industristater, vilka för sina nedrustningsinsatser
har basorganisationer
som har karaktären av nedrustningsverk.
Vad vi därvid främst tänker på
är naturligtvis United States Arms
Control and Disarmament Agency —
förkortat ACDA. Jag tror att det kan
vara av intresse att säga några ord om
ACDA för att ge en realistisk bakgrund
till den svenska situation som vi motionärer
vill förändra.

ACDA skapades av president Kenne -

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

De svenska insatserna i det internationella nedrustningsarbetet

dy som en fristående byrå under State
Departement. Där arbetar i dag cirka
200 tjänstemän, som utgör basorganisation
för USA:s delegationer vid Genévekonferensen,
vid SALT-förhandlingarna
och vid FN :s nedrustningsdiskussioner.

AGDA möts med misstänksamhet av
det mäktiga s. k. militärindustriella
komplexet i USA. Höga militärer och
rustningsindustrins ledare är ofta inte
särskilt intresserade av nedrustning.
Det är därför inte speciellt förvånande
att ACDA:s budget har minskats varje
år sedan 1967. Och det är ganska upprörande
att kongressen uttryckligen har
förbjudit ACDA att till den amerikanska
allmänheten sprida information om den
verksamhet som nedrustningsorganet
bedriver.

När vi aktualiserar kravet på en stark
svensk basorganisation för nedrustningsdelegationen
tänker vi oss inte i
första hand något svenskt ACDA. Men
vi i vårt land kan förmodligen genom
att studera hur andra stater har löst
denna fråga bättre bedöma hur vi själva
lämpligen skall förstärka våra resurser.
Det kan måhända också väcka
en och annan till eftertanke att höra att
USA har 200 tjänstemän sysselsatta på
heltid med nedrustningsfrågorna inom
sitt utrikesdepartement, medan lilla
Sverige bara har en UD-man som ägnar
sig åt nedrustningsfrågorna på heltid.
Vill man ställa det amerikanska nedrustningsverket
i relation till våra egna
resurser kan man exempelvis säga att
det helt enkelt är omöjligt för vår ende
heltidsanställde vid UD att ens hinna
med att läsa de hundratals rapporter
som ACDA producerar ■— för att nu
inte tala om den mycket omfattande
litteraturen i övrigt.

När man gör sådana här jämförelser
får man sannerligen inget intryck av
att just Sverige satsar speciellt mycket
på nedrustningsfrågorna. Utrikesutskottets
självbelåtna slutsatser verkar faktiskt
vara ganska ogrundade.

Det finns, som utskottet redovisar,

en nyinrättad byrå vid UD:s politiska
avdelning som skall handlägga nedrustningsärenden.
Den skapades efter
en omorganisation vid halvårsskiftet,
och den skall bestå av tre tjänstemän.
Hittills har det dock varit så att de två
tjänstemän som fanns redan före omorganisationen
fortsatt att handlägga
samma ärenden som tidigare. I sak har
alltså ingen förändring skett. Man avser
att vid denna byrå anställa en vetenskapsman
på försök. Det är möjligt
att den tjänsten blir besatt under 1971.

Man bör emellertid observera att nedrustningsfrågan
bara är en av många
stora arbetsuppgifter vid denna byrå.
Bland de övriga kan nämnas det internationella
rymdsamarbetet som i huvudsak
sysselsatt den ifrågavarande byråchefen
under detta år. Det gäller
främst frågorna om Intelsat och den
europeiska rymdkonferensen. Dessutom
handlägger byrån frågor som rör det internationella
miljövårdssamarbetet och
då främst den internationella miljövårdskonferens
som skall hållas i Stockholm
1972. Sedan handlägger byrån frågor
i samband med det internationella
atomenergisamarbetet i IAEA och förberedelserna
för safeguardförhandlingarna.
Byrån har utöver detta att bevaka
våra intressen på oceanografins område;
det gäller främst det ekonomiska utnyttjandet
av havsbottnen. Till allt detta
kommer en del mindre, allmänt tekniska
och vetenskapliga frågor. Det är
som synes mycket expansiva sektorer
inom det internationella samarbetet som
byrån skall bevaka, och det säger sig
självt att de två — kanske så småningom
i bästa fall fyra — tjänstemännen inte
får särskilt mycket tid över till nedrustningsfrågorna.

Vad vi motionärer skulle önska vore
att nedrustningsfrågorna vid UD lades
på ett särskilt nedrustningssekretariat.
Därmed skulle man skapa de grundläggande
förutsättningarna för en verklig
planering och samordning av våra
nedrustningsinsatser. Ett särskilt ned -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

De svenska insatserna i det internationella nedrustnmgsarbetet

rustningssekretariat skulle också göra
det möjligt att förstärka samarbetet med
FOA, SIPRI och andra forskningsinstitutioner
i Sverige och i andra länder.

Försvarsdepartementet har ägnat
nedrustningsfrågorna ett allt större intresse.
När nedrustningsdelegationen
behövt bistånd med utredningar och
studier av skilda slag har de militära
myndigheterna varit tillmötesgående.
Försvarets nya programbudgetsystem
kommer dock att kräva ett mer organiserat
samarbete mellan de myndigheter
som berörs. Nedrustningsdelegationen
måste i framtiden kunna precisera
det önskvärda utrymmet för utredningar
av olika slag som den begär exempelvis
av FOA. Det kommer helt enkelt
att krävas mer planmässighet i verksamheten.
För detta finns det i dag inga
resurser. Även om man inom försvarsdepartementets
område skapar utrymme
för ökade insatser, kan det aldrig
ersätta en effektiv nedrustningsenhet på
UD. De planerande funktionerna och
de politiska bedömningarna bör naturligtvis
inte överföras till de utredande
organen.

Eftersom det är ett enigt utrikesutskott
som avstyrkt vår motion, skall jag
här inte komma med något yrkande.
Om ett par månader är det allmän motionstid
och vi får väl komma igen då.
Det nya utrikesutskott som väljs i januari
kommer kanske att med större
intresse och på ett mera positivt sätt se
på behovet av en ökad svensk satsning
på nedrustningsarbetet.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Ericson i Örebro
har satt världens nedrustning i förhållande
till det antal byråchefer, som
Sverige har i sin nedrustningskommitté.
Han ställer också sina förhoppningar
till vad ett nytt utrikesutskott skall
komma att medföra nästa år. Vi får då
ett utrikesutskott som kan öka antalet
byråchefer och anslå pengar, och det
hade kanske då varit riktigt att väcka

en motion om direkta tjänster, om det
nu var det herr Ericson menade.

Det är litet egendomligt att just nu
några månader efteråt framföra klagomål
och efterlysa förstärkning, när man
ändå i UD från och med 1 juli upprättat
en basorganisation. Här står uppgift
mot uppgift. Herr Ericson i Örebro påstår
att vi har en mycket mindre organisation
för nedrustningsarbete än
många andra stater. Enligt de uppgifter
vi har fått har vi sagt att ingen av
de i nedrustningskonferensen deltagande
delegationerna —- med undantag för
stormakterna — förfogar över expertis
i samma omfattning som den svenska.
Herr Ericson har påpekat att stora insatser
har gjorts. Han har tydligen respekt
för den politiska bedömning som
sker, och det är uppenbarligen vetenskaplig
expertis han efterlyser.

Från delegationen har det sagts ifrån
att man inte alls känner sig utlämnad
med en för liten styrka, i synnerhet efter
den förstärkning som kommit, och
i utlåtandets recitdel står också uppräknade
de olika tjänstemän inom andra
organ som sysslar med dessa frågor.
Herr Ericson vill nedvärdera detta. Han
sitter själv som en av de riksdagsmän
som skall följa dessa frågor, och det är
väl för den politiska bedömningen ett
plus att man har riksdagsmän direkt
inkopplade på saken.

Det är, som sagt, motionstid om ett
par månader, och då kanske det är möjligt
för herr Ericson i Örebro att på
ett bättre sätt än rent allmänt precisera
på vilka punkter vi behöver mera folk.
Att sätta Sveriges insatser i förhållande
till antalet tjänstemän — en tjänsteman
mot USA:s 200, varigenom vi skulle
göra ett sämre arbete i nedrustningskommittén
— kan väl betecknas som
något av elefantiasis i tanken. Det är
nog en bedömning som inte kan vara
riktig.

I utskottet har vi fått uppgifter om
att organisationen arbetar väl. Politiskt
står hela Sverige bakom arbetet, och

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

De svenska insatserna

jag tror att den effekt man kunnat
åstadkomma har sin rot i att vi balett
objektivt och allvarligt arbete framför
oss, som utförs av fru Alva Myrdal
med stöd av förnämliga tekniska experter.
På den punkten har väl inte
heller herr Ericson i Örebro haft någon
anmärkning att göra.

Med hänvisning till vad som står
i utskottets utlåtande yrkar jag bifall
till dess hemställan.

Herr ERICSON i Örebro (s):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
menar att jag nedvärderar de
svenska insatser som har gjorts i nedrustningsarbetet
sedan 1962. Det tyder
på att hon inte har lyssnat särskilt noggrant
till vad jag tidigare här sade.
Jag har tvärtom understrukit betydelsen
av de insatserna. Yad jag emellertid
också har sagt är att skall vi under
1970-talet kunna hänga med, måste vi
ha större resurser.

Fru Eriksson anser att uppgift står
mot uppgift. Jag säger att Sverige ligger
ganska långt efter flera andra stater
när det gäller resurser på detta område,
och jag har redovisat motiven till
att jag har den ståndpunkten. Jag här
talat om, var de större resurserna finns
— i Canada, i Japan, i Storbritannien
bl. a. Vad fru Eriksson har att komma
med är ett påstående i utskottets utlåtande,
ett påstående som såvitt jag förstår
är baserat på en felläsning i ett yttrande
från en UD-tjänsteman.

Fru Eriksson i Stockholm hävdar att
de insatser vi gör nere i Geneve inte
hänger på antalet tjänstemän i UD. Nej,
inte på kort sikt, men på lång sikt gör
de faktiskt det. En enda tjänsteman —
hur skicklig, hur politiskt klok han än
är — hinner nämligen inte med att
sätta sig in i denna materia. USA exempelvis,
som är en stormakt som vi
skall försöka påverka i dessa sammanhang,
har ett nedrustningsverk med 200
kvalificerade tjänstemän — naturligtvis
utöver de enorma forskningsresur -

i det internationella nedrustningsarbetet

ser som står till detta nedrustningsverks
förfogande. Vår ende man hinner,
som jag sade, inte ens med att läsa de
rapporter som detta enda nedrustningsverk
borta i Amerika producerar. Vad
som krävs här är mera personal för att
våra inlägg i den internationella nedrustningsdebatten
också i fortsättningen
skall bli av hög kvalitet. För en liten
stat är det kvaliteten på inläggen
som är avgörande. Vi kan ju inte sätta
politisk makt bakom vad vi säger.

Herr talman! Jag kommer igen, som
sagt, om två månader med en ny motion.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vi har ju nu fått en utökning
fr. o. in. 1 juli med en byråchef,
en tjänsteman och en teknisk expert.
Det skall tilläggas att detta väl har skett
sedan herr Ericson i Örebro väckte
sin motion, men det måste nog ha någon
betydelse.

Herr ERICSON i Örebro (s):

Herr talman! Jag har nämnt denna
utökning i min motion, ty jag kände till
den när jag skrev motionen, men jag
har här förklarat vad denna byrå sysslar
med. Den har hand om en lång rad
frågor som rör det internationella samarbetet
på det tekniska och vetenskapliga
området, frågor kring miljövården,
kring rymden, kring oceanografin,
kring atomenergisamarbetet. Det är oerhört
expansiva områden och arbetsuppgifterna
växer lavinartat. I allt detta
sitter två tjänstemän nästan upp över
öronen, och de får därför alltför lite
tid med nedrustningsfrågan. Nedrustningsfrågan
sköts inom UD av en enda
tjänsteman, som bor i Geneve. Detta
räcker inte.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Föredrogs vart för sig
utrikesutskottets utlåtande nr 15, i an -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

En alternativ skola

ledning av motioner om vissa påtryckningar
mot Portugal; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 145, i anledning av motioner om
anpassning av viss militär utbildning
till det civila utbildningssystemet,

nr 146, i anledning av motioner om
förbättrade studiemöjligheter för värnpliktiga,

nr 147, i anledning av motioner om
bättre samordning av planeringen inom
försvaret och den kommunala planeringen,

nr 148, i anledning av motioner om
femdagarsvecka inom försvaret, och

nr 149, i anledning av motioner angående
utbetalningen av familjebidrag
till värnpliktiga.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 6

En alternativ skola

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 150, i anledning av motioner om en
alternativ skola.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! »Ett inrättande av en
alternativ skola sådan som den som antytts
i motionerna skulle ha mycket betydande
konsekvenser.» Detta skriver
statsutskottet i sitt utlåtande nr 150.
Jag vill, herr talman, såsom en av dem
som har undertecknat motionen II: 220
framföra några reflexioner med anledning
av denna mening i utskottsutlåtandet.

Givetvis skulle inrättandet av en alternativ
skola ha mycket betydande
konsekvenser, men detta bör inte i och
för sig hindra företaget. Tänk om man
skulle avvisa allt som har betydande
följder! Frågan är väl i stället vilka

konsekvenser en reform, en åtgärd, har.
Vi är många i detta land som menar
att en alternativ skola skulle ha positiv
verkan, och motionärerna begär i
första hand en utredning; det är självfallet
den första åtgärd som åsyftas. Det
är förvånande att utskottet så kort och
bestämt kan förklara att det inte vill
medverka till den förändring av skolsystemet
som motionerna avser.

Då det gäller ungdom och fostran
borde i dagens läge ett samtal vara värdefullt
oavsett vilken inställning man
har beträffande skolan. Jag ämnar inte
här dra upp någon debatt — jag har
inget yrkande — men jag vill påminna
om att kyrkomötet nyligen som svar på
motioner i samma syfte hänvisade dem
till ett organ som utreder frågan, kyrkomötets
utredningsnämnd, som väl kan
sägas vara befullmäktigad av staten för
sitt arbete.

Närmast tar jag till orda för att än
en gång redovisa att många målsmän
i Sverige gärna såge att skolan gåve en
annan fostran än den nu i många fall
ger, men i stället för att kräva att vår
skola blir kristen — eftersom alla inte
kan gå med på det och envar förälder
må ha talan — önskar de få ett alternativ.
De som i det nuvarande systemet
ser det idealiska har fått vad de önskar,
men för stora grupper kristna eller religiöst
tänkande, som tvekar inför dagens
skola eller rent av skräms av vissa
tendenser i den, finns det inget alternativ.

I andra länder går det bra med alternativ
skola. I andra länder följer pengarna,
vad danskarna kallar »skolepeng»,
med eleven oavsett vilken skola han
går i. Valfriheten kräver att den som
vill ha en skola ungefär som den vi har
skisserat i vår motion får den. Vi tycker
att det hör till de mänskliga rättigheterna.
Det är fastslaget i konventionen
om uppfostringsrätten. Jag citerar
UNESCO-konventionen 1960:

»Fördragsslutande stater är ense om
att---— det är väsentligt att respek -

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

tera föräldrars och andra laga målsmäns
frihet, för det första att välja andra
läroanstalter för sina barn än de
som upprätthålles av de offentliga myndigheterna
men som motsvarar de minimikrav
för undervisning som må ha
fastställts eller godkänts av vederbörande
myndigheter och, för det andra,
att på ett sätt som överensstämmer med
formerna för landets rättstillämpning
tillförsäkra barnen en religiös och moralisk
uppfostran i enlighet med deras
egen övertygelse; och ingen person eller
grupp av personer skall påtvingas
en religiös fostran som inte överensstämmer
med hans eller deras övertygelse.
»

Det finns också ungdomar här i Sverige
som har ungefär samma syn. Riksförbundet
Kristen ungdom höll riksmöte
i Västerås för en tid sedan, varvid
man enhälligt antog ett uttalande, vars
första punkt lyder:

»att svenska regeringen ratificerar artikel
nr 26 punkt 3 i FN:s förklaring
om De mänskliga rättigheterna vad gäller
föräldrars rätt att välja undervisning
för sina barn så att även konfessionella
skolor får statsunderstöd».

För min del •—- nu talar jag personligt
och menar det allvarligt —- tänker
jag så här: Mina barn måste gå i en
skola, där man trots allt tal om objektivitet
vanställer kristendomens bild för
eleverna och där stundom en närmast
hednisk syn kommer fram, t. ex. då det
i vissa läroböcker talas om att människan
bara är ett däggdjur och då
man undervisar i sexuallära i strid mot
Bibeln. Jag anser också att vårt samhälle
i dag förlorat en dimension som
är omistlig om tillvaron skall ha en mening.
Det finns inget evighetsperspektiv,
ingen motivering för rättfärdighet,
solidaritet, människokärlek, ja inte ens
för livet självt i den materialistiska
värld vi byggt upp. Det ligger något av
nihilism över den värld barnen lär känna,
får lära om och går ut i, och detta
medför den rotlöshet, den ångest och

En alternativ skola

den rådvillhet, som dagligen tar sig så
skakande uttryck mitt i välfärdens samhälle
och som griper oss så djupt.

De unga vägrar att acceptera den materialistiska
värld utan andliga och eviga
perspektiv, i vilken vi vill lära dem
att vara hemma. Vi har tagit bort kristendomen
utan att sätta något annat i
dess ställe — den nya tron att människan
är ett däggdjur allenast och att
Gud är en saga skall till sist visa sig
oduglig som underlag för demokrati,
för humanism, för rättvisa och för jämlikhet.

Jag menar alltså att vår skola i dag
i all dess yttre fulländning med fina
lokaler, goda läromedel i stort och väl
utbildade lärare inte är någonting som
vi alla kan godkänna. Vi tror att en alternativ
skola skulle kunna ordnas. Vi
tror att det finns lärare som skulle vilja
undervisa i den och elever som föredroge
att gå där. Visst skulle en sådan
skola ha betydande konsekvenser: fastare
normer och därför trygghet och
karaktärsdaning. I en sådan skola håller
lärarna, trivseln i klasserna ökar,
kunskapsmåttet blir större och skolans
lokaler och materiel undgår förstörelse.
Det blir billigare för oss, det blir
lyckligare människor, det blir mindre
bekymmer för socionomer och barnavårdsnämnder,
det behövs färre fångvårdsinrättningar.

Det är vår övertygelse.

Nu finns det en utväg för oss, nämligen
att ordna skolor vid sidan om
den obligatoriska på annan tid: på lördagar,
under ferier och på somrarna.
Men det är inte lätt. Det betyder stora
påfrestningar. Den vanliga skolan tar
tid, krafter och utrymme. Det kostar
mycket pengar att anordna en sådan
skola. Den som vill ordna en sådan här
undervisning får först betala skatt till
den skola som staten bestämmer att alla
skall ha och dessutom betala för den
skola han själv vill ha. Vi tycker inte
att det är rättfärdigt.

Skulle vi vilja bilda föräldraförening -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

En alternativ skola

ar och tillsammans grunda skolor, som
ger samma kunskapsmått som den allmänna
skolan men som har en annan
etisk målsättning, är det inte tillåtet.
I det här landet är praktiskt taget all
privat undervisning omöjlig.

»Gudsfruktan är vishetens begynnelse»,
lär Bibeln, och det var en gång
skolans motto, ibland synligt över ingången
till skolan och osynligt med
överallt. Vi tror ännu att det ordet är
sant. Vi tror att det är ett samband mellan
en fostran på gudsfruktans grundval
och ett vist och rättfärdigt samhälle,
där de allra flesta medborgare känner
trygghet och trivsel och i djupaste
mening upplever jämlikheten, rältfärdigheten,
livets helgd och meningsfyllda
rikedom. Vi tror att vårt ansvar för
de unga, de oerfarna, kräver att vi ger
dem förankring i de värden som är vår
odlings grund och den enda förutsättningen
för demokratins fortsatta existens.

Jag lyssnade för en stund sedan till
en morgonandakt här i riksdagshuset,
där det som ett ovanligt inslag ingick
en hälsning från en grupp indier som
gästar Sverige. I denna hälsning sades
det till sist att man nu förstod hemligheten
bakom de goda frukter man sett
från Sverige under det senaste århundradet
i form av mission och annat arbete
där borta i Indien; rötterna var
kristendomen och kärleken till Gud. Vi
menar att det var en riktig uppfattning.

Detta är, herr talman, anledningen
till att vi väckt frågan i riksdagen. I
dag kan vi bara konstatera att svaret
blivit negativt.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag skall inte spilla
mycket krut på förevarande motions3''rkande.
Men jag tror att det finns skäl
att säga ett par ord om det. Det är ett
av de mest fantastiska uppslag som
framförts under denna riksdag. Man vill
att vi skall riva ned hela det svenska
skolsystemet, som vi under många år

med sådan möda byggt upp, och i stället
införa en skolform som finns i några
av de katolska länderna, en statlig
skola parallell med en eller flera fria
skolor. Det innebär ett nedrivande av
hela den nuvarande svenska skolorganisationen.
Man säger t. o. m. att man bör
ha olika skolstyrelser i kommunerna för
att styra dessa olika skolor. Uppslaget
är så stolligt, herr talman, att var och
en som vet hur samhället fungerar inser
att det är fullständigt omöjligt att biträda
motionsyrkandet.

Men det är inte bara det. I motionen
och i herr Nilssons i Agnäs anförande
ligger också en orättvis och okunnig
anklagelse mot det svenska skolsystemets
sätt att fungera. Varenda en
av damerna och herrarna ledamöter i
andra kammaren, som i någon egenskap
har kontakt med skolan, vet att
det var en direkt osanning som herr
Nilsson i Agnäs framförde från kammarens
talarstol då han påstod att man
i skolan icke ens får lära sig respekt
för livet självt — så uttalade han sig.
Medlemmarna av den svenska lärarkåren
— många är kristet engagerade —
är alla fyllda av en ambition att ge eleverna
kontakt med den humanistiska
livssyn som ligger bakom vårt sätt att
agera i detta land. Varje beskyllning
mot lärarkåren för att medverka till
nihilism och allt det andra som herr
Nilsson nämnde är ett grovt övertramp
och ett allvarligt angrepp på en stor
yrkeskår i det svenska samhället.

Herr talman! Denna motions yrkande
kan omöjligen realiseras. Statsutskottet
är enhälligt i sitt avstyrkande. Jag ber
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
den irriterade tonen i herr Alemyrs anförande.
Jag har redan sagt att jag inte
skall debattera denna fråga, men jag
skall bemöta ett par oriktiga uppgifter
som herr Alemyr lämnade. Jag angrep

Onsdagen den 11 november 1970

inte lärarkåren. Jag känner en stor del
av lärarkåren. Jag är t. ex. medlem i
Förbundet för kristen fostran och har
på dettas möten ofta träffat lärare. Jag
bär den övertygelsen att stora delar av
lärarkåren tänker som jag i dessa frågor.
Jag har inte heller sagt att den del
av lärarkåren som har annan uppfattning
på något sätt är mindervärdig;
det sades inte i mitt anförande, och
det står inte heller i motionen.

Sedan påstod herr Alemyr att jag skulle
ha sagt att skolan inte ens lär ut
respekt för livet självt. Det går an att
granska mitt anförande, som var skrivet
och som nu är intalat. Detta har jag
inte sagt, men jag har sagt att skolundervisningen
ger ett intryck av att livet
inte har ett perspektiv framom den här
tillvaron. Anser man att människan bara
är ett däggdjur, kommer det att få
den konsekvensen, att åtminstone
många människor känner sig hemlösa,
rådvilla och ångestfyllda. Vi menar att
en skola som hade en klart kristen målsättning
skulle på ett helt annat sätt ge
människorna möjlighet att verkligen
värdesätta livet och leva ett riktigt liv.
Jag menar att herr Alemyr riktar en
orättvis anklagelse mot mig och inte
jag en orättvis anklagelse mot skolan.

I mitt förra anförande sade jag också
att det stundom är så som jag beskrev
och att det på många håll är så. Jag
vet att det finns delar av vårt land där
exempelvis miljön är sådan att skolan
har lättare att fungera och svårigheterna
inte är så markanta, men jag är
övertygad om att oändligt många av
föräldrarna ställer sig bakom det jag
säger. Skulle jag vara ensam om min
uppfattning, tar jag skammen — om det
nu är någon skam. I herr Alemyrs egen
stad såg jag i förra veckan på en skola
ett motto »Gudsfruktan, flit och ordning».
Inte minst när det gäller ordning
och flit skulle den skola vi har
skisserat innebära en hel del positivt.

Detta om skolstyrelsen osv. är något
vi tar upp som ett diskussionsun -

Nr 37 25

En alternativ skola

derlag. Det kan hända att det måste vara
som det nu är, men utvecklingen kan
ju få visa, på vilket sätt man skall ändra
och ordna, om en sådan skola kan börja.
Yi har ju inte begärt att den skall
träda i verksamhet med en gång.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Bara en fråga till herr
Nilsson i Agnäs: Var i undervisningsplanerna
för rikets grundskolor och
gymnasier står det att människan icke
är något annat än ett däggdjur?

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag har inte sagt att
detta står i undervisningsplanerna, men
jag har sagt att det förekommer i läroböcker.
I vårt utskott föreläste man för
någon vecka sedan ur en svensk lärobok
där det klart sades att människan
bara är ett däggdjur och sexuallivet
jämfördes med djurens lekar.

Jag sade inte att detta står i undervisningsplanerna,
men det finns böcker
som är godkända och används i detta
land där saken framställs på detta sätt.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det är alltså endast kritik
mot vissa läroböcker som får motionären
att kräva ett helt nytt svenskt
skolsystem. Jag tycker nog att motionen
därmed framstår i en ännu underligare
dager än den gjorde tidigare.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Jag tycker, herr talman, att herr Alemyr
nu har ändrat sig något när han
påstår att vi skulle kritisera bara läromedlen
—- från början sade han att det
skulle vara fråga om ett angrepp på
hela skolan.

Vi menar att om det i en skola kan
användas läroböcker som ger sådana
här uppgifter, med de negativa verkningar
det måste få, är det dags för de
kristna religiösa grupper, som önskar
ge sina barn en kristen fostran med biblisk
bakgrund, att fundera på om man

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Den andliga vården vid sjukhusen

inte kan ordna en skola med annan målsättning
och annan undervisning, där
sådana läroböcker inte kan tänkas förekomma.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Den andliga vården vid sjukhusen

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 151, i anledning av motioner om den
andliga vården vid sjukhusen.

I de likalydande motionerna 1:570
av herrar Ingvar Andersson och Karl
Pettersson samt II: 522 av herr Werner
in. fl. hade hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om utredning och förslag angående
den prästerliga tjänstgöringen i vad avsåge
den andliga omvårdnaden vid våra
sjukhus.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:570 och
II: 522.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Nordstrandh (m).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag vill säga några ord
om den andliga vården vid sjukhusen,
eftersom jag har motionerat i ärendet.

Utskottet understryker vikten av den
andliga vården vid våra sjukhus och
finner det angeläget att man vid tjänstetillsättningar
söker tillgodose behovet
härav. Detta är gott och väl.

Vi redogör i vår motion för motiven
för den andliga vården vid sjukhusen
och framhåller patienternas stora kontaktbehov,
som bl. a. på grund av personalbrist
inte kan tillgodoses helt. Vi
pekar också på den oro som många känner
inför operationer och på den om -

vittnade ensamhet som många döende
vid våra sjukhus tyvärr är hänvisade
till.

Vi anför också att det krävs utbildning
för uppgiften att vara präst på
ett sjukhus — man måste känna sjukhusrutinen,
och man måste kunna närma
sig människor på ett riktigt sätt och
föra ett samtal som blir meningsfyllt.
Det finns många präster som frivilligt
har skaffat sig sådan utbildning.

Nu menar utskottet att det är av vikt
att behovet av andlig vård vid sjukhusen
blir tillgodosett och att man bör ta
hänsyn till verksamhet inom denna vid
tjänstetillsättningar. Utskottets ambition
kan emellertid icke infrias med
nuvarande tillsättningssystem. De präster
som kommer i fråga är eller bör
vara komministrar, och de tillsätts två
gånger av tre av församlingsmenigheten.
Av praktiska skäl ingår naturligtvis
inte patienterna i valmenigheten,
och därför tar församlingarna också
som regel andra hänsyn vid tjänstetillsättningarna.
Därmed kommer inte de
för sjukhustjänst utbildade prästerna
till sådana befattningar, vilket naturligtvis
i sin tur får till följd att präster upphör
att skaffa sig den utbildning som
är väsentlig för den andliga vården på
sjukhusen.

Kammarkollegiet, som haft motionen
på remiss, hänvisar till att den nu gällande
ordningen sanktionerades av
statsmakterna 1958 och anför häpnadsväckande
nog att härefter »intet av väsentlig
betydelse skett» som motiverar
att man skulle frångå den nuvarande
ordningen.

Kan utskottet verkligen svälja ett så
lättsinnigt påstående? Skulle verkligen
under detta decennium, då vårdnadssektorn
har expanderat så kraftigt i våra
storstäder och landsting och då mentalvården
övertagits av landstingen,
ingenting väsentligt ha inträffat som
har konsekvenser också för den andliga
vården vid våra sjukhus?

Kammarkollegiet anför också att de

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

remissmyndigheter som yttrat sig över
sakkunnigbetänkandet av 1949 inte kan
förmodas ha någon annan mening i dag
än de hade då. Jag måste fråga, hur statiskt
konservativ man egentligen får
vara? Kan man inte förmoda att dessa
remissinstanser efter tjugo år skulle
kunna anföra några kompletterande
synpunkter på frågan?

Nu kan utskottet delvis ursäktas för
sitt ställningstagande på grund av den
uppenbarligen bristfälliga föredragning
som måste ha gjorts i utskottet. Det finns
nämligen flera officiella acta i ärendet
än kammarkollegiets yttrande. Det har
som bekant hållits ett kyrkomöte i höst,
och det är mycket märkligt att man inte
har föredragit någonting om vad där
hände i dessa frågor. Redan kammarkollegiet
anför ju att kyrkomötet 1968
hade frågan om den prästerliga organisationen
uppe till behandling och
uppdrog åt utredningsnämnden att
framlägga förslag vid nästa kyrkomöte,
som alltså hölls nu i höst. Där motionerade
ett par mycket kunniga präster
från Skåne, herrar Ekström och Glimelius,
i just den fråga som vi tar upp,
nämligen att komministraturer skulle
tillsättas genom myndigheternas försorg,
alltså genom domkapitlen, naturligtvis
efter kyrkorådens hörande. Domkapitlen
skulle därvid kunna ta vederbörlig
hänsyn till församlingarnas behov
av sjukhuspräster.

Denna motion tillstyrktes av ett enhälligt
kyrkolagutskott och bifölls sedan
av kyrkomötet, som alltså har begärt
en utredning hos Kungl. Maj:t om
ett förslag som överensstämmer med
vad vi framför i vår motion, nämligen
om tillsättning av komministraturerna
genom domkapitlens försorg. Kyrkomötet
med biskoparna i spetsen är således
mindre samvetsömt än kammarkollegium,
som anför att »församlingarnas
historiskt betingade valrätt vid tillsättande
av komministertjänster» måste
iakttas.

Herr talman! Med hänsyn till kyrko -

Den andliga vården vid sjukhusen

mötets enhälliga beslut i just denna fråga
och med hänsyn till motionens angelägna
ärende att slå vakt om sjukhuspatienternas
vidgade möjligheter till
själavård ber jag att få yrka bifall till
motionerna I: 570 och II: 522.

Jag tror att med en föredragning om
kyrkomötets ställningstagande i höst
hade statsutskottets utlåtande säkert
sett annorlunda ut. Om inte, hade i varje
fall herr Nordstrandhs reservation
inte behövt se så ödslig ut som den nu
gör.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
statsutskottet har skrivit i sitt utlåtande
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Man är väl inte förmäten,
om man skulle be att få herr Alemyrs
yrkande litet mer motiverat och
få höra vad han stöder sig på och huruvida
han på någon punkt skulle kunna
motivera en avvikande mening med
anledning av något jag har anfört.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! I mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan hänvisar
jag till vad utskottet har skrivit och
jag har inte mer att tillägga än vad som
står i utskottsutlåtandet.

Utskottet hänvisar där, som motionärerna
ser, till den långa debatt vi hade,
när den nya prästerliga organisationen
beslöts, då man bestämde att vid bedömning
av behovet av prästtjänster
också behovet av insatser vid sjukhusen
skulle räknas med. Utskottet erinrar
också om att det av riksdagen har beslutats
att även företrädare för de frikyrkliga
samfunden skall få medverka
i det som här kallas för den andliga
vården vid sjukhusen. I utlåtandet
framhålls vidare att det inte har inträffat
någonting sedan beslutet trädde i
kraft 1962 som ger anledning att ändra

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Obligatorisk information i grundskolan om de handikappades problem

riksdagens beslut från den tidpunkten.

Jag har, herr talman, ingenting ytterligare
att tillägga.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag tackar herr Alemyr
för svaret. Han har deklarerat sin bristande
insikt i dessa frågor, och då är
det väl inte mer att få ut just nu. Men
jag kan försäkra herr Alemyr att det
har hänt en del under de senaste tio
åren också beträffande den andliga vården
vid våra sjukhus med den enorma
expansion som under den tiden har
skett inom vårdsektorn.

Härmed var överläggningen slutad.

Ivar Johansson, Olle Eriksson, Mattsson,
Andersson i Knäred och Elmstedt
(samtliga ep), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:571 och II: 703 hos
Kungl. Maj:t hemställa dels att information
om de handikappades problem
infördes som en obligatorisk del i
grundskolans läroplan, dels att lämpliga
åtgärder vidtoges så att lärarna erhölle
goda kunskaper om de handikappades
problem.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 570
och 11:522; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 8

Obligatorisk information i grundskolan
om de handikappades problem

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 152, i anledning av motioner om obligatorisk
information i grundskolan
om de handikappades problem.

I de likalvdande motionerna 1:571
av herrar Andreasson och Johan Olsson
samt II: 703 av herr Mattsson m. fl.
hade hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t begärde dels att information
om de handikappades problem
skulle ingå som en obligatorisk
del i grundskolans läroplan, dels att
skolmyndigheterna på olika sätt medverkade
till att lärarna erhölle goda
kunskaper om de handikappades problem.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:571 och II:
703.

Reservation hade avgivits av herrar

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Den reservation som fogats
till det utskottsutlåtande som vi nu
behandlar tar enligt min mening upp
en viktig fråga, nämligen informationen
i grundskolan om de handikappades
problem. Det är synnerligen önskvärt
att eleverna får en dylik information,
och jag anser att den bör ingå som ett
moment i ett läroämne i läroplanen.
När det gäller läromedel anser jag det
också välbehövligt att mer än hittills
beakta minoritetsgruppernas behov. Vidare
finner jag det angeläget att handikappfrågorna
beaktas mer vid lärarnas
utbildning och fortbildning. I annat fall
kan de inte lämna en god undervisning
i handikappfrågor.

Enligt min mening behövs åtgärder
för att underlätta de handikappades
dagliga samvaro med andra människor.
Vi är alltför många som är handikappade
på det sättet att vi vet för litet om
de handikappades situation. Om förhållandena
bleve mer kända skulle det också
tas mera hänsyn till de handikappade.

I grundskolans läroplan heter det att
»skolan skall skapa förståelse för de
grupper som har särskilda problem i
det moderna samhället». Detta är bra
i och för sig men det är bara allmänna
ordalag. Visst skall det skapas förstå -

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Obligatorisk information i grundskolan om de handikappades problem

else men den som i skolan skall tala
om de handikappades problem bör givetvis
ha en god utbildning i ämnet.
Det bör också finnas tid för undervisning
i just det ämnet.

Obestridligen behöver vi även mer
och bättre läromedel. Att det inte blir
fråga om stora upplagor får inte hindra
oss från att framställa vad som behövs.
Jag är väl medveten om att detta är en
så stor fråga att den inte löses i en riksdagsdebatt,
och vi har inga upplöjda
fåror att följa, men ett väsentligt bidrag
till att skapa den i läroplanen omnämnda
förståelsen har enligt min mening
nämnts av oss reservanter. Jag är
övertygad om att det är ett utmärkt
sätt att skapa hänsyn, förståelse och tolerans
och det är dit läroplanen syftar.

Undervisningen bör börja mycket tidigt,
helst i förskolan, där jag för övrigt
anser att de avvikande barnen skall
ha sin plats. Fördomarna måste motverkas
tidigt och de unga måste lära
sig, att vi alla inte är lika i alla avseenden
men att vi har rätt att som
människor värderas lika.

De handikappades antal är stort och
mycket tyder på att det blir ännu större.
Man behöver bara nämna trafikolyckorna
som gör tusentals handikappade på
det ena eller andra sättet, fysiskt såväl
som psykiskt. Om vi i framtiden
skall kunna skapa den förståelse som
läroplanen säger att skolan skall ge,
måste kännedomen om de handikappades
situation förbättras.

Det förekommer oftare än de flesta
tror att normalbegåvade barn retas med
de handikappade ända till dessa faller
i gråt. Detta måste vi få slut på. Vi
måste också komma dithän att tekniker
och administratörer har tanken på de
handikappade med i beräkningarna när
de arbetar. Om vi kan komma dithän
får vi säkerligen långt fler handikappvänliga
planlösningar såväl när det gäller
bostäder och industrier som offentliga
byggnader och allmänna kommunikationsmedel.

Det kunde vara mycket att tillägga
i denna fråga, men vad jag syftat till
i motionen och i reservationen är att
barnen på ett tidigt stadium får lära
sig hur fysiska handikapp kan hämma
en människas aktivitet och vilka hänsyn
man måste ta till olika former av
handikapp. Därmed tror jag att vi också
kan skapa större förståelse för äldre
människor, som inte kan vara lika aktiva
eller aktiva på samma sätt som en
ung och frisk människa. Man skulle då
t. ex. få bättre förståelse för synskadade,
hörselskadade, hjärtsjuka och andra
som lider av nedsatta funktioner.

Detta är en fråga som berör oerhört
många människor, långt över en miljon
om vi räknar samman rörelsehind-,
rade, synskadade, hjärtsjuka, hörselskadade,
utvecklingsstörda och andra
handikappade. Vad vore då naturligare
än att undervisning i olika handikappproblem
ingick som ett moment i ett
läroämne i grundskolan och att sådan
undervisning även meddelades redan
i förskolan?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Självfallet delar jag den
uppfattning som herr Mattsson har givit
uttryck åt både i motionen och i sitt försvar
för reservationen. Men när jag tänkt
igenom denna fråga har jag funnit det
oerhört svårt att föreställa mig hur
man i grundskolan skall kunna meddela
obligatorisk undervisning om handikappfrågorna
i stort. Vi får väl i stället
fatta saken så att vi måste skapa förståelse
för den som är annorlunda eller
saknar förmåga att alltid hänga
med. Denna allmänna anda av förståelse
kan man möjligen inpränta hos barnen.
Men det kommer ideligen att uppstå
nya problem, eftersom vår strävan
är att integrera de handikappade barnen
i den vanliga undervisningen. De
handikappade kommer mer och mer
att vara ensamma om sina besvär i sin

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Obligatorisk information i grundskolan

klass. Och där möter de 25—30 andra
barn, som egentligen inte vet någonting
om de besvären.

Jag håller helt med herr Mattsson
om att de som har ett handikapp eller
som intar en särställning av något slag
ofta blir nedtryckta av andra människor.
Hos somliga uppstår genast en
lust att försöka göra den illa som på
något sätt är annorlunda. Men jag har
svårt att se hur vi skall kunna råda
bot på det i skolundervisningen. Däremot
tycker jag det vore helt naturligt
om lärarna vid de olika lärarskolorna
sysslade litet mer med dessa frågor.
Jag vet inte hur mycket man gör det
nu, men jag vet att det hos lärarna i
dag finns ett större intresse för detta
än när jag började syssla med dessa
frågor. Lärarna bör få en litet mer vetenskaplig
inställning till problemen.

I handikapprådet har vi tillsammans
med skolöverstyrelsen fått till stånd en
grupp som skall behandla handikappfrågorna
i skolan. Det förbund jag företräder
har ställt upp tio krav i detta
sammanhang, och i dessa ingår som
en mycket väsentlig del att det alltid
skall finnas en kontakt mellan läkare
och lärare när det gäller klasser med
barn som har speciella bekymmer. Man
kan i dag påvisa att det förekommer
att läraren inte alls blir informerad av
läkaren i sådana fall.

Det förekommer också att man inte
bara tar bristande hänsyn utan också
att läraren saknar behövlig observans.
Det krävs inte bara av läraren att han
skall vara snäll i dessa sammanhang,
utan han skall också ha kunskaper. Han
skall förstå att ett barn, som beter sig
på ett avvikande sätt, inte är elakt,
slarvigt eller nonchalant utan att barnets
reaktioner beror på dess handikapp.

Behovet av läromedel på detta område
är enligt min uppfattning oändligt
stort. Det är långt kvar till dess vi fått
tillgång till det bästa möjliga i detta
avseende. Genom handikapprådets kon -

om de handikappades problem

takter med skolöverstyrelsen har vi
emellertid fått helt andra möjligheter
än tidigare att utöva påverkan i detta
sammanhang. Det finns en samarbetsgrupp
för detta ändamål. I det förslag
till ändrad sammansättning av handikapprådet
som föreligger har helt enkeft
förutsagts att skolöverstyrelsen ständigt
skall upprätthålla kontakt med handikapprörelsen.
Jag tror att detta kan
komma att bli en väg för att aktualisera
dessa frågor.

Jag kan inte stödja motionerna, eftersom
jag finner deras förslag vara
svåra att realisera, men jag vill däremot
ansluta mig till den anda som
genomsyrade herr Mattssons anförande.
Han framhöll att vi hårdare skall trycka
på jämlikhetskravet för de barn som
har svårigheter av aktuellt slag och att
vi klart skall slå fast att det inte bör
förekomma någon diskriminering av
dem. Detta krav kommer enligt min
uppfattning att bli mycket mer aktuellt
inte bara därför att vi får fler handikappade
utan också därför att man har
beslutat om en ny princip, som innebär
att de handikappade barnen i så
stor utsträckning som möjligt skall föras
ut i den reguljära undervisningen.

Jag har inget annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag, men jag har
tagit denna ställning i medvetande om
att dessa frågor kan föras framåt genom
ett samarbete mellan handikapprådet
och skolöverstyrelsen.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Det föreligger egentligen
ingen annan skillnad mellan utskottets
syn på de frågor som nu diskuteras
och herr Mattssons plädering för
reservationen, än att utskottsmajoriteten
inte under nuvarande förhållanden
finner det nödvändigt att skriva till
Konungen. Vi är helt överens om att
kännedomen om de handikappades situation
och problem är en utomordentligt
viktig del av skolans informativa

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Obligatorisk information i grundskolan om de handikappades problem

verksamhet och att dessa frågor också
bör tas upp i samband med lärarutbildningen.
Det finns emellertid, såsom
utskottet framhåller, redan nu möjligheter
att verkligen ge de kunskaper det
gäller inom ramen för gällande läroplansbestämmelser
och läroplansanvisningar.

Herr Mattsson sade att det i läroplanen
för grundskolan förutsättes att det
skall skapas en förståelse för de grupper
som vi nu diskuterar. Jag vill med
anledning härav peka på att man i läroplanens
allmänna anvisningar om undervisningens
uppläggning bl. a. tagit
upp de handikappades problem såsom
ett tema inom ramen för arbetsuppgifter
i vissa ämnen, t. ex. inom samhällskunskapen.

Utskottet betonar att det är viktigt
att läroplanens intentioner fullföljes
och föres vidare, och det råder inget
som helst tvivel om att så också kommer
att bli fallet. Inom skolöverstyrelsen
pågår ju ständigt en fortlöpande
översyn av de olika moment som skall
ingå i ämnena. Utskottet vågar också
förutsätta att det samråd som överstyrelsen
ständigt har i dessa och andra
frågor skall leda till att insatsen för
att sprida kännedom om de handikappades
problem inom skolans undervisning
ständigt ökas och intensifieras.
Jag anser alltså att det räcker med de
uttalanden som utskottet föreslår att
riksdagen här gör.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Herr Nordstrandh åberopar
läroplanen för grundskolan. Jag
har ju inte haft något att invända mot
den, men vad det är fråga om här är
hur detta verkar i praktiken.

Jag önskar resultat, och om lärarna
i sin utbildning eller fortbildning får
en god kännedom om de handikappades
problem och på ett tidigt stadium

meddelar eleverna undervisning härvidlag,
så måste det vara av en utomordentlig
betydelse. Att det förekommer
att man i skolan söker förlöjliga
dem som t. ex. varit utsatta för en trafikolycka
och som blivit inte bara fysiskt
utan också psykiskt handikappade
skall förklaras, och man skall göra
eleverna medvetna om att de kan vara
glada och tacksamma över att de har
sluppit ifrån det som vissa av deras
kamrater på detta sätt blivit utsatta för.

Grundskolans lärojjlan har som sagts
åberopats, och jag vill i detta sammanhang
framhålla att det i den äldre läroplanen
fanns meningar och uttryck som
väl kan åberopas då man säger att det
skall tas hänsyn till handikappade. Där
talades det just om hänsyn, om tolerans,
om respekt för sanning och rätt, om
respekt för människans egenvärde och
människolivets okränkbarhet osv. Det
var också bra.

Visst har skolan fått lov att under
åren som gått söka skapa förståelse för
de grupper som har särskilda problem^
De handikappade har vi alltid haft
ibland oss, och så kommer det att förbli.
Detta är alltså ingen nyhet. Men antalet
ökar, de handikappade skall integreras
i en normalskola osv., och då
känner jag att det föreligger ett behov
av att riksdagen skriver till Kungl.
Maj :t och framhåller att information
om de handikappades problem införs
som en obligatorisk del i grundskolans
läroplan. Detta är vad som föreslås i
reservationen. Jag är övertygad om att
ingen känner sig nöjd med de förhållanden
som nu råder, och då är det
rätt naturligt att man söker finna vägar
för att skapa förbättringar.

Herr talman! Ingen av de två talare
som här yttrat sig — fru Eriksson i
Stockholm och herr Nordstrandh — har
övertygat mig om att man i tillräcklig
grad observerar de handikappades situation.
Det behövs enligt min mening
ett kraftigare påpekande från riksdagens
sida, och det är därför jag vid -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Viss granskning av radio- och televisionsprogram för utbildningsändamål

håller mitt yrkande om bifall till re- granskning av radio- och televisionsservationen.
program för utbildningsändamål.

Härmed var överläggningen slutad. Sedan utskottets hemställan föredra gits

yttrade:

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mattsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 152, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av lierr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mattsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 154 ja och 40 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Viss granskning av radio- och televisionsprogram
för utbildningsändamål

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 153, i anledning av motioner om viss

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! En oro förmärks inom
skolan på olika områden i dag. Dagens
debatt har gett uttryck åt detta. Orsakerna
till denna oro kan vara många.
Det är av stor vikt att de som bär ansvaret
för utbildningen rätt förstår att
ta hänsyn härtill.

Det utlåtande vi nu har att behandla
har med skolprogrammen i radio och
TV att göra. Radion och televisionen
har en viktig uppgift också när det gäller
utbildningen. Det är angeläget att
de möjligheter som etermedia ger i detta
avseende tillvaratas. De program som
sänds i skolradion och skoltelevisionen
är i allmänhet av hög kvalitet. Det har
emellertid också förekommit program
som varit av mer diskutabel art och
som sålunda inte kan anses ha legat i
linje med intentionerna bakom vårt
skolsystem. Sålunda har kritik riktats
mot ett ovårdat språk som använts i
vissa program. Det står ej i överensstämmelse
med läroplanen. Eleverna får
vidare inte utsättas för sårande angrepp,
och skolan skall inte vara politiskt
indoktrinerande. En granskning
av programmen från dessa synpunkter
är angelägen. I detta sammanhang skall
vidare understrykas att olika politiska
åskådningar i förekommande fall måste
behandlas likvärdigt. Det nämnda aktualiserar
frågan om kontrollen av det
material som används i skolprogrammen.

Läroböcker som skall komma till användning
i skolorna måste godkännas
av statens läroboksnämnd. Detta krävs
däremot inte i fråga om skolradio- och
skoltelevisionsprogrammen. Chefen för
utbildningsdepartementet besvarade i
riksdagens andra kammare i december
1969 frågan huruvida han ansåg åtgär -

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Viss granskning av radio- och televisionsprogram för utbildningsändamål

der erforderliga för att utbildningsprogrammen
skulle få en utformning som
överensstämde med läroplanens målsättning.
Statsrådet framhöll därvid att
skolprogrammen i radio och television
utformades av Sveriges Radio i nära
samarbete med skolöverstyrelsen, varför
han utgick ifrån att programmen
stod i överensstämmelse med gällande
läroplaner.

Enligt vår mening är en sådan ordning
inte till fyllest. Radio- och televisionsprogram
för utbildningsändamål
bör granskas enligt grunder motsvarande
dem som gäller för granskning av
läroböcker. Därigenom skulle garanti
kunna skapas för att dessa program får
en utformning som överensstämmer med
gällande läroplan. Detta är angeläget
inte minst med hänsyn till den genomslagskraft
som etermedia och då särskilt
televisionen har.

Sveriges Radio har ju på senare tid
uttalat sig med anledning av motioner,
och man har då framhållit att radio
och TV när det gäller barnprogram följer
principen att ge dem ett sådant innehåll
och en sådan form att de kan
ses av alla barn och accepteras av alla
föräldrar oberoende av vilken inställning
dessa har i politiska, religiösa
m. fl. frågor. Denna princip bygger på
kraven på opartiskhet i radiolagen och
i Sveriges Radios avtal med staten.

Utskottet har skrivit åtminstone någonting
positivt i detta sammanhang:
»Otvivelaktigt är det ett betydelsefullt
problem som motionärerna berört. Utskottet
bär emellertid inhämtat att detta
problem kommer att bli behandlat av
läromedelsutredningen i ett betänkande,
som är att vänta under förra delen
av år 1971, och anser sig därför inte
böra föreslå riksdagen att göra något
uttalande i frågan.»

Jag anser att problemet är viktigt, ty
det finns ideologier som vill komma till
tals i skolan men inte kan komma in
den rätta vägen, och det är angeläget
att det inte finns en bakväg som de kan

smyga sig in på. Också den bör vara
stängd.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag hade i december
förra året en lång interpellationsdebatt
med utbildningsministern beträffande
de problem som vi nu behandlar. Herr
Johansson i Skärstad har citerat en hel
del från den debatten, och jag kan därför
fatta mig mycket kort.

I interpellationsdebatten framhöll jag
att den undervisning som går ut till
våra skolor via radio och TV bör följa
samma bestämmelser som gäller för övrig
undervisning, och jag efterlyste ett
granskningsförfarande som säkrade att
så blev fallet. Statsrådet framhöll i svaret:
»I enlighet med överenskommelsen
mellan staten och Sveriges Radio angående
rundradions programverksammet
utformas emellertid skolprogrammen
i radio och television av Sveriges
Radio i nära samarbete med skolöverstyrelsen.
» Jag hade anledning att påtala
en del fall beträffande vilka jag
inte trodde att samarbete hade ägt rum
i den utsträckning som avsågs och ville
få besked på den punkten.

En möjlig väg att komma till rätta
med problemen tror jag är att ett effektivt
samarbete etableras mellan skolöverstyrelsen
och den avdelning inom
Sveriges Radio som svarar för skolprogrammen.
Men det finns givetvis
också andra vägar att gå. När utskottet
nu säger att detta är ett betydelsefullt
problem som »kommer att bli behandlat
av läromedelsutredningen i ett betänkande,
som är att vänta under förra
delen av år 1971», har jag för min del
inte funnit anledning att reservera mig
mot utlåtandet. Jag vill dock säga ifrån
också nu att jag anser att vi på detta
område behöver få en bättre ordning.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Utskottet skriver väldigt
kortfattat och neutralt i denna fråga.
Eftersom riksdagen kommer att få

Andra kammarens protokoll 1970. Nr 37

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Viss granskning av radio- och televisionsprogram för utbildningsändamål

ta upp problemen till prövning i samband
med att läromedelsutredningens
betänkande skall behandlas, finns det
ingen anledning att nu gå in på den i
och för sig intressanta och omfattande
problematik som frågan om utbildningsprogrammen
i radio och TV utgör.
Jag vill endast bestämt hävda att
det i utskottets korta skrivning inte ligger
något instämmande i den kritik som
inte minst de båda talarna hittills i dag
har riktat mot utbildningsprogrammet.
Utskottet tar inte ställning i detta avseende
utan förhåller sig som sagt helt
neutralt.

Jag vill personligen säga att jag tycker
de flesta utbildningsprogrammen i
radio och TV är mycket skickligt gjorda.
Detta är i stor utsträckning en försöksverksamhet,
ett utvecklingsarbete
pågår och vi har naturligtvis ännu inte
kommit fram till den bästa avvägningen
i olika avseenden. Jag tillhör afltså
inte dem som riktar kritik mot Sveriges
Radio för det utbildningsprogram som
finns där. En och annan gång kan något
misstag förekomma och det är inte
minst programmakarna medvetna om.
I stort sett upplever jag dock den insats
som Sveriges Radio gör i det svenska
utbildningsväsendet som utomordentligt
betydelsefull och skicklig. Utskottet
har emellertid inte uttalat sig härom;
det är min egen uppfattning som jag nu
redogör för. Utskottet nöjer sig med att
hänvisa till att dessa frågor får behandlas
när läromedelsutredningens betänkande
så småningom föreligger.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Herr Alemyr har litet
svårt för att lyssna i dag. Om man står
här och säger att man godtar huvudparten
av de program som sänds innebär
det ett erkännande åt verksamheten.
Men det är också berättigat att kritisera
det man anser vara ett övertramp.
Vi har ingen fullkomlig skola och ingen

fullkomlig radio och TV. Skolan måste
tåla en positiv kritik och den måste vara
beredd att rätta sig efter den kritik
som framförs, i synnerhet från svenska
folket. Skolan är ju svenska folkets skola,
och inte minst föräldrarnas skola.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp);

Herr talman! Jag vill bara värja mig
mot ett uttalande som utskottets värderade
ordförande gjorde. Han ville
liksom ge ett sken av att vi som tidigare
deltagit i denna debatt hade varit
kritiska mot skötseln av den verksamhet
som nu diskuteras. Jag vill för min
del klart framhålla, att jag uppskattar
det arbete som utförs på den aktuella
avdelningen inom Sveriges Radio. Jag
delar herr Alemvrs uppfattning att detta
är ett betydelsefullt inslag i den
svenska skolan i dag och att arbetet
utförs skickligt. På den punkten har
alltså herr Alemyr och jag samma uppfattning.

Men det utesluter inte att det har förekommit
inslag som man inte hade velat
uppleva. Under den debatt i december
förra året, som jag hänvisade till, hade
jag anledning att ta upp vissa bestämda
program och vissa inslag i detta arbete
som jag vände mig mot. Om man på detta
sätt riktar kritik mot enskilda fall
innebär det ingalunda någon allmän kritik.
Avsikten var endast att fästa uppmärksamheten
vid just dessa program i
syfte att vi genom ett granskningsförfarande
eller på annat sätt skulle slippa
sådana övertramp.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Får jag till herr Johansson
i Skärstad säga att jag inte
ifrågasatt hans och andra svenska medborgares
självklara rätt att kritisera
dessa program. Jag har bara understrukit
att jag personligen inte delar de
synpunkter som i allmänhet framförts
i kritiken mot programmen. Jag har
konstaterat att det i enstaka fall förekommit
program som — det kan vi

Onsdagen den 11 november 1970 Nr 37

Fortsatt lokalplanering för de icke-laborativa institutionerna vid Stockholms universitet -

vara överens om — inte varit helt lyckade.
Jag har vidare sagt, herr Johansson,
att utskottet över huvud taget inte
uttalat sig i frågan utan ställt sig helt
neutralt och hänvisat till läromedelsutredningen
som snart kommer att framlägga
sitt betänkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 154, i anledning av motioner om det
obligatoriska medlemskapet i studentkår.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Fortsatt lokalplanering för de ickelaborativa
institutionerna vid Stockholms
universitet

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 155, i anledning av motioner om
fortsatt lokalplanering för de icke-laborativa
institutionerna vid Stockholms
universitet.

I de likalydande motionerna /: 1116
av herrar Wallmark och Lidgard samt
11:1310 av herr Björkman m.fl. hade
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhölle att åtgärder snarast
vidtoges för att igångsätta en fortsatt
lokalplanering för de icke-laborativa
institutionerna vid Stockholms universitet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:1116 och
II: 1310.

Reservation hade avgivits av herrar
Bohman, Wallmark och Nordstrandh
samt fröken Ljungberg (samtliga m),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1116 och II: 1310 som sin

mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Ingen kan väl påstå
något annat än att situationen för de
icke-laborativa ämnena vid Stockholms
universitet är utomordentligt besvärlig.
I det läget har det väckts ett par motioner
gående ut på att det torde föreligga
behov av ytterligare planering i
vad det gäller lokalerna utöver vad som
redan skett. Detta är också grundvalen
för den reservation, vari det yrkas att
riksdagen skall skriva till Kungl. Maj :t
i saken.

Utskottsmajoriteten menar att det är
till fyllest att lokal- och utrustningsprogramkommittén
— den s. k. LUPkommittén
— sysselsätter sig med planeringen
och så småningom vänder sig
till Kungl. Maj :t, om den så skulle finna
för gott. Vi som står för reservationen
menar att detta ingalunda räcker.
LUP-kommittén har ju när det gäller
planeringen att hålla sig inom en redan
fastställd ram och till vissa direktiv,
och den ram det här rör sig om torde
redan vara överskriden. Därför måste
det göras klart för Kungl. Maj :t att man
eventuellt får utfärda nya direktiv och
fastställa nya ramar, om det skall kunna
bli någon form av planering som är
meningsfylld. I det sammanhanget, sägs
det i motionerna och i reservationen,
kan ånyo tas upp diskussionen huruvida
en ytterligare utbyggnad inom
Frescatiområdet verkligen är ändamålsenlig.
Frågan gäller om man inte skall
bygga ut också inom en annan del av
Storstockholm.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Reservanterna ifråga -

36 Nr 37 Onsdagen den 11 november 1970

Fortsatt lokalplanering för de icke-laborativa institutionerna vid Stockholms universitet -

sätter om en ytram av 36 000 kvm är
tillräcklig för de icke-laborativa institutionerna
vid Stockholms universitet.
För den som har att i utskottet ta ställning
till en sådan fråga är det mycket
svårt att avgöra, huruvida det behövs
36 000 kvm eller något mera.

Helt naturligt är det bra med planering
och den bör givetvis sättas in på
ett så tidigt stadium som möjligt. Men
utskottet förutsätter att universitets- och
högskolemyndigheterna med uppmärksamhet
följer utvecklingen beträffande
lokalbehovet och framlägger förslag. De
har ju att göra de utredningar som därvidlag
krävs, och de har också att framföra
sina önskemål.

Reservanterna anser att det kan ifrågasättas
om den ytram som nu ligger
till grund för planeringen är tillräcklig.
Men de säger också att det finns
anledning att fundera över om ytterligare
bebyggelse bör koncentreras till
Frescati. Ja, det kan givetvis diskuteras
hur vi skall ha det med koncentrationen
och om så stor del av utbildningen
skall vara förlagd till Stockholmsområdet.
Riksdagen har ju ändå
fattat beslut om en decentralisering
av utbildningen. Det är därför inte så
märkligt, om den lokala kommittén inte
framlägger förslag om en utbyggnad av
institutionerna vid Frescati innan man
verkligen har fått klarhet om hur mycket
som kan behövas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nordstrandh begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 155, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 168 ja och 31 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 156, i anledning av motion om utbildning
av psykoterapeuter, och

nr 157, i anledning av motioner om
ökad manlig rekrytering till vårdyrken; allmänna

beredningsutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av motioner
om åtgärder för att öka den manliga
rekryteringen till vårdyrkena; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om tillägg till vissa statliga
skadelivräntor,

nr 159, i anledning av motioner om
återlämnande till Danmark av tronhimmel
som tillhört Kronborgs slott,

nr 160, i anledning av motioner angående
det statliga kulturstödet,

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Utredning beträffande ombildning av i första hand förenade fabriksverken och

domänverket till aktiebolag

nr 161, i anledning av motioner angående
ersättning till suppleant i företagsnämnd
hos statlig myndighet, och
nr 162, i anledning av motion angående
beräkningen av statliga sammanträdesarvoden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 13

Utredning beträffande ombildning av i
första hand förenade fabriksverken och
domänverket till aktiebolag

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 163, i anledning av motioner angående
utredning beträffande ombildning
av i första hand förenade fabriksverken
och domänverket till aktiebolag.

I de likalydande motionerna 1:757
av herrar Stefanson och Ernulf samt
II: 558 av herr Ericsson i Åtvidaberg
m. fl. hade, såvitt nu var i fråga, hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en utredning
med syfte att föreslå ombildandet
till aktiebolag av i första hand förenade
fabriksverken och domänverket.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 757 och II: 558 såvitt nu var i fråga.

Reservation hade avgivits av herrar
Bohman (m), Nyman (fp), Ottosson
(m), Wirtén (fp), Wikström (fp),
Nordstrandh (m), Enskog (fp), Eriksson
i Arvika (fp) och Clarkson (m),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:757 och 11:558 såvitt nu
var i fråga som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
beträffande ombildning av förenade
fabriksverken till aktiebolag.

Utskottets hemställan föredrogs; ocli
anförde därvid:

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp):

Herr talman! Egentligen borde det
inte vara jag som skulle försöka bevisa
i första hand att förenade fabriksverken
och enligt min mening även domänverket
bör drivas i aktiebolagsform,
utan de handläggande myndigheterna
borde ge bevis för att det inte bör vara
på det sättet.

Med stort intresse bläddrar jag då
och då i boken »Statliga företag», nu
»Statliga företag 70». Jag tycker att redan
utsidan är tillräcklig för att motivera
en annan företagsform för i första
hand förenade fabriksverken. Inte är
det någon principiell skillnad mellan
t. ex. fabriksverkens verksamhet och
den som bedrivs vid Karlskronavarvet
eller Kalmar verkstad, och formerna
borde vara desamma.

Slår jag vidare upp domänverkets och
fabriksverkens sidor i den här boken
och läser om huvuduppgifter och målsättning,
kan jag inte få i mitt huvud
att det skulle finnas sakskäl till att dessa
förvaltningar inte borde drivas i aktiebolagsform.
Jag kan möjligen förstå
tveksamheten när det gäller domänverket,
eftersom det nyligen har företagits
en undersökning där, men halsstarrigheten
beträffande fabriksverken förstår
jag inte alls. Jag tycker vi borde sträva
efter att de institutioner som med fördel
kan drivas i aktiebolagsform också
drivs i aktiebolagsform. Då får man enhetliga
och vedertagna normer, som är
grundade på aktiebolagslagens bestämmelser,
vilket underlättar jämförelser
och analyser. Jag tycker uppriktigt sagt
att utskottets motivering för att komma
ifrån en förändring åtminstone vad avser
förenade fabriksverken är tunn och
krystad. Här finns inga svårigheter och
inga vägande sakskäl för att inte tillmötesgå
motionärerna i varje fall vad
beträffar förenade fabriksverken.

Jag ber, herr talman, att få nöja mig
med att i dag yrka bifall till reser -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Utredning beträffande ombildning av

domänverket till aktiebolag

vationen, även om jag som motionär
därvid inte är helt tillfredsställd.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det var enbart angenämt
med de friska takter som herr
Ericsson i Åtvidaberg presenterade i
denna fråga. Jag förmodar att det är
erfarenheterna från den personliga
verksamheten som utgör underlaget för
hans bedömningar.

Emellertid har ju den fråga som berörs
i motionen redan varit föremål
för åtskilliga utredningar, och för närvarande
pågår inom Kungl. Maj :ts kansli
en undersökning och bearbetning av
den senaste utredningens resultat. Om
herr Ericsson studerar remissvaren litet
närmare, skall han finna att fabriksverkens
ledning förordar bolagsformen
men anser att frågan bör lösas i ett
större sammanhang.

Herr Ericsson sade också, om jag
minns rätt, att utskottsutlåtandet var
tunt och krystat och att vi vid vårt
avslagsyrkande kryper bakom det förhållandet
att det pågår en utredning.
Men när en fråga ligger under prövning
och förmodligen inom en mycket
begränsad tid kommer att bli föremål
för beslut av riksdagen, så brukar ju
inte riksdagen binda sig, innan den har
alla papper på bordet. Det väsentliga
skälet till utskottets avstyrkande av motionen
är alltså, att vi inte i dag vill
binda riksdagen för en viss lösning.
Det kan ju tänkas att man vid den fortsatta
behandlingen av frågan finner en
tredje form som tillgodoser just det som
herr Ericsson i Åtvidaberg åsyftar med
sin motion.

Inom domänverket pågår för närvarande
en undersökning där man tagit
upp intressanta tankar beträffande
verksamhetsformerna. Jag vet inte i
dag, om dessa kan utvecklas vidare eller
om man skall gå direkt på bolagsformen.
Utskottet har inte sagt vare sig
ja eller nej till den ena eller andra for -

i första hand förenade fabriksverken och

men, utan vill att frågan skall kunna i
obunden form prövas, när förslag kommer
från Kungl. Maj :t.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp):
Herr talman! Jag skall fatta mig helt
kort. Jag hoppas att inte de omständigheter
under vilka utredningen skall ske
blir sådana att perspektivet förskjuts så
långt fram i tiden att ärendet därigenom
dör.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag delar herr Ericssons
i Åtvidaberg uppfattning att perspektivet
inte skall förskjutas så långt
in i framtiden att ärendet dör. I likhet
med herr Ericsson anser jag att vi
bör tillåta en friare företagsform för
fabriksverken, men jag vill inte i dag
binda mig för sättet att förverkliga den.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ericsson i Åtvidaberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 163, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

En allmän översyn av lagstiftningen om stiftelser, m. m.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ericsson i Åtvidaberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 51 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag tryckte på JA-knappen
men på röstfördelningstablån markerades
FRÅNVARANDE.

§ 14

En allmän översyn av lagstiftningen om
stiftelser, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av motioner
om en allmän översyn av lagstiftningen
om stiftelser, m. m.

I de likatydande motionerna 1:60 av
herr Hjorth m. fl. och II: 71 av herr
Andersson i Storfors m. fl. hemställdes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära dels en översyn av
de bestämmelser som gäller tillsyn av
stiftelser som anslagits för att tjäna ett
bestämt ändamål, dels att åtgärder vidtas
som gör det möjligt att på ett smidigare
sätt än nu ändra föråldrade
fondbestämmelser».

I de likalydande motionerna I: 798
av herr Werner och II: 906 av herr
Hermansson m. fl. yrkades — i den del
motionerna hänvisats till lagutskott —
att riksdagen i skrivelse till regeringen
måtte hemställa om en översyn av lagen
den 25 maj 1929 om tillsyn över
stiftelser.

I motionen 1:389 av herrar Alexan -

derson och Ernulf hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhölle
om en allmän översyn av lagstiftningen
om stiftelser i syfte att åstadkomma
en fullständigare lagreglering
samt offentlig redovisning av den ekonomiska
ställningen.

Utskottet hemställde att motionerna

I: 60 och II: 71,

I: 798 och II: 906, såvitt nu var i fråga,
samt

I: 389

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson (fp), Schött (m), Sörenson
(fp) och Ferdinand Nilsson (ep),
fru Kristensson (m), herrar Börjesson
i Falköping (ep) och Polstam (ep) samt
fru Anér (fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 60 och II: 71 samt I: 389
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en allmän översyn av lagstiftningen om
stiftelser, samt

B. att motionerna 1:798 och 11:906,
såvitt nu var i fråga, i den mån de icke
besvarats genom vad reservanterna under
A hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen rörande första lagutskottets
utlåtande nr 57 må omfatta
jämväl bankoutskottets utlåtande nr 56,
men yrkanden beträffande sistnämnda
utlåtande framställs först sedan detsamma
föredragits.

Första lagutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Hem BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Till första lagutskottets
utlåtande nr 57 är fogad en reservation,
vilken jag i all korthet vill kommentera.

Lagen om tillsyn över stiftelser tillkom
för mer än 40 år sedan. De stora

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

En allmän översyn av lagstiftningen om stiftelser, m. m.

ekonomiska värden som förvaltas av
stiftelserna och den alltmer betydelsefulla
roll stiftelserna spelar i samhället
motiverar en översyn av de knapphändiga
reglerna i 1929 års lag rörande
stiftelsernas juridiska organisation. I
många avseenden torde en reglering av
stiftelsernas verksamhet vara önskvärd.
Beträffande t. ex. översyn, kontroll och
ledning kan det behövas klara rättsregler.
Under senare tid har uppmärksamheten
också riktats på vissa stiftelseformer
inom det privata näringslivet.

Bristen på detaljerade bestämmelser
inom en rad för stiftelseinstituten centrala
områden framkallar behov av en
modern och effektiv lag för reglering
av stiftelsernas verksamhet. En utredning
bör också pröva spörsmålet om
permutation, sammanläggning av stiftelser
och kontroll av stiftelser.

Även om frågan om en översyn av
lagstiftningen rörande stiftelserna är föremål
för uppmärksamhet inom Kungl.
Maj :ts kansli behöver uppenbarligem
inte det av reservanterna förordade utredningsarbetet
fördröja de begränsade
reformer som kan bli resultatet av samarbetsutredningens
lagförslag.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid första
lagutskottets utlåtande nr 57 fogade reservationen.

I detta anförande instämde fru Anér
(fp).

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! I motionen 11:71 har
vi motionärer hemställt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
dels en översyn av de bestämmelser
som gäller tillsyn av stiftelser som
anslagits för att tjäna ett bestämt ändamål,
dels att åtgärder vidtas som gör
det möjligt att på ett smidigare sätt än
nu ändra föråldrade fondbestämmelser.
Anledningen till motionen har varit att
de nuvarande bestämmelserna ofta med -

för stora svårigheter och mycket merarbete
ute i kommunerna med fondernas
skötsel, vilken kräver stor redighet
av det förvaltande organet. Lagen föreskriver
att medlen inte skall sammanblandas
och att säkerhetsaspekterna inte
skall åsidosättas. Fondernas tillgångar
skall också placeras på ett betryggande
sätt och vara åtskilda från kommunens
medel.

För de kommuner som har ansvaret
för dessa fonder är de administrativa
kostnaderna ofta större än fondernas
avkastning. Dessutom har många av urkunderna
försvunnit, vilket vållar svårigheter
i efterlevnaden av fondbestämmelserna.
Vi motionärer ansåg därför
ett smidigare system vara befogat. Otidsenliga
bestämmelser måste lättare kunna
anpassas till dagens samhälle än vadi
som nu är fallet, önskvärt är också,
framhåller vi, att ett reglerat system
för sammanläggning av små fonder till
en samfond kommer till stånd.

I sitt utlåtande nr 57, som nu behandlas,
skriver första lagutskottet att utredningar
pågår, bl. a. i den under våren
1970 tillsatta utredningen rörande
den kommunala demokratin. Dessutom
har koncentrationsutredningen och samarbetsutredningen
i sina hittills avgivna
betänkanden och förslag, som nyligen
framlagts, föreslagit vissa lagstiftningsåtgärder.
Ett remissförfarande pågår
för närvarande rörande de förslagen.
Departementsutredningen kommer
enligt uppgift att inom kort presentera
förslag i ärendet. Med anledning härav
finner jag vårt yrkande i motionen vara
på god väg mot en lösning inom Kungl.
Maj:ts kansli, och jag förväntar mig
därför en snar behandling av de problem
vi har tagit upp i motionen.

Herr talman! Med hänsyn till det anförda
kommer jag inte nu att ansluta
mig till reservationen, som innebär ett
tillstyrkande av motionen, utan jag kommer
att följa utskottet i den fasta förvissningen
att våra förslag i ärendet
skall genomföras.

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

En allmän översyn av lagstiftningen om stiftelser, m. m.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! I våra två motioner,
I: 798 och II: 906, har vi utförligt motiverat
nödvändigheten av att någonting
göres åt frågan om stiftelser. Yi kan
nu inte godta vad utskottet skrivit, nämligen
att våra krav redan är tillgodosedda.
Yi anser att frågans vikt motiverar
att riksdagen själv gör ett uttalande
och ett understrykande.

Herr talman! Med hänvisning till den
utförliga motiveringen i motionerna ber
jag att få yrka bifall till dem.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! De motioner som utskottet
haft att behandla i detta ärende
har tillkommit från vitt skilda utgångspunkter.
I motionsparet 1: 60 och
II: 71 har yrkats på ökad möjlighet till
tillsyn över stiftelser, som förvaltar belopp
under 10 000 kronor, liksom på
ändrade permutationsbestämmelser. I
motionsparet I: 798 och II: 906 har begärts
att tillsynslagen skall tillämpas på
privata stiftelser, som nu utan tillsyn
från offentligheten förvaltar mycket
stora belopp, ofta upp till hundratals
miljoner kronor. I motionen 1: 389 har
man pekat på att det under senare tid
bildats en rad stiftelser, vilkas uppläggning
kan komma ett bulvanförhållande
nära, varför det skulle vara befogat
med en mera allmän översyn av bestämmelserna
om tillsynen av stiftelser.

Den tillsynslag som gäller på detta
område är gammal — den infördes 1929
— men det har punktvis under årens
lopp gjorts en del ändringar i lagen.
Jag kan peka på att det, såsom utskottet
framhållit, enligt en proposition år
1967 infördes bestämmelser rörande
särskilda pensionsutfästelser och att
man år 1958 höjde värdegränsen för
tillsyn av stiftelser från förutvarande
5 000 kronor till 10 000 kronor. Det var
en åtgärd som alltså gick i en riktning
rakt motsatt den som påyrkats i motionerna
1:60 och 11:71. Vidare har
riksdagen vid två tillfällen haft att be -

handla motioner med yrkanden om ändrade
permutationsbestämmelser, nämligen
1967 och senast 1969.

Utskottet har i sitt utlåtande framhållit
att det har hänt ganska mycket
på detta område. Permutationsbestämmelserna
behandlas av den nu arbetande
departementsutredningen och de är
även föremål för grundlagberedningens
överväganden. Koncentrationsutredningen
har framlagt förslag om ökad
tillsyn och kontroll bl. a. av stiftelser,
och samarbetsutredningen har föreslagit
att bestämmelserna i tillsynslagen
om offentlig redovisning skall få tilllämpning
även på stiftelser som förvaltar
belopp på över 1 miljon kronor.

Mycket av allt detta är nu ute på remiss
eller under övervägande inom departementet.
Utskottet har därför menat,
att det, eftersom dessa frågor är
föremål för behandling, inte finns något
skäl för riksdagen att för närvarande
ta något initiativ på detta område.
Tvärtom skulle det bara bidra till
att fördröja resultatet av gjorda utredningar,
om man nu begärde ytterligare
en utredning.

Detta har reservanterna emellertid
inte låtit sig nöja med. De begär en utredning
och sluter därvid i sin breda
famn alla motionskrav utom dem som
framförs beträffande privata stiftelser,
som förvaltar mycket stora belopp. Därvidlag
tycker man att samhällets insyn
är tillräcklig.

Jag kan i mycket dela de synpunkter,
som framförs i fru Rydings m. fl.
motion, men utskottet anser med samma
motivering som beträffande de övriga
yrkandena att det inte i dag finns
skäl för riksdagen att la något initiativ.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! En av de allra viktigaste
uppgifterna under 1970-talet är att
bryta den privata maktkoncentrationen

42 Nr 37 Onsdagen den 11 november 1970

En allmän översyn av lagstiftningen om stiftelser, m. m.

i näringslivet och i stället bygga upp
ett demokratiskt inflytande. Det är en
stor och besvärlig uppgift. Men det står
helt klart att om man vill klara den,
så kan man inte gå förbi den maktutövning
som sker via de stora stiftelserna
inom näringslivet. Det är ju så att
de stora ägarfamiljerna utövar sitt inflytande
i näringslivet inte i första hand
genom sina privatförmögenheter utan
huvudsakligen genom kapital som de
inte äger men som de kontrollerar på
grund av att de sitter som styrelseledamöter
i stiftelserna.

I bankoutskottets utlåtande nr 56 bestrider
man inte att enskilda personer
får ett betydande inflytande via de privata
stiftelserna, men man pekar på att
ett stiftelsearrangemang kan förhindra
en uppsplittring av stora koncerner. En
sådan uppsplittring kan ibland vara negativ
för löntagarna och för samhället.

Men frågan är: Är arrangemanget
med stiftelser det enda sättet att klara
detta problem på? Om man vill ha ett
effektivt näringsliv, måste man då acceptera
maktkoncentrationen på enskilda
händer? ilur skall man gå till väga
om man vill ha både ett effektivt näringsliv
och ett demokratiskt inflytande? Såvitt

jag kan förstå ligger svaret i
en aktivering av samhällets näringspolitik.
Det har ju gjorts betydande insatser
på det området under de senaste
åren och utbyggnaden fortsätter. Det
är viktigt att så sker -— det är viktigt
att löntagarna och deras organisationer
får möjlighet att effektivt påverka företagens
planering och verksamhet. Det
finns också enligt min mening skäl att
låta AP-fonderna göra aktieplaceringar,
så att man även den vägen skapar förutsättningar
att stärka löntagarnas inflytande,
och det finns skäl att sätta in
en majoritet av samhällsrepresentanter
i de stora allmännyttiga stiftelserna.

Det kan på goda grunder hävdas att
det kapital som ligger hos s. k. allmännyttiga
stiftelser, vilka förfogar över

mycket betydande aktieinnehav, till sin
huvuddel uppkommit som följd av de
skatteförmåner stiftelserna fått. Det är
förräntade skattefavörer som utgör huvuddelen
av kapitalet. Bl. a. mot den
bakgrunden kan det vara rimligt att
man sätter in en majoritet av samhällsrepresentanter
men låter stiftelsen fortsätta
som en självständig juridisk person.
Stiftelsen bör som förut främja
de ändamål som anges i stiftelseurkunden.
Det innebär ett både enkelt och
effektivt sätt att bryta den privata maktkoncentrationen.
Någon uppsplittring
av företagsgrupper behöver inte förekomma
i de fall där detta är till nackdel
för samhället och de anställda.

Jag tror, herr talman, att om vi skall
lyckas genomföra en ekonomisk och social
utjämning är det av största betydelse
att vi aktivt och effektivt bekämpar
maktkoncentrationen på enskilda
händer.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Fru Ryding och kanske
i någon utsträckning herr Bergqvist anmälde
missnöje med det ställningstagande
som skett inom bankoutskottet.
För bankoutskottet har det emellertid
varit lätt att nå enighet kring sitt beslut
— beslutet att hemställa att riksdagen
måtte avslå de motioner som är
aktuella i de delar motionerna hänvisats
till utskottet.

Bakgrunden till detta beslut är det
enkla påpekandet att hela problematiken
behandlats av samarbetsutredningen
och att dennas betänkande som bäst
håller på att remissbehandlas. I det läget
krävs inga nya initiativ. De vore
helt enkelt inte på sin plats. När detta
ärende ropas upp, kommer jag därför,
herr talman, att yrka bifall till bankoutskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

2:o) bifall till reservationen; samt 3:o)
bifall till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till motioner a I: 798 och II: 906 i motsvarande
del och fann herr talmannen
den fö stnämnda propositionen
vara med " ervägande ja besvarad.
Herr Börjesso i Falköping begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontr proposition antagits den
under 2:o) an ''vna propositionen följande
voterin proposition efter given
varsel uppläste och godkändes:

Den, som '' att kammaren bifaller
första lagutsko tets hemställan i utskottets
utlåtande r 57, röstar

Ja;

Den, det ej ''11, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan k arens ledamöter härefter
intagit sin platser och voteringspropositionen
livit ännu en gång uppläst,
verkställ es omröstning genom
uppresning. H rr talmannen tillkännagav,
att han fu ne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Falköping
begärde emelle tid rösträkning, varför
votering med 1st omröstningsapparat
verkställdes. D''rvid avgavs 112 ja och
83 nej, varjämt 4 av kammarens ledamöter
förklar de sig avstå från att
rösta.

Kammaren h de alltså bifallit utskottets
hemställan

§ 15

Allmän yttiga stiftelser

Föredrogs b nkoutskottets utlåtande
nr 56, i anledn ng av motioner angående
allmännytti a stiftelser. (Detta utlåtande
hade de atterats i samband med

Allmännyttiga stiftelser

behandlingen av första lagutskottets utlåtande
nr 57.)

Frågor rörande s. k. allmännyttiga
stiftelser hade tagits upp

dels i de under nästföregående paragraf
redovisade likalydande motionerna
1:798 av herr Werner och 11:906 av
herr Hermansson m. fl., vari såvitt nu
var i fråga yrkades att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om en prövning av stiftelserna såsom
juridisk och ekonomisk kategori särskilt
med avseende på deras utnyttjande
som instrument för ekonomisk makt
samt av frågan om överförande av de
största stiftelserna i statlig ägo,

dels i motionen II: 940 av herr Bergqvist
m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna 1:798 och 11:906, såvitt
nu var i fråga, samt

2) motionen II: 940.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Inte heller i detta ärende
finner vi utskottets avstyrkande av
våra motioner vara godtagbart. Jag ber
därför med hänvisning till den motivering
vi anfört att få yrka bifall till
motionsparet I: 798 och II: 906.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 798
och 11:906 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

§ 16

Åtgärder för att motverka maktkoncentration
hos multinationella företag

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av motion om åtgärder
för att motverka maktkoncentration
hos multinationella företag.

I motionen II: 938 av herr Aritonssan
m. fl. hemställdes att riksdagen skulle
hos Kungl. Maj :t begära skyndsamt tillsättande
av en parlamentarisk utredning
med uppgift att överväga åtgärder
som kunde förhindra en från samhällets
och demokratins synpunkter icke
önskvärd maktkoncentration hos multinationella
företag i vårt land.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionen II: 938.

Reservation hade avgivits av herrar
Annerås (fp), Thorsten Larsson (ep),
Löfgren (fp) och Stridsman (ep), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 938 hos Kungl. Maj :t hemställa
om utredning rörande multinationella
företag i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! De multinationella företagens
expansion i vårt land har ökat
kraftigt under senare år. Främst är det
USA som står för denna företagsetablering.
Man kan inte förneka att det är
en fördel för vårt land att utländsk företagsetablering
sker, ty därmed tillförs
ju den svenska kapitalmarknaden
riskvilligt kapital, som vi så väl behöver.
Vidare utgör dessa företag värdefulla
inslag i vårt lands näringsliv genom
det tekniska kunnande som kommer
oss till del.

Å andra sidan innebär de utländska
investeringarna i Sverige inte enbart
fördelar. En stor utländsk företagssektor
— inte minst det betydande ame -

rikanska inslaget, som svarar för närmare
60 procent av de totala investeringarna
— måste givetvis ge upphov
till debatt om vilka olika verkningar
de multinationella företagen kan få för
vårt land.

Från centerpartiet och folkpartiet har
vi i en reservation till bankoutskottets
utlåtande nr 58 begärt att en utredning
skall verkställas. Vi vill därmed biträda
en motion som har väckts av hem Antonsson
m. fl. från centerpartiet. Motionärerna
hemställer att riksdagen skall
hos Kungl. Maj :t begära »tillsättande av
en parlamentarisk utredning med uppgift
att överväga åtgärder som kan förhindra
en från samhällets och demokratins
synpunkter icke önskvärd maktkoncentration
hos multinationella företag
i vårt land».

Det är obestridligt att de multinationella
företagen utgör — som det sägs
i motionen — en form av maktkoncentration
som är svår att kontrollera med
den lagstiftning som vi har i dag. Låt
mig bara få påpeka hur svårt det måste
vara att förverkliga samhälleliga ambitioner
på olika områden såsom i fråga
om regionalpolitik, näringspolitik, konjunkturpolitik
och arbetsmarknadspolitik.

Av den statistik som redovisas i utskottets
utlåtande framgår att inte mindre
än 82 procent av de multinationella
företagens investeringar är lokaliserade
till de tre storstadsområdena. Detta säger
allt om snedvridningen i företagslokaliseringen.
Till områden där vi
minst behöver företagsexpansion koncentreras
huvudparten av investeringarna,
medan områden som mest skulle
behöva detta kapitaltillskott nästan helt
förbigås. Även om vi än så länge saknar
en preciserad målsättning för regionalpolitiken
finns det dock vissa antydningar
från regeringens sida om att befolknings-
och företagskoncentrationen
till storstadsregionerna måste hejdas.
Men frågan blir då: Hur skall vi kunna
påverka de multinationella företagen så
att de underordnar sig exempelvis sam -

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Åtgärder för att motverka maktkoncentration hos multinationella företag

hällets regionalpolitiska målsättningar?
Enbart problemet med att de multinationella
företagen inte alls visar förståelse
för samhällets regionalpolitiska
målsättningar skulle motivera en sådan
utredning som vi reservanter har begärt.

Men det finns även andra områden
som det är lika angeläget att utreda. Jag
tänker då närmast på hur man skulle
kunna ge de anställda större inflytande,
liur maktkoncentrationen inom de
multinationella företagen skulle kunna
motverkas genom fördjupad företagsdemokrati.
Vi känner alla till att fackliga
organisationer, inte endast i vårt
land utan världen över, har problem
med de multinationella företagens bristande
respekt för allmänna fackliga och
av arbetsmarknadens parter vedertagna
regler. Det är inte lätt att under
sådana förhållanden ta upp frågor som
berör en utbyggd medbestämmanderätt
för de anställda.

Vi diskuterar i dag de anställdas
möjligheter till självständigt initiativ i
arbetet och till inflytande på sin egen
arbetssituation. Vi diskuterar hur vi
skall få höjd trivsel på arbetsplatsen
och jämlikhet i arbetslivet. Kort sagt:
vi är i vårt land inställda på att genom
en vidare utveckling av företagsdemokratin
försöka stärka de anställdas möjligheter
till insyn och medinflytande.
Men samtidigt som vi är inriktade på
att aktivt medverka till fördjupad företagsdemokrati
låter vi de multinationella
företagen, »den osynliga maktens
jättar», få fortsätta att föra sin egen
politik, dirigerad utifrån principer och
värderingar från andra länder med ofta
helt andra politiska och ekonomiska
uppfattningar.

Det förvånar mig att utskottsmajoriteten
har bortsett från dessa allvarliga
problem. Det skall erkännas att det pågår
någon form av utredning om de
multinationella företagen inom OECD;
vi har i reservationen berört behovet
av gemensamt handlande på det inter -

nationella planet. Vidare ägnar industridepartementet
en viss uppmärksamhet
åt dessa företag. Ett framsteg är
också riksdagens beslut att begära en
utredning om de multinationella företagens
beskattning. Men dessa åtgärder
minskar inte alls behovet av en utredning
som skulle beröra hela det stora
problemkomplexet med de multinationella
företagen. Skattefrågan är bara
en del av problematiken. Vi måste få
en samlad bedömning av hur vi skall
förhindra en icke önskvärd maktkoncentration
hos multinationella företag
i vårt land. Det svenska samhället måste
trygga sin integritet mot dessa företags
monopol — dessa den osynliga
maktens jättar. Lagstiftningen måste utformas
i enlighet härmed.

Som jag ser det måste det enligt demokratins
grundvärdering vara angeläget
att vi genom en utredning skyndsamt
prövar hur vi skall komma till rätta
med problemet att utländskt kapital
får allt större inflytande i vårt land
utan att vi själva kan kontrollera utvecklingen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till bankoutskottets utlåtande nr 58.

I detta anförande instämde herr Antonsson
(ep).

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Det är obestridligt att
den fråga som behandlas i detta utlåtande
är av mycket stor betydelse. Vi
skall inte på något sätt förringa de insatser
som multinationella företag kan
göra även i ett land som vårt. Vi är
också medvetna om att det från vårt
land görs insatser i andra länder av
mycket betydande omfattning och att
det därför är en ömsesidig angelägenhet
att bedöma de multinationella företagens
insatser i de olika länderna.

De problem som de multinationella
företagen kan ge upphov till har mycket
ingående behandlats vid ett rådslag

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Åtgärder för att motverka maktkoncentration hos multinationella företag

inom folkpartiet, och de har blivit föremål
för en mycket ingående direkt
behandling i den skrift — »Konkurrens
och balans» — som utgivits som ett resultat
av detta samråd. Jag hade tillfälle
att under debatten i utskottet citera
långa stycken ur denna skrift.

Vi kan också konstatera att reservanterna
till stor del har anslutit sig till
de bedömningar och värderingar som
utskottsmajoriteten gör i utlåtandet. Det
är endast i fråga om de sista raderna
som vi har skiljt oss åt. Reservanterna
anser att det kan finnas anledning att
verkligen företa en samlande utredning
av alla de bedömningar som sker i olika
sammanhang. Det är därför angeläget
för mig att förorda den text som
föreslås i reservationen.

Herr talman! Jag ber alltså att få
yrka bifall till reservationen.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Mot det resonemang
som förs i motionen har utskottet i
stort sett inte haft någonting att erinra.
Vi är inom utskottet fullt på det klara
med att det här föreligger en problematik
som man har allt skäl att ingående
belysa.

På en punkt har utskottet inte följt
motionärerna. Det gäller följande kritiska
formulering i motionen:

»Det kan anses naturligt att de multinationella
företagen inte har anledning
att anlägga den sociala och samhällsekonomiska
grundsyn som vi finner angelägen
inför utvecklingen av vårt lands
näringsliv och samhällsstruktur.»

Herr Stridsman kommenterade den
synpunkten och skärpte kanske formuleringarna.
Jag gissar att det var just
beträffande denna punkt han uttalade
sin förvåning över att utskottsmajoriteten
»bortsett från dessa problem». Utskottsmajoriteten
har inte bortsett från
dessa problem. Det är kanske snarare
så, att utskottsmajoriteten tycker att

den formuleringen i motionen och de
formuleringar, som herr Stridsman använt,
inte har full täckning i verkligheten.

Om man riktar generell kritik mot
de multinationella företagen drabbar de
kritiska formuleringarna också ett antal
svenska företag. Bland de koncerner
som arbetar i ett flertal olika länder
finns många som är svenskbaserade.
Jag tror inte att det är riktigt att mot
dem framställa generell kritik för att
de skulle bortse från de lokala förhållandena
och lägga sig på kollisionskurs
gentemot de riktlinjer som fastställts
och de strävanden som gör sig gällande
i de länder där de arbetar genom
filialer eller på annat sätt. Ett sådant
beteende vore ur deras synpunkt oklokt.
Det finns ingen anledning att räkna
med att de tillämpar en politik som är
oklok och som skulle medföra svårigheter
att arbeta i det land där de strävar
efter att göra affärer.

Tror vi nu detta beträffande de svenskbaserade
företagen, kan vi väl också
ha skäl att räkna med att utländska företag
som arbetar i Sverige aktar sig
för att lägga sig på kollisionskurs utan
i stället i sitt eget välförstådda intresse
försöker bete sig såsom svenska företag
beter sig och så som samhälle och
anställda önskar att de skall bete sig.

Det är klart att det kan anföras exempel
på motsatsen — det finns både
svenska företag som genom bristande
psykologisk insikt har motgångar i utlandet
och utländska företag som har
gjort sig skyldiga till ett och annat som
vi ser kritiskt på här i landet. Men ett
generellt fördömande tror jag icke är
på sin plats.

Från herr Löfgren hörde vi inte samma
generella kritik. Såvitt jag förstår
ser man inom folkpartiet relativt positivt
på den utveckling mot internationalisering
av företagen som pågår.
»Multinationell» är kanske inte i och
för sig något lämpligt uttryck; det kan

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Åtgärder för att motverka maktkoncentration hos multinationella företag

tolkas som en upptrappning av begreppet
»nationalistisk», och det är ett begrepp
som väl inte värderas så förfärligt
högt i våra dagar och som man i
stället vill se ersatt med begreppet
»samarbete över gränserna». För ett sådant
samarbete på det ekonomiska området
krävs det företag som verkligen
arbetar i skilda länder — »tvärnationella»
företag är en term för detta som
kanske skulle kunna vara mera användbar.
— Så mycket om sakfrågan.

Vad sedan beträffar procedurfrågan
skulle man också där kunna utgå från
motionen. Där erinras det om att problemen
kring de multinationella företagen
i stort sett är desamma för åtskilliga
andra länder. Det är just vad
vi inom utskottet noterat. Vi finner det
därför riktigt att de utredningar som
vidtas sker i internationella organisationer
av olika slag. Vi kan också hänvisa
till att ett sådant utredningsarbete
pågår. Ytterligare besked om detta har
vi fått genom det nummer av EFTAbulletinen
som i dag har distribuerats
i kammarledamöternas postfack och där
man finner en artikel som rör den begränsade
del av problematiken som bolagsrätten
representerar. Där redovisas
att det för närvarande pågår undersökningar
och utredningar av möjligheter-,
na att få gemensam lagstiftning om bolagsrätten
inom Nordiska rådet, inom
EFTA, inom EEC, inom Europarådet
och inom FN :s ekonomiska kommission
för Europa. Så går det för närvarande
till; man utreder i dessa internationella
organisationer problemen också kring
de multinationella företagen. Utskottet
redovisar också att man här i landet
inom industridepartementet följer dessa
frågor i den utsträckning speciellt
svenska synpunkter bör anläggas.

Detta har fört utskottet till slutsatsen
att det inte finns skäl att hemställa
om en särskild parlamentarisk utredning.
Utskottets hemställan blir i stället
att riksdagen måtte avslå motionen, och

jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna hemställan.

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka för utskottets
ordförande att jag sade att jag
ställer mig positiv till denna internationella
utveckling. Jag inledde med att
nämna just vilken fördel för vårt land
som denna företagsetablering är, det
kapitaltillskott det medför och det tekniska
kunnande som följer med den.
Men vi kan fördenskull inte acceptera
allt. Vi framhåller i reservationen, liksom
motionärerna har gjort i motionen,
att man inte okritiskt kan svälja allt,
utan att vårt land måste kunna kontrollera
utvecklingen.

Det är riktigt att också svenska företag
investerar i utlandet, men det finns
en liten skillnad. Ett speciellt land med
en kolossal ekonomisk makt, nämligen
Förenta staterna, svarar för mer än
hälften av de totala utländska investeringarna
i Sverige. Svenska investeringar
görs inte i samma utsträckning i
USA utan sprids till många länder runt
om i världen. Förhållandena är därför
inte helt jämförbara, och det är fortfarande
viktigt att vi har en möjlighet
till kontroll.

Vi säger i den del av utlåtandet, som
är gemensamt på sidan 6, att det enligt
utskottets mening är »ett självklart krav,
att den utländska företagsetableringen
i Sverige, särskilt i multinationella företags
regi, underordnas de mål som
samhället vill uppnå på olika områden»
och att detta i sin tur kräver »att de
problem som kan aktualiseras studeras
och att erforderliga åtgärder vidtas i
tid».

Eftersom utskottsmajoriteten inte vill
tillsätta en utredning, ifrågasätter jag
om man verkligen har vidtagit de erforderliga
åtgärderna för att vi skall vara
säkra på att de multinationella företagen
underordnar sig de mål på olika
områden som vi i vårt samhälle vill nå.

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Åtgärder för att motverka maktkoncentration hos multinationella företag

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Stridsman påpekade
i sitt anförande att de multinationella
företagen tillför landet riskvilligt
kapital och tekniskt kunnande. Han
sade att detta var några av fördelarna
med den multinationella verksamheten.
I sin replik underströk han detta ytterligare.

Jag tycker det är värdefullt att det
blir sagt. Om vi skall ha en internationell
arbetsfördelning inom produktion
och handel, måste det nämligen uppstå
multinationella företag. Om Sverige inte
hade haft möjlighet att etablera företag
i andra länder, skulle det ha varit till
stor nackdel inte bara för vårt näringsliv
utan över huvud taget för levnadsstandarden
i landet. Låt oss alltså vara
överens om att den tekniska utvecklingen
skapar fram multinationella företag,
som — såsom det sägs i den motion
som ligger till grund för reservationen
— effektiviserar produktionen.

Jag vill emellertid också hålla med
herr Stridsman när han säger att de
multinationella företagen skapar problem,
inte minst genom sin storlek. Det
finns amerikanskägda multinationella
företag vilkas omsättning är större än
statsbudgeten i ett mindre europeiskt
land. Överallt i världen har man börjat
förstå att det måste skapas ett internationellt
regelsystem för att vi skall
få den maktbalans med avseende på
dessa multinationella företag som behövs.

Man har också inom OECD börjat
ett visst arbete på detta område. Jag
berättade i remissdebatten hur även
den internationella fackföreningsrörelsen
har inlett ett samarbete om denna
sak, eftersom man anser det vara av
stor vikt att de fackliga organisationerna
i de industriländer där ett visst
multinationellt företag är representerat
kan samarbeta för att gemensamt hävda
sina intressen gentemot arbetsgivaren.
Men det behövs också nationella

regler. Vår nuvarande lagstiftning har
nämligen icke tagit hänsyn till den utveckling
som har ägt rum på företagsstrukturens
område, och här bör vi se
till att vi inte kommer på efterkälken.

Vi behöver internationella regler, sade
jag nyss. Utskottsmajoriteten hänvisar
till det förberedelsearbete som pågår
inför EEC-förhandlingarna och säger
att frågan måste komma upp där. Det
är klart att denna fråga om ett gemensamt
regelsystem när det gäller multinationella
företag spelar en mycket stor
roll inom EEC, eftersom det behövs internationella
regler, men det förvånar
mig, herr talman, att utskottsmajoriteten
inte inser att det behövs en översyn
också i Sverige.

När jag läste utlåtandet och tog del
av den mycket positiva inställningen
förutsatte jag att utlåtandet skulle sluta
i ett yrkande om bifall till motionen,
och jag blev mycket förvånad när jag
såg att det slutade med ett avslagsyrkande.
Jag sade redan i remissdebatten
att jag hoppas att socialdemokraterna
och moderaterna inte kommer att motsätta
sig att en översyn äger rum. Jag
vill upprepa den förhoppningen, herr
talman, och yrkar bifall till reservationen.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! På samma sätt som jag
när det gällde motionen satte fingret
på det avsnitt där det talas om att dessa
problem måste lösas i internationell
samverkan formulerade herr Gustafson
i Göteborg nu i sitt inlägg detta så, att
det behövs ett internationellt regelsystem.
För oss inom utskottet har det
varit självklart att detta är ting som
måste klaras upp i internationell samverkan,
och vi har också varit medvetna
om att arbete i den riktningen pågår.

Så säger herr Gustafson, att det därutöver
också behövs att man ser över
förhållandena här hemma, och han erinrar
om det mycket intressanta inlägg

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Åtgärder för att motverka maktkoncentration hos multinationella företag

som han gjorde i remissdebatten. Vår
replik är att man inom industridepartementet
noga följer dessa problem, och
vi förlitar oss på att man kommer att
ta initiativ i den mån man finner behov
av att aktualisera någonting. Har herr
Gustafson något konkret förslag, vore
det intressant att höra det för att få
ett besked om vad vi genom ett bifall
till motionen skulle kunna uppnå.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Skall man delta i ett
internationellt samarbete för att få till
stånd ett regelsystem beträffande de
multinationella företagen, är man mvcket
dåligt rustad om man inte innan
man går till detta internationella samarbete
har gjort en mycket grundlig
undersökning av förhållandena, sedda
från svensk synpunkt.

Nu säger utskottets ordförande att det
pågår ett visst sådant arbete i industridepartementet.
Ja, men det arbetet är
okänt för riksdagens ledamöter; vi känner
inte till omfattningen av det. Jag
för min del tycker att denna fråga är
så viktig att det är motiverat inte bara
att industridepartementet ägnar uppmärksamhet
åt det i samband med behandling
av frågor som faller inom dess
område, utan att man gör en utredning
om de multinationella företagens ställning
och de konsekvenser dessa företags
uppträdande får för vårt sätt att
behandla företagen i vårt land.

Med anledning av att bankoutskottets
ordförande frågar, om jag har något
speciellt förslag att bidra med, kan jag
hänvisa till vad jag sagt tidigare från
denna talarstol, men jag vill dessutom
säga, att jag anser, att problemet är så
viktigt, att det behövs en ordentlig och
allsidig genomlysning, och det kan vi
bara få genom en utredning här i Sverige,
som sedan kan ligga till grund för
det arbete i vilket vi deltar i internationella
sammanhang.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! När det förs fram ett
förslag om utredning, är det ju av intresse
att få veta, att det finns något
konkret problem att lösa. Det var därför
jag bad herr Gustafson i Göteborg
att ge exempel på något som denna utredning
borde syssla med, vilket man
för tillfället har otillräckliga besked om.

Herr Löfgren talade om det utredningsarbete
som bedrivits inom folkpartiet.
Resultatet av det har diskuterats
i tidskrifter och press och fått ett mycket
gynnsamt mottagande, såvitt jag förstår.

De synpunkter man kommit fram till
inom industridepartementet är det väl
inte helt omöjligt att få besked om. Om
man inte är medlem av bankoutskottet
och den vägen kan få informationer
som lämnas från departementet, finns
ju för en ledamot av riksdagen möjlighet
att rikta interpellation till industriministern
för att på den vägen få aktuella
informationer.

Jag understryker på nytt att ingen
bestrider vikten och betydelsen av dessa
frågor. Ingen inom utskottet har sökt
bagatellisera dem. Tvärtom vill jag påstå
att det ställningstagande som utskottet
kommit fram till innebär, att
man understryker vikten av dessa frågor
genom att inte söka reducera dem
till någonting som rör två parter —
vårt land och de länder som finns representerade
här i form av utländsk
företagsamhet —• utan genom att framhålla
att detta är ett problem på internationell
nivå och därför bör klaras genom
utredningar i internationella organisationer.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Just det förhållande
som utskottets ordförande pekar på, att
man inte har velat bagatellisera problemen
utan att man framhåller att det
rör sig om stora problem och fastslår
detta i utlåtandet, borde medföra att
man yrkar bifall till motionen och inte

4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 37

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Barnavårdsmannainstitutionen

anser sig behöva ytterligare kompletterande
uppgifter för att bevisa att denna
fråga är av den storleksordningen att
det skulle vara nödvändigt med en utredning.
Jag upprepar vad jag sade förut:
man går dåligt rustad till internationellt
samarbete, om man inte har gjort
en grundlig undersökning om förhållandena,
sedda från det egna landets
synpunkt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Stridsman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Annerås m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Stridsman begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 138 ja och 59 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av framställning från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
om ytterligare anslag till Den
inre riksdagsförvaltningen: Kostnader
för provisoriska lokaler.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Barnavårdsmannainstitutionen

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av motioner
angående barnavårdsmannainstitutionen.

I de lilcalydande motionerna I: 25 av
herr Hansson m. fl. och II: 27 av fru
Hörnlund m. fl. hemställdes »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att förslag om avskaffande
av barnavårdsmannainstitutionen
och till nya bestämmelser i enlighet
med motionen förelägges innevarande
års riksdag i så god tid att nya
regler kan träda i kraft den 1 januari
1971».

I de likalydande motionerna I: 163
av fru Lilly Ohlsson m. fl. och 11:182
av fröken Bergegren m. fl. hemställdes
att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam,
allsidig och förutsättningslös översyn
av barnavårdsmannainstitutionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna

I: 25 och II: 27 samt

I: 163 och II: 182

i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
vad utskottet anfört om utredning
rörande barnavårdsmannainstitutionen.

Reservation hade avgivits av herr
Hansson i Piteå (s), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:25 och 11:27 samt med

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

avslag på motionerna 1:163 och II: 182
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
förslag om avskaffande av barnavårdsmannainstitutionen
och till nya bestämmelser
i enlighet med vad reservanten
anfört förelädes nästa års riksdag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Piteå (s):

Herr talman! I december 1969 var
barnavårdsmannainstitutet föremål för
debatt i riksdagens båda kamrar. Den
hölls i anslutning till proposition 124
med förslag om nya arvsregler för utomäktenskapliga
barn och nya regler för
fastställande av faderskap för barn utom
äktenskap.

Till grund för debatten låg en motion
från ledamöterna Hörnlund och Håvik
m. fl. om barnavårdsmannainstitutets
avskaffande. Första lagutskottet avstyrkte
motionen. Till utskottets utlåtande
var fogad en reservation som helt
anslöt sig till de synpunkter som motionärerna
anfört. Andra kammaren biföll
reservationen, medan första kammaren
följde utskottet, och då sammanjämkning
icke var möjlig föll frågan.

Ledamöterna Hörnlund och Håvik
återkom därför i januari detta år med
motion i frågan.

Liksom 1969 yrkar motionärerna att
det obligatoriska barnavårdsmannaskapet
med personligt förordnande skall
avvecklas och att barnavårdsnämnden
skall träda i barnavårdsmannens ställe.
Sedan faderskaps- och underhållsfrågan
blivit löst skall ärendet avföras.
Den nu föreliggande anmälningsplikten
skall enligt motionärerna bestå även
framdeles.

Motionen har överlämnats till första
lagutskottet och varit föremål för remissbehandling.
Av de tio remissinstanser
som fått tillfälle avge yttrande tillstyrker
följande motionens syfte: Föreningen
Sveriges socialchefer, Sveriges
socialtjänstemannaförbund, Svenska

Barnavårdsmannainstitutionen

kommunförbundet och Stockholms stads
barnavårdsnämnd. Av dem som yrkar
att frågan skall bli föremål för utredning
märks Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister,
socialstyrelsen och Advokatsamfundet.
Rent principiellt kan
om de yttranden som remissinstanserna
avgivit sägas, att de som i mera
periferisk grad har kommit i kontakt
med barnavårdsmannainstitutionen har
tillstyrkt att frågan om dess avskaffande
bör bli föremål för utredning, medan
de som har närkontakt med denna
verksamhet har ansett att barnavårdsmannainstitutionen
kan avvecklas
utan ytterligare utredning. Så framhåller
t. ex. barnavårdskonsulenten i Norrbottens
län efter en historisk återblick
bl. a. följande:

»Tillvaratagandet av barnens rätt och
bästa vilade på mödrarna som ofta visade
sig sakna förmåga att bevaka sina
och barnens rättigheter, och då deras
egen situation ofta var sådan att de
för egen del var i behov av samhällets
bistånd var det en erforderlig och utomordentlig
reform som då genomfördes
genom att man införde detta personliga
förordnande — barnavårdsman —
obligatorisk för varje barn utom äktenskap.
Det var inte enbart behovet av
att bistå mor och barn vid faderskapets
fastställande och indrivande av underhållsbidrag
som var av betydelse,
utan hela den sociala situationen för
ensamma mödrar ropade på insatser
från samhällets sida. Bidragsförskott,
barnbidrag, yrkesutbildning och bostadsbidrag
var okända begrepp. Allmänt
var det också en social nedvärdering
av den ogifta modern. Fattigdom
rådde, och många barn levde under
mycket otillfredsställande förhållanden.
över 50 år senare förefaller institutet
föråldrat och bör därför utgå
ur lagstiftningen.»

Längre fram i sitt yttrande framför
barnavårdskonsulenten följande: »Om
frågan kan lagtekniskt lösas bör man
så snart som möjligt komma med för -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Barnavårdsmannainstitutionen
slag om barnavårdsmannainstitutionens
avskaffande och utgå ifrån att familjeberedningen
så allsidigt belyst ämnet,
att någon ytterligare utredning icke är
påkallad och att framtidens befattning
med samtliga barn i samhället, vare sig
de föds i eller utom äktenskap, blir
densamma. Vi har i dag inte någon uppenbar
skillnad mellan barn utom äktenskaps
och barn i äktenskaps möjligheter
i samhället. Vi har nya samlevnadsformer
som accepteras som likvärdiga
det legitima äktenskapet. Den helhetssyn
som skall prägla det sociala arbetet
i samhället skall ju även innebära
uppsökande verksamhet så att var och
en som är i behov av samhällets hjälp
också skall få den. Barnavårdsnämnderna
är väl skickade att övertaga barnavårdsmannens
skyldigheter och befogenheter
vid fastställande av faderskap
och fastställande och indrivande
av underhåll. De kurativa åtgärderna
skall följa de sociala lagarna, vara serviceinriktade
och bygga på frivillighet
och avse alla barn i samhället.»

Föreningen Sveriges socialchefer
framhåller bl. a. följande! »Den kommunala
socialvården är orienterad mot
sådan allmänt serviceinriktad verksamhet
med helhetssynen som en bärande
princip. En personligt förordnad barnavårdsman
strider också mot denna helhetssyn
där det förutsättes att en tjänsteman
skall handlägga samtliga ärenden
oavsett vilken karaktär den sociala
problematiken kan ha.» — — — Sammanfattningsvis
uttalar föreningen att
den helt föråldrade barnavårdsmannalagstiftningen
bör grundligt reformeras.
Av såväl principiella som administrativa
skäl bör inte enbart de personliga
förordnandena utan hela barnavårdsmannainstitutionen
som företeelse upphöra.
Ingen särskild utredning torde
behöva belastas med att redigera den
legala ramen för fastställande av faderskap,
upprättande av avtal om underhållsbidrag
etc. Barnavårdsnämndens
ansvar och beslutsordning, reglerna för

godkännande av erkännande/avtal etc.
torde inte vara så komplicerade att hela
frågan behöver utredas. Den kommunala
socialvården och de människor
den är satt att hjälpa och bistå blir
mest lidande av en tidsutdräkt.

Föreningen delar således de värderingar
och synpunkter som framfördes
i motionerna 1: 25 och II: 27 och förordar
en snabb departementsutredning
som kan leda till att lagförslag kan föreläggas
1970 års höstriksdag.

Herr talman!

Socialvårdens uppslutning bakom ledamöterna
fru Hörnlunds och fru Håviks
motion är påfallande enstämmig.
Tror någon verkligen att det hade blivit
en sådan uppslutning, om man hade
ansett att motionens genomförande skulle
ha medfört en försämrad situation
för de ensamstående mödrarna? Om
några är skickade att förutse konsekvenserna
av barnavårdsmannainstitutionens
avskaffande måste det enligt
min uppfattning vara de som har direktkontakten
med verksamheten, och
de har som sagt slutit upp bakom motionen.

Tillåt mig också att erinra om att
förstakammarledamoten och tidigare familjeministern
fru Ulla Lindström, ordförande
i familjeberedningen, gav sitt
stöd åt reservationen när frågan förra
året behandlades i första kammaren.
Fru Lindström framhöll därtill att någon
ytterligare utredning ej var nödvändig,
då allt erforderligt sakmaterial
för frågans bedömning fanns att tillgå
i familjeberedningens betänkande.

Om man jämför första lagutskottets
utlåtande detta år med fjolårets, märker
man en påtaglig sinnesändring. I december
1969 hänvisade utskottet till att
socialutredningen och familjerättsutredningen
skulle pröva frågan, varför
det inte skulle finnas anledning för
riksdagen att ta något initiativ i frågan.

I år förordar första lagutskottet att
frågan underkastas en allsidig och förutsättningslös
utredning, som kan ge -

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

nomföras av socialutredningen och familjerättsutredningen
antingen var för
sig eller tillsammans, eller i form av
en separat utredning. Beträffande detta
generösa utbud av utredningsalternativ
framhåller utskottet att utredningen,
oavsett vilket alternativ Kungl. Maj :t
väljer, bör bedrivas med största skyndsamhet.

Att utskottet nu kommit in på så djärva
tankebanor torde i första hand bero
på den motion, som väckts av fröken
Astrid Bergegren m. fl. Jag tänker inte
ingå i någon polemik med fröken Bergegren.
Låt mig emellertid säga att de
farhågor, som hon och hennes medmotionärer
hyser för ett avvecklande
av barnavårdsmannainstitutet enligt de
riktlinjer som dras upp av fru Hörnlund
och fru Håvik och i reservationen,
på intet sätt kommer att besannas.
Därtill är dagens socialvård alltför
väl rustad och serviceinriktad. Till detta
kommer det stöd som samhället genom
olika riksdagsbelut ger åt de ensamstående
mödrarna.

Jag tror att tiden nu är mogen att
låta barnavårdsmannainstitutet gå till
historien. Det har från sin tillkomst
och under några årtionden därefter
fyllt en stor uppgift men i dag har
det icke någon anknytning med verkligheten
i de verkliga förhållandena och
det står i fullständig kontrast till alla
andra hjälpformer. Alla hjälp- och stödåtgärder
inom barna-, nykterhets- och
kriminalvård i form av övervakning
och tillsyn är till tiden begränsade till
mellan ett och tre år. Om en ensamstående
kvinna föder ett barn, anses
emellertid hon och barnet vara i behov
av tillsyn i 18 år. År detta verkligen
värdigt ett samhälle, som hyllar principen
om den enskilda människans integritet,
och stimulerar verkligen en sådan
lagstiftning en utveckling mot ökad
jämlikhet? — förvisso icke. Låt oss därför
medverka till att den avskaffas!

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

Barnavårdsmannainstitutionen

fall till den reservation som är fogad
vid första lagutskottets utlåtande nr 49.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde fru Sigurdsen,
herrar Gustafsson i Barkarby
och Lindkvist, fru Bergander samt herr
Häll (samtliga s).

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! De båda motionspar,
som vi nu behandlar, har det gemensamt
att de utgår från behovet av en
ändring av de nu 50 år gamla bestämmelserna
om barnavårdsmannaskap. De
förutsättningar som motiverade bestämmelsernas
tillkomst är i dag inte desamma
som de som förelåg när barnavårdsmannainstitutionen
infördes för
cirka 50 år sedan.

I motionsparet 1:25 och 11:27 har
gjorts en tidsbestämd anhållan om avskaffande
av barnavårdsmannainstitutionen
i dess nuvarande obligatoriska
och personliga form. Motionärerna be-r
gär att härför erforderlig lagtext skall
utarbetas inom departementet. Herr
Hansson i Piteå har i sin reservation
begärt att lagförslag skall framläggas
redan under nästkommande års riksdag.
I och med det mönstrar man givetvis
ut den nu föreliggande möjligheten
för ensamma föräldrar till barn
inom äktenskap — frånskilda, änkor
och änklingar — att få en personligt
förordnad barnavårdsman vid sin sida.
Det är en möjlighet som för närvarande
begagnas av ca 40 000 ensamma föräldrar.

I motionsparet 1:163 och 11:182 —
där jag är en av motionärerna — har vi
också ifrågasatt om de nuvarande bestämmelserna
med en obligatorisk och
på personligt förordnande byggd baénavårdsmannainstitution
är berättigade.
Vi anser att frågan bör bli föremål för
en förutsättningslös utredning, innan
riksdagen tar slutlig ställning till pro -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Barnavårdsmannainstitutionen

blemet. Vi menar också att lagen efter
50 år kan vara i behov av en översyn.
Men man måste också veta litet mer
om vad som skall sättas i stället än det
tämligen summariska förslag som föreligger
i motionerna 1: 25 och II: 27 och
som presenterats i remissutlåtandena.
Om barnens rätt skall tillvaratas och
om de hjälpbehövande föräldrarnas rätt
skall tillgodoses lika bra —■ eller helst
ännu bättre — måste det kartläggas hur
detta skall ske och hur ansvaret skall
fördelas. Man bör inte förkasta det nuvarande
systemet utan att rädda över
det som varit och fortfarande är värdefullt
i detta.

I motionerna I: 25 och II: 27 har man
uppehållit sig vid den diskriminering
av de ogifta mödrarna som enligt motionärerna
föreligger. Visst är det sant
att en betydligt större andel av de ogifta
mödrarna på grund av god utbildning,
välbetalt arbete och samhällelig
status har oändligt mycket bättre möjligheter
än förr — ja, lika bra möjligheter
som föräldrar i s. k. fullständiga
familjer — att självständigt sörja för
sina barns vård och uppfostran. Självfallet
upplever de nuvarande bestämmelser
som ett samhällets opåkallade
överförmynderi. För dem kan givetvis
obligatoriet slopas utan några som helst
olägenheter. Redan nu har ju också barnavårdsnämnderna
möjlighet att avskriva
sådana barnavårdsmannaskap som
man finner inte behöver bibehållas.

Frågan är emellertid hur pass representativ
denna relativt privilegierade
grupp av ogifta mödrar är och hur
många ogifta mödrar som fortfarande
ekonomiskt och socialt befinner sig
bland de eftersatta grupperna. Därom
kan t. ex. låginkomstutredningen ge besked.
Frågan är hur dessa ogifta mödrar
upplever sin situation och hur de
uppfattar barnavårdsinstitutionen —
som ett tvång eller som ett värdefullt
stöd. Någon representativ undersökning
härom föreligger såvitt jag vet inte.

Svenska kommunförbundet har gjort
ett uttalande i saken i sitt yttrande över
motionerna I: 162 och II: 182. I motionerna
har framhållits att frågan om
barnavårdsmannainstitutionens betydelse
och funktion är komplicerad, att en
allsidig utredning behövs, att bl. a. mödrarnas
egna attityder behöver utredas
och att konsekvenserna av ett slopande
av institutionen behöver klarläggas.
Förbundet skriver: »Det är riktigt att
de i motionerna angivna förhållandena
inte är klarlagda. Förbundsstyrelsen anser
dock inte att en troligen tidsödande
utredning bör ytterligare fördröja
den reform som förbunden funnit angelägna.
»

Jag tycker att detta yttrande — som
dock inte avgivits av en enhällig förbundsstyrelse
— är ganska anmärkningsvärt.
Man har inte utrett mödrarnas
— och naturligtvis ännu mindre
barnens — attityder och önskemål. Men
det är tydligen ovidkommande, eftersom
man vill ha en reform med hänsyn
till administrativa förhållanden —
barnavårdsnämndernas kapacitet och
kommunernas resurser är det viktigaste.
Givetvis tror man uppriktigt att man
skall kunna bjuda en bättre service under
ett nytt system. Vi behöver emellertid
litet mer än en fast tro och ett
tämligen löst skisserat system att hålla
oss till. Det gäller ju en genomgripande
reform som berör många människors
väl och ve, och här om någonsin vore
det väl befogat att vi lade örat till marken
och lyssnade till gräsrötterna.

Nu vill jag inskjuta, för att det inte
skall bli några missförstånd, att även
om det skulle visa sig att en majoritet
av de ogifta mödrarna fortfarande anser
att det personliga barnavårdsmannaskapet
är ett värdefullt stöd, så är
det inte säkert att vi inte skulle finna
ett annat och bättre system med vilket
de kunde vara lika nöjda. Jag tror att
fru Holmqvist senare kommer att beröra
några av de praktiska problem

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

som rör dessa frågor, och jag skall därr
för inte närmare gå in på dem.

Skulle nu en förutsättningslös utredning
komma fram till att det trots allt
skulle vara av värde för majoriteten av
de ensamma mödrarna att man behåller
ett personligt barnavårdsmannaskap,
låt vara i en moderniserad form, bör
nog den mera väletablerade delen av
denna grupp av solidaritet med de
sämst ställda finna sig däri. Man kan
ju här dra en parallell med bestämmelserna
i förmynderskapslagen. Det är
självklart att vi räknar med att föräldrar
i allmänhet vill sina barns bästa.
Men om föräldrar har att förvalta förmögenhet
för sina barn, är de ändå underkastade
samhällets kontroll genom
överförmyndarinstitutionen. Detta sker
av skäl som inte är så svåra att förstå.
Det är inte den stora mängden föräldrar
som sköter sig exemplariskt som vi
vill kontrollera, utan det är det lilla
fåtal som avviker från mängden.

Ingen har ifrågasatt att samhället har
rätt och skyldighet att barnets börd blir
fastställd och att barnet också tillförsäkras
underhåll. Men ändå är det just
vid det tillfället som det största spänningsförhållandet
uppstår mellan mor
och barnavårdsman, eftersom barnavårdsmannen
då måste fråga ut henne
om sådant som tillhör hennes ömtåligaste
privatliv.

Om två människor lever tillsammans
och har barn gemensamt utan att vara
lagligt vigda, blir de också underkastade
reglerna om fastställande av börd
och avtal om underhåll. Jag förstår att
detta kan förefalla ganska barockt. Naturligtvis
är barnets börd i sådana fall
lika säkert konstaterbar som beträffande
barn i äktenskap. I fråga om underhållningsskyldigheten
måste fortfarande
den saken bevakas, så länge det föreligger
skilda regler mellan barn födda
i och utom äktenskapet. Här får vi
väl så småningom en modernare familjelagstiftning
och en lösning också på

Barnavårdsmannainstitutionen
detta problem.

I remissvaren har meningarna varit
ganska delade. Jag har fäst mig vid att
de barnavårdsnämnder, som ställt sig
mycket positiva till ett omedelbart slopande
av barnavårdsmannainstitutionen,
inte har redovisat i vilken utsträckning
man har utnyttjat redan nu föreliggande
möjligheter att avskriva onödiga
barnavårdsmannaskap. De instanser
som ställt sig positiva till en utredning
har varit de, vilka främst haft att lägga
synpunkter på de juridiska aspekterna
på problemet. Bl. a. har familjelagssakkunniga
påpekat, att vi nu inte kan
överblicka behovet av följdändringar i
andra lagar och författningar. Det är
klart att första lagutskottet tagit stor
hänsyn till sådana synpunkter. Jag tror
inte att vi, som herr Hansson i Piteå
gör, skall dra en gräns mellan dem som
har mera perifera erfarenheter av detta
och dem som besitter mera närkunskap.
Sådana remissinstanser som Sveriges
rättshjälpsjurister har nog inte
bara perifera kunskaper om hur detta
system fungerar.

I remissvaren har också sagts att den
integrering av social-, barnavårds- och
nykterhetsnämnderna, som kommer att
ske i en råd kommuner, gör att det är
önskvärt att man så snart som möjligt
får frågan om avskaffande av barnavårdsmannaskapsinstitutionen
löst. Detta
är naturligtvis en mycket viktig synpunkt.
Skall en utredning göras, får det
inte bli en utredning som kommer att
ta mycket lång tid, utan den bör genomföras
så snabbt som möjligt. Detta har
också påpekats av utskottet i dess utlåtande.

Under 1969 hade första lagutskottet
att behandla en motion av liknande innehåll
som den fru Hörnlund m. fl. har
väckt. Utskottet avstyrkte då motionen.
Detta berodde bl. a. på att vi den gången
inte hade möjlighet att skicka ut
motionen på remiss. Jag vill dock erinra
om att första lagutskottet i sak

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Barnavårdsmannainstitutionen

inte intog någon avvisande attityd. Utskottet
har nu också uttalat en mycket
stark förståelse för behovet av en lagändring,
men man vill inte ställa sig
bakom de krav som framförs i motionen
av fru Hörnlund m. fl., därför att
dessa går vida utöver vad som framfördes
i familjeberedningens förslag år
1967. Utskottet finner därför att en utredning
nu är befogad.

I den motion som jag står bakom har
vi sagt att man kan tänka sig att undersökningen
skulle kunna göras av någon
av de sittande utredningarna. Vi
har väl då haft socialutredningen eller
familj elagssakkunniga i tankarna, men
vi har också uttalat att vi kanske ändå
skulle föredra en separat utredning. Utskottsmajoriteten
har lämnat den frågan
öppen och menar att det bör överlämnas
till Kungl. Maj:t att avgöra hur
utredningen skall bedrivas, och jag har
ställt mig bakom detta uttalande. Jag
vill emellertid deklarera att jag personligen
lutar åt att det borde vara en
separat utredning med hänsyn till önskvärheten
av att arbetet bedrivs så skyndsamt
som möjligt.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den hemställan
som har avgivits av första lagutskottets
majoritet.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping och Polstam
(båda ep).

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Hösten 1969 hade vi en
mycket lång och uttömmande debatt omkring
frågorna om det obligatoriska barnavårdsmannaskapet
i samband med
behandlingen av propositionen 124 år
1969. Jag vill gå så långt att jag påstår
att barnavårdsmannaskapsfrågan tilldrog
sig ett väl så stort intresse som
förslaget om nya arvsbestämmelser. Detta
bevisas kanske också av det faktum
att andra kammaren biföll den reservation
som hade fogats till utskottsutlåtan -

det och i vilken det yrkades att de obligatoriska
barnavårdsmannaförordnandena
skulle upphöra och att barnavårdsnämnderna
skulle träda i barnavårdsmans
ställe intill dess att börds- och
underhållsfrågorna hade lösts. Herr
Hansson i Piteå var ensam reservant den
gången, men han vann ändå kammarens
gehör. Även i år är herr Hansson ensam
reservant. Trots detta faktum kan man
fråga sig om han är så ensam som han
ser ut att vara. På den frågan kan man
svara ett obetingat nej när man tar del
av remissyttrandena i detta ärende.

Först och främst är att märka att representanter
för samtliga partier återfinns
bland motionärerna bakom motionerna
1:25 och 11:27. Ännu viktigare
än detta är emellertid vad jag nyss var
inne på, nämligen remissbehandlingen.
Det är ett överväldigande remisstöd vi
har fått för vårt förslag. De remissorgan
som i sin dagliga gärning kommer de
problem vi diskuterar mycket nära inpå
livet uttalar sitt obetingade tillstyrkande
av en förändring i den riktning som vi
har föreslagit. De är alltså inte räddhågade
när det gäller att kunna klara ett
genomförande av denna reform ganska
snart.

Kommunförbundet, som möter de organisatoriska
frågorna i samband med
kommunsammanläggningar och nya
riktlinjer för socialvårdsorganisationen
inom kommunerna, tillstyrker en reform
utan tidsödande utredning. Man påpekar
att förutvarande Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet vid
flera tillfällen har förordat reformer i
de regler på vilka nuvarande barnavårdsmannainstitution
vilar. Föreningen
Sveriges socialchefer tillstyrker helt
motionerna I: 25 och II: 27 och förbigår
motionerna I: 163 och II: 182 med tystnad
— alltså det motionspar som har
tillstyrkts av utskottet. Sveriges socialtjänsetmannaförbund
anser att »det icke
torde innebära något som helst problem»
att slopa det obligatoriska barnavårdsmannaskapet.
Man menar att kon -

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

taktmöjligheten finns inom ramen av
barnavårdslagstiftningen beträffande såväl
underåriga som äldre mödrar. Stockholms
stads barnavårdsnämnd vill att
barnavårdsmannainstitutionen avskaffas
och att nya regler snarast utformas.
Det helt övervägande antalet barnavårdsnämnder
i Norrbotten som tillfrågats
anser att frågan bör lösas utan tidsutdräkt
och tillstyrker ett upphävande
av obligatoriet.

Barnavårdskonsulenten i Norrbotten,
som för övrigt är den ende barnavårdskonsulent
som har tillfrågats i sammanhanget,
uttalar sig mycket positivt om
motionerna I: 25 och II: 27.

Samtliga dessa remissyttranden har
alltså avgivits av instanser som ute på
fältet har att se till att vi har en väl fungerande
organisation för att i olika former
lämna stöd till medborgarna. Detta
bevisas också av att man i remissvaren
rör sig med realiteter. Man lever inte i
den okunnighet som dess värre vårt
högsta organ, när det gäller att följa
barnavårdsverksamheten i riket och
verka för att den utvecklas ändamålsenligt,
tycks göra. Jag avser i detta sammanhang
socialstyrelsen, vars remissyttrande
i och för sig är värt några minuters
reflexioner.

Men jag kanske först vill betona att
socialstyrelsens behandling av ärendet
också förtjänar att uppmärksammas. Det
är inte den förväntat radikale och progressive
generaldirektören i det nya verket
som har undertecknat remissyttrandet
till utskottet. Nej, frågan har behandlats
av en under hösten pensionerad
tjänsteman i verket, och vid behandlingen
av ärendet har deltagit bl. a. en
tjänsteman som inom kort skall avgå
med pension. Det är således den gamla
andan som har fått råda när socialstyrelsen
i remissvaret har tagit ställning
till en principiellt mycket viktig fråga
inför 1970-talets barnavård och sociala
organisation. Det nytänkande som man
kunde ha väntat har inte fått något utrymme.
Detta bevisas kanske bäst av att

Barnavårdsmannainstitutionen

man har bifogat remissyttrandet över
familjeberedningens betänkande 1967. I
huvudsak stöder man sig på detta när
man avstyrker yrkandena i våra motioner.

Någon snabb förändringens vind
tycks inte blåsa genom socialstyrelsens
portar, även om vi har fått en ny verksorganisation
och en del nya kvastar.
Frågan är hur länge de gamla tjänsteinnehavarna
skall få sopa i sina invanda
turer — dvs. om de som av prestigemässiga
skäl och bundna vid system
som de under en lång följd av år har
betraktat som ofelbara eller näst intill
skall få stoppa utvecklingen på väsentliga
områden. Eller vad skall man få för
uppfattning när man tar del av följande
passus i det åberopade remissyttrandet
från 1967: »Därtill kommer, att det
många gånger varit lättare för klientelet
att vända sig till och få förtroende för
en person som självständigt skall företräda
deras intressen än att ha att göra
med ett samhälleligt offentligt organ. Då
en god kontakt med klientelet är en
grundförutsättning för att en barnavårdsman
skall lyckas med sina uppgifter,
har detta förhållande varit av
stor betydelse.»

Man kan naturligtvis först fråga sig
om ett verk som enligt lag har att följa
barnavårdsverksamheten i riket har undersökt
hur god kontakten kan vara
mellan en barnavårdsman och dennes
kanske 300—400 »klienter» -—- som sosialstyrelsen
uttrycker det. Vidare bör
det observeras att ett organ, som borde
gå i spetsen för den nya serviceinriktade
socialvårdsorganisaticnen som växer
fram i hela landet, har en så krass syn
på ett »samhälleligt offentligt organ».
I detta fall är det landets barnavårdsnämnder
och de nya sociala centralnämnderna
man talar om.

Men det mest stötande — för att använda
ett milt ord — är att socialstyrelsen
betraktar samtliga ogifta mödrar och
deras barn som »klienter» och »klientel».
Det tycks vara dags för socialsty -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Barnavårdsmannainstitutionen

relsen att rensa upp i vokabulären om
inte fördomarna är alltför djupt rotade.
Eller vad anser kammarens ledamöter
om följande: »Klientelet är emellertid
ej så homogent som ofta förutsättes. Miljön
för vissa vårdare—barn kan ibland
likställas med den för vilka ''normala’
barnfamiljer som helst.» Man kan undra
vem utöver socialstyrelsen som förutsätter
att så gott som samtliga ensamföräldrar
och deras barn lever i misär,
i oordnade förhållanden, i riskzonen för
barnmisshandel m. m.

Om det verkligen vore fallet, är det
ansvarslöst handlat från socialstyrelsens
sida att man under årens lopp inte
gjort mer för att förbättra förhållandena
utan nöjt sig med att det finns barnavårdsmän
som har flera hundra uppdrag
att sköta.

Sanningen är den att den överväldigande
delen av de ensamstående och
deras barn lever under ungefär samma
förhållanden som övriga familjer. Den
kvinnliga förvärvsfrekvensen är högst
bland ensamma föräldrar, och dessa har
den största andelen av barntillsynsplatserna.
Närmare 15 procent av alla ensamma
föräldrar erhöll visserligen socialhjälp
år 1967. Men det var i flertalet
fall fråga om mer tillfälligt stöd, till
dess vårdnadshavaren fått möjlighet att
förbättra sina egna inkomster, eller om
ekonomisk hjälp till större utgifter av
engångskaraktär. Detta förhållande, dvs.
att 15 procent vid något tillfälle behöver
socialhjälp, beror naturligtvis i stor utsträckning
på att kvinnor i regel är lågavlönade
och att det brister i fråga om
deras möjlighet att få tillsyn för sina
barn. Detta förhållande kan i vart fall
ingen barnavårdsmannainstitution ändra
på, och därför kan vi för dagen lämna
den frågan åt sidan.

Men det faktiska förhållandet kvarstår,
att 85 procent av ensamföräldrarna
under 1967 klarade sig utan socialhjälp.
Den saken bör kanske socialstyrelsen
fundera över före nästa remissomgång
— om det nu behöver bli nå -

gon sådan i den här frågan.

Som motvikt mot socialstyrelsens
dystra yttrande kunde det ha funnits
skäl att citera ur Kommunförbundets,
barnavårdsnämndernas och socialchefernas
skrivelser. Men eftersom dessa
remissorgan principiellt och av rationella
skäl möter upp på vår sida skall
jag nöja mig med att poängtera, att de
som är närmast ansvariga för att den
sociala organisationen fungerar på ett
vettigt sätt i kommunerna och som också
står för kostnaderna, vill ha en snabb
avveckling av barnavårdsmannainstitutionen.
Rimligtvis får det anses självklart
att dessa organ vet vad de talar om
när de understryker att frågan inte bör
förhalas genom en ny utredning eller
stoppas i en stor utredningssäck. De bör
bli trodda när de framhåller att det går
mycket snabbt att genomföra en förändrad
organisation. I praktiken är förhållandet
det, att de flesta större barnavårdsnämnderna
har en organisatorisk
uppbyggnad med jurister och kravbyråer
som gör det möjligt för dem att
sköta faderskapsfastställelse och underhållsfrågan
på det sätt vi skisserat i
motionen.

Nuvarande barnavårdsmän kan gå in
i det ordinarie jobbet enligt helhetsprincipen
eller — om man så vill •— familjevårdsprincipen.
Det är för övrigt ett
svårt underkännande av barnavårdsnämnderna
i landet om man inte tror
att de skall följa upp ärendena och i
fortsättningen lämna biträde när det
gäller uppräkning av underhållsbidrag
och dylikt samt försöka ordna barntillsynsfrågan,
lämna råd och stöd, även
om inte längre ett personligt förordnande
sker. Hur klarar man i så fall alla
andra uppgifter? Är det inte i stället
värdefullt att det inte blir en enda person
utan hela nämnden som får ta ansvaret
i de enskilda ärendena? Däri inkluderas
förtroendemännen, något som
är det inte minst viktiga i detta sammanhang.

Vi har haft en del katastroffall under

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

ärens lopp. Jag vill påminna om ett av
de mest kända, nämligen Hässelbyfallet.
Hur hade det gått om nämnden varit
påkopplad i detta fall? Hade man då
inte haft större möjligheter att ordna
exempelvis bostadsfrågan, social hemhjälp
och dylikt till denna ensamma mor
med flera barn än vad den barnavårdsman
hade, som var inkopplad på detta
fall?

Jag skall ägna några minuter åt den
andra motionen och utskottets utlåtande.
Under debatten 1969 gjorde utskottets
företrädare och andra gällande, att
frågan om barnavårdsmannaskapen var
under utredning och att det därför inte
fanns skäl att biträda reservationen av
herr Hansson i Piteå.

En månad senare skrev en del av
dem som förfäktade denna uppfattning
under en motion med krav om utredning.
Man kan tydligen ändra sig ganska
snabbt ibland, fröken Bergegren!

Jag anser för övrigt motionerna I: 163
och 11:182 tillkomna mer av taktiska
skäl än av omsorg om de ensamma föräldrarna
och deras barn eller av intresse
för jämlikhetsfrågan. Genom att föreslå
en utredning skjuter motionärerna
upp en reform som de egentligen inte
vill ha; de ville inte ta risken att vår
motion, som redan var väckt, skulle
komma att behandlas av en kanske positiv
riksdag. Därför skyndade man sig
att kasta in en egen motion som motdrag.

Även utskottet hänvisade under fjolåret
till pågående utredningar, men i
år vill man utreda. Motionärerna och
utskottet underkänner alltså den utredning
som familjeberedningen framlade
1967 och som varit föremål för en
omfattande remissbehandling. Det skulle
vara intressant att få veta vilka fel
den utredningen är behäftad med; därom
säger man inte ett ord vare sig i utlåtandet
eller i den motion där man begär
en utredning. Utskottet, som avsågar
våra motioner, hänvisar också till att
det kan bli lagtekniska svårigheter att

Barnavårdsmannainstitutionen

överblicka behovet av följdändringar i
skilda författningar och till att administrativa
problem skulle uppstå vid en
övergång till ny ordning. Det sista är
väl ändå en fråga som Kommunförbundet,
socialcheferna och barnavårdsnämnderna
torde ha bättre begrepp om
än utskottsmajoriteten, och dessa instanser
har ju faktiskt tillstyrkt förslaget
till alla delar. När det gäller det lagtekniska
torde förslaget inte innebära
alltför stora svårigheter om viljan är
god. Jag har gått igenom föräldrabalken
paragraf för paragraf och har kunnat
konstatera att det i stort sett räcker
att stryka vissa paragrafer och att i
andra ersätta ordet »barnavårdsman»
med »barnavårdsnämnd». I övrigt är
det fråga om en ny kungl. kungörelse
och nya råd och anvisningar till barnavårdsnämnderna.
Om man på departementet
verkligen har så ont om tid eller
personal att man inte klarar detta,
då får man sannerligen med det snaraste
se till att rusta upp. För övrigt anser
jag att en departementsöversyn av barnavårdsmannaorganisationen
bör ske i
samråd med socialdepartementet; detta
är ju ändå en social fråga. Det kan ju
tänkas att de krafter som justitiedepartementet
saknar finns att hämta i det andra
departementet.

Föreningen Sveriges socialchefer avslutar
sitt yttrande med följande ord:
»Den kommunala socialvården och de
människor den är satt att hjälpa och
bistå blir mest lidande av en tidsutdräkt.
» Jag anser att frågan har så stor
principiell räckvidd att vi inte längre
kan stoppas av de obotfärdigas förhinder.
Ensamstående föräldrar eller
unga ogifta mödrar och deras barn har
rätt att bli bedömda som alla andra i
samhället. De skall inte fråntagas den
primära rätten att anses som fullgoda
föräldrar, men de skall ha samhällets
stöd och hjälp när de behöver det. I
stället har de ofta hamnat i en registreringskvarn,
vilket många gånger förhalat
deras möjligheter att verkligen

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Barnavårdsmannainstitutionen
bli hjälpta.

Det är på 1915 års utredningsmaterial
som barnavårdsmannaorganisationen
vilar. Under 55 år har det knappast
skett någon översyn eller några förändringar.
På vilket annat område dras
vi med så gamla stenkakelagar? Hur
kan det gå så slentrianmässigt till att
vi bara låter tiden gå utan att förändra
och förnya samtidigt som det samhälle
vi lever i genomgår så genomgripande
förändringar?

Herr talman! Det är min förhoppning
att riksdagen denna dag inte låter
sig lockas till nya förhalningar. Det
räcker mycket väl med en lagteknisk
översyn på detta område. Den kan utan
någon större apparat ske på departementsnivå,
och man har 9—10 månader
på sig att arbeta fram ett förslag
om man framlägger det till höstriksdagen
1971.

Det är ett mycket svagt remisstöd som
utskottsmajoriteten har bakom sig när
den begär att en utredning skall komma
till stånd. I stället har de tunga organen
mött upp på vår sida och vill ha bort
ett tungrott system, som vilar på eu
gammal ojämlikhetslagstiftning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Hansson i Piteå.

Fru HÅVIK (s):

Herr talman! Såväl reservanten som
huvudmotionären, fru Hörnlund, har
här anfört många värdefulla synpunkter.
Låt mig som medmotionär ta upp
ytterligare några frågor som jag tycker
bör komma med och belysas i sammanhanget! Enligt

bestämmelserna i föräldrabalken
skall barr avårdsman alltid förordnas
för utomäktenskapliga barn —• där
har vi redan stämpeln. För barn födda
i äktenskapet behöver däremot inte
barnavårdsman förordnas, utan endast
under vissa i lagen angivna förutsättningar
sker detta: om man själv begär
det eller om barnavårdsnämnden finner

särskild anledning till att barnavårdsman
förordnas.

Dessa bestämmelser i föräldrabalken
måste framstå som klart otidsenliga,
och det är en förolämpning mot den
ensamstående föräldern att barnavårdsman
obligatoriskt förordnas för barn
fött utom äktenskap.

Bestämmelserna grundar sig på lagen
av den 14 juni 1917 om barn utom
äktenskap, och denna lag är i stort sett
oförändrad.

I lagberedningens förslag av år 1915
anfördes att det inte var möjligt att i
lagtexten uttömmande ange barnavårdsmannens
uppgifter men att lagen ändå
borde framhålla några av de viktigaste
bland de åligganden som gällde tryggandet
av barnets rätt.

Just denna uppgift har motionärerna
inte förbigått, utan de anser att tryggandet
av barnets rätt är av utomordentligt
vikt. Vad vi däremot inte kan förstå
är att denna rätt endast tryggas genom
obligatoriskt förordnande av barnavårdsman.
Frågor om fastställande
av faderskap och om underhållsbidrag
kan lösas på det sätt som framhållits
i motionerna och som många remissorgan
har ställt sig bakom. När dessa
frågor lösts skall barnavårdsmannen erbjuda
modern den service som hon
har rätt till, och i övrigt skall barnavårdslagen
gälla för alla barn, födda
såväl i som utom äktenskap.

Det är tid att rensa ut gamla fördomar
ur vår lagstiftning. Det hjälper inte
att tala för och acceptera friare samlevnadsformer,
om vi samtidigt har en
lagstiftning som automatiskt förutsätter
att en ogift mor saknar möjlighet
att ensam ta ansvaret för sitt barn och
att detta obligatorium behöver kvarstå
i 18 år.

Barnavårdsmannainstitutet har haft
en stor betydelse under den tid vårt
samhälle inte gav den service som det
ger i dag. Den ensamma moderns situation
var i socialt hänseende mycket
svår, och därtill kom moraliska värde -

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

ringar med i bilden. Dagens situation
är en annan. Låt oss fastslå att barnavårdsmannainstitutionen
har överlevt
sig själv, och låt oss ta råd av de remissinstanser
som sysslar med dessa
frågor dagligen och som inte ser några
nackdelar, utan enbart fördelar med
avskaffande av barnavårdsmannainstitutionen.

Bland dessa finner vi, såsom här redan
har nämnts, så tunga organ som
Svenska kommunförbundet, Föreningen
Sveriges socialchefer, Stockholm barnavårdsnämnd
och Socialtjänstemannaförbundet.
Motionen har även remitterats
till länsstyrelsen i Norrbottens län,
och till länsstyrelsens yttrande har barnavårdskonsulenten
i länet fogat ett
eget yttrande, vilket herr Hansson i Piteå
redan har berört i sitt anförande.
Utöver vad herr Hansson anförde vill
jag citera ett stycke ur barnavårdskonsulentens
yttrande, riktat till departementschefen: »Att

departementschefen genom sina
direktiv till den sittande utredningen
för översyn av den familjerättsliga lagstiftningen
synes ha tagit principiell
ställning och bundit utredningen på
ett olyckligt sätt kan nu få den följden
att frågan om avskaffande av barnavårdsmannainstitutionen
inte blir upptagen
till debatt, eftersom departementschefen
utgår från att nuvarande ordning
med obligatoriet skall bestå.»

När debatten senast fördes i denna
kammare •—- den 5 december 1969 —
tydde justitieministerns inlägg på att
barnavårdskonsulentens i Norbottens
län farhågor skulle besannas. Men justitieministerns
inlägg i första kammaren
i samma fråga något senare på dagen
kan ändå inge motionärerna och de positiva
remissinstanserna en viss förhoppning.
Jag tillåter mig att citera ett
avsnitt ur detta justitieministerns inlägg.
Inledningsvis uttalade justitieministern
starka sympatier för reservationen
förra året, men sedan sade han:
»Därtill kommer ytterligare en fråga

Barnavårdsmannainstitutionen

som är av teknisk natur men därför inte
mindre betydelsefull. I reservationen
står nämligen att man vill ha förslag
till nästa års riksdag i så god tid att
nya regler kan träda i kraft den 1 juli
1970. Det är sannerligen inte så lätt tekniskt
sett att effektuera en sådan beställning,
om det nu skulle bli första
kammarens mening liksom det redan
varit andra kammarens mening. Jag
skulle rentav vilja säga att det hade varit
betydligt lättare att svälja ett bifall
till denna reservation, om åtminstone
inte orden ’den 1 juli 1970’ hade stått
där. Men som det nu förhåller sig vill
jag framhålla att ett bifall till denna
reservation nu skulle förorsaka betydande
olägenheter.»

Motionärerna hoppas att justitieministerns
positiva inställning fortfarande
består, speciellt eftersom de betydande
olägenheter av lagteknisk natur som i
debatten i första kammaren syntes vara
herr Geijers största bekymmer, undanröjts
i reservationen till utskottets utlåtande.
Motionärerna begärde en ändring
av nuvarande bestämmelser
fr. o. m. den 1 januari 1971. Men då behandlingen
av motionen uppskjutits till
höstriksdagen och man därigenom kunde
riskera att återigen komma i ett sådant
läge, att det skulle vålla tekniska
bekymmer, har reservanten begärt förslag
till nya bestämmelser att föreläggas
1971 års riksdag.

I Norrbottens län har utöver länsstyrelsen
ett flertal barnavårdsnämnder
uttalat sig. Av sju städer och kommuner
är samtliga ense om att barnavårdsmannainstitutionen
bör avskaffas snarast
möjligt. Sex av dessa förordar ett
omedelbart avskaffande, medan en önskar
en utredning men anser att frågan
i så fall bör utredas separat från nu
arbetande utredningar. Gällivare kommun
vill kraftigt understryka att förslaget
om slopande av barnavårdsmannainstitutionen
förelägges årets riksdag.
Kiruna stad har i ett fylligt yttrande
påvisat de olägenheter som den nu -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Barnavårdsmannainstitutionen

varande lagstiftningen medför och anser
att mycket skulle vara vunnet, om
motionerna vann riksdagens gillande
och hoppas på att snabb departementsutredning
resulterar i lagförslag i god
tid under höstriksdagen 1970. Norrbottens
läns barnavårdsnämnder företräder
en åsikt som delas av de flesta i
vårt land. Vi kan väl inte negligera deras
erfarenhet, deras sakkunskap?

Herr talman! Låt mig avslutningsvis
betona att den moderna socialvårdens
strävan går ut på att så långt som möjligt
rensa ut kvarvarande inslag av
tvång och förmynderi. Med utgångspunkt
från denna inställning bör det
stå klart att obligatorisk barnavårdsman
för utomäktenskapliga barn är en
otidsenlig företeelse, för att inte säga
kränkande. Ett exempel: Två frånskilda,
med var sitt barn från tidigare äktenskap,
sammanbor utan att vara gifta
med varandra. Om de får ett gemensamt
barn förordnas barnavårdsman
för detta, men däremot anses det i regel
inte nödvändigt att ha barnavårdsman
för de barn de förde med sig.

Vi accepterar friare samlevnadsformer,
vi påstår oss vara toleranta, vi
uttalar den meningen, att vi har en
fördomsfri syn på ogifta mödrar. Stämmer
detta? Ja, i så fall bör vi vara på
det klara med att barnavårdsmannainstitutionen
har överlevt sig själv och
att det nu verkligen är, inte bara dags,
utan hög tid, att få en modernare lagstiftning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen fogad till första lagutskottets
utlåtande nr 49.

I detta anförande instämde fru Fraenkel
(fp) och herr Lundberg (s).

Fröken BERGEGREN (s) kort genmäle: Herr

talman! Fru Hörnlund tog ju i
mycket kraftigt. Jag skulle både till
henne och fru Håvik vilja säga att det
egentligen inte är så förfärligt stor skill -

nad i sak mellan våra meningar. Vi är
lika angelägna om att vi skall få till
stånd en modern lagstiftning som bättre
anpassas till dagens behov. Vi slår inte
på något sätt vakt om den nuvarande
diskrimineringen av de ogifta mödrarna.
Därför skulle vi kanske kunna diskutera
detta något lugnare än fru Hörnlund
gjorde nyss.

Det är ju klart att vi, när vi ser på vad
remissinstanserna har att säga, finner
tillfredsställelse och glädje över de tillstyrkanden
som där förekommer och
kritiserar dem som har en annan mening
än vi. Jag skulle emellertid vilja
understryka att varken någon av remissinstanserna
eller utskottet i sin helhet
har varit negativ mot tanken på att man
skall få till stånd en ändrad lagstiftning.
Det enda som skiljer våra meningar åt
är att utskottet tycker, att man bör utreda
en sådan här fråga utan förutfattad
mening om hurudan lösningen bör bli.
Sedan kan man ju ta upp en sakdebatt
om detaljerna. Men för närvarande vet
vi faktiskt inte vad vi vill sätta i stället,
och det är väl det som är det angeliigna.
Vi skall inte kasta ut barnet med badvattnet.

Jag tycker att vi borde kunna vara
ganska eniga om det gemensamma målet:
att få till stånd en lagstiftning som
för framtiden utan att på något sätt
äventyra barnets rätt också tillgodoser
den ensamma förälderns rätt till integritet
utan onödig inblandning från
samhällets sida. Emellertid kan vi inte
bortse från det förhållandet att det
utomäktenskapliga barnet i dagens läge
inte har samma rätt som det barn som
är fött inom äktenskapet. Det finns alltså
från samhällets sida anledning att i
första hand tillvarata barnets rätt och
först i andra hand tillvarata de intressen
som modern företräder och naturligtvis
också bevaka samhällets rimliga
krav på att administrationen skall skötas
på ett tillfredsställande sätt.

.lag ber alltså att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Bergegren sade
att jag tog i mycket kraftigt, men jag
kan försäkra fröken Bergegren att det
faktiskt inte är något fel på mitt lugn.
Emellertid är jag verkligt engagerad i
denna fråga och vill ha en lösning. Kanske
intresset från fröken Bergegren jämte
medmotionärer på den andra sidan i
denna fråga är litet mera ljumt.

Fröken Bergegren sade att man inte
vet vad man skall sätta i stället. Faktum
är att vi vet vad vi vill sätta i stället, och
det har vi klart deklarerat i två motioner,
det framhålls i vår reservation och
vi har även talat om det här vid flera
tillfällen i kammaren. Men på den andra
kanten vet man inte vad man vill sätta
i stället, och det är det som är den stora
skillnaden.

Fröken Bergegren talade i sitt förra
inlägg om ett gemensamt intresse som vi
skulle ha: vi vill få till stånd en förändring
av lagstiftningen, som hon uttryckte
det. Men jag tror inte att intresset för
en genomgripande förändring är särskilt
stort hos fröken Bergegren och
hennes medmotionärer. Annars hade de
inte räknat upp så många omständigheter
som skulle lägga hinder i vägen
för ett slopande av obligatoriet. Det tycker
jag är den viktigaste saken i detta
sammanhang.

Fru HÅVIK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag lovar kammarens
ledamöter att genmälet skall bli mycket
kort.

Fröken Bergegren ville veta huruvida
de ogifta mödrarna har positiv eller
negativ erfarenhet av barnavårdsmannens
stöd. Hon nämnde även att det inte
finns någon utredning. Nej, jag skulle
tro att det är mycket svårt att göra eu
utredning på det här området med tanke
på att barnavårdsmännen har så oerhört
många barnavårdsmannaskap att
de inte kan ta någon personlig kontakt.

Om jag får tala om min egen hemstad
Göteborg kan jag nämna, att man är

Barnavårdsmannainstitutionen

lycklig om man hinner ringa till vederbörande
en gång om året. Dessa telefonsamtal
tror jag näppeligen kan utgöra
underlag för en utredning som skall visa
hur den ogifta modern upplever barnavårdsmannen.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Att frågan om barnavårdsmannainstitutionen
är komplicerad
beror inte minst på att de grundläggande
bestämmelserna om barnavårdsman
meddelas i 8 kap. föräldrabalken
och att behörig att förordna
barnavårdsman är barnavårdsnämnden
enligt barnavårdslagen.

Lagarna handhas av olika departement,
social- och justitiedepartementet.
Frågan blir inte heller enklare av att två
statliga utredningar som tillsats av de
båda nämnda departementen, socialulredningen
och familjelagssakkunniga,
har att utreda frågor som nära berör de
i motionen upptagna problemen beträffande
barnavårdsmannainstitutionen.

Kommunförbundet aktualiserade för
sin del frågan genom skrivelse till
Kungl. Maj:t 1965. Familjeberedningens
förslag som skall ligga till grund för ett
ställningstagande avser att utgöra underlag
för en lagteknisk översyn av bestämmelserna
om barnavårdsman, och familjeberedningen
föreslår alltså en sådan.

I Kommunförbundets yttrande över
familjeberedningens förslag heter det
bl. a.: »För tillskapande av ett från administrativ
synpunkt smidigt och ändamålsenligt
åtgärdssystem är den lagtekniska
utformningen, inte minst procedurreglerna,
av stor betydelse. Styrelsen
vill därför understryka vikten av att
kommunförbunden beredes tillfälle att
yttra sig över kommande lagförslag.»
Men enligt mitt förmenande är det inte
bara en lagteknisk fråga.

Beträffande procedurreglerna föreslår
familjeberedningen att barnavårdsmannens
nuvarande skyldigheter och
befogenheter överförs till barnavårds -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Barnavårdsmannainstitutionen

nämnden. Det personliga barnavårdsmannaförordnandet
bör ersättas med ett
beslut av nämnden, att nämnden själv
för ett år i taget skall tillvarataga barnets
rätt och bistå dess vårdnadshavare
med råd och upplysningar.

Oavsett hur prövningen skall ske, årsvis
eller efter fastställt faderskap, har
förtroendemännen anledning att fråga
sig vad det ökade ansvaret innebär i
och med att barnavårdsnämnden åläggs
de uppgifter som nu åvilar barnavårdsmannen.
Detta har man helt bortsett
ifrån. Även beträffande administrativa
frågor anser motionärerna att nämnden
skall fatta beslut i varje särskilt fall. Med
den alltmer integrerade socialvården, de
sociala centralnämnderna, kommer de
förtroendevalda av naturliga skäl inte
att befatta sig med enskilda personärenden.

I den offentliga debatten ifrågasätts —
det gjordes t. o. in. av en departementstjänsteman
på den stora socialkonferensen
i Göteborg — de förtroendevaldas
kompetens för bedömningar och beslut
i enskilda ärenden. Jämförelse sker också
mellan socialvårdens förtroendemannainflytande
och sjukvårdens. Förtroendemannens
ansvar bör enligt mitt
förmenande klargöras i nu berörda hänseende.

Jag är den förste att erkänna att nuvarande
organisation av barnavårdsmannainstitutionen
inte är bra. Det
framgår också av mitt inlägg i debatten
i december i fjol. Men att enbart av den
anledningen avskaffa institutionen anser
jag vara oriktigt med tanke på alla
dem som känner ett stöd i den nuvarande
ordningen. De 40 000 frånskilda
som begär samhällets service kan inte
bara meddelas att institutionen skall
upphöra och hänvisas till ett telefonnummer
i en stor förvaltning. Tyvärr
vet alltför få människor vilka sociala
rättigheter de har och kan därför inte
tillvarata dem. Åtskilliga har gått miste
om sina rättigheter därför att samhällets
information haft otillräcklig genom -

slagskraft. Där brister det oerhört.

Dessutom är människan så funtad, att
om man inte har behov av hjälp just
i det ögonblick då informationen meddelas,
så faller den i glömska. Med den
sociala omorganisationen i många kommuner,
både när det gäller integrationen
av den sociala verksamheten och
genom kommunindelningen, är jag rädd
för att barnavårdsmannauppgifterna
skulle komma ännu mer i skymundan
än nu. Tjänstemännen menar kanske att
de uppgifterna får stå tillbaka för de
så att säga mera högljudda behoven, och
där är faktiskt ett telefonsamtal, fru
Håvik, bättre än ingenting alls.

Det gladde mig att höra herr Hansson
i Piteå säga att socialvården är väl rustad.
Det är sällan man får höra ett sådant
omdöme. Annars säger man tvärtom
att det saknas utbildad personal.
Den uppsökande verksamhet som man
talar om är i första hand koncentrerad
till åldringar och handikappade, och
inte ens den är fullt utbyggd. Övrig
uppsökande verksamhet är såvitt jag vet
inte ens påbörjad. Barnavårdsmannens
uppgift har varit den första inom socialvården
där man arbetat efter den
helhetssyn som nu har börjat slå igenom
i det sociala arbetet.

Socialutredningen erbjuder sig alt avdela
arbetskraft för att utreda frågan,
om det anses önskvärt i samråd med
familj elagssakkunniga. Kungl. Maj:t bör
överväga att låta ett par personer från
de berörda utredningarna se över problemet,
så att ingen onödig tid går till
spillo för att tillmötesgå dem som anser
frågan vara så angelägen att en lagstiftning
bör komma till stånd omedelbart.
Här begär man nu en departementsutredning,
och jag har erfarenhet
av sådana. Jag fick en motion om ändring
i rätten att häva adoption bifallen
1967, och det trodde jag var en enkel
sak, men departementspromemorian
kom inte förrän 1970. Jag föreställer
mig därför att om ett par ledamöter
från berörda utredningar får detta upp -

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

drag, så kan resultatet kanske föreligga
tidigare än om departementet skall göra
utredningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag är en av undertecknarna
av motionen 11:27, som har avstyrkts
av utskottets majoritet. Som tillhörande
oppositionen i riksdagen är jag
inte bortskämd med att få motioner tillstyrkta
av utskottsmajoriteter. Om man
kommer så långt att man får ett halvt
löfte om en utredning, så brukar man
känna sig helt lycklig. Det gjorde jag
också, när jag först litet hastigt läste
första lagutskottets utlåtande i detta
ärende. Det gav just ett löfte om en utredning,
och jag var först benägen att
tycka att det var ett ganska hyggligt
resultat för en eller flera motionärer.
Men när jag sedan tog mig tid att läsa
utskottsutlåtandet litet grundligare, med
remissyttranden, historik och allt, fann
jag att utredningsförslaget nog ändå var
praktiskt taget detsamma som ett kallt
avslag på den motion jag varit med om
att underteckna.

Utskottet har visserligen ganska vidlyftiga
planer på hur denna utredning
skall genomföras. Det nämner socialutredningen,
familjelagssakkunniga, en
kombination av dessa båda kommittéer
eller till äventyrs en helt ny kommitté.
När man ser närmare på de nämnda
kommittéerna ■—- särskilt familjelagssakkunniga
— är det emellertid svårt
att inte få den uppfattningen att ett
hänvisande av frågan dit eller bara det
förhållandet att den sistnämnda kommittén
skulle få något avgörande inflytande
på ärendets vidare handläggning
skulle innebära praktiskt taget detsamma
som ett avslag. Både enligt sina direktiv
och enligt det preliminära ställningstagande
som familjelagssakkunniga
i sitt remissyttrande säger sig ha
gjort, om även med reservation för
eventuell ändring, framgår nämligen

Barnavårdsmannainstitutionen

klart att kommittén har att utgå från —
och även gör det — att barnavårdsmannainstitutionen
skall kvarstå, låt
vara med en reformerad organisation.

Jag tycker inte att det är tillräckligt
och jag kommer därför, herr talman,
att stödja reservationen av herr
Hansson i Piteå. Jag gör det också därför
att den hittillsvarande debatten i
denna kammare givit vid handen att
det föreligger missförstånd om vad man
på olika håll vill. Det bör klart sägas
ut att motionärerna och reservanten
inte har för avsikt att avskaffa stödet
till de ensamma föräldrarna och deras
barn eller att på något sätt minska samhällets
service till dessa människor. Vad
vi vill är att avskaffa de förödmjukande
former i vilka detta stöd erbjuds
och utövas. Det gäller en särlagstiftning,
och jag kan inte inse att en sådan
är nödvändig på detta område.

Självfallet skall barnavårdsnämnderna
vara skyldiga att ge minst det stöd
och den service, som barnavårdsmännen
i dag kan lämna, och det skall vara
i de fall där det verkligen behövs. Det
lär redan med nuvarande organisation
i huvudsak, eller åtminstone till mycket
stor del, vara barnavårdstjänstemän,
som handhar uppdragen som barnavårdsmän.
Vi har av fru Håvik hört —
och jag tror att det är alldeles rätt —
att samhällets kännedom om föräldern
och barnet i majoriteten av fallen begränsas
till uppgifter på ett registerkort
i ett kartotek och att kontakten
med barnavårdsmannen består av något
enstaka telefonsamtal.

Om vi genom ett avskaffande av obligatoriet
ur kartoteken får rensa bort
den majoritet av fallen, där föräldern
enligt vad vi är ense om är fullt i stånd
att svara för vården av sina egna barn,
bör det rimligen bli mera tid och resurser
över för att verkligen stödja de
återstående fallen, där föräldern önskar
och behöver ett bistånd.

Jag vill också ta upp några andra
egendomligheter i argumentationen. Ut5—Andra
kammarens protokoll 1970. Nr 37

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Barnavårdsmannainstitutionen

redningen skulle komma att bli ganska
tidsödande, om fröken Bergegren fick
sin vilja igenom. Hon förutsätter tydligen
att man bl. a. skall göra en stor
enkät bland dem som varit föremål för
samhällets omsorg, som barnavårdsmännen
erbjuder. Det finns ju ganska
många ensamstående föräldrar, och en
sådan undersökning skulle alltså ta tid.
Det märkliga är emellertid att fröken
Bergegren å ena sidan inte tilltror dessa
ensamma föräldrar tillräcklig förmåga
och ansvarskänsla för att själva
svara för vården och fostran av sina
barn men å andra sidan anser samma
personer ha ett så säkert omdöme och
en sådan kringsyn att hon är beredd att
ge dem ett måhända avgörande inflytande
på lösningen av en komplicerad
samhällsfråga.

Jag delar uppfattningen att de ensamma
mödrarna säkerligen i övervägande
antalet fall är en utomordentligt
värdefull remissinstans. De vet var skon
klämmer. Men om jag tilltror dem denna
kompetens och omdömesförmåga,
tilltror jag dem också förmågan att ta
vård om sina egna angelägenheter, och
därför finner jag hela undersökningen
onödig.

Det har enligt min mening på ett
övertygande sätt klargjorts av fru Hörnlund
och andra att det inte finns några
tekniska hinder för att klara ut denna
sak till den 1 januari 1972. När inga
sådana hinder finns anser jag att riksdagen
bör våga gå från ord till handling
och fatta ett direkt beslut.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Hansson
i Piteå.

Fröken BERGEGREN (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vet inte vad herr
Carlshamre stöder sin uppfattning på
när han säger att jag inte har någon tilltro
till de ensamma mödrarnas förmåga
att själva sköta sina angelägenheter. Vi
är ju alla överens om att samhället bör

tillhandahålla service och stöd åt de
människor som behöver det, och även
om vi är övertygade om att många ensamma
mödrar — kanske flertalet av
dem — kan klara sig, så vet vi ingenting
om detta, ty vi har inte frågat efter
det. Då tycker jag att vi ändå skall
vara så rättvisa att vi går ut till vederbörande
och frågar dem hur de upplever
denna situation.

Det verkar nästan som om man vore
rädd för att göra en utredning därför
att man kanske inte får det svar man
önskar. Vi har verkligen sinnet öppet
för att här behövs en reform, men vad
vi verkligen vill veta, innan vi fattar
beslut, är vad som skall erbjudas människorna
i stället för det som nu finns.
Det är detta jag tycker att man inte
tillfredsställande har gett besked om
hittills.

Herr Carlshamre säger att om vi kan
avskaffa det obligatoriska barnavårdsmannaskapet,
så minskas antalet fall
där man måste ägna uppmärksamhet åt
och ge stöd åt människor, och då skall
det rimligen bli resurser för att tillgodose
behoven. Det låter bra — men jag
föreställer mig att vi då också måste
ha sådana bestämmelser, måste ha en sådan
lagstiftning att kommunerna verkligen
åläggs att hålla de resurser som
behövs. Annars kan det bli på det sättet
att man ägnar mindre uppmärksamhet
åt ett mycket angeläget spörsmål
därför att man på det viset klarar sig
utan att öka sina resurser i form av
personal och annat som erfordras för
att tillgodose samhällets verksamhet när
det gäller de människor som behöver
stöd.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle: Herr

talman! Min uppfattning om fröken
Bergegrens uppfattning stöder jag
på motionerna.

Jag skall i och för sig gärna vara
med om att fråga dem det gäller. Men,
fröken Bergegren, om vi ställer frågan

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

till de ensamma mödrarna så som den
bör ställas, är då inte svaret klart på
förhand? Frågan bör nämligen ställas
så här! Vill ni ha samhällets stöd och
service i nuvarande förödmjukande former
eller vill ni ha minst samma stöd
och service i former som icke skiljer
ut er från andra grupper?

Om vi formulerar frågan så — vilket
är det enda korrekta sättet att formulera
den — är svaret så klart att vi
inte ens behöver fråga.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i denna debatt, men herr Carlshamres
något missvisande referat av familjelagssakkunnigas
yttrande gör det nödvändigt
med ett tillrättaläggande.

Jag tror inte att någon av ledamöterna
av utredningen känner igen sig
i referatet — i varje fall gör inte jag
det. Herr Carlshamre säger att om den
utredningen skulle få syssla med frågan,
så vore detta detsamma som ett
säkert avslag. Jag förstår inte hur herr
Carlshamre kan tolka utredningens yttrande
på det sättet.

För det första framgår det av yttrandet
att familjelagssakunniga inte vill
utreda denna sak utan anser att den hör
hemma i socialutredningen i den mån
den behöver utredas vidare. Det gäller
alltså organisationen av formerna för
samhällets stöd till de ensamstående
mödrarna.

För det andra framgår det att familjelagssakunniga
anser att övervägande
skäl talar för en reform som
innebär att samhällets särskilda stöd
till utomäktenskapliga barn skall upphöra
när faderskap och underhållsbidrag
fastställts, under förutsättning att
modern så önskar och särskilda skäl
inte talar för att stödet skall fortsätta.

Det gäller här två problem. Det ena
är i vilken utsträckning man skall ha
ett särskilt obligatoriskt stöd. och det
andra vilka former detta stöd skall ha.

När det gäller frågan om ett obliga -

Barnavårdsmannainstitutionen
toriskt stöd har vi den uppfattningen,
vilken såvitt jag förstår sammanfaller
med motionärernas, att stödet skall upphöra
när faderskapet och underhållsbidraget
blir fastställt.

Däremot kan jag fortfarande inte anse
att det är höjden av radikalism att
man omedelbart skall slå fast, att det
stöd som skall förekomma inte får ske
genom ett personligt förordnande av
barnavårdsman för de mödrar som vin
ha ett särskilt stöd.

Jag tycker att socialutredningen mycket
väl bör kunna utreda denna fråga.
Det är inte en fråga av sådan principiell
räckvidd att den omedelbart måste
avgöras.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Det är inte jag som
gör något vare sig korrekt eller missvisande
referat av familjelagssakkunnigas
uttalande. Det är i så fall utskottet
som jag har hänvisat till. Utskottet
skriver t. ex. på s. 25 i sitt utlåtande
nr 49, där man just åberopar familjelagssakkunniga:
»Enligt dessa direktiv
bör nämligen de sakkunniga i sitt arbete
utgå ifrån att — som också farniljeberedningen
ansåg — den rådande
ordningen med obligatoriska förordnanden
av barnavårdsman för barn utom
äktenskap skall bestå.»

Jag har inte sagt något mera än att
uppenbarligen är denna kommitté redan
bunden så långt som att barnavårdsmannainstitutionen
skall bestå.
Sedan är det klart att man kan komma
att föreslå reformer, vilket jag heller
inte bestritt. Men referatet står för utskottets
räkning, inte för min.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber bara att för
herr Carlshamre få påpeka att familjelagssakkunniga
inte har skrivit sina
direktiv. Däremot har de skrivit sitt
yttrande.

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Barnavårdsmannainstitutionen

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle: Herr

taman! Jag tror att det är onödigt
att ta upp kammarens tid med att
ytterligare läsa innantill. Det kan herr
Romanus och andra göra själva. Det
finns i utskottets betänkande såväl eu
hänvisning till direktiven som till familjelagssakkunnigas
remissyttrande.
Det är dessa två yttranden som utskottet
enligt min mening fullständigt
korrekt sammanfattar i den mening
jag nyss läste upp. Samma inställning
till huvudfrågan om att institutionen
bör bestå finns även i remissyttrandet.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med något annat än ett påpekande
som jag tycker är rätt viktigt
i sammanhanget.

Om man utgår från att varje reform
fordrar utredning, diskuterar vi väl
här om utredningen i detta fall måste
gå snabbt eller få ta något längre tid
genom att verkställas genom de utredningar
som redan sitter. En utredning
som utgångspunkt måste vi ha på ett
eller annat vis.

Jag skulle då vilja hänvisa de ivriga
i denna fråga till vad som anföres i
första lagutskottets utlåtande nr 49 om
vad socialutredningen sagt i frågan.
Jag råkar tillhöra denna utredning och
var alltså med om den debatt som fördes
när vi skulle avge yttrande över
motionen. I avvaktan på utredningsresultatet,
betonar utredningen i sitt remissyttrande,
kan vissa av de praktiska
olägenheter som för närvarande
åberopas som skäl mot de obligatoriska
barnavårdsmannaskapen minskas, om
rätten för barnavårdsnämnderna att
förordna att uppdrag som barnavårdsman
skall upphöra utnyttjas i större utsträckning
än nu sker och om även i
övrigt åtgärder vidtas för att minska
antalet uppdrag som vilar på varje
barnavårdsman.

I väntan på att utredning sker på ett

eller annat vis kan man alltså komma
ett gott stycke på väg i tillmötesgående
av motionärerna. Det är min bestämda
uppfattning att så kan ske om man
oftare handlar enligt det uttalande som
här gjorts. Det vilar givetvis på laglig
grund.

Jag skulle vilja komplettera min hänvisning
till detta uttalande med ett
önskemål om att socialstyrelsen ger
ut särskilda råd och anvisningar i den
riktning som avspeglar sig i uttalandet,
dvs. rekommenderar att man i större
utsträckning använder möjligheten att
förordna om ett upphörande av barnavårdsmannaskapen.
Jag tycker att
denna utväg är så pass viktig i detta
sammanhang att jag ville särskilt hänvisa
till dess existens.

I detta anförande instämde fru Löfqvist
(s).

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Piteå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Hansson i Piteå.

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 88
ja och 100 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Hansson i Piteå.

§ 19

Meddelande ang. plenum fredagen den
20 november

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Kammarens sammanträde fredagen
den 20 november blir ett bordläggningsplenum
och tar sin början kl.
14.00.

§ 20

Rättsvården

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av motioner
angående rättsvården.

I de likalydande motionerna 1:315
av herr Schött in. fl. och II: 343 av herr
Oskarson in. fl. hemställdes att riksdagen
beslutade att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning under
parlamentarisk medverkan med uppgift
att utarbeta förslag till en samlad aktion
i syfte att hejda och tvinga tillbaka
den allvarliga brottsutvecklingen samt
förbättra och effektivisera rättsvården.

I de likalydande motionerna 1:392
av herr Hernelius och II: 440 av fru
Kristensson hemställdes att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om tillsättandet av en kriminalpolitisk
kommitté med uppgift att göra en
sammanfattande systematisk översyn
över strafflagstiftningen.

I de likalydande motionerna I: 395 av
herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
11:436 av herr Börjesson i Falköping
m. fl. hemställdes att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

Rättsvården

utredning under parlamentarisk medverkan
för utarbetande av lagstiftningsåtgärder
och förslag syftande till en
snar effektivisering av rättsvården.

I de likalydande motionerna 1:502
av herr Helén m. fl. och II: 581 av herr
Gustafson i Göteborg in. fl. hemställdes
— i den del som behandlades i detta
utlåtande —- att riksdagen hos Kungl.
Maj :t begärde en översyn av straffsatserna
i brottsbalken och centrala specialstraffrättsliga
författningar.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 315 och II: 343,

I: 392 och II: 440,

I: 395 och II: 436 samt
I: 502 och II: 581, såvitt nu var i fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson (fp), Schött (m), Sörenson
(fp), Ferdinand Nilsson (ep), Börjesson
i Falköping (ep), Oskarson (m)
och Polstam (ep) samt fru Anér (fp),
vilka ansett att utskottet bort hemställa:

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1

I: 315 och II: 343,

I: 392 och II: 440,

I: 395 och II: 436 samt
I: 502 och II: 581, såvitt nu var i fråga,

i skrivelse till Kungl. Maj:t begära tillsättandet
av en kriminalpolitisk kommitté
för att effektivisera rättsvården.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Den fråga som vi nu
skall behandla är, liksom många andra
här i riksdagen, inte ny. Sedan ett flertal
år har vi från vårt håll framlagt
förslag om åtgärder mot den alltmer
ökade brottsligheten. I reservationen till
första lagutskottets utlåtande nr 55 har
vi fullföljt denna linje. Varje år har
riksdagsmajoriteten med något varie -

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Rättsvården

rande motiveringar avslagit våra framställningar.
Förra året angav utskottsmajoriteten
dels att man inte ansåg tiden
mogen att tillsätta en parlamentarisk
utredning för att söka skapa en
plan för åtgärder mot den oroande
brottsutvecklingen, dels att man ville
fortsätta på de partiella reformernas
väg.

Jag frågade förra året vilken nivå
som skulle nås för att man skulle anse
tiden mogen, och det finns anledning
att upprepa frågan i år; något svar fick
jag nämligen inte den gången. Hur ter
sig läget i år? Vi kan slå upp s. 5 i utskottsutlåtandet.
Där finns en redogörelse
för första halvåret 1970, och av
den framgår att »ökningen---om fattar

så gott som samtliga brott mot
brottsbalken» och utgör 14,5 procent.

Vad som är mest oroande är emellertid
att av våldsbrotten ökade de allra
grövsta mest: mord, dråp och barnadråp
från 98 till 112 eller, om vi uttrycker
det i procent, med 14,3 och
missliandelsbrotten från 7 749 till 8 197.
Siffror som publicerats senare under
hösten visar ännu högre procentsatser
för brottsutvecklingen.

En annan rapport, som visar lägets
allvar och styrker mig i min uppfattning
att vi med både snabbhet och
kraft måste ta itu med problemet, är
den prognos som en arbetsgrupp inom
kanslihuset har utarbetat. Enligt denna
skulle missliandelsbrotten under den
närmaste femårsperioden öka med inte
mindre än 20 procent. Under 1969 misshandlades
enligt rikspolisstyrelsens
uppgifter 16 500 personer i vårt land.
Det är det antal som har kommit till
polisens kännedom — man räknar med
att det verkliga antalet misshandlade är
minst det dubbla, eftersom i ungefär
50 procent av alla fall ingen anmälan
inges. Det är dessa siffror som enligt
prognosen skulle öka med 20 procent
fram till 1975. Det vittnar verkligen om
problemets allvar.

Vilka åtgärder skall man då vidta?

Ja, den som kan ge ett entydigt svar
på den frågan skulle jag vilja se; någon
s. k. patentmedicin finns säkerligen
inte. I utskottsutlåtandet hänvisas till
en rad pågående utredningar, och därmed
låter man sig nöja och anser frågan
besvarad. Man vill också fortsätta
att gå fram efter de s. k. partiella reformernas
väg. Under de senaste fem åren
har vi inom oppositionen hävdat att vi
måste sträva efter att få till stånd en
samlad bedömning av hela denna fråga.
Under denna tid har brottsligheten fortsatt
att öka varje år — inte bara i fråga
om antal utan också när det gäller
svårighetsgraden.

Vi måste enligt min uppfattning komma
fram till en ordning där vi angriper
alla de många och invecklade frågor
som det här rör sig om. Det gäller uppfostran,
familjepolitik, sociala frågor,
brottsbalksfrågor, kriminalvård, frivård,
polisens resurser, barnavårdens
möjligheter och sist men inte minst den
förkunnelse som förs fram i press, radio
och TV.

Allt detta måste ses i ett sammanhang.
De olika områdena hänger ihop
och är inflätade i varandra. Man kan
kanske sammanfatta hela problemkomplexet
genom att ställa den frågan, om
vårt nuvarande samhälle är ägnat att
kanalisera människornas, framför allt
de ungas, impulser och aktiviteter i en
positiv och konstruktiv riktning. Vi
måste också fråga oss i vilken utsträckning
vi kan förbättra och utveckla de
preventiva åtgärderna och i vilken utsträckning
vi är tvingade att tillgripa
de korrektiva.

Från moderata samlingspartiets sida
har det ett flertal år begärts ökade resurser
för polisiär verksamhet — det
gäller såväl de personella som de tekniska
resurserna. Jag vill bl. a. peka
på det förslag om utökning av TV-övervakningen
på offentliga platser som
framfördes för en tid sedan och som
både har missförståtts och misstänkliggjorts,
för att inte säga förvrängts. Det

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

är ingen tvekan om att medvetandet
om att övervakning förekommer, vare
sig den sker av polis eller med hjälp
av TV, har en avhållande effekt när
det gäller brottslighet. I det avseendet
kan jag helt instämma i vad socialstyrelsen
säger i remissyttrandet över dessa
motioner: »Erfarenheten visar att
det är risken för upptäckt som mer än
straffhotet motverkar brottslighet.»

Därmed har jag inte sagt att man kan
bortse från straffets preventiva effekt.
Vid valet av straff för skilda slag av
brott måste straffsatsen utmärka vilka
slag av brott som i det allmänna rättsmedvetandet
betraktas som mer allvarliga
än andra. Som vi framhållit i en av
de motioner som behandlas i detta utlåtande
maste man följa de förskjutningar
och värderingar som betingas
av samhällsutvecklingen. Detta kan och
bör medföra en enklare handläggning
av en del fall för att man skall få bättre
tid att ta sig an de allvarligare problemen.
Vi får inte heller —- det vill jag
påstå — vara främmande för en skärpning
av straffet i de fall som bedöms
som särskilt allvarliga. Som alla känner
till fann sig riksdagen för kort tid sedan
föranlåten att skärpa straffen för
allvarligare narkotikabrott.

I sitt svar på en interpellation angående
åtgärder mot den ökade brottsligheten
yttrade statsministern den 21
mars 1970 bl. a. följande: »Den enda
hållbara lösningen ligger enligt min
mening i en politik som botar brister
och orättvisor och utjämnar ekonomiska,
sociala och kulturella skillnader i
samhället.»

Nog är det vackert tänkt, men förhåller
det sig verkligen så? Visar erfarenheterna
att en höjning av standarden
medför en minskning av brottsligheten? I

utskottsutlåtandet heter det: »I anslutning
till uppgifter om brottslighetsutvecklingen
i vårt land bör dock framhållas
att ökande brottslighet är ett
minst lika allvarligt samhällsproblem i

Rättsvården

många andra industriländer.» Därefter
räknar utskottet upp ett antal länder.
Vi behöver emellertid inte hämta exempel
utomlands; vi behöver bara se på
utvecklingen i vårt eget land. Det är
väl ingen som vill förneka att vi efter
hand har utjämnat de sociala klyftorna
i vårt land. Samtidigt har tyvärr brottsligheten
ökat, och det i alltmer accelererad
takt. Med detta vill jag inte påstå
att en utveckling mot minskade sociala
klyftor inte är ett led i strävandena
att komma till rätta med brottsutvecklingen,
men jag kan inte instämma i
statsministerns påstående att den enda
hållbara lösningen skulle ligga i en social
utjämning. Så enkelt tror jag inte
problemet är.

Herr talman! Låt mig komma in på
ett annat område, som jag tillmäter stor
betydelse när det gäller att försöka
komma till rätta med den oroande
brottsutvecklingen. Det är samhällets
uppgift och jag vill också säga skyldighet
att skapa förståelse för vår rättsordning
och de grunder på vilka den vilar.
Vi måste skapa och upprätthålla
respekt för de normer som har sill
grund i den kristna etiken; den utgör
grundvalen för rättsmedvetandet i de
västerländska kulturerna. Värderingar
och normer har tyvärr efter hand urholkats,
och detta är utan tvekan en
av orsakerna till minskat hänsynstagande
människor emellan och till ökad brutalitet
och råhet.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att framhålla den stora roll för
opinions- och vanebildningen i vårt
samhälle som press, radio och TV spelar.
Nog finns det anledning till oro
när man i dessa media ifrågasätter vårt
demokratiska samhälles berättigade
existens och över huvud taget behovet
av att åtlyda de lagar och förordningar
som fastställs av samhället. Artiklar,
filmer och program i radio och TV som
skildrar grovt våld och våldsmetoder
måste också i en negativ och destruktiv
riktning påverka människor som lätt

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Rättsvården

tar intryck av sådant.

Herr talman! Detta var några funderingar
som jag har velat framföra i anslutning
till förevarande utlåtande. Området
är som jag tidigare sagt både stort
och komplicerat, på många sätt svårt
att angripa, men detta får inte medföra
att vi ger tappt och finner oss i förhållandena
sådana de är. Det är ett elementärt
krav i en rättsstat att ingen
möda sparas från samhällets sida för att
tillgodose medborgarnas rättstrygghet.

Slutligen vill jag, herr talman, framhålla
att vi såvitt jag förstår också är
tvingade att göra en prioritering alltefter
den angelägenhetsgrad vi tillmäter
olika motåtgärder med hänsyn till
de resurser som finns till vårt förfogande.
Problemen är som sagt många
och med all sannolikhet kostnadskrävande
att lösa. Vi måste hushålla med
resurserna; det är ur många synpunkter
nödvändigt att koncentrera arbetet
till de områden som bedöms som mest
angelägna. Men för att kunna göra en
prioritering av frågorna krävs det en
plan att arbeta efter, och det är vad vi
har begärt, inte bara nu utan i flera
års tid. En planering är nödvändig för
att man skall kunna arbeta efter bestämda
linjer, på ett effektivt och ändamålsenligt
sätt. Arbetet måste bedrivas
på lång sikt och vunna erfarenheter
sättas in i sitt rätta kriminalpolitiska
sammanhang. Det är också därför
vi inom reservanternas led kunnat enas
om att föreslå tillsättandet av en kriininalpolitisk
kommitté som skulle få
till uppgift att arbeta med att effektivisera
rättsvården.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till den reservation som är fogad
till första lagutskottets utlåtande nr 55.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Brottsstatistikens höga
siffror, som har redovisats både i motionerna
och i föreliggande utskottsutlåtande,
ger belägg för att utvecklingen
på detta område utgör anledning till

oro. Trots intensiva debatter kring kriminalvården
och trots framstötar av
skilda slag för att hejda brottsutvecklingen
och bringa ner brottsligheten
kan vi i dag konstatera att brottskurvan
stiger och att ansvariga myndigheter
alltjämt klagar över bristande resurser.

Mig synes det som om man på ansvarigt
håll inte tar denna utveckling med
det allvar som läget utan tvivel kräver.
Man vill gärna skyla över och framhäva
de åtgärder som vidtagits. Dessa är
emellertid helt otillräckliga, såsom har
påtalats vid otaliga tillfällen. Detta faktum
avspeglas också med all önskvärd
tydlighet i den brottsstatistik som med
jämna mellanrum presenteras.

Vidare får vi dagligen genom massmedia
påtagliga bevis för hur våldsmentaliteten
breder ut sig. I våra städer
vågar äldre människor inte längre
ge sig ut under kvällstid av fruktan för
att bli överfallna. Den allmänna nedbusningen
har börjat sprida sig också
till mindre städer och tätorter.

.Tåg finner det beklagligt att utskottet
inte har kunnat tillstyrka de från
oppositionshåll framförda kraven på
en kriminalpolitisk kommitté med parlamentarisk
förankring i syfte att effektivisera
rättsvården. En bättre samordning
av samhällets åtgärder på området
synes påkallad inte minst med hänsyn
till de begränsade resurser som av
allt att döma även framdeles kommer
att ställas till kriminalvårdens förfogande.

Mycket kunde förvisso vinnas genom
ett samlat grepp kring de samhälleliga
initiativen för brottslighetens bekämpande.
Vi har ett omfattande utrednings-
och forskningsmaterial som borde
utnyttjas effektivt och som kunde
ge möjligheter till en enhetligare bedömning
av kriminalpolitikens mål och
medel. Varje medborgare här i landet
bör ha rätt att kräva skydd för liv och
egendom. Med den utveckling som har
pågått känner sig många människor

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

otrygga och osäkra och har förlorat
förtroendet för samhällets insatser i
dessa avseenden. Det skulle därför vara
av utomordentligt stort värde om riksdagen
kunde enas om tillsättande av en
utredning som tog sikte på att åstadkomma
effektivare insatser till medborgarnas
skydd och trygghet.

Jag kan inte underlåta, herr talman,
att i detta sammanhang med några ord
beröra även den s. k. frivården, som
enligt min mening är lika mycket värd
uppmärksamhet som de övriga brottsbekämpande
insatserna.

Återfallsprocenten visar inga tecken
till att minska, vilket av ansvariga myndigheter
ofta förklaras med att antalet
notoriska brottslingar stiger. Jag tror
emellertid att detta är en sanning med
modifikation. De frigivna möter stora
svårigheter när de skall börja om sitt
liv i det moderna samhället — det gäller
arbetsplats, bostad, kamratkrets etc.
De får ett mycket bräckligt stöd av
samhället för att klara sin återanpassning.
Det kan invändas att vederbörande
själv måste äga de nödvändiga ambitionerna
för att komma till rätta, men
det är sannerligen inte lätt att med
några tior på fickan, utan arbete och
utan bostad utveckla dessa ambitioner.

Jag är övertygad om att skyddskonsulenterna
utför ett gott arbete på fältet
liksom övervakarna, men också här
finns det anledning att efterlysa en
samordning av insatserna. En skyddskonsulent
eller övervakare med många
klienter — kanske ett 50-tal — kan
självfallet inte ägna var och en av dessa
den omsorg som de är i skriande behov
av. Han har heller inte tid att påverka
t. ex. arbetsgivare att inta en mer
positiv attityd mot de frigivna. Här
krävs samlade ansträngningar från samhällets
sida och ökade personella och
ekonomiska resurser. Det är att hoppas
att kriminalvårdsstyrelsen med sin
nye chef ägnar all tänkbar uppmärksamhet
åt de brister som nu kännetecknar
frivården.

Rättsvården

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som har fogats till första lagutskottets
utlåtande nr 55.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! När vi i vår partimotion
nr 1:502 och 11:581, som är avstyrkt
av första lagutskottet och som
reservanterna har ställt sig bakom, begär
en allmän översyn av de olika
straffbestämmelserna gör vi det i medvetande
om att det finns en hel del rent
medeltida drag kvar i avvägningen, vilka
brott som skall anses vara svårare
än andra.

Avvägningen härstammar från en tid
när egendomsbrott bestraffades hårdare
än våldsbrott, vilket jag som lekman
förmodar berodde på att en man ansågs
vara i stånd att försvara sig själv mot
våldsbrott, eftersom han inte gick ut
utan sitt svärd, medan egendomen var
svårare att försvara. Dessutom var man
ofta mycket beroende av den — det
var nästan ens liv som togs ifrån en
om någon stal t. ex. arbetsredskapen.

Mycket har för all del hänt, även i
denna kammare, sedan Kristoffers
landslag, men det råder fortfarande,
som vi har påpekat i vår motion, relationer
mellan olika straffsatser som
inte stämmer med dagens rättsmedvetande.
Det är en av de saker som vi
skulle vilja att en kriminalpolitisk kommitté
av den typ som kriminalvårdsstyrelsen
förordar skulle få se över.
Det skulle alltså vara fråga om en beredning
med parlamentarisk sammansättning
som centralt skulle gå igenom
straffsatserna för olika brott.

Jag vill understryka vad de två föregående
talarna har sagt, att frågan
om att ta krafttag när det gäller kriminalvården
på sitt sätt verkligen är en
väsentlig jämlikhetsfråga. Även om vi
inte fortfarande går omkring med
svärd för att skydda oss, är det ändå
oerhört stora skillnader. Två av mina
arbetskamrater har blivit överfallna på

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Rättsvården

Stockholms gator. Den ene är en stor
bred karl med rallarsving i armarna,
och det gick värst för den som överföll
honom. Den andre däremot är en
liten späd yngling med helt andra talanger
än att slåss, och han blev sjukskriven
ett kvartal. Jag uppfattar det
som brist på jämlikhet att det skall vara
sådan skillnad på möjligheterna att
oskadd ta sig fram på Stockholms gator.

Nu vet naturligtvis vi lika väl som
utskottet att inte heller kriminalvårdsstyrelsens
kommitté kan göra några underverk,
men man är tvungen att använda
de redskap man har. Jag skulle
därför verkligen vilja förorda att det
tillsätts en sådan kriminalpolitisk beredning
som kan ge en ryggrad åt det
kriminalpolitiska reformarbetet. Detta
måste intensifieras för att — som vi
säger i vår motion — ge ett så effektivt
skydd som möjligt åt den som eljest
blir utsatt för brott, åt den som
begår brottet och som det ofta kan
vara lika synd om och åt den som ställs
inför rätta och behöver rättsvårdens
alla resurser.

Dessa tre saker behandlas i vår partimotion,
men det är den speciella del
som berör en översyn av strafflagstiftningen
som utskottets reservanter har
ställt sig bakom, och till deras reservation
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Mycket av det som
framhålles i de motioner som nu föreligger
till behandling har vi diskuterat
många gånger tidigare här i kammaren,
och det kanske inte finns tillräckliga
skäl att gå in på någon längre utläggning
om detta.

Jag skulle emellertid vilja framhålla
att utgångspunkten för samtliga motioner
är den oro man hyser inför den
skrämmande utvecklingen i fråga om
kriminaliteten, speciellt vad beträffar

de grova våldsbrotten. Det är en oro
som utskottet delar helt och fullt.

Det är väl en tröst för ett tigerhjärta,
när man, såsom sker i utskottets utlåtande,
påpekar att den ökade brottsligheten
tycks vara ett förhållande som
är gemensamt för alla industriländer.
Svaret på frågan om en höjd levnadsstandard
medför minskad brottslighet
torde alltså vara nej. Det verkar som
om med stigande levnadsstandard också
följer en ökande brottslighet, varav
vi dock inte bör dra slutsatsen att botemedlet
skulle vara att sänka levnadsstandarden.

Det kan påpekas att under 1960-talet
har bedrivits ett ganska omfattande arbete
på rättsvårdsområdet. Stor uppmärksamhet
har ägnats åt polisens och
andra myndigheters brottsförebyggande
verksamhet. Inom polisväsendet
sysslar man också själv med att söka
göra sin verksamhet mera effektiv genom
rationalisering och nya arbetsmetoder.

Den nya brottsbalken var resultatet
av ett mångårigt arbete. I stort sett blev
den en bekräftelse på en modern rättsuppfattning
som efter hand hade vunnit
insteg och även hade kommit att
föranleda ändringar i vår dåvarande
strafflag. Sedan dess har emellertid inte
utvecklingen stått stilla, utan det har
genomförts en rad andra reformer på
detta område. Jag kan dessutom peka
på att vi mycket snart har att förvänta
förslag från kommittén för anstaltsbehandling
som har verkställt en översyn
av lagstiftningen om behandling av
personer som intas i fångvårdsanstalter
och häkten. Man har tillkallat sakkunniga
för att få till stånd en systematisk
forskningsplanering på kriminalvårdens
område, och man utreder även
frågan om särskilda brottskategorier.
Man har t. ex. tagit upp frågan om hur
butikssnatterierna och andra brott av
mera bagatellartad karaktär skall behandlas
i fortsättningen. Frågan om avkriminalisering
av fylleribrotten utreds.

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

På socialområdet företas en allmän genomgång
av den sociala vårdlagstiftningen,
och man ser över innehållet i
barnavårdslagen. Det är några exempel
på vad som sker.

Det kanske också är skäl att peka
på det nya samarbetsorgan för åtgärder
mot ungdomsbrottsligheten som
man nu rekommenderar åt kommunerna
att inrätta. Detta innebär att man vill
försöka få till stånd ett samarbete mellan
barnavårdsnämnder, skola och polis
för att förebygga och motverka
brottslighet och annan missanpassning
bland barn och ungdom.

Detta är en rad exempel som anförts
i utskottsutlåtandet på åtgärder som
vidtas för att förbättra tillståndet på
rättsvårdens område. Det är självklart
att detta skall bli föremål för fortsatt
uppmärksamhet, men utskottet har inte
funnit skäl att nu förorda att riksdagen
tar initiativ för att få till stånd en utredning
eller kriminalpolitisk planering
av den omfattning som har begärts
i motionerna. Vi kanske så småningom
behöver ett samlande organ som får ta
upp dessa frågor, men först bör vi få
smälta det arbete som gjorts under senare
år och inte förpuppa detta i en ny
utredning. Då skulle vi kunna riskera
att det inte leder till några resultat. Vi
är ju tvärtom angelägna om att man efter
hand skall få till stånd en förbättring
på dessa områden.

Det är riktigt att, såsom här gjorts
gällande, vissa typer av brott inte bestraffas
enligt värderingar som överensstämmer
med det nutida samhällets syn
på dessa brott. Men det är också en sak
som har ägnats fortlöpande uppmärksamhet
inom Kungl. Maj ds kansli, och
utskottet har därför inte funnit motiverat
att nu begära någon särskild utredning
i frågan.

Vad jag här sagt betyder att första
lagutskottet har stannat för att ingen
av de motioner som behandlas i första
lagutskottets utlåtande nr 55 bör föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Rättsvården

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Det kan kanske vara tilltåtet
för en motionär att säga några ord
i anslutning till det här utskottsutlåtandet.
Den motion som Allan Hernelius
och jag väckte syftade till tillsättande
av en kriminalpolitisk kommitté,
och dess uppgift skulle bl. a. vara att
följa brottsutvecklingen och lämna förslag
på de åtgärder som skulle kunna
vidtas men också, och det vill jag särskilt
understryka, att få en diskussion
om strafflagstiftningen och den olika
syn på brott och straff som man för närvarande
kan iaktta.

Vi kan ju konstatera att den nuvarande
brottsbalken föregåtts av ett
mycket omfattande utredningsarbete
och att den inte i alla delar speglar
den syn man för närvarande kan ha på
olika brott och de påföljder dessa hör
förskylla. Det är i och för sig ett skäl
för att tillsätta en kriminalpolitisk kommitté,
men jag tycker också ett annat
skäl är väsentligt att framhålla, nämligen
att man för närvarande kan iaktta
två olika skolor inom samma politiska
parti när det gäller påföljderna.

Herr talman, jag vill påpeka att regeringspartiet
har en helt annan attityd
mot brottslighet när denna riktar sig
mot staten, mot samhället, än då den
riktar sig mot den enskilde. Jag skall ta
ett exempel på det förra. Det kommer
rätt snart att framläggas en proposition
om en skattebrottslag där man, om jag
minns rätt, tänker föreslå straff på sex
års fängelse. Detta är kanske i och för
sig acceptabelt, men vi kan dock erinra
oss den diskussion som under många
år fördes om en skärpning av narkotikastrafflagen
och den tveksamhet regeringspartiet
då hyste till en straffskärpning
som gällde just sex år.

Jag kan lämna ytterligare ett exempel
— det rör sig för övrigt om ett förslag

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Rättsvården

som ligger på riksdagens bord — om
kriminalisering av olaga arbetsförmedling.
Här gäller det eu lagstiftning som
skall skydda det statliga arbetsförmedlingsmonopolet,
och den som vågar sig
på att bryta mot en sådan lag kan riskera
fängelsestraff på ett år.

Däremot har vi konstaterat att när
del är fråga om brott som riktar sig mot
den enskilde talas det i allt större utsträckning
om att man måste humanisera
lagen, och från många håll hävdas
att fängelsestraff egentligen är någonting
som inte borde tillgripas annat än
i yttersta undantagsfall. Det finns skäl
både för och emot de här uppfattningarna,
men jag tror det är nödvändigt
med en någorlunda genomtänkt och enhetlig
ståndpunkt när det gäller brottsbalken
och de regler om straff som där
stadgas, så att det blir en logisk uppbyggnad
av vår strafflag.

Jag liar, herr talman, tidigare motionerat
om att vi bör försöka eftersträva
rationaliseringar, och jag har inte varit
motståndare till en viss avkriminalisering
av det som i dag betecknas som
brott men som i realiteten kanske inte
borde rubriceras som sådant. Men jag
luivdar att en avkriminalisering inte får
drivas hur långt som helst. Framför allt
får man inte öka avkriminaliseringen
i takt med den tilltagande brottsligheten
för att på det viset klara av de allt
svårare problemen med arbetsanhopning
inom våra rättsvårdande myndigheter.
Även detta bör den här kommittén
få syssla med.

Dessutom tycker jag det finns anledning
erinra sig att vi sedan några år
har haft ett intensivt nordiskt lagstiftningsarbete,
vi står nu också inför ett
intereuropeiskt samarbete. För min del
anser jag det vara angeläget att ett sådant
samarbete inte enbart sker på
tjänstemannaplanet utan att också parlamentariker,
såväl från regeringspartiet
som från oppositionspartierna, får
tillfälle att delta i för att på det sättet
kunna leda och följa denna viktiga ut -

veckling. Det är ju så, herr talman, att
lag i det här landet inte enbart stiftas
av regeringen, utan riksdagen har trots
allt en med regeringen likvärdig ställning
i lagstiftningsarbetet.

Slutligen vill jag ta upp en detaljfråga.
I fråga om principerna för tillsättning
av domartjänster kan vi notera att
det på senare tid har blivit så att tjänstgöring
i departementet betraktas som
en speciell merit. Det har den tjänstgöringen
inte haft tidigare. Och det
finns väl då anledning att vara observant,
om det börjar bli så att man för att
få en chefsdomartjänst i princip skall
ha fullgjort viss tjänstgöring i ett departement.
Jag vill inte påstå att jurister
med departementstjänstgöring
bakom sig skulle vara sämre än andra,
men man kan möjligen tänka sig att de
har en viss känslomässig bindning till
departementet som gör att rättsväsendets
självständiga ställning gentemot
statsmakterna inte kan upprätthållas på
det sätt som är avsikten.

Vad sedan gäller det förslag till rättshjälp
som är att emotse och med tanke
på att advokatkåren tydligen i ganska
betydande omfattning skall bli statlig
har vi väl även där en fråga att bevaka
från rättssäkerhetssynpunkt.

Nog finns det material för denna utredning
att arbeta med, och jag är förvånad
över att inte socialdemokraterna
i utskottet har haft förståelse för den
saken. Man säger att kommittén inte
skall tillsättas nu men väl så småningom.
Är det möjligen vid den tidpunkt
när regeringen finner tiden vara inne
att lägga fram en proposition i ärendet?
Det brukar tyvärr vara den enda riktiga
tidpunkten. Jag trodde annars att socialdemokrater
och borgerliga riksdagsmän
hade precis samma intresse av insyn
i kommittéarbetet för att var och
en skall kunna påverka utvecklingen,
inte bara följa de allvarliga problemen
med den tilltagande brottsligheten från
åskådarplats.

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Som jag sade till fru
Kristensson i mitt förra anförande är
motivet till att utskottet inte nu förordar
tillsättandet av någon kriminalpolitisk
beredning, att en rad stora utredningar
har arbetat med dessa frågor
och att vi räknar med att under den
närmaste tiden få se resultatet av detta
arbete. Därför vill vi inte stoppa in frågorna
i en ny stor utredning med risk
att alltsammans blir ytterligare fördröjt.

Jag tycker att vi alla skall ge oss till
tåls en smula.

När det gäller kriminalpolitiken har
det i många år rått meningsskiljaktigheter
mellan det parti som fru Kristensson
företräder och det som jag representerar,
och om vi skall tillsätta
en beredning där vi skall försöka komma
fram till gemensamma synpunkter
och någon sorts enhetlig bedömning är
det väl ändå meningen att beredningen
skall gå i närkamp med sakfrågorna.
Den politiska bedömningen skall däremot
även i fortsättningen ske här i riksdagen.
Det är här vi skall lufta våra
olika åsikter.

Därför tycker jag det finns skäl för
att inte nu biträda fru Kristenssons
önskemål på denna punkt.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! I ett avseende håller
jag hundraprocentigt med fröken Bergegren,
nämligen i det som hon sade att
det råder meningsskiljaktigheter mellan
de partier som vi här företräder. Inom
moderata samlingspartiet prioriterar vi
nämligen rättstryggheten och rättssäkerheten.
I det hänseendet skiljer sig
våra utgångspunkter.

Sedan vågar jag också hävda, att trots
att man är partipolitiker så är ändå de
slutsatser man kommer fram till byggda
på sakskäl. Därför tror jag inte att vi
primärt skall undervärdera partipolitikerna
och deras insatser i kommittéer
av detta slag.

Rättsvården

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill till protokollet
få antecknat att jag är medveten om att
det har gjorts mycket på det område
vi nu behandlar och att de rättsvårdande
myndigheterna sannerligen har lagt
ned ett stort arbete. Men trots allt vad
som uträttas måste man konstatera alt
brottsligheten ökar. Vi finner t. ex att
antalet brott som kommit till polisens
kännedom ökat med 14,3 procent under
första halvåret 1970 jämfört med första
halvåret 1969.

Rikspolisstyrelsen anför själv att polisen
med nuvarande resurser inte har
möjlighet att ge den enskilde medborgaren
ett tillfredsställande skydd till person
och egendom. Vi behöver bara följa
med i tidningar eller andra massmedia
för att finna att utvecklingen sannerligen
är oroande. Jag menar att det för
att vi skall kunna vända denna utveckling
är nödvändigt med en effektiv samordning
av samhällets åtgärder på rättssäkerhetens
område och ett bättre utnyttjande
av tillgängliga resurser.

Om tillsättandet av en kriminalpolitisk
beredning kunde medföra ett bättre
sakernas tillstånd, menar jag att denna
möjlighet är värd att pröva.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Oskarson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Kortvarigt frihetsberövande för unga lagöverträdare

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Oskarson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 78 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21

Kortvarigt frihetsberövande för unga
lagöverträdare

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av motioner
om kortvarigt frihetsberövande för unga
lagöverträdare.

I de likalydande motionerna I: 501 av
herr Bohman m. fl. och II: 584 av herr
Holmberg m. fl. yrkades —- i den del
som behandlades i detta utlåtande —
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att motionerna
såvitt avsåge behandlingen av unga lagöverträdare
måtte överlämnas till socialutredningen
för beaktande.

Utskottet hemställde,
att motionerna 1:501 och 11:584, såvitt
nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Schött och fru Kristensson (båda m),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 501 och II: 584, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställa att motionerna överlämnades
till socialutredningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och.
anförde därvid:

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! I förevarande utlåtande
behandlas en motion av moderata samlingspartiet
vari föreslås att bestämmelserna
om korttidsbehandling i anstalt
för ungdomar skall kompletteras.
Det är en gammal bekant för kammarens
ledamöter — trots att förslaget har
avslagits under tidigare år återkommer
vi.

Vi har den uppfattningen att det är
nödvändigt att man för unga lagöverträdare
på ett påtagligt sätt klargör att
samhället snabbt och med allvar reagerar
mot brottslighet. Vi har tänkt oss
denna korttidsbehandling som en stoppsignal
som skulle kunna bryta en brottsaktivitet
som eljest kunde leda till intagning
på ungdomsvårdsskola, fängelse
eller ungdomsfängelse.

Enligt vår mening är det viktigt för
domstolarna att man har så stora variationsmöjligheter
som tänkbart är när
man skall fastställa en påföljd. Man måste
kunna anpassa påföljden till den
brottsliges situation. Vad vi alltså syftar
till med detta förslag är att man skall få
ett lindrigare alternativ till ungdomsfängelse
och även i vissa fall till vård
i ungdomsvårdsskola. Det är anledning
erinra om att det i dag faktiskt inte
finns någon bestämmelse som syftar till
en verklig korttidsbehandling av den
typ som föreslås i motionen. När det
gäller t. ex. omhändertagande vid ungdomsvårdsskola
visar det sig att under
år 1969 var den genomsnittliga behandlingstiden
inte mindre än åtta månader,
och det kan man ju inte säga är någon
korttidsbehandling.

Jag kan nämna för kammarens ledamöter
att vi i första lagutskottet häromveckan
var på en kort studieresatill
Finland för att få information om

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Kortvarigt

vissa lagfrågor. Vi fick klart för oss att
man i den finska riksdagen har att förvänta
ett förslag om just sådan här
korttidsbehandiing för unga lagöverträdare.
Man tänker sig där två former:
en skulle kallas fritidsarrest och inte
vara längre än 24 timmar, en annan
skulle kallas straffarrest och vara 4—
14 dagar.

Vi tycker att just ett sådant här kort
omhändertagande skulle vara en tankeställare
för den unge och kunna bryta
brottsaktiviteten — det skulle kunna
få honom på andra tankar. Vi har litet
svårt att förstå att utskottsmajoriteten
inte kan tycka att en sådan här fråga
borde kunna prövas i en utredning, så
att man finge se om detta kunde leda
till något positivt. Självfallet måste alla
åtgärder vidtagas för att bryta den
tilltagande ungdomsbrottsligheten.

Jag ber, herr talman, att få yrka hifall
till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Det är kanske förståeligt
om kammaren inte har något större
intresse för denna motion som nu återkommer
— för vilken gång i ordningen
vet jag inte. Jag vill också uttrycka
min tillfredsställelse över att moderata
samlingspartiet denna gång är lika ensamt
som tidigare när det gäller delta
förslag.

Utskottet har funnit att det inte är
någon anledning att vid sidan av de möjligheter,
som vi nu har till frihetsberövande
för ungdomar, införa ytterligare
en form av frihetsberövande. Jag måste
säga att jag är en smula häpen över att
någon här i kammaren ändå kan stiga
upp och förorda ett system, enligt vilket
man uppenbarligen vill beröva ungdomar
friheten utan att ens blanda in
domstolarna. Det skall ske i samverkan
med barnavårdsnämnd, polis och andra
myndigheter. Man vill med andra ord
låta straffet komma först och domen
sedan, vilket torde vara helt stridande

frihetsberövande för unga lagöverträdare

mot våra vanliga rättsbegrepp här i landet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Tyvärr måste jag medge
att jag inte känner mig nedstämd
över att vi ånyo är ensamma. Det förringar
inte tron på att vårt förslag är
riktigt. Jag är också ledsen över att jag
i utskottet inte har lyckats klargöra att
avsikten självfallet är att man skall
fastställa huruvida ett brott begåtts eller
inte. Frihetsberövandet måste alltså
föregås av en dom.

Till fröken Bergegren skulle jag vilja
säga att jag inte kan förstå varför man
avvisar ett lindrigare alternativ när vi
kan konstatera hur långa omhändertagandetider
som i dag tillämpas exempelvis
vid ungdomsvårdsskola. Även som
ett alternativ till ungdomsfängelse,
måste ett kortvarigt omhändertagande
te sig som humanitärt ur den unges
synpunkt. Jag kan alltså inte förstå att
man inte är beredd att pröva detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Kristensson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Scliött och fru
Kristensson.

Nr 37

Onsdagen den 11 november 1970

Interpellation ang. sysselsättningsskapande åtgärder i västra Jämtland

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Kristensson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 159 ja och 24 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 67, i anledning av motioner angående
beräkningen av pensionsgrundande
inkomst,

nr 68, i anledning av motioner angående
försäljningen av giftiga växter,
nr 69, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med
överlämnande av berättelse för rådets
adertonde session, såvitt skrivelsen tilldelats
andra lagutskottet,

nr 70, i anledning av motioner om
behörighet för anställd att vara ledamot
av försäkringskassas styrelse, m. in., och
nr 71, i anledning av motioner om
undantag från strejkrätt för besiktningsveterinär
vid nödslakt;

tredje lagutskottets utlåtande nr 74,
i anledning av skrivelse från Nordiska
rådets svenska delegation med överlämnande
av berättelse för rådets adertonde
session, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, jämte i ämnet väckt
motion;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av motioner angående
anslagen till forskning och försöksverksamhet
inom jordbruket, och

nr 41, i anledning av motioner om en
undersökning av de ekologiska verkningarna
av stora hyggen; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

58, i anledning av motioner om
skyldighet för bilägare att svara för
sjukvårdskostnader i anledning av trafikolyckor,
och

nr 59, i anledning av motioner om
fosterhem för svåranpassade barn och
ungdomar.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 23

Interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i västra Jämtland

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Östersund (s), som
yttrade:

Herr talman! Driften vid NCB:s träsliperi
Äggfors, Mörsils kommun i Jämtland,
skall läggas ned. Direkt berörs
ett 90-tal anställda. Om man även räknar
in dessas familjer drabbas ca 200
personer. Äggforsfabriken är den enda
industrin i kommunen. Nedläggningen
är därför ett hårt slag även för kommunen
och hela den västjämtska regionen.

Det är alldeles nödvändigt att en ersättningsindustri
snarast förläggs till
orten. Den rikliga tillgången på arbetskraft
inom regionen utgör en garanti
för en framgångsrik lokalisering i detta
område. Men jag föreställer mig att det
krävs såväl statliga som privata initiativ
för att en sådan ersättningsindustri
skall kunna förverkligas.

Under åberopande av det anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta

Onsdagen den 11 november 1970

Nr 37

Interpellation ang. begärd

för att skapa nya arbetstillfällen i den
nu så hårt drabbade västjämtska regionen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 24

Interpellation ang. begärd utredning om
u-landsforskning

Ordet lämnades på begäran till

Herr PETERSSON i Gäddvik (m),
som yttrade:

Herr talman! Moderata samlingspartiet
har vid upprepade tillfällen för
riksdagen betonat forskningens betydelse
för utvecklingssamarbetet. Vi menar
att de beslutande myndigheterna i
såväl givarländer som mottagarländer
i snabbt växande utsträckning måste
iå tillgång till fakta, till en ökad och
fördjupad kunskap om utvecklingsfrågornas
natur och biståndets mål och
vägar. För de flesta länder gäller att
systematiska analyser av hjälpverkhetens
resultat saknas. Sverige har bl. a.
genom sin alliansfrihet goda förutsättningar
att på detta område göra en insats
och bidra till att ge u-landsbiståndet
i världen nya verktyg och ny framstegstro.
Antalet forskare som arbetar
med utvecklingsländernas och utvecklingshjälpens
problem är klart otillräckligt.

Den för utvecklingsbiståndet betydelsefulla
forskningen omfattar vida områden
och har också mycket skiftande
karaktär. Även avvägningen av forskningsinsatser
och forskningens finansiering
innefattar problem som bör utredas.

1969 års riksdag biföll vårt yrkande
att frågan om vidgad akademisk forskning
och utbildning om u-landsproblenien
borde utredas. I statsutskottets utlåtande
nr 84 år 1970 underströks starkt

utredning om u-landsforskning

hemställde att den redan 1969 begärda
utredningen om u-landsforskningens inriktning
och organisation borde tillsättas.
Riksdagen biföll också vårt yrkande
att frågan om ett statens råd för
u-hjälpsforskning borde prövas i detta
sammanhang.

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet upplysa kammaren
om varför den av såväl 1969 års som
1970 års riksdag begärda utredningen
om u-landsforskningens inriktning och
organisation ännu inte tillsatts?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 352, till Konungen i anledning
av skrivelse från Nordiska rådets
svenska delegation med överlämnande
av berättelse för rådets adertonde session,
i vad skrivelsen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckt motion.

§ 26

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 173, om intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark,

nr 190, med förslag till lag om rikets
mynt, m. m., och

nr 202, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1969:232) om
vissa sanktioner mot Rhodesia.

Dessa propositioner bordlädes.

Meddelande om enkel fråga

talmannen tillfråga
av herr Hedin

den betydelse man anser forskningen ha Meddelades, att herr
för utvecklingsbiståndet. Riksdagen ställts en enkel
Qt —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 37

Nr 37

Torsdagen den 12 november 1970

(m) till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
åtgärder till förhindrande av att utryckningsfordon
beläggs med körförbud.

§ 28

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.30.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 12 november

Kl. 15.30

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
november.

§ 2

Svar på frågor ang. möjligheterna för i
Sverige bosatta grekiska medborgare att
här förenas med sina familjer

Ordet lämnades på begäran till

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har frågat statsministern om han
har några möjligheter att utverka rätt
för en i Sverige bosatt grekisk flykting
att ta hit sin familj i Grekland, och herr
Hermansson har frågat mig om vilka
initiativ regeringen avser att ta för att
understödja ansträngningarna av grekiska
medborgare, vilka funnit en tillflykt
i Sverige, att hit få sina familjer.

I den män de nu framställda frågorna
grundar sig på ett under de senaste
dagarna uppmärksammat enskilt fall
kan jag nämna, att detta fall numera
tycks ha funnit en tillfredsställande lösning.

I principfrågan kan följande anföras.
Enligt en allmänt erkänd folkrättslig regel
kan en stat ej göra framställningar

i annan stat till förmån för en medborgare
i sistnämnda stat. En framställning
på diplomatisk väg till förmån för annat
lands medborgare kan därför avvisas
som obehörig inblandning. Denna
regel gäller i princip t. o. m. när någon
är dubbel medborgare, t. ex. om
det är fråga om en person som både är
svensk och grekisk medborgare.

Som bekant finns det på många håll
i världen familjer, som lever splittrade
och som på grund av de politiska förhållandena
i sina hemländer inte kan
återförenas med anhöriga i andra länder.
Regeringarna i vistelseländerna har
på grund av regeln om obehörig inblandning
praktiskt taget inga möjligheter
att hjälpa dessa olyckliga människor
till återförening, om det inte
finns någon medborgarrättslig anknytning
till vistelselandet. Hur gärna svenska
regeringen än skulle vilja bistå måste
jag alltså med beklagande konstatera
att vi saknar möjligheter att göra det.

Vidare anförde:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för svaret på min enkla
fråga.

Som alla vet gällde min fråga ett en -

Torsdagen den 12 november 1970

Nr 37

Svar på frågor ang. möjligheterna för i

här förenas med sina familjer

skilt fall, en vanlig arbetare, en lojal
fosterländsk atenare. Han har slagits
för sitt land mot Mussolini — vars regim
vi ju alla fördömer — och fick
tapperhetsmedalj för det. Sedan slogs
han mot nazisterna. Även det tycker
vi alla är en rättvis kamp. Slutligen
ställde han upp när det gällde det egna
landets befrielsekrig. När sedan juntan
övertog regimen i Grekland 1967, vägrade
denne man att skriva på en lojalitetsförklaring.

klan har alltså hela tiden handlat och
uppträtt på ett sätt som vittnar om god
karaktär och som visat att han är en
god fosterlandsvän. Men lika väl fanns
det ingenting annat för honom att göra
än att resa ut och söka den fristad som
han sedan fick här i Sverige. Han har
nu varit här ett par tre år.

Denne man är alltså ingen förbrytare.
Vad han nu vill är att få ta hit
hustru och barn, vilka absolut inte
kan utgöra någon politisk risk för vare
sig Grekland eller för någon rörelse
utanför Grekland.

Utrikesministern har nu förklarat att
vi inte har några möjligheter att på
rättslig grund påverka Grekland i detta
fall — eller när det gäller andra nationer
där man har diktatur och där de
styrande inte har velat släppa iväg gamla
mödrar, sjuka och barn som varit
anhöriga till den person det gällt.

Det är upprörande att sådant kan
hända i ett land som ändå ligger i Europa,
och vi skulle vilja ha medel för
att förhindra det. Jag vet att utrikesministern
är hårt engagerad för grekerna.
Men när man inte är på det klara
med vad man skall göra ropar man åtminstone,
och det har i detta fall lyckats
så bra att hustrun i dag har pass
för sig och sina barn. Hon kan komma
hit om ett par dagar, ifall det finns
pengar. Utvecklingen har justerat orättvisan,
dock utan att vi funnit en generell
väg på vilken vi skulle kunna hjälpa
andra. Man är därför djupt deprime -

Sverige bosatta grekiska medborgare att

rad, även om man är glad över att såken
i detta fall tog en lycklig vändning.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill uttrycka den
beundran som alla måste känna för viljan
och beslutsamheten hos Anastasios
Margetis, som genom sin hungerstrejk
tvingat juntan i Aten — kan vi i varje
fall hoppas — att ge utresetillstånd åt
hans familj. Värd en hög uppskattning
är också den solidaritet som tiotusentals
människor har visat Margetis’ kamp
genom att stödja den med sina namn.

Det finns emellertid många grekiska
flyktingar som har samma problem —
deras anförvanter får inte förenas med
dem, utresetillstånd vägras dem. Fallet
Margetis visar vad som kan åstadkommas
genom beslutsamhet och solidaritet.
Jag vill dock vädja till regeringen
att på de vägar som står till buds göra
allt som är möjligt för att understödja
strävandena av grekiska flyktingar att
få ta hit sina familjer. Det finns många
möjligheter att göra det som bör vara
brukbara, exempelvis offentliga uttalanden.

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON:

Herr talman! Jag har ingenting att
erinra mot den karakteristik som här
givits av den man det gäller och vad
som sagts om hans insatser för det grekiska
folkets frihet. Jag har emellertid
därutöver bara att hålla mig till de internationella
regler som gäller, och jag
måste säga att vårt förhållande till den
grekiska regeringen — som bl. a. i Europarådet
har lett till att Grekland lämnade
rådet — inte kan underlätta våra
möjligheter att på diplomatisk väg påverka
denna regering.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 37

Torsdagen den 12 november 1970

Svar på fråga ang. utgåva av jordabalken

§ 3

Svar på fråga ang. höjning av avdraget
vid beskattningen för resor med egen bil

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Arvika
har frågat om jag avser att med anledning
av den beslutade skattehöjningen
på bensin föreslå en höjning av avdraget
för resor med egen bil mellan bostad
och arbetsplats.

Det är riksskattenämnden eller, fr. o. m.
den 1 januari 1971, riksskatteverket,
som har att i författningsenlig ordning
årligen fastställa avdragsbeloppet. För
1971 års taxering som baserar sig på
kostnaderna under 1970 har riksskattenämnden
redan fastställt avdragets storlek.
Avdraget för 1972 års taxering bestäms
i slutet av år 1971 av riksskatteverket,
som då har att bedöma avdragets
storlek med hänsyn till de aktuella
förhållandena.

Vidare anförde

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Av en urvalsundersökning
som utredningen om definitiv källskatt
utfört beträffande 1965 års inkomster
framgick att vi då hade nått
över 400 000 inkomsttagare i landet som
var berättigade till avdrag för kostnad
för resa med bil mellan bostad och arbetsplats.
På grund av tågindragningar
och nedläggning av busslinjer har detta
antal säkerligen ökat betydligt under
den senaste femårsperioden, och jag
tror att man kan antaga att vi i dag har
mer än en halv miljon människor som
är beroende av att åka bil mellan bostaden
och arbetsplatsen. För dessa
människor är bensinskattehöjningen i
många fall mycket kännbar. När kostnaderna
för resor med de allmänna
kommunikationsmedlen ökar får ju den
resande inkomsttagaren — helt natur -

ligt och riktigt — göra avdrag för den
verkliga högre kostnaden. Det borde då
vara ett rättvisekrav, anser jag, att dessa
omkring 500 000 pendlare, som tvingas
använda bil mellan bostad och arbetsplats,
också kompenseras för den
merkostnad som bensinskattehöjningen
innebär.

Jag ber att få tacka finansminister
Sträng för svaret. Den sista meningen,
i vilken han hänvisade till att riksskatteverket
i slutet av år 1971 kommer att
bestämma avdragets storlek med hänsyn
till de aktuella förhållandena, får
man väl tolka som en möjlighet för
dessa människor att bli rättvist behandlade.
Det hade varit värdefullt om statsrådet
hade kunnat lämna ett klarare
besked, men jag förstår att det kanske
inte är möjligt för dagen. Vi får emellertid
hoppas att de många bilpendlarna
blir kompenserade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. utgåva av
jordabalken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Tobé har frågat
mig om jag tar ansvaret för att riksdagens
ställning blivit djupt kränkt genom
det sätt varpå jordabalken kommit
ut i bokhandeln innan balken är
grundlagsenligt behandlad av riksdagen.

Vad herr Tobé syftar på torde vara
en av en tjänsteman i justitiedepartementet
på enskilt initiativ utarbetad
och utgiven kommentar till jordabalken.
Enligt tryckfrihetsförordningen
står det var och en fritt att utge tryckt
skrift. De enda inskränkningarna i denna
rätt är de som gäller enligt tryckfrihetsförordningen.
Denna ålägger che -

Torsdagen den 12 november 1970

Nr 37

fen för justitiedepartementet att vaka
över förordningens efterlevnad. Häri
ingår att tillse såväl att tryckfriheten
iakttas som att inskränkningarna i denna
upprätthålls. Jag har inte funnit att
den av herr Tobé angivna skriften innehåller
något som strider mot tryckfrihetsförordningen.

Vidare anförde:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Först ber jag att få
framföra ett tack till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet för
svaret. Det var korrekt och innehöll varken
någon förklaring till eller något
försvar för vad som har skett, men det
må tillåtas mig att något förklara och
försvara min fråga.

Bakgrunden till min fråga är att innan
riksdagen tagit ställning till jordabalken
— det rör sig om olika propositioner,
omfattande sju böcker på tillsammans
över 2 000 sidor — har Allmänna
förlaget tjänstvilligt utgett jordabalken
med kommentar och förord
av en av justitieministerns närmaste
medarbetare. Härtill kommer Allmänna
förlagets notis i marknadsföringen:
»Jordabalken med spännande kommentarer»
och bokens inledning, som börjar:
»Den nya jordabalk —---som

riksdagen har antagit vid 1970 års riksdag
---.» Detta torde vara en ny het

även för justitieministern.

Det har lagts till ett förord i boken,
och man motiverar där att den har
kommit ut på ett tidigt stadium. Jag citerar:
»Detta har ansetts försvarligt
med hänsyn till att de ändringar i förslagen
som kan komma att ske under
riksdagsbehandlingen av naturliga skäl
måste bli föga ingripande. Ändringarna
kommer antagligen inte att göra denna
framställning mindre användbar.»

Detta tillvägagångssätt är inte förenligt
med den ömsesidiga aktning som
regeringen inklusive dess tjänstemän
och riksdagen bör visa varandra då

Svar på fråga ang. utgåva av jordabalken

det gäller att iaktta grundlagsenliga
former för att fatta beslut. Det finns,
herr talman, även andra grundlagar än
tryckfrihetsförordningen; jag tänker naturligtvis
på 87 § regeringsformen, där
det står: »Riksdagen äge gemensamt
med Konungen makt att stifta allmän
civil- och kriminallag ävensom kriminallag
för krigsmakten och att sådan
förut stiftad lag förändra och upphäva.
Ej må Konungen utan riksdagens samtycke,
och icke riksdagen utan Konungens,
någon ny lag göra eller gammal
avskaffa.» Den regeln gäller fortfarande.

Jag vet inte om man skall skratta eller
gråta — skratta åt att det nu aningslöst
kommit på pränt att vissa departementstjänstemän
inte räknar med riksdagen
som medverkande i lagstiftningsarbetet,
inte ens som ett fördröjande
moment; gråta åt sin egen inbillning att
riksdagen har en betydelsefull roll även
i lagstiftningsarbetet.

Anledningen till att jag ställde frågan
är att jag vill varna för utflykter i samma
riktning i framtiden. Statsrådet Geijer
har själv medverkat i tredje lagutskottet.
Han vet därför med vilken onh
sorg ärendena behandlas där; den omsorgen
är värd en annan uppskattning
än den nedvärdering som nu har gjorts.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Herr Tobé talar om att
regeringen och riksdagen skall visa aktning
för grundlagarna. Jag behöver väl
inte ännu en gång understryka att det
inte är regeringen eller någon av dess
ledamöter som har givit ut denna kom-,
inentar; det är något som regeringen
inte har ansvar för. Förlaget och den
som har givit ut kommentaren får själva
svara för vad de har gjort. ■ ;

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 37

Torsdagen den 12 november 1970

Svar på fråga ang. undersökning av gasförekomst i Östergötland

§ 5

Svar på fråga ang. verkningarna av att
överträdelser av gällande fartgränser i
trafiken ej beivras

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, lierr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig: »Kan, enligt statsrådets mening,
den alltmer ökande nonchalansen inför
stadgade fartgränser i trafiken — överträdelser
som i stor utsträckning ej
blir föremål för någon rättslig reaktion
— verka allmänt uppluckrande i respekten
för lagar och förordningar över huvud?».

Herr Sjöholms fråga rymmer problem
som är av den storleksordningen att de
inte kan på ett tillfredsställande sätt
behandlas inom ramen för ett svar på
en enkel fråga.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det var ett litet egendomligt
svar och inte mycket att tacka
för. Jag har en viss vana vid att ställa
enkla frågor, och jag ställer dem alltid
så att man kan svara ja eller nej. Det
tycker jag är alldeles utmärkta svar på
enkla frågor om inte hela detta institut
skall urarta. En fråga kan knappast
vara enklare än den jag har framställt.
Justitieministern kunde ha svarat ja eller
nej — det borde han ha kunnat
klara av.

Frågan om följderna av att en lagregel
på ett visst område sätts ur spel
genom att människorna helt och hållet
nonchalerar den tror jag sysselsätter
stora delar av svenska folket. Enligt
siffror i Expressen i söndags hade polisen
i Stockholm kontrollerat 2 091 fordon.
Av dem hade 178 kört rätt och
1 913 för fort. Det är fullständigt meningslöst
med en sådan bestämmelse.
Jag tänkte därför att jag skulle få höra

— gärna i form av ett ja eller nej —
om inte justitieministern tycker att detta
är oroväckande, om det inte kan
tänkas att denna nonchalans gentemot
lag och förordning sprider sig till andra
områden. I så fall är det en verkligt
allvarlig fråga för rättssamhället.

Jag finner det som sagt, herr talman,
anmärkningsvärt att justitieministern
ville slingra sig från svaret på den frågan.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Den fråga som ställdes
gällde inte huruvida det kan betraktas
som oroväckande att överträdelser av
trafikbestämmelser sker i så stor utsträckning
— det var en rent filosofisk
eller juridisk-politisk fråga om huruvida
överträdelser av lagbestämmelser
kan inverka på den allmänna laglydnaden.
Och herr Sjöholm vet väl att
detta är en fråga varom de lärde i högsta
grad tvistar; den lämpar sig knappast
för ett praktiskt politiskt svar.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Landets justitieminister
har alltså ingen uppfattning om sådana
frågor varom de lärde tvistar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. undersökning av gasförekomst
i Östergötland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Rimås har frågat
mig om jag är beredd att medverka till
att en undersökning snarast kommer
till stånd för att utröna storleken av
gasförekomsten i Östergötland.

Den brännbara gas som förekommer
i kambrosiluravlagringarna på östgötaslätten
har i något fall lokalt kunnat

Torsdagen den 12 november 1970

Nr 37

Svar på fråga ang. undersökning av gasförekomst i Östergötland

utnyttjas för uppvärmning.

Enligt Sveriges geologiska undersökning
är det emellertid osannolikt att
man här skulle kunna finna gasförekomster
av sådan storlek att de lämpar
sig för industriell exploatering. Med
hänsyn härtill anser jag det inte motiverat
att en specialundersökning av gasfyndigheterna
på östgötaslätten bekostas
med allmänna medel. Dessa fyndigheter
bör dock kunna beaktas vid Sveriges
geologiska undersöknings reguljära
karterings- och inventeringsverksamhet
i Östergötland.

Vidare anförde:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Orsaken till att jag nu
framställt min fråga är att det, när man
för fjorton dagar sedan borrade efter
vatten på östgötaslätten utanför Vadstena,
på nytt kom fram gasmängder
av rätt ansenlig storlek, nämligen 15 m3
i timmen. Det är numera ganska vanligt
att så sker när man borrar efter
vatten inom detta område.

Industriministern åberopar nu en undersökning
av Sveriges geologiska undersökning.
Det bör emellertid nämnas
att denna undersökning utfördes under
åren 1930—1940. Om man när ifrågavarande
gasfyndighet upptäcktes på
1860-talet hade fått höra att det på
1930-talet skulle bli möjligt att borra
152 in djupt för att undersöka storleken
av gasförekomsterna, skulle man säkerligen
ha blivit mycket imponerad. En
hänvisning år 1970 till en undersökning
som genomförts genom borrning 152
m djupt kan emellertid inte anses tillfredsställande.
En sådan undersökning
har i dag inte mycket större värde än
det resultat man får om man petar med
en tändsticka i marken för att utröna
hur mycket gas som kan finnas där.
Numera borrar man tusentals meter
djupt innan man anser sig ha fått svar
på frågan om det finns gas eller olja
inom ett område.

Jag tillhör dem som instämmer med
de experter, vilka underkänner den
nämnda undersökningen. Eftersom man
ständigt stöter på gasförekomster vid
användning av så enkla metoder, som
tillämpas när man borrar efter vatten,
finns det anledning att göra en grundligare
undersökning, vilket jag också
framhållit i en motion till 1969 års riksdag.
Jag beklagar den negativa inställning
som kommit till uttryck i svaret
på min fråga, och jag hoppas att denna
inställning så småningom skall ändras.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag vill bara göra ett
klarläggande, eftersom det verkar som
om det föreligger ett missförstånd mellan
herr Rimås och mig.

Mitt svar grundade sig inte på undersökningarna
från 1930-talet utan på
en senare och helt aktuell värdering,
gjord av Sveriges geologiska undersökning
så sent som åren 1965—1969. Det
är väl ganska förklarligt att jag bygger
mitt ställningstagande i detta fall på
de resultat som blivit tillgängliga för
mig genom undersökningar gjorda av
SGU :s expertis.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag vet att experterna
har delade uppfattningar om hur man
skall gå till väga för att kartlägga ifrågavarande
fyndigheter. Det är emellertid
bevisligen sant att några ordentliga
djupborrningar, vilka av somliga experter
bedöms vara nödvändiga, inte har
förekommit. De djupaste borrningar
som utförts har gått ned till 152 m under
markytan.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag vill inte ytterligare
förlänga debatten, men jag vill ändå
avslutningsvis ställa en motfråga till
herr Rimås. Om herr Rimås tror att de
aktuella fyndigheterna verkligen är in -

Nr 37

Torsdagen den 12 november 1970

Svar på fråga ang. företagsdemokratin inom de statliga aktiebolagen

tressanta från industriell exploateringssynpunkt,
är det berättigat att ställa
frågan varför i så fall de potentiella intressenterna
inte själva är beredda att
sätta i gång de begärda undersökningarna.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Det är Sveriges geologiska
undersökning som hittills svarat
för undersökningar av detta slag. Det
är självfallet ganska riskabelt att lägga
ned pengar på en undersökning för att
starta ett projekt i detta sammanhang,
eftersom det förekommit så motsägande
uppgifter. Det vore något lotteriartat.
Därför bör staten åta sig denna uppgift.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. företagsdemokratin
inom de statliga aktiebolagen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Häll har frågat
mig om det aktuella läget beträffande
den undersöknings- och försöksverksamhet
på företagsdemokratins område
vilken för närvarande bedrivs i de
statliga aktiebolagen.

Som bekant tillsattes för ungefär två
år sedan en särskild delegation -—• företagsdemokratidelegationen
— med
uppgift att ta initiativ till och i samarbete
med företagsledningen, de anställda
och dessas fackliga organisationer
genomföra försök med olika former av
vidgad företagsdemokrati i vissa statliga
aktiebolag. Längst har detta arbete
avancerat vid beredningsavdelningen
inom Svenska tobaks AB:s fabrik i Arvika,
där ett förslag lagts fram om inrättande
av en delvis självstyrande
grupp vilket nu prövas i företaget. Pa -

rallellt med detta sker fortsatt utredningsarbete
och samråd rörande möjligheterna
att utvidga försöksverksamheten
till andra avdelningar av Arvikafabriken.
En motsvarande aktivitet avses
komma till stånd även inom bolagets
anläggning i Härnösand.

Samarbete har vidare inletts mellan
företagsdemokratidelegationen samt företagsledning
och personalorganisationer
på Uddevalla- och Karlskronavarven.
Verksamheten inom Tobaksbolaget
har hittills inriktat sig på att öka
den enskilda individens och arbetsgruppens
direkta inflytande över olika
förhållanden på den egna arbetsplatsen.
Försöken vid de båda varvsföretagen
torde däremot i första hand komma att
ta sikte på ett ökat kollektivt arbetstagarinflytande
via olika typer av representativa
organ.

Förberedande undersökningar för en
försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati
torde inom kort också
kunna inledas vid ett par av Varabolagets
restauranger i Göteborg.

De fall som jag nu nämnt innefattar
givetvis inte en uttömmande beskrivning
av det utvecklingsarbete på det företagsdemokratiska
fältet som bedrivs
inom de statliga företagen. Jag har här
inte utrymme att närmare gå in på detta
men vill som exempel endast nämna
LKAB, vars verksamhet på detta område
herr Häll torde väl känna till.

Det väsentliga i denna verksamhet är
att påverka de reella samlevnadsvanorna
och inflytandeförhållandena i företagen
och att göra detta så att förändringarna
kan konkret upplevas som positiva
av ett så stort antal av de i produktionen
sysselsatta människorna som
möjligt. De förändringar som föreslås
och genomförs måste därför förberedas
väl så att de verkligen kommer att motsvara
de behov och förväntningar man
har ute i företagen. Det innebär att vi
står inför ett mödosamt och långvarigt
arbete.

Sett ur den synvinkeln är de insat -

Torsdagen den 12 november 1970

Nr 37

Svar på fråga ang. företagsdemokratin inom de statliga aktiebolagen

ser som hittills gjorts av företagsdemokratidelegationen
och de statliga bolagen
betydande. Verksamheten hävdar
sig väl vid en jämförelse med motsvarande
aktiviteter som bedrivs inom andra
företagsgrupper. Våra ansträngningar
att skapa en fördjupad företagsdemokrati
i de statliga bolagen kommer emellertid
att ytterligare intensifieras.

Vidare anförde:

Herr HÄLL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det mycket utförliga svaret, som ger
mig besked om att man på vissa områden
kommit ganska långt på väg.

Anledningen till min fråga är egentligen
att jag hos vissa berörda företag
funnit att situationen i väntan på konkreta
resultat präglas av en oro hos de
anställda och hos de fackliga organisationerna.
Som framgår av svaret torde
man mycket väl kunna säga att oron
beror på svårigheter att förstå att denna
fråga är mycket omfattande och mödosam
att komma till rätta med. Jag
skulle ändå gärna vilja något uppehålla
mig vid situationen såsom den utvecklats
vid ett av de berörda företagen,
LKAB.

För någon tid sedan upplyste oss tidningarna
om att ledaren för det engagerade
forskningsteamet prof. Dahlström
hade avsagt sig sitt uppdrag. Det
sades i tidningarna att detta var en följd
av att han upplevde en förtroendekris
gentemot företagsledningen.

Detta är som jag ser saken mycket allvarligt,
och än allvarligare blir det naturligtvis
när man kan konstatera att
människorna ute på fältet under intryck
av den oro de känner frågar sig hur
arbetet egentligen kunnat utveckla sig
på detta sätt. Man upplever det som en
risk för att hela projektet skall komma
ur balans och att man därmed skall få
vänta ännu längre på konkreta resultat.

Jag vill understryka att det i dessa

frågor ställs rätt stora krav på ett förtroendekapital
för att man skall ha tid
att vänta och även ge sig tid att vänta på
resultat. Detta förtroendekapital varierar
naturligtvis ganska starkt från företag
till företag.

Vi skall komma ihåg att LKAB för
en tid sedan befann sig i en besvärlig
strejksituation. De anställda framhåller
i dag mycket starkt kravet på att få
vara med i arbetet bl. a. när det gäller
produktionsplanering samt andra frågor
som direkt berör deras egen situation
på arbetsplatsen, t. ex. trivsel- och
arbetarskyddsfrågor. Jag ifrågasätter
om man inte redan nu med de erfarenheter
som vunnits kan komma ganska
långt när det gäller företagsdemokratins
utveckling på de områden som direkt
berör de anställda.

Jag vill starkt poängtera att idén med
en reell och fördjupad företagsdemokrati
enligt min uppfattning är så värdefull
att alla ansvariga bör göra allt för
att nå konkreta resultat. Vidare förefaller
det mig att man måste lägga ned
ett målmedvetet arbete på — att informera
företagschefer och verkställande
direktörer om nödvändigheten av — att
prioritera dessa frågor. Jag vågar nämligen
påstå att detta nya synsätt är nytt
inte bara för folket på verkstadsgolvet
utan även för personer i andra funktioner.
Som jag ser det gäller det att få
alla berörda att så snabbt som möjligt
känna behovet av en utveckling på detta
område.

Jag tackar än en gång för svaret.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag är väl medveten om
de stämningar som herr Häll här talat
om. När dessa frågor om ökad företagsdemokrati
aktualiserats och dessutom
programmatiskt framförts av regeringspartiet
och även av representanter för
borgerliga partier, var det ofrånkomligt
att man ute på arbetsplatserna skapade
förväntningar som ännu inte är in -

Nr 37

Torsdagen den 12 november 1970

Svar på fråga ang. företagsdemokratin

friade och inte heller kommer att bli
infriade inom så kort tid som man allmänt
föreställt sig. Jag talar här inte
speciellt om LKAB eller andra statliga
företag utan om de anställda i svenska
företag över huvud taget. Vi har ett problem
här, som bara kan lösas om alla
parter inser frågornas art och nödvändigheten
av att man verkligen har alla
med sig och aktivt engagerade för att
inte spåra ur i utvecklingen. De försök
som sker och de reformer som genomförs
måste vara väl förberedda. Detta
betyder i sin tur — olyckligtvis kanske,
men ofrånkomligt — att utvecklingen inte
kommer att gå alls så snabbt som vi
allmänt önskar.

Vad sedan gäller LKAB är det självklart
att konflikten där i hög grad har
påverkat det samrådssystem som förekommer
och som är utvecklat vid företaget.
Strejken hade både positiva och
negativa verkningar på det arbete som
redan var inlett. Ett positivt inflytande
var att dessa frågor fick ännu högre
prioritet inom företaget och att nödvändigheten
av att lösa relationsfrågorna
framstod som ännu mer uppenbar än
tidigare. Men samtidigt innebar konflikten
en forcering av arbetet, som verkade
delvis försvårande. Den stora samverkansapparat
som de facto är under
uppbyggnad i LKAB har nämligen delvis
ett direkt samband med det månadslönesvstem
som infördes som en följd
av uppgörelsen efter strejken. Inom parentes
sagt är denna forcering också eu
av orsakerna till den brist på samarbete
som uppstått mellan företagsledningen
och den forskargrupp som vi har
läst om i tidningarna.

Herr talman! Denna debatt gäller en
enkel fråga, och jag skall därför inte orda
längre om detta. Men för att så att säga
ange den stämning och anda som arbetet
bedrivs i vid LKAB vill jag ändå
för dem som är intresserade — inte speciellt
för herr Häll, som har läst detta
tidigare ■— citera vad som skrivits i
LKAB-tidningen nr 2/1970, där hela sys -

inom de statliga aktiebolagen

temet är utförligt redovisat. Jag återger
slutraderna i den presentation som
där göres av den som är ansvarig för
att detta arbete löper så effektivt och
friktionsfritt som möjligt. Artikelförfattaren
gör följande sammanfattning:

»Eller sammantaget: mycket måste bli
annorlunda. Nytänkande och utvecklingsiver
är nödvändiga ingredienser
för att samverkanssystemet inte skall
bli en pappersblomma i direktionsfönstret.
»

Jag tror att herr Häll och jag är fullt
beredda att instämma i det omdömet.

Herr HÄLL (s):

Herr talman! När det gäller förberedelserna
inför en fördjupad företagsdemokrati
så vill jag medge att detta är
ett mycket brett och mycket svårt område.
Vad beträffar förberedelserna på
sikt vill jag gärna litet mera preciserat
ställa några frågor som ligger i linje
med de intentioner som man tidigare
givit uttryck åt.

Vid förberedelserna för det mera
långsiktiga fullföljandet av en fördjupad
företagsdemokrati måste vi beakta
behovet av utbildning bland de anställda
som skall engageras i detta arbete.
Därvidlag har det ställts långtgående
krav. Jag känner till de krav som rests
av de anställda, och jag skulle gärna
vilja höra litet om hur man i förberedande
syfte har planerat att tillgodose
detta behov, ''om statsrådet har förutsättningar
för att nu lämna en sådan
redogörelse.

Enligt mitt sätt att se är det också
nödvändigt att man fortlöpande på ett
begripligt sätt informerar de ansällda
om hur arbetet går framåt. Ty det är
som jag sade i mitt förra anförande: de
anställda har hyst förhoppningar om
snabba resultat. När det då drar ut på
tiden bör man ändå se till att de anställda
fortlöpande får reda på var man
befinner sig, så att de inte bibringas
uppfattningen att detta med företagsdemokrati
är något som vi talar mycket

Torsdagen den 12 november 1970

Nr 37

Svar på fråga ang. lokaliseringen av skogsinstitutet för norra Sverige

om men som de anställda kanske inte
kommer att få uppleva i praktisk handling.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
svara på herr Hälls frågor, men jag inser
att denna debatt då skulle hålla på
att utvecklas till en interpellationsdebatt
— något som jag av min kollega
jordbruksministern upplysts om att vi
bör undvika.

Inom Statsföretag förebereder vi flera
åtgärder som, om jag redovisade
dem, skulle innebära positiva svar på
herr Hälls fråga. Jag föreslår att vi får
tillfälle att återkomma till saken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. lokaliseringen av
skogsinstitutet för norra Sverige

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Åsling har frågat
mig om jag med hänsyn till önskvärdheten
att utnyttja gjorda investeringar
är beredd att medverka till att skogsinstitutet
för norra Sverige tills vidare
får kvarstanna i Bispgården.

1969 års riksdag beslutade att skogsinstitutet
för norra Sverige skulle förläggas
till Sollefteå. Till dess nya lokaler
för skogsinstitutet kan färdigställas där
kommer de befintliga resurserna i Bispgården
självfallet att användas i största
möjliga utsträckning för skogsteknikerutbildningen.

Vidare anförde:

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka

jordbruksministern för svaret på min
enkla fråga.

Bakgrunden till frågan är att det i
den proposition som låg till grund för
riksdagens ställningstagande i fjol uttalades
att en nybyggnad för skogsinstitutet
för norra Sverige kunde förutses
vara färdig 1973 och att skogsteknikerutbildningen
i avvaktan därpå skulle
bli kvar i Bispgården. Det har senare
visat sig —- bl. a. vid de överläggningar
som vederbörande organisationskommitté
har haft på den nya lokaliseringsorten
—■ att permanenta lokaler av allt
att döma inte kan stå klara förrän
tidigast 1974/75. Organisationskommittén
har därför rekommenderat att skolan
blir kvar i Bispgården som ett
provisorium, i första hand läsåret 1970/
71. Man har också fastslagit att lokalerna
i Bispgården över lag är av god
teknisk standard — fullt godtagbara
alltså —- samt att tillgången på gynnsamt
belägna övningsskogar också är
god i den bygden.

Det vore angeläget inte minst för
vederbörande kommun, som har problem
med sysselsättning och framtidsplanering,
att det kunde lämnas ett mera
preciserat besked beträffande huru
länge skogsinstitutet kan bli kvar i
Bispgården.

Jag uppfattar svaret från jordbruksministern
så, att till dess att nya permanenta
lokaler kan iordningställas
på den nya lokaliseringsorten kommer
skolan att bli kvar i Bispgården. Det
innebär i så fall att en flyttning inte
kan ske förrän tidigast 1974/75. Jag
skulle vilja tillägga att det i varje
fall inte kan finnas skäl att föranstalta
om att bygga nya provisoriska lokaler
på annan plats, när man redan har så
förstklassiga lokaler som fallet är i Bispgården.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag hoppas att jag uttryckte
mig alldeles klart i mitt svar.

Nr 37

Torsdagen den 12 november 1970

Svar på fråga ang. snabbare handläggning av skordeskadearenden

Detta innebär att skogsinstitutet skall
bedriva sin verksamhet i Bispgården
intill dess att nya lokaler är färdiga.
Det är möjligt att detta inte inträffar
förrän det år som herr Åsling nämnde,
och institutet skall alltså vara kvar
till dess. Det betyder att byggnadsstyrelsen
har god tid på sig att avgöra
vad Bispgårdens lokaler skall användas
till då de så småningom blir friställda.

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! .Tåg ber att få tacka
för statsrådets komplettering. Jag tror
att det var ett nödvändigt besked, ty den
diskussion som har förevarit beträffande
eventuella nya provisoriska lokaler
har förvirrat begreppen en del i
kommunen. Det besked som jordbruksministern
nu har lämnat förefaller mig
klart och innebär att skogsinstitutet under
några år kan väntas bli kvar i Bispgården.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. snabbare handläggning
av skördeskadeärenden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Jonasson har frågat
om jag avser att »vidta åtgärder i
syfte att möjliggöra snabbare handläggning
av skördeskadeärenden såväl i
normalfallen som besvärsfrågorna».

Antalet skördeskadeärenden är stort.
I princip omfattas för närvarande ca
165 000 bruksenheter av skyddet. Stora
ansträngningar har gjorts och görs för
att snabbare få fram uppgifter för
ersättningsberäkningarna. Som jag tidigare
i olika sammanhang framhållit
i denna kammare är detta ett av de
problem som skördestatistiska nämnden
arbetar med.

Handläggningen av besvärsärenden
kräver en betydande arbetsinsats. Samtliga
besvärsskrivelser remitteras till statistiska
centralbyrån, som med hjälp
av vederbörande lantbruksnämnd utför
en noggrann undersökning av varje
särskilt ärende. Jag kan nämna att
centralbyrån till så gott som samtliga
klagande sänder information om skördeskadeskyddet
och svar på de frågor
som har framställts i besvären. Så
långt möjligt sker informationen och
besvarandet genom cirkulärbrev. I ett
icke obetydligt antal fall måste dock
individuella brevsvar utformas.

Den omfattande utredningen och
prövningen av varje enskilt skördeskadeärende
medför en relativt lång
handläggningstid. De berörda myndigheterna
strävar efter att förkorta denna.
Med hänsyn till att skördestatistiska
nämnden har sin uppmärksamhet riktad
på de frågor som herr Jonasson,
framställt finner jag inte anledning att
vidta några särskilda åtgärder.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret.

Många jordbrukare drabbades 1969
av stora skördeförluster. Även om dessa
inte helt kan kompenseras genom
skördeskadeskyddet är det ett allmänt
önskemål bland jordbrukarna att de så
snabbt som möjligt får ut den ersättning
som de är berättigade till. I normalfallen
betalas ersättningarna ut i
mars, men i besvärsfallen dröjer det
mycket längre, och många är oklara
ännu i denna dag. Ett sådant system
är naturligtvis inte tillfredsställande. I
detta sammanhang bör också beaktas
det speciellt besvärliga läge som jordbrukarna
befinner sig i då det är svårt
att få låna pengar och de ofta är högt
skuldsatta.

Jordbruksministern har redogjort för
tillvägagångssättet, och det har vi dis -

Torsdagen den 12 november 1970

Nr 37

Svar på fråga ang. lantbruksnämndernas innehav av jord

kuterat tidigare. Jag tolkar dock jordbruksministerns
svar så att inte heller
han är nöjd med det tidsschema som
föreligger. I så fall kan vi vara överens.
Jag har tidigare i motioner föreslagit
åtgärder som skulle kunna leda
till ett tidigare utbetalande, men tiden
medger inte att jag nu går in på de
frågorna.

Förhållandena är som sagt inte tillfredsställande,
och jag vill passa på
tillfället att vädja till jordbruksministern
att han gör allt vad i hans förmåga
står för att dessa frågor skall kunna
behandlas snabbare.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Liksom herr Jonasson
önskar också jag att det skördeskadeskydd
som lantbrukarna är berättigade
till skall betalas ut så snabbt som det
över huvud taget är möjligt. Skördestatistiska
nämnden har i uppgift att ständigt
fundera över sådana tekniska förbättringar
som kan leda till snabbare
utbetalning. De uppslag som herr Jonasson
nämnde kan mycket väl prövas
av skördestatistiska nämnden i vilken
ingår även företrädare för jordbrukarna.

Vad som gör dessa frågor så komplicerade
är att man inte gärna kan börja
betala ut ersättningar innan alla grödor
är bärgade. År 1969 gjordes i november
en preliminär beräkning av de
ersättningar som lantbrukarna skulle få
med hänsyn till skördeskadorna vid
den tidpunkten. Enligt det materialet
skulle ca 45 000 bönder dela 105 miljoner
kronor. När den definitiva sammanräkningen
var klar, då alla grödor
var kända, visade det sig emellertid att
beloppet blev mycket högre. Det kan
inträffa större variationer andra år.
Hittills har man alltså inte funnit någon
annan metod än att vänta tills alla
grödor är bärgade. Jag har därför svårt
att just nu finna något sätt att påskynda
utbetalningarna. Jag hoppas emellertid

att skördestatistiska nämnden med den
fantasi den besitter skall finna någon
väg som gör det möjligt att betala ut
ersättningarna snabbare.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag är naturligtvis tacksam
för att jordbruksministern har en
så positiv inställning till denna fråga.

Jordbruksministern berörde något de
specialgrödor som finns på en del håll.
De allra flesta brukningsenheterna i
vårt land har emellertid inga specialgrödor.
Jag har därför funderat rätt
mycket på om det inte skulle vara möjligt
att bortse från specialgrödorna och
räkna med normalfallen. På så sätt skulle
det kanske vara möjligt att åstadkomma
snabbare utbetalning av skördeskadeskyddet.
Jag är tacksam för att
jordbruksministern säger att denna fråga
skall prövas; jag tror att det finns
möjligheter att den vägen göra utbetalningarna
snabbare.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. lantbruksnämndernas
innehav av jord

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade; Herr

talman! Herr Jonasson har frågat
om jag avser att vidta åtgärder i fråga
om rationaliseringsverksamheten i
syfte att motverka stora innehav hos
lantbruksnämnderna av jord, som under
längre tid ligger obrukad.

Lantbruksnämndernas omfattande inköps-
och försäljningsverksamhet är av
stor betydelse för jordbrukets rationalisering.
Nämnderna strävar efter att
så snart som möjligt avyttra de inköpta
fastigheterna för sammanläggning till
lämpliga brukningsenheter. I avvaktan

Nr 37

Torsdagen den 12 november 1970

Svar på fråga ang. lantbruksnämndernas

på försäljning arrenderas fastigheterna
ut. Endast en mycket obetydlig del av
nämndernas innehav av bestående åkerjord
har inte kunnat utarrenderas utan
ligger obrukad.

Jag vill nämna att lantbruksstyrelsen
har utfärdat anvisningar rörande skötseln
av fastigheterna under den tid som
de innehas av nämnden. Enligt dessa
anvisningar skall för varje fastighet
minst en gång varje år upprättas en
plan över de åtgärder som skall vidtas,
såsom utarrendering, skogsplantering,
täckdikning och reparationer. Lantbruksnämnd
skall vidare årligen till
lantbruksstyrelsen lämna en rapport om
fastighetsinnehavet och på fastigheterna
vidtagna förvaltningsåtgärder.

Med hänsyn till dessa omständigheter
finner jag ingen anledning att nu
vidtaga några åtgärder.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill tacka jordbruksministern
för svaret även på denna
fråga.

Jordbruksministern säger att lantbruksnämndernas
verksamhet avser att
skapa bättre brukningsenheter och att
göra driften mera rationell, och det är
vi fullständigt överens om. Det är ett
vällovligt syfte, som jag vill instämma i.
För att detta syfte skall kunna nås måste
det emellertid också skapas ett förtroende
för denna verksamhet. I den
mån det förekommer att åkerjord får
ligga obrukad, varigenom landskapet
växer igen och förbuskas, uppstår självfallet
en viss misstro mot lantbruksnämnderna.

Jordbruksministern uttalar att det är
en relativt obetydlig del av lantbruksnämndernas
innehav av jord, som inte
brukas, och jag tror på denna uppgift.
Det är emellertid naturligt att även om
det är få fall, där åkerjord ligger obrukad,
kommer detta likväl att vålla irritation.
Ett önskemål måste vara att så -

innehav av jord

dan åkerjord och även sådan skog snarast
möjligt kan placeras. Jag vill inom
parentes nämna att en del stormfälld
skog ännu inte tillvaratagits, vilket naturligtvis
också förorsakar irritation.

Att lantbruksnämnderna inte hinner
vidtaga nödvändiga åtgärder kan i
många fall bero på brist på personal.
Man måste emellertid göra vad som är
möjligt för att förhindra att deras mark
ligger obrukad och för att främja en
så snabb placering som möjligt av
lantbruksnämndernas jordinnehav. Det
skulle kanske vara till fördel, om t. ex.
rationaliseringskungörelsen kunde medge
något större möjligheter att successivt
bygga upp en fastighet. Lantbruksnämnderna
har nämligen inte alla gånger
möjlighet att skapa en fullgod fastighet,
och då uppstår en situation där
man inte kan placera marken så snabbt
som önskvärt vore.

Jag finner emellertid ändå jordbruksministerns
svar positivt, och jag ber än
en gång att få tacka för detta.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Jonasson säger och vilket även framgick
av mitt svar, att det är en mycket
ringa del av den åkerareal lantbruksnämnderna
disponerar över som ligger
obrukad.

Herr Jonassons enkla fråga föranledde
mig att göra en landsomfattande undersökning,
eftersom jag vet att herr
Jonasson såsom aktiv jordbrukare och
ledamot av utredningar som arbetat
med dessa frågor brukar vara insatt i
problemställningarna inom jordbruket..

Jag fann då att lantbruksnämnderna
har 18 900 hektar i åkerinnehav. Av
dessa brukas för närvarande inte mer
än 540 hektar, vilket är en mycket liten
procent.

När man sedan studerar de speciella
länen, finner man att de obrukade arealerna
framför allt återfinnes i Norrbot~
tens län. Förklaringen till detta ligger -

Torsdagen den 12 november 1970

Nr 37

Svar på interpellation ang. tillsynen över djurens vård och behandling

i att de gårdar som lantbruksnämnderna
tar över oftast befinner sig i mycket
dåligt skick. En närmare undersökning
som vi har gjort visar att lantbruksnämnderna
själva måste täckdika och
utföra förbättringar innan någon blir
intresserad av att arrendera dessa gårdar.
Det är likadant på några andra
ställen där lantbruksnämnderna har en
del gårdar. Såvitt jag förstår kommer
lantbruksnämnderna att arrendera ut
dessa gårdar så fort de vidtagit erforderliga
förbättringar. Jag delar helt
den meningen att lantbruksnämnderna
inte bör köpa areal och låta denna ligga
obrukad. Självfallet måste de arrendera
ut arealen tills det går att sälja den
och lägga den till en rationell enhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. tillsynen över
djurens vård och behandling

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Werner har frågat
mig om jag är beredd medverka till sådana
bestämmelser som innebär att tillsyn
över djurens vård och behandling
inom varje distrikt av lämplig storlek
skall bedrivas av personal med för ändamålet
särskilt inrättade hel- eller
halvtidstjänster.

Enligt djurskyddslagen ankommer
tillsynen över djurens vård och behandling
i första hand hälsovårdsnämnden.
Genomförandet av kommunindelningsreformen
skapar förutsättningar för en
förbättrad tillsyn. Sålunda ger större
kommunala enheter både bättre ekonomiskt
underlag och tillräcklig arbetsvolym
för heltidsanställning av tillsyningsmän.

För att främja en bättre djurtillsyn

bedrivs en informations- och instruktionsverksamhet
i veterinärstyrelsens
regi, avsedd i första hand för tillsyningsmän.
Hälsovårdsnämderna i samtliga
län har beretts tillfälle att sända
ledamöter och tillsyningsmän till sådana
djurskyddskurser.

Enligt min mening leder kommunindclningsreformen
och den förbättrade
utbildningen till en effektivare djurtillsyn.
Några ytterligare bestämmelser om
hur kommunerna skall utöva tillsynen
över djurens vård anser jag inte erforderliga.

Vidare anförde:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation. Jag ber om ursäkt för att
jag är något förkyld och kraxar som
en korp, men det accentuerar kanske
ämnets egenskap av djurskyddsfråga.

Man skulle nästan kunna säga att min
fråga är med ja besvarad. I varje fall
har tydligen jordbruksministern och
jag samma mening om att det vore lämpligt
med heltidsanställda tillsynsmän
hos jordbruksnämnderna ute i kommunerna.

Jordbruksministern påpekar helt riktigt
att den nya kommunreformen kommer
att bidra till bättre ekonomi och
arbetsuppgifter som motiverar sådana
här heltidstjänster. Vi vet att den nuvarande
ordningen är otillfredsställande.
I en smärre kommun står tillsynsmannen
säkerligen omedvetet på något
sätt i beroendeförhållande till dem han
skall ha tillsyn över.

Eftersom detta inte är bra motionerade
jag i fjol om att uppgiften skulle
läggas över på polisen. Den har emellertid
tillräckligt att göra, och vi vet att
regeringen inte har alltför stora ambitioner
att vidga polisens personella resurser.
Det förslaget var därför orealistiskt.
Vi får emellertid hoppas att vi
kan få heltidsanställda kommunala be -

Nr 37

Torsdagen den 12 november 1970

Svar på interpellation ang. tillsynen över

fattningshavare, vilket från psykologisk
synpunkt är viktigt. En sådan får då
en viss auktoritet i egenskap av tjänsteman
och kommer inte som privatman
för att handha dessa uppgifter.

Men man blir ändå betänksam, ty vi
har ju redan storkommuner. I Skåne
finns en kvartsmiljonstad som inte har
någon heltidsanställd tillsynsman utan
endast personer med arvodesuppdrag,
och det tycker jag inte är tillfredsställande.
Hur blir det sedan, när den
kringliggande landsbygden kommer
till? Om staden-kommunen anställer en
tillsynsman på heltid, så kan den kringliggande
landsbygden lätt bli försummad
i vad avser den här verksamheten.

Kommunförbundet har rekommenderat
kommunerna att anlita s. k. k-konsulter,
dvs. hyra konsulter i tillsynsmans
ställe, men efter vad jag förstår
är veterinärstyrelsen inte alls intresserad
av detta. Det blir ingen uppföljning
av arbetet, ingen kontinuitet utan endast
temporära insatser.

Jordbruksministern tog upp kursverksamheten.
Jag har undersökt den
litet grand och funnit att den är rätt
blygsam. Veterinärstyrelsen har anordnat
några få informationsdagar på skilda
håll i landet. Man har inte råd till
mera. Det är näppeligen någon utbildning.
Jag har också mig bekant att
många kommuner drar sig för kostnaderna
att skicka representanter till informationsdagarna.
Både råd och lust
tycks saknas. Att vidga kursverksamheten
är därför viktig. Nu händer det
väl att det tas initiativ på regionalplanet,
men vad jordbruksministern anförde
var just veterinärstyrelsens instruktionsverksamhet.

Vid den vidgade kursverksamhet som
jag finner önskvärd är det viktigt att
djurskyddsorganisationerna får vara
med och delta i undervisningen. Vi vet
ju att en tillsynsman i en kommun får
mycket att göra med de lokala djurskyddsorganisationerna,
och det är betydelsefullt
att det därvid inte blir nå -

djurens vård och behandling

gon spänning, vilket förekommer på
sina håll, utan en samverkan. Det finns
mycken fin idealitet inom dessa organisationer
som man verkligen bör slå
vakt om.

Jag vill tillägga att utbildningsfrågan
blir mycket viktig, om kommunerna går
in för heltidsanställda tillsynsmän. Då
räcker det inte bara med informationsdagar,
utan det fordras ordentlig utbildning
innan dessa befattningshavare
påbörjar sina uppgifter. När det gäller
tillsyn över vetenskapliga institutioner
—- tandläkarhögskolor, sjukhus
osv. — som sysslar med djurförsök
krävs en rätt avancerad utbildning, om
tillsynsmännen skall kunna göra sig gällande
i detta mera vetenskapliga sammanhang.
Jag vet väl att det faller på
stadsveterinärerna att följa upp journalerna
och själva djurförsöken, men den
del som faller på tillsynsmännens lott
kräver också auktoritet, och där ger
kunskap den makt de behöver.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag fann i herr Werners
anförande inte någon mening som väsentligt
avviker från min egen. Herr
Werner bygger sin uppfattning på samma
förutsättningar, men han vill vara
mera effektiv, om jag får uttrycka mig
så. Han vill ha en bättre utbildning än
den som erbjuds för närvarande.

Jag tror emellertid att det viktigaste
är att vi får ett färre antal kommuner.
Herr Werner funderade på att tillsynsmännen
borde arbeta länsvis. Men
om herr Werner ifrågasätter möjligheterna
för en kommunalt anställd att få
överblick över kommunen, så måste det
ju bli ännu svårare för en person som
har hela länet som verksamhetsområde.
Vi bör hålla fast vid att det är från kommunen
som den direkta tillsynen skall
utövas.

Fortfarande finns det 850 kommuner.
Men redan den 1 januari nästa år reduceras
antalet kommuner till 464, och

Torsdagen den 12 november 1970

Nr 37

Svar på interpellationer

prisstoppet, m. m.

om några år är vi nere i 272 storkommuner.
Jag finner det självskrivet att
dessa storkommuner har anställt en tillsynsman.
Det finns redan ett flertal
kommuner som har hälsovårdsinspektörer
vilka har hand om detta. Det måste
vara människor som har en viss utbildning
för detta ändamål. Någon annan
myndighet att utbilda dem än veterinärstyrelsen
kan jag knappast finna.

Jag erkänner att man hittills haft rätt
blygsam utbildningsverksamhet. Man
startade våren 1970 en reell kurs för
att liksom få i gång det hela. Då samlade
man representanter för praktiskt
taget samtliga hälsovårdsnämnder till en
duvning i detta arbete. Jag går alltså ut
ifrån att vidgad utbildning på detta
område och kommunsammanläggningen
kommer att göra det möjligt med en
effektiv tillsyn.

Vi kan också notera att man numera
när det gäller djurens skötsel och vård
går in på ett mycket tidigare stadium
från samhällets sida. Redan vid tillkomsten
av exempelvis en ladugård är
det nu meningen att varje län skall ha
ett par veterinärer som är specialutbildade
för att effektivt kunna granska ritningarna
till dessa ekonomibyggnader,
alltså ladugårdarna, för att på det sättet
bevaka djurskyddsintresset. Vi väntar
en lagändring varigenom djurskyddslagen
skall komma att innehålla
en obligatorisk granskningsskyldighet
beträffande alla ritningar till djurstallar
vid nybyggnader och ombyggnader. Vi
hoppas snart kunna få ett sådant förslag
till behandling. Det är alltså mycket på
gång inom djurskyddets område, även
när det gäller de byggnader där djuren
skall vistas en stor del av sitt liv. Det
är mycket viktigt att man gör något redan
på det stadiet. Den fråga herr Werner
har tagit upp berör alltså i själva
verket bara en liten detalj av det hela.

Herr WERNER (m):

jordbruket för förluster genom

samstämmigheten, och jag vill än en
gång tacka för det svar jag fått och
även för detta senaste. Jag har hela tiden
haft en kommuntillsynsman i tankarna.
Det står kanske något dunkelt i
interpellationen som ju skrevs för mycket
länge sedan, och det är förresten
visst inte jordbruksministerns fel att
den inte besvarats förrän i dag. Jag
skrev i interpellationen något om »distriktsplanet»,
men det är klart att arbetet
först och främst skall ske inom kommunens
ram.

Vad den vidgade utbildningen beträffar
är jag tacksam för vad jordbruksministern
sade i sitt senaste anförande.
Jag hoppas att detta kommer till deras
öron som har med denna sak att göra.
Tycker inte jordbruksministern också
att djurskyddsorganisationerna skulle
kopplas in redan där, så att vi inte får
något spänningsförhållande mellan denna
stora grupp av idealister och de representanter
som kommunen förordnar?
En förtroendefull samverkan är
nödvändig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellationer ang. kompensation
till jordbruket för förluster genom
prisstoppet, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Krönmark har frågat
mig dels om på vilka vägar jag anser
det vara möjligt att tillfredsställande
beräkna den prisnivå för olika jordbruksprodukter
som med hänsyn till
världsmarknadsutvecklingen jämte läget
på hemmamarknaden skulle ha förelegat
under olika perioder, dels om jag
någon generell un -

Herr talman! Jag vill också betyga avser att utarbet:
7— Andra kammarens protokoll 1970. Nr 37

ang. kompensation till

98 Nr 37 Torsdagen den 12 november 1970

Svar på interpellationer ang. kompensation till jordbruket för förluster genom

prisstoppet, m. m.

dantagsregel för jordbrukets produkter
som möjliggör ett kontinuerligt tillämpande
av avtalet sådant detta avsetts
att fungera eller om frågan skall lösas
»från fall till fall» med separata åtgärder
med anledning av olika noterade
förändringar i prissituationen på
världsmarknaden.

Herr Jonasson har frågat om jag är
beredd att inför kammaren redovisa på
vilket sätt jordbruket skall kompenseras
för de förluster som åsamkas genom
prisstoppet.

Regeringen införde i slutet av augusti
prisstopp på köttvaror, mjölk och mejeriprodukter,
margarin samt spannmålsprodukter.
Statens pris- och kartellnämnd
fick samtidigt uppdrag att
handlägga frågor i samband med prisstoppet.
Pris- och kartellnämnden samråder
med statens jordbruksnämnd i
frågor som angår jordbruksnämndens
verksamhetsområde. Den 12 oktober utvidgades
prisstoppet till ett allmänt
prisstopp. De stoppriser som fastställdes
genom det tidigare prisstoppet fortsatte
att gälla.

Beträffande herr Krönmarks första
fråga vill jag framhålla att det ingår
i jordbruksnämndens uppgifter att följa
prisstoppets inverkan på jordbruksregleringen.
Nämnden har mot denna
bakgrund beslutat att ta upp överläggningar
med jordbrukets förhandlingsdelegation
och konsumentdelegationen.
För att mäta verkan av prisstoppet på
jordbrukets inkomster har nämnden tillsatt
en särskild arbetsgrupp. Arbetsgruppen
består av vederbörande fackbyråchef
i jordbruksnämnden samt en
representant för vardera delegationen.
Arbetsgruppen har utarbetat vissa principer
för sina beräkningar av prisstoppets
verkningar på jordbruksprisregleringen.

Parallellt med detta arbete har vidtagits
åtgärder som minskar prisstoppets
verkningar för den enskilde jordbrukaren.
Pris- och kartellnämnden har

efter samråd med statens jordbruksnämnd
tills vidare undantagit vissa varor
från prisstoppet bl. a. levande djur,
brödsäd, för vilken tidigare fastställda
inlösenpriser gäller som stoppris, fodersäd,
för vilken stödpriserna gäller som
stoppris, blandsäd, sockerbetor, fabrikspotatis,
frukt och grönsaker vid försäljning
på auktioner och från odlare samt
vallfrö, bär och rotfrukter (inklusive
matpotatis) vid försäljning från odlare.
För varugruppen kött och fläsk gäller
vidare att pris- och kartellnämnden
medgivit vissa överskridanden av stopppriserna
på fläsk. Höjningarna har balanserats
mot sänkningar av stoppriserna
på nötkött, för vilket världsmarknadspriserna
sjunkit sedan prisstoppet
infördes. Dessutom har jordbruksnämnden
sänkt slaktdjursavgifterna för svin.

Vissa undantag från prisstoppet liksom
vissa prisjusteringar har sålunda
gjorts, men något generellt undantag
från prisstoppet för jordbruksprodukterna
är inte aktuellt.

Beträffande herr Jonassons fråga om
kompensationen till jordbruket vill jag
framhålla att utgångspunkten givetvis
är ett realiserande av det materiella innehållet
i den jordbruksuppgörelse som
träffades i våras. Vilka åtgärder som
kan behövas för detta får bedömas sedan
överläggningarna är klara mellan
jordbruksnämnden, jordbrukets förhandlingsdelegation
och konsumentdelegationen
om prisstoppets inverkan på
j or dbruksprisregl eringen.

Vidare anförde:

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret på min interpellation.
I och för sig ger det inte så mycket,
och om jag skall vara fullt ärlig
så hade jag väl inte heller väntat mig
att jordbruksministern i nuvarande situation
skulle kunna säga särskilt mycket.
Jag hade dock väntat att han skulle

Torsdagen den 12 november 1970

Nr 37

Svar på interpellationer ang. kompensation till jordbruket för förluster genom

prisstoppet, m. m.

kunnat säga litet mer än vad han gjorde
alldeles nyss.

Prisstoppet är när det gäller fullföljandet
av jordbruksavtalet ett mycket
allvarligt ingrepp, ty det ingriper så att
säga i själva huvudmekaniken i avtalskonstruktionen,
som ju innebär att jordbruket
skall kunna ta ut priser som ligger
mellan de båda prisgränserna. Man
skulle inom det svenska jordbruket ha
möjlighet att i ett speciellt marknadsläge
utnyttja detta och skaffa sig merinkomster,
liksom man å andra sidan
fick vara beredd på minskade inkomster
i ett annat marknadsläge, där priserna
sjunker på grund av fördelaktiga
importförhållanden. Nu har det alltså
skett en låsning här, och hela beräkningsförfarandet
har därmed råkat i
olag.

Hur skall man egentligen värdera förhållandet
mellan producentprisindex
inom landet och världsmarknadsindex?
Världsmarknadspriserna fluktuerar helt
naturligt såsom tidigare, medan däremot
producentpriserna i princip är
låsta vid den nivå som rådde när prisstoppet
infördes, såvida inte något undantag
har gjorts. Skall man mäta förlusten
finns det, enligt vad jag kan finna,
endast ett läge, där man kan få en
någorlunda säker bedömning, nämligen
när världsmarknadspriserna stiger. Då
uppstår en skillnad, som man kvantitativt
kan beräkna någorlunda säkert.
Men i de fall då världsmarknadspriserna
ligger stilla eller sjunker kan man
inte göra några objektiva beräkningar,
utan då måste det bli en skattning. Då
kommer i resonemanget in den arbetsgrupp
som jordbruksministern har redogjort
för i sitt interpellationssvar.

Statsrådet säger att denna arbetsgrupp
har utarbetat vissa principer för
sina beräkningar av prisstoppets verkningar
på jordbruksprisregleringen. Då
är min fråga till statsrådet: Kan statsrådet
här redogöra för dessa principer?
Statsrådet påstår ju att de redan

är klara, och då vore det av intresse
att få veta vilka principerna är. Många
av de funderingar som förekommer
bland berörda människor skulle i så
fall kanske bli undanröjda.

Min andra fråga är: När kan man
vänta sig resultatet av arbetsgruppens
arbete? Denna fråga är rätt väsentlig,
eftersom riksdagen så sent som i maj
biföll herr statsrådets proposition om
en priskompensation till jordbruket på
318 miljoner kronor. Därför förmodar
jag att det för statsrådet Bengtsson,
som jag känner såsom en hedersman,
känns förpliktande att låta de svenska
jordbrukarna komma i åtnjutande av
den inkomst som de är berättigade till
— så mycket hellre som dessa 318 miljoner
kronor utgör en kompensation för
inflationsförluster under föregående år.
Därför måste det ligga såväl i stats^
rådets som i riksdagens intresse — riksdagen
har ju fattat beslutet — att detta
beslut effektueras så snabbt som
möjligt.

Hypotetiskt kan man tänka sig att det
genom prisstoppet är omöjligt att förrän
långt efteråt beräkna vilka inverkningar
prisstoppet har haft på jordbruksavtalet.
Min tredje fråga till herr
statsrådet blir: År statsrådet beredd att
här i dag göra en principiell deklaration
och förklara att han, om problemet
inte har kunnat lösas på annat sätt,
är beredd föreslå att man tar till budgetmedel
för att göra en utfyllnad, så
att jordbruket kommer i åtnjutande av
de inkomster som det är garanterat av
den svenska riksdagen? Är statsrådet
villig att se till att dessa budgetmedel
i så fall kommer att ställas till förfogande
under innevarande regleringsår,
så att vi slipper en situation, som ej
ingår i avtalet, nämligen att jordbrukarna
får kompensation för inflationsförlusterna
ett år i efterskott? Det måste
man acceptera, ty det är den enda tänkbara
metodiken. Vi måste försöka undvika
att få en fördröjning på två år, ty

100 Nr 37 Torsdagen den 12 november 1970

Svar på interpellationer ang. kompensation till jordbruket för förluster genom
prisstoppet, m. m.

då har vi gått ifrån andan i detta avtal.

Med detta, herr talman, är jag beredd
att sluta för denna gång.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Även jag ber att få tacka
jordbruksministern för detta svar.

Prisstoppet kom som en chock för
många människor, som frågade sig om
det verkligen skulle komma att få någon
reell innebörd, eller om det bara var
någonting som hörde till valrörelsen.
Priserna steg dock kraftigt — och inte
bara på jordbrukets produkter. Den andel
av prisstegringen som föll på jordbrukets
produkter härrörde från jordbruksuppgörelsen.
Jag finner för min
del att prisstoppet var en alltför kraftig
åtgärd, och jag tycker också att kontrollen
över priserna kunde ha ordnats
bättre. Nu har det blivit en stark och
orättvis prickning av jordbruket. Jag
skulle ha förstått det hela bättre, om
vi hade fått ett allmänt prisstopp.

Men gjort är gjort. För jordbrukarna
blev stoppet emellertid en hård
smäll. Jordbrukarna befinner sig nu i
en mycket besvärlig situation och har
det trångt ekonomiskt. De har gjort stora
investeringar men har svårt att få
låna pengar, även om de har säkerhet
för lånen. Även det höga ränteläget drar
stora utgifter med sig. Härtill kommer
att 1969 var ett ganska dåligt skördeår.
Likaså har jordbrukarnas kostnader för
varor och förnödenheter stigit kraftigt.
Jordbrukets lönsamhet är i dag svag.
Om man sätter lönsamheten för jordbrukarna
till 100 år 1966, så blir det
reella producentprisindexet 1970 t. o. in.
november månad bara 93. Detta är den
dystra sanningen för jordbrukarnas vidkommande,
och sådan är deras situation
i dag.

En industriarbetare hade 1966 en genomsnittlig
inkomst på 20 700 kronor
i dyrortsgrupp 3 enligt de jordbruksekonomiska
undersökningar som gjorts,

en jordbrukare med 25 hektar jord en
inkomst samma år på 12 735 kronor
och för en 40-hektars jordbrukare utgjorde
inkomsten 20 914 kronor. Industriarbetaren
har från 1968 fått sin lön
höjd till 23 293 kronor, men jordbrukaren
med 40 hektar jord har fått sin
inkomst sänkt till 17 881 kronor. Han
har alltså fått vidkännas en eftersläpning
på ungefär 5 600 kronor. I den
valrörelse vi haft i år har det talats
mycket om jämlikhet, och den jämlikheten
bör väl rimligen gälla även för
jordbrukarna. Men i stället synes inkomstklyftan
bli större och större.

Jordbruksministern förklarar i interpellationssvaret
att jordbruket skall
kompenseras för prisstoppets verkningar
och att jordbruksuppgörelsen skall
hållas. Han säger emellertid också att
åtgärderna i det stycket ännu inte kan
specificeras samt att diskussioner pågår.
Jag tackar för det svaret, och jag
accepterar det också i nuläget. Men jag
utgår från att full kompensation verkligen
kommer att utgå, och eftersom
jordbruksministern förklarar att så
skall ske, så tror jag honom på hans
ord. Men då måste jag också ställa en
följdfråga: Hur kan prisstoppet och de
bestämmelser som har utarbetats i samband
med det komma att påverka de
stundande förhandlingarna? Det är där
man sätter det största frågetecknet.

Jag redogjorde nyss för jordbrukarnas
besvärliga situation i inkomsthänseende,
men i samma problematik är
ju förutom jordbrukarna också inkopplade
såväl livsmedelsindustrins arbetare
som de handelsanställda i livsmedelsbranschen,
och de tillhör som bekant
också i allra högsta grad låglönegrupper.
Kommer det att bli svårigheter för
dessa, som i högsta grad är låglönegrupper,
eller kan man räkna med att
prisstoppsbestämmelserna inte lägger
hinder i vägen för dem? Jag skulle bli
mycket glad om jag här kunde få ett
förtydligande svar.

Torsdagen den 12 november 1970 Nr 37 101

Svar på interpellationer ang. kompensation till jordbruket för förluster genom
prisstoppet, m. m.

Mjölkproduktionen drabbades ju rätt
hårt av prisstoppet. Många har tyckt
att det blivit mer och mer omöjligt på
detta område och har i stor utsträckning
gjort sig av med kreaturen. Jag
vill därför ställa en andra följdfråga
till jordbruksministern, eftersom vi nu
håller på att få brist på mjölk och eftersom
det väl ändå är jordbruksministern
som har huvudansvaret för vår
försörjning framöver. Jag undrar: Kan
jordbruksministern ändå inte se en fara
i den brist på mjölk som håller på att
uppstå?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag är glad över att i
varje fall herr Jonasson delar den uppfattning
som böndernas organisation
RLF och Lantbruksförbundet givit uttryck
åt, ty de har trott mig på mitt
ord när jag sagt att det materiella innehållet
i jordbruksuppgörelsen skall bibehållas
— prisstoppet tar inte över
detta. Jag konstaterar med beklagande
att herr Krönmark tydligen inte har
samma uppfattning härvidlag. Detta är
emellertid vad vi inom regeringen sagt,
och det kommer att gälla.

Låt mig så besvara herr Jonassons
två sista frågor.

De prisöverläggningar som redan påbörjats
mellan jordbrukarnas företrädare
och jordbruksnämnden avser priserna
fr. o. m. den 1 juli nästa år, och
det kan ju knappt vara så att prisstoppet
förhindrar införande av nya priser
fr. o. m. nästa regleringsår, lika litet
som prisstoppet kan förhindra eventuella
lönehöjningar som ett resultat av
löneförhandlingarna. Därmed har jag
inte någon möjlighet att bedöma vilka
prishöjningar som eventuellt kan äga
rum.

Prisstoppet har ännu inte fått någon
inverkan på mjölkpriset till producenten
— jag skall strax återkomma till
det. Det tal om mjölkpriset som vi då

och då möter är så till vida riktigt som
att vi under oktober—november får
otillräckliga kvantiteter för framställning
av ost. Detta beror emellertid på de
stora säsongvariationerna i mjölkproduktionen;
vi har tidigare diskuterat
detta.

Hur situationen på mjölkområdet
kommer att påverka prisförhandlingarna
kan jag, herr Jonasson, inte bedöma.
Men jag vill påpeka att vi har
en mjölkprisutredning som tillsattes efter
de förra överläggningarna just för
att undersöka mjölkproduktionen och
prissättningen på mjölk. Vid de överläggningar
som äger rum mellan lantbrukets
företrädare och staten kommer
man alltså att till sitt förfogande
ha det material som utredningen lämnar,
och då får man se vilket pris som
måste sättas på mjölken.

Herr Krönmark ville ha en redogörelse
för hur arbetsgruppen inom jordbruksnämnden
har tänkt lösa detta problem.
Arbetsgruppen följer inte bara
utvecklingen av priserna utan har faktiskt
som uppgift att mäta storleken av
jordbrukets inkomstbortfall. Man kan
alltså beräkna att i oktober månad betydde
prisstoppet x tusen kronor för
jordbruket som näring. Arbetsgruppen
kan alltså beräkna att på osten eller
på fläsket skulle jordbruket ha kunnat
ta ut x tusen kronor, men det är inte
sagt att den enskilde jordbrukaren har
haft någon känning av det ännu.

Herr Krönmark hävdade att producentpriserna
blivit låsta genom prisstoppet.
Det stämmer inte med det verkliga
förhållandet, eftersom avräkningspriset
på mjölken har höjts under denna
tid. Det är inte på producentpriserna
som prisstoppet har satts in. Trots
prisstoppet har man kunnat höja avräkningspriset
på mjölken till jordbrukare.
Däremot skulle man kunnat ta ut
litet mer på osten, men den lilla inverkan
detta kan få på avräkningspriset
på mjölken är mycket lätt att regle -

102 Nr 37 Torsdagen den 12 november 1970

Svar på interpellationer ang. kompensation till jordbruket för förluster genom

prisstoppet, m. m.

ra. Alla som sysslar med mjölkproduktion
vet att det varje år betalas ut efterlikvider
och i det sammanhanget är
det mycket enkelt att reglera frågan.

Jag skulle på samma sätt kunna visa
hur det ligger till för jordbrukets olika
produkter.

Man har ju försökt ordna det så, att
den enskilde jordbrukaren inte skall behöva
känna av prisstoppet, utan att saken
skall skötas genom jordbrukets regleringskassor.
När t. ex. slaktdjursavgiften
vid slakt av svin kommer att sänkas
och man på det sättet minskar regleringskassans
tillgångar, blir det alltså
regleringskassan som drabbas, inte den
enskilde jordbrukaren. Det är inte alls
svårt att finna tekniska lösningar när
det gäller att kompensera jordbruket
som näring för de eventuella miljoner
som prisstoppet så att säga för tillfället
har tagit ifrån det.

Jag vill gärna rätta ett missförstånd
som herr Krönmark gjorde sig skyldig
till, då han sade att vi genom det beslut
vi fattade i våras har förbundit
oss att ge jordbruksnäringen en kompensation
på 318 miljoner kronor. Det
har vi inte gjort. Under förutsättning
att de priser som har fastställts hela
tiden ligger på mittprisnivå uppgår beloppet
till 318 miljoner. Om det vore på
det sättet vore det hela mycket enkelt
och prisstoppet skulle inte behöva föranleda
några bekymmer, ty då hade
man bara att räkna ut om jordbruket
hade fått sina 318 miljoner. Men jordbruket
kan få mycket mer; det kan få
330 miljoner kronor eller mer, om priserna
ligger vid den övre prisgränsen.
Ersättningen kan också bli lägre än 318
miljoner, om priserna ligger vid den
lägre prisgränsen. Nu har priserna på
vissa produkter legat mellan mittpriset
och den övre prisgränsen.

Jag har lyckats lugna företrädarna
för jordbrukarnas organisationer, som
deltar i detta arbete i jordbrxdcsnämnden,
och jag tror att vi skall kunna kla -

ra situationen utan några som helst bekymmer.
Den fråga herr Krönmark
ställde till mig, var vi skall ta de pengar
vi eventuellt behöver skjuta till i
regleringskassan, vållar mig ingen oro.
Kammaren kan vara helt säker på att
när den dagen är inne skall de pengarna
komma fram.

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Statsrådet Bengtsson
försökte vrida mitt yttrande till att
jag närmast skulle ifrågasätta hans heder
och mena, att han åtminstone när
det gällde det materiella innehållet inte
ämnade infria löftet om kompensation
för prisstoppets verkningar. Herr
statsrådet kan ju läsa utskriften av mitt
anförande i protokollet. Antingen har
jag uttryckt mig något otydligt eller
också har herr statsrådet — vilket jag
finner mera sannolikt — missuppfattat
det hela.

Vad som är väsentligt är när statsrådet
uppfyller dessa löften. Som herr
Jonasson tidigare har framhållit är
kreditrestriktionerna extremt besvärliga.
I det läget är det oerhört väsentligt
att vi inte bara utlovar kompensation —
att en sådan kommer att ges har jag
aldrig betvivlat — utan att statsrådet
också talar om vid vilken tidpunkt den
kommer att lämnas.

Statsrådet Bengtsson sade att jag hade
begärt att få reda på arbetsgruppens
förslag. Det har jag aldrig gjort. Jag
ville få reda på principerna. Det har
jag inte fått, men jag är nöjd ändå, eftersom
statsrådet nu har garanterat att
arbetsgruppen klart sagt ifrån att den
prisförlust som uppstår för jordbrukarna
skall kompenseras. Jag bara beklagar
att statsrådet inte framhöll detta
redan i sitt interpellationssvar, ty då
hade en del av den här debatten inte
behövt föras.

Det är riktigt att riksdagen har givit
jordbrukarna det marlcnadsmässiga
utrymmet att om möjligt ta ut 318 mil -

Torsdagen den 12 november 1970

Nr 37 103

Svar på interpellationer ang. kompensation till jordbruket för förluster genom

prisstoppet, m. m.

joner kronor och även mera under det
tak som är fastställt. Men vad som liar
hänt, herr jordbruksminister, är att
prisstoppet har låst priserna så att
jordbrukarna inte kan gå upp till taket.
De kan förmodligen inte få ut de
330 miljoner kronor som statsrådet talar
om.

Debatten mellan herr Jonasson och
statsrådet Bengtsson beträffande mjölkbristen
var rätt intressant. Det är riktigt
att vi i år liksom alla år har en säsongmässig
variation i mjölkpriset. Priset
höjs alltid så här års när mjölkproduktionen
går ned. Men statsrådet
Bengtsson är nu som tidigare optimist
och menar att detta inte är något problem;
vi får mindre produktmjölk för
att göra ost, och det bereder tydligen
inte herr Bengtsson några bekymmer.
Nej, det är naturligtvis inte fallet om
man från socialdemokratiskt håll så
fort som möjligt vill fullfölja sin ambition
att sänka självförsörjningsgraden
till 80 procent. Om man då inte
ser så noga till produkterna hälsar man
naturligtvis en nedgång i produktionen
med tillfredsställelse. Men de svenska
konsumenterna har nog anledning att
vara oroade.

Jag vill rekommendera statsrådet
Bengtsson att läsa i pressen om de undersökningar
som under den senaste tiden
har gjorts i Östergötlands län. Även
om man inte skall ta till alltför starka
uttryck såsom katastrof pekar dessa undersökningar
dock på en mycket allvarlig
nedgång i mjölkproduktionen.
Det för också med sig att vallodlingen
försvinner, vi får en ökad fodersädesodling
med ökade svårigheter att avsätta
spannmål på världsmarknaden etc.
Det är ett allvarligt problem som jag
hoppas så småningom skall kunna lösas.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jordbruksministern poängterar
att de prisöverläggningar som

skall äga rum omfattar tiden efter den
1 juli 1971. Han har också förklarat att
prisstoppet inte skall ha någon menlig
inverkan på de som berörs av dessa förhandlingar.

Jag har själv funderat en hel del över
den här saken, och jag är mycket glad
över jordbruksministerns besked. Det
gäller nämligen i hög grad en tolkningsfråga,
och när jordbruksministern nu
säger att prisstoppet inte skall ha någon
menlig inverkan på förhandlingarna
tror jag honom på hans ord.

Jag vill sedan konstatera att vid det
tillfälle — som kommer att inträffa relativt
snart — när mjölkpriskommittén
skall framlägga förslag beträffande
mjölksituationen, kommer det troligen
att visa sig att det föreligger stora risker
för den framtida färskvaruförsörjningen,
särskilt för mjölkförsörjningen. Jag
tror att det även för att klara denna
situation kommer att bli nödvändigt att
tillgripa kraftåtgärder. Om jag fattade
jordbruksministern rätt var han emellertid
positiv till åtgärder i detta avseende.
Jag hoppas verkligen att så är
fallet.

Jordbruksministern säger vidare att
avräkningspriset för mjölk höjts under
hösten. Det är alldeles riktigt, men jag
vill i sanningens intresse nämna att den
huvudsakliga anledningen härtill varit
mejeriernas strävan att skapa en jämnare
invägning för att motverka säsongvariationerna.
På hösten när mjölkproduktionen
minskar försöker man åstadkomma
en bättre balans i detta avseende
genom att höja priset.

Ett prisstopp får emellertid en hel del
menliga verkningar, och jag är glad över
att vi haft tillfälle att föra denna diskussion.
Jag vill säga till jordbruksministern
att vi i det mejeriföretag, där
jag är verksam, inte vågat vidtaga de
rationaliseringsåtgärder som vi tänkt
oss, eftersom vi inte varit på det klara
med huruvida vi skulle kunna utnyttja
de utvägar som stått till buds. Vi får väl

104 Nr 37 Torsdagen den 12 november 1970

Svar på interpellationer ang. kompensation till jordbruket för förluster genom
prisstoppet, m. m.

nu försöka genomföra dessa åtgärder.

Man måste emellertid i dessa frågor
ha klart för sig — och det är kanske
kontentan av denna diskussion — att de
människor som verkligen sitter trångt i
detta sammanhang inte skall behöva
komma ytterligare i kläm utan skall erhålla
den kompensation som de är berättigade
till.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Om frågan alltså har
reducerats till att inte gälla huruvida
regeringen kommer att infria sitt löfte
utan i stället avse den tidpunkt när saken
slutligt skall ha reglerats, återstår
det inte särskilt mycket för mig alt säga.

Låt mig bara konstatera att det som
herr Jonasson påpekade, dvs. att jordbrukets
avräkningspris på mjölken höjts
trots prisstoppet, belyser vad jag framhöll
till herr Krönmark, nämligen att
producentpriset inte direkt behöver påverkas
av prisstoppet utan att man trots
detta mycket väl kan höja avräkningspriset
till jordbrukaren. Så har redan
blivit fallet genom olika åtgärder, bl. a.
den som herr Jonasson nyss nämnde.

Det är fullständigt felaktigt att göra
gällande att den eventuella minskningen
av mjölkproduktionen har något samband
med prisstoppet; det föreligger
inte alls något sådant samband. Minskningen
av mjölkproduktionen är en helt
annan fråga, som det skulle föra mycket
långt att nu ta upp till diskussion. Jag
vill dock säga att enligt min mening är
säsongvariationen inom mjölkproduktionen
alldeles för stor. Jag har många
gånger tidigare framhållit detta, och jag
vet att jordbrukarnas egna organisationer
är intresserade av att få till stånd
en utjämning av mjölkproduktionen.
Detta skulle på många punkter förbilliga
verksamheten inom mejerinäringen,
varigenom jordbrukarna kunde få bättre
ersättning för sina produkter.

Detta är också en fråga som skall be -

handlas vid de prisöverläggningar som
skall äga rum, och vi har för att underlätta
uppgiften för dem som skall
föra dessa resonemang gjort en mycket
omfattande utredning om hela mjölkproduktionsfrågan.
Det är enligt min
mening en smula farligt att ständigt vifta
med påståenden om en hotande risk för
mjölkbrist. Yi kommer inte att få någon
brist på färskmjölk för konsumtionsändamål.
Den saken behöver vi
över huvud taget inte diskutera; den har
ingenting med prisstoppet att göra. Det
är en ny diskussion som förts in här.

Man säger att jordbruket befinner sig
i en extremt besvärlig situation och att
prisstoppet därför har drabbat den enskilde
jordbrukaren mycket hårt. Det
är inte med sanningen överensstämmande.
Det är mycket litet det kan röra
sig om för den enskilde producenten av
mjölk. Den höjning av ostpriset som
skulle kunnat genomföras, kan kompenseras
genom ersättning till regleringskassan.

I fråga om priset på fläsk och kött
skall man ju sänka slaktdjursavgiften
på svin, och detta innebär att den enskilde
jordbrukaren inte känner av prisstoppet
men väl regleringskassan. Och
regleringskassorna är det inte synd om.

Sedan har man väsentligt höjt vissa
stoppriser på en del produkter. Sammanlagt
betyder detta att den enskilde
jordbrukaren inte drabbas så mycket.
När vi så småningom skall reglera dessa
saker, blir det genom regleringskassorna.

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Jag vill ta tillfället i akt
och tacka jordbruksministern för det
sista han sade, nämligen att det är regleringskassorna
som skall erhålla pengarna.
Kompensationen får icke gå ut
över regleringskassorna. Det är ett intresse
för jordbruket att dessa kassor
inte töms, utan att de kan användas för
de uppgifter för vilka de är avsedda.

Torsdagen den 12 november 1970 Nr 37 105

Svar på interpellationer ang. kompensation till jordbruket för förluster genom
prisstoppet, m. m.

Jag är glad för att de extraordinära åtgärder
som behöver vidtas på grund av
prisstoppet inte skall drabba regleringskassorna,
utan att friska pengar via
budgeten skall tillskjutas. Vi har här
jordbruksministerns ord på detta, vilket
jag tycker är något av det mest väsentliga.

Statsrådet säger att det är fel att påstå
att jordbruket befinner sig i en extrem
situation till följd av prisstoppet.
Hans undermening var att jordbruket
inte skulle bli sämre utsatt genom prisstoppet
än andra näringar. Det stämmer
inte riktigt, herr statsråd. Det svenska
jordbruket utsattes 1969 för en
skördekatastrof, som drabbade de enskilda
jordbrukarna rätt hårt. Prisstoppet
har givetvis drabbat alla kategorier
av företagare, men jag vågar påstå att
många jordbrukare befinner sig i en
ekonomisk mera brydsam situation än
en hel del andra företagare. Rent formellt
har statsrådet kanske rätt, men i
realiteten gäller här speciella förhållanden.

Tiden lider, och jag har en känsla av
att vi kommer att få tillfälle att föra eu
mjölkdebatt längre fram. Vi skall därför
kanske inte tala för mycket nu, eftersom
mjölken då kan surna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag kan helt instämma
i herr Krönmarks sista ord om mjölken.

Låt mig bara tillägga att jag aldrig
sagt att vi nödvändigtvis skall ta i anspråk
budgetmedel för att klara denna
sak. Riksdagen har till sitt förfogande
andra medel som i ett sådant här sammanhang
kan användas för jordbrukets
del.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Bara ett par ord. Vi skall
inte gräla om dessa saker.

Till jordbruksministern vill jag säga
att prisstoppet kom många jordbrukare

att se situationen i svart. Man hade det
besvärligt och kände prisstoppet som en
ytterligare belastning. Så till vida har
jordbrukarna farit illa.

Jag är glad och tacksam över de besked
som jordbruksministern nu givit.
Denna interpellationsdebatt har dock
varit klargörande på två punkter. Den
första är att varken jordbrukarna eller
deras ekonomiska föreningar har varit
några bovar i det här dramat. Det tycker
jag att vi bör slå fast klart och tydligt.

Den andra punkten är att jordbrukarna
skall få den kompensation som
de är berättigade till. Jag vill än en
gång understryka att jag tror på jordbruksministerns
ord därvidlag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag har under den här
debatten blivit så mycket av jordbrukare
att jag glömt att säga det som var
det väsentligaste, nämligen att för regeringen
har avsikten med prisstoppet
ingalunda varit att klämma åt Sveriges
jordbrukare. Prisstoppet kom till därför
att priserna steg mycket mer än vad
som var föranlett av den överenskommelse
som träffats med jordbrukarna.
Prisstoppet infördes för konsumenternas
skull, men inte för att skada Sveriges
jordbrukare.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 173, om intrång i Stora Sjöfallets nationalpark; till

bankoutskottet propositionen nr
190, med förslag till lag om rikets mynt,
m. m.; och

till lagutskott propositionen nr 202,
med förslag till lag om fortsatt giltighet

106 Nr 37

Torsdagen den 12 november 1970

Interpellation ang. åtgärder för att minska bruket av krigsleksaker — Interpellation
ang. urvalet av studerande för doktorsexamen, m. m.

av lagen (1969:232) om vissa sanktioner
mot Rhodesia.

§ 14

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Nilsson i Östersund (s), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående sysselsättningsskapande
åtgärder i västra Jämtland, och

herr Petersson i Gäddvik (m),till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående begärd utredning
om u-landsforskning.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 15

Interpellation ang. åtgärder för att
minska bruket av krigsleksaker

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Våldsinslagen i barnens
uppväxtmiljö är alltför påtagliga.
Dessa bibringar barnen uppfattningen
att våld löser konflikter. Inte heller påvisas
för barnen våldets oerhörda konsekvenser
för individ och samhälle.

Krigsleksakerna svarar för en del av
denna negativa påverkan.

En upplysningskampanj där man påtalar
krigsleksakernas negativa påverkan
skulle kunna bidra till att minska
bruket av krigsleksaker och kanske
också stimulera till konsumtion av leksaker
som är vettiga och riktiga för
barn.

Trots att frågan om krigsleksaker har
aktualiserats i olika sammanhang har
hittills inga åtgärder vidtagits för att
minska utbudet och/eller efterfrågan på
dessa leksaker.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens medgivande
att till statsrådet fru Odhnoff få ställa
följande frågor:

Är statsrådet beredd att ta initiativ
till att en upplysningskampanj startas
i syfte att minska bruket av krigsleksaker? Har

statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder i någon form för att i framtiden
förhindra försäljning av krigsleksaker? Denna

anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. urvalet av studerande
för doktorsexamen, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NORDSTRANDH (m), som yttrade: Herr

talman! I samband med 1969
års riksdagsbeslut om forskarutbildning
och forskarkarriär förklarades vid
upprepade tillfällen — såväl i propositionen
som i utskottsutlåtandet — att
ärendet i och med beslutet ingalunda
var färdigbehandlat. Många överväganden
återstod ännu.

I propositionen ansågs att det i vissa
fall skulle bli ofrånkomligt med en begränsning
av antalet studerande till
doktorsexamen. Hur urvalsförfarandet
skulle gå till klargjordes däremot inte.
Den närmare utformningen borde, hette
det, prövas mot bakgrund av bl. a. resultaten
av pågående försöksverksamhet
med nya former av samverkan mellan
lärare och studerande inom ramen
för den s. k. universitetsdemokratin. I
anledning av detta och ett motionsvägen
framfört förslag om en skyndsam
utredning av frågan om urvalet av studerande
underströk statsutskottet i sitt
utlåtande att principerna för urvalet
måste övervägas mycket noga och till -

Torsdagen den 12 november 1970

Nr 37 107

lämpningen av dem kontinuerligt övervakas.

Vid samma ärendes behandling aktualiserades
också frågan om en akademisk
mellanexamen på nivån över
grundexamen. Förslag om en sådan examen
har genom en motion från moderata
samlingspartiet framförts också
vid årets riksdag. Statsutskottet framhöll
i år liksom 1969 att de fortsatta
överväganden som förutsatts i 1969 års
proposition och som skulle kunna komma
att beröra även denna fråga snarast
borde komma till stånd. Statsutskottet
räknade med att de aktualiserade
frågeställningarna skulle komma att
prövas av vederbörande myndigheter.

Forskarutbildningens situation i dag,
kännetecknad av starkt ökad studerandetillströmning
och för knapp resurstilldelning,
gör en skyndsam lösning av
de två berörda organisatoriska frågorna
än mer nödvändig nu än 1969. Fn
klargörande redovisning för hittills
gjorda överväganden, vunna erfarenheter
och fattade beslut i dessa frågor
vore därför av stort intresse.

Med hänvisning härtill får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande frågor:

Är herr statsrådet villig att inför
kammaren redogöra för resultatet av
de vid 1969 års riksdagsbeslut om
forskarutbildning och forskarkarriär
förutsatta övervägandena rörande principerna
för urvalet av studerande för
doktorsexamen, samt för hur dessa
principer eventuellt tillämpas och vilka
erfarenheter som därvid kunnat inhämtas? Är

herr statsrådet villig att inför
kammaren redogöra för de överväganden
rörande en akademisk mellanexamen
på nivån över grundexamen som
sedan nyssnämnda riksdagsbeslut förutsatts
äga rum inom regering och utbildningsmyndigheter? Denna

anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. försöksverksamheten

med utvidgad behörighet till högre
utbildning

Ordet lämnades på begäran till

Herr NORDSTRANDH (m), som yttrade: Herr

talman! Sedan den 1 juli 1969
bedrivs försöksverksamhet med utvidgad
behörighet till högre utbildning.
Verksamheten har sin upprinnelse i eu
skrivelse från kompetensutredningen
till Konungen dagtecknad den 10 maj
1968. I denna pekades på det tilltagande
behovet för näringsliv, organisationer
och enskilda att utnyttja universitet
och högskolor för uppskolningsändamål.
Detta ökade behov torde enligt
skrivelsen endast i begränsad utsträckning
komma att innebära en inriktning
mot fullständig examen. Man framlade
därför förslag till utvidgade behörighetsvillkor
avseende studier för ett mer
begränsat utbildningsmål och i ett begränsat
antal ämnen. De utbildningsbehov
som berörts i skrivelsen borde enligt
kompentensutredningen ta sig uttryck
även i utformningen av behörighetskraven
för utbildning med begränsat
mål. Man föreslog därför att som
villkor för tillträde till sådan utbildning
skulle krävas att den sökande, om
han inte på annat sätt vore behörig,
skulle ha uppnått 25 års ålder och
under minst fem år ha varit yrkesverksam
på heltid.

I kompetensutredningens skrivelse
framhölls att de föreslagna åtgärderna
måste ses som en försöksverksamhet,
vilken dessutom snabbt kunde förväntas
ge erfarenheter av värde för den
fortsatta utvecklingen.

Kungl. Maj:t biföll förslaget och utfärdade
bestämmelser i huvudsaklig
överensstämmelse med detta, den It
april 1969 (SFS 1969: 68).

Förslag har framförts om att bär
nämnda försöksverksamhet skulle utvidgas
till att gälla all högre utbildning
utan begränsning av studiemålet. EU

108 Nr 37 Torsdagen den 12 november 1970

Interpellation ang. försöksverksamheten med utvidgad behörighet till högre utbild
ning

sådant beslut måste betraktas som definitivt,
även om man begagnar beteckningen
försöksverksamhet; möjligheterna
att senare begränsa en generellt tilllämpad
behörighetsregel torde vara
obefintliga.

Det är därför av vikt att man vid sitt
ställningstagande till förslaget kan bygga
på erfarenheter från en utvärderad
försöksverksamhet.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för utbildningsdepartementet få ställa
följande fråga:

Är herr statsrådet villig att inför kammaren
redogöra för hittills vunna erfarenheter
av försöksverksamheten med
tillträde till vissa universitetsstudier
enligt SFS 1969:68?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 353, till Konungen i anledning
av motioner om behörighet för anställd
att vara ledamot av försäkringskassas
styrelse, m. m.

§ 19

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 193, angående försäljning
av fast egendom som tillfallit allmänna
arvsfonden såsom arv, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 20

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

fru Thunvall (s), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående enhetliga belysningsnormer
för motorfordon,

herr Andersson i Örebro (fp), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående prisnedsättning
på läkemedel för patienter med
eksem,

herr Nilsson i Tvärålund (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående utfärdandet
av tillämpningsföreskrifter för
det statliga transportstödet,

herr Josefsson i Halmstad (s), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående statsbidrag till lönekostnader
för lärare vid träningsskolor
för psykiskt utvecklingsstörda,
herr Nygren (s), till herr statsrådet
och chefen för industridepartementet
angående tidpunkten för påbörjande av
vissa kraftverksbyggen,

herr Nilsson i Tvärålund (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående huvudmannaskapet
för skogsbruksskolorna,
samt

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående tidpunkten för beslut
om byggande av en järnvägstunnel
mellan Hälsingborg och Helsingör.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.25.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 13 november 1970

Nr 37 109

Fredagen den 13 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 5 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds å bordet vilande
proposition nr 193, angående försäljning
av fast egendom som tillfallit allmänna
arvsfonden såsom arv.

§ 3

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Börjesson i Falköping (ep), till
statsrådet fru Odhnoff angående åtgärder
för att minska bruket av krigsleksaker,

herr Nordstrandh (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående urvalet av studerande
för doktorsexamen, m. m., och

herr Nordstrandh (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående försöksverksamheten
med utvidgad behörighet till högre utbildning.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 164, i anledning av motion om ett
permanent kansli för värnpliktsriksdagen,
in. m.,

nr 165, i anledning av motion om
ändrade bestämmelser angående ledig -

het för jordbrukare från fullgörande av
repetitionstjänstgöring,

nr 166, i anledning av motion angående
personalvården under repetitionstjänstgöring,

nr 167, i anledning av motion om förbättring
av personalvården inom militärtjänsten,

nr 168, i anledning av motion om förbättrad
hälsokontroll vid repetitionstjänstgöring,

nr 169, i anledning av motion om
ändring av beteckningen civilförsvarsstyrelsen
till befolkningsskyddsstyrelsen,

nr 170, i anledning av motioner om
införande av kooperationen som undervisningsämne
i den högre undervisningen
m. in.,

nr 171, i anledning av motion om åtgärder
för att underlätta invandrarnas
inordnande i det svenska samhället i
vad motionen avser skolfrågor,

nr 172, i anledning av motioner om
statsbidrag till pensionering av lärare
vid utlandsskolorna,

nr 173, i anledning av motioner om
inverkan av enheternas storlek på trivseln
in. m. i skolorna,

nr 174, i anledning av motioner om
läkarutbildning för sjuksköterskor,
nr 175, i anledning av motioner om
undervisning för läkare i medicinsk
etik och särskild patientvård,

nr 176, i anledning av vad i statsverkspropositionen
anförts om statistikoch
prognosproduktionen inom arbetsmarknadsområdet
jämte motioner,
nr 177, i anledning av vissa motioner
om samhällets vårduppgifter in. in.,
nr 178, i anledning av motioner om
bestridande av kostnader för borttagan -

110 Nr 37

Fredagen den 13 november 1970

de av taxering,

nr 179, i anledning av motioner angående
den statliga personalpolitiken
in. m., och

nr 180, i anledning av motioner om
statlig medverkan till sanering av fastigheter
inom Staden Mellan Broarna;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 56, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om förenklad
aktiehantering, m. in., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,

nr 57, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1958:295) om sjömansskatt, m. in., såvitt
propositionen behandlas i detta betänkande,

nr 59, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370),
och

nr 60, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till kupongskatteförordning,
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 57, i anledning av proposition med
förslag till lag om förenklad aktiehantering,
m. m.,

nr 60, i anledning av motioner angående
den ekonomiska politiken, föranledda
av proposition om vissa finanspolitiska
åtgärder, m. m.,

nr 62, i anledning av motion om ökat
inflytande i företagen för samhället och
de anställda, och

nr 63, i anledning av motioner om
förstatligande av elproduktionen samt
bensin- och oljehandeln;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om förenklad
aktiehantering, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 63, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med överlämnande
av berättelse för rådets adertonde
session, i vad skrivelsen hänvi -

sats till lagutskott och tilldelats första
lagutskottet, och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1965: 94) om polisregister
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 72, i anledning av motioner angående
det kommunala bostadstillägget till
pensionärer,

nr 73, i anledning av motioner om
kommunalt bostadstillägg vid retroaktiv
hyreshöjning,

nr 74, i anledning av motioner om
lika beteckning i lag för arbetare och.
tjänstemän,

nr 75, i anledning av motioner om
upphävande av maximigränsen i kollektivavtalslagen
för arbetstagares skadeståndsskyldighet,

nr 76, i anledning av motioner om
slopande av förbudet att inställa arbete
under avtalstid, och

nr 77, i anledning av motioner om ersättning
från sjukförsäkringen för borttagande
av tatuering;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 60, i anledning av motion om införande
i yrkesskolorna av bussförarutbildning
samt sänkning av minimiåldern
för trafikkort för buss,

nr 64, i anledning av motion om generell
hastighetsbegränsning på väg
utom tättbebyggt område,

nr 68, i anledning av motioner om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg,

nr 71, i anledning av motioner angående
uthyrning av bostadsrättslägenhet
i andra hand,

nr 72, i anledning av motion angående
kostnaderna för förrättning i samband
med överförande av allmän väg
till enskild väg, och

nr 73, i anledning av motioner angående
vinst på grund av markvärdestegring
vid exploatering av mark för
fritidsändamål;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning av motioner an -

Fredagen den 13 november 1970

Nr 37

111

gående skogsbrukets lönsamhet m. m.,
och

nr 43, i anledning av motioner angående
skyddet för Smålands Taberg; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 56, i anledning av motioner om åtgärder
mot könsdiskriminering sand
motioner om åtgärder för att öka tillgången
på deltidsarbete i vad motionerna
hänvisats till allmänna beredningsutskottet,

nr 60, i anledning av motioner om
inrättande av en vårdombudsmannainstitution,

nr 61, i anledning av motioner om
bevarande av fäbodkulturen, och

nr 62, i anledning av motion om
samordning av olika myndigheters rehabiliteringsverksamhet.

§ 5

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 170, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1951:763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, m. in.,

nr 184, med förslag till lag om änd -

ring i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521),

nr 185, med förslag till lag om ändring
i sjölagen m. m.,

nr 192, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1922:260)
om automobilskatt,

nr 194, angående avveckling av Marvikenprojektet,
m. m.,

nr 198, med förslag till lag om ändring
i lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,

nr 199, med förslag till lag om ändring
i lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.,
nr 201, med förslag till lag om statlig
lönegaranti vid konkurs, m. m.,
nr 203, angående vissa domartjänster
i tingsrätter, och

nr 204, med förslag till lag om särskild
kontroll på flygplats.

Dessa propositioner bordlädes.

i 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem

Sune K. Johansson